Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:33)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 33 ANDRA KAMMAREN 1962

20—21 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 20 november

Sid.

Svar på frågor av:

fröken Karlsson ang. standardhöjningarna för vissa ålderspensionärer
............................................... 3

herr Turesson ang. postverkets service i vad avser s. k. expressförsändelser
............................................ 5

Svar på interpellationer av:

herr Elmwall ang. vissa bestämmelser rörande de värnpliktigas utbildning
............................................. 6

herr Hamrin i Kalmar ang. översyn av bestämmelserna om civilanställning
vid försvaret................................ 8

Interpellationer av:

herr Wahrendorff ang. tjänstevikt förlastbil.................. 11

herr Hansson i Skegrie ang. inkomstutvecklingen inom jordbruket 12

Onsdagen den 21 november fm.

Svar på fråga av herr Johansson i Öckerö ang. ersättningsbränsle för

vissa båtmotorer........................................ 14

Brottsbalk, m. m........................................... 17

Interpellation av herr Mattsson ang. mantalsskrivningen av patienter
på familjevårdshem...................................... 98

Onsdagen den 21 november em.

Brottsbalk, m. m. (forts.)................................... 100

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten................... 112

1 —Andra kammarens protokoll 1962. Nr 33

Nr 33

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 november fm.

Statsutskottets memorial nr 177, ang. överlämnande till lagutskott av
två till statsutskottet hänvisade motioner, som äger samband med
frågan om beredskapslagring av olja....................... 16

Onsdagen den 21 november em.

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. brottsbalk och om samhällets
åtgärder mot personer som anträffas berusade på allmän plats. . 106
Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. lag om tillsättning av fluor

till vattenledningsvatten................................. 112

— nr 41, om bestämmelser rörande tillstånd att förändra vattnets

kemiska beskaffenhet i allmän vattenledning................ 154

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. godkännande av 1962 års internationella
veteavtal................................... 154

Tisdagen den 20 november 1962

Nr 33

Tisdagen den 20 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande november.

§ 2

Svar på fråga ang. standardhöjningarna
för vissa ålderspensionärer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:

Herr talman! Fröken Karlsson har
frågat mig, om jag vill medverka till att
personer som uppbär folkpension i
form av ålderspension eller änkepension
alltid får komma i åtnjutande av
de av riksdagen beslutade standardhöjningarna
— vilka ju är avsedda att
komma alla till del — även om de uppbär
pension från annat håll.

Frågan skulle väl kort och gatt kunna
besvaras med att en sådan medverkan
redan är gjord. Vi har enats om
att folkpension i form av ålderspension
med standardhöjning skall utgå oberoende
av andra inkomster. Motsvarande
gäller efter 1960 års lagändring beträffande
folkpension i form av änkepension.

Om fröken Karlsson menar att de
pensioner som staten nu betalar ut i
egenskap av arbetsgivare ■— d. v. s. de
statliga personalpensionerna — skulle
göras oberoende av den allmänna pensioneringen,
då är det nog plats för ett
frågetecken. Den statliga personalpensioneringen
bygger på ett bruttosystem.
Det innebär i huvudsak att för den som

pensioneras skall summan av pensionsförmånerna
utgöra en bestämd del av
lönen. Sedan kan pensionssumman ändras.
Vilken del pensionen skall utgöra
av lönen och hur pensionen skall förändras,
båda dessa saker är sådant som
de statsanställdas huvudorganisationer
förhandlar med mig om. Jag har svårt
att tro att de berörda parterna skulle
kunna finna det vara förenligt med
pensionärsintressena att övergå till ett
system av den innebörden, att pensionsinkomsten
blev knuten till folkpensionens
förändringar.

Vidare anförde:

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
civilministern för svaret på min
fråga.

Jag förstår om pensionärerna, framför
allt då änkepensionärerna, är besvikna.
När de slog upp tidningarna för
en tid sedan läste de, att nu skulle de
få en ordentlig standardhöjning. Men
sedan visade det sig att genom den
samordning som genomfördes den 1 juli
har staden rätt att dra av den statliga
höjningen för utgående kommunala
änkepensioner. Det betyder i realiteten
att ingen standardhöjning kommer
dessa änkor till del, utan det blir
kommunen som drar nytta av den.

Jag blev uppmärksammad på detta
förhållande då jag läste i en artikel,
att man i Göteborg hade måst företa
en justering i inte mindre än 500—600
fall, som annars till och med skulle ha
fått en minskning, om inte en regel tilllämpats
som säger att en minskning
inte får ske.

I många fall är det möjligt att pen -

Nr 33

Tisdagen den 20 november 1962

Svar på fråga ang. standardhöjningarna

sionärerna misstagit sig när de räknat
efter hur stora pensionerna och tillläggen
blir. De får nämligen inte någon
specifikation av pensionerna, vilket
jag anser vara fel. Jag anser det
också absolut felaktigt att en standardhöjning
inte skall ha den innebörden
att de verkligen får något högre pension
i kronor räknat.

Det är riktigt som civilministern säger
att det här är fråga om ett förhandlingsresultat.
Jag kan inte gå närmare
in på frågan hur detta resultat har uppstått
— det är följden av ett lönekineseri
och ett pensionskineseri som jag
inte på något sätt behärskar. Det förhåller
sig förmodligen så att, i varje
fall under övergångstiden, en del blir lidande,
och -det tycker jag inte kan vara
riktigt, i synnerhet som dessa pensionärer
inte har någon förhandlingsrätt.

Det måste då vara en angelägenhet av
stor vikt för civilministern att se till
att förhållandena inte blir så absurda
som de blivit för en del pensionärer.
Vi har tidigare upplevat att staten ger
och staten tar. Jag vill erinra om att
innan vi fick de nya bestämmelserna
om förtidspensionering drogs grundbeloppet
på 200 kronor för invalider in
så fort maken fick folkpension. Familjen
fick alltså inte mer utan mindre.

Jag är mycket angelägen att framföra
till civilministern, att det finns många
som tycker att det måste vara felaktigt
att de inte verkligen får den standardhöjning
som de hoppats på och
som utlovats.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag blev något förvånad
-då jag lyssnade till fröken Karlssons
inlägg. Jag hade nämligen föreställt
mig att hennes fråga avsåg de
statligt pensionerade. Av hennes anförande
fick jag det intrycket att det gällde
de kommunalt anställdas pensionsproblem.

för vissa ålderspensionärer

Jag vill då upplysningsvis meddela
fröken Karlsson att de frågorna handläggs
inte i civildepartementet utan mellan-
kommunförbunden och respektive
organisationer på det området.

I anslutning till fröken Karlssons
yttrande att pensionärerna saknar förhandlingsrätt
vill jag nämna, att efter
den senaste uppgörelsen med huvudorganisationerna
framfördes i pensionärernas
egen tidning ett tack till huvudorganisationerna
för att de på ett tillfredsställande
sätt hade tillvaratagit
pensionärernas intressen.

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det är nog riktigt att
det kanske inte var klart utsagt i min
fråga att det gällde också dessa. Frågan
avsåg pensionärerna över huvud
taget. I de speciella fall som jag tagit
upp låg det nära till hands att statsrådet
skulle förstå att jag i första hand
tänkte på dem som fått minskning. Det
kan inte vara statsrådet obekant att
det i vissa fall blivit en minskning.

Jag vet inte om jag får ställa ytterligare
en fråga, men jag kanske åtminstone
får framställa önskemålet till
statsrådet, som har möjlighet att påverka
pensionsförhållandena, att se till
att man inte får utforma reglerna så
att de statliga pensionerna kan medföra
motsvarande avdrag på det kommunala
planet. Det betyder i realiteten
att staten lovat men inte håller vad
den lovat.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! På det kommunala området
är kommunerna suveräna. Jag
har inget inflytande på hur man där
handlägger dessa frågor. Men på det
statliga området har vi träffat en uppgörelse
som såvitt jag är rätt underrättad
inte leder till några försämringar
i de fall fröken Karlsson berört.

Härmed var överläggningen -slutad.

Tisdagen den 20 november 1962

Nr 33

§ 3

Svar på fråga ang. postverkets service
i vad avser s. k. expressförsändelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat
mig om jag överväger att föranstalta
om en förbättring av postverkets service
i vad avser s. k. expressförsändelser.

Under den senaste tiden har frågan
om postverkets service vid upprepade
tillfällen diskuterats i den offentliga
debatten. Enligt vad jag inhämtat har
1956 års postutredning under sitt utredningsarbete
ingående övervägt vissa
spörsmål rörande postverkets service.
Utredningen kommer att redovisa sina
synpunkter och förslag i ett betänkande,
som kan beräknas bli överlämnat
under nästa månad. Jag bär i höst
vid ett särskilt sammanträde på kommunikationsdepartementet
diskuterat
postverkets servicefrågor med företrädare
för generalpoststyrelsen och postutredningen.
Enligt vad som överenskoms
vid detta sammanträde skall generalpoststyrelsen
upprätta en promemoria
med redogörelse för möjligheterna
att förbättra postverkets service
i olika avseenden. I promemorian kommer
vidare att redovisas de personaloch
kostnadsökningar som varje speciell
förbättring föranleder. Promemorian
skall överlämnas till departementet
vid ungefär samma tidpunkt som
postutredningens betänkande.

Det är min avsikt att på grundval av
postutredningens betänkande och remissyttrandena
däröver samt generalpoststyrelsens
promemoria ta upp frågan
om postverkets service till noggrant
övervägande. I detta större sammanhang
kommer självfallet även spörsmålet
om expressförsändelserna att närmare
prövas.

Vidare anförde

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret på
min enkla fråga.

Det förefaller mig som om de bristfälligheter
i servicen beträffande befordran
av expressförsändelser som
otvivelaktigt förekommer är en storstadsföreteelse.
Jag vill gärna ha sagt
att det inte föreligger någon anledning
till anmärkning i fråga om de expressbrev
som jag mottar i min hemort. Men
i Stockholm är det vanligt att expressbrev
kommer adressaten till handa
t. o. m. flera timmar senare än från
samma ort samtidigt avsända vanliga
brev. Det är naturligtvis inte tillfredsställande.

Möjligheten att kunna få ett brev utburet
vid sidan av de vanliga utbärningsturerna
mot extra porto såsom expressbrev
är en värdefull möjlighet, som
postverkets kunder många gånger kan
ha nytta och glädje av. Men om postverket
utfäster sig att utföra denna extra
service, så måste man naturligtvis
veta, att systemet fungerar tillfredsställande.
Det gör det uppenbarligen inte.
Jag skulle kunna nämna flera exempel
på det, men jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med den saken.

Jag vill emellertid nämna att man
från postverkets sida sagt, att man inte
kan begära att postverket skall skicka
en man med ett expressbrev genom
Stockholm för den obetydliga ersättning
det betingar. Det resonemanget
kan jag förstå, men botemedlet ligger
väl i att höja det extra portot. I Danmark
lär det förekomma ända upp till
åtta kronor i ersättning till postverket
för utbärning på långa avstånd. Det
kan vara så värdefullt att en sådan
möjlighet finns och att kunderna kan
lita på att systemet fungerar, att det
mycket väl kan tänkas att kunderna
skulle vara villiga betala en kraftig höjning
av portot för utbärning av expressbrev.

Den sista meningen i statsrådets svar
gör att de av postverkets kunder som

6 Nr 33 Tisdagen den 20 november 1962

Svar på interpellation ang. vissa bestämmelser rörande de värnpliktigas utbildning

brukar anlita möjligheten med expressbrev
kan känna sig ganska förhoppningsfulla.
Jag får säga att jag tills vidare
känner mig nöjd med det svar
kommunikationsministern lämnat. Det
visar i varje fall att statsrådet inte saknar
intresse för att frågan löses på ett
sådant sätt att det blir en bättre ordning
på detta område.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. vissa bestämmelser
rörande de värnpliktigas utbildning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Elmwall har i eu
med kammarens tillstånd avgiven interpellation
riktat några frågor till mig
främst med anledning av en nyligen
timad händelse vid A1, då varningsskott
avlossades av en post för att hejda
en värnpliktig. Frågorna är av principiell
natur, och jag anser mig därför
kunna besvara dem utan att föregripa
pågående utredningar rörande
händelsen.

Till en början frågar herr Elmwall,
om jag kan medverka till sådana bestämmelser
att befäl och underbefäl,
som visar sig icke lämpliga att handleda
och utbilda värnpliktiga, kan överföras
till annan för dem lämpligare
tjänstgöring. Något behov av särskilda
bestämmelser härom finns emellertid
inte. Befälsutbildningcn har ju som ett
av sina väsentliga ändamål att få fram
goda trupputbildare, och om det under
utbildningen visar sig att någon inte
håller måttet blir han inte godkänd.
Den enskilde trupputbildaren står vidare
under ständig kontroll, medan han
utövar sin gärning. Enligt uttrycklig föreskrift
i tjänstereglementet för krigsmakten
åligger det chef att ägna särskild
uppmärksamhet åt underlydande

befäls förhållande i tjänsten och att
tillse, att de samvetsgrant fullgör sina
åligganden och rätt brukar sin myndighet
över sina underlydande. Det är
sedan en annan sak, att det i undantagsfall
kan vara så att någon trots
godkänd befälsutbildning visar sig
olämplig att föra befäl och att rättelse
inte kan åstadkommas. En sådan person
blir naturligtvis överförd till annan
tjänst.

I interpellationen frågas även, om jag
vill vidta åtgärder för erforderlig ändring
av gällande reglemente, om det
skulle visa sig att detta genom otydlighet
eller annan brist i utformningen
medverkar till att sådana händelser inträffar
som den vid Al. Herr Elmwall
torde här åsyfta de bestämmelser för
vaktpersonal vid krigsmakten, som reglerar
rätten för sådan personal att bruka
skjutvapen. Jag kan redan nu säga
att dessa bestämmelser är för onyanserade.
Långt innan händelsen vid A1
inträffade har en överarbetning av bestämmelserna
varit aktuell, och den har
nu framskridit så långt att förslag kommer
att inges till Kungl. Maj :t inom en
nära framtid. Jag har under hand tagit
del av förslaget, som anknyter till
de bestämmelser som Kungl. Maj:t utfärdade
våren 1961 angående bruket av
vapen i polistjänsten. Kärnpunkten i
förslaget är sålunda att bruk av skjutvapen
är att betrakta som en yttersta
utväg, vilken får komma i fråga först
då andra medel finnes vara otillräckliga.
För eu posts rätt att bruka vapen
uttalas i förslaget som allmämregel, att
posten skall ha grundad anledning befara
att vägran att lyda postens tillsägelser
och anvisningar är ett led i ett
angrepp mot honom själv eller mot den
personal eller det skyddsföremål han
satts att bevaka. I förslaget ges exempel
på situationer då skjutvapen får användas
och då bruk av vapen skall undvikas.
Härvid göres skillnad mellan förhållandena
i fred, å ena, samt under
beredskapstillstånd och krig, å andra

Tisdagen den 20 november 1962 Nr 33

Svar på interpellation ang. vissa bestämmelser rörande de värnpliktigas utbildning

sidan. Det påpekas även att posts uppträdande
måste påverkas av skydd,sföremålets
natur. Förslaget förefaller mig
väl ägnat att läggas till grund för nya
bestämmelser i ämnet.

Herr Elmwall frågar vidare, om jag
ämnar medverka till att den utredning
som tillsatts angående de militära bestraffningsformerna
skyndsammast blir
fullföljd. Utredningsuppdraget är omfattande
och avser även straff- och disciplinmedlen
i krigstid. Det kan därför
för dagen inte sägas när utredningen
blir färdig.

Slutligen frågas om särskilda åtgärder
eller bestämmelser erfordras för att
förebygga under senare tid passerade
händelser inom armén, såsom order till
värnpliktiga att plocka upp patronhylsor
med munnen, pennalism de värnpliktiga
emellan etc. Till detta vill jag
svara att händelser som de åsyftade
numera torde vara sällsynta. I tjänstereglementet
för krigsmakten erinras om
att missbruk av förmanskap, översitteri,
kamratförtryck och självtagen bestraffningsrätt
medför straffansvar.
Inom krigsmakten ägnas också stor omsorg
åt att förebygga sådana företeelser,
och det torde vara välbekant att
riksdagens militieombudsman hav sin
särskilda uppmärksamhet riktad på dessa
förhållanden. Särskilda åtgärder eller
bestämmelser härutöver torde icke
erfordras.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde

Herr ELMWALL (ep):

Herr talman! Samtidigt som jag tackar
statsrådet för svaret vill jag något
kommentera detta. Våra pojkar vill inte
veta av något »dalt» under värnpliktsutbildningen.
Däremot är deras
krav på en rättvis och värdig behandling
odelbart. Självklart förekommer
s. k. himmelstossmentalitet även på andra
områden än inom försvaret, men det
är i stort sett endast inom detta — bak -

om kravet på disciplin — utövarna har
utsikt att fortsätta någon tid utan att
den utsatte har möjlighet att själv vidtaga
åtgärder för ett avbrytande.

Man kan fråga hurudan tendensen är
i dessa avseenden. Det torde vara klart
att fallen är fler än vad som kommer
till allmän kännedom. Det frågas även,
om inte pressens redogörelser många
gånger är tendentiöst hållna och överdimensionerar
händelserna. Om man
således inte under några förhållanden
får generalisera problemen, säger dock
vad som framkommer att allt ännu inte
är som det bör vara. Att MO ingriper
och tillrättalägger är ovärderligt,
men en kränkning av den enskilda människans
egenvärde har då redan skett.
och handlingen kan aldrig i efterhand
återföras. Även om den enskilde under
värnplikten får släppa många personliga
krav på rörelsefrihet och annat och
i stort acceptera kollektiv utbildning —
något annat är för övrigt inte möjligt
— kommer vid aktiv tillämpning förr
eller senare det ögonblick då han står
inför att själv fatta ett avgörande. Utbildningen
skall även fostra honom till
detta. Den enskilde har i detta ögonblick
ingen hjälp av sådan händelser
som relaterats i interpellationen.

Försvaret uppfattas numera som en
hela folkets angelägenhet. Det är samhällets
sak att se till att den utbildning
i detta hänseende alla har rätt att få
sker under former som stärker försvarsviljan.
Jag tror att försvarsministern
är ense med mig om dessa grundsatser,
men det är ett par frågor jag tagit upp
i interpellationen som jag önskar med
det snaraste få klarlagda och belysta.

Arrest är en militär bestraffningsform
som jag ställer mig mycket frågande
inför — i varje fall i fredstid.
Ett frihetsberövande är ett allvarligt
ingrepp, som i ett rättssamhälle används
endast i allvarliga fall. Endast i
militära sammanhang kommer frihetsberövande
med i bilden som straff för
relativt obetydliga förseelser eller för -

Nr 33

Tisdagen den 20 november 1962

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om civilanställning vid
försvaret

summelser. Befogenheten att utdela eller
utmäta arreststraff är numera begränsad.
Tydligen sker ändå »misstag»,
som ibland får allvarliga följder. Denna
fråga berör hela försvarsmakten, inte
endast de befälskårer som begärt utredning
om arreststraffet. Endast domstol
bör enligt min mening ha befogenhet
att utmäta straff som innebär frihetsberövande.

Ansvarskänsla och handlingskraft
bör utvecklas under utbildningstiden,
och härvid bär dugligt befäl stora möjligheter
att föregå med -gott exempel.
Motsatsen åstadkommes genom översitteri
och orättvis behandling och leder
många gånger till handlingar som
vederbörande får bestraffning för. Man
måste kräva att befälet får en utbildning
som ger möjlighet och psykologisk
förmåga att bedöma den värnpliktige.
Många gånger har inte denne den mognad
som behövs. Omgivningen, miljön
är helt ny för honom och det finns de
som har svårt att inordna sig däri. En
aldrig så noggrann testning vid mönstringen
förebygger inte felplacering. Alla
dessa problem kan lösas med god
vilja. Så sker säkerligen i de flesta fall,
men icke förty bör förhållandena följas
med uppmärksamhet.

Det kan även diskuteras om värnpliktsutbildning
bör fullgöras före tjugoårsåldern.
Det behövs, som tidigare
sagts, en viss mognad och även om
värnpliktsåldern sänkts av hänsyn till
den värnpliktiges andra förhållanden,
bör nog härvid militära skäl överväga.

Pennalism förekommer tydligen ännu
ganska allmänt. Detta är en farlig företeelse
och det är oförklarligt hur sådant
kan fortgå någon längre tid utan
att uppmärksammas av befäl. Sådana
meniga »himmelstossar» bör näpsas ordentligt,
och företeelsen skulle nog
ganska snart helt försvinna, därest det
förelåg vetskap om att ett ertappande
medförde t. ex. en viss förlängning av
tjänstgöringstiden.

På den punkten vill jag fråga försvarsministern,
om det icke kan ske ett
övervägande om -att komplettera bestämmelserna.
Försvarsministern har visserligen
i svaret uttalat, att inom krigsmakten
stor omsorg ägnas åt att förebygga
sådana företeelser som det här
är fråga om och att särskilda åtgärder
eller bestämmelser härutöver inte
torde erfordras. Det torde dock inte
kunna bestridas, att pennalism förekommer
i en inte obetydlig utsträckning.

I svaret bekräftar försvarsministern
vidare att de bestämmelser för vaktpersonal
vid krigsmakten, som reglerar
rätten att bruka skjutvapen, är alltför
onyanserade. Det är tillfredsställande
att en överbearbetning -av bestämmelserna
nu är på gång. Den riktpunkt som
skulle känneteckna de nya bestämmelserna,
nämligen att bruk av skjutvapen
skall vara att betrakta som en yttersta
utväg, som får komma i fråga först när
andra medel befinne-s otillräckliga, bör
otvivelaktigt garantera ett större mått
av säkerhet, inte minst för vaktpersonalen.

Med detta ber jag, herr talman, att
än en gång få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. översyn av
bestämmelserna om civilanställning vid
försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! I en med kammarens
tillstånd avgiven interpellation har herr
Hamrin i Kalmar med utgångspunkt
från ett i interpellationen redovisat fall
frågat mig, om jag vill medverka till
en översyn av de föreskrifter som reglerar
villkoren för naturalisera-de per -

Tisdagen den 20 november 1962 Nr 33

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om civilanställning vid
försvaret

soner att få civil anställning vid krigsmakten.

Jag har undersökt det av herr Hamrin
åsyftade fallet men anser mig inte
här böra gå in närmare på detta.
Otvivelaktigt har ett misstag begåtts av
vederbörande myndighet. För att undvika
en upprepning ämnar jag tillse att
genom överbefälhavarens försorg erforderliga
instruktioner tillställes de anställande
myndigheterna. Några andra
åtgärder anser jag icke påkallade.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
för det koncisa, korta svaret.
Då det samtidigt var klart positivt, kanske
det förefaller underligt att jag inte
nöjer mig med det. Jag tänker nog
ändå upprepa min fråga i interpellationen:
Finns det några bestämmelser
som säger, att en civilanställd vid försvarsmakten
inte kan vara född utomlands? Det

kan finnas två skäl till att försvarsministern
inte svarar på frågan.
Det ena kan vara att samtliga frågor,
som gäller anställningsförhållanden
inom vårt försvar, är ömtåliga och inte
bör diskuteras offentligt. Det andra kan
vara att försvarsministern har fattat
min interpellation så, att det bara gäller
ett enstaka fall som har förekommit.

Om det är det första skälet, kan jag
säga att jag själv deltar ganska mycket
i det psykologiska försvaret. För bara
någon vecka sedan var jag med på en
konferens, där vi diskuterade hur mycket
som skall sägas och inte sägas i försvarsfrågorna;
det gällde givetvis framför
allt vid krigstillfällen. Den som var
föredragande i dessa frågor ansåg, att
det bästa sättet att skapa tilltro till försvaret
är att man är uppriktig och sä -

ger så mycket som kan sägas. Jag accepterar
alltså inte tanken att det är
detta som gör att finansministern är
så kortfattad i svaret.

Det andra skälet, att det skulle gälla
endast det fall som jag tagit upp i min
interpellation för att exemplifiera vad
jag avser, håller inte heller. Att jag tagit
upp detta fall beror på att när man
konkretiserar en sak är det lättare för
den som får frågan att förstå vad det
gäller.

Från min erfarenhet kan jag hänvisa
till inte mindre än två andra fall
som är nästan likartade. I interpellationen
gällde det en 24-årig finne, som
kom till Sverige som tvååring och adopterades
av sina fosterföräldrar. Vid sex
års ålder blev han svensk medborgare.
Han fick sedan en grundlig utbildning
med statliga medel genom länsarbetsnämndens
försorg till tekniker —• försvaret
har ju ont om sådan arbetskraft.
Nu är han chaufför i Nybro därför att
han inte kunde fortsätta vid försvaret
på grund av — enligt uppgift — att
lian fötts utomlands, i Finland.

Ett annat exempel är estländaren,
som flytt till Sverige. Nu är han ungefär
24 år. Med sina föräldrar kom han
hit 1954, han blev svensk medborgare
1957 och gjorde sin värnplikt som radarman.
Alla som jag här talar om bär
gjort svensk värnplikt, i många fall på
ganska utsatta befattningar. Den man
det här gäller vägrades anställning vid
både CAM och CVA — flygets centrala
verkstäder i Linköping och Arboga.

Det tredje fallet är dansken, som sedan
flera år är svensk medborgare och
som sökt anställning som tekniker vid
L M Ericsson i Göteborg. Han har också
på grund av sin utländska födsel
vägrats anställning vid en för försvaret
mycket viktig industri.

Jag upprepar att det här gäller arbetskraft
som det är ont om, som vi
bör ta till vara och som vi har givit
utbildning på statens bekostnad. Man

1=;: — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 33

10 Nr 33 Tisdagen den 20 november 1962

Svar på interpellation ang. översyn av bestämmelserna om civilanställning vid
försvaret

bör ju ha rätt man på rätt plats, som
det heter i det militära.

Det gäller alltså inte det enstaka fallet,
utan förmodligen har dessa misstag
spritts ut över landet. I och för sig
är det ju inte så egendomligt, om den
enskilda industrien handlar så som
man fattar att försvaret önskar. Men
jag vill uttryckligen påpeka att den
fråga jag har ställt inte vänder sig mot
de militära myndigheter, som har handlat
på detta sätt. Jag tror fortfarande
att det är en princip som vederbörande
har handlat efter, och den principen
anser jag vara felaktig.

Det är självklart att det måste finnas
en personkontroll i sådana bär frågor.
Den är säkerligen mycket svår att klara
av, och det är inte den sidan av saken
jag vänder mig mot. Givetvis är det
svårt att skilja fåren från getterna, men
det måste man i alla fall försöka göra
på ett eller annat sätt. Sedan kan
man diskutera huruvida t. ex. ett gammalt
medlemskap i det kommunistiska
partiet skall för all framtid diskvalificera
vederbörande. Det kan vara så att
man sig omvänder och bättrar. Men jag
bär svårt att tro att personkontrollen
skulle fungera bättre vid ett senare tillfälle
än då vederbörande får sitt svenska
medborgarskap, ty vid det tillfället
sker naturligtvis en sådan kontroll.

Det är väl heller inte fråga om huruvida
vederbörande är född utom landet
eller inom landet. Det gäller helt
andra saker: lojaliteten mot det egna
landet, inställningen till vårt styrelseskick
och vår demokrati, huruvida vederbörande
har förutsättningar att falla
för ekonomiska erbjudanden från
främmande makt och en hel del annat.
Det har mycket litet att göra med
på vilken sida om en gräns man har
råkat födas.

Jag upprepar alltså: Är statsrådet beredd
att svara på frågan vilka principer
man följer då det gäller att gallra
ut icke lämpliga personer med civil -

anställning inom försvaret? Och jag
tackar för det positiva svar jag fått i
själva sakfrågan.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Vi har tidigare här i
kammaren haft debatter av detta slag,
och jag kan givetvis inte nu komma
med något nytt.

Det finns inga föreskrifter, som förbjuder
anställandet av naturaliserade
medborgare i vår krigsmakt. Däremot
bär Kungl. Maj :t utfärdat bestämmelser,
som innebär att militär personal —
bl. a. befattningshavare på aktiv stat
och civila tjänstemän men även kollektivanställda
— företrädesvis bör vara
svenskfödda medborgare. Men denna
ordalydelse utesluter inte de naturaliserade.
Vi har också många naturaliserade
svenskar anställda inom försvaret.

Med hänsyn till våra tidigare erfarenheter
har vi ansett det ofrånkomligt
att ge bestämmelserna denna generella
form. Det är ett mycket stort antal
utlänningar som varje år beviljas
svenskt medborgarskap, och många tillföres
också vårt försvar, när de sedan
gör sin värnplikt.

De undersökningar som ur säkerhetssynpunkt
företages i samband med vissa
anställningar vid försvaret göres inte
bara då det gäller naturaliserade
svenskar — som herr Hamrin i Kalmar
också påpekade -— utan de företages
också när det gäller svenskfödda.
Skillnaden är bara att det ofta är
helt omöjligt att göra några undersökningar
om dem som kommit hit till
Sverige och sedan blivit naturaliserade
medborgare. Där är vi ofta helt stängda.
Vad som i det enskilda fallet kan
uppfattas som en restriktion får alltså
ses mot den bakgrunden.

Jag vill kraftigt understryka att det
här inte är fråga om någon allmän diskriminering
av naturaliserade medborgare.

Tisdagen den 20 november 1962

Nr 33

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag är tacksam för de
upplysningar jag här fått av försvarsministern,
och jag förstår mycket väl
att det måste finnas vissa restriktioner
på detta område.

Vad jag har v-arit litet fundersam
över är huruvida det som står i bestämmelserna
om »företrädesvis inom landet
födda» bara gäller vissa civilanställda
på utsatta poster men inte har
någon anknytning till officerare, lag
trodde att det verkligen förelåg eu skillnad
där, och den frågan har för mig
varit ganska väsentlig. Men nu märker
jag att detta har varit en missuppfattning
och att det inte föreligger någon
skillnad i det avseendet.

Jag upprepar att jag är fullt på det
klara med att det behövs kontroll, och
att den är mycket svår att upprätthålla
är vi väl alla ense om. Men kontrollen
kan knappast ens »företrädesvis»
anknytas till frågan huruvida någon är
född inom eller utom landets gränser.
Jag förstår också vilka bekymmer och
svårigheter de har som skall fullgöra
den kontrollen.

Sedan kanske jag får sluta med att
berätta en rolig episod. I en av våra
större landsortsstäder skulle försvaret
ha ett par förvaltningsbyggnader uppförda,
och länsarbetsnämndens representant
vände sig därför till grovarbetarfackföreningen
på platsen med begäran
att man där skulle tillhandahålla
den arbetskraft som behövdes för
uppförandet av barackerna. Man fick
också ett antal arbetare anvisade, vilka
skulle fullgöra uppdraget, och i enlighet
med sina skyldigheter frågade
länsarbetsnämndens representant sedan
litet försiktigt, om arbetarna var
pålitliga. Han fick då svaret: Det behöver
du inte vara rädd för, ty alla
våra kommunister är på annat håll och
bygger underjordiska hangarer.

Härmed var överläggningen slutad.

Interpellation ang. tjänstevikt för lastbil

§ 6

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts å bordet vilande
proposition nr 202, med förslag
om godkännande av överenskommelse
mellan Sverige och Finland angående
gränstullsamarbete.

§ 7

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 920.

§ 8

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 165—170, bevillningsutskottets
betänkanden nr 60
och 62, bankoutskottets utlåtanden nr
33 och 34, första lagutskottets utlåtande
nr 42, andra lagutskottets utlåtanden
nr 37, 40 och 41, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 28 och 30—33 samt allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr
50.

i 9

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag hemställer att första lagutskottets
utlåtande nr 42, andra lagutskottets utlåtanden
nr 40 och 41 samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 33 måtte i angiven
ordning uppföras främst bland
två gånger bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

Denna hemställan bifölls.

§ 10

Interpellation ang. tjänstevikt för lastbil

Ordet lämnades på begäran till

Herr WAHRENDORFF (ep), som yttrade: Herr

talman! Enligt förordningen om
automobilskatt skall innehavare av lastbil
erlägga årlig fordonsskatt. Skatten
beräknas efter tjänstevikt och blir således
högre ju större tjänstevikten är.

Nr 33

Tisdagen den 20 november 1962

Interpellation ang. inkomstutvecklingen

Enligt vägtrafikförordningen ingår i
tjänstevikten bl. a. tyngsta till fordonet
hörande karosseri. Vid tillämpningen
har emellertid begreppet karosseri givits
en sådan tolkning, att bl. a. s. k.
djurtransportburar, transporttankar,
stenvaggor och liknande löst påmonterade
anordningar för speciella transporter
regelmässigt inräknats i fordonets
tjänstevikt. Detta har givetvis medfört
en högre fordonsskatt, i en del fall
med tusentals kronor, även i de fall då
anordningen endast använts tillfälligtvis
eller en mindre del av året.

Mot denna av myndigheterna tillämpade
tolkning har hävdats att transportanordningar
av den nämnda arten
borde betraktas som emballage och således
icke inräknas i tjänstevikten utan
räknas som en del av lasten. I riksdagen
har vid flera tillfällen väckts motioner
i syfte att få fordonsskatten för
lastbilar beräknad efter sådana principer.
Motionerna har emellertid inte lett
till någon ändring. Detta är beklagligt,
emedan den nu tillämpade ordningen
onekligen medför en överbeskattning
i åtskilliga fall och därtill är ekonomiskt
tyngande för många lastbilsägare.

I år har emellertid förekommit domslut
som måste tillmätas stor betydelse
i detta sammanhang. I en dom den 7
september har sålunda högsta domstolen
förklarat att en djurtransportbur av
det nämnda slaget icke är att betrakta
såsom tillhörande bilens karosseri utan
såsom en del av lasten. Hovrätten för
västra Sverige har i dom den 15 juni
beträffande s. 1c. stenvagga och i dom
den 29 juni beträffande s. k. löstank intagit
motsvarande ståndpunkt. Samtliga
tre domar innebär ändring i underrätternas
utslag och ett bifall till svarandens
överklagningsyrkande. Enligt min
mening måste dessa domar anses ha
prejudicerande betydelse.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommuni -

inom jordbruket

kationsdepartementet få framställa följande
fråga:

Avser statsrådet att vidtaga åtgärder
så att tolkningen av tjänsteviktsbegreppet
för lastbil snarast möjligt bringas i
överensstämmelse med nämnda tre domar,
d. v. s. så att fordonsskatt ej uttages
för djurtransporter, löstank, stenvagga
eller liknande anordning, som är
påmonterad bilens ordinarie karosseri?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. inkomstutvecklingen
inom jordbruket

Ordet lämnades på begäran till

Herr HANSSON i Slcegrie (ep), som
yttrade:

Herr talman! Riksdagsbeslutet 1947
om riktlinjerna för den framtida jordbrukspolitiken
innebar att som målsättning
fastställdes, att den i jordbruket arbetande
befolkningen skulle ha inkomstlikställighet
med motsvarande
grupper. Jämförelsegrupp är enligt gällande
bestämmelser industriarbetarna i
de två lägsta dyrortsgrupperna. Den
målsättning som sålunda beslutades av
riksdagen för 15 år sedan har emellertid
ännu inte förverkligats.

Enligt det gällande sexårsavtalet
(1959—1965), som godkänts av riksdagen,
skall för jordbruket dels beredas
möjlighet att följa med i den allmänna
inkomstutvecklingen, dels skall därjämte,
genom att jordbruket tillföres rationaliseringsvinsten
inom den egna näringen,
inkomstklyftan under avtalsperioden
successivt utjämnas. Inkomstklyftan
mellan jordbruksbefolkningen
och jämförelsegruppen beräknades i ingångsläget
— den 1 september 1959 —
utgöra 3 600 kronor. Till omkring en
tredjedel, 1 200 kronor, skulle klyftan
bli täckt genom en ökning av gränsskyddet
fr. o. m. den 1 september 1959.
Återstoden, 2 400 kronor, förutsattes

Tisdagen den 20 november 1962 Nr 33

Interpellation ang. inkomstutvecklingen inom jordbruket

komma att successivt täckas genom rationaliseringsvinster
under sexårsperioden.

Den faktiska inkomstutvecklingen för
jordbruket kan enligt nuvarande system
officiellt fastställas först några år i efterhand.
Lantbruksstyrelsens jordbruksekonomiska
undersökning, grundvalen
för inkomstjämförelserna, kunde först
på sommaren 1962 ge besked om läget

1960. Redan denna tydde på att utvecklingen
varit ogynnsammare för jordbruket
än vad med hänsyn till sexårsavtalets
syfte borde ha varit fallet.

Det kan nu vid mitten av sexårsperioden
inte råda något tvivel om att sexårsavtalets
syfte hittills inte tillnärmelsevis
kunnat tillgodoses. Inom jordbrukets
utredningsinstitut företogs i maj—
juni i år en undersökning rörande inkomstutvecklingen
från och med år

1961. Denna undersökning visade otvivelaktigt,
att inkomstklyftan i stället för
att minska undergått eu kraftig ökning.
Institutets beräkningar tydde på att inkomstklyftan
1961 ökat till 4 850 kronor
i stället för att ha minskat till 1 700
kronor, vilket skulle ha skett enligt beräkningarna
vid sexårsavtalet. Skillnaden
mellan den vid avtalet förutsatta
och den nu beräknade faktiska inkomstklyftan
utgör sålunda 3 150 kronor.

Inkomstutvecklingen inom jordbruket
måste sålunda betecknas som synnerligen
ogynnsam. Det står klart att
den avsedda inkomstlikställigheten inte
kan uppnås under sexårsperioden vid
nuvarande utveckling och metoder.
Statsmakterna har fastställt målsättningen
om inkomstlikställighet för jordbruket
och måste givetvis därmed finna
det angeläget, att målsättningen kan
förverkligas på sätt som avsetts. I det
läge som nu inträtt framstår det som
ofrånkomligt att särskilda åtgärder
måste vidtas, därest syftet att möjliggöra
förverkligande av inkomstlikställighet
för jordbruket under sexårsperioden
skall uppnås. Det synes angeläget,
att frågan — helt eller delvis — före -

lägges riksdagen redan vid innevarande
års höstsession.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet ställa följande
frågor:

Har herr statsrådet uppmärksammat,
att inkomstklyftan mellan den i jordbruket
arbetande befolkningen och jämförelsegruppen
ökas kraftigt under de
senaste åren?

Har herr statsrådet i så fall för avsikt
att förelägga innevarande års höstriksdag
förslag i syfte att möjliggöra
förverkligande av inkomstlikställighet
för jordbruket under sexårsperioden,
och vilka åtgärder finner statsrådet i så
fall lämpliga att vidta i nämnda syfte?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes statsutskottets
memorial nr 177, angående
överlämnande till lagutskott av två till
statsutskottet hänvisade motioner, som
äger samband med frågan om beredskapslagring
av olja.

§ 13

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. m. av försvarets centrala intendenturförvaltning; nr

368, i anledning av väckta motioner
om en plan för fortsatt utbyggnad
av patent- och registreringsverket;

nr 369, i anledning av väckta motioner
om sättet för vissa utbetalningar
till kommuner m. fl.; och

nr 370, i anledning av väckta motioner
om rätt för lärare att tillgodoräkna
tjänstgöring i annat nordiskt land såisom
merit.

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

§ 14

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
andre vice talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 184, med förslag till läkemedelsförordning,
m. m., motionerna:
nr 921, av herr Bohman m. fl.,
nr 922, av herr Nilsson i Bästekille,
och

nr 923, av fru Sjövall;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 191, med förslag till lag om rätt
för kommun att bistå utländska stude -

rande, motionen nr 924, av herrar Palm
och Nilsson i Bästekille; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 193, angående omorganisation
av statens jordbruksnämnds råd, motionen
nr 925, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 21 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
november.

§ 2

Svar på fråga ang. ersättningsbränsle
för vissa båtmotorer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman 1 Herr Johansson i Ocker
ö har frågat mig om jag vill medverka
till att statliga medel ställs till
förfogande för utforskning och ^provning
av ersättningsbränsle för dieseloch
råoljemotorer för fiske- och mindre
fraktfartyg i beredskapsstärkande
syfte.

Med anledning härav vill jag först erinra
om att i proposition nr 194 har
lagts fram program för fortsatt beredskapslagring
av oljor under sjuårspe -

rioden 1963—1969. Om programmet antas
av riksdagen kommer det att medföra
en förbättrad lagerhållning av bl. a.
motordrivmedel. Vid bedömningen av
målsättningen för den ökade beredskap
slagringen har fiskets behov beaktats
i samma utsträckning som övriga
angelägna förbrukningsändamål.

De ersättningsbränslen som kan komma
i fråga för drift av fiskebåts- och
andra mindre fartygsmotorer är motortjäror
och gengasbränslen, Motortjära
erhålles som biprodukt vid framställning
av träkol. Framställningstekniken
är på detta område sedan länge
fullt klarlagd, varför någon vidare forskning
och utprovning beträffande denna
produkt inte erfordras.

I fråga om gengasdriften bedrivs sedan
länge en omfattande forskningsoch
försöksverksamhet i statlig regi.
Härom har jag i olika sammanhang informerat
riksdagen, senast i första kammaren
den 3 november 1961. Även om

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Svar på fråga ang. ersättningsbränsle för vissa båtmotorer

denna verksamhet närmast avser gengasdrift
av fordon gäller dock de tekniska
resultat som må utvinnas även
båt- och fartygsmotorer. Någon på sådana
motorer direkt inriktad gengasforskning
synes därför inte behövas.

Enligt vad jag bär mig bekant pågår
på enskilt initiativ undersökningar
beträffande möjligheterna att för drift
av dieselmotorer använda även medeltunga
eldningsoljor. Om sådan drift visar
sig möjlig förbättras förutsättningarna
att tillgodose fiskets drivmedelsbehov
i krissituationer. Överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap följer
denna fråga, och det torde ankomma
på styrelsen att, om så påkallas,
göra framställning om erforderliga stödåtgärder
för främjande av dessa undersökningar.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla fråga.

Statsrådet pekar på att det har framlagts
en proposition som gäller beredskapslagring
av olja. Det var just med
anledning av denna proposition som
jag framställde min fråga.

Ingenting skulle för oss fiskare vara
mera tacknämligt än om svaret fick
tolkas så, att vi kunde få möjlighet att
använda den vanliga brännoljan till våra
motorer. Men den som har varit sysselsatt
med fiske under två krig vet
hur det kommer att bli. Vi fiskare fick
nästan från första dagen av de båda
krigen använda oss av ersättningsbränsle
i form av tjärolja. Under senaste
världskriget gick det rätt bra, ty den
tjärolja som då användes var utexperimenterad
av ingenjörsvetenskapsakademien
tillsammans med Chalmers tekniska
högskola. I det sammanhanget
uträttade professor Lundberg, som stöd
i nära kontakt med fiskarna, ett enastående
gott arbete. Den tjärolja som
då framställdes var av ganska hög kva -

litet, varför våra motorer gick relativt
bra.

Nu är det väl ändå så, herr statsråd,
att vi är på det klara med att tjäroljan
inte går att använda till våra moderna
dieselmotorer. Dieselmotorerna
är känsliga i en helt annan utsträckning
än vad fallet var med de gamla
råoljemotorerna eller tändkulemotorerna.
Jag tycker, herr statsråd, att det i
alla fall borde göras ett försök med
utprovning av ersättningsbränsle just
för dessa motorer. Forskningen kan ju
ändå nå ganska långt när det gäller att
komma till rätta med många problem.

Beträffande gengasen vill jag säga
att det väl i alla fall är eu sak, som vi
inte ens behöver tala om i samband
med fisket. Användningen av denna
skulle här betyda, att man fick ha med
ett extra fartyg att frakta gengasved,
då man var ute på fiske.

Det talas visserligen i svaret om att
överstyrelsen för ekonomisk försvarsberedskap
följer denna fråga, och det
kan vara riktigt. Jag har vid ett par
tillfällen haft kontakt just med representanter
för denna styrelse. Vad den
kommer att göra är avhängigt av de
statsmedel, som styrelsen har till sitt
förfogande för detta ändamål.

Vi bör också kunna vara överens om
att fisket haft stor betydelse just för
folkförsörjningen under de båda krig,
som vi bär genomlevat.

Det är kanske inte mycket mer att
tillägga än att svaret på min fråga måste
betraktas som negativt. Därtill kan
sägas att det i svaret talas om att ett
enskilt företag håller på med vissa undersökningar,
något som jag också känner
till. Undersökningarna torde gälla
ett visst slags motorer. Detta är väl
emellertid en sak, som åvilar statsmakterna
och inte ett enskilt företag, som
utför undersökningar beträffande ett
visst slags motorer. Låt mig också tilllägga,
att de gamla råoljemotorerna i
mycket stor utsträckning bär utbytts
mot dieselmotorer.

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Svar på fråga ang. ersättningsbränsle

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Låt mig bara fästa herr
Johanssons i öckerö uppmärksamhet
på att propositionen beträffande lagringsberedskapen
på detta område liksom
på hela bränsleområdet framlades
redan dagen innan herr Johansson i
öckerö ställde sin fråga till mig. Överstyrelsen
för ekonomisk försvarsberedskap
har till uppgift att på detta område
liksom på andra områden av den
ekonomiska försvarsberedskapen noggrant
följa utvecklingen samt föreslå
eller vidtaga de åtgärder som överstyrelsen
har befogenhet till.

Jag vill slutligen, herr talman, tilllägga
att jag, uppriktigt sagt, tycker att
herr Johansson i öckerö när han använder
ordet negativ illa läst det utförliga
svar som jag lämnat på hans
enkla fråga. Av det framgår, att utvecklingen
på detta område uppmärksamt
och noga följes. Därutöver bär jag
ingenting att tillägga.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag påpekade i mitt
första anförande att det var med anledning
av propositionen som jag framställde
min fråga. Sedan erkänner jag
villigt att jag har läst svaret dåligt, eftersom
jag fick det i min hand först någon
minut innan det lämnades här i
kammaren.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Johansson i öckerö
är tillräckligt erfaren riksdagsman
för att veta, att de skrivna svaren på
enkla frågor överlämnas samtidigt som
frågorna muntligt besvaras i kammaren.
Hade herr Johansson velat ha svaret
i annan ordning, hade det stått honom
fritt att interpellera.

Herr JOHANSSON i öckerö (fp):

Herr talman! Jag är fullt på det klara
med detta. Vad jag sade var att ti -

för vissa båtmotorer

den var så knapp att jag inte hunnit att
läsa igenom svaret ordentligt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till behandling av lagutskott motionerna
nr 921—923;

till konstitutionsutskottet motionen
nr 924; och

till jordbruksutskottet motionen nr
925.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 177, angående överlämnande till lagutskott
av två till statsutskottet hänvisade
motioner, som äger samband med
frågan om beredskapslagring av olja.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning,
bifölls utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 5

Föredrogs den av herr Wahrendorff
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
tjänstevikt för lastbil.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Hansson i
Skegrie vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående inkomstutvecklingen
inom jordbruket.

Kammaren biföll denna anhållan.

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

§ 7

Brottsbalk, m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition med förslag till
brottsbalk, dels i ämnet väckta motioner,
dels ock väckta motioner om samhällets
åtgärder mot personer som anträffas
berusade på allmän plats.

Genom en den 15 december 1961 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 10, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj :t under
åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga ett vid
propositionen fogat förslag till brottsbalk.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen framlägges förslag till
brottsbalk. Balken är avsedd att ersätta
den nuvarande strafflagen av år 1864 —•
med undantag likväl för de i 6 kap.
strafflagen meddelade bestämmelserna
om skadestånd — samt därutöver bl. a.
lagen om ungdomsfängelse, lagen om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt,
lagen om villkorlig dom, lagen om
villkorlig frigivning och lagen med vissa
bestämmelser om påföljd för brott
av underårig.

Förslaget till brottsbalk innehåller tre
huvudavdelningar, av vilka den första
upptager vissa allmänna bestämmelser,
den andra handlar om brotten och den
tredje om påföljderna.

I de båda första kapitlen, som utgör
första huvudavdelningen, meddelas
grundläggande bestämmelser om brott
och brottspåföljder samt om tillämpligheten
av svensk lag. Den svenska jurisdiktionsrätten
föreslås utvidgad i fråga
om brott utom riket av dansk, finsk,
isländsk eller norsk medborgare.

Andra huvudavdelningen behandlar
först brotten mot person, 3—7 kap.,
därefter förmögenhetsbrotten, 8—12
kap., brotten mot allmänheten, 13—15

Brottsbalk, m. m.

kap., och brotten mot staten, 16—22
kap. De två sista kapitlen i denna avdelning,
23 och 24 kap., innehåller bestämmelser
om försök och nödvärn
m. m. — Strafflagens bestämmelser om
de särskilda brotten har reformerats
genom lagstiftning år 1942, såvitt avser
förmögenhetsbrotten, och år 1948, såvitt
avser brotten mot staten och allmänheten.
I dessa delar innebär det nu
framlagda förslaget icke några större
nyheter. Beträffande brotten mot person
innebär däremot förslaget en genomgripande
revision. Jämväl 24 kap., som
handlar om nödvärn och annan nödhandling,
innehåller väsentliga nyheter.

Förslagets tredje huvudavdelning med
bestämmelserna om påföljderna innebär
en betydande formell men också saklig
omarbetning av det nuvarande regelsystemet.
I förhållande lill gällande rätt
innebär förslaget att vissa påföljder försvinner.
Sålunda sammanslås fängelse
och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff,
kallat fängelse. Förvaring och internering
i säkerhetsanstalt ersättes av
en påföljd, benämnd internering. Å
andra sidan skapas nya påföljder. Villkorlig
dom uppdelas i två påföljder,
villkorlig dom och skyddstillsyn. Nya
är också de olika formerna av överlämnande
till särskild vård, nämligen överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen,
vård enligt lagen om nykterhetsvård,
vård enligt sinnessjuklagen och
öppen psykiatrisk vård.

Förslaget till brottsbalk var i följande
delar så lydande:

5 KAP.

Om ärekränkning

5 §.

Brott som avses i 1—3 §§ må ej åtalas
av annan än målsägande. Förtal eller
grovt förtal må dock åtalas av åklagare,
om målsägande angiver brottet till
åtal och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Har förtal riktats mot avliden, må
åtal väckas av den avlidnes efterlevan -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

de make, bröstarvinge, fader, moder
eller syskon eller av den som på grund
av adoption stod i motsvarande förhållande
till honom samt, om åtal av
särskilda skäl finnes påkallat ur allmän
synpunkt, av åklagare.

6 KAP.

Om sedlighetsbrott

1 §•

Tvingar man kvinna till samlag genom
våld å henne eller genom hot som
innebär trängande fara, dömes för våldtäkt
till fängelse, lägst två och högst tio
år. Lika med våld anses att försätta
kvinnan i vanmakt eller annat sådant
tillstånd.

Är brottet med hänsyn till kvinnans
förhållande till mannen eller eljest att
anse som mindre grovt, dömes för våldförande
till fängelse i högst fyra år.

2 §.

Den som, i annat fall än i 1 § sägs,
förmår någon till samlag eller annat
könsligt umgänge medelst olaga tvång
eller genom grovt missbruk av dennes
beroende ställning eller övar könsligt
umgänge med någon under otillbörligt
utnyttjande av att denne befinner sig i
vanmakt eller annat hjälplöst tillstånd
eller är sinnessjuk eller sinnesslö, dömes
för frihetskränkande otukt till
fängelse i högst fyra år.

8 §.

Den som genom att utlova eller giva
ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon
som är under aderton år eller, om han
är av samma kön, under tjugoett år, dömes
för förförelse av ungdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.

9 §•

Ansvar som i detta kapitel är stadgat
för gärning som begås mot någon
under viss ålder skall ådömas även den
som icke insåg men hade skälig anledning
antaga att den andre ej uppnått sådan
ålder.

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

6 §•

Om någon bland allmänheten sprider
falskt rykte eller annat osant påstående,
ägnat att undergräva aktningen för
myndighet eller annat organ som äger
besluta i allmänna angelägenheter, dömes
för beljugande av myndighet till
böter eller fängelse i högst två år.

25 KAP.

Om böter

2 §.

Dagsböter ådömas till ett antal av
minst en och högst etthundratjugo.

Dagsbot fastställes i penningar till belopp
från och med två till och med femhundra
kronor, efter vad som prövas
skäligt med hänsyn till den tilltalades
inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i
övrigt. Är brottet ringa, må dagsbotens
belopp därefter jämkas.

26 KAP.

Om fängelse

6 §.

Den som undergår fängelse på viss
tid må, om det kan antagas främja hans
anpassning i samhället, villkorligt frigivas
sedan två tredjedelar av tiden,
dock minst fyra månader, avtjänats (fakultativ
villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ
villkorlig frigivning skall särskilt beaktas
den dömdes uppförande under anstaltstiden
och sinnesriktning vid den
tid då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet
att ersätta genom brottet
uppkommen skada samt de förhållanden
i vilka han skulle komma att försättas
efter frigivningen.

7 §.

Den som undergår fängelse på viss tid,
ej under sex månader, skall villkorligt
frigivas när han avtjänat fem sjättedelar
av tiden (obligatorisk villkorlig frigivning).

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

27 KAP.

Om villkorlig dom

5 §.

Har den dömde förpliktats ersätta
genom brottet uppkommen skada, skall
han göra vad i hans förmåga står att
fullgöra denna skyldighet. Rätten äger
föreskriva att han under prövotiden
skall söka fullgöra skadeståndsskyldigheten
eller del därav på tid och sätt
som angivas i domen.

Föreskrift som avses i första stycket
må, efter ansökan av åklagare eller den
dömde, ändras eller upphävas, när skäl
äro därtill.

28 KAP.

Om skyddstillsyn

1 §•

Skyddstillsyn må ådömas för brott
varå kan följa fängelse, såframt det prövas
erforderligt att den tilltalade ställes
under övervakning och mera ingripande
påföljd än skyddstillsyn ej finnes
påkallad.

Den som är under aderton år må ej
dömas till skyddstillsyn, med mindre
denna påföljd finnes lämpligare än vård
enligt barnavårdslagen.

Är det lindrigaste straff som är stadgat
för brottet fängelse i ett år eller däröver,
må dömas till skyddstillsyn allenast
om synnerliga skäl äro därtill.

11 §•

Uppkommer fråga om att undanröja
skyddstillsynen eller om behandling enligt
3 § eller åtgärd som avses i 7 §, må
övervakningsnämnden eller domstol vid
vilken föres talan enligt 8 §, såframt omständigheterna
föranleda därtill, förordna
att den dömde skall på lämpligt sätt
omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må
ej kvarhållas längre än en vecka. Om
synnerliga skäl äro därtill, må dock genom
nytt beslut förordnas att han skall
kvarhållas ytterligare högst en vecka.

Brottsbalk, m. m.

Efter prövotidens utgång må den omhändertagne
ej kvarhållas.

35 KAP.

Om bortfallande av påföljd

1 §.

Påföljd må ej ådömas, med mindre
den misstänkte häktats eller erhållit del
av åtal för brottet inom

1. två år, om å brottet ej kan följa
svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är
högre men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är
högre men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är
fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid
kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må
utan hinder av vad nu sagts påföljd
ådömas för alla brotten, så länge påföljd
kan ådömas för något av dem.

2 §.

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs
må påföljd ej ådömas, med mindre den
misstänkte häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom fem år eller, om
å brottet kan följa straff som ovan i 1 §
3 sägs, inom tid som där stadgas.

3 §.

Frigives häktad utan att hava erhållit
del av åtal eller avvisas eller avskrives
mål mot någon sedan han fått del
av åtal, skall i fråga om möjligheten att
ådöma påföljd så anses som hade häktningen
eller delgivningen ej skett.

36 KAP.

Om förverkande av egendom och om annan
särskild rättsverkan av brott

9 §.

Kan på grund av den brottsliges död
eller av annan orsak påföljd ej längre
ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna
tillämpning endast såframt i mål därom
stämning delgivits inom tio år från det
brottet begicks. Talan må i sådant fall

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

av åklagare väckas allenast om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap.
3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen
dels följande vid vårsessionen väckta:
de likalydande motionerna I: 525 av
fröken Mattson samt II: 638 av fröken
Bergegren in. fl.,

de likalydande motionerna I: 526 av
herrar Schött och Sveningsson samt
II: 640 av herr Munktell in. fl.,

de likalydande motionerna 1:527 av
herr Sveningsson in. fl. samt II: 639 av
herr Munktell in. fl.,

de likalydande motionerna I: 532 av
herr Axel Emanuel Andersson m. fl.
samt II: 648 av herr Larsson i Borrby
in. fl.,

de likalydande motionerna I: 533 av
herr Per-Olof Hanson m. fl. samt II: 646
av fru Gärde Widemar m. fl.,

de likalydande motionerna 1:534 av
herr Hernelius samt II: 652 av herr
Munktell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 537 av
herr Jonasson m. fl. samt II: 641 av herr
Boo m. fl.,

de likalydande motionerna I: 538 av
fru Segerstedt Wiberg samt 11:642 av
herrar Christenson i Malmö och Braconier,

de likalydande motionerna I: 539 av
fru Segerstedt Wiberg samt II: 644 av
herr von Friesen,

de likalydande motionerna I: 540 av
fru Segerstedt Wiberg samt II: 643 av
herr von Friesen,

de likalydande motionerna I: 541 av
fru Segerstedt Wiberg samt II: 645 av
herrar Gustafson i Göteborg och von
Friesen,

de likalydande motionerna I: 542 av
fru Segerstedt Wiberg och fröken Nordström
samt II: 653 av herrar Nyberg och
Wiklund i Stockholm,

de likalydande motionerna I: 543 av

herr Sveningsson samt II: 649 av herrar
Magnusson i Tumhult och Hedin,

de likalydande motionerna I: 544 av
herrar Sveningsson och Schött samt
II: 651 av herr Munktell m. fl.,

motionen I: 535 av herr Hernelius,
motionen I: 536 av herr Hernelius,
motionen 11:647 av herrar Hagberg
och Johansson i Stockholm,

motionen 11:650 av herr Martinsson
ävensom

motionen II: 654 av fru Sjövall;
dels ock följande vid höstsessionen
väckta:

de likalydande motionerna I: 743 av
fröken Mattson samt II: 899 av fru Sjövall,

motionen I: 744 av fröken Mattson,
motionen I: 745 av fru Segerstedt Wiberg
ävensom

motionen II: 898 av herrar Palm och
Regnéll.

Utskottet hade vidare behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade, likalydande motioner, I: 232
av herr Per-Olof Hanson samt II: 210
av fröken Elmén m. fl., om samhällets
åtgärder mot personer, som anträffas
berusade på allmän plats.

I de likalydande motionerna 1:541
av fru Segerstedt Wiberg samt II: 645 av
herrar Gustafson i Göteborg och von
Friesen hemställdes, att riksdagen ville
ur förslaget till brottsbalk utesluta 17
kapitlets § 6.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen, med förklaring att
propositionen nr 10 icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte

dels med bifall till följande motioner,
nämligen

1. I: 527 och II: 639, i vad de rörde
8 kap. 7 §,

2. I: 533 och II: 646, i vad de rörde
4 kap. 2 §, 8 kap. 7 §, rubriken till 25
kap. och 26 kap. 4 § samt

3. I: 539 och II: 644, i vad de rörde
4 kap. 2 §,

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

dels ock med avslag å följande motioner,
nämligen

1. I: 525 och II: 638, i vad de rörde 1
kap. 6 §, 26 kap. 4 § samt 28 kap. 1 och
11 §§,

2. I: 527 och II: 639, i vad de rörde
28 kap. 1 § samt 35 kap. 1, 2 och 3 §§,

3. I: 532 och II: 648, i vad de rörde
25 kap. 2 § och 27 kap. 5 §,

4. I: 533 och II: 646, i vad de rörde
3 kap. 1 och 4 §§, 5 kap. 5 § samt 26 kap.
3, 6 och 7 §§,

5. I: 534 och II: 652, i vad de rörde
16 kap. 15 §,

6. I: 537 och II: 641,

7. I: 538 och II: 642,

8. 1:539 och 11:644, i vad därigenom
föreslagits ändring i lagtexten annorstädes
än i 4 kap. 2 §,

9. I: 540 och II: 643,

10. I: 541 och II: 645,

Brottsbalk, m. in.

11. I: 542 och II: 653,

12. 1:743 och 11:899, i vad därigenom
ifrågasatts ändring i den föreslagna
lagtexten,

13. 1:535,

14. I: 744,

15. 11:647,

16. II: 650, i vad den rörde 6 kap. 1,
2, 8 och 9 §§,

17. 11:654, i vad därigenom ifrågasatts
ändring i den föreslagna lagtexten,
samt

18. 11:898,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget till brottsbalk
med de ändringarna, att 1 kap. 5 §, 4
kap. 2, 8 och 10 §§, 7 kap. 6 §, 8 kap.
7 §, 22 kap. 4, 7 och 16 §§, rubriken till
25 kap. samt 26 kap. 4 § erhölle följande,
såsom utskottets förslag betecknade lydelse
:

(Kungl. Mai:ts förslag) (Utskottets förslag)

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

5 §.

Ej må dömas till flera påföljder för samma brott, med mindre annat är stadgat.
Suspension och avsättning ådömes vid Suspension eller avsättning ådömes
sidan av annan påföljd, vartill den till- vid sidan av annan påföljd, vartill den
talade finnes böra dömas. tilltalade finnes böra dömas.

4 KAP.

Om brott mot
2

Den som i annat fall än i 1 § sägs berövar
någon friheten, genom att bortföra
eller inspärra honom eller på annat
sätt, dömes för frihetsberövande till
fängelse, lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre grovt, dömes till böter

frihet och frid
§•

Den som i annat fall än i 1 § sägs
berövar någon friheten, genom att bortföra
eller inspärra honom eller på annat
sätt dömes för olaga frihetsberövande
till fängelse, lägst ett och högst
tio år.

■ eller fängelse i högst två år.

8 §.

Om någon olovligen bereder sig tillgång
till meddelande, vilket såsom postförsändelse,
telegram eller telefonsamtal
är under befordran genom allmän befordringsanstalt,
dömes för brytande av
post- eller telehemlighet till böter eller
fängelse i högst två år.

Om någon olovligen bereder sig tillgång
till meddelande, vilket såsom postförsändelse
eller såsom telefonsamtal,
telegram eller annat telemeddelande är

under befordran genom allmän befordringsanstalt,
dömes för brytande av
post- eller telehemlighet till böter eller
fängelse i högst två år.

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag)

För försök, förberedelse eller stämpling
till människorov, frihetsberövande
eller försättande i nödläge, för underlåtenhet
att avslöja sådant brott, så ock för
försök eller förberedelse till olaga tvång
som är grovt dömes till ansvar enligt vad
i 23 kap. stadgas.

(Utskottets förslag)

För försök, förberedelse eller stämpling
till människorov, olaga frihetsberövande
eller försättande i nödläge, för underlåtenhet
att avslöja sådant brott, så
ock för försök eller förberedelse till
olaga tvång som är grovt dömes till ansvar
enligt vad i 23 kap. stadgas.

7 KAP.

Om brott mot familj

6 §-

Olaga giftermål må ej åtalas, med Olaga giftermål må ej åtalas, med
mindre för brottet blivit dömt till åter- mindre för gärningen blivit dömt till
gång av äktenskapet. återgång av äktenskapet.

Egenmäktighet med barn må ej åtalas av åklagare, med mindre åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

8 K

Om stöld, rån och a

Tager och brukar någon olovligen
motorfordon eller annat motordrivet
fortskaffningsmedel, som tillhör annan,
dömes, om gärningen ej är belagd med
straff enligt vad förut i detta kapitel
är sagt, för tillgrepp av fortskaffningsmedel
till fängelse i högst två år eller,
om brottet är ringa, till böter.

År brottet grovt, dömes till fängelse, lä

tidra tillgreppsbrott

§•

Tager och brukar någon olovligen
motorfordon, båt eller annat fortskaffningsmedel,
som tillhör annan, dömes,
om gärningen ej är belagd med straff
enligt vad förut i detta kapitel är sagt,
för tillgrepp av fortskaffningsmedel till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter,
jst sex månader och högst fyra år.

22 KAP.
Krigsartiklar

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen
avsänder meddelande till eller
eljest träder i förbindelse med någon
som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas
på fiendens område, dömes för samröre
med fienden till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år.

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom
vars avhandlande lydnadsbrott eller
rymning lätt kan föranledas eller fruktan
eller misströstan kan utbredas hos

§.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen
avsänder meddelande till eller
eljest träder i förbindelse med någon,
som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas
på fiendens område, dömes för samröre
med fienden till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år.

§.

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

Brottsbalk, m. m.

(Kungl. Maj:ts förslag)
krigsmännen, dömes för olovlig sammankomst
till disciplinstraff eller fängelse
i högst två år. Den som deltagit på
tillskyndan eller med tillstånd av förman
skall vara fri från ansvar.

(Utskottets förslag)

krigsmännen, dömes deltagare för olovlig
sammankomst till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år. Den som deltagit
på tillskyndan eller med tillstånd
av förman skall vara fri från ansvar.

16 §.

I den mån det med hänsyn till krigsfara,
vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden
finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i 19 och 21 kap.
samt i detta kapitel stadgas för det fall
att riket är i krig skall i tillämpliga delar
gälla jämväl beträffande brott som
förövats under annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt eller delvis ockuperat av främmande makt
utan att militärt motstånd förekommer, skall likaledes beträffande brott som förövas
under sådan tid i tillämpliga delar gälla vad i de nämnda kapitlen finnes
stadgat för det fall att riket är i krig. Därvid skall vad som sägs om rikets försvar
äga tillämpning å motståndsverksamheten och vad som sägs om fienden äga tilllämpning
å ockupationsmakten.

25 KAP.

Om böter

Om böter m. m.

26 KAP.

Om fängelse

4 §.

Den som är under aderton år må ej Den som är under aderton år må ej
dömas till fängelse, med mindre särskil- dömas till fängelse, med mindre synnerda
skäl äro därtill. liga skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt aderton men ej tjugoett år allenast när frihetsberövande
är påkallat främst av hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse
eljest finnes lämpligare än annan påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för brott som någon begått innan han fyllt
aderton år.

B. att riksdagen i anledning av motionerna
1: 533 och II: 646, i vad de rörde
11 kap. 5 §, måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla, att motionerna överlämnades
till utredningen för översyn av bokföringslagen
för att i denna del beaktas
vid utredningens arbete;

C. att riksdagen, med bifall till därom
i motionerna I: 232 och II: 210 samt
1:534 och 11:652 framställt yrkande,
måtte hos Kungl. Maj :t anhålla, att en

utredning verkställdes om formerna för
samhällets åtgärder vid omhändertagande
av berusade personer på allmän
plats; samt

D. att följande motioner, nämligen

1. I: 525 och II: 638,

2. I: 526 och II: 640,

3. I: 532 och II: 648,

4. I: 533 och II: 646,

5. I: 539 och II: 644,

6. I: 543 och II: 649,

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

7. I: 544 och II: 651,

8. I: 743 och II: 899,

9. I: 536,

10. I: 745,

11. II: 650 samt

12. II: 654,

i vad de ej kunde anses besvarade med
vad utskottet anfört och hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Till utskottsutlåtande! hade fogats
följande

RESERVATIONER

Vid utskottets uttalande under rubriken »Den

föreslagna lagstiftningens huvudgrunder»

Av herr Ferdinand Nilsson, utan angivet
yrkande.

Vid A i utskottets hemställan, avseende förslaget
till brottsbalk

Till 1 kap. 6 § (avser bl. a. möjligheten
att kombinera skyddstillsyn med
fängelse)

Av fröken Mattson, utan angivet yrkande.

Till 5 kap., i vad avser straffrättsligt
skydd mot ärekränkning för kollektiva
enheter av privat natur

Av herr Ferdinand Nilsson, som ansett,
att utskottets yttrande i viss del
bort erhålla av reservanten angiven lydelse.

Till 5 kap. 5 § (avser åtalsreglerna
vid ärekränkningsbrott)

Av herrar Per-Olof Hanson och Alexander
son, fru Gärde Widemar samt herr
Gustafsson i Borås, vilka ansett, att utskottet
beträffande 5 kap. 5 § bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 533 och II: 646, för sin
del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge nämnda
paragraf med den ändringen att
första stycket erhölle följande lydelse:

Brott som avses i 1—3 §§ må, förutom
av målsägande, åtalas av åklagare, om
målsägande angiver brottet till åtal och

åtal av särskilda skäl finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Till 6 kap. 1 § (avser våldtäkt och
våldförande)

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets
yttrande vid denna paragraf
bort ha i reservationen angiven lydelse.

Till 6 kap. 2 § (avser frihetskränkande
otukt)

Av fröken Mattson, som ansett, att
utskottets yttrande vid denna paragraf
bort ha av reservanten angiven lydelse.

Till 6 kap. 8 § (avser förförelse av
ungdom)

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottet
i anledning av motionerna
II: 650 och II: 654 bort hemställa,

att riksdagen för sin del icke måtte
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget i vad avsåge 6 kap. 8 §
samt att efterföljande paragrafer måtte
erhålla ändrad numrering.

Till 6 kap. 9 § (avser tillämpningen
av straffbestämmelser rörande sedlighetsbrott) Av

fröken Mattson, som ansett, att utskottet
med bifall till motionen II: 650
bort hemställa,

att riksdagen för sin del icke måtte
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget i vad avsåge 6 kap. 9 §
samt att efterföljande paragrafer måtte
erhålla ändrad numrering.

Till 8 kap. 7 § (avser tillgrepp av
fortskaffningsmedel)

Av herrar Ahtkvist, Nyström och Erik
Svedberg, fröken Mattson samt herrar
Landgren, Östrand och Ekström i Björkvik,
som ansett, att utskottet beträffande
nämnda paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte med avslag å följande
motioner, nämligen

1. I: 527 och II: 639,

2. I: 533 och II: 646 samt

3. I: 537 och II: 641,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge
8 kap. 7 §.

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

Till 25 kap. 2 § (avser bl. a. jämkning
av dagsbotsbelopp)

Av herr Ferdinand Nilsson, som ansett,
att utskottet beträffande nämnda
paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
därom i motionerna I: 532 och II: 648
framställt yrkande, för sin del antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
i vad avsåge 25 kap. 2 § med den
ändringen att sista meningen i andra
stycket erhölle följande lydelse:

År brottet ringa eller ådömes den tilltalade
skadestånd, må dagsbotens belopp
därefter jämkas.

Till 26 kap. 4 § (avser tillämpningen
av fängelsestraff för ungdom i åldern
under 18 år)

1. Av herr Ferdinand Nilsson, som
ansett, att utskottet beträffande nämnda
paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte med motsvarande
avslag å följande motioner, nämligen

1. I: 525 och II: 638,

2. I: 533 och II: 646 samt

3. I: 542 och II: 653,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge
26 kap. 4 §.

2. Av fröken Mattson, som ansett, att
utskottet beträffande nämnda paragraf
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till följande
motioner, nämligen

1. I: 525 och II: 638, i vad de rörde
26 kap. 4 §, samt

2. I: 542 och II: 653,

ävensom med avslag å motionerna
I: 533 och II: 646, för sin del antaga
propositionen såvitt avsåge 26 kap. 4 §
med den ändringen att paragrafen erhölle
följande lydelse:

Den som är under aderton år må ej
dömas till fängelse.

Fängelse må ådömas---annan

påföljd.

Fängelse på livstid — -— ■—■ aderton
år.

Brottsbalk, m. m.

Till 26 kap. 6 och 7 §§ (avser villkorlig
frigivning)

Av herrar Per-Olof Hanson och Alexander
son, fru Gärde Widemar samt herr
Gustafsson i Borås, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 533 och II: 646 hos Kungl.
Maj:t anhålla att förslag till ändring av
lagstiftningen rörande villkorlig frigivning
förelädes riksdagen.

Till 27 kap. 5 § (avser fullgörande av
skadeståndsskyldighet)

Av herr Ferdinand Nilsson, som ansett,
att utskottet beträffande nämnda
paragraf bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
därom i motionerna I: 532 och II: 648
framställt yrkande, för sin del antaga
det genom propositionen framlagda förslaget
i vad avsåge 27 kap. 5 § med den
ändringen att andra stycket erhölle följande
lydelse:

Föreskrift som avses i första stycket
må, efter ansökan av målsägande, åklagare
eller den dömde, ändras eller upphävas,
när skäl äro därtill.

Till 28 kap. 1 § (avser möjligheterna
att ådöma skyddstillsyn)

1. Av fröken Mattson, som ansett, att
utskottet beträffande nämnda paragraf
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med motsvarande
bifall till motionerna I: 525 och
II: 638 samt avslag å motionerna I: 527
och II: 639, för sin del antaga det genom
propositionen framlagda förslaget
i vad gällde 28 kap. 1 § med den ändringen
att tredje stycket utginge.

2. Av herrar Arvidson och Fröding,
utan angivet yrkande.

Till 28 kap. 11 § (avser tillfälligt omhändertagande
av den som ådömts
skyddstillsyn)

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottet
beträffande nämnda paragraf
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med motsvaran -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

de bifall till motionerna 1:525 och
II: 638, för sin del antaga det genom
propositionen framlagda förslaget i vad
avsåge 28 kap. 11 § med den ändringen
att till paragrafen lades ett tredje stycke
av följande lydelse:

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den som
är under aderton år.

Till 35 kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 §
(avser preskription av möjlighet att
ådöma straff)

Av herrar Per-OIof Hanson, Arvidson
och Alexanderson, fru Gärde Widemar
samt herrar Gustafsson i Borås och
Fröding, som ansett, att utskottet beträffande
nämnda lagrum bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
I: 527 och II: 639 måtte för sin del
besluta sådan ändring i det genom propositionen
framlagda förslaget, att 35
kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 § finge följande
lydelse:

35 kap.

1 §•

Påföljd må ej ådömas för brott, för
vars beivran åtgärd ej blivit vidtagen
inom

1. två år, om å brottet ej kan följa
svårare straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är
högre men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre
men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är
fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid
kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må
utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas
för alla brotten, så länge påföljd
kan ådömas för något av dem.

2 §.

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs
må påföljd ej ådömas med mindre åtgärd
för brottets beivran blivit vidtagen
inom fem år eller, om å brottet kan

följa straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom
tid som där stadgas.

3 §.

Åtgärd för brottets beivran skall anses
vara vidtagen, när den misstänkte
erhållit del av åtal för brottet eller vid
förundersökning, som lett till allmänt
åtal, underrättats om misstanken.

Avvisas eller avskrives åtalet, skall i
fråga om möjligheten att ådöma påföljd
så anses som hade delgivningen eller underrättelsen
ej skett.

36 kap.

9 §•

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap.
3 § andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning.

Vid D i utskottets hemställan

(Avser frågan rörande kortvarigt frihetsberövande) Av

herrar Per-OIof Hanson, Arvidson
och Alexanderson, fru Gärde Widemar
samt herrar Gustafsson i Borås och
Fröding, vilka ansett, att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
därom i motionerna I: 526 och II: 640
samt 1:533 och 11:646 framställda yrkanden,
hos Kungl. Maj:t anhålla att en
allsidig och förutsättningslös utredning
verkställdes av frågan om ett kortvarigt
frihetsberövande för unga lagöverträdare.

Vidare hade avgivits ett

SÄRSKILT YTTRANDE

av herr Fröding angående tillämpningen
av 3 kap. 11 § tredje styckets
åtalsregel samt angående de rena bötesmålens
vidgade omfattning och därav

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

föranledd ökning av den s. k. enmansdomarekompetensen.

Vad utskottet hemställt föredrogs; och
anförde därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Efter mer än 50 års utrednings-
och lagstiftningsarbete står vi
i dag inför genomförandet av ett lagverk,
som är avsett att ersätta vår nu
gällande snart 100-åriga allmänna strafflag
och åtskilliga lagar, som anknyter
till denna lag.

Redan år 1909 uppdrogs åt professor
Johan Thyrén att göra en utredning
angående straffrättsliga frågor. Detta
uppdrag utvidgades sedermera till att
avse utkast till en helt ny strafflag, avsedd
att ersätta 1864 års strafflag. Man
fann emellertid så småningom, att denna
tanke icke kunde realiseras i ett sammanhang.
I stället inriktade man sig
på att genomföra arbetet i etapper, samtidigt
som man genomförde partiella reformer
beträffande sådana spörsmål
som lämpade sig för fristående behandling.

Från slutet av 1930-talet omhänderhades
det förberedande utredningsarbetet
av två kommittéer, straffrättskommittén,
som under ledning av riksmarskalken
Birger Ekeberg behandlade bestämmelserna
om de särskilda brotten och vad
därmed äger samband, och strafflagberedningen
som med hovrättspresidenten
Karl Schlyter såsom ordförande övervägde
utformningen av reaktionssystemet.
Utredningsarbetet avslutades av
straffrättskommittén år 1953 och strafflagberedningen
år 1956. Även vid den
fortsatta beredningen av ärendet inom
justitiedepartementet har arbetet delats
upp i olika avsnitt och lagrådsgranskningen
har skett i två etapper, år 1958
och åren 1960—61.

Nu föreligger det samlade resultatet
av de gångna årens reformarbete i ett
enhetligt lagverk, förslaget till brottsbalk.
I enlighet med vad som har iakt -

Brottsbalk, m. m.

tagits vid annan reformverksamhet beträffande
större rättsområden har bestämmelserna
inordnats i en balk avsedd
att inrymmas i det system som har
upp dragits i 1734 års lag.

Såsom har framgått av vad jag här
har sagt, är det snart hundra år sedan
en fullständig nykodifiering av vår
straffrätt skedde. Men det har också
framgått, att 1864 års strafflag icke finns
kvar i sitt ursprungliga skick. Åtskilliga
ändringar har skett. Sedan det systematiska
arbetet med en reformering av
gällande lagstiftning inletts, har sålunda
den omfattande grupp som brukar
benämnas förmögenhetsbrotten reviderats
genom lagstiftning år 1942, och
brotten mot staten och allmänheten ändrades
år 1948. Inom reaktionssystemet
har förändringarna framför allt tagit
sig uttryck i särskilda lagar vid sidan
av strafflagen. Här må nämnas 1931 och
1937 års böteslagstiftning, ungdomsfängelselagen
år 1935, lagstiftning om
förvaring och internering i säkerhetsanstalt
åren 1927 och 1937, den nya
lagen om villkorlig dom år 1939, straffverkställighetslagen
år 1945, de nya tillräknelighetsreglerna
också från år 1945
och 1952 års lagstiftning om påföljd för
brott av underårig.

Den lagstiftning som sålunda har skett
återspeglas i brottsbalken. Det betyder,
att balken i vissa delar i huvudsak innebär
en kodifiering av gällande rättsregler.
När det gäller bestämmelserna
om de särskilda brotten, är det väsentligen
endast brotten mot person som nu
framträder i ett nytt, helt reviderat
skick. I fråga om påföljdssystemet sker
förändringar inom vidsträcktare områden.

Även om brottsbalken sålunda icke betyder
en total revidering av vårt gällande
straffrättssystem, innebär de i brottsbalken
föreslagna förändringarna tillsammantagna
en väsentlig reform. Reformen
framträder icke bara i den systematiska
bearbetningen av regelsystemet.
Brottsbalken ger också uttryck för

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

vår tids samhällssyn och vår tids syn
på de straffrättsliga problemen och
innebär att tendenser och värderingar
som har framträtt vid tidigare lagstiftning
har fått ett samlat uttryck. Förslaget
till brottsbalk har härigenom
också kommit att bli ett av de största
lagförslag som riksdagen i modern tid
haft att taga ställning till.

Jag vill, herr talman, icke minst med
hänsyn till vad jag nu har anfört uttala
min stora tillfredsställelse över att
första lagutskottet vid sin granskning
av lagförslaget i allt väsentligt har enhälligt
anslutit sig därtill. Jag är imponerad
och tacksam över det arbete,
den framsynthet och den noggrannhet,
som utskottet och dess sekretariat har
ådagalagt vid sin granskning av detta
omfattande och otvivelaktigt mycket
komplicerade lagverk. Tillåt mig också,
herr talman, att i detta ögonblick få
uttala min stora beundran för och min
stora tacksamhet till de framsynta män
och kvinnor, som har deltagit i det omfattande
och mödosamma utredningsarbete,
som avspeglar sig i de grundläggande
kommittéförslagen. I detta sammanhang
vill jag också nämna mina
framstående företrädare i ämbetet, som
har lagt grunden till detta lagförslag,
och mina medarbetare, som i olika befattningar
i justitiedepartementet med
sin uppslagrikedom, omfattande kunskaper
och framstående skicklighet har
gjort framläggandet av propositionen
möjligt.

Jag har, herr talman, framhållit att
reformarbetet på det centrala straffrättsliga
området i och med brottsbalken
nu står inför sin avslutning. Detta
påstående måste emellertid modifieras
i två avseenden. För det första har
man, trots de långvariga förberedelserna,
eller kanske just därför, icke kunnat
undvika att det finns vissa områden,
på vilka nya förändringar är aktuella
men vilka man icke har ansett
vara av den beskaffenhet att de bör
fördröja brottsbalksarbetet. Fråga kan

därför snart nog uppkomma om ändring
i balken. Ett sådant område gäller
reglerna om förverkande av egendom,
där reformarbetet för närvarande diskuteras
på nordisk bas. Den andra synpunkten
jag här vill framföra är av
mera allmängiltigt slag, och där vill jag
anknyta till vad första lagutskottet har
uttalat i sitt utlåtande. Liksom allt annat
mänskligt är brottsbalksförslaget givetvis
icke fullkomligt. Även om brottsbalken,
såvitt nu kan bedömas, bör i
sina huvuddrag kunna bestå för lång
tid framåt, står utvecklingen ej stilla,
och man får räkna med att synpunkter,
som i dag vinner allmän anslutning, i
en framtid kan komma att förlora i betydelse
i jämförelse med andra värderingar
i den tidens rättssamhälle.
Denna rättsutveckling torde komma att
ske snabbare på vissa områden än på
andra. Särskilt torde frågor som gäller
påföljderna för brott och behandlingen
av lagöverträdare fortgående
komma att ägnas stor uppmärksamhet.

För att föra ut brottsbalken i det
praktiska livet krävs ytterligare lagstiftning.
Först måste de problem lösas som
sammanhänger med övergången från
gammal till ny lag. Vidare har man att
anpassa åtskilliga andra lagar till vad
brottsbalken innehåller. Det är min förhoppning
att arbetet med denna lagstiftning
skall kunna bedrivas så att
proposition om erforderliga lagstiftningsåtgärder
kan föreläggas nästa års
riksdag vid dess höstsession. Med utgångspunkt
häri och med beaktande av
behovet av en omfattande administrativ
reglering kan man räkna med att
brottsbalken får träda i kraft den 1
januari 1965, vilket skulle betyda att
den nuvarande strafflagen upphör att
gälla pecis etthundra år efter det att den
trädde i kraft.

Herr talman! Det är icke min avsikt
att upptaga kammarledamöternas tid
med en genomgång av brottsbalksförslagets
olika bestämmelser, utan jag av -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

ser endast att till närmare behandling
upptaga vissa huvudprinciper i förslaget
och att därefter ingå på några detaljfrågor.

Flertalet kapitel i brottsbalken innehåller
bestämmelser om de särskilda
brotten, den s. k. brottskatalogen. När
det gällt att bestämma vilka handlingstyper
som skall anses brottsliga, har
riktpunkten varit att i görligaste mån
tillgodose samhällets krav på skydd
för skilda allmänna och enskilda intressen
utan att medborgarnas handlingsfrihet
inskränkes mer än som är
oundgängligen nödvändigt. Man har vid
avgränsningen av det kriminaliserade
området på grundval av nutida samhälls-
och rättsuppfattning övervägt vad
som bör förklaras vara brottsligt.

I enlighet med den lagstiftningsteknik
som numera allmänt brukas har brottsbeskrivningarna
i brottsbalken givits en
mera generell avfattning än den kasuistiska
skrivning som var bruklig i äldre
tider. Relativt allmänt utformade
brottsbeskrivningar måste med hänsyn
till nutida komplicerade samhällsförhållanden
ges i åtskilliga fall, men stor
möda har nedlagts på att undvika alltför
vaga och tänjbara brottsbeskrivningar.

Som jag redan har nämnt, har stora
partier av strafflagens bestämmelser om
de särskilda brotten reformerats under
de senaste decennierna. Dessa delar,
som avser förmögenhetsbrotten och brotten
mot staten och allmänheten, har infogats
i brottsbalken med endast smärre
ändringar. En total överarbetning har
dock gjorts när det gällt att anpassa
straffskalorna till brottsbalkens påföljdssystem.
Beträffande brotten mot
person har skett en mera genomgripande
revision. Allmänt kan om bestämmelserna
härom sägas, att de innebär
en avsevärd förenkling och modernisering
av de nuvarande, delvis föråldrade
reglerna.

De största nyheterna i brottsbalksförslaget
hänför sig till påföljdssystemet.

Brottsbalk, in. m.

Tillåt mig, herr talman, att något beröra
den allmänna bakgrunden till förslagets
utformning i detta hänseende.
Jag vill då först betona, att våra kunskaper
om brottsligheten och dess orsaker
är mycket bristfälliga. Den kriminologiska
forskningen har ju först på
senare år kommit i gång på allvar, och
forskningsarbetet har därför varken här
hemma eller utomlands avsatt några
mera betydelsefulla resultat som kan
vara vägledande för det praktiska reformarbetet.
Detta får å ena sidan icke
vara något skäl att låta reformarbetet
ligga nere men bör å andra sidan leda
till att man undviker alltför stora omkastningar.

Det ligger enligt min mening i öppen
dag, att kriminaliteten inte kan med
framgång bekämpas enbart genom åtgärder
inom det straffrättsliga området.
Kampen mot brottsligheten måste
sättas in också inom åtskilliga andra
områden av samhällslivet. I likhet med
de parlamentariska sakkunniga, som
1959 avgav ett betänkande om ungdomsbrottsligheten,
fäster jag stor vikt vid
de allmänt förebyggande åtgärderna,
bl. a. en upprustning av den psykiska
barna- och ungdomsvården och en utbyggnad
av familj erådgivnin gsverksamheten,
men också andra områden och
företeelser är av stor vikt; polisens
verksamhet, skolan, ungdomens föreningsliv
och fritidsverksamhet samt alkoholmissbruket.
Nödvändigheten av
åtgärder inom dessa områden får emellertid
icke undanskymma den betydelse,
som de straffrättsliga reaktionsformerna
och deras tillämpning har för bekämpandet
av brottsligheten.

Som strafflagberedningen framhöll är
ett lämpligt utformat påfölj dssystem
utan tvekan ett mycket viktigt led i
samhällets brottsförebyggande verksamhet.
Den som begår brott skall löpa
stor risk att bli upptäckt, och upptäckta
brott bör regelmässigt på ett eller
annat sätt bli beivrade. Man måste vidmakthålla
uppfattningen, att samhället

Nr 33

Onsdagen den 21 november 19G2 fm.

Brottsbalk, m. m.

allvarligt reagerar mot brott. Men det
betyder ingalunda, att man icke skall
ta hänsyn till den enskilde lagöverträdarens
egenskaper och behov både vid
valet av reaktionsform och vid den närmare
utformningen av brottsreaktionen.
Oftast framstår den påföljd, som är lämpligast
med hänsyn till lagöverträdaren
själv, också från allmän synpunkt som
tillräckligt ingripande. Dessa grundsatser
har kommit till uttryck i en bestämmelse
i brottsbalksförslaget, som säger,
att domstolen vid valet av påföljd skall
med iakttagande av vad som krävs för
att upprätthålla allmän laglydnad fästa
särskilt avseende vid vad som finnes
ägnat att främja den dömdes anpassning
i samhället.

I förhållande till gällande rätt innebär
brottsbalken att vissa påföljder försvinner.
Sålunda sammanslås fängelse
och straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff,
kallat fängelse. Förvaring och
internering i säkerhetsanstalt ersättes
av en påföljd, benämnd internering.

Å andra sidan skapas nya påföljder.
Villkorlig dom uppdelas i två påföljder,
villkorlig dom och skyddstillsyn.
Nya är också olika former av överlämnande
till särskild vård, nämligen
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,
vård enligt lagen om nykterhetsvård,
vård enligt sinnessjuklagen
och öppen psykiatrisk vård. Utöver
de nu nämnda påföljderna upptar
reaktionssystemet böter, suspension,
avsättning, disciplinstraff för krigsmän
och ungdomsfängelse.

Genom att nya påföljder tillskapas
får de rättstillämpande myndigheterna,
framför allt domstolarna, större valmöjligheter
än nu. Valmöjligheterna
ökas också därigenom att man för tilllämpningen
av de särskilda påföljderna
endast i få avseenden har angivit
absoluta förutsättningar. I de flesta fall
är de begränsningar som har uppställts
för användningen av viss påföljd icke
undantagslösa. Det har synts vara en
fördel att möjligheter öppnas att i det

enskilda fallet välja påföljd med beaktande
av samtliga därvid föreliggande
omständigheter. Vägledande synpunkter
för valet av påföljd upptages
dessutom i flera bestämmelser rörande
de särskilda påföljderna.

Reformarbetet avser icke endast de
frihetsberövande åtgärderna. Nej, det
går i än högre grad ut på att begränsa
användningen av sådana åtgärder. En
huvudlinje i brottsbalken är att kriminalvård
i frihet bör tillämpas i största
möjliga utsträckning. Bakgrunden härtill
är att man mer och mer har kommit
till klarhet om de nackdelar som
ur resocialiseringssynpunkt är förbundna
med anstaltsvård. Det är tydligt, att
de olägenheter, som följer med ett omhändertagande
i anstalt, sammanhänger
med själva beskaffenheten av denna
form av ingripande mot lagöverträdare
och endast i begränsad omfattning kan
motverkas genom reformer inom själva
anstaltsvården. Jag anser det därför
angeläget, att påföljder som innebär
frihetsberövande icke används,
när syftet med dat kriminalrättsliga
ingripandet kan nås med andra medel.
En förutsättning härför är emellertid
att kriminalvården i frihet inrymmer
reaktionsformer, som är tillräckligt ingripande
och effektiva. Ett steg i den
riktningen togs redan genom den år
1959 genomförda möjligheten att jämte
villkorlig dom ådörna ovillkorligt bötesstraff.

Den utbyggnad av den öppna kriminalvården
som nu föreslås går efter två
linjer. Den ena tar sikte på de fall då
frihetsstraff av hittillsvarande art inte
kommer till användning. För dessa fall
föreslås att den nuvarande villkorliga
domen uppdelas på två olika slag av
påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn.
Villkorlig dom skall därvid användas
för de lagöverträdare för vilka
någon annan åtgärd inte anses påkallad
än den varning som själva domen
innebär, eventuellt i förening med
ett lämpligt avvägt bötesstraff. Denna

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

påföljd får därigenom en relativt begränsad
tillämpning.

Skyddstillsyn åter avses för lagöverträdare
som är i behov av stöd och
hjälp och kontroll för att deras anpassning
i samhället skall främjas. Utmärkande
för denna påföljd är att den dömde
ställs under övervakning och att
särskilda föreskrifter kan meddelas om
hans livsföring. Genom att övervakningsorganisationen
förstärks kan ingripandet
göras effektivare än vad fallet
för närvarande är vid villkorlig
dom. Delvis når man också denna effekt
genom att viss tids behandling i
anstalt skall kunna ingå som ett led i
skyddstillsynen.

Den andra av de linjer som utbyggnaden
av kriminalvården i frihet följer
avser lagöverträdare som underkastas
vanlig anstaltsbehandling. Den som
friges från fångvårdsanstalt ställs ofta
inför stora svårigheter och kan inte på
egen hand klara upp de problem som
återgången till ett normalt liv medför.
För att underlätta övergången från anstalten
till livet i frihet äger villkorlig
frigivning rum, och den frigivne ställs
i allmänhet under övervakning.

I brottsbalksförslaget fastslås nu att
vård i frihet bör ingå som ett naturligt
led i behandlingen av dem som intas
i anstalt under någon längre tid.
De regler som anger det närmare innehållet
i den öppna kriminalvården har
därför fått i huvudsak samma innehåll
för alla olika klientelgrupper, alltså personer
som har dömts till skyddstillsyn,
som har villkorligt frigivits från fängelse
eller som vårdas utom anstalt efter
dom till annan frihetsberövande åtgärd.

Skall kriminalvården i frihet kunna
spela den viktiga roll som jag här har
angivit, måste den organisation som
svarar för denna del av samhällsverksamheten
vara effektiv. Detta har man
sökt nå genom att inrätta övervakningsnämnder
— med domare som ordförande
— som skall få tämligen vida
befogenheter. Vidare förutses en väsent -

Brottsbalk, m. in.

lig utbyggnad av skyddskonsulentorganisationen,
en utbyggnad som redan har
påbörjats efter riksdagens beslut i våras.

Till slut, herr talman, avser jag att
ingå på ett par detaljfrågor. Jag vill
härvid förutskicka att jag till alla delar
ansluter mig till utskottets förslag,
utom på en enda punkt till vilken jag
strax skall återkomma.

Låt mig först behandla den fråga
som i den offentliga debatten har visats
det livligaste intresset, nämligen
frågan om behandlingen av lagöverträdare
under 18 års ålder. Det är fullt
naturligt att delade meningar härvid
har kommit till synes. Den kritik som
från vissa håll har riktats mot denna
del av förslaget har i allmänhet framförts
på ett sansat och objektivt sätt.
Men en del, låt mig kalla det missförstånd,
har framskymtat. Det har sålunda
påståtts, att förslaget i detta hänseende
skulle innebära ett steg bakåt, att
jag skulle ha gått ifrån 1950-talets huvudlinje
när det gäller reaktionen mot
lagöverträdare under 18 år o. s. v. Dessa
påståenden är givetvis helt oriktiga.

För dem som är under 15 år kommer
enligt brottsbalken lika litet som
för närvarande straffrättslig reaktion
i fråga. Beträffande åldersgruppen närmast
däröver, 15—17-åringarna, fortsätter
brottsbalken den utveckling som
har skett under de senaste decennierna.
Ansvaret för att lagöverträdare i
denna ålder bereds erforderlig vård
läggs i princip på den sociala barnaoch
ungdomsvården. Denna lösning underlättas
av att barnavårdslagstiftningen
har varit föremål för en grundlig
översyn, som har resulterat i den nya
barnavårdslagen år 1960.

Ställningstagandet till dessa frågor
framträder i brottsbalken dels genom
att den nya påföljden överlämnande
till vård enligt barnavårdslagen har fått
ett vidare tillämpningsområde än det
överlämnande för samhällsvård som nu

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

förekommer enligt 1952 års lag om påföljd
för brott av underårig, dels genom
att begränsningar har uppställts
för tillämpningen av vissa av de övriga
påföljderna. Begränsningarna gäller
skyddstillsyn och framför allt de frihetsberövande
påföljderna inom kriminalvården.
Förslaget innehåller visserligen
lika litet som gällande lag något
absolut förbud mot att döma de
yngsta lagöverträdarna till påföljder
som innebär frihetsberövande inom
kriminalvården. Men motiveringen gör
det fullt klart, att sådana påföljder får
tillämpas endast i rena undantagsfall
och med ännu större återhållsamhet
än tidigare. Den restriktivitet som på
denna punkt kännetecknar brottsbalksförslaget
har första lagutskottet velat
låta komma till ytterligare uttryck genom
att i lagtexten såsom förutsättning
för ådömande av fängelse uppställa
»synnerliga skäl» i stället för propositionens
»särskilda skäl». Häremot har
jag givetvis inte något att erinra.

Den del av utskottets utlåtande som
jag åsyftade då jag nyss uttalade, att
det fanns en punkt där jag inte kunde
ansluta mig till utskottet, avser det
nya brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel,
8 kap. 7 §. Utskottet har förordat,
att brottsbeskrivningen görs så
vid, att den får inbegripa även annat
än motordrivna fortskaffningsmedel.
Avgörande för propositionens ståndpunkt
i denna fråga har varit att man
har känt behov — framför allt av psykologiska
skäl — att bryta ut de motorfordonstillgrepp
som inte är stöld
ur brottet egenmäktigt förfarande, som
ju rymmer de mest varierande gärningstyper.
Man vill ge de allvarliga
brott som tillgrepp av motordrivna
fortskaffningsmedel utgör en annan
rubricering och i viss mån en strängare
bedömning än egenmäktigt förfarande.
Skälen för en särbehandling är inte
lika starka när det gäller andra fortskaffningsmedel.
Det är att observera,
att det föreslagna stadgandet inte inne -

bär någon ändring av stöldbrottet. I
den mån tillägnelseuppsåt föreligger
skall tillgreppet i fråga om såväl bilar
som båtar och cyklar betraktas som
stöld. En bidragande orsak till avfattningen
av propositionens förslag är
att begreppet fortskaffningsmedel har
ansetts kunna ge upphov till svårare
avgränsningsproblem än begreppet motordrivet
fortskaffningsmedel. Vad räknas
egentligen till det vaga begreppet
fortskaffningsmedel, om man utesluter
rekvisitet »motordrivet»? Hör skidor,
sparkstöttingar, skridskor o. s. v. dit?

Jag vill därför för min del liksom
reservanterna i utskottet förorda att
stadgandet begränsas till att avse motorfordon
eller andra motordrivna fortskaffningsmedel.

Till sist, herr talman, vill jag än en
gång framhålla min stora tillfredsställelse
över att vi i dag har kommit så
långt att vi nu står inför beslutet om
brottsbalkens förverkligande. Om riksdagen
i dag i så stor endräkt som möjligt
antar förslaget, kommer det att innebära
en kraftig stimulans för det
mödosamma arbete som utarbetandet
av alla följdförfattningar innebär och
för de förberedelser i fråga om anstaltsresurser
och andra organisatoriska
åtgärder som är en nödvändig förutsättning
för brottsbalkens ikraftträdande
den 1 januari 1965.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Justitieministern har i
sitt anförande nyss lämnat en redogörelse
för det omfattande förberedande
arbete som nedlagts av olika kommittéer,
remissinstanser och sakkunniga på
det nu föreliggande förslaget till brottsbalk.
Jag vill instämma i det tack som
han riktade till alla dem som nedlagt
ett hängivet arbete på att få fram detta
förslag.

Det finns naturligtvis, då vi nu efter
hundra år står i begrepp att anta

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

en ny strafflag, åtskilliga problem, som
hänför sig till övergången mellan gammal
och ny lag, problem som ännu inte
fått sin slutgiltiga lösning. Utskottet
är också medvetet om att förbättringar i
lagverket kan komma att visa sig behövliga
redan i en nära framtid. Skilda
detaljspörsmål måste säkerligen komma
under en viss omprövning, sedan
ytterligare insikter och erfarenheter
vunnits.

Även om det föreliggande förslaget
alltså innehåller bestämmelser, som
skulle behöva moderniseras, har utskottet
ansett det vara av så stort värde
att under en brottsbalk få sammanfattat
både lagstiftningen om brotten
och påföljdssystemet, att utskottet vill
tillstyrka att riksdagen antar det föreliggande
förslaget med vissa smärre
ändringar.

Utskottet uttalar i sitt utlåtande att
det funnit förslaget som helhet vara ytterst
förtjänstfullt i såväl formellt som
materiellt avseende — jag vill understryka
detta uttalande inför kammaren.
Utskottet har ägnat ett mycket noggrant
studium åt varje paragraf i förslaget
och har i allmänhet inte haft
något att invända mot de lösningar som
föreslås i propositionen. Utskottet har
då beaktat att förslagets utformning är
resultatet av noggranna överväganden
av de ståndpunkter som strafflagberedningen
och straffrättskommittén — där
riksdagens olika partier varit representerade
— samt olika remissinstanser
stannat för. Utskottet har därför
inte velat utan starkt vägande skäl föreslå
ändringar i förslaget, i vare sig
språkligt eller sakligt avseende.

Det stora intresse som för närvarande
visas de kriminalpolitiska frågorna
såväl av myndigheter som av den
allmänna opinionen är i och för sig
glädjande men tyder kanske framför
allt på att man allmänt är oroad av den
starkt tilltagande brottsligheten. Tyvärr
har vi länge saknat en effektiv kriminologisk
forskning, som skulle kunna
2 — Andra kammarens protokoll 1962.

Brottsbalk, m. m.

ge oss ledning vid utformandet av samhällets
brottsbekämpande åtgärder. Genom
en utvecklad forskning på detta
område vågar man hoppas, att samhället
efter hand skall få säkrare hållpunkter
då det gäller att förebygga brott
och ta hand om brottslingar. Redan
strafflagberedningen uttalade, att kriminalpolitikens
möjligheter att förebygga
brott är på många sätt begränsade
och att förekomsten av brott icke endast
eller ens väsentligen beror av brister
i kriminallagstiftningen eller dess
tillämpning. Att människor begår brott
är beroende av ett samspel mellan ett
stort antal faktorer, som inbördes är
synnerligen olikartade. Det går inte
att genom kriminalrättsligt ingripande
dirigera människorna till laglydnad,
utan kampen mot brottsligheten måste
föras med många medel, däribland
främst kanske skapande av lämpliga
uppväxtförhållanden för ungdom och
ingripande mot alkoholmissbruk.

Den gränsdragning, som skett i propositionen,
mellan det tillåtna och det
brottsliga handlandet, anser utskottet
vara en riktig avvägning mellan samhällets
krav på skydd och medborgarnas
handlingsfrihet. På vissa punkter
har utskottet med anledning av motioner
haft anledning att närmare precisera
sin ståndpunkt. I vissa fall innebär
förslaget en utvidgning av det straffbara
området, och det är förklarligt
att detta väckt särskild uppmärksamhet
från såväl riksdagsledamöternas
som allmänhetens sida. Detta gäller
framför allt den brottsgrupp, brott mot
person, som helt reviderats i jämförelse
med 1864 års lag.

Vad åter angår det straffrättsliga påföljdssystemet
har sedan slutet av 1930-talet genomförts ett flertal partiella reformer.
Förslaget innefattar dels en
kodifiering av vad sålunda redan gäller
och dels några nyheter, bl. a. införandet
av det enhetliga frihetsstraffet,
fängelse, och uppdelningen av den
nuvarande villkorliga domen i två skilNr
33

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

da påföljder: villkorlig dom och skyddstillsyn.

Även möjligheten för domstolarna att
överlämna vederbörande till särskild
vård, bl. a. vård enligt sinnessjuklagen
eller barnavårdslagen, i stället för att
döma till straff, är en ändring av stor
principiell betydelse, över huvud taget
får domstolarna större valmöjligheter
vid bestämmande av påföljd och
kan därmed i större utsträckning ta
hänsyn till den brottsliga individens
person och miljö och andra omständigheter
som kan vara av betydelse för
bedömandet av hans fall.

Jag skall inte här gå in på en redogörelse
för hela lagförslaget, eftersom
kammarens ledamöter redan genom justitieministerns
anförande bör ha fått
en god bild av de förändringar som
föreslås i förhållande till gällande rätt.
Vad först angår avdelningen om brotten
har utskottet i några paragrafer
föreslagit ändringar till följd av motioner.
Bl. a. har det i propositionen
upptagna brottet frihetsberövande av
utskottet rubricerats som olaga frihetsberövande,
vilket var ett motionsyrkande.

I fråga om brotten mot person tilldrar
sig 5 kapitlet om ärekränkning ett
visst intresse. Jag skall tills vidare inte
gå in på innebörden av de olika ärekränkningsbrotten,
förtal, grovt förtal
och förolämpning, utan bara nämna
något med anledning av en motion från
folkpartihåll, som behandlar åtalsbestämmelserna
vid dessa brott. Enligt
förslaget skall förtal och förolämpning
vara målsägandebrott. Förtal eller grovt
förtal må dock åtalas av åklagare, om
målsägande anger brottet till åtal och
åtal av särskilda skäl finns påkallat ur
allmän synpunkt. Någon sådan möjlighet
för allmänt åtal finns däremot inte
vid förolämpningsbrottet. Enligt
straffrättskommitténs förslag skulle såväl
förtal som förolämpning läggas under
allmänt åtal med den begränsningen
att åtal fick ske endast om det var

påkallat ur allmän synpunkt. Det kunde
vara lika svårt för en person, som
blivit utsatt för svårartad förolämpning,
att utföra ett åtal som för den som blivit
utsatt för förtal. Departementschefen
har emellertid ansett att ett sådant
system skulle kunna innebära risk för
att åklagarna skulle betungas med ett
mycket stort antal anmälningar för ärekränkning.
Jag vill emellertid ifrågasätta
om det finns anledning att i åtalshänseende
behandla förolämpning annorlunda
än förtal. Den som träffats
av en förolämpning kommer genom den
föreslagna bestämmelsen att berövas
möjligheten att få erforderlig utredning
till stånd genom polisens försorg,
vilket är en allvarlig olägenhet för honom.
Även från allmän synpunkt kan
ingripande vid förolämpningsbrott vara
i hög grad påkallat för att upprätthålla
respekten för medborgarnas personliga
integritet. I reservationen av
herr Per-Olof Hanson m. fl. till denna
punkt av utlåtandet har yrkats att
förolämpningsbrottet bör läggas under
allmänt åtal på samma villkor som förtalsbrottet,
och det är min avsikt att
yrka bifall till den reservationen.

Beträffande sedlighetsbrotten, som
återfinnes i 6 kapitlet brottsbalken och
ingår i brottsgruppen brott mot person,
har utskottet godtagit propositionens
utformning.

I 1 § stadgas straff för våldtäkt, och
sådant straff avses kunna ådömas även
för våldtäkt inom äktenskap. Denna utvidgning
av det straffbara området är
en följd av principen att varje människa
skall själv avgöra om hon skall acceptera
sexuellt umgänge. Motionsvis
har yrkats att riksdagen måtte avslå
förslaget att våldtäkt inom äktenskap
skall bli straffbar handling med motivering
att den föreslagna bestämmelsen
skulle innebära ett avsevärt ingripande
i familjelivet och kunna leda till
utpressning och trakasseri. För min
del anser jag att motionärerna här har
överdrivit lagrummets betydelse. Be -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

dan nu finnes möjlighet för en gift
kvinna att ange mannen för misshandel
i samband med sexuellt umgänge,
och den omständigheten att brottet nu
liksom vid andra liknande förbrytelser
kommer att rubriceras som våldtäkt
kan inte rimligen innebära någon
större skillnad. Något skäl att från tillämpningsområdet
undantaga sådana
gärningar, som begås mot kvinna, med
vilken mannen sammanlever i äktenskap
eller äktenskapsliknande förhållanden,
har utskottet inte kunnat finna.
Att från det straffbara området undantaga
våldtäkt i dessa fall skulle enligt
min mening t. o. m. kunna verka sanktionerade
från samhällets sida och det
kan ju inte vara meningen. Givetvis
ligger det i sakens natur att bevisningen
kan erbjuda svårigheter och enligt min
uppfattning kan bestämmelsen knappast
komina att tillämpas för andra fall
än där makarna redan förut har så dåligt
inbördes förhållande att äktenskapet
står inför sin upplösning, liksom
det för närvarande gäller att en hustru
knappast anger sin make för misshandel
annat än i dylika fall. I paragrafens
andra stycke uttalas dessutom att,
om brottet med hänsyn till kvinnans
förhållande till mannen eller eljest är
att anse som mindre grovt, mannen
skall dömas för våldförande och icke
för våldtäkt och därmed ådömas lägre
straff.

Till utskottets utlåtande i denna del
har fröken Mattson fogat en reservation,
där hon argumenterat mot lagrummets
tillämpning på äktenskapliga
förhållanden. Hon avstår likväl från
att yrka någon ändring av lagbestämmelsen
och hemställer endast att i utskottets
motivering skall intagas att bestämmelsen
ges en mycket restriktiv
tillämpning. Hon hänvisar därvid bl. a.
till den stora bevisföringssvårighet, som
måste föreligga i många fall. Med anledning
av detta uttalande vill jag erinra
om att det knappast är brukligt
att riksdagen vid antagandet av en lag

Brottsbalk, m. m.

ger direktiv om dess tillämpning. Däremot
kan jag dämpa eventuella farhågor
för att lagen skulle tillämpas i tveksamma
fall med att en strafflag alltid
måste tillämpas restriktivt och att man
inte i något fall kan döma till straff
utan att vederbörande blivit övertygad
om att han begått brottet.

En bland nyheterna i kapitlet om
sedlighetsbrott är att i 8 § införes straff
för den som genom att utlova eller ge
ersättning skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon
som är under 18 år. Detta är ett försök
att komma till rätta med prostitutionen,
som visat en tendens att sprida
sig till allt lägre åldersgrupper bland
flickorna. Anledningen till att stadgandet
upptagits i brottsbalken är att
man önskat ge ökat skydd för de yngre
flickorna mot att dragas in i prostitutionen,
och lagrådet framhåller att bestämmelserna
gäller framför allt utnyttjande
av ungdom i gatuprostitution eller
liknande förhållanden. Utskottet har
intet att invända mot det föreslagna lagrummet,
som, såvitt jag kan förstå, helt
överensstämmer med de önskemål, som
uttalades av allmänna beredningsutskottet
vid 1958 års riksdagsbehandling av
motioner rörande prostitutionsproblemet.
För lagrummets tillämplighet bör
dock krävas att fråga är om verklig ersättning.
I reservation till paragrafen
har fröken Mattson ansett att denna
bör utgå ur lagförslaget på grund av
bl. a. riskerna för utpressning mot prostitutionens
kunder.

Även den omständigheten, att ett ingripande
enligt lagrummet kommer att
medföra polisförhör och kanske också
domstolsförhandling, därvid flickorna
riskerar att av sin omgivning stämplas
som prostituerade, kan medföra svårigheter
för deras resocialisering, framhålles
i reservationen. Utskottet har
emellertid inte ansett, att dessa invändningar
är av den arten att man bör
frångå den föreslagna lagtexten.

Departementschefen berörde i sitt an -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

förande propositionens förslag om brottet
»tillgrepp av fortskaffningsmedel».
Enligt propositionen skall för tillgrepp
av fortskaffningsmedel straffas den,
som olovligen tager eller brukar motorfordon
eller annat motordrivet fortskaffningsmedel,
som tillhör annan.
Denna brottsrubricering utesluter från
straffbarhet tillgrepp av alla icke motordrivna
fortskaffningsmedel, t. ex.
cyklar och båtar, som icke drivs med
motor. Från olika håll har väckts motioner
om att brottet enligt förevarande
lagrum skulle avse fortskaffningsmedel
över huvud taget. Utskottet har
ansett, att det måste vara av värde att
tillgrepp av förevarande art bedöms
som tillhörande samma brottstyp. De
tillgrepp av denna art, som har den
största praktiska betydelsen, gäller, förutom
motordrivna fordon, cyklar i stor
utsträckning, och utskottet har med bifall
till motionerna i denna del förordat
att paragrafen ändras så, att straffskyddet
kommer att omfatta motorfordon,
båt och annat fortskaffningsmedel.

Som justitieministern även nyss
nämnde bär frågan om brottspåföljderna
för de yngsta lagöverträdarna tilldragit
sig särskilt intresse såväl inom
riksdagen som i den allmänna debatten.
Jag finner detta helt naturligt med
tanke på de viktiga frågor det här gäller,
och jag vill gärna med några ord
här komplettera justitieministerns redogörelse
och klargöra hur utskottet
sett på denna fråga. Med tanke på den
ökning av ungdomsbrottsligheten, som
skett under senare år, och att brotten
dessutom kommit att få en allt svårare
karaktär, har utskottet ägnat mycket
stor uppmärksamhet åt denna del
av förslaget.

Enligt redan nu gällande principer
skall åtgärder mot unga brottslingar
under 18 år regelmässigt ske inom barnavården
och inte inom kriminalvården.
Förslaget utgår från samma princip
men vill hålla möjligheten öppen

för domstolarna att i undantagsfall,
d. v. s. då särskilda skäl föreligger, döma
till fängelse. Som justitieministern har
påpekat, skall sådan påföljd endast tilllämpas
i rena undantagsfall och med ännu
större återhållsamhet än för närvarande.
Med anledning av motioner i denna
kammare, vilka yrkat på att ungdomar
under 18 år över huvud taget inte måtte
dömas till fängelse, och andra motioner,
som begärt att möjligheterna att döma
till fängelse skulle ytterligare beskäras,
har utskottet uttalat att fängelsestraff
bör ifrågakomma endast då barnavårdsmyndighet
förklarat sig inte ha möjlighet
att på ändamålsenligt sätt omhänderta
vederbörande inom barnavården
eller då fallet inte är lämpligt för
sådant omhändertagande. Det är klart
att ingen av oss vill sätta någon ungdom
i fängelse om det inte är alldeles nödvändigt.
Den utvidgade möjligheten att
ådöma ungdomsfängelse och ungdomsvårdsskolornas
utökade resurser, två
omständigheter som, såsom justitieministern
särskilt framhållit, kommer att
minska de fall där det kan bli fråga om
fängelsestraff för ungdomarna. Redan i
sitt uttalande till brottsbalkförslaget
framhöll justitieministern att förslaget
inte innebär att enbart hänsyn till allmän
laglydnad får åberopas för att
ådöma fängelse i stället för ett eljest
motiverat omhändertagande i ungdomsvårdsskola.
Ett sådant omhändertagande
framstår nämligen regelmässigt som en
tillräckligt ingripande åtgärd även från
allmän synpunkt.

I stort sett har utskottet kunnat ansluta
sig till dessa uttalanden av departementschefen.
Utskottet har emellertid
velat ytterligare understryka att fängelse
bör användas endast då omhändertagande
inom barnavården ej är lämpligt. I
de ytterligt få restfall, där vederbörande
barnavårdsmyndighet sagt ifrån att man
inte inom barnavården kan ta hand om
den unge på ett ändamålsenligt sätt, bör
domstolen ha möjlighet att utdöma
fängelsestraff. Härutöver har utskottet

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

ansett, att domstolen bör ha en viss sådan
möjlighet om andra mycket starka
skäl talar för att omhändertagande inom
barnavården ej är lämpligt i det särskilda
fallet.

Det torde ligga i sakens natur, att en
domstol, som vill frångå vad barnavårdsmyndigheten
rekommenderat, i
domen utförligt måste redovisa sina skäl
för att döma till fängelse. Det kan vara
fråga om t. ex. innehållet i läkarutlåtande
eller yttrande av föreståndare för
ungdomsvårdsskola, där den unge lagöverträdaren
tidigare varit intagen. Att
enbart hänsyn till den allmänna laglydnaden
ej kan åberopas som skäl för att
ett i och för sig motiverat omhändertagande
inom barnavården ej kommer till
stånd framgår av vad departementschefen
anfört. Skulle man icke medge
domstolarna möjligheten att i dessa undantagsfall
ådöma fängelsestraff utan
införa ett absolut förbud mot fängelsestraff
för ungdomar under 18 år, som i
vissa motioner föreslagits, skulle följden
bli att vissa brott kanske bleve helt utan
samhällsreaktion, och detta står inte
heller i överensstämmelse med vad vi i
allmänhet anser riktigt.

Den ordning, som utskottet förordar,
medför givetvis att barnavårdsmyndiglieten
alltid skall höras innan domstolen
avgör hithörande frågor, och det är
min förhoppning att barnavården måtte
känna det ökade ansvaret för dessa
ungdomars omhändertagande och icke
visa ifrån sig fallen annat än om de ur
behandlingssynpunkt är olämpliga för
barnavården. Innan brottsbalken kommer
att träda i kraft kommer barnavårdens
resurser säkerligen också att
ha utbyggts, så att de bättre än för närvarande
kan motsvara de krav som
ställts på dem i detta hänseende.

Slutligen har utskottet ansett, att den
stora återhållsamhet, som bör iakttagas
när fängelse ifrågasätts för 15—17-åringar,
kommer till bättre uttryck om orden
»särskilda skäl» i 26 kap. 4 § första
stycket, utbytes mot »synnerliga skäl»,

Brottsbalk, m. m.

så att stycket kommer att lyda: »Den
som är under aderton år må ej dömas till
fängelse med mindre synnerliga skäl
äro därtill». I och för sig kanske inte
ordvalet spelar någon större roll, men
uttrycket »synnerliga skäl» är ägnat
framhäva det förhållandet att möjligheterna
att döma till fängelse är avsedda
endast för kvalificerade undantagsfall.

Justitieministern liar här redogjort för
det nya institutet skyddstillsyn. I 28 kap.
1 § öppnas möjligheter för domstolarna
att döma till skyddstillsyn i stället för
till fängelse, om det prövas erforderligt
att den tilltalade ställes under övervakning
och mera ingripande åtgärder inte
kan anses påkallade. Det tillägges dock
i denna paragraf att den som är under
18 år icke må dömas till skyddstillsyn
med mindre denna påföljd befinns
lämpligare än vård enligt barnavårdslagen.

I 28 kap. 11 § ges regler om tillfälligt
omhändertagande av den som står under
skyddstillsyn. Sådant omhändertagande
kan ifrågakomma också beträffande den
som är under 18 år, men räckvidden
härav får bedömas med hänsyn till
stadgandet i 1 §, att vederbörande icke
må dömas till skyddstillsyn med mindre
denna påföljd befinns lämpligare än
vård enligt barnavårdslagen. Det föreligger
alltså den skillnaden gentemot nuvarande
lagstiftning, att detta tillfälliga
omhändertagande kan äga rum även för
ungdomar under 18 år.

Departementschefen har utvecklat sin
ståndpunkt på det sättet, att om ett sådant
beslut angående omhändertagande
kommer att avse någon som är under
18 år, torde det i allmänhet föreligga
möjlighet att placera den unge på barnavårdsanstalt;
förvaring i polisarrest
skall inte behöva förekomma annat än
undantagsvis.

I motioner i denna kammare har uttryckts
en viss tvekan om stadgandets
lämplighet, och inom utskottet har fröken
Mattson i en reservation till detta
lagrum framhållit, att i jämförelse med

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

nuvarande lag om villkorlig dom innebär
propositionen en skärpning i fråga
om omhändertagandet av dessa ungdomar
under 18 år. Det finns visserligen
en möjlighet till omhändertagande enligt
barnavårdslagen, men detta kan endast
ske i mera klart avgränsade fall då
den unge både är i behov av samhällsvård
och är farlig för allmän ordning
och säkerhet.

Utskottet har vid sitt ställningstagande
till frågan tillstyrkt propositionens förslag
och har alltså icke kunnat godta
fröken Mattsons skäl, vilka är desamma
som anförts av henne i reservationen
angående fängelsestraff för ungdomar
under 18 år.

I avdelningen om påföljder ingår också
bestämmelser om villkorlig frigivning.
Enligt propositionens förslag finns
det två former av villkorlig frigivning:
dels den fakultativa formen, som förutsätter
att den dömde under anstaltsvården
visar vilja att aktivt medverka till
sin återanpassning i samhället, och dels
den obligatoriska formen, som inte ställer
några som helst krav på att den
dömde skall vara skötsam under anstaltstiden.

Från vårt håll har motionsvis framställts
yrkande om att villkorlig frigivning
endast skall förekomma som en
uppmuntran för att den dömde har visat
vilja att medverka till sin återanpassning.
Om en sådan vilja saknas, bör han
avtjäna hela den bestämda strafftiden.

I detta sammanhang aktualiseras emellertid
frågan om eventuell eftervård.
Med nuvarande lagbestämmelser kan inte
eftervård anordnas i andra fall än
då den dömde villkorligt friges. Vi anser
att dessa bestämmelser bör kompletteras
så, att även den som avtjänat hela
strafftiden skall kunna bli föremål för
någon form av eftervård eller tillsyn
under viss tid efter frigivningen. Frågan
behöver emellertid närmare utredas och
vi har därför i en reservation begärt,
att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
anhålla om en utredning av denna fråga

och framläggandet av förslag om ändrad
lagstiftning rörande villkorlig frigivning.

Jag vill också nämna några ord om
bestämmelserna angående brottspreskription.
Enligt gällande lag avbryts
preskription av möjligheten att ådöma
straff genom att den misstänkte häktats
eller erhållit del av åtal före utgången
av vissa bestämda tidrymder, vilka i
allmänhet räknas från den dag brottet
begicks.

Strafflagberedningen föreslog att sådan
preskriptionsavbrytande verkan
inte bara skulle uppkomma vid delgivning
av åtal utan också om den misstänkte
vid förundersökning blev underrättad
om misstanken för brott. Detta
anknyter till vad processlagberedningen
tidigare förordat och som skulle gälla
efter rättegångsbalkens ikraftträdande.
Enligt propositionen har nuvarande regler
överförts till det här föreliggande
förslaget, medan vi på fp-håll i motioner
har förordat en lösning som överensstämmer
med strafflagberedningens
förslag.

Departementschefen bär motiverat
sitt ståndpunktstagande med att det inte
föreligger tillräcklig anledning att
bryta med det system som nu gäller.
Han har också framhållit, att det lätt
kan uppkomma oklarhet beträffande
frågan om huruvida en delgiven misstanke
verkligen avsett den gärning för
vilken åtal väcks.

Vi har, som jag nämnde, i motioner
yrkat att man skulle återgå till strafflagberedningens
förslag, och i en reservation
till utskottsutlåtande! har begärts
att lagrummet skall ändras på denna
punkt, så att även misstanke som är
delgiven under förundersökning måtte
anses vara preskriptionsavbrytande.
Strafflagberedningen har sagt att de
svårigheter som anförts som skäl mot
ett sådant system inte skall överskattas,
och jag vill instämma i detta uttalande.

I fråga om fylleristraffet och åtgär -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

der för omhändertagande av fyllerister
på allmän plats har det väckts motioner
i riksdagen, och utskottet har i
enlighet med dessa menat, att det bör
ske en utredning om fylleristraffet och
om samhällets reaktion mot fyllerister
som anträffas på allmän plats. Redan
strafflagberedningen utmönstrade
fylleristraffet ur vår lagstiftning och
ansåg att fylleristerna inte skulle betraktas
som brottslingar utan borde
överföras till läkarkliniker och där
kvarhållas för att få vård. De motioner
jag nyss nämnde hänvisar i allt
väsentligt till strafflagberedningens uttalanden
på denna punkt. Också utskottet
har funnit att denna lagstiftning
är otidsenlig och har begärt en
utredning i dessa frågor som alltså
gäller dels fylleristraffet och dels åtgärderna
för omhändertagandet. Detta
är en av de punkter där man får tänka
sig att strafflagen i en nära framtid
kan bli föremål för ändring. Vi har
dock inte ansett att det för närvarande
finns skäl att ta bort fylleristraffet ur
lagen utan att —■ såsom regelmässigt
sker i sådana fall — ett beslut föregås
av en utredning.

En annan punkt som diskuterats inom
utskottet har varit frågan om införandet
av kortvarigt frihetsberövande. Det
har framlagts motioner från skilda håll
om att få till stånd en utredning om
formerna för ett sådant. Redan genom
införandet av skyddstillsyn har det tillkommit
en viss möjlighet att ingripa
mot ungdomar genom frihetsberövande,
men vi har ansett att man inte skall
låta sig nöja därmed, eftersom ungdomarna
blir omhändertagna under samma
former som gäller för fängelse. I
stället bör man göra en inventering av
de eventuella behoven av ett kortvarigt
frihetsberövande för ungdomar i vissa
fall för att helt enkelt bryta deras
brottsliga aktivitet och få dem att lugna
ned sig. Utskottet har under en resa
förra hösten i England och Tyskland
inhämtat erfarenheter av de former för

Brottsbalk, m. m.

kortvariga frihetsberövanden som finns
i dessa länder. Vi bär inte ansett att
någonting av vad vi då såg skulle vara
lämpat att införa i Sverige. Dock föreligger
onekligen ett behov av att i
vissa fall ta dessa ungdomar om hand.
Det kanske kan ske inom barnavårdens
ram. För att få hela frågan utredd har
vi begärt att få till stånd en förutsättningslös
utredning. Denna begäran har
avstyrkts av utskottsmajoriteten, men
jag kommer att ställa yrkande om bifall
till reservationen på denna punkt.

Herr talman! Jag har försökt gå igenom
de punkter i utskottsutlåtandet
och reservationerna som utskottet särskilt
uppehållit sig vid. Jag ber att få
sluta mitt anförande med att yrka bifall
till samtliga reservationer av herr
Hanson in. fl. samt i övrigt till utskottets
hemställan.

Herr FRÖDING (h):

Herr talman! Efter herr justitieministerns
och fru utskottsordförandens
anföranden samt efter vanligheten
skall jag fatta mig ganska kort, åtminstone
i detta skede av debatten.

Jag vill till en början mera allmänt
lyckönska justitieministern till att ha
fått ett så stort och komplicerat lagkomplex
som detta slussat genom utskottet
med så få ändringsyrkanden
och reservationer. Även om jag tillhör
ett oppositionsparti, som givetvis helst
skulle vilja se den sittande regeringen
avpolletterad inklusive dess i och för
sig mycket kompetente justitieminister,
vill jag oreserverat ansluta mig till utskottet
när det framräcker en blomma
genom att uttala, att det vid sin granskning
funnit förslaget som helhet ytterst
förtjänstfullt i såväl formellt som materiellt
avseende.

Lagförslaget har också enligt min
mening många sakliga förtjänster. Jag
skall nämna några. Domstolarna får genom
den nya lagen betydligt större möjlighet
än tidigare att laga efter lägligheten.
För det första har brottslatitu -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

derna gjorts betydligt vidare och komponerats
på sådant sätt, att man slipper
ett gapande tomrum mellan en grövre
latitud och den närmast lägre, ett
tomrum som ibland har varit mycket
besvärande för domstolarna. Som ett
exempel kan jag nämna otukt mot minderåriga
under 12 år. Där är f. n. minimistraffet,
även vid förmildrande
omständigheter, straffarbete i två år.
Ofta kan emellertid själva det otuktiga
förfarandet stå mycket nära sedlighetssårande
handling, som straffas med
böter eller fängelse. Det är i ett sådant
fall inte så roligt att vara tvungen att
utdöma straffarbete i två år, då man
kanske i och för sig skulle kunna anse
att sex månaders fängelse vore fullt tillräckligt.

För det andra upptar förslaget också
vissa bestämmelser, som gör det
möjligt för en domstol att under angivna
omständigheter antingen helt efterskänka
en påföljd eller i varje fall underskrida
minimum.

Departementschefen har också enligt
min mening på ett realistiskt sätt närmat
sig det kontroversiella problemet
om behandlingen av lagöverträdare i
åldern 15—18 år, då han bl. a. bibehållit
möjligheten att beträffande dessa
unga i yttersta undantagsfall tillgripa
fängelsestraff. Även om strafflagberedningen
i sitt år 1956 avgivna slutbetänkande
helt avvisade den möjligheten,
bär det väl under de allra senaste
åren inträffat omständigheter
som kan motivera en annan bedömning.
Jag tänker bl. a. på den ökade
brådmognaden hos särskilt storstadsungdomen
och på tendensen för ungdomsbrottsligheten
att gå mot allt svårare
typfall. Rån och våldtäkt finns
sålunda numera ej sällan med vid de
förekommande ungdomsbrotten. Det
skulle förresten vara av intresse att
höra vad Gunnar Heckscher, som var
med om strafflagberedningens slutbetänkande,
bär att säga just i detta avseende.

lag vill också räkna justitieministern
till godo, att han t. ex. på sedlighetsbrottens
område vågat framföra nyheter
som vid första påseende kan te sig
nog så chockerande. Jag tänker närmast
på förslaget att bestraffa våldtäkt
även inom äktenskapet. Även om jag
själv till en början reagerade särskilt
mot det förslaget, har jag numera helt
accepterat det. Den kroppsliga integriteten
bör nämligen uppenbarligen respekteras
och skyddas även när det
gäller gifta kvinnor.

Justitieministern har också enligt
min mening lyckats hålla en relativt
stadig kurs mellan individualpreventionens
Skylla och allmänpreventionens
Karybdis. För att inte i Dagens
Nyheter bli beskylld för att visa alltför
stor vördnad mot regeringen skall
jag i detta sammanhang dock framhålla,
att jag i ett avseende gärna skulle
ha sett, att han hållit kursen närmare
det senare vidundret. Vad jag här tänker
på är de förhållanden, som ligger
bakom den blanka reservationen under
28 kap. 1 §.

Som justitieministern själv framhöll
stadgar brottsbalkförslaget under sina
allmänna bestämmelser i 1 kap. 7 §:
»Vid val av påföljd skall rätten, med
iakttagande av vad som kräves för att
upprätthålla allmän laglydnad, fästa
särskilt avseende vid att påföljden
skall vara ägnad att främja den dömdes
anpassning i samhället.» I 27 kap.
1 §, som handlar om villkorlig dom,
d. v. s. motsvarigheten till vårt nuvarande
villkorliga anstånd med straffs
ådömande utan övervakning, bär justitieministern
upprepat denna allmänpreventiva
tanke genom att i paragrafens
andra stycke utsätta bl. a.: »Villkorlig
dom må ej meddelas, om på
grund av brottets svårighet eller eljest
hinder möter av hänsyn till allmän laglydnad.
»

Lagrådet hade funnit en motsvarande
erinran motiverad även beträffande
28 kap. 1 §, som handlar om skydds -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

tillsyn, d. v. s. i stort sett motsvarigheten
till vår nuvarande villkorliga dom
med övervakning. Men det har inte departementschefen
velat vara med på.
Från högerhåll väcktes därför en motion
om följande lydelse av 28 kap. 1 §
i enlighet med lagrådets förslag:
»Skyddstillsyn må ådömas för brott
varå kan följa fängelse, såframt det
prövas erforderligt att den tilltalade
ställes under övervakning och mera ingripande
påföljd ej finnes erforderlig
för att avhålla honom från vidare
brottslighet eller av hänsyn till allmän
laglydnad.»

Till denna motion, som jag i och för
sig anser vara väl motiverad och som
jag stödde, har utskottet avstyrkt bifall,
därför att man säger sig dela departementschefens
mening, att kravet
på hänsyn till allmän laglydnad har
ansetts tillräckligt framhävt genom
stadgandet i 1 kap. 7 §.

På denna punkt har herr Arvidson
och jag nöjt oss med en blank reservation.
Även om vi helst hade velat
ha 28: 1 avfattad i enlighet med motionens
yrkande har vi nog menat, att
domstolen även med den av departementschefen
föreslagna lydelsen kommer
att behörigen beakta de allmänpreventiva
kraven.

I övriga hänseenden står jag helt på
utskottsmajoritetens sida utom beträffande
de två reservationer som avgivits
av utskottets höger- och folkpartiledamöter
gemensamt. Då dessa reservationer
här utförligt motiverats av fru
Gärde Widemar, skall jag för tids vinnande
nöja mig med att beträffande
den reservation där man föreslår en
utredning om kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare bara säga,
att jag uttrycker min glädje över
att högerpartiet, som hittills vid upprepade
tillfällen ensamt har framfört
detta yrkande, i år har fått sällskap
med folkpartiet. Jag uttalar också den
förhoppningen, att det i framtiden
måtte få representanter också för andra
partier med i detta goda sällskap.
2* — Andra kammarens protokoll 1962.

Brottsbalk, m. m.

Beträffande fordonstillgreppen kan
jag också i stort sett instämma med fru
Gärde Widemar. Till justitieministern
vill jag säga, att visst kan tillgrepp av
skidor och sparkstöttingar bli fordonstillgrepp,
men är det så konstigt? Om
någon i Norrland på kalfjället lägger
sig till med en annans skidor, så är det
en allvarlig historia. Och om någon i
skogen tar en skogsarbetares sparkstötting,
så vållar han ju därigenom stort
ohägn. Hur man än utformar denna
paragraf är det givet att man stöter
på vissa avgränsningsbekymmer i
praktiken, men de svårigheterna skall
inte överdimensioneras.

Jag skall nu övergå till att säga några
ord om de två andra reservationer, till
vilka fru Gärde Widemar nyss yrkade
bifall. Vad då först angår reservationsyrkandet
under 5:5 rörande vidgad
åtalsplikt för åklagaren vid förtal liksom
viss åtalsplikt för åklagaren vid
förolämpning, motsätter jag mig dessa
yrkanden. Jag vill erinra om att de nuvarande
ärekränkningsbrotten, frånsett
vissa specialfall, är rena målsägandebrott.
Att så varit förhållandet anser
jag har varit till välsignelse både för
åklagare och domstolar, som härigenom
har sluppit att i större utsträckning ägna
sig åt sådana tråkiga saker och i stället
har kunnat använda sin hårt ansträngda
tid till viktigare ärenden. Men
det har nog också varit till fördel för
den förfördelade. Om denne inte får
åklagarhjälp och därför avstår från att
åtala, tror jag att han ofta kommer i
ett bättre läge än om han gör sak av
det inträffade och öppnar en ärekränkningsprocess.
Då skapar han nämligen
en publicitet, som kanske är betydligt
mer besvärande än vad förolämpningen
i sig själv var.

Nej, låt oss i vart fall inte gå längre
beträffande åklagarens medverkan i ärekränkningsmål
än vad departementschefen
föreslagit.

Beträffande den reservation som avgivits
av utskottets folkpartiledamöter
under 26 kap. 6 och 7 §§ motsätter jag
Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

mig även bifall till. Bakom den reservationen
låg ett motionsyrkande, som
ville göra den nuvarande obligatoriska
frigivningen oobligatorisk, om jag så
får säga. Meningen med den nuvarande
obligatoriska frigivningen är emellertid,
att den som dömts till minst sex
månader skall friges när han avtjänat
fem sjättedelar av strafftiden. Vederbörande
skall sålunda alltid vid längre
straff utskrivas villkorligt för att under
övervakning återanpassas i samhället,
med risk för återintagning om han inte
följer utfärdade föreskrifter. Om straffet
är till fullo avtjänat, lär någon motsvarande
övervakning näppeligen kunna
komma i fråga. Den som har avtjänat
sitt straff till fullo, bör väl vara
fri från samhällets fortsatta insyn.

Herr talman! Efter att nu ha talat i
egen sak när det gäller de av herr Arvidson
och mig biträdda reservationerna
— mitt särskilda yttrande skall jag
inte säga något om; det får tala för sig
självt — och efter att ha talat för utskottet
vad beträffar reservationerna
från folkpartiet, ber jag att få yrka
bifall till de på s. 207 och 209 upptagna
reservationerna av herrar Per-Olof Hanson
och Arvidson m. fl. samt i alla övriga
avseenden till utskottets förslag.
Men allra sist vill jag, herr talman, uttala
min glädje över att jag i första lagutskottet
har fått medverka vid behandlingen
av en fråga av så central betydelse
som den förevarande. Detta skulle
kanske kunna ge mig anledning att beträffande
min fortsatta riksdagstillvaro
utbrista: »Nu kan Din tjänare fara i
frid!»

Herr LANDGREN (s):

Herr talman! Vi är några stycken
som avgivit en reservation till 8 kap.
7 § rörande tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Utskottsmajoriteten har här gått ett
steg längre än departementschefen i propositionen.
Den olikhet som föreligger
mellan utskottsutlåtandet i denna del

och reservationen hänför sig endast
till problemet, om ifrågavarande stadgande
skall gälla enbart tillgrepp av
motordrivna fortskaffningsmedel eller
avse tillgrepp av alla slags fortskaffningsmedel.
Båda alternativen medför
att den systematik, som ligger till grund
för bestämmelserna om förmögenhetsbrott,
i viss mån frångås. Då ett sådant
avteg från denna systematik synes motiverat
med hänsyn till omfattningen och
farligheten av tillgrepp av bilar och andra
motordrivna fortskaffningsmedel är
det av stor vikt att tillse, att icke nya
svårbemästrade avgränsningsproblem
skapas. Ur denna synpunkt torde propositionens
alternativ avgjort vara att föredraga.
— Under »tillgrepp av motordrivet
fortskaffningsmedel» torde få innefattas
jämväl det fall att tillgreppet
avser förutom fortskaffningsmedlet en
för detta avsedd motor, även om viss
monteringsåtgärd eller annan liknande
åtgärd skulle erfordras, innan fortskaffningsmedlet
kan framdrivas med motorn.

Reservationen innebär bifall till det i
propositionen framlagda förslaget vad
avser 8 kap. 7 §, och jag ber, herr talman,
att på denna punkt få yrka bifall
till reservationen av herr Ahlkvist m. fl.

Den reservation som avgivits till 26
kap. 6 och 7 §§ av herr Per-Olof Hanson
m. fl. har redan berörts av herr Fröding.
Jag skall därför inte säga något
om den utan övergår till reservationen
av herr Per-Olof Hanson m. fl. till 35
kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 § om bortfallande
av påföljd.

Utskottsmajoriteten har stannat för
förslaget i propositionen och hänvisar
till departementschefens redogörelse.
Vid sitt ställningstagande har utskottet,
heter det, »funnit goda skäl kunna andragas
till stöd för såväl propositionens
linje som motionärernas yrkande». Vidare
skriver utskottet:

»1960 års departementschef anför att
han i likhet med flera remissorgan anser,
att det ej föreligger tillräcklig an -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

ledning att nu bryta med det system,
som riksdagen antog vid behandlingen
av 1946 års strafflagsändringar. En övergång
till den av strafflagberedningen
förordade ordningen skulle i många
fall komma att innebära en betydande
förlängning av preskriptionstiderna.
Härtill kommer, enligt vad departementschefen
uttalar, att nämnda ordning
otvivelaktigt skulle medföra risk för
vissa komplikationer; bl. a. torde oklarhet
lätt kunna uppkomma huruvida delgiven
misstanke har avsett den gärning,
för vilken åtal väckes. Det kan visserligen
enligt departementschefen ej förnekas,
att de möjligheter den misstänkte
nu har att genom sitt eget handlande
förhindra, att preskription avbrytes, kan
leda till föga tillfredsställande resultat.
Varje gränsdragning kan emellertid, hur
den än sker, i enskilda fall medföra
mindre gynnsamma konsekvenser.

Utskottet, som instämmer i de av departementschefen
anförda synpunkterna
och härjämte beaktar, att år 1961
antagits en särskild reglering av vissa
preskriptionsfrågor vid brott mot skattestrafflagen,
har för sin del stannat för
uppfattningen, att den omläggning av
preskriptionsreglerna, som nu förordas
av motionärerna, icke bör vidtagas.»

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan rörande
35 kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 §.

Beträffande stadgandet om kortvarigt
frihetsberövande finner utskottet icke
någon anledning att påyrka en utredning.
Det behov av ingripande för att
bryta en pågående kriminell aktivitet
och tillika stämma de unga lagöverträdarna
och deras omgivning till eftertanke,
som den föreslagna formen av
frihetsberövande främst skulle avse att
fylla, synes i erforderlig utsträckning
kunna tillgodoses genom anstaltsbeliandling
i samband med skyddstillsyn samt
i fråga om det yngsta klientelet genom
omhändertagande för utredning enligt
bestämmelserna i barnavårdslagen.

Enligt utskottets mening föreligger så -

Brottsbalk, m. m.

lunda icke för närvarande någon anledning
att verkställa den av motionärerna
föreslagna utredningen. Jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets utlåtande
på denna punkt.

Herr talman! Utskottets ordförande
har redan yrkat bifall till utskottets förslag
beträffande 8 kap. 7 §. För min del
ber jag att få yrka bifall till reservationen
av herr Ahlkvist m. fl. på denna
punkt. Beträffande 35 kap. och 36 kap.
ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag, liksom även när det gäller stadgandet
om kortvarigt frihetsberövande.
På samtliga övriga punkter ber jag likaledes
att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag vill också ansluta
mig till den rad av gratulanter, som har
uppträtt i denna talarstol för att lyckönska
justitieministern till det mycket
stora och förnämliga arbete som har utförts
vid tillkomsten av denna brottsbalk.
Jag måste emellertid vara något
mindre oförbehållsam, eftersom jag anser
att man i alltför stor utsträckning
har tummat på de principer som var
vägledande vid tillkomsten av strafflagberedningens
slutbetänkande med
förslag till skyddslag.

I förslaget till brottskatalog har vi visserligen
fått en modernisering. Det har
blivit vidare möjligheter för domstolarna
att döma till påföljder som enligt
modern syn på dessa frågor är mera
rimliga. I vissa delar har dock brottskatalogen
inneburit en skärpning av nu
gällande straffrätt. Dessutom har nya
områden kriminaliserats. Handlingar,
som tidigare inte varit kriminaliserade,
har förts in bland de kategorier som är
straffbelagda.

Jag skall först uppehålla mig vid kapitlet
om sedlighetsbrotten. Detta kapitel
har blivt synnerligen uppmärksammat
i den pressdiskussion som har åtföljt
behandlingen av brottsbalken. Man
kan naturligtvis med tillfredsställelse

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

hälsa den modernisering som de vidare
latituderna på detta område innebär.
Det blir alltså lättare att finna ett straff
som är mera lämpligt avvägt till den
handling som skall bestraffas än som tidigare
varit fallet. Detta leder emellertid
till vissa betänkliga konsekvenser.

Man inför i 6 kap. 2 § ett helt nytt
begrepp, nämligen »könsligt umgänge»,
men det är inte vad som i vanligt
språkbruk avses med könsumgänge.
Straffrättskommittén har också framhållit,
att det hade funnits behov av en
legal definition av detta begrepp, men
den har ansett att begreppet närmare
skall utformas vid rättstillämpningen.
Detta medför emellertid att förfaranden,
som tidigare betraktats som sedlighetssårande
handling och bedömts tämligen
milt, nu kommit att bedömas på
ett strängare sätt, även om möjligheterna
att avväga straffet är större än tidigare.
Den tidigare tämligen restriktiva
tolkningen av begreppet otukt har inneburit
en viss garanti för rättssäkerhet
för den misstänkte. I fortsättningen
blir det emellertid betydligt lösligare,
och enligt mitt förmenande innebär
denna löslighet ett visst mått av
rättsosäkerhet.

Första lagutskottet har på s. 46 i sitt
utlåtande förklarat, att det finns anledning
att anta att kommande tolkningssvårigheter
i det praktiska rättslivet
skulle bli mindre framträdande
än de som visat sig vara förenade med
det i strafflagen använda uttrycket
otukt. Jag tror emellertid att utskottet
har en alltför ljus syn på den kommande
rättsutvecklingen på detta område.
Jag tror att en mera klart avgränsad
och restriktiv beskrivning av dessa
brott hade varit motiverad. Även om
de olika handlingarna är tämligen utförligt
berörda i straffrättskommittén s
betänkande och i propositionen vet
man egentligen ändå inte så mycket
om var gränsen går för vad som skall
hänföras under begreppet könsligt umgänge.

En mycket uppmärksammad nyhet
är också det framlagda förslaget om
att våldtäkt inom äktenskapet i fortsättningen
skall bestraffas. Den omedelbara
orsaken till denna bestämmelse
är väl att den tidigare termen otukt
betecknade könsumgänge utanför äktenskapet
och att man nu får en helt
ny term. Av den och motiven kan man
klart dra den slutsatsen, att även handlingar
inom äktenskapet skall avses.
Utskottet har för sin del framhållit
betydelsen av individens integritet i
sexuellt hänseende som skäl för den
föreslagna skärpningen.

Man har anledning att hysa allvarliga
betänkligheter inför den föreslagna
utvidgningen. Det sexuella förhållandet
mellan man och kvinna i ett
äktenskap är ju mångfacetterat. Handlingar
som i ett äktenskap i en viss
situation förefaller helt naturliga kan
av andra äkta makar betraktas som
osmakliga, onaturliga eller kanske till
och med abnorma. Kvinnan har ju alltid
större hämningar inför sexuella
handlingar än mannen, och det medför,
att hennes reaktion även inom äktenskapet
kan ta sig sådana uttryck,
som i vissa lägen kan te sig som ett
motstånd men egentligen inte innebär
detta. Jag tror att man med de föreslagna
bestämmelserna släpper in myndigheterna
i hemmet på ett sätt, som
inte är lyckligt. Dessa komplicerade
handlingsmönster är föga ägnade att
göras till föremål för polismyndigheters
och domstolars bedömande.

Man kommer ibland i kontakt med
äktenskap, där förhållandena växlar
mellan den djupaste disharmoni och
de varmaste försoningar; där det kanske
förekommer misshandel och spritmissbruk
den ena dagen medan det
den andra dagen lämnas bevis för solidaritet
och familjesammanhållning på
ont och gott. Utvidgningen av straffbestämmelsen
skulle i sådana fall medföra,
att kvinnan finge ett övertag över
mannen som inte på något sätt är lyck -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

ligt. Hon får en möjlighet att anmäla
honom till polisen den ena dagen trots
att makarna kanske levt i bästa samförstånd
dagen förut.

I en motion har jag påpekat, att dessa
regler kan användas i trakasseringssyfte
och för utpressning i olika sammanhang.
Jag har också ansett att polismyndigheterna
kommer att få mycket
stort arbete med dessa frågor;
många gånger utan att det kan leda
till åtal. Det har av departementschefen
liksom vid förarbetena i övrigt
sagts, att bevisningen skall vara mycket
stark för att handlingar av detta slag
skall åtalas. Detta innebär då också
att ett stort antal anmälningar inte
kommer att leda till annat än en vidlyftig
polisutredning.

Av remissorganen har i denna del
medicinalstyrelsen uttalat, att vägande
skäl för att låta våldtäktsbrottet omfatta
de fall då parterna är gifta med
varandra icke anförts samt att praktiska
skäl talar mot en dylik utvidgning.
Medicinalstyrelsen berör även utpressningsrisken
och framhåller den
speciella problematik, som uppkommer
genom att en våldtäkt i allmänhet berättigar
till legal abort. Risk förefinnes
enligt medicinalstyrelsen för att
kvinnan för att erhålla legalt avbrytande
av havandeskapet blir nödsakad
att anmäla maken till åtal. Kriminalpolisintendenten
i Stockholm har likaledes
avstyrkt utvidgningen av våldtäktsbrottet
i denna del. Plan har särskilt
framhållit, att bestämmelsen kan
förmodas bli utnyttjad i trakasseringssyfte
och att rättstillämpningen med
hänsyn till bevissvårigheterna kan bli
synnerligen ojämn. Riksåklagarämbetet,
länsstyrelserna i Malmöhus och Norrbottens
län, landsfogden i Gävleborgs
län och länsstyrelsen i samma län har
alla ställt sig tveksamma till denna
skärpning.

I min motion nr 650 har jag ifrågasatt
om man i utskottets skrivning skulle
utan ändring av lagrummets lydelse

Brottsbalk, m. m.

kunna avvisa den nu föreslagna utvidgningen.
Det visade sig emellertid att
detta inte var möjligt. Det fordras en
ändring av lagtexten för att man skall
kunna nå det önskade resultatet. Något
yrkande om ändring av lagtexten
på denna punkt har inte ställts under
utskottsbehandlingen, och jag tror mig
själv inte heller ha några utsikter att
vinna bifall för ett sådant yrkande,
men enligt mitt förmenande ger fröken
Mattsons reservation på denna
punkt större garanti för en mera restriktiv
tolkning vid tillämpningen av lagen.

I 6 kap. 8 § genomföres en utvidgning
av det kriminaliserade området.

I lagrummet omtalas att den som genom
att utlova eller giva ersättning
skaffar eller söker skaffa sig tillfällig
könsförbindelse med någon som är under
18 år eller, om han är av samma
kön, under 21 år, dömes för förförelse
av ungdom till böter eller fängelse i
högst 6 månader.

Dessa regler har kommit till efter det
att straffrättskommittén år 1953 avgav
sitt utlåtande. Det var väl närmast departementschefen
1958 som införde frågan
om vederlag i bedömningen av dessa
handlingars straffbarhet.

Jag tror, att denna bestämmelse kommer
att medföra vissa betänkliga verkningar.
Den har knappast något gehör
i det allmänna rättsmedvetandet. Den
medför ett ganska stort mått av rättsosäkerhet,
ty den man vill komma åt
är ju den kund som inleder förbindelsen
på gatan, men denne har ju sällan
möjlighet att avgöra flickans ålder.
Man kan inte när det gäller dessa tämligen
brådmogna ungdomar uttala sig
om huruvida en kvinna av denna kategori
har uppnått 17 eller 18 eller möjligen
19 års ålder. Jag tror också att
erfarenheterna från den homosexuella
prostitutionen har givit vid handen,
att det blir stora risker för utpressning.

Det är inte heller särskilt lämpligt

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

för de unga flickorna att dras in i det
rättsliga förfarandet mot kunden. Jag
tror att man på bättre sätt och med
större hänsyn kunde ta hand om dem
inom barnavårdens och ungdomsvårdens
ram. De kommer visserligen med
de föreslagna bestämmelserna inte att
bli åtalade för sitt handlingssätt, men
de kommer i processen att få framträda
som målsägande och de blir då
stämplade som prostituerade för framtiden.

Den homosexuella prostitutionen kan
man ha delade meningar om, men även
där förefaller det som om risken för
förförelse av ungdom kan betvivlas.
Man har väl egentligen inte något vetenskapligt
bevis för att en person genom
förförelse kan bli homosexuell,
om han eller hon inte varit det tidigare.

Lagrådet, som visserligen givit anvisningar
för redigeringen av detta lagrum,
har också varit intresserat av att
ange, att stadgandet inte skall få en
för vidsträckt tillämpning, och man
har framhållit att stadgandet allenast
avser att vända sig mot utnyttjande av
ungdom i gatuprostitution eller under
liknande förhållanden. Av utskottets
skrivning får man emellertid inte riktigt
klart för sig, om lagen verkligen
vänder sig enbart mot gatuprostitutionen;
det talas inte om det i utlåtandet.
Som lagrummet nu är utformat kommer
det att beröra en hel del förhållanden,
som möjligen kan gränsa till
prostitution men som i vida kretsar
inom vårt folk betraktas som tämligen
naturliga. Det har ju inte heller satts
någon åldersgräns för förföraren — om
jag får använda det uttrycket -— utan
enligt lagrummet kan förhållanden mellan
tämligen jämnåriga ungdomar komma
under behandling.

Utskottet anför: »För lagrummets tilllämplighet
bör sålunda krävas, att fråga
är om verklig ersättning.» Vad är
verklig ersättning? Är det pengar eller
är det någonting annat? Hör restau -

rangmåltider, briljantringar och andra
sådana gåvor till detta område?

Jag tror att man måste precisera förutsättningarna
för lagrummets tillämpning
betydligt klarare, så att man avgränsar
den mot sådant som framstår
som tämligen naturligt i umgänget människor
emellan.

Utskottet anför vidare: »De invändningar,
som framförts om att lagrummets
utformning skulle medföra, att utpressningssituationer
tillskapas, synes
icke vara av den art, att de bör föranleda
ett frångående av den föreslagna
lagtexten.»

Det framgår inte klart vad utskottet
avser, d. v. s. om man menar att det
är betydelselöst att utpressningbrotten
utbreds eller om man anser att det inte
föreligger någon större risk för utpressningsbrott
genom införandet av dessa
bestämmelser.

I 6 kap. 9 § gör man dessa sexualbrott
till oaktsamhetsbrott. Det vanliga
inom svensk straffrätt är ju att man
kräver ett subjektivt rekvisit, som omfattar
samtliga de faktiska förhållanden
som konstituerar, huruvida en
handling är att betrakta som ett brott
eller inte. Man fordrar när det gäller
otukt mot minderåriga att vederbörande
skall ha känt till flickans ålder. Nu
har visserligen rättspraxis något mjukats
upp på denna punkt. Det krävs inte
alltid subjektivt rekvisit, men allmänt
sett är ändå den principen godtagen
inom straffrätten, att man verkligen
skall känna till de faktiska förhållandena
för att man skall kunna göras ansvarig
för en handling.

Nu ändras dessa brott till oaktsamhetsbrott.
Oaktsamhetsbrott är ej okända
inom svensk straffrätt. De förekommer
visserligen på andra områden, t. ex.
vid deklarationsbrott och vid vårdslöshet
i trafik, men när det gäller dessa
relativt grova brott har man haft som
vägledande princip, att det skall krävas
ett subjektivt rekvisit.

I detta sammanhang har advokatsam -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

fundet anfört betänkligheter. Samfundet
anför: »Bestämmelsen innebär med
andra ord en kriminalisering av oaktsamhetsfall,
icke ens begränsat till fall
av grov oaktsamhet. Såsom motivering
för förslaget har kommittén hänvisat
till de bevissvårigheter som stundom
föreligger i praxis, särskilt vid avgörandet
huruvida eventuellt uppsåt föreligger.
Samfundet anser icke detta förhållande
utgöra något bärande skäl för
den föreslagna kriminaliseringen. Det
är visserligen även enligt samfundets
mening önskvärt att ingen som är straffvärd
undgår påföljd, men samfundet
anser det vara än mer angeläget att
ingen oskyldig fälles till straff. Då domstolens
prövning av frågan huruvida skälig
anledning förefunnits icke innefattar
någon garanti i detta hänseende, hemställer
samfundet att den föreslagna bestämmelsen
icke upptages i lagen.»

Jag skulle vilja säga att detta är en
konsekvens av den domarregel som säger,
att det är bättre att fria än att
fälla, och det är väl också en konsekvens
av den princip som säger, att det
är bättre att hundra skyldiga frias än
att en oskyldig fälls. Det är principer
som varit bärande för svenskt rättsliv
och som man inte i onödan bör avvika
ifrån.

Jag skulle sedan vilja ägna någon tid
även åt frågan om de unga lagöverträdarnas
behandling. Det råder väl tämligen
stor enighet om att de kortvariga
frihetsstraffen är föga ägnade att hjälpa
lagöverträdaren till en resocialisering.
I stället har det väl varit så att de korta
frihetsstraffen är till skada på det sättet
att de verkar deklasserande. En människa
som stiftar bekantskap med fängelsemiljön
förlorar i aktning inte bara
hos sina medmänniskor utan även hos
sig själv. Det psykologiska hinder som
har berott på att man aldrig har varit
i kontakt med fångvården, finns inte
kvar när man varit inne för ett kortare
frihetsstraff. De korta frihetsstraffen
har inte kunnat användas för någon upp -

Brottsbalk, m. m.

fostrande, pedagogisk eller yrkesutbildande
verksamhet, utan det har blivit
så att vederbörande har suttit sin månad
eller sina månader och sedan
släppts ut till det liv som han tidigare
har fört. I de fall då han varit något sä
när hygglig och välanpassad, bär det
inte ställt till så stor skada, men i andra
fall har skadan varit stor.

Beträffande de unga lagöverträdarna
kan det sägas att dessa korta frihetsstraff
naturligtvis är ännu mera skadliga.
De unga stiftar då bekantskap med
äldre brottslingar, som har en hel del
att lära ut av olika olater, laster, brottsteknik
och annat som det är lätt att
lära sig i fångvårdsanstalterna. 1 andra
länder har man därför gått över till att
behandla ungdomarna på ett sätt som
gör det möjligt att ge dem mera uppfostran
och utbildning. Här i landet har vi
gått fram ganska långsamt och försiktigt
härvidlag. År 1952 antog statsmakterna
den principen att man skulle behandla
ungdomarna inom barnavårdens
ram, därför att man då hade möjlighet
att ge dem uppfostran och yrkesutbildning.
Man ansåg inte att de hörde hemma
inom fångvårdens anstalter.

I proposition nr 223 vid 1952 års riksdag
uttalade departementschefen att såväl
planering av anstalter och andra
resurser som förberedelser för lagstiftning
skulle utgå från den principen,
att ungdom i åldern under 18 år, som
begått brott och därför borde intagas
på anstalt, skulle omhändertagas inom
socialvården och ej erhålla frihetsstraff.
Visserligen lämnade departementschefen
öppet om det kunde visa sig ändamålsenligt
att göra undantag på vissa extrema
och sällsynta fall. Principen vore
dock att även den allvarliga ungdomsbrottsligheten
skulle behandlas inom
barna- och ungdomsvårdens ram.

I det sammanhanget redovisades också
undersökningar som visade att återfallsprocenten
för ungdomar som suttit
i fängelse var skrämmande hög. Dessa
siffror bär också bestyrkts från den

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

undersökning som gjordes 1959 och som
redovisats i motionen av herr Wiklund
in. fl. i denna kammare. Strafflagberedningen
förklarade i sitt betänkande 1956
att en intagning i fängelse varken vore
någon ändamålsenlig åtgärd när det
gällde att återföra unga brottslingar till
laglydnad eller bättre ägnad än omhändertagande
på ungdomsvårdsskola att
avhålla andra än den tilltalade från att
begå liknande brott. Såväl av propositionen
nr 223 vid 1952 års riksdag som
av strafflagberedningens betänkande
framgår det att dömande av ungdom i
pubertetsåldern till fängelse innebär en
resignation och att samhället ger upp
hoppet om att kunna bryta den unges
utveckling till återfallsförbrytare och
uppfostra honom till en laglydig medborgare.
Strafflagberedningen föreslog
därför ett absolut förbud mot att döma
den till fängelse som ej fyllt 18 år.

Om riksdagen nu godtar det förslag
som utskottet har framlagt, innebär det
att man beträffande en visserligen liten
grupp av ungdomar hänger sig åt denna
resignation. Man anser att barna- och
ungdomsvården inte har möjlighet att rå
på just denna grupp, och då måste man
hänvisa den till fängelserna, trots att
man vet vilka konsekvenser detta kan
få för dessa ungdomars framtid.

Utskottet har i sin skrivning visserligen
avsett att göra en inskränkning utöver
den som departementschefen redan
har gjort. Man har sagt att det skall
föreligga synnerliga skäl, och man har
också sagt att barnavårdsnämnden skall
yttra sig. Det finns ingen laglig bestämmelse
om att barnavårdsnämnden skall
yttra sig, men i utskottets skrivning har
det framhållits att detta bör ske, och
endast i det fall då barnavårdsnämnden
förklarat sig inte ha möjlighet att på ett
erforderligt sätt omhänderta vederbörande
eller då fallet inte är lämpligt för
ett sådant omhändertagande skall det dömas
till fängelse.

Även om det i och för sig är en god
tanke att detta skall ske endast i undan -

tagsfall, är det risk för att det medför
vissa kompetenskonflikter. Är en domstol
verkligen skyldig att följa barnavårdsnämndens
utlåtande i en sådan här
fråga? Domstolen kanske mera ser det
som en formell skyldighet att inhämta
yttrande men bestämmer sedan själv
vad som anses vara lämpligt. Detta sker
visserligen med hänsynstagande till vad
som finns i motiven till lagen, till vad
som sagts i utskottsutlåtandet och till
vad som har sagts av departementschefen,
men ingen domstol vill anse sig
slaviskt bunden av detta.

Jag anser därför att det nu är tid för
riksdagen att införa det förbud som
strafflagberedningen föreslog. De exempel
som har redovisats av departementschefen,
har inte övertygat mig om att
det egentligen är nödvändigt för några
grupper av ungdomar att komma i fängelse.
Som en konsekvens av detta vill jag
också framhålla, att det inte bör finnas
någon möjlighet för tillfälligt omhändertagande
av dem som dömts till skyddstillsyn
och är under 18 år, såsom föreslagits
i 28 kap. 11 §.

När det gäller skyddstillsynen har
departementschefen och utskottet avvikit
från strafflagberedningens förslag.
Enligt detta förslag hade man inte någon
absolut gräns utan lämnade det fritt
för domstolen att på vissa angivna villkor
använda intitutet skyddstillsyn. I
departementsförslaget har nu möjligheten
att använda sådan tillsyn begränsats
på det sättet, att om det lindrigaste straff
som är stadgat för brottet i fråga är
fängelse i 1 år eller däröver må dömas
till skyddstillsyn allenast om synnerliga
skäl är därtill. Det är också en
avvikelse som man beklagar och som ger
ett intryck av att i varje fall en del av
de linjer, som präglade reformarbetet i
början av 1950-talet, har övergivits.

Jag vill till slut, herr talman, yrka
bifall till reservationerna av fröken
Mattson rörande 6 kap. 1, 2, 8 och 9 §§.
Vidare yrkar jag bifall till reservationen
av herr Ahlkvist m. fl. under 8 kap.

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

7 § samt till fröken Mattsons reservationer
avseende 26 kap. 4 § och 28 kap.
1 och 11 §§. I övrigt yrkar jag bifall till
utskottets förslag.

Herr EKSTRÖM i Björkvik (s):

Herr talman! Min vana trogen skall
jag bara använda några minuter av
kammarens dyrbara tid, och dessa minuter
skall jag använda för att uppehålla
mig kring avsnittet under 8 kap. 7 §.

Då alla de föregående talarna har uttryckt
sin tillfredsställelse över att man
i arbetet med denna stora brottsbalk
bär kunnat nå så stor enighet som faktiskt
är fallet skall jag avstå från att
redovisa samma tillfredsställelse. Det
kanske kan verka tjatigt att upprepa
denna sak. Justitieministern torde ändå
vara ganska till freds, då han fått utskottsmajoriteten
bakom sig i fråga om
hela sin proposition med undantag för
en enda punkt, nämligen beträffande

8 kap. 7 §. Han har också i sitt tidigare
anförande deklarerat att han är belåten.

Jag har faktiskt litet svårt att förstå
varför inte propositionen blev bifallen
även på denna punkt. Både utskottsmajoritet
och reservanter anför samma
hövlighetsfras och skriver: »Under lagstiftningsärendets
gång har goda skäl
anförts till stöd för vartdera alternativet.
Det kan därför te sig tveksamt vilkendera
lösningen som lämpligen bör väljas.
» Så långt räckte den gemensamma
skrivningen och enigheten. Valet stod
emellan att tillstyrka propositionens yrkande,
enligt vilket stadgandet skulle
gälla motordrivna fortskaffningsmedel,
och att bifalla ett par motionsyrkanden,
enligt vilka stadgandet skulle gälla fortskattningsmedel
över huvud taget. Nu
valde utskottsmajoriteten att tillstyrka
motionerna, medan reservanterna stannade
för att yrka bifall till propositionen.

För en lekman som jag ter det sig
naturligt att man låter detta lagrum avse
motordrivna fortskaffningsmedel, såsom
bilar och motorcyklar, och har straff -

Brottsbalk, m. m.

bestämmelser som är avpassade efter
det värde dessa saker bör tillmätas och
den farlighet som tillgrepp av dessa
fortskaffningsmedel utgör. Den som inte
har körkort eller körvana och tillgriper
en bil eller motorcykel utgör
som förare av dessa fordon en verklig
fara, inte bara för sig själv utan i hög
grad också för andra människor. Detta
har vid min bedömning av frågan varit
så väsentligt, att jag inte har kunnat biträda
utskottsmajoritetens förslag att vid
sidan av dessa motordrivna fortskaffningsmedel
även i lagstiftningen ta in
allting annat, varmed man kan förflytta
sig. Jag tycker att straffbestämmelserna
för egenmäktigt förfarande bör
tillämpas, om någon olovligen tar och
brukar nyttoföremål, såsom skidor och
sparkstötting, ty enligt dessa bestämmelser
blir jag straffad, om jag olovligen
tar och brukar exempelvis motorsågar
och gräsklippare.

Herr Fröding sade i sitt anförande att
om man tar en skogsarbetares skidor,
vållar det honom stort ohägn. Det är
riktigt. Men jag tycker att om man tar
denne skogsarbetares motorsåg, vållar
det honom minst lika stort ohägn. För
detta sistnämnda straffas man emellertid
såsom för egenmäktigt förfarande.
Med den motivering som jag här har
antytt vill jag såsom lekman ha denna
begränsning till motorfordon angiven
i 8 kap. 7 §. Jag anser att tillgrepp av
andra fortskaffningsmedel såsom sparkstöttingar
m. m. skall hänföras till 8 kap.
8 § och bedömas som egenmäktigt förfarande.
Detta var den ena anledningen
till att jag följde propositionen.

Den andra anledningen var att jag
tror att det blir svåra avgränsningsproblem,
när man skall definiera vad
som ryms i begreppet fortskaffningsmedel.
Genom att utskottsmajoriteten föreslår
bifall till motionen II: 639, kan man
på goda grunder anta att utskottsmajoriteten
även ställer sig bakom skrivningen
i motionen och inte bara bakom
klämmen. Därför skulle jag vilja citera

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

några ord ur motionen: »Med den föreslagna
utvidgningen av lagrummets tilllämplighetsområde
elimineras dessutom
de griinsdragningsspörsmål, som kan
uppkomma i de icke alltför sällan förekommande
fallen då det kan ifrågasättas
om man har att göra med ett
motordrivet eller ett icke motordrivet
fortskaffningsmedel.» Om den det berör
har svårigheter att konstatera om
det rör sig om ett motordrivet fortskaffningsmedel
eller ej, så inte kommer det
att bli enklare för honom att klara ut
vad som menas med »fortskaffningsmedel».
Någon lättare uppgift kan detta
sannerligen inte bli. Det var den andra
anledningen till att jag biträdde propositionen
och reservationen.

Reservanterna har konstaterat att
»under tillgrepp av motordrivet fortskaffningsmedel
torde få innefattas jämväl
det fall, att tillgreppet avser — förutom
fortskaffningsmedlet -— en för detta
avsedd motor, även om viss monteringsåtgärd
eller annan liknande åtgärd
skulle erfordras, innan fortskaffningsmedlet
kan framdrivas med motor».
När man hjälpt till så långt med
tolkningen av vad som menas med motordrivet
fortskaffningsmedel, tycker
jag att de som varit tveksamma ur den
synpunkten nog skulle kunna biträda
reservationen av herr Ahlkvist m. fl. vid
8 kapitlets 7 §, till vilken jag, herr talman,
yrkar bifall.

Herr SENANDER (k):

Herr talman! Då man söker plöja
igenom de ansenliga volymer med förslag
till en ny brottsbalk som nu ligger
på riksdagens bord, blir man både imponerad
och oroad. Man blir imponerad
över våra lagklokas uppfinningsrikedom
då det gäller att finna nya fält
för tillämpning av strafflagstiftningen.
Tag exempelvis en sådan sak som att
det skall införas straff för vad man
kallar våldtäktsbrott inom äktenskapet.

Oroad blir man därför att strafflagstiftningen
utvidgas till så många områden
att en medborgare inte kan ta många
steg utan att snava på en lagparagraf.

Om jag nu säger att man täckt praktiskt
taget allting i fråga om straffbarhet,
så menar jag därmed inte att det
överallt är väl beställt — om man nu
kan använda uttrycket »väl beställt»
i detta sammanhang. Vad vi alltjämt
saknar är en strafflagstiftning som avser
att skydda arbetskraften på ett tillfredsställande
sätt, en strafflagstiftning
som avser att beskära arbetsgivarnas envälde
då det gäller förfogandet över arbetsplatsen
och sin egendom. En sådan
lagstiftning är det sannerligen på tiden
att man inför. Det är bättre att syssla
med denna fråga på det ekonomiska fältet
än att utvidga och skärpa den strafflagstiftning
vi redan har.

Tyvärr synes det oss som om man
i det föreliggande förslaget till brottsbalk
ännu mer än tidigare söker skydda
arbetsgivarens suveränitet på arbetsplatsen.
Jag syftar på 4 kap. 6 §, där det
heter i andra och tredje stycket:

»Intränger eller kvarstannar någon
eljest obehörigen i kontor, fabrik, annan
byggnad eller fartyg, på upplagsplats
eller på annat dylikt ställe, dömes
för olaga intrång till böter.

Är brott som i första eller andra stycket
sägs grovt, dömes till fängelse i högst
två år.»

Vi instämmer med utskottet i dess
förklaring, att mycket i det föreliggande
förslaget till ny brottsbalk är
svårtolkat. Det är detta som kan vara
anledningen till att en del motioner
inte träffat rätt. Det är möjligt — jag
säger möjligt — att inte heller vi med
vår motion har träffat rätt, då vi utgått
från att 4 kap. 6 § skulle kunna utnyttjas
mot arbetarna därest dessa såsom
varit vanligt under senare år genomför
s. k. sittstrejk, d. v. s. kvarstannar
på arbetsplatsen. Det vore hårresande
om man skulle skärpa lagstiftningen
på det sättet. I stället borde man

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

Öl

se till, sedan man nu kompletterat och
utvidgat brottsbalken, att man på det
ekonomiska livets område genomför en
lagstiftning som mera skyddar arbetskraften
än vad nuvarande lagstiftning
gör.

Vi var alltså oroliga för att denna paragraf
skulle kunna utnyttjas på det sätt
som vi förutskickat i vår motion. Om
inte utskottet nu tolkat den på sätt som
skett är det möjligt att den skulle ha
kunnat åstadkomma mycken ohägn. Det
finns nämligen ingenting i paragrafen
som antyder att man förutsätter något
av det som utskottet skrivit. Nu har
emellertid utskottet så starkt tryckt
på att den tolkning vi givit den i vår
motion inte stämmer överens med den
verkliga avsikten med paragrafen, att
vi uppenbarligen kommit i det läget
att vi har svårt att yrka bifall till motionen.

Utskottet skriver bl. a. — och det är
detta vi framför allt fäst oss vid: »Den
rätt att komma i kontakt med myndigheterna,
som genom dessa föreskrifter
och på annat sätt tillförsäkrats medborgarna,
utesluter, att stadgandet tilllämpas
på det sätt, som i förevarande
avseende antydes i motionerna. Det
nämnda kravet på att inträngandet eller
kvarstannandet sker obehörigen innebär
vidare, att stadgandet ej kan bli
tillämpligt, därest ett anställningsförhållande
föreligger.»

Vi tolkar detta så att man inte skall
kunna utnyttja här berörda paragraf
mot arbetare som använder sig av sittstrejk
i kampen för sina intressen på
arbetsplatserna. Men vi är ändock inte
helt säkra på skrivningen. I det föregående
har utskottet nämligen skrivit
på ett sätt som inger oss vissa tvivel.
Därför skulle jag vara synnerligen tacksam
om utskottets talesman ville fastslå
från talarstolen, att denna paragraf inte
kan utnyttjas mot arbetarna i deras
kamp för bättre villkor i arbetet.

Jag vill, herr talman, tills vidare avstå
från att yrka bifall till vår motion.

Brottsbalk, m. m.

Herr JOHANSSON i Dockered (ep):

Herr talman! Det har ju tidigare i dag
från denna talarstol omvittnats, att det
är ett stort lagverk vi står i begrepp att
anta — och detta vill jag understryka.
I och med det skall jag också konstatera
att de diskussioner som förts omkring
detta lagverk, både i riksdagen
och i utskottet, har präglats av allvaret
i att söka nå ett gott resultat efter ett
långvarigt utredningsarbete. Men med
denna reform sker också en glidning
i vårt språkbruk som jag anser mig
böra peka på i detta sammanhang.

Om vi tittar på 1 kap. 1 §, så finner vi
att »brott är gärning, för vilken i denna
balk eller i annan lag eller författning
är stadgat straff som nedan sägs». Straffet
är bl. a. böter. Vidare skall särskild
hänsyn tagas till om gärningen begåtts
uppsåtligen. Det senare stadgandet är
givetvis av stor vikt, men det kommer
att medföra svårigheter i tillämpningen,
eftersom det kan bli svårt att bedöma
huruvida uppsåt förelegat. Om jag kör
för fort med bilen under fartbegränsningstid,
är jag enligt 1 § en brottsling,
men har jag glömt att fartbegränsningen
existerar, har jag väl inte uppsåtligen
kört för fort, utan man får väl anta
att jag får böta utan att betecknas som
brottsling i lagens bemärkelse.

Införandet av begreppet våldtäkt
inom äktenskap har också väckt mycket
livlig diskussion. Detta är en allvarlig
fråga. När man hör herr Martinsson
utveckla sina åsikter, undrar man
givetvis om det är riktigt att skapa en
lagstiftning, där någonting som eventuellt
kan vara ett vanligt beteendemönster
i en del äktenskap görs till våldtäkt.
Jag protesterar bestämt mot detta, denna
tolkning får inte godtagas. Jag har varit
mycket tveksam på denna punkt. Vid
de ingående diskussioner vi haft inom
utskottet beträffande tillämpningen av
denna paragraf, har det för mig varit
avgörande att man bör bereda en gift
kvinna samma skydd som en ogift
kvinna har. Därmed vill jag också un -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

derstryka att om man hade gått på en
annan linje, hade man riskerat att det
hade uppfattats som en sanktion av
ett beteende som vi menar är både orimligt
och onaturligt i ett äktenskap.

När herr Martinsson säger att polisen
kommer att få ett oerhört arbete
med anledning härav tror och hoppas
jag att han felbedömer resultatet och
att erfarenheten kommer att bil en annan.
Jaig måste ju medge att själv har
jag mycket liten erfarenhet av detta
problem. Avgörande för mig bär som
sagt varit att man inte kan göra ett
undantag i lagstiftningen för den gifta
kvinnan och ge henne ett sämre
skydd än den ogifta kvinnan.

Vi kan väl konstatera att ingen lag,
hur väl skriven den än är, kan bli en
verklig lag om den inte har stöd i det
allmänna rättsmedvetandet. En av utskottets
viktigaste uppgifter har jag
ansett vara att pröva den föreliggande
motionen mot den bakgrunden. I dagstidningarna
har utskottet anklagats för
passivitet på grund av att det gjort för
få ändringar i propositionen. Den studiecirkelverksamhet
som första lagutskottet
har ägnat denna fråga har kanske
inte resulterat i så många ändringar.
Att av ändringarnas antal bedöma
resultatet av utskottets arbete anser jag
emellertid orättvist. Yi har försökt att
pröva förslaget efter de erfarenheter
som vi såsom enskilda medborgare har
haft av problemen, och i stort har utskottet
kunnat ansluta sig till propositionen.
I de fall där det finns reservationer
har man, som jag sade tidigare,
diskuterat ordens valör och betydelsen
av ett ord i det ena eller det
andra sammanhanget. I stort sett är
emellertid utskottet enigt.

Såväl departementschefen som reservanterna
har redan uttalat sin åsikt
om bestämmelserna beträffande tillgrepp
av fortskaffningsmedel. Utskottsmajoriteten
bär ansett att tillgreppet
av ett fortskaffningsmedel, alldeles oavsett
om det finns motor eller inte på

detsamma, i allmänhet medför stort
men för den som lider skada därav,
och därför menar vi att det säkerligen
står i samklang med vedertagen rättsuppfattning,
att dessa brott bedöms enhetligt
oavsett om fordonet är försett
med motor eller inte. De första diskussionerna
om detta problem gällde som
bekant huruvida tillgrepp av en motorbåt
skulle bedömas annorlunda än
tillgrepp av en segelbåt. Sedan kom man
i diskussionerna över till andra problem
och slutade med skidor och skridskor.
Givetvis kan man göra sådana
bedömningar i en diskussion. I den allmänna
rättstillämpningen kommer man
dock säkert att lättare finna former för
en bedömning. Ett fortskaffningsmedel
måste många gånger lämnas av ägaren
utan skydd av effektivt lås. Om fortskaffningsmedlet
är borta när ägaren
återkommer vållar det honom stort men
i de flesta fall. Den allmänna rättsuppfattningen
kräver här en enhetlig reaktion,
så att ingen åtskillnad göres
om fordonet är försett med motor eller
inte, och detta är säkerligen en god
förankring i rättsuppfattningen. Utskottsmajoriteten
yrkar därför den ändring
som finnes angiven i 8 kap. 7 § och
som inordnar alla de tillgrepp det här
kan vara fråga om i en brottstyp med
samma reaktion.

Frågan om böter och skadestånd behandlas
i 25 kap. 2 § och 27 kap. 5 §.
Vi har från centerpartihåll i många år
riktat uppmärksamheten på hur den
skadelidandes ställning kan vara i
brottssammanliang. I motioner i år har
föreslagits en jämkning mellan böter
och skadestånd. Den indrivningslag som
vi nu har ger emellertid icke möjlighet
att indriva skadestånd medan däremot
böter kan indrivas. Följden av
en sådan jämkning skulle därför bli
att vederbörande fick lägre böter, som
han var tvungen att betala, medan han
kunde underlåta att betala skadeståndet
och följaktligen fick en mindre
kännbar reaktion. Detta är anledningen

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

till att jag icke bär kunnat igå på den
linjen.

Jag sade förut att vi har idkat studiecirkelverksamhet
i utskottet för att
komma till klarhet om dessa problem.
Vi har varit i både Tyskland och England
för att studera hur de system som
finns där för ungdomsbrottslighetens
bekämpande verkar och hur samhällets
reaktion mot ungdomsbrottsligheten i
dessa länder verkar. Jag får nog säga
att optimismen inom utskottet i fråga
om möjligheterna att på svenska förhållanden
omplantera det engelska eller
det tyska systemet för samhällets
reaktion mot ungdomsbrottsligheten
har blivit betydligt dämpad efter den
resan. De iakttagelser vi då gjorde gav
oss nog den uppfattningen att vi får
försöka finna andra utvägar att lösa
dessa problem. Någon kungsväg som
leder fram till minskad ungdomsbrottslighet
eller till att komma problemets
kärna så nära att man kan undanröja
förutsättningarna för ungdomsbrottslighet
finns knappast. Vi vet inte heller
om brottsbalksförslagets genomförande
kommer att leda dit. Vi tror att det skall
skapa förutsättningar för att på ett bättre
sätt än tidigare komma till rätta med
problemen på detta område. Men förutsättningen
är att samhället ställer ökade
resurser till förfogande åt de myndigheter
som skall omsätta bestämmelserna
i praktiken. Det anser vi vara
synnerligen viktigt att understryka i
detta sammanhang.

Vad beträffar reglerna i 35 kap. 1—
3 §§ som behandlar preskription yrkas
i en reservation att en delgivning av
misstanke skulle bryta preskriptionen.
När frågan först behandlades i utskottet,
sympatiserade jag mycket med den
tanken. Man har nämligen erfarenhet
av att det skett vissa för rättskänslan
upprörande händelser som kunde motivera
införande av en sådan bestämmelse.
Men under utskottsbehandlingen
har vi kunnat konstatera, att preskriptionstidens
längd måste begränsas på

Brottsbalk, m. m.

något sätt, och om man går in för reservanternas
metod, så riskerar man,
att preskriptionstiden kan bli mycket
lång. Meningen med preskriptionen är
ju bl. a. att den som har begått ett brott
och därefter levat ett normalt liv bär
bevisat att han inte behöver vare sig
straff eller vård för att anpassa sig i
samhället. Ett upprivande av det hela
skulle kunna motverka syftet med de
brottsbekämpande åtgärderna. Följden
av dessa ingående överväganden har
blivit att jag gått på den linje som företrädes
av utskottets majoritet och som
jag vill förorda i detta sammanhang.

I 26 kap. 6 och 7 §§ behandlas den
villkorliga frigivningen. För att anpassa
den brottslige till ett normalt liv i
en normal miljö försöker man frige honom
under vissa villkor, varvid han
ställs under övervakning. Reservanterna
menar att den som inte sköter sig
under strafftiden inte skall ha möjlighet
att åtnjuta förmånen av villkorlig
frigivning. Utskottsmajoriteten har på
denna punkt den uppfattningen, att om
vi inte använder oss av den villkorliga
frigivningen, så får samhället med nuvarande
eftervårdsregler inte möjlighet
att påverka den straffade till återanpassning
med något hot i bakgrunden.
Blir han däremot villkorligt frigiven
sedan en viss del av straffet är avtjänat,
har man möjligheter att med
hot om återintagning påverka honom i
en både för honom själv och samhället
gynnsam riktning. Jag tror att vi
bör bevara den möjligheten. Därför vill
jag på denna punkt förorda utskottets
mening.

Som jag sade förut vet vi inte om
föreliggande förslags genomförande leder
till de resultat vi hoppas på, men
vi tror det. Möjligheten att nå ett gott
resultat beror på de resurser som ställs
till förfogande. Jag skall begagna detta
tillfälle för att fästa justitieministerns
uppmärksamhet på en sak som jag tror
har betydelse i detta sammanhang. Möjligheterna
att nå resultat i denna verk -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

samhet är ju i hög grad beroende av
frivilliga övervakare, som tar på sig
uppgiften att försöka med personliga
insatser på övertygelsens väg återföra
den missanpassade till ett normalt liv.
Denna verksamhet är värd all uppmuntran.
För den villkorliga frigivningen
är det av stort intresse att vi
får goda övervakare. Nu har ju ersättningen
till dessa övervakare blivit höjd
från 15 till 25 kronor per månad. Bevillningsutskottet
har också i sitt betänkande
nr 43 vid 1961 års riksdag
sagt att frågan om avdrag för kostnader
som övervakare åsamkas i anledning
av sitt uppdrag skall skattemässigt
bedömas med stor generositet.

I fråga om ersättningen för kostnader
i samband med övervakares arbete
bär det väckts motioner, som utskottet
har avvisat. Herr Wiklund i Stockholm
har också i en interpellation i
år frågat om finansministerns uppfattning
och om direktiven med anledning
av riksdagsbeslutet efter bevillningsutskottets
uttalande.

Även om dessa frivilliga övervakare
tar uppdragen inte för att få ekonomisk
vinning utan på grund av en personlig
kallelse att göra en insats i en
sak som de tror på, förmodar jag att
man inte får bortse från att det kan
ha en viss ekonomisk betydelse hur
dessa bidrag utbetalas. Det visar sig
att utbetalningen av ersättningar till
övervakare regleras av en kunglig kungörelse
nr 740 av år 1943. Där stadgas
att vederbörande vid äventyr av att eljest
förlora arvodet skall framställa krav
inom sex månader efter det att övervakningen
upphört och övervakningsboken
inskickats. Jag vill fästa kammarens
uppmärksamhet på det, eftersom
jag tror att inte många vet om saken,
och jag vill också fästa justitieministerns
uppmärksamhet på det för
att han skall rätta till det. Detta innebär
nämligen att övervakaren får vänta
i tre år på ersättning för sitt arbete.
Han får 900 kronor om han har ett upp -

drag och 1 800 kronor om han har två.
Det ger också rent skattemässigt anledning
till begrundan i detta sammanhang.
Övervakare har ringt till mig och
påpekat det inte minst från skatteteknisk
synpunkt orimliga i förhållandet.
Enligt min mening kan man rätta till
det genom en lämplig åtgärd.

Med detta vill jag sluta, herr talman,
och jag befinner mig i den belägenheten
att jag på alla punkter kan yrka
bifall till första lagutskottets utlåtande
nr 42.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Brottsbalksförslaget
har betecknats som en slutsten i ett
femtioårigt reformarbete. Utskottet har
funnit förslaget i dess helhet ytterst
förtjänstfullt i såväl formellt som materiellt
hänseende. 1960 års lagråd är
betydligt kyligare i sin värdering och
karakteriserar sammanfattningsvis förslaget
som en mycket välbehövlig kodifiering
av ett stort antal partiella
reformer, företagna sedan år 1864.
Sanningen ligger väl som vanligt någonstans
mitt emellan.

Herr Johansson i Dockered karakteriserade
första lagutskottets arbete
såsom en studiecirkel. Uttrycket var
kanske en lapsus, men på ett sätt var
det riktigt. Utskottet har ju arbetet på
det sättet att det först gått igenom förslaget,
och det var färdigt därmed någon
gång i oktober. Sedan vidtog slutjusteringen.
Det var väl ungefär i oktober
efter genomgången av alltsammans
som vi borde ha haft en motionstid,
när vi hade lärt oss en del av problematiken.

Om det tillåts mig som lekman att
stanna för ett något vidare problem
än själva brottsbalksförslaget, skulle
jag vilja se ett ögonblick på lagstiftningens
roll i samhället och med rätt eller
orätt göra det under utnyttjande av en
naturvetenskaplig fostran och naturvetenskapliga
erfarenheter, kanske para -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

de med vad jag lärt mig under några
års arbete som rättspsykiatriker.

För mig framstår det som en samhällelig
och samhällsekonomisk brist
att man inte bättre penetrerar lagstiftningens
problem än vad som nu sker.
I Amerika talas det karakteristiskt nog
aldrig om »det mäktiga statsutskottet».
Främst i rang anses där motsvarigheterna
till bevillnings- och lagutskotten
stå. Jag tror att detta är riktigt. En
olämplig eller felaktig behandling av
en anslagsfråga kan rättas till nästföljande
år. Bevillningsfrågor löper många
gånger över flera år, och lagstiftningsoch
författningsbestämmelser kommer
att stå i femtio eller hundra år. I huvudsak
gäller väl också för olika förordningar
att de har ett långt liv.

I all lagstiftning och i alla förordningar
inryms ett moment av stelhet
och tröghet. Deras huvudroll är att vara
en broms, att förhindra alltför snabba
omkastningar som ett högt utvecklat
samhälle inte kan klara. Det gäller all
lagstiftning. De negativa verkningarna
av denna bromseffekt framträder kanske
dock mera på den civilrättsliga
och ekonomiska lagstiftningens domäner
än inom strafflagen. Den senare
sysslar trots allt med en avgränsad, förhållandevis
liten sektor inom samhället,
medan den övriga lagstiftningen i
samtliga former berör oss alla såväl som
samhället i dess helhet.

Den spärrmekanism som lagstiftningen
skall ha borde emellertid granskas
för att inte eftersläpningen skall
bli alltför stark och utvecklingen försenas,
ty i det långa loppet kommer
detta att få samhällsekonomiska konsekvenser.
Jag tror att man hittills i
mycket ringa utsträckning har beaktat
hela lagstiftningsproblematiken från
denna synpunkt.

Lagstiftningen har ännu en huvuduppgift:
att vara ett värn för den demokrati
som vi vill skapa. Ett lands
strafflag har kanske här större betydelse
än dess övriga lagstiftning. Som -

Brottsbalk, m. m.

liga av oss har säkerligen i levande
minne hur bristerna i lagstiftning utnyttjades
i Tyskland och Österrike när
diktaturerna började tränga sig fram.
En del av oss har kanske också på senare
år besökt tidigare ockuperade
länder och funnit att man där är klart
medveten om lagstiftningens betydelse
för demokratien. En kollega till mig
bevistade nyligen en kongress om alkoholistproblem
i Österrike och fann
att man i detta land vägrar att införa
rätt t. o. m. till tvångsingripande ens
mot smittbärande tuberkulösa alkoholister,
detta just därför att man har
hela problematiken från ockupationstiden
så nära inpå sig. Det är fara värt
att vi i ett gammalt stabilt samhälle
som Sverige glömmer bort dessa risker.

Det finns också i det föreliggande
brottsbalksförslaget en rad lagparagrafer
som tyder på att man har gjort
detta. Det har tillskapats bestämmelser
om vaga, mycket svåravgränsade
och svårbevisade brott, bestämmelser
som vid ett labilt politiskt tillstånd
kan utnyttjas på ett oriktigt sätt. Jag
skall i ett annat sammanhang återkomma
till den saken.

Jag tror också att ett lagförslag av
denna typ, där vårdsynpunkter och
förebyggande synpunkter så starkt
poängteras, kan rymma betydande risker
ur en annan synpunkt. Det avgörande
är ju hur detta instrument används.
Om det på något sätt utnyttjas
för att gentemot brottslingarna inta en
förmyndarattityd, kanske t. o. in. uppblandad
med litet småpåveri, och om
detta paras med bristande resurser
från samhällets sida när det gäller att
realiter hjälpa brottslingarna, skaffa
dem bostad, arbete o. ,s. v., då är det
möjligt att den ovisshet och otrygghet
som ligger i tidsobestämda straff kan
få en negativ verkan. Vi människor
har nu en gång för alla lättare att klara
svårigheter som är tidsbestämda
och om vilka vi alltså vet att de kommer
att ta slut. I det föreliggande för -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

slaget förlänges exempelvis övervakningstiden
från tre till fem år. Det
finns inte något säkert vetenskapligt
bevis för att den ena eller andra perioden
är den riktiga. Det är möjligt att
vi handlar rätt och att vi lyckas med
tillämpningen av denna nya syn på
brottsligheten och dess behandling.
Men vi bör ha klart för oss att lagen
rymmer vissa risker och att vi därför
med uppmärksamhet bör följa utvecklingen.

Om jag helt kort skulle försöka karakterisera
själva brottsbalksfönslaget
vill jag säga att för en utomstående
lekman, som plötsligt blandas in i allt
detta, ter sig förslaget som en övervägande
lagteknisk översyn, byggd på
filosofisk-juridiska funderingar kring
olika problem som en straffrätt måste
lösa. När man plöjer igenom hela luntan
med proposition, utskottsutlåtande
och kommittébetänkanden, kan det
inte hjälpas att man får det intrycket
att juristerna har vid sitt arbete suttit
i ett elfenbenstorn. Det kan delvis vara
motiverat att de gör detta, eftersom
en av deras uppgifter ju är att se till
att lagstiftningen bibehåller sin bromsande
effekt. Men samtidigt får juristerna
inte vara alltför främmande för
värderingar och kunnande ute i samhället
eller för de arbetsmetoder som
där användes. Det är ytterligt väsentligt
att man ser till att inte den eftersläpande,
bromsande karaktär som lagstiftningen
skall ha och som utgör en
av dess primära egenskaper, leder till
att lagstiftningen alltså arbetar med ålderdomliga
metoder. Jag tror att lagstiftningsarbetet
i framtiden måste ges
helt andra resurser än tidigare, kort
sagt samma resurser som man har på
andra liknande områden.

Straffrättskommittén tillsattes år
1937 och avlämnade sitt slutbetänkande
år 1953, alltså efter ett sextonårigt
arbete. Strafflagberedningen tillsattes
år 1938 och var färdig år 1956, alltså
efter omkring 18 år. När jag nu kriti -

serar de huvudlinjer och arbetsmetoder
som utmärker dessa båda beredningars
verksamhet — och kanske
även en rad andra senare tillsatta beredningars
— vill jag kraftigt understryka
att i varje fall huvudparten av
de båda förstnämnda beredningarnas
arbete har utförts under 40-talet, med
de resurser och de tänkesätt som var
karakteristiska för krigs- och efterkrigsåren.

Om grundskolan sade naturvetare
och teknologer att den var föråldrad
redan innan den börjat sin verksamhet;
så snabbt hade utvecklingen gått.
Frågan är väl, om inte detta brottsbalksförslag
också är föråldrat redan
innan det trätt i kraft. Men det utgör
uppenbarligen en nödvändig mellanfas
för att man skall kunna gå vidare
på hela detta arbetsfält.

Vid en jämförelse mellan kommittéernas
arbete under 40-talet och i dag är
det framför allt den tidigare rådande
bristen på nödvändiga resurser för att
utreda delproblem som framträder med
stor styrka.

Jag vill bär endast jämföra med en
enda statlig kommitté, som jag själv tillhör,
nämligen den socialpolitiska kommittén.
När mödrahjälpen skulle utredas,
likaså förekomsten av fattiga inkomsttagare,
problem kring socialhjälpsklientelet
var det alldeles självklart att
man lät utreda allt detta. Nu håller vi
på med åldringsvårdens problem, och
också nu har en rad utredningar igångsatts
för att få fram fakta, utredningar
som kostar 40 000 till 80 000 kronor per
delproblem. Det var samma sak när det
var fråga om att klarlägga hemmadöttrarnas
problem. Då infordrade vi från
alla kommuner de uppgifter som kunde
hämtas ur socialvårdsakterna och som
kunde tala om för oss hur hemmadöttrarna
hade det.

Det är motsvarigheten till detta jag
saknar på den juridiska sidan. Men
trots att det anslås så mycket pengar
till socialvårds- och medicinska utred -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

ningar, är det ändå bara en bråkdel av
vad som i dag går till ekonomiska utredningar.

Det finns en rad konkreta forskningsuppgifter
inneslutna i föreliggande
brottsbalkförslag. Jag skall återkomma
till dem senare. Det är inga svårigheter
att lösa dem i dag. Visserligen är
problematiken många gånger komplicerad,
eftersom vi har att göra med psykologiska,
sociala, medicinska och en
hel rad andra faktorer, men med hjälp
av datamaskiner kan man nu angripa
problem av denna art. Det var omöjligt
på 1940-talet.

Långt viktigare än forskning på straffrättens
område är enligt min mening
forskning kring civilrättens och den ekonomiska
lagstiftningens eftersläpande
roll, en forskning som klarlade hur den
eftersläpningen kan undvikas. Inte
minst måste en sådan forskning i ekonomiska
integrationssammanhang vara
utomordentligt viktig. Jag vill i sammanhanget
påpeka, att näst efter den
teologiska fakulteten har man inom den
juridiska det lägsta antalet doktorsdisputationer
per år. Där ligger siffran väsentligt
lägre än inom övriga fakulteter,
och den bristen tror jag är mycket
dyrbar för samhället.

Herr talman! För att sedan försöka
att i någon mån angripa den problematik
av lagteknisk och juridisk-filosofisk
art som gömmer sig i brottsbalken skall
jag bara antyda några saker. Straffrättskommittén
säger att äldre lagstiftning
var kasuistisk och att man nu strävar
till en mera systematisk värdering,
d. v. s. att lika skall bedömas lika. Men
detta är en omöjlighet, om man vill
sätta en total värdering av brotten och
brottslingens person mot varandra. Om
sådana saker som uppsåt, eventuellt
uppsåt eller, när detta inte duger, den
skadeeffekt som har åsamkats t. ex. vid
en misshandel, hela diskussionen om
mord och dråp och det nya lagförslagets
slopande av vad juristerna kallar för
objektivt överskott samt den roll all -

Brottsbalk, m. m.

mänpreventionen får spela skall mätas
med vårt kunnande om dessa ting i dag,
så skulle jag inte vilja vara den som
med utgångspunkt från modernt psykologiskt
vetande skall formulera begreppet
uppsåt.

Jag vill här endast ta ett exempel. Om
vi vill hålla vård- och rebabiliteringssynpunkterna
klara, måste vi kunna angripa
uppsåtsproblemet på annat sätt än
tidigare. Vi har alla läst om den raggare,
som försökte köra över en polis. Det
hände helt nyligen, det har hänt tidigare
och det kommer att hända framdeles.
Enligt juristernas sätt att se skall denne
brottslings uppsåt fastslås och brottet
värderas därefter. Man skall bedöma huruvida
hans uppsåt var att döda, eller
om det var en olyckshändelse. Men självklart
kommer en människa i den situationen
att ljuga. Han gör det dels för
att klara sig men också av en långt allvarligare
orsak. Han är tvungen att bortrationalisera
uppsåtet, ty i annat fall
får han inte något människovärde kvar.
Det finns ingen, som efter en sådan
handling vågar erkänna att avsikten var
att döda polisen. Ingen av oss skulle
våga erkänna ett så starkt människoförakt,
att vi är så destruktiva till vår
läggning att vi ens ett ögonblick ansåg
det vara en naturlig handling. Men inte
desto mindre finns det säkerligen raggare
här i landet — och ännu flera
gangsterelement i Amerika — för vilka
ett sådant destruktivt människoförakt
har varit det dominerande.

Samhällets representanter är bara intresserade
av en enda sak när det gäller
denna typ av brott, nämligen att avgöra
om brottslingen är så utpräglat människoföraktande
och destruktiv till sin
läggning och så farlig för sin omgivning
som brottet tyder på. Då föreligger
stor risk för återfall till lika farliga
handlingar, och det blir i så fall ett
långvarigt vårdärende, om vården sedan
skall ske inom fängelse eller vid någon
ny typ av sjukhus.

Om man alltså vill arbeta både med

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

gammaldags juridisk-filosofiska eller
lag-tekniska begrepp och de nya vårdsynpunkter
vi i dag anlägger, så måste
hela den filosofi som bär legat bakom
lagstiftningen tas upp till diskussion.
Det är möjligt att problemen då måste
lösas på likartat sätt som i den gamla
lagstiftningen, men det är också möjligt
att vi kan finna bättre former. Det går
inte att säga något om det nu. Det är ett
oerhört svårt problem, där vi sannolikt
måste nöja oss med schematiska förenklade
begrepp — av gammal eller principiellt
ny typ.

När man granskar lagen närmare, finner
man att brott föranleder olika straff;
än utdöms en månad, än fyra månader,
än sex månader. I andra fall blir vederbörande
ådömd minst sex, åtta eller tio
år. Detta finner jag oerhört svårt att
acceptera. Ty hur vet man att det är
nog med sex år? Hur vet man att det
skall vara minst åtta år?

Vad jag syftar till är ju att föra brottslingen
in i samhället, och då är det möjligt
att kortare vårdtider, kortare straff,
ger bättre resultat. Det hjälps inte att
när man ser dessa strafflatituder för
olika brott, tycker man sig ha tillbaka
det gamla begreppet öga för öga, tand
för tand. Man skall på något sätt utmäta
ett straff som står i relation till brottsdådet.
Och det må kanske vara hänt,
om man kan frigöra sig från att det
finns någon form av hämndkänsla kvar i
dessa strafflatituder. Jag tror att begreppet
allmänprevention också bör tas
upp på nytt till granskning. Läser man
detta förslag, finner man att när man
inte räddat sig från en svår situation
kommer alltid allmänpreventionen in,
än för att utdöma mildare, än för aft
utdöma hårdare straff, tyvärr oftast det
senare. Begreppet har blivit något av en
helig vit ko och bör om möjligt nagelfaras
och reduceras till normalmått, där
det mystiska och mytiska tagits bort.

När man jämför hur människor straffas,
alltså binds vid dessa månadsbegrepp,
hjälps det inte att en gammal

läkare protesterar. Det är som om jag
skulle behandla en sjukdom med ett
visst antal månader och inte låta medicinska
landvinningar slå igenom till allt
kortare vårdtider. När man finner att
en rad bagatellbrott bestraffas mycket
strängt, särskilt om det är återfall, måste
man fråga sig om vi har råd att fortsätta
på det sättet. Den väsentliga problematiken
är den allvarliga kriminaliteten,
och jag tror att det gäller framför allt
dem som är destruktiva och farliga till
sin läggning. De är svårbehandlade och
behöver kanske ännu längre vårdtider
än vi nu ger dem. Varje månad med vilken
man förkortar ett straff för en
brottsling i fängelse betyder ytterligare
en månads produktivt arbete ute i samhället.
Det betyder också att den som
sköter honom, fångvaktaren eller vem
det nu är, kan frigöras för mera produktiva
arbetsuppgifter, kanske öppen
vård av brottsklientelet.

I hela den diskussion som förts om
sluten och öppen sjukvård och den utveckling
som där har skett kan jag inte
se annat än att samma tankegångar måste
tränga in även på juridikens fält. Vi
måste ha motsvarande både humana och
samhällsekonomiska värderingar och se
om vi kan komma någon vart.

Det är icke småsummor vi lägger ned
på brottslingarna. Enbart för polis, åklagarväsen,
fångvård och ungdomsvårdsskolor
uppgår kostnaderna till 405 miljoner
kronor, och den personal som är
sysselsatt inom dessa områden uppgick
till över 14 000 personer år 1961. Därtill
kommer alla sekundärfall inom social-
och nykterhetsvård och övriga områden.
Kriminaliteten är ett otroligt dyrt
problem för samhället.

Till skillnad från utskottet tror jag
därför att man inom en nära framtid
måste ta upp alla dessa problem: avgränsningen
av brottsliga handlingar,
avgränsningen av strafflatituderna och
hela påföljdssystemet.

För några år sedan skulle jag ha sagt
att en lag borde ha en livslängd av 50

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

år, det var det rimliga. I dag skulle jag
vilja säga, att en lags livslängd bör ligga
någonstans kring 20 år; det är för dyrt
att låta den gälla längre.

Jag vill ytterligare stanna inför några
problem innan jag går in på specialfrågor,
som jag tror att man måste följa i
fortsättningen. Vi avskaffar den gamla
villkorliga domen och ersätter den med
en ny villkorlig dom, påföljdseftergift,
som bara skall komma de verkligt »goda»
brottslingarna till nytta, där man
kan bedöma att prognosen är god. För
de andra ersätter man den villkorliga
domen med skyddstillsyn. Vi slopar
även de möjligheter den gamla strafffriförklaringen
gav oss, och framför allt
slopar vi den möjlighet som 5:6 gav.
Den paragrafen utnyttjades många gånger
av oss psykiatriker för att klara
brottslingar undan fängelsestraff. Om
den nya villkorliga domen kommer att
ge samma, bättre eller sämre effekt måste
följas i fortsättningen.

Här föreligger ett förslag om att vi
skall kunna överlämna vissa speciella
fall till nykterhetsvården. Vid en granskning
finner man att det sakligt icke ger
oss större möjligheter än tidigare, då
man också enligt rättspsykiatrisk! förfarande
kunde föreslå vård på alkoholistanstalt.
Det enda nya är att man skall
förena böter med att vederbörande ställs
under nykterhetsnämndens övervakning.
Också här är det nog en ny resurs
som är mer skenbar än verklig.

Framför allt tror jag att vi måste
ha mycket stor forskning på detta område.
Det finns t. ex. en tes om korta
straffs farlighet. Låt oss undersöka detta
genom att utvälja brott som är så lika
som möjligt och se efter när vederbörande
får olika långa straff och taga
reda på återfallsfrekvensen vid korta
och långa straff! Detta kan mätas mot
personlighet, alkoholism o. s. v. med
hjälp av datamaskinundersökningar. Tag
reda på när domare för likartade brott
har åberopat allmänpreventionen och

Brottsbalk, m. m.

ådömt strängt straff, när de har givit
straff i mellanskalan och när de har givit
minimistraff, och se hur återfallsprocenten
varit i de olika grupperna.

Jag vill också, innan jag går in på
straffrätten, ta upp en enligt min uppfattning
farlig tes, som jag mötte i utskottet.
När vi gjorde förfrågningar om
en ny lagstiftning, fick jag från en av
juristerna som svar att det var ingen
fara, den skulle endast befästa praxis.
Något kätterskt vände jag då på frågan
och undrade om det inte var just
detta vi skulle pröva när vi skulle ha en
ny lag: om praxis var riktig eller ej.
I och för sig finns det ingen garanti för
att praxis är riktig. Det är väl just detta
att domarna under mellanperioden mellan
lagar låter praxis förändras som
skall granskas när man gör en ny lag.

Brottsbalken utgör i stor utsträckning
en kodifiering, och detta gör att man
sammanfört rader av olika brott under
samma paragrafer. Samma paragraf kan
inrymma flera brott. Det uppstår svårigheter
att utbryta delar av dessa paragrafer,
vilket är orsaken till att reservanterna
haft så svårt att formulera reservationer.
Vi har endast fått stanna
vid att föreslå en restriktiv tillämpning,
då vi icke kunnat ändra hela kapitel.

Helt likgiltigt är det inte, fru Gärde,
i vilken anda riksdagens debatt går. Uttalar
riksdagen att ett stadgande bör
nyttjas med försiktighet, kommer domaren
att ta hänsyn till detta. Säger vi
att det skall nyttjas liberalt, kommer
man att ta hänsyn till det. Längre kan
man icke komma under sådana förhållanden.

Problemen för kammarens ledamöter
minskas icke genom det redaktionella
sätt på vilket lagar redovisas. Jag vill
vädja till justitieministern att han i någon
mån använder modernare redovisningsprinciper
än vad som här har
skett. Många gånger kan man få läsa
på fem ställen i den digra propositionen
för att få reda på hur ett brott skall vär -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

deras. Man kan få läsa 15—20 ställen
om andra brottsbegrepp kommer in i
bilden.

Utskottet har också valt att försöka
yttra sig så kortfattat som möjligt. Jag
tror det har drivit detta för långt. Det
säger beträffande sedlighetsbrotten att
den nuvarande lagstiftningen på vissa
områden skiljer sig från den föregående.
När det gäller 2 § i kapitlet om
sedlighetsbrotten måste man läsa på
cirka 20 ställen för att få en uppfattning
av vad det handlar om. Det kan
man rimligen icke begära att ledamöterna
skall göra under pågående session.
Jag tror att kammarens ledamöter, om
utskottsskrivningen kompletterats på
kontroversiella ställen, hade fått lättare
att skapa sig en uppfattning om vad det
gäller.

Jag måste, herr talman, på grund av
utskottets redovisningsmetod vara litet
långrandig för att kunna klargöra en del
frågor. Jag skall nu bara ta upp sedlighetsbrotten.
Det finns mycket annat som
borde ha tagits upp i denna brottsbalk,
men i så fall finge vi hålla på i veckor —
och egentligen borde vi göra det. Orsaken
till att sedlighetsbrotten framstår
som så allvarliga när man bedömer dem
är att de kommer att beröra normalfall,
gränsfall mellan det normala och det
kriminella. Denna gränsdragning är i
detta förslag gjord så att lagen kan bli
ett olyckligt fungerande dokument.

Straffrättskommittén, departementschefen
och utskottet har byggt lagförslaget
på tesen om kvinnans integritet.
Utskottet har litet mera krasst uttryckt
detta genom att säga att individen har
rätt »att själv avgöra om hon skall acceptera
sexuellt umgänge». Straffrättskommittén
uppgav att straffrätten förr
i världen präglades av det ålderdomliga
betraktelsesättet att två personer
som tillsammans förövat synd skall straffas
därför — låt vara att betydande
modifikationer skett under tidernas
lopp. I förslaget behandlas nu sedlighetsbrotten
som brott mot person, alltså

såsom förövade av en person, brottslingen,
mot en annan person, offret.

Om det finns någon handling som är
gemensam är det sexuailhandlingen även
om den enligt nutida betraktelsesätt
kanske inte längre är så syndbemängd
som tidigare, kanske i stället mer skuldbemängd.
Den kräver två för att det
skall vara någon mening med den, och
det gamla begreppet att man tillsammans
förövade den är långt mera realistiskt
än att det är fråga om ett personbrott,
förövat av en person, brottslingen, mot
en annan, offret.

I huvudsak har departementschefen
godtagit straffrättskommitténs förslag
utom när det gäller prostitutionsparagrafen.
Redan i första paragrafen, våldtäkt
inom äktenskap, möter svårigheter.
Våldtäkten kunde tidigare straffas såsom
misshandel, laga hot m. m. Jag delar
herr Johanssons i Dockered uppfattning
att det är svårt att komma åt problematiken
på olika sätt, knutna till olika civilstånd.
Man har förändrat våldtäktsbegreppet
och det gamla absoluta våldet,
lekmannauppfattningen kring våldets
karaktär har slopats. Han behöver
nu icke bruka mer våld än vad som
i brottsbalken kallas rånvåld. Paragrafen
gäller både fullbordat samlag, påbörjat
samlag och samlagsliknande handlingar.
Den har alltså en ganska vid omfattning.
Hur alla dessa handlingar inom
äktenskapet skall kunna beivras vet jag
inte. Framför allt är jag tveksam när
det gäller bevisföringen.

I det klassiska våldtäktsfallet möts
ändå två människor som tidigare icke
känner varandra — ett överfall eller att
mannen och kvinnan varit samman en
kort stund. Man får då ledning av skildringen
av vad som förevarit, innan den
sexuella kontakten inletts. Det har
kanske funnits brutala, aggressiva, främmande
element, och man kan därigenom
lita mer på skildringen av våldtäkten.
Men hur skall jag kunna lita på en våldtäktsskildring
i ett äktenskap, där det
inte finns någonting av detta främling -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

skap som karakteriserar enstaka förbindelser,
kortvariga förbindelser.

Som herr Martinsson påpekade har
många remissinstanser ställt sig tveksamma
till stadgandet angående våldtäkt
inom äktenskapet; det gäller kanske
framför allt svårigheten att avgöra legala
abortärenden. Den lagändring som
justitieministern måste göra efter det
att ett sådant stadgande antagits blir
inte enkel i fråga om abortlagen. Men
det gäller också utpressningsförsök av
både psykologisk och ekonomisk natur
som kvinnorna kommer att rikta mot
männen, och framför allt och slutligen
gäller det att dessa handlingar är belagda
med mycket höga straff. De tillhör
de brott som inte bär de absolut
högsta straffen men för vilka dock mycket
höga ovillkorliga straff kan ifrågakomma.

Jag vill i detta sammanhang också peka
på begreppet vanmakt. Där har utskottet
gjort en glidning som innebär
en vidgning av departementschefens förslag
och skapar nya svårigheter. .lag
hänvisar till fröken Mattsons förslag som
går tillbaka på departementschefens och
straffrättskommitténs förslag och enligt
vilket det inte kan bli denna olyckliga
glidning i fråga om vad som menas med
frivillig spritförtäring och utnyttjande.
Jag tror att den liberala strafftolkningen
kommer att vara den riktiga.

Svårigheterna rörande våldtäktsbegreppet
ligger på det psykologisk-kulturella
planet. Därav omöjligheten att
uttrycka dem i lagtext. Låt mig därför
uttrycka problemet mycket krasst, mycket
drastiskt och mycket vulgärt, ty
det säger många gånger mer än om man
gör försök till omskrivning.

Då jag för många år sedan tog del av
straffrättskommitténs betänkande och
läste förslaget till bestämmelser rörande
våldtäkt inom äktenskapet sade jag
mig: Äntligen full likställighet! Tidigare
har männen mot oss kvinnor kunnat
nyttja orden »din förbannade hora». Nu
kan vi svara »din djävla våldtäktare»
— om nu det skall vara en sanering! Att

Brottsbalk, m. m.

jag säger detta beror på att begreppet
hora kommer tillbaka senare, när jag
skall gå in på prostitutionsparagrafen.
Jag har hört tillräckligt många kvinnor
tala om att männen slängt detta mot
dem. Det finns ingenting som sårar en
kvinna så oerhört som att hennes egen
karl säger så till henne, och det är någonting
som aldrig riktigt kan utplånas.
Vi kommer här tillbaka till hela den
synd- och skuldproblematik som finns
kring dessa ting ■—- detta arv av viktorianismen.

När vi nu inför ett nytt kulturellt begrepp,
att en man skulle kunna begå
våldtäkt mot sin hustru, ändrar vi ett
mänskligt kulturmönster som funnits till
dags dato: mannens rätt att begära sexuell
samvaro av den kvinna han är gift
med. Jag tror att oerhört svåra problem
kommer att skapas härvidlag. Kvinnor
har tidigare resignerat och funnit sig
i detta. Det kan vi vända oss emot. Men
jag är inte säker på att man löser problematiken
på detta sätt, framför allt
inte om resultatet blir att vi får ett
skällsord av den oerhört laddade karaktär
som en beskyllning mot en man
att ha begått våldtäkt innebär. Och det
gäller inte bara de brutala, aggressiva
männen. Det gäller kanske också den
trötte, sensible, sensitive mannen som
hustrun nekat samlag och som tar henne
med visst mått av våld. En beskyllning
från hustruns sida att en sådan man
begått våldtäkt tror jag för vederbörande
kommer att bli av samma karaktär
som den beskyllning mot kvinnorna
som jag först nämnde. Direkt farlig tror
jag en beskyllning av detta slag blir
när det gäller de paranoida alkoholisterna.
En rad situationer kan uppkomma,
där just denna av hustrun mot mannen
utslungade beskyllning kommer att
vara farlig. Jag tror inte att vi nu får
färre alkoholistmord än vi haft förut.
Mannen i samband med en sådan beskyllning
kan explodera i en våldshandling,
som måhända t. o. m. tar sig uttryck
i mord.

Jag kan inte avgöra var detta är far -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

ligast, allmänt-kulturellt eller i den speciella
situationen med den brutale, aggressive
mannen. Därför kan jag inte
heller anvisa någon lösning av frågan
om våldtäkt inom och utom äktenskap.
Jag tror emellertid att det farligaste skedet
är just när en skilsmässosituation
uppkommit. Alkoholistmorden begås
när hustrun eller kvinnan lyckats frigöra
sig under en skilsmässotid. Samtidigt
går det inte att ändra en paragraf
utan att även ändra följande paragrafer,
ty de är sammanvävda med varandra.

Detta gör att § 1 inte kan ändras till
att avse endast handlingar utom äktenskapet
utan att hela § 2 måste ombildas.

§ 2 är i sak också en nyhet. Den är
en konsekvens av det integritetsbegrepp
som vi har häftat kring kvinnan. Det
är bara det att vi har glömt att häfta
integritet kring mannen. Bestämmelsen
upptar inga åldersgränser och har inga
civilståndsgränser, den gäller både
utom och inom äktenskapet, både hetero-
och homosexuella handlingar.

Otuktsbegreppet har bytts ut mot ett
annat, könsligt umgänge. Detta begrepp
i den moderna terminologien är icke
identiskt med könsumgänge utan innefattar
enligt förslaget utom normalt
könsumgänge mellan man och kvinna
också andra sexualhandlingar, samlagsförsök
och samlagsliknande åtgärder.
Det krävs icke ens att gärningsmannens
och offrets könsdelar berör varandra,
men i regel måste direkt kroppslig beröring
föreligga. Stundom skall emellertid
könsligt umgänge anses äga rum
även utan direkt kroppslig beröring
mellan den enes könsorgan och den
andres kropp. Man skalar bort de lättare
formerna där »gärningsmannen
fingrar på eller eljest flyktigt berör
den andres yttre könsorgan» — de återfinns
i andra paragrafer.

In under lagrummet går allt detta,
d. v. s. i praktiken varje sexualhandling,
om den är tilltvingad i samband
med tvång, missbruk av beroendeställning
eller om offret befunnit sig i van -

makt samt slutligen om gärningsmannen
utnyttjat nedsättning eller rubbning
av offrets själsverksamhet. Tvånget
är här icke samma tvång som i § 1.
Det är här såvitt jag förstår det tvång
som har kallats olaga tvång och som behandlas
i 4 kap., om brott mot frihet
och frid. Utskottet har dock icke gjort
någon hänvisning dit. Detta tvång kan
omfatta s. k. utpressningstvång, med
hot att åtala eller hot att lämna för
offret menligt meddelande. Det kan
också vara hot som inte behöver utföras
men är ägnat att framkalla allvarliga
farhågor att det skall verkställas,
s. k. skandaliseringshot. Det kan
tillika innebära hot om fysiskt våld, inneslutet
under den paragraf som handlar
om resande av livsfarligt vapen,
samt olika former av misshandel och
försök till misshandel. Slutligen kommer
även vanmaktsbegreppet in i
brottsbeskrivningen.

Låt mig ett ögonblick stanna vid
våldsbegreppet med den mycket vida
omfattning det har i § 2. .Tåg förstår
inte hur domstolen skall handla i en
situation där en kvinna beskyller en
man för att ha nyttjat våld. Hur skall
man kunna avgöra om mannen har
gjort det eller inte, om kvinnan ljuger
kort och gott eller talar sanning,
när våldet har så vida latituder?

Jag har lärt mig så småningom att
vid behandling av abortärenden, när
en kvinna har tre eller fyra barn och
en allt mera uttalad frigiditet och ovilja
mot samlag, har vuxit fram hos henne,
så att hon till slut nekar maken
samlag, att ställa följande fråga till henne:
»Accepterar han att Ni nekar eller
tilltvingar han sig samlag med våld?»
Om han tilltvingar sig samlag med våld
är detta anledning för att sterilisering
bör ske av kvinnan därför att detta
kanske är det enda sättet att klara problemet
med hennes allvarliga rädsla
för ny graviditet och därav följande
frigiditet. I sådana fall är våldet allt
från milt våld till mycket brutalt våld.

Jag vill också något beröra vad som

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

förut här har sagts om hur man skall
bedöma handlingar mellan människor
som känner varandra, som kanske lever
ihop, oavsett om de är gifta eller
samboende, förlovade eller inte. Man
har i lagstiftningen liksom utgått ifrån
att det händer bara en sak mellan dem
och ständigt samma sak. Så är det inte.
Att ett våldsamt gräl kan följas av
ett samlag med så intensiva lyckokänslor
att mannen och kvinnan aldrig tidigare
upplevt något sådant är ingen
ovanlighet. Inte heller är det någon
ovanlighet att man kan vara djupt förälskad,
att på grund av förväntningsneuros,
av att man är så fylld av förväntan
på att samlaget skall lyckas, att
resultatet bara blir en stor besvikelse.
Varje bagatellgest i den oerhört ömtåliga,
intrikata och komplicerade samvaro
som finns mellan två människor,
där samlaget är en slutfas, kan antingen
leda till brutalitet eller utmynna i
någonting som ger en intensiv samhörighets-
och lyckokänsla. Hur skall
strafflagen med sin § 2 komma åt att
värdera allt detta, när så oerhört mycket
går in under paragrafens beskrivning? Jag

vet heller inte egentligen vad § 2
tjänar till, eftersom den inte bär några
åldersgränser. Både § 1 och § 2 kommer
att ge oss utpressningssituationer,
där skandaliseringshotet utnyttjas, fastän
kanske i mindre utsträckning än
enligt § 8 och § 9.

Jag vill ett ögonblick stanna vid hur
sedlighetslagstiftningen används i samhället.
Den bär komplicerade funktioner.
Dels används den för sitt primära
syfte, och det är troligen den
snyggaste användningen. Man kan vänta
sig att domaren med dess hjälp till
slut ofta reder upp problematiska situationer.

Dels används den i utpressningssyfte.
Den individuella utpressning, vars
omfattning är okänd och alltid kommer
att förbli okänd, är ett dolt problem
för samhället. Dook ägde vi i dag,

Brottsbalk, m. m.

om vi ville möjlighet att få reda på en
del om denna individuella utpressning.
Vi kan utnyttja radio och TV, diskutera
problemen där och låta människor
skicka in skildringar, där de kan uppträda
anonymt. Nästa steg är ju att vederbörande
endast tror att han kan bli
offer för utpressare. Om kunden tror
sig igenkänd i en prostitutionssituation,
kan han i åratal hysa rädsla för att han
skall bli offer för utpressning, och denna
rädsla förstärkes och bemänges av
hans skuldkänslor. Denna rädsla kan
också spela en mycket stor roll när det
gäller hot om politisk skandalisering.
Jag hänvisar här bara till erfarenheter
inte minst från England och Amerika.

Det är uppenbart att man inte får
lita till den erfarenhet om utbredningen
av utpressningssituationen som de fall
ger vilka kommit till polisens och åklagarens
kännedom. Det är antagligen
den minsta delen. Skadan ligger dold
ute i samhället.

Jag tror att denna utpressningssituation
kommer att bli utomordentligt farlig
framför allt när det gäller §§ 8 och
9, och jag vill något uppehålla mig vid
hur det gått till, när vi fått dessa båda
paragrafer. De finns inte i straffrättskommitténs
förslag, utan justitieministern
har här gjort en ändring. I
den ursprungliga § 4 stod »mot vederlag».
Lagrådet anmärkte att detta skulle
bli krångligt; man blandade in för
mycket i samma paragraf, och så tillkom
§ 8. Det var mer eller mindre
ett svar på allmänna beredningsutskottets
utlåtande 1958. Motionärerna hade
då emellertid icke begärt en lagparagraf,
utan man hade begärt tillsättande
av en utredning med juridisk, social
och medicinsk sakkunskap, vilken
skulle få i uppdrag att framlägga förslag
om åtgärder ägnade att komma till
rätta med prostitutionsproblemet.

Jag skulle ett ögonblick vilja stanna
vid frågan om vilken skada prostitutionslagen
kan åstadkomma. Det gäller
i första hand flickan. Skall lagen ha nå -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

gon mening måste den fungera. Det
betyder att polisen skall ingripa, när
han tror att en prostitutionssituation
föreligger. Det betyder vidare, såvitt
jag förstår, att polisingripandet skall
följas av barnavårdsnämndsingripande
eller över liuvud taget en åtgärd, ett
botande. Det kan ske i form av en varning
eller på något annat sätt. Det kan
slutligen bli fråga om ungdomsvårdsskola.
Om sådana åtgärder inte vidtas,
blir ju polisingripandet meningslöst.
Det måste bli polisförhör, och det måste
bli domstolsförhandling, vid vilken
flickan kanske slipper vara närvarande
men där kunden kommer att närvara.
Flickan kommer efter detta att
bli stämplad som prostituerad, hon
kommer att återfinnas i handlingar på
barnavårdsnämnden samt i handlingar
i nykterhetsnämnden och i andra senare
socialvårdshandlingar. Motsvarande
gäller även manliga prostituterade.

Jag tror att ordet prostituerad är lika
laddat som ordet hora, och jag tror
att det kommer att spela samma roll
som tattarbegreppet.

Doktor Takman har redogjort för en
undersökning av 800 flickor bär i Stockholm.
Han kom fram till att det inte
är ovanligt att tredje generationen prostituerade
förekommer. Hans undersökning
ger exakt den erfarenhet som jag
trott mig kunna utläsa ur den ganska
omfattande litteratur om prostitution
som finns i riksdagsbiblioteket — landets
antagligen mest osedliga bibliotek.
Denna litteratur redovisar undersökningar
från England, Amerika och Danmark
under de senaste åren.

När de prostituerade — från de mest
lyxiga callgirls till de mest förslummade
gatuprostituerade — försöker skildra
sin ställning, är det genomgående
känslan av utstötthet som präglar deras
situation, att samhället definitivt
placerat dem vid sidan om och icke
kommer att godta dem. Sekundärt kommer
rädslan att senare i livet, när de
försökt återanpassa sig, möta en kund

som talar om att de varit prostituerade.
Detta går igen även i doktor Takmans
utredning.

Han visar även att en del av bundenheten
till hallicken har samma orsak.
Han erbjuder den prostituerade möjlighet
till en skennorinal tillvaro, han blir
någon att gå på bio med eller att gå på
gatan med, o. s. v. Samtidigt kommer
han att utnyttja henne på det sätt som
vi så väl känner till. Hallicken känner
samma utstötthet, och detta fixerar dem
tydligen ytterligare vid varandra.

Detta lagförslag ger inte någon lösning
av prostitutionsproblemet, inte ens
av ungdomsprostitutionsproblemet, utan
det berör framför allt gatuprostitutionen
och en del sidoproblem, som kommer
in i bilden men som jag inte bär
riktigt kommit underfund med.

Jag tror att denna stämpling av en
flicka — det gäller den erfarna prostituerade
unga flickan lika väl som flickan
som bara varit ute eu gång av nyfikenhet
och då råkat åka fast för polisen
— kommer att allvarligt försvåra
resocialiseringsmöjligheterna. Denna
stämpel är starkt traumatiserande, och
tyvärr följer en sådan stämpel i åratal
i socialvårdshandlingar. Jag är inte
heller övertygad om att flickebarnet får
någon hjälp av föräldrarna när dessa
möter problematiken, att deras dotter
(eller son) är prostituerad.

Det är en gammal erfarenhet att
ingen är svårare att övertyga än fadern
i exempelvis legala abortärenden, om
den unga flickan blir gravid tidigt.
Den hårdaste domen mot flickan kommer
oftast från faderns sida. Det är
ingen ovanlighet att han beskyllar en
vanlig fast förbindelse som hon haft i
många år för lösaktig.

Det finns ytterligare en risk med detta,
och den tror jag är ännu större när
det gäller de erfarna prostituerade och
de utpressningsmöjligheter den föreslagna
lagstiftningen ger dem gentemot
kunderna. Utpressningsriskerna
kanske också är förenade med rånför -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

sök. Det är ingen ovanlighet att de erfarna
prostituerade försöker att råna
kunderna. Jag tror inte ett ögonblick att
en pojke eller en flicka som både prostituerat
sig och lärt sig utpressning är
lätta att resocialisena. Utpressning är
ändå ett av de brott som vi ser allvarligast
på. Har man kunnat förmå sig till
ett sådant brott och väl lyckats utföra
det, tror jag att man har kommit rätt
långt ut på den svårbehandlade skalan.

När det gäller homosexuella prostituerade,
i fråga om vilka lagförslaget
föreslår en höjning till 21 år mot att
det i realiteten har varit 18 år, ger vi
dessa asociala pojkar möjlighet att ytterligare
under tre år leva på utpressning.
Dessutom förstår jag inte hur
man skall kunna klara problematiken
om en pojke rymt från ett skyddshem
eller ett ungdomsfängelse. Bor han hos
en homosexuell — kan det tolkas vara
en tillfällig homosexuell förbindelse eller
något som är knutet till ersättningsbegreppet?
Jag kan inte heller se det
riktiga i att den unge homosexuelle
man, som kanske har sitt livs första
upplevelse och åker fast, skall utsättas
för en dubbel traumatisering; dels
ställs han inför den oerhörda problematiken
att upptäcka att han själv är
homosexuell, dels stämplas han som
prostituerad homosexuell. Jag bär svårt
att tro att det är polisen som skall
hjälpa härvidlag och att vi inte skall
kunna ha motsvarande medicinska behandlingsmöjligheter
och vårdsynpunkter
som vi kommit fram till när det
gäller alkoholistproblematiken. Yi har
längre fram i utskottets utlåtande förslag
om gatufylleriet, där vi äntligen
skall grubbla och angripa det på ett
annat sätt, mera medicinskt präglat.

Den unge man som vid 18 års ålder
tar sin första sup och är alkoholist
vid 45 år efter mångårigt spritmissbruk
kan säga att det för hans del
startade som en tillfällig ungdomshistoria.
Den utvecklingen känner vi. Han
företer ett svårt problem vid 45 års

Brottsbalk, m. m.

ålder i fråga om sin miljöanpassning
etc., men den människa som i 17—18-årsåldern eller kanske vid 12—13-årsåldern
prostituerar sig tycker vi att
det är någonting helt annat än den som
tar sitt livs första sup; detta innebär
antagligen en djupare problematik. Det
måste här gälla antingen svårare miljöförhållanden
eller svårare personliga
sådana. Det är en av samhället starkt
fördömd handling han utför. Därför
måste vårdsynpunkterna väga över.

Vi har en annan fråga som icke är
besvarad på något sätt, effekten av att
kriminalisera prostitutionen. Stiger eller
sjunker priset? Det är en sak som
man borde försöka få reda på. Om priset
stiger, får man kanske en snyggare
hantering. Vederbörande behöver då
prostituera sig färre antal gånger genom
de ökade inkomsterna. Utpressningsriskerna
kanske sjunker. Sjunker
priset genom att man kriminaliserar
prostitutionen, genom denna känsla av
ökad skuld, ökat jagande av kunder,
riskerar man en ökad brutalitet och
kanske ökade utpressningsrisker på
grund av de dåliga inkomster man då
kan skaffa. Man riskerar då antagligen
en ökad alkoholism, ett ökat narkotikamissbruk
för att vederbörande över huvud
taget skall orka klara sin yrlteshantering.
Här borde man alltså enligt
min mening angripa problemet och man
borde forska i det hela på ett helt annat
sätt.

Det finns ännu en problematik kring
prostitutionen som inte berörts och den
gäller kundens situation. Vem är kund?
Man har här liksom syftat till att genom
allmänprevention kunna minska
prostitutionen genom att skrämma kunderna,
det skulle bli värre konsekvenser
för dem.

Prostitutionen är ett urgammalt problem.
Inget samhälle har löst det. Inget
samhälle har lyckats att definiera vare
sig prostitutionen eller ersättningsbegreppet.
Jag vill återvända litet till
abortärendet, till hustrun som man kan -

3 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. in.

ske inte kan sterilisera, som är trött
och rädd och som kanske nekar maken
samlag och som kanske säger till maken:
Du får vara otrogen. Eller gå till
någon prostituerad bara du lämnar mig
i fred.

Nå, skall han lösa detta genom att
vara otrogen med en gift kvinna och
riskera hennes äktenskap? Skall han
lösa det genom att gå till en älskarinna
och därmed skapa en snedvriden form
av lösning både för sig själv och för
henne eller skall han gå till en prostituerad?
Det är normala män som går
till prostituerade, övervägande normala
män. Det är alltså de som vi nu skall
låta genomgå domstolsförhör, obligat
för kundens del med risken att bli avslöjad
inför sin familj, sin arbetsgivare,
sina arbetskamrater. Jag kan inte se
att det på något sätt innebär en lösning
att utsätta en annan grupp för de tragedier
som det här eventuellt kan innebära.

Jag skulle kunna tro det, om jag därmed
hjälpte de prostituerade med åtgärden.
Då skulle jag kunna acceptera
det precis som vi gör i motsvarande fall
när vi i vår nykterhetsdiskussion begär
att den skötsamma delen av befolkningen
skall kunna avstå för att den
andra delen skall kunna klara sina problem.
Men eftersom jag tror att det är
farligt för den prostituerade och eftersom
jag tror att det leder till tragedier
för kunden, kan jag inte se att en
lagstiftning över huvud taget fyller någon
uppgift. Det är inte den vägen som
jag löser problematiken. Jag vill ett
ögonblick peka på hur sällan det är
som en prostituerad begär hjälp från
samhällets sida och hur sällan offer för
utpressning och rån begär hjälp. Vi har
inte fått någon möjlighet att kontakta
dem. De vågar inte komma till oss. De
litar inte på oss i känslan av att samhället
fördömer dem. Detta är en måttstock
på hur svår deras situation tydligen
är.

Jag skulle ett ögonblick också vilja

dröja vid de så att säga normalfall, som
kan hamna i polisnätet. Jag tänker på
den skygge mannen, som inte vågar
söka en normal kvinna. Eller också kan
det vara en man, som har drömt om att
kunna gå till någon prostituerad någon
gång — sådant lär förekomma — och
som kanske står och pratar med en
prostituerad, är litet grand berusad men
efter en stund skulle ha lämnat henne
för att han funnit att han inte kunde
förmå sig att utföra handlingen. Om polisen
kommer innan mannen hunnit gå,
blir han alltså fast enligt 8 §. Hur blir
det vidare med de unga, som söker kontakt
och väcker uppmärksamhet, kanske
därför att de är litet uppseendeväckande
klädda, litet bråkiga etc.?
Polisen kommer och tror att det är fråga
om prostitutionsfall och tar hand om
dem. Det fanns ett uppmärksammat fall
i England för några år sedan, där ett
förlovat par kysstes i en bil. De kämpade
i åratal för att vinna upprättelse
och för att få klarhet att det inte varit
fråga om petting eller någonting ännu
värre. Det var alltså inte fråga om prostitution.
Här kommer man att hamna i
en liknande situation, då personer, som
söker kontakt på ett normalt sätt, faller
offer för polisingripande. Hur skall
man för övrigt enligt det framlagda förslaget
bedöma bilprostitution och dansbaneprostiiution
?

Jag skulle också i det sammanhanget
vilja beröra följande. När flickor kommer
och anmäler män för att de har
utnyttjat dem som prostitutionsobjekt
— sådana anmälningar kommer säkert
att göras — kommer inte flickorna att
känna till skillnaden mellan gatu- och
krogprostitution. De kommer att anmäla
både gatu- och krogkunder. Så småningom
kommer både domare och poliser
att lära sig, att krogkunder ibland
kan vara både råare och brutalare än
gatukunder. Kommer de då verkligen
att kunna övervinna trycket när det gäller
att behöva döma gatukunder, som de
upplevt som mera hyggliga än krogkun -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

derna, men släppa dessa senare för att
prostitutionsinbjudan gjorts på en krog?
Jag tycker att det är orimligt att begära,
att de skall kunna klara det. Kommer
inte, herr justitieminister, § 2 att
utnyttjas, enligt vilken man har att tillgå
det lilla obetydliga våldsmoment,
som är så svårt att fastställa.

Lagstiftningen om sexualbrotten har
ett sådant innehåll, herr talman, att den
inte kan betecknas som något framsteg.
Man har sänkt vissa straffsatser och
krånglat till sakerna ytterligare genom
nya brottsbegrepp. För att över huvud
taget kunna lösa det problem det här
gäller fordras en ingående diskussion
om vart man egentligen vill komma.
Det är inte något som kan tas upp i en
kammardebatt utan det måste föras en
diskussion ute på fältet. Det är fråga
om en kulturell omvärdering. Jag kan
emellertid säga så mycket om 8 och
9 §§ som att jag bedömer dem som
utomordentligt farliga och bara ledande
till tragedier och till motsatsen av vad
man vill uppnå när det gäller de prostituerade.
Jag yrkar därför på dessa punkter
bifall till fröken Mattsons reservationer,
innebärande att dessa båda paragrafer
skall utgå ur lagförslaget.

Jag vill vidare ta upp en annan sak,
som har med ett problem att göra som
återfinns i ett annat sammanhang, nämligen
gatufylleriet. Samtidigt får man
kanske en viss belysning av att vi lekmän
inte alltid begriper vad juristerna
tänker. Jag kommer här in på 17 kap.
4 § beträffande våldsamt motstånd. I
det fallet har lagutskottet missförstått
mig. Det förhåller sig så, upptäckte jag,
att passivt motstånd är tillåtet, när man
skall bli tagen av polis. Passivt motstånd
betyder att man ligger platt mot
marken. För att kunna göra det utan
att bli upplyft fordras lika mycken
muskelkraft och energi som att försöka
klänga sig fast vid något föremål och
på det sättet försöka undvika att bli
bortförd. Aktivt motstånd föreligger
t. ex. om jag klänger mig fast vid ett

Brottsbalk, m. m.

föremål, lyktstolpe e. d. För aktivt motstånd
straffas man. Det betecknas som
våldsamt motstånd och kan medföra
böter eller fängelse i högst sex månader.

Jag tycker det är orimligt att en människa,
som polisen håller på att föra
bort, inte skall få göra en avvärjningsreaktion
både i vertikal och i horisontell
ställning. Jag menar att en sådan
person skall få ligga platt mot marken
eller få klänga sig fast vid något föremål,
bara han inte på något sätt slår
polisen eller över huvud taget häver ur
sig okvädingsord mot polisen. Det måste
vara polisens skyldighet att först försöka
lirka med honom. Utskottet har
därvidlag missförstått mig och trott att
jag menade att polisen inte skulle få
nyttja våld. Det är inte det jag menar
utan att den som skall anhållas bör ha
rätt till ett rimligt psykologiskt och fysiologiskt
våld, ett motstånd mot att bli
tagen. Jag tror att detta är oerhört viktigt
när det gäller gatufylleriet och kanske
också när det gäller att eventuellt
omhänderta ungdomar och andra. Det
bör därför göras en undersökning om
möjligheterna att medge rätt att tilllämpa
denna avvärjningsreaktion. Det
torde inte möta någon svårighet att gå
tillbaka och konstatera, hur ofta rent
gatufylleri har råkat förändras till en
fråga om våldsamt motstånd mot tjänsteman
med mycket höga straffsatser som
följd. Fylleriet har sålunda förändrats
till att bli ett brott, som lyder under
strafflagen. Det blir då ännu större svårigheter
att klara anpassningen av alkoholisterna,
eftersom de också har belastningen
med fängelsestraffet. Den
utredning som utskottet har begärt på
den punkten borde ha omfattat även
denna sak, och jag vädjar till justitieministern
att ta upp frågan om den
begärda utredningen rörande gatufylleriet
så att dithörande problem också
blir föremål för granskning.

Herr talman! Trots mitt långa anförande,
som till en del orsakats av ut -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

skottets korta skrivning, vill jag sluta
med att yrka bifall till fröken Mattsons
samtliga reservationer. De innebär, när
det gäller sedligheten, att framför allt
8 och 9 §§ inte skall bli föremål för lagstiftning.

Om den svenska riksdagen, herr talman,
kände till begreppet bordläggning,
skulle man kunna yrka på en sådan.
Vi kan inte företa en bordläggning, men
jag menar att prostitutionsbegreppet
har insmugit sig för snabbt, när man
här vill ta in en del prostitutionslagstiftning,
fast många frågor är olösta
i det sammanhanget. Det är ingen svårighet
för justitieministern att komma
tillbaka om några månader och föreslå
tillägg till en lag, men vi vet alla att
det är praktiskt taget omöjligt att få
bort en paragraf ur en lag. Det är en
form av bordläggning jag avser när jag
vädjar till kammaren att rösta för avslag
på förslaget rörande 8 och 9 §§.

Under detta anförande övertog herr
förste vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Om jag skulle dra de
naturliga konsekvenserna av fru Sjövalls
i långa stycken synnerligen intressanta
anförande, torde det inte bli så
värst mycket kvar av det nu föreliggande
förslaget till brottsbalk. Mycket
skulle omarbetas och kanske lika mycket
utgå. Jag skall dock inte gå in på
detta, ty jag antar att utskottets ordförande
ännu har en hel del att säga,
och detta gäller väl även justitieministern.

Jag har begärt ordet bara för att yttra
något i anslutning till 26 kap. 4 §.
Det gäller alltså huruvida kriminell
ungdom under 18 år skall kunna dömas
till fängelsestraff. Jag har, herr talman,
i denna kammare vid skilda tillfällen
talat emot att ungdomar under
18 år över huvud taget skulle kunna

dömas till fängelsestraff, och i princip
har jag alltfort denna uppfattning.

Under senare år har emellertid1 en
alltmer tilltagande och avancerad råhet
hos unga brottslingar gjort det svårt
att undantagslöst fasthålla vid denna
princip. Yi har i utskottet trots mycket
ingående diskussioner i denna kontroversiella
fråga likväl enats om en
gemensam skrivning och förutsätter,
liksom departementschefen, att fängelsestraff
bör ifrågakomma först när barnavårdsmyndighet
förklarat sig icke ha
möjlighet att på ändamålsenligt sätt omhänderta
vederbörande inom barnavården
eller när fallet icke är lämpligt
för sådant omhändertagande. Det blir
alltså här fråga om vad man kunde
kalla restfall, som barnavårdsnämnden
helt enkelt går bet på. Tyvärr måste
man medge att det finns sådana särfall
som det ur miljöhygienisk synpunkt
måste sägas vara ganska riskfyllt att
pressa in i en ungdomsvårdsskola. Det
kan inte heller anses vara önskvärt att
barnavården begär sådana resurser, att
den, kommer att ligga nära nog parallellt
med fängelset.

Vad utskottet här sagt har som motivering
ingenting att göra med nuvarande
platsbrist på ungdomsvårdsskolorna.
Utskottet vill ändra lagparagrafen
något i restriktiv riktning genom
att föreslå uttrycket »synnerliga skäl»
i stället för »särskilda skäl», men i övrigt
delar utskottet departementschefens
mening att fängelsestraff som påföljd
skall tillämpas endast i rena undantagsfall
och med större återhållsamhet
än som hittills ibland skett. Med
hänsyn till de restriktioner, som vi
klart har manifesterat, anser jag mig,
under bibehållande av min principiella
syn, kunna gå med på vad utskottet sagt
om 26 kap. 4 §.

Vidare vill jag anföra något i fråga
om kortvarigt frihetsberövande. Jag
tror att vi — även om det sker sakta
— går mot att skapa eu efter svenska
förhållanden väl avpassad form för

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

kortvarigt frihetsberövande som korrektion
för unga lagöverträdare vilkas
kriminalitet ännu inte blivit djupare
fixerad. Det måste anses vara en angelägenhet
av första ordningen att på
tjänligt sätt bryta en ung människas
kriminella aktivitet och samtidigt
snabbt visa, att samhället reagerar med
fullt allvar.

Institutet skyddstillsyn i förening
med anstaltsbehandling, som behandlas
i 28 kap., må ha sitt stora värde,
men det löser inte problemet att hejda
unga lagbrytare snabbt. Jag tror inte
att vi vare sig kan eller bör kopiera
den tyska Jugendarrest eller det engelska
detention centre och att det går
att bara applicera dessa korrektionsformer
på våra förhållanden. Men vi bör
akta oss för att kasta sten när vi själva
sitter i glashus: den tyska Jugendarrest
redovisar 30 procent återfall och
den engelska farmen 40 procent återfall,
medan vid 1961 vid våra ungdomsvårdsskolor
fick notera 72 procent återfall
— en ganska nedslående siffra.

Vi har i vår reservation antytt att,
ur strikt behandlingssynpunkt sett, ett
frihetsberövande bara för några dagar
eller kanske någon vecka ibland skulle
vara ganska ändamålsenligt, särskilt om
det kombinerades med en intensiv behandling
i form av samtal och andra
uppbyggande åtgärder av praktisk art.
Vi snuddar här vid en behandlingsform
som man startade i England 1952
och som man kallar attendance centre
efter ordet attendance som betyder vård
eller passning. Det är en synnerligen
intressant strafform. Jag vill säga några
ord om den.

Den unge blir av en Juvenile Court
eller ungdomsdomstol dömd till 12 eller
18 timmars anstaltsvistelse. Man börjar
med en timme på lördagen. När
andra slutar skolan får den dömde
grabben gå eller cykla eller ta buss till
anstalten. Bor han t. ex. i östra London
tar det 1 å 2 timmar upp till Finchley.
Vid ankomsten dit får han en kopp

Brottsbalk, m. m.

te, och sedan börjar strafftiden räknas.
Han kan sättas i en skolklass eller
få ägna sig åt slöjdarbete. Inte ett
ord får sägas inom anstaltens väggar
annat än som svar på lärarens frågor.
Det är en hård disciplin. Tredje veckan
får lian stanna 2 timmar på lördagen,
och sedan fortsätter det tills de
12 eller 18 timmarna gått. När andra
kamrater i skolan går till fotbollen eller
på bio eller till cricketplanen, får han
knalla i väg till sin anstalt. 75 procent
av pojkarna tar sitt förnuft till fånga
och blir bra folk. Anstalterna är förlagda
till vanliga skolor, lärare tjänstgör
som övervakare och skolans materiel
utnyttjas. Det är alltså eu utomordentligt
billig korrektionsform och
enligt engelsmännen synnerligen effektiv.
Strafftiden sträcks alltså ut över
7—10 veckor, en timme eller två varje
vecka. En ny lag har trätt i kraft i
England i år som ger rätt för ungdomsdomstol
att döma till 24 timmar
på sådan anstalt.

I vår reservation, herr talman, innesluter
vi givetvis att en utredning även
bör ha denna behandlingsform i sikte
för att se om det kan vara något av
värde i den för oss. Det är alltså här
fråga om behandlingen av mycket unga
lagöverträdare.

Jag vill yrka bifall till reservationen
vid D i utskottets hemställan. Jag tror,
herr talman, att denna brottsbalks utformning
har bakom sig en utomordentligt
respektabel teoretisk kunskap
men även den rikaste kontakt med det
pulserande livet.

I detta anförande instämde herr
Weslberg (fp).

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Som statsrådet framhöll
i sitt inledningsanförande i denna
debatt, grundar sig det förslag som
nu ligger inför riksdagen på betänkanden
från två olika kommittéer. Straffrättskommittén
har sysslat med det

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

som man med ett något vanvördigt uttryck
kan kalla brottskataiogen och
brottsbeskrivningen, strafflagberedningen
med påföljdernas art och utformning.

När jag tillåter mig besvära kammaren
med ett anförande, som jag hoppas
inte skall bli alltför långt, så är
det inte därför att jag känner behov
av att tala å ett partis vägnar utan på
grund av ett rent personligt intresse
för frågorna och ett visst föregående i
dessa sammanhang. Som herr Fröding
erinrade om tidigare i dag, hade jag
tillfälle att under åtskilliga år som särskilt
tillkallad sakkunnig i strafflagberedningen
följa en del av dessa frågor.
Jag är fortfarande osäker huruvida
beteckningen »sakkunnig» egentligen
var motiverad, men det är i alla
fall klart att om man följt ärendet under
några år kan man inte undgå att
starkt intressera sig för dessa problem.

Jag vill först gärna understryka vad
statsrådet sade i sitt anförande, nämligen
att kampen mot brottsligheten i
stor utsträckning måste föras på andra
områden än de som är aktuella för oss
i dag. Också fru Sjövall klargjorde för
en stund sedan hur oerhört invecklade
de sociala sammanhang är som man
här rör sig med och hur viktigt det är
att man försöker angripa icke blott
brottslighetens yttringar utan också
dess orsaker. Utskottets ärade ordförande
talade om behovet av kriminologisk
forskning. Efter att i detta sammanhang
ha lyssnat dels till statsrådet,
dels till utskottsordföranden, hyser jag
förhoppningar om att vi äntligen vid
årsskiftet från regeringen kommer att
få förslag om en ökning av resurserna
för den kriminologiska forskningen.
Har man en gång konstaterat hur viktigt
det är att studera brottslighetens
orsaker, att angripa den brottslighet,
som väcker oro i så oerhört många
kretsar, också ur den synpunkten att
man försöker tränga till botten med
dess orsaker, så kan det inte vara ekonomiskt
att snåla med de relativt be -

gränsade resurser som skulle erfordras.

Förslaget rör sig till stor del om
frågor som jag som lekman egentligen
inte känner mig kapabel att självständigt
bedöma. Jag skall emellertid gärna
erkänna att man nog sätter en del
frågetecken i kanten.

Vad som sagts om en del bestämmelser
i 6 kap. förefaller mig innefatta
ganska allvarliga invändningar mot förslaget,
så allvarliga att jag för min del
nog kommer att rösta på reservationerna
— i brist på bättre och i den förhoppningen
att statsrådet, därest kammaren
följer reservanterna, kommer att
finna någon möjlighet att ta dessa frågor
under förnyad omprövning innan
lagen träder i kraft. Det finns faktiskt
möjligheter att göra detta, ty det blir
fråga om en icke obetydlig tidsintervall.
Vad beträffar dessa speciella spörsmål
är man inte övertygad av den argumentation
som i varje fall hittills
har framförts till försvar för det föreliggande
förslaget.

För att ta ett annat exempel vill jag
gärna erkänna att jag ställer mig litet
undrande inför begreppet »beljugande
av myndighet» i 17 kap. 6 §, som visserligen
inte innebär någon egentlig
ändring i gällande rätt, vilken hittills
inte missbrukats, men som mycket lätt
skulle kunna missbrukas under andra
omständigheter då man skulle kunna
vilja framtvinga en starkare underordning
under översåtarna. Jag kan inte
inse att den brottsbestämmelse som där
finns egentligen skulle vara nödvändig.
Den omständigheten att motsvarande
tidigare bestämmelser har tillämpats
mycket litet tyder också på att vi här
har att göra med en tämligen onödig
bestämmelse, som lika väl skulle kunna
utgå.

Jag har emellertid inte begärt ordet
för att gå in på dessa speciella frågor
utan främst för att säga några ord om
det nya påföljdssystem som grundar
sig på strafflagberedningens förslag. Jag

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

vill särskilt understryka, att det här
föreliggande förslaget långt ifrån innebär
någon allmän uppmjukning av
påföljderna. Tvärtom präglas det nya
systemet av större allvar än man haft
att göra med tidigare. Det framgår av
eu rad olika punkter i den nya brottsbalken.

Genom bestämmelserna i 31 kap. om
överlämnande för vård enligt barnavårdslagen,
lagen om nykterhetsvård
och sinnessjuklagen eller till öppen
psykiatrisk vård har domstolens roll
preciserats på ett klarare sätt än tidigare,
och det har också blivit fullt
klargjort, att det är fråga om en samhällets
reaktion mot den brottsliga gärningen,
ehuru reaktionen mot den som
begått brottet av särskilda skäl tar andra
former än de vanliga. Gränsdragningen
i 27 och 28 kap. mellan de olika
formerna av den hittillsvarande villkorliga
domen, uppdelningen mellan
skyddstillsyn och egentlig villkorlig
dom, innebär också en sådan markering
av allvaret i reaktionen. Det blir
ännu klarare genom den visserligen
inte helt nya regel som här återfinns
om att bötesstraff skall kunna utdömas
tillsammans med villkorlig dom eller
skyddstillsyn. Möjligheten enligt 29
kap. 1 § att tillgripa ungdomsfängelse
även för dem som inte fyllt 18 år är
också något som markerar allvaret i
reaktionsformerna. Slutligen har också
den något omtvistade men viktiga bestämmelse,
som finns i 28 kap. 3 § om
vad jag skulle vilja kalla förberedande
anstaltsvård i samband med skyddstillsyn,
den innebörden att den markerar
att samhället i dessa fall vill bestämt
reagera mot den brottsliga gärningen.

Över huvud taget tycker jag att detta
förslag i ganska hög grad präglas
av en strävan som varit utmärkande
för svensk kriminalpolitik under rätt
många år, nämligen att göra en klar
skillnad mellan å ena sidan samhällets
bestämda och kraftiga reaktion mot
den brottsliga gärningen och å andra

Brottsbalk, m. m.

sidan beredvilligheten att icke företa
någonting som kunde förefalla som en
hämndeakt mot den person som begått
gärningen.

I detta sammanhang har man både
här i riksdagen och ännu mera utanför
riksdagen ganska ingående diskuterat
frågan om i vad mån fängelse
skall kunna ådömas också dem som
inte fyllt 18 år. Departementschefen
och utskottet har i detta sammanhang
avvikit från strafflagberedningens ursprungliga
förslag. Jag skall utan omsvep
medge att jag 1956 var helt beredd
att ställa mig bakom strafflagberedningens
förslag i detta hänseende.
Jag hoppades då ännu att man skulle
komma i det läget att det skulle vara
möjligt att helt avskaffa fängelsestraffet
för dem som ej fyllt 18 år. Jag vill
också säga ifrån att jag därvidlag har
kommit att ändra uppfattning. Jag tror
inte att vi ännu har kommit därhän
att det är möjligt att helt undvara
fängelsestraff i dessa fall, även om det
uppenbarligen måste vara mycket få
fall då fängelsestraff här skall komma
i fråga, särskilt i den mån det finns
andra reaktionsformer som inte tidigare
stått till buds.

Emellertid kräver kanske detta mitt
ställningstagande en motivering. När
strafflagberedningens förslag skrevs
1956, hyste man den bestämda förhoppningen,
att socialvårdens anstalter,
ungdomsvårdsskolorna, skulle bli
i stånd att helt lösa problemet för de
lagöverträdare under 18 år som var i
behov av anstaltsvård. Emellertid har
utvecklingen inte varit så gynnsam
i fråga om socialvårdens anstalter som
man då förmodade. Som bekant har
belastningen mer än väl hållit takt med
utbyggnaden. Det har trots en berömvärd
utbyggnad av ungdomsvårdsskolorna
egentligen inte inträtt någon avgörande
förbättring av skolornas resurser
i förhållande till det klientel
som behöver tas om hand. Ungdomsvårdsskolorna
är därför faktiskt i dag

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

inte bättre än 1956 i stånd att helt lösa
dessa problem. Samtidigt har det inträffat
en fortsatt förvärring av prognosen
beträffande det klientel som intas
på ungdomsvårdsskolorna. Yi fick här
för en stund sedan höra talas om den
höga återfallsfrekvensen vid våra ungdomsvårdsskolor.
Jag tror inte att man
häri -skall se något skäl till missnöje
eller kritik mot dem som sköter vården
på ungdomsvårdsskolorna. De gör
säkerligen allt som göras kan i det
hänseendet. Däremot är det klientel
som nu kommer till ungdomsvårdsskolorna
väsentligt sämre än det var för
bara sex—sju år sedan.

Å andra sidan får man inte glömma
att det skett en betydande differentiering
och förbättring av kvaliteten på
fångvårdens anstalter. Skillnaden mellan
ungdomsvårdsskolorna och fångvårdens
anstalter är i själva verket mycket
mindre nu än den var tidigare både
vad gäller klientelets beskaffenhet,
behandlingsformerna och karaktären
hos anstalterna i allmänhet.

När jag lyssnade till herr Martinsson
tidigare i dag fick jag det intrycket,
att han var rädd för att de unga
lagöverträdarna skulle fördärvas genom
att i de vanliga fångvårdsanstalterna
umgås med äldre förbrytare.
Trots att jag är övertygad om att herr
Martinsson har stor sakkunskap på -detta
område vågar jag säga, att jag tycker
den uppfattningen grundar sig på
en något gammalmodig bedömning. För
det första är det inte längre så, att
unga lagöverträdare på fångvårdsanstalterna
— annat än i ytterst sällsynta
fall och för kortare tider — sammanförs
med de gamla förhärdade brottslingar,
som herr Martinsson tycktes
syfta på. För det andra förhåller det
sig nog på det sättet, att om det gäller
att lära sig dåliga vanor är det
under nuvarande förhållanden mycket
litet i den vägen som inte går att inhämta
på ungdomsvårdsskolorna. Klientelet
där är i själva verket redan så

allvarligt belastat att det går mycket
lätt för sig att där inhämta allt det fördärv,
som man på Dickens’ och August
Blanches tid menade att de unga kunde
inhämta genom att bli intagna i
fängelse.

När herr Martinsson talar om »deklassering»
och om den oerhörda belastning
det innebär för vederbörande psykologiskt
att bli omhändertagen på fångvårdsanstalt,
tror jag visst att han har
rätt. Det är bara det att »deklasseringen»
inträder redan vid omhändertagandet
på ungdomsvårdsskola. Det allvarliga i
själva frihetsberövande! innebär både
en deklassering och en psykologisk belastning
som är så stark, att det inte
längre är så förfärligt viktigt, om frihetsberövande!
sker på den ena eller
den andra typen av anstalt.

I detta sammanhang kan sägas att
det tidsbestämda straffet ofta för den
dömde själv framstår som betydligt
barmhärtigare än ett omhändertagande
som inte är tidsbestämt. Därför önskar
också många unga lagöverträdare själva
att bli dömda till tidsbestämt fängelsestraff
hellre än att eljest bli omhändertagna
på anstalt. Jag vill, för undvikande
av missförstånd, säga att denna deras
önskan självfallet inte skall vara
avgörande vid bestämmandet av straffet.
De skall inte få vad de -begär. Men
det ligger dock en realitet häri som
man kanske inte alldeles får bortse
ifrån.

Men detta är kanske ändå inte den
avgörande frågeställningen. Det allra
viktigaste är nog att sedan 1956 ungdomsbrottsligheten
här i landet inte
bara har ökat kvantitativt utan också
fått en allvarligare karaktär och trängt
ned i yngre åldersgrupper. Jag vill understryka
vad som tidigare sagts av
utskottets ärade ordförande och av herr
Fröding i det sammanhanget. Det är
visserligen riktigt, att när det gäller de
unga lagöverträdarna är det angelägnare
än i de flesta andra fall att man
bedriver kampen mot brottsligheten på

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

andra områden och med andra medel än
man i dag gör. Men man kan inte komma
ifrån att denna förändring i ungdomsbrottslighetens
karaktär också inverkar
något på reaktionsformerna, hur
angeläget det än är — och det är mycket
angeläget — att man i detta sammanhang
undviker allt moraliserande.

1956 var det på det viset att ungdomsbrottsligheten
huvudsakligen knöt sig
till de rena egendomsbrotten. Den form
av ungdomsbrottslighet som man då
främst reagerade mot var bilstölderna.
Det brukade också sägas på den tiden
— och jag tror med all rätt — att dessa
bilstölder så till vida inte var så farliga
som vederbörande biltjuvar skötte
bilarna omsorgsfullt och väl och det
mycket sällan inträffade några olyckor
för dem som olovligt tillgripit bilar.
I det avseendet har en försämring
inträtt. Vidare har våldsbrotten, rån och
grova rån t. ex., blivit vanligare i yngre
åldersgrupper. Särskilt den efter min
mening otäckaste formen av våldsbrott,
nämligen kollektiva våldtäkter, har fått
ökad utbredning, lika väl som svårartad
misshandel inte minst mot jämnåriga.
Även denna grova brottslighet
förekommer nu i väsentligt lägre åldersgrupper
än tidigare. Härtill kommer
att det inte sällan rent av händer att i
en liga av unga lagöverträdare, av vilka
somliga är över, somliga under 18 år,
någon av de yngsta medlemmarna faktiskt
är den ledande.

Det är sådana omständigheter som
gör att jag för min del har funnit att
strafflagberedningens ståndpunkt år
1956 — som också var min — grundade
sig på en alltför optimistisk framtidsbedömning.
Jag hoppas att vi en gång
i tiden kommer dithän att det kan bli
möjligt att helt avlysa fängelsestraffet
för lagöverträdare under 18 år — ja,
varför inte under 21 år — men jag tror
inte att vi ännu har kommit dit, även
om fängelsestraffet — hoppas jag —
allt framgent kommer att behöva tillämpas
endast i ytterst få fall.

Brottsbalk, m. m.

Det är på denna grund, herr talman,
som jag i avseende på 26 kap. 4 § finner
mig böra rösta med utskottets förslag.
Jag har den allra största respekt
för reservanternas ståndpunkt i detta
avseende. Den grundar sig på en mycket
tilltalande inställning, som dock enligt
min mening tyvärr ännu så länge är
något verklighetsfrämmande.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle: Herr

talman! En av 1956 års män har
här framfört några anmärkningar mot
vad jag tidigare sagt och jag vill begagna
tillfället att bemöta detta.

Jag är inte så okunnig, att jag inte
vet att man inom fångvården eftersträvar
att hålla ungdomarna skilda från
det övriga klientelet, men beklagligt
nog har detta inte alltid visat sig vara
möjligt. Särskilt när det gäller ungdomar
från landsorten kan det ofta inte
undvikas att de under någon tid kommer
i kontakt med det övriga fängelseklientelet.

Vidare sade herr Heckscher att de
unga får lära sig tillräckligt med olater
även på ungdomsvårdsskolorna. Jag är
också medveten om att ungdomarna får
lära sig en hel del i dessa skolor, av
sådant som är mindre lämpligt, men de
företeelser som där förekommer har
kanske en något annan karaktär. Kontakten
med det äldre klientelet vid en
fängelsevistelse kan få andra olyckliga
följdverkningar — jag tänker på homosexualitet
och en del annat.

Dessutom är ungdomsvårdsskolorna
bättre rustade att ta hand om ungdomarna
även om det gäller ungdomar
av den allra besvärligaste sorten.

Jag vill också helt kort fästa uppmärksamheten
på en synpunkt, som inte
tidigare anförts i dag. Ett fängelsestraff
medför ju anteckning i straffregistret,
vilket inte blir följden om vederbörande
överlämnas till barnavården. Denna anteckning
följer vederbörande under återstoden
av livet, t. ex. vid en undersök -

3* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 33

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

ning i samband med utfärdande av pass
o. d. Detta är synnerligen beklagligt, särskilt
om den unge lyckas rätta till sig
och lyckas komma in i en mera normal
tillvaro i samhället.

Herr I1ECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
debatten mycket. Vad herr Martinsson
sade i större delen av sitt anförande
markerar egentligen bara att vi har en
något olika syn på dessa frågor, och vi
kommer kanske inte längre genom att
bemöta varandra.

Något som ger mig anledning att säga
några ord är emellertid vad herr Martinsson
yttrade om anteckning i straffregistret,
ty jag är helt överens med
honom om att detta är en utomordentligt
olycklig företeelse. Jag skulle emellertid
vilja gå längre än han och ha en
ordning genom vilken de, som är under
låt oss säga 21 år, över huvud taget inte
följdes av anteckningar i straffregistret
på det sätt som för närvarande är fallet.
Denna fråga bör emellertid såvitt
jag förstår bedömas helt fristående från
spörsmålet om behandlingsformerna.
Det finns alla möjligheter att ta upp
detta problem för sig och att därvid
försöka komma fram till en lösning som
är betydligt mera tilltalande än den ordning
som gäller för närvarande.

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Egentligen skulle jag
kunna nöja mig med att instämma i de
synpunkter som har framförts i fröken
Mattsons reservationer och med de talare
som har argumenterat för dem. Därutöver
vill jag emellertid knyta några
synpunkter till 26 kap. 4 §, som handlar
om att ungdomar vid 15 års ålder skall
kunna sättas i fängelse.

Justitieministern ansåg att den kritik
som har riktats mot denna paragraf och
mot att ungdom i åldern 15—17 år skal!
kunna dömas till fängelse — en kritik
som har varit mycket stark och ganska
allmän — har innehållit betydande över -

drifter. Bland annat anförde justitieministern
att man hade påstått att förslaget
toge ett steg tillbaka i tiden. I förhållande
till nuvarande bestämmelser som gäller
dessa ungdomar betyder det väl —
om vi skall tala om steg fram eller tillbaka
— ungefär på stället marsch, men
i jämförelse med straffrättskommitténs
förslag innebär det ett tydligt steg tillbaka
i reaktionär riktning.

Straffrättskommittén föreslog enhälligt
— vilket nämnts tidigare — förbud
mot att ungdom i åldrarna 15—17 år
skulle kunna dömas till fängelse. I det
förslag som här föreligger i 26 kap.
4 § medges detta under förutsättning
att synnerliga skäl föreligger. Som lekman
förstår jag inte vad »synnerliga
skäl» egentligen betyder i detta sammanhang.
Jag kan inte föreställa mig
att man under den gångna tiden har
dömt ungdomar till fängelsestraff utan
att det har förelegat synnerliga skäl.
Domstolarna kommer väl att tolka den
nya bestämmelsen ungefär på samma
sätt. Det enda som skulle kunna bidra
till någon ändring är de synpunkter som
kan framföras under denna debatt och
som ju kan sätta sin prägel på denna lagstiftning
under något år framåt. Det är
dock ganska klart att denna överläggning
snart är glömd och att domstolarna
finner att den eller den överträdelsen
är av sådan art att det kan anses föreligga
synnerliga skäl för att döma pojken
eller flickan i fråga till fängelse.

Tidigare har det många gånger från
olika håll — det är därför besynnerligt
att det nu blivit en omsvängning — framhållits
att ungdom under 18 år inte
skall dömas till fängelse. Nu är man färdig
att döma 15-åringar till fängelsestraff.
Om man har suttit i en barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse eller om
man inom en större kommun över huvud
taget haft att göra med barn- och
ungdomsproblem, så vet man att ungdomar
i åldern 15—17 år är ofantligt
beroende av miljö, skola och annan utbildning.
Dessa faktorer har stor be -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

tydelse för människans personlighetsdaning
och anpassning i samhället, och
detta är framför allt förhållandet i dessa
ömtåliga åldrar.

Vid skilda tillfällen har också riksdagen
principiellt uttalat sig för att
ungdom under 18 år inte skall dömas
till fängelse.

Justitieministern erinrade om att vi
mycket litet känner till orsakerna till
den ökade kriminaliteten, som särskilt
gör sig gällande i städerna, och flera
talare har sedan varit inne på samma
sak. Fru Sjövall visade i sitt anförande
på ett mycket övertygande sätt, hur svårt
det är att tränga till botten med problematiken
härvidlag, och herr Heckscher
framhöll att han tidigare varit
motståndare till fängelsestraff för ungdomar
i åldern 15—17 år men att han
ändrat sig på denna punkt, beroende
på att det numera just i dessa åldrar
förekommer mera kvalificerade brott
än tidigare — han pekade därvid på
våldsdåd av olika slag. Jag vill ingalunda
bestrida riktigheten av denna iakttagelse,
men kvar står det faktum att
vi inte känner till så mycket om orsakerna
till denna ökade brottslighet.

Om ni, mina damer och herrar, några
kvällar tittar på TV, skall ni finna att
huvudtemat särskilt i de amerikanska
filmerna utgöres av kärleksscener med
våldsamheter, rån, mord och annat sådant.
Allt detta föres via TV in i vartenda
hem. Förut hade man anledning
att varna för den kolorerade veckopressen
med alla dess våldshistorier och
dagstidningarnas sätt att under stora
rubriker slå upp mord och våldsamheter
av olika slag, något som kanske
kunde locka ungdomar att begå brott
bara för att bli omtalade i tidningarna.
Nu får alla genom filmen och särskilt
genom TV i hemmen utförliga instruktioner
om hur man skall bära sig åt
för att råna en människa och för att
sedan söka undgå upptäckt. Är det inte
samhället och de vuxna som är den
egentliga orsaken till detta? Om pro -

Brottsbalk, m. m.

grammen i TV utlöser en aggression hos
14—15-åringar, så att de begår något
av de våldsdåd som de fått lära sig på
det sättet, är det då rimligt att sätta
en pojke eller flicka i fängelse?

Det har fastslagits att ungdomsbrottsligheten
i vårt land och i de västerländska
demokratierna och Amerika är
större än på östsidan. Man kan fråga
sig vad orsaken härtill är. Och varför
har man mindre ungdomsbrottslighet på
landsbygden än i storstäderna?

Hur som helst så har vi nu svåra problem
av kriminell art att bekämpa, och
vi har starka och tråkiga bevis för att en
del ungdomar blir kriminella. Men nog
är det ändå bara en liten del av ungdomen
det här gäller. Det är de få fallen
som får så orimliga proportioner
i tidningsreferaten. I min egen hemkommun,
som är rätt stor, har jag i många
år deltagit i det kommunala arbetet i
skolstyrelse och barnavårdsnämnd, men
under de 45 år jag känner till bär det
inte inträffat något fall, som givit anledning
till att ungdomar i 15—17-årsåldern
dömts till fängelse. Men om det
också på något håll inträffar ett eller
annat sådant fall, så kan vi väl komma
till rätta med det på annat sätt än genom
att ådöma ungdomarna fängelsestraff.

Herr Heckscher sade att det vore frihetsberövandet
i sig självt som vore
diskriminerande och satte sin stämpel
på den som blir dömd; formerna betydde
mindre. Jag kan erkänna att frihetsberövande
över huvud taget verkar
deprimerande på ungdomar. Frihetsberövande!
följer dem efter frigivningen.
Men fängelsestraff är nog ändå något
som skiljer sig från andra former av
ungdomsvård, även om det i båda fallen
är fråga om frihetsberövande under
någon tid. Ett fängelsestraff som utmätes
av domstol blir en stämpel, som följer
pojken eller flickan även utanför
fängelsets murar, och den femtonåring
som straffas på det sättet får sannolikt
mycket svåra anpassningssvårigheter i

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

samhället. Han eller hon får en stämpel
på sig. Den unge känner det inom sig
men möter det också ofta från andra,
när det gäller att gå vidare i utbildning.
Ty en 15-, 16- eller 17-åring har
ju ännu inte fått sin personlighet utformad
och har inte funnit sin plats
i samhället. Han har kanske många år
kvar ännu i skola, yrkesskola eller annan
utbildning. Ungdomarna möter då
fängelsestämpeln i många sammanhang,
den sätter sin prägel på dem, en prägel
som är mycket starkare efter ett fängelsestraff
än om vederbörande under någon
tid har varit omhändertagen i en
ungdomsvårdsskola. Dess bättre har
ungdomsvårdsskolorna en annan och
bättre klang inför allmänheten än vad
fängelset har.

Flera talare har här erinrat om att
strafflagberedningen var enig om att
förbjuda fängelsestraff för ungdomar,
och till det vill jag bara lägga en erinran
om att däri har fångvårdsstyrelsen,
socialstyrelsen, åklagarnas organisation
samt advokatsamfundet m. fl. instämt.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till samtliga de reservationer
som har avgivits av fröken
Mattson.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! När man kommer upp
i detta skede av en debatt, brukar man
inledningsvis säga att det mesta som
kan sägas har blivit sagt. Det kanske
jag också skulle kunna göra. Men det
finns ett par anledningar för mig att
delta i debatten.

För det första har jag i likhet med
herr Heckscher, varit med om att underteckna
det förslag till skyddslag som
strafflagberedningen på sin tid avlämnade
och som i stora delar ligger till
grund för den proposition om brottsbalk
som vi nu behandlar. För det andra
står jag som första namn på en av de
motioner som första lagutskottet har
haft att ta ställning till. Jag kommer

också att i huvudsak uppehålla mig vid
innehållet i dessa motioner och utskottets
yttrande på den punkten. Motionerna
berör en fråga som mycket har diskuterats
här tidigare i dag, nämligen
lämpligheten av att döma ungdomar
under 18 år till fängelse.

Först vill jag dock beröra en annan
sak som har förts fram i tidningspressen
och som även herr Johansson i
Dockered var inne på i sitt anförande.
Det har sagts i vissa sammanhang, bl. a.
av docent Gustaf Petrén i en tidningsartikel,
att riksdagen numera är alldeles
för följsam mot Kungl. Maj :t när
det gäller lagstiftningsärenden. Utskotten
uraktlåter att begagna sin initiativrätt,
och om det kommer en rad motioner
i anslutning till en proposition, försöker
man att skriva bort dem så mycket
som möjligt i stället för att i utskottsutlåtandena
avisera några mera
avvikande meningsyttringar. Jag
förmodar att den kritiken gäller de
flesta lagförslag som framlagts, men den
har särskilt kommit fram i anslutning
till brottsbalken. Man får nog säga, att
det utskottsutlåtande vi nu behandlar
bär syn för sägen i betydande mån.
Propositionens lagförslag antas med i
huvudsak rent språkliga ändringar, och
de sakliga ändringarna förekommer ytterligt
sparsamt. Jag är inte alls förvånad
över att justitieministern känner
sig till freds med detta utskottsutlåtande.
Det är ju bara på en enda punkt han
har anmält ett visst missnöje. I ett annat
sammanhang har han uttalat, att han
givetvis var tillfredsställd med vad utskottet
skrivit, och det vore ju för övrigt
märkligt om justitieministern haft
anledning att protestera på något sätt
gentemot utskottsutlåtandet.

Med detta konstaterande menar jag
inte, att utskottet handlat felaktigt eller
att det skulle ha försummat någon väsentlig
uppgift vid behandlingen av detta
ärende, trots att jag finner mycket
ligga i den kritik som tidigare här anförts,
främst av fru Sjövall. Jag tror

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

att behandlingen i utskottet varit ganska
grundlig, kanske grundligare än vad
fallet brukar vara annars, eftersom man
kunde börja studera denna proposition
och motionerna redan i februari i år.

När man nu, som docent Petrén gör,
jämför med tidigare behandling av lagärenden,
t. ex. den föregående behandlingen
av strafflagen d. v. s. för hundra
år sedan, måste man tänka på att själva
utredningsarbetet numera är grundligare
än vad det tidigare har varit. Åtminstone
min erfarenhet under den tid
strafflagberedningen arbetat var den, att
man gjorde ett utomordentligt ingående
utredningsarbete. Man slarvade inte
ifrån sig det minsta lilla ord eller uttryck
utan att tänka närmare över dess
innebörd.

Men trots att jag konstaterat detta
måste jag säga att den kritik, som har
riktats mot riksdagens lagutskott vid
behandling av lagstiftningsärenden, har
varit hälsosam, även om den kanske
inte varit helt befogad. Jag tror att vi
har anledning att vid behandling av lagförslag
i fortsättningen ta litet större
hänsyn till sådana synpunkter, som
framkommit vid denna kritik.

Den fråga som föranlett mig att begära
ordet gäller rätten att döma ungdomar
under 18 år till fängelse. Men
innan jag kommer in på den vill jag
understryka vad herr Heckscher tidigare
här anfört, nämligen att det lagförslag,
som här kommer att antas och
som i stor utsträckning bygger på strafflagberedningens
betänkande, icke innebär
att man mjukar upp tidigare lagstiftning,
att man mildrar reaktionsformerna
gentemot lagöverträdare. Jag
tror att det bland allmänheten har uppstått
eu viss missuppfattning på denna
punkt. Man tror att i varje fall strafflagberedningens
betänkande innebar att
nu skulle t. ex. daltet med ungdomen
bli ännu mera utpräglat än tidigare.
Detta är icke fallet, och jag vill gärna
vid detta tillfälle stryka under den saken
liksom herr Heckscher gjort tidigare
i dag.

Brottsbalk, m. m.

Beträffande frågan om ungdom under
18 år, som bl. a. har föranlett en
motion, där jag står som första namn,
kan jag över hela linjen ansluta mig till
de synpunkter som framförts av herr
Martinsson. I den motion, som jag och
herr Wiklund i Stockholm har avlämnat
i denna kammare och som även
väckts i första kammaren, yrkar vi på
en sådan formulering av 26 kap. 4 §,
att kriminell ungdom under 18 år icke
skall kunna dömas till fängelse. Detta
yrkande framkommer i reservation nr
2 till nämnda kapitel och paragraf, som
avgivits av fröken Mattson, och jag kommer
att tillstyrka bifall till denna reservation.

De avgörande skälen för mig att här
gå på denna linje är två. För det första
håller jag — jag får val säga i motsats
till herr Heckscher — fast vid den
uppfattningen som strafflagberedningen
enade sig om 1956. De skäl som under
detta utredningsarbete framfördes var
enligt min mening så starka, att jag
betraktar dem som direkt bindande.
För det andra skulle jag, även om jag
icke deltagit i utredningsarbetet, icke
kunnat tänka mig att gå med på att
sätta ungdomar under 18 år i fängelse.
Vi skall ha klart för oss, att här gäller
det ändå barn. Jag vill erinra om
vad fru Eriksson i Stockholm framhöll
vid behandlingen av en fråga som diskuterades
förra veckan. Hon påpekade,
att den nya skolreformens förverkligande
innebär att man i ännu högre grad
än tidigare måste betrakta ungdomar
i denna ålder — alltså upp till 18-årsåldern
— som barn, och de bör då också
behandlas som sådana. Vi måste helt
lita till andra påföljder och behandlingsformer
än det vanliga frihetsstraffet.
Såsom tidigare vid upprepade tillfällen
framhållits måste den sociala
barnavården träda till och ges- sådana
resurser, att den kan klara de fall —-även de mest svårartade — som kan
uppstå.

Jag kan inte underlåta att i detta
sammanhang påpeka hur inkonsekvent

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

vi handlar när det gäller barnen och
deras uppfostran till laglydiga medborgare.
Vi tillåter inte aga som straff i
skolorna. En lärare får inte ge en pojke
eller flicka en »örfil», om jag nu
skall våga använda det ordet. Det är
nätt och jämnt man tillåter ungdomsvårdare
på anstalter o. d. att gå handgripligt
till väga i rena nö-dvärnssituationer.
Vi har sett hur sådana händelser
slagits upp med stora rubriker i
tidningarna och att åtal kunnat bli följden
av den förövade »misshandeln».

I dylika fall är vi alltså ömsinta till
ytterlighet. lag vill heller inte plädera
för några mera handfasta metoder
i detta hänseende — ingen skall alltså
tolka mitt uttalande i den riktningen.
Men jag tycker det är litet underligt,
att vi å ena sidan inte tillåter någon
som helst form av kroppslig aga som
bestraffning när det gäller kriminalfall
och å andra sidan är beredda att
döma ungdomar till fängelse som om
det gällde avancerade förbrytare. För
mig går detta inte riktigt ihop, även
om jag naturligtvis medger att resonemanget
inte får drivas för långt.

Vi har i vår motion erinrat om att
man i gällande provisoriska lagstiftning
tillåter frihetsstraff för ungdom
under 18 år med den motiveringen, att
ungdomsvårdens resurser inte är tillräckliga.
Denna synpunkt spelade också
en stor roll vid strafflagberedningens
överläggningar, men man räknade då
med att den kommande lagstiftningen
på barnavårdens område skulle ge ide
resurser som behövdes. Jag vill inte
påstå, att vi i dag kommit så långt som
man förutsatte i utredningsarbetet —
på den punkten kan jag instämma med
herr Heckscher. Men det är ju å andra
sidan så, att denna lag inte kommer
-träda i kraft förrän tidigast 1965.
Här jag säger tidigast menar jag att
det kan hända, att det av olika skäl
kommer att dröja ännu längre innan
lagen är genomförd. Borde det inte vara
en angelägen uppgift för oss — jag
höll på att säga en hjärteangelägenhet

— -att nu utmönstra fängelsestraffet ur
påföljderna för lagöverträdare i barnaåren
och i stället inrikta krafterna på
att stärka alla andra möjligheter att ta
hand om dess-a ungdomar och föra dem
till ett ordnat samhällsliv? Som jag ser
saken måste svaret på den frågan bli
ett obetingat jag.

Det är kanske någon som tycker att
detta resonemang och tidigare uttalanden
i samma riktning, som gjorts under
diskussionen, saknar verklighetsunderlag.
Men jag tror inte att så är
fallet. Genom den brottsbalk vi nu skall
besluta om får vi ytterligare utbyggnad
eller omläggning av det påfölj dssystem
som vi tidigare haft, och detta
gäller även i fråga om unga lagöverträdare.
Jag skall inte gå in på de påfölj
dsformer som tillkommer — de har
berörts -tidigare i dag i olika sammanhang.
Men jag tycker att vi skulle kunna
pröva oss fram med de påföljder
som ges utöver vanligt fängelsestraff
och införa fängelsestraff i denna form
i lagstiftningen, först om det verkligen
på längre sikt skulle visa sig -a-tt sådant
straff är oumbärligt — alltså om
erfarenheten v-isar att vi måste ha
fängelsestraff som påföljd för unga lagöverträdare.
Nu får jag en känsla av
att vi ger upp kampen, att vi resignerar
som det sagts tidigare i dag, utan
att riktigt veta om -detta egentligen är
nödvändigt.

Det har sagts här att om man inte
inför fängelsestraff eller, rättare sagt,
inte fortsätter att ge fängelsestraff även
i fortsättningen för ungdom under 18
år, kan man i vissa -fall komma i sådana
situationer, att man inte vet vad
man skall göra med dessa brottsliga
ungdomar. Jag tror inte denna fara är
så stor. Vi har möjlighet att -genom ungdomsfängelse
ta hand om -dessa ungdomar.
De kommer ändå upp i 18-årsåldern
så småningom — -det dröjer för
resten ofta inte så länge — och då
kommer de innanför den gräns där
skärpt straff kan tillämpas.

Utskottet har gjort en ändring i för -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

hållande till propositionen i dess skrivning
på denna punkt. Man har skrivit
»synnerliga skäl» i stället för »särskilda
skäl». Jag hoppas att detta är en
förbättring, men jag är inte helt övertygad
om detta, men det får väl erfarenheten
visa.

Vidare har utskottet skrivit att det
förutsätter »att barnavårdsnämnd alltid
kommer att beredas tillfälle att avge
yttrande i frågor av hithörande art»
och att »fängelsestraff bör ifrågakomma
endast då barnavårdsmyndighet förklarat
sig icke ha möjlighet att på ändamålsenligt
sätt omhändertaga vederbörande
inom barnavården eller då fallet
icke är lämpligt för sådant omhändertagande».
Detta är ju också ett framsteg.
Jag litar på att barnavårdsmyndigheterna
alltid skall kunna klara uppgiften
men måste fråga, vad som menas
med de övriga fall som icke är
lämpade för sådant omhändertagande.
Skulle det vara det åberopade fallet
med 17-åringen, som tillfälligtvis fört
bil i spritpåverkat tillstånd och orsakat
en trafikolycka, måste jag hålla med
reservanten fröken Mattson om att själva
lagföringen och ett kraftigt bötesstraff
skulle vara ur individual- och
allmänpreventiv synpunkt tillfyllest.
Fängelsestraffet måste också i ett sådant
fall få en särskilt menlig psykologisk
verkan, eftersom det kunde drabba
någon som helt tillfälligt råkat komma
på sidan om eu i övrigt skötsam
livsföring. Belastningen av ett bötesstraff
är dock icke så tung att bära
med sig i livet som ett fängelsestraff.
Jag vill i detta sammanhang också instämma
i de synpunkter som tidigare
här anförts av herr Martinsson.

Herr Fröding anförde bär, och herr
Heckscher var också (inne på samma
synpunkter, att vad strafflagberedningen
år 1956 föreslog knappast längre
kan vara tillämpligt, eftersom en hel
del har hänt sedan dess. Bl. a. erinrade
han om den ökade brådmognaden
och tendensen till ökad brottslighet

Brottsbalk, m. m.

bland ungdomen i yngre åldrar. Detta
är väl riktigt och kan nog statistiskt
bevisas. Jag anser emellertid inte, att
detta i och för sig är ett skäl för att
vi skulle frångå stra-fflagberedningens
förslag och resonemang på denna punkt.
För mig framstår problemet närmast
så, att vi inför denna utveckling måste
skärpa våra ansträngningar när det
gäller de förebyggande åtgärderna på
alla områden inom ungdomslivet. Jag
drar denna slutsats av utvecklingen,
och jag vill ännu en gång poängtera
vilken oerhört angelägen uppgift vi har
även här i riksdagen att se till att alla
krafter som arbetar för sundare förhållanden
i ungdomslivet stärkes.

Innan jag slutar vill jag också fästa
uppmärksamheten på att några av de
personer, som jag anser har den bästa
kännedomen om våra fängelser, ställer
sig avvisande till fängelsestraff för
ungdomar under 18 år. Herr Spångberg
var — om jag inte missuppfattade
honom — något inne på den saken.
Jag vill ytterligare påpeka, att dåvarande
överdirektören i fångvårdsstyrelsen,
Hardy Göransson, i strafflagberedningen
var ännu mer reserverad mot fängelsestrafformen
för ungdomar under 18
år än kommittén i övrigt. Bland dem
som undertecknade detta betänkande
befann sig också nuvarande fångvårdschefen,
generaldirektör Torsten Eriksson.
Och bland dem som väckte den
motion som jag tidigare talat om befinner
sig också en framstående tjänsteman
inom fångvårdsstyrelsen, nämligen
herr Wiklund. Jag tillmäter dessa
experters bedömning i denna fråga ett
ganska stort värde.

Jag nämnde inledningsvis, att vi i
riksdagen fått kritik för att vi är alltför
följsamma mot regeringen i lagstiftningsärenden.
I fråga om brottsbalken
bär — som nämnts — en viss
ändring gjorts på den punkt jag här
uppehållit mig vid. Jag anser avslutningsvis,
att man kunnat gå ännu längre
i sjävständighet inom första lagut -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

skottet genom att tillstyrka det förslag,
som framkommit i motionerna beträffande
fängelsestraffet, vilket också inneburit
en anslutning till det förslag
som på sin tid framlades av strafflagberedningen.

Jag ber med dessa ord, herr talman,
att få instämma i bifallsyrkandet till
fröken Mattsons reservation till 26 kap.
4 §.

Herr andre vice talmannen övertog nu
ledningen av förhandlingarna.

Fröken BERGEGREN (s):

Herr talman! Det har flera gånger
under denna debatt understrukits hur
svårt det är för lekmannaledamöterna
att tränga in i de mycket svåröverskådliga
problem, som berör detta förslag
till ny brottsbalk. Det är självklart
att man endast med yttersta tvekan
vågar sig på att komma med någon
kritik eller några ändringsförslag
beträffande ett lagförslag, som utretts
under så många år av våra främsta
juridiska experter, som varit föremål
för så ingående remissbehandling och
som slutligen utmynnat i en lagtext,
som enligt så gott som samstämmiga
vittnesbörd är ett ovanligt logiskt uppbyggt
och val sammanbundet verk, i
vilket man antagligen inte kan göra
några väsentliga ändringar utan att
man slår sönder helheten.

Det har också inlämnats relativt få
motioner i anledning av propositionen,
trots att riksdagens ledamöter under
sommarferierna haft möjlighet att noggrannare
studera propositionen och vid
höstriksdagen inkomma med nya motioner.
Antalet reservationer är också
blygsamt, och de ändringar som första
lagutskottet efter sin granskning ansett
sig böra föreslå är inte heller av
någon större betydelse.

Om jag efter att ha sagt detta ändå
vågar komma med några synpunkter
på det föreliggande förslaget beror det
på att jag som motionär haft en del

från departementschefen avvikande
meningar och fortfarande har det och
att jag i någon mån önskar motivera
mitt ställningstagande. Det gäller då
speciellt frågan om behandlingen av
de yngsta lagöverträdarna, vilken fråga
för mig är av stor principiell betydelse.
De synpunkter som kommit till
synes i den motion jag varit med om
att väcka återfinns också i motionerna
I: 542 och II: 653.

Jag vill redan nu, herr talman, deklarera
att jag ansluter mig till yrkandena
i dels reservationen till 8 kap. 7 §
av herr Ahlkvist m. fl., dels reservationen
nr 2 till 26 kap. 4 § av fröken
Mattson, dels till reservationen nr 1
till 28 kap. 1 § av fröken Mattson och
dels till reservationen till 28 kap. 11 §
av fröken Mattson.

Det kan synas som om fröken Mattson
såsom ensam reservant i dessa frågor
haft emot sig en överväldigande
majoritet inom utskottet. Men hon kanske
ändå inte varit fullt så ensam, ty
flera av de suppleanter som följt första
lagutskottets granskning men av naturliga
skäl inte kunnat delta i besluten,
skulle i åtskilliga fall ha ställt sig
bakom många av hennes reservationer.

Till 1 kap. 6 § har fröken Mattson
fogat en blank reservation. I denna paragraf
har i propositionen utöver den
av strafflagberedningen föreslagna möjligheten
att kombinera böter med
fängelse eller villkorlig dom gjorts den
utvidgningen, att man även skall kunna
döma till fängelse för ett eller flera
brott samtidigt som man dömer till
skyddstillsyn. I motionerna I: 525 och
II: 638 framhålles, att denna utvidgade
möjlighet kan förefalla onödig, eftersom
det enligt förslaget kommer att
finnas möjligheter att låta skyddstillsyn
inledas med en eller två månaders
anstaltsbehandling. Utskottets majoritet
har emellertid anslutit sig till Kungl.
Maj ds förslag med den motiveringen,
att kombinationen fängelse—skyddstillsyn
kan vara av värde i fall där man

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

eljest av allmänpreventiva skäl skulle
bli tvungen att ådöma ett längre fängelsestraff.
Jag har nog inte blivit helt
övertygad om riktigheten i detta resonemang,
men då det väl bara är erfarenheten
som kan ge besked om värdet
av denna kombinationsmöjlighet
har jag inget särskilt yrkande. I detta
som i flera andra fail blir det väl tillfälle
att framdeles ta frågan under omprövning,
sedan vi fått några års erfarenheter
av lagens verkningar.

När det gäller 8 kap. 7 § har reservanterna
förordat, att Kungl. Maj :ts
förslag skall följas rörande innebörden
av brottsbenämningen »tillgrepp
av fortskaffningsmedel». Även jag tycker
att propositionens formulering är
bättre. Genom denna nya brottsbenämning
har man önskat göra klart, att
samhället med särskilt allvar ser på
tillgrepp av motordrivna fordon på
grund av de allvarliga risker sådana
tillgrepp innebär inte bara för skada
å egendom utan även för personskador.
Såvitt jag kan se förringar man
allvaret i bestämmelsen genom att under
begreppet dra in fortskaffningsmedel
över huvud taget, eftersom t. ex.
kälkar, sparkstöttingar, skidor, sparkcyklar
eller rullskridskor faktiskt också
är fortskaffningsmedel.

Det är visserligen sant, att värdemässigt
ter sig tillgrepp av t. ex. en segelbåt
lika allvarligt som tillgrepp av motorbåt,
motorcykel eller bil. Men tillgreppet
blir ju inte obeivrat därför
att det inte inrymmes i 7 §. Kapitlets
1, 2 och 4 §§ ger möjlighet till reaktion
i förhållande till tillgreppets mer eller
mindre allvarliga karaktär.

I det avsnitt av brottsbalken som
behandlar brottspåföljderna har klart
kommit till uttryck den förändring,
som sedan tillkomsten av 1864 års lag
skett beträffande samhällets syn på kriminalitetens
orsaker och verkningar
samt de metoder som bör användas för
att förebygga och bekämpa brott. Vi
har kommit långt bort från gamla ti -

Brottsbalk, m. m.

ders primitiva uppfattning, att straffet
skulle vara en rättvis vedergällning
mot den som överträtt samhällets normer.
I lagrådsremissen 1958, B-handlingen,
anförde dåvarande departementschefen:
»Så småningom har man
kommit till insikt om det felaktiga och
irrationella i detta betraktelsesätt.
Ehuru vedergällningstanken ännu —
mer eller mindre öppet — lever kvar
i folkmedvetandet, är alla som närmare
har arbetat med dessa problem, såväl
inom olika vetenskapsgrenar som
i det praktiska samhällsarbetet, numera
ense om att samhällsreaktionen mot
brott främst fullföljer det rent praktiska
syftet att förebygga och bekämpa
den fara för samhällets bestånd
samt för ordningen och säkerheten i
samhället, som vissa handlingstyper utgör.
»

Och i G-handlingen finner vi följande
uttalande av nuvarande justitieministern,
som efter att ha konstaterat,
att ett karakteristiskt drag i utvecklingen
har varit att undantag i allt större
utsträckning har gjorts från regeln
att på brott skall följa straff i vedertagen
mening, fortsätter: »Drivfjädern
i denna utveckling har varit preventionstanken,
uppfattningen att brottspåföljdernas
ändamål är att hindra
brott genom att verka individualpreventivt
såväl som allmänpreventivt. I
enlighet med denna tanke har vid sidan
av de ursprungliga straffen tillskapats
reaktionsformer, där ingripandets
art och intensitet icke bestämmes
huvudsakligen efter brottets beskaffenhet
utan i stället rättar sig efter brottslingens
personliga egenskaper och behov.
»

Det vore frestande att komma med
flera citat av de kloka ting som sagts
i propositionen.

Denna nya syn på brottspåföljdernas
ändamål har också kommit klart till uttryck
i detta avsnitt av balken. Endast
på en punkt, nämligen behandlingen
av de yngsta lagöverträdarna — i åld -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

rarna 15—17 år — har, synes det mig,
konsekvenserna av denna nya syn inte
dragits fullt ut och det är beträffande
utformningen av 26 kap. 4 § och
28 kap. 11 §, som jag har mina allvarligaste
betänkligheter.

Den starkt ökade och allt grövre kriminaliteten
i allt yngre åldrar har under
många år varit en källa till allvarliga
bekymmer och givit upphov till
en livlig och stundom ganska känsloladdad
debatt rörande den rätta behandlingen
av de yngsta lagöverträdarna,
alltså de som fyllt 15 men icke
18 år.

I 1952 års lag med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underåriga
fastslogs i princip, att behandlingen
av unga brottslingar bör ske inom
barnavårdens ram. Man vågade dock
inte då gå så långt som till ett ovillkorligt
förbud mot att döma ungdomar
i åldern 15—17 år till fängelse. Den
främsta anledningen härtill var uppenbarligen,
att våra ungdomsvårdsskolor
då var allt för otillräckligt utrustade
för att i tillräcklig omfattning ge de
unga brottslingarna erforderlig vård.
Man förutsatte emellertid, att en kraftig
utbyggnad och förstärkning av ungdomsvårdsskolorna
inom en snar framtid
skulle göra det möjligt att ta steget
fullt ut. Nu har enligt vad som omvittnats
en utbyggnad skett av ungdomsvårdsskolorna
både vad beträffar platsantalet
och behandlingsresurserna, och
den bristsituation som i dag föreligger
bör inte vara värre än att vi vid tiden
för den nya brottsbalkens ikraftträdande
bör ha fått erforderliga resurser
för att ta hand om detta klientel.

I den proposition som låg till grund
för 1952 års lag framhölls av föredragande
departementschefen, att det måste
göras fullt klart, att det tidsbestämda
frihetsstraffet i sin dåvarande utformning
icke var någon lämplig behandling
för ungdom under 18 år. En
utredning (SOU 1952: 5) som gjorts
genom departementets försorg rörande

fångar, som dömts till ovillkorligt frihetsstraff
före fyllda 18 år, bestyrkte
vad man redan kände av andra undersökningar,
nämligen att återfallsprocenten
för de ungdomar, som suttit i
fängelse var skrämmande hög. Det rörde
sig visserligen om de svåraste förbrytarna
i denna åldersgrupp -— de
flesta hade tidigare undergått annan
anstaltsbehandling. Men vad utredningen
visade var att inte heller fängelsestraff
hade förmått återföra dem till
laglydnad. Det framhölls också att den
allmänpreventiva verkan av fängelsestraffet
kan ifrågasättas, därför att
fängelsestraffet i sig av de unga brottslingarna
själva uppfattades såsom en
mildare form av straff. (Detta har tidigare
framhållits i debatten i dag,
ehuru man dragit andra konsekvenser
än jag gör.) Erfarenheten talade för
att ett effektivt bekämpande av brottsligheten
bland dessa unga krävde en
intensiv och omsorgsfull påverkan under
lång tid genom kvalificerad personal
och i former som för den unge
möjliggjorde en mognad och en naturlig
anpassning till samhället. Av en jämförelsevis
kortvarig isolering i enbart
straffande syfte kunde man inte vänta
sig något annat än en utveckling till
återfallsbrottslighet till framtida skada
för samhället och den laglydige medborgaren
för att inte tala om brottslingen
själv.

Det här refererade uttalandet är hämtat
ur förslaget till skyddslag 1956, s.
78—79, där man även finner en redogörelse
över första lagutskottets utlåtande.
Utskottet anslöt sig till departementschefens
uttalanden och tilläde,
»att om socialvården finge tillräckliga
resurser, så att ungdomsvårdsskolorna
kunde tillgodose ett rimligt samhällsskydd,
ett intagande på ungdomsvårdsskola
säkerligen komme att få väl så
allmänpreventiv verkan som ett ordinärt
frihetsstraff. Utskottet kunde inte
dela den uppfattningen, som understundom
komme till uttryck, att i valet

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

mellan frihetsstraff och behandling å
ungdomsvårdsskola, frihetsstraff enbart
av allmänpreventiva skäl gåves företrE»
de».

Möjligheterna att till fängelse döma
lagöverträdare i åldern 15—17 år lämnades
som sagt öppen 1952. I början utnyttjades
de mycket sparsamt, men under
andra halvåret 1955 fram till den
30 november hade 16 ynglingar dömts
till ovillkorligt straff av underrätt. Enligt
riksåklagaren skulle den väsentliga
orsaken härtill ha varit bristande möjlighet
att få dem placerade på ungdomsvårdsskola.

För att bedöma värdet av fängelsestraff
för unga lagöverträdare kan det
vara av intresse att ta del av en i propositionen
1952 redovisad statistik för åren
1946—1950 rörande ungdomar under 18
år som ådömts fängelsestraff. Bortsett
från dem som dömts för militärförseelser
rörde det sig om 55 ungdomar.
Av dessa hade alla utom 8 återfallit i
brott, som redovisas i straffregistret.
Strafflagberedningen tillägger i sitt betänkande,
att fram till den 1/1 1956 hade
av de 8 ytterligare 5 blivit dömda för
straffregisterbrott och ännu 1 för annan
brottslighet. Av 55 hade alltså endast
2 efter 10 år förblivit laglydiga.

Jag frågar: Kan man få en bättre illustration
till den bristande effekten ur
individualpreventiv synpunkt av ett
fängelsestraff?

Dess allmänpreventiva verkan vill jag
också starkt ifrågasätta, eftersom ungdomarna
själva tycks finna det tidsbestämda
straffet mildare, ja kanske rent
av anser det vara en fjäder i hatten och
bevis på extra tuffhet. Den avskräckande
verkan det kan ha på andra ungdomar
misstänker jag är högst tvivelaktig, eftersom
ungdomarna kan få intrycket att
det tydligen lönar sig att begå grövre
brott, ty då kanske man döms till en
strafform, som man finner mildare.

Jag har i propositionen inte kunnat
finna att departementschefen haft någon
från dessa synpunkter avvikande

Brottsbalk, m. m.

mening. Det har också bekräftats av
hans uttalanden här i dag. Ändå har han
icke velat föreslå ett absolut förbud att
döma ungdomar under 18 år till ovillkorligt
fängelsestraff och har därigenom
i denna del avvikit från strafflagberedningens
förslag. Samtidigt medger han
dock, att de förväntningar man ställt
på upprustningen av ungdomsvårdsskolorna
infriats eller att man i vart
fall vid den tidpunkt då den nya lagen
träder i kraft inte skall behöva befara
någon platsbrist, och han understryker
mycket starkt, att fängelsestraff skall få
tillgripas endast i undantagsfall.

Det har påståtts att förslaget i denna
del skulle innebära en tillbakagång eller
en reaktionär tendens. Det är väl inte
riktigt, ty här säger man klart och tydligt
ifrån, att fängelsestraffet skall användas
långt restriktivare än man tidigare
gjort. Men jag tycker ändå, att när
man så tydligt demonstrerar sin olust
för att sätta ungdomar i fängelse, vilket
också kommer till uttryck i lagutskottets
yttrande, borde man dra konsekvenserna
av detta genom att ta steget fullt
ut och införa ett absolut förbud. Jag har
i varje ifall svårt att förstå den tvekan
man bär känner.

Det finns förutom möjligheterna att
placera dessa ungdomar på ungdomsvårdsskola
flera andra reaktionsformer
att välja mellan, såsom villkorlig dom

— även förenad med bötesföreläggande

— böter, överlämnande till akloholistvård
och sinnesjukvård. I vissa fall kan
också skyddstillsyn få tillgripas. Man
har även öppnat möjlighet för att i undantagsfall
döma ungdomar under 18
år till ungdomsfängelse. Det senaste är
en nyhet som man inte har skäl att
motsätta sig, även om man bör vara
medveten om att det kan komma att
innebära en ytterligare belastning av
den redan hårt ansträngda ungdomsfängelseorganisationen.
I varje fall är
den behandling, som kan bjudas ungdomarna
på ungdomsvårdsskolorna och
inom ungdomsfängelsernas ram, över -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

lägsen den man för närvarande och antaglingen
för lång tid framöver kan ge
i våra vanliga fängelser, därför att ungdomsvårdsskolorna
och ungdomsvårdsfängelserna
till sitt förfogande har speciellt
utbildad personal och experter
som borgar för att ungdomarna kan få
en för dem lämpad behandling.

Det har invänts, att det i vissa extrema
fall kan inträffa att en i övrigt hygglig
och skötsam ungdom med goda hemförhållanden
ändå under olyckliga omständigheter
kan ha gjort sig skyldig till
ett så grovt brott, att samhällets reaktion
måste bli mycket allvarlig. Om då
med hänsyn till brottslingens karaktär
och förhållandena i övrigt varken omhändertagande
genom barnavårdsnämndens
försorg eller ungdomsfängelse kan
anses motiverat skulle, menar man, ändock
brottets allvarliga beskaffenhet och
det allmännas krav på reaktion nödvändiggöra
ett fängelsestraff, som i och
för sig icke skulle vara nödvändigt för
den unges tillrättaförande. I ett sådant
fall — som jag för övrigt kanske finner
litet väl tillrättalagt — måste jag erkänna
att jag inte kan finna det för
rättskänslan stötande om den unge, som
dock fått genomgå en polisutrednings
och en rättegångs prövningar och som
visar verklig ånger över sin gärning,
slipper undan med en allvarlig erinran
om att han begått ett brott, som enligt
lag förskyller ett strängt straff och att
han endast tack vare sin ungdom får
den stora förmånen att slippa undan
med en villkorlig dom och böter samt
den näpst som utredningen och rättegången
i och för sig inneburit. Såvitt jag
kan förstå kvarstår här som enda motiv
för ådömande av fängelsestraff, att man
fortfarande finner sig böra ta hänsyn
till en kvardröjande vedergällningstanke.
Det allmänpreventiva värdet av
fängelsestraffet i ett fall som detta betvivlar
jag mycket starkt.

Jag förbiser visst inte allmänpreventionens
betydelse när det gäller att avhålla
människor med normalt omdöme

från brottsliga gärningar. Men när det
gäller unga människor i den ålder det
bär är fråga om anser jag att omsorgen
om den unges möjligheter till anpassning
i samhället och återförande till
ett laglydigt leverne bör gå före andra
hänsyn, både för hans egen skull och
för samhällets, eftersom varje ung människa,
som genom olyckliga omständigheter
varaktigt fixeras i kriminalitet,
utgör en tragedi för sig själv och medför
stora kostnader för samhället.

Fru Sjövall har i sitt anförande förklarat,
att hon ansluter sig till samtliga
fröken Mattsons reservationer. I och
med detta antar jag att hon har frångått
sitt resonemang beträffande denna fråga
i sin motion nr 654 i denna kammare.
Jag har således ingen anledning att
närmare gå in på den.

I konsekvens med min inställning att
inte döma ungdomar mellan 15 och 17
år till fängelsestraff måste jag även ställa
mig avvisande till förslaget att låta
bestämmelserna i 28 kap. 11 § omfatta
även ungdomar under 18 år. Denna
fråga har tidigare debatterats här i kammaren
både 1959, då nuvarande 14 a §
i lagen om villkorlig dom antogs, och år
1961 i anslutning till en motion. Riksdagen
beslöt år 1961 att avvakta ett slutligt
ställningstagande till dess brottsbalken
i sin helhet skulle behandlas,
men utan tvivel var anledningen till
beslutet hos många den ovilja man kände
mot att utöka möjligheterna att intaga
sådana unga i polisarrest.

Det har nu i propositionen framhållits,
att eftersom barnavårdsnämnden i
den nya barnavårdslagen fått befogenhet
att föranstalta om omhändertagande
genom polisens försorg finns det inte
skäl att förvägra domstolarna samma
rätt. Men var problemet bär gäller är
inte om den ena eller andra instansen
skall ha rätt att vidta vissa åtgärder utan
vad som kan anses behövligt för de unga
brottslingarnas tillrättaförande. Omhändertagande
genom barnavårdsnämnden
sker i den unges eget intresse för att

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

skydda honom från att fortsätta att begå
brott, sedan han allvarligt misstänkts
för att ha begått brott, på vilka åtal kan
följa. Det har också säkert sitt värde ur
allmänpreventiv synpunkt, att sådant
omhändertagande kan ske på ett tidigt
stadium, ty det visar den unge att det
inte lönar sig att överskrida samhällets
normer och att man inte ostraffat kan
fortsätta sedan man blivit släppt efter
polisförhör. Men det omhändertagande
som här avses gäller unga lagöverträdare,
vilkas prognos ansetts vara så
god, att man funnit sig kunna nöja sig
med att döma till skyddstillsyn. De misstänks
inte för att ha begått nya brott
utan de har endast undandragit sig tillsyn
eller inte rättat sig efter givna bestämmelser.
Då tycker jag att intagandet
i polisarrest är en väl drastisk åtgärd.
Skulle allvarlig fara föreligga för att
den unge kan komma att hänge sig åt
brottslig verksamhet äger barnavårdsnämnden
även möjlighet att med stöd av
barnavårdslagen ingripa. Jag finner det
alltså fullkomligt onödigt att införa denna
utökade befogenhet.

I reservationen till 28 kap. 1 § yrkas
att paragrafens tredje stycke skall utgå
med den motiveringen, att det bör överlåtas
åt domstolarna att bedöma, huruvida
skyddstillsyn kan komma i fråga
oavsett brottets svårighetsgrad. Utskottsmajoriteten
har med tillstyrkande av
propositionens förslag påpekat, att den
gräns som dragits i propositionen inte är
absolut och att viss möjlighet sålunda
finnes att även vid allvarligare brott
välja skyddstillsyn. Då jag ändock anser
förslaget i motionerna 1:525 och
II: 638 vara det bättre, har jag anslutit
mig till yrkandet i reservationen.

Slutligen skulle jag vilja säga några
ord i anledning av den motion, som
mynnar ut i en begäran om utredning
angående kortvariga arreststraff för
ungdomar och som utskottet har avstyrkt
i sitt utlåtande under punkten
D. .lag är fullt ense med utskottet om
att motionen inte bör föranleda någon

Brottsbalk, m. m.

åtgärd. Flera talare bär under debatten
här vittnat om det intryck första lagutskottets
ledamöter fick under sin studieresa
till Tyskland och England där
man studerade hur dessa länder behandlar
unga brottslingar. Man har tydligen
kommit hem med litet skilda intryck.
Flertalet ledamöter tycks dock vara av
den uppfattningen, att den form av behandling,
som man har valt i Tyskland
och i England, knappast är någonting
att ta efter när det gäller svenska förhållanden.
Jag finner det inte heller
motiverat att, såsom sker i reservationen,
yrka på att man skall försöka finna
någon form av kortvariga frihetsstraff
för ungdomar, vilka straff skulle anpassas
efter svenska förhållanden. Med
de möjligheter man nu har till omhändertagande
i den unges eget intresse genom
barnavårdslagen och genom de
möjligheter man har att låta skyddstillsynen
börja med en kort tids anstaltsbehandling,
tycker jag att vi slagit in
på en väg som vi först bör pröva hur
den verkar innan vi börjar tala om nya
reaktionsformer. Det har av vad jäg
sagt klart framgått, att jag har mycket
liten tilltro till effekten av att beröva
folk friheten i andra fall än då detta
kan anses mycket starkt motiverat med
hänsyn till samhällets behov av skydd
och säkerhet.

Herr talman! Jag är ledsen att jag tagit
så mycket av kammarens tid i anspråk
men vill som förmildrande omständighet
anföra, att jag inte ofta belastar
protokollet med långa anföranden
och att det här gäller frågor, som ligger
mig mycket varmt om hjärtat.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! Innan jag kommer till
det egentliga ärende som har fört mig
upp i denna talarstol skulle jag i anslutning
till vad fru Sjövall här har anfört i
kammaren, då hon framför allt talade
om de s. k. sedlighetsbrotten enligt 6
kap., vilja säga att jag i allt väsentligt
ansluter mig till de synpunkter som hon

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

där framförde och att jag vid den kommande
voteringen som en följd därav
kommer att rösta på de reservationer
som i denna del fogats till detta utskottsutlåtande.
Hennes motivering var så
fyllig, att det är onödigt för mig'' att ytterligare
upprepa denna sak.

Jag vill sedan nämna att jag har väckt
en motion, som i mycket liten grad, för
att inte säga inte alls, har beaktats av
utskottet. Den rör den språkliga terminologien
när det gäller brottsbeskrivningarna.
Där tycker jag nog att utskottet
skulle ha kunnat unna sig litet mera
tankemöda. Utskottet berömmer sig nu
visserligen av att det hållit på mycket
länge med denna fråga, men jag tycker
nog att ett utskott av företrädesvis lekmän
borde kunna berika denna debatt,
eftersom det ingalunda är juristerna som
är mest kompetenta att göra brottsbeskrivningarna
och inte heller experter,
varmed man förmodligen menar bekanta
författare eller liknande. De av utskottets
ledamöter, som är folkvalda
och som bör ha ett starkt sinne för
folkliga traditioner, inte minst den
språkliga traditionen, borde ha kunnat
ge uppslag till vissa förändringar, detta
så mycket mera som jag tycker att vissa
av propositionens beskrivningar är
mindre lyckade. Jag skulle vilja nämna
ett exempel där det faktiskt föreslås en
annan benämning som utskottet borde
ha kunnat överväga. Det rör det 13 kap.,
3 §, där man talar om allmänfarlig ödeläggelse,
varmed avses attentat mot järnvägar
eller andra kommunikationsmedel
eller någonting liknande. Där har motionärerna
föreslagit det mycket expressiva
uttrycket nidingsverk, som har en
mycket gammal förankring i svenskt
språkbruk. Och i 13 kap. 8 § säger man
om användandet av vissa kemiska och
andra medel gentemot växter och djur,
att man kan straffas för förgörande.
Detta uttryck är ovanligt illa valt, därför
att man med ordet förgöra enligt
gammalt svenskt språkbruk menar något
helt annat. Det syftar till häxeri, trolleri
eller liknande djävulskap.

Nu är det knappast någon tid och
mening med att yrka bifall till någon
motion i detta ärende, utan jag har
bara till dagens protokoll velat anföra
ett beklagande av att vi inte på vissa
punkter bär fått en bättre brottsbeskrivning.

Det huvudsakliga skälet till att jag tagit
till orda i denna debatt är emellertid,
att jag finner det onödigt att i den
nya brottsbalken införa 17 kap. 6 §,
som handlar om beljugande av myndighet.
Motivet till min begäran att denna
paragraf skall uteslutas är att samhället
under vissa omständigheter härigenom
kan inskränka den fria kritikrätt, som
vi väl alla anser omistlig i ett demokratiskt
samhälle. Yi lever ju — som både
justitieministern och andra har påpekat

— i ett i hög grad föränderligt samhälle
och denna föränderlighet präglas av en
viss ökning av statsmaktens inflytande
och de statliga myndigheternas möjligheter
att ingripa i den enskilda människans
liv. Det är därför ökad anledning
att just nu vara försiktig med repressiva
bestämmelser i detta avseende. Kan det
i grunden skada någon av våra myndigheter
— de är ju inte fysiska personer

— om vissa överord fälls i stridens hetta?
Det tror jag inte. Jag tror inte det
finns risk för det. Jag tror inte att ett
lagförande av de personer eller tidningar
eller vilka det nu kan röra sig om på
något sätt skulle bidra till att öka myndighetens
prestige inför allmänheten,
vilket väl är avsikten. Man kommer kanske
tvärtom många gånger ute i landet
att säga att det där var väl onödigt,
det där var en frifräsare, och han hade
väl ändå rätt i vissa avseenden även om
han överdrev en smula. Var det verkligen
någon mening i att straffa honom
för detta? Ifrågavarande person kommer
på det sättet, trots att han framfört
oriktiga eller osanna uppgifter, efteråt
att få en martyrkrona •— och inte kommer
myndighetens ställning att bli starkare
i allmänhetens ögon.

Jag skulle kunna dra fram ett flertal
exempel, där det måste betraktas som

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

olyckligt att vi har sådana bestämmelser.
Inom riksdagen känner vi väl alla
till, hurusom det finns människor som
har fört en lång rad processer och
som vänt sig till många myndigheter.
De känner sig kränkta av samhället.
Det är riksdagen som blir deras sista
tillflyktsort, och de tror att de här
skall kunna få slutlig rättelse. Det är
inget tvivel om att många av dessa
människor har drivits in i ett tillstånd
som rent av kan kallas sjukligt. De har
blivit alldeles besatta av sina idéer.
Men jag vill framhålla, att vad som gör
många av dem till djupt olyckliga människor
är att kärnan i hela deras föreställningsvärld
är att någon oförrätt
begåtts mot dem, kanske av någon myndighet.
Det kan vara en obetydlig formell
felaktighet som blivit begången,
men deras misstänksamhet är väckt, och
denna misstänksamhet förstoras undan
för undan, så att de råkar in i detta tillstånd
av långvarig processjuka.

Det vore därför olyckligt att lägga
sten på börda genom att möjliggöra att
en myndighet plötsligt skulle kunna
bildligt talat slå näven i bordet och
säga: Nu får det vara slut med detta,
denne man måste vi dra inför domstol,
det är ju uppenbara osanningar han
säger, han beljuger myndigheten. Och
på det sättet skulle man försöka få honom
fälld. Men vi behöver inte räkna
med så extrema fall. Människor behöver
ju inte vara sjuka därför att de funnit
att en myndighet bär begått någon felaktighet
mot dem, men deras misstänksamhet
mot myndigheten ökas och detta
kanske föranleder dem till mindre övervägda
uttalanden, vilka med ifrågavarande
lagstiftning skulle bli straffbara.
Jag kan över huvud taget inte förstå
vad det skulle tjäna till.

För min egen del tror jag inte, herr
talman, att samhällskritik nödvändigt
behöver innebära osanna uppgifter mot
myndigheter. Man kan mycket väl rikta
en vaken kritik mot myndigheterna utan
att komma i konflikt med andan i den -

Brottsbalk, m. m.

na paragraf. Men detta är min personliga
uppfattning — jag kan inte svara
för vad andra människor med ett annat
temperament och en annan inställning
kan yttra. Deras rättslidelse kanske kommer
dem att göra uttalanden, som vid
närmare betraktande ter sig mindre
överlagda. Är det rätt att lagfora sådana
människor? Nej, det tycker jag inte det
är, och jag tycker inte att vi skall inleda
polis, domstolar och myndigheter
i frestelse härtill genom att införa en
paragraf av denna lydelse.

Vad säger nu utskottet i sitt utlåtande
som svar på de anmärkningar som framförts
i motionen? Utskottet anför, att
det måste föreligga ett bestämt ont uppsåt
hos en person för att han skall kunna
lagforas. Jag tycker att det är mycket
bra att detta blivit sagt. Det räcker
inte heller med att myndigheten bara
skickar ut en dementi gentemot vederbörande.
Utskottet framhåller emellertid,
att det i orostider, i tider av krigsfara,
kan vara nödvändigt att ingripa
mot en samhällsskadlig ryktesspridning
av detta slag. Men är det inte, herr talman,
på det sättet, att just vid oroliga
och kritiska tillfällen i vårt lands historia
är det mer än nödvändigt att den
fria kritikrätten hålls levande? Det är
ju just då som myndigheterna kan frestas
att vidtaga åtgärder som inte ter sig
så särskilt sympatiska för den enskilde
medborgaren. Man kan använda detta
som en förevändning för att komma åt
misshaglig samhällskritik. Jag syftar inte
alls bara på pressen. Också enskilda
personer kan vara ute i sådana ärenden.

Jag tycker inte att första lagutskottets
motivering för ett avstyrkande av denna
motion är bärande, och jag bär därför
inte, herr talman, blivit övertygad om
hållbarheten i de slutsatser till vilka utskottet
har kommit. Jag vill därför yrka
bifall till motion nr II: 645, som innehåller
ett yrkande om uteslutande av
paragrafen i fråga.

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Jag kan tyvärr inte sälla
mig till dem som ger rosor i detta sammanhang.
Om man skulle vara artig
skulle man väl möjligen med Bertil Boo
kunna ge några violer till ordföranden i
utskottet, inte för sakinnehållet i utlåtandet
utan för andra förtjänster. Men
när det gäller fäderna till denna lagstiftning
skulle jag liksom Karl Gerhard
en gång gjorde i Göteborg vilja sjunga
om »vitrioler till far».

Brottsbalkens tillkomst har delvis motiverats
med att man skulle ta itu med
ungdomens problem. Det visar sig inte
desto mindre, att i utredningskommittén
sitter, får vi väl säga, grånade kämpar
inom rättsväsendet som bär sina
rötter, prejudikatsmässigt och i andra
avseenden, i ett tidevarv helt olikt det
nuvarande men inga ungdomsrepresentanter.
När man vill ge en hundraåring
en present 1965, borde man väl efter 50
års arbete ha kunnat prestera något som
gjort att den generation, som skall lida
under den balk som den får ta emot av
oss, hade kommit med i detta sammanmanhang.
Det är ett glädjande tecken
att den socialdemokratiska ungdomen
har protesterat och sagt ifrån, att det
är en reaktionär och en icke tidsenlig
balk som har föreslagits. Jag måste uttryckligen
säga ifrån, att jag inte kan
ge rosor när det rätteligen borde ges
törnen.

Det är ju också naturligt att ungdomen
frågar sig: År det vi som är de
verkliga brottslingarna, skall ungdom
under 18 år sättas i fängelse, är det ungdomen
som gör de grövsta brotten? Vi
är inte på det klara med vad brott egentligen
är. Det är väl ändå på det viset,
att ungdomen ofta i rent oförstånd gör
bagatellbrott som de döms för oerhört
hårt, medan däremot en hel del »lagliga»
brott kan göras med ett penndrag,
som ger den som gör detta penndrag
miljoner i vinst på det övriga svenska
folkets bekostnad. Det är detta som är
de hårda brotten. Jag vågar säga att

om dagens ungdom skulle sätta sig till
doms över den äldre generationen, så
skulle den ha oerhört många anklagelsepunkter.
Den skulle ha mycket allvarliga
saker att säga till den äldre generationen,
som är grå inte bara utvändigt
utan tyvärr alltför mycket grå även
i det inre.

Jag hade hoppats att denna brottsbalk
skulle ha tagit intryck av vår sociallagstiftning,
som ju har visat att man
genom positiva åtgärder kan komma till
rätta med tidigare mycket besvärliga
problem. Jag tror inte att den uppfattning,
enligt vilken samhället skall göra
sig skyldigt till kanske ännu grövre
brott för att straffa en s. k. brottsling,
kan vara en lämplig anda i en ny brottsbalk.

Man kan i detta sammanhang göra en
hel del reflexioner. Jag läste i går med
stort intresse i en tidning en artikel av
docent Gustaf Petrén, där han påtalar
att dessa frågor om rätt, brott och straff
är sådana att lekmännen i större utsträckning
bort komma till tals. Ett oförvillat
lekmannaomdöme i de utredande
organen skulle förmodligen ha givit oss
en brottsbalk som legat närmare 1961 än
1865. Det är därför angeläget att riksdagen
håller i minnet, att det inte är konungen
och juristerna ensamma som är
ansvariga för en lag utan att ansvaret
även vilar på riksdagen. När man har
sett hur utredningar kunnat ske, frågar
man sig om det kan vara lämpligt att
riksdagen och dess utskott som en studiecirkel
granskar formen men inte kan
bedöma språket så som det är nödvändigt
för att till fullo förstå innehållet.
Jag hoppas att kammarens ledamöter tagit
del av den korta artikeln av docent
Petrén och tar den ad notam.

En annan fråga som jag vill ställa,
när vi nu diskuterar en ny lag, är följande.
Borde inte riksdagen under ett
år utse några ledamöter, som tillsammans
med regeringen kunde utarbeta de
större och viktigare lagar som skall
föreläggas riksdagen? Ett sådant organ

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

från riksdagen borde sedan förnyas varje
år på så sätt att hälften av dess ledamöter
icke fick omväljas utan fick avgå,
så att vi inte skulle få en successionsordning
även på detta område.

Det är min förhoppning att riksdagen
kommer att säga ifrån att fängelse för
ungdomar under 18 år är i högsta grad
orimligt.

Jag har med intresse lyssnat till fru
Sjövalls anförande och delar de flesta
av hennes synpunkter. Man måste i
denna lagstiftning få in en annan anda
än den som nu råder. När jag läser utlåtandet
— för att inte tala om utredningarna
— kommer jag att tänka på
den gamle mannen som avbildades i en
tidning i denna vecka och som sade
att »den kvinnan är alldeles för vacker
att vara präst, ty hon kan vara förförisk».
Detta utlåtande kan däremot inte
skapa någon som helst entusiasm.

Jag är verkligen allvarligt bekymrad
över detta betänkande. Den anda som
ligger bakom hela detta komplex av juridiskt
tänkande är nämligen ofta den,
att man för att vinna ett visst syfte är
beredd att bryta ned människor, inte
minst ungdom, som måhända kunnat
klara sig om de i stället fått ett handtag.
Vi behöver människovärd i stället
för straff. Det förhåller sig kanske så att
den som kräver straff sitter i ett glashus
och själv inte alla gånger skulle
kunna bestå provet. Vi måste någon
gång bryta mot den anda som kallas
rättsvårdande men inte är det och mot
det prejudikattänkande som har sina
rötter i forntid och inte i nutid.

Jag skulle önska att vi skulle kunna
få ett helt nytt och hyfsat förslag, innan
vi överlämnar hundraårspresenten
1965. I nuvarande situation yrkar jag
emellertid bifall till de reservationer
som framförts av fröken Mattson samt
till det yrkande som herr von Friesen
har ställt, nämligen om bifall till folkpartiets
motioner I: 541 och II: 645, eftersom
jag anser detta yrkande rimligt.
Att jag också yrkar bifall till herr Ahl -

Brottsbalk, m. m.

kvists reservation i fråga om motorfordon
och sådant är ju alldeles självklart.
Jag måste nämligen ställa frågan: Hur
skall de av riksdagens ledamöter som
är från landsbygden, när de kommit
hem, kunna förklara, att om man utan att
fråga lånar en skottkärra av en granne
för att transportera en sak, så skulle det
innebära ett brott, för vilket man skulle
kunna åtalas. Det är att gå för långt i
fråga om petitesser, och det är inte riksdagen
värdigt. Jag hoppas, herr talman,
att nästa gång förslag till en liknande
lagstiftning framlägges detta kommer att
få den formen och det innehållet att det
blir möjligt att ge rosor för förtjänst
och inte bara för ålder.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Debatten om den nya
brottsbalken går mot sitt slut, och jag
skall bara ta upp en av de frågor som
har berörts tidigare under den dagslånga
diskussionen.

Den frågan togs upp redan när statsrådet
Kling redogjorde för huvuddragen
i propositionen och då också tog
upp debatten om orsaken till att det
även i fortsättningen skulle finnas möjlighet
att utdöma fängelsestraff för ungdomar
i 15—17-årsåldern. Statsrådet
Kling menar i likhet med utskottet, att
man skall ge domstolarna möjlighet att
utdöma fängelsestraff. Man skall alltså
inte ha något absolut förbud mot fängelsestraff.
Det kan vara bra att ha denna
garanti i fråga om ungdomar som inte
rättar sig efter barnavårdsnämndernas
åtgärder eller eljest inte passar inom
ramen för barnavårdens behandlingsformer.

Minst lika intressant var det att lyssna
till fru Gärde Widemar när hon tog
upp samma fråga i diskussionen. Även
hon påpekade att ansvaret för dessa ungdomar
regelmässigt ligger inom barnavården,
men sade hon, utskottet ville
hålla dörren öppen för domstolarna i
detta avseende. Enligt fru Gärde Wide -

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

mar ville ingen i utskottet att ungdomarna
skulle sitta i fängelse, men om inte
domstolarna fick denna möjlighet kunde
följden bli, att vissa brott inte alls blev
föremål för någon reaktion från samhällets
sida. Därmed bortser tydligen utskottets
föredragande från de motåtgärder
som i allt effektivare grad sätts
in från barnavårdsnämndernas sida.

Slutsatsen av såväl statsrådet Klings
som fru Gärde Widemars anförande var
att vi får en ny brottsbalk som blir restriktivare
men ändå ger våra domstolar
möjlighet att sätta ungdomar i fängelse.
Om domstolarna anser att ett överlämnande
för vård inom barnavården inte
är lämpligt så kan fängelsestraff utdömas.
Barnavårdsnämnderna skall tillfrågas,
men ansvaret för en fängelsedom
ligger inte hos barnavårdens myndigheter,
utan kompetensen i detta avseende
ligger helt i domstolens händer.

Jag delar därför den besvikelse över
både statsrådet Klings proposition och
utskottets handläggning av denna fråga,
som kanske är allmännare utanför detta
hus än i riksdagens båda kamrar. Vi har
redan fått ta del av en mycket stark förhandskritik,
och senast i går gjorde socialdemokratiska
ungdomsförbundet ett
fränt men välbetänkt uttalande till riksdagens
ledamöter, där man varnade för
att följa utskottsmajoritetens förslag.
Nog borde det väl ha funnits möjligheter,
när vi nu fick ta ställning till ett
helt nytt förslag, att befria oss från de
gamla vaneföreställningarna och ta ett
nytt humanitärt inriktat och befriande
grepp om denna viktiga ungdomsfråga.
Alla ärenden rörande ungdomar upp till
18 år borde hänvisas till barnavårdsnämndernas
kompetensområde. Med de
differentierade vårdmöjligheter som
alltmer ställs till barnavårdsnämndernas
förfogande har dessa nämnder de absolut
största förutsättningarna att handlägga
dessa ärenden. Efter hand som
barnavården får tillräcklig medicinsk
och psykiatrisk expertis till sitt förfogande
och resurserna växer är barna -

vården — och inte domstolarna •— rätt
forum.

Det behövs, har någon sagt i diskussionen,
snabba åtgärder mot de ungdomar
som misslyckas, omedelbara ingripanden
och fastställande av lämpligaste
placering. Jag instämmer gärna i den
rubriceringen, men jag vill göra det tilllägget,
att det skall ske i barnavårdsnämndernas
regi. Vi kommer också i
fortsättningen — om det nu kommer
att stå särskilda skäl eller synnerliga
skäl i lagen — att få uppleva hur stort
utrymme det finns kvar för vantolkningar
mellan de polisiära myndigheterna
och barnavården på detta område. Redan
nu råder det alldeles för mycket
kineseri. Alldeles för mycken tid, arbetskraft
och pengar slösas bort, när
två samhällsorgan, i detta fall domstolen
och barnavården, ibland sysslar med
precis samma arbetsuppgifter.

Förslaget om rätt att få sätta ungdomar
under 18 år i fängelse tolkas som
en eftergift åt reaktionen. Visst behöver
och skall samhället reagera både snabbare
och smidigare än som nu sker, men
vi skall reagera humanitärt. Ungdomarna
skall under skiftande disciplinära
former hjälpas in på en sundare bana
och stöttas upp av samhället under denna
viktiga omställningsperiod. Enligt
min mening borde det vara en hederssak
för Sveriges riksdag att stadga förbud
för att sätta ungdomar under 18 år i
fängelse.

Herr Martinsson har här pekat på den
fara som ligger i att ungdomarna under
sin fängelsevistelse får kontakt med ett
äldre klientel. Men fängelsevistelsen
medför också psykiska och fysiska påfrestningar.
Jag har på nära håll kunnat
följa ungdomar som ådömts fängelsestraff
och jag vet att det hela många
gånger slutat i en skakande personlig
tragedi. I sådana fall är det inte längre
fråga om straff, utan om en hämndakt
från samhällets sida.

.lag lyssnade också med mycket stort
intresse till det replikskifte som före -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

kom mellan herr Martinsson och herr
Heckscher och vad som därvid sades
om att ungdomar som ådömts fängelsestraff
blir antecknade i straffregistret,
vilket sedan kan verka hämmande både
i fråga om deras allmänna utveckling
och utbildningsmöjligheter. Herr Heckscher
sade sig vara anhängare av att
denna bestämmelse om anteckning i
straffregistret togs bort, men jag vill
erinra kammaren om att man inte i samband
med det föreliggande brottsbalksförslaget
framfört något sådant förslag.

En sådan anteckning i straffregistret
verkar som sagt hämmande i fråga om
de ungas anställningsmöjligheter och jag
skulle vilja göra det tillägget att detta
inte bara gäller privata arbetsgivare.
Staten är inte något särskilt lysande föredöme
när det gäller att ordna anställning
för förut straffade ungdomar.

Jag har, herr talman, velat säga detta
innan avgörandet faller. I det nya förslaget
till brottsbalk utgör domstolarnas
möjlighet att döma unga människor till
fängelse en ful och onödig plump. Det är
närmast genant för riksdagen, om förslaget
på denna punkt skulle gå igenom,
och jag vill för min del yrka bifall till
den reservation som anförts av fröken
Mattson när det gäller 26 kap. 4 §.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det är endast ett par
punkter som jag såsom motionär skulle
vilja något kommentera i syfte att åstadkomma
en viss nyansering av de synpunkter,
som anförts av några föregående
talare.

Först vill jag emellertid säga några
ord till herr Johansson i Dockered, som
tog upp frågan om skatteläggningen av
övervakararvoden. Såsom han påpekade
sker det en ackumulering av dessa
arvoden, så att de inte utbetalas förrän
efter övervakningstiden, d. v. s. i regel
efter tre år, vilket är ogynnsamt ur
skattesynpunkt. Från fångvårdsstyrelsens
sida har man önskat lösa frågan
genom att göra utbetalningar tre gånger

Brottsbalk, m. m.

under 3-årsperioden, alltså varje år.
Detta är emellertid ett personalproblem,
eftersom det rör sig om arvoden till
cirka 10 000 frivilliga övervakare. Det
behövs därför ökad personal för att
göra tätare utbetalningar, och vi får väl
hoppas att den saken någorlunda snart
skall kunna ordnas.

Vad gäller frågan om vanligt frihetsstraff
för kriminell ungdom under 18
år kan inte heller jag av principiella
skäl finna det lämpligt att ha kvar den
dualism, som det måste innebära, när
två vårdsystem med helt olika uppbyggnad
och olika verkställighetsregler
skall kunna användas för en och samma
kategori lagöverträdare, som trots allt
befinner sig i så formbar ålder, att nog
alla anser ett vårdsystem under ledning
av psykologisk och pedagogisk sakkunskap
vara bättre lämpat än en för anpassningsförsök
beträffande kriminella
personer mera allmänt inriktad och utformad
verksamhet, alltså kriminalvården.
Även med ändringen av uttrycket
»särskilda skäl» till »synnerliga skäl» i
26 kap. 4 § av brottsbalken kommer säkerligen
— såsom herr Lindkvist nyss
berörde — tvister att uppstå också i
fortsättningen, kanske inte så mycket
mellan polismyndigheterna och barnavårdsnämnderna
—■ vi har ju nu ordnad
samverkan dem emellan — som framför
allt mellan domstolarna och barnavårdsnämnderna.

Det huvudsakliga, efter den ganska
upprörda, offentliga debatten kvarstående
skälet till att man önskar bibehålla
möjligheten att ådöma frihetsstraff
är att det kan finnas fall, då
barnavårdsnämnden förklarar sig ha
uttömt sina möjligheter att ta hand om
den unge lagöverträdaren. Jag har för
min del full förståelse för detta skäl,
men jag måste samtidigt framhålla, att
det hos domstolarna hittills tydligen
finns en benägenhet att döma till frihetsstraff
även när dessa möjligheter
inte uttömts. Jag ber att få hänvisa till
vad som säges i de parlamentariska

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

sakkunnigas betänkande »Ungdomsbrottslighet»
av år 1959. Man hade gjort
en undersökning om hur många ungdomar
under 18 år, som en viss dag, den
1/9 1959, fanns intagna på kriminalvårdens
anstalter för normalklientel för att
avtjäna vanligt frihetsstraff. Undersökningen
visade, att det var fråga om 43
personer. Endast i fem fall hade det i
domen angivits, att vederbörande
■ådämts frihetsstraff på grund av att det
visat sig omöjligt att placera vederbörande
på ungdomsvårdsskola. I övriga
fall hade tydligen frihetsstraff utdömts
trots att det kanske hade funnits möjlighet
att ordna ett omhändertagande med
tillämpning av barnavårdslagen.

Jag skulle också för min del förstå,
om en barnavårdsnämnd utan vidare
skulle finna sig benägen att svara att
man inte har möjlighet att ta hand om
den unge, om domstolen gör en förfrågan
därom i ett komplicerat fall av
ungdomskriminalitet. Man har ju utsikt
att slippa alla bekymmer ett sådant
fall skapar, om domstolen som nu kan
döma till frihetsstraff. Här framträder
i så fall avigsidan av den nuvarande
dualismen i behandlingen av unga lagöverträdare.

Det förhåller sig faktiskt inte så, att
kriminalvården har några speciellt
lämpliga behandlingsformer för detta
klientel, om man nu inte avser bättre
resurser för att hindra rymning, och
det är nog att ställa väl låga anspråk.
Jag kan inte dela herr Heckschers uppfattning
att det här har försiggått en
nivellering, så att ungdomsvårdsskolor
och fängelser skulle vara rätt likartade.
Möjligen skulle man kunna säga
att ungdomsvårdsskolor och ungdomsfängelser
är någorlunda lika i fråga om
allmän utformning och standard. Det
har visserligen skett en kraftig förbättring
av ungdomsfängelsernas yrkesutbildningsmöjligheter,
men det är ändock
alltjämt fråga om två helt olika
uppbyggda anstaltssystem. För den kategori
unga, som döms till vanligt fri -

hetsstraff, har vi i varje fall knappast
några differentieringsmöjligheter alls,
utan därvidlag får vi hålla oss till en
eller två anstalter med påföljd att en
sammanblandning inte kan undvikas.
Man kan naturligtvis säga, att det inte
är fråga om någon stor grupp, men vi
får väl se hur stor den blir, om dessa
även i fortsättningen skall kunna dömas
till frihetsstraff.

Enligt min mening får man antingen
ge kriminalvården särskilda resurser av
olika art för den ungdom det här är
fråga om och lagstifta som utskottet föreslagit,
eller också får man ge dessa
ökade specialresurser åt barna- och
ungdomsvården. Nu är ungdomsvårdens
resurser inte tillräckliga för att
klara uppgiften i alla fall, det kan man
nog konstatera. Enligt min mening bör
man markera sin vilja att gå denna väg
genom att förbjuda att ungdom under
18 år döms till frihetsstraff. Såvitt jag
förstår måste nämligen ungdomsvårdsskoleorganisationen
med en sådan lagstiftning
inrätta sig efter denna. Valet
mellan de två här antydda alternativen
tycker jag är lätt, om man anser att det
här är fråga om ett behandlingsbehov
av i princip pedagogisk-psykologisk
art.

Jag vill gärna uttrycka min uppskattning
av utskottets försök att med en
kompromiss söka lösa detta dilemma,
men jag kan inte finna annat än att det
kvarstår, om också inte lika påträngande
som tidigare. Jag menar som herr
Heckscher att vi borde rikta in oss på
att ungdomar ända upp till 21 års ålder
över huvud taget inte skall behandlas
inom kriminalvården. Riktpunkten för
framtiden bör vara den nu angivna.
Den slutsats som herr Heckscher kom
till förefaller mig då inte logisk. Hans
resonemang borde väl leda honom till
att på denna punkt gå med på fröken
Mattsons reservation i denna fråga. Att
han inte gör detta synes bero på att
fängelse i svårare fall anses om inte
vara en bättre samhällsreaktion så dock

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

■ge större skydd åt samhället, tillfredsställa
en viss opinion och främja vad
man kallar den s. k. allmänna laglydnaden
— ett slags hjälpbegrepp, vars innebörd
i varje fall inte jag någon gång
lyckats riktigt konkretisera.

På tal om resurser, herr talman, är
det för mig angeläget att i detta sammanhang
vädja till regeringen att söka
vidta ännu kraftigare åtgärder för att
skapa praktiska möjligheter att verkligen
tillämpa det i varje fall formellt
nya institutet »överlämnande till vård»
enligt vissa i 31 kap. brottsbalken angivna
vårdlagar. Det gäller barnavårdslagen,
nykterhetsvårdslagen och sinnessjuklagen.
Här föreligger nämligen mycket
omfattande upprustningsbehov för
att dessa vårdområden skall vara i
stånd att bära sin del av den nya kriminalpolitiken
i praktisk tillämpning.
Fru Sjövall har berört detta behov för
nykterhetsvården, och på våra bänkar
har det i dag funnits ett specialnummer
av Sociala meddelanden, där nykterhetsvårdens
nuläge beskrivs. Att detta
inte är tillfredsställande är vid läsning
av detta nummer uppenbart.

Även om det finns betydande inskränkningar
i brottsbalken då det gäller
de lagliga möjligheterna att överlämna
till annan vård än kriminalvård,
kommer säkert påfrestningarna på de
berörda vårdområdena att bli eller borde
åtminstone bli så stora, att dessa
vårdformer med nuvarande resurser
inte förmår bära dessa påfrestningar.
Därför bör tiden fram till brottsbalkens
ikraftträdande enligt min mening målmedvetet
användas till en redan i och
för sig angelägen upprustning — för
mentalsjukvårdens del i samband med
ändrat huvudmannaskap — med ett vaket
förutseende och med en kraft liknande
den »om justitieministern lagt i
dagen för att inför brottsbalkens ikraftträdande
rusta upp kriminalvårdens resurser
■—• inte minst beträffande kriminalvården
i frihet, som enligt huvudintentionen
i brottsbalken skall tillämpas

Brottsbalk, m. m.

i ökad utsträckning i kampen mot
brottsligheten.

Som motionär och som påminnare
under nu rätt många år i olika sammanhang,
då det gäller den enligt min
uppfattning medeltidsmässiga och riskabla
formen för omhändertagande av
akut berusade personer, som gjort sig
skyldiga till fylleri på allmän plats —
vi har just i dag fått en illustration till
förhållandena, då tidningarna meddelar
att en ung man, som omhändertagits
för fylleri, hängt sig i arresten —
hälsar jag med stor tillfredsställelse att
vi nu kan motse en ordentlig genomarbetning
av hela den problematik, som
sammanhänger med gatufylleriet. Jag
räknar då givetvis med att även frågan
om straffpåföljdens avskaffande kommer
att prövas, även om jag tror, att
man innan en sådan utredning är färdig,
provisoriskt skulle kunna få en
bättre ordning just på denna punkt genom
vidgad tillämpning av eftergiftsinstituten.

Låt mig emellertid, herr talman, när
debatten nu går mot sitt slut, påpeka
att det inte är säkert att en än så väl
utformad brottsbalk med därtill hörande
påföljdsregler spelar den största rollen
i kampen mot brottsligheten. Saken
är ju tyvärr den, att upptäcktsrisken
nu inte bara är låg, då det gäller brottsligheten,
utan t. o. m. tenderar att
minska. Uppklaringsprocenten är för
närvarande i varje fall mycket låg.

Jag tror att just upptäcktsrisken, lagföring
och sakerförklaring i samband
därmed betyder långt mer för att hindra
brott än den noggranna utmätningen
av påföjd, som ofta fått en så stor plats
i kriminalitetsbekämpandet. Vi får väl
återkomma till den saken i samband
med behandlingen av propositionen om
polisväsendets förstatligande.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till fröken Mattsons reservation
till 26 kap. 4 § i förslaget till
brottsbalk.

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Tillåt mig att med några
ord beröra en del problem, som har
tagits upp under diskussionen här i dag.

Först vill jag påminna om vad jag
sade vid debattens inledning i förmiddags.
Brottsbalken är lika litet som
något annat mänskligt verk fullkomlig.
Den är inte avsedd att en gång för all
framtid ersätta vår nuvarande strafflagstiftning.
Det är helt enkelt en omöjlighet
att på en enda gång revidera hela
vårt straffväsen så att alla blir nöjda
eller i varje fall något så när tillfredsställda.
Det måste finnas åtskilliga paragrafer
som kan bli föremål för delade
meningar. Jag är närmast förvånad över
att det inte är flera paragrafer som här
har diskuterats. Vi är givetvis beredda
att i fortsättningen — jag upprepar vad
jag sade i förmiddags — följa utvecklingen
och vid behov se över de enskilda
paragraferna. Något annat har vä]
aldrig förutsatts i Sveriges riksdag.

Låt mig först ta upp en sak som fru
Sjövall berörde i sitt anförande. Fru
Sjövall vädjade till mig att försöka
åstadkomma modernare redovisningsprinciper
i fråga om lagpropositioncr.
Att det omfångsrika material, som en
proposition av detta slag innehåller,
med nödvändigt måste bli, som utskottet
har uttryckt det, i någon mån
svåröverskådligt, sammanhänger i första
hand med att vi upprätthåller fiktionen
att en proposition återger en serie
muntliga anföranden, som vederbörande
departementschef har hållit i konseljen.
Bättre möjligheter att avhjälpa
den brist på överskådlighet, som särskilt
när det gäller lagpropositioner
följer härav, kommer vi att erhålla om
vi i sinom tid får den form för regeringsarbetet,
som författningsutredningen
för några år sedan skisserade.
Alltsedan brottsbalkspropositionen avlämnades
och jag kunde se de svårigheter
som gällande system medför för
riksdagsledamöterna under en knapp

motionstid, har jag övervägt om inte
möjligheter skulle kunna finnas att
även med nu gällande grundlag framlägga
lagpropositioner, som uppställts i
annan form än för närvarande är fallet.
Grundlagsexperter undersöker denna
fråga. Möjligen får vi se ett experiment
på området redan till nästa års riksdag.

Beträffande brottskatalogen har i
några anföranden här i dag gjorts gällande,
att förslaget skulle innebära en
avsevärd utvidgning av det straffbara
området. Detta är nog en överdrift. På
några punkter utvidgas visserligen det
straffbara området, men på andra punkter
blir det i stället inskränkningar —
det bör inte glömmas i detta sammanhang.

En stor del av debatten i dag bär
kommit att avse de s. k. sedlighetsbrotten.
Först har några talare riktat kritik
mot att våldtäktsbrottet har utsträckts
till att avse också våldtäkt i äktenskap.
Man bär menat att detta skulle innebära
straffbeläggning av ett helt nytt område
och att det skulle medföra stora olägenheter.
Häremot vill jag invända, att det
knappast är fråga om att straffbelägga
gärningar som för närvarande skulle
vara straffria. Misshandel och rättsstridigt
tvång genom våld eller hot — moment
som ingår i våldtäktsbrottet —
är straffbara redan nu. Något undantag
stadgas beträffande dessa brott inte för
det fall att parterna är gifta med varandra.

Vidare måste vi komma ihåg att det
i mycket stor utsträckning förekommer,
att man och kvinna sammanlever utan
att formellt vara gifta med varandra. 1
dessa fall är våldtäkt straffbar redan
enligt gällande rätt. Några olägenheter
härav har icke kunnat påvisas. Vill man
då förmena den gifta kvinnan samma
skydd som den kvinna har, som utan
äktenskap sammanlever med en man?

Vad angår 6 kap. 8 §, förförelse av
ungdom, har av ett par talare yrkats
bifall till reservationen vid denna paragraf
av fröken Mattson. För min del

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

tycker jag att dessa talare har gjort sig
skyldiga till vissa överdrifter. Det förefaller
som om man helt och hållet har
glömt bort att straffbudet i 7 § riktar
sig till de prostituerades kunder. Det
riktar sig inte — såsom t. o. in. har uttalats
— mot de ungdomsprostituerade.
Inte heller tror jag att denna paragraf
kommer att medföra så stor risk för
ökad utpressning som här bär påståtts.
Jag vid i detta sammanhang nämna,
att vi nu inom justitiedepartementet
håller på med utarbetande av följ dförfattningarna
till brottsbalken, och därvid
behandlar vi även frågan om åtalsprövning
och eftergift av åtal.

Jag överväger att föreslå en bestämmelse
om att vid åtalsprövning hänsyn
skall tagas till den situation som ett
offer för utpressning befinner sig i.
Jag syftar därvid till att den, som har
begått brottslig handling och blir utsatt
för utpressning, lättare än nu skall
kunna vända sig till polisen och få
skydd mot utpressare utan att själv
riskera att bli släpad inför domstol som
åtalad.

Herr talman! Låt mig sedan också
med några ord beröra 8 kap. 7 § i
brottsbalksförslaget, som handlar om
tillgrepp av fortskaffningsmedel. I dag
straffas sådant tillgrepp som stöld, om
tillägnelseuppsåt föreligger, eljest som
egenmäktigt förfarande. Enligt propositionen
skulle liksom nu tillgrepp av
varje slags fortskaffningsmedel bestraffas
som stöld, om tillägnelseuppsåt föreligger,
i annat fall skall gärningen betraktas
som egenmäktigt förfarande —
med ett undantag, som i första hand
har förestavats av psykologiska skäl.
Det har nämligen ansetts stötande att
tillgrepp av motordrivna fortskaffningsmedel
utan tillägnelseuppsåt skall
hänföras till en paragraf, som i likhet
med denna om egenmäktigt förfarande
inrymmer så många olika ting. Om man
som utskottsmajoriteten i begreppet tillgrepp
av fortskaffningsmedel inrymmer
alla slags fortskaffningsmedel, så blir

Brottsbalk, m. m.

följden att paragrafen kommer att inrymma
många skiftande saker, utan att
man når den fördel man åsyftar genom
att lyfta ut vissa företeelser ur egenmäktigt
förfarande-paragrafen.

Jag vill i sammanhanget säga, att när
det gäller de fall som herr Fröding
åberopade i sitt anförande, nämligen
tillgrepp av skidor på kalfjället och av
sparkstöttning från en skogsarbetare,
tror jag att flertalet av sådana tillgrepp
kommer att bedömas som stöld.

Till sist vill jag också säga några ord
om 26 kap. 4 § och om möjligheterna
att döma den som är under 18 år till
fängelse. Fröken Mattsons reservation
där innebär ett absolut förbud att döma
den som är under 18 år till fängelse,
och hon har bl. a. åberopat strafflagberedningens
slutbetänkande och hänvisat
till möjligheten att använda ungdomsfängelse
för den som inom kort
kommer att uppnå 18 års ålder. Jag
medger gärna att det sista skälet utgör
en anledning till att använda vanligt
fängelsestraff för den som är under 18
år med större restriktivitet än som tidigare
har varit fallet. Men det utgör
enligt min mening under -inga förhållanden
ett skäl för att införa ett absolut
förbud mot fängelse i dessa fall.

Låt oss ta ett exempel. En pojke som
är 17 Va år gammal begår ett kallblodigt
planerat mord. Om han efter företagen
läkarundersökning befinnes vara icke
sinnessjuk eller vad därmed jämställes,
skulle han om reservationen bifalles få
villkorlig dom eller skyddstillsyn eller
överlämnas för vård enligt barnavårdslagen
eller dömas till ungdomsfängelse.
Av fröken Mattsons motivering i reservationen
att döma skulle tydligen det
sistnämnda komma i fråga i första hand.
Men vad innebär det i praktiken? Har
riksdagens ledamöter satt sig in i det?
Jo, det innebär enligt långvarig, fast
praxis i ungdomsfängelsenämnden att
denne pojke, om han sköter sig väl på
ungdomsvårdsanstalten, kommer att
friges efter cirka åtta månader och,

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Brottsbalk, m. m.

om han missköter sig, efter ungefär ett
år. Ungdomsfängelsenämnden måste
nämligen behandla alla till ungdomsfängelse
dömda efter samma grunder
och kan inte införa någon kategoriklyvning.

Är riksdagen beredd att ta sådana
konsekvenser? Jag har fört dessa problem
på tal med några av strafflagberedningens
förutvarande ledamöter,
däribland den nuvarande generaldirektören
och chefen för fångvårdsstyrelsen.
Det framgick då klart att strafflagberedningen
vid utformningen av sitt förslag
hade räknat med en ändrad praxis
hos ungdomsfängelsenämnden. Erfarenheterna
ger emellertid vid handen att
ungdomsfängelsenämnden inte kan göra
någon kategoriklyvning med hänsyn till
brottens svårighet. Alla ungdomsfängelseelever
måste behandlas på i huvudsak
lika villkor, oavsett vilka brott de har
begått. Av detta har jag dragit den
konsekvensen att man i varje fall i nuvarande
läge måste i vissa, dess bättre
sällsynta, fall behålla möjligheterna att
döma till fängelse.

Har för övrigt de som stöder reservationen
tänkt på den situation som
skulle kunna uppstå, om vi tänker oss
att detta kallblodigt planerade mord
hade begåtts av två pojkar på 17 V2 år?
Den ene hinner bli dömd innan han
fyllt 18 år, tänker vi oss, och skulle då
enligt fröken Mattsons reservation få
på sin höjd 8—12 månaders ungdomsfängelse.
Den andre råkar bli dömd
först efter 18-årsdagen och skulle enligt
samma reservation — märk väl
detta — kunna bil dömd till flerårigt
fängelsestraff. För den som bär fyllt
18 år innehåller nämligen både propositionen,
utskottsmajoritetens förslag
och reservationen endast den regeln,
att livstids straffarbete icke må ådömas.

Herr talman! Vad jag nu anfört visar
ohållbarheten i reservationen. Jag vidhåller
därför mitt tillstyrkande av utskottets
förslag på denna punkt.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag börja med det
som justitieministern slutade med, alltså
de unga mycket farliga brottslingarna.

Jag har ju förut stött justitieministern,
men nu måste jag påpeka att han glömde
en delfaktor. Om en ung mördare
sinnessjukförklaras blir han omhändertagen
på sinnessjukhus och i regel kommer
han — det har jag hört efter — att
hamna på den fasta paviljongen därstädes.
Fast paviljong på sinnessjukhus är
till sin utformning grymmare än fängelserna.
Vad jag tror man behöver för denna
grupp mycket destruktiva är en specialform
utanför både ungdomsfängelse,
fängelse och fasta paviljonger på sinnessjukhusen.

Bakgrunden till att jag ställt reservationen
är också att man enligt allmänpreventionstankegången
under de senaste
åren åter börjat döma alltför
unga människor på mindre starka grunder
än dem justitieministern nu anfört.
Frågan är alltså om vi inte behöver en
säranstalt för dessa. Det krävs ju även
andra behandlingsformer för detta klientel
än för vuxet klientel.

Jag har inte glömt bort 7 § 3 mom.
Men inför alla de svårigheter som uppreser
sig när det gäller sedlighetsbrotten
har jag lämnat denna paragraf, därför
att den i stor utsträckning liknar
de gamla bestämmelserna och — såvitt
jag ensamt kunde tolka den — inte innebar
någon större nyhet. Men det är
möjligt att jag gjort ett fel.

Jag är tacksam för att justitieministern
inte på något sätt vände sig mot
prostitutionsbegreppet, tattarbegreppet
som sådant. Dessa problem är utomordentligt
allvarliga i den ålder det här
gäller, trotsåldern. — Jag tror inte heller
att jag, som justitieministern hävdade,
har överskattat utpressningsriskerna.
Jag har varit verksam som läkare
för homosexuella. Då lärde jag mig
en del om vad pojkarna kan hitta på
och de utpressningsmöjligheter de har.
Det väsentliga är — det gäller både

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 33

pojkar och flickor — att lära dessa ungdomar
att föra ett ordentligt liv och att
få dem bort från att leva på utpressningsinkomster.
Jag lärde mig då också
en del om kundernas utpressningssituation.

Detta är förhållanden som är vanligare
än vad vi i allmänhet känner till,
det är ingenting bagatellartat. Justitieministern
ser dessa lagparagrafer som
jurist. Jag ser dem som läkare, och
jag möter förhållandena sådana de ter
sig sedan lagparagraferna gjort sin skada.
Allt jag då kan säga till dem som
berättar om sina problem är: »Jag tror
jag förstår hur ni haft det» — till vilken
nytta det nu kan vara. Just för att jag
känner till allt detta om de skuldkänslor
som ligger i dessa handlingar, kan jag
inte underskatta utpressningsfaktorns
alla delproblem.

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Jag kände mig manad
att begära ordet när jag hörde den ärade
utskottsordföranden i polemik mot fröken
Mattson framhålla att riksdagen
inte så gärna borde syssla med lagtilllämpningsfrågor.
Jag tyckte inte detta
uttalande var helt tillfredsställande.

När jag sedan uppträder som förste
man på plan — om jag så får säga — i
andra halvlek, vill jag gärna erkänna att
jag tycker att justitieministern från de
utgångspunkter han har att företräda
kan känna historiens vingslag susa om
sitt huvud. Missgärningabalken i 1734
års lag ersattes av 1864 års strafflag,
vilken nu får den föreliggande brottsbalken
som sin ersättare.

Vad jag nu säger är inte ägnat att
förringa reformverket i dess helhet,
men jag har ansett mig böra framföra
vissa synpunkter i ett särskilt avsnitt,
som fru Sjö vall och herr Martinsson redan
tidigare varit inne på i sina övertygande
inlägg. Det gäller våldtäkt inom
äktenskap, som även berördes av justitieministern
i hans senaste anförande i
denna fråga och som synes mig tarva en
4 — Andra kammarens protokoll 1962.

Brottsbalk, m. ni.

blygsam kommentar även från en polismans
sida.

Det råder säkert allmän enighet om
att en dylik händelse är avskyvärd.
Men skall man kriminalisera vad som
betecknas såsom våldtäkt inom äktenskapet?
Ja, därom är meningarna mycket
skilda. En sådan lag skulle väl avse
att minska tragedierna i söndriga äktenskap,
men jag tror som fru Sjövall att
sådan lag skulle komma att öka tragedierna.
Utan tvivel blir det anmälningar
till polisen med åtföljande mer eller
mindre offentlig skandalisering av
många gånger helt oförvitliga människor.

Det finns sjukliga människor som nästan
oupphörligen anser sig vara trakasserade,
fastän det inte finns utåt märkbara
motiv för sådana påståenden. Enbart
den omständigheten att brottsbalken
kriminaliserar våldtäkt inom äktenskapet
skulle utlösa anmälningar mot
oskyldiga män. I min polispraktik har
jag träffat till synes fullt normala kvinnor
med höga moraliska egenskaper,
som haft den uppfattningen att samlag
inom äktenskap är berättigat endast för
avlande av barn. Det har varit människor
med starkt uttalad religiositet som
rättesnöre för sitt liv. Vi måste betänka,
att ett ohyggligt tryck skulle läggas
på en sådan kvinna, om våldtäkt inom
äktenskapet kriminaliserades. Hennes
skuldkänslor efter ett enligt gängse betraktelsesätt
normalt samlag skulle lätt
få henne att tänka på maken som en förbrytare.
Och hennes känsliga samvete
skulle sedan tvinga henne att anmäla en
oförvitlig man för polisen.

Herr talman! Jag bävar för den dag
då jag som polisman får börja utreda
dessa brott, och denna min oro delas
säkert av många åklagare och polismän.
Hur skall uppsåtet bevisas? Skall man
sätta större tilltro till kvinnan än till
mannen? Vart kan detta leda inom ramen
för fri bevisprövning? Detta är frågeställningar
som inrymmer stora besvärligheter.
Jag ser mörka moln i framNr
33

Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Interpellation ang. mantalsskrivningen av

tiden kanta den väg som här håller på
att utstakas. Jag törs inte följa med det
ekipage som snart rusar fram på denna
dimmiga stråt.

Men skall vi tolerera våldtäkt inom
äktenskap? Naturligtvis inte. Jag tror
att det är effektivt nog om en kvinna,
som påstår sig ha blivit utsatt för våldtäkt
av sin make, med ögonblicklig verkan
erhåller skilsmässa och mannen förbjuds
i fortsättningen vid straffansvar
ta kontakt med henne. I övrigt kunde
kanske fallet beivras enligt 4 kap. 4 §,
där det talas om olaga tvång, varvid tortyr
gör brottet grovt.

Brottsbalken speglar vår tids syn på
mänskliga samlevnadsproblem. Skall
framtiden verkligen bibringas den uppfattningen
att våldtäkt inom äktenskapet
under 1960-talet var en allvarlig samhällsfara?
Ser vi inte syner? En gång
stadgade man förbud mot att pojkar
skickades i vall med boskap — en väl
långt driven försiktighet tycker vi i dag.
Man befarade tidelagsbrott så snart pojkarna
och kreaturen kom på tu man
hand, och avkomman av förbindelsen —•
varulven — var ju något fruktansvärt.
Vi får inte i dag se varulvar mer än
vad som är nödvändigt, och med utgångspunkt
därifrån följer jag fröken
Mattsons reservation på denna punkt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
ärende samt övriga på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl. 19.30, då
enligt utfärdat anslag detta plenum
komme att fortsättas.

§ 8

Interpellation ang. mantalsskrivningen
av patienter på familjevårdshem

Ordet lämnades på begäran till

Herr MATTSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Det förekommer ofta
att patienter, som är omhändertagna på

patienter på familjevårdshem

statliga mentalsjukhus eller landstingens
motsvarande sjukvårdsinrättningar,
för en kortare tid eller mera varaktigt
utplaceras på privata vårdhem, s. k.
familjevårdshem, där de erhåller kontrollerad
vård under överinseende av
läkare och sköterskor men samtidigt
alltjämt står under anstaltens tillsyn. I
familjevårdshemmen vårdas också ofta
sådana personer, som inte behövt intas
på sjukvårdsinrättning men som inte
kan klara sig i sina hem och på grund
av sjukdomens art inte kan placeras på
ålderdomshem.

Den kontrollerade vården å familjevårdshemmen
utgör ett värdefullt komplement
till den slutna mentalsjukvården
och innebär sålunda en avlastning
för mentalsjukhusen, vilket måste anses
betydelsefullt med den brist på vårdplatser,
som ofta råder på sjukhusen.
Till större delen är familjevårdshemmen
belägna på landsbygden, där tjänliga
bostäder står till förfogande och lämpliga
arbetsuppgifter kan bjudas patienterna.
Ofta är det före detta ålderdomshem
och herrgårdar, som tagits i anspråk
för ändamålet. Det måste givetvis
framstå som angeläget, att så stor del
som möjligt av vården kan klaras inom
den kontrollerade familjevården. Gällande
bestämmelser rörande ansvaret för
kostnaderna för patienterna lägger
emellertid betydande hinder i vägen för
anskaffningen av lämpliga familjevårdshem.

Patienter på familjevårdshemmen åtnjuter
i de flesta fall folkpensionsförmån
av något slag. Genom denna kan
en del av kostnaden för vården bestridas.
Om patienten inte har annan inkomst
och inte heller har eget kapital
eller annan försörjningsmöjlighet, måste
återstoden av vårdkostnaden betalas
med kommunala medel. Även vissa folkpensionskostnader
skall enligt gällande
bestämmelser gäldas med kommunala
medel. Det borde kunna anses självklart,
att dessa kostnader bör falla på patientens
hemkommun, d. v. s. den kom -

Onsdagen den 21 november 1962 fm. Nr 33 99

Interpellation ang. mantalsskrivningen av patienter på familjevårdshem

mun där patienten var mantalsskriven,
då vårdbehovet inträdde.

Så är förhållandet med kostnader för
vård å sjukvårdsinrättning och ålderdomshem.
I folkbokföringsförordningen
14 § 6 mom. stadgas nämligen, att ändrad
vistelseort i anledning av vård å
sjukvårdsinrättning eller ålderdomshem
inte skall medföra ändring i avseende å
patientens kyrkobokföring. Kostnadsansvaret
faller därmed på den egentliga
hemkommunen. Denna bestämmelse anses
emellertid enligt gällande tolkning
inte kunna tillämpas på familjevårdshemmen.
Familjevårdspatient blir därför
oftast mantalsskriven i den kommun
där familjevårdshemmet ligger. Därmed
övergår kostnadsansvaret i huvudsak på
den nya mantalsskrivnings- och vistelsekommunen,
dit patienten sålunda
kommit för att erhålla familjevård.

Enligt socialhjälpslagen har den nya
vistelsekommunen rätt till ersättning
från den egentliga hemkommunen för
socialhjälp enligt 12 § socialhjälpslagen
(s. k. obligatorisk socialhjälp). Socialhjälp
till familjevårdspatient utgår emellertid
i regel enligt 13 § socialhjälpslagen
(s. k. frivillig socialhjälp), varvid
den nya mantalsskrivnings- och vistelsekommunen
inte har rätt till ersättning.
Den kommun, där familjevårdshemmet
ligger, får härmed ansvaret för patientens
kostnader såväl i familjevårdshemmet
som vid en eventuell återintagning
på sjukhus och får dessutom
svara för kommunandelen av folkpensionskostnaden.

Kommun som har familjevårdshem
inom sitt område kan alltså vid nuvarande
bestämmelser åsamkas betydande
utgifter för patienter från andra kommuner,
vilket givetvis måste betraktas

som en orättvis fördelning. Det är vidare
helt naturligt, att anskaffandet av
för mentalsjukvården lämpliga familjevårdshem
härigenom försvåras.

Det framstår som angeläget, att bestämmelserna
ändras på sådant sätt, att
den kontrollerade vården å familjevårdshemmen
med avseende på folkbokföringen
likställes med sådan anstaltsvård
som omförmäles i 14 § 6 mom. folkbokföringsförordningen,
så att patients mer
eller mindre tillfälliga vistelse för vård
i familjevårdshem inte lägges till grund
för mantalsskrivning i den kommun där
vårdhemmet är beläget. Kostnadsansvaret
skulle härmed kvarligga hos den
egentliga hemkommunen. Från riksdagens
sida har tidigare initiativ i detta
syfte begärts. Någon ändring av bestämmelserna
har emellertid inte kommit
till stånd.

Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd förorda sådan
ändring av bestämmelserna om mantalsskrivning,
att kontrollerad vård å
familjevårdshem i nämnda avseende
likställes med vård å exempelvis sjukvårdsinrättning
eller ålderdomshem, så
att kommun, där familjevårdshem är
beläget, inte påföres utgifter för familjevårdspatienter
från andra kommuner? Denna

anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

100 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Onsdagen den 21 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Brottsbalk, m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande första
lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning
av dels Kungl. Maj :,ts proposition
med förslag till brottsbalk, dels i ämnet
väckta motioner, dels ock väckta
motioner om samhällets åtgärder mot
personer som anträffas berusade på allmän
plats, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, jämlikt förut
gjord anteckning, till

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp), som yttrade: Herr

talman! Debatten lider mot sitt
slut och jag har begärt ordet för att bemöta
några av de talare som deltagit i
debatten, vilken naturligt nog mest bär
kommit att röra sig om några få punkter
i brottsbalksförslaget som det kanske
legat nära till hands för lekmannen atl
intressera sig för.

Den enda som angripit lagstiftningens
huvudgrunder är fru Sjövall. I den mån
jag kunde följa med hennes filosofiska
spekulationer uppfattade jag henne så,
att hon närmast önskat en brottsbalk
av helt annat slag och för helt annat
ändamål än den vi nu har uppe till behandling.
Då hon emellertid inte framlade
något motförslag eller preciserade
sina önskemål, ser jag inte någon anledning
att här ta upp en diskussion.
Jag förstår dock att fru Sjövall har svårigheter
att sätta sig in i lagförslaget
och att hon i vissa fall missuppfattat

frågeställningarna, i varje fall sedda ur
juridisk synpunkt.

Fru Sjövall säger sig se lagen och dess
verkningar såsom läkare, d. v. s. enligt
vad hon nyss uttalat först då lagparagraferna
åstadkommit skada. Då vi har
så olika utgångspunkter är det mycket
svårt att få en gemensam plattform för
cn diskussion.

Som jurist ser jag det nämligen helt
annorlunda. För den som från början
följt med detta lagstiftningsarbete är
det inte så svårt att ta del av den färdiga
produkt som propositionen utgör.
Vi finner det helt naturligt att en lag
av denna storleksordning och med den
centrala plats i vårt rättsliv som strafflagen
har skall bygga på gällande rätt
och principer i stor utsträckning och
att den endast delvis är en nyskapelse.
Det förberedande lagstiftningsarbetet i
Sverige sker med sådan omsorg, att vi
är kända överallt i världen för den
stora noggrannhet och det system enligt
vilket vi förbereder våra lagar. Jag
tror att vi där mycket väl kan tåla en
jämförelse med både Amerika och andra
länder.

För att återgå till några av de detaljspörsmål
som diskuterats i dag vill jag
säga att det är betydligt lättare att följa
med herr Martinssons utläggningar då
det gäller sedlighetsbrotten än fru Sjövalls.

Till en början har herr Martinsson
intresserat sig särskilt för sedlighetsbrottens
utformning, och han föreslår
bl. a. att det straffbara området för
dessa brott inte måtte utsträckas på det
sätt som föreslås i propositionen. Då
man där har övergivit beteckningen
»otukt» och i den nya lagen infört begreppet
»könsligt umgänge» är det enligt
min åsikt en förändring i klarhetens

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 101

intresse. För den som sysslat något litet
med domstolarnas bedömning av dessa
fall och sett vilka svårigheter som uppstått
när det gällt att fastställa om otukt
verkligen ägt rum, särskilt vid förbrytelse
mot barn, är denna terminologiska
förändring en stor förbättring.

Vad angår både herr Martinssons och
fru Sjövalls invändning mot att våldtäkt
inom äktenskapet är straffbar anser
jag att det inte finns någon anledning
att undantaga dessa fall från det
straffbelagda området. Det är inte fråga
om normala misshälligheter mellan
makarna utan om våld eller hot som
innebär trängande fara. Om sådant våld
tillgripes av en man mot en hustru,
tror jag inte det är så mycket bevänt
med familjesolidariteten längre såsom
herr Martinsson ville göra gällande.

Som jag förut har sagt och som också
justitieministern meddelade i sitt senaste
anförande kan en hustru redan
nu anmäla sin make för bl. a. misshandel.
Men det görs inte så många anmälningar,
och jag tror inte heller att det
skulle bli så många flera anmälningar
för våldtäkt efter brottsbalkens ikraftträdande.
För min del anser jag snarare
att det görs för få anmälningar;
jag tror att hustrurna väntar för länge
med att anmäla sina män, vare sig det
gäller misshandel eller våldtäkt. De fall
jag kommit i beröring med har ofta
varit av den arten. Hustrurna tycks ofta
vilja skydda äktenskapet och mannen,
även om de blir misshandlade, och det
är inte förrän det gått mycket långt
med både misshandel och våldtäkt som
de går till polisen med en anmälan.

Fru Sjövall gav en riktigt rörande
skildring om makarna som grälade och
sedan försonades med ett lyckligt samlag,
men såvitt jag kan förstå har den
situationen ingenting alls med denna
lagparagraf att skaffa. Jag tror inte
heller att veka och sensibla män skulle
göra sig skyldiga till sådant våld som
fordras för att de skulle straffas för
våldtäkt enligt detta lagrum.

Brottsbalk, m. m.

Herr Martinsson och fru Sjövall har
begärt att §■§ 8 och 9 i 6 kapitlet skall
utgå ur förslaget. Jag kan inte underlåta
att här uttrycka min förvåning över de
reaktionära tongångar som hörts i dag,
då man bär utvecklat sina synpunkter
på varför dessa flickprostitutionens
kunder inte skulle kunna straffas. Är
det verkligen ett intresse att skydda de
män som söker sig till sådana flickor
utan att ens reflektera över deras ålder?
Det är väl flickorna som behöver skydd!
Detta är det första försöket att lagstiftningsvägen
komma åt ungdomsprostitutionen.
Enligt min åsikt är det viktigt
att det blir straffbelagt att utnyttja
ungdom på detta sätt. Vi får inte heller
bortse från den moralbildande verkan
på lång sikt som kan bli följden av ett
sådant straffhot. Jag kan inte dela fru
Sjö valls farhågor att §§ 8 och 9 är
utomordentligt farliga, utan jag tror i
stället det är utomordentligt farligt att
utesluta dem ur förslaget.

Även om man inte kan lösa problemet
med ungdomsprostitutionen med
några lagparagrafer, tror jag att en av
vägarna att komma åt den är ett straffhot
för kunderna för att därigenom få
dessa att avhålla sig från att utnyttja
de unga flickorna.

Visst kan det vara svårt att avgöra
åldern på en ung flicka, men den
som utnyttjat en flicka som är under
18 år måste i alla fall kunna åberopa
någon omständighet som gör det troligt
att han missuppfattat flickans ålder,
d. v. s. att han ansett henne vara äldre
än hon verkligen är.

Herr Martinsson är rädd för att andra
förhållanden än de som hör till prostitutionen
skall komma att inrymmas
under sådana förbindelser som avses
med lagrummet. Hans farhågor härvidlag
saknar all grund. Utskottet har uttryckligen
sagt att det måste vara fråga
om verklig ersättning. Det får naturligtvis
bedömas från fall till fall, om
annan ersättning än pengar skall anses
utgöra sådan ersättning. Jag vill under -

102 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Brottsbalk, m. m.

stryka att under stadgandet inte faller
sådana förbindelser, mer eller mindre
fasta, som grundar sig på en personlig
bekantskap och där det finns en ömsesidig
känsla.

Det föreligger nästan alltid bevissvårigheter
vid sedlighetsbrott, men jag
kan inte förstå att vi av den anledningen
skulle lämna gärningar straffria, som vi
anser böra falla inom det straffbara
området.

Herr Martinsson frågar vidare om
utskottet anser det betydelselöst att utpressningsbrotten
kommer att öka. Jag
tycker att det är för tidigt att yttra sig
om en eventuell ökning av dessa brott,
men jag håller nog med justitieministern
i hans förmodan, att de inte kommer
att öka genom denna lagstiftning.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att såväl utpressning som rånförsök är
straffbelagda, strängt straffbelagda bär
i landet, och det finns alltså möjlighet
att komma åt dessa fall.

Det var dessutom med tillfredsställelse
som jag hörde justitieministern säga,
att han förbereder en lagstiftning, enligt
vilken vid åtalsprövning hänsyn
skulle tas till den situation som ett offer
för utpressning kunde befinna sig i.

I dag har även frågan, huruvida de
yngsta lagöverträdarna skall kunna bli
föremål för fängelsestraff, diskuterats.
Den frågan har behandlats så utförligt,
att jag inte skall trötta kammaren med
att ytterligare belysa detta problem.
Men jag vill helt instämma med justitieministern,
att en av anledningarna
till att man måste bibehålla denna möjlighet
är att ungdomsfängelsenämnden
anser sig böra behandla alla fall efter
samma normer. Jag vill dock ifrågasätta
om man inte så småningom borde försöka
få till stånd en ändring av denna
praxis.

Den lösning, som fru Sjövall rekommenderar,
nämligen att man skulle införa
säranstalter för dessa ungdomar,
tror jag knappast vore lycklig. För ungdomarna
är det väl ganska likgiltigt

vem som är huvudman för dessa säranstalter.
De blir lika isolerade vare sig
anstalten sorterar under fångvårdsstyrelsen,
barnavårdsnämnden eller sinnessjukvården.
Det ena alternativet ger
alltså inte större möjligheter än det
andra att återanpassa dem i samhället.

Herr Senander har frågat mig om utskottets
inställning till andra stycket i
4 kap. 6 §. Ser man utskottets uttalande
mot bakgrunden av de spörsmål motionärerna
aktualiserat, torde herr Senanders
fråga ha besvarats redan i utlåtandet.
Motionärerna bär nämligen befarat,
att andra stycket ger möjlighet att tilllämpa
straffbestämmelsen mot stridsåtgärder
som arbetarna vidtar på arbetsplatserna.
På detta har utskottet svarat
att stadgandet ej kan bli tillämpligt
om anställningsförhållande föreligger.
Det ger väl tillräckligt besked om utskottets
inställning.

Herr von Friesen bär yrkat bifall till
ett motionsförslag att stadgandet i 17
kap. 6 §, om beljugande av myndighet,
skall utgå ur förslaget. Jag vill med anledning
härav säga, att detta stadgande
har sin motsvarighet i nu gällande
strafflag. Den enda förändringen är att
man inför en annan brottsbeteckning.
Vi har ansett att hänsynen till de allvarliga
skadeverkningar, som särskilt
i orostider kan inträda till följd av
osann ryktesspridning, motiverar att
man bibehåller stadgandet i den nya
lagen.

Det framhölls redan vid tillkomsten
av den nu gällande lagen att de påståenden
som avsågs måste vara till sitt innehåll
osanna och att gärningsmannen
måste ha handlat uppsåtligen. Det finns
då enligt utskottets mening inte någon
anledning att med hänsyn till yttrandefriheten
hysa några betänkligheter mot
dessa bestämmelser. Men vi bär velat
framhålla att man inte får ta kravet på
bevisning om uppgifternas sanningslöshet
alltför lätt. Enbart den omständigheten
att en myndighet dementerar
en uppgift får inte i och för sig medföra

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 103

att man inte kräver ytterligare bevisning.
Jag vill dessutom i detta sammanhang
säga, att den nuvarande rättstilllämpningen
inte motiverar de farhågor
herr von Friesen hyser. Hittills har det
inte uppkommit några som helst missförstånd
av den art som herr von Friesen
omnämnt.

Jag vill, herr talman, sluta mitt anförande
med att uttrycka en förhoppning
om att kammaren, då vi nu står
i begrepp att gå till omröstning om
brottsbalksförslaget i utskottets utlåtande,
skall kunna göra detta i — som någon
talare här tidigare sade — en god
anda. Det har givetvis betydelse i vilken
anda riksdagen fattar ett beslut,
och jag vill hoppas att vi skall göra det
i så stor samstämmighet som möjligt.

Därefter anförde:

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Fru Gärde Widemar
hade några anmärkningar att göra mot
vad jag hade sagt rörande sedlighetsbrotten.
Det görs av utskottsmajoriteten
gällande, att det är fråga om en terminologiförbättring,
när man talar om könsligt
umgänge. Det har också framhållits
här tidigare, att det inte är detsamma
som könsumgänge utan något annat som
straffrättskommittén, departementschefen
och även utskottet haft svårigheter
att tala om vad det egentligen är. Det
gamla otuktsbegreppet tolkades restriktivt
av domstolarna, men man visste
ungefär vad man hade att hålla sig till.
Detta gjorde också att gränsfallen ibland
kom att falla under begreppet sedlighetssårande
handling, och de bedömdes
betydligt mildare.

Fru Gärde Widemar har missuppfattat
mig när jag talade om familjesolidariteten
i samband med det nya våldtäktsbrottet
i äktenskapet. Jag ansåg
inte alls att det var något utslag av
familjesolidaritet, när man fann sig i
det ena eller andra handlingssättet från
makens sida i äktenskapet. Däremot

Brottsbalk, m. m.

påpekade jag vad jag som en lantlig
advokat har fått uppleva av såväl skilsmässor
som brottmål — även om det naturligtvis
inte har förunnats mig att titta
på djupet i storstadsträsket — nämligen
hur i vissa familjer hustrun den ena
dagen kommer och anmäler mannen
för misshandel, alkoholmissbruk, andra
graverande handlingar gentemot henne.
Dessutom vill hon gärna bli skild från
honom. Men tre-fyra dagar senare säger
hon att allting är bra. Man har upplevt
en försoning. Jag förmodar att detta har
gått till ungefär som fru Sjövall tidigare
i dag har sagt: hustrun vill då inte mannen
något ont. Framför allt vill hon inte
att myndigheterna skall ingripa mot
honom. Det nya slagträ, som man sätter
i kvinnornas händer i dessa hem,
är ett olyckligt slagträ, som ger möjlighet
till utpressning och allehanda
trakasserier.

Vi har också hört hur herr Lassinantti
talat om att han som polisman
knappast skulle vilja uppehålla sin
tjänst sedan ifrågavarande bestämmelse
satts i kraft.

Det har också gjorts anmärkningar
mot vad jag har sagt om 8 och 9 §§.
Vad jag därvidlag har velat framhålla,
är att man skapar en viss rättsosäkerhet.
Man kan naturligtvis säga att det
inte är mer än rätt åt kunderna att de
blir lagförda och att det inte är synd
om dem, om de drabbas av skandalisering,
utpressning o. s. v., men 8 § jämförd
med 9 § skapar farlig rättsosäkerhet,
vilket också advokatsamfundet
framhåller i tydliga ordalag.

Herr SENANDEIl (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde i förmiddags
en fråga till utskottets talesman beträffande
den rätta tolkningen av 4 kap. 6 §.
Nu har utskottets ordförande besvarat
min fråga, och såvitt jag kan förstå understrykes
därmed utskottets tolkning
av paragrafen. Då jag finner detta svar
acceptabelt har jag ingen anledning att
fasthålla vid motionen. Vi utgår själv -

104 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Brottsbalk, m. m.

fallet ifrån att denna paragraf inte kan
tillämpas på det sätt som vi förutsatte
i motionen, och då är vi tillfredsställda.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Fru Gärde Widemar
har framhållit att hon och jag ser på
en rad av dessa problem ur enligt hennes
mening oförenliga ståndpunkter.
Hon ser på dem som juristen och jag
ser på dem som läkaren, och jag skulle
därmed ha en lekmannamässig uppfattning
om lagars utformning.

Förlåt, fru Gärde Widemar, är juristen-lagstiftaren
aldrig intresserad av
hur lagstiftningen som instrument fungerar
ute i samhället? De vittnesbörd
han får om den problematik lagstiftningen
kan skapa måste väl komma från
gemene man, från lekmännen, från människor
som upplever lagstiftningen som
ett mer eller mindre orättfärdigt tryck.
Men det är väl knappast juristen som
har de erfarenheterna. När det gäller
något så utomordentligt ömtåligt som
normal samvaro mellan människor måste
väl uppgifterna om vad lagstiftningen
därvidlag kan göra hämtas från annat
håll.

Jag har föreslagit möjligheten av att
man skulle försöka ta reda på de olika
problemställningarna. Jag har sagt att
förslaget innebär ett omkull vältan de
av en kulturell tradition. Det är kanske
riktigt att vi gör så, men det integitetsbegrepp
som vi har knutit kring
kvinnan har medfört nyskapelser i denna
lagstiftning. Innan detta är accepterat
såsom ett kulturellt mönster kommer
konflikter att uppstå. Frågan är då
hur allvarliga konflikterna kan vara.

I vissa bestämda sammanhang tror jag
att de kommer att vara allvarliga.

Vi har även fått ett nytillskott till
lagen, i prostitutionsparagrafen. I övrigt
är det i huvudsak ett uppsnyggande
och ett förenklande av gällande rätt.
På grund härav har reservanterna accepterat
vad som förut har gällt. Vi
har ju svårigheter att till exempel an -

gripa våldtäktsproblemet, särskilt när
det kopplas samman med 2 §, som även
gäller andra företeelser, vilka man måste
finna lagteknisk form för att bemästra.
En del är här gammalt och en
del är nytt, och detta har gjort både att
vi inte har förstått lagen och att vi inte
har kunnat formulera en annan lagtext
på endast några dagar.

Jag har tidigare frågat när det t. ex.
gäller prostitutionen, om det är någon
av oss, som har erfarenhet av om en
kriminalisering innebär en förändring
av taxesättningen. Stiger eller faller
priset efter kriminaliseringen? Den inverkan
på villkoren för den prostituerade,
som en så enkel sak kan medföra,
är kanske svår att ta reda på, men den
måste ovillkorligen resultera i ändrade
villkor. När jag vänder mig mot prostitutionsparagrafen
är det därför att den
skadar både den prostituerade och kunden.
Därmed har jag inte sagt, att det
inte existerar något problem i det fallet.
Men jag vill inte lösa det med hjälp
av polisutredningar och domstolsförhör,
utan jag vill lösa det på vårdplanet och
genom ett ökat kunnande om hela problematiken.
Det förhåller sig inte alls
så att jag skulle vilja lämna frågan därhän,
utan jag vill bara att den skall få
en annan lösning.

I mitt arbete med abortpatienter har
jag frågat dem om deras sexuella beteendemönster,
ty vetskap om detta utgör
en värdefull vägledning när det gäller
att avgöra, om sterilisering skall företas
eller inte. Enligt framlagda siffror,
som jag vill ansluta mig till, är det påtagligt
fel att göra en sterilisering i 25
procent av fallen och ett allvarligt fel
i 8 procent av fallen. Vid en mycket
ingående utfrågning av patienterna har
jag fått intrycket — och vid det här laget
har jag börjat att lära mig hur människor
beter sig — att de raggarskildringar,
som förekommit de senaste åren
och som är både kusliga och skrämmande,
sannolikt överensstämmer med
verkligheten. På detta område finns

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 105

kvar en primitivitet och brutalitet inom
mycket stora grupper. Det är bland de
kulturellt mest avancerade som man har
fått det kulturellt mest avancerade och
hänsynsfulla mönstret. Men det är inte
dessa människor det här är fråga om
utan de som har det minst kulturella
mönstret och har kvar det mest primitiva
och aggressiva beteendet.

Det är över huvud taget obegripligt
för oss att det kan tillgå på det sätt
som sker. När denna grupp med raggarmentalitet
eventuellt upptäcker utpressningsmöjligheterna,
har den en
mycket liten spärrmekanism mot att använda
dessa. Det är därför jag är så
rädd för förslaget på denna punkt. Jag
tror alltså att den föreslagna paragrafen
gör mer skada än nytta. Det är på andra
vägar man skall kunna lösa problemen
än med polis och domstol.

Herr talman! Under de timmar som
har gått sedan debatten började har det
visat sig, att många av kammarens ledamöter
har fört en intensiv diskussion
kring 1 och 2 §§ i 6 kap. Det bottnar
väl just i att man till syvende og sidst
med denna lagstiftning åsyftar en förändring
av ett kulturellt mönster och
ett steg framåt. Man vill här skydda
integritetstanken, men just därför att
det innebär ett brott mot en gammal
kulturföreställning, som inte är ett tiotal
eller hundratal år utan många tusental
år gammal, råder det tveksamhet
kring frågan huruvida våldtäktsbegreppet,
sådant det utformats i brottbalksförslaget,
i sak fått den lyckligaste utformningen.

Herr Heckscher meddelade tidigare i
dag, att han skulle ansluta sig till fröken
Mattsons reservation. Såvitt jag förstod
honom rätt innebar det just ett sätt att
uttrycka sin tveksamhet. Fröken Mattsons
reservation innebär inte något
förslag till saklig ändring av lagtexten
utan är ett sätt att uttala en tveksamhet
— vi är väl medvetna om att det
inte är juridiskt bindande. I likhet med
herr Heckscher tror jag att om kamma4*
— Andra kammarens protokoll 1962.

Brottsbalk, m. m.

rens ledamöter ansluter sig till fröken
Mattsons reservation innebär det inte
någon reell förändring i sak. Däremot
blir det kanske ett uttryck för kammarens
tveksamhet, en form av anhållan
— för övrigt den enda man kanske kan
göra i ett så krångligt fall, där det
inte bara gäller att formulera medicin
i paragrafer utan att formulera kultur
i paragrafer — att departementschefen
överväger en omprövning innan
lagförslaget blir definitivt år 1965.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Fru Sjövall frågar mig
om jurister inte är intresserade av hur
lagen verkar i normal samvaro mellan
människorna. Jag vill svara att vi nog
är minst lika intresserade som fru Sjövall
av hur den lag som vi stiftar verkar.
Vi har också erfarenheter därav
från våra arbetsområden. De erfarenheterna
kanske inte alls är desamma som
fru Sjövalls, vilket kanske beror på att
vi får mera kontakt med den normala
samvaron mellan människorna än fru
Sjövall, som synes få den mesta kontakten
med dem som redan blivit skadade i
samhället av den ena eller andra anledningen.

Då fru Sjövall här uppträder som medicinsk
sakkunnig i fråga om synen på
sedlighetsbrotten, vill jag erinra kammarens
ledamöter om att förarbetet till
denna lag har utförts i samråd med medicinsk
sakkunskap. Redan straffrättskommitténs
arbete, som resulterade i
detta kapitel, gjordes i samråd med
överläkaren docenten Bo Gerle och
överläkaren fru Elsa-Brita Nordlund.
Det finns ingen anledning att underkänna
deras medicinska expertis då det
gäller att bedöma detta lagförslag och
dess verkningar.

För att återgå till begreppet otukt
eller könsligt umgänge, så vill jag till
herr Martinsson säga att jag inte anser
att det är någon fördel, att verklig
otukt enligt gällande lag ibland blir
rubricerad som sedlighetssårande handNr
33

106 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Brottsbalk, m. m.

ling. .Tåg tycker att detta är en brist i
den nuvarande lagen, och jag tror att
den bristen kommer att bli avhjälpt
med den nya rubriceringen.

Beträffande en av de andra debattfrågorna,
våldtäkt i äktenskapet, kan
jag inte inse att det egentligen är någon
skillnad mellan landsorfsadvokaternas
och stockholmsadvokaternas erfarenhet.
Problemet är nog i stort sett detsamma
oavsett bosättningsorten. Men jag vill
understryka att det inte är i de familjer
herr Martinsson åsyftar som man
springer fram och tillbaka till polisen
med anmälan om misshandel eller våldtäkt.
Det är mycket gravare situationer
som resulterar i sådana anmälningar. I
de fall där mannen vid upprepade tillfällen
gör sig skyldig till grovt våld
mot hustrun för att uppnå samlag anser
jag det vara på sin plats att gå till polisen
— och polisen får finna sig i att
göra utredningar i dessa fall.

Varför skall inte en gift kvinna ha
samma skydd som alla andra kvinnor,
samma rätt att gå till polisen i en sådan
situation? Här är det inte fråga
om någon nyskapelse i lagen i fråga
om kvinnans integritet. Det är bara fråga
om den integritet som alla andra
kvinnor har, vilka lever i fasta, mindre
fasta eller helt lösaktiga förbindelser,
och den föreslås nu bli utsträckt också
till gifta kvinnor. Detta är inte något
nyskapande utan uppfyllande av ett
rättfärdighetskrav.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Ärendet kommer att företagas till avgörande
på sådant sätt, att beslut först
fattas beträffande samtliga de frågor
som berörs i de vid utlåtandet fogade
reservationerna, varvid den i reservationerna
tillämpade uppdelningen och
inbördes ordningen följes. Härefter
framställes propositioner beträffande
det motionsyrkande, till vilket bifall
yrkats under överläggningen. Slutligen

ställes utskottets hemställan i övrigt under
proposition i ett sammanhang.

I. Reservationer vid A. i utskottets hemställan,
avseende förslaget till brottsbalk

Motiveringen betr. 5 kap., i vad avser
straffrättsligt skydd mot ärekränkning
för kollektiva enheter av privat natur.

Utskottets motivering godkändes.

5 kap. 5 § (avser åtalsreglerna vid
ärekränkn in gsbrott)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Gärde
Widemar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 5 kap.
5 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av herr Per-Olof Hanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 176 ja och 35
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 107

Motiveringen betr. 6 kap. i § (avser
våldtäkt och våldförande)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den i reservationen anförda
motiveringen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sjövall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 6
kap. 1 | förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande, som föreslagits i den till
paragrafen fogade reservationen av fröken
Mattson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Sjövall begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 72 ja och 126 nej, varjämte
19 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den i
reservationen av fröken Mattson anförda
motiveringen.

Motiveringen betr. 6 kap. 2 § (avser
frihetskränkande otukt)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets
motivering, dels ock på godkännande
av den i reservationen anför -

Brottsbalk, in. m.

da motiveringen; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Sjövall begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren godkänner
första lagutskottets yttrande i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser
6 kap. 2 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det yttrande, som föreslagits i den
till paragrafen fogade reservationen av
fröken Mattson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Sjövall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 84 ja och 121 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt den i
reservationen av fröken Mattson anförda
motiveringen.

6 kap. 8 § (avser förförelse av ungdom) Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Sjövall
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

108 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Brottsbalk, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 6 kap.

8 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av fröken Mattson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterdngspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Heckscher begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 99 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

6 kap. 9 § (avser tillämpningen av
straffbestämmelser rörande sedlighetsbrott) Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Sjövall
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 6 kap.

9 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av fröken Mattson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Sjövall begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 114 ja och 97 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

S kap. 7 § (avser tillgrepp av fortskaffningsmedel) Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Landgren begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser
8 kap. 7 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit den
till paragrafen fogade reservationen av
herr Ahlkvist in. fl.

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 109

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Landgren begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 84 ja och 128 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit den till
paragrafen fogade reservationen av herr
Ahlkvist m. fl.

25 kap. 2 § (avser bl. a. jämkning av
dagsbotsbelopp)

Utskottets hemställan bifölls.

26 kap. h § (avser tillämpningen av
fängelsestraff för ungdom i åldern under
18 år)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av fröken Mattson; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Martinsson begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 26 kap.
4 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den
till paragrafen fogade reservationen av
fröken Mattson.

Brottsbalk, m. m.

emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 137 ja och 73 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skrivelse till Kungl. Maj:t betr. 26
kap. 6 och 7 §§ (avser villkorlig frigivning) Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Gärde
Widemar begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser skrivelse
till Kungl. Maj:t betr. 26 kap. 6
och 7 §§ förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragraferna fogade reservationen
av herr Per-Olof Hanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 37 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

110 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Brottsbalk, m. m.

27 kap. 5 § (avser fullgörande av skadeståndsslcyldighet) Utskottets

hemställan bifölls.

28 kap. 1 § (avser möjligheterna att
ådöma skyddstillsyn)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av fröken Mattson; och fann
herr andre vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Martinsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 28 kap.
1 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av fröken Mattson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Martinsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 148 ja och 61 nej, varjämte
8 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

28 kap. 11 § (avser tillfälligt omhändertagande
av den som ådömts skyddstillsyn) Herr

andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Martinsson
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 28 kap.
11 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragrafen fogade reservationen
av fröken Mattson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Martinsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 154 ja och 59
nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

35 kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 § (avser
preskription av möjlighet att ådöma
straff)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Gärde
Widemar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 111

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 35 kap.

1—3 §§ och 36 kap. 9 § förslaget till
brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den till paragraferna fogade reservationen
av herr Per-Olof Hanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fru Gärde Widemar begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 147 ja och 67 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

II. Reservation vid D. i utskottets hemställan,
avseende framställning till Kungl. Maj:t om utredning
av frågan rörande kortvarigt
frihetsberövande

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Fröding
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser utredning
om kortvarigt frihetsberövande,
röstar

Ja;

Brottsbalk, in. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
den vid D. i utskottets hemställan fogade
reservationen av herr Per-Olof Hanson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Fröding begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 136 ja och 73 nej,
varjämte 6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

III. Motionsyrkande

17 kap. 6 § förslaget till brottsbalk
(avser beljugande av myndighet)

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till motionerna
I: 541 och IT: 645; och fann herr andre
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
von Friesen begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, såvitt avser 17 kap.
6 § förslaget till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit motionerna
I: 541 och II: 645.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

112 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr von Friesen begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 153 ja och 46 nej, varjämte
18 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

IV. Utskottets hemställan i de delar, beträffande
vilka beslut icke tidigare fattats

Bifölls.

§ 2

Herr ANDRE VICE TALMANNEN
yttrade:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att hos vaktmästarna
i kapprummet utlagts två anteckningslistor.
Den ena är en anteckningslista
för besök vid utställningen Konstens Venedig
i Nationalmuseum tisdagen den
27 november kl. 13.30. Ledamöterna beredes
härvid till en början tillfälle att se
de nya lokaler, foajé, hörsal, m. m., som
tillkommit såsom en första etapp i den
av lotterimedel bekostade inre ombyggnaden
av museet. En orientering ges rörande
utställningen, och denna besökes
därefter i grupper under ledning av
sakkunnig ciceron.

Den andra listan är en insamlingslista
som avser bidrag till Rädda Barnens
verksamhet bland algeriska barn
och ungdomar. En redogörelse för medlens
användning har upptagits i insamlingslistan.

§ 3

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels Kung].

Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Genom en den 28 september 1962 dagtecknad
proposition, nr 182, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda protokoll,
föreslagit riksdagen att antaga
följande

Förslag

till

Lag

om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten Härigenom

förordnas, att Konungen
eller myndighet, som Konungen bestämmer,
äger efter framställning av kommun
medgiva, att fluor må på de villkor,
vilka föreskrivas i medgivandet, i kariesförebyggande
syfte tillsättas vatten
som inom kommunen tillhandahålles genom
allmän anläggning för vattenförsörjning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1963.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i ämnet väckta
motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 31 i
första kammaren av herr Osvald in. fl.
samt nr 53 i andra kammaren av herr
Johansson i Norrköping m. fl. om bestämmelser
som medgåve tillsättande av
fluor till dricksvatten;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 756 i
första kammaren av herr Palm m. fl.
samt nr 911 i andra kammaren av herr
Carbell m. fl.,

de likalydande motionerna nr 757 i

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 113

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

första kammaren av fru Segersledt Wiberg
samt nr 913 i andra kammaren av
herr Källstad m. fl.,

de likalydande motionerna nr 758 i
första kammaren av fru Gärda Svenson
samt nr 914 i andra kammaren av
herrar Persson i Heden och Nilsson i
Tvärålund,

motionen nr 912 i andra kammaren
av herrar Holmberg och Hagberg, samt

motionen nr 915 i andra kammaren
av fru Sjövall m. fl.

I motionerna I: 31 och II: 53 hade yrkats,
»att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa om
en skyndsam utredning i avsikt att gällande
bestämmelser ändras så att fluortillsättning
till dricksvatten för att
minska tandrötan under vissa omständigheter
blir tillåten».

I motionerna I: 757 och II: 913, motionen
11:912 samt motionen 11:915
hade yrkats, att riksdagen måtte avslå
propositionen.

I motionerna I: 756 och II: 911 hade
yrkats, »dels att riksdagen måtte avslå
det i propositionen framlagda förslaget
att medgiva landets samtliga kommuner
rätt till fluoridering av dricksvatten
samt dels att riksdagen dock må besluta
medgiva rätt för Norrköpings stad att
fortsätta sin försöksverksamhet med
fluoridering av dricksvatten».

I motionerna I: 758 och II: 914 hade
yrkats, att riksdagen måtte avslå propositionen
samt i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla att förslag om intensifierad
forskning rörande användning av
fluor på olika sätt i den kariesprofylaktiska
verksamheten måtte framläggas
snarast möjligt.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 756 och
II: 911 om avslag å propositionen,

2) yrkandet i motionerna I: 757 och
II: 913,

3) yrkandet i motionerna I: 758 och
II: 914 om avslag å propositionen,

4) yrkandet i motionen II: 912, samt

5) yrkandet i motionen II: 915,
måtte bifalla förevarande proposition,
nr 182;

B. att yrkandet i motionerna I: 756
och II: 911 om dispens på annat sätt än
genom den föreslagna lagen för Norrköpings
stad att bedriva fluoreringsförsök
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att yrkandet i motionerna I: 758
och 11:914 om intensifierad forskning
rörande användning av fluor i den kariesförebyggande
verksamheten, i den
mån det icke kunde anses besvarat genom
vad utskottet i utlåtandet anfört,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

D. att yrkandet i motionerna I: 31 och
II: 53 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Nordström och fru Gunne, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 756 och
II: 911 om avslag å propositionen,

2) yrkandet i motionerna I: 757 och
II: 913,

3) yrkandet i motionerna I: 758 och
II: 914 om avslag å propositionen,

4) yrkandet i motionen II: 912, samt

5) Yrkandet i motionen II: 915,
måtte avslå förevarande proposition,
nr 182;

B. att yrkandet i motionen I: 756 och
II: 911 om dispens på annat sätt än genom
den föreslagna lagen för Norrköpings
stad att bedriva fluoreringsförsök
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att riksdagen i anledning av yrkandet
i motionerna I: 758 och II: 914 om
intensifierad forskning rörande användning
av fluor i den kariesförebyggande
verksamheten måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t som sin mening giva till

114 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

känna vad reservanterna anfört om sådan
forskning; samt

D. att yrkandet i motionerna I: 31 och
II: 53 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru GUNNNE (h):

Herr talman! Debatten i fluorfrågan
har förts med mycket stor intensitet.
Man har kunnat iakttaga hela skalan av
nyanser i uppfattningarna alltifrån en
till hänförelse gränsande trosvisshet via
en mer eller mindre klart uttalad tveksamhet
av olika grader fram till ett
mycket övertygat motstånd.

När jag nu skall tala för den reservation,
som jag tillsammans med fröken
Nordström i första kammaren har fogat
till det föreliggande utlåtande!, utgår
jag från att kammarens ledamöter är informerade
genom det material som har
redovisats i propositionen och utlåtandet
liksom också genom den allmänna
debatt som har förts. Jag räknar därvid
även med att andra talare i denna diskussion
kommer att motivera sin misstro
mot det framlagda förslaget. Därför,
herr talman, kan jag fatta mig förhållandevis
kort.

Först vill jag understryka, att vi som
yrkar avslag på propositionen inte har
bestridit att fluorhaltigt vatten motverkar
karies. Det är ett par andra synpunkter
som har trätt i förgrunden då
vi har tagit ställning till ett lagförslag,
som öppnar möjlighet att under vissa
villkor medge kommuner rätt att tillsätta
fluor til! vattenledningsvattnet.

Vi konstaterar i reservationen, att
fluoreringen innebär ett tvång för den
enskilde därigenom, att han betages
möjligheten att använda vatten utan
fluorinblandning. Regeringsrätten har
också fäst uppmärksamheten på denna
konflikt mellan individens valfrihet och
en sådan åtgärd som vattenfluoreringen,
när regeringsrätten i sitt utslag angåen -

de norrköpingsfallet konstaterar: »Genom
det sätt på vilket det med fluor tillsatta
vattnet tillhandahålles blir vidare
möjligheten att undvika användning av
sådant vatten betagen dem som så
önska.»

Reservanternas betänkligheter på
denna punkt delas i viss utsträckning av
inrikesministern då han skriver: »En
framträdande nackdel med vattenfluorering
är att åtgärden praktiskt sett i
hög grad beskär den enskildes valfrihet.
» När departementschefen därefter
går in på en diskussion om förhållandet
mellan individens valfrihet och samhällsnyttan
kommer han till den slutsatsen,
att samhällsnyttan överväger.
Han gör i detta sammanhang jämförelser
med smittkoppsvaccinering och vattenklorering.

Vi reservanter har inte funnit dessa
jämförelser hållbara. Smittkoppsvaccineringen
förebygger en högst smittosam
och mycket farlig sjukdom. Den företas
under läkarkontroll, och dispens kan
under vissa förutsättningar medges. Kloreringen
företas för att avlägsna skadliga
bakterier och syftar därvid till att
göra vattnet tjänligt att förtära. Fluoreringen
däremot innebär tillsättandet av
ett ämne som skall upptas i kroppen för
att utöva en bestämd påverkan på denna.
Vi har tillåtit oss konstatera, att en
dylik medicinering utgör ett sådant ingrepp
i den personliga friheten, att den
av denna anledning kan ifrågasättas.

Uttrycket är försiktigt valt. För alla
som sysslar med allmänna angelägenheter
står det nog klart, att förhållandet
mellan den enskildes valfrihet och den
allmänna samhällsnyttan i all utvecklad
samhällsgemenskap innebär en avvägningsfråga.
I det nu aktuella sammanhanget
avtecknar sig frågan om valfriheten
bl. a. mot bakgrunden av två betydelsefulla
faktorer, dels den outredda
frågan om de framtida hälsoriskerna,
dels tillgången på andra alternativ för
fluorapplikation än den tvångsmässiga
konsumtionen, och tar man de faktorer -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 115

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

na med i räkningen blir slutsatsen om
förhållandet mellan samhällsnytta och
valfrihet i här föreliggande sammanhang
en annan än den som dras i propositionen.

Ovissheten inför framtiden lyser för
all del igenom även i propositionen. Jag
citerar departementschefens skrivning,
återgiven i utskottsutlåtandet på s. 14:
»För min del är jag därför beredd att
godtaga den allmänna meningen hos experterna
på området, att hittills vunna
erfarenheter av fluor utgör ett starkt
stöd för att vattenfluorering inte innebär
beaktansvärda hälsorisker ens för
personer, som kan antagas vara känsliga
för fluorpåverkan. Å andra sidan torde
man, såsom också framhållits på sakkunnigt
håll, inte med bestämdhet våga
påstå att det är klarlagt, att en daglig
fluorkonsumtion, låt vara i små mängder,
inte skulle kunna leda till vissa ännu
ej iakttagna oförmånliga verkningar
i speciella fall.»

Herr talman! Vi har hyst samma tveksamhet
som inrikesministern, men vi
har inte dragit samma slutsatser. Här
har experter uttalat skilda meningar beträffande
de framtida hälsoriskerna.
Fluor är ett andra klassens gift. Vi vet
ingenting om hur en långvarig fluorkonsumtion,
låt vara i små mängder,
inverkar på människor i allmänhet, och
vi vet ingenting om hur den inverkar
på människor med speciella sjukdomar
eller sjukdomsanlag. Man kan bara tänka
på sockersjuka eller på dispositionen
för allergiska sjukdomar. Det är på oss
det ankommer att väga mening mot mening.
Det är inte så enkelt som att döma
efter vad en majoritet av forskare och
vetenskapsmän säger, i synnerhet inte
om denna majoritet inte med bestämdhet
kan påvisa, att framtida hälsorisker
är uteslutna —• och det har den inte
kunnat göra.

Det finns andra experter, som hyser
så starka betänkligheter beträffande
framtidsrisken, att de avråder från vattenfluorering.
Av dem som på sistone

har yttrat sig i denna riktning nämner
jag professor Theorell, vars ord ofta användes
som tillhygge i denna debatt.
Han konstaterade i en intervju den 27
oktober, att man inte helt kan bortse
från skadeverkningar, eftersom man
med en tillsats av 1 mg per liter kommer
mycket nära den halt, där fluorfläckar
uppträder på tänderna, nämligen 3 mg
per liter. Detta hans uttalande måste ses
mot bakgrunden av de stora svårigheterna
att hålla fluorhalten i vattnet konstant.
I Norrköping har man sålunda
kunnat påvisa variationer uppåt i vattnets
fluorhalt. Samme vetenskapsman
förklarade i en intervju för någon dag
sedan, att även om han ansåg skäl föreligga
för försökens fortsättande i Norrköping
—- vilket väl dikterades av ett
renodlat vetenskapligt intresse från
hans sida — så betyder detta inte en
rekommendation av allmän fluorering
av dricksvatten. Sådan fluorering kan
enligt hans mening inte tillåtas.

Medicinska fakulteten i Göteborg har
nyligen uttalat sig om lagförslaget. Den
säger att de senaste årens erfarenheter
på läkemedelsområdet i hög grad understryker
svårigheterna att avgöra i
vad mån ett ämne är giftigt eller inte.
Som exempel namnes fenacetin, som
först efter ett halvt sekels användning
visade sig i inte så få fall framkalla njurskador
med dödlig utgång. Fakultetens
inställning till vattenfluorering över huvud
är lika negativ som den var 1958,
och den konstaterar att några nya fakta
sedan dess inte har tillkommit som motiverar
en ändrad inställning.

Herr talman! När expertisen är både
osäker och oenig beträffande de framtida
hälsoriskerna, finns det för mig
ingen möjlighet att biträda det framlagda
lagförslaget.

Vi har i reservationen tillåtit oss att
erinra om den fluorprofylaktiska verksamhet
som bedrives eller har beslutats
på olika håll i vårt land, bl. a. genom
lokal behandling av mun och tänder. Utskottsmajoriteten
erkänner för sin del,

Ilo Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning- av fluor till vattenledningsvatten

att en sådan applikation är att föredraga
med hänsyn till valfriheten, men utskottet
tillägger att såvitt framgår av
hittills vunna resultat visar sig vattenfluoreringen
långt överlägsen andra metoder.
Här måste anmärkas två omständigheter.
För det första har inte den
lokala behandlingen av munhåla och
tänder med fluorhaltigt vatten fått den
utbredning som man haft starka skäl att
förutsätta att den skulle få. Man vet därför
inte vilka gynnsamma resultat som
kan vinnas med den. Jag kan inte underlåta
att i sammanhanget erinra om att
man på platser, där sådan fluorbehandling
systematiskt bedrivits, har vunnit
mycket lovande resultat och att denna
verksamhet därför kommer att utvidgas.

För det andra måste man enligt min
mening även kunna acceptera en något
lägre procent i fråga om den speciella
behandlingens effektivitet, när man
kan räkna med två så viktiga fördelar
som friheten från farhågor för framtida
hälsorisker och friheten från tvångsmässig
konsumtion av fluorerat vatten.
Vidare tycker jag inte att man helt kan
bortse från den inte oväsentliga omständigheten,
att det faktiskt också går
att minska tandrötan genom att skära
ned sötsalcskonsumtionen och med en
allmän god munhygien!

Herr talman! Här finns många andra
problem att ventilera i detta sammanhang,
men jag anser mig ha tagit kammarens
uppmärksamhet i anspråk länge
nog, framför allt med tanke på att flera
talare väntar på att få ordet, och jag
ber därför att få sluta med att yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru
Kristensson samt herrar Hedin och Magnusson
i Borås (samtliga h).

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Med anledning av proposition
nr 182 med förslag till lag om

tillsättning av fluor i vattenledningsvatten
har jag och flera med mig väckt en
motion i denna kammare, nr 913, i vilken
vi yrkar avslag på propositionen.
Jag vill nu här försöka framlägga en
del anmärkningar till propositionen och
vidare en del synpunkter i anledning
av utskottsutlåtandet, vilka jag anser
borde ha lett till en annan slutsats än
den inrikesministern kommit fram till.
Jag avser här faktorer som går att läsa
fram redan av det material propositionen
redovisar.

För det första — det gäller s. 7 i
propositionen — går propositionens
förslag ut på att vattenledningsvattnet
skall tillåtas bli bärare av läkemedel, i
detta fall ett gift, ett enzymgift, nämligen
den vattenlösliga natriumfluoriden.
Det är alltså fråga om ett preparat som
har till uppgift att påverka konsumentens
organism. Det gäller inte en behandling
av vattnet som t. ex. vid klorering,
utan det är fråga om en fluoridering
av människorna i syfte att hämma
karies, speciellt hos barn och ungdom.

Propositionen redovisar riktigt nog,
att de toxiska effekterna av fluor främst
hänför sig till fluorens karaktär av
enzymgift —• den har med andra ord
en hämmande effekt på de kemiska
substanser som medverkar vid omsättningen
av näringsämnen i kroppen, särskilt
äggvita, fett och kolhydrater. Det
är bekant att alla kroppsfunktioner regleras
av enzymer, en verkan som genom
tillsats av fluor kan sättas in oberäkneligt.

Jag vill också anföra att det inte kan
ske någon avfluorisering av vattnet,
t. ex. genom kokning, utan tvärtom sker
genom kokning en koncentration av
fluoren i vattnet. Jag ifrågasätter om
ett gift över huvud taget skall tillsättas
det vanliga dricksvattnet, hur liten
kvantitet det än är fråga om.

För det andra är det riktigt att fluoren
medför en betydande kariesreduktion,
det är vi alla överens om. Men

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 117

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

samtidigt — det framhålles också i propositionen
— kan den framkalla dental
fluoros, d. v. s. missfärgning eller
fläckning av tänderna. Enligt 1955 års
sakkunniga skulle en tillsats av 1 mg
per liter få den effekten, att 10—15 procent
av befolkningen får en sådan dental
fluoros. Till detta kommer, som
även departementschefen redovisar, att
man på sina håll tolkar förekomsten av
dental fluoros även i lindrig form som
tecken på skadeverkningar av fluor
också i andra organ, dit fluor enligt
vad man vet koncentreras, särskilt skelettet
och njurarna. Redan detta borde
ju utgöra en varning.

Jag går för det tredje vidare till s. 17
i propositionen. Där redogöres för ett
yttrande av medicinalstyrelsens rådgivande
nämnd, som redan 1958, märkligt
nog, satte likhetstecken mellan artificiellt
fluoriderat vatten och vatten med
naturlig fluorhalt —• en fråga som debatterats
ganska mycket i tidningarna.
Det är så mycket märkligare som det
numera är känt, att i naturligt fluoriderat
vatten förekommer fluoren tillsammans
med andra mineralsalter, särskilt
kalk, som då är ett skydd mot fluorförgiftning.
Vid den nu aktuella vattenfluorideringen
gäller det en tillsats, inte
av kalciumfluorid utan av natriumfluorid,
ett gift som är sällsynt i naturligt
vatten.

För det fjärde — s. 18 — vill jag påpeka,
att medicinalstyrelsens rådgivande
nämnd 1958 konstaterade, att det
ännu fanns luckor i vår kännedom om
fluorens fysiologiska distribution och
effekt, t. ex. rörande blodets fluorhalt,
eventuell inlagring i omineraliserade
skelettstrukturer, fluorens mera detaljerade
distribution i kroppens celler och
vävnader, dess variationer i saliven
o. s. v. Allt detta borde också vara ett
allvarligt memento.

För det femte —■ s. 20 i propositionen
— redovisas laborator Stålfors’ uppfattning,
som går ut på att det vid vattenfluoridcring
föreligger risk för kronisk

fluorförgiftning hos en del av befolkningen.
Han påpekar också att ett genomförande
av lagförslaget skulle innebära
en tvångsvis utförd massmedicinering.

För det sjätte — s. 22 i propositionen
— redovisas medicinalstyrelsens vetenskapliga
råds uppfattning. Detta råd
ansåg att skillnader förelåg i bedömningarna
särskilt i fråga om fluoridernas
inverkan på det allmänna hälsotillståndet.
Det är på denna punkt vi
möter professor Theorells uppfattning
av år 1958, att man vid fluoridering
hade att räkna med ogynnsamma verkningar
hos ett visst antal individer och
att det var principiellt felaktigt att öppna
möjligheter för en osakkunnig församling
att påtvinga alla enskilda i en
kommun att konsumera ett vatten som
inte var garanterat oskadligt. Att för
åtgärden åberopa minskad kariesfrekvens
hos en del av befolkningen innebär
enligt Theorell, att somliga människor
måste riskera något av sin hälsa
för att förbättra andras. Det är viktigt
att konstatera att detta uttalande är
från 1958. Jag skall strax återkomma
till vad som förekommit under den senaste
tiden. Ser man på uppfattningarna
i det vetenskapliga rådet finner man
att det där förelåg oenighet.

I flertalet av remissyttrandena med
anledning av medicinalstyrelsens förslag
år 1958 påverkades bedömningen
av det förhållandet, att vattenfluorideringen
innebar en tvångsvis genomförd
massprofylax utan individuell medicinsk
övervakning.

Jag vill också framhålla, att justitiekanslersämbetet
avstyrkte en allmän
vattenfluoridering och framhävde, att
en tvångsmässigt genomförd profylaktisk
åtgärd bara kunde ifrågakomma
om den var garanterat ofarlig för varje
individ som skulle underkasta sig denna.
Justitiekanslersämbetet menade också,
afl detta lagförslag endast kunde
genomföras under förutsättning att det
inte medförde hälsorisker för invånar -

118 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

na i kommunen i fråga. Personligen tycker
jag alt redogörelsen för justitiekanslersämbetets
uppfattning här är något
ofullständig. Ämbetet framhöll nämligen,
att det inte kunde anses otvetydigt
klarlagt att vattenfluoridering är
fri från hälsorisker, varför medicinalstyrelsens
förslag år 1958 inte borde bifallas.

Jag är så framme vid s. 31 i propositionen.
De remissyttranden som där redovisas
gäller Norrköpings dispensansökan
av den 30 januari 1962, sedan regeringsrätten
den 7 december 1961 förbjudit
fortsatt vattenfluoridering i Norrköping
av trenne skäl, som jag bär inte
har tid att omnämna. Det dubiösa i
detta är, tycker jag, att inrikesministern
på basis av remissyttrandena om Norrköpings-dispensen
skriver en proposition
med väsentligt vidgad omfattning.

Den fråga jag och säkerligen många
med mig ställer är: Hur är det möjligt
att på basis av dessa remissvar som
gällde en speciell fråga — Norrköpingsdispensen
•— skriva en proposition av
så vidgad omfattning som det här är
fråga om, nämligen att kommun efter
framställning skall medges att få tillsätta
fluor på villkor som föreskrives i
medgivandet?

Medicinska forskningsrådet yttrade
sig i detta sammanhang och menade att
negativa erfarenheter av den tioåriga
verksamheten i Norrköping ej kunde
redovisas, varför man ansåg att verksamheten
där kunde fortsätta. Det var
professorerna Theorell och Waldenström
som utformade detta yttrande.
Det är i detta sammanhang som professor
Theoreils s. k. omvändelse har förekommit
i debatten. Såvitt jag kan förstå
är talet om en omvändelse i professor
Theoreils inställning en myt.

I Göteborgs Handels- och Sjöfarts
Tidning den 27 oktober 1962 hade han
tillfälle att redovisa sin syn på dessa
frågor. Hans uttalande har även redovisats
i Svenska Dagbladet den 20 november
1962, vilket fru Gunne redan

har omnämnt. Jag behöver inte i detalj
redogöra för detta uttalande, utan jag
skall endast anföra att han aldrig yttrat
sig över den föreliggande propositionen.
Han framhåller: »Då fluor är ett
enzymgift och då år 1958 alltför litet
var känt om hur människor reagerar
på det, ansåg jag det säkrare på den tiden
att avråda från allmän fluoridering
av vattenledningsvatten. Sedan dess har
vi fått mera praktisk kunskap genom
Norrköpingsexperimenten. De har inte
givit några negativa resultat, och kariesfrekvensen
bland skolbarn, som fått det
fluoriderade vattnet, har gått ned med
50 procent. Därför kan det finnas goda
skäl att fortsätta Norrköpingsexperimenten
ännu en period. Men detta inrymmer
inte en rekommendation om
allmän fluoridering av vattenledningsvatten.
» Han säger vidare: »...men
man skall inte ha för bråttom med att
ge generella tillstånd för kommunal vattenfluoridering.
Här finns ännu mycket
outforskat, och andra vägar liar inte
prövats tillräckligt.» Prof. Theorell har
inte ändrat mening sedan 1958, vilket
från en rad håll påståtts. Vad han då
yttrade sammanfattningsvis gäller alltjämt
som hans mening: Fluoridering av
vattenledningsvatten bör t. v. inte tilllåtas
(med undantag för Norrköpingsexperimentet).

Detta är alltså den uppfattning han
också nu har, och jag förmodar undantaget
är motiverat av att den tioåriga
försöksverksamhet man har bedrivit i
Norrköping bör fullbordas. Sedan talar
han om att den lokala applikationen av
fluoridhaltiga preparat på tänderna bör
prövas och att saluförandet av fluoriderat
koksalt kan övervägas.

Karolinska institutets lärarkollegium
uttalade sig den 22 februari 1962, varvid
man erinrade om sitt uttalande 1958, att
vattenfluorideringens skadeverkningar
inte kan anses vara styrkta enligt vetenskapliga
kriterier. Denna lärarkollegiets
uppfattning gäller fortfarande. »Kollegiet
har inte haft möjlighet att i detalj

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 119

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

penetrera den nytillkomna litteratur
som åberopas och tillräckliga skäl har
ännu icke förebragts, som skulle motivera
ett generellt tillstyrkande av fluoridering.
»

Till detta kommer ett uttalande från
Göteborgs medicinska fakultet för någon
vecka sedan, vilket delvis berörts
även av fru Gunne. Det är onekligen ett
intressant aktstycke, i vilket fakulteten
ifrågasätter om det inte blivit »en misstolkning
av remissvaren av år 1962, som
i flertalet fall liksom fakultetens remissvar
endast berör frågan om dispens
för försöksverksamheten i Norrköping.
I varje fall vill fakulteten framhålla att
den för egen del ej intar en gynnsammare
ställning till frågan om generella
möjligheter till vattenfluoridering än
den gjorde 1958.---De ur medi cinsk

synpunkt väsentligaste frågorna
är dels i vad mån fluoridtillsatsen kan
anses riskfri, dels vilken grad av kariesprofylax
man kan uppnå med lokal
fluoridbehandling. Ingendera frågan
kan ännu anses definitivt besvarad.
Fakulteten vill i sammanhanget erinra
om att de senaste årens erfarenheter på
läkemedelsområdet i hög grad understryker
svårigheterna att fastställa i vad
mån ett ämne är giftigt eller ej. Som
exempel kan nämnas fenacetin, som
först efter ett halvt sekels utbredd användning
visade sig i icke så få fall
kunna framkalla njurskador med dödlig
utgång.»

Jag kanske skall tillägga att uttalandet
från fakulteten i Göteborg uppenbarligen
gjorts opåkallat. Jag tycker
faktiskt att det är ganska uppseendeväckande
och ett varnande tecken.

Beträffande departementschefens uttalande
vill jag anföra två synpunkter.
På s. 43 i propositionen heter det, såsom
redan påpekats: »Å andra sidan
torde man, såsom också framhållits på
sakkunnigt håll, inte med bestämdhet
våga påstå att det är klarlagt, att en
daglig fluorkonsumtion, låt vara i små
mängder, inte skulle kunna leda till vis -

sa ännu ej iakttagna oförmånliga verkningar
i speciella fall.» Och på s. 44
lämnar departementschefen följande
redovisning:

»En framträdande nackdel med vattenfluorering
är att åtgärden praktiskt
sett i hög grad beskär den enskildes
valfrihet i fråga om fluorkonsumtion.»

Alla dessa anmärkningar borde, tycker
jag, ha lett till en annan slutsats än
den inrikesministern har dragit. Möjligen
skulle det kunna sägas att Norrköping
borde få fullborda sina experiment,
men i övrigt borde slutsatsen ha
blivit, att ingen proposition sådan som
den nu föreliggande skulle ha presenterats.

Låt mig så övergå till utskottsutlåtandet! På

s. 20 betonar utskottet att de försök
som gjorts i Norrköping i och för
sig motiverar att försök med dricksvattenfluorering
fortsättes. Vidare hävdas
att lagförslaget inte har annat syfte
än att möjliggöra fortsatt försöksverksamhet.
Det sägs emellertid ingenting
om att det av tekniska skäl bara kan bli
50 procent av landets barn som får del
av fluoreringen — det finns inte överallt
vattenverk som kan effektivera
fluoreringen. Vissa områden — speciellt
landsbygdsområden, där tandvård speciellt
behövs — nås alltså inte.

Av lagtexten framgår inte att det bara
är fråga om försök; jag kan inte med
bästa vilja i världen upptäcka att det
talas om försök. Departementschefen
säger: »Jag förordar att möjligheter nu
öppnas att tillåta vaitenfluorering i
vårt land.» Detta kan såvitt jag förstår
inte innebära, att det gäller försöksverksamhet.
Försöken gäller däremot andra
former att uppnå fluorverkan på tänderna.

På s. 20 i utskottsutlåtandet sägs att
en nackdel med fluorering är att den
beskär den enskildes valfrihet. Utskottet
påstår emellertid att det framgår av
hittills redovisade försöksresultat, att
vattenfluoreringen till sin effekt är långt

120 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

överlägsen övriga metoder. Detta är
såvitt jag vet inte alls påvisat. Professor
Theorell uttalar, som jag nämnde, att
andra vägar inte har prövats tillräckligt.

När utskottet kommer in på frågan om
hälsoriskerna deklareras, att under den
tid fluorfrågan varit föremål för uppmärksamhet
i vårt land vitt skilda uppfattningar
uttalats av de medicinska
expertisen. Detta borde ju verka varnande.
Det verkar på mig som om man
ville sätta mot varandra å ena sidan vad
som sagts under den tid fluorfrågan
varit föremål för uppmärksamhet och
å andra sidan hur det är nu. Numera
säger utskottet, har en praktiskt taget
enhällig svensk odontologisk och medicinsk
expertis förklarat, att det inte
föreligger hälsorisker vid en daglig
konsumtion av de små doser det här rör
sig om. Men professor Theorell har ju
inte ändrat sin principiella inställning.
Vidare hänvisar jag till uttalandet från
karolinska institutets lärarkollegium
och det yttrande som medicinska fakulteten
vid Göteborgs universitet för en
vecka sedan avgav, där det heter att
frågan om riskfriheten inte är definitivt
besvarad. Hur kan utskottet då i sitt
utlåtande hävda, att all expertis numera
är praktiskt taget ense på denna punkt?

Alla dessa osäkerhetsfaktorer —
oenigheten bland experterna, tvångsmässigheten
i själva sakfrågan — borde
enligt min mening ha resulterat i
att man dröjt tills större kunskap nåtts.
Nu hörde jag på förmiddagen i dag
att inrikesministern uttalade, att om
lagförslaget antas kommer han att tilllåta
vattenfluorering i Norrköping under
en femårsperiod. Jag måste tolka
det som något av en reträtt från hans
sida på grund av den debatt som förts
i denna fråga. Den fråga jag då ställer
mig är: Vad händer om en kommun på
grund av den lag, som i så fall antas,
ansöker om sådan rätt och har all behövlig
teknisk kontrollapparatur tillgänglig?
Betyder det att en sådan ansökan
kommer att avslås, trots att kommunen
har lagen på sin sida?

Vi som motionerat intar inte någon
negativ hållning i fråga om hälsovården
— jag vill starkt poängtera detta.
Vi har en positiv inställning till hälsovården,
och vi vill givetvis ha hälsovård.
Det är i fråga om vägarna att nå
en god tandhälsa som meningarna går
isär. Det är viktigt att vi försöker uppnå
en god tandhälsa hos våra barn och
ungdomar, t. ex. genom att söka komma
åt hela problemet med det stegrade
sötsaksätandet. Det är väsentligt att
tänderna får full näring — för att tala
med docent Åslander —■ och det kan
ske genom alla andra tandnäringsämnen.
Inte minst viktigt är att vi får en
antisnaskpropaganda, där vi utnyttjar
press, radio, TV och film och andra medel
som står till förfogande.

Jag anser inte att frånvaron av hälsoriskerna
är tillfredsställande bevisad.
Vi vet för litet om fluorens inverkan på
kroppsmekanismen i dess helhet, på
olika sjukdomstyper o. s. v. för att kunna
stifta en lag. Det finns dock vetenskapliga
undersökningar som visar, att
långvarig fluortillförsel leder till ökad
risk för andra tandskador, försvagad
tandstruktur, tandköttsinflammation
och tandlossning. Man kan med andra
ord inte vara säker på att den vid
fluoreringen föreslagna dosen på 1 mg
per liter säkert är oskadlig i det långa
loppet. Om vi genom vattenfluorering
nedbringar tandkariesfrekvensen hos
vissa grupper av barn och ungdom —
det kan ju inte bli alla — och därigenom
kanske nedbringar behovet av tandläkare
men i gengäld i det långa loppet ökar
risken för andra sjukdomar och därigenom
behovet av läkare, vad bär vi
då vunnit?

Det är viktigt att konstatera, att konsumenten
här förlorar valfriheten genom
att vi inför en kollektiv behandlingsform
av obligatorisk karaktär. Det
är fråga om en principiellt ny lagstiftning,
som är olik all annan lagstiftning,
för att inte säga främmande för ett
rättssamhälle som vårt.

Vi som motionerar i denna sak är

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 121

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

förespråkare för individuell behandling
med fluor. Sedan flera år görs prov vid
skoltandvården i Stockholm och Göteborg
med tandborstning, tandpensling
och munsköljning med fluorvatten.
Göteborgs- och Stockholmsmetoderna
ger visserligen mindre kariesreduktion
än allmän vattenfluoering, men resultatet
av dessa metoder förväntas undan
för undan komma att förbättras
allteftersom metoderna förbättras. Denna
behandling kan genomföras individuellt
och på frivillighetens väg. Den
medför inga hälsorisker, drar ringa
kostnader och synes på några få år
kunna utsträckas till alla barn som får
skoltandvård.

På samma sätt som man kan tillsätta
jod till salt kan man tänka sig en tillförsel
av fluor genom tabletter, benmjöl
och fluorerade livsmedel, t. ex.
koksalt, mjölk och mjöl. Det är inte
ett massprofylaktiskt medel, och behandlingen
kan inte genomföras så
snabbt, men man beskär inte heller
genom dessa metoder den enskildes valfrihet
när det gäller fluorkonsumtionen.

Det finns remissinstanser som påtalat
att en massprofylax av detta slag är ett
ingrepp i den personliga integriteten
och därför oförenlig med rättsuppfattningen
i vårt land. Även om man ser
mer sansat på denna sak än den antifluoreringsrörelse
som vuxit fram på
olika ställen i världen, särskilt i USA,
som reaktion mot tvånget, anser jag att
inrikesministern tagit alltför lätt på
denna principiella och etiska syn på
frågan.

Jag vill sluta med att säga, att expertisen
synes vara oenig. Den prejudicerande
verkan av en tvångsvis genomförd
massprofylax genom tillsättning av
fluor i vattenledningsvattnet kan vara
ytterst allvarlig. Det finns andra, individuella
metoder att bekämpa tandrötan,
vilka genom pågående försök undan
för undan väntas bli förbättrade.
Det är därför orimligt, och det medför
mera våld än nöden kräver att anta

den nu föreslagna lagen, som ger möjlighet
att tillsätta fluor i allmänt vattenledningsvatten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herr Gustafson
i Göteborg, fröken Elmén samt
herrar Hamrin i Kalmar och Westberg
(samtliga fp).

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! När en fråga av den bär
arten skall diskuteras kommer man
självfallet inte förbi de problem som
de båda talarna här har snuddat vid,
nämligen frågan om den enskilde kontra
samhället. Det måste här ske en avvägning
mellan det allmännas och den enskildes
intressen.

När man bedömer det allmännas intressen
kan man heller inte komma förbi
den tandvård, som i vårt land efterfrågas
just nu. Vi har under ett par
årtionden fått uppleva en ständigt ökande
efterfrågan på tandvård. Denna har
ju, liksom efterfrågan på sjukvård, ett
samband med en stigande social och
ekonomisk standard med nya befolkningsgrupper
som tandvårdskonsumenter.

När man i slutet av 1930-talet gjorde
en utredning om tandvårdens organisation,
sedermera gestaltad i vår folktandvård,
kom man fram till det resultatet,
att man för att tillgodose den tandvård
som då efterfrågades och förväntades
bli efterfrågad skulle behöva 925
heltidsanställda tandläkare. I dag har vi
i folktandvården ungefär 2 150 heltidsanställda
tandläkare, och vi vet att detta
är långt ifrån tillräckligt. Senare utredningar
bär nämligen visat — en sådan
gjordes bl. a. 1960 —- att vi bär
behov av över 3 000.

Nya utredningar visar ett ännu större
behov. De allra senast gjorda undersökningarna
har givit vid handen att vi
framåt 1970-talet i vårt land bär behov
av cirka 11 000 heltidsarbetande tand -

122 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

läkare; vi har nu ungefärligen 5 000.
Därmed har jag väl också sagt någonting
om de stora brister som vi har på
detta område och som tar sig uttryck i
långa vänteköer, inte minst i vuxentandvården
vid folktandvården. Väntetiden
uppgår i vissa städer till mellan
tre och fem år.

Vi är också medvetna om att vi inte
har helt kunnat tillgodose behovet av
tandvård för barnen i våra skolor.
Framför allt är det de äldre årsgrupperna,
som inte har kunnat erhålla en tillfredsställande
behandling.

Detta innebär självfallet utomordentligt
stora olägenheter för den enskilde,
och det är därför nödvändigt att samhället
beaktar vad som här kan göras.
Man måste åstadkomma en ökad utbildning
av tandläkare för att det behov
som föreligger skall kunna tillfredsställas.
Jag vill här gärna säga, att
det också under de senaste åren gjorts
ansträngningar för att vidga utbildningskapaciteten
för att på det sättet
komma till rätta med problemet. Men
det behov, som nu har beräknats och
som vi måste anpassa vår utbildningsorganisation
till, kan ändå inte täckas
förrän om sju, åtta år. Det dröjer nämligen
så länge innan nya tandläkarinstitut
kommer så långt i sin verksamhet,
att de ger resultat i form av färdigutbildade
tandläkare.

För närvarande pågår förhandlingar
i Göteborg om tillskapande av en ny
tandläkarhögskola där. Vi hoppas att
den skall bli färdig så snart, att verksamheten
kan komma i gång 1964 eller
1965, men först 1970 får vi nyutbildade
tandläkare från denna institution.

Från regeringens sida har vi försökt
vidtaga provisoriska åtgärder för att så
skyndsamt som möjligt få till stånd en
vidgad utbildning. Jag vill bär endast
nämna, att stipendier numera utgår till
svenska ungdomar som vill utbilda sig
på tandläkarhögskolor i Västtyskland.
Denna höst bedriver ett 50-tal svenska
ungdomar sina studier där nere.

Mot bakgrunden av denna brist på
tandläkare och de svårigheter vi haft
är det klart att man har sökt efter möjligheter
till profylaktiska åtgärder. Erfarenheterna
av fluor i det ltariesförebyggande
arbetet har givit vid handen,
att detta ämne kan bli ett mycket verksamt
sådant medel. Det är vidare ställt
utom allt tvivel, att vattenfluorering i
högre grad än andra former av fluorpåverkan
på tänderna kan bli av betydelse
för att nå kariesprofylax i stor
skala.

Det har sagts att om barnen i skolorna
får förebyggande tandvård genom
pensling på tänderna, så ger det goda
resultat. Det är vi medvetna om, men
man kan inte bortse från att det allra
viktigaste kanske är att denna kariesprofylax
tillämpas på barnen före skolåldern.

I denna debatt kan man inte komma
ifrån — det sade jag redan inledningsvis
— att frågan även gäller den enskilde
individen och att den gäller vad
som av många har betecknas såsom valfrihet.
Det är en principiell fråga. Vi
måste emellertid säga oss, att åtskilliga
åtgärder som nu vidtages från samhällets
sida innebär, direkt eller indirekt,
ett tvång mot den enskilde, ett ingrepp
i den personliga integriteten.
Jag har i propositionen hänvisat till
epidemilagen, och likaså till den lagstiftning,
som vi hade fram till 1958
och som föreskrev skyldighet för den
enskilde att underkasta sig vaccination
mot smittkoppor. Jag har tagit dessa
båda områden såsom exempel på att
den lagstiftning som vi nu föreslår inte
på något sätt är en nyhet, utan att man
här får göra som man gjort i andra
sammanhang: man får göra en avvägning
mellan det allmännas och den
enskildes intresse.

Nödvändigheten av att samhället vidtar
åtgärder för att hejda utbredningen
av tandkaries samt vattenfluoreringens
ändamålsenlighet för detta syfte motiverar,
såsom jag framhållit i proposi -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 123

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

tionen, att man godtar den inskränkning
i den enskildes valfrihet i fråga om
fluorkonsumtion som vattenfluoreringen
innebär. Sådana remissmyndigheter
som justitiekanslersämbetet och hovrätten
över Skåne och Blekinge har funnit
att det tvång som fluoreringen i och
för sig innebär bör kunna tillåtas på
grund av dess stora allmänna betydelse
under förutsättning att åtgärden inte är
förenad med hälsofara.

I den framställning som ligger till
grund för propositionen hemställes om
dispens från hälsovårdsstadgans bestämmelser
för att möjliggöra en fortsatt
fluorering i Norrköping. I anslutning
härtill har ifrågasatts, om inte syftet
med framställningen kan tillgodoses genom
särbestämmelser för Norrköpings
del i detta avseende.

Bakgrunden till att vattenfluoreringen
i Norrköping avbrutits är som bekant
att regeringsrätten i utslag den 7 december
1961 funnit vattenfluoreringen
medföra missförhållande i hälsovårdshänseende.
Till stöd härför har i utslaget
åberopats bl. a. att fluorering begränsar
möjligheten för den enskilde
att, om han så önskar, undvika att använda
vatten som tillsatts fluorid. Att
denna omständighet ansetts utgöra hinder
för vattenfluorering beror uppenbarligen
på att dylika inskränkningar i
den personliga friheten inte kan göras
utan författningsstöd. Jag anser att bestämmelser
som kan medföra inskränkning
i den personliga friheten måste
vara generellt giltiga och inte får rikta
sig mot befolkningen i endast en de!
av landet. Det kan alltså inte komma
i fråga att begränsa en lagstiftning av
denna natur att gälla endast befolkningen
i Norrköping. På grund härav har
jag ansett det nödvändigt att formellt
utforma de bestämmelser som skall utgöra
grund för vattenfluorering såsom
ett generellt bemyndigande för Kungl.
Maj :t att medge åtgärden. En annan sak
är att det av olika skäl kan vara befogat
att utnyttja bemyndigandet ytterligt restriktivt.

Det förhållandet att vattenfluorering
innebär ett ingrepp i den personliga
friheten har jag vidare funnit motivera
att bestämmelserna därom upptages i
en av Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
stiftad lag samt att lagrådets
yttrande inhämtas över lagförslaget. Såsom
klart framgår av propositionen har
lagrådet inte haft något att erinra mot
förslaget.

En ovillkorlig förutsättning för att vattenfluorering
skall kunna tillåtas någonstans
i vårt land -— i Norrköping eller
på någon annan plats — är självfallet
att en sådan inte medför hälsorisker av
betydelse. Jag kan på grundval av det
föreliggande materialet i detta hänseende
inte finna annat än att det bland
medicinsk expertis föreligger nästan
fullständig enighet om att vattenfluorering
till en koncentration av ett milligram
fluor per liter vatten inte innebär
beaktansvärda hälsorisker. Den tolkningen
har vi tillåtit oss i propositionen,
och jag upprepar den på nytt.

Det kan i detta sammanhang också
framhållas, att det inte bara är den
svenska vetenskapen och svenskarna
som sysselsatt sig med denna fråga. Den
har varit föremål för stora utredningar
i en rad länder, där man självfallet också
har beaktat såväl frågan om effektiviteten
som frågan om riskfriheten vid
vattenfluorering. Denna effektivitet och
riskfrihet har efter expertutredningar
enhälligt betygats av bl. a.: American
Medical Association 1951 och 1957, en
brittisk vetenskaplig regeringskommission
1953, en nyzeeländsk vetenskaplig
regeringskommission 1957, en kommitté
inom Världshälsoorganisationen 1958
— där kommittén bestått av representanter
för England, Brasilien, Schweiz,
Indien, Sverige och USA —■ en irländsk
regeringskommission 1960, en holländsk
vetenskaplig regeringskommission 1960,
en kanadensisk regeringskommission
1961 och brittiska hälsovårdsministeriet
i sin rapport 1962. Det är således en
fråga, som har visats ett utomordentligt
stort intresse världen över. Låt mig

124 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

också i detta sammanhang säga alt förutom
det förhållandet att vi i vårt eget
land har många områden där vi har
den naturliga fluoren i vattnet har
man det också i USA, där man beräknar
att ungefär 7 miljoner människor konsumerar
naturvatten, innehållande fluor.
Därtill är det inte mindre än nära 40
miljoner människor, som dricker vatten,
till vilket man har tillfört fluor.

I den offentliga debatten i anslutning
till det föreliggande lagförslaget har
man velat göra gällande, att de slutsatser
som vi här kommit fram till inte
kan dras av de uttalanden på denna
punkt som gjorts vid remissbehandlingen
av framställningen från hälsovårdsnämnden
i Norrköping om dispens för
fortsatt fluorering där, eftersom de flesta
tillstyrkande remissmyndigheterna endast
uttalat sig om förhållandena i Norrköping.
Det har också här av de två
föregående talarna sagts att medicinska
fakulteten i Göteborg i särskild skrivelse
har riktat uppmärksamheten på att
dess yttrande enbart gällde Norrköping
och vidare att professor Theorell i ett
par uttalanden har anfört liknande synpunkter.
Jag är inte beredd att godta
ett sådant resonemang. Det skulle innebära
att vår medicinska expertis skulle
vara beredd att godta fluorering i Norrköping
trots misstankar om att åtgärden
som sådan kan utgöra en hälsofara.
Befolkningen i Norrköping skulle alltså
vara ett lämpligt försöksobjekt för att
utröna bl. a. fluoreringens hälsorisker.
Jag vågar anta att en så cynisk inställning
inte är representativ för den medicinska
sakkunskapen i vårt land. Jag
vågar också hoppas att de talare, sorii
här givit uttryck för den meningen att
man väl skulle kunna tänka sig en fluorering
av vattnet i Norrköping men
inte på något annat ställe, inte har något
slags cynisk tanke bakom detta utan
en klar inställning som säger dem att
det är riskfritt och inte förenat med
sådana hälsorisker att man måste avstå
ifrån att göra de fortsatta försöken. Så

har vi tillåtit oss att uppfatta såväl medicinska
fakultetens i Göteborg uttalande
som medicinska forskningsrådets
uttalande, bakom vilket bl. a. står professor
Theorell. Jag vill också säga att
i det uttalande som professor Theorell
har gjort i en av våra stockholmstidningar
de senaste dagarna bär han framhållit
att han visserligen 1958 i medicinska
forskningsrådet var med om att
avråda från allmän fluorering av vattenledningsvattnet
men att man sedan
dess har fått mera praktiska kunskaper
genom Norrköpingsexperimentet. Det
har inte gett några negativa resultat.
Då det gäller kariesfrekvensen bland
skolbarn, som fått det fluorerade vattnet,
har denna frekvens gått ned med
50 procent. Därför kan det finnas goda
skäl att fortsätta Norrköpingsexperimentet
ännu en period. Som jag sade
uppfattar jag de uttalanden som gjorts
på det sättet att man bedömer det som
förenat med så små risker att man har
velat tillstyrka fortsatt fluorering av
vattnet.

När vi sammanställer dessa uttalanden
med de skäl som åberopas för att
vattenfluoreringen tills vidare bör begränsas
till Norrköping, nämligen behovet
av ytterligare utredningar rörande
dess kariesförebyggande effekt och
rörande möjligheterna att tekniskt kontrollera
fluortillförseln, står det klart
att de remissorgan som tillstyrkt vattenfluorering
i Norrköping inte har funnit
vattenfluoreringen som sådan utgöra en
sådan beaktansvärd fara för hälsotillståndet,
att man av denna anledning
måste avstå från att utnyttja vattenfluorering
som kariesprofylax.

En annan självklar förutsättning för
att vattenfluorering skall kunna tillåtas
är att det i varje särskilt fall kan ges
tillräckliga garantier för att fluorkoncentrationen
i vattnet inte företer större
variationer än att fluortillförseln blir
den rekommenderade — ett mg per liter
vatten. Expertisen är väsentligen enig
om att vattenfluoreringen i Norrköping

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 125

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

fyllt kraven i detta hänseende och att
hinder mot fortsatt fluorering i Norrköping
inte föreligger av denna anledning.
Inte heller i andra avseenden har
man funnit att sådana brister förelegat
beträffande det tekniska förfarandet vid
vattenfluoreringen i Norrköping eller
beträffande kontrollen av fluoreringen
att fortsatt fluorering skulle innebära
hälsorisker. Erfarenheterna i Sverige
på detta område är emellertid begränsade
till Norrköping. Med hänsyn härtill
anser jag att vattenfluoreringen tills vidare
bör tillåtas endast i Norrköping.

Ett ytterligare skäl för ett så begränsat
utnyttjande av bemyndigandet enligt
lagförslaget utgör enligt min uppfattning
den omständigheten att man inte
har säkert belägg för att fluorpåverkan
på tänderna ger kariesskydd även efter
barna- och ungdomsåren. Jag måste
starkt framhålla just detta argument
att man ännu inte är säker, om denna
profylax med användande av fluor har
en karieshämmande verkan även efter
barna- och ungdomsåren. Visar det sig
att effekten är obetydlig i högre åldrar,
kan vattenfluorering komma att framstå
som en onödigt ingripande åtgärd.
Särskilt gäller detta, därest andra former
att nå fluoreffekt på tänderna visar
sig i fråga om både effekt och användbarhet
vara jämställda med vattenfluorering.
Jag avser därför att, om
lagförslaget antas av riksdagen, tillåta
vattenfluorering endast i Norrköping
under ytterligare en femårsperiod, något
som herr Källstad nyss framhållit
att jag tidigare uttalat i första kammaren.

Vad innebär då detta, frågar herr
Källstad. Om det kommer en framställning
från en kommun som begär att få
fluorera sitt dricksvatten, kommer regeringen
då att avslå en sådan framställning? Ja,

i mitt besked här om att jag avser
att endast i Norrköping tillåta en vattenfluorering
under ytterligare en femårsperiod,
ligger att en sådan fram -

ställning kommer att avvisas, såvida inte
någonting alldeles särskilt skulle kunna
påverka inställningen.

Såsom framhålles i propositionen
skall såsom villkor för den fortsatta
fluoreringen gälla bl. a. att fluorens inverkan
på tändernas motståndskraft mot
karies undersökes även beträffande vuxna
personer. Samtidigt bör borstningen
och försöken beträffande andra former
av fluortillförsel fortsättas i full omfattning.
Efter femårsperiodens slut bör
sålunda förutsättningarna vara avsevärt
större än i dag att bedöma nödvändigheten
av att i större omfattning tillgripa
vattenfluorering som ett medel i kampen
mot tandkaries.

Som framgår av vad jag har sagt avser
jag att prövning av framställningar
om vattenfluorering skall ske hos Kungl.
Maj :t. Delegation av tillståndsprövning
till medicinalstyrelsen, som är den enda
myndighet som kan komma i fråga,
bör enligt min mening i varje fall inte
ske förrän man på grundval av resultatet
av de fortsatta undersökningarna i
Norrköping och försök med andra former
av kariesprofylax genom fluor och
på annat sätt kan bedöma lämpligheten
av att medge vattenfluorering i andra
orter.

Det är klart att en sådan tillståndsprövning
som nu Kungl. Maj:t får rätt
till bör göras i nära kontakt med medicinalstyrelsen.

Herr talman! Med de restriktiva riktlinjer
som jag sålunda dragit upp för
tillämpningen av den föreslagna lagen
torde huvuddelen av de betänkligheter
emot lagförslaget, som kommit till uttryck
från enskilda håll, bli undanröjda.
Jag hoppas därför, herr talman, att
kammaren måtte bifalla utskottets förslag.

Fru GUNNE (h) kort genmäle:

Herr talman! Det är bara några enkla
reflexioner som jag på detta stadium
skulle vilja framföra med anledning av
inrikesministerns inlägg här.

126 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Det är alldeles riktigt att en departementschef
iakttar utvecklingen på det
område som han är satt att förvalta.
Han har här redovisat de bekymmer
som vi alla i varje fall har en viss
aning om och som är för handen när
det gäller folktandvården. Det är klart
att det är ett oerhört stort problem att
bemästra dessa svårigheter. När man ser
den nuvarande situationen, skall man
emellertid inte glömma vilka framsteg
som dock har vunnits då det gäller
munhygienen i detta land. Man kan bara
dra sig till minnes hur våra ungdomars
tänder såg ut för några decennier sedan.
Man skall alltså inte förneka att vi med
nuvarande resurser bär haft vissa möjligheter
att bemästra denna åkomma
hos vårt folk. När det gäller att gå ytterligare
ett steg och avlasta folktandvården
uppgifter, vilka nu till synes
överstiger dess förmåga, är det alldeles
uppenbart att det finns andra vägar att
gå än den som inrikesministern nu talar
för, nämligen en tvångsmedicinering
av alla människor inom ett visst område.

Jag tillåter mig att ännu en gång fästa
uppmärksamheten på de metoder för lokal
behandling av mun och tänder, som
hittills med lovande resultat har prövats.
Att i den aktuella situationen på
folktandvårdens område föreslå genomförandet
av en tvångslag är att tillgripa
större våld än nöden kräver.

Inrikesministern fann det beklagligt
att det med den lokala fluorapplikation,
som hittills har tillämpats, var omöjligt
att nå barn under skolåldern. Jag vill
erinra om att man i Göteborg, mot bakgrunden
av de framgångsrika resultat
som där vunnits, nu kommer att utvidga
fluorbehandlingen att också omfatta
barn i förskoleåldern. Behandlingen
skall till en början ges vid särskilda
fluorbehandlingsstationer.

Inrikesministern säger att den föreslagna
lagstiftningen inte alls innebär
någon nyhet. Han jämför den med epidemilagen
och smittkoppsvaccineringen.
Herr talman, det är i det fallet fråga

om ödesdigra sjukdomar som vi vill bekämpa,
sjukdomar som inte bara är
smittsamma utan också för individen
ytterligt farliga. Karies är väl ändå i
stor utsträckning en mindre farlig åkomma,
som vi har ådragit oss själva.

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Inrikesministerns uttalande,
att en enig medicinsk expertis
har sagt att det inte finns några beaktansvärda
hälsorisker, är val ändå en
tolkning av de data vi har framför oss,
som inte står sig. Egentligen, herr talman,
skulle det inte vara min sak eller
övriga talares sak att försöka bevisa de
skador som fluorering kan dra med
sig. Det hade varit statsrådets sak att
bevisa att det icke föreligger några
risker för skador i samband med denna
metod. Det är veterligen första gången
i riksdagens historia som vi tar ställning
till en profylaktisk medicinsk åtgärd,
där man redan i förväg vet, att
den är behäftad med risker för en kronisk
förgiftning, som uppges kunna bli
av så allvarlig karaktär att den t. o. m.
kan leda till invaliditet. Vi vet däremot
icke omfattningen av dessa risker. Det
finns ingen medicinsk expertis som har
sagt att fluorering är ofarlig, utan
samtliga har understrukit att det finns
faror.

Under denna diskussion har man
gjort vissa jämförelser, bl. a. med smittkoppsvaccineringen.
Denna är numera
frivillig. Det bär också påpekats att det
gällde en ödesdiger farsot. Karies är en
mycket dyrbar sjukdom, men det är
ingen sjukdom i vanlig mening såsom
hjärtfel, njursjukdomar, ledgångssjukdomar
etc. Den kan i sista hand botas
av tandläkare. Den har aldrig lett till
döden. Det är alltså något helt annat
att diskutera profylaktiska åtgärder mot
en visserligen dyrbar men icke farlig
sjukdom och att diskutera vad vi gör
för att hejda farsoter.

Man har också anfört att tvånget i

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 127

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

fråga om fluor i vattnet inte är större
än tvånget i fråga om klor i vattnet.
Det är riktigt. Men i samma ögonblick
som vi skulle finna att klor vore farligt,
skulle vi omedelbart ompröva klortillsatsen
i vattenledningsvattnet och.
försöka finna ett ersättningsmedel för
klor.

Det förekommer främmande tillsatsämnen
i näringsmedel, som vi direkt får
i oss, ibland indirekt via t. ex. besprutningsmedel.
Sådana främmande ämnen
tillförs oss direkt via maten eller huden.
De har uppgivits vara ofarliga men
vållar allt större bekymmer. Inte minst
ger de allvarliga allergiska sjukdomar,
en del har också givit mycket svåra
neurologiska sjukdomar, förlamningsfall
eventuellt med döden som följd, vilket
gör att hela frågan om tillsats av
främmande ämnen till föda sannolikt
snart måste omprövas. I andra länder
har man tagit upp den problematiken.

Vidare har vi jodtillsats i koksalt;
det är praktiskt taget omöjligt att undvika
sådant salt, men man kan få tag
i koksalt utan jod. Här har också diskuterats
och diskuteras fortfarande huruvida
det är på det sättet man skall förebygga
endemisk strama. Man räknar
nämligen med att det finns vissa risker
att långvarig jodtillförsel kan medföra
allvarliga toxiska strumor. Det har också
sagts att man i ett land som Sverige
kan handplocka de människor som behöver
profylax. Man behöver inte i ett
välfärdssamhälle gå till massprofylaktiska
åtgärder.

Beträffande riskerna vid användning
av fluor är det ingen som har ifrågasatt
dess profylaktiska effekt. Men den har
effekt både om den tillförs via vattnet
eller vid lokal behandling. Det är bara
graden av effekten som är olika i de
båda fallen. Riskerna ligger ju vid tillförseln
till vattenledningsvattnet, d. v. s.
fluor en nedsväljs och deltar i omsättningsprocesserna
i kroppen. Det tar,
beräknar man, 20 år för en kronisk
fluorförgiftning att ge symtom. Där

ligger alltså de risker av beaktansvärd
art som vi inte har kunnat bevisa därför
att vi inte haft en tillräckligt lång
observationstid till vårt förfogande. Vi
möter identiskt samma problem som när
det gäller de cancerframkallande ämnena.
Det tar 20 år eller mer att få cancer.
Vi iakttar därför stor försiktighet
när det gäller att använda olika mediciner
ifall det häftar en medicinsk risk
vid dem att de kan framkalla cancer.

De sjukdomstillstånd man kan få vid
den kroniska fluorförgiftningen är förutom
vad som nämnts bär de smygande
skelettförändringarna. De är mycket
svåra att fastställa i början, framför
allt därför att sjukdomsbilden för normalläkaren,
som hittills aldrig ställts
inför problemet, är praktiskt taget
okänd och också kommer att likna en
rad andra sjukdomar med ryggsmärtor.
Den är vidare i början mycket svår
att fastställa med röntgenundersökningar.
Det dröjer innan man får så uttalade
förändringar att man med säkerhet
kan ställa diagnos med hjälp av
röntgen. Slutskedet lär kunna bli en
fullständigt stel rygg, som man varken
kan böja eller vrida. Det är ett mycket
smärtsamt och invalidiserande tillstånd.

Vi står alltså i sak inför samma problem
som vi gör när det gäller strålskador.
Vi vet att dessa skelettförändringar
finns i de områden där människor
har råkat ut för fluor i större
doser. Det gäller framför allt akreolitfabrikerna
på Grönland, där man fick
skelettsjukdomar, vissa industrier i Indien,
där havsvattnet efter indunstning
hade hög fluorhalt och också gav
skelettsjukdomar, och det finns också
vissa erfarenheter från Amerika. Där
hade man högre doser än den nu föreslagna,
men vi känner inte till vilka
minsta doser som under mycket långvarigt
bruk kan framkalla dessa allvarliga
skador. Det är därför jag menar att
vi står inför samma problem som när
det gäller str ålskador na: det gäller att

128 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

fastställa den minsta dos som är tolerabel.
Den är i dag okänd.

Vi vet ytterligare, herr talman, om
fluor och dess omsättning i kroppen,
att den har sin högsta verkningsgrad i
åldern 0—7 år. Dess kariesprofylaktiska
verkan är då högst. På grund av omsättningsprocesserna
i den växande organismen
upptas den antagligen då
också i den största omfattningen i skelettet.
Det är ingen som i dag vet vad
en fluorförgiftning hos ett barn kan innebära.
20 års observationstid behövs,
10 års experiment i Norrköping, 15 i
Amerika är vad vi har att bygga på.
Vi vet ingenting om de jonbyten som
kan ske i cellernas omsättning. Vid
denna mycket invecklade process kan
fluor träda i stället för något annat. Det
gäller alltså inte de skiftande sjukdomstillstånd
som uppkommer därför
att vi förtär mer vatten och på det sättet
kommer upp till högre doser. Vi vet
inte heller om detta jonbyte kan påskyndas
av allvarliga, tärande sjukdomar.
Vi vet inte om det kan påverkas
och ökas under graviditeten, som betyder
praktiskt taget en total omsättning
i kroppen hos kvinnan. Vi vet
däremot att fluor har återfunnits hos
foster, men vi kan inte säga tillräckligt
mycket om var det har återfunnits. Vi
vet att det övergår till spädbarnen via
modersmjölken, men vi vet inte i vilken
mängd och vilken koncentration.

Såvitt jag förstått har den efterundersökning
som skett i Norrköping •— och
jag vore utomordentligt tacksam om
statsrådet kunde vederlägga mig på
denna punkt — gått till på det sättet
att man i främsta rummet har sökt efter
så kallad emaljfluoros. Man har möjligen
ordnat vissa skolläkarundersökningar.
Vi vet alla hur en skolläkarundersökning
går till — det är en ögonbesiktning
av ett avklätt barn. Att på
det sättet fastställa exempelvis upplagringen
i skelettet går inte. Det fordras
upprepade röntgenundersökningar, och
då är vi tillbaka i en annan problema -

tik: röntgenundersökningar av ryggraden
kräver de högsta röntgendoserna.
Frågan är alltså om vi över huvud taget
kan utföra dem. Det gäller att avgöra
hur många man kan göra innan
det uppstår röntgenskador. Detta intrikata
sammanvävande av medicinsk
problematik, där man plötsligt får
vinster och lika plötsligt får okända
skadeverkningar, är en sak som vi är
vana vid att möta.

Sammanfattningsvis måste jag säga att
vi inte vet tillräckligt mycket om de
skador som kan uppkomma. Det är möjligt
att de fall som är beskrivna är enstaka
undantagsfall, men de har varit
av en så allvarlig karaktär att bara misstanken
om att detta kan drabba en befolkning
måste vara en starkt återhållande
faktor. Vi vet alltså fortfarande
ingenting om den lägsta dos som människan
kan tolerera. Det har sagts att
det är ett mg per liter. Det är möjligt
att det är rätt, det är möjligt att det
är fel.

Jag vill i detta sammanhang understryka
att bland dem som ingick i den tremannanämnd
som först skulle behandla
frågan icke fanns någon läkare och
ingen farmakolog. De var tandläkare,
och de såg på frågan utifrån sin synpunkt.
Dock var en av dem mycket
tveksam på grund av skadeeffekten. Vi
har alltså inte försökt få material om
skadorna.

Av propositionen tror jag man kan
utläsa att det är just på den punkten
som litteraturen är mest bristfällig och
mest motsägande. Det hjälps inte, herr
talman, att det ter sig egendomligt att
man samtidigt som vi har upplevt problematiken
kring neurosedynet plötsligt
skall få ett förslag om en viss profylaktisk
metod, i fråga om vilket det redan
i förväg har framhållits att den lett till
skador som man inte kan uttala sig om.
Det är märkligt att man i ena stunden
ställs inför den av läkarvetenskapen totalt
okända problematik som neurosedynet
avslöjade och därefter skall ställas

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 129

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

inför ett lagförslag, i fråga om vilket
det finns anledning att hysa så många
medicinska betänkligheter. Enbart den
omständigheten att fluor kan gå över
till foster borde vara nog för att säga
oss att det är nödvändigt med ytterligare
undersökningar innan vi lagstiftar.

Det går inte heller att föra diskussionen
med utgångspunkt från en jämförelse
med områden där man har naturligt
fluorhaltigt vatten. Man bagatelliserar
då skillnaden mellan sådant vatten
och vatten till vilket fluor tillsatts på
artificiell väg. Man bortser därvid från
skillnaden mellan ett natriumsalt och
ett kalciumsalt. Fluor förekommer i det
naturliga vattnet som kalciumsalt respektive
blandat — och det senare lär
vara det viktigaste — med andra kalciumsalter.
Det gör att kalcium i dessa
fall tjänstgör som en broms, en spärr
så att fluor inte kan upptas. Kalcium är
för övrigt ett utmärkt motgift mot fluor.
Kalcium tränger alltså ut fluor och vinner
kapplöpningen i kroppen. Sannolikt
är förhållandena mera komplicerade
när det är fråga om artificiellt vatten.

Det kan vara andra salter i det naturliga
vattnet som är mer avgörande än
kalcium. Man får därför inte dra några
som helst slutsatser om fluors omsättning
i kroppen, om skador som man
hittat respektive inte hittat i fall man
jämför områden med hög naturlig fluorhalt
och områden med på konstlad väg
framställt fluorvatten. I det senare fallet
innehåller vattnet nämligen natriumsalt,
som är lättlösligt och deltar på ett
helt annat sätt i jonbytet i kroppen. Det
är betydligt farligare, och riskerna med
natriumsalt måste preliminärt bedömas
vara betydligt allvarligare än med kalciumsalt.

I propositionen framhålles även två
omständigheter, som kanske inte skall
tappas bort. Den ena är att vi kan få
fluorförgiftningar hos djur beroende på
vilket vatten de dricker. Djur lär kunna
vara lika känsliga som människor för

fluorförgiftningar. Den andra omständigheten
är att de tekniska problemen
för att tillföra jämn fluormängd till rörnätet
inte är lösta och att det torde
vara tekniskt förhållandevis dyrt rent
konstnadsmässigt. Det problemet borde
också vara löst innan förslag framställes.
T. o. in. väg- och vattenbyggnadssxyreisen
är kritisk på dessa punkter.

När slutligen statsrådet säger att han
inte tror, att Norrköping kan ha fått
läkare och andra vetenskapsmän att glida
i sina värderingar, att han inte vill
tro så illa om dem, skulle jag nog vilja
påstå att det är trycket av norrköpingsexperimentet
som fått dem att glida.
Detta framgår uppenbart av hela propositionen,
av remissvaren etc. Det är precis
samma situation som uppstår om jag
har ett halvfärdigt bygge, mycket dyrt,
och någon ber mig av olika skäl sluta
mitt i arbetet. Självklart vill jag fortsätta.
Här gäller det alltså ett forskningsexperiment,
där man anser att man
skulle kunna dra mycket väsentliga slutsatser.

Jag måste säga att finns det någonting
som pekar på fara i behandlingen, finns
det bara något hundratal människor i
Norrköping som kan få en allvarlig,
kronisk fluorförgiftning, bör experimentet
omedelbart avbrytas. Det gäller inte
att väga det allmännas och det enskildas
väl mot vartannat på det sätt som statsrådet
velat göra. Det är trots allt bara
fråga om en profylaktisk metod mot en
sjukdom, som är dyr men ofarlig men
där skadeeffekten alltså kan vara en kronisk,
invalidiserande sjukdom. Jag tycker
att valet är uppenbart i ett fall
där det finns så många obesvarade frågor.
Alla eventuella skadeeffekter skall
vara utredda, innan man tar en lag om
profylaktisk medicinering. Det är en
viss hälsoåtgärd det också.

Just av den anledningen att det finns
så många frågetecken av allvarlig karaktär
vill jag yrka bifall till reservationen.

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 33

130 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag vill börja med att
poängtera att då vi i andra lagutskottet
har behandlat den föreliggande propositionen,
så har vi haft fullt klart för oss
att den lagstiftning, som propositionen
syftar till, har avsett fortsatt försöksverksamhet.
Propositionen är ju klart
knuten till dispensansökan från Norrköping,
och de remissyttranden som avgivits
har också avgivits från den utgångspunkten.
Detta har redan framhållits
här av inrikesministern. Yi har
alltså behandlat ärendet just med sikte
på att det är fråga om att åstadkomma
en tillståndsgivningslag, som gör det
möjligt att fortsätta försöksverksamhet
med fluoridering av vattenledningsvatten,
och vi har naturligtvis behandlat
propositionen mot bakgrunden av det
tillstånd på tandvårdens område som inrikesministern
har skildrat.

Vi har inte haft möjlighet att ta ställning
till annat material än det som redovisas
i propositionen och i de skrifter,
brev och handlingar som har sänts
till oss från enskilda personer och organisationer.
Utifrån detta material har
vi bedömt ärendet.

Jag måste säga att det är litet överraskande
att höra fru Sjövall utmåla
situationen så som hon här har gjort.
Jag har nämligen inte vare sig vid föredragning
i utskottet eller i de handlingar
som kommit oss till handa, icke
ens från de organisationer som gått emot
fluoridering av vattenledningsvatten,
mött en argumentering av det slag som
fru Sjövall presterade. Jag kan inte få
annan föreställning än att fru Sjövall i
många avseenden sköt över målet.

Man talar om riskerna för fluorförgiftning.
Vi har t. ex. i utskottet fått en
skrift, som jag tror har förekommit som
artikel i någon av huvudstadstidningarna.
Den är författad av docent AnnaLisa
Obel vid statens veterinärmedicinska
anstalt. Hon har som bekant i sina
artiklar gått hårt emot fluorering av
vatten. I denna skrift talar hon om fluor -

förgiftning och säger beträffande en del
kliniska undersökningar: »Tecken till
fluorförgiftning har endast iakttagits i
de fall, då skelettet innehållit mer än
4 000 mg per kg. Om fluortillförseln upphör,
fortfar kroppen att under lång tid
utsöndra den upplagrade fluoren med
urinen. Vid njurskador sker ett större
fluorupptagande i skelettet med ökad
risk för kronisk förgiftning.»

4 000 mg per kg är en väsentligt större
mängd fluor än den som en människa
under hela sin livslängd kan komma att
uppta genom fluorerat vatten med den
koncentration som här föreslås — 1 mg
per liter, d. v. s. tusendelen av en promille.
Jag säger inte detta därför att
utskottet inte skulle ha förståelse för
att alla aspekter på detta problem inte
är utredda. Det är ju orsaken till att
det anses nödvändigt med fortsatt forskning
och fortsatta försök både i vårt
land och naturligtvis också i utlandet.
Det behövs försök inte bara av den karaktär
som förekommer i Norrköping,
utan vi har inom utskottet tryckt på
nödvändigheten av fortsatt behandling
med pensling, tandborstning, munsköljning
o. s. v. med fluorpreparat, och vi
har även tryckt på nödvändigheten av
forskning i andra sammanhang, t. ex.
sådana som syftar till att utröna möjligheten
av att blanda fluor i livsmedel.
En del försök i den riktningen har väl
redan gjorts, men man har inte nått tillräckligt
goda resultat. Det är att hoppas
att undersökningarna skall fortsätta
och ge resultat.

Å andra sidan har vi inom utskottet
inte kunnat undgå att fästa rätt stor
vikt vid det förhållandet att den odontologiska
och medicinska sakkunskapen
är fullt överens om att man just i fluoren
har ett verksamt medel att nedbringa
kariesfrekvensen och att det med
den metod, som prövas i Norrköping,
har varit möjligt att i vissa åldersgrupper
minska denna frekvens med över
50 procent. Och när därtill kommer att
den medicinska sakkunskapen har, låt

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 131

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

vara i ganska försiktiga formuleringar,
sagt att med det sätt varpå norrköpingsförsöket
utföres föreligger det inte sådana
risker att en fortsatt försöksverksamhet
bör avstyrkas. Av 60 remissinstanser
har ju 54 tillstyrkt försöksverksamhet,
4 har klart avstyrkt och 2 ställer
sig tveksamma.

En av de tidigare ärade talarna sade
något om en osakkunnig församling som
skall besluta i en så viktig fråga som
denna. När jag hörde detta, kunde jag
inte undgå att göra den reflexionen att
om dessa 60 remissinstanser hade utgjort
den församling, som i dag skall
besluta i ärendet, hade det inte kunnat
bli annat än en mycket överväldigande
majoritet för propositionen, särskilt sedan
inrikesministern för de närmaste
åren begränsat försöket till Norrköping.

Inte heller reservanterna eller motionärerna
betvivlar att fluor är ett verksamt
karieshämmande ämne, men man
vill att det skall göras ytterligare försök
med s. k. lokal individuell fluorbehandling,
och man hänvisar i detta avseende
till de försök som sker i Göteborg och
Stockholm. Det är f. ö. inte bara i Göteborg
och Stockholm som sådana försök
göres, utan litet varstans i landet, och
det skall erkännas att försöken visat att
den individuella behandlingen har relativt
god effekt. Det blir ungefär hälften
så stor minskning av kariesfrekvensen
som då fluor blandas i dricksvatten.

Även utskottet har förutsatt att försöken
med lokal individuell behandling
skall fortsätta, men å andra sidan är
denna behandlingsform, som består i
fluorpensling, munsköljning o. s. v., litet
omständlig och även personalkrävande.
Bara en sådan sak som att barnen
i en skolklass skall hålla fluorlösningen
i munnen under tre minuter vållar
svårigheter. Sedan skall tänderna torkas
och vara helt torra innan de penslas
med fluor. Desutom skall barnen sitta
med öppen mun efteråt, så att fluoren
hinner torka ordentligt, och de får inte
tugga någonting inom en viss tid. Man

kan inte påstå att detta är en bekväm
metod, och om det är möjligt att finna
en annan bekvämare metod, som inte är
förenad med några som helst hälsorisker,
är denna metod naturligtvis att föredra,
särskilt om det är möjligt att
blanda in medlet i salt, mjöl eller annat
livsmedel, som medger valfrihet vid användningen.

Fluorering av dricksvatten har emellertid
hittills visat sig vara den mest
effektiva metoden.

Från reservanternas och motionärernas
sida har framför allt gjorts två invändningar
mot denna metod. Den medför
hälsorisker, och den utgör ett ingrepp
i den personliga friheten. Jag vill
inte förneka att det kan finnas vissa
hälsorisker, men om man håller sig till
den medicinska expertisens uttalanden
— och vi i utskottet har inte haft något
annat att stödja oss på — måste mah
konstatera att denna expertis anser att
erfarenheterna från norrköpingsförsöket
inte ger belägg för att fluor i de
doser, som det vid detta försök är fråga
om, skulle medföra några hälsorisker.

På den grunden har vi inom utskottet
ansett oss kunna tillstyrka lagen såsom
en lag som medger försöksverksamhet.

Den andra invändningen har bestått
däri att man menar att fluorering inkräktar
på den personliga friheten, och
det är självfallet en allvarlig anmärkning.
I ett samhälle där vattnet fluoreras
ges det ingen valmöjlighet för den
som önskar dricka vatten som inte innehåller
fluor; det är riktigt. Jag har
dock personligen den uppfattningen att
när det gäller vattenledningsvatten är
valmöjligheterna redan nu mycket
starkt begränsade. Man får lov att ta det
vatten som finns i vattenledningarna i
det samhälle där man bosätter sig. Om
detta vatten är bra eller dåligt det har
man ingen möjlighet att utöva inflytande
på, och man kan inte skaffa något
annat hushållsvatten.

Låt mig bara erinra om att Stockholm
har Mälaren som råvattentäkt. Den stora

5* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 33

132 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

konsumtionen av vatten i en stad av
Stockholms storlek gör att man måste
tillgripa den s. k. snabbfiltreringsmetoden
för att klara konsumtionsbehovet,
och för att göra vattnet användbart för
hushållsändamål får man lov att blanda
in en hel del ämnen — inte bara klor
utan även aluminiumsulfat, kiselsyra
och kalk. Ibland tillgriper man också
andra kemikalier. Experterna säger att
det inte kan undvikas att det stannar
kvar spår av dessa ämnen i vattnet. Det
är väl inte helt utrett, fru Sjövall, att
inte klor under vissa omständigheter
kan ha giftiga egenskaper eller i varje
fall att inte människor reagerar mycket
olika för ämnet även i de mängder som
finns kvar i vattnet när det förs in i
vattenledningen.

Göteborg hämtar sitt råvatten ur Göta
älv. Vattenexperterna påstår att det är
om möjligt ännu sämre än mälarvattnet.
Även Göteborg använder snabbfiltreringsmetoden.
Man måste alltså~nlanda
i en hel del kemikalier av olika slag,
om vilkas egenskaper och verkningar
på den mänskliga fysiologien vi vet
mycket litet.

Vad har man för val annat än att ta
det vatten som rinner ur vattenledningskranarna
sedan man har bosatt sig i ett
samhälle? Man kan köpa mineralvatten
att använda som dricksvatten, och det
bör man göra om man inte redan är
immuniserad mot ortens vatten, men
då skall man också veta att man får i
sig fluor i en 3—4 gånger så stark koncentration
som det är fråga om i försöksverksamhet
av det slag som föreslås
i propositionen.

De föregående talarna underkänner
jämförelserna mellan natriumfluorid
och kalciumfluorid och menar att dessa
två ämnen inte kan jämföras. Jag kan
inte avgöra den saken. Det finns i alla
fall uttalanden från medicinalstyrelsen
som visar att åtminstone inverkan på
tänderna i fråga om karies tycks vara
ungefär likartad i båda fallen. Kanhända
går det dock inte helt att jämställa
de två ämnena.

I grundvattnet finns det fluor. Grundvatten
har alltid ansetts vara förnämligare
för hushållsändamål och framför
allt som dricksvatten än sjövatten och
annat ytvatten. Grundvattnets fluorhalt
i vårt land varierar mycket starkt från
ett par milligram per liter upp till cirka
5 milligram. Vissa trakter har en rätt
hög fluorhalt i vattnet, Uppsala, Eskilstuna
och Hälsingborg har omnämnts som
exempel på den saken. Det är möjligt
att kalciumfluorid inte kan åstadkomma
förgiftningar i samma utsträckning
som natriumfluorid. Å andra sidan tror
jag att inte ens motståndarna till att
fluor blandas i vattnet avstår från att
flytta till en ort som av naturen har
fluor i sitt vatten.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid detta. En del invändningar
borde kanske göras med anledning
av de föregående talarnas yttranden.
De flesta av dessa har redan bemötts
av inrikesministern.

Andra lagutskottet har självfallet hyst
en viss tvekan, när utskottet har tillstyrkt
propositionen. Men vi har ändå
ansett att vi från den odontologiska och
medicinska expertisen har fått klara
uttalanden om att en försöksverksamhet
av den art som det är fråga om i
Norrköping inte behöver innebära några
risker. Och med hänsyn till den betydelse
som ett nedbringande av kariesfrekvensen
har ur folkhälsosynpunkt
har vi därför ansett oss kunna tillstyrka
en fortsatt försöksverksamhet.

Men den försöksverksamheten skall
ske under vissa bestämda förutsättningar.
Först och främst skall det vattenverk
som får till uppgift att ombesörja
verksamheten vara sådant, att betryggande
garantier finnes för att fluorkoncentrationen
i vattnet kan hållas vid
konstant nivå. Det är ett tekniskt problem.
Någon av de föregående talarna
betvivlade att det gick att lösa det, men
det behöver man nog inte tvivla på i
rymdfarkosternas tidevarv. Jag tror det
är ett relativt enkelt tekniskt problem.
Men det bör föreligga betryggande ga -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 133

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

rantier för att man kan kontrollera
fluorhalten inte bara vid vattenintaget
utan också ute i nätet.

Vidare har vi i utskottet sagt att noggranna
föreskrifter skall finnas om den
fortlöpande kontrollen, och vi har understrukit
vikten av att fluorens verkningar
inte bara på tänderna utan även
på hälsotillståndet i övrigt fortlöpande
kontrolleras vetenskapligt. Dessutom
har utskottet sagt att forskningen på
detta område bör fortsätta och andra
metoder prövas att tillföra människor
fluor även på andra vägar än genom
vattenledningsvattnet, vägar som ger
valfrihet. Ävenså bör vi fortsätta med
den individuella fluorbehandling som
det redan talats om i detta sammanhang.

Herr talman! Låt mig slutligen fästa
uppmärksamheten på nästa utskottsutlåtande
på föredragningslistan, andra
lagutskottets utlåtande nr 41. Där har
utskottet tillstyrkt några motioner och
hemställt att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj :t anhålla om en utredning
rörande villkoren för tillstånd att förändra
vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning. Huvuddelen av
det ärendet ligger dock på ett annat
område. Det förekommer nämligen
att enskilda fastighetsägare och
industrier genom aggregat som kopplas
till vattenverkets ledningar tillsätter
ämnen, som gör vattnet mera
lämpligt för vederbörandes speciella
behov eller ger det sådana egenskaper
att det inte bildas pannsten eller
uppstår rostskador i fastighetens
pannor och ledningar. Dessa aggregat
har hittills i stor utsträckning monterats
in utan att vattenverket eller hälsovårdsnämnden
har tillfrågats. Nu föreslås
en utredning i syfte att få klarlagt
under vilka omständigheter sådana
aggregat får appliceras på vattenverkets
ledningar och under vilka omständigheter
man sålunda får blanda in kemiska
ämnen som förändrar vattnets
egenskaper. Även om huvuddelen av

det förslaget ligger på ett annat plan
än det vi nu diskuterar, torde det ändå
vara ogörligt för den föreslagna utredningen
att ta ställning till frågan under
vilka förutsättningar kemiska preparat
över huvud taget får blandas in
i vattenledningsvattnet.

Det är också några andra punkter
som utredningen rimligtvis bör ta upp,
t. ex. frågan vem som skall svara för
kostnaderna i samband med en fluorering
av vattenledningsvattnet. Det är
inte alldeles säkert att primärkommunen
skall stå för dem.

Då kan man fråga varför utskottet
tillstyrkt proposition nr 182 nu. Varför
rekommenderar inte utskottet riksdagen
att avvakta det resultat utredningen
kan komma fram till? Ja, för det
första har motionerna inte behandlats
i samband med propositionen —■ de
redovisas i ett särskilt utlåtande — och
för det andra är dei i varje fall min
uppfattning att utredningen i sin tur
kommer att ha nytta av de erfarenheter
som vinnes bl. a. vid försöksverksamheten
i Norrköping.

Herr talman! Utskottet förutsätter sålunda
att vad som anförts rörande den
odontologiska och medicinska kontrollen
uppmärksammas. Med understrykande
av att det här är fråga om en
försöksverksamhet ber jag att få yrka
bifall till vad andra lagutskottet har
hemställt i sitt utlåtande nr 40, vilket
yrkande innebär avslag på reservationen.

Fru SJÖVALL (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Anderson i Sundsvall
sade att jag förebragt material som
var fullständigt nytt för utskottet och
att de data jag anförde inte fanns med
i min motion. Med anledning härav vill
jag säga till herr Anderson, att i den
motion jag väckt återfinnes praktiskt
taget allt vad jag sagt från denna plats,
och det hade ju varit roligt om utskottets
ledamöter efter sakbehandlingen
hade tagit del av motionens material.

134 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Det är möjligt att kalcium och natrium
ger samma lokala effekt, men det
är nere i cellerna som skillnaden mellan
kalcium- och natriumsalt ter sig så
anmärkningsvärt stor. Vidare är det
riktigt att fluor kan ge upphov till vissa
skador som är begränsade och ofarliga.
Fluor är ett ämne som normalt
förekommer i kroppen och ingår i omsättningsprocessen.

Någon har sagt att vi inte skall lita
på experternas uttalanden, och en del
experter har också sagt att fluor är bra
mot karies men bör användas på olika
sätt, dels lokalt och dels som tillsats i
dricksvattnet. Alla har sagt, att hittills
har vi icke kunnat påvisa några skador.
Men eftersom de samtidigt säger
att det måste gå 20 år innan vi kan visa
dem, vet vi ingenting om skadorna. Det
är detta jag tycker är så utomordentligt
allvarligt. När man vet det, skall man
försöka hämta mer material utifrån än
vi motionärer kunnat göra. Att vi motionärer
påpekat alla skadefaktorerna
beror på att när vi läste propositionen,
ansåg vi den närmast tyda på ett avslag,
men vi fann till vår förvåning att
det blev ett tillstyrkande. Det har dragits
fram så många problem, och motionärerna
har försökt skaffa material.
Redan det lilla vi kommit över har antytt
så många frågeställningar och problem,
att man borde studera den litteratur
som finns bättre. Man kanske
också borde vänta på att Amerika får
en 20-årig observationstid. Framför allt
har man inte undersökt skelettskadorna
någonstans, och det är väsentligt.

Vi skapar här ett prejudikat; det är
en principfråga. Att vi tillåter profylaktisk
behandling med hjälp av lagstiftning
kommer att bli prejudicerande,
och det är därför jag tycker att man
skall tänka mer över problematiken,
framför allt när den är förenad med
dessa osäkra skadefaktorer. Jag säger
icke att skadan är stor. Jag säger att de
sjukdomsfall man känner till vid kronisk
fluorförgiftning är allvarliga och

att vi icke vet om de kan uppkomma
genom långvarig tillförsel av fluor i
små doser. Det framhålles klart att det
är mycket stor skillnad mellan människor
som växer och människor som
är gamla. Man har icke undersökt fluorskador
hos det uppväxande släktet, och
det är ju det allvarliga.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av att
utskottets talesman herr Anderson i
Sundsvall gång på gång påpekade att
det bara är fråga om fortsatt försöksverksamhet
vill jag framhålla, att medicinalstyrelsen
uppenbarligen icke alls
tycks anse att det är fråga om försöksverksamhet
längre utan att försöksstadiet
är förbi och att vattenfluorering
mera generellt nu skall kunna införas i
vårt land.

I skrivelse till Kungl. Maj:t den 12
april 1958 ansåg medicinalstyrelsen sig
böra förorda, att kommuner som så
önskar bereds möjlighet att under erforderlig
teknisk kontroll fluorera sitt
vatten. Jag kan bara tolka detta i generell
riktning.

Vad den medicinska kontrollen beträffar
sade föredraganden i kariesärenden
hos styrelsen, professor Yngve Ericson,
den 4 november 1958 i ett tal, att
det inte alls längre gäller medicinska
försök utan bara ett konstaterande av
den redan förut säkert kända riskfriheten.

Medicinalstyrelsens yttrande i dispensfrågan
den 24 februari 1962 talar
nästan uteslutande om förhållanden, som
kan styrka införandet av generell vattenfluorering.
Försöket i Norrköping intresserar
sig styrelsen inte mycket för.
Några medicinska försök omtalas över
huvud taget inte. De odontologiska försöken
skulle endast avse att under några
år följa försöken på äldre barn — för
att konstatera att resultaten följer de
resultat, som erhållits i många andra
länder. Försöksstadiet är alltså passerat,
och såvitt jag förstår skulle medi -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 135

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

cinalstyrelsen med säkerhet tillstyrka
eventuella ansökningar om fluortillsättning
i framtiden.

Kungl. Maj :t har enligt inrikesministern
sagt, att man utöver Norrköping
kommer att avstyrka ansökningar om
fluortillsättning under en femårsperiod.
Men en viss uppmjukning har inrikesministern
aviserat här i dag, när han
säger att såvida inga sådana omständigheter
inträffar att ett förändrat läge
uppkommer, kan det uppenbarligen bli
tal om rätt till fluorering även på andra
håll.

Herr Anderson i Sundsvall gjorde
jämförelse mellan Stockholms och Göteborgs
metoder å ena sidan och allmän
vattenfluorering å andra sidan och talade
om vad vinsten blir. Jag vill endast
hänvisa till en artikel i dag i Stockholms-Tidningen
av statistiker Kurt Hugosson,
som samarbetat med de tandvårdsexperter,
som leder försöken i Göteborg.
Jag kan inte redogöra för hela
artikeln här utan jag vill endast antyda,
att vinsten i kariesreduktion för landets
samtliga barn mellan 7 och 16 år skulle,
om förslaget antogs, enligt hans beräkning
år 1975 i medeltal uppgå till 5
procent. Skall man alltså stifta en
tvångslag för att vinna 5 procent i medeltal
i kariesreduktion?

Fru GUNNE (h) kort genmäle:

Herr talman! I en kort replik kan
man inte hinna med allt man har på
hjärtat. Det är bara en fråga jag skall
beröra. När herr Anderson i Sundsvall
talar om vattenverket i Göteborg, finner
jag nämligen anledning att säga
några ord.

Jag skall kort återge de konstateranden
som gjorts vid överläggningar mellan
skoltandläkarna i Göteborg och representanter
för stadens vatten- och avloppsverk.

»Reningen i vattenverket vid Alelyckan
sker på konventionellt sätt med aluminiumsulfat-
och kalktillsats. Aluminiumhalten
i Göteborgs vattenlednings5**.
— Andra kammarens protokoll 1962.

vatten, som dagligen undersökes på laboratoriet
vid Alelyckan med mycket
känsliga analysmetoder, är i regel
mindre än 0,05 mg/l, vilket är normalt
för ytvattenverk med denna reningsmetod.
»

Jag har anfört detta stycke ur det uttalande
som offentliggjorts för att belysa,
att de tillsatser som tillförs vid ett
sådant vattenverk som Göteborgs tillförs
i avsikt att rena vattnet, att göra
det drickbart. Samarbete kommer i
fortsättningen att etableras mellan vattenverket
och tandvårdsorganen för att
verkningarna av dessa tillsatser löpande
skall kunna följas. Det är uppenbart, att
i det ögonblick någon skadlig verkan av
tillsatserna konstateras kommer tillsatserna
att slopas eller omregleras.

Kärnpunkten i det hela är skillnaden
mellan de tillsatser som bibringats vattnet
i syfte att göra det drickbart och de
tillsatser som bibringas vattnet i avsikt
att tillföra kroppen ett ämne som påverkar
kroppen i viss riktning.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker, herr Källstad,
att efter den deklaration som inrikesministern
gjort skulle man kunna
vara nöjd och acceptera just detta, att
enligt inrikesministerns uttalande skall
försöksverksamheten under de fem närmaste
åren avse Norrköping — ingenting
annat. Sedan är det alldeles klart
att vid den behandling av ytvatten som
man måste tillgripa för att göra vattnet
användbart blir vissa spår av kemikalier
kvar. Vad jag sade i mitt anförande
vara bara att man vet mycket litet
om hur dessa små rester av ämnen
verkar i den enskilde individens kropp.

Det är riktigt som fru Gunne säger,
att vissa principiella skillnader föreligger.
I det ena fallet tillsätts kemikalier
för att vattnet inte skall vara hälsofarligt.
I det andra fallet tillsätts kemikalier
i hälsovårdande syfte. Det är skillnaden.

Nr 33

136 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Herr CARBELL (s):

Herr talman! Den fråga vi nu diskuterar
har blivit föremål för mycket stort
intresse. Av handlingarna framgår att
det redan för ett par år sedan förelåg
över 7 000 vetenskapliga arbeten på området.
Det är alltså ingen självklar fråga.

Vi som väckt de likalydande motionerna
I: 756 och II: 911 har ställt oss
ytterst kritiska till den ifrågasatta massmedicineringen
genom vattenkranarna,
men vi har likväl inte velat motsätta oss
att Norrköpings stad får möjlighet att
slutföra sin försöksverksamhet på området.
Den började år 1952, och efter ett
avbrott har man begärt att få ytterligare
fem år på sig för denna försöksverksamhet.
Vi anser att Norrköping inte skall
ställas inför att efter dessa 7—8 års försöksverksamhet
få denna spolierad genom
att den inte fullföljes. Vi anser i
stället att den må slutföras så att man
kan lägga den till grund för ett slutligt
ställningstagan de.

Det föreligger en stor och avgörande
skillnad mellan att i nuvarande läge
sprida ut denna verksamhet till nya områden
och att bara fortsätta försöksverksamheten
i Norrköping. Vi anser oss
vara i gott sällskap. Åtskilliga av de tidigare
remissinstanserna har särskilt
framhållit att det i norrköpingsfallet är
fråga om en speciellt viktig och angelägen
vetenskaplig försöksverksamhet.
Det får för övrigt i detta sammanhang
anses vara fullt betryggande klargjort
att ifrågavarande remissinstanser i sitt
förord för norrköpingsförsöket inte har
frångått sina tidigare betänkligheter
mot ett generellt medgivande till vattenfluoridering
i nuvarande läge.

Man kan vara oense om ganska mycket
här i världen, men det förefaller efter
allt som har skrivits i denna fråga
som om alla skulle kunna vara överens
om att man ännu inte har nått någon
klarhet om huruvida fluor är oskadlig
för människokroppen. Motionärerna
har därför ansett sig med all kraft böra
motsätta sig att man nu ger möjlighet

till en mera allmän vattenfluoridering.
I motionen har vi emellertid, som tidigare
nämnts, inte velat motsätta oss
fortsatta försök i Norrköping.

Andra lagutskottet har efter sin behandling
av ärendet hemställt om avslag
på vår motion i dess ena yrkande
och anser beträffande det andra yrkandet
att detta icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd. Egentligen skulle
alltså vi motionärer nu vara högst
missnöjda med den utveckling som frågan
hittills har fått. En högst unik situation
har emellertid uppstått. För
oss helt överraskande har inrikesministern
gett besked om att man kommer
att tillämpa den ifrågasatta lagen så, att
endast Norrköping under den första
femårsperioden erhåller tillstånd till
vattenfluoridering. Detta är naturligtvis
för oss motionärer ett högst betydelsefullt
meddelande. Det innebär följaktligen
att vi får vår motions syfte tillgodosett
i vad den avser frågan om
Norrköpings önskemål att fortsätta sina
försök såsom staden har avsett.

Eftersom vi vidare naturligen anser
oss kunna förutsätta att resultaten av
dessa försök kommer att beaktas innan
den restriktiva linjen överges, och eftersom
detta naturligen också måste innebära
att tidsfristen med försöksverksamheten
i Norrköping — precis såsom
vi hade förutsatt — ger möjligheter till
att skaffa ytterligare insikt i frågan och
även ger möjligheter till att man i framtiden
kan komma att ompröva frågan
under femårsperioden eller i samband
med dess avslutning, har vi nu ansett att
vår motion blivit i huvudsak bifallen
utan att vi i dag behöver ställa något yrkande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det är som en av motionärerna
i denna fråga jag vill säga några
ord.

Jag tycker det är skäl i att ytterligare
stryka under att det lagförslag som nu
ligger på riksdagens bord inte innebär

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 137

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

ett diktatoriskt påbud, att detta rätter
och packer I eder efter. Kommun har
att inge framställning till Kungl. Maj :t
eller till myndighet som Kungl. Maj :t
förordnar om rätt att fluorera dricksvattnet
och får efter prövning besked
med anledning av framställningen. Men
lika klart bör väl sägas ut, att det i alla
fall är fråga om något principiellt nytt
i vår lagstiftning, nämligen en tvångsvis
genomförd massmedicinering, där den
enskilde inte har någon möjlighet att
ge sin mening till känna. Någon parallell
finns mig veterligt inte. Jag tror inte
det går att peka på vare sig smittkoppsvaccineringen
eller mjölkens pastörisering
och inte heller på tillförseln av
klor till vattnet.

Vore nu saken så enkel att expertisen
var helt överens inte bara om nyttan av
att tillföra fluor utan också om att inga
skadliga följdverkningar är att befara
vid vattenfluorering, tycker jag en diskussion
vore rätt överflödig. Men så enkelt
är det inte. Ingen kan stå upp och
säga: »Vi har rätt och ni har fel.» Låt
oss komma överens om att sakkunnigt
folk här har skilda meningar och att
den enes insikt och intellektuella redlighet
kan vara lika god som den andres.
Jag tror att riksdagen därför kan diskutera
denna fråga utan affekter.

Statsrådet säger i proposition nr 182
att det bland odontologiska och medicinska
experter råder praktiskt taget
fullständig enighet om att fluor har en
kariesprofylaktisk verkan. Detta gäller
i varje fall barnen — i fråga om de
vuxna är man mindre säker.

Och detta om enigheten rörande den
kariesprofylaktiska verkan är så sant
som det är sagt. Men om hälsoriskerna
i samband med en kollektiv dricksvattenfluorering
är den vetenskapliga expertisen
inte så enig som man ibland
velat göra gällande. Inrikesministern
kan i sin motivering för propositionen
åberopa en hel del sakkunniga, men han
har likväl ärligt sagt till slut: »Å andra
sidan torde man, såsom också framhål -

lits på sakkunnigt håll, inte med bestämdhet
våga påstå att det är klarlagt,
att en daglig fluorkonsumtion, låt vara i
små mängder, inte skulle kunna leda till
vissa ännu ej iakttagna oförmånliga
verkningar i speciella fall.» Departementschefen
finner dock att det föreligger
så starkt vetenskapligt stöd för
dricksvattenfluoreringen att faran för
oförmånliga verkningar inte bör hindra
en sådan. Det är således inte helt uteslutet
att fluoridering kan framkalla
hittills okända skadeverkningar på hälsotillståndet.
Det är tydligt att här fordras
betydligt långvarigare och mer
ingående undersökningar än som hittills
utförts. Professor Carlsson i Göteborg
hävdar, som anförts, att man måste
ställa sig återhållsam gentemot artificiella
och tvångsmässiga förändringar
i människans miljö, vilkas eventuella
skadeverkningar först på lång sikt manifesterar
sig. Ja, så låter det från Göteborg.

Från Stockholms horisont menar man
åter att »det är en betydande överdrift
att kalla de försök som gjorts för försöksverksamhet.
Det är orealistiskt att
kräva att vattenfluorideringen skulle
garanteras riskfri av någon viss instans:
varje mänsklig åtgärd kan i något fall
genom misstag eller olyckshändelse innebära
risk».

Herr talman! Jag skulle vilka tillägga
i detta sammanhang att det nog är förenat
med vissa risker att medicinalråd
uttalar sig så. Jag vet väl, herr talman,
att det finns något som Pontus Wikner
på sin tid kallade kulturens offerväsen,
men jag har inte lust att tillämpa det
här.

Det kanske inte är alldeles vid sidan
om ämnet om man säger att de 131 vanskapta
neurosedynbarnen manar till
försiktighet. Faktum kvarstår att vissa
experter hävdar att hög fluorhalt i
vattnet — och dit torde man alltid
räkna 1—1,5 eller 2 promille — kan
medföra ganska betydande skadeverkning.
Andra sakkunniga gör gällande

138 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

att konsumtionen av naturligt fluorhaltigt
dricksvatten, ofta med vida högre
halt än den som diskuterats i samband
med fluoridering, förekommit hos
stora befolkningsgrupper under långa
tider utan att några ofördelaktiga verkningar
kunnat iakttagas. Gentemot detta
har i sin tur replikerats att verkan av
naturligt förekommande fluor ofta reduceras
genom närvaron av andra ämnen
på ett sätt som knappast kan ske
vid artificiell fluoridering av dricksvatten.
Bland dem som uttalat farhågor
är ju, som redan nämnts, nobelpristagaren
Hugo Theorell, och även den danske
farmakologiprofessorn Knud O. Möller,
som inte citerats i debatten. Han uttalade
sålunda så sent som i juni i år:
»Efter att nu under ytterligare flera år
ha övervägt hela spörsmålet om fluoridering
av dricksvatten är min uppfattning
i denna fråga oförändrad, nämligen
att det är helt oförsvarligt att tillsätta
fluor i dricksvattnet.» Jag vet inte
om denne man räknas till expertisen
eller inte. Det tycks vara en viss benägenhet
i denna debatt att diskvalificera
alla personer man inte gillar och
säga att de egentligen inte är experter.

Det är beklagligt att forskarna har så
olika uppfattning i denna fråga. Men
när de nu har det bjuder försiktigheten
att ytterligare forskning avvaktas innan
vi fattar ett mera generellt beslut. Vi
här i kammaren är inga medicinska
experter. Jag vet inte ens om fru Sjövall
kan räknas till den medicinska
expertisen, men jag tänker att alla som
bär lyssnat till fru Sjövalls inlägg nog
fick den uppfattningen att hon visste
en del i alla fall och att det var värt
att lyssna på det, och jag skulle önska
att hela kammaren hade varit inne under
henns inlägg. Vi får lita till vad
expertisen säger i denna fråga. Ett obestridligt
faktum är att somliga experter
är ganska säkra på fluorens ofarlighet,
andra ställer sig ytterst tveksamma och
somliga säger att det är oförsvarligt att
fiuoridera dricksvattnet därför att in -

dividen inte kan skydda sig. Såvitt jag
kan se har ingen av de medicinska instanser
som behandlat frågan om vattenfluoridering
kunnat garantera dess
oskadlighet utan de säger bara att de
ingenting vet om det.

Det pågår här i landet en hel del
försöksverksamhet med fluorbehandling
på olilca sätt. Jag läste i en tidning
häromdagen från mina trakter av vårt
land att tänderna på cirka 4 000 elever
i jönköpingsskolor skall fluorbehandlas
i vinter. Detta beslöt landstingets
hälsovårdsstyrelse vid sammanträde för
14 dagar sedan. Tandvårdsinspeldören
Nils Hansson har tidigare lett försök i
skolorna i Anderstorp, Reftele och
Gnosjö, och försöken skall nu fortsättas
i hela länet med början i residensstaden.
Samtliga elever upp till fjärde
klass kommer i åtnjutande av behandlingen.
De får först genomgå fluorsköljning
vilken sedan upprepas. Eleverna
får recept och kan därför fortsätta
behandlingen i hemmen. Fluorsköljningen
är en synnerligen enkel
procedur, får man veta. Behandlingen
har så smått inletts i Jönköping. Herr
Anderson i Sundsvall talade om att sådan
behandling skulle bil mycket besvärlig.
Eu hel del människor och även
ledande organ tycks alltså inte skygga
för det besväret utan har redan satt i
gång med försöksverksamheten.

Nu kan man säga att utskottets skrivning
är utomordentligt försiktig. Men
jag vill i alla fall, nu mer övertygad
än jag var när jag skrev på motionen,
yrka bifall till reservationen av fröken
Nordström och fru Gunne.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Den som i likhet med
mig tvingas att praktiskt arbeta med
hälso- och sjukvård beklagar denna
diskussion. Man får en känsla av att vi
nu står i samma situation som när vi
en gång skulle införa vaccination mot
smittkoppor. Från olika hål! kastade
man då, utan någon som helst känsla

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 139

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

av ansvar, ut påståenden som man inte
hade något belägg för.

Den tandvårdssituation vi i dag har
i vårt land är mycket allvarlig, inte
minst därför att de utländska tandläkarna
återvänder till sina respektive
länder. Om vi inte kan få bukt med
kariessjukdomen, kommer även andra
sjukdomar, som har sin grund i dåliga
tänder, att öka. Det är i en sådan situation
som statsrådet har fått pröva olika
möjligheter att klara upp detta problem.

Det kan gå an för dem som bor i städer
att i den här frågan ta stora ord i
sin mun. De som bor på landsbygden
ser frågan på annat sätt. Det är nästan
omöjligt att få en tandläkare att bosätta
sig på landsbygden, och kommunerna
får försöka ordna med tandläkare
som reser ut från en tätort.

Skulle man ställa samma krav på
annan medicin som man här ställer på
fluoren, skulle vi hamna i den situationen
att vi fick övergå till homeopatiska
läkemedel. Om jag inte tar fel är
de ofarliga. De kan erhållas utan recept,
och de kommer i fortsättningen
inte att vara apoteksvaror.

Man har här talat om expertis och
velat skrämma folk med cancer, skelettförändringar
m. m. Det är ansvarslöst
av en läkare att i den nuvarande
situationen kasta nr sig påståenden som,
om jag icke är felunder rättad, icke
bygger på någon som helst forskning i
ämnet.

Det har här talats om den medicinska
fakulteten i Göteborg. Vill någon i denna
kammare påstå att där förekommit
någon som helst forskning i detta ämne?
Den enda som möjligen utfört någon
forskning, ehuru det varit okänt för
mig, är fru Sjövall. Den redovisning
hon lämnat inför kammaren tyder dock
inte på att hon har det sinne för vetenskap
och forskning som en ansvarskännande
läkare bör ha. Hennes påståenden
kommer att gå ut över landet,
och de kommer att förorsaka oro och

rädsla, inte bara hos dem som dricker
fluoriderat vatten utan även hos dem
som använder tabletter, penslar sig med
fluor eller undergår annan fluorbehandling.
Mig veterligt stöder ingen av
dem som forskat på detta område med
tillförlitliga metoder, vare sig det är
fråga om tandläkare eller annan medicinsk
expertis, fru Sjövalls uppfattning
i denna fråga. Är det rimligt att i denna
situation komma med en skräckmålning,
som inte har någon grund i annat
än fria fantasier. Man kommer i Göteborg
troligen att komma underfund
med, att skall man klara tand vårdsfrågan
så räcker det inte med att man
enas om att bygga den där tandläkarhögskolan.
lag bär hört sägas, att man
inte ens kan enas om var den skall
byggas. Får man denna högskola till
stånd, är det naturligtvis en positiv
sak. Men i avvaktan på att den blir
färdig, bör man inte ta så starka ord i
sin mun och så tvärsäkert uttala sig
om någonting som man bara tror men
inte vet.

Statsrådet bär varit mycket försiktig
i sin skrivning. Jag tror inte att det
beror så mycket på att denna behandlingsform
inte har prövats i samma
utsträckning som annan medicin, utan
det beror närmast på att det på detta
område har drivits en psykologisk agitation
som man måste beklaga.

Det sägs att man bör garantera verkligt
ofarligt vatten. Det finns ingen
kommun i det här landet som kan göra
det. Yattenförstöringen har redan
släppts för långt, och det har riksdagens
ledamöter, både som riksdagsmän
och kommunalmän, varit med om att
göra.

Man bör naturligtvis gå försiktigt
fram, och i detta fall på samma sätt som
när det gäller andra mediciner bedriva
forskning angående eventuella följdverkningar.
Yi skall emellertid komma
ihåg att alla mediciner som ordineras
av en läkare vid överdosering är farliga.
Hur många mediciner som skrivs

140 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

ut av läkare är helt fria från gift? I
koncentrerad form och i för stor dosis
är mediciner alltid farliga.

Herr statsrådet har meddelat, att
detta försök endast gäller Norrköping.
Om man på andra håll med samma
noggrannhet och ansvarskänsla som i
Norrköping vill göra liknande försök,
förutsätter jag att möjlighet härtill kommer
att beredas.

Jag beklagar alltså den diskussion
som här förts. I den situation vi nu befinner
oss finns det all anledning att
pröva alla tänkbara möjligheter att bekämpa
en av de verkligt stora folksjukdomarna
i vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Inrikesministern har
här vittnat om folktandvårdens svårigheter
när det gäller att anskaffa tandläkare
och dylikt ute i våra bygder och
framhållit att en avsevärd utbyggnad
måste ske av folktandvården. Varje
kommunalman kan intyga att det finns
behov av en sådan.

Herr statsrådet menar vidare att man
måste undersöka vilka möjligheter det
finns att tillgripa i kariesbekämpande
syfte. Det är också riktigt. Det finns
många sådana förebyggande åtgärder,
såsom också har omvittnats här i kväll.

Men man måste ändå undvika att använda
sådana medel, vilkas verkningar
för organismen i övrigt på lång sikt,
man inte vet något om. Det kan annars
bli så, att den sista villan blir värre än
den första. Statsrådet förutsätter också,
såvitt jag kan förstå av hans uttalande,
att något generellt tillstånd sannolikt
inte kommer att beviljas kommunerna
framöver, i varje fall inte under den
närmaste femårsperioden. Också det är
ett glädjande uttalande. Hur än beslutet
kommer att bli vågar man förutsätta
att syftet med våra motioner i denna
fråga till viss del har vunnits.

Till herr Lundberg vill jag säga att

man väl ändå inte får jämföra karies
med smittkoppor. Man fick av herr
Lundbergs uttalande den uppfattningen,
att han var beredd att göra en dylik
jämförelse. Inte heller menar väl herr
Lundberg att det är så illa ställt med
vår folktandvård ute i våra landskommuner,
att vi skulle behöva ge upp hoppet
om att kunna få en ordnad och väl
utbyggd folktandvård, och i stället ersätta
denna med vattenfluorering i våra
vattenverk.

Herr talman! Jag bär uppfattat denna
fråga så, att det rör sig om en avvägning
mellan den nyttiga kariesförebyggande
effekten vid vattenfluorering och
de hälsorisker, som är förknippade
med vattenfluoreringen. Både utskottsutlåtandet
och reservationen ger vid
handen att det gäller en sådan avvägning,
ehuru slutsatserna är olika.

De erfarenheter man hittills har,
tycks entydigt tala för en positiv effekt
av vattenfluoreringen när det gäller
kampen mot karies, men erfarenheterna
är begränsade i tiden. Det kan
tyckas att den 15-åriga verksamheten
utomlands och de ungefär 10-åriga försöken
i vårt land omspänner en lång
tid. Men skall man tro vad vetenskapen
framhållit är den uppenbart otillräcklig
för att klarlägga de långsiktiga hälsoriskerna.
Jag syftar främst på laborator
Strålfors farhågor för kronisk fluorförgiftning.
Vi har också tidigare i
kväll hört medicinsk expertis vittna
om detta. Strålfors har beskrivit denna
sjukdom, som man sannerligen inte vill
önska att någon skall råka ut för. Vad
jag främst fäst mig vid är att sjukdomen
enligt Strålfors kan konstateras
först efter 20—30 år, emedan den har
ett långsamt och smygande förlopp.
Strålfors har också framhållit, att de
flesta läkare inte känner till sjukdomen
och att den följaktligen också blir
mycket svår att diagnostisera.

När den vetenskapliga expertisen
kommer med sådana utlåtanden och farhågor
blir man givetvis utomordentligt

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 141

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

betänksam. Är det så bär stora risker
eller är det inte några risker alls? Jag
har studerat propositionen för att se
om Strålfors utlåtande blivit vederlagt
men inte funnit något sådant vederläggande.
Så länge inte något sådant
vetenskapligt vederläggande framkommit,
måste man som lekman utgå från
att dessa risker är en realitet.

Man har gjort jämförelse mellan så
kallat naturligt fluorvatten och artificiellt
sådant och sagt att erfarenheten
av naturligt fluorvatten ger vid handen,
att farhågorna är överdrivna. På den
punkten vill jag ställa två frågor:

1. Är naturligt fluor vatten utan negativa
verkningar?

2. Är naturligt och artificiellt fluorvatten
jämförbart i det bär avsendet?

Vid massundersökningar i Indien
med områden där den naturliga fluorhalten
varit så låg som ned till 2,5 miljondelar
i dricksvattnet bär man dock
funnit skelettsymtom hos 30 procent av
befolkningen. I områden i USA med
långt högre fluorhrlt har man inte funnit
sådana oroväckande symtom. Detta
ger anledning till frågan, vilken eller
vilka faktorer det är som utom fluoren
ger upphov till sådan förgiftning. Den
frågan har såvitt jag kunnat finna hittills
inte kunnat besvaras.

Men denna jämförelse mellan naturligt
och artificiellt fluorvatten blir väl
haltande, främst emedan det inte rör
sig om samma slags fluor. Det s. k. naturliga
fluoret är kalciumfluorid och det
artificiellt tillsatta natriumfluorid. Enligt
vetenskapligt uttalande som återgivits
i propositionen absorberas och lagras
natriumfluorid i långt större utsträckning
i kroppen än kalciumfluorid
och är därför farligare ur hälsosynpunkt.
Det har vi också hört här tidigare
i kväll av medicinska experter. Jag har
inte kunnat finna något vederläggande
av det uttalandet, och därför står frågan
alltjämt öppen hur stora de långsiktiga
riskerna är t. ex. vid livslång konsumtion
av artificiellt fluorerat vatten.

Visst är det imponerande att en redovisning
av vattenfluoreringen på så
och så många tusen sidor inte ger belägg
för några menliga biverkningar.
Men vad hjälper det om det är 700 eller
7 000 sidor som redovisats när erfarenheten
omspänner högst en femtonårsperiod
och den kroniska fluorförgiftningen
kan konstateras först efter 20—
30 år? Och vad hjälper det att göra
jämförelser med naturligt fluor när
icke vederlagda vetenskapliga uttalanden
säger att jämförelsen inte är relevant? Från

olika håll har det framhållits
att det finns en rad olika faktorer som
kan inverka menligt i de enskilda fallen;
stor dricksvattenkonsumtion, vissa
sjukdomstillstånd, fluorförekomsten
i födan o. s. v. Jag skall inte gå in närmare
på den saken utan endast ställa
frågan om det inte i ett befolkningsunderlag
på tiotusentals eller hundratusentals
personer måste finnas ett antal fall
där samtliga dessa negativa faktorer
sammanträffar och om inte hälsoriskerna
då blir större.

Av utskottets utlåtande framgår att
man är medveten om att det finns vissa
hälsorisker. Man vill ha kontroll inte
bara av inverkan på tänderna utan också
på hälsotillståndet i övrigt. En sådan
kontroll vore givetvis överflödig, om
man vore säker på att inga hälsorisker
finns. Man säger att det hela gäller en
försöksverksamhet, men att bedriva försök
på området vore givetvis överflödigt,
om allt vore säkerställt och i tillräcklig
grad riskfritt.

Man har använt benämningen tvångsmedicinering
— och den har fog för
sig. För min del vill jag dra fram ytterligare
en aspekt. Det rör sig ju om
en försöksverksamhet med bl. a. vetenskaplig
kontroll och forskning. Inom
de områden och orter där vattenfluorering
skall förekomma blir deltagandet
i denna försöksverksamhet i praktiken
obligatorisk för medborgarna. Man har
ingen valfrihet och inget val heller.

142 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Med andra ord tvingas vissa medborgare
att tjäna som objekt i denna försöksverksamhet
som har det vetenskapliga
syftet att få fram ett underlag för
huruvida en mera generell vattenfluorering
kan medges eller ej. Syftet att få
detta fält klarlagt är vällovligt. Men det
får inte uppnås till priset av att vissa
medborgare tvingas att vara objekt åt
vetenskapen. Sådant deltagande måste
vara frivilligt. Annars gör man ett allvarligt
ingrepp i den personliga integriteten
och beträder en betänklig väg i
förhållandet mellan medborgarna och
vetenskapen.

Forskning på detta område är angeläget,
liksom också kariesbekämpandet
i dess helhet. Förutsättningarna för olika
tillvägagångssätt och metoder bör klarläggas
och också de luckor i det vetenskapliga
underlaget som jag här har berört.
Jag skall inte gå in på de olika delspörsmålen
på detta fält utan hänvisar
till den motion som i första kammaren
har väckts av fru Svenson och i denna
kammare av herr Nilsson i Tvärålund
och mig.

Den reservation som avgivits till utskottets
utlåtande innebär fullt ut bifall
till motionen. Jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Eftersom jag har deltagit
i andra lagutskottets behandling av
detta ärende ber jag att få säga några
ord.

Det var någon av de föregående talarna,
som sade att han efter att ha
åhört denna debatt hade blivit än fastare
övertygad om att det här är fråga
om en riskabel lagstiftning. Jag startade
mitt deltagande i utskottets behandling
av ärendet med en mycket
stor tvekan, en spontan, intuitiv känsla
av att detta är en lagstiftning, som
man rimligen inte kan gå med på. Men
för mig gick det under utskottsbehandlingen
och arbetet med att tränga in i

denna problematik alldeles tvärtom,
även om jag inte just blivit någon entusiastisk
förespråkare för vattenfluorideringen.
Jag har nog lyssnat till föredragningen
och studerat propositionen,
och då vi inte, såsom jag önskade
i utskottet, fick en »hearing» med medicinsk
expertis, ett system som man
som bekant brukar tillämpa i vissa
andra parlament i utskottsarbetet, företog
jag själv en de! »''hearing»». Jag har
då lyssnat till rätt många läkare och
även tandläkare och tidigare även tagit
del av amerikanska tandläkares uttalanden.
Jag tycker kanske att det
finns anledning att i detta fall speciellt
lyssna till tandläkarna. Om tandläkare
bestyrker, att fluor är ett bra
medel att nedbringa förekomsten av
tandkaries och tillstyrker användningen
av detta medel, tycker jag nämligen
att det ligger extra tyngd i detta förhållande,
eftersom tandläkare t. ex. på
vissa håll utomlands möjligen kunde
vara intresserade av motsatsen och givetvis
är speciellt sakkunniga på tandkaries.

Jag vill gärna kort redovisa de skäl,
som gjort att jag har ställt mig på utskottsmajoritetens
ståndpunkt.

För det första är det fråga om en låg
dosering, som enligt en rad medicinska
auktoriteter anses ge obetydlig, en
del säger till och med ingen hälsorisk.
Däremot ger den en god kariesprofylaktisk
effekt. Det är märkvärdigt att
man inte tycks förfara i detta ärende
så som man gör vid behandlingen av
andra ärenden här i kammaren, nämligen
försöker att lyssna till vad remissinstanserna
sagt. Det förefaller som om
vissa talare här i stället plockat ut de
yttranden, som man tycker svarar mot
ens egen uppfattning, hur den nu har bildats,
och bortser från de andra. Det är
ändå ett faktum att av de 60 remissinstanser,
som yttrat sig över hälsovårdsnämndens
i Norrköping dispensansökan,
är det bara 8 som yttrat sig i negativ
riktning. Jag skulle kunna använda sam -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 143

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

ma metod, som andra brukat här, nämligen
att citera flera yttranden, som
ingen direkt åberopat förut men som
spelat stor roll för mig. Jag tänker närmast
på världshälsoorganisationen som
funnit vattenfluorering vara inte bara
en effektiv utan även en riskfri åtgärd.
Organisationen går alltså mycket
långt, när det gäller att garantera
att metoden inte är farlig utan lämplig Det

är den låga doseringen, som jag
menar ger en garanti för att de hälsorisker,
som kan uppstå på längre sikt,
är att betrakta som obetydliga. Jag tycker
att sakkunskapen — så långt nu en
lekman kan uppfatta dess omfattning
— givit oss rätt tydligt besked på den
punkten, besked som man väl har anledning
att fästa avseende vid.

För det andra skall vattenfluorideringen
ske under en mycket stark, fortlöpande
teknisk och vetenskapligt medicinsk
kontroll. Man skall alltså noga
studera effekterna, och i samma ögonblick
som man upptäcker något alarmerande
skall man naturligtvis avbryta
det hela. Det är väl så vi får lov att
gå till väga. Ingen kan förutse hur framtiden
är beskaffad i något avseende,
men vi kan likväl inte avstå från försök
för att om möjligt komma fram till
säkra hållpunkter om okända sammanhang.

För det tredje måste det betraktas
som i hög grad önskvärt att norrköpingsförsöket
fullföljs. Det är ett egendomligt
sätt att resonera, när man menar,
att de skäl, som anförts från medicinskt
håll för att tillstyrka denna
Norrköpings hälsovårdsnämnds dispensansökan,
skulle gälla endast den
halvdel av Norrköpings befolkning, som
varit utsatt för detta försök förut, och
inte ha giltighet för den övriga delen
av befolkningen. Vad har egentligen
denna befolkningsgrupp gjort för illa
för att den skulle kunna behandlas på
detta sätt, om man nämligen är övertygad
om att vattenfluorideringen är

riskabel? De medicinska skäl, som åberopats
för tillstyrkan av denna ansökan,
måste väl ändå inte bara gälla
inom Norrköpings stadsgräns?

För det fjärde utlovades redan i propositionen
att medgivande till vattenfluoridering
skulle lämnas med stor återhållsamhet.
Vi har nu fått besked av
inrikesministern om att restriktiviteten
härvidlag skall bli ännu starkare: man
skall nöja sig med norrköpingsfallet
och se till att det försöket får fullföljas
och först därefter närmare bedöma saken.

Om nu skaderiskerna är så stora som
man från en del håll gjort gällande,
måste väl befolkningen i de tätorter,
där man nu tillhandahåller naturligt,
fluorerat vattenledningsvatten, också
vara utsatt för dessa risker. Därför frågar
jag dem som menat, att bär föreligger
påtagliga risker även med den
låga fluordoseringen: Måste vi inte skapa
en särskild lagstiftning för att skydda
befolkningen i Uppsala och andra
tätorter, där man nu har naturligt fluorerat
vatten i vattenledningarna, en
fluorering som är t. o. m. starkare än
den det är fråga om här? Konsekvensen
av deras resonemang borde väl vara
att man snarast ordnar med sådant
skydd genom åläggande om att vattnet
renades i dessa tätorter. De båda
olika fluoriderna man här talat om är
ju enligt medicinalstyrelsens rådgivande
nämnd 1958 jämförbara både vad
gäller verkan mot tandkaries och ev.
hälsorisker.

Detta är, herr talman, mina motiv
för att jag ställt mig på utskottsmajoritetens
ståndpunkt. Jag ber att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Ilerr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Frågan om fluorering
av dricksvatten har debatterats inte
bara här i kammaren utan också inom
expertkretsar särskilt under de senaste
tio åren. Cirka 7 000 arbeten har givits
ut på detta område, vilket vittnar

144 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

om den stora betydelse som man tillmäter
möjligheten att finna ett verksamt
medel mot tandrötan. Som lekman
kan man naturligtvis inte hysa någon
bestämd egen mening om den medicinska
sidan av saken. I propositionen
redovisas emellertid problemen utförligt
i referat av en hel rad expertutlåtanden
och remissvar från skilda tidpunkter.
Av dessa framgår alldeles klart, att
experterna på området är eniga om att
fluor tillsatt i dricksvatten har en ådagalagd
karieshämmande effekt. Om behandlingen
börjar i den tidiga barnaåldern
anses reduktionen uppgå till 60
procent. Detta är det klart positiva i
förslaget. Det framgår också att den
samlade världsexpertisen och expertisen
i detta land nu är enigare än tidigare.
Många som varit motståndare till fluoreringen
har nu ändrat sig och intagit en
mera positiv ståndpunkt.

Att vi här dock rör oss på ett känsligt
område vittnar ju den debatt om, som
förts i dag liksom det antal skrivelser
och uttalanden som tillställts utskottets
ledamöter under utskottsbehandlingen.
Många är oroliga för fluorens framtida
verkningar även i de små doser det
här är fråga om.

Tandrötan är ju också den mest spridda
sjukdomen i vårt land, och det är
naturligtvis oerhört viktigt att försöka
finna nya möjligheter att förhindra
fortsatt spridning av sjukdomen. Det
är viktigt inte bara ur den synpunkten
att vi — vilket har omvittnats här i dag
— inte har tillräckligt med tandläkare
och tandtekniker, utan också därför att
karies är inkörsporten för många andra
sjukdomar. Kan vi kraftigt reducera
tandsjukdomarna, kommer säkerligen
det allmänna hälsotillståndet att betydligt
förbättras.

Nu har här sagts att det finns andra
och bättre vägar att gå, såsom pensling
av tänderna och munsköljningar. Man
har också åberopat den försöksverksamhet
som pågått och pågår, bl. a. i
Stockholm och Göteborg. Det är mycket

bra att man bedriver försöksverksamhet
och forskar på området. Ty även
om riksdagen, som jag hoppas, kommer
att godta andra lagutskottets förslag,
innebär det inte att obligatorisk fluoridering
på en gång skall införas över
hela landet; det har statsrådet tydligt
och klart deklarerat. Det innebär ingenting
annat än att man får tillfälle att
fullfölja den försöksverksamhet, som
har pågått i Norrköping, och att den
försöksverksamheten så småningom
eventuellt kommer att fortsättas på fler
platser. Det kommer sålunda att finnas
utrymme även för andra metoder än
fluoridering. Kan forskarna finna en
annan riskfri metod som är fluorideringen
likvärdig eller överlägsen, kommer
detta säkert att hälsas med tillfredsställelse.

Andra lagutskottet har i sitt utlåtande
understrukit vikten av fortsatt forskning
på området, men i dag är väl
fluoridering av dricksvattnet den enklaste,
billigaste och effektivaste metod
man känner till. Genom användande av
munvatten, pensling och slcöljning av
tänderna etc. påverkas endast emaljens
ytskikt, tänderna får inte den starka
uppbyggnad som fluorideringen ger.
Enligt experternas åsikt åstadkommes
den maximala effekten, om fluorideringen
kan sättas in under de tidiga
barnaåren, därigenom att fluoren byggs
in i tandemaljen och ökar tändernas
motståndskraft. Om tandsjukdomarna
hos barnen kan minskas, måste detta
skapa ett bättre utgångsläge för deras
tandvård då de blivit äldre.

Vad skadeverkningarna beträffar har
ju experiment pågått ganska länge, bl. a.
i USA och Kanada alltsedan 1945. I
USA dricker 40 miljoner människor på
konstlad väg fluoriderat vatten, och
fluorideringen ökas där undan för undan.
Såvitt jag kunnat utläsa av tillgängligt
material, har man inte kunnat
påvisa några egentliga skadeverkningar.
De tycks inskränka sig till små, knappast
märkbara bruna fläckar på ,tän -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 145

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

derna. Samma resultat har majoriteten
av den svenska sakkunskapen kommit
till. Det står väl också klart, att den
propaganda som går ut på att man på
annat sätt skall bekämpa tandrötan,
t. ex. genom bättre kosthållning och
mindre snaskätande, har misslyckats.
Den enda effektiva framkomliga vägen
tycks vara att införa en mera generell
metod.

Förslaget om fluoridering har, som
tidigare påpekats, tillstyrkts av den
överväldigande majoriteten av remissinstanserna.
Jag skall inte, herr talman,
trötta kammarens ledamöter med att nu
citera några av dem, även om det vore
frestande. Jag vill bara nämna att medicinalstyrelsen
har tillstyrkt och även
förklarat sig villig att åta sig kontrollen
i fortsättningen. Om riskerna skulle
visa sig vara så stora, som bl. a. fru
Sjövall har försökt göra gällande, är det
anmärkningsvärt att medicinalstyrelsen
har ansett sig kunna så pass oförbehållsamt
tillstyrka fortsatta försök.

Låt mig vidare, herr talman, säga
några ord om den personliga valfriheten.
Motståndarna till fluoridering av
dricksvatten, i varje fall vissa av dem,
tycks lägga mycket stor vikt vid att
den skulle innebära ett allvarligt hot
mot den personliga valfriheten; friheten
att få dricka friskt vatten. Men det är
inte många av landets invånare som
har tillgång till friskt källvatten. Vi
klorerar dricksvattnet inte för att göra
det smakligare utan i syfte att förhindra
spridning av paratyfus och polio.
Vi pastöriserar mjölken, inte för att
den skall smaka bättre utan i avsikt att
förhindra uppkomsten av tbc. Det är
riktigt, som man har sagt här, att klorering
och fluoridering av dricksvatten
inte är samma sak. Båda åtgärderna
har dock det gemensamt att de vidtas
för att förhindra spridning av eller för
att bekämpa sjukdomar. Vi får komma
ihåg att detta är en fråga av mycket
stor samhällsbetydelse. Vi lever i ett
samhälle där det allmänna måste ta an -

svaret för de sjuka. Då måste man överväga
om inte den personliga valfriheten
i någon mån får vika för samhällsintresset.

Jag tycker inte man skall överdimensionera
dessa frågor. Talet om massmedicinering
och tvångsmedicinering
anser jag inte relevant här. Den personliga
valfriheten är naturligtvis betydelsefull,
och den bör uppmärksammas
och bevaras så långt det är möjligt.
Men där samhällsintresset påfordrar
att en viktig åtgärd vidtages i hälsobefrämjande
syfte bör inte den personliga
valfriheten få stå hindrande i vägen.

Vi har i andra lagutskottet noga övervägt
denna fråga, och majoriteten har
med utgångspunkt från de i propositionen
redovisade expertuttalandena
kommit fram till att förslaget bör tillstyrkas.
I någon män har vi väl också
tagit intryck av den läkare som deltagit
i behandlingen och som mycket
varmt talat för detta förslag. Han hade
en uppfattning helt motsatt den fru Sjövall
redovisade här i dag. Med hänsyn
till den restriktiva skrivning som utskottet
har gjort med understrykande
av att tillstånd till fluorering endast får
ske under effektiv vetenskaplig kontroll
tror jag att riskerna för framtida skador
i viss mån är överdrivna. Vi bör
också hålla oss till de proportioner frågan
har. Förslaget inskränker sig endast
till fortsatta försök för att om möjligt
finna ett effektivt medel att bekämpa
en folksjukdom. Jag anser det
mycket viktigt att dessa försök och
denna forskning får fortsätta. Så småningom
får vi sedan se vad försöken
leder till.

Med detta, herr talman, ber jag få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! Jag skall inte ge mig

146 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

in på den medicinska sidan av frågan
— det anser jag mig inte kompetent
till. I min tidigare sysselsättning har
jag varit tvingad att läsa litet fysiologi.
Så mycket av intrycken därifrån kvarstår
att jag är en smula vaksamt kritisk
mot de fysiologiska problemen, därför
att de har skiftat så oerhört mycket
bara under den tid jag kunnat följa utvecklingen.

Svenska Dagbladet riktade för några
år sedan en fråga till en del vetenskapsmän.
Frågan löd: »Vilka luckor
anser Ni återstår att utfylla inom Er
vetenskap?» Då svarade professor Widmark
i Lund att man kan inte tala om
luckor i den fysiologiska vetenskapen.
Man kan tala om små öar av kunskap i
en ocean av okunnighet.

Nu är det möjligt att dessa öar av
kunskap vuxit åtskilligt sedan professor
Widmark gav det svaret. Man känner
sig dock inte definitivt säker härpå.
Lekmannen gör det i varje fall inte
i första taget, och jag har nog det intrycket
att frågan i hög grad är kvar
på diskussionsstadiet.

Jag har emellertid begärt ordet för
att litet grand beröra den andra sidan
av saken. Jag tycker att utskottets motivering
på mitten av sidan 20 i betänkandet
är sådan, att jag inte vill nöja
mig med att enbart rösta emot utskottets
hemställan utan jag vill också säga
några ord.

Utskottet pekar ju på den principiella
fråga som man här står inför. Sålunda
säger utskottet att det är en nackdel
att fluorering av vattenledningsvatten
beskär den enskildes valfrihet i fråga
om fluorkonsumtion. Utskottet har
alltså erkänt att den frågeställningen
finns. Vidare pekar utskottet på att det
finns andra möjligheter att utnyttja
fluor än genom inblandning i dricksvattnet.
Utskottet tycker emellertid att
denna metod skulle vara något effektivare
och något bekvämare och kommer
till följande slutsats: »Med hänsyn till
den avsevärda samhälleliga nyttan av

åtgärden anser utskottet därför, trots
den nackdel som ligger i tvångsmomentet,
att man icke av denna anledning
bör avstå från vattenfluorering.»

Vi är väl alla medvetna om att det
finns nödvärnssituationer för ett samhälle,
då den personliga integriteten
får vika eller då det i varje fall är ytterligt
svårt att respektera den. Men
finns det någon sådan samhällelig
tvångssituation i detta fall som är av
den arten, att man skall låta principen
om den personliga integriteten och valfriheten
vika?

Hela debatten både här i kammaren
och ute i landet är ju ett enda stort
vittnesbörd om att meningarna är mycket
delade. En massa människor i detta
land vill inte att man skall blanda
fluor i dricksvattnet. Om man uttrycker
sig försiktigt är det en väldigt stor
grupp medborgare som i varje fall inte
för närvarande vill bli tvingade att
konsumera fluor.

Här kan man inte åberopa någon
samhällelig nödvärnssituation utan det
är helt enkelt fråga om litet bekvämlighet
och ekonomiska fördelar. Om
man lägger detta i den ena vågskålen
och i den andra att den personliga integriteten
och valfriheten får vika för
denna diskutabla och begränsade samhällsnytta,
så frågar jag mig: Hur långt
räcker denna motivering? Svaret är att
den räcker nästan hur långt som helst.
Vilka ingrepp i personlig integritet och
valfrihet kan man inte göra, om man
nöjer sig med en så skral motivering
som i detta fall? Har det någonsin hänt
att någon statsmakt i något land har
vidtagit några tvångsåtgärder utan att
åberopa samhällsnyttan? Det har inte
hänt helt enkelt därför att det kan de
som makten haver alltid göra.

Med hänsyn till detta och med hänsyn
till det mycket diskutabla vad beträffar
den praktiska sidan av problemet
kan jag i frågans nuvarande läge
och med hänsyn till den motivering
som nu framförts inte biträda förslå -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 147

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

get. Jag skulle inte kunna komma överens
med mig själv om jag gjorde det,
och jag beklagar att inrikesministern
och även utskottet har intagit denna
ståndpunkt.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Iierr talman! Vid denna sena tid på
dygnet skall jag inte gå in i en alltför
detaljerad historieskrivning och nämna
alla de argument som har framförts även
på det lokala planet i Norrköping. Man
kan emellertid fråga varför problemet
om att tillsätta fluor i vatten i kampen
mot tandröta över huvud taget kom
upp.

Anledningen var ju att det länge varit
känt, att tillsats av fluor till dricksvatten
medförde en sänkning av tandrötefrekvensen
hos barn. Inom områden, där
dricksvattnet normalt håller en viss
mängd fluor, är barnens tandstatus bättre
än hos barn boende inom områden
utan fluor i vattnet.

I USA har försök på området i stor
skala företagits. Man har där vanligen
använt tvenne närliggande städer, varvid
fluor tillsatts dricksvattnet i den
ena staden men ej i den andra. Försöken
har bekräftat fluorens positiva verkan
beträffande tandhälsan.

Emellertid måste det anses vara av
intresse att erfara, hurdant förhållandet
skulle bli inom ett område, t. ex. en
stad, där en viss del av befolkningen
fick fluor, medan den andra delen icke
erhöll fluor i vattnet. Man borde då få
erfarenhet, hur befolkningen reagerade,
då man för övrigt levde under så gott
som identiska förhållanden.

Detta var möjligt i Norrköping tack
vare det förhållandet, att staden försörjes
med vatten ur tvenne olika huvudledningar
och visat sig vara en plats,
där ett försök i stor skala skulle kunna
sättas i gång just för att undersöka, om
olika befolkningsområden reagerar olika
beträffande sina tänder, om man på
ett håll får fluor, på ett annat håll icke
får fluor, medan man annars praktiskt

taget har samma livsbetingelser inom
de bägge områdena. Om man i sådant
fall får en förbättring av tandrötefrekvensen
inom fluorerat område, skulle
detta starkt tala för att det just är fluoren,
som är den viktiga delen då det
gäller att minska tandrötan.

År 1952 igångsattes av stadens hälsovårdsnämnd
försök i ovanstående riktning.
Knappt hälften av befolkningen
fick en tillsats av fluor, uppgående till
1 milligram per liter vatten, under det
att den andra delen av befolkningen får
det vanliga dricksvattnet med en fluorhalt
under 0,1 mg/lit.

Vid tvenne tillfällen har resultatet av
undersökningarna framlagts offentligt,
dels 1957 och dels 1961. Vid bägge tillfällena
kunde påvisas en markant
minskning av tandrötan hcfs ungdomen
inom de områden, som fått fluor, under
det att ungdomen inom övriga delar
hade den gamla tandrötefrekvensen.

På grund av det uppseende som försöken
i Norrköping väckt och kanske
inte minst genom de angrepp mot dessa
som gjorts från olika håll, varvid bl. a.
framhållits fluorens farlighet och skadlighet,
har läkarna i allmänhet haft
ögonen öppna för eventuellt ökad sjuklighet
hos barnen i staden. Likaså har
skolbarnens hälsokort underkastats
granskning, men ännu har man ej i
något fall kunnat konstatera någon
som helst antydan till ökad sjuklighet.
Försöken i Norrköping bär också väckt
internationell uppmärksamhet och föranlett
många studiebesök från in- och utlandet.

Genom ingripande från föreningen
Hälsofrämjandet, som vände sig mot
tvångsfluorideringen av vatten för en
befolkningsgrupp, bär slutligen ärendet
förts till regeringsrätten, som förklarat
fluortillsättningen utgöra ett missförhållande
enligt gällande hälsovårdsstadga.
Detta har medfört att norrköpingsförsöken
avbrutits i februari i år.

Vad är det då man vill? För hälsovårdsmyndigheternas
del bär det varit

148 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

och är av intresse att få fortsätta försöken
under ytterligare fem år för att
vinna erfarenhet av hur de permanenta
tänderna påverkas hos barn som redan
från födelsen fått fluor i vattnet. Det är
klart att om försöksverksamhetct har
bedrivits under nära tio år och all vetenskap
säger att det behövs femton år,
så anser hälsovårdsnämnden att man
bör få möjlighet att fortsätta försöken
under denna tid.

I och med den proposition som inrikesministern
nu har lagt fram till behandling
i riksdagen och som andra
lagutskottets majoritet har tillstyrkt har
en del frågor uppställts till diskussion.
Bl. a. har man undrat, om fluormängden
kan hållas konstant. Vid de mätningar
som har gjorts under de år försöken
har bedrivits har det förekommit
en differens på 0,1—0,3 mg per liter,
men den kan lika gärna ha berott på instrumentfel
som på att fluormängden
har ökat eller minskat. Man har gjort
undersökningar inte bara vid tillsättningen
av fluor utan även av vattnet ute
i ledningarna. Därvid har mängden av
fluor nästan konstant visat sig vara
1 mg per liter. Såväl tekniska som andra
mätningsmetoder torde bli fullt tillförlitliga
i det framtida arbetet.

Jag kan acceptera utskottets skrivning
i denna del och kan också godta
vad inrikesministern har sagt i dag.
Jag skulle emellertid även önska, om det
skulle visa sig möjligt, att på någon annan
ort genomföra samma prov som i
norrköpingsfallet, att denna möjlighet
utnyttjades för att få större erfarenhet
av fluortillsättning. Dessa undersökningar
har enligt min mening en så stor
betydelse för vår folkhälsa att jag vill
rekommendera den.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Fru ERIKSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! En ny dag har grytt och
13 sakkunniga bär hållit långa anföran -

den. Jag skall därför lova mina ärade
kammar kamrater att jag skall bespara
dem det långa anförande som jag hade
tänkt hålla. I stället skall jag gömma det
i mitt eget hjärta.

Jag skall emellertid angripa en annan
sak, som man bara bär snuddat vid. Med
herr talmannens tillåtelse vill jag på ett
par minuter nämna något om sötsaksätandet.

Den gamle Jeppe på berget säger vid
något tillfälle att »alla skäller på att Jeppe
super, men ingen Dryr sig om varför
Jeppe super». Så kan man nästan säga
också i detta fall. Här har sakkunskapen
bara talat om fluorering av vatten
för att angripa karies, men om vi inte
gör något annat åt våra tänder är det två
stora kommersiella intressegrupper som
gör väldiga ekonomiska förtjänster: dels
karamellfabrikerna som flitigt understöder
tillkomsten av dåliga tänder, dels
tandkrämsfabrikerna som skall se till att
man kan äta pratiskt taget hur mycket
sötsaker som helst.

Jag har uppgifter som visar att vi här
i landet använder 700 miljoner kronor
per år till snask. Varje skolbarn lägger
ut 230 kronor om året eller 2 kronor 50
öre i veckan på sötsaker. Det är ganska
betänkliga siffror.

Det är inte rätt och riktigt att förhållandena
skall vara sådana. Det allmänna
måste ha rättighet och skyldighet att
ingripa för att hindra dessa affärsintressen
att blomstra på folkhälsans bekostnad.
Det radikala sättet vore väl ändå,
herr talman, att beskatta sötsaksfabrikanterna
betydligt hårdare. En annan
möjlighet vore att pröva vattenfluoreringen
— för att nämna något om den
— i avseende på både effektivitet och
farlighet på flera ställen i Sverige, t. ex.
i Skåne och i Norrland, där matvanorna
är så olika.

Man bör också främja forskning'' utan
några affärsintressen i syfte att finna
andra framkomliga vägar för att sänka
karieslcurvan. För att ta en så betydelsefull
sak som skolmåltiderna, så är jag

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 149

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

övertygad om att dessa är sammansatta
efter vetenskapliga grunder både när
det gäller antal kalorier och vitaminhalt.
Däremot undrar jag, om den många
gånger rätt kladdiga maten verkligen är
nyttig för barnens tänder.

Vi bör nog driva ökad upplysning om
vad som kan göras för att minska katastrofriskerna.
Även om det blir möjligt
att på ett eller annat sätt tillföra karieshämmande
ämnen, måste det ske en ändring
av konsumtionsvanorna. Vi måste
lära folk att inte äta det söta och klacfdiga
brödet, och vi får inte låta tillförseln
av karieshämmande medel enbart
bli en angelägenhet för tandkrämsfabrikanterna.
Framför allt bör emellertid
forskningen beträffande barnens tandvård
ökas. Man kan aldrig komma ifrån
att en besvärlig kariesförekomst grundläggs
just under barnaåren.

Det enda, som vi bör ha för ögonen i
detta sammanhang är att uppnå ett gott
resultat utan att ta några risker. Försiktighet
är en dygd både när det gäller förtäring
av socker och fluor.

Vad beträffar fluorens farlighet förhåller
det sig väl med detta ämne som
med många andra: i rätt mängd är fluor
nyttig men i stora mängder är den giftig.
Även salt, socker och vanligt vatten,
järn i form av medicin o. s. v. kan ha
farliga verkningar, om man förtär större
mängder, och att karies’ härjningar
bland skolbarnen är så oroande, får nog
i allra högsta grad tillskrivas lättheten
att komma åt sötsaker o. d.

Jämsides med fluorering av dricksvatten
bör även prövas andra metoder med
fluorering enbart av munhålan, och man
bör undersöka vilka fluorföreningar som
har högsta möjliga verkningsgrad vid
exempelvis munsköljning som utföres i
skolorna och som säkerligen inte behöver
dra några större kostnader.

Herr talman! Med dessa få ord ber jag
att få yrka bifall till andra lagutskottets
utlåtande.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! En framgång har väl redan
vunnits genom den motståndsrörelse
som skapats mot vattenförgiftningen.
Inrikesministern har nu också lovat att
vi skall slippa risken i ytterligare fem
år, och även detta är en framgång •— givetvis
med undantag för Norrköpings
del. Men så har dock inte varit regeringens
åsikt, skulle jag tro, ty då hade
väl saken meddelats redan i propositionen.

Herr Fredriksson har förklarat att
man inte får förhindra åtgärder i syfte
att förbättra folkhälsan bara därför att
man anser att den personliga valfriheten
måste tillgodoses. Jag tycker visserligen
att detta är ett något lättfärdigt sätt att
avfärda frågan om den personliga valfriheten,
men från mina utgångspunkter är
det inte främst den saken det gäller. Huvudfrågan
är, om inblandning av fluor i
dricksvatten verkligen är en åtgärd i
folkhälsans intresse.

Yi på vårt håll har i den motion, som
bl. a. jag undertecknat, försökt att så
långt det är möjligt för lekmän anföra
invändningar mot en sådan åtgärd. Vår
främsta invändning är den att det dock
handlar om att tillföra dricksvattnet ett
farligt gift. Och trots att det kan företes
exempel på att giftet åstadkommer en
viss kariesreduktion hos barn, så är metoden
förkastlig, eftersom det inte är utrönt
hur giftet påverkar den mänskliga
organismen i övrigt. Det behöver inte
här diskuteras, huruvida fluorinblandning
i vatten har en karieshämmande effekt,
ty detta är ju bevisat. Däremot är
det inte alls — såsom sagts i många sammanhang
— klarlagt hur det förhåller
sig med giftets verkningar i övrigt.

Såvitt jag kan förstå gör också de, som
driver propaganda för giftblandningen,
sig skyldiga till påtagliga överdrifter.
Det har t. ex. påståtts att kariesreduktionen
skulle kunna uppgå till 50 procent
eller mera. Jag skall inte åta mig att
försöka vara sakkunnig i detta sammanhang,
men jag vill erinra om att en sta -

150 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

tistisk bearbetning av erfarenheterna
från Amerika visar helt andra värden,
om man nu skall tro en artikel som
publicerats i dagens nummer av Stockholms-Tidningen.
Och ändå kvarstår den
risk som flera forskare varnat för, nämligen
att giftet kan åstadkomma allvarliga
skador på andra kroppsdelar och
att det även för tändernas del får den
effekten att risken för skador ökar vid
högre ålder.

För min del kan jag inte under sådana
förhållanden förstå hur någon riksdagsledamot
vill ta på sitt ansvar att man
tillgriper en metod som är så föga utforskad
och som har gjort att experterna
uppdelats i två läger med rakt motsatta
åsikter. Det är just det förhållandet att
vi inte kan få något så när enstämmiga
uttalanden från experternas och forskarnas
sida som gör att en lekman måste
tills vidare inta en avvikande hållning,
i förhoppning om att forskarna skall
kunna lämna något så när tillförlitliga
besked.

Det bär i fluorpropagandan funnits en
tendens att framställa tvisten bland experterna
såsom en speciell svensk företeelse,
medan det i andra länder, särskilt
i Amerika, skulle råda enighet
bland vetenskapsmännen på detta område.

Så är det emellertid inte.

Nu har också herr Lundberg i debatten
här mycket tvärsäkert påstått, att
ingen som sysslar med vetenskaplig
forskning ger något stöd åt synpunkter
av det slag som fru Sjövall uttalat. Jag
tror inte att jag över huvud taget förmår
övertyga herr Lundberg om någonting
— det brukar inte vara så lätt som
bekant — men jag kan göra några erinringar
som herr Lundberg kan tänka på
i sammanhanget.

Vad våra grannländer beträffar kan
jag erinra om ett uttalande nyligen av
professor Möller, som är chef för farmakologiska
institutet vid universitetet i
Köpenhamn. Han vänder sig bestämt
mot massmedicineringen och erinrar

om att de danska myndigheterna numera
har övergivit varje tanke på sådana
metoder.

Professor Möller påpekar också att
världshälsoorganisationen i liknande
sammanhang — till exempel vid preparering
av livsmedel — tillämpar den regeln
att inblandning av gift måste ligga
mycket långt under den dos som är bevisligen
skadlig. Men i fråga om den nu
aktuella förgiftningen av dricksvattnet
handlar det om en marginal som går
mycket närmare riskzonen. Och ändå
är som sagt forskarna osäkra, om det
över huvud taget finns någon ofarlig dosering
när det gäller fluor.

Detta är också den ståndpunkt som en
annan framstående nordisk vetenskapsman,
professor Salvesen, har kommit
till. Han ställer mycket uppfordrande
en fråga till alla som sysslar med denna
sak: Har ni betänkt de ökade risker för
cancer, leukemi, blodsjukdomar och
över huvud taget sjukdomar med okänd
upprinnelse, som kan ha samband med
gifter som vi tillför vår kropp?

Beträffande de ofta åberopade amerikanska
erfarenheterna bör man också
komma ihåg de varningar som utfärdats
av amerikanska läkare — det har nämligen
förekommit massor av sådana varningar.
Jag har här en fotostatkopia av
ett uttalande, som antogs på en stor läkarkongress
i San Francisco den 12
april 1958. Där togs mycket bestämt avstånd
från fluorinblandning i dricksvattnet.
Ett annat material från Amerika,
som jag också har i fotostatkopia,
ger en intressant inblick i ett ämne som
diskuterats bl. a. av herr Johansson i
Norrköping, nämligen hur det förhåller
sig med fluorkoncentrationen för olika
vattenkonsumenter. Chefen för vattenverket
i en av de amerikanska städer,
som praktiserar fluorinblandning, visar
med det material jag har tillgängligt,
att det är praktiskt taget omöjligt att
nå konstant fluorhalt i alla delar av
vattenledningsnätet.

Om man blandar den föreskrivna do -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 151

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

sen 1 mg per liter när vattnet utgår från
pumpstationen, får man i alla fall en variation
ute i vattenledningsnätet från
0,4 till 1,4, och det sistnämnda är, skriver
han, farligt nära den gräns på 1,5,
som enligt Förenta staternas hälsovårdsdepartement
gör vattnet riskfyllt att
dricka.

Det kan ha sitt intresse att jämföra
dessa amerikanska erfarenheter med
liknande rön i Sverige. Herr Johansson
i Norrköping har just erinrat om den
saken. Hans siffror överensstämmer
emellertid inte helt med de mätningar
som Kommunaltekniska föreningens
fluorkommitté har gjort. Jag har här ett
diagram, som visar att fluorhalten
ibland i vissa delar av vattenledningsnätet
i Norrköping gått upp till 1,4,
1,6 och i något fall 1,8.

De som är så tvärsäkra på att forskningen
nu liar givit oss betryggande
bevis för att fluoren bara är till nytta,
bör väl också förklara det faktum
att man inte minst på amerikanskt håll
har så stort intresse för hur det kommer
att gå med de svenska försöksobjekten.
Så sent som i våras fick professor
Yngve Ericson och docenten vid
veterinärhögskolan Sven Ullberg ett
amerikanskt stipendium på 44 000 dollar
för att utforska fluorens distribution
och inverkan på organismen. Man
är alltså på dessa vetenskapliga institutioner
inte alls så säker på hur det
förhåller sig därvidlag, utan man anser
att mycket stora summor fortfarande
skall spenderas på att utforska
hur det i verkligheten förhåller sig.
Vore det inte skäl i att under sådana
förhållanden vila på hanen innan man
beslutar om en lagstiftning, som skulle
möjliggöra användningen av så osäkra
metoder?

Men även fluorförgiftningen hör kanske
till det onda som i alla fall för
någonting gott med sig — jag tänker
inte bara på den obestridliga effekten
rörande kariesfrekvensen. Den åtgärd,
som regeringen nu vill tillgripa mot

karieseländet, bör också ha riktat uppmärksamheten
på hur allvarligt vårt
land kommit på efterkälken i fråga om
ett mycket viktigt sjukvårdsområde. Orsakerna
till att man nu vill tillgripa
denna åtgärd är ju klarlagda i en offentlig
utredning.

Vi har alldeles för få tandläkare, trots
att tidvis en tredjedel av folktandvårdens
läkare varit utlänningar. Vi har
det så eländigt ställt med våra resurser
för utbildning av tandläkare, att
svenska studenter, som inrikesministern
också påpekat, måste resa utomlands
för att få sin utbildning. Vi har
ingen motsvarighet till de hjälpkrafter,
som de flesta avancerade länder har
utbildat för att ställa till förfogande
för tandläkare, skolor, barnhem och
andra institutioner och som skall biträda
med undervisning i tandvård,
pensling exempelvis med fluor och
andra enklare tandvårdsarbeten. Och
vi har fortfarande det orimliga tillståndet,
att denna del av sjukvården inte
är inordnad i den allmänna sjukförsäkringen.
Jag har erinrat om medicinalstyrelsens
beräkning, att för den enskilde
är kostnaden för tandvård nu
dubbelt så stor som den genomsnittliga
kostnaden för all annan sjukvård,
om medicinkostnaden frånräknas. Det
är ingen tvekan om att massor av människor
just av kostnadsskäl måste avstå
från tandvård eller dröjer så länge
med den, att de utsätter sig för stora
risker till sin hälsa.

Jag menar därför att i stället för den
hästkur med fluor i vattnet, som nu är
aktuell, borde regeringen och riksdagen
ta krafttag för att råda hot mot
tandsjukdomarna genom de metoder,
som redan är prövade och pålitliga
men tyvärr har blivit mycket grovt försummade.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till reservationen av fröken Nordström
och fru Gunne.

152 Nr 33

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill ställa en fråga
till herr Holmberg och herr Svensson
i Ljungskile. De vet båda två att vi i
vår o-gräs- och insektsbekämpning använder
vissa besprutningsmedel, som är
mycket farliga för folkhälsan. Är herrarna
beredda att förbjuda det? Varför
har ni i så fall inte satt i gång någon aktion
därvidlag?

Här har också talats om personlig
integritet och valfrihet. Men vi internerar
ju till det yttre friska människor
på våra epidemisjukhus, t. ex. sådana
som är bärare av paratyfussmitta. Och
varför har vi använt cortison och pas
för att få bukt med tbc? Vi vet ju att
det har sina risker att använda detta
och andra läkemedel. Och varför ympar
vi in vissa sjukdomar på människor
för att komma till rätta med förlamningssjukdomarna?
Förr hade vi
4 000 å 5 000 förlamningssjuka människor
här i landet. Räkna efter hur
många som tillkommer i dag! De kan
troligen räknas på handens fingrar.

När vi sysslar med sjukdomar får vi
inte bara hålla oss till teorier och principer.
Vi måste också vidta åtgärder
för att hjälpa människor till rätta. Och
vi må önska oss många fler tandläkare,
men var skall vi ta dem?

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Eftersom jag är siste
talare i denna debatt och klockan nu
har blivit över 12, skall jag försöka att
fatta mig kort.

Först vill jag göra en bekännelse,
nämligen den att jag ofta har ganska
svårt att inta ståndpunkt i den mångfald
ärenden i de mest skilda ämnen
som kommer från utskotten och hamnar
på riksdagens bord. Men i detta
speciella fall hade jag min ställning fullt
klar redan när jag läste propositionen.
För mig är nämligen detta en fråga om
den enskildes rätt och valfrihet contra
det allmännas anspråk på att man skall

uppge denna valfrihet. Herr Svensson
i Ljungskile utvecklade detta alldeles
nyss, och jag skall därför inte uppehålla
mig närmare vid den saken. Jag vill
bara säga att för mig är detta en principiell
fråga som löses på ett alldeles
nytt sätt, och jag kan inte godta den
jämförelse som göres t. ex. med tvångsvaccineringen
mot smittkoppor. Man
har tidigare utvecklat denna fråga, och
jag vill nu bara göra det tillägget att
beträffande tvångsvaccineringen har
man ju ändå möjlighet att i det enskilda
fallet göra avsteg från tvånget, om medicinska
skäl talar härför. Som kammarens
ledamöter kanske känner till
är det heller inte så ovanligt att så sker.

Vidare är det för mig en ganska
väsentlig sak att det på många håll råder
djup misstro mot fluor ering av vattnet.
Hur många det är i t. ex. Norrköping
som är emot åtgärden kan jag inte
uttala mig om, men att det på åtskilliga
håll råder djup misstro har väl både
tidningsdebatten och debatten här i
kammaren visat. Jag har svårt att föreställa
mig att den misstron kommer att
avta efter ett riksdagsbeslut, om utskottets
förslag segrar, vilket väl är
troligt. Tvärtom kommer den väl att
tillta. Vilka följder ett sådant beslut får
rent psykologiskt återstår att se, men
det är ganska klart att de inte blir
obetydliga.

I detta sammanghang vill jag också
rikta en hemställan till inrikesministern,
nämligen den att om Norrköping
får klarsignal att fullfölja försöken man
åtminstone sätter som villkor, att invånarna
i de båda stadsdelarna upplyses
om vilken del som får fluorerat
vatten och vilken som inte får det. Den
saken lär för närvarande inte vara klar,
och man kan fråga sig av vilken anledning
detta inte har meddelats Norrköpings
befolkning.

Vidare vill jag uppehålla mig något
vid ytterligare en sak, som inte har
närmare berörts i diskussionen, nämligen
vad den tekniska expertisen sä -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 33 153

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

ger om möjligheterna att hålla den do*
sering man tänkt sig.

I varje fall stämmer inte alla remissyttranden
och uttalanden från den tekniska
expertisen med det ganska tvärsäkra
omdöme som herr Johansson i
Norrköping fällde beträffande doseringen
i Norrköping. Man har sagt att
det är mycket svårt att hålla den dosering
på 1 mg per liter som skall vara
den ofarliga. Inrikesministern har också
i propositionen påvisat, att det bara
är större vattenverk som över huvud
taget kan klara av denna uppgift. Men
den tekniska expertisen ifrågasätter
som sagt även i dessa fall, om det är
möjligt att hålla den dosering man föresatt
sig.

Jag tycker nog att man med herr Anderson
i Sundsvall kan säga, att det
behövs fortsatt forskning och fortsatta
försök på detta område. Men låt oss då
börja med fortsatt forskning och fortsatta
försök för att klara upp de rent
tekniska frågorna, innan vi fortsätter
på den nu tänkta vägen.

Det har sagts här i kammaren i dag,
att denna debatt skulle vara överflödig.
Jag delar inte heller den uppfattningen.
Har man nämligen i detta fall en bestämd
åsikt om de risker ur medicinsk
och teknisk synpunkt som kan föreligga,
tycker jag nog att det är ens
skyldighet att säga ifrån detta, så att
man inte i efterhand kanske blir ställd
inför obehagliga överraskningar.

Jag tycker att man i debatten alltför
ofta har upprepat att man vet för litet
i dag. Man vet för litet om den medicinska
sidan och om hur folk kommer
att reagera inför detta. Allt detta talar,
tycker jag, för att man här borde ha
gått fram med betydligt större försiktighet
än vad propositionen och utskottsutlåtandet
anger.

År det för övrigt så alldeles säkert,
herr inrikesminister, att endast Norrköping
kommer att få detta fluortillskott?
När jag ställer den frågan ifrågasätter
jag ingalunda riktigheten av in -

rikesministerns ord här, regeringen
Erlanders livslängd eller inrikesministerns
fortsatta möjligheter att med
den äran sköta inrikesdepartementet.
Men det är därmed inte sagt, att det blir
inrikesminister Rune Johansson som
under dessa fem år kommer att handlägga
hithörande ärenden. Jag tycker
att man tar alltför lätt på saken när man
bara förklarar att det skall gälla enbart
Norrköping, fastän lagstiftningen är
generell.

Med anledning av herr Lundbergs yttrande
vill jag påpeka, att om landsbygden
ligger illa till när det gäller kariessjukdomarna,
så förhåller det sig dock
så, att den väg vi nu tänker slå in på
ingalunda kommer att hjälpa Sveriges
landsbygd. Det är nämligen, som jag
nyss påpekade, endast de större vattenverken
som har möjlighet att på detta
sätt fluorera vattnet. Vidare har forskningen
mer och mer kommit underfund
med att det är bristsjukdomar som beror
på betydligt flera ämnen än avsaknad
av fluor som här spelar in. Därför
måste vi nog för att kunna klara landsbygdens
problem söka oss fram efter
andra vägar.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru Gunne
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

154 Nr 33 Onsdagen den 21 november 1962 em.

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Nordström och
fru Gunne.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Gunne begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 71 nej, varjämte
15 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

§ 4

Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 41,
i anledning av väckta motioner om bestämmelser
rörande tillstånd att förändra
vattnets kemiska beskaffenhet i
allmän vattenledning; och

jordbruksutskottets utlåtande nr 33, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av 1962 års internationella
veteavtal.

Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
andre vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kammarens
sammanträde onsdagen den 28
innevarande november.

§ 5

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 372, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående godkännande
av 1962 års internationella veteavtal.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 373,
till Konungen, angående val av suppleant
för bankofullmäktig;

dels ock till riksdagens förordnande,
nr 374, för herr Birger Nilsson att vara
suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken.

§ 6

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.42 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI, ESSELTE. STHLM 62
205323