Nr 32 ANDRA KAMMAREN
ProtokollRiksdagens protokoll 1967:32
PROTOKOLL
RIKSDAGENS
Nr 32 ANDRA KAMMAREN
1967
25 maj
Debatter m. m.
Torsdagen den 25 maj
Sid.
Svar på frågor av:
herr Jonasson ang. arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiska åtgärder
avseende Värmland.. ............................... 5
herr Gustafson i Göteborg ang. åtgärder inom Europarådet med anledning
av situationen i Grekland........................... 6
herr Westberg ang. åtgärder för att åstadkomma en jämnare vattenavrinning
i älvarna........................................ 7
fröken Wetterström ang. vårdbidrag till i Sverige mantalsskriven
utlänning................................................ 8
fru Heurlin ang. behandlingen av narkomanvårdskommitténs be
tänkanden.
.............................................. 11
herr Wennerfors ang. distributionen av telefonkatalogen......... 11
herr Sundkvist ang. postutbärningen efter omläggningen till högertrafik.
................................................... 13
herr Nilsson i Agnäs ang. planerna på ett svenskt folkflyg....... 14
herr Sjöholm ang. miljöpolitiska hänsynstaganden i statens järnvägars
utbyggnads- och planeringsverksamhet................ 16
fru Ryding ang. instruktionerna för statens avtalsverk........... 17
fru Sundberg ang. ökade resurser för forskning rörande förskoleålderns
psykologi och pedagogik............................ 19
herr Hedin ang. nedbringande av antalet rymningar från skolhem
och yrkesskolor........................................... 21
herr Krönmark ang. placeringen av barn som omhändertagits för
samhällsvård............................................. 23
Svar på interpellationer av:
herr Nelander ang. återbetalningen av studielån och studiemedel 24
herr Gustavsson i Alvesta ang. samhällsvården av ungdom....... 26
1—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 32
2
Nr 32
Innehåll
Sid.
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m...................... 31
Ändrad organisation av televerket............................... 40
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med
differentierad permanent hastighetsbegränsning................. 45
Ändring i lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast
egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m.............. 58
Avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet m. m.............. 59
Folkbokföringsförordning m. m.................................. 64
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet........ 72
Formerna för den statliga representationen....................... 93
Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 25 maj
Första lagutskottets utlåtande nr 39, ang. lag om flyttning av fordon i
vissa fall och ang. omhändertagandet av skrotbilar............. 31
— memorial nr 40, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 40
Andra lagutskottets utlåtande nr 46, om ändrad lydelse av 34 § arbetarskyddslagen
............................................ 40
Jordbruksutskottets memorial nr 22, ang. uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden.............. 40
Andra lagutskottets utlåtande nr 41, ang. ändring i lagen om allmän försäkring,
m. m.............................................. 40
Statsutskottets utlåtande nr 114, ang. ändring i lagen om allmän försäkring,
m. m., i vad avser medelsanvisning till folkpensioner... 40
— nr 115, om pension åt änkefru Anna Nordqvist................ 40
—• nr 116, ang. ändrad organisation av televerket................ 40
Andra lagutskottets utlåtande nr 43, ang. skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum........................................ 45
— nr 47, om ersättning till arbetsgivare för anmälan till allmän försäkringskassa.
............................................ 45.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 38, om ändrad lydelse av 56 § 4 mom.
vägtrafikförordningen och om försök med differentierad permanent
hastighetsbegränsning...................................... 45
— nr 41, om ändring i vattenlagen m. m......................... 58
— nr 44, om ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen................ 58
—■ nr 45, om ändrad lydelse av 81 § konkurslagen................. 58
—■ nr 46, ang. ändring i lagen om vissa inskränkningar i rätten att
förvärva fast egendom eller gruva eller aktier i vissa bolag, m. m. 58
— nr 47, ang. ändrad lydelse av 86 och 88 §§ lagen om försäkringsavtal,
m. m.................................................. 59
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 34, om utbildning av
borgerliga medlare......................................... 59
Strdsutskottets utlåtande nr 118, ang. avveckling av Törefors aktiebolags
verksamhet m. m...................................... 59
Innehåll
Nr 32
3
Sid.
Tredje lagutskottets utlåtande nr 34, ang. folkbokföringsförordning
m. ...................................................... 64
Bevillningsutskottets betänkande nr 44, ang. folkbokföringsförordning
m. ...................................................... 72
Tredje lagutskottets utlåtande nr 42, ang. lag om ställande av säkerhet
vid sällskapsresa till utlandet................................ 72
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 33, ang. skolungdomens
ferieresor.................................................. 93
Jordbruksutskottets memorial nr 24, ang. departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss staten tillhörig fast egendom.
..................................................... 93
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 35, om ett centralt granskningsorgan
för instrument använda vid psykologisk testning inom
statsförvaltningen.......................................... 93
—- nr 36, om arbetsvärdering inom den statliga sektorn............ 93
— nr 37, ang. formerna för den statliga representationen.......... 93
'' ■ ■
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
5
Torsdagen den 25 maj
Kl. 10.00
§ 1
Svar på fråga ang. arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitiska åtgärder avseende
Värmland
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:
Herr talman! Herr Jonasson har frågat
statsministern vilka arbetsmarknadsoch
lokaliseringspolitiska åtgärder som
planeras i anledning av den oroande
bild som en nyligen publicerad utredning
ger av näringslivets framtid och
befolkningsutvecklingen i stora delar av
Värmland. Frågan har överlämnats till
mig för besvarande.
Den utredning som herr Jonasson avser
torde vara en av länsplanerarorganisationen
i Värmlands län gjord preliminär
framräkning som är avsedd att
visa vad nuvarande tendenser skulle innebära
för den regionala befolkningsoch
sysselsättningsutvecklingen i Värmlands
län åren 1966—1980.
Jag vill påpeka att en sådan framräkning
utgör en del av det material som
skall läggas till grund för en försöksvis
bedriven planering inom länen enligt
anvisningar som Kungl. Maj :t utfärdade
i februari detta år. Denna planering syftar
till att ge en målsättning för det
fortsatta lokaliseringspolitiska arbetet
och bör utmynna i konkreta förslag och
handlingsprogram. Den leds och samordnas
av länsstyrelserna och de till dessa
knutna planeringsråden. Resultatet av
planeringsarbetet beräknas föreligga under
våren 1968.
Det är för tidigt att uttala sig om
vilka speciella arbetsmarknads- eller
lokaliseringspolitiska åtgärder som bör
vidtas i anslutning till denna långsiktiga
planeringsverksamhet.
Vidare anförde:
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på denna
fråga. Jag ställde den till statsministern
dels därför att det var statsministerns
hemlän den gällde, dels därför att han
tillsammans med inrikesministern med
anledning av just de här angelägenheterna
gjort en resa i Värmland.
Den utredning som nyligen publicerats
och som inrikesministern relaterade
har väckt mycket stark indignation
i hela länet. Vissa orter har ju blivit
så gott som dödförklarade av utredningen.
För att ta ett par exempel.
Årjängsområdet skulle enligt utredningen
från nu och fram till 1980 beräknas
gå tillbaka med 43,6 procent och SunneTorsby-området
med 39,4 procent av
befolkningsunderlaget. Även om vänerbäckenet
beräknas öka blir det totalt
en minskning för hela Värmlands län.
De stora svårigheter som uppstår är
uppenbara. Det blir problem för landstinget
och i än högre grad för de kommuner
som ligger inom de befolkningssvaga
delarna av länet. Näringsliv och
enskilda drabbas också hårt. Vi har
en ojämn befolkningsutveckling med
allt flera pensionärer jämfört med antalet
produktivt arbetande.
Jag vet mycket väl vilken avsikten
var med denna utredning, men det
första resultatet blir och har redan blivit
att man skrämmer bort industrin
och får de unga att flytta. Ingen törs
satsa på dessa områden, som därtill får
svårigheter att få tillräcklig byggnads
-
6 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på fråga ang. åtgärder inom Europarådet med anledning av situationen i
Grekland
kvot. På så sätt kommer denna utredning
i och för sig att verka avfolkande.
Det är annars inte något särskilt dåligt
läge vårt län har. Vi skall t. ex. ha
klart för oss att ett område som årjängsområdet
inte har mer än fem mil till
isfri hamn, och tar man i betraktande
det bättre samarbete som vi räknar med
att i framtiden få över gränserna, kan
det bli rätt stora omsvängningar i utvecklingen
— om inte denna utredning
tas till intäkt för att göra livet så surt
som möjligt för de bygder som man
beräknat skall gå tillbaka.
När nu statsministern och inrikesministern
hade gjort denna resa och
sedan fått dessa siffror hade jag för
min del hoppats på ett bättre svar på
min fråga. Det är nödvändigt att få till
stånd en del åtgärder mycket snabbt.
Detta är en väsentlig fråga för ett län
som vårt och man bör inte ta alltför
lätt på den.
Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:
Herr talman! Låt mig upprepa vad jag
sade i mitt svar. Den utredning som herr
Jonasson hänvisar till är avsedd att visa
vad nuvarande tendenser skulle innebära
för den regionala befolknings- och
sysselsättningsutvecklingen i Värmland
åren 1966—1980. Det gäller alltså att
skapa en så realistisk bild som möjligt
av hur läget är nu och vart de tendenser
man kan spåra skulle leda till. Nästa
fråga är vilka åtgärder man skall vidta
för att motverka en sådan utveckling.
Del kan man inte börja arbeta med
förrän man har själva prognosen klar.
En helt annan sak är vilka åtgärder
som omedelbart måste vidtas med hänsyn
till det nuvarande sysselsättningsläget
i Värmland.
När herr Jonasson säger att statsministern
och min resa i Värmland var
föranledd av den utredning om vilken
herr Jonasson talar, så är det fel. Vår
resa var avsedd att ge oss en bild av det
aktuella sysselsättningsläget och vilka
åtgärder som det kan vara anledning
vidta så skyndsamt som möjligt. De åtgärderna
är på gång, herr Jonasson.
Herr JONASSON (ep):
Herr talman! Inrikesministern berättar
alltså vad resan avsåg, och det är
alldeles klart att man vill se på de aktuella
frågorna. Jag måste säga att det
för de andra orterna i länet, ute i periferin,
är minst lika aktuellt med åtgärder
som för de platser som ministrarna
besökte.
Utvecklingen leder onekligen till en
centralisering, som jag tror är olycklig.
Om vi skall kunna tillvarata våra
nationaltillgångar på allra bästa sätt
tror jag att vi behöver ha en kringliggande
bygd som också har servicemöjligheter.
Här kunde man ha satsat
hårdare och börjat med lokaliseringsverksamheten
och lokaliseringsstödet
några år tidigare.
Det finns en viss risk med en dylik
utredning. Om man först gör den och
sedan på centralt håll handlar efter den,
har man liksom dömt ut ytterområdena
och gjort det svårare för människorna
att arbeta där. Det kan tänkas bli omsvängningar
i utvecklingen, och då bör
myndigheterna inte ha så förutfattade
meningar att de inte kan hjälpa även
dessa ytterområden. Det finns en viss
risk att myndigheterna alltför hårt binder
sitt handlande vid en prognos som
man tror är helig. Jag har velat säga
ifrån att prognosen inte får vara helig.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 2
Svar på fråga ang. åtgärder inom Europarådet
med anledning av situationen i
Grekland
Ordet lämnades på begäran till
Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
7
Svar på fråga ang. åtgärder för att åstadkomma en jämnare vattenavrinnmg i alvarna
Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
har till mig riktat en enkel fråga
rörande de åtgärder regeringen tänker
vidtaga inom Europarådet med anledning
av situationen i Grekland.
Ambassadör Lindh, vårt ombud i
Europarådet, framförde vid ett sammanträde
i går i Strasbourg med ministerkommitténs
ställföreträdare bl. a. följande.
Svenska regeringen välkomnar och instämmer
till fullo med Europaförsamlingens
uttalande den 26 april rörande
situationen i Grekland. Regeringen tar
fasta på detta tillfälle att tillkännage
sin enträgna önskan att en lösning åstadkommes
av Greklands problem som innebär
en snabb återgång till normala
konstitutionella och demokratiska förhållanden
och ett fullständigt återupprättande
av mänskliga rättigheter och
grundläggande friheter. Den ger uttryck
åt sin fasta förhoppning att de frihetsinkräktande
åtgärder som av politiska
skäl vidtagits mot grekiska medborgare
snart kommer att upphävas. Regeringen
kommer att fortsätta att ägna utvecklingen
i Grekland den allra största uppmärksamhet.
Den förbehåller sig rätten
att återupptaga frågan på det sätt som
den må finna lämpligt antingen i denna
kommitté eller i andra organ eller institutioner
inom Europarådets ram.
Jag vill tillägga, lierr talman, att vi
i frågan står i fortlöpande kontakt med
våra nordiska grannländer.
Vidare anförde
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag är tacksam för utrikesministerns
meddelande och särskilt
för att regeringen förbehållit sig
rätten att återuppta frågan inom Europarådets
ram. Som jag ser det är Europarådet
ett mycket lämpligt organ för
att utöva påtryckningar på den grekiska
regimen. Grekland är medlem av
Europarådet, men enligt stadgarnas artikel
3 är det berättigat till medlemskap
endast om det är en demokrati.
När Europarådsförsamlingen samlades
den 21 april stod de sex grekiska
platserna tomma, därför att fullmakterna
för de anmälda grekiska delegaterna
hade dragits tillbaka samma dag.
Europarådsförsamlingen antog enhälligt
den resolution som utrikesministern här
nämnde, där man tog avstånd från militärkuppen
i Grekland och där man
uppmanade de grekiska myndigheterna
att återställa den demokratiska ordningen.
Nu är det ju så, att i ministerkommittén
är Grekland fortfarande representerat.
Det är därför givetvis naturligt
att regeringen handlar inom ramen
för ministerkommittén. Men jag vill
också fästa uppmärksamheten på konventionen
om de mänskliga rättigheterna,
som Grekland har ratificerat.
I ett läge som det nuvarande, när det
inte finns individuell petitionsrätt i
Grekland, när alltså inte enskilda grekiska
medborgare har möjligheter att
liänskjuta överträdelser av konventionen
till Kommissionen för de mänskliga
rättigheterna, så kan man nå effekt endast
om i enlighet med artikel 24 i konventionen
någon medlemsstat hänskjuter
frågan till kommissionen.
Jag förutsätter att i meddelandet som
utrikesministern nu har gett oss det
ligger att utrikesdepartementet noga följer
denna fråga och överväger de möjligheter
som finns att i enlighet med
vad Internationella juristkommissionen
i dagarna har uttalat —■ dess hänvändelse
har bringats till ministerkommitténs
kännedom nu —• och med beaktande
av de synpunkter som där framförts
liänskjuta frågan till Kommissionen
för de mänskliga rättigheterna.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 3
Svar på fråga ang. åtgärder för att
åstadkomma en jämnare vattenavrinning
i älvarna
Ordet lämnades på begäran till
8
Nr 32
Torsdagen den 25 mai 1967
Svar på fråga ang. vårdbidrag till i Sverige mantalsskriven utlänning
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQYIST, som yttrade:
Herr
talman! Herr Westberg har frågat
om jag avser att vidta effektiva
åtgärder för att få en jämnare avrinning
i våra älvar — t. ex. med hjälp av de
regleringsanordningar som finns i de
elkraftproducerande vattendragen —
för att förebygga och mildra översvämningsskador
av det slag som nu förekommer.
Jag är medveten om att svåra problem
föreligger inom de områden, som är
utsatta för översvämningsrisker. Frågan
om hur dessa risker skall kunna förebyggas
är mycket komplicerad och är
inte möjlig att besvara inom ramen för
en enkel fråga.
Vidare anförde:
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Jag beklagar att jordbruksministern
inte anser sig kunna
svara på min fråga. Jag hade hoppats
få en redogörelse för hans inställning
och för de åtgärder som han anser möjliga.
Men det är tydligen inte möjligt
att få den redogörelsen här i dag.
Vi är dock ense om att svåra problem
föreligger inom de områden som är utsatta
för översvämningsrisker. Och det
är inte första gången vi möter dessa
problem. Även jordbruksministern har
haft anledning att ingående syssla med
dem. Det är ju inte så sällan sådana
här översvämningar förekommer. Vi
hade ju så sent som i fjol en mycket
svår översvämningskatastrof uppe i
mina hemtrakter. Men då statsrådet anser
att frågan om hur översvämningsriskerna
skall kunna förebyggas inte är
möjlig att besvara inom ramen för en
enkel fråga, skall jag senare återkomma
med eu interpellation i ärendet i hopp
om att då få den redogörelse som statsrådet
i dag inte anser sig kunna lämna.
Att det är ett mycket stort problem, som
kräver all möjlig uppmärksamhet är vi
säkert ense om.
Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:
Herr talman! Frågan gäller naturligtvis
om man i riksdagens slutskede
skall kunna göra anspråk på att en departementschef
inom loppet av ett par
tre dagar skall kunna ge ett tillfredsställande
svar på en så pass komplicerad
fråga som det här rör sig om. Jag
hoppas att herr Westberg har förståelse
för det.
Jag vet mycket väl att det i vissa
länder — exempelvis i Jugoslavien —
förekommer att speciella dämningar
gjorts för att förhindra skador av översvämningar.
Men i dessa länder är
problemen långt mer omfattande än i
vårt land. Därför måste det förmodligen
bli tal om lösningar av ett helt annat
slag. Jag vill erinra om att om vi jämför
skador som uppkommer här i landet
med sådana i vissa andra länder
framstår de förra trots allt som förhållandevis
blygsamma, vilket naturligtvis
inte hindrar att enskilda personer
kan lida betydande förluster. Därför
har vi också nyligen förelagt riksdagen
ett förslag om ersättning åt människor
som drabbats av sådan skada. Att gå så
djupt in i problemet som herr Westberg
gör i denna enkla fråga och sedan begära
ett svar, det tycker jag är för mycket
begärt.
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Jag har förståelse för
de svårigheter som föreligger och jag
ber alltså att få återkomma i annat
sammanhang.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på fråga ang. vårdbidrag till i
Sverige mantalsskriven utlänning
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
9
Svar på fråga ang. vårdbidrag till i Sverige mantalsskriven utlänninj
Herr talman! Fröken Wetterström har
ställt följande fråga: »Avser Herr Statsrådet
att — i enlighet med vad riksdagen
anfört i skrivelse den 6 maj 1966
(nr 168) — vidtaga åtgärder i syfte att
ändra reglerna om vårdbidrag så att
sådant bidrag kan utgå även till i Sverige
mantalsskrivna utlänningar om det
särskilda vårdbehovet för barnet uppkommit
vid dess födelse bär i riket eller
under dess vistelse härstädes och, om
så är avsikten, när är en ändring i gällande
bestämmelser att vänta?»
I den av fröken Wetterström nämnda
skrivelsen gav riksdagen som sin mening
till känna vad andra lagutskottet
anfört i sitt utlåtande nr 43. Utskottet
yttrade bl. a. följande: »Enligt utskottets
mening talar beaktansvärda skäl
för motionärernas önskemål om en uppmjukning
i vissa fall av det absoluta
kravet på svenskt medborgarskap som
villkor för erhållande av vårdbidrag.
Om svensk kvinna gifter sig med en
man av annan nationalitet erhåller enligt
gällande medborgarskapsregler makarnas
barn ofta faderns medborgarskap.
Frågan om möjligheterna att låta
vårdbidrag utgå även i dylika fall, där
någon av föräldrarna har stark anknytning
till vårt land, synes i lämpligt
sammanhang böra bli föremål för närmare
övervägande.»
Vårdbidraget är en folkpensionsförmån.
För rätt till sådan förmån gäller
enligt lagen om allmän försäkring bl. a.
ett krav på svenskt medborgarskap.
Överenskommelse om undantag från
detta krav kan träffas med annat land.
Sådana överenskommelser finns med de
nordiska länderna, Storbritannien, Italien,
Schweiz och fem andra länder
som tillhör Europarådet. Enligt rättspraxis
kan vårdbidrag enligt vissa i de
olika överenskommelserna angivna förutsättningarna
utges till barn som inte
är svenska medborgare.
Det är enligt min mening vanskligt
att för olika folkpensionsförmåner göra
skillnad i fråga om de grundläggande
villkoren. Frågan om vårdbidraget bör
ha karaktären av pensionsförmån kan
dock komma i ett ändrat läge. Bl. a. kan
utvecklingen på det internationella planet
ändra förutsättningarna för bedömningen.
Jag avser att, som riksdagen
förutsätter, i ett lämpligt sammanhang
överväga frågan om medborgarskapsvillkoret
för dessa bidrag.
Vidare anförde:
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Aspling för svaret på min
fråga, även om jag finner det vara nedslående.
Statsrådet anser det vara vanskligt att
för olika folkpensionsförmåner göra
skillnad i fråga om de grundläggande
villkoren. Detta gäller bl. a. kravet på
svenskt medborgarskap. Jag kan förstå
att det kan te sig vanskligt när det gäller
ålderspension och förtidspension att
ge utländska medborgare sådana förmåner.
Men när det gäller vårdbidraget
borde det inte behöva bedömas på samma
sätt.
Barnbidrag utgår även till barn som
inte har svenskt medborgarskap, och
enligt min mening finns ännu större
anledning att inte göra någon skillnad
när det gäller ett gravt invalidiserat
barn, utan ge det den förmån som vårdbidraget
innebär.
Ur humanitär synpunkt ter det sig
ytterst stötande att ett sådant barn som
vi talar om skall förvägras vårdbidrag.
Det är fött bär i landet men råkar ha
svensk mor och utländsk far. Till följd
av vår föråldrade medborgarskapslagstiftning
betraktas inte detta barn som
svensk medborgare, utan förvägras rätten
till det vårdbidrag som tillkommer
andra svenska medborgare.
Statsrådet säger att han i lämpligt
sammanhang ämnar överväga frågan om
medborgarskapsvillkoret för vårdbidraget.
Som jag ser saken ligger emellertid
problemet inte i de gällande villkoren
1* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 32
10
Nr 32
Torsdagen den 25 mai 1967
Svar på fråga ang. vårdbidrag till i Sverige mantalsskriven utlänning
för rätt till vårdbidrag enligt lagen om
allmän försäkring, utan det ligger i stället
i medborgarrätten.
Den långa debatt som vi liade bär i
kammaren för ungefär en månad sedan
just om medborskapslagstiftningen belyste
på ett övertygande sätt de orimliga
situationer som uppkommer för
alla barn som är födda i riket av föräldrar,
av vilka modern är svensk medborgare
men fadern av annan nationalitet.
Jag vore tacksam att få veta om
socialministern delar min uppfattning
att en ändrad lagstiftning på det begränsade
område som min fråga gäller
är befogad och om så är fallet — vilket
jag hoppas — också få veta om socialministern
då inte anser det rimligt att
i avvaktan på ändrade bestämmelser —
vilka av svaret att döma inte är att
vänta inom den närmaste tiden — ett
visst dispensförfarande kunde tillämpas.
Jag menar att riksförsäkringsverket
eller allmän försäkringskassa kunde
få möjlighet att efter prövning i det
särskilda fallet bevilja vårdbidrag även
till sådant barn som inte är svensk
medborgare.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag vill gärna säga att
jag har full förståelse för att även barn
som saknar svenskt medborgarskap kan
vara i behov av vårdbidrag. Vi får dock
tänka på den karaktär som dessa bidrag
har enligt statsmakternas beslut.
Bidragen är eu form av invaliditetsersättning,
och denna är en folkpensionsförmån.
Skulle man bryta sönder
den gemensamma förutsättningen för
dessa förmåner och skapa särskilda villkor
för en förmån, ja, t. o. m. som i
detta fall olika villkor inom ramen för
en och samma förmån, då tar man ett
steg som man inte så lätt kan överblicka
konsekvenserna av. Kan man
göra särskilda regler för ett fall, bör
man kunna göra det också för ett annat.
Helt naturligt kommer en sådan
argumentation att föras. Vi får inte
utan vidare ge upp kraven på enhetliga
grunder för en så pass viktig del av
vår sociala trygghet som folkpensionerna
representerar. Vårdbidraget är
en del av denna trygghet.
Jag vill, herr talman, göra det tillägget
att undantag från medborgarskap skravet
inom folkpensioneringen kan göras konventionsvägen.
Kanske hör vårdbidragen
inte så väl hemma inom pensioneringen.
Jag har sagt att jag kommer att
överväga frågan i lämpligt sammanhang,
och det är också vad riksdagen
har begärt. I avvaktan därpå kan jag i
dag inte ge någon annan utfästelse än
de preciseringar som jag har tillåtit mig
göra i mitt svar till fröken Wetterström.
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! Om vi skall vänta på att
frågan tages upp »i lämpligt sammanhang»
kan det dröja ett år, två år eller
kanske upp till tio år innan den behandlas.
Eftersom nu gällande bestämmelse
är en uppenbar skönhetsfläck i
vår sociallagstiftning borde man snarast
försöka utplåna den. Jag förstår att det
är svårt att bryta ut detta speciella
problem, men jag fick inte svar på de
frågor som jag ställde, nämligen om
statsrådet för det första anser det vara
befogat med en ändring, för det andra
om inte ändringen lämpligen kan vidtagas
genom en ändrad medborgarskapslagstiftning
och för det tredje om
statsrådet inte är villig medverka till ett
d isp ensf örf aran d e.
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:
Herr talman! Jag kan inte här utan
vidare göra en deklaration beträffande
en ändring av bestämmelserna om medborgarskap
— det blir ju där fråga om
en lagändring.
Fröken WETTERSTRÖM (li):
Förlåt herr statsråd att jag återkommer,
jag vet mycket väl att medborgar
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
11
Svar på fråga ang. behandlingen av narkomanvårdskommitténs betänkanden —-Svar på fråga ang. distributionen av telefonkatalogen
skapsärenden ej sorterar under socialdepartementet,
men när det gäller ett
dispensförfarande från den nuvarande
lagen inom folkpensioneringen, ett
ärende som hör hemma i detta departement,
tycker jag dock att statsrådet kunde
ge mig ett svar.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på fråga ang. behandlingen av
narkomanvårdskommitténs betänkanden
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:
Herr talman! Fru Heurlin har ställt
följande fråga till mig:
»Har herr statsrådet för avsikt att beträffande
narkomanvårdskommitténs
andra delbetänkande — vilket väntas
bli avlämnat under sommaren 1967 —
bestämma remisstiden så, att de i de
båda delbetänkandena aktuella frågorna
kan riksdagsbehandlas hösten 1967.»
Jag avser att bestämma en sådan
remisstid för narkomanvårdskommitténs
andra betänkande att proposition
kan lämnas vid riksdagens höstsession
i år.
Vidare anförde
Fru HEURLIN (h):
Herr talman ! Jag skall be att få tacka
statsrådet. Jag är mycket tillfredsställd
med det svar som lian har lämnat. Jag
vet vilket intresse statsrådet hittills har
lagt ned på detta ämne och jag vet
också att det på detta svar kommer att
följa en positiv fortsättning.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Svar på fråga ang. distributionen avtelefonkatalogen
Ordet
lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:
Herr talman! Herr Wennerfors har
frågat mig, om jag anser att distributionen
av telefonkatalogen — exempelvis
Stockholmsdelen — f. n. sker på ett
för abonnenterna tillfredsställande sätt.
Som framgår av en i telefonkatalogen
under telefoneringsanvisningarna
intagen tablå är utgivningen av katalogens
olika delar utspridd över en stor
del av året. Sålunda utkommer exempelvis
Jönköpingsdelen av 1967 års telefonkatalog
redan i december 1966, Göteborgsdelen
i februari 1967, Stockholmsdelen
i april—juni och bl. a. Luleådelen
i september. Denna spridning
av katalogutgivningen motiveras av''
önskvärdheten att dels få ett rationellt
utnyttjande av den personal inom televerket,
som svarar för rättning, redigering
och korrekturläsning av det mycket
omfattande katalogmaterialet, dels
få en någorlunda jämn belastning av
den maskinutrustning som används för
tryckning och bindning. Det senare är
särskilt angeläget, eftersom — med de
speciella och för katalogtrycket avpassade
maskiner som begagnas — all
tryckning sker hos ett och all bindning
hos ett annat företag.
Den senaste tidpunkt vid vilken de
i telefonkatalogen införda uppgifterna
kan ändras eller kompletteras varierar
alltefter den beräknade tiden för tryckning
och distribution av resp. katalogdel.
Som regel gäller att utgivningstidpunkten
ligger 3—6 månader efter senaste
ändringsdatum. Tidsdifferensen
är dock större i fråga om Stockholmsdelen.
Senaste tidpunkten för ändring
eller komplettering av kataloguppgifter
infaller här under september månad,
medan utgivningen såsom nämnts sker
under april—juni månader. Det innebär,
att för redigering, sättning, tryckning,
bindning och distribution behövs
6V2-—9*/2 månader. Man får bär beakta
12
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på fråga ang. distributionen av telefonkatalogen
de särskilda insatser, som utgivningen
av Stockholmsdelen kräver. Inkl. yrkesregistret
omfattar denna ca 3 400 sidor,
och antalet katalogexemplar uppgår till
ca 2,7 milj. (av totalt ca 6,5 milj. exemplar
för hela landet).
Givetvis är det anläget, att åtgärder
vidtas för att åstadkomma en snabbare
utgivning av telefonkatalogen. Utredningsarbete
pågår också inom televerket,
vilket siktar till att genom övergång
till automatisk databehandling väsentligt
rationalisera redigerings- och sättningsarbetet.
Man räknar preliminärt
med att härigenom kunna uppnå tidsvinster,
som i fråga om Stockholmsdelen
kan innebära en tidigareläggning
av utgivningen med flera månader.
Vidare anförde:
Herr WENNERFORS (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
herr statsrådet Palme för det utförliga
svaret. Denna fråga kunde i och för sig
ha fått vänta till höstsessionen, särskilt
som jag önskat framföra synpunkter
även på katalogens utformning. I dag
gäller det emellertid distributionen, och
den har i varje fall för stockholmsområdet
tämligen stor aktualitet.
Vad beträffar delarna utanför stockholmsområdet
synes inga större problem
föreligga. Jag finner det däremot
otillfredsställande att distributionen av
telefonkatalogen här i stockholmsområdet
tar så lång tid som tre månader,
speciellt som den förnyas varje år. I
årets upplaga har en tredjedel av uppgifterna
i något avseende ändrats från
den föregående.
Tidigare har skärgårdsborna varit de
abonnenter som fått telefonkatalogerna
sist — någon gång i juli — men enligt
uPPg''ift utdelades dessa i år redan till
pingst. Det inträffade sedan detta spörsmål
aktualiserats. Ibland tycks det alltså
löna sig att ställa frågor, i varje fall
för skärgårdsborna. Dock ligger det väl
ingen sanning i ryktet att kommunika
-
tionsministern själv har paddlat runt
med kataloger. Om så hade varit fallet,
hade jag gärna hjälpt till, även om
jag hade använt en stadigare farkost.
När de sista abonnenterna får sina
telefonkataloger är uppgifterna faktiskt
nästan ett år gamla, eftersom den 6
september varje år är sista dagen för
att få in ändringar och nya uppgifter
i Stockholmsdelen. Felet tycks emellertid
inte ligga hos det företag som svarar
för distributionen utan på andra håll,
och därtill kanske också finns naturliga
förklaringar.
Jag är tacksam inte endast för att
svaret är fylligt utan självfallet också
för att herr statsrådet i svarets avslutning
givit kammaren och invånarna i
storstockholmsområdet ett så positivt
uttalande. Jag hälsar med tillfredsställelse
att utredningsarbetet pågår inom
televerket. Telefonkatalogen är ändå ett
verktyg som nästan alla människor utnyttjar
såväl på arbetstid som på fritid.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! På telefonkatalogens
användningsområde har jag fått min
uppmärksamhet fäst på senare tid.
Beträffande skärgården kompliceras
distributionen — har jag fått höra —
av att en så väsentlig del av abonnenterna
är sommargäster. Två utdelningar
kunde därför ifrågasättas. Med en utdelning
står man inför situationen att
många av abonnenterna inte är hemma
vid utdelningen. Denna har därför i allmänhet
förlagts sent för att man skall
kunna fånga in så många som möjligt
även av sommargästerna. De nya metoder
som utarbetats kommer emellertid
att innebära att katalogerna generellt
utdelas tidigare.
Slutligen ser jag fram mot även en
estetisk debatt med herr Wennerfors
i höst.
Herr WENNERFORS (h):
Herr talman! Jag har förståelse för
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
13
Svar på fråga ang. postutbärningen efter omläggningen till högertrafik
att problemet kan finnas. I år har emellertid
skärgårdsborna, som sagt, faktiskt
fått sina telefonkataloger redan
före pingst. Så stora tycks svårigheterna
alltså ändå inte vara.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 7
Svar på fråga ang. postutbärningen efter
omläggningen till högertrafik
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:
Herr talman! Herr Sundkvist har frågat
mig, om jag anser det vara lämpligt
ur trafiksäkerhetssynpunkt och av andra
skäl att brevbärarlinjerna körs i omvänd
riktning efter omläggningen till
högertrafik i stället för den av postverket
föreslagna flyttningen av postlådorna.
Jag har inte kunnat finna att omläggningen
till högertrafik motiverar eu
omvänd färdriktning på lantbrevbäringslinjerna.
Efter vad jag inhämtat
är en sådan ordning inte heller aktuell.
Sålunda skall postlådorna efter trafikomläggningen
sättas upp på vägens högra
sida i lantbrevbärarens färdriktning.
En sådan placering av postlådorna i
förening med övergång från vänster- till
liögerstyrda postföringsbilar bedöms
vara en förutsättning för att lantbrevbärarna
under de ändrade trafikbetingelserna
skall kunna dela ut posten
snabbt och säkert.
Vidare anförde:
Herr SUNDKVIST (ep):
Herr talman! .lag tackar kommunikationsministern
för svaret på min fråga.
Jag vill inte på något sätt vara elak och
säga att det är förvånansvärt att kommunikationsministern
inte upptäckt att
det skulle vara motiverat med en änd
-
ring av färdriktningen även ur trafiksäkerlietssynpunkt.
Jag hade inte heller
förstått det förrän jag kom i kontakt
med de speciella problem som ligger
som grund till min fråga.
Det finns en hel del brevbärarlinjer
eller delar därav som går fram utmed
starkt trafikerade länshuvudvägar. Brevbäringslinjen
är där helt och hållet
upplagd med tanke på vänstertrafik.
Brevbäraren betjänar abonnenterna på
vänster sida om vägen när han åker ut
på linjen. Han korsar sedan vägen och
betjänar fortfarande abonnenterna på
vänster sida om vägen — räknat i den
omvända färdriktningen — när han färdas
mot utgångspunkten. Vid omläggningen
till högertrafik kommer han att
trafikera höger sida av vägen men ändå
fortsätta att betjäna abonnenterna på
vänster sida. Det gör att han ständigt
får korsa trafiken på starkt trafikerade
länshuvudvägar. Ur trafiksäkerhetssynpunkt
anser jag att det skulle vara lämpligt
om man i vissa fall helt enkelt
vände på körriktningen.
Jag var medveten om att kommunikationsministern
skulle lämna det svaret
att det inte skulle företas någon omläggning.
Det var med anledning därav
jag ställde min fråga. Postverket har
förklarat att det inte har något emot
att man ändrar körriktningen på en
brevbärarlinje för att få ökad trafiksäkerhet
men det vill inte heller på
något sätt medverka till en ändring.
Abonnenterna utmed linjen får i så
fall klara det själva. Det är synd att
man inte kunnat få litet större smidighet
på denna punkt.
Jag har tagit upp denna fråga inte
därför att abonnenterna är rädda för
att flytta sina brevlådor, utan för att jag
anser att alla goda krafter behövs för
att åstadkomma så stor trafiksäkerhet
som möjligt inför högeromläggningen.
Jag kan ge ett exempel på hur pass besvärligt
det kan vara på en brevbärarlinje
och hur många gånger brevbäraren
måste korsa trafiken på en starkt
14
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på fråga ang. planerna på ett svenskt folkflyg
trafikerad väg. Han skulle endast behöva
korsa vägen en gång om linjen
kördes i motsatt riktning.
.Tåg är också medveten om att det i
de allra flesta fall är riktigt såsom det
nu är. Den enklaste lösningen är naturligtvis
att bara flytta postlådorna. Men
jag vet också att det i åtskilliga fall
skulle vara lämpligt att köra linjen i omvänd
riktning. Det skulle både trafiksäkerheten
och smidigheten vinna på.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Utan att alltför mycket
fördjupa mig i detta intressanta
problem vill jag framföra de två synpunkter
som varit vägledande för postverket.
Den ena är att lantbrevbärarlinjer
i allmänhet är organiserade på det
sättet att man börjar i de folkrikaste
trakterna, medan de glesast bebyggda
områdena får posten sist. Kastar man
om färdriktningen skulle denna princip
inte kunna tillämpas, vilket för ett
flertal kanske skulle innebära en serviceförsämring.
Ofta skulle det bli på
det sättet att lantbrevbäraren skulle börja
postutbärningen långt ifrån sin utgångspunkt,
och sedan skulle han arbeta
sig fram till den punkt där han förut
startade, vilket också skulle innebära
en tidsförlust.
Vidare har man gjort prov som har
visat att postlådor som är bra placerade
i vänstertrafik ofta skulle få en så
olämplig placering vid omkastad färdriktning,
att de i alla fall måste flyttas.
Därför har man gått in för att flytta
postlådorna.
Jag vill påpeka att ur trafiksäkerhetssynpunkt
är det viktigt att konstatera,
att man helt kommer att gå in för
de liögerstyrda bilarna. Annars skulle
man komma i den situationen, oavsett
vilken färdriktning man har, att lantbrevbäraren
vid flertalet av de cirka
240 000 avlämningsställen som finns
skulle behöva stiga ur bilen i körbanan
och därefter gå runt bilen till postlådan
och gå tillbaka samma väg. Det är en
väsentlig sak ur trafiksäkerhetssynpunkt
att det problemet löses.
Naturligtvis kan det finnas fall, då
man kan ändra färdriktningen, men den
grundläggande principen bör vara, att
man flyttar lådorna.
Herr SUNDKVIST (ep):
Herr talman! Det är ungefär vad jag
konstaterar i slutet av mitt anförande
att det i de flesta fall är fullt naturligt
att flytta lådorna, men vad jag önskar
är, att man skulle kunna försöka få till
stånd en större smidighet, så att man
inte konsekvent säger ifrån att det är
den enda lösningen. Man kan av de skäl
som jag i mitt tidigare anförande påvisade
nå betydligt ökad trafiksäkerhet
i speciella fall, om man vidtar en så
enkel åtgärd som att vända på körriktningen
i stället.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 8
Svar på fråga ang. planerna på ett
svenskt folkflyg
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:
Herr talman! Herr Nilsson i Agnäs
har frågat mig vid vilken tidpunkt man
kan vänta att planerna på ett svenskt
folk flyg förverkligas.
Den inrikes flygtrafiken har sedan år
1960 i det närmaste fördubblats. En uppskattning
av flygets andel av den sammanlagda
järnvägs- och flygtrafiken under
år 1964 visar att flyget svarade för
ca 10 procent av persontrafiken över
300 km. Föreliggande prognoser pekar
på en fortsatt tillväxt i storleken 6—8
procent per år. Tillväxten av flygtrafiken
har i själva verket varit så kraftig,
att flygbolagen haft vissa svårigheter att
tillgodose efterfrågan. Flygtrafiken fyl
-
Torsdagen den 25 mai 1967
Nr 32
15
Svar på fråga ang. planerna på ett svenskt folkflyg
ler redan en väsentlig uppgift i vårt
transportsystem. Den ökande trafiken
möjliggör successivt förbättrad turtäthet
vilket är av mycket stor betydelse för
att flyget inom ramen för gällande riktlinjer
för den statliga trafikpolitiken
även i fortsättningen skall utvecklas
positivt.
Vidare anförde:
Herr NILSSON i Agnäs (h):
Herr talman! Jag läste för en tid sedan
Kungl. Maj :ts proposition nr 57.
När jag kom till avdelning C, Departementschefen,
märkte jag att statsrådet
förefaller vara ytterst nöjd med luftfartens
utveckling. Han talar där om att
flyget på relativt kort tid kommit att
få växande betydelse på transportområdet
och styrker sitt påstående med
vissa siffror. Dessa siffror har statsrådet
upprepat i sitt svar på min enkla fråga.
Jag kunde inte dela statsrådets tillfredsställelse.
Ännu mer förstärktes mitt intryck
av att statsrådet Palme är nöjd
när jag i går hörde honom tala om
»enorm expansionskraft» inom flyget.
För min del har jag en alldeles motsatt
uppfattning. Flyget har av någon
anledning aldrig slagit igenom i Sverige
— det har inte nått ut till folket. 75
procent av de passagerare som nu flyger
inrikes har fått biljetterna betalda av
andra. Mot statsrådets siffror i propositionen
vill jag ställa andra. Av den totala
inrikes persontrafiken äger bara
en procent rum med flyg men även
siffran 0,5 procent har nämnts — och
detta 40 år efter Lindberghs atlantflygning
och 10 år efter Linjeflygs start.
Är kommunikationsministern verkligen
nöjd?
Statsrådet Palme talade i går om luftfartens
mycket goda expansionsmöjligheter,
men menar statsrådet verkligen
att det skall bli en breddning? Skall
folket få börja flyga — inte bara ombudsmän,
statliga tjänstemän och vissa
rika? Kan statsrådet göra något så att
detta samfärdsmedel blir av betydelse
för det stora flertalet? Vi måste kunna
åstadkomma en utveckling i positiv riktning
och luftfarten måste kunna drivas
med full kostnadstäckning utan att
biljettpriserna stiger. Det modernaste
samfärdsmedlet bör ha alla förutsättningar
härvidlag.
Om flyget får hjälp under uppbyggnadsskedet
skall det förvisso inte behövas
någon hjälp senare. Det låter inte så
orimligt när det talas om ett underskott
för luftfartsverket i fjol på 6,1 miljoner
-— särskilt om man tänker på vad andra
mer tidsödande samfärdsmedel kostar i
form av subventioner.
Statsrådet Palme vill ju gärna göra
en insats och är inte rädd för bördor
och jag förväntar mig därför att han
förverkligar folkflyget. De sista raderna
i svaret ger möjligen anledning till förhoppningar.
Ännu en gång ett tack för
svaret.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Det är möjligen riktigt
att flyget svarar för en procent av
de totala transporterna i landet, men
flyget är ju faktiskt inte med på marknaden
i fråga om förorts- och lokaltrafik.
Det intressanta är att se vad flyget
åstadkommer på de områden där det
spelar någon roll, d. v. s, vid transporter
över 300 kilometer. Här har flyget
också noterat en ökning av marknadsandelen.
Det är naturligtvis i och för sig önskvärt
att flyget expanderar i ännu snabbare
takt men jag är litet förvånad över
herr Nilssons i Agnäs anförande, ty i
går diskuterade vi luftfartspolitiken,
varvid han i stort sett stödde alla förslag
om flygets framtid; det var bara i detaljer
som vi var oense. Detta betyder
att herr Nilsson och jag gemensamt har
lagt en grund för flygets framtida utveckling
som ett trafikmedel bland
andra. Sedan får flyget visa om det har
en egen expansionskraft. Om nu biljettpriserna
inte har sjunkit beror detta på
att flyget, liksom flertalet andra indu
-
16 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på fråga ang. miljöpolitiska hänsynstaganden i statens järnvägars utbyggnadsoch
planeringsverksamhet
strieDai verksamheten, fått vidkännas en
stegring av kostnaderna för löner, materiel
in. m.
Herr NILSSON i Agnäs (h):
Herr talman! Statsrådet har naturligtvis
rätt i att vi i stort sett var överens
i går. I ett anförande uttryckte jag
dock oro för att det skulle bli en sådan
kostnadsökning att avgifter och annat
medför, att gemene man inte kan flyga
i den utsträckning som är önskvärd i
vårt land med dess stora yta.
Jag kan ändå inte hjälpa att jag tror
att det skulle kunna vidtagas åtgärder
för flygets fromma. Inte minst vi som
har långa avstånd anser att det borde
vara möjligt att uträtta någonting. Såsom
nämnts i svaret är turtätheten härvidlag
av avgörande betydelse.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! För att herr Nilsson i
Agnäs inte skall sväva i okunnighet om
vad han beslöt i går vill jag framhålla,
att det i går inte var aktuellt med några
avgiftshöjningar för inrikesflyget utan
det var fråga om fem kronor för utrikesflyget.
Det gällde alltså inte några
avgiftshöjningar i gårdagens riksdagsdebatt.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 9
Svar på fråga ang. miljöpolitiska hänsynstaganden
i statens järnvägars utbyggnads-
och planeringsverksamhet
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som
yttrade:
Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig om jag anser att SJ i sin utbyggnads-
och planeringsverksamhet
bör ta miljöpolitiska hänsyn.
Svaret på frågan är ja.
Vidare anförde:
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman! Det var ju ett klart och
rejält besked, som inte kan missförstås.
Jag tackar för det.
Min fråga är av principiell natur men
den har en speciell bakgrund. I min
hemstad —- Sundets pärla, kallad så
icke utan skäl ■—■ vägs för närvarande
ekonomiska intressen mot oersättliga
estetiska värden, och härvid är statens
järnvägar med och väger. Nu tycker
jag att statens järnvägar, som ibland
kallas för svenska folkets järnväg, inte
bör inlåta sig på någonting som kan
spoliera dessa oersättliga estetiska värden,
till men inte bara för hälsingborgarna
utan för hela vårt land, och inte
bara för vår generation utan även för
kommande.
Vad frågan gäller är ett projekt att
fylla igen vad vi kallar inre hamnen,
d. v. s. den vattenspegel som går ända
in i staden och ger denna dess prägel
och charm och som ger täckning för
benämningen Sundets pärla. Bland annat
den av oss alla så lovprisade allemansrätten
tycker jag borde utgöra ett
hinder för att genom beslut av ett antal
kommunalgubbar beröva en bygd eller
en stad oersättliga miljövärden.
I alla händelser bör, som jag nyss
sade, statens järnvägar inte ge sig in
på något sådant. Jag finner kommunikationsministerns
svar hoppfullt.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Jag kunde tänka mig
det, att det var ett enskilt ärende som
herr Sjöholm var ute efter. Detta ärende
har varit föremål för förhandlingar
mellan Hälsingborgs stad och statens
järnvägar. Om dessa förhandlingar går
i lås, kommer ärendet så småningom
på sätt som sker vid markbytesfrågor
att aktualiseras hos Kungl. Maj:t. Ännu
ligger ärendet inte hos Kungl. Maj:t.
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
17
Svar på fråga ang. instruktionerna för statens avtalsverk
Dels av principiella skäl, eftersom det
gäller ett enskilt ärende, dels av praktiska
skäl, eftersom ärendet inte existerar
hos Kungl. Maj:t, kan jag inte diskutera
detsamma.
Herr SJÖHOLM (fp):
Herr talman ! Jag fordrar inte att kommunikationsministern
skall lägga sig i
inre hamnen i Hälsingborg — särskilt
inte så här tidigt på året. Jag anser
emellertid att hans principiella anslutning
till uppfattningen, att statens järnvägar
skall ta hänsyn till miljöpolitiska
intressen, är värdefull.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 10
Svar på fråga ang. instruktionerna för
statens avtalsverk
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:
Herr talman! Fru Ryding har frågat
om jag anser att det föreligger skäl till
ändring i instruktionerna för statens
avtalsverk avseende fastställandet av
termin intill vilken exempelvis de s. k.
fördelningsförhandlingarna för statstjänarna
bör vara avslutade.
Varken instruktionen för statens avtalsverk
eller något annat Kungl. Maj :ts
beslut innehåller bestämmelser om tidsramar
för avtalsverkets förhandlingsarbete.
Jag avser ej heller att föreslå att
några sådana bestämmelser meddelas.
Den tid en förhandling behöver ta måste
parterna på ömse sidor av förhandlingsbordet
avgöra.
Vidare anförde:
Herr LORENTZON (k):
Herr talman! Jag har blivit ombedd
att ta emot det svar som civilministern
nu har lämnat, eftersom fru Ryding som
ställt frågan är förhindrad att närvara
vid denna frågestund. Samtidigt som
jag framför ett tack från oss båda för
svaret på frågan, beklagar jag att civilministern
är så negativ i sitt svar och
anser att något behov av förändringar
i detta fall icke föreligger. Ändå rör
det sig om närmare en halv miljon
löntagare, varav 300 000 statstjänare -—
i stor utsträckning i låglönegrupper —
som ännu inte erhållit någon lönejustering,
trots att överenskommelse härom
träffades redan förra året.
Irritationen bland alla dessa människor
är ett resultat av uppenbara missförhållanden,
och civilministern har säkerligen
inte kunnat undgå att uppmärksamma
denna irritation. Inte heller har
de opinionsyttringar som förekommit i
pressen kunnat undgå civilministern.
Trots att vi snart är framme i juni månad
har alltså statstjänarna inte erhållit
de lönejusteringar varom överenskommelse
träffades förra året — vare
sig de generella tilläggen eller löneglidningsprocenten.
Dessa tillägg skall
utbetalas från den 1 januari i år, givetvis
efter förhandlingar, vilka enligt förra
årets uppgörelse skall ske under
fredsplikt. Omdömet i pressen är såväl
»fiasko» som »skandal».
Statsrådet säger i sitt svar att varken
instruktionen för .statens avtalsverk eller
något annat Kungl. Maj:ts beslut innehåller
bestämmelser om tidsramar
för avtalsverkets förhandlingsarbete och
att han inte heller avser att föreslå att
några sådana bestämmelser meddelas.
Den tid som en förhandling bör ta
måste parterna på ömse sidor om förhandlingsbordet
avgöra. Självklart skall
inte utomstående lägga sig i parternas
förhandlingar. Frågan är dock om det
inte föreligger skäl till en ändring i
instruktionerna för .statens avtalsverk
så, att viss tid anges inom vilken exempelvis
fördelningsförhandlingarna för
statstjänarna skall vara avslutade. Efter
vad som har inträffat i år måste
någon annan form för förhandlingar
skapas i framtiden. Jag frågar därför
18 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på fråga ang. instruktionerna för statens avtalsverk
civilministern om vad som har inträffat
i år ändå inte borde föranleda civilministern
att framlägga förslag till nytt
reglemente för avtalsverket. Civilminister
Gustafsson, själv gammal fackföreningsmän
och förhandlare framför allt
under många år som bas för Stockholms
metallarbetarefackförening, måste väl
ändå hålla med om att förhållandena
på detta område blivit hart när olidliga
för en halv miljon löntagare, varav
300 000 är statstjänstemän och omkring
200 000 kommunalanställda, vilka är beroende
av uppgörelsen med statstjänarna.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:
Herr talman! Herr Lorentzon menade
att jiag ställde mig negativ till detta
initiativ, om man nu skall kalla det så,
att fastställa tidsramar för förhandlingar.
Jag undrar hur herr Lorentzon
eller någon annan skulle uppfatta det
om jag skulle sätta mig ned och diktera
att förhandlingarna skall vara avslutade
inom en viss tid. Låt oss då föreställa
oss att parterna när denna tidsperiod
gått ut inte är överens. Vad skall man
göra i det läget? Skall jag fortsätta diktatet
och säga att nu gör vi så och så?
Vart tar då, herr Lorentzon, den fria
förhandlingsrätten vägen?
Herr Lorentzon hänvisade till den
opinion som kommit till uttryck i pressen.
Jag skall inte kommentera det i
någon större utsträckning. Det är i och
för sig riktigt att ramöverenskommelsen
träffades förra året. Denna ramöverenskommelse
innehåller regler för hur ökningarna
för 1967 skall räknas fram.
Först och främst är man då beroende
av en någorlunda tillförlitlig statistik
både när det gäller löneutvecklingen på
det statliga området och löneutvecklingen
på andra avtalsområden, med
vilka man skall göra jämförelser. Att
få fram den statistiken i sådan tid att
man skulle kunna vara klar med dessa
förhandlingar redan vid årsskiftet är
omöjligt.
När det sedan tillkommer att parterna
har olika mening om hur den
överenskommelse man träffade i fjol
skall tolkas, så är det kanske inte i
och för sig så märkvärdigt att förhandlingarna
drar ut på tiden. Jag kan tilllägga
att det i år kanske varit speciellt
besvärligt; under den tid då man skulle
föra fördelningsförhandlingarna har
man — det har gällt både avtalsverket
och organisationerna —- haft inte mindre
än ett tjugutal s. k. AB-förhandlingar.
Det liar alltså gällt omorganisationer
som det sedan skulle skrivas proposition
på, och denna proposition föreläggas
riksdagen inom en viss tid. Detta
har också medfört att förhandlingarna
förskjutits i tiden.
Jag har — jag vidhåller det — ingen
avsikt att i detta fall ändra instruktionen
för avtalsverket eller utfärda
några bestämmelser som på något sätt
skulle binda parterna till någon bestämd
tidsram.
Herr LORENTZON (k):
Herr talman! Jag beklagar att civilministern
inte kan ge ett positivt svar
på min fråga, om inte vad som har
inträffat borde föranleda civilministern
att framlägga förslag till nytt reglemente
för avtalsverket för kommande
förhandlingar. Min fråga är faktiskt
inspirerad av vad som har inträffat.
Jag skulle vilja citera vad exempelvis
LO:s tidning Aftonbladet skrev den 20
denna månad:
»Statens avtalsverk har sannerligen
gjort en rad märkliga manövrer under
förhandlingarna med statstjänstemännens
organisationer. Enligt den treårsuppgörelse
som riksdagen godkände i
fjol skulle ramen för statstjänstemannens
löneökningar vara sju procent i
år. Men Avtalsverket vill bara gå med
på fem procent i generella tillägg och
en procent för B- och C-listorna. För
-
19
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32
ökade resurser för forskning rörande förskoleålderns psykologi
Svar på fråga ang.
och pedagogik
handlingarna förs under fredsplikt,
d. v. s. ingen part får utlösa konfliktåtgärder.
Men detta har inte hindrat
avtalsverket från att ta till bryska metoder.
Om inte personalorganisationerna
säger ja till fem procent hotar avtalsverket
med att de retroaktiva lönepåslagen
kommer att innehållas till efter
höstriksdagens slut. Detta hot kan
inte bedömas annat än som ett rent
övergrepp mot organisationerna. Åtgärder
som avtalsverket har vidtagit i ett
fall som detta bör vidtagas under de
stora löneuppgörelserna, när bägge parter
har full aktionsfrihet. Dessutom är
det inte rimligt att avtalsverket, som
nu skett, riktar sina åtgärder mot låglönegrupper.
»
Detta var bl. a. vad LO-tidningen Aftonbladet
skrev för endast några dagar
sedan. Detta ledarstick andas verklig
oro över avtalsverkets uppträdande och
de konsekvenser ett dylikt handlande
kan föra med sig. Inte populariserar
detta handlande vare sig statliga företagsformer
eller staten som arbetsgivare.
I botten ligger tydligen en oro
hos Aftonbladet över den för regeringspartiet
ogynnsamma effekten av avtalsverkets
agerande med hänsyn till nästa
års val. Jag kan förstå den oron. Tyvärr
tycks inte civilministern ha detta
klart för sig.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:
Herr talman! Jag skall inte närmare
kommentera herr Lorentzons senaste
anförande. Förhandlingarna befinner sig
i ett känsligt skede, och jag tror inte
jag gör någon av parterna någon tjänst
med att ge mig in på någon ingående
diskussion om vad anledningen är till
det läge man har kommit i och hur man
på olika håll beräknar löneutfallet för
1967.
Sedan må det stå herr Lorentzon fritt
att ta intryck av vad som skrivs i tid
-
ningspressen och svära på alla uppgifter
därifrån.
Vad beträffar själva förhandlingsordningen
har jag tillsatt en översyn av
detta problem. Jag kan villigt erkänna
att det kan finnas anledning att se över
den förhandlingsordning som vi nu har,
men det är någonting annat än att fastställa
tidsramar för förhandlingarna.
Herr LORENTZON (k):
Herr talman! Jag är tacksam för vad
civilministern nu meddelade. Det understryker
ytterligare att den fråga jag
ställde är berättigad och att civilministern
är klar över att de förhållanden
som nu råder inte kan få fortsätta
länge till. De rådande förhållandena
eller rättare sagt missförhållandena kräver
enligt min uppfattning nya instruktioner
för statens avtalsverk. Staten bör
enligt min uppfattning framstå som
mönsterarbetsgivare. Som förhållandena
nu är görs staten som arbetsgivare än
mera impopulär än vad den tidigare
varit, och detta framför allt inom statstjänarnas
låglönegrupper.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:
Herr talman! Vad beträffar herr Lorentzons
glädje över det jag nyss meddelade
vill jag påpeka att om han hade
följt med vad som hänt här i kammaren
så hade han vetat, att jag på ett tidigt
stadium meddelade att det var min avsikt
att tillsätta en dylik utredning.
Herr LORENTZON (k):
Herr talman! Jag understryker ytterligare
mitt tack till civilministern.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 11
Svar på fråga ang. ökade resurser för
forskning rörande förskoleålderns
psykologi och pedagogik
Ordet lämnades på begäran till
20 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på fråga ang. ökade resurser för forskning rörande förskoleålderns psykologi
och pedagogik
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade:
Herr
talman! Fru Sundberg har frågat
om jag ämnar vidta några åtgärder
i syfte att öka resurserna för den utvecklingspsykologiska
forskningen rörande
förskoleålderns psykologi och pedagogik,
vars resultat påverkar utformningen
av barnstugeverksamheten.
Familjeberedningen har i sitt för ett
par månader sedan avlämnade slutbetänkande
(SOU 1967:8) behandlat frågan
om en utbyggnad av den beteendevetenskapliga
forskningen om barn i
förskoleåldern. Därvid har beredningen
föreslagit, att barnpsykologiska forskningsinstitutet
vid lärarhögskolan i
Stockholm skall ges ökade resurser för
att intensifiera sin forskning rörande
utvecklings- och mognadsförlopp under
de tidiga barnaåren och den pedagogiska
tillämpningen av de rön som görs.
Beredningen har framhållit, att denna
forskning bör kunna ge värdefull vägledning
vid uppläggningen av arbetet
inom barnstugorna. Bland familjeberedningens
förslag ingår inrättandet av en
försöksbarnstuga i anslutning till det
nämnda forskningsinstitutet.
Familjeberedningens betänkande remissbehandlas
för närvarande. När remissbehandlingen
avslutats, kommer de
av beredningen framlagda förslagen att
i vanlig ordning prövas av regeringen.
Vidare anförde
Fru SUNDBERG (h):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret, även om det hade
varit roligt om jag hade fått höra
några av statsrådets egna synpunkter
på frågan.
Orsaken till att jag ställde denna fråga
var nämligen att någonting måste göras
innan det nya budgetförslaget utarbetas.
I vårt land finns bara denna institution
med en verksamhet som är koncentrerad
på detta slag av forskning.
I lärarhögskolans petita förra året togs
barnpsykologiska institutionens förslag
upp sist på listan, och SÖ berörde det
över huvud taget inte i sin skrivning.
Givetvis hade jag kunnat ställa frågan
till statsrådet Edenman som departementschef,
men jag tror att statsrådet
Odhnoff i högre grad förstår mina synpunkter
på angelägenheten av att den
utvecklingspsykologiska forskningen får
medel att bedriva en tillfredsställande
verksamhet. Då statsrådet i sin egen
forskning har sysslat med undersökningar
om olika betingelser för växande
plantor, tror jag att vi båda kan enas
om —- såsom också framgår av beredningens
betänkande — att det är betydelsefullt
att sådana undersökningar
kommer till stånd även beträffande barnens
utveckling.
Betingelserna för uppväxandet kommer
att förändras alltmer. Jag syftar på
att det blir allt vanligare att barn tillbringar
en större del av sin uppväxttid
utanför hemmet. Frågan har i hög grad
aktualiserats tidsmässigt efter vad som
framgår av långtidsbudgeten i propositionen
nr 125. Man räknar nämligen
med att bygga ut 10 000—12 000 daghemsplatser
fram till budgetåret 1967/68
och därefter 5 000 platser per år. Ordet
platser låter mycket teoretiskt. Men
i detta fall betyder varje plats ett barn,
en levande människa, och jag är övertygad
om nödvändigheten av att direkta
forskningsresultat ligger till grund för
utbyggnaden av denna verksamhet.
Det pågår redan i dag forskning på
detta område på barnpsykologiska institutionen.
Man bedriver undersökningar
över emotionella störningar hos förskolebarnen
och över beteendestörningarnas
pedagogik. Emellertid försämras
möjligheterna för forskningsinstitutionen
kontinuerligt. Personalen inskränks,
och de som sysslar med den direkta
forskningen får ägna en stor del av sin
tid åt att svara i telefon och sköta rena
rutinarbeten.
21
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32
Svar på fråga ang. nedbringande av antalet
Våren 1965 sökte institutionen medel
från skolöverstyrelsen för utförande av
ett projekt rörande små barns beteenden,
men denna ansökan beviljades inte.
Statens råd för samhällsforskning ansåg
det inte ens lönt att inbjuda representanter
för institutionen till en konferens
för diskussion över de utvecklingslinjer
som kan skönjas inom olika delområden
av den pedagogiska forskningen.
Jag hoppas att vad statsrådet säger
i sista meningen av sitt svar, att denna
fråga kommer att i vanlig ordning prövas
av regeringen, innebär att statsrådet
personligen medverkar till att den
prövningen blir positiv. Den kontinuerliga
försvagningen av verksamheten vid
barnpsykologiska institutionen kommer
nämligen att minska institutionens möjligheter
att fullgöra de forskningsuppdrag
som föreslås i statsrådets svar.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 12
Svar på fråga ang. nedbringande av antalet
rymningar från skolhem och yrkesskolor
Ordet
lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade:
Herr
talman! Herr Hedin har frågat
vilka åtgärder socialministern avser vidta
för att få ned det stigande antalet
rymningar från vissa ungdomsvårdsskolor.
Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara frågan.
Antalet rymningar vid ungdomsvårdsskolorna
har ökat under de senaste åren.
Ökningen kan huvudsakligen hänföras
till skolhemmen och vissa yrkesskolor
för flickor. Däremot har rymningsfrekvensen
varit relativt konstant vid den
största sektorn inom organisationen, yrkesskolorna
för pojkar. Den ökade rymningsfrekvensen
hänför sig främst till
rymningar från skolhem och yrkesskolor
yngre elever. Flertalet rymningar sker
under elevernas fritid och nattetid.
För att motverka rymningarna tillgrips
vissa disciplinära åtgärder. Samtidigt
görs övervakningen av eleverna
mer intensiv. Överflyttning av elever
till andra skolor företas också i vissa
fall. Den största betydelsen på längre
sikt har dock de åtgärder som pågår
och planeras för upprustning av anstaltssystemet.
Sålunda koncentreras det
mer svårbehandlade klientelet till vissa
skolor som förses med särskilda sjukoch
behandlingsavdelningar. Kvarvarande
större elevavdelningar kommer
successivt att ersättas med mindre enheter.
Betydande förstärkning av personalen
vid skolorna sker under innevarande
och nästa budgetår. Pågående
kartläggning av klientelet och försöksverksamhet
vid en skola väntas ge värdefulla
uppslag om effektivare vårdmetoder.
Vidare anförde:
Herr HEDIN (li):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret på min
fråga. Om jag förstår det rätt avser
statsrådet med sista delen av svaret den
s. k. lilla gruppens princip, och det
tror jag också för framtiden är en riktig
åtgärd som kan medföra förbättringar.
Men jag vill ändå efterlysa mera
konkreta och omedelbara åtgärder för
att få förbättringar av de förhållanden
som nu är mycket besvärande. Hittills
vidtagna åtgärder är uppenbarligen inte
tillräckliga eller tillräckligt effektiva.
Statsrådet talar om vissa disciplinära
åtgärder. Jag vill fråga: Vilka? Personalfrågan
är en mycket avgörande
punkt. Brist på tillsyn torde vara en
väsentlig orsak till förhållandena. Statsrådet
talar om betydande förstärkningar.
För nästa budgetår är det 60 tjänster;
socialstyrelsen begärde 155. Vi får
en arbetstidsförkortning 1 januari 1968.
Blir det verkligen, sett mot den bak
-
22 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på fråga ang. nedbringande av antalet rymningar från skolhem och yrkesskolor
grunden, några egentliga förstärkningar
att tala om? Och är inte, statsrådet,
oberoende av dessa förstärkningar, personalstyrkan
på skolorna helt otillräcklig
för närvarande?
Det verkligt oroande är den höga
rymningsfrekvensen på vissa anstalter,
bl. a. Gudmundsgården i Kalmar, Östra
Spång och Ryagården i Örkelljunga och
Lövsta i Vagnhärad. På den sista skolan
var det inte mindre än 421 rymningar
förra året. Gudmundsgården
tycks vara ännu värre med 25 elever
och 104 rymningar till mitten av förra
veckan under detta år. Det är inte underligt
att polis och allmänhet, som är
berörda här, är närmast förtvivlade. I
spåren på rymningarna är det nästan
alltid bilstölder, vild framfart med bilarna,
inbrott, skadegörelse, ibland hot
till livet.
Det är fyra synpunkter som man kan
lägga på den här frågan. Den första är
allmänhetens säkerhet till egendom och
också till liv, bl. a. skydd mot trafikfara.
Den andra är de mycket stora påfrestningarna
för polisen. Den tredje är de
väsentliga kostnaderna för samhället
och för enskilda. Den fjärde och viktigaste
rör vården av ungdomarna. Varje
rymning innebär ytterligare kriminalisering
och kriminell identifiering av
ungdomarna i stället för resocialisering.
Tycker inte statsrådet som jag att de
nuvarande förhållandena kan karakteriseras
som klart otillfredsställande?
Statsrådet fru OBHNOFF:
Herr talman! Rymningarna från ungdomsvårdsskolorna
är ett allvarligt och
svårbemästrat problem. Skolorna är avsedda
att ge vård, inte straff. Den här
vården syftar till att ge eleverna bättre
möjligheter till anpassning i samhället,
till resocialisering. Och därvidlag är
öppna vårdformer nödvändigt. Men så
länge vi tillämpar nuvarande öppna
vårdformer kan rymningar inte undvikas.
Bästa sättet att motverka rym
-
ningarna måste väl vara att höja vårdens
kvalitet.
Några speciella siffror togs upp beträffande
Gudmundsgården. Jag har besökt
den och talat med rektorn där.
Hans uppfattning var att det ökade antalet
rymningar berodde på att man under
vintern fått motta så många nya
elever. Man hade haft stor omsättning
bland eleverna och därigenom inte fått
den stabilitet man brukade ha på skolan.
Lövstaskolan hade under de fyra första
månaderna i år ungefär 10 procent
fler rymningar vid skolhemmet och yrkesskolan.
Där lades den största avdelningen
på yrkesskolesidan ned i slutet
av 1966. Personalen vid denna avdelning
har överförts till andra avdelningar
inom skolan. Dessutom har personalen
förstärkts med två assistenter,
av vilka en skall syssla med elevernas
fritidsverksamhet. Nya undervisningslokaler
skall uppföras vid skolan och
genom dessa åtgärder bör behandlingen
också bli effektivare.
Herr HEDIN (h):
Herr talman! Jag är överens med
statsrådet om att eleverna bör få vård
och inte straff. Det kan dock diskuteras
om det är ett humant sätt att
behandla eleverna när de rymmer upp
till 15 gånger per år.
En polisman i nyköpingstrakten sade
härförleden: »Det är knappast lönt att
spana efter lövstarymmare under nuvarande
förhållanden. Vi hinner knappt
återföra dem till Lövsta förrän de befinner
sig på fri fot igen. Med de stora
möjligheterna för eleverna att rymma
så är det en ganska otacksam uppgift
att hålla spaningar i gång efter dem
dygnet runt, vilket vi ofta tvingas till.»
Ser man på rymningsstatistiken är
det fantastiskt hur ofta de rymmer,
ibland omedelbart efter att ha blivit
återförda. En elev rymde 14 gånger förra
året och 9 gånger fram till den 9 maj
23
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32
Svar på fråga ang. placeringen av barn som omhändertagits för samhällsvård
i år. Han rymde 16/1, 25/1, 7/2, 14/2,
19/2 o. s. v. Detta kan inte innebära god
vård utan tvärtom: eleverna sjunker
djupare ned i kriminalitet. Detta tycker
jag är allvarligt.
Jag är glad för de åtgärder statsrådet
sist nämnde och jag hoppas att de
kan medföra någon förbättring. Det är
naturligtvis i hög grad en personalfråga.
Jag skulle vilja råda statsrådet att
försöka beräkna de stora kostnader
rymningarna orsakar och visa upp resultatet
för finansminister Sträng. Då
kanske vi kan få betydligt större personalökningar
än hittills.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag vill understryka att
den ökade rymningsfrekvensen gäller
för skolhem där vi har de yngsta eleverna.
Ser vi på statistiken för yrkesskolor
för pojkar finner vi under året
1966—1967 eu ökning av antalet rymningar
med 5 för sammanlagt något över
500 intagna elever. Beträffande skolhemmen
för pojkar och yrkesskolorna
för flickor är ökningarna betydande.
Det torde framgå av min redogörelse
att omfattande åtgärder vidtas och dessa
planeras öka i omfattning. Det är min
förhoppning att dessa åtgärder skall
bidra till att bättre anpassa eleverna
i skolorna och till att minska rymningsfrekvensen.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 13
Svar på fråga ang. placeringen av barn
som omhändertagits för samhällsvård
Ordet lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade:
Herr
talman! Herr Krönmark har frågat
socialministern, om han anser det
förenligt med barnavårdslagens regler
att barn, som omhändertagits för samhällsvård,
placeras i fosterhem i annat
land. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara frågan.
Eftersom frågan avser tolkningen av
gällande lag, anser jag mig inte böra
göra något uttalande.
Vidare anförde
Herr KRÖNMARK (li):
Herr talman! Statsrådet fru Odhnoff
har formellt riktigt avstått från att besvara
min fråga. Delta gör det formellt
omöjligt också för mig att enligt vad
som är vanligt tacka för svaret.
Jag tvingas i alla fall, herr talman,
att helt kort framföra några synpunkter.
Kvantitativt sett är detta inte något
stort problem, men eftersom jag har
kontaktats i ett ganska upprörande fall,
vet jag att problemet existerar.
Det gäller i första hand placering i
nordiska grannländer av barn, som är
omhändertagna för samhällsvård. Rent
principiellt kan jag säga att jag när det
gäller adoption till våra nordiska grannländer
inte har någonting att erinra.
Men i ett fall då man tänker sig att
samhället bara under en viss tidsperiod
skall omhändertaga vårdnaden av
ett barn är det ur många synpunkter
olämpligt att placera barnet i ett annat
land. Barnet tillägnar sig där ett annat
språk, och när det efter vissa svårigheter
återkommer till sitt eget land,
uppstår vissa anpassningsproblem. Det
är, enligt min mening, ett rättssäkerhetsintresse
att barn med svenskt medborgarskap
inte utan lagligt stöd, t. ex.
genom konventioner, skall få placeras
i fosterhem utomlands genom beslut av
svensk myndighet.
Jag förmodar att lagstiftarna på den
tid de fastställde nuvarande barnavårdslag
inte förutsåg de problem som kunde
uppkomma, men jag tror å andra sidan
inte att dessa är så stora att det finns
någon anledning att göra någon egentlig
lagändring. Det borde räcka med
ett uttalande om att barnavårdsnämn
-
24
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på interpellation ang. återbetalningen av studielån och studiemedel
derna skall behandla sådana här frågor
i en utomordentligt restriktiv anda.
Att det kan finnas vissa fall där man
måste göra avsteg har jag full förståelse
för.
Jag skulle därför med tillfredsställelse
hälsa om statsrådet — utan att
försöka tolka barnavårdslagens bestämmelser,
ty dem kan vi lämna utanför —-ville uttala en mening i fråga om lämpligheten
att utomlands placera barn
omhändertagna för samhällsvård.
Härmed var överläggningen slutad
§ 14
Justerades protokollen för den 17 innevarande
maj.
§ 15
Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 268, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående delning av byggnadsstyrelseorganisationen
m. m.; och
från första lagutskottet:
nr 291, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående patent.
§ 16
Svar på interpeilation ang. återbetalningen
av studielån och studiemedel
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:
Herr talman! Herr Nelander har interpellerat
mig om tre frågor som rör
de tidigare studielånen samt de nuvarande
studiemedlen enligt studiemedelsförordningen.
Den första frågan gäller om jag vill
medverka till att studerande, som erhåller
studiemedel och som tidigare
uppburit garantilån till studerande eller
räntefritt studielån, medges uppskov
med amortering på dessa lån till tre år
efter det att studiemedel sista gången
lyfts.
Den andra frågan avser om jag är
beredd att vidta sådan åtgärd, att studerande
som uppbär studiemedel automatiskt
och utan särskild ansökan skall
kunna få första amorteringen på uppburna
studielån framflyttad och
den tredje frågan gäller om jag vill
medverka till att den återbetalningsfria
tiden vid återbetalning av uppburna
studiemedel förlängs från två till tre år
efter studiernas slut.
På herr Nelanders första fråga kan
jag svara, att centrala studiehjälpsnämnden
beslutat ändra anvisningarna
till kreditanstalterna så att uppskov
med amortering på studielån alltid skall
kunna medges intill utgången av andra
året efter det år studiemedel sista
gången uppbars. Enligt hittills gällande
anvisningar har låntagaren normalt haft
rätt till ett års uppskov. För att uppskov
skall kunna meddelas fordras enligt
de nya anvisningarna endast att
låntagare, som önskar uppskov med
amortering enligt nämnda regel, hos
kreditanstalten uppvisar sin senaste
studiemedelsavi.
Reglerna överensstämmer med de bestämmelser
som gäller för studiemedelsavgifter
och innebär, att uppskovet
blir 2-—2!/a år beroende av om studierna
avslutats under vår- eller hösttermin.
Jag anser att dessa regler tillgodoser
skäliga krav från låntagarnas sida och
är därför, av skäl som jag senare skall
precisera i svaret på herr Nelanders
tredje fråga, inte beredd att medverka
till ytterligare generell amorteringsfrihet
för studielånen. Jag vill erinra om
att låntagare, som har särskilda skäl
för ytterligare amorteringsfrihet, kan
få detta antingen efter beslut av kreditanstalten,
i vissa fall postbanken, eller
efter prövning och beslut av centrala
studiehjälpsnämnden.
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
25
Svar på interpellation ang. återbetalningen av studielån och studiemedel
På herr Nelanders andra fråga vill
jag svara, att administrativa skäl talar
mot införandet av sådana regler som
herr Nelander efterlyser. Dessa skulle
nämligen medföra, att man fick ålägga
studiemedelsnämnderna att i samband
med beviljande av studiemedel i tusentals
ärenden även meddela kreditanstalten
för studielån att studiemedel beviljats.
.Tåg är därför inte beredd att vidta
åtgärder i den riktning som herr Nelander
önskar. Yad som nu fordras för att
amorteringsfrihet skall medges under
studietiden är att den studerande lämnar
studieintyg till kreditanstalten. Studieintyg
av lärare måste ändå alltid anskaffas
av den som utkvitterar studiemedel.
De nuvarande reglerna kan inte
anses särskilt betungande för låntagarna.
När det gäller den tredje frågan vill
jag erinra om att riksdagen beslutat
att återbetalning av studiemedel skall
påbörjas två år efter studiernas avslutande.
Dessa bestämmelser bar ännu
inte tillämpats, varför det inte finns
grund att nu ta upp frågan till omprövning.
Vidare anförde:
Herr NELANDER (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min interpellation.
Svaret, i varje fall på min första fråga,
vill jag beteckna som positivt. Det
är glädjande att centrala studiehjälpsnämnden
nu har ändrat sina anvisningar.
Det gjordes enligt uppgift den 11
maj, alltså ett par dagar efter det att
jag hade framställt min interpellation.
De som tidigare har uppburit räntefritt
studielån eller garantilån till studerande
och därvid varit tvingade att återbetala
dessa lån tre år efter det att det sista
lånet erhållits kan nu, om de alltjämt
bedriver studier, få uppskov med den
första amorteringen till två år efter det
att studierna avslutats. Det betyder att
den princip som gäller för återbetalning
av studiemedel alltid skall vara
vägledande.
Det är i sammanhanget också värdefullt
att det blir känt att låntagare som
har särskilda skäl för ytterligare amorteringsanstånd
kan få detta, antingen
efter beslut av kreditanstalten, i vissa
fall postbanken, eller efter prövning
och beslut av centrala studiehjälpsnämnden.
Omedelbart efter studiernas
slut, när examen är avlagd, är påfrestningarna
på ekonomin svårast. Som jag
har påpekat i min interpellation ställer
flyttnings-, bosättnings- och andra engångskostnader
stora krav på ofta ganska
blygsamma begynnelselöner.
Därmed är jag inne på min tredje fråga,
om den återbetalningsfria tiden vid
amortering av studiemedel kan förlängas
från nu gällande två år till tre år
efter studiernas slut. Statsrådet ställer
sig av svaret att döma inte helt avvisande
till en sådan tanke. Han säger att
riksdagen har beslutat om en tvåårsregel
— det är sant — och att den ännu
inte bar tillämpats — det är också riktigt.
Därför anser sig statsrådet inte nu
kunna ta upp frågan till omprövning.
Jag vill endast erinra om att den åtei''-betalningsfria tiden vid räntefria studielån
och garantilån till studerande tidigare
var tre år, varför dagens studerande
i detta avseende har kommit i
ett något sämre läge än sina äldre kamrater.
Likaså anser jag att de fördyrade
levnadsomkostnaderna i samband med
bosättning och det första förvärvsarbetet
med de relativt blygsamma löner
som det då är fråga om utgör omständigheter
som kan leda till en omprövning
av bestämmelserna till förmån för
eu förlängning av den amorteringsfria
tiden.
Jag hoppas att statsrådet vill ha sin
uppmärksamhet riktad på dessa problem
och följa utvecklingen på detta
område. Det kan alltså finnas anledning
att senare återkomma till frågan. Jag
har velat ta upp den redan nu, eftersom
26 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på interpellation ang. samhällsvården av ungdom
bestämmelserna inom en snar framtid
kommer att tillämpas för första gången
och det då kan uppstå en viss irritation
bland de studerande. Att hittills inga
klagomål har förekommit kan bero på
att ännu ingen har upplevt bestämmelsernas
praktiska tillämpning.
Min andra fråga gällde om statsrådet
är beredd att vidta sådana åtgärder att
studerande, som uppbär studiemedel,
utan särskild ansökan kan få första
amorteringen på uppburna studielån
framflyttad.
På den punkten får jag beskedet att
administrativa skäl talar mot införandet
av sådana regler. Jag är inte helt
övertygad om att det är fallet. Antalet
studerande som nu uppbär studiemedel
och tidigare uppburit studielån av olika
slag är i avtagande, varför det knappast
kan röra sig om — som det heter
i interpellationssvaret -— »tusentals
ärenden». Det torde inte vara svårt för
centrala studiehjälpsnämnden att lägga
upp en rutin, som enkelt administrerar
detta problem.
Visserligen kan det hävdas att denna
fråga inte är av någon större betydelse,
men från de studerandes sida har man
ansett systemet vara onödigt tungrott.
Det måste dock vara en vinst, om en
eller ett par tjänstemän på centrala studiehjälpsnämnden
finge handlägga dessa
frågor i stället för att varje berörd
studerande skall behöva uppsöka respektive
kreditanstalt och där uppvisa
sitt studieintyg.
Med det anförda vill jag, herr talman,
än en gång tacka statsrådet Edenman
för svaret på mina frågor.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! På eu punkt tror jag att
herr Nelander har fel i sin argumentering,
nämligen när han gör gällande att
dagens studenter har råkat i ett sämre
läge därför att amorteringen skall börja
två år efter studiernas upphörande.
Till denna regel kommer, herr Nelan -
der, att studenten börjar amortera två
år efter studiernas upphörande endast
under den förutsättningen att han har
amorteringsförmåga. Han är dessutom
skyddad av lagstiftningen om att han
måste ha en viss minimiinkomst; jag
tror, herr talman, att riksdagen beslutade
om en summa på 14 000—15 000 kronor
om året. Försörjningsbördan får
inte vara överväldigande, sjukdom får
inte förekomma o. s. v. En person som
misslyckas — tyvärr gör många det,
kanske på grund av arbetslöshet eller
sjukdom — är ur bilden.
Allt detta är alltså inbyggt i systemet.
Det är den normale studenten som når
en normal inkomst som skall börja
amortera efter två år.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 17
Svar på interpellation ang’, samhällsvården
av ungdom
Ordet lämnades på begäran till
Statsrådet fru ODHNOFF, som yttrade:
Herr
talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat socialministern om han
är beredd att lämna en redogörelse för
resultatet av vården vid ungdomsvårdsskolorna
och vården utom skola. Vidare
har herr Gustavsson frågat om socialministern
anser att det finns tillfredsställande
underlag för bedömning
av resultatet av vården vid ungdomsvårdsskolorna
eller om han avser att
starta forskning om vård- och behandlingsmetoderna
vid nämnda skolor. Slutligen
har herr Gustavsson frågat när
socialministern ämnar föreslå åtgärder
med anledning av det betänkande, »Vård
utom skola av ungdomsvårdsskoleelever»,
som avlämnades i juni 1966. Enligt
fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara interpellationen.
Vårdmetoder och vårdresultat vid
ungdomsvårdsskolorna har länge diskuterats.
För att den framtida utform
-
27
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32
Svar på interpellation ang. samhällsvården av ungdom
ningen av detta vårdområde skall kunna
rätt bedömas måste vi skaffa oss
ökade k Lin sk a per och informationer om
verksamheten och dess resultat. De olika
problemen på vårdområdet bör i
ökad utsträckning angripas av forskningen.
Flera undersökningar har företagits,
andra pågår eller planeras. Kartläggningar
av skolornas klientel görs i
olika sammanhang. Socialstyrelsen utför
sålunda en undersökning av de elever
som inskrivits vid skolorna under år
1964 och som observerats minst ett
halvt år. En första etapp av undersökningen
är färdig, och en andra etapp
beräknas bli slutförd i höst. Vidare har
styrelsen nyligen gjort en undersökning
av narkotikamissbruk bland ungdomsvårdsskoleeleverna.
Inom socialdepartementet
har ett omfattande förberedelsearbete
utförts för att också från
andra utgångspunkter få till stånd en
bredare kartläggning av ungdomsvårdens
klientel m. m.
En särskild försöksverksamhet har
igångsatts vid Ryagårdens yrkesskola i
början av detta år. Nya arbetsmetoder
och behandlingsformer prövas därvid
bl. a. med varierande personalinsatser
i vårdarbetet. Effekten härav i vårdhänseende
skall studeras. Särskild hänsyn
skall härvid tas till elevernas sysselsättning
och omhändertagande under fritiden.
Vid Råby yrkesskola har ett samarbete
inletts med forskningsavdelningen
vid S:t Lars sjukhus. Ett visst samarbete
planeras också med psykologiska och
sociologiska institutionerna vid Lunds
universitet.
I socialstyrelsens regi pågår för närvarande
en efterundersökning rörande
600 elever som under år 1962 utskrivits
från ungdomsvårdsskolorna. Undersökningen
avser att utröna i vilken utsträckning
nämnda elever under de senaste
4—5 åren gjort sig skyldiga till
sådan brottslighet som föranleder anteckning
i kriminalregistret och till fylleriförseelser.
Undersökningen beräknas
bli slutförd inom några månader.
Av min redogörelse torde framgå att
ett omfattande undersöknings- och kartläggningsarbete
pågår i syfte att belysa
vårdarbetet vid skolorna och få kunskaper
om dess effektivitet och uppslag
till förbättringar. Någon definitiv ståndpunkt
till uppläggningen på längre sikt
av forskningsarbetet på detta område
bör inte tas förrän de igångsatta undersökningarna
och kartläggningarna slutförts.
Redan nu vill jag dock uttala att
det är angeläget att forskning på området
sker i intimt samarbete mellan skolorna
och olika vetenskapliga institutioner.
Det är också angeläget att forskningen
vid ungdomsvårdsskolorna inte
bedrivs isolerad från andra områden av
betydelse för barns och ungdoms anpassning
till samhället.
I årets statsverksproposition har chefen
för socialdepartementet redovisat
sitt ställningstagande till vissa förslag
av 1961 års utredning om effektivare åtgärder
för vård utom skola i ett av herr
Gustavsson omnämnt betänkande. I betänkandet
föreslås viss försöksverksamhet
med medicinsk-psykologisk behandling
av utom skola vårdade elever. Det
övervägs för närvarande att anordna
dylik försöksverksamhet i anslutning
till den psykiska barna- och ungdomsvården.
Denna fråga är inte av den natur
att den behöver underställas riksdagen.
Utredningen föreslog också vissa
åtgärder för att effektivisera övervakarinstitutet.
Frågor angående övervakarna
inom kriminalvården utreds
för närvarande av särskilda sakkunniga
inom justitiedepartementet. Denna utredning
har enligt sina direktiv att överväga
i vad mån de lösningar man stannar
för i frågan om övervakning inom
kriminalvården kan få tillämpning även
inom nykterhetsvården samt inom barna-
och ungdomsvården. I denna fråga
bör en för de tre vårdområdena samordnad
lösning eftersträvas. När utredningen
lagt fram sina förslag blir det
därför anledning att återkomma till
frågan om hur övervakarinstitutet på
28 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på interpellation ang. samhällsvården av ungdom
lämpligaste sätt skall kunna effektiviseras.
Vidare anförde:
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet fru Odhnoff för svaret på
min interpellation. Anledningen till att
jag framställt denna interpellation är
att ungdomsvårdsskolornas verksamhet
i olika sammanhang kommer upp till
diskussion. Jag har den uppfattningen
att vården vid dessa skolor per elev
räknat är mycket dyr för samhället.
Man frågar sig hurudan effektiviteten
är, mätt i antalet återanpassade ungdomar.
Jag har också hört sådana påståenden
som att ungdomsvårdsskolorna
är platser där brottsmetoder och
narkotikamissbruk lärs ut.
Att kostnaderna för ungdomsvårdsskoleverksamlieten
är stora framgår av
det anslag som riksdagen på departementschefens
förslag fattat beslut om
för nästa budgetår, nämligen i runt tal
40 miljoner kronor, varav cirka 35 miljoner
kronor går till ungdomsvårdsskolorna.
Antalet inskrivna elever på
anstalt var år 1966 omkring 880, medan
personalen vid ungdomsvårdsskolorna
uppgick till 809 personer. Därtill
kommer enligt riksdagens beslut 60 nya
tjänster. Frågan är då vilket resultat
som uppnås av denna vård och hur
många utskrivna elever som under årens
lopp återanpassats till samhället. Detta
har vi ingen vetskap om, eftersom vi
inte fått någon redovisning. Jag anser
det vara en helt legitim begäran att få
veta något om detta när vi skall besluta
om anslagen.
Det är också angeläget att få ett klarläggande
beträffande påståendena att
vid ungdomsvårdsskolorna brottsmetoder
och narkotikamissbruk lärs ut. Det
var bl. a. dessa omständigheter som motiverade
min interpellation.
I svaret säger nu statsrådet fru Odhnoff:
»För att den framtida utform
-
ningen av detta vårdområde skall kunna
rätt bedömas måste vi skaffa oss ökade
kunskaper och informationer om verksamheten
och dess resultat.» I det avseendet
är vi helt överens. Jag vill inte
direkt kritisera statsrådet Odhnoff som
är ny i gamet. Det är emellertid mycket
blygsamma åtgärder som hittills vidtagits
av svaret att döma. Statsrådet redovisade
en del av de undersökningar
som igångsatts och framhöll att flera
undersökningar har företagits, medan
andra pågår eller planeras. Vad statsrådet
avser är väl en undersökning av
ungdomar som är inskrivna vid skolorna
under 1964 och observerats under
minst ett halvår.
Jag vill understryka värdet av att man
får klarhet om elevernas bakgrund.
Statsrådet Odhnoff säger ju att flera
undersökningar företagits. Det är emellertid
nyssnämnda undersökning och
en undersökning om narkotikamissbruket
bland elever som inskrevs 1964 som
man slutfört en första etapp av. Det
gäller alltså ungdomarna vid skolorna,
men det sägs ingenting om undersökningarnas
resultat i svaret. Om undersökningarna
är slutförda, så hade det
varit angeläget att man fått del av undersökningarnas
resultat i statsrådets
svar.
Det sägs också i svaret att en försöksverksamhet
har igångsatts vid Ryagårdens
yrkesskola i början av detta år.
Jag framställde interpellationen, om jag
inte missminner mig, den 7 februari.
Fn hel del har alltså hunnit komma i
gång sedan dess.
Faktum kvarstår emellertid att vi i
realiteten inte vet vad ungdomsvårdsskolornas
verksamhet leder till. Vi vet
ingenting om hur det har gått för dessa
ungdomar som under årens lopp har
skrivits ut från ungdomsvårdsskolorna.
Hur har de lyckats anpassa sig i arbetet,
i kamratkretsen o. s. v.? Något sådant
besked som jag efterlyste i min
interpellation har jag inte fått, och jag
förstår att det inte går att lämna ett
29
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32
Svar på interpellation ang. samhäilsvården av ungdom
dylikt besked. Är det i alla fall inte en
oerhört stor brist att vi år efter år driver
en verksamhet, dyr för samhället,
utan att veta vart den leder?
Statsrådet säger att det pågår en undersökning
beträffande 600 elever som
under 1962 utskrevs från ungdomsvårdsskola.
Jag hoppas att denna undersökning
snart skall resultera i ett material,
så att vi får några fakta att bygga vidare
åtgärder på och inte skall behöva
famla i blindo som vi i dag tycks göra
på detta viktiga område. Ändå ifrågasätter
jag, om inte denna utredning blir
alltför snäv om den, såsom förutsätts i
svaret, skall bedrivas endast för att utröna
i vilken utsträckning nämnda elever
under de senaste fyra å fem åren
gjort sig skyldiga till sådan brottslighet
som föranlett anteckning i kriminalregistret
och till fylleriförseelse. Man
bör väl även veta hur de har lyckats
med exempelvis utbildning, i arbetet
och i kamratkretsen — över huvud taget
med anpassningen till en normal
livsföring.
Beträffande min fråga om resultatet
av vården utom skola sägs det heller
ingenting. Det är dock att märka att
denna vårdform omfattar ett lika stort
antal ungdomar som antalet elever på
skola.
Om det fortsatta arbetet säger statsrådet,
att någon definitiv ståndpunkt
inte kan tas förrän de omnämnda undersökningarna
är klara. Nog hade det
väl i alla fall varit möjligt att hinna
med mera på detta område. År 1964
framlade ju utredningen om forskning
rörande vård- och behandlingsmetoder
vid ungdomsvårdsskolorna sitt betänkande.
Det innehåller ju förslag som
borde ha varit förverkligade.
Förra året lade en annan utredning
som också nämnts i svaret fram sitt betänkande,
vari framställdes många goda
förslag angående den viktiga vården
utom skola och om eftervården. Den
tog också upp den viktiga övervakarfrågan.
Det enda som sägs i statsrådets
svar härom är att dylik försöksverksamhet
övervägs. Det skulle vara intressant
att få veta när den kommer att
sättas i gång.
Beträffande övervakarorganisationen
framhöll socialministern i statsverkspropositionen
och nu statsrådet Odhnoff
att man måste invänta vad justitiedepartementets
egen utredning på detta
område kommer fram till. Visst är det
viktigt med samordning mellan de tre
vårdformer som avser nykterhetsarbete,
ungdomsverksamhet och åtgärder
mot kriminalitet, men det går inte att
dröja hur länge som helst och det skulle
vara tacknämligt att få veta när justitiedepartementets
utredning beräknas bli
klar. Tror man verkligen inom socialdepartementet
att övervakarorganisationen
kan fungera med det nuvarande
ynkliga arvodet på 25 kronor per månad?
Utbildningen är kanske dessutom
bristfällig och ofta är det fråga om
många fall per övervakare.
Jag anser att det snabbt måste göras
någonting på det här området. Det räcker
inte att hänvisa till pågående utredningar
inom andra departement. I
början av mitt anförande nämnde jag
vissa siffror beträffande ungdomsvården.
Ungdomsvårdsskolorna får cirka
35 miljoner kronor i anslag och har
800—900 elever vilket innebär en kostnad
på ungefär 40 000 kronor per elev
och år. I statsverkspropositionen talas
det om att vården utom skolan — nettokostnaderna
minskade med elevernas
arbete -—- beräknas till 350 kronor per
månad, alltså 4 200 kronor per år. Det
är angeläget att vi får klarhet om effekten
av ungdomsvårdsskolornas arbete
liksom om resultatet av vården utom
skolan. Det är också angeläget att de
krafter som på detta viktiga område
vill göra insatser bereds möjlighet härtill.
Jag vet inte vilken uppfattning man
inom socialdepartementet har beträffande
den avhandling som docent Börjesson
framlade förra året. Jag har inte
30 Nr 32 Torsdagen den 25 maj 1967
Svar på interpellation ang. samhällsvården av ungdom
närmare tagit del av utredningen men
läst om den i pressen. Jag har emellertid
för mig att författaren kom fram
till att ungdomar under 21 år återanpassats
bättre genom vård utanför skolan.
På grund av dessa undersökningar
anser jag att det personliga tyckandet
om vårdmetoderna, vilket dominerar
den allmänna debatten, något skulle ha
eliminerats. Men jag vet som sagt inte
hur välgrundad denna uppfattning är,
eftersom jag inte närmare har tagit del
av utredningen utan bara läst om den i
tidningarna.
I alla fall tror jag att det är angeläget
att vi på ett helt annat sätt rustar upp
även vården utanför skolan och att vi
försöker åstadkomma en effektivisering
och framför allt att vi blir på det
klara med vad verksamheten leder till.
I de fall vi inte lyckas måste vi fråga
oss vad vi skall göra för att nå bättre
resultat.
Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.
Statsrådet fru ODHNOFF:
Herr talman! Jag tror att vi skall
anlägga humanitära och inte affärsmässiga
synpunkter i detta fall. Vi eftersträvar
också klarhet beträffande effekten
av vidtagna åtgärder. Här utförs undersökningar
av socialstyrelsen, vilka
redovisats, och inom socialdepartementet
förbereder vi en undersökning som
syftar till en kartläggning av klientelet.
Herr Gustavsson i Alvesta kritiserar
undersökningen därför att den enligt
hans uppfattning inte tränger tillräckligt
djupt. Jag vill då fråga: Skall vi
snart sagt varje år vända oss till den
som skrivits ut från ungdomsvårdsskolan
och ta reda på hur han har det, och
skall vi gå till arbetsgivaren och fråga
även honom? Så småningom bildar den
som skrivits ut familj. Skall vi då verkligen
störa honom med våra frågor?
Under de senaste åren har forskarna
i allt större omfattning intresserat sig
för den missanpassade ungdomen —
jag kan exempelvis peka på professor
Sveris och doktor Jonssons arbeten. I
det betänkande angående behandlingsforskningen
vid ungdomsvårdsskolorna,
som herr Gustavsson i Alvesta nämnde,
föreslås att ett särskilt forskningsorgan
för ungdomsvårdsskolorna skall inrättas
vid Stockholms universitet. Bland
remissinstanserna rådde delade meningar
om detta forskningsarbetes organisation.
Jag tror att man bör undvika
att exklusivt bygga upp en forskningsorganisation
för ungdomsvårdsskolorna
och i stället angripa problemen
på en bredare front, varvid man
tar med även angränsande områden:
den kommunala barnavården, den psykiska
barna- och ungdomsvården samt
kriminalvården. För att främja en sådan
forskning har det redan inletts ett
samarbete mellan å ena sidan inrättningar
för barna- och ungdomsvården
på vissa orter och å andra sidan närbelägna
universitet och andra forskningsinstitutioner.
Ett exempel härpå
nämnde jag i mitt svar, nämligen det
samarbete som äger rum mellan Råby
yrkesskola och Lunds universitet.
Beträffande Bengt Börjessons arbeten,
som nämndes av herr Gustavsson,
kan jag tala om att riksbankens jubileumsfond
har beviljat ett betydande
bidrag till ett rättssociologiskt-kriminologiskt
behandlingsforskningsprogram,
som Bengt Börjesson leder. Det
projektet går bl. a. ut på att söka värdera
effekten av ett behandlingsexperiment
vid en anstalt för unga lagöverträdare.
Vidare skall miljöterapin vid
ett litet behandlingshem undersökas.
Detta projekt innebär bl. a., enligt Bengt
Börjesson, »en testning av en radikalt
ny modell för behandlingsforskningen».
Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag har sannerligen inte
lagt affärsmässiga synpunkter på
denna fråga. Jag har framhållit, att
vården inom en ungdomsvårdsskola är
dyr i förhållande till den öppna vår
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
31
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m.
den. Att ta reda på hur dessa ungdomar
lyckats i livet är sannerligen en humanitär
uppgift.
Vidare är det ju inte min uppgift att
ange grunderna för ett forskningsarbete.
Den uppgiften ligger statsrådet betydligt
närmare. Jag bär bara pekat
på att de undersökningar, som omnämns
i svaret, inte ger någon riktig klarhet
i hur dessa elever lyckats. För att få
reda på det räcker det inte med att undersöka
kriminalregistret och ta reda
på om de dömts för fylleri.
Jag upprepar de frågor jag ställt:
När räknar statsrådet med att vi skall
kunna åstadkomma bättre förhållanden
i fråga om övervakarorganisationen och
då det gäller vården utanför ungdomsvårdsskola?
När igångsätts en undersökning
om dessa ting som statsrådet
omnämnde, och när blir det arbetet
färdigt? Jag måste tyvärr konstatera
att varken jag eller någon i socialdepartementet
tydligen vet någonting om
hur vi har lyckats med ungdomsvårdsskolornas
arbete.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 18
Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande
proposition nr 135, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr
519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel.
§ 19
Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
memorial nr 34 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 38—41.
§ 20
Lag om flyttning av fordon i vissa fall,
m. m.
Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition med förslag till lag
om flyttning av fordon i vissa fall, dels
i ämnet väckta motioner, dels ock en
motion angående omhändertagandet av
skrotbilar.
Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 107, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden och protokoll
hållet i lagrådet, föreslagit riksdagen
att antaga ett vid propositionen
fogat förslag till lag om flyttning av
fordon i vissa fall.
I samband med propositionen liade
utskottet behandlat dels två i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen de likalydande motionerna
1:830 av herr Strandberg m. fl. samt
II: 1034 av herrar Bengtson i Solnia och
Söderström, dels och en vid riks*-dagens början väckt motion 11:296 av
herr Norrbg angående omhändertagandet
av skrotbilar.
I motionerna 1: S30 och II: 103b hemställdes
att riksdagen för sin del måtte
besluta att 7 och 8 §§ i lagen om flyttning
av fordon i vissa fall erhölle i motionerna
angiven lydelse.
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen, med avslag å motionerna
1:830 och 11:1034, måtte bifalla
förevarande proposition, nr 107;
B. att motionen II: 296 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Schött, Lidgard, Svensson
i Vä, Gustafsson i Borås och Sjöholm
samt fru Heurlin, vilka ansett att utskottet
under A. bort hemställa,
1) att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke kunnat i oförändrat
skick antaga det genom förevarande
proposition, nr 107, framlagda förslaget
till lag om flyttning av fordon i vissa
fall — måtte, med bifall till motioner
-
32
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m.
na 1:830 och 11:1034 såvitt avsåge angivna, såsom reservanternas förslag
7 §, för sin del antaga förslaget med betecknade lydelse,
den ändringen att 7 § erhölle nedan
(Kungl. Maj:ts förslag)
Är ägare av fordon som förvaras på
särskild uppställningsplats ej känd, när
sex månader förflutit från den dag då
flyttningen kungjordes, eller har fordonet
ej avhämtats inom tre månader
från det ägaren mottog underrättelse om
flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest
anses ha uppgivit sin rätt till fordonet,
tillfaller det kommunen, om beslutet
verkställts av kommunal myndighet,
och i annat fall staten.
Fordonsvrak som---— — — e
(Reservanternas förslag)
§.
År ägare av fordon som förvaras på
särskild uppställningsplats ej känd, när
tre månader förflutit från den dag då
flyttningen kungjordes, eller har fordonet
ej avhämtats inom en månad från
det ägaren mottog underrättelse om
flyttningsbeslutet eller måste ägaren eljest
anses ha uppgivit sin rätt till fordonet,
tillfaller det kommunen, om beslutet
verkställts av kommunal myndighet,
och i annat fall staten.
er staten.
2) att motionerna I: 830 och II: 1034
i övrigt icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fru HEURLIN (h):
Herr talman! I den föreslagna lagen
om flyttning av fordon i vissa fall
står det i andra paragrafen:
»Fordon får flyttas enligt denna lag
om det
1. är uppställt så att fara för trafikolycka
uppstår eller betydande hinder
uppkommer i trafiken,
2. är uppställt i strid mot föreskrift
om uppställning av fordon så att renhållning,
snöröjning eller annat arbete
på väg avsevärt försvåras, eller
3. med hänsyn till sitt skick, den
tid under vilket det stått uppställt på
samma plats eller av annan omständighet
måste anses övergivet.»
Reservationen vid detta utlåtande
skiljer sig bara på två punkter från
utskottets förslag. Det gäller tidsfristerna
i ett par fall. I 7 § står enligt
Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
förslag följande:
»Är ägare av fordon som förvaras på
särskild uppställningsplats ej känd när
sex månader förflutit från den dag då
flyttningen kungjordes, eller har fordonet
ej avhämtats inom tre månader
från det ägaren mottog underrättelse
om flyttningsbeslutet eller måste ägaren
eljest anses ha uppgivit sin rätt
till fordonet, tillfaller det kommunen
om beslutet verkställts av kommunal
myndighet, och i annat fall staten.» Reservationens
förslag till 7 § avviker beträffande
tiderna, som reservanterna
vill ha till tre månader i första fallet
och eu månad i det senare.
Särskilt sexmånadersgränsen bär reservanterna
ansett vara för lång tid.
Av remissvaren på departementspromemorian
framgår också att det på många
håll anses vara för mycket med sex månader
innan man kan vidta åtgärder
rörande de uppställda bilarna. Jag skall
nämna några uttalanden i remissvaren
just beträffande denna tidsfrist.
RÅ skriver: »I anslutning till ett uttalande
av överåklagaren i Göteborgs
åklagar distrikt vill jag som min uppfattning
uttala att sexmånadersfristen
sannolikt kommer att medföra avsevärda
praktiska olägenheter och att en förkortning
av tiden torde visa sig påkallad.
»
KB i Malmöhus län uttalar: »Förva -
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
33
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m.
rimgstiden för omhändertaget fordon,
till vilket man icke lyckats fastställa
äganderätten och som icke utgör bilvrak,
bör kunna nedbringas till tre månader.
»
Polismästaren i Lund: »Enligt min
mening bör maximitiden sänkas till tre
månader.»
KB i Göteborgs och Bohus län: »Det
måste anses önskvärt, att den sexmånadersfrist,
som upptagits i 7 § i lagförslaget,
förkortas.»---»Sexmå
nadersfristen
borde därför ändras till
en tremånadersfrist.»
Polismästaren i Västerås: »Enligt min
mening torde förvaringstiden med fördel
kunna väsentligt förkortas, till exempelvis
tre månader.»
KB i Älvsborgs län: »Den i 7 § föreslagna
sexmånadersfristen för förverkande
av äganderätten till omhändertagna
fordon anser länsstyrelsen vara
alltför lång, För undvikande av för stor
anhopning av fordon på uppställningsplatserna
bör fristen inte bestämmas
längre än till högst tre månader. Det
torde vara orealistiskt att anta, att fordonsägare
i nämnvärd omfattning kommer
att göra sin äganderätt gällande
efter längre tid än tre månader från
flyttningen. I de fall ägaren verkligen
har intresse av fordonet, torde han
normalt komma att efterforska detsamma
inom jämförelsevis kort tid efter
omhändertagandet.»
T remån ad er sgränsen bör vara fullt
tillräcklig. Under den tiden skall ju
fordonet dessutom om inte direkt vårdas
så i vart fall efterses så att det inte
skadas eller brukas obehörigt. Vi vet att
detta sker i den mån fordonet omhändertages
av polismyndigheterna.
Vi vet också att vår polisstyrka är
helt otillräcklig. Därför är det angeläget
att polisen sparas för sina viktigaste
uppgifter. Ju längre tiden är för den
tillåtna uppställningen på allmänna
platser, desto svårare blir det för polisen
att få tid med annat. Sex månader
är en mycket lång tid. Därtill kom2—-Andra
kammarens
mer att man lugnt kan räkna med att
den som är intresserad av sin bil avhämtar
den inom mycket kort tid. Om
bilen är helt värdelös och alltså att likna
vid en skrotbil som ägaren bara
lämnar för att slippa besväret med fordonet,
är det ju bara bra om tiden är
så kort som möjligt. Vi har funderat
mycket på denna fråga och kan inte
se att rättssäkerheten eftersattes genom
att sexmånadersfristen skärs ned till tre
månader.
Sedan har vi också enmånadsgränsen.
Där är det så att det i departementspromemorian
faktiskt är föreslaget
en månad, inte tre. Jag vill citera
ett stycke ur första lagutskottets utlåtande
i den del som rör vad statsrådet
Palme anfört vid lagrå dsremissen. I
andra stycket på s. 14 står följande:
»Det är varken praktiskt möjligt eller
önskvärt att fordon förvaras på uppställningsplats
under alltför lång tid.
Det måste, som föreslagits i promemorian,
fastställas en tidsgräns inom vilken
en ägare har att göra sina anspråk gällande.
Gränsen bör bestämmas så att
förvaringen inte blir orimligt betungande
för myndigheterna men den bör
samtidigt vara tillräckligt vid för att
tillgodose rättssäkerhetens krav. Det
bör beaktas, att fordon som flyttas kan
representera betydande värde. Särskilt
innan förfarandet enligt en ny lagstiftning
hunnit bli mera allmänt känt, måste
enligt min mening de praktiska svårigheterna
av en lång förvaringstid träda
i bakgrunden. Trots att endast en
remissinstans haft någon erinran emot
uppfattningen i promemorian, att en
månads respittid för ägare som bevisligen
underrättats om flyttning måste
anses tillräcklig, anser jag därför de
aktuella fristerna böra bestämmas som
motsvarande respittider i hittegodslagen
till sex resp. tre månader. Det kan
dock finnas anledning att ompröva frågan
om förvaringstidernas längd, sedan
viss tids erfarenhet vunnits av den nya
lagstiftningen. Ett givet tillfälle torde
protokoll 1967. Nr 32
34
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m.
vara, om det pågående arbetet på en
revision av hittegodslagstiftningen leder
till en förkortning av respittiderna
för ägare av sådant gods.»
Här bär sålunda en parallell dragits
med hittegodslagen av år 1938, men jag
anser inte att man kan jämföra liittegodslagens
och denna lagstiftnings bestämmelser.
Det är väl ändå en enorm
skillnad om en människa tappar bort
en sak och om vederbörande »tappar
bort» en bil! Om fordonet representerar
något värde för ägaren, kommer han
väl att så fort han kan sätta sig i förbindelse
med polismyndigheten, om
bilen blivit stulen, och annars vidta efterforskningar
av bilen.
Nu kan någon invända att vederbörande
kanske vistas utomlands när han
får underrättelse om att bilen blivit omhändertagen
och att han då bara har en
månad på sig. Men i sådant fall kan han
mycket enkelt skriva till den myndighet
som underrättat honom — det är väl
oftast polismyndigheten — och anhålla
att man för hans räkning tar hand om
bilen och ställer den på av honom själv
anvisad plats. Polisen är en så god serviceorganisation
att den gärna gör honom
den tjänsten. Polisen här för övrigt
själv intresse av det, därför att man därigenom
minskar antalet bilar på den
aktuella uppställningsplatsen.
Denna lagstiftning kommer väl närmast
att råda hot på en ganska stor
oordning, som nu råder. Det gäller först
och främst skrotbilarna men också sådana
bilar som mindre ordentliga människor
bär haft hand om och ställt ifrån
sig på ett icke tillfredsställande sätt.
Till slut vill jag understryka vad jag
nämnde i början av mitt anförande,
nämligen att det gäller fordon som är
ställda på ett sådant sätt, att de innebär
fara för att trafikolycka skall uppstå.
Detta är en ytterst väsentlig synpunkt.
Vidare avses fordon som vållar
betydande hinder i trafiken. Det är
också en viktig synpunkt nu när biltrafiken
syses öka. 2 § andra stycket avser
fall där bilen är uppställd i strid mot
föreskrift om uppställning. Då har ju
den som ställt sitt fordon så gjort sig
skyldig till förseelse mot en viss föreskrift.
Det finns ingen anledning att behandla
de bär nämnda grupperna med
särskild generositet.
De korta fristerna sparar enligt min
uppfattning mycket arbete och besvär
och ökar därigenom rättssäkerheten på
lång sikt i stället för att minska den.
Den som fått sin bil flyttad har — såvitt
jag kan se — alltid möjlighet att själv
sätta sig i förbindelse med myndigheten
och tala om hur han vill förfara.
Herr talman! Jag vill med detta yrka
bifall till den vid första lagutskottets
utlåtande nr 39 fogade reservationen.
I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde herr
Svensson i Vä (ep).
Herr NORRBY (fp):
Herr talman! Det är ett välkommet
lagförslag som vi nu har att behandla.
Bakom förslaget ligger ett mycket omfattande
utredningsarbete, som pågått
under lång tid. Resultatet, redovisat i
propositionen, innebär endast en dellösning
av de problem som är förknippade
med omhändertagandet av motorfordon,
som det hette från början. Det
har blivit något mera restriktivt på sistone
och kallas numera flyttning -—- det
skall inte vara någon vård med i bilden.
Trots att den grundliga utredningen
endast lett till förslag om en dellösning
är det ett välkommet lagförslag. Det ger
en nödvändig — men inte tillräcklig -—
förutsättning för lösande av såväl bilvraksproblemet
som problemen med fordon
som parkerats fel eller rättare sagt
i hög grad felaktigt. Det är ju i första
hand grovt felparkerade bilar som skall
flyttas.
Det finns flera nödvändiga förutsättningar
för att man skall kunna lösa
dessa problem. Bland annat måste man
ändra bilregistreringsförfarandet för att
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
35
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. in.
på ett tillfredsställande sätt kunna lösa
hela denna problematik. En annan nödvändig
förutsättning är att man får så
att säga fungerande bilflyttningsresurser
hos polis- och vägförvaltningsmyndigheter,
kommuner o. s. v., alltså hos
sådana instanser som enligt propositionen
skall få ansvaret för denna verksamhet.
.lag tror dock att den väsentligaste
förutsättningen är en ändring av
bilregistreringssystemet.
Den 10 april 1904 tillsattes bilregisterutredningen,
och enligt tillgängliga
uppgifter blir den inte klar i år. Man
har visserligen under utredningstiden
tvingats byta utredare, vilket kan vara
en förklaring till dröjsmålet, men det
kommer alltså att ta mer än fyra år
från det utredningen tillkallades till
dess ett lagförslag kan framläggas för
riksdagen.
Det finns möjlighet att på detta område
införa delreformer, som underlättar
omhändertagande eller flyttning
av fordon. Man kan t. ex. öka säljarens
ansvar vid omregistrering av motorfordon.
Det är en mycket enkel metod att
få ett vettigare system för att snabbt
kunna leta reda på den formelle ägaren
till ett fordon.
En annan delreform, som ligger nära
till hands, är att man genom övergång
till dataregistrering skaffar fungerande
bilregister. I dag är t. ex. Stockholms
stads och läns bilregister praktiskt taget
oanvändbara för polisen, eftersom
eftersläpningarna och personalbristen
är så stora hos länsmyndigheterna, att
man inte inom rimlig tid kan få fram
de uppgifter man vill ha.
Ytterligare en faktor av betydelse
är kommunernas vilja att göra någonting
i denna fråga. Det är inte säkert
att ambitionerna alltid kommer att vara
så stora som man hoppas. Kommunerna
i landet har väl i dag kostnader av
storleksordningen miljoner kronor för
att, för närvarande utan stöd i lagstiftning,
ta hand om skrotbilar. I fortsättningen
kommer man att få tillbaka litet
av de pengarna — det är väl klart —
men samtidigt kommer det att ställas
mycket större krav på kommunerna.
Och de kommuner som det ställs krav
på är ju inte alltid de bärkraftiga kommunerna.
Det förekommer i mycket stor
utsträckning att skrotbilarna hamnar i
små förortskommuner nära storstäderna,
och det förefaller ju inte helt rättvist
att de skall få dra det tunga lasset
i bokstavlig och bildlig bemärkelse.
Förslaget innebär också att transport
av skrotbilar och omhändertagna bilar
samt försäljning av sådana kommer att
bli nya primärkommunala verksamhetsområden
som medför betydande belastningar.
Det är ju så, att all bilskatt,
bensinskatt o. s. v. går till staten. Kommunerna
får ingenting annat än de ersättningar
för transporthjälpen som de
kan ha drivit in.
Den praktiska tillämpningen av denna
i och för sig utmärkta lag kan naturligtvis
göras avsevärt smidigare än
vad som förutsätts i propositionen. Utskottets
utlåtande i den del där departementschefens
synpunkter refereras ger
en liten antydan härom. Det står där:
»Det kan givetvis inte krävas, att en
myndighet som enligt lagen svarar för
verkställigheten av ett flyttningsbeslut
alltid skall anlita egna anställda för
utförande av de faktiska flyttningsåtgärderna.
Biträde av enskilt företag eller
av annan myndighet med en väl utbyggd
organisation för uppgiften kan
säkerligen ofta vara rationellt.» Jag
har vid riksdagens början i en motion,
nr 11:296, skisserat en smidigare organisation
av framför allt skrotbils delen
av de problem som behandlas i propositionen
och anfört bl. a. att AB Svensk
bilprovnings kontroll ofta är den direkta
eller indirekta orsaken till en bilägares
beslut att utrangera sitt fordon.
Denne ser därför en servicefunktion
hos företaget för medverkan vid fordonets
skrotning som naturlig. ,
Det system som jag skisserade skulle
kunna fungera på det sättet att; ett rela
-
36
Nr 32
Torsdagen den 25 mai 1967
Lag om flyttning av fordon i vissa fal!, m. m.
tivt tätt nät av stationer för mottagning
av utrangerade fordon upprättas
över hela landet. Stationerna kan utgöras
av kontrakterade skrotningsföretag,
sopstationer, bilprovningsstationer
o. s. v. Vid mottagning av fordonet utfärdas
utrangeringsbevis som av mottagaren
insändes till bilregistret. Den vidare
hanteringen av fordonet ombesörjes
av skrotningsföretag med vilka AB
Svensk bilprovning tecknat avtal som
medger full insyn i och kontroll av
skrotningsverksamheten.
Förslaget får i första hand ses som en
service gentemot de skötsamma bilförarna.
Verksamheten skulle helt kunna
finansieras med höjda avgifter för den
obligatoriska årliga fordonskontrollen
genom en höjning sannolikt understigande
10 kronor. Det skulle också innebära
att bilägarna så att säga får en
inteckning i sin egen bils kommande
skrotning, och detta är ett starkt incitament
för dem att välja denna väg att
bli av med fordonet, när det väl blir
aktuellt.
Den organisation som AB Svensk bilprovning
skulle bygga upp kunde ju
också användas för omhändertagna och
övergivna fordon.
Fördelarna med systemet är uppenbara.
Det finns en enda hake i det hela,
och det är att AB Svensk bilprovning
inte vill vara med. Företaget tycker att
det är oförenligt med dess positiva trafiksäkerhetsfrämjande
åtgärder. Jag anser
för min del att det är positivt, trafiksäkerhetsfrämjande
och naturvårdsfrämjande
att plocka bort skrotbilarna
från gator och vägar och ur naturen.
Men det förhållandet att AB Svensk bilprovning
för närvarande inte är berett
att ta på sig en sådan här uppgift gör
att jag avstår från att yrka bifall till
motionen. Utskottsreservanterna i första
lagutskottet anvisar en möjlighet att
lätta bördan något för de kommuner
som enligt propositionen skulle engageras
i den omhändertagande verksamheten.
Reservationens ändringsförslag
skulle leda till kortare förvaringstidet
för flyttade fordon. Det förslaget inne*
bär -— anser jag — trots vissa nackdelar
så stora fördelar att jag vill yrka
bifall till reservationen.
Fru LÖFQVIST (s):
Herr talman! Den i proposition nr
107 föreslagna lagen ger vissa möjligheter
att ingripa mot olämpligt uppställda
fordon när allmänna intressen
så påkallar. Polismyndighet kan flytta
fordon som utgör trafikfara eller betydande
trafikbinder. Vägförvaltning och
kommunal myndighet får i och med
detta förslag rätt att ingripa med hänsyn
till väghållningen eller för att undanskaffa
övergivna fordon. För dessa
myndigheters möjlighet att ingripa fordras
dock beslut av polismyndighet, om
inte Kungl. Maj:t dessförinnan givit
myndigheten rätt att själv meddela
flyttningsbeslutet. Fordon som skall
flyttas ställs enligt lagförslaget upp i
närheten av den plats där det anträffats
eller förvaras på särskild uppställningsplats.
År fordonet att anse som
vrak skall det dock skrotas eller undanskaffas
på annat sätt. Fordon som förvaras
på uppställningsplats får hämtas
av ägaren inom tre månader från det
att han mottagit underrättelse om flyttningsbeslutet
eller, om ägaren inte är
känd, inom sex månader från det att
flyttningen kungjorts. Underlåter ägaren
att hämta fordonet inom angiven
tidsfrist tillfaller fordonet i fråga staten
eller kommunen, och myndigheterna
får — utom i vissa undantagsfall —
rätt att av fordonsägaren ta ut kostnaderna
i samband med flyttningen.
Utskottet har i anslutning till behandlingen
av denna proposition haft tre
motioner att behandla. I motionsparet
1:830 och 11:1034 har beträffande 7 §
i lagförslaget hemställts att den tid efter
vilken fordon som förvaras på särskild
uppställningsplats tillfaller kommunen
eller staten, måtte bestämmas
till en månad från det ägaren under
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
37
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m.
rättats om flyttningsbeslutet eller —
om kungörelsen om flyttning skett •—•
till tre månader från kungörandet. Utskottet
anser dock i likhet med departementschefen
att ifrågavarande tidsgränser
bör bestämmas så, att de tillgodoser
rättssäkerhetens krav och att
de praktiska svårigheterna av en lång
förvaringstid därvid måste träda i bakgrunden.
Tidsfristerna som i detta hänseende
överensstämmer med hittegodslagens
motsvarande respittider, bör därför
lämpligen utformas i enlighet med
propositionens förslag.
I 9 § andra meningen sägs: »Har
föremål som finnes i fordonsvrak ej varit
avsett att stadigvarande brukas i fordonet,
behandlas det dock enligt bestämmelserna
i lagen den 22 april 1938
(nr 121) om hittegods.» Det skulle med
andra ord betyda, om motionärernas
önskan hade gått i uppfyllelse, att tiden
förkortas och att föremål, som icke varit
avsedda att ständigt användas i bilen,
skulle behandlas enligt den nuvarande
hittegodslagen medan en betydligt
kortare tidsfrist skulle gälla för
själva fordonen. Till dess att en ändring
sker i hittegodslagen vore det
otänkbart att göra tidsfristen kortare för
avhämtande av själva bilen än för de
föremål som ligger i densamma, även
om man skulle kunna säga att detta
skulle bli fallet endast i undantagsfall.
I likhet med fru Heurlin är jag på
denna punkt övertygad om att alla de
som har något intresse av bilen också
avhämtar vagnen betydligt snabbare än
inom den tidsfrist som t. o. m. fru Heurlin
vill ha angiven. Det skulle med andra
ord betyda att uppställningsplatsen
skulle tömmas betydligt snabbare än
vad man i detta sammanhang vågar räkna
med. Det skulle även innebära att
de bilar i fråga om vilka tidsfristen blir
aktuell kommer att uppgå till ett mycket
litet antal. Det kommer endast att
bli fråga om sådana bilar som blivit
uppställda av någon särskild anledning.
Rättssäkerheten för detta lilla antal får
dock inte undanröjas.
Om erfarenheten av den nu föreslagna
lagstiftningen påkallar det, bör självfallet
frågan om tidsfristens längd omprövas,
och en lösning i enlighet med
motionärens förslag på nytt övervägas.
I detta sammanhang kanske det också
förtjänar att påpekas att hittegodslagen
för närvarande är föremål för översyn
i justitiedepartementet och att resultatet
av detta arbete kan bidraga till en
förändrad inställning till hithörande
problem.
Enligt lagförslagets 8 § behöver fordon
som förvaras på särskild uppställningsplats
ej utlämnas förrän kostnaderna
betalats. I motionerna 1: 830 och
11:1034 yrkas att formuleringen »behöver
ej utlämnas» utbytes mot »får ej utlämnas».
Enligt utskottets mening skulle
emellertid en sådan utformning av
bestämmelserna utgöra hinder för utlämnande
av fordon bl. a. i sådana fall
då ägaren bedöms kunna få anstånd
med betalning av kostnaderna. En sådan
begränsning av myndigheternas
handlingsfrihet anser utskottet mindre
lämplig. Ej heller i den delen kan alltså
utskottet tillstyrka bifall till motionärernas
förslag.
I motion 11:296 begärs en utredning
och förslag rörande organisationen för
omhändertagandet av skrotbilar. Motionärerna
har föreslagit att AB Svensk
bilprovning skulle göras till huvudman
för samhällets medverkan i bilskrotningen.
Huvudmotionären har redan
själv avfärdat sin egen motion, eftersom
han har haft att ta ställning till
vad AB Svensk bilprovning i sitt remissvar
anfört på den punkten. Redan i
sitt svar 1964 svarade AB Svensk bilprovning
att planeringen av bolagets
anläggningar skett med utgångspunkt
i dess nuvarande verksamhet. Firman
anser att förutsättningarna för att ta
hand om skrotbilarna skulle bli av den
art och karaktär att firman inte har
38
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m.
vare sig personella eller materiella förutsättningar
att för närvarande klara
uppgiften. I yttrande med anledning av
motion 11:296 upprepar den vad som
påpekades 1964. Utskottet erinrar också
om riksdagens skrivelse till Kungl. Maj :t
år 1964 om utredning angående myndighets
ansvar för undanskaffande av
skräp.
Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.
Herr NORRBY (fp) kort genmäle:
Herr talman! Jag vill endast korrigera
en punkt i fru Löfqvists anförande.
Aktiebolaget Svensk bilprovning har
inte avgivit något remissyttrande över
min motion. Bolaget har bara under
hand meddelat utskottet att man i stort
sett har samma synpunkter som 1964.
Vid närmare kontakter har meddelats
mig att det i dag inte hänvisar till att
organisationen är under uppbyggnad
o. s. v. utan att det anser att engagemang
i bilskrotningsverksamhet är oförenlig
med dess positiva bilprovningsverksamhet.
Det har inte varit fråga
om någon formell remiss av det slag
som var aktuell 1964.
Fru LöFQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Utskottet har dock erfarit
att AB Svensk bilprovning i anledning
av motionen ånyo har övervägt
frågan om bolagets medverkan vid bilskrotning
samt därvid beslutat vidhålla
den uppfattning som kommit till uttryck
i bolagets tidigare remissyttrande.
.Tåg förmodar att detta uttalande är
likvärdigt med ett nytt remissyttrande.
Herr ÅKERLIND (h):
Herr talman! Jag är helt införstådd
med att den föreslagna lagen behövs. Vi
ser ofta skrotbilar stå längs vägarna. Det
är upprörande, och jag tycker att det är
bra att det nu göres någonting däråt.
Men vi måste vara förvissade om att den
lag vi stiftar verkligen är bra och att
rättssäkerheten inte i något fall trädes
förnär. Detta är anledningen till att jag
nu vill säga några ord.
I den av reservanterna föreslagna
lagparagrafen står att om ägaren ej
inom en månad från det han mottog
underrättelse om flyttningsbeslutet ej
avhämtat fordonet skall han anses ha
uppgivit sin rätt till detsamma. .Tåg tycker
att gränsen en månad är något för
snäv. Ägaren kan befinna sig på annan
ort och kanske räknar med att komma
hem sista veckan under denna månad
vilket dock ej blir av eller han kan ha
råkat ut för en olyckshändelse eller något
annat som gör att han inte har möjlighet
att hämta bilen under denna månad.
Då skall han alltså anses ha uppgivit
sin rätt till fordonet. Det kan visserligen
sägas att samma problem uppstår
var man än sätter denna gräns, men
ju kortare tidsperioden är desto större
är risken för att den enskilde kan råka
i kläm.
I propositionen föreslås att fordonsägaren
skall betala kostnaderna i samband
med flyttningen av fordonet. Även
på den punkten ställer jag mig tveksam.
Här gäller det flyttning av olämpligt
uppställda bilar och det rör sig därför
om ett allmänt intresse. Om vi tillämpade
samma regler även på andra områden
skulle t. ex. en brottsling som omhändertas
själv få betala kostnaderna
för sitt omhändertagande. Det är orimligt,
ehuru det ur det allmännas synpunkt
kanske inte vore så dumt; det
kunde tänkas medföra att brottsligheten
minskade.
I 8 § sägs: »Fordon som förvaras på
särskild uppställningsplats behöver ej
utlämnas, förrän kostnaderna betalats.»
Det talas inte om att fordonet även kan
utlämnas om säkerhet ställes för kostnaderna.
Vidare föreskrives i 9 §: »Föremål
som finnes i fordon anses vid tillämpning
av denna lag höra till fordonet.»
Jag vet inte om jag tolkar denna bestämmelse
riktigt, men jag fattar det så, att
om en bilägare har privata tillhörig
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
39
Lag om flyttning av fordon i vissa fall, m. m.
heter, t. ex. en resväska, i sin bil, får
han inte hämta denna resväska ur fordonet
innan kostnaderna till fullo har
betalats, såvida inte polisen är särskilt
generös och låter honom göra det. Polisen
kan nämligen hänvisa till bestämmelsen
— såsom jag uppfattar den —•
att föremålet inte behöver utlämnas eftersom
det anses tillhöra fordonet.
Herr talman! Med hänvisning till de
betänkligheter på olika punkter som
jag här anfört kommer jag att avstå vid
röstningen.
Fru HEURLIN (h):
Herr talman! Fru Löfqvist påpekar
att 9 § innebär att det skulle bli skillnader
i fråga om tiden mellan å ena sidan
föremål som finns i fordonsvrak och å
andra sidan fordonsvrak. Detta är väl
ingen olägenhet. Beträffande fordonsvrak
står det bl. a. i 7 §, sista stycket:
»Fordonsvrak som flyttats tillfaller omedelbart
kommunen eller staten.» Det kan
tänkas att det finns något föremål i detta
vrak som av misstag kommit att bli
liggande där. Det är väl alldeles utmärkt
att detta gods kommer att behandlas
enligt lagen om hittegods. Jag kan inte
se något olämpligt i detta.
Vad angår herr Åkerlinds betänkligheter
är det alldeles uppenbart, att det
här är fråga om avvägningar från rättssäkerhetssynpunkt.
Egentligen skulle vi
inte alls ha några fastslagna tider, om
vi skulle vara riktigt säkra. Herr Åkerlind
talar om att en olyckshändelse kan
drabba någon som har fått underrättelse
om att hans bil omhändertagits, så
att han inte kan hämta bilen. Vill han
själv ta ansvaret för sin bil, kan han på
samma gång som han får underrättelsen
meddela vederbörande att han önskar
att exempelvis polismyndigheten skall
flytta den åt honom till lämplig plats;
just detta nämnde jag i mitt förra anförande.
Då är han säker. Väljer han att
vänta tills tidsfristen nästan har gått ut
och då drabbas av olyckshändelse, har
han själv tagit denna risk.
Det finns risker med alla uppskov,
och jag anser att den föreslagna tidsbegränsningen
normalt bör vara tillräcklig
ur rättssäkerhetssynpunkt. Vi
kan dock inte komma ifrån, att på detta
område har uppstått ett stort problem,
som vi måste bemästra på ett vettigt
sätt. Jag anser att tre månader respektive
en månad är en vettig tidsbegränsning
som gör det möjligt att behärska
detta fält, åtminstone såvitt vi nu kan
bedöma.
Till sist vill jag återgå till vad fru
Löfqvist anförde, nämligen att det nog
blir ganska få människor som kommer
att låta bilarna bil stående på uppställningsplatserna.
Det vet vi inte mycket
om. Relativt många unga människor
köper bil, kör en tid, och finner sedan
att det är besvärligare att behålla bilen
än att bara lämna den någonstans. Det
kan bli fråga om just sådana bilar, men
det vet vi inte. Men just för att förebygga
de olägenheter som härvidlag kan
uppstå anser jag det lämpligt med de
båda tidsgränser som vi angivit i reservationen.
Härmed var överläggningen slutad.
Mom. A
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fru
Heurlin begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 39, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Svanström m. fl.
40
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad organisation av televerket
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
103 ja och 99 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
Mom. B
Utskottets hemställan bifölls.
§ 21
Föredrogs vart för sig
första lagutskottets memorial nr 40,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;
andra lagutskottets utlåtande nr 46,
i anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 34 § arbetarskyddslagen den
3 januari 1949 (nr 1);
jordbruksutskottets memorial nr 22,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden;
andra lagutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag angående ändring
i lagen den 25 maj 1962 (nr 381) om allmän
försäkring, m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott, jämte
i ämnet väckta motioner; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 114, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om alhnän försäkring, in. m., i vad
propositionen avser medelsanvishing
till folkpensioner, och
nr 115, i anledning av väckta motioner
om pension åt änkefru Anna Nordqvist.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.
§ 22
Andrad organisation av televerket
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
116, i anledning av Kungl. Maj ds proposition
angående ändrad organisation
av televerket jämte i ämnet väckta motioner.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr SÖDERSTRÖM (h):
Herr talman! Detta utskottsutlåtande,
som grundar sig på propositionen nr
103, gäller ändrad organisation av televerket.
I anslutning därtill har jag tillsammans
med flera medmotionärer
väckt motionen nr 1016 i denna kammare.
I motionen angav vi inledningsvis anledningen
till att behov av ändrad organisation
uppstått, nämligen den hastiga
tekniska utvecklingen på detta område.
Detta ställer givetvis stora krav på televerkets
organisation, som måste anpassas
såväl till nuvarande verksamhet
som till den väntade utvecklingen. Televerkets
förslag och Kungl. Maj ds proposition
har tillkommit med denna målsättning
klart i sikte.
Vad vi i motionen har vänt oss emot
är att Stockholm skall bli distriktscentral
för östra distriktet, och att därmed
Norrköping och Gävle skall upphöra att
vara distriktsorter. Det finns givetvis
skäl som talar för detta arrangemang,
men det finns betydligt flera och starkare
skäl som talar mot en sådan ordning.
Flera remissinstanser förordar,
att Stockholms teleområde alltjämt får
fungera som ett eget, direkt under centralförvaltningen
sorterande distrikt. Så
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
41
gör t. ex. Statstjänstemannaförbundet,
Svenska teletjänstemännens förening
och Televerkets tjänstemannaförbund.
Eftersom medlemmarna i dessa personalorganisationer
omfattar personal i
olika tjänsteställningar med dagliga erfarenheter
av arbetsuppgifter och rådande
förhållanden inom televerket, så
borde deras förord för ett delat östra
distrikt ha förtjänat mera uppmärksamhet
än som skett. Stockholm får en särprägel
i egenskap av storstadsområde,
och därför kan och hör inte verksamheten
där bedrivas på samma sätt som
inom normalteleområden.
Vi har därför yrkat på att östra distriktet
bör delas. Stockholms teleområde
bör alltjämt fungera som ett distriktskontor
och de övriga delarna av
östra distriktet sammanföras till ett
distriktskontor. Stockholms teleområde
har redan nu flera huvudabonnemang
än exempelvis hela södra distriktet, och
det är därför tillräckligt stort att medge
ett effektivt utnyttjande av resurserna
inom samtliga verksamhetsgrenar.
Vi har i motionen även pekat på den
rådande situationen på bostads- och arbetsmarknaden
i Stockholm och att det
måste uppstå svåra rekryteringsproblem.
Dessa våra farhågor delas även
av flera lokala instanser inom televerket.
Vi har i vår motion angivit hurusom
t. ex. distriktsbyråns chef, teledirektören
i Göteborg, distriktscheferna
för III, IV och V distrikten bär varit
betänksamma mot detta. Jag vill här
bara citera vad distriktscliefen för
stockholmsdistriktet har sagt: »Man
känner en viss bävan för det som komma
skall, och ödmjukhet inför arbetsuppgifterna
med upporganiserandet av
östra distriktet inställer sig automatiskt.
Det ligger nära till hands att förorda ett
nytt femte distrikt.»
Mot bakgrunden av detta är det med
viss förvåning man läser följande i statsutskottets
utlåtande:
Ändrad organisation av televerket
beaktats den decentralisering som i den
nya organisationen avses ske från regional
till lokal instans. Vidare har hänsyn
tagits till landets indelning i militär-
och civilområden. Vid bedömningen
av lokaliseringsfrågan har hänsyn
även tagits till den trafikstruktur och de
administrativa samband som föreligger.
Den personalreducering som i sammanhanget
sker i Norrköping och Gävle beräknas
inskränka sig till 15 å 20 personer
på varje ort, vilket sammanhänger
med förenämnda decentralisering. I anledning
av de av motionärerna befarade
rekryteringssvårigheterna m. m. må
slutligen framhållas att, enligt vad utskottet
erfarit, någon ökning av verkets
personal i Stockholm till följd av omläggningen
inte erfordras. På sikt torde
i stället en minskning bli följden genom
bl. a. planerad utflyttning av vissa
verksamhetsgrenar.»
Personalen vid televerket i Norrköping
påtalar med skärpa att det inte
kommer att röra sig om 15 å 20 personer
utan om det femdubbla antalet. De
menar att det måste bli fråga om det antal
som det nya distriktskontoret i
Stockholm kommer att få. Mot att en
utökning av personalen i Stockholm
inte skulle ske talar det faktum, att
samtliga anställda vid distriktskontoret
i Norrköping fått förfrågan huruvida
de önskar flytta till Stockholm. Ingen
har dock velat gå med på detta.
Jag vill fråga om det är framsynt lokaliseringspolitik
att beröva en redan
genom textilkrisen hårt drabbad stad
som Norrköping ännu flera produktiva
krafter och centralisera dem till det redan
överbefolkade Stockholm? Svaret
måste ge sig självt — det måste bli nej.
Jag kan i varje fall inte medverka till
ett sådant beslut.
Om utskottet erfarit att det inte
skall bli någon personalökning frågar
man sig varför distriktschefen i Stockholm
med bävan ser på vad som komma
skall.
Jag bär i min hand en tidning som
»Av statsrådsprotokollet framgår att
vid begränsningen av antalet distrikt
2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 32
42
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad organisation av televerket
heter Svensk trafiktidning, nr 9:1967.
Förutom de inkomna remissyttrandena
har fem av personalorganisationerna
vid televerket, representerande
samtliga fyra huvudorganisationer, gått
samman om ett gemensamt yttrande.
Detta bar de gjort med tanke på den
vikt de tillmäter den aktuella frågan
och det allvar med vilket de ser på
stämningen bland personalen inför omorganisationen,
varför de funnit det angeläget
att ge uttryck för den samlade
opinionen på personalsidan. Bakom detta
uttalande står Statstjänstemannaförbundet,
Svenska teleförbundet, Svenska
teletjänstemännens förening, Televerkets
ingenjörsförening och Televerkets
t j änstemannaf örbun d.
I samband med distriktsförvaltnimgen
konstaterar sistnämnda förbund med
beklagande att de synpunkter som förbundet
m. fl. personalorganisationer
framlagt angående distriktsindelningen
icke blivit beaktade och vill slå fast, att
förbundet fortfarande anser att Stockholm
borde brytas ut ur distriktsorganisationen
eller bilda ett eget teledistrikt.
Utredningens lokaliseringspolitik
i samband med omorganisationen är
svårförståelig av skäl som tidigare redovisats.
Vid uppgörandet av förslaget till ny
distriktsindelniing bär utredningsmännen
i görligaste mån följt redan befintliga
niilitärområdesgränser. Östra distriktets
gränser sammanfaller således
med Östra milos gränser. Man har dock
ej fullföljt beredskapstänkandet. Median
Milo Ö dragit ut konsekvenserna och av
beredsikapsskäl flyttat staben från
Stockholm till landsorten, med fredsplacering
i Strängnäs, ämnar telestyrelsen
gå i precis motsatt riktning och
flytta disitriktsstaben från landsorten
till Stockholm. Ser man till militärområdets
organisation skulle vid ett eventuellt
val mellan Gävle och Norrköping
som distriktshuvudort Norrköping vara
att föredraga.
Eftersom stockholmsdistriktet redan
nu är lika stort som södra distriktet och
dubbelt så stort som norra distriktet
måste ett planerat östra distriktskontor
för Stockholms vidkommande endast
bli eu onödig och närmast tyngande instans
mellan teleområde och styrelse.
Därför bör Stockholms teleområde bilda
en egen region al-lokal förvaltning,
direkt underställd styrelsen. Så fungerar
det redan nu, eftersom teledirektören
i Stockholm samtidigt tjänstgör som
clief för stockholmsdistriktet. Vare sig
man bryter ut Stockholm ur östra distriktet
eller inte, så kommer ett kontor
för östra distriktet att i allt vänsentligt
få ägna sig åt arbetsuppgifter som hänför
sig till de utanför Stockholm belägna
teleområdena som ingår i östra
distriktet. Därför synes inga vägande
skäl föreligga för ett förläggande av distriktskantoret
till Stockholm. Tvärtom
talar såväl rekryterings- som lokaliserings-
och beredskapssynpunkter starkt
einot en förläggning dit.
Svårigheterna att rekrytera och behålla
personal vid tjänsteställena i
Stockholm är stora. På grund av personalbrist
råder redan nu stor arbetsanhopning
inom flertalet verksamhetsgrenar,
och det är inte möjligt att tillgodose
allmänhetens berättigade krav på
godtagbar service på skilda områden. I
stället för att koncentrera ytterligare
funktioner dit bör man allvarligt överväga
möjligheterna till en utflyttning
av sådana.
När det sedan gäller den kommande
utvecklingen torde en ny utredning
beträffande distriktsorganisationen bli
aktuell inom ett fåtal år. Mycket talar
nämligen för att en regional distriktsinstans
kan bli obehövlig när den nya
lokala teleområdesorganisationen och
den planerade omorganisationen av den
centrala instansen — telestyrelsen —
blir färdig och vunnit stadga, eventuellt
efter det att viss sammanslagning av
teleområden skett. En sådan utveckling
har inte heller varit främmande för utredningsmännen.
Behovet av en di
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
43
striktsorganisation ifrågasattes ju redan
i dåvarande kommunikationsminister
Skoglunds direktiv till utredningen. Det
kunde därför vara lämpligt att avvakta
den kommande utvecklingen innan man
binder sig för de merkostnader som en
uppbyggnad av ett kontor för östra distriktet
i Stockholm otvivelaktigt skulle
föra med sig i jämförelse med bibehållande
av en befintlig distriktsorganisation
i Gävle eller Norrköping.
Sammanfattningsvis skulle jag därför
vilja säga, att jag inte bär någonting
att erinra mot ett genomförande av den
föreslagna organisationen, om jag bortser
från att Stockholms teleområde bör
utgöra ett eget distrikt, direkt underställt
den centrala förvaltningen, och att
övriga delar av östra distriktet får ett
kontor i Gävle eller Norrköping. Departementet
bör även föranstalta om en
ytterligare utredning beträffande ett bibehållande
av distriktsorgnisationen,
när erfarenheter av den nya organisationen
vunnits.
Nu är jag, herr talman, inte så djärv
och dristig, att jag inför denna rätt
glest besatta kammare vågar mig på att
ställa något yrkande i denna fråga mot
ett enigt utskott. Jag nöjer mig därför
med att ha framfört dessa synpunkter.
I detta anförande instämde herrar
Eriksson i Bäckmora (ep), Nilsson i
Gävle (k) och Dahlgren (ep).
Herr STÅHL (fp):
Herr talman! Eftersom den föregående
talaren inte sällde något yrkande
bär jag ingen formell anledning att ta
till orda, men hans framställning av
situationen kontrasterade så bjärt mot
den uppfattning som utskottet har fått
framför allt efter att grundligt har hört
verksledningen, att det är nödvändigt
att säga några ord.
För det första överdriver man personalsvårigheterna
i det blivande stockholmskontoret.
Det kommer inte att bli
mer än en högst obetydlig ökning av
personalen, detta på grund av att man
Ändrad organisation av televerket
genomfört en ny organisation med teleområden,
till vilka man flyttat över
och ned en rad av de uppgifter som
tidigare behandlats centralt.
Vidare kan man genom att man inför
olika specialavdelningar — en byggnadsavdelninig,
eu förrådsavdelning, en
materielavdelning o. s. v. — förlägga
mycken verksamhet till olika delar av
landet. Den sannolika effekten av nu
gällande planer i televerket är att det i
verkligheten blir en ökning av televerkets
personal i Norrköping och någon
minskning i Stockholm som följd
av omläggningen,
Det är klart att personalen på en plats
som kommer att bli berörd av omorganisationen
ofta blir orolig, men jag måste
uttala min förvåning över att motionärerna
eller i varje fall deras talesmän
inte hos telestyrelsen direkt inhämtat
närmare uppfinningar om omorganisationens
innebörd. Då hade säkerligen
dessa farhågor kunnat undanröjas.
Utskottet har blivit enhälligt. De delade
meningar som fanns i telestyrelsen
rörde ett helt annat område, nämligen
hur förrådsverksamheten skulle
kopplas in om den skulle ligga under
den ena eller andra delen av centralförvaltningen.
Detta vållade visst huvudbry
i utskottet, men även i den delen
bär utskottet fått helt lugnande förklaringar.
Jag ber med detta, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr SÖDERSTRÖM (h):
Herr talman! Herr Ståhl tyckte att
min uppgift om effekten av omorganisationen
kontrasterade starkt mot utskottets.
När j ag läste utskottsutlåtandet
bliv jag också väldigt förvånad. Jag
hade dessförinnan fått mycket bestämda
uppgifter från telepersonalen själv.
Med anledning av vad som sägs i utlåtandet
har jag under den senaste tiden
flitigt försökt undersöka vad som är
sanning och icke sanning, men personalen
står absolut fast vid och är över
-
44
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad organisation av televerket
tygad om att det kommer att bli en
minskning för Norrköpings stad i storleksordningen
75 eller 100 personer. Jag
har inte lyckats rubba deras övertygelse
på den punkten.
Sedan säger herr Ståhl att det blir
en obetydlig ökning i Stockholm. Det
är ganska naturligt att det blir det. Televerket
är där redan underbemannat,
och det lär inte bli lättare att få extra1''olk
till ett distriktskontor än att skaffa
folk till ordinarie tjänster i televerket.
När dessutom nästan samtliga
befattningshavare i Norrköping tackat
nej till att flytta, bidrar det också till
att det blir en obetydlig ökning.
.lag hoppas att herr Ståhl har rätt i
det här fallet och att jag har fel, men
tyvärr kommer jag inte att bli förvånad
om motsatsen blir fallet.
Herr STÅHL (fp) kort genmäle:
Herr talman! Herr Söderström borde
kanske ändå bos televerkets ledning,
telestyrelsen, ha inhämtat vilka planer
de har. Telestyrelsen står också enhällig
bakom det här förslaget. Jag är övertygad
om att vad gäller spådomarna för
Norrköping kommer det att bli telestyrelsen
och utskottet som blir sannspådda.
Jag tror att herr Söderström
och hans oroliga vänner i Norrköping
kan sova lugnt om nätterna, åtminstone
vad denna sak beträffar.
Herr SÖDERSTRÖM (h) kort genmäle:
Herr
talman! Distriktschefen för fjärde
distriktet i Stockholm säger att det
ligger nära till hands att förorda ett
femte distrikt, och han har väl nära
kontakt med telestyrelsen, betydligt närmare
än vad jag har.
Herr JOHANSSON i Norrköping (s):
Herr talman! Hårt drabbade städer
vad det gäller industrinedläggelser som
Gävle och Norrköping försöker naturligtvis
inte bara att slå vakt om sina
industrier utan även att få i gång nya
verksamheter. När en statlig institution
företar inskränkningar, spetsar man där
öronen och försöker kanske också ta
reda på vad orsaken kan vara. Så långt
är herr Kurt Söderström och jag överens.
Vad gäller den fråga vi här diskuterar
torde avdelningens ordförande kunna
intyga att det under behandlingen i
avdelningen på förmiddagen uttrycktes
ganska stora betänkligheter. Det var
inte bara jag som hade den uppfattningen
att det skulle komma att bli rätt
stora ingrepp och att personalen skulle
skäras ned betydligt. På initiativ av andre
vice talmannen, herr Cassel, fick vi
på eftermiddagen samma dag en föredragning
i avdelningen av generaldirektören
och den byrådirektör som har
hand om denna omorganisation. De
klargjorde därvid personalsituationen,
och vi ställde frågor direkt till generaldirektören
huruvida personalen skulle
minskas, t. ex. med de 80 anställda som
nämnts för Norrköping. Detta förnekade
de båda föredragande emellertid kategoriskt,
med de motiveringar som avdelningens
ordförande, herr Ståhl, tidigare
har redogjort för.
Men sedan sade de något som kom
mig att avstå från fortsatt diskussion,
eftersom jag ansåg den meningslös efter
de upplysningar vi erhållit. De sade att
televerket håller på med en undersökning
om möjligheterna att decentralisera,
och därvid nämndes inte mindre
än fyra olika verksamhetsgrenar inom
verket. Jag säger väl inte för mycket
om jag nämner att Gävle och Norrköping
i det sammanhanget var bl. a. de
städer som var påtänkta. Därför skrev
utskottet också på det sätt som herr
Söderström här återgivit. Jag vill också
citera en mening ur utskottets utlåtande,
nämligen följande: »På sikt torde
i stället en minskning bli följden genom
bl. a. planerad utflyttning av vissa
verksamhetsgrenar.» Det var den upplysning
vi fick i avdelningen som gjorde
att jag fick uppfattningen att de stä
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
45
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
der som mister en del av personalen
senare kanske kommer att få kompensation
härför.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 23
Föredrogs vart efter annat andra lagutskottets
utlåtanden:
nr 43, i anledning av väckta motioner
angående skyldigheten att anordna
enskilda skyddsrum, och
nr 47, i anledning av väckta motioner
om ersättning till arbetsgivare för
anmälan till allmän försäkringskassa.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 24
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Majrts proposition till riksdagen med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen
den 28 september 1951 (nr 648)
järnte i ämnet väckta motioner, dels
väckta motioner om försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning.
Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):
Herr talman! Några partivänner och
jag har väckt en motion i denna fråga,
i vilken vi framhållit att Kungl. Maj:t
inte — vilket skulle bli fallet genom
den föreslagna ändringen av vägtrafikförordningen
— borde få fullmakt in
blanco att efter egen prövning genomföra
en så omdiskuterad och kontroversiell
åtgärd som permanent hastig
-
hetsbegränsning. Däremot motsatte vi
oss ej försök med differentierad hastighetsbegränsning.
Man kan säga att utskottet
behandlat motionerna på ett
välvilligt sätt och kommit fram till en
kompromiss. Jag skall be att få citera
den del av kompromissen som jag sätter
värde på: »Utskottet förutsätter
emellertid att resultaten från försöken
med de differentierade hastighetsbegränsningarna
redovisas för riksdagen
för dess definitiva ställningstagande i
frågan.» Därmed får vi motionärer anse,
att vi lyckats åstadkomma att den av
statsrådet begärda fullmakten starkt har
begränsats och att riksdagens ställning
i denna fråga har stärkts. Det betraktar
jag som positivt. Jag anser nämligen att
det är ett starkt och berättigat krav att
de fakta som kan framkomma vid de
prov, som man kommer att vidtaga,
kommer till riksdagens kännedom och
att riksdagen får ta ställning till dem
för ett definitivt avgörande.
Det principiella, herr talman, var det
viktigaste i denna fråga.
Herr LEVIN (s):
Herr talman! Det är inte tal om annat
än att de försök med hastighetsbegränsningar,
soin vi sedan en följd av år har
haft här i landet, har sparat många människoliv
och att skadefrekvensen blivit
betydligt mindre under hastighetsbegränsningarna.
Ibland hör man visserligen
en och annan, som låtsas tro
att hastighetsbegränsningarna inte har
någon betydelse för skadefrekvensen.
Det är väl närmast ett försök från vederbörande
ati övertyga sig själva, ty
några andra kan de knappast övertyga
om att inte farten och skadefrekvensen
samt skadornas svårighetsgrad står i en
viss korrelation till varandra. Trafiksäkerhetsrådet,
som har följt de tillfälliga
hastighetsbegränsningarna under
tiden 1963—1966, konstaterar också att
hastighetsbegränsningarna under den
tiden praktiskt taget genomgående följts
46
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
av minskad olycksfallsfrekvens och att
minskningen i regel är störst vad gäller
svåra olyckor och på de större vägarna.
Den kritik som med rätta kunnat riktas
mot de generella hastighetsbegränsningarna
har varit att dessa varit generella,
d. v. s. samma hastighet har
gällt på alla vägar med undantag av
motorvägar. Det är en fullt riktig anmärkning
när man säger att en hastighet
på 90 kilometer i timmen kan vara
lämplig under vissa förhållanden på
hyggliga vägar men att en hastighetsgräns
på 90 kilometer knappast kan vara
lämplig på våra många smala och krokiga
vägar. Att trafiksäkerhetsrådet har
konstaterat, att olycksfallsfrekvensen
har minskat framför allt på de större
vägarna, säger rätt klart att detta beror
på att där har de generella hastighetsbegränsningarna
verkligen betytt en
minskning av hastigheterna. Där har
man hållit sig till de åsatta hastigheterna
på 90 eller 100 kilometer, medan
hastighetsbegränsningarna inte betytt
någon nedsatt fart på de mindre och
sämre vägarna. Det är således inte tal
om annat än att det riktiga och rimliga,
om man skall ha hastighetsbegränsning,
är att hastigheterna varieras beroende
på vägarnas standard. Det är vad som
föreslås nu. I utskottet har vi ju haft
motioner från olika håll där man har
yrkat avslag och i stället föreslagit att
man utan att ändra lagen skulle göra
tillfälliga försök med differentierade
hastighetsbegränsningar. Vi har emellertid
kompromissat ihop oss i utskottet
så att utskottet är enhälligt. Utskottet
förutsätter ju att detta skall drivas som
försök och att resultaten av försöken
med de differentierade hastigheterna
skall redovisas efter hand. När man anser
att man vunnit tillräckliga erfarenheter
skall resultaten redovisas till riksdagen
för slutligt ställningstagande i frågan.
För min del tycker jag att det är
en hygglig och bra kompromiss. Vi har
i stort sett därmed tillfredsställt alla
önskemål, och jag yrkar därför bifall
till vad utskottet har föreslagit.
Herr BENGTSON i Solna (h):
Herr talman! Utskottets ärade vice
ordförande uppehåller sig i det här
sammanhanget mer vid frågan om differentiering
av hastigheterna än vid den
fråga som enligt min mening är den
väsentliga här, d. v. s. de permanenta
fartgränserna. Men, herr talman, jag
skulle vilja säga ett par ord om propositionen
först, innan jag tar upp ett par
frågor som herr Levin behandlade.
I utlåtandet nr 38 från tredje lagutskottet
behandlas proposition nr 111,
där kommunikationsministern begär
fullmakt att införa differentierade och
permanenta hastighetsgränser på våra
vägar. I motionerna I: 833 och II: 1035
har jag och några medmotionärer begärt
att riksdagen inte skall ge den här
fullmakten. Jag måste, ärade kammarledamöter,
säga att propositionen egentligen
är ett enda klart underbetyg åt den
vägpolitik som regeringen sedan flera
år fört. Och det är alltså kommunikationsministern
själv som utdelar detta
underbetyg. Han bör ju faktiskt, om någon,
känna till i vilket skick våra vägar
befinner sig. Det är egentligen ganska
häpnadsväckande fakta som kommunikationsministern
här serverar riksdagen.
Han säger: »Med undantag för motorvägarna
--— är vårt vägnät — —
— inte till någon del byggt för liastigheter
över 100 km i timmen. Beräkning av
dosering och av inbromsningssträckor
---sker normalt med utgångspunkt
när det gäller riksvägarna från hastigheten
100 km i timmen och i fråga om
länsvägarna från hastigheten 80 eller i
vissa fall 60 km i timmen.» Så fortsätter
herr Palme: »En betydande del av
vägarna — och detta gäller samtliga typer
av vägar — har emellertid ännu
inte kunnat byggas ut eller byggas om
så att de motsvarar de nu gällande riktlinjerna.
»
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
47
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
Det synes innebära att vissa landsvägar
skall byggas om för 80 eller 60 kilometers
fart — den standarden håller de
alltså inte ännu. Det betyder i klarskrift
att — såvitt jag förstår — våra vägar
inbjuder till liögre farter än vad de ur
säkerhetssynpunkt är dimensionerade
för. Jag tycker verkligen att detta är en
omständighet som svenska folket och i
synnerhet bilisterna bör få en rejäl upplysning
om. Moderna bilar byggs för så
höga hastigheter att dessa 60, 80 och
100 kilometer i timmen får anses som
normala; den lägsta är t. o. m. åtskilligt
i underkant.
Man undrar ju varför kommunikationsministern
inte talat rent språk i
statsverkspropositionen när han begär
väganslag''. Varför i all rimlighets namn
har han inte begärt mer pengar till vägbyggandet
när han tydligen visste hur
landet låg? Jag är säker på att många av
kammarens ledamöter blir ganska betänksamma
när de tar del av vad som
står på s. 4 i utskottets utlåtande.
I propositionen redovisas resultaten
av de temporära hastighetsbegränsningar
vi haft under snart sju års tid. Det
är utomordentligt glädjande att dessa
lyckats pressa ned olycksantalet så
mycket under de båda sista åren. Men
jag saknar i propositionen en samlad
analys av de resultat som redovisas. Det
är inte bara en redovisning av resultatet
som behövs, utan en analys av detta resultat.
Om det nu är fråga om vi skall ha
dessa temporära eller permanenta fartgränser,
måste man ju försöka utreda
vilket av dessa alternativ som ger det
bästa resultatet ur trafiksäkerhetssynpunkt.
Den frågeställningen har man
inte på något sätt ägnat uppmärksamhet.
Som jag ser det är det, när det gäller
de temporära hastighetsgränserna,
två omständigheter som är utomordentligt
väsentliga i sammanhanget. Den
ena är den stora publicitet de får och
den andra det faktum att trafikanterna
får sig itutat att vi nu är inne i en tids
-
period då trafikriskerna är påtagliga —
t. ex. vid stora helger eller när den
första vinterhalkan sätter in. Detta har
bl. a. inneburit att en del trafikanter
tagit tåget eller använt andra samfärdsmedel
eller inställt sina resor. Det kan
också betyda att de kört sina bilar på
tider då det inte varit så tät trafik, eller
också har de anpassat sin körning efter
väglaget o. s. v. Framför allt betyder
det att de varit mer uppmärksamma
än normalt. Detta var den första anledningen
till att de temporära hastighetsgränserna
givit så goda resultat.
Den andra anledningen har varit att
polisen har orkat med en intensiv övervakning.
Jag är ingen vän av övervakning
i största allmänhet, men jag har
blivit helt övertygad om att övervakning
är nödvändig i dessa sammanhang.
Polisen har med knappa resurser gjort
ett ofta enastående gott arbete, något
som den bör ha en eloge för. Det är
säkert denna övervakning som är en
av de mest effektiva ingredienserna i
allt trafiksäkerhetsarbete. Man kan kanske
säga »tyvärr» om denna övervakning,
men jag tror att så är förhållandet.
När riksdagen tidigare avvisat tanken
på permanenta fartgränser så har det
inte — som herr Levin antydde —• berott
på att det gällt att övertyga vissa
människor som låtsas tro att fartgränserna
inte har någon som helst betydelse,
utan det har faktiskt berott på att
polisen inte haft resurser att hålla en
så intensiv övervakning som skulle behövas
året runt.
Som herr Levin sade har utskottet
inte heller denna gång givit något bemyndigande
till permanenta fartgränser.
Men man ger Kungl. Maj :t möjlighet
att vidga försöksverksamheten till längre
tidsperioder. En sådan försöksverksamhet
hälsar jag med tillfredsställelse
just därför att det är denna som behövs
för att kunna göra jämförelser mellan
temporära hastighetsgränser och
mera permanenta. Det finns fortfarande
48
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
mycket som behöver klarläggas i detta
sammanhang, och allt som kan göras för
att öka trafiksäkerheten måste också
göras.
Vi skulle kunna fastslå att det inte är
utrett om permanenta hastighetsgränser
ger bättre trafiksäkerhet än temporära
sådana. Det är väl egentligen själva
kärnpunkten. Denna fråga måste utredas
innan riksdagen om några år
får tillfälle att ta slutgiltig ställning.
Jag tror, herr talman, att de temporära
fartgränserna skulle kunna bli permanenta,
men inte i den mening som
kommunikationsministern företräder
utan på det sättet att vi i framtiden får
temporära fartgränser vid helger och
eljest då riskerna ökar. Det bör kunna
gå att differentiera dem på det sätt som
kommunikationsministern tänkt sig.
Men det är inte differentieringen som
är det väsentliga härvidlag utan det
är fråga om permanentningen.
Jag har i detta läge inget yrkande.
Herr LEVIN (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Bengtson i Solna
har här radat upp alla de kända argument
som alltid framförts när det gällt
hastighetsbegränsning i någon form. Vi
har för dåliga vägar, det går inte att införa
permanent hastighetsbegränsning
ty vi har inte tillräcklig övervakning
o. s. v.
Jag är inte säker på att våra vägar är
så dåliga. Tvärtom tycker jag att vi under
de senaste decennierna väsentligt
rustat upp vårt vägnät. Men Sverige är
ett stort land med få människor. Vi har
många och långa vägar. Det kommer naturligtvis
att dröja en oherrans tid innan
vi har byggt ut motorvägar överallt
—• om det över huvud taget är möjligt
att någon gång göra det. Man kan
väl rimligtvis inte jämföra vårt vägnät
ute i glesbygderna med vägnäten i Danmark,
Holland, Västtyskland eller Belgien,
alla länder med relativt liten areal.
Vi har ofta hört herr Bengtsons tes
om att det skulle vara svårt att få folk
att iaktta en hastighetsbegränsning om
man permanentar den. Jag kan inte förstå
detta, tv vi har massor av hastighetsbegränsningar
som är permanenta.
Inom alla våra städer och samhällen får
man bara köra 50 kilometer i timmen.
Denna bestämmelse har vi haft under
årtionden. Ingen kan väl påstå att laglydnaden
enbart därför har blivit sämre.
Nej, alla de argument herr Bengtson
anfört är desamma som han alltid anfört
mot varje form av hastighetsbegränsning.
Hen- BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Levin talar om hastighetsgränser
i största allmänhet och
tar inte så pass mycken hänsyn till vad
jag säger att han skiljer nämnvärt mellan
temporära och permanenta hastighetsbegränsningar.
Jag har, herr Levin,
inte sagt ett ont ord om de temporära
hastighetsbegränsningarna, utan jag är
mycket glad åt att de ger så gott resultat.
Jag har varit med om att tillstyrka
dem, jag har varit en stark förespråkare
för dem och jag tror att de faktiskt är
effektiva. Det försökte jag utveckla i
mitt första anförande, och jag skall
inte ta upp mer tid med det nu.
Det var inte jag som började tala om
dåliga vägar. Herr Levin talade själv
om många smala och krokiga vägar.
Frågan om en differentiering av hastigheterna
är naturligtvis mycket intressant,
och jag tycker bara att det är
märkligt att enbart vägkvaliteten skall
vara avgörande vid differentieringen av
fartgränserna — inte trafikintensitet,
väglag, årstid etc. I propositionen skulle
väl ha kunnat presenterats ett visst
underlag för en saklig diskussion om
differentieringen. En enda omständighet
av kanske tio har kommunikationsministern
utsett att reglera differentieringen.
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
49
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
Jag talar inte mot fartbegränsning av
princip, herr Levin — det tycker jag är
ofint att göra gällande genom att säga
att jag kör fram med alla gamla argument.
Huvudfrågan för mig är, herr Levin,
att det inte är utrett, om de temporära
fartbegränsningarna är sämre än
de permanenta, och det måste göras
först.
Herr LEVIN (s) kort genmäle:
Herr talman! Jag vet inte varifrån
herr Bengtson i Solna har fått uppgiften
att endast vägens beskaffenhet
blir avgörande för vilken fart som skall
tillåtas. Det står varken i propositionen
eller i utskottsutlåtandet. Jag föreställer
mig, och det gör väl alla som i utskottet
deltog i behandlingen av detta ärende,
att när hastigheterna skall bestämmas
kommer man att ta hänsyn till inte bara
vägens beskaffenhet utan givetvis
också den trafikintensitet som man
väntar på vägen.
Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:
Herr talman! En liten kommentar
till det sista lierr Levin sade! Vi har ju
även vinterväglag och sommarväglag
att ta hänsyn till. Hur skall man egentligen
få in årstiderna i de differentierade
fartbegränsningarna''? De differentierade
hastigheterna innebär en fullständig
»uppskyltning» av hela landet.
Skall skyltarna ändras varje höst och
varje vår, eller hur har hem Levin
tänkt sig det?
Vägarnas beskaffenhet är naturligtvis
en väsentlig omständighet, men det
finns så många andra omständigheter
att ta hänsyn till, hem Levin, och det
var detta jag ville framhålla.
Hem ELIASSON i Sundborn (ep):
Herr talman! Jag skall inte blanda
mig i debatten mellan hem Bengtson i
Solna och hem Levin angående vägarnas
standard. Herr Levin har emellertid
rätt i att vi inte kan sträcka våra anspråk
hur långt som helst; vi är ju ett
litet folk och har ett stort landområde.
Om vi gör en jämförelse mellan längden
av Frankrikes vägnät med hänsyn
till dess befolkning och motsvarande
förhållanden i vårt land, får vi en ganska
god bild av situationen.
Vad vi kan diskutera — men det bör
vi kanske göra i ett annat sammanhang
— är naturligtvis huruvida det
har varit eu riktig bedömning av statsmakterna
att inte satsa mera på vägbyggnader
under senare år, med hänsyn
inte bara till bilparkens ökning utan
också till övergången till högertrafik.
Det hade kunnat vara klokt att satsa
mera på en upprustning av vägnätet,
som onekligen på många håll — inte
minst i mitt eget län — liar betydande
brister. Motorvägar över hela landet
lär vi dock inte få inom en nära framtid.
När vi nu diskuterar vilka former av
hastighetsbegränsning eller andra åtgärder
som bör kunna prövas, finns det
väl anledning att understryka en självklar
sak, nämligen att vi alla är ense
om nödvändigheten av att öka trafiksäkerheten.
Antalet trafikolyckor per år
är ju skrämmande stort, och de mänskliga
tragedier och lidanden som vållas
genom dödsfall och skadefall är så allvarliga
att de verkligen är en maning
till oss att göra allt för att öka säkerheten
på våra gator och vägar.
Om målet är vi alltså alla ense, det
är givet, men vi kan ha delade meningar
om metoderna att nå en ökad trafiksäkerhet
eller i varje fall hysa tveksamhet
om vilka medel som är de bästa.
Vi har nu under flera år gjort försök
med tillfälliga generella hastighetsbegränsningar.
När man gör en summering
av resultaten på basis av den statistik
som föreligger och som bygger på
jämförelser mellan olika tider med och
utan sådana begränsningar av hastigheten,
kan man dra den slutsatsen att
50
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1907
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
dessa hastighetsbegränsningar bär medfört
en minskad olycksfallsfrekvens.
Detta förhållande gör sig mest gällande
i fråga om de svåra olyckorna och beträffande
olycksfallsfrekvensen på de
stora vägarna; det ligger väl delvis i
sakens natur.
Som kommunikationsministern har
framhållit i propositionen kan man
emellertid inte på grundval av dessa
förhållanden sluta sig till att permanenta
hastighetsbegränsningar skulle ha
lika god kontinuerlig effekt. Man kan
ha delade meningar också på den punkten,
men i varje fall är det inte möjligt
att dra en verkligt säker slutsats utan
att göra försök.
Det vanliga argumentet mot permanenta
allmänna hastighetsbegränsningar
är att de lätt blir för schablonartade
med tanke på de olika förhållanden
som råder i fråga omvägarnas standard,
trafikintensitet o. s. v. Därtill kommer
att polisen uppenbarligen ännu inte har
de resurser som behövs för att man
skall kunna genomföra eu tillfredsställande
trafikövervakning. Det är väl mot
denna bakgrund kommunikationsministern
har funnit att man borde skapa
möjlighet att införa differentierade
maximihastigheter, individuellt satta
med hänsyn till de olika vägarnas standard
och trafikförhållanden.
Kommunikationsministern har nu begärt
en fullmakt att införa sådana differentierade
hastighetsbegränsningar utan
någon angiven tidsgräns. Vi är några
motionärer, bl. a. från centerhåll, som
inte vill acceptera en så långtgående
fullmakt, detta av flera skiil.
Till att börja med är det rent principiellt
minst sagt diskutabelt om en
fullmakt av denna karaktär skall utfärdas
och om inte riksdagen borde ha
underlag för ett beslut om sådan fullmakt.
Jag vill framhålla detta, även
om jag medger att utskottet i sin skrivning
har begränsat fullmaktens omfattning
genom att understryka att försök
måste göras och att riksdagen, vilket
också vi motionärer framhållit, skall få
ta ställning till frågan på grundval av
eu ny proposition, i vilken utredningsresultat
föreligger, innan en slutlig bedömning
göres.
Det är av flera skäl vi motionärer intagit
denna ståndpunkt. För det första
saknas helt i vårt land underlag för att
bedöma frågan. Det finns viss statistik
och annat material från andra länder,
men man kan fråga sig i vad män
dessa uppgifter är överförbara till våra
förhållanden, lag anser det märkligt att
statens vägverk och rikspolisstyrelsen
inte har fått tillfälle att yttra sig om det
förslag som statsrådet Palme lagt fram.
För det andra anser vi det ytterst
tveksamt att — som statsrådet Palme
tydligen bär för avsikt —• införa ett
sådant här system omedelbart efter
övergången till högertrafik, då trafikanterna
står inför en i väsentliga avseenden
ny trafiksituation. Man frågar
sig om det kan vara klokt att införa ytterligare
ett komplicerande moment i
form av nya regler just när vi med vår
omfattande bilpark i september skall gå
över till högertrafik.
För det tredje anser vi att andra
åtgärder, t. ex. trafikövervakning, bör
prövas ytterligare i syfte att få ett säkrare
material till grund för en bedömning
av olika åtgärders betydelse för
att öka trafiksäkerheten. Nu föreligger
knappast något sådant material.
För det fjärde bör man genom försöksverksamhet
utröna hur trafikanterna
reagerar inför den omfattande skyltning
som måste bli en följd av ett system
med differentierade hastighetsbegränsningar,
d. v. s. när det inte gäller
endast ett försök i begränsad skala
utan skall genomföras mera allmänt.
Det finns en uppenbar risk för att trafikanterna
kan komma att drabbas av
skyltblindhet om floran av skyltar skall
öka avsevärt. Jag är förvånad över att
statsrådet Palme tydligen tagit så lätt
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
51
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
på denna fråga, dels genom att vilja
infora denna differentierade hastighetsbegränsning
i omedelbar anslutning
till övergången till högertrafik, och dels
genom att riskerna för vad jag kallar
skyltblindhet inte diskuterats. Det är
viktigt att vi är varsamma när det
gäller att införa nya regler vid en tidpunkt
som ligger så nära övergången
till högertrafik.
Här föreligger uppenbarligen samma
risk som uppstod i samband med deklarationen.
Man kan i år konstatera
att systemet med schablonavdrag gällande
kommunalskatt har misstolkats
av många deklaranter. Problemet är att
vi nästa år kominer att få ytterligare en
reform på detta område. Man kan i och
för sig erkänna den ambitionsgrad som
visas när det gäller att genomföra reformer
av olika slag. Jag tror emellertid
att vi som politiker ibland har benägenhet
att underskatta de problem som följer
på det här området som vi talat
om nyss, på det administrativa området
för den enskilda och när det gäller trafiken
de risker som det kan medföra
att man inför nya komplicerande moment.
Enligt vägtrafikförordningen är ju föraren
skyldig att anpassa fordonets hastighet
till vad trafiksäkerheten och behörig
hänsyn till förhållandena i övrigt
kräver. Går man då in för att genomföra
efter olika vägars standard, trafikintensitet
in. in. differentierade maximihastigheter,
så kräver det ett oerhört
stort antal nya skyltar, som anger den
högsta hastighet som är tillåten på respektive
väg eller vägsträcka. Det är ju
alldeles uppenbart att det här inte finns
möjlighet att göra en långtgående generell
klassificering av våra vägar. Jag
skulle förmoda att det går att placera
motorvägarna i en klass. Länsvägarna
däremot har en så varierande standard
att det förefaller mig helt otänkbart,
utan man får ganska varierande förhållanden
att ta hänsyn till. Det finns
alltså här risker för att trafikanternas
förmåga att uppfatta de många skyltarna
avtrubbas, och det är enligt vår mening
ett spörsmål som bör närmare undersökas
och studeras, innan slutlig
ståndpunkt tas till denna form av hastighetsbegränsningar.
Jag vill bara påpeka att man måste
ju vid ett sådant bär system ha skyltar
som visar maximihastigheten vid varje
utfart till vägen för att man skall ha
klart för sig vilken hastighet som gäller
på vägen eller den aktuella vägsträckan.
För det femte har statsrådet Palme
inte närmare berört, och det gör knappast
utskottet heller, de tekniska förutsättningarna
för differentierade hastighetsbegränsningar.
Jag tänker här närmast
på vägarnas varierande standard
under olika årstider. Därvidlag föreligger
ju ytterst betydande olikheter.
Därtill kommer att skillnaderna i fråga
om växlingarna i vägars standard
och framkomlighet också är mycket betydande
i olika delar av landet. Vidare
varierar ju trafikintensiteten starkt olika
tider av dygnet. Det kan utgöra motiv
för skilda maximihastigheter.
Jag vill understryka att dessa synpunkter
inte är framförda för att så att
säga representera något slags de obotfärdigas
förhinder. Bakom detta ligger
att man bör resa spörsmål som närmare
bör prövas, inte för att från början
påstå, att det är otänkbart att gå in för
ett sådant här system. Jag vill som sagt
påpeka vikten av att dessa förhållanden
uppmärksammas vid en försöksverksamhet
som även vi har ansett angelägen.
Jag har med tillfredsställelse noterat
att tredje lagutskottet i sitt utlåtande
i hög grad har tillmötesgått motionärernas
synpunkter genom sina uttalanden.
Bl. a. anser utskottet att försök
bör göras, inman man tar slutgiltig
ställning till att man mera alhnänt skall
införa systemet med differentierade
52
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
hastighetsbegränsningar. Skulle de försöken
inte ge ett entydigt resultat bör
andra system, bl. a. de som har berörts
i motionerna, närmare prövas, säger utskottet.
Kommunikationsministern skall
visserligen få den fullmakt som han bär
begärt, men utskottet säger klart ifrån,
att resultaten av försöken med de differentierade
hastighetsbegränsningarna
bör redovisas för riksdagen, innan man
tar definitiv ställning i frågan. Jag noterar
detta med stor tillfredsställelse.
Utskottet har i hög grad tillmötesgått
våra synpunkter, och jag förutsätter att
de olika spörsmål som vi motionärer
bär pekat på uppmärksammas vid en
kommun de försöksverksamhet.
Jag är, herr talman, inte helt nöjd
med utskottets ställningstagande, men
jag anser mig inte ha anledning att ställa
något annat yrkande än det utskottet
har ställt.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Av dem som är motståndare
till hastighetsbegränsningar
framhålls stundom att begränsningarnas
företrädare anser dem vara något slags
patentmedicin för att komma till rätta
med trafikolyckorna. Självfallet förhåller
det sig inte så. Det behövs eu lång
rad åtgärder på olika områden för att
klara det oerhört allvarliga samhällsproblem
som trafikolyckorna utgör.
Enbart under den allra senaste tiden
har vi här i riksdagen behandlat ett
stort frågekomplex: nytt körkortssystem,
förarutbildning, trafikundervisning
och mycket annat, nya regler för
kör- och arbetstider i fråga om framför
allt den yrkesmässiga trafiken, ett nytt
trafiksäkerhetsverk samt det i förmiddags
beslutade omhändertagandet av
skrotbilar och andra bilar. Så kommer
nu den här propositionen. Detta visar
att det i fråga om trafiksäkerhetsarbetet
inte finns några patentmediciner, utan
att det är ständigt arbete på många
olika områden som kan ge resultat. Det
är klart att trafikhastighetsbegränsningarna
härvidlag spelat en roll.
Om jag inte minns fel noterade man
i Tyskland i fjol 16 000 dödsfall i trafiken,
vilket är ofantligt mycket mer än
i Sverige. Tyskarna beräknar att 5 000
av dödsfallen på något sätt hade att
göra med spritförtäring, och därför var
två ting aktuella i den tyska debatten,
nämligen sprit i trafiken och hastighetsbegränsningar,
vilka Tyskland endast
prövat i mindre utsträckning jämfört
med många andra länder.
Hastighetsbegränsningar har den
egenskapen att man inte omedelbart
märker vinsterna som är förenade med
dem, ty vi vet ju inte hur många som
hade drabbats av olyckor om det inte
hade varit hastighetsbegränsning. Däremot
märker vi i hög grad dess nackdelar.
Många anser, kanske delvis beroende
på människans förmåga att överskatta
sig själv som bilförare, att de
skulle kunna köra i betydligt högre
tempo, och många tycker att hastighetsbegränsningarna
är trubbiga och
schablonartade — ocli det är sant.
Nackdelarna är alltså påtagliga för trafikanten
medan fördelarna inte är lika
uppenbara. Jag har förut sagt att jag
i någon mån var tveksam om värdet
av hastighetsbegränsningar när jag kom
till det här departementet. Det som helt
övertygat mig om motsatsen har varit
studiet av den statistik och det material
som sammanställts. Det finns en utförlig
redogörelse i propositionen så jag
behöver inte gå in härpå, men i redovisningen
ingår inte resultatet av den
senaste periodens, d. v. s. novembers,
tillfälliga hastighetsbegränsningar.
I novemberrapporten framhålles, att
under de till 90 kilometer i timmen
hastighetsbegränsade veckoslutsdagarna
inträffade det på europavägar och riksvägar
sålunda i genomsnitt 48 procent
färre personskadeolyckor per dygn än
under de fartfria veckoslutsdagarna. Be
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
53
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
träffande de svåra olyckorna —• olyckor
med dödlig utgång eller svår personskada
— var medelantalet olyckor per
dygn på europavägar och riksvägar 61
procent lägre under de hastighetsbegränsade
veckoslutsdagarna än under
motsvarande dagar med fri fart. För
övriga vägar var motsvarande siffra 28
procent.
Liknande siffror som upprepas period
för period år efter år, dock sällan
så oerhört slående siffror som beträffande
denna novemberperiod, är så entydiga
att man inte kan förbigå dem
med hänvisning till att hastighetsbegränsningar
medför vissa obehag och
nackdelar.
Det ligger naturligtvis en del i vad
som sagts om de tillfälliga hastighetsbegränsningarnas
trubbighet, och det
ligger även mycket i tanken, att man
borde försöka åstadkomma ett system
med hastighetsgränser, differentierade
i huvudsak efter vägens beskaffenhet -—■
ett system som i mycket stor utsträckning
tillämpas i Amerika. I ett anförande
i Karlstad i höstas sände jag upp
en försöksballong och förde den här
tanken på tal. Reaktionen i pressen var
entydigt mycket positiv. Efter överväganden
i departementet fann vi, att den
rätta tidpunkten att pröva ett sådant
system infaller i samband med övergången
till högertrafik. Då måste vi —■
det är alla överens om — generellt sänka
hastighetsgränserna mycket kraftigt,
först till 40—60 km, sedan till 50—70
km. I samband med att man återigen
höjer hastighetsgränserna är det mycket
lättare att smidigt införa dessa
differentierade hastighetsgränser, eftersom
fartgränserna då ändå skall ändras.
Sedan uppkom då frågan: Får jag
vidta en sådan här åtgärd? Vi studerade
i departementet den fullmakt som
riksdagen gett beträffande de tillfälliga
hastighetsbegränsningarna, och vi kom
närmast till resultatet, att denna fullmakt
berättigade till försök på detta
område och att det alltså inte skulle
behöva framläggas någon proposition
för riksdagen om den saken. Men eftersom
vi hyste någon tveksamhet, huruvida
fullmakten även innefattade försök
med differentierade hastighetsgränser,
så tyckte jag det var självklart att
ta upp även denna fråga när jag ändå
skulle förelägga riksdagen en proposition.
Detta har lett till stora missuppfattningar
i pressen, inte minst i en del
cirkulärledare, där det gjorts gällande
att det är ett uttryck för ohämmad
maktlystnad att samla på sig en massa
fullmakter och rättigheter och att strunta
i riksdagen. Ambitionen var den rakt
motsatta; vi ville få riksdagens sanktion
på att den redan lämnade fullmakten
gav oss möjlighet att bedriva även
denna försöksverksamhet.
Eftersom detta varit en grundläggande
utgångspunkt för våra resonemang,
är jag självfallet helt tillfredsställd med
utskottets skrivning, som innebär att
utskottet enhälligt ■— det är mycket
värdefullt i detta sammanhang — anser
att hastighetsbegränsningar är ett bland
många nödvändiga medel i kampen för
trafiksäkerheten och ställer sig bakom
en försöksverksamhet med differentierade
hastighetsgränser.
Man kan ju inte avvisa förslaget om
att göra försök på området med hänvisning
till att saken inte har prövats.
Då kan vi ju aldrig skaffa oss ett tillfredsställande
underlag för en bedömning.
Men man kan inte heller avvisa
en försöksverksamhet med att säga, att
det här systemet inte kommer att bli
alldeles perfekt; det blir en massa problem
vid fastställandet av gränserna,
med de många skyltarna o. s. v. Jag är
fullt medveten om att det kommer att
bli problem, men det är ju bara genom
att ge sig i kast med problemen som
man får kännedom om deras dimensioner.
Det har sagts att detta förslag inte
har remitterats till rikspolisstyrelsen
54
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
I själva verket har propositionen delats
till båda dessa verk, vilket i detta fall
är liktydigt med en remiss. De båda
verken har alltså haft möjligheter att
framföra sina synpunkter, men de har
inte gjort några invändningar.
För att inte nu i riksdagssessionens
slutskede ytterligare förlänga debatten
vill jag efter detta inskränka mig till
att uttrycka min stora tillfredsställelse
med det enhälliga utskottsutlåtande som
föreligger.
Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Med anledning av statsrådets
inlägg kan det vara skäl att göra
en del påpekanden.
Vi har ställt oss positiva till förslaget
om försöksverksamheten med permanenta
hastighetsgränser och differentiering
av dem. Man kan inte ställa sig
negativ till att försöken görs — vi måste
ju få klarhet i om detta är ett bra medel
att nedbringa antalet trafikolyckor.
Till det förslaget ställde vi oss alltså
positiva.
Beträffande kravet att riksdagen skulle
höras har statsrådet missuppfattat
oss. Vi reagerade inte negativt därför
att statsrådet vände sig till oss och talade
om att man hade för avsikt att bedriva
försöksverksamhet. Däremot ställde
vi oss negativa till en sådan utformning
av fullmakten att man sedan inte
skulle behöva återkomma till oss innan
man definitivt inför en permanent
hastighetsbegränsning. Det är på den
punkten vi anser att utskottets utlåtande
har en klart bättre lydelse och
sakinnehåll än propositionen.
Sedan vill jag bara helt kort säga att
det nog kommer att ha sina problem
att genomföra en fartbegränsning av
det slag som föreslås. Våra vägar är ju
inte så jämna och fina att de tillåter
jämn hastighet på långa sträckor. Oftast
är det så att de är bra byggda ett styc
-
ke, därefter följer en dålig del, sedan
en bra del o. s. v. Detta kommer säkerligen
att skapa problem vid genomförandet
av differentieringen, men det hindrar
inte att man bör försöka. Det kommer
såvitt jag kan förstå att leda till
att vi, som herr Eliasson i Sundborn
sade, får en ganska riklig skyltflora, om
man hela tiden enbart skall ta hänsyn
till vägens beskaffenhet.
Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Palme talade i allmänna
ordalag om att de som är motståndare
till hastighetsgränser hittar på
en massa argument. Avsikten var väl att
ge intrycket att de som här i kammaren
argumenterar mot vissa delar av herr
Palmes proposition också är motståndare
till hastighetsgränser som sådana.
Jag vill allvarligt protestera mot en sådan
debatteknik. Det är väl fullt klart
att det inte är hastighetsbegränsningar
som sådana som frågan i dag gäller. Jag
anser för min del att de temporära hastighetsbegränsningarna
har kommit för
att stanna.
Även i övrigt slår herr Palme in öppna
dörrar. Han kunde haft anledning att
i stället gå in på en del problem som
verkligen är väsentliga. Det är exempelvis
frågan om hur fartgränser efterlevs.
Jag har här en utredning som heter Fordonskombinationer,
där det omtalas att
trots att det har funnits tre hastighetsgränser
för tunga lastbilar ■—- från 40
och 50 upp till 70 km i timmen — så
bar tendensen varit att alla kört i samma
fart. Det är då tydligt att de som
bara får köra i 40 har kört i 70. Det är
rätt uppseendeväckande att en sådan
sak står i en offentlig utredning, utan
att det väckt särskilt stor uppmärksamhet.
Jag tycker att systemet med rekommenderade
farter som används på vissa
ställen är något som också bör prövas.
Vi är ju alla — det konstaterade också
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
55
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
herr Palme — ense om att vi i trafiksäkerhetens
intresse bör pröva alla möjligheter.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:
Herr talman! De ord som statsrådet
Palme yttrade beträffande dem som
ogärna accepterar hastighetsbegränsningar
träffar inte mig. Jag är t. o. m.
beredd att diskutera en allmän permanent
hastighetsbegränsning på icke-motorvägar.
Jag tycker inte att man utan
vidare kan avfärda den lösningen. Vi
måste dock först se vart vi kan nå med
andra medel. Tillfälliga hastighetsbegränsningar,
en bättre trafikövervakning
och en upprustning av vägväsendet
tror jag av många skäl är att föredra,
om vi kan lösa frågorna på det
sättet. En försöksverksamhet måste
emellertid bli utslagsgivande, inte vad
vi tror och tycker.
Jag är förvånad över att statsrådet
inte tog upp detta problem närmare.
Det intresserar ju ändå många människor.
Är det statsrådet Palmes tanke att
komplicera övergången till högertrafik
genom att genomföra mera omfattande
försök med differentierade hastighetsbegränsningar?
Det är en fråga man
kan ställa. Vid sådana försök får vi
också en ytterligare ökad skyltflora. Det
förvånar mig att statsrådet tydligen inte
bedömer riskerna därvidlag som särskilt
allvarliga. Jag skall emellertid villigt
erkänna att även jag nu ger uttryck
för tro och tyckande. Jag tycker det är
att komplicera övergången till högertrafik
att omedelbart efter densamma
göra omfattande försök med differentierade
hastighetsbegränsningar.
Sedan sade statsrådet att rikspolisstyrelsen
och statens vägverk har haft
propositionen för genomläsning men inte
gjort någon erinran. Jag hoppas då
bara att herr Palme som f. d. konsultativt
statsråd också har känsla för den
konstitutionella sidan av saken. Det är
ju ändå skillnad om riksdagen får reda
på vad dessa instanser tyckt och om vi
inte får reda på det. Man kan nämligen
inte utläsa det ur propositionen.
Vad sedan fullmakten angår tycker
jag att statsrådet Palme rundade hörnet
väl kvickt. Statsrådet begärde ju fullmakt
att införa detta system. Om riksdagen
följer utskottet ger vi fullmakt
att ordna försök. Men riksdagen tar inte
definitiv ställning i frågan innan resultaten
av försöksverksamheten redovisats.
Det är det som är den väsentliga
skillnaden.
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:
Herr talman! Både herr Eliasson i
Sundborn och herr Jönsson i Ingemarsgården
var inne på frågan huruvida
fullmakten skall vara definitiv eller inte.
Jag har inte upplevt den saken så att
där skulle föreligga någon skillnad,
helt enkelt därför att vi redan i förarbetena
till propositionen sade att detta
system skall prövas och att vi skulle
anhålla om fullmakt för det. Det ligger
i sakens natur att resultatet av
prövningen ständigt redovisas inför offentligheten
och riksdagen och i många
olika sammanhang samt att fullmakten
när som helst kan återkallas. Vi har
inte tänkt oss en fullmakt som gäller
tjugo år framåt, utan vi vill ha den för
att pröva systemet i samband med övergången
till högertrafik.
Jag vet inte vad jag skall göra ytterligare
för att bevisa hur fullkomligt
överens vi är och att det måste föreligga
ett missförstånd från er sida. Jag
skall inte heller säga att det missförståndet
beror på överdriven misstänksamhet,
men det är skönt att det nu är
avklarat.
Sedan har jag inte beskyllt vare sig
herr Eliasson i Sundborn eller herr
Bengtson i Solna för att vara motståndare
till hastighetsgränser. Jag säger
bara att jag ständigt möter det talet i
56
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
den allmänna debatten att vi tror att
hastighetsgränserna är en patentmedicin,
att vi är hastighetsgränsfrälsta
o. s. v. Jag ville bara ha sagt att vi
inte alls har en sådan inställning.
Vad sedan gäller frågan om rekommenderade
hastighetsgränser är det litet
besvärligt att ha sådana parallellt
med absoluta hastighetsgränser. Det tror
jag skulle skapa en viss förvirring. Och
att det finns tunga lastbilar som kör för
fort är det nog ingen tvekan om. Men
jag är inte polis och kan därför inte
beivra det. Hela frågan om fordonskombinationernas
längd och bilarnas
hastighet får vi emellertid tillfälle att
diskutera i höst, då det kommer att
framläggas en proposition rörande hela
det komplexet.
Beträffande nya regler i samband med
högertrafiken har jag många gånger
här i kammaren avvisat i och för sig
vettiga propåer med argumentet, att vi
inte skall införa någonting som oroar i
samband med högertrafiken. Det är
emellertid i och för sig inte något nytt
att införa hastighetsbegränsning, även
om det nu sker på ett litet annorlunda
sätt. Att man får köra litet långsammare
än eljest kan inte vara någon
trafiksäkerhetsrisk, åtminstone har vi
inte uppfattat det så.
Grundtanken är att man bör ha en
ganska låg bas att utgå ifrån och att
man sedan när man som vi hoppas —■
exakta tidpunkten vet vi ännu ej — kan
släppa upp farten, gör det olika på olika
vägar. Då får man rent automatiskt ett
prov.
Jag har velat bestrida att detta är någonting
nytt och att just detta skulle
skapa oro hos trafikanterna. Jag tror
inte att så blir fallet.
Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:
Herr talman! Kommunikationsministern
var ledsen över att han skulle ha
så svårt att övertyga oss om att vi är
överens. Jag tror att statsrådet väl inser,
att det principiellt är en ganska
betydande skillnad mellan att begära
fullmakt att ordna en försöksverksamhet,
vilket herr Palme inte gjort, och
att, såsom statsrådet gjort, begära en fullmakt
att införa ett system utan ett klart
uttalande om att ett definitivt ställningstagande
kräver riksdagens medgivande.
Denna skillnad är inte så obetydlig
ur en riksdagsledamots synpunkt.
Herr CARLSHAMRE (li):
Herr talman! Denna debatt ter sig för
mig i vissa stycken något säregen. Den
är knuten till ett enhälligt utskottsutlåtande,
och såvitt jag har kunnat lyssna
ut är alla som har deltagit i debatten i
allt väsentligt ense. Ändå blir debatten
lång och uttryckssätten bitvis nästan
fräna. Vi är allesammans överens om —
ingen har under debatten bestridit detta
— att de försök som gjorts med tillfälliga
fartbegränsningar har givit goda
resultat. Både tredje lagutskottet och
debattörerna är överens om att de försöksresultat
som föreligger inte utgör
tillräcklig grund för ett beslut om permanent
fartbegränsning, vare sig enhetlig
fartbegränsning för hela riket
eller differentierad.
Vidare är vi, förefaller det mig, överens
om att Kungl. Maj :t inte bör ha
någon fullmakt att införa permanent
fartbegränsning, och i tredje lagutskottet
har vi varit överens om att Kungl.
Maj :t inte heller får någon sådan fullmakt,
om riksdagen fattar beslut i enlighet
med tredje lagutskottets förslag.
Vad återstår då?
Jag är överens med statsrådet Palme
om att hela denna proposition och därmed
också hela denna debatt sannolikt
hade varit onödig, om man läser den nuvarande
lydelsen av 56 § vägtrafikordningen,
där den nuvarande fullmakten
för Kungl. Maj:t att anordna fartbegränsningar
ges. Den förefaller för ett
av juridik oförvillat språköra att ge
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32 o7
Ändrad lydelse av 56 § 4 mom. vägtrafikförordningen och försök med differentierad
permanent hastighetsbegränsning
alla de möjligheter som statsrådet Palme
har önskat. Den säger att olika bestämmelser
om fartbegränsning får utfärdas
för viss tid och för riket i dess helhet
eller del därav. »För viss tid» skulle för
mig kunna betyda en vecka, en manad,
ett halvår, ett år, t. o. m. två år och
kanske fler. Det är fortfarande »viss
tid», så länge det inte i förväg är sagt
hur lång tiden skall vara.
»För riket i dess helhet eller del därav»
medger, såvitt jag förstår, tillstånd
att anbefalla en hastighetsgräns på en
väg och eu annan hastighetsgräns på en
annan väg. Därmed är fartbegränsningen
differentierad.
Nu har mer lagklokt folk än jag sagt
att så kan man inte tolka detta, framför
allt inte uttrycket »för viss tid». Det
har inte varit meningen att »viss tid»
skall kunna vara så lång som ett år,
kanske mer. Såvitt jag kan erinra mig
har vi i tredje lagutskottet varit överens
om att bland de ytterligare försöksresultat
vi behöver för ett slutligt ställningstagande
är en uppfattning om hur
en fartbegränsning verkar under en så
lång försöksperiod, att den praktiskt
tagit kan jämställas med en permanent
fartbegränsning.
Då kan det inte vara fråga om några
veckoslut, någon vecka eller kanske
någon enda månad. Statsrådet Palme
har uppenbarligen — han har själv sagt
det — varit tveksam om huruvida en
sådan försöksverksamhet är förenlig
med den nuvarande fullmakten. Man har
alltså velat ha en utvidgad sådan. Jag
hör utan all tvekan till dem som gärna
är misstänksamma inför allt vi uppfattar
som försök att överföra makt och beslutanderätt
i oträngt mål från riksdagen
till Kungl. Maj :t .lag är ingen vän av
maktkoncentration.
Jag tror emellertid statsrådet Palme
på hans ord när han försäkrar att det
denna gång var frågan om att göra motsatsen:
att i en fråga där det kunde
vara tveksamt hur långt fullmakten
sträckte sig gå till riksdagen, även om
det inte var formellt alldeles nödvändigt.
Tredje lagutskottet har också
kringgärdat den fullmakt som till äventyrs
utfärdas med sådana inskränkningar,
att den inte rimligen kan tolkas som
en fullmakt att utan riksdagens vidare
hörande införa permanent fartbegränsning
av någon som helst utformning.
Är statsrådet Palme så känslig för formuleringar,
att han inte ville utan riksdagens
hörande använda den nuvarande
fullmakten för en längre gående försöksverksamhet,
då måste han också rimligen
vara så känslig att han inte kan
sätta sig över tredje lagutskottets formuleringar
och tro — eller intala sig —
att han i dag får en fullmakt att — om
han så skulle finna för gott — utfärda
bestämmelser om permanent hastighetsbegränsning.
Det är ju faktiskt så, att kärnan i utskottets
utlåtande och det som har gjort
det möjligt att detta blev enhälligt är
just frasen »utskottet förutsätter emellertid
att resultaten från försöken med
de differentierade hastighetsbegränsningarna
redovisas för riksdagen för
dess definitiva ställningstagande i frågan».
Man kan väl, om man vill skriva på
det sättet, säga att om vi godkänner
tredje lagutskottets uttalande så har vi
med ena handen gett Kungl. Maj :t en
fullmakt och med andra handen tagit
den tillbaka. Man kan också säga att vi
har satt ett instrument, en författningstext,
i Kungl. Maj ds hand men att vi
mycket bestämt bar sagt ifrån att detta
instrument endast får användas för
vissa alldeles klart avgränsade och definierade
syften, nämligen för att fullfölja
försöksverksamheten på fartbegränsningens
område. När denna försöksverksamhet
har pågått tillräckligt
länge och resultaten är tillräckliga för
att bilda underlag för ett bättre beslut,
då skall riksdagen på grundval av en
ny proposition få ta ställning till frågan
58
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Ändring i lagen om vissa inskränkningar i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag, m. m.
hur vi i fortsättningen skall ha det med
fartbegränsningen här i landet.
Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.
§ 25
Föredrogs vart efter annat tredje
lagutskottets utlåtanden:
nr 41, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
ändring i vattenlagen m. m. jämte i ämnet
väckta motioner,
nr 44, i anledning av Kungl. Majrts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 7 § byggnadslagen
den 30 juni 1947 (nr 385), och
nr 45, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 81 § konkurslagen.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 26
Ändring i lagen om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom
eller gruva eller aktier i vissa bolag,
m. m.
Föredrogs tredje lagutskottets utlå
tande
nr 46, i anledning av Kungl.
Majrts proposition med förslag till lag
angående ändring i lagen den 30 maj
1916 (nr 156) om vissa inskränkningar
i rätten att förvärva fast egendom eller
gruva eller aktier i vissa bolag, m. m.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr TOBÉ (fp):
Herr talman! Det finns ingen motion
i detta ärende, och det finns inga avvikande
åsikter i utskottet. Orsaken till
att jag tar till orda är en del förhållanden
jag som yrkesman kommit i beröring
med, och jag tycker inte att jag kan låta
ärendet passera utan att avge några
reflexioner.
Ändamålet med denna lagstiftning är
att decentralisera en del av beslutanderätten
från Kungl. Maj :t till länsstyrelsen.
Samtidigt har man gjort några uttalanden
i propositionen som något förbryllar
mig. Det gäller kommentarerna
till 1 § mom. 1. a och b, vilka behandlar
utlännings rätt att förvärva tomtplatser
för mindre bostadshus. På detta område
har det under senare år varit en del svårigheter.
Det gäller i första hand danskar
men även tyskar och andra från
kontinenten som kommer till Sverige
och köper ett »torp» i Småland eller Skåne.
De är inte vana vid allemansrätten.
De vill ha stora områden kring sina stugor
där de kan plocka blåbär, svamp och
annat. De är inte vana att gå på annans
mark och göra detta, och lantmätarna
har ideligen besvär med att begränsa
deras områden till de rimliga proportioner
svenska medborgare är vana vid.
I propositionen påpekas detta, bl. a.
anförs ett exempel där en dansk ville
köpa en tomt på 15 hektar vilket man
tycker är i största laget nu när vi är
vana vid tomter på 2 000—5 000 kvadratmeter.
Jag har ett annat exempel. Det
var en mycket bemärkt folketingsman
från Danmark som önskade förvärva ett
stort område men som fick nöja sig med
ett något mindre.
Nu har justitieministern sagt att denna
lagändring är en fråga om decentralisation
och inte om ändring i sak på
något sätt. Dessutom har han sagt att
dessa utländska förvärv är så fåtaliga
att de inte utgör något problem. Men
praktiken visar att det är annorlunda.
Det är just dessa utlänningar vi har problem
med. En del länsstyrelser har tilllagat
hemmagjorda regler som gäller för
tomtstorlekar på ett par hektar, och
detta har inte vunnit justitieministerns
gillande när han skrivit propositionen.
Det är inte så lätt för lantmätarna att
verka för en rimlig utformning av en
toinplats när en person kommer med ett
papper från länsstyrelsen som bekräftar
att han får förvärva ett stort om
-
59
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32
Avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet m. m.
råde. Det är klart att länsstyrelsen inte
kan vara lagtolkare beträffande jorddelningslagen
men det skall inte fungera
på så sätt, att en myndighet säger ja och
en annan myndighet är tvungen att säga
nej. Då har man beträffande andra förvärv
enligt jordförvärvslagen en mycket
enkel lösning på detta — något som
också påpekas under remisstiden. I
8 | jordförvärvslagen stadgas att om
man förvärvar ett område som utgör del
av en fastighet är inte köpet giltigt förrän
denna bit är avstyckad. Denna paragraf
gäller alltså för svenska medborgare.
Då borde den kunna gälla även för
utländska medborgare.
En annan sak är att justitiedepartementet
redan i princip har tagit ställning
genom att förra året till lagrådet
remittera förslag till ny jordabalk. Där
har man tagit in en bestämmelse i 4 kap.
7 § att köp som avser visst område av
fastighet är giltigt endast om fastighetsbildning
sker genom förräntning inom
en viss tid. Trots att propositionen bara
avser frågan om en decentralisering
har departementschefen dock tagit upp
en lagtolkning av hur området skall få
se ut när det säljs, och han förutsätter
naturligtvis att det skall kunna avstyckas.
På sid. 34 i propositionen har justitieministern
nämligen sagt: »Vid tillståndsprövningen
bör främst beaktas
huvudsyftet med förvärvet men också
sådana faktorer som platsens läge och
lämplighet för sitt ändamål, områdets
topografi, markens beskaffenhet, däribland
dess odlingsbarhet och eventuella
användning för jordbruk.» Det är
inte så lätt för länsstyrelsen att avgöra
denna fråga, även om man där talar med
experter av olika slag. Men det är länsstyrelsen
som skall stå för detta.
Sedan slutar man med ett enligt min
uppfattning uppseendeväckande uttalande.
Förvärvstillstånd bör i och för
sig kunna bifallas av länsstyrelsen,
»även om områdets areal är större än
som kan anses erforderligt för bostadsändamål,
om det överskjutande området
uppenbarligen inte behövs för jordbruksrationalisering
eller det består av
mindre värdefull mark eller av mark
som inte kan utnyttjas friliggande». Det
är just denna prövning som skall ske vid
lantmäteriförrättningen, och därför hade
det varit mycket enkelt och i överensstämmelse
med departementets
handlande att införa en bestämmelse
enligt 8 § jordförvärvslagen.
Herr talman! Jag har naturligtvis
inget yrkande så som ärendet nu ligger
till.
Vidare yttrades ej.
Vad utskottet hemställt bifölls.
§ 27
Föredrogs vart för sig
tredje lagutskottets utlåtande nr 47,
i anledning av Kungl. Maj :ts. proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 86 och 88 § § lagen den
8 april 1927 (nr 77) om försäkringsavtal,
m. m.; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av väckta motioner
om utbildning av borgerliga medlare.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.
§ 28
Avveckling av Törefors aktiebolags
verksamhet m. m.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
118, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående avveckling av Törefors
aktiebolags verksamhet m. m. jämte
i ämnet väckt motion.
I propositionen nr 128 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 21 april 1967, föreslagit
riksdagen att bemyndiga Kungl.
Maj :t att, i huvudsak enligt de riktlinjer
som i protokollet förordats, medge
ändrad användning av statens lån till
Törefors aktiebolag och att efterge ford
-
Nr 32
60
Torsdagen den 25 maj 1967
Avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet m. in.
rån som tillkomme staten på grund av
sådant lån.
I anledning av propositionen hade
inom andra kammaren av herrar Andersson
i Luleå och Lorentzon väckts
en motion (11:1064), vari yrkats att
riksdagen måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om en skyndsam
utredning av Törefors AB hittillsvarande
verksamhet och förutsättningar för
fortsatt produktiv verksamhet, dels ock
uttala att driften vid företaget i avvaktan
på resultatet av undersökningen
tills vidare skulle fortsätta.
Utskottet hemställde,
1. att motionen 11:1064 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;
2. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att, i huvudsak enligt de
riktlinjer som förordats i statsrådsprotokollet
över finansärenden för den 21
april 1967, medge ändrad användning
av statens lån till Törefors aktiebolag
och att efterge fordran som tillkomme
staten på grund av sådant lån.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr ANDERSSON i Luleå (k):
Herr talman! I proposition nr 128 föreslår
regeringen att riksdagen skall besluta
att de medel som enligt riksdagsbeslut
år 1965 skulle användas till investeringar
i Törefors AB:s produktionsapparat
nu i stället i viss utsträckning
skall användas för att avveckla statens
verksamhet i Törefors. Bolaget skall gå
i likvidation. Enligt uppgift är det första
gången som ett statligt företag går i
likvidation.
Därmed får Törefors samhälle och
bygden däromkring färre arbetstillfällen
och mer bekymmer. Alla som direkt
eller indirekt får känning av denna åtgärd
frågar sig då: Är det förslag som
nu framlagts om Törefors AB en tillfällighet
och är det omöjligt att i statlig
regi fortsätta företagsamheten i Törefors?
-
Om man skall döma efter den uppkomna
förlusten per anställd utan att
samtidigt närmare undersöka hur den
har uppkommit, måste man kanske acceptera
en nedläggning av den nuvarande
produktionen. Egentligen var
denna produktion redan tidigare olämpligförklarad
för detta företag. Redan
1965 beslöt riksdagen att den skulle avvecklas
och ersättas med en mera räntahel
produktion, eu bredare tillverkningslinje
för vissa lätta mineralullprodukter.
Produktionen i Törefors skulle alltså
läggas om och breddas, och för detta
ändamål anslog riksdagen pengar. Vissa
åtgärder har vidtagits, men den nya utvecklingslinjen
för de lätta produkterna
fullföljdes aldrig. Enligt proposition nr
128 har man endast projekterat den nya
tillverkningen. Den tekniska utvecklingen,
säger man, krävde effektivare utrustning
för Törefors men denna har
icke levererats, trots att riksdagen beslutat
därom.
De som känner till dessa förhållanden
frågar sig naturligtvis varför riksdagens
beslut icke till fullo verkställdes.
Jag låter denna fråga gå vidare till utskottets
talesman.
Vi har i vår motion föreslagit en
skyndsam utredning om Törefors AB:s
hittillsvarande verksamhet och förutsättningarna
för fortsatt drift samt att
driften i avvaktan på en sådan undersökning
skulle fortsätta. När man i ett
statligt företag inte verkställer riksdagens
beslut bör det kunna bli föremål
för undersökning liksom fallet är i
andra företag. Detta svarar utskottet
inte på —- man endast upprepar vad som
redan tidigare har sagts i propositionen.
Vi frågar därför: Ansluter sig utskottet
och regeringen till fullo till de uppgifter
som den nuvarande företagsledningen
för Törefors har lämnat och på vilka
likviditetspropositionen grundar sig?
De anställda i Törefors har genom
avdelning 75 av Svenska fabriksarbetareförbundet
skrivit till handelsminis
-
Öl
Torsdagen den 25 maj 1967
Avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet m. m.
ter Lange. De kritiserar företagsledningens
handlande och skriver bl. a.: »Vad
har man gjort för att få en vettig produktion
i fråga om sortiment och produktionsmedel.
Enligt vår uppfattning
platt intet.» De anställdas besvikelse
över den nuvarande företagsledningen
är således ganska stor. Fackföreningen
anför vidare: »Att ta nuvarande förhållanden
som argument till att företaget
inte kan bli lönsamt kan inte vara riktigt.
Över trettio år gamla maskiner
avsedda för en helt annan tillverkning
kan rimligtvis i dagens läge ej vara tillräckliga
för en ekonomisk produktion.
Dessutom en produkt som är mindre än
fem procent av den totala kvantiteten.»
Man fortsätter sedan: »Några större
ansträngningar på försäljningssidan har
heller inte förmärkts. Någon reklam
har i varje fall inte vi kunnat upptäcka
för vår produkt medan man i dagstidningar
och fackpress dagligen kan se
annonser för konkurrerande fabrikat.»
—- »Vad vi känner till har inte heller
ännu 16 månader sedan övertagandet av
ansvaret nya reklamblad tryckts, utan
man använder de gamla där ASSI står
som återförsäljare.» Detta brev är daterat
i september 1966. Man fortsätter:
»Ryktesvis har vi erfarit och vid förfrågan
fått det bekräftat att man planerar
en utbyggnad av mineralullfabriken
i Laxå. Riktigheten av att bygga ut eller
inte i Laxå kan vi inte bedöma. Vad vi
däremot observerar är att det tydligen
finns möjligheter att avsätta mineralull
och att bolagsledningen har detta klart
för sej. Vi frågar oss därför om ledningen
inte hela tiden arbetat med sikte på
att lägga ned Törefors och bygga ut i
Laxå.»
Eftersom någon representant för departementet,
ännu inte, såvitt jag känner
till, har besvarat fackföreningens
brev låter jag mer än gärna frågorna gå
till utskottets talesman.
Fackföreningen konstaterar också att
det inte kan ha varit regeringens mening
när medel i olika omgångar har anvi
-
sats till Törefors att göra produktionen
där olönsam och i stället låta Laxå slå
ut detta företag, .lag vill tillägga att om
så vore fallet borde hela denna fråga
ha handlagts på ett helt annat sätt.
De anställdas fackförening i Törefors
har även erbjudit sin medverkan för rationaliseringsåtgärder.
De har t. o. m.
velat resonera om vissa personalinskränkningar.
Företagsledningen har
dock inte begärt sådana förhandlingar.
Utskottet går inte i svaromål på det
reella innehållet i vår motion utan hänvisar
återigen till de uppgifter som
regeringen har lämnat i proposition
nr 128. Jag vill därför fråga utskottets
talesman: Anser utskottet verkligen att
de uppgifter som lämnats i propositionen
är helt riktiga och att det inte finns
anledning till kritik eller granskning?
När riksdagen nu skall fatta beslut, behöver
vi då inte ta någon som helst
hänsyn till de uppgifter beträffande
skötseln av Törefors som har lämnats
av avdelning 75 av Svenska fabriksarbetareförbundet?
Herr
talman! Med detta ber jag att få
yrka bifall till motionen II: 1064.
Herr LINDHOLM (s):
Herr talman! Som kammarens samtliga
ledamöter väl känner till har vi i
Törefors under många år haft betydande
problem. Ursprungligen var det enskilda
företagare som startade verksamheten
där och misslyckades, varefter
statsverket med hänsyn till befolkningens
svåra läge trädde till med vissa insatser.
Man har på olika sätt försökt att
finna former för en lönsam industri.
Det senaste försöket var tillverkningen
av byggnadsmaterial i form av plattor.
Även denna tillverkning har visat sig
vara allt annat än lönsam. Enligt de
uppgifter som lämnades i propositionen
skulle subventionen per anställd uppgå
till cirka 20 000 kronor per år. Det är
alldeles uppenbart att en industri som
Nr 32
62
Torsdagen den 25 maj 1967
Avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet m. m.
lämnar sådana driftresultat inte kan
upprätthållas i fortsättningen.
I propositionen har det emellertid
markerats att arbetsmarknadsläget är
sådant att de nu anställda inte skall
behöva råka ut för några större svårigheter.
I omedelbar närhet av Törefors
finns andra industrier, som i viss utsträckning
kan ta hand om den friställda
personalen.
Den föregående talaren undrade om vi
i utskottet litar på de uppgifter som getts
i propositionen. Jag vill bara svara att
innan en uppgift av den arten lämnas
i en proposition granskas den regelmässigt
mycket ingående. Vi har inte haft
anledning att betvivla riktigheten av
dessa uppgifter, eftersom de har belagts
med statistiskt material som klart utvisar
den bristande lönsamheten.
Utskottsmajoriteten anser det utomordentligt
beklagligt att denna verksamhet
inte kan bedrivas i fortsättningen.
Vi är klart medvetna om att Norrbotten
är underförsörjt med industrier, och vi
har i andra sammanhang visat ett stort,
positivt intresse då det gällt att medverka
till att förbättra läget i detta avseende
inom Norrbotten. Tyvärr kan
man dock inte utföra allt som man
önskar.
Vi har emellertid i utlåtandet understrukit
att man vid avvecklingen bör
ägna speciell uppmärksamhet åt de personalproblem
och andra svårigheter
som sammanhänger med den, och det
är vår förhoppning att avvecklingen
skall kunna genomföras på ett för de anställda
smärtfritt sätt.
Herr talman! Med stöd av det anförda
hemställer jag om bifall till utskottets
förslag.
Herr SVANBERG (s):
Herr talman! Det är alldeles självklart
att det är med djupt beklagande en
norrbottning i dag deltar i beslutet om
nedläggande av driften vid Törefors
AB. I samma kommun som Töre — där
50 man friställes den 1 juli — ligger
nämligen också Båtskärsnäs, som inom
ett halvår kommer att läggas ned, varvid
100 man ställs utan arbete. Detta
inträffar i ett län där man i dagens
situation har cirka 10 000 människor
icke ianspråktagna i arbetslivet, antingen
arbetslösa, sysselsatta i beredskapsarbeten
eller under omskolning. Det är
mot denna mörka bakgrund vi i dag
fattar beslut i denna fråga.
Det är beklagligt att det har gått på
detta sätt i Töre. När man från visst
håll försöker vrida det hela så att det
skulle vara den statliga företagsamheten
som har misslyckats i Töre, tror jag
emellertid att man är inne på felaktiga
vägar. Vad staten har gjort i detta sammanhang
är att den har gått in under
några år för att mildra den törn som
de anställda skulle ha fått genom en utveckling
som fanns latent redan när
den privata industrin på orten lades
ned.
Jag anser att ett statligt företag precis
som ett privat naturligtvis skall ha
lönsamheten som kriterium. Den verksamhet
som nu bedrives i Töre har
visat sig vara icke lönsam, och då kan
man väl inte begära att den skall fortsätta.
Vad man hade kunnat hoppas på
hade varit att ägaren skulle ha kunnat
finna något annat att tillverka, någonting
lönsamt som verkligen kunde ha
gett sysselsättning för framtiden. Att
ett företag som ständigt har gått med
förlust skall fortsätta bara för att ge
sysselsättning är däremot en uppfattning
som jag inte riktigt kan dela.
För de anställda i Töre är situationen
för dagen inte så utpräglat negativ. Efter
vad jag vet har regeringen i dag fattat
vissa beslut om industriella beredskapsarbeten
för att mildra stöten i synnerhet
för de äldre anställda där. Detta
är naturligtvis mycket bra, men det löser
inga problem på lång sikt. Jag anser
mig ändå inte kunna göra annat
än biträda utskottets förslag, och jag
yrkar bifall till detta.
Jag hoppas att regeringen och veder -
Torsdagen den 25 maj 1967 Nr 32 63
Avveckling av Törefors aktiebolags verksamhet in. m.
börande myndigheter skall kunna hitta
nya projekt inom den region det är fråga
om, d. v. s. i Töre eller annorstädes
i den kommun som på detta sätt inom
ett halvår får 150 arbetslösa genom nedläggning
av statliga industrier. Jag vet
att regeringen varit mycket aktiv i fråga
om Töre. Den har under lång tid, och
inte minst under det senaste halvåret,
frenetiskt arbetat för att finna nya tillverkningar
och nya företag som skulle
vilja lokaliseras i Töre eller i annan del
av kommunen. Detta har inte lyckats,
vilket delvis får ses mot bakgrunden av
de försämrade konjunkturerna i hela
landet.
•Tåg beklagar det beslut vi kommer att
fatta i dag, men jag kan inte se någon
annan utväg ur detta dilemma. Jag hoppas
att regeringens ansträngningar
framöver skall visa sig framgångsrika,
inte bara när det gäller att lösa de anställdas
problem för dagen, vilket redan
nu sker — jag vill poängtera att de
akuta problemen i Töre lösts genom beslut
av regeringen i dag -— utan även
på lång sikt.
I Norrbotten behöver vi en industriutveckling
av mycket stor omfattning.
Jag hoppas att den nye näringsministern
■— eller vad jag skall kalla honom
— som är närvarande i kammaren med
hjälp av experter skall kunna åstadkomma
en projekteringsavdelning, ett organ
som kan finna industrier av lönsamt
slag som vill slå sig ned i Norrbotten.
Yi är lika litet betjänta av företag
som går med ständig förlust i Norrbotten
som på andra håll i landet.
Herr ANDERSSON i Luleå (k):
Herr talman! Alla, och främst norrbottningarna,
hoppas naturligtvis att
Norrbotten skall få nya, rejäla företag.
De planer som nu åberopas skulle ha
behövt genomföras utöver Törefors, om
sysselsättningen där hade kunnat bibehållas.
De siffror som redovisas i proposition
nr 128 beträffande sysselsättningsläget
i östra Norrbotten är inte riktiga. Om
man lägger ihop antalet personer som
är arbetslösa med dem som har beredskapsarbete
och med dem som är under
omskolning finner man att siffrorna i
propositionen t. o. in. visar en försämring
av läget, trots att det sägs att en
viss förbättring inträtt. Jag kan hålla
med om att försämringen hade varit
större om inte vissa företag lokaliserats
till den östra delen av länet. Enligt
de utredningar som pågår beträffande
denna del av Norrbottens län kommer
vi snart att stå inför en situation som
fordrar synnerligen stora ingripanden
om vi inte skall få en mycket stor utflyttning
även från detta område.
Herr talman! En annan sak av intresse
i detta sammanhang är att Törefors
tydligen fungerar som modell för den
nye näringsministern. Jag vill citera
den socialdemokratiska tidskriften Aktuellt
i politik och samhälle nr 7 i år,
där man under rubriken Nyhetskalendern
kan läsa följande om Törefors:
»Den statsägda mineralullfabriken Törefors
AB skall träda i likvidation den
1 juli. Krister Wickman understryker
att staten inte skall driva företag som
beredskapsarbeten. Sysselsättningsfrågorna
får lösas genom den utbyggda
arbetsmarknadspolitiken.» Statsrådet
Wickman fortsatte på samma linje när
han svarade på min interpellation för
en tid sedan, som jag framställde med
anledning av att antalet anställda vid
statliga företag i Norrbotten hade minskat.
I svaret säger han: »Möjligheterna
för företagen att uppnå företagsekonomiskt
motiverad ökning av sysselsättningen
är således begränsade, i varje
fall på kort sikt.» Det gäller alltså nuvarande
statliga företag. Därefter fortsatte
han: »Avslutningsvis vill jag även
framhålla vikten av att statens mera direkt
arbetsmarknadspolitiska resurser
byggts ut kraftigt under de senaste åren.
Härigenom har de statliga företagens
betydelse som instrument för att upprätthålla
sysselsättningen minskat. En
64
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Folkbokföringsförordning m. in.
konsekvens av denna utveckling är den
nu pågående avvecklingen av Törefors
AB.»
.lag bär icke i och för sig kritiserat
staten som företagare, men det måste
man ju göra i de enskilda fall, där kritik
verkligen är berättigad. Fackföreningen
har serverat en verklig hård
kritik av företagsledningen i Törefors
AB.
Vad beträffar den linje som regeringen
nu pläderar för ser det ut som
om i varje fall arbetarrörelsen måste
öka sin aktivitet och sin aktionskraft
för näringslivets utbyggnad genom ökad
statlig medverkan. Jag tror inte man kan
ersätta nya statliga företag med arbetsmarknadspolitik
av denna modell.
Herr SVANBERG (s):
Herr talman! Det var en passus i herr
Anderssons i Luleå framställning som
jag inte kan låta stå oemotsagd. Han säger
att det är vissa aktiviteter från arbetsmarknadsstyrelsens
sida som kommer
till stånd. De skulle emellertid ha
kommit till stånd i alla fall, och de behövs
för andra arbetslösa i Norrbotten.
Vad jag sade i mitt anförande var att
regeringen har fattat ett beslut om vissa
industriella beredskapsarbeten just
för att lösa situationen i Töre för de
där friställda just nu. Vad beträffar att
detta inte löser några problem på lång
sikt och att vi behöver mera företagsamhet
o. s. v. kan jag hålla med herr
Andersson i Luleå, och jag hoppas att
vi skall få även mera statlig företagsamhet.
Men rätt skall vara rätt i detta fall:
det är åtgärder avsedda alldeles speciellt
för de vid Törefors AB anställda
som dagens beslut gäller.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
motionen II: 1064; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.
§ 29
Folkbokföringsförordning m. m.
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till folkbokförinigsförordning,
m. in., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott och
behandlats av tredje lagutskottet, jämte
i ämnet väckta motioner.
Genom en den 24 februari 1967 dagtecknad
proposition, nr 88, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden, föreslagit
riksdagen att
dels antaga vid propositionen fogade
förslag till
1) folkbokföringsförordning,
2) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november
1956 (nr 623);
dels bifalla de förslag i övrigt, om
vilkas avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.
Propositionen hade hänvisats till bevillningsutskottet
i vad avsåge ändring
i taxeringsförordningen och bemyndigande
att medge vissa avvikelser från
uppbördsförordningen medan den i övrigt
hänvisats till lagutskott och tilldelats
tredje lagutskottet. Utskottet hade
sålunda behandlat propositionen såvitt
avsåge dels förslaget till folkbokföringsförordning,
dels bemyndigande för
Kungl. Maj :t att medge kommun rätt att
från fastighetsägare inhämta de uppgifter
om fastigheterna som behövdes
för den kommunala samhällsplaneringen.
Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen
A.
de likalydande motionerna I: 809
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
65
av herrar Arne Pettersson och Torsten
Hansson och 11:1011 av herr Hugosson
m. fl., vari bl. a. hemställdes, att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 88 måtte besluta att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställde
om att CFU tillsammans med berörda
myndigheter och företrädare för
kommunerna finge till uppgift att utreda
frågan om hushållsidentifiering i
den mantalsskrivna befolkningen;
B. de likalydande motionerna I: 810
av herrar Schött och Enarsson och II:
1012 av herrar Nordstrandh och Nordgren.
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen med avslag på motionerna
I: 809 och II: 1011 samt I: 810
och II: 1012 såvitt däri yrkats ändringar
i det genom förevarande proposition,
nr 88, framlagda förslaget till folkbokföringsförordning
måtte dels antaga
nämnda förslag till folkbokföringsförordning,
dels bemyndiga Kungl. Maj :t
att medge kommun rätt att från fastighetsägare
inhämta de uppgifter om fastigheterna
som behövdes för den kommunala
samhällsplaneringen;
B. att nämnda motioner i vad de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Erik Jansson, Johansson i Torp, Nyberg
och Hugosson, vilka ansett att utskottet
utom såvitt avsåge mom. A. bort
hemställa,
B. att riksdagen i anledning av motionerna
1:809 och 11:1011 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
utredning av frågan om genomförande
av ett system, som möjliggjorde hushållsidentifikation
inom den mantalsskrivna
befolkningen;
C. att motionerna I: 809 och II: 1011
samt I: 810 och II: 1012 i vad de ej kunde
anses besvarade genom vad reservanterna
anfört och hemställt icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
3 — Andra kammarens
Folkbokföringsförordning- m. m.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr HUGOSSON (s):
Herr talman! Tredje lagutskottets utlåtande
nr 34 behandlar Kungl. Maj :ts
proposition nr 88 med förslag till ny
folkbokföringsförordning. De viktigaste
punkterna i föreliggande förslag gäller
slopandet av de särskilda mantalsblanketterna
och att mantalsskrivningen
i princip skall bygga på befolkningens
faktiska bosättning den 1 november
mantalsskrivningsåret. Ett annat uttryck
för regeringens strävan att i görligaste
mån förenkla mantalsskrivningsförfarandet
är att även huvudförteckningarna
som fastighetsägarna varit
tvingade att årligen lämna föreslagits
utgå. Man kan säga att det nya förslaget
innebär en anpassning till datatekniken
som kommer att tillämpas inom
folkbokföringen och uppbördsväsendet.
I såväl propositionen som utskottets
utlåtande har flera tungt vägande skäl
anförts för den föreslagna förenklingen
av mantalsskrivningsförfarandet. Den
nu gällande förordningen som är mer
än 20 år gammal föreskriver att alla
hushåll, oavsett om någon förändring
ägt rum beträffande bosättningen eller
ej, årligen skall fylla i och till folkbokföringsmyndigheten
lämna in mantalsblankett.
Nu tror jag emellertid, herr
talman, att detta inte varit särskilt betungande
för hushållen eftersom mantalsblanketten,
i motsats till flera andra
blanketter som allmänheten konfronteras
med, är förhållandevis enkel att fylla
i. Den reella belastningen vid nuvarande
system drabbar folkbokföringsmyndigheten
som skall såväl granska
det inkomna materialet som genom ett
invecklat skriftväxlingsförfarande fastställa
mantalsskrivningsort för alla de
personer som flyttat och som i samband
med flyttningen underlåtit att lämna
anmälan härom till pastorsämbete eller
uppbördsverk.
Som vi vet är det ett icke obetydligt
protokoll 1967. Nr 32
66
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Folkbokföringsförordning m. m.
antal människor som årligen flyttar och
därmed byter mantalsskrivningsadress.
Vi brukar emellanåt tala om en inre
folkvandring, och att detta talesätt äger
sitt berättigande framgår av det faktmn
att ungefär en halv miljon människor
årligen byter bosättningsort. Många av
dem som flyttar underlåter att lämna
flyttningsanmälan, eftersom de vet att
flyttningen ändå framgår i samband
med mantalsskrivningen. Man kan, herr
talman, hysa en viss oro när mantalsblanketten
nu skall avskaffas, då den
uppenbarligen varit ett väsentligt instrument
för fastställande av den verkliga
bostadsorten.
Till de likalydande motionerna I: 809
och II: 1011 har fogats ett diagram som
tydligt visar det samband som råder
mellan registreringen av flyttning och
mantalsskrivning. I motionerna har vi
också föreslagit att mantalsblanketten
skall bibehållas till dess en samordning
mellan flyttningsanmälan till postverket
respektive försäkringskassan och anmälan
till folkbokföringsmyndigheten
ägt rum. Alla som flyttar har ju ett eget
intresse av att göra anmälan till posten
liksom även till försäkringskassan.
Man vill omedelbart få sin post till den
nya adressen och man vill även ha möjlighet
att få sjukersättning på den ort
där man bor.
Vid utskottets behandling av föreliggande
motioner inhämtades synpunkter
på dessa frågor från centrala folkbokförings-
och uppbördsnämnden. I sitt
svar till utskottet framhöll CFU betydelsen
av att flyttningsanmälan verkligen
kommer till folkbokföringsmyndigheternas
kännedom. Flera åtgärder i detta
syfte är planerade och för oss motionärer
är det synnerligen glädjande att
CFU även inlett förhandlingar med
postverket om att få del av till posten
inkomna definitiva adressändringar.
Enligt uppgift kommer nämligen CFU
fr. o. m. april månad innevarande år att
få ta del av dessa definitiva adressändringar.
Det hade givetvis varit önskvärt att
detta system gällt fr. o. m. den 1 november
förra året, eftersom det vid mantalsskrivningen
i höst skall tas hänsyn
till förändringar som ägt rum från föregående
mantalsskrivning. Men eftersom
folkbokföringsmyndigheten nu vidtagit
de åtgärder som föreslagits i motionerna
I: 809 och II: 1011 har jag, herr talman,
på dessa punkter inget annat yrkande
än utskottets.
Jag vill emellertid understryka utskottets
uttalande att det är »viktigt att utvecklingen
följs med uppmärksamhet
och att vid behov ytterligare åtgärder
vidtas».
Herr talman! Såsom framhålles i såväl
propositionen som utskottets utlåtande
har de mantalsuppgifter som nu
föreslås slopade utgjort ett viktigt underlag
för den kommunala planeringen.
Detta beror bl. a. på att mantalsblanketterna
är det enda underlaget för uppgifter
om hushållens samtliga medlemmar.
I man ta Islängderna t. ex. registreras
befolkningen endast individuellt,
och det finns alltså ingen möjlighet att
där identifiera hushållen. Den kommunala
planeringen och servicen avser ju
icke enbart att tillgodose individbehoven
utan kanske framför allt hushållens
behov. Inte minst gäller detta bostadsbyggandet.
Under den bostadsdebatt vi hade här
i kammaren för ett par dagar sedan pekade
flera talare på behovet av en fullgod
kommunal planering av bostadsbyggandet.
Man underströk kraftigt betjrdelsen
av bl. a. de kommunala bostadsbyggnadsprogrammen.
Dessa bostadsbyggnadsprogram
skall ju fastställa
icke blott den kvantitativa omfattningen
av bostadsbyggandet utan även
bostadsbyggandets inriktning på olika
lägenhetsstorlekar och hustyper. Av denna
anledning är det nödvändigt att som
grund för programmen ha en prognos
icke blott över den väntade befolkningsutvecklingen
utan även över den
framtida hushåilsstrukturen.
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
67
I bostadsstyrelsens anvisningar för
utarbetande av bostadsbyggnadsprogrammen
framhålls inte endast vikten
av att den aktuella hushållsstrukturen
analyseras, utan man kräver dessutom
en prognos över den väntade utvecklingen
i detta avseende. När kommunerna
haft att fullgöra den skyldighet som bostadsstyrelsen
med full rätt ålägger dem
har mantalsuppgifterna utgjort ett väsentligt
hjälpmedel för kommunerna,
framför allt för de expanderande kommunerna.
Visserligen kan någon invända
att kommunerna till sitt förfogande
för denna utomordentligt väsentliga planering
har resultaten av folk- och bostadsräkningarna.
Detta påpekande är
givetvis riktigt; visst utgör dessa resultat
en viktig informationskälla för kommunerna.
Man skall emellertid ha klart
för sig att det räkningsresultåt som i
dag står kommunerna till budsi avser
situationen i början av oktober månad
1960. Det är således uppgifter som är i
det närmaste sju år gamla och av den
anledningen i flertalet kommuner helt
inaktuella. Särskilt hårt drabbas därigenom
de expansiva kommuner, som
har eu omfattande inflyttning och till
vilka huvudparten av bostadsbyggandet
av naturliga skäl förläggs.
Jag skall inte trötta kammarens ledamöter
med att i någon större utsträckning
redovisa statistiska uppgifter som
belyser de förändringar som ägt rum
under dessa sju år. Jag skall bara som
exempel ta Göteborgs stad, som under
denna tid ökat med över 40 000 invånare
och cirka 20 000 hushåll.
Denna utveckling gäller inte bara
storstäderna utan, i lika hög, grad mindre
och medelstora expanderande tätorter.
För dessa starkt expanderande kommuner
har därför mantalsuppgifterna
utgjort ett väsentligt informationsunderlag.
När blanketterna nu skall slopas
— detta är, som jag tidigare sagt, en
riktig rationaliseringsåtgärd — bör
emellertid åtgärder vidtagas för att inte
ställa kommunerna i ett sämre plane
-
Folkbokföringsförordning m. m.
ringsläge än hittills. Det är därför vi i
motionerna I: 809 och II: 1011 även föreslagit
att Kungl. Maj :t skall uppdra
åt centrala folkbokförings- och uppbördsmyndigheten
att tillsammans med
berörda myndigheter och företrädare
för kommunerna utreda frågan om eu
hushållsidentifiering av den mantalsskrivna
befolkningen. Tekniskt torde
inga svårigheter föreligga att i de magnetband,
där den mantalsskrivna befolkningens
persondata nu lagras, införa
en identifikationsbeteckning —
t. ex. 1 ägenhetsnuminer — som skulle
göra det möjligt att, om så önskas, årligen
kommunvis få fram uppgifter om
liushåUsstrukturen. Man skulle således,
om en sådan hushållsidentifikation infördes,
årligen kunna få fram uppgifter
om t. ex. antalet hushåll omfattande en
person, två personer o. s. v., man skulle
kunna få en uppfattning om antalet hushåll
med barn och utan barn, och man
skulle kunna få veta hur många pensionärshushåll
som finns i kommunen.
Man skulle dessutom, om man införde
inomiregionala koder, även kunna få
fram dessa uppgifter för delar av en
och samma kommun för att se hur bef
olk ni n gssammansätt n i n ge n förändras
t. ex. i ett nytt bostadsområde. När man
övergår till datateknisk bearbetning av
folkbokförings- och uppbörds,materialet,
så tycker jag det är självklart att man
skall göra denna reform fullödig och
inte, som nu föreslås, försämra kommunernas
situation i detta avseende.
Låt mig bara till sist bemöta vad utskottsmajoriteten
anfört på denna punkt.
Man säger att fastighetsägarna skall
lämna dessa uppgifter till kommunerna.
För det första kan fastighetsägarna i
flertalet fall inte lämna dessa uppgifter,
eftersom de inte alltid känner till hushållsstrukturen
i sitt fastighetsbestånd.
För det andra finns det enligt min mening
inga skäl för att belasta fastighetsägarna
med en sådan upp giftsinsamling,
eftersom den är onödig; det går
att ta fram uppgifterna från magnet
-
G8
Nr 32
Torsdagen den 25 mai 1967
Folkbokföringsförordning m. m.
bandet med hjälp av de datamaskiner
sam installerats på länsstyrelsernas konrtor.
Jag vill därför, herr talman, yrka
bifall till den reservation som är fogad
till tredje lagutskottets utlåtande nr 34.
För undvikande av missförstånd vill
jag understryka att ett bifall till reservationen
på intet sätt innebär att man
går emot Kungl. Maj:ts proposition när
det gäller förändringen i folkbokföringen.
Reservationens förslag är ett komplement
till den föreslagna reformen,
som gör den fullödig.
I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde dels
herr Nyberg (fp), dels ock herrar Svenning
och Johansson i Torp, fru Torbrink
samt herr Jönsson i Arlöv (samtliga
s).
Herr PERSSON i Tandö (s):
Herr talman! På grundval av Kungl.
Maj:ts förslag i proposition 32 år 1963
fattade 1963 års riksdag principbeslut
om övergång till automatisk databehandling
för registrerings-, beräkningsoch
redovisningsarbeten inom folkbokföring,
taxering och uppbörd. Övergången
avsågs äga rum senast årsskiftet
1967—1968. Flertalet län skall då erhålla
såväl datamaskin som utrustning för
h å 1 ko rf sst a n sn:i n g. Uppbyggandet av
datakontoren vid länsstyrelserna har för
övrigt påbörjats.
Det förslag till folkbokföringsförordning
m. m. i proposition nr 88 siom förelagts
riksdagen och som vi nu behandlar
har sin grund i principbeslutet 1963.
Förslaget innebär en avsevärd förenkling
av mantalsskrivningsförfarandet
genom att de särskilda mantalsuppgifterna
slopas. Även hyresvärds skyldighet
att lämna huvudförteckning föreslås
avskaffad. Mantalsskrivningen skall i
princip bygga på den faktiska bosättningen
den 1 november, och s. k. kvarskrivning
av person som saknar känd
hemvist i imflyttningsförsamlmgen föreslås
likaledes avskaffad. I övrigt bär
bestämmelserna om rätt folkbokföringsort
lämnats oförändrade i avvaktan på
särskild utredning.
Den nuvarande mantalsskrivningen
av fastigheter föreslås också avskaffad,
och omläggningen av mantalsskrivningissystem
föranleder ett slopande av roteombuden.
Allmänhetens: skyldighet att
göra anmälan till pastorsämbetet föreslås
i vissa avseenden förenklad. Telefonanmälan
skall sålunda i regel godtas.
Skyldigheten att vid flyttning inom
landet anmäla denna i inflyttningsförsamlingen
slopas, flyttningxbetygen likaså.
Avregistrering av utlänningar som
lämnat landet skall kunna ske lättare.
Den nya folkbokföringsförordningen
avses börja tillämpas, från och med årsskiftet
1967/68. Mantalsskrivningen hösten
1967 följer de nya. bestämmelserna.
Enligt det nya förslaget skall mantalsskrivningen
ske på i huvudsak följande
sätt. Länsstyrelsen skall till ledning
för mantalsskrivningen upprätta
en stomme till mantalslängd för varje
församling, och i den längden tas de
personer upp som förutsätteis bli mantalsskrivna
i församlingen. Ett exemplar
av stommen överlämnas före den
15 januari mantalsåret till kommunen
och hålles där tillgänglig till och med
den 5 februari samma år. Framställningar
med yrkanden om fastställande
av någon persons rätta mantalsskrivningsort
sikall göras senast den 5 februari,
och framställningarna skall vara
prövade senast den 1 mars, då de rättade
stommarna underskrives av den lokala
skattemyndigheten. Därmed är längden
upprättad och justerad.
I syfte att bereda kommunerna möjligheter
att erhålla vissa uppgifter som
erfordras för den kommunala planeringen
begäres! i propositionen bemyndigande
för Kungl. Maj :t att medge, kommun
rätt att från fastighetsägare inhämta
de uppgifter om fastigheterna som
behövs för den kommunala planeringen.
Till allmänhetens upplysning om de
ändrade förhållandena skall upplys
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
69
ningsverksamhct bedrivas, genom massmedia
och genom spridning av anslag
som uppsattes i allmänna lokaler. Samarbete
skall också upptagas med postverket
för att få del av gjorda adressändringar
m. m.
Det system som nu föreslåsi infört beräknas
innebära betydliga minskningar
vad gäller kostnader och arbete.. Bland
annat slipper man trycka och distribuera
3 miljoner mantalsskrivningsblanketter.
Utskottet anser att de föreslagna
åtgärderna är tillräckliga för att alltjämt
hålla folkbokföringen på en tillfredsställande
nivå.
Till utskottets utlåtande bar fogats
eu reservation av herr Erik Jansson
m. fl., i vilken yrkas att riksdagen i
anledning av motionerna I: 809 och
II: 1011 måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning av frågan
om genomförande av ett system, som
möjliggör hushållsidentifikation inom
den mantalsskrivna befolkningen.
I en till tredje lagutskottet överlämnad
PM i anledning av ifrågasatt uppskov
med ikraftträdandet av vissa bestämmelser
i propositionen anför centrala
folkbokförings- och uppbördsnämnden
följande: »I sammanhanget må slutligen
framhållas att efter övergången till
ADB-system finns det för samhälls-, planerings-
och liknande ändamål tillgång
till befolkningsregister, som utvisar det
aktuella kyrkobokföringsläget.» Av detta
framgår att man räknar med en stor
förbättring av b ef o 1 k n ingsregi st r e n. I
de registren sker av taxeringsskäl en redovisning,
som gör det möjligt att identifiera
mani och hustru samt deras: barn
under 18 år. Dessa uppgifter täcker en
avsevärd det av hushållen, och det bör
redan med ledning härav vara möjligt
för kommunerna att komma en bit på
väg när det gäller att få fram för planeringen
erforderliga uppgifter. Vart
femte år skall vidare ordnas folk- och
bostadsräkningar. Härtill kommer det
bemyndigande som Kungl. Maj:t nu föreslås
få att medge kommun rätt att av
Folkbokföringsförordning m. m.
fastighetsägarna införskaffa de uppgifter
som behövs för samhällsplaneringen.
Avsikten härmed är just att kommunerna
skall få tillgång till de uppgifter
som de hittills brukat hämta från
mantalsblanketterna. Någon försämring
för kommunerna skall således inte behöva
uppstå.
Det system som motionärerna tänkt
sig blir säkerligen både komplicerat och
dyrbart. Det blir sålunda nödvändigt att
i folkbokföringen införa en särskild kodbeteckning
för hushållsföreståndare, till
vilken övriga hushållsme dlemmar kan
anknytas. I hushållens sammansättning
sker ständiga ändringar, som om systemet
skall hållas aktuellt medför åtskilligt
arbete. Inom många landsbygdskommuner
torde behovet av att ständigt ha
tillgång till en fullständig hushållsredovisning
vara mycket ringa. I expansiva
kommuner finns otvivelaktigt ett visst
behov av en hushållsredovisning men det
torde inte föreligga konstant eller avse
hela kommunen. Behov av engångskaraktär,
t. ex. vid sanering av ett område
eller en stadsdel, kan sannolikt enklare
fyllas genom uppgifter som för det särskilda
fallet införskaffas från fastighetsägarna.
I allt fall synes det vara skäl
att avvakta erfarenheterna av de bestämmelser
som Kungl. Maj :t skall utfärda.
Beträffande tidpunkten kan sägas att
övergången till ADB kommer att ställa
folkbokföringsmyndigheterna inför så
många problem att reformen bör få
»sätta sig» några år innan man börjar
fundera på nya arbetsuppgifter.
Utskottet finner alltså att, innan erfarenhet
av nyordningen erhållits, inga
skäl finnes att företa någon som helst
utredning utan centrala folkbokföringsoch
uppbördsnämnden får ha sina blickar
riktade på detta.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan i alla delar.
Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Utskottets talesman säger,
att i det system som nu kommer att
70
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Folkbokföringsförordning in. m.
genomföras är det möjligt att identifiera
man och hustru och deras barn under
18 år. Ja, det är teoretiskt möjligt, men
det torde dock kostnadsmässigt icke
vara praktiskt genomförbart. Man identifierar
alltså familjehushåll — man,
hustru och barn — men inte enpersonshushåll
och alla andra typer av hushåll.
Det är dock dessa typer av hushåll man
är intresserad av att få kartlagda i expanderande
kommuner.
Folk- och bostadsräkningar skall göras
vart femte år, och det anser jag vara
riktigt. Uppgifterna är emellertid sju år
gamla när vi nu, år 1967, planerar 1967.
Det nya systemet, som jag anser vara
bra och som jag till alla delar har stött
under utskottsbehandlingen, innebär
emellertid en försämring för kommunerna
eftersom mantalsblanketten, där hushållens
samtliga individer finns redovisade,
försvinner.
Det måste givetvis vara förenat med
kostnader att införa en hushållsidentifikation,
men det är en kostnad som på
intet sätt torde behöva belasta statsverket,
ty redan i dag för kommunerna förhandlingar
med länsdatakontoren och
CFU om att få köpa individuppgifter.
Dessa uppgifter erhålles inte gratis utan
får betalas med varje öre det kostar att
framställa dem. Från den utgångspunkten
behöver man, herr Persson i Tandö,
inte hysa några betänkligheter.
Det har framförts synpunkter om att
folkbokföringsmyndigheterna nu måste
ha lugn och ro för att lägga upp ett nytt
system. Ja, man får verkligen hoppas
att uppläggningen av systemet är klar
tills man i höst skall börja med databehandlingen.
Det vore verkligen ett problem
om fel skulle uppstå. Man kan med
fasa se fram emot upprättandet av t. ex.
röstlängder för nästa år, om CFU :s system
icke är klara vid det laget. Men
jag vet att systemen blir klara och hyser
därför inga betänkligheter på den
punkten utan hävdar bestämt att det är
nu, när systemet startar som man skall
undersöka möjligheterna. Och vad vi i
reservationen har krävt är ju att representanter
för kommuner och berörda
statliga myndigheter skall tillsammans
med folkbokföringsmyndigheten undersöka
vilka möjligheter som föreligger.
Det är således, herr talman, ett mycket
hovsamt önskemål som vi framför.
Herr PERSSON i Tandö (s) kort genmäle
:
Herr talman! Det kan ju inte vara
nödvändigt att vidtaga några åtgärder
som skall avse hela landet just när det
gäller att skapa ett system för tätortskommunerna.
Det är givet att — och det
har utskottet också sagt — mantalsuppgifterna
varit av värde och att någon
motsvarande upplysningskälla bör stå
kommunerna till buds i fortsättningen.
I propositionen och från CFU har uttalats
att det finns möjligheter att lämna
ifrågavarande upplysningar genom
det nya system som är under utarbetande.
Om man skulle göra den utredning
som herr Hugosson föreslår måste det
ju i varje fall innebära att man inte kan
påbörja denna reform i höst, utan då
kommer den att skjutas åtminstone ett
år framåt i tiden.
Herr HUGOSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Det är nödvändigt att
skapa ett enhetligt system för hela landet
— man kan ju inte göra ett system
för t. ex. länsstyrelsen i Gävleborgs län
och ett annat system för länsstyrelsen i
Göteborgs och Bohus län. Man måste ta
hänsyn till flyttningarna och därigenom
få in identifikationen.
Huvudparten av Sveriges befolkning
bor i tätorter, och därför är det också
väsentligt att problemet löses. En halv
miljon mäniskor flyttar, som jag tidigare
framhöll, varje år och flyttningsströmmarna
går mot de större och medelstora
tätorterna.
Fröken WETTERSTRÖM (h):
Herr talman! Jag skall inte alls beröra
den fråga som de tidigare talarna
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
71
har varit inne på och som varit kontroversiell
inom utskottet. Jaig kan redan
nu tala om, att jag vid en eventuell
omröstning kommer att stödja utskottets
förslag.
Av förslaget till ny folkbokföringslag
framgår beträffande kyrkobokföringen
av 10 § att Konungen äger bestämma
om bl. a. kyrkoböcker och andra register
för kyrkobokföringen, och i 63 §
stadgas att närmare föreskrifter för tilllämpningen
av förordningen meddelas
av Konungen eller av myndighet som
Konungen bestämmer. Jag har inte
väckt någon motion i ämnet, men jag
kan inte underlåta att aktualisera en
fråga som jag tidigare fäst riksdagens
uppmärksamhet på. Det var när vi för
ett år sedan antog förslaget till lag om
beredande av sluten psykiatrisk vård i
vissa fall. I det sammanhanget väckte
jag en motion vari påpekades att den
då gällande lagstiftningen om medicinska
äktenskapshinder tillämpades
godtyckligt och medförde allvarliga
konsekvenser för den enskilde. Jag påvisade
bristande överensstämmelse med
giftermålsbalken i detta avseende, och
i ett särskilt yttrande till andra lagutskottets
utlåtande nr 144 anförde jag
tillsammans med några utskottskamrater
att det var befogat att i samband
med införandet av den nya lagstiftningen
företa en översyn av giftermålsbalkens
bestämmelser. Vi tog givetvis inte
ställning till frågan om och när sinnessjukdom
bör utgöra äktenskapshinder
men framhöll som angeläget att de nya
bestämmelser, som väntades bli en följd
av förslaget till lag om beredande av
sluten psykiatrisk vård i vissa fall, vid
tidpunkten för ikraftträdandet —
d. v. s. den 1 januari 1967 — måste
överensstämma med motsvarande regler
i giftermålsbalken.
Enligt 2 kap. 5 § giftermålsbalken må
den som är sinnessjuk eller sinnesslö
ej ingå äktenskap med mindre medicinalstyrelsen
finner skäligt tillåta äktenskapet.
Men numera — sedan sinnes
-
Folkbokföringsförordning m. m.
sjukvårdsstadgan upphävts och inte ersatts
med några motsvarande bestämmelser
i detta hänseende — föreligger
inte någon skyldighet för överläkare
vid mentalsjukhus att då någon lider
av sinnessjukdom eller sinnesslöhet anmäla
detta till pastorsämbetet. Med hänsyn
härtill kan man med fog ifrågasätta
effektiviteten i bestämmelserna om äktenskapshinder
på grund av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet.
Den problematik, som alltså föreligger,
måste uppenbarligen ägnas betydande
uppmärksamhet i samband med
den kommande reformeringen av äktenskapslagstiftningen.
Som framgår av
allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 34, som vi alldeles nyss har behandlat,
kommer emellertid proposition
i ämnet att avlämnas tidigast nästa
år. Jag får då anledning att återkomma
till problemet. Emellertid har detta
visst samband även med det förslag vi
just nu bär att ta ställning till och det
är därför, herr talman, som jag tillåtit
mig att föra frågan på tal.
I nu gällande folkbokföringsförordning
stadigas i 10 § bl. a. att i varje församling
skall föras församlingsbok med
tillhörande särskilda förteckningar över
bl. a. sinnessjuka och sinnesslöa. Även
i övrigt meddelas detaljerade föreskrifter
om kyrkböcker och register. I den
proposition som vi nu bär att ta ställning
till, görs ingen detaljreglering i
själva texten till förordningen. I stället
överlåtes till Konungen enligt §§ 10
och 63 — som jag tidigare sagt — att
utforma närmare föreskrifter.
Jag vill här endast påpeka att det kan
te sig något inkonsekvent att bibehålla
skyldigheten att föra förteckning över
sinnessjuka och sinnesslöa sedan tidigare
existerande anmälningsskyldighet
avskaffats. Detta anser jag bör uppmärksammas
vid tillämpningen av 10
och 63 §§ i den nya folkbokföringsförordningen.
Om förteckningen skall bibehållas
synes detta närmast innebära
att personer, som införts i förteckning
-
72
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
en tidigare, kan råka ut för svårigheter
i samband med uttagande av lysning
trots att de kan vara mer psykiskt friska
än personer som insjuknat efter den
1 januari 1967 men beträffande vilka
ingen anmälan till pastor göres. Å andra
sidan vill jag, i enlighet med vad jag
här sagt, framhålla att den kommande
reformen på äktenskapslagstiftningens
område kan ställa frågan i ett annat
läge.
Jag bär, herr talman, endast velat i
ett — som jag tycker -— naturligt sammanhang
aktualisera denna fråga, som
jag anser det vara i hög grad angeläget
att beakta vid det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föreslagits i reservationen; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Hugosson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 34, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Erik Jansson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsap
-
parat verkställdes. Därvid avgavs 100
ja och 93 nej, varjämte 14 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.
§ 30
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 44, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till folkbokföringsförordning,
m. m., såvitt propositionen
hänvisats till bevillningsutskottet.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 31
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ställande
av säkerhet vid sällskapsresa till
utlandet jämte i ämnet väckta motioner.
Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 106, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
i statsrådet och lagrådet förda
protokoll, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till
lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa
till utlandet.
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.
I propositionen framlägges förslag till
lag med syfte att skydda resenärer vid
s. k. reseskandaler. Förslaget innebär,
att den som anordnar sällskapsresa till
utomnordiskt land skall vara skyldig
ställa säkerhet. Säkerhet får tagas i anspråk
för återbetalning av medel, vilka
erlagts för resa, som blir inställd. I
fråga om sällskapsresa, som påbörjats
men icke slutförts, får säkerheten tagas
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
73
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
i anspråk för resenärernas uppehälle i
utlandet och deras återresa.
Säkerhet skall gälla minst 200 000
kronor.
Ärenden om ianspråktagande av säkerhet
prövas av en särskild nämnd,
resegarantinämnden.
Den nya lagen föreslås skola gälla till
och med den 30 juni 1972.
Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner,
nämligen
A. de likalydande motionerna I: 826
av herr Lundström m. fl. och 11:1030
av herr Andersson i Örebro m. fl., i vilka
motioner hemställdes,
»att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj :ts proposition nr 106 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
vad i motionen anförts ang. tillämpning
av dispensbestämmelsen beträffande
säkerhetskravet i fall som avser de
mindre, lokala bussföretagens sällskapsresor
till utomnordiskt land.»;
B. motionen 1:827 av herr Strandberg,
vari hemställdes,
»att riksdagen vid behandling av proposition
nr 106/67 måtte uttala att lagförslagets
3 § skall tolkas så att ''synnerliga
skäl’ bl. a. skall innefatta sådana
resetjänster och företag som anordnar
utrikes bussresor varvid relation
mellan sådana företags omfattning och
säkerhetsbeloppets storlek skall beaktas.
»;
C. de likaly dande motionerna I: 828
av herr Sveningsson m.fl. och 11:1031
av herrar Bengtson i Solna och Ringaby,
i vilka motioner hemställdes,
»att riksdagen måtte
I. avslå Kungl. Maj :ts proposition nr
106 år 1967,
II. om yrkandet under I. ej bifalles
besluta
a) att säkerhet enligt § 3 i lagen skall
gälla minst 100 000 kronor,
b) att kommerskollegium efter prövning
äger nedsätta kravet på säkerhet,
då detta med hänsyn till verksamhetens
art och omfattning framstår som obilligt.
»;
D. de likaly dande motionerna 1:829
av herr Wirtén m.fl. och 11:1032 av
herr From m. fl.;
E. motionen 11:1033 av herr Lindkvist,
vari hemställdes,
»att riksdagen måtte avslå Kungl.
Maj ds proposition nr 106,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställer om förslag till lag om
obligatorisk auktorisation för arrangör
av sällskapsresor utomlands och i anslutning
därtill en reklamationsnämnd
med ett brett konsumentinflytande.»
Utskottet hemställde,
A. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:828 och 11:1031, såvitt däri
yrkats avslag på förevarande proposition,
nr 106, ävensom motionen II: 1033;
B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:828 och 11:1031, såvitt
däri yrkats ändring i lagens utformning,
antaga det genom propositionen framlagda
lagförslaget;
C. att riksdagen i anledning av motionerna
I: 826 och II: 1030 samt I: 827
måtte i skrivelse giva Kungl. Maj :t till
känna vad utskottet anfört beträffande
tillämpningen av reglerna om bestämmande
av säkerhetens belopp;
D. att följande motioner, nämligen
1. I: 826 och II: 1030,
2. 1:827 samt
3. 1:829 och 11:1032,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört och hemställt
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I. av herr Carlshamre, som ansett att
utskottet bort hemställa,
A. att riksdagen måtte med bifall till
dels förstahandsyrkandena i motionerna
1:828 och 11:1031, dels avslagsyrkandet
i motionen 11:1033 avslå förevarande
proposition, nr 106;
B. att motionerna I: 829 och II: 1032
samt 11:1033 i vad de ej kunde anses
3* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 32
74
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
besvarade genom vad reservanten anfört
och hemställt icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;
C. att följande motioner, nämligen
1. I: 826 och II: 1030,
2. I: 827 samt
3. 1:828 och II: 1031, såvitt avsåge i
andra hand framställda yrkanden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;
II. av herr Ebbe Ohlsson, utan angivet
yrkande.
Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:
Överläggningen beträffande detta
ärende må omfatta jämväl allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, men
yrkanden avseende sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma föredragits.
Tredje lagutskottets hemställan föredrogs;
och anförde därvid:
Herr CARLSHAMRE (h):
Herr talman! Under efterkrigstiden
har det svenska folket blivit ett i hög
grad resande folk. Det går en resandeström
av storleksordningen en halv
miljon människor eller mera ut från
vårt land, framför allt under semestertiderna.
En mycket stor del går som
flygresor med chartrat flyg i sällskapsresans
form till varmare länder.
I denna väldiga reses!rom inträffar
då och då tråkiga händelser, som brukar
kallas reseskandaler eller skandalresor,
vilket man nu vill. Av mycket
naturliga skäl uppmärksammas dessa
tråkiga händelser mycket. De drabbar
regelmässigt flera människor på en
gång. Det ligger en viss dramatik i att
bli sittande kvar på ett avlägset resmål
utan säkerhet för att komma hem, i varje
fall att komma hem på beräknad tid.
Det händer att man beställer resor som
sedan blir inställda och aldrig kommer
till stånd, oftast därför att resan
inte samlat tillräckligt många deltagare.
Det händer att resan alls inte har
den kvalitet som man väntade sig då
man betalade sin likvid. Man får inte
den transport man hade tänkt sig, man
kommer inte fram i rätt tid, man kommer
ej heller hem i rätt tid. Man får
bo mycket sämre än man tycker sig ha
betalat för och allt detta.
Det är naturligt att sådant när det
drabbar många människor på en gång
väcker uppmärksamhet. Jag är själv
journalist och har stor förståelse för att
detta är första rangens nyhetsstoff i
tidningarna.
Denna uppmärksamhet vid särfallen
döljer dock lätt det faktum, att det trots
allt nästan alltid går bra, att frekvensen
misslyckade resor, s. k. skandalresor,
är så liten att det snarast är häpnadsväckande
att den inte är större, att
det rör sig om delar av promille av
hela resandeströmmen som på detta
sätt råkar illa ut. Det finns andra branscher
i affärslivet där lika regelbundet
som i reseverksamheten fönskottslikvider
helt eller delvis förekommer och
där frekvensen av tråkiga utfall är mycket
större och rör mycket större belopp
än när det är fråga om sällskapsresorna.
Det kan räcka med att nämna handeln
med begagnade bilar och i viss
utsträckning handeln med fastigheter,
där liksom i resebranschen vid sidan
av seriösa, väletablerade, ansvarskännande
företag på marknaden opererar
en del som måhända förtjänar beteckningen
»marodörer».
Den stora uppmärksamhet som reseskandalerna
har väckt har lett till krav
på att från samhällets sida åtgärder vidtas
till skydd för resenärerna och deras
intressen. Det är ett försök att skapa
ett sådant skydd som vi nu skall behandla.
Enligt min mening, herr talman, är
detta emellertid inte något lyckat försök.
Förslaget är, som jag ser det, principiellt
ytterst tvivelaktigt. Det går ut
på en utpräglad särlagstiftning, en
diskriminerande lagstiftning riktad mot
en enda bransch i affärslivet, trots att
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
75
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
vi alla måste vara medvetna om att likartade
missförhållanden i relativt större
skala och med svårare följder för de
människor som drabbas därav finns i
andra branscher.
Utskottet säger att en av orsakerna
till det delvis otillfredsställande tillståndet
är att det är möjligt att etablera
sig i resebranschen utan eget kapital
och arbeta med lijälp av förskottslikvider.
Man kapitaliserar helt enkelt rörelsen
med skillnaden mellan förskottsbetalningen
för resor och kortare eller
längre krediter hos flygföretag, hotell
och andra inblandade parter.
Detta är ingenting speciellt för resebranschen;
det förekommer även i andra
fall. Jag skulle ha förstått — och det
skulle ha varit en viss konsekvens i —
om man med uppslagsända i skandalresorna
hade velat föreslå att ingen affärsverksamhet
över huvud taget som
är förenad med förskottsbetalning skulle
få komma till stånd innan affärsföretaget
i fråga hade deponerat ett belopp
som säkerhet för att gjorda åtaganden
kunde fullföljas. Men jag kan inte se
någon anledning att välja ut en enda
bransch för en sådan särlagstiftning.
Därtill kommer att jag är helt övertygad
om att den föreslagna lagen inte
kommer att få avsedd effekt, om den
genomföres. Den svarar inte på de frågor
som den resande allmänheten ställer,
den löser inte de problem som en
del människor har drabbats av.
Förslaget går ut på att varje reseföretag
skulle åläggas att ställa säkerhet
med lägst 200 000 kronor för fullgörande
av sina åtaganden. Säkerheten skall
emellertid få tas i anspråk endast i två
strikt definierade fall. Det ena är att en
beställd och betald resa över huvud taget
aldrig kommer till stånd, d. v. s. att
planet aldrig lyfter från Sverige; då
skall man ur denna garantisumma få
tillbaka erlagt belopp. Det andra är att
hemresan inte är tryggad, att man blir
strandsatt ute på Kanarieöarna, på Mallorca
eller någon annanstans, därför att
reseföretaget under resans gång har
kommit på obestånd eller gått omkull
och inte kan fullgöra sin skyldighet att
transportera hem resenären.
Dessa två punkter torde vara de på
vilka resenärerna redan nu har den
största tryggheten. Har jag betalt en resa
eller någon annan vara eller förmån
eller tjänst i förskott och inte får det
beställda och betalade levererat, har jag
civilrättslig möjlighet att få tillbaka
mina utlagda pengar. En annan sak är
om det inte finns några pengar att ta.
Detta gäller hela affärslivet så fort det
förekommer förskottsbetalning.
Därtill kommer att det när det gäller
resor nästan alltid är fråga om ganska
blygsamma belopp. Om vi ser närmare
på de s. k. reseskandalerna, skall vi
finna att de nästan uteslutande drabbar
billiga småresor i prisklassen 250—■
300—400 kronor. De dyra resorna,
som handlar om stora belopp, arrangeras
inte av sådana företag som det här
gäller. Man kan göra andra affärer med
förslcottslikvid på mycket större belopp,
som verkligen betyder en kännbar förlust
för den enskilde, och ha samma
goda — eller bristfälliga — garanti för
att få redan utlagda pengar återbetalade.
Vad den garanterade hemresan beträffar
sitter mig veterligt inte en enda
svensk kvar på Kanarieöarna eller någon
annanstans, utan alla har kommit hem
hittills. Antingen har reseföretaget på
något sätt klarat saken eller har andra
reseföretag eller i något fall, som bekant,
banker inträtt eller också har
svenska staten genom sitt konsulatväsen
ordnat det hela. Alla har kommit hem.
Märk väl att detta är den enda garanti
som den föreslagna garantisumman
skulle ge: att komma hem och att få nödtorftigt
tak över huvudet och mat för
dagen medan man väntar på första bästa
reselägenhet.
Om efter den 1 juli, då den föreslagna
lagen trätt i kraft, ett sällskap svenskar
sitter någonstans ute i världen och fin
-
76
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
ner att resan alls inte motsvarar vad de
anser sig ha betalat för — de har kommit
fram en vecka för sent, de bor i ett
ruckel i stället för på ett hotell, de får
dåligt med mat — säger de sig kanske:
»Så skönt att vi inte reste före 1 juli!
Nu har vi lagen bakom oss, nu är vi
tryggade!» Jag tror att dessa resenärer
kommer att bli synnerligen besvikna
på regering och riksdag när de får veta
att det enda som är tryggat är att de på
något sätt kommer hem, vilket, som de
väl vet, redan tidigare har varit säkrat.
På den punkten är kanske det enda som
verkligen händer att svenska staten får
en viss garanti för att den skall få tillbaka
eventuella utlägg genom konsulatet,
men resenären transporteras hem på
samma sätt som tidigare.
Det finns andra ting som säkert många
resande skulle önska garanti för, men
de berörs inte av denna lag. Den löser
över huvud taget inte de angelägna
problemen utan på sin höjd ett par, som
måste betraktas som relativt små. Vi
skall komma ihåg att även i de ganska
talrika fall då en resa blir inställd har
för det allra mesta pengarna verkligen
betalats tillbaka. Det är ju vanliga,
etablerade, stora, seriösa företag som
gång på gång drabbas av att en resa
inte blir fulltecknad och därför måste
inställas. De fall då vederbörande inte
har kommit i väg och inte heller fått
tillbaka pengarna är ytterst få; det är
fråga om ett tiotal eller möjligen något
hundratal. Att för en så liten fördel som
härvidlag skulle kunna nås genomföra
en så djupt ingripande särlagstiftning
som det här rör sig om kan enligt min
mening inte vara motiverat.
Härtill kommer, herr talman, att lagen
kan få andra, ytterligt besvärande
konsekvenser. Man har uppenbarligen
tänkt sig att den inte i första hand skall
verka genom att garantierna skall behöva
tas i anspråk för dessa strikt avgränsade
ändamål utan genom att sanera
hela marknaden, d. v. s. att den skall
slå ut företag som inte är solventa, som
inte har tillräckligt eget kapital, som
bedöms inte vara tillräckligt ansvarskännande.
Det skulle vara förbättringen!
Jag tillåter mig, herr talman, betvivla
att effekten blir denna. Det är en
inte alldeles ovanlig erfarenhet att de,
som har tämligen lätt för att skaffa
fram och visa upp pengar, är skojarna.
De som har svårt att få fram pengar
är hederligt folk som arbetar i små
omständigheter.
Jag är inte på något sätt övertygad
om att de företag man i och med detta
verkligen vill komma åt kommer att ha
särskilt svårt att presentera 200 000,
300 000 eller 400 000 kronor. Det har
skojare alltid kunnat vid behov. Däremot
kan det bli svårt för hundratals
småföretag, som aldrig haft en anmärkning
riktad mot sig. De kanske antingen
sysslar helt med resor eller —
vilket är oerhört vanligt —- sysslar med
resor som en liten del i en mycket större
verksamhet av annat slag och har resetjänsten
närmast som en service till
kunder på andra områden. Som exempel
kan jag nämna tidningar, jag kan nämna
— vilket också gjorts i flera motioner —
de små bussföretag som kanske kör
skolbuss en stor del av året och använder
bussen till ett par resor i Rhendalen
på sommaren. Jag kan nämna studieförbunden
som i anslutning till språkstudier
arrangerar resor till mycket konkurrenskraftiga
priser, eftersom de inte
behöver någon reklamapparat eller någon
särskild administrationsapparat.
Utskottet har med tillmötesgående av en
rad motioner anbefallt att den dispensregel
som finns inskriven i lagen skall
tillämpas med generositet i sådana fall.
Jag är rädd att detta inte räcker. Det
står uttryckligen i lagtexten, att undantag
i form av nedsättning eller t. o. m.
befrielse från skyldigheten att ställa
garanti skall kunna ges »om synnerliga
skäl föreligger». Så mycket lagspråk kan
vi väl numera alla i denna kammare att
vi vet att synnerliga skäl är något ytterligt
restriktivt. Om det åtminstone
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
77
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
hade stått »särskilda skäl», vilket lär
vara betydligt vidare till sin innebörd,
men det gör det inte. Det skall vara synnerliga
skäl och det understryks särskilt
att lagen skall ha en vid tillämpning
och att undantagen skall vara få. I den
mån det kan bli fråga om att nedsätta
garantibeloppet till — som jag vill minnas
nämndes vid utskottsbehandlingen
— 50 000 kronor eller eventuellt
mindre, är det ändå sannolikt att beloppet
i många fall blir alldeles för
högt.
Resetjänstens betydelse i rörelsen hos
många av de mindre företag och organisationer
jag nämnt motiverar inte på
långa vägar ens den summan. För att
komma ned till ett belopp som vore realistiskt
i förhållande till det ansvar som
åvilar arrangören, borde gränsen sättas
mycket lägre. Det finns arrangörer som
inte omsätter ens 50 000 kronor i reseverksamhet
under hela året. Jag har
varit med om att i ett studieförbunds
regi arrangera resor i Europa, varvid
hela omsättningen rört sig om 6 000—•
7 000 kronor. Att ett företag eller en
organisation som bedriver annan verksamhet
omfattande miljoner kronor, för
den lilla rörelses skull som resetjänsten
utgör skall vara tvungen ställa garantier
av någon som helst storleksordning, finner
jag helt orimligt.
Herr talman! Jag är alldeles övertygad
om att den föreslagna lagen dels
inte i praktiken löser de problem den
utger sig att vilja lösa utan lämnar de
svåraste problemen därhän, dels -— i
den mån den möjligen löser något problem
— gör det till priset av att införa
en diskriminerande särlagstiftning, för
vilken det borde krävas mycket starkare
skäl än som här är fallet.
Herr talman! Jag kan därför inte göra
annat än yrka bifall till min egen reservation
som är fogad till tredje lagutskottets
utlåtande.
Herr andre vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.
Herr NYBERG (fp):
Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet
är det endast herr
Carlshamre som har yrkat avslag på propositionen.
Trots en ganska ingående
argumentering även i tredje lagutskottet
har han inte lyckats övertyga någon av
oss andra i utskottet om att hans uppfattning
skulle vara den starkast motiverade.
Hans partikamrat, herr Ebbe
Ohlsson i Blädinge, har icke heller gått
in för rent avslag utan nöjt sig med en
blank reservation; skall man döma av
hans inlägg i utskottsdebatten rör hans
reservation närmast storleken av det
garantibelopp som lagen stipulerar. Jag
kan alltså säga att vi i utskottet haft
klart för oss att åtgärder av något slag
framstår som nödvändiga på det område
det här gäller.
Därmed är, herr talman, inte sagt att
man utan tvekan kan godta den föreliggande
propositionen. Det rör sig om
en lagstiftning som måste inge betänkligheter
ur icke minst principiella synpunkter.
Såväl sällskapsreseutredningen,
vars betänkande ligger till grund
för propositionen, som departementschefen
har också gett uttryck för denna
uppfattning. Departementschefen säger
bl. a., att han icke »vill dölja de principiella
betänkligheter som från näringsfrihetssynpunkt
kan hysas mot den
föreslagna anordningen». Även överläggningarna
i utskottet och utskottets
utlåtande, som bl. a. innehåller förslag
om en skrivelse till Kungl. Maj :t beträffande
vissa detaljer i propositionen, har
präglats av liknande betänkligheter.
Även herr Carlshamre berörde i sitt anförande
före mig de principiella betänkligheter
som man kan hysa mot denna
lagstiftning.
Man har emellertid här som i så
många andra fall stått inför en avvägning
mellan de rent principiella betänkligheterna
och de praktiska bedömningarna.
Även om också de senare i vissa
fall har varit svåra att göra, har dock
skälen för oss, som bildar utskottsmajo
-
78
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
riteten, att godtaga det framlagda förslaget
framstått som starkare och mera
övertygande än skälen för avslag. Man
kan nämligen inte komma ifrån, vilket
är väsentligt, att de s. k. reseskandalerna
— jag vill inte säga skandalresorna
ty det är en viss skillnad mellan
skandalresor och reseskandaler och jag
använder liksom utskottet uttrycket reseskandaler
—• har väckt en stor uppmärksamhet
under de senare åren. Herr
Carlshamre inledde också sitt anförande
med att påpeka den saken.
Antalet reseskandaler har visserligen
varit relativt litet med tanke på den
stora och växande reseverksamheten,
om jag får uttrycka saken så. Det rör
sig visst om mindre än 1 procent av antalet
resor. Detta lilla fåtal har emellertid
upprört opinionen så mycket mera.
Jag blev också alldeles nyss, innan jag
gick upp i talarstolen, uppmärksammad
på att eu av dagens tidningar har uppgifter
om reseskandaler av detta slag.
Man har frågat sig, om det verkligen
icke skulle föreligga några möjligheter
att på ett effektivare sätt än hittills har
skett genom bl. a. den frivilliga auktorisationen
komma till rätta med dessa
missförhållanden. Behovet av en lagstiftning
har framträtt allt starkare. Frågan
har tagits upp här i riksdagen genom
upprepade interpellationer och motioner
och det har ansetts nödvändigt
att få till stånd en ordentlig utredning
på detta område.
Jag vill också understryka, att även
om den resande allmänheten har kunnat
höra sig för hos resebyråerna i betydande
utsträckning, så har den känt en betydande
osäkerhet när den har gett sig
ut på dessa utlandsresor. I många fall
har man satsat sina pengar och företagit
sina resor i känslan av att man har
tagit avsevärda risker. Den konsumentupplysning
som har förekommit i detta
fall synes icke ha varit tillräcklig.
Herr Carlshamre har i sin reservation,
såvitt jag kan förstå, inget konkret
förslag som skulle kunna ställas emot
det som nu föreligger i propositionen
och utskottsutlåtandet. Han tycks lita
på den självsanering som förekommer
inom branschen och betraktar den som
effektivare än den föreslagna lagstiftningen.
Han menar att man enbart på
detta sätt skulle kunna motverka uppkomsten
av nya skandaler. Varken utredningen,
departementschefen eller
flertalet av de hörda remissinstanserna
vågar lita på detta, och utskottsmajoriteten
har inte heller delat denna uppfattning.
Som synes framhåller utskottet
i stället, att det »delar uppfattningen
att det krävs ett ingripande genom lagstiftning
för att stävja missförhållandena».
Man kan i detta sammanhang
bara uttala förhoppningen, vilket herr
Carlshamre också gjorde, att självsaneringen
påskyndas genom lagstiftningsåtgärderna.
På vissa håll inom tidningspressen
har det uttalats farhågor för, vilket herr
Carlshamre också berörde, att denna
lagstiftning skulle komma att underlätta
för mindre nogräknade företag i branschen
— jag tror herr Carlshamre använde
uttrycket »skojare» — att etablera
sig och kanske utnyttja lagstiftningen
till sin förmån. Jag tror emellertid
att sådana farhågor är ogrundade. Den
föreslagna lagstiftningen är ju också
tidsbegränsad. Den avses skola gälla
t. o. in. den 30 juni 1972, och man får
väl hoppas att förhållandena på detta
område vid den tidpunkten skall vara
sådana att lagen inte behöver förlängas.
Man bör också kunna räkna med att vissa
uppmjukningar av lagen kan ske under
den tid den gäller, t. ex. beträffande
garantibeloppens storlek, om det skulle
visa sig att den får uppenbart negativa
verkningar. Jag tycker att man också
kan tolka departementschefens uttalande
i propositionen på det sättet när han
skriver, att man vill ta lärdom av erfarenheterna
och därför gör lagen tidsbegränsad.
Herr talman! Jag vill för min del inte
nonchalera de invändningar som t. ex.
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
79
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
framförts i skrivelser till riksdagen under
den senaste tiden, bl. a. från vissa
företag i resebranschen. Jag håller med
herr Carlshamre om att det kan uppstå
vissa problem som nu är svåra att förutse,
men när det påstås att det kan bli
definitivt stopp för alla sällskapsresor
till utlandet — det gäller i detta fall
länder utanför Norden — efter den 1
juli i år är det fråga om en uppenbar
överdrift. Låt mig också i detta sammanhang
erinra om att övergångsbestämmelserna,
om man får kalla dem så
— innehåller en mjukare formulering
än lagbestämmelserna i övrigt.
Tredje lagutskottet har inte varit
okänsligt för invändningarna i de motioner
som väckts i anslutning till propositionen.
Särskilt gäller detta de resor
som anordnas av mindre lokala
bussföretag vid speciella tillfällen, i regel
i samarbete med olika organisationer.
Även denna fråga behandlade herr
Carlshamre närmare i sitt anförande.
Utskottsmajoriteten har funnit att det
i sådana fall kan vara orimligt att kräva
en garanti på minst 200 000 kronor. På
denna punkt har också de mest uppmärksammade
invändningarna mot det
föreliggande lagförslaget rests. Utskottet
understryker ju också möjligheten att
nedsätta garantibeloppet till under
200 000 kronor eller att helt uppge kravet
på säkerhet, såsom 3 § i lagförslaget
medger.
I detta avseende föreslår också utskottet
en skrivelse till Kungl. Maj:t. Förslaget
har närmast föranletts av motioner
av herrar Lundström och Andersson
i Örebro samt herr Strandberg, men
även andra motionärer har varit inne
på samma linje. Herr Carlshamre tror
inte att det räcker att göra undantag för
dessa mindre företag i resebyråbranschen.
Jag däremot tror att man kan
komma ganska långt på den vägen. Vem
av oss som har rätt får erfarenheten utvisa.
Jag vill fästa uppmärksamheten på
att utskottet starkt understryker sitt förslag
på denna punkt.
I likhet med utskottet vill jag även
understryka betydelsen av att den reklamationsnämnd,
som konsumentrådet
beslutat inrätta, kommer till stånd och
kan börja sin verksamhet snarast möjligt
efter lagens ikraftträdande.
Med denna motivering, herr talman,
ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr LINDKVIST (s):
Herr talman! På ett positivt men något
olika sätt har departementschefen,
sällskapsreseutredningen och utskottet
konstaterat, att den seriösa resebyråbranschen
har skött sin verksamhet tillfredsställande.
Genom en frivillig auktorisation,
som således har fungerat väl,
har de anslutna resebyråerna ställt en
säkerhet på för närvarande 100 000 kronor.
Men den ekonomiska säkerheten
enbart har inte räckt till för att en resebyrå
skall få ansluta sig till den frivilliga
auktorisationen. Andra villkor har
varit branschkännedom, en seriös inriktning
av verksamheten och känsla
för de många speciella krav som ställs
på näringen. Den kvalitetsbedömning,
som utförts av resebyråföreningen, har
varit av mycket stor betydelse i strävan
att utveckla känslan för ansvar och
att tillgodose kraven på säkerhet, service
och resenärernas allmänna trygghet.
Av den ställda säkerheten har hittills
inte en enda krona behövt tas i anspråk.
Detta beror naturligtvis på att skandalresor
helt enkelt inte förekommer inom
den seriösa resebyråbranschen. Den reklamationsnämnd
som instiftats har
under hela 1966 haft endast ett 20-tal
ärenden att behandla. Man kan alltså
slå fast, att det är en obetydlig del av
det mycket stora antalet resenärer som
haft anmärkningar att göra mot sina resor.
Det är visserligen sant att den seriösa
resebyråbranschen inte mått väl
av de skandalresor som förekommit.
Men branschen som sådan har vidtagit
åtskilliga åtgärder för att komma till
80
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
rätta med den snedvridning, för vilken
de små oseriösa resebyråerna bär huvudansvaret.
Innan jag något kommenterar förslaget
till resebyrålag vill jag säga några
ord om skandalresornas omfattning.
Här går nämligen uppgifterna isär. Utredningen
har — utan att förklara på
vilket sätt den fått fram siffrorna —-sagt att skandalresorna berört omkring
4 000 personer, d. v. s. 1 procent av
samtliga resenärer. Jag vill i detta sammanhang
påpeka att inte alla deltagare
i skandalresorna blivit överraskade av
den dåliga kvaliteten; åtskilliga av dem
har lockats av de låga priserna och
medvetet chansat på de små resebyråerna.
Inom Svenska resebyråföreningen,
vars kansli försökt följa och registrera
förekommande skandalresor, uppskattar
man siffran till 0,5 promille, d. v. s.
att av nära 400 000 resenärer har 500
deltagit i skandalresor. Jag vill självfallet
inte att frågan om antalet personer
som deltagit i skandalresor skall bli en
huvudpunkt i debatten; det är under
alla omständigheter alltför många som
råkat ut för det.
Sällskapsreseutredningens majoritet
— jag vill påminna om att två av utredningens
ledamöter avgivit reservationer
— har i sitt principresonemang anfört
att resebyråföretagen disponerar resenärernas
i förskott inbetalda avgifter, eftersom
man i efterskott betalar hotell,
flygbolag o. s. v. Jag tror att man har
begått det fundamentala misstaget att
hämta dessa exempel från skandalresearrangörernas
verksamhet — de flygbolag
och hotell dessa anlitar har del i ansvaret
för skandalresorna. Denna uppgift
stämmer nämligen inte med mera seriösa
resebyråers erfarenheter. Varje
flygning betalas exempelvis ett visst antal
dagar i förskott. Företagens reklamoch
kontorskostnader belastar ju budgeten
långt före avresorna, och på åtskilliga
hotell har en del av resebyråerna
måst göra depositioner. Att hotellen vill
ha sådana garantier kan givetvis bero
på den växande internationella konkurrensen
men också —- vilket är värt
att uppmärksamma — på framfarten av
de få piratresebyråerna, som med systematisk
hänsynslöshet, skyddade av konkurslagen,
lurat hotellägare och flygbolag
på deras pengar.
Jag har nämnt dessa självklarheter
för att om möjligt undanröja missuppfattningen
att resebyråbranschen är en
guldgruva. Branschens företag arbetar
under mycket hård konkurrens.
Som jag underströk i motion 1033 i
denna kammare har Svenska resebyråföreningen
i sitt remissvar föreslagit
obligatorisk auktorisation. Därigenom
skulle man kunna dra nytta av erfarenheterna
från den frivilliga auktorisationen
och till hela branschen utbreda de
seriösa resebyråföretagens ansvar för
kvalitet och känsla för allmänna spelregler.
Samtidigt föreslås en reklamationsnämnd
på bred basis, vilket är ett
rimligt krav som står i god överensstämmelse
med vad som anfördes i landsorganisationens
remissvar. På det sättet
skulle man smidigt och friktionsfritt
kunna få den insyn och åstadkomma
den trygghet för resenärerna som vi
alla eftersträvar.
Men en så smidig lösning har varken
sällskapsreseutredningen, statsrådet
Lange eller tredje lagutskottet accepterat.
I stället föreslås en resebyrålag som stipulerar
att arrangörerna har att ställa
säkerhet på minst 200 000 kronor och
däröver i proportion till årsomsättningen.
Kommerskollegium — en av de
många instanser som avstyrkt förslaget
— har utarbetat tillämpningsbestämmelserna.
Avsikten är att beloppet så småningom
skall uppgå till 100 procent av
omsättningen under årets bästa försäljningsmånad.
Enligt Aftonbladet, som
ju följt dessa frågor med stor uppmärksamhet,
kommer resebyråernas samlade
säkerhet enligt detta system att uppgå
till cirka 80 miljoner kronor. Vi talar
inte längre om en säkerhet på minst
200 000 kronor, statsrådet Lange, utan
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
81
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
vi talar om den säkerhet i ett helt annorlunda
perspektiv som blir resultatet
av de tillämpningsbestämmelser som
kommerskollegium låtit utarbeta.
Vad når man nu med denna lagstiftning,
och på vilket sätt kommer framtidens
resenärer att erhålla större trygghet?
I värsta fall kommer åtskilliga av
de många små men seriöst arbetande
byråerna att försvinna. Det är utopiskt
att tro att de skall kunna skaffa fram de
belopp som fordras som säkerhet.
Många av dessa byråer har lång erfarenhet
av resebyråverksamhet, de har
skötts ambitiöst, och de har en trogen
kundkrets. I stället kan förslaget öppna
nya möjligheter för spekulativa finansintressen
att operera på resebyråmarknaden.
Några krav på yrkesskicklighet
eller dokumenterad lämplighet för drivande
av resebyrå uppställes ju inte
i lagförslaget.
Från det utgångsläget är det överraskande
att statsrådet Lange i propositionen
apropå förslaget om obligatorisk auktorisation
förmenar att denna dels skulle
innebära etableringskontroll och begränsad
konkurrens och dels av resenärerna
uppfattas som om staten stod som
garant för resorna. Den uppfattningen
kan man kanske komma till från allmänna
utgångspunkter, men när statsrådet
med varmt instämmande av tredje
lagutskottet föreslår en säkerhet i utgångsläget
på minst 200 000 kronor med
den tillämpning som jag antytt att kommerskollegium
arbetar efter, så är ju
också det med samma värdering en
etableringskontroll och konkurrensbegränsning.
I det ena fallet gäller det ett
obligatorium i kombination med dokumenterad
yrkesskicklighet. I det andra
fallet — Kungl. Maj :ts förslag — räcker
det med ett visst antal tusenlappar
utan ytterligare krav på särskild
branschkännedom eller näringspolitiska
förutsättningar.
Denna viktiga angelägenhet har emellertid
inte helt glömts bort i propositionen,
Statsrådet Lange delar nämligen
sällskapsreseutredningens bestämda önskemål
att den frivilliga auktorisationen
skall fortsätta. Det ligger utanför min
kompetens att göra några kommentarer
till detta önskemål, men jag tycker att
det är föga konsekvent. Först skall
kommerskollegium ansvara för att reseföretagen
fyller de högt ställda ekonomiska
kraven, varefter resebyråföreningen,
när de nya företagen väl har
auktoriserats av kommerskollegium,
skall åta sig att svara för vederbörandes
duglighet. Enligt lagens utformning räcker
det i fortsättningen med att ha
pengar. Beträffande andra branschintressen
uttalas endast allmänna förhoppningar.
Herr talman! Jag delar helt den seriösa
resebyråbranschens uppfattning
att det föreliggande lagförslaget är både
onödigt och till sina konsekvenser
olyckligt med den utformning det fått
och med den tillämpning som kommerskollegium
skisserat. Jag yrkar därför bifall
till motionen nr 1033 i denna kammare.
I detta anförande instämde herr Nilsson
i Gävle (k).
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! För en gångs skull tror
jag att jag kan uppfylla löftet att fatta
mig kort från denna talarstol.
Visst kan det råda tveksamhet beträffande
nödvändigheten av att nu vidta
åtgärder för att komma till rätta med
reseskandaler och skydda resenärerna
från de olägenheter och de svårigheter
som de kan bli försatta i. Jag hyste den
själv, och jag var från början inställd
på att avvakta vart den av branschen
företagna åtgärden att själv ta hand om
ett auktorisationsförfarande skulle leda.
Detta har onekligen i många avseenden
givit goda resultat, men det har inte
hindrat att ett visst antal människor utsatts
och alltjämt utsättes för svårigheter,
när mindre nogräknade företag, utan
82
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
att underkasta sig denna auktorisation
eller uppfylla de villkor som är förknippade
med den, ändå ägnar sig åt den
här verksamheten.
Jag förstod opinionen så, att det fanns
ett önskemål om att resenärerna om
möjligt borde få ett visst skydd, så att
de inte behövde riskera att bli kvar på
flygplatsen varifrån resan skulle påbörjas,
och även en viss trygghet för att de
skulle utan långa dröjsmål komma hem
i enlighet med den ursprungliga resplanen.
Det är vad dessa ingripanden
syftar till.
Jag vill gärna erkänna att jag varit en
smula tveksam, men jag vill tillägga att
när jag lyssnade till herr Carlshamre i
dag så försvann åtskilligt av mina tvivel.
Han råkade ut för misstaget att bevisa
alldeles för mycket. Jag känner mig
nu nästan fullt övertygad om att vi inte
kunde vänta längre, utan att vi måste
se till att på något enkelt sätt skydda
resenärerna i de två hänseenden som
jag nämnt. Av herr Carlshamres anförande
framgick att han också observerat
syftet med ingripandena.
Om man bestämmer sig för att vidtaga
åtgärder för att skydda resenärerna i
de två nu berörda hänseendena och
vill göra det på ett så enkelt sätt som
möjligt, hair man två vägar att gå. En
kombination mellan båda kan tänkas.
Den ena innebär en auktorisation —
men det kan inte gärna komma i fråga
att skapa en auktorisation — medan
den andra vägen är det garantisystem
som föreslås i propositionen och som
ut.skottsmajoriteten har ansett sig: kunna
rekommendera. Skapandet av ett
obligatoriskt auktorisationssystem kan
väl inte ske utan att staten antingen
lielt svarar för administrationen av ett
sådant system eller möjligen överlåter
det hela på branschen och därmed ger
systemet en karaktär av obligatorium. I
båda fallen skulle man knappast kunna
undgå att råka ut för faran att systemen
skulle uppfattas på samma sätt, nämligen
att staten själv står som garant i
fråga om företagens sätt att sköta verksamheten.
Ett sådant system tror jag
inte ä:r möjligt att genomföra utan att
bygga upp en besvärande och i detalj
granskande apparat. Jag hav ansett att
vi skall pröva om vi nu ändå kan göra
någonting, vilket jag efter herr Carlshamres
utmärkta anförande känner mig
övertygad om är nödvändigt. Jag var
inte så övertygad, när jag talade i första
kammaren för en stund sedan.
Jag menar att vi skall göra det så
enkelt som möjligt. Det är rimligt att
ställa upp en viss fordran på ekonomisk
stabilitet hos ett företag som sysslar
med denna verksamhet. Det föreslagna
garantisystemet avses göra detta. Naturligtvis
kan man alltid, herr talman,
diskutera beloppen. Lagen gäller icke
företag som enbart sysslar med resor i
Norden. Jag tror emellertid att för seriösa
företag är 200 000 kronor knappast
ett belopp som får dem — för att
använda herr Lindkvists ord — att avstå
från att engagera sig. Om de är dokumenterade
som goda företag, har goda
företagsledare och en god administration
och alltså har förutsättningar
att kunna verka på dessa områden, lär
de kunna uppnå att en bank medverkar
till att ställa detta garantibelopp.
Huvudsyftet med denna minimigräns
på 200 000 kronor är att erhålla eu viss
ekonomisk standard på företag som
ägnar sig åt sällskapsresior vilka sträcker
sig utanför Norden. Man kan naturligtvis
alltid diskutera detta belopps
storlek. När vi sände ut en departementspromemoria
fixerade vi gränsen
vid 300 000 kronor. Jag tog ett visst intryck
av remissyttranden och sänkte
detta belopp till 200 000 kronor. Vid
synnerliga skäl kan lägre belopp vara
tillräckligt. Det har jag anfört i propositionen.
Denna dispensmöjlighet är
avsedd att användas i undantagsfall,
när garantibeloppet kan sänkas under
200 000 kronor utan att avsteg görs från
huvudprincipen om den ekonomiska
standarden hos reseföretagen. Utskottet
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
83
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
har godtagit detta lagförslag, men jag
är medveten om att utskottet samtidigt
föreslagit en tillämpning som är något
mindre rigorös än den som förordats
i propositionen. Jag kan ha förståelse
för en något mjukare syn på denna
reglering.
Jag skall därför inte göra några invändningar
mot att lagen tillämpas så
att eli mindre företag i enstaka fall skall
kunna anordna en sällskapsresa utan
att behöva ställa så stor säkerhet som,
200 000 kronor. Vad jag emellertid vill
understryka är att ett sådant synsiätt
inte bör få leda till att fältet står fritt
för småföretagen i branschen att bedriva
reseverksamhet utan full säkerhet
i dessa hänseenden. Om inte administrationen
av regleringen skall bli
alltför betungande, måste bedömningen
av säkerheterna vara ganska schablonmässig.
För att; begränsa övervakningen
av företagen till en rimlig nivå måste
säkerheten vara så hög, att variationer i
omfattningen av företagens reseverksamhet
inte genast behöver medföra att
säkerheten måste ändras.
När jag läst utskottets utlåtande har
jag inte funnit något som strider mot
vad jag nu har sagt, och jag finner det
angeläget att den försöksregleiring —
jag understryker detta — som vi nu
är beredda att ta ställning till inte innebär
att den tillämpande myndigheten
skall tvingas att från fall till fall avväga
säkerheten för varje enskilt företag,
utan den får tillämpa enkla tumregler
och därvid begränsa avstegen från tvåhundratusenkronorsregeln
till undantagsfall,
där upprätthållande av kravet
skulle medföra alldeles uppenbara olägenheter.
Herr talman! Därmed har jag sagt vad
jag tror behöver sägas utöver vad som
redan framförts av utskottets talesman
i denna debatt.
Herr CARLSHAMRE (li) kort genmäle
:
Herr talman! Jag kan inte säga att
jag av heirr Langes argumentation har
blivit mer övertygad än förut om att
min reservation inte skulle ge uttryck
för någonting riktigt och önskvärt. Dels
finner jag den sortens retoriska knep
väl enkla för andra kammarens talarstol
— därvidlag må herr Lange ha en
annan bedömning — delis var jag redan
tidigare fullt på det klara med att det
icke är motiverat med en så pass ingripande
och diskriminerande lagstiftning
som denna, vilken icke är ägnad
att lösa de problem den förorsakar.
Jag vill rikta kammarens uppmärksamhet
på att den uppgift som herr
Lindkvist lämnade om storleken av det
garaintibelopp som kan komma att krävas
är en ny uppgift, som icke fanns
tillgänglig när tredje lagutskottet behandlade
frågan. Yi hade egentligen bara
minimisiffran 200 000 kronor att
hålla oss till. Vi var medvetna om att
det kunde bil fråga om större belopp
när det gäller stora reseföretag, men
att det skulle kunna bli tal om belopp
av den storleksordning som bär har
nämnts tror jag inte att någon i utskottet
drömde om. Det måste innebära att
de allra största resebyråföretagen kan
komma att avkrävas garantier av storleksordningen
upp till 20 miljoner kronor
och att medelstora och mindre företag,
om garantin knyts till den största1
omsiättningsmånaden, kan bli nödsakade
att mobilisera miljonbelopp. Det kan
således bli fråga om garantibelopp som
många av företagen säkert inte kan
uppbringa.
Jag bär inte sagt — och ingen annan
heller — att lagen skulle leda till ett
totalt stopp för sällskapsresor, men tämligen
säkert är att den kommer att leda
till ett totalt stopp för en del nu existerande
seriösa och väl arbetande företag.
Jag vill tillfoga, herr talman, att om
jag inte av principiella skäl hade varit
motståndare till en särlagstiftning över
huvud taget på detta område — jag
anser nämligen inte tillräckligt grun
-
84
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
dade skäl föreligga för en sådan —•
skulle jag kunnat ansluta mig till herr
Lindkvists motion hellre än till förslaget
i propositionen. Motionen hair den
fördelen framför propositionens förslag
att den sannolikt löser de problem som
ligger framför oss, åtminstone till en
betydande del. Skall man ha en principiellt
tvivelaktig lag, måste det vara
bättre att få en som åtminstone är effektiv
än en som är både principiellt
tvivelaktig och ineffektiv, vilket den i
propositionen föreslagna lagen sannolikt
är.
Jag kommer därför, herr talman, för
egen de! att i andra hand stödja herr
Lindkvists motion nr 1033.
Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Statsrådet Lange undvek
att gå in i diskussion om de uppgifter
jag lämnade. Det ger mig anledning att
ännu mera närgånget berätta för honom
hur man på kommerskollegium
tänker tyda den lag, vilken enligt statsrådet
Lange innebär ett enkelt tumgrepp
och enligt vilken man genom dispenser
kan göra vissa avvikelser från regeln
om 200 000 kronor i säkerhet. Kommerskollegium
tänker sannerligen i helt
andra banor än statsrådet Lange.
I tron att riksdagen i natt skulle ha
godkänt den föreslagna resebyrålagen
har kommerskollegium i dag sänt ut
handlingar till landets resebyråer. I
dessa handlingar understryks uppgifterna
i Aftonbladets artikel, där det i en
av de fyra punkter som tas upp anförs,
att eu betalningsutfästelse bör avse ett
belopp motsvarande minst den högsta
niåniadsiomsättn in gen under år 1966,
dock lägst 200 000 kronor. Det sistnämnda
tillägget skall självfallet avse företag
som genom sin litenhet inte når upp
till någon större ekonomisk kapacitet.
Där bär vi alltså tolkningen. Det är
konsekvenserna av denna lag. Det är
från detta utgångsläge som jag gjort gällande
att förslaget har en helt annan
verkan än vad statsrådet Lange gav
sken av i sitt anförande.
Låt mig vidare, eftersom herr statsrådet
skall gå upp i debatten, bara ställa
ytterligare en fråga: Kan statsrådet definiera
vari skillnaden ligger mellan
eu obligatorisk auktorisation, vilken
kam verka som etableringskontroll och
konkurrensbegränsande faktor, och införandet
av en ekonomisk spärr, siom
inte bara hindrar nyetablering utan sannolikt
också kommer att få betydande
konsekvenser för en rad av de minsta
men mycket välskötta och seriöst arbetande
resebyråföretagen?
Den tveksamhet som statsrådet Lange
tidigare hade haft och som herr Carlshamre
haft vänligheten avlägsna borde
han inte ha släppt. Om statsrådet hade
haft mera tid till att fundera igenom problematiken,
skulle han ha uppmärksammat
att man kan genomföra en obligatorisk
auktorisation byggd på den frivilliga
som för närvarande finns.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Herr Lindkvist blir inte
mer övertygande för att han upprepar
sina påståenden. Om staten föreskriver
en branschauktorisation eller själv föranstaltar
om en sådan, måste den anses
ikläda sig ett ansvar för denna verksamhet.
Detta har jag med skärpa framhållit
och det kan inte gärna bestridas.
Finns det sedan — jag vet att de
finns — seriösa företag av mindre omfattning
som bedrivit framgångsrik verksamhet
utan anmärkningar, företag vilkas
resenärer varit helt nöjda, lär ett
sådant företag kunnapåräkna ekonomisk
medverkan för att i fortsättningen kunna
ställa en begränsad garanti för sin
verksamhet.
Om ett sådant företag redan är auktoriserat
bär det därmed fått ikläda sig
en garanti på 100 000 kronor. Det är
klart att jag inte vill bestrida att det
kan finnas företag som kommer att för
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
85
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
svinna, om vi höjer gränsen. Därför
har jag förståelse för den mjukare tolkning
som utskottet för sin del rekommenderar
när det gäller tillämpningen
av undantag från den undre gränsen.
Det finns små men välskötta företag.
Jag kan nämna ett sådant som jag hörde
talas om helt nyligen. Det består i stort
sett av endast en person som under vinterhalvåret
ordnar skolresor. Under en
del av sommaren har han sin buss ledig
och ordnar då sällskapsresor, varvid
han själv hjälper resenärerna till rätta,
tar kontakt med hotell m. m. För ett
sådant företag skall naturligtvis garantibeloppet
kunna sättas lägre än vad minimigränsens
tumregel annars skulle innebära.
Jag har ännu inte sett kommerskollegiums
skrivelse, men kommerskollegium
har inte fastställt några gränser. Även
kommerskollegium är mycket angeläget
att få ett grepp om omfattningen av
verksamheten, och dess frågeformulär
avser väl närmast att ge det möjligheter
att överblicka denna. Det är ganska naturligt
att det belopp som skall fastställas
i någon mån påverkas av omfattningen
av den verksamhet som bedrives.
Men har ett företag på detta område
mångmiljonsaffärer, lär inte det
belopp som kan komma att fastställas
av kommerskollegium utgöra någon
större belastning för företaget eller något
hinder för det att fortsätta. Hade
man satt en gräns på ett så orimligt belopp
som åtskilliga miljoner kronor —
det höjdes röster t. o. m. för det — skulle
det, trots alla de svårigheter som ett
känt reseföretag av andra skäl har haft,
inte ha hindrat företaget från att fortsätta
sin verksamhet i samma utsträckning
som det för närvarande har.
Båda åtgärderna — en auktorisation
och ett föreskrivet minimibelopp för
en garanti — kan naturligtvis medföra
att några företag försvinner från detta
verksamhetsfält. Det vill jag inte utesluta,
utan jag har kallt räknat med
det. Delvis är det ju en sak som vi öns
-
kar. Att ett och annat seriöst företag
kan ryka med finns det alltid risk för.
Men jag tror uppriktigt sagt, ärade kammarledamöter,
att det är en rent teoretisk
spekulation. Jag kan försäkra herr
Lindkvist att tjänstemännen i kommerskollegium
faktiskt förstår att tolka en
lagstiftning av denna art på ett vettigt
sätt. Det finns ingen anledning att befara
att de skulle göra sig skyldiga till
någonting som herr Lindkvist här har
velat utmåla. Om hans enda syfte var
att gå upp i debatten för att fråga mig
om inte även detta system skulle kunna
leda till en begränsning av konkurrensen,
var frågan rätt överflödig. Det förstår
jag också.
Till herr Garlshamre vill jag bara säga
att han inte kunnat leda i bevis att ett
ingripande av denna art ändå inte skulle
kunna fylla syftet att ge resenärerna
ökad trygghet för att komma i väg och
ökad trygghet för att komma hem.
Herr GARLSHAMRE (h) kort genmäle:
Herr
talman! Nu kan man väl ändå
fråga sig om inte statsrådet Lange argumenterar
emot sig själv. Här är det en
uppgift som är ny för i varje fall de
flesta av oss. Jag har ingen anledning att
betvivla att med de regler som kommerskollegium
överväger kan det komma
att krävas säkerheter på mångmiljonbelopp.
Det vore inte märkligt, om så
blev fallet. Om det nu gäller ett reseföretag
med många miljoners omsättning,
är det ju ett fullständigt slag i
luften att avkräva detta företag en säkerhet
på 200 000 kronor — ett belopp
som inte har någon som helst betydelse,
om företaget inte kan uppfylla sina
förpliktelser. 200 000 kronor eller ingenting
kan ju i detta fall göra detsamma.
Om man skall försöka få herr Langes
förslag någorlunda effektivt är det därför
mycket sannolikt att det vill till stora
belopp som står i någon proportion till
den omfattning verksamheten har.
Sedan får vi höra statsrådet Lange stå
86
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
och tala i termer: jag tror inte, jag förmodar,
vi vet inte om det behöver bli
så stora belopp. Herr Lange, det minsta
vi har att kräva är att herr Lange vet
detta. Riksdagen kan väl inte anta en
lag, om det ansvariga statsrådet över
huvud taget inte vet hur den fungerar
och huruvida man kominer att kräva
200 000 kronor eller 20 miljoner kronor
i säkerhet av någon.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag vet inte om herr
Carlshamre missförstod mig. Jag har
aldrig sagt någonting sådant som att
det blir fråga om att fastställa miljonbelopp.
Jag har sagt att även om det
har funnits de, som ibland i den mera
oöverlagda debatten har framfört att det
bör ställas sådana säkerhetskrav, skulle
ändå någon resebyråverksamhet finnas
kvar. Jag har aldrig sagt att kommerskollegium,
herr Carlshamre, någonsin
har övervägt att fastställa sådana belopp.
Men det är inte jag som har att
fastställa beloppet, herr Carlshamre.
Förslaget sådant det behandlats och av
utskottet tillstyrkts går ut på att överlåta
till kommerskollegium att fastställa dessa
belopp med en minimiregel, som i
vissa sammanhang och i vissa undantagsfall
kan underskridas, och därefter
beräkna belopp som är rimliga och vettiga.
Jag tror att kommerskollegium, som
förut haft att tolka många lagar, också
kan tolka författningar i fortsättningen.
Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Vi är helt överens om
syftet att vi nu genom skärpta bestämmelser
skall komma åt de resebyråer
vilkas huvudsyfte har varit att tjäna
kortsiktiga pengar på resebyråskandaler.
Vi är helt överens om syftet med den
lagstiftning vi diskuterar. Jag uppfattar
nu statsrådet Langes senaste inlägg som
att han är något överraskad av den uppfattning
som finns inom kommerskolle
-
gium. Jag skall komplettera min uppläsning
med att berätta att jag har besökt
kommerskollegium tillsammans med
ordföranden i Svenska resebyråföreningen,
en vittnesgill person som nu
sitter på läktaren och lyssnar på denna
diskussion. Vi svävar inte i den minsta
okunnighet om att målet på längre sikt
för kommerskollegium är att en säkerhet
skall ställas som motsvarar 100 procent
av den bästa månadsomsättningen.
Jag vill skynda mig att tillägga att jag
inte fördenskull hyser något agg mot
kommerskollegium, ty det var alldeles
utomordentligt angenämt att få tala
med dess företrädare som skulle handlägga
detta ärende. Jag förstår också att
de har bråttom och riktar inte någon
anmärkning mot att de redan har skickat
ut handlingar till resebyråerna. Vi
har ju väntat i många år.
Tidigare har den seriösa resebyråbranschen
själv fått svara för att rensa
upp i den djungel som har skapats av
resebyråpiraterna. Jag har bl. a. i en
interpellation till statsrådet Lange tagit
upp dessa frågor för att utröna vad han
har för avsikter. Nu slår han till, nu
är det bråttom: redan den 1 juli 1967,
mitt inne i en affärssäsong, som har
planlagts för länge sedan, skall man
hoppa in med en lag av denna bryska
karaktär. Det är att ha ett mycket starkt
misstroende mot den seriösa resebyråbranschen.
Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:
Herr talman! Jag är ledsen att jag
skall behöva förlänga denna debatt, men
jag är en smula förvånad över herr
Lindkvist, som inte var särskilt nöjd
med det svar jag gav på den interpellation
som han nu nämnde, nämligen att
vi inte skulle förhasta oss utan vänta.
Sedan har en utredning framlagts, och
jag har fått en grund för ett handlande.
Jag anser att skall man handla, skall
man göra det kvickt. Detta ingripande
avser ju inte att skydda resebyråerna,
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
87
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
utan det avser faktiskt att skydda resenärerna.
Kan man vidtaga dessa åtgärder
så att de hinner verka redan innevarande
säsong, anser jag att vi bör
finna oss i den olägenhet som kan uppstå.
Det kan inte ha varit resebyråerna
helt obekant att förslag till en sådan
här lagstiftning kunde komma att framläggas.
Jag vill än en gång understryka att
kommerskollegium inte tagit ställning
till vilka belopp som skall fastställas utöver
vad som framgår av författningen
och propositionen. Av dessa kan icke
utläsas att beloppen skall fixeras på
ett sätt som herr Lindkvist anser sig
kunna gå i god för. .lag tror att också
kommerskollegium följer denna debatt.
I motsats till herr Lindkvist har jag
inte sett det cirkulär som skulle ha sänts
ut, men jag vet att de som kommer att
syssla med dessa frågor i kommerskollegium
är kloka människor som säkerligen
också förstår hur författningar,
propositioner och utskottsutlåtanden
skall läsas.
Fru LEWÉN-ELIASSON (s):
Herr talman! Mitt inlägg i denna debatt
skall beröra en detalj i den fråga
som nu behandlas. Med herr talmannens
medgivande kommer det närmast att
ansluta till det utlåtande från allmänna
beredningsutskottet som behandlar en
motion angående skolungdomens ferieresor.
.lag vill framhålla att jag gör mitt inlägg
här såsom konsument och att jag
vill hävda konsumentintressena i denna
fråga. Jag har utgått ifrån att den lagstiftning
som föreslås tar sikte på konsumentintressena.
Vi får inte glömma
att det hela emanerar från ett initiativ
från konsumentrådet. Utredningen om
sällskapsresorna är igångsatt med anledning
av detta initiativ. Jag anser att
debatten hittills i dag har präglats för
mycket av företagarintressena.
Det jag här skall tala om är i och för
sig inte en sak av liten betydelse. Man
beräknar att ungefär 25 000 ungdomar
numera använder sina lov till resor
utanför Norden. Hur stor del av dessa
resor som är rent semesterbetonade vet
man inte. Större delen av ungdomarna
reser ut med ambitionen att förkovra
sig i ett främmande språk och samtidigt
få en omedelbar kontakt med det främmande
landets sociala och kulturella
liv. Ungdomarna anmäler sig därför till
regelrätta språkkurser som anordnas
utomlands eller söker inackordering i
en enskild familj. Ibland kombinerar
man båda dessa saker.
Antalet ungdomar som reser utomlands
har ökat betydligt och följden har
blivit att det uppstått en mängd företag
som erbjuder sina tjänster på denna uppenbarligen
mycket lukrativa marknad.
Statsmakterna visade på ett tidigt stadium
intresse härför och redan 1938 tillkom
den s. k. centralnämnden för skolungdomsutbyte.
Nämndens verksamhet
har ökat under de senaste åren och ombesörjer
nu placeringen av cirka 4 000
ungdomar per år. Den arbetar säkert
hedervärt i alla avseenden men täcker
bara en del av behovet.
Vilken garanti har dessa ungdomar
nu för att de får ut det mesta möjliga av
en sådan här resa, att kostnaderna står
i rimlig relation till nyttan och nöjet, att
inackorderingen sker i betryggande former,
att man får resorna till och från
placeringsorten ordnade tillfredsställande?
Man måste i det fallet ta hänsyn till
att det rör sig om mycket unga resenärer
som gör sin första utlandsresa och
saknar möjligheter att klara upp olika
situationer. De pedagogiska kvalifikationerna
hos de lärare ungdomarna får
är inte det minst viktiga. Den som vill
bereda sina ungdomar tillfälle till några
sommarveckors utlandsvistelse finner
snart att det på denna marknad — liksom
på så många andra — är lika lätt att
få tag på värdelöst reklammaterial som
det är svårt att få en vettig och objektiv
information. Det är nästan omöjligt
att få tag på någon person eller någon
88
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
institution som har en allmän överblick
och som kan värdera det ena företaget
i förhållande till det andra. I min enfald
trodde jag vid ett tillfälle att råd kunde
man få genom att vända sig till centralnämnden.
Så var dock inte fallet. Nämnden
var helt förhindrad att ha någon
som helst mening om sådant som lärarkvaliteter,
prissättningar, kursorter etc.
Nämnden är tydligen mycket påpassad
av sina konkurrenter och det får man
väl acceptera. Det är dock alldeles klart
att man måste få fram denna information
på annat sätt.
Ungdomarna använder ofta halva lovet
för att arbeta ihop pengar till resan
och de borde då också kunna garanteras
ett gott resultat. Många föräldrar
kan inte hjälpa sina ungdomar eftersom
de kanske inte vet någonting om landet
i fråga och inte själva varit där. De har
inga kontakter. Jag vill inte påfordra
att skolorna skall engagera sig i ett
praktiskt detaljarbete. De har inte, och
kommer inte att få, personalresurser för
detta. Däremot borde det vara möjligt
att ge ungdomarna en allmän information
om olika alternativ för sådana här
studier. Skolöverstyrelsen har här en
viktig uppgift som impulsgivare, anser
jag. I sitt yttrande om sällskapsreseutredningen
säger skolöverstyrelsen, att
det är önskvärt med central tillsyn över
skolungdomsresorna till utlandet med
pedagogiskt inslag, men den kan inte
påta sig detta ty den har inte personal
och inte ekonomi härför.
Departementschefen säger emellertid
i propositionen nr 106 på s. 30: »På
skolöverstyrelsen torde också få ankomma
att, därest behov anses föreligga,
föreslå lämpliga åtgärder i fråga om
skolungdomsresor med pedagogiskt inslag.
» Till detta har inte tredje lagutskottet
gjort några kommentarer. Jag
antar därför att utskottet inte gör några
invändningar mot detta uttalande. Därav
drar jag den slutsatsen att skolöverstyrelsen
skall vidta åtgärder, eftersom
skolöverstyrelsen själv redan har sagt,
att det är önskvärt med bl. a. denna tillsyn
och att ämbetsverket följaktligen
också begär resurser för detta. För övrigt
kan man endast genom att fölia förhållandena
kontinuerligt eller genom att
göra punktundersökningar få underlag
för den konsumentupplysning som det
talas så mycket om i det ärende vi i dag
behandlar. Konsumentupplysning tar
man inte ur luften, utan för att kunna
bedriva en sådan måste man ju ha tillgång
till konkreta fakta.
Vidare vill jag tillägga att genom de
åtgärder som föreslås i propositionen
väntar jag mig en välbehövlig sanering
även inom den del av resemarknaden
som omfattar skolungdomsresorna. Om
man dessutom kan aktivisera den nya
allmänna reklamationsnämndens befattning
med ifrågavarande arrangemang
skulle det säkert också vara nyttigt.
Kunde man också få pris- och kartellnämnden
att kartlägga prisförhållandena,
så tror jag, att det skulle finnas
underlag för en helt annan och bättre
information än den hurtfriska, pratiga
men föga innehållsrika reklam som är
så lätt att få i sin hand.
Jag utgår alltså ifrån att skolungdomen
kommer att resa ännu mera och
med bättre utbyte efter det beslut vi
fattar här i dag. Om det åtföljs av åtgärder
från skolöverstyrelsens sida och
från de konsumentupplysande organen
kommer det hela att utvecklas i rätt
riktning.
Herr NORDSTRANDH (h):
Herr talman! Jag förstår att fru Lewén-Eliasson
kan hysa en viss oro med
tanke på skolungdomens språkstudieresor.
Själv har jag en viss erfarenhet av
den sortens researrangemang. Jag förnekar
givetvis inte att det har funnits,
och kanske också ännu finns, ett och annat
mindre skolreseföretag som inte invändningsfritt
tar socialt och pedagogiskt
ansvar för sina resor och kurser.
Att döma av vad jag själv har sett tror
jag emellertid inte att det finns någon
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
89
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
större anledning till oro. För närvarande
finns det betydligt större skal till oro
för deltagande i andra slags resor. Jag
vågar försäkra att den sociala och pedagogiska
ambitionen inom skolreseföretagen
är mycket stor, och sköter sig inte
företagen får de igen det vid nästa års
bokning. Inom ungdomsvärlden sprids
givetvis negativa omdömen lika snabbt
som positiva. Dessutom, och detta är
ganska viktigt i det här sammanhanget,
har reseföretagen i åtskilliga fall själva
inspektörer som på ort och ställe kontrollerar
arrangemangen. Oftast är det
mycket erfarna lärare eller skolledare
som har sådana uppdrag, och man kan
förutsätta att de känner sitt ansvar och
handlar därefter, även om de är utsedda
av företaget.
Jag vill inte påstå att en speciell skolöverstyrelseinspektion
som på sina håll
efterlysts i och för sig skulle vara onödig.
Den skulle till och med kunna betecknas
som tacknämlig. Men den skulle
ta i anspråk — därvidlag har jag erfarenhet
— så mycket arbete, att effekten
inte skulle svara mot de insatta personella
och ekonomiska resurserna. Vi
måste nog än så länge lita till skolreseföretagens
självkritik och självinspektion.
Detta torde vara summeringen av det
läge och de möjligheter som föreligger
i dag.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Jag har inte haft anledning
att syssla med denna fråga på motions-
eller utskottsstadiet. Jag är emellertid
allvarligt oroad av de risker som
påpekats från mer ansvarskännande resebyråhåll.
Också utskottets talesman,
herr Nyberg, tillkännagav ju nyss en
betydande skepsis på ett par punkter,
även om han godtagit förslaget i princip.
När jag känner viss betänksamhet
inför detta, gäller det ingalunda de mer
eller mindre skumma företag som hör
till resebyråbranschens undervegetation.
Det gäller snarare omsorgen om
de ytterst ambitiösa företag, som genom
år av hårt arbete rationaliserat
sin verksamhet, som ofta fått rensa upp
efter mindre nogräknade kolleger och
som nu gör den resande allmänheten en
verkligt betydande tjänst —• ofta inom
ramen för våra folkrörelser. Man kan
väl här med rätta använda det förpliktande
ordet service.
Jag har själv viss kännedom om detta
område genom att jag under många
somrar stått till förfogande för sådan
verksamhet i egenskap av tolk och färdledare,
i vissa fall som färdkaplan. Mitt
intryck är att det finns många sådana
företag, i fråga om vilka man aldrig behöver
befara några reseskandaler.
Det vore oerhört ledsamt om den nya
lagen skulle drabba dessa företag till
den grad att de tvingas att nedlägga sin
verksamhet. I så fall har man ju bara
gjort ont värre och tillgripit större våld
än nöden kräver. Då är jag rädd för —
och det har antytts tidigare här — att
det åter kommer att spira en vildvuxen
flora av spekulativa reseföretag som
kanske kan skaffa fram pengarna men
som inte kan ge den förnämliga tjänst,
som är viktigast för resenärerna och
som vi har rätt att kräva när vi en och
annan gång i vårt liv kommer ut på
sådana här färder.
Jag skulle helst ha sett, herr talman,
att vi hade kunnat gå den positiva saneringsväg
som föreslagits av herr Lindkvist
i hans motion II: 1033 om obligatorisk
auktorisation. Jag kommer också
att i första omgången rösta för den motionen.
Under alla omständigheter — och det
är närmast därför, herr talman, som
jag har begärt ordet — ville jag påpeka
en sak i anslutning till utskottets skrivning;
jag utgår nämligen ifrån att utskottets
förslag blir riksdagens beslut.
I så fall är det av yttersta vikt att utskottets
intentioner i de första raderna
av utlåtandet beaktas av kommerskollegium
och av alla andra som får
med denna fråga att göra. Utskottet sä
-
90
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
ger, som redan tidigare har citerats i
debatten: »Om synnerliga skäl föreligger,
äger kollegiet fastställa säkerheten
till lägre belopp eller helt efterge kravet
på säkerhet.»
Jag vill till protokollet föra den allvarliga
förhoppningen att man vid sådana
överväganden verkligen tar hänsyn
till den affärsmoraliska standard
och den ansvarskänsla som präglar ett
företag, även om detta inte i varje läge
skulle kunna deponera ett mycket stort
penningbelopp. Jag förordar sålunda en
stor och omdömesgill generositet och en
betydande flexibilitet i tillämpningen
av denna lagstiftning. Det gäller här att
bekämpa ogräset — därom är vi överens
— utan att försvåra livsbetingelserna
för allvarligt och ambitiöst arbetande
resebyråföretag.
Jag yrkar bifall, herr talman, till motionen
nr II: 1033.
I detta anförande instämde herr Nelander
(fp).
Herr FROM (fp):
Herr talman! Jag vill bara kortfattat
understryka ett uttalande angående
reklamationsrätten i tredje lagutskottets
utlåtande. På den punkten hade sällskapsreseutredningen
föreslagit, att en
särskild nämnd skulle inrättas för handläggningen
av tvister mellan reseförsäljare
och resenärer. Departementschefen
konstaterar emellertid i propositionen,
att konsumentrådet njdigen beslutat
inrätta en allmän reklamationsnämnd.
Enligt uppgift från konsumentrådet
kommer emellertid denna nämnd
inte att kunna påbörja sin verksamhet
förrän sent i höst. I motionen 11:1032
framhåller motionärerna, att det är nödvändigt
att nämnden påbörjar sin verksamhet
vid lagens ikraftträdande.
Anledning härtill är att sällskapsresorna
har den största omfattningen under
sommaren. Under den tiden är det
speciellt angeläget att det finns reklamationsmöjligheter.
Det uttalande i utskott
sutlåtandet som jag särskilt vill
framhålla lyder: »Utskottet vill understryka
vikten av att nämnden påbörjar
sin verksamhet inom resebyråområdet
snarast möjligt efter lagens ikraftträdande.
»
Jag vill med detta vädja till departementschefen
att verka för att nämnden
påbörjar sin verksamhet så snart som
möjligt.
Herr SVENNING (s):
Herr talman! Jag skall ta mycket stor
hänsyn till att vi behöver avsluta denna
debatt så snabbt som möjligt, men jag
vill ändå framföra några synpunkter.
I debatten har Aftonbladet åberropats.
Det kan då vara av intresse att
höra vad som står att läsa i Aftonbladet
i dag. Där omtalas att 600 småsparare
satsat tillsammans 1,5 miljon kronor
mot garantier för varje sparare att få
700 kronor rabatt vid köp av en av resebyråns
resor. Pengarna är försvunna!
Vi har anledning att se till att detta
område saneras. Jag har på nära håll
kunnat iaktta hur stora resegrupper
fått sina semesterdagar fördärvade och
mist sina sparade pengar; jag har sett
dessa grupper sitta fast antingen på
Bulltofta eller på Kastrup medan resdagarna
gått och pengarna försvunnit. Kan
vi vara betjänta av att låta sådant fortgå?
Gång
på gång har vi i svar på interpellationer
och enkla frågor fått höra
att någonting skall göras. När nu något
föreslås så är det fel.
Ilerr Carlshamre sade att det är en
del billiga småresor som misslyckats.
Det är ju just människor med mycket
små inkomster som satsat sina pengar
för att få en solig och billig semester,
som därigenom mist sina pengar. År
det motiverat att inte beakta dessa resenärers
uppoffringar? År de av mindre
värde?
Utskottet, som tagit hänsyn till de
olika organisationer, tidningar och andra
arrangörer, som har speciella möjligheter
att anordna resor, har i sin
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
Öl
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
skrivning starkt understrukit att resornas
uppläggning bör beaktas. Ja, det behövs
garantier. Jag har själv deltagit i
resor som anordnats av t. o. m. mycket
förnämliga byråer, och jag kan säga att
jag reste ut med Vingresor — men frågan
är om jag inte kom hem med
Svenska handelsbanken.
Herr JANSSON (k):
Herr talman! Jag vill instämma i herr
Lindkvists anförande och även i yrkandet
i hans motion. Likaså delar jag helt
herr Svennings nyss uttalade mening
att något måste göras på detta område
— och göras snabbt! Frågan är bara
om det behöver göras på det sätt som
föreslås i föreliggande lagförslag.
Att det behövs en lag på området råder
det väl allmän enighet om. I ett
interpellationssvar till mig i februari
1966 sade statsrådet att han inte var
främmande för tanken att ett ingripande
lagstiftningsvägen kunde bli aktuellt.
Nu liar frågan övervägts och förslag
framlagts, och jag delar den kritik som
framförts mot lagförslaget.
Statsrådet Lange säger att det är med
viss tveksamhet han lägger fram förslaget,
och det är ju beklagligt att man inte
kunnat skriva ett lagförslag som åtminstone
inte departementschefen själv
varit tveksam om.
Om vi i tid hade kommit underfund
med var tveksamheten ligger, hade vi
kanske kunnat få ett mera modifierat
förslag än detta. Svagheten i hela detta
förslag är dess blinda tillämpning, den
schablonisering som innebär att det förmodligen
blir samma tillämpning av
den nya lagen i fråga om alla resebyråer,
oberoende av om de skött sig
dåligt eller bra. I skrivelsen från kommerskollegium
står det att betalningsutfästelsen
bör avse ett belopp motsvarande
minst den högsta månadsomsättningen
under 1966, dock minst 200 000
kronor. En sådan tillämpning är minst
sagt olycklig.
Nu säger statsrådet Lange att han kan
tänka sig en »mjuk tolkning». Men kan
statsrådet garantera att det blir en mjuk
tolkning bertäffande de byråer som har
skött sig på ett förtjänstfullt sätt? Det
är den fråga som alltjämt står öppen.
Jag delar inte de principiella betänkligheter
mot lagstiftning över huvud
taget som herr Carlshamre gav uttryck
åt. Jag är helt införstådd med att lagstiftning
är nödvändig men skulle vilja
ha den i den form som jag tidigare talat
för här i kammaren och som uttryckts
i yrkandet i herr Lindkvists
motion om förslag till lag om obligatorisk
auktorisation för arrangörer av sällskap
sresor utomlands och i anslutning
därtill en reklamationsnämnd med ett
brett konsumentinflytande. Jag tror att
det är den riktiga vägen, och jag noterar
att herr Carlshamre förklarade att
han i andra omgången, om hans reservation
faller, är beredd att stödja herr
Lindkvists förslag.
Även den grupp som jag tillhör är
beredd att stödja herr Lindkvists motion.
Om detta är genomgående i flera
grupper, förefaller det som om det finns
goda förutsättningar för att herr Lindkvists
motion skall få en ganska god
anslutning och kunna bli ett bättre alternativ
än det lagförslag som nu är framlagt.
Fru LEWÉN-ELIASSON (s):
Herr talman! Jag vill bara göra en
kommentar till herr Nordstrandhs anförande.
Han trodde mycket på möjligheterna
till självsanering. När det gäller
skolresorna och deras arrangörer måste
jag dock säga, att det väl är en ganska
dålig tröst för elever och föräldrar att
föga nogräknade företag, som opererar
ute på marknaden ett eller annat år, sedan
försvinner därför att de får så dåligt
rykte. Det är faktiskt inte ovanligt
att företag som sysslar med sådana här
arrangemang håller sig kvar på marknaden
ett par år.
92
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Lag om ställande av säkerhet vid sällskapsresa till utlandet
Synnerligen olyckligt är det när unga
personer råkar illa ut. Svenska ungdomar
har rest till London för att gå på
kurs, och sedan har de påträffats drivande
omkring på stationerna därför att
ingen har tagit hand om dem, vilket
väl inte är önskvärt. Det har också anmälts
till svenska myndigheter i London,
hörde jag talas om för en tid sedan,
att man på en ort betackade sig för
att ha att göra med den kursanordnare
som haft en kurs för svenska ungdomar,
därför att kursen sköttes så fruktansvärt
illa.
Det är väl också nödvändigt att orienteringen
blir bättre än den är för närvarande.
Jag har flera kilo reklamtryck
med mig här i dag till beskådande, om
någon önskar se det. De olika erbjudandena
är verkligen mycket svåröverskådliga.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
I) av herr Carlshamre; samt 3:o)
bifall till motionen 11:1033; och fann
herr andre vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Iierr Lindkvist
begärde likväl votering, i anledning
varav herr andre vice talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr andre vice
talmannen nu fann den under 2 :o) angivna
ha flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Lindkvist votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
tredje lagutskottets utlåtande nr
42 antager reservationen I) av herr
Carlshamre, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionen 11:1033.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav, att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
47 ja och 74 nej, varjämte 84 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3 :o) angivna propositionen.
I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:
Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 42, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 1033.
Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr andre vice talmannen
tillkännagav att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Lindkvist begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 82
nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
93
Formerna för den statliga representationen
§ 32
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av
motioner angående skolungdomens ferieresor.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 33
Föredrogs och lades till handlingarna
jordbruksutskottets memorial nr 24,
angående departementsvis uppgjorda
förteckningar över försäljningar av viss
staten tillhörig fast egendom.
§ 34
Föredrogs vart efter annat allmänna
beredningsutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av motioner om
ett centralt granskningsorgan för instrument
använda vid psykologisk testning
inom statsförvaltningen, och
nr 36, i anledning av väckta motioner
om arbetsvärdering inom den statliga
sektorn.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 35
Formerna för den statliga representationen
Föredrogs
allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
väckta motioner angående formerna för
den statliga representationen.
I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
1: 663 av fru Hamrin-Thorell m. fl. och
11:843 av fru ett eib rån dt in. fl. hemställdes
att riksdagen i skrivelse till
Kumgl. Maj :t måtte begära en utredning
av formerna för den statliga representationen
och i vilken mån särskild ersättning
för representationsarbete borde
utgå.
Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:663 och 11:843 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herr
Eric Gustaf Peterson, fru Hamrin-Thorell
och herr Hamrin i Kalmar, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till de likalydande
motionerna I: 663 och II: 843
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
en utredning av formerna för den
statliga representationen och i vilken
mån särskild ersättning för representationsarbete
borde utgå.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr HAMRIN i Kalmar (fp):
Herr talman! I allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37 har behandlats
ett motionspar, i vilket föreslås att
en utredning tillsätts med uppgift att
utreda i vilka former och i vilken utsträckning
statlig representation är motiverad
samt på vilket sätt och i vilken
omfattning särskild ersättning härför
skall utgå.
De som söker efter glädjeämnen här
i livet och har svårt att finna sådana
drar kanske litet grand på munnen när
de läser den här motionen. Men jag
tycker att framför allt riksdagens ledamöter,
som så ofta tar i anspråk den
gästfrihet som utövas av statliga tjänstemän
i olika former både här hemma och
i utlandet, har anledning att fundera
litet över dessa problem.
Det gäller här dels formerna för representationen
och dels på vad sätt den
arbetsinsats och de utgifter som föranleds
av representationen skall ersättas
av staten. Beträffande formerna har jag
den uppfattningen att många av de nuvarande
representationsformerna inom
den statliga förvaltningen — det gäller
inte bara den representation som utövas
av landshövdingarna och de svenska
diplomaterna i utlandet, som motionärerna
nämner som exempel, utan även
representation på andra håll — är gans
-
94
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Formerna för den statliga representationen
ka otidsenlig, i varje fall till formen.
Jag tycker nog att statsministerparet
har ordnat sin representation på ett
ganska föredömligt och bra sätt. De har
Harpsund där de kan ta emot gäster och
där de på olika sätt har visat stor gästfrihet.
Fru Erlander har dock möjlighet
att upprätthålla sin tjänst i skolan.
Samtidigt kan statsministerparet disponera
Harpsund som ett hem och där ta
emot sina vänner.
Jag tycker som sagt att den statliga
representationen förefaller vara något
otidsenlig. Men det är inte enbart den
frågan som motionärerna vill ha utredd
utan också frågan om hur den arbetsinsats
som makan ofta får göra i sådana
här fall ekonomiskt skall ersättas.
Motionärerna har ändå vunnit en
framgång, trots att utskottet inte tycks
ha begripit vad det hela har gällt. De
har påpekat att en kvinnlig tjänsteman
i statlig tjänst som är gift med en landshövding
eller en person i liknande
ställning icke har möjlighet att få tjänstledighet
för att fullgöra den uppgift som
man lägger på henne. Visst kan man
hänvisa till att det inte är hon som utnämnts
till uppdraget, men vi vet allesammans
att det på många olika sätt
fordras att hon gör en insats. Det minsta
man kan begära är därför att hon får
den tjänstledighet som erfordras för att
hon skall kunna fullgöra denna uppgift.
Detta har utskottet fattat, vilket motionärerna
med tacksamhet noterar.
Det finns dock även andra saker som
utskottet icke har fattat men som borde
utredas. Jag yrkar därför, herr talman,
bifall till den vid utsköttets utlåtande
fogade reservationen med hemställan
om en utredning av denna fråga.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Herr Hamrin ville räkna
denna motion till muntrationerna.
Han har tydligen sinne för den sidan
av saken. Jag blev dock nästan mera beklämd
än glad över denna motion.
Herr Hamrin menade att makarna Er -
lander hade ordnat det mycket bra för
sig, eftersom fru Erlander kunde uppehålla
sin tjänst men ändå utövade ett
utomordentligt värdskap på Harpsund.
Ja, det är riktigt att paret Erlander i
detta avseende liksom i så många andra
faktiskt är ett föredöme både för den
ene och för den andre.
Jag tycker att deras exempel är ett
mycket gott bevis för att det inte finns
några faktiska hinder för en kvinna,
även om hon är gift med en man som
har mycket stora representationsplikter,
att behålla sitt yrke.
Motionärerna tar i den här motionen
upp frågor, som egentligen rör landshövdimgarnasi
och särskilt ambassadörernas
löne- och förmånsförhållanden.
De gör detta från en speciell synvinkel.
De nuvarande lönerna i utrikesförvaltningen
utreddes av förvaltningens
lönenämnd i samband med att man år
1964 omorganiserade utrikestjänsten.
Sedan 1966 handlägges dessa liksom
andra lönefrågor av statens avtalsverk,
och strängt taget faller de alltså inom
ett område som riksdagen inte bär att
yttra sig om.
Motionärerna önskar emellertid utreda
eu nyskapelse på löneområdet, nämligen,
en särskild frulön som i första
hand föreslås skola utgå till hustrur åt
landshövdingar och ambassadtjänstemän
i utlandet.
Det som herr Hamrin här sade kan
kanske i förstone verka litet bestickande.
Han erinrade om att man kan få
åtnjuta en storartad gästfrihet som i
mycket hög grad tynger just hustrurna.
Detta är riktigt, men om man närmare
ser på vad motionärerna egentligen vill,
finner man att deras önskemål strängt
taget utgör ett uttryck för ett föråldrat
könsrollstänkande, som man trodde tillhörde
en gången tid och som man kanske
just inte hade väntat sig från folkpartihåll.
Det sista avtal i vilket hustrun följde
mannens anställning gällde lantarbetarna.
Där räknade man tidigare alltid med
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
95
Formerna för den statliga representationen
att en hustru till en lantarbetare skulle
mjölka. Hon hade inget eget avtal. Men
redan 1937 avskaffades detta. Likadant
var det med portvakter; man räknade
med att portvaktsfrun skulle ha trappstädningen
och denna tjänst skulle gå
på samma avtal som man träffade med
mannen. Man anställde alltså ett par.
Sedan nu detta förfarande avskaffats
på andra håll, är det verkligen 30 år
senare en modell att ta upp för speciella
tjänstemäns hustrur? Jag har svårt
att inse detta.
I utskottet ifrågasattes om det över
huvud taget var möjligt att anställa en
människa utan någon som helst prövning
av henneis egna kvalifikationer, om
det alltså skulle räcka med att hon redovisade
eu frutitel. Man menade att
det skulle vara ett unikt förhållande för
anställning. Men överraskande nog var
faktiskt en av motionärerna genast beredd
att i utskottet säga att självklart
skulle hustruns kvalifikationer prövas;
de skulle vara avgörande för om hon
fick sköta detta arbete med särskild lön
som landshövdings,fru eller diplomatfru.
Jag vet inte om detta också är reservanternas
mening, men naturligtvis inställer
sig då frågan: Vem skail pröva om
landshövdingens hustru är lämplig? Är
det landshövdingen, själv som skall göra
den testen? Och om ha,ns hustru inte
godkännes, skall lian då fixa det på något
sätt, så att han får någon bättre?
Eller skall han låta någon, annan sköta
det arbete som hennes lön var avsedd
för och så skall frulönen alltså gå till
någon annan? Att det skulle gå ut över
honom själv på det sättet att han inte
skulle anses fylla kvalifikationerna för
sitt ämbete är väl ändå litet långsökt.
Om nu en kvinna som är gift med en
landshövding har ett yrkesarbete och
behåller det, skall hon då få behålla
frulönen också? Eller skall hon få behålla
den bara om hon lämnar sitt yrkesarbete?
I så fall skulle vi få ett nytt
tröskelproblem, där det kansike lönar
sig att lämna sitt jobb och få frulönen.
Jag tycker att det bör stå klart för
alla att detta är en, kullerbytta och att
detta obligatoriska tandemsystem passar
ganska illa i ett modernt självständighetsmönster.
För utskottet har det nog varit klart
att en landshövdingska såväl som andra
gifta kvinnor skall få ha ett eget yrkesarbete,
som hon inte behöver lämna.
Vi har också förutsatt att hon skall
kunna få tjänstledighet på grund av att
mannen bär flyttat eller hon på annat
sätt blir tyngd av uppgifter. Det tycker
vi är självklart, och jag kan inte fatta
att man har bråkat om den, saken.
Att hushållet blir besvärligt säger sig
självt, om man har sett våra länsresidens.
De har många rum, och de är
gjorda för en tid då det fanns gott om
billig arbetskraft för personlig service.
Det finns det inte i dag. Därför måste
det bli dyrt att sköta residensen. Jag
kan inte tänka mig att ambassadtjänstemännen
och landshövdingarna skulle
ha tigit med denna omständighet när
uppgörelsen om deras löner och representationskonton
träffades. De har nog
också kommit ihåg att det är dyrt att
hålla så stora hus, om det över huvud
taget är möjligt att få tillräckligt med
folk att sköta dem.
När det gäller hustrur till utlandstjänstemän
måste ju möjligheterna att
ha eget arbete vara ännu mer beskurna.
Där anser jag att förhållandena är säregna
och ganska mycket skiljer sig
från dem, som uppstår om man skulle
ha turen att få en man som är landshövding
— jag betraktar det nämligen
som en tuir. Ambassadtjänstemännen
skall etablera ett stycke Sverige i främmande
land.
Detta måste på något sätt lägga band
på hela familjen. Det innebär att den
familjen är som en provkollektion på
det som är svenskt, och självfallet lägger
det stora plikter och mycket arbete
på hela familjen. Det bör därför anses
riktigt att lönerna för ambassadtjänstemännen
är behovsprövade. Man ser till
96
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Formerna för den statliga representationen
familjens storlek, förhållandena för skolor
och en rad förhållanden som är
mycket skiftande i olika länder och
även för olika tjänstemän i olika grader.
Att deras löneförmåner har fått en
individuell utformning tycker jag är
helt riktigt, och jag hoppas verkligen
att man inte är snål utan skapar möjlighet
till hyfsade förhållanden för familjen
för att kunna ge den mycket
viktiga service som den ger.
När det gäller själva representationsanslaget
är det inte avpassat efter om
man är gift eller ogift, utan det utgår
oavsett familjens storlek och civilstånd.
Detta tycker jag också är riktigt, men
det måste ju innebära att om man bär
en hustru som är intresserad och duktig
och orkar med att vara mycket verksam
för att sköta det stora hushållet behöver
man inte betala så mycket till
andra. I annat fält måste man lägga ut
mera pengar för representation för att
få hjälp i huset. Det borde enligt min
mening vara vederbörande» ensak att
ordna detta på ena eller andra sättet.
Sedan ifrågasätter jag om det är så
tidsenligt — det är inte tidsenligt med
de stora husen — att tala om representation.
Jag undrar om man har så stor
representation på alla landshövdingeresidens.
Åtminstone i Stockholm vet jag
ingen som har varit inom dörren och
fått en kopp kaffe — kanske en personlig
bekantskapskrets, men inte människor
som står i officiellt förhållande.
Jag skulle vilja, efterlysa någon stockholmsriksdagsman
som över huvud taget
har något som helst personligt förhållande
till överståthållaren. Detta är
ingen anklagelse mot överståthållaren,
inte alls. Jag nämner det endast som
ett bevis på att utformningen av representationen
kan man tydligen, utan att
på något sätt bli underkänd i sin ämbetsutövning,
utforma efter sin egen
läggning.
Det lcan alltså inte vara så hårda krav
som ställs på en landshövdingefamilj
att hustrun skall behöva känna, att om
hon inte uppger sin yrkeskarriär är hon
en ovärdig hustru till en landshövding
och hennes man sköter sig dåligt.
Reservanterna bär gått ännu längre
än motionärerna. De har uttalat att alla
fruar till högre tjänstemän strängt taget
borde ha en frulön. Det skulle vara
roligt att veta var man dirar gränsen.
Går den vid generaldirektörer, eller
slingrar man sig kanske ända ned till
byrådirektörer? Var sätter man gränsen
för att hustrun skall få lön för att sköta
(representationen? Sanningen är väl atl
det inte är många högre tjänstemän som
har representationsianslag, och när sådana.
utgår är de mycket små. Jag tror
att en anständig frulön skulle vara. mycket
större än hela anslaget, men det är
en sak för sig.
Hela denna tanke är alltså lätt förflugen,
men det hade inte varit så farligt,
om det bara hade rört sig om en förflugen
tanke. Man kan också vara rädd
för att där bakom ligger den alldeles
föråldrade synen att hustrun är ett bihang
till mannen. Uppfattningen att
vissa hustrur skall bindas vid en äldre
tids vikande sällskapsliv är naturligtvis
påverkad av funderingar om ståndsmässighet,
men den avslöjar också en viss
inställning i fråga, om vad eu hustru
skall underkasta sig.
Motionärerna har nog hoppat i fel
tunna när de kräver att dessa frågor
skall utredas med tanke på att en frulön
skall utgå. Jag hoppas, att kammarens,
ledamöter, även om de har tyckt
att jag bara gjort mig lustig över frågan,
i alla fall har sett att det är ganska
omöjligt att behandla den på det
sätt som motionärerna har tänkt sig.
Jag hoppas att kammaren skall avvisa
motionen och inte följa det könsrollstänkande
som där har fått ett beklämmande
uttryck.
Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37.
Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:
Herr talman! Fru Eriksson i Stock -
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
97
Formerna för den statliga representationen
holrn ställde många frågor i sitt anförande.
Det var frågor som varken motionärer
eller reservanter bär ställt men
som det kanske vore intressant att
få besvarade —• genom en utredning.
Fru Eriksson uppehöll sig som sagt
mycket vid frågor som inte tagits upp
av motionärerna, bl. a. hustrulön och
ersättningsfrågor. Fru Eriksson borde
i stället ha ägnat sig litet mer åt formerna
för representationen, vilket för
mig faktiskt är det väsentliga. I den
mån fru Eriksson tog upp dem framgick
det att det enligt hennes mening
fanns åtskilliga landshövdingar och en
överståthållare som bor i stora residens
utan att utöva representation. Borde
man inte fundera över om detta är särskilt
lyckat?
En sak är i varje fall säker. Det fria
näringslivet, som nästan alltid legat ett
bra steg före den statliga byråkratin på
olika områden, bär ordnat sin representation
på ett helt annat sätt än staten.
I det fria näringslivet har representationen
ordnats på ett tidsenligt sätt, vilket
inte är fallet överallt inom den statliga
förvaltningen.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:
Herr talman! Herr Hamrin i Kalmar
sade att jag tagit upp frågor som inte
var ställda av honom eller övriga motionärer
och reservanter. .Tåg försökte
dra ut konsekvenserna av de propåer
som gjorts i motionerna. Det kan väl
inte vara oriktigt? Jag var också överens
med herr Hamrin om att dessa stora
landshövdingehus är mycket besvärliga
att driva och att de inte är tidsenliga.
Jag sade att om man nu skulle ha en
hustru, beredd att alltid stå till tjänst
för att utöva representation, så vore det
inte lyckligt. Låt oss slippa detta gamla
tänkande! Låt man och hustru ha sin
verksamhet där de trivs och bind inte
familjen obesedd på detta sätt! Jag menar
att jag inte vill ha kvar en repre4
— Andra kammarens protokoll 1967. Nr
sentation som skall utövas till priset av
att hustrun skall vara bunden.
Herr DICKSON (h):
Herr talman! Fru Nancy Eriksson är
ofta lite drastisk, och Mac Hamrin har
rätt i att hon ställde många frågor.
Bl. a. ställde hon frågan huruvida någon
varit med på något kalas på Tessinska
palatset. Jag kan meddela, att
jag själv var där på en representationshistoria
i sällskap med några andra
personer så sent som i förra veckan.
Det var ett utomordentligt hjärtligt och
varmt mottagande vi fick, och besöket
varade mycket längre än vi någonsin
tänkt oss, beroende på värdfolkets älskvärdhet.
Man visade oss omkring och
stod till vårt förfogande. Jag kan inte
tänka mig att jag med mina kanske inte
så i toppen attraktiva egenskaper skulle
vara ensam om en sådan förmån.
Sedan bär väl fru Eriksson i Stockholm
sagt ungefär vad som kunde sägas.
Hon glömde emellertid en sak i fråga
om könsrollstänkandet. Vi har fått språket
berikat med ordet representationshustru.
Men det finns väl manliga representationshustrur
också. Åtminstone
teoretiskt kan man tänka sig em kvinnlig
landshövding som har kunnat bli
gift eller en kvinnlig ambassadör i samma
situation — sådana har vi ju haft.
Då uppstår väl ytterligare komplikationer
hur denne man skall behandlas
från dessa aspekter.
Jag skulle vilja tillägga en sak som
kanske ligger på ett annat plan. Vi som
sitter bär i denna kammare är väl ofta
på middagar; vi bjuder hem människor
till oss och anordnar tillsammans med
våra hustrur — i den män vi har sådana
— en måltid och en samvaro till
glädje för dem som vi bjuder. Många av
oss har kanske varit bjudna till en ambassadörsfamilj
eller till en landshövding
i hans residens. Det finns många
som utövar en mycket omfattande representation.
Jag föreställer mig att de
i varje fall spelar teater oändligt skick32
-
98
Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Formerna för den statliga representationen
ligt, om det inte förhåller sig så att de 1
ser med glädje att gästerna kommer i
och att de gör mycket för att gästerna 1
skall få trevnad. Jag har själv upplevt i
att ha känslan av att vara den som de 1
speciellt tog hand om, men sedan har
jag hört att varenda gäst jag frågat haft ,
samma känsla. Älskvärdheten har (
strömmat ut över gästerna på ett sätt
som har gjort att dagen har blivit festlig 1
och blivit ett minne att lägga till handlingarna.
Om man skulle betala lands- ,
hövdingskan en viss summa för varje ,
gång hon är värdinna undrar jag om
det inte skulle fördärva känslan av att ]
man och hustru tillsammans har en re- j
presentationsuppgift. Någon, kan säga ;
att en del män och hustrur är som j
hund och katt. Det är väl tyvärr på det ]
sättet. Men då är det något fel på dem, ]
och det får de lov att rätta till. De passar
i så fall inte att vara representa- ]
tiva personer.
Summan av detta anförande, som
kanske på grund av tillkommande om- ,
ständigheter blev något längre än jag ]
från början hade tänkt mig, blir att jag
kommer att instämma i det yrkande
som fru Nancy Eriksson nyss framställde
från denna plats. I
!
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! När jag lyssnade till c
fru Nancy Erikssons anförande kunde
jag inte annat än tycka att det i sin hel- 1
het vittnade om att hon fått hela denna
fråga om bakfoten. Hon drog argument
efter argument som väl passar in i
motionärernas och reservanternas synsätt.
Just det som fru Eriksson här gick
emot, det traditionella tandemsystemet,
är det som också motionärer och reser- ;
vanter bär avsett att gå emot.
Att det finns en behovslön av något ■
slag, vilket faktiskt förekommer på ett 1
av de områden som här är berörda, är
däremot något antikverat, som inte ]
kan försvaras i ett modernt samhälle ]
och med ett modernt synsätt. Fru Eriks- i
son sade: Låt oss lämna det gamla tän- 1
kan det, låt man och hustru leva sitt liv
som de vill. Ja, det är just vad vi som
bär tagit upp denna fråga önskar. Men
denna möjlighet har inte alla i dag rent
tekniskt och arbetsmässigt.
Fru Eriksson sade också att man inte
skall behöva tänka att man är en ovärdig
landshövdingehustru om man inte
uppger sin yrkeskarriär. Men just detta
tvingas vederbörande att tänka så länge
— om vi nu håller oss till landshövdingehustrun
— länsborna och andra
som kommer till residenset som gäster
vill bemötas med den älskvärdhet som
herr Dickson talade om. Så länge hustrurna
har denna press på sig att de
kanske inte helt uppfyller dessa oskrivna
men befintliga krav av olika slag
kommer de att känna sig som ovärdiga
landsh ö v di n gehustr ur.
När fru Eriksson gick tillbaka till
lantarbetaravtalet drog lion i alla fall
paralleller som definitivt inte finns.
Enligt det nuvarande systemet får en
hustru till någon av de ifrågavarande
representerande männen ibland lov att
avstå från sin egen yrkeskarriär och ett
självständigt liv för att klara de olika
funktionerna. Fru Eriksson! Var i motion
eller reservation står det någonting
om en särskild frulön? Mig veterligt
bär den termen över huvud taget
inte använts i någon handling. Fru
Eriksson sade att hon försökt att dra
ut konsekvenserna av motionsförslaget.
Jag'' konstaterar med beklagande att hon
misslyckats i sitt försök. Hon bär nämligen
dragit helt felaktiga slutsatser. Det
är inte någon frulön som här är eftertraktad.
Det är inte någon tandembindning,
utan det är tvärtom något som
stämmer väl överens med ett modernt
könsrollsmönster att var och en skall
ha möjlighet att utvecklas på det sätt
den önskar.
Herr Dickson talade om en kvinnlig
landshövding som hade kunnat bli gift.
Det vore väl riktigare att vända på det
och i stället tala om en gift kvinna som
hade kunnat bli landshövding. Det är
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32
99
Formerna för den statliga representationen
nog svårare att bli det än för en kvinnlig
landshövding att bli gift.
Vi har inte någon kartläggning av vilka
olika synpunkter det är som finns
med vid utnämningarna. Det är emellertid
ingen tvekan om att om vi uppehåller
oss vid de manliga befattningshavarna,
som ju hittills åtminstone är df
enda som vi har någon större erfarenhet
av, finns vid utnämningar synpunkten
om den representerande hustrun vid
sidan av honom med i bilden. Hur de
synpunkterna kommer att vägas för den
händelse det skulle vara aktuellt med
en kvinnlig befattningshavare på någon
av dessa poster känner jag inte till, men
de kommer väl att gå i ungefärligen
samma riktning.
Fru Eriksson tog fram herr Erlander
som exempel. Ja, i det fallet har man
faktiskt i det här avseendet ordnat det
utomordentligt väl. Det är väl så, att det
just finns någon form av husfru på det
speciella representationsstället som kan
fylla dessa funktioner. Om fru Eriksson
frågar hur de skall »fixa det här» när
hon raljerar över det, skulle jag vilja
fråga: Hur fixar herr Erlander den här
representationen medan hustru Erlander
tjänstgör i sin skola? Det är väl
ingalunda så, att herr Dickson skulle
vilja göra gällande att fru Erlander på
något sätt just för att man här har representationen
ordnad på ett praktiskt
och rationellt sätt inte skulle kunna fullgöra
det på ett lika älskvärt sätt som de
övriga. Efter vad jag kunnat förmärka
och också hört från andra är det tvärtom
så, att fru Erlander är synnerligen
älskvärd och mycket uppskattad i sina
kontakter med de olika inhemska och
utländska gäster som hon möter. Det
tycker jag strider emot den syn som
herr Dickson här ville lägga på just den
punkten.
De kategorier som här är nämnda —
det är framför allt utländsk änstemännen
och landshövdingarna — är självfallet
tagna endast som ett par exempel
på olika kategorier med krav på större
representation. Det är ingalunda avsikten
att det endast skulle gälla dessa två
kategorier, utan det är nödvändigt att
se denna fråga som en principiell fråga,
en principiell fråga som inte rör något
större flertal men dock ett tillräckligt
stort antal för att den skall vara värd
ett beaktande.
Det finns och har i det här landet funnits
högre tjänstemän av annan art än
just de två kategorier vi nämner som
inte har någon hustru, i varje fall i livet,
men som vid sin sida har haft en
syster eller dotter eller någon annan
som fungerat såsom den som handhaft
representationen. Det kan ju finnas de
som inte har någon syster eller dotter
att ställa upp i ett sådant här sammanhang.
Hur går det för dem? Är det dessutom
riktigt att ställa sådana krav på en
människa som måste rycka in i dylika
sammanhang?
Låt mig från någon av de här kategorierna
ta ett exempel hur det går för
den hustru som i dagens läge ifrån sin
yrkesverksamhet får rycka in. Hon lämnar
sin tjänst. De kommunala och statliga
arbetsgivarna vägrar gång på gång
tjänstledighet för att fullgöra ett sådant
representationsuppdrag. Dessa hustrur
lyfter ingen som helst ersättning för sitt
arbete i form av lön. De förlorar rätten
att tillgodogöra sig tjänsteår för pension.
Det kan inte vara vettigt att vi i ett modernt
samhälle fortsätter på den vägen.
Det finns därför all anledning att kartlägga
denna fråga, göra en utredning
för att komma fram till just den frikoppling
ifrån det tandemsystem som
fru Eriksson här talar om.
Herr DICKSON (h):
Herr talman! När jag talade om kvinnliga
landshövdingar m. fl. råkade jag
tydligen i hastigheten använda en anstötlig
formulering, vilket jag härmed
beklagar.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag förstår att det be -
100 Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
Formerna för den statliga representationen
traktas som stötande att nämna mjölkerskor
och portvaktsfruar. Men är det
inte lika stötande att man behöver gå
30 år tillbaka i tiden för att finna en
modell till den ordning, som folkpartiet
nu vill införa och som innebär att
hustrun betraktas som ett bihang till
mannen. Man måste ta detta exempel, ty
det finns inga andra. Men visst är det
groteskt.
Fru Nettelbrandt säger att detta inte
är en frulön. Men den som är gift med
landshövdingen helt u. p. a. skall inte
behöva lämna in sina betyg — jag frågade
om den saken, men ingen har sagt
att hon skall behöva göra det — för att
få denna lön. Vad skall man kalla det
annat än »frulön», då den skulle utgå i
och med att man är gift med landshövdingen.
Nej, fru Nettelbrandt, ni har här
misslyckats i er välvilja att ordna det
bra för kvinnorna, det är inget tal om
det. Hade ni sagt: Låt oss ordentligt
höja lönerna till landshövdingar, generaldirektörer
och ambassadtjänstemän
därför att de har så omfattande representation,
så hade jag förstått det. Hade
ni sagt: Låt oss slå igen alla länsresidens
eftersom de är så svårstädade, hade jag
också förstått det. Hade ni väckt en motion
och föreslagit att varje länsresidens
skulle ha en husföreståndarinna inbyggd
i huset, så hade jag också förstått
det. Då hade ni verkligen gjort något
för att hjälpa hustrurna att sköta dessa
stora hus. Men att binda hustrun med
en särskild lön för att hon skall finnas
på plats är en dålig lösning av problemet.
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Jag vet inte vem det är
som anser det stötande att nämna lantarbetarhustrur
i denna diskussion, men
de har ju inte med saken att göra. Om
man skulle ta upp också den frågan så
vore det närmast därför att de utgör
ytterligare en kategori, för vilken man
bör avskaffa detta tandemsystem, som
onekligen är stötande.
Fru Eriksson ordade i sitt första inlägg
mycket vältaligt om hur förnämligt
herr Erlander ordnat det för sig med
sin representation. Då är det ju inte
särskilt konsekvent att i senare inlägg
försöka raljera med just det systemet
och med vad som skulle behövas i form
av ansökningar, test o. s. v. Mig veterligt
har inte fru Erlander blivit föremål
för något sådant test, men systemet fungerar
alldeles utmärkt ändå.
Sedan tror jag väl ändå inte att det
var fru Erikssons mening att säga att
hon skulle vilja avskaffa hela den representation
och alla de bostäder vi nu
diskuterar; hur skall det då gå till, fru
Eriksson, att komma in på kaffe hos
någon överståthållare eller landshövding
i Stockholm?
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag ber att få påpeka att
fru Erlander icke har någon frulön.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Kalmar begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 37, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppres
-
Torsdagen den 25 maj 1967
Nr 32 101
Formerna för den statliga representationen
ning. Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Sundelin begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 25 nej,
varjämte 16 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 36
Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
35, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;
statsutskottets memorial och utlåtanden:
nr
119, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden,
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om ytterligare anslag på
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1966/67 till avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster,
nr 121, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1966/67, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
nr 122, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1967/68,
nr 123, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1967/68,
nr 124, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1967/
68 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
och
nr 125, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående vissa löneanslag
jämte vissa motioner berörande lönegrupperingen;
-
bankoutskottets utlåtanden:
nr 31, i anledning av motioner om
åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
nr 32, i anledning av motioner angående
den ekonomiska pobtiken,
nr 40, i anledning av motioner angående
inkomsten från riksbanksfonden,
och
nr 42, över motioner i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1967/68, m. m.; samt
tredje lagutskottets memorial nr 48,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden
m. m.
§ 37
Anmäldes, och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 288, i anledning av motioner angående
riktlinjerna för lokaliseringspolitiken,
m. m.; och
nr 289, i anledning av Kungl. Maj:ts
propositioner angående dels bildande
av ett statligt kreditaktiebolag för finansiering
av investeringar inom näringslivet,
dels vissa författningsändringar
i samband därmed jämte av propositionerna
föranledda motioner.
Vidare anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen
från första lagutskottet:
nr 292, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om tryggande
av pensionsutfästelse m. m.; och
nr 293, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om
flyttning av fordon i vissa fall;
från andra lagutskottet:
nr 260, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 25 maj 1962 (nr
381) om allmän försäkring, m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagut
-
102 Nr 32
Torsdagen den 25 maj 1967
skott, jämte i ämnet väckta motioner;
och
nr 261, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad
lydelse av 34 § arbetarskyddslagen
den 3 januari 1949 (nr 1); samt
från jordbruksutskottet:
nr 279, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående bemyndigande att
sälja viss staten tillhörig fast egendom,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner.
Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 287, till riksdagens förvaltningskontor
i anledning av motioner
om pension åt vissa f. d. tjänstemän
hos riksdagen.
§ 38
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.54.
In fidem
Sune K. Johansson
ESSELTE AB. STHLM 67
714830