Nr 32 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:32)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

jae^6‘

Nr 32 ANDRA KAMMAREN 1966

8—11 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 8 november

Sid.

Svar på interpellation av herr Nelander ang. gemensamma samlingar i

gymnasium och fackskola.................................... 5

Interpellationer av:

herr Lundberg ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett
................................................. 10

herr Tobé ang. beaktande av naturvårdsintresset vid avvägningar

rörande den framtida energiförsörjningen..................... 11

herr Nilsson i Östersund ang. det statliga lokaliseringsstödet till

turistnäringen............................................ 12

Meddelande om enkel fråga av herr Björk i Göteborg ang. visst av
facklig intresseorganisation uppställt behörighetsvillkor......... 13

Onsdagen den 9 november

Meddelande ang. arbetsplenum.................................. 14

Fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall........ 15

Rapporteringsskyldighet till hemkommun beträffande vissa elever 19

Allmän egenpension........................................... 20

Den enskildes kostnader för läkemedel........................... 27

Vissa militära markersättningsfrågor i Övre Norrland.............. 28

Utredning rörande permutation................................. 30

Hotellförordning.............................................. 34

Meddelande om enkla frågor av:

herr Eriksson i Bäckmora ang. utvidgning av pensionärernas rese möjligheter

med 67-kortet.................................. 35

1 —Andra kammarens protokoll 19(16. Nr 32

Nr 32

Innehåll

Sid.

herr Wennerfors ang. remissbehandling av förslag till ändringar

rörande grundskolans utformning........................... 35

herr Fridolfsson i Stockholm ang. principerna för ingripande enligt

16 kap. 9 § brottsbalken................................... 35

herr Hamrin i Jönköping ang. tillämpningen av bestämmelserna
mot spridning av skrifter, vilkas innehåll skymfar sådant som

hålles heligt av svenskt trossamfund......................... 35

herr Werner ang. bestämmelserna om brott mot trosfrid, m. m... 35

Torsdagen den 10 november

Svar på frågor av:

herr Sjöholm ang. förenkling av beskattningen av här i riket icke

mantalsskrivna utlänningar................................. 36

herr Jansson ang. åtgärder för att stimulera till kostnadsbesparingar

inom försvaret............................................ 38

herr Johansson i Skärstad ang. kompensation till studerande för

merkostnader på grund av lärarkonflikt.................... 40

fru Lewén-Eliasson ang. statsbidrag till kommuns kostnad för speciella
insatser i samband med lärarkonflikt.................. 41

herr Nihlfors ang. befogenhet för polisen att tillfälligt uppsätta

särskilda trafikvarningstecken.............................. 42

Svar på interpellation av herr Börjesson i Falköping ang. undersökning
rörande förekomsten av främmande ubåtar på svenskt territorialvatten
.................................................. 44

Interpellation av herr Oskarson ang. möjlighet för värnpliktsav gångna

underofficerare att vinna anställning i reserven.......... 48

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nordstrandh ang. väckt förslag om möjlighet att tvångsdirigera

studenter till universitetsfilialer............................. 49

herr Ekström i Iggesund ang. förbättring av arbetstidsförhållandena

för personal inom den yrkesmässiga automobiltrafiken......... 49

herr Lundmark ang. regleringsavgifter enligt 4 kap. 14 § vattenlagen
.................................................... 49

Fredagen den 11 november

Interpellation av herr Hermansson ang. de inom polisens säkerhetsavdelning
förda registren....................................... 50

Meddelande om enkla frågor av:

herr Wiklund i Härnösand ang. elevrådsmedlemmars skolarbete 53
fru Sundberg ang. medelsanvisningen till av lärarkonflikt betingad
ersättningsundervisning vid universitet och högskolor......... 53

Innehåll

Nr 32

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 9 november

Sid.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, om ändrad ordning för remissdebatten.
................................................. 14

— nr 40, ang. statsrådens rätt att erhålla ordet vid kamrarnas överläggningar.
............................................... 14

— nr 41, ang. riksdagens högtidliga öppnande................... 14

Statsutskottets utlåtande nr 126, om ökade resurser för försvarets personalvård.
................................................ 14

— nr 127, om ändrad lönegradsplacering för viss personal vid flygvapnet
................................................... 14

— nr 128, om uppsägningstiden för svensk militär FN-personal.... 14

— nr 129, ang. körkortsutbildningen.......................... 14

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. godkännande av protokoll

rörande ändring i avtalet med Storbritannien och Nordirland för
undvikande av dubbelbeskattning och förhindrande av skatteflykt

beträffande inkomstskatter.................................. 14

Andra lagutskottets utlåtande nr 51, om fördelningen mellan kommuner

av skolkostnader i vissa fall................................. 15

— nr 52, om rapporteringsskyldighet till hemkommun beträffande

vissa elever................................................ 19

— nr 53, om allmän egenpension............................... 20

— nr 54, ang. den enskildes kostnader för läkemedel.............. 27

— nr 55, om viss översyn av barnavårdslagen................... 27

— nr 56, om viss översyn av barnavårdslagen................... 27

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49, ang. beslut om tillträde av nya

ägolotter vid laga skifte..................................... 27

— nr 50, om bättre information till sakägare vid vissa förordnanden

enligt naturvårdslagen...................................... 27

— nr 51, ang. ersättningen till markägare m. fl. för värdeminskning å

fastighet på grund av planändring............................ 28

Statsutskottets utlåtande nr 130, om vissa militära markersättningsfrågor
i Övre Norrland...................................... 28

Första lagutskottets utlåtande nr 35, om lagstiftning mot hemlig övervakning
och avlyssning..................................... 29

— nr 36, ang. ändring i lagen om befordran med luftfartyg, m. m. 29

— nr 37, om utredning rörande permutation.................... 30

Tredje lagutskottets utlåtande nr 53, ang. hotellförordning.......... 34

— nr 54, ang. upphävande av lagen om statsmonopol på tillverkning

av tobaksvaror............................................ 35

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 50, om spridning av vecko ledigheten.

................................................ 35

— nr 51, ang. viss instruktion för åtgärder vid trafikolyckor........ 35

— nr 52, om statligt stöd för körkortsutbildning av rörelsehämmade 35

Tisdagen den 8 november 1966

Nr 32

Tisdagen den 8 november

Kl. 16.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollen för den 1 innevarande
november.

§ 2

Svar på interpellation ang. gemensamma
samlingar i gymnasium och fackskola

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Nelander har frågat
dels om jag vill bekräfta tidigare
fattade beslut, att gemensamma samlingar
i gymnasium och fackskola bör
anordnas vid ett till två tillfällen per
vecka, dels om jag anser att det finns
schematekniska hinder för förverkligande
av dessa samlingar.

Den första frågan synes gälla om den
i skolstadgan givna bestämmelsen att i
gymnasium och fackskola utöver föreskrivet
antal lektioner får anordnas
gemensamma samlingar för information
m. m. står i motsatsförhållande till
andra uttalanden t. ex. i läroplanerna
om sådana samlingars frekvens och
innehåll. Detta är givetvis inte fallet.
Vad skolstadgan utsäger är endast att
samlingar får anordnas utanför lektionstid,
medan läroplanerna ger vissa
kompletterande anvisningar vilka ansluter
till bl. a. mina egna uttalanden
i förarbetena.

Enligt vad jag erfarit bar det i många
skolor utan svårighet gått att ordna
gemensamma samlingar som omfattar

alla berörda elever. Det finns emellertid
skolor där detta inte lyckats. I sådana
fall har eleverna fått delas upp i
två grupper som samlats vid olika tidpunkter.
Detta gäller främst vissa skolor
med ett stort antal resande elever.
I den tidigare tillämpade ordningen
med morgonsamling befriades regelmässigt
de resande eleverna från samlingen.
Så är alltså inte fallet med den
gemensamma samlingen.

Till sist, herr talman, vill jag framhålla
att erfarenheterna från den korta
tid, som gemensamma samlingar funnits,
givetvis inte ger möjlighet att säkert
bedöma hur de kommer att fungera.

Vidare anförde:

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret på min interpellation.

Det är kanske inte så underligt om
den skillnad i ordalydelse som observerats
mellan läroplanen och skolstadgans
under sommaren utfärdade föreskrift
väckt undran och förvåning, inte
minst bland rektorer och lärare. Läroplanens
ordalydelse att sådana samlingar
»bör förekomma vid 1—2 tillfällen
per vecka» överensstämmer ju med
statsrådets uttalande i propositionen
om det angelägna i att »gymnasiets och
fackskolans behov av en för hela eller
en stor del av skolan gemensam samling
tillgodoses». På särskilda utskottets
förslag anslöt sig riksdagen år 1964
till statsrådets uttalande. När skolstadgans
formulering blev synlig i somras
hette det: »Utöver föreskrivet antal lektioner
få anordnas gemensamma samlingar
för information m. m. Beslut om

6 Nr 32 Tisdagen den 8 november 1966

Svar på interpellation ang. gemensamma samlingar i gymnasium och fackskola

gemensam samling meddelas av rektor.
»

Jag tycker det är en ganska väsentlig
skillnad mellan läroplanens på statsrådets
och riksdagens uttalande grundade
föreskrift och skolstadgans formulering.
I det förra fallet heter det att
samlingar bör anordnas 1—2 gånger
per vecka, i det senare att samlingar
får anordnas.

Jag slår emellertid fast att statsrådets
svar på min interpellation är ett understrykande
av det angelägna i att gemensamma
samlingar inom ifrågavarande
skolformer anordnas 1—2 gånger per
vecka. Statsrådet säger att det har gått
bra i många skolor. I så fall är detta
glädjande. Jag har dock åtskilliga uppgifter
som tyder på en rätt stor osäkerhet
i frågan på grund av den »glidning»
i formuleringarna som man menar sig
ha upptäckt och på grund av svårigheterna
att lägga in samlingarna på
skolschemat. Det är närmast av denna
sista anledning som jag frågat statsrådet,
om han anser att det finns schematekniska
svårigheter för förläggande
av samlingen till annan tid på dagen än
före lektionernas början. Statsrådet
tycks inte anse att det föreligger särskilt
markanta svårigheter av sådan
art.

För min del tror jag att de gemensamma
samlingarna i gymnasiet, fackskolan
och yrkesskolan, liksom de för
grundskolan föreskrivna morgonsamlingarna,
rätt upplagda och med en utformning
som ger utrymme för variation
och förnyelse — som vi skrev i vår
motion i frågan år 1964 — är av stor
betydelse när det gäller att skapa samhörighet
och gemenskap inom skolan.
Detta är ju också hart när de enda tillfällen
när rektor har möjlighet att ge
en mera deciderad prägel åt sin skola.

I fråga om innehållet har ju statsrådet
själv — i likhet med gymnasieutredningen
— uttalat att utöver behovet
av information bör samlingarna på ett
allsidigt sätt anknyta till olika sidor

av skolans och samhällets liv. Givetvis
bör också då allmänna och religiösa
högtider apostroferas. Stor frihet bör
enligt statsrådet ges för att inom ramen
för allmänna i läroplanen givna riktlinjer
utforma verksamheten. Även etiska
och religiösa ämnen kan sålunda
där behandlas. Att detta skall — som
det sägs — ske med varsamhet är väl
ganska naturligt. Men viktigt är att, som
det också heter i läroplanen, skilda
meningar får framföras med personlig
accent.

Sammanfattningsvis vill jag understryka,
att riksdagsuttalandena i denna
fråga, grundade på statsrådets egna
förslag, liksom den fastställda läroplanen
sålunda gäller och att de anbefallda
samlingarna bör anordnas i föreskriven
ordning.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har ingen annan
mening än herr Nelander och kan väl
ansluta mig till hans apostrofering av
vad som här gäller. Men jag kanske
ändå får göra ett tillägg till mina tidigare
uttalanden, eftersom herr Nelander
— och kanske några till — möjligen
har kommit att missförstå mig.

I de läroplaner som utarbetats är det
ju fråga om anvisningar. Det skrivs
ganska mycket i den här ifrågavarande
läroplanen om gemensamma samlingar
— något över en sida —• och även
ganska utförligt. Det står t. ex. så här:
»Sådana samlingar bör förekomma vid
1—2 tillfällen per vecka. Allt efter behov
kan emellertid samlingarnas antal
vara större under en period för att
under en annan förekomma mer sparsamt.
I de fall där skolan inte disponerar
samlingssal bör större mellanrum
föredras mellan samlingarna, som då
kan förläggas till lokal utanför skolan.»
Sedan kommer ett stycke om tidpunkten
för samlingarna.

Detta är alltså en rad anvisningar till
skolornas ledning om hur man här bör

Tisdagen den 8 november 1966 Nr 32 7

gemensamma samlingar i gymnasium och fackskola

Svar på interpellation ang.

förfara, och dessa anvisningar står
också i fullkomlig överensstämmelse
med riksdagsbeslutet, förarbetena till
detta samt mina uttalanden i riksdagen.
Men, herr Nelander, när skolstadgan
skall skrivas måste man ta i beaktande
att den har nästan samma dignitet som
en lag. Den är alltså en författning, och
man drar där samman vad som i läroplanen
skildrats på något över en sida
till en och en halv rad under rubriken
»Lärotider m. m., 23 §». I skolstadgan
ges endast rätten att utanför lektionstiden
få anordna gemensam samling.
Om rektor anordnar gemensamma samlingar
utanför lektionstid har han alltså
stöd i lagen för detta, trots att han går
utanför den stipulerade lärotiden.

Det är alltså här fråga om helt andra
problem, och det förekommer inte, herr
Nelander, någon glidning ifrån anonyma
lagskrivares sida.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag är glad över detta
klarläggande uttalande av statsrådet. Vi
är tydligen i sak precis på samma linje,
men jag anser det viktigt att man understryker
att det beslut riksdagen fattade
1964 — och i vars utformning
statsrådet själv har del — står fast och
att alltså de gemensamma samlingarna
i föreskrivem ordning bör anordnas.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag är inte lika säker
som herr statsrådet på att stadgandet i
kungörelsen står helt i överrensstämmelse
med uttalanden som gjorts av
statsrådet och med vad som skrivits
i särskilda utskottets utlåtande och i
läroplanen.

Statsrådet hävdade nu, att vad skolstadgan
ger endast är rätten att anordna
dylika samlingar. Det framgår
inte av förarbetena, särskilda utskottets
skrivning o. s. v., att det bara är fråga
om detta; så kan man knappast tolka
de verb som användes, om jag betydelsemiissigt
skall undersöka vad här står.

I läroplanen och i särskilda utskottets
utlåtande talas det om att samlingar
»bör» anordnas. »Bör» är ju här av
positiv betydelse och har närmast uppman
ingskaraktär, på gränsen till påbud.
I stadgan står det »får», vilket i
detta sammanhang — »får» kan betyda
mycket — förefaller mig att ha en mera
negativ och restriktiv innebörd. Detta
stämmer också mycket väl med vad
statsrådet sade om att det här endast
är rätten som ges. »Får» betyder alltså
här »vara tillåtet, inte vara förbjudet»
och saknar all uppmanings- eller påbudskaraktär.

Om vi granskar de ord som sålunda
används, kan jag inte komma ifrån att
det föreligger en klar skillnad.

Vidare står det i stadgan: »Beslut om
gemensam samling meddelas av rektor».
Detta ligger i linje med tanken
att det bara är fråga om en rätt, som
inte behöver utnyttjas. Rektor beslutar
alltså om han vill anordna samlingar,
och rektorer kan ha mycket skilda bevekelsegrunder
för att vilja eller inte
vilja.

Stadgan borde enligt min mening ha
fått en något annan utformning, om den
skulle täcka vad som ligger bakom dess
formulering, exempelvis följande: »Utöver
föreskrivet antal lektioner bör
anordnas gemensamma samlingar för
information m. m. Tid för gemensam
samling meddelas av rektor.»

Det är möjligt att dessa ordalag inte
är tillräckligt juridiskt knipsluga, men
enligt min uppfattning återger de bättre
och riktigare vad som bär sagts i saken
tidigare, d. v. s. i förarbetena.

I sitt svar här talar statsrådet om att
det har förekommit gemensamma samlingar
på sina håll, medan man på
något annat ställe har delat upp eleverna.
Det är ingenting att säga om
detta; det är fullständigt all riglit. Så
gjorde man också på morgonsamlingarnas
tid.

Jag har fortfarande inte något säkert
statistiskt material, men för att belysa

Nr 32

Tisdagen den 8 november 1966

Svar på interpellation ang. gemensamma samlingar i gymnasium och fackskola

hur man inom rektorsämbetena eventuellt
tolkar stadgans ordalag ställer jag
frågan: Finns det skolor där inga samlingar
över huvud taget har hållits? Jag
tror mig känna till några sådana, men
jag skall undersöka saken närmare, och
herr statsrådet kan också höra med
skolöverstyrelsen på den punkten.

Frågan är alltså om det över huvud
taget blir några gemensamma samlingar,
där rektor på personliga bevekelsegrunder
finner att sådana icke
skall anordnas. I de skolor jag tänker
på finns det lokaler för ändamålet —
stora, förnämliga aulor, som har varit
tillräckliga tidigare.

Jag medger garna att tiden har varit
litet väl kort för att kunna säga någonting
bestämt om hur den nya ordningen
uti aller, eftersom den bara sträcker sig
intill lärarkonfliktens början, men man
bär ändock studera läget för att se vad
som sker. En liten påstötning från skolöverstyrelsen
till rektorsämbetena om
att uppmärksamma vad det här rör sig
om vore kanske på sin plats.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag tror inte att vi behöver
fortsätta den exegetiska debatten
om vad som menas med »får» och
»bör». Jag vill bara ännu en gång stryka
under att läroplanen -— och det borde
herr Nordstrandh veta — är riktpunkten
för det dagliga arbetet i skolan.
Skalstadgan — och på ännu högre
nivå skollagen — kommer egentligen
inte till användning annat än när det
gäller en absolut tolkning av ett förhållande.

En lag eller en författning skall ju
tolkas ordagrant, medan däremot en
anvisning är en anvisning. Jag skall ge
ett exempel på den teknik som används
när det gäller en anvisning och tar då
läroplanens skrivning om den gemensamma
samlingen. »För att ge tillfälle
för skolans ledning att lämna meddelanden
angående skolarbetet och för att

eljest uppmärksamma händelser och
traditioner av gemensamt intresse för
skolan ordnas för samtliga elever eller
— där lokalutrymmena inte medger
detta — för större grupper av elever
gemensamma samlingar.» Det är alltså
ett åliggande för skolan att ordna gemensamma
samlingar, men eftersom
var och en vet att verkligheten i skolans
värld skiftar, har författaren —
och självfallet den som är ansvarig för
läroplanen — fortsatt på följande sätt:
»Sådana samlingar bör förekomma vid
1—2 tillfällen per vecka.» Därefter följer
det stycke som jag tidigare läst upp.

Skolstadgan, som skrevs sedan anvisningarna
utkommit, omfattar en helt
annan problematik — och det är det
som jag inte tror att herr Nordstrandh
har riktigt klart för sig — nämligen att
de gemensamma samlingarna var en
mycket betydelsefull sak, en stor nyhet
som infördes. Det var fråga om en gemensam
samling som skulle ligga utanför
den ordinarie arbetsdagen.

Sedan man i stolstadgan har fixerat
lärotiderna skriver man där desutom in
för att det inte skall uppstå något
enda missförstånd: »Utöver föreskrivet
antal lektioner få anordnas gemensamma
samlingar ...»

Som ofta är fallet i diskussioner mellan
herr Nordstrandh och mig här i
kammaren, går våra uppfattningar helt
isär. Jag menar att formuleringen i
stadgan verkligen är ett påpekande att
gemensamma samlingar skall anordnas.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Statsrådets uppfattning,
att skolstadgan innebär ett åliggande
att anordna gemensamma samlingar,
noterar jag med tacksamhet och jag
hoppas, att den får bli kvar i protokollet.
För min del kan jag inte tolka in
något sådant i den formulering som
stadgan har, men nu har vi fått denna
tolkning, och nu skall den gälla.

Jag är litet förvånad över att herr
statsrådet åberopar de uttalanden som

Tisdagen den 8 november 1966 Nr 32

Svar på interpellation ang. gemensamma samlingar i gymnasium och fackskola

har gjorts senare — jag förmodar att
statsrådet härmed också avser särskilda
utskottets skrivning, som riksdagen
godkände och som även jag fann tillfredsställande,
där det heter: »I gymnasiet
och fackskolan och så långt detta
är möjligt och lämpligt även i yrkesskolan
bör ... » I detta utskottsuttalande,
antaget av riksdagen, gäller alltså
inskränkningen bara yrkesskolan.

Vidare säger statsrådet, att man har
upptäckt en hel del sedan detta beslut
fattades och därför måst använda nuvarande
formulering. Ja det är möjligt
att man kan göra gällande att formuleringen
är framtvingad, men jag undrar
om sådana upptäckter får medföra att
man ger en formulering åt stadgan som
inte har täckning i förarbetena och i
riksdagens beslut.

Nu behöver vi emellertid inte tala
mer om detta, ty vi har gemensamt
kommit fram till att stadgan innebär
ett åliggande. Tack för det, herr statsråd.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Herr Nordstrandhs sätt
att diskutera denna fråga är fullständigt
rosenrasande. Det är alldeles självklart
att läroplanen vill se till att inte
den enskilde läraren eller rektorn ständigt
kommer i något bokstavsklammeri.
Det vore fullkomligt orimligt att i en
läroplan med anvisningar som skall
gälla dagligen, i varje skola, i alla situationer,
uttrycka sig kategoriskt, såsom
man kan göra i ett uttalande eller i ett
påstående. Det är ju skolans verklighet,
herr Nordstrandh, som här skall täckas,
och jag tycker inte att man kan komma
riksdagsuttalandet närmare än formuleringen
i läroplanen gör, nämligen att
»gemensamma samlingar bör anordnas
1—2 gånger i veckan».

Sedan räknas dessutom upp de olika
variationer som kan förekomma med
hänsyn till lokala förhållanden i skolans
värld.

Jag hoppas att herr Nordstrandh när
han som pedagog läser skolförfattningar
och anvisningar inte är en krubbitare
av de pyramidala mått som han i dag
visat sig vara.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Det där med pyramidal,
herr statsråd, torde jag kunna returnera,
skall vi säga, i kvadrat.

Jag upprepar än en gång, att det inte
bara är fråga om vad som står i läroplanen
för gymnasiet, vilken givetvis
skrevs efter riksdagsbeslutet, utan även
om vad särskilda utskottet uttalade i
det utlåtande, varpå riksdagsbeslutet
grundades. Jag vidhåller, att stadgan på
denna punkt för att täcka riksdagsbeslutet
borde i sak — juridiskt kan det
naturligtvis formuleras bättre — ha lydit:
»Utöver föreskrivet antal lektioner
bör anordnas gemensamma samlingar
för information. Tid för gemensam
samling meddelas av rektor.»

Men en diskussion om denna sak har
ju inte längre någon betydelse, eftersom
vi — vilket jag fortfarande hoppas
är fallet — är överens om att stadgans
formulering innebär ett åliggande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till bevillningsutskottet Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner:

nr 142, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Filippinerna för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
samt

nr 143, angående höjning av vissa
postavgifter.

§ 4

Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtande nr 130, första lagut -

Nr 32

Tisdagen den 8 november 1966
Interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster vid centrallasarett

skottets utlåtanden nr 35—37, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 53 och 54 samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden
nr 50—52.

§ 5

Interpellation ang. tillsättandet av överläkartjänster
vid centrallasarett

Ordet lämnades på begäran till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! Enligt tidningspressen
har nuvarande och förutvarande professorerna
i kirurgi, professor Lars Thorén
och professor emeritus Olle Hultén
vid Akademiska sjukhuset i Uppsala,
hos regeringen anhållit om entledigande
från sitt ledamotskap i medicinalstyrelsens
vetenskapliga råd.

Motiveringen för detta ställningstagande
är, att de inte kan biträda socialdepartementets
uppfattning att antalet
tjänsteår i första hand skall fälla utslaget
vid tillsättande av överläkartjänster
vid centrallasarett.

Då de sakkunninga professorerna
äger stor praktisk och teoretisk kunnighet,
har lång erfarenhet och intar en
central, erkänd och högt uppskattad
ställning inom kirurgien och utfört för
sjukvården betydelsefullt arbete, har
socialdepartementets principiella ställningstagande
och dess praktiska följder
väckt förvåning.

Då denna fråga både pricipiellt och
praktiskt har grundläggande betydelse
för hälso- och sjukvård, utbildning av
läkare samt sjukvårdens huvudmän,
måste socialdepartementets inställning
väcka starka betänkligheter. Detta kan
inte betraktas som en isolerad fråga
som gäller endast den stora gruppen
inom kirurgien, utan den gäller framför
allt sjukvården och utbildningen
över huvud taget på centrallasaretten.

Specialavdelningar måste av sjukvårds-,
undervisnings-, personella- och
ekonomiska skäl centraliseras till stora
enheter. För en överläkartjänst på

ett centrallasarett krävs stor skicklighet,
specialiserad utbildning, ådagalagd
vetenskaplig och praktisk kunnighet
och god undervisningsförmåga. Men eu
överläkartjänst på ett centrallasarett är
även en chefspost som medför ett betydelsefullt
ansvar för stora ekonomiska
värden, bl. a. dyrbar byggenskap och
utrustning. Överläkaren skall också ha
ansvar för stora personalgrupper och
kunna samarbeta och organisera ett gott
lagarbete, han skall känna sjukvårdsenheten
men jämväl regionala problem
och ha god kontakt med huvudmannen.
Det är en mångfald problem och arbetsuppgifter
en överläkare ställs inför,
och det tar lång tid innan han behärskar
dem och kan få sjukhusenheten att
i god laganda fungera friktionsfritt och
med god effekt.

Ur huvudmännens såväl som sjukvårdens
och undervisningens synpunkt kan
det därför aldrig vara försvarbart att
tjänstgöringsårens antal anses vara en
merit till en överläkartjänst på ett centrallasarett.
Om man accepterar en sådan
meritordning skulle det kunna ske
en ständig växling av överläkare, som
skulle erhålla en tjänst av åldersskäl
och av samma skäl icke har möjlighet
att lära känna och få sjukvårdsarbetet
att fungera före sin avgång med pension.

Ett sådant förhållande är orimligt,
och man måste väl tvärtemot socialdepartementets
meritbedömning anse, att
om en läkare vid hög ålder söker en
överläkartjänst, så måste just den höga
åldern räknas som en belastning.

Man kan även ifrågasätta lämpligheten
av att socialdepartementet skall
syssla med meritbedömning och vara
klagoinstans. Det förefaller vara bättre
och riktigare att lämplighet och kompetens
för en överläkartjänst på centrallasarett
och liknande kunde prövas
av mera sakkunnig instans, varvid
hänsyn endast bör tas till praktisk kunnighet,
dokumenterad vetenskaplig
skicklighet och undervisningsförmåga.

Tisdagen den 8 november 1966

Nr 32

Interpellation ang. beaktande av naturvårdsintresset vid avvägningar rörande den
framtida energiförsörjningen

Att uppsätta på förslag till sådan tjänst
någon som uppnått en ålder som måste
vara ett hinder för den sökande att bli
funktionsduglig på den nya posten före
inträdd pensionsålder bör vara uteslutet.
Med utgångspunkt från en sådan
bedömning borde medicinalstyrelsen
och dess vetenskapliga råd placera tre
å fyra kompetenta läkare på förslag
varefter direktioner, styrelser och huvudmän
inom denna ram borde utse
den mest lämpliga.

Ett sådant förfarande skulle stimulera
yngre läkare, speciellt kanske kirurger,
att redan i början av sin utbildning
bestämma sig för vilket framtida
arbetsfält de ämnar ägna sig åt och
rätta utbildningen därefter. De skulle
på så sätt tidigt kunna välja den högt
specialiserade och lämpliga utbildningen
för exempelvis överläkartjänster vid
centrallasarett och liknande. Åldersfaktorn
får då icke vara ett hinder och en
hämsko för en sådan utveckling. Inom
sjukvården måste det vara angeläget att
få till stånd en utbildning som är målinriktad,
och detta förutsätter att även
meritbedömning och befordran anpassas
därtill.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande frågor:

1. År statsrådet villig att lämna en redogörelse
för de principer och den bedömning
som motiverar socialdepartementets
inställning till att åldersmenitering
och antalet tjänsteår i första
hand skall fälla utslaget vid tillsättande
av överläkartjänster vid centrallasarett
och liknande sjukvårdsenheter?

2. överväger departementet att eventuellt
frångå sin meritvärdering i fråga
om de för aktiv sjukvård, utbildning,
rekrytering och huvudmän olyckliga
hänsyn som tas till antal tjänsteår etc.
vid meritvärdering?

3. Kan man förvänta att prövningen

av sökande till överläkartjänst och uppgiften
att upprätta förslag till tjänsten
kommer att överlåtas på medicinalstyrelsen
och dess experter, samt att det
sedan överlåtes på direktioner, styrelser
och sjukvårdens huvudmän att inom
ramen för det av sakkunskapen upprättade
kompetensförslaget utse den för
uppgiften mest lämpliga till överläkartjänsten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 6

Interpellation ang. beaktande av naturvårdsintresset
vid avvägningar rörande
den framtida energiförsörjningen

Ordet lämnades på begäran till

Herr TOBÉ (fp), som yttrade:

Herr talman! I fråga om vårt lands
energiförsörjning befinner vi oss nu i
en brytningstid. De lättast utbyggbara
vattendragen är redan ianspråktagna.
Oljepriserna har gått ned och kärnkraften
kan göras kommersiellt användbar.

Allt fler fjärrvärmeanläggningar uppföres
i våra storstäder och de anpassas
efter hand till att bli kraftvärmeverk.

Den utveckling som här pågår visar
en tydlig tendens så till vida att vattenkraftens
tidigare dominerande roll
snart nog kommer att upphöra. Det är
då ytterst betydelsefullt att det i detta
läge göres en avvägning mellan de tre
komponenterna i vår energiförsörjning:
vattenkraft, värmekraft och kärnkraft.

Handelsministern tillsatte år 1964 en
utredning, som berör dessa frågor —
energikommittén. I direktiven talas om
den pågående utvecklingen, och kommittén
får till uppgift att komma med
förslag angående landets framtida energiförsörjning.
I fråga om fördelningen
mellan de olika energislagen anges att
utvecklingen självfallet i hög grad blir

Nr 32

Tisdagen den 8 november 196G

Interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen

beroende av priset på olja, kol, gas,
vattenkraft, atomkraft, etc. Kommitténs
överväganden skall innefatta förslag om
de åtgärder från statmakternas sida som
erfordras för en sådan utbyggnad och
avvägning mellan olika energikällor,
som kan anses samhällsekonomiskt optimal
med hänsyn till behov, ekonomi

o. s. v.

I handelsministerns direktiv står däremot
ingenting om hänsynen till naturvårdsintresset.
Det är förklarligt med
hänsyn till den även i detta fall strikta
uppdelningen på olika departement
av frågor som berör varandra och med
hänsyn till bristen på lämpliga arbetsformer
för en samordnad syn på sådana
problem.

Men även om det är förklarligt att direktiven
är ensidigt utformade och kommittén
följdriktigt också ensidigt sammansatt,
så är det lika fullt beklagligt.
Samtidigt som energikommittén tillsattes
och började sitt arbete behandlade
riksdagen den proposition som resulterade
i naturvårdslagen, vilken sedan
trädde i kraft den 1 januari 1965. I
lagens 1 § konstateras att »naturen utgör
en nationell tillgång som skall skyddas
och vårdas».

Vare sig energiförsörjningen sker genom
vattenkraft, värmekraft eller kärnkraft,
kan den inte med nutida stordrift
utbyggas utan starka ingrepp i miljön,
det må vara ren natur eller tätortsområden.
Det är därför ytterst viktigt att en
avvägning mellan de olika energislagen
görs inte bara enligt energikommitténs
direktiv med utgångspunkt från i huvudsak
ekonomiska grunder. Även naturvårdsintresset
måste få inverka på
slutsatserna.

Energikommittén har enligt årets
riksdagsberättelse ställt i utsikt att utredningsarbetet
skulle kunna avslutas
under innevarande år. Under nästa år
kan det alltså väntas att här berörda
avvägningsfrågor kommer att kunna öppet
diskuteras mot bakgrunden av vad
som ur enbart ekonomisk synpunkt kan

vara riktigt. Det är då viktigt att jordbruksministern
inom regeringen är beredd
att som högsta naturvårdsmyndighet
argumentera i avvägningsfrågan.

I föreliggande situation, då vi endast
har ett fåtal utbyggbara vattendrag
kvar, är det bekymmersamt att vattenfallsutbyggnader
fortgående projekteras
och prövas innan vi har fått någon bakgrund
för att bedöma avvägningen mellan
de olika huvudgrupperna av energikällor
och utan att ha en aktuell bedömning
av de naturvärden som spolieras
genom fortsatt vattenkraftsutbyggnad.

Med stöd av det anförda får jag anhålla
om kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få framställa följande
frågor:

1. Har herr statsrådet för avsikt att
med naturvårdsintresset som blickpunkt
i god tid komplettera den bild av
vår framtida energiförsörjning som kan
framkomma genom energikommitténs
utredning?

2. Finner herr statsrådet det vidare
möjligt att verka för att vattenkraftsutbyggnaden
i statens regi i möjligaste
mån nedtonas i avvaktan på att slutgiltig
ställning tagits till avvägningen
mellan vattenkraft, värmekraft och
kärnkraft?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet
till turistnäringen

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! Enligt gällande bestämmelser
kan lokaliseringsstöd utgå även
till turistanläggningar, under förutsättning
att de planerade investeringarna
ger en god sysselsättningseffekt och att
stödet i huvudsak kommer därför lämpliga
glesbygdsområden till godo.

Tisdagen den 8 november 19G6

Nr 32

Interpellation ang. det statliga lokaliseringsstödet till turistnäringen

Ett betydande antal ansökningar om
statligt stöd till planerade turistanläggningar
föreligger också från olika håll
inom stödområdet. I många fall gäller
det större sysselsättningsskapande investeringar,
som skulle få gynnsamma
verkningar för orter som vanligtvis inte
i framtiden kan räkna med någon industriell
utveckling av större mått men
för vilka turistnäringen kan bli en betydande
inkomstkälla.

Eftersom det råder en viss oklarhet
om hur stödbestämmelserna närmare
skall tolkas har, enligt uppgift, ett betydande
antal ansökningar bordlagts
tills vidare. Främst gäller det frågan
huruvida stödet skall lämnas efter samma
principer som till industrisidan,
med både lån och bidrag, eller om man
beträffande turistanläggningar skall begränsa
sig till att enbart lämna lån.

Det torde vidare vara nödvändigt med
en översiktlig planering inom länen för
att klargöra var stödet skall sättas in,
om det skall koncentreras till vissa områden,
eller om det skall ges en större
spridning samt vilka typer av turistanläggningar
som man i första hand bör
satsa på.

Med hänvisning till vad som ovan anförts
hemställer jag om kammarens tillstånd
att få rikta följande fråga till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet: Är

statsrådet i tillfälle att lämna kammaren
en närmare redogörelse för de
principer som bör vara vägledande vid
behandlingen av ansökningar om statligt
lokaliseringsstöd till turistnäringen? Denna

anhållan bordlädes.

§ 8

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 140, angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet mellan Sverige och

Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet, samt

nr 144, med förslag till affärstidslag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 9

Anmäldes en till herr andre vice talmannen
under sammanträdet avlämnad
motion, nr 937, av fru Gärde Widemar,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 135, angående domartjänster vid
vissa underrätter.

Denna motion bordlädes.

§ 10

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med onsdagen
den 9 november 1966 för att i
tjänsten besöka Förenta Nationernas pågående
generalförsamling.

Torsten Nilsson
Minister för Utrikes Ärendena

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 11

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
eu enkel fråga av herr Björk i
Göteborg till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet angående visst
av facklig intresseorganisation uppställt
behörighetsvillkor.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.27.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Onsdagen den 9 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollen för den 2 innevarande
november.

§ 2

Meddelande ang. arbetsplenum

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens arbetsplenum onsdagen
den 16 november, som i den preliminära
planen utsatts till kl. 10.00 eller
14.00, kommer att börja kl. 10.00.

§ 3

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 140, angående godkännande av tillläggsavtal
till avtalet mellan Sverige och
Spanien för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser
angående ömsesidig handräckning
beträffande skatter på inkomst och
förmögenhet; samt

till lagutskott propositionen nr 144,
med förslag till affärstidslag.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
den å bordet vilande motionen
nr 937.

§ 5

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lundberg, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
tillsättandet av överläkartjänster vid
centrallasarett,

herr Tobé, till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
beaktande av naturvårdsintresset
vid avvägningar rörande den framtida
energiförsörjningen, och

herr Nilsson i Östersund, till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående det statliga lokaliseringsstödet
till turistnäringen.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 6

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtanden:
nr 39, i anledning av motion om ändrad
ordning för remissdebatten,

nr 40, i anledning av motioner angående
statsrådens rätt att erhålla ordet
vid kamrarnas överläggningar, och
nr 41, i anledning av motion angående
riksdagens högtidliga öppnande;
statsutskottets utlåtanden:
nr 126, i anledning av väckta motioner
om ökade resurser för försvarets
personalvård,

nr 127, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering för
viss personal vid flygvapnet,

nr 128, i anledning av väckt motion
om uppsägningstiden för svensk militär
FN-personal, och

nr 129, i anledning av väckt motion
angående körkortsutbildningen; samt
bevillningsutskottets betänkande nr
49, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående godkännande av protokoll
rörande ändring i avtalet den 28
juli 1960 mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

Fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall

av skatteflykt beträffande inkomstskatter.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och betänkande
hemställt.

§ 7

Fördelningen mellan kommuner av skolkostnader
i vissa fall

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 51, i anledning av väckta motioner
om fördelningen mellan kommuner
av skolkostnader i vissa fall.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
1: 324 av herr Erik Olsson m. fl. samt
nr II: 394 av herr Trana in. fl.

I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, »att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhåller om lagförslag
som i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionen förordats ger
värdkommun rätt till ersättning från
hemkommun för skolkostnader för skolpliktiga
barn som omhändertagits och
utplacerats i enskilda fosterhem».

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:324 och 11:394, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Eric Carlsson och Johansson i Skärstad,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:324 och 11:394,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning och förslag i syfte
att ge vistelsekommun rätt till ersättning
från hemkommun för skolkostnader
för skolpliktiga barn som omhändertagits
och utplacerats i enskilda fosterhem;
samt

2) att motionerna, i den mån de inte
kunde anses besvarade genom vad reservanterna
under 1) hemställt, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Motivet för den reservation,
som jag ber att få yrka bifall
till, är det krav som framförts i motionerna
1:324 och 11:394, i vilka har hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om lagförslag,
som ger värdkommun rätt till ersättning
från hemkommun för skolkostnader
för skolpliktiga barn, som omhändertagits
och utplacerats i enskilda
fosterhem. Genom att tillmötesgå detta
krav skulle man undanröja den irritation
som finns i kommunerna, speciellt
då i gleskommunerna.

När man stadgat interkommunal ersättningsskyldighet,
bör detta gälla
över hela fältet för att vara rättvist. En
liten kommun som saknar högstadium
åtar sig vårdnaden av fosterbarn, som
utplacerats från en större grannkommun
med eget högstadium. Men elevkostnaderna,
cirka 1 000 kronor samt
kostnaderna för eventuella skolskjutsar
och andra kostnader får vistelsekommunen,
den lilla kommunen, svara för.

Svårigheterna när det gäller att placera
ut fosterbarn är stora. Vi anser att
det skulle underlätta utplaceringen, om
de krav som framställts i motionerna
och reservationen beaktades. Jag ber,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Eftersom jag är huvudmotionär
i denna fråga må det förlåtas
mig om jag tar till orda för att framföra
några synpunkter.

Jag vill gärna medge att de förhållanden,
som påtalats i motionerna 1:324
och 11:394 vid årets riksdag, genom
vissa av riksdagen de senaste åren beslutade
åtgärder i viss mån kan ha medfört
att de ekonomiska aspekterna har
minskat i aktualitet. Jag syftar därvid
på dels det nu tillgängliga skatteutjäm -

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall

ningsbidraget, dels de pågående kommunsammanläggningarna.
Jag anser
emellertid att både de remissinstanser
som avstyrkt motionerna och utskottet
starkt har överbetonat de positiva följderna
av nämnda lagåtgärder.

Skatteutjämningsbidraget innebär
nämligen ingalunda att de kommuner,
som på grund av sina ekonomiska svårigheter
är berättigade till sådant i och
med att de erhåller detta, kommer upp
i ett skatteunderlagsläge som motsvarar
riksmedeltalet. Även sedan det erhållna
skatteutjämningsbidraget tillförts de
därtill berättigade kommunerna torde
varenda en av dessa tvingas till en
kommunal utdebitering som i inte ringa
utsträckning överstiger riksmedeltalet.
De avstyrkande remissinstanserna och
utskottet har blundat för detta faktum.

De nya kommunblocken kommer naturligtvis
också — särskilt då de fullbordas
genom sammanläggningar till
nya kommuner — att få en viss utjämnande
betydelse mellan de i de nya
kommunerna ingående gamla kommunerna.
Därutöver torde åtgärden inte få
någon större räckvidd.

Faktum kvarstår alltså. Vi har i dag,
trots skatteutjämningsbidrag och kommunsammanläggningar,
en situation
där skattesvaga kommuner med hårt
ansträngda resurser, på grund av bristfälliga
lagbestämmelser, kan tvingas till
ekonomiska åtaganden för barn i skolåldern
från andra kommuner utan laglig
möjlighet att återsöka beloppen av
barnens hemkommuner. Det är bl. a.
detta förhållande, som de socialdemokratiska
motionärerna har velat påtala
och få ändrat. Vi har ur rent principiella
synpunkter ansett det vara en fråga
om vanlig anständighet och solidaritet
kommuner emellan, att den ena kommunen
inte skall ekonomiskt utnyttja
den andra. Jag beklagar att utskottet
inte synes dela denna vår uppfattning.

Utskottet motiverar sitt negativa ställningstagande
med följande uttalande:
»Utskottet anser sig också kunna utgå

ifrån att barnavårdsnämnderna vid placeringen
av fosterbarn, som omhändertagits
för samhällsvård, tar hänsyn till
problem som sammanhänger med fosterbarnens
skolgång.» Denna uppfattning
torde sakna underlag såväl i verkligheten
som i gällande bestämmelser.

Den utackorderande barnavårdsnämnden
undersöker i första hand fosterhemmets
miljölämplighet för barnet.
Något annat behöver man inte bry sig
om, eftersom alla följdverkningar enligt
nu gällande regler automatiskt övervältras
på värdkommunen.

Svenska kommunförbundet har i år
i princip tillstyrkt motionsyrkandet.

Skolöverstyrelsen och Svenska stadsförbundet
avstyrker detsamma, men
ingendera parten förnekar realiteten
av de problem som belysts i motionsparet.
Skolöverstyrelsen uttalar bl. a.
följande:

»överstyrelsen kan emellertid tänka
sig fall där samlad utplacering av barn
i en värdkommun kan medföra påtagliga
merkostnader för skolanordningarna
inom denna kommun. I sådana fall
bör dock uppgörelse kunna träffas mellan
berörda kommuner om ersättning
för merkostnader för skolans anordnande
för dessa barn.»

Just det! Men om man har denna
uppfattning — och man samtidigt borde
erfarenhetsmässigt veta att det i
praktiken inte alls är så lätt att komma
fram till uppgörelser i dylika fall —
varför tillstyrker man då inte lagligt
förankrade bestämmelser om kostnadernas
fördelning mellan kommunerna?
De administrativa svårigheter som
staplas upp som motargument borde
icke få tillmätas sådan tyngd, att skapandet
av rättvisa mellan kommunerna
i här avsedda fall förhindras.

Det torde för övrigt vara en felbedömning
om man tror, att värdkommunerna
för de i samhällsvård placerade
skolbarnen på grund av administrativ
lättja skulle önska avstå från att tillvarata
sina berättigade ekonomiska

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

Fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall

intressen. Det brukar inte vara vanligt

1 kommunala sammanhang.

T. o. m. Svenska stadsförbundet medger
i sitt remissyttrande, att man —
liksom motionärerna gör — kan ifrågasätta
det rimliga i att värdkommunerna
skall svara för kostnaderna i de aktuella
fallen.

Svenska kommunförbundet anför
bl. a., att då frågan om interkommunal
ersättningsskyldighet inom skolväsendet
i övrigt är reglerad i skollagen förhåller
det sig tveklöst så, att frånvaron
av laglig föreskrift om ersättning till
vistelsekommunen för skolkostnader
avseende fosterbarn eller barn intagna
på barnhem eller anstalt, gör det praktiskt
omöjligt för kommunen att utfå
ersättning.

Man anför vidare:

»Styrelsen delar den här tidigare refererade
uppfattningen att den aktuella
ersättningsfrågan är av ringa kommunalekonomisk
betydelse. Samma kan
emellertid vid en individuell bedömning
sägas om andra fall av interkommunal
ersättningsskyldighet inom skolväsendet.
Styrelsen hyser därför förståelse
för den i motionen och av
många kommuner hävdade uppfattningen,
att man starkt kan ifrågasätta
rimligheten i att hela kostnaden för
skolgången överlastas på vistelsekommunen.

Vad som enligt styrelsens mening kan
tala emot motionärernas förslag är de
praktiska svårigheterna att få ett ersättningssystem
att fungera på ett smidigt
sätt. De administrativa svårigheterna
har emellertid ej tillåtits verka hindrande
för reglering i övrigt av interkommunal
ersättningsskyldighet inom
skolväsendet. Styrelsen finner därför
ej heller dessa skäl med avgörande
tyngd tala emot bifall till motionen,
varför styrelsen tillstyrker att frågan
om interkommunal ersättning för skolkostnader
avseende av barnavårdsnämnd
omhändertagna och till fosterhem,
barnhem eller anstalt överförda

2 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr

barn löses i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som i motionen föreslagits.
»

Herr talman! Denna fråga är inte av
partiskiljande karaktär. Ett bifall till
motionen skulle inte heller komma att
medföra några konsekvenser för statskassan.
Det gäller helt enkelt att se till
att inte vissa kommuner tillåts att ekonomiskt
utnyttja andra kommuner —
kort sagt att fullfölja den princip som
på det kommunala området i övrigt är
allmänt vedertagen. Jag beklagar att
andra lagutskottet inte vill medverka
till detta.

Till utskottsutlåtandet är, såsom
tidigare nämnts, fogad en reservation
av herrar Eric Carlsson och Johansson
i Skärstad. I motionsyrkandet har hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhåller om lagförslag i
huvudsaklig överensstämmelse med vad
motionärerna förordat. Reservanterna
har inte velat gå så långt som motionärerna
utan stannat vid att föreslå att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om utredning och förslag
i motionens syfte.

Med hänsyn till de negativa synpunkter,
som framkommit under remissbehandlingen
och vilkas hållbarhet behöver
närmare prövas och klarläggas,
yrkar jag bifall till reservationen.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! I de motioner, som behandlas
i föreliggande utlåtande av
andra lagutskottet, yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t måtte anhålla
om sådant förslag till lagändring
som erfordras för att ge värdkommunen
rätt att av hemkommunen erhålla
ersättning för skolpliktiga barn som
omhändertagits och utplacerats i enskilda
fosterhem.

Motiven för motionärernas yrkande
framgår av vad som här redan har sagts,
dels av reservanten i utskottet, herr
Johansson i Skärstad, dels av eu av
motionärerna, herr Trana. Jag kan allt32 -

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall

så hänvisa till vad som har anförts av
dem.

Det har också framgått av vad de
föregående talarna sagt att utskottet
icke velat tillstyrka bifall till motionsyrkandet.
Utskottet har, då det tagit
ställning i frågan, stött sig på skollagens
bestämmelser om att barnet är
skolpliktigt i den kommun där det
vistas, av vilket ju också följer, att det
är vistelsekommunen och ej den kommun
där barnet är kyrkoskrivet som
skall stå för kostnaderna. Om man
skulle bifalla motionärernas yrkande,
skulle hemkommunen bestrida kostnaderna
för de barn som utplacerats av
barnavårdsnämnden. Däremot skulle
det inte finnas möjlighet att ta ut kostnader
för andra barn som utan att vara
utplacerade av barnavårdsnämnderna
vistas i annan kommun. Det är ju en
inkonsekvens som det inte finns anledning
att acceptera.

De som har yttrat sig över motionen,
nämligen socialstyrelsen, skolöverstyrelsen,
Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet, har samtliga
med undantag av Svenska kommunförbundet
avstyrkt motionerna. Utskottet
har alltså varit i gott sällskap
då utskottet avstyrkt dem.

Därutöver kan framhållas, vilket för
övrigt gjordes då reglerna för den interkommunala
skolersättningen tillkom
1958, att de kostnader det här kunde
bli fråga om ofta är av ringa storlek
och saknar betydelse för kommunernas
ekonomi. Den saken torde väl vara
ganska klar. Erfarenheten har väl också
visat att detta är fallet. Det skulle,
såsom utskottet säger, vara omotiverat
att mot bakgrunden införa en specialreglering,
som väl bara skulle medföra
administrativa besvärligheter ute i
kommunerna. Därtill kommer att den
nu pågående sammanläggningen av
kommuner för att skapa ekonomiskt
mera bärkraftiga enheter i vissa fall
kommer att undanröja ifrågavarande
problem. Det har också både reservan -

ten och motionärerna framhållit, även
om de inte har tillmätt det samma betydelse
som utskottet. Såväl på grund
härav som av andra skäl måste man
anse att utskottet har intagit en riktig
ståndpunkt.

Herr talman! Jag ber att med hänvisning
till vad utskottet i övrigt har anfört
få yrka bifall till dess hemställan.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Får jag bara säga några
ord.

Av utskottets talesmans anförande
framgår att man över huvud taget inte
tagit principiell ställning till de frågor
som vi motionärer fäster så stort avseende
vid. Det bara konstateras att barnen
är skolpliktiga i den kommun där
de vistas och att det är denna kommun
som enligt gällande bestämmelser
är skyldig att svara för dessa saker.

Vidare säger herr Johansson i Södertälje,
liksom också remisintanserna, att
kostnaderna är ringa. Det är klart att
detta inte är något överväldigande problem,
men det kan bli ganska kostsamt
för de enskilda kommunerna. Denna
fråga debatterades ju också i fjol, och
jag kunde då påvisa att när det gäller
den kommun som jag själv företräder
kan endast ett par barn kosta många
tusen kronor om året. Man kan ifrågasätta
om detta är rimligt.

Innan andra kammarens plenum började
i dag läste jag i första kammarens
protokoll vad som där yttrats i frågan.
Första kammaren fattade ju beslut redan
onsdagen den 2 november. Jag citerar
vad Erik Olsson sade i anförande
nr 29:

»I en av kommunerna i länet där
hemma fanns föregående år åtta inackorderade
fosterbarn, av vilka sex
från Stockholm och två från Uppsala.
Det var kommunen som fick stå för
skolkostnaderna för dessa barn.»

Jag vet inte hur mycket det kostade.
Föranledde det inga särskilda skolskjutsar
blev väl kostnaden överkom -

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

Rapporteringsskyldighet till hemkommun beträffande vissa elever

lig, men kostnaden kunde ha uppgått
till väsentliga belopp. Vad vi motionärer
vänder oss emot är väl mera den
principiella sidan. Skall man egentligen
ha det på detta sätt, och kan man stiga
upp i denna talarstol och försvara ett
sådant förhållande? Vill herr Johansson
i Södertälje stiga upp här och säga
att detta är ett rättvist system? Jag betvivlar
det och tror inte, som jag tidigare
sade, att man skall stapla upp svårigheter.
Svårigheter finns på alla möjliga
områden, men vi brukar kunna
övervinna dem med litet god vilja. Här
är det fråga om en skönhetsfläck som
bör tas bort.

Herr JOHANSSON i Södertälje (s):

Herr talman! Herr Trana gör gällande
att detta i första hand är en principiell
fråga, och det må vara sant. Han undrar
om jag vågar stiga upp i talarstolen och
försvara den orättvisa som är förknippad
med det här systemet.

Jag kan svara att man genom att
praktiskt lösa en fråga från principiella
utgångspunkter kan förorsaka betydande
svårigheter, och utskottsmajoriteten
har ansett att sådana svårigheter skulle
åstadkommas i detta fall om man följer
den princip som motionärerna talar för.

Jag tror att umgänget mellan kommunerna
numera är sådant, att om det i
någon större utsträckning skulle förhålla
sig som herr Tranas referat från
första kammaren ger vid handen saken
skulle kunna klaras upp genom förhandlingar
mellan kommunerna. Den
erfarenheten har jag, från de områden
som jag i detta sammanhang representerar,
och det är den jag bygger min
uppfattning på.

Herr Tranas inlägg har inte fått mig
att ändra ståndpunkt.

Herr TRANA (s):

Herr talman! Då har herr Johansson
i Södertälje och jag olika erfarenheter.
I de fall som jag personligen känner

till har det inte varit möjligt att träffa
överenskommelser.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Trana begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 51, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herrar Eric Carlsson och
Johansson i Skärstad.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Trana begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
159 ja och 47 nej, varjämte 5 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 8

Rapporteringsskyldighet till hemkommun
beträffande vissa elever

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 52, i anledning av väckt motion
om rapporteringsskyldighet till
hemkommun beträffande vissa elever.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1906

Herr LOTH1GIUS (li):

Herr talman! Detta är ju en liten fråga,
men det är ett praktiskt problem för
de små kommunerna, där många ungdomar
är tvungna att gå i fackskolor
och andra skolor utanför den egna skolkommunen,
eftersom kommunen inte
har de skolformer som erfordras för
att tillfredsställa alla ungdomars utbildningskrav.
Det utgör ofta en ganska
stor skolekonomisk belastning för
hemkommunen att ha dessa ungdomar
ute på andra orter. Kostnaderna skall
betalas, och de går in i den allmänna
skolbudgeten för kommunen. Det är därför
en praktisk servicefråga att den skola
där dessa ungdomar går omedelbart
anmäler till hemkommunen att ungdomarna
går i skolan, så att man i budgetarbetet
i hemkommunen kan ta upp
de avgifter som så småningom skall erläggas.

Nu har det sagts att detta ordnas efter
hand genom att kommunerna samarbetar
skolmässigt, och det är naturligtvis
riktigt. Men det räcker inte. För
lång tid framåt — jag tror för alltid —
kommer dessa förhållanden att medföra
visst besvär.

Dessutom sägs det att beskeden från
skolorna där dessa ungdomar går ofta
måste lämnas så sent till hemkommunen,
att kostnaderna inte kan tas med
i budgetarbetet. Detta är i allmänhet enligt
mitt förmenande ett misstag, eftersom
skolarbetet ofta inleds på hösten.
Gör man denna anmälan omedelbart
när skolan börjar, finns det också möjligheter
för kommunerna att ta upp
utgifterna i budgetarbetet och alltså vara
förberedda på de kostnader som kommer
under året.

Därför tycker jag det är litet underligt
att utskottet inte har medverkat
till denna enkla service. Men eftersom
jag står ensam i denna fråga — och
det är väl svårt att övertyga kammaren
— har jag intet yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 9

Allmän egenpension

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av väckta motioner
om allmän egenpension.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
i denna fråga närmast för att uttrycka
motionärernas glädje över att andra lagutskottet
har behandlat frågan på detta
sätt och vill sända över motionen till
den sittande pensionsförsiikringskommittén.

Vi hade i motionen begärt en utredning
av den problematik som närmare
är skisserad i motionen. Det kan måhända
vara egalt, om det tillsätts en ny
utredning för denna speciella fråga eller
om det blir den redan tillsatta pensionsförsäkringskommittén
som kommer
att ta hand om frågan. Mycket talar
för att det finns möjligheter att
skyndsammare beakta de i motionen
skisserade problemen om det blir den
sittande kommittén, och därför finns
det nog ingen anledning att vara ledsen
i detta sammanhang.

De frågor som här är upptagna rör
ju dels formella och dels reella ting.
Vi har velat peka på en rad inadvertenser
i nuvarande lagstiftning — det
är ett otal regler i de båda allmänna
pensionsförsäkringssystemen som egentligen
är oförenliga med varandra. Ett
stort intresse föreligger emellertid för
att söka eliminera den förvirring och
den brist på överskådlighet som blir en
följd härav.

Vi har också pekat på att pensionsfrågorna
för en rad grupper av hemarbetande
ingalunda är lösta — det
gäller gifta och ogifta, det gäller de
s. k. hemmadöttrarna och flera liknande
grupper. Härvidlag föreligger ett
stort intresse att få till stånd en lösning,
men en sådan kan knappast nås
enligt de riktlinjer som för närvarande
finns uppdragna för änkepensionering.

Onsdagen den 9 november 19G6

Nr 32

Det är nödvändigt att ta ett helt nytt
grepp och fjärma sig från de principer
på vilka den nuvarande familjepensioneringen
bygger. En grupp, som ju definitivt
inte kan komma in i det nuvarande
pensionssystemet, är hemmadöttrarna,
vilka har ett arbete som inte är knutet
till något äktenskap.

En av de största felaktigheterna i det
nuvarande systemet är vidare att det
görs skillnad mellan man och kvinna.
På detta område är männen verkligen
diskriminerade. Enligt vår mening finns
det —- denna uppfattning har tidigare
framförts -— anledning hoppas att pensionsförsäkringskommittén
verkligen
skall lösa frågan. Ingen som helst motivering
kan ju anföras för att en man,
som blir lämnad ensam med sin familj,
skall behöva leva under sämre
förhållanden än en kvinna i motsvarande
situation.

Jag anser det viktigt att säga ifrån
att de frågor, som tagits upp i motionerna,
ingalunda rör endast de hemarbetande.
Jag tycker att utskottet vid
genomgången av problematiken uppehållit
sig mest vid denna kategori. Det
är visserligen angeläget att frågorna för
gruppen hemarbetande blir lösta, men
man måste ta hänsyn till att också ett
stort antal andra frågor kräver sin lösning.

I utskottets skrivning görs en hänvisning
till direktiven för pensionsförsäkringskommittén.
I dessa -— både de ursprungliga
och de tilläggsdirektiv som
meddelats —- finns det en hel del av
låt mig säga kvardröjande traditionell
belastning. Det talas exempelvis enbart
om behovet att utreda frågan om de
frånskilda kvinnornas pensionsrätt. Det
är en mycket väsentlig fråga, och vi
har även i motionen pekat på problemet
att det inom gällande familjepensioneringssystem
inte görs klart vad det
egentligen är man vill ge pension för.
Det framgår inte om det gäller det antal
år under vilken en person levt tillsammans
med annan person, och inte hcl -

Allmän egenpension

ler framgår det om den person som avses
är den som vederbörande råkar vara
gift med just vid dödsfallet. Detta
är en viktig fråga med hänsyn till att
så stora skiljaktigheter föreligger.

I direktiven till pensionsförsäkringskommittén
talas endast om frånskilda
kvinnor och inte om frånskilda män.
Detta visar att man i direktiven — som
är skrivna 19G4 — har låtit de gamla
föreställningarna leva kvar i en tid
när vi kommit bort från den fördomsfulla
syn på vårdnadsfrågan som kan
spåras i domstolarnas behandling av
hithörande ärenden. Vårdnaden ges nu
lika väl åt den ena som åt den andra
maken, och då har denna fråga lika stor
betydelse för männen som för kvinnorna.
Jag hoppas därför att kommittén
inte går efter bokstaven vid behandlingen
av denna fråga, utan ser på den
med samma allvar vilka grupper det än
gäller.

Jag har självfallet, herr talman, inte
något yrkande. Men jag har velat peka
på de problemställningar som jag hoppas
snabbt kommer att lösas av pensionsförsäkringskommittén.
Det är angeläget
att en lösning nås inom en snar
framtid, ty problemen är vittomfattande
och det krävs mycket av övergångsanordningar
och en lång övergångstid.
Skall vi över huvud taget få till stånd
en lösning under detta århundrade, så
måste ett nytt synsätt så snart som möjligt
få prägla vår inställning till pensionsproblemet.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Jag finner det helt naturligt
och riktigt att andra lagutskottet
föreslår att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att de väckta
motionerna överlämnas till pensionsförsiikringskommittén,
som ju bl. a. har
att utreda frågorna om änkepensioner
till frånskilda och om iinklingspensioner.
Jag tror för min del att det är betydligt
lyckligare att pcnsionsförsäkringskommittén
kommer att få detta sig

Nr 32

Onsdagen den

november 196G

Allmän egenpension

anförtrott än att en separat utredning
skulle tillsättas vilket skulle kunna medföra
ännu längre dröjsmål med en lösning
av frågorna.

Jag lyssnade efter om fru Nettelbrandt
skulle använda samma uttryck
som förekom i en artikel av henne häromdagen
i DN, där fru Nettelbrandt
betecknade det som något sällsynt att
ett enigt utskott hade tillstyrkt förslaget
om utredning. Fru Nettelhrandt sade
inte detsamma här i kammaren, men
jag vill ändå påpeka att det inte är något
exceptionellt utan händer mycket
ofta, att man överlämnar en motion till
en arbetande utredning, och jag är glad
över att man gjort så även i detta fall.

Det har under en följd av år gjorts
otaliga framstötar här i riksdagen i de
frågor som motionerna behandlar, inte
minst från högerpartiets sida. För övrigt
har, såvitt jag kan minnas, förslag
kommit från alla de politiska partierna
som syftat till en mera tidsenlig utformning
av pensionssystemet, vilken skulle
eliminera de påtagliga orättvisor som
nu föreligger.

Jag vill dock inte på något sätt förringa
värdet av de motioner som fru
Nettelbrandt och en del av hennes partikamrater
väckt. Tvärtom anser jag att
motionerna har sin styrka i att de sammanför
de olikartade problem som påkallar
en lösning och också pekar på
de bristande överensstämmelserna mellan
familjepensioneringssystemen. Vi
får hoppas att pensionsförsiikringskommittén
— jag vågar utgå ifrån att denna
skall få motionerna överlämnade till sig
•— kommer att ägna dessa frågor allvarligt
övervägande och tillbörlig uppmärksamhet.
Dessa frågor är ytterst
komplicerade och jag hoppas att kommittén
det oaktat så snart som möjligt
skall finna lösningar, som innebär förbättringar
och åstadkommer större rättvisa
för den enskilda människan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! När motioner skrivs

med ledning av direktiv som finns utfärdade
för redan arbetande utredningar,
blir det ju inga nyheter som presenteras.
I detta fall gäller det de frånskildas
pension — en fråga som vi haft
uppe till behandling tidigare och som
pensionsförsäkringskommittén redan
fått i uppdrag att utreda.

Även änklingspensionen har denna
kommitté att klara av. Den fråga som
nu är upptagen här — egenpensionen
—- är inte heller ny, men för första
gången hänvisad till pensionsutredningen.
Vi har förut i riksdagen haft förslag
om ATP-poäng för en mamma eller
eventuellt en pappa för vårdnaden av
egna barn — det har från början gällt
de gifta kvinnorna som skulle kunna
få pensionspoäng, att läggas till poäng
de senare intjänar genom förvärvsarbete
— men detta har avslagits.

Det andra förslaget, om den frivilliga
lmsmorspensionen, har också fällts av
riksdagen. Det har, om jag inte missminner
mig, inte heller hänvisats till
den sittande kommittén.

Nu skulle det vara intressant att höra
på vilken linje folkpartiet — och naturligtvis
andra lagutskottet, som väl
har fått någon uppfattning om vad som
menas i motionen — egentligen vill gå.
Vill man att den gifte mannen skall ha
halv tjänstepension och hans hustru den
andra hälften, eller vilken väg ämnar
man följa? Det är en mycket intressant
fråga när man nu tänker låta en
kommitté, som redan är belastad med
en hel del uppdrag, ta hand om detta
problem. Någon vägledning borde den
få.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
anser att man skriver en motion
med ledning av de direktiv som är lämnade
till en tidigare kommitté. Hon har
nog inte studerat dessa direktiv och
jämfört dem med motionen, om hon tar
så enkelt på denna fråga.

Det finns ett synsätt som går som

Onsdagen den 9 november 196G

Nr 32

en röd tråd genom denna motion och
som man inte kan spåra i de tidigare
direktiven till den sittande kommittén.
Jag ville i mitt föregående anförande
med ett par exempel peka på just vad
jag menar i det fallet. Dessutom har
vi hela denna problematik med de olika
inadvertenserna i lagstiftningen,
som, såvitt jag minns, inte på något sätt
tagits med i de lämnade direktiven.

Här finner vi en av de viktiga frågorna,
som kan bli ett nytillskott till
underlaget för pensionsförsäkringskommitténs
arbete — just att alla de gamla
synsätt kan rensas bort som präglar
vårt nuvarande system och som man
också kan spåra i många skrivningar
i direktiven, de må vara avsiktliga eller
icke avsiktliga.

Det är alltså riktigt att det här talas
om de frånskildas pension och att änklingspensionen
nämns, men man kan
mena litet olika ting med sådant. Det
är detta jag vill göra gällande.

Fru Eriksson frågar efter konstruktionen
av en allmän egenpension. Denna
fråga har hon ställt i denna kammare
tidigare, vill jag minnas. Jag tror
att man får ha den respekten för denna
svårarbetade materia att man inte skall
räkna med att på en höft skissera något
förslag till ett sådant pensionssystem.
Vi har i motionen framlagt elt utkast
som jag knappast ens vill ge namnet
skiss, eftersom det bara pekar på tänkbara
lösningar. Emellertid har vi också
sagt ifrån att det är nödvändigt att en
ordentlig utredning får tillfälle att penetrera
saken. Om man har denna respekt
för frågans komplicerade natur,
är det inte möjligt att bara ge en anvisning
om att den ena eller andra vägen
är den bäst framkomliga.

Men vad som enligt motionärernas
uppfattning varit helt klart — om jag
förstått andra lagutskottet rätt har detta
också varit utskottets tanke — är att
man här har ett familjepensioneringssystem
som inte är byggt på rationella
principer och rationella överväganden

Allmän egenpension

och som därför i många enskilda fall
kan leda till konsekvenser som är ytterst
ofördelaktiga för den enskilde. Det
är detta som gör att man finner det
nödvändigt att ta upp de här frågorna
till behandling »från början» och därvid
ta till utgångspunkt inte t. ex. äktenskapet
i och för sig, oavsett sådana
förhållanden som »vid vilket tillfälle»
och »för hur lång tid», utan att man
till varje enskild person knyter en
trygghet som dels kan vara ett slag av
minimitrygghet och dels kan vara en
påbyggd trygghet efter en viss inkomsthistorik.

Jag förmodar att fru Eriksson i Stockholm
vill hålla med mig om att det arbete
som utförs i hemmet av t. ex. en
småbarnsmamma eller småbarnspappa
är av den arten att man här bör ta
hänsyn till det även inom trygghetssystemets
ram.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet
med anledning av den fråga som fru
Eriksson i Stockholm ställde om vilken
synpunkt utskottet har på detta spörsmål.
Fru Eriksson sade bl. a. att utskottet
väl ändå borde ge utredningen någon
vägledning. Jag vill härtill bara
säga att utskottet har funnit det angeläget
att överlämna motionen till den
sittande pensionsförsäkringskommittén,
vilken ju redan har att utreda frågan
om änkepensioner och änklingspensioner
ävensom en del andra spörsmål
vilka tangeras i motionen.

Inom utskottet förutsätter vi att pensionsförsäkringskommittén,
såsom kommittéer
brukar göra, arbetar förutsättningslöst
för att komma fram till rimliga
resultat. Vi har emellertid också
funnit att denna motion innehåller en
del nya problemställningar vilka det
kan vara av värde att analysera och
begrunda. Det gäller t. ex. frågan om
egenpension och försörjarpension.

Vidare vill jag erinra om att det inte
är vanligt att utskott — i varje fall bru -

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Allmän egenpension

kar inte andra lagutskottet göra det —
ger utredningsdirektiv. Den uppgiften
har vi inte, och vi har i detta fall inte
heller velat rekommendera riksdagen
att forma direktiv. Vi tror dock att det
kan vara av värde att utredningen beaktar
de synpunkter som anges i motionen.

Sedan vill jag bara tillägga, att jag
inte uppfattar fru Nettelbrandts anförande
såsom en kommentar till utskottsutlåtandet
— det kan det rimligtvis
inte vara — utan det bör väl uppfattas
såsom en kommentar till motionen.

Jag ber att få yrka bifall till vad utskottet
hemställt.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Fru Nettelbrandt ansåg
att vi borde ta upp pensionsfrågan från
början. Gör inte det, ty då riskerar vi
kanske att rasera hela detta pensionssystem,
som vi trots allt motstånd från
borgerligt håll lyckades genomföra en
gång och som är den enda grund varpå
man över huvud taget kan bygga en
vettig lösning av pensionsfrågan i dess
helhet! Ta därför inte upp pensionsfrågan
från början!

Fru Nettelbrandt sade, att det behövdes
ett nytt synsätt, när det gällde familjepension.
Jag hade hoppats, att det
synsättet på något vis skulle konkretiseras,
och efterlyste också i mitt anförande
en sådan konkretisering. Innebar
detta nya synsätt, att familjer med
hemmafruar skall ha större pensionsutgifter
än andra eller betyder det att
ATP-pengar skall användas för ändamålet?
Eller betyder det månne att
bundenheten mellan makarna skall bli
ännu större än vad den är nu? Man
skulle i så fall — samtidigt som utvecklingen
går i riktning mot en mer
självständig ställning för makar i fråga
om pensionerna åstadkomma en fastare
bindning mellan dem.

Det är intressant med nya synsätt,
men dessa bör inte vara så svåra att
konkretisera att den som i likhet med

mig verkligen vill tränga in i en fråga
inte får någon lium om vad det nya synsättet
innebär.

Jag talar nu bara om familjepension,
vilken jag nu liksom tidigare anser bö?r
vara så utformad att den ger hemarbetande
mödrar bättre stöd än hittills.

Fru NETTELBRANDT (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag tror inte att man
gagnar frågan särskilt mycket genom
att man i diskussionen är litet —- och
kanske inte så litet heller — överlägsen
i tonen och intar en nedlåtande attityd:
»Gör inte det, ta inte upp den här frågan
från början!»

Det finns verkligen anledning att pröva
denna fråga från början just därför
att många av de nuvarande bestämmelserna
inte är rationella och inte ger

för att använda ett i sådana här sammanhang
befängt ord — rättvisa. Det
finns anledning att pröva frågan från
början. Den som fattar ett sådant förslag
som något slags önskan att rasera ett
trygghetssystem har väl egentligen inte
förstått vad vårt förslag innebär.

Fru Eriksson i Stockholm säger vidare
att äkta makar skulle bli ännu mer
sammanbundna genom en allmän egenpension,
och detta i en tid då man vill
att alla människor skall vara självständiga.
Om det är något som gör bundenheten
total, så är det väl en pensionsrätt
vars förutsättning är äktenskapets
fortbestånd. Eftersom många äktenskap
som bekant inte fortbestår, blir tryggheten
då ganska liten.

Det gladde mig att höra att fru Eriksson
verkligen vill tränga in i dessa frågor.
Då kanske vi kan föra debatten på
ett annat sätt vid nästa tillfälle.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag syftade på den lösning,
som tidigare skisserades i en motion
av, vill jag minnas, fröken Elmén,

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

och som innebar, att en gift person
skall ha en lagstadgad del i makens
pension. Ett sådant system betyder naturligtvis
att denna person i mindre
grad än nu får en självständig ställning;
den som är gift förfogar inte själv
över sin pension. Jag undrade om det
var den lösningen man ville förorda.
Den skulle strida mot den uppfattning
som nu tycks växa fram, att var och en
i ett äktenskap skall betala skatt endast
med hänsyn till sin egen inkomst
och även i övrigt ha en självständig
ekonomisk ställning. Jag har inte själv
tagit ställning till hur problemet skall
lösas på annat sätt än genom mitt tidigare
förslag om ATP-poäng för vården
av barn. Men när det gäller den tredje
möjligheten, som motionärerna talat om,
skulle jag vilja ha ett klarläggande av
om lösningen innebär en individuell
pension förenlig med en individuell inställning
till familjefrågorna.

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Jag hade inte trott att
det skulle bli någon lång debatt i kammaren
om denna fråga; motionen föranledde
inte någon lång debatt vid behandlingen
i andra lagutskottet, inte
därför att vi var så rörande eniga om
att vad som föreslogs i motionen var
nyheter, utan därför att vi var ense om
att den arbetande pensionsförsäkringskommittén
redan tagit upp många av
de frågor som berörs i motionen. Efter
en ganska kort debatt beslöts därför
att vi skulle föreslå att motionen överlämnades
till den arbetande pensionsutredningen.

Jag tillät mig att säga i utskottet —
och jag vill upprepa det här -— att de
frågor som tas upp i motionen inte är
några nyheter. Det har inte heller fru
Nettelbrandt gjort gällande i dag. Jag
trodde därför att frågan skulle passera
ganska obemärkt.

Vad som föreslås i motionen är alltså
inget nytt. Om man skulle se saken

Allmän egenpension

ur partipolitisk synpunkt och tvista Om
vem som först tagit initiativ, skulle jag
kunna säga att vi i det socialdemokratiska
partiet för länge sedan tagit upp
dessa ting på vårt program och uttalat
att vi tycker att det nuvarande systemet
behöver omarbetas. Men fru Nettelbrandt
och ytterligare några riksdagsledamöter
har sammanfattat dessa synpunkter
i en som jag tycker mycket
intressant motion, och det är den vi nu
har att ta ställning till. Jag skulle också
vilja slå fast att det inte är något större
fel på systemet såsom sådant, utan anledningen
till att en ändring behövs
på denna punkt är att det händer så
mycket i samhället — bl. a. har många
kvinnor gått ut på arbetsmarknaden —
sedan pensionsberedningen utarbetade
ATP-förslaget. Många kvinnor kommer
att finna att det är meningsfullt att
tjäna in en egen pension. Ett aldrig så
bra system måste ses över då och då.

Jag tycker att detta är en viktig fråga
och att man skall försöka lösa problemet;
om det nu blir pensionsförsäkringskommittén
eller någon annan kommitté
som får i uppgift att göra det får
vi väl se. Men ännu viktigare tycker
jag är att man företar en översyn av
hela socialförsäkringssystemet. Det är
ett mycket större problem. Det har inte
tagits upp i motionen, och det är ju
synd. Motionen är ändå ganska innehållsrik
— i synnerhet när det gäller
sammanfattningen, men vad som sägs är
inga nyheter — jag vill än en gång understryka
det.

Motionärerna är lika blygsamma som
fru Nettelbrandt var i dag enligt min
uppfattning. De slutar med att säga i
motionen att de inte vill försöka framlägga
ett färdigt förslag till egenpension.
Det är ju nästan rörande. Man
kan ju annars få uppfattningen att det
är mycket lätt att utarbeta ett sådant förslag.
Läser man denna motion som jag
har gjort det, med mycket stort intresse,
och känner igen det mesta av vad som
sägs, tycker man att det är en bra sam -

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Allmän egenpension

manställning som gjorts på folkpartiets
kansli. Det är klart att det ligger mycket
i fri! Erikssons i Stockholm invändning
att det ingenstans i motionen sägs
hur man egentligen har tänkt sig att
en egenpension skall utformas. Men ett
sådant förslag lär vi väl inte kunna utarbeta
här i riksdagen. Om det får val
en utredning framlägga förslag, som sedan
kan antas eller förkastas i Kanslihuset
och så småningom i riksdagen.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
andra lagutskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Också jag tycker att
det är ett mycket viktigt beslut som
riksdagen nu är i färd med att fatta,
men jag anser att debatten om hur nytt
detta är och om hur stor ära som motionärerna
eventuellt skall ha därav egentligen
är ganska onödig. Om vi över
huvud taget skall debattera någonting
bär, vilket det nog finns anledning att
göra, gäller det närmast att komma
fram till vad vi vill åstadkomma med
det hela.

Om jag skall säga min mening tycker
jag nog att andra lagutskottets yttrande
var i knappaste laget. Ärendet skickades
till pensionsförsäkringskommittén, som
både jag och fru Ekendahl tillhör, men
man får nog inte riktigt klart för sig
vilka motiv som andra lagutskottet haft
och hur långt utskottet egentligen vill
sträcka sig.

Det finns anledning till att denna
fråga utreds. I pensionsförsäkringskommittén
har vi att utreda frågan om de
frånskildas pension och frågan om änklingspensioneringen.
När vi diskuterar
dessa saker har vi nog haft en känsla
av att syssla med ett lappverk av någonting
som kanske från grunden inte är
helt bra och av att det vore rimligt att
man liksom genomgår hela problemet
vid behandlingen. Vi har hittills inte
haft anledning att ta upp frågan på
detta sätt, men vi får väl anse att andra

lagutskottets hemställan nu innebär att
så blir fallet.

Man kan kanske vara litet orolig över
att vi i pensionsförsäkringskommittén
har ett par andra mycket viktiga frågor
liggande. Vi har frågan om standardstegringen
efter 1968 för de människor,
som endast har folkpension att leva av.
Det är en fråga varom måste beslutas
före 1968 och som vi alltså inte kan
skjuta på. Vi måste dessutom utreda
frågan om förtidspensioneringen för
dem som blir invalider innan de hunnit
tjäna in några ATP-poäng. Också
denna fråga är så viktig, att vi inte kan
skjuta på den. Jag föreställer mig emellertid
att det är möjligt att med ett delbetänkande
klara dessa frågor så att
de i alla fall kan lösas i god tid.

Om utskottet ville ha dessa frågor
utredda, fanns två saker att välja på.
Den ena var att skicka frågorna till
pensionsförsäkringskommittén. Den
andra var att kommittén befriades från
behandlingen av frågan om frånskildas
och änklingars pensioner, varpå en ny
utredning skulle tillsättas för att klara
det hela.

Andra lagutskottet har valt den förra
vägen, och det finns skäl som talar för
detta; därom är jag fullt medveten. Jag
kan i alla fall inte underlåta att i detta
sammanhang beklaga ett beslut som vi
fattade för några år sedan just på andra
lagutskottets förslag. Från regeringen
hade då framlagts ett förslag om pension
till de frånskilda. Detta sträckte
sig inte så långt, det innebar bara pensioner
till dem som hade understöd
från sina frånskilda män. Om vi den
gången hade antagit detta förslag, hade
i alla fall den delen av de frånskilda
haft denna förmån tills det hela är
klart, vilket torde komma att dröja
flera år. Detta var enligt min mening
ett fel, som det nu är för sent att göra
någonting åt.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

§ 10

Den enskildes kostnader för
läkemedel

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 54, i anledning av väckta motioner
angående den enskildes kostnader
för läkemedel.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! I motionerna I: 92 och
II: 132 hemställes om utredning och
förslag om statlig ersättning för fraktkostnader
vid inköp av läkemedel. Som
motionär vill jag säga några ord i anslutning
till dessa motioner.

Vi motionärer anser att förmånen av
fria läkemedel bör vara i stort sett likartade
oavsett bostadsort, men så är
för närvarande ingalunda fallet. Mottagare
av fria läkemedel på platser som
är avlägsna från apotek blir belastade
med fraktkostnader som i många fall
är betydande. I frakterna ingår inte enbart
själva fraktkostnaden utan även
kostnader för efterkrav av fraktbelopp.
Administrativt blir belastningen stor
för apoteken, då läkemedlen i regel
skickas som efterkrav. För norrländska
förhållanden, där avstånden är stora
och där det på många platser dessutom
är långt till närmaste poststation, måste
läkemedlen ofta sändas med bussar.
Kostnaden härför höjes avsevärt genom
att, som jag nämnde, frakt- och efterkravskostnader
tillkommer.

Förmånerna av läkemedelsrabatter är
avsedda att vara lika för alla. Under
nuvarande förhållanden blir emellertid
kostnaderna olika stora på orter som
liar apotek och övriga orter. De människor
som bor på orter som saknar
apotek bör enligt motionärernas mening
inte ställas i ett sämre läge än de
som bor i tätort. De förras betalningsförmåga
kan inte heller antagas vara
större. Många människor, särskilt äldre,
känner dessa fraktkostnader som betungande
och önskar en rättelse. Det

talas i denna kammare ofta om solidaritet.
De påtalade förhållandena på
detta område bör rättas till i solidaritetens
namn.

Utskottet har med hänvisning till
sjukförsäkringsutredningens förslag,
som nu är utsänt på remiss, inte velat
ta ställning till motionsyrkandet och
uttalar: »Att innan ställning tagits till
detta förslag införa ytterligare förmåner
på detta område, anser sig utskottet
inte kunna förorda.» Som motionär
hoppas jag dock att Kungl. Maj :t skall
beakta motionsförslaget när propositionen
skrives.

Jag har inte något särskilt yrkande.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Vi har, som herr Westberg
framhöll, i utskottet pekat på att
1961 års sjukförsäkringsutredning nyligen
framlagt förslag om utökad rabattering
av läkemedelskostnaderna,
och vi anser att det förslaget slutgiltigt
bör behandlas innan vi griper oss an
med nya problem inom sjukförsäkringen.
Utskottet menar alltså att resultatet
av utredningsförslaget bör avvaktas.

Eftersom herr Westberg inte ställde
något yrkande kan jag nöja mig med
att säga detta och ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 11

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av barnavårdslagen,
och

nr 56, i anledning av väckt motion
om viss översyn av barnavårdslagen;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:

nr 49, i anledning av väckta motioner
angående beslut om tillträde av nya ägolotter
vid laga skifte,

nr 50, i anledning av väckt motion

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Vissa militära markersättningsfrågor i Övre Norrland

om bättre information till sakägare vid
vissa förordnanden enligt naturvårdslagen,
och

nr 51, i anledning av väckt motion
angående ersättningen till markägare
m. fl. för värdeminskning å fastighet på
grund av planändring.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 12

Vissa militära markersättningsfrågor i
Övre Norrland

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
130, i anledning av väckta motioner om
vissa militära markersättningsfrågor i
Övre Norrland.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Under det senaste
världskriget, d. v. s. i början och mitten
av 1940-talet, inköptes eller långtidsarrenderades
av försvarsmakten betydande
markområden i Norrbottens läns
östra delar. Markområdena var som regel
ur drivningssynpunkt väl belägna.

År 1956 behandlades i anledning av
en väckt motion frågan om en översyn
syftande bl. a. till ett återförande av
dessa markområden till de ursprungliga
ägarna. Statsutskottet förutsatte i sitt utlåtande
nr 174, som utkom under våren
samma år, att Kungl. Maj:t skulle ägna
denna fråga uppmärksamhet och att
frågan, på sätt Kungl. Maj :t funne lämpligt,
bleve föremål för närmare undersökning.

Utredning i ärendet företogs på uppdrag
av Kungl. Maj:t genom chefen för
försvarsdepartementet år 1957, men
efter remissbehandling av ärendet beslöt
Kungl. Maj :t den 6 maj 1964 att
inte vidtaga någon åtgärd i frågan.

Av utredningen synes dock framgå
att behov av en rättvisare ordning föreligger,
och detta är skälet till att genom
motion nr 11:448 frågan ånyo under -

ställts riksdagens prövning. Motionen
har, såsom framgår av föreliggande utlåtande
nr 130 från statsutskottet, remissbehandlats
av länsstyrelsen i Norrbottens
län, som tillstyrkt motionens
hemställan att riksdagen hos Kungl.
Maj :t anhåller om skyndsam utredning
av frågan. Också överbefälhavaren har
haft frågan på remiss. Denne avstyrker
däremot en utredning som berör hela
problemkomplexet men anför, att han
inte motsätter sig en prövning, vilken
begränsas till frågan, om fastighetsägare
— efter hand eller vid arrendetidens
utgång — skulle tillförsäkras
nettobehållningen av den skogsavverkning
som sker på vederbörandes område.
Anmärkas kan att de flesta, eller
noga räknat 575, av de berörda markområdena
upplåtits på långtidsarrende.

I statsutskottets utlåtande uttalas också
i enlighet med vad försvarets fastighetsnämnd
anfört, att långtidsarrende
av skogsmark med full dispositionsrätt
till skogen så gott som uteslutande förekommit
i Övre Norrland, varför det
borde vara möjligt att utan prejudicerande
verkningar tillmötesgå ägarna till
de utarrenderade markområdena.

Statsutskottet anför, såom överbefälhavaren
framhållit, att frågan om viss
kompensation då det gäller den arrenderade
marken inte varit föremål för
undersökning i samma utsträckning
som övriga framförda förslag och motsätter
sig inte att spörsmålet genom
Kungl. Maj :t blir föremål för prövning.
Jag vill uttrycka den förhoppningen
att denna prövning sker skyndsamt och
i positiv anda. De av markupplåtelserna
berörda känner sig mindre väl,
för att inte säga illa behandlade. Av
utskottets yttrande framgår att upplåtelserna
skedde på villkor som varit
speciella för denna bygd. Jag tror att
om staten här vill undvika misstro och
en förståelig känsla av särbehandling
bör en skyndsam utredning verkställas.

Tyvärr finns det fler exempel på att
utredningar, begärda av riksdagen och

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

Vissa militära markersättningsfrågor i Övre Norrland

berörande även andra specialförhållanden
för jordbrukare i Övre Norrland
tar orimligt lång tid. Jag tänker på frågan
om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare
i Norrbottens läns lappmarker.
Dessa jordbrukare är de enda hemmansägare
i hela Sverige som saknar
sådan lagstadgad fiskerätt utanför sin
strand, vilken tillkommer andra ägare
av hemman i landet.

Frågan om vatten- och fiskerätt för
nämnda jordbrukare var föremål för
riksdagsbehandling 1960. Av tredje lagutskottets
utlåtande, som utan debatt
godkändes av riksdagens båda kamrar,
framgår att utskottet enhälligt ansåg
att den bofasta befolkningen i berörda
trakter bör tillförsäkras avgiftsfri fiskerätt.
Utskottet föreslog även att för riksdagen
skulle framläggas ett utarbetat
förslag till lagstiftning i ämnet, och
den begärda utredningen tillkallades i
mars 1961.

Sedan har mycket litet hänt. I maj
1964 frågade jag jordbruksministern
när den här omnämnda utredningen
väntades avge sitt betänkande och fick
svaret, att han hade grundad förhoppning
tro att betänkandet skulle föreligga
nästa år, d. v. s. 1965. Inget betänkande
kom 1965, och det har inte kommit
något än, varför jag ånyo nu i oktober
frågade när det beräknades föreligga.
Jag fick nu svaret att utredningen beräknades
vara färdig tidigast om ett år.
Av riksdagsberättelsen 1966 kan också
inhämtas att det varit en mycket sparsam
utredning, eftersom inga utgifter
har redovisats för den. Tydligen har
man nu inom vederbörande departement
ingen grundad förhoppning om
tidpunkten, när betänkandet skall vara
klart. Här gäller det också ett önskemål
som avser en mindre grupp som
befinner sig i besvärliga ekonomiska
förhållanden.

Jag vill uttala den förhoppningen
att den nu av ett enhälligt statsutskott
föreslagna prövningen på det sätt
Kungl. Maj:t finner lämpligt skall för

nu ifrågavarande, också ekonomiskt
hårt pressade grupp kunna ske inom
rimlig tid.

Med det sagda ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr ÖHVALL (fp):

Herr talman! Bakgrunden till den
fråga som vi har framfört i motionerna
I: 369 och II: 448 är ju att befolkningen,
som under kriget villigt ställde mark
till försvarets förfogande, nu frågar
sig, om man inte kunde återvinna denna
mark eller om man inte i varje fall
skulle kunna återfå avverkningsrätten
i de fall då marken upplåtits på arrende.
Vi har i våra motioner hemställt
om en utredning av hela denna fråga.
Statsutskottet har i sitt utlåtande nr 130
avvisat att frågan om den mark som
kronan förvärvat med äganderätt tas
upp till förnyad prövning. Däremot
framhålles i utskottsutlåtandet att frågan
om de arrenderade områdena bör
tas upp till prövning på samma sätt
som tidigare gjorts beträffande mark
där klart äganderättsförhållande förelegat.

Vi är naturligtvis tacksamma för att
utskottet har skrivit positivt med anledning
av den senare delen av vår
motion, och som motionär uttrycker
jag den förhoppningen att efter utskottets
ställningstagande skall vad som kan
anses orättvist eller obilligt i arrendeförhållandena
också undanröjas.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 13

Föredrogs vart efter annat första lagutskottets
utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning mot hemlig övervakning
och avlyssning, samt

nr 36, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Utredning rörande permutation

(nr 73) om befordran med luftfartyg,
m. m.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Utredning rörande permutation

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande permutation.

Första lagutskottet hade behandlat
två inom riksdagen väckta, till lagutskott
hänvisade motioner, nr 139 i första
kammaren av herr Blomquist samt
nr 188 i andra kammaren av herr Regnéll.
I motionerna, vilka var likalydande,
hemställdes att riksdagen måtte hos
Kungl. Maj ;t anhålla om utredning rörande
permutationsinstitutet och dess
handhavande.

Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, I: 139 och II: 188, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Gösta Jacobsson och Sjöholm,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:139 och 11:188, måtte
hos Kungl. Maj :t anhålla om utredning
och förslag till rättslig reglering av permutationsinstitutet.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Detta ärende berör som
vi hörde permutation ■— ett ord som
inte används särskilt ofta i dagligt tal.
Det innebär helt enkelt att det finns
stiftelser, testamenten och donationer
som har en viss ändamålsbestämmelse,
och om denna av någon anledning inte
kan uppfyllas föreligger det möjlighet
att få till stånd en ändring härvidlag.

Jag skall ta några exempel. Herr Zetterberg
har berättat att det i Storkyrko -

församlingen här i staden finns en donation
som skall användas till frisäng
på sjukhus åt en skomakaränka. Eftersom
det numera inte finns någon skomakaränka
i församlingen kan man inte
uppfylla bestämmelserna, utan det måste
vidtas en ändring. Det finns donationer
där det bestämts att avkastningen
av ett visst kapital skall användas
till ändamål som inte stat eller landsting
främjar. Då får man alltså inte använda
medlen till sådana ändamål utan
måste då begära ändring — permutation.

Beträffande en mängd stipendier är
det bestämt att pengarna skall utgå till
manlig studerande. Så skedde ofta på
den tiden då det bara fanns manliga
studerande vid en del läroanstalter.
Skall nu en kvinnlig studerande få
pengar måste det ske en ändring i bestämmelserna.

Sådana bestämmelser måste sålunda
kunna ändras. Men när så sker anser jag
det vara viktigt att man så mycket som
möjligt respekterar den avlidnes önskan.
Det finns anledning att härvidlag
vara särskilt aktsam eftersom den avlidne
har framställt en önskan och inte
längre kan försvara sin rätt eller verka
för att pengarna verkligen användes på
det sätt som vederbörande en gång velat.

Nu har det utbildats en praxis som
just kallas permutation. Man gör i sådana
fall framställning hos Kungl.
Maj :t i vederbörande departement, varvid
även justitiekanslern höres. Det är
emellertid ganska underligt att ordet
»permutation» inte finns i den svenska
lagboken där det annars rymmes en
hel del; den blir som bekant tjockare
och tjockare för varje år. Det är väl
ingen orimlig begäran att det på detta
rättsligt mycket viktiga område skall
finnas någon form av rättslig reglering.
Nu finns inte det. Resultatet blir ofta
att man inte vänder sig till Kungl. Maj:t
därför att man inte vet att den möjligheten
finns.

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

I mindre kommuner, där man har en
i och för sig säkert duktig men inte juridiskt
utbildad kommunalkamrer, som
saknar kännedom om att det finns något
som heter permutationsinstitut, kan
jag mycket livligt föreställa mig att
kommunalkamrern inte vet hur han
skall bete sig, om det gäller att ändra
någon bestämmelse i en donation eller
en stiftelse. Det finns också exempel
på att man på större platser med tillgång
till juridisk expertis sätter sig
över ändamålsbestämmelserna, när det
gäller donationer eller testamentsförordnanden
till kommun.

Nu är jag dock den siste att förorda
en lagstiftning i onödan. Vi skall inte
trassla till det mer än nödvändigt. Men
här gäller det en bestämmelse som allmänheten
i gemen inte i någon större
utsträckning skulle komma i beröring
med och som skulle stärka skyddet för
en avlidens sista önskan. Och ett sådant
skydd bör vi försöka åstadkomma.

Tvärtemot vad som framhållits i en
del remissutlåtanden bör det inte heller
vara svårt att göra det. överståthållarämbetets
remissutlåtande är f. ö. positivt
till en utredning, men det framhålles
att det är svårt att utreda och
reglera på detta område, därför att förhållande
skiftar så starkt. Detta är alldeles
riktigt. Jag tror inte det går att
skriva paragrafer om vilka förutsättningar
som skall vara för handen för
att få en ändring till stånd. Men det
vore mycket lätt att skriva att det finns
en möjlighet att få till stånd en ändring
och hur det skall gå till — alltså en
allmänt hållen bestämmelse om att för
den händelse det är omöjligt att uppfylla
ett ändamål, eller om det är olämpligt
att göra det, så kan man vända sig
till Kungl. Maj:t.

Det måste vara rimligt att det någonstans
i den svenska lagboken står att
denna möjlighet finns. Den brist som
där föreligger resulterar nu i att eu
mängd bestämmelser i testamenten, donationer
och stiftelseurkunder är omöj -

Utredning rörande permutation

liga att uppfylla, och då får alltsammans
så att säga ligga i träda. Men medlen
skulle kunna användas till vettiga
ändamål, om bara den ansvarige visste
att det gick att få en ändring till stånd.

Detta är en följd av att det saknas
rättslig reglering i detta fall. En annan
är, som jag sade, att man nu helt enkelt
sätter sig över rådande praxis och
självrådigt ändrar på ändamålsbestämmelserna.
Detta är sannerligen mycket
otillfredsställande. Här behövs verkligen
en utredning. Den behöver som sagt
inte vara märkvärdig. Det räcker säkert
med en departementspromemoria,
som ganska lätt skulle kunna skrivas
ihop, alltså bara några paragrafer som
talade om att här finns en möjlighet
ocli så och så skall man göra.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationen av herr Arvidson
m. fl.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 37, som vi nu behandlar,
gäller frågan om permutation. Som
herr Sjöholm nyss framhöll är permutation
en rätt att ändra föreskrifter i
testamente eller stiftelseurkund som på
grund av ändrade förhållanden inte
längre kan uppfyllas. Permutationsrätten
tillkommer Kungl. Maj :t i statsrådet
och är inte reglerad i lag.

I de motioner som väckts i ärendet
berör motionärerna två frågor om permutation.
De vill att rätten att meddela
permutation skall delegeras från
Kungl. Maj:t till underordnad myndighet.

På den punkten har enighet rått inom
utskottet om att något riksdagens initiativ
inte nu är påkallat, eftersom departementsutredningen
inom kort kommer
att överväga detta spörsmål.

Vidare önskar motionärerna lagstiftning
om permutation. Som skiil härför
har man huvudsakligen anfört, att
avsaknaden av riittsregler medför osäkerhet.
Utskottets majoritet har emeller -

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Utredning rörande permutation

tid kommit till motsatt uppfattning. Permutationsrätten
handhas redan nu enligt
en fast praxis, och med hänsyn
till de skiftande förhållanden under vilka
den används låter det sig knappast
göra att ge detaljerade bestämmelser.

Dessa skäl har också varit avgörande
när lagstiftaren tidigare avvisat tanken
på en rättslig reglering, och de har i
detta ärende åberopats av justitiekanslern.
Justitiekanslern säger att det har
varit möjligt att följa en enhetlig praxis
i permutationsärenden genom att alla
dylika ärenden remitterats till justitiekanslern
från de olika departement som
handlägger dem alltefter stiftelsernas
ändamål. Justitiekanslern hänvisar också
till en av professor Hesser år 1952
publicerad undersökning om permutationspraxis.

Någon anledning till anmärkning mot
det sätt på vilket permutationsrätten
handhas av Kungl. Maj:t har inte framkommit
vare sig genom konstitutionsutskottets
granskning eller i det nu aktuella
ärendet.

Vad jag nu har sagt innebär emellertid
inte att det föreligger någon egentlig
meningsmotsättning mellan utskottet
å ena sidan och motionärerna och
reservanterna å andra sidan. Tvärtom
torde enighet råda om att man bör underlätta
möjligheterna till permutation
där sådan är nödvändig. Enligt utskottets
mening når man det syftet
bäst genom den nuvarande ordningen.
Justitiekanslern uttrycker detta på följande
sätt: »Det synes ganska antagligt
att om detaljerade lagregler om permutation
funnits, detta under den snabba
samhällsomdaning som ägt rum under
de senaste decennierna skulle ha försvårat
stiftelsernas anpassning till de
ändrade förhållandena och därmed
minskat möjligheterna att på ett ändamålsenligt
sätt nyttiggöra de i stiftelserna
nedlagda kapitaltillgångarna.»

Det har sagts att i de mycket skiftande
ärenden som förekommer på området
för permutation är det viktigas -

te inte lagregler utan att den som handhar
dessa ärenden har vanligt bondförförstånd,
och det får vi kanske förutsätta
att justitiekanslern och Kungl.
Maj :t har i erforderlig utsträckning.

Utskottet är emellertid ense med motionärerna
om att bättre upplysning behövs
om permutationsinstitulet. Herr
Sjöholm sade att det finns kommunalkamrerare
ute i landet som inte har någon
aning om att det finns någonting
som heter permutation. Jag vill bara
hänvisa till att det finns juridisk hjälp
att få för dem ute i kommunerna som
inte själva behärskar detta område. Både
Kommunförbundet och Stadsförbundet
har jurister som står till kommunernas
förfogande. Det är i alla fall
inte så vanligt med permutationsärenden
att det bör bli någon större belastning.
Jag kan nämna att det gäller sammanlagt
cirka 200 ärenden om året.

Upplysning om permutationsinstitutet
vinns inte genom lagstiftning. Däremot
kan man hoppas att det initiativ
motionärerna tagit samt riksdagsbehandlingen
kommer att bidra till att
sprida kännedom om institutet.

Det förhållandet att myndigheter
självrådigt ändrar eller avviker från
givna bestämmelser i testamenten eller
stiftelseurkunder kan jag inte finna ursäktligt.
Redan av testamentslagens bestämmelser
framgår att man är skyldig
respektera stiftares och testators önskan.
Därav följer att det föreligger skyldighet
att ansöka om permutation, om
bestämmelserna inte längre är ändamålsenliga.
Jag tycker det är ganska förvånande
att beslut fattas av kommunala
och andra myndigheter ute i landet
utan att följa dessa regler. Man måste
ändå förutsätta att de anlitar juridisk
expertis, om de inte själva behärskar
frågorna. De kommunala organen har
— som jag nyss sade —- tillgång till juridisk
expertis, och det har även de
kyrkliga organen, som handhar åtskilliga
stiftelser.

Herr talman! Med dessa ord ber jag

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr SJÖHOLM (fp):

Bara några kortfattade kommentarer,
herr talman!

Fru Gärde Widemar säger att det
föreligger en osäkerhet på detta område,
vilket ju motionärerna påpekat.
Detta gav jag uttryck åt i mitt förra anförande,
och det är just denna osäkerhet
som behöver elimineras genom ett
lagstadgande.

Fru Gärde Widemar nämnde att det
rör sig om cirka 200 ärenden per år.
Men det är ju de ärenden som verkligen
förs till Kungl. Maj :t -—• vi vet
inte hur många det verkligen finns. 200
är ett litet antal, och det styrker antagandet
att det är en hel del ärenden som
man antingen självrådigt avgör eller
som det över huvud taget inte görs något
åt.

Vad som behövs är vanligt bondförstånd
hos dem som handlägger frågorna,
sade fru Gärde Widemar. Det är
riktigt. Men då måste vederbörande få
ärendena överlämnade till sig, så att de
kan göra bruk av sitt bondförstånd.

Det föreligger naturligtvis också, som
jag sade, en skyldighet att respektera
de ändamålsbestämmelser, som är inskrivna,
eller också begära permutation.
Men varför skall inte denna skyldighet
fastslås i en enkel paragraf? Vi
lagstiftar om så mycket annat som är
oväsentligare, och då kan vi väl även
skriva några få paragrafer om detta.
Det vore bra om exempelvis en kommunalkamrer
kunde slå upp registret
i lagboken och där finna en rubrik:
.Stiftelser eller Testamenten, ändring i.
Se permutation.

Han skulle då själv kunna ta reda på
hur han skall förfara. Detta är ingen
orimlig begäran.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Jag kan inte hålla med
om att den okunnighet om permuta -

Utredning rörande permutation

tionsinstitutet, som råder på vissa håll,
skulle kunna avhjälpas genom lagstiftning
i ämnet. Som herr Sjöholm framhöll
redan i sitt första anförande rör
det sig om högst olika frågor — från
den nämnda skomakaränkan till möjligheterna
att lämna den socialhjälp
som numera sköts av bl. a. kommunerna.
Jag tror inte att det skulle gå att genomföra
en lagstiftning som fixerade i vilka
fall det föreligger skyldighet att söka
permutation. Den allmänna rättsregel
som nu gäller stadgar att man är skyldig
ansöka om permutation så fort man inte
kan uppfylla ändamålet med en stiftelse
eller ett testamente, och jag tycker att
denna är tillräcklig.

Vidare vill jag framhålla, att för
många av de ifrågavarande stiftelserna
finns en tillsynsmyndighet — i Stockholm
är det överståthållarämbetet —
som är skyldig att upplysa vederbörande
stiftelseförvaltare om det finns anledning
till att begära permutation och
även biträda i sådana ärenden. Dessutom
tillhandagår justitiekanslersämbetet
med alla upplysningar i de fall då
man vänder sig dit.

Det är väl ganska rimligt att exempelvis
en kommunalkamrer, som har hand
om en stiftelse, rådfrågar den jurist,
som finns tillgänglig för honom i övriga
juridiska ärenden rörande kommunen,
om han finner att det är en bestämmelse
som han inte kan genomföra.
Han får då fråga: Vad skall jag
göra? Jag kan ju inte fullfölja ändamålet
med stiftelsen. Han kanske då får
ett råd att söka permutation och bör då
vända sig till JK för att få upplysningar.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag vill bara undanröja
ett missförstånd. Jag sade redan i mitt
första anförande att jag väl inser att
en lag i detta fall inte kan reglera alla
de skiftande fall som här kan förekomma.
Jag menar att man skall ha eu
enda paragraf, som stadgar att man i
alla de fall där ändring över huvud

3 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 32

Nr 32

Onsdagen den 9 november 1966

Hotellförordning

taget behöver komma till stånd måste
gå till Kungl. Maj :t. En och samma paragraf
bör alltså inkludera alla de här
möjliga fallen så att denne kommunalkamrer
— om vi nu skall ta fram honom
igen — kan gå till lagboken i stället för
att tillfråga någon lagklok person han
eventuellt kan få tag i.

Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):

Herr talman! Herr Sjöholm anser
alltså att en bestämmelse skulle införas
i lagboken, som stadgar skyldighet att
ansöka om permutation. Jag tycker att
det härvidlag mera är en fråga om information
om permutationsinstitutet än
om lagregler, och en sådan uppgift bör
enligt min mening ha sin plats i en juridisk
handbok i stället för i lagboken.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Sjöholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
htagit sina platser och voteringsprojositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresling.
Herr talmannen tillkännagav, att
lan funne flertalet av kammarens ledanöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Sjöholm begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid

avgavs 155 ja och 45 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Hotellförordning

Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till hotellförordning
jämte i ämnet väckt motion.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BJÖRK i Göteborg (s):

Herr talman! Det ärende som nu föreligger
till behandling tillhör verkligen
inte de stora. Jag har ändå tillåtit mig
att i en särskild motion göra några
randanmärkningar till förslaget till hotellförordning.

Utskottet har visat en viss förståelse
för dessa randanmärkningar, och jag
har bara en fråga att ställa. I motionen
ifrågasatte jag om vi verkligen i den
nya hotellförordningen skulle vara
tvungna att bibehålla kravet på angivande
av titel eller yrke när man tar
in på hotell. Jag kan för övrigt erinra
om att överståthållarämbetet i Stockholm
i en närbesläktad fråga — angående
titel eller yrke i passen — uttryckt
liknande tvivel.

Utskottet hänvisar till ett något dunkelt
samband med utlänningskungörelsen,
som jag inte skall fördjupa mig i.
Vad jag framför allt fäste mig vid i utskottsutlåtandet
var följande två meningar:
»Utskottet ifrågasätter i likhet
med motionären huruvida uppgifter om
titel eller yrke har någon nämnvärd
betydelse för polisens spaningsverksamhet.
De flesta hotellgäster torde å
andra sidan finna kravet på uppgifter i
detta hänseende föga betungande.»

Jag undrar bara: Menar utskottet att

Onsdagen den 9 november 1966

Nr 32

man bör behålla en onödig anordning
när den inte är alltför besvärande?

Vidare yttrades ej.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Föredrogs vart för sig
tredje lagutskottets utlåtande nr 54,
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag angående upphävande
av lagen den 16 juni 1961 (nr
390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 50, i anledning av väckta motioner
om spridning av veckoledigheten,
nr 51, i anledning av väckta motioner
angående viss instruktion för åtgärder
vid trafikolyckor, och

nr 52, i anledning av väckt motion
om statligt stöd för körkortsutbildning
av rörelsehämmade.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 17

Herr talmannen meddelade, att herr
Gustavsson i Alvesta enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 8—den 11 innevarande
november.

Herr Gustavsson i Alvesta beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 18

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fem enkla frågor, nämligen av:

herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående utvidgning
av pensionärernas resemöjligheter
med 67-kortet,

herr Wennerfors, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående remissbehandling av förslag
till ändringar rörande grundskolans
utformning,

herr Fridolfsson i Stockholm, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående principerna för ingripande
enligt 16 kap. 9 § brottsbalken,

herr Hamrin i Jönköping, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående tillämpningen av bestämmelserna
mot spridning av skrifter,
vilkas innehåll skymfar sådant som
hålles heligt av svenskt trossamfund,
och

herr Werner, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet, angående
bestämmelserna om brott mot trosfrid,
m. m.

§ 19

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 15.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 32

Torsdagen den 10 november 1966

Torsdagen den 10 november

Kl. 16.30

§1

Svar på fråga ang. förenkling av beskattningen
av här i riket icke mantalsskrivna
utlänningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Sjöholm har frågat
mig, om jag överväger att föreslå en
förenkling av beskattningen av utlänningar,
som inte är mantalsskrivna här
i riket. Herr Sjöholm syftar på någon
form av definitiv källskatt för denna kategori.

I ett betänkande, som avlämnades i
början av år 1963, föreslog en kommitté,
benämnd dubbelbeskattningssakkunniga,
bl. a. en definitiv källskatt på arbetsinkomst,
som förvärvas av utlänning
under tillfällig vistelse i Sverige.
Den tekniska utformningen av denna
s. k. löneskatt kritiserades under remissbehandlingen.
Jag liar därför inte velat
förorda en lagstiftning på grundval av
de sakkunnigas förslag i denna del.

Detta innebär emellertid inte att frågan
är bortglömd. Utredning om en mera
allmän definitiv källskatt för löntagare
pågår. Det av herr Sjöholm berörda
problemet prövas inom ramen för
denna utredning.

Vidare anförde:

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret som var relativt men inte
helt tillfredsställande.

Det är faktiskt en icke helt oväsentlig
fråga. Nuvarande system ställer till
ganska mycket trassel både för enskilda
människor och för myndigheter.

Jag skall tillåta mig att ta ett exempel.
I nordvästra Skåne finns en icke
helt obekant industri som heter Findus.
Vid denna industri arbetar många utlänningar,
mest studenter, några månader
på sommaren; de plockar jordgubbar,
skördar ärtor etc. Findus lämnar
i vederbörlig ordning in löneuppgifter
för dessa arbetstagare till taxeringsnämnden.
Vid taxeringen får de ofta
kvarskatt, eftersom den preliminära
skatten enligt tabellerna beräknats på
grundval av helt ortsavdrag, d. v. s. för
helt år, medan de i själva verket tillgodoräknas
ortsavdrag endast för de månader
de vistats i landet. Härigenom får
de en kvarskatt som blir restförd eftersom
de redan lämnat vårt land. Denna
skattefordran överlämnas till utmätningsinännen,
som är skyldiga att via
länsstyrelsen skriva till beskickningen
i respektive arbetstagares hemland och
anmoda denna att avkräva de skattskyldiga
den restförda skatten. Det kommer
inte in många kronor på det sättet,
praktiskt taget ingenting alls. Men det
medför mycket arbete till ingen nytta
för en mängd myndigheter. Jag har
från Findus fått en förteckning, som
visar att detta företag 1965 hade vid
pass 200 utländska arbetstagare — mest
studenter; åtskilliga av dem har blivit
restförda för skatt. Dessa arbetstagare
kommer från praktiskt taget hela världen.
Särskilt många från Österrike,
Ungern och Jugoslavien. Detta medför
alltså mycket arbete som inte ger något
resultat.

Finansministern säger att frågan om
definitiv källskatt prövas av en utredning
men att den tekniska utformning
som utredningen föreslog utsattes för
kritik under remissbehandlingen. Det
borde emellertid inte vara särskilt svårt

Torsdagen den 10 november 1966 Nr 32

Svar på fråga ang. förenkling av beskattningen av här i riket icke mantalsskrivna
utlänningar

att åstadkomma en praktisk metod för
att göra källskatten definitiv, såsom fallet
nu är när det gäller sjömän. Det
finns faktiskt kloka häradsskrivare, som
redan nu ser till att källskatten för dessa
utländska arbetstagare blir definitiv.
De har insett problematiken, och
de fastställer inkomsten till ett belopp
som motsvarar den källskatt som dragits.
Därmed är hela problemet ur världen.

Finansministern framhåller vidare
att denna fråga nu prövas av den kommitté
som har till uppgift att utreda
huruvida det är möjligt att införa en allmän
definitiv källskatt. En sådan reform
är naturligtvis mycket efterlängtad, och
jag dristar mig att fråga finansministern,
huruvida han har någon uppfattning
om när denna utredning kan bli
färdig med sitt arbete. Skulle det dröja
alltför länge tycker jag nog att man
borde allvarligt överväga att lösa detta
lilla delproblem först, vilket det inte
borde vara alltför svårt att göra.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! På herr Sjöholms direkta
fråga här kan jag inte ge något
definitivt svar. Detta är ett ovanligt
komplicerat problem och jag är inte säker
på att utredningen kan hitta den
gyllene lösning som gör alla nöjda.
Svenska folket har som bekant en ganska
bestämd uppfattning när det gäller
den relativa rättvisan, och införandet
av en definitiv källskatt förutsätter att
man gör avkall på denna rättvisa. Utredningen
arbetar emellertid med dessa
problem, och jag har ingen anledning
att tro annat än att ett betänkande sä
småningom skall läggas fram inom utredningen,
ett betänkande som vi kommer
att få ta ställning till sedan det
remissbehandlats.

Nu kan man inte — för att utveckla
saken något ytterligare — införa någon
speciell skattelagstiftning för Findus,

men jag skall erkänna att det kan vara
ett fall som ställer till åtskilligt besvär
för de kronans befattningshavare som
har att driva in skatten. Vanligare är
att ett företag har utländsk arbetskraft
anställd under mer normala förhållanden
— ungefär 170 000 utlänningar är i
Sverige anställda inom den reguljära
industrien, på verkstäder och andra arbetsplatser
—- och det är uppenbart att
det för dessa företag skulle vara mycket
besvärligt att tillämpa speciella skatteregler
för vissa anställda och andra
skatteregler för andra anställda, att alltså
göra definitivt källskatteavdrag för
en del av dem som arbetar t. ex. på en
verkstad men tillämpa den reguljära
skatteformen för huvuddelen av verkstadsarbetarna.
Skatteavdragen skulle
då bli olika, och det skulle i sin tur
föranleda funderingar bland dem som
gör samma arbete och har samma lön
men får skilda skatteavdrag.

I det delbetänkande jag talar om i
mitt svar föreslogs definitivt källskatteavdrag
för dem som var mantalsskrivna
i riket, och detta föranledde remissinstanserna
att påpeka att företagen då
skulle få göra definitivt källskatteavdrag
för utlänningar som kommit in i
landet före den 1 november men inte
för utlänningar som kommit efter den
1 november. Vi kom därför till det resultatet
att det var för komplicerat att
göra eu sådan dellösning. Man kan enligt
min mening lösa problemet endast
i samband med en allmän källskattereform.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! För det första vill jag
säga att detta inte är ett problem enbart
för Findus. Sådana löntagare som
jag talade om i mitt första anförande
finns spridda över hela landet även om
de är koncentrerade till vissa industrier
och det kan hända att Findus har
ovanligt många av dem.

Jag förstår för det andra inte att eu

38 Nr 32 Torsdagen den 10 november 1966

Svar på fråga ang. åtgärder för att stimulera till kostnadsbesparingar inom försvaret

sådan lösning som jag skisserade skulle
medföra några svårigheter för företagarna.
Den berör ju inte företagen alls;
de skulle dra källskatten i vanlig ordning.
Förenklingen skulle ske i efterhand
hos skattemyndigheterna, som
helt enkelt skulle göra den preliminärt
dragna skatten till definitiv källskatt.
Man kunde införa en särskild kolumn
i skattetabellen för arbetstagare med
definitivt källskatteavdrag. I skattetabellen
måste ju företagarna ändå alltid
slå, och det kunde för dessa anställda
liksom för andra anges på debetsedeln
efter vilken kolumn skatten skall dras.
Detta kan alltså inte vara något skäl
för att man inte genomför förslaget.

Finansministern sade att svenskarna
har en långt driven respekt för millimeterrättvisa,
och det är alldeles riktigt.
Men det här gäller ju inte svenskar;
det gäller bara utlänningar. Det
argumentet står sig alltså inte heller.

Jag tror att man borde överväga att
göra en delreform som inte behövde bli
särskilt besvärlig. Alla möjligheter till
förenklingar — även till relativt små
förenklingar — skall tillvaratas, menar
jag. Vi har det tillräckligt trassligt ändå.

Härmed var överläggningen slutad.

§2

Svar på fråga ang. åtgärder för att stimulera
till kostnadsbesparingar inom
försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jansson har frågat
mig, om jag är beredd att pröva ändamålsenligheten
av särskilda åtgärder i
syfte att bland chefer, befälhavare och
manskap inom krigsmakten stimulera
till kostnadsbesparingar.

Under de senaste åren har väsentliga
strukturrationaliseringar genomförts på
försvarets område, som medfört ökad
effektivitet och lägre kostnader. Denna
utredningsverksamhet fortsätter. Samtidigt
pågår ständigt rationaliseringar
inom de bestående organisationsformerna,
varvid man genomgående eftersträvar
ett ökat kostnadsmedvetande på
alla nivåer. Inte minst har den omfattande
förslagsverksamheten inom försvaret,
som inbegriper såväl fast anställd
personal som värnpliktiga, väsentligt
bidragit till positiva resultat på
detta område.

För att ytterligare skärpa kostnadsmedvetandet
inom försvaret tillkallade
jag år 1964 försvarskostnadsutredningen,
som bl. a. har till uppgift att undersöka
möjligheterna att inom försvaret
införa kostnadsredovisning i företagsekonomisk
mening. En sådan ordning
leder till att personal på olika nivåer
måste ta ett större ansvar för medelsanvändningen
än nu. Försvarskostnadsutredningen
bedriver för närvarande viss
försöksverksamhet vid flera förband
inom södra milo. De resultat man hittills
nått är lovande.

Samtidigt pågår inom försvarsdepartementet
en överarbetning av den militära
rationaliseringsutredningens förslag,
som syftar till en effektiv organisation
för rationaliseringsverksamheten
inom försvaret.

Jag har ständigt min uppmärksamhet
riktad på frågan om kostnadsbesparingar
inom försvaret och prövar nya uppslag,
som kommer fram.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Det kanske
kan tyckas att frågan är något opåkallad
när man väntar resultaten av den försvarsutredning
som nu arbetar. Men
oberoende av vad utredningen och se -

Torsdagen den 10 november 1966 Nr 32 39

Svar på fråga ang. åtgärder för att stimulera till kostnadsbesparingar inom försvaret

dermera riksdagen kommer fram till i
fråga om försvarets kostnader, omfattning,
målsättning och struktur så är
detta ett område liksom andra områden
inom samhället där det kan vara
ständigt aktuellt att motverka misshushållning
och slöseri. Jag tror att de
flesta är beredda att svara ja på att
detta över huvud taget är en aktuell
fråga.

De områden, på vilka man skulle
kunna tänka sig större sparsamhet och
mera rationell användning av anslagsmedel,
gäller bl. a. frågan om utbildningstiden,
förhindrande av misshushållning
med förbrukningsmaterial, oekonomiskt
förfarande vid beställningar
och inköp och slöseri med även ur
militär synpunkt meningslösa anordningar
och anskaffningar.

Vad som kanske delvis inspirerade
mig till denna fråga var en artikel häromdagen
i Svenska Dagbladet, som ju
för övrigt aldrig kan misstänkas för att
vilja pruta en enda krona när det gäller
försvaret. Tidningen hade en uppgift
om en byråingenjör vid marinförvaltningen
i Stockholm, som till sin
egen stora förvåning blivit förflyttad
från en 12-årig tjänst som ställföreträdande
sektionschef. Det enda synliga
resultatet av hans interna sparsamhetsaktion
för drygt fyra år sedan var
denna förflyttning och han säger själv
i Svenska Dagbladet: Det var nog dumt
av mig att 1962 lyda rådet att ge akt
på statens medel för att förhindra slöseri.

Nu vill jag inte fästa alltför stort avseende
vid vad som står i Svenska Dagbladet,
eftersom denna tidning för mig
ingalunda är något sanningsvittne, men
jag tycker likväl att frågan är aktuell.
Finns det former för en förslagsverksamhet
inom det militära, som nämnvärt
stimulerar både befäl och manskap
att deltaga? Det siiges i försvarsministerns
svar: »Inte minst har den omfattande
förslagsverksamheten inom för -

svaret, som inbegriper såväl fast personal
som värnpliktiga, väsentligt bidragit
till positiva resultat på detta område.
» Jag vill då fråga: Finns det inom
försvaret former som ungefär motsvarar
företagsnämnderna inom industrien,
där man så att säga kan få en
kollektiv prövning av olika uppslag som
framkommer? Finns det någon form av
premiesystem av det slag som tillämpas
inom industrien, nämligen att anställda
som framlägger praktiska förslag till
förbättringar premieras med skäliga belopp?
Eller, kan försvarsministern, om
något sådant premiesystem inte finns,
tänka sig att en form därav skulle kunna
införas? Jag tror för min del att
det kunde vara värdefullt att ett sådant
system kom till stånd.

Försvarsministern säger i svaret: »Jag
har ständigt min uppmärksamhet riktad
på frågan om kostnadsbesparingar
inom försvaret och prövar nya uppslag,
som kommer fram.» Kan det tänkas att
också ett uppslag från både befäl och
värnpliktiga om införande av ett premiesystem
för att stimulera till kostnadsbesparingar
skulle kunna prövas?

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall bara ta upp
den senare delen av herr Janssons anförande
— exemplet från Svenska Dagbladet
har jag inte ens uppmärksammat.

Jag kan tala om för herr Jansson att
innan avtal om företagsnämnder ännu
fanns hade försvaret som första myndighet
i landet infört företagsnämnder.
Vi var sålunda före det privata näringslivet
härmed. Vi har en omfattande
förslagsverksamhet, det utgår premier
till olika kategorier av anställda och
även till värnpliktiga och det finns på
olika håll och i olika delar av försvaret
forum för överläggningar i dessa frågor.
Här har alltså försvaret, så långt
jag kan förstå, varit mycket framsynt.

40 Nr 32 Torsdagen den 10 november 1966

Svar på fråga ang. kompensation till studerande för merkostnader på grund av
lärarkonflikt

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Det var inte okänt för
mig att företagsnämnder mycket tidigt
kom till stånd inom försvaret. Däremot
är jag för min del inte särskilt införstådd
med innehållet i deras verksamhet.
Om det nu finns ett premiesystem
bl. a. för uppslag och idéer till besparingsaktioner,
kvarstår frågan om försvarsministern
möjligen skulle kunna
antyda — jag förmodar att detta inte
är en sak som är belagd med sekretess
— om det i någon nämnvärd omfattning
har förekommit att värnpliktiga
stimulerats till liknande förslag.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag kan inte ange omfattningen
av verksamheten, men mina
medarbetare här säger att den är mycket
stor.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. kompensation till
studerande för merkostnader på grund
av lärarkonflikt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har frågat, om jag vill medverka
till att studerande kompenseras för
merkostnader som de, enkannerligen
om de bor inackorderade, åsamkas genom
lärarkonflikt.

Jag vill först erinra om att det statliga
studiestödet har utgått oberoende
av arbetskonflikten. Åtgärder har, som
jag tidigare meddelat kammaren, vidtagits
i detta syfte.

Undervisningen bör, sedan arbetskonflikten
nu bilagts, enligt föreliggande
planer kunna bedrivas så att
någon försening i studierna i regel ej
skall behöva ske. I den mån det skulle

visa sig att vissa studerande på grund
av arbetskonflikten inte kan slutföra
studierna inom tid som eljest ansetts
normal kommer studiemedelsnämnderna
att ta skälig hänsyn härtill vid prövningen
av ansökningar om studiemedel.

Dessa åtgärder bör enligt min mening
vara tillräckliga för att skydda de studerande
från ekonomiskt trångmål på
grund av lärarkonflikten.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min enkla
fråga.

När jag ställde frågan pågick lärarstrejken.
— Glädjande nog har konflikten
nu bilagts. Genom strejken har
emellertid tredje man, eleverna, försatts
i en obehaglig och svår situation.
Den innebär avbrutna studier samt moraliska
och psykiska påfrestningar
men även ekonomiska aspekter kommer
in i bilden. Förlängd studietid, som
måste bli en följd av strejken, medför
merkostnader för eleverna inte minst
för dem som bor inackorderade. Då
ekonomien utgör ett problem för de
studerande redan i vanliga fall kan den
situation som har uppstått genom strejken
verka hämmande och deprimerande.

En passus i statsrådet svar finner jag
något oroväckande: »Undervisningen
bör, sedan arbetskonflikten nu bilagts,
enligt föreliggande planer kunna bedrivas
så att någon försening i studierna
i regel ej skall behöva ske.» Att förskjutningar
i studierna blir följden på
alla stadier torde vara fullt klart. Skolelever
och studenter måste hållas skadelösa
i så stor utsträckning som möjligt.

I går och i dag har Sveriges förenade
studentkårer framhållit hur viktigt
det är med en väl tilltagen kompensationsundervisning.
Den måste vara ef -

Torsdagen den 10 november 1966

Nr 32

fektiv om inte studietiderna skall förlängas
alltför mycket och därmed studieskulderna
växa vederbörande över
huvudet.

Av vad som framkommit är de medel,
som man avser att bevilja för kompensationsundervisningen,
väl snålt tilltagna.
Jag vädjar till statsrådet om en
generös behandling, så att de studerande
hålls skadelösa.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet ED ENMAN:

Herr talman! Jag vill bara framhålla
att påståendet att det blir förskjutningar
på alla stadier inte är riktigt.
Skolöverstyrelsen har klart uppgivit,
att man räknar med att fullfölja terminen
precis som vanligt. Det blir inte
någon indragning eller förkortning av
lov eller någon förlängning av terminen.
På skolans område tror jag därför
att man vågar påstå att några förskjutningar
inte kommer att äga rum.

Vad beträffar universiteten är läget
olika i olika ämnen. Konflikten har pågått
i fyra veckor på vissa områden, i
två veckor på andra. Det är mot denna
bakgrund jag i mitt svar uttalat, att
därest det blir förskjutningar, kommer
studiemedelsnämnden att ta hänsyn till
detta.

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag vill åter hänvisa till
vad Sveriges förenade studentkårer
framhållit på denna punkt. Universitetskanslersämbetet
har i dag begärt
bemyndigande att öka ersättningsundervisningen
i betydligt större utsträckning
än vad som är föreskrivet i de utfärdade
anvisningarna. Ämnar statsrådet
bifalla denna begäran?

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Frågan om ersättningsundervisningen
kommer att tas upp i
morgondagens konselj.

Härmed var överläggningen slutad.

§4

Svar på fråga ang. statsbidrag till kommuns
kostnad för speciella insatser i
samband med lärarkonflikt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson
har frågat, om jag är beredd vidtaga
särskilda åtgärder för att av statsmedel
bereda kommun täckning för kostnader
som kommun kan åsamkas för speciella
insatser i samband med lärarkonflikt.

Jag vill först erinra om att de statliga
driftbidragen till de av konflikten
berörda skolformerna är på visst sätt
anknutna till lärarlönerna. Till följd
av konflikten måste dessa regler överses.
I samråd med kommunförbunden
pågår utredning i dessa frågor. Därvid
måste även beaktas de kostnader som
drabbat kommunerna på grund av särskilda
av konflikten föranledda åtgärder.
Den principiella riktpunkten bör
enligt min mening vara att kommunerna
varken skall vinna eller förlora på
konflikten.

Vidare anförde

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
ecklesiastikministern för svaret på min
enkla fråga.

Det är tillfredsställande att departementet
har tagit upp överläggningar
med kommunförbunden om reglerna
för de statliga driftbidragen, vilka aktualiserats
i samband med lärarkonflikten.
Förhållandena i våra skolor är, såsom
alla vet, lyckligtvis helt andra i
dag än de var i förra veckan när jag
ställde min fråga. Då var man i skolstyrelserna
starkt engagerad för att
genomföra eller planera åtgärder, som
skulle begränsa den pågående lärarkonfliktens
skadeverkningar visavi eleverna.

I detta sammanhang frågade man sig

42 Nr 32 Torsdagen den 10 november 1966

Svar på fråga ang. befogenhet för polisen att tillfälligt uppsätta särskilda trafik -

varningstecken

på många håll, hur staten skulle bidra
till att täcka de speciella kostnader som
kommunerna på detta sätt åsamkats.
Om konflikten hade dragit ut på tiden,
hade det varit nödvändigt att få klarhet
i denna fråga för att kommunerna
av ekonomiska skäl inte skulle ha tvekat
att fullfölja sina speciella insatser.

I nuläget har emellertid saken inte
bara en principiell innebörd, för den
händelse en sådan här konflikt i framtiden
åter skulle inträda, utan den har
framför allt en dagsaktuell praktisk betydelse,
nämligen när det gäller att i
efterskott genom statsbidrag få till
stånd en reglering av de kostnader, som
kommunerna haft. Trots att konflikttiden
var relativt kort hann dessa göra
åtskilliga kostnadskrävande insatser,
för vilka det inte finns några regler om
att statsbidrag skall utgå. Jag vill helt
kort exemplifiera detta. Bland annat
skaffade man på många håll som stöd
för självstudierna speciell undervisningsmateriel
av stödkaraktär, brevskolekurser
för tekniska gymnasier och
fackskolor. Dessa brevskolekurser är
mycket kostsamma och det rör sig för
berörda kommuner om utgifter på flera
tiotusental kronor.

Även personellt ökade kostnaderna
genom att sådana institutioner som bibliotek,
AV-centraler och annat hölls
öppna längre än vanligt. Man måste
alltså skaffa extra folk eftersom tillsyns-
och vaktuppgiftema blev mera
krävande än vanligt. Vi vet också att
man för administrationen tvingades
anlita skolstyrelseledamöter som helt
eller delvis engagerade sig för detta
och naturligtvis måste ha ersättning för
mistad lön och omkostnader. Även de
aktiviteter som elevråd och föräldraföreningar
stödde skolans arbete med
kan dessa ingalunda själva klara kostnadsmässigt,
utan också här måste
kommunerna lämna ersättning. Kommunerna
fick även utgifter för fritidsaktiviteter
som för övrigt ordnades i

ganska stor omfattning genom andra
kommunala organ. Naturligtvis har
man i dag inte någon total överblick
över alla dessa kostnader, men de är
säkert ganska stora.

Det är tillfredsställande att det nu
skall upptas överläggningar om dessa
ting. Kommunerna bör bli kompenserade
för sådana merkostnader som de
har haft och jag har förstått att riktpunkten
för överläggningarna med
kommunförbunden är att kommunerna
skall få sådan kompensation.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. befogenhet för

polisen att tillfälligt uppsätta särskilda
trafikvarningstecken

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Nihlfors har frågat
mig, om jag är beredd medverka
till att polisen erhåller sådana utökade
befogenheter att den vid behov tillfälligt
kan få uppsätta särskilda trafikvarningstecken
framför vägsträckor där
t. ex. isbildning uppstått och stor risk
finns för allvarliga trafikolyckor på
grund av halka.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har
i skilda sammanhang medgett att vissa
bärbara varningsmärken används vid
hastigt påkomna situationer, exempelvis
vid hastigt uppkommen vägskada.
Polisens bilar är sedan länge utrustade
med sådana märken för användning
i samband med trafikolyckor.

Det behövs i och för sig inte några
nya bestämmelser för att polisen skall
kunna medföra och anbringa märken
som varnar för hastigt uppkommen islialka.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
liksom rikspolisstyrelsen är emellertid
av den uppfattningen att sådan

Torsdagen den 10 november 19G0 Nr 32

Svar på fråga ang. befogenhet för polisen att tillfälligt uppsätta särskilda trafikvarningstecken -

tillfällig utmärkning inte bör ske annat
än i enstaka kritiska situationer.
Polisen har inte så omfattande resurser
att man skulle kunna göra en fullständig
och enhetlig utmärkning. Med en
ofullständig skyltning skulle vägtrafikanterna
lätt kunna förledas att tro
att de inte behövde vänta sig isbeläggning
annat än på skyltförsedda platser.

Däremot är man i hög grad uppmärksam
på frågan om förbättrad beredskap
vid hastigt uppkommande halka. Vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen i samråd
med rikspolisstyrelsen utarbetar och
har i stor utsträckning redan genomfört
ett system för larm från patrullerande
polis till vägmyndigheten via
radio till särskild central så att sändning
eller saltning kan ske med största
möjliga skyndsamhet.

Vidare anförde:

Herr NIHLFOKS (fp):

Herr talman! Jag får tacka kommunikationsministern
för det svar han
lämnat på min enkla fråga.

För en tid sedan — det var det som
föranledde min fråga — läste jag om
försäkringsbolagens statistik över skadekostnader
per halkdag under förra
året. Det visar sig att de är hela 6
miljoner kronor per halkdag. Därtill
kommer naturligtvis alla andra kostnader
som kanske inte är mätbara. Av
statistiken framgick även att antalet
halkskador på bilar under perioden september—december
1965 uppgick till
21 000.

Det är självklart alt det i första hand
ankommer på bilisterna att köra så
varsamt som väglaget kräver; detta är
redan fastslaget i gällande bestämmelser.
Men likafullt är det nödvändigt, vilket
också framgår av svaret, att de myndigheter,
som bär ansvaret för att vägarna
skall vara trafikabla utan alltför
stora säkerhetsrisker, gör vad på dem
ankommer i fråga om snabba insatser

för att reda ut sådana situationer som
uppstår när det exempelvis sker plötslig
isbildning på en väg eller då vägarna
på höstarna av andra anledningar
är sliriga.

Jag anser emellertid inte att den förklaring
som tydligen väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
samt rikspolisstyrelsen
lämnat är hållbar, nämligen att åtgärder
med en tillfällig utmärkning från
polisens sida inte bör ske annat än i
enstaka kritiska situationer, tydligen i
första hand när någonting redan har
inträffat, exempelvis en trafikolycka.
Visserligen görs det gällande att polisen
skall få större möjligheter att utmärka
vägstycken där det plötsligt uppstått
halkrisk och man inte anser sig
kunna vänta tills vägförvaltningen rycker
ut. Även om detta system med snabbutryckning
tydligen är under utveckling
skulle resultatet enligt statsrådets
svar kunna bli att vägtrafikanterna, om
inte en sådan tillfällig märkning är fullständig,
tror att fara inte föreligger,
eftersom de ju inte ser något märke.

För min del finner jag resonemanget
litet krystat. När det gäller våra fasta
vägmärken har vi över huvud taget inte
någon absolut fullständig utprickning
med varningstecken för faromoment. Alla
vet vi väl hur olika vägförvaltningarna
bedömer frågan om när »farligkurva»-tecken
skall sättas ut. Jag har
aldrig sett att det förekommit en fullständig
utmärkning av det slaget — i
alla händelser är den inte konsekvent.

Man måste självklart riikna med att
det i första hand är bilisternas sak att
köra på ett förståndigt sätt, men ändå
anser jag att vägmyndigheterna skulle
kunna pröva ett system med att tillfälligtvis
låta polisen sätta ut speciellt
utformade skyltar, som visar att det
föreligger fara på grund av en nyss
uppkommen situation, exempelvis ishalka
eller isbeläggning. Då får man
se, om inte trafikanterna uppskattar en
sådan varning. Givetvis skulle de genom

Nr 32

Torsdagen den 10 november 1966

massmedia informeras om att det självfallet
inte kan sättas upp tillfälliga
varningstecken i hela landet.

Jag vill vidare uttala den förhoppningen
att beredskapen — för vilken
man enligt svaret håller på att utarbeta
ett system, som för övrigt redan i stor
utsträckning skulle vara klart — fullständigt
kommer att genomföras, så att
patrullerande polis kan ingripa och
varna trafikanterna.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det kanske inte är så
mycket att tillägga, men jag vill påpeka
att man i fråga om skyltningen åtminstone
eftersträvar en fullständig
täckning av olika delar av landet.

Dessutom vill jag erinra om att vid
det internationella arbetet beträffande
vägmärken har uttryckts ganska stor
tveksamhet mot att använda skyltning
vid tillfälligt uppkommande halka, och
detta just därför att det måste bli en
fläckvis utmiirkning. I de rekommendationer
som finns har halkskylten tydligt
förbehållits sådana vägar på vilka
det kontinuerligt uppstår lerspill och
annat dylikt.

Redan den internationaliseringen av
vägskyltarna är skäl nog för att iaktta
en viss restriktivitet med halkskyltar.
Men om det bedömes som mycket viktigt,
kan polisen redan nu sätta upp
en sådan skylt. Det normala förfarandet
är dock — där är myndigheterna
överens — att en patrullerande polis
direkt via radio larmar vägmyndigheterna,
som ju är experter på området,
för att de så snabbt som möjligt
skall vidta de åtgärder som kan vara
lämpliga, d. v. s. i de flesta fall sändning
och saltning.

Härmed var överläggningen slutad.

§6

Justerades protokollet för den 3 innevarande
november.

§7

Svar på interpellation ang. undersökning

rörande förekomsten av främmande

ubåtar på svenskt territorialvatten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Börjesson i Falköping
har, med anledning av de nyligen
inträffade ubåtsincidenterna vid
svenska västkusten, ställt två frågor till
mig, nämligen:

a) Har man planerat göra undersökningar
om de främmande ubåtarna?

b) Vill jag informera allmänheten
om undersökningsresultatet?

Jag tror det finns skäl att först nämna
något om de regler som gäller för
utländska örlogsfartygs tillträde till
svenskt territorium.

Dessa regler har nyligen moderniserats
och finns införda i en kungörelse,
vanligen benämnd tillträdeskungörelsen,
som trädde i kraft den 1 juli i år.
För utländska örlogsfartyg i allmänhet
gäller i princip att de, efter anmälan,
har rätt till genomfart av den yttre delen
av vårt sjöterritorium, territorialhavet.
För alt få komma in på svenskt
inre vatten krävs särskilt tillstånd om
fartyget inte är i nöd. Ubåtar skall inom
svenskt territorium framföras i
övervattensläge. Detta är inte någon ny
bestämmelse, utan den har funnits sedan
gammalt och överensstämmer med
internationella regler.

Varje främmande ubåt som framförs
i undervattensläge inom svenskt territorium
bryter sålunda mot våra tillträdesbestämmelser.

Med de förut nämnda tillträdesreglerna
som grund har Kungl. Maj:t utfärdat
en särskild instruktion för krigsmakten
angående de åtgärder som skall
vidtas, om svenskt territorium eller
svensk neutralitet kränks.

Indikationerna om främmande ubåtar
vid västkusten har i samtliga fall gällt
ubåtar i undervattensläge. Den regel i

Torsdagen den 10 november 1966

Nr 32

Svar på interpellation ang. undersökning

på svenskt territorialvatten

instruktionen som därvid i första hand
är tillämplig lyder som följer: »Främmande
undervattensbåt som i undervattensläge
påträffas inom svenskt sjöterritorium
skall avvisas därifrån, om
så erfordras med vapenmakt.»

När man i de nu aktuella fallen anser
sig ha konstaterat en främmande
ubåt i undervattensläge har mindre
sprängladdningar detonerats i vattnet
som varning. För att genomdriva avvisning
från svenskt territorium eller
tvinga upp ubåten till ytan har man i
flera fall nödgats successivt skärpa åtgärderna.
Därvid har sjunkbomber fällts
på allt mindre avstånd från den indikerade
ubåten. Såvitt kan bedömas har
åtgärderna för avvisning haft avsedd
effekt, åtminstone temporärt. Ingen ubåt
har emellertid kommit upp till ytan.

De inträffade incidenterna har föranlett
ingående undersökningar. Undersökningarna
har utförts av de militära
staberna både lokalt, regionalt och centralt
samt har bedrivits i samverkan
med berörda civila myndigheter.

Den bedömning som överbefälhavaren
därefter gjort anger att minst en
främmande ubåt vid minst fyra tillfällen
under oktober månad befunnit sig
i undervattensläge inom svenskt territorium
vid västkusten. Ubåtens eller
ubåtarnas nationalitet har inte i något
fall kunnat fastställas.

Avslutningsvis vill jag nämna, att enligt
min uppfattning de åtgärder för
avvisning som vidtagits i samband med
ubåtsincidenterna har varit riktiga och
i överensstämmelse med gällande regler
och instruktioner.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för försvarsdepartementet
få framföra ett tack för svaret på
min interpellation.

Redogörelsen för de regler som gäller

rörande förekomsten av främmande ubåtar

för utländska örlogsfartyg i allmänhet
vid inträde på svenskt territorialvatten
samt för ubåtar betraktar jag som värdefull.
Det framgår därav bl. a., att varje
främmande ubåt som framförs i undervattensläge
inom svenskt territorium
bryter mot våra tillträdesbestänunelser.
Min interpellation föranleddes av att
ubåtar nyligen befunnits uppehålla sig
inom svenskt territorium och att de
framförts i undervattensläge.

Statsrådet meddelar i interpellationssvaret
att en särskild instruktion utfärdats
för krigsmakten angående de
åtgärder som skall vidtas, om svenskt
territorium eller svensk neutralitet
kränks. Sålunda heter det i instruktionen
bl. a. — vilket i detta sammanhang
är av särskild betydelse — att
»främmande undervattensbåt som i undervattensläge
påträffas inom svenskt
sjöterritorium skall avvisas därifrån,
om så erfordras med vapenmakt».

I fråga om den eller de främmande
ubåtar som föranledde min interpellation
har också enligt försvarsministern
vidtagits åtgärder som stämmer överens
med tidigare instruktioner. Mindre
sprängladdningar har detonerats i vattnet
som varning, och för att genomdriva
avvisning från svenskt territorium
eller tvinga upp ubåten till ytan har
man enligt försvarsministern måst vidta
skärpta åtgärder, bl. a. fällning av
sjunkbomber på allt mindre avstånd
från den indikerade ubåten.

Efter ingående undersökningar har
konstaterats, att minst en främmande
ubåt vid åtminstone fyra tillfällen under
oktober månad befunnit sig i undervattensläge
vid vår västkust. Båtens eller
båtarnas nationalitet har inte kunnat
fastställas. Det sistnämnda finner jag
högst beklagligt, eftersom det ger alltför
fritt spelrum åt spekulationer i viss
riktning.

Herr talman! Jag är belåten med svaret
så långt det omfattar de åtgärder
som vidtas och vidtagits i fråga om

Nr 32

Torsdagen den 10 november 1966

Svar på interpellation ang. undersökning

på svenskt territorialvatten

ubåtar inom våra territorialvatten. Det
liade emellertid också varit värdefullt
om redogörelsen hade kompletterats
med några uppgifter om hur man över
huvud taget söker hindra främmande
ubåtars inträde på svenskt sjöterritorium.
Visserligen ingick en sådan begäran
inte i de frågor jag ställde till försvarsministern,
men i den mån det är
möjligt önskar jag att försvarsministern
ville redogöra för de förebyggande åtgärder
som synes nödvändiga för att
intermezzon av det slag som förekommit
inte återupprepas.

Den fråga som osökt anmäler sig är
huruvida bevakningen av våra vatten
med sikte på eventuella främmande
ubåtars försök att överträda gränserna
verkligen är tillräckligt effektiv. Det
vore av intresse att få del av försvarsministerns
syn på den frågan samt frågan
huruvida några förstärkningar av
bevakningen planerats med anledning av
de ubåtar som uppges ha befunnit sig
inom vårt territorium. Ett positivt besked
skulle sannolikt vara ägnat att
dämpa den oro som kan ha uppstått.

Det vore också av stort värde att få
höra hur försvarsministern ser på de
allvarliga anklagelser som tidningen
»Sjömannen», utgiven av Svenska
Sjöfolksförbundet, i sitt novembernummer
riktat mot de militära myndigheterna
i detta sammanhang. Skribenten
gör gällande att de aktuella ubåtsintermezzona
är påhittade i syfte att ge
tyngd åt ÖB-kravet om mera skattepengar.
Jag citerar ur artikeln: »Så
länge inte våra marina myndigheter
kan ge mer dokumenterade fakta och
komma med annat än diffusa påståenden
och vaga kommentarer i officiella
kommunikéer så tror vi att det är en
ubåtsvals som spelats upp för svenska
folket. En vals och ingenting annat.»
Denna anklagelse är enligt min uppfattning
så allvarlig, att den inte kan
förbli opåtalad från försvarsministerns
sida.

rörande förekomsten av främmande ubåtar

Jag ber att än en gång få tacka herr
statsrådet för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Först och främst frågade
herr Börjesson i Falköping huruvida
de åtgärder, som är vidtagna för
att förhindra att främmande ubåtar
kommer in på svenskt område, är tillräckliga.
Han ville också veta om våra
förebyggande åtgärder över huvud taget
på detta område är tillräckliga och
om vi planerar någon förstärkning.

Jag måste på detta svara, att skulle
vi året om bedriva en minutiös övervakning
av våra gränser, våra kuster
och vårt luftterritorium, så bleve kostnaderna
mycket stora. Vi har av ekonomiska
skäl tvingats låta övervakningen
ske inom fredsorganisationens ram,
och därför finns det självfallet luckor
i övervakningen. Men jag vill erinra
om att trots att vi använder så starkt
begränsade resurser för övervakningen
har vi ändå vid olika tillfällen kunnat
upptäcka och beivra överträdelser både
inom luftrummet och — såsom vi nu
talar om — inom vårt sjöterritorium.

Jag föreställer mig att vi inte gärna
kan frångå den ordning som vi tillämpat
under många är. För fyra år sedan
förstärkte vi för övrigt övervakningen,
och några initiativ för att minska den
kommer inte att tagas.

Den andra frågan som herr Börjesson
i Falköping ställde gäller en artikel
i tidningen Sjömannen, som jag tror
har återgivits i pressen i går och i dag.
Jag kan bara säga att den är alltför
fantasifull. Det råder inget tvivel om
att främmande ubåtar har befunnit sig
på svenskt område i oktober månad. De
har upptäckts dels på elektronisk väg,
dels på hydroakustisk väg. Vidare har
andra både militära och civila iakttagelser
tytt på ubåtsverksamhet inom
svenskt område. Jag står därför helt
bakom överbefälhavaren i hans bedöm -

Torsdagen den 10 november 1966

Nr 32

Svar på interpellation ang. undersökning

på svenskt territorialvatten

ning, att det varit fråga om ubåtar som
av orsaker, vilka vi inte känner, vid
flera tillfällen befunnit sig på svenskt
område.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att än en gång
få tacka för svaret på min interpellation,
och alldeles särskilt tackar jag
för det besked som försvarsministern
gav nu senast. Jag är glad över att försvarsministern
inte delar den uppfattning
som kommit till uttryck i den tidningsartikel
jag citerade. Jag vill alltså
uttala min tillfredsställelse över att försvarsministern
även tagit avstånd från
de ovederhäftiga tidningsuttalanden
som förekommit beträffande den senaste
tidens ubåtsintemiezzon. Dylika
uttalanden är i högsta grad kränkande
för vår försvarsmakt och kan leda till
minskat förtroende för vår försvarsledning.

Vad ubåtsbevakningen beträffar har
man verkligen anledning att ställa frågan:
Hurudan är vår bevakning? Kan
den anses tillfresställande när en främmande
ubåt under en kort tid vid minst
fyra tillfällen befunnit sig inom svenskt
territorium? Jag är medveten om att
vi inte kan räkna med att ha lika god
bevakning som under beredskaps- och
krigstillstånd. En sådan bevakning kan
jag inte tänka mig i nuvarande läge,
men jag hade tänkt mig att man från
försvarets sida om möjligt skulle vidtaga
åtgärder för ökad helikopterspaning
och spaning med fartyg från havsytan.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Inom totalförsvaret har
A även det s. k. psykologiska försvaret,
?ars arbete jag själv har tagit del av
ander flera år. Dess principer innebär
bl. a. att allt som kan sägas också bör
nigas. Man bör inte dölja sanningen —-r''ramför allt i kritiska lägen — för den

rörande förekomsten av främmande ubåtar

händelse det finns möjlighet att tala om
vad som händer. Jag fäste mig därför
vid en passus i försvarsministerns anförande,
där han nämnde att av anledningar
som vi inte känner till har
dessa ubåtar uppträtt i svenska farvatten
under en svensk manöver. Borde
man inte från försvarets sida kunna
säga av vilken anledning dessa utbåtar
uppträder? Beror det på att de vill
undersöka hur effektivt vårt eget ubåtsförsvar
är, hur snabbt vi upptäcker intrång
o. s. v.? Vill de av någon underlig
anledning hålla kontakt med vår
manöver — i det aktuella fallet vid
Västkusten — eller ligger något annat
spionmotiv bakom?

Enligt min uppfattning borde vårt
svenska försvar kunna ha en ganska
bestämd uppfattning om av vilken anledning
dessa ubåtar uppträder och det
vore av värde för svenska folket att få
taga del härav.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Både när det gäller motiven
för främmande ubåtar att uppehålla
sig på svenskt område och frågan
om dessa ubåtars nationalitet är tyvärr
situationen den, att vi bara kan göra
antaganden. Alla de antaganden herr
Hamrin i Kalmar gjorde finns med bland
de spekulationer jag hört tidigare, men
när vi har diskuterat de olika tänkta
motiven har vi inte kunnat draga några
pålitliga slutsatser. Jag vill också erinra
om att detta inte är första gången
som ubåtar upptäckts på svenskt territorium
och vi har varje gång undrat
över motiven. Som herr Hamrin antydde
vill dessa ubåtar naturligtvis undersöka
någonting, antingen det nu är
om vi har beredskap över huvud taget
eller något man vill försöka ta reda på
inom det speciella område där man
befinner sig. Jag kan inte säga mer om
motiven till dessa ubåtsspaningar, och
inte heller överbefälhavaren har vid si -

48 Nr 32 Torsdagen den 10 november 1966

Interpellation ang. möjlighet för värnpliktsavgångna underofficerare att vinna anställning
i reserven

na bedömningar kunnat säga mer om
antagliga motiv.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag liade inte alls tänkt
lägga mig i denna diskussion, men herr
Hamrins i Kalmar fråga gjorde det rätt
svårt för mig att inte ställa ytterligare
en fråga. Herr Hamrin anser att försvarsministern
kanske borde ha kunnat
uttala sig om motiven till att dessa
ubåtar fanns på svenskt territorialvatten,
dock utan att känna till vilka
ubåtar det var eller varifrån de kom
och eventuellt utan att veta om det var
några ubåtar; det finns som sagt litet
olika meningar om den saken, och försvarsministern
antyder själv att spekulationerna
är många.

Jag skulle i detta sammanhang, eftersom
herr Hamrin nämnde att han sysslar
något med det psykologiska försvaret,
vilja fråga: Är den uppfattning som
herr Hamrin ger uttryck åt representativ,
herr försvarsminister, för stämningarna
och synpunkterna inom det
psykologiska försvaret?

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
vilken om tå jag nu trampade på. Jag
frågade bara försvarsministern, huruvida
det fanns någon möjlighet att klarlägga
motivet till att utländska ubåtar
varit inne på svenskt territorialvatten.

Jag förstår väl försvarsministerns svar
på den punkten. Vad man möjligtvis
kan konstatera är att ubåtarna överskred
gränsen därför att vi hade en
svensk manöver. Annars hade de knappast
valt detta tillfälle att bege sig in på
svenskt territorialvatten.

I övrigt har jag över huvud taget inte
spekulerat i vare sig nationalitet eller
annat. Oavsett vilken nationalitet ubåtarna
hade måste de väl ha haft ett
skäl, och det finns kanske inte så särdeles
många olika sådana att tänka på.
Jag kan bara slå fast att vi är en neutral

stat men att det tydligen finns utländska
makter som har intresse för frågor,
som de på detta sätt vill försöka vinna
klarhet i.

Att jag tog del i debatten hade ingalunda
det skäl om herr Jansson tycks
anse, utan jag funderade över om det
verkligen är det lättaste sättet för en
främmande makt att få veta någonting
om svenskt försvar att såsom skett
kränka våra gränser. Jag trodde i min
enfald att man skulle kunna använda
betydligt enklare metoder, om man ville
få reda på någonting om vårt försvar.

Härmed var överläggningen slutad.

§8

Interpellation ang. möjlighet för värnpliktsavgångna
underofficerare att
vinna anställning i reserven

Ordet lämnades på begäran till

Herr OSKARSON (h), som yttrade:

Herr talman! I sitt betänkande Befälsstater
vid arméns specialtruppslag
m. m. föreslår befälsstatsdelegationen
att reservunderofficerare alltjämt bör
ingå som en befälstillgång i krigsorganisationen
vid arméns samtliga truppslag.

Rekryteringsbasen bör enligt delegationens
mening utgöras av dels förtidsavgånget
aktivt underbefäl, dels värnpliktiga
underofficerare, dels värnpliktigt
underbefäl. Värnpliktsavgången
fanjunkare (styckjunkare) bör även i
fortsättningen medges möjlighet att efter
ansökan vinna inträde i reserven.

Då resultatet av den pågående tjänsteställningsutredningens
arbete kan komma
att på ett avgörande sätt påverka
den för närvarande gällande tekniska
beskrivningen av premie och lön,
föreslår delegationen att reformeringen
av reservunderofficersinstitutionen
i sin helhet bör anstå till dess ett
nytt tjänsteställningssystem föreligger.
Med detta följer också, att det an -

Torsdagen den 10 november 1966 Nr 32

Interpellation ang. möjlighet för värnpliktsavgångna underofficerare att vinna anställning
i reserven

ställningsstopp för reservunderofficerare,
som infördes 1960, tills vidare
bör bibehållas. Dock finner delegationen
att kategorien värnpliktsavgångna
underofficerare, jämväl sådana som
lämnat värnpliktsåldern under den tid
anställningsstoppet varat, under vissa
förutsättningar bör ges möjlighet att redan
nu inträda i reserv för underofficerare.

Med hänvisning till ovanstående hemställer
jag att få ställa följande fråga
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet: Är

statsrådet beredd, att i enlighet
med befälsstatsdelegationens förslag i
dess betänkande »Befälsstater vid arméns
specialtruppslag m. m.» medverka
till att värnpliktsavgångna underofficerare,
jämväl sådana som lämnat värnpliktsåldern
efter det att anställningsstoppet
infördes 1960, nu ges möjlighet
att vinna anställning i reserv för underofficerare? Denna

anhållan bordlädes.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från första lagutskottet:
nr 318, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937
(nr 73) om befordran med luftfartyg,
in. in.; samt

från tredje lagutskottet:
nr 312, i anledning av väckta motioner
angående beslut om tillträde av nya
ägolotter vid laga skifte;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till hotellförordning
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 314, i anledning av Kungl. Maj ds

proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 16
juni 1961 (nr 390) om statsmonopol på
tillverkning av tobaksvaror.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj ds propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 141, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner m. m. åt domänverkets skogsarbetare,
m. in.,

nr 147, angående vissa löneanslag
m. in., och

nr 149, med förslag till radiolag.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
tre enkla frågor, nämligen av:

herr Nordslrandh, till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående väckt förslag om möjlighet
att tvångsdirigera studenter till universitetsfilialer,

herr Ekström i Iggesund, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående förbättring
av arbetstidsförhållandena för personal
inom den yrkesmässiga automobiltrafiken,
och

herr Lundmark, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående regleringsavgifter enligt 4 kap.
14 § vattenlagen.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.31.

In fidem

Sune K. Johansson

4 — Andra kammarens protokoll 19titi. Nr .32

Nr 32

Fredagen den 11 november 1906

Fredagen den 11 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 4 innevarande
november.

§ 2

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj ds å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till jordbruksutskottet propositionen
nr 141, angående statlig kreditgaranti
för lån avseende anskaffning av vissa
maskiner m. m. åt domänverkets skogsarbetare,
in. in.; och

till statsutskottet propositionen nr
147, angående vissa löneanslag m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj ds å
bordet vilande proposition nr 149,
med förslag till radiolag, hänvisades
propositionen, såvitt avsåg 8 § förslaget
till radiolag, till konstitutionsutskottet
och i övrigt till lagutskott.

§ 3

Föredrogs den av herr Oskarson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående möjlighet för värnpliktsavgångna
underofficerare att vinna
anställning i reserven.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 4

Interpellation ang. de inom polisens

säkerhetsavdelning förda registren

Ordet lämnades på begäran till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade:

Herr talman! Den 17 juni detta år gav
justitieministern en redogörelse för

vissa frågor rörande säkerhetstjänsten
m. m. (Stencilerad P. M. med rubriken
»Justitieministerns redogörelse för vissa
frågor rörande säkerhetstjänsten
m. m. och demonstrationerna i Stockholm
den 28 maj 1966».) Redogörelsen
var föranledd av den pågående debatten
om säkerhetstjänstens arbetsmetoder.
På justitieministerns hemställan
hade Kungl. Maj :t beslutat medge offentliggörandet
av vissa eljest hemliga
uppgifter.

Justitieministern nämnde i sin redogörelse
bl. a. att riksdagen efter andra
världskrigets slut beslöt att den under
kriget inrättade allmänna säkerhetstjänsten
skulle avvecklas den 30 juni
1946. Statsmakterna ansåg det emellertid
nödvändigt att myndigheterna också
i fortsättningen hade möjlighet att
övervaka och följa den spionage- och
underrättelseverksamhet, som då bedömdes
kunna förekomma. I samband
med inrättandet av rikspolisstyrelsen
beslöt 1964 års riksdag att det skulle
ankomma på styrelsen att leda den särskilda
polisverksamheten för hindrande
och uppdagande av brott mot rikets
säkerhet in. m. Inom styrelsen skulle
finnas en särskild säkerhetsavdelning.
Justitieministern erinrade också om att
handläggningen av säkerhetsärenden
sker under parlamentarisk kontroll genom
att i rikspolisstyrelsen ingår fem
av Kungl. Maj:t utsedda särskilda ledamöter,
samtliga ledamöter av riksdagen.

I debatten om säkerhetstjänstens arbetsmetoder
har särskilt frågan om de
vid säkerhetsavdelningen förda registren
tilldragit sig uppmärksamhet. Justitieministern
anförde i sin redogörelse
att för att kunna fullgöra spaningsverksamhet
över huvud taget är registeranteckningar
av olika slag oundgäng -

Fredagen den 11 november 1966

Nr 32

Öl

Interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

ligen erforderliga. Han ansåg att de register
som föres vid säkerhetsavdelningen
»icke utgör något belastningsregister
utan är ett rent arbetsregister
av den art som är nödvändig för allt
spaningsarbete».

Beträffande innehållet i polisregister
finns inga andra begränsningar, anförde
vidare justitieministern, än att i lagen
den 9 april 1965 om polisregister
in. in. stadgas att innehållet skall begränsas
till uppgifter som polisen behöver
för att kunna förebygga och uppdaga
brott och fullgöra sin verksamhet
i övrigt. Däremot gäller mycket stränga
regler angående utlämnande av uppgifter
ur polisregister. Enligt av Kungl.
Maj :t utfärdade bestämmelser har rikspolisstyrelsen
att på begäran av vissa
myndigheter inom totalförsvaret utlämna
vissa uppgifter ur polisens register.
I vissa fall fattas beslut om utlämnande
av rikspolischefen. Det gäller dels uppgifter
om person, som under de senaste
tio åren har ådömts ansvar för brott
mot vissa uppräknade kapitel i strafflagen
(brottsbalken), dels uppgifter om
person som är anställd eller avsedd att
anställas inom polisväsendet eller eljest
tagas i anspråk för polisiära eller
därmed jämförliga uppgifter. I övriga
fall får uppgift icke utlämnas utan att
överläggning ägt rum med minst två
av rikspolisstyrelsens parlamentariska
ledamöter och dessa enhälligt har tillstyrkt
utlämnandet.

I en skrivelse som jag den 10 juni
detta år riktade till statsministern påpekades
att vissa händelser, som hade
inträffat under den senaste tiden, skapat
oro för att i vårt land skulle förekomma
en registrering hos polismyndigheterna,
grundad på medborgarnas
politiska uppfattningar. I skrivelsen anfördes
att myndigheterna självfallet har
skyldighet att vidta åtgärder som är
nödvändiga till försvar för det demokratiska
statsskicket och vårt lands oberoende.
»Men de har däremot icke rätt
att i detta syfte kränka den demokrati

som skall värnas. Det är oklokt och
skadar tilltron till statsstyrelsens demokratiska
ledighet om åtgärder vidtas
som bland vissa medborgargrupper
skapar oro för att de demokratiska frioch
rättigheterna beskärs.»

I nämnda skrivelse anfördes vidare
att den verksamhet, som bedrives av
myndigheterna i syfte att förebygga
brottsliga handlingar, självfallet icke i
alla delar kan avslöjas. »Jag kan emellertid
icke finna, att ett klart besked
från regeringens sida på frågan, huruvida
eu registrering förekommer hos
polismyndigheterna som innefattar eller
rent av bygger på medborgares politiska
uppfattningar, på något sätt skulle
försvåra denna legitima verksamhet och
värnet för demokratien. Tvärtom synes
ett sådant klart besked nödvändigt ur
demokratiens synpunkt.»

På den första delen av den nämnda
frågan har ett besked givits genom
justitieministerns redogörelse: vid den
inom rikspolisstyrelsen verksamma säkerhetsavdelningen
föres ett speciellt
register. Däremot har besked icke givits
på den andra och avgörande delen
av frågan, nämligen huruvida detta
register »innefattar eller rent av bygger
på medborgares politiska uppfattningar».
Det är härom den livliga offentliga
diskussionen handlat, eftersom
ingen veterligt hävdat att polisen eller
säkerhetsavdelningen skulle vägras att
över huvud taget föra registeranteckningar.

Om det skulle vara så att säkerhetsavdelningens
registrering till någon del
bygger på medborgares politiska uppfattningar,
är det svårt att förstå, hur
detta register kan karakteriseras som
»ett rent arbetsregister» och icke »ett
belastningsregister». Hegistrering av
medborgare efter deras politiska åsikler
måste nämligen betraktas som rent
meningslös, om icke vissa politiska
uppfattningar anses såsom eu belastning
i vissa sammanhang.

Detta framgår ju också av registrets

Nr 32

Fredagen den 11 november 1966

Interpellation ang. de inom polisens säkerhetsavdelning förda registren

användning i samband med personalkontrollen.
Vissa personer erhåller icke
vissa anställningar eller avskedas därför
att de anses i viss mening »belastade».
Och det handlar här uppenbart
icke om brottsliga handlingar, vilka i
så fall givetvis skulle ha beivrats, utan
om värderingar grundade på antagande
att vederbörande av vissa skäl
skulle utgöra en s. k. säkerhetsrisk.

I den offentliga diskussionen har
även hävdats att uppgifter ur säkerhetsavdelningens
register skulle ha utlämnats
till representanter för främmande
makt. Detta påstående har såvitt
bekant icke bestritts. Om påståendet
skulle vara riktigt är det djupt oroande
liksom över huvud taget alla de
uppgifter om yrkesmässiga diskrimineringar
på grund av registersystemet
som anförts i den offentliga debatten.

Med hänvisning till det ovan anförda
anhåller jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framföra följande frågor: Kan

statsrådet lämna uppgifter —
vilka rimligen icke kan skada rikets
säkerhet — om antalet av i säkerhetsavdelningens
register upptagna medborgare? Är

det i den offentliga debatten framförda
påståendet, att uppgifter ur säkerhetsavdelningens
register utlämnats till
representanter för främmande makt,
riktigt eller oriktigt?

Vill statsrådet upplysa huruvida den
av säkerhetsavdelningen bedrivna registreringen
bygger på eller innefattar
medborgares politiska åsikter?

Om svaret på den senaste frågan blir
jakande, vill statsrådet ta initiativ för
att ändra gällande instruktioner och
praxis så att sådan registrering upphör? Denna

anhållan bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets betänkande nr
42, i anledning av motioner angående
ersättningen för fullgörande av riksdagsmannauppdrag
m. in.;
statsutskottets utlåtanden:
nr 131, i anledning av väckt motion
om den framtida användningen av utrikesministerhotellet,

nr 132, i anledning av väckta motioner
angående utbyggnaden av allmänflygfälten,
och

nr 133, i anledning av väckta motioner
angående den psykiatriska vården
för värnpliktiga;

bevillningsutskottets betänkande nr
52, i anledning av väckta motioner angående
vissa ändringar i uppbördsförordningen
in. in.;

bankoutskottets utlåtande och memorial: nr

45, i anledning av motioner angående
kreditförsörjningen till kommuner
i storstadsområdena, och

nr 46, angående verkställd granskning
av delegerades för riksdagens verk
verksamhet under år 1966;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av väckta motioner
om vissa åtgärder mot ökad brottslighet,
såvitt de hänvisats till första lagutskottet,
och

nr 39, i anledning av väckt motion
om utredning angående häktades ställning
och rättssäkerhet; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 59, i anledning av väckta motioner
om lika behandling inom den allmänna
försäkringen av alla pensionsberättigade
med familjeförsörjningsplikt,
nr 60, i anledning av väckta motioner
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för övernattningskostnader
vid behandling å sjukhus, och
nr 61, i anledning av väckta motioner
angående behandlingen av narkotikamissbrukare
in. m.

§ 6

Anmäldes och godkändes följando

Fredagen den 11

förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från bevillningsutskottet:
nr 321, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
protokoll rörande ändring i avtalet den
28 juli 1960 mellan Sverige samt Storbritannien
och Nordirland för undvikande
av dubbelbeskattning och förhindrande
av skatteflykt beträffande inkomstskatter;
samt

från andra lagutskottet:
nr 315, i anledning av väckta motioner
om allmän egenpension;

nr 316, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av barnavårdslagen;
och

nr 317, i anledning av väckt motion
om viss översyn av barnavårdslagen.

§ 7

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 146, med förslag till lag om erkännande
och verkställighet av skiljedomar
i vissa internationella investeringstvister,
in. m., samt

november 1966 Nr 32 53

nr 153, med förslag till lag om skyldighet
för kommun att bidraga till pensionskostnad
för personal som övergått
till statstjänst.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 8

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Wiklund i Härnösand, till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående elevrådsmedlemmars
skolarbete, och

fru Sundberg, till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet
angående medelsanvisningen till av lärarkonflikt
betingad ersättningsundervisning
vid universitet och högskolor.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.04.

In fidem

Sune K. Johansson