Nr 32 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 32 FÖRSTA KAMMAREN 1962

20—21 november

Debatter in. m.

Tisdagen den 20 november Sid.

Svar på interpellation av herr Andersson, Torsten, om höjning av
bidraget till företagareföreningarans administrationskostnader,
m. ...................................................... 3

Onsdagen den 21 november
Svar på interpellationer:

av herr Lager ang. markpriser in. m. vid upplåtelse av Järvafäl tet

till bostäder ........................................ 10

av herr Nilsson, Ferdinand, ang. Svea livgardes förflyttning,
in. .................................................. 13

Tillsättning av fluor till vattenledningsvatten .................. 21

Om förening av deltidstjänst med ordinarieskap ................ 58

Utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen .......... 59

Förslag till brottsbalk, m. m................................... 63

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 21 november

Statsutskottets memorial nr 177, ang. överlämnande till lagutskott
av två till statsutskottet hänvisade motioner, som äga samband
med frågan om beredskapslagring av olja .................. 21

Andra lagutskottets utlåtande nr 40, ang. förslag till lag om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten .................. 21

_ nr 41, om bestämmelser rörande tillstånd att förändra vattnets

kemiska beskaffenhet i allmän vattenledning ................ 58

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Sid.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 33, ang. godkännande av 1962 års
internationella veteavtal .................................. 58

Statsutskottets utlåtande nr 165, om en av Aktiebolaget Statens
skogsindustrier planerad industri i Otterbäcken ............ 58

-— nr 166, om statsbidrag för TV-mottagare för skolbruk ........ 58

— nr 167, ang. ersättning för markintrång vid framdragande av

telefonledning ............................................ 58

— nr 168, ang. kustradion på ost- och sydkusten................ 58

— nr 169, om deltidsarbete i statlig och statsunderstödd tjänst .. 58

— nr 170, om förbättring av möjligheterna för gift kvinna att

inneha förvärvsarbete, i vad motionerna avser förening av deltidstjänst
med ordinarieskap .............................. 58

Bevillningsutskottets betänkande nr 60, ang. ändring i uppbördsförordningen
............................................ 59

— nr 62, ang. avtal med Israel för undvikande av dubbelbeskattning
beträffande skatter å kvarlåtenskap .................... 59

Bankoutskottets utlåtande nr 33, ang. ändring i lagen om bankrörelse,
m. m............................................... 59

— nr 34, ang. utveckling av försörjningsmöjligheterna i Torne dalen

.................................................... 59

Första lagutskottets utlåtande nr 42, ang. förslag till brottsbalk,
in. m..................................................... 63

Andra lagutskottets utlåtande nr 37, om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens tilllämpningsområde
........................................ 119

Jordbruksutskottets utlåtande nr 28, om förbättrad väderlekstjänst
för jordbruket ............................................ 119

— nr 30, ang. åtgärder till skydd av djurlivet i samband med

skogshyggesbränning ...................................... 119

— nr 31, ang. gödsling av skogsmark.......................... 119

— nr 32, ang. utnyttjande av inhemskt fiberbränsle ............ 119

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, om utredning av
vissa spörsmål rörande vattendragen........................ 119

Tisdagen den 20 november 1962

Nr 32

Tisdag-en den

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Herrar Bengtson och Hagberg anmälde,
att de åter infunnit sig vid riksdagen.

Justerades protokollen för den 13 och
den 14 innevarande månad.

Upplästes en till kammaren inkommen
ansökning, som jämte därvid fogat läkarintyg
var så lydande:

Till riksdagens första kammare

Med stöd av bifogat intyg anhålles härmed
om fortsatt sjukledighet för min
make, E. Birke.

Irma Birke
fru

Till riksdagen första kammare

Härmed intygas att riksdagsman Emanuel
Birke, född den 11/11 1893, på
grund av blodtryckssjukdom fortfarande
är arbetsoförmögen till och med den
10/12 1962.

Centrallasarettet, Södertälje, den 15/11
1962.

Ulf Iacobieus
t. f. överläkare

Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och godkändes statsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 367, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation m. in.
av försvarets centrala intendenturförvaltning; nr

368, i anledning av väckta motioner
om en plan för fortsatt utbyggnad av patent-
och registreringsverket;

nr 369, i anledning av väckta motioner
om sättet för vissa utbetalningar till kommuner
in. fl.; och

20 november

nr 370, i anledning av väckta motioner
om rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring
i annat nordiskt land såsom merit.

Om höjning av bidraget till företagareföreningarnas
administrationskostnader,
m. m.

Herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
LANGE, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde besvara herr Torsten Anderssons
interpellation om höjning av bidraget
till företagareföreningarnas administrationskostnader,
m. m., erhöll ordet
och anförde:

Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Torsten Andersson framställt
en interpellation, i vilken han frågar
mig

dels om jag är beredd att skyndsamt
lägga fram förslag om sådan förstärkning
av administrationsbidraget till företagarföreningarna,
att föreningarna
erhåller erforderliga medel för verksamhetens
upprätthållande och samtidigt
får möjligheter att sänka sina utlåningsräntor
på sätt som avses i gällande författningsbestämmelser,

dels om jag är beredd att för framtiden
förorda den ordningen, att företagarföreningarnas
nettoränteinkomster
skall användas uteslutande för risktäckning
och att det statliga administrationsbidraget
skall utgå med i motsvarande
grad förhöjt belopp.

I anledning av denna interpellation
vill jag säga följande.

Företagarföreningarnas administrationskostnader
bestrids av medel som
föreningarna erhåller genom räntevinster,
genom bidrag från landstingen och
staten samt genom avgifter som tas ut
av företag för konsultation o. d. Räntevinsterna
utgör skillnaden mellan de
räntor som låntagande företag betalar

Nr 32

Tisdagen den 20 november 1962

Om höjning av bidraget till företagareföreningarnas administrationskostnader, m. m.

till föreningarna och de räntor föreningarna
själva har att erlägga å de
lånemedel som staten ställer till föreningarnas
förfogande.

De räntor föreningarna erlägger till
staten utgick ursprungligen efter en räntefot
av 3,5 procent. Föreningarna åtnjöt
dock räntefrihet under de två första
åren efter det lånemedlen lyfts. Vid
den samordning av vissa statliga utlåningsformer,
som skedde 1960, avskaffades
räntefrilieten och bestämdes att
räntan skulle vara rörlig och utgå efter
den räntesats som motsvarar normalräntan
för lån från statens utlåningsfonder.
Normalräntan, som för
varje budgetår fastställes av Kungl.
Maj :t på grundval av genomsnittsräntan
på viss statlig upplåning under de
senaste tio åren, utgjorde 1960 4,5 procent
och har därefter på grund av höjningen
i den allmänna räntenivån i slutet
av 1950-talet stigit successivt, först
till 4,75 procent under budgetåret
1961/62 och sedan till 5 procent under
innevarande budgetår.

Räntan å de s. k. hantverks- och industrilån,
som föreningarna lämnar ut
med anlitande av de statliga lånemedlen,
har statsmakterna inte fixerat till
något bestämt procenttal. Enligt gällande
bestämmelser bör denna ränta anpassas
efter den för industrigarantilån i
allmänhet tillämpade räntan. Denna
ränta bestämmes i princip av vederbörande
kreditinrättning för varje särskilt
industrigarantilån som lämnas ut. Bankföreningen
brukar emellertid rekommendera
sina medlemmar vilken ränta
som under olika tidsperioder bör tilllämpas
för sådana lån. Även om garantilåneräntan
sålunda inte är entydigt
bestämd, kan man säga att räntan på industrigarantilånen
i allmänhet håller sig
på den nivå som sålunda rekommenderas.
Denna räntenivå var 1960 6,5 procent
men har sedan successivt gått ner
och utgör f. n. 5,5 procent.

I den mån företagarföreningarna har
sänkt sin utlåningsränta till i nivå med
garantilåneräntan, har deras räntemarginal
— och därmed deras räntevinster
— krympt från omkring två procent

1960 till endast en halv procent i dagens
läge. Inkomstminskningen påverkar
givetvis möjligheterna och sättet för
verksamhetens finansiering. Vad först
angår innevarande budgetår, är det tydligt
att föreningarnas sammanlagda löpande
inkomster, det statliga administrationsbidraget
inbegripet, inte förslår
att täcka de av föreningarna själva beräknade
totala utgifterna för verksamheten
under budgetåret. Gjorda beräkningar
ger vid handen att, om vissa föreningars
utvidgningsplaner genomförs,
bristen kommer att uppgå till omkring
750 000 kronor.

Under tidigare år, då räntemarginalen
var större, har föreningarna emellertid
tillgodogjort sig räntevinster, som
jämte det statliga administrationsbidraget
och övriga inkomster var större än
de löpande utgifterna. Under dessa år
har föreningarna därför kunnat fondera
medel i inte ringa utsträckning. De
fonder, som på detta sätt skapats, uppgick
den 30 juni 1962 till i runt tal 2,7
miljoner kronor. Det är således möjligt
för föreningarna att täcka den för innevarande
budgetår beräknade bristen
genom att anlita sina egna fonder av
detta slag. Eftersom dessa fonder hopbragts
av medel, som avsetts för bl. a.
täckning av administrationskostnader,
kan jag inte finna, att de i fortsättningen,
såsom interpellanten anser lämpligt,
bör reserveras uteslutande för risktäckningsändamål.

Med hänsyn till dessa förhållanden är
jag inte beredd att lägga fram förslag
om förstärkning av anslaget för innevarande
budgetår till administrationsbidrag
till föreningarna.

Möjligheten att ta föreningarnas fonder
i anspråk för att täcka löpande administrationskostnader
kan emellertid
inte tillgripas under någon längre tid,
bl. a. med hänsyn till att fonderna inte
är jämnt fördelade mellan olika föreningar
och därför på de flesta håll så
småningom skulle vara uttömda.

En förändring av de former i vilka
föreningarna täcker sina administrationskostnader
anser jag därför vara
påkallad. Det är uppenbarligen otill -

Tisdagen den 20 november 1962

Nr 32

Om höjning av bidraget till företagareföreningarnas administrationskostnader, m. m.

fredsställande, att föreningarnas räntemarginaler
är underkastade sådana växlingar,
som blir resultatet av nuvarande
system. Enligt min mening bör föreningarna
kunna räkna med en fast marginal,
som täcker en skälig kostnad för lånens
administration. Till frågan hur detta tekniskt
skall lösas, har jag för avsikt att
återkomma i samband med anslagsäskandena
för nästa budgetår.

Vad härefter angår frågan om föreningarnas
behov av medel för risktäckningsändamål
vill jag erinra att staten
sedan gammalt ställer ej obetydliga belopp
till föreningarnas förfogande för
täckning av förluster på utestående lån.
Av dylika s. k. subventionsmedel fanns
hos föreningarna den 30 juni 1962 ett
efter gjorda avskrivningar fonderat belopp
av drygt 1,6 miljoner kronor. Med
hänsyn till att förluster å utestående lån
erfarenhetsmässigt drabbar föreningarna
mycket ojämnt, har enligt beslut av riksdagen
de under senare år via budgeten
anvisade subventionsmedlen i viss utsträckning
fått stå kvar under anslaget
för att av Kungl. Maj :t utanordnas till
föreningar, som på grund av inträffade
förluster har behov därav. Tilldelning av
medel har på grund härav också skett
till vissa föreningar. Nyligen har även
en generell utdelning skett till föreningarna
av sammanlagt 0,8 miljoner kronor
att tillföras deras risktäckningsfonder.
De hos Kungl. Maj :t reserverade medlen
uppgår härefter till drygt 0,3 miljoner
kronor. Hos föreningarna och statsverket
finns sålunda medel avsedda för risktäckning
till ett belopp av omkring 2,7
miljoner kronor.

Förlusterna på företagarföreningarnas
utlåningsverksamhet är förhållandevis
små. Av beräkningar, som gjorts av
1960 års företagskreditutredning, framgår
exempelvis, att förlusterna å lån
beviljade till och med den 31 december
1960 utgjorde i genomsnitt 1 procent
å det totalt beviljade lånebeloppet
för föreningarna i samtliga län utom
ett, där förlusterna av särskilda skäl blivit
större. Om förlusterna även framdeles
håller sig vid nämnda nivå, skulle
behovet av subventionsmedel för dessa

ändamål även i fortsättningen bli ganska
begränsat. Under senare år har riksdagen
årligen anvisat 0,3 miljoner kronor
i subventionsmedel. I den mån behovet
av subventionsmedel på grund av
den successivt ökade utlåningen skulle
stiga, får jag anledning att återkomma
till denna fråga i samband med äskande
av anslag för ändamålet. Tills vidare
torde dock uppkommande förluster väl
kunna täckas genom att nu disponibla
subventionsmedel hos föreningarna och
statsverket tas i anspråk.

Det framgår således, att företagarföreningarna
bör kunna täcka sina förluster
på låneverksamheten av de särskilda
medel, som av staten ställs till förfogande
för ändamålet. Något behov av
att använda även föreningarnas räntevinster
för risktäckning föreligger sålunda
enligt min mening inte för närvarande.

I anslutning härtill ber jag, herr talman,
få meddela, att den sakkunnigkommitté
för utredning angående företagarföreningarnas
organisation, som
tidigare i annat sammanhang aviserats,
inom kort torde komma att tillsättas.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag ber att till herr statsrådet
och chefen för handelsdepartementet
få framföra mitt tack för det utförliga
svaret. Vi tycks vara överens om
att de nuvarande ränte- och finansieringsbestämmelserna
för företagarföreningarna
är osmidiga och ogynnsamma.
Föreningarnas utlåningsräntor bör
väl helt naturligt vara anpassade till det
allmänna ränteläget, men det går inte
att förena dem med den nuvarande knytningen
av inlåningsräntan till den s. k.
normalräntan. Om då nettoränteinkomsterna
skall vara en avgörande finansieringskälla
för företagarföreningarnas
administration, måste givetvis osäkerhet
följa med för föreningarnas verksamhet,
vilket den nuvarande situationen har visat.

Redan då riksdagen år 1960 godtog
en anknytning till normalräntan, framfördes
betänkligheter mot ett sådant ar -

Nr 32

Tisdagen den 20 november 1962

Om höjning av bidraget till företagareföreningarnas administrationskostnader, m. m.

rangemang. I en reservation till statsutskottets
utlåtande nr 10 framhöll mina
partikamrater: »Utskottet förutsätter

emellertid, att utvecklingen uppmärksammas
och att vid eventuellt negativa
verkningar för företagareföreningarna
de åtgärder vidtagas, som kunna anses
påkallade.» Nu är det alldeles uppenbart
att negativa verkningar har inställt sig,
och jag är mycket tillfredsställd över att
handelsministern, såsom framgår av svaret,
har sin uppmärksamhet riktad på
denna fråga.

Föreningarna har alltså fått sill räntemarginal
sammankrympt genom höjd
inlåningsränta och sänkt utlåningsränta.
Marginalen har, som det framhålles i
svaret, minskat från ungefär två procent
1960 till endast en halv procent i
dagens läge, om man sänkt utlåningsräntan
så som avsetts i författningsbestämmelserna.
Men föreningarna har i
allmänhet inte ansett sig kunna gå så
långt, och sänkningen har stannat vid en
halv procent. Det betyder att hantverkare
och industriföretag får betala en
halv procent högre ränta än som avsetts.
Det är alldeles uppenbart att ett
sådant resultat strider mot de principer
som man ansett vara bärande för långivningen
från företagarföreningarna och
att man således måste ta itu med detta.
Men trots att föreningarna sålunda inte
har följt räntebestämmelserna till fullo,
går det ändå inte ihop för dem innevarande
år. Det framgår av svaret att det
kommer att uppstå en brist på ungefär
750 000 kronor, men handelsministern
är inte beredd att täcka den bristen genom
något tilläggsanslag. Det finns fonder
som kan tas i anspråk, säger han.
Det är klart att man nödtorftigt kan klara
situationen på det sättet. Men resultatet
måste ju ändå bli att man här skapar
osäkerhet för föreningarnas verksamhet
och högre ränta för de små företagarna.
Jag anser det angeläget att handelsministern
tänker på att förstärka adininistrationsbidraget,
i varje fall till
nästa budgetår.

Jag är glad över att handelsministern
finner en förändring påkallad av formerna
för täckning av föreningarnas

administrationskostnader. Det är alldeles
uppenbart att systemet skall vara sådant
att föreningarna skall kunna räkna
med en fast marginal för kostnaderna
för lånens administration. Förslag härom
kan tydligen väntas till nästa år.
Visserligen hade jag i interpellationen
skisserat en något annorlunda utformad
lösning, men vilken metod som kan vara
mest tillfredsställande för föreningarna
får väl bedömas, när handelsministern
fått sin prövning av frågan färdig.

Jag vill gärna, herr statsråd, i detta
sammanhang ta upp några rent principiella
synpunkter på företagarföreningarnas
verksamhet, synpunkter som man
enligt min mening inte kan bortse ifrån
då man går att bedöma vilka resurser
som man skall skapa för deras arbete.

Det är alldeles uppenbart att företagarföreningarna
under de år de verkat
har tillvunnit sig stor aktning inom sina
respektive arbetsområden. De har utfört
en betydande och värdefull gärning,
och de är faktiskt, med den ställning de
har i dag, ett mycket starkt stöd för
småföretagsamheten, vilket naturligtvis
i hög grad beror på föreningarnas stabilitet
och deras vana vid uppgifterna.
Men det är uppenbart att vi måste räkna
med att företagarföreningarna i fortsättningen
får en betydande roll även
när det gäller lokaliseringsverksamheten
—• eu av huvuduppgifterna för föreningarnas
låneverksamhet är ju att främja en
lämplig lokalisering. Det finns givetvis
också sociala aspekter i sammanhanget
och därtill alldeles nya synpunkter som
kan komma in, när man tar hänsyn till
vad som kan komma att hända i fråga
om Sveriges kontakter med Europamarknaden.

Det finns också anledning att i bilden
föra in de problem som bragts på tal
när våra finansexperter, inte minst på
de sista av dessa dagar, har tagit sig en
överblick över den närmaste tidens ekonomiska
förutsättningar och därvid uttalat
att det finns tecken som tyder på
att den nuvarande konjunkturen skulle
förbytas i ett sämre läge. I en sådan
situation kommer självfallet våra före -

Tisdagen den 20 november 1962

Nr 32

Om höjning av bidraget till företagareföreningarnas administrationskostnader, m. m.

tagarföreningar i svårigheter. Det kan
vara nödvändigt att ta alldeles speciell
hänsyn till detta, då man går att bedöma
vilka resurser man skall ge föreningarna.

Herr statsrådet bär här tagit upp diskussionen
om subventionsmedlen, och
han finner förhållandena vara tillfredsställande,
i varje fall tills vidare. Jag vil!
gärna i det sammanhanget säga, att det
är angeläget för mig att understryka att
det får vara »tills vidare» med ett mycket
kort varsel. Det är nämligen uppenbart
att föreningarna kan komma att
ställas inför allvarliga svårigheter. Jag
tror att det rent allmänt är viktigt att
se till att företagarföreningarna får ett
bättre utgångsläge. Jag vill bara peka
på en sådan sak som de mindre företagarnas
möjlighet att konkurrera på
Europamarknaden. Det skulle med tanke
därpå vara utomordentligt angeläget
att man kunde bygga ut konsulentverksamheten
så att man kunde utföra marknadsundersökningar
och konsumtionsvaneundersökningar
på ett annat sätt än
som nu kan ske. En sådan utvidgning
skulle komma de mindre företagen till
godo.

Jag tror, herr statsråd, att detta är
saker som är utomordentligt angelägna.
Jag förutsätter att de direktiv som herr
statsrådet nu skall skriva för den blivande
utredningen — det är mycket tillfredsställande
att den kommer till stånd
så snart som möjligt — pekar på dessa
förhållanden och ger riktlinjer när det
gäller att ta ställning till företagarföreningarnas
plats över huvud taget i vårt
samhälle i framtiden och deras roll i
sammanhanget. Jag är övertygad om att
föreningarna kommer att få väsentligt
ökad betydelse och kanske rent av spela
en avgörande roll när det gäller den
fortsatta utformningen av lokaliseringspolitiken.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Som framgick av mitt
interpellationssvar är jag överens med

herr Torsten Andersson beträffande det
system som för närvarande tillämpas för
räntesättningen vid denna utlåningsverksamhet.
Eftersom jag så ofta anklagas
för en benägenhet att aldrig vilja erkänna
misstag, är jag angelägen att säga
att jag vill beteckna detta system — när
när vi nu ser tillbaka på den korta tid
det tillämpats — såsom ett olämpligt
system. Så hade det kanske inte varit,
om vi hade haft en ränteutveckling i den
motsatta riktningen och föreningarna
på den vägen kunnat samla upp vissa
medel. Men det skulle ändå inte ha gett
den trygghet som jag anser vara eftersträvansvärd
på detta område.

Jag vill inte säga mera på denna
punkt, ty jag vill inte föregripa det ställningstagande
som jag själv kommer att
göra i samband med statsverkspropositionen
i januari.

När jag ändå har ordet vill jag också
understryka att det finns mycket i vad
herr Torsten Andersson principiellt
framhöll, som även jag kan ge min anslutning
till. Vi är väl båda överens om
att det är en utomordentligt viktig och
värdefull verksamhet, i stigande grad
viktig, som företagarföreningarna bedriver,
alldeles bortsett från betydelsen
i begränsad utsträckning för en lokaliseringspolitik
och även för åtgärder att
motverka tendenser till arbetslöshet, när
konjunkturen vänder neråt. Det öppnar
sig kanske i framtiden nya perspektiv
för företagarföreningarnas verksamhet
i samband med de ändrade konkurrensbetingelser
som kan inträda på grund
av den internationella handelsutvecklingen
och integrationen.

Jag delar därför gärna uppfattningen
att vi måste ta hänsyn till detta i framtiden,
när vi bedömer denna verksamhet.

Däremot är jag inte lika övertygad om
att man, som herr Torsten Andersson
antyder, borde ta konsekvenserna på det
sättet att man utrustade de enskilda företagarföreningarna
med ökade resurser
för att bedriva marknadsundersökningar,
kanske även utomlands. Jag tror
att vi som hittills får anförtro sådant åt
de centrala institutioner och organ som

8 Nr 32 Tisdagen den 20 november 1962

Om höjning av bidraget till företagareföreningarnas administrationskostnader, m. m.

finns, och där lämnar staten redan nu
ett visst bidrag till sådan verksamhet
via Sveriges hantverks- och industriorganisation.
På den vägen får man väl
fortsätta, men det är klart att detta kan
få konsekvenser även för företagarföreningarnas
organisation i framtiden.

Slutligen vill jag bara säga att den utredning
som jag nämnde i slutet av
mitt interpellationssvar förmodligen
kommer att tillkallas inom en veckas
tid. Dess uppgifter kommer kanske dock
att bli något mera begränsade än de som
Torsten Andersson föreställt sig. Det
föranleds i första hand av uttalanden
som gjorts i samband med proposition
nr 124 i år, där man som en konsekvens
av ändrade uppgifter för Industrikredit
och med förslaget om särskilda andra
krediter till de mindre företagen ansåg
att dessa åtgärder borde kompletteras
med en översyn över den kreditverksamhet
som företagen för närvarande
bedriver.

Vi kommer här sålunda kanske att i
första hand ta sikte på detta och inte i
de direktiv som jag har tänkt mig närmare
gå in på de vidare aspekterna och
konsekvenserna t. ex. med hänsyn till
den europeiska integrationen. Det blir
spörsmål som enligt min uppfattning får
lösas i kommande statsverkspropositionen
Beklagligtvis ser det ju ut som om
vi har ganska god tid på oss, innan vi
behöver dra de definitiva slutsatserna på
detta område.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Det finns anledning uttala
tillfredsställelse över handelsministerns
alldeles påtagligt positiva inställning
till företagarföreningarnas verksamhet.
Jag skulle gärna i detta sammanhang
till statsrådet vilja framföra
önskemålet att han inte skall ge alltför
snäva direktiv till utredningen, ty jag
tror att vi alla skulle vara gagnade av
att man verkligen fick titta lite mera
allmänt på företagarföreningarnas möjligheter.
Jag har liksom för mig att det
är någonting som är angeläget och brådskande
på den punkten. Det var närmast
det jag ville säga i detta sammanhang.

Herr statsrådet LANGE:

Får jag, herr talman, bara tillfoga vad
jag glömde att säga i mitt föregående
anförande. Det finns en utredning till,
nämligen lokaliseringsutredningen, vilken
om jag är rätt underrättad också
sysselsätter sig med företagarföreningarnas
organisation med utgångspunkt
i att föreningarna skall vara lämpliga
instrument i den framtida lokaliseringspolitiken.
Även det bör man komma
ihåg i detta sammanhang.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, med förslag om godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående gränstullsamarbete.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 165—170, bevillningsutskottets
betänkanden nr 60 och
62, bankoutskottets utlåtanden nr 33 och
34, första lagutskottets utlåtande nr 42,
andra lagutskottets utlåtanden nr 37, 40
och 41, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 28 och 30—33 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 50.

På framställning av herr talmannen
beslöts att på föredragningslistan för
morgondagens sammanträde andra lagutskottets
utlåtanden nr 40 och 41 samt
jordbruksutskottets utlåtande nr 33 skulle
i nu angiven ordning uppföras främst
bland två gånger bordlagda ärenden.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets
memorial nr 177, angående överlämnande
till lagutskott av två till statsutskottet
hänvisade motioner, som äga
samband med frågan om beredskapslagring
av olja.

Tisdagen den 20 november 1962

Nr 32

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen avlämnade
motioner:

nr 760, av herr Isacson och herr Nilsson,
Yngve, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 184, med förslag till läkemedelsförordning,
m. m.;

nr 761, av herr Jacobsson, Gösta, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
184, med förslag till läkemedelsförordning,
m. m.;

nr 762, av fröken Mattson, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 184, med
förslag till läkemedelsförordning, m. m.;
nr 763, av herr Nilsson, Yngve, och

herr Ringaby, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition nr 191, med förslag
till lag om rätt för kommun att bistå utländska
studerande; samt

nr 764, av herr Andersson, Torsten,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, angående omorganisation
av statens jordbruksnämnds råd.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.30.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Onsdagen den 21 november förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 15 innevarande
månad.

Ang. markpriser m. m. vid upplåtelse av
Järvafältet till bostäder

Herr statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara herr Lagers
interpellation angående markpriser m. m.
vid upplåtelse av Järvafältet till bostäder,
erhöll ordet och yttrade:

Herr talman! Herr Lager har frågat
mig om jag är beredd medverka till att
Järvafältet upplåtes till markpriser som
inte onödigtvis fördyrar bostadskostnaderna
och om jag är beredd undersöka
möjligheterna att mot tomträtt och rimliga
avgäldsvillkor upplåta mark på
Järvafältet till de berörda kommunerna.

Jag får till en början erinra om att
försvarets fastighetsnämnd erhållit i
uppdrag av Kungl. Maj:t att uppgöra en
översiktlig dispositionsplan beträffande
Järvafältet, varvid förutsatts att Svea livgarde
och Svea ingenjörregemente skall
flyttas till andra förläggningsplatser.
Härvid har fastighetsnämnden att inhämta
synpunkter rörande fältets framtida
utnyttjande från berörda kommuner.
När fastighetsnäinndens dispositionsplan
föreligger och blivit föremål
för erforderlig remissbehandling, kommer
frågan om hur den mark på Järvafältet,
som är i statens ägo och nu utnyttjas
för militära ändamål, skall disponeras
att underställas riksdagens
prövning. Jag räknar med att huvudparten
av denna mark skall kunna avses för
bostadsbebyggelse. Förutsättningar för
att detta skall kunna ske är emellertid
att nya övnings- och förläggningsområden
för de båda regementena anskaffas
och att erforderliga kasernetablissement

m. m. för dem uppföres på dessa områden.
Jag har i den proposition om anslag
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1962/63, som nyligen överlämnats
till riksdagen, föreslagit att särskilda
medel måtte anvisas till utredningar
rörande förflyttning av vissa förband
från Järvafältet m. m. Jag har därvid
räknat med att samtliga kostnader,
som sammanhänger med en bortflyttning
av den militära verksamheten från
Järvafältet skall täckas av de värden
statsverket härvid kan tillgodogöra sig
och att de anslag till bestridande av
kostnaderna, som kommer att äskas hos
riksdagen, skall anvisas utöver den
kostnadsram, som kan komma att fastställas
för försvaret. Motsvarande anordning
har redan i flera fall tillämpats
vid anvisande av anslag till sådan markanskaffning
och byggnation för försvarsändamål,
som varit en förutsättning
för att mark under försvarets förvaltning
kunnat överlåtas för bostadsbebyggelse.

Av vad jag anfört torde framgå att
jag icke är beredd biträda en anordning
enligt vilken den försvaret tillhöriga
mark på Järvafältet, som kan avses för
bostadsbebyggelse, skulle av kronan
ställas till förfogande för ändamålet endast
mot tomträtt. Marken bör i stället
försäljas till berörda kommuner, vilka
vid upprepade tillfällen enträget hemställt
om att få förvärva markområden
på Järvafältet. Det synes därefter böra
ankomma på kommunerna att besluta
om det sätt på vilket marken skall ställas
till förfogande för bostadsbebyggelse.
Härvid kan upplåtelse med tomträtt givetvis
komma i fråga. Självfallet kommer
marken att hembjudas kommunerna
till priser som är skäliga. Det är fullt
klart att kronans handlande vid försäljning
av mark för bostadsbebyggelse
måste stå i samklang med den av staten
förda bostadspolitiken, som ju bland annat
syftar till att hålla bostadskostna -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. markpriser m. m.

■derna på en rimlig nivå. Det åligger för
övrigt statens markförvaltande organ att
vid dylika försäljningar höra bostadsstyrelsen
i prisfrågan. Styrelsen har härvid
till uppgift att bevaka att de bostadspolitiska
intressena icke träds för nära.
Det måste med andra ord vid försäljning
av statlig mark för bostadsbebyggelse
bli en avvägning mellan de bostadspolitiska
intressena och skattebetalarnas
intressen av ett ekonomiskt handhavande
av kronans egendomsförsälj,
ningar.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Lagers interpellation.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
•statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.
I vissa stycken är jag helt nöjd
med svaret, i andra inte. Till svaret vill
jag dock gärna knyta ett par reflexioner.

Tillåt mig emellertid först att uttala
•ett erkännande för det tillmötesgående
regeringen visat storstockholmsområdets
befolkning genom beslutet att avstå
från Järvafältet som militärförläggning
och övningsfält till förmån för bostadsbygge.
Jag är övertygad om att detta
regeringens beslut hälsas med största
tillfredsställelse i praktiskt taget alla
kretsar av befolkningen.

Det är också tillfredsställande att regeringen
— om jag fattade statsrådet
rätt — förbehållit sig att statliga myndigheter
skall göra upp en »översiktlig
dispositionsplan» beträffande Järvafältet
och att denna plan i sinom tid skall
underställas riksdagens prövning, självklart
sedan de intresserade kommunernas
synpunkter har inhämtats. Vad jag
däremot ställer mig mycket tveksam till
är om försvarets fastighetsnämnd är den
statliga instans, som är bäst skickad att
lösa denna uppgift. Kanske andra statliga
organ, exempelvis bostadsstyrelsen
■och byggnadsstyrelsen, har större erfarenheter
av hur sådana dispositionsplaner
utarbetas och bör se ut. Eller varför
inte tillsätta ett speciellt organ för
Järvafältets exploatering? Därigenom

vid upplåtelse av Järvafältet till bostäder
skulle man kunna ta till vara all den
expertis som finns, och man skulle också
kunna införa en nyhet i svensk politik
på detta område, nämligen att låta
även dem som i framtiden skall bo på
Järvafältet få vara med och titta på
planläggningen av fältet.

Statsrådet räknar inte med att statsmakterna
skall upplåta marken mot
tomträtt till de berörda kommunerna
utan att marken skall säljas till dessa.
Priserna på tomtmarken skall vara »skäliga».
Nu är det ju dock så att skäliga
priser är ett ganska vagt begrepp, i all
synnerhet som priserna på tomtmark
varierar mycket starkt i storstockholmsområdet.

Låt mig helt kort få ge några exempel.
När Solna stad för ett antal år sedan
köpte ett markområde i södra Huvudsta
måste staden betala 25 kronor per kvadratmeter.
När Sundbybergs stad för kort
tid sedan köpte det s. k. ör-området av
kronan enades man om ett pris av 7: 50
per kvadratmeter. När Stockholms stad,
också helt nyligen, köpte Sätra-området
av Diakonistyrelsen sattes priset till nära
6 kronor per kvadratmeter, men när
Stockholms stad vid samma tidpunkt
sålde några av sina egendomar till Huddinge
kommun fick kommunen dessa för
50 öre per kvadratmeter. Som synes varierar
priserna på råmark i storstockholmsregionen
rätt avsevärt.

Jag är helt på det klara med att priset
för tomtmarken på Järvafältet kommer
att bli en förhandlingsfråga. Herr
försvarsministern anger dock en riktpunkt,
nämligen att »samtliga kostnader
med en bortflyttning av den militära
verksamheten från Järvafältet skall
täckas av de värden statsverket härvid
kan tillgodogöra sig». Därmed är så att
säga en undre prisgräns satt. I realiteten
blir det således de militära myndigheternas
sätt att umgås med flyttningspengar
som blir bestämmande för minimipriset,
och det inger faktiskt vissa
farhågor.

Låt mig emellertid återvända till begreppet
»skäliga priser». Jag gav några
exempel på hur starkt tomtpriserna varierar.
Låt oss beräkna vilka ekono -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. markpriser m. m. vid upplåtelse av
miska krav inköpen av marken lägger
på de kommuner som här kommer i fråga.
Låt oss välja det pris som Stockholm
betalade för Sätra-området. Detta
område är inte så stort som Järvafältet,
det är endast en tiondel av det, men områdena
kan jämföras med varandra därför
att de ligger på ungefär samma avstånd
från centrum. Om vi alltså utgår
från 6 kronor per kvadratmeter som ett
normalpris skulle Stockholms stad för
sin bit av fältet få betala 102 miljoner
kronor. Det kan staden säkert gå i land
med. Värre blir det kanske för Sundbyberg
att åstadkomma 24 miljoner, Solna
42 miljoner för att inte tala om Järfälla,
som måste betala 66 miljoner, och Sollentuna
96 miljoner, allt under förutsättning
att kommunerna inlöser de områden av
fältet som ligger inom kommunerna. Det
skulle också se illa ut om kronan handlade
på detta sätt.

En förstadstidning publicerade nyligen
en tidningsnotis från oktober 1912,
som upplyser att då kronan i början av
detta sekel inköpte Järvafältet kostade
det mellan 4 och 5 miljoner kronor. I
dagens penningvärde motsvarar detta
kanske 20 å 30 miljoner kronor, medan
en försäljning till det pris som jag antog
skulle inbringa 330 miljoner kronor.

Jag har med dessa exempel endast velat
understyrka att priset för tomtmarken
är en mycket väsentlig sak för flertalet
av de berörda kommunerna. Får
man hoppas att bostadsstyrelsen, som
enligt statsrådet skall höras i prisfrågan,
kommer att ha möjlighet att hålla
priserna nere på samma humana nivå
som Stockholms stad förmått i sin försäljning
av mark till Huddinge?

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag tror inte jag behöver
uppehålla kammaren så mycket i
denna fråga. När utredningarna är färdiga
får vi se vad som kommer fram i
dem.

På en punkt vill jag dock gärna upplysa
herr Lager. Försvarets fastighetsnämnd,
som arbetar med denna fråga,
är inte ensidigt sammansatt av militä -

Järvafältet till bostäder
rer. I den ingår representanter från riksdagen,
och i den sitter bl. a. den främste
stads- och regionplanemannen för
storstockholmsområdet. Vidare finns
där andra civila och militära representanter,
och dessutom är det alldeles
klart, att regionplanenämnden för de
kommuner som ingår i detta stora område
skall medverka.

Vad sedan prisfrågorna beträffar har
vi ju ganska stor erfarenhet av att sälja
kronans mark, inte minst här i stockholmsområdet.
Det är ju riksdagen som
får bestämma det slutliga priset. Det
kommer propositioner med den överenskommelse,
som vi hoppas få med kommunerna.
Jag utgår ifrån att det väl
knappast blir tal om att varje kommun
skall med en gång försöka skaffa fram
pengar för den del av Järvafältet, som
ligger inom kommunens område. Jag
misstänker, att det när planerna är färdiga
kommer att visa sig, att också staten
behöver mark på Järvafältet, och att
det som hittills kommer att gå till på
det sättet, att kommunerna undan för
undan söker lösa ut områden, som de
behöver för bostadsbebyggelse.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Jag är mycket tacksam
för den kompletterande upplysning, som
herr statsrådet nu sist lämnade beträffande
hur priset på Järvafältets mark
skall sättas.

När jag anmärkte på att försvarets
fastighetsnämnd skulle göra upp dispositionsplanerna
för Järvafältets framtida
utnyttjande, tvivlade jag inte ett ögonblick
på att det i denna fastighetsnämnd
ingår både civil och militär expertis
av hög kvalitet, men jag tycker
mig redan av namnet — försvarets fastighetsnämnd
— kunna utläsa att den i
huvudsak har att syssla med anläggningar
för militärens behov. Om denna
fastighetsnämnd anlitas för att planera
och bygga ut de nya områden, dit militären
skall flytta, så är det väl helt i
sin ordning, men att denna instans skall
lägga upp planerna för hur detta område
skall utnyttjas, sedan militärerna

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

flyttat ifrån det och området skall upplåtas
för civila syften, förefaller mig vara
litet krokigt.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.

Ordet lämnades ånyo till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
ANDERSSON, som meddelat, att han ämnade
vid detta sammanträde besvara jämväl
herr Ferdinand Nilssons interpellation
angående Svea livgardes förflyttning,
in. m., och nu anförde:

Herr talman! I en interpellation till
statsministern, som överlämnats till mig
för besvarande, har herr Ferdinand Nilsson
i Kungsängen frågat, om det skulle
vara i god överensstämmelse med 16 §
regeringsformen och det lagliga skydd
medborgare och menighet även i övrigt
bör äga i vårt samhälle, ifall tvångsåtgärder
i någon form skulle tillgripas
för att genomföra förslaget om I 1 :s förflyttning
till Västra Ryd, samt om det är
lämpligt och skäligt att statliga myndigheter
förfar så summariskt mot kommuner
och enskilda som skett när förslaget
framlades.

Något beslut om att I 1 skall förläggas
till Västra Ryd föreligger icke; sådant
beslut kan endast fattas av riksdagen. Beslutar
riksdagen framdeles på förslag av
Kungl. Maj :t om ny förläggningsort för
I 1, innebär detta att statsmakterna funnit
att flyttningen av I 1 från Järvafältet
är en angelägenhet av sådan vikt att
enskild rätt får vika för det allmännas
intresse. Det organ som skall verkställa
riksdagens beslut kommer självfallet i
första hand att söka träffa frivilliga uppgörelser
med markägare och andra som
berörs av beslutet. Kan överenskommelse
icke träffas måste emellertid expropriation
tillgripas. Ett sådant tvångsföriarande
strider icke mot 16 § regeringsformen.

Som jag sade förut föreligger inget beslut
om I 1 :s förflyttning till Västra Ryd.
Däremot har försvarets fastighetsnämnd
fått mitt uppdrag att inrikta sig på Västra
Ryd för förläggning av I 1. Om detta

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.
uppdrag informerades länsstyrelsen och
närmast berörda länsmyndigheter i
Uppsala län vid överläggningar på ett
tidigt stadium. Representanter för Upplands-Bro
kommun orienterades likaledes
vid personligt sammanträffande innan
uppdraget offentliggjordes. Däremot
togs i allmänhet inte kontakt i förväg
med berörda enskilda. Det är med tanke
på eventualiteten av ekonomiska
transaktioner angeläget att en nyhet av
detta slag om möjligt är allmän från
första stund. För övrigt skulle en sådan
kontakt inte fyllt något praktiskt
behov, eftersom underlag inte fanns för
en saklig diskussion. Först sedan fastiglietsnämnden
framlagt sitt förslag vet
man exakt gränserna för det område
som måste förvärvas och vilka enskilda
som kommer att beröras. Fastighetsnämndens
utredning kommer att remitteras
till kommunen via länsstyrelsen.
Varje intresserad enskild har då möjlighet
att ta del av utredningen. Jag förutsätter
också att fastighetsnämnden hela
tiden håller kontakt med och underhand
informerar vederbörande myndigheter,
kommuner, markägare och andra intressenter.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat interpellationen.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få uttala mitt tack för att han velat
framför regeringens svar på min interpellation.

Att interpellationen riktades till statsministern
sammanhänger inte bara med
hans uppmärksammade uttalande i valrörelsen
beträffande själva grundproblemet,
att få bort militären från Järvafältet
och få rum där för vissa stora kommuners,
särskilt huvudstadens, byggnadsprogram.
Till de uppgifter, som en
statsminister har att fylla inom regeringen,
hör ju att hålla samman departementens
verksamhet och utforma en
enhetlig politik. Man torde emellertid ha
anledning att fråga, hur han har lyckats
härmed beträffande regeringens mark -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.
politik i detta sammanhang. Man kanske
kan säga, att detta är ett för en statsminister
obetydligt ting. Medborgarnas
fri- och rättigheter eller den lilla kommunens
rätt att inte trampas ned av stora
kommuner är dock något som kan
vara värt en statsministers uppmärksamhet.

Beträffande exempelvis Stockholms intresse
av att få bort militären från Järvafältet
ber jag att få hänvisa till borgarrådet
Joakim Garpes uttalande i Aftonbladet
den 4 september. »Beskedet
om militärens förflyttning från Järvafältet
är den största händelsen i Stockholms
moderna stadsbyggnadshistoria»,
sade herr Garpe.

Till dessa ord vill jag, utöver vad jag
sagt i interpellationen om militärförflyttningens
värde för Stockholms del, endast
foga, att jag anser mig ha anledning
utgå från att det för huvudstadens
ledande kommunalmän då ingalunda var
fördolt, vart man avsåg att flytta undan
Svea garde.

Om jag i ett så stort sammanhang
skulle våga tala om den lilla kommunen
Upplands-Bro, kan jag hänvisa till uttalanden
— naturligtvis i mindre proportion
— av kommunalnämndsordföranden
och kommunalkamreren i Enköpingsposten
den 21 augusti angående betydelsen
för denna kommun och dess byggnadsprogram
av HSB:s planer om byggenskap
för 16 000—20 000 människor
just på marker som utsätts som mål för
Svea gardes bortflyttning. Jag vet att
det är förmätet, men jag vågar dra ut
parallellen genom att säga att det var
och är det största som kan tänkas hända
i den kommunens byggnadshistoria.

Av vad jag sagt torde framgå att det
sätt varpå detta för vederbörande på
olika håll så betydelsefulla ärende handlagts
inom regeringen dock inte borde
vara utan intresse även för en statsminister.
Det är därför jag vågat fästa
statsministerns uppmärksamhet på hur
illa olika departementschefers handlande
synes passa ihop.

I det ganska kortfattade interpellationssvaret
säger statsrådet — till yttermera
visso två gånger —• att något be -

slut om att Svea garde skall förläggas,
till Upplands-Bro inte föreligger. Upplysningens
formella riktighet är obestridlig,
men dess värde ökas inte av att
såvitt jag vet ingen människa påstått att
annat skulle vara fallet. Men bortsett
från formalismen har jag hittills inte
träffat på någon, myndighetsperson eller
annan, som inte är övertygad om att
stockholmarnas höstmanöver kommer att
»gå vägen».

Detta om stockholmsperspektivet.

Inom Upplands-Bro kom den stora
möjligheten till synes i februari 1962,
då HSB träffade köpeavtal angående
Granhammars gods på 925 hektar. I
samband härmed rullades en stor plan
upp angående en omfattande exploatering
med 4 000—5 000 enfamiljshus enligt
synnerligen moderna linjer som påståtts
vara av intresse även internationellt.
Kommunen godtog projektet och
har sökt stödja och främja det efter
förmåga, bl. a. genom anslutning till det
storstockholmska Käppalaförbundet.

HSB-förvärvet mötte positivt intresse
hos vederbörande i kanslihuset, och den
21 september fick HSB genom konseljbeslut
förvärvstillstånd. — Så långt ärendets
behandling av Kungl. Maj:t i jordbruksdepartementet.

Det skulle ha sitt intresse att erfara,
hur statsministern såsom »utomstående»
bedömer myndigheternas public relations-förfarande
i denna sak. Försvarsministern
är emellertid nöjd med sina
mannar. Det är uppenbart och möjligen
naturligt. Han omnämner belåtet att representanter
för Upplands-Bro kommun
dock orienterades innan aktionen offentliggjordes.
Javisst — de fick besked
måndagen den 8 oktober kl. 10.30, och
offentliggörandet kom till stånd samma
dag kl. 14.00. Förlåt mig, herr stadsråd,
men det finns folk som frågar sig, när
representanter för Stockholm, exempelvis
borgarrådet Garpe, fick del av nyheten
att det fanns möjlighet att röja av
Järvafältet.

Jag berör detta dels med hänsyn till
vad jag nämnde om herr Garpes uttalande
den 4 september, dels också med
tanke på ett uttalande av statssekretera -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

ren i försvarsdepartementet i Stockholms-Tidningen
den 9 oktober om det
hopplösa i att få tag på lämpliga förläggningsplatser
för regementen i storstockliolmsområdet.
Uppenbart är att
man redan tidigt på hösten i kungl. huvudstaden
hade vår lilla kommun och
dess för bostadsplanering avsedda mark
i vänlig åtanke. Den 7 september talade
man till och med med vår länsstyrelse
i Uppsala om den saken. Det skulle
ha varit mer än märkligt, om inte då
också HSB:s av länsstyrelsen tillstyrkta
förvärv av Granhammar varit på tal.
För det förvärvet lämnade Kungl. Maj:t
som nämnts tillstånd den 21 september.

Statsrådet säger, att myndigheterna i
allmänhet inte tog kontakt med berörda
enskilda. Det är, säger han, med tanke
på ekonomiska transaktioner angeläget
att en nyhet av detta slag är allmän från
första stund. Uppenbart är att just HSB:s
förvärv är den största ekonomiska transaktion
som man därvid kan komma att
tänka på. Många reflexioner kunde knytas
till frågan, när myndigheterna först kontaktade
HSB, liksom till att förvärvstillståndet
lämnades sådant som läget då
var. Det är känt att HSB är intresserat
av att medverka vid Järvafältets bebyggande.
Man vill gärna hoppas att vad som
inträffat inte skall resultera i att i stället
IISB:s intresse för vad som kan bli
kvar av granhammarprojektet förminskas
eller skjutes på en oviss framtid, sedan
Svea garde marscherat in.

Vi återgår emellertid till försvarsdepartementet
och dess arbete för att göra
Järvafältet »fritt från gråa bataljoner»
samt nöjer oss tills vidare med att konstatera
att den 8 oktober gjordes det för
Upplands-Bro kommun och dess invånare
kunnigt, att man avsåg att placera
Svea garde inom kommunen och till en
betydande del på mark som HSB nyss
fått förvärvstillstånd till för egnahemsändamål.
Det må ursäktas den som inte
är alldeles obekant med vad man kallat
»statsministerämbetets genesis» (se Statsvetenskaplig
tidskrift 1918) och de intentioner
som 1876 låg till grund för
ämbetets inrättande att han i vad som
synes ha skett tycker sig se någonting

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.
som borde omfattas av en statsministers
samordnande verksamhet.

Ett regemente måste någonstans vara,
eftersom vi behöver försvaret. Ett regemente
är i och för sig ingen olycka.
Många orter har protesterat när regementet
dragits bort och andra har petitionerat
om att få regementen. Ur dessa
synpunkter möts nog inte Svea garde
av ovänliga känslor i Upplands-Bro. Men
det blev för många en chock när förslaget
fördes fram. Och rättsosäkerheten,
oron över hur det skall gå för enskilda
och för vår kommun är påtaglig. Vi
känner oss indragna i ett stort spel med
stora risker för att den framtid vi tänkt
oss skall spolieras. Hittills har inte heller
våra farhågor stillats. Då hjälper det
oss föga om de som vållat detta finner
allt vara i sin ordning.

Alltnog, Stockholms behov av byggnadsmark
tränger på, och jag tror mig
inte vara felaktigt underrättad om jag
säger att redan hösten 1961 arbetet på
en lösning av problemet att finna nya,
lika lämpliga övningsfält åt regementena
intensifierades.

Min interpellation framställdes den 23
oktober, och i dag har redan ungefär en
månad förflutit sedan dess; jag tänkte
på detta när jag fick del av svarets innehåll.
Men framför allt tänker jag på
alla som beröres av regementsförflyttningen,
både de anställda vid gardet och
invånarna i min hemkommun. Jag tänker
på jordägare, arrendatorer och småföretagare
som direkt beröres. Och jag tänker
särskilt på alla äldre, som går i
oro över att tvingas bryta upp och flytta
bort utan att veta vad fotfäste de kan
få. Och jag tänker på regeringsformens
§16: Ingen fördärva eller fördärva låta,
ingen avhända eller avhända låta, ingens
fred i dess hus störa eller störa låta,
ingen från ort till annan förvisa.

Här är kanske inte fråga om att förvärva,
kanske bara att rycka upp med
roten, inte att ta utan ersättning ■— om
allt nu kan mätas med pengar — kanske
inte att ofreda men kanske att väcka oro
och ofrid i många sinnen, inte att förvisa,
kanske däremot att förflytta och
evakuera.

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.

Inom Upplands-Bro tycker vi oss kanske
ha någon anledning att i de stora
tätorternas påtryckning se en väsentlig
anledning till rcgementsförflyttningen.
Statsrådet har också nyss i svar till herr
Lager vittnat om de enträgna framställningar
som av vederbörande kommuner
gjorts upprepade gånger. Svea garde
framstår närmast som stockholmsintressenas
stöttrupper, vilka skulle hos oss
med sina militära exproprieringsprerogativ
skaffa den ersättningsmark som behövs
för att fältet skall kunna användas
för bebyggelse. Utan att ett ögonblick
glömma min tacksamhet för att försvar sministern
dock besvarat min interpellation
vill jag inte fördölja, att jag i försvarsministerns
framträdande i denna
fråga närmast ser en likartad strategisk
åtgärd. För att belysa min uppfattning
på den punkten vill jag hänvisa till ett
uttalande av en av statsrådets främsta
medarbetare vid presskonferens i ärendet
den 8 oktober, sådant det återgivits
av en stor stockholmstidning följande
dag. Han underströk, att flyttningen från
Järvafältet icke förestavas av militära
skäl, och han tillfogade att det är behovet
att bygga bostäder där som drivit
fram förflyttningen. Likaså framhöll han
utifrån denna tankegång, att kostnaderna
i samband med förflyttningen icke skall
belasta försvarets kostnadsram utan helt
täckas genom försäljning av Järvafältet
till berörda kommuner.

Av de meddelanden som lämnats i
pressen framgår att man inom försvarsdepartementet
sedan drygt fyra år —
således redan före 1958 års kommunalval,
höll jag på att säga, — varit inställd
på att söka frigöra Järvafältet från militärerna.
Jag vågar förutsätta att om
det gällt akuta behov ur försvarets synpunkt
hade man varit nödsakad att handla
något raskare.

Jag vill understryka, herr talman, att
det är sådana omständigheter som de av
mig här berörda som kommit mig att i
interpellationen ställa frågan om det rättmätiga
i att, för att skaffa vissa — aldrig
så stora -—- kommuner kompensationsmark,
bjuda knektarna att använda sig
av ett expropriationsförfarande som

knappast motiveras av något försvarets
behov. Jag ställer mig också tveksam
till tanken — sådan den herörs av statsrådet
— att enbart ett riksdagsbeslut
om regementsförläggningen skulle innebära
någon legalisering av ett sådant förfarande;
detta blir väl till sist eventuellt
en domstols sak att pröva. För min del
vill jag betona att jag i interpellationen
inte främst har pekat på det formella
hinder som kan ligga i regeringsformens
bestämmelser — jag har satt in problemet
i ett något annat sammanhang och
frågat, om det kan anses vara i god
överensstämmelse med den trygghet som
enskilda och kommuner i detta avseende
bör ha.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag vet inte riktigt hur
jag skall fatta herr Ferdinand Nilssons
anförande.

Att han hellre velat ha svaret av statsministern
än av mig förstod jag; men
herr Ferdinand Nilsson får nöja sig med
att ett enkelt statsråd ger svaret. Jag
faitade herr Ferdinand Nilsson så, att
statsministern borde ha framträtt därför
att detta ärende handlagts av olika
departement utan någon samordning
mellan departementen, en sak som statsministern
borde svara för. Jag kan försäkra
herr Ferdinand Nilsson att samordning
i denna fråga har förekommit
inom regeringen. Herr Ferdinand Nilsson
nämnde t. ex. att HSB hade planerat
för en bebyggelse inom detta område
och begärt tillstånd att inköpa Granhammars
gård. Det var jordbruksdepartementet
som fattade beslutet i den frågan
under fullt samförstånd med försvarsdepartementet
och regeringen som
helhet. Vi hade överläggningar med
HSB, som var väl insatt i de planer
man hade från försvarets sida. Det förekom
gemensamma beredningar i frågan,
alltså en samordning inom Kungl.
Maj:ts kansli.

Jag skall säga några ord om det kritiserade
tillvägagångssättet från myndigheternas
sida vid tillkännagivandet om
förflyttningen av I 1 och Ing 1. Herr

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ferdinand Nilsson har nu kritiserat tillvägagångssättet,
och även under torsdagens
remissdebatt gjorde flera riksdagsmän
anmärkningar. Vad man närmast
riktar sig mot är att inte försvarsdepartementet
tog kontakt med de gårdsägare
och andra intressenter, som bor inom
det berörda området i Västra Ryd.

Jag förstår inte hur man vid den tidpunkten
skulle ha kunnat ta en sådan
kontakt. Vi har ju från de senaste åren
en ganska stor erfarenhet av regementsförflyttningar
och av beslut rörande
skjutfält. Om ni erinrar er vad som har
förekommit i samband med sådana stora
skjutfältsfrågor som t. ex. Älvdalsfältet
eller Gullbergsfältet, för att ta de två
största, så har ju ordningen varit den,
att först sedan tidningarna i landet —
både stockholmspress och landsortspress
— har kommit med nyheten, har
berörda gårdsägare och invånare blivit
kontaktade av försvarets myndigheter.
Det säregna med den fråga det nu gäller
är att tidningspressen inte lyckades
upptäcka, att det under en månads tid
hade förts förhandlingar om eventuell
förflyttning av I 1 till Västra Ryd. Under
minst en månad innan beslutet tillkännagavs
hade våra representanter
diskuterat med länsmyndigheterna om
lämpligheten av detta område. Vi hade
också långt i förväg, herr Ferdinand
Nilsson, förhandlingar med HSB, där vi
försökte — och jag hoppas att det lyckades
— påverka HSB att inte frångå sina
planer på att inom detta område utföra
den bebyggelse man hade tänkt sig. Vi
hade förhandlingar med TCO, som har
sin stora studiegård inom området, och
även med andra, men vi hade kunnat
föra dessa förhandlingar utan att det,
såsom vanligen sker, hade kommit till
pressens kännedom.

Det är alldeles klart, att om vi hade
vågat oss på att åka ut till området och
ta kontakt med de största gårdsägarna,
skulle det inte ha dröjt många timmar
efter den första kontakten förrän ryktena
om vad som försiggick hade spritt
sig till alla andra, och vi föredrog därför
att samma dag som vi informerade
kommunens representanter ha en press 2

Första kammarens protokoll 1962. Nr 32

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.
konferens och ge allmän kännedom åt
vår inställning. .lag tror att det var ett
riktigt tillvägagångssätt, och jag måste
medge att det var planerat och ingen
tillfällighet. Vi hade mycket noga övervägt
vilken metod vi skulle använda,
och vi var förvånade över att det inte
blev som det brukar bli, nämligen rykten
i tidningspressen, genom vilken allmänheten
alltid tidigare har fått vetskap
om planer av detta slag.

Som jag fattade herr Ferdinand Nilsson
var ändå hans huvudanmärkning, att
vi i första hand tillmötesgår Stockholms
och dess grannkommuners behov av
byggnadsmark och gör det på bekostnad
av en annan och liten kommuns intressen.
Herr Ferdinand Nilsson erinrade
om att statssekreteraren, som på mitt
uppdrag höll presskonferensen i den här
frågan, hade sagt att förflyttningen icke
förestavades av militära skäl. Denna
statssekreterarens upplysning är alldeles
riktig. Om man kunde förhindra att
bebyggelsen kring Järvafältet stoppades
där den var för ett år sedan eller där
den är i år, skulle det vara möjligt att
tills vidare utnyttja Järvafältet både för
I 1 och för Ing 1. Men det skulle förutsätta
att bebyggelsen kring hela fältet
stoppades. Järvafältet är för närvarande
en ficka in i Storstockholms bebyggelse.
På fältet skjuts med våra moderna
infanterivapen på ett sätt som gör att
många i närheten av fältet blir störda,
och om vi fortsatte, skulle de bli ännu
mer störda.

Frågan var då, herr Ferdinand Nilsson,
om det var möjligt för regeringen
att säga nej till alla enträgna uppvaktningar
med begäran om att få köpa
mark, som gjordes från Sundbybergs
stad, från Solna stad, från andra kommuner
och även från Stockholms stad. I
flera år har jag brottats just med detta
problem och haft många förhandlingar
med berörda kommuner.

Jag har till slut kommit till den uppfattningen,
att det inte finns någon möjlighet
för statsmakterna att stoppa bostadsbebyggelsen
vid nuvarande gränser.
Försvarsdepartementet kan härvidlag
inte känna sig ansvarigt för att

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.
Stockholms stad med kringliggande städer
och kommuner drar till sig så mycket
folk, att detta område växer ut som
det gör. Vi måste ta hänsyn till om det
över huvud taget är möjligt att inom
detta ständigt växande område ha kvar
en militär övningsverksamhet. Vi ställdes
inför en mängd praktiska problem,
som främst gällde om vi kunde avstå
den ena eller den andra biten i utkanten
av Järvafältet. De ansvariga militära
myndigheterna, i första hand arméledningen,
sade bestämt ifrån att man
inte kunde avstå vare sig den ena eller
den andra biten därför att det skulle inkräkta
på övningarna och därför att säkerhetszonen
mot bebyggelsen blir för liten.

När det då visade sig att man praktiskt
taget inte kunde tillmötesgå några
som helst önskemål från kommunernas
sida, fanns det ingenting annat att göra
än att ge vika. Den lösningen att man
skulle låta regementena ligga kvar och
försämra deras möjligheter till övningar
kan inte jag gå med på. Vi befinner oss
också på det militära området i ett utvecklingsskede,
då vi får bättre vapen
som kräver större utrymme och kanske
framför allt större säkerhetszoner. Att
motsätta sig denna utveckling är omöjligt,
och därför var det enda radikala
greppet att planera ett övergivande av
området. Därmed får naturligtvis de
kommuner som ligger kring fältet stora
chanser att bygga. Det är den positiva
sidan av saken att vi — om riksdagen,
som jag hoppas, följer regeringens planer
— kan ställa mark till förfogande
för bostadsbebyggelse, för fritidsområden,
för förvaltningsbyggnader, som också
krävs inom området, för industrier

o. s. v.

Ja, sedan kommer vi över till frågan
om den lilla kommunen, som herr Ferdinand
Nilsson till viss del här representerar,
blir »nedtrampad», om dessa beslut
skulle fullföljas här i riksdagen. Jag tror
knappt det. Jag är van vid att kommuner
kommer och uppvaktar och undrar om
det inte finns möjlighet att man flyttar
något regemente just till dem, och jag
har aldrig mött någon kommunalman -—

i varje fall utanför storstadskretsen —
som har känt sig nedslagen över att man
flyttar ett regemente till hans kommun.

Det är många anställda på I 1. Det är
många värnpliktiga där — I 1 är vårt
största regemente — och det är alldeles
uppenbart att det uppstår ett mycket
stort behov av bostadsbebyggelse inom
Upplands-Bro kommun, om riksdagen
beslutar flytta Svea garde dit. Därför har
jag svårt att tro att kommunalmännen i
kommunen verkligen skulle motsätta sig
förflyttningen.

Beträffande den fråga som herr Ferdinand
Nilsson till sist — med litet darr
på rösten — berörde, nämligen de enskilda
människorna som skall »trängas
ut», vill jag säga att detta i sådana här
sammanhang naturligtvis alltid är det
svåra och ömtåliga problemet. Inom det
område som är tänkt som övningsområde
och förläggningsort för Svea garde bor
det, som väl är, inte så många människor.
Vi är vana vid att det rör sig om många
fler, när vi ger oss ut efter skjutfält.
Dessutom misstänker jag att många av
dem, som bor där, i fortsättningen får
bo kvar. Herr Ferdinand Nolsson kan ju
ge sig ut på Järvafältet och se hur det ser
ut där. Det är inget kalområde, utan det
är ett område där det bor människor,
där man odlar jorden, där man sköter
skogen, men där det visserligen finns vissa
områden — nedslagsområden — som
naturligtvis är obeboeliga. Jag föreställer
mig att man kan tänka sig en ungefär
liknande lösning i fråga om det nya övningsområdet.
Därför har jag, när jag
sett på de gårdar som det här är fråga
om, sagt mig att nog skall man för
många kunna ordna så att de kan bo
kvar och leva vidare inom detta område.

Jag vill slutligen till herr Ferdinand
Nilsson säga, att när vi efter mycken
strid här i riksdagen fick fullfölja vår
plan på ett stort skjutfält i Östergötland
inom Gullbergsområdet — det rörde sig
då om många fler människor och mycket
känsligare problem; det var mest
kronoarrendatorer som måste avlägsnas
— så visade det sig att vi genom frivilliga
uppgörelser snabbt kunde få tillträde
till hela området. Expropriation före -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

kom inte av någon enda bit, och alla uppgörelser
är numera klara. Jag hoppas
för min del att det skall vara möjligt att
på samma sätt, om nu riksdagen stöder
dessa planer, kunna komma i besittning
av det nya område som vi behöver om
I 1 och ytterligare ett regemente skall
flyttas från Järvafältet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! .Tåg ber att få understryka,
att det inte är så att säga något slags
hybris från min sida som gjorde att jag
saknade statsministerns inlägg i den här
frågan. Det är problements storleksgrad
det gäller, detta brännande rättsproblem
och den omständigheten att departementen
åtminstone till synes har handlat på
ett ganska motstridigt sätt. Jag har tänkt
att en samordnande hand, en sådan som
man gärna vill se i en stark regering,
här hade haft en uppgift att fylla.

Nu säger statsrådet att det inte har
brustit i samordning utan att det har varit
en alldeles utmärkt kontakt mellan
det departement, som gav förvärvstillstånd
för egnahemsbyggande, och det departement,
som bestämde att man sedan
skulle ta en bit av förvärvstillståndsområdet
och använda det till ett annat ändamål
än vad som åsyftas med förvärvstillståndet.
Området var ju avsett för egnahemsbebyggelse,
men det skulle i alla
fall inte alls råda någon motsättning mellan
den tanken och tanken på att i stället
använda området till förläggning åt ett
regemente. Jag har en känsla av att det
här är en ganska vid marginal mellan
ståndpunkterna och att den inbördes toleransen
inom kanslihuset är rätt stor,
när man anser att allting är väl beställt
även när det sker sådana förskjutningar
i målsättningen.

Statsrådet säger vidare, att HSB var
väl underrättat. Ja, det var detta jag
starkt har misstänkt! Det är så jag har
bedömt statsrådets uttalande, att de enskilda
intressena i allmänhet inte var
informerade i detta fall. I stora fall, då
det gällde Stockholms stora kommun,
hade informationen lämnats, men inte
när det gällde lilla Upplands-Bro. Till

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. in.
den stora organisationen HSB hade förhandsinformation
lämnats, men inte till
människorna i Västra Ryd. Det är detta
jag har velat peka på. Jag anser att jag
har visst belägg för den saken, och jag
ber åter att få tacka herr statsrådet alldeles
särskilt för det klara besked han
givit på denna punkt.

Sedan måste jag säga, att jag blev fullständigt
missförstådd när statsrådet tydligen
fattade att jag på något sätt skulle
vara motståndare till att vi får detta
regemente förlagt till vår kommun. Det
är inte det problemet jag ställer upp för
mig, utan problemet har för mig varit,
under vilka rättsförutsättningar detta
regemente kommer till Upplands-Bro. Är
det fråga om en militär förflyttning med
möjligheter att låta, som nazisterna uttrycker
det, »allmännytta gå före egennytta»?
Eller är det fråga om en följd
av att man velat åt en kommun bereda
byggnadsmark och sedan inte fäst sig
så noga vid att man gör det på en annan
kommuns bekostnad?

Det är detta som har gjort att jag för
min del ställt mig så tveksam. Jag har
inte uttalat någon mening på den punkten.
Jag har bara frågat, om det kan
vara i god överensstämmelse med kravet
på rättssäkerhet att man på detta sätt
glider i betraktelsesättet.

Statsrådet underströk de uppgifter
som lämnades på presskonferensen av
hans närmaste man, nämligen att det
inte var militära skäl som föranlett förflyttningen.
Det är all right. Men sedan
inträffar en glidning i betraktelsesättet
en stund efteråt, när statsrådet påpekar,
att försvarets behov i alla fall måste tillgodoses.
Javisst, men försvarets behov
skapades av kravet på bostadsmark. Jag
för min del har i interpellationen klart
sagt, att jag finner det helt naturligt att
de stora kommunerna Stockholm, Solna
och vad det nu är för några önskar få
denna bostadsmark. Det är bara fråga
om i vad mån deras behov av bostadsmark,
som kan motivera en expropriation
inom den egna kommunen, skulle kunna
motivera att man så afl säga med militären
som betäckning åstadkommer motsvarande
tvångsåtgärder i en annan kom -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. Svea livgardes förflyttning, m. m.
mun för att skaffa ersättningsmark. Det
är dessa problem som jag har velat få en
liten smula belysta.

Jag är väldigt tacksam för statsrådets
positiva uttalande att han skulle försöka
påverka HSB så att föreningen inte, när
den blir plockad på en större eller
mindre del av den mark som den fått
förvärvstillstånd på av jordbruksministern,
ger upp och tappar intresset eller
kanske blir så engagerad i kompensationsobjekten
inom Järfälla, att den
glömmer bort vår lilla kommun. Jag är
också tacksam för att statsrådet uttalade,
att han trodde att det skulle komma
att lyckas att nå en bra lösning för Upplands-Bro.
Jag hoppas bara att hans förhoppningar
är riktiga. Vi vill gärna hysa
dem. Vi har dock en känsla av att
vår lilla kommun är en liten, liten
bricka i ett stort, stort spel, ett spel som
rör de stora kommunerna och deras intressen.

Jag har berört rättsfrågan, därför att
jag anser det vara viktigt att människorna
i Upplands-Bro vet vilken rätt de kan
ha, hur pass de kan hålla på sin rätt
och var gränsen här finns. Jag har tagit
upp dessa frågor i interpellationsform
för att få besked, så att befolkningen
skall kunna få besked på den punkten.
Det är av betydande intresse att dessa
människor inte får en känsla av att deras
problem är betydelselöst —• en känsla
som jag nästan fick när jag hörde
statsrådet tala om att det inte gällde så
förskräckligt många människor utan bara
några hundra i denna avkrok. Det är
är denna synpunkt jag har så väldigt
svårt att förena med den rättsståndpunkt
som bör vara avgörande för vårt moderna,
demokratiska samhälle.

Herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara ett enda ord!

Herr Ferdinand Nilsson får ta sitt ansvar
i rättsfrågan, när denna fråga i
vanlig ordning kommer på riksdagens
bord, som jag hoppas nästa höst.

I fråga om den lilla kommun, som är
en bricka i spelet, hör jag av mina medarbetare
att den numera tillhör region -

planeförbundet och sålunda tillhör de
kommuner kring Stockholm som vi
måste tillgodose. Med andra ord, kommunen
är med i det stora planeringsarbetet.
Längre bort från Stockholm ligger
inte denna kommun.

Att HSB informerades speciellt sammanhänger
naturligtvis med att vi redan
hade detta ärende i kanslihuset, nämligen
framställningen från HSB att köpa
Granhammars gård. Det kunde ju vara
tveksamt, om ärendet skulle föras fram
till avgörande, men då inriktade jag mig
på att försöka förmå HSB att stå fast
vid sina planer. Innan vi mötte kommunens
representanter ville vi nämligen
om möjligt kunna försäkra, att vi inte
satte krokben för bostadsbyggnadsplaner,
som vi visste att kommunen var
mycket intresserad av. Här har vi försökt
att hjälpa kommunen, och jag hoppas
också att det skall lyckas. Hela Granhammars
gård behöver väl inte användas
för militära ändamål. En mycket
stor del av gården kan användas för just
den bostadsbebyggelse som HSB hade
planerat. Därför var det — det vågar
jag säga — för att hjälpa den lilla kommunen
som vi först tog upp förhandlingarna
med HSB.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag måste tacka herr
statsrådet för det sista uttalandet •—•
framfört nästan med darr på rösten, för
att använda hans eget uttryck för en
stund sedan. Det skulle glädja mig, om
vi skulle lyckas att få behålla de möjligheter
till utveckling som vi där har
tänkt oss. Detta är dock en ganska stor
sak — det rör sig om 14 000 å 20 000
människor, som man räknar med att
kunna placera där från början. Om detta
kan genomföras, är vi naturligtvis glada
i vår kommun.

Jag är också så positivt inställd till
samarbetet inom storstockholmsområdet,
att jag inom min kommun till och
med var motionär i fråga om anslutning
till regionplaneförbundet. Det var därför
som jag knappast behövde en upplysning
därom här i kammaren.

Onsdagen den 21 november 19G2 fm.

Nr 32

Överläggningen förklarades
slutad.

Föredrogos och hänvisades
motionerna nr 760—762 till behandling
av lagutskott,

motionen nr 763 till konstitutionsutskottet
och

motionen nr 764 till jordbruksutskottet.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
177, angående överlämnande till lagutskott
av två till statsutskottet hänvisade
motioner, som äga samband med frågan
om beredskapslagring av olja.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte företagas
till avgörande efter allenast en
bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om tillsättning av fluor till vattenledningsvatten,
dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 28 september 1962 dagtecknad
proposition, nr 182, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten.

Kungl. Maj:ts förslag innebar, att en
lag skulle införas enligt vilken Kungl.
Maj :t eller myndighet som Kungl. Maj :t
bestämde bemyndigades att efter framställning
av kommun medgiva att fluor
finge på de villkor, som föreskreves i
medgivandet, i kariesförebyggande syfte
tillsättas vatten som inom kommunen

tillhandahölles genom allmän anläggning
för vattenförsörjning. Lagen hade föreslagits
skola träda i kraft den 1 januari
1963.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat följande i ämnet väckta
motioner, nämligen

A. vid riksdagens början väckta motioner: de

likalydande motionerna nr 31 i
första kammaren av herr Osvald in. fl.
samt nr 53 i andra kammaren av herr
Johansson i Norrköping m. fl.;

B. i anledning av propositionen väckta
motioner:

de likalydande motionerna nr 756 i
första kammaren av herr Palm m. fl.
samt nr 911 i andra kammaren av herr
Carbell m. fl.,

de likalydande motionerna nr 757 i
första kammaren av fru Segerstedt Wiherg
samt nr 9:13 i andra kammaren av
herr Källslad in. fl.,

de likalydande motionerna nr 758 i
första kammaren av fru Gärda Svenson
samt nr 914 i andra kammaren av herrar
Persson i Heden och Nilsson i Tvärålund,

motionen nr 912 i andra kammaren av
herrar Holmberg och Hagberg, ävensom

motionen nr 915 i andra kammaren av
fru Sjövall m. fl.

I motionerna 1:31 och II: 53 hade
hemställts, att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning i avsikt att
gällande bestämmelser ändrades så, att
fluortillsättning till dricksvatten för att
minska tandrötan under vissa omständigheter
bleve tillåten.

I motionerna 1:756 och 11:911 hade
yrkats, dels att riksdagen skulle avslå
det i propositionen framlagda förslaget
att medgiva landets samtliga kommuner
rätt till fluoridering av dricksvatten samt
dels att riksdagen dock skulle besluta
medgiva rätt för Norrköpings stad att
fortsätta sin försöksverksamhet med
fluoridering av dricksvatten.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten
härmed

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

I motionerna I: 757 och II: 913, motionen
11:912 samt motionen 11:915 hade
anhållits, att riksdagen måtte avslå propositionen.

I motionerna 1:758 och 11:914 hade
föreslagits, att riksdagen skulle avslå propositionen
samt i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att förslag om intensifierad
forskning rörande användning av
fluor på olika sätt i den kariesprofylaktiska
verksamheten måtte framläggas
snarast möjligt.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen med avslag å följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna I: 756 och
II: 911 om avslag å propositionen,

2) yrkandet i motionerna I: 757 och
II: 913,

3) yrkandet i motionerna I: 758 och
II: 914 om avslag å propositionen,

4) yrkandet i motionen II: 912 samt

5) yrkandet i motionen II: 915,

måtte bifalla förevarande proposition,
nr 182;

B. att yrkandet i motionerna I: 756 och
II: 911 om dispens på annat sätt än genom
den föreslagna lagen för Norrköpings
stad att bedriva fluoreringsförsök
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

C. att yrkandet i motionerna I: 758 och
II: 914 om intensifierad forskning rörande
användning av fluor i den kariesförebyggande
verksamheten, i den mån det
icke kunde anses besvarat genom vad utskottet
i utlåtandet anfört, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd; samt

D. att yrkandet i motionerna I: 31 och
II: 53 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av fröken
Nordström och fru Gunne, vilka ansett,
att utskottets yttrande bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort hemställa,

A. att riksdagen med bifall till följande
motionsyrkanden, nämligen

1) yrkandet i motionerna 1:756 och
II: 911 om avslag å propositionen,

2) yrkandet i motionerna 1:757 och
II: 913,

3) yrkandet i motionerna I: 758 och
II: 914 om avslag å propositionen,

4) yrkandet i motionen II: 912 samt

5) yrkandet i motionen II: 915,

måtte avslå förevarande proposition, nr
182;

C. att riksdagen i anledning av yrkandet
i motionerna I: 758 och 11:914 om
intensifierad forskning rörande användning
av fluor i den kariesförebyggande
verksamheten måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t som sin mening giva till känna vad
reservanterna anfört om sådan forskning;
samt

D. att yrkandet i motionerna I: 31 och
11:53 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är två skäl som föranleder
mig att ta till orda redan i den
här debattens inledning. Det ena är att
jag gärna vill utöver vad som står i propositionen
lämna vissa uppgifter om hur
vi ser på den här frågan hur vi tänker
oss att tillämpa en eventuell lagstiftning.
Det andra skälet är kanske inte lika bärande
för denna kammare som för mig,
nämligen den omständigheten att jag efter
någon timme är förhindrad att delta
i överläggningarna.

Herr talman! Det är självfallet åtskilliga
åtgärder som måste vidtas från
samhällets sida och som innebär antingen
direkt eller indirekt ett tvång mot den
enskilde, ett ingrepp i den personliga
integriteten. Grunden för att sådana ingrepp
anses kunna tillåtas är att åtgärderna
bedöms ha en sådan betydelse
från samhällets synpunkt, att den enskildes
intresse får vika. På hälsovårdens

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

område ligger en sådan avvägning till
grund för bl. a. tvångsingripande i anledning
av epidemilagen och den skyldighet
att underkasta sig vaccination mot
smittkoppor som förelåg fram till 1958.
Det är alltså inte någonting i vår lagstiftning
främmande, att den enskilde för
det allmännas bästa underkastas inskränkningar
i den personliga integriteten.

När det gäller att bedöma, huruvida
vattenfluorering, som otvivelaktigt innebär
en begränsning i den enskildes valfrihet,
skall få ske, bör också en avvägning
göras mellan allmänna och enskilda
intressen. Vid en sådan avvägning
måste man hålla i minnet den allvarliga
situation vi har på tandvårdens
område. Jag vill därför gärna säga ett
par ord om läget inom den svenska
tandvården i dag, innan jag fortsätter
att tala om propositionen.

Enligt den senaste medicinalstatistiken
redovisades sammanlagt något över
5 000 tandläkare, en siffra som är något
högre nu, eftersom medicinalstyrelsens
uppgifter hänför sig till slutet av år
1960. I denna siffra ingår inte heller de
tandläkare, som har begränsade förordnanden
att arbeta inom folktandvården.
Totalsiffran innebär, att antalet tandläkare
ökat från 3 380 år 1950 till något
över 5 000 nu. Av dessa arbetade den 1
januari 1961 32 procent inom folktandvården.

Det har gjorts åtskilliga utredningar
om det framtida behovet av tandvård och
därmed också behovet av tandläkare.
Sådana utredningar har under det senaste
decenniet gjorts av 1951 års tandläkarkommitté,
1955 års universitetsutredning,
1957 års folktandvårdssakkunniga
och slutligen 1960 års tandsläkarprognosdelegation.

Innan jag går ytterligare in på den
sistnämnda utredningen, vill jag säga
något om den folktandvårdsorganisation
som vi har i vårt land och som successivt
tagit allt större andel av det tillgängliga
totaltantalet tandläkare. Antalet
tjänster inom folktandvården har sålunda
ökat från 778 år 1950 till 1 864
år 1960, och den 1 oktober i år var an -

talet tandläkare i folktandvården inte
mindre än 2 138.

Trots detta är situationen mycket bekymmersam
i stora delar av landet, och
antalet vakanser har ökat starkt under
de senaste åren. Vad är då bakgrunden
till de bristfenomen som vi har på detta
område?

Det är klart att de har en bakgrund
som i mycket är gemensam med den
som vi har på sjukvårdssidan — en med
hänsyn till den stigande ekonomiska och
sociala standarden efter hand ökande
efterfrågan på tandvård. De mycket stora
barnkullarna har också haft en avgörande
betydelse, och det gäller framför
allt efterfrågan på skoltandvård.
Självfallet kan vi inte bortse från att vi
inte har haft en tillräcklig utbildningskapacitet
för att möta den växande efterfrågan.
Resultatet av denna utveckling
har blivit att frågan om tandläkarbehovets
tillgodoseende har fått en allt
större betydelse, inte minst om man
bedömer den mot bakgrunden av de beräkningar
som gjordes för folktandvårdens
vidkommande under 1930-talet, då
man förmenade att antalet distriktstandläkare
skulle behöva uppgå till 925.

Detta var alltså de prognoser efter vilka
man arbetade, när folktandvårdsorganisationen
tillskapades.

Nu har vi mer än dubbelt så många i
folktandvården sysselsatta tandläkare
men måste ändå erkänna, att behovet av
ännu flera tandläkare är skriande, att
vi i vissa delar av vårt land har det så
bekymmersamt med möjligheten att bereda
tandvård, framför allt åt vuxenklientelet,
att väntetider på upp till tre
—fyra år är ganska vanliga. Detta gäller
t. ex. i Karlstad, i Linköping, i Växjö
och i en råd andra städer.

Tyvärr måste vi också säga oss, att
vi inte haft tillräckligt med tandläkare
för att klara all barntandvård. De äldre
årsklasserna inom vår grundskola har
inte överallt kunnat beredas den tandvård
som varit avsedd åt dem. Jag behöver
nog inte säga mer om bristfenomenen
och de svårigheter vi har på detta
område.

Som jag nyss framhöll är det ganska

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

många utredningar som gjort prognoser
om det framtida tandläkarbehovet. År
1946 kom dåvarande folktandsvårdssakkunniga
fram till att distriktstandvården
skulle behöva 2 200 tandläkare. Det var
alltså en väsentlig revision av 1930-talets beräkningar. 1957 års sakkunniga
beräknade sedan behovet till betydligt
över 3 000 tandläkare. Med hänsyn till
de skiftande resultat som uppnåtts av
olika utredningar alltsedan 1930-talet har
regeringen ansett det vara nödvändigt
att få en samlad översyn av det totala
tandläkarbehovet på längre sikt, och det
är detta arbete som utförts av 1960 års
tandläkarprognosdelegation. Med utgångspunkt
från 1960 års befolkningssiffror
beräknade delegationen att vi under
de närmaste decennierna skulle behöva
7 400 tandläkare, varav 4 600 för
folktandvårdens behov, 2 200 inom den
privata sektorn och 600 tandläkare för
undervisning, forskning o. s. v.

I början av 1961 gjorde delegationen
en del viktiga kompletteringar till sina
första prognoser med anledning av läkarprognosutredningens
programmatiska
beräkningar. Man kom då fram till
att man med beaktande av olika profylaktiska
åtgärder mot karies skulle ha
ett framtida behov av 11 000 heltidsanställda
tandläkare.

Det är alldeles klart att så långsiktiga
prognoser måste innehålla många osäkra
faktorer, men när ecklesiastikministern
lade fram dessa beräkningar vid förra
årets riksdag konstaterade han — liksom
också statsutskottet — att det presenterade
materialet klart visade att den nuvarande
utbildningskapaciteten inte inom
överskådlig framtid kunde resultera
i en sådan ökning av antalet tandläkare,
att någon förbättrad tandvårdsstandard
var möjlig att uppnå. Det stod med
andra ord klart att den dåvarande utbildningskapaciteten
med 240 studerande
om året var alldeles otillräcklig. Riksdagen
godkände därför de planer på en
utökning som regeringen lade fram och
som i korthet innebär, att man så snart
som möjligt borde öka utbildningskapaciteten
till 360 studerande om året.

Såvitt jag kan bedöma, är det inte

realistiskt att tänka sig att den målsättning
som uppställts av prognosdelegationen
och också i princip accepterats av
statsmakterna kan realiseras under det
närmaste decenniet. Detta sammanhänger
i första hand med att förhandlingar
om att bygga en ny tandläkarhögskola
i Göteborg pågår. Vi hoppas på
ett skyndsamt resultat av dessa planer.
Preliminärt beräknades att arbetet skulle
kunna komma i gång 1964 eller 1965,
men sedan tar det ju 5 år, innan de nya
tandläkarna blir färdiga. Därför måste
vi räkna med, att även om man gör
stora ansträngningar nu att vidga utbildningskapaciteten,
kommer resultatet
inte tandvården till godo förrän om sju
—åtta år.

Det är klart att vi här sökt vidtaga
vissa rent provisoriska åtgärder, även
om det har mött kritik på sina håll att
vi undersökt möjligheterna att vid odontologiska
läroinstitutioner ute i Europa
kunna utbilda svenska ungdomar till
tandläkare. Sådana möjligheter har också
erhållits vid sex eller sju institutioner
i Västtyskland. Regeringen har därför
beslutat att de svenska ungdomar
som önskar och har förutsättningar att
utbilda sig i Västtyskland kommer att
få stipendier för att studera där på samma
sätt som om de hade studerat vid
våra svenska institutioner. Det har också
visat sig att intresset för denna utbildning
har varit glädjande stort. Genom
universitetskanslerns förmedling
har 29 svenska pojkar och flickor anmält
sig för studier vid dessa institutioner
i Västtyskland, och ett 25-tal har
tagit sig dit på eget initiativ. Vi har således
för närvarande cirka 54 ungdomar
som studerar i Västtyskland.

Vi har sagt oss att när vi nu använder
oss av denna möjlighet till utbildning
i ett annat land måste vi vara beredda
att så småningom på något sätt
kompensera detta när vi, som vi hoppas,
uppnår en tillräcklig utbildningskapacitet
i vårt eget land. Om några decennier
kan det kanske visa sig möjligt för oss
att ta emot ungdomar från Norge, Danmark
och Finland för utbildning här.
Jag har bara velat peka på detta för att

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

visa vilka provisoriska åtgärder som
vidtagits, och jag vill säga att vi försöker
att med alla till buds stående
medel få till stånd en så omfattande utbildning
som möjligt. I detta sammanhang
vill jag också nämna att även
andra provisoriska åtgärder undersöks.

Trots detta måste vi också i fortsättningen
räkna med en mycket besvärande
brist på tandläkare. Låt mig i detta
sammanhang säga att vi självfallet inte
heller kan bortse från de mycket starka
intressen som finns i vårt land för att
också tandvården skall läggas under den
obligatoriska sjukförsäkringen. Frågan
kommer närmast att övervägas i den nu
sittande utredningen, men det är väl
möjligt att denna utredning kommer
med ett förslag i sådan riktning. Om så
skulle bli fallet måste vi räkna med ytterligare
en väsentlig stegring i efterfrågan
på tandvård och självfallet även
en stegring i behovet av tandläkare.

I all den planering som företages från
statsmakternas sida kan man inte bortse
från detta.

Som jag tidigare sagt kan den kraftiga
utbyggnaden av resurser, vilken ägt
rum under senare år för att kunna tillgodose
det växande behovet av tandvård,
ändå inte i längden på ett avgörande
sätt hejda den omfattande tandförstöring
som till övervägande del förorsakas
av tandkaries. Det torde också
vid en realistisk bedömning stå klart att
man inte annat än på mycket lång sikt
kan åstadkomma en så allmän höjning
av munhygienen och ändring av kostens
sammansättning, som krävs för att undgå
kariesangrepp på tänderna. Erfarenheten
av fluor i det kariesförebyggande
arbetet ger vid handen att detta ämne
kan bli ett sådant medel. Det är vidare
ställt utom allt tvivel att vattenfluorering
i högre grad än andra former av
fluorpåverkan på tänderna kan vara av
betydelse för en kariesprofylax i stor
skala.

Nödvändigheten av att åtgärder vidtages
från samhällets sida för att hejda
utbredningen av tandkaries och vattcnfluoreringens
ändamålsenlighet för detta
syfte motiverar enligt min mening

att man godtar den inskränkning som
vattenfluoreringen innebär. Sådana remissmyndigheter
som justitiekanslersämbetet
och hovrätten över Skåne och
Blekinge har också funnit att det tvång
som fluoreringen innebär i och för sig
kan tillåtas på grund av dess stora allmänna
betydelse, under förutsättning
dock att åtgärden inte är förenad med
hälsofara.

I den framställning som ligger till
grund för propositionen hemställes om
dispens från hälsovårdsstadgans bestämmelser
för att möjliggöra en tids
fortsatt fluorering i Norrköping. I anslutning
härtill har ifrågasatts om inte
syftet med framställningen kan tillgodoses
genom särbestämmelser för Norrköpings
del i detta hänseende.

Bakgrunden till att vattenfluoreringen
i Norrköping avbrutits är som bekant
att regeringsrätten i utslag den 7
december 1961 funnit vattenfluoreringen
medföra missförhållande i hälsovårdshänseende.
Till stöd härför har i
utslaget åberopats bl. a. att fluorering
begränsar möjligheten för den enskilde
att, om han så önskar, undvika att använda
vatten som tillsatts fluorid. Att
denna omständighet ansetts utgöra hinder
för vattenfluorering beror uppenbarligen
på att dylika inskränkningar i den
personliga friheten inte kan göras utan
författningsstöd. Jag anser att bestämmelser
som kan medföra inskränkning
i den personliga friheten måste vara generellt
giltiga och inte får rikta sig mot
befolkningen i endast en del av landet.
Det kan alltså inte komma i fråga att
begränsa en lagstiftning av denna natur
att gälla endast befolkningen i Norrköping.
På grund härav har jag ansett det
nödvändigt att formellt utforma de bestämmelser
som skall utgöra grund för
vattenfluorering såsom ett generellt bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medge
åtgärden. En annan sak är att det av
olika skäl kan vara befogat att utnyttja
bemyndigandet ytterligt restriktivt.

Det förhållandet att vattenfluorering
innebär ett ingrepp i den personliga friheten
har jag vidare funnit motivera att
bestämmelserna därom upptages i en av

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Kungl. Maj :t och riksdagen gemensamt
stiftad lag samt att lagrådets yttrande
inhämtas över lagförslaget. Som klart
framgår av propositionen har lagrådet
inte haft något att erinra mot förslaget.

En ovillkorlig förutsättning för att
vattenfluorering skall kunna tillåtas någonstans
i vårt land — vare sig i Norrköping
eller på någon annan plats — är
självfallet att en sådan inte medför hälsorisker
av betydelse. Jag kan på grundval
av det föreliggande materialet i detta
hänseende inte finna annat än att det
bland medicinsk expertis föreligger nästan
fullständig enighet om att vattenfluorering
till en koncentration av ett
milligram fluor per liter vatten inte innebär
beaktansvärda hälsorisker.

Jag skulle också vilja säga att detta är
en erfarenhet som man inte enbart kommit
fram till i vårt land. Effektiviteten
och riskfriheten av vattenfluorering har
efter expertutredningar enhälligt betygats
av bl. a.: American Medical Association
1951 och 1957, en brittisk vetenskaplig
regeringskommission 1953, en
nyzeeländsk vetenskaplig regeringskommission
1957, en kommitté inom Världshälsoorganisationen
1958 — där kommittén
bestått av representanter för England,
Brasilien, Schweiz, Indien, Sverige
och USA — en irländsk regeringskommitté
1960, en holländsk vetenskaplig regeringskommission
1960, en kanadensisk
regeringskommission 1961 och brittiska
hälsovårdsministeriet i sin rapport 1962.
Låt mig tillägga att i Amerika utföres för
närvarande en fluorering av vatten som
konsumeras av ungefär 40 miljoner människor,
och inom samma statsbildning
förekommer naturlig fluorhalt i vatten
som konsumeras av något över 7 miljoner
människor. Det är således inte någon
nyhet och något enastående för vårt land
när våra vetenskapsmän och våra forskare
kommit fram till det resultatet att
man kan bedöma en fluorering av vatten
i den koncentration som vi föreslagit såsom
innebärande mycket ringa hälsorisker.

I den offentliga debatten i anslutning
till det föreliggande lagförslaget har man
velat göra gällande att denna slutsats in -

te kan dragas av de uttalanden på denna
punkt som gjorts vid remissbehandlingen
av framställningen från hälsovårdsnämnden
i Norrköping om dispens
för fortsatt fluorering där, eftersom de
flesta tillstyrkande remissmyndigheterna
uttalat sig endast om förhållandena i
Norrköping. Det är klart att jag är angelägen
om att ta upp denna sida av problematiken,
eftersom medicinska fakulteten
vid Göteborgs universitet i ett brev
till departementet riktat uppmärksamheten
på dessa förhållanden liksom också
professor Theorell, som i en tidningsartikel
har gjort samma påpekande. Jag
skulle emellertid till detta resonemang
vilja säga att detta skulle i så fall innebära
att vår medicinska expertis skulle
vara beredd att godta fluorering i Norrköping
trots misstankar om att åtgärden
som sådan kan utgöra en hälsofara. Befolkningen
i Norrköping skulle alltså vara
ett lämpligt försöksobjekt för att utröna
bl. a. fluoreringens hälsorisker. Jag
vågar anta att en så cynisk inställning
inte är representativ för den medicinska
sakkunskapen i vårt land. Jag vill också
gärna här framhålla att de kontakter vi
under de senaste dagarna haft med
representanter för fakulteten i Göteborg
har givit vid handen att fakultetens brev,
även om det kan uppfattas på det sättet,
inte bör bli föremål för en sådan bedömning.
Man har velat säga att man inte
haft att ta ställning till frågan om en
generell lagstiftning men att man naturligtvis
ändå velat göra gällande att detta
inte ändrar någonting i uppfattningen
om att det inte föreligger en sådan hälsorisk
att man vill avstyrka fluorering av
vatten. Detta framgår väl också mycket
klart av det uttalande som professor
Theorell gjort, nämligen att inte heller
han har ändrat sin uppfattning i fråga
om vattenfluoreringens skadlighet eller
oskadlighet.

I flertalet remissyttranden säges uttryckligen
att inga belägg för hälsorisker
förekommer eller att några skadeverkningar
av en fluordos om ett mg per liter
aldrig kunnat påvisas. Sammanställes
sådana uttalanden med de skäl som åberopas
för att vattenfluorering tills vidare

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

''bör begränsas till Norrköping — främst
ytterligare utredning rörande dess kasriesförebyggande
effekt och rörande
möjligheterna att tekniskt kontrollera
fluortillförseln — står det klart att de
remissorgan som tillstyrkt vattenfluorering
i Norrköping inte funnit vattenfluoreringen
som sådan utgöra eu så beaktansvärd
fara för hälsotillståndet att
man av denna anledning måste avstå från
att utnyttja vattenfluorering som kariesprofylax.

En annan självklar förutsättning för att
vattenfluorering skall kunna tillåtas är
att det i varje särskilt fall kan ges erforderliga
garantier för att fluorkoncentrationen
i vattnet inte företer större variationer
än att fluortillförseln blir den
rekommenderade — ett mg per liter vatten.
Expertisen är väsentligen enig om
att vattenfluoreringen i Norrköping fyllt
kraven i detta hänseende och att hinder
mot fortsatt fluorering i Norrköping inte
föreligger av denna anledning. Inte
heller i andra avseenden har man funnit
att sådana brister förelegat beträffande
det tekniska förfarandet vid vattenfluoreringen
i Norrköping eller beträffande
kontrollen av fluoreringen att fortsatt
fluorering där skulle innebära hälsorisker.
Erfarenheterna i Sverige på dessa
områden är emellertid begränsade till
Norrköping. Med hänsyn härtill anser
jag att vattenfluorering tills vidare bör
tillåtas endast i Norrköping.

Ett ytterligare skäl för ett så begränsat
utnyttjande av bemyndigandet enligt lagförslaget
utgör enligt min uppfattning
den omständigheten att man inte har säkert
belägg för att fluorpåverkan på tänderna
ger kariesskydd även efter barnaoch
ungdomsåren. Visar det sig att effekten
är obetydlig i högre åldrar, kan
vattenfluorering komma att framstå som
en onödigt ingripande åtgärd. Särskilt
gäller detta, därest andra former att nå
fluoreffekt på tänderna visar sig i fråga
om både effekt och användbarhet vara
jämställda med vattenfluorering. .lag avser
därför att, om lagförslaget antages av
riksdagen, tillåta vattenfluorering endast
i Norrköping under ytterligare en femårsperiod.

Såsom framhålles i propositionen skall
som villkor för den fortsatta fluoreringen
gälla bl. a. att fluorens inverkan på tändernas
motståndskraft mot karies undersökes
även beträffande vuxna personer.
Samtidigt bör forskningen och försöken
beträffande andra former av fluortillförsel
fortsättas i full omfattning.
Efter femårsperiodens slut bör sålunda
förutsättningarna vara avsevärt större än
i dag att bedöma nödvändigheten av att
i större omfattning tillgripa vattenfluorering
som ett medel i kampen mot tandkaries.

Som framgår av vad jag nu sagt avser
jag att prövning av framställning om vattenfluorering
i Norrköping skall ske hos
Kungl. Maj:t. Delegation av tillståndsprövning
till medicinalstyrelsen, som är
den enda myndighet som kan komma
i fråga, bör enligt min mening i vart fall
inte ske förrän man på grundval av resultat
av de fortsatta undersökningarna
i Norrköping och försök med andra
former av kariesprofylax genom fluor
och på annat sätt kan bedöma lämpligheten
att medge vattenfluorering i andra
orter.

Tillståndsprövningen bör givetvis göras
i nära kontakt med medicinalstyrelsen,
som bör utarbeta förslag till de föreskrifter
och andra villkor som skall
gälla för tillstånd. Som framgår av propositionen
skall ett villkor vara att kontinuerlig
kontroll sker beträffande de
medicinska verkningarna av fluortillförseln,
och att övervakning av fluoreringen
sker genom medicinalstyrelsens försorg.
Styrelsen skall givetvis ingripa så snart
anledning finns därtill.

Herr talman, låt mig avsluta med att
säga att med de restriktiva riktlinjer som
jag sålunda dragit upp för tillämpningen
av den föreslagna lagen torde huvuddelen
av de betänkligheter mot lagförslaget,
som kommit till uttryck från enskilda
håll, bli undanröjda. Jag hoppas därmed
att riksdagen måste följa utskottet
i dess ställningstagande.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! När vi i andra lagutskottet
för några veckor sedan skulle ta ställ -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

ning till propositionen 182 med förslag
till lag om tillsättning av fluor i vattenledningsvatten,
kände jag mig mera
trängd än vid något annat tillfälle i riksdagen.
I detta ärende står uppgift mot
uppgift och påstående mot påstående,
och diskussionen rör sig inom ett område
där en vanlig människa, utrustad allenast
med vanligt lekmannaförstånd, måste
känna sig desorienterad. Min personliga
uppfattning om förhållandet mellan
samhällets ingripande och åtgärder och
individens handlingsfrihet i de fall, där
en sådan handlingsfrihet är möjlig kom
här i konflikt med ställningstagande till
ett praktiskt förslag om en till synes lätt
framkomlig väg att sätta spärr för en
kostnadskrävande folksjukdom, som i sin
tur synes dra med sig ytterligare svaghets-
och sjukdomstillstånd.

Jag förstår till fullo statsrådets oro.
Jag gjorde det innan statsrådet talade,
och jag gör det än mera nu.

Jag skall inte gå in på tandläkarutbildningen.
Statsrådet har erkänt att den
är och har varit underdimensionerad.
Man man kan aldrig med vattenfluorering
nå dem som bor i de värsta tandläkarbristområdena,
nämligen på landsbygden.
Där kommer man väl aldrig att
kunna få en vattendistribuering som ger
samma betryggande säkerhet som i de
större städerna. Om vi får bättre tillgång
till tandläkare, behöver detta inte
betyda att ett eventuellt överskott inom
folktandvården skulle söka sig till landsbygden.
Vill en tandläkare bo i en stad,
har han alltid möjlighet att öppna privatpraktik.

Departementschefen säger i propositionen,
vilket återges längst ner på sidan
15 i utskottsutlåtandet: »En framträdande
nackdel med vattenfluorering är att
åtgärden praktiskt sett i hög grad beskär
den enskildes valfrihet i fråga om
fluorkonsumtion.» Detta finner tydligen
departementschefen särskilt betänkligt,
eftersom det tas upp i propositionen, och
statsrådet dessutom gör ett liknande uttalande
i kammaren.

Statsrådet visar också betänkligheter
och en viss räddhåga när statsrådet föreslår
att vattenfluorering endast skall

tillåtas, som det anförs i propositionen,
på ett mindre antal orter. Av vad statsrådet
sade nyss, framgår att lagändringen,
för närvarande endast är avsedd att gälla
för Norrköping. Det var visserligen en
nyhet, men den ändrar ändå inte min
principiella inställning.

Trots dessa betänkligheter präglas ändå
statsrådets slutliga ställningstagande
till förslaget av ett »hinc robur et securitas»
med hänvisning på många ställen
till en praktiskt taget enhällig svensk
odontologisk och medicinsk expertis.
Statsrådet upprepade detta i kammaren.

Ledamöterna av andra lagutskottet
har, liksom riksdagens övriga ledamöter,
fått sig tillsända skrivelser från organisationer
som av olika skäl motsätter
sig vattenfluorering. Vi har kanske
fått litet mera än vad kammarens ledamöter
fått. I dessa skrivelser tar man
upp samma motargument som statsrådet,
att åtgärden innebär ett kraftigt intrång
på den personliga friheten, och man
värjer sig mot den av medicinska skäl.
Samtliga utskottsledamöter har förmodligen
fått en del privatbrev och fått telefonsamtal
från kända och okända.
Stundom i en anda av överspändhet.

I det sakliga materialet har kunnat
utläsas att man i Västtyskland för bara
två år sedan fick en lag som förbjöd
vattenfluorering och att en mängd stater
och samhällen i USA med inte mindre
än 60 miljoner invånare har frångått
vattenfluorering de senaste åren. Några
upplysningar härom lämnas icke i propositionen.

I antifluorlitteraturen gör man vidare
gällande att kalciumfluoriden, som
finns i det naturliga vattnet, och natriumfluoriden,
som tillsättes vattenledningsvattnet,
inte klart har ådagalagts
ge samma verkningar. Beträffande om
detta är sant fick jag i lagutskottet inte
något besked som tillfredsställde mig.
Den lilla vetenskapliga läggning jag har
och mina kvardröjande kunskaper i kemi
säger mig emellertid att man inte
skall draga slutsatser av ett ämnes verkningar,
i detta fall kalciumfluor, och
hänföra dessa slutsatser till ett annat
ämnes verkningar, natriumfluor, utan

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

att veta att båda ämnena har exakt samma
egenskaper, eller enklare uttryckt:
om det naturligt kalciumfluoriderade
vattnet i Uppsala inte haft negativa verkningar,
får man inte utan vidare draga
den slutsatsen att på konstlad väg natriumfluoriderat
vatten inte skulle få
sådana verkningar.

När departementschefen beträffande
valfriheten drar en parallell med klorering
av vatten och med vaccinering mot
smittkoppor kan jag inte finna annat
än att denna parallell haltar, om nu
cn parallell kan halta. Kloreringen genomföres
för att göra vatten, som är
hakterieinfekterat eller som kan antagas
vara hakterieinfekterat över en viss tolerans,
drickbart; och drickbart vatten
måste vi alla ha för att över huvud taget
kunna leva. Kloreringen är alltså en
nödvändighetsåtgärd. Vaccineringen har
kommit till för att skydda individen och
folk från en dramatisk och förödande
farsot, som väl inte kan hejdas på annat
sätt. Karies kan däremot hejdas på annat
sätt, låt vara att det ställer sig kostsammare.
Smittkoppsvaccinering utförs
individuellt av läkare och följs upp individuellt
av läkare. Mot fluorering av
tänder efter samma principer, pensling
eller sköljning under kontroll av läkare
och tandsköterskor, har vi reservanter
icke något att erinra.

För övrigt kan sedan några år tillbaka
dispens erhållas från smittkoppsvaccinering.
Inte ens den är numera
obligatorisk. Från att dricka fluorerat
vatten däremot kan ingen av de människor,
som bygger och bor inom ett fluorcrat
område, bli befriad. Man har helt
enkelt inte tillgång till något annat vatten.

I en tidningsartikel för ett par dagar
sedan redogjordes för att Tandvärnet
hade delat ut 10 000 tandborstar, muggar
och tandkrämstuber till barn i Kiruna
och Gällivare. Och lärarna i de tre
lägsta klasserna skall börja undervisa
om vikten av att hålla tänderna rena och
av att inte äta så mycket snask. Detta
skall vara den största kampanj i tandvårdande
syfte som hittills har gjorts.

När en så vällovlig men ändå begrän -

sad aktion betecknas som ett unicum och
som mycket märklig, så frågar man sig —
fortfarande som lekman — Hur mycket
har gjorts för att lära vuxna människor
och hur mycket har gjorts framför allt
för att lära barnen munhygien, och hur
undervisar man i munhygien? Gör man
det så att det går fram, och varför vidtar
man inte överallt i landet genom kommunala
initiativ, genom landstingsinitiativ
eller genom Tandvärnet liknande åtgärder
innan man tar till något så drastiskt
som vattenfluorering?

Efter vad jag fått veta lär det i TV ha
förekommit några tandvårdsprogram.
Jag såg dem inte, och jag hörde inte talas
om dem vare sig före eller efter det att
de visades. Jag frågar mig om man inte
skulle kunna göra lika dramatiska TVprogram
om karies och låta dem föregås
av samma förhandsreklam som man
lät föregå exempelvis de hjärn- och
lijärtoperationer som vi fick se för några
år sedan. Har man verkligen använt
alla resurser som massmedierna givit
oss att upplysa, och varför icke också
skrämma människor som inte vet sitt
bästa?

Vi har i Stockholm och Göteborg sedan
några år behandlat skolbarnens
tänder, i Göteborg börjar man snart också
med sexåringarna, med applikation
av fluor, och man skall börja en sådan
aktion även i Älvsborgs och Jönköpings
län. I Jönköpings län skall den omfatta
inte mindre än 25 000 barn. I Malmö har
de senaste dagarna 2 000 barn anmält
sig frivilligt för fluorbehandling av tänderna.
Resultatet av denna behandlingsform
omnämnes i propositionen men
finns inte redovisat i utskottsutlåtandet,
som ju är det lättast tillgängliga för
kammarens ledamöter eftersom man
inte hinner läsa alla propositioner.

Enligt uppgift från Göteborg sparar
man sedan behandlingen med pensling
sattes in cirka tio tandläkare och lika
många tandsköterskor. För fluorappliceringen
är en tandläkare och fem tandsköterskor
engagerade i Göteborg, och
de hinner med 20 000 skolbarn. Jag förmodar
att denna tandläkare och de fem
tandsköterskorna inte nöjer sig med ett

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

mekaniskt arbete, utan också ger ungarna
ett ord med på vägen och även
gör andra iakttagelser som kan vara av
värde i tandvårdssammanhang.

Jag fick i lagutskottet trots den som
vanligt förnämliga föredragningen och
trots den långa debatt som följde på föredragningen
inte något svar på min
fråga om fluorens långtidsverkan. Att en
sådan inte kan uteslutas framgår av dagens
debatt, men man uttalar sig i allmänna
ordalag, och hur skulle man för
övrigt kunna ge besked? Man har över
huvud taget bara 15 års erfarenhet i
främmande länder av fluorering med natriumfluorid.
Den anturliga kalciumfluoridens
verkningar lämnar jag utanför
detta resonemang. Vi har bara sju års erfarenhet
i Sverige, d. v. s. en femtedel
eller en sjättedel av ett normalt människoliv,
och det är dock under hela livet
som det avses att vi skall dricka fluorerat
vatten, om vi bor inom ett område
där fluorering skall tillåtas.

Som jag nyss sade åberopas i propositionen
en så gott som enhällig odontologisk
och medicinsk expertis, och vad
den har sagt relateras efter en lång
kringgående rörelse i utskottsutlåtandet.
Jag har gjort intervjuer med forskare
med speciell inriktning på andra
tandsjukdomar än karies, eftersom jag
tycker det är intressant att även deras
uppfattning fångas in, och har gjort den
erfarenheten att man inte alls är säker
på att just fluorering av vatten är en
kungsväg. Att fluor inverkar fördelaktigt
på karies och att vattenfluoreringen
har den kraftigaste effekten sattes givetvis
inte i fråga.

Djupare än så sträcker sig tydligen
inte den odontologiska enigheten.

För ett par dagar sedan fick vi till
vår förvåning se att en av de medicinska
fakulteterna, nämligen fakulteten i Göteborg,
såsom också statsrådet redogjorde
för, under den helt korta tid som gått
sedan justeringen i utskottet den 13 november
till i dag hunnit komma in till
inrikesministern med en skrivelse, där
man främst uppehåller sig vid frågan
om remissförfarandet men där man ock -

så hemställer att inrikesministern återskall
ta upp frågan innan riksdagen godkänner
lagförslaget.

Jag fick alldeles nyss en stencilerad
avskrift av denna skrivelse. Medicinska
fakulteten säger att de från medicinsk
synpunkt väsentligaste frågorna är dels
i vad mån en fluoridtillsats kan ansesriskfri,
dels vilken grad av kariesprofylax
man kan uppnå med lokal fluoridbehandling.
Ingendera frågan kan ännu
anses definitivt besvarad, skriver medicinska
fakulteten i Göteborg den 14 november,
alltså dagen efter justeringen i
utskottet.

I går fanns i Svenska Dagbladet införd
en intervju med professor Theorell, såsom
också statsrådet nämnde. Professor
Theorell säger att han inte har yttrat
sig om lagförslaget i propositionen. Plan
uttalar att det i fluoreringsfrågan ännu
finns mycket outforskat och att andra
vägar inte har prövats tillräckligt. Plan
har inte ändrat mening sedan 1958, vilket
påståtts på en rad håll. Vad han då
yttrade gäller alltjämt, och han redovisar
sin uppfattning i tre punkter. Fluorering
av vattenledningsvatten bör inte
tillåtas, med undantag för Norrköpingsexperimentet.
Lokal applikation av
fluoridhaltiga preparat på tänderna bör
prövas i stor skala under varierande betingelser
och under erforderlig kontroll.
Den lokala applikationen anser professorn
har avgjort framsteg framför andra
alternativ i två hänseenden: resultatet
kan kontrolleras mycket effektivare, och
förgiftningsrisker är praktiskt taget uteslutna.
Som en tredje punkt tar han upp
att saluförande av fluoriderat koksalt
kan övervägas.

Jag ringde för säkerhets skull upp
professor Theorell i går och frågade honom
om han var rätt refererad, och
han betygade att han var det till alla
delar. Jag passade också på att fråga
honom, vad han på sakens nuvarande
ståndpunkt ansåg om riskerna, och fick
svaret att det för vanliga människor med
normal vattenkonsumtion förmodligen
inte var någon risk men att fluoren kan
tänkas ge skadeverkningar exempelvis

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

hos personer med saltsyrebrist — och
det är ju en ingalunda ovanlig sjukdom;
detta sista är min kommentar.

När jag frågade professorn varför han
just aktualiserade fluortillsättning till
koksalt —- den saken tog jag upp i utskottet,
men den föll under bordet såsom
orealistisk —- erinrade han om att
vi eu gång i tiden hade en saltskatt för
att skatten skulle drabba alla människor
lika. Han ville med denna pedagogiska
bild påpeka att människors konsumtion
av koksalt då var och enligt professorns
uppfattning fortfarande är tämligen
stabil, och han tilläde att detta ingalunda
är fallet med vattenkonsumtionen.
Vissa diabetiker som dricker fem å sju
liter vatten om dagen måste såvitt han
kunde bedöma saken ha tillgång till annat
vatten än det fluorerade, och hur
skulle det gå till? Vi har ju inga egna
brunnar i städerna.

Liknande kvantiteter vatten dricker
människor med varmt arbete — jag
tänkte exempelvis på hyttarbetare, och
professorn nämnde eldare och några andra
yrkesutövare som utför tungt kroppsarbete
på en het arbetsplats.

Något som har förvånat mig i professor
Theorells och i medicinska fakultetens
resonemang — hur glad jag
än är att det publicerades i elfte timmen
— är att de anser att försök skall
kunna fortsättas i Norrköping men inte
vill ge startlov för de få ytterligare platser
som departementschefen tydligen
tänkte sig när han skrev propositionen.

Nu har statsrådet, som han nyss förklarade,
tänkt sig att försöksverksamhet
endast skall ske i Norrköping. Om man
accepterar försöksverksamhet i Norrköping
inom en del av staden med 45 000
invånare —- det är ju bara halva staden
som berörs, eftersom man i Norrköping
har två vattenverk och det endast är
vattnet från det ena som skall fluoreras
— har man brutit en princip och gett
sig ut på de okända stigar som medicinska
fakulteten i Göteborg och professor
Theorell anser att sådana här försök
med fluorering utgör.

I debatten har dragits paralleller med
neurosedynet, som ju har prövats på lä -

kemedelsfabriker och för vilket försäljningstillstånd
beviljats både här i landet
och i andra länder, men som vållat
så katastrofala skadeverkningar. Även
jag har här dragit in neurosedynet i diskussionen
men endast i det sammanhanget
att jag tror, att inget ögonblick
kan vara mera olyckligt valt att tillåta
fluorering av dricksvattnet även i den
mest begränsade geografiska omfattning
— denna åtgärd drabbar dock generellt
alla människor som bor inom området i
fråga — än just detta när neurosedynkatastrofen
skrämt upp en stor allmänhet.

Medicinska fakulteten i Göteborg tar
i sin skrivelse upp den givetvis mycket
mer adekvata jämförelsen med fenacetinet.
Det har i femtio års tid använts i
olika huvudvärksmediciner, men först
för ett par år sedan konstaterades att
fenacetin kunde framkalla njurskador
med dödlig utgång. Jag hoppas att ingen
säger att det är fel av reservanten
att dra in fenacetin i detta sammanhang,
eftersom ju missbruk av alla gifter kan
medföra dödliga skador — även 100 gr
koksalt kan döda en människa. Det är
icke jag som i min osakkunnighet drar
in fenacetinet i debatten utan medicinska
fakulteten i Göteborg.

Jag skall, herr talman, inte ta upp
flera synpunkter på propositionen och
de åtgärder som där föreslås, på utskottsutlåtandet
och statsrådets inlägg.
Det finns flera av kammarens ledamöter,
framför allt motionärerna, som tidigare
och djupare än jag har levt sig in
i detta problem och som bättre än jag
kan ta upp dessa synpunkter.

Jag har i utskottet dragit konsekvenserna
av min tveksamhet eller rättare
sagt oro för fluoreringens långtidsverkan
och av min principiella inställning
att människors frihet skall respekteras
när så av praktiska skäl kan göras. Någon
annan lag av liknande principiell
innebörd, innebärande att vissa befolkningsgrupper
kommer att undantagslöst
påtvingas en medicinskt profylaktisk
behandling finns icke.

Jag ber, herr talman, att i kammaren
få yrka avslag på andra lagutskottets

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

hemställan och bifall till den av fru
Gunne i andra kammaren och mig i denna
avgivna reservationen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Den skrivelse som medicinska
fakulteten i Göteborg har tillställt
inrikesministern vittnar om en hög uppskattning
av inrikesministern. Fakulteten
har velat göra inrikesministern uppmärksam
på möjligheten av en misstolkning
av dess remissyttranden. Man kan
förstå denna höga uppskattning. De som
svarar för Göteborgs sjukvård har anledning
att vara tacksamma för vad inrikesministern
gjort för att befrämja deras
verksamhet. Men rent praktiskt ligger
frågan nu hos riksdagen. Inrikesministern
torde inte vilja hejda den och
inte heller kunna det. Inför det beslut
som vi skall fatta tror jag att det kan vara
skäl att ytterligare dröja något inför
det påpekande som medicinska fakulteten
i Göteborg gjort.

Som redan anförts i debatten framhåller
medicinska fakulteten i Göteborg att
det är förslaget från 1958 som den har
tagit ställning till. Fakulteten säger i sin
skrivelse till inrikesministern att fakulteten
inte har sig bekant att några nya
fakta sedan dess tillkommit som motiverar
en ändrad inställning. De från medicinsk
synpunkt väsentligaste frågorna
är, säger fakulteten, dels i vad mån
fluoridtillsatsen kan anses riskfri, dels
vilken grad av kariesprofylax man kan
uppnå med lokal fluoridbehandling.
Ingendera frågan kan, framhåller fakulteten,
ännu anses definitivt besvarad.
Och så hänvisar man till fenacetinet.
Fakulteten gör det därför att det sedan
länge har funnits en mycket stor och rikhaltig
litteratur om fenacetinets verkningar.
Trots detta har man först nu efter
50 år upptäckt de njurskador, som
medlet vållar.

För en lekman är det ytterst svårt att
inte ta hänsyn till en sådan varning. Det
skulle ha varit avsevärt lättare för oss
om det förslag, som nu ligger på vårt
bord, visade på den enda väg som kan
leda till sänkning av kariesfrekvensen.

Men detta är nu ingalunda fallet, såsom
också påpekas i fakultetens skrivelse.

För att börja med de eventuella risker
som en vattenfluorering kan medföra,
är det alldeles riktigt, som sägs i propositionen,
att flertalet remissinstanser räknar
med mycket ringa sådana risker.
Men de räknar med att riskerna kan finnas.
Och framför allt har remissinstanserna,
i likhet med medicinska fakulteten
i Göteborg, tagit ställning till endast försöksverksamheten
i Norrköping.

Eftersom inrikesministern tog upp
privata samtal som man från departementets
sida haft med fakulteten i Göteborg,
varvid skulle ha framgått att fakultetens
skrivelse inte borde ges den tolkning
som jag har gett den, vill även jag
hänvisa till ett privat samtal. Det gäller
ett samtal som jag i går kväll hade med
fakultetens specialist på detta område,
professor Arvid Carlsson. Han gav mig
tillåtelse att referera vårt samtal här. Han
betonade dels att det endast var en försöksverksamhet
som fakulteten tagit
ställning till, dels att han förvånade sig
över att man i Norrköping så litet hade
tagit hänsyn till eller undersökt eventuella
skadeverkningar. Vad man mest, för
att inte säga endast, intresserat sig för
är den odontologiska sidan av problemet.
Han var inte säker på att andra remissinstanser
haft klart för sig hur illa
det stod till beträffande den övriga undersökningen,
och han försäkrade att
han själv icke haft det då remissskrivelsen
gick.

Läser man remissyttrandena i deras
helhet finner man också att de, med undantag
för Norrköpingsfallet, inte är beredda
att tillstyrka medgivande för kommuner
att efter särskilt tillstånd tillsätta
fluor. Flertalet remissinstanser säger
mycket klart att större erfarenhet är av
nöden för att sådana möjligheter skall
kunna öppnas. Medicinska högskolan i
Umeå vill t. ex. inte ta ställning till frågan
om generell fluorering men framhåller
bl. a. att det finns vissa tekniska problem
som sammanhänger med risken för
användning av fluor i produkter från
livsmedelsindustrien och att det finns
vissa frågor avseende fluorens inflytan -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning'' av fluor till vattenledningsvatten

de på metaboliska processer t. ex. i fosterorganismen,
vilka anses behöva ytterligare
bearbetning.

Det kan inte förtänkas oss lekmän om
vi ryggar tillbaka då vi ser att även andra
vetenskapsmän än de i Göteborg varnar
för risker, och även för risker när
det gäller gravida kvinnor, i händelse av
vattenfluorering. Det var dock inte länge
sedan man tillät reklam för neurosedyn
såsom ett preparat med »ovanligt bred
säkerhetsmarginal och extremt låg toxicitet».
— Fluoren är ett gift, och förbrukningen
av vattenledningsvatten per
individ måste bli olikartad. I detta sammanhang
förtjänar det observeras att då
man först erhöll penicillin- och sulfapreparaten
använde läkarna dem mycket
rikligare och mycket mer än nu; man
har blivit försiktigare efter att ha konstaterat
att användningen av dem innebär
faror som man först inte räknade med.
Dessutom finns det i vattnet en rad andra
komponenter, det tillkommer en rad
variationer beträffande vattenkonsumtion,
hygien, kostvanor o. s. v.

Remissvaren från läkarhåll är ytterligt
försiktiga, och knappt någon instans
vågar tillstyrka det nu framlagda förslaget;
däremot rekommenderar man som
sagt fortsatt försöksverksamhet. Skall vi
lekmän då ta på oss ansvaret för ett beslut
som kan leda till att människors hälsa
skadas?

Inrikesministerns resonemang om tillgången
på tandläkare är bestickande,
men tänk om resonemanget leder till att
vi får ökat behov av läkare? Blir våra
farhågor besannade kommer det ju att
behövas fler läkare i stället för fler tandläkare.
Och att avhjälpa en personalbrist
med risk för människors hälsa förefaller
mig egendomligt.

Det skulle ställa sig annorlunda om
vårt beslut gällde tillstånd för enskilda
individer att, om de så önskar och är beredda
därtill att utsätta sig för eventuella
risker. Men här uppmanas vi att på osäkra
grunder fatta ett beslut som berövar
individen möjligheten att själv bestämma.
Av detta skäl är jag personligen
tveksam om lämpligheten av fortsatt försöksverksamhet
i Norrköping. Inrikes 3

Första kammarens protokoll 1962. Nr 32

ministerns försäkran att man skall fortsätta
endast i Norrköping är visserligen
sympatisk men innebär ju ingen garanti
för att inte lagen senare, vid andra tillfällen
kan komma i tillämpning på andra
orter. Jag tycker också att det skall vara
obehagligt för norrköpingsborna att bli
behandlade som försökskaniner efter beslut
av oss, som inte utsätter oss för dessa
risker.

I propositionen liksom i inrikesministerns
tal hänvisas till de försök som
gjorts i USA och England. I allmänhet
anses försöken där ha slagit väl ut, men
man vet ju inte ännu vilka följder de kan
få. 15—20 år är för kort tid för att man
skall kunna avgöra om skador på skelett
eller njurar vållats. Där har vi återigen
jämförelsen med fenacetinet; det tog ju
50 år innan man hade fått klarhet om
dess skadeverkningar. Dessutom är försöken
i USA nu på retur. En lekman måste
ännu en gång konstatera att vetenskapsmännen
inte är eniga. Det i propositionen
nämnda engelska försöket har
stoppats åtminstone på en ort, och detta
beslut har givit ny fart åt diskussionen i
England. Nyligen har en artikel i en
engelsk läkartidskrift publicerats av en
bland de forskare i England som sysslat
mest med frågan, och där påpekas att
man vet mycket litet om den långsamt
verkande fluorförgiftningen. Inte heller
vet man i vilken mån fluoren från fabriksrök
och i olika berg- och jordarter
påverkar människorna direkt eller via
kreaturen. Det finns en rad frågetecken
och även varningstecken. I artikeln
nämnes att det finns en viss tendens till
ökad dödlighet i nevriter inom de områden
i England som beröres av försöken.
Också i den engelska debatten varnar
man mot fluoreringens faror för gravida
kvinnor. Det kan också vara värt
att komma ihåg att fluor i stor utsträckning
finns i te, vilket som bekant är engelsmännens
nationaldryck, men engelsmännens
tänder har sannerligen aldrig
ansetts vara särskilt goda. Påpekandet
kan jämföras med det som kommer från
Uppsala hälsovårdsnämnd, vari sägs att
kariesfrekvensen i staden visat sig vara
oroväckande hög trots att stadens ung -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

dom har växt upp under optimala fluorbetingelser.
Konstaterandet följs också
av en varning för eventuella risker. Detta
var alltså för några år sedan; nu säger
man i Uppsala att fluorbehandlingen
gjort att ungdomen har mycket bättre
tänder, men här står alltså uppgift mot
uppgift, och man har icke i Uppsala lyckats
övertyga sin egen läkare — den läkare
som står i spetsen för stadens hälsovårdsnämnd
— om att fluoren har
gynnsamma följder för barnen. Man har
mera lyckats övertyga honom om att understundom
gäller den ena moderiktningen
beträffande tandvården och understundom
den andra.

Det finns inget skäl att överdriva riskerna,
förneka sannolikheten av att
fluorbehandling förebygger och förhindrar
karies vill jag inte göra. Det
finns emellertid bland de sakkunniga sådana
som säger dels att man inte vet hur
fluoren verkar, dels att den ofta kan verka
tillfälligt hindrande så att kariesangreppen
sätter in så mycket värre vid
en senare tidpunkt. Hade det varit alldeles
nödvändigt, kunde man haft skäl
att överväga att ta eventuella risker. Men
det finns ju andra metoder att tillgripa,
som inte innebär tvång och inte innebär
samma riskmoment. Här har nämnts vissa
försök. I Göteborg liksom i Stockholm
och på andra orter har man redan infört
fluorbehandling genom munsköljning i
skolorna. Man ämnar i Göteborg nu också
upprätta fluorsköljningsstationer för
förskolebarn. Och det hela är baserat på
frivilligt deltagande. Man ämnar samtidigt
intensifiera upplysningen om betydelsen
av bättre kostvanor, och här tycker
jag att man tagit upp en punkt som
gåtts lätt förbi i propositionen, där det
sagts mycket litet om kostvanorna och
om tandvårdens betydelse. Det framgår
emellertid tydligt att man inte kan bortse
från den skada allt snaskätande vållar
och att tandborstningen av expertisen
tillmäts stor betydelse. Då förefaller det
litet genant att staten beskattar tandkrämerna
med 20 procent i varuskatt. Den
förtjänsten borde man kunna avstå från
då man ändå tar in mycket stora pengar
genom snaskätandet. Dess betydelse

framgår för övrigt klart av det förhållandet
att kariesfrekvensen under det första
världskriget var så mycket lägre — i
Göteborg förbättrades barnens tandhälsa
med 30 procent.

Utskottsmajoriteten säger att den samhälleliga
nyttan av vattenfluoreringen
överväger de nackdelar som ligger i
tvångsmomentet. Hade det gällt någon
smittsam sjukdom, såsom smittkoppor,
eller att medelst desinficering förebygga
smittsamma sjukdomar som vid klorering,
hade jag förstått resonemanget, men
nu gäller det i första hand ett tvång. Man
kommer att tvångsvis experimentera med
människor, och detta är, herr statsråd,
någonting helt nytt. Det blir här fråga
om tvångsmedicinering och inte desinficering
mot smittsamma sjukdomar.
Man för här in ett moment som är rättssamhället
främmande.

Jag skall avstå från vittgående slutsatser
men hävdar bestämt att man bör akta
sig för att försöka föi''bättra ett mindre
antals hälsa med risk att skada ett större
antals, och detta medelst tvång. Jag hävdar
mycket bestämt att vi har all orsak
att vara ytterligt försiktiga och ytterligt
rädda om den personliga integriteten.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen.

Fru SVENSON (ep):

Herr talman! Jag är mycket förvånad
över innehållet i utskottets utlåtande.
Å ena sidan framhåller man att det inte
finns något belägg för att långvarig daglig
fluorkonsumtion i små doser skulle
medföra hälsorisker. Å andra sidan
framhåller man att fluorens verkningar
inte bara på tänderna utan även på hälsotillståndet
i övrigt fortlöpande och
vetenskapligt skall kontrolleras vid de
fortsatta försöken. Dessa påståenden går
inte ihop. Varför i all världen behöver
man vetenskapligt kontrollera hälsotillståndet
om fluoreringen inte medför några
hälsorisker?

Propositionen intar samma haltande
ståndpunkt. Å ena sidan avstyrker man
bestämt ett medgivande till vattenfluore -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

ring av generell natur, uppenbarligen
därför att området är för okänt och
riskabelt. Å andra sidan förordar man
en till vissa orter begränsad verksamhet.
Hur går det ihop? För dem som utsättes
för fluoreringen blir väl effekten densamma,
oavsett det är tre-fyra orter eller
50 orter som omfattas av verksamheten.

Utskottet framhåller att lagförslaget
inte har annat syfte än att möjliggöra
fortsatt försöksverksamhet. I just det
avseendet är jag ense med utskottet.
Men det är ju denna försöksverksamhet
som enligt utskottets egna ord skall vetenskapligt
kontrolleras för att utröna
bl. a. fluoreringens inverkningar på hälsotillståndet.
Lagförslaget innebär alltså
ingenting annat än att medborgarna på
vissa orter tvingas vara objekt för en
vetenskaplig försöksverksamhet. Såvitt
jag kan finna har man hittills hållit
mycket styvt på principen att medborgarnas
deltagande i vetenskapliga experiment
och försök skall vara frivilligt.
Lagförslaget innebär ett åsidosättande
av den principen och ett ingrepp i den
personliga integriteten. Jag behöver
knappast säga att jag som lekman mycket
djupt ogillar ett sådant förfaringssätt
och att jag följaktligen inte kan biträda
lagförslaget.

Motivet för lagförslagets anhängare är
att man får ta tvånget och intrånget för
den enskilde med hänsyn till den allmännytta
som man anser sig kunna
tillgodose. Ja, nog är det i åtskilliga
fall man får ge sig in på en sådan avvägning,
men i det här fallet har jag
ingen förståelse för det argumentet.
Skall tvånget för den enskilde och allmännyttan
kunna vägas mot varandra
är första förutsättningen att både allmännyttan
och tvångets konsekvenser
är ordentligt klarlagda. Men så har inte
skett i det här fallet. Den kariesprofylaktiska
effekten — det är väl den som
skulle vara allmännyttan — är inte klarlagd
på längre sikt. Men framför allt
är inte de långsiktiga verkningarna på
hälsotillståndet klarlagda. Hur kan man
väga två ting mot varandra, när man
inte kan få fram någonderas vikt? Kanske
menar man rentav att det är den

vetenskapliga försöksverksamheten som
är allmännyttig. Personligen anser jag
att vetenskaplig verksamhet och forskning
ur allmän synpunkt är nyttig, men
för den skull kan man väl inte ålägga
vissa medborgare att utgöra försöksobjekt.
Var hamnar man slutligen om man
går in för en sådan princip?

Man har åberopat smittkoppsvaccineringen
som en parallell till vattenfluoreringen.
För det första är det väl en avsevärd
skillnad mellan förebyggandet av
en fruktansvärd epidemisk sjukdom och
en kariesprofylaktisk verksamhet. För
det andra blev väl aldrig smittkoppsvaccinationen
ett obligatorium innan både
allmännyttan och intrångets effekt
var klarlagda. Man ålade inte vissa medborgare
att underkasta sig vaccinationen
för att närmare kunna utröna dess effekt.
Jämförelsen mellan vaccinationen
och det föreliggande lagförslaget tycker
jag för min del faller platt till marken,
särskilt som vaccinationen utföres under
läkarkontroll så att den inte ges vid
olämpligt hälsotillstånd. Motsvarande garantier
kan inte skapas vid fluoreringen.

Låt mig så, herr talman, beröra de risker
som man från vetenskapligt håll har
pekat på men som inte är klarlagda.
Dessförinnan vill jag dock, för att inga
missförstånd skall uppstå, framhålla att
man genom den hittillsvarande vattenfluoreringen
fått en klart positiv effekt
och inte kunnat inregistrera några menliga
hälsoverkningar. Men den hittillsvarande
verksamheten har endast pågått
i knappt tio år i vårt land och ett 15-tal år utomlands. De långsiktiga verkningarna
har helt enkelt inte kunnat
klarläggas.

Jag vill åberopa vad laborator A. Strålfors
anfört om de långsiktiga riskerna
för kronisk fluorförgiftning. Sjukdomen
angriper främst skelettet och ger symtom
som smärtor i rygg och skulderparti,
stelhet i rygg och lemmar m. m. Sjukdomen
har ett smygande förlopp och — jag
vill särskilt fästa kammarens uppmärksamhet
på detta — de kliniska och röntgenologiska
symtomen utvecklas först
efter 20—30 år. Vad hjälper det då med

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1062 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

en 15-årig erfarenhet av vattenfluorering? Nu

kan man givetvis säga att man har
erfarenhet av naturligt fluorvatten. Häremot
vill jag ställa laborator Strålfors’
uttalande, att den kroniska fluorförgiftningen
inte är känd av de flesta läkare
och att de icke vet hur förgiftningen
diagnostiseras. Om det uttalandet är giltigt
skulle alltså kronisk fluorförgiftning
på grund av naturligt fluorvatten
kunna förekomma i betydande utsträckning
utan att ha blivit upptäckt. Uttalandet
har inte vederlagts i propositionen.

Genom massundersökningar har man
något kunnat klarlägga det naturliga
fluorvattnets verkningar. I områden i
Indien med så pass låg fluorhalt som
ned till 2,5 miljondelar har man konstaterat
kroniska skelettsymtom hos 30 procent
av befolkningen. I USA däremot
har man i områden med upp till tredubbla
fluorhalten inte kunnat konstatera
motsvarande symtom. Orsakerna till
dessa skillnader är inte klarlagda. Man
vet inte vilka faktorer som medför att
verkningarna av fluorgiftet i det ena
fallet blir långt svårare än i det andra.

Nåja, kan man säga, låt vara att 30
procent företedde symtom på skelettskador
vid en fluorhalt av 2,5 miljondelar.
När fluor tillsättes vattenledningsvatten
är det ju fråga om en fluorhalt
av en miljondel. Jag vill påpeka att det
enligt uppgift inte är samma fluor i
s. k. naturligt fluorvatten som i artificiellt
fluorerat vatten. I naturligt fluorvatten
rör det sig om — också enligt
uppgift — kalciumfluorid, medan man
vid fluoreringen använder natriumfluorid.
På vetenskapligt håll hävdar man
att förgiftningsriskerna är större vid
konsumtion av natriumfluorid än vid
konsumtion av kalciumfluorid. Hur mycket
större och vilka samband eller relationer
som här finns är inte klarlagt.
Orsaken till denna skillnad lär emellertid
vara att kroppen förmår utsöndra
kalciumfluorid i större utsträckning än
natriumfluorid. Natriumfluorid, alltså
det som förekommer i artificiellt fluorvatten,
absorberas och lagras i kroppens

vävnader i större utsträckning. Den jämförbarhet
mellan naturligt och artificiellt
som man utgår ifrån är alltså inte relevant
eller vetenskapligt säkerställd.

Nu avser man, som sagt, att hålla en
fluorhalt av en miljondel i vattenledningsvattnet,
men vid den verksamhet
som bedrivits i Norrköping har man på
sina håll i vattenledningssystemet kunnat
konstatera upp till två miljondelar.
Jag noterar dock med tillfredsställelse
att utskottet som villkor ställt att det
skall vara betryggande garantier för att
fluorkoncentrationen i vattnet kan hållas
på en konstant nivå. Detta måste ju
betyda att sådana variationer i fluorhalten
som förekommit i Norrköping inte
tolereras. Jag noterar detta uttalande av
utskottet, som sagt, med tillfredsställelse.
Men det är ju inte bara fluorhalten
i vattnet som är en oviss faktor utan
också andra betingelser. Toleransen mot
fluor är uppenbarligen beroende av vederbörandes
kroppsliga konstitution. Vidare
spelar vissa sjukdomar in, särskilt
sådana som gäller njurar eller benstomme.
Av betydelse är också dieten, d. v. s.
i vilken omfattning vederbörande förtär
livsmedel med fluor. Och givetvis är
också dricksvattenkonsumtionens storlek
en betydelsefull faktor. Var och en av
dessa skillnader och faktorer måste uppmärksammas,
men det måste särskilt
uppmärksammas att i ett befolkningsunderlag
på 10 000-tals eller 100 000-tals
människor måste förekomma fall där alla
dessa olyckliga omständigheter sammanträffar.
För sådana människor måste
hälsorisken uppenbarligen vara mycket
större än i genomsnittsfallet.

Sammanfattningsvis vill jag, herr talman,
framhålla att den här vattenfluoreringen
gäller en vetenskaplig försöksverksamhet,
i vilken vissa medborgare
tvingas medverka som försöksobjekt. De
långsiktiga hälsoriskerna är inte klarlagda.
Den kroniska fluorförgiftningen
kan enligt vetenskapen konstateras först
efter 20—30 år. Här ger inte den 15-åriga verksamheten med fluorering av
dricksvatten någon vägledning. Jämförelsen
mellan naturligt och artificiellt
fluorvatten är inte relevant, emedan det

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

inte rör sig om samma slags fluor. De
individuella variationerna och skillnaderna
i fråga om förmågan att motstå
fluorgiftets skadliga verkningar är mycket
stora, men orsakssammanhangen är
inte klarlagda. Det saknas enligt min mening
det vetenskapliga underlag som
krävs för ett sådant beslut som nu är i
fråga. Jag stödjer därför det avslagsyrkande
som framförts i reservationen.

Den hittillsvarande verksamheten med
artificiellt fluorvatten har dock haft en
otvetydig effekt mot karies. Det är angeläget
att man får klarlagt på vilket
sätt fluoren kan användas i kampen mot
karies utan att det medför menliga verkningar
på hälsan. I min motion i frågan
har jag därför förordat en intensifierad
forskning på området. Bl. a. bör
de oklarheter beträffande de långsiktiga
hälsoriskerna som jag här berört närmare
utrönas. Vidare bör de pågående försöken
och forskningarna med direkt
fluorbehandling, genom munsköljningar
och pensling eller borstning av tänderna
fullföljas och vidgas. Man bör också pröva
andra metoder. Vissa remissinstanser
har pekat på fluortillsats i en del livsmedel,
t. ex. salt. Dessa metoder har den
fördelen att de kan utföras individuellt
och på frivillig basis. Då kariesförebyggandet
är mest angeläget i barna- och
ungdomsåren kan de också avgränsas
till dessa åldersgrupper. Detta kan vara
särskilt angeläget emedan vissa skäl talar
för att fluorens biverkningar kan
vara större vid livslång användning och
då åldrandets förändringar uppträder,
särskilt i benstommen.

Den reservation till utskottets utlåtande
som avgivits av fröken Nordström
och fru Gunne innebär ett helt bifall
till min motion i frågan. .lag ber, herr
talman, att få instämma i yrkandet om
bifall till reservationen.

Herr PALM (s):

Herr talman! Det är säkert många
som vid det här laget menar, att det har
ordats tillräckligt om fluorideringen av
vattenledningsvatten och att det därför

skulle vara dags att säga ja eller nej i
frågan. Den uppfattningen delar emellertid
inte vi som svarar för motion 756
i denna kammare och motion 911 i andra
kammaren, speciellt med hänsyn till
den roll som vår motion tycks ha spelat
när det gäller det slutliga ställningstagandet
till denna fråga att döma av bl. a.
inrikesministerns deklaration från talarstolen
för en stund sedan.

Vi motionärer är ytterligt kritiska mot
massmedicinering genom vattenkranarna
men har inte velat motsätta oss att
Norrköping ändå skall få möjlighet att
slutföra sin försöksverksamhet i fråga
om bekämpandet av karies. Det var redan
1952 som man började tillsätta fluor
i vattnet vid ett av Norrköpings två vattenledningsverk,
och man har begärt att
få ytterligare fem år på sig för att fortsätta
denna verksamhet. Trots vår kritiska
inställning mot metoden anser vi
att man bör tillvarata alla möjligheter
att effektivt bekämpa tandrötan. Men
här går också meningarna isär mellan
oss motionärer å ena sidan och regeringen
och utskottsmajoriteten å den
andra sidan. Enligt vår mening har regeringen
och utskottsmajoriteten dragit
för långt gående slutsatser av en råd
remissvar som åberopats när man nu
vill utvidga möjligheten för en rad andra
kommuner att fluoridera vattenledningsvattnet.
Vi har poängterat — och
där är vi i sällskap med många betydelsefulla
remissinstanser — att de sju,
åtta årens försöksverksamhet i Norrköping
inte bör spolieras, utan bör få slutföras,
men det är stor skillnad mellan
detta och att i nuläget vilja sprida ut
fluor i nya områden. Ett sådant ställningstagande
vill vi ingalunda beteckna
som cynism. VI menar nämligen, att så
länge tveksamheten är så stor som nu
hos expertisen bör man avvakta en tid.
Enbart det faktum att det skrivits 7 000
arbeten i ämnet visar att man inte här
sysslar med några självklarheter.

I propositionen erinras om att medicinalstyrelsen
för fem år sedan tillsatte
en rådgivande nämnd i denna fråga. Två
av tre ledamöter i nämnden anslöt sig
till att kommunerna bör få möjlighet att

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

fluoridera vattnet — en ledamot gick
energiskt emot. Därefter tillfrågades medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd med
samma resultat. Två ledamöter var för,
två mot och en mycket tveksam. Detta
hindrade emellertid inte medicinalstyrelsen
från att göra en framställning i
den riktning som den knappa majoriteten
i den rådgivande nämnden förordat.
Frågan gick sedan vidare till ungefär
75 remissinstanser. Deras yttrande
saknar ingalunda intresse. Hälften av
remissinstanserna hade en annan mening
än medicinalstyrelsen.

Vi motionärer har alltså kunnat stötta
upp vår argumentation med att hänvisa
till några av de remissinstanser som gick
emot vattenfluorideringen. De finns redovisade
i propositionen. Jag vill bara
i korthet erinra om att bland dem befinner
sig JK, folkhälsoinstitutet, universitetskanslern,
karolinska institutets
lärarkollegium, medicinska fakulteten i
Göteborg, en minoritet vid tandläkarliögskolan
i Stockholm, Landskommunernas
förbund, Svenska läkaresällskapet,
Förste provinsialläkarnas förening, Föreningen
för allmän hälsovård, Hälsofrämjandet
och docenten Åslander vid
tekniska högskolans avdelning för jordbrukslära.
Inför dessa fick medicinalstyrelsen
vika och »avbida», som det
heter i propositionen.

Frågan fick emellertid ny aktualitet
när Norrköpings hälsovårdsnämnd hemställde
om dispens att återuppta vattenfluorideringen,
som upphört efter regeringsrättens
utslag.

Det blev nu en ny remissbehandling.
Man ställde frågan, om man skulle ge
dispens för vattenfluorideringen i
Norrköping. Vi motionärer anser det
viktigt att denna fråga klaras ut här i
riksdagen, så att man skingrar det dunkel
som skapats vid hanteringen av materialet.

Det har sagts, att en del remissinstanser
har ändrat mening, men tittar man
närmare på remissvaren, visar det sig
att svaren gäller frågan om fluoridering
i Norrköping, inte någonting annat.
Här hittar vi medicinska fakulteterna
i Uppsala och Göteborg, karolin -

ska institutets lärarkollegium, Landstingsförbundet,
Svenska läkaresällskapet,
statens medicinska forskningsråd, lärarkollegiet
vid högskolan i Umeå och
förste provinsialläkaren i Norrbotten.
Av speciellt intresse var folkhälsoinstitutets
yttrande. Man accepterade där försöksverksamheten
i Norrköping men tilllade,
att det alltjämt inte är klart om
vattenfluoridering är ofarlig, och yrkade
på nya utredningar i denna fråga. Av
ett visst intresse i detta sammanhang är
vidare yttrandet från hälsovårdsnämnden
i Uppsala — det kommer antagligen
att åberopas i fortsättningen. Uppsala
har ett av landets mera fluorrika vatten,
men hälsovårdsnämnden där tillhör dem
som ställde sig mycket tveksamma i detta
sammanhang.

Mot denna bakgrund och trots utskottsmajoritetens
lovvärda försök att
åstadkomma en sammanjämkande skrivning
känner vi oss inte riktigt övertygade
om lämpligheten av propositionens
förslag, utan vi är fortfarande tveksamma.
Beträffande själva principen att använda
vattenledningsvattnet vid bekämpandet
av s. k. folksjukdomar är vi på
den punkten alltjämt lika kritiska. Att
vattnet och luften kan tas i anspråk för
att bekämpa smittsamma farsoter är vi
väl alla överens om. I ett sådant läge
måste ju alla resurser sättas till. Och
framtida farsoter är inte helt uteslutna.
Tillbud har inte saknats, och vem vet
vad en framtida bakteriologisk krigföring
kunde få för konsekvenser på andra
håll i världen. Det finns som bekant
utländska forskare som varnar för föreningar
mellan fluor och andra preparat,
exempelvis DDT. Kan för övrigt dessa
frågor anses tillräckligt utredda? Och är
tandrötan så okuvlig att bekämpa med
traditionella åtgärder, att vattenledningsvattnet
måste användas? Ett jakande
svar på den frågan speglar eu överraskande
djup pessimism.

I propositionen dras vissa paralleller
mellan vaccineringen och fluoreringen.
Det är väl ett argument i överkant! Poliovaccineringen
är exempelvis frivillig,
och i en broschyr som för närvarande
sprids av kungl. medicinalstyrelsen vi -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

sas, vilka utomordentliga resultat man
kommit till på frivillighetens väg. Broschyren
distribueras av samma myndighet
som nu vill ha detta tvångsmässiga
bekämpande av den icke smittsamma
tandrötan.

Ärade kammarledamöter! Tillåt oss
göra det tankeexperimentet, att de spritproblem
som kunde ha uppkommit vid
avskaffandet av motboken 1955 inte hade
kunnat behärskas med upplysning och
propaganda! Skulle någon då ha övervägt
en allmän tillsats av antabus i vattenledningsvattnet?
Både tandrötan och
alkoholismen bottnar i viss mån i missbruk
— en del betecknar dem som bristsjukdomar.
Slickepinnar eller alkohol?
De hundratusentals som för längesedan
förlorat sina egna tänder skulle alltså
tvingas dricka fluor mot tandröta i tänder
som inte längre finns, medan helnykterister
och måttlighetsförbrukare
måst dricka antabus mot ett begär man
aldrig haft.

I dag betecknas tandrötan som en
folksjukdom, men vad heter morgondagens
folksjukdomar? Stress kanhända —
den beräknas i dag enligt vissa uppgifter
kosta omkring 20 miljoner sjukdagar
per år. Vem kan i dag tänka sig en
massmedicinering mot stress? Får vi bara
tillräckligt många vattenkranar, infrias
ändå vår allmänna strävan till
största möjliga valfrihet i samhället.

Nu kan man emellertid fråga sig vad
orsaken till dessa drastiska åtgärder
kan vara. Tandrötan är intet nytt fenomen,
och individuell behandling pågår
som här sagts i en rad skolor. Dessa
prov är ännu inte helt avslutade. Fluorfrågan
aktualiserades i en motion vid
vårriksdagen. Motionen slutar med den
trosvissa förklaringen att det »från skilda
synpunkter vore ytterst värdefullt
och angeläget att städer och kommuner i
kariesbekämpande syfte får tillsätta
fluor till sitt dricksvatten». Man åberopar
USA, Sovjet, Öst- och Västtyskland
och Norrköping, men man lämnar inte
mycket siffermaterial. Som undertecknare
står ett par ledamöter i medkammaren.
De är dessutom framstående
kommunalmän i Norrköping. Man kan

fråga sig varför inte dessa motionärer
under alla dessa år sedan 1952 lyckats
genomföra fluorering i hela Norrköping.
Sannolikt beror detta på samma tveksamhet
som vi motionärer känner. Man
har väl velat avvakta och samla erfarenheter
i denna fråga.

Ett speciellt intresse bland remissvaren
tilldrar sig enligt min mening Svenska
stadsförbundets svar från år 1958.
Det gick i negativ riktning. Stadsförbundet
anförde de ansvarsfrågor som
kan väntas följa, aktualiserade av personer
som är känsliga och inte tål fluorerat
vatten. Stadsförbundet pekade på
de processer som följde i gengasdriftens
spår. Till detta framhåller inrikesministern
i sin proposition att dessa
frågor »torde böra lösas genom allmänna
skadeståndsrättsliga grundsatser».

Detta låter ju enkelt och självklart.
Om jag inte själv på nära håll upplevt
de koloxidproblem som följde med gengasdriften
under kriget, skulle jag inte
uppta kammarens tid med att erinra om
detta remissvar. Själv var jag i daglig
kontakt med dessa problem vid det kommunalägda
trafikföretag som bl. a. trafikerar
Norrbro här utanför riksdagshuset.
Här uppstod ett stort antal koloxidförgiftningar
med förtidspensionering
och sjukskrivningar som följd. Rättegångar
följde, och undersökningar har pågått
sedan kriget fram till senare tid om
äkta eller enligt andras mening förmenta
koloxidförgiftningsfall. Här har
skadeståndsfrågorna spelat en mycket
stor roll. Kanhända anses den frågan bli
löst genom ett bifall till andra lagutskottets
utlåtande nr 41, som också skall
behandlas här i dag.

I anslutning till den pågående fluordiskussionen
kan man också fråga sig
om vi inte angriper frågan ur delvis felaktiga
utgångspunkter. Jag tänker på
den exempellösa sötsakskonsumtionen.
1960 åt svenska folket 60 miljoner kg
choklad, karameller och sötsaker för
över en halv miljard, närmare bestämt
665 miljoner kronor, och vi konsumerade
185 miljoner askar tabletter. Här
ligger England i ledningen, mycket långt
före gruppen USA, Västtyskland och

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Sverige, som ligger på ungefär samma
nivå.

Den hämningslösa reklamen fortsätter
emellertid, och sedan ropar man på
samhälleliga åtgärder för att bota skadeverkningarna.
År 1958 var det inte
så många som var kategoriska i sina
yttranden om vattenfluoreringen, men
det fanns några. Här har vi ett, där det
heter: »Föreningen anser det därför
synnerligen önskvärt, att vattenfluorideringen
kommer till stånd i så stor omfattning
som möjligt och att medicinalstyrelsen
bemyndigas att bevilja kommuner
som så önskar tillstånd att
fluoridera vatten.» Undertecknat:
»Svenska choklad- och konfektyrfabrikantföreningen
u. p. a.» Här är väl ändå
kommentarer överflödiga!

Läkemedelsindustriföreningen har i
dagarna distribuerat en skrift ■—• kanhända
inspirerad av propositionen om
en ny läkemedelsförordning som bl. a.
skall ge oss en giftnämnd på medicinalstyrelsen.
Av denna skrift framgår att
av de 1 000 farmaceutiska specialiteter
som inregistrerats under åren 1934—1936
fanns endast 151 kvar år 1961. 849 av
de 1 000 hade helt enkelt slagits ut ur
marknaden. Av 1 000 läkemedel som inregistrerades
så sent som 1955—1959 hade
redan 1961 inte mindre än 239 bortfallit.
År det underligt då att man är en
smula skeptisk och kan tala om tro och
vetande i denna debatt? Det som var
en nymodighet i dag kanhända inte lever
kvar i morgon.

Herr talman! Mot den bakgrund som
jag anfört anser vi motionärer, att man
bör ta god tid på sig att avvakta resultaten
av de olika fluoreringsmetoderna.
I det här fallet är det inte fråga om
att bekämpa en epidemi med okänt ursprung
som spridits på okända vägar.
De delade meningarna bland expertisen
har ett gemensamt: de talar om största
försigtighet. Vi har inte velat motsätta
oss det nya i tiden men är för närvarande
inte beredda att ge klarsignad
för fluorbehandling i ytterligare ett antal
kommuner. Vi har tid att vänta ett
tag till.

Eftersom inrikesministern överraskan -

de nog har tolkat utskottets utlåtande så
— och givit ett uttryckligt löfte inför
kammaren i dag — att han under de
närmaste fem åren inte avser att ge tillstånd
för andra kommuner än Norrköping,
avstår jag från yrkande. Statsrådets
besked innebär ett nästan fullständigt
tillgodoseende av vår motion. Vi
har då bara att hoppas att inrikesministern
finns kvar i regeringen 1967! När
den tiden kommer blir det regeringens
sak att pröva frågan på nytt.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Den senaste talaren
nämnde att 7 000 olika avhandlingar
skrivits beträffande användningen av
fluor. Vi har inte tagit del av dem alla,
men vi har i alla fall fått oss tillsända
en ganska stor samling. Till 99,9 procent
innehåller de synpunkter, som man tidigare
i debatten givit uttryck för, med
undantag av vad inrikesministern hade
att säga. Av de handlingar som har tillställts
oss och av vad som redan har
sagts i denna fråga bibringas man onekligen
den uppfattningen, att vederbörande
har glömt bort allting annat än det
motstånd mot fluoreringen som ligger
bakom. Frågan varför fluoreringen har
kommit upp har liksom tappats bort i
debatten.

Att denna fråga om en tillsats av
fluor till vattnet har kommit upp har
samband med den konstaterade allmänförsämringen
av tandbeståndet i vårt
land. Denna försämring av tänderna betraktas
väl allmänt såsom ett resultat av
dieten, framför allt såsom ett resultat
av en alltför stark konsumtion av sötsaker
under uppväxtåren. På ett relativt
tidigt stadium, i samband med de motioner
i våras som avsåg att bereda möjligheter
för Norrköping att fortsätta med
fluoreringen, hade jag en uppvaktning
av motståndare till fluorering. En av de
starka motståndarna till en sådan vattentillsats
framhöll, att det vore ofantligt
mycket effektivare för syftet att få
bättre tänder hos det uppväxande släktet
om en annan diet tillämpades på bar -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

nen under uppväxtåren och de undanhölls
alla sötsaker. »Det har jag tillämpat
i min familj», sade han, »och det
är inget av barnen som har dåliga tänder.
» Jag är alldeles övertygad om att
han hade rätt i detta, det är bara det
att jag inte tror att det går att få en
sådan ordning genomförd i familjerna,
eftersom det numera i allt större utsträckning
tycks vara barnen som bestämmer
dieten — inte föräldrarna eller
läkaren eller någon annan som ger föreskrifter
i detta avseende.

Fröken Nordström förklarade, att hon
inte fick något riktigt besked i utskottet
när hon frågade, huruvida det fanns
hundraprocentig garanti för att konsumtionen
av sådant med fluor tillsatt vatten
på längre sikt verkligen var oskadligt.
Det fick hon inte heller, eftersom
den frågan ännu inte är besvarad, men
däremot är det fullkomligt klart — det
lär väl ingen bestrida — att dras man
med dåliga tänder, så är detta inte bara
hygieniskt otrevligt, utan det är också
förenat med mycket stora hälsorisker.

Sedan kan jag väl hålla med den senaste
talaren, herr Palm, om att fluoren
förmodligen inte har någon inverkan på
dem som redan har mist sina tänder —
löständer är antagligen alldeles opåverkbara
i detta avseende. Jag tror t. o. m.
att man kan gå så långt att man säger
att tänderna hos den, som redan i relativt
unga år har fått dem förstörda, inte
heller påverkas av en sådan tillsats i
vattnet. Sakkunskapen är tydligen överens
om att man bör sätta in behandlingen
på ett mycket tidigt stadium och helst
när barnen är små. Att börja med behandlingen
när barnen är i skolåldern
ger visserligen resultat, men ett sämre
resultat än om man hade börjat med
behandlingen så snart som barnen övergår
från modersmjölken till vatten för
att släcka törsten. Ur dessa synpunkter
är herr Palms jämförelser med avskaffandet
av motboken synnerligen haltande,
ty det är ju ändå inte på det sättet
att denna tillsats till vattnet, som
har sin största betydelse för tändernas
utveckling när det gäller det uppväxande
släktet — låt oss säga upp till 15—20

års åldern — skulle kunna jämställas
med de åtgärder som kunde tänkas för
att förbättra tillståndet för dem som
är hemfallna åt alkoholmissbruk. Detta
är i regel någonting som inträffar efter
den farliga åldern beträffande tänderna.

Som jag redan tidigare påpekat är det
mycket som har tillställts oss i tryck
och skrift beträffande den ifrågasatta
lagstiftningen, men innehållet i allt detta
finns faktiskt koncentrerat i den mycket
kortfattade reservation som fogats
till utskottets utlåtande, nämligen farhågorna
för att konsumtion av fluoriderat
vatten inte är garanterat oskadligt
och för att en sådan åtgärd innebär ett
ingrepp i den personliga friheten och
integriteten. Jag har redan berört frågan,
i vilken utsträckning fluoreringen kan
vara hundraprocentigt oskadlig. Detta
är mte konstaterat i de undersökningar
som hittills har gjorts. Men det behöver
ju inte betyda att det inte kan finnas
människor som är allergiska också mot
fluorbehandling och att i sådana fall
så småningom kan upptäckas vissa icke
önskvärda konsekvenser för vissa individer.
Med den vetenskapliga forskning
som nu bedrives kan vi nämligen räkna
med att man inte som förr i tiden nöjer
sig med att konstatera att folk lugnt och
stilla dog en naturlig död utan kommer
att söka ta reda på vad de lidit av för
att konstatera om orsakerna har sitt ursprung
i det ena eller andra i själva
livsföringen. Huruvida fluoren har sådana
verkningar kan följaktligen inte
konstateras förrän efter ytterligare försök
och efter ytterligare studier.

Beträffande ingreppen i den personliga
integriteten har bl. a. fröken Nordström
framhållit att hon inte velat som
skäl godkänna jämförelsen med de åtgärder
som har blivit obligatoriska genom
tvånget till vaccinering i vissa situationer,
eftersom dessa syftar till någonting
annat än vad som avses med fluorering
av vatten. Det är väl inte en jämförelse
mellan verkningarna som åsyftas, utan
det är väl fråga om åtgärder som ur
principiell synpunkt måste anses likartade,
nämligen tvång för den enskilde
att underkasta sig åtgärder för att und -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

vika de risker som eljest skulle vara
förenade med sjukdom eller för att förebygga
uppkomsten av sjukdom. Så är
det väl också i det här avseendet; det
är fråga om en åtgärd som i första hand
skall möjliggöra prov —• såsom inrikesministern
sagt — av verkningarna av en
fluortillsats till vattnet.

Fru Segerstedt Wiberg var också inne
på samma fråga och hävdade starkt att
den pricipen borde tillämpas så långt
som möjligt, att man skulle lämna den
personliga integriteten i orubbat bo. Men
den högsta juridiska sakkunskapen vi
har som har blivit tillfrågad — lagrådet,
Svea hovrätt m. fl. — har ju inte
haft någonting i princip att invända
mot att en sådan åtgärd vidtogs. Man
kan alltid fråga sig: Vad fordrar den
personliga friheten? Ställer den ovillkorliga
krav på att vi skall ha hundraprocentig
enighet, innan någonting positivt
skall kunna vidtas? År det några
som är negativt inställda till en åtgärd,
skall den på grund av att den personliga
integriteten inte får röras lämnas oprövad?
Jag tycker att vi i detta avseende
måste sätta lika stort värde på den som
vill vidta en positiv åtgärd för att om
möjligt få ett bättre tillstånd hos tänderna
hos det uppväxande släktet. Den
åtgärd som skall vidtas är ju ändå alltid
beroende på beslut i kommunen och den
vilja som där finns att vidta åtgärder av
detta slag. Om vi vore hundraprocentigt
övertygade om att detta var den enda
rätta vägen för att komma dit vi vill
komma, nämligen ett bättre tillstånd beträffande
tänderna, borde vi inte lämna
valfriheten öppen, utan besluta att
vattnet skall ha fluortillsats, eftersom
detta inte är förenat med hälsorisker
men har en gynnsam inverkan på tänderna.

Men det är inte fråga om detta. Det
är fortfarande inte tal om någonting annat
än att försök skall få göras på vissa
platser, där goda förutsättningar finns
för att man skall kunna kontrollera
mängden av fluor i vattnet och ha goda
garantier för att man håller en konstant
styrka i vattnet. Försöken skall alltid
ske under kontroll inte bara beträffan -

de inverkan på tänderna utan också beträffande
hälsotillståndet i övrigt. Kammarens
ledamöter bör väl inte glömma
bort att utskottet sagt att det förutsätter
att prövningen skall ske av ett centralt
organ och aldrig medges utan att medicinalstyrelsen
har blivit hörd.

Jag tycker därför att de bästa förutsättningar
finns för att försöken skall
kunna bedrivas i den skala som ansetts
erforderlig för att man skall kunna få
fullgoda undersökningsresultat, vilket
enligt mitt förmenande inte bör tolkas
så att försöken skall vara begränsade
enbart till Norrköping. Även om inrikesministern
har lovat att det inte skall
ske någonting utöver detta försök under
de närmaste fem åren, skulle det kunna
vara intressant att fortsätta med försöken
även på en plats, där förutsättningarna
är annorlunda än i Norrköping.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få hemställa om bifall till utskottets
hemställan och följaktligen om avslag
på samtliga motioner.

Fröken NORDSTRÖM (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Utskottets ordförande sade
att »vederbörande» hade glömt bort
varför fluorering borde komma till. Jag
känner mig ingalunda träffad, ty redan
i det första andetaget sade jag i mitt
anförande att jag hyser all respekt för
statsrådets oro för kariesens utbredning.
Att jag så länge uppehöll mig vid tandvärnets
planerade aktion och vid att diskutera
TV-program och annan upplysning
måtte väl också vara tecken på att
jag förstår vad frågan gäller.

När utskottets ordförande säger sig
inte tro på möjligheten att påverka barn
och föräldrar, är han väl pessimist i
överkant. Vad har vi redan lärt barnen,
vad har vi lärt föräldrarna och hur
har vi lärt dem detta? År det de stackars
lärarna i skolorna som allt skall
bestyra, som också skall lära ut tandvård?
Har man satt in verklig sakkunskap? Utskottets

ordförande sade att jag förklarat,
att jag inte fått svar på frågan om

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

en hundraprocentig garanti mot riskerna.
Så blåögd är jag inte att jag tror att
man kan få en hundraprocentig garanti,
och så blåögd var jag inte ens att jag
ställde den frågan. Jag ville i utskottet
endast ha tillgång till något mindre diffusa
uttalanden än som stod mig till
buds i propositionen. Redan ett samtal
med professor Theorell gav mig klarare
besked.

Herr Strand påpekade att man behöver
sätta in en fluorering även på småbarnen,
men, herr Strand, även småbarn
äter väl salt, och fluorering av salt är
en av de vägar som man på sakkunnigt
håll — jag hänvisar fortfarande till professor
Theorell — anser vara möjlig att
komma fram på. Att köpa och konsumera
fluorerat salt kan ju under inga omständigheter
bli obligatoriskt lika litet
som vi i dag behöver köpa jodsalt. Den
som vill ha ett gott tandskydd har redan
nu möjlighet att få pensling, att ta
tabletter, och kanske får han i en framtid
möjlighet att köpa fluoriderat salt.

Ett införande av fluoridering av
dricksvattnet måste vara föregånget av
ett kommunalt beslut, varför den vilja
som finns i de kommunala instanserna
kommer att bli utslagsgivande. Då vill
jag fråga: Tror inte utskottets ordförande
att dubierna i de kommunala instanserna
kommer att bli minst lika stora
som här i kammaren och meningarna
lika delade?

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jo, fröken Nordström,
det tvivlar jag inte ett dugg på. Motståndarna
till åtgärden kommer att sörja
för att det blir debatt även i de kommunala
instanser som skall fatta beslut
i dessa frågor. Men, fröken Nordström,
när jag talar om de åtgärder som lämpligen
borde prövas, är inte mitt ställningstagande
beroende på pessimism
eller optimism i det ena eller andra
avseendet, utan det är präglat av den
känsla jag har av att frågan om tändernas
vård nu i dag inte är den enskildes
angelägenhet i samma utsträckning

som tidigare, eftersom det ställs krav på
samhället beträffande folktandvård och
att sjukkassorna om möjligt skall överta
kostnaderna för sådan vård. Folket
vill följaktligen i sina krav inte ha det
på det sättet, att den enskilde skall få
avgöra om han vill det ena eller det andra.
Skall man ha något kollektivt, så
för detta alltid med sig sådana olägenheter
som att man inte alltid har möjlighet
att avgöra, om man vill ha det
på det ena eller det andra sättet. Jag
vill erinra om att även skoltandvården
har ett visst tvång över sig. Skolmyndigheterna
fordrar att barnen skall underkasta
sig den vård som samhället
bjuder och skall sörja för att de får den
i rätt tid och om möjligt på rätt sätt.

När jag talade om hundraprocentig
garanti tänkte jag inte enbart på fröken
Nordströms fråga utan också på allt det
som står i det material som vi fått oss
tillsänt, nämligen att man vill ha hundraprocentig
garanti, innan man anser
sig kunna vara med om en åtgärd av
ifrågavarande slag.

Fröken Nordström frågade i sitt första
anförande, och jag tror också hon sade
att hon hade ställt frågan i utskottet,
varför man inte använder tillsats till
salt i stället, vilket skulle kunna vara
en utväg. Ja, fröken Nordström, visst
kan det ställas frågor i utskottet som
det inte finns någon möjlighet att besvara.
Varför tillsätter man inte fluor till
konfekt och choklad och sådant som
ungarna gärna äter? Men vi kan inte
i utskottet ställa till med en vetenskaplig
undersökning om vad som är lämpligt
eller inte lämpligt i det ena eller andra
avseendet. Kunde man sätta tillsatsen
till choklad tror jag att man utan större
svårigheter skulle få barnen att regelbundet
konsumera den minst tre
gånger om dagen. Däremot är jag inte
övertygad om att metoden med pensling,
tabletter eller något annat, som skulle
kunna ersätta fluoridering av vattnet,
skulle få samma effekt som denna sistnämnda
metod. Barnen kan gå till skoltandvården
eller någon annan instans
och få sköljning, pensling eller borstning
av tänderna med fluorpreparat,

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

men någon garanti för att de gör detta
under skollovet eller vid andra tillfällen
så att man kan lita på de undersökningar
som görs beträffande sådana barn
har man inte. Det är väl därför man gör
uttalandet, att ur effektsynpunkt är tillsats
till vattnet mera att lita på än varje
annan metod som prövas. Finns den
goda viljan att medverka till att skapa
bättre tänder, kan man komma långt
även med andra metoder, kanske ännu
längre än med tillsats till vatten, men
det är ju fråga om hela folket, och det
är ur den synpunkten man skall bedöma
möjligheten och resultatet.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Liksom förste vice talmannen
vill jag först uppehålla mig litet
vid propositionens motivering, tv den är
bakgrunden till vårt ställningstagande.

Vi svenskar har rätt att vara stolta och
glada över vår hälso- och sjukvård. Den
är bland de bästa i världen. Vår medellivslängd
hör, som ni vet, till de längsta
i världen just på grund därav. När de
statistiska uppgifterna för detta år är färdiga,
skulle jag tro att det kommer att
visa sig, att medellivslängden ligger omkring
75 år. Också vår sjuklighet är
bland de lägsta i världen. Dit har vi
kommit delvis på grund av goda sjukvårdsresurser,
goda sjukhus, god sjukvårdspersonal,
god materiell utrustning
inom sjukvården, men dock främst genom
en rad massprofylaktiska åtgärder,
som vi vidtagit gentemot våra folksjukdomar.
Genom åren är det nämligen konstaterat,
att det inte finns någonting billigare
och samtidigt effektivare då det
gäller att hjälpa människornas hälsa och
hindra sjukdom än att bekämpa sjukdomarna
i förväg. Det är svårare och dyrare
att bota den som redan insjuknat.
Det är alltså de massprofylaktiska vägarna
som är viktigast ur folkhälsans
synpunkt.

Jag vill bara beröra de tre viktigaste
som vi använt. I slutet av förra århundradet
började smittkoppsvaccineringen,
som medfört att de tusentals offren för
smittkopporna i de tidigare stora epide -

mierna helt kommit bort. Sedan genomfördes
bekämpandet av de epidemiska
sjukdomarna genom epidemilagen. Den
medförde tvångsinternering av dem som
sjuknat på detta sätt, vi genomförde
klorering av dricksvatten så att infektionerna
skulle hindras. Samtidigt vidtogs
andra åtgärder för att höja hygienen
och hindra infektionernas spridning.
Den tredje av dessa massprofylaktiska
åtgärder var åtgärderna mot tuberkulos,
pastörisering av mjölk, BCG-vaccinering
av barn och tvångsinternering av sjuka.
Det finns också andra åtgärder av denna
art som genomförts, men dessa är de
största och viktigaste.

Alla dessa åtgärder har inneburit tvång
för den enskilde, men ett tvång som måst
tillgripas på grund av åtgärdens stora
samhälleliga betydelse. I ett samhälle
måste vi ta hänsyn till våra medmänniskor.
Samhället måste ingripa när vi
själva inte har förstånd att göra vad
klokt är, och samhället tar till tvångsingripande
för att förhindra att vi skadar
våra medmänniskor.

Den proposition vi i dag behandlar
har framkommit på grund av att vi nu
också börjar få möjlighet till massprofylax
då det gäller den svåra folksjukdomen
karies. Den förorsakar inte
bara omedelbara skador i form av dåliga
och infekterade tänder och därigenom
dåligt bett och dålig matsmältning. Också
indirekt förorsakas många olika sjukdomar,
där infektionen så att säga kommit
in i organismen genom de infekterade
tänderna och där dessa infektioner i inte
så litet antal fall indirekt leder till lidande,
invaliditet och död.

Vi har försökt olika vägar, t. ex. att
genom begränsning av snaskkonsumtionen
minska kariesfrekvensen. Det har visat
sig att den vägen är praktiskt svårframkomlig.
Jag sitter själv som ordförande
i en skolstyrelse, som redan för
10 år sedan genomförde att barnen inte
äter snask i skolorna och att inga snaskkiosker
finns utanför skolorna. Vi har
också — vilket fröken Nordström efterlyste
— sett till att skolorna år efter år
och lektion efter lektion undervisar barnen
om vikten av tandhygien. Vi är inte

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

ensamma. Också hos vår närmaste granne,
i Malmö, är detta genomfört. Jag kan
alltså svara fröken Nordström, att det i
mycket stor utsträckning sedan mer än
10 år pågår en mycket omfattande undervisning
och upplysning av våra skolbarn
om snaskens förstörande inverkan på
tänderna och hur viktigt det är att man
sköter tänderna med god tandhygien.
Det är stora belopp som varje år kommer
från medicinalstyrelsen för sådan upplysning
och propaganda och för arbetet
att lära ungdomarna och barnen sköta
sina tänder.

Men vi har alltså lärt oss att vi inte
kommer så långt på den vägen. Minskningen
av tandrötan är inte mer än
bortåt tio procent, på några ställen femton
procent. Mer går inte. Vi måste söka
andra vägar. Därför har försöken med
fluorering börjat redan för ett femtontal
år sedan.

Jag var på den tiden motståndare till
sådan åtgärd. Jag ansåg att man inte borde
tillgripa den utan att man borde pröva
andra vägar. Men jag har sedan dess
ändrat mig. Jag deltog i en diskussion i
detta ärende på 1950-talet tillsammans
med professor Jan Waldenström, och vi
var då båda motståndare till fluoreringen.
I dag har vi båda ändrat uppfattning,
och jag är nu en lika stor anhängare av
fluoreringen, ty den har visat sig vara
den enda framkomliga vägen, framför
allt genom fluorering av dricksvatten.

Enligt propositionen vill man emellertid
gå mycket försiktigt fram. Här är inte
fråga om någon generell fluorering av
dricksvattnet i hela vårt svenska samhälle.
Såväl propositionen som andra lagutskottets
utlåtande understryker att det
här är fråga om en restriktiv lagstiftning.
Fluorering av dricksvattnet skall ske endast
efter medgivande från Kungl. Maj :t
efter mycket restriktiva grunder, och
särskilt utskottet har klart sagt ifrån att
det icke bör ske utan medicinalstyrelsens
godkännande. Särskilt har det både i
propositionen och utskottets utlåtande
understrukits, att fluoreringen måste stå
under fortlöpande medicinsk och odontologisk
kontroll samt att vattenverket
måste vara sådant att det finns betryg -

gande garantier för att fluorkoncentrationen
i vattnet kan hållas på konstant
nivå. Såsom vi hört i dag är det närmast
blott fråga om norrköpingsområdet.

Oppositionen mot denna lagstiftning
grundar sig enligt min mening på två saker:
dels på felaktig och otillfredsställande
information om lagstiftningens
verkliga innebörd, dels på känsloskäl och
olust inför allt som ingriper i den personliga
integriteten.

Mot vad oppositionen anfört vill jag
säga, att allt mänskligt vetande är begränsat,
till och med då det gäller så
exakta vetenskaper som matematik och
fysik. Än mer då det gäller sådana vetenskaper
som handskas med biologiska
och medicinska problem. Detta gäller
även denna fråga om fluorens eventuella
skadlighet. Medicinalstyrelsen har här
uttryckt sakfrågan på ett mycket träffande
sätt. Den skriver: »Kravet på bevis
för absolut riskfrihet vid fluorering av
dricksvatten är helt orealistiskt. Icke något
ämne som för närvarande tillsättes
vatten eller livsmedel efter vederbörligt
tillstånd fyller detta krav. Yad man kan
kräva är ett starkt vetenskapligt stöd för
att risker för individen är osannolika eller
betydelselösa.» Jag vill här nämna,
att vi har ungefär 500 olika tillåtna tillsatser
till livsmedel.

Nu har under de senaste femton åren
cirka 7 000 vetenskapliga arbeten publicerats
beträffande fluorens biologiska
inverkan på människor och experimentdjur.
I ett mycket stort antal av dessa har
den vetenskapliga undersökningens centrala
uppgift varit att uppspåra eventuella
skadeverkningar vid olika koncentrationer
av fluortillförsel. Inte i något enda
av dessa arbeten av vederhäftig vetenskaplig
standard har man vid här aktuell
koncentration kunnat konstatera
någon förändring av praktisk betydelse
för individen. Och detta är inte bara min
uppfattning; den ansvarige i medicinalstyrelsen,
medicinalrådet Olof Osvald,
gör sig till tolk för samma uppfattning
och använder ungefär samma uttryck.
Små, för ögat oftast ej synliga färgförändringar
i tandemaljen har funnits och
en del andra smärre förändringar, dock

46 Nr 32 Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

utan praktisk betydelse. Därom är all
vederhäftig vetenskaplig expertis, som
själv arbetat med dessa problem, enig.

Hur kan det då komma sig att vi har
en opposition och att bland vetenskapsmännen
finnes olika meningar? Ja, vi
finner olika meningar bland vetenskapsmännen
i varje vetenskaplig fråga. Det
finns icke någon fråga där vetenskapen
är helt enig. Ofta beror oenigheten på
teoretiska överväganden. Det är så även
här. Oppositionen kommer från andra
vetenskapsmän, som oftast haft teoretiska
skäl till motsatt uppfattning men som
blott kunnat konstatera farhågor, inga
iakttagna skador.

Jag vet mycket väl att farmakologen
professor Arvid Carlsson tidigare uttalat
farhågor i detta sammanhang. Han är
farmakolog och teoretiker. Ur teoretisk
synpunkt är detta riktigt, men jag känner
inte att han har konstaterat kliniska
skador — han har över huvud taget inte
sysslat med praktiska sjukdomsproblem,
han har sysslat med problemen ur
teoretisk synpunkt.

De som sysslat med dessa problem
praktiskt finner vi dels i medicinalstyrelsen,
som utan tvekan enstämmigt tillstyrker,
dels i Världshälsoorganisationens
expertkommitté i dessa frågor, som
utan inskränkning säger, att vattenfluoreringen
är både effektiv och riskfri. Vi
finner dem också bland de ansvariga i
American Medical Association, som på
grund av den stora förekomsten i Amerika
av orter både med artificiell och med
naturlig hög fluoridhalt har särskilt goda
förutsättningar att bedöma dessa frågor.
Sällskapet har efter tvenne sakkunnigutredningar
av praktiska experter på området
avgivit samma förklaring: vattenfluoreringen
är effektiv, den är riskfri.
De ansvariga officiella myndigheterna
finner vi sålunda är på samma linje.

Fröken Nordström säger att seneffekterna
inte är utredda. Ja, teoretikerna
vill gärna konstruera en motsatsställning
mellan kalciumfluoridens och natriumfluoridens
effekter. Det är möjligt men
inte bevisat att en sådan motsats föreligger.
Det är framför allt i skelettet man
tänkt sig att det kan uppstå senskador.

Nu är det så att fluorid alltid inbyggs i
skelettet som kalciumfluorid. En motståndare
till fluorering — en doktor som
heter Obel — har sagt att det uppstår
skador så småningom på skelettet, dock
först sedan koncentrationen av fluor i
benet uppgått till 4 000 milligram per kilogram
ben. För att en så hög koncentration
skall uppkomma räcker det inte att
en människa under hela sin livstid dricker
vatten som innehåller ett milligram
fluor per liter.

Karakteristiskt är att de skador som
påvisats icke i något fall varit skador
som uppkommit genom vattendrickning''.
De fall vid vilka man säkert konstaterat
skadeverkningar av fluor har uppkommit
i samband med fabriksdrift, där
fluorhaltiga ämnen har använts, så att
det bildats fluorhaltiga gaser vilka åstadkommit
förgiftningar. Förgiftningarna
är alltså industriella förgiftningar och
beror icke på vattentillförseln. Den enda
undersökning som här enligt vad jag
kunnat finna utgör ett undantag är en
indisk, men jag tvekar att betrakta den
undersökningen som vederhäftig, enär
man icke lämnar några detaljuppgifter
och resultaten står i bjärt motsats mot
de resultat som nåtts vid en rad amerikanska
undersökningar av samma art,
där man icke kunnat konstatera samma
sak och vilka ger betydligt mer detaljerade
uppgifter.

Det finns i Arkansas i Amerika en
stad som heter Bauxite, där den naturliga
fluorhalten i vattnet går upp över 14
ppm, alltså 14 milligram per liter. Invånarna
där har alltså under hela sitt liv
druckit vatten med en sådan fluorhalt.
Man har kunnat konstatera vid mikroskopiska
undersökningar eller undersökningar
under fluorescensljus, att varje
individ har s. k. dental fluoros, men
man har inte kunnat konstatera ett enda
fall där någon individ fått sin arbetsförmåga
nedsatt eller erhållit praktisk
betydelsefull skada.

Rent realistiskt och sakligt måste jag
säga, att vi i denna fråga står på en
så säker grund som det över huvud taget
är möjligt att stå i en vetenskaplig
fråga av en sådan biologisk och medi -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

cinsk karaktär som denna. Vad det här i
realiteten gäller är att bedöma och avväga
risken med åtgärden mot vinsten
med densamma. Här kan man med stor
säkerhet säga, att risken är liten — om
den över huvud taget förefinnes, vilket
jag betvivlar. Gagnet är däremot stort.

Tandrötan eller karies är ett för folkhälsan
synnerligen allvarligt hot. Skadorna
inskränker sig ej blott till defekta
tandbett, dålig tuggförmåga för individen
och stora tandvårdskostnader för
samhället — cirka 70 procent av alla
hundratals miljoner kronor om året som
går till svenska folkets tandvård beräknas
bero på karies. Därtill kommer att
de trasiga och oftast infekterade tänderna
inte sällan blir inkörsport för
svåra, ej sällan invalidiserande eller dödliga
sjukdomstillstånd. Det rör sig ur
folkhälsans och sjukvårdens synpunkter
om stora och allvarliga problem. En
framgångsrik profylax mot karies är för
vår svenska folkhälsa av oerhört stor
betydelse. Detta är det möjliga gagnet
som vi alltså har att väga mot den av
mig nyss berörda mer teoretiskt än praktiskt
förefintliga risken. Genom att bekämpa
karies effektivt bekämpar man
iiven uppkomsten av en hel del andra
mer svårartade sjukdomstillstånd.

Det gäller här — som redan ovan anfördes
— en saklig avvägning mellan
vad man kan vinna med åtgärder mot de
nackdelar som är förbundna med densamma.
Det är även på grund av denna
åtgärds stora samhälleliga betydelse som
den kan godtagas från allmänrättslig synpunkt,
vilket bland annat understrukits
av JK-ämbetet.

Det är utan tvekan fråga om ett ingrepp
i den personliga integriteten, en
beskärning av den enskildes valfrihet i
fråga om fluorkonsumtion. Men gör vi
inte liknande ingrepp i många andra
avseenden utan att det möter protester?
Det är precis likartad beskärning av
den enskildes frihet som den som sker
vid alla andra av de här tidigare omnämnda
massprofylaktiska åtgärderna.
Vi måste helt enkelt finna oss i detta. Om
vi vill leva i ett samhälle måste vi vara
med om att detta samhälle hindrar oss

från vissa saker, t. ex. om vi mot våra
egna intressen inte vill skydda oss mot
en sjukdom. Det är ju samhället som betalar
kostnaderna för vår sjukvård om vi
blir sjuka. Samhället måste naturligtvis
söka nedbringa sina kostnader för sjukvården
så mycket som möjligt. Om vi
vill leva i ett samhälle får vi alltså ta
samhällets välsignelser med dess nackdelar.
Vill man inte leva i ett samhälle
kan man ju bosätta sig som eremit på
en öde plats, där det inte finns någon
fluor. Ja, det kanske möjligen inte finns
många sådana platser därför att flertalet
grundvattenskällor i vårt land har
fluor i vattnet. Ramlösavattnet innehåller
t. ex. fyra gånger så mycket fluor
som den mängd som nu skall tillsättas
dricksvattnet i Norrköping.

Slutligen vill jag, herr talman, säga ett
par ord om förhållandena i Göteborg,
eftersom de tilldragit sig så stor uppmärksamhet
i denna debatt, alltså den
pensling och borstning av tänderna med
fluor som påbörjats i Göteborg. Invändningarna
mot dessa metoder är att de
är kostsammare, mer personalkrävande,
blott blir till nytta för en begränsad
folkgrupp, och kanske främst att de är
så mycket mindre effektiva. Det enda
resultat man hittills fått fram är att man
kunnat nedbringa antalet nya hål per
år och barn från 4,6 till 4,0. Granskar
man emellertid kariesstatistiken några
år tillbaka, finner man att variationerna
i kariesfrekvens under de föregående
åren går ända ned till 3,2 nya hål
per år. Denna tidigare nedgång i kariesfrekvensen
berodde på att man under
vissa tider haft mindre tillgång på snask
och annat sådant. Variationerna i kariesfrekvensen
är så stora, att det måste
anses vara statistiskt fullständigt värdelöst
om man ett år får fram en minskning
från 4,6 till 4,0. Man har heller
inga som helst uppgifter om resultatet
av dessa försök med barn i spädbarnsåldern
då ju denna del av projektet avses
att påbörjas under nu innevarande
höst. Norrköpingsförsöken visar å andra
sidan vilken kolossal skillnad i resultat
det blir, om man behandlar skolbarn
eller om man börjar redan med

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

förskolebarn. Om barnen fått fluortillsats
i vattnet redan från födelsen till 7
års ålder, alltså under första sju åren,
blir resultatet en minskning i kariesfrekvensen
med mer än 50 procent. Om behandlingen
sker medan barnen är i åldern
7—14 år blir minskningen bara
drygt 30 procent. Det är ur biologisk
synpunkt ganska naturligt, att man får
bättre effekt om fluoren byggs in i emaljen
i unga år än om den bara penslas
utanpå tänderna senare. Jag instämmer
helt i medicinalstyrelsens uppfattning,
till vilken utskottet anslutit sig, att fluorering
av vatten ur dessa synpunkter är
ett överlägset massprofylaktiskt medel
på grund av dess automatiska verkan
på tänderna. Om fluoren tillsätts dricksvattnet
kommer den in i tandemaljen
och ökar dess resistens på ett sätt som
de andra metoderna inte kan åstadkomma.

Vad vi i denna fråga behöver är framför
allt saklig upplysning. Det finns opposition
mot vattenfluorering liksom
mot smittkoppsvaccinering och pastörisering
— däremot märkligt nog inte så
mycket mot klorering och mot isolering
av tbc-sjuka. Oppositionen mot fluorering
är helt naturligt störst i USA, där
mer än 40 miljoner människor dricker
fluorerat dricksvatten. Det är även därifrån
som huvuddelen av det enligt min
uppfattning ovederhäftiga material kommer,
varpå man söker bygga en saklig
grund till avvisande av vattenfluorering.

Medicinalstyrelsen skriver: »Det är
påtagligt att motståndet mot vattenfluoreringen
är lokaliserat till ett fåtal orter
och i dessa av allt att döma till ett
fåtal personer. Detta motstånd, som väsentligen
har sin grund i farhågor för
okända men för den sakkunnige högst
osannolika eller helt otänkbara biverkningar
av fluoren, torde emellertid komma
att avta eller försvinna med ökad
upplysning om fluorens skyddseffekt för
tänderna och riskfriheten av en kontrollerad
vattenfluorering.»

Det är vad medicinalstyrelsen skriver.
Styrelsen är ju vårt ansvariga ämbetsverk
på detta område, och jag kan helt
instämma i uttalandet. Upplysning är

verkligen vad som här behövs. Vi har
oerhört mycket att vinna ur hälsosynpunkt,
och riskerna är obetydliga eller
osannolika. Ingen av våra massprofylaktiska
medicinska åtgärder har varit bättre
grundad och bättre vetenskapligt förundersökt
än denna. Därtill kommer,
och det vill jag liksom i början av mitt
anförande understryka, att det nu inte
är fråga om någon generell lagstiftning
om vattenfluorering utan tvärtom fråga
om en mycket restriktiv sådan, vars restriktivitet
utskottet ytterligare understrukit,
och vi vet ju att det från början
bara är Norrköping som avses. En opposition
mot en så välgrundad lagstiftning
synes mig ur samhällets synpunkt
olycklig och oldok.

Jag vill understryka att det är en väsentlig
skillnad mellan reservationen å
ena sidan och professor Theorells och
Göteborgs medicinska fakultets uppfattning
å den andra. De båda sistnämnda
har nämligen starkt understrukit att försöket
i Norrköping bör få fortsätta, och
de uttrycker det som ett starkt önskemål.
Reservanterna vill däremot avbryta dessa
i Norrköping hittills väl genomförda
försök. Det är den stora skillnaden, vilket
gör att jag anser att reservationen ur
samhällets synpunkt och ur folkhälsosynpunkt
är olycklig.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka
utskottets förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är kanske litet svårt
att polemisera mot ett frånvarande statsråd
och mot en utskottsordförande som
i varje fall inte för närvarande kan uppträda
och tala i denna egenskap.

Till utskottets ordförande skulle jag
emellertid vilja säga att det låter bra
med karameller, men man kan inte gå
den vägen av det enkla skälet att fluor
är ett gift. Om barnen finge köpa fluorkarameller,
skulle de enligt vetenskapens
rön kunna ta skada, och därför vågar
man inte tillåta något sådant. Man
skulle eventuellt våga gå vägen via tandkräm,
eftersom man då kan tillsätta

Onsdagen den 21 november 1962 fm. Nr 32 49

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

mycket små doser, och så god är inte
tandkrämen att man riskerar att barnen
skall äta den.

Beträffande statsrådets löfte att lagen,
om den går igenom, endast skall tillämpas
i Norrköping, vill jag säga att det
är ett mycket märkvärdigt försvar för
ett lagförslag och ur konstitutionell synpunkt
mycket egendomligt. Då förstår
jag bättre ordföranden, som konsekvent
håller på lagförslaget, ty det är klart att
om vi tar lagen så finns det inte och
bör inte finnas någon garanti för att
lagen icke tillämpas. Den enda slutsats
man kan dra av detta löfte är att statsrådet
har tagit starkt intryck av kritiken
och är mycket osäker på förslaget.

Professor Edström bevisar mycket, enligt
min mening för mycket. Han nämnde
7 000 arbeten. Det framgick inte, om
han hade studerat alla arbetena. Jag vet
bara att han sade att alla dessa arbeten
har visat att det inte finns någon risk för
tluorskador. Jag har endast kunnat räkna
vad de sakkunniga har läst, och därvidlag
har jag kommit fram till 14 arbeten
om kronisk fluorförgiftning. Jag
konstaterar också att professor Edström
med välbehag säger att de som inte tycker
som han är teoretiker eller okunniga.
Han räknar mig till de okunniga, och
han räknar professor Carlsson till teoretikerna.
Jag vet inte varför det skall
läggas professor Carlsson till last att
han är teoretiker, eftersom en av de
kritiska invändningarna gäller att man
inte kan ha någon praktisk erfarenhet.
Man har bara hållit på i 10 å 15 år med
fluorideringen, och det anses att man åtminstone
måste ha 50 år på sig i det
avseendet. Det finns teoretiska sakkunniga,
även professorer, som säger att
det kan tänkas att fluorideringen kan
ge genetiska följdverkningar. Det finns
praktiker — enligt professor Edströms
resonemang ovederhäftiga sådana — som
i England har konstaterat vissa faror
och som direkt säger att det har förekommit
skador. Herr Edström säger
också att man i Göteborg endast har en
begränsad erfarenhet, medan försöksverksamheten
i Norrköping skulle vara

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 32

väl genomförd. Ja, teoretikern Carlsson
säger, att den icke är tillräckligt underbyggd
utan endast avser tandvården,
den odontologiska sidan av frågan.

Gentemot ordförandens resonemang
skulle jag vilja säga, att när den sidan
av spörsmålet som gäller skadeverkningarna
förts fram, så är det ju därför att
man är ganska överens om att karies
kan förhindras. Det finns en del som är
tveksamma, men vi som är motståndare
har inte gått på den längst drivna
linjen. Vi anser att man förmodligen
kan stoppa karies, men vi är av den
uppfattningen att det fortfarande finns
vissa risker. Och, herr Edström, till dem
som betonar att det finns risker och som
anser att en lagstiftning icke bör komma
i fråga så länge sådana finns, hör
justitiekanslern. Herr Edström anser om
oss som står emot lagstiftningen, att vi
ingenting vet. Det är alldeles riktigt. Vi
vet för litet för att basera en lagstiftning
på detta ringa vetande. Vi vet endast
att forskare och vetenskapsmän är
oeniga, och då förefaller det mig vara
fullständigt orimligt att vi lekmän skall
stifta en lag, som kan medföra risker.

Därför vidhåller jag mitt yrkande om
bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr
Palm om att detta börjar bli en diskussion
om tro och vetande, och då kan man
hålla på hur länge som helst.

När jag talade om ovederhäftiga och
vederhäftiga vetenskapliga arbeten citerade
jag egentligen medicinalrådet Osvald
i medicinalstyrelsen, som yttrat sig
just så som jag återgav i mitt anförande.
Han säger att det när det gäller denna
fluorering inte finns en enda undersökning
av vederhäftig, vetenskaplig standard,
som har påvisat skadliga verkningar
av den föreslagna koncentrationen
av fluor, ej heller av 2 milligram
fluor per liter vatten, bortsett från de
helt betydelselösa och för de flesta inte
alls märkbara fläckarna i tandemaljen.
Jag betraktar medicinalrådet Osvald som

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

vår förnämsta praktiska expert på detta
område, eftersom han har ansvaret för
dessa frågor i medicinalstyrelsen.

Jag sade inte att skador över huvud
inte kunnat påvisas utan endast att man
inte hos människor kunnat påvisa skador
av praktisk betydelse för deras arbetsförmåga
och hälsotillstånd genom
fluortillförsel i dricksvatten. Visst har
skador påvisats — jag nämnde just att
skador uppträtt framför allt i samband
med industriella förgiftningar, både hos
människor och djur, och jag vet mycket
väl att ett tiotal arbeten har publicerats
om skador vilka uppkommit på detta
sätt. Men det har inte varit möjligt att
hos människor påvisa några skador av
praktisk betydelse för arbetsförmåga och
hälsotillstånd till följd av en fluorförekomst
av 1 milligram per liter dricksvatten.
Ett motsatt påstående har jag
icke kunnat finna i något vederhäftigt
vetenskapligt arbete, lika litet som medicinalrådet
Osvald kunnat konstatera
någonting sådant.

Om man i den praktiska medicinen
skulle vänta 50 år innan man vågar göra
någonting, då skulle utvecklingen inom
medicinen gå mycket långsamt framåt.
Gudskelov är vi praktiskt verksamma
läkare inte fullt så teoretiskt bundna,
utan vi försöker att åstadkomma resultat
i praktiken även om vi vet att man
sällan kan göra en sak absolut riskfri.
Det gäller att avväga risker mot fördelar.

Fordrade man hundra procents riskfrihet
när man skall göra något skulle
ju ingen människa i vårt land våga operera
sig — varje operation av större format
innebär en viss livsrisk. Men man
väljer att låta operera sig därför att
chansen för att man skall återvinna
hälsa är mycket större än risken för
att man skall do. Så är det alltid. Det
avgörande vid avvägningen blir vad
som är att vinna gentemot riskens storlek.

Fru Segerstedt Wiberg säger att det
för en lekman är ytterst svårt att inte
ta hänsyn till yttrandet från Göteborgs
medicinska fakultet. Jag tycker att det
för en lekman borde vara ännu svårare

att inte ta hänsyn till vad vårt lands
ansvariga medicinska myndighet, medicinalstyrelsen,
liksom världshälsoorganisationen
och de andra officiella ansvariga
myndigheterna säger.

»Skall vi lekmän», säger fru Segerstedt
Wiberg också, »ta på oss ansvaret
för ett beslut som leder till att människors
hälsa kan skadas och som leder
till ett eventuellt ökat behov av läkare?»
Jag skulle vilja säga att ett eventuellt
avslag på propositionen innebär
att vi tar ansvaret för ett beslut som leder
till att människors hälsa även i fortsättningen
skadas i alldeles för stor utsträckning
och som leder till ökat behov
av tandläkare. Enligt min mening tar
vi ett mycket större ansvar genom att
avslå propositionen än genom att bifalla
den.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Först vill jag ta ned professor
Edström på jorden genom att påminna
om att fluoridering av vattenledningsvatten
under alla förhållanden kan
gälla endast 50 procent av Sveriges folk;
man kan inte fluoridera annat än då
vattenverken har en viss kapacitet.

Främst begärde jag emellertid ordet
för att säga att vi väl inte tvångsopererar
folk — man opererar ju inte alla för
blindtarmen därför att ett litet antal
eventuellt vid något tillfälle måste genomgå
en blindtarmsoperation.

Herr EDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag är medveten om att
vi inte kan vinna 50 procents reduktion
av tandrötan i Sverige omedelbart, men
jag tror att om vi får bedriva detta arbete
och samla mer och mer erfarenheter,
så kommer resultatet småningom
att bli mer än 50 procents reduktion av
tandrötan. Men det måste givetvis ta
många år innan vi nått dithän.

Vad beträffar operationsrisken så tog
jag detta som exempel på att vi människor
ständigt i vårt liv måste avväga
risker mot fördelar.

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Efter herr Edströms enligt
min mening av vetenskaplig tyngd
och personligt engagemang präglade huvudanförande
nyss och de därpå följande
mycket spetsiga replikerna skulle
jag som lekman egentligen kunna begränsa
mig till att instämma i herr Edströms
synpunkter. Men jag har ändå
tagit till orda därför att jag vill begagna
tillfället att uttrycka min glädje över
att diskussionen kring de kariesprofylaktiska
problemen har tagit sådan omfattning
som fallet blivit i samband med
behandlingen av enligt min mening en
sådan detaljfråga som tillsats av fluor
till vattenledningsvatten dock utgör.

Utan tvekan har de kariesprofylaktiska
problemen betydande storleksordning
ekonomiskt, eftersom tandsjukdomarna
i vårt land drar en samhällelig kostnad
av ett par hundra miljoner kronor om
året och de enskildas kostnader måhända
överstiger detta belopp. Men problemen
är betydelsefulla även med hänsyn
till bl. a. just de av herr Edström redovisade
synpunkterna, att tandsjukdomarna
sannolikt utgör inkörsporten till ett
avsevärt antal andra och i många fall
ytterst allvarliga sjukdomar. Det är därför
som jag vid detta tillfälle gärna skulle
vilja lägga inrikesministern om hjärtat
att beakta de bl. a. av mig i all enkelhet
gjorda påpekandena, att man så
fort som möjligt bör verkställa 1957 års
folktandvårdssakkunnigas förslag om en
central forskningsinstitution för dessa
ändamål. Det är min förhoppning att
detta skall bli möjligt inom en mycket
snar framtid.

Om en sådan institution kommer till
— och även i väntan på en sådan institution
— betyder det oerhört mycket att
forskningen har möjlighet att göra olika
försök. Det försök som den här lagen
skulle ge utrymme för är ju en artificiell
tillsättning av fluor till vattenledningsvatten.

Det är sant, som det har sagts, att
denna verksamhet inte kan komma alla
landets medborgare till godo. I antagligen
hälften av alla fall måste det bli
fråga om — i fall man skall gå in för

fluorbehandling — en annan applicering
av fluoren. Försök i den riktningen
pågår bland annat i Göteborg och i
Stockholm och på andra håll i landet
också. Enligt min mening bör denna
verksamhet fortsätta. Jag betraktar nämligen
fluortillsättning till vattenledningsvatten
som en detalj i ett stort arbete
för att skapa kariesprofylax.

Jag tror att det har gått troll i orden
i den här debatten, men vill inte uttala
mig om huruvida det är tandtroll, som
ju är ett populärt ord i sammanhanget.
Emellertid tror jag att man känslomässigt
har gått för långt. Jag är ledsen
att behöva såra de värderade damerna,
som har en annan uppfattning, men man
har enligt min mening vad jag skulle
vilja kalla överdriven rädsla för de skadliga
följdverkningar som kan uppkomma.
Om vi bifaller utskottsmajoritetens
förslag, så kommer vi — med den försiktiga
skrivning som utskottet har gjort
— att få betydande garantier för att försöken
dels begränsas till sin omfattning,
dels följs upp vetenskapligt. Bägge de
sakerna är i varje fall för mig av så
avgörande betydelse att jag utan någon
som helst självövervinnelse kan tillstyrka
det utskottsförslag som föreligger.

Jag skall med anledning av den utdragna
debatten, herr talman, begränsa
mig till de nu framförda synpunkterna
och ber bara att få tillstyrka utskottets
förslag.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Motståndet mot vattenfluoreringen
påminner i mångt och mycket
om det motstånd, som på sin tid
restes av antroposoferna mot användningen
av mineraliska gödselämnen på
våra åkrar. Det motståndet hade sin
grund i vidskepelse, och jag skulle vilja
säga att motståndet mot vattenfluoreringen
också har väldigt mycket karaktären
av vidskepelse. I själva verket beror
det till väsentlig del på okunnighet
om de biologiska händelseförloppen. Det
finns ett stort antal grundämnen som i
låg koncentration är nödvändiga för den
levande organismen, både för männi -

Nr 32

Onsdagen den 31 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

skor och djur, men som kan vara skadliga
eller rent av giftiga vid hög koncentration.
Till dem som är nödvändiga eller
i varje fall nyttiga vid en låg koncentration
hör också fluor. Men, som sagt,
det är riktigt att fluoren också kan verka
skadligt. De koncentrationer av fluor
i vattenledningsvattnet, som det nu är
fråga om, ligger dock långt under det
gränsvärde som kan sägas skilja mellan
den nyttiga och den skadliga verkan.

Vi vet också, att vattnet innehåller en
hel mängd olika substanser, och i våra
vattenverk i städer och större samhällen
förändras ju vattnet på än det ena
än det andra sättet. Man sätter till olika
ämnen för att förbättra vattnets kemiska
sammansättning. Det förekommer
t, ex. tillsats av kalk och fosfor för att
få vattnet värdefullare, och det förekommer
tillsats av klor för att bekämpa vissa
skadliga organismer. Alltsammans
detta är åtgärder i syfte att förbättra
vattnet, och fluorering är också en sådan
åtgärd. Det finns de som betecknat
fluortillsättningen som ett tvång, men
då man tidigare har tillsatt klor, kalk
eller fosfor — jag tror att det är 10 eller
12 olika grundämnen vilkas koncentration
i vattnet ändras på olika sätt på
olika håll i vårt land — har man även
vid dessa tillfällen utsatt medborgarna
för ett tvång.

Som tidigare sagts under debatten, gäller
det här ett ämne, som är nödvändigt.
Vill vi ha ett riktigt bra vatten, måste
vi se till att vattnet innehåller en viss
mängd fluor. Därigenom får vi ett verkligt
värdefullt vatten, som kan utöva
en gynnsam inverkan.

I själva verket är de fluormängder,
som man får i sig genom vattenledningsvatten,
om detta skulle fluoreras på det
sätt som här föreslagits, obetydliga i
jämförelse med de fluormängder, som
man kan få i sig på annat sätt, t. ex.
genom att dricka mycket te.

Det är, herr talman, väsentligt, anser
jag, att man gör klart för sig att en förbättring
av vattnet genom fluorering
är en åtgärd som syftar till samma mål
som många andra åtgärder för att förbättra
vattenkvaliteten. Fluorering är en

nödvändig åtgärd för att få högsta möjliga
vattenkvalitet. Därför, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Jag skall också be att
få deklarera min uppfattning i denna
fråga. Låt mig på en gång säga att jag
— liksom herr Edström — ifrån att ha
varit en motståndare till fluoridering under
de år som gått sedan frågan blev
aktuell och sedan jag kommit mera i
beröring med folktandvårdens problem
har blivit en anhängare av användning
av vattenfluoridering under noggrann
kontroll.

Ingen bestrider att en ökad fluortillförsel
har visat sig minska kariesfrekvensen.
Det finns mycket klara erfarenheter
om den naturliga fluorhalten
i dricksvattnet och dess betydelse för
kariesfrekvensen. Vi har exempel på det
från vårt län, nämligen de två orterna
Forshaga och Storfors. Framför allt
Forshaga har högre fluorhalt och väsentligt
lägre kariesfrekvens. Ingen kan
heller bestrida att den föreslagna metoden
med fluoridering av dricksvattnet
är den metod som når längst generellt.

Däremot är uppfattningen om den med
dricksvattnet följande fluorideringens
farlighet olika. I denna fråga föreligger
ju omfattande experiment på olika håll
i världen, och de har pågått i över 15
år. Några säkra erfarenheter som skulle
tyda på att en fluortillförsel av den
storleksordning som här föreslås skulle
medföra hälsovådor av betydelse föreligger,
såvitt jag kan bedöma, inte. Det
resonemang som man har fört om skadorna
av fluoren bygger inte på erfarenheter
från vattenfluoridering av en
typ som här föreslås. Fru Segerstedt
Wiberg säger att man behöver en erfarenhet
som sträcker sig över 50 år för
att man skall kunna yttra sig i denna
fråga. Man kommer då fram till ungefär
samma tidrymd som behövs, skulle
jag tro, för att bedöma farligheten av
att äta ägg i vanlig utsträckning. Även
i vårt land har ett experiment utförts,

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

och det har pågått i bortåt 10 år. Detta
försök har varit mycket värdefullt, eftersom
det, genom att det omfattade det
ena av Norrköpings två vattenverk, har
givit möjligheter till jämförelse på ett
sätt som tidigare sällan har varit möjligt
att utföra. Detta experiment har
måst avbrytas. Det önskvärda och av
ingen bestridda återupptagandet av detta
experiment kräver en ny lagbestämmelse,
och det är förslag till en sådan
lag som nu föreligger här.

Jag tycker lagförslaget är väl avfattat.
Statsrådet har sagt, att det enligt
hans mening inte bör meddelas några
ytterligare tillstånd än till Norrköping
under de närmaste fem åren. Även om
så inte vore fallet tycker jag emellertid
att den noggranna prövning av de ärenden,
som faller under lagen och som utskottet
förutsätter, tycks ge en garanti
för att alla de erfarenheter i frågan,
som kan vinnas under den tid som ligger
framför oss kommer att tas med i
bedömningarna vid meddelande av nya
tillstånd.

Det finns ingen metod för fluortillförsel,
som får en så generell effekt som
den här föreslagna. Tabletter, tandborstning
och munsköljning bland skolbarn
används, men enligt erfarenheter även
från vårt län når man inte alls lika generell
effekt bland klientelet som man
skulle kunna nå med en fluortillförsel
i dricksvattnet.

Statsrådet har i sitt anförande här
redovisat tillgången på tandläkare och
redogjort för situationen inom folktandvård
och skoltandvård. En norsk tandläkarprofessor
sade vid en kurs i vårt
län i våras, att det över huvud taget
inte fanns möjlighet att anskaffa ett erforderligt
antal tandläkare för att nå
en tillfredsställande tandvård sådan som
utvecklingen nu är. Den metod, som
denna lagbestämmelse vill tillåta, synes
vara en väg att nå fram till en sådan
förbättrad situation inom folktandvården,
att det skulle vara möjligt att få en
tillfredsställande tandvård i landet.

Till slut skulle jag med instämmande
vilja citera ett par rader ur propositionen.
På sidan 44 står det: »Vad det här

gäller är att göra en avvägning mellan
vad man kan vinna med åtgärden och
de nackdelar, som är förbundna med
den.» Litet längre fram säger statsrådet,
att »vattenfluorering är en effektiv
kariesförebyggande åtgärd, som inte
medför sådana hälsorisker eller andra
olägenheter att man bör avstå från att
utnyttja den».

Jag vill helt instämma i vad statsrådet
säger på dessa ställen och ber att få
yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! För den, som under en
rätt lång tid har haft möjlighet att följa
kampen mot de svåra tandsjukdomarna
i olika sammanhang, måste varje möjlighet
att profylaktiskt bekämpa desamma
hälsas med tillfredsställelse. Det är
alldeles tydligt att de resurser som vi
nu har för att bota de redan åstadkomna
skadorna är högst otillräckliga. Under
den närmaste framtiden kan man heller
inte helt klara den konservativa vården
i den utsträckning som vore önskvärd.

Den nu aktuella behandlingen med
fluor har givit synnerligen goda resultat,
och därom tvistar man ju inte. Jag
har själv varit i tillfälle att under tre
år följa ett försök i vår skolkommun,
där man använt sig av en metod som
här i olika sammanhang berörts, nämligen
tandborstning. Man har rätt att dra
den slutsatsen att man på detta sätt kan
minska kariesfrekvensen med ungefär
30 procent. Det anses vara mycket mycket
värdefullt, men vad man kan anmärka
mot denna metod är att man
ju inte når alla och framför allt når
man inte dem som kanske bäst behöver
få denna behandling.

Av den anledningen tror jag att fluor
i vattnet på det sätt som här föreslås
skulle vara betydligt bättre. Dessutom
är denna andra metod ganska personalkrävande,
då man måste ha utbildad
personal för att tillämpa den ute i skolorna.

Om man alltså tillsätter fluor i dricksvattnet
är man säker på att få en lägre

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

kariesfrekvens. Därom är alla eniga.
Statsrådet gjorde ett uttalande som i någon
mån förvånade mig, i det han klart
deklarerade, att man under de fem kommande
åren inte skall ge några vidare
tillstånd annat än till Norrköping. Man
blir förvånad över detta uttalande, ef''
tersom det knappast antytts något dylikt
vare sig i propositionens eller i utskottets
motiveringar eller i deras yttranden
i övrigt. Jag skulle gärna vilja
fråga statsrådet på denna punkt. Om
man nu har en vattentäkt, där det finns
naturlig fluor, och övergår från denna
vattentäkt till en annan, där man inte
har fluor och man alltså riskerar att
på en plats få en betydligt ökad kariesfrekvens,
är inte statsrådet då villig att
åtminstone på den platsen ge tillstånd
att tillsätta fluor i dricksvattnet om det
finns tekniska förutsättningar härför?
Något sådant skulle t. ex. kunna hända
i Uppsala eller Ljusne. Om man där
övergår från nuvarande vattentäkt till
sjövatten, riskerar man att få en ökad
frekvens av karies. Jag tror att dessa
synpunkter vore värda att belysas av
statsrådet. De platser det här är fråga
om skulle sätta värde på att få ett besked
på denna punkt.

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Med tanke på betydelsen av värdefull
profylax yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Jag lovar kammarens ledamöter
att fatta mig kort, men jag kan
för att freda mitt samvete inte underlåta
att anteckna min ståndpunkt till protokollet.
Någon annan effekt av mitt yttrande
väntar jag mig inte.

Det förefaller mig som om propositionen
är en smula lösligt skriven och lösligt
sammansatt. Det förefaller mig också
som om vissa yttranden i denna debatt
varit litet oöverlagda, t. ex. herr Edströms
jämförelse mellan operationer
och tillsättandet av fluor till dricksvattnet.

Men, herr talman, beträffande det me -

dicinska vågar jag inte redovisa någon
mening. Man kan konstatera att åsikt står
mot åsikt. Och då bjuder väl försiktigheten
att man inte handlar? Herr Kaijser
sade nyss att det inte finns några säkra
bevis på att fluor är skadligt. Säger inte
det yttrandet tillräckligt? Vad som skulle
behövas är säkra bevis på att metoden
är oskadlig.

Beträffande den praktiska sidan av saken
har det sagts från sakkunnigt håll
att man skjuter mygg med kanoner. Enligt
uppgift skulle det sålunda i Stockholms
stad konsumeras mellan 300 och
350 liter vatten per invånare. Därav användes
endast 2 liter till dricksvatten,
d. v. s. till mänsklig konsumtion, och till
stor del förtärs det av personer över 15
år, vilka alltså inte skulle nås av kariesbekämpandet.
Skall man för att nå den
lilla kategori det gäller tillsätta fluor i
hela vattenmängden i Stockholm?

Ett tredje och för mig personligen avgörande
skäl är det principiella. Här
står vi inför det första fallet, såvitt jag
kan finna, av tvångsmedicinering i visst
syfte. Vi är därmed inne på en fråga som
gäller rättsskyddet, och att medverka till
ett bifall till en sådan proposition tycker
jag är ganska motbjudande. Jag förstår
att inrikesministern och regeringen —
inte minst efter denna debatt — kommer
att tillämpa sina fullmakter med yttersta
varsamhet. Jag kan bara inte förstå,
varför Norrköping skall vara en särskild
försöksplats och sättas i ett annat läge
än alla andra svenska samhällen. Men
trots den försiktighet, som departementschefen
kommer att ålägga sig och sina
efterföljare på hans stol, tycker jag att
en elementär rättsskyddsprincip bjuder
att man yrkar bifall till reservationen.

Herr Svanström sade nyss, att han
tyckte att det gått för mycket känsla i
debatten, och han talade i det sammanhanget
om kammarens damer. Herr Svanström,
jag tycker att vi skall vara tacksamma
mot kammarens damer och för
våra känslor!

I det sist yttrade instämde herr Svanström
(ep).

Onsdagen den 21 november 1%2 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag kan lova att bli ännu
mera kortfattad, ty vad jag skulle vilja
göra nu är egentligen bara att ställa en
fråga.

.lag tillhör nämligen de vidskepliga,
dem som enligt herr Svanströms uppfattning
har gått alldeles för långt i överdriven
rädsla. När jag lyssnade till herr
Edströms minst sagt lyriska utgjutelser
om fluoreringens välsignelser, tyckte jag
det var något av en »hög visa» som han
ägnade detta ämne. Han var brinnande
i anden! Han var sannerligen inte vidskeplig
på något sätt, och han sade att
den som kan våga sig på att rösta för avslag
i detta sammanhang tar på sig ett
stort ansvar för att människornas hälsa
skadas.

När man hör det där, förvånar man sig
ju över att det inte finns två reservationer
till det här utskottsutlåtandet. Nu är
det bara de vidskepliga, som har reserverat
sig. Men vart tog de i anden brinnande
vägen, de som tror att det här har
en sådan oerhörd betydelse för människornas
hälsa? Fluoreringen skulle, så
sade herr Edström, inte bara bota karies,
utan också innebära bot för en hel del
andra sjukdomar av både invalidiserande
och dödlig art. Men har man den uppfattningen
så borde man ha reserverat
sig och krävt, att fluoridering av vattnet
skulle genomföras omedelbart och i ett
sammanhang i så stor utsträckning som
det över huvud taget är möjligt.

Jag kan inte tänka mig att herr Edström
som läkare, om han tror på en medicin,
delar ut den bara till låt oss säga
var tjugofemte patient. Det vore inte att
förvalta sin uppgift riktigt. Men när herr
Edström tror så mycket på detta, varför
tar han inte steget fullt ut? Nu blir det
så oändligt mycket svårare för oss vidskepliga
att avgöra, hur vi skall handla
i detta fall.

Sedan sade herr Osvald några ord om
att ett stort antal grundämnen behövdes
för tändernas uppbyggnad. Då frågar jag
mig: Varför väljer man då bara ut ett
enda grundämne, fluor, som dessutom är
giftigt? Varför försöker man inte -— det

finns möjligheter att göra så, påstås det
—• tillföra vattnet alla erforderliga
grundämnen eller i varje fall ett större
antal grundämnen? Varför har man stannat
just för fluor?

Herr talman! Trots att man kommer
att betrakta mig som vidskeplig ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Det gläder mig att herr
Andersson anser, att jag är brinnande i
anden för att få till stånd fluorering och
på det sättet söka bekämpa folksjukdomen
tandkaries. Jag anser nämligen, att
tandkaries för vår folkhälsa är en synnerligen
besvärande sak, som inte bara
kostar samhället hundratals miljoner
kronor om året i tandvårdskostnader,
utan också indirekt — genom att de infekterade
tänderna bereder väg för andra
sjukdomstillstånd — förorsakar ytterligare
sjukdomstillstånd, stundom av
både dödlig och invalidiserande art. Det
är därför vi har så mycket att vinna ur
folkhälsans synpunkt.

Man bör emellertid alltid börja försiktigt,
och det gör vi också här. Vi prövar
först i Norrköping, och sedan går vi vidare.
Eftersom herr Andersson och andra
anser riskerna vara så stora, lyssnar
vi på dem och blir ytterligare försiktiga
till att börja med. Jag är emellertid övertygad
om att riskerna överdrives.

Herr Hernelius sade, att man måste
ha säkra bevis för att fluoreringen inte
skadar. Jag vill upprepa vad medicinalstyrelsen
säger, nämligen att kravet på
bevis i detta fall är orealistiskt och att
inte något ämne som tillsättes dricksvatten
och livsmedel fyller detta krav. Vi
har redan 500 sådana ämnen som är tilllåtna.

Då herr Hernelius polemiserar mot
min jämförelse med operationer, vill jag
ännu en gång säga, att man vid många
tillfällen i människors liv måste avväga
risker och fördelar. Det innebär när det
gäller en operation att man måste väga
riskerna med operationen mot de fördelar
som man kan vinna genom att den
sjuke blir återställd. Hela vårt liv är

Nr 32

Onsdagen den 2.1 november 1962 fm.

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

fyllt av sådana avvägningar. Här måste
var och en handla efter det omdöme
som han har.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! Med anledning av herr
Hernelius’ uttalande skulle jag vilja understryka
ungefär detsamma som herr
Edström nyss nämnde i sista delen av
sitt anförande. I vår verksamhet som läkare
— framför allt gäller det oss som är
kirurger — förhåller det sig så att praktiskt
taget alla åtgärder vi vidtar är förenade
med risker och kan medföra skador.
Men det gäller att väga de vinster
man kan uppnå genom ingreppen mot de
risker som man utsätter patienterna för.
I vår verksamhet gäller det visserligen
individuella saker, inte generella avvägningar,
men jag tror att man har rätt att
göra ett likadant bedömande även vid
den fråga med generell betydelse som
det här gäller.

Herr OSVALD (fp):

Herr talman! Herr Andersson ställde
frågan, varför man inte skall reglera halten
av andra grundämnen i vattnet. På
det vill jag svara, att det inte är nödvändigt,
ty många av de grundämnen som vi
behöver intar vi på annat sätt i fullt tillräckliga
kvantiteter. Men redan det antal
grundämnen, vilkas tillförsel på ett
eller annat sätt sker genom vattnet, torde
uppgå till mellan 10 och 12. Sålunda
är exempelvis halten av kalk och fosfor
reglerad i många vatten. I många fall
kan man emellertid inte tillsätta ämnet
i vattnet, och i många fall är, som
nämnts, halten av de grundämnen som
människan får i sig tillräcklig så att det
inte behövs någon reglering.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag hoppas att kammaren
inte skall fatta det så, att mitt instämmande
i herr Hernelius’ anförande gällde
något annat än de sista orden han
yttrade.

Jag betraktar inte de betänkligheter

som framkommit här såsom ett särskilt
uttryck för vidskepelse. Jag tror att det
kan vara en sund reaktion. Men den måste
i detta fall ge vika för det vetenskapliga
intresse som föreligger att genomföra
dessa försök.

Jag vill alltså, herr talman, instämma
i att det är värdefullt att vi har damer
med känslor här i vår kammare. Och när
nu herrarna övergått till att bli brinnande
i anden, så tycker jag att denna debatt
har blivit fullödig.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Herr Edström tog tillbaka
rätt mycket av vad han hade sagt
tidigare, och man fick det intrycket, att
den där brinnande anden dämpats ned,
kanske mest därför att det finns de som
i likhet med mig och många andra är
vidskepliga. Han trodde att vi skulle
bli lättare att övertyga om man dämpade
ner sig. Jag tror inte alls på den metoden.

När jag satt ocli lyssnade till herr Edström
såg jag framför mig en frisk och
porlande, för att inte säga sprudlande
bäck, som försöker övervinna allt motstånd
på vägen men som får det snöpliga
slutet att den rinner ut i sanden —
ty det är väl vad som har skett med
det projekt som herr Edström talat så
varmt för.

Jag sade tidigare, att jag tyckte herr
Edström var lyrisk. Jag vill påminna
om ett gammalt känt skaldeord: om man
är någonting, skall man vara det »fullt
och helt, och icke styckevis och delt».

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Till herr Svanström vill
jag bara säga, att jag är lycklig och tacksam
för det lilla instämmande som jag
fick.

Till hem Kaijser och till herr Edström
vill jag sedan säga, att det är alldeles
uppenbart att det föreligger risker vid
eu operation. Men då föreligger väl, herrar
Kaijser och Edström, ändock en viss
valfrihet, som inte finns för invånarna
i Norrköping.

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. tillsättning av fluor till vattenledningsvatten

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara säga att
när en sprudlande bäck stöter på en stor
sten, så tar bäcken en liten omväg.

Herr KAIJSER (h):

Herr talman! För herr Hernelius
skulle jag vilja påpeka att Norrköping
uppdelas i två halvor när det gäller
dricksvattenförsörjningen. Den ena halvan
skulle få fluor i vattnet, den andra
inte. Här föreligger alltså en viss valfrihet
på det sättet att man kan flytta,
om det över huvud taget går att erhålla
någon bostad.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag vet inte var herr
Edström har studerat bäckar — han är
född i Norrland, men det var så länge
sedan han vistades där, att han kanske
anlagt skånska synpunkter på bäckar.

Den erfarenhet jag har av bäckar säger
mig, att de inte alls går omkring
stenarna, som de möter, utan de går
rakt på dem och stångas med dem hela
tiden. Att det sedan är stenarna som
oftast vinner är en helt annan sak; det
beror inte på bäcken.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag är född i det steniga
Norrland och jag har alltså även en
viss erfarenhet av stenar. Det finns stenar
som man med olika metoder så småningom
kan urholka och sådana som
man måste gå runt om. Detta är beroende
på stenens storlek och kvalitet.
Jag antar att herr Axel Johannes Andersson
även träffat på stenar, som är
så solida, att man måste gå runt om
dem.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr talmannen jämlikt därunder
framkomna yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet i det
nu föredragna utlåtandet hemställt samt
vidare på antagande av det förslag, som

innefattades i den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Nordström begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 40, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Nordström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 104;

Nej — 25.

Därjämte hade 10 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få fästa ledamöternas uppmärksamhet
på att hos vaktmästarna i
kapprummet utlagts två anteckningslistor.

Den ena är en anteckningslista för besök
vid utställningen Konstens Venedig
i nationalmuseum tisdagen den 27/11
kl. 13.30. Ledamöterna beredes härvid
till en början tillfälle att se de nya lokaler
— foajé, hörsal, m. fl. — som tillkommit
såsom en första etapp i den av
lotterimedel bekostade inre ombyggnaden
av museet. En orientering ges ro -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Om förening av deltidstjänst med ordinarieskap

rande utställningen, och denna besökes
därefter i grupper under ledning av
sakkunnig ciceron.

Den andra listan är en insamlingslista
som avser bidrag till Rädda Barnens
verksamhet bland algeriska barn
och ungdomar. En redogörelse för medlens
avsedda användning har upptagits i
insamlingslistan.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 41, i anledning
av väckta motioner om bestämmelser rörande
tillstånd att förändra vattnets kemiska
beskaffenhet i allmän vattenledning,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 33, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande av 1962 års internationella
veteavtal, bifölls vad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

165, i anledning av väckta motioner
om en av Aktiebolaget Statens skogsindustrier
planerad industri i Otterbäcken;

nr 166, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag för TV-mottagare för skolbruk; nr

167, i anledning av väckta motioner
angående ersättning för markintrång vid
framdragande av telefonledning;

nr 168, i anledning av väckta motioner
angående kustradion på ost- och sydkusten;
samt

nr 169, i anledning av väckta motioner
om deltidsarbete i statlig och statsunderstödd
tjänst.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om förening av deltidstjänst med ordinarieskap Föredrogs

ånyo statsutskottets utlåtande
nr 170, i anledning av väckta motioner

om förbättring av möjligheterna för gift
kvinna att inneha förvärvsarbete, i vad
motionerna avse förening av deltidstjänst
med ordinarieskap.

I två likalydande motioner, väckta den
ena inom första kammaren av herr Virgin
m. fl. (I: 436) och den andra inom
andra kammaren av fröken Wetterström
m. fl. (II: 516), hade, såvitt nu vore i fråga,
hemställts, att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte medverka till att innehav av
deltidstjänst skulle kunna förenas med
ordinarieskap.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att motionerna I: 436 och II: 516,
såvitt nu vore i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts, utom av annan,
av fröken Andersson, som dock ej
antytt sin mening.

Fröken ANDERSSON (h):

Herr talman! Det här utlåtandet refererar
ju till ett visst avsnitt av motioner
som är väckta i bägge kamrarna. Övriga
delar av dessa motioner liar hänvisats
till annat utskott. Yrkandet på
denna punkt går ut på »att Kungl. Maj:t
måtte medverka till att innehav av deltidstjänst
skall kunna förenas med ordinarieskap».

När dessa problem diskuteras talar
man i första hand om arbetsmarknadens
behov av denna arbetskraft och
uppehåller sig kanske för litet vid frågan
om de enskilda individernas önskemål.

Det är alldeles riktigt — som också
säges i utlåtandet — att deltidstjänst redan
nu kan förenas med ordinarieskap,
d. v. s. att vederbörande kan få partiell
tjänstledighet. Men ordinarie deltidstjänster
inrättas dock inte, vilket naturligtvis
är en »drawback» för dem det
här gäller. Om det är så att vederbörande
inte kan få partiell tjänstledighet,
kan frågan om avsked från den ordinarie
tjänsten aktualiseras. Visserligen kan
i så fall deltidstjänsten förenas med anställning
som extra ordinarie, vilket

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

Ang. utveckling
dock i alla fall innebär en förändring i
tjänstemannens ställning.

I ett remissutlåtande i detta sammanhang
sägs, att frågan möjligen kommer
att bli föremål för övervägande av löneförfattningsberedningen.
Eftersom jag
själv händelsevis tillhör denna beredning,
har jag undersökt detta, men såvitt
jag har kunnat konstatera, kommer
denna fråga sannolikt inte att upptas
i det sammanhanget. Beredningens väsentligaste
uppgift är att förenkla löneförfattningarna,
och detta vore ju inte
något speciellt sätt att befrämja den
saken.

Det är klart att det finns relativt stora
möjligheter till förening av deltidstjänst
med ordinarieskap, men vi menar
att det behövs en närmare precisering
och utvidgning av dessa möjligheter.
Motionerna hänvisar visserligen främst
till gifta kvinnors deltidsarbete, men jag
kan inte låta bli att i detta sammanhang
betona, att våra önskemål kan gälla också
andra deltidstjänstgörande, som av
olika anledningar vill ha deltid.

Jag skall villigt erkänna, herr talman,
att här har skett en mycket stor förändring
i den allmänna opinionen beträffande
frågan om deltidstjänst, sedan
jag, som då tillhörde andra kammaren,
någon gång i början av 1940-talet motionerade
om utredning rörande deltidstjänster.
Vi menar dock att det är önskvärt
med en utvidgning och en mer
prononcerad utveckling i positiv riktning.

Jag har, herr talman, inte velat komma
med någon reservation. Jag uttrycker
bara den förhoppningen, att civilministern
måtte tänka på den här saken
med välvilja, och jag har inget annat
yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bevillningsutskottets
betänkande^

nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning

av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); samt
nr 62, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande skatter
å kvarlåtenskap.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning av bankoutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition med förslag
till lag angående ändring i lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m., bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Ang. utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 3 januari 1962 dagtecknad
proposition, nr 31, hade Kungl. Majd,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag ur statsrådsprotokollet, berett
riksdagen tillfälle att yttra sig angående
de av föredragande departementschefen
angivna riktlinjerna för utvecklingen av
försörjningsmöjligheterna i Tornedalen.

I propositionen hade redovisats en av
riksdagen begärd utredning om försörjningsläget
i Tornedalen och överkalixbygden.
Vidare hade framlagts en översikt
över de åtgärder, som föreslagits för
att skapa bättre försörjningsmöjligheter
för befolkningen i detta område och stimulera
till ökad verksamhet inom näringslivet.

Till utskottet hade hänvisats följande i
anledning av propositionen väckta motioner: 1)

motionen 11:634, av herrar Holmberg
och Hagberg;

2) de likalydande motionerna 1:523,
av herr Hedström m. fl., och 11:636, av

60 Nr 32 Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

herr Lassinantti in. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen vid behandlingen av propositionen
i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla, dels om sådan utredning
rörande tillämpning i Tornedalen av expropriations-
och inlösenförfarande, som
berörts i motionerna, och dels att de övriga
synpunkter som framförts i motionerna
måtte beaktas vid de fortsatta åtgärderna
för att förbättra försörjningsläget
för befolkningen i Tornedalen;
samt

3) de likalydande motionerna 1:746,
av herr Nils-Eric Gustafsson, och II: 900,
av herr Larsson i Hedenäset, i vilka anhållits,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen måtte

A) i skrivelse till Kungl. Maj:t

1) dels anhålla — för underlättande av
den yttre rationaliseringen av Tornedalens
jordbruk — om skyndsam utredning
och förslag om utvidgade möjligheter till
s. k. värdeutjämningsbidrag samt om
möjligheter till statliga bostadslån och
lånegarantier, hypotekslån m. m. för bostadsfastigheter,
som avstyckades från
jordbruksfastighet som ett led i strukturrationaliseringen
;

2) dels uttala, att driften å bansträckorna
Boden—Karungi—Haparanda—
Övertorneå borde upprätthållas i minst
samma omfattning som hittills, samt anhålla
om skyndsamt förslag om inrättande
av stambillinjer med genomgående
SJ-taxor enligt Norrlandskommitténs
och Tornedalsutredningens förslag;

3) dels uttala, att upprättandet av vägplan
för samordning av försvarets och
näringslivets intressen borde ske så
snabbt som möjligt, och anhålla om utredning
av frågan om särskild ersättning
till intressenter i vägprojekt, där militära
hinder fortbestode;

4) dels ock anhålla om förslag till 1963
års riksdag i frågan om återförande till
tidigare fastigheter av markområden
som köpts eller långtidsarrenderats av
1942 års militära markersättningsnämnd;
samt

B) beakta vad i övrigt anförts i motionerna.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t som sin mening giva till
känna vad utskottet i utlåtandet anfört;

B. att riksdagen måtte anse följande
motioner besvarade med vad utskottet i
utlåtandet anfört, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:523
och II: 636;

2) motionen 11:634 samt

3) de likalydande motionerna I: 746
och II: 900.

Herr HEDSTRÖM (s):

Herr talman! Det är en betydelsefull
sak, att en avgränsad bygds näringsliv
tas upp på detta sätt. Troligen är det
första gången i den svenska riksdagen,
men säkerligen inte den sista. Vi har
flera bygder som kräver omsorg i detta
hänseende.

Det var riksdagen som för närmare
nio år sedan hos Kungl. Maj:t beställde
den utredning, som ligger till grund för
Kungl. Maj:ts proposition och bankoutskottets
föreliggande utlåtande. Och
riksdagen fattade sitt beslut den gången
på grundval av en enskild motion, som
i denna kammare framfördes av herr
Jakob Grym, som på denna för hans
hembygd historiska dag inte längre är
bland oss. Det är många som med särskild
värme minns hans insatser för Tornedalen
här i kammaren denna dag.

Bakgrunden till motionen var de förhållanden
som rådde i denna gränsbygd.
Skattetrycket var högt. Folket hade små
inkomster och arbetslösheten var stor.
De kommunala kostnaderna var betungande,
särskilt kostnaderna för skolundervisningen
och de sociala utgifterna.

Den utredning, som med anledning av
motionen kom att verkställas av länsstyrelsen
i Norrbottens län, innebar en
grundlig kartläggning av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen. Med den vetenskapliga
noggrannhet, som kännetecknar
landshövding Näslunds utredningar,
blev också denna så utförlig och saklig
att den kunde läggas till grund för proposition
i ämnet.

Onsdagen den 21 november 1962 fm. Nr 32 61

Ang. utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

I propositionen anges riktlinjerna för
en utveckling av näringslivet. Detta innebär
i korthet att jordbruk och skogsbruk
skall utvecklas, att industrien bör
utbyggas och hantverk och småindustri
understödjas med lämpliga åtgärder.

Som motionär i denna fråga vill jag
säga något. Det gäller främst jordbruket
och ägosplittringen. Vi är väl alla
överens om att en verkligt genomgripande
storleksrationalisering av jordbruken
är nödvändig. Det innebär enligt utredningen
i stora drag för Tornedalens
vidkommande att dagens cirka 5 600
brukningsdelar bör reduceras till cirka
1 600. Redan nu står emellertid cirka 40
procent av dem öde och är knappast
föremål för brukning. Deras ägare ägnar
sig åt annan sysselsättning än jordbruk.

Förutsättningarna för rationalisering i
Tornedalen är ganska goda, men ett problem
är att få tillgång till den jordbruksjord
som inte längre brukas. Vi har i
vår motion, nr 523 i denna kammare
och 636 i andra kammaren, angett efter
vilka linjer vi anser att man bör kunna
gå fram. Det är ytterst angeläget att
lantbruksnämnden i första hand får tillgång
till personella resurser så att inventering
av jordbruken snarast kan ske
och förslag om dispositionen av desamma
kan framläggas så snart som möjligt.
De som lämnat jordbruken bör inte behålla
dem om dessa behövs för att skapa
bärkraftiga enheter. Utskottet synes
dela motionärernas allvarliga syn på detta
problem.

Skogen utgör vid sidan om jordbruket
den absolut främsta förvärvskällan
för befolkningen i Tornedalen, men för
att skogsbruket skall bli ännu lönsammare
krävs en utbyggnad av skogsbilvägarna.
Där kommer också det allmänna
vägnätets förstärkning och utbyggnad
in i bilden. För att dessa investeringar
skall bli lönsamma behövs en utbyggnad
av skogsindustrien. Det är därför
angeläget att utredningen om utbyggande
av industrierna i Karlsborgsverken
verkställes skyndsamt.

De militära hinder, som hittills dämpat
utvecklingen, bör så vitt möjligt undanröjas.
Det är ju allmänt känt att des -

sa militära vägbyggnadshinder utgjort en
hämsko på näringslivets utveckling i
denna gränsbygd. Även om det finns ett
militärt intresse att förhindra vissa vägbyggen,
så finns det å andra sidan också
ett militärt önskemål, nämligen att
få en arbetsmarknad som binder så
många människor som möjligt till gränsbygden.
En gränsbygd är på sätt och vis
en nations fönster mot omvärlden. Om
där finns en ekonomi i blomstring, så
skapas därigenom naturligt förutsättningar
för en vilja att försvara vad som
finns.

En annan fråga som skapar problem
i Tornedalen är den gemensamma nordiska
arbetsmarknaden. Det har förekommit
när svenska medborgare har
lämnat Tornedalen av brist på arbete
att arbetssökande kommit från Finland
och i många fall erbjudit sina tjänster
billigare än den svenska arbetskraften.
Detta har skapat problem och lett till
ömtåliga situationer inte minst ur utlänningarnas
och det nordiska samarbetets
synpunkt.

Bankoutskottet är verkligen värt ett
erkännande för den noggrannhet som
det visat vid behandlingen av detta ärende.
Här gäller det en tioårsplan. Det
ankommer givetvis nu på länsmyndigheter,
centrala ämbetsverk och Kungl.
Maj :t samt i sista hand riksdagen att
genom årliga anslag förverkliga den plan
som är resultatet av ett närmare tioårigt
utredningsarbete. Det är fråga om betydande
belopp, men vi skall komma ihåg
att det är produktiva pengar som ger
arbete och utkomst åt människor och
som driver bort arbetslöshetens deprimerande
spöke och gör en sargad gränsbygd
till en blomstrande del av vårt
land.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets förslag.

Herr GUSTAFSSON, NILS-ERIC, (ep):

Herr talman! Det föreliggande utskottsutlåtandet,
som innehåller förslag till
riksdagens yttrande över Kungl. Maj :ts
proposition angående utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen,

62 Nr 32 Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. utveckling av försörjningsmöjligheterna i Tornedalen

kommer inte att föranleda någon egentlig
kritik från min sida. I egenskap av
motionär vill jag dock, trots en ganska
välvillig utskottsskrivning, anföra några
få synpunkter.

Beträffande jordbrukets framtid i Tornedalen
har utskottet sammanfattningsvis
framhållit nödvändigheten av att en
storleksrationalisering sker, så att man
på sikt erhåller bärkraftiga jordbruksenheter.
Jag delar denna allmänna målsättning,
och jag vill i det sammanhanget
erinra om betydelsen av de värdeutjämningsbidrag,
som vi i vår motion tagit
upp och som utskottet understrukit. Men
jag tror samtidigt att det inom Tornedalen
finns bygder, där förutsättningarna
för jordbruksdrift är sådana, att stödjordbruk
framstår som den lämpligaste
formen. Storleksrationaliseringen av
jordbruken får inte drivas så onyanserat,
att den befolkningsavtappning som för
närvarande sker ytterligare påspädes.
Jag tror att detta behöver understrykas.

Sysselsättningsförhållandena i Tornedalen
är otillfredsställande. Alltför stor
del av befolkningen får vidkännas tidsperioder
av arbetslöshet. Ur den enskilda
individens synpunkt, den berörda
bygdens synpunkt och hela landets synpunkt
är detta förhållande otillfredsställande
och djupt olyckligt.

För en förbättring av dessa förhållanden
bör speciella åtgärder vidtas för utnyttjande
av bygdens naturtillgångar och
för främjande av näringslivet inom området.
Det får inte vara så att arbetsmarknadspolitiken
domineras av den
»resebyråverksamhet», som ligger i de
s. k. rörlighetsstimulerande åtgärderna.
Propositionens och utlåtandets skrivning
på denna punkt ger enligt min mening
en något för stark betoning åt just omflyttningen
— som inom parentes sagt
oftast är en utflyttning — såsom ett medel
i arbetsmarknadspolitiken.

Vi har i vår motion visat på vissa konkreta
åtgärder som borde få vara förstahandsåtgärder
och som skulle vara ägnade
att ge Tornedalens befolkning en
framtid inom den egna bygden.

Jag har, herr talman, velat göra dessa
små randanmärkningar, men jag är väl

medveten om att vad Tornedalen i dag
behöver inte är så mycket av uttalanden,
vare sig skrivna eller muntligt framförda.
I stället behövs åtgärder, och de bör
vidtagas snabbt.

Jag vill därför sluta med att uttrycka
den förhoppningen, att regeringen, som
nu får detta riksdagens yttrande på sitt
bord, utan tidsutdräkt måtte föreslå och
vidta sådana åtgärder, att vårt lands
nordliga gränsbygd verkligen får en möjlighet
att fortleva.

Herr BERGH, RAGNAR, (h):

Herr talman! Det är inte vanligt att
kommentera, i varje fall inte utförligt
kommentera, ett utlåtande som inom vida
gränser tillgodoser de önskemål man
kan hysa. Jag medger emellertid att det
finns speciella skäl att göra det i detta
fall.

Jag skulle vilja gratulera bankoutskottet
till att i full enighet ha visat sig
både inse och behjärta de speciella problem
som finns i den svenska Tornedalen.
I all synnerhet som de uttalanden
bankoutskottet gör måste — förutsatt
att de vinner riksdagens bifall, vilket
jag betraktar såsom självklart — komma
att bli bindande för både regering och
riksdag.

Det är bara på en punkt jag skulle
vilja göra en kommentar. Jag vill där
anknyta till vad utskottet fullt riktigt
säger nederst på sidan 8 och överst på
sidan 9 om nödvändigheten av en utbyggnad
av vägnätet, inte minst för
skogsbrukets och den mindre företagsamhetens
behov.

En sådan utbyggnad kommer att föranleda
ett ökat hänsynstagande till översta
Norrlands försvarsproblem. När vi
från civilt håll har krävt tillkomsten
av ett tätare vägnät, har vi emellanåt
stött på hinder från de militära myndigheternas
sida, vilka sin plikt likmätigt
måst sätta vägfrågorna i förbindelse
med bygdens försvarsproblem. Det går
emellertid inte i längden att bromsa upp
en landsändas utveckling, och vad som
här skrives om nödvändigheten av vägnätets
utbyggnad är så riktigt som det

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

är sagt. Det kommer emellertid att föra
med sig, att övre Norrlands behov av
förstärkta försvarskrafter kommer i ett
delvis nytt och mera accentuerat läge.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i det
nu ifrågavarande utlåtandet hemställt.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Föredrogs ånyo första lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till brottsbalk,
dels i ämnet väckta motioner, dels
ock väckta motioner om samhällets åtgärder
mot personer som anträffas berusade
på allmän plats.

Genom en den 15 december 1961 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 10, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till brottsbalk.

Balken var avsedd att ersätta den nuvarande
strafflagen av år 1864 — med
undantag likväl för de i 6 kap. strafflagen
meddelade bestämmelserna om skadestånd
— samt därutöver bl. a. lagen om
ungdomsfängelse, lagen om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt, lagen
om villkorlig dom, lagen om villkorlig
frigivning och lagen med vissa bestämmelser
om påföljd för brott av underårig.

Förslaget till brottsbalk innehöll tre
huvudavdelningar, av vilka den första
upptog vissa allmänna bestämmelser, den
andra handlade om brotten och den tredje
om påföljderna.

I de båda första kapitlen, som utgjorde
första huvudavdelningen, meddelades
grundläggande bestämmelser om brott
och brottspåföljder samt om tillämpligheten
av svensk lag. Den svenska jurisdiktionsrätten
hade föreslagits utvidgad
i fråga om brott utom riket av dansk,
finsk, isländsk eller norsk medborgare.

Andra huvudavdelningen behandlade
först brotten mot person, 3—7 kap., därefter
förmögenhetsbrotten, 8—12 kap.,
brotten mot allmänheten, 13—15 kap.,

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
och brotten mot staten, 16—22 kap, De
två sista kapitlen i denna avdelning, 23
och 24 kap., innehöllo bestämmelser om
försök och nödvärn m. m. — Strafflagens
bestämmelser om de särskilda brotten
hade reformerats genom lagstiftning år
1942, såvitt avsåge förmögenhetsbrotten,
och år 1948, såvitt avsåge brotten mot
staten och allmänheten. I dessa delar innebar
det nu framlagda förslaget icke
några större nyheter. Beträffande brotten
mot person innebar däremot förslaget en
genomgripande revision. Jämväl 24 kap.,
som handlade om nödvärn och annan
nödhandling, innehöll väsentliga nyheter.

Förslagets tredje huvudavdelning med
bestämmelserna om påföljderna innebar
en betydande formell men också saklig
omarbetning av det nuvarande regelsystemet.
I förhållande till gällande rätt
innebar förslaget, att vissa påföljder skulle
försvinna. Sålunda hade fängelse och
straffarbete sammanslagits till ett enhetligt
frihetsstraff, kallat fängelse. Förvaring
och internering i säkerhetsanstalt
skulle ersättas av en påföljd, benämnd
internering. Å andra sidan skapades nya
påföljder. Villkorlig dom hade uppdelats
i två påföljder, villkorlig dom och
skyddstillsyn. Nya voro också de olika
formerna av överlämnande till särskild
vård, nämligen överlämnande till vård
enligt barnavårdslagen, vård enligt lagen
om nykterhetsvård, vård enligt sinnessjuklagen
och öppen pskyiatrisk vård.

Kungl. Maj:ts förslag till brottsbalk var
i nedan angivna delar så lydande:

1 KAP.

Om brott och brottspåföljder

5 §.

Ej må dömas till flera påföljder för
samma brott, med mindre annat är
stadgat.

Suspension och avsättning ådömes vid
sidan av annan påföljd, vartill den tilltalade
finnes böra dömas.

6 §.

Skall någon dömas för flera brott, ådömes
gemensam påföljd för brotten, om ej
annat är stadgat.

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, in. m.

Om särskilda skäl äro därtill, må för
ett eller flera brott dömas till böter jämte
påföljd för annan brottslighet, så ock till
fängelse jämte villkorlig dom eller
skyddstillsyn för brottsligheten i övrigt.

4 KAP.

Om brott mot frihet och frid

2 §.

Den som i annat fall än i 1 § sägs berövar
någon friheten, genom att bortföra
eller inspärra honom eller på annat sätt,
dömes för frihetsberövande till fängelse,
lägst ett och högst tio år.

Är brottet mindre grovt, dömes till böter
eller fängelse i högst två år.

7 §.

Den som handgripligen antastar eller
medelst skottlossning, stenkastning, oljud
eller annat hänsynslöst beteende eljest
ofredar annan, dömes för ofredande till
böter eller fängelse i högst sex månader.

8 §.

Om någon olovligen bereder sig tillgång
till meddelande, vilket såsom postförsändelse,
telegram eller telefonsamtal
är under befordran genom allmän
befordringsanstalt, dömes för brytande
av post- eller telehemlighet till böter eller
fängelse i högst två år.

10 §.

För försök, förberedelse eller stämpling
till människorov, frihetsberövande
eller försättande i nödläge, för underlåtenhet
att avslöja sådant brott, så ock
för försök eller förberedelse till olaga
tvång som är grovt dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. stadgas.

5 KAP.

Om ärekränkning
5 §.

Brott som avses i 1—3 §§ må ej åtalas
av annan än målsägande. Förtal eller
grovt förtal må dock åtalas av åklagare,
om målsägande angiver brottet till åtal
och åtal av särskilda skäl finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

Har förtal riktats mot avliden, må åtal
väckas av den avlidnes efterlevande make,
bröstarvinge, fader, moder eller syskon
eller av den som på grund av adoption
stod i motsvarande förhållande till
honom samt, om åtal av särskilda skäl
finnes påkallat ur allmän synpunkt, av
åklagare.

6 KAP.

Om sedlighetsbrott

1 §.

Tvingar man kvinna till samlag genom
våld å henne eller genom hot som innebär
trängande fara, dömes för våldtäkt
till fängelse, lägst två och högst tio år.
Lika med våld anses att försätta kvinnan
i vanmakt eller annat sådant tillstånd.

Är brottet med hänsyn till kvinnans
förhållande till mannen eller eljest att
anse som mindre grovt, dömes för våldförande
till fängelse i högst fyra år.

2 §.

Den som, i annat fall än i 1 § sägs, förmår
någon till samlag eller annat könsligt
umgänge medelst olaga tvång eller
genom grovt missbruk av dennes beroende
ställning eller övar könsligt umgänge
med någon under otillbörligt utnyttjande
av att denne befinner sig i vanmakt eller
annat hjälplöst tillstånd eller är sinnessjuk
eller sinnesslö, dömes för frihetskränkande
otukt till fängelse i högst fyra
år.

8 §.

Den som genom att utlova eller giva ersättning
skaffar eller söker skaffa sig
tillfällig könsförbindelse med någon som
är under aderton år eller, om han är av
samma kön, under tjugoett år, dömes för
förförelse av ungdom till böter eller
fängelse i högst sex månader.

9 §•

Ansvar som i detta kapitel är stadgat
för gärning som begås mot någon under
viss ålder skall ådömas även den som
icke insåg men hade skälig anledning antaga
att den andre ej uppnått sådan ålder.

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

7 KAP.

Om brott mot familj
6 §■

Olaga giftermål må ej åtalas, med
mindre för brottet blivit dömt till återgång
av äktenskapet.

Egenmäktighet med barn må ej åtalas
av åklagare, med mindre åtal finnes påkallat
ur allmän synpunkt.

8 KAP.

Om stöld, råd och andra tillgreppsbrott

7 §.

Tager och brukar någon olovligen motorfordon
eller annat motordrivet fortskaffningsmedel,
som tillhör annan, dömes,
om gärningen ej är belagd med
straff enligt vad förut i detta kapitel är
sagt, för tillgrepp av fortskaffningsmedel
till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

Är brottet grovt, dömes till fängelse,
lägst sex månader och högst fyra år.

11 KAP.

Om gäldenärsbrott
5 §.

Åsidosätter gäldenär uppsåtligen eller
av oaktsamhet honom åliggande bokföringsskyldighet
på sådant sätt att ställningen
och rörelsens gång ej kunna i huvudsak
bedömas med ledning av bokföringen,
dömes för bokföringsbrott till
fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

Åtal för bokföringsbrott må äga rum
allenast såframt gäldenären inom fem år
från det brottet förövades kommit i konkurs,
fått eller erbjudit ackord eller inställt
sina betalningar.

16 KAP.

Om brott mot allmän ordning
15 §.

Den som på allmän plats, utom- eller
inomhus, uppträder berusad av alkoholhaltiga
drycker, så att det framgår av
hans åtbörder eller tal, dömes för fylleri
till böter, högst femhundra kronor.

5 Första kammarens protokoll 1962. Nr 32

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Till böter som nu sagts dömes jämväl,
om ruset orsakats av annat än alkoholhaltiga
drycker.

17 KAP.

Om brott mot allmän verksamhet

6 §.

Om någon bland allmänheten sprider
falskt rykte eller annat osant påstående,
ägnat att undergräva aktningen för myndighet
eller annat organ som äger besluta
i allmänna angelägenheter, dömes för
beljugande av myndighet till böter eller
fängelse i högst två år.

22 KAP.

Krigsartiklar

4 §.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen
avsänder meddelande till eller
eljest träder i förbindelse med någon
som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas
på fiendens område, dömes för samröre
med fienden till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år.

7 §.

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom vars
avhandlande lydnadsbrott eller rymning
lätt kan föranledas eller fruktan eller
misströstan kan utbredas hos krigsmännen,
dömes för olovlig sammankomst till
disciplinstraff eller fängelse i högst två
år. Den som deltagit på tillskyndan eller
med tillstånd av förman skall vara fri
från ansvar.

16 §.

I den män det med hänsyn till krigsfara,
vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden
finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i 19 och 21 kap. samt
i detta kapitel stadgas för det fall att riket
är i krig skall i tillämpliga delar gälla
jämväl beträffande brott som förövats
under annan tid.

Om riket skulle komma att vara helt
eller delvis ockuperat av främmande
makt utan att militärt motstånd förekom -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. in.
mer, skall likaledes beträffande brott
som förövas under sådan tid i tillämpliga
delar gälla vad i de nämnda kapitlen
finnes stadgat för det fall att riket är i
krig. Därvid skall vad som sägs om rikets
försvar äga tillämpning å motståndsverksamheten
och vad som sägs om fienden
äga tillämpning å ockupationsmakten.

25 KAP.

Om böter

2 §.

Dagsböter ådömas till ett antal av
minst en och högst etthundratjugo.

Dagsbot fastställes i penningar till belopp
från och med två till och med femhundra
kronor, efter vad som prövas skäligt
med hänsyn till den tilltalades inkomst,
förmögenhet, försörj ningsskyldighet
och ekonomiska förhållanden i övrigt.
År brottet ringa, må dagsböter belopp
därefter jämkas.

26 KAP.

Om fängelse

4 §.

Den som är under aderton år må ej
dömas till fängelse, med mindre särskilda
skäl äro därtill.

Fängelse må ådömas den som fyllt
aderton men ej tjugoett år allenast när
frihetsberövande är påkallat främst av
hänsyn till allmän laglydnad eller fängelse
eljest finnes lämpligare än annan
påföljd.

Fängelse på livstid må ej ådömas för
brott som någon begått innan han fyllt
aderton år.

6 §.

Den som undergår fängelse på viss tid
må, om det kan antagas främja hans anpassning
i samhället, villkorligt frigivas
sedan två tredjedelar av tiden, dock
minst fyra månader, avtjänats (fakultativ
villkorlig frigivning).

Vid prövning av fråga om fakultativ
villkorlig frigivning skall särskilt beaktas
den dömdes uppförande under anstaltstiden
och sinnesriktning vid den tid
då frigivning ifrågasättes, hans beredvillighet
att ersätta genom brottet uppkom -

men skada samt de förhållanden i vilka
han skulle komma att försättas efter frigivningen.

7 §.

Den som undergår fängelse på viss tid,
ej under sex månader, skall villkorligt
frigivas när han avtjänat fem sjättedelar
av tiden (obligatorisk villkorlig frigivning).

27 KAP.

Om villkorlig dom
5 §•

Har den dömde förpliktats ersätta genom
brottet uppkommen skada, skall han
göra vad i hans förmåga står att fullgöra
denna skyldighet. Rätten äger föreskriva
att han under prövotiden skall söka fullgöra
skadeståndsskyldigheten eller del
därav på tid och sätt som angivas i domen.

Föreskrift som avses i första stycket
må, efter ansökan av åklagare eller den
dömde, ändras eller upphävas, när skäl
äro därtill.

28 KAP.

Om skyddstillsyn
1 §•

Skyddstillsyn må ådömas för brott
varå kan följa fängelse, såframt det prövas
erforderligt att den tilltalade ställes
under övervakning och mera ingripande
påföljd än skyddstillsyn ej finnes påkallad.

Den som är under aderton år må ej dömas
till skyddstillsyn, med mindre denna
påföljd finnes lämpligare än vård enligt
barnavårdslagen.

Är det lindrigaste straff som är stadgat
för brottet fängelse i ett år eller däröver,
må dömas till skyddstillsyn allenast om
synnerliga skäl äro därtill.

11 §•

Uppkommer fråga om att undanröja
skyddstillsynen eller om behandling enligt
3 § eller åtgärd som avses i 7 §, må
övervakningsnämnden eller domstol vid
vilken föres talan enligt 8 §, såframt omständigheterna
föranleda därtill, förordna
att den dömde skall på lämpligt sätt

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

omhändertagas i avbidan på vidare förordnande.

Den som sålunda omhändertages må ej
kvarhållas längre än en vecka. Om synnerliga
skäl äro därtill, må dock genom
nytt beslut förordnas att han skall kvarhållas
ytterligare högst en vecka. Efter
prövotidens utgång må den omhändertagne
ej kvarhållas.

35 KAP.

Om bortfallande av påföljd

1 §•

Påföljd må ej ådömas, med mindre den
misstänkte häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare
straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre
men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre
men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är
fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid
kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må
utan hinder av vad nu sagts påföljd ådömas
för alla brotten, så länge påföljd kan
ådömas för något av dem.

2 §.

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs
må påföljd ej ådömas, med mindre den
misstänkte häktats eller erhållit del av
åtal för brottet inom fem år eller, om å
brottet kan följa straff som ovan i 1 § 3
sägs, inom tid som där stadgas.

3 §.

Frigives häktad utan att hava erhållit
del av åtal eller avvisas eller avskrives
mål mot någon sedan han fått del av
åtal, skall i fråga om möjligheten att
ådöma påföljd så anses som hade häktningen
eller delgivningen ej skett.

36 KAP.

Om förverkande av egendom och om annan
särskild rättsverkan av brott

9 §.

Kan på grund av den brottsliges död
eller av annan orsak påföljd ej längre

Ang. förslag till brottsbalk, m. in.
ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna
tillämpning endast såframt i mål därom
stämning delgivits inom tio år från det
brottet begicks. Talan må i sådant fall av
åklagare väckas allenast om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap.
3 § stadgas äga motsvarande tillämpning.

I samband med propositionen hade utskottet
behandlat i anledning av propositionen
väckta motioner, nämligen

dels följande vid vårsessionen väckta:

de likalydande motionerna 1:525, av
fröken Mattson, samt 11:638, av fröken
Bergegren in. fl.,

de likalydande motionerna 1:526, av
herrar Schött och Sveningsson, samt
II: 640, av herr Munktell m. fl.,

de likalydande motionerna 1:527, av
herr Sveningsson m. fl., samt II: 639, av
herr Munktell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 532, av
herr Andersson, Axel Emanuel, m. fl.,
samt II: 648, av herr Larsson i Borrby
m. fl.,

de likalydande motionerna 1:533, av
herr Hanson, Per-Olof, m. fl., samt
II: 646, av fru Gärde Widemar m. fl.,

de likalydande motionerna 1:534, av
herr Hernelius, samt II: 652, av herr
Munktell m. fl.,

de likalydande motionerna I: 537, av
herr Jonasson m. fl., samt 11:641, av
herr Boo m. fl.,

de likalydande motionerna I: 538, av
fru Segerstedt Wiberg, samt 11: 642, av
herrar Christenson i Malmö och Braconier,

de likalydande motionerna 1:539, av
fru Segerstedt Wiberg, samt II: 644, av
herr von Friesen,

de likalydande motionerna 1:540, av
fru Segerstedt Wiberg, samt II: 643, av
herr von Friesen,

de likalydande motionerna I: 541, av
fru Segerstedt Wiberg, samt II: 645, av
herrar Gustafson i Göteborg och von
Friesen,

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

de likalydande motionerna 1:542, av
fru Segerstedt Wiberg och fröken Nordström,
samt II: 653, av herrar Nyberg och
Wiklund i Stockholm,

de likalydande motionerna I: 543, av
herr Sveningsson, samt II: 649, av herrar
Magnusson i Tumhult och Hedin,

de likalydande motionerna 1:544, av
herrar Sveningsson och Schött, samt
II: 651, av herr Munktell m. fl.,
motionen I: 535, av herr Hernelius,
motionen I: 536, av hem Hernelius,
motionen II: 647, av herrar Hagberg
och Johansson i Stockholm,
motionen II: 650, av hem Martinsson,
ävensom

motionen II: 654, av fru Sjövall,

dels ock följande vid höstsessionen
väckta:

de likalydande motionerna I: 743, av
fröken Mattson, samt II: 899, av fru Sjövall,

motionen I: 744, av fröken Mattson,
motionen I: 745, av fru Segerstedt Wiberg,
ävensom

motionen II: 898, av herrar Palm och
Regnéll.

Vidare hade utskottet behandlat två
inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade, likalydande motioner, I: 232,
av hem Hanson, Per-Olof, samt II: 210,
av fröken Elmén m. fl., om samhällets åtgärder
mot personer, som anträffades
berusade på allmän plats.

I motionerna I: 525 och II: 638 hade
hemställts, att riksdagen med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till brottsbalk
måtte

dels A besluta:

1. att 1 kap. 6 paragraf skulle erhålla
följande lydelse:

»Om särskilda skäl äro därtill, må för
ett eller flera brott dömas till böter jämte
påföljd för annan brottslighet, så ock till
fängelse jämte villkorlig dom för brottsligheten
i övrigt.»;

2. att 26 kap. 4 paragraf första stycket
skulle erhålla följande lydelse:

»Den som är under aderton år må ej
dömas till fängelse.»;

3. att i 28 kap. 1 paragraf tredje stycket
skulle utgå;

4. att i 28 kap. 11 paragraf skulle ingå
såsom ett tredje stycke:

»Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den som
är under aderton år.»;
dels ock B

vid utformandet av sin skrivelse till
Kungl. Maj:t beakta vad i övrigt i motionerna
framförts.

I motionerna I: 526 och II: 640 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte begära, att en utredning
skulle tillsättas för att allsidigt och
förutsättningslöst utreda frågan om införande
i det svenska reaktionssystemet
av kortvarigt frihetsberövande.

I motionerna I: 527 och II: 639 hade
föreslagits, att riksdagen skulle antaga
vid proposition nr 10 fogat förslag till
brottsbalk med de ändringar, att nedan
angivna lagrum erhölle följande lydelse:

8 kap. 7 §.

Tager och brukar någon olovligen
fortskaffningsmedel, som tillhör annan,
dömes, om gärningen ej är belagd med
straff enligt vad förut i detta kapitel är
sagt, för tillgrepp av fortskaffningsmedel
till fängelse i högst två år eller, om brottet
är ringa, till böter.

År brottet---fyra år.

28 kap. 1 §.

Skyddstillsyn må ådömas för brott
varå kan följa fängelse, såframt det prövas
erforderligt att den tilltalade ställes
under övervakning och mera ingripande
påföljd ej finnes erforderlig för att avhålla
honom från vidare brottslighet eller
av hänsyn till allmän laglydnad.

Den som--— enligt barnavårdsla gen.

Är det---äro därtill.

35 kap. 1 §.

Påföljd må ej ådömas för brott, för
vars beivrande åtgärd ej blivit vidtagen
inom

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare
straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre
men icke över fängelse i två år,

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

3. tio år, om svåraste straffet är högre
men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är
fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid
kan följa å brottet.

Innefattar en -----av dem.

35 kap. 2 §.

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs
må påföljd ej ådömas, såvida åtgärd för
brottets beivrande icke blivit vidtagen
inom fem år eller, om å brottet kan följa
straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid
som där stadgas.

35 kap. 3 §.

Åtgärd för brottets beivrande skall anses
vara vidtagen, när den misstänkte i
laga ordning erhållit del av åtal som mot
honom väckts för brottet, eller vid förundersökning
som lett till allmänt åtal
underrättats om den mot honom riktade
misstanken.

Avvisas eller avskrives målet sedan
åtal väckts, skall i fråga om möjligheten
att ådöma påföljd så anses, som hade åtgärd
för brottets beivrande ej vidtagits.

I motionerna I: 532 och II: 648 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 10, med förslag
till brottsbalk, måtte

I. besluta,

a) att 25 kap. 2 § skulle erhålla följande
lydelse:

»Dagsböter ådömas---ekonomis ka

förhållanden i övrigt. Är brottet ringa
eller ådömes den tilltalade skadestånd,
må dagsbotens belopp därefter jämkas.»;

b) att 27 kap. 5 § skulle erhålla följande
lydelse:

»Har den dömde ■—- ■— — denna skyldighet.
Rätten må i domen meddela föreskrift
rörande tid och sätt för skadeståndsskyldighetens
fullgörande under
prövotiden.

Föreskrift som avses i första stycket
må, efter ansökan av målsägande, åklagare
eller den dömde, ändras eller upphävas,
när skäl äro därtill.»;

c) att erläggande av skadestånd, varom
föreskrift meddelats enligt 27 kap.,

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
5 §, skulle ske till exekutiv myndighet
och även i övrigt i enlighet med vad i
motionerna anförts, samt
II. beakta vad i motionerna i övrigt anförts.

I motionerna 1: 533 och II: 646 hade,
utom annat, anhållits,

beträffande 4 kap. 2 §, att brottsbeteckningen
måtte ändras till »olaga frihetsberövande»
;

beträffande 5 kap. 5 §, att allmänt åtal
må kunna väckas även vid förolämpningsbrott; beträffande

S kap. 1 §, att brottet tillgrepp
av fortskaffningsmedel skulle avse
fortskaffningsmedel över huvud taget;

beträffande 11 kap. 5 §, att det borde
stadgas, att åtal må ske, endast om det
av starka skäl funnes påkallat från allmän
synpunkt;

beträffande rubriken till 25 kap., att
densamma skulle ändras till »Om böter
och viten»;

beträffande 26 kap. 4 §, att det föreslagna
lagrummets »särskilda skäl» skulle
utbytas mot »synnerliga skäl»;

beträffande 26 kap. 6 och 7 §§, att 7 §
skulle utgå och ersättas med en anvisning
i 6 §, att villkorlig frigivning borde
ske efter 5/6 av strafftiden såframt ej
särskilda skäl talade däremot; samt
att frågan om ett kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare måtte
göras till föremål för en allsidig och
förutsättningslös utredning.

I motionerna I: 534 och II: 652 hade
anhållits, att riksdagen måtte för sin del
dels antaga det vid proposition nr 10 fogade
förslaget till brottsbalk med den
ändring, att 15 § i 16 kapitlet utginge,
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa,
att en allsidig, förutsättningslös utredning
snarast måtte igångsättas i syfte
att utreda frågan om upptagande av bestämmelser
om straff för fylleri i annan
författning än brottsbalken ävensom rörande
vård och samhällsreaktion vid fall
av berusning på allmän plats.

I motionerna I: 539 och II: 644 hade
beträffande 4 kap. 2 § yrkats, att brottsbeteckningen
skulle ändras till »olaga
frihetsberövande».

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

I motionerna I: 541 och II: 645 hade
föreslagits, att riksdagen skulle ur förslaget
till brottsbalk utesluta 17 kapitlets
§ 6.

I motionerna I: 542 och II: 653 hade
hemställts, att riksdagen för sin del måtte
besluta sådan ändring av 26 kap. 4 §
förslaget till brottsbalk, att kriminell
ungdom under 18 år icke kunde dömas
till fängelse.

I motionen I: 536 hade upptagits frågan
om straffrättsligt skydd mot ärekränkning
för kollektiva enheter av privat
natur. Särskilt hade motionären beaktat
det fall, att de ärekränkande uppgifterna
medfört ekonomisk skada. Motionären
hade hemställt, att riksdagen
måtte beakta de i motionen anförda synpunkterna.

I motionen II: 650 hade, utom annat,
anhållits, att riksdagen med anledning
av Kungl. Maj:ts förslag till brottsbalk
måtte besluta, att

avvisa förslaget i 6 kap. 1 §, att våldtäkt
inom äktenskapet skulle bliva straffbar
handling;

6 kap. 8 § skulle erhålla följande lydelse:
»Den som genom att utlova eller giva
ersättning skaffar sig tillfällig könsförbindelse
med någon som är av samma
kön och som ej uppnått tjugoett års ålder,
dömes för förförelse av ungdom till
böter eller fängelse i högst sex månader.
»; samt

6 kap. 9 § skulle utgå.

I motionen II: 654 hade, utom annat,
föreslagits, beträffande 6 kap. 1 och 2 §§,
att sexualhandlingar inom äktenskap —■
och i konsekvens därmed i fasta förbindelser
— icke skulle straffbeläggas. Vidare
hade i denna motion anförts, att gällande
straffrätts krav på absolut våld
som medel för våldtäkt borde behållas. I
samband därmed hade ifrågasatts, om
icke viss typ av våldtäktsbrott borde
hänföras till våldförande eller till frihetskränkande
otukt eller misshandel;
samt

beträffande 6 kap. 8 §, att paragrafen
skulle omarbetas och att de straffbara
handlingarna skulle preciseras klarare.

I motionerna I: 232 och II: 210 hade
hemställts, att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj:t anhålla om utredning snarast
möjligt av frågan om reformerade
former för samhällets åtgärder mot berusade
personer på allmän plats.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen, med förklaring att
propositionen nr 10 icke kunnat oförändrad
bifallas, måtte

dels med bifall till följande motioner,
nämligen

1.1: 527 och II: 639, i vad de rörde 8
kap. 7 §,

2. I: 533 och II: 646, i vad de rörde 4
kap. 2 §, 8 kap. 7 §, rubriken till 25 kap.
och 26 kap. 4 § samt

3. I: 539 och II: 644, i vad de rörde 4
kap. 2 §,

dels ock med avslag å följande motioner,
nämligen

1. I: 525 och II: 638, i vad de rörde 1
kap. 6 §, 26 kap. 4 § samt 28 kap. 1 och

11 §§,

2. I: 527 och II: 639, i vad de rörde 28
kap. 1 § samt 35 kap. 1, 2 och 3 §§,

3. I: 532 och II: 648, i vad de rörde 25
kap. 2 § och 27 kap. 5 §,

4. I: 533 och II: 646, i vad de rörde 3
kap. 1 och 4 §§, 5 kap. 5 § samt 26 kap.
3, 6 och 7 §§,

5. I: 534 och II: 652, i vad de rörde 16
kap. 15 §,

6. I: 537 och II: 641,

7. I: 538 och II: 642,

8. I: 539 och II: 644, i vad därigenom
föreslagits ändring i lagtexten annorstädes
än i 4 kap. 2 §,

9. I: 540 och II: 643,

10. I: 541 och II: 645,

11. I: 542 och II: 653,

12. I: 743 och II: 899, i vad därigenom
ifrågasatts ändring i den föreslagna lagtexten,

13. 1:535,

14. I: 744,

15. II: 647,

16. II: 650, i vad den rörde 6 kap. 1, 2,
8 och 9 §§,

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

17. II: 654, i vad därigenom ifrågasatts
ändring i den föreslagna lagtexten, samt

18. II: 898,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda, i utlåtandet efter B., C.
och D. återgivna förslaget till brottsbalk
med de ändringarna, att 1 kap. 5 §, 4
kap. 2, 8 och 10 §■§, 7 kap. 6 §, 8 kap. 7 §,
22 kap. 4, 7 och 16 §§, rubriken till 25
kap. samt 26 kap. 4 § erhölle den av utskottet
föreslagna lydelsen;

B. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 533 och II: 646, i vad de rörde
11 kap. 5 §, måtte hos Kungl. Maj:t anhålla,
att motionerna måtte överlämnas till
utredningen för översyn av bokföringslagen
för att i denna del beaktas vid utredningens
arbete;

C. att riksdagen, med bifall till därom
i motionerna I: 232 och II: 210 samt I:
534 och II: 652 framställt yrkande, måtte
hos Kungl. Maj:t anhålla, att en utredning
måtte verkställas om formerna för
samhällets åtgärder vid omhändertagande
av berusade personer på allmän plats;
samt

D. att följande motioner, nämligen

1. I: 525 och II: 638,

2. I: 526 och II: 640,

3. I: 532 och II: 648,

4. I: 533 och II: 646,

5. I: 539 och II: 644,

6. I: 543 och II: 649,

7. I: 544 och II: 651,

8. I: 743 och II: 899,

9. 1:536,

10. 1:745,

11. II: 650 samt

12. II: 654,

i vad de ej kunde anses besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört och
hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Av utskottet förordade ändringar i förslaget
till brottsbalk voro så lydande:

1 kap., 5 §.

Ej må---är stadgat.

Suspension eller avsättning ådömes vid
sidan av annan påföljd, vartill den tilltalade
finnes böra dömas.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

4 kap.

2 §.

Den som i annat fall än i 1 § sägs berövar
någon friheten, genom att bortföra
eller inspärra honom eller på annat sätt,
dömes för olaga frihetsberövande till
fängelse, lägst ett och högst tio år.

Är brottet---två år.

8 §.

Om någon olovligen bereder sig tillgång
till meddelande, vilket såsom postförsändelse
eller såsom telefonsamtal, telegram
eller annat telemeddelande är under
befordran genom allmän befordringsanstalt,
dömes för brytande av post- eller
telehemlighet till böter eller fängelse i
högst två år.

10 §.

För försök, förberedelse eller stämpling
till människorov, olaga frihetsberövande
eller försättande i nödläge, för underlåtenhet
att avs.löja sådant brott, så
ock för försök eller förberedelse till olaga
tvång som är grovt dömes till ansvar enligt
vad i 23 kap. stadgas.

7 kap., 6 §.

Olaga giftermål må ej åtalas, med
mindre för gärningen blivit dömt till
återgång av äktenskapet.

Egenmäktighet med — — — allmän
synpunkt.

8 kap., 7 §.

Tager och brukar någon olovligen motorfordon,
båt eller annat fortskaffningsmedel,
som tillhör annan, dömes, om gärningen
ej är belagd med straff enligt vad
förut i detta kapitel är sagt, för tillgrepp
av fortslcaffningsmedel till fängelse i
högst två år eller, om brottet är ringa, till
böter.

Är brottet---fyra år.

22 kap.

4 §.

Krigsman som, då riket är i krig, obehörigen
avsänder meddelande till eller
eljest träder i förbindelse med någon,
som tillhör fiendens krigsmakt eller vistas
på fiendens område, dömes för samröre
med fienden till disciplinstraff eller
fängelse i högst två år.

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

7 §■

Hålla krigsmän, under beredskapstillstånd
eller då riket är i krig, obehörigen
sammankomst rörande ämne genom vars
avhandlande lydnadsbrott eller rymning
lätt kan föranledas eller fruktan eller
misströstan kan utbredas hos krigsmännen,
dömes deltagare för olovlig sammankomst
till disciplinstraff eller fängelse i
högst två år. Den som deltagit på tillskyndan
eller med tillstånd av förman
skall vara fri från ansvar.

16 §.

I den mån det med hänsyn till krigsfara,
vari riket befinner sig, eller andra
av krig föranledda utomordentliga förhållanden
finnes påkallat, äger Konungen
förordna, att vad i 19 och 21 kap.
samt i detta kapitel stadgas för det fall
att riket är i krig skall i tillämpliga delar
gälla jämväl beträffande brott som förövas
under annan tid.

Om riket---å ockupationsmakten.

25 kap.

Om böter m. in.

26 kap., 4 §.

Den som är under aderton år må ej
dömas till fängelse, med mindre synnerliga
skäl äro därtill.

Fängelse må--—■ annan påföljd.

Fängelse på--— aderton år.

Reservationer hade avgivits

Vid utskottets uttalande under rubriken
»Den föreslagna lagstiftningens huvudgrunder» Av

herr Nilsson, Ferdinand, som dock
ej antytt sin mening;

Vid A i utskottets hemställan

Till 1 kap. 6 §.

Av fröken Mattson, utan angiven mening; Till

5 kap.

Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett,
att utskottets yttrande vid detta kapitel
bort i viss del erhålla den lydelse,
som i reservationen angivits;

Till 5 kap. 5 §.

Av herr Hansson, Per-Olof, och herr
Alexanderson, fru Gärde Widemar samt
herr Gustafsson i Borås, vilka ansett, att
viss del av utskottets yttrande vid detta
kapitel bort lyda så, som denna reservation
visade, samt att utskottet beträffande
5 kap. 5 § bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till motionerna I:
533 och II: 646, för sin del antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
i vad avsåge nämnda paragraf med den
ändringen, att första stycket erhölle följande
lydelse:

Brott som avses i 1—3 §§ må, förutom
av målsägande, åtalas av åklagare, om
målsägande angiver brottet till åtal och
åtal av särskilda skäl finnes påkallat ur
allmän synpunkt;

Till 6 kap. 1 §.

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets
yttrande vid denna paragraf bort
hava den lydelse, reservationen visade. I
den av reservanten förordade motiveringen
hade bland annat föreslagits, att
ifrågavarande lagrum borde givas en
mycket restriktiv tillämpning;

Till 6 kap. 2 §.

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla i reservationen
angiven lydelse. I den föreslagna
motiveringen hade bland annat anförts,
att reservanten icke ville motsätta sig bibehållandet
av 2 § men att lagrummet
måste givas en mycket restriktiv tillämpning; Till

6 kap. 8 §.

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets
yttrande vid denna paragraf bort
hava den avfattning, som i reservationen
angivits, samt att utskottet i anledning
av motionerna 11:650 och 11:654 bort
hemställa, att riksdagen för sin del icke
måtte antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge 6 kap.
8 § samt att efterföljande paragrafer måtte
erhålla ändrad numrering;

Till 6 kap. 9 §.

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets
yttrande vid denna paragraf bort
lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet med bifall till motio -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

nen II: 650 bort hemställa, att riksdagen
för sin del icke måtte antaga det genom
propositionen framlagda förslaget i vad
avsåge 6 kap. 9 § samt att efterföljande
paragrafer måtte erhålla ändrad numrering; Till

8 kap. 7 §.

Av herrar Ahlkvist, Nyström och Erik
Svedberg, fröken Mattson samt herrar
Landgren, östrand och Ekström i Björkvik,
vilka ansett, att utskottets yttrande
vid denna paragraf bort erhålla i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet
beträffande nämnda paragraf bort
hemställa, att riksdagen måtte med avslag
å följande motioner, nämligen

1. I: 527 och II: 639,

2. 1:533 och 11:646 samt

3. I: 537 och II: 641,

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge 8
kap. 7 §;

Till 25 kap. 2 §.

Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett,
att utskottets yttrande vid förevarande
paragraf bort erhålla den ändrade
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet beträffande nämnda
paragraf bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till därom i motionerna
I: 532 och II: 648 framställt yrkande, för
sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge 25 kap.
2 § med den ändringen, att sista meningen
i andra stycket erhölle följande lydelse: Är

brottet ringa eller ådömes den tilltalade
skadestånd, må dagsbotens belopp
därefter jämkas;

Till 26 kap. 4 §.

1. Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett,
att utskottets yttrande vid nämnda
paragraf bort hava den avfattning, denna
reservation visade, samt att utskottet beträffande
denna paragraf bort hemställa,
att riksdagen måtte med motsvarande avslag
å följande motioner, nämligen,

1. I: 525 och II: 638,

2. I: 533 och II: 646 samt

3. I: 542 och II: 653,

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge
26 kap. 4 g;

2. Av fröken Mattson, som ansett, att
utskottets yttrande vid nämnda paragraf
bort lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet beträffande denna
paragraf bort hemställa, att riksdagen
måtte, med bifall till följande motioner,
nämligen

1. 1:525 och 11:638, i vad de rörde 26
kap. 4 §, samt

2. I: 542 och II: 653,

ävensom med avslag å motionerna I: 533
och II: 646, för sin del antaga propositionen
såvitt avsåge 26 kap. 4 § med den
ändringen, att paragrafen erhölle följande
lydelse:

Den som är under aderton år må ej
dömas till fängelse.

Fängelse må ådömas —--annan

påföljd.

Fängelse på livstid---aderton

år;

Till 26 kap. 6 och 7 §§.

Av herr Hanson, Per-Olof, och herr
Alexanderson, fru Gärde Widemar samt
herr Gustafsson i Borås, vilka ansett, att
utskottets yttrande vid nämnda paragrafer
bort erhålla i reservationen angiven
lydelse samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen måtte i anledning av motionerna
I: 533 och II: 646 hos Kungl. Maj:t
anhålla, att förslag till ändring av lagstiftningen
rörande villkorlig frigivning
måtte föreläggas riksdagen;

Till 27 kap. 5 §.

Av herr Nilsson, Ferdinand, som ansett,
att utskottets yttrande vid nämnda
paragraf bort hava den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet
beträffande denna paragraf bort hemställa,
att riksdagen måtte, med bifall till
därom i motionerna I: 532 och II: 648
framställt yrkande, för sin del antaga det
genom propositionen framlagda förslaget
i vad avsåge 27 kap. 5 § med den ändringen,
att andra stycket erhölle följande
lydelse:

Föreskrift som avses i första stycket
må, efter ansökan av målsägande, åkla -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
gare eller den dömde, ändras eller upphävas,
när skäl äro därtill;

Till 28 kap. 1 §.

1. Av fröken Mattson, som ansett, att
utskottets yttrande vid nämnda paragraf
bort lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet beträffande denna
paragraf bort hemställa, att riksdagen
måtte, med motsvarande bifall till motionerna
I: 525 och II: 638 samt avslag å
motionerna I: 527 och II: 639, för sin del
antaga det genom propositionen framlagda
förslaget i vad gällde 28 kap. 1 §
med den ändringen, att tredje stycket utginge; 2.

Av herrar Arvidson och Fröding,
vilka likväl ej antytt sin åsikt;

Till 28 kap. 11 §.

Av fröken Mattson, som ansett, att utskottets
yttrande vid nämnda paragraf
bort erhålla den avfattning, som i denna
reservation angivits, samt att utskottet
beträffande förevarande paragraf bort
hemställa, att riksdagen måtte med motsvarande
bifall till motionerna I: 525 och
II: 638 för sin del antaga det genom propositionen
framlagda förslaget i vad avsåge
28 kap. 11 § med den ändringen, att
till paragrafen lades ett tredje stycke av
följande lydelse:

Omhändertagande enligt denna paragraf
må ej beslutas i fråga om den som
är under aderton år;

Till 35 kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 §.

Av herrar Per-Olof Hanson, Arvidson
och Alexanderson, fru Gärde Widemar
samt herrar Gustafsson i Borås och Fröding,
vilka ansett, att utskottets yttrande
vid dessa paragrafer bort hava i reservationen
angiven lydelse samt att utskottet
beträffande nämnda lagrum bort hemställa,
att riksdagen med bifall till motionerna
I: 527 och II: 639 måtte för sin del
besluta sådan ändring i det genom propositionen
framlagda förslaget, att 35
kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 § finge följande
lydelse:

35 kap.

1 §•

Påföljd må ej ådömas för brott, för
vars beivran åtgärd ej blivit vidtagen inom -

1. två år, om å brottet ej kan följa svårare
straff än fängelse i ett år,

2. fem år, om svåraste straffet är högre
men icke över fängelse i två år,

3. tio år, om svåraste straffet är högre
men icke över fängelse i åtta år,

4. femton år, om svåraste straffet är
fängelse på viss tid över åtta år,

5. tjugofem år, om fängelse på livstid
kan följa å brottet.

Innefattar en handling flera brott, må
utan hinder av vad nu sagts påföljd
ådömas för alla brotten, så länge påföljd
kan ådömas för något av dem.

2 §•

För brott som i 20 kap. 1—4 §§ sägs
må påföljd ej ådömas med mindre åtgärd
för brottets beivran blivit vidtagen
inom fem år eller, om å brottet kan följa
straff som ovan i 1 § 3 sägs, inom tid som
där stadgas.

3 §.

Åtgärd för brottets beivran skall anses
vara vidtagen, när den misstänkte erhållit
del av åtal för brottet eller vid förundersökning,
som lett till allmänt åtal, underrättats
om misstanken.

Avvisas eller avskrives åtalet, skall i
fråga om möjligheten att ådöma påföljd
så anses som hade delgivningen eller underrättelsen
ej skett.

36 kap.

9 §•

Kan på grund av den brottsliges död
eller av annan orsak påföljd ej längre
ådömas, må vad i 1—5 §§ stadgas vinna
tillämpning endast såframt i mål därom
stämning delgivits inom tio år från det
brottet begicks. Talan må i sådant fall
av åklagare väckas allenast om det finnes
påkallat ur allmän synpunkt.

I fall som nu sagts skall vad i 35 kap.
3 § andra stycket stadgas äga motsvarande
tillämpning;

Vid D i utskottets hemställan

Till den i utlåtandet behandlade frågan
rörande kortvarigt frihetsberövande.

Av herrar Per-Olof Hanson, Arvidson
och Alexanderson, fru Gärde Widemar
samt herrar Gustafsson i Borås och Frö -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

ding, vilka ansett, att utskottets yttrande
vid denna fråga bort hava den lydelse,
som i reservationen angivits, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte,
med bifall till därom i motionerna
I: 52G och II: 640 samt I: 533 och II: 646
framställda yrkanden, hos Kungl. Maj:t
anhålla, att en allsidig och förutsättningslös
utredning måtte verkställas av
frågan om ett kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Efter mer än 50 års utrednings-
och lagstiftningsarbete står vi
i dag inför genomförandet av ett lagverk,
som är avsett att ersätta vår nu
gällande snart 100-åriga allmänna strafflag
och åtskilliga lagar, som anknyter till
denna lag.

Redan år 1909 uppdrogs åt professor
Johan Thyrén att göra en utredning angående
straffrättsliga frågor. Detta uppdrag
utvidgades sedermera till att avse
utkast till en helt ny strafflag, avsedd att
ersätta 1864 års strafflag. Man fann
emellertid så småningom, att denna tanke
icke kunde realiseras i ett sammanhang.
I stället inriktade man sig på att
genomföra arbetet i etapper, samtidigt
som man genomförde partiella reformer
beträffande sådana spörsmål som lämpade
sig för fristående behandling.

Från slutet av 1930-talet omhänderhades
det förberedande utredningsarbetet
av två kommittéer, straffrättskommittén,
som under ledning av riksmarskalken
Birger Ekeberg behandlade bestämmelserna
om de särskilda brotten
och vad därmed äger samband, och
strafflagberedningen, som med hovrättspresidenten
Karl Schlyter såsom
ordförande övervägde utformningen av
reaktionssystemet. Utredningsarbetet
avslutades av straffrättskommittén år
1953 och strafflagberedningen år 1956.
Även vid den fortsatta beredningen av
ärendet inom justitiedepartementet har
arbetet delats upp i olika avsnitt, och
lagrådsgranskningen har skett i två
etapper, år 1958 och åren 1960—1961.

Nu föreligger det samlade resultatet
av de gångna årens reformarbete i ett

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
enhetligt lagverk, förslaget till brottsbalk.
I enlighet med vad som har iakttagits
vid annan reformverksamhet beträffande
större rättsområden har bestämmelserna
inordnats i en balk, avsedd
att infogas i det system som har
uppdragits i 1734 års lag.

Såsom har framgått av vad jag här
har sagt, är det snart hundra år sedan
en fullständig nykodifiering av vår
straffrätt skedde. Men det har också
framgått, att 1864 års strafflag icke
finns kvar i sitt ursprungliga skick. Åtskilliga
ändringar har skett. Sedan det
systematiska arbetet med en reformering
av gällande lagstiftning inletts, har
sålunda den omfattande grupp som brukar
benämnas förmögenhetsbrotten reviderats
genom lagstiftning år 1942, och
brotten mot staten och allmänheten ändrades
år 1948. Inom reaktionssystemet
har förändringarna framför allt tagit sig
uttryck i särskilda lagar vid sidan av
strafflagen. Här må nämnas 1931 och
1937 års böteslagstiftning, ungdomsfängelselagen
år 1935, lagstiftning om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt
åren 1927 och 1937, den nya lagen om
villkorlig dom år 1939, straffverkställighetslagen
år 1945, de nya tillräknelighetsreglerna
också från år 1945 och 1952
års lagstiftning om påföljd för brott av
underårig.

Den lagstiftning som sålunda har skett
återspeglas i brottsbalken. Det betyder,
att balken i vissa delar i huvudsak innebär
en kodifiering av gällande rättsregler.
När det gäller bestämmelserna
om de särskilda brotten, är det väsentligen
endast brotten mot person som nu
framträder i ett nytt, helt reviderat
skick. I fråga om påföljdssystemet sker
förändringar inom vidsträcktare områden.

Även om brottsbalken sålunda inte betyder
en total revidering av vårt gällande
straffrättssystem, innebär de i
brottsbalken föreslagna förändringarna
tillsammantagna en väsentlig reform. Reformen
framträder icke bara i den systematiska
bearbetningen av regelsystemet.
Brottsbalken ger också uttryck för vår
tids samhällssyn och vår tids syn på de

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
straffrättsliga problemen och innebär att
tendenser och värderingar som har framträtt
vid tidigare lagstiftning har fått ett
samlat uttryck. Förslaget till brottsbalk
har härigenom också kommit att bli ett
av de största lagförslag som riksdagen i
modern tid haft att taga ställning till.

Jag vill, herr talman, icke minst med
hänsyn till vad jag nu har anfört uttala
min stora tillfredsställelse över att första
lagutskottet vid sin granskning av lagförslaget
i allt väsentligt har enhälligt
anslutit sig därtill. Jag är imponerad
och tacksam över det arbete, den framsynthet
och den noggrannhet, som utskottet
och dess sekretariat har ådagalagt
vid sin granskning av detta omfattande
och otvivelaktigt mycket komplicerade
lagverk. Tillåt mig också, herr
talman, att i detta ögonblick få uttala
min stora beundran för och min stora
tacksamhet till de framsynta män och
kvinnor, som har deltagit i det omfattande
och mödosamma utredningsarbete,
som avspeglar sig i de grundläggande
kommittéförslagen. I detta sammanhang
vill jag också nämna mina framstående
företrädare i ämbetet, som har lagt grunden
till detta lagförslag, och mina medarbetare,
som i olika befattningar i justitiedepartementet
med sin uppslagsrikedom,
omfattande kunskaper och framstående
skicklighet har gjort framläggandet
av propositionen möjligt.

Jag har framhållit att reformarbetet
på det centrala straffrättsliga området i
och med brottsbalken nu står inför sin
avslutning. Detta påstående måste emellertid
modifieras i två avseenden. För
det första har man, trots de långvariga
förberedelserna, eller kanske just därför,
icke kunnat undvika att det finns
vissa områden, på vilka nya förändringar
är aktuella men vilka man icke har
ansett vara av den beskaffenhet att de
bör fördröja brottsbalksarbetet. Fråga
kan därför snart nog uppkomma om
ändring i balken. Ett sådant område gäller
reglerna om förverkande av egendom,
där reformarbetet för närvarande
diskuteras på nordisk bas. Den andra
synpunkten jag här vill framföra är av
mera allmängiltigt slag, och där vill jag

anknyta till vad första lagutskottet har
uttalat i sitt utlåtande. Liksom allt annat
mänskligt är brottsbalksförslaget givetvis
icke fullkomligt. Även om brottsbalken,
såvitt nu kan bedömas, bör i sina
huvuddi-ag kunna bestå föjr lång tid
framåt, står utvecklingen ej stilla, och
man får räkna med att synpunkter, som
i dag vinner allmän anslutning, i en
framtid kan komma att förlora i betydelse
i jämförelse med andra värderingar
i den tidens rättssamhälle. Denna
rättsutveckling torde komma att ske
snabbare på vissa områden än på andra.
Särskilt torde frågor som gäller påföljderna
för brott och behandlingen av
lagöverträdare fortgående komma att
ägnas stor uppmärksamhet.

För att föra ut brottsbalken i det praktiska
livet krävs ytterligare lagstiftning.
Först måste de problem lösas som sammanhänger
med övergången från gammal
till ny lag. Vidare har man att anpassa
åtskilliga andra lagar till vad
brottsbalken innehåller. Det är min förhoppning
att arbetet med denna lagstiftning
skall kunna bedrivas så att proposition
om erforderliga lagstiftningsåtgärder
kan föreläggas nästa års riksdag
vid dess höstsession. Med utgångspunkt
härifrån och med beaktande av behovet
av en omfattande administrativ reglering
kan man räkna med att brottsbalken
får träda i kraft den 1 januari
1965, vilket skulle betyda att den nuvarande
strafflagen upphör att gälla precis
ett hundra år efter det att den trädde
i kraft.

Herr talman! Det är icke min avsikt
att upptaga kammarledamöternas tid
med en genomgång av brottsbalksförslagets
olika bestämmelser, utan jag avser
endast att till närmare behandling upptaga
vissa huvudprinciper i förslaget och
att därefter ingå på några detaljfrågor.

Flertalet kapitel i brottsbalken innehåller
bestämmelser om de särskilda
brotten, den s. k, brottskatalogen. När
det gällt att bestämma vilka handlingstyper
som skall anses brottsliga, har riktpunkten
varit att i görligaste mån tillgodose
samhällets krav på skydd för skilda
allmänna och enskilda intressen utan att

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

medborgarnas handlingsfrihet inskränkes
mer än som är oundgängligen nödvändigt.
Man har vid avgränsningen av
det kriminaliserade området på grundval
av nutida samhälls- och rättsuppfattning
övervägt vad som bör förklaras vara
brottsligt.

I enlighet med den lagstiftningsteknik
som numera allmänt brukas har brottsbeskrivningarna
i brottsbalken givits en
mera generell avfattning än den kasuistiska
skrivning som var bruklig i äldre
tider. Relativt allmänt utformade brottsbeskrivningar
måste med hänsyn till nutida
komplicerade samhällsförhållanden
ges i åtskilliga fall, men stor möda har
nedlagts på att undvika alltför vaga och
tänjbara brottsbeskrivningar.

Som jag redan nämnt, har stora delar
av strafflagens bestämmelser om de särskilda
brotten reformerats under de senaste
decennierna. Dessa delar har infogats
i brottsbalken med endast smärre
ändringar. En total överarbetning har
dock gjorts när det gällt att anpassa
straffskalorna till brottsbalkens påföljdssystem.
Beträffande brotten mot person
har skett en mera genomgripande revision.
Allmänt kan om bestämmelserna
härom sägas att de innebär en avsevärd
förenkling och modernisering av de nuvarande,
delvis föråldrade reglerna.

De största nyheterna i brottsbalksförslaget
hänför sig till påföljdssystemet.
Tillåt mig, herr talman, att något beröra
den allmänna bakgrunden till förslagets
utformning i detta hänseende.

Jag vill då först betona, att våra kunskaper
om brottsligheten och dess orsaker
är mycket bristfälliga. Den kriminologiska
forskningen har ju först på senare
år kommit i gång på allvar, och
forskningsarbetet har därför varken här
hemma eller utomlands avsatt några mera
betydelsefulla resultat som kan vara
vägledande för det praktiska reformarbetet.
Detta får å ena sidan icke vara ett
skäl att låta reformarbetet ligga nere men
bör å andra sidan leda till att man undviker
alltför stora omkastningar.

Det ligger enligt min mening i öppen
dag att kriminaliteten inte kan med framgång
bekämpas enbart genom åtgärder

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

inom det straffrättsliga området. Kampen
mot brottsligheten måste sättas in
också inom åtskilliga andra områden av
samhällslivet. I likhet med de parlamentariska
sakkunniga, som 1959 avgav ett
betänkande om ungdomsbrottsligheten,
fäster jag stor vikt vid de allmänt förebyggande
åtgärderna, bl. a. en upprustning
av den psykiska barna- och ungdomsvården
och en utbyggnad av familjerådgivningsverksamheten,
men också
andra områden och företeelser är av stor
vikt; polisens verksamhet, skolan, ungdomens
föreningsliv och fritidssysselsättning,
alkoholmissbruket o. s. v. Nödvändigheten
av åtgärder inom dessa områden
får emellertid icke undanskymma
den betydelse som de straffrättsliga reaktionsformerna
och deras tillämpning har
för bekämpandet av brottsligheten.

Som strafflagberedningen framhöll är
ett lämpligt utformat påföljdssystem utan
tvekan ett mycket viktigt led i samhällets
brottsförebyggande verksamhet. Den
som begår brott skall löpa stor risk att bli
upptäckt, och upptäckta brott bör regelmässigt
på ett eller annat sätt bli beivrade.
Man måste vidmakthålla uppfattningen
att samhället allvarligt reagerar mot
brott. Men det betyder ingalunda att man
icke skall ta hänsyn till den enskilde lagöverträdarens
egenskaper och behov både
vid valet av reaktionsform och vid
den närmare utformningen av brottsreaktionen.
Oftast framstår den påföljd, som
är lämpligast med hänsyn till lagöverträdaren
själv, också från allmän synpunkt
som tillräckligt ingripande. Dessa grundsatser
har kommit till uttryck i en bestämmelse
i brottsbalksförslaget, som säger
att domstolen vid valet av påföljd
skall med iakttagande av vad som krävs
för att upprätthålla allmän laglydnad fästa
särskilt avseende vid vad som finnes
ägnat att främja den dömdes anpassning
i samhället.

I förhållande till gällande rätt innebär
brottsbalken att vissa påföljder försvinner.
Sålunda sammanslås fängelse och
straffarbete till ett enhetligt frihetsstraff,
kallat fängelse. Förvaring och internering
i säkerhetsanstalt ersättes av en påföljd,
kallad internering. Å andra sidan

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
skapas nya påföljder. Villkorlig dom uppdelas
i två påföljder, villkorlig dom och
skyddstillsyn. Nya är också olika former
av överlämnande till särskild vård, nämligen
överlämnande till vård enligt barnavårdslagen,
vård enligt lagen om nykterhetsvård,
vård enligt sinnessjuklagen
och öppen psykiatrisk vård. Utöver de
nu nämnda påföljderna upptar reaktionssystemet
böter, suspension, avsättning,
disciplinstraff för krigsmän och ungdomsfängelse.

Genom att nya påföljder tillskapas
får de rättstillämpande myndigheterna,
framför allt domstolarna, större valmöjligheter
än nu. Valmöjligheterna ökas
också därigenom att man för tillämpningen
av de särskilda påföljderna endast
i få avseenden har angivit absoluta
förutsättningar. I de flesta fall är de begränsningar
som har uppställts för användningen
av en viss påföljd icke undantagslösa.
Det har synts vara en fördel
att möjligheter öppnas att i det enskilda
fallet välja påföljd med beaktande
av samtliga därvid föreliggande omständigheter.
Vägledande synpunkter för valet
av påföljd upptages dessutom i flera
bestämmelser rörande de särskilda påföljderna.

Reformarbetet avser icke endast de
frihetsberövande åtgärderna. Nej, det går
i än högre grad ut på att begränsa användningen
av sådana åtgärder. En huvudlinje
i brottsbalken är att kriminalvård
i frihet bör tillämpas i största möjliga
utsträckning. Bakgrunden härtill är
att man mer och mer har kommit till
klarhet om de nackdelar som ur resociaIiseringssynpunkt
är förbundna med anstaltsvård.
Det är tydligt att de olägenheter,
som följer med ett omhändertagande
i anstalt, sammanhänger med själva
beskaffenheten av denna form av ingripande
mot lagöverträdare och endast
i begränsad omfattning kan motverkas
genom reformer inom själva anstaltsvården.
Jag anser det därför angeläget att
påföljder som innebär ett frihetsberövande
icke användes, när syftet med det kriminalrättsliga
ingripandet kan nås med
andra medel. En förutsättning härför är
emellertid att kriminalvården i frihet in -

rymmer reaktionsformer, som är tillräckligt
ingripande och effektiva. Ett steg i
den riktningen togs redan genom den år
1959 genomförda möjligheten att jämte
villkorlig dom ådöma ovillkorligt bötesstraff.

Den utbyggnad av den öppna kriminalvården
som nu föreslås går efter två
linjer. Den ena tar sikte på de fall då
frihetsstraff av hittillsvarande art icke
kommer till användning. För dessa fall
föreslås att den nuvarande villkorliga
domen uppdelas på två olika slag av
påföljder, villkorlig dom och skyddstillsyn.
Villkorlig dom skall därvid användas
för de lagöverträdare för vilka icke
någon annan åtgärd anses påkallad än
den varning som själva domen innebär,
eventuellt i förening med ett lämpligt avvägt
bötesstraff. Denna påföljd får därigenom
en relativt begränsad tillämpning.
Skyddstillsyn åter avses för lagöverträdare
som är i behov av stöd och hjälp
och kontroll för att deras anpassning i
samhället skall främjas. Utmärkande för
denna påföljd är att den dömde ställes
under övervakning och att särskilda föreskrifter
kan meddelas om hans livsföring.
Genom att övervakningsorganisationen
förstärkes kan ingripandet göras
effektivare än vad fallet f. n. är vid villkorlig
dom. Delvis når man också denna
effekt genom att viss tids behandling i
anstalt skall kunna ingå som ett led i
skyddstillsynen.

Den andra av de linjer som utbyggnaden
av kriminalvården i frihet följer
avser lagöverträdare som underkastas
vanlig anstaltsbehandling. Den som friges
från fångvårdsanstalt ställs inför stora
svårigheter och kan ofta icke på egen.
hand klara upp de problem, som återgången
till ett normalt liv medför. För
att underlätta övergången från anstalten
till livet i frihet äger villkorlig frigivning
rum, och den frigivne ställes i allmänhet
under övervakning.

I brottsbalksförslaget fastslås nu att
vård i frihet bör ingå som ett naturligt
led i behandlingen av dem som intages
i anstalt under någon längre tid. De regler
som anger det närmare innehållet i
den öppna kriminalvården har därför

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

fått i huvudsak samma innehåll för alla
olika klientelgrupper, eller alltså personer
som har dömts till skyddstillsyn, som
har villkorligt frigivits från fängelse eller
som vårdas utom anstalt efter dom
till annan frihetsberövande åtgärd.

Skall kriminalvården i frihet kunna
spela den viktiga roll som jag här har
angett måste den organisation som svarar
för denna del av samhällsverksamheten
vara effektiv. Detta har man sökt nå
genom att inrätta övervakningsnämnder
— med domare som ordförande — som
skall få tämligen vida befogenheter. Vidare
förutses en väsentlig utbyggnad av
skyddskonsulentorganisationen, en utbyggnad
som redan bär påbörjats efter
riksdagens beslut i våras.

Till slut avser jag, herr talman, att ingå
på ett par detaljfrågor. Jag vill därvid
förutskicka att jag till alla delar ansluter
mig till utskottets förslag utom på en
enda punkt, till vilken jag strax skall
återkomma.

Låt mig först behandla den fråga som
i den offentliga debatten har visats det
livligaste intresset, nämligen frågan om
behandlingen av lagöverträdare under
18 års ålder. Det är fullt naturligt att
delade meningar härvid har kommit till
synes. Den kritik som på vissa håll har
riktats mot denna del av förslaget har i
allmänhet framförts på ett sansat och
objektivt sätt. Men en del, låt mig kalla
dem missförstånd, har framskymtat. Det
har sålunda påståtts att förslaget i detta
hänseende skulle innebära ett steg bakåt,
att jag skulle ha gått ifrån 50-taleis huvudlinje
när det gäller reaktionen mot
lagöverträdare under 18 år, o. s. v. Dessa
påståenden är givetvis helt oriktiga.

För den som är under 15 år kommer
enligt brottsbalken lika litet som för närvarande
straffrättslig reaktion i fråga.
Beträffande åldersgruppen närmast däröver,
15—17-åringarna, fortsätter brottsbalken
den utveckling som har skett under
de senaste decennierna. Ansvaret för
att lagöverträdare i denna ålder beredes
erforderlig vård lägges i princip på den
sociala barna- och ungdomsvården. Denna
lösning underlättas av att barnavårdslagstiftningen
bär varit förmål för en

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
grundlig översyn, som har resulterat i
den nya barnavårdslagen år 1960.

Ställningstagandet till dessa frågor
framträder i brottsbalken dels genom att
den nya påföljden överlämnande till vård
enligt barnavårdslagen har fått ett vidare
tillämpningsområde än det överlämnande
för samhällsvård som nu förekommer
enligt 1952 års lag om påföljd för brott
av underårig, dels genom att begränsningar
har uppställts för tillämpningen
av vissa av de övriga påföljderna. Begränsningarna
gäller skyddstillsyn och
framför allt de frihetsberövande påföljderna
inom kriminalvården. Förslaget
innehåller visserligen lika litet som gällande
lag något absolut förbud mot att
döma de yngsta lagöverträdarna till påföljder
som innebär frihetsberövande inom
kriminalvården. Men motiveringen
gör det helt klart att sådana påföljder får
tillämpas endast i rena undantagsfall och
med ännu större återhållsamhet iin tidigare.
Den restriktivitet som på denna
punkt kännetecknar brottsbalksförslaget
har första lagutskottet velat låta komma
till ytterligare uttryck genom att i lagtexten
såsom förutsättning för ådömande
av fängelse uppställa »synnerliga
skäl» i stället för propositionens »särskilda
skäl». Häremot har jag givetvis icke
något att erinra och kommer följaktligen
vid omröstningen att rösta på utskottets
förslag.

Den del av utskottets utlåtande som jag
åsyftade, då jag nyss uttalade att det
fanns en punkt där jag icke kunde ansluta
mig till utskottet, avser det nya
brottet tillgrepp av fortskaffningsmedel,
8 kap. 7 § i brottsbalksförslaget. Utskottet
har förordat att brottsbeskrivningen
göres så vid att den får inbegripa även
andra fortskaffningsmedel än motordrivna.
Avgörande för propositionens ståndpunkt
i denna fråga har varit att man
har känt behov — framför allt av psykologiska
skäl — att bryta ut de motorfordonstillgrepp
som ej är stöld ur brottet
egenmäktigt förfarande. Egenmäktigt
förfarande är ju ett brott som inrymmer
de mest varierande gärningstyper. Man
vill ge de allvarliga brott som tillgrepp
av motordrivna fortskaffningsmedel ut -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

gör en annan rubricering —- och i viss
mån en strängare bedömning — än egenmäktigt
förfarande. Skälen för en särbehandling
är däremot icke lika starka när
det gäller andra fortskaffningsmedel. Det
är att observera att det föreslagna stadgandet
icke innebär någon ändring av
stöldbrottet. I den mån tillägnelseuppsåt
föreligger skall tillgreppet ■— i fråga
om såväl bilar som icke motordrivna
fortskaffningsmedel såsom båtar och cyklar
— betraktas som stöld. En bidragande
orsak till avfattningen av propositionens
förslag är att begreppet fortskaffningsmedel
bär ansetts kunna ge upphov
till svårare avgränsningsproblem än
begreppet motordrivet fortskaffningsmedel.
Vad räknas egentligen till det vaga
begreppet fortskaffningsmedel, om man
utesluter rekvisitet »motordrivet»? Hör
dit skidor och sparkstöttingar? Svarar
man ja på den frågan, blir nästa fråga:
Hur är det med skridskor o. s. v? Jag vill
därför för min del, liksom reservanterna
inom utskottet, förorda att stadgandet
begränsas till att avse motorfordon
eller andra motordrivna fortskaffningsmedel.

Till sist, lierr talman, vill jag än en
gång framhålla min stora tillfredsställelse
över att vi i dag har kommit så långt
att vi nu står inför beslutet om brottsbalkens
förverkligande. Om riksdagen i
dag i så stor endräkt som möjligt antager
brottsbalken, kommer det att innebära
en kraftig stimulans för det mödosamma
arbete som utarbetandet av alla
följdförfattningar innebär och för de
förberedelser i fråga om anstaltsresurser
och andra organisatoriska åtgärder som
är en nödvändig förutsättning för brottsbalkens
ikraftträdande den 1 januari
1965.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag vill ytterligare understryka
de omdömen som justitieministern
just bar avgivit inför denna kam -

mare om det stora lagförslag som vi i
dag skall ta ställning till. Det är ett omfattande
lagförslag. Det är till alla delar
präglat av den humanitet i synen på
brott och straff som vi har i vår Hd.
Det är till stora delar anpassat efter vår
syn på nyttan av individuell vård. Det
finns endast anledning att ytterligare
understryka de omdömen som chefen för
justitiedepartementet bär avgivit på denna
punkt.

För oss som har tillhört första lagutskottet
har det varit ett mycket intressant
och, som också påpekats, ganska arbetsamt
år, då vi har tagit ställning till detta
förslag. Då utskottsutlåtande! nu föreligger
kan det måhända verka som om
jag vore den som mest hade reserverat
sig, som om jag på väldigt många punkter
hade en annan uppfattning än departementschefen,
än mina egna utskottskamrater.
Jag vill gärna betona att så inte
är förhållandet. Jag har sett hela detta
stora lagkomplex som en byggnad. Den
ena paragrafen griper in i den andra,
begränsar den, vidgar den, preciserar
den, lämnar tillämpningsområden. Det är
precis som pelare och stenar fogar sig
till en färdig byggnad. Vill man på något
sätt ändra, vill man ta bort en pelare
eller en sten, kan man inte enbart
göra den ändringen, utan man måste
ändra även i andra avseenden, och det är
därför som mitt namn står under så pass
många reservationer som det gör.

Det rör sig ändå egentligen endast om
två viktiga frågor, där man kan diskutera
olika synpunkter och där man under
förarbetena till denna lagstiftning
också har haft delade meningar bland
remissinstanserna, kanske en annan mening
hos dem som skrev propositionen
än hos dem som utförde förarbetet till
denna lag.

Jag vill också gärna för kammarens ledamöter
framhålla att jag ändå inte är så
ensam som det kanske kan synas. Det
har inte varit så att en mot 15 ställdes.
Då jag har övervägt mitt ställningstagande
till denna proposition har jag till
stor del byggt mina reservationer på motioner
som förelegat från ledamöter i
första lagutskottet, ledamöter som inte

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

bär varit i tillfälle att delta vid själva
besluten men som jag vet stöder min
uppfattning.

Det gäller framför allt, som sagt, två
viktiga avsnitt, dels — i fråga om brott
som begås av minderåriga — fängelsedom
för ungdomar mellan 15 och 17 år,
dels kapitel 6, sexbrotten, där jag har
anmält en del »reservationspar» — jag
kan kanske kalla dem så.

Jag har dessutom tillfogat en del andra
reservationer, egentligen endast för
att markera att jag i vissa avseenden anser
att strafflagberedningen har kommit
till en i mitt tycke lämpligare uppfattning
om hur man skall utforma kapitlen.
Det gäller bland annat 1 kap. 6 § där jag
tillfogat en blank reservation, och del
gäller 28 kap. 1 och 11 §§. Men mitt huvudsakliga
resonemang gäller 6 kap. och
frågan om fängelse för ungdomar under
18 år.

Jag står där i den ganska sällsamma situationen
att jag odelat i långa stycken
håller med departementschefen. Jag tycker
att hans anförande i statsrådsprotokollet,
som anges i del G, är
mycket starkt. Jag anser att han klart har
sagt att han principiellt delar min uppfattning
om att ungdomar under 18 år
skall omhändertas av barna- och ungdomsvården
och inte av några andra
straffrättsliga myndigheter. Men jag kan
ändå inte helt ansluta mig till propositionen.
Det föreligger ju en reservation
av herr Ferdinand Nilsson för propositionen.
Jag kan heller inte helt ansluta
mig till utskottets skrivning i utlåtandet
på den punkten. Jag anser att man inte
har gått tillräckligt långt. Jag frågar om
tiden nu inte skulle vara mogen att införa
totalt förbud mot fängelse för ungdomar
under 18 år.

Det gäller här ett ställningstagande
som strafflagsberedningen klart var inne
på då den lade fram sitt förslag 1956.
Jag vill erinra kammarens ledamöter om
att vi 1944 och 1952 fattade principbeslut
i denna riktning. Att man 1952 inte gick
in för ett direkt förbud mot att sätta
ungdomar under 18 år i fängelse berodde
bl. a. på att ungdomsvårdsorganisationen
då ännu inte var så utbyggd att

6 Första kammarens protokoll 1962. Nr 32

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

man ansåg en sådan åtgärd vara möjlig.
Departementschefen framhåller nu i propositionen
att förhållandet har ändrats.
Han säger att ungdomsvårdsskoleorganisationen
nu är väl utbyggd och att man
kan vänta sig att den, då brottsbalken
träder i kraft, kommer att vara ännu mer
utbyggd än den är i våra dagar. Det är
ett omdöme som ord för ord återfinnes
i årets statsverksproposition. Under sjunde
huvudtiteln anmäls hur långt man nu
har hunnit i utbyggandet av ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Det påpekas
där att platsbrist över huvud taget knappast
förekommer nu och att man har
hunnit så långt att man nu kan koncentrera
sig på en mer differentierad utbildning
med olika behandlingsmöjligheter
samt med slutna avdelningar. Det
talas om att den platsbrist, som ännu
för två år sedan förekom och som ju
faktiskt fortfarande har präglat den allmänna
debatten på detta område, nu inte
föreligger.

Enligt vad jag har inhämtat finns det
för närvarande ungefär 83 lediga platser
vid ungdomsvårdsskolorna här i landet.
Det går att omedelbart få in en elev
om man anser det nödvändigt. Det finns
med andra ord ingen anledning att just
på grund av att ungdomsvårdsskoleorganisationen
inte är utbyggd säga sig att
man måste ha vissa undantagsbestämmelser
om att ungdomar under 18 år skall
kunna dömas till fängelse. Både departementschefen
och utskottet är överens om
att detta får ske endast i undantagsfall
och med ännu större restriktivitet än
man tillämpar för närvarande. Jag har
i det avseendet sagt att jag kanske tycker
att departementschefens resonemang
inte är riktigt logiskt. Jag tror inte att
man kan markera att en ännu större
återhållsamhet skall ske, om man samtidigt
behåller denna bestämmelse.

Jag är inte heller överens med utskottet
då det på denna punkt har bytt ut
»särskilda skäl» mot »synnerliga skäl»,
helt enkelt av den anledningen att jag
inte är helt övertygad om att det juridiskt
sett finns någon särskilt stor skillnad
mellan dessa båda uttryck. Det står
redan nu »särskilda skäl» i bestämmel -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, ni. m.

serna. Det står i 25 § b) i barnavårdslagen,
som i princip har gjort undantag
beträffande 18—21-åringar, för vilka enligt
sista stycket i barnavårdslagens
nämnda paragraf särskilda skäl kan föreligga
för behandling. Det har blivit —
och det vet vi ju alla — en hel del kompetenstvister
på den punkten. Barnavårdsmän
och åklagare i olika tjänsteställningar
samt domstolar prövar frågan
om skälen i det speciella fallet är tillräckliga
för frihetsstraff. Jag är inte säker
på att ett utbytande av orden »synnerliga
skäl» mot »särskilda skäl» skulle
ändra den situationen. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att utskottets skrivning
inte avser att uttrycket »synnerliga skäl»
endast skall tillämpas då en barnavårdsnämnd
förklarar sig inte på ett tillfredsställande
sätt kunna omhänderta den
unge. Fältet har vidgats när utskottet
gjort tillägget »eller sådan behandling
inte anses lämplig». Jag tror inte att man
någonsin behöver riskera att en barnavårdsnämnd
förklarar sig ha uttömt sina
resurser när det gäller unga lagöverträdare.

Barnavårdslagen är klar, enkelt skriven,
lättfattlig och instruktiv. Där finns
möjligheter att se vilka åtgärder man kan
vidtaga. Barnavårdsnämnderna skall också
samarbeta med ungdomsvårdsskolorna,
och i de fall en barnavårdsnämnd
inte anser sig ha några resurser kan ungdomsvårdsskoleorganisationen
med den
förstärkning den redan har fått och med
de förstärkningar som förväntas fram till
1965 säkerligen i så fall rekommendera
åtgärder och ta hand om fallet.

Jag anser med andra ord att det inte
har tillstött några nya omständigheter sedan
1956, då strafflagberedningen förklarade
att man borde införa ett principiellt
förbud mot att döma ungdomar
under 18 år till fängelse.

Jag måste tillägga att det för mig verkar
etiskt och moraliskt stötande att man
i våra fängelser, om riksdagen i dag går
med på paragrafen såsom den är skriven,
i fortsättningen har interner som sitter
och lyfter barnbidrag. Jag tycker att den
situationen är tämligen olämplig för det
sociala Sverige som vi har nu.

Jag vill också påpeka att den nya
brottsbalken kommer att ge vissa möjligheter
att döma ungdomar som snart skall
fylla 18 år till ungdomsfängelse. Enligt
min åsikt kommer detta att ytterligare ta
hort ett av de argument, som tidigare har
funnits för att döma dessa 15—17-åringar
till fängelse. Det är därför jag i denna
fråga har tagit den ställning jag har
gjort.

Jag tror att utskottets skrivning, som
nu inte enbart begränsar avgörandet till
barnavårdsnämndens omdöme, fortfarande
kommer att lämna möjlighet till
olika bedömningar av fallet. Jag vill
endast erinra om en JO-kritik som i dagarna
har publicerats rörande ett par
domar vid rådhusrätten i Göteborg, där
en 16-åring och en 17-åring dömdes till
sex månaders fängelse — utan att ha
fått någon offentlig försvarare, utan att
föräldrarna underrättats, utan att de
själva fått yttra sig — för att de hade
begått en del inbrott samt stölder av mopeder.
Jag anser att sådana möjligheter
lämnas öppna i utskottets skrivning, sådan
den nu har utformats, och jag yrkar
med anledning härav bifall till min reservation
på denna punkt.

Mitt yrkande om bifall till min reservation
under 28 kap. 11 § är helt enkelt
ett följdyrkande av min inställning till
att man inte bör döma unga lagöverträdare
till fängelse.

Senast vid årets riksdag avslogs en
motion om ett tillfälligt omhändertagande,
och så nyligen som 1959 antog riksdagen
lagen om villkorlig dom, där det
intogs bestämmelser om att tillfälligt omhändertagande
av den vilkorligt dömde
inte måtte beslutas i fråga om den som
är under 18 år. I min reservation säger
jag att ett omhändertagande enligt barnavårdslagen
nu endast får ske i vissa
klart avgränsade fall, nämligen då den
unge är både i behov av samhällsvård
och är farlig för allmän ordning ocli säkerhet.
Det förhållandet att barnavårdsnämnd
äger begära ett sådant omhändertagande
utgör också en garanti för att
detta sker vid någon av barnavårdens
anstalter och endast undantagsvis i polisarrest.
Möjligheten till omhändertagande

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

finns redan, och något behov föreligger
icke av omhändertagande utanför barnavårdslagens
ram.

Jag kan i detta sammanhang endast i
korthet säga att min blanka reservation
till 1 kap. 6 § om gemensam påföljd för
brott helt enkelt är ett litet markerande
av att jag tror att strafflagberedningen
bättre än propositionen har sett på tilllämpningen
av skyddstillsynen, då strafflagberedningen
hävdar att man har möjlighet
att börja en skyddstillsyn med anstaltsvistelse
och att det därför inte är
nödvändigt att döma till fängelse. Jag
tror att denna paragraf kommer att få
omprövas om några år, och jag har med
denna blanka reservation velat anmäla
en viss tveksamhet som jag har känt på
denna punkt.

Jag har vidare fogat en reservation till
28 kap. 1 §. Det gäller där ungefär samma
frågeställning. Det rör sig om att
strafflagberedningen i mitt tycke har sett
något klarare och kanske mera gått in
för den individuella vården i den tilltalades
fall än vad propositionen gjort.
Jag tror som jag framhåller i reservationen
att samhällsskyddet på längre sikt
sannolikt tillgodoses bättre genom individuellt
anpassad vård och hjälp till social
anpassning än genom en påföljd som
är begränsad till ett i förväg efter brottets
svårhetsgrad tidsbestämt omhändertagande
i sluten anstalt. I reservationen
heter det: »Ett till brottets svårhetsgrad
knutet hinder mot användning
av skyddstillsyn ger icke någon tillfredsställande
vägledning vid bedömning
av huruvida skyddstillsyn skall vara utesluten
av allmänpreventiva skäl i det särskilda
fallet. Brottets svårhetsgrad bör
endast vara en av de omständigheter,
som skall bedömas vid domstolens avgörande.
Det bör överlåtas åt rättstillämpningen
att träffa avgörandet utan de
band, som den föreskrivna gränsdragningen
innebär.»

Ja, herr talman, detta är mina principiella
invändningar rörande ett par av
avsnitten i det förevarande brottsbalksförslaget.
Jag har inom utskottet anmält
tveksamhet även på en del andra punkter.
Jag har exempelvis varit mycket

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
tveksam om hur nyheten om beljugande
av myndighet kommer att uppfattas. Jag
vet att detta finns också i gällande rätt,
även om det inte har blivit så preciserat
i paragrafform som det har blivit nu.
Med anledning av utskottets skrivning
har jag emellertid sagt mig att skrivningen
i detta avseende är ganska klar och
tydlig. Jag har därför inte ansett mig
ha någon anledning till en direkt reservation
på den punkten.

Däremot har jag ställt mig litet tvekande
till utskottets skrivning i andra avseenden.
Innan jag går över till att behandla
de reservationer som jag har avgivit
under kapitel 6, tror jag att det
vore ytterligt värdefullt om justitieministern
inför denna kammare och till protokollet
ville lämna ett litet förtydligande
vad gäller »hänsynslöst beteende» enligt
4 kap. 7 §. Denna paragraf lyder: »Den
som handgripligen antastar eller medelst
skottlossning, stenkastning, oljud eller
annat hänsynslöst beteende eljest ofredar
annan, dömes för ofredande till böter eller
fängelse i högst sex månader.» Själva
avfattningen av lagtexten innebär ju att
den får ganska vidsträckta verkningar.

Det är egentligen i ett avseende som
remissinstanserna har varit ganska tveksamma.
Det gäller kvinnofriden på våra
gator. Utskottet säger att det tror att frågeställningen
har blivit klarlagd under
remissbehandlingen. Jag måste framhålla
att jag inte kan finna att så är fallet.
Tvärtom har en hel rad remissinstanser
sagt, att de hoppas med stöd av denna
paragraf kunna rensa våra gator helt och
hållet. Kriminalpolisintendenten i Stockholm
har t. ex. sagt att de föreslagna
stadgandena ger större möjligheter att
trygga kvinnofriden på våra gator, och
han uttalar förhoppningen att domstolarna
skall tillvarata dessa möjligheter att
stävja den allmänna nedbusningen. Tillförordnade
polismästaren i Stockholm
vill skärpa bestämmelserna något för att
alla obehöriga närmanden till kvinnor på
allmän plats i ord eller handling skall
bestraffas, och överståthållarämbetet har
sagt sig förutsätta att varje ofredande av
kvinna genom att pocka på hennes sällskap
i syfte att nå en sexuell förbindel -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

se är ett hänsynslöst beteende och därför
bör gå in under stadgandet.

Det är som synes tre ganska olika
tolkningar av detta lagrum, och jag tror
att det vore ytterligt värdefullt om justitieministern
i dagens debatt ville närmare
precisera vad man skall lägga in i
begreppet hänsynslöst beteende. Är det
enbart tilltal, är det hänsynslöst tilltal,
eller skall beteendet skärpas något för
att falla under 4 kap. 7 §?

Därmed, herr talman, har jag kommit
över till det andra avsnittet av min »reservationskedja».
Det avsnittet gäller 6
kap. 1 §, 2 §, 8 § och 9 §.

Jag har i dessa avseenden tagit starkt
intryck av dem som motionerat i detta
ärende. Jag har sagt mig att när en
kvinnlig läkare som har ägnat en stor del
av sin civila gärning åt just detta avsnitt
anmäler mycket stor tveksamhet,
bör man lyssna på de skäl hon för fram.
Jag har också sagt mig att när en advokat,
som i sin civila gärning kommer i
kontakt med dessa problem och ser hur
de verkar vid domstolsförhandlingarna,
anmäler stor tveksamhet på denna punkt,
bör man lyssna också på detta. Under de
år som gått medan vi har diskuterat dessa
avsnitt har jag blivit mera tveksam på
dessa punkter, ju mera jag trängt in i
förarbetena till lagen. I och för sig verkar
det hela så riktigt och självkart när
det i propositionen sägs att en gift kvinna
har samma rätt till integritet som en
ogift kvinna. Det är vidare alldeles självfallet
att man i en lagtext vill försöka
skydda ungdomen mot förförelse.

Det verkar så oerhört rätt och riktigt,
men när man först studerar kapitel 6
och sedan läser motionärernas invändningar
förefaller det ibland som om de
rent principiellt skulle vilja säga att de
inte skulle erkänna riktigheten av att
man fastställer dessa principer i lag. Studerar
man sedan problemen närmare,
blir man ytterligare tveksam om hur detta
kommer att verka i praktiken. Det är
med anledning av denna alltmer ökade
tveksamhet som jag har reserverat mig
beträffande de fyra tidigare nämnda paragraferna,
1, 2, 8 och 9. Jag vill till
kammaren anmäla att min tveksamhet
är lika stor när det gäller mina egna re -

servationer, i varje fall reservationerna
under 1 § och 2 § i 6 kap. brottsbalken.
Jag har i bägge avsnitten endast ändrat
utskottets skrivning och sagt att lagrummet
bör givas en mycket restriktiv tilllämpning.
Jag ansåg mig inte kompetent
att bemöta detta med en juridiskt utformad
lagtext, men jag ville i min skrivning
säga ifrån att även om man principiellt
kan ge sin fulla anslutning till
att gifta kvinnor skall skyddas och få behålla
sin sexuella integritet i sitt äktenskap,
även om man utan vidare kan
skriva under riktigheten av detta och
ansluta sig till utskottets skrivning i detta
avseende — så ställer man sig inför
konsekvenserna av att införa ett nytt
lagrum i detta fall mer och mer tveksam
ju längre man tränger in i problemet.

Tveksamheten har varit mycket stor
åtminstone beträffande 1 §. Nyheten att
straffbelägga våldtäkt inom äktenskapet
har väckt stor tveksamhet, och det har
rent av framkommit förslag om avslag
hos en rad remissinstanser. Man kan
t. ex. nämna medicinalstyrelsen, som pekar
på svårigheten att tillämpa detta
lagrum, bl. a. när det gäller abortindikationer.

Nu hör det till saken att för detta
brott —• det betonas också i propositionen
— måste det krävas mycket stark
bevisning. Man frågar sig om det går att
förebringa denna starka bevisning över
huvud taget. Det finns som regel inga
vittnen. Vittnesmål av barn godkännes
ju inte. Riskerna är säkerligen — vilket
jag också har framhållit i min reservation
till 6 kap. 1 § — att polisen kommer
att behöva träffa en hel rad mer eller
mindre svåra avgöranden. Det kommer
att förebringas omfattande utredningar
som leder till ingenting, och det
kommer att råda stor tveksamhet. Om
man godtar denna paragraf och denna
skrivning såsom utskottet föreslagit, så
tror jag att en principiellt riktig sak
kommer att få helt andra och mycket mer
svårartade konsekvenser än vi kan tänka
oss i dag.

Beträffande 2 §, till vilken jag också
har fogat en reservation, vari jag även
yrkar på att lagrummet måtte ges en
mycket restriktiv tillämpning, har jag

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

genom min skrivning velat markera att
paragrafen blivit för vid och för vag och
att man därför genom den utvidgning
av brottsbegreppet som nu föreslås kan
riskera att människor som knappast kan
anses straffvärda likväl blir straffade.
Jag har också pekat på att utskottet i sin
skrivning under 1 § har vidgat begreppet
vanmakt på ett sätt som jag knappast
tror att lagens tillskyndare tänkt sig och
att det därför vore bäst att genom att antaga
min skrivning under reservationerna
1 och 2 markera en inskränkning och
en restriktivitet som inte har förebragts
i utskottets skrivning.

Men jag anmäler stor tveksamhet om
jag skulle ha gått till väga på detta sätt.
Det fanns ett avslagsyrkande på 1 § enligt
motionen 650 i andra kammaren. Jag
har inte velat gå så långt, men jag skulle
tolka ett bifall till mina två reservationer
på dessa punkter såsom ett markerande
från riksdagens sida, att dessa
paragrafer i förevarande avsnitt bör göras
till föremål för översyn och kanske
inom departementet förses med kommentarer
som klarare utsäger vad jag icke
har förmått lägga in i mina reservationer
på dessa punkter.

Beträffande 8 och 9 §§ i samma kapitel
har jag yrkat att båda dessa paragrafer
skall tagas bort.

Jag vet att riksdagens ledamöter, som
inte har deltagit i utskottsöverläggningarna,
har haft ytterligt liten tid på sig
att sätta sig in i detta stora, besvärliga
och svåröverskådliga lagverk och knappast
såsom vi i utskottet har haft möjlighet
att verkligen tränga in i problemen
och fråga sig hur en princips fästande
på papperet kommer att te sig i praktiken.

7 § som vänder sig mot prostitutionen
och 8 § som handlar om förförelse av
ungdom — enligt vilken vederbörande
kan dömas till böter eller fängelse i
högst sex månader — är jämte 9 § ganska
intimt sammanflätade med varandra.
Men jag har förutom motionerna av
fru Sjövall och herr Martinsson också
haft straffrättskommitténs resonemang
att tillgå, då jag så småningom kom till
den slutsatsen, att jag ville avge en reservation
i detta avseende. Straffrätts -

Ang. förslag till brottsbalk, in. m.

kommittén ansåg att problem sammanhängande
med ungdomsprostitution borde
lösas under andra lagrum och framför
allt via lagstiftningen om samhällets
barnavård och ungdomsskydd med dess
vidsträckta möjligheter att ingripa och
alltså inte inom ett straffrättsligt lagkomplex.
Jag tror att den synpunkten är den
rätta och riktiga. Jag är väl medveten
om att prostitutionen är ett stort problem
i dagens samhälle — inte minst
ungdomsprostitutionen — men jag tror
att om 8 § antas i det skick som den nu
framlägges i kommer detta syfte att motverkas.

En hel del flickor som nu kan tas om
hand för sedeslöst leverne skulle med
eller mot sin vilja komma att betraktas
som prostituerade, om de med stöd av
7 § skall anmäla kunden. »Om någon vanemässigt
eller för att bereda sig vinning
främjar eller utnyttjar annans otuktiga
levnadssätt eller om någon förleder den
som är under tjugoett år till sådant levnadssätt,
dömes för koppleri till fängelse
i högst fyra år», säges det i första
stycket 7 §. I andra stycket stadgas: »Är
brottet grovt, skall dömas till fängelse,
lägst två och högst sex år.» I tredje stycket
står: »Om någon för att bereda sig
särskild vinning främjar tillfällig könsförbindelse
mellan andra, dömes för
främjande av otukt till böter eller fängelse
i högst sex månader.»

Som en följd av detta kommer 8 §, beträffande
vilken jag har reserverat mig.
Den lyder: »Den som genom att utlova
eller giva ersättning skaffar eller söker
skaffa sig tillfällig könsförbindelse med
någon som är under aderton år eller, om
han är av samma kön, under tjugoett år,
dömes för förförelse av ungdom till böter
eller fängelse i högst sex månader.»
Tillämpningen av en sådan paragraf
skulle medföra att det i många fall skulle
bli polisförhör, varvid kunden skulle utpekas
men även den flicka som blivit
utsatt för sådan förförelse som omtalas i
lagtexten. Och hon riskerar att av omgivningen
i fortsättningen stämplas som
prostituerad. Hennes resocialisering,
hennes möjlighet att lämna prostitutionen
försvåras och kanske helt omöjliggöres,
om det på detta sätt utåt precise -

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

ras att hon är prostituerad. Det är en
allmän erfarenhet att det är mycket svårt
att resocialisera prostituerade, svårare ju
fastare de glidit in i prostitutionen. Detta
är en del av de betänkligheter jag anmält
beträffande 8 §.

9 § har jag också yrkat avslag på, helt
enkelt av den anledningen att jag tror
att hur gärna man än vill skydda ungdomen
mot förförelse kommer det med den
tidiga mognad som ungdomarna visar i
våra dagar att vara fullkomligt omöjligt
för någon att avgöra huruvida en flicka
är 17 år och 11 månader eller huruvida
hon är 18 år eller äldre. Gränsen har
satts vid 18 år. Man kan ju ha vilken inställning
man vill; man kan moraliskt
fördöma prostitutionen. Men jag tror att
man måste skapa lagar som anpassar sig
efter den allmänna situationen i samhället
och efter det allmänna rättsbegreppet.
Man har redan nu funnit hur oerhört
svårt domstolarna har i otuktsmål när de
skall avgöra om någon haft vetskap om
en flicka är 15 år eller inte, och man
får i detta fall möjlighet att fatta dom på
grundval inte bara av att vederbörande
insåg att någon uppnått denna ålder utan
också att någon hade skälig anledning
antaga detta. Hur skall domstolarna kunna
avgöra att någon inser eller haft anledning
antaga att en ung dam är 17, 18
eller 19 år?

Detta är i korthet de betänkligheter
jag hyst mot ifrågavarande paragrafer
under C kap. Jag har ansett mig böra
förorda att dessa bestämmelser skall utgå
ur lagverket och att vi i enlighet med
vad i förarbetena påpekats på annat sätt
bör komma till rätta med problemen när
det gäller gatuprostitutionen bland ungdom.
Det finns andra vägar. Just nu har
i debatten ofta framförts socialstyrelsens
förslag till s. k. raggarlag. Utan att
på minsta sätt ta ställning till detta kan
vi väl konstatera att det på den vägen
måhända finns mycket bättre möjligheter
att komma till rätta med dessa problem
än att skriva in bestämmelser i detta
lagverk. Jag har därför yrkat avslag
även på ifrågavarande paragrafer.

Mina yrkanden gäller 6 kap. 1 §, 2 §,
8 § och 9 §, 26 kap. 4 §, 28 kap. f §, It §.

I dessa fall yrkar jag bifall till mina reservationer,
men jag vill för kammaren
än en gång betona att det endast är två
avsnitt av det stora brottsbalksförslaget,
där jag har anmält min tveksamhet, att
jag i övrigt ställt mig synnerligen uppskattande
till detta fina och fulländade
verk, som här lagts fram och som är så
präglat av vår moderna syn på vårdformerna,
och att en rad reservationer har
avgivits när det gäller två avsnitt, där
jag för övrigt till och med har ställt mig
på reservanternas sida när det gäller en
paragraf — nämligen paragrafen om
motorfordon.

Med detta ber jag endast att få yrka
bifall till mina reservationer på de tidigare
uppräknade punkterna och för övrigt
att odelat få ansluta mig till utskottets
utlåtande.

Herr ALEXANDERSON (fp):

Herr talman! Först skall jag be att få
instämma i vad tidigare här yttrats om
den tillfredsställelse som vi känner över
att det långvariga lagstiftningsarbetet på
straffrättens och kriminalvårdens område,
som pågått under så lång tid, nu sammanfogats
till ett helt, som vi här i dag
blir i tillfälle att anta. Som domare har
jag under lång tid haft tillfälle att tilllämpa
de delreformer som tid efter annan
har satts i kraft och som justitieministern
här närmare uppräknat. Vi domare
har ju under denna tid helt accepterat
den syn som kommer till uttryck i
dessa reformer och som också präglar
det nu föreliggande brottsbalksförslaget.
Det är emellertid i första hand för oss
som skall tillämpa dessa bestämmelser
av stort värde att nu få dem sammanförda
till ett helt, dessutom kompletterade
med nya områden där utredningsresultat
sedan länge har förelegat men först
nu omsätts i lagform. Det är också klart
att ett reformverk som framgår i etapper
alltid medför vissa risker för att den ena
delen inte helt harmonierar med den
andra. Även ur denna synpunkt är det
av stort värde att det hela nu blivit sammanfört.

Som tidigare framhållits här är det

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

inte i alltför många punkter som meningarna
inom utskottet brutit sig så starkt
att det resulterat i reservationer. För min
del vill jag här först, liksom de tidigare
talarna, ta upp den fråga som har den
största principiella betydelsen, även om
de olika åsikterna inte heller här skulle
leda till särskilt stora olikheter i den
praktiska tillämpningen. Det gäller frågan
om tillämpning av fängelsestraff
för de yngsta lagöverträdarna, d. v. s. i
åldrarna närmast över straffmyndighetsåldern
15 år.

I det här avseendet är först och främst
att notera att allmän enighet nu föreligger
om att egentligt frihetsstraff, och
framför allt tidsbestämt fängelsestraff,
för lagöverträdare i åldern 15—18 år inte
bör förekomma annat än i undantagsfall.
Några, såsom fröken Mattson här närmast
före, menar att det över huvud taget
inte bör förekomma. I princip är förslagets
ståndpunkt uttryckt redan i gällande
lag, 1952 års lag med vissa bestämmelser
om påföljd av brott av underårig.

I tillämpningen har väl frekvensen av
undantag från denna huvudregel varierat
något. Under senare delen av 1950-talet ökade sålunda antalet ungdomar i
dessa åldrar som dömdes till fängelse.
Det berodde delvis på att barnavårdens
resurser inte var så utbyggda att man
hade möjlighet att inom dess ram omhänderta
alla fall. Delvis berodde det
kanske också på att fall av sådan svårighetsgrad
börjat uppträda att man tvekade
att omhänderta dem tillsammans med
det övriga barnavårdsklientelet.

Propositionen står som nämnts i denna
fråga i princip på samma ståndpunkt
som gällande rätt. Men det skall observeras
att propositionen beträffande denna
ålderskategori även, låt vara restriktivt,
öppnar en möjlighet att ådöma ungdomsfängelse,
som saknas i gällande rätt.
Den möjligheten kan många gånger vara
den rätta utvägen i sådana fall då vederbörande
redan varit omhändertagen inom
barnavårdens ram och vårdats på
dess mest kvalificerade anstalter. Om vederbörande
sedan ändå återfaller i brott
och inte lämpligen bör återföras till samma
anstalt, kan ungdomsfängelse vara

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
en lämplig påföljd. Detta bör i och för
sig vara ägnat att minska frekvensen av
de fall då fängelsestraff framstår som den
lämpligaste påföljden vid brott av underåriga.

Utskottet har på denna punkt gjort en
obetydlig ändring, och i enlighet med
yrkandet i folkpartimotionen I: 533 föreslagit,
att »synnerliga» skäl skall föreligga
för att fängelse skall kunna ådömas,
i stället för i propositionen föreslagna
»särskilda» skäl. Ändringen i ordval innebär
att man ytterligare framhåller att
fängelse bör ådömas endast i undantagsfall.

I motiveringen framhålles vidare att i
detta avseende största hänsyn bör tagas
till barnavårdsmyndighets bedömande av
fallet. Utskottet har uttryckt saken så att
fängelsestraff bör förekomma endast när
barnavårdsmyndighet förklarat sig inte
ha möjlighet att på ändamålsenligt sätt
omhändertaga vederbörande inom barnavården
eller då fallet inte är lämpligt för
sådant omhändertagande.

Den barnavårdsmyndighet som yttrat
sig kan vara t. ex. lokal barnavårdsnämnd,
styrelse för ungdomsvårdsskola
eller socialstyrelse. Ju mera kvalificerad
myndigheten är, desto större vikt bör fästas
vid dess bedömning. Det slutliga avgörandet
huruvida fallet är lämpligt för
omhändertagande inom barnavårdens
ram måste alltid ankomma på domstolen
liksom motsvarande avvägning vid tilllämpningen
av 28 kap. 1 § om skyddstillsyn
och 29 kap. 1 § om ungdomsfängelse.

Mot de synpunkter som utskottet sålunda
har anlagt i denna fråga har jag
inte någonting att erinra. Det må bara
påpekas att då utskottet framhållit att i
dessa mål barnavårdsnämnd alltid skall
beredas tillfälle att yttra sig, bör det måhända
närmast läsas så att barnavårdsmyndighet
alltid bör få denna möjlighet.
Beträffande den som är intagen som elev
i ungdomsvårdsskola är det nämligen
skolans styrelse som har ansvaret ur barnavårdssynpunkt
i stället för barnavårdsnämnden.

Fröken Mattson har här talat för sin
reservation som går ut på att det bör i

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

brottsbalken införas ett absolut föx-bud
mot att döma ungdomar i dessa åldrar till
fängelse. Jag vill med anledning av detta
från den erfarenhet jag har av handläggande
av dylika fall nämna något om de
fall, där man kan ha anledning att, trots
att man står på samma principiella
grundval som även fröken Mattson har
deklarerat, finna att ett tidsbestämt
fängelsestraff kan vara det lämpligaste.
Som bakgrund mot detta vill jag först
framhålla att skillnaden i behandling
mellan barnavårdens anstalter — jag
tänker närmast på de mest kvalificerade

— och de fångvårdsanstalter som är särskilt
avsedda för ungdomsklientel i praktiken
inte är särdeles stor. Det finns nu
ett par olika typer av fall där man i första
hand har tänkt sig att det tidsbestämda
fängelsestraffet är lämpligare.

Jag vill först nämna de fall då det gäller
tämligen skötsamma ungdomar som
har begått en försyndelse, kanhända av
trafikbrottskaraktär, av sådan grovlek att
man finner ett bötesstraff inte vara tillräckligt,
särskilt vid jämförelse med vad
ett motsvarande brott av den som är över
18 år skulle ha medfört i påföljd, men
där det inte skulle vara lämpligt att placera
en sådan ungdom i en anstalt under
barnavårdens domvärjo, som ju dock i
detta fall får betraktas som en i viss mån
farlig miljö. Vi har vidare de fall där
vederbörande — jag talade om det nyss

— har gått igenom barnavårdens anstalter
och inte längre enligt barnavårdens
eget omdöme kan tagas tillbaka till dessa
anstalter. Man har då att välja mellan
ungdomsfängelse och, såsom propositionen
och utskottets utlåtande är skrivna,
ett tidsbestämt fängelsestraff. Det kan
finnas fall då man finner att ungdomsfängelse
med en minimitid för frihetsberövandet
av ett år kan vara i strängaste
laget. Man kan tro att man har större utsikter
att åstadkomma något resultat med
ett mera kortvarigt frihetsstraff kombinerat
med en övervakning och tillsyn.

Över huvud taget kan på detta område
ingen med någon säkerhet säga hur utfallet
av en viss behandlingsmetod kan
bli. Man har i många fall att rätta sig
efter dem som har erfarenhet och kanske

har en intuitiv känsla av vilken behandlingsmetod
som i det enskilda fallet kan
förväntas leda till bästa resultat. Det är
värdefullt att för sådana fall ha flera olika
möjligheter att välja på.

I detta sammanhang bör emellertid
också beröras en fråga som utskottet har
upptagit bland frågor rörande utredningsskrivelser,
nämligen frågan om införandet
av ett kortvarigt frihetsberövande
som särskild påföljd.

Ungdomskriminaliteten är ju vårt största
och mest brännande problem inom
kriminalvårdens område. Man bör där
enligt min mening inte slå sig till ro med
den utveckling som ägt rum och som
utan mera genomgripande förändringar
har överförts till brottsbalksförslaget. I
flera främmande länder har man experimenterat
med olika former av kortvarigt
frihetsberövande med uppfostrande behandling
av olika slag. Man har väl även
funnit att dessa behandlingsformer är
av värde i vissa fall. Även om de former
som prövats t. ex. i Tyskland och England
inte direkt bör överföras hit, synes
stor anledning föreligga att närmare bearbeta
detta uppslag för att söka finna en
för svenska förhållanden lämplig form.

Det nya institutet skyddstillsyn kan
enligt brottsbalksförslaget inbegripa en
anstaltsbehandling som varar 1—2 månader.
Enligt uttrycklig bestämmelse kan
emellertid dylik behandling icke tillämpas
å den som icke fyllt 18 år. För det
äldre klientelet kan kanske detta institut,
om vars praktiska utformning man
dock ännu vet mycket litet, fylla det angivna
behovet. Men det är väl framför
allt beträffande det yngre klientelet som
man många gånger känner ett behov av
en kraftig uppryckning, förenad med
miljöombyte och följd av en tids kriminalvård
i frihet. Det kan därför starkt
ifrågasättas om icke även för dessa åldersgrupper
en för dem särskilt avpassad
anstaltsvård i samband med skyddstillsyn
vore en lämplig påföljdsform. Utskottet
har avvisat de förslag om ytterligare
utredning på denna punkt som
motionsvis framförts. Sex ledamöter har
emellertid reserverat sig, och jag får
med den anförda motiveringen yrka bi -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

8!)

fall till denna reservation som fogats vid
utskottets hemställan under D.

Jag övergår därefter till den reservation
som avser bestämmelserna om åtalspreskription,
35 kap. i brottsbalken. Den
fråga där meningarna delat sig gäller vilka
åtgärder som fordras för att avbryta
en löpande preskriptionstid. Enligt gällande
rätt avbrytes den först då vederbörande
häktats eller delgivits åtal för
brottet. Propositionen intar samma
ståndpunkt. Emellertid har det upprepade
gånger förekommit att personer, sedan
de blivit misstänkta för brott och förundersökningen
mot slutet av preskriptionstiden
framskridit så långt att beslut
om åtal fattats, lyckats hålla sig undan till
dess preskriptionstiden utgått och på så
sätt undandragit sig den påföljd som eljest
kunde ifrågakommit. Dessa fall har i allmänhet
starkt upprört den allmänna opinionen,
och krav har framförts, bl. a.
från riksåklagaren, om en lagändring.
Förslag till ändrade bestämmelser har
även framlagts av strafflagberedningen.
Det går ut på att preskriptionstiden skall
anses avbruten då vederbörande, sedan
förundersökning om brottet inletts, delgivits
att han är misstänkt för brottet.
Förslaget har tillstyrkts av det övervägande
flertalet remissinstanser, men från
vissa håll har invändningar framförts.
Dessa går ut på att då misstanke för
brott delgives, brottet icke kan så klart
preciseras som då åtal väckes, och att
det därför i vissa fall kan bli svårt att
avgöra, huruvida preskription inträtt.
Vidare talas det om att förslaget innebär
en förlängning av preskriptionstiden
och att man aldrig kan undgå att då en
viss tidsgräns fastställes det i praktiken
kan förekomma fall där gränsdragningen
kan tyckas leda till obilliga resultat.

Propositionen har godtagit dessa argument
mot strafflagberedningens förslag,
men jag och ett antal reservanter i
utskottet kan inte finna att argumenten
är bärande. Svårigheten att avgöra, vilket
brott en delgiven misstanke avser,
får icke överskattas. Det förutsättes ju
att åtal skall följa på förundersökningen,
och misstanken får då naturligtvis avse
samma brott som det åtal, vartill förun -

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

dersökningen leder, givetvis med undantag
för det fall att helt andra förhållanden
senare upptages under samma förundersökning.
I sistnämnda fall följer
emellertid också ny delgivning av misstanke.
Problemställningen är för övrigt
exakt densamma som när det gäller häktning,
vilken även enligt gällande rätt
och propositionsförslaget avbryter preskription.
Icke heller i detta fall föreligger
någon fullständig gärningsbeskrivning
vid den tidpunkt då preskriptionsavbrottet
äger rum, utan man får hänvisa
till det påföljande åtalet.

Det måste emellertid enligt min mening
vara fullt logiskt att delgivning för
misstanke avbryter preskription. Från
denna tidpunkt kan man ha anledning
att befara, att den misstänkte försöker
att undandra sig straff genom att hålla
sig undan. Ser man saken ur den misstänktes
synvinkel, blir han genom delgivningen
av misstanke uppmärksamgjord
på att han bör tillvarataga de bevismöjligheter
han kan vilja åberopa.
Förlängningen av preskriptionstiden kan
därför icke sägas innebära någon obillighet
mot honom.

Vad därefter beträffar invändningen,
att strafflagberedningens förslag allmänt
sett innebär en förlängning av preskriptionstiderna,
kan denna enligt min
mening icke väga tungt emot det starka
praktiska skäl som talar för förslaget.
Dessutom bör påpekas att både enligt
gällande rätt och enligt propositionen
finnes bestämmelser rörande förlängning
av preskriptionstiden då vederbörande
under löpande preskriptionstid begått
annat grövre brott. Dessa bestämmelser
leder i många fall till ganska egendomliga
konsekvenser. T. ex. i de bekanta
Lundqvistmålen var åtal i en domstol beroende
av huruvida en tidigare meddelad
men överklagad dom skulle fastställas
av de högre instanserna eller icke.
Dylika konsekvenser synes mig vara
mycket mera anmärkningsvärda än de
svårigheter av säkerligen mera teoretisk
än praktisk beskaffenhet som kan förväntas
vid ett genomförande av strafflagberedningens
förslag. Här är det framför
allt fråga om ett praktiskt problem

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

och att undvika att, såsom i ett flertal
fall skett, samhällets reaktion blir ställd
åt sidan genom en kurragömmalek, som
etableras av för brott misstänkta personer.

Justitieministern har även åberopat,
att problemet beträffande en viss grupp
av brott, nämligen brott enligt skattestrafflagen,
lösts genom en speciell lagstiftning
om förlängd preskriptionstid
för vårdslös deklaration, men det gäller
bara denna speciella grupp, och problemet
kvarstår beträffande många andra
fall av betydligt allvarligare karaktär.

Med detta får jag, herr talman, yrka
bifall till den reservation som fogats vid
bestämmelserna i 35 kap. 1—3 §§ och 36
kap. 9 § brottsbalken.

Jag har biträtt reservationer även i ett
par mindre frågor. Det gäller först villkorlig
frigivning. Den fråga som här aktualiserats
i motioner och reservation är
inte föranledd av någon nyhet i brottsbalken,
som i det avseendet överensstämmer
med gällande rätt. Vi reservanter
har emellertid ansett det oegentligt att,
om en domstol ådömt ett frihetsstraff om
t. ex. tolv månader, verkställigheten skall
avbrytas genom s. k. obligatorisk villkorlig
frigivning efter tio månader alldeles
oavsett hur vederbörande uppträtt under
strafftiden. Det måste anses riktigare att
avkortning av den utdömda strafftiden
skall medges endast på grund av ett gott
uppförande. En annan sak är att, även
om straffet avtjänas till fullo, någon
form av eftervård i allmänhet är motiverad.
I detta avseende kräver vårt förslag
viss ytterligare utredning, och härom
har förslag framställts i den vid 26
kap. 6 och 7 §§ fogade reservationen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
även till denna.

Sedan har vi frågan om åtalsregler vid
förolämpning. Jag ber, herr talman, att
i korthet få yrka bifall till den vid 5 kap.
5 § fogade reservationen rörande åtalsreglerna
vid förolämpning. Vi reservanter
anser att i många fall den som blivit
utsatt för en svår förolämpning kan vara
i lika stort behov av åklagar- och polismaktens
stöd som den som blivit förtalad.
Den restriktiva utformningen av

åtalsreglerna torde vara tillräcklig för
att åstadkomma att polisen inte skall behöva
ägna mycken tid åt fall där det
inte finns något allmänt intresse att tillvarataga.

Jag vill slutligen säga några ord angående
utskottets förslag beträffande paragrafen
om tillgrepp av fortskaffningsmedel,
vilket berördes av justitieministern
i början av denna debatt.

Jag vill då först påpeka att — såsom
väl har framgått tidigare här under debatten
— det inte är fråga om avgränsning
av det straffbara området, utan bara
fråga om huruvida en något strängare
straffskala än för enkelt egenmäktigt förfarande
skall tillämpas.

Fortskaffningsmedel finns ju av olika
slag, och särskilt kan det ekonomiska
värdet vara starkt varierande. Även om
de motordrivna fortskaffningsmedlen
vanligen är dyrbarare än övriga, så är
detta visst inte alltid fallet. Segelbåtar är
t. ex. ofta dyrbarare än bilar och motorbåtar.
Men jag menar att det över huvud
taget inte är värdet som bör åberopas för
att man för detta brott skall fastställa en
något högre straffskala, utan den situation
som ägaren eller innehavaren ställs
i genom att han frånhändes sitt fortskaffningsmedel.
Ur denna synpunkt kan
cyklar och roddbåtar anses vara lika viktiga
som mopeder och motorbåtar, och
jag menar att det skulle vara ett utslag
av en demokratisk princip om man behandlade
alla fortskaffningsmedel lika
och inte särskilt privilegierade de motordrivna.

Justitieministern menade att propositionsförslaget,
som begränsar paragrafens
tillämplighetsområde till motordrivna
fortskaffningsmedel, skulle föranleda
mindre gränsdragningsproblem än det
förslag som utskottet har framlagt. Jag
är av rakt motsatt åsikt: jag tror att
gränsdragningen mellan motordrivna
och icke motordrivna fortskaffningsmedel
kan vara väl så svår. Dessutom gäller
det fall som är av mera praktisk beskaffenhet
än de exempel som anfördes
på svårigheterna med gränsdragning
mellan fortskaffningsmedel och andra
saker. Jag skall bara erinra om de pro -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

blem som redan nu i andra sammanhang
föreligger beträffande t. ex. mopeder
med påstått oanvändbara motorer.
Med det nya förslaget tillkommer exempelvis
problemen med rodd- och segelbåtar
som är mer eller mindre permanent
utrustade med utombordsmotorer.
Där tror jag att inte heller den skrivning
som finns i reservanternas förslag
kan ge någon lämplig ledning.

Jag ber sålunda att i detta avseende
liksom beträffande alla delar av brottsbalksförslaget
som jag inte här har berört
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr ARVIDSON (h):

Herr talman! Jag vill i likhet med övriga
talare uttrycka min tillfredsställelse
över att detta brottsbalksförslag har hunnit
så långt som det nu har gjort och att
vi står inför ett avgörande.

Om det tillätes mig skulle jag sedan
också vilja säga, att den trevliga ton som
utskottets fru ordförande och herr vice
ordförande har anlagt i utskottet vid
våra sammanträden har varit välgörande
och gjort det litet lättare för en lekman
bland en mängd jurister.

•lag har egentligen begärt ordet endast
för att framföra några synpunkter på de
till utskottets utlåtande fogade reservationerna
dels vid 35 kap., som avser bortfallande
av påföljd, dels också vid D i
utskottets hemställan, som avser frågor
rörande kortvarigt frihetsstraff.

I fråga om bortfallande av påföljd
frarnhålles i motion 11:639, att de i gällande
strafflag och i brottsbalksförslaget
angivna tiderna för åtalspreskription
räknas från den tidpunkt då den misstänkte
häktats eller erhållit del av åtal
för brottet.

Herr Alexanderson har redan utvecklat
vissa synpunkter när det gäller denna
fråga på ett sätt som egentligen gör
det överflödigt för mig att uppehålla mig
vid den, men jag vill ändå understryka att
det ju innebär att en person, som inom de
angivna tiderna delgivits misstanke om
brott, för vilket häktning ej kan ifrågakomma,
genom att undanhålla sig under

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
en viss del av preskriptionstiden eller
genom att förhala tidpunkten för delgivning
av åtalet kan undandraga sig straff
för ett brott som han gjort sig skyldig
till. För min del anser jag detta vara en
mycket allvarlig sak, i synnerhet som
den ene samhällsmedborgaren kanske
bättre känner till möjligheten att genom
kryphål komma undan än den andre gör.
Jag finner såväl nu gällande ordning som
den föreslagna vara stötande. Jag anser
det i högsta grad vara påkallat, att det
föreligger ett rättsmedel mot den misstänktes
möjligheter att komma undan.

Jag ber därför, herr talman, att i denna
del få yrka bifall till den av herr PerOlof
Hanson m. fl. vid detta kapitel fogade
reservationen.

I vad avser frågan om kortvarigt frihetsberövande
avstyrker utskottets majoritet
den utredning, som motionärerna
i motion II: 640 önskar. Jag måste
säga att jag finner detta beklagligt. Först
och främst rör det sig om en ytterst viktig
fråga, och vidare kan den som läser
alla remissvar lätt konstatera de många
skiftande uppfattningar som förekommer
i dessa svar. Ingen kan väl heller undgå
att lägga märke till den stora tveksamhet,
som förmärkes så snart denna
fråga diskuteras. Under sådana förhållanden
tycker åtminstone jag, att det
skulle ligga bra till för att en utredning
kom till stånd, som allsidigt och förutsättningslöst
tog itu med dessa problem.

I propositionen erinras om att i olika
sammanhang framförts tanken på att i
vårt reaktionssystem införa arreststraff
för ungdomar. Första lagutskottet gjorde
förra året en studieresa till Hamburg
och London och hade därvid tillfälle att
studera olika reaktionsformer. Jag tanter
på »Jugendarrest» i Hamburg och
»Detention centre» i London. Även om
dessa mönster kanske inte helt lämpar
sig för våra förhållanden, kan jag inte
komma ifrån att det var en hel del som
jag gillade. Det var på båda ställena en
mycket sträng disciplin, och åtminstone
i London rådde en mönstergill ordning
in i minsta lilla detalj, och sådant tycker
jag inte skadar. Jag är av den bestämda
uppfattningen att något stramare tyglar

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. in.
inte alls skulle skada, åtminstone inte
när det gäller de värsta av de unga
brottslingarna. Man kan ju fråga sig om
det inte skulle vara möjligt att skärpa ingripandet
mot de unga, som gjort sig
skyldiga till brott, och låta dem och deras
kamrater omedelbart efter brottets
upptäckt få ett påtagligt bevis om det
allvar varmed samhället betraktar deras
gärningar, t. ex. ett arreststraff under ett
par dagar med skyldighet för åklagare
att omgående pröva beslutet. Jag tror
att det är ytterst angeläget att allt kortvarigt
frihetsberövande följer snabbt på
brottet, vilket jag anser manar mer till
eftertanke.

Jag vill i detta sammanhang gärna erinra
om hur man i England tog hand om
unga lagöverträdare i 15—16-årsåldern
när det blev fråga om kortvarigt frihetsberövande.
Så snart man kom på någon
liten stöldliga, tog polisen kontakt med
föräldrar och rektor, och så skickade
man vederbörande till en skola, avsedd
för kortvarig vistelse. Varje lördag under
12 veckor skulle vederbörande inställa
sig mellan klockan 14 och 16 på
denna anstalt. Märk väl att alla fotbollsevenemang
i England går av stapeln mellan
klockan 14 och 16. Det var således
en tråkig tid att inte få vara fri. Det blev
alltså ett frihetsberövande under 24 timmar.
Ungdomarna fick första gången genomgå
en läkarundersökning och fick
litet gymnastik. Nästa gång fick de skriva
en uppsats om sin hobby ■— säkerligen
en utmärkt test -— och gången därpå
fick de lära sig hur man skall sköta
ett verktyg. Därefter var de färdiga för
att börja i en verkstad och arbeta på
egen hand. Vi som besökte skolan hade
tillfälle att se en liten grupp som kom
till skolan för första gången och en grupp
som lämnade skolan efter att ha fullgjort
sina 24 timmar. Jag får säga att jag tyckte
det var en väsentlig skillnad.

Förvisso finns det många sätt att kortvarigt
beröva ungdomar friheten, och jag
tror att detta är någonting att tänka på.
Härmed har jag, herr talman, också
framlagt några synpunkter på det kortvariga
frihetsberövande!. Låt mig till
slut endast säga, att det synes mig ytterst

angeläget att vi i denna fråga kommer
in på rätt spår. Det gäller att med fast
hand föra in ungdomen på rätta vägar.
Inga offer får heller anses vara för stora
när det gäller att komma till rätta
med problemen. Därför vill jag varmt instämma
i motionärernas begäran om en
allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan.

Jag ber sålunda att få yrka bifail till
reservationen under denna punkt och i
övrigt bifall till utskottets utlåtande.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Sedan herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet inför
kammaren redovisat bakgrunden till
detta lagverks tillkomst, lagverkets huvudsakliga
innehåll samt förekommande
avvikelser jämfört med gällande rätt,
kan jag väsentligen begränsa mig till att
säga något om sådana detaljer som under
utskottsbehandlingen föranlett meningsskiljaktigheter.

Låt mig dock först säga att när utskottet
skriver: »I och med framläggandet
av det fullständiga förslaget till brottsbalk
står det omfattande reformarbete på
det centrala kriminalrättsliga området,
som förberetts och till dels redan genomförts
under senare decennier, nu inför
sin avslutning», så är utskottet medvetet
om att det under senare år inledda
forskningsarbetet på detta område relativt
snart kan komma att motivera ändringar
i den nu föreslagna brottsbalken.
Detta hindrar dock icke att det är riktigt
när utskottet konstaterar, att utskottet
vid sin granskning funnit att förslaget
som helhet är ytterst förtjänstfullt i
såväl formellt som materiellt hänseende
och vill tillstyrka att förslaget i huvudsak
oförändrat antages av riksdagen. Jag
vill även inför denna kammare -— utskottets
ordförande är ju ledamot av
medkammaren — ha understrukit detta
utskottets uttalande.

Härefter övergår jag till att säga några
ord om de vid utlåtandet fogade reservationerna.
Vi observerar då först att
några blanka reservationer är fogade till
utlåtandet. De kan inte gärna ge någon

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

ledning vid rättstillämpningen, och det
finns därför knappast anledning att dröja
vid dem. Emellertid bör kanske ett
litet undantag göras för den blanka reservation
som fröken Mattson fogat till
1 kap. 6 §, eftersom den reservationen
troligen anknyter till en motion av henne
i denna kammare och av fröken
Bergegren m. fl. i medkammaren beträffande
reglering av påföljd för flera brott.

Motionärerna vänder sig mot att som
påföljd för något brott skall kunna, då
särskilda skäl därtill äro, dömas till
skyddstillsyn och samtidigt för viss del
av brottsligheten till fängelse. Motionärerna
anser, såsom fröken Mattson anförde,
att då skyddstillsyn kan inledas
med anstaltsvistelse, så finns ingen anledning
att för andra brott i sammanhanget
döma till fängelse. Jag förstår
emellertid att motionären här nöjt sig
med en blank reservation -— bifall till
motionsyrkandet skulle kunna få ett resultat
rakt motsatt det avsedda. Därest
nämligen något av brotten är av den
svårighetsgraden att till fängelse bör dömas,
skulle ju ett bifall till motionsyrkandet
medföra att domstolarna var förhindrade
att för ett lindrigare brott i
sammanhanget döma till skyddstillsyn.
Resultatet kunde alltså bli inte vad motionärerna
avsett •— en kortare anstaltsvistelse
— utan att för samtliga brott
sammantaget dömes till längre fängelsestraff.

I den av herr Ferdinand Nilsson till
5 kap. avgivna reservationen har jag inte
kunnat finna någon avvikelse från utskottets
förslag, och jag förbigår därför
åtminstone tills vidare denna reservation.

Den vid samma kapitel av herr PerOlof
Hanson m. fl. antecknade reservationen
innebär däremot, såsom herr
Alexanderson redan antytt, en saklig
ändring i 5 §, så att förolämpning skulle
i likhet med förtal falla under allmänt
åtal. Som motivering anföres och anförde
herr Alexanderson bl. a., att även
den förolämpade kan vara i behov av
allmänne åklagarens stöd vid ansvarstalan
inför domstol samt möjlighet till

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
polisutredning i ärendet. Jag vill i det
sammanhanget endast säga, att när det
gäller rena förolämpningsbrott krävs väl
inte så mycket polisutredning -—• om någon
träter på en bakgård och förolämpar
en annan, så är det kanske bäst att
det blir så litet polisutredning som möjligt
i ärendet, och skulle till förolämpningen
även kunna fogas förtal, blir ju
reglerna om förtal tillämpliga. Utskottet
har därför inte ansett sig kunna resa någon
invändning mot att förolämpningsbrotten
får utgöra rena målsägandebrott.

6 kap. handlar som bekant om sedlighetsbrotten,
och detta kapitel är ett
av dem som mest uppmärksammats såväl
i motioner och reservationer som i
den allmänna diskussionen. Det är väl
främst två ting som diskuterats i sammanhanget.
Dels är det våldtäkt inom
äktenskap och dels är det gatuprostitutionen
i vad gäller flickor under 18 år.
Utskottet har inte utan vidare avvisat
motionärernas invändningar, men det
har naturligtvis gällt att väga olika argument
mot varandra.

Att i propositionen våldtäktsbrott inom
äktenskapet icke undantagits beror ju på
principen att värna individens integritet
även i sexuellt hänseende. När det emellertid,
som i denna fråga, uppkommer
meningsskiljaktigheter, ligger det alltid
frestande nära till hands att förstora upp
meningsskiljaktigheterna. Jag läste sålunda
i en kvällstidning i förra veckan
ett referat av en reservation till det
utskottsutlåtande vi nu behandlar. Att
reservationen inte har influtit i utlåtandet
sammanhänger med att vederbörande
ledamot icke deltagit i behandlingen
av ärendet i utskottet. Enligt referatet
skulle det emellertid i detta kapitel vara
en nyhet, att en hustru skulle få möjlighet
att väcka åtal mot sin make för
våldtäkt, vilket inte skulle vara möjligt
enligt gällande rätt. Jag får då säga att
enligt ordvalet är påståendet riktigt,
men när det däremot gäller gärningens
beivrande är jag inte övertygad om att
skillnaden är lika stor mellan det föreliggande
förslaget och gällande rätt. De

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
gärningar inom äktenskapet som här avses
skulle väl enligt gällande rätt kunna
bedömas som rättsstridigt tvång.

I detta kapitel, 1 §, talas i första stycket
om våldtäkt. I andra stycket heter
det: »År brottet med hänsyn till kvinnans
förhållande till mannan eller eljest
att anse som mindre grovt, dömes för

våldförande----» och då enligt en

lägre straffskala än i första stycket. Som
exempel på fall då brottet är att anse
som mindre grovt och därför bör bedömas
som våldförande angives i förarbetena
bl. a. då kvinnan föranlett eller tilllåtit
vissa närmanden från mannens
sida.

För att inga missförstånd skall behöva
uppkomma har utskottet i sin skrivning
understrukit, att då det gäller dylika gärningar
inom äktenskapet bör dessa regelmässigt
vara att bedöma som våldförande,
eller med andra ord att kapitlet
skall ges en restriktiv tillämpning. Detta
är också vad reservanten slutligen
kommer fram till i sitt yrkande. Med en
restriktiv tillämpning blir skillnaden,
vågar jag säga, mellan propositionens
förslag och gällande rätt inte alltför stor.
Fröken Mattson skriver emellertid i sin
reservation — hon tryckte också särskilt
på det i sitt anförande — att utskottet
i visst hänseende har vidgat begreppet,
nämligen när det gäller vanmakt.
När jag först läste fröken Mattsons
reservation föranledde den mig att gemensamt
med utskottets sekretariat noggrant
gå igenom utskottets skrivning,
och vi har icke kunnat finna att utskottets
skrivning innebär någon utvidgning
av begreppet vanmakt. Vad utskottet
skrivit är ett enkelt konstaterande, att
i vissa situationer kan här berörda brott
komma att bedömas efter 2 §. Jag nämner
detta för att inga missförstånd på
denna punkt skall behöva uppkomma.

Bestämmelserna i 8 och 9 §§ att den
som mot ersättning skaffar sig tillfällig
könsförbindelse med någon som är under
18 år vänder sig motionärer och reservant
emot, bl. a. med den motiveringen
att bestämmelsen kan skapa utpressningssituationer
gentemot kunden.
Ja, redan anlitandet av gatuprostitutio -

nen kan väl skapa utpressningssituationer,
och i vilken mån bestämmelserna i

8 och 9 §§ kan öka dessa möjligheter till
utpressning mot kunden vågar jag inte
ha någon alltför bestämd mening om.
Paragraferna har emellertid tillkommit
som ett led i bekämpandet av ungdomsbrottsligheten
och inte minst som ett
skydd mot frestelsen för unga flickor
att hänge sig åt gatuprostitutionen. Med
tanke på detta goda syfte har utskottet
icke velat motsätta sig bifall till 8 och

9 §§ i detta kapitel. En nyhet är detta
emellertid, och en nyhet bör ju alltid tilllämpas
restriktivt. Utskottet understryker
därför att för lagrummets tillämpning
bör krävas att fråga är om verklig
ersättning. Man skriver alltså därmed
bort restaurangmiddagar, bilskjutsar
o. d. Efter denna skrivning om restriktiv
tillämpning tillstyrker utskottet 6
kap. i dess helhet.

Vid 25 kap. 2 § har herr Ferdinand
Nilsson en reservation, där han i anledning
av ett motionspar yrkar sådan ändring
av paragrafen, att då skadestånd utdömes
samtidigt med dagsböter, dagsböter
belopp därefter jämkas. Syftet med
den föreslagna ändringen skall väl vara
att därest dagsbotsbeloppet blir lägre,
motsvarande ökade möjligheter skulle
uppkomma för den skadelidande att utfå
skadestånd.

I likhet med departementschefen anser
utskottet det betydelsefullt, att den
som genom brott förorskat skada i möjlig
och lämplig utsträckning förmås att
ersätta skadan. Tyvärr uppnår man emellertid
icke detta resultat bäst på det sätt
som föreslås i motionen och i herr Nilssons
reservation, främst därför att det
ingalunda alltid är så att ansvarsfrågan
och skadeståndsfrågan avgörs vid samma
tillfälle. Ofta täckes skadeståndet av
någon försäkring, ofta måste skadeståndsfrågan
av vissa skäl skjutas på
framtiden, och någon gång förekommer
till och med att överenskommelse kan
träffas om skadestånd innan ansvarsfrågan
avgöres. Ett bifall till herr Nilssons
reservation skulle alltså kunna få
till resultat, att om någon frivilligt åtog
sig att erlägga skadestånd innan ansvars -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

frågan avgjorts, skulle han kunna dömas
till hårdare dagsböter än den som tredskades
och vägrade att göra upp förrän
domstolen ålagt honom skadestånd. Det
har väl ändå inte varit avsikten med motionen?
Utskottet anser därför att motionärernas
önskemål kan uppnås genom
reformer på verkställighetsplanet, och
sådana ändringar är för närvarande under
lagberedningens prövning.

Vid 27 kap. 5 § har samma reservant
en reservation med nära anknytning till
det nyss sagda. Han föreslår där en ändring
i paragrafens andra stycke, och till
den ändringen skall jag helt kort nöja
mig med att säga, att vad herr Ferdinand
Nilsson med den ändringen vill uppnå,
kan målsägarna uppnå genom att hänvända
sig till åklagaren.

26 kap. handlar om möjligheterna att i
vissa fall döma den som är under 18 år
till fängelse. Vid detta kapitel har fogats
två reservationer, en av herr Ferdinand
Nilsson, vari yrkas bifall till propositionen
oförändrad, samt en av fröken Mattson,
som hon noggrant har motiverat
här i kammaren och vari yrkas den ändringen,
att den som är under 18 år ej
må dömas till fängelse. Denna fråga har
väl tilldragit sig särskilt intresse i den
allmänna debatten, och trots att herr
Alexanderson redan ganska utförligt har
redogjort för utskottets ståndpunkt, nödgas
jag ytterligare säga ett par ord. Om
man skulle döma av vissa presskommentarer
tycks det nämligen ha uppkommit
väsentliga missförstånd om vad utskottet
ansett på denna punkt. Det utgör ett exempel
på hur meningsmotsättningar kan
uppförstoras och hur nyansskillnader kan
göras till stora motsättningar.

I en kvällstidning förekom sålunda en
artikel som väl kort kan sammanfattas
så, att det förslag som justitieministern
förelagt riksdagen i detta hänseende var
oacceptabelt. Nu hade emellertid första
lagutskottet putsat till förslaget så att
det kunde accepteras. Detta föranledde
i sill tur en morgontidning att skriva en
artikel, som helt kort kan sammanfattas
så, att statsrådet Kling lagt fram ett bra
förslag men att första lagutskottet om
icke förstört så i varje fall väsentligt för -

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
sämrat det. Det kan kanske därför vara
anledning att med några ord klargöra
hur utskottet sett på denna fråga.

Jag vill då säga, att utskottet i det
väsentliga har anslutit sig till den uppfattning
som justitieministern framlagt
i sitt anförande till statsrådsprotokollet
den 15 december 1961. Vad departementschefen
där uttalat är i huvudsak
följande. Beträffande de unga i åldern
under 18 år får frihetsberövande inom
kriminalvården äga rum endast i rena
undantagsfall och med ännu större återhållsamhet
än för närvarande. Tidigare
har det hänt att unga lagöverträdare
dömts till fängelse därför att de ej kunnat
få plats på ungdomsvårdsskola. Departementschefen
har med tanke på utbyggnaden
av barnavårdens resurser utgått
från att fängelse inte av det skälet skall
användas då brottsbalken trätt i kraft.
Redan nu har förhållandena ändrats till
det bättre. Det fåtal ungdomar under 18
år som det kan bli tal om att intaga på
anstalt inom kriminalvården är sådana
som från behandlingssynpunkt inte
lämpligen bör omhändertas på ungdomsvårdsskola.
För unga lagöverträdare, som
har begått mycket grova brott eller återfaller
gång på gång trots långvarig behandling
i ungdomsvårdsskola, kommer
som alternativ till fortsatt vård på ungdomsvårdsskola
främst ungdomsfängelse
i fråga. Den vårdmöjligheten öppnas enligt
brottsbalken även för den som är
under 18 år, och detta begränsar ytterligare
utrymmet för att använda vanligt
fängelse för det yngre klientelet.

Sammanfattningsvis anför departementschefen,
att utrymmet för ådömande
av fängelse beträffande de yngsta lagöverträdarna
genom brottsbalksförslaget
i hög grad inskränkes i jämförelse med
nuvarande förhållanden. Den utvidgade
möjligheten att ådöma ungdomsfängelse
och ungdomsvårdsskolornas utökade resurser
är två omständigheter, som departementschefen
särskilt framhåller härvidlag.
Han betonar ytterligare att brottsbalksförslaget
inte innebär, att enbart
hänsyn till allmän laglydnad får åberopas
för att ådöma fängelse i stället för
ett eljest motiverat omhändertagande på

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, ni. m.

ungdomsvårdsskola. Ett sådant omhändertagande
framstår nämligen regelmässigt
som en tillräckligt ingripande åtgärd
även från allmän synpunkt.

I stort sett har alltså utskottet kunnat
ansluta sig till dessa uttalanden av departementschefen.
Utskottet har emellertid
velat ytterligare understryka att
fängelse bör användas endast då omhändertagande
inom barnavården ej är
lämpligt. I första hand har utskottet
då tänkt på fall, där vederbörande barnavårdsmyndighet
sagt ifrån att man
inte kan ta hand om den unge inom barnavården
på ett ändamålsenligt sätt. Härutöver
har utskottet ansett att domstolen
bör ha möjlighet att döma till fängelse
om andra mycket starka skäl talar för att
omhändertagande inom barnavården ej
är lämpligt i det särskilda fallet.

Det torde ligga i sakens natur, att en
domstol som vill frångå vad barnavårdsmyndigheten
rekommenderat, måste i
domen utförligt redovisa sina skäl för att
döma till fängelse. Det kan vara fråga om
sådant som innehållet i ett läkarutlåtande
eller yttrande av föreståndare för
ungdomsvårdsskola, där den unge lagöverträdaren
tidigare varit intagen. Att
enbart hänsyn till den allmänna laglydnaden
ej kan åberopas som skäl för att
ett i och för sig motiverat omhändertagande
inom barnavården ej kommer till
stånd, det framgår av vad departementschefen
anfört,

Den ordning, som utskottet förordar,
medför givetvis, att barnavårdsmyndigheten
alltid skall höras, innan domstolen
avgör hithörande frågor.

Slutligen har utskottet då ansett, att
den stora återhållsamhet, som bör iakttagas
—• och som här poängteras — när
fängelse ifrågasattes för 15—17-åringar,
kommer till bättre uttryck, om orden
»särskilda skäl» i 26 kap. 4 § första stycket
utbytes mot »synnerliga skäl». Då utskottet
har kunnat föreslå denna ändring
med i stort sett samma motivering som
departementschefens motivering, måste
väl redan detta säga att det rör sig om
en nyansskillnad. Ändringen innebär
emellertid ett litet erkännande åt motionärernas
synpunkter.

Vid 26 kap. 6 och 7 §§ har herr PerOlof
Hanson m. fl. återigen avgivit en
reservation. Där vänder man sig mot den
obligatoriska villkorliga frigivningen.
Herr Alexanderson har här motiverat reservanternas
ståndpunkt.

Det vill emellertid synas som om reservanterna
efter utskottsbehandlingen
kommit på något bättre tankar. Under
utskottsbehandlingen röstade nämligen
reservanterna för bifall till ett motionsyrkande
om att obligatorisk villkorlig frigivning
skulle utgå ur lagförslaget, utan
att en motsvarighet till de olika former
av eftervård som propositionen innebär
upptagits i motionerna. Nu har väl motionärerna
insett denna brist och frånfallit
sitt yrkande om bifall till motionerna.
Reservanterna föreslår i stället,
att riksdagen i anledning av motionerna
hos Kungl. Maj:t anhåller, att förslag till
ändring av lagstiftningen rörande villkorlig
frigivning förelägges riksdagen.

När man vänder sig mot den obligatoriska
villkorliga frigivningen, bortser
man från de olika föreskrifter som närmare
reglerar den villkorliga frigivningen
och som innebär, att anstaltsvården
utbytes mot kriminalvård i frihet. Eftervården
får sin prägel av att den villkorligt
frigivne under en prövotid i regel
skall stå under övervakning och då har
att efterfölja vissa förhållningsregler.
Iakttager den frigivne inte vad som åligger
honom, kan den villkorligt medgivna
friheten förverkas och vederbörande
återintagas i anstalt. Utformningen av
frigivningen är avsedd att bidraga till
den frigivnes anpassning till samhället.
Redan av detta skäl synes den i propositionen
valda lösningen vara att föredraga.

Härtill kommer att genom beslut av
förra årets riksdag propositionens förslag
införlivades med nuvarande strafflagstiftning.
Erfarenheterna under den
hittills förflutna tiden torde icke vara
sådana att en annan lösning ter sig påkallad.

Vid 35 kap. kommer samma huvudreservant
m. fl. återigen med en reservation.
Den avser avbrott av preskription.
Herr Alexanderson har också här redo -

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Nr 32

gjort för vad de olika ordningarna innebär.
Jag kan därför nöja mig med att
säga, att det kan anföras skäl för båda
förslagen. Reservanternas förslag förordades
på sin tid av processlagberedningen
och förelädes riksdagen, men
riksdagen antog då i stället den ordning
som är gällande rätt och som nu föreslås
i propositionen. Om nu riksdagen här
skulle följa reservanterna, skulle man ju
kunna säga att det gör detsamma vilken
ståndpunkt departementschefen än intar
i denna fråga, ty riksdagen har ändå en
annan mening.

Att strafflagberedningen i sitt slutbetänkande
åter tog upp den ordning som
reservanterna rekommenderar berodde
inte minst på att man ville skapa ökade
möjligheter att beivra vissa deklarationsbrott,
en motivering som jag för min del
har mycket svårt att motsätta mig. Sedan
strafflagberedningen avlämnat sitt betänkande
antog emellertid — som också herr
Alexanderson erinrat om — förra årets
riksdag en särskild reglering av vissa
preskriptionsfrågor vid brott mot skattestrafflagen.
Därmed kan man säga att
strafflagberedningens motivering har
minskat i styrka.

Svagheten med reservanternas förslag
är, att ett bifall kan medföra betydande
förlängning av preskriptionstiderna, i
vissa fält med femton till trettio år. När
jag närmare funderat på detta har jag
gjort den reflexionen, att det kanske ändå
varit motiverat att, när man rekommenderar
denna ordning, överväga någon
motsvarighet till 5 kap. 17 § i gällande
strafflag för att på det sättet åtminstone
i de allra flesta fall möjliggöra en kortare
förlängning av preskriptionstiderna.

Jag har emellertid kommit fram till att
övervägande skäl talar för bifall till propositionens
förslag. I detta sammanhang
skulle jag ju kunna säga vad herr Ferdinand
Nilsson ofta upprepade i utskottet,
nämligen att det bör väl ändå finnas en
bestämd gräns, där preskriptionen inträder.

Slutligen föreligger ytterligare en reservation
av herr Per-Olof Hanson m. fl.,
vilken utmynnar i yrkandet att riksdagen
i anledning av höger- och folkparti 7

Första kammarens protokoll 1962. Nr 32

Ang. förslag till brottsbalk, in. in.
motioner skulle hos Kungl. Maj :t anhålla
om en allsidig och förutsättningslös utredning
av frågan om ett kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare.
Såväl herr Alexanderson som herr Arvidson
har yrkat bifall till denna reservation.

I det nu föreliggande brottsbalksförslaget
har emellertid som väl kammaren har
märkt fröken Mattson ett flertal reservationer,
där hon vänder sig emot ett frihetsberövande
av ungdomar, i vissa fal!
kortvariga frihetsberövanden, och detta
måste väl ändå tyda på att förslaget inte
är alldeles fritt från möjligheter till kortvarigt
frihetsberövande av ungdom. Därtill
kommer att barnavårdsnämnderna
enligt den nya barnavårdslagen har vissa
möjligheter till kortvariga frihetsberövanden
av ungdom. Tidigare hänvisade
man ofta, när det gällde förslag om kortvariga
frihetsberövanden, till de tyska
och engelska bestämmelserna. I anslutning
till behandlingen av detta lagärende
i utskottet gjorde utskottet en studieresa
till dessa båda länder för att bl. a. studera
denna reaktionsform. Även om uppfattningarna
om denna var något delade,
visade det sig emellertid efter denna studieresa,
att utskottet ändå var enigt om
att det system som tillämpas i dessa båda
länder inte utan vidare kunde överföras
till vårt land. Under alla omständigheter
bör man avvakta erfarenheten av det påföljdssystem
för unga lagöverträdare som
nu föreslås i brottsbalken i förening med
den nya barnavårdslagen. Enligt utskottets
mening föreligger sålunda icke anledning
att företa den av motionärerna
och reservanterna önskade utredningen.

Herr talman! Av vad jag hittills har
sagt torde framgå, i varje fall har det
varit min avsikt att det skulle framgå, att
jag är beredd att på alla punkter yrka
bifall till utskottets hemställan.

Det föreligger emellertid ytterligare en
reservation som jag hittills gått förbi,
nämligen till 8 kap. 7 §, där utskottet
gjort en utvidgning och där jag och sex
andra av utskottets ledamöter anmält en
reservation. Det rör sig som bekant om
den paragraf som avser tillgrepp av fortskaffningsmedel.

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 fm.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Här föreslår utskottsmajoriteten utvidgning
på det sättet att alla slags fordon
skulle falla under bestämmelsen om
tillgrepp av fordon. Jag måste nu säga,
att jag skulle ha lättare att förstå dem,
om de i stället hade yrkat att paragrafen
borde utgå ur lagförslaget, ty den skapar
vissa gränsdragningsproblem. Det är inte
på det sättet, att tillgrepp av fordon icke
beivras om denna paragraf icke finns.
Det bedöms då antingen som stöld eller
enligt paragrafen om egenmäktigt förfarande.
Jag kan emellertid å andra sidan
förstå att i propositionen intagits en särskild
paragraf om tillgrepp av motorfordon
och motordrivna fortskaffningsmedel
för att därmed markera att dessa tillgrepp
är av sådan svårhetsgrad, att de
icke enbart bör bedömas som egenmäktigt
förfarande.

Så länge man nöjer sig med att tala
om motordrivna fortskaffningsmedel kan
det anföras starka argument för paragrafens
införande. Man kan exempelvis säga
att det här oftast rör sig om stora värden
och om värden som ofta förstörs i
samband med det olovliga brukandet.
Man kan också säga att det sätt, på vilket
dessa tillgripna fordon framförs i trafiken,
ofta utgör en fara för övriga trafikanter,
och man kan vidare anföra att
tillgrepp av motorfordon ofta sker för att
främja en brottslig gärning, exempelvis
stöldturnéer. Man kan enligt min uppfattning,
så länge man håller sig inom
begreppet motordrivna fordon, hålla en
någorlunda klar avgränsning. Om man
emellertid som utskottsmajoriteten här
gör, för in alla slags fortskaffningsmedel
— cyklar och som departementschefen
framhöll skidor och sparkstöttingar — så
kan ju inte längre denna starka argumentering
anföras för paragrafens införande.
Tillgripandena medför inte den fara i
trafiken som de tillgripna motorfordonen
utgör, och man kan såvitt jag förstår också
skapa svåra avgränsningsproblem. Departementschefen
har väckt frågan om
skidor är sådana fortskaffningsmedel.
Jag skulle kunna säga att skidor troligen
är fortskaffningsmedel i Norrland men
knappast i södra Skåne. Var går gränsen?
I småländska höglandet? Här skapas

gränsdragningsproblem i många hänseenden.

Reservanterna har kommit till den
uppfattningen att propositionens förslag
här är bättre genomtänkt än utskottets
förslag. Ett bifall till propositionen innebär
ju inte som jag inledningsvis nämnde,
att ett olagligt brukande av dessa
smärre fortskaffningsmedel inte kan beivras.
Det kommer att bedömas antingen
som stöld eller som egenmäktigt förfarande.

Herr talman! Med dessa ord vill jag
alltså yrka bifall till samtliga punkter i
utskottets utlåtande med undantag av
8 kap. 7 §, där jag ber att få yrka bifall
till den vid denna paragraf avgivna reservationen.

På framställning av herr talmannen
beslöts, att den fortsatta överläggningen
i förevarande fråga ävensom handläggningen
av återstående ärenden på föredragningslistan
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 372, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående godkännande av 1962
års internationella veteavtal.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 33 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse nr 373,
till Konungen angående val av suppleant
för bankofullmäktig,

dels ock till riksdagens förordnande
nr 374, för herr Elis Birger Nilsson att
vara suppleant för en av riksdagens fullmäktige
i riksbanken.

Justerades protokollsutdrag för detta
sammanträde, varefter kammaren åtskildes
kl. 17.18.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

Onsdagen den 21 november eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30

Ang. förslag till brottsbalk, m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
första lagutskottets utlåtande nr 42.

Herr ALEXANDERSON (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skulle bara vilja ta
upp till debatt något av vad herr Ahlkvist
sade angående brottet tillgrepp av
fortskaffningsmedel. Han anförde olika
grunder som han menade var utslagsgivande
för kvalificering av detta brott, så
att det skulle behandlas strängare än
andra. Han talade därvid om riskerna i
trafiken.

Jag har faktiskt inte fattat detta som
ett slags trafikbrott, utan som något som
skall ses ur mera strafflagsrättsliga synpunkter.
Jag anförde i mitt föregående
yttrande, att det jag fann kvalificerande
var att man ställde målsägaren utan hans
fortskaffningsmedel, vilket i dagens samhälle
många gånger kommer att ställa
honom i en mycket tråkig situation.

Den gränsdragning, som skett i propositionen
och som herr Ahlkvist talade
för, leder också till att det blir mycket
egendomliga gränsdragningar, särskilt
när man talar om olika slag av båtar.
Rena segelbåtar faller utanför, men så
snart båten har en hjälpmotor faller den
under detta begrepp. Enligt reservanternas
skrivning sker detta t. o. m. om det
ligger en utombordsmotor i en låda i båten,
så att man kan ta upp motorn och
sätta på den. Det tycker jag är alltför
tillfälliga grunder för en gränsdragning,
för att inte tala om vilket intryck det
gör på allmänheten, när man gör sådana
gränsdragningar.

De psykologiska skäl, som justitieministern
talade för som grund för detta
stadgande, talar enligt min uppfattning
mera för att man skall behandla alla fort -

skaffningsmedel lika. Det är ett utslag av
satsen likhet inför lagen, enligt min uppfattning.

Herr AHLKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Alexanderson anmärkte
mot att jag nämnde de svårigheter
i trafiken som kan åstadkommas av
dem som tillgriper motorfordonen. Jag
använde inte detta som motivering för
att dessa tillgrepp skulle betraktas som
trafikbrott, utan som motivering för att
denna paragraf passar dåligt in i detta
brottsförslag. Men när det gällde brott
av denna svårighetsgrad kunde man motivera
det med de synpunkter jag anförde.
Det var hela tiden min motivering i
det sammanhanget, och den har herr
Alexanderson inte på någat sätt kunnat
vederlägga.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag skulle först vilja ge
uttryck åt min besvikelse och mitt beklagande
över att kammaren fått så kort
tid på sig att sätta sig in i detta stora
och viktiga utlåtande.

Själv skall jag som flitig motionär, som
vållat utskottet åtskillig möda, be att få
framföra mitt tack. Utskottet har t. o. m.
på en punkt tillmötesgått mig helt och
på vissa andra avfärdat mina yrkanden
i tämligen välvilliga ordalag. Så långt är
jag alltså tacksam.

Men helt nöjd förmår jag inte vara.
Vad jag mycket beklagar är, att utskottets
majoritet inte sällan tycks ha tvekat
inför det engagemang som krävs för en
mera ingående kritik av propositionen,
även om denna innehåller mycket, som
redan prövats, och annat som utgör väl
motiverade förbättringar och förenklingar.
Det är sålunda inte förvånande,
att statsrådet anmäler belåtenhet.

För en mera inträngande kritik krävs
kraftigare engagemang. För min del är

100

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

jag glad över den ståndaktighet, som
främst fröken Mattson visat och särskilt
för att hon vidhållit kravet på att ungdomar
under 18 år skall omhändertas av
barnavårdsnämnderna och inte dömas
till vanligt fängelse. Även om vår fängelsevård
på senare tid avsevärt förbättrats,
är det kusligt att tänka sig att i dag sitter
27 barn eller ungdomar i vanligt fängelse,
alltså unga människor i åldern mellan
15 och 18 år. Miljön där är så uppenbart
olämplig. Är dessa ungdomar redan förhärdade,
blir de inte bättre i den miljön,
och är de det inte, riskerar de att i
fängelset utvecklas i olycklig riktning.
Fråga gamla fängelsekunder, eller lägg
märke till deras reaktion då de möter en
ung människa på väg till fängelse. Bland
återfallsförbrytarna finns just den typ,
som tidigt lärt känna fängelsemiljön och
som inte haft kraft att frigöra sig från
dess inflytande. Jag har som nämndeman
och journalist mött de nedbrutna
gamla fängelsekunderna liksom också
barn som dömts till fängelse. Den erfarenheten
är för min del avgörande.

Jag hade kunnat gå med på att man
fick utmäta fängelsedom efter det att
barnavårdsnämnd förklarat sig sakna
möjlighet att omhändertaga vederbörande.
Utskottet har emellertid genom tilllägget,
att fängelsestraff får förekomma
även »då fallet inte är lämpligt för omhändertagande»,
gått längre. Såvitt jag
kan förstå öppnar man med dessa ord
möjlighet till fortsatt kompetensstrid
mellan domstol och barnavård. Det är
tillfredsställande att vice ordföranden
här har sagt, att barnavårdsnämnd alltid
skall höras innan dom avkunnas, men
jag efterlyser en tydligare skrivning på
denna punkt.

Kompetensstriden mellan domstol och
barnavårdsnämnd har alltid varit och
förblir olustig, och den ungdom som behöver
hjälp för att återanpassa sig i samhället
berövas härigenom ett stöd. I stället
för ett snabbt verkställande av straffet
fördröjs det genom dessa stridigheter
och därigenom handlar man också i strid
med andan i barnavårdslagen. Det blir
ytterligare ett skäl för mig att yrka bifall

till den reservation som fröken Mattson
har avgivit vid 26 kap. 4 §.

I detta sammanhang måste jag konstatera
att utskottet har varit påfallande försiktigt
vad gäller varje språklig ändring.
Visserligen hänvisar man till att expertis
har tillfrågats, men driver man detta resonemang
alltför långt blir resultatet, såvitt
jag kan se, att det mesta arbete som
sker här i huset blir överflödigt. Vi skall
väl som lekmän och med tanke på de lekmän
som kommer att beröras av lagstiftningen
ta ställning.

I en punkt har utskottet dock ansett
sig vilja göra en ändring, i det man i
stället för »särskilda skäl» satt in termen
»synnerliga skäl» för att fängelse
skall få förekomma beträffande ungdom
mellan 15 och 18 år.

Jag förstår att man med detta åsyftar
en större restriktivitet och det är jag
tacksam för, men jag vill gärna få denna
tolkning ytterligare bekräftad. Efter
vad som sagts mig i Göteborgs rådhusrätt
är man nämligen där inte utan vidare
benägen att göra den tolkningen. Där
brukar man ofta anse att termen »särskilda
skäl» väger tyngre än »synnerliga
skäl». Det kan möjligen bero på vanan
som gör att man där talar om »besynnerliga»
skäl.

Herr talman! Tillåt mig att uttala min
besvikelse över att utskottet inte velat
slopa 17 kap. 6 § om beljugande av myndighet.
Visserligen kan det förefalla betryggande
att man så starkt betonat, att
uppsåt skall finnas bakom beljugandet,
men här är jag rädd för att man får en
trygghet som kan bli skenbar.

Utskottet anser att det nu liksom 1948
bör finnas möjlighet att kriminalisera offentligt
spridande av falska uppgifter eller
osant påstående om det allmännas organ.
Man säger också, att i orostider kan
allvarliga skadeverkningar följa av
osann ryktesspridning. Jag ger utskottet
rätt i att denna fråga bör sättas in i detta
sammanhang. I fredliga tider kan man
ta till ganska kraftiga ordalag gentemot
myndigheter utan att kollidera med rättvisan.
Vad utskottet tycks glömma är att
den fria kritiken kan vara nödvändig

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

101

just i orostider. Men just då kan också
myndigheterna vilja skydda sina handlingar
från insyn och från kritik, och
just då kan de vilja betrakta som osanna
påståenden obehagliga sådana. Vid bevisföringen
torde det bli svårt för den enskilde
att komma med erforderliga bemötanden.

För att ta ett extremt exempel vill jag
nämna, att vi då Carl von Ossietsky i
början av 1930-talet stod inför domstol i
Tyskland påpekade han hur svårt det
var för honom att försvara sig, emedan
domstol och åklagare bestred att det stod
någon övertygelse bakom hans handling
att publicera uppgifter om riksvärnet,
vilka uppgifter man påstod vara lögnaktiga
och även landsförrädiska.

Jag medger att exemplet kan förefalla
extremt, men jag tror att det kan tåla att
begrundas. För att ta mindre extrema
exempel vet ju alla i denna kammare,
hur man under kriget väckte til! liv en
gammal paragraf i tryckfrihetsförordningen
för att komma misshagliga pressorgan
till livs. Hade man i slutet av 1920-talet eller i början av 1930-talet varnat
för att något sådant skulle kunna inträffa,
så tror jag inte att man hade blivit
trodd ens av de mest förutseende. Flertalet
hade betraktat en sådan varning som
obefogad. Ingen kan i dag förneka att de
erfarenheter, som vi gjorde då, visar hur
friheten sedan satt trångt. Ingen kan heller
förneka alt sanningen då satt ännu
mera trångt.

Jag fruktar att i en liknande situation
då läget på något sätt blivit spänt myndigheterna
kan frestas tillgripa 17 kap.
(i § för att tysta en obehaglig kritik, detta
i strid mot de intressen som tryckfrihetsförordningen
avser att skydda. Märk
väl, att kritiken i detta fall inte behöver
komma från journalistiken, utan lika
gärna kan komma från annat håll.

Jag tycker att utskottet drar fel slutsats
av den klokhet, som våra åklagare
visat genom att inte utnyttja det nuvarande
stadgandet. Utskottet drar av denna
klokhet slutsatsen, att stadgandet bör få
stå kvar. Jag drar motsatt slutledning,
herr talman, och ber att få yrka bifall

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

till motion nr 541 i denna kammare och
645 i andra kammaren.

Häri instämde fröken Nordström (fp).

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Med hänvisning till att
debatten har pågått ganska länge tror
jag att jag kan lova att fatta mig relativt
kort, så mycket mer som herr Alexanderson
har belyst och motiverat samtliga
de reservationer i utskottsutlåtandet
vid vilka mitt namn är fästat.

Jag skulle vilja göra den reflexionen,
att jag inte kan finna det nu föreliggande
lagförslaget revolutionerande. Jämför
man det med den lag som vi fick 1864,
vore det naturligtvis lämpligt att kalla
det så, men det har ju skett mycket under
resans lopp. En rad delreformer har
gått före, och förslaget kan väl i vissa
avseenden sägas innebära att man anpassar
lagparagraferna till gällande
rättspraxis.

Det har ändå varit ett mycket intressant
arbete i utskottet. Det har varit intressant
för oss lekmän att få konfronteras
med juristhjärnornas ansträngningar
att fånga livets mångfald i paragrafer.
Jag kom att tänka på ett uttalande
som nyligen gjordes av en ledamot av
den amerikanska högsta domstolen i ett
memorandum, fogat till ett utslag som
jag vill minnas gällde den amerikanska
lagstiftningen för att förhindra rasdiskriminering.
Han sade: »No single principle
can assure all complexities of life.» Jag
tror man har upplevt mycket starkt inom
utskottet, att försök att fånga livets
mångfald i paragrafer snart nog visar sig
omöjliga — man kan inte göra det mer
än styckevis och delt.

De värderingar som vi måste följa
men också försöka att skapa i samhällslivet
med hjälp av lagstiftningen skiftar
ju och förskjuts oupphörligt. Vad man
kan säga inför det här lagförslaget och
om det arbete som har pågått i utskottet
är väl att vi ändå har ett ganska betryggande
mått av värdegemenskap här i
Sverige. Det rätt stora antalet reservationer
och förslag till andra motiveringar

102

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

och det stora antalet motioner i det här
ärendet är, vågar jag säga, mera uttryck
för nyanser i uppfattningarna än för
djupare meningsdifferenser.

Om jag nu får övergå till olika delfrågor,
så skall jag inte länge uppehålla
mig vid den fråga som kanske varit
mest omdebatterad i varje fall i pressen
under årens lopp, nämligen frågan om
möjligheter att döma 15—17-åringar till
fängelse. När jag läser fröken Mattsons
reservation, finner jag att särskilt dess
senare del, som återfinnes i utlåtandet
på sidorna 203 och 204, snarast utgör en
ganska god motivering för den ståndpunkt
som utskottets majoritet har intagit.
Därtill vill jag säga, att det är
missvisande att försöka framställa fängelsestraff
och behandling på ungdomsvårdsskola
såsom fundamentalt olikartade
behandlingsformer. Ett modernt fängelse
med modern behandling skiljer sig
inte så värst mycket från de hårdare
formerna av ungdomsvårdsskolebehandling.
Redan detta gör ju att man kan
dämpa ner debatten på denna punkt och
inte behöver göra meningsmotsättningen
så stor.

Om vi inte har möjlighet att i ett fåtal
restfall — det är ju sådana det gäller
— ådöma fängelse, så blir resultatet
att man måste tillskapa rent fängelseliknande
förhållanden inom ungdomsvården
för att klara det lilla restklientel
som man annars inte kan klara inom
ungdomsvården.

Vidare är det ju så, att medan domstolarna
kanske inte behövt lämna någon
motivering förut, så måste de hädanefter
ange synnerliga skäl, varför de icke anser
det lämpligt att omhänderta vederbörande
inom barna- och ungdomsvården,
utan överlämnar vederbörande till
kriminalvården. Det är, menar jag, också
ett vägande argument för den linje
som utskottets majoritet har valt, att det
ändå finns en betydande smittorisk om
man sätter ett mycket gravt belastat
klientel bland ett relativt hyggligt klientel
inom ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Man bör tänka också på den saken.

Så till frågan om preskriptionsreglerna!
Här ligger det så till — såsom redan

herr Alexanderson har varit inne på —
att motionärerna liksom reservanterna
önskar en lösning i enlighet med strafflagberedningens
förslag, medan propositionen
föreslår att de nuvarande reglerna
skall upprätthållas. Reservanternas
väg innebär den förändringen, att även
en i samband med förundersökning meddelad
misstanke om brott skulle bryta
preskription. Det rör sig här självfallet
om ett mycket svårt avvägningsproblem.
Det ligger ett rättssäkerhetsintresse däri,
att man klipper av och inte låter den
tidsperiod, under vilken straffråga kan
uppkomma, sträckas ut hur långt som
helst. Den saken är självklar. Men det
är väl inte olämpligt att omtala så mycket
från utskottets interna arbete som
att det rådde en utomordentligt stor
tveksamhet inom hela utskottet, huruvida
man här skulle välja den ena eller
andra linjen. Det gör att denna sak kan
vara värd en stunds argumentering.

Jag skall emellertid, herr talman, inte
säga många ord om denna sak, utan inskränker
mig till att konstatera, att nu
gällande regler på detta område har
medfört både uppseendeväckande och
för rättskänslan mycket stötande händelser.
Jag skall inte ta upp några konkreta
fall, utan nöjer mig med att konstatera,
att det faktiskt har inträffat
åtskilliga sådana fall. På ett begränsat
område har man också måst ändra på
reglerna, nämligen på skatteområdet.
Man har där funnit det vara alltför orimligt
att en person t. ex. genom att försvinna
utomlands skulle kunna slippa
ifrån att fullgöra sina skyldigheter här i
landet. Jag kan inte riktigt förstå varför
man skall anse det berättigat att ta ett
sådant speciellt grepp på skatteområdet
och inte vilja tänka om på annat
håll.

Jag skall, herr talman, inte heller
länge uppehålla mig vid frågan om tillgrepp
av fortskaffningsmedel. Jag tror
emellertid att herr Ahlkvist överdriver
skillnaden när det gäller gränsdragningsproblematiken
mellan den ena och
den andra linjen. Det ligger väl ändå inte
så enkelt till att man klarar alla problem
genom att dra gränsen vid motorfordon.

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

103

Som herr Alexanderson redan har påpekat
blir det nämligen också då betydande
gränsdragningssvårigheter. Man kan
ju t. ex. ha en liten hjälpmotor i en segelbåt,
som man kan sticka i vattnet när
man skall förflytta sig till eu plats, dit
vinden inte blåser.

Sedan, herr talman, ett par ord om
frågan om beljugande av myndighet. Det
är ju här fråga om en ny brottsbeteckning
och ingalunda någon materiell nyhet
i lagstiftningen. Att jag kunnat gå
med på den skrivning, som föreligger
från utskottets sida, beror på att paragrafens
tillämplighet försetts med mycket
starkt restriktiva regler. Det säges
bl. a. klart ifrån, vilket nog kan vara
nödvändigt, att som bevisning för falsk
uppgift icke godtas att en myndighet har
dementerat en historia. Man kunde kanske
t. o. m. vända på saken och säga, att
en dementi då och då nog är uttryck för
beljugande av fakta.

Låt mig slutligen säga några ord om
ett par av de utredningsyrkanden som
gjorts dels av utskottet, dels av ett antal
reservanter. Det första gäller frågan
om ett kortvarigt frihetsberövande. Det
är riktigt att man redan nu har vissa sådana
möjligheter. Utskottet avvisar emellertid
motionärernas tanke att utreda ännu
en möjlighet härvidlag. Alla är vi väl
överens om — det sägs ju också klart
ut i reservanternas skrivning — att vi
inte kan direkt översätta de förhållanden
som man har i Tyskland och England
till svenska förhållanden. När departementschefen
i lagrådsremissen säger,
att erfarenheterna av den tyska
»Jugendarrest» och den engelska »detention
centre» inte är entydiga, håller jag
gärna med justitieministern därom. Samtidigt
vill jag emellertid tillfoga att det
resonemanget verkligen i hög grad också
kan göras tillämpligt på svenska reaktionsformer.
Tag t. ex. ungdomsvårdsskolorna.
År erfarenheterna av de svenska
ungdomsvårdsskolorna entydiga? Ja,
de är väl i så fall entydiga på ett för
den skoltypen förödande sätt! Vi har
nämligen en återfallsfrekvens på 70—75
procent vid åtskilliga av dessa skolor.
Det borde väl leda till att vi skulle säga

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
oss, att denna skoltyp, denna behandlingsform,
tydligen är klart olämplig.
Men ändå laborerar vi med den år efter
år, försöker förbättra den och står i på
alla sätt. Våra erfarenheter av ungdomsvårdsskolorna
är verkligen inte entydiga.
Med den typ av argument, varmed
justitieministern här försökt avvisa tanken
att vi borde pröva också dessa reaktionsformer
från Tyskland och England,
kan man inte avvisa ett sådant förslag.

Som jag antytt och som också andra
talare påpekat tidigare i debatten finns
det en rad olika reaktionsmöjligheter.
Jag vill för min del särskilt trycka på
den egenskap som lagstiftningen har både
i Tyskland och England att reagera
mycket snabbt på ett begånget brott. Det
skulle nog inte vara ur vägen om vi försökte
att i svensk rättspraxis få in något
av detta att reaktionen kommer utomdentligt
snabbt. Kanske redan samma
dag, eller i varje fall bara efter ett par
dagar, så reagerar samhället. Det är förödande
för moralen och respekten för
samhällets vilja att reagera, när det som
hos oss händer att det kan dröja veckor,
kanske månader, innan samhället verkligen
reagerar så att den brottsliga ungdomen
känner att det ligger allvar bakom
samhällets reaktion och inte bara
prat. Vederbörande kommer in för förhör,
man utreder och utreder; och samtidigt
fortsätter den brottslige att begå
nya brott ute på staden. Det går ibland
månader, han hinner återfalla kanske
både fem och sex gånger innan samhället
verkligen ingriper och gör klart att
nu får det vara slut med detta, nu måste
samhället reagera. Jag tror att få saker
är så ägnade som dylika förhållanden att
undergräva respekten för samhällets vilja
att upprätthålla lag och ordning.

Det är klart att mycket av detta bör
kunna rättas till om man förser rättsapparaten
och reaktionsapparaten, som vi
nu har och som vi kommer att få enligt
den föreslagna lagen, med tillräckliga resurser.
Därvidlag har det brustit mycket,
och vi får kanske var och en påtaga oss
en del av ansvaret för detta; även om
jag av begripliga skäl tycker att de, som
så pass länge burit ansvar för rikets re -

Onsdagen den 21 november 1982 em.

104 Nr 32

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
gering, borde ha kunnat åstadkomma
litet mer i detta avseende — oppositionen
har verkligen inte bromsat, i varje
fall inte den meningsriktning jag representerar,
utan tvärtom velat skjuta på.

Sedan kommer jag till ett utredningsyrkande,
herr talman, som det såvitt jag
kan se råder den djupaste enighet om.
Det gäller samhällets åtgärder mot berusade
personer som anträffas på allmänna
platser. Den frågan har länge diskuterats
i många olika sammanhang, och
få hävdar väl numera att polisarresten
är en lämplig adress för sådana personer.
Här kräver en adekvat samhällsreaktion
att medicinska och sociala åtgärder
sätts in omedelbart. För detta talar
både humana och rationella skäl. Men
likafullt vet vi att det ingalunda är ovanligt
att man i polisarresten införpassar
personer som ingalunda är berusade av
alkohol utan tvärtom svårt sjuka, men
med symptom påminnande om dem som
man ser hos en vanlig enkel fyllerist.
Ibland har detta lett till ganska fruktansvärda
händelser, och det är klart att
sådant måste förebyggas så fort som möjligt;
man måste komma ifrån det sakernas
tillstånd som nu råder. I vissa avseenden
har naturligtvis situationen förbättrats
såtillvida att polisarresterna under
senare år upprustats och gjorts, om
jag så får säga, litet mänskligare än de
varit tidigare; men dessa arrester är ändå
inte något lämpligt uppsamlingsställe
för sjuka människor.

I januari väcktes i denna fråga ett par
motioner som varit föremål för ett mycket
omfattande remissförfarande, och remissinstanserna
har utan undantag tillstyrkt
en utredning. Jag skulle bara vilja
poängtera en passus i socialstyrelsens
remissvar, där man särskilt framhåller
och understryker att den nuvarande förvaringsformen
är speciellt olämplig för
ungdom. Utskottet för sin del konstaterar,
att det här gäller en lång rad frågor
av social, medicinsk, juridisk och
även samhällsekonomisk art, och förordar
en förutsättningslös utredning. Innan
jag slutar min framställning på denna
punkt och därmed mitt anförande
skulle jag bara vilja skicka med till den

just nu icke närvarande justitieministern
den inskränkningen i förutsätiningslösheten,
att man bör utgå från såsom eu
förutsättning att utredningen skall verkställas
skyndsamt; det finns ingen tid
att förlora.

Herr talman! Alla de yrkanden jag
skulle behöva ställa är redan framställda,
och därför skall jag inte uppta tiden
med någon genomgång av dem.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! 1734 års riksdag betecknade
det årets stora lagreform — med
rätta kallad ett nationellt storverk —
som beständig och orygglig. Det var stolta
ord; och överdrivna, eftersom ingen
lag är oföränderlig med mindre än att
samhällsformer och opinioner också är
oföränderliga. 1734 års lag visade dock
stor livskraft. Först 1864 kom den delvis
att ersättas av den nu gällande strafflagen.

Det var väl ganska naturligt att strafflagen
ändrades tidigare än civiilagen, eftersom
straffrätten i vissa avseenden är
föremål för snabbare förändringar än
andra delar inom ett rättssystem. Strafflagen
får sin färg av åskådningar och
spänningar under den tid då den tillkommer.
Men lagstiftaren har också all
anledning att gå varsamt fram när fråga
uppstår om att ändra gränsen mellan
rätt och orätt. Straffbudens moralbildande
effekt minskas om kastningar sker
mellan tillåtet och otillåtet. Rättsskyddet
upprätthålles, kan man säga, lika mycket
genom traditionen som genom bokstäver
i paragrafer.

Den proposition vi nu har att befatta
oss med, herr talman, är ett exempel på
sådan varsamhet. Kastningar och ändringar
finns där i förhållande till gällande
rätt, men de är inte särdeles påfallande.
Om redan propositionen var försiktig
i förhållande till gällande rätt så har
också utskottet för sin del visat varsamhet
i förhållande till propositionen, och
enligt min mening i vissa stycken varit
höviskt i överkant.

Det kan här inte bli fråga om att granska
olika delar i detta jätteverk utan jag

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

105

skall, herr talman, i största korthet uppehålla
mig endast vid tre olika punkter.

Först vill jag såsom en av motionärerna
i likhet med herr Hanson uttrycka
tacksamhet över utskottets bifall till den
utredningsbegäran som förekommit i fråga
om samhällets åtgärder när det gäller
omhändertagandet av berusade personer
på allmän plats. En sådan utredning är
högst påkallad eftersom den traditionella
behandlingsmetoden — s. k. finkning
i förening med böter — ur alla synpunkter,
sociala, nykterhetsvårdande, humanitära
och medicinska är förkastlig och
föråldrad. Mer och mer börjar ju den
uppfattningen tränga igenom, att alkoholismen
är en sjukdom, och den skall då
behandlas som en sådan.

Även rent praktiskt är bötesstraffet
orimligt, eftersom t. ex. av 20 000 ådömda
bötesstraff för fylleri endast en tredjedel
kan indrivas, och detta med ett
stort pappersmaskineri och en stor indrivningsapparat.
Mot denna bakgrund
vore det väl, herr talman, bättre att redan
nu utesluta straffstadgandet för fylleri
ur brottsbalken. Yrkandet därom har
dock utskottet avvisat med motivering
att den kommande utredningen får pröva
även den frågan. Jag har svårt att finna
det riktigt logiskt, eftersom fylleriet
näppeligen kan betecknas som ett brott;
det är ett tillstånd som vederbörande
medvetet eller omedvetet försätter sig i
och straffet för fylleri är ju närmast en
ordnings- och förhållningsregel. Utskottet
säger självt på s. 58 i ett annat sammanhang,
att hithörande bestämmelser
är av arten ordnings- och förhållningsregler,
som därför inte bör tagas med
i brottsbalken. Har man den åsikten borde
även fylleristraffet ha tagits bort ur
balken.

Jag vill dock, herr talman, inte på
denna punkt ställa något yrkande och
fresta kammarens tålamod med den saken,
eftersom jag hoppas att utredningen
skall vara färdig i god tid innan
brottsbalken träder i kraft och att därmed
densamma, när den en gång träder
ut i livet icke skall behöva uppta en så
föråldrad bestämmelse som straffansvar
för fylleri.

8 Första kammarens protokoll 1962. iVr 32

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Om brottsbalken i detta avseende enligt
min mening är föråldrad redan före
sin tillkomst, finns det ett annat område
där den är bristfällig redan nu. Det
finns ingen straffbestämmelse för ärekränkning
av kollektiv, och på den punkten
har lagstiftarna enligt min uppfattning
icke hållit takten med samhällsutvecklingen.
Till den del frågan gäller
ekonomiskt förtal har den behandlats
både av lagrådet och straffrättskommittén,
som båda förordat straffbestämmelser.
Departementschefen har inte velat
vara med härom, och utskottet har för
sin del hänvisat till den pågående utredningen
om åtgärder mot illojal konkurrens.
Utskottet hyser dock en viss tvekan
om de åtgärder, som kan föreslås i
detta sammanhang, är tillräckliga och
säger att i så fall får man väl göra en ny
utredning. Jag tolkar detta uttalande såsom
ett löfte om prövning längre fram,
och jag välkomnar en sådan.

Beträffande kapitel 6, sedlighetsparagraferna,
vill jag i största korthet beträffande
1 och 2 § § samt 8 och 9 §§ helt
och odelat instämma med fröken Mattson
i hennes yrkande och motivering. I
likhet med fröken Mattson förstår vi väl
alla och uppskattar alla uppsåtet och syftet
bakom de föreslagna paragraferna,
men jag tror i likhet med henne att de
nya bestämmelserna kan få konsekvenser
som icke är önskvärda. De kan medföra
att nya grupper av unga människor
stämplas som brottslingar eller som medverkande
i brottsliga gärningar. De kan
ge ökat utrymme för sutenörer och utpressare,
kategorier som inte brukar tveka
att begagna sådana möjligheter, och
de kan även i vissa speciella fall tvinga
fram offentlig insyn i högst privata och
personliga förhållanden.

I diskussionen har de föreslagna paragraferna
jämställts med lagstiftningen i
vissa amerikanska delstater. Det är kanske
en överdrift, men det ligger ändå
något i denna jämförelse.

Utskottets ärade talesman herr Ahlkvist
gjorde beträffande 1 och 2 §§ gällande
att skillnaden i förhållande till
gällande rätt egentligen inte var så stor.
Jag har litet svårt att förstå honom på

106

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

den punkten, eftersom redan 1958 års
departementschef tydligt uttalat att det
här var fråga om en nyhet. Herr Ahlkvist
försökte vidare reducera verkan av
de nya bestämmelserna i 1 § genom att
säga att det i vissa mindre grova fall
inte blir tal om våldtäkt utan endast
om våldförande. Det är alldeles riktigt,
men även våldförande är ett brott och
kan som sådant ge upphov till polisanmälningar,
utpressningsaktioner och rättegångsmissbruk.

Jag tror att en uppslutning kring fröken
Mattsons motiveringar i fråga om
1 och 2 §§ skulle utgöra en anledning
för riksåklagarämbetet att inskärpa behovet
av den restriktivitet, som även
herr Ahlkvist värnar om. Det kanske
rent av också kan ge departementet anledning
att ompröva sitt ställningstagande
och förbereda en revision.

Beträffande 8 och 9 §§ i samma kapitel
ber jag helt att få instämma i fröken
Mattsons yrkande om att nämnda paragrafer
utgår ur brottsbalken.

Fru WALLENTHEIM (s):

Herr talman! Efter decennier av förberedelser
får vi i dag en ny brottsbalk.
I reciten erinras vi om ett faktum i
sammanhanget, som vi väl inte gärna
kan känna annat än besvärande. På en
och en halv sida återfinner vi där på
flera ställen i sammandraget av 1960 års
departementschefs yttrande till lagrådet
den uppenbara sanningen, att vi har
otillräckliga kunskaper för lagstiftningsarbetet
på straffrättens område. Jag kan
inte underlåta att i samband med dagens
debatt om de olika paragraferna i brottsbalken
som ett beklagligt faktum konstatera,
att medan första lagutskottet och
nu kamrarna går till de svåra övervägandena
—• i åtminstone vissa avseenden
— i en känsla av osäkert prövande,
så avvisade riksdagen i våras ånyo ett
förslag om en rationellt ordnad grundforskning
på kriminologiens område.

Det hade naturligtvis inte hjälpt oss
i dag, men vi sätter ju inte heller, såsom
justitieministern sade, någon definitiv
punkt på detta område. Snart igen kom -

mer vi att ha anledning att leta efter
säkrare hållpunkter för vad vi skall tänka
och hur vi skall handla, och de praktiskt
arbetande människorna på alla möj
liga avsnitt av brottsbekämpandet ropar
efter dem dagligen.

Sedan 1953 har frågan om den kriminologiska
forskningens ordnande varit
aktuell här i kammaren. I en rad betänkanden
och i, såvitt jag vet, flertalet remissyttranden
har gång efter annan begärts
respektive tillstyrkts en professur
i kriminologi med därtill knuten institution.
Gång efter annan har motioner
väckts i båda kamrarna med yrkanden
om att vi skulle få en sådan professur.
I år har utskottsutlåtande! — visserligen
med en starkare anslutning till motionärernas
synpunkter •—- ändock förordat
att vi skall vänta, trots att utskottet delar
motionärernas synpunkter att den
nu igångsatta upprustningen på detta
område inte är till fyllest.

Universitetskanslern har konsekvent
varje år påyrkat en sådan professur, och
de parlamentariska sakkunniga för ungdomsbrottslighetens
bekämpande har så
starkt de kunnat understrukit, att vi genom
vetenskaplig grundforskning måste
försöka få veta mera för att kunna bedöma
resultaten av vad vi gör och riktlinjerna
för vad vi i fortsättningen skall
göra för att bättre förebygga brottslighet
och resocialisera dem som har kommit
utanför lagens råmärken.

Om man nu i samband med en riksdagsfråga
kan tala om en lidandets historia,
så kan man göra det i denna fråga
som i dag verkligen, tycker jag, får en
bjärt belysning. Medan vi allteftersom
tiden går får en mängd professurer på
för en vanlig människa extremt sidoliggande
områden — naturligtvis högst betydelsefulla,
jag vill inte på allra minsta
sätt antyda annat — har det inte funnits
gehör för en professur och en institution
på kriminologiens område. Nog är
det ganska underligt, då vi i det här huset,
liksom inom en stor folkopinion
utanför, känner oro inför utvecklingen
och funderar och våndas över hur vi
skall kunna vända den trista brottsutvecklingen.

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

107

Jag kan omöjligt förstå annat än att
vi har ett starkt behov av flera akademiskt
utbildade människor på en rad
olika områden, som behöver kriminologisk
insikt, och att vi behöver inrätta
tjänster med forskarkarriärer som leder
fram till att människor vill fördjupa sig
i dessa för individen och samhället så
vitala problem.

Att jag har dristat mig, herr talman,
att i debatten anföra dessa synpunkter
har bara förestavats av den förhoppningen,
att dagens debatt om brottsbalken
skall kunna accentuera även den här
sidan av saken och möjligen leda till att
man övervinner motståndet mot den lösning,
som har begärts från så många
håll — ett motstånd som jag för min del
finner helt obegripligt.

Jag har i detta sammanhang självfallet
inget yrkande. Däremot ber jag, herr
talman, att med instämmande i de synpunkter
som fröken Mattson har redovisat
i sitt briljanta anförande få ansluta
mig till hennes reservationsyrkande i
samtliga punkter och även ansluta mig
till herr Ahlkvists m. fl. reservation till
kap. 8, 7 g.

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag ämnar inte förlänga
debatten här mer än någon minut. Jag
skulle bara vilja framhålla, att det är
svåra problem som tornar upp sig när
man skall diskutera frågor om brott och
straff. Det är i alla fall frågor som under
århundraden har sysselsatt lagstiftare
och vetenskapsmän, som herr statsrådet
nämnde i sitt inledande inlägg.

Man har försökt förklara brottsbegreppet
och man har försökt att förklara samhällets
reaktion mot brott och förklara
förebyggandet av brottslighet. Man har
haft många teorier i sina försök att förklara
brottsbegreppet och straffets ändamål
och innebörd. I det praktiska
samhällsarbetet är vi numera dock ense
om att samhällsreaktionen mot brott
främst fullföljer det rent praktiska syftet
att förebygga och bekämpa den fara
för samhällets bestånd och för ordning -

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

en och säkerheten i samhälle!, som vissa
handlingstyper utgör.

En tydlig tendens i det praktiska samhällsarbetets
utveckling på senare år visar
samhällets ökade intresse för brottslingens
person och miljöförhållanden.
Man har alltså kommit till insikt om att
orsakerna till grövre brott ofta återfinnes
i djupt gående brister i den brottsliges
personliga och sociala utrustning.
Samhällsreaktionen har alltså inriktats
på att i största möjliga utsträckning avhjälpa
dessa brister.

För min del framstår det som naturligt,
att en övergång från gammal till
ny lag medför åtskilliga problem. De
framställda motionsyrkandena med anledning
av propositionen vittnar om att
första lagutskottet haft att brottas med
avvägningsproblem, som man i vissa fall
kan anse vara rätt stora. Om också motionerna
inte direkt syftar till ändringar
av förslagets huvudlinje utan i stort berör
detaljfrågor, har motionerna dock
givit frågeställningar där avvägningen
för eller emot inte precis har varit särskilt
lätt för en lekman att ta ställning
till. Då jag i mina ställningstaganden i
utskottet har tillstyrkt propositionen,
alltså i huvudsak förslaget här med de
smärre ändringar som gjorts genom första
lagutskottets beslutade förord för en
annan lösning än den som angivits i propositionen,
och varom lagutskottet varit
enhälligt, har jag gjort det med den utgångspunkten,
att om det i en nära framtid
visar sig att det är behövligt med
ändringar i lagverket så kommer erforderliga
förbättringar att ske. Den närmaste
framtiden kommer säkerligen att
ge ytterligare insikter och erfarenheter
inom dessa områden.

Reservationerna till första lagutskottets
utlåtande berör i stort avsnitt som
behandlar brott och brottspåföljder. De
berör ärekränkning, sedlighetsbrott,
fängelse, skyddstillsyn med flera avsnitt.
Reservationerna säger oss bl. a. beträffande
avsnittet sedlighetsbrott och fängelse,
att det här finns problemkomplex.
Enligt mina mått för bedömande har
dock övervägande skäl talat för utskottsmajoritetens
förslag.

108

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

I övrigt finner man en viss tveksamhet
även hos en del reservanter, om man
nu skall döma efter vissa inlägg i dagens
debatt. Jag instämmer sålunda, herr
talman, i det yrkande som herr Ahlkvist
har framfört i sitt inlägg i debatten. Utskottets
skrivningar i de avsnitt som föranlett
reservationer synes i dagens läge
vara väl underbyggda. Är det något, som
just nu ter sig mindre tillfredsställande,
finns ju möjligheten att vad tiden lider
och erfarenhet vunnits vidtaga åtgärder
till önskade förbättringar i lagverket.

Vad sedan angår herr Ahlkvists med
flera reservation avseende 8 kap. 7 § instämmer
jag i herr Ahlkvists under debatten
gjorda yrkanden med den motivering
som herr Ahlkvist anfört. Det synes
mig inte vara riktigt att nya svårbemästrade
avgränsningsproblem tillskapas,
så enbart av den orsaken torde propositionens
alternativ, som är lika med
reservationens, vara att föredra.

Herr talman! Jag har mycket väl vetskap
om att jag inte har berikat debatten
eller kunnat ge någonting utöver vad
som här redan sagts tidigare. Jag har
med mitt lilla inlägg bara velat instämma
i vad herr Ahlkvist har anfört.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det har i debatten angående
brottsbalken påpekats, att grunderna
väsentligen accepterats och att det
således skulle råda total enighet på den
punkten. För min del har jag anfört en
blank reservation och jag ger herr Ahlkvist,
som nyss har citerats till övermått,
alldeles rätt när han säger, att en blank
reservation inte ger någon ledning för
rättstillämpningen.

Jag ber emellertid att med några ord
få ta upp problemet, inte för att analysera
det, men för att en smula antyda
vad jag avser med min blanka reservation.
Det förefaller mig nämligen som om
allt vad som sägs om de s. k. grunderna
inte hör till det odiskutabla. Jag stannar
vid vad som sägs i lagens första paragraf,
där det erinras om själva definitionen
eller normen, och jag reagerar
där genast mot att man vill genom en

definition, genom en lek med ord, åstadkomma
någonting väsentligt på den
punkten. Där sägs i 1 kap. 1 § följande:
»Brott är gärning, för vilken i denna
balk eller i annan lag eller författning
är stadgat straff som nedan
sägs.» Jag finner att den utformning denna
sats har fått säger oss och ger oss
både för litet och för mycket. Jag för
min del skulle vilja göra gällande, att
vad som för rättsmedvetandet framstår
som brottsligt inte alltid låter sig fångas
av paragrafer. Där återstår för rättsmedvetandet
åtskilligt, som man nog skulle
vilja bedöma som brottslighet, ehuru det
inte har låtit sig infångas av aldrig så
skickligt skrivna lagtexter.

Å andra sidan är jag, herr talman,
medveten om att åtskilligt i denna lag
och i de lagar som man hänvisar till har
straffbelagts, som jag knappast skulle
vilja rubricera som brottslighet. Jag har
svårt att tänka mig att exempelvis rätta
ordet för fylleriförseelser skulle vara
brottslighet, ehuru brott ofta nog begås
i samband därmed. Likaså har jag svårt
att tänka mig att parkeringsförseelser
med någon större styrka låter sig karakteriseras
som brottslighet. Begrepp som
»fylleriförbrytare» och »parkeringsförbrytare»
motsvaras dock inte alldeles
riktigt av något allmänt rättsmedvetande.

Fru Wallentheim berörde nyss önskvärdheten
av kriminologisk forskning.
Sådan är givetvis av stort värde, men
om vi skall försöka komma till rätta med
brottsligheten på djupet, så förefaller det
mig som om det skulle finnas stora och
väsentliga värden, som kan bygga upp
mycket mera än en sådan forskning. Jag
skulle tro att en fostran på traditionellt
kristen grund ger mycket mer än vad
den kriminologiska forskningen kan
åstadkomma. De värden, som bär upp
rättssamhället, är väsentligen av ideell
art och måste främjas och utvecklas på
det ideella området. Kristen tro och kristen
sed är någonting värdefullt att bygga
upp vår samhällsordning, vår rättsordning
på.

Vidare skulle jag vilja beröra några
punkter, där jag har anfört reservationer.
I anknytning till 5 kap. 5 § har

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

109

väckts en motion (I: 536), som berör det
ekonomiska förtalet av kollektiver. Jag
vill därvidlag betona, att det är nödvändigt
att vi kommer fram till en utveckling
av gällande rättsbestämmelser, som
skyddar inte minst de ekonomiska organisationerna
mot systematiskt ekonomiskt
förtal. Detta är, såsom även av utskottets
utlåtande framgår, en fråga som
hittills inte blivit löst på ett tillfredsställande
sätt. Här sägs från utskottets sida
— jag tror att jag återger det rätt ur
minnet — att man vill avvakta vissa utredningar
om den illojala konkurrensen,
och till dess att dessa utredningar och
överväganden är klara vill man ingenting
göra. I den reservation, som jag har
avgivit, har jag velat peka på att det
skulle vara värdefullare att få riksdagens
uttalande redan nu att när materialet föreligger
på denna punkt, då bör man
också gripa sig an med utbyggandet av
vad som här har försummats.

Herr Ahlkvist fann att det var föga
skiljaktighet mellan min uppfattning och
den uppfattning som utskottet uttalat.
Skillnaden ligger som jag berört i att utskottet
säger att till dess utredningen är
klar gör man ingenting, medan den reservation
som jag har avgivit syftar till
att säga, att då skall problemet upptagas
till lösning.

Jag vill också med några ord beröra
frågan om fängelsestraff i vissa särskilda
fall för sådana som är under 18 år.
Jag för min del finner det värdefullt att
man kommer fram till ett skrivsätt som
säger klart, att det blir domstolen som
får avgöra huruvida fängelsestraff skall
kunna förekomma i sådana fall. Gentemot
fröken Mattson skulle jag vilja säga,
att jag begriper att en barnavårdsnämnd
under lyckliga förhållanden nog
kan vara fullt kapabel att avgöra, om vederbörande
bör behandlas på det ena
eller andra sättet. Men det är inte så med
barnavårdsnämnderna överallt. Förhållandena
kan vara mycket olika i olika
kommuner, och jag har den bestämda
uppfattningen att man bygger på mycket
lös grund om man ger dem och icke
domstolen avgörandet om hur man skall
förfara.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Erfarenheter visar även, att det i vissa
fall inte kan vara lämpligt och rimligt
att utesluta möjligheterna till fängelsestraff.
Vi hade nyligen ett antal fall
uppe i Uppsala som jag fäste mig vid,
emedan jag genom pressen blev uppmärksammad
på det. Det var fråga om
flera fall av våldtäkt, övervåld och rån
av en liga i en av Uppsala stads utkanter.
Det rörde sig om ynglingar i åldern
15—17 år och det förekom fall där de
inriktat sig på flickstackare som var 13
år och t. o. m. därunder. Jag menar att
vi måste ha någon möjlighet att i vissa
fall kunna tillgripa mycket bestämda åtgärder.
Sedan statsrådet accepterat utskottets
uppfattning på denna punkt har
jag dock knappast anledning ställa yrkande
om bifall till hans förslag i propositionen.

Jag övergår så till ett par frågor som
har tagits upp i motion nr 532 i denna
kammare. De rör frågan om skadestånd.
Där har vi beträffande kap. 25 § 2 och
kap. 27 § 5 gjort vissa bestämda yrkanden
som delvis upptagits i av mig avgivna
reservationer. Vi menar att det är
nödvändigt att på ett bättre sätt säkerställa
den skadelidandes rätt. Vi bär ifrågasatt,
att man bör kunna komma därhän,
att man kan göra en avvägning i
vissa fall av bötesstraffen, som möjliggör
att en skadelidande verkligen får eu
chans till ersättning för den skada han
lidit. I 27 § går vi vidare och pekar på
behovet av åtgärder, som i vart fall jämställer
den skadelidande med den som
har vållat skadan. Jämkning skall enligt
vår uppfattning kunna begäras inte bara
av den som har vållat skadan och av
åklagaren.

Till detta säger herr Ahlkvist, att den
skadelidande kan resonera med åklagaren.
Jag finner inte att detta är en rimlig
grund, utan jag menar att man på
den punkten bör arbeta för att målsägaren
skall jämställas med den som vållat
skadan när det gäller att bevaka hans
rätt.

I båda dessa fall ber jag att få yrka
bifall till de av mig avgivna reservationerna.
Jag gör det så mycket mera som
det skrivsätt, som där föreligger, också

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

skulle möjliggöra ett stöd för den skadelidande
genom anlitande av exekutor och
på det sättet skapa någon säkerhet för
honom att kunna få skälig ersättning för
den skada som har vållats honom.

Till sist stannar jag inför den reservation
som herr Ahlkvist har avgivit och
som rör skärpt straff för stöld av fortskaffningsmedlen.
Han menar att man
bör kunna begränsa sig till motorfordon,
och han raljerar en smula med
frågan om skidor är fortskaffningsmedel
i Skåne eller bara i Norrland. För
min del tror jag att de förbrytelser som
kommer att begås med sikte på stöld av
skidor i Skåne blir tämligen lätt räknade
— mitt rättsmedvetande säger mig, att
man inte skall ställa ägaren till en stor
och fin bil, ett vrålåk, i en bättre ställning
när han blir bestulen än man ställer
den som blir bestulen på en cykel,
som han ytterst väl behöver för sitt arbete.

Jag ber på denna punkt att få yrka bifall
till utskottets utlåtande, liksom på
de punkter i övrigt, där jag inte uttalat
någon annan uppfattning än utskottets.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall inte i någon
högre grad förlänga debatten, men jag
vill något kommentera en del av vad
som förekommit här i dagens diskussion.

Låt mig först påminna om vad jag
sade tidigare i dag, nämligen att brottsbalken
lika litet som något annat är något
fullkomligt. Det är alldeles givet, att
vi kan ha olika meningar om olika paragrafer
i ett så omfattande lagverk. Det
är egentligen förvånande, att det inte är
flera paragrafer som kommit upp till
diskussion. Vi måste alltid när det gäller
ett lagverk av detta slag vara beredda
att följa utvecklingen, vara beredda att
göra utredningar, vara beredda att göra
översyn. Det är icke i dag som det för
all framtid bestämmes, hur Sveriges
strafflag skall se ut. Vi måste vara beredda
att då och då se över bestämmelser
av detta slag.

Fröken Mattson uttalade här tidigare

i dag en viss tvekan om innebörden av
uttrycket »hänsynslöst beteende» i 4
kap. 7 §, där brottet ofredande behandlas.
På hennes fråga vill jag svara, att
redan av uttrycket i sig självt torde
framgå, att det här gäller tämligen kvalificerade
handlingar. Detta torde ytterligare
framgå av det både i brottsbeskrivningen
och såsom brottsnamn använda
uttrycket »ofredande». Någon risk
för att — som fröken Mattson befarar
— polisen skall kunna rensa gatorna på
grund av denna bestämmelse torde därför
inte föreligga.

En stor del av debatten i dag har kommit
att avse de s. k. sedlighetsbrotten.
Det har i fröken Mattsons reservation
riktats kritik mot att våldtäktsbrottet
har utsträckts till att avse våldtäkt också
i äktenskapet. Man har menat, att
detta skulle vara att straffbelägga ett
helt nytt område, och det skulle medföra
stora olägenheter. Häremot vill jag invända,
att det knappast är fråga om att
straffbelägga gärningar som för närvarande
skulle vara straffria. Misshandel
och rättsstridigt tvång genom våld eller
hot — moment som ingår i våldtäktsbrottet
— är straffbara redan nu, och något
undantag stadgas icke i svensk lag för
det fall att parterna är gifta med varandra.
Vidare måste vi komma ihåg, att
det i mycket stor utsträckning förekommer,
att man och kvinna sammanlever
med varandra utan att vara förenade i
äktenskap. I dessa fall är våldtäkt straffbar
redan enligt gällande rätt. Några olägenheter
härav har man icke kunnat påvisa.
Vill man då förmena den gifta kvinnan
samma skydd som den kvinna som
utom äktenskap sammanlever med en
man?

Vad angår 6 kap. 8 § — förförelse av
ungdom — har det i fröken Mattsons reservation
yrkats att denna paragraf skulle
utgå. För min del tycker jag att man
i kritiken av denna paragraf gjort sig
skyldig till vissa överdrifter. Det förefaller
som om man helt och hållet har
glömt att straffbudet i 8 § riktar sig mot
prostitutionens kunder. Det förhåller sig
icke så, som fröken Mattson yttrade, att
paragrafen riktar sig mot de prostitue -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

rade. Icke heller tror jag att denna paragraf
behöver medföra så stora risker för
ökad utpressning som det här har påståtts.
Men jag vill i detta sammanhang
nämna att vi i justitiedepartementet för
närvarande är sysselsatta med utarbetandet
av alla följdförfattningar till
brottsbalken. Vi har därvid också att ta
ställning till frågan om åtalsprövning
och vilka regler som skall gälla för eftergift
av åtal. Härvid överväger jag att
föreslå en bestämmelse av innebörd att
vid åtalsprövningen hänsyn skall tas till
den situation som ett offer för utpressare
befinner sig i —■ jag syftar därvid
till att den som har begått brottslig handling
och blir utsatt för utpressning, ett
av de mest avskyvärda brott som existerar,
lättare än nu skall kunna vända sig
till polisen och få skydd mot utpressaren
utan att själv riskera att bli släpad
inför domstol och åtalad.

Herr talman! Låt mig till sist säga
några ord beträffande 26 kap. 4 §! I
en reservation av fröken Mattson har yrkats
att ett absolut förbud att döma ungdomar
under 18 år till fängelse skulle
införas. Bl. a. har härvid åberopats
strafflagberedningens slutbetänkande,
och man har hänvisat till möjligheten
att använda ungdomsfängelse för den
som inkom kort kommer att uppnå 18
års ålder. Jag medger gärna att det sista
skälet utgör en anledning till att använda
vanligt fängelsestraff för den som är
under 18 år med större restriktivitet än
som tidigare varit fallet. Men det utgör
enligt min mening icke något skäl för
att införa ett absolut förbud mot fängelse
i dessa fall. Låt oss ta ett exempel!
En pojke som är 17 1/2 år gammal begår
ett kallblodigt planerat mord. Om
han efter företagen läkarundersökning
befinnes icke vara sinnessjuk eller vad
därmed jämställes, skulle han, om reservationen
bifalles, få villkorlig dom eller
skyddstillsyn eller överlämnas för vård
enligt barnavårdslagen eller dömas till
ungdomsfängelse. Av fröken Mattsons motivering
att döma skulle tydligen det sistnämnda
i första hand komma i fråga. Vad
innebär detta i praktiken? Jo, det innebär
enligt långvarig fast praxis inom ung -

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
domsfängelsenämnden att denne pojke,
om han sköter sig väl på ungdomsanstalten,
kommer att frigivas efter omkring
åtta månader och, om han missköter sig,
efter omkring ett år eller något längre
tid. Ungdomsfängelsenämnden måste ju
behandla alla till ungdomsfängelse dömda
efter samma grunder och kan icke
införa någon kategoriklyvning. År riksdagen
beredd att ta sådana konsekvenser?
Jag har fört saken på tal med några
av strafflagberedningens förutvarande
ledamöter, bland andra den nuvarande
generaldirektören och chefen för fångvårdsstyrelsen.
Det framgick klart att
strafflagberedningen vid utformningen av
sitt förslag räknat med en helt ändrad
praxis hos ungdomsfängelsenämnden.
Erfarenheterna ger emellertid vid handen
att ungdomsfängelsenämnden icke
kan företa någon kategoriklyvning med
hänsyn till brottets svårhet. Alla ungdomsfängelseelever
måste behandlas på
i huvudsak lika villkor, oavsett vilka
brott de har begått. Av detta har jag dragit
den konsekvensen att man i varje fall
i nuvarande läge måste i vissa dess bättre
sällsynta fall behålla möjligheten att
döma till fängelse.

Har reservanten tänkt på den situation
som skulle kunna uppstå, om vi antar
att detta kallblodigt planerade mord hade
begåtts av två pojkar på 17 1/2 år?
Den ene hinner bli dömd innan han fyllt
18 år och skulle då enligt reservationen
på sin höjd få åtta—tolv månaders ungdomsfängelse.
Den andre råkar bli dömd
först efter 18-årsdagen och skulle enligt
samma reservation — märk val samma
reservation, som på denna punkt överensstämmer
såväl med propositionen
som med utskottsmajoritetens förslag —
kunna bli dömd till flerårigt fängelsestraff.

Herr talman! Vad jag nu anfört visar
ohållbarheten i fröken Mattsons reservation.
Jag vidhåller därför mitt tillstyrkande
av utskottets förslag på denna
punkt.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Jag skall bara använda
tillfället till ett ytterligt kort genmäle

112

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
gentemot justitieministern. Jag har just
avslutat läsningen av den stenografiska
uppteckningen av vad jag anförde beträffande
6 kap. Av den framgår med all
önskvärd tydlighet att jag ingalunda har
påstått att 8 och 9 §§ riktar sig mot prostitutionen.
Jag har bara påpekat de konsekvenser
som följer av stadgandet att
gärningen måste uppges när vederbörande
kommer till polisen.

När det gäller mina reservationer beträffande
utskottets yttrande till 6 kap.
1 och 2 §§ har jag just erfarit att andra
kammaren bifallit dessa. Den lagstiftning,
som förordas i reservationernas
skrivning, avviker mindre från nuvarande
praxis än den propositionen föreslår.
Jag ber därför att få vidhålla mitt yrkande
om bifall till mina reservationer
på dessa två punkter.

När det gäller det absoluta förbudet
att döma ungdomar under 18 år till
fängelse tror jag att det exempel, som
justitieministern anförde, naturligtvis
kan inträffa i verkligheten i exceptionella
fall, men jag tror också att vi för närvarande
inte har några anstalter, vare
sig ungdomsfängelser, fängelser eller
andra anstalter, som är lämpade för sådana
ungdomar. Det gäller här ett av de
speciella fall som man väl aldrig kan
beakta i lagstiftningen. Jag vill vidare
peka på att i statsverkspropositionen,
bil. 7, socialdepartementet, anmäles att
socialstyrelsen lagt fram ett stort program
för utbyggnad av ungdomsvårdsskolorganisationen
under de närmaste
åren. Man framhåller där att stora och
svårskötta elevavdelningar bör avvecklas
och ersättas med mindre elevhem. Det
uttalas vidare att vården av psykiskt abnorma,
alkohol- och narkotikaskadade
elever bör ges ökade resurser. Detta program
kommer enligt min mening att ge
ökade möjligheter att omhänderta flera
av de gränsfall som dragits fram i debatten
kring kravet mot absolut förbud
att döma ungdomar under 18 år till fängelse.
För mördare som är 17 1/2 år skulle
vi enligt min mening behöva speciella
anstalter. För dem passar, som sagt, varken
fängelser eller ungdomsfängelser.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skall inte ingå på
någon argumentation i sak gentemot
fröken Mattson. Jag vill bara framhålla
att det förhållandet att andra kammaren
röstat före första kammaren icke får
innebära något argument. Det vore att
sätta yxan till roten på nu gällande konstitutionella
grunder i landet.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag skall försöka undvika
att göra mig skyldig till någonting
sådant som den siste talaren berörde.
Jag vill bara nämna ett enligt min mening
egendomligt argument som anfördes
i andra kammaren. Huvudtalaren för
reservationerna under G kap. 1 och 2 §§
förklarade sig där vara väl medveten om
att reservationerna icke vore juridiskt
bindande, därest de bifölles.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

I anledning av de under överläggningen
rörande första lagutskottets förevarande
utlåtande, nr 42, framkomna yrkandena
upptager jag — i anslutning till
utdelad stencilerad plan för propositionsordningen
— först till avgörande
det av utskottet framlagda förslaget till
brottsbalk, därvid jag ställer propositioner
först särskilt beträffande envar av
de paragrafer i förslaget beträffande vilka
annat yrkande framställts än om bifall
till utskottets förslag, och därefter
särskilt i fråga om brottsbalksförslaget i
övrigt.

Efter det förslaget till brottsbalk sålunda
framställts till avgörande ställer
jag propositioner särskilt beträffande
varje punkt i utskottets hemställan med
viss uppdelning av punkten D, vartill jag
återkommer.

Slutligen ställer jag propositioner särskilt
beträffande envar av de delar av
motiveringen, angående vilka särskilt yrkande
framställts.

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

113

Kungl. M a j: t s förslag till
brottsbalk, sådant det av
utskottet tillstyrkts

5 kap. 5 § (fråga om allmänt åtal vid
bl. a. förolämpningsbrottet)

I fråga om denna paragraf, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse,
som föreslagits i den av herr PerOlof
Hanson in. fl. till nämnda stadgande
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på paragrafens godkännande vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 5 kap. 5 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse första
lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande nr
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av herr
Per-Olof Hanson m. fl. till nämnda stadgande
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 106;

Nej — 24.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

6 kap. 8 § (förförelse av ungdom)

Såvitt gällde nämnda paragraf gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma samt vidare
därpå att paragrafen skulle utgå i enlighet
med vad som föreslagits i den av fröken
Mattson till nämnda stadgande avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande,
sig anse denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 6 kap. 8 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse första
lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande nr
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, utgår paragrafen i enlighet
med vad som föreslagits i den av fröken
Mattson till nämnda stadgande avgivna
reservationen.

Sedan voteringsproposition ånyo upplästs,
verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 91;

Nej — 38.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

6 kap. 9 § (åtal för brott i 6 kap. mot
den som vid gärningen hade skälig anledning
antaga, att viss angiven ålder ej
uppnåtts)

Beträffande förevarande paragraf, yttrade
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att

114

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

paragrafen skulle utgå i enlighet med
vad som föreslagits i den av fröken Mattson
till nämnda stadgande avgivna reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av paragrafen vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 6 kap. 9 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse första
lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande nr
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, utgår paragrafen i enlighet
med vad som föreslagits i den av fröken
Mattson till nämnda stadgande avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes till en början omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 88;

Nej — 41.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

8 kap. 7 § (tillgrepp av fortskaffningsmedel) Rörande

förevarande paragraf gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma samt vidare
på godkännande av paragrafen, i enlighet
med vad som förordats i den av herr
Ahlkvist m. fl. till nämnda stadgande avgivna
reservationen, med den lydelse,
som föreslagits i propositionen; och för -

klarade herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på paragrafens godkännande,
sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ahlkvist begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 8 kap. 7 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse första
lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande nr
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen, i
enlighet med vad som föreslagits i den
av herr Ahlkvist in. fl. till nämnda stadgande
avgivna reservationen, med den lydelse
som föreslagits i propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 53;

Nej — 76.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

17 kap. 6 § (beljugande av myndighet)

Vidkommande denna paragraf, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att
paragrafen skulle utgå i enlighet med vad
som föreslagits i de likalydande motionerna
I: 541 och II: 645.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig finna propositionen
på godkännande av paragrafen vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Segerstedt Wiberg begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

115

efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som godkänner 17 kap. 6 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse första
lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande nr
42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, utgår paragrafen i enlighet
med vad som föreslagits i de likalydande
motionerna I: 541 och II: 645.

Sedan denna voteringsproposition ånyo
upplästs, verkställdes omröstningen genom
uppresning; och befanns därvid, att
flertalet röstade för ja-propositionen.

25 kap. 2 § (dagsbots antal och storlek)

I vad avsåge denna paragraf gjordes
propositioner, först på godkännande av
densamma samt vidare på godkännande
av paragrafen med den lydelse, som föreslagits
i den av herr Ferdinand Nilsson
till nämnda stadgande avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med
övervägande ja besvarad.

26 kap. 4 § (möjlighet ådöma fängelse
för den som vore under 18 år)

Angående nämnda paragraf, yttrade
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
densamma skulle godkännas, dels ock att
kammaren skulle godkänna paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i den
av fröken Mattson till nämnda stadgande
avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på
godkännande av paragrafen vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 26 kap. 4 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse första
lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande nr
42, röstar

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av fröken
Mattson till nämnda stadgande avgivna
reservationen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 108;

Nej — 17.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

27 kap. 5 § (föreskrift vid villkorlig
dom om fullgörande av skadeståndsskyldighet) I

fråga om denna paragraf gjordes propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare därpå att paragrafen
skulle godkännas med den lydelse, som
föreslagits i den av herr Ferdinand Nilsson
till nämnda stadgande avgivna reservationen;
och förklarades den förra propositionen,
vilken förnyades, vara med
övervägande ja besvarad.

28 kap. 1 § (förutsättningarna för ådömande
av skyddstillsyn)

Såvitt gällde denna paragraf gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av densamma samt vidare
på godkännande av paragrafen med den
lydelse, som föreslagits i den av fröken
Mattson till nämnda stadgande avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på paragrafens godkännande, sig
finna denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given

116

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner 28 kap. 1 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse
första lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av fröken
Mattson till nämnda stadgande avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 11G;

Nej — 13.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

28 kap. It § (visst omhändertagande
av den som ådömts skyddstillsyn)

Beträffande förevarande paragraf, anförde
herr talmannen, hade yrkats dels
att densamma skulle godkännas, dels ock
att kammaren skulle godkänna paragrafen
med den lydelse, som föreslagits i
den av fröken Mattson till nämnda stadgande
avgivna reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på
godkännande av paragrafen vara med
övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner 28 kap. 11 § förslaget
till brottsbalk med den lydelse

första lagutskottet föreslagit i sitt utlåtande
nr 42, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragrafen med
den lydelse, som föreslagits i den av fröken
Mattson till nämnda stadgande avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid fröken Mattson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja — 112;

Nej — 13.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

35 kap. 1—3 §§ och 36 kap. 9 § (preskription
av åtal)

Vidkommande dessa paragrafer gjorde
herr talmannen propositioner, först på
godkännande av desamma samt vidare
därpå att paragraferna skulle godkännas
med den lydelse, som föreslagits i den
av herr Per-Olof Hanson m. fl. till nämnda
stadganden avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på paragrafernas
godkännande, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som godkänner 35 kap. 1—3 §§
och 36 kap. 9 § förslaget till brottsbalk
med den lydelse första lagutskottet föreslagit
i sitt utlåtande nr 42, röstar
Ja;

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

117

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes paragraferna
med den lydelse, som föreslagits i den av
herr Per-Olof Hansson in. fl. till nämnda
stadganden avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda;

Ja —- 82;

Nej — 48.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Förslaget till brottsbalk i övrigt

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten
A

Förklarades besvarad genom kammarens
förut fattade beslut.

Utskottets hemställan i punkten
B

Bifölls.

Utskottets hemställan i punkten
C

Bifölls.

Utskottets hemställan i punkten
D

Herr talmannen yttrade, att propositioner
komme att framställas först särskilt
beträffande punkten D 4, i vad de i
punkten upptagna motionerna avsåge 26
kap. 6 och 7 §§ förslaget till brottsbalk,
därefter särskilt angående punkterna
D 2 och D 4, såvitt gällde utredning av
frågan om ett kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare samt slutligen
särskilt rörande utskottets hemställan
under punkten D i övrigt.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Punkten D 4, i vad de i punkten upptagna
motionerna avsåge 26 kap. 6 och
7 §§ förslaget till brottsbalk

I vad avsåge utskottets hemställan i
denna del, anförde nu herr talmannen,
hade yrkats dels att densamma skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den av herr
Per-Olof Hanson m. fl. vid utlåtandet avgivna
reservationen, betecknad »Till 26
kap. 6 och 7 §§».

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan i denna del
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkten
D 4, i vad de i punkten upptagna
motionerna avser 26 kap. 6 och 7 §§ förslaget
till brottsbalk, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per-Olof Hanson
m. fl. vid utlåtandet avgivna reservationen,
betecknad »Till 26 kap. 6 och
7 §§».

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —- 107;

Nej — 25.

118

Nr 32

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.

Punkterna D 2 och D 4, såvitt gällde
utredning av frågan om ett kortvarigt
frihetsberövande för unga lagöverträdare

Angående utskottets hemställan i förevarande
del gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades i den av
herr Per-Olof Hanson m. fl. vid punkten
D i utskottets hemställan avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Herr Hanson, Per-Olof, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 42 punkterna
D 2 och D 4, i vad avser utredning
av frågan om ett kortvarigt frihetsberövande
för unga lagöverträdare, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Per-Olof Hanson
m. fl. vid punkten D i utskottets
hemställan avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Hanson, Per-Olof,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 84;

Nej — 46.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Punkten D i övrigt

Vad utskottet hemställt bifölls.

Utskottets motivering i de
delar beträffande vilka särskilt
yrkande framställts

Motiveringen till 6 kap. 1 § förslaget
till brottsbalk

I fråga om utskottets motivering i denna
del gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av densamma
samt vidare därpå att kammaren
skulle godkänna den motivering, som föreslagits
i den av fröken Mattson till 6
kap. 1 § avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på godkännande av
utskottets motivering, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Den, som godkänner första lagutskottets
motivering i utlåtande nr 42, till 6
kap. 1 § förslaget till brottsbalk, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av fröken Mattson
till 6 kap. 1 § avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ahlkvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 69;

Nej — 60.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Motiveringen till 6 kap. 2 § förslaget
till brottsbalk

I vad avsåge utskottets motivering i förevarande
del, yttrade nu herr talman -

Onsdagen den 21 november 1962 em.

Nr 32

119

nen, hade yrkats dels att densamma skulle
godkännas, dels ock att den motivering
skulle godkännas, som föreslagits i
den av fröken Mattson till 6 kap. 2 § avgivna
reservationen.

Härpå gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden och
förklarade sig finna propositionen på
godkännande av utskottets motivering i
denna del vara med övervägande ja besvarad.

Fröken Mattson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som godkänner första lagutskottets
motivering i utlåtande nr 42, till 6
kap. 2 § förslaget till brottsbalk, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den motivering,
som föreslagits i den av fröken Mattson
till 6 kap 2 § avgivna reservationen.

Då emellertid herr Ahlkvist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja — 68;

Nej — 63.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 37, i anledning
av väckta motioner om undantagande av
skrivbyråernas serviceverksamhet från

Ang. förslag till brottsbalk, m. m.
arbetsförmedlingslagens tillämpningsområde,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo jordbruksutskottets
utlåtanden:

nr 28, i anledning av väckta motioner
om förbättrad väderlekstjänst för jordbruket; nr

30, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till skydd av djurlivet
i samband med skogshyggesbränning;

nr 31, i anledning av väckta motioner
angående gödsling av skogsmark; och
nr 32, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av inhemskt fiberbränsle.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 50, i
anledning av väckta motioner om utredning
av vissa spörsmål rörande vattendragen,
bifölls vad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Upplästes ett från herr Berg, Gunnar,
inkommet läkarintyg, utvisande att han
för observation (hjärtsjukdom?) vårdades
på Serafimerlasarettets medicinska klinik
och vore sjukskriven från och med
denna dag tills vidare.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Berg, Gunnar, för den tid,
det i läkarintyget omförmälda hindret
varade.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 21.43.

In fidem
K.-G. Lindelöw