Nr 31 FÖRSTA KAMMAREN 1970 (Riksdagens protokoll 1970:31)

RIKSDAGENS

W PROTOKOLL

Nr 31 FÖRSTA KAMMAREN 1970

29 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 29 maj Sid.

Den ekonomiska politiken, m. .............................. 4

Om begränsning av den offentliga sektorns tillväxt, m. in....... 73

Om anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen ............ 76

Svar på interpellationer:

av herr Pettersson, Karl, (m) ang. kreditsvårigheter in. m. för

företag inom det s. k. stödområdet ...................... 82

av herr Stefanson (fp) ang. kreditsituationen för mindre och
medelstora företag .................................... 84

Svar på enkel fråga av herr Brundin (m) ang. ökningen av antalet

företagskonkurser till följd av kreditåtstramningen .......... 84

Enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation,

m. ......................................................

Värdering av djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning

av jordbruksinkomst ...................................... 95

Riksdagstrycket ............................................

Vissa trafiksäkerhetsfrågor .................................. 100

Allmänna vatten- och avloppsanläggningar .................... 109

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning............ 114

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 maj

Statsutskottets memorial nr 138, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden, m. .................................... 8

— utlåtande nr 139, ang. utgifter på tilläggsstat III: avskrivning

av nya kapitalinvesteringar .............................. 3

_ nr 140, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

m. .................................................... ^

1 Första hammarens protokoll 1970. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, ang. beräkning av bevill ningarna

för budgetåret 1970/71, m. m..................... 4

Bankoutskottets utlåtande nr 54, över motioner ang. komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1970/71, in. m....... 73

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 47, om anläggande av

en rekreationsort i Vindelådalen .......................... 76

Utrikesutskottets memorial nr 13, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden ........................................ 90

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1, ang.

enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation .. 90

Bevillningsutskottets betänkande nr 46, ang. ändring i lagen om

ändring i kommunalskattelagen, m. m..................... 95

Bankoutskottets utlåtande nr 39, ang. besvär över beslut av riksdagens
organ ............................................ 98

— memorial nr 45, ang. granskning av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning .................. 98

— utlåtande nr 47, ang. flyttning till Skövde av riksbankens avdelningskontor
i Mariestad................................ 98

— nr 48, ang. riksdagstrycket................................ 98

— nr 49, ang. utnyttjande av ADB i riksdagsarbetet............ 99

— nr 50, i anledning av skrivelse från Nordiska rådets svenska

delegation ang. vissa anslagsöverskridanden m. in........... 99

— nr 51, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m............................... 99

— nr 52, ang. berättelse för Nordiska rådets adertonde session .. 100

— memorial nr 53, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 100

Första lagutskottets utlåtande nr 45, ang. ändring i lagen om

Kungl. Maj:ts regeringsrätt................................ 100

Tredje lagutskottets utlåtande nr 52, ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor,
m. m............................................. 100

— nr 54, ang. allmänna vatten- och avloppsanläggningar, m. in. . . 109

— nr 55, ang. ändring i byggnadsstadgan .................... 111

— nr 56, ang. tvångsförvaltning av bostadsfastighet, m. m....... 112

— memorial nr 57, ang. uppskov med behandlingen av vissa utskottet
tilldelade ärenden m. m........................... 112

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 46, om åtgärder för
att bereda de äldre sysselsättning och trygghet, m. m......... 112

— memorial nr 48, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 112

Statsutskottets memorial nr 141, ang. tilläggsstat II och tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret 1969/70 .............. 112

— nr 142, ang. statsregleringen för budgetåret 1970/71 ........ 112

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Fredagen den 29 maj

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 21 innevarande
månad.

Upplästes ett till kammaren inkommet
protokoll, så lydande:

År 1970 den 29 maj sammanträdde
kamrarnas valmän för att jämlikt § 26
riksdagsstadgan utse ledamot i styrelsen
för Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond
för återstående del av valperioden
den 1 april 1968—den 31 mars
1971 efter professor Ingvar Svennilson,
som den 21 april 1970 erhållit befrielse
från uppdraget att vara ledamot i
nämnda styrelse, jämte suppleant; och
befanns efter valets slut hava blivit utsedd
till

ledamot

för återstående del av valperioden den
1 april 1968—den 31 mars 1971:

herr Holm, Johan Lennart, generaldirektör
med 40 röster;

suppleant för herr Holm, J. L.
herr Bentzel, Ragnar H:son, professor
med 40 röster.

Nils Odhe Fritz Börjesson

Per Jacobsson Ragnar Sveningsson

På framställning av herr talmannen
beslöts att det nu upplästa protokollet
skulle läggas till handlingarna ävensom
att riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av protokollet skulle underrättas
om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnanden för de
valda, dels ock till skrivelse till Ko -

nungen med anmälan om det förrättade
valet.

Justerades ett protokollsutdrag.

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 138, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, m. m.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan, varefter memorialet
företogs till avgörande punktvis.

Vad utskottet i förevarande memorial
hemställt bifölls.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
139, i anledning av Kungi. Maj:ts proposition
angående utgifter på tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser avskrivning av nya
kapitalinvesteringar.

Jämväl beträffande detta utlåtande
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
140, i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
om anslag för budgetåret 1970/71

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. in.

Utskottet hade även beträffande detta
utlåtande hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls utskottets
berörda hemställan.

Härefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i det nu föredragna utlåtandet
hemställt.

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 45, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret 1970/
71, m. in., jämte motioner.

Kungl. Maj:t hade i statsverkspropositionen
1970 bland annat framlagt en
preliminär beräkning av statsinkomsterna
för budgetåret 1970/71 (bil. 1: finansplanen).
I kompletteringspropositionen
1970: 120 hade Kungl. Maj:t gjort
en förnyad beräkning av statsinkomsterna
och i anslutning därtill föreslagit,
att riksdagen skulle besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 inom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1970/71
med 100 procent av grundbeloppet.

Kompletteringspropositionen hade i
sistnämnda del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

dels de likalydande motionerna I:
377, av herr Werner, och 11:418, av
herr Hermansson m. fl., såvitt nu vore
i fråga,

dels de likalydande motionerna I:
1053, av herr Werner, och II: 1216, av
herr Hermansson m. fl., såvitt nu vore i
fråga,

dels ock de likalydande motionerna
I: 1245, av herr Bohman m. fl., och II:
1459, av herr Holmberg m. fl.

I motionerna I: 1245 och II: 1459 hade
anhållits, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte begära sådana
ändringar i den statliga beskattningen,
att den enskildes arbets- och sparvilja
stimulerades.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 120,
såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet
— besluta, att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen (1947:
576) om statlig inkomstskatt, skulle för
budgetåret 1970/71 ingå i preliminär
skatt med 100 procent av grundbeloppet; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 377 och II: 418, såvitt motionerna
behandlats i detta betänkande,

2) 1:1053 och 11:1216, såvitt motionerna
behandlats i detta betänkande,

3) I: 1245 och II: 1459;

C) att bevillningarna för budgetåret
1970/71 måtte beräknas på sätt under
punkten närmare angivits.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Gösta Jacobsson (in),
Karl Pettersson (in) och Magnusson i
Borås (m), vilka på åberopade grunder
ansett, att utskottet bort under B 3 hemställa,
att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1245 och II: 1459 anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana
ändringar i den statliga beskattningen,
att den enskildes arbets- och
sparvilja stimulerades;

2) av herrar Tistad (fp), Sundin
(ep), Levin (fp) och Vigelsbo (ep),
fru Nettelbrandt (fp) samt herr Sundkvist
(ep), vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Herr talmannen yttrade, att vid överläggningen
angående förevarande betänkande
jämväl finge beröras bankoutskottets
utlåtande nr 54.

Herr BOHMAN (in):

Herr talman! I kammarens skattedebatt
för några veckor sedan inledde
finansminister Gunnar Sträng ett meningsutbyte
med mig som kom att bli
tämligen ensidigt på grund av den begränsade
replikrätten. De frågor som
finansministern då berörde har allmänekonomisk
betydelse och hör i själva
verket till dagens debatt, och jag vill
därför anknyta till dem. Jag syftar då
främst på finansministerns hårda kritik
av oppositionens, som det brukar
heta, ”illvilliga förtal” av vår ekonomi.

”Jag blir”, sade finansministern bl. a.,
”irriterad närmast därför att dessa
aningslösa, obetänksamma och, om jag
så får säga, dåligt underbyggda och med
ganska fula bevekelsegrunder spridda
uttalanden kan ställa till en del besvär.
Inte därför att det finns något sakligt
underlag för dem, men om man spottar
länge på en sten så blir den ju våt.”
Och enligt oppositionen är ju landet
”strax före ett val alltid intill vanvett
illa skött”.

Den attityd som ett sådant här uttalande
uttrycker är på något sätt betecknande
för regeringen Palme. Den tycks
vilja frånkänna oppositionen rätten att
bedriva den kritiska granskning av de
ekonomisk-politiska förhållandena i
vårt land som det är ett demokratiskt
oppositionspartis skyldighet att utöva.
Den bygger också uppenbarligen på den
uppfattningen att kritik som pekar på
mera pessimistiska alternativ än av staten
sanktionerade prognoser är moraliskt
anstötlig, en slutsats som för övrigt
professor Erik Lundberg drog i en mycket
balanserad och intressant artikel i
Dagens Nyheter i förrgår.

Jag vill personligen bestämt hävda
att även bedömningar som inte sanktioneras
av finansdepartementet måste

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
få föras fram och debatteras på allvar.
Illa skulle oppositionen sköta sina uppgifter,
om den på grund av något slags
blygsamhet eller falsk solidaritet överlät
åt regeringen ensam att bedöma läget
och att betygssätta sina egna åtgärder.
Det finns därför skäl att anta den
utmaning som finansministern gjorde
för 14 dagar sedan och gå in i ett sakligt
meningsutbyte, huruvida det är berättigat
att, såsom brukar göras gällande
i den allmänna debatten, i dag tala
om ett sviktande förtroende för regeringens
ekonomiska politik eller om
sådant tal enbart utgör fult förtal.

Jag hävdar att vi behöver en sådan
debatt, bl. a. för att rensa bort en del
ogräs och även för att dämpa överdrivna
farhågor och för att få till stånd
förutsättningslösa diskussioner om de
problem som svensk ekonomi obestridligen
brottas med. Syftet måste bl. a.
vara att upplysa och förbereda opinionen
på de åtgärder som kan bli ofrånkomliga
för att rätta till det som är
vrå ngt i dag.

Låt mig för säkerhets skull, herr industriminister
och ställföreträdare för
finansministern i denna debatt, betona
att Sveriges ekonomi är i grunden god.
Vårt näringsliv är effektivt och konkurrenskraftigt.
Produktions- och produktivitetsutvecklingen
har under 1960-talet
varit framgångsrik. Teknik, initiativkraft
och arbetslust ligger fortfarande
på en hög nivå, och vår levnadsstandard
är som vi alla vet generellt sett
högre än i flertalet andra industriländer.
Trots detta avtecknar sig i dag
oroande problem på bildrutan, oroande
framför allt därför att de pekar mot en
annan utvecklingstrend än den som har
varit rådande under efterkrigstiden
och som skapat den slagkraft och den
stabilitet som jag nyss apostroferade.
Det är detta som inger bekymmer. En
mer pessimistisk bedömare skulle kunna
göra gällande att vi nu befinner oss
vid en vändpunkt, att den positiva utvecklingen
alltså har kulminerat och
att vi nu har att räkna med en regress.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Det behöver inte vara på det sättet.
Det beror i stor utsträckning på oss själva.
Om vi är beredda att dra konsekvenserna
av realistiska bedömningar,
behöver framtidsprognosen inte bli så
negativ som den ibland kan te sig. Men
om vi ägnar oss åt dagdrömmeri och
politiskt önsketänkande — och vissa av
regeringens uttalanden ger anledning
till farhågor i den riktningen — då blir
förutsägelserna inför 1970-talet betydligt
pessimistiska.

Låt mig citera ur den reviderade finansplanen:
”Trots den gynnsamma exportutvecklingen
kvarstår det underskott
i bytesbalansen, som började uppträda
i mitten av 1960-talet.---De

strukturella och långsiktiga förändringarna
i vår ekonomi har lett till att
vi successivt fått en högre importbenägenhet,
både på vissa varuområden
och — framför allt — i fråga om tjänsteutbytet
med utlandet.---Bytes balansens

problem måste angripas med
en långsiktigt verkande politik, som
inte kan förväntas ge omedelbara utslag.
---Den restriktiva penning och

kreditpolitiken består. Efterfrågan
inom investeringssektorn stramas dessutom
åt.---Det finns symptom på

vissa spänningar i samhällsekonomin.
Den ökande takten i prisstegringarna
måste mötas med effektiva motåtgärder.
---De senaste årens utveck ling

har dessutom lärt oss hur snabbt
det ekonomiska klimatet förändras och
hur intimt sammanbunden vårt lands
ekonomi är med variationerna i den internationella
konjunkturen.---Re dan

ett realiserande av de i årets långtidsbudget
beräknade utgifterna skulle
i stort sett omöjliggöra varje ny reform
eller höjning av ambitionsnivån. En
oundgänglig förutsättning för en fortsatt
reformverksamhet på vissa väsentliga
områden är att en omprövning och
nedskärning sker inom olika existerande
utgiftsprogram.”

Kammarens ledamöter känner igen
dessa rader. De är — det skall jag gärna
erkänna — lösryckta ur sitt sam -

manhang med mera optimistiska uttalanden,
men det minskar inte bärkraften
i och för sig och än mindre allvaret i
den bild som de tecknar av vår ekonomiska
framtid.

Det har, herr talman, inte tidigare
inträffat att vårt valutaläge så tydligt
bevisat att vår ekonomi är i obalans.
Vi har år efter år registrerat tendenser
i den riktningen men har nu fått en påtaglig
bekräftelse på att vi lever över
våra tillgångar och att det krävs genomgripande
åtgärder för att åstadkomma
en bestående ändring.

Det har inte tidigare hänt att vårt
land mitt i en högkonjunktur, som tar i
anspråk hela vår produktionskapacitet
och då vi kan sälja långt mer än vi kan
producera, tvingas inte bara registrera
ett växande valutaunderskott utan också
föra en så restriktiv kreditpolitik att
främst de importkonkurrerande små
och medelstora företagen i stor utsträckning
råkar i allvarliga betalningssvårigheter.
Och likviditetskrisen drabbar
dem i ett läge då regeringen och
Landsorganisationen äntligen börjat
komma underfund med att en, kan vi
säga, perfektionistisk strukturrationalisering
av det svenska näringslivet inte
ostraffat kan bedrivas hur snabbt och
hur hårdhänt som helst — hur berättigad
den än må vara från teoretiska
utgångspunkter.

Det har inte heller tidigare inträffat
att kapitalbalansens underskott, även
om det visat sig vara mindre än vi
trodde i början av året, under en högkonjunktur
bidragit till att späda på valutautflödet.

Det är inte heller lätt att finna motsvarigheten
till dagens förväntningar,
manifesterade bl. a. av LO-chefen själv,
om högt uppdrivna lönekrav ägnade att
ytterligare skärpa den bristande balansen
i ekonomin.

Och slutligen — det har inte heller
tidigare förekommit att utomstående bedömare
och ekonomer gjort så entydiga
påtagligt dämpade uttalanden rörande
1970-talets förväntade ekonomiska ut -

Fredagen den 2!) maj 1970

Nr 111

veckling i vårt land. .lag kan bl. a. hänvisa
till finansdepartementets egen planeringschef,
Erik Höök.

.lag vill särskilt uppehålla mig vid
dessa bedömningar, eftersom de knappast
kan beskyllas vara påverkade av
partipolitiska strävanden. Det borde
därför finnas större anledning för regeringens
företrädare att gå in i ett
sakligt bemötande av dem än man måhända
har ansett vara nödvändigt då det
har gällt uttalanden av mig och oppositionen
i övrigt.

Dessa uttalanden inregistrerar att vår
produktions- och produktivitetsutveckling
som jag nyss sade har varit tillfredsställande
under det förflutna decenniet,
ehuru inte lika god som den i
andra OEGD-länder, framför allt inte
under slutet av 1960-talet då vårt land
låg under den genomsnittliga ökningstakten.
De pekar emellertid alla på olika
faktorer som gör en lika löftesrik trend
under det kommande decenniet mindre
trolig. De hänvisar till att bristen på
arbetskraft, förkortad arbetstid, ökande
frånvarofrekvens och servicesektorns
tillväxt kommer att skapa svårigheter då
det gäller att tillgodose sysselsättningsbehovet
i industrin och därmed öka
kraven på kapitalkrävande rationaliseringsåtgärder.
Den utvidgning av vår
exportkapacitet som behövs — vilket
finansministern starkt understryker —
för att komma till rätta med betalningsproblemen
skulle därmed försvåras eller
i varje fall kräva alldeles speciella
insatser. Det är inte uppmuntrande ur
valutapolitik synvinkel att utvecklingen
tenderar till ett ökat tvång för svensk
industri att förlägga anläggningar utomlands.
Den förväntade investeringsverksamheten
i industrin pekar visserligen
i år på en återhämtning efter de senaste
årens påtagliga stagnation eller
nedgång. Hur stor återhämtningen blir
är svårt att ange, eftersom underlaget
för slutsatser alltjämt är bristfälligt. De
hårda kreditrestriktionerna måste få
konsekvenser för nyföretagande och
framför allt, som jag nyss sade, för den

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

mindre och medelstora företagsamheten.
Tidigare prognoser om de industriella
investeringarnas tillväxt under året
förefaller mig i dag därför vara väl
optimistiska.

Men även om de positiva förhoppningarna
för året skulle kunna infrias
tyder nu tillgängliga planer på en kraftig
nedgång av dessa investeringar redan
i början av perioden 1971—1975.
Visst brukar långsiktiga investeringsplaner
tas till i underkant när det gäller
ett längre skede, det vet vi alla av
erfarenhet, men även om man tar hänsyn
till det är investeringsprognoserna
alltför låga för att vi skall kunna slå
oss till ro.

Studerar vi, herr talman, dessa analyser
mot bakgrund av 1960-talets gynnsamma
utveckling och det investeringsbehov
som vårt land med hänsyn till de
förhållanden jag nyss nämnde har, blir
framtidsbedömningen — om man nu
skall vara försiktig — i varje fall inte
optimistisk. Det borde vi kunna vara
överens om.

Finansministern har liksom övriga representanter
för regeringen, särskilt under
den senaste tiden i sina internationella
jämförelser hänvisat till att vårt
land i kronor och ören räknat per capita
har bruttoinvesteringar som överträffar
till och med, har man sagt, Förenta
staternas. Sådana jämförelser är
riskabla, eftersom de är ägnade att ge
en felaktig bild av både behov och utvecklingstendenser.
Det kan därför vara
skäl i att påminna om att Sverige visserligen
under andra världskriget, då
flertalet konkurrentländer som bekant
sysslade med andra ting, byggde upp en
produktionskapacitet och höjde sina
reallöner så att vi vid krigets slut kom
att ligga i täten, vilket vi inte hade gjort
före kriget. Det försprång, den höga
investeringsnivå som vi då uppnådde
i det svenska näringslivet och det väsentligt
högre löneläget ställer emellertid,
i motsvarande mån, större anspråk
när det gäller förnyelsen av våra tillgångar
än fallet är i länder med mindre

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

absoluta kapitaltillgångar och lägre löner.

Vi vet också att vi i vårt land slår ut
gammalt kapital snabbare nu än vi
gjorde tidigare. Det ställer större krav
på reinvesteringarnas andel av både
bruttoinvesteringarna och våra samlade
resurser. Det är i detta sammanhang
som de relativa siffror vi har brukat
ange spelar en roll, eftersom de återger
utvecklingstendenserna och pekar på
vad vi har att vänta i fortsättningen.
Det kostar som bekant mer, herr talman,
för att ta en mer jordnära liknelse
än att tala generellt om industriinvesteringar,
att äga och underhålla en bil än
en trampcykel. Det ställs alltså större
krav på reparations- och förnyelsekapital
i ett land med höga löner och hög
bruttonationalprodukt än fallet är i andra
länder, om inte en framgångsrik utveckling
skall vändas i sin motsats. De
större anspråken gäller för övrigt inte
bara investeringssektorn. De gäller alla
andra sektorer också.

Avgörande för 1970-talets utveckling i
vårt land kommer alltså att bli vår vilja
och förmåga att genom en realistisk
ekonomisk politik tillse att vi får tillräcklig
handlingsfrihet. Det kräver i sin
tur att politiken inriktas på att göra
både arbetskrafts- och investeringsresurser
tillgängliga för en fortgående förnyelse
och utbyggnad av vår industriella
kapacitet. Och detta förutsätter ett samarbete
mellan statsmakter och näringsliv
byggt på förtroende, på ömsesidigt förtroende.
Att peka på dylika betingelser
för vår framtida välståndsökning kan
verkligen inte rubriceras som svartmålning''
— eller hur herr statsminister? —
även om hänvisningarna görs av en representant
för oppositionen. Om jag
vore i finansministern kläder — det
skulle kanske se rätt lustigt ut — skulle
jag iaktta betydligt större försiktighet
och inte beteckna dylika hänvisningar
som aningslösa, obetänksamma och dåligt
underbyggda, ty sådana beskyllningar
slår tillbaka hårt.

Det avgörande för det allmänna för -

troendet för vår ekonomi både inom
landet och utomlands är inte mer eller
mindre återhållsamma kommentarer
som görs i olika läger här hemma, utan
de obestridliga fakta som utvecklingen
redovisar. Kejsarens nya kläder är dåligt
ägnade att dölja dagens realiteter.

Låt mig, herr talman, sammanfattande
ställa några frågor:

1) Vittnar det om sund ekonomi då
valutaresreven varje år avtappas?

2) Vittnar det om en stark ekonomi
att det rika Sverige tvingas föra en kreditpolitik,
i sin hårdhet utan motstycke
under efterkrigstiden?

3) Vittnar det om ekonomisk planmässighet
och konsekvens att söka bota
övertryck i ekonomin med improviserade
åtgärder som den 25-procentiga
investeringsavgiften på s. k. mindre angelägna
byggnadsobjekt?

4) Vittnar det om en stark ekonomi
då vårt land, ett av de i valutahänseende
tio betydelsefulla länderna i Europa,
plötsligt tvingas kräva dispens från
OECD:s regler om fria kapitalrörelser
mellan länderna, en dispens vilken som
bekant gäller bara ett år och löper ut
nu i höst? Vad sedan?

5) Ger det anledning till självsäkra,
optimistiska förhoppningar att för året
behöva räkna med den näst Storbritannien
lägsta ekonomiska tillväxttakten
bland alla jämförbara industriländer?

Herr talman! I den ekonomiska omvärld
som vårt land är beroende av
drar man slutsatser av sådana här fakta.
Man gör det säkerligen också i den
direkt ansvariga regeringskretsen, men
man vill helt inte tala om vart de slutsatserna
leder. Om finansministern
själv skulle vara okunnig om omvärldens
bedömning av Sveriges ekonomi
i dag och om den förändring i dess bedömning
av vår ekonomiska styrka som
faktiskt har skett under det senaste
året, så borde i varje fall industriminister
Krister Wickman, som ju brukar
fungera som vår ekonomiske utrikesminister,
kunna veta bättre. Regeringens
ledamöter läser ibland utländska tid -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

ningar, får jag hoppas. Den internationella
ekonomiska fackpressen lär viil
också kunna ge en viss ledning. OECD
kan näppeligen beskyllas för att vara
köpt av den svenska oppositionen, då
denna organisation för någon månad
sedan redovisade eu mycket kritisk
rapport om vår ekonomi.

Det är alltså fakta — inte löst prat —
som utgör underlag — underlag säger
jag — för det bristande förtroende för
regeringens politik som har börjat komma
till uttryck inte bara i det svenska
näringslivet utan också på andra håll i
det svenska samhället. Den förtroendeklyfta
som mot denna bakgrund har
börjat växa fram mellan statsmakter
och företagsamhet har ytterligare accentuerats
av andra företeelser av mera
psykologisk-politisk art. Hur många
lugnande uttalanden finansministern
än känner sig manad att göra av omtanke
om svensk ekonomi, så har de
mera långsiktigt ideologiskt betingade
aktionerna mot enskild företagsamhet
från regeringspartiets sida skapat en
allmän oro och osäkerhet utan motsvarighet
tidigare. Den vänsterradikala,
delvis hysteriska, kampanjen mot biandekonomins
konsumtionssamhälle, misstänkliggörandet
av företagsamhetens bevekelsegrunder
och handlande, kraven
att bryta ”kapitalets makt” genom att
begränsa besluts- och vinstmöjligheter,
har naturligtvis utgjort resonansbotten.
Jag vill inte säga att det är regeringen
eller regeringspartiet som direkt har
styrt denna utveckling. Den bär skapat
resonansbotten. Med rätt eller orätt —
med orätt hoppas jag — har framför
allt små och medelstora företag, inte
minst familjeföretagen, trott sig kunna
märka att hetskampanjen mot fri företagsamhet
mött förståelse och sympati
i regeringen närstående kretsar. Intervjuer
med socialdemokratiska riksdagsmän
och regeringsledamöter om utvidgade
socialiseringsåtgärder, som får tas
för vad de är värda, den intensiva inköpsverksamhet
som AB Statsföretag
och andra liknande företag bedriver,

Ans. den ekonomiska politiken, m. ni.
industriministerns framtidsvisioner av
den statliga sektorns expansion, inplaceringen
av statliga rapportörer i bankernas
styrelser — allt detta kan naturligtvis
inte undgå att påverka framtidsbedömningar
och beslut hos ett stort
antal människor, som eljest skulle vara
beredda att satsa initiativkraft och
pengar i skapande och ytterligare sysselsättningsbefrämjande
insatser. Tjänar
det någonting till i fortsättningen? frågar
man sig i allt vidare kretsar. Det
är kretsar som konkret upplever hur
höjda skatter, hur hårdare kreditrestriktioner
och hur ett skärpt internationellt
konkurrensklimat kräver växande
arbetsinsatser, växande insatser av kapital
och större påfrestningar för dem
och deras anställda. Detta vet naturligtvis
regeringen, det måste regeringen
veta, om dess ledamöter inte lever helt
isolerade i sitt kanslihus, i sitt glashus.
Det finns i dag, herrar statsråd, en förtroendeklyfta
utan motsvarighet tidigare
under efterkrigstiden. Hur bred den
är är svårt att ange, men att vi tidigare
inte haft motsvarighet till den är obestridligt.

Det är, menar jag, allas vår uppgift
att överbrygga den här klyftan, bl. a.
för företagens och de anställdas skull.
Om vi skall kunna lösa morgondagens
utvecklingsproblem och behålla och förstärka
vårt välstånd och infria gjorda
åtaganden, då fordras det öppen diskussion
och realistiska åtgärder, inte
dimbildning, och regeringen bär ett
stort ansvar. Det är nämligen den som
skall ta initiativet till de åtgärder som
är nödvändiga för att återställa förtroendet.
Det räcker inte att finansministern
då och då gör lugnande, besinnande
deklarationer. Folk är inte i dag
övertygade om att finansministern har
en lika stark ställning i regeringen
Palme som han hade i regeringen Erlander,
och det räcker för övrigt inte
med att bara tala. Det fordras handling
för att återställa de goda förbindelser
som landet behöver för att lösa framtidens
ekonomiska problem.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

I stället fortsätter regeringspartiet
att utmana i handling. Det är kanske
en liten fråga jag berör, men den är
på något sätt signifikativ. Häromdagen
tillsatte exempelvis industriministern
en delegation för att långsiktigt utreda
frågor som berör de mindre och medelstora
företagen och att diskutera bättre
statliga och privata service- och stödåtgärder
av olika slag. Därom är naturligtvis
ingenting att säga, det är bara
bra. Men då man studerar delegationens
sammansättning finner man att
där icke finns en enda företrädare för
oppositionen, icke en enda representant
för de företagare som är direkt berörda
av de åtgärder som här kan komma
i fråga. Skulle man inte ha kunnat
kosta på sig ens gesten att i det allmänna
förtroendets intresse ha tagit
med en företrädare för dessa grupper?

Herr talman! Det andra avsnitt i finansministerns
anförande i skattedebatten
som jag vill anknyta till är hans
uttalande om sparandeutvecklingen.
Jag lovade uttryckligen att göra det och
att bemöta det uttalandet här i dag.
Även om finansministern inte är här
nu — han är upptagen i andra kammaren
— har de frågor som vi diskuterade
ett sådant allmänt intresse att
debatten för den skull bör fortsätta.

Bakgrunden till finansministerns inlägg
var den redovisning jag lämnade
om hushållssparandets alltför negativa
utveckling under de senaste åren och
de slutsatser för kapitalbildning och
utveckling över huvud taget som jag
drog av denna tendens i folkhushållet,
ny sedan 1965. Jag byggde slutsatserna
på den uppfattningen, som jag tror
stöds av alla ekonomer, nämligen att
hushållssparande! är av väsentlig betydelse
för finansieringen av tillskottet
till vårt realkapital, d. v. s. den del av
investeringarna som inte utgör ersättning
eller underhåll av gammalt kapital.
Jag anknöt till konjunkturinstitutets
analys inför årets finansplan. Den
visade, som jag framhöll, att den marginella
direkta skattekvoten för lönta -

gare under andra hälften av 1960-talet
väsentligen stigit. Den nivåsänkning för
stegringstakten i hushållens reala disponibla
inkomster som detta medför
skulle — menade konjunkturinstitutet
— förklara varför sparkvoten gått ned
som den gjort. Ökningstakten i de disponibla
inkomsterna för de enskilda
människorna har under senare hälften
av 1960-talet som bekant varit blott
hälften av den som gällde första hälften
av årtiondet. Konjunkturinstitutets
slutsats var att både på kort och på
lång sikt detta måste begränsa ökningstakten
för sparandet mer än för konsumtionen.
Eftersom vi nu vet att bruttonationalinkomstens
ökningstakt —
så påstås i varje fall i kompletteringspropositionen
— kommer att sjunka,
måste följden bli en ytterligare reducering
av sparkvoten.

Dagens slutsatser är som bekant mera
pessimistiska än vad januariprognosen
var. Konjunkturinstitutet räknar i
dag i den reviderade nationalbudgeten
med ett hushållssparande av bara omkring
450 miljoner kronor, en siffra
som är så låg att den av olika skäl förefaller
mindre sannolik. Alla är vi på
det klara med att försiktighet måste
iakttas då man tolkar dylika statistiska
sparandesiffror, och det har också lett
till att finansministern bestämt sig för
att tillsätta en utredning. Men detta gör
inte jämförelser om sparandet vid olika
tidpunkter mindre intressanta. Gör
man sådana jämförelser visar de ett avsevärt
sämre läge i dag än tidigare och
pekar hän mot en ytterligare försämring
under kommande år.

Nu har emellertid finansministern
liksom andra företrädare för regeringspartiet
visat sig vara långt mindre intresserad
av hushållssparandet än av
andra sparformer. I polemik mot mig
för 14 dagar sedan gjorde finansministern
gällande att det avgörande för
sparande och kapitalbildning var företagens
vinstfinansiering av sina byggnationer
och maskininköp och det institutionella
sparandet, framför allt

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

AP-sparandet. I förstnämnda hänseende
har jag självfallet ingen invändning.
Det är bara glädjande att kunna konstatera
att finansministern nu tycks
vara mera positivt inställd till behovet
av god självfinansiering i svensk företagsamhet.
I våra tidigare debatter har
han inte redovisat en lika klart positiv
inställning.

Herr talman! Jag vill framför allt
gärna ta upp resonemanget om APsparandet,
bl. a. för att samma tankegångar
ofta utvecklats från socialdemokratiskt
håll. AP-fonderna bygger, menar
man, på en avsättning av löntagarnas
pengar. Om de 10 procent av lönesumman
som i dag går ut i form av
AP-avgifter inte skulle ha tvångsuttagits
som nu sker, skulle de till 8 eller
9 procent gått till konsumtion, sade finansministern.
Detta är verkligen, ärade
kammarkolleger, ett besynnerligt uttalande,
särskilt om det görs av en finansminister
som är den ansvarige för
skatteuttaget.

Om löntagarna hade fått behålla sina
pengar, om pengarna inte tvångsuttagits
på detta sätt, skulle de självfallet
ha blivit föremål för beskattning
som alla andra inkomster. Med den
skattenivå vi har i dag innebär det att
låt säga 4, eller kanske mera, av de 10
procenten skulle ha influtit till staten.
I stället för att tvångssparas i AP skulle
de alltså ha tvångssparats hos staten
direkt, om man har rätt att utgå
ifrån att staten sparat de pengar som
löntagarna betalat in, vilket som bekant
inte alltid brukar vara fallet. Men
av de 10 procenten skulle i varje fall
bara hälften kunnat användas till enskild
konsumtion, även med den mest
pessimistiska bedömningen av enskild
sparvilja.

Om man fullföljer resonemanget och
— som finansministern — gör gällande
att dessa 10 procent går ”till bostadsfinansiering,
företagsfinansiering, kommunallån
och i någon liten utsträckning
statslån” kan ett sådant argument
i varje fall inte accepteras som argu -

1 1

Anj;. den ekonomiska politiken, m. m.
ment mot hushållssparande! i och för
sig.

Jag kritiserar inte AP-fonderna som
sådana, även om mina socialdemokratiska
vänner i alla sammanhang försöker
göra gällande att vi är motståndare
till dem. Men vi tycker som bekant att
fonderna är för stora och att sparande
bör och kan ske även i friare former
än genom ett kollektivt tvångssparande.
Men detta förutsätter — annars går
det inte — bl. a. att statsmakterna är
intresserade av att åstadkomma spareffekt
på andra vägar, vilket de har goda
möjligheter att göra. Om de vill!
Hittills har de inte velat det. De har
inte velat effektivt satsa på individuellt
sparande, därför att man inte trott på
enskilda människors vilja och förmåga
att avsätta en del av sina inkomster
för mera långsiktiga behov.

Man frågar sig vidare: Om det nu är
så att löntagarna strängt taget äger dessa
pengar i AP-fonderna, skulle då inte
logiken kräva att de själva fick någon
möjlighet att direkt förfoga över dessa
sparmedel? Även om sparpengarna kan
sägas gå till löntagarnas bostäder, vilket
de på sätt och vis gör, har de själva
inget som helst tillfälle att uttrycka sin
uppfattning om hur dessa bostäder skall
utformas. De är ju helt utan inflytande
på detta sparande. Jag drar inga slutsatser
av det. Det är bara ett påpekande.

Vidare förekommer det som bekant
sparande även i andra länder. Där förekommer
också bostadsbyggande och
andra långsiktiga framtidsinvesteringar.
Hur tror regeringen att sådana investeringsbehov
tillgodoses? Är det säkert
att resultatet är sämre där än i länder
som vårt, som använder kollektivt
tvångssparande? Utan några som helst
jämförelser i övrigt för säkerhets skull
kan man peka på ytterlighetsfallet då
det gäller rent individuell kapitalbildning,
nämligen Japan.

Vi kan diskutera — och vi kan fortsätta
att diskutera — huruvida hushållssparandet
och det riskvilliga kapitalet

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
som framför allt behövs om vi skall
bygga ut vår exportkapacitet är tillräckligt
eller inte. Och vi kan fortsätta
att diskutera orsakerna till den kraftiga
omsvängningen i detta sparande som
har skett sedan 1965. Vad man emellertid
alltid kan konstatera — och kommer
att kunna konstatera, om det inte
sker en åsiktsförändring inom socialdemokratin
— är att man inte tycker
sig finna någon som helst förståelse i
de socialdemokratiska leden för sparandets
betydelse för de enskilda människornas
självmedvetande, oberoende
och rörelsefrihet och för att det för de
enskilda människorna inte alls är oväsentligt
att ha ett eget kapital bakom
sig. Det är naturligtvis bra att man
kan luta sitt huvud mot staten, men det
känns också skönt att därutöver ha ett
enskilt kapital. Självständigheten, handlingsfriheten
i förhållande till arbetsgivaren,
tryggheten vid sjukdom och
mer eller mindre tillfälliga inkomstbortfall
sammanhänger i högre grad än
vad socialdemokraterna av någon anledning
vill inse, eller är beredda att
medge, med de tillgångar vederbörande
själv disponerar. Även av ideologiska
skäl är det alltså motiverat att stimulera
enskilt hushållssparande. När möter
vi förståelse för det i regeringspartiet,
herrar statsråd?

Det skall bli intressant att studera
vilken effekt den skrivelse kan få som
Svenska sparbanksföreningen i förra
veckan riktade till finansministern.
Sparbanksföreningen understryker just
de synpunkter som jag här har framfört,
nämligen behovet av att vända den
negativa spartrenden, att skapa bättre
förutsättningar för välståndsutvecklingen
genom att avsätta medel som annars
skulle gå till konsumtion och att genom
sparkapital skapa större självständighet
och oberoende för enskilda människor.

Herr talman! I remissdebatten i januari
gjorde jag och andra företrädare
för oppositionspartierna gällande att de
hoppfulla bedömningar som finansministern
redovisade i finansplanen bygg -

de på positiva förväntningar beträffande
nära nog alla väsentliga faktorer
av betydelse för samhällsekonomin under
året. Jag riktade invändningar mot
den professionella överoptimism som
avspeglades i finansplanen, och jag
framhöll att det endast behövdes negativa
avvikelser i fråga om någon av bedömningarna
för att totalkalkylen inte
skulle hålla. De gångna månadernas utveckling
bekräftar riktigheten av sådana
varningar, som ju brukar kallas för
illvilligt förtal. Läget är i dag — det
vet vi och det vitsordas i kompletteringspropositionen
— sämre än i januari.
Hur mycket sämre går jag inte
in på, men det är sämre än i januari.
Ingen har anledning att ge uttryck åt
skadeglädje för sådant — tvärtom. Vad
vi i dag behöver är samlande konstruktiva
åtgärder för att realistiskt angripa
den svenska samhällsekonomins problem.

De krav som moderata samlingspartiet
tidigare har framfört om en begränsning
av ökningstakten i den offentliga
sektorns tillväxt är i dag mera
angelägna än någonsin för balansen i
vår ekonomi. Nu har som bekant bevillningsutskottets
majoritet anslutit sig till
denna uppfattning, men tydligen bara
i fråga om den kommunala expansionen.
Varför bör motsvarande principer,
herr Wickman, inte gälla den statliga
sektorn? Vill regeringsrepresentanterna
svara på det så skulle både jag och förmodligen
även kammarens ledamöter
vara tacksamma.

Vi måste, herr talman, under alla förhållanden
avdela resurser för utvidgning
av vår samlade kapacitet. Det är
ofrånkomligt. ”En omprövning och
nedskärning inom olika existerande utgiftsprogram”
— det är finansministerns
egna ord — är, som han konstaterar
i sammanfattningen av kompletteringspropositionen
när det gäller de
långsiktiga tendenserna, nödvändig.
När får vi besked om vilka åtgärder regeringen
är beredd företa, vad man syftar
till med detta uttalande som inte

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

förpliktar till något konkret? Förmodligen
inte före valet. Det är naturligtvis
beklagligt, eftersom den sittande regeringen
borde lämna väljarna en klar
redovisning för sitt fögderi och av de
politiska åtgärder som den anser behövliga
för att lösa 1970-talets ekonomiska
problem, om nu regeringen sitter
så länge. Men regeringspartiet är
uppenbarligen, herr talman, mera intresserat
av att ställa krav på de skilda
oppositionspartierna än att själva föregå
med gott exempel i detta hänseende.

Häri instämde herr Andersson, Ingvar,
(m).

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Statsministern herr Olof
Palme brukar inte vara obenägen att ta
kontakt med demonstranter och andra
grupper som har åsikter att framföra
om vårt samhällsskick. Det har visserligen
skett en smula i efterhand, som i
fråga om LKAB-konflikten först när allt
lugnat ner sig, men det har ändå skett.

Nu har det kommit fram en annan
opinionsyttring, som tillkännages i dagens
tidningar — 364 småländska småföretagare
har uttalat sin mening om
det ämne vi nu skall diskutera, nämligen
Sveriges ekonomiska politik. Det är
364 företag med 20 000 anställda och en
årsomsättning på 1,5 till 2 miljarder
kronor. Det är en grupp av människor
som inte ger till känna sina åsikter genom
att kasta ägg eller ockupera byggnader,
utan de arbetar troget och främjar
landets bästa på olika sätt. De har
emellertid nu sagt att de inte har förtroende
för den sittande regeringens näringspolitik,
som på sikt är förödande
för sysselsättningen inom deras företag.

Denna grupp av människor är ett exempel
inte bara för Sverige utan nära
nog för hela världen i sin utomordentliga
skicklighet, företagsamhet, uppfinningsrikedom
och förmåga att anpassa
sig till marknadssituationen och hävda
sig i konkurrens med storindustrin. Det
är självfallet mycket glädjande att små -

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
företag kan konkurrera med storindustrin
och bereda sina anställda möjligbeter
att leva i en miljö som är mycket
trivsammare än den många människor
nödgas arbeta i när det gäller stora företag.
Enligt min mening finns all anledning
för regeringen att ta kontakt
med representanter för dessa företagare.
Det är en grupp som det borde finnas
anledning att lyssna på när det
gäller vårt lands ekonomi.

Frågan är nu hur de ekonomiska problemen
i vårt land handlagts av regeringen.
Jag vill framhålla att vi ofta
diskuterar mycket korta perioder när
det gäller ekonomiska frågor, men man
borde väl också någon gång ta upp
principerna för regeringens ekonomiska
politik, om det finns några sådana. Det
är emellertid regeringens önskan att
man bara skall diskutera korta perioder
för att man därigenom skall kunna
glömma bort de misstag som tidigare
begåtts. Det finns skäl att inledningsvis
i stort granska vad som skett under senare
årtionden — inte för att debattera
detaljer från gångna tider utan för att
betona vissa principer.

Socialdemokratiska partiet är ju liksom
det kommunistiska socialistiskt.
Grundvalen för partiets propaganda har
varit att det system som partiet företräder
i princip är överlägset andra politiska
system och att det således leder
till bättre resultat. Efter krigets slut
1945 talades det mycket i då unga socialdemokratiska
kretsar om den socialistiska
skördetid som skulle komma.
Det gick emellertid dåligt de år socialdemokraterna
regerade ensamma. Det
kom en koalitionstid, och då stabiliserades
förhållandena. Men sedan var socialdemokraterna
angelägna om att ensamma
regera för att visa hur bra deras
system var — dock för att återigen
misslyckas. Det system efter vilket socialdemokraterna
regerat har jämfört
med andra länder inte alls visat sig
överlägset.

Nu är socialdemokratin helt på defensiven
och har fullt arbete med att för -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
svara sin bristfälliga politik. Initiativen
finns inte mer, och man har i stället
tagit för vana att ständigt ”ligga på
bromsen”. Regeringen har inte förmått
få till stånd en fördelning av våra tillgångar,
för 1969 beräknade till 177 miljarder
kronor, på ett sätt som lett till
effektivitet och en rimlig fördelning
mellan olika medborgargrupper. Det är
ungefär vad man kan konstatera ha
skett under senare tid.

Den största bristen har varit att man
inte lyckats få tillräckliga medel för näringslivets
investeringar. Man har inte
byggt för framtiden. År efter år har finansministern
uttalat sig optimistiskt
om det kommande årets investeringar,
men lika regelbundet har under det
kommande året beklagats att i synnerhet
industriinvesteringarna inte ökat så
mycket som man hoppats och ibland
inte alls. I den reviderade finansplanen
1969 beräknades industriinvesteringarna
öka med 6 procent. Det blev en tredjedel
av det beräknade talet, d. v. s. 2
procent. Det är självfallet att när investeringstakten
är låg inverkar detta på
produktionen, och därmed får man
mindre att hushålla med.

Det har sagts i det upprop som jag
tidigare refererade till från småländska
företagare, att förutsättningen för att
företagen skall kunna leva vidare, vilket
ur samhällsekonomisk synpunkt och
åtminstone av omtanke om de anställda
i näringslivet måste vara önskvärt,
är att företagen bereds tillfälle till fortsatta
investeringar. För detta ändamål
är det av vikt att företagen får behålla
och i viss utsträckning öka sina krediter.
Det aktuella inflationstrycket bör
alltså dämpas genom andra åtgärder än
de nu vidtagna så att i första hand den
privata och offentliga konsumtionen
minskar.

Xär man driver en politik där konsumtionen
— både den offentliga och
den privata — tar en stor del av tillgångarna
blir de produktiva resurserna
mindre. Regeringen har haft en dålig
planläggning av den ekonomiska politi -

ken. Vad jag bestämt vill säga ifrån är
att en dåligt planerad politik från regeringens
sida inte kan repareras av
restriktiva åtgärder från riksbanken.
Regeringen kan inte lägga upp en felaktig
plan för de ekonomiska åtgärderna
och sedan förlita sig på att riksbanken
skall rätta till misstagen genom hårda
kreditrestriktioner, höga räntor och sådana
åtgärder. De mycket hårda restriktionerna
och den orimligt höga räntan
har ju verkat ogynnsamt för näringslivet,
och i synnerhet den mindre företagsamheten,
som jag tidigare nämnt, lider
ju svårt av de nuvarande restriktionerna.

Det har givetvis stor betydelse hur
stor del staten tar i anspråk av kreditexpansionen.
Jag anser det som en orimligt
hög siffra när staten under en högkonjunktur
har en upplåning på 3 500 miljoner
kronor, såsom fallet är under detta
år. För nästa budgetår räknar finansministern
med en upplåning på 800 miljoner
kronor, men därtill kommer bl. a.
ökade utgifter för statstjänstemannens
löner. Dessutom måste man räkna med
de nu så vanliga alltför optimistiska beräkningar
som finansministern gör.

För innevarande budgetår har finansministern
beräknat upplåningsbehovet
under januari 1969 till 2 500 miljoner. I
kompletteringspropositionen som vi fick
i maj samma år var beräkningen så optimistisk
som 1 500 miljoner kronor, och
slutresultatet synes nu bli 3 500 miljoner
kronor. Jag undrar om inte finansministern
i dag ångrar att han inte lagt
fram en stramare budget för det kommande
budgetåret.

Det har under senare tid talats om
både misstro mot regeringens ekonomiska
politik och om stor oro för den
kommande utvecklingen. Det är emellertid
valår i år och det är väl det som påverkat
regeringen att lägga fram en reviderad
finansplan som i stället för att
verkligen beskriva det ekonomiska läget
andas en större optimism än vad som
är befogat.

Bruttonationalproduktens ökning un -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

der förra året var så god som 5 procent.
Under det kommande året beräknas den
bli betydligt mindre, lin eller ett par
procent tiigre anses den bli. Om man gör
en jämförelse med andra länder över
bruttonationalproduktens ökning under
de senaste fem åren så finner man tyvärr
alt Sverige hävdat sig ganska dåligt.
Högst på en sådan lista står Japan
med 12,4 procent årligen, och alla de tre
andra nordiska länderna ligger över den
svenska siffran. I Norge, där socialdemokraterna
fick sluta med regerandet
för fem år sedan och regeringen Borten
tog över ansvaret, har utvecklingen varit
gynnsam, ökningen av bruttonationalinkomsten
för Norge under de senaste
fem åren har i medeltal varit 4,3
procent, medan den i Sverige där socialdemokraterna
fortfarande regerar
endast varit 3,7 procent. Regeringens
ekonomiska politik har inte lett till ett
effektivt utnyttjande av våra resurser,
och detta har givetvis hela svenska folket
fått känna av i form av mindre tillgångar.

Den för menige man mest påtagliga
olägenheten av regeringens ekonomiska
politik är de ständiga prisstegringarna.
Jag tolkar säkerligen stämningen rätt,
om jag säger att många människor frågar
sig: Vad skall det tjäna till med
lönehöjningar, när priserna ständigt stiger?
Efter det tämligen stabila läge som
rådde 1968 har ju priserna börjat gå
kraftigare i höjden nu. Under de senaste
tolv månaderna har prisstegringen varit
cirka sju procent. Bara under det första
kvartalet i år steg priserna med så stort
belopp som finansministern hade beräknat
för hela året. Vad skall egentligen
resultatet bli innan året är slut? Det
är en fråga som många människor ställer
sig, inte minst när de står inför att
göra upp om sina löner för den kommande
tiden.

Den höga räntan har säkerligen redan
inverkat på t. ex. bostadskostnaderna
och även på andra områden. Det är en
nödvändig förutsättning för att den samhällsekonomiska
stabiliteten skall kunna

Ang. den ekonomiska politiken, ni. in.
bibehållas att prisökningarna hålls inom
rimliga gränser. Får vi alltför snabba
prishöjningar kommer vårt bytesförhållande
till andra länder att bli ogynnsamt,
trots att exportpriserna stiger.

Vår vikliga exportmarknad har inte
direkt varit ogynnsam, men underskottet
i bytesbalansen har stigit rätt snabbt
från 172 miljoner kronor 1967 till 558
miljoner kronor 1968 och 1 084 miljoner
kronor 1969. Detta har ju varit en bidragande
orsak till nedgången i vår
valutareserv. För 1970 förutser finansministern
ett minskat underskott i såväl
handels- som bytesbalansen. Handelsbalansen
beräknas ge ett underskott på 545
miljoner kronor och bytesbalansen ett
underskott på 800 miljoner kronor. Mycket
talar för att dessa beräkningar är
väl optimistiska och kommer att korrigeras
av verkligheten. Första kvartalet
1970 gav i verkligheten ett underskott i
handelsbalansen på 1 083 miljoner kronor.
Skall finansministerns prognos hålla
krävs alltså att årets återstående nio
månader ger ett exportöverskott på
drygt 500 miljoner kronor. För detta
fordras ett kraftigt omslag i vår utrikeshandel.
Årets första kvartal brukar
visserligen ge ett i jämförelse med övriga
kvartal stort importöverskott, bl. a.
av i år mer än vanligt betydelsefulla
klimatskäl. Årets underskott under första
kvartalet är emellertid det största på
minst 20 år. Det finns därför anledning
att se med tvekan på regeringens
optimistiska kalkyler för resten av året.

De senaste årens låga och ibland sjunkande
industriinvesteringar kan till en
del förklara att exportindustrins kapacitet
inte är så stor att jämvikt mellan
export och import uppnås ens i ett läge,
där denna industri arbetar med mycket
hög kapacitet och säljer till stigande
priser.

Vid diskussionen om vår valutareserv
kan man inte undgå att tala om det alltmer
ökande underskottet på en av de
numera tunga posterna, d. v. s. turistnettot.
Underskottet var 1969 1 205 miljoner
kronor och beräknas under 1970

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
stiga till 1 400 miljoner kronor. Vi såg
val inte med stor oro på turistunderskottet,
när folk började att resa och
underskottet uppgick till några hundra
miljoner kronor, men allteftersom siffrorna
stigit har man blivit mer oroad.
När det nu närmar sig en och en halv
miljard kronor, får man nog se på denna
situation litet annorlunda. Det är naturligtvis
från många synpunkter önskvärt
att folk reser till andra länder, men
det kan ju inte ske i större utsträckning
än att det håller en rimlig proportion
till våra ekonomiska resurser. Det
är naturligtvis ytterst ogärna som vi vidtar
åtgärder mot den form av valutautflöde
som resorna utgör, men det kan
bli nödvändigt att vidta något slag av
restriktiva åtgärder på det området. Det
måste bli en rimlig proportion mellan
våra ekonomiska resurser och hur mycket
vi reser till andra länder och använder
pengar där.

En olägenhet med de många utlandsresorna
är också att svensk turism får
stora svårigheter. Kan inte en svensk
turism byggas upp i stort sett med hjälp
av landets egen befolkning, så blir det
svårt att hålla turistanläggningarna i
sådan klass att vårt land kan få besök
av turister från andra länder. Jag räknar
det som en stor vinst, om turister
från andra länder besöker vårt land,
inte bara med tanke på de direkta ekonomiska
fördelarna, utan också därför
att den som besöker Sverige som turist
kan få lära känna landet och kanske
få intresse för att köpa svenska produkter.
Man får hoppas att den utredning
som pågår om turism snart är slutförd
och att regeringen då föreslår effektiva
åtgärder för att främja den svenska turismen.

En förutsättning för högre produktion
är givetvis att alla har sysselsättning.
Det råder nu sådan enighet om att
vi på allt sätt skall försöka undvika arbetslöshet
att detta numera inte behöver
diskuteras. Å andra sidan är inte
den nuvarande situationen önskvärd,
där stor brist på arbetskraft råder, om

man räknar landet i dess helhet. Efterfrågan
är nu väsentligt större än tillgången
i större delen av landet. Trots
en viss förbättring är sysselsättningssituationen
dock alltjämt mycket ojämn
i olika delar av landet. Längst i norr
dröjer det kvar en besvärande restarbetslöshet.

Som framhållits både i finansplanen
och i kompletteringspropositionen, kan
den förbättrade arbetskraftssituationen
inte tas till intäkt för att avstå från att
bedriva en aktiv arbets- och lokaliseringspolitik.
Utvecklingen under 1960-talet har gett klara belägg för att ojämnheter
i sysselsättningen mellan olika
regioner kommer att bli bestående, oberoende
av konjunkturläget, under överskådlig
tid framåt, om inte effektivare
åtgärder kan sättas in för att skapa varaktiga
sysselsättningsmöjligheter i de
områden som har arbetskraftsöverskott.

I den mycket långa debatt som förekom
i förra veckan här i riksdagen om
lokaliserings- och regionalpolitiken
framfördes en rad förslag från centerpartiet
som dock inte beaktades av regeringspartiet.
I ett stort antal reservationer
presenterades från oppositionen
förslag som vi tror skulle ha inneburit
väsentliga förbättringar jämfört med
det otillräckliga regeringsförslaget. Jag
skall emellertid inte orda mer om den
saken, eftersom besluten fattats så nyligen.

Vårriksdagen är snart slut, och de
aktuella frågorna kan inte på riksdagsplanet
tas upp på någon tid, men det
innebär givetvis inte att regeringen skall
vara overksam under den närmaste tiden.
Jag vill då ta upp ett område där
förhållandena på många orter är fullkomligt
olidliga. Det är en sak som har
diskuterats otaliga gånger i riksdagen,
nämligen bostadsområdet.

Hur länge skall det fortsätta att så
många människor skall vara utan bostad,
hyra i andra hand, stanna hemma
hos föräldrarna trots att de har egen
familj, bo i små ytterst otillfredsställande
bostäder, o. s. v.? Bostadsproble -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

met liar nu funnits i så inånga år att
man allvarligt undrar om det någon
gång skall bli ordning på bostadsfrågan.
När frågan inte kunnat lösas med nuvarande
politik, måste den väl tas upp ur
helt andra aspekter och lösningar beslutas
som leder till bättre resultat. Det
kan hända att drastiska åtgärder måste
vidtas som i början kan förefalla obehagliga
men som leder till en bättre
situation på bostadsmarknaden. Jag anser
att regeringen bör inbjuda de demokratiska
partierna till interna överläggningar
för att diskutera vad som bör
göras på bostadsmarknaden. Jag säger
detta med interna överläggningar därför
att, som jag sade tidigare, obehagliga
åtgärder måste vidtagas. Men när
nu situationen på bostadsmarknaden är
så besvärande så borde partierna kunna
göra en överenskommelse om att vidta
den eller den åtgärden, även om den är
impopulär. Det är ju betydligt lättare
att genomföra den, om enighet råder
mellan de demokratiska partierna.

På bostadsmarknaden och även på
andra områden är, som jag nämnde tidigare,
det höga diskontot mycket olägligt.
Motiveringen till att hålla ett högt
diskonto har under åren 1969 och 1970
varit våra relationer till andra länder.
Med de höga diskonton som förekommer
i flera länder och den konkurrens
som förekommer bl. a. för att behålla
valutorna har det blivit en orimlig
uppskruvning av ränteläget. Självfallet
måste, anser jag, förr eller senare
någon form av internationell överenskommelse
om diskontona träffas. Man
kan inte bara hålla på med att konkurrera
och skruva upp räntorna ytterligare.
Vi har vid åtskilliga tillfällen
föreslagit att den svenska regeringen
skall ta initiativ till förhandlingar om
diskontona, men efter vad vi vet har
ingenting gjorts i den vägen. Jag vill
åter fråga: Tänker inte regeringen ta
något initiativ för att få bättre ordning
på diskontona i olika länder? Jag
är väl medveten om att Sverige inte är
någon stormakt och inte heller något

2 Första kammarens protokoll 1970. Nr 31

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
slort land i ekonomiskt avseende. Men
det hindrar inte att vårt lilla land vid
många tillfällen har tagit initiativ i internationellt
avseende som har vunnit
gehör. Jag anser detta vara eu absolut
nödvändig sak. Det kan inte fortsätta
på det nuvarande sättet.

Den andra sak som besvärar vårt ekonomiska
liv mycket är de nuvarande
hårda kreditrestriktionerna. Det är uppenbart
att de hårda kreditrestriktionerna
och det höga ränteläget har haft
en viss verkan i önskvärd riktning. Det
skall ingen bestrida. Men samtidigt har
de medfört så stora olägenheter att man
kan ifrågasätta om vi kan fortsätta på
den väg vi nu följer. Olägenheterna kan
helt enkelt bli så stora att man måste
ompröva och försöka föra en annan politik
än den nuvarande. Självfallet är
det en allvarlig händelse — ja, i vissa
fall er, ren katastrof — för arbetare och
företagare och ibland för eu hel bygd,
när ett företag lägges ned. Detta är så
mycket mer beklagligt, om företagsnedläggelsen
sker på grund av mera temporära
kreditsvårigheter, och man kanske
kunde tänka sig att företaget skulle
kunna existera om de akuta problemen
kunde lösas. Även om tillgången på arbetstillfällena
är god just nu, innebär
en industrinedläggning svåra omställningsproblem,
i synnerhet för den äldre
arbetskraften.

En del kretsar inom socialdemokratin
har nu för vana att ständigt ge nålstick,
ja, rent av göra attacker, mot företagarna
vid olika tillfällen. Ofta skulle dock
företagaren möjligen kunna klara sin
försörjning. Den viktigaste gruppen och
den som får lida mest vid företagsnedläggeisen
är naturligtvis den arbetarstam,
större eller mindre, som finns i
företaget.

Det tjänar ingenting till att dölja att
många av våra företag känner stor oro
för hela den ekonomiska utvecklingen.
Under 1969 uppgick antalet konkurser
till 2 851, vilket är det högsta antal som
har förekommit sedan krigets slut. Utvecklingen
under detta år har varit

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
oroande. Under tiden januari—april
1969 inträffade 915 konkurser. Under
tiden januari—april 1970 var antalet
1 073, alltså en ökning med 28 procent.
Jag tycket att man inte heller på detta
område kan förbigå den oroande utvecklingen.
Den kan vara ett tecken på
att vi här står inför svårigheter, som vi
måste bemästra på något annat sätt.

Under senare tid har en livlig debatt
ägt rum om huruvida näringslivet har
förtroende för regeringen. Jag har redan
nämnt de 364 företagarna från
Småland som förklarat att de inte har
förtroende för regeringens politik. De
har i sitt upprop sagt — och det finns
anledning att citera det: ”Vi är inga
politiker och tillhör olika politiska partier
då vi röstar. Vi har markerat att
det inte är någon politisk opinion som
har framförts utan en rent företagsmässig
oro inför vad som förekommer.”

Finns det då en allmän misstro mot
regeringens ekonomiska politik? Ja, om
det nu finns en sådan, har regeringen
till mycket stor del medverkat härtill.
Det förekommer ofta anmärkningar
mot näringslivet som man i många fall
kan ifrågasätta om de är befogade. Man
talar om de ökade investeringarna, och
varje år säger man att den angelägnaste
uppgiften — så står det ofta i finansplanen
— nu är att se till att näringslivets
investeringar kommer att öka.
Och så blir resultatet —• som vi har sett
varje gång — att löftena inte har infriats;
man konstaterar att investeringarna
har ökat helt obetydligt eller inte
alls.

Bestämmelser kommer till på vissa
områden, t. ex. i fråga om bostadsmarknaden
— med paritetslån och annat —
som gör att det snart inte finns något
utrymme för ett privat byggande.
Många andra exempel skulle kunna anföras.
Vägverket driver i allt större utsträckning
den politiken att verket skall
göra allting självt. Hur någon kontroll
skall kunna ske med ett sådant system,
är svårt att förstå. Projekten läggs
aldrig ut på entreprenad, och om under

sådana förhållanden ett lägre anbud
kunnat erhållas, vet man ingenting om.
Detta skapar naturligtvis för den privata
företagsamheten på detta område
en mycket besvärlig situation.

De svenska näringsutövarna är visserligen
mycket tåliga, men vi får inte
bortse från att det bland dem finns en
mycket stark oro över utvecklingen.
Vill man ta upp en allvarlig diskussion
om dessa frågor så avböjer regeringen.

Vi har från vårt håll vid många tillfällen
föreslagit att vi skulle samlas till
en rundabordskonferens, något som
faktiskt tidigare har skett i andra sammanhang,
men det avböjes från regeringens
sida.

Finansministern sade vid ett tidigare
tillfälle att han inte hade fått någon
inbjudan till en sådan här rundabordskonferens.
Jag kan ju fråga statsrådet
Wickman: I skattedebatten framförde
centerledaren Gunnar Hedlund på nytt
förslag om en sådan konferens. Duger
det som inbjudan, eller skall vi sätta
oss ned och skriva en formell inbjudan
till en rundabordskonferens?

När Industriförbundet nu inbjuder
till överläggningar inom olika delar av
landet, då avböjer regeringen också
den inbjudan. Ser verkligen det socialdemokratiska
partiet allting så fanatiskt
politiskt, att man alltid måste spalta
upp allting i politiska fållor, och om
sedan inte tidsfördelningen passar så
säger man nej. Någon gång borde det
väl ändå vara möjligt att diskutera en
fråga utan att snegla på en fanatisk
partipolitik.

I dag utgör de statsägda företagen
inte mer än 5 ä 6 procent av samtliga
företag, och flertalet av dem bär sig
inte. Därför är det av oerhörd betydelse
att regeringen bedriver en politik
i samförstånd med näringslivet. Jag
anser att politiken i det avseendet har
varit otillfredsställande.

Rätt ofta bedriver regeringen propagandaekonomi.
Jag förstår mycket
väl att ni befinner er i ett stort dilemma
inför vissa avgöranden. Ni kanske

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

inser alt en ålgärd skulle behöva vidtas
som skulle vara den mest realistiska.
Men det kommer ju ett val också, och
då måste ni se till att åtgärderna inte
för med sig några valtaktiska obehagligheter.
När man sitter i ett sådant dilemma
får ofta de åtgärder som borde
vidtas anstå. Det finns exempel från
tidigare valrörelser som visar att frågor
som kanske skulle ha kunnat tas upp tidigare
har fått anstå till dess valet var
över medan för regeringen inför ett val
mera fördelaktiga frågor och förslag
har publicerats och drivits igenom så
snart som möjligt, i behaglig tid före
valet. Jag tror att det här är sådant som
inte medverkar till att förbättra det goda
samarbete som enligt min uppfattning
borde finnas mellan näringslivet
och regeringen. Jag skulle också vilja
anmärka på den självgodhet som ofta
kännetecknar i synnerhet de yngre socialdemokraterna,
som tycks ta för givet
att regeringens åtgärder är så perfekta
att det över huvud taget inte kan
diskuteras att något annat skall företas.
De anslag vi skall bevilja här i riksdagen
är, anser man, precis riktigt utmätta
av regeringen. Det finns ingen
möjlighet att rucka något öre på dem.
Skulle någon annan säga att vi skall ge
litet större anslag betecknas det som
överbud. Detta är en självgodhet som
jag aldrig kommer att acceptera. Det
är absolut inget axiom att ett anslag
som riksdagen beviljar måste vara av
exakt den storlek som regeringen stannat
för. Det kan finnas åsikter om vad
man skall ge till olika ändamål, men
några absolut riktiga tal existerar inte.
Regeringen har ju också vid många
tillfällen helt enkelt vägrat att diskutera,
såväl med oppositionen som med
olika företrädare för näringslivet, helt
enkelt därför att regeringens representanter
anser det axiomatiskt att de har
rätt i allting och att det är onödigt att
diskutera och överlägga med andra
grupper.

Herr talman! Jag skall inte tala längre
med tanke på att vi står vid slutet av

1«J

Ang. den ekonomiska politiken, m. ro.
vårriksdagen och att de flesta önskar
resa härifrån. Jag har ändå velat framhålla
att sommaren torde bli arbetsfyHd.
Jag tycker synd om regeringen
för den skull, men det är så mycket
som står framför oss och som kan skapa
oro att de olika åtgärderna behöver
planläggas, inte bara ur valtaktiska synpunkter,
utan på ett sådant sätt att de
blir till nytta för hela vårt land.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Finansminister Sträng
lär glädjande nog vara intresserad av
konst. Om han själv målar tavlor vet
jag inte. En sak är dock klar. Han framträder
i det förslag vi nu skall diskutera
som ”herr Sträng, den glade målaren
i Spånga”. Därmed fullföljer han den
tradition som en av hans f. d. statsrådskolleger
beskriver på följande sätt: Finansministrar
är alltid optimistiska i
överkant i maj varje år som slutar på
jämn siffra, d. v. s. valår. — Det blir ju
annorlunda i fortsättningen vad beträffar
jämn och udda siffra.

Inför det konstverk finansministern
nu har presenterat kan man fälla samma
omdöme som den man som första
gången såg abstrakt konst: ”Det här
liknar ingenting jag känner till.” Man
kan instämma i en sådan kommentar,
ty det är långt mellan verklighetsdragen
i den glade målarens verk.

Med detta vill jag inte ha sagt att bilden
av dagens Sverige bör tecknas enbart
i dystra färger. Långt därifrån.
Men det finns mörka fläckar, som kan
sprida sig och dominera tavlan, om
man inte handlar med tillräcklig bestämdhet.
Denna debatt är bl. a. till för
att vi skall kunna bedöma i vilken utsträckning
regeringen handlar i rätt
tid.

Handelsbalansen har utvecklats sämre
än vad som redovisas i den reviderade
finansplanen. Enligt de preliminära
siffror som framlagts i dag steg importen
under de fyra första månaderna
i år med 2,5 miljarder mer än mot -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
svarande tid förra året, och exporten
ökade endast med 1,6 miljarder. Handelsbalansen
visar därigenom för de
fyra första månaderna i år ett underskott
på nära 1,5 miljarder vilket innebär
att utvecklingen är två och en halv
gånger sämre än motsvarande tid förra
året.

Valutareserven har från april 1969
till april 1970 minskat med över 1,5
miljarder och uppges vanligen till ungefär
3,5 miljarder kronor. Från den
siffran skall emellertid dras dels de
särskilda dragningsrätterna på 200
miljoner och dels de 200 miljoner som
enligt vissa uppgifter Investeringsbanken
har lånat upp utomlands. I själva
verket har alltså vid jämförelse med
läget i fjol valutareserven gått ned med
800 miljoner kronor under de första
fyra månaderna i år.

Den fråga som regeringen och vi här
i riksdagen har att ställa oss är om en
vändning synes vara inom räckhåll.
Finansministern förklarar för sin del
att han tror att handelsbalansens underskott
skall vändas till överskott under
senare delen av året.

Vid sidan av eu förhoppning om
bättre utbyte av utrikeshandeln är herr
Strängs enda verkliga skäl för denna
tro en förmodan att investeringarna i
lager, som ökade med 2 miljarder under
år 1969, nu skall ligga i stort sett
oförändrade. Detta skulle då leda till
att importbehovet sjunker så väsentligt
att handelsbalansen skulle kunna
svänga om till överskott. Det är en
överoptimistisk förmodan. Den förutsätter
nämligen att vi får maximal export
men samtidigt ett minimum av import.

En viss sannolikhet föreligger för att
exportutvecklingen åtminstone under
1970 skall bli så gynnsam som finansministern
tänker sig. Frågan är dock
om produktionskapaciteten inom exportnäringarna
inte redan nu är så
hårt utnyttjad att det blir svårigheter
att åstadkomma en ytterligare och tillräcklig
ökning av exportvarorna.

Beträffande importen förefaller finansministerns
förutsägelser närmast
vara helt verklighetsfrämmande. Skulle
han få rätt måste nämligen importen,
säsongutjämnad, minska under resten
av året. Man skall då komma ihåg att
sedan 1965 slutet av ett kalenderår
aldrig har medfört förbättrad handelsbalans.
Mot denna bakgrund finns det
experter som påstår att det mest sannolika
är att handelsbalansen kommer att
försämras med en miljard under året.

Låt mig återgå till vad finansministern
anför som skäl för att importen
skall minska nämligen att lagerinvesteringarna
i stort skall ligga stilla. Finansministern
redovisar egentligen inte några
skäl för sin ståndpunkt. Det skedde
dock en stor uppbyggnad av lagren
1969. Det som skulle kunna anföras som
skäl för att lagren inte skall öka lika
mycket 1970 är bl. a. den stramare kreditpolitiken.
Det räcker emellertid inte
med att bara hänvisa till den. I varje
fall måste herr Wickman och herr Lange
se som ett oroande moment att den investeringsökning,
som man hoppas skall
komma till stånd inom industrin, till
stor del innebär ökade investeringar i
maskiner. I många fall importeras dessa,
och det är en stor kostnadspost.

Herr Sträng gör inte ens ett försök
att ingående diskutera skäl för och emot
en dylik utveckling. Han målar sin önskedröm
i rosa och ljusblått, och därmed
punkt. Risken finns att herr Strängs
konstverk får föras in bland dem som
har mycket litet verklighetsanknytning.
Och det är fel metod när det gäller så
materiella ting.

Bytesbalansen skall enligt konjunkturinstitutet
försämras med 950 miljoner
under detta år. Herr Sträng tror
att försämringen blir 800 miljoner utan
att precisera varför den skall bli 150
miljoner mindre. Det skulle vara intressant
att få en ordentlig redovisning
för detta. En sådan skillnad ligger inom
felmarginalen, men det kan ju ändå vara
bra att få en belysning av den.

I detta sammanhang skulle jag vilja

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

erinra om att avdelningschefen Jacobsson
i konjunkturinstitutet och professor
Erik Lundberg, tydligen oberoende av
varandra, har fört fram tanken på värdet
av ett från finansdepartementet helt
fristående konjunkturinstitut, som ensamt
fick lägga fram nationalbudgeten.
Jag tycker att det ligger mycket i den
tanken.

Om inte en ytterligare försämring av
valutareserven skall uppkomma, måste
en stor kapitalimport till. Det är bra alt
finansministern nu hävdar alt socialdemokratin
har släppt sitt principiella
motstånd mot lån i utlandet. Jag utgår,
herr Wickman, från som självklart att
möjligheterna att låna inte skall monopoliseras
till statliga organ — ty det är
väl en självklarhet?

Sverige är alltså i ett besvärande ekonomiskt
läge när det gäller utrikeshandel
och valutasituation. Finansminister
Sträng har, som föregående talare erinrade
om, upprepade gånger under senare
år förklarat att socialdemokratins politik
gått ut på att förhindra att ett läge
av detta slag skulle uppstå. Senast i januari
förklarade regeringen att det var
”ett oavvisligt krav ... att garantera stabilitet
i den fortsatta utvecklingen”. Mot
denna bakgrund har socialdemokratin
misslyckats, gruvligt misslyckats.

Konjunkturutsikterna för 1971 är inte
enbart ljusa. Det finns ljusa inslag, men
det finns också mörka. I USA står det
och väger hur det skall bli. Blir det en
längre period av sämre konjunkturer,
kommer verkan att sprida sig till Västeuropa
och även till Sverige. Åtskilligt
tyder på att vissa branscher i vårt land
kanske nått toppen av konjunkturkurvan.
I detta läge blir kostnadssituationen
för den svenska produktionen
oroande.

Sannolikt kommer prisstegringar och
kostnadsstegringar att fördyra de svenska
exportvarorna så att det relativa kostnadsläget
blir besvärande. Om så skulle
bli fallet råkar vi ur askan i elden. Var
finns i kompletteringspropositionen den
ingående analys av de förhållanden som

AnR. den ekonomiska politiken, ni. ni.

jag här skildrat och som föregående
talare från oppositionen har belyst? Ingenstans!
Luckorna i resonemangen är
övermålade.

Som herr Bengtson erinrade om, har
priserna från april 1969 till april 1970
stigit väsenligt. Konsumtionsprisindex
har stigit med 6,3 procent, och de senaste
månaderna är utvecklingen oroande.
Eftersom herr Sträng hävdat alt
priserna under hela 1970 inte skall stiga
med mer än 4,5 procent, är det stor
sannolikhet för att han räknat fel.

LO:s ordförande, herr Arne Geijer,
målade också den 24 april vid LO:s representantskap
följande framtidsvy: ”Vi
liar att räkna med en inflation år 1971
av en omfattning som vi sällan upplevt.
Detta är en ofrånkomlig utveckling.
” Herr Geijer ställde sitt hopp till
att det skulle gå lika illa i våra konkurrentländer.
Annars skulle det bli besvärliga
konsekvenser för våra exportmöjligheter
och för vår välståndsstegring.

Herr Sträng förklarade för några år
sedan att han kunde acceptera en 3-procentig
prisstegring. Mot bakgrunden av
de inträffade prisstegringarna och vad
man kan vänta sig om t. ex. herr Geijer
skulle få rätt, finns det anledning att
konstatera att socialdemokratin när det
gäller prisstabiliteten nu förefaller att
ha misslyckats, gruvligt misslyckats.

Som här tidigare anförts är behovet
av en stabiliseringskonferens i ett sådant
läge alldeles uppenbart. Det är fullt
rimligt att löntagarorganisationerna i
nuvarande läge med prisstegringar och
ett skattesystem som sannerligen inte
kommer att visa sig vara någon skattesänkning
försöker att gardera sig. Statsmakterna
borde vid en sådan stabiliseringskonferens
förklara sig villiga att
åta sig vissa uppgifter, som skulle bidra
till stabilitet och därmed medverka till
den moderation som då blir mer naturlig
för löntagarnas representanter.

Detta är enda möjligheten att åstadkomma
ett läge med gynnsammare förutsättningar
för samhällsekonomisk balans.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Regeringen har de senaste åren oupphörligt
förklarat att en av förutsättningarna
för en gynnsam ekonomisk utveckling
i Sverige är att industrin investerar
mera. Hur har det gått?

Hittills har det inte gått alls. Internationellt
sett har vi under andra delen
av 1960-talet legat lågt i fråga om investeringar
i näringslivet. Här har vi
alltså ett nytt socialdemokratiskt misslyckande,
ett gruvligt misslyckande. Och
det är allvarligt eftersom investeringarna
är bryggan över till framtiden. Om
bryggan är för smal, konstruktionen för
dålig kan man inte lita på dess hållbarhet.

Den väsentliga frågan är om det verkligen
kan bli en kraftig och önskvärd
stegring av industrins investeringar. Om
detta skall lyckas — vilket vi givetvis
alla hoppas — beror för det första på
konjunkturutvecklingen, och för den
svenska exportkonjunkturen kommer
kostnadsläget på andra sidan årsskiftet
att spela en avgörande roll. Där finns
det orostecken.

För det andra beror det på möjligheterna
för företagen att få tillräckliga
krediter till investeringar. Den allmänna
internationella erfarenheten visar
att kreditrestriktioner uppträder i form
av verkningar med lång eftersläpning.
Professor Erik Lundberg och pol. mag.
Anders Olséni har redovisat detta i en
intressant undersökning. Man säger att
en penningpolitisk åtstramning i regel
får 20 procents effekt inom ett år och 50
procents effekt inom två år. Utan att
pressa dessa siffror, eftersom det ofta
beror på hur åtstramningen sker, skulle
man ändå kunna säga, att om detta kommer
att gälla svenska förhållanden —
och det finns ingenting som tyder på att
läget där skulle vara radikalt annorlunda
— kan det alltså tänkas att kreditåtstramningen
får verklig effekt först när
konjunkturkurvan eventuellt börjar böja
nedåt.

Docent Gunnar Eliassons avhandling
lyder på att uppladdningen av likviditet
inom företagen under en tidigare pe -

riod fäller utslaget, om det skall bli investeringsökningar
eller ej. Den uppladdning
av likviditet som under 1969
skedde i de stora och medelstora företagen
skulle alltså nu kunna vara anledningen
till att man kan ha en viss förhoppning
om investeringsökningar. Men
de små företagen har redan drabbats
hårt av kreditrestriktionerna, och där
kommer det säkerligen inte att bli några
betydande investeringsökningar.

Valutautflödet under förra året nödvändiggjorde
för riksbanken att dels
höja räntorna till en rekordartad höjd,
dels införa hårda kreditrestriktioner.
Jag skall inte uttala mig om alla enskilda
detaljer i denna penningpolitik. Åtgärder
var nödvändiga, oberoende av
vilken finanspolitik finansministern
förde. Men jag har haft anledning att
i riksbanksfullmäktige, här i kammaren
och offentligt markera att finansministern
visat dålig handlingskraft när det
gällt att hjälpa till att lösa problemet
med valutautströmningen.

Jag gör detta konstaterande mot bakgrunden
av att finansministern i januari
förklarade att det var ”ett oavvisligt
krav — — — att åstadkomma en
bättre balans mellan de ekonomisk-politiska
medlen”.

Oppositionens representanter i riksbanksfullmäktige
har tagit sitt fulla ansvar
och medverkat till den obehagliga
kreditåtstramningen. Vi har nu nått
den tidpunkt då det inte är möjligt att
fortsätta kreditåtstramningen någon
längre tid. Restriktionerna kommer att
motverka sig själva genom att de hämmar
näringslivets växtkraft och rent av
åstadkommer obalans. Den senaste uppgörelsen
med affärsbankerna innebär
emellertid att i eu växande ekonomi
blir åtstramningen allt hårdare under
andra halvåret 1970. Enligt folkpartiets
mening skulle resultatet av en sådan
politik kunna leda till mycket allvarliga
konsekvenser för många företag
och för sysselsättningen i åtskilliga
branscher. Vi kommer under de förutsättningar
som nu är möjliga att förut -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

se inte att vara villiga att medverka
härtill.

Socialdemokratin saknar uppenbarligen
initiativkraft nog för att lägga
fram ett program som med någon sannolikhet
har en chans att snabbt rätta
till obalansen i de utrikes betalningarna.
Ju längre man dröjer desto svårare
blir uppgiften. Mittenpartierna erbjuder
därför socialdemokraterna att
gå med i en parlamentarisk beredning
med företrädare för näringslivets organisationer
och arbetsmarknadens
parter med uppgift att skyndsamt undersöka
orsakerna till rådande obalans.
Uppgiften skulle vidare vara att
med utgångspunkt från denna analys
föreslå sådana kortsiktiga och långsiktiga
åtgärder som statsmakterna kan
vidta för att bidra till jämvikt i betalningsbalansen.
Glädjande nog anslöt sig
moderata samlingspartiet till detta i
bankoutskottet.

Bankoutskottets socialdemokrater
rycker på axlarna åt erbjudandet. Gör
regeringen det också?

Vårt gemensamma intresse att verka
för att riva handelshindren länderna
emellan kan verkligen inte beskrivas
som en fortgående succé. Nordek ligger
tills vidare på is. Det är angeläget
att regeringen begagnar alla möjligheter
att utvidga det ekonomiska samarbetet
i Norden. Vilka utvägar som därvid
kan öppna sig är för närvarande
inte möjligt att klart fastlägga.

Regeringen har gjort försök att i
EEC-staterna vinna ökad förståelse för
Sveriges hållning att med bibehållen
neutralitet få anknytning. Huruvida de
försöken kan beskrivas som lyckade är
för tidigt att bedöma. Folkpartiets förhoppning
är att det skulle vara möjligt
att för Sverige ta upp förhandlingar
med EEC i nära tidsmässig anknytning
till förhandlingar med de stater
som direkt har begärt medlemskap. Det
är nödvändigt att här inte försitta tillfällena
utan ständigt vara beredd på
att göra de framstötar som kan visa sig
nödvändiga.

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.

I det sammanhanget vore det önskvärt
om handelsministern i dag ville
redovisa vilka administrativa åtgärder
regeringen tänker vidta för alt ha en
beredskapsstab färdig för förhandlingar.

Av stort intresse är att Rumänien och
Ungern sedan åtskillig tid visat intresse
för att komma in i GATT. Självfallet
räknar de med att vinna ekonomiska
fördelar på ett inträde. Och varför skulle
de socialistiska staterna inte få kalkylera
med det? De bör ha samma rättigheter
som andra. Det är också intressant
att ur utrikespolitisk synpunkt
notera att dessa två länder anser sig
ha möjligheter att göra sådana här
framställningar. Jag utgår ifrån att den
svenska regeringen har ett med oss
sammanfallande intresse att möjliggöra
för Rumänien och Ungern att bli medlemmar
i GATT. Jag hoppas att handelsministern
har möjlighet att i den
mån Sverige har något inflytande underlätta
ett inträde på för alla parter
rimliga villkor.

Det är beklagligt att det nu inte synes
föreligga några möjligheter i GATT
till förhandlingar om tullsänkningar
och undanröjande av andra handelshinder
före slutet av 1971. Skulle handelsministern
ha några andra utvägar
i sikte vore det ju tacknämligt.

Under de senaste månaderna har
från personer mer eller mindre anknutna
till finansdepartementet sänts
ut larmsignaler om den ekonomiska
framtiden.

Den 4 mars riktade statssekreteraren
ett hårt angrepp på landstingens sjukvårdsplaner.
Det var inte nog med
sparsamhet i fråga om nya byggen. En
radikal omläggning av planerna för de
närmaste fem åren var nödvändig.
Akutsjukvården skulle inte alls få byggas
ut, och man skulle inskränka utbyggnaden
av specialiteter. Allt som
kunde satsas skulle gå till öppen vård,
långtidsvård och mentalsjukvård.

En månad senare var det planeringschefen
Hööks lur. Läget var det, sade

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
han, att man fick inställa sig på en
långsammare stegring av bruttonationalprodukten
än under 1960-talet. Orsakerna
härtill angavs främst vara det
minskade utbudet av arbetskraft och
den kortare arbetstiden samt stagnerande
produktivitetsuppgång — det senare
till följd av förskjutningar mellan
olika näringsgrenar. Höök bedömde det
efter u-landsanspråken och turism
kvarstående utrymmet för inhemska
ändamål till en ökning av 3 procent
per år. Av detta utrymme var redan 1
procent intecknat till pensionärerna.

Samtidigt måste, sade han, balansen
i utrikesbetalningarna återställas — ett
i och för sig rimligt krav. Skulle den
offentliga sektorns behov, d. v. s. statens
och kommunernas, tillgodoses enligt
tillgängliga planer, skulle enligt
planeringschefen kommunalskatter och
statsskatter stiga minst lika mycket
som under 1960-talet. Med ett kraftigt
understatement konstaterar han, att det
är en väsentlig skillnad om dessa höjda
skatter tas ut från de verkliga inkomsthöjningar
löntagarna fått eller om
resultatet blir inga standardhöjningar
alls för vissa grupper under de närmaste
fem åren.

Han konstaterar vidare att konsekvenserna
av ett sådant alternativ vältaligt
illustrerats av de vilda strejkerna
och den häftiga debatten mellan LO
och tjänstemännen. — Jag skall inte
kommentera det. -— Herr Höök utgick
ifrån att om löntagarnas anspråk inte
kan pressas ned ytterligare, återstår
endast att begränsa den offentliga sektorns
växt.

Det här var alltså ett referat av vad
finansministerns planeringschef sagt.

Den långsiktsbudget som nu redovisas
i kompletteringspropositionen tyder
på att finansministern överväger
åtgärder i den andan.

Sedan detta skrevs har ett märkligt
skådespel uppförts av socialdemokraterna.
Herr Sträng säger alltså först att
om man skall ha någon fortsatt reform -

verksamhet, är ”en oundgänglig förutsättning
för att detta skall kunna ske
... att en omprövning och nedskärning
sker inom olika existerande utgiftsprogram”.
Några dagar efter detta
uttalande påstår statsminister Palme,
att ytterligare skärpning av den ekonomiska
politikens medel kan anses
aktuell. Varpå herr Sträng kontraslår
med ett onyanserat nej till denna tanke:
”Det får stå för statsministerns räkning.
” Det hela verkar att vara ett inslag
som mycket väl skulle ha passat i
den årsskrift som gavs ut för ett antal
år sedan med rubriken ”Grönköping
— idyll och panik”.

Ena dagen mörka framtidsutsikter,
annonserande om omprövning av redan
fattade beslut, nästa: dags för ytterligare
åtstramning, dagen därpå ett
kärvt nej till detta. Hur är det inom
den socialdemokratiska regeringen? Är
det idyll eller panik som är utmärkande
för regeringens syn på framtiden?
Uttalandena tyder ju på att det
finns representanter inom regeringen
för båda dessa ytterlighetsriktningar.
Själv tror jag att sanningen ligger någonstans
mitt emellan.

För folkpartiets del har vi klart konstaterat
att situationen är oroande. Detta
har bestämt vårt handlande i riksdagen.
De förändringar vi föreslog beträffande
skatteförslaget förklarade vi
oss villiga att medverka till finansieringen
av. Vi har medverkat till skärpningen
av kreditpolitiken. Folkpartiet
har varit ytterligt återhållsamt med
löften om omedelbara stora framtida
utgiftsökningar. Vi har vidare upprepade
gånger förklarat att det finns anledning
för partierna att gemensamt
undersöka besparingsmöjligheterna när
det gäller statens utgifter. Finansministern
tycker att han sköter den saken
bäst själv. All right! Då får också regeringen
vara villig att tala om för
medborgarna vad den avser att skära
ned av det nuvarande utgiftsprogrammet.
Herr Bohman ställde mycket be -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

rättigade frågor. Det naturliga tillfället
att svara iir nu i riksdagens sista
debatt för vårsessionen. Det iir här riksdagen
kan få en chans att diskutera regeringens
planer.

Herr talman! Åtskilliga socialdemokratiska
talare har sedan många år använt
nedsättande omdömen om dem
som verkar i de svenska företagens ledning.
”De säljer den enskildes frihet
för en femöring på lönen.” ”De saknar
mänskliga känslor.” ”Maximering av
vinsten” påstås vara den enda ledstjärnan
för deras verksamhet.

Det har gått så långt att man bland
fula ord kan katalogisera uttryck som
”storfinans”, ”näringslivets män”. Man
har på en del håll medvetet strävat efter
att klistra så många nedsättande etiketter
på företagsledningarna, alt det
skall räcka med att inför kritik bara
slunga ut: ”Det är bara storfinansen
som försvarar sina intressen” och så
skall mindre initierade människor därmed
förledas att tro att det måste vara
något skumt, något man inte behöver
bry sig om. Inte alla socialdemokrater
har sådana här fula trick för sig,
det vill jag understryka. Men det finns
så många som gjort och gör övertramp,
att den gamla obönhörliga klasskampsideologin
lever kvar. Man har sått ogräs
i så stor mängd att debattmiljön i vårt
land är allt annat än tillfredsställande.

När nu folk som representerar företagsamheten
försvarar sig mot orimliga
beskyllningar, så upptas det mycket onådigt
på en del håll inom det socialdemokratiska
partiet och den socialdemokratiska
pressen. Kritik av socialdemokratins
ekonomiska politik påstås tyda
på bristande demokratiskt sinnelag. Det
finns tydligen socialdemokrater som
tror att partiet blivit så mäktigt, att det
kan undgå lagen om att det man sår får
man också skörda.

Kampanjen mot enskilda personer
inom företagsamheten och mot dessa
människor som grupp måste givetvis
leda till ett spänningsförhållande. När

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
därtill kommer att socialdemokratisk
politik lett till ett allvarligt ekonomiskt
läge för vårt land är det begripligt att
oron sprider sig.

Fn del socialdemokrater tror givetvis,
att man med denna kampanj skall
vinna fördelar på vänsterkanten och i
tävlan med kommunisterna. Det må vara
hur som helst med det. Det blir svenska
folket i stort, som får betala kostnaderna
för kampanjen.

Inte blir stämningsläget bättre av att
enskilda socialdemokratiska riksdagsledamöter
förordar långtgående socialiseringsåtgärder.
Uppenbarligen har socialdemokraterna
svårigheter att klara
sig ut ur det dilemma man satt sig i.
Statssekreterare Feldt har lämnat ett
fiffigt svar, då han påstått att det inte
kan bli något av socialiseringsframstötarna,
eftersom man inte är överens var
man skall börja. Skulle det vara ett uttömmande
skäl då kunde man ju råda
socialdemokraterna att förstatliga allt
som de föreslår. Riktigt så skall svaret
givetvis dock inte tolkas. Men i så fall
hur? Statsminister Palme svarar på frågan
genom att börja yra om att man
inte skall mana fram socialiseringsspöket.
Skulle alla dessa idéer om förstatligande
genomföras, är det dock ingenting
annat än socialisering i hittills
oanad skala. Sverige skulle bli ett byråkratiskt
centraldirigeringssamhälle. Det
är inte vi som har kastat fram dessa
förslag om en våldsam ökning av statens
makt. Herr Palme verkar helt förvirrad
inför det som hänt. Jag förstår
honom. Vad skall eu stackars nyvald
partiordförande göra, när de krafter
som fört honom till posten helt plötsligt
vill se utdelning på sina insatser?
Det kan han ju inte utlova just nu.

Det skall bli intressant att se om den
socialdemokratiska partiledningen skall
begagna tillfället att i vårriksdagens
sista debatt i denna sak göra en deklaration
— hederlig, rakt på sak. Eller
kommer man att tala om något annat,
t. ex. den ofina oppositionen? Ja, oppo -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
sitionen är ofin ur en del synpunkter,
bl. a. därför att den hävdar att socialdemokratin
inte liar något monopol vare
sig på att inneha regeringsmakten eller
på att komma med alla goda förslag''.
Senast i går visade ju den deklaration
som framfördes från mittenpartierna
att vi här har eu klar linje när det gäller
att verkligen vädja till svenska folket
på dessa punkter.

Under statsminister Erlanders tid
kunde man med åren märka en alltmer
utpräglad benägenhet hos honom att för
det egna partiet monopolisera allt det
han tyckte var bra. Även om andra partier
föreslagit samma sak samtidigt eller
tidigare spelade det ingen roll. Om man
hade trott herr Erlander skulle socialdemokratin
ha ett propagandamässigt
monopol på alla fina förslag och reformer
och allt som gick bra i utvecklingen,
oavsett om socialdemokraterna haft
något att göra med utvecklingen eller ej.
— Det händer ju nämligen en hel del
även utanför den ram där statsmakterna
beslutar.

Herr Erlanders efterträdare, herr
Palme, har inte bara övertagit denna
propagandauppläggning utan tillspetsat
den. Man hade möjligen kunnat tänka
sig att herr Erlanders uppträdande berodde
på att han varit statsminister så
länge att han ansåg sig ha rätt att ta sig
vissa friheter. Herr Palme har uppenbarligen
snabbt växt in i rollen som
ledare för det makthavande partiet. Allt
det regeringen Palme gör är bra, och allt
det som är bra har herr Palmes parti
som upphovsman!

Nästa led i den socialdemokratiska
propagandauppläggningen är att doppa
penseln i svart och misstänkliggöra oppositionspartiernas
avsikter. Om ett oppositionsparti
lägger fram ett förslag
anses det inte vara allvarligt menat.
Avsikterna är helt annorlunda och ofta
skumma. Om ett oppositionsparti föreslår
förbättringar i en proposition utmålas
de som en försämring. Man tar
det som ett exempel på vilka olyckor
som skulle inträffa om de nuvarande

oppositionspartierna kommer i regeringsställning.

Metoden har verkligen många motbjudande
inslag. Det är förnedrande för
den svenska demokratin att sådant skall
förekomma. Misstänkliggörande av motståndare
hör hemma i andra styrelseskick.
Herr Palme och hans eftersägare
borde hålla sig för goda för att tillämpa
sådana metoder. Men erfarenheterna
visar att det är svårt för partier som
länge innehaft makt att kunna granska
sig själva och sina motståndare med
någon större grad av objektivitet. Maktpositionen
tycks leda till övermod, översitteri
och ett visst förakt för andra.

Herr Palme gör emellertid en stor
dumhet. När han själv vill ha monopol
på allt det som han tycker är bra, är
det bara den ena sidan av medaljen.
Folk är inte dummare än att man förstår
att den som anser sig ha monopol på
att påverka samhällsutvecklingen också
måste bära ansvaret för de mindre goda
inslagen, för medaljens baksida. Men
när detta påvisas flyr herr Palme och
hans eftersägare i vild fart från ansvaret.
Då är det plötsligt andra krafter
som är i görningen. Eller också säger
man att oppositionen ju inte har föreslagit
några åtgärder och därför finns
det ingenting att diskutera.

Herr talman! Detta är t. ex. fallet beträffande
den ekonomiska situationen.
Den nuvarande socialdemokratiska regeringen
har större maktbefogenheter
än någon annan svensk regering haft i
fredstid. Ändock står Sveriges ekonomi
inför ett oroande perspektiv. Många
socialdemokrater försöker nu försvara
sig med att oppositionen ju inte har
föreslagit någonting. Det är ett ynkligt
svar.

För det första är det fel, eftersom vi
lagt fram en rad konkreta förslag under
denna riksdag och tidigare och eftersom
vi dessutom erbjudit oss att vara
med om överläggningar om gemensamma
åtaganden för att förbättra situationen.

F^ör det andra är det regeringen, som

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

liar Stagit sig att styra landet. Man kan
inte på en gång hävda, att man själv bär
ansvaret för allt det goda och sedan
springa från det, när det gäller ansvar
för avigsidorna.

I själva verket är denna ansvarsflykt
det bästa beviset på att vi nu står inför
ett socialdemokratiskt misslyckande —
ett gruvligt misslyckande.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Det finns skäl att inleda
detta inlägg i vår ekonomiska slutdebatt
med att konstatera att vårt lands ekonomi
är utomordentligt stark.

Vår ekonomiska utveckling präglas av
en mycket .snabb produktionsökning.
I fjol ökade den totala produktionen i
landet med icke mindre än drygt 5 procent,
trots att det under samma tid inträffade
en mycket obetydlig ökning av
antalet arbetade timmar. Detta senare
faktum bör man besinna, när man —
vilket förekommit delvis i denna kammare
men kanske i mindre utsträckning
än tidigare — gör internationella
jämförelser. Det är nämligen totalt meningslöst
att jämföra den totala produktionsökningstakten
i olika länder, om
man inte samtidigt tar hänsyn till vilken
ökning av arbetsinsatsen och antalet
arbetade timmar som samtidigt har
skett.

I vårt land inträffade vidare i fjol en
sedan länge väntad och angelägen uppgång
i näringslivets investeringar. Detta
gällde också industrins investeringar,
även om ökningen i fjol för industrins
del blev lägre än som beräknats — den
blir desto större i år. 109 000 lägenheter
blev inflyttningsfärdiga i fjol. Hushållen
kunde öka sina reella inkomster,
d. v. s. inkomsten efter skatt och prisstegringar,
med nära 4 procent.

Den svenska exporten ökade i volym
med 12 procent. Under första kvartalet
i år har ökningen varit ännu snabbare
och uppgått till 14 procent. För april
månad för vilken uppgift nu är tillgänglig
— jag troir att preliminära månads -

Anjj. den ekonomiska politiken, in. in.
siffror för april i dag redovisats i tidningarna
— är exportens värdeökning
inte mindre än 31 procent jämfört med
april i fjol.

Jag tror att det är svårt att finna
effektivare dementier på de spridda och
enfaldiga uttalanden som tidigare under
året har gjorts om att svenska kronan
skulle vara internationellt övervärderad
och att vår export inte skulle vara konkurrenskraftig.
Vi skulle ha kunnat redovisa
ännu större exportökning i år,
om kapaciteten i vår industri inte redan
varit så hårt och fullt utnyttjad som den
är. Det förhållandet att vi i den fas av
högkonjunkturen som vi nu befinner oss
i ligger precis uppe vid kapacitetstaket
innebär att produktionsstegringen i år
inte blir lika snabb som i fjol. Detta är
inte något bevis för en minskad effektivitet
i vårt näringsliv vid en internationell
jämförelse, utan ett direkt uttryck
för vad som ofrånkomligen händer när
man kommer upp i fullt kapacitetsutnyttjande.
Detta gör att den totala produktionsökningen
i år kan uppskattas
till 3,5 procent. Den investeringsuppgång
i industrin som varit och är ett av
huvudmålen för den ekonomiska politiken
att stimulera, kan — att döma av
en analys av de planer som föreligger
— i år beräknas till 15 procent. Denna
investeringsuppgång kan i vår ekonomi
samtidigt förenas med ett utomordentligt
stort bostadsbyggande. Sannolikt
blir 108 000 lägenheter inflyttningsfärdiga
i år.

Sysselsättningen är utomordentligt
hög. Arbetslösheten är nere i 1,4 procent,
vilket betyder att den är ännu
lägre än i fjol. Vi har också under det
senaste halvåret kunnat iaktta en begynnande
regional utjämning i och med
att sysselsättningsläget har förbättrats
också i skogslänen. I ett slort antal företag,
både statliga och privata med statlig
stimulans, har investeringsbeslut fattats
som innebär att vi kan emotse en
inte oväsentlig industriell sysselsättningsexpansion
just i stödområdet.

Detta är alltså det aktuella läget. Jag

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kommer tillbaka till frågan om förtroendet,
inte bara därför att jag råkar vara
industriminister utan därför att det är
intressant att se hur den svenska industrin
själv bedömer sin egen framtid.
Den svenska industrin är nämligen
starkt optimistisk i de långtidsplaner
som den redovisar till den nu arbetande
långtidsutredningen, alltså den utredning
som skall ge oss en analys beträffande
utvecklingen av svensk ekonomi
under första hälften av 1970-talet. Det
visar sig nämligen att industrins egna
förväntningar inför 1970-talet karakteriseras
av planer på mycket kraftiga
årliga produktionsökningar och även av
mycket betydande optimism när det
gäller bedömningen av den framtida
exportökningen.

Den debatt vi för i dag skall alltså
äga rum mot bakgrund av detta verkliga
läge och den bild av framtiden som i
dag faktiskt föreligger i den svenska
ekonomin. Det är väl rätt självklart att
sådana synpunkter delvis kommer bort
i oppositionens inlägg, men jag vill
gärna notera att jag lade märke till att
både herr Bohman och herr Dahlén
faktiskt gjorde en reservation — herr
Bohman med något starkare ord än herr
Dahlén. Herr Bohman markerade att
vår ekonomi är i grunden stark. Det är
ju en fördel att vi på den punkten är
överens och kan slippa något av den
tendens till svartmålning som oppositionen
gärna ägnar sig åt.

Ingen i kammaren skall nu tro att jag
har nämnt dessa grundläggande drag i
vår ekonomiska utveckling för att dölja
att vi i vår aktuella situation har problem
i vår ekonomi. Vi har diskuterat
två problem här i dag, och det är viktigt
att vi gör det därför att de ställer
betydelsefulla krav på den ekonomiska
politiken. Jag syftar naturligtvis dels på
underskottet i vår bytesbalans, dels på
de pågående prisstegringarna.

Vår bytesbalans försämrades i mitten
på 1960-talet. En viss förbättring har inträtt,
men fortfarande kvarstår — och
nu talar jag först om vår varubalans,

alltså vår handelsbalans — ett underskott
av storleken 1 miljard kronor under
de tre senaste åren. Nu är det naturligt
att vi har ett registrerat underskott
i vår varubalans helt enkelt därför
att importen registreras eif, medan
exporten registreras fob. Därför blir så
att säga importen övervärderad statistiskt
i förhållande till exporten. Detta
korrigeras sedan när man bygger upp
hela bytesbalansen genom att vi ju har
ett betydande sjöfartsnetto på 2 miljarder
kronor. Men sjöfartsnettot är inte
tillräckligt stort för att förhindra att bytesbalansens
totala underskott i fjol blev
så pass stort som 1 miljard kronor.

Vad beror då detta underskott på?
Det är självklart att en diskussion om
politiken och en rekommendation om
politikens inriktning måste bygga på en
analys av de faktorer som bestämmer
utvecklingen. Det har sagts i våra finansplaner
flera gånger, och det kan
vara skäl att upprepa det här: vad vi
står inför i svensk ekonomis relationer
till utlandet är ett under 1960-talets senare
del inträdande nytt strukturellt
problem, ett strukturellt balansproblem
som går tillbaka framför allt på två poster
i vår utrikesbalans.

Den ena är det stora och växande
turistunderskottet, som jag vill minnas
är uppskattat i prognoser för innevarande
år till 1 400 miljoner kronor. Då skall
vi komma ihåg att detta underskott stiger
med ungefär 200 miljoner kronor
per år, vilket betyder att underskottet för
bara något tiotal år sedan var endast
200 miljoner kronor. Detta är alltså en
ny stor nettoutgift för folkhushållet som
vi måste betala, ett krav som vi tidigare
inte behövt ställa på vår ekonomi.

Den andra posten som också är en nyhet
och som skapar ett nytt ekonomiskt
problem för oss är den växande — i
framtiden snabbt växande — u-hjälpen,
som döljer sig under posten ”transfereringar”
i betalningsbalansstatistiken i
finansplanen. Den posten ger för detta
år ett underskott på 900 miljoner kronor,
vilket är 400 miljoner kronor mer

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

än för Ivå är sedan. Vi vet dessutom att
den utvecklingen kommer att fortsätta
till följd av de åtaganden som vi liar
iklätt oss gentemot de fattiga länderna
genom beslut i riksdagen.

Det betyder att vi måste ställa högre
krav på vår exportindustris förmåga
att intjäna de valutor som är nödvändiga
för att täcka dessa utgifter i förening
med en sådan konkurrenskraft
hos den utlandskonkurrerande hemmamarknadsindustrin
att importökningen
kan hållas tillbaka i så pass
stor utsträckning alt vi i våra löpande
transaktioner inom varuhandeln och
naturligtvis även de kommersiella tjänsterna
arbetar upp ett tillräckligt stort
överskott för att täcka de ofrånkomliga
underskotten.

Har man gjort den analysen — och
jag tror inte att någon bestrider dess
riktighet — är det självklart att vi måste
inrikta oss på att lösa de svenska
bytesbalansproblemen så snabbt som
möjligt. Vi kan inte lösa dem från ett
år till ett annat. Detta är elt strukturellt
problem, och strukturella problem
måste angripas med strukturella medel.
Det gäller att så påverka vårt näringslivs
effektivitet att vi i vår varuhandel
kan arbeta upp det överskott som är
nödvändigt.

Jag skall inte gå in på alla de åtgärder
som detta förutsätter. Den klaraste
och enklaste och ur vissa synpunkter
kanske mest påtagliga är nödvändigheten
att bereda ett stort utrymme i ekonomin
för den investeringsökning som
måste ske i våra utlandskonkurrerande
näringar. Detta måste bestämma den
totala investeringspolitiken och den totala
ekonomiska politiken.

Herr Dahlén har ett sätt att tala om
ekonomi som om han underligt nog
trodde att vi i det här landet lever i
vad han i andra sammanhang beskriver
som en skräckvision av ett socialdemokratiskt
samhälle, det totalsocialiserade,
byråkratiskt styrda samhället,
där man genom centrala beslut kan bestämma
investeringarna i en viss nii -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ringsgren eller inom industrin i dess
helhet. Herr Dahlén vet naturligtvis
mycket väl att så fungerar inte den här
ekonomin, och i grunden fungerar inte
heller på längre sikt en totalbyråkratiskt
kontrollerad ekonomi på det sättet.

När vi säger att vi ett visst år lägger
upp vår politik i syfte att åstadkomma
en ökning av investeringarna och genom
budgetpolitiken skapa det reella
utrymmet härför men den beräknade
investeringsuppgången sedan inte kommer
till stånd, då säger alltid herr
Dahlén, med triumf i rösten: Ett nytt
misslyckande för regeringen. Det är
inte så man bedriver ekonomisk politik,
herr Dahlén.

Investeringsutvecklingen bestäms
nämligen inte enbart av den ekonomiska
politiken. Den bestäms till myckel
stor del — och det är nödvändigt i
vårt land, eftersom vi i så hög grad är
utlandsberoende — också av den internationella
konjunkturen, av företagens
vinstförväntningar. Därför har förverkligandet
av denna investeringsuppgång,
som det under ett flertal år har varit
ett mål för oss att få till stånd, dröjt.
Det var först i fjol som investeringsuppgången
började skönjas. Den kommer
såvitt vi nu kan bedöma att bli
större under innevarande år, delvis
som ett resultat av att leveranserna av
vissa investeringsvaror helt enkelt har
skjutits över från fjolåret till innevarande
år.

Vi gläder oss åt denna investeringsuppgång,
och jag kan inte underlåta
att kommentera den på det sättet, att
den visar att det finns ett, vad jag skulle
vilja kalla, defaetoförtroende för regeringens
politik inom det svenska näringslivet.
Vår politik kommer självfallet
också i framtiden att vara inriktad
på att möjliggöra att denna expansion
fortsätter. Den politiken skall också
på sikt lösa vårt betalningsbalansproblem.

Jag vill dock inte förneka att bytesbalansen
också påverkas av mera kort -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
siktiga faktorer. Det vore fel att säga
att det nuvarande underskottet uteslutande
är ett strukturellt underskott. Det
finns också en kortsiktig konjunkturbestämd
del av underskottet, som i fjol
blev större än väntat. Dessa frågor är
det fortfarande svårt att ge ett definitivt
svar på i analysen, helt enkelt därför
att statistiken är eftersläpande och
ofullständig.

Lageruppbyggnaden var i fjol extremt
stor — 2 miljarder kronor. Det
är den enda rimliga förklaring som kan
ges till den mycket snabba importökning
som då ägde rum. Den kraftiga
lagerökningen i fjol ger oss anledning
att förvänta en långsammare importökning
under innevarande år. Fn sådan
uppbromsning var som bekant också
inlagd i prognoserna, både i statsverkspropositionen
och i den reviderade
finansplan som kom i början av
maj och som ju är det dokumentariska
underlaget för den här debatten.

Nu visar det sig att importökningstakten
har förblivit hög även under
första kvartalet — ja, eftersom vi nu
också har aprilsiffrorna kan jag tillägga
att den har varit stark under de fyra
första månaderna. Importökningen har
blivit större än vad vi hade väntat, det
skall jag inte ett ögonblick dölja. Detta
betyder i sin tur att det inte är realistiskt
i dag att räkna med att minskningen
i fråga om underskottet i handelsbalansen
blir så omfattande under
innevarande år som vi angav både i januari
och i maj.

Om vi analyserar den betydande importökning
som ägt rum i år, och ser på
varusammansättningen, finner vi att den
i hög grad har en sammansättning som
tyder på att lageruppbyggnaden har
fortsatt under det första kvartalet. Det
innebär att den omsvängning i lagerinvesteringarna
— och det är de som i
hög grad bestämmer de kortsiktiga förändringarna
av konjunkturtrycket i vår
ekonomi — som vi med mycket stor
säkerhet kan vänta kommer något senare
än vi bedömde. Därmed kommer

också den konjunkturbestämda minskningen
av vårt underskott att bli något
förskjuten i tiden. Jag tror dock
inte att det finns anledning att göra någon
annan grundläggande bedömning
än vi gjort tidigare i år.

Detta tyder på att både styrkan och
varaktigheten i konjunkturuppgången,
internt och internationellt, har varit
större än vi hade förutsett. Det senare
är i och för sig ingenting som vi har
varit ensamma om — också de internationella
ekonomiska samarbetsorganens
konjunkturbedömningar har på
samma sätt förskjutits successivt. Eftersom
ett nödvändigt inslag i vår politik
är den successiva anpassningen
av den ekonomiska politikens medel
till den verkliga utvecklingen, har detta
medfört att politiken successivt
skärpts under innevarande år. Vi började
med skattehöjningar — beträffande
tobak och maltdrycker — i början
av året och tidigareläggning av den i
skattereformen ingående momshöjningen
på kapitalvaror. Den successiva åtstramningen
fortsatte med senareläggning
av statliga beställningar och införandet
av en investeringsavgift på
oprioriterat byggande i syfte att både
reellt och finansiellt skapa resurser för
den industriella investeringsuppgången
liksom för bostadsbyggandet.

Ibland har frågan ställts om inte
denna utveckling i vår handelsbalans
är oroande och varför inte regeringen
vidtar ytterligare åtgärder. Jag vill då
redovisa den bedömning jag gör av utvecklingen
och anföra, att vi med mycket
stor sannolikhet har att vänta eu
markerad förbättring av denna situation
under andra halvåret i år. I den
ekonomiska politiken är dessutom,
med redan fattade beslut, inbyggd en
mycket markerad ökning av åtstramningen
av denna politik. Den åtstramningen
finns i hög grad i budgeten,
kanske framför allt i den. Jämför vi
budgeten för innevarande år och den
för nästkommande år — som vi skall
fatta beslut om i dag — kan man be -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

skriva skärpan i åtstramningen på olika
sätt, men det enklaste sättet är att
se på budgetsaldot. Vi ser då att vi innevarande
år har ett upplåningsbehov
på 3,5 miljarder kronor. Nu har anförts
— om jag får säga det inom parentes
— att det är en alltför hög
upplåning i nuvarande konjunktur.
Det ligger någonting i detta. Det hade
varit bättre om den varit lägre. Vi
skall dock komma ihåg att med den
stora statliga upplåning som här döljer
sig finansieras också en mycket betydande
statlig utlåning.

Det är rätt vanligt i ett läge av kreditåtstramning
att kreditförmedlingen
delvis flyttas över på statsbudgeten. Det
är detta som delvis har ägt rum här,
och det avspeglas bl. a. i att vad vi kallar
det finansiella sparandet i budgeten
i år har stigit med omkring 600 miljoner
kronor jämfört med läget föregående
budgetår.

Men detta är inte tillräckligt, och därför
har budgeten skärpts. I den budget
som börjar tillämpas om drygt eu månad
minskar det totala budgetunderskottet
med 2,7 miljarder enligt den
formella redovisning som föreligger i
finansplanen. Det är självklart att detta
är en överskattning — det markeras
också mycket klart — därför att utgiftssidan
i budgeten, som har använts i
denna kalkyl, är ofullständig. Där finns
naturligtvis inte tillkommande utgifter,
som alltid inträder under ett löpande
budgetår, efter vad vi erfarenhetsmässigt
vet. Där finns framför allt inte
någon reserv formellt inbokad för statens
ökade lönekostnader, som blir följden
av nästa års avtalsrörelse. Därför
säger vi inte heller att vår budgetåtstramning,
mätt i minskat upplåningsbehov,
är så stor som 2,7 miljarder, men
vi säger — och det tror jag kan vara
rimligt — att den är av storleksordningen
2 miljarder kronor. Det är, tror jag,
den kraftigaste budgetåtstramning vi
haft sedan vi genomförde en liknande
operation under 60-talets allra första år.

.lag sade att detta är ett sätt att mäta

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
och illustrera budgetåtstramningen. Man
kan också illustrera den med att se på
hur den från budgeten styrda reala
efterfrågan från .statens sida påverkas,
och man kan dela upp på kalenderår.
Allt detta finns i nationalbudgeten, men
det kan vara skäl att plocka fram dessa
siffror för att visa på konsistensen i
politiken. Då finner vi att ökningstakten
i statens efterfrågan sjunker successivt
från att år 1968 ha varit 4,5 procent
till att 1969 vara 1,5 procent. Och
år 1970 är det en så långsam stegringstakt,
att vi nästan kan tala om att statens
efterfrågan håller sig realt oförändrad;
den ökar nämligen bara med 0,5
procent.

Detta är också det rätt självklara svaret
på herr Bohmans fråga varför finansministern,
när han talar om den
offentliga sektorns tillväxt, så gärna
uppehåller sig vid den kommunala sektorns
expansion. Det är inte konstigt,
tv det är en diskrepans mellan den kommunala
och den statliga expansionen.
Den statliga styr ju dessutom budgeten
på ett direktare sätt. Jag sade att den
statliga expansionen innevarande år är
0,5 procent; kommunerna har 6 procents
ökning. I fjol var det samma relationer
— staten 1,5 och kommunerna
8,5 procent. Att man i det läget diskuterar
angelägenheten av att i den framtida
investeringspolitiken få en långsammare
ökning av de kommunala investeringsutgifterna
är rätt självklart.

Jag vill sammanfatta betalningsbalanssidan
av vår diskussion i detta sammanhang
— det blir skäl att återkomma
till den. Vår konkurrenskraft är
utomordentligt god — det visar den
extremt snabba exportökning som vi för
närvarande upplever. Underskottet är
till väsentlig del ett uttryck för ett strukturellt
problem som vi har. Detta problem
måste vi angripa med strukturella
medel. Verkningarna av dessa är
på gång i vår ekonomi. Vi kan inte
lova att inom loppet av något år arbeta
av det underskott som för närvarande
finns. Det är fråga om att här driva en

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
konsistent långsiktig politik. Vi menar
att den politik som nu tillämpas är en
politik som kommer att leda till åsyftade
resultat.

Vi upplever i år en prisstegringstakt
som är snabbare än i fjol och så hög
att den med skäl har oroat det svenska
folket. Det är självklart, eftersom prisstegringar
är en olycka och en börda,
framför allt därför att de drabbar i
första hand de grupper som har svårast
att bära dem. Därför kan vi aldrig acceptera
prisstegringar, även om det är
oerhört väsentligt att vi får en fortsatt
snabb reallönestegring. Jag tror att man
kan säga att det i alla europeiska industriländer
måste vara ett mål för 1970-talets politik att förena tillväxt med
prisstabilitet på ett vida bättre sätt än
som skett under 1960-talet.

Jag säger att detta måste vara ett mål
för samtliga industriländer, därför att
om inte länderna i den industriella ekonomiska
miljö som vi lever i lyckas att
förbättra resultaten av politiken, har vi
i detta land ingen möjlighet att undgå
att drabbas av den internationella prisstegringen.
Vad vi upplever i dag är —
både på det europeiska planet och ännu
mera när det gäller Förenta staterna —
den värsta internationella inflationsperioden
sedan Koreainflationen i början
av 1950-talel. Det är fullkomligt självklart
att vår ekonomi, som i så hög grad
är integrerad med den europeiska ekonomin,
inte kan undgå att påverkas av
den. Vi lyckades under 1967 och 1968
hålla en exceptionellt hög grad av prisstabilitet
i detta land. Men 1969 bröt
det internationella prisstegringstrycket
också in i vårt eget land, och trycket
har förstärkts under 1970.

Inflationen kommer på olika vägar in
över våra gränser. Den kommer naturligtvis
direkt via en import- och exportprisstegring,
men den kommer också i
hög grad via en extremt hög räntenivå.
Vi lever i dag inte bara i Sverige med
det högsta priset på kapital som vi någonsin
har haft — det är en utveckling
som gäller de andra länderna också

och som är bestämd av att den internationella
räntenivån har antagit vad som
ur många synpunkter kan anses som en
absurt hög nivå. Det är dess värre, ärade
kammarledamöter, inte möjligt för oss
att avskärma oss från denna internationella
räntehöjning. I stor utsträckning
iir den betingad av att den amerikanska
betalningsbalans- och kreditpolitiken
under 1969 lades om. Amerikanerna löste
då en stor del av sitt betalningsbalansproblem
genom en betydande kapitalimport,
som finansierades med mycket
kraftig upplåning på eurodollarmarknaderna,
där ju räntorna under
fjolåret steg till 13 å 14 procent.

Med anledning av vad herr Bengtson
sade i räntefrågan vill jag framhålla att
ett litet land som Sverige — och det gäller
inte bara ett litet land, utan också
rätt stora enskilda länder — inte kan
isolera sig från den internationella räntenivån.
Gör man ett försök till det, får
man snabbt ett mycket kraftigt kapitaloch
valutautflöde ur landet. Ett sådant
utflöde är en del av förklaringarna till
vår valutaminskning i fjol, eftersom vi
av naturliga skäl alltid strävar efter att
hålla vår räntenivå så låg som det internationellt
är möjligt. Nivån var alltså
något lägre än den var i vår omvärld,
och det var under en del av fjolåret en
av förklaringarna till valutautflödet.

Denna fråga kan inte lösas av ett enskilt
land. Den kan lösas genom en bättre
samordning av den ekonomiska politiken
i de olika länderna. Herr Bengtson
frågade varför regeringen inte tar
några initiativ här. Det föreligger dess
värre ett glapprum i kommunikationerna
mellan regeringen och herr Bengtson.
Herr Bengtson har tydligen inte observerat
att jag själv som representant för
den svenska regeringen dels i Europarådet
i fjol, dels ännu utförligare vid
sammanträdet med just den europeiska
ekonomiska samarbetsorganisationens
ministerråd i Paris så sent som i förra
veckan gjorde det till ett av huvudkraven
på det ekonomiska samarbetet att
åstadkomma en gemensam aktion för att

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

dra ner den höga räntenivå som vi nu
lider under.

■lag menar nämligen alt det i oeli för
sig i år borde finnas större förutsättningar
att vinna gehör för ett sådant
krav än det fanns när samma krav framfördes
i fjol. Skiilen diirtill är bl. a. att
hela den internationella valutamarknaden
är mycket stabilare i år — efter de
växelkursförändringar som genomförts
av Frankrike och Västtyskland — än
vad den var för ett år sedan. Dessutom
är räntenivåerna mellan länderna i hög
grad utjämnade, bl. a. av skäl som jag
nämnde, och några påtagliga betalningsbalansproblem
föreligger inte de stora
länderna emellan. Det är också en anledning
till att de inte behöver använda
räntevapnet i samma utsträckning som
försvar för sin valutaposition.

Jag menar att det redan i dagsläget
borde vara rimligt att göra en avtrappning
av räntenivån. Den har nu legat
stilla på en hög nivå, och jag tror inte
att en sänkning från den nivån skulle
ha några inflationsskapande effekter.
Tvärtom finns det allt skäl, som vi också
märkt på vår egen ekonomi, att beakta
hur den höga räntenivån i stället
på kostnadssidan verkar inflationsskapande.

Jag måste göra herr Bengtson besviken
genom att säga att jag inte kan utlova
att svenska initiativ i dessa frågor
leder till resultat. Vi får fortsätta att
driva denna fråga, det är det enda vi
kan göra från svenska regeringens sida.
Vi argumenterar, och vi menar att vi
har goda argument. Det är vårt sätt att
delta i den dialog mellan nationerna
som är i växande grad nödvändig också
i vår del av världen. Jag kan lova
herr Bengtson att jag för min del kommer
att fortsätta att driva denna fråga
i de internationella organisationer, där
jag har tillfälle att företräda Sverige.

Jag förstår att det är mot bakgrunden
av den faktiskt registrerade prisstegringen
under årets fyra första månader
— från årsskiftet t. o. in. april — då den
varit så pass hög som 2,9 procent, som

3 Första kammarens protokoll 1970. Nr 31

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
många med oro måste fråga sig: Skall
det bli möjligt att hålla den fortsatta
utvecklingen under sådan kontroll att
den totala prisstegringen under året
stannar vid den prognos på 4,7 procent
som regeringen lämnat? Jag tror och
hoppas att det skall vara möjligt. Nu är
prisutvecklingen liksom investeringarna
inte någonting som statsmakterna håller
helt i sin hand. Men jag kan ändå
ange vissa skäl till att det finns anledning
att förvänta ett väsentligt lugnare
prisklimat under resten av året än vad
som har gällt under årets första fyra
månader.

Det är för det första en del speciella
faktorer i prisstegringarna som har
koncentrerats till årets början och som
alltså inte kommer under årets fortsättning.
Det är bl. a. den skattehöjning
som riksdagen godkände i februari —
jag nämnde den tidigare — och som
var ett led i den skärpning av budgetpolitiken
som utvecklingen nödvändiggjorde.
Någon sådan kommer alltså inte
i fortsättningen. Det har också varit en
för de svenska hushållen mycket kännbar
prisstegring på kaffe, som bekant
en följd av allvarligt felslagna kaffeskördar.

Det är också en annan ändring i år
jämfört med fjolåret. Det gäller löneökningarna
genom avtalsförhandlingarna,
som naturligtvis i detta land slår
igenom på priserna och måste göra det
om vi nämligen vill låta också de grupper
vara med i lönestegringen vilka arbetar
i näringar som inte redovisar lika
snabba produktivitetshöjningar som genomsnittet.

När de handelsanställda får ökade
löner — nu skall jag inte bestrida att
det sker en snabb rationalisering också
inom handelsområdet — så är det ett
exempel där på kort tid en rationaliseringsvinst,
som motverkar kostnadseffekten
av lönestegringen, inte kan åstadkommas.
Därför kommer oundvikligt
varje lönestegring att i någon mån slå
igenom på priserna helt enkelt därför
att variationerna i möjligheten att kom -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

pensera en lönestegring genom rationaliseringar
är så stora. I år har de prisstegringarna
kommit snabbare än i fjol
helt enkelt därför att avtalen var klara
långt tidigare i år än 1969. Det är också
en förklaring till att priseffekterna under
det tvååriga avtalet har råkat komma
i slutet av förra året och i början
av detta år. Det kan man utläsa av den
senaste tolvmånadersperiodens siffror,
av vilka framgår att prishöjningarna
legat på över sex procent. Höjningarna
kom mycket sent i fjol på grund av en
långt utdragen avtalsrörelse. I år har
höjningarna kommit tidigare. De prisstegringseffekterna,
som alltså redan har
mognat ut, bör rimligtvis inte göra sig
gällande alls i samma utsträckning under
resten av året.

Detta är några av de faktorer som gör
att det för det första är rimligt att tro
att vi kan räkna med att vi går in i en
mycket lugnare prisstegringsperiod än
under årets fyra första månader. Det är
för det andra rimligt att tro — men
självfallet kan man aldrig garantera detta
— att det skall vara möjligt att begränsa
prisstegringen för året i dess
helhet till de uppskattade 4,7 procent
eller i varje fall komma den mycket
nära.

För att möta den prisstegringskraft
som finns i den svenska ekonomin och
fortplantningen av de internationella
prisstegringsimpulserna som avspeglar
sig i vår ekonomi krävs det självfallet
ett bibehållande av en mycket hård ekonomisk
politik. Jag har redovisat att
politiken med redan fattade beslut de
facto blir kraftigt skärpt under nästa år.

Det finns inget enkelt sätt att klara
prisstegringsproblemet. Att i det moderna
samhället förena kraven på full
sysselsättning och prisstabilitet är en
uppgift som hittills inget land helt har
lyckats med. Jag skulle t. o. m. vilja
säga att de utvecklade industriländerna
lyckats alldeles för dåligt i den uppgiften
under 1960-talet. Den svenska
regeringsrepresentantens andra budskap
på det sammanträde i Parisorga -

nisationen som jag tidigare hänvisade
till var just en uppmaning till medlemsländerna
i Europa att driva en effektivare
och socialt mer ansvarig antiinflationspolitik
än som hittills skett.

Med en socialt medveten antiinflationspolitik
menar jag att vi måste föra
en hård allmän politik, penningpolitik
och budgetpolitik, för att bekämpa inflationen,
ty inflation är ett ont som
vi måste bekämpa. Men denna politik
blir inte effektiv och socialt acceptabel
om vi inte samtidigt har tillräckliga
resurser för att skydda antiinflationskampens
oskyldiga offer. Det är
det som har varit hela grundtanken i
den socialdemokratiska stabiliseringspolitiken,
eu stabiliseringspolitik som
är framväxt på ett alldeles ovanligt intimt
sätt ur samarbetet mellan socialdemokratin
och fackföreningsrörelsen.
Det är den politiken som är nödvändig,
ty vi vet att i varje ekonomi råder det
mycket stora skillnader i sysselsättningsmöjligheter
och efterfrågan i olika
delar av landet. Det är skillnad mellan
olika branscher, och det är framför
allt skillnad mellan olika gruppers
möjligheter att hävda sig på arbetsmarknaden.
Driver vi en naken och
renodlad antiinflationspolitik, kommer
olika regioner — olika svårsysselsatta
människor, ofta låglönejobbare i de
konjunktursvaga branscherna — att
drabbas av en sådan politik långt tidigare
än vad inflationens grundläggande
härdar i landet kommer att drabbas.

Därför är det nödvändigt att kombinera
en effektiv politik, en effektivt efterfrågedämpande
politik, med en sådan
anpassning av regionpolitik, strukturpolitik
och arbetsmarknadspolitik
som skyddar de grupper jag har talat
om från att bli antiinflationskampens
oskyldiga offer. Det är nödvändigt av
självklara jämlikhetsskäl. Jag vill säga
att det också är nödvändigt av effektivitetsskäl,
helt enkelt därför att om vi
inte skapar den apparaten — och vår
politik under 1960-talet har haft som ett

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

3f>

av sina primära mål alt verkligen effektivt
bygga upp denna apparat, vilket
gör att vi i och för sig är i ett
bättre läge än många andra länder i
världen — kan vi vara övertygade om
alt vi inte med tillräcklig konsekvens
kan fullfölja den allmänna efterfrågedämpande
politiken. DA får man ge upp
den på grund av ett politiskt och socialt
tryck, innan man verkligen fått
inflationen under kontroll. Det är just
denna mekanism vi har sett upprepas
i land efter land i Europa och som går
under beteckningen stopp-gå-politik
och som har haft till följd en alltför
hög inflationstakt i de europeiska ekonomierna,
och dessutom i många fall
eu lägre reell stegringstakt än som annars
hade varit möjlig.

Det är vår vilja att fortsätta att driva
denna politik under 1970-talet. Anspråken
på den kommer att bli större
än tidigare, och det beror inte på en
plötsligt påkommen socialistisk klåfingrighet,
vilket tydligen herrar Bohman
och Dahlén och kanske även herr
Bengtson tror, utan det beror på att vi
i detta land upplever precis samma
sak som man gör i andra industriländer,
nämligen att regionproblemen är
mycket svårare nu i hela Europa än
vad de var under 1950- och 1960-talen.
De är svåra därför att den internationella
konkurrensen slår mycket hårdare
och snabbare inom våra ekonomier.
Den slår hårt regionalt och hårt över
vissa branscher, och den slår i sina
mänskliga verkningar framför allt
hårt mot dem som har allra svårast att
försvara sig.

Det är samma problem som också
Förenta staterna upplever i dag. Där
har man drivit en ambitiös budgetpolitik
— och också en högräntepolitik
som vi har fått känna verkningarna av
i vårt land. Man har mycket riktigt med
denna allmänna efterfrågedämpande
politik fått ner efterfrågan, men till
priset av en snabbt stigande arbetslöshet.
Samtidigt lever man kvar med en
fortgående, efter amerikanska och även

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
efter svenska mått, mycket snabb prisstegring.
Både den tidigare och den
nuvarande administrationen i Förenta
staterna är också fullt medveten om
detta, och det är den fråga man vill
praktiskt diskutera med .svenska besökare.
Åtminstone fick jag den uppfattningen
under mitt besök där i mars.
De upplever att de har möjlighet till
ett erfarenhetsutbyte som är naturligt,
nämligen om hur de skall klara sina
svårsysselsatta grupper, det som amerikanerna
kallar ”the hard core of unempJoyment”,
som är ett av det amerikanska
samhällets stora och ännu olösta
problem.

Skall dessa problem kunna lösas måste
man vara beredd att ge samhället de
resurser som är nödvändiga. Den här
politiken är nämligen i hög grad en
fråga om kvantitet. Det är en enorm
skillnad om man genom arbetsmarknadspolitiken
kan sysselsätta några
promille av arbetskraften eller om man
kan sysselsätta en procent, eller två,
som vi nu är uppe i.

Det har av naturliga skäl — och det
är väl oundvikligt — talats om förtroendefrågan.
Jag skall inte starta någon
utförlig debatt på den punkten. Jag har
velat visa på vad som faktiskt sker i
svensk ekonomi, vilka faktiska planer
som föreligger inom den svenska industrin,
planer inte bara för det närmast
framförliggande året utan också
bedömningarna för framtiden. Jag anser
att en sådan redovisning är ett effektivare
inlägg i en förtroendekrisdebatt
än att lyssna till s. k. stämningslägen
och ett i och för sig mänskligt
begripligt missnöje med det förändrade
debattklimat som generellt gäller, inte
bara i detta land utan i världen över
huvud taget.

Jag vet att det finns de som sagt att
det är omöjligt och hopplöst att vara
företagare i detta land, därför att regeringen
är så fruktansvärt fientlig mot
företagandet. Jag vet inte om det var
herr Bohman eller herr Cassel som
med hänvisning till statistiken över

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kapitalrörelserna och de utländska investeringarna
i Sverige talade om hur
snabbt de utländska etableringarna i
Sverige sjunker och att de utländska
företagen inte längre har något förtroende
för den svenska regeringen.

Den utländska etableringen är en
stor fråga att diskutera, men det är
svårt att i dagsläget, mot bakgrund av
vad som faktiskt sker i svensk ekonomi,
säga att de utländska företagen skulle
ha tappat förtroendet för den svenska
ekonomin. Jag följer de utländska företagens
verksamhet här i landet. Vi har
t. ex. Sundsvalls Verkstäder som expanderar
starkt, vi har Air Reduction i
Vargön och det franska företaget S:t
Gobain som just nu engagerar sig kraftigt
i Gullhögen. Vi hade nyligen ett
stort förvärv av Ljungmans Verkstäder
i Malmö. Jag säger inte detta för att det
i och för sig är en källa till speciellt
stor glädje för industriministern. Men
som ett inlägg i fråga om förtroendet
för möjligheterna att driva industriell
verksamhet i detta land kan ju en sådan
bedömning ha sitt intresse. Man
behöver bara läsa dagens tidningar för
att finna att i vissa fall är det inte endast
ett utländskt företag utan flera
som kan vara engagerade i att få tag i
ett svenskt företag.

Nu säger man att företagen är otrygga
och känner sig osäkra om regeringens
framtidsplaner. Om den stämningen
finns, och självfallet har även jag mött
den, är det en viktig uppgift att klargöra
och undanröja de missförstånd
som till äventyrs förekommer. Jag tror
att de missförstånden inte alls är så
omfattande som det kan ha framgått av
vissa inlägg i denna debatt eller i andra
diskussioner.

Jag tror inte heller ett ögonblick —
det vill jag gärna säga — att den aktion
som det var fråga om i debatten i
dag, nämligen de 364 småföretagarnas
aktion, är ett uttryck för de medverkande
företagarnas vilja att komma åt
regeringen och hjälpa den borgerliga
oppositionen till en valseger den 20

september. Jag är i stället övertygad om
att denna aktion är betingad av en
uppriktig oro för företagen inför deras
aktuella problem. Dessa problem består
sannerligen inte i att dessa företag är
rädda för att bli socialiserade eller för
att samhället skall utsträcka sitt inflytande
och öka sitt samarbete med det
privata näringslivet. Deras oro är mycket
konkret och mycket naturlig. Det
är en oro som beror framför allt och
dominerande på kreditrestriktionerna.
Det är enligt min mening inte en partipolitisk
fråga eller i partipolitiskt
syfte när småföretag och medelstora företag
opponerar sig emot kreditrestriktionerna
och deras handläggning. Det
hade varit mycket egendomligt och
helt absurt om de inte hade gjort det.
De undersökningar som gjorts pekar
entydigt på att det är de små företagen
som drabbas av kreditrestriktionerna.
Det har skett undersökningar
tidigare. Man kan också läsa detta i
den reviderade nationalbudgeten.

Där har man frågat: vilka problem
upplever ni företagare när det gäller
era produktions- och expansionsplaner?
De stora företagen säger: det är brist
på arbetskraft, brist på kapacitet i företaget
så att vi måste investera och
därför inte kan ta order. Det är de
små företagen som säger att det problem
man upplever är bristen på kreditmöjligheter.
Detta betyder att det
är en väldig skillnad mellan de små
och de stora företagens sätt att reagera
mot och deras sårbarhet för kreditrestriktioner.

Det finns skäl att ordentligt pröva
hur kreditrestriktionerna verkar och
hur de handhas av bankerna. Kreditrestriktionerna
är i och för sig nödvändiga,
och jag är beredd att försvara
dem, men alltför många tecken tyder
på att de icke fungerar så som de
inom sin allmänna restriktivitet borde
fungera. När riksbanken genomförde
sin senaste åtstramning — den 20-procentiga
sänkningen av checkräkningskrediterna
— gjorde man för det första

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

:*7

undantag beträffande checkräkningslimiter
på 100 000 kronor när det gällde
företagare. Däremot för lönecheckräkningar
räknade man med 20 procent
över ond som god, likvid som illikvid.
Men det ingick och förutsattes i riksbankens
överläggningar med affärsbankerna
att om ett företag helt hade utnyttjat
sill kreditram var inte meningen
att riksbankens direktiv om en 20-procentig nedskärning skulle innebära
att detta företag skulle bli av med
20 procent av sin kredit. Checkräkningslimiten
skulle dras ned — det är
riktigt — men den utnyttjade delen
skulte i det fallet ersättas av banken
genom lån i annan form.

Alltför många rapporter bär kommit
till oss — även vi har nämligen
kontakter med de mindre företagen —
som tyder på att systemet inte fungerar
på avsett sätt utan att företag i väldigt
många fall direkt har fått sin redan
disponerade kredit neddragen. Jag tycker
att det finns skäl att uppmärksamma
denna fråga, och det skulle förvåna
mig om inte företagens organisationer
verkligen med skärpa tar upp problemet.

Även ett annat skäl gör att man kan
ifrågasätta affärsbankernas sätt att
hantera denna samhälleliga uppgift som
de nuvarande kreditrestriktionerna
ålägger dem. Vi har prövat ansökningar
om befrielse från investeringsavgift.
Det finns ansökningar rörande
stora projekt på 2 500 miljoner kronor.
Det skulle förvåna mig mycket om de
som står för dessa ansökningar inte
hade finansieringen av projekten ordnad.
Det gäller stora kontorshus, varuhus,
bankkontor och annat. Jag har
svårt att tänka mig att ett företag, som
begär tillstånd att sätta i gång projekt
på 50—75 miljoner kronor — det gäller
ju mycket seriösa företag — inte
då har finansieringsfrågan ordnad. Det
förhållandet att här finns krediter ordnade
för investeringar på två och en
halv miljard kronor samtidigt som väldigt
många av våra mindre företag får

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
sina faktiska lån direkt neddragna av
bankerna tycker jag borde medföra eu
allvarlig fråga till bankerna hur de
sköter sin mycket svåra och grannlaga
uppgift att handha kreditrestriktionerna.

Jag vill även peka på en annan sak.
Det är inte första gången jag nämner
den. Jag tog faktiskt upp den i mitt
förstamajtal. Det tror kanske inte de
borgerliga ledamöterna i kammaren,
men ibland talar man faktiskt om småföretagens
problem också i ett förstamajtal.
Det gäller en företeelse som
senare har tagits upp i en rätt stor artikel
i Veckans Affärer och som återspeglar
en viktig skillnad mellan de
små och stora företagen. Många små
företag har meddelat mig — jag har
hört att de har framfört samma synpunkter
till sina organisationer — att
de upplever att de stora företagen utövar
något som skulle kunna kallas för
maktkrediter. Det är i alla fall dessa
mindre företags direkta erfarenhet.

Kreditrestriktionernas sätt att verka
har rest och reser för närvarande så
många frågor att det är skäl att kräva
undersökningar. Det är en uppmaning
som jag i första hand riktar till företagens
egna organisationer. Jag är själv
genom delegationen för de mindre och
medelstora företagen gärna beredd att
medverka till undersökningar av det
faktiska läget och den faktiska utvecklingen.
I den mån det bedöms önskvärt
är jag också beredd att ordna överläggningar
i frågan.

Jag nämnde den delegation för de
mindre och medelstora företagen som
nyligen har tillsatts. Herr Bohman ställde
en fråga såsom ett led i insinuationerna
att vi inte bryr oss om att ens
göra en gest av vänlighet mot företagsamheten
annat än att herr Sträng då
och då talar vänligt om våra duktiga
företagare. Den gesten kunde ni väl ändå
ha gjort, sade herr Bohman, att ta
med en företrädare för oppositionen
och varför inte också någon stackars
företagare, som ju borde veta hur verk -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
ligheten är beskaffad för de företag som
den här delegationen syftar till att förbättra
förhållandena för.

Det händer ibland att moderata samlingspartiets
företrädare läser pressmeddelanden
slarvigt. Herr Burenstam
Linder hade över huvud taget inte läst
pressmeddelandet om det beryktade företaget
Sverker David den 16 september
utan trodde att det var ett företag som
vi hade smusslat med i hemlighet. Herr
Bohman har tydligen inte läst pressmeddelandet
om hur den här delegationen
är sammansatt. I delegationen ingår
bland andra herr Stefanson, som representerar
sin organisation och dessutom
är parlamentariker. .lag har räknat herr
Stefanson som tillhörande oppositionen.
Det gör kanske inte herr Bohman, och
det kan jag i och för sig förstå. Ingen
skugga på herr Stefanson, men när man
ser hur hans parti uppträder så är det
naturligtvis svårt att veta hur det förhåller
sig.

Jag vill alltså nämna för herr Bohman
att herr Stefanson faktiskt ingår i delegationen.
Vidare ingår en annan parlamentariker,
som också är företagare,
nämligen herr Wååg. Där finns också en
sparbanksdirektör med direkta konkreta
erfarenheter av dessa problem. Företagarnas
egna organisationer har varit
med om urvalet och har fått vara med
och bestämma hur de vill låta sig företrädas.
Jag tror att det är rimligt att
tillmäta deras omdöme en rätt avgörande
vikt.

Jag har kanske talat länge nog nu. Låt
mig bara i fråga om de mindre företagens
kapitalförsörjning — en fråga som
är av växande betydelse — erinra om
skatteförslaget och den skattepolitiska
innovation, som det nu heter på svenska,
som det innebär när det gäller ett
alldeles speciellt hänsynstagande till det
i företagen arbetande kapitalet. Jag är
också beredd att i den framtida industripolitiken
pröva olika medel att förbättra
de mindre företagens försörjning
av s. k. riskvilligt kapital. För en tid
sedan gjorde vi något som jag inte vet

om kammarens ledamöter känner till
och som visar hur ett statligt företag
kan uppträda.

Ett företag i Ljusdal stod inför expansionsproblem.
Det hade svårigheter
att öka det egna kapitalet med egen
kraft, och företagaren själv — av skäl
som många företagare kan upplysa om
— ville inte så att säga överlåta sitt
företag till ett privat holdingbolag. I regel
är holdingbolagens villkor för att
stödja ett företag att få majoritet i företaget.
I det läget tog det statliga etableringsföretaget
Svetab initiativet till att
gå in med en minoritetspost i företaget.
Det var den farliga maktstaten, herr
Dahlén, som i motsats till den fria privata
världen nöjde sig med detta därför
att vi trodde på företagaren och tyckte
att det var en praktisk lösning med en
ställning i hans företag som är mycket
svagare än den ställning som skulle ha
krävts ifall han vänt sig till ett privat
institut.

Det är möjligt att det här är tankar
som man kan arbeta vidare på, och
vi kommer att diskutera om vi kan hitta
några former för att på ett mera generellt
sätt stödja de mindre företagens
kapitalförsörjning. Till de företagare
som nu förklarar sig inte ha förtroende
för den sittande regeringen skulle jag
kunna replikera: Vi har förtroende för
dem. Det är ur sysselsättningssynpunkt
angeläget att dessa företag får utvecklas,
och det är för det allmänna klimatet i
detta land av stort värde att vi har en
vital och livskraftig sektor av industrin
som utgörs av små och medelstora företagsenheter.

Vad vill egentligen oppositionen att
vi skall göra? Det är en fråga som det
är naturligt att ställa. Oppositionen säger
att regeringens politik är farlig och
leder fel. Men vad är det egentligen som
oppositionen velat göra för att vi skulle
ha undvikit att hamna i det läge som
oppositionen anser vara ett så farligt
läge? Vad föreslår oppositionen skall göras
för att vi skall komma ur detta läge,
om det nu är så farligt?

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

För ad en kritik av vår politik skall
kunna tas på allvar måste vid ändå
kritikerna tänka litet grand på vilken
egen bedömning man gjorde niir denna
politik bestämdes och vilken vilja man
visade att de facto driva en politik som
skulle leda den ekonomiska utvecklingen
i en annan riktning än den i vilken
regeringspolitiken leder. Detta är viktigt
inte minst för det allmänna förtroendet
för oppositionen som alternativ
till det nuvarande regeringspartiet.

Vad sade man från oppositionens sida
i fråga om de konjunkturprognoser som
innevarande års budget baserade sig på
— det år då vi har haft ett stort underskott
i vår utrikeshandel och det år då
vi har haft, det erkänner jag gärna, en
snabbare prisstegring än vi borde ha
haft? Tyckte man att det var en alltför
svag budget? Ville man strama åt budgeten?
Nej, tvärtom ansåg man att budgeten
inte var tillräckligt expansiv. Detta
var en bedömning som inte bara oppositionen
gjorde. Åtskilliga företrädare
för svenskt näringsliv riktade samma
krilik mot regeringens budget — alltså
den budget som gäller för innevarande
år.

Herr Giesecke ansåg visserligen att
budgeten var riktigt avvägd och att regeringen
gjort en riktig konjunkturbedömning,
medan herr Iveroth önskade
öka investeringsviljan genom generella
stimulanser; han ville avskaffa energiskatten
och åstadkomma ytterligare räntesänkningar.
Herr Holmberg tyckte att
budgeten inte innehöll tillräckligt
många åtgärder för att få produktionen
att snurra fortare och säkrare. Herr
Dahlén var litet tveksam om hur man
skulle bedöma budgeten: På kort sikt
var ju läget inte bra, men det var möjligt
att man mot slutet av 1969 kanske
kunde räkna med någon inflation — i
den avslutande budgetdebatten den 30
maj varnade han dock för en utveckling
i motsatt riktning. Man måste ha trott
att budgeten inte var tillräckligt expansiv
för den konjunktur som man förutsåg.
Jag har också tolkat era förslag på

Anfc. den ekonomiska politiken, m. m.
det sättet, d. v. s. de föreslag som lades
fram för att komplettera regeringens
förslag till budget 1969/70. Vad moderata
samlingspartiet gjorde var nämligen
att föreslå en försvagning av budgeten
på 480 miljoner kronor. Folkpartiet
föreslog en budget som skulle medföra
en försvagning med 530 miljoner
kronor. Den budget som oppositionen
nu betraktar som alldeles för svag hade
man alltså velat försvaga ytterligare med
cirka en halv miljard kronor. Detsamma
gäller centerpartiet.

•lag nämner inte detta därför att felbedömningar
i och för sig är omöjliga
eller icke försvarbara. Det finns givetvis
alltid en osäkerhet i konjunkturbedömningen,
och regeringen kommer säkerligen
också att göra sig skyldig till felbedömningar.
Jag har redan nämnt att vår
konjunkturprognos i och för sig inte
helt slagit in innevarande år, och vi
kommer nog att göra fel i fortsättningen
också. Men man bör vara litet försiktig
när man kritiserar regeringen, om
man är angelägen om att åstadkomma
en tilltro till sina egna förslag och vill
göra anspråk på att uppträda korrekt.

Hur har folkpartiet uppträtt i den
ekonomiska politiken i år? Under remissdebatten
krävde folkpartiet åtstramning
av budgeten, eftersom den
åsyftade åtstramningen inte alls var så
stor som finansplanen ville ge intryck
av. Vad har hänt sedan dess? Jo, de
omedelbara förändringar av budgeten
som man föreslår — skattereformen undantagen
— innebär folkpartistiska utgiftsökningar
och överbud på 250 miljoner
kronor. Sedan lade detta parti fram
sina förslag till skattereform, som innebar
ett överbud som på kort sikt innebär
800 miljoner kronor i ökade icke
kompenserade utgifter. Just som detta
görs säger herr Hedlund: Nu måste vi
strama åt politiken!

Denna kastning mellan åtstramningskrav
och krav på starkt ökade utgifter
är en ringdans som pågår och som vi
fått se ytterligare exempel på helt nyligen.
Jag tror att det var för två dagar

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
sedan som folkpartiledaren ställde en
serie förslag till åtstramningsåtgärder.
Det lät bra. Studerar man det hela närmare
finner man att folkpartiet vill gå
in för ganska kärva tag. Man borde spara
två miljarder kronor i statens verksamhet,
var folkpartiets svar till de företagare
som säger sig inte ha förtroende
för den sittande regeringen. Detta är
sådant som skall ske snabbt! Man kräver
senareläggning av statliga beställningar
— som redan hade skett. Man går vidare
och i en intervju i dagens eko — som
jag antar att just de man vänder sig till
hade tillfälle att höra — anfördes att
man kräver totalt anställningsstopp
inom den statliga förvaltningen. Det
borde också, säger man, studeras om det
inte finns några verk som kan slås samman
eller rationaliseras bort. På den
typen av åtgärder skulle staten tjäna
omkring en miljard kronor. — Det är inte
dåligt!

Vi minns alla en mycket effektiv politiker,
Gunnar Svärd. Han är mycket
effektiv fortfarande, men jag tror inte
att han skulle ha drömt om att vara så
djärv att han skulle ha utlovat en miljard
kronor i besparingar på bortrationaliseringar
och indragningar av staliga
tjänster och sammanslagningar och
nedläggningar av statliga verk. Om man
tittar litet närmare på den statliga förvaltningen
och ser efter hur stora lönekostnaderna
i arbetsmarknadsstyrelsen
är finner man att summan är 43 miljoner
kronor per år. Det är bäst att vi
tar till skolöverstyrelsen också, så får
vi 43 miljoner kronor till! Dessutom tar
vi riksförsäkringsverket, så sparar vi ytterligare
35 miljoner kronor. Del betyder
alltså att vi genom att rationalisera
bort och stoppa lönebetalningarna i tre
av våra allra största ämbetsverk har fått
ihop 125 miljoner kronor av de sökta
1 000 miljonerna.

Detta säger man ena dagen. Dagen
därpå får vi läsa i tidningarna att vi nu
har fått ett nytt regeringsprogram. Ett
sammandrag av det finns, såvitt jag förstår
korrekt, återgivet i inte bara folk -

partiets utan t. o. m. Sveriges största
tidning. Man läser detta program och
finner att sida upp och sida ned vandrar
gamla och nya överbud och önskemål
om varandra. Inga kostnadsberäkningar,
inga tidpunkter och ingen prioritering
mellan förslagen, bara en lång,
lång lista av överbud.

Men lyckligtvis skall den listan bara
gälla fram till den 20 september. Detta
är icke ett regeringsprogram, förklarar
herr Hedlund. Programmet gäller ju bara
fram till valet, och vad som sedan
händer skall vi resonera om då. Jag tror
att det är klokt att sådana program
stoppas i papperskorgen, helst ännu tidigare
än den 20 september.

Folkpartiets och centerpartiets enda
konkreta krav i den ekonomiska politiken
är det förnyade kravet på en rundabordskonferens.
Man har t. o. in. ökat
kravet och begär en rundabordskonferens
för bostadspolitiken. Om detta
skall hänga ihop på något sätt måste
folkpartiet och centerpartiet tycka att
en riktig ekonomisk politik är så pinsam
att bedriva att man inte själv vågar
stå för den. Det var alldeles uppenbart
innebörden i vad herr Bengtson sade
när han talade om att bostadspolitiken
borde klaras upp genom interna partiöverläggningar.
Herr Torsten Bengtson
är en uppriktig person. Jag vet inte om
herr Dahlén är beredd att vara lika
uppriktig och bekräfta att det är precis
samma tanke som ligger bakom rundabordskonferensen.
Om han inte begrep
det av sig själv, så har ju herr
Helén lämnat ett bevis för att det är precis
så man tänker och lever i folkpartiet.
Man kallar de borgerliga partierna
till en stabiliseringskonferens — då var
det inte en riktig rundabordskonferens
— och säger att vi måste skärpa politiken.
Så frågar man hur det då skall gå
med förslaget att införa en omedelbar,
kraftig inkomstförstärkning i budgeten.
Herr Helén svarar att den frågan inte
är aktuell, ty den har ju finansministern
avvisat. Det betyder att folkpartiet
bara är berett att förorda en enligt egen

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

mening riktig politik om man liar finansministern
att hålla i handen. Det är
väl mycket möjligt att det .svenska folket,
som ser folkpartiets uppträdande i
dessa frågor, förstår att man känner det
behovet. Men upplever inte mittenpartierna
denna situation ändå som rätt
ohållbar och för dem själva rätt förnedrande? -

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Först ett tack till statsrådet
Wickman för hans besked om
initiativet på det internationella området
i fråga om diskontona. Det är utomordentligt.
Jag skulle vilja fråga
vilka reaktioner som förmärktes när
detta förslag framfördes. Jag är också
ytterst tacksam när jag hör statsrådet
Wickman säga att det nuvarande höga
ränteläget bör kunna avtrappas nu. Jag
hoppas att hans partivänner i bankofullmäktige
har samma uppfattning, så
att det också kan bli ett resultat därav.
Jag skall uttala min uppskattning ännu
mera därför att jag tycker att statsrådet
i fråga om småföretagare tolkar det så
som vi menar: det är ingen politisk aktion,
det är präglat av oro för framtiden.
Då tillåter jag mig fråga också:
Vad tänker regeringen göra? Tänker
regeringen över huvud taget ta detta
problem i beaktande? Beträffande ränteproblemet
i övrigt vill jag säga att jag
redan i mitt första anförande tog upp
de internationella relationerna. Statsrådet
Wickman stödde sig på att det är
de internationella relationerna som har
orsakat, som han sade, ”en absurt hög
ränta”. Det kan dock vara intressant
att se att det finns länder som kan driva
en annan politik. Jag har nämnt
Norge ett par gånger. I Norge ökade
industriproduktionen snabbt, står det i
redogörelsen. Bruttonationalprodukten
ökade med 5,7 procent. Bytesbalansen
1969 beräknas ge ett överskott på cirka
660 miljoner norska kronor, valutareserven
ökade med mer än 500 miljoner
kronor, arbetslösheten i januari var

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
1,5 procent mot 2 procent tidigare —
kort sagt en utomordentligt förnämlig
utveckling. Denna utveckling har skett
med ett ränteläge som var 3,5 procent
fram till den 26 september 1969 och
därefter 4,5 procenl.

Det skulle vara intressant att höra
vad statsrådet Wickman har för kommentarer
till att man i ett grannland
kan driva en politik som leder till sådana
resultat. Numera räcker det knappast
med Suezkanalen för att förklara
utvecklingen i Norge. Men under centerpartisten
Borten i regeringen har det
kunnat ske en sådan utveckling i vårt
grannland.

Vidare är det glädjande att statsrådet
Wickman sätter en så stor förtröstan
till det privata näringslivet och de
åtgärder som har vidtagits i många
olika former. Det är självfallet att vi
har en god ekonomi i vårt land, men
allting är relativt. Under 1970 beräknas
Sverige — bortsett från Storbritannien
som har haft många svårigheter
— få den lägsta ökningstakten i fråga
om bruttonationalprodukten i Västeuropas
OECD-länder. Det tyder inte på
att det har förts en politik som har
lett till någon större effektivitet. Det
kan väl hända, som statsrådet Wickman
sade, att man måste ta hänsyn till
andra faktorer, arbetskraftens ökning
och sådant. Men vi ser i alla fall att under
den ifrågavarande femårsperioden
ligger Sverige på 3,7 procent. Danmark
ligger på 4 procent, Finland på 4,1,
Norge på 4,3 och Österrike på 4,5 procent,
för att ta några länder. Man kan
alltså inte på något sätt hävda att Sverige
har en särskilt gynnsam utveckling,
utan vi måste tvärtom placera
vårt eget land i den lägre kanten. Bostadsbyggandet
uppgår till 108 000 lägenheter,
det är ungefär 1 000 mindre
än förra året. Det är inte heller något
lysande.

Jag nämnde om vårt förslag till budget.
Då säger statsrådet Wickman att
om den skulle stramas åt ytterligare,
måste oppositionen komma med för -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

slag. Det är mycket svårt för oppositionen
att göra en sådan sak, därför att
det måste ske vid den grundläggande
planeringen. Vi kan inte på en mycket
kort tid avfärda en hel del av vad regeringen
föreslagit, utan det är i den
stora planeringen som börjar om någon
månad med alla petita och sådant som
man måste göra det. Att vi sedan har
vissa förslag som i år kostar 75 miljoner
kronor på en budget på 45 miljarder,
det är väl inte så konstigt. Det
kan man inte beteckna som några överbud.

Förresten slank det där ordet överbud
ur herr Wickmans mun igen. överhud
i förhållande till vad? Där återkommer
det axiomatiska tänkandet att
vad regeringen föreslår är det absolut
omöjligt att rubba på. Då är det så att
var och en som begär någon krona mera
kommer med överbud. Det existerar
inte ett sådant ord som överbud. Det
är åsikter om pengar, det är ingen realitet
att tala om överbud.

Statsrådet talade också om rundabordskonferenserna.
Sådana har vi
haft en gång tidigare, det var innan
statsrådet Wickman var verksam. Jag
var själv närvarande när vi kallades
till statsrådsrummen här och hade en
överläggning när det var ett kritiskt
och besvärlig läge för vårt land, och
det målades en mycket mörk situation
då. På den tiden gick det att ha
överläggningar. Men numera är det
visst alldeles omöjligt. Nu är man som
jag förut sade så självgod att det nu
inte finns något att överlägga om, utan
det regeringen föreslår, det är absolut
riktigt, det är ingenting som kan korrigeras.

Om prisutvecklingen slutligen sade
statsrådet Wickman att det är den internationella
prisnivån som betytt så
mycket. Det är möjligt, men jag skulle
vilja säga att rätt mycket inverkar nog
en hemmafabricerad prisutveckling
också, som vi har gjort oss skyldiga
till. Upplåningen som nu är mycket
lägre — 800 miljoner i stället för 3 500

miljoner — är ju bra, men förra året
räknade man med 1,5 miljarder i maj,
och det blev 3,5 miljarder. Låt oss hoppas
att den utvecklingen inte kommer
igen.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill oförbehållsamt
erkänna att jag gjort mig skyldig till
ett misstag. Jag ber om överseende därmed.
Jag vet nu att regeringen varit så
generös att den satt in en enda företagare
i denna delegation. Men mitt misstag
berodde inte på att jag läser pressmeddelanden
dåligt. Tvärtom berodde
det på att jag läser dem för ordentligt.
I det tidningsklipp som jag fick del av
hade man nämligen glömt bort herr
Stefansons namn. Vill herr Wickman
ha tidningsurklippet, så finns det här.

Jag vill gärna erkänna att jag hade
svårt att förstå det sätt på vilket statsrådet
Wickman argumenterade. Jag
bortser nu ifrån att han polemiserade
mot åtskilligt som vi inte sagt här, men
det är en annan sak. Han startade med
en våldsamt överdriven beskrivning av
som det hette ”vår utomordentligt starka
ekonomi”, och det fanns ingen balans
i det självberöm som han öste
över regeringens politik och vårt ekonomiska
läge. Man kräver från vår sida
att vi skall vara balanserade i vår
kritik. Skulle vi inte kunna kräva från
regeringens sida att ni skall vara balanserade
i ert självberöm?

Herr Wickman angrep det s. k. enfaldiga
tal som förekommit. Om jag får
ge statsrådet ett råd tycker jag att ordet
enfaldig inte borde förekomma i
ett allvarligt meningsutbyte. Vad vi
har sagt är att vi har en i grunden
stark ekonomi. Vi har haft en tillfredsställande
utveckling men vi befinner
oss just inför en vändpunkt, enär nya
tendenser pekar fram emot 1970-talets
utveckling. Men för herr Wickman
fanns i början av hans anförande inga
som helst moln på himlen. Han desavuerade
därmed all ekonomisk exper -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

i:i

tis, bl. a. sin egen planeringschef och
OECD och mycket annat. Han hade i
början ingen som helst känsla för småföretagarnas
alla problem, för kreditrestriktioner,
för konkurser och deras
bekymmer av alla slag, all den pessimism
de hyser. Han talade om framtidstro
då det gäller investeringar. Det
vore besynnerligt, statsrådet Wiclcman,
om vi inte skulle ha en hög investeringstakt
i år, när i varje fall storföretagen
har god likviditet och vi befinner
oss i en högkonjunktur, diir vi vet att
vi kan sälja mer än vad vi kan producera.

Men vad statsrådet glömde bort att
tala om, det var det väsentliga, nämligen
att de undersökningar som man
gjort beträffande investeringarna för
perioden 1971—1975 pekar i negativ
riktning, vilket ger anledning till pessimism.
Om man går på så som statsrådet
gjorde, riskerar man att inte bli
trodd. Då ger man vatten på deras
kvarn som gör gällande att regeringen
sitter i ett glashus. Det kom herr Wiekman
underfund med så småningom.
Han släppte sitt tydligen skrivna anförande
och kom ner på jorden efter raketfärden
och erkände att det fanns
problem, att det fanns realiteter bakom
det misstroende som man hyser
framför allt inom den medelstora och
mindre företagsamheten. Det misstroendet
var inte partitaktiskt betingat,
sade herr Wickman, vilket jag tycker
var ett bra erkännande, tv därmed desavuerade
han sin egen partisekreterare
som har sagt att småföretagarna
är ute i partipolitiska syften, vilket de
med säkerhet icke är, när de ger uttryck
för sina verkligt stora bekymmer.

Sedan pekade herr Wickman själv
också på nästan alla de problem som
vi tog upp i våra första anföranden.
Han erkände deras existens. Det hade
då varit bättre om han slopat den rosenröda
skildring — eller ljusblå, vilket
man vill — som han började med.
De strukturproblem som nu karakte -

Anjf. den ekonomiska politiken, m. m.
riserar den svenska utvecklingen skall
lösas med strukturella medel, säger herr
Wickman. Men vad menas med strukturella
medel?

Vad vi behöver för att lösa de frågor
vilka sammanhänger med vårt näringslivs
struktur är pengar, sparande, arbetskraft,
teknik, arbetslust, initiativ,
och det är inte minst förtroende. Vad
gör man konkret i dessa hänseenden
för att skapa nytt förtroende mellan
stat och näringsliv? Ty det är ju karakteristiskt,
även om vi slåss hårt i
detta land, att vi har haft ett mycket
fint och förtroendefullt samarbete mellan
statsmakter och näringsliv under
många år. Det enda som herr Wickman
ställde i utsikt var att han skulle
hjälpa till så att det blev bättre kreditutrymme
åt företagen. Vi diskuterar
ibland vad reklam har för värde. Här
kan man i varje fall konstatera att den
annonsering som ett antal småländska
företagare har kostat på sig tydligen
har givit utdelning. Därmed har herr
Wickman också desavouerat tidningen
Arbetet när den gjorde gällande att det
hade varit bättre om dessa småföretagare
använt pengarna på bättre sätt än
att kasta bort dem på annonsering. De
tackar säkert för möjligheten att via
annonsering nå regeringen. Det är svårare
att få gehör för synpunkterna på
annat sätt.

Vi har emellertid inte fått något svar
på de verkligt konkreta frågorna. Vad
är regeringen nu inriktad på att göra
för att lösa det ni kallar för strukturella
problem, och vilka strukturella
medel kommer i fråga? Finansminister
Gunnar Sträng har ju i kompletteringspropositionen
angivit vissa metoder
att angripa problemen. Herr Wickman
har inte gått in på dem. Jag upprepar
min tidigare fråga: Med vilka
medel ämnar ni arbeta för att nå resultat? Herr

Wickman gjorde gällande att
den förda stabiliseringspolitiken är resultatet
av ett samarbete, eller skall vara
resultatet av ett samarbete, mellan

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
socialdemokratin och fackföreningsrörelsen.
Skall man tolka det så att herr
Arne Geijers uttalande om en ofrånkomlig
inflation av aldrig tidigare skådad
storlek skulle vara ett uttryck för
det samarbete som LO och regeringen
har?

Jag tror inte att det är LO-folket som
i första hand drabbas av inflation. LO
kan i stor utsträckning skydda de sina.
Det är annat folk — annat småfolk —
som i första hand drabbas av inflationens
konsekvenser. Även dessa borde
inneslutas i det samarbete som regeringen
tydligen är benägen att driva
med LO. Inflationsproblemet rör i hög
grad hela det svenska folket och kanske
framför allt de människor som inte
är inneslutna i stora och slagkraftiga
förhandlingsorganisationer.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I mitt första inlägg
poängterade jag bur regeringens uttalanden
om situationen vandrade mellan
idyll och panik. Herr Wickmans anförande
gav ju skäl för att denna vandring
mellan mycket positiv bedömning
av situationen och en ganska pessimistisk
fortsätter. Han började sitt anförande,
som herr Bohman påpekade, med
att säga att landets ekonomi är utomordentligt
stark. Sedan kommer han med
reservationer. När vi kan konstatera att
vi på relativt kort tid har förlorat inemot
hälften av vår valutareserv är det
ganska djärvt att säga att landets ekonomi
är utomordentligt stark.

Herr Wickman påpekade återigen att
en del av försämringen i handelsbalansen
beror på strukturförändringar, och
det är alldeles riktigt. Mittenpartierna
tog också, i den motion vi avlämnade i
samband med kompletteringspropositionen,
upp denna sak och föreslog att de
politiska partierna gemensamt med experter
skulle försöka att komma fram
till en lösning av vilken medicin som
vore lämplig att tillgripa. Till vår gläd -

je anslöt sig också moderata samlingspartiet
i utskottet till detta förslag. Men
herr Wickman säger nej till detta.

Herr Wickman tog upp en intressant
sak när han bedömde kreditsituationen
och möjligheten till ökade investeringar
för industrin. Om man jämför utvecklingen
de första månaderna i år med
motsvarande år 1969 och särskilt beaktar
nettoutlåningen från de vanliga
kreditinstituten månad för månad så
finner man att det under de första fyra
månaderna i år utlånades fyra tiondelar
av den summa som lånades ut motsvarande
tid förra året. Detta är ju en våldsam
åtstramning i kreditgivningen. Herr
Wickman talar då om för oss att situationen
nu är den att statens kreditförmedling
blir väsentligt större genom en
överbalansering av budgeten. Men, herr
Wickman, de företag som vill investera
och inte kan få krediter vilken glädje
får de av att staten har en sådan budgetbalans? Den

24 april signerades kompletteringspropositionen.
Under tiden därefter
har det enligt herr Wickman hänt
väldigt mycket. Jag noterar liksom herr
Bohman att de förslag som oppositionspartierna
lagt fram om att man i denna
situation måste se till att de mindre
företagen får en chans att låna pengar
förut har avvisats. Men nu säger herr
Wickman helt plötsligt att det nu finns
skäl att överväga detta. Dessutom att
han för det första nog har bedömt utvecklingen
av betalningsbalansen fel.
För det andra är det nog tänkbart att
upplåningen är för stor redan innevarande
år, och för det tredje är det nog
tänkbart att regeringens antaganden om
nästa års upplåning är felaktiga.

Det är verkligen snabbt marscherat
på fem veckor. Jag vill ställa frågan:
Vilka konsekvenser drar herr Wickman
av denna väsentligt förändrade bedömning
av den ekonomiska situationen i
landet? Såvitt jag förstår drar han inga
konsekvenser alls. Han meddelade inte
riksdagen någonting som regeringen
har för avsikt att göra såsom eu slut -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

sats av dessa konstateranden. Nej, det
är bara att gå vidare.

Herr Wickman hade för sig att jag
trodde att staten gjorde allting. Nej, herr
Wickman, jag betonade i mitt inlägg
upprepade gånger att vad staten skall
göra är att bidra till ett ekonomiskt klimat
som möjliggör en snabbare expansion
av näringslivet. Jag använde sådana
uttryck som medverka till. Man kanske
inte alltid hör upp så noga, så jag
skall inte göra någon stor affär av det,
men jag hoppas att herr Palme, som var
inne i kammaren när herr Wickman talade
om detta, verkligen lyssnade. När
herr Palme — inte så mycket i det här
huset, för här blir han ju motsagd, men
utanför det här huset — talar om vad
det är för underbara saker som socialdemokratin
åstadkommer, då drar han
egentligen inga gränser. Det är socialdemokratin
som gjort allt gott i detta
land — amen. Det intrycket får man. Jag
hoppas därför verkligen att herr Palme
lärde sig en del.

Herr Wickman sade: Om vi inte får
en industriell miljö i Sverige som verkligen
är bättre, så kan läget bli oroande.
Jag instämmer helt. Låt mig då ställa
frågan: Tror herr Wickman att det sedvanliga
valårsskallet på företagen och
på företagens ledningar är någonting
som förbättrar den industriella miljön
i Sverige? Tror herr Wickman att socialiseringsframstötarna
från hans kolleger
på Stockholmsbänken är någonting
som förbättrar den industriella
miljön i Sverige? Jag tror det inte, och
jag tror inte att det finns någon annan
heller — om han vill vara ärlig — som
tror det.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka för
förtroendet att få medverka i delegationen
för de mindre företagen. Det blir
säkert en intressant uppgift, och jag
hoppas att jag på ett tillfredsställande
sätt skall kunna fullgöra uppgiften både
som företrädare för oppositionen och

Ang. den ekonomiska politiken, in. m.
som representant för de mindre företagens
organisationer.

Jag begärde egentligen ordet på grund
av ett yttrande av herr Wickman, som
jag inte förstod. Det var när herr Wickman
berörde herr Bohmans fråga varför
inte oppositionen och de mindre företagen
fick vara med i denna delegation.
Efter att ha meddelat att jag är med i
denna delegation ställde herr Wickman
följande fråga till herr Bohman: Räknar
herr Bohman inte herr Stefanson till
oppositionen? Ingen skugga på herr Stefanson,
men när man ser hur hans parti
uppträder, kan man verkligen ställa
frågan.

Jag brukar förstå vad herr Wickman
säger; jag tycker att han uttrycker sig
pregnant och koncist, men här måste
jag be om ett förtydligande. Har folkpartiet
agerat så att man kan ställa frågan
om partiet och jag tillhör oppositionen?
Ifrågasätter herr Wickman att
jag solidariserar mig med mitt parti när
det gäller åtgärderna för de mindre och
medelstora företagen, eller har folkpartiet
i sin politik inte tillvaratagit de
mindre företagens intressen? Det skulle
vara intressant att få svar på dessa frågor.

Herr Wickman riktar också en uppmaning
till företagarnas egna organisationer
att förhandla med bankerna om
tillämpningen av kreditöverenskommelser
med riksbanken. Vi har uppmärksammat
de problem som herr Wickman
här har talat om, och vi kommer att ta
upp förhandlingar med kreditinstitutionerna
härom.

Det var intressant att herr Wickman
tog upp frågan inte bara om maktkrediter
som stora företag i denna situation
utnyttjar utan också frågan om
maktrabatter. Det finns kanske en möjlighet
att i regering och riksdag vinna
gehör för någon typ av lagstiftning som
skyddar de mindre företagen från maktrabatter,
t. ex. samma typ av lagstiftning
som finns i USA. Det vore intressant
att ta upp den frågan till behandling.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

Men, herr Wickman, för inte över ansvaret
på bankerna när det gäller de
mindre företagens kreditsvårigheter. En
utredning — som herr Wickman för
resten var ordförande i och som ägde
rum för många år sedan — gav vid handen
att de mindre företagens institutionella
krediter till ungefär 75—80
procent, kanske mer, låg i bankväsendet.
Denna siffra är nu antagligen något
lägre, ty vi har fått andra kreditinstitutioner
för de mindre företagen —
t. ex. AB Företagskredit och AB Industrikredit.
Företagen har härigenom
fått ökade lånemöjligheter, men fortfarande
är det onekligen så att affärsbanker
och sparbanker spelar den
största rollen för dessa företag i fråga
om den institutionella kreditgivningen.
Det är klart att rådande kreditläge med
praktiskt taget stopp i bankernas utlåning
och krav på nedskärning av utlåningsvolymen
just drabbar denna sektor
av näringslivet. Varför inte ge bankerna
ökade möjligheter att slussa över
AP-fondens medel till dessa företag?
Vi har AB Företagskredit och AB Industrikredit
och dessa har ökat sin utlåning,
men jag tror att det skulle vara
mycket värdefullare om institutioner
som har den lokala kontakten med företagen
ute i landet och som känner
företagens problem, nämligen bankerna
med sitt vittförgrenade kontorsnät,
finge ökade möjligheter till just en sådan
kapitalslussning som jag nämnde.
Man borde ge bankerna möjlighet att
lägga egna obligationslån eller förlagslån
i bankerna, gärna med bestämmelsen
att lånemedlen skall gå ut till det
lokala näringslivet. Jag tycker också
att företagareföreningarna med sin lokala
anknytning skulle kunna få spela
en större roll. Varför skulle inte de i
samarbete med AB Företagskredit och
AB Industrikredit kunna klara av en
del utredande funktioner och på detta
sätt med sina lokala kontakter också
medverka till en snabbare behandling
av de mindre företagens kreditärenden? -

Det finns mycket att göra på detta
område för att underlätta och förbättra
de mindre och medelstora företagens
situation i en kreditåtstramning just
genom att medverka till att kapitalmarknadens
resurser i större utsträckning
förs över till dessa företag.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wickman använde
en god del av sina fem kvart till att
angripa folkpartiet. Trots att jag bara
har sex minuter till förfogande skall
han ändå inte komma ifrån att denna
debatt först och främst handlar om det
sken som regeringen vill framkalla av
det ekonomiska skeendet och den verklighet
som allmänheten upplever. Vi
måste gå några år tillbaka för att helt
klargöra detta.

Jag pekar på vad finansministern
sade 1966 i den reviderade finansplanen,
där han framhöll: ”Den lägsta
målsättning som bör uppställas för utrikespolitiken
är att vi under perioden
fram till 1970 skall uppnå balans i utrikesbetalningarna.
”

Jag pekar på vad han sade 1967 i
den preliminära finansplanen: ”En

längre tids underskott i bytesbalansen
omöjliggör ett fullföljande av fullsysselsättningspolitiken
och kräver allt
hårdare korrigeranden för att återställa
den nödvändiga balansen.” Jag pekar
på vad han sade 1969 i den preliminära
finansplanen att ”ett internt
överslag i pris- och kostnadsutvecklingen
leder till en försämring av konkurrenskraften
med sjunkande export,
valutasvårigheter och sysselsättningsproblem
som följd. Vi saknar inte exempel
härpå i vår omvärld.”

År 1969 gällde det ännu så länge
framför allt vår omvärld, nu gäller det
oss själva. Ser man på den faktiska utvecklingen
från år 1966, finner man ett
underskott i handelsbalansen på 1,6
miljarder, 1967 på 897 miljoner, 1968
på 1 113 miljoner, 1969 1 077 miljoner
och nu, ackumulerat fram till utgången

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

av april, 1 466 miljoner. Valutareserven
som åren 1966, 1967 och 1968 alltjämt
var över 5 miljarder kronor gick 1969
ned till 3,8 miljarder och är i april
1970 bara 3 492 miljoner.

Regeringen har alltså grundligt misslyckats
med att uppnå det minimimål
som man uppsatte år 1966. År efter år
har finansministern talat om vikten av
atl förbättra balansen i utrikesbetalningen,
och år efter år har han i myndig
ton förklarat att nu skulle det kunna
bli förbättringar. År efter år har
han avvisat tvivlare. Nu är man framme
i det läget, att man i årets reviderade
finansplan slår fast att man måste
skära ner i existerande utgiftsprogram
för att över huvud taget bereda något
utrymme för annan reformverksamhet.
Och herr Wickman erkänner här i dag
att på den korta tid — några veckor
— som har gått sedan man lade fram
den reviderade finansplanen har det
uppstått skäl för en mindre gynnsam
bedömning än man har i finansplanen.
Nog hoppar denna regering från tuva
till tuva så att man kan undra, om
inte en av tuvorna till sist skall råka
stjälpa hela lasset.

Men i denna brydsamma situation,
som regeringens ekonomiska politik
har fört oss in i, är det nödvändigt att
vi alla är villiga att medverka till de
nödvändiga besparingsåtgärderna, och
vi har också klargjort att vi vill delta
i en stabiliseringskonferens. En sådan
är särskilt angelägen nu. Den skulle
inom ramen för en lugnare pris- och
kostnadsutveckling kunna skapa förutsättningar
för bättre realinkomstökningar.
Men den skulle också vara ett
forum där besparingsförslagen verkligen
skulle kunna prövas. I den radiointervju
och i de uttalanden som herr
Wickman talar om har jag angett vissa
allmänna målsättningar för vad man
skulle kunna nå fram till under sådana
överläggningar. Men jag har också sagt
att man går inte in i sådana överläggningar
med bundna händer och låser
fast sig vid ett särskilt konkret förslag.

Ang. ilen ekonomiska politiken, m. in.
Herr Wickmans referat är därför missvisande.

Han försöker också spela ut det i går
av en tidning publicerade punktprogrammet
för folkpartiets och centerpartiets
gemensamma politiska målsättning.
Herr Wickman får väl vänta
till den 4 juni och se den exakta texten.
Texten i går innehöll en del felaktigheter.
Men det är icke fråga om
ett program som bara skall gälla till
den 20 september, som herr Wickman
tycks inbilla sig. Det är riktlinjer för
tiden fram till den dagen och för tiden
efter den dagen. Jag tror nog att
herr Wickman så småningom kommer
att märka att det är många i Sverige
som är intresserade av dem, även om
självfallet alla sådana program kan
kritiseras därför att de måste vara relativt
allmänt hållna.

Till sist en annan sak. Herr Wickman
gjorde en mycket storståtlig deklaration
här. Han talade om att det var
ett mål för samtliga europeiska industriländer
att förena en fortsatt snabb
reallöneökning med större prisstabilitet.
Ja, det är verkligen ett mål. Men i
vilken utsträckning kan man tro att
den svenska regeringen skall vara kapabel
att ge bidrag till detta? Hägringen
av en oas under en safariritt kan
inte vara overkligare än herr Wickmans
framtidsvision på den punkten.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag skall svara på frågorna
i den tur som de ställdes.

Jag börjar med herr Bengtson som
gladde sig över att jag som regeringsrepresentant
vid OECD-mötet i Paris
hade tagit upp den internationella räntefrågan.
Han undrade vad det blev för
reaktion på ett sådant förslag. Ja, dess
värre, herr Bengtson, är reaktionen än
sä länge inte särskilt positiv. Sådana
här förslag möts inte med något större
intresse. Dess värre har efter konferensen
dessutom en viss glidning

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
uppåt på den internationella räntenivån
ägt rum, vilket har samband med
att den amerikanska upplåningen på
eurodollarmarknaden på nytt börjat
stiga. Jag har därför inget hugnesamt
budskap till herr Bengtson på denna
punkt, men vi betraktar det som självklart
att vi, och detta inte bara i vårt
eget intresse utan i allas intresse, skall
driva den här frågan vidare. Vi gör
det inte i någon förhoppning att nå
snabba resultat, men om vi inte börjar
med att ta upp frågan blir ju möjligheterna
att nå resultat ännu mindre än
de är i dag.

Jag förstår sedan inte vad det kan
tjäna till att som herr Bengtson bär
säga, att om jag i Paris skulle föreslå
en internationell nedtrappning av räntenivån,
varvid självfallet de länder
som bestämmer de internationella räntenivåerna
måste vara med, så skulle
detta kunna tolkas som om mitt partis
företrädare i bankofullmäktige skulle
föreslå en isolerad svensk diskontosänkning.
Detta är väl ändå, herr
Bengtson, att litet grand sätta bankofullmäktiges
anseende i fråga.

Vi skall inte heller tillmäta den
norska ränteutvecklingen den betydelse
av förebild som herr Bengtson gör,
helt enkelt därför att den norska kapitalmarknaden
är av ett helt annat slag
än den svenska. Över huvud taget är de
norska ekonomiska och finansiella förbindelserna
över gränserna helt andra
än de svenska. Den politik som är möjlig,
eller låt mig säga har varit möjlig,
i Norge är icke tillämpbar i en helt
annan ekonomi som den svenska.

Av herr Bengtson fick vi också höra
något som vi hör så oerhört ofta, nämligen
en jämförelse av bruttonationalproduktens
stegringstakt i olika länder.
Jag tycker att herr Helén sade en sak
som jag vill instämma i: Låt oss tala
så om verkligheten att människorna
känner igen sig! Det här bollandet med
bruttonationalproduktstegringstakt i
olika länder och jämförelser dem
emellan tror jag inte leder oss ett steg

närmare vare sig problemets lösning
eller det sätt på vilket människorna
upplever sina problem i dagens samhälle.
Bruttonationalproduktens ökning
är ointressant så länge vi inte talar om
vad som har hänt med arbetstiden under
samma tid, och det gäller inte
minst under en längre period. Om en
nation väljer att ta ut standardökningen
i form av kortare arbetstid, så är
det orimligt att stå här i talarstolen
och säga att bruttonationalprodukten
stiger långsammare i det landet än på
andra håll där man ännu inte har förkortat
arbetstiden och anföra detta som
bevis för en dålig regeringspolitik.

Ni tycker kanske att jag tjatar på
den punkten, men för att återigen komma
tillbaka till mötet i Paris vill jag
nämna att en av huvudpunkterna där
var just en mycket stark kritik mot att
använda bruttonationalprodukten som
mått på människornas levnadsstandard
och därmed också ökningstakten
som mått på hur ekonomierna har utvecklats.
Det som är intressant i en internationell
jämförelse är ju hur produktiviteten
har utvecklats. Hur mycket
får vi ut av en viss given arbetsinsats
och hur utvecklas den prestationsförmågan
hos oss i jämförelse
med andra länder? Det är den enda
fråga som är ekonomiskt intressant i
sådana här jämförelser. Om man gör
den som jag anser självklara och rättvisande
jämförelsen, så kommer herr
Bengtson till sin glädje att finna att
Sverige intar en topposition.

Herr Bohman valde att i väldigt stor
utsträckning polemisera mot mig som
om jag bara hade hållit en fjärdedel
eller en sjättedel av mitt anförande. Faktiskt
var mitt anförande, som — det
får jag väl erkänna — i och för sig kom
till litet slarvigt i går kväll därför att
jag hade en del andra viktiga saker att
göra, i all sin ofullkomlighet tänkt att
uppfattas såsom en helhet. Jag fick ett
intryck av att herr Bohman satt och
retade upp sig på början och gjorde
anteckningar om den, vilka sedan inte

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

stämde med fortsättningen av mitt anförande.
Därför blev det kanske en sned
balans i herr Bohmans inlägg.

.lag använde ett uttryck, som herr Bohman
inte tyckte om. .lag nämnde talet
och ryktena om att den svenska kronan
borde devalveras. Det finns personer
som har sagt så under de gångna åren.
Jag skall inte ta upp det igen, men en
ledamot av bankoutskottet agerade på
ett sätt som var oansvarigt. Men sådant
tal förekommer och har gjort det då och
då under det senaste året. När jag säger
att detta tal är enfaldigt, är det inte
ett angrepp på ett politiskt parti, herr
Bohman, utan det är en direkt beskrivning
av vad jag menar att det talets innebörd
verkligen är. Det är nämligen —
jag upprepar det — enfaldigt att tro att
en devalvering skulle lösa något väsentligt
ekonomiskt problem för oss med
den ekonomi vi har.

Jag nämner detta såsom en kommentar
till de exportsiffror som jag tog
fram. Inte minst därför att oppositionen
talar så ivrigt om att vår ekonomi är
mer eller mindre vanstyrd, var det helt
naturligt för mig angeläget att såsom
grund för vår fortsatta debatt slå fast
att vår ekonomi i grunden är stark samtidigt
som den har problem som vi måste
lösa. Men just därför att vi har en
stark ekonomi, kommer vi också att ha
möjlighet att lösa problemen.

När jag säger att våra problem är
strukturella och skall angripas med
strukturella medel, menar jag att de inte
är problem som man löser på kort
sikt. Vi kan givetvis alltid på kort sikt
återställa och skapa ett överskott i vår
betalningsbalans — om det vore vårt
enda och allt överskuggande mål — genom
en mycket drastisk nedpressning
av den inhemska efterfrågan. Men vi är
inte nödsakade att föra en sådan politik,
eftersom vi har resurser att ha en så
pass lång anpassningsperiod att vi inte
behöver tillgripa några drastiska åtgärder.
Det vore också en politik, som på
lång sikt vore ineffektiv därför att den
skulle minska framstegstakten och i sina

And. den ekonomiska politiken, m. m.
omedelbara verkningar dessutom få sociala
återverkningar, vilka vi avvisar.

Vår politik är — även om det tar lång
tid innan den mognar till resultat — inställd
på att lösa de strukturella problem
som ligger under, och därvid ämnar vi
använda strukturella medel.

Men det kanske var en litet kortfattad
och alltför slarvig formulering. Vad jag
menade var naturligtvis sammanfattningen
av den totala politiken —-budgetpolitiken, utbildningspolitiken,
forskningspolitiken, näringspolitiken
och regionpolitiken — som skapar en
sådan resursfördelning i landet som leder
till den i fortsättningen nödvändiga
ökade effektiviteten och expansionen
inom de utlandskonkurrerande näringarna.
Detta påverkar vår kreditpolitik
och alldeles påtagligt uppläggningen av
budgetpolitiken samt alla de olika politiska
instrumenten. De är ännu relativt
ofullkomliga naturligtvis, och en del av
dem är nya. Men när de får ökad effektivitet
och ökad slagkraft — jag tänker
från statens synpunkt på Investeringsbanken,
styrelsen för teknisk utveckling
och vår regionala planering — innebär
de åtgärder som vi måste sätta in bland
annat med detta viktiga mål för ögonen.
Det skulle föra alltför långt att gå in i
detalj på dessa frågor — det skulle
strängt taget bara innebära en upprepning
av hela diskussionen kring den
ekonomiska politiken.

Herr Bohman drog nog litet för långtgående
slutsatser i fråga om min inställning
till de företagare som är med i den
här s. k. aktionen. Jag har redan redovisat
min inställning gentemot dem, och
den står jag för. Däremot kan naturligtvis
annonsen som sådan och dess utformning
ha — och har väl — ett partipolitiskt
syfte. De enskilda företagare
som har engagerat sig i aktionen har
däremot nog inte gjort det i partipolitiskt
syfte. Jag drar den slutsatsen, särskilt
som en av de företagare som står
under det här uppropet — det kan ju
vara av intresse att nämna — är en av
Investeringsbankens kunder; han har

4 Första kammareris protokoll 1970. Nr 31

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
således i sin egen verksamhet fått uppleva
betydelsen av det kreditinstrument
som moderata samlingspartiet ville förhindra
uppkomsten av och gentemot vilket
folkpartiet länge intog en ambivalent
inställning.

Herr Stefanson tog upp flera intressanta
frågor, som jag dock här inte skall
gå in på. Mycket i herr Stefansons resonemang
inger förhoppningen — en
förhoppning som jag alldeles säkert
tror kommer att infrias — att den delegation
för de mindre och medelstora företagens
problem, som herr Stefanson
kommer att ingå i, kommer att bedriva
ett mycket fruktbärande arbete.

Herr Stefanson kanske dock missförstod
mig på en punkt, nämligen när jag
sade att herr Bohman kunde ifrågasätta
ifall herr Stefanson tillhörde oppositionen
i sin egenskap av folkpartist. Med
detta syftade jag inte ett ögonblick på
herr Stefanson personligen och inte
heller på folkpartiets inställning till de
mindre företagen. Vad jag syftade på
— med anledning av herr Heléns inlägg
— var folkpartiets uppträdande
över huvud taget i den stora politiska
stabiliseringsfrågan och folkpartiets
ovilja att redovisa ett eget ställningstagande.
Det är på den grundvalen som
jag säger att man kan ifrågasätta om
folkpartiet representerar en opposition.

Herr Dahlén och många andra talar
om vilket kritiskt läge vi befinner oss i
och hur överansträngd vår ekonomi är:
vi måste skära ned och gallra bland
olika reformprogram. Man framställer
saken så att vårt land skulle befinna
sig i något slags krissituation. Det bestrider
jag bestämt. Den känsla av otillräcklighet
i fråga om resurser som föreligger
beror inte på att dessa resurser
skulle vara små eller växa långsamt,
utan är ett utlryck för de utomordentligt
starka krav som vi ställer på dessa
resurser. Se på den långtidsbudget som
har lagts fram och som i den här debatten
har tagits till intäkt för att vårt
land befinner sig i en krissituation. Vad
den långtidsbudgeten innehåller är ing -

enting annat än de konkreta utslagen av
redan beslutade reformer och vilka resursanspråk
som de ställer och vad det
kommer att innebära för medborgarna i
detta land under kommande år, om vi
skall tillgodose de krav som ställs.

Sedan vill jag beröra herr Dahléns
bidrag till diskussionen hur man skall
se på politik. Mycket ofta när herr
Dahlén beskriver oss får man ett obehagligt
intryck av folkpartiets uppfattning
om politik och politisk verksamhet.
Herr Dahlén talar om vad vi kan
göra för att skapa en bättre industriell
miljö här i landet. Med industriell miljö
menar han då inte i och för sig de konkreta
och reella ting som behövs i form
av utbildning, en fungerande arbetsmarknad,
kapitalförsörjning, forskningsresurser,
effektiva marknadsorganisationer,
effektiva samarbetsmöjligheter
mellan företagen inbördes samt mellan
samhällsorganen och företagen. Detta
lägger jag rent tekniskt in i begreppet
när jag talar om industriell miljö. Men
enligt herr Dahléns uppfattning innebär
industriell miljö att man skall vara
verbalt positiv mot näringslivet. Det
verkar som om detta är det viktigaste,
samt att vi skulle avstå från vad herr
Dahlén kallar valårsskall på näringslivet.

Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt
att beskriva den diskussion som pågår
om näringslivets ställning i det starkt
föränderliga samhället i vårt land och
i andra länder. Det som sägs i våra valrörelser
är ingenting annat än det vi
säger i riksdagen och i våra propositioner
om de sakfrågor vi behandlar.
Fn person som uppfattar denna diskussion
som valårsskall, som någonting vi
tar fram tillfälligt och sedan inte står
för, har en upplevelse av hur politik
fungerar som är djupt oroande. Jag
skulle önska att herr Dahlén kunde delta
litet flitigare i vår egen valrörelse,
så att han i denna fråga — liksom i andra
frågor — kunde tala på ett sådant sätt
att vi och andra människor känner
igen verkligheten.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Detsamma gäller herr Helén. Han läser
upp olika prognoser om det under
de senaste åren ständigt upprepade
målet för den ekonomiska politiken på
de två punkter där våra aktuella problem
finns och kommer att finnas framöver.
Herr Helén kommer att kunna
läsa upp dylika uttalanden också vid behandlingen
av framtida finansplaner
och säga, att regeringen har misslyckats
med alt lösa problemen.

Givetvis skall oppositionen hävda att
regeringen har misslyckats och kräva
att regeringen lyckas bättre än den gör.
Men vad är det som herr Helén i verkligheten
säger och vilken politik är det
som han i verkligheten själv förordar?
Jag kommer ihåg en enda budget från
denna period, som från folkpartiets sida
har betygsatts som en riktig och rimligt
avvägd budget, nämligen den för
budgetåret 1964/65. Den budgeten visade
sig i efterhand vara alltför svag.
Det är den enda budget som folkpartiet
har godkänt från början. Beträffande
alla andra budgeter under hela denna
period har folkpartiet lagt fram överbud.
Med överbud menar jag självfallet
inte att det är fel att framlägga ett annat
förslag än regeringen om ett visst
anslag. Regeringens prioritering är naturligtvis
inte helig på något sätt! Men
särskilt om man, som folkpartiet nu gör
här i kammaren, anför att regeringens
politik inte är tillräckligt effektiv, måste
det vara fråga om överbud om man
konsekvent försvagar budgeten, som
man har gjort i folkpartiet.

I hela denna debatt har jag icke hört
ett enda konkret förslag från folkpartiet
om hur politiken bättre skall kunna förverkliga
de mål som folkpartiet naturligtvis
måste dela — och som alla måste
dela — nämligen återställande av balansen
i vår utrikeshandel och dämpad
prisstegringstakt. Vi skall nog läsa ert
program ordentligt när det kommer i
tryck. Det händer ibland att man kan
instämma i vad Expressen skriver. Jag
antar att tidningen finns tillgänglig här
i våra läsrum. Expressen har nämligen

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
gjort en mycket riktig beskrivning av
det program vi kunde läsa i går. Tidningen
säger nämligen att det är ett bedrövligt
dokument. Här liar lästs in så
många texter i protokollet, att jag skall
tillåta mig att följa herr Åkerlunds föredöme
och även jag läsa in ett citat —
denna gång ur Expressen: ”De vackra
honnörsorden står som en prydnad i deklarationen,
men ögonfägnaden kan inte
undanskymma den reella tomheten.”
När Expressen så väl formulerar en så
uppenbar iakttagelse tycker jag att det
är onödigt för mig att försöka formulera
den på bättre sätt.

Herr Helén anklagar här regeringen
för bristande ansvar för den ekonomiska
utvecklingen. Det enda folkpartiet
har föreslagit — här gäller det partiet
och inte bara herr Helén personligen —
har de facto år efter år varit en svagare
politik som, om regeringen hade följt
den, skulle ha inneburit att situationen
i dag verkligen hade varit allvarlig. Vad
är herr Helén beredd att göra i dagens
läge? Han är, säger han — och det är ju
en enastående politisk insats — beredd
att medverka i en rundabordskonferens.
Men han vill inte vara bunden av några
konkreta förslag. Något litet konkret
uppslag, herr Helén, till vad en sådan
konferens skulle kunna handla om kunde
väl folkpartiet, som ju inte helt saknar
resurser för att tänka och läsa, ändå
tala om för väljarna. Eller är det samma
sak som med det här bedrövliga dokumentet
— att det också är frågor som
man får börja resonera om efter den 20
september?

Herr BOHMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig först instämma
i det allmänna resonemang som herr Helén
förde i sin replik. Jag kunde inte göra
det från min plats, eftersom herr Helén
i anförandet också hade några speciella
nterna synpunkter på mittenpartiernas
program.

Resonemanget om bruttonationalprodukten
och produktivitetsutvecklingen

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kan man naturligtvis föra på det sätt
som industriministern gjorde. Vi är ju
alla medvetna om att bruttonationalprodukten
är ett mycket svårhanterligt begrepp.
Men det säger ändå rätt mycket
i den internationella jämförelsen om
vilka resurser de olika länderna har,
Kan man öka bruttonationalprodukten
med en procent, har man därmed kommit
upp på en högre resursnivå.

Produktivitetsbegreppet är för övrigt
kanske ännu svårare att fixera än bruttonationalproduktsbegreppet
— det vet
industriministern lika bra som jag. Vad
som är intressant med produktivitetsbegreppet
är att det är ett relativt mått.
De som använder detta dementerar dem
som vill lägga absoluta tal — kronor och
ören per capita — som grund för jämförelser.
Och det är mycket mera intressant
att göra sådana relativa jämförelser
om vi med hjälp av dem vill försöka
skåda in i framtiden.

Jag är medveten om att jag i stor utsträckning
polemiserade mot en sjättedel
av industriministerns uttalanden.
Men det är inte lätt att nyansera när
man disponerar en femtondel av den tid
som industriministern själv använde.
Dessutom är det berättigat att göra som
jag gjorde, ty herr Wickmans resonemang
är betecknande för det sätt på vilket
ekonomisk debatt brukar föras från
socialdemokratins sida. Man blandar,
som herr Helén sade, ihop ”sken och
verklighet”. I vissa sammanhang är allting
hundraprocentigt bra. Regeringen
räknar sig till godo allt beröm, det finns
inga svarta moln på himlen. Men när
man så småningom börjar komma under
fund med att fakta talar emot och
när man befinner sig i en församling
som kan genomskåda de vackra vyerna
och de vackra skisserna, då söker man
sig ned på jorden och börjar resonera i
konkreta termer. På något sätt var industriministerns
anförande betecknande
för detta — å ena sidan det överdrivet
positiva, å andra sidan ett realistiskt
resonemang som gör att vi alla kan

följa med och som gör det lättare att utbyta
meningar.

Jag vidhåller att det är fel att använda
ordet ”enfaldigt” i diskussion om
devalvering, därför att det gör argumentationen
svagare. Vi behöver inte föra
en argumentation i sådana termer när
vi diskuterar om vårt land skall devalvera
eller inte. Jag vet inte på hur
många hundra möten jag har stått och
försökt göra klart för åhörarna, herr
Wickman, att devalvering nu vore ett
definitivt felaktigt instrument. Det är
klart att man kan komma i en situation
då man tvingas att devalvera. Men för
vår ekonomi i dag vore det vanvett om
vi själva skulle vidtaga en sådan åtgärd.
Därför tycker jag att diskussioner i vilka
man väver in enfaldighetsbegreppet
i varje fall inte skall föras i Sveriges
riksdag, inte minst därför att man försvagar
starka argument.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort.
Om inte herr Wickman säger något alldeles
sensationellt har jag inte för avsikt
att fortsätta debatten. Jag vet att
det finns intresse för att vi skall sluta
den utan alltför lång tidsutdräkt.

Anledningen till att jag här begärde
ordet var något ganska egendomligt som
herr Wickman gjorde sig skyldig till.
Han försökte påstå att jag ansåg att politisk
verksamhet i fråga om att förbättra
den industriella miljön var liktydigt
med att uttrycka sig vänligt i ord om
företagsamheten. Men större delen av
mitt anförande sysslade ju uteslutande
med frågan hur vi skall kunna förbättra
miljön för företagsamheten i Sverige.
Det var ju det, herr Wickman, som mitt
anförande till stor del handlade om. Sedan
gjorde herr Wickman om detta till
ett krav att ”uttrycka sig vänligt”. Jag
tror inte att det är så många människor
inom företagsamheten och löntagarorganisationerna
som enbart fäster avgörande
vikt vid hur herr Wickman uttrycker

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

f>3

sig, om han uttrycker sig mer eller
mindre snällt. Vad de främst bryr sig
om är de åtgärder som regeringen vidtar
eller inte vidtar för att åstadkomma
denna förbättrade industriella miljö.

Det är bra att även ett statsråd kan
konstatera — efter fem veckors funderande
— att man har gjort en hel del
felbedömningar. Det är hedrande för en
politiker att erkänna det. För svenska
folket skulle det självfallet ha varit ännu
bättre om herr Wickman dragit några
slutsatser av sin nya bedömning av
situationen.

Jag hänvisade till en enda sak — för
att fatta mig kort skall jag bara ta upp
den. Den utlåning som nu kan ske från
kreditinstituten är fyra tiondelar av den
utlåning som var normal per månad under
första halvåret i fjol. Den olja som
skall driva investeringsökningen är ju
krediter, i den mån företagen inte har
likvida medel — och det har inte alla.
På den punkten kom herr Wickman inte
med något annat än ett konstaterande
alt det förelåg vissa svårigheter, ingenting
om mer olja.

Det är bra att man inser att man har
bedömt läget fel. För svenska folket
skulle det ha varit ännu bättre om socialdemokratin
visste vad man skulle
göra i det nya läget. Herr Wickmans anförande
bekräftar att socialdemokratin
inte vet det.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om jag inte hörde fel
sade statsrådet Wickman i sitt långa
anförande att det var slarvigt hopkommet
— han hade haft så liten tid i går
kväll — och ytterligare en gång betonade
han att han använde en slarvig
formulering. Varför då fortsätta med
slarviga, nedsättande och närmast slafsiga
uttalanden om ett annat politiskt
parti?

Det är litet rörande när herr Wickman
måste citera Expressens ledaravdelning.
Jag tänker då på den karakteristik
som den förre statsministern

Ang. den ekonomiska politiken, m. ni.
gjorde av den ledaravdelningen. Finns
det inga andra sanningskällor att tillgripa? Folkpartiets

budgetförslag har de senaste
aktuella åren inneburit förändringar
inom ramen för en promille av
den väldiga budget som det är fråga
om. Regeringen har tidigare slagit fast
att sådana marginalförskjutningar icke
påverkar den väsentliga bedömningen
av budgetens inriktning. Man har också
sagt att det viktiga är inte själva budgetbalansen
i sig, utan det är innebörden
av de åtgärder man föreslår, i vilken
män man exempelvis skapar utrymme
för produktiva investeringar. Våra ändringsförslag
har gått i den riktningen
genom att exempelvis inom ramen för
denna promille yrka på exportfrämjande
och andra produktivitetsfrämjande
åtgärder.

Men det viktiga är att regeringen nu
själv säger, att man kommit i en situation,
där man måste göra stora nedskärningar.
Jag kan hänvisa till herr
Höök. Jag kan hänvisa till herr Feldt,
jag kan hänvisa till finansministern
själv. Jag hoppas att herr Wickman inte
väljer den vägen som statsministern använde
i Malmö, nämligen att påstå att
det som står i den reviderade finansplanen,
om att det är nödvändigt att
göra nedskärningar i existerande utgiftsprogram,
inte skulle vara någon nyhet.
Det står ju där klart och tydligt att
man gör detta uttalande som ett tillägg
till tidigare direktiv till verken.

Vi befinner oss i ett läge där regeringen
uppenbarligen är så förlamad i
fråga om förmåga att själv handla att
den vädjar till oppositionen om konkreta
uppslag för att lösa de problem
som regeringen själv skapat. Kan en
regering mera entydigt erkänna sin
brist på egna initiativ? Jag tror det inte.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Bohman och jag behöver fullfölja vår
teoretiska diskussion om bruttonational -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
produktsbegreppets användbarhet. Det
är i alla fall nyttigt att vi har haft den
diskussionen här i dag, eftersom sådana
nationalproduktsjämförelser spelar
en stor och enligt min mening vilseledande
roll i den offentliga debatten.

Det gläder mig också att herr Bohman,
med den pedagogik och den sakkunskap
som han representerar, på
hundratals möten talar om för sina
åhörare att en lösning av typen devalvering
är en felaktig och ineffektiv åtgärd
för att lösa något svenskt ekonomiskt
problem. Jag hoppas bara att herr
Bohman antingen uppträder inför samma
församlingar där herr Holmberg varit
tidigare eller att herr Bohman direkt
talar om detta för herr Holmberg.

Till herr Dahlén får jag säga att jag
tycker han får bestämma sig nu om hur
det är med regeringen och näringslivet.
Det spelar ingen roll om man uttrycker
sig mer eller mindre snällt, säger han,
utan det är fråga om de faktiska åtgärderna.
Ja, det är precis vad jag har sagt
i nästan alla diskussioner om förtroendefrågan.
Det viktiga är den politik vi
bedriver, de program vi fastställer. Det
måste vara viktigare än vilken terminologi
som förekommer i debatten.

(Herr Dahlén (fp): Programmet är
dåligt!)

Nej, herr Dahlén! Det finns ett för
det svenska näringslivet verkligt dåligt
program, och det är folkpartiets år
efter år i riksdagen upprepade budgetprogram.
Ur den synpunkten är och
har den socialdemokratiska regeringen
verkligen varit den svenska industrins
starka stöd genom att vi, trots folkpartiets,
trots moderata samlingspartiets
och trots centerpartiets överbud, drivit
den budgetpolitik som vi genomfört.

Herr Helén missförstår mig avsiktligt
när jag frågar om han inte ändå i
grunden måste uppleva det som förnedrande
att icke kunna komma med något
konkret förslag om en alternativ budgetpolitik.
Då säger han att det är ynkligt
av oss att be om förslag. Nej, herr
Helén, det är inte för att vi inte har

tillräckligt många förslag eller instrument
att använda som vi ber oppositionen
om råd. Min fråga till herr Helén
är uteslutande betingad av ett demokratiskt
renlighetskrav. När man kritiserar
en budgetpolitik i dess verkningar
som de upplevs i dag, när man som
folkpartiet i det förflutna har kämpat
för en politik som skulle fått betydligt
allvarligare återverkningar och skapat
ett sämre läge än i dag och när man
bara säger att den nuvarande politiken
måste ändras och inte vågar ta ställning
till hur det skall ske, då har man
— jag upprepar det herr Helén — försatt
sig i en situation där tilltron till
en själv som politiker måste brista.

Vilken är herr Heléns bedömning i
dag? Är det besparingsprogrammet som
presenterades för ett par dagar sedan,
är det anställningsstoppet, som herr Helén
nyligen redogjorde för i radio, eller
är det den stora expansiva utgiftskatalogen,
där jag verkligen inte för att
karakterisera den behöver åberopa Expressen?
Dess karakteristik är i detta
fall fullständigt självklar. Men eftersom
formuleringen var väl skriven tyckte
jag att det var lika bra att använda mig
av den för att åstadkomma en rationalisering
också i mitt eget arbete.

Herr HELÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wickmans kritik
skulle vara befogad om det vore fråga
om att vi från oppositionens sida presterar
verkliga skuggbudgetar. Vi har
klargjort att med de kanslimässiga resurser
vi har och med den tid som står
till vårt förfogande lägger vi inte fram
några generella skuggbudgetar, utan vi
inriktar oss på att göra punktmarkeringar
på de områden där även en riksdagsmajoritet
skulle kunna följa våra
förslag, om den ville visa litet generositet.
Vi har i övrigt inskränkt vårt motionerande
till principiella motioner på
längre sikt för att bidra till en utveckling
som — det har vi sett många gånger
— det går att få regeringen att vara
med på.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Nu frågar herr Wickman vilken vår
bedömning är i dag. Jo, det är att vi i
grunden har en stark ekonomi i Sverige.
På den kan vi bygga iiven långsiktiga
oeli krävande expansiva samhällsförändringar.
Men regeringens politik har
i år försatt oss i en så brydsam situation
att även besparingsaktioner av den
typ som finansministern aviserat i den
reviderade finansplanen är nödvändiga.
Vi har sagt att vi är beredda att vara
med om en stabiliseringskonferens och
dela ansvaret för vad som skulle komma
ut av den men att vi inte vill binda
våra händer i förväg. Vi befinner oss
alltså i en akut situation där besparingsåtgärder
är nödvändiga. Men den
beskrivning som herr Wickman ger
kammaren, att vi skulle vilja föreslå ett
totalt anställningsstopp, är fel. Har man
redigerat bort några av de reservationer
som jag gjorde i radiointervjun är
väl herr Wickman oskyldig till sitt misstag.
Jag klargjorde där att det icke var
frågan om några sådana fullständiga
bindningar från vår sida.

Sluta inte denna debatt, herr Wickman,
med att anklaga ett oppositionsparti
för bristande mod. Rån herr Wickman
gå till kanslihuset och vid edra
interna överläggningar där säga: Denna
regering har verkligen visat tillräckligt
mod att ta itu med de problem som
behövt lösas före valdagen den 20 september
i år!

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Det är egentligen skattefrågorna
som skall diskuteras när kompletteringspropositionen
lägges fram,
men de har tidigare diskuterats i denna
kammare, och jag vågar påstå att bevillningsutskottets
betänkande denna gång
mera fått en registrerande karaktär.

Vad som finns kvar är vänsterpartiet
kommunisternas motioner, som ingen i
utskottet har yrkat bifall till, och därutöver
finns de moderatas motioner om
skrivelse till Kungl. Maj:t om sådana
ändringar i den statliga beskattningen

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
alt den enskildes arbets- och sparvilja
stimuleras. Man får förmoda att motionärerna
med stimulerande åtgärder avser
sänkningar i progressionen och en
del andra stimulerande effekter genom
skattelättnader.

Bevillningsutskottets majoritet hävdar
att detta kostar lika mycket som det
smakar. Utskottsmajoriteten har tidigare
varit mycket kallsinnig till premier
för sparande i form av skattelättnader
utöver de sparavdrag som redan i dag
finns. Redan detta avdrag ger olika stora
effekter, beroende på var den skattskyldige
finns på progressionsskalan.
Att man ändå kan godkänna dessa regler
beror framför allt på att de innebär
förenklingar när det gäller taxeringsförfarandet.
Vi håller med om att den utjämningspolitik
som det socialdemokratiska
partiet för, och framför allt den
utjämningspolitik som finns i skattepaketet,
kanske inte alltid gynnar det enskilda
sparandet. Det är nämligen så att
den som har stora inkomster och får
skattelättnader kan spara mera, medan
den som har små inkomster och får
skattelättnader behöver använda pengarna
till sin konsumtion.

Bevillningsutskottets majoritet är inte
berett att offra jämlikheten för att till
varje pris öka det personliga sparandet,
även om vi tycker att hushållssparandet
och det personliga sparandet är en
mycket viktig faktor. Utan detta sparande
och utan sparande över huvud
taget kan ju inga investeringar ske. Det
är möjligt att jämlikhetspolitiken också
varit orsaken till nedgången i det personliga
sparandet, men det personliga
sparandet har ersatts av ett annat —
kollektivt sparande, företagssparande
och mycket annat sparande.

På grundval av en OECD-rapport diskuterade
för någon tid sedan herr Bohman
och jag frågan om hushållssparande.
Jag ville då ha fram hur stort det totala
sparandet var enligt OECD-rapporten,
men herr Bohman var inte villig att
lämna den uppgiften — det är möjligt
att han inte hade den. Jag har nu skaf -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
fat fram en uppgift från OECD. Den är
hämtad från deras rapport för år 1968,
vilket är den senaste som finns tillgänglig.
Denna rapport visar att när det gäller
näringslivets investeringar i dollar
per capita har Sverige den största investeringstakten,
och det är just den investeringen
man räknar som det stora
sparandet. Vi ligger jämsides med Amerikas
förenta stater, trots att 1968 var
ett år då vi inte investerade särskilt
mycket här i Sverige. Rapporten omfattar
22 länder. Om man utgår ifrån att
denna investering inom näringslivet är
landets totala sparande, ligger Sverige
på åttonde plats bland dessa 22 länder
när det gäller sparandets andel av bruttonationalprodukten.
Då är även de stora
länderna medräknade, och vi ligger
hack i häl på dem som ligger närmast
framför oss. Jag vill med detta ha sagt
att Sveriges totala sparande ett år som
1968 inte var så dåligt som herr Bohman
kanske ville göra gällande vid vår
diskussion. Även om det personliga sparandet
inte låg i topp, så låg det heller
inte i botten det året.

Trots att vi ligger bra till är förmodligen
ändå sparandet för litet här i landet.
Att vi i dag har kreditrestriktioner
och prishöjningar talar för att sparandet
är för litet. Men herr Bohmans förslag
om skattelättnader kräver, om man
inte vill minska den statliga verksamheten,
en ökad statlig upplåning. Det är
inte alls säkert att det som den enskilde
medborgaren skulle spara genom en
skattelättnad skulle resultera i ett verkligt
sparande — det kan ju också gå åt
till ökad konsumtion.

Herr Bengtson hävdar att statens upplåning
redan är för stor, men han föreslår
inga förbättringar av statens inkomster
eller någon utgiftsbeskärning.
Som tidigare sagts uttrycker man i allmänna
ordalag att man ”vill vara med
om det”, men man har inte något konkret
förslag.

Bevillningsutskottets majoritet hävdar
att någon försvagning av budgeten inte
får komma i fråga och yrkar därför av -

slag på motionerna och utredningsförslaget.

Låt mig sedan, herr talman, eftersom
detta är en ekonomisk debatt, ta upp
ett par saker som inte finns angivna i
kompletteringspropositionen eller i bevillningsutskottets
betänkande. Jag skulle
vilja anknyta till den diskussion som
fördes i valutafrågan för två dagar sedan
och föra in vad skattesidan betyder
vid valutaflykt. De s. k. försäkringar
som tecknas utomlands, antingen livförsäkringar
eller kapitalförsäkringar,
har en skatteeffekt också. Jag tar upp
frågan därför att ett par taxeringsintendenter
ställt yrkanden i prövningsnämnderna
att CEPA-försäkringar skall godkännas
som försäkringar och därmed
beviljas de skattepreferenser det är fråga
om. Prövningsnämnderna har godkänt
detta. Oberoende av vad som kommer
att hända vid den kommande juridiska
bedömningen av CEPA-försäkringarna,
har skatteflykten redan inträtt.
Det finns ingen möjlighet att göra
något åt detta därför att prövningsnämndernas
beslut står fast.

Man säger då att dessa kapitalförsäkringar
inte kan ha så förfärligt stor effekt
därför att de inte är avdragsgilla
vid inkomstbeskattningen. Men de har
en annan väldigt stor effekt, och jag tar
upp frågan därför att jag anser att något
måste göras. Man har inte längre avdragsrätt
för pensionsförsäkringar i utlandet.
Men när någon tecknar en
svensk kapitalförsäkring tas denna tillgång
inte upp vid förmögenhetsbeskattningen.
Personen i fråga kan emigrera
till ett annat land och så småningom få
ut sin försäkring där. Frågan om den
skattemässiga bedömningen av försäkringarna
är mycket allvarlig. Jag vill
till kammarens protokoll anteckna, att
jag anser att det är synnerligen angeläget
att man verkligen gör någonting åt
de stora försäkringsavdrag som i dag
görs, antingen det nu gäller kapitalförsäkringar
eller pensionsförsäkringar.

Jag kan anföra ett aktuellt exempel i
frågan om skatteflykt. En man kan låna

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

10 miljoner kronor och därmed minska
sin förmögenhet med denna summa ur
förinögenhetsskattesynpunkt. Han får
avdragsrätt för den erlagda räntan därför
att han inte har 10 miljoner kronor
utan måste låna upp pengarna. Han får
alltså avdragsrätt för räntan vid inkomstbeskattningen,
samtidigt som han
kan hringa ner sin förmögenhet. Det är
därför synnerligen viktigt att man samtidigt
med valutafrågan också behandlar
skattefrågan.

Kreditpolitiken har i dag behandlats.
Jag är glad för att industriministern
nämnde att den överenskommelse som
har träffats mellan riksbanken och affärsbankerna
om checkräkningskrediterna
inte skall tolkas så, att varje företagare
som bär sin företagskredit ordnad
genom checkräkning, till varje pris
skall få den nedskuren med 20 procent.
Det hela går ut på en omläggning av
krediterna som sådana. Det finns nämligen
inga hinder för banken att i stället
för checkräkningskredit ge fasta lån
till de företag det här gäller.

Det har sagts att vi har ett totalt kreditstopp
här i landet, och jag understryker
att vi har en oerhört hård kreditpolitik
just nu. Det är alltför svårt att låna
pengar, och det är möjligt att kreditpolitiken
får bära för stor del av lasset.
Jag vill dock slå fast att vi inte har ett
totalt kreditstopp, även om man kanske
har ett intryck av det.

Statistiken för mars månad — jag kan
la statistiken för vilken månad som
helst, men mars månad är den sista
månaden för vilken det finns fullgod statistik
— utvisar att den totala utlåningen
från affärsbankernas sida var 6 procent
högre i mars 1970 än mars 1969.
Visserligen gick en del av lånen åt
til! bostadskrediter, men det var också
en högre utlåning på den övriga sektorn.
Då bör man ta i beaktande att
jämförelsen görs med utlåningen i mars
1969, då vi hade bakom oss den största
kreditexpansion som vi haft på mången
god dag. Jag vill alltså säga, att det
inte råder något totalt kreditstopp, men

f>7

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
att jag tycker att kreditpolitiken är i
det hårdaste laget. Detta gäller alltså
affärsbankerna.

Jag kan vidare beröra utlåningen i
andra banker som inte drabbats så hårt
av kreditrestriktionerna. För t. ex. 80 av
de största sparbankerna i landet var
den totala utlåningen i mars 1970 11,2
procent högre än året tidigare. Jag kan
vidare nämna att centralkassorna för
jordbrukskredit hade 10,7 procents högre
utlåning än året tidigare, och postbanken
hade 5,2 procents högre utlåning.

Med detta har jag velat säga att man
har gjort sig skyldig till ett missförstånd,
om man tror att det finns ett
absolut idiotstopp på kreditmarknaden,
ty det gör det inte. Vi har fortfarande
en utlåning, även om det förekommer
vissa vågdalar. Har det en gång skett en
expansion, måste den en annan gång
skäras ner. Den uppgörelse som nu är
träffad mellan bankerna och riksbanken
innebär att man för maj månad får
ligga på 106 procents högre utlåning
än man gjorde vid nyåret och att denna
utlåning inte får vara högre än 104
procent när vi kommer fram till oktober
månad.

Herr talman! Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets
förslag.

Herr BOHMAN (in) kort genmäle:

Herr talman! Det är närmast för kammarens
ledamöters skull och inte för
min egen som jag replikerar herr Wärnberg.

Herr Wärnberg tog, liksom han gjort
tidigare, upp frågan om det totala sparandet
i vårt land och hur vårt läge ter
sig. Han gjorde sig skyldig till precis
det felslut som jag genom mitt första
anförande försökte förebygga. I det anförandet
sökte jag göra klart för dem
av kammarens ledamöter som inte förut
kände till hur farligt det är att utgå ifrån
absoluta tal i kronor och ören räknat
per capita då det gäller investeringsnivå
och sparande. Jag påvisade att vi i Sve -

Nr 31

Fredagen den 29 mai 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
rige under andra världskriget, då andra
länder sysslade med annat, byggde
upp en reell investeringsnivå som var
mycket hög, och också en hög lönenivå.
Den har vi sedan i stort sett bibehållit.
Ifrån dessa höga nivåer bör
man göra sina bedömningar då det gäller
utvecklingen i framtiden. Det krävs
alltså mera av oss än av andra för att
bibehålla framstegstakten. Det är dyrare
att underhålla ett tvåvåningshus än en
liten kåk — för att på nytt förenkla debatten.

OECDrs statistik för 1968 avser det
läge i investerings- och besparingshänseende
i vilket vi då befann oss, men
det säger ingenting om det som för mig
är väsentligt, nämligen förändringar i
tillväxttakten. I det hänseendet har
tendensen i Sverige varit sjunkande
främst när det gäller hushållssparande!.

Det andra sparandet, företagssparandet
och AP-sparandet har icke heller
varit tillräckligt, vilket utgör en förklaring
till att vår produktionskapacitet är
så låg att vi i dag inte kan tillgodose
den efterfrågan som förefinns i rådande
högkonjunktur.

Jag gjorde alltså icke någon som helst
felaktig beskrivning. Herr Wärnberg
har missuppfattat det ekonomiska sammanhang
som döljer sig bakom OECDstatistiken.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! .lag tog bara upp den
statistik som herr Bohman själv håller
sig med. Han började nämligen med
att tala om hur dåligt Sverige hade det
ställt enligt den OECD-statistik som då
fanns beträffande det personliga sparandet.
Även denna statistik har sina
brister, och det är farligt att göra internationella
jämförelser. Men skall man
göra sådana jämförelser, bör man göra
det på alla punkter — det var bara detta
jag menade.

Dessutom är det synnerligen farligt
att lita för mycket på statistiken både
i absoluta tal i dollar räknat enligt vil -

ken Sverige ligger utomordentligt väl
till liksom per capita i förhållande till
BNP. Sverige ligger kanske hyggligare
till när det gäller andelen av bruttonationalprodukten
än vad statistiken utvisar,
ty Sveriges investeringar 1968 baserades
i stort sett på icke utländskt
upplånat kapital, vilket däremot var fallet
i en del länder som låg före oss i
statistiken.

Herr BOHMAN (m) kort genmäle:

Herr talman: Min jämförelse med statistiksiffrorna
förra gången herr Wärnberg
och jag diskuterade sparande var
i första hand baserad på de analyser
som konjunkturinstitutet har gjort i
december och nu senast i den reviderade
nationalbudgeten. Där konstaterar
konjunkturinstitutet med beklagande
hur utomordentligt otillfredsställande
sparandeutvecklingen är. När det gäller
tillväxten av sparandet ligger vi dåligt
till i jämförelse med OECD-länderna,
vilket inte på något sätt förringar att vi
totalt sett, då det gäller landets samlade
tillgångar, ligger på en hög nivå. Men
det ger oss ingen tillfredsställelse, eftersom
det avgörande är vad som kommer
att hända i framtiden. Kraven på
oss är betydligt större än på länder som
inte ligger på lika hög nivå.

Herr WÄRNBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Är man inne på så diffusa
begrepp som att man skall börja
tippa framtidsutvecklingen, då är statistiken
självklart absolut värdelös. Det
håller jag med om.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag skall för min del
inte gå in på den allmänna ekonomiska
debatt som har förts i dag — jag har
redan tidigare sagt min mening på de
viktigaste punkterna, nämligen penningoch
valutapolitiken. Det finns för mig

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

r><>

inte särskilt mycket att tillägga, men jag
skall något beröra reservationerna i
bankoutskottets utlåtande nr 54.

I reservation i under punkten A tar
vi upp frågan om den offentliga sektorns
tillväxt, som enligt vårt förmenande
går för snabbt. Utgiftsstegringen
bör enligt vår mening inte gå fortare än
ökningen i bruttonationalprodukten.

I reservation 2 berörs underskottet i
bytesbalansen. Det sägs där och det bär
sagts även i debatten i dag, att detta
underskott är av strukturell natur. Vi
anser att man i så fall närmare bör
analysera de strukturella förändringar
som har inträtt på detta område. I
klämmen anges syftet vara att återställa
jämvikten i betalningsbalansen. Jag är
angelägen om att understryka det krav
som framförs i denna kläm. Jag är också
glad att kunna säga att det är en gemensam
borgerlig reservation. Den skillnad
som nu synes mig återstå mellan oss
samt folkpartiet och centerpartiet ligger
däri, att vi vill ange ett mål för arbetet
på att återställa jämvikten och precisera
detta mål synligt till en ökning
av guld- och valutakassan med 500 miljoner
kronor i år, vilken fråga vi ju behandlade
häromkvällen. Givetvis vill vi
att den nämnda kassans relativa position
till bruttonationalprodukten och
utrikesbetalningarna bör upprätthållas
på en ungefärligen oförändrad och rimlig
nivå för framtiden. Jag är optimistisk
nog att tro att insikten härom skall
vinna terräng med tiden. Ett summabelopp
kan självfallet alltid diskuteras
till sin storlek, men någon uppfattning
måste man ändå ha i en sådan fråga.

I reservation 3 vid utskottets hemställan
under C anföres att en ekonomiskpolitisk
stabiliseringskonferens har särskild
aktualitet. Vid bankoutskottets utlåtande
nr 19 i år, som är dagtecknat
den 19 mars, har herr Brundin och jag
i ett särskilt yttrande såsom de första
i bankoutskottet i år tagit upp frågan
om en rundabordskonferens i stabiliseringssyfte.
Vi har därvid inte fått stöd
av folkpartiet och centerpartiet i vår

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
rekommendation. Vi säger i detta .särskilda
yttrande: ”De närmaste framtidsutsikterna
för vårt lands ekonomi
ter sig emellertid så ovissa att frågan
om en rundabordskonferens i stabiliseringssyfte
borde upptagas till prövning
utan onödigt dröjsmål.” Vi kan alltså i
och för sig stödja en hemställan om att
en sådan stabiliseringskonferens bör
komma till stånd, och ett tillfälle finns
att manifestera det intresset genom att
rösta för reservation 3. Motiveringen i
övrigt i reservationen, vilken moderata
samlingspartiets representanter i bankoutskottet
inte kunnat utöva inflytande
på, kan vi däremot inte ansluta oss till,
då den innebär bifall till centerpartiets
och folkpartiets partimotioner, vilka
inte överensstämmer med våra egna
partimotioner vid årets början och under
riksdagssessionens lopp, och då den
är ett diktat till oss.

Eftersom jag av de anförda skälen
inte ansett mig kunna biträda reservationen,
kommer jag i konsekvensens
namn att rösta med utskottet men har
ingen invändning mot dem av mina
partikamrater som önskar stödja reservationen
i dess syfte att få till stånd
en stabiliseringskonferens.

Beträffande reservation 4 under D
som gäller frågan om kapitalimport till
vårt land vill jag framhålla att jag vid
tidigare tillfälle har sagt att jag inte
finner det tillrådligt att basera utbyggnaden
av vårt lands ekonomi på utländsk
upplåning såsom finansministern
förordar. Det importerade kapitalets
destination och kontrollen av detta
gör det tämligen klart att det blir de
statliga företagen och socialiseringssträvandena
i vårt land som kommer
att främjas av en sådan politik. Det kanske
till och med är moraliskt tveksamt
om det rika Sverige skall begära att få
ta knappa internationella kapitaltillgångar
i anspråk i nuvarande läge.
Detta utesluter inte på något sätt företagsekonomiskt
motiverat anlitande av
utländska finansieringskällor i affärslivet,
vilket är normalt vid ett system

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
av fria kapitalrörelser. Vi önskar som
bekant fria kapitalrörelser.

Jag har också sagt att jag kan godtaga
sådana kortfristiga valutakrediter
som finns att få i internationella valutafonden,
i det allmänna låneavtalet
— förkortat GAB — och genom SWAPavtalen.
Dessa lån kan emellertid inte
komma till stånd annorledes än genom
de officiella kanalerna, d. v. s. stat och
riksbank. Det är skälet till att jag inte
kunnat biträda den reservation som här
önskar att de mindre och medelstora
företagens deltagande i den av finansministern
aviserade s. k. organiserade
kapitalimporten skall .särskilt beaktas.
•lag vill i stället säga till de mindre och
medelstora företagen att dessa liksom
hittills bör utnyttja de möjligheter de
säkerligen har att i sina affärer med
utländska kunder och leverantörer fortsätta
alt ta affärsmässigt sunda krediter.
Det är säkerligen för dem själva både
den bästa och tryggaste vägen.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är, som tidigare berörts
här under den ekonomiska debatten,
flera faktorer som i dag utgör en
broms på vår produktionsutveckling och
vår ekonomiska tillväxt och som utgör
ett hinder för en gynnsam utveckling
av handelsbalans och valutareserv, bl. a.
det förhållandet att vår produktiva kapacitet
är mycket hårt utnyttjad. Både
våra arbetskraftsresurser och våra produktionsutrustningar
är, bortsett från
regionala ojämnheter, helt tagna i anspråk
och tillåter inte någon väsentlig
produktionsökning. Den enda möjligheten
att öka vår produktiva kapacitet är
att rationalisera och att investera i ny,
mera effektiv teknik. En förutsättning
för vårt land, med de relativt höga produktionskostnader,
som vi har, skall
kunna bibehålla sin konkurrenskraft på
världsmarknaden är att vi konkurrerar
med nya produkter som ligger före konkurrentländernas
i fråga om kvalitet
och högt utvecklad teknik. Den hårda

konkurrensen om den internationella
marknaden kräver också ökad satsning
på marknadsföring av industrins tillverkning.

Allt detta kräver en hög investeringsvilja
och hög investeringsförmåga inom
näringslivet. Såväl våra knappa arbetskraftsresurser
som krav på produkter
av hög teknologi förutsätter, om vi skall
kunna hävda oss i utlandskonkurrensen,
relativt högre insatser av kapital än i
länder vilkas produkter och export i
förhållandevis större omfattning består
av råvaror, halvfabrikat och standardiserade
masstillverkningar. Därför måste
investeringstakten inom vår industri,
både på kort och lång sikt, ligga högt i
förhållande till våra konkurrentländer.
Tyvärr har så inte varit fallet under de
senaste åren. Vi har haft en låg investeringstakt.
Investeringarna ökade något
under förra året, och nu räknar finansministern
med en lö-procentig ökning
av investeringarna under nästa budgetår.
För den prognosen bör man emellertid
sätta ett stort frågetecken. Det största
hindret för en gynnsam investeringsutveckling
är de hårda kreditrestriktionerna.
Speciellt för de mindre och
medelstora företagen har situationen på
kreditmarknaden inneburit betydande
svårigheter. Det föreligger en stor risk
att för landets ekonomi betydelsefulla
sektorer av vårt näringsliv allvarligt
skadas om kreditrestriktionerna bibehålls
med samma styrka som nu. Man
möter varje dag vittnesmål om de svårigheter
som bristen på kapital medför.
Vi läser i dagstidningarna om de aktioner
som Smålandsföretag har vidtagit
för att fästa allmänhetens uppmärksamhet
på den verkligt prekära situationen.
Det är här i många fall fråga om företag
som under den högkonjunktur vi
haft och fortfarande har i en normalt
fungerande kreditmarknad skulle ha
kunnat förbättra sin likviditet och bygga
ut sin produktion men som nu
tvingas använda vinst- och överskottsmedlen
till ökade bankamorteringar och
för att möta de krav på snabbare betal -

Fredagen den 2!) maj 1970

Nr 31

ningar av leveranser och anspråk på
längre kundkrediter som situationen
medför. Här kommer många mindre
företag i kläm mellan kraven från mäktiga
material- och maskinleverantörer
på kortare betalningsterminer å ena sidan
och stora betydelsefulla kunder med
längre kreditanspråk å den andra.

Svårigheterna belyses av det tilltagande
antalet konkurser som statistiken
visar. Det blir möjligt för mig att belysa
detta senare under dagens debatt
när statsrådet Sträng besvarar min interpellation
om dessa problem. Visserligen
är det väl så att den högre konkursfrekvensen
beror på hårdare tag
från skatteindrivningsmyndigheternas
sida, men det är inte hela sanningen.
De hårda kreditrestriktionerna är också
en betydande bov i dramat.

Jag tror inte att det är någon överdrift
att påstå att förhållandena på kreditmarknaden
medverkar till en strukturförändring
av näringslivet som inte
skulle ha ägt rum under normala förhållanden.
Företag slås ut inte på grund
av ineffektivitet och dåliga varor eller
lägre konkurrensförmåga utan på grund
av att deras normala finansieringsmöjligheter
försvinner. Det bör också erinras
om att expanderande mindre företag
har ett relativt högre kapitalbehov men
samtidigt mindre möjligheter till självfinansiering,
bl. a. på grund av att den
gamla produktionsapparaten inte ger
tillräckligt stort avskrivningsunderlag.

Jag är naturligtvis på det klara med
att kreditpolitiken måste användas som
medel att förbättra vårt valutaläge, men
drastiska restriktioner, som för hårt
drabbar hela näringslivet eller en sektor
av vår företagsamhet kan allvarligt
skada tillväxten av vår produktion och
motverka en strävan att öka exporten
och förbättra vår handelsbalans. Det
finns risk för att vi nått det läge då
restriktionerna skadar i stället för alt
främja vår konkurrenskraft med utlandet
och vår ekonomiska tillväxt. I försvaret
för valutareserven har kreditpolitiken
fått bära en alltför stor börda.

(ii

Ang. den ekonomiska politiken, m. in.
Samtidigt som krediterna till näringslivet
avsevärt skurits ned har statens
och kommunernas anspråk på lånemarknaden
ökat betydligt. Det kan inte
vara riktigt att statens upplåning under
en högkonjunktur, som den vi nu har,
tillåts svälla som den har gjort under
budgetåret 1909/70, från de i finansplanen
förutsedda 2 500 miljonerna och
i kompletteringspropositionen i maj
1909 angivna 1 500 miljonerna till de i
kompletteringspropositionen nu angivna
3 500 miljonerna.

Från vårt håll har såväl i januari
1969 som i januari 1970 i motioner till
riksdagen understrukits att det statliga
upplåningsbehovet för innevarande
budgetår underskattas av finansministern,
och det har visat sig vara en realistisk
bedömning. Det är påtagligt att
de finanspolitiska åtgärderna under
praktiskt taget hela 1960-talet varit i
otakt med konjunkturutvecklingen. Nog
är det t. ex. anmärkningsvärt att statens
upplåningsbehov under avmattningsåret
1967/68 var lägre än under
innevarande högkonjunkturår 1969/70.
Det förstnämnda året var upplåningsbehovet
2 931 miljoner kronor, vilket
kan jämföras med 3 510 miljoner kronor
för i år. Vi har från folkpartiets sida
efterlyst system och metoder som gör
det möjligt att säkrare och smidigare
anpassa finanspolitiken till förändringar
i konjunkturerna. Tidigare i år har
vi i motioner krävt utredning rörande
verkningarna av de finanspolitiska åtgärderna
på längre sikt, men beklagligtvis
har våra förslag inte accepterats
av regeringspartiet. Regeringen anser
sig inte behöva ta råd och intryck från
annat håll än från experterna i finansdepartementet.
Där finns all visdom.
Där vet man allt bäst. Eller är det kanske
så att regeringen är orolig för de intryck
som en översikt över de senaste
årens finanspolitik skulle framkalla?

Trots att vår exportindustri arbetar
med full kapacitet och ständigt stigande
priser har inte jämvikt kunnat uppnås
mellan export och import, utan vi nöd -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
gas för första kvartalet 1970 notera ett
underskott i vår handelsbalans på över
en miljard kronor. Det kan till en del
bero på att de senaste årens industriinvesteringar
varit otillräckliga för att
öka industrins exportkapacitet i så hög
grad att balans har kunnat uppnås. Det
beror naturligtvis också på höga importsiffror.

Nu förutser finansministern ett minskat
underskott i handelsbalansen. Underskottet
beräknas till 545 miljoner
kronor. Vi anser att denna beräkning
också varit för optimistisk. Verkligheten
har redan, anser vi, korrigerat den.
Första kvartalet i år visar nämligen,
som jag redan sagt, ett underskott i
handelsbalansen på över en miljard kronor.
Om finansministerns prognos skulle
hålla krävs för resten av året ett exportöverskott
på drygt 500 miljoner kronor.
Det är väl ingen som tror på ett
så kraftigt omslag i vår utrikeshandel
som skulle behövas för att denna prognos
skulle förverkligas. Årets underskott
i handelsbalansen under första
kvartalet är det största under i varje
fall de senaste 20 åren. Liksom på andra
områden inom den ekonomiska politiken
har kompletteringspropositionen
här givit en alltför optimistisk bild av
det ekonomiska läget.

Enligt vår mening behöver man sätta
in långsiktiga åtgärder för att förbyta
handelsbalansens underskott i ett växande
överskott, som också kan kompensera
det negativa tjänstenettot. Men
det kräver att i detta land måste föras
en politik som i högre grad stimulerar
industriinvesteringarna.

De strukturella förändringar, som kan
antas ha orsakat en stor del av det ökade
underskottet i bytesbalansen, har
man inte kunnat klarlägga tillfredsställande.
Vi vet inte säkert vari obalansen
består; i varje fall är det tydligt
att det råder stor osäkerhet om de metoder
med vilka obalansen i vår utrikeshandel
skall bekämpas. Vi föreslår därför
en parlamentarisk utredning med
uppgift att snarast undersöka orsaker -

na till underskottet och framlägga förslag
till sådana långsiktiga åtgärder och
samhällsekonomiska prioriteringar som
kan förbättra betalningsbalansen. I en
sådan utredning bör ingå representanter
för de politiska partierna samt näringslivets
organisationer och arbetsmarknadens
parter.

En mycket viktig faktor för våra möjligheter
att hävda oss på den internationella
marknaden är också kostnadsutvecklingen.
Kostnadsnivån i vårt land
får inte i jämförelse med den i andra
länder utvecklas så att vår konkurrensförmåga
minskar. Det råder nu internationellt
sett starka tendenser till
pris- och kostnadsökningar. I vårt land
är prisstegringstakten mycket snabb;
cirka 7 procent under de senaste tolv
månaderna är en oroväckande snabb
uppgång. Därmed har den lugna prisutvecklingen
under 1968 och första
halvåret 1969 brutits. Trots en snabb
uppgång under första kvartalet detta år
räknar man i den reviderade nationalbudgeten
med endast 4,5 procent i prisstegring
under hela 1970. Även detta
förefaller vara en alltför optimistisk
prognos. Det är visserligen antagligt
att prisstegringen under resten av året
kommer att bli något mindre snabb än
den hittills varit under år 1970, men
situationen är i alla fall otillfredsställande.
Mittenpartiernas krav på en ekonomisk-politisk
stabiliseringskonferens
har därför större aktualitet än på länge.

Får jag i detta sammanhang säga till
herr Åkerlund att jag inte riktigt förstår
honom när han säger att moderaterna i
bankoutskottet i mars månad i ett särskilt
yttrande hade uttalat sig för en stabiliseringskonferens
men inte fått mittenpartierna
med på detta förslag. Om
jag inte misstar mig helt, reserverade
vi oss för en stabiliseringskonferens och
ett ekonomisk-socialt råd. Men herr
Åkerlund kunde inte vara med på den
reservationen utan valde i stället ett
särskilt yttrande. Är inte det den riktiga
tolkningen av vårt agerande i utskottet.

Det är oförklarligt varför inte rege -

Fredagen den 2!) maj 1970

Nr 31

ringen eller regeringspartiet vill samråda
för att söka lämpliga lösningar på
de problem som den ekonomiska politiken
bär att brottas med. Det är oförklarligt
varför regeringen är så rädd att
ta råd utifrån. Industriförbundets inbjudan,
t. ex., till överläggningar under
juli månad mellan förbundet och de
politiska partierna var ju ett initiativ
från näringslivets sida till överläggningar
om de aktuella problemen i vår
ekonomi. Dessa överläggningar var väl
också avsedda att överbrygga den förtroendeklyfta
som påstås finnas — och
som finns — mellan näringsliv och regering
och som inte är till gagn för
näringslivet. Men den inviten avvisades.
I stället gjordes ett uttalande från visst
socialdemokratiskt håll, att det är valtaktiskt
klokt att skärpa motsättningarna
mellan näringslivet och företagen
inför valkampanjen.

Jag vill, herr talman, vid detta tillfälle
också påminna om de förslag som
mittenpartierna framförde under vårriksdagen,
syftande till en mer effektiv
stabiliseringspolitik.

Med det sagda, herr talman, kommer
jag att yrka bifall till reservation 2 vid
bankoutskottets utlåtande nr 54. I reservationen
hemställes om en utredning
rörande återställande av jämvikten i
betalningsbalansen i enlighet med vad
som anförts i reservationen.

Jag kommer dessutom att yrka hifall
till reservation 3, vari understrykes angelägenheten
av att det åstadkommes ett
system som möjliggör en snabbare och
smidigare anpassning av finanspolitiken
till förändringar i konjunkturläget
och vari också framhålles att en ekonomisk-politisk
stabiliseringskonferens nu
har särskild aktualitet. En sådan konferens
skulle kunna utgöra underlag för
en bred samling kring nödvändiga åtgärder
i stabiliseringspolitiskt syfte.

Jag kommer också att yrka bifall till
reservation 4 a, vari refereras departementschefens
meddelande i den reviderade
finansplanen att det bör övervägas
att i år åstadkomma en viss kapitalim -

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.

port i mera organiserade former än den
som tidigare ägt rum. Detta uttalande
har i ett motionspar — nr 1247 i denna
kammare och nr 1460 i andra kammaren
— tagits till utgångspunkt för förslag
avsedda att tillgodose de mindre
och medelstora företagens intressen i
detta sammanhang. Reservanterna understryker
dessa företags stora betydelse
för vår ekonomi. Framför allt är det
för dessa företag, som jag tidigare framhållit,
nödvändigt att skapa ökade kreditresurser,
och då vi nu är i ett läge
då kapitalimport övervägs, är det angeläget
att inte dessa företag ställs åsido.
En organiserad upplåning bör kunna
komma till stånd genom olika kreditinstitut
med syfte att tillhandahålla krediter
även åt de mindre och medelstora
företagen. Det kan finnas olika former
för upplåning av utländskt kapital. Vi
anser att såväl privata som statliga kreditinstitut
bör kunna komma i fråga
som förmedlare av det utomlands upplånade
kapitalet.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara söka klara
ut frågan om stabiliseringskonferenserna,
så att det blir riktigt.

I bankoutskottets utlåtande nr i9 i år
— det avgavs som jag sade i mars —
finns från folkpartiets och centerpartiets
sida vid utskottets hemställan under
K ett yrkande ”att riksdagen med
bifall till motionerna 1:814 och 11:950
i ifrågavarande del hos Kungi. Maj :t
hemställer om utredning om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd i enlighet
med vad utskottet ovan anfört”. Där
finns alltså icke något yrkande om en
stabiliseringspolitisk konferens. Men i
motiveringen till detta yrkande finns ett
uttalande av följande lydelse: ”Rådet
skulle även kunna medverka till att få
till stånd stabiliseringspolitiska konferenser.
” Det är ett allmänt hållet uttalande,
herr Stefanson.

Samtidigt finns till detta utlåtande
fogat ett särskilt yttrande, som jag just

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
har åberopat. Där säger vi: ”De närmaste
framtidsutsikterna för vårt lands
ekonomi ter sig emellertid så ovissa att
frågan om en rundabordskonferens i
stabiliseringssyfte borde upptagas till
prövning utan onödigt dröjsmål.”

Jag är bara glad åt det förhållandet
att själva idén har accepterats av folkpartiet
och centerpartiet. Det är alldeles
i sin ordning. Orsaken till att jag
inte kunnat biträda den nu nämnda reservationen
har jag nyss redogjort för.
Det sammanhänger med att jag då skulle
ha fått lov att skriva på folkpartiets och
centerpartiets partimotioner om den
ekonomiska politiken, vilket självklart
inte varit möjligt, eftersom vi har egna
partimotioner.

Herr STEFANSON (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kanske är onödigt
att föra en debatt om upphovsmannarätten
till stabiliseringskonferenserna,
men nog vet herr Åkerlund som gammal
ledamot av bankoutskottet att initiativet
till rundabordskonferenser i stabiliseringspolitiskt
syfte har kommit från mittenpartierna.
Det är inte första året som
denna fråga behandlats i bankoutskottet,
utan det torde ha varit fyra—fem år i
följd, och initiativet har kommit i motioner
som framlagts av folkpartiet och
centerpartiet.

Herr ÅKERLUND (m) kort genmäle:

Herr talman! Diskussionen om vem
som bär upphovsmannarätten är naturligtvis
alltid svår att bedöma, men låt
mig få säga herr Stefanson att jag minns
till och med från min första politiska
barndom på 1940-talet, att det då framfördes
krav på stabiliseringskonferenser
från dåvarande högerpartiet.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Det förefaller vara ett
mycket ljumt intresse från kammarens
ledamöter för den ekonomiska debatt

som pågår här i dag. Jag lovar därför
att skära ner mitt manuskript ganska
kraftigt med hänsyn till att intresset
förefaller vara så pass lågt.

Kompletteringspropositionen har föranlett
partimotioner från borgerligt håll,
vilka jag åtminstone i någon mån vill
beteckna som försök eller utkast till
alternativ till den reviderade finansplanen.
Någon gemensam linje har man
som vanligt inte kunnat ena sig om,
utan moderata samlingspartiet har gått
fram med sin motion och mittenpartierna
med sin. Motionerna innehåller en
hel del kommentarer till och kritik mot
de prognoser och bedömningar av utsikterna
för vår ekonomi som redovisas
i finansplanen.

Jag skall, herr talman, inte upphålla
mig vid dessa ting utan begränsa mig
till de konkreta yrkanden som finns i
motionerna och som återkommer i reservationerna
till bankoutskottets utlåtande.

Från moderat håll går man återigen
till storms mot den offentliga sektorn.
Den offentliga sektorns storlek och expansion
framställs som det som i grunden
ligger bakom de spänningsfenomen
som otvivelaktigt gör sig gällande i vår
ekonomi för närvarande. Framför allt
vill man konstruera upp ett motsatsförhållande
mellan den offentliga sektorns
utbyggnad och näringslivets anspråk
och resurser för sina investeringar. Moderaternas
program blir därför att den
offentliga sektorn skall begränsas.

Jag tycker för min del att detta är ett
alldeles för enkelt sätt att lägga upp
resonemanget. Det är självklart att en
hög takt i fråga om näringslivets produktiva
investeringar är en viktig förutsättning
för att tillväxttakten i vår
ekonomi skall kunna bibehållas på längre
sikt. Detta gäller naturligtvis inte
minst i dagens läge, där huvudlinjen i
den politik vi valt för att komma till
rätta med underskottet i bytesbalansen
just är att underlätta och stimulera industrins
utbyggnad och anpassning till
de strukturella förändringar som inträf -

Fredagen den 2!) maj 1970

Nr 31

fat. Investeringar inom exportindustrin
och den importkonkurrerande industrin
Idir då av särskilt intresse.

Om denna expansion av investeringarna
skall kunna genomföras krävs återhållsamhet
från övriga sektorer inom
ekonomin. Detta krav måste naturligtvis
ställas också på den offentliga sektorn,
men jag reagerar emot att det ställs enbart
krav på den offentliga sektorn, såsom
motionärerna gör. Förhållandet
mellan näringslivets investeringar och
den offentliga sektorns resursanspråk
är inte alls så entydigt som motionärerna
vill göra gällande.

En allmän rekommendation om att
den offentliga sektorn skall begränsas,
kan jag därför inte vara med om. Den
offentliga sektorns utbyggnadsbehov
måste vägas mot andra sektorers krav
och resurser, och man måste beakta det
samband som föreligger så till vida att
en utbyggnad på ett visst område ofta
direkt ställer krav också på insatser
inom den offentliga sektorn.

I mittenpartiernas motioner har man
radat upp sina tidigare förslag på det
ekonomisk-politiska området, vilka bankoutskottet
redan tidigare i år har behandlat.
En nyhet kan jag dock notera,
och det är att den föreslagna parlamentariska
besparingsutredningen nu kallas
omprioriteringsutredningen. Så vill man
göra gällande att orsakerna, särskilt de
strukturellt betonade, till underskottet
i vår bytesbalans inte är ordentligt kartlagda
och menar att en parlamentarisk
utredning skulle vara rätta vägen att
åstadkomma en sådan kartläggning.

Detta betraktar jag inte som något
realistiskt förslag. För det första menar
jag att vi redan har tillräcklig kunskap
om förhållandena bakom underskottet
för att kunna föra en effektiv ekonomisk
politik i syfte att råda bot på det. För
det andra har jag svårt att tro, att en
parlamentarisk utredning skulle vara
rätta vägen att vinna ökad kunskap.

Finansministerns uttalanden om möjligheterna
av och formerna för en kapitalimport
bar uppkallat motionärer som

5 Första kammarens protokoll 1970. Nr 31

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
vill ta till vara de mindre och medelstora
företagens intressen i sammanhanget.
Jag tror att det skulle vara
olämpligt att försöka skapa särskilda
arrangemang för kapitalimport till dessa
kategorier av företag. Jag kan inte
heller i övrigt se några skäl till att
riksdagen nu skulle göra några uttalanden
beträffande formerna för en
eventuell kapitalimport.

Herr ÅKERLUND (in) kort genmäle:

Herr talman! Endast ett kort genmäle
till herr Ståhles yttrande att vi
kräver att den offentliga sektorn skall
begränsas. Detta slängs ut som ett påstående
utan att ses i sitt sammanhang.
Vi säger att takten i utgiftsstegringen på
den offentliga sektorn icke skall vara
starkare än stegringstakten av bruttonationalprodukten.
För att enbart hålla
mig till statens utgifter kan jag konstatera
att mellan åren 1968 och 1970 —
med hänsyn till att vi arbetar dels med
kalenderår och dels med budgetår —
har den statliga utgiftsexpansionen varit
13 procent och bruttonationalproduktens
stegringstakt 5 procent. För det
kommande året kan vi räkna med en
stegring av bruttonationalprodukten på
3,5 procent och en stegring för den
kommande budgeten, enligt de officiella
uppgifterna, på ungefär 7 procent. Om
det sedan verkligen blir så återstår att
se. Men det är en påtaglig skillnad i
stegringstakt när det gäller de offentliga
utgifterna och stegringstakten när det
gäller bruttonationalprodukten. Det är
detta vi gör invändningar mot.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag hade tänkt framföra
ett stort, statsmannamässigt anförande
om budgeten, men det finns kamrater
som har satt munkorg på mig och
jag skall därför inskränka mitt anförande.
Jag ser att jag får bugningar från
auditoriet redan på förhand!

Det är i alla fall en liten sak som jag

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
har gått och funderat över och inte kan
avhålla mig från att säga ett par ord
om. Som en liten man på kammargolvet,
som det heter på modernt språk, har jag
frågat mig huruvida inte den avtappade
valutareserven, som vi har hört så mycket
talas om, ytterst sammanhänger med
att vi som nation under flera år i accelererande
takt har levt över våra tillgångar.
Herr Bohman har också något
litet varit inne på detta. Nu gäller det
att betala kalaset efteråt. Verkligheten
har i det längsta dolts bakom varukrediter
i utlandet, som jag skulle tro inte
kommit fram i statistiken. Det är den
offentliga sektorn, stat och kommun,
som har gått i spetsen när det gäller att
leva över tillgångarna genom reformer
överallt och på en gång utan hänsyn
till de samlade kostnaderna. Alla vi andra
har väl också hjälpt till var och en
efter fattig förmåga.

Det synliga yttre monumentet över
den ekonomiska politiken och den totala
ombyggnaden av städer och tätorter
som har ägt rum utgör Sergels torg. Jag
var där häromdagen och tittade på det
nya riksdagshuset, som är slutvinjetten
över epoken.

För att ekonomiskt klara hela denna
gigantiska omställningsprocess av vårt
samhälle under några korta år har statsmakterna
ständigt krävt ökade resurser,
vilka också skattevägen eller via ATPfonderna
har ställts till förfogande för
den statliga sektorn. En väsentlig del
av den ekonomiska tillväxten har på så
sätt tagits i anspråk av det allmänna.
Detta penningflöde — från den privata
till den offentliga sektorn — har verkat
köpkraftsökande och skapat en ständig
inflationsekonomi, som vi inte kan
komma till rätta med med mindre än att
vi slår av på reformtempot. Även från
regeringssidan har man väl varit inne
på detta. Den automatiska skatteskruven
har i sin mån bidragit till att kamouflera
den verkliga situationen.

Jag läste en artikel i dag, där man
berättade att penningströmmen inom
den offentliga sektorn 1970 skulle kom -

ma att röra sig om 80 miljarder kronor.
Så frågade man: Hur styrs dessa penningströmmar
för att minska den inflationsdrivande
effekten? Vilka styrningsmedel
finns det egentligen inom
finansdepartementet? Styrningarna
sköts av yngre partivänner till finansministern,
vilka kallas in som rådgivare.
Huruvida de alltid har det rätta sinnet
för uppgifterna vet jag icke.

Jag har också tänkt peka på den snedvridande
effekt som den ensidiga penning-
och kreditpolitiken fått för dagens
ekonomi. Medan budgeten och den offentliga
sektorn verkar som en inflationsspruta
över hela fältet, träffar den
ekonomiska politikens restriktiva sida
med hela sin tyngd det enskilda näringslivet.
Det sägs visserligen att man
vill främja investeringsverksamheten
inom näringslivet, men kreditrestriktionerna
och det höga ränteläget har förödande
effekt på investeringsverksamheten.

Men det är värre än så. Företagens
likviditet påverkas i negativ riktning.
Jag är medveten om att stora företag
har rätt goda möjligheter till självfinansiering
och därför klarar sig relativt
val, men småföretagen och de medelstora
företagen har inte samma möjligheter.
Det är ett utomordentligt dåligt
tecken att konkursernas antal stiger.
Det har också förvånat mig att man
inte tidigare i dag fäst uppmärksamheten
vid utvecklingen på börsen, som
ju är ett uttryck för bedömningen av
näringslivets situation över ett större
fält.

Herr Wärnberg menade att kreditrestriktionerna
inte innebär något idiotstopp.
Det är riktigt, men de verkar
icke desto mindre på sina håll mycket
hårt. Jag måste opponera mig mot att
herr statsrådet Wickman och med honom
herr Wärnberg egentligen skjuter
över skulden på affärsbankerna och
sparbankerna när de säger att vi visserligen
skall ha kreditrestriktioner
men att så som sparbanker och affärsbanker
tillämpar dessa, har aldrig va -

Fredagen den 2!) maj 1970

Nr 31

rit vår mening. Man anser tydligen
att bankinstituten är hårdare än riksbanken
avsett och att det är det som
gör att man har fått den här effekten.

Herr Wärnberg var inne på sparandet
och använde OECD-statistiken från
år 1908. .lag skulle tro att 1908 var vårt
bästa år, med låg inflationstakt i vårt
land. Stegringen av prisutvecklingen
inskränkte sig till 2,5 procent. Sparandet
var också livligt då. Men vad som
är alarmerande är utvecklingen därefter,
och år 1970 har hushållssparande!
varit exceptionellt dåligt.

Herr Wärnberg säger att han ingenting
har emot hushållssparande och att
han gärna vill gynna det. Men, säger
han, ur jämlikhetssynpunkt kan man
inte vara med om sådant. Om alltså en
miljonär skulle få en krona mer skattefritt
än småspararen säger herr Wärnberg,
nästan med ett moraliserande tonfall
i rösten, att sådant där skall man
inte gynna.

Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
med mig som första namn.

Herr OLSSON, JOHAN, (ep):

Herr talman! Med hänsyn till angelägenheten
av att begränsa debatten
skall jag inte anföra några allmänna
synpunkter, utan vill säga några ord
främst som egen företagare och som representant
för ett stort antal mindre
och medelstora företagare.

Vi har tidigare blivit påminda om
den opinionsyttring som nu på olika
sätt når oss från en del håll ute i landet.
Vi har i dag annonsen från Jönköpingsföretagare,
och vi har blivit
aviserade om att det i morgon kommer
en annan annons från Småland, där ett
stort antal företag erbjuds till försäljning.
Jag kan nämna att vid företagareföreningens
årsmöte i Gävle i går — det
gäller alltså Gävleborgs län — var frågan
om småföretagens situation uppe
till behandling. Då uttrycktes mycket

Ans. den ekonomiska politiken, m. ni.
stor oro och bekymmer för sysselsättningsmöjligheterna
och existensmöjligheterna
i framtiden, .lag liar fått påringning
från en och annan företagare
i min hemort som blivit mäkta ledsen —
för att använda ett milt ord — med anledning
av den skärpta åtstramningen
på checkräkningskrediternas område
och den höjda ränta på dessa krediter
som därmed blivit följden i varje fall
i våra trakter.

Att det kanske ibland blir litet anstrykning
av överord i en sådan här
opinionsyttring är förståeligt med hänsyn
till den arbetssituation som mindre
och medelstora företagare oftast befinner
sig i. De har en orimlig arbetsbörda
och ett mycket tungt ansvar för företagets
existens och för de anställda och
även för det samhälle där de verkar. De
måste ta på sig en rad olika uppgifter
som större företag kan överlåta åt specialister.
Det är inte underligt att de
kanske då ibland i trötthetens och resignationens
tecken ger uttryck för sin
oro med mycket starka ord.

Vad är det som bekymrar framför
allt? Det är för det första räntan, som
under en längre tid varit så hög, att den
verksamt bidrar till att försämra lönsamheten
och begränsar företagens egen
finansieringskraft — och vi skönjer ju
ingen lättnad i detta avseende. Ett krav
från företagarna är alltså att man försöker
åstadkomma en lägre räntenivå.
Industriministern har här meddelat att
han tagit sina initiativ. Vi från centerpartihåll
tycker att detta är glädjande,
ty vi bär ifrågasatt värdet av räntan
som ett konsumtionsdämpande medel.
Vi önskar industriministern all lycka
med den uppgift han här har påtagit
sig. Jag vill tillägga att man kanske ändå
bör pröva möjligheterna att här i landet
oavsett förhållandena utomlands i
någon mån gå före med eu räntesänkning.

För det andra är kreditrestriktionerna
det stora bekymret. Dessa drabbar
de mindre företagen hårdast. Mindre
företag har de minsta reserverna och

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
kominer först i kläm när krediterna
stramas åt. De har den lägsta kreditvärdigheten,
vilket gör att de också drabbas
av bankernas restriktioner. De har svårast
att komma igen och få nya lån.
Företagarnas personliga krediter betyder
mycket för de mindre företagen.
Det händer ofta att ett mindre företag
som kanske har aktiebolagsform råkar
ut för likviditetssvårigheter. I sådana
fall kan ägaren inte sällan genom en
personlig kredit klara av de tillfälliga
svårigheterna. Genom det nuvarande
kreditstoppet är denna möjlighet nästan
helt borta, vilket har förvärrat situationen.

Vad jag särskilt vill framhålla är att
företagen i lokaliseringsområdena har
drabbats mycket hårt. Det är orimligt
att dra in checkräkningskrediter för
företag som nyligen har blivit tilldelade
lokaliseringslån eller lokaliseringsbidrag.
Om man drar in 20 procent av en
checkräkningskredit, kan detta innebära
att man tar den omedelbara likviteten
för företaget i anspråk, och då kan
företaget råka i en besvärlig situation.

Inflationen drabbar också mindre företag
i första hand. De har oftast mindre
lagerreserver, och de får ingen inflationsvinst
på sina varulager. De prishöjningar
som sker när det gäller råvaror
slår igenom på en gång, och det
är som bekant också svårare för mindre
företag att kompensera sig snabbt med
prishöjningar.

Här har i dag mer än en gång erinrats
om den mycket negativa tendensen
i fråga om företagskonkurserna.
Under hela 1960-talet bär fler och fler
företag kommit på obestånd. Det bör
vara en varning. Frågan har mycket
stor räckvidd. Det är inte bara fråga
om ett eller annat företag som skall
överleva, utan det är också fråga om
tusentals sysselsatta som är beroende
av dessa företag. Vidare är det fråga
om många orters möjlighet att ha ett
näringsliv, ty de mindre och medelstora
företagen utgör oftast grunden för en
orts bestånd.

Regeringen har en betydande del av
ansvaret för dagens situation på detta
område. Man har haft ansvaret och haft
möjligheterna att göra de ingrepp som
varit erforderliga t. ex. för att företagen
i dag skulle ha haft en större självfinansiering.
Det räcker inte med fagert
tal som herr Wickman har ägnat den
mindre och medelstora företagsamheten
i dag. Det fordras en rad åtgärder, och
det fordras framför allt bredd på åtgäderna
från hela regeringens sida för
att dessa problem skall lösas. Fortfarande
kan man möta en mycket negativ inställning
till mindre och medelstor företagsamhet
hos många socialdemokratiska
talesmän och i stor utsträckning
inom den socialdemokratiska pressen.
Vi tror att herr Wickman så småningom
skall kunna komma till rätta med
detta förhållande inom sitt parti.

Industriministern sade att vår produktionsapparat
nu arbetar på gränsen
av sin förmåga. Jag vill göra en erinran
mot det talet. I stödområdena är industrin
fortfarande inte utnyttjad, och där
råder alltjämt en stor arbetslöshet. Vi
anser att man här gjort ett stort misstag.
Om lokaliseringspolitiken ägnats större
resurser hade det i dag funnits flera
företag som hade sugit upp arbetskraft
som nu är arbetslös och sugit upp den
dolda arbetslösheten. Jag tror att lokaliseringsåtgärder
också hade varit
mycket verksamma för att komma till
rätta med den starka inflation som vi
nu noterar. Regeringen har uppenbarligen
misskött sina åligganden gentemot
lokaliseringsområdena och gentemot
kravet på att utnyttja resurserna i full
utsträckning.

Den mindre och medelstora företagsamhetens
nuvarande läge kräver, anser
jag, en rad åtgärder, av vilka jag vill
nämna några. Regeringen måste på ett
eller annat sätt ställa ökade lånemedel
till förfogande för företagsamheten. Det
kan ske via företagareföreningarna. Jag
erinrar om att årets riksdag har avslagit
framställningar om att öka hantverkslånefonden.
Företagareföreningarna har

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

möjlighet att verka just på de områden
som är mest i behov av krediter. Jag
hoppas att regeringen under sommaren
skall finna möjligheter att öka företagareföreningarnas
utlåningskapacitet. Även
hjälpen till föreningarnas administration
bör ökas. Jag tror att det är eu
mycket angelägen åtgärd. Ytterligare
medel bör också ställas till förfogande
för övriga kreditinstitut som betjänar
mindre och medelstora företag.

Jag vill också föreslå att regeringen
tar initiativ till att riksbanken och affärsbankerna
resonerar ut om checkräkningskrediterna
och övriga lån, så
att lånefrågorna verkligen behandlas
selektivt och på ett sådant sätt att
t. ex. lokaliseringsföretagen inte drabbas
orättvist och att de möjligheter verkligen
utnyttjas som bland andra herr
Wärnberg förklarade redan finns att
flytta över checkräkningskrediter till
fasta lån. Jag önskar också att det vidtas
åtgärder för att åstadkomma en selektiv
kreditmarknad när det gäller lokaliseringsområdena.

Herr Fälldin har i ett särskilt yttrande
i lokaliseringsutredningen sagt att
man inte kan hedöma kreditåtgärderna
på samma sätt i lokaliseringsområden
som i landet i övrigt. När man i en
högkonjunktur har anledning att införa
kreditrestriktioner finns det alltså
inga skäl till att låta dem slå lika hårt
i de områden som fortfarande har undersysselsättning.

Jag tror att det är mycket angeläget
att man verkligen tar upp dessa frågor.
Det är egentligen bara centern som i
riksdagen gång på gång har fört fram
kravet på en selektiv kreditmarknad.
.lag vill understryka vad som sägs i
annonsen från Jönköping, nämligen att
vi måste prioritera kapital till industrin
från omedelbar konsumtion.

Till slut vill jag framhålla att vi borde
få till stånd en samverkan mellan
företagen. Visserligen bär vi den delegation
för mindre och medelstor företagsamhet
som nyligen är tillsatt. Vi hälsar
med tillfredsställelse att den i motsats

(><)

Ang. den ekonomiska politiken, ni. in.
till utskottets skrivning i fjol kommer
att bestå av företagarrepresentanter och
att denna fråga inte överlämnades till
industridelegationen. Men jag tror knappast
att den har möjlighet att snabbt
verka på detta område. Det finns anledning
för regeringen att ta kontakt med
den mindre och medelstora företagsamhetens
organisationer för att diskutera
dagens situation och föreslå snabba åtgärder.
Jag vill understryka att det är
angeläget att man här verkligen handlar
snabbt och inte väntar på långvariga
utredningar.

I detta yttrande instämde herr Carlsson,
Eric, (ep) och herr Pettersson, Harald,
(ep).

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Herr Dahlén ställde en
fråga till mig i sitt anförande i förmiddags.
Med hänsyn till kammarledamöternas
mycket berättigade önskemål om
att få denna debatt slutförd i rimlig tid
hade jag nästan tänkt att avstå från att
ge ett svar. Men jag förstår att herr
Dahlén är rätt angelägen om att åtminstone
få höra något. Jag skall fatta
mig så kort som möjligt.

Herr Dahléns fråga avsåg vår beredskap
för kontakter med EEC. Jag vill
lämna följande svar.

De frågor på olika områden som för
svenskt vidkommande kan aktualiseras
vid en förhandling med Gemenskapen
har sedan lång tid — som kammarens
ledamöter vet — varit föremål för utredningar
och överväganden. Ett omfattande
material föreligger redan belysande
Romfördragets innebörd och
praktiska tillämpning. Vi har också kontinuerligt
registrerat de beslut som har
fattats inom Gemenskapen under denna
nästan tioåriga utveckling. Vi har sökt
analysera innebörden och de möjliga
konsekvenserna för vår egen del vid eu
framtida anslutning till ett utvidgat
EEC.

Under en samordnande grupp av ämbetsmän
representerande alla de de -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
partement vilkas arbetsfält skulle komma
att beröras har i nära samarbete
med näringslivet och med arbetsmarknadens
olika organisationer denna utredningsverksamhet
pågått, jag vågar
säga, utan avbrott under hela 1960-talet,
låt vara att utredningsresurserna understundom
har fått koncentreras på mera
näraliggande spörsmål. Nordek tar jag
såsom ett exempel. Även om utredningsapparaten
understundom fått tagas i
anspråk för andra uppgifter har arbetet
med marknadsproblematiken i alla fall
inte avbrutits. Regelmässigt har föredragningar
skett inför regeringen, åtminstone
ett par gånger om året, där
resultatet av detta utredningsarbete har
redovisats. I betydande utsträckning
har materialet också kunnat offentliggöras.
15 offentliga utredningar föreligger.
Jag vill framför allt hänvisa till volymen
Sverige och EEC—Romfördraget
ur svensk synvinkel, som utkom 1968.

Även beträffande vad som hänt därefter
har en redogörelse —- i viss mån
en analyserande studie — utarbetats.
Den är under tryckning. Det var vår
förhoppning att den skulle kunna ligga
på riksdagens bord innan riksdagen åtskiljs,
men den lär på grund av belastningen
i tryckerierna inte kunna komma
ut förrän ungefär till midsommar.

När förhandlingarna blev aktuella
med anledning av den engelska första
förhandlingsansökan år 1961 tillkallades
en särskild grupp med företrädare
också för företag och organisationer på
jordbrukets, handelns och industrins
områden. Till den knöts även representanter
för arbetsmarknadsorganisationerna.
Kommittén skulle kunna fungera
som rådgivare under pågående förhandlingar
till förhandlingsgrupper och central
utredningsapparat. Den rådgivande
kommittén knöts till kommerskollegium.
Den har sammanträtt många gånger,
men eftersom vi ju inte har stått i något
förhandlingsläge har den närmast
fått utgöra en grupp där aktuella principiella
handelspolitiska frågor redovisats.

Vi är i färd med att se över den rådgivande
kommittén i syfte att få till
stånd en sammansättning som bättre
motsvarar dagsläget. Flera personer är
inte aktiva längre och bör väl träda tillbaka,
men avsikten är att vi under den
närmaste månaden också skall kunna
utse en ny rådgivande kommitté.

Jag glömde att säga det allra viktigaste,
nämligen att jag den It maj i år tillsatte
en särskild interdepartemental beredningsgrupp
som skall företa en mera
djupgående och detaljerad genomgång
av de frågeställningar som kan bli aktuella.
På grundval av det material som
därvid framkommer skall sedan instruktionerna
utformas för den förhandlingsdelegation
som kommer att utses.
Det blir en ny genomgång av materialet;
en del av slutsatserna kan i belysning
av utvecklingen kanske komma att
modifieras.

Även förhandlingsgruppen kommer
inom kort att utses. I varje fall räknar
vi med att inom den närmaste månaden
kunna utse den person som från svensk
sida skall vara huvudförhandlare när
vi kommer i resonemang och förhandlingar
med Gemenskapen.

Herr DAHLÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar handelsministern
för det svar han gav. Det låter i
princip bra. Jag hoppas att det också i
praktiken skall visa sig verkningsfullt.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 54 behandlas Kungl. Majrts
proposition nr 120 angående komplettering
av riksstatförslaget för budgetåret
1970/71.

I propositionen framföres tankegångar
från regeringens sida med anledning
av de påfrestningar som valutareserven
har utsatts för, och där säges att det
bör övervägas att åstadkomma en viss
kapitalimport i mera organiserade former
än den som ägt rum tidigare i år.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

I de motioner som moderata samlingspartiet
har väckt med anledning av
propositionen — motionsparet 1:1247
och II: 1460 — pekas på alt de mindre
och medelstora företagen drabbas hårdare
än de större företagen av kreditrestriktionerna.

Herr talman! Jag vill i likhet med
andra talare här i dag understryka de
mindre och medelstora företagens oro
inför framtiden. Många faktorer har
medverkat till de yttringar som har förekommit.
Ett bevis därför är de 364
företag från Jönköpings län med cirka
20 000 anställda, som tidigare i dag omnämnts,
och deras opinionsyttring genom
annonser i dagens tidningar och
uppvaktning för finansministern, enligt
tidningspressen. Till detta kommer även
oroande utbud av mindre och medelstora
företag till försäljning, nu senast
ett samordnat utbud av 17 företag inom
en ort.

Den mest akuta orsaken till det ovissa
läget är det skärpta kreditlägef. Det ökade
antalet konkurser talar sitt tydliga
språk om det bistra klimatet för de
mindre och medelstora företagen.

I propositionen talas det inte om på
vilket sätt nämnda kapitalimport skall
göras eller vilka kreditinstitut som skall
komma i fråga för densamma. Det sägs
inte heller något om huruvida de mindre
och medelstora företagen skall kunna
komma i åtnjutande av den kapitalimport
som regeringen anser bör övervägas.
Dessa företagarkategorier har
icke samma möjligheter till kapitalanskaffning
på den inhemska marknaden
som de större företagen, vilka bl. a. genom
obligationslån eller andra kreditformer
kan skaffa erforderligt kapital.
Möjligheterna till denna kapitalimport
bör därför utformas på ett sådant sätt
att de mindre eller medelstora företagen
inte kommer i en sämre ställning än
andra vid finansieringen av sina kapitalbehov.
Med anledning av utskottets
påpekande att särskilda kreditmöjligheter
står dessa företag till buds kan det
endast konstateras att dessa möjligheter

Anjj. den ekonomiska politiken, ni. m.
icke är tillräckliga, .särskilt med hänsyn
till vad jag tidigare anfört om begränsningen
på den inhemska kreditmarknaden.
Detta är speciellt aktuellt i det nuvarande
kreditläget. Kreditskärpningarna
slår hårdast för de mindra och medelstora
företagen.

I reservation 4 a till bankoutskottets
utlåtande krävs, liksom i motionsyrkandet,
att den organiserade upplåningen
skall komma till stånd genom olika kreditinstitut,
med syfte att tillhandahålla
även de mindre och medelstora företagen
krediter. Formerna för upplåning av
utländskt kapital kan vara olika, men
det utomlands upplånade kapitalet bör
förmedlas såväl av privata som av statliga
kreditinstitut.

Herr talman! Jag kommer, med stöd
av vad jag nu anfört, senare att yrka
bifall till reservation 4 a vid bankoutskottets
utlåtande nr 54.

Herr TISTAD (fp):

Herr talman! Efter den långa debatt
som förts i kammaren i dag skall jag
fatta mig mycket kort. Mitt ärende här i
talarstolen i detta sena skede av debatten
är att med några ord motivera den
blanka reservation som jag och mina
partikamrater i bevillningsutskottet har
fogat till utskottets betänkande nr 45.

Den partimotion som folkpartiet och
centerpartiet gemensamt har väckt i anledning
av kompletteringspropositionen
har inte till någon del remitterats till
bevillningsutskottet, som alltså inte haft
att ta ställning till förslagen i motionen.
Genom den blanka reservationen
har vi emellertid velat markera att vi
inte kunnat ställa oss bakom de uttalanden
som gjorts i betänkandet, vare sig
när det gäller det samhällsekonomiska
läget i allmänhet eller behandlingen av
det förslag om sparstimulerande åtgärder
som lagts fram i en motion från moderata
samlingspartiet.

Utskottets socialdemokratiska ledamöter
har som väntat utan varje förbehåll
ställt sig bakom finansministerns

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. den ekonomiska politiken, m. m.
bedömning av det samhällsekonomiska
läget. Vi anser att dessa bedömningar
inte i alla avseenden är realistiska. Jag
skall nöja mig med denna försiktiga
karaktäristik och inskränker mig till
att hänvisa till vad som har sagts tidigare
i debatten i dag av herr Helén och
herr Dahlén samt andra företrädare för
folkpartiet. Jag vill också erinra om att
industriminister Wickman under debatten
på väsentliga punkter korrigerat och
modifierat den bedömning som utskottsmajoriteten
förbehållslöst har ställt sig
bakom.

Under vårriksdagen har kammaren
haft att behandla motioner från vårt
håll om skattelättnader i syfte att främja
det enskilda sparandet. Förslagen har
avstyrkts av bevillningsutskottet och avslagits
av riksdagen. I det betänkande vi
nu behandlar har utskottet samma negativa
inställning till möjligheten och
lämpligheten av att stimulera sparandet
genom åtgärder på beskattningsområdet.
Det finns anledning att i detta sammanhang
ännu en gång erinra om Sparbanksföreningens
skrivelse till finansministern,
där föreningen presenterat en
rad förslag till sparstimulerande åtgärder
genom skattelättnader enligt i stort
sett samma linjer som vi föreslagit från
vårt håll. Sparbanksföreningens framstöt,
som präglas av stark oro för utvecklingen
av det enskilda sparandet,
borde vara ett memento för den socialdemokratiska
majoriteten.

Herr talman! Jag har inget särskilt
yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
beträffande utskottets i förevarande
betänkande gjorda hemställan
komme att framställas först särskilt angående
punkten A, därefter särskilt avseende
punkterna B 1 och B 2 samt vidare
särskilt beträffande vardera punkten
B 3 och C.

På särskilda propositioner bifölls därefter
dels utskottets hemställan i punk -

ten A, dels ock vad utskottet hemställt
i punkterna B 1 och B 2.

Därefter gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B 3 förekomna
yrkandena propositioner, först på
bifall till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som
innefattades i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Jacobsson, Gösta, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
45 punkten B 3, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Gösta Jacobsson
m. fl. vid betänkandet avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Jacobsson, Gösta,
begärde rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —100;

Nej— 20.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
utskottets hemställan i punkten C.

Fredagen den 29 mai 1970

Nr 31

Om begränsning

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Sträng, som meddelat,
att han i samband med den ekonomiska
debatten ämnade besvara vissa å föredragningslistan
upptagna spörsmål, hade
— till följd av att han vore upptagen
i andra kammaren — anmält, att
dessa svar konnne att lämnas senare
under detta sammanträde.

Om begränsning av den offentliga sektorns
tillväxt, in. m.

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 54, över motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1970/71, m. in.

(Debatt rörande detta utlåtande hade
förekommit i anslutning till behandlingen
av bevillningsutskottets betänkande
nr 45.)

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 120, angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1970/
71, m. in., hade bland annat väckts

A. de likalydande motionerna I: 1244,
av herr Bohman m. fl., och II: 1*158, av
herr Holmberg in. fl., vari yrkats, att
riksdagen skulle i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
i det kommande budgetarbetet beakta
det i motionerna anförda samt eftersträva
en begränsning av den offentliga
sektorns tillväxt så att den bättre anpassades
till bruttonationalproduktens
ökning;

B. de likalydande motionerna I: 1246,
av herrar Helén och Bengtson, samt II:
1457, av herr Hedlund och herr Gustafson
i Göteborg, vari föreslagits, att riksdagen
skulle

1. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om en parlamentarisk utredning
med företrädare också för näringslivets
organisationer och arbetsmarknadens
parter, vars uppgift skulle vara att
skyndsamt undersöka orsakerna till rå -

av den offentliga sektorns tillväxt, m. m.

dande obalans i de utrikes betalningarna
och föreslå sådana kortsiktiga och
långsiktiga åtgärder, som statsmakterna
kunde vidtaga för att bidraga till att
jämvikten i betalningsbalansen återställdes,

2. i övrigt giva Kungl. Maj:t till känna
vad som anförts i motionerna;

C. de likalydande motionerna I: 1247,
av herr Pettersson, Karl, och II: 1460,
av herr Hovhammar, vari anhållits,

att riksdagen måtte uttala, att såväl
privata som statliga kreditinstitut borde
givas möjlighet att i organiserade former
förmedla viss kapitalimport, samt

att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
angående organisationen av sådan kapitalimport
till mindre och medelstora
företag.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1244 och II: 1458,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1246 och II: 1457, såvitt de avsåge
utredning rörande betalningsbalansen,

C. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1246 och II: 1457 i övrigt,

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1247 och II: 1460.

Reservationer hade anförts

1) , vid utskottets hemställan under
A, av herrar Åkerlund (m), Strandberg
(m) och Regnéll (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte med bifall
till motionerna I: 1244 och II: 1458
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
begränsning av den offentliga sektorns
tillväxt;

2) , vid utskottets hemställan under B,
av herrar Stefanson (fp), Åkerlund (in),

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Om begränsning av den offentliga sektorns
Strandberg (m), Regnéll (ni) och
Stridsman (ep), vilka ansett, att utskottets
yttrande i viss del bort erhålla den
lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B hemställa,
att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1246 och 11:1457 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning rörande återställande
av jämvikten i betalningsbalansen
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

3) , vid utskottets hemställan under C,
av herrar Stefanson (fp) och Stridsman
(ep), vilka ansett, att utskottets yttrande
bort hava den ändrade lydelse, denna
reservation visade, samt att utskottet
bort under C hemställa, att riksdagen
måtte med bifall i övrigt till motionerna
I: 1246 och II: 1457 som sin mening
giva Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna; 4)

, vid utskottets hemställan under D,

a) av herrar Stefanson (fp), Regnéll
(in) och Stridsman (ep), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss del bort
lyda så, som i denna reservation angivits,
samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av motionerna I: 1247 och II: 1460
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört angående
kapitalimport till mindre och medelstora
företag; samt

b) av herr Strandberg (m), utan angiven
mening.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1 och 2.

Herr STEFANSON (fp);

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
reservationerna 2, 3 och 4 a.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

tillväxt, m. m.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komme att framställas
särskilt beträffande varje punkt av
utskottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock
att det förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Åkerlund begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Åkerlund begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —103;

Nej — 20.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Om begränsning

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de rörande punkten B framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, alt enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —69;

Nej — 58.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Med avseende å punkten C, anförde
nu herr talmannen, hade yrkats dels att
utskottets hemställan skulle bifallas,
dels ock att det förslag skulle antagas,
som innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner
enligt dessa båda yrkanden

av den offentliga sektorns tillväxt, m. m.
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
C, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —73;

Nej — 50.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ytterligare gjorde herr talmannen i
enlighet med de beträffande punkten D
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den av herr
Stefanson m. fl. vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Stefanson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Om anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

Den, som bifaller vad bankoutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 54 punkten
D, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den av herr Stefanson in. fl.
vid punkten avgivna reservationen.

Då emellertid herr Stefanson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja— 71;

Nej — 56.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Om anläggande av en rekreationsort
i Vindelådalen

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47, i anledning
av motioner om anläggande av en rekreationsort
i Vindelådalen.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna I:
976, av fröken Stenberg och herr Jacobsson,
Per, samt 11:1130, av herr
Larsson i Umeå m. fl., hade anhållits,
att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
måtte begära, att en plan utarbetades
syftande till att anlägga en rekreationsort
— kurortsanstalt —- i Vindelådalen
efter de riktlinjer som i motionerna angivits.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
riksdagen måtte i anledning av de likalydande
motionerna 1:976 och 11:1130

i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening
giva till känna vad utskottet i utlåtandet
anfört.

I sitt yttrande hade utskottet bland
annat förordat, att det av motionärerna
upptagna spörsmålet om anläggande av
en kuranstalt i Vindelådalen skulle utredas.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm samt herrar Helge
Karlsson, Hansson, Ove Karlsson, Johansson
i Simrishamn, Wiklund i Härnösand
och Häll (samtliga s), vilka ansett,
att utskottet bort på åberopaae
grunder hemställa, att de likalydande
motionerna 1:976 och 11:1130 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr KARLSSON, HELGE, (s):

Herr talman! I detta allmänna beredningsutskottets
utlåtande behandlas motioner
som är väckta i denna kammare
av fröken Stenberg och herr Per Jacobsson
och i andra kammaren av herr
Larsson i Umeå m. fl. I motionerna hemställes
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte begära att en plan
utarbetas syftande till att anlägga en
rekreationsort — kurortsanstalt — i
Vindelådalen efter de riktlinjer som angivits
i motionerna.

I reciten till utskottets utlåtande lämnas
en mycket omfattande redogörelse
för de synpunkter som framförts i motionerna.
Av dessa framgår bl. a. att
man tänkt sig ett kombinat av turistoch
vårdanläggning som skulle lokaliseras
till Vindeln.

Utskottet har med en tillfällig borgerlig
majoritet beslutat föreslå riksdagen
att i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin
mening ge till känna vad utskottet anfört.
Motionärerna är ute i det mycket
vällovliga syftet att skapa arbetstillfällen
i dessa områden, där samhällets lokaliseringsstöd
är den enda förutsättningen
för en ökad sysselsättning. Utskottet
säger i sitt utlåtande:

”Eftersom vattenkraften i Vindel -

Fredagen den 2!) maj 1970

Nr 31

Om anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

älven ej kommer att byggas ut bör en
ökning av arbetstillfällen i Vindelådalen
tillgodoses genom andra sysselsättningsobjekt.
”

Om detta uttalande råder inga delade
meningar mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Vi iir helt överens
om att samhället genom lokaliseringspolitiken
måste stödja områden som
har undersysselsättning och därvid använda
alla de instrument som står till
samhällets förfogande, vilka i hög grad
blivit utökade genom den i förra veckan
antagna nya lokaliseringspolitiken.
Den är närmare redovisad i statsutskottets
utlåtande nr 103.

Inom ramen för denna lokaliseringspolitik
arbetar bl. a. glesbygdsutredningen
som har till uppgift att utreda
glesbygdsproblemen, varvid utredningen
fortlöpande skall följa den i länen
utförda regionalpolitiska utvecklingsplaneringen
och tillgodogöra sig dessa
resultat.

Mera speciella utredningsuppgifter
har lagts på särskilda sakkunniga för
planering av turistanläggningar och friluftsområden.
De sakkunniga skall enligt
sina direktiv särskilt sträva efter
att skapa sysselsättningstillfällen inom
sysselsättningssvaga regioner, och deras
arbete skall därför särskilt avse Norrland.
Att bryta ut ett speciellt projekt,
som det av motionärerna föreslagna, ur
sitt sammanhang med planeringen i
stort inger utskottets reservanter mycket
stora betänkligheter. Visserligen har
utskottsutlåtandet i sin kläm bara ett
tillkännagivande, men motiveringen i
motionerna och i utskottets utlåtande
innebär faktiskt en direkt beställning
av byggande av en anläggning av denna
karaktär i Vindeln. Vi reservanter anser
att detta inte är riktigt och tycker nästan
att det är litet genant att man till
de utredningar som är tillsatta för att
sköta den regionalpolitiska verksamheten
skall ge anvisningar om vad som bör
ske i dessa områden.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen.

Fröken STENBERG (in):

Herr talman! F''örst bara ett par ord
om bakgrunden till de motioner som
behandlas i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 47.

När 1967 års riksdag uttalade att Vindelälvens
bevarande var att anse som
en riksangelägenhet och att önskvärda
och bestående lokaliseringspolitiska åtgärder
borde vidtas, så har vi väl alla
såväl i departement som på region- och
lokalplan tolkat det uttalandet så, att
just i det speciella fall som Vindelådalen
utgör skulle det så snabbt som möjligt
planeras och läggas fram konkreta
förslag som kunde bidra till att lösa
bl. a. de sysselsättningsproblem som
Ådalens befolkning brottas med. Alla
har ju som bekant länge väntat på statsmakternas
beslut om en utbyggnad eller
ej. När beskedet kom var det inte på
något sätt förvånande att den lokaliseringspolitiska
debatten och den allmänna
diskussionen kring möjligheterna till
sysselsättning för Vindelådalens invånare
intensifierades allteftersom tiden
gick.

I den regionala pressen finns det
många bevis för detta. Det har efterlysts
konkreta förslag till sysselsättningsskapande
åtgärder, och det är mot
den bakgrunden vi motionärer tagit
fasta på en idé som förts fram i pressdebatten.
Vi har utvecklat och vidarebefordrat
den till riksdagen, varvid vi
föreslagit att riksdagen hos Kungl. Maj:t
begär en utredning om anläggande av
en rekreationsort i Vindelådalen. Förslaget
har också tillstyrkts av den tillfälliga
utskottsmajoriteten.

Parallellt med försöken att bygga ut
industrisysselsättningar anser vi att servicesidan
i högre grad bör uppmärksammas,
så att möjligheten att sälja service
med hög sysselsättningseffekt bättre
tillvaratas. Detta skulle kunna ske
genom att en anläggning — typ rekreationsort-kuranstalt
— som gärna också
tar sikte på internationellt klientel byggdes
i Vindelådalen och lokaliserades till

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Om anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

en ort i ett område med utvecklingsmöjligheter.

Vi anser att anläggningen med hjälp
av modern teknik skulle kunna ges en
attraktiv rekreationsmiljö och att den
borde förläggas inom Vindelns kommun,
som bl. a. har en väl utbyggd samhällsservice,
goda kommunikationer, vacker
natur etc. Den skulle också kunna utnyttjas
som vårdcentrum för gäster som
inte är sjuka i egentlig mening men som
behöver rekreation och kanske viss konvalescentvård.
Anläggningen skulle kunna
ges stor kapacitet och marknadsföras
också internationellt.

Vi räknar även med att en sådan anläggning
skulle få positiva sidoverkningar
mot turistnäringen och att en
rekreationsort av denna typ skulle ge
en konstant sysselsättning inte minst för
kvinnlig arbetskraft. Som bekant finns
en stor kvinnlig arbetskraftsreserv i
norra Sverige.

En jämförelse på det internationella
planet visar att kurortsanstalter i
Schweiz, Frankrike och Västtyskland
biivit välkända och attraktiva resemål
för ett internationellt klientel. I Västtyskland
finns inte mindre än 23 delstatliga
kuranstalter, och stora statliga
bidrag och lån lämnas till dessa. De har
också visat sig vara mycket attraktiva.
Vi menar att rejäl statlig satsning av
liknande art på en rekreationsort i
övre Norrland — i Vindelådalen — med
god marknadsföring skulle kunna ge
samma goda utslag.

Det finns också exempel på statliga
investeringar genom riksförsäkringsverkets
kurortsverksamhet i Nynäshamn,
Åre och Tranås.

Remissinstanserna har också med något
undantag och vissa nyanser över lag
varit positiva till förslaget om utredning.
Riksförsäkringsverket är beträffande
förslaget tveksamt på vissa punkter
men säger bl. a. om badhotellet i
Tranås att denna institution är mycket
eftersökt av personer som önskat vård
utan att vara i behov av egentlig sjukhusvård.
Det är personer som lider av

ledgångsreumatism, andra reumatiska
sjukdomar, nervösa åkommor och astma.
Det är en form av medicinsk rehabilitering,
men det finns andra.

Medicinska fakulteten vid Umeå universitet
pekar på behovet av anläggningar
för rekreation, kombinerad med
medicinsk rehabilitering och konvalescentvård
för olika kategorier av de stora
folksjukdomarna, t. ex. hjärt- och kärlsjukdomar,
psykiska sjukdomar och vissa
ämnesomsättningsrubbningar, och
menar att en anläggning kombinerad
med allsidiga motionsanläggningar avsedda
för såväl vinter- som sommaridrotter
skulle vara av stor betydelse för
sjukvården inom Umeå regionsjukhus’
upptagningsområde samt för den kliniska
forskningen vid medicinska fakulteten
vid Umeå universitet.

Socialstyrelsen har också fört fram
en del synpunkter och nämner att det
skulle bli svårt att få kvalificerad sjukvårdspersonal
till en sjukvårdsanläggning
i Vindeln. Det stämmer kanske inte
riktigt med verkligheten. Det har nämligen
visat sig att personalrekryteringen
till exempelvis Hällnäs sjukhus gått
mycket bra. Däremot tror socialstyrelsen
på en kuranstalt med tillgång till
olika slags serviceanordningar för friska
personer i behov av vila och rekreation.

Kungl. arbetsmarknadsstyrelsen har
också uttalat sitt intresse för lokaliseringsstöd
för komplettering av turistanläggning
med sådana anordningar
som möjliggör att anläggningen mellan
säsongerna kan disponeras för konvalescentvård
och menar att en samverkan
mellan turistnäringen och vårdmyndigheterna
bör kunna leda till bättre
utnyttjande av lämpliga turistanläggningar
och därmed till bättre lönsamhet.

Enligt mitt förmenande tyder dessa
tre remissinstansers, riksförsäkringsverket,
socialstyrelsen och AMS, yttranden
på att en utredning av förslaget om
rekreationsort-kuranstalt i Vindelådalen
vore befogad.

De återstående remissinstanserna har

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Om anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

varit klart positiva i sina yttranden.
Och jag vill gärna ta även dessa remissinstansers
yttranden till protokollet.
Det är länsstyrelsen i Västerbottens län,
landstinget i samma län, medicinska
fakulteten vid Umeå universitet, länsläkarorganisationen,
Västerbottens turisttrafikförbund
och Vindelns kommun.
Om man till detta lägger att statsutskottet
i sitt utlåtande nr 103 har anfört
att avsedda sysselsättningseffekter
inte enbart bör skapas inom industrins
verksamhetsområde och att den samhälleliga
servicen genom sin långsiktiga
och konjunkturbetonade arbetskraftseffekt
har särskilda fördelar, så
gives det nu för riksdagen en möjlighet
att besluta om utredning av ett konkret
förslag, som har den tillämpade målsättningen.
Statsutskottet menar visserligen
enligt samma utlåtande, nr 103,
att detta område beaktas utan riksdagens
åtgärd i det speciella sammanhanget.
Men i dag föreligger ett annat
sammanhang — ett konkret förslag till
utredning, genom vilket vissa lokaliseringspolitiska
effekter skulle kunna
uppnås. Det är fråga om bestående sysselsättningseffekter
som riksdagen förutsatte
skulle givas Vindelådalen vid det
historiska Vindelälvsbeslutet år 1967.
Ett riksdagsbeslut i dag i enlighet med
utskottsmajoritetens hemställan skulle
vara ett logiskt och positivt uppföljande
av riksdagens tidigare ställningstagande.
Därför, herr talman, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Jag borde kanske inte
yttra mig i denna fråga, eftersom jag
bor i det område som närmast berörs,
nämligen Vindelådalen, men frågan är
för mig och för befolkningen i detta
område av ganska stort intresse.

Detta ärende har ju kommit på riksdagens
bord alldeles i slutet av vårsessionen,
t. o. m. på den sista arbetsdagen.
Det är ovisst om det innebär en
fördel eller en nackdel, om ärendet

skall komma att avgöras i trötthetens
tecken eller om riksdagen äntligen skall
visa en generös gest av förstående välvilja,
innan ledamöterna sprider sig i de
svenska sommarhagarna.

Utskottet har ju tillstyrkt motionens
tanke — och det inger vissa förhoppningar
— men utskottet är försiktigt i
sina bedömningar och förslag och har
kommit till den slutsatsen att frågan om
anläggandet av en kuranstalt i Vindelådalen
bör utredas. Utskottets yttrande
mynnar ut i en försynt vädjan att riksdagen
måtte ge Kungl. Maj:t sin mening
till känna. Så långt är allt gott och väl.
Men vad som i någon mån är ägnat att
förvåna i detta sammanhang är att
inte hela utskottet har kunnat ena sig
om denna försiktiga formulering. Var är
den hurtfriska beslutsamheten från år
1967, då samma utskott enhälligt uttalade
att Vindelälvens bevarande var att
anse som en riksangelägenhet och att
önskvärda och bestående lokaliseringspolitiska
åtgärder borde vidtas?

Nu vet vi att älven inte kommer att
byggas ut. Därför borde vi vara tacksamma
att få vara med och föra fram
projekt som i någon mån kan betraktas
som ersättningsobjekt.

Vad gör nu utskottets andra hälft när
ett konkret förslag förs fram som skulle
kunna ge betydande sysselsättning,
framför allt åt den kategori av människor
i detta område som är svårplacerad,
nämligen den kvinnliga arbetskraften?
Ja, det kan man läsa om i den reservation
som fogats till utskottsutlåtandet.
Det är för övrigt ett aktstycke
som — det tror jag, herr talman, att
jag vågar göra gällande — knappast torde
komma att åberopas i någon större
utsträckning i Vindelådalen av regeringspartiets
företrädare i den kommande
valrörelsen. Vad är det nu som
reservanterna har att komma med? Jo,
de säger att beredande av arbetstillfällen
i Vindelådalen är en mycket angelägen
uppgift. Efter att ha gjort denna
upptäckt måtte det enligt min mening
ha vållat vissa svårigheter att inte bi -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Om anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

träda utskottsmajoritetens förslag. Det
gäller naturligtvis att inte verka avvisande
men samtidigt finna utvägar som
om möjligt garanterar att det inte blir
något av. Uppenbarligen finner man sig
uppmuntrad av det förhållandet att man
nyss avslagit motioner om att beakta regionalpolitiska
synpunkter vid lokalisering
av vissa typer av sjukhus, och då
menar man kanske att konsekvensen
kräver att man ställer sig avvisande
även i detta fall.

Sedan kommer en redogörelse för olika
utredningar: Vi har glesbygdsutredningen
som har till uppgift att utreda
glesbygdsproblemen, vi har sakkunniga
för planering av turistanläggningar och
friluftsområden, vi har 1968 års lokaliseringsutredning
som skall behandla
den fortsatta stödverksamheten och pröva
olika slags sysselsättningsobjekt

o. s. v.

Detta låter verkligen hoppfullt, och
reservanterna förklarar med en svepande
gest att hithörande problem bör lösas
inom ramen för en totalplanering för
området. Man tillägger förtröstansfullt
att man ”förutsätter att en sådan planering
kommer till stånd utan onödig tidsutdräkt
när det pågående utredningsarbetet
ger erforderligt underlag härför”.
Jag tror att reservanterna kan känna
sig lugna. Det vore ett under om det
skulle hända någonting under de närmaste
fem åren.

Men sedan kommer en mening som
är verkligt festlig, och jag ber att få
citera den: ”Att bryta ut ett speciellt
projekt sådant som det av motionärerna
föreslagna ur sitt sammanhang med
planeringen i stort inger enligt utskottets
mening betänkligheter.” Herr Helge
Karlsson som nyss talat för reservanterha,
har ytterligare bättrat på denna mening
genom att säga att det vore genant
att ge anvisningar om vad som skall göras
i dessa områden med hänsyn till de
organ som arbetar.

Alltså: om ett sysselsättningsskapande
projekt lanseras, kan det inte prövas
fristående. Skall man följa den model -

len kommer såvitt jag förstår lokaliseringspolitiken
att löpa smidigt och behändigt
i fortsättningen.

Reservanterna tycker vidare att man
bör beakta den tveksamhet som uttalats
av socialstyrelsen och riksförsäkringsverket
beträffande svårigheten att skaffa
personal till den föreslagna anläggningen.
Inledningsvis fastslår man att
det är angeläget att skapa arbetstillfällen
i Vindelådalen, och i nästa andetag
vågar man inte satsa på ett föreslaget
projekt, därför att man är rädd för att
det inte finns arbetskraft. Det förefaller
åtminstone mig otroligt att utskottets
reservanter skall vara lika okunniga
om arbetskraftssituationen i Västerbotten
som man tycks vara i socialstyrelsen.

De yttranden som avgivits av medicinska
fakulteten och rektorsämbetet
vid Umeå universitet, länsstyrelsen i
Västerbottens län, landstingets förvaltningsutskott,
länsläkarorganisationen,
Västerbottens turisttrafikförbund m. fl.
saknar tydligen någon större betydelse
för reservanterna.

Man kan fråga sig vad det här egentligen
gäller. Detta framgår av motionen
och utskottets utlåtande, och jag vill
säga att jag är väl medveten om att det
här verkligen inte är fråga om något
färdigt projekt. Det är säkerligen förenat
med många svårigheter. Det är ett
projekt som behöver utredas och prövas
i sina detaljer, men skulle icke riksdagen
ändå kunna vara med om detta?
Det kommer att väcka förvåning i den
bygd som närmast berörs att inte företrädare
för det parti, som ändå vill ge
sig ut för att framför allt verka för sysselsättning
och välstånd, velat bidra
till att denna tanke skulle kunna förverkligas.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr KRISTIANSSON, AXEL, (ep):

Herr talman! Jag tillhör den tillfälliga
utskottsmajoriteten, och jag står
bakom föreliggande utlåtande och den

Fredagen den 29 mai 1970

Nr 31

Om anläggande av en rekreationsort i Vindelådalen

argumentering som här förts av fröken
Stenberg.

.lag vill helt kortfattat säga att reservanterna
främst har hakat upp sig på
tvä saker. Först och främst skulle enligt
deras mening ett hifall till motionen
förrycka de stora sammanhängande
planer som skulle rädda sysselsättningen
i dessa regioner. Jag tror att detta
är att överdriva situationen. Jag tror
inte att ett hifall till utskottets förslag
på något sätt skulle spränga de översiktliga
planer som det här gäller.

Reservanterna har vidare tagit fasta
på de negativa delarna i remissvaren,
vilket har påpekats senast av herr Jacobsson.
Det resonemang som socialstyrelsen
för om personalrekryteringssvårigheterna
och som går ut på att det
framför allt skulle vara svårt att rekrytera
chefspersonal är inte ovanligt, och
man får ofta höra det då det gäller
lokaliseringen av företag och institutioner.
Jag vill bara från denna talarstol
fråga: Vart skulle det bära hän om vi
skulle följa ett sådant resonemang i alla
sammanhang? Det skulle innebära —
för att något tillspetsa det hela — att
om det inte går att rekrytera en chefsläkare
till Vindelådalen skulle hela den
stora skaran anställda vara nödsakad att
flytta eller att vara utan sysselsättning
bara av denna anledning. Jag tror inte
att vi kan falla för det resonemang som
här förs av socialstyrelsen. Det väsentliga
är att på platsen finns den stora
och tunga delen av arbetskraften. Jag
anser att det bör finnas möjligheter att
rekrytera den andra arbetskraften som
ju ändock mycket sällan kan räkna med
att få anställning på den arbetsplats
där man är född och där man har vuxit
upp.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka hifall till utskottets hemställan.

Fröken STENBERG (m):

Herr talman! Jag vill bara ännu en
gång understryka att vad vi har siktat
på är en rekreationsanläggning kom 6

Första kammarens protokoll 1970. Nr 31

binerad med en kurortsverksamhet av
sådant format att verksamheten kan
marknadsföras också internationellt.
Även länsläkarorganisationen i Västerbotten
betonar förslagets från hälsovårdssynpunkt
nationalekonomiska betydelse
och anser att ett reaktiveringscentrum
i övre Norrland är ett väl dokumenterat
och sedan lång tid tillbaka
övervägt önskemål. Ett sådant centrum
låter sig väl förenas med en anläggning
av internationellt format.

Själva utformningen av anläggningen
får naturligtvis en eventuell utredning
ta ställning till. Statlig ekonomisk garanti
är naturligtvis erforderlig beträffande
anläggningskapitalet. Projektet är
ju en
kostnaderna hör i huvudsak täckas av
avgifter. Naturligtvis har ett projekt av
denna tvp också intresse för turist- och
resenäringen och skulle säkert verka
stimulerande på turistresandet till dessa
trakter.

Varför skall inte ett konkret objekt,
som tillstyrkts såsom realistiskt av eu
rad remissinstanser, kunna prioriteras
med en utredning. Jag instämmer här
med herr Per Jacobsson. En snabbutredning
skulle kunna sätta in projektet
i det sammanhang som det talas om i
reservationen. Då tillämpas ändå, fast
mera effektivt, det gamla nötta uttryck
som låter, skulle jag vilja säga, niistan
som en refräng och på mig ger ett intryck
av en undanglidande manöver,
nämligen att ”allt skall lösas i ett större
sammanhang”. Jag tycker nog att en
utredning är på sin plats.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt
därunder förekomna yrkanden gjorde
propositioner, först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på godkännande
av den vid utlåtandet avgivna
reservationen; och förklarade herr talmannen,
efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. kreditsvårigheter m. m. för företag

Herr Karlsson, Helge, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 47, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Då emellertid fröken Stenberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 59;

Nej — 65.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Ang. kreditsvårigheter m. m. för företag
inom det s. k. stödområdet

Ordet lämnades till herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som meddelat, att han vid
detta sammanträde ämnade besvara
herr Karl Petterssons (m) interpellation
angående kreditsvårigheter m. m.
för företag inom det s. k. stödområdet
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Karl Pettersson
har frågat mig om jag uppmärksammat
svårigheterna för företagen inom stödområdet
genom nedskärning av rörelsekapital
enligt uppgörelsen mellan riksbanken
och affärsbankerna samt om

inom det s. k. stödområdet

jag är medveten om riskerna för konkurser
och företagsnedläggelser vid företag
inom stödområdet. Herr Pettersson
har vidare frågat på vilket sätt jag avser
att sysselsättningstillfällen skall kunna
beredas skogslänens och Norrlands inlands
invånare och vilka som kan komma
att beröras av sådana företagsnedläggelser.
Slutligen har herr Pettersson
frågat om de lokaliseringspolitiska strävandena
inom stödområdet sammanfaller
med de negativa effekter som kreditåtstramningen
kommer att föra med sig
för företagen inom stödområdet samt
om jag är beredd att medverka till lättnader
i restriktionerna för företagen
inom stödområdet.

Den kreditpolitiska åtstramning som
befunnits nödvändig i dagens starka
högkonjunktur måste ha generell karaktär.
Den stimulans vi vill ge stödområdena
får ta sig uttryck i lokaliseringsstöd,
frisläpp av investeringsfondsmedel
och undantag från investeringsavgift.

Den höga efterfrågan på arbetskraft
har glädjande nog tagit sig uttryck även
i skogslänen. Jämfört med april 1969
har efterfrågan på arbetskraft i april
1970 ökat med 62 procent i skogslänen
mot 28 respektive 23 procent i Syd- och
Mellansverige.

Under samma tid har arbetslösheten
minskat med 11 procent, medan läget i
de syd- och mellansvenska länen med
undantag för storstadsområdena varit
oförändrat.

Tendensen för skogslänen framstår
som lovande — även om arbetslösheten
i absolut mening är större än för landet
i övrigt. Jag räknar med att den tendensen
fortsätter med hjälp av de inledningsvis
angivna stödåtgärderna.

Herr PETTERSSON, KARL, (in):

Herr talman! Jag vill tacka finansministern
för hans svar på min interpellation
angående svårigheterna för
företagen inom stödområdet på grund
av de företagna kreditåtstramningarna

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Ang. kreditsvårigheter m. m. för företag inom det s. k. stödområdet

genom nedskärning av rörelsekapital
enligt uppgörelsen mellan riksbanken
och affärsbankerna. Med hänvisning
till den stora negativa betydelse nämnda
kreditrestriktioner har för de mindre
och medelstora företagen i hela landet
men särskilt för företagen inom
stödområdet måste jag tyvärr konstatera
att finansministern inte funnit skäl
att ge svar på frågeställningarna angående
åtgärder och konsekvenser för
företagen och de anställda.

Jag vill först helt allmänt säga något
om situationen i landet som helhet. De
mindre och medelstora företagen har
givit till känna sin stora oro för framtiden.
Finansministern har också fått
del av deras synpunkter. Gemensamma
aktioner, bl. a. den som gjorts av 364
företag med totalt cirka 20 000 anställda
från i huvudsak Jönköpings län, ger
klart uttryck för den berättigade oro
och tveksamhet företagen känner.

Finansministern säger i sitt svar att
den kreditpolitiska åtstramning som
befunnits nödvändig i dagens starka
högkonjunktur måste ha generall karaktär.
Finansministern anför vidare
att efterfrågan på arbetskraft glädjande
nog har tagit sig uttryck även i skogslänen.
Finansministern redovisar efterfrågan
på arbetskraft och nämner att
arbetslösheten har minskat i skogslänen.
Så till vida är finansministerns
uppgift riktig att antalet lediga platser
ökat i skogslänen, men hänsyn måste
tagas till att många av de lediganmälda
platserna inte passar för den friställda
arbetskraften inom området samt att
det vid den tidpunkten brukar vara
högre efterfrågan än under övriga tider
av året.

Beträffande arbetslöshetsiffrorna vill
jag redovisa några uppgifter från mitt
eget län, Jämtlands län, med hänsyn
till finansminsterns optimistiska syn.

För den senaste femårsperioden har
antalet arbetslösa enligt länsarbetsnämndens
redovisning vid räkningstillfället
under maj månad varit: år 1966
— 669, år 1967 — 843, år 1968 — 845,

6f Första kammarens protokoll 1970. Nr 31

år 1969 — 1 318 och år 1970 — 1 584
personer. De senaste sex månaderna
har situationen varit för december 1969

— 1 307, januari 1970 — 1 668, februari

— 1 530, mars — 1 464, april — 1 462
och maj 1 584 personer.

Siffrorna för i beredskapsarbete sysselsatta
för samma perioder har varit:
år 1966 — 582, år 1967 — 807, år 1968

— 1 260, år 1969 — 1 206 och år 1970

— 1 419 personer. Motsvarande siffror
var för december 1969 —- 869, januari
1970 — 929, februari — 1 268, mars —
1 386 och april 1 419 personer.

Utvecklingen är likartad när det gäller
antalet personer placerade i arbetsmarknadsutbildning:
år 1966 — 539, år
1967 —• 684, år 1968 — 842, år 1969 —
1 052 och år 1970 — 1 441 personer.
Antalet sysselsatta vid skyddade verkstäder
och arkivarbete har också ökat
under det senaste året, från 143 till 220
respektive 106 till 149 personer. Även
om man ser bort från de två senare
arbetsområdena, som till viss utsträckning
sysselsätter arbetskraft som behöver
skyddad sysselsättning på grund
av handikapp m. in., är utvecklingen
oroande.

Jag nämnde tidigare att antalet lediga
platser ökat i glädjande utsträckning,
särskilt under den senaste månaden,
men långt ifrån i sådan omfattning
att det kan sägas vara någon stark
högkonjunktur, som finansministern
åberopar som skäl för de skärpta kreditrestriktionerna
även i de sysselsättningssvaga
regionerna.

Antalet arbetslösa, sysselsatta i beredskapsarbete
och i omskolningsverksamhet
uppgår till cirka 4 450 personer.
Antalet lediga platser var 838.

Jag har, herr talman, redovisat dessa
siffror på grund av att finansministern
inte givit annat svar på min fråga
än hänvisat till utvecklingen av de
lediga platserna när det gäller vad som
skall göras för dem som berörs av företagsnedläggelser
föranledda av kreditsvårigheter
inom stödområdet. Finansministern
har också åberopat de

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. kreditsituationen för mindre och medelstora företag

förbättrade förhållandena i fråga om
lediga platser men inte redovisat det
regionala antalet arbetslösa i kompletteringspropositionen.

Min fråga angående riskerna för konkurser
och företagsnedläggelser har finansministern
inte besvarat. Det är ytterst
oroande med uppgifterna om det
ökande antalet konkurser. Enbart under
de fyra första månaderna i år har
antalet konkurser ökat i landet med
230, en ökning med ungefär 65 procent,
om jag inte är felunderrättad. Det är
en mycket kraftig ökning. Jag hoppas
att finansministern vill ta upp detta
och ge klart besked om hur han ser
de aktualiserade frågeställningarna i ett
något fylligare svar än det som jag erhållit
i det skriftliga svaret.

Finansministern säger att stimulansen
skall ges genom lokaliseringsstöd,
frisläppande av investeringsfondsmedel
och undantag från investeringsavgift.

Ja, herr finansminister, det har vi
redan beslutat om i det här huset. Vad
jag avsåg med min fråga var hur det i
praktiken kommer att fungera med nuvarande
kreditrestriktioner.

Jag vill nämna ett exempel. Ett företag
ansöker om lokaliseringsbidrag och
lokaliseringslån samt kreditgarantilån
för rörelsekapital enligt de nya bestämmelserna.
En förutsättning för bidrags
och låns beviljande är att bottenlån
måste vara ordnade innan ansökningarna
över huvud taget tas upp till behandling
i högsta instans. Samma sak
kommer väl också att gälla såsom villkor
beträffande kreditgarantilån. De
skall vara placerade. Under nu gällande
kreditförhållanden finns ytterst
små förutsättningar till dessa placeringar.
Kan placering inte ordnas blir
det inga bidrag, lån eller garantilån.

Jag vill därför förnya min av finansministern
obesvarade fråga: Sammanfaller
de lokaliseringspolitiska strävandena
med de negativa effekter som kreditåtstramningen
medför?

Jag vill också anhålla om svar på de
övriga obesvarade frågorna:

Har finansministern uppmärksammat
svårigheterna för redan etablerade
små och medelstora företag genom nedskärningen
av rörelsekapital och anskaffande
av erforderliga lån för företagen
i fråga skall kunna komma i gång
med verksamheten eller fortsätta företagets
drift? Vilka åtgärder avser finansministern
att sätta in för att säkra
sysselsättningen i det fall företag drabbas
av konkurs och nedläggelse av
verksamheten inom stödområdet på
grund av kreditåtstramningen?

Det skulle vara utomordentligt värdefullt
för såväl företagen som arbetskraften,
som kan komma att beröras av utvecklingen,
om finansministern ville utveckla
sin syn på regeringens vilja att
medverka till ett förbättrat kreditläge
för de små och medelstora företagen.
Svårigheterna för de redan etablerade
företagen har i många fall blivit akuta
och de kommer ytterligare att öka under
förutsättning att kreditåtstramningen
kommer att fortsätta.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. kreditsituationen för mindre och
medelstora företag

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
STRÄNG, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid detta
sammanträde i ett sammanhang besvara
herr Stefansons (fp) interpellation
angående kreditsituationen för
mindre och medelstora företag samt
herr Brundins (m) fråga angående ökningen
av antalet företagskonkurser till
följd av kreditåtstramningen, vilken
fråga intagits i kammarens protokoll
för den 29 april eftermiddagen, erhöll
ånyo ordet och anförde:

Herr talman! Herr Stefanson har frågat
mig huruvida jag vill medverka till
att kreditrestriktionerna lättas för de
mindre och medelstora företagen. Herr
Brundin har frågat mig vilka åtgärder

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Ang. kreditsituationen för mindre och medelstora företag

jag avser vidta för att undanröja sådana
orsaker till företagskonkurser som
sammanhänger med kreditåtstramningen.

1 interpellationen redovisas viss statistik
som anger att antalet företagskonkurser
under första kvartalet 1970
ligger ungefär 40 procent över motsvarande
siffra 1969. Man kan emellertid
inte utan vidare sätta detta i samband
med den förda kreditpolitiken. Om man
betraktar utvecklingen under 1960-talet
finner man att antalet konkurser under
perioden 1960—1965 varierade mellan
1 300 och 1 600 per år. Under åren
1965—1969 steg däremot konkurserna
successivt från ca 1 300 år 1965 till ca
2 850 under 1969. Ställer man antalet
konkurser i relation till antalet befintliga
bolag finner man att konkurserna
procentuellt sett ligger på ungefär samma
nivå, d. v. s. ca 3 procent, vid decenniets
slut som vid dess början.

Man måste mot den här bakgrunden
dra slutsatsen, att det ökande antalet
konkurser inte kan hänföras till kreditpolitikens
verkningar. Både 1967 och
1968 fördes en lätt kreditpolitik med
starkt ökande bankutlåning men ändå
fortsatte antalet konkurser att öka
snabbt. Den uppgång som registrerats
under senare tid torde i stället enligt
vad jag erfarit väsentligen kunna återföras
på en ökad aktivitet från kronofogdemyndigheternas
sida. Denna ökade
aktivitet avspeglar dels en mera
medveten indrivning av skatteskulder,
dels det faktum att företagsinteckningar
blivit allt vanligare. Dessa medför att
företagets egendom inte kan utmätas
för att skydda statens fordran, utan
kronofogdarna måste i stället ansöka
om konkurs.

Några speciella ingripanden i syfte
att lätta på restriktionspolitiken övervägs
inte.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Det är gammal god sed
att interpellanten tackar det svarande

statsrådet för svaret på interpellationen.
Det finns all anledning att göra detta
i dag, när statsrådet Sträng efter en lång
debatt i andra kammaren infinner sig
bär för att svara på dessa interpellationer.

Däremot har jag ingen anledning att
uttrycka tacksamhet för innehållet i
svaret på min fråga som lyder: Vill finansministern
medverka till att den
särskilt ogynnsamma kreditsituation
lättas som de mindre och medelstora
företagen genom riksbankens kreditrestriktioner
försatts i?

Som bakgrund till min fråga har jag
åberopat uppgifterna under de senaste
veckorna om den oroväckande stegringen
av antalet konkurser i landet. Under
de tre första månaderna har över
600 företag bringats i konkurs. Det innebär
en ökning med 40 procent i jämförelse
med förra året. Under april månad
redovisade statistiken en ökning
med omkring 50 procent. Får denna utveckling
fortsätta blir situationen under
höstmånaderna direkt ohållbar för
ett ännu större antal industrier, eftersom
man kan beräkna att de hårda kreditrestriktioner
som nu råder vid den
tiden ger fullt utslag.

Finansministern anför i sitt svar att
han inte utan vidare vill sätta denna
stegring i samband med den förda kreditpolitiken.
Konkurserna har successivt
ökat under 1960-talet, säger statsrådet,
även under år med lätt kreditpolitik.
Både 1967 och 1968 ökade antalet konkurser
snabbt, sägs det. Ja, det är visserligen
sant, men ökningen har inte
alls skett i samma takt som i år. De senaste
årens statistik visar, enligt uppgifter
från Ackordscentralen, att antalet
konkurser ökat med cirka 10 procent
per år under de senaste åren -— under

1968 med cirka 12 procent och under

1969 med 10 procent. När man då finner
att stegringen under de första månaderna
innevarande år uppgått till över fyra
gånger årsgenomsnittet för tidigare år,
finns det sannerligen anledning att uppmärksamma
detta. Det finns starka skäl

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. kreditsituationen för mindre och medelstora företag

att anta att de rigorösa kreditrestriktionerna
är medbov i detta — i varje
fall för dem som drabbas av konkurserna,
både företagare och anställda och
deras familjer — mycket allvarliga drama.

Finansministern anger som en väsentlig
orsak till den ökade konkursfrekvensen
en ökad aktivitet från kronofogdemyndigheternas
sida. Det förekommer
en mera medveten indrivning
av skatteskulder, sägs det. Jag vill inte
bestrida att ökade svårigheter att betala
skatterna spelar en stor roll i sammanhanget.
Men även detta, herr finansminister,
avspeglar de likviditetssvårigheter
som många företag kommit i på
grund av kreditrestriktionerna. Kravet
på ökade amorteringar av bankskulder,
kravet på snabbare betalning av leverantörsfakturor
och anspråk på längre
kundkrediter betyder en hård påfrestning
på företagens likviditet. Om skattemyndigheterna
samtidigt tillämpar
hårdare indrivningsmetoder, försvårar
detta naturligtvis ytterligare situationen.
Detta tillsammans äter upp den förbättrade
likviditet som också de mindre
och medelstora företagen skulle kunna
bygga upp i den högkonjunktur som vi
haft och som vi nu har. Kreditrestriktionerna
medverkar till en onormal
strukturförändring inom näringslivet
genom att de framför allt träffar mindre
och medelstora företag.

Det är naturligtvis ingenting att anmärka
på att staten driver in sina skattefordringar;
det måste den naturligtvis
göra. Men det skulle säkerligen vara i
alla parters intresse om indrivningsmyndigheterna
finge befogenhet att i
rådande exceptionella läge tillämpa
större generositet och större smidighet
vid indrivningsförfarandet. En konkurs
och ett nedläggande av ett företag drabbar
ju inte bara företagaren utan i lika
hög grad de anställda och deras familjer.
Staten skulle genom en smidigare
tillämpning säkerligen i många fall kunna
medverka till att företaget överlever
och till att lindra de svårigheter som

företaget råkat i på grund av den hårda
kreditpolitiken.

Den oro och de svårigheter som nu
råder inom företagarvärlden avspeglas
ju inte bara i konkursstatistiken, herr
finansminister. I dagspressen har vi läst
om olika aktioner och åtgärder bland
t. ex. Smålandsföretagare som tröttnat
på den nuvarande situationen. Företagare
med normalt lönsamma och utvecklingsbara
företag har tröttnat på denna
situation och vill sälja eller avveckla
sin rörelse.

Det är klart att kreditpolitiken måste
användas som ett medel att skydda vår
valuta. Men även här finns en balanspunkt,
nämligen den punkt där kreditrestriktionerna
blir så hårda och rigorösa
att de uppenbart och allvarligt skadar
företagen. I stället för att bidra
till en gynnsam utveckling medverkar
då kreditrestriktionerna och ett högt
ränteläge till att försämra vår handelsbalans
och därmed vårt valutaläge. Jag
anser att den punkten nu är överskriden.

Det har i dag i debatten framhållits
av många att kreditpolitiken fått bära
en alltför stor börda av svårigheterna.
Politiken borde, betonar man, i större
utsträckning och långt tidigare ha inriktats
på en fastare finanspolitik. Jag
instämmer i detta.

I ett uttalande vid en överläggning
som folkpartiet hade med representanter
för de mindre företagens organisationer
i onsdags framhöll Gunnar Helén
att småföretagens kris givetvis är
en direkt följd av det allmänna ekonomiska
läge som den socialdemokratiska
regeringen tvingat landet i. De åtgärder
som nu är angelägna måste därför bli
både många och omfattande. Gunnar
Helén pekade på några krav av omedelbar
karaktär, förslag som vi framfört
många gånger motionsvägen i denna
riksdag. Det är förslag om nya vägar
att slussa medel från AP-fonderna till
småföretagen via kreditinstituten, det är
en snabbare satsning på företagareföreningarna
så att de får helt andra

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Ane. kreditsiluutionen för mindre och medelstora förelag

ekonomiska resurser och bättre utredningskapacitet.
Det är stabiliseringskonferenser
med företrädare för näringslivet,
regeringen och oppositionen för att
komma fram till inflationsdämpande
åtgärder. Det är eu parlamentarisk utredning
som ser över statens utgifter i
syfte att främja kostnadsbesparingar,
och det är åtgärder på det internationella
planet för att åstadkomma en
sänkt räntenivå.

Herr talman! Det finns alltså många
sätt varpå de här behandlade problemen
kan angripas. Det bör vara en strävan
efter att så snart det sig göra låter
och i största möjliga utsträckning lätta
kreditrestriktionerna och att sänka räntenivån,
men också åtgärder för att förbättra
och vidga vägarna för kreditflödet
till de mindre företagen.

Jag hade väntat mig att finansministern
skulle uttala en viss förståelse för
den svåra situation i vilken de mindre
och medelstora företagen försatts genom
den ekonomiska politiken och att han
skulle ange några vägar för att förbättra
de mycket svåra finansieringsförhållanden
som dessa företag arbetar under,
men därav blev intet. Det korta och lakoniska
svaret ”Några speciella ingripanden
i syfte att lätta på restriktionspolitiken
övervägs inte” tillfredsställer
varken landets företagare eller interpellanten.

Herr BRUNDIN (m):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret på min enkla fråga.

Den ökning av antalet företagskonkurser
som finansministern redovisar
för tiden 1965—1969 innebär ju redan
den en oroväckande utveckling, även
om man naturligtvis bör göra en närmare
studie av strukturen i den statistiska
massa som konkursföretagen utgör innan
man helt förskräcks av siffrorna.

Det bör man emellertid också göra
beträffande nyetablerade företag, innan
man med förtröstan tyr sig till den uppgift
som finansministern gav om att antalet
företagskonkurser i förhållande till

antalet företag iir i stort setl oförändrat.
Det finns särskild anledning alt göra
det, eftersom en växande del av nyetableringarna
består av enmansföretag,
bildade av tidigare enskilda yrkesutövare.

Men nu gäller det en mycket osedvanlig
ökning av antalet företagskonkurser
som inger en stark oro och som man
inte kan avfärda så lätt som finansministern
enligt min mening gjort i sitt
svar. Finansministern säger att det
ökande antalet konkurser inte kan hänföras
till kreditpolitikens verkningar.
Jag skulle ha hållit med finansministern,
om han hade sagt att ökningen inte
helt kan hänföras till kreditpolitikens
verkningar. Att den nuvarande kreditsituationen
har medverkat till denna
kraftiga ökning torde inte kunna bestridas.
Rätt är det emellertid som finansministern
säger att den ökade aktiviteten
från kronofogdemyndigheternas sida
också kommer in i bilden.

Läget är ju just beträffande indrivningen
av skatter att mycket betydande
skatteskulder ackumulerats till följd av
ofullständighet i administrationen. När
man nu har lyckats åstadkomma en
ökad administrativ kapacitet, börjar
man knappa in på denna eftersläpning
och gör det ganska raskt. Det berättas
hur länschefer tigger och ber kronofogden
att han skall gå varligt fram
men får till svar att kronofogden inte
har något annat att gå efter än de instruktioner
som getts honom. Detta leder
då till att man begär företag i konkurs,
varefter landshövdingen åter får
göra en resa till Bertil Olsson i arbetsmarknadsstyrelsen
och be om hjälp med
sysselsättningen.

Det borde vara möjligt att, som herr
Stefanson tidigare sade, bedriva det arbete,
som kronofogdemyndigheten självfallet
skall utföra, med litet större smidighet
och med större hänsynstagande
både till sysselsättningssituationen och
till de enskilda företagens inneboende
livskraft, vilken kan vara god även om
företaget råkar ha en skatteskuld.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. kreditsituationen för mindre och
Jag skall till sist säga att jag beklagar
att finansministern så definitivt återigen
stänger den dörr till någon lättnad
av kreditrestriktionerna som statsministern
litet försiktigt gläntade på när
han invigningstalade på Svenska mässan
i Göteborg.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag utgår ifrån att detta
problem diskuterats tidigare i dag under
den ekonomiska debatten i denna kammare
— det har i varje fall spelat en
viss roll i medkammarens ekonomiska
debatt.

Det är svårt att göra gällande att den
konkursstatistik som redovisas just nu
skulle vara alldeles speciellt uppseendeväckande.
Man har talat om 50 procents
ökning i förhållande till motsvarande
tid föregående år. Men då har man hållit
sig speciellt till Stockholms län. Det
blir helt naturligt en kraftig procentökning
i detta utomordentligt expansiva
län, som är så expansivt i fråga om
både folkökning och företagsetablering.

Om man tar riket i sin helhet — det
bör väl vara den riktiga jämförelsen —
stannar konkursernas ökning vid 28
procent i år i förhållande till motsvarande
tid i fjol. Det har faktiskt varit
värre. Året mellan 1965 och 1966 ökade
konkursernas antal med 55 procent, alltså
i dubbelt så snabb takt som den som
man kan avläsa i dag. Därefter har ökningen
hållit sig vid ungefär 15 procent
varje år.

Med utgångspunkt från detta siffermaterial
har jag svårt att säga att de
specifika kreditsvårigheterna i dag är
den huvudsakliga anledningen till ökningen
av konkursernas antal. Det är
möjligt att kreditsvårigheterna spelar
en viss roll, men det finns också andra
anledningar. Jag tror t. ex. att en av anledningarna
är den strukturomläggning
av verksamheten som pågår i många
branscher. Det har visat sig att en stor
del av de företag som nu gör konkurs är
företag inom bvggnadsbranschen och

medelstora företag

anläggningsbranschen. I fråga om byggnadsverksamheten
upplever vi just nu
en tid då man går över till allt större
och större projekt. Den lille landsortsbyggmästaren
tog tidigare på sig ett
flerfamiljshus kanske en gång om året,
han byggde ett eller ett par tre egnahem.
Man övergår nu till gruppbebyggelse,
där det rör sig om 1 000 — 2 000
— 3 000 lägenheter, ledd, administrerad
och projekterad av de landsdominerande
företagen Skånska Cement, BPA,
SIAB och andra. Det pågår helt enkelt
en strukturomläggning inom denna
verksamhet. Den lille företagaren klarar
sig inte längre därför att konsumenten
kräver en billig vara. På samma
sätt som den lille byskomakaren
fick stryka på foten för skofabrikerna
i Örebro och Kumla — även de håller ju
nu på att få stryka på foten för importskodon
— har man ungefär samma fenomen
här; den lille företagaren har
svårigheter att göra sig gällande på
grund av tidens utveckling.

Man måste också se denna verksamhet
i dess samband med nyetableringen
av företag. Även om jag är medveten
om att en hel del av de nyetablerade
företagen är s. k skrivbordsföretag,
kommer man ändå fram till en intressant
siffra som visar att konkursernas
antal i förhållande till antalet företag i
vårt land var ungefär tre procent vid
1960-talets början likaväl som vid 1960-talets slut.

Det är naturligtvis alltid en tragedi
när en person gör konkurs. På något
sätt har väl konkurs som ord betraktat
fått litet för mycket av dramatik över
sig. Jag har kunnat följa en del företagares
verksamhet på nära håll — de
är dess bättre inte representativa för
företagarna. De går i konkurs som ett
medvetet inslag i sin verksamhet två
gånger om året för att den vägen slippa
ifrån skatter. Det går ingen nöd på den
företagare jag speciellt hade tillfälle att
studera under hans underliga bana. Två
gånger om året dök han upp under ett
nytt firmanamn och undslapp på det

Fredagen den 29 maj 1970

Nr .11

Ang. kreditsituationen för mindre och medelstora företag

viset att betala sina gamla skatteskulder.
Förmodligen tjänade han mycket
pengar. Dess bättre iir sådant inte signifikativt
för företagsverksamheten, men
man kommer aldrig ifrån att dessa konkurser
går in i statistiken.

Det ligger någonting av dramatik i
företagarkonknrser, åtminstone när man
talar om dem. Båda interpellanterna
har varit angelägna om att tala om att
arbetare blir utan anställning genom
dessa konkurser. Skall man vara objektiv
— och det bör man vara — är det
inte större tragedi i en företagarkonkurs
än när en löneanställd arbetare
blir friställd. 1 000 arbetare blev friställda
vid ett och samma tillfälle i
Norrköping, vilket inte tycktes spela
någon större roll i den allmänna debatten.
1 000 konkurser på en dag skulle
ha fört med sig en förskräcklig diskussion,
det är jag alldeles övertygad om.
Är man av den uppfattningen att individen
har samma värde oavsett om han
har etablerat sig som företagare eller
som löneanställd är konkurs ingenting
annat än något som är jämförbart med
att en löneanställd blir friställd.

För närvarande finns det 83 000 lediga
obesatta arbeten i riket och 33 000
människor som frågar efter arbete. Det
fattas sålunda 50 000 människor för
dessa arbeten i dagens konjunkturläge.
Man kan av den anledningen naturligtvis
säga att den som blir utan arbete
inte som förr i världen är utsatt för
pina, utan han kan få ett annat arbete.
En företagare som får lämna sitt företag
— om han är frisk och vid god vigör,
vilket man väl får förmoda att
han är — behöver inte heller svälta.
Han kan få ett arbete som löneanställd
i väntan på att göra ett nytt försök att
etablera sig som företagare. Detta kan
låta litet hjärtlöst, men jag anser att logiken
kräver att man försöker se problemet
på det sätt jag här har försökt
beskriva det.

Dessutom skall väl inte dagens hårt
spända situation, med de restriktioner
som är nödvändiga av skäl som vi alla

är ense om, vara en evig plåga framöver.
Det kan alltså vara ett bekymmer
på sina håll i dag, men det går över.
.lag kan viil också tillåta mig att ha
den uppfattningen att vi inte nonchalerar
detta och andra problem. Vi bar
dem under uppmärksamhet, även om vi
inte i dagsläget anser det rimligt att
göra generella eftergifter i fråga om
kreditrestriktionerna.

Herr STEFANSON (fp):

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort.

Bakgrunden till det nuvarande läget
får man inte bara genom konkursstatistiken,
som jag även framhöll i mitt
förra anförande. Det skulle emellertid
ta för lång tid och alltför mycket fresta
på kammarens tålamod att teckna den
verkliga bakgrunden. Därför hänvisade
jag bara till missnöjet bland företagare
i Småland och de åtgärder som vidtagits
av dessa företagare.

Häromdagen fick jag ett brev från
en, som jag bedömer honom, mycket
skicklig företagare i mitt eget län. Han
redogjorde för sina bekymmer. Han har
byggt upp ett bra företag men stod nu
helt plötsligt på grund av kreditrestriktionerna,
de höga räntorna, svårigheterna
att driva in fordringar m. m. inför
en likviditetsbrist på hundratusen
kronor. Han har haft en föredömlig likviditetsplanering
under hela sin tid som
företagare, men nu står han plötsligt
inför denna situation. Han hade inga
värden att realisera och visste inte
varifrån han skulle ta pengarna. Normalt
hade han utan tvekan kunnat vända
sig till sin bank, men i dag går inte
detta. Det är många företagare som i
dag befinner sig i samma situation.

Min fråga, herr finansminister, var
inte begränsad till huruvida det var
möjligt att lätta på kreditrestriktionerna.
Jag frågade rent generellt om finansministern
vill medverka till att i
dagens läge förbättra kreditsituationen
för mindre och medelstora företag. Jag

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation, m. m.

hade tänkt mig att man skulle kunna
ta upp en debatt om möjligheterna att
öppna nya vägar för kreditflödet, bl. a.
från AP-fonderna, till denna del av företagsamheten.
Jag har emellertid tidigare
i dag i en debatt med statsrådet Wickman
talat om detta och jag skall inte
återkomma till den frågan nu.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid förnyad föredragning av utrikesutskottets
memorial nr 13, angående
uppskov med behandlingen av vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. enkammarriksdagens personal- och
förvaltningsorganisation, m. m.

Föredrogs ånyo sammansatta konstitutions-
och bankoutskottets utlåtande
nr 1, i anledning av 1969 års organisationsutrednings
betänkanden om enkammarriksdagens
personal- och förvaltningsorganisation
jämte motioner.

I detta utlåtande hade behandlats
den av talmanskonferensen tillsatta 1969
års organisationsutrednings betänkanden
”Enkammarriksdagens förvaltningsoch
personalorganisation”, dagtecknat
den 27 november 1969, och ”Utskottens
personalorganisation”, dagtecknat den
15 april 1970, samt de följdmotioner,
som väckts i anledning av betänkandena,
nämligen

1) de likalydande motionerna 1:804,
av herr Augustsson och herr Karlsson,
Helge, samt II: 941, av fru Dahl och fru
Gradin;

2) de likalydande motionerna 1:818,
av fru Landberg och herr Karlsson,
Helge, samt II: 942, av fru Dahl och herr
Hellström;

3) de likalydande motionerna I: 1225,
av fru Florén-Winther m. fl., och II:
1437, av herr Grebäck m. fl.;

4) de likalydande motionerna 1: 1226,

av fru Florén-Winther m. fl., och II:
1440, av fru Sundberg m. fl.;

5) de likalydande motionerna I: 1230,
av herr Alexanderson m. fl., och II:
1439, av fru Kristensson m. fl.;

6) motionen I: 1227, av herr Lidgard; 7)

motionen 1:1228, av herr Lidgard; 8)

de likalydande motionerna I: 1229,
av herr Palm m. fl., samt II: 1436, av
herr förste vice talmannen von Friesen
och fru Kristensson;

9) motionen 11:966, av fröken Sandell;
ävensom

10) motionen II: 1438, av fru Kristensson.

I motionerna I: 1225 och II: 1437 hade
yrkats, att riksdagen skulle vidtaga
de i motionerna skisserade modifikationerna
i 1969 års organisationsutrednings
förslag till förvaltnings- och personalorganisationen
inom riksdagen efter
enkammarreformens genomförande
m. m.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte i anledning av 1969
års organisationsutrednings båda betänkanden
samt motionerna

1) 1:804 och II: 941, såvitt avsåge
antalet ledamöter i riksdagens besvärsnämnd; 2)

1:818 och 11:942;

3) 1:1227;

4) 1:1228;

5) 1:1229 och 11:1436; samt

6) 11:1438;

och med avslag på motionerna

1) 11:966, såvitt avsåge ordförandeskapet
i förvaltningsstyrelsen;

2) 1:804 och 11:941 i övrigt;

3) 1:1225 och II: 1437; samt

4) I: 1226 och II: 1440;

besluta att, med godkännande av vad
utskottet i utlåtandet anfört, antaga
grunder för enkammarriksdagens förvaltnings-
och personalorganisation
m. m. samt förklara motionerna

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Ang. enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation, in. in.

1) 11:966 i övrigt; samt

2) I: 1230 och II: 1439;
besvarade med vad utskottet i utlåtandet
anfört.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerlund (in), som ansett, att efter den
mening i utskottets yttrande som lydde:
”Utskottet ansluter sig till vad utredningen
anfört i fråga om utskottens
resor” hort tillfogas en mening av följande
lydelse: ”Dock syns hänsyn till
riksdagens internationella förbindelser
vara ett ämne som inte lämpligen bör
bli föremål för särskild reglering i riksdagsstadgan.
”

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Om det i riksdagsstadgan
införs uttryckliga bestämmelser
om att utskottens resor skall prövas
från synpunkten av deras förenlighet
med vårt lands utrikespolitik, måste givetvis
därav följa att varje beslutad
utskottsresa fått tyst sanktion om utrikespolitisk
godtagbarhet av riksdagen
i dess helhet genom talmanskonferensen.
Den officiella och representativa
goodwillkaraktären av utskottens resor
understryks därmed i värdlandet, medan
i stället studiesyftet borde vara det
primära.

Vid en avvägning mellan godtagbara
och icke godtagbara länder kan i tänkta
utrikespolitiska lägen känsliga situationer
uppkomma, vilket det enligt min
mening är onödigt att försätta sig i.
I ett sådant läge är vi just nu i förhållande
till Förenta staterna.

I dagens nummer av Dagens Nyheter
finns en liten passus som bör observeras.
Det heter där apropå amerikansk
uppfattning om vårt land, att Sverige
i sin politik av s. k. aktiv neutralitet
inte bara fördömer USA:s politik utan
också stöder fienden bl. a., som det heter,
med tal och löften om utvecklingshjälp
efter kriget, diplomatiska erkännanden
och besök av lagstiftare.

Såväl genom att mottaga som genom
att utsända lagstiftare anses vårt land

utomlands alltså kunna demonstrera sin
officiella utrikespolitik.

Det borde enligt min mening vara
fullt möjligt att ordna eventuella problem
av det slag som åberopas i organisationsutredningens
betänkande på
andra vägar utan att man direkt behöver
skriva andra länder på näsan
vad riksdagen tänker och tycker om
dem.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till reservationen.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Frågan om enkammarriksdagens
förvaltnings- och personalorganisation
är ett mycket viktigt ärende.
Det är grunden för att enkammarriksdagen
skall fungera så rationellt,
effektivt och smidigt som möjligt. Utskottet
har också understrukit vikten
av fasthet i organisationen.

I motionerna I: 1225 och II: 1437
framhålles angelägenheten av att man
har kvalificerad personal och att denna
skall ha anställningstrygghet, varvid
vi motionärer ansett att utredningssekreterarna
utåt bör inta en fri och obunden
ställning samt vara beredda att på
lika villkor vara riksdagsledamöterna
behjälpliga utan hänsyn till om de tillhör
regeringsunderlaget eller något av
oppositionspartierna. Detta syfte nås
bäst genom att tillsättningar sker genom
kammarens presidium, eventuellt
förstärkt med medlemmar av talmanskonferensen.

Utskottet förefaller helt ha förbisett
detta förhållande. På sidan 5 i utlåtandet
talas inte alls om våra motioner
när det gäller tjänstetillsättningar, utan
bara om motionerna 1:1230 och II:
1439. Vad är förklaringen till att man
inte med ett enda ord tar upp vårt resonemang?
Vi liar dock förordat en mycket
central instans och den mest kvalificerade
riksdagen har.

Beträffande övergångsproblem och
provisoriska tillsättningar har vi i motionerna
framhållit att tillsättningarna

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. enkammarriksdagens personalså
nära som möjligt skall anknyta till
personer som finns kvar i den kommande
enkammarriksdagen och kan
tänkas ha en ledande ställning också
där. Enligt utskottets förslag skall emellertid
förvaltningskontorets styrelse
med viss förstärkning fatta beslut under
höstsessionen i de tillsättningsärenden
som kan anses påkallade. Det betyder
i praktiken att personer som
kanske inte — det vet vi redan i dag
— kommer att vara med i enkammarriksdagen
skall fatta beslut i tillsättningsärenden.
Styrelsens ordförande,
som bl. a. också har utslagsröst, är en
av dem. Man undrar om utskottet har
förbisett hela denna fråga. Organisationen
kommer att på detta sätt bindas
för kanske 10—15 år framåt efter principer
som beslutas under hösten.

Vidare har vi i motionen sagt att
man inte kan placera ut en del av den
högre riksdagspersonalen till fyllnadstjänstgöring
hos andra statsorgan —
det är en fråga av grannlaga natur —
samt att fyllnadstjänstgöring inte bör
ordnas så, att den utredande sekreterarpersonalen
placeras till tjänstgöring
i departement eller kungliga kommittéer,
där de får delta i behandling
av frågor som kan väntas komma upp
i det riksdagsorgan där vederbörande
är placerad. Jag noterar med tacksamhet
att utskottet på sidan 7, andra
stycket, i princip har uttalat sig för
en sådan tingens ordning.

Utskottet säger på denna punkt: ”Utskottet
instämmer emellertid med motionärerna
i att tjänstemännen normalt
inte bör delta i beredningen inom riksdagen
av ärenden som de direkt tagit
befattning med i annan egenskap.” Det
är desto viktigare att slå fast detta, då
en motsatt ordning under de senaste
åren i vissa fall förekommit.

Jag vill också med tillfredsställelse
konstatera att förvaltningsstyrelsen i
enlighet med vad vi i motionerna förordar
får i uppdrag att överväga möjligheten
att införa rätt till förordnandepension
även för andra högre befatt -

och förvaltningsorganisation, in. m.

ningshavare än kammarsekreteraren
och direktören för förvaltningskontoret.
Men man frågar sig, varför inte utskottet
ansett sig kunna beakta de synpunkter
som framförts i motionerna
och tagit hänsyn därtill även i sin
kläm. Utskottet har nämligen i klämmen
yrkat avslag på motionerna. Detta
är betänkligt och kan leda till tolkningssvårigheter.
Utskottet hemställer
nämligen att riksdagen, med godkännande
av vad utskottet anfört, antar
grunder för enkammarriksdagens förvaltnings-
och personalorganisation. Å
ena sidan yrkar utskottet bifall till vad
utskottet självt har anfört och å andra
sidan yrkar utskottet avslag på vad motionärerna
har anfört som går i samma
riktning som utskottet har uttalat
sig för. Detta går inte riktigt ihop och
kan ju leda till betydande tolkningssvårigheter.
Jag förutsätter därför att
utskottets ärade ordförande kommer att
yrka på en ändring av klämmen i den
delen där det står: ”Utskottet hemställer
att riksdagen i anledning av 1969
års organisationsutrednings båda betänkanden
samt motionerna ...” och kanske
som punkt 7) sätter in vår motion.
Jag tror att detta är betydelsefullt, ty
jag anser som jag inledningsvis sade att
det är synnerligen viktigt att den utredande
sekreterarpersonalen är högt
kvalificerad samt fri och obunden etc.
Detta är lika viktigt för personalen som
för riksdagen.

Jag yrkar bifall till motionerna, om
inte klämmen blir ändrad på det sätt
jag antytt.

Avslutningsvis vill jag säga, herr talman,
att jag konstaterar att både utskottets
ledamöter och ännu mer vi riksdagsledamöter
varit utomordentligt
pressade på grund av den korta tid
som stått till buds. Vi har kanske därför
inte på det grundliga sätt som vi
har velat och som borde vara självklart
kunnat behandla detta ärende.
Jag undrar om det verkligen var så
angeläget att ärendet pressades fram
till vårsessionen, ty ingen fråga röran -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

9:3

Ang. enkammarriksdagens personal- och förvaltningsorganisation, in. in.

de organisationsuppbyggnaden kan viil
avgöras förrän till hösten.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Vi bör komma ihåg att
det är mycket svårt att i dag veta vilket
personalbehov som i framtiden kan
föreligga för enkammarriksdagen. All
erfarenhet talar för att det är bättre att
fösöka göra en stomme och att sedan
bygga vidare, ty det kan ju hända att
erfarenheterna av verksamheten vid
enkammarriksdagen hlir annorlunda än
man från början trott.

Till fru Florén-Winther vill jag säga
att förvaltningsstyrelsen ju kommer att
vara den administrativa topporganisationen
i enkammarriksdagen med talmannen
som ordförande. Utskottet har
ansett att förvaltningsstyrelsen bör ta
hand om sådana frågor som gäller löner
och annat, men att den givetvis
också bör ha befogenhet att avgöra tillsättningsärenden
och inte bara bli någon
sorts utbetalningskontor.

Men detta är mera resonemang, som
vi har besvarat i utskottsutlåtandet.
Vad skulle ett bifall till det konkreta
förslaget i motionerna innebära? Jo,
att riksdagen måtte vidta de skisserade
modifikationerna i 1969 års organisationsutrednings
förslag till förvaltningsoch
personalorganisation efter enkammarreformens
genomförande. I realiteten
innebär detta detsamma som ett
avslagsyrkande på hela det utskottsutlåtande
som föreligger.

Jag ber, herr talman, att få yrka avslag
på den framställning som gjorts
beträffande bifall till motionerna I:
1225 och II: 1437.

Vad beträffar den fråga som herr
Åkerlund har ställt tror jag att han något
överdriver farhågorna att man
skall komma i konflikt med vissa nationer.
Det här skall ju lösas när vi
fastställer riksdagsstadgan. Det är ett
mycket besvärligt problem att göra upp
den. Vad beträffar utskottsorganisationen
så skall ju fördelningen av ären -

den mellan olika utskott regleras i riksdagsstadgan.
Det finns en skiss i grundlagberedningens
förslag till utskottsorganisation,
men det kan hända att man
vill ha ändringar. Också en hel del annat
skall regleras i riksdagsstadgan vilket
tidigare funnits i grundlag.

Vi har därför i utskottet resonerat
på det sättet att vi måste försöka finna
någon möjlighet för riksdagens ledamöter
att ge sin mening till känna,
innan utskottet har slutbehandlat denna
fråga. Vår avsikt är därför att söka finna
den konstitutionella möjligheten att
i höst förelägga kamrarna ett utkast till
riksdagsstadga och därmed skapa möjlighet
för ledamöterna att väcka motioner.
På det sättet skulle de som nu
är riksdagsledamöter få sin motionstid.
Men vi skall komma ihåg att när enkammarriksdagen
börjar får vi rätt
många nya ledamöter som vid riksdagens
början skall fatta beslut om det vilande
grundlagsförslaget och vid samma
tillfälle fatta beslut om den nya riksdagsstadgan.
Det är därför vi har anfört
i detta utlåtande att man bör på
något sätt försöka att efter den 20 september
sammanträffa med dem som
har blivit valda till enkammarriksdagen
och informera dem och också bereda
dem möjligheter att framföra synpunkter
på den nya organisationen.

Allt detta gör att man nog inte behöver
hysa så allvarliga bekymmer. Det
är en stomme som nu framlagts, och
möjligheten att vidta förändringar kommer
inte att upphöra när utskottets förslag
väl skall sättas i verket.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan, vilket innebär avslag
på de yrkanden som framställts tidigare
under debatten.

Herr ÅKERLUND (m):

Herr talman! Någon konflikt med
främmande länder befarar jag självfallet
inte. Det var endast ett önskemål att
man skulle minska friktionsytorna så
mycket som möjligt.

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. enkammarriksdagens personal- och
I övrigt vill jag framhålla att jag med
tillfredsställelse hälsar vad utskottets
ärade ordförande här har anfört om att
i höst möjliggöra en motionsrätt i dessa
frågor.

Fru FLORÉN-WINTHER (in):

Herr talman! Jag konstaterar att utskottets
ordförande redovisade den organisation
som kommer att finnas från
och med den 1 januari 1971. Kanske vi
egentligen inte har delade meningar angående
tjänstetillsättningarna. Även i
utskottets utlåtade har sagts att tillsättningarna
inte bör ske förrän under höstsessionen.
Där hyser vi samma uppfattning.

Jag vill även understryka att tjänstetillsättningarna
är en mycket betydelsefull
fråga. Vi måste komma ihåg att
när man nu planerar hela organisationen
för enkammarriksdagen, kommer
den organisation man stannar för att
vara bestående i all framtid så länge
inte nya ändringar i organisationen
sker. Vi vet också att de personer som
blivit tillsatta kommer att sitta kvar
länge på de tjänsterna. Därför är det
betydelsefullt att de ledamöter som
skall arbeta med dessa tjänstemän tar
ansvaret för tjänstetillsättningarna.

Herr talman! I detta läge skulle man
helst vilja yrka återremiss av hela ärendet,
eftersom alla ärade ledamöter i
höst borde ha bättre möjligheter att behandla
detta mycket betydelsefulla
ärende. Jag skall dock inskränka mig
till att yrka bifall till det motionspar
som jag har redovisat helt nyss, nämligen
1:1225 och II: 1437.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag vill bara erinra om
att vi har föreslagit att respektive utskotts
ordförande skall få vara med vid
tillsättandet av utskottets personal. På
det sättet vidgas kretsen, och det utskott
som skall ha vederbörande tjänsteman
får säga sin mening.

förvaltningsorganisation, m. m.

Det finns inte någon anledning att
hysa oro för framtiden i detta sammanhang.

Fru FLORÉN-WINTHER (m):

Herr talman! Jag tar fasta på herr
Georg Petterssons senaste uttalande, att
vi inte behöver hysa oro, och hoppas
att det kan innebära att man också tillgodoser
våra synpunkter på ett riktigt
sätt.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr andre vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
att med anledning av föreliggande yrkanden
propositioner beträffande förevarande
utlåtande konnne att framställas
först särskilt angående utskottets
hemställan i vad avsåge motionerna
I: 1225 och II: 1437, därefter särskilt
beträffande utskottets hemställan
i övrigt samt vidare särskilt rörande
viss del av utskottets motivering.

I fråga om utskottets hemställan såvitt
gällde motionerna 1:1225 och II:
1437 gjorde herr andre vice talmannen
nu propositioner, först på bifall till
densamma samt vidare på bifall till utskottets
hemställan med den ändring,
som föranleddes av bifall till motionerna
I: 1225 och II: 1437; och förklarade
herr andre vice talmannen, efter att
hava upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan oförändrad,
sig finna denna proposition vara med
övervägande ja besvarad.

Fru Florén-Winther begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition :

Den, som bifaller vad sammansatta
konstitutions- och bankoutskottet hemställt
i sitt utlåtande nr 1 såvitt avser
motionerna 1:1225 och 11:1437, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Fredagen den 29 maj 1970 Nr 31

Ang. värdering av djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning av jordbruks inkomst -

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan
med den ändring, som föranledes
av bifall till nämnda motioner.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; ocli befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i övrigt hemställt i
detta utlåtande.

Vidkommande utskottets motivering
i fråga om utskottens resor gjordes vidare
propositioner, först på godkännande
av densamma samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna utskottets
motivering i denna del med det
tillägg, som förordats i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarades
den förra propositionen, som
upprepades, vara med övervägande ja
besvarad.

Ang. värdering av djur vid övergång till
bokföringsmässig redovisning av jordbruksinkomst Föredrogs

ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 46, med anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i lagen (1951:790)
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. in. jämte
motioner.

I proposition nr 129 hade Kungl.
Maj:t under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 10 april 1970, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om ändring i lagen (1951: 790)
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370),

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Vid övergång till beräkning av inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder gällde för närvarande
att avdrag finge åtnjutas för
värdet av samtliga djur som funnes på
fastigheten vid övergången. Vid den
årliga varulagervärderingen skulle djur
vid bokföringsmässig redovisning upptagas
lägst till de värden som fastställts
av riksskattenämnden och som i princip
motsvarade 80 procent av djurens
värde.

I propositionen hade föreslagits, att
skattskyldig, som överginge till bokföringsmässig
redovisning, icke skulle få
åtnjuta avdrag för värdet av andra djur
än s. k. stamdjur. Vidare föresloges en
uppmjukning av varulagervärderingsreglerna
så till vida, att andra djur än
stamdjur skulle få upptagas till lägst
40 procent av allmänna saluvärdet. Slutligen
hade föreslagits en anpassning
härtill av de beskattningsregler som
gällde för skattskyldig som överginge
till kontantredovisning av jordbruksinkomst.

De nya bestämmelserna avsåges i
princip tillämpas första gången vid 1971
års taxering.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet förehaft

1) de likalydande motionerna I: 1248,
av herr Andersson, Ingvar, och II: 1461,
av herr Krönmark, vari anhållits, att
riksdagen måtte besluta

a) att i avvaktan på jordbruksskattekommitténs
betänkande avslå propositionen,

b) att — för den händelse yrkandet
under a) icke skulle bifallas — de nya
bestämmelserna skulle tillämpas första
gången vid 1971 års taxering;

2) de likalydande motionerna 1:1249,
av herr Österdahl, samt II: 1462, av herr
Westberg i Ljusdal och herr Eriksson
i Arvika, vari yrkats, att riksdagen
skulle avslå förslaget till ändring i
punkt 3 av övergångsbestämmelserna

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. värdering av djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning av jordbruks -

inkomst

till lagen (1951:790) om ändring i
kommunalskattelagen och i punkt 3 av
anvisningarna till 21 § kommunalskattelagen.

Utskottet hade i det nu föredragna
betänkandet på anförda skäl hemställt,
att riksdagen, med bifall till Kung],
Maj:ts proposition nr 129 och med avslag
på motionerna I: 1248 och II: 1461
samt I: 1249 och II: 1462, måtte antaga
de vid propositionen fogade förslagen
till

1) lag om ändring i lagen (1951: 790)
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) och

2) lag om ändring i kommunalskattelagen
(1928:370).

Reservation hade anförts av herrar
Gösta Jacobsson (m), Karl Pettersson
(m) och Enarsson (m), vilka på åberopade
grunder ansett, att utskottet
bort hemställa, att riksdagen måtte med
anledning av motionerna 1:1248 och
11:1461 samt motionerna 1:1249 och
II: 1462 avslå Kungl. Maj:ts proposition
nr 129.

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I bevillningsutskottets
betänkande nr 46 behandlas Kungl.
Maj:ts proposition nr 129 med förslag
till lag om ändring i beskattningsbestämmelserna
när det gäller övergång
till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder
vid varulagervärdering av djur.

I motionerna 1:1248 och 11:1461 av
moderata samlingspartiet pekas på att
i propositionen inte tas hänsyn till tidigare
nyuppsättningskostnad även om
denna skulle vara fullt bevisbar. De
skattskyldiga, särskilt de äldre lantbrukarna,
har inte erhållit avdrag för den
första kostnaden vare sig vid nyetablering
eller vid utökning under innehavet,
och detta oavsett djurart. Det pekas
också på att, med hänsyn till åldersfördelningen
bland lantbrukarna,
ett stort antal lantbrukare kommer att

drabbas negativt vid en övergång till
bokföringsmässig redovisning genom
det framlagda förslaget och att detta
därigenom kommer att motverka den
önskvärda övergången till bokföringsmässiga
redovisningsprinciper för jordbrukets
utövare.

I propositionen och i utskottets utlåtande
nämns förhållandet, att jordbrukare
vid övergång till bokföringsmässig
inkomstredovisning enligt gällande
bestämmelser och regeringsrättens
praxis har rätt till avdrag för värdet
av omsättningsdjuren och kan komma
att få avdrag två gånger för i stort sett
samma kostnader. Att en sådan ordning
inte är tillfredsställande har icke
bestridits av reservanterna. Det kan
konstateras att denna materiellt oriktiga
förmån varit känd sedan länge.

Trots detta har endast omkring 5
procent av landets jordbrukare övergått
till bokföringsmässig redovisning.
Det anförs därför i reservationen att
sådan övergång i allmänhet inte ställt
sig fördelaktig och därför möjligheten
att erhålla obehöriga taxeringsmässiga
fördelar utnyttjats endast i undantagsfall.

Jordbruksbeskattningskommittén skall
enligt direktiven överväga frågan om
en obligatorisk bokföringsmässig inkomstredovisning
för jordbruket, eftersom
den i allmänhet tillämpade kontantmässiga
redovisningen är olämplig
bl. a. av fiskala skäl.

Herr talman! De föreslagna reglerna
försvårar övergången, som jag tidigare
anfört, genom de stora gränsdragningssvårigheter
som uppkommer på grund
av den föreslagna uppdelningen mellan
stamdjur och omsättningsdjur och på
grund av den ökade skattebelastning
som uppkommer genom att värdet av
avsättningsdjuren vid årets utgång
skall beskattas.

Med hänsyn till att denna fråga kommer
att behandlas av jordbruksbeskattningskommittén
enligt dess direktiv
samt på grund av att utredningars och

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. värdering av djur vid övergång till bokföringsmässig redovisning av jordbruks inkomst -

kommittéers pågående arbete alltid anföres
av majoriteten som ett skiil för avslag
på oppositionens förslag, ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till den
vid betänkandet fogade reservationen
från moderata samlingspartiets representanter
i bevillningsutskottet.

Herr WÄRNBERG (s):

Herr talman! Lantbrukares deklaration
kan ske efter två principer. Antingen
tar man upp inkomster och utgifter
efter kontantprincipen eller också
enligt exakt samma principer som
för andra rörelser. Vid övergången från
den ena regeln till den andra får man
använda en sekundärregel, enligt vilken
man får överföra stamdjuren till 80 procent
av det värde de har vid tillfället.
Dessa 80 procent får sedan föras upp
på en avskrivningsplan och helt avskrivas.

Från början var detta mycket enkelt,
därför att man då skilde på omsättningsdjur
och inventariedjur. I en omskrivning
av författningen någon gång
på 1950-talet ändrades denna regel så
att det bara talades om djur. Detta uppfattades
dock inte av lantbrukarna eller
lantbrukets driftbyrå, som har hand
om deklarationerna, såsom en ny
praxis. Man fortsatte att arbeta med
den gamla principen alt man på denna
plan endast skulle överföra de djur som
kunde betraktas som inventarier och
inte omsättningsdjur såsom grisar, höns

o. s. v., vilka skulle betraktas som lager.

Så småningom upptäckte då någon
att man skulle kunna sätta upp även
omsättningsdjuren på denna plan intill
80 procent, även om man en gång hade
fått avdrag för dem. När man anskaffade
dem, hade man först fått avdrag
med 100 procent av anskaffningskostnaden.
Sedan kunde man föra upp dem
på en avskrivningsplan och få 80 procent
en gång till. Detta trodde ingen
vara möjligt förrän det i fjol höst kom
ett regeringsrättsutslag. Här vill jag
korrigera herr Karl Pettersson. Det har

inte varit känt att denna regel skulle
vara juridiskt bindande förrän detta
utslag kom. Man var tvungen att hitta
på någon regel för att täppa till denna
lucka — att svinfabriker först skulle få
avdrag när de sätter upp alla djuren
och sedan kunna gå över på bokföringsmässiga
grunder och dra av dem
en gäng till. Därför har man nu åter
infört begreppen omsättningsdjur och
inventariedjur.

Det är kanske inte i så många fall
som det varit fråga om missbruk. Det
har emellertid förekommit missbruk av
några få som kan bevisas ha inneburit
att inkomster på en halv miljon har
kommit bort två gånger. Det är för att
komma åt detta missbruk av några få
som man inför dessa regler.

Jag tror alltså att reservanterna har
fel när de säger att detta varit känt så
länge och att man ändå inte tidigare
gått över till denna metod. Man gick
över när man fick klart för sig hur det
låg till. Men jordbrukaren i gemen hade
inte något intresse av detta ty han hade
den vanliga fördelningen i omsättningsdjur
och inventariedjur. Jag tror
dessutom att det är ytterst få av de äldre
lantbrukarna som inte har fått avdrag
för de s. k. omsättningsdjuren, ty
efter 1953 har nog alla fått avdrag som
ansökt om det.

Jag ber att få yrka bifall till bevillningsutskottets
betänkande nr 46.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen
enligt de därunder förekomna yrkandena
propositioner, först på bifall till
utskottets hemställan samt vidare på
godkännande av den vid betänkandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och god -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. riksdagstrycket

kändes en omröstningsproposition av

följande lydelse:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr
46, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid betänkandet
avgivna reservationen.

Då emellertid herr Pettersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —84;

Nej —16.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 39, i anledning av proposition med
förslag till lag om besvär över beslut
av riksdagens organ;

nr 45, angående verkställd granskning
av Stiftelsen Riksbankens jubileumsfonds
verksamhet och förvaltning; samt
nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
flyttning till Skövde av riksbankens
avdelningskontor i Mariestad.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Ang. riksdagstrycket

Föredrogs ånyo bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens för -

valtningskontor angående riksdagstrycket.

Med skrivelse den 15 april 1970 hade
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
till riksdagen överlämnat ett betänkande,
avgivet av en av styrelsen
tillsatt utredning med uppdrag att inför
enkammarreformen göra en teknisk
översyn av riksdagstrycket. Utredningen
hade bland annat föreslagit, att allt
riksdagstryck från och med den 1 januari
1971 skulle sättas med typsnittet
Times antikva på 23 ciceros bredd
(ospaltad satsyta) enligt den typografiska
utformning, som utredningen beskrivit.

Styrelsen hade i skrivelsen hemställt,
att riksdagen mätte

1. godkänna de förslag som innefattades
i utredningens för översyn av
riksdagstrycket betänkande,

2. uppdraga åt styrelsen att vidtaga
de åtgärder som förslagen föranledde.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att riksdagen måtte bifalla förevarande
framställning från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 48 föreslås en delvis ny utformning
av riksdagstrycket. Det är ett
mycket ambitiöst arbete som ligger
bakom förslaget, och det har i sin helhet
stora förtjänster. I stort sett är det
alltså ett bra förslag. Det är bara på en
punkt som förslaget enligt min mening
innebär en klar försämring i förhållande
till nuvarande tryck. Det gäller storleken
på tryckstilen.

Enligt förslaget skall riksdagstrycket
bli mera finstilt än t. ex. de nuvarande
utskottsutlåtandena. Jag har i går under
en timme provläst utskottsutlåtanden
och i dag under en timme som jämförelse
provläst det nya förslaget till
stilstorlek. Jag fick mina farhågor bekräftade.
Jag tycker att det nya tryc -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

ket är mycket mer tröttande för ögonen
i jämförelse med det nuvarande.

Vid en enkät som man under utredningsarbetet
gjorde bland riksdagsmännen
m. fl. var det många som framhöll
att de inte ville ha en sådan liten stilsort,
men det bär tydligen inte påverkat
utredningens ställningstagande. Jag
förstår att det är en kostnadsfråga —•
och dessutom naturligtvis en fråga om
hyllutrymme när det gäller arkivering
— men jag undrar hur pass mycket
kostnaderna skulle öka, om man använde
samma storlek på tryckstilen som
i nuvarande utskottsutlåtanden, åtminstone
när det gäller den del av trycket
som hittills haft den storleken. Papper
är i alla fall ingen importvara. Jag tycker
att det vore viktigare att spara på
ögonen än på papperet, även om det
i någon mån skulle öka kostnaderna.

Utskottsutlåtandet är enhälligt, och
jag skall inte framställa något yrkande.
Men jag vill i alla fall till protokollet
ha uttryckt min åsikt och mitt beklagande
av lösningen på denna inte oviktiga
detalj. Jag kan väl också uttrycka
en liten förhoppning att man under
det fortsatta arbetet med utformningen
skulle kunna ta sig ännu en funderare
på saken och möjligen göra en förnyad
enkät för att få höra vilken inställning
riksdagsmännen i allmänhet har till
denna fråga.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Det är naturligtvis litet
förmätet att ta till orda så här dags,
men det var den gamle typografen i
mig som reagerade när jag hörde det
senaste anförandet.

Det förslag till nytt riksdagstryck
som har lagts fram är ju byggt på Times
antikva, 9 punkter, och det anses vara
en av de mest lättlästa stilar som finns
tillgängliga. Den stil som vi har i de
nuvarande utskottsutlåtandena tar dessutom
samma utrymme soin den stil som
föreslås här. Det betyder att det nu blir
mera ljusrum mellan raderna.

Ang. riksdagstrycket

Som f. d. yrkesman på detta område
skulle jag vilja säga att jag tycker, att
det är ett mycket bra resultat som man
kommit fram till. Jag har egentligen
bara två synpunkter, och jag kan inte
låta bli att under en minut framföra
dem. Den ena är en petitess. Man borde
ha undvikit fyrkantsindraget på första
raden under varje rubrik. Det är svensk
standard att inte göra ett sådant.

Den andra saken är att den gamle
typografen alltid reagerar mot den
släpphänthet med vilken man vid ombrytningen
tillåter vad som i typografisk
ordlista kallas ”dubbla horungar”.
Vi har ett mycket gott exempel på detta
på sidan 31 där man börjar längst
uppe på sidan med en utgångsrad. Jag
reagerar mot detta. När utredningen
sammanfattningsvis säger att de eftersträvade
förbättringarna inte kan nås
utan vissa kostnadshöjningar, vill jag
hoppas att man kunde kosta på sig några
kronor till, så att vi slapp just dessa
skönhetsfläckar. Men min reaktion här
kanske är så att säga en yrkessjukdom.

Herr STÅHLE (s):

Herr talman! Då de båda föregående
talarna inte framställt något annat yrkande
än om bifall till utskottets hemställan,
ber jag att få inskränka mig
till att yrka bifall till denna.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 49, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående utnyttjande av
ADB i riksdagsarbetet;

nr 50, i anledning av skrivelse från
Nordiska rådets svenska delegation angående
vissa anslagsöverskridanden
in. in.;

nr Öl, angående regleringen för budgetåret
1970/71 av utgifterna under hu -

100

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor
vudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m.;

nr 52, i anledning av Nordiska rådets
svenska delegations skrivelse med överlämnande
av berättelse för rådets adertonde
session; och

nr 53, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, varvid
utlåtandet nr 51 företogs punktvis till
avgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 45, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1909:38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vad utskottet i detta utlåtande hemställt
bifölls.

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor

Föredrogs ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 52, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angaende
vissa trafiksäkerhetsfrågor, jämte motioner
i ämnet, dels motioner om ordningsregler
vid transport av skolbarn
m. fl.

Genom en den 20 mars 1970 dagtecknad
proposition, nr 109, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag ur statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden,
velat inhämta yttrande över
till propositionen fogat förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
(1951:648).

I propositionen hade föreslagits, att
deii allmänna skyldigheten att inställa
motorfordon och vissa släpvagnar till
kontrollbesiktning skulle utsträckas att
gälla fordon som vore två år gamla. Am -

bulansfordon och vissa brandfordon
skulle enligt förslaget inställas till kontrollbesiktning
inom sex månader efter
närmast föregående besiktning. Bussar
som användes vid skolskjutsning skulle
likställas med fordon som användes i
yrkesmässig trafik för personbefordran
och skulle således kontrollbesiktigas redan
inom ett år efter den första besiktningen.
De nya bestämmelserna avsåges
träda i kraft den 1 januari 1971. I fråga
om skolskjutsningen lämnades i övrigt
en redogörelse för planerade åtgärder
som syftade till att öka säkerheten
för elever vid sådan skjutsning.

Propositionen innehölle vidare förslag
om bemyndigande för Kungl.
Maj:t att vid behov och under i propositionen
närmare angivna förutsättningar
förbjuda trafik med tyngre lastbilar
med eller utan tillkopplat fordon.
Möjligheten att införa förbud toge
främst sikte på större helger, mera trafikbelastade
veckoslut under semesterperioder
och liknande.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen A.

de likalvdande motionerna I: 1167,
av hem Pettersson, Karl, och II: 1371,
av herr Nilsson i Agnäs m. fl., i vilka
motioner yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 109
skulle avslå förslaget vid punkten Kontrollbesiktning,
så att den nuvarande
ordningen med besiktning av tre år
gamla fordon behölles;

B. de likalvdande motionerna I: 1180,
av herr Sörlin m. fl., och II: 13S7, av
herr Henrikson in. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen vid avgivande
av yttrande över förslag till kungörelse
om ändring i vägtrafikförordningen
måtte som sin mening tillkännagiva, att
vidgad besiktningsskyldighet för brandfordon
icke borde ifrågakomma;

C. de likalydande motionerna I: 1187,
av herr Mattsson och herr Olsson, Jo -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

101

han, samt II: 1395, av herr Jonasson
in. fl., i vilka motioner anhållits, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 108 måtte

1. besluta att avslå begäran om bemyndigande
för Kungl. Maj :t att under
vissa omständigheter förbjuda trafik
med tyngre lastbilar,

2. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning beträffande olika
fordonskategoriers delaktighet i trafikolyckor
samt beträffande konsekvenserna
för näringsliv och samhälle av
eventuellt förbud mot lastbilstrafik under
vissa omständigheter,

3. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att utländska långtradarförare, vilka
trafikerade svenska vägar, borde erhålla
skriftlig information om svenska trafiksäkerhetsfrågor
vid passerande av
gränsen till Sverige,

4. i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala,
att fortbildningskurser i trafiksäkerhet
borde anordnas för långtradarförare;

D. de likalydande motionerna I: 1188,
av herrar Skagerlund och Axelson,
samt II: 1394, av herr Eriksson i Arvika
in. fl.;

E. de likalydande motionerna I: 1203,
av herr Jacobsson, Gösta, m. fl., och
11:1412, av herr Magnusson i Borås
in. fl., i vilka motioner föreslagits, att
riksdagen skulle avslå förslaget om ändring
i 54 a i vägtrafikförordningen innefattande
bemyndigande för Kungl.
Maj :t att för viss tid meddela körförbud
för lastbilar över 7 ton;

F. de likalydande motionerna I: 1204,
av herr Pettersson, Karl, m. fl., och II:
1409, av herr Dahlgren m. fl., i vilka
motioner hemställts, att riksdagen som
sin mening måtte giva Kungl. Maj:t till
känna, att beslut såvitt avsåge inskränkningar
i trafik med tyngre lastbilar borde
anstå i avvaktan på resultaten av
aviserade undersökningar, så att sedermera
eventuellt lämnat bemyndigande
med säkerhet motiverades allenast av
trafiksäkerhetens behov;

7 Första hammarens protokoll 1970. Nr 31

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor

G. de likalydande motionerna 1: 1205,
av herrar Skagerlund och Axelson,
samt II: 1410, av herr Eriksson i Arvika,
i vilka motioner anhållits, att i de
regler för skolskjutsning, som enligt
propositionen skulle träda i kraft den
1 januari 1971, skulle antagas en bestämmelse
om att skolskjuts skulle vara
försedd med roterande varningsljus,
som tändes vid av- och påstigning;
ävensom

H. de likalydande motionerna I: 1206,
av herr Sueningsson, samt II: 1411, av
herr Magnusson i Borås och herr Wennerfors,
i vilka motioner yrkats, att
riksdagen hos Kungl. Maj:t skulle hemställa
om sådan ändring i förordningen
angående yrkesmässig biltrafik att undantaget
i dess 2 § 2 upphörde att gälla
för i kommunal regi utförd skjuts till
skola av andra barn än förarens egna.

I samband med propositionen hade
utskottet även behandlat följande fristående
motioner, nämligen

de likalydande motionerna 1:247, av
herr Kristiansson, Svante, och herr
Mårtensson, samt II: 287, av herr Johnsson
i Blentarp och herr Jönsson i Arlöv,
i vilka motioner föreslagits, att riksdagen
skulle besluta att i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära förslag om dels
ordningsregler för passagerare vid
transporter av olika slag, dels vem som
skulle ansvara för att dessa bestämmelser
tillämpades.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1167 och 11:1371 lämna
det till propositionen nr 109 fogade förslaget
till kungörelse om ändring i
VTF, såvitt avsåge den allmänna kontrollbesiktningen,
utan erinran;

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1180 och 11:1387 lämna
förslaget till kungörelse, såvitt avsåge
kontrollbesiktning av ambulanser och
brandfordon, utan erinran;

102

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor

C. att riksdagen måtte med avslag på
följande motioner, nämligen

1. I: 1187 och II: 1395, såvitt nu vore
i fråga;

2. I: 1203 och II: 1412; samt

3. I: 1204 och II: 1409

lämna förslaget till kungörelse i vad
avsåge inskränkningar i trafik med
tyngre lastbilar utan erinran;

D. att riksdagen måtte dels lämna
förslaget till kungörelse utan erinran,
såvitt avsåge kontrollbesiktning av skolskjutsar,
dels i anledning av propositionen
samt motionerna 1:247 och II:
287, 1:1205 och 11:1410 ävensom I:
1206 och II: 1411 giva Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet i övrigt anfört i det
avsnitt, som berörde skolskjutsning;

E. att riksdagen måtte lämna förslaget
till kungörelse i de delar, som ej
omfattades av utskottets hemställan under
A—D, utan erinran;

F. att motionerna I: 1188 och II: 1394
ej måtte föranleda någon riksdagens åtgärd;
samt

G. att motionerna I: 1187 och II: 1395
samt 1:247 och 11:287, i vad de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
i utlåtandet anfört och hemställt,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

I sitt yttrande hade utskottet å s. 37
i det tryckta utlåtandet anfört bland
annat följande:

”Såsom departementschefen framhållit
löper ett barn som färdas i framsätet
på personbil uppenbara risker att
skadas. Enligt utskottets mening är det
därför i och för sig önskvärt att barn
över huvud taget inte färdas i framsätet.
För att skolskjutsning skall kunna
genomföras i önskad utsträckning
kan en sådan ordning dock icke helt
undvikas. Mot bakgrunden härav finner
utskottet det glädjande att departementschefen
nu ämnar föreslå att vid
transport av barn i framsätet användandet
av säkerhetsbälte blir obligatoriskt.
Såsom framhållits i propositio -

nen är små barn dock på grund av sina
kroppsproportioner och sin allmänna
konstitution inte ägnade att använda
säkerhetsbälten av konventionellt slag.
En åldersgräns är därför erforderlig.
Skolskjutsutredningen har funnit att
denna som regel kan sättas mellan sju
och tio år. Utskottet anser med hänsyn
härtill den av departementschefen förordade
åldersgränsen vara väl avpassad.
”

Reservationer hade avgivits

vid A i utskottets hemställan

I, beträffande den allmänna kontrollbesiktningen,
av herrar Karl Pettersson
(m) och Hedin (m), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under A
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av propositionen nr 109 och motionerna
I: 1167 och II: 1371 giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
i fråga om den allmänna kontrollbesiktningen; vid

B i utskottets hemställan

II, beträffande kontrollbesiktning av
brandfordon, av herrar Grebäck (ep),
Nils-Eric Gustafsson (ep), Karl Pettersson
(m), Hedin (m), Josef son i Arrie
(ep) och Sellgren (fp), vilka ansett, att
utskottets yttrande i viss del bort erhålla
den lydelse, som i reservationen angivits,
samt att utskottet bort under B
hemställa, att riksdagen måtte i anledning
av propositionen nr 109 och motionerna
I: 1180 och II: 1387 giva Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
i fråga om besiktning av ambulanser
och brandfordon;

vid C i utskottets hemställan

III, beträffande frågan om inskränkningar
i trafik med tyngre lastbilar, av
herrar Nils-Eric Gustafsson (ep), Karl
Pettersson (m) och Hedin (m), vilka
ansett, att utskottets yttrande i viss del
bort lyda så, som denna reservation visade,
samt att utskottet bort under G
hemställa, att riksdagen måtte i anled -

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

103

ning av propositionen nr 109 samt motionerna
I: 1187 och 11:1395, såvitt no
vore i fråga, I: 1203 och II: 1112 samt
1:1204 och 11:1409 giva Kungl. Maj:t
till kiinna vad reservanterna anfört i
fråga om inskränkningar i trafik med
tyngre lastbilar;

vid D i utskottets hemställan

/V, beträffande frågan om minimiålder
för framsiitespassagerare vid skolskjutsning,
av herrar Ernulf (fp), Skärman
(fp) och Sellgren (fp), vilka ansett,
alt det avsnitt i utskottets yttrande,
som på s. 37 började med orden
”Såsom departementschefen” och slutade
med ”väl avpassad”, bort hava följande
lydelse:

”Såsom departementschefen---

se utskottet---sju och tio år. Ut skottet

anser emellertid det böra beaktas
att barn i samma ålder kan vara
väsentligt olika kroppsligt utvecklade.
En god marginal bör därför finnas. Vidare
bör uppmärksammas att mindre
barn ofta är livliga och lätt stör föraren.
Utskottet anser därför att åldersgränsen
lämpligen bör sättas vid 12
år.”

Herr GUSTAFSSON, NILS-EItlC, (ep):

Herr talman! Samhällets ansträngningar
att råda bot på missförhållanden
som kan vara orsak till den skrämmande
ökningen av antalet olyckor i
trafiken måste på allt sätt intensifieras.
Det är emellertid viktigt att man då
skaffar sig de kunskaper om orsakssammanhangen
som kan leda till verkliga
förbättringar. Detta nödvändiga
underlag för bedömningar är i dag
mycket bristfälligt och saknas i vissa
avseenden helt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 109 som
jämte väckta motioner utgör grunden
för det föreliggande utlåtandet tar upp
vissa begränsade frågor inom trafiksäkerhetens
område. Dels gäller det vidgad
skyldighet till kontrollbesiktning
av vissa fordonskategorier, dels också
begäran om bemyndigande för Kungl.

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor
Maj:t att under vissa förutsättningar
förbjuda trafik med tyngre lastbilar
under helger, semesterperioder och liknande.

Utskottet har inte i alla delar kunnat
bli enigt, och jag vill här helt kort beröra
de reservationer som jag ställt mig
bakom och som gäller hemställan under
punkterna B och C.

Vid punkten B har vi i reservationen
på grundval av motioner undertecknade
av fyra partier motsatt oss
att den vidgade besiktningsskyldigheten
skall behöva omfatta brandfordon.
Enligt vår mening saknas det här anledning
till skärpta kontrollbesiktningsbestämmelser.
I regeringens förslag har
inte redovisats något som helst material
som styrker behov av en vidgad besiktningsskyldighet.
Inte heller i övrigt
har departementschefen kunnat påvisa
några omständigheter som talar för att
den nuvarande årliga besiktningen
skulle vara otillräcklig. Statens brandinspektion
känner inte till några olyckshändelser
som varit orsakade av konstruktionsfel
e. d. hos brandfordon. Inspektionen
liksom Svenska kommunförbundet
har bestämt avstyrkt en utvidgning
av besiktningsskyldigheten.

Intresset från brandförsvarssynpunkt
av att ha fordonen i fullgott skick sammanfaller
med trafiksäkerhetsintresset
på ett sätt som gör det högst osannolikt
att en tätare besiktning har någon
uppgift att fylla. Propositionens och
majoritetens ståndpunkt hänger alltså
rätt mycket i luften, och jag hoppas
att kammaren bifaller reservation II,
till vilken jag yrkar bifall.

Reservationen vid punkten G handlar
om det begärda bemyndigandet för
Kungl. Maj:t att under vissa perioder
inskränka trafiken med tyngre lastbilar.
Tre olika motionspar har yrkat på att
ett sådant bemyndigande bör anstå till
dess en grundlig bedömning kunnat
ske. Reservationen följer upp detta yrkande,
och vi säger i motiveringen att
den önskade trafikregleringen i första
hand bör komma till stånd genom fri -

104

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor
villiga åtgärder på det sätt som t. ex.
skett i de rekommendationer som inför
påskhelgen 1970 utfärdats av Landsvägstrafikens
samarbetsdelegation. Inom
parentes vill jag säga att det i dag
har meddelats att en tilläggsrekommendation
utfärdats av Landsvägstrafikens
samarbetsdelegation.

Vi vill utvidga dessa undersökningar
till att gälla även t. ex. bussar samt bilar
med husvagnar. Olägenheterna för
den berörda lastbilstrafiken och näringslivet
av en mera omfattande inskränkning
i trafiken måste också enligt
reservanternas uppfattning närmare
undersökas. Först därefter, och om
det då visar sig att de frivilliga initiativen
inte lett fram till en tillfredsställande
ordning, bör samhället ingripa
med en tvingande reglering.

Det är inte otänkbart att Expressen
och redaktör öjesten lett in den allmänna
opinionen på de tankebanorna att
lastbilarna är ”åbäken” och helst bör
bort från vägarna. Sveriges riksdag har
i dag möjligheter att visa sans och
måtta i den här frågan genom att rösta
för reservation III. Den statistik som
Kungl. Maj:t och utskottets majoritet
stöder sig på är mycket bristfällig, och
från åkerinäringens sida är man helt
beredd till rimliga åtaganden, vilket
också som jag nyss nämnde i fråga om
tilläggsrekommendationen visar. Det
gör att frivilliglinjen får en betydande
styrka.

Jag hemställer således om bifall jämväl
till reservation III.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Anledningen till att jag
begärt ordet är närmast den att riksdagen
under en lång följd av år visat primärkommunerna
allt större förtroende.
Det har alltså betytt att man från statsmakternas
sida hävdat att det är de primärkommunala
förtroendemännens
uppgift att ordna förhållandena i de
olika primärkommunerna på ett rimligt
och riktigt sätt. Med dessa utgångspunk -

ter har vi från kommunsidan funnit att
den i propositionen föreslagna utökade
besiktningsskyldigheten för brandfordon
icke är berättigad. Vi hävdar likaväl
som alla andra att respekten för trafiksäkerheten
kräver all möjlig tillsyn
från kommunens sida, och att man borde
kunna klara den här uppgiften utan
”pekpinnar” från statsmakternas sida.
Jag tror också att för de kommunalmän
som verkar ute i landets olika
kommuner är det en självklar uppgift
att se till att de fordon som det här är
fråga om får den tillsyn som krävs. Utifrån
de utgångspunkterna finner jag
ingen rimlig anledning till någon speciell
lagstiftning på det här området.

Eftersom ett bifall till reservationen
vid punkten B i utskottets utlåtande innebär
ett bifall till motionerna 1:1180
och II: 1387, ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen under
punkten B i utskottets utlåtande.

Häri instämde herr Eskilsson (m).

Herr PETTERSSON, KARL, (m):

Herr talman! I tredje lagutskottets
utlåtande nr 52 behandlas Kungl.
Maj:ts proposition nr 109 angående vissa
trafiksäkerhetsfrågor jämte motioner
i ärendet.

I propositionen föreslås att den allmänna
skyldigheten att inställa fordon
och vissa släpvagnar till kontrollbesiktning
utsträckes att gälla fordon som
är två år gamla. Nu gällande bestämmelser
förutsätter en tid om tre år.

I motionsparet I: 1167 och II: 1371
från moderata samlingspartiet yrkas att
propositionens förslag avslås i denna
punkt, så att nuvarande ordning med
besiktning av tre år gamla fordon behålles.

Den av trafiksäkerhetsverket framlagda
statistiken grundar sig framför
allt på rön vid besiktning av hyresbilar
in. fl. fordon, som redan efter kort
tid måste kontrollbesiktigas. Dessa fordon
används på ett sätt som väsentligt
skiljer sig från normalt bruk, varför

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

sådan statistik inte kan få bli avgörande
för en utökning av kontrollbesiktningen.
Det bör även noteras att i bilinspektionens
statistik ingår många påpekanden,
vilka kan benämnas bagatellartade.
Det är givetvis viktigt att trafiksäkerheten
främjas i så stor utsträckning
som möjligt, men när man av praktiska
erfarenheter vet vilka påpekanden av
bagatellartat slag det kan vara fråga
om — i många fall kanske för att få
en bra statistik — ställer man sig tveksam
till statistiken i fråga. Dessutom
saknas statistik om bristfälligheternas
inverkan på olycksstatistiken.

Det är viktigt att trafiksäkerheten på
allt sätt förbättras, som jag tidigare
framhållit, men åtgärderna bör i första
hand inriktas på bättre kontroll genom
utökad typ- och registreringsbesiktning
med ökade krav på de nya fordonens
drift- och trafiksäkerhet. Förbättrade
vägar är en av de viktigaste förutsättningarna
för en ökad trafiksäkerhet.
Insatserna bör i första hand sättas in
på dessa områden. Min och många andras
uppfattning är att en köpare av en
fabriksny automobil bör kunna ställa
det kravet att den är trafik- och driftsäker
åtminstone under tre år. Många
bilägare kör kort vägsträcka under ett
år. Propositionens förslag tar inte någon
hänsyn till körd vägsträcka.

Beträffande frågan om brandväsendets
fordon föreslås liksom vad gäller
andra utryckningsfordon att de skall
kontrollbesiktigas två gånger per år i
motsats till en gång per år enligt nuvarande
bestämmelser.

Herr Nils-Eric Gustafsson och herr
Sörlin har motiverat yrkandet i reservation
II, varför jag, herr talman,
inskränker mig till att återkomma med
yrkande om bifall till nämnda reservation.

När det gäller det i propositionen
föreslagna bemyndigandet för Kungl.
Maj:t till inskränkningar i trafik med
tyngre lastbilar har det i motioner från
moderata samlingspartiet yrkats avslag
på propositionen i den delen och i tre -

105

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor
partimotioner från moderata samlingspartiet,
folkpartiet och centerpartiet yrkats
att beslut om inskränkningar i trafik
med tyngre lastbilar bör anstå i avvaktan
på resultaten av aviserade undersökningar,
så att sedermera eventuellt
lämnat bemyndigande med säkerhet
motiveras allenast av trafiksäkerhetens
behov. Som motivering för propositionens
förslag anges bland annat
att olycksstatistiken, som dock inte redovisas
i propositionen, skulle visa att
de tunga lastbilarnas delaktighet i trafikvolymen
är väsentligt större än deras
andel i fordonsparken och att de
tunga lastbilarnas delaktighet i dödsolyckor
är väsentligt större än personbilarnas
i förhållande till trafikarbetet.
Som jag redan anfört borde detta material
ha redovisats i propositionen.

Jag vill, herr talman, visa kammarens
ledamöter ett sådant material.

Antalet personskadeolyckor i förhållande
till fordonskin

Fordons-	Antal	Olyckor
typ	fordonskm	milj. for-donskm
Tung	2 935 854 680	0,4792
Lätt	860 837 880	0,6970
Person	26 143 760 000	0,5029
Buss	366 273 000	1,1904

Den statistik departementschefen bygger
sitt påstående på avser tydligen de
vägtrafikolyckor med personskador
som inträffat åren 1967 och 1968 och
utvisar antalet inblandade fordon, totalt
och på 1 000 registrerade fordon,
men någon hänsyn har där inte tagits
till förhållandet att lastbilarna har avsevärt
längre körsträcka per år än personbilarna.
Om man gör jämförelser efter
antalet fordonskilometer — som nu
visas på bildskärmen — blir resultatet
ett helt annat. Då visar det sig att den
tunga lastbilen har den lägsta andelen
olyckor per miljon fordonskilometer.
Detta styrker reservanternas önskemål
om att lastbilarnas delaktighet i trafik -

106

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor
olyckor bör närmare utredas innan så
drastiska åtgärder kan få vidtagas, som
det här är fråga om.

Trots att det skulle bli ett mycket
allvarligt ingrepp i samhällsekonomin
med de aktualiserade åtgärderna har regeringen
icke bedömt frågan så viktig
att den behövde remissbehandlas. Med
hänsyn till de allvarliga följdverkningar
ett genomförande skulle få, är det
ytterst beklagligt att en remissbehandling
inte kommit till stånd.

I motionerna redovisas pågående frivilliga
inskränkningar i den tunga trafiken
under veckosluten. Resultaten av
gjorda trafikräkningar redovisas också
i samband därmed. Mycket goda resultat
har uppnåtts, varför ett beslut i enlighet
med propositionens förslag bör
kunna anstå till dess de frivilliga insatserna
har kunnat bedömas så att man
vet om det över huvud taget behövs någon
lag för att uppnå önskad effekt.

Jag vill till slut, herr talman, framhålla
att vissa transporter, med hänsyn
till landets försörjning vad gäller
olika förnödenheter, måste ske vare sig
ett förbud mot tung trafik införes eller
ej. Undersökningar saknas också om
vilka olägenheter en mer omfattande
inskränkning av den tunga trafiken kan
medföra för näringslivet, samhällsekonomin,
den berörda lastbilstrafiken
och de anställda.

Motionärernas och reservanternas yrkande
styrks av den tilläggsrekommendation,
som herr Nils-Eric Gustafsson
tidigare nämnt, vilken utsänts till närings-
och åkeriorganisationerna och
offentliggjorts i dag. Av denna rekommendation
framgår att överenskommelse
träffats mellan kommunikationsdepartementet
och trafiksäkerhetsverket
vid överläggningar i slutet av maj i år
med näringslivets trafikdelegation och
landsvägstrafikens samarbetsdelegation.
Det har framhållits som angeläget att
trafik med lastbilar och lastbilskombinationer
med en totalvikt över 7 ton
undvikes på de allmänna vägarna nr
1—80 under följande tider: torsdagen

den 18 juni kl. 16.00—22.00, fredagen
den 19 juni kl. 14.00—söndagen den 21
juni kl. 22.00, fredagen den 3 juli kl.

16.00— 22.00, lördagen den 4 juli kl.

14.00— söndagen den 5 juli kl. 22.00,
fredagen den 31 juli kl. 16.00—22.00,
lördagen den 1 augusti kl. 14.00—söndagen
den 2 augusti kl. 22.00, fredagen
den 21 augusti kl. 16.00—22.00, lördagen
den 22 augusti kl. 14.00—söndagen
den 23 augusti kl. 22.00.

Herr talman! Med det anförda vill jag
yrka bifall till reservation III vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 52, vilket innebär
avslag på propositionen i denna
del. Jag ber också att få yrka bifall till
reservationerna I och II fogade till utskottsutlåtandet.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (m):

Herr talman! Jag ansluter mig till
herr Karl Petterssons synpunkter på
denna fråga.

Lastbilstransporterna ingår merendels
i en omfattande organisation i vilken
körning vid veckoslut och helger
ibland kan utgöra ett viktigt led. Frakter
och returfrakter är betingade av varandra.
Det gäller såväl inrikes som utrikes
godsbefordran. Inte minst är det
av betydelse, att i hamnarna såsom terminaler
för sjöfarten lossat gods utan
tidsutdräkt vidarebefordras till bestämmelseorterna.

Lastbilstransporterna ingår ofta i ett
internationellt veckoschema. Det gäller
att transporterna i båda riktningarna
fungerar på ett tillfredsställande sätt.
Trafiken måste flyta jämnt. Inte minst
iir det av betydelse att frukt, grönsaker
och andra färskvaror, som kommer in
över rikets gränser via färjehamnarna
i Skåne på lördagen, kan vidarebefordras
så att de når distributionsorterna
på måndag morgon. Det är också viktigt
att de finska transporterna kan
fortsätta. Man kan visserligen säga att
det hela kan ordnas genom dispens,
men dispens är alltid en omständlig
sak. Den fordrar arbete, och det är svårt

Fredagen (lön 29 maj 1970

Nr 31

107

att hinna med att ordna dispens när
det gäller så snabba saker som lastbilstransporter.

En annan typ av lastbilar som också
måste användas under söndagar och lördagar
är flyttbussarna. De används ju
under de dagar då den som skall flytta
är ledig från sitt arbete.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservation
III.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Vi är alla överens om
att allt som kan göras för att få bättre
trafiksäkerhet också skall göras. Vi kan
därför med tillfredsställelse hälsa föreliggande
förslag från kommunikationsministern.

Jag kan inleda mitt anförande med
att yrka hifall till utskottets förslag i
alla delar och skall bara göra några
korta kommentarer med anledning av
att riksdagen nu befinner sig i uppbrottsstämning
och ledamöterna är beredda
att resa hem.

När det gäller reservation I som avgivits
av representanter från moderata
samlingspartiet och som innebär att
man vill bibehålla den nuvarande treåriga
kontrollbesiktningen i stället för
att genomföra en tvåårig besiktning, är
det uppenbart att vi genom att ha
minskat besiktningstiden från fem till
fyra och till tre år nått ett större mått
av säkerhet när det gäller bilarna. Det
är därför väl motiverat att redan nu ta
steget fullt ut och införa en besiktning
av motorfordon redan efter två år. Jag
vill erinra om vad detta innebär ur
trafiksäkerhetssynpunkt när det gäller
bromsar, strålkastare, styrinrättning
o. s. v. Behovet av trafiksäkra bilar är
så starkt att det finns all anledning att
följa Kungl. Maj:ts förslag i detta ärende.

När motionärerna anför att man i
stället för en tvåårig besiktning skall
bygga bättre vägar och ha typbesiktningar
och registreringsbesiktningar av
bilar, vill jag bara säga att olyckorna

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor
inträffar i allra högsta grad på de vägar
som är bra. Det iir inte de sämre vägarna
som åstadkommer de flesta olyckorna,
vilket vi bör hålla i minnet. Motionärerna
säger också att en tvåårig
besiktning medför påfrestningar för
verkstäder och besiktningsorgan. Jag
vill nämna att Svensk bilprovning har
tillstyrkt förslaget, och verkstäderna
räcker nog till.

Beträffande brandfordonen har sagts
att det är överflödigt att dessa skall
besiktigas var sjätte månad. Det är klart
att man kan ha denna uppfattning, men
när man som stöd för den bl. a. åberopar
statens brandinspektions remissvar
vill jag betona att brandinspektionen
inte är till för att besiktiga bilar utan
för att klara brandfrågan. Denna myndighet
har ingenting att göra med bilarnas
säkerhet. Vi har gått på kommunikationsministerns
förslag om sex
månaders besiktning av brandfordon,
därför att vi anser att ingenting bör
lämnas oprövat när det gäller att åstadkomma
en god trafiksäkerhet.

När det nu sägs att beträffande den
tyngre trafiken träffats en överenskommelse
på frivillig väg, tycker jag att detta
är bra — det är precis vad departementschefen
har önskat. Men om inte
detta lagförslag hade framlagts och behandlats
i tredje lagutskottet med den
majoritet som där funnits, är jag inte
övertygad om att det gått så lätt att få
en frivillig överenskommelse. Det är
med andra ord bra att det finns en lagstiftning,
men det är ännu bättre om vi
slipper begagna oss av den. Ur denna
synpunkt tycker jag att det förslag som
här föreligger verkligen har gjort sin
tjänst redan innan det trätt i kraft.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
förslag.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! Alla är vi väl överens
om att det är ett angeläget önskemål att
transport av skolbarn till och från sko -

108

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Ang. vissa trafiksäkerhetsfrågor
lan bör ske med så små olycksrisker
som över huvud taget är möjligt. I propositionen
nr 109 redogörs för en del
åtgärder i detta syfte som regeringen
ämnar vidta. Det är ett steg i rätt riktning,
men det återstår åtskilligt att göra,
innan man kan anse att förhållandena
är tillfredsställande. Utskottet har
dock godtagit Kungl. Maj :ts ståndpunkt
att i dagens läge ytterligare åtgärder
av olika skäl inte kan vidtagas. Jag är
inte helt övertygad om att detta verkligen
är fallet men har begränsat mig
till en reservation på en detaljpunkt,
nämligen frågan om minimiålder för
framsätespassagerare vid skolskjutsning.

Departementschefen framhåller att ett
barn, som färdas i framsätet på en
personbil, löper uppenbar risk att skadas.
Utskottet tillägger att det är önskvärt
att barn över huvud taget inte färdas
i framsätet i detta fall. Utskottet
godtar dock Kungl. Maj:ts förslag att
sätta en åldersgräns vid tio år så att
barn som har fyllt tio år skall få följa
med i framsätet. Detta beror på att man
vill underlätta skjutsarna. Man har även
konstaterat att säkerhetsbälte, som skall
vara obligatoriskt för barn i sådant
fall, kan användas på tioåringar och
äldre. Nu tillkommer emellertid också
den störning på föraren som ett litet
barn, som ofta är livligt, innebär. Jag
har åtminstone velat göra den lilla förbättringen
att sätta åldersgränsen vid
tolv år. Det är inte någon stor fråga,
men det är ett önskemål som jag tycker
skulle kunna tillgodoses.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
IV.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen yttrade,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner beträffande utskottets
i förevarande utlåtande gjorda
hemställan komme att framställas först
särskilt angående envar av punkterna
A—D samt därefter särskilt avseende
punkterna E—G.

Därefter gjorde herr talmannen i enlighet
med de rörande punkten A förekomna
yrkandena propositioner, först
på bifall till utskottets hemställan samt
vidare på antagande av det förslag, som
innefattades i den vid punkten avgivna
reservationen; och förklarade herr
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns
därvid, att flertalet röstade för ja-propositionen.

I fråga om punkten B, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats dels bifall till
utskottets hemställan, dels ock att det
förslag skulle antagas, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner enligt dessa båda yrkanden
och förklarade sig anse propositionen
på bifall till utskottets hemställan
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Gustafsson, Nils-Eric, begärde
votering, i anledning varav uppsattes
samt efter given varsel upplästes och
godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse:

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

109

Ang. allmänna vatten- och avloppsanläggningar

Den, som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 52
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Gustafsson, NilsEric,
begärde rösträkning, verkställdes
nu votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens
slut rösterna hava utfallit sålunda:

Ja — 62;

Nej — 44.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Vidare gjorde herr talmannen enligt
de avseende punkten C framkomna yrkandena
propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare
på antagande av det förslag, som innefattades
i den vid punkten avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Karl, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad tredje lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr
52 punkten C, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid punkten avgivna
reservationen.

Då emellertid herr Pettersson, Karl,
begärde rösträkning, verkställdes nu
votering medelst omröstningsapparat;
och befunnos vid omröstningens slut
rösterna hava utfallit sålunda:

Ja —76;

Nej — 28.

Med avseende å punkten D, anförde
nu herr talmannen, komme propositioner
att framställas först särskilt angående
visst avsnitt av utskottets yttrande
samt därefter särskilt rörande utskottets
hemställan.

Härefter gjordes angående det avsnitt
i utskottets yttrande, som å s. 37 började
med orden ”Såsom departementschefen”
och slutade med ”väl avpassad”,
propositioner, först på godkännande
av detsamma samt vidare därpå
att kammaren skulle godkänna det förslag
till yttrande i förevarande del, som
framlagts i den vid punkten D avgivna
reservationen; och förklarades den förra
propositionen, vilken förnyades, vara
med övervägande ja besvarad.

Därpå bifölls på särskilda propositioner
dels utskottets hemställan i
punkten D, dels ock vad utskottet i
punkterna E—G hemställt.

Ang. allmänna vatten- och avloppsanläggningar Föredrogs

ånyo tredje lagutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om allmänna vatten- och avloppsan -

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970
avloppsanläggningar

Ang. allmänna vatten- och

läggningar, in. m., jämte motioner i
ämnet.

Genom en den 3 april 1970 dagtecknad
proposition, nr 118, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden
och lagrådets protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogade
förslag till

1) lag om allmänna vatten- och avloppsanläggningar,

2) lag om betalningsföreläggande för
fordringar på avgifter till huvudman för
allmän vatten- och avloppsanläggning.

I propositionen hade framlagts förslag
till en ny lag om allmänna vattenoch
avloppsanläggningar. I likhet med
nuvarande lag från år 1955 grundade
sig lagförslaget på offentligrättsliga regler.
I fråga om taxa och avgifter innebure
förslaget, att huvudmannen vore
skyldig att antaga en taxa som angåve
vilka avgifter som skulle utgå för anläggningens
brukande. Visst utrymme
gåves för avtal mellan huvudman för
va-anläggning och anläggningens brukare.
Avtal kunde träffas om sådan vafråga
som icke reglerades genom de allmänna
bestämmelser eller den taxa som
huvudmannen hade antagit.

Enligt förslaget skulle det inrättas en
central nämnd, statens va-nämnd, med
uppgift att pröva tvister mellan huvudman
och fastighetsägare om va-förhållanden.
Talan mot nämndens beslut
finge fullföljas hos vattenöverdomstolen.

Den nya lagen föresloges träda i kraft
den 1 juli 1970.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i anledning
av propositionen väckta motioner, nämligen A.

de likalydande motionerna I: 1189,
av herr Hansson m. fl., och II: 1396, av
herr Johansson i Norrköping m. fl.,

B. de likalydande motionerna I: 1190,
av herr Olsson, Ernst, och herr Hansson,
samt 11:1397, av herr Larsson i
Luttra m. fl.,

C. de likalydande motionerna I: 1210,
av herr Andersson, Ingvar, m. fl., och
II: 1418, av herr Wennerfors.

I motionerna I: 1210 och II: 1418 hade
yrkats, att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 118 skulle besluta

1) om den uppdelning av ärendena
på va-nämnd och fastighetsdomstol,
som angivits i motionerna,

2) avslå förslaget till lag om betalningsföreläggande
för fordringar på avgifter
till huvudman för allmän vattenoch
avloppsanläggning,

3) att lagen om allmänna vatten- och
avloppsanläggningar skulle träda i kraft
den 1 januari 1971.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,

A. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt
avsåge frågan om avgiftsskyldighetens
inträde, antaga 9 § i det vid propositionen
nr 118 fogade förslaget till lag
om allmänna vatten- och avloppsanläggningar
(va-lag);

B. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt
avsåge avgiftsskyldighet vid överlåtelse
av fastigheter, antaga 11 § i förslaget
till va-lag;

C. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt
avsåge anmälningsplikt till huvudman
för installationsarbete för vilket byggnadslov
ej erfordrades, antaga 17—
20 §§ i förslaget till va-lag;

D. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1210 och 11:1418, såvitt
avsåge uppdelning av ärendena på vanämnd
och fastighetsdomstol, antaga
36—54 §§ i förslaget till va-lag;

E. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1210 och 11:1418, såvitt

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

Ana. allmänna vatten- och avloppsanläggningar

avsåge frågan om tidpunkten för valagens
ikraftträdande, antaga punkt 1
i övergångsbestämmelserna i förslaget
till va-lag;

F. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna 1:1190 och 11:1397, såvitt
avsåge övergångsbestämmelser beträffande
installatörsrättigheter, antaga
övergångsbestämmelserna i förslaget till
va-lag i de delar som ej omfattades av
hemställan under E;

G. att riksdagen måtte antaga förslaget
till va-lag i de delar som ej omfattades
av hemställan under A—F;

H. att riksdagen måtte med avslag på
motionerna I: 1210 och II: 1418, såvitt
däri yrkats avslag på förslaget till lag
om betalningsföreläggande för fordringar
på avgifter till huvudman för
allmän vatten- och avloppsanläggning,
antaga detta lagförslag;

I. att motionerna I: 1189 och II: 1396,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet uttalat,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd; samt

J. att motionerna I: 1190 och II: 1397,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet i utlåtandet anfört
och hemställt, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits, vid D i
utskottets hemställan, beträffande frågan
om va-nämndens kompetensområde,
av herrar Ebbe Ohlsson (in), Ernulf
(fp) och Hedin (in), vilka ansett,
att utskottets yttrande i viss angiven del
bort hava den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort under D
hemställa, att riksdagen måtte dels med
avslag på motionerna 1:1210 och II:
1418, såvitt avsåge uppdelning av ärendena
på va-nämnd och fastighetsdomstol,
antaga 36—54 §§ i förslaget till valag,
dels i anledning av motionerna
som sin mening giva Kungl. Maj:t till
känna vad reservanterna anfört rörande
va-nämndens kompetensområde.

Herr ERNULF (fp):

Herr talman! I tredje lagutskottets
utlåtande nr 54 behandlas förslag till
ny lag om vatten- och avloppsanläggningar.
Enligt förslaget skall bl. a. inrättas
en central nämnd, .statens vanämnd,
med uppgift att pröva tvister
mellan huvudman och fastighetsägare
om va-förhållanden. Talan mot nämndens
beslut får fullföljas hos vattenöverdomstolen.

I eu reservation av herrar Ebbe Ohlsson,
Hedin och mig uttalar vi den uppfattningen
att de flesta av dessa frågor
i vanlig ordning borde kunna prövas
av domstol, frånsett taxor m. in., som
va-nämnden lämpligen bör bedöma.
Eftersom de domstolar som närmast
skulle komma i fråga, vattendomstol eller
fastighetsdomstol, för närvarande
är under utredning och man väntar sig
en sammanslagning av dessa domstolar
vilken skulle medföra att de blir utplacerade
i varje län och får lokal anknytning,
har vi emellertid godtagit
propositionens förslag i dagens läge.

Reservationen är till sitt innehåll närmast
ett särskilt yttrande. Vi anser att
det bör övervägas att i framtiden lägga
ifrågavarande uppgifter på domstol,
varvid den nya fastighetsdomstolen synes
vara lämpligaste forum.

Under dessa förhållanden, herr talman,
ställer jag inget yrkande i frågan.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 55, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:
612);

112

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

nr 56, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
m. m.; och

nr 57, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden m. m.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande och memorial:

nr 46, i anledning av motioner om
åtgärder för att bereda de äldre sysselsättning
och trygghet, om förbättring
av folkpensionärernas ställning i samhället,
om en kartläggning av åldringarnas
förhållanden m. m. samt om utredning
angående de äldres situation;
ävensom

nr 48, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
141, angående tilläggsstat II och tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
142, angående statsregleringen för budgetåret
1970/71.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter memorialet företogs
till avgörande punktvis.

Punkterna 1 och 2
Lades till handlingarna.

Punkterna 3—16

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 17 och 18
Lades till handlingarna.

Punkterna 19 och 20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes och godkändes första lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 264, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser i anledning av statens
övertagande av lokalhållningen för de
allmänna underrätterna, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte motioner i ämnet;

nr 266, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om fortsatt giltighet av lagen (1952:
98) med särskilda bestämmelser om
tvångsmedel- i vissa brottmål, dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om fortsatt giltighet av lagen
(1969: 36) om telefonavlyssning vid förundersökning
angående grovt narkotikabrott
m. m., dels ock motioner om
översyn av bestämmelserna om telefonavlyssning;
samt

nr 267, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till ändring i
tryckfrihetsförordningen, m. in., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 265, till Konungen
i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i lagen (1909:38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt.

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

113

Skrivelseförslagel godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 45 lufölles även av andra
kammaren.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 298, till Konungen med anledning
av Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändring i
förordningen (1958:295) om sjömansskatt,
m. m. jämte motion.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen
:

nr 299, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1970/71,
m. m., jämte motioner; och

nr 300, med anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i lagen (1951: 790) om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m. jämte motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes tredje lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 314, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående vissa trafiksäkerhetsfrågor,
jämte motioner i
ämnet, dels motioner om ordningsregler
vid transport av skolbarn m. fl.;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om allmänna
vatten- och avloppsanläggningar,
m. m., jämte motioner i ämnet;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändring i byggnadsstadgan (1959:
612); och

nr 317, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om

tvångsförvaltning av bostadsfastighet,
in. in.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 319, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående utgifter på tillläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1969/70 i vad avser avskrivning av
nya kapitalinvesteringar;

nr 320, i anledning av Kungl. Maj ds
förslag om anslag för budgetåret 1970/
71 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m.;

nr 321, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1969/70;

nr 322, angående statsregleringen för
budgetåret 1970/71; och

nr 323, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1970/71.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag till

dels riksdagens skrivelse, nr 329, till
Konungen angående val av en ledamot
av styrelsen för Stiftelsen Riksbankens
jubileumsfond med suppleant;

dels ock riksdagens förordnanden:
nr 330, för herr Johan Lennart Holm
att vara ledamot av styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond; samt
nr 331, för herr Ragnar H:son Bentzel
att vara suppleant i styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond.

114

Nr 31

Fredagen den 29 maj 1970

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 332, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag om besvär över beslut av riksdagens
organ;

nr 333, till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond angående
verkställd granskning av stiftelsens
verksamhet och förvaltning under år
1969;

nr 334, till fullmäktige i riksbanken
angående flyttning till Skövde av riksbankens
avdelningskontor i Mariestad;

nr 335, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående riksdagstrycket; nr

336, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående utnyttjande
av ADB i riksdagsarbetet;

nr 337, till Nordiska rådets svenska
delegation angående vissa anslagsöverskridanden
m. m.;

nr 338, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor i anledning av skrivelse
från Nordiska rådets svenska delegation
angående vissa anslagsöverskridanden
m. m.;

nr 339, till Konungen angående regleringen
för budgetåret 1970/71 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen
och dess verk m. m.;

nr 340, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående regleringen för budgetåret
1970/71 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; samt

nr 341, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående regleringen
för budgetåret 1970/71 av utgifterna
under huvudtiteln Riksdagen och dess
verk in. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande
fattade samma beslut som första kammaren.

Anmäldes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse, nr
342, till Konungen i anledning av motioner
om åtgärder för att bereda de
äldre sysselsättning och trygghet, om
förbättring av folkpensionärernas ställning
i samhället, om en kartläggning av
åldringarnas förhållanden m. m. samt
om utredning angående de äldres situation.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 46 bifölles även av andra
kammaren.

Justerades ytterligare protokollsutdrag
för denna dag.

Herr TALMANNEN anförde:

Jag får meddela, att jag efter samråd
med andra kammarens talman beslutat,
att höstsessionen skall ta sin början
fredagen den 16 oktober kl. 11.00. Vidare
får jag meddela, att vid vårsessionens
slut ojusterade protokoll framläggs
till godkännande torsdagen den 11 och
fredagen den 26 juni 1970.

Härefter yttrade herr TALMANNEN:

Ärade uthålliga kammarledamöter!
Den nu avslutade vårsessionen måste
betecknas som mycket arbetskrävande,
och dess slut kan karakteriseras som
hektiskt. I själva verket har kammaren
denna gång haft fler plenitimmar än någonsin
tillförne. Att nu under tvåkammarriksdagens
sista arbetsår klaga på
sena propositioner tjänar inte mycket
till. Min årliga jämmer i detta hänseende
har varit helt utan effekt, och jag
får därför med fullt förtroende överlämna
den fortsatta klagovisan till den
man som kommer att föra klubban i
den 350-mannaskara som kommer att
utgöra den nya riksdagen, i den förhoppningen
att arbetsbelastningen där
kommer att bli mer jämnt fördelad. Att
infriandet av den förhoppningen också
kommer att fordra stor självdisciplin av

Fredagen den 29 maj 1970

Nr 31

115

riksdagens då talrika ledamöter är självklart,
men när det blir fler i samma
kammare kommer detta kanske att
framstå såsom en naturnödvändighet.

Kammarens ledamöter går nu mot en
kort och välförtjänt viloperiod, som
emellertid snart kommer att efterträdas
av en av allt att döma intensiv valkampanj.
Må det tillåtas en gammal man att
uttala den förhoppningen att denna valstrid
kommer att kännetecknas mer av
saklighet än av överord. De tider vi genomlever
— och som vi kan se fram
emot — är så pass tyngda av allvar och
svårigheter att allas vårt ansvar måste
kännas större än på länge. Om vårt
land skall kunna komma till rätta med
de ekonomiska problem som vi nu har
att kämpa med och som belysts i dagens
debatt, fordras enligt min blygsamma
mening att valstriden inte alltför
mycket vidgar klyftorna. Sannerligen
kommer en samverkan av alla goda
krafter till slut att fordras.

Det kan väl knappast begäras av mig,
hur opartisk jag än bör känna mig när
jag sitter i den här stolen, att jag skall
önska samtliga partier framgång i årets
val. Men vad jag däremot kan önska
dem — och framför allt deras främsta
män — är att de efter genomförd valstrid
med gott samvete skall kunna säga
att de satt landets intressen före mera
kortsynta taktiska synpunkter.

Ärade kammarledamöter! Jag uttalar
ett varmt tack till mina talmanskolleger

för deras stöd och hjälp och min stora
uppskattning för alla våra hängivna och
arbetstyngda medarbetare i kansliet och
också ett varmt tack till kammarens
ledamöter för det enligt min mening
friktionsfria samarbete med dem som
förunnats mig. Väl mött den 10 oktober.

Detta tal besvarades av herr ERICSSON,
JOHN, i följande ordalag:

Herr talman! Kammarens ledamöter
tackar sin talman för de vänliga ord
som riktades till oss. Vi tackar talmannen
för det sätt på vilket han har utövat
ledarskapet för vårt arbete. Vi önskar
slutligen att herr talmannen måtte få
en sommar med vila och vederkvickelse.

Vi tackar!

Herr talmannen förklarade — under
förutsättning att ej andra kammaren i
något ärende stannade i sådant annat
beslut än första kammaren som föranledde
sammanjämkning eller gemensam
votering — årets vårsession för
första kammarens del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
18.38.

In fidem
Bengt Lambe

/Solveig Gemert

KUNGL. BOKTR. STHLM 1970