Nr 32 ANDRA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

vs/

Nr 32 ANDRA KAMMAREN 1970

16—20 oktober

Debatter m. m.

Fredagen den 16 oktober

Sid.

Hälsningsanförandé..........................»......... 5

Meddelande ang. sammanträdestider m. m.......................; 5

Interpellationer av:

herr Ekström (s) ang. erfarenheterna av de nya reglerna för förtidspension
.............................................. 6

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. Väntetiderna vid vissa arbets vårdsexpeditioner

......................................... 7

herr Johansson i Norrköping (s) ang. den äldre arbetskraftens

anställningstrygghet ^^................... 8

herr Andersson i Storfors (s) ang. skadeverkningarna vid besprutning

med herbicider, m. m....................................... 9

herr Lundberg (s) ang. inkomstläget för vissa förtroendevalda tjänstemän,
m. m....................................... io

herr Källstad (fp) ang. utvärdering av den nuvarande språkundervisningen
................................................. 13

herr Romanus (fp) ang. vissa konsumentfrågor................... 14

herr Hermansson (vpk) ang. skyddet för den personliga integriteten

vid upprättande av databanker, m. m........................ 16

fru Ryding (vpk) äng. omprövning av trafikpolitiken för statens

järnvägar................................................. 17

herr Jonasson (ep) ang. kompensation till jordbruket för förluster

genom prisstoppet................ 19

herr Jönsson i Ingemarsgården (fp) ang. skadeverkningarna vid

besprutning med herbicider, m. m. . . ......................... 19

fru Nettelbrandt (fp) ang. arbetssituationen i skolorna............ 20

1 —Andra kammarens protokoll 1970. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Sid.

herr Sellgren (fp) ang. barnstugeutredningens arbete.............. 21

herr Gustavsson i Alvesta (ep) ang. förslaget om ändrad distrikts indelning

inom statens järnvägar............................ 21

herr Oskarson (m) ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena
inom försvaret.................................. 22

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. ersättning från den allmänna

sjukförsäkringen för vård vid barnsbörd utom riket........... 22

fru Holmqvist (s) ang. anmälan om faderskap........... 23

herr Wennerfors (m) ang. tilläggssjukpenningen vid havandeskap. . 24

herr Ohlin (fp) ang. samhällsproblem i samband med den s. k. ut bildningsexplosionen.

...................................... 25

herr Ohlin (fp) ang. lärarnas möjligheter att påverka undervisningsmetoderna,
m. m................. 31

herr Wedén (fp) ang. förbättring av arbetsläget inom ordningsmakten 32
herr Petersson i Gäddvik (m) ang. sysselsättningsskapande åtgärder

i Norrbotten.............................................. 32

herr Sjöholm (fp) ang. prisstoppet............................. 33

herr Krönmark (m) ang. tillämpningen av jordbruksavtalet vid

prisstopp................................................. 34

herr Magnusson i Borås (m) ang. skyddet för den personliga integriteten
vid upprättande av databanker, m. m................... 34

Meddelande om enkla frågor av:

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. förslag om utbyggnad av Kaitum älven.

................................................... 37

herr Hermansson (vpk) ang. den nya försvarsutredningens sammansättning
.................................................. 37

fru Anér (fp) ang. sekretesskyddet vid 1970 års folk- och bostadsräkning
................................................... 37

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. kontrollen av trafikanters beteende

vid övergångsställen ....................................... 37

herr Westberg i Ljusdal (fp) ang. utbetalning månadsvis av barnbidrag
................................................... 37

herr Ohlin (fp) ang. resultatet av undersökning rörande prisstegringen
på olika varuslag.................................... 37

herr Källstad (fp) ang. de i gymnasiet använda läroböckerna i historia 37

herr Andersson i Örebro (fp) ang. kontrollen av bilreparationer..... 37

fru Marklund (vpk) ang. förbud mot användande av växtgifter av

typen hormoslyr........................................... 37

herr Nilsson i Agnäs (in) ang. sysselsättningsfrämjande åtgärder

i Umeå................................................... 37

herr Björkman (m) ang. undantagande från mervärdebeskattningen
för medförande av motorfordon på Gotlandsbåtarna........... 37

Innehåll

Nr 32

Sid.

herr Björkman (m) ang. sänkning av kostnaderna för transporter

mellan Gotland och fastlandet............................... 37

herr Larsson i Umeå (fp) ang. tillsättande av utredning om kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun........................ 37

herr Nilsson i Agnäs (m) ang. förundersökningarna i Kaitumområdet 37
herr Börjesson i Falköping (ep) ang. skyddet för den personliga

integriteten vid upprättande av databanker .................. 37

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. utredning om ordningen för

körkortsindragning......................................... 37

herr Nordstrandh (m) ang. behandlingen av frågeformuläret för folk och

bostadsräkningen...................................... 37

herr Werner (m) ang. åtgärder mot spridande av svenska pornografiska
alster i utlandet...................................... 37

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. framläggande av förslag med

anledning av narkomanvårdskommitténs slutbetänkande....... 37

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. skyddet för den personliga integriteten
vid upprättande av databanker...................... 37

herr Wennerfors (m) ang. obligatorisk begravningsförsäkring inom

den allmänna försäkringen.................................. 37

herr Nilsson i Tvärålund (ep) ang. förslag i anledning av framlagt

skogsproduktionsprogram................................... 37

herr Romanus (fp) ang. frågeformuläret för folk- och bostadsräkningen
................................................. 37

herr Romanus (fp) ang. utformningen av pendeltågstationerna i

Storstockholm ............................................ 37

herr Hovhammar (m) ang. lättnader i kreditläget för mindre och
medelstora företag......................................... 37

Lördagen den 17 oktober

Meddelande om enkla frågor av:

herr Sjöholm (fp) ang. förbud mot toalettutsläpp från båtar och

färjor i Öresund ......................................... 41

herr Sjöholm (fp) ang. säkerhetsåtgärder vid motorsporttävlingar 41

Tisdagen den 20 oktober

Interpellationer av:

herr Skoglund (s) ang. inrättande av ett centrum för njurtransplantationer
i Umeå ........................................... 41

herr Persson i Heden (ep) ang. väg som skall undantagas från allmänt

underhåll................................................. 43

herr Antonsson (ep) ang. användningen av sötvattendragen....... 44

(U s V

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Fredagen den 16 oktober

Kl. 11.00

§ 1

Hälsningsanförande

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession, som
härmed förklaras öppnad.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Svensson i Kungälv enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 16 innevarande oktober
— den 8 nästkommande november.

Herr Svensson i Kungälv beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram och skrivelser:

Till Riksdagens andra kammare

Under åberopande av uppdrag som
FN-delegat anhålles vördsamt om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen tills
vidare.

Swedeleg New York den 14 oktober 1970
Sten Wahlund Mats Hellström

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
befrielse från fullgörande av riksdagsgöromålen
tiden 16 oktober — 19 oktober
1970 för utförande av offentligt uppdrag
utomlands.

Sundsvall den 2 oktober 1970

Bo Martinsson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed hemställer jag att få yara
frånvarande från riksdagsarbetet på
grund av resa tiden 13—17 oktober.
Som skäl för denna anhållan ber jag få
anmäla, att resan är avsedd äga rum till
Irland och Schweiz för idrottsacfministrativa
och idrottsrepresentativa uppgifter
av betydelse.

Åtvidaberg den 8 oktober 1970

Gunnar Ericsson,

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om tjänstledighet
från riksdagsarbetet under tiden 19.10—
23.10 1970. År utsedd att deltaga i facklig
kongress i Dublin.

Bengt Fagerlund

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 4

Meddelande ang. sammanträdestider
m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kapimarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för andra kammarens
sammanträden unden tiden den
16 oktober—16 december. Därav fraipgär
bl. a. att den första frågestunden
äger rum torsdagen den 22 oktober med
början kl. 15.30. Då besvaras frågor soip
inlämnats senast kl. 14.00 i dag.

En allmänpolitisk debatt anordnas
onsdagen den 28 oktober kl. 10.00 med
eventuell fortsättning torsdagen den 29
och fredagen den 30 oktober, båda da -

Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. erfarenheterna av

garna med början kl. 10.00. Vid torsdagens
och fredagens sammanträden kan
också utskottsutlåtanden upptas till avgörande.
Även om den allmänpolitiska
debatten avslutas i sådan tid, att en
del utskottsutlåtanden hinner slutbehandlas
torsdagen den 29 oktober, torde
det bli ofrånkomligt att anordna arbetsplenum
fredagen den 30 oktober.

I den mån behov därav föreligger
kommer fr. o. m. den 13 november arbetsplena
att anordnas också på fredagarna/
Dessa sammanträden börjar kl.
10.00.

I samband med tvåkammarriksdagens
hvslutningssammanträden onsdagen den
16 december kl. 15.00 anordnas en mottagning
i sammanbindningsbanan och
angränsande klubbrum.

Jag vill slutligen erinra om att till
kammarens ledamöter utdelats förteckningar
över dels propositioner avsedda
att föreläggas höstsessionen, dels
uppskov till höstsessionen med behandlingen
av vissa ärenden. Särskilda meddelanden
har utarbetats angående riksdagens
arbete m. m. under liöstsessionen,
riksdagens utrikeskontakter och
riksdagens skoltjänst.

§ 5

Interpellation ang. erfarenheterna av de
nya reglerna för förtidspension

Ordet lämnades på begäran till

Herr EKSTRÖM (s), som yttrade:

Herr talman! Genom beslut av 1970
års vårriksdag vidgades i väsentlig utsträckning
förutsättningarna att erhålla
förtidspension. Bakgrunden till reformen
vär de förändringar som rationaliseringen,
omstruktureringen och den
tekniska utvecklingen inom produktionslivet
för med sig för de anställda,
bland vilka särskilt de äldre utsätts för
stora påfrestningar.

Reformen syftade bl. a. till att ge större
‘ möjligheter för äldre förvärvsarbe -

de nya reglerna för förtidspension

tande med tungt eller pressande arbete
att få pension före 67 års ålder. Vid
prövningen av rätten till pension skulle,
enligt uttalande av socialministern,
mindre vikt läggas vid de medicinska
faktorerna vid bestämmandet av nedsättningen
av arbetsförmågan och större
hänsyn tas till de arbetsmarknadsmässiga
förhållandena. Särskild hänsyn
skulle tas till ålderns inverkan på prestationsförmågan.
Några försök till omskolning
skulle inte göras om inte den
försäkrade önskade det. Kunde inte
tämligen omgående annat lämpligt arbete
anskaffas på orten skulle förtidspension
kunna utgå.

I propositionen 66 år 1970 anfördes
bl. a.: »Såsom framgår av den allmänna
motiveringen skall en uppmjukning
av det medicinska kravet ske särskilt
för äldre förvärvsarbetande. För det
andra skall den försäkrades möjligheter
att bereda sig inkomst genom förvärvsarbete
vara nedsatta med minst
hälften. Orsaken härtill kan vara enbart
sjukdomens eller kraftnedsättningens
inverkan på prestationsförmågan, men
orsaken kan också i högre eller lägre
grad vara yttre förhållanden, arbetsmarknadsmässiga
och sociala.»

Andra lagutskottet, som i sitt utlåtande
nr 34 i allt väsentligt tillstyrkte
propositionen, ansåg det motiverat att
i princip upprätthålla kravet på medicinsk
prövning för rätt till förtidspension.
Denna prövning borde dock i vissa
fall inte behöva bli mera djupgående,
uttalade utskottet, som också menade
att utformningen av anvisningarna för
hur den medicinska prövningen borde
ske kunde anförtros de tillämpande
myndigheterna.

Såväl av den allmänna debatten kring
reformen som av vad som i det föregående
anförts torde statsmakternas intentioner
klart ha framgått.

Den aktuella reformen trädde i kraft
den 1 juli 1970. Redan kort tid därefter
framfördes kritik mot de nya bestämmelsernas
praktiska tillämpning av fö -

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Interpellation ang. väntetiderna vid vissa arbetsvårdsexpeditioner

reträdare för de anställdas organisationer.
Kritiken har mindre gällt pensionsdelegationens
handläggning och bedömning
av ärendena och mera den ofullständiga
informationen kring de nya
bestämmelsernas faktiska innebörd.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få framställa följande
fråga:

År statsrådet i tillfälle att redovisa
de hittills vunna erfarenheterna av de
nya reglerna för förtidspensionering?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. väntetiderna vid vissa
arbetsvårdsexpeditioner

Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! De många arbetsnedläggelserna
med åtföljande friställning
av arbetskraft drabbar i första hand
den äldre arbetskraften som i omställningsprocessen
inom industrin i många
fall måste betecknas som svårplacerad.
För en stor del av dessa äldre arbetstagare
är den påtvungna sysslolösheten
mycket pressande, särskilt som de ju
inser att de inom några få år kanske
inte längre är arbetsdugliga. De vill
göra sin arbetsinsats så länge de har
hel eller partiell förmåga därtill.

En annan svårplacerad grupp är handikappade
av olika slag. Tillvaratagande
av denna arbetskraft helst genom
placering i den öppna arbetsmarknaden
är ett viktigt intresse inte endast
för de handikappade själva utan även
ur samhällsekonomisk synpunkt.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen bedrivna
arbetsvärden syftar till att ge
svårplacerad arbetskraft av skilda slag
möjlighet att fritt välja yrke och under -

lätta dess anpassning i arbetslivet samt
att svara för att sysselsättning erbjuds
dem som inte kan få arbete på öppna
marknaden.

Antalet arbetsvårdssökande har under
1960-talet starkt ökat. År 1960 var
detta antal 31 359. Motsvarande antal
uppgick 1969 till 87 344. Personalen inom
arbetsvärdens fältorganisation har
mellan dessa år ökat från 86 till 359.
Likväl synes organisationen på vissa
håll i landet allvarligt underdimensionerad.
Klagomålen över vänteköer vid
en del arbetsvårdsexpeditioner blir allt
talrikare. Från folkpartihåll begärdes
av bl. a. detta skäl i motion till vårriksdagen
i år att riksdagen skulle utöver
vad departementschefen förordat
anvisa medel för 50 tjänster avsedda
för arbetsvärd och yrkesvägledning.
Motionen avslogs dock. Statsutskottet
var medvetet om att anspråken på arbetsvärdens
insatser ökar och syntes
dela meningen att dess resurser fortlöpande
måste utvecklas men stannade
för den personalökning Kungl. Maj :t föreslagit
(anslagsmedel beräknade för
41 anställda, varav fem nya tjänster
inom allmän arbetsförmedling och 14
inom vardera yrkesvägledning och arbetsvärd)
.

Som här antytts har meningarna varit
delade om storleken av behovet av
personalförstärkning, som väl är den
väg som ligger närmast till hands för
att snabbt komma till rätta med arbetsvärdens
väntetider. För att få en mera
konkret uppfattning om detta problem
har uppgifter om de genomsnittliga väntetiderna
under september månad i år
införskaffats från landets arbetsvårdsexpeditioner
(uppgifter om dessa förhållanden
i X, Y, Z, AC och BD län saknas
dock för närvarande). Värst är situationen
i AB län ( i Stockholms kommun
vid norrgruppen uppemot fem månader,
vid södergruppen tio månader,
Farsta nio och Skärholmen likaledes
nio, i Solna åtta till tio veckor, Södertälje
fjorton månader och Täby två må -

Nr 32

Fredagen den 16 oklober 1970

Interpellation ang. den äldre arbetskraftens anställningstrygghet

nader). Inom C län är den genomsnittliga
väntetiden för september i år i
Uppsala bortåt en månad, i D län i
Eskilstuna upp till en och en halv månad
och i Nyköping och Katrineholm
bortåt två månader. För Norrköping inom
E län är väntetiden ungefär tre veckor,
i Jönköping inom F län mellan en
och två månader, i Växjö inom G län
två månader, i Kristianstad, Hässleholm
och Ängelholm inom L län en till två
månader, i Malmö, Hälsingborg, Landskrona
och Lund mellan två och tre
månader, i Sala inom U län två månader
och i Falun, Ludvika, Mora, Borlänge
och Avesta inom W län en månad.

De lämnade uppgifterna är exempel
på väntetider som får anses väl långa
och som i varje fall då det gäller tider
över tre månader inet synes kunna godtas.
Med väntetid avses här den tid som
åtgår från ett arbetsvårdsärendes upptagande
till tidpunkten för den första
kontakten med den sökande.

Utöver genom fortsatt personalförstärkning
synes det böra prövas att
söka nedbringa väntetiderna genom ytterligare
granskning av rutinerna vid
arbetsvårdsprövning och starkare urval
bland de arbetsvårdssökande, så att
de mera höggradigt svårplacerade i
första hand ifrågakommer för handläggning
av arbetsvården, medan de enklare
fallen hänvisas till den vanliga arbetsförmedlingen.
Vårriksdagen uttalade
sitt intresse för en sådan ordning.
Denna synes särskilt vara möjlig vad
beträffar normalt åldrande, yrkeskunniga
arbetstagare, som drabbats av friställning
genom företagsnedläggelser, i
varje fall om man — såsom framkastats
som en utväg — på lämpligt sätt specialiserar
personal inom en del av den
lokala arbetsförmedlingen i större orter
att ge vanlig arbetsförmedlingsservice
med särskild inriktning på sådan äldre
arbetskraft som ännu inte lider av
»stora» handikapp och i denna mening
är »enklare fall».

Med stöd av det anförda anhåller jag

om andra kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Anser statsrådet behov föreligga av
särskilda åtgärder i syfte att nedbringa
väntetiderna vid de arbetsvårdsexpeditioner,
där dessa nu är särskilt långa
(t. ex. i Stockholm, Södertälje, Malmö
Hälsingborg) ?

2. Är statsrådet vid jakande svar på
fråga 1 beredd att redogöra för vilka
åtgärder som regeringen avser att vidta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. den äldre arbetskraftens
anställningstrygghet

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Norrköping (s),
som yttrade:

Herr talman! Under senare delen av
1960-talet har de äldre arbetstagarnas
situation tilldragit sig växande uppmärksamhet.
Särskilt i anslutning till
att företag lagts ned har svårigheterna
att ordna nya anställningar åt personer
i åldrarna över 50 år ställts i blixtbelysning.
Det är emellertid inte bara dessa
punktvisa registreringar som ger stöd
för uppfattningen att de äldre har svårt
att få fullvärdiga arbeten om och när
de tvingas sluta en tidigare anställning.
Även i det längre tidsperspektivet har
deras ställning försämrats. Antalet arbetslösa
i åldrarna över 60 år har ökat
med i genomsnitt 10 procent under en
följd av år. Ser man till AMS:s septemberräkningar
1968 och 1970 finner man
att de äldres (55 år och däröver) andel
av hela antalet arbetslösa ökat från 43
till 54 procent. Utvecklingen är likartad
för såväl arbetare som tjänstemän.
Inte ens under den nu aktuella högkonjunkturen
har trenden på något avgörande
sätt förändrats.

Från såväl statsmakternas som arbets -

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Interpellation ang. skadeverkningarna vid besprutning med herbicider, m. m.

marknadsstyrelsens sida har omfattande
åtgärder vidtagits, men resultaten av
hittills gjorda insatser är inte tillfredsställande.

Många människor känner personlig
oro inför detta faktum. Upplevelsen av
otrygghet förstärks av vetskapen om att
vi inom de närmaste åren går in i en
mera dämpad konjunktur, då den arbetslöshet
som följer av de fortgående
strukturförändringarna får ett tillskott
som följd av den allmänna bromsningen
av den ekonomiska aktiviteten. Erfarenheterna
från tidigare perioder med
vikande sysselsättning är att den äldre
arbetskraften drabbas först och hårdast.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd att — i den
händelse näringslivet inte frivilligt lämnar
sin medverkan — pröva möjligheterna
av en lagstiftning som ökar de
äldre arbetstagarnas anställningstrygghet? 2.

Vilka åtgärder i övrigt för att förbättra
de äldres situation på arbetsmarknaden
ämnar statsrådet vidta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. skadeverkningarna
vid besprutning med herbicider, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Storfors (s), som
yttrade:

Herr talman! På grund av i Värmland
inträffat fall av påstådd skada i
samband med besprutning med herbicider
från flygplan tog jag 1968 i riksdagen
upp frågan om användandet av
flygplan vid besprutning för lövbekämpningsändamål.

Dåvarande statsrådet och chefen för

jordbruksdepartementet Eric Holmqvist
anförde i sitt svar inför kammaren den
7 november 1969: »Giftnämnden överväger
för närvarande frågan om särskilda
föreskrifter för besprutning med
bekämpningsmedel från flygplan. I avvaktan
på resultat av dessa överväganden
är jag inte beredd att vidta några
särskilda åtgärder.»

I anledning av den polisutredning
som genomfördes i det aktuella fallet
i Värmland har giftnämnden i yttrande
av den 29 april 1969 anfört följande:
»Giftnämnden har ej funnit anledning
att nu ta definitiv ställning till frågan
om ytterligare restriktioner i fråga om
spridning av bekämpningsmedel från
luften eller eljest till behovet av mera
detaljerade föreskrifter i ämnet. Nämnden
har emellertid hela detta frågekomplex
under särskild utredning.»

Under innevarande år — dvs. cirka
två år efter det första rapporterade skadefallet
— har frågan ånyo kommit upp
till diskussion. Bl. a. har till en del hälsovårdsnämnder
framförts förfrågningar
om dels huruvida användandet av
dessa preparat kunde medföra hälsorisker,
dels huruvida den tillämpade
metoden med besprutning från flygplan
kunde anses vara tillfredsställande ur
allmän hygienisk synpunkt. Många enskilda
människor har också framfört
sin oro över besprutningen i skog och
mark.

Detta har medfört att frågan belystes
i ett Fokus-program den 25 september
i år och har dessutom bl. a. haft till
konsekvens att en hälsovårdsnämnd i
landet (hälsovårdsnämnden i Årjäng)
förbjudit användandet av ifrågavarande
preparat inom sitt hälsovårdsområde.
Av de uttalanden som gjordes i samband
med nämnda program framgår att
giftnämnden enligt sina instruktioner
har att godkänna preparat som kan antas
vara av den beskaffenheten att de
— med hänsyn tagen bland annat till
ekonomiska konsekvenser och de risker
för skadeverkningar som kan föreligga

10 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. inkomstlaget för vissa förtroendevalda tjänstemän, m. m.

— lämpligen bör användas.

Användandet av herbicider i Vietnam
har varit föremål för särskilda diskussioner,
och från USA kommer uppgiften
att preparaten där förbjudits för
civilt ändamål i stora delar av landet
på grund av riskerna för fosterskador.

I en av försvarets forskningsanstalt
i september i år utgiven rapport framhålles
att man inte kan utesluta att preparaten,
i höga doser och i nu tillgänglig
kvalitet, kan ha fosterskadande effekt.

Det framstår som mycket egendomligt
att man från giftnämndens sida ännu
ej tagit ställning till frågan och ej
heller redovisat på vilka grunder man
godkänt ifrågavarande preparats fortsatta
användning, trots den reaktion
som förekom 1968. Nu framföres att
man tillsatt en arbetsgrupp som snabbt
skall utreda vilka risker ett användande
av preparaten kan medföra.

I en tid då miljövårdsintresset så
klart dokumenteras och en allmän opinion
mot bland annat luftföroreningar
föreligger är det ganska egendomligt —•
även utan att ställning tages till de direkta
hälsoriskerna i sammanhanget -—•
att en så kvalificerad luftförorening
som den som sker vid flygbesprutning
med herbicider kan få fortgå opåtald.

Av betänkandet angående miljövårdsforskning,
avgivet av 1964 års naturresursutredning,
framgår att vid flygbesprutning
med biocider endast en del
av den utsprutade vätskemängden når
själva målområdet (s. 177). Detsamma
gäller givetvis för herbicider.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor: 1.

Kan användandet av herbicider,
avsedda bland annat för att döda lövskog
från flygplan, anses förenligt med
modernt miljövårdstänkande?

2. Bör inte giftnämndens instruktioner
överarbetas på sådant sätt att

a) om ett preparat ger minsta anledning
anta att risker för skada på människor
och djur kan föreligga vid dess
användande, godkännande ej må meddelas
intill dess motsatsen bevisats;

b) om grundad misstanke om skadeverkningar
av redan godkända preparat
uppkommer, tidigare meddelat godkännande
indrages med omedelbar verkan
intill dess preparatets oskadlighet
bevisats?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. inkomstlaget för vissa

förtroendevalda tjänstemän, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Årets löne- och avtalsrörelser
har startat. Ansvariga har talat
om att den ekonomiska åtstramningen
måste sättas in nu och att vissa av de
redan offentliggjorda förhandlingsbuden
i den kommande avtalsrörelsen är
orealistiska. Man tappar kontakten med
den verklighet där vi tvingas leva. Finansministern
har påtalat att kommunerna
under 1960-talet odeciderat stått
i spetsen när det gällt den relativa fördelningen
av kakan. Det har även sagts
att vi är vana vid kraftigt tilltagna utgångsbud,
men kraven på utgångsbud
på över 20 procent är orealistiska.

I detta sammanhang bör erinras om
att partiernas kandidater vid riksdags-,
landstings- och kommunvalen under
valkampanjen i samråd med partikanslierna
uttalat att de ville arbeta för
ökad jämlikhet, närdemokrati och kommunalt
samband. Det har talats om solidarisk
lönepolitik, låglöneproblem och
ekonomiska problem, inflationsfara
m. m., vilka frågor skall aktualiseras
med siktet inställt på att de skall lösas
och en utjämning mellan låg- och höglönegrupperna
ske.

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Interpellation ang. inkomstlaget för vissa förtroendevalda tjänstemän, m. m.

Tyvärr förefaller det som alla dessa
talesätt bland en del kommunala förtroendemän
uppfattats som ordlekar
utan vilja till praktisk handling. Löftena
försvann kl. 21 den 20 september
1970 för att gömmas och glömmas till
nästa valkampanj.

Det enda man kan misstänka blir följden
av alla vackra försäkringar är väl
att man kan förvänta en inflation av
landstings-, kommunal-, stadsdels- m. fl.
upptänkliga rådsbefattningar, vilkas huvudsyfte
troligen blir att lösa inkomstoch
trygghetsfrågan för utvalda förtroendemän
på redan förut hög inkomstnivå.

Redan veckan efter valet föreslog en
arvodeskommitté — med en 90 000 kronors
arvodist som ordförande — och
folkvalda förtroendemän beslutade ett
lönepåslag på 40 000—45 000 kronor på
den utgående lönen av 90 000 kronor
till s. k. toppförtroendemän. Pensionsoch
andra förmåner står i högsta särklass,
vilket bl. a. innebär att oavsett
ålder full pension utgår efter tre valperioder.
Samtidigt har vi landstingsoch
kommunförbund och andra instanser
som när det gäller lågavlönade inom
stat, landsting och kommun ständigt
varnar och vakar över att löneklyftan
mellan låg- och högavlönade icke skall
minska.

Det är höjden av cynism när kommunala
förtroendemän i nådens år
1970, efter alla tal om närdemokrati,
jämlikhet in. in., samt i vetskap om att
vi står inför en av de kanske hårdaste
avtalsrörelser vi upplevt, kan kräva ett
lönelyft på ca 45 000 kronor på en redan
utgående lön på 90 000 kronor. Därtill
anför man att »motivet till löneökningen
är en fråga om jämlikhet». När
valda förtroendemän i en allvarlig ekonomisk
situation för land och folk visar
sådan omdömes- och ansvarslöshet när
avtalsrörelsen startar, är det orimligt
att förutsätta eller kräva att de lågavlönade
skall visa måttfullhet i sina lönekrav.
Årets avtalsrörelser måste för

de lågavlönade inom stat, landsting och
kommuner samt på arbetsmarknaden i
övrigt ge ett positivt utslag.

Förfarandet påminner både principiellt
och praktiskt om en diskussion
mellan den kristne reformatorn Henry
George och påven på 1890-talet, under
vilken George citerar och fastslår: »Det
har blivit sagt om en berömd dom av
högsta domstolen här i Förenta Staterna,
som fälldes i en bortrymd slavs sak
kort före borgarkrigets utbrott, ’att den
gav lag åt nordstaterna och negrerna
åt sydstaterna’. På samma sätt ger ni
i eder rundskrivelse evangeliet åt arbetarna
och jorden åt godsägarna. Kan
man då förundra sig över, att det gives
människor, som hånande säga: ''Prästerna
äro villiga nog att ge åt de fattiga
lika andel i det osynliga, men de sörja
för, att de rika behålla allt det synliga
för sig allena’».

Det förefaller som om en del förtroendevalda
och högavlönade tänker
och handlar på samma sätt. De har icke
visat sinne för och hänsyn till personella
och ekonomiska, löne- och avtalsmässiga
realiteter. De saknar vilja att
följa kraven på ökad jämlikhet, förbätt-,
ring av låglönegruppernas löner och
arbetsvillkor och respekt för människovärdet
hos alla i samhälle och på
arbetsplatser.

Om respekten för demokratin inte
skall svikta i denna situation förefaller
läget vara sådant, att regeringen
måste söka finna en form för att stävja
förtroendemäns och högavlönades maktmissbruk.
Dessa får icke utan hänsyn
till andra intressen och för egen vinning
söka skapa en hög ekonomisk och
personlig status och återföra oss till
ett tänkande, som är ett arv från det
gamla stånds- och privilegiesamhället.
Den saxning som synes finnas mellan
högavlönade tjänstemän och förtroendevalda
i fråga om förmåner kan icke
anses stå i rimlig proportion till lika
nödvändiga och betydelsefulla funktioner
och arbetsuppgifter som utföres av

12 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. inkomstlaget för vissa

lågavlönade. Det förefaller oundvikligt
att regeringen tvingas ingripa för att
styra och hyfsa löneniarknaden inom
landsting och kommuner. Det är inte
rimligt att huvuddelen av de anställda
inom denna sektor lever kvar som
lågavlönade, under det att förmåner och
lönepåslag ges till de högavlönade.

Det bör även beaktas att problemen
med de lågavlönades löner och sociala
förmåner måste vara lösta innan frågan
om en eventuell anslutning till en
vidgad internationell ekonomisk marknad
allvarligt kan prövas. En anslutning
till en sådan enhet innan de lågavlönades
problem är lösta skulle konservera
förhållanden som en demokrati
aldrig kan acceptera.

Ansvaret för lagstiftningen ligger hos
riksdagen. Förändringar i kommunoch
landstingsgränser m. m. har tillkommit
efter förslag av regeringen. Om
dessa gränsförändringar och denna centralisering
skapar motiveringar för
orimliga lönelyft och liknande åtgärder
för landsting och kommuner, även
om de skulle vara av begränsad omfattning,
bör de omedelbart rättas till.
Regeringen har här ett ansvar som är
och måste bli styrande för lönemarknaden
i dess helhet.

Regeringen söker att inför en avtalsrörelse
ge råd av olika valör i fråga
om den samhällsekonomiska situationen
och vilka hänsyn som bör beaktas.
Hur valda förtroendemän själva uppträder
när deras egna arvoden och förmåner
skall bestämmas kan inte anses
vara ovidkommande. Landstings- och
kommunsektorn är en betydande och
växande sektor på arbetsmarknaden.
Tyvärr finns merparten av de anställda
inom låglönesektorn, och situationen
är sådan att detta missförhållande
måste rättas till. Detta kräver eu viss
måttfullhet i förtroendemännens och
de högavlönades krav på arvoden och
löner. En ensidig generositet mot höginkomsttagare
och förtroendevalda kan
få ekonomiska och allvarliga konselcven -

förtroendevalda tjänstemän, m. m.

ser för samhället och löneniarknaden
i dess helhet.

I dagens avtalssituation borde regeringen
ha starka skäl till att rätta vad
som brustit i omdöme och ansvar då det
gäller löner och arvoden för samhällets
egna förtroendemän. De högre arvoden
som utgår, eller beslutats bli höjda ytterligare
från årsskiftet, kan och borde
sänkas. Arvoden för heltidsanställda
förtroendemän bör kunna begränsas till
omkring 60 000 kronor, liksom andra
förmåner skulle kunna begränsas till
vad som gäller för arbetsmarknaden i
övrigt.

Att i dagens situation bl. a. ge ett
lönelyft på 45 000 kronor utöver de
90 000 kronor som utgår skulle för
landsting och kommuner innebära en
ekonomisk omöjlighet, om också de lågavlönade
inom den offentliga sektorn
begränsade sina löneanspråk till att
kräva en lön motsvarande de förtroendevaldas
lönelyft jämte deras sociala
förmåner.

Om problemen med låglönegruppernas
ekonomiska och sociala förmåner
äntligen skall bli lösta, krävs en samordnad
vilje- och kraftanspänning. Det
förefaller som om endast regeringen
har möjlighet att samordna erforderliga
resurser och se till att detta intresse
sätts i centrum.

Med hänvisning till vad här anförts
—- och om man förutsätter att de lågavlönades
löner och andra förmåner
väsentligt skall förbättras vid årets avtalsrörelser
— anhåller jag om andra
kammarens tillstånd att till civilministern
få ställa följande frågor:

Har statsrådet och regeringen uppmärksammat
att en de! förtroendemän
i landsting och kommuner bedömt det
ekonomiska och avtalsmässiga läget vara
så tillfredsställande, att de förtroendevaldas
arvoden eller löner från årsskiftet
skall höjas med ca 50 procent, dvs.
löner på 90 000 kronor skall höjas med
45 000 kronor plus sociala förmåner i
särklass?

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32 13

Interpellation ang. utvärdering av den nuvarnde språkundervisningen

Om detta är fallet, anser regeringen
att förtroendemännens handlande står i
överensstämmelse med vissa regeringsledamöters
uttalanden, att utgångsbud
från andra inkomstgrupper, även lågavlönade,
på 20 procent är orealistiska?
Om detta icke är fallet, kan man förvänta
att regeringen kommer att taga
ett initiativ för att högavlönades krav
rättas till och låginkomsttagarnas löner
och sociala förhållanden gives förtur
och blir väsentligt förbättrade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. utvärdering av den
nuvarande språkundervisningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! Under det senaste året
har skolans undervisning i främmande
språk varit föremål för livlig debatt i
dags- och fackpress. Lärare och språkforskare
har starkt kritiserat den nuvarande
språkundervisningen och rapporterat
om otillräckliga språkkunskaper
hos eleverna. I juni 1970 betecknade
drygt 2 000 språklärare i en skrivelse
till utbildningsministern läget för språkundervisningen
som krisartat och krävde
en revidering av undervisningsmetoderna.

Uppgifter om brister i elevernas
språkkunskaper har även framkommit
från annat håll. Efter en inspektionsresa
i februari—mars till 14 gymnasier
rapporterade t. ex. eri av skolöverstyrelsens
gymnasieinspektörer om allvarliga
brister i elevernas språkkunskaper vad
gällde både den muntliga och den skriftliga
framställningsförmågan. T rapportens
sammanfattning betecknade även
han språksituationen som krisartad
och föreslog en total översyn av språkundervisningen
i skolan. Även det uttals-
och intonationsprov som engelska

institutionen vid Stockholms universitet
lät 642 nybörjare genomgå hösten
1969 visade på bristande förmåga att
muntligen behärska språket.

Nyligen har utbildningsnämnden vid
språkvetenskapliga sektionen vid Lunds
universitet och utbildningsnämnden vid
humanistiska fakulteten vid Umeå universitet
i skrivelser till universitetskanslersämbetet
redovisat oroväckande resultat
från de två första terminernas
språkutbildning inom ramen för det nya
utbildningssystemet vid filosofisk fakultet.
I Umeå har knappt 20 procent
av de studerande i engelska och 12 procent
av de studerande i tyska klarat av
40-poängkursen på två terminer. Liknande
erfarenheter redovisas från Lund,
där 42 procent av de studerande klarat
av 40-poängkursen i engelska inom de
avsedda två terminerna och knappt 50
procent kursen i tyska. I samtliga fall
rör det sig om siffror som ligger klart
under den av riksdagen fastställda riktpunkten
67 procent. I sina skrivelser till
universitetskanslersämbetet pekär utbildningsnämnderna
på de studerandes
otillräckliga förkunskaper och den alltför
korta tid som står till språkutbildningens
förfogande som de viktigaste
orsakerna till de här redovisade resultaten.

I dagarna har rektorsämbetet vid
Umeå universitet tagit upp frågan om
de svaga studieresultaten vid de filosofiska
fakulteterna. 1 en skrivelse till
universitetskanslersämbetet framhåller
rektorsämbetet bl. a. de svårigheter som
de studerande ställs inför vid övergången
till universitetsstudier. Otillräckliga
kunskaper i engelska har t. ex. lett till
studiesvårigheter i flera av de naturvetenskapliga
och samhällsvetenskapliga
ämnena.

Den diskussion om språkundervisningen
som förts under det senaste året
har många gånger bottnat i skiljaktiga
meningar om målen för skolan och
språkundervisningen. De rapporter om
elevernas språkkunskaper som lämnats

14 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. vissa konsumentfrågor

från skol- och universitetshåll gör det
emellertid befogat att ifrågasätta om
man med den nuvarande språkundervisningen
lyckats ge eleverna en tillräcklig
språklig grund för deras fortsatta
verksamhet.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
utbildningsdepartementet få ställa följande
fråga:

Är regeringen beredd att tillsätta en
allsidigt sammansatt utredningsgrupp
för att utvärdera den nuvarande språkundervisningen
och framlägga förslag
till åtgärder?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. vissa konsumentfrågor Ordet

lämnades på begäran till

Herr ROMANUS (fp), som yttrade:

Herr talman! Den snabba utvecklingen
inom detaljhandeln mot större enheter
och ökad självbetjäning har lett till
att allt fler livsmedel säljs färdigförpackade.
För konsumenterna har denna utveckling
medfört minskade möjligheter
att kontrollera varornas vikt och kvalitet
och ett ökat behov av att kunna lita
på att de uppgifter som ges om varorna
är korrekta.

Under senare tid har det framkommit
en rad uppgifter om väsentliga brister i
vad gäller handeln med färdigförpackade
varor. Felaktiga viktangivelser på
varuförpackningarna och ändrade hållbar
hetsmarkeringar synes förekomma i
inte obetydlig utsträckning. Gamla varor
har också fått ligga kvar i butikerna
tillsammans med fullt säljdugliga.
Detta innebär att konsumenterna vilseleds
och kan i extrema fall också få
hälsovådliga konsekvenser.

Det bör klarläggas i vilken omfattning
dylika missförhållanden förekom -

mer. Statens pris- och kartellnämnd bör
därför få i uppdrag att skyndsamt genomföra
en brett upplagd undersökning
om tillförlitligheten hos märkning
av lardigförpackade varor, något som
också krävts av Livsmedelshandlareförbundet.

Det är ett gemensamt intresse för
konsumenterna och den seriösa handeln
att man kan lita på de uppgifter om vikt,
kilopris och hållbarhet som ges på varuförpackningarna.
Sedan gammalt
finns skydd mot felaktiga vågar och vikter.
Alla vågar och vikter skall, innan
de säljs, kontrolleras av mynt- och justeringsverket,
som också har heltidsanställda
justerare som åker runt och kontrollerar.
Den ökade handeln med färdigvaror
har emellertid minskat betydelsen
av detta skydd.

Under våren antog riksdagen en lag
som ger möjlighet till ingripande mot
alla slag av otillbörliga marknadsföringsåtgärder.
Vid bedömningen av om
eu viss åtgärd är att betrakta som otillbörlig
mot konsumenter eller näringsidkare
framstår kravet på vederhäftighet
som det centrala. Framställningar
som icke uppfyller detta krav och som
kan påverka efterfrågan av en vara eller
tjänst kan förbjudas.

I vad mån felaktiga uppgifter om en
varas pris, sammansättning och hållbarhet
faller under lagen om otillbörlig
marknadsföring är oklart. I en nyligen
utgiven kommentar till lagen sägs emellertid
»att en prisuppgift som är oriktig
eller missvisande måste anses ägnad
att påverka efterfrågan på varan eller
tjänsten i fråga och strida mot generalklausulens
vederhäftighetskrav». Vidare
sägs det: »Kravet på vederhäftighet
i reklam och annan marknadsföring
innebär bl. a. att näringsidkare inte får
vilseleda om varas material, sammansättning,
konstruktion och egenskaper i
övrigt eller om dess användbarhet och
lämplighet — — —.» (Bernitz m. fl.:
Otillbörlig marknadsföring s. 128 och
133 f.).

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Lagen om otillbörlig marknadsföring
är tillämplig bara i de fall då varans
pris, vikt och hållbarhet angivits på
förpackningen. För närvarande är näringsidkare
inte skyldig att förse varu1''örpackningar
med sådana uppgifter. I
livsmedelsstadgekommitténs förslag till
ny livsmedelsstadga föreslås emellertid
att färdigförpackade livsmedel som väger
mellan 25 gram och 25 kilogram
skall vara försedda med uppgift om
nettovikt eller nettovolym och att särskilt
omtåliga livsmedel alltid skall vara
hållbarhetsmärkta enligt ett enhetligt
system. Frågan om å-prismärkning av
färdigförpackade varor behandlas däremot
inte alls av kommittén. Uppgift om
å-pris är en förutsättning för att konsumenterna
skall kunna göra ett rationellt
val mellan olika varor. Förslaget
till livsmedelsstadga bör därför kompletteras
på denna punkt.

Ett genomförande i ovan berörda avseenden
av livsmedelsstadgekommitténs
förslag skulle tillsammans med marknadsföringslagen
ge konsumenterna ett
förbättrat skydd mot felaktiga uppgifter
på varuförpackningar. Betydelsen av
detta skydd minskas emellertid av att
marknadsföringslagen inte stadgar
straff i egentlig bemärkelse som den
normala påföljden vid lagöverträdelse
utan endast förbud. Härför fordras att
förbudet förenas med vite och att felaktigheten
upprepas. I vissa fall kan otillbörliga
marknadsföringsåtgärder direkt
falla under allmänt åtal. Detta förutsätter
dock att felaktigheten är uppsåtlig,
vilket många gånger kan vara svårt att
bevisa.

En förutsättning för att lagskyddet
skall bli effektivt är att felaktigheter
i varumärkningen upptäcks. Detta kräver
en effektiv kontroll, som vanligen
konsumenter sällan har tid och möjlighet
till. Detta måste i stället ankomma
på särskilt anställd personal. Enligt
livsmedelsstadgekommitténs förslag
skall i första hand näringsidkaren själv
svara för kontrollen, s. k. egentillsyn.

Interpellation ang. vissa konsumentfrågor

Därjämte skall det finnas en offentlig
livsmedelskontroll, som på det lokala
planet liksom hittills skall skötas av
hälsovårdsnämnden. I den mån hälsovårdsnämndernas
resurser inte räcker
till för en effektiv övervakning bör man
undersöka olika möjligheter att förstärka
kontrollen. En möjlighet vore att låta
pris- och kartellnämnden i anslutning
till sina prisundersökningar också undersöka
märkningen av färdigförpackade
varor.

I anslutning till behandlingen av
marknadsföringslagen beslöt riksdagen
inrätta en tjänst som konsumentombudsman
(KO) med uppgift att följa utvecklingen
på marknadsföringsområdet. De
begränsade resurser som ställts till KO:s
förfogande gör att en stor del av hans
arbete förmodligen måste ta formen av
granskning av tidningsreklam o. d., medan
direktreklam, varumärkning etc.
endast mer sporadiskt kan bli föremål
för uppmärksamhet. Allmänhetens möjligheter
att genom anmälningar och
klagomål fästa KO:s uppmärksamhet på
olika förhållanden är inte tillräcklig
ersättning för en systematisk övervakning.
Ett sätt att förbättra den lokala
bevakningen av konsumenternas intressen
på marknadsföringsområdet vore
att inrätta lokala konsumentkommittéer
av det slag som folkpartiet tidigare föreslagit.

Avsaknaden av lokala konsumentorgan
gör att effektiviteten i den nya
marknadsföringslagen är beroende av
konsumenternas aktiva deltagande. Dessa
måste därför få bred information om
den nya lagen och om de till denna
knutna organen. Detta är emellertid bara
en del av den kunskap som konsumenterna
bör få om sina rättigheter
och möjligheter. I radions presskonferens
den 21 augusti påpekade folkpartiets
ordförande, Gunnar Helén, att »en
snabbt utbyggd konsumentinformation
om varor och tjänster förutsätter, för
att det skall vara meningsfullt, att människorna
verkligen nås av informatio -

16 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

nen, vet hur de skall göra för att öka
sin kunskap inför ett köp». Han föreslog
att landets samtliga hushåll skulle
fä en konsumentkatalog. Den skulle också
finnas tillgänglig i butiker och på
andra försäljningsställen och ge upplysningar
om var man kan få råd, om
hur man skall läsa t. ex. VDN-deklaration
och om vad den betyder, ge allmänna
köpråd, tala om vilka rättigheter
konsumenterna har, hur de skall
bete sig om de vill klaga etc. En konsumentkatalog
med detta innehåll skulle
vara ett viktigt komplement till lagstiftningsåtgärderna.

För närvarande är arbetet med konsumentfrågorna
uppdelat på olika departement.
Då statsrådet Lidbom har
framträtt som regeringens talesman i
konsumentfrågor anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet Lidbom
få framställa följande frågor:

1. Anser regeringen att lagen om otillbörlig
marknadsföring ger konsumenterna
ett tillräckligt skydd mot felaktig
varumärkning?

2. Är regeringen beredd att skyndsamt
framlägga förslag till ny livsmedelsstadga
med bestämmelser som förbättrar
detta skydd?

3. Vilka åtgärder är regeringen beredd
att vidtaga för att förbättra möjligheterna
att lokalt tillvarata konsumenternas
intressen?

4. Är regeringen beredd att under
nästa år ge ut en konsumentkatalog att
distribueras till samtliga hushåll?

5. Vill regeringen föranstalta om én
snabb undersökning av tillförlitligheten
hos märkning av färdigförpackade
varor?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. skyddet för den personliga
integriteten vid upprättande av
databanker, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Det hot mot den personliga
integriteten som skapas genom
olika former av register och informationssystem,
bl. a. databankerna, har ytterligare
aktualiserats genom en rad
händelser. Vissa insamlade personuppgifter
har av ett privat företag använts
för en verksamhet som starkt påminner
om utpressning. Stölder från privata
databanker har avslöjats. Debatten
kring den statliga folk- och bostadsräkningen
har visat en oro bland allmänheten
för att inlämnade uppgifter skall
komma att missbrukas.

Statliga utredningar behandlar för
närvarande frågor som har att göra
med hela detta problemkomplex. Offentlighets-
och sekretesskommittén arbetar
med en översyn av sekretesslagstiftningen
bl. a. med hänsyn till de nya förhållanden
som skapats genom den automatiska
databehandlingstekniken. Kreditupplysningsutredningen
behandlar
olika frågor beträffande de privata s. k.
kreditupplysningsbyråerna bl. ä. också
med hänsyn till ADB-register.

Medan resultaten av dessa utredningar
avvaktas fortsätter emellertid i
snabbt tempo en utveckling som föregriper
viktiga principiella ställningstaganden
av regering och riksdag och
som kan komma att göra senare träffade
beslut mer eller mindre verkningslösa.

Större delen av kreditupplysningsföretagen
har sålunda uppköpts av utländska
— amerikanska — intressen.
Ett amerikanskt storföretag behärskar
55—60 procent av den svenska kreditupplysningsmarknaden.
Register över
miljontals svenskar befinner sig nu i
utländsk ägo och de innehåller i stor
utsträckning intima personuppgifter.

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Interpellation ang. omprövning av trafikpolitiken för statens järnvägar

övergång till ADB-behandling uppges
delvis ha skett och diskuteras för hela
materialet. Ett nödvändigt ingripande
som lägger hela denna s. k. kreditupplysningsverksamhet
under demokratisk
kontroll försvåras, om övergången av
verksamheten i utländsk ägo tillätes
fortsätta. Det USA-ägda företagets dominans
innebär att de insamlade uppgifterna
kan överflyttas till utlandet.

Uppbyggnaden av statliga och privata
databanker fortskrider mycket
snabbt på olika områden. På det statliga
området kan nämnas arbetsmarknadsverkets
informationssystem, rättsväsendets
informationssystem, centrala körkortsregistret,
databanker inom centrala
studiehjälpsnämnden och riksförsäkringsverket,
databank med alla statsanställda
osv. Det planerade centrala
personregistret skall samla en rad uppgifter
om varje medborgare. Genom
hopkoppling mellan olika databanker
kan en detaljerad kartläggning göras av
varje individ.

Inom det privata näringslivet förekommer
ett stort antal databanker. Affärs-
och sparbanker bygger upp omfattande
datasystem och diskuterar eu
integration i det s. k. SIBOL-projektet.

Såväl från statliga som från för detta
ländamål speciellt uppbyggda privata
databanker förekommer försäljning av
uppgifter. Statistiska centralbyrån bedriver
sålunda en omfattande försäljning
genom statistiktjänsten. Vid uppläggningen
av statistiska undersökningar
tas hänsyn även till privata kunders
önskemål. Centrala folkbokförings- och
uppbördsnämnden offererar i särskilda
cirkulär ett stort antal uppgifter (se
t. ex. Utdrag ur taxeringsregister och
Information från CFU augusti 1970).

Enligt mångas mening har den utveckling
som skett när det gäller databanker
och andra registersystem skapat
så stora faror för den personliga integriteten
att omedelbara åtgärder måste
vidtas utan att det fullständiga resultatet
av pågående utredningar avvaktas.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag därför om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet få ställa följande
frågor:

Vill regeringen ta omedelbara initiativ
för att

1. införa sådana regler att den enskilde
kan förbjuda att hans obligatoriskt
avkrävda personuppgifter får användas
annat än för statistisk bearbetning?

2. införa sådana bestämmelser att
koppling mellan olika databanker omöjliggörs
annat än för statistiska sammanställningar? 3.

införa förbud eller strikt kontroll
av statliga myndigheters försäljning av
individuella uppgifter om svenska medborgare
samt förbjuda den privata handeln
med sådana uppgifter?

4. införa ett sådant system att alla uttag
ur offentliga register skall anmälas
och förtecknas centralt, så att medborgarna
får elementära möjligheter att
kontrollera hur och i vilket syfte den
tvångsvis lämnade informationen om
dem används?

5. i allmän ägo överföra kreditupplysningsbyråerna? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. omprövning av trafikpolitiken
för statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Fru RYDING (vpk), som yttrade:

Herr talman! När det gäller problemen
rörande förbättrad arbetsmiljö har
under senare tid bl. a. följande frågor
skjutits i förgrunden: behovet av en
skärpt arbetarskyddslagstiftning (eller
arbetsmiljölagstiftning), utbyggnad av
företagshälsovården och ett fullföljande
av arbetstidsförkortningen. I sammanhanget
kan även nämnas angelägenheten
av en tidigare pensionering.

Bakgrunden är ett allt hårdare ar -

2 — Andra kammarens protokoll 1970. Nr 32

18 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. omprövning av trafikpolitiken för statens järnvägar

betstempo i arbetslivet, en stark förslitning
av arbetskraften, fall av stress
vid löpande band och tvångsstyrda arbetsprocesser.
Utan tvivel borde verkningsfulla
åtgärder och ingripanden redan
ha varit vidtagna till skydd för
arbetskraften respektive ha skett i en
betydligt mera vidsträckt omfattning
än vad som är fallet. Det senare omdömet
kan exempelvis gälla den först vid
början av innevarande år tillsatta utredningen
för översyn av arbetarskyddslagen.
Utan att avvakta resultaten
av denna bör ingripanden ske mot
konstaterade uppenbara missförhållanden.
Detta bör vara särdeles angelägel
när det gäller statligt ägda företag, såsom
exempelvis statens järnvägar, på
vilka anspråk måste kunna ställas att
de skall vara föregångare. Under senare
tid har såväl från de anställda och deras
fackliga organisationer som i fackförbundsorganet
Statsanställd och i
dagspressen riktats stark kritik mot den
personella underbemanningen bland
växiingspersonalen och den stationära
ytterpersonalen vid SJ. I exempelvis
Göteborgsregionen påtalas att antalet
övertidstimmar redan vid halvårsskiftet
uppgick till bortåt 100 000 timmar.
Oultagna semester- och fridagar anges
till 10 000. En fackföreningsordförande
uttalar i nr 39 för i år av den åberopade
fackförbundstidningen:

»Det är i allra högsta grad olämpligt
med tröttkörd personal i växlingen.
Slappnar uppmärksamheten aldrig så
lite hos en enda man i laget, så kan
detta få ödesdigra följder inte bara för
honom själv utan för många andra. Man
får inte glömma bort att det är stor
risk för att utomstående råkar i kläm,
både bildligt och bokstavligt.»

Att döma av uttalanden för tidningen
Aftonbladet den 27 september 1970 från
motsvarande personalorganisation i
Malmöområdet är förhållandet enahanda
i detta område. Uttalande åberopas
även från huvudskyddsombudet, enligt
vilket arbetstempot är så uppdrivet, att

personalen ofta inte hinner iaktta
skyddsbestämmelsen om att inte gå in
mellan vagn och lok innan visshet vunnits
att loket eller vagnen bromsats ned.

I samtliga dessa fall nämnes rådande
eller under en lång följd av år tidigare
existerande anställningsstopp som orsak
till den hårda pressen på personalen
och det ur skydds- och säkerhetssynpunkt
orimligt uppdrivna arbetstempot.
Av tröttkördhet vållade urspåringar
eller andra olycksfall sätter inte bara
personalens liv och lem i fara, vilket
är nog så allvarligt. Följden kan även
bli mycket omfattande materiella skador.

Det är svårt att finna annan förklaring
till dessa anmärkningsvärda förhållanden
än att SJ-ledningen i sin personalpolitik
låtit skydds- och säkerhetshänsyn
vika för de i den beslutade trafikpolitiken
starkt markerade lönsamhetsanspråken.
Men konsekvenser av sådan
innebörd till vilka hänvisats i denna
interpellation kan enligt min mening
inte under några förhållanden få godkännas.

Här påtalade förhållanden är inte enbart
begränsade till den berörda personalgruppen
utan har i stort sett aktualitet
för hela SJ-området. De har
dessutom stort intresse ur allmän arbetarskydds-
och säkerhetssynpunkt.
Med hänvisning härtill får jag hemställa
om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Anser statsrådet i interpellationen påtalade
förhållanden motivera en omprövning
av den beslutade trafikpolitiken
avseende dess samband med personalproblemen
vid statens järnvägar, behoven
av nyrekrytering, frågor om arbetsmiljön
samt skydds- och säkerhetsförhållanden? År

statsrådet beredd att vidta åtgärder
i syfte att komma till rätta med
berörda missförhållanden?

Denna anhållan bordlädes.

Fredagen den 16 oktober 1970 Nr 32 It!

Interpellation ang. skadeverkningarna vid besprutning med herbicider, m. m.

§ 14 Herr talman! Inom skogsbruk och

Interpellation ang. kompensation till

jordbruket för förluster genom prisstoppet Ordet

lämnades på begäran till

Herr JONASSON (ep), som yttrade:

Herr talman! Enligt det av riksdagen
godkända jordbruksavtalet skall
prisnivån på jordbrukets produkter få
röra sig inom vissa prisgränser.

I slutet av augusti införde regeringen
ett partiellt prisstopp på vissa livsmedel.
Detta fick som följd att jordbruket
ej kunnat ta ut de priser som det av
riksdagen antagna jordbruksavtalet avsett.
Det svenska jordbrukets utövare
gör härigenom stora förluster.

Ett träffat avtal bör givetvis hållas,
och på något sätt måste jordbrukarna
erhålla kompensation för de förluster
prisstoppet förorsakar dem. Detta är
nödvändigt inte minst när man betänker
den hårda ekonomiska kris som
det svenska jordbruket genomgår.

Då riksdagen godkänt det nu gällande
avtalet, torde det vara av stort intresse
att i riksdagen snarast redovisas hur
jordbruksavtalet skall infrias efter det
prisstopp som införts. Jag hemställer
därför om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd att inför kammaren
redovisa på vilket sätt jordbruket
skall kompenseras för de förluster
som åsamkas genom prisstoppet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 15

Interpellation ang. skadeverkningarna
vid besprutning med herbicider, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

jordbruk används betydande mängder
kemiska bekämpningsmedel för att hålla
efter buskskog och ogräs. Medlen används
även efter järnvägar och landsvägar.
På senare Hd har särskilt bekämpningsmedel
av fenoxiättiksyretyp,
2,4-D och 2,4,5-T, kommit att uppmärk-,
sammas. Dessa medel, som använts även
i Vietnamkriget, har utpekats som skadliga
för både människor och djur. Misstankar
finns att de kan förorsaka fosterskador
och genetiska skador. I
massmedia har i några uppmärksammade
fall bekämpningsmedel av denna typ
angetts som trolig orsak till fosterskador.
Flera forskare har framhållit riskerna
med dessa medel, som dels an-,
ses skadliga i sig och som framfpr allt
kan vara förorenade av andra, mycket
giftiga ämnen (dioxin). Även om det,
inte finns några klara bevis för att dessa
ämnen gett upphov till fosterskador
eller andra skador eller vållat de om-:
skrivna skadorna på renar, är de miss-,
tankar som framförts ändå tillräckliga:
för att man måste se mycket allvarligt
på riskerna. ,

I maj 1970 frågade jag socialministern,
om han var beredd att medverka
till att användningen av dessa herbicider
skulle förbjudas i avvaktan på ytterligare
undersökningar om medlens
skadeverkningar. Socialministern framhöll
då att giftnämnden nyligen tagit
upp frågan om den fortsatta användningen
av dessa medel och att denna
skulle bli föremål för nämndens slutliga
ställningstagande. Statsrådet var
då inte benägen att förorda något stopp
för användningen av dessa herbicider
för säsongen 70 men var > övertygad
om att giftnämnden skulle handla
snabbt.

Bekämpningsmedlen kom alltså att
användas även under besprutningssäsongen
1970. Något beslut om förbud
mot eller inskränkning i användandet
av dessa medel har ännu inte meddelats.
Efter besprutningssäsongen 1970

20 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. arbetssituationen i skolorna

har uppgifter återigen förekommit i
pressen om skador eventuellt förorsakade
av herbicider. Genom flygbesprutningen
har medlen ibland även kommit
att spridas utanför det avsedda bekämpningsområdet
med skador på annans
egendom som följd. Kemikalierna
bär via vattendrag förts vidare. Betydande
oro har uppstått bland människor
som kommit i kontakt med dessa
kemikalier eller som vistats i närheten
av besprutat område. Paralleller har
dragits med neurosedynkatastrofen. Av
dessa skäl är det angeläget att mycket
snart få fram ett beslut om huruvida
de åsyftade medlen i fortsättningen
kommer att få användas. Ersättningsmedel
för skogsbruket måste också i
händelse av förbud komma fram.

Statsrådets svar på min enkla fråga
i maj innebar att frågan om användningen
av dessa herbicider mycket snart
skulle bli föremål för giftnämndens slutliga
ställningstagande. Enligt tidningsuppgifter
skulle i månadsskiftet september—oktober
en särskild arbetsgrupp
ha tillsatts för att förbereda
nämndens ställningstagande. En avsevärd
tid kommer dock att förflyta innan
ett beslut kan fattas. Ett sådant
måste dock fattas i god tid före besprutningssäsongen
i vår.

Forskning om medlens eventuella skadeverkningar
lär enligt uppgift pågå
vid olika institutioner i Sverige — i
vilken omfattning och med vilka tidsplaner
behöver dock ytterligare belysas.
För att minska allmänhetens oro
i den här frågan är det angeläget att
en redogörelse ges beträffande de åtgärder
som vidtagits eller planeras.

Med hänvisning till vad som anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet lämna en redogörelsé
för de åtgärder som hittills vidtagits
av regeringen och berörda myndigheter
för att nå klarhet om de skaderisker
användningen av herbicider av fenoxi -

ättiksyretyp (liorinoslyr etc.) eventuellt
medför?

2. Avser statsrådet, för den händelse
de undersökningar som nu påbörjats
eller kommer att påbörjas inte hinner
slutföras till besprutningssäsongen 1971,
föranstalta om förbud mot användning
av dessa medel i avvaktan på erforderliga
undersökningsresultat?

Denna anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. arbetssituationen i
skolorna

Ordet lämnades på begäran till

Fru NETTELBRANDT (fp), som yttrade: Herr

talman! Mål och riktlinjer för
den läroplan för grundskolan som lärarna
just nu ute i skolorna lojalt gör
allt vad de kan för att införa inleds
med att syftet med den genom samhällets
försorg bedrivna undervisningen
av barn och ungdom bl. a. är att
främja elevernas utveckling till harmoniska
människor och till dugliga och
ansvarskännande samhällsmedlemmar.
Vi är alla överens om denna målsättning,
men den långa raden av motioner
till årets vårriksdag som behandlade
förhållandena i skolan bär ändå sitt
påtagliga vittnesbörd om att många
även i denna församling känner oro
inför utvecklingen.

Kungl. Maj:t har också på riksdagens
uppdrag tillsatt en utredning rörande
åtgärder för elever med särskilda svårigheter
i skolan och därmed sammanhängande
frågor, bl. a. skolans arbetsmiljö.
Av vad som framkommit i pressen
har lärarorganisationerna redan på
ett tidigt stadium visat ett mycket positivt
intresse för denna utredning och
också förklarat sig beredda att ta aktiv
del i utredningsarbetet. Detta intresse
har emellertid inte rönt gensvar från

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32 21

Interpellation ang. barnstugeutredningens arbete — Interpellation ang. förslaget om
ändrad distriktsindelning inom statens järnvägar

departementets sida. Således framgår
det att svar på en gemensam skrivelse
från två av organisationerna, daterad
den 15 juni, inte registrerats som utgående
handling på kansliet förrän den
23 september.

Under senare tid har en allt starkare
oro gjort sig gällande beträffande arbetssituationen
i skolan. Denna oro
tycks tyvärr också vara fullt berättigad.
Vi har de allra senaste dagarna i dagspressen
kunnat läsa om ett upprop undertecknat
av 600 lärare i Malmö angående
arbetsförhållandena där. Upprörande
skildringar av överfall på och
trakasserier av lärarpersonal har givits.

Med anledning av vad som anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
frågor:

Vilka åtgärder tänker statsrådet under
tiden för pågående utredning vidta
för att förbättra arbetssituationen i våra
skolor för såväl elever som lärare så
att ett normalt skolarbete verkligen kan
bedrivas i avvaktan på de mer långsiktiga
förslag, som den tillsatta utredningen
eventuellt kan komma med?

Ämnar statsrådet ompröva sin inställning
till medverkan från lärarnas sida
i denna utredning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. barnstugeutredningens
arbete

Ordet lämnades på begäran till

Herr SELLGREN (fp), som yttrade:
Herr talman! Sedan år 1968 arbetar
en statlig utredning med frågan om den
framtida utformningen av samhällets
tillsynsfunktioner för förskolebarn.

I direktiven anges som första uppgift
att utreda målsättningen för den inre
verksamheten i lekskolor och daghem

när det gäller barn i fem- och sexårsåldern.
Behovet av barnstugeverksamhet
ökar snabbt i takt med att allt fler föräldrar
behövs i förvärvslivet och att allt
fler föräldrar studerar. Parallellt med
att kommunerna bygger ut tillsynsverksamheten
bedriver bl. a. svenska kyrkan
en omfattande verksamhet benämnd
kyrkans barntimmar respektive kyrkans
småbarnsskola.

Om man ger direktiven till barnstugeutredningen
en vid tolkning synes do
taga hänsyn till de olika former i vilka
barntillsynen för närvarande bedrives.
Det är dock med hänsyn till utvecklingen
angeläget att riktlinjerna och
målsättningen klarlägges. Direktiven anger
också behovet av att utredningens
förslag läggs fram successivt.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Behandlar barnstugeutredningen
frågan om förskola i kristen regi?

2. När kommer utredningen att framlägga
sina första delförslag och vilka
avsnitt kommer dessa att omfatta?

Denna anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. förslaget om ändrad
distriktsindelning inom statens järnvägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! För en tid sedan presenterade
statens järnvägar ett förslag
till omorganisation inom verket. Förändringar
skulle företas i fråga om distriktsindelningen
innebärande att. distriktskontoren
i Växjö, Borås och Umeå
skulle dras in. De områden som nämnda
kontor betjänade skulle läggas samman
med angränsande distrikt. Ett för -

Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings- och löneförhållandena inom försvaret
— Interpellation ang. ersättning från den allmänna sjukförsäkringen för vård

vid barnsbörd utom riket

vérkligande av förslaget skulle sålunda
innebära en centralisering av SJ:s administration.

Det är uppenbara nackdelar förenade
med en omorganisation av föreslagen
art. Risken är stor för att trafikservicen
blir lidande. Försämrade insikter i
de lokala förhållandena och behoven
kan hos dem som planerar inom SJ
bli följden. Försvagning i fråga om
marknadsbevakning och marknadsföring
kan befaras. Konsekvensen kan därför
bli minskade intäkter för verket.

Den här frågan måste också ses ur
lokaliserings- och regionalpolitiska synpunkter.
Indragning av de tre distriktskontoren
innebär bortfall av arbetstillfällen,
och eftersom kontoren är belägna
på orter som redan har sysselsättningsproblem
kan följerna i det här avseendet
bli kännbara.

Vidare får ett genomförande av förslaget
allvarliga konsekvenser för de anställda
genom att de tvingas bryta upp
från nuvarande bostadsort. De torde ha
begränsade möjligheter att få andra anställningar
på de orter där de bor och
i varje fall torde i så fall omskolning
krävas.

Med hänvisning till vad som anförts
anhåller jag om kammarens medgivande
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Avser statsrådet att ge riksdagen tillfälle
att uttala sig om förslaget angående
ändrad distriktsindelning inom statens
järnvägar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. utbildnings-, tjänstgörings-
och löneförhållandena inom
försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (m), som yttrade:

Herr talman! Vakanserna inom försvarets
befälskår är stora och tenderar
att bli allt större. Detta medför en orimlig
arbetsbelastning för de befattningshavare
som finns kvar. Det medför också
att flera befäl främst inom underofficers-
och underbefälsgraderna placeras
till tjänstgöring i befattningar som icke
står i överensstämmelse med den utbildning
de fått och den grad till vilken
de erhållit befordran. Dessa krav
jämte den hårda arbetstakten över huvud
taget medför för många otrivsel i
tjänsten.

Ett annat förhållande som sprider
olust är att de befäl som tvingas tjänstgöra
i högre befattning än vad som är
avsett för deras grad och utbildning
icke erhåller lön som motsvarar arbetsinsatsen.

Det är nödvändigt att överse såväl
utbildningen i stort för underofficerare
och underbefäl som deras löneförhållanden.
Om så icke sker kommer vi att
äventyra utbildningen av våra värnpliktiga
och därmed försvaga landets
värnkraft.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser statsrådet att
vidtaga för att förbättra utbildningsoch
tjänstgöringsförhållandena för fast
anställda underofficerare och underbefäl
och för att skapa bättre lönevillkor
för försvarets personal över huvud taget? Denna

anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. ersättning från den
allmänna sjukförsäkringen för vård vid
barnsbörd utom riket

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32 23

Herr talman! Enligt nordisk sjukförsäkringsöverenskommelse
som trädde i
kraft 1 april 1967 ersätts kostnaderna
för vård i Danmark, Finland, Island
och Norge av försäkring i respektive
land där vården meddelats. I tidigare
gällande kungörelse från år 1962 angående
ersättning för sjukvård utom riket
föreskrevs att sådan ersättning endast
skulle utgå vid sjukdom, för vilken
behov av vård uppkommit under utlandsvistelsen.
Utgifter för t. ex. förlossningsvård
och i samband därmed företagna
resor ansågs inte föranledda av
sjukdom och ersattes följaktligen inte.
Samma regel gäller i den nyssnämnda
sjukförsäkringsöverenslcommelsen mellan
de nordiska länderna.

Det synes mig vara en brist i den
nordiska sjukförsäkringsöverenskommelsen
att ersättning för förlossningsvård
inte utgår om patienten befinner
sig i ett annat nordiskt land. I praktiken
innebär det att varje gravid kvinna
kan riskera att vid utlandsvistelse tvingas
att själv stå för de vårdkostnader en
eventuell förlossning vid den tidpunkten
medför. Det är ju inte ovanligt att
den beräknade tidpunkten för barnsbörd
kan avsevärt förskjutas och inträffa
då kvinnan alls inte räknat med att
förlossning skall ske. Exempel på sådana
fall kan anföras. Hemställan om
ersättning för utgifter i samband med
förlossningsvård har avvisats av allmänna
försäkringskassan och vid överklagande
även av riksförsäkringsverket
och försäkringsdomstolen. Därvid har
åberopats bestämmelsen i 2 kap. 9 §
första stycket lagen om allmän försäkring,
enligt vilken ersättning utgår för
sjukvård utom riket endast i den utsträckning
Konungen föreskriver.

Enligt min mening är det otillfredsställande
att förlossningsvård i annat
nordiskt land inte i försäkringshänseende
omfattas av samma bestämmelser
som i det egna landet, där försäkringstagaren
får kostnaderna för denna vård
ersatta. Jag anser att denna vård bör

Interpellation ang. anmälan om faderskap

jämställas med sjukvård för vilken ersättning
utgår vid vistelse utom riket.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Avser statsrådet att medverka till att
sådan ändring vidtas i den nordiska
sjukförsäkringsöverenskommelsen av
den 1 april 1967 att den vård vid sjukdom
som meddelas i respektive land och
varvid kostnaderna ersätts av motsvarande
försäkring i landet även skall omfatta
vård vid barnsbörd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Interpellation ang. anmälan om faderskap Ordet

lämnades på begäran till

Fru HOLMQVIST (s), som yttrade:

Herr talman! Genom Kungl. Maj:ts
förslag och riksdagens beslut 1969 om
sådan ändring i ärvdabalken att arvsrätt
även tillkommer utomäktenskapligt
barn har den arvsrättsliga frågan om
jämlikhet mellan personer födda inom
äktenskapet och utom äktenskapet fått
sin slutliga lösning. Lagen har givits
retroaktiv verkan.

Det ankommer emellertid på de utom
äktenskapet födda, som ej längre har
förordnad barnavårdsman, att själva bevaka
sin arvsrätt efter fadern eller fädernefränder,
detta på grund av att före
den 1 januari 1968 utomäktenskapliga
barn icke antecknats i faderns personakt.

Barnavårdsmannen har genom rätten
till arv för utomäktenskapligt barn inte
bara efter barnafadern utan också efter
släkt på fädernet liksom också för barnets
avkomlingars rätt till arv på fädernesidan
fått ett ökat juridiskt-rättsligt
ansvar som helt blir avhängigt av
om anteckning i faderns personakt skett

24 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. tilläggssjukpenningen

retroaktivt och i varje övrigt fall.

Utomäktenskapligt födda barn kan
själva bevaka sin arvsrätt genom komplettering
av faderns personakt före
arvsfallet. Men detta kan också ske genom
att barnet senast vid bouppteckningen
ger sig till känna för dödsbodelägare,
boutredningsman eller den
som sitter i boet.

Vid reformens ikraftträdande föreskrevs
särskild skyldighet för barnavårdsman
till barn fött utom äktenskap
att se till att anteckning i faderns personakt
sker. Detta innebar skyldighet
för barnavårdsmännen att retroaktivt
meddela pastorsämbetet faderskap fastställda
före 1968 med undantag för trolovningsbarn
och barn med arvsrättsförklaring.

Det finns anledning förmoda att retroaktiva
anmälningar i fall där barnafadern
ofta bytt vistelseort kommit pastorsämbetet
till handa i sådan tid att
arvsfall ej kunnat bevakas eller att av
annan orsak anteckning i personakt ej
skett. Barnavårdsmännen har därför
anledning att under sådana förhållanden
ställa sig frågan, om de kan ställas
till ansvar för den eventuella rättsförlust
som kan åsamkas utom äktenskapet
född person och hur de kan vara säkra
på att anteckning i personakt verkligen
skett.

Med stöd av det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

Anser statsrådet att anteckning i barnavårdsmannaakten
är till fyllest som
bevis för att barnavårdsmännen till pastorsämbetet
anmält faderskap till barn
utom äktenskap?

Om så icke är fallet, anser statsrådet
att faderskapsanmälan ingiven till
pastorsämbetet i två exemplar, varav
ett återgår till barnavårdsmännen och
bilägges barnavårdsmannahandlingarna
och av vilket framgår att anteckning
om faderskap skett, är tillräcklig såsom
bevis för att barnavårdsmännen full -

vid havandeskap

gjort sin skyldighet att anmäla faderskap
till pastorsämbetet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 22

Interpellation ang. tilläggssjukpenningen
vid havandeskap

Ordet lämnades på begäran till

Herr WENNERFORS (m), som yttrade: Herr

talman! Jämlikhet har blivit ett
av de mest vanliga honnörsorden i den
politiska debatten. Visst har en hel del
gjorts för att öka jämlikheten. Men debatten,
festtalen eller valtalen står sannerligen
inte i proportion till verkligheten.

Alldeles särskilt starkt framstår detta
när man granskar jämställdheten
mellan könen. En mängd brister i rättvisan
mellan könen, t. ex. beträffande
familjerätten, familjebeskattningen, socialförsäkringen,
kan man här peka på.
I utbildningshänseende, i arbetslivet
och i det offentliga livet dominerar det
ena könet och i inkomststatistiken utgör
kvinnorna hälften av låginkomsttagarna.

Men reformen på detta område hindras
i hög grad av föråldrade uppfattningar
och negativa attityder. Således
måste man räkna med att det tar lång
tid enbart för att skapa förståelse och
engagemang för dessa frågor. Först därefter
kan man omsätta idéerna i praktiskt
reformarbete. Här gäller det inte
bara en modernare syn på kvinnan och
hennes villkor utan också en omvärdering
av mannens roll i familje- och
samhällslivet. Faktiskt borde möjligheten
för fadern att mera aktivt deltaga
i barnens vård och fostran t. o. m. kunna
upplevas som ett rättvisekrav. Varför
skall det vara så självklart att kvinnan
skall avbryta sin yrkesverksamhet
i flera år för att sköta barnen? Varför
inte mannen lika gärna? Varför är det

Fredagen den 16 oktober 1970 Nr 32 25

Interpellation ang. samhällsproblem i samband med den s. k. utbildningsexplosionen

vanligast att kvinnan i familjen söker
ett deltidsarbete? Varför inte mannen
lika gärna?

Under 1969 års riksdag beslöts i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 37 att kvinnan skall medges rätt att
avbryta havandeskapsledigheten för förvärvsarbete
under högst 30 dagar utan
att förlora rätten till fortsatt sjukpenning.
Genom motion av dels fru Kristensson,
dels herr Romanus behandlades
också den väckta frågan huruvida
tilläggssjukpenning skall kunna utgå till
endera av föräldrarna. Med andra ord:
Skall sjukpenning kunna utgå till mannen
om det är han som exempelvis 30
dagar efter förlossningen övertar skötseln
av det nyfödda barnet och eventuellt
övriga småbarn i familjen, samtidigt
som modern utövar sitt yrke i arbetslivet
utom hemmet?

Nuvarande förmånssystem i samband
med havandeskap grundas på dels behovet
av att medicinskt skydda kvinnan
under tiden närmast före och efter
förlossningen, dels barnets behov av
vård under de första månaderna.
Den under sekler rotade uppfattningen
att det är kvinnan som har de största
förutsättningarna att sköta småbarn
börjar emellertid förlora anhängare.
Men uppgiften att amma är väl ändock
exklusivt kvinnlig? Självfallet är det så,
men hröstmjölksuppfödningen har under
de senaste tjugo åren visat starkt
sjunkande frekvens. Allt flera måste således
inse att kvinnan och mannen har
samma förutsättningar att svara för
småbarnens vård och fostran. En sådan
syn skulle inte enbart ge kvinnan
ökad valfrihet, utan den skulle ge båda
makarna ökad valfrihet.

1969 års riksdag hänvisade vid behandlingen
av denna fråga till utredningsarbetet
inom den familjepolitiska
kommittén. Med hänsyn härtill föranledde
inte motionen någon åtgärd från
riksdagens sida.

Den familjepolitiska kommittén redovisade
senare under 1969 i en prome -

moria resultatet av sin översyn. Efter
sedvanlig remissbehandling framlade
regeringen i våras förslag — proposition
nr 60 —-i frågorna rörande jämställdhet
mellan kvinnor och män inom
sjukförsäkringen. Frågan huruvida rätten
till tilläggssjukpenning i samband
med havandeskap skulle kunna tillkomma
såväl kvinnan som mannen berördes
inte. Tydligen har denna fråga beklagligtvis
ytterligare skjutits på framtiden.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att få ställa
följande frågor till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet:

1. Delar herr statsrådet min uppfattning
att tilläggssjukpenning i samband
med havandeskap skall kunna utgå till
mannen om det är han som svarar för
vården av barnet?

2. Avser herr statsrådet att framlägga
förslag i ärendet och i så fall när?

Denna anhållan bordlädes.

§ 23

Interpellation ang. samhällsproblem i
samband med den s. k. utbildningsexplosionen Ordet

lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Utbildningsexplosionen,
dvs. den plötsliga och i vissa avseenden
nästan lavinartade ökningen av tillströmningen
till institutioner för utbildning
utöver grundskolans nivå,
framstår alltmera som ett av vår tids
största samhällsproblem. I denna interpellation
skall uppmärksamheten inriktas
på den högre, vanligen som »postgymnasial»
betecknade utbildningens
problematik och plats i det framtida
samhället. I interpellationen efterlyses
ett samlat grepp på denna problematik
som grundval för den framtida undervisningspolitiken.
Riktlinjer för denna

26 Nr 32 Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. samhällsproblem i samband med den s. k. utbildningsexplosionen

politiks olika aspekter finns nämligen
endast i ringa grad angivna i regeringens
proposition rörande den grundläggande
akademiska examen i humanistiska,
naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
ämnen. Detta gäller även
propositionen rörande forskarutbildningen.
Där framförda synpunkter på
utbildningspolitiken kan liksom betänkanden
av U-68 och kompetensutredningen
samt statistiska centralbyråns
utredningar och prognoser anses prestera
så mycket material att tiden för en
samlad översikt nu är inne. En sådan
översikt efterlyses i denna interpellation.
Därvid uppkommer bl. a. frågan,
om samhället bör stimulera så många
som möjligt att bedriva studier på akademisk
och jämförlig nivå eller om man
i stället — givetvis utan att tillåta ekonomiska
utbildningshinder — genom
lämpliga krav på studiekvalifikationer
och eventuell ransonering av tillträdet
till vissa utbildningslinjer bör söka bättre
anpassa utbildningen efter samhällets
behov. I det följande diskuteras
även frågan om gymnasiet för närvarande
ger en tillfredsställande förberedelse
för fortsatta studier och om det
begränsade inflytandet för lärarna på
gymnasiestadiet i denna angelägenhet
kan anses förenligt med moderna tankegångar
om skoldemokrati. Vidare diskuteras
svagheter i forskarutbildningsreformen
och de brister som uppkommit
genom otillräckliga resurser för
dess genomförande i praktiken. Till sist
diskuteras den hittills av regeringen
märkligt försummade frågan om organisationen
av de högre studierna ovanpå
den akademiska grundexamen i humanistiska,
naturvetenskapliga och samhällsvetenskapliga
ämnen som inte syftar
till eu forskarkarriär.

Som bakgrund till det följande resonemanget
kan till en början några siffror
om tillströmningen till de högre utbildningsanstalterna
anges. Inskrivningen
av studenter vid de icke spärrade
utbildningslinjerna ligger för närvaran -

de på omkring 18 000, vartill kommer
att antalet nyintagna studerande vid
spärrade linjer uppgår till ca 7 000. De
senare utgör långt mindre än hälften
av antalet sökande. Beaktas bör att
många intresserade underlåter att söka,
då de vet att deras meriter i den hårda
konkurrensen är otillräckliga.

Angivna siffror innebär att nära fjärdedelen
av varje årskull unga människor
söker sig till den högre utbildningen.
I jämförelse med situationen år
1960 har i runt tal en tredubbling av
denna utbildning ägt rum.

Ännu mera talande är att vid sidan
av det angivna antalet årligen inskrivna
universitetsstuderande med gymnasieutbildning,
som avslutats under de
senaste fyra åren, påbörjar för närvarande
årligen ca 8 000 personer utan
denna kvalifikation universitetsstudier,
vilket antal statistiska centralbyrån räknar
med kan komma att stiga till ca
25 000 vid 1970-talets slut. Av denna
grupp studerar visserligen de flesta
blott vissa ämnen och avlägger ej examen.
Det är likväl en oerhörd — och
i många avseenden glädjande — utveckling
som här äger rum. Det antal som
årligen avlägger examen väntas bli fyrdubblat
från första hälften av 1960-talet
till senare hälften av 1970-talet. Skulle
kompetensutredningens förslag genomföras
kan en ytterligare expansion
av denna utbildning förväntas.

Det har naturligtvis stort intresse att
jämföra dessa siffror med en uppskattning
av den framtida arbetsmarknadens
behov och placeringsmöjligheter. Därvid
får dock olika utbildningslinjer i stort
sett bedömas var för sig. Vad de spärrade
utbildningslinjerna beträffar, t. ex.
utbildning av läkare, tandläkare, civilingenjörer
och socionomer, är sannolikt
behovet alltjämt markant växande,
och man kan knappast befara mer än
tillfälliga anpassningssvårigheter på
1970-talets arbetsmarknad för deras del.
Tvärtom är på vissa linjer, t. ex. den
medicinska, en ytterligare ökning av ut -

Fredagen den 16 oktober 1970 Nr 32 27

Interpellation ang. samhällsproblem i samband med den s. k. utbildningsexplosionen

bildningen angelägen. Annorlunda förhåller
det sig med utbildningen i humanistiska,
samhällsvetenskapliga och vissa
naturvetenskapliga ämnen, till vilka
tillträdet i huvudsak är fritt, så till vida
att ingen ransonering förekommer. En
genomsnittlig fyrdubbling av utbildningen
inom dessa områden reser naturligtvis
frågan om de framtida arbetsmöjligheterna
för personer med sådan
utbildning.

Det är naturligt att samhället söker
i snabb takt utvidga möjligheterna till
studier vid spärrade linjer. Detta har
hittills inte kunnat ske i tillräcklig utsträckning.
Däremot påverkas studieinriktningen
av att de nya universitetsfilialerna
i allmänhet saknar möjligheter
till studier i spärrade ämnen. Liksom
universitetskurserna på andra platser
ger de däremot goda möjligheter
till studier på andra linjer. På så sätt
medverkar samhället till att öka det antal
som studerar samhällsvetenskap, humanistiska
ämnen, matematik och ett
par andra ämnen inom den naturvetenskapliga
avdelningen. Man stimulerar
i själva verket en ganska snabb ökning
av antalet studerande inom grenar där
ett »överskott» av utbildade hotar i
framtiden, medan ökningen av antalet
platser inom de spärrade linjerna är
liten i jämförelse därmed. Denna tilltagande
snedvridning inom det högre
utbildningsväsendet är uppenbarligen
en avigsida av den ökade regionala
spridning av studiemöjligheterna som
kommit till stånd under senare år och
som ur många synpunkter måste hälsas
med stor tillfredsställelse.

Det ligger nära till hands att säga
att om alltför många söker sig in på
vissa utbildningslinjer måste man till
undvikande av ett framtida »akademikerproletariat»
införa särskilda spärrar
på dessa linjer. Enligt min mening måste
en sådan politik bestämt avvisas.
Samhällets strävan bör gå ut på att
successivt avveckla existerande spärrar,
inte att införa nya. Däremot måste

frågan resas, om samhället för närvarande
är inne på en väg, där man i alltför
hög grad lockar till högre studier
av därför mindre lämpade personer. Är
kraven på studiekvalifikationer väl avvägda?
Trots att de högre studierna
under senare år i viss mån utvecklats
i mera skolmässig riktning, misslyckas
ett icke ringa antal med studierna så
till vida att de inte avlägger någon
examen. Att sänka den akademiska examens
kvalitet ytterligare, utöver den
reduktion som i viss mån börjat, bör
enligt min mening inte komma i fråga.
Snarare framstår cn höjning av dess
nivå — i varje fall på vissa områden —
som sakligt berättigad med hänsyn till
arten av de framtida arbetsuppgifterna.
Detta kan t. ex. gälla för lärare med
undervisning på gymnasiet. En sådan
i sig själv naturlig höjning av den akademiska
examens kvalitet skulle som
en biprodukt ha att tillströmningen till
de akademiska studierna inom dessa
områden måhända något avtog. Om prognoserna
visar att allvarlig risk för
»överproduktion» finnes, synes därför
två olika skäl finnas att ägna berörda
modifikation stor uppmärksamhet samt
att avvakta utvecklingen innan den
sänkning av kvalifikationskraven som
i olika sammanhang varit på tal tas
upp till behandling. Däremot kan naturligtvis
en försämring av de ekonomiska
studiemöjligheterna genom sänkning
av stipendier och studielån inte
komma i fråga. Tvärtom synes stipendiebeloppen
böra anpassas uppåt med
anledning av de senare årens prisstegring.
Studielånens nominella belopp har
redan något höjts.

Det vore utan tvivel av betydelse för
den offentliga debatten, om statsrådet
ville i stora drag ange hur Ni ser på
dessa problem — utan att binda regeringen
men också utan att avvakta nya
utredningar. Detsamma gäller spörsmålet
hur den pågående snedvridningen
av den högre utbildningen som äger
rum genom att utbildningsmöjligheter -

28 Nr 32 Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. samhällsproblem i samband med den s. k. utbildningsexplosionen

na särskilt starkt utvidgas just inom
områden där de redan lavinartat utvecklats.

I det föregående bär jag utgått ifrån
att en fortsatt ökning av de akademiska
studierna inom vissa områden kan komma
att leda till svåra anpassningsproblem.
En omfattande arbetslöshet är naturligtvis
ett allvarligt ont i sig själv
och kan dessutom leda till stormande
oroligheter och sociala brytningar i
jämförelse med vilka hittillsvarande
s. k. studentoroligheter i Norden framstår
som en ringa krusning på vattenytan.

Naturligtvis finns det eu möjlighet
att undgå en sådan utveckling även om
ett ur behovssynpunkt alltför stort antal
människor bedriver akademiska studier
och avlägger motsvarande examina.
Sambandet mellan viss utbildning
och ett bestämt senare arbete är ju inte
fast. Om många människor är villiga
att avlägga en akademisk examen och
sedan ägna sig åt att bli t. ex. lastbilschaufförer,
så blir problemet lättare att
lösa. Har samhället råd att låta många
fler människor skaffa sig högre utbildning
än som motsvarar behovet ur själva
yrkets synvinkel, så ligger inget
orimligt däri. Det betyder blott att gränsen
för allmänbildningen i dessa fall
förskjutes uppåt och att de subjektiva
klyftorna mellan olika yrken minskas.
I Förenta staterna är man på god väg.
Där har gränsdragningen mellan manuellt
arbete och »manschettyrkena»
aldrig varit tillnärmelsevis så skarp som
i Europa. Snobberiet bland de senares
företrädare är i USA vida mindre än hos
oss. En bilarbetare betraktar sig inte
som havande en lägre social status än
en lärare. Men i Sverige och andra europeiska
länder fordras säkert mycken
tid och upplysning för att motsvarande
frihet från detta slag av snobberi
och vilja till anpassning skall bli vanlig Vi

saknar alltjämt möjlighet att bilda
oss en bestämd uppfattning om hur sto -

ra riskerna är för uppkomsten av ett
besvärande överskott av folk med akademisk
utbildning av vissa slag. Samtidigt
åtar sig samhället en väldig ökning
av kostnaderna för denna utbildning.
Ofta förbises att det här gäller en oerhörd
investering genom bortfallet av
direkta arbetsprestationer under studietiden
och ökade kostnader för själva
undervisningsanstalterna. Samhällets
resurser för investeringsändamål är
inte obegränsade. Enligt min mening
blir det välmotiverat att i framtiden infoga
utbildningsväsendet vid avvägningen
av resursernas fördelning på
olika områden. Investeringar i den
mänskliga kapaciteten har en oerhörd
betydelse, men deras ökning eller
minskning på olika punkter bör vägas
mot värdet av andra investeringar. För
övrigt kan man uppnå en negativ nytta,
om personer med otillräckliga studieförutsättningar
lockas in på högre
studier och uppnår helt otillfredsställande
resultat.

Klart är att ett mycket rikt samhälle
kan i stor utsträckning ha råd att betala
studier som ökar bildningsnivån
för vederbörande studerande, även om
detta inte skulle i deras fall vara på
något sätt motiverat av hänsyn till arbetsmarknadens
behov utan tvärtom
kan öka arbetslösheten och försvåra anpassningen
på arbetsmarknaden. Men
även här måste frågan resas vad det
svenska samhället har råd till under
t. ex. det kommande årtiondet.

Jag kan inte finna annat än att det
behövs en fortgående uppskattning av
de arbetsmarknadsmässiga förutsättningarna
samt en samhällsekonomisk
avvägning av resursernas användning
som grundval för den framtida politiken
inom den högre utbildningens område.
Självklar utgångspunkt synes emellertid,
som redan antytts, böra vara att
varje individ så mycket som möjligt
bör ha frihet att välja vad han vill ägna
sig åt — under förutsättning att han
besitter erforderliga förutsättningar.

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Interpellation ang. samhällsproblem i samband med den s. k. utbildningsexplosionen

Men lika klart är att samhället icke kan
åtaga sig någon garanti för att en person
med akademisk examen i framtiden
erhåller ett arbete som motsvarar
vad som traditionsmässigt brukar anses
vara naturligt för personer med
denna utbildning.

När man diskuterar förutsättningar
och kvalifikationer för högre studier
kan man naturligtvis inte förbigå frågan
om det treåriga gymnasiets uppgift
som förberedelse för dessa studier.
Det är ingalunda dess enda uppgift.
Men det är självklart att det är en av
dess uppgifter och en mycket viktig
sådan. Däremot finns det starka skäl
att inte tilldela de övriga gymnasiala
linjerna -—• fackskola och yrkesskola —
en sådan förberedande uppgift. En annan
sak är att studierna på dessa linjer
efter komplettering kan ge erforderliga
kvalifikationer.

Naturligt är att de treåriga mera teoretiska
linjerna i gymnasiet erhåller en
så hög grad av smidighet och anpassningsförmåga
att möjlighet ges för eleverna
att uppnå en lämplig förberedelse
för de universitetsstudier som eu
del av dem eftersträvar. Detta bör emellertid
ske utan att man eftersätter ett
rimligt krav på allmänbildning och allmänna
studieförutsättningar. Enligt min
mening har man inte påvisat några skäl
för att en sänkning av kunskapsnivån
och studieförutsättningarna i övrigt i
förhållande till situationen t. ex. under
1950-talet skulle vara sakligt motiverad.
Det bör inte komma i fråga att standardisera
och förenkla studierna på det
teoretiska gymnasiet därför att detta i
viss mån skulle medföra lättnader för
mindre studiebegåvade elever. I den
mån man av hänsyn till dem vill ordna
vissa mindre krävande kombinationer
är en fråga för sig, men hänsyn härtill
kan inte motivera att skolan skulle beröva
andra elever rimliga möjligheter
till en effektiv förberedelse för fortsatta
studier. För övrigt har ju ungdomar
med mindre förutsättningar för teore -

tiska studier, men kanske överlägsna
anlag i andra viktiga avseenden, tillfälle
till studier i fackskola och yrkesskola.

Med hänsyn till dessa synpunkter
måste följande frågor resas: Är det nuvarande
gymnasiet — som efter sammanslagningen
med fackskola och yrkesskola
väl bör betecknas som den
mera teoretiska linjen inom det nya
gymnasiet — tillräckligt differentierat?
Ger det tillfredsställande möjlighet till
förberedelse för universitetsstudier av
olika slag inom ramen för naturliga allmänbildningskrav? Dessa

allmänbildningskrav som villkor
för universitetsstudier har som bekant
fått vika för andra hänsyn, när
det gäller rätt för personer som fyller
25 år eller mera under inskrivningsåret
och som varit yrkesverksamma under
minst 5 år eller på annat sätt förvärvat
motsvarande erfarenhet. Det rör
sig emellertid här om en försöksverksamhet
endast i vissa ämnen, och studierna
är begränsade till förvärvandet
av 60 poäng, dvs. hälften av kraven för
en vanlig fil. kand-examen. Erfarenheterna
av denna försöksverksamhet synes
böra avvaktas.

Ett med differentieringsbehovet närbesläktat
spörsmål är frågan huruvida
den inom det teoretiska gymnasiet uppnådda
kunskapsnivån och intellektuella
träningen är tillräcklig som förberedelse
för högre studier. Som redan angivits
kan jag inte finna att någon sänkning
i förhållande till exempelvis 1950-talets nivå är motiverad. Från många
håll, där erfarenheterna är omfattande,
uttalas emellertid att en sådan sänkning
redan har ägt rum. Varpå beror i
så fall denna kvalitetsnedgång? På vad
sätt kan den undvikas i framtiden?

Ett bestämt svar på frågan om nivåsänkningen
kan endast erhållas efter en
»utvärdering» av de hittillsvarande undervisningsresultaten.
En sådan undersökning
har föreslagits av folkpartiets
ordförande Gunnar Helén med en vi -

30 Nr 32 Fredagen den 16 oklober 1970

Interpellation ang. samhällsproblem i samband med den s. k. utbildningsexplosionen

dare syftning. Den framstår som angelägen
och brådskande.

Även utan en sådan undersökning synes
det emellertid vara uppenbart att
gymnasiets resultat beträffande elevernas
språkundervisning undergått en allvarlig
försämring. Jag hänvisar till de
2 000 språklärarnas talande meningsyttring
samt artiklar av professorn i allmän
språkvetenskap vid Lunds universitet
Bertil Malmberg. Utan att avvakta
en större utredning synes det därför
vara berättigat att ställa följande fråga
till regeringen: Vilka åtgärder avser
man att vidta i syfte att trygga att elever
med gymnasiekompetens förvärvar
mera tillfredsställande språkkunskaper?
Jag hoppas att regeringen är beredd att
mycket snart presentera riktlinjer för
en sådan omläggning och därigenom
möjliggöra en offentlig debatt och inhämtande
av lärarnas åsikter, vilket
kan leda till en reform utan onödigt
dröjsmål.

Det har visat sig att ett stort antal
språklärare känt sig bundna av direktiv
att använda vissa nya metoder inom
språkundervisningen, metoder som
de själva betraktar med åtskillig skepsis.
Deras möjligheter alt före de detaljerade
beslutens fattande utöva inflytande
på metodernas förändring har
tydligen varit ytterst ringa. Detta ger
mig anledning att resa frågan, om inte
en utveckling fram mot skoldemokrati
bör gälla icke blott inom varje skola
för sig utan även inom skolväsendets
olika större områden. Jag riktar ett direkt
spörsmål till statsrådet, om Ni anser
att språklärarna fått i tillräcklig
grad utöva inflytande på den närmare
utvecklingen av arbetsmetoder och arbetsförutsättningar
inom språkundervisningen
och om Ni är beredd att söka
former som ökar detta inflytande?

Det har från skolöverstyrelsens sida
sagts att lärarna missförstått de utsända
direktiven och i själva verket varit
mindre bundna än de själva uppfattat.
Detta kan endast föranleda en undran,
om inte direktivens innebörd i så fall

skulle kunnat på ett mera tillfredsställande
sätt klargöras. Sker inte reformer
på dessa områden, tycks nuvarande
ordning få drag av ett kommandosystem
med otydliga direktiv i stället
för ett sökande efter demokratiska arbetsformer.

Det har från olika håll med styrka
gjorts gällande att den nya ordningen
för forskarutbildningen till stor del
stannat på papperet. Reformen har inte
kunnat föras ut i livet därför att resurserna
när det gäller det handledande arbetet
från lärarnas sida är alltför små.
Detta verkar som en spärr på utbildningen
av forskare och försämrar studieförutsättningarna.
På många håll frågar
man sig därför om regeringen har
för avsikt att ställa väsentligt ökade resurser
till förfogande för handledning
av forskarutbildningen.

Fn mera principiell brist i den nya
reformen gäller att den skapar förutsättningar
för ett slags ny klassbildning
bland dem som önskar studera efter
den akademiska grundexamen. Vederbörande
lärare skall inom en grupp av
sökande välja ut några studerande som
får högre stipendier och forskarhandledning,
medan de övriga hänvisas till
att avbryta sina studier eller bli någon
sorts vad forskarutbildningen beträffar
»sekunda» studerande. Det är uppenbarligen
svårt att här undvika godtycke
och orättvisor.

Dessa olägenheter sammanhänger
med ett fantastiskt förbiseende vid reformeringen
av dessa delar av den högre
undervisningen. I propositionen om
forskarutbildningen fanns endast några
korta meningar om den stora frågan
rörande behovet av utbildning ovanpå
grundexamen för personer som inte vill
utbilda sig till forskare. Någon antydan
om att det här gäller den mycket viktiga
tredjedelen av den högre utbildningen
— de två andra avser studier för
grundexamen och forskarutbildningen
-— gavs icke från regeringens sida. Snarare
kan man säga att regeringens attityd
länge varit ett med en axelryckning

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

Interpellation ang. lärarnas möjligheter att påverka undervisningsmetoderna, m. m.

gjort påpekande att ingenting förhindrar
den som vill att samla några fler
poäng genom fortsatta studier efter den
treåriga grundexamen. Regeringen tycks
sakna förståelse för att det finns många
behov i samhällslivet för vilkas utförande
en utbildning under ytterligare ett
par år utöver grundexamen framstår
som erforderlig. Det gäller många uppgifter
inom näringslivet och dess organisationer
samt inom statlig och kommunal
tjänst. Inte minst gäller detta
inom det samhällsvetenskapliga området.
Det naturliga är därför att inrätta
en examen som kan avläggas t. ex. efter
två års högre studier efter grundexamen
men som inte syftar till att utmynna
i någon doktorsavhandling.

Regeringen synes starkt överdriva
olikheterna beträffande studierna under
två år i detta syfte och de tvååriga
studier som en blivande forskare ägnar
sig åt i syfte att därefter påbörja en
avhandling. Större intresse för de krav
som undervisningen på detta stadium
ställer är en angelägen sak. Härför talar
vidare den omständigheten att
många som påbörjat en forskarutbildning
visar sig ha mindre anlag därför
eller av annan anledning önskar avbryta
studierna efter två år. Å andra
sidan kan det visa sig att studerande,
som efter ett par års studier avlagt den
här förordade examen, visat så stor
förmåga till och intresse för forskning
att det naturliga för dem är att gå vidare
med en avhandling för att uppnå
doktorsexamen.

I de flesta västeuropeiska länder
finns examina, som kräver cirka fem
års studier efter skolans avslutning. Det
framstår som en allvarlig brist att detta
spörsmål försummats i vårt land. Efter
den kritik som förekommit i riksdag
och tidningspress förmodar jag att
regeringen i tysthet inom utbildningsdepartementet
satt i gång ett utredande
arbete. Jag anhåller om en redovisning
av resultat härav. Enligt min mening
är det emellertid angeläget att
utan dröjsmål en parlamentarisk utred -

ning med deltagande även av experter
tillsättes med uppdrag att skyndsamt
framlägga förslag om inrättandet av en
sådan examen som här berörts. En begränsad
men ingalunda helt oviktig fråga
är naturligtvis hur en sådan examen
skall benämnas. Närmast till hands synes
ligga att den betecknas fil. lic.-examen.
Eftersom den nya doktorsexamen
ställer väsentligt lägre krav än tidigare
är det inte onaturligt att detsamma gäller
för en ny fil. lic.-examen jämfört
med den gamla.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet Moberg få rikta
följande frågor:

Är statsrådet beredd att inför kammaren
framlägga en översiktlig redogörelse
för regeringens syn på de berörda
och med den s. k. utbildningsexplosionen
förenade samhällsproblem som kan
uppkomma till följd av en bristande anpassning
av utbud och efterfrågan på
arbetsmarknaden och nuvarande snedvridning
inom det högre utbildningsväsendet? Är

statsrådet beredd att tillsätta en
utredning bestående av parlamentariker
och experter med uppdrag att skyndsamt
framlägga förslag om inrättande
inom den filosofiska fakulteten av en
examen som förutsätter en tvåårig utbildning
ovanpå den treåriga grundexamen
och som lämpligen kan ges benämningen
fil. lic.-examen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 24

Interpellation ang. lärarnas möjligheter
att påverka undervisningsmetoderna,
m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som framförts i en interpel -

32 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. förbättring av arbetsläget inom ordningsmakten — Interpellation

ang. sysselsättningsskapande åtgärder i

lation denna dag till statsrådet Moberg
rörande det högre undervisningsväsendet
anhåller jag om andra kammarens
tillstånd att till utbildningsmister Ingvar
Carlsson få rikta följande frågor:

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidtaga i syfte att bereda lärarna ökad
möjlighet att i tid påverka reformer rörande
undervisningsmetoder, t. ex. inom
språkundervisningen, så att de kan
erhålla ett ökat medinflytande över sina
egna arbetsförhållanden i skoldemokratins
anda?

Anser statsrådet att ökad uppmärksamhet
bör ägnas frågan, om gymnasiet
kan erhålla en smidigare utformning
och ge eleverna en bättre förberedelse
för den postgymnasiala högre utbildning,
som elever eventuellt eftersträvar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 25

Interpellation ang. förbättring av arbetsläget
inom ordningsmakten

Ordet lämnades på begäran till

Herr WEDÉN (fp), som yttrade:

Herr talman! I årets petita betecknar
rikspolisstyrelsen situationen inom polisväsendet
som ansträngd och allvarlig.
Trots att alla tillgängliga resurser
hårt utnyttjats har läget under det senaste
året avsevärt försämrats. Brottsligheten
har ökat kraftigt liksom antalet
dödade och skadade i trafiken. Förskjutningen
mot svårare olyckor är här
särskilt markant.

Läget måste betecknas som allvarligt
när det som rikspolisstyrelsen konstaterar
inte med nuvarande resurser är
möjligt att ge den enskilde tillfredsställande
skydd till egendom och person
eller att nedbringa antalet trafikolyckor.
Situationens allvar understryks av de
prognoser beträffande brottslighetens

Norrbotten

utveckling som rikspolisstyrelsen redovisar.

Beträffande den tilltagande våldsbrottsligheten,
särskilt i storstäderna,
finns det all anledning instämma i rikspolisstyrelsens
uttalande att »det måste
betecknas som synnerligen otillfredsställande
att allmänheten -—- särskilt
äldre personer -—• av fruktan för att bli
överfallna inte vågar ge sig ut på gator
eller begagna allmänna transportmedel
under kvälls- och nattetid».

För att kunna klara av sina uppgifter
kräver rikspolisstyrelsen ökade resurser.
Denna begäran måste självfallet
prövas i samband med budgetbehandlingen.
Men den bild av situationen
som rikspolisstyrelsen givit i sina
petita —- och som alltför väl överensstämmer
med mångas erfarenheter
— kräver också omedelbara åtgärder
för att redan under innevarande höst
förbättra arbetsläget för ordningsmakten.

Med hänvisning till det som anförts
får jag anhålla om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
ställa följande fråga:

Vilka åtgärder är herr statsrådet beredd
att med anledning av det under
det senaste året ökade antalet brott och
trafikolyckor vidta för att redan under
innevarande höst förbättra arbetsläget
inom ordningsmakten?

Denna anhållan bordlädes.

§ 26

Interpellation ang. sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Herr PETERSSON i Gäddvik (in),
som yttrade:

Herr talman! Socialdemokraterna i
Norrbotten har inför årets val lovat att
den socialdemokratiska regeringens lokaliserings-
och regionpolitik skall till -

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

föra Norrbotten 16 000 nya arbetstillfällen
under 1970-talet, utgående från
målsättningen att befolkningstalet i länet
skall uppehållas.

Vallöften av samma innebörd avgavs
inför valet 1968.

Första dagen under höstriksdagen
förra året frågade jag inrikesministern
vilka åtgärder regeringen avsåg att vidtaga
för att infria dessa vallöften till
Norrbottens folk. Det svar som inrikesministern
lämnade den 28 oktober 1969
innehöll en uppräkning av de insatser
som just då var aktuella.

För oss som arbetar med Norrbottens
näringsproblem står det klart att länet
måste få uppleva kraftfulla rikspolitiska
regioninsatser om inte något av en
landsdelskatastrof skall inträffa. Arbetslöshetssiffrorna
visar på ett skrämmande
sätt hur speciellt Norrbotten har
kommit i kläm med den politik som regeringen
fört. Vad som fordras för att
vända utvecklingen är snabba och konkreta
åtgärder så att framtidstron återvänder
hos länets befolkning.

Finns den rätta viljan till att vidta
dessa åtgärder hos regeringen?

Vi i Norrbotten upplever det som illavarslande
när t. ex. generaldirektören i
arbetsmarknadsstyrelsen förklarar att
ännu mera folk skall flyttas söderut
trots den opinion det väcker eller när
bostadsstyrelsen kraftigt reducerar bostadsbyggandet
i Norrbotten.

Ordföranden i förvaltningsutskottet i
Norrbottens landsting förutser i årets
»försök till 5-årsprognos» att befolkningstalet
i Norrbotten kommer att fortsätta
att nedgå under de närmaste åren,
trots att de socialdemokratiska vallöftena
till Norrbottens befolkning utgår
frän målsättningen att befolkningstalet
skall vara oförändrat. Ett annat skäl
till undran är den befolkningsprognos
som återges i Kungl. Maj :ts proposition
nr 88 där befolkningen i Norrbotten
beräknas minska till under 200 000
personer före 1970-talets utgång.

Med åberopande av det anförda an3
—* Andra kammarens protokoll 1970. Nr

Interpellation ang. prisstoppet

håller jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
ställa följande fråga:

Vilka åtgärder avser regeringen att
vidtaga för att målsättningen 16 000—
17 000 nya arbetstillfällen i Norrbotten
före 1980 skall bli verklighet?

Denna anhållan bordlädes.

§ 27

Interpellation ang. prisstoppet

Ordet lämnades på begäran till

Herr SJÖHOLM (fp), som yttrade:

Herr talman! I samband med offentliggörandet
av prisstopp för viktigare
livsmedel ställdes frågan, om ett allmänt
prisstopp kunde bli aktuellt. Finansministern
svarade vid en presskonferens
den 15 september att han inhämtat den
norske finansministerns erfarenheter i
ämnet och att han var beredd att vidta
åtgärder om sådana behövdes.

Det utvidgade prisstoppet är nu ett
faktum. Någon information från finansministern
om kontakterna med de norska
myndigheterna i ärendet har såvitt
bekant inte lämnats. Med hänsyn till
de frågetecken som kan sättas inför användandet
av allmän prisreglering i
fredstid är erfarenheter från en situation
lik vår självklart av värde.

Statens pris- och kartellnämnd, som
fått i uppgift att administrera beslutet
om prisstopp, meddelade den 7 september
att en särskild arbetsgrupp tillsatts
för att besvara frågor om prisstoppet
och för att notera sådana problem
och iakttagelser som kunde påfordra
närmare undersökning. Det var
ett lovvärt initiativ, och det kan därför
vara av värde att få en samlad redovisning
av gruppens arbete.

Från det generella förbudet att överskrida
det pris som gällde viss dag
meddelades samtidigt att undantag kunde
medges. Det vore värdefullt att redan
nu få en redovisning av antalet ansök32 -

34 Nr 32

Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. tillämpningen av jordbruksavtalet vid prisstopp — Interpellation
ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättande av databanker, m. m.

ningar om tillstånd att överskrida stopppriset
som har inkommit till statens
pris- och kartellnämnd och den behandling
dessa rönt. Några skäl som skulle
föranleda medgivande om undantag
från förbudet har inte omnämnts, men
det finns anledning anta att vissa generella
riktlinjer givits inför behandlingen
av ansökningarna.

Med hänvisning till det som anförts
får jag anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för finansdepartementet ställa följande
frågor:

1. Är statsrådet beredd redovisa de
erfarenheter av en allmän prisreglering
som inhämtats från de norska myndigheterna,
innan regeringen fattade beslut
om ett utvidgat prisstopp?

2. Vill statsrådet redovisa de erfarenheter
man i statens pris- och kartellnämnd
kan ha vunnit genom den i samband
med prisstoppet på viktigare livsmedel
tillsatta arbetsgruppen för information? 3.

Vill statsrådet redovisa behandlingen
av de ansökningar om tillstånd att
överskrida stopprisen, som inkommit
till statens pris- och kartellnämnd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 28

Interpellation ang. tillämpningen av
jordbruksavtalet vid prisstopp

Ordet lämnades på begäran till

Herr KRÖNMARK (m), som yttrade:

Herr talman! Det nuvarande jordbruksavtalets
konstruktion gör att avtalet
under ett prisstopp icke kan fungera
på det sätt som avsetts. Den förutsatta
funktionen av avtalet innebär nämligen
att priserna på hemmamarknaden
inom vissa ramar skall tillåtas stiga (eller
sjunka) med hänsyn till förändringarna
på världsmarknaden. Jordbruket
har under en tämligen lång period fått
bära ogynnsamma effekter av låga pri -

ser på världsmarknaden. För tillfället
förefaller det dock som om utvecklingen
på nämnda marknad skulle kunna
medföra en viss förbättring för jordbruket.
Från statsmakternas sida har uttalats
att jordbrukets situation inte skall
försämras på grund av prisstoppet i
jämförelse med det läge som skulle ha
förevarit från tid till annan med hänsyn
till bl. a. utvecklingen på världsmarknaden.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. På vilka vägar anser statsrådet det
vara möjligt att tillfredsställande beräkna
den prisnivå för olika jordbruksprodukter,
som med hänsyn till världsmarknadsutvecklingen
jämte läget på
hemmamarknaden skulle ha förelegat
under olika perioder?

2. Avser statsrådet att utarbeta någon
generell undantagsregel för jordbrukets
produkter, som möjliggör ett kontinuerligt
tillämpande av avtalet sådant detta
avsetts fungera eller skall frågan lösas
»från fall till fall» med hjälp av separata
åtgärder med anledning av olika noterade
förändringar i prissituationen på
världsmarknaden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 29

Interpellation ang. skyddet för den personliga
integriteten vid upprättande av
databanker, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr MAGNUSSON i Borås (m), som
yttrade:

Herr talman! Den kraftiga opinionsstorm
som folk- och bostadsräkningen
medfört har fäst uppmärksamheten på
ett lika allvarligt som överhängande problem,
nämligen frågan om skyddet för
den personliga integriteten i vårt sam -

Fredagen den 16 oktober 1970 Nr 32 35

Interpellation ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättande av databanker,
m. m.

hälle. Den påtagligt starka reaktionen
från allmänheten vittnar om den oro
som folk känner inför ett omfattande
— och ofta ganska närgånget — faktainsamlande.
Man kan verkligen säga att
kritiken och protesterna tytt på osäkerhet
och villrådighet men också på ängslan.
Vad skall myndigheterna använda
uppgifterna till? Vilka garantier
finns det för att insamlat faktamaterial
inte kommer i orätta händer? Vilken
rätt till anonymitet skall medborgarna
ha ?

Frågorna har varit många. De har
klart visat att utvecklingen på detta område
av många upplevs som ett allvarligt
hot mot privatlivet.

Det är därför också nödvändigt att i
första hand regeringen skyndsamt tar
upp de problem som mera konkret sammanhänger
med den pågående folk- och
bostadsräkningen. Men det är också
enligt min mening nödvändigt att se
dessa frågor i ett vidare perspektiv.

Det har förvånat att regeringen överlåtit
frågorna och svaren på det här
området åt ett enskilt ämbetsverk och
enskilda befattningshavare inom detta.
Enligt min mening måste de ansvariga
politikerna ta upp dessa frågor och
kunna ge allmänheten de svar och garantier
som den har rätt att kräva. Det
är nödvändigt att regeringen kan ge
bestämda utfästelser om en absolut bevarad
sekretess av det insamlade materialet.
Därvidlag bör regeringen överväga
möjligheten att låta utesluta personnumret
på magnetbandet.

Men det räcker inte med detta. Vi
måste enligt min mening nu ta upp en
genomgripande diskussion om hela
problemkomplexet hur den enskilda
människan i dataåldern skall kunna ges
garantier för en bevarad personlig integritet.
Den moderna datatekniken och
de möjligheter den erbjuder att bygga
upp omfattande informationssystem innebär
mycket stora problem för framtiden.

Det har i debatten kring dessa frågor

— inte minst från regeringens sida —
hänvisats till den sittande offentlighetsoch
sekretesslagsliftningskommittén.
Dess uppgift är ju att utreda vilka speciella
behov av sekretesskydd som ADBtekniken
för med sig. Det är synnerligen
angeläget att så sker. Men är detta
tillräckligt? Utredningens uppgift är
alltså att bedöma offentligheten och
sekretessen av redan insamlat material.
Bör vi inte också ta upp den grundläggande
principiella frågan om hur pass
långtgående registrering av medborgarna
vi skall ha? Hur mycket skall myndigheterna
ha rätt att veta om oss?

Den tekniska utvecklingen på det här
området och uppbyggandet av olika centrala
dataregister går så oerhört snabbt
att politikerna inte hinner att överblicka
konsekvenserna. Vi är i dag i full
färd med att bygga upp ett stort antal
personregister. Ett centralt personregister
som administreras av riksskatteverket
kommer att inrättas fr. o. m. början
av år 1972. Rättsväsendet skall få ett gemensamt
informationssystem som bygger
på registrering av personuppgifter,
brott in. m. Inom statsförvaltningen håller
man på att bygga upp ett omfattande
personaladministrativt informationssystem
osv. Vi vet också att den nya
datatekniken ger stora möjligheter till
integrering av de olika registren. Genom
personnummer eller andra integrationsnycklar
kan man länka samman de
olika registren och få omfattande informationssystem.

Bör vi inte innan vi går vidare överblicka
och diskutera konsekvenserna av
dessa informationssystem ur den enskilde
individens synpunkt? Låt mig ta
ett konkret exempel. Det personaladministrativa
informationssystemet (PAI)
skall innehålla fakta om alla statsanställda.
För varje individ samlas en
mängd uppgifter såsom utbildning, lönegrad,
befattning, orsak till frånvaro
eller avgång etc. Dessutom kan ingå sådana
uppgifter som läkarintyg, resultat
av psykologiska test och anlags -

36 Nr 32 Fredagen den 16 oktober 1970

Interpellation ang. skyddet för den personliga integriteten vid upprättande av databanker,
m. m.

prov, interna personbedömningar och
betyg. Registren skall utformas så att
man snabbt — på några sekunder —
kan få fram en totalbild av varje statsanställd
person på en TV-skärm.

Det är enligl min mening nödvändigt
med allvarliga principiella överväganden
om det rimliga i en sådan ingående
registrering: av enskilda medborgare.
Därför bör också frågan tas upp i hela
sin vidd — antingen i en särskild utredning
eller genom att offentlighetsoch
sekretesslagstiftningskommittén erhåller
sådana tilläggsdirektiv att de
nämnda principiella frågorna faller inom
dess kompetensområde.

Åberopande det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. År herr statsrådet beredd att ge
allmänheten bestämda garantier för att
sekretessen i de lämnade uppgifterna i
samband med folk- och bostadsräkningen
bevaras, exempelvis genom att
personnumret avlägsnas från magnetbandet? 2.

År herr statsrådet beredd tillsätta
en särskild utredning eller meddela offentlighets-
och sekretesslagstiftningskommittén
sådana tilläggsdirektiv att
frågan om den personliga integriteten
och dataregistren tas upp till en allsidig
prövning?

Denna anhållan bordlädes.

§ 30

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 136, med förslag till ackordslag
m. m.,

nr 138, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1922:260)
om automobilskätt,

nr 139, med förslag till lag om ändring
i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar,

nr 140, med förslag till lag om ändring
i lagen (1965: 94) om polisregister
m. m.,

nr 141, med förslag till lag om ändring
i lagen (1955:183) om bankrörelse,

nr 142, med förslag till förmånsrättslag,
in. m.,

nr 143, angående reviderade tim- och
kursplaner för de tvååriga ekonomiska,
sociala och tekniska linjerna i gymnasieskolan,

nr 145, med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. m.,

nr 146, med förslag till lag om ändring
i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m.,

nr 151, angående begränsad förtidsinlösen
av vissa av svenska statens obligationslån,
samt

nr 156, med förslag till förordning
om ändring i förordningen (1968:419)
om allmän arbetsgivaravgift, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 31

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag på tillläggsstat
till riksstaten för budgetåret
1970/71 till Den inre riksdagsförvaltningen:
Kostnader för provisoriska lokaler.

§ 32

Anmäldes följande motioner:
i anledning av det allmänna prisstoppet,
motionen nr 1463, av herr
Persson i Heden m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 20, med förslag till jordabalk,
motionen nr 1464, av herr Lundberg;
samt

i anledning av skrivelse från Nordiska
rådets svenska delegation med
överlämnande av berättelse för rådets
adertonde session, motionerna:

Fredagen den 16 oktober 1970

Nr 32

nr 1465, av herrar Björkman och
Wennerfors,

nr 1466, av herrar Mundebo och
Sandman, samt

nr 1467, av fru Sundberg och herr
Regnéll.

Dessa motioner bordlädes.

§ 33

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
25 enkla frågor, nämligen av:

fru Eriksson i Stockholm (s), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående förslag
om utbyggnad av Kaitumälven,

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående den nya försvarsutredningens
sammansättning,

fru Anér (fp), till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
sekretesskyddet vid 1970 års folkoch
bostadsräkning,

herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående kontrollen av trafikanters
beteende vid övergångsställen,
herr Westberg i Ljusdal (fp), till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utbetalning månadsvis
av barnbidrag,

herr Ohlin (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
resultatet av undersökning rörande
prisstegringen på olika varuslag,
herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående de i gymnasiet använda
läroböckerna i historia,

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för handelsdepartementet
angående kontrollen av
bilreparationer,

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartemen -

tet angående förbud mot användande av
växtgifter av typen hormoslyr,

herr Nilsson i Agnäs (m), till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsfrämjande
åtgärder i Umeå,

herr Björkman (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående undantagande från mervärdebeskattningen
för medförande av motorfordon
på Gotlandsbåtarna,

herr Björkman (m), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående sänkning av kostnaderna
för transporter mellan Gotland
och fastlandet,

herr Larsson i Umeå (fp), till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillsättande av utredning
om kostnadsfördelningen mellan
stat och kommun,

herr Nilsson i Agnäs (m), till herr
statsministern angående förundersökningarna
i Kaitumområdet,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående skyddet för
den personliga integriteten vid upprättande
av databanker,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående utredning om
ordningen för körkortsindragning,
herr Nordstrandh (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående behandlingen av frågeformuläret
för folk- och bostadsräkningen,

herr Werner (m), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
åtgärder mot spridande av svenska
pornografiska alster i utlandet,

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående framläggande
av förslag med anledning av narkomanvårdskommitténs
slutbetänkande,

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående skyddet för

Lördagen den 17 oktober 1970

38 Nr 32

den personliga integriteten vid upprättande
av databanker,

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående obligatorisk begravningsförsäkring
inom den allmänna försäkringen,

herr Nilsson i Tvärålund (ep), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående förslag
i anledning av framlagt skogsproduktionsprogram,

herr Romanus (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
frågeformuläret för folk- och

bostadsräkningen,

herr Romanus (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utformningen
av pendeltågstationerna i Storstockholm,
samt

herr Hovhammar (m), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
angående lättnader i kreditläget för
mindre och medelstora företag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.33.

In fidem

Sune K. Johansson

Lördagen den 17 oktober

KL 14.00

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 136,
med förslag till ackordslag m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 138, med förslag till förordning om
ändring i förordningen (1922:260) om
automobilskatt;

till lagutskott propositionerna:
nr 139, med förslag till lag om ändring
i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar,
och

dr 140, med förslag till lag om ändring
i lagen (1965: 94) om polisregister
m. m,;

till bankoutskottet propositionen nr
141, med förslag till lag om ändring i
lagen (1955:183) om bankrörelse;

till lagutskott propositionen nr 142,
med förslag till förmånsrättslag, nnm.;

till statsutskottet propositionen nr
143, angående reviderade tim- och kurs -

planer för de tvååriga ekonomiska, sociala
och tekniska linjerna i gymnasieskolan; till

lagutskott propositionerna:
nr 145, med förslag till lag om införande
av nya jordabalken, m. in., och
nr 146, med förslag till lag om ändring
i lagen (1907: 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m.; samt

till bankoutskottet propositionen nr
151, angående begränsad förtidsinlösen
av vissa av svenska statens obligationslån.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 156, med
förslag till förordning om ändring i
förordningen (1968:419) om allmän arbetsgivaravgift,
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg lagen om allmän
försäkring, förordningen angående
redares avgifter i vissa fall enligt lagen
om allmän försäkring samt lagen om
finansiering av folkpensioneringen, till
lagutskott och i övrigt till bevillningsutskottet.

Lördagen den 17 oktober 1970

Nr 32

§ 2

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
den å bordet vilande skrivelsen
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående anslag på tilläggsstat
till riksstaten för budgetåret 1970/71
till Den inre riksdagsförvaltningen:
Kostnader för provisoriska lokaler.

§ 3

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
1403;

till lagutskott motionerna nr 1464 och
1465; samt

till statsutskottet motionerna nr 1466
och 1467.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid kammarens
nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Ekström (s), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
erfarenheterna av de nya reglerna
för förtidspension,

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående väntetiderna
vid vissa arbetsvårdsexpeditioner,
herr Johansson i Norrköping (s), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående den äldre arbetskraftens
anställningstrygghet,
herr Andersson i Storfors (s), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående skadeverkningarna
vid besprutning med herbicider,
m. m.,

herr Lundberg (s), till herr statsrådet
och chefen för civildepartementet angående
inkomstläget för vissa förtroendevalda
tjänstemän, m. m.,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående utvärdering av den nuvarande
språkundervisningen,

herr B omanus (fp), till herr statsrådet
Lidbom angående vissa konsumentfrågor,

herr Hermansson (vpk), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående skyddet för den personliga
integriteten vid upprättande av
databanker, m. m.,

fru Ryding (vpk), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående omprövning av trafikpolitiken
för statens järnvägar,
herr Jonasson (ep), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående kompensation till jordbruket
för förluster genom prisstoppet,
herr Jönsson i Ingemarsgården (fp),
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående skadeverkningarna
vid besprutning med herbicider,
m. m.,

fru Nettelbrandt (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående arbetssituationen i
skolorna,

herr Sellgren (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående barnstugeutredningens
arbete,

herr Gustavsson i Alvesta (ep), till
herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förslaget
om ändrad distriktsindelning inom
statens järnvägar,

herr Oskarson (m), till herr statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
angående utbildnings-, tjänstgörings-
och löneförhållandena inom
försvaret,

herr Börjesson i Falköping (ep), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående ersättning från
den allmänna sjukförsäkringen för vård
vid barnsbörd utom riket,

fru Holmquist (s), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
anmälan om faderskap,

herr Wennerfors (m), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartemen -

40 Nr 32

Lördagen den 17 oktober 1970

tet angående tilläggssjukpenningen vid
havandeskap,

herr Ohlin (fp), till herr statsrådet
Moberg angående samhällsproblem i
samband med den s. k. utbildningsexplosionen,

herr Ohlin (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående lärarnas möjligheter att
påverka undervisningsmetoderna, m.m.,
herr Wedén (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
förbättring av arbetsläget inom
ordningsmakten,

herr Petersson i Gäddvik (m), till
herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsskapande
åtgärder i Norrbotten,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet angående
prisstoppet,

herr Krönmark (m), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående tillämpningen av
jordbruksavtalet vid prisstopp, samt
herr Magnusson i Borås (m), till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående skyddet för den personliga
integriteten vid upprättande av
databanker, m. in.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

Anmäldes följande motioner:
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 20, med förslag till jordabalk,
motionerna:

nr 1468, av herr Eliasson i Moholm,
nr 1469, av herr Grebäck,
nr 1470, av herr Grebäck m. fl.,
nr 1471 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Elmstedt,

nr 1472, av herr Hedin,
nr 1473, av herr Tobé, och
nr 1474, av herr Wiklund i Stockholm
och fru Anér; samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 99, med förslag till lag om för -

enklad aktiehantering, m. m., motionen
nr 1475, av herrar Pettersson i Lund och
Hugosson.

Dessa motioner bordlädes.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 17—23 oktober
1970 för deltagande i den internationella
fackliga privattjänstemannaorganisationens
kongress i Dublin.

Stockholm den 16 oktober 1970

Sven Gustafson

Till Riksdagens andra kammare

För fullgörande av internationellt
uppdrag anhåller jag om ledighet från
riksdagsgöromålen under tiden 27 oktober
t. o. m. 6 november 1970.

Stockholm den 16 oktober 1970

Nils G. Åsling

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 7

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar vice
talmän samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 16 oktober 1970.

§ 1

I skrivelse den 25 maj 1970 hade
maskinskrivaren vid snabbprotokollet
fru Birgit Lokrantz anhållit om entledigande
från sin tjänst som maskinskrivare
från och med den 1 juni 1970.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
fru Lokrantz begärt entledigande, dels
utse fru Irene Alvestål till maskinskrivare
vid snabbprotokollet från och med
innevarande dag.

Tisdagen den 20 oktober 1970

Nr 32

§ 2

Vid sammanträde den 25 februari
1970 förordnades den arvodesanställde
stenografen Bengt Henningsson att från
och med den 1 april 1970 såsom fyllnadstjänstgöring
fullgöra vissa göromål.

Anmäldes nu att herr Henningsson begärt
entledigande från förordnandet åt!
fullgöra nämnda fyllnadstjänstgöring.

Herrar deputerade beslöt i anledning
härav bevilja Henningsson begärt entledigande
från och med innevarande
dag.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen till -

ställts två enkla frågor, nämligen av:

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående förbud mot toalettutsläpp från
båtar och färjor i Öresund, samt
herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående säkerhetsåtgärder vid
motorsporttävlingar.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 20 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Herr talmannen meddelade, att fröken
Ljungberg enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 20—den 31 innevarande
oktober.

Fröken Ljungberg beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen under angivna
tid.

§ 2

Föredrogs var efter annan och hän/isades
till lagutskott de å bordet vilande
motionerna nr 1468—1475.

* § 3

Interpellation ang. inrättande av ett
centrum för njurtransplantationer i
Umeå

Ordet lämnades på begäran till
Herr SKOGLUND (s), som yttrade:

Herr talman! 1. Umeå har varit medicinskt
njurcentrum för Nordsverige
under perioden 1958—1968, och upptagningsområdet
för dialyspatienter var
under denna period de fyra nordligaste
länen + Hälsingland. Under en lång
period fanns i hela landet bara två
dialyscentra (Lund och Umeå), och vid
den medicinska njuravdelningen i Umeå
har härigenom samlats en stor erfarenhet.
Det naturliga borde ha varit att
fortsätta denna utveckling genom att
i Umeå upptaga även njurtransplantationer,
som för många patienter är ett
bättre alternativ än kronisk dialys. Detta
syntes också naturligt med tanke på
att i Umeå har inrättats en professur
i kirurgisk urologi. I Uppsala startades
dialysverksamhet först 1968, och någon
professur i kirurgisk urologi har ännu
inte inrättats.

2. I Umeå gjordes under 1969 en omfattande
utredning rörande behovet av

Nr 32

Tisdagen den 20 oktober 1970

Interpellation ang. inrättande av ett centrum för njurtransplantationer i Umeå

njurtransplantationer inom den nordliga
regionen. Med utgångspunkt i att ca
75 personer per år och miljon invånare
drabbas av kronisk njursvikt beräknades
antalet nytillkommande patienter
med kronisk njursvikt inom den nuvarande
Umeåregionen till ca 50 (ca
60 om även Medelpad inkluderas i regionen).
Alla dessa är givetvis icke lämpade
för njurtransplantationer, men en
försiktig uppskattning gav vid handen
att 25—35 (30—40 om Medelpad inkluderas)
patienter per år inom regionen
skulle behöva transplanteras.
Genom att vissa patienter längre fram
behöver omtransplanteras kommer denna
siffra sannolikt att öka. Samtidigt
gjordes också en utredning om vilka
ytterligare resurser som krävdes för
njurtransplantationsverksamhet, och på
grundval därav gjordes en framställning
i frågan till landstingets sjukvårdsstyrelse.
Resultatet av dessa ingående
förberedelser har nu blivit att höstlandstinget
1970 beslöt att bevilja de
resurser som krävs för att en njurtransplantationsverksamhet
skall kunna
starta i Umeå 1971.

3. Dialysverksamhet startades i Uppsala
först 1968. Relativt nyligen har
man också börjat njurtransplantationsverksamhet,
vilket uppenbarligen skett
utan några föregående diskussioner
med socialstyrelsen. Att så har kunnat
ske beror på att man vid Akademiska
sjukhuset i Uppsala haft tillräckliga
personella resurser inom de berörda
klinikerna och laboratorierna för att
kunna igångsätta en transplantationsverksamhet.
Det skulle dock vara synnerligen
anmärkningsvärt, om detta förhållande
finge ligga till grund för njurtransplantationsverksamhetens
organisation
i landet.

4. En nyligen gjord utredning inom
socialstyrelsen uppskattar det årliga
behovet av njurtransplantationer till ca
400. Mot denna bakgrund föreslår man
fyra centra för njurtransplantationer
(Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala),

och vid vart och ett av dessa skulle det
alltså göras ca 100 transplantationer
per år. Detta är en mycket hög siffra.
De flesta transplantationscentra i världen
gör färre än 40 per år. På grund
av den omfattande utredning som måste
föregå operationen och den minutiösa
eftervård och efterkontroll som fordras
för varje njurtransplanterad patient innebär
100 transplantationer per år en
utomordentligt stor verksamhet. När det
gäller det planerade centret i Uppsala
måste man räkna med att det skulle
dröja åtminstone fem år, innan man
har resurser för att i full utsträckning
tillgodose Norrlandsregionens behov. I
Umeå skulle, om landstingets planer
finge fullföljas, verksamhet komma i
gång redan under 1971.

5. Mycket talar för att man organiserar
fem centra för njurtransplantationer
(Lund, Göteborg, Stockholm, Uppsala,
Umeå) för att man så fort som möjligt
skall kunna tillgodose de sjukas behov
av denna behandlingsform. Om man
av någon anledning vill begränsa antalet
till endast fyra synes det orimligt
att man förlägger två av dessa till Mellansverige;
det naturliga bör i stället
vara att lokalisera njurtransplantationscentra
till Lund, Göteborg, Stockholm
och Umeå. I så fall bör Uppsalaregionens
patienter kunna uppdelas på
Stockholm och Umeå, vilket beträffande
resvägar och restider skulle vara ett
väsentligt mindre handikapp för patienterna
än om hela Norrlandsregionens
patienter centraliseras till Uppsala.

6. Det viktigaste skälet för att förlägga
njurtransplantationsverksamhet
till Umeå är givetvis att man härigenom
förbättrar behandlingsmöjligheterna för
patienterna i Norrland. Det finns emellertid
också andra skäl. Genom nämnda
verksamhet tillförs regionsjukhuset ett
kunnande som verkar stimulerande också
inom andra områden av medicinen.
Detta gäller i främsta hand immunologin,
som för närvarande har central

Tisdagen den 20 oktober 1970

Nr 32 43

Interpellation ang. väg som skall undantagas från allmänt underhåll

betydelse för många sjukdomar. Förlägges
all högspecialiserad medicinsk
verksamhet till Stockholm-Uppsalaområdet
kan detta ge upphov till en ytterligare
snedvridning av de medicinska
resurserna i landet till Norrlands nackdel.
Även ur rekryteringssynpunkt —
det gäller då i första hand den medicinska
njuravdelningen och den urologiska
kliniken — är det väsentligt
att sjukhuset tar upp njurtransplantationsverksamhet.

7. För att ge tillräckligt patientunderlag
för såväl specialiserad sjukvård
som undervisning är det angeläget att
regionen vidgas till att omfatta även
Medelpad, måhända även Jämtland.
Enighet har rått i denna fråga inom
de nordliga länen, och redan för två år
sedan har en framställning ingivits till
socialstyrelsen om att få överföra Medelpad
till Umeåregionen. Denna framställning
har hittills inte föranlett någon
åtgärd från socialstyrelsens sida.

8. Ur rent lokaliseringsmässig synpunkt
är det angeläget att så mycket
som möjligt av regionsjukvårdsverksamhet
förlägges till universitetssjukhuset
i Umeå. Denna verksamhet avkortar de
vårdsökandes reseavstånd, förbättrar
undervisningsmöjligheterna och innebär
att en ökad andel av den medicinska
forskningsverksamheten kan förläggas
till Norrlandsregionen. I sistnämnda
avseende föreligger för närvarande
en stor disproportion i landet.

Under hänvisning till det anförda
hemställer jag om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. Anser statsrådet socialstyrelsens
plan, upptagande orter — Lund, Göteborg,
Stockholm, Uppsala — där njurtransplantation
skall äga rum, vara förenlig
med de vårdbehövandes rättmätiga
krav på rimlig likställdhet i fråga om
tillgång och närhet till i interpellationen
omnämnd sjukvårdande verksamhet? -

2. Om så inte anses vara fallet, är
statsrådet då beredd medverka till att
sådan verksamhet får utövas jämväl vid
Umeå lasarett?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. väg som skall
undantagas från allmänt underhåll

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som yttrade
:

Herr talman! I samband med nybyggnad
av allmän väg händer det inte sällan
att den gamla vägen tages ur allmänt
underhåll. Det kan i vissa fall röra sig
om en väglängd av flera kilometer. Likaså
betjänar vägen ofta hela byar med
många fastigheter för samfärdsel till
allmän väg. Den gamla vägen kan i vissa
fall t. o. m. utgöra en genomfartsled.

Det förutskickas att den från allmänt
underhåll undantagna vägen skall
betraktas som enskild väg och underhållas
av berörda vägintressenter. En
vägsamfällighet måste sålunda bildas,
vars förrättning utföres av lantmätare,
med därmed förenade kostnader. Det
torde vara felaktigt att de enskilda
vägintressenterna själva skall bekosta
en dylik förrättning alldenstund vederbörande
blivit påtvingade underhållet
av en tidigare allmän väg.

Den från allmänt underhåll undantagna
vägen har under byggnadstiden
för den nya använts av vägbyggnadsföretagen
och ofta blivit helt nedsliten,
och den befinner sig sålunda i ett mycket
dåligt skick. Vem som skall bekosta
iståndsättningen —- vägverket eller den
blivande vägsamfälligheten —• är tydligen
inte helt klarlagt. Ur rättvisesynpunkt
torde det vara helt motiverat att
vägverket iståndsätter vägen innan den
enskilda vägsamfälligheten övertager
densamma.

Här finns sålunda oklara punkter

44 Nr 32

Tisdagen den 20 oktober 1970

Interpellation ang. användningen av sötvattendragen

i fråga om väg som skall undantagas
från allmänt underhåll som behöver
klarläggas.

Med stöd av det anförda hemställes
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill statsrådet medverka till att
vid bildande av vägsamfällighet, i enlighet
med de grunder som anföres i
interpellationen, kostnaderna för förrättningens
utförande betalas av vägverket? 2.

Vill statsrådet meddela anvisningar
innebärande att vägverket före överlämnandet
iståndsätter vägen i enlighet
med bestämmelser som fordras för erhållande
av statsbidrag för vägunderhåll? Denna

anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. användningen av
sötvattendragen

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANTONSSON (ep), som yttrade:

Herr talman! För att säkerställa en
fortsatt gynnsam utveckling för vårt
land och dess ekonomi krävs att vi på
ett riktigt sätt utnyttjar våra samlade
resurser i form av såväl sådana naturtillgångar
som vatten och skog som
även nedlagda investeringar i industrier
och samhällen. Detta kräver i sin tur en
planering av hur nämnda tillgångar på
bästa sätt skall utnyttjas och fördelas.
En sådan planering måste vara översiktlig
och i flera fall landsomfattande.
För närvarande pågår arbetet med en
sådan översiktsplanering. Jag tänker på
utredningen om den fysiska riksplaneringen.
Man kan dock förutse att det
kommer att taga åtskillig tid innan
denna utredning har slutfört sitt uppdrag.
Det kan därför vara skäl att redan
dessförinnan pröva om inte vissa planeringsuppgifter
med hänsyn till ett ak -

tuellt utvecklingsförlopp bör behandlas
med förtur.

En särskilt viktig naturtillgång utgör
våra sötvattendrag. Vattnet därifrån behövs
för åtskilliga ändamål, bl. a. för
våra hushåll, för industriernas behov av
fabrikationsvatten och som recipient
för avloppsvatten. Hur sötvattendragen
skall få användas och vilka regler som
därvid skall gälla har länge varit föremål
för utredningar. Vissa delar av detta
utredningsarbete har redan genomförts
och blivit föremål för lagstiftning.
Därmed åsyftar jag framför allt den
nya miljöskyddslagen. Nyligen har ju
också vattenlagsutredningen framlagt
ett delbetänkande.

Trots detta saknas alltjämt ett samlat
grepp om hur våra sötvattendrag skall
utnyttjas. Därmed tar samhället risker
som kan leda till bestående skadeverkningar
i skilda hänseenden.

En av de mera betydande riskerna
har nyligen blivit aktuell genom att
vissa skogsindustrier hos koncessionsnämnden
för miljöskydd begärt respektive
avser att begära tillstånd att få förlägga
fabriker av betydande storlek vid
sötvattendrag. Liknande ansökningar
kan komma från såväl nu nämnda som
andra industrigrenar liksom från ett
flertal kommuner.

Det bedöms såsom osäkert om miljöskyddslagen
och därmed koncessionsnämnden
vid sin prövning kan ta för
en riktig samhällsplanering erforderlig
hänsyn Lill allmänna lokaliseringssynpunkter.
Vad jag här åsyftar kan närmare
åskådliggöras med ett citat från
vattenlagsutredningens betänkande »Revision
av vattenlagen» (SOU 1970: 40).
Däri heter det bland annat att riktpunkten
för en riktig avvägning mellan
berörda intressen bör vara »att enstaka
företag inte får genomföras utan att man
samtidigt beaktar alla övriga anspråk
som hänför sig till berörda mark- och
vattenområden, vare sig dessa anspråk
är aktuella när man skall besluta om
företagets tillkomst eller kan väntas få

Tisdagen den 20 oktober 1970

Nr 32 45

Interpellation ang. användningen av sötvattendragen

aktualitet inom överskådlig framtid.
Vattenföretagen måste med andra ord
på ett effektivt sätt inordnas i den allmänna
samhällsplaneringen, närmast
den del därav som brukar kallas fysisk
samhällsplanering».

De nyss återgivna tankegångarna bör
enligt min mening vara vägledande
även vid koncessionsnämndens ställningstaganden.

Mot bakgrund av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

Är statsrådet beredd att inom ramen
för den fysiska riksplaneringen eller
på annat sätt låta verkställa en skyndsam
utredning om hur de mera betydande
sötvattendragen skall användas
för olika ändamål för att därmed koncessionsnämnden
för miljöskydd skall
ha tillgång till erforderligt underlag för
en samlad bedömning av lokaliseringsfrågan
vid sin tillståndsprövning av
projekt, som avser att utnyttja ifrågavarande
vattendrag?

Är statsrådet — därest 4 § i nuvarande
miljöskyddslag ej skulle ge koncessionsnämnden
rätt till den utvidgade
lokaliseringsbedömningen — beredd att
snarast framlägga förslag till sådan
ändring av miljöskyddslagen som krävs

för att koncessionsnämnden skall kunna
bedöma den samlade lokaliseringsfrågan? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagen under tiden 19—
26 oktober 1970 på grund av tjänsteresa
utrikes.

Stockholm den 16 oktober 1970

Olof Palme

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.05.

In fidem

Sune K. Johansson