Nr 31 FÖRSTA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:31)

RIKSDAGENS

lili.

PROTOKOLL

Nr 31 FÖRSTA KAMMAREN 1966

2—4 november

Debatter m. m.

Onsdagen den 2 november Sid.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition
(Forts.) ............................................ ^

Om fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall . . 41

Den enskildes kostnader för läkemedel ...................... 44

Interpellationer:

av herr Nyman ang. den ekonomiska forskningen............

av herr Nyman ang. de statliga myndigheternas rationaliseringsåtgärder
..........................................

Torsdagen den 3 november

Svar på enkel fråga av herr Werner ang. valen till kyrkofullmäktige
...................................................... 48

Meddelande ang. enkel fråga av fru Hamrin-Thorell om användning
till viss forskning av lärarlönemedel som ej utbetalats till
följd av lärarkonflikten.................................... 49

Fredagen den 4 november

Svar på interpellation av herr Nilsson, Ferdinand, om särskilda
lånemöjligheter för jordbrukare som drabbats av skördeskada 50

1 Första kammarens protokoll 1966. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 2 november sjcl.

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 39, om ändrad ordning för remissdebatten
............................................ 40

nr 40, ang. statsrådens rätt att erhålla ordet vid kamrarnas
överläggningar .......................................... 40

— nr 41, ang. riksdagens högtidliga öppnande ................. 40

Statsutskottets utlåtande nr 126, om ökade resurser för försvarets
personalvård ............................................ 40

— nr 127, om ändrad lönegradsplacering för viss personal vid

flygvapnet .............................................. 40

— nr 128, om uppsägningstiden för svensk militär FN-personal .. 40

— nr 129, ang. körkortsutbildningen ........................ 40

Bevillningsutskottets betänkande nr 49, ang. godkännande av protokoll
rörande ändring i avtal med Storbritannien och Nordirland
för undvikande av dubbelbeskattning, m. m........... 40

Andra lagutskottets utlåtande nr 51, om fördelningen mellan kommuner
av skolkostnader i vissa fall......................... 41

— nr 52, om rapporteringsskyldighet till hemkommun beträffande
vissa elever .......................................... 44

— nr 53, om allmän egenpension ............................ 44

— nr 54, ang. den enskildes kostnader för läkemedel.......... 44

— nr 55, om viss översyn av barnavårdslagen ................ 45

— nr 56, om viss översyn av barnavårdslagen ................ 45

Tredje lagutskottets utlåtande nr 49, ang. beslut om tillträde av
nya ägolotter vid laga skifte .............................. 45

— nr 50, om bättre information till sakägare vid dessa förordnanden
enligt naturvårdslagen................................ 45

— nr 51, ang. ersättningen till markägare m. fl. för värdeminskning
å fastighet på grund av planändring.................. 45

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Onsdagen den 2 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Herr Kilsmo anmälde, att han infunnit
sig vid riksdagen.

Justerades protokollet för den 27
nästlidne oktober.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få meddela att riksdagens
organisationsutredning i dag till talmanskonferensen
överlämnat ett betänkande
angående riksdagens personalorganisation.
Betänkandet, som delats ut
till kammarens ledamöter, kommer att
vid plenums slut anmälas till bordläggning.
Avsikten är att remiss till utskott
därvid kommer att omedelbart
begäras, så att utskottsbehandlingen
genast kan börja.

Talmanskonferensen har vid sammanträde
i dag på morgonen, med bifall till
vad organisationsutredningen i denna
del föreslagit, anförtrott åt riksdagens
förvaltningskontor att — under förbehåll
om riksdagens bifall till förslaget
om personalorganisation — utannonsera
de med förslaget avsedda tjänsterna.
Avsikten är att annons skall inflyta i
morgondagens tidningar.

Allmän debatt i anslutning till remittering
av viss kungl. proposition
(Forts.)

Fortsattes överläggningen i samband
med remiss till utskott av Kungl. Maj:ts
proposition nr 137, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§
lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m.

Herr JOHANSSON, KNUT, (s):

Herr talman! I gårdagens debatt var
en rad stora och betydelsefulla frågor
föremål för behandling. Av naturliga
skäl tillhör såväl bostadsbyggandet som
industriinvesteringarna den kategorien
av frågor. De är var för sig betydelsefulla
och spelar en central roll i samhällsdebatten.
Jag tänkte i mitt inlägg
knyta några reflexioner till den delen
av diskussionen.

Då det gäller bostadsbyggandets omfattning
råder det väl en ganska stark
enighet om att det är angeläget med ett
bostadsbyggande på mycket hög nivå.
Men jag tror att det är lika angeläget
att slå fast — kanske t. o. m. angelägnare
— att det bostadsbyggnadsprogram
som riksdagen vid varje tillfälle
fastställer skall realiseras utan de stora
och växande hinder som nu reses. Jag
tänker då alldeles speciellt på de punktinjektioner
som tyvärr kännetecknat
bostadsbyggandets kreditförsörjning
under en längre tid. Det är ju uppenbart
att denna form av kreditpolitik
hindrar ett rationellt byggande och bidrar
till en icke oväsentlig kostnadsökning.

Jag vill till detta påstående bara foga
ett exempel bland många. Det har
gjorts en utredning, så noggrann som
över huvud taget är möjligt, för att få
kännedom om de kostnader som belastar
bostadsprojekt just på grund av
dröjsmål till följd av att man inte fått
krediter.

Det gäller ett projekt på cirka 18
miljoner kronor, uppdelat i tre etapper.
Avsikten var att projektet skulle
byggas i ett sammanhang. Efter första
etappen blev det emellertid ett uppehåll
på sammanlagt sex månader. För
den del av projektet som återstod —
den belöpte sig till ungefär 11 miljoner

Nr 31

Onsdagen den 2 november 19G6

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kung], proposition

kronor — ökade kostnaderna med över
tre procent, varav två tredjedelar kom
på entreprenören. Han var tvungen att
reducera såväl arbetsstyrka som arbetsledning,
och den återstående personalen
gick så att säga för halv maskin.
Räntekostnaderna för investeringarna
blev rätt betydande. För byggherren
medförde uppehållet ökade ränteutgifter,
dels för tomtkostnaderna och dels
för projekteringskostnaderna.

Såsom en jämförelse kan jag nämna,
att denna kostnadsökning ungefär svarar
mot en löneökning för byggnadsarbetarna
på 10 å 12 procent. Den kostnadsökning
som uppstod på grund av
detta uppehåll och som självfallet hyresgästerna
får betala har ansetts vara
mer eller mindre naturlig. Man kan
tänka sig den reaktion som skulle uppstå,
därest byggnadsarbetarna krävt och
även erhållit ett ytterligare lönelyft på
10 å 12 procent.

Det finns naturligtvis flera sådana
här exempel. För att nå en renodling
i kostnadsdebatten tror jag det är nödvändigt
att tillföra de nuvarande byggnadskostnadsindexen
faktorer, som nu
inte finns men som inte är oväsentliga
i kostnadsbildningcn.

Jag skall inte nu nämna andra konsekvenser
i form av arbetslöshet och
mycket höga utbetalningar till följd
härav. Jag tror dock inte att det är
någon överdrift att säga att byggnadsindustriens
arbetare, om vi går samma
otjänliga väderleksförhållanden till
mötes denna vinter som föregående
vinter, har att räkna med en arbetslöshet,
som i frågan om antalet dagar
kanske blir den största vi har haft under
efterkrigsperioden.

När jag lyssnade till debatten i går,
fick jag en känsla av att man gjorde
en sammankoppling — i och för sig
rätt naturlig — av bostadsbyggandet
och industriinvesteringarna. Jag ifrågasätter
dock om det är riktigt att i
debatten ställa dessa två investeringsområden
emot varandra. Kan denna
motsättning över huvud taget vara nöd -

vändig? Enligt min mening är den det
inte. Jag anser att det inte är några
som helst svårigheter att få såväl bostadsbyggarna
som bostadskonsumenterna
att förstå nödvändigheten ur samhällssynpunkt
att rättvist fördela de i
förhållande till det totala behovet begränsade
investeringsresurserna.

Både bostadsbyggare och bostadskonsumenter
har, tror jag, alldeles klart
för sig att bostadsbyggande på en hög
nivå, full sysselsättning och höjd levnadsstandard
förutsätter bl. a. en tekniskt
utbyggd och rationellt arbetande
industri, som också kräver sin andel
av investeringsutrymmet så långt det
är möjligt att nå. Men det är nog en
hopplös uppgift, oavsett vem som ger
sig på den, att söka få bostadsbyggare
och bostadskonsumenter att förstå,
att det skall vara nödvändigt att
ha bostadsbyggandets kreditförsörjning
ordnad så som nu. Jag tror vidare att
industriens företrädare är mycket väl
medvetna om att höga industriinvesteringar
kräver ett bostadsbyggande av
sådan omfattning att även industriens
anställda får erforderligt bostadstillskott
—• industriens utbyggnad kräver
ju ökad arbetskraft, som måste ha bostad.
Det skulle enligt min mening ha
mycket stort värde om bägge dessa
kategorier, bostadsbyggandet och industriinvesteringarna,
i fortsättningen
bedömdes som lika angelägna och gemensamt
fick en mycket hög prioritet.
Jag tror inte att någotdera av dessa investeringsområden
är betjänt av att
exempelvis industrien skall ha prioritet
det ena året och bostadsbyggandet
komma i motsvarande förmånsställning
det andra året. Detta kan icke vara
förenligt med en rationell verksamhet,
om jag ser det ur byggandets synpunkt,
och har föga med rationellt tänkande
att göra.

Jag tror att det blir nödvändigt, såsom
anförts här vid något tidigare tillfälle,
att man övergår till en helt annan
värdering då det gäller att avdela
investeringsutrymme för bostads -

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning
byggandet. I stället för att tala om så
och så många lägenheter bör man nog
ge bostadsbyggandet liksom andra investeringsområden
det belopp i kronor
som det anses vara realistiskt att
ge till bostadsförsörjningen. Sedan ankommer
det på projektorer och bostadsbyggare
att för de pengarna åstadkomma
största möjliga antal goda och
billiga bostäder.

För att realisera den tankegången
blir det nödvändigt med en samordnad
näringspolitik — frågor som berördes
i gårdagens debatt. Det är åtgärder
som fackföreningsrörelsen länge har
ansett nödvändiga för att fylla ett stort
och mycket utförligt redovisat behov.
När jag lyssnade på herr Holmberg i
går verkade det som om han befarade
att det skulle komma att innebära ett
så allvarligt ingripande i näringspolitiken
att det föranledde honom att genast
tala om socialisering. Jag tror att
det är en helt felaktig slutsats. När vi
från socialdemokratiskt håll anser näringspolitiken
så betydelsefull att vi
till och med förordat att ett särskilt
departement skall upprättas för handläggandet
av dessa frågor så ligger
ingalunda bakom det kravet en strävan
att socialisera näringslivet.

Herr Holmberg var under debatten
i går liksom tidigare något bekymrad
över att den offentliga sektorn växer
och att samhällets inflytande ökar. Ja,
bakom denna växande utveckling ligger
ju många faktorer. Jag vill bara
hänvisa till vad som direkt sammanhänger
med de i detta sammanhang
diskuterade frågorna, nämligen frågorna
om bostadsbyggandet och industriinvesteringarna.
Är det ändå inte
på det sättet att en förutsättning för
att denna verksamhet, som ju i och
för sig är rätt kostnadskrävande, skall
kunna realiseras är att kostnadskrävande
åtgärder sätts in från både stat och
kommun. Den som tvekar på den punkten
kan med fördel läsa näringslivets
bostadspolitiska program, en sammanfattning
utarbetad av näringslivets bo -

till remittering av viss kungl. proposition
stadsutredning, del nr 4. När man läst
denna sammanfattning gör man osökt
den reflexionen att så många och så
stora kostnadskrävande insatser som i
det sammanhanget begärs av stat och
kommun får man sannerligen leta efter.
Det är i sak en fullkomligt riktig
redovisning av förutsättningarna för
bostadsförsörjningens mål, och det är
också riktigt att det är samhället som
skall svara för detta. Men då måste
man också ta konsekvensen och medge
att samhället får de inkomster som
behövs för att klara utgifterna. Därmed
är det också givet att den sektorn kommer
att öka. Men samordningen skall
inte och får naturligtvis inte heller
begränsas till att samhället påtar sig
stora kostnader och sedan överlåter —
såsom näringslivets bostadsutredning
föreslagit — åt de enskilda intressenterna
att tillgodogöra sig fördelarna av
detta. Det innebär ju ingen samordning.
En samverkan med samhället
fram till den färdiga produkten och
med gemensamt inflytande och ansvar
bör vara en fullt acceptabel grund
även för enskilda intressenter att bygga
en samordnad näringspolitik på.
Jag tror att alla skulle tjäna på om
vi från den nuvarande situationen kunde
komma över till en handläggning
och en praktisk politik efter dessa
riktlinjer.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! Jag skall lägga några
synpunkter på en fråga som varit uppe
tidigare under remissdebatten, nämligen
frågan om kapitalförsörjningen för
industrien, och jag tänker därvid i första
hand på den mindre och medelstora
industrien, som jag med ett namn vill
kalla för egenföretag.

Vi kan konstatera, att företagen, trots
en besvärande kostnadsbelastning, i
stort sett kunnat hålla sin procentuella
andel av världshandeln. Våra exportföretag
har i stort sett kunnat bevara sin
ställning. Hur situationen skall bli för

6 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

de närmaste tre åren är kanske mycket
svårare att sia om. Arbetsmarknadens
treårsavtal innebär betydande kostnadsökningar,
och rationaliseringstakten
kan inte i framtiden eliminera dessa
ökningar i samma utsträckning som
hittills. Nu finns det väl ingen statistik
när det gäller exporten, som kan tala
om för oss vad som är den främsta anledningen
till att vi klarat oss så pass
bra som vi gjort. Men man har nog en
allmän känsla av att det händer en hel
del på detta område.

Jag tror inte det är för mycket sagt
att även här sker en strukturförändring
så till vida att våra traditionella exportvaror
— malm, trä, massa och papper
för att ta några exempel — inte längre
har samma dominerande betydelse som
tidigare. Jag tror också att det inte enbart
är våra traditionella exportindustrier
som håller volymen uppe.

Under senare år har egenföretagen
i allt större utsträckning börjat intressera
sig för utlandsaffärer. Man har
kanske börjat med våra nordiska grannar
och så småningom blivit exportminded
och försökt sälja sina produkter
allt längre bort och i många fall
lyckats. Man har kunnat konstatera att
om man har en artikel, som har kvalitet
och en egen stil, är inte exportmöjligheten
enbart en prisfråga. Det
kan för många företag vara tillräckligt
att gå ut över gränserna med vad jag
skulle vilja kalla för exklusivartiklar.
Kvantiteterna för sådana produkter kan
i många fall bli tillräckligt stora för
att ge god och ökad sysselsättning åt
det medelstora företaget.

Denna industrigrupp har dessutom
sin givna plats som underleverantör åt
den större industrien och medverkar
där till en allt större andel av exporten.
Tag gärna exemplet Volvo, som i dag
är ett av våra största exportföretag och
som skickligt byggt upp en produkt,
som bl. a. är sammansatt av detaljer
från tusentals mindre företag.

Dessa egenföretag är liksom storindustrien
inne i en rationaliseringsperiod,

som är nödvändig för att de skall kunna
leva vidare. Denna rationalisering
kostar pengar, stora pengar.

Det kostar också pengar att lyckas
på exportmarknaden. I många fall kan
produkter utomlands finna ett sådant
intresse, att betydande utökningar av
produktionen blir nödvändiga, och detta
i många fall inom en relativt kort
tidrymd. Vi har på senare tid kunnat
konstatera många sådana fall, där orderingången
varit glädjande stor men
samtidigt skapat stora bekymmer för
den enskilde företagaren. Det har nämligen
gällt att snabbt kunna investera
i fabrikslokaler och maskiner. Många
av dessa företag är livskraftiga företag,
som har specificerade planer för utvecklingen
inom en näraliggande framtid
och som bl. a. gjort årliga insättningar
på investeringsfondskonto.

I den situationen, att dels kunna sälja
sina produkter på export i ökad omfattning
och dels genom ökad produktion
kunna möta cn stigande efterfrågan,
har man i många fall begärt att få
begagna medel från investeringsfonden.
Jag skall här inte gå in på hur i flera
fall medlen i denna fond har släppts
fria och där man från regeringens sida
har pekat på att det skett av lokaliseringspolitiska
skäl och där man av denna
anledning i vissa fall skapat snedvridande
förutsättningar för konkurrens
på lika villkor mellan företag med
likartad produktion men belägna i olika
delar av vårt land.

Jag är själv av den uppfattningen att
investeringsfonderna skall användas för
det ändamål som var avsett när de infördes
och kan därför inte godtaga
att man laborerar så som i flera fall
har skett.

Men om man nu är överens om att
investeringsfonderna inte står till buds,
måste man se till att andra former skapas
för företagen att erhålla krediter.
En rättmätig andel av kakan måste på
något sätt ställas till produktionens förfogande,
den produktion som vi alla
är överens om är grunden för hela vår

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning

välståndsökning och välståndsutveckling.

Att vi i dag klarar oss hjälp ligt är inte
regeringens förtjänst, utan bl. a. beroende
av att vi äter på våra reserver.
Inom handelsledet får finansieringen
i stor utsträckning ske genom lagerminskning.
Och detta betyder å sin
sida att industrien till en större del får
vara lagerhållare av färdigprodukter,
och för att klara denna del måste man
fortfarande av ekonomiska skäl minska
på lagerhållningen av råvaror. För att
kunna klara den finansiella ekvationen
i ett allt hårdare konkurrensklimat, för
att få fram likvida medel, får vi alltså
börja tära på våra reserver. Det kan
naturligtvis gå en kortare tid, men kan
så småningom ta en ända med förskräckelse.
Vi kan snart sagt varje dag
läsa i tidningarna om betalningsinställelser
och permitteringar, och dessa
skönhetsfläckar orsakar inte bara
otrygghet för företagaren utan i lika hög
grad för den anställde.

Jag har från min egen bygd exempel
på hur livskraftiga och rationella företag
har måst säga nej till betydande
exportorder av den anledningen att
man på grund av omöjligheten att
snabbt kunna ordna finansieringsfrågan
inte haft möjlighet att bygga ut sin produktion
och därmed ge de leveranstider
som den utländske köparen fordrat.

I den situationen måste det, såsom
jag ser det, vara regeringens uppgift att
skapa fram möjligheten för företagaren,
antingen han är liten eller stor, att
kunna ordna finansieringsfrågan. Företagaren
måste få den känslan, att om
han följer regeringens uppmaning om
en ökad insats på exportsidan, så måste
regeringen också skapa förutsättningar
för att han skall kunna infria
dessa intentioner.

Det gäller, tror jag, inte att skapa några
nya kreditinstitut utan att ge ökade
möjligheter för de befintliga att stå näringslivet
till tjänst. För de större före -

till remittering av viss kungl. proposition
tagen finns ju, även om möjligheterna
är begränsade, tillgången till utgivandet
av obligationslån, men för egenföretagaren
saknas i stort sett denna möjlighet.
Återstår alltså för dessa företag att
gå till sina ordinarie kreditinstitut,
t. ex. banken eller Industrikredit. Men
vi vet ofta på förhand vad svaret blir
— det finns inga resurser i tillräcklig
grad hos dessa institut. Det behöver
därför bl. a. slussas över t. ex. ATPpengar
i större utsträckning för att via
de befintliga långivarna ställas till företagarnas
förfogande.

Självfinansieringen som ett medel för
ett företags utveckling blir allt obetydligare.
Jag tror, att om inga andra resurser
kan ställas till näringslivets förfogande,
fordras det ett nytänkande,
och då får man ta frågan om konstruktionen
av investeringsfonderna under
omprövning. Detta borde, herr talman,
vara en angelägen uppgift för en regering
som säkert är införstådd med att
det är produktionen som är den starkaste
drivfjädern för vår välståndsutveckling.
Jag tror att en viss ändring
av bestämmelserna för investeringsfonderna
i för näringslivet positiv riktning
skulle verka i hög grad stimulerande.
Man kan tänka sig en något större frihet
att inom vissa gränser disponera
de pengar som placerats på sådant konto,
och i varje fall skapa fram lättnader
för de företag som är beroende av kapitaltillskott
för att öka och fullgöra
sina åtaganden på exportsidan.

Eu investeringsfond, som för företagsamheten
i stället kunde få karaktären
av en självfinansieringsfond, borde vara
ett sätt att stimulera ett näringsliv,
som i ett allt hårdare klimat måste och
vill kämpa självt, men som även kan
fordra att berättigad hänsyn tas till de
svårigheter som företagen själva inte
kan klara.

Herr talman! Jag har en bestämd
känsla av att företagens kapitalförsörjning
måste få en större prioritet än vad
som för närvarande är fallet.

8 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Det finns två anledningar
till att man begär ordet i en
remissdebatt när den har fortskridit
så långt som kammarens debatt nu har
gjort.

Den vanligaste anledningen är att
man vill kommentera eller argumentera
mot någonting som redan tidigare har
anförts i debatten. Mera ovanligt är det
kanske att man begär ordet för att
efterlysa vissa ämnen som inte har tagits
upp. Det är närmast av den senare
anledningen som jag tar till orda. Jag
skulle vilja anföra en del synpunkter
på vissa frågor som jag tror är ytterligt
väsentliga för det kommande arbetet
i riksdagen fram till nästa riksdagsmannaval.

Jag lyssnade med speciellt intresse
till fru Hamrin-Thorells anförande. Jag
tyckte att hon på ett alldeles utomordentligt
sätt skildrade den känsla av
vanmakt som de svenska kvinnorna —
eller husmödrarna, som hon uttryckte
det — känner inför den utveckling som
vi har sett. Hon talade om prisstegringarna
och svårigheterna att sprida konsumentupplysning
och hon nämnde också
att husmödrarna har ett intryck av
att vara offer för okontrollerbara makter.
Jag tror att det omdömet och den
skildringen borde överföras till hela det
vida fältet i vårt samhälle, som befinner
sig i en uppenbar växtvärk. Individen
känner sig ofta hjälplös och frågande
inför de många sammanhang som
kan vara svåra att förstå och som på
vissa håll skapar glesbygdsproblem och
på andra håll skapar mycket svårlösta
tätortsproblem, som i årets valrörelse
kanske alltför mycket koncentrerades
på stockholmsförhållanden i stället för
på förhållandena ute i de kommuner,
vilkas beslutande instanser valet denna
gång gällde.

Jag skall emellertid ett ögonblick
uppehålla mig vid konsumentupplysningen,
eftersom fru Hamrin-Thorell
efterlyste starkare och djärvare tag.
Med tanke på det arbete som nu har

inletts, den ombudsman som har föreslagits
och de stora arbetsgrupper som
är på gång tror jag att mycket kommer
att hända, och vi får väl tillfälle att
återkomma till konsumentupplysningen
litet längre fram under denna riksdagssession,
då vi skall ta ställning till utformningen
av Sveriges Radio i framtiden.
Lika uppenbart som det är att
folkrörelserna med de studiegrupper
som sedan många år ägnar konsumentoch
prisfrågorna stor uppmärksamhet
har skolat en stor del av de husmödrar
som i dag har hand om våra hushållskassor,
lika uppenbart är det att radion
och kanske speciellt televisionen vid
sidan av dagspressen spelar en stor roll
för konsumentupplysningen.

Jag kan hålla med fru Hamrin-Thorell
om att det måhända är önskvärt att
upplysningscentraler kommer till stånd
både i Göteborg och i Umeå, såsom det
har föreslagits, men jag tror samtidigt
att det ligger mycket i det ansvariga
statsrådets påpekande, att man bör låta
den central som nu har inrättats i
Stockholm verka en tid för att man
med de erfarenheter man får därifrån
skall kunna utforma de två andra i och
för sig mycket viktiga centralerna. Man
får inte glömma de möjligheter som
inte minst televisionen har att nå ut till
nya grupper, som tidigare inte varit
speciellt intresserade av konsumentfrågorna,
och skola dem i den problematik
som ibland uttrycks så, att det måste
finnas ett växelspel mellan å ena sidan
konsumenternas val av tjänster och
varor och deras möjligheter att bedöma
sin egen situation vid varje valtillfälle
och å andra sidan inriktningen i produktionsvalet
av dessa tjänster och varor.
Vi har ännu inte lång väg kvar till
detta nationalekonomiska växelspel men
man får inte glömma att de här frågorna
utgör en integrerande del av konsumentupplysningen,
även om den ingalunda
kan klaras med de medel som vi
i vanliga fall brukar ge namnet konsumentupplysning.

Jag hoppas alltså på fru Hamrin-Tho -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966
Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

rells stöd när vi längre fram kommer
att kräva att Sveriges Radio sätter kraft
bakom sina löften om en ökad konsumentupplysning
enligt de riktlinjer som
en specialutredning inom den stora radioutredningen
drog upp och som fått
samtliga remissinstansers gillande och
lovord.

Men jag skall återkomma till vad som
icke har sagts. När fru Hamrin-Thorell
talade om konsumentupplysningen sade
hon att de svenska husmödrarna känner
osäkerhet. Jag vill föra ut den inte
bara till kvinnorna, utan till väljarna i
allmänhet. Jag tycker det är förvånansvärt
att vi egentligen inte har hört någonting
hitintills i debatten om de jämlikhetsfrågor
som kanske inte dominerade
valdiskussionen men togs upp i de
deklamationer och deklarationer som
gjordes från folkparti- och centerhåll
alldeles i inledningen i valrörelsen.

Det är uppenbart att vi här har en
av våra för framtiden allra mest angelägna
uppgifter. Det är väl ingen tillfällighet
att Unescorådet, som nu håller
sitt sammanträde i Paris, har prioriterat
kvinnornas utbildning i u-länderna
eller att Ecosoc tidigare i höstas vid
sitt möte i Geneve bestämde att 1968
för samtliga FN-organ skall bli de
mänskliga rättigheternas år men att man
speciellt skall söka bekämpa diskrimineringen
av kvinnorna och finna vägar
att upphäva den diskriminering som
råder på många håll ute i världen.

Det är med andra ord en jämlikhetsdebatt
som förs i de internationella organen,
även om man där med tanke på
situationen på andra kontinenter och i
samhällen med andra traditioner kanske
talar mer om prioritering än vad vi har
gjort här hemma. Den jämlikhetsdebatt
som har förts här har sannerligen inte
bara rört kvinnorna, utan den har gällt
kvinnor och män, generationer och
grupper inom generationer. Vi har under
de senare åren funnit att inte minst
ungdomen alltmer intresserat sig för
jämlikhetsfrågorna. Dessa frågor har
tagits upp till diskussioner i massme -

dia, där man ventilerat dem från många
olika synpunkter utan att man kanske
på en del håll har fullt klart för sig att
det är de politiska instanserna och de
politiska partierna som skall svara för
lösningen av dessa mycket svåra och
intimt sammanhängande problem.

Vi fick i höstas höra, att folkpartiet
och centerpartiet — mittenpartierna —
hade skrivit ihop sig om ett jämlikhetsoch
familjeprogram, som sades vara det
radikalaste i världen. Nu försvann det
väl kanske delvis i valrörelsen. Det har
i varje fall inte i denna kammare upplysts
om vad man ämnar göra åt detta
programs fullföljande och hur man i
så fall tänker sig att högerns samarbete
när det gäller detta program — högerpartiet
har inte på något sätt tagit
ståndpunkt till dessa förslag — skall
kunna etableras. Man har väl inte heller
ordentligt försökt att diskutera hur frågorna
en efter en skall bringas till sin
lösning. Detta har kanske en ganska
naturlig förklaring, eftersom det ingalunda
är sant att mittenpartierna hitintills
har tagit initiativet. Det var regeringspartiet
— socialdemokraterna —
som redan 1960 satte till en arbetsgrupp
som tog upp dessa frågor, vilket ledde
till ett program som antogs vid partikongressen
1964 och som sedan har legat
till grund för debatten och som,
herr talman, ligger till grund för det
jämlikhets- och familjeprogram som
mittenpartierna presenterade i somras.

Fn del av dessa frågor är under utredning,
och en del har under de år
som gått stegvis förts närmare sin lösning
så pass att en del av sidoorganisationerna
inom det socialdemokratiska
partiet har sett sig föranlåtna att skriva
nya framtidsprogram, som går utöver
direktiven för de många skatteutredningar
och familjepolitiska utredningar,
som pågår och som under nästa år förmodligen
kommer att lägga fram sina
förslag.

Vi skulle mycket gärna vilja ha en
ordentlig debatt om inte bara hur mittenpartierna
ämnar lösa dessa frågor

10 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning til! remittering av viss kungl. proposition

utan aven hur man på högerhåll tänker
sig lösa exempelvis en för arbetsmarknaden
och småbarnsföräldrarna så väsentlig
fråga som barntillsynen. Vi
märkte ju i våras, när vi behandlade
denna fråga i riksdagen, att uppfattningarna
om vilken prioritering som
skulle ges de ekonomiska medlen ingalunda
var odelade inom det borgerliga
blocket.

Vi skulle vilja ha en ordentlig skattepolitisk
diskussion med mittenpartierna
och högern när det gäller de riktlinjer
för dep framtida beskattningen
som då och då har förts fram till diskussion
i kammaren och som vi säkerligen
får återkomma till, när den av
finansminister Sträng tillsatta utredningen
så småningom blir klar och
framlägger sitt förslag — en utredning
som pågick långt innan folkpartiet lade
fram sitt program, som på det hållet
ansågs vara ett av de radikalaste i
världen men som för övrigt innehöll
krav som redan skrivits in i det jämlikhetsprogram
som antogs 1964 av den
socialdemokratiska partikongressen.

Vi skulle vilja ha en diskussion om
möjligheterna att genomföra vårdnadsbidraget,
inte minst med centerpartiet
som nu har anslutit sig till kravet på
att man skall ge barnfamiljer, ensamstående
eller fullständiga familjer med
småbarn, ett rejält ekonomiskt tillskott
utöver barnbidraget för att garantera
en viss valfrihet för föräldrarna. Man
har nu kommit överens, men bara för
något år sedan hörde vi här i riksdagen
representanter för centerpartiet uttala,
att vårdnadsbidraget nog var tänkt
som ett bidrag enbart till de hemmavarande
kvinnorna, alltså en ren dirigering
och inte fråga om bidrag ur
valfrihetssynpunkt.

Det är över huvud taget kvinnornas
situation på arbetsmarknaden som man
skulle ha velat höra mycket mera om
och som hitintills icke har berörts i
denna remissdebatt. Jag vill, herr talman,
ingalunda förlänga den ytterligare.
Jag vill bara peka på att denna

stora och principiella debatt hitintills
uteblivit. Vi är beredda att återkomma
till den, och vi kommer att föra debatten
vidare till de praktiska besluten
även om vi är medvetna om att det
kommer att kräva stora insatser på det
ekonomiska fältet för att så småningom
få detta samhälle med växtvärk att
formas så att individerna inom den
kollektiva solidaritetens ram — som är
nödvändig för samhällsfrågornas riktiga
lösning — skall känna den trygghet
och tillfredsställelse som varje individ
gör när det finns en viss rörelse- och
valfrihet och känna att det som diskuteras
och beslutas av de politiska organen
rör varje individ personligen.

Det är til syvende og sidst det som
vi måste gå ut till väljarna och få dem
att inse. Vår avsikt är att göra detta
och vända denna valutgång till en helt
annan vid 1968 års valrörelse.

Fru OLSSON, ELVY, (ep) kort genmäle: Herr

talman! Jag beklagar att jag
kom in så sent i kammaren att jag bara
hörde slutet av fröken Mattsons anförande
där hon efterlyste debatt angående
t. ex. familjepolitiken och besked
om var de olika partierna står. Jag vill
också mycket gärna ha denna debatt
både med socialdemokraterna och med
högern.

Vad vi från mittenpartierna skrev oss
samman om i våras är ett långtgående
familjepolitiskt program. Till grund för
ett sådant program ligger inte bara det
som man diskuterat några månader
dessförinnan. Det är två partiers program
som vi arbetat med under lång
tid.

Fröken Mattson tog upp frågan om
vårdnadsbidraget och det förslag som
centerpartiet framlagt. Det har flera
gånger från socialdemokratiskt håll påståtts
att vi bara skulle vilja ha detta
bidrag för hemmavarande kvinnor. Jag
vet mig aldrig ha hört någon centerpartist
säga detta, jag har aldrig sagt

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

det, vi har aldrig skrivit det någonstans.
Det skall vara ett vårdnadsbidrag
som kvinnan skall få använda för att
betala barntillsynen eller, om hon är
hemma, skall utgöra en liten ersättning
till henne. Det är helt främmande för
oss att vårdnadsbidraget skulle utgå enbart
till hemmaarbetande kvinnor.

Vi vill också gärna ha en skattedebatt.
Vår linje är klar i mittenprogrammet.
Vi vill ha en skatt för familjerna
som inte på något sätt är knuten till
civilstånd eller kön, var och en skall
skatta för sin inkomst.

Fröken Mattson talade också om
barntillsynen. Jag vet inte var skiljelinjerna
mellan partierna går i denna
fråga. När vi diskuterade detta i våras
var väl alla överens om att det behövde
satsas mera på den kollektiva barntillsynen.
Skall man anklaga någon i detta
sammanhang, så måste det vara regeringspartiet
som har handlat så sent
i den bär frågan och som har haft
möjlighet att stimulera kommunerna på
ett helt annat sätt än man har gjort.
Vi är väl alla tacksamma och glada
över att det föreligger ett enhälligt beslut
om att det skall utgå ett väsentligt
högre statsbidrag till kommunerna för
den kollektiva barntillsynen. Skiljelinjen
vid debatten i våras gällde barntillsynen
i familjedaghemmen, som vi
från vårt håll tycker är en bra variant
av barntillsyn, och vi hoppas att vi
skall kunna nå enighet om statsbidrag
även till denna verksamhet. Vi kan inte
förstå varför inte alla kan vara överens
om detta, i all synnerhet som vi
vet att behovet av barntillsyn är så
stort, att så många föräldrar för närvarande
ej kan få någon hjälp med barntillsynen.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h) kort
genmäle:

Herr talman! I anslutning till de senaste
anförandena vill jag gärna deklarera
att vi från högerns och näringslivets
sida är beredda att deltaga i de

diskussioner bland annat i konsumentupplysningsfrågor
som här har varit
på tal. Men i det sammanhanget skulle
jag hos konsumentupplysningens vänner
vilja efterlysa en mera förstående
attityd till detaljhandeln och prismekanismen
inom handeln — handeln får
ju ofta oförskyllt vara strykpojke för
missnöjet med de stigande priserna.
Det är ett beklagligt faktum att de stigande
kostnaderna inte utan vidare
låter sig rationaliseras bort och att de
stigande priserna måste slå igenom i
detaljhandelsledet, d. v. s. i de priser
som konsumenterna får betala. Även
detaljhandelns egna stigande löne- och
räntekostnader måste på samma sätt
slå igenom i priserna. Den långt utdragna
förhandlingsverksamheten på kollektivavtalsfronten
har också medfört
betydande kalkylationsproblem för handeln
genom att detaljisterna i efterhand
får betala ut retroaktiva löner till sina
anställda på mycket betydande belopp.
Även de pengarna måste ju tagas ut någonstans.

Fröken MATTSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att det
i alla fall blev en kort debatt om dessa
frågor. Jag är övertygad om att
vi får återvända till dem senare.

Vad jag har velat efterlysa är ett
samlat grepp från det borgerliga blocket
i dessa frågor.

Jag är vidare glad över alt centern
har tagit avstånd från tanken på ett
vårdnadsbidrag som enbart skulle utgå
till hemmavarande kvinnor — om
jag inte missminner mig har det sagts
så i en debatt i andra kammaren för
något år sedan.

Vi kommer säkert snart att få diskutera
ett nytt skattesystem, och vi
bör vara på det klara med att vi då
måste lösa alla de problem som hör
ihop med jämlikhetsfrågorna. Det kräver
ekonomiska insatser på många håll,
insatser soin väl knappast kan ge utrymme
för de skattelättnader som i

Nr 31

Onsdagen den 2 november 196G

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

varje fall högern har efterlyst. Det
blir på lång sikt fråga om en prioritering
som jag här endast helt kort
har velat föra på tal. Jag tror, fru
Olsson, att vi kommer att få diskutera
dessa frågor många gånger under
den arbetstermin som ligger framför
oss.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Jag har med mycket
stort intresse följt den s. k. eftervalsdebatten
här i dag och i går.

Årets valrörelse fördes under något
annorlunda former än tidigare. De borgerliga
partierna proklamerade borgfred
inbördes. Vidare har vi haft den
nya alliansen under namnet mittensamverkan.
I valrörelsen gav man sken av
att mittenpolitiken var ett verkligt alternativ
till regeringspolitiken. Man gick
t. o. m. så långt att man ville ge sken
av att vi stod inför en sammanslagning
av folkpartiet och centerpartiet.

Norrbotten och Gotland har varit
försöksfält för mittenpolitiken i så
måtto att mittensamverkan har upphöjts
till partibeteckning. Man kunde
av 19G2 och 19G4 års röstsiffror konstatera
att centerpartiets och folkpartiets
röstsiffror tillsammans under en
beteckning skulle kunna medföra mandatvinster
för den nya alliansen.

Den uddatalsmetod för fördelning av
mandaten som tillämpades vid höstens
val kom till stånd 1951 när dåvarande
bondeförbundare och socialdemokraterna
utgjorde koalitionsregering, och
sedan dess bär denna fördelningsmetod
tillämpats. Den skulle möjliggöra
för centerpartiet att uppträda som ett
parti utan att gå i kartell med övriga
borgerliga partier. Fördelningsmetoden
har förlängts år från år, framför allt
i avvaktan på det slutliga ställningstagandet
i författningsfrågan.

I andra kammaren uppstod en debatt
i våras när regeringens proposition
behandlades. Bl. a. professor
Wahlund, centerpartiet, tog därvid av -

stånd från de planer man hyste om
mittensamverkan i Norrbotten. Detsamma
gjorde herr Gustafsson i Skellefteå
för folkpartiets del. Detta tycks
emellertid inte haft någon inverkan på
vad som skedde i Norrbotten. Folkpartiet
och centerpartiet i Norrbotten har
framför allt åberopat att de genom
att gå samman i »Mittensamverkan»
framför allt syftade till att uppnå en
rättvisare mandatfördelning i Norrbotten.
Det framgår av det valmanifest
som man utsände i somras i samband
med att man beslöt Mittensamverkan.
Där stod: »Vid val bör varje röst så
långt som möjligt vara lika mycket
värd.»

Valrörelsen är nu till ända och vi
kan utläsa resultatet. Mittensamverkan
tog sex mandat i landstinget i Norrbotten.
Tre av dessa sex mandat fick
man just genom den gemensamma partibeteckningen
Mittensamverkan. Det
var emellertid inte nog med att man
utnyttjade det förhållandet att man
kunde ha en gemensam partibeteckning
och ta de fördelar det innebar,
utan man uppträdde samtidigt som två
olika partier, dels som folkpartiet och
dels som centerpartiet, och dessutom
som Mittensamverkan. När man skulle
diskutera fördelningen av TV-programmen
sade folkpartiet och centerpartiet
att de var två skilda partier och att
de skulle ha lika mycket tid. De hade
emellertid endast ett parti att försvara.
Det medförde onekligen en fördel
för dem att få uppträda som ett parti
men ändå disponera tid som två.

Vi inbjöd Mittensamverkan i Norrbotten
till dueller, men man sade nej
och ville uppträda som folkparti och
centerparti var för sig.

Nå, uppnådde man då den rättvisa
mandatfördelningen i Norrbotten som
man eftersträvade? Mittenpartierna
fick 15 mandat tillsammans. Om man
tittar på de olika valkretsarna fick
t. ex. i Gällivare folkpartiet genom
denna samverkan ett landstingsmandat
på 996 röster eller 8 procent av val -

Onsdagen den 2 november 1966 Nr 31 13

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

manskåren. Av de andra partierna i
samma valkrets fick socialdemokraterna
betala 5 125 röster för tre mandat,
eller 1 708 röster. Detta är ett utslag
av den rättvisa som mittenpartierna
vill åstadkomma. Jag skall därför inte
fördjupa mig längre i mandat- och
röstsiffror utan vill bara konstatera
vad som har skett.

Hur blir det då inför 1968 års valrörelse?
Det har sagts i denna debatt,
att vad som hänt bara är en upptakt
till det som komma skall. Kommer
man då att i likhet med Norge spela
med den s. k. valmetoden? Expressen
skrev för någon vecka sedan, att skulle
man lägga ut mittensamverkan i ett
andrakammarval på de olika valkretsarna
för riksdagsmannaval här i landet,
skulle mittenpartierna utöver vad
de nu har tagit genom den röstförskjutning
som skedde i 1966 års valrörelse
ytterligare ha erövrat fyra socialdemokratiska
riksdagsmandat. Då ställer
man frågan: Hur kommer centerpartiet
och folkpartiet att handla inför 1968
års valrörelse? Kommer de att respektera
den s. k. uddatalsmetoden men
ändå göra på så sätt, att de använder
den valbeteckning de fick år 1964 på
Gotland och säga att de är ett mittenparti?
Vi bör i alla fall få ett klart
besked från dessa partier om hur de
tänker ställa sig inför nästa riksdagsmannaval.

Man kan också fråga: Medförde de
mandatvinster som mittenpartierna
gjorde något alternativ till socialdemokraterna?
Åtminstone på regeringsplanet
och i riksdagen fick mandatvinsterna
inte den innebörden, att mittenpartierna
blev ett alternativ. Men
det är inte bara i delta hus som det
görs politik. Vi har även en rad landsting
och kommuner i detta land, där
mittensamverkan tillsammans med högerpartiet
nu har erövrat socialdemokraternas
majoritet och alltså är i majoritetsställning.
Vi har också redan ett
exempel på att mittenpartierna inte är
ett alternativ i egentlig mening. Ty hur

är det här i Stockholm, där ett maktskifte
redan har skett? Där är det
ytterst högern som bestämmer. Mittenpartierna
är beroende av högerrösterna.
Trots att mittenpartierna i valrörelsen
inte ville veta av högerpartiet är det
nu på det sättet. Likadant är det i
många kommuner ute i landet — mittenpolitiken
kan verka endast under den
förutsättningen, att högerpartiet får vara
med. Debatten här har ju också givit
vid handen att mittenpartierna kanske
får ompröva sin ställning till högerpartiet.
Det vill jag emellertid inte
yttra mig om, men jag vet i alla fall,
att skall mittenpolitiken kunna verka i
många landsting och kommuner, måste
den ta högerpartiet till hjälp.

Jag skulle utöver detta vilja säga
några ord om valrörelsens innehåll.
Oppositionen framförde ju en klagovisa
över bostadsköer, vårdnadsköer,
köer utanför gymnasierna o. s. v. Det
omdömet gäller inte bara de borgerliga
partierna, utan även kommunisterna —
de kanske använde ett annat ordval,
men innehållet var detsamma.

Vi kan även säga, att mot det övertag
som den samlade oppositionen fick
genom att ha samma TV- och radiotid
hade regeringen i runt tal 20 procent
av sändningstiden i massmedia för att
svara på de störtskurar av frågor, som
riktades mot vårt parti. Det var ytterst
svårt för regeringen att på denna tid
hinna svara på alla frågor och vid sidan
av detta även förklara alla aktuella
spörsmål som partiet tog upp,
exempelvis jordbrukspolitiken och
markfrågorna.

Man frågar sig: Varför har vi dessa
köer — bostadsköer, vårdnadsköer
o. s. v.? Den djupaste orsaken är väl
den att vi har ett samhälle, där folk
har full sysselsättning och därmed inkomster.
De har på ett helt annat sätt
än tidigare möjlighet att efterfråga
bättre och större bostäder. Likadant är
det när det gäller vårdnadsköerna. Man
får hjälp från sjukkassorna och man
har på det sättet möjlighet till bättre

14 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

sjukvård. Det finns inte längre några
ekonomiska hinder för efterfrågan på
sjukvård. Man kan även konstatera, att
det inte är många i denna församling
som bär behövt stå i ko framför ett
läroverk. En sådan köbildning var ett
okänt begrepp för den generation som
jag tillhör. Man kanske får den föreställningen,
att det var ett bättre samhälle
som saknade gymnasieköer.

Var det verkligen ett bättre samhälle?
Jag är född i Värmland, där det då
fanns ett enda läroverk, nämligen i
Karlstad. Jag frågade en representant
från Värmland hur många läroverk
man har där i dag. Det finns nio läroverk,
och ändå är det ko framför dem.
Många kanske har den föreställningen
att det är sämre ställt i Värmland i dag
än det var på 1920-talet, när det fanns
ett enda läroverk. Det är inte på det
sättet. De ekonomiska hindren har undanröjts,
och det är inte längre pappas
plånbok som bestämmer, om pojken
eller flickan skall komma in i läroverket.
Det är detta som har skapat
köerna framför gymnasierna.

Det förhåller sig likadant på många
andra områden där samhället har ingripit.
Somliga har fått stå i en ko, men
det får inte tas som uttryck för att vi
har ett sämre samhälle i dag. Många
väljare har kanske upplevt det på det
sättet, därför att de tyckt att tillgången
inte har motsvarat efterfrågan. Dock
bör man göra klart för sig när det i dag
klagas över bristerna i samhället, något
som man naturligtvis har rätt att
göra — jag är inte av den meningen
att man inte skall få kritisera — att det
inte går att skapa ett nytt samhälle på
en kort tid. Det erfordras åtskillig planering
för fördelningen av de resurser
som finns för att man skall kunna åstadkomma
en ändring.

Jag vågar ställa frågan: Hur såg
egentligen det samhälle ut som vi vid
30-talets början övertog från de borgerliga,
när det ännu i dag kan vara behäftat
med brister? Hur oändligt fattigt
och dåligt var inte det samhället, när

vi efter 30 års verksamhet ändå inte
har avskaffat bristerna! Det måste ha
varit ett i grunden dåligt samhälle, och
vi har väl alla var och en på sin kant
försökt förändra det. Jag tror att man
i den politiska debatten i alla fall måste
vara så ärlig inför valmanskåren, att
man lämnar en förklaring.

Detta hus har i mångt och mycket varit
med och lagt grunden för skolväsendet,
sjukvården o. s. v. och har därigenom
bidragit till att människorna på
ett helt annat sätt än tidigare fått del av
våra gemensamma resurser. Till detta
har vi alla bidragit. Men när det blir
ko framför olika inrättningar, då skyller
man på regeringen, vars fel det är
att man inte med en gång kan avskaffa
köerna.

Med detta ber jag att få tacka för
ordet!

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag fick under första
delen av herr Dahlbergs anförande en
stark känsla av att det var en djup suck
från ett kvalfyllt bröst. Herr Dahlberg
glömde t. o. m. att socialisterna alltjämt
sitter vid makten i det här landet.

Nu frågar herr Dahlberg: Vad skall
mittenpartierna göra? Ja, säg det! Vad
skall exempelvis socialdemokraterna i
Norrbotten göra, som nu har förlorat
sin egen majoritet och i fortsättningen
är beroende av kommunisterna för att
kunna styra och ställa? Det kunde ställas
många frågor av olika slag i det
här sammanhanget. Vi får väl nöja oss
med att vi får svar så småningom. Men
jag tycker nog att vi än så länge kunde
vara överens om att ifall det system,
som vi tillämpar, är så tokigt som
herr Dahlberg av allt att döma anser,
borde det väl komma något initiativ
från dem som har möjlighet att ta ett
sådant, så får vi diskutera frågan då.

Det mesta av vad herr Dahlberg sade
är väl, som jag redan nämnt, ett uttryck
för att han känner sig litet desoriente -

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

rad — allra minst —- i den situation vi
nu kommit i.

Herr DAHLBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Vad jag krävde var ett
besked från centerpartiets och folkpartiets
representanter om hur man tänker
göra inför 1968 års val vad beträffar
fördelningsmetoden. Kommer man
att gå fram med sina olika partibeteckningar
— centerpartiet och folkpartiet
— eller kommer man att spela med beteckningen
Mittenpartierna, då det gäller
att ta mandat? Jag tycker att svenska
folket bör få klarhet på den punkten.
Vad som i övrigt sades i mitt tal
var kanske känsloladdat, men jag är
inte rädd för 1968 års valrörelse. Jag
har varit med i valrörelser sedan 1930
och tar med glädje den kamp som förestår.
Vi är vana vid att slåss och har
aldrig fått några valframgångar till
skänks; det får vi inte i fortsättningen
heller. Men jag är inte rädd för en batalj.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker nog att det
är att begära väl mycket, att man skulle
ge besked om en sådan sak så här
»på stubben direkt», för att använda
ett modernt språkbruk. Vi får väl resonera
om saken, herr Dahlberg! Kanske
till och med han kan bidra till debatten
med något uppslag om hur det
hela skall ordna sig.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s):

Herr talman! Jag kan mycket väl
förstå att herr Andersson i Brämhult
inte vill ge något svar — frågan är så
pass besvärande för centerpartiet, att
man helst vill tiga ihjäl den, om möjligt.
Men det var inte för att säga detta
som jag begärde ordet, utan närmast
för att ta upp markproblemen.

I högerns valbroschyr hette det: »Bär

du funderat över hur socialisering
egentligen går till? Hur samhället ökar
sitt ägande och sin makt på individens
bekostnad? Du har ett bra exempel i
regeringens markpolitik. Om du vill
sälja fast egendom — villa, egnahem,
stadsfastighet, tomtmark eller annan
mark — så får du räkna med att först
erbjuda kommunen din fastighet. Gör
du inte det kan kommunen senare ’ta
hand om köpet’ och träda in i köparens
ställe. Den rätten vill socialdemokraterna
ge kommunerna i sitt nya markpolitiska
program. Kommunen ska också
få ökade möjligheter att tvinga dig
att sälja mot din vilja. Man vill komma
åt markspekulation, säger man —
och får en ursäkt för socialiseringen
.. .»

Ja, så hette det i högerns valbroschyr,
med en välsminkad partiledare som
omslagspojke, inför kommunalvalet
1966. Och ännu mera utmanande hördes
tongångarna i högerledarens TVinlägg
inför valspurten. Kommunen var
enligt herr Holmberg och hans eftersägare
jätten »Gluff-gluff» som skulle
»förtära» alla småstugeägare och ta
hand om egnahemmen.

Det fanns tyvärr människor som trodde
på denna förkunnelse, hur falsk ocli
förljugen den än var. Jag upplevde
själv hur folk kom och frågade om det
verkligen var meningen att socialdemokraterna
skulle driva en sådan politik,
att samhället skulle ta hand om egnahemmen.
Men de hade glömt att det är
en vanlig företeelse att högern skrämmer
inför ett val. Så gjorde man 1928,
då man sade att socialdemokraterna
skulle ta böndernas kor och änkans
skärv. Och så gjorde man alltså 1966.
Ja, högerorganet i Jönköpings län hade
till och med smaklösheten att kalla socialdemokratiska
ungdomar för polismördare.
Det var alltså skrämseltaktiken
som gick igen i högerpropagandan
1966; och den lönade sig, som valutslaget
visade.

Naturligtvis skall man sätta stopp för
markspekulationen, säger högern. Med

Nr 31

Onsdagen den 2 november 19G6

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

en skärpt realisationsvinstbeskattning.
Men högerledaren, som själv suttit med
i 1963 års markvärdekommitté, vet
mycket väl att det inte är så man löser
problemen. Realisationsvinstbeskattningen
kan i och för sig inte vara tillräcklig
för att klara markprisstegringens
problem. Högern vägrar att ge kommunerna
det vapen som de behöver i
kampen mot spekulanterna. Herr Holmbergs
röst må vara aldrig så len både
i TV och andra sammanhang — han
kan ändå inte komma ifrån det faktum
att högerpartiet vägrar ge samhället de
resurser som behövs för att man skall
kunna få ett fastare grepp i kampen
mot markspekulationen.

Det fanns egnahemsägare som lurades
av högern, men de liar nu alla skäl
att ställa sig fundersamma inför den
propagandan.

Det är ju inte egnahemmen man vill
komma åt med en kommunal förköpsrätt.
Vad man vill att kommunerna
skall få företrädesrätt till är i stället
den mark som efter hand kan användas
till att bygga egnahem på.

Man kan nämligen inte komma ifrån
att bostadskostnader och tomtpriser
har en direkt påverkan på varandra.
Erfarenheterna visar att i de kommuner,
som har varit förutseende, har
man också kunnat tillgodose önskemålen
om billiga tomter till bl. a. egnahem.

Låt mig gärna säga det: Det är i de
allra flesta fall i socialdemokratiskt
styrda kommuner som egnahemsägarna
kunnat få sin tomtfråga tillgodosedd
på det billigaste sättet. Socialdemokratien
är sannerligen inte egnahemsfientlig.
Det har den i handling visat.
Vi har aldrig haft sådana möjligheter
att bygga egnahem som i dag. När de
borgerliga styrde i landet var det sannerligen
inte någon samhällelig bostads-
eller markpolitik som fördes.

Om förslaget om kommunal förköpsrätt,
som jag hoppas, genomföres år
1967 skall det verkligen bli intressant
att se hur de nya borgerliga majorite -

terna i tätortskommunerna skall handla.
Skall de följa högerns linje att avsäga
sig de möjligheter till en god
markplanering som förköpsrätten medger
eller skall de nya majoriteterna redan
från början visa sig ointresserade
för en aktiv markpolitik? Det kommer
att bli en svår prövning för många, det
är jag övertygad om.

Men de borgerliga kommunalpolitikernas
handlande i denna vitala fråga
kommer att bli avslöjande. Den här
gången har de borgerliga genom en
dimbildning i bl. a. markfrågan kunnat
få en del väljare över till sig. Men det
går kanske inte så lätt att få dem att
fortsätta med borgerlig politik, om
markpolitiken förs efter de riktlinjer
som i praktiken troligen kommer att
tillämpas.

Låt mig med ett exempel illustrera
vad kommunal förköpsrätt egentligen
betyder. Min egen hemstad ville för
några år sedan köpa mark av en privat
ägare. En annan privatperson bjöd
emellertid över staden och fick hand
om den åtråvärda marken. Hade man
haft förköpsrätt vid det tillfället, hade
staden kunnat få köpa marken till samma
pris som denne privatperson fick
betala. Efter ett par år erbjöds staden
att köpa marken av honom, men då till
ett belopp som långt översteg det man
l;ade behövt betala om försköpsrätt hade
funnits.

Med den utveckling på markprisområdet
som förekommit under de senaste
fem åren väntar sig säkerligen majoriteten
av vårt folk, att det nu sker
någonting på detta område. Det duger
inte att bara nöja sig med de halvmesyrer
som högern och mittenpartierna
här kommer med. När marken stiger
med 5 å 10 kronor per kvadratmeter
och år i vissa tätortskommuner
eller när sommarstugetomterna på hallandskusten
är uppe i 20 å 25 kronor
per kvm då är det verkligen på tiden
att det görs någonting för att stoppa
den prisstegring som här äger rum.

Men det är inte bara högern som är

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

motståndare till en aktiv markpolitik
som hindrar prisutvecklingen. Det förhåller
sig på samma sätt med de andra
borgerliga partierna. Det remissvar
som avgetts av exempelvis jordbrukets
skattedelegation är tyvärr lika negativt
som högerns linje. Det visar att
det trots vad centerpartisterna säger i
valtider, nämligen att de inte vill höra
talas om högerpolitik, så är i praktiken
bl. a. när det gäller markpolitiken
centerpartisterna lika goda som
högermännen. De har samma konservativa
betraktelsesätt, och de har det
gemensamt att de låter egennyttan gå
före samhällsnyttan. Det är en egoistisk
politik som f. d. bondeförbundet
för i markfrågan.

Inte heller folkpartiet kan yvas över
att föra någon speciellt radikal markpolitik.
Den s. k. förköpsrätten som
mittenpartierna förordar betyder i
praktiken ingenting nytt; det är bara
det att man beklätt expropriationsrätten
med en ny fasad och kallat den för
förköpsrätt.

Som ledamot i riksdagens lönedelegation
vill jag säga ett par ord med
anledning av SACO-konflikten. Det är
beklagligt att tredje man, i detta fall
eleverna, drabbas av den inträffade
konfliktsituationen, av att en oerfaren
fackorganisation leker med det vapen
som samhället gett dem i och med att
strejkrätten införts från och med innevarande
år. Konflikten på detta område
är en olustig historia. Har lärarna
på TGO-sidan kunnat göra upp och
fått en hygglig uppgörelse så borde man
också på SACO-sidan ha kunnat göra
detsamma.

De som gjort en verkligt god insats
under konflikten är elevråden och
SECO. De har lyckats hra, och på de
flesta håll har de skött det hela på ett
utomordentligt sätt under stort ansvar.
Att skolorna kunnat hållas i gång är
till stor del deras förtjänst. Men de
unga som hastigt fått rycka in och ta
ledningen slits och hinner inte med
sina egna studier. Det är baksidan av

2 Första kammarens protokoll 1966. Nr 31

eu annars vacker medalj. Men nog är
ungdomarna värda ett erkännande —
det bör kunna sägas också från första
kammarens talarstol.

Så några ord om en annan aktuell
fråga. Om tio månader inträder en ny
trafiksituation i vårt land, då vi övergår
till högertrafik. Arbetet på omläggningen
pågår på planeringssidan och
har redan hunnit ganska långt. Vad
som ger mig anledning att hysa vissa
farhågor för omläggningen är de svårigheter
som kan drabba de handikappade
människorna i landet, och de är
ganska många.

Vissa åtgärder har redan beslutats,
bl. a. när det gäller att skapa skydd
för trafikanterna, såsom förbud mot
att gå mot rött ljus och liknande. När
man går vidare i planeringen måste
man också ta hänsyn till att de rörelsehindrade
har svårigheter att komma
över gatan. Man måste också se till
att de blinda inte slår huvudet i de
skyltar som finns på övergångsställena.
Det gäller att i samband med omläggningen
skapa en så trafiksäker miljö
som det är möjligt.

Den samhällsplanering för handikappade
som sålunda är absolut nödvändig
för att skapa en trafiksäkrare
miljö bör kompletteras med en råd
andra åtgärder i samband med att man
företar kapitalkrävande ombyggnader
av kommunikationsmedel och transportmedel.
Det måste vara en felinvestering
om man inte nu, när allmänna
justeringar göres, ser till att
även de handikappade medborgarna
friktionsfritt kan förflytta sig i trafiken
med de kommunikationsmedel
som står till buds för andra medborgare.

Högertrafikkommissionen har ansett
att det med de medel som står till dess
förfogande tyvärr inte finns utrymme
för de åtgärder som bör vidtagas. Det
åligger andra att skaffa dessa medel.
I detta sammanhang skulle jag vilja
rekommendera att kommuner, väghållare
och trafikföretag nu, när det

18 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

faktiskt finns möjligheter att åstadkomma
en trafiksäkrare miljö, verkligen
anstränger sig härvidlag.

När det gäller informationen är det
så, att de handikappades organisationer,
i varje fall inte hittills, har kunnat
få besked om, huruvida de kan
erhålla tillräckliga medel för att lämna
den information som behövs. Det
förbund som jag representerar känner
ett stort ansvar i dessa frågor och kommer
också att på egen bekostnad ge
ut material i dessa frågor. Men jag vill
ifrågasätta om det skall vara nödvändigt
i en situation, där man satsar stora
belopp på upplysning i radio och
TV o. s. v., att också olika organisationer
skall behöva bidraga ekonomiskt.

Det måste vara angeläget för staten
att alla medborgargrupper känner
trygghet inför trafikomläggningen. Jag
vill rikta kommunikationsministerns
uppmärksamhet på den gränsdragning
som högertrafikkommissionen här har
gjort och som medfört att man ännu
inte i någon grad beaktat de handikappades
behov vid ombyggnadsarbetena
för högertrafiken.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Göran Karlssons
inledande ord var av den kvaliteten att
det inte finns någon anledning att närmare
gå in på dem. Dylika anmärkningar
rörande utseende, uppförande och
personlighet brukar vi ju dra oss för att
föra in i debatterna, även om de naturligtvis
förekommer ute på valfältet.
Låt mig därför bara avvisa detta inte
såsom ett felsteg, utan såsom tecken på
den känsla av osäkerhet som naturligtvis
har gripit herr Göran Karlsson efter
en valförlust som givetvis smärtat honom.

Däremot är det intressantare att höra
herr Karlssons utläggning rörande förköpsrätten.
Det är alldeles riktigt att vi
inom högerpartiet bestämt tagit avstånd
från förköpsrätten på det sätt som so -

cialdemokraterna i markvärdeutredningen
framfört dem. Vi har sagt att den
är ett ingrepp i äganderätten, som vi
inte är beredda att tolerera. Vi har också
konstaterat att förköpsrätten inte
behövs för att kommunerna skall kunna
föra en aktiv markpolitik. Såvitt jag
förstår behövs den inte heller för att
man skall komma till rätta med tomtjobberiet,
alltså med de stora vinster
som ibland uppstår vid köp och försäljning
av mark.

Detta innebär inte att vi inte på allt
sätt vill medverka till att man skall
komma till rätta med tomtjobberiet,
men vi tror att just den skärpning av
beskattningen som ligger i förslaget om
nya realisationsvinstregler är ett effektivt
medel att klara detta problem. Jag
vill också erinra herr Göran Karlsson
om att vi i de diskussioner om denna
fråga som under flera år förts i markvärdekommittén
och som nu också är
presenterade i kommitténs skrifter just
har som utgångspunkt, att de nya realisationsvinstbeskattningsreglerna
kommer
att förhindra uppkomsten av sådana
värdestegringar som vi tidigare haft.

Det var ett av de avgörande skälen.

När det sedan gäller önskemålet att
kommunerna skall föra en aktiv markpolitik,
undrar jag om herr Göran
Karlsson inte misstar sig. Vi har under
flera år skapat en mängd instrument
för kommunerna att använda om de
vill föra en aktiv markpolitik. Vi har
det kommunala planmonopolet, vi har
hela byggnadslagstiftningen med dess
speciella inlösningsregler, vi har en år
efter år utvidgad expropriationslagstiftning
— där man nu måste säga stopp —
och vi har tomträttslagstiftningen — för
att nämna några exempel där kommunerna
har medel och metoder att föra
en aktiv markpolitik.

Men herr Karlsson är inte nöjd med
detta. Han vill gå så långt som att införa
ett köpmonopol för kommunerna.
Jag tror att det är ett svaghetstecken
från de kommunalpolitiker, som herr
Karlsson representerar, vilka inte tror

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

sig kunna föra en aktiv markpolitik
utan att få den speciella monopolställning
som förköpslagen innebär.

Det är mot den monopolställningen
som vi vänt oss. Jag är glad att kunna
säga att de remissyttranden som hitintills
inkommit över detta förslag visar
att man på många håll — flera håll än
majoriteten tänkt sig —• tar avstånd
från förköpslagen. Även inom KF, som
i detta fall ändå inte får anses representera
annat än en objektiv uppfattning,
har man gjort det.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Vad jag inledningsvis
sade var ett citat ur en högerbroschyr,
där högerledaren stod som omslagspojke.
Det var allt vad jag talade om i det
sammanhanget.

Jag tycker för övrigt inte att herr
Holmberg behöver känna sig som någon
prinsessa på ärten! I sitt TV-fratnträdande
den sista valkvällen gjorde han
sig enligt mitt förmenande skyldig till
en av de största fadäser och ett av de
värsta övergrepp som man kan göra i
en politisk debatt, och det skedde inför
hela det svenska folket. Herr Holmberg
kan följaktligen inte framstå i så
särskilt ljus dager när det gäller polemikkonst.

Vad beträffar det sakliga resonemanget
har jag anmärkt på högerns tal om
att socialdemokraterna skulle vilja socialisera
egnahemmen. Var någonstans,
herr Holmberg, har vi sagt att vi vill
lägga beslag på egnahemmen? Det var
detta som högerns valpropaganda handlade
om.

Jag föreställer mig att kommunalmän
ute i vårt land kommer att handlägga
förköpsrätten med all den skicklighet,
kunskap och erfarenhet som de besitter,
och jag föreställer mig att de
flesta av de kommunala organen som
kommer att utnyttja förköpsrätten inte
kommer att bry sig om att tillämpa
den på egnahemmen -— det är ju inte

dem problemet gäller. Högern gjorde
under valkampanjen egnahemmen till
den stora frågan när det gällde förköpsrätten.
Det var mot detta jag vände mig.
Egnahemmen spelar emellertid ingen
som helst roll ur förköpssynpunkt. Dem
kunde man helt enkelt ha fritagit, det
kan jag hålla med om. Vad jag däremot
vände mig mot var högerns uppläggning.
Att den var falsk kan herr Holmberg
inte förneka.

Jag vill gärna tillstå att vi har vissa
medel, såsom tomträttslagstiftningen
och realisationsvinstbeskattningen, men
även om vi inför en skärpt beskattning
på markspekulationsvinster kommer vi
därmed inte att lösa problemet. Jag
illustrerade detta med ett exempel från
min egen hemstad, där kommunen låg
ute för att köpa mark men en privatperson
bjöd över och blev ägare till
marken för att sedan, efter några år,
sälja den till kommunen med stor vinst.

Detta, herr Holmberg, tycker jag är
en utmärkt illustration av vad förköpsrätten
egentligen betyder. Samhället bör
på ett förberedande stadium kunna ta
hand om den mark det kommer att behöva
utan att låta enskilda spekulanter
träda emellan och trissa upp markkostnaderna
och på det sättet åstadkomma
markfördyring.

Herr HOLMBERG (h) kort genmäle:

Jag är övertygad om att herr Göran
Karlsson känner mig så väl att han inte
tror att jag är någon prinsessa och
ännu mindre någon prinsessa på ärten.

Herr Karlsson gjorde ett politiskt uttalande,
nämligen att egnahemmen enligt
herr Karlsson lika gärna skulle
kunna fritas från förköpsrätten. Något
sådant förslag har jag emellertid inte
hört framföras av majoriteten. Tvärtom
är egnahemmen intagna i förköpsrätten,
och kommunerna får möjlighet att använda
förköpsrätten mot egnahem om
de så vill.

Detta är naturligtvis til syvcnde og
sidst en kommunal angelägenhet, men

Nr 31

Onsdagen den 2 november 19C6

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

vi har erfarenhet inte minst från kommunen
Stockholm under den tidigare
majoriteten av att egnahemsägare i förorterna
— jag tänker på Enskede — lätt
blir utsatta för ett alldeles speciellt
tvång när en socialdemokratisk majoritet
till varje pris vill utnyttja sina
lagliga möjligheter att göra markingripanden.

Herr KARLSSON, GÖRAN, (s) kort
genmäle:

Herr talman! Mitt uttalande, att man
skulle ha kunnat undanta egnahemmen
från förköpsrätten, grundade sig på ett
personligt bedömande av mig, att egnahemmen
inte är något problem i det här
fallet och att det därför funnes förutsättningar
att frita dem. Det är emellertid
våra kommunalmän som skall
handha förköpsrätten, och jag vill ge
kommunalmännen möjlighet att i vissa
situationer, exempelvis om det skall
dras en trafikled genom ett villaområde,
utnyttja en förköpsrätt.

Jag tycker att högern har spelat en
dubbelroll när det gäller förköpsrätten
och egnahemmen. Det är inte egnahemmen
som problemet gäller, utan den
andra marken, där man så småningom
skall bygga egnahem. Det vet herr Yngve
Holmberg, eftersom vi har diskuterat
denna fråga så ingående i markkommittén.
Jag har där vid något tillfälle
sagt, att jag känner svenska kommunalmän
väl och inte räknar med att de
kommer att göra sig skyldiga till några
övergrepp i dessa avseenden. De kommer
säkerligen att handha apparaten
på ett fint sätt om de får den, och jag
är övertygad om att de behöver den för
att kunna bedriva en aktiv markpolitik.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att ta upp någon partipolitisk debatt
här — de partipolitiska frågorna har
andra ordat tillräckligt mycket om. Jag

vill bara göra den reflexionen att det
går liksom en röd tråd genom anförandena
av de socialdemokratiska talarna,
från herr Sträng till herr Göran Karlsson,
att om socialdemokraterna vinner
nya väljare, så beror det på en saklig
och riktig information, men skulle de
borgerliga partierna vinna några väljare,
så beror det på att man har lurat
väljarna. Är det inte en något för enkel
och — förlåt att jag säger det — enfaldig
argumentering från en chockad
partigrupp?

Jag har begärt ordet, herr talman,
för att anföra några synpunkter på
forskningspolitiken och utbildningen.
Även om det endast kan bli några fragmentariska
synpunkter, vill jag ändå
anföra dem nu, eftersom jag önskar att
de skall bli beaktade i det kommande
propositionsskrivandet.

Om man under några år följt den
forskningspolitiska debatten, försökt
sätta sig in i de forskningspolitiska
målsättningarna, granska de offentliga
anslagen ur planmässighetssynpunkt
och finna och analysera samspelet och
samverkan med vårt näringsliv, är resultatet
både nedslående och förvirrat.
Målsättning och planmässighet har inte
stått att finna alls — jag är långt ifrån
ensam om den bedömningen — och
samspelet med näringslivet är minimalt.

Vår relativt höga levnadsstandard är
i huvudsak betingad av vårt handelsutbyte
med främmande länder, och det
är endast genom en fortsatt ökning av
denna vad jag vill kalla internationella
arbetsfördelning, som vi har möjligheter
till ytterligare förbättringar. Endast
genom en kontinuerlig utveckling av
våra produkter kan vi hålla våra positioner
på världmarknaden och sköta
vår uppgift i denna internationella arbetsfördelning.

Detta är givetvis en uppgift inte bara
för de aktuella industrierna. Eftersom
saken angår oss alla, borde det vara
självklart att samhällets resurser aktiverades
i samma riktning. Det jag närmast
har i tankarna är forskningen.

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning

Svensk forskning är, mätt med internationella
mått, av ytterst blygsam omfattning.
Dess kostnader torde inte gå
upp till mer än omkring en halv procent
av de totala forskningsutgifterna i
världen. Vi måste alltså medvetet avstå
från forskning på många områden och
koncentrera våra resurser på ett fåtal.

Vad skall vi då koncentrera resurserna
på? Som jag ser det måste det i
första hand bli på de områden där
svenskt näringsliv är framgångsrikt och
även i framtiden kan tänkas bli framgångsrikt.
Det gäller inte bara teknisk
forskning, utan även exempelvis naturvetenskaplig,
medicinsk och humanistisk,
och det gäller lika mycket grundforskning
som målforskning och utvecklingsarbete.

Det jag nu har sagt kan måhända
chockera en del, men lika väl som det
förekommer en internationell arbetsfördelning
när det gäller produktionen,
lika väl bör det finnas en internationell
arbetsfördelning när det gäller forskningen.
Eftersom vår framtid är helt
beroende av våra möjligheter att hävda
oss på världsmarknaden med produkter
av hög kvalitet till konkurrenskraftiga
priser är en samordning av forskningen
med produktionen inte bara önskvärd,
utan faktiskt ett livsvillkor. En
sådan samordningsprocess kommer antagligen
att innebära inte bara att universitetens
och högskolornas institutioner
öppnas för industrien, utan även
att offentlig forskning kommer att förläggas
till industrien som beställningsarbete.
Det bör också betyda att industrien
bör få lägga upp särskilda forskningsfonder,
få särskilda skatteavdrag
för sina forskningsinstitutioner och
iiven kunna forska med direkta statliga
anslag. Forskarutbildningen bör
också i detta sammanhang läggas om
radikalt så att den även lämpar sig för
industriens behov.

Regering och riksdag bör lägga fast
detta synsätt som en huvudmålsättning
för svensk forskningspolitik. Forskningsberedningen
kan därefter liittare

till remittering av viss kungl. proposition
arbeta fram förslag till delmålsättningar
för de olika forskningsområdena.
Jag är övertygad om att en sådan målinriktning
av forskningspolitiken kommer
att innebära en välbehövlig långtidsverkande
injektion på vårt näringsliv.
Jag är också övertygad om att
tiden hastar och att vi måste handla
snabbt för att inte bli överflyglade av
konkurrensen på världsmarknaden.

Herr talman! En annan fråga jag vill
ta upp är utbildningen — och då
främst yrkesutbildningen och vuxenutbildningen,
En av grundförutsättningarna
för att de svenska produkterna
hittills så framgångsrikt kunnat hävda
sig på världsmarknaden har varit tillgången
på yrkesskicklig arbetskraft på
alla nivåer. Jag vill gärna här säga att
den yrkesutbildning, som bedrivits här
i landet på arbetsplatser, i företagsskolor
och i offentliga yrkesskolor, i stort
sett varit fullt tillfredsställande.

Den omvandling som skett från ett
näringsliv med tyngdpunkten på de
arealbundna näringarna till ett industrialiserat
samhälle har kunnat ske
på ett godtagbart sätt, och jag tror att
den omställningsprocessen är betydligt
svårare för människorna än en omflyttning
mellan olika industrier. Med detta
vill jag ha sagt att någon radikal omläggning
av yrkesutbildningen varken
är erforderlig eller önskvärd. Yrkesutbildningsberedningens
förslag som
bl. a. innebär en ytterligare förskjutning
mot en rent skolmässig utbildning
verkar verkligen betänksamt.

Statsutskottets andra avdelning besökte
bl. a. Holland för en tid sedan
för att studera dess yrkesutbildningsväsen.
Parlamentsutskottet för utbildning
och forskning redogjorde för oss
för den nya s. k. Mammutlagen man antagit
för utbildningsväsendets framtida
utbyggnad i Holland. Den hade föregåtts
av grundliga studier av utbildningens
ordnande i övriga EEC-länder
och i England. Vid diskussionen framkom
den fiir oss intressanta upplysningen,
att den praktiska delen av yr -

22 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kesutbildningen var förlagd till företagen
och att ett förläggande av denna
till en fristående skollokal — såsom hos
oss — var för holländarna en absurd
tanke. Reflexionen blir denna: Är det
verkligen så att vi ensamma har rätt
och alla andra fel? Kan det måhända
inte vara tvärtom?

Till slut vill jag säga några ord om
vuxenutbildningen, och jag vill när det
gäller den framlägga ett konkret förslag.
Det är inte mitt eget utan är hämtat
från England, men det blir inte
sämre för det.

Engelska parlamentet antog år 1964
en lag om vuxenutbildning »The Industrial
Training Act 1964». Den är
inte bara tillämplig på industrien utan
på all samhällsaktivitet. Lagen har tre
huvudsyften: att säkerställa ett fullgott
tillskott av lämpligt skolad arbetskraft
på alla nivåer inom näringslivet,
att säkerställa förbättringar av kvaliteten
och effektiviteten i vuxenutbildningen
samt att fördela kostnaderna
mer jämnt mellan företagen.

Verksamheten organiseras branschvis
med en styrelse bestående av representanter
för arbetsgivare, arbetstagare,
utbildningsspecialister och departement.
Styrelsen har laglig rätt att efter
regeringens godkännande ta ut en avgift
av alla arbetsgivare som hänföres
till dess verksamhetsområde. Huvuddelen
av pengarna går sedan tillbaka
som bidrag till de företag som är aktiva
på utbildningsområdet. Detta innebär
att företag som inte gör någonting
enbart får betala, medan de aktiva kan
få tillbaka mer än de betalat in.

Systemet synes ha fått ett mycket gott
mottagande av alla parter och har omfattats
med stort intresse under den
korta tid det hunnit verka. Grundtanken,
att det är näringslivets egen uppgift
att ordna och bekosta arbetskraftens
vidare utbildning, men att det behöver
ske i organiserade former där
statsmakterna kan ge sitt stöd, anser
jag riktig.

Jag har den uppfattningen att det för

de progressiva företagen och för arbetstagarorganisationerna
kan bli ett
tilltalande system även i Sverige. Att
det bör tilltala en hårt klämd finansminister
torde vara ganska självklart.

Herr talman! Jag föreslår alltså att
ecklesiastikministern, när han i samråd
med inrikesministern skall utarbeta
propositionen om vuxenutbildningen
till nästa års riksdag, i princip följer
den uppläggning jag här i grova
drag skisserat. Jag är övertygad om att
den kommer att gagna alla parter.

Herr HÖGSTRÖM (s):

Herr talman! Inför den snabba förändring
vårt näringsliv för närvarande
genomgår, och då framför allt inom
skogsindustrien, vill jag mot bakgrunden
av vad som pågår i Ådalen
anföra några synpunkter i denna debatt.

För undvikande av alla missförstånd
vill jag dock först slå fast, att den
strukturrationalisering som äger rum
inom landets skogsnäring är nödvändig
och en förutsättning för att denna
för vårt land så viktiga exportdel skall
kunna hävda sig i en allt hårdare internationell
konkurrens.

Men alla rationaliseringar av den
omfattning det här är fråga om medför
för både samhället och den enskilde,
som drabbas direkt av åtgärderna,
många bekymmer. Bekymmer, som enligt
min mening till avsevärd del skulle
kunna undvikas.

I det som nu sker finns en ganska
märklig företeelse. Den kritik som framförs
när ett företag med kort varsel
meddelar sina anställda att driften
skall upphöra om några månader riktas
inte i någon större utsträckning mot
det enskilda företaget utan mot samhället,
om inte samhället snabbt kan
ordna ny sysselsättning. Vad liar då
samhället i dag för reella möjligheter
att snabbt träda in och lösa de många
problem som uppstår när en bygd förlorar
huvudparten av sitt näringsliv?
Låt oss se på detta ett ögonblick.

Onsdagen den 2 november 19C6

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Den varselplikt företagen i dag har
är gentemot de anställda reglerad i
avtalet för företagsnämnderna och där
sägs att varsel om uppsägning eller
permitteringar av arbetskraft skall ske
senast 14 dagar före åtgärden. När det
gäller förhållandet till myndigheterna
finns en överenskommelse mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och arbetsmarknadsstyrelsen
som säger att
det skall varslas minst två månader innan
de planerade åtgärderna är avsedda
att träda i verkställighet. Alla måste
av detta förstå att varseltiden är i
högsta grad otillfredsställande. Och gäller
det, som fallet är i Ådalen i dag,
en friställning av arbetskraft som berör
försörjningsunderlaget för omkring
10 procent av kommunblockets 32 000
personer, då löser man inte det på
den korta tid som nu står till myndigheternas
förfogande.

Jag vill i detta sammanhang erinra
något om vad byrådirektören Aksel
Spendrup i arbetsmarknadsstyrelsen i
en artikel i nr 19 av Svenska arbetsgivareföreningens
tidskrift Arbetsgivaren
sagt om behovet av varsel i god tid.
Efter att ha erinrat om nödvändigheten
av att man snarast kan skapa meningsfull
sysselsättning för den friställda arbetskraften
skriver Spendrup: »Denna
omställning tar nämligen tid. Det tar
tid att finna och förbereda sig för nya
arbetsuppgifter, och det tar tid att
orientera sig i den nya situation som
en permittering medför och att acceptera
förändringar i något så vitalt som
grundvalarna för uppehället. Erfarenhetsmässigt
inställer sig vid större permitteringar
en serie problem som upprepas
från det ena permitteringstillfället
till det andra. Vid en företagsnedläggning
aktualiseras exempelvis ofta
frågan om ny verksamhet som kan träda
i stället för den förlorade. På enföretagsorter
blir detta en särskilt vital
punkt, av lättförklarliga skäl. Det
är naturligtvis inte alltid som problemen
kan eller ens bör lösas den vägen,
men under alla omständigheter

måste frågan klaras ut och eventuella
lokaliseringsåtgärder genomföras.»

Artikelförfattaren slår fast att en öppen
redovisning från företagens sida
i god tid är till gagn för både samhälle
och näringsliv. Till detta bör också sägas,
att en del företagare genom personliga
kontakter med företrädare för
myndigheterna lämnar uppgifter om
sina planeringar utöver vad som är
praxis. Men detta är enbart byggt på
ett personligt förtroende mellan vederbörande
företag och samhälle.

Man måste därför, om man i fortsättningen
vill undvika bekymmer som
nu gällande förhållanden medför, skapa
ett instrument som fungerar på ett
bättre sätt.

När det därför — och icke minst under
den senaste valrörelsen — från
borgerligt håll hävdades, att statens
reglerande inflytande över näringslivet
är för stort, så är raka motsatsen
det verkliga förhållandet.

Samhället måste få ett inflytande över
näringslivets planering, som ger möjligheter
att sätta in samhällets åtgärder
i så god tid, att de anställdas trygghet
till anställning är garanterad. Den
nuvarande ordningen med en rad provisoriska
åtgärder innan arbetskraften
kan på nytt beredas en mera varaktig
sysselsättning är i högsta grad otillfredsställande.
Jag är klar över, att
ingen planering kan bli så fullständig,
att inte situationer liknande de nuvarande
kan upprepas, men jag är övertygad
om att man med gemensamma
åtgärder kan begränsa dessa till ett
minimum.

Men detta förutsätter, att näringslivet
är berett att redovisa för myndigheterna
sin planering på ett mycket tidigt
stadium. Ty liksom vi i dag på
samhällets viktigare områden har en
långsiktig planering, så har också näringslivet
internt en liknande planering.
Vad vore då naturligare än att
samhället i tid blev delaktigt av denna
näringslivets planering? Mot detta
kan från näringslivets sida anföras, att

24 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

konkurrens och marknadsfrågor lägger
hinder i vägen för en mera öppen redovisning.
Men med god vilja och förtroende
för myndigheterna är jag övertygad
om att dessa hinder kan undanröjas.

Detta förutsätter dessutom en ökad
insats från samhällets sida, som siktar
till en aktiv näringspolitik. Men innan
jag går in på detta vill jag också, herr
talman, med några ord belysa hur illa
den nuvarande ordningen också fungerar
i ett annat avseende. Till följd av
den bristande insynen i näringslivets
planering löper samhället uppenbara
risker för felinvesteringar på den offentliga
sektorn.

Låt mig bara erinra om att på exempelvis
skolans område byggs säkert på
mer än elt håll i detta land nya lokaler,
som kanske rent av när de står
färdiga genom industrinedläggningar
har sitt elevunderlag så krympt, att
man på allvar måste ifrågasätta behovet
av de nya lokalerna. Samma risk
löper man i fråga om bostadsbyggandet.
Och när det gäller bostäderna, så
är det både den enskilde och samhället
som gör felinvesteringar. Bara vid två
av de industrier som nedlagts i Ådalen
är det inte mindre än 165 anställda
som investerat i egna hem och jordbruksfastigheter.

Skulle icke ny sysselsättning på orten
kunna beredas dessa, så förstår
envar vilka verkningar detta har för
den enskilde i synnerhet och även för
samhället. Lägger vi därtill att när det
gäller både offentliga byggnader och
bostäder, så gäller det investeringar
som skall tjäna sitt ändamål under 40
—50 år, ja kanske till och med längre
tid. Ingen möda får därför sparas
för att förhindra felinvesteringar av
den art jag här antytt. Näringsliv
och samhälle måste känna ett gemensamt
ansvar för detta.

Men hur skall vi nu på samhällssidan
kunna åstadkomma en bättre planering? -

Låt mig först konstatera att vi i dag
har en alltför splittrad förvaltning på
länsplanet. Jag behöver endast erinra
om den rad av länsorgan som har statliga
uppgifter att förvalta och vilkas
egentliga samordning består i att våra
landshövdingar är ordförande i en del
av dem. Dit hör exempelvis länsarbetsnämnd,
länsskolnämnd, länsbostadsnämnd
o. s. v., och för lokaliseringspolitiken
har vi de särskilda planeringsråden.

I sammanhanget bör också erinras
om de alltmer ökade uppgifter som
ålägges landstingen och som dessutom
ytterligare kommer att öka genom övertagande
av flera på primärkommunerna
nu vilande uppgifter. Det gäller
således att snarast samordna och effektivisera
våra organ på länsplanet.

Jag tror att vad konstitutionsutskottet
i sitt utlåtande nr 39 år 1964 anförde
om behovet av att samordna och
förstärka den nu splittrade regionala
förvaltningen i dag är brännande aktuellt.
Låt oss därför hoppas att nu
sittande länsutredningar snarast möjligt
framlägger sina förslag till en ny
styrelseform för våra län.

Slutligen vill jag, herr talman, med
tillfredsställelse notera statsministerns
besked om att regeringen skall utökas
med en konsult, vars huvudsakliga uppgift
skall vara att syssla med näringspolitiska
frågor. Till detta vill jag dock
foga den förhoppningen att det inte
dröjer alltför länge innan vi får ett
departement som helt får ägna sig åt
näringspolitiska frågor och arbetsmarknadsfrågor.
Det är uppenbart att samhället
måste ges ökade resurser i fråga
om ledningen av landets näringsliv.
Vad som sker i Ådalen i dag och även
på andra håll i landet ger klart belägg
för detta.

Låt mig, herr talman, allra sist understryka
vad finansministern sade i
gårdagens debatt i denna kammare, att
om vårt näringsliv fordrar ökad tillgång
på kapitalinsatser från samhällets

Onsdagen den 2 november 1966 Nr 31 25

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

sida måste också rimligtvis samhället
få inflytande över hur detta kapital
skall användas.

Herr GUSTAVSSON, BENGT, (s):

Herr talman! Jag har dristat mig att
begära ordet i höstens remissdebatt för
att i all blygsamhet framföra några enkla
synpunkter på tre trygglietsfrågor,
varav två kan ha haft betydelse för valutgången
— den tredje inte alls.

Inledningsvis vill jag beröra valresultatet.
Den socialdemokrat som är
glad över detta får inte vara särskilt
nöjeslysten — 42,3 procent av väljarna
med oss innebär att 57,7 procent är
emot oss. Medvetandet därom inger
knappast vällustkänsla. En fördel med
det politiska spelet brukar vara att hur
det än utfaller blir ändå alltid någon
glad. Små anspråk har förmått oppositionspartierna
att denna gång spela den
glades roll. Frågan är om de inte varit
för anspråkslösa. Mot de 57,7 procent
av väljarna som står socialdemokraterna
emot står 85,3 procent som saknar
förtroende för högerpartiet, 86,3 procent
som går emot centerpartiet, medan
83,3 procent ogillar folkpartiet.

Med denna sifferlek vill jag inte försöka
leda i bevis att det egentligen var
de som fick minskad väljarandel som
vann utan endast, fritt från entusiasm,
skildra läget som det är. Jag finner det
nämligen högst allvarligt att den enda
meningsriktning, som förmår samla
brett underlag för samlad samhällssyn,
hamnat i klart mindretal.

Att ytterligare eu konstellation gjort
lovvärda ansträngningar till samlat
framträdande medges. Resultatet därav
kan inte betraktas som alltför uppmuntrande,
då vad som presenterades
som ett realistiskt alternativ till den
nuvarande regeringspolitiken, mittenalliansen,
möttes av 69,6 procent av valmanskårens
ogillande. Herr Andersson
i Brämhult var alltså så klok, som han
för det mesta är, när han i debattens
början dementerade den uppfattning

som spritts att han inte vill ha något
med högern att göra.

Med dessa konstateranden har jag
ingalunda velat göra gällande — jag
betonar detta ytterligare — att socialdemokraterna
inte skulle ha anledning
att betrakta valutgången som en allvarlig
tankeställare. Jag kan helt instämma
i vad tidskriften Tiden skrivit i sitt
senaste nummer, nämligen att inga subtila
förklaringar eller bortförklaringar
kan dölja det faktum att det kraftiga
bakslaget bottnar i missnöje med delar
av den förda politiken och ett visat
misstroende mot socialdemokraternas
förmåga att lösa de problem som medborgarna
uppfattar som de mest väsentliga.
Likafullt står jag för påståendet
att våra borgerliga motståndare inte
på någon punkt har kunnat presentera
utformade alternativ eller konstruktiva
förslag. Väljarnas utslag kan därför inte
tolkas som ett positivt uttalande för oppositionspartiernas
förmåga att lösa de
aktuella samhällsproblemen. Deras procentuella
ökning är ju också måttlig och
spridd på olika partier, vilka som sagt
också har oändligt många flera emot
sig än med sig.

Det torde väl framför allt vara för
trygghetsfrågorna som väljarna av erfarenhet
ser socialdemokratien som garant,
och jag går nu över till att något beröra
tre trygghetsproblem och andras
och egna reaktioner inför dessa. De tre
problemen rör tryggheten för arbete,
tryggheten för bostad och den yttre
tryggheten.

Beträffande det socialdemokratiska
mark- och bostadsprogrammet har en
av våra främsta bostadsexperter nyligen
yttrat, att det var den bästa sammanfattning
som hittills har gjorts över
vad som bör uträttas på detta område.
Han syftade därvid både på förslagen
om en bättre planering av investeringarna,
åtgärderna för ökade möjligheter
till markköp för kommunerna, ingreppen
mot den oförtjänta markvärdestegringen,
uppslagen i finansieringsfrågorna
och på de förslag som framlades för

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remitterin;
att komma till rätta med spekulationsbyggandet
m. m. Enligt min och andra
kommunalmäns uppfattning bar han
rätt, och vi väntar oss mycket av de nya
reformsignalerna.

Det gick inte, det är bara att konstatera,
att under en kort valrörelse för de
många människorna klargöra innebörden
i planerna på en omfattande reformgiv.
Oppositionen, som inte har
haft några bärande alternativa förslag,
sökte också misstänkliggöra innebörden
i förslagen och hade odiskutabel framgång
därmed. Långt ifrån i alla fall
kunde från vår sida klarläggande besked
lämnas, eftersom programmet var
skissartat och ännu inte presenterat i
lagstiftningstext. En man på fältet kände
igen sig från 1956 och pensionsfrågans
läge då. Jag förutsätter nu att de väsentliga
delarna av programmet snabbt
skall presenteras i form av propositioner
och underställas riksdagen. Det är
min övertygelse att det, sedan vi på så
sätt kunnat precisera vår politik, finns
möjligheter att inför väljarna klargöra
nödvändigheten av de föreslagna reformerna.

Bostadsbyggandets storlek kan dock
inte bestämmas oberoende av vad som
sker inom andra områden. Det är därför
nödvändigt att utrymme skapas också
för erforderliga följdinvesteringar
och att hela bostadsproduktionen synkroniseras
med vad som sker på övriga
investeringssektorer. Viktigare än rekordhögt
byggande i varje konjunkturläge
är vidare att det program som
riksdagen beslutar sig för också kan
förverkligas. Programmet måste dimensioneras
i omfattning till de resurser
som står till buds. Kvottilldelningen
måste också ske med tanke på expansiva
orters behov, liksom krediter måste
säkras för det bostadsbyggande vi
slutgiltigt bestämmer oss för här i riksdagen.

Den som kommer från en på export i
så hög grad arbetande stad som Eskilstuna
har inte haft svårt att förstå nödvändigheten
av att också ge industriens

? av viss kungl. proposition
investeringar hög prioritet, särskilt i
ett läge då vi noterar avtappning av
vår valuta och måste inrikta våra ansträngningar
på en än mer expansiv
handel med omvärlden. LO-kongressen
i höstas bejakade på det progressiva
sätt som är utmärkande för svensk fackföreningsrörelse
de pågående och planerade
förnyelse- och rationaliseringsprocesserna
inom industrien. Skall vi
kunna hävda oss, måste tillräckligt med
kapital stå till förfogande för denna
omdaning inte bara inom exportindustrien
utan även inom hemmamarknadsindustrien,
som genom handelns frigörelse
från skyddsåtgärder måste kämpa
med utlandskonkurrens via importen.
Det är emellertid inte bara tillgången
till kapital som är en viktig
faktor i rationaliseringsarbetet och stimulansen
av produktiviteten. Minst lika
viktigt är att vi får en ökad rörlighet
på arbetskraften från vikande
branscher och företag till näringar och
industrier som förmår produktivt sysselsätta
de anställda. Bejakandet av
strukturförändringarna måste dock
kombineras med garantier för den enskildes
trygghet för sig och sin familj
under omdaningsprocessen. Utan ett
samhälle med starkt solidarisk prägel
kan inte dessa krav tillgodoses. Jag
kan här nämna att för ett förverkligande
av den utbyggnad av arbetsmarknadspolitiken
som LO:s program förutsätter
beräknas en ökning av utgifterna
för dessa ändamål från för närvarande
eu miljard till en och en halv miljard
kronor. I detta perspektiv kommer också
in en även från demokratiska rättvisesynpunkter
välmotiverad vuxenutbildningsreform,
som utgör en nödvändig
fortsättning på utbildningsreformerna
för ungdomen. För säkrande av den
inre tryggheten i vårt samhälle är det
oundgängligt att resurser så snart ske
kan ställs till förfogande för dessa program.

Delvis mot denna bakgrund skulle
jag också vilja säga några ord om de
yttre trygghetsproblemen och det läge

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning
i vilket försvarsfrågan i dag befinner
sig.

I dessa sista dagar är det inte en enbart
angenäm uppgift att vara försvarsutredare.
Det är inte detta att ekonomiska
realiteter talar för upprustningsstopp
som oroar — den problematiken
förstår säkert alla som vill förstå —
utan det är detta att försvarsutredningens
överläggningar blivit halvoffentliga
som är olustigt. Omedelbart efter att en
ungefärlig uppfattning om försvarskostnadernas
anpassning för de närmaste
åren anmälts av utredningens ordförande
och de socialdemokratiska ledamöterna
anslutit sig, rusade någon till
vårt snabbaste massmedium med detaljerade
uppgifter därom. Därmed har det
läget uppstått att den som vill angripa
anser sig ha tillräckligt underlag därtill,
medan den som vill resonera mera
nyanserat inte kan bortse från att utredningens
arbete inte bör föregripas.

Jag har aldrig stuckit under stol med
mina sympatier för ett bra försvar. Dessa
har väl inte alltför mycket påverkats
av säkerhetspolitiska studier och spel,
även om sådana är nyttiga och nödvändiga.
De rymmer i regel alltför många
osäkerhetsfaktorer för att bli helt övertygande.
För närvarande bestyrker de
väl närmast den gängse uppfattningen
att stormakterna, trots att öppet krig
pågår på annat håll i världen, försöker
både att få kärnvapenutvecklingen under
kontroll och att undvika försämring
av läget i Europa.

Tillräckligt många orosmoment kvarstår
dock för att lägga fast slutsatsen om
att vi måste grunda vår yttre trygghet
på ett så respektingivande försvar som
våra resurser kan tillåta. Detta är minst
av allt originella synpunkter. De omfattas
säkert av flertalet. Om inte så
vore fallet, vore det omöjligt att efter
vår långa fred ha det försvar som vi
har i dag.

Nu påverkas självfallet försvaret inte
bara av faktorer i omvärlden utan också
av förhållandena i vårt eget land.
Det starka försvar vi har i dag är inte

till remittering av viss kungl. proposition
bara en produkt av utrikespolitiska bedömningar
utan är också en frukt av
stabila förhållanden här hemma. En
sund ekonomisk tillväxt, social välfärdsutveckling
och en regim som haft
kurage att mot den agitation som
egoismens apostlar fört samla resurser
till gemensamma ting har positivt bidragit
till ett bra försvar.

I den mån försvaret politiskt misskrediterats
har belastningen kommit
från två håll, dels från sådana som i sin
entusiasm för andra samhällssektorer
gjort det lätt för sig med resonemang
av typen »personligen tycker jag att vi
kan ta en miljard från försvaret», dels
från dem som på andra håll snart sagt
varit beredda att älska försvaret till
döds. Med de sistnämnda menar jag
dem som i alla lägen är beredda att
prioritera försvaret, som tycker att det
går ihop att samtidigt angripa skatter
och offentlig sektor och utan betänklighet
och med indignation avvisa varje
försök till resonemang om kostnadsökningsbegränsningen
för försvaret. Detta
ställande av försvaret helt vid sidan av
andra frågor måste enligt mitt synsätt
på sikt vara ytterst äventyrligt, även
för försvaret.

Ett annat synsätt, i vilket min positiva
förs varsin ställning har djupa rötter, är
att se på försvaret som på andra frågor.
Enligt detta kommer jag fram till att
vi skall ha det försvar vi behöver och
har råd med. Behovet har ett utrikespolitiskt
samband, resurserna ett inrikespolitiskt.
Har vi råd med ett perfekt
samhälle i övrigt så har vi också råd
med ett perfekt försvar — även om
detta i vissa lägen skulle innebära en
överförsäkring.

När vi nu inte har råd att hålla alla
inre trygghetsfronter helt intakta, finner
jag det helt naturligt att vi får resonera
om huruvida vi inte också kan
lösa de yttre trygghetsproblemen med
något enklare medel än om resurstillflödet
var ymnigare än det för närvarande
iir.

Nr 31

Onsdagen den 2 november 19G6

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Så många kommentarer
till valutgången har nu gjorts, att
ytterligare ett försök till analys av valresultatet
från min sida inte kan ha
något större intresse. Jag skall därför
begränsa mig till några få ord på den
punkten och till konstaterandet att
många faktorer spelat in vid den socialdemokratiska
tillbakagången. Sammanfattningsvis
kan jag dock säga att
enligt min mening vänsterglidningen
i den socialdemokratiska politiken dels
gynnat de borgerliga partierna, som
fått goda angreppspunkter i propagandan,
dels gagnat det kommunistiska
partiet, som kunnat peka på en rad
tillmötesgåenden mot kommunisternas
krav under de senaste åren.

Jag tillät mig i den ekonomiska debatten
i våras att framhålla vådorna av
denna vänsterglidning och invecklades
därvid i dispyt med en av kammarens
ledamöter, som menade att mitt framhållande
av vänsterglidningens vådor
var — för att uttrycka det artigare än
han gjorde -— oklokt. Från högerpartiets
synpunkt tycker jag inte det i dag.
Lika tillfredsställd som jag är med högerpartiets
och den borgerliga oppositionens
framgång, lika mycket beklagar
jag emellertid sociademokratiens avtappning
åt vänster, till kommunisterna.
För mig är det malört i bägaren.
Men valutgången stärker mig i uppfattningen
att den vänsterinriktade politiken
är oklok. Den skadar landets
normala utveckling och står inte i
överensstämmelse med folkmajoritetens
önskemål. Socialdemokraterna har blivit
lidande på denna politik, och det i
så fall med all rätt.

Socialdemokraterna står nu vid en
skiljeväg. Frågan är vilken lärdom de
kommer att dra av valutgången. Kommer
de att fortsätta sin vänsterglidning
och eventuellt radikalisera den ytterligare?
Eller kommer de, som jag hoppas,
att moderera sin politik och gå den
borgerliga oppositionen till mötes?

Av olika hittills gjorda uttalanden

och framstötar förefaller det som om
radikaliseringens väg utövar stark lockelse
på vissa kretsar i det socialdemokratiska
partiets ledning. Jag tvivlar
dock för min del på att det finns någon
utpräglad anslutning till den tanken
i partiets egen väljarkår.

Inom det borgerliga lägret råder i dag
i stort sett enighet om en måttfull politik
av borgerligt märke. Jag tror att
anledningen till den borgerliga valframgången
i hög grad är att söka i det
förhållandet att de borgerliga partierna
träffat en stämning som råder i folket
— en stämning av moderation och
allmän hänsynsfullhet.

Appellerna om borgfred har slagit
val ut, betydligt bättre än exempelvis
talet om mittensamverkan. Enligt min
mening är detta något mycket intressant.
Borgfred appellerar till människorna
självständigt. Det är något som
inte endast gäller de borgerliga partiernas
traditionella väljare. Det gäller,
tror jag, i viss utsträckning — måhända
måttligt ännu så länge — även
människor som tidigare röstat socialdemokratiskt.
De har helt enkelt röstat
för borgfred.

Mittensamverkan däremot har på sina
håll uppfattats som ett slag borgerlig
vänstervridning. Det har inte varit
någon särskilt bärkraftig politisk idé
i något hänseende, lika litet som den
socialdemokratiska vänsterglidningen.
Att rösta för borgfred som politisk idé
kan vid första påseendet förefalla
oklart och diffust, men känslomässigt
kan det ge uttryck åt en stämning som
finns i folkdjupet. Min mening är att
högerpartiet haft stor glädje av sitt koneilianta
uppträdande i valrörelsen och
sitt särskilda betonande av borgfredens
värde. Människor har uppfattat borgfreden,
som jag sade, som något som
inte bara gällt de borgerliga partierna
utan som också kunnat innefatta socialdemokraterna.

Regeringsfrågan har självfallet kommit
på tapeten i valrörelsen lika väl som
därefter och i denna remissdebatt. Herr

Onsdagen den 2 november 196(5

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Erlander har bestämt sig för att regera
vidare, tills vidare. Om det blir ända
fram till valet 19G8 återstår att se. .lag
kan för min del inte anse annat än att
socialdemokraterna är i sin fulla rätt
att handla som de gör enligt rådande
doktriner. En annan sak än regeringsfrågan
är deras politik, varom väljarna
givit ett klart besked. Men rätten
att regera är otvivelaktigt ännu socialdemokraternas
på grundval av andra
kammarens, låt vara opinionsmässigt
eftersläpande, sammansättning. Det
mandat som erhölls år 1964 har ju inte
upphävts genom kommunalvalet, enligt
spelets hittills gällande regler.

I den allmänna diskussionen har alternativa
regeringar diskuterats mycket
i händelse av att socialdemokraterna
skulle ge upp redan före 1968 års
val eller förlora detta val. Tanken att
de båda mittenpartierna skulle bilda
regering har sina förespråkare. För min
del tror jag att en sådan idé är dödfödd.
Alldeles bortsett från att vågmästartanken
inte är sympatisk skulle det
bli en mycket svag regering utan förmåga
att leda landet in på bättre spår.
Att man på sina håll inser detta framgår
av de nästan patetiska vädjanden
till högerpartiet som låter sig avhöras.
Å andra sidan tycker jag att socialdemokraterna
borde förstå att de försök
att splittra och utså tvedräkt mellan
mittenpartierna och högern, som socialdemokraterna
faktiskt gör, i våra
ögon framstår såsom billiga.

Eu trepartisamverkan är i händelse
av ett fullständigt regeringsskifte den
enda möjligheten att ge landet en handlingskraftig
regering. Detta har sagts
från högerns håll så många gånger att
mitt konstaterande därav inte är något
nytt. Som min egen personliga mening
anser jag mig dock ha den icke direkt
ansvariges riitt och frihet att framföra
min sympati för en annan tanke. Den
tanken är att om förutsättningar saknas
såväl för fortsatt socialdemokratiskt
enpartistyre, vilket förefaller mig allt

uppenbarare, som för mittenregering
eller trepartisamverkan, då bör möjligheten
av en fyrpartisamverkan i regeringsställning
övervägas. Jag vill inte
kalla en fyrpartisamverkan samlingsregering,
därför att jag föreställer mig
den mera efter våra kommunala styrelsers
mönster än den nationella samlingens
av krigsförhållanden och liknande
förhållanden påtvingade beteende.
En samlingsregering förlamar tyvärr
det fria partilivet och utmynnar
alltför lätt och snabbt i en beklaglig
frontställning mot folket. Det tycker jag
däremot inte att man kan säga att samverkan
i regeringsställning i våra landstings
förvaltningsutskott och primärkommuners
råd kan beskyllas för.

Jag skall, herr talman, inte spekulera
mer över denna tanke i dag. Den kan
behöva få tid på sig att mogna, och
ligger det något väsentligt och värdefullt
i den så kommer väl tiden att ge
sitt utslag för den — eljest inte.

Jag skall i stället gå över till en annan
sak, nämligen till den högaktuella
skolkonflikten. Särskilt en sida därav
vill jag beröra, elevrådens roll. Jag kan
nämligen på allra närmaste håll —
även hemma vid det egna matbordet
— följa de olika faserna i elevrådets
verksamhet vid ett stort läroverk, Hersby
skola i Lidingö. Det är en både intressant
och roande studie i mänskligt
handlande men med en allvarlig underton
som stämmer till eftertanke. F.levråden
utför vid alla våra svenska skolor
i dessa dagar ett beundransvärt
arbete. Det är ett mästerstycke i improvisation
som man nu får skåda. Detta
leder tankarna tillbaka till den upplevda
improvisationen vid våra regementen
hösten 1939 och våren 1940
när otillräckligt utbildade och till antalet
alltför få underbefäl, underofficerare
och officerare hade att genomföra
mobiliseringen av våra i decennier försummade
försvarskrafter.

Liknelsen med elevråden haltar inte
av att det här gäller att tygla bångsty -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

riga, oroliga och lättledda barn. Elevråden
själva utgörs ju också bara av
barn.

Skolöverstyrelsen har utfärdat i och
för sig tvivelaktiga och till sin laglighet
bestridda direktiv, att eleverna dagligen
skall infinna sig i sina skolor. Det
har i detta sammanhang inte ens saknats
hot om mot våra barn riktade repressalier,
som jag inte för en sekund
kan föreställa mig att denna riksdag
skulle vara hårdhjärtad nog att vilja
understödja. Men det må förhålla sig
som det vill med laglighet eller inte
av kravet på elevernas närvaro i skolorna
under konflikten. De lokala skolstyrelserna
är självfallet skyldiga att
följa skolöverstyrelsens direktiv. Men
jag frågar: Med vilken rätt dirigerar
skolöverstyrelsen och skolstyrelser elevråden
att som exekutiver övervaka elevernas
närvaro och uppförande i skolorna?
Ingen som helst vare sig laglig
eller moralisk rätt föreligger! Elevråden
är inte statsanställda, om det är
någon som trott det i skolöverstyrelsen.

Det kunde vara ett för ungdomar
spännande och roligt experiment att
träda in i sina lärares ställe som övervakare
av ordning och flit hos sina
kamrater, om det vore fråga om ett
kortvarigt experiment på några dagar
eller någon vecka. Men det roliga äventyret
har nu övergått till djupaste allvar
och är måhända på väg att ta en
farlig vändning. Jag har sett hur min
egen son, som går i gymnasiets första
ring, i egenskap av elevrådsordförande
hurtigt tagit sig an uppgiften att tillsammans
med sina kamrater i elevrådet
organisera övervakning och sysselsättning
i sin skola. Jag har också sett hur
han dödstrött stupat i säng mitt i natten
för att efter några timmars sömn
åter nästa morgon vara på plats i skolan.
Jag har sett honom gradvis gripas
av misströstan inför en allt omöjligare
uppgift och hört honom resignerat utbrista:
»Nu går det snart inte längre.»

Det är sällsynt omdömeslöst av de
styrande att ålägga ett halvt dussin

pojkar och flickor att för längre tid
övervaka och söka hålla i gång en skola
med ett tusental elever, som normalt
skulle ha åtminstone ett 50-tal lärare.
Detsamma gäller i varierande skala
hundratals andra skolor i vårt land.

Det är också djupt komprometterande
för regeringen när den, såsom den
i går gjorde, erkänner att den med berått
mod framkallat lockouten för att
»ställa till rätta» en löneförhandling,
som enligt regeringens mening gått på
sned. Har regeringen inte ägnat någon
tanke åt barnen? Det sägs ju så ofta att
tredje man blir lidande i en konflikt,
ocli det är något som man fär acceptera.
Är detta bara en fras med det
overkligas hela inslag? Är man omedveten
om att tredje man i det här fallet
är våra barn? Regeringen har onekligen
lyckats att med sina framträdanden
i TV och via andra kommunikationsmedel
förmedla en kallsinnighet
av betydande mått till barnens föräldrar.
Det är jag inte ensam om att ha
funnit. Man begriper den kallsinnigheten
bättre nu när regeringen utan omsvep
klarlagt sin roll i dramat.

Låt mig, herr talman, helt allmänt
säga att regeringen är inne på felaktiga
banor, när den uppträder som konfliktskapare
i stället för att söka medla
och jämna ut motsättningarna. Jag
beklagar regeringens frontställning på
alla områden. Mer vill jag inte säga,
men det räcker mer än väl. När regeringen
nu har framkallat lockouten
och bidragit till konfliktens uppkomst
står det helt klart att det är på regeingen
det ankommer om konflikten
skall kunna hävas inom rimlig tid. Ansvaret
är faktiskt stort.

Här skulle jag ha velat sluta mitt anförande
med att uttala min hyllning
till Sveriges alla elevråd för deras fina
insatser, oavsett om det är ett missbruk
eller inte av deras goda vilja. De
ger i dessa dagar ett nytt bevis på de
fina egenskaper som svensk ungdom
alltid förmått visa upp när den kallats
därtill.

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning

Jag skulle velat sluta med detta, men
nyss kom finansministern in i kammaren,
och jag har på sätt och vis känt
detta som en uppfordran att också beröra
det ekonomiska läget. Tyvärr måste
jag säga att jag är helt oförberedd
på detta. Konjunkturrapporten kom inte
oppositionen till handa i sådan tid
att det var möjligt för oss att tränga
in i den. Jag har för min del bara läst
om dess innehåll i dagens tidning. Jag
har alltså inte i dag någon avvägd och
mogen bedömning om det ekonomiska
iget att göra. Men ett par konstateranden
kan ju ändå göras med ledning av
vad som stått i tidningarna.

Bytesbalansen som finansministern
ägnade stor uppmärksamhet — med
all rätt — i går, förutses ju även för
nästa år, alltså år 1967, sluta på ett
lika stort underskott, av cirka 1,5 miljard
kronor. Priserna förutses komma
att stiga med 3,5 procent, om jag minns
procentsatsen rätt.

Industriförbundet har i sin sedvanliga
höstskrivelse till regeringen framhållit
att tillväxten visar stagnationstecken.
Penningpolitiken har tagits upp
av Industriförbundet, och den är föremål
för mycken diskussion man och
man emellan i intresserade kretsar.

Från olika håll har i denna kammare
kommit fram uttalanden om att kapital
och kredit skall ställas till förfogande
— om av regeringen eller av
vem annars har jag inte kunnat få
klarhet i. Vem skaffar det kapital som
vi säger att vi nu måste ha och som
vi behöver för utbyggnaden av vår industri,
om vi inte gör något för att
uppmuntra dem som hittills stått för
kapitalanskaffningen? Och när man talar
om krediter och kreditanskaffning
iir det ju ingenting annat än det sedvanliga
billiga men enkla sättet att
begagna kreditmekanismen och sedelpressarna
man är inne på med sina
ord. Det går emellertid inte hur långt
som helst och i vilken utsträckning som
helst. Jag vill för min del bara säga att
läget är bekymmersamt. Jag delar för -

till remittering av viss kungl. proposition
visso finansministerns uppfattning på
denna punkt. Det är klart att det åvilar
alla som är intresserade av dessa
spörsmål att söka finna utvägar där
sådana möjligheter kan stå att finna.
Så mycket tror jag mig emellertid kunna
anse som säkert, att utan gemensamma
ansträngningar från alla delar
av vårt svenska folk är utsikterna mycket
små för oss att kunna klara de bekymmer
som vi alla går och bär på och
tyngs av. Vi kommer aldrig att lyckas
lösa dessa problem med mindre än att
vi verkligen kan samsas och enas om
detta vårt gemensamma mål.

Herr LARSSON, LARS, vs):

Herr talman! Efter en sommar som
kanske mer än de flesta bjudit på möjligheter
till rekreation och avkoppling
är det tydligt att flera av talarna i höstens
remissdebatt simmat omkring i
efterdyningar av höstens val vars vågrörelser
nu tolkas efter vars och ens
önskan och partitillhörighet.

Jag har ett alldeles särskilt inlresse
för simsporten och har därför med
speciellt intresse följt utvecklingen inom
den politiska simkonsten. Jag måste
säga att det inte har saknats åskådningsexempel.
Nu tänker jag inte så
mycket på årets stora händelse, den
där simturen borta i öster, utan mera
på den simkonst som hör ihop med
årets valrörelse, där partierna ovanligt
flitigt begagnat sporten som blickfång
för sin propaganda och sin annonsering.
Situationer av detta slag blir
lätt komiska. Här fick man uppleva
hur en intet ont anande badande person
helt plötsligt fick sällskap i bassängen
av en från tremeterssvikten idykande
agitator för folkpartiet som sade:
»Rösta med folkpartiet, ty det vill
ge korrespondensstuderande vuxenutbildningsbidrag!»
Talekonsten är en
svår konst, och det är faktiskt mycket
svårt att säga något sammanhängande
och förnuftigt, om man samtidigt befinner
sig i vatten. Hade någon dykt

Nr 31

Onsdagen den 2 november 19G6

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

upp vid sidan av mig i en simbassäng
och talat om vuxenutbildningsbidrag,
hade jag förmodligen trott att det var
näcken som kommit upp till ytan och
snabbt försökt få ner honom igen.

Men det finns antagligen ett allvar
bakom detta vallöfte. Den grupp det
rör sig om, de korrespondensstuderande,
vilken man ville skapa ett uttryck
av medkänsla för — solidaritet, om det
passar bättre — omfattar för närvarande
372 personer, vilka alla under 1965/
66 fått sina brevskolestipendier och
vilka under preparandkursen har ordinarie
studiestöd dessutom. Herr Edström
och jag hade en liten skärmytsling
om detta under vårriksdagen.

Frågan är nu om ett förverkligande
av folkpartiets vallöfte skulle ge de 372
någon ekonomisk förbättring alls, men
i annonsen framstod detta som en stor
och angelägen reform. Med de krav på
återhållsamhet som mellanpartierna
ställt på sig beträffande reformtakten
kan jag förstå att en reform som högst
omfattar 500 personer anses lagom stor.
Det var synd att man inte talade om
detta i annonsen. Om detta nu är en
angelägen form att driva propaganda
och politisk upplysning i får var och
en svara för själv.

Jag har på detta sätt velat nalkas det
ämne som jag hade tänkt säga något
om. Får jag då inför den pågående konflikten
inom utbildningsväsendet berätta
om min gamle vän simhopparen.
Han hade specialicerat sig på ett trampolinliopp
som han själv komponerat.
Han kallade det »upp och nedvända
världen med volt». Jag föreställer mig
att många av de vakna ungdomar vilka
nu upplever konflikten inom utbildningsområdet
som en realitet i grundskolor,
gymnasier och universitet känner
sig som mitt uppe i ett sådant hopp.

Vi upplever nu å andra sidan hur
många ungdomar, som säkerligen i sina
hem under våren 1966 erfor osäkerheten
och oron inför den hotande arbetskonflikten,
plötsligt och oväntat får
tjänstgöra som handledare för sina kam -

rater därför att deras lärares organisationer
inte kunnat nå uppgörelse om
erbjudna lönevillkor. Detta är en illustration
så god som någon av skillnaderna
i lönenivåer och levnadsvillkor
för olika grupper i vårt land.

Jag har under de senaste veckorna
kanske bättre än de flesta i denna kammare
kunnat uppleva elevernas reaktion
inför risken av att konflikten
skulle föra med sig även ekonomiska
svårigheter. Det kan därför kanske vara
av intresse att, trots att remissdebatten
närmar sig sitt slut och andra ärenden
väntar, säga något om hur centrala
studiehjälpsnämnden upplever konflikten
inom utbildningsområdet.

Det har varit en naturlig målsättning
för centrala studiehjälpsnämnden att
försöka begränsa verkningarna av konflikten
för tredje man avseende de ekonomiska
förutsättningarna för studierna.
Vi har i det fallet funnit förståelse
hos parterna. Vid de kontakter som tagits
för att utverka dispens från strejken
och lockouten har dylik erhållits
utom på en punkt. I dag kan alla studerande
inom den gymnasiala skolformen
liksom de som bedriver studier
vid universitet oberoende av konflikten
få ut studiehjälp eller studiemedel
i normal omfattning. Undantaget som
jag nämnde gäller 12 000 gymnasialt
studerande vid vissa privata gymnasier
och vissa yrkesutbildningsanstalter där
rektorerna författningsenligt har att
besluta om studiehjälp eller yttra sig
över ansökningar om studielån. På dessa
läroanstalter strejkar rektorerna, och
någon dispens har inte gått att få. Enda
vägen ut ur problemet är vägen
över en lagändring, och jag förmodar
att den inte skall behöva bli aktuell
med mindre än att konflikten blir långvarig.
Det är ju i första hand fråga om
en försening av utbetalningen av studiehjälpen
till dessa elever.

De åtgärder som man har måst vidta
har bl. a. medfört att studieintyget, utfärdat
av läraren, vid ansökan av studiemedel
nu tillfälligt kan ersättas av

Onsdagen den 2 november 1960

Nr 31

Allmän debatt i anslutning

eu på heder och samvete given studieförsäkran.
Det kan ju hända att erfarenheterna
av denna verksamhet blir
sådana, att det visar sig att man har
funnit en väg runt det diskuterade studieintyget.

Principen har varit och kommer
också under fortsättningen av denna
termin att vara att alla som bedriver
studier i den omfattning som det är
möjligt och med utnyttjande av de utbildningsresurser
som står till buds
skall erhålla det studiesociala stöd som
normalt utgår. Med detta har man klarat
den närmaste tiden; och diskussionen
om studiehjälpen skall dras in eller
inte kan enligt min mening begränsas
till att gälla de elever som redan
nu företar ett regelrätt studieavbrott.
De skulle nämligen även normalt bli
skyldiga att återbetala erhållen studiehjälp.
Hur studierna skall bedrivas och
organiseras ankommer det inte på mig
att säga någonting om. Herr Åkerlund
har beskrivit på vilket sätt anvisningar
utfärdas. Så länge man inte funnit anledning
att slå fast annat än att dessa
anvisningar skall följas menar jag att
det är vad som bör ske.

Alldeles ovsett hur lång konflikten
blir står det klart redan nu att den
kommer att medföra vissa verkningar
på längre sikt för de studerande. För
de gymnasiala studierna spelar studiestödet
därvidlag inte någon roll, i varje
fall inte ur elevens synpunkt. Däremot
erfar vi dagligen att studenterna frågar
sig om deras eventuellt uteblivna studieresultat
nu får till följd att studiemedel
i fortsättningen inte kommer att
beviljas.

Uppnådda studiemeriter läggs som
bekant till grund för beslut om framtida
studiemedel. Har den studerande inte
möjlighet att tentera eller har de minskade
utbildningsresurserna åstadkommit
en försening av beräknade studieresultat,
kan risk uppstå att studiemedel
inte kommer att beviljas, om man
inte tar hänsyn till konfliktens inverkan.
Centrala studiemedelsniiinnden

till remittering av viss kungl. proposition
har uttalat att verkan av dessa förseningar
skall prövas i för de studerande
positiv anda, och redan i dag kommer
den första överläggningen om riktlinjerna
för en eventuell sådan prövning
att äga rum. Jag tror mig kunna säga
att de studerande på den punkten inte
skall behöva hysa någon oro för att
onödigtvis bli klämda i den pågående
konflikten. Sedan är det en annan sak
att skilja ut dem som försenats i sina
studier och dem som även om konflikten
inte hade kommit skulle ha stått
utan studiemeriter vid höstterminens
slut, men det är en fråga som kanske
inte riktigt hör hit.

Slutligen har ytterligare ett spörsmål
skymtat i debatten och även föranlett
en enkel fråga i andra kammaren, nämligen
om det inte vore riktigt att studerande
som uppbär studiemedel erhöll
en större del av dem som bidrag
under konflikten och sålunda fick en
minskad återbetalningsplikt. Sveriges
förenade studentkårer har i dagarna
gjort en framställning härom, och på
den punkten har det i pressen skymtat
en rad misstolkningar av centrala studiehjälpsnämndens
inställning. För att
inga missförstånd skall behöva uppstå
vill jag säga att det för närvarande inte
finns anledning att ta ställning till den
frågan. Ett sådant ställningstagande
blir aktuellt först om konflikten blir
långvarig, och då är det inte fråga om
en tidrymd av två—fyra veckor som
en tidning utan att jag haft kontakt
med den påstått att jag har sagt.

Herr talman! .lag vill allra sist återvända
ett ögonblick till de gymnasiala
studierna och gärna även till grundskolans
högstadium. Så småningom vaskas
väl de riktiga och absoluta erfarenheterna
av konflikten fram, men redan
nu finns det vissa erfarenheter. Trots
att många letar fel hos elever, elevråd
och föräldraföreningar finns det anledning
att med stor tillfredsställelse konstatera
att just på dessa områden de
positiva sidorna tränger fram. Allt det
vackra som herr Åkerlund sade om

3 Första kammarens protokoll 19GG. Nr .31

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

elevrådens arbete kan jag instämma i.
Jag kan lägga till att föräldraföreningarna
gör betydande insatser i samma
anda.

Samspelet mellan elever, elevråd, föräldraföreningar
och skolstyrelser kan
naturligt nog inte vara färdigt i dag.
Hittills har kanske arbetsuppgifterna
inte tett sig så klara och så lockande,
men nu har det liksom blivit naturligt
att detta samspel skall äga rum. Får
vi då hoppas att denna konflikt kan
leda till att samverkan mellan hem och
skola, på vilken vi har byggt en stor
del av grunden för vårt nuvarande utbildningsväsende,
skall få en fastare
förankring i framtiden? .lag hoppas att
detta skall kunna bli ett naturligt och
positivt inslag i skollivets vardag, även
om denna blir litet mindre spännande
och oviss än den är just i dag. Denna
aktivitet behöver då inte bara få erkännanden
utan också verksamt stöd
från samhällets sida.

Herr GEIJER, LENNART, (s):

Herr talman! Socialdemokratiens
målsättning på bostadspolitikens område
är att främja tillkomsten av goda
bostäder i tillräckligt antal till skäliga
kostnader. I ett expanderande samhälle
som vårt med en våldsam inflyttning
till tätorterna och med stegrade anspråk
på rymligare och bättre bostäder kan
en sådan målsättning endast förverkligas,
om bostadsproduktionen hålles på
en hög nivå.

I det bostadsprogram som socialdemokratien
antagit i år uppställes som
mål att bygga en miljon nya lägenheter
under en tioårsperiod. Det kan gott antagas
att det står en stark opinion
bakom en sådan målsättning. Man måste
därför reagera inför den negativism
som på många håll kommit till uttryck
på oppositionssidan. Jag kan kanske i
detta sammanhang erinra om den skrivelse
som Sveriges industriförbund
lämnade till statsministern för några
dagar sedan. I ett högt bostadsbyggande

ser Industriförbundet inte något gott.
Man framhåller att det varit en av de
starkaste krafterna bakom de kostnadsstegringar
som den svenska ekonomien
utsatts för. Vidare sägs att det är angeläget
att bostadsbyggandets totala omfattning
under det närmaste året inte
tillätes stiga. Man återkommer sedan i
skrivelsen till de gamla yrkandena om
avveckling av hyreskontroll och av generella
subventioner och menar att ett
kreditgarantisystem bör ersätta den
statliga bostadslånegivningen.

Men i ett avseende gör man avsteg
från sitt krav på återhållsamhet. Om industrien
behöver ökad arbetskraft får
bostäder byggas åt den arbetskraften.
Därmed har man väl deklarerat sitt synsätt
på bostadsfrågan. Bostadsbyggandet
ses som ett komplement till industriens
arbetskraftsbehov. Detta är enligt
min uppfattning ett enögt betraktelsesätt.
Människorna är ju inte till för
industriens skull, utan tvärtom. Det är
väl därför angeläget att det klargöres
att det finns ett annat sätt att se på bostadsfrågan.
Enligt min uppfattning
måste vi se bostadsförsörjningen som
en samhällets angelägenhet på samma
sätt som sjukvård, utbildning, kommunikationsväsendet
o. s. v. Dessa frågor
hör hemma inom samhällssektorn, där
privata intressen måste finna sig i att
vika vid kollision med ett allmänt intresse.

Mot detta står den samhällssyn som
kommer till uttryck i uppfattningen att
samhället i själva verket inte bör engagera
sig alltför hårt i bostadsförsörjningen.
Man betraktar fortfarande bostadsproduktion
som en varuproduktion.
Bostäder skall utbjudas på en
marknad, där priset får sättas efter tillgång
och efterfrågan. Den sociala bostadspolitiken
står i vägen för en sådan
marknadsmässig syn, och man kräver
därför: »Bort med hyresreglering, subventioner
och statliga bostadslån!»

Det bedrövliga är att sådana tankegångar
fortfarande är så attraktiva på
många håll i landet. Tydligen inser

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning
man inte eller vill inte erkänna att en
s. k. fri bostadsmarknad skulle innebära
kraftiga hyreshöjningar och en
snedvridning av produktionsinriktningen.
Detta skulle i första hand drabba
barnfamiljer och pensionärer, som har
begränsade möjligheter att anslå en
större del än nu av sin inkomst till hyra.
De unga familjerna i förorterna
skulle sannerligen inte få någon chans
att flytta närmare centrum om förespråkarna
för hyresregleringens avskaffande
fick sin vilja igenom.

I det socialdemokratiska bostadsprogrammet
föreslås åtgärder för att avhjälpa
de kvardröjande bristerna i fråga
om trångboddhet och hälsovådliga
bostäder. Hyrorna bör inte få stiga mer
än vad som krävs på grund av fastighetskostnadernas
ökning.

Det bör i detta sammanhang markeras
att hyreslagstiftningssakkunniga i
sitt betänkande med förslag till ny hyreslag
ingalunda föreslagit en fri marknad.
De förordar i stället olika hyresspärrar
och understryker att »hyresstegring
som framkallats av knapphetsbetingad
efterfrågan icke bör tillåtas
att styra hyresspärren».

Det finns naturligtvis hinder för genomförandet
av den angivna målsättningen
i fråga om bostadsbyggandet.
När det gäller bostadsproduktionens
omfattning anmäler sig industriens krav
på ökat investeringsutrymme. Herr
Knut Johansson har berört den frågan
och som sin mening uttalat att det inte
borde behöva vara någon intressemotsättning
mellan kravet på en hög bostadsproduktion
och industriens krav
på ökat investeringsutrymme.

Det är möjligt att man kan se det så,
men jag föreställer mig att det förekommer
kraftiga påtryckningar från
industrien för att erhålla ökade investeringar.
Enligt min mening borde man
visa viss återhållsamhet mot dessa krav.
Visst är det betydelsefullt att våra exportindustrier
kan modernisera och rationalisera,
men det är ju lika viktigt
att vi skapar goda bostadsförhållanden

till remittering av viss kungl. proposition
inom landet. Inte kan det väl vara någon
vinst med att vi försämrar vår egen
levnadsstandard för att till varje pris
kunna hålla exporten i gång på alla
områden.

Industriförbundet sätter i sin nyss
nämnda skrivelse upp ett pekfinger
mot den offentliga förvaltningen och
manar till sparsamhet och effektivisering.
Med vilken rätt man här uppträder
kan lämnas därhän. Med lika stor
rätt kan man låta den pekpinnen riktas
mot industrien själv. Här torde också
finnas mycket att göra. Det existerar
även inom den privata industrien slöseri
och felinvesteringar som kan bli
dyrbara för oss alla. Därför bör vi väl
inte utan vidare godta de önskemål som
kommer därifrån.

Vi måste alltså fortsätta med en hög
bostadsproduktion, men det är också
betydelsefullt att inriktningen av bostadsproduktionen
sker mot det område
där behovet är störst, d. v. s. storstadsregionerna.
Jag skall emellertid
inte gå vidare in på den frågan.

Det finns andra problem som är betydelsefulla
när det gäller att få bättre
bostadsförhållanden. Jag syftar på fördelningen
av lediga bostäder, vilken
måste ägnas stor uppmärksamhet. Det
krävs på sina håll att obligatorisk bostadsförmedling
skall införas. Vad som
avses med det är kanske något dunkelt,
och jag'' tror inte man skall fästa för
stort avseende vid själva terminologien.
Det avgörande är hur man skall kunna
öka bostadsförmedlingarnas tillgång till
förmedlingsobjekt. Jag skall inte föregripa
bostadsförmedlingsutredningen som
kommer med ett betänkande vid årsskiftet,
men några allmänna synpunkter
kan ändå få anföras. Jag vill börja med
frågan om omflyttningen inom bostadsbeståndet.
Jag vill då först avliva en populär
vanföreställning. Det sägs av motståndarna
till den nuvarande bostadspolitiken
att hyresregleringen åstadkommit
stelhet på bostadsmarknaden.
Den betecknas som fastlåst. Folk som
kommit över en lägenhet sägs sitta kvar

36 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1906

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

till döddagar. Sanningen är att vi har
en hög omflyttning inom bostadsbeståndet.
Statistiska centralbyrån har i juli
månad i år publicerat en undersökning
om bostadskostnaderna och där också
behandlat frågan om anskaffningssätt
av bostäder. Undersökningen avser situationen
hösten 1965. Det visar sig där
att endast cirka 25 procent av de nyinflyttade
i såväl nya som gamla hus har
fått lägenhet genom bostadsförmedlingarna,
och resultatet summeras på följande
sätt: »De redovisade siffrorna visar
på en mycket stor rörlighet på bostadsmarknaden.
Mer än hälften av undersökningens
totala bestånd av hushåll
har flvttat under tidsperioden 1961
—1965.»

Hyreslagstiftningssakkunniga har i
sitt förslag till ny hyreslag kommit till
liknande resultat. I Stockholms stad
uppgår enligt av de sakkunniga gjorda
beräkningar antalet nya hyresavtal årligen
till omkring 10 procent av hela
hyresbeståndet eller omkring 25 000.
För Linköping har i en annan undersökning
beräknats att under vart och
ett av åren 1962 och 1963 omkring 12
procent av hela hyresbeståndet förnyades.

Detta förhållande att hyresregleringen
inte har hindrat en omfattande rörlighet
innebär dock inte att förhållandena
är tillfredsställande. De privata
fastighetsägarna sätter ofta käppar i
hjulen genom att vägra befogade lägenhetsbyten.
Bytesmöjligheten är
emellertid av stor betydelse för ett
lämpligt utnyttjande av bostadsbeståndet.
önskemålen att byta lägenhet beror
i allmänhet på befogade behov att
anpassa bostaden efter ändrade förhållanden
t. ex. i avseende på ekonomi,
familjemedlemmarnas antal eller arbetsplatsens
läge. Även i samband med
flyttning till annan ort för att tillträda
ny anställning har bytesverksamhet
stor betydelse. Sveriges fastighetsägareförbund
har lovat att rekommendera
sina medlemmar att gå med på befogade
byten. Med all respekt för Fastig -

hetsägareförbundets goda vilja, som inte
behöver ifrågasättas, kan man betvivla
att det blir någon större effekt
härav. Jag vill därför uttrycka den
förhoppningen att propositionen till
vårriksdagen om ny hyreslag kommer
att innehålla regler om en laglig bytesrätt
för hyresgästerna. Bland annat har
under remissbehandlingen LO och TCO
tillstyrkt detta förslag.

Fn sådan bytesrätt har också stor
betydelse för bostadsförmedlingarna.
Den största delen av de bostadsköande
har redan bostad men önskar en rymligare
bostad, bättre läge etc. När bostadsförmedlingarna
tillmötesgår sådana
önskemål behöver förmedlingarna
utnyttja de avflyttandes lägenheter för
att tillgodose någon annan i bostadskön.
Detta omöjliggöres ofta genom de
privata fastighetsägarnas vägran.

En annan fråga som är särskilt allvarlig
gäller svårigheterna att få till
stånd gemensam bostadsförmedling i
storstadsområdena. Förortskommuner
na har visat föga villighet att medverka
till undanröjande av de orättvisor
som består i att bostadsförmedlingarnas
tillgång till lägenheter i vissa kommuner
i storstadsområden kan vara
ganska god, medan den på andra håll
är mycket dålig. Väntetiderna i vissa
förortskommuner kan vara hälften eller
en tredjedel jämfört med i de centrala
delarna. Bostadsförmedlingsutredningen
framlade förra året förslag till
lagstiftning om gemensam bostadsförmedling
i bostadsområdena, och det är
angeläget att den snarast möjligt genomföres.

Sammanfattningsvis vill jag framhålla
att den statliga bostadspolitiken inklusive
hyresregleringen har betytt
oerhört mycket för att ge befolkningen
bättre och rymligare lägenheter till
överkomliga priser. Bostadsförhållandena
är långt bättre än vad som görs gällande
i oppositionspartiernas propaganda.
Bostadsköerna är mycket dåliga
mätare på bostadsbristen. De brister
som alltjämt föreligger hänför sig i icke

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

obetydlig utsträckning till förhållanden
på den privata fastighetsmarknaden
som kan undanröjas om så erfordras
genom lagstiftning.

Var fruktar man t. ex. att hyrorna
skall gå i höjden om hyresregleringen
upphör? Inte i de 400 000 lägenheterna
i allmännyttiga bostadsföretag. Där
har hyresregleringen varit avskaffad
i snart tio år. Inte i bostadsrättslägenheterna.
Det är i de privata fastighetsägarnas
hus som riskerna finns för att
hyrorna skall stiga över en skälig nivå.

Vem sätter käppar i hjulen för en
bytesrätt och försvårar rörligheten på
bostadsmarknaden? Inte de allmännyttiga
bostadsföretagen, där bytesrätt
medges. Det är återigen de privata fastighetsägarna
som utgör hindret.

Kan man, herr talman, på den borgerliga
sidan räkna med accepterande av
de åtgärder som är nödvändiga för att
undanröja sådana orättvisor?

Under detta anförande hade herr talmannen
uppstått och avlägsnat sig, varvid
ledningen av kammarens förhandlingar
övertagits av herr förste vice
talmannen.

Herr BLOMQUIST (h):

Herr talman! Arbetsmarknadsstyrelsen
hade i förra veckan sammanträde
och diskuterade därvid ingående problematiken
med den invandrande utländska
arbetskraften. Samtidigt meddelades
också att regeringen anvisat
arbetsmarknadsstyrelsen ytterligare 2
miljoner kronor för att ta hand om
denna utländska arbetskraft.

Jag vill inte närmare gå in på alla
de svåra frågor som behöver lösas när
det gäller de utlänningar som söker
sig till vårt land för att bär finna sin
utkomst. Jag vill endast peka på vissa
förhållanden som jag tror behöver uppmärksammas
— förhållanden som hör
ihop med AMS:s försök att på olika
vägar hjälpa invandrarna med deras sociala
anpassning.

Jag syftar på utlänningarnas religiösa
anpassningsfrågor som jag tror
att vi måste ägna större uppmärksamhet.
Vi här i Sverige glömmer lätt att
religionen och möjligheten till en regelbunden
religionsutövning spelar en
mycket stor roll för betydande grupper
av invandrare — inte minst gäller det
människor med grekisk-ortodox trosuppfattning
men också många romerskkatolska
och protestantiska invandrare
samt sådana med icke kristen tro. Kan
vi skapa möjligheter till religionsutövning
och andlig vård för våra invandrare
med annan trosuppfattning är det
helt i linje med vår religionsfrihet.
Dessutom tror jag att deras anpassning
i stort blir mycket lättare. Det synes
mig lämpligt att AMS bär tillsammans
med kyrkliga och frikyrkliga myndigheter
söker finna vägar till lösning i
praktiska frågor.

En sak, som i detta sammanhang är
värd att närmare beakta, utgör det
problem som folkbokföringsförordningen
ger upphov till just när det gäller
utlänningar. Med nu gällande bestämmelser
kan inte uppgift genom kyrkoböckerna
lämnas om vilka som är t. ex.
grekisk-ortodoxa, romersk-katolska eller
— varför inte — muhammedanska
trosbekännare. Den möjligheten försvann
i och med religionsfrihetslagen
år 1951. Denna lag har faktiskt på det
sättet blivit ett hinder när det gäller
att få fram uppgifter på olika främmande
trosbekännare, vilket ju är nödvändigt
om man skall kunna skapa möjligheter
för deras religionsutövning. En
översyn av folkbokföringsförordningen
på denna punkt torde vara befogad.

Herr talman! Som vi alla vet är kristendomsämnets
ställning i vår nya skola
under ständig debatt. .lag skulle i
dag vilja framhålla några synpunkter
och önskemål av mera praktisk pedagogisk
natur.

Till den nya skolans pedagogiska
regler hör ju bl. a. att ordna lärostoffet
i för eleverna meningsfulla enheter. I
»Eiiroplan för grundskolan» heter det:

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

»Vid en utpräglad ämnesundervisning
är lärostoffet ordnat i ämnen som vart
för sig karakteriseras av sin egen systematik
och av ett inre sammanhang,
som ofta får bli bestämmande för lärogången.
En konsekvent tillämpad ämnesundervisning
leder till att ett flertal
ämnen måste studeras vid sidan av
varandra. Därvid uppkommer lätt en
ogynnsam splittring i skolarbetet.» För
att motverka denna splittring hänvisar
läroplanen bl. a. till att studiet av olika
ämnen kan koncentreras genom utbyte
av undervisningstid ämnen emellan,
s. k. periodläsning.

För att underlätta periodläsning och
undervisning i s. k. samlade intresseområden
sammanfördes på mellanstadiet
ämnena samhällskunskap, historia,
geografi och naturkunskap i en orienteringsämnesgrupp
med ett gemensamt
timtal. Kristendomskunskap hör inte
till denna orienteringsämnesgrupp. Detta
försvårar i hög grad både periodläsning
i ämnet och ämnets möjligheter
att bidra med stoff i samlad undervisning.
Många samlade intresseområden,
låt oss t. ex. ta behandlingen av ett
land vilket som helst, får på det viset
inte sin allsidiga belysning, då ju den
religiösa sektorn utelämnas. Enligt vad
som upplysts mig överväger den pågående
läroplansrevisionen bl. a. att för
mellanstadiets lärare ytterligare underlätta
planeringen av'' sådana undervisningsformer
jag nyss nämnt.

Högstadiet har hittills varit hårt ämnesbundet,
men enligt vad jag förstår
så arbetar man även här på att ge större
möjligheter till undervisning med
s. k. samlade intresseområden, där de
olika orienteringsämnena får bidra med
det stoff som behövs för att ge en riktig
och fyllig bild av det intresseområde
det gäller.

Även om en del av stoftet i kristendomsämnet
är sådant att det bäst ges
i ämnesbunden form — jag tänker då
främst på bibelkunskapen — så är
dock mycket av'' stoffet av den arten att
det med fördel kan ges i samlade in -

tresseområden. Jag menar därför att
det är angeläget att vid planläggningen
av orienteringsämnen i den pågående
läroplansrevisionen kristendomsämnet
ges samma pedagogiska möjligheter
som de övriga orienteringsämnena.

Herr talman! Det har under remissdebatten
talats mycket om höstens kommunalval
och uttolkarna har gett många
intressanta och icke helt samstämmiga
tolkningar. Jag skall givetvis inte ge
mig in på en stort upplagd analys i
likhet med vad vi fått höra från olika
håll under dessa dagar. Låt mig bara i
all enkelhet få anföra ett par synpunkter.
Det är ofrånkomligt att den borgerliga
oppositionen haft en stor framgång.
Många kommuner och landsting
har fått uppleva regimskifte. Borgfred
och känslan av’ att ett enat borgerligt
uppträdande är möjligt torde vara en
betydande faktor när det gäller väljarkårens
så starkt ökade förtroende för
den borgerliga oppositionen. De samlingsrörelser
som de senaste åren intensivt
arbetat för borgerlig samling
kan med glädje se på årets val och oförtrutet
arbeta vidare på samma väg.
Väljarna väntar nu utan tvivel på ökad
enighet och samverkan mellan de tre
borgerliga partierna, och de väntar sig
att få se denna enighet och denna samverkan
manifesterad även i riksdagen.
Jag tror att många väljare skulle uppleva
det som ett svek, om vi inom borgerligheten
inte i arbetet inom utskott
och kammare sökte överbrygga motsättningarna
och gå gemensamma vägar.

Da jag på nära håll upplevt valet i
fyrstadskretsen, vill jag även påpeka
att den borgerliga samlingsrörelsen där
gjorde ett mycket gott val. Detta påpekar
jag därför att det efter valet tydligen
varit angeläget för somliga att av
olika anledningar nedvärdera den borgerliga
framgången just i fyrstadskretsen.
101 442 röster fick samlingsrörelsen
i fyrstadskretsen, vilket är mer än
50 procent fler än man fick år 1964.
Socialdemokraterna tog 120 078 röster,
vilket är 6 000 röster färre än vid 1962

Onsdagen den 2 november 19(50 Nr 31 39

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

års val. Denna minskning motsvaras
visserligen av en ungefär lika stor ökning
för kommunisterna, men större
delen av de nya väljarna inom denna
expansiva valkrets har tydligen gått
till borgerligheten. Det kan kanske också
vara värt att veta att i jämförelse
med 1964 års val blev valresultatet i
Malmö bättre än i Göteborg. Från 1964
till 1966 har socialdemokraterna i Malmö
gått tillbaka 5,8 procent och med
5,4 procent i Göteborg. Denna siffra
har kanske inte så stor reell betydelse
men visar att man skall vara en aning
försiktig i att utdöma Malmövalet till
förmån för Göteborgsvalet.

Herr LUNDBERG (h):

Herr talman! Min broder från fyrstadskretsen
talade just nu så vackert
om valet där att jag vill begagna tillfället
att kraftigt instämma i hans analys.

Så till herr Lennart Geijer! Drygt 20
års socialdemokratisk bostadspolitik
har lett till dagens situation, och den
har kraftigt påverkat årets valutslag i
känd riktning. Det är ett faktum som
jag tycker borde ha gjort herr Geijer
litet mindre säker, men han hör tydligen
till dem som i detta avseende intet
har lärt.

Ett återförande av hela bostads- och
hyressektorn till fri marknadshushållning
anges nu som den enda tänkbara
lösningen och räddningen ur dagens
av socialdemokraterna framreglerade
situation, icke bara av borgerliga politiker
utan av all ekonomisk expertis
och av större delen av branschens eget
folk. Att sedan det rent sociala bostadsstödet
samtidigt bör förstärkas och
förbättras är en given sak, men om det
socialdemokratiska partiet går vidare
på regleringslinjen enligt herr Geijers
åsikter, löser vi inte frågan. Då får vi
desto säkrare ett regimskifte 1968, och
då finns det andra som kan lösa frågan.

Får jag sedan instämma med herr
Knut Johansson på en punkt, nämligen
i hans önskan att bostads- och indu -

striinvesteringar skall vara likaberättigade
på kreditmarknaden och i andra
avseenden. Om man konsekvent kunde
fasthälla en sådan princip vore mycket
vunnet.

Andra talare före mig har berört företagens
finansieringssvårigheter. Jag
vill vid denna sena tidpunkt i debatten
endast ta ett konkret exempel,
som visar vilka svårigheter företagare
kan komma i på grund av ryckigheten
i det nuvarande systemet.

Det rör sig om handläggningen av låneärenden
då ATP-inedel via något av
kreditinstituten, som skall stå den
mindre och medelstora företagsamheten
till tjänst, skall slussas ut och klara
av investeringar. På senaste tiden har
kreditinstituten icke kunnat fullfölja
redan fast tecknade lån i rätt tid. De
åtstramningar som tid efter annan kommit
till stånd efter centrala direktiv
har inte bara drabbat ny långivning,
utan i högsta grad försenat utbetalningen
av redan tecknade lån. Detta är direkt
oanständigt. Denna »stop and gopolitik»,
som jag tolkar som en spegelbild
av vidtagna specialåtgärder till bostadsproduktionens
fromma, fördyrar
och försvårar för företagen.

Jag vill här ge ett exempel på den
saken. Det har berättats för mig att
ett företag i september 1963 beviljades
ett lån på 3,4 miljoner kronor till eu
byggnad i Göteborg. Bygget sattes i
gång omedelbart. Banken höll som vanligt
byggnadskreditiv och besiktning
verkställdes våren 1965. Lånet utbetalades
med drygt ett års försening i juni
1966. Samma företag hade för sin verksamhet
i Västervik i början av mars
1965 beviljats ett lån på 800 000 kronor.
Anläggningen färdigställdes och
togs i bruk i september samma år. Lånet
är ännu icke utbetalat.

Min sagesman säger att dessa gap
som uppstår innan byggnadskreditiven
kan avlyftas ställer företagen i mycket
besvärliga ekonomiska situationer som
ur likviditetssvnpunkt är omöjliga att
klara. Sunda förnuftet säger envar att

40 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

beviljade lan skall utanordnas innan
man från riksbanken ytterligare skär
ner kreditgivningen och kvoten ur
ATP-fonderna.

Nu kan det ju sägas att lånemedlen
ändå kom till sist. Men den som känner
till hur snävt en företagare får kalkylera
förstår vilka problem som uppkommer
om man får vänta ett eller ett
halvt år extra. Det försvårar möjligheterna
i banken för företagaren att få
rörelsekapital genom att inte byggnadskreditivet
har lyfts av i rätt tid enligt
överenskommelse. Just när ett företag
gjort en stor nyinvestering behöver man
snabbt komma in i den nya fastigheten
och sätta i gång verksamheten med
nya friska tag. Då behöver man kanske
nyttja sin bankförbindelse för att få
en naturlig rörelsekredit. Vad händer
om banken tvingas strama åt för företaget
just på grund av uteblivet avlyft
av byggnadskreditivet? Affärsbankerna
har säkert gjort sitt allra yttersta för att
fylla sin buffertfunktion — men det
finns ju praktiska gränser.

Det är alltså ett mycket stort önskemål
att kreditåtstramningar i fortsättningen
inte drabbar redan ingångna
avtal; annars uppstår helt omöjliga lägen.
Om man vill eller inte vill främja
företagens investeringar må vara en
öppen fråga, men det minsta vi kan
begära är att man skall kunna lita på
ingångna överenskommelser om kreditavlyft.

Efter härmed slutad överläggning
hänvisades ifrågavarande kungl. proposition
till lagutskott.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 128, med förslag till lag
om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
den avsåge lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om förmånsrätt
för fordringar enligt samma lag, till
lagutskott samt i övrigt till bankoutskottet.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
motionerna nr 763 och 764.

Föredrogos ånyo konstitutionsutskottets
utlåtanden:

nr 39, i anledning av motion om ändrad
ordning för remissdebatten;

nr 40, i anledning av motioner angående
statsrådens rätt att erhålla ordet
vid kamrarnas överläggningar; och
nr 41, i anledning av motion angående
riksdagens högtidliga öppnande.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden
:

nr 126, i anledning av väckta motioner
om ökade resurser för försvarets
personalvård;

nr 127, i anledning av väckta motioner
om ändrad lönegradsplacering för
viss personal vid flygvapnet;

nr 128, i anledning av väckt motion
om uppsägningstiden för svensk militär
FN-personal; och

nr 129, i anledning av väckt motion
angående körkortsutbildningen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 49, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande
av protokoll rörande ändring
i avtalet den 28 juli 1960 mellan Sverige
samt Storbritannien och Nordirland
för undvikande av dubbelbeskattning
och förhindrande av skatteflykt
beträffande inkomstskatter.

Vad utskottet i detta betänkande hemställt
bifölls.

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Om fördelningen mellan kommuner av

skolkostnader i vissa fall

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 51, i anledning av väckta
motioner om fördelningen mellan kommuner
av skolkostnader i vissa fall.

Till behandling hade andra lagutskottet
förehaft två inom riksdagen
väckta, till lagutskott hänvisade motioner,
nr 1:324, av herr Olsson, Erik,
in. fl., samt nr 11:394, av herr Trana
in. fl.

1 motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
lagförslag, som i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i motionerna förordats
gåve värdkommun rätt till ersättning
från hemkommun för skolkostnader
för skolpliktiga barn, som omhändertagits
och utplacerats i enskilda fosterhem.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att förevarande motioner, I: 324 och II:
394, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade avgivits av herr
Eric Carlsson och herr Johansson i
Skärstad, vilka ansett, att utskottets yttrande
bort i viss angiven del hava den
lydelse, reservationen visade, samt att
utskottet bort hemställa,

1) att riksdagen i anledning av förevarande
motioner, 1:324 och 11:394,
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning ocli förslag i syfte
att giva vistelsekommun rätt till ersättning
från hemkommun för skolkostnader
för skolpliktiga barn, som omhändertagits
och utplacerats i enskilda fosterhem;
samt

2) att motionerna, i den mån de icke
kunde anses besvarade genom vad utskottet
under 1 hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Det förefinns en betydande
irritation ute i kommunerna, speciellt
då glesbygdskommunerna, över
att skolkostnader för barn kan genom
kommunal myndighets beslut avlastas
från hemkommunen till annan kommun.
Jag avser därmed de fall då en
kommuns barnavårdsnämnd beslutar
omhändertaga barn för samhällsvård
och utackorderar barnet i fosterhem
i annan kommun.

Denna irritation är orsaken till att
vi har väckt motionerna nr 324 i denna
kammare och 394 i andra kammaren,
där vi hemställt att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj ;t anhåller om lagförslag
som ger värdkommun rätt till
ersättning från hemkommun för skolkostnader
för skolpliktiga barn som
omhändertagits och utplacerats i enskilda
fosterhem.

Som motivering för motionerna ber
jag, herr talman, att få anföra några
fakta.

1) Interkommunal ersättningsskyldighet
inom skolväsendet i vissa fall
är stadgad i skollagen.

2) Som huvudregel för sådan ersättning
gäller att om en kommun, på
grund av föreskrifter i lagen, för undervisning
mottagit elev som inte är
kyrkobokförd i kommunen så har mottagarkommunen
rätt till ersättning för
undervisningskostnaderna.

3) Det finns kompletterande bestämmelser
som säger att om barn, som placerats
i fosterhem utanför hemkommunen,
går i obligatorisk skola i vistelsekommunen,
är denna kommun icke berättigad
till ersättning för skolundervisningen,
även om barnet är kyrkoskrivet
i den kommun vars barnavårdsnämnd
gjort omhändertagandet.

Detta sistnämnda innebär att man genom
en enligt vår mening helt orimlig
undantagsbestämmelse ställt vistelsekommunen
i ett sämre läge när det gäller
omhändertagna fosterbarn än när
det gäller andra skolpliktiga från
främmande kommuner. Orimligheten i

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966

Om fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall

detta är så mycket större som det i
många fall gäller utvecklingsstörda
barn, som ofta vållar större besvärligheter
i skolan än andra elever.

Andra lagutskottet, som vid sin behandling
av motionerna som vanligt utrett
frågan mycket noggrant, har dock
avstyrkt motionerna, närmast med den
motiveringen att man anser det vara
orationellt med särbestämmelser för
denna kategori av skolbarn. Det är tyvärr
inte helt logiskt. Som framgår av
vad jag anfört, och även av andra lagutskottets
betänkande, föreligger redan
särbestämmelser till hemkommunernas
fördel. Vi motionärer hemställer om särbestämmelser
som skall utformas så, att
de blir mera rättvisa mot vistelsekommunerna,
som i allmänhet är små och
ekonomiskt svaga i motsats till hemkommunerna,
vilka i många fall är stora
städer. Risken för att de av oss begärda
särbestämmelserna vid tillämpningen
skall vålla besvär och tvister —
utskottet har påpekat den möjligheten
—- torde väl få bedömas som ungefär
lika stor med de nu gällande särbestämmelserna.

Utskottet har sänt ut motionerna på
remiss till Kommunförbundet, Stadsförbundet,
skolöverstyrelsen och socialstyrelsen.
Det är inte ägnat att förvåna att
Kommunförbundet i huvudsak har tillstyrkt
motionerna och inte heller att
Stadsförbundet har avstyrkt desamma.
Det torde ligga i vederbörandes intresse.
Skolöverstyrelsen har också avstyrkt,
men motionerna gäller ju inte någon undervisnings-
eller skolfråga, varför ärendet
egentligen inte hör hemma hos skolöverstyrelsen.
Jag är mera förvånad
över att socialstyrelsen har avstyrkt.
Det är nämligen så, att många omständigheter
bidrager till att det är svårt
att skaffa lämpliga fosterhem för omhändertagna
barn. Dessa ting tillsammans
vållar ofta besvär för barnavårdsnämnderna
när det gäller att utackordera
barnen. I kommunerna är man i allmänhet
ekonomiskt lagd. Det förhållanatt
man får bekosta skolgången för

barn som inackorderas inom kommunen
kan öka dessa svårigheter. Socialstyrelsen
har vidrört detta, men säger
att många andra saker tillkommer. Det
är inte utan att jag tycker att det yttrandet
påminner om historien om prästen
som lastade sten och sade: »Orkar
han det här, så orkar han det här.»

Låt mig slutligen, herr talman, få anföra
ett exempel på vilka orimligheter
de nu påtalade förhållandena kan leda
till. I mitt hemlän har vi kommunerna
F och H. F är den största kommunen
med eget högstadium. H är en liten
kommun som saknar högstadium. Enligt
de gällande bestämmelserna blir det så,
att om barnavårdsnämnden i kommunen
F'' omhändertagit ett barn och placerar
det i kommunen H måste detta barn, när
det skall börja i högstadiet, gå i sin
hemkommun. Då får vistelsekommunen
betala för det första den bestämda avgiften,
som nu rör sig om cirka 1 000
kronor, och för det andra eventuellt tillkommande
skolskjutsar och andra kostnader.
Dessa kostnader får alltså kommunen
H betala för att hålla ett barn
från kommunen F i skola i kommunen
F. Detta visar hur orimligt de här bestämmelserna
kan verka.

Herr talman! Med stöd av det anförda
ber jag att få yrka bifall till den vid
andra lagutskottets utlåtande nr 51 fogade
reservationen, som i huvudsak är
detsamma som bifall till motionerna.

I detta anförande instämde herrar
Hjorth (s) och Manne Olsson (s) samt
fröken Ranniark (s).

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Jag skulle kunna nöja
mig med att instämma i vad huvudmotionären
nyss i sin ganska utförliga motivering
anfört för bifall till den reservation
som är fogad till andra lagutskottets
utlåtande nr 51. Jag skulle bara därtill
vilja foga att jag med den lilla erfarenhet
som jag har från detta område
kan säga att i jämförelse med andra nog
så krångliga tillämpningsföreskrifter

Onsdagen den 2 november 1906

Nr 31

Om fördelningen mellan kommuner av skolkostnader i vissa fall

skulle inte den här ifrågasatta föreskriften
behöva vara värre än att den utan
större administrativa svårigheter skulle
kunna reglera skolkostnaderna mellan
hemortskommunen och den kommun
där barnet finns för vårdnad.

Jag skulle med anledning av vad huvudmotionären
anfört, herr talman, endast
be att få rikta kammarens uppmärksamhet
på det förhållandet att de
socialdemokratiska motionerna inte har
funnit nåd inför de ledamöter av andra
lagutskottet som tillhör samma parti. I
det sammanhanget har centerpartiets
ledamöter av andra lagutskottet emellertid
i linje med den allmänna princip
som vi i olika sammanhang framfört tillstyrkt
motionerna och utarbetat reservationen.

Eftersom herr Eric Carlsson inte har
tillfälle att vara närvarande här i kammaren
vid detta ärendes behandling har
han bett mig framföra ett tillstyrkande
av reservationen. När detta nu redan
skett av huvudmotionären Erik Olsson,
ber jag, herr talman, helt kort att få
instämma i herr Olssons yrkande om
bifall till reservationen.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Herr Erik Olsson har
mycket noggrant och utförligt beskrivit
innehållet i detta motionspar och dess
behandling i lagutskottet, varför jag
kanske inte behöver gå in på detaljerna.
Det som varit orsaken till att utskottet
inte kunnat tillstyrka motionsyrkandet
har i huvudsak varit följande:

De kommunalekonomiska konsekvenserna
skulle vara tämligen blygsamma.
Ingen av talarna har hittills påstått något
annat. Den absoluta ekonomiska
rättvisan mellan värdkommun och vistelsekommun
har väl i detta sammanhang
inte uppnåtts. Men om man erinrar
sig att den kommunala skatteutjämningen
över statskassan satt in under
det senaste året, så har man ytterligare
ett skäl varför man inte bör utvidga det
nät av föreskrifter och bestämmelser

som kan te sig nog så besvärligt både
att tolka och att administrera.

Den socialdemokratiska delen av andra
lagutskottet vill inte bortse från den
betydelse som motionärerna fäst vid
motionsyrkandet. Men vi har just med
hänsyn till att frågan knappast kan ha
någon större ekonomisk betydelse för
kommunerna och till att vi ansett det
tämligen onödigt att tillskapa ytterligare
en administrativt krånglig bestämmelse
avstyrkt motionerna.

Jag konstaterar att herr Svanström
säger att centerpartiet följt sin allmänna
princip och tillstyrkt detta förslag.
Om den principen skulle vara att tillstyrka
sådana administrativa krångligheter,
så är det inte något motiv för att
vi socialdemokrater skulle gå på samma
linje.

Det är, herr talman, dessa motiv som
väglett utskottet då det avstyrkt motionerna.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
utlåtande.

Herr SYANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det var väl en medveten
misstolkning herr Larsson gjorde
av vad som avses med centerpartiets
principer. Att vi vill åstadkomma så
stor kommunal rättvisa som möjligt tror
jag även herr Larsson med litet välvilja
kan gå med på.

Herr OLSSON, ERIK, (s):

Herr talman! Jag har redan förut påvisat
att det föreligger en särbestämmelse
beträffande de här barnen. Jag
har tagit uppgiften ur utskottets utlåtande
på sid. 14. Om särbestämmelsen
är till fördel för hemkommunen eller,
som vi vill ha det, till fördel för vistelsekommunen,
kan betyda mindre; den
finns där redan. Alltså är detta en motivering
som inte riktigt håller.

Vidare är jag i likhet med de övriga
motionärerna synnerligen glad och
tacksam över den skatteutjämning som

Nr 31

Onsdagen den 2 november 196(5

Ang. den enskildes kostnader för läkemedel

nu har kommit och som betyder så oerhört
mycket i synnerhet för våra glesbygdskommuner.
Som kommunalman i
Jämtlands län vet jag att den betyder
oerhört mycket, men det är en sak
som strängt taget inte hör hit. Man har
ändå inte lyckats att med den få bort
den irritation som råder.

I en av kommunerna i länet där hemma
fanns föregående år åtta inackorderade
fosterbarn, av vilka sex från
Stockholm och två från Uppsala. Det
var kommunen som fick stå för skolkostnaderna
för dessa barn.

Utskottet har åberopat kommunindelningen,
men jag tror inte att vi någon
gång får så stora kommuner att
Hackås i Jämtland slås ihop med Stockholms
stad.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Jag vill säga till herr Svanström att
den tillstyrkande remissinstansen,
Svenska kommunförbundet, faktiskt
konstaterar att det kan finnas ting som
talar emot motionärernas förslag, exempelvis
de praktiska svårigheterna att
få ett ersättningssystem att fungera på
ett smidigt sätt.

När herr Svanström sade att herr Eric
Carlsson hade följt centerpartiets allmänna
principer och tillstyrkt motionerna
trodde jag att det ingick i dessa
principer att krångla till det hela.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr förste vice
talmannen enligt därunder förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare på
antagande av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste
vice talmannen, sedan han upprepat
propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Olsson, Erik, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 51,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för ja-propositionen.

Då emellertid herr Olsson, Erik, begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 88;

Nej — 35.

Därjämte hade 2 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 52, i anledning av väckt motion
om rapporteringsskyldighet till hemkommun
beträffande vissa elever; och
nr 53, i anledning av väckta motioner
om allmän egenpension.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. den enskildes kostnader för
läkemedel

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 54, i anledning av väckta
motioner angående den enskildes kostnader
för läkemedel.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner,

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Ang. den enskildes kostnader för läkemedel

nr 1:92, av herr Nyman, samt nr II:
132, av herr Westberg ni. fl.

I motionerna, vilka voro likalvdande,
hade anhållits, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära utredning
och förslag till 1967 års riksdag
om statlig ersättning för fraktkostnader
vid inköp av läkemedel.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, 1:92
och II: 132, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade anmälts av herr
Eric Carlsson och herr Johansson i
Skärstad, vilka likväl ej antytt sin
åsikt.

Herr NYMAN (fp):

Herr talman! I motionerna 1:92 och
II: 132 hemställes om utredning och
förslag om statlig ersättning för fraktkostnaderna
vid inköp av läkemedel.
Där framhålles att dessa kostnader
ibland kan överstiga den egentliga kostnaden
för läkemedlen. Kostnaderna
drabbar främst personer som bor i glesbygder.
Utskottet har med hänvisning
till sjukförsäkringsutredningens betänkande,
som nu är på remiss, inte velat
ta ställning till motionsyrkandet. Utredningens
förslag innebär visserligen
en del förbättringar men tar ej upp motionsyrkandet.
Att innan ställning tas
till sjukförsäkringsutredningens förslag
införa ytterligare förmåner på detta område
anser sig utskottet inte kunna förorda.

Som motionär — och här talar jag
också för den förhindrade reservanten
herr Eric Carlsson — hoppas jag att
Kungl. Maj:t ändå skall beakta motionsförslagct
när propositionen skrivs.

•lag har inget eget yrkande.

Herr LARSSON, LARS, (s):

Herr talman! Med hänsyn till herr
Nymans inlägg vill jag endast yrka bifall
till utskottets förslag.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 55, i anledning av väckta motioner
om viss översyn av barnavårdslagen;
och

nr 56, i anledning av väckt motion
om viss översyn av barnavårdslagen.

Vad utskottet i dessa utlåtanden
hemställt bifölls.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 49, i anledning av väckta motioner
angående beslut om tillträde av nya
ägolotter vid laga skifte;

nr 50, i anledning av väckt motion
om bättre information till sakägare vid
vissa förordnanden enligt naturvårdslagen;
och

nr 51, i anledning av väckt motion
angående ersättningen till markägare
m. fl. för värdeminskning å fastighet
på grund av planändring.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
anförde:

1 den preliminära planen för plenum
onsdagen den 9 november har angivits
att plenum börjar klockan 10 eller klockan
14. Det är nu möjligt att bedöma
arbetsbelastningen onsdagen den 9,
och den medger att plenum börjar klockan
14.

Anmäldes en från talmanskonferensen
inkommen skrivelse med överlämnande
av ett från riksdagens organisationsutredning
inkommet betänkande
angående riksdagens personalorganisation.

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966

Interpellation ang. den ekonomiska forskningen — Interpellation ang. de statliga
myndigheternas rationaliseringsåtgärder

Betänkandet hänvisades i vederbörliga
delar till konstitutions- och bankoutskotten.

Anmäldes och bordlädes en från talmanskonferensen
inkommen skrivelse
med överlämnande av ett från utredningen
angående riksdagens revisorers
verksamhet inkommet betänkande med
förslag till effektivisering av riksdagens
revisorers verksamhet.

Interpellation ang. den ekonomiska
forskningen

Herr NYMAN (fp) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Utvecklingstakten och
därmed betingade investeringar på olika
samhällsområden behöver i varje
läge och med fasthållande av de på lång
sikt uppställda målen anpassas med
hänsyn till planerad utveckling på andra
områden och till samhällets totala
disponibla resurser.

I samma mån som konkurrensen om
samhällsresurserna hårdnat och kravet
på rationaliseringsåtgärder och prioritering
av insatserna ökat har behovet
av en säkrare uppfattning av olika samhällsinsatsers
effekt och lönsamhet efterfrågats.
Inom en del samhällsområden
har det varit lättare att påvisa lönsamhet,
inom andra svårare, t. ex. utbildningsväsendet.
Det har därför inom
utbildningsväsende och forskning
märkts en tendens att försöka motivera
kravet på ökade resurser alltmer ekonomiskt.

Rent allmänt anses att utbildning och
forskning utgör några av de viktigaste
medlen att t. ex. öka den ekonomiska
framstegstakten. »Jämfört med andra
samhälleliga investeringsobjekt kan utbildningen
sägas inta en särställning i
den meningen att investeringar i utbildning
ger kumultativ avkastning som
sprids över alla de ekonomiska livets

sektorer», framhålles t. ex. av skolöverstyrelsen
i dess förslag till anslagsäskanden
för kommande budgetår.

Skolstyrelsen framhåller även att utbildning
som produktionsfaktor har på
det hela taget en perifer roll i långtidsutredningen.
Detta anses bl. a. bero på
att svensk ekonomisk forskning icke
kunnat på grund av troligen bristande
resurser ge klara besked om utbildningskapitalets
produktiva effekter.
Detsamma kan även sägas om effekter
inom andra samhällsområden, icke
minst det sociala, där forskning ävenledes
efterlysts.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder avser herr statsrådet
vidtaga på bl. a. den ekonomiska forskningens
område i syfte att åstadkomma
säkrare bedömningsunderlag för resursavvägningen
inom den offentliga sektorn? På

gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. de statliga myndigheternas
rationaliseringsåtgärder

Herr NYMAN (fp) fick ånyo ordet
och anförde:

Herr talman! Kungl. Maj:ts riktlinjer
för myndigheternas anslagsframställningar
för budgetåret 1967/68 har understrukit
nödvändigheten av att myndigheterna
i sin utgiftsplanering genomför
rationaliseringar och andra
kostnads- och arbetskraftsbesparande
åtgärder för att inom disponibelt resursutrymme
kunna både utföra redan
ålagda uppgifter och åtaga sig nya, vilka
ständigt ökar i ett progressivt samhälle
som vårt.

Dessutom har Kungl. Maj:t i cirkulär

Onsdagen den 2 november 1966

Nr 31

Interpellation ang. de statliga myndigheternas rationaliserings&tgärder

av den 21 april 1966 ålagt myndigheterna
att göra upp ett långsiktigt rationaliseringsprogram,
som om möjligt
skall redovisas redan i petita för 1967/
68.

En sådan rationalisering för optimering
av personella och materiella resurser
bör givetvis fortgå kontinuerligt
utan speciella förelägganden inom all
verksamhet. Inom den privata sektorn
är konkurrensfaktorn rationaliseringstvingande
på ett helt annat sätt än inom
den offentliga. Trots detta måste även
inom den privata sektorn rationaliseringarna
drivas hårt av ansvarig ledning.

Det ekonomiska läget i landet genom
försämrad handelsbalans och högt skattetryck
samt automatiska kostnadsökningar
gör kravet på bättre utnyttjande
av befintliga resurser särskilt starkt
motiverat i år.

Under hänvisning till ovanstående
motivering anhåller jag om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet framställa
följande frågor:

1. Anser herr statsrådet att myndigheterna
i allmänhet i sina anslagsframställningar
för budgetåret 1967/68 kunnat
föreslå rationaliseringar i syfte att
»ge knappa resurser den mest effektiva
användning»?

2. Inom vilka samhällsområden anser
herr statsrådet att de största rationaliseringsvinsterna
är att hämta?

3. Vilka förväntningar har herr statsrådet
på myndigheternas långsiktiga rationaliseringsprogram
och hur kommer
de att följas upp?

Även denna anhållan bifölls.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren,
den 1 november 1966.

Sedan herrar deputerade den 18 oktober
beviljat stenografen Arne Larsson
ledighet från tjänsten som stenograf
antogs nu såsom vikarie för herr Larsson
fru Mary Malm.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 13.51.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Torsdagen den 3 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00;
och dess förhandlingar leddes av herr
förste vice talmannen.

Justerades protokollet för den 28
nästlidne oktober.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades
herr Virgin för tiden från och
med den 14 november till och med årets
slut för att såsom delegat närvara vid
Förenta Nationernas generalförsamling
i New York.

Ang. valen till kyrkofullmäktige

Herr statsrådet LUNDKVIST erhöll
ordet för att besvara herr Werners fråga
till herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet angående valen
till kyrkofullmäktige, vilken fråga intagits
i kammarens protokoll för den 19
oktober, och anförde:

Herr talman! Herr Lars Werner har
frågat justitieministern om denne anser
att deltagandet i kyrkofullmäktigvalen
under en följd av valtillfällen bör föranleda
något initiativ från regeringens
sida.

Då frågor om kommunalval, dit valen
av kyrkofullmäktige räknas, inom
regeringen handläggs av mig, ankommer
det på mig att besvara frågan.

I ett interpellationssvar i denna kammare
den 11 december 1962 uttalade
inrikesministern att han delade interpellantens
uppfattning, att det ständigt
minskade deltagandet i kyrkofullmäktigvalen
var otillfredsställande från allmän
synpunkt. Samtidigt nödgades han
dock konstatera, att de förslag som dittills
framlagts för att råda bot härpå
inte kunnat accepteras. Senast hade då

församlingsstyrelsekonmiittén i ett betänkande
år 1958 föreslagit, att de kyrkliga
valen skulle förläggas till samma
valdag som de borgerliga kommunalvalen
men förrättas åtskilt från de övriga
valen. I denna situation borde man enligt
inrikesministerns interpellationssvar
avvakta slutförandet av författningsutredningens
arbete för att se, om
detta kunde öppna nya vägar för lösning
av problemet.

Författningsfrågan är som bekant föremål
för fortsatta överväganden inom
grundlagberedningen. Enligt sina direktiv
har beredningen bl. a. att undersöka
olika alternativ i fråga om ett valtekniskt
samband mellan riksdagsval och
borgerliga kommunalval. Detta utredningsarbete
bör inte kompliceras genom
att samordning även med kyrkofullmäktigvalen
nu aktualiseras.

Herr WERNER (k):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Lundkvist för svaret på min fråga. Anledningen
till frågan är naturligtvis det
mycket låga deltagandet i kyrkofullmäktigvalen
under en rad av år, ett valdeltagande
som i år tycks vara än lägre
än tidigare. Av svaret framgår att det
inte råder delade meningar mellan mig
och statsrådet om att det ur allmän
synpunkt är otillfredsställande med
detta låga valdeltagande.

Jag skall inte gå in på de orsaker
som kan finnas till det ringa intresse
som visas. Uppenbart är väl ändå, att
så länge vi inte kommit dithän att kyrka
och stat är skilda finns det anledning
att uppmärksamma denna fråga.
Det kan inte vara riktigt att låta kyrkofullmäktigvalen
pågå som hittills, när
väljarna så klart och tydligt visat att
de inte ids mobilisera något intresse.

Torsdagen den 3 november 1966

Nr 31

För övrigt är det inte bara väljarna
som visar dåligt intresse för kyrkofullmäktigvalen.
Jag har här ett klipp ur
en norrlandstidning — jag skall vara
finkänslig och inte nämna tidningens
namn, eftersom det finns representanter
från länet i kammaren — som visar
att valnämndens ordförande hade
glömt bort att det skulle förrättas kyrkofullmäktigval.
Ordföranden hade inte
sett till att vallokalerna var tillgängliga
och att andra anordningar för valet
vidtagits, men väljarna hade uppenbarligen
också glömt bort att det skulle
hållas kyrkofullmäktigval.

Detta visar att det är angeläget att
den pågående utredningen, som statsrådet
hänvisar till i svaret, så snabbt
som möjligt redovisar sitt arbete, så
att det blir möjligt att ta ställning till
kyrkofullmäktiginstitutionens framtid.

Jag vill erinra om att i samband med
behandlingen av proposition nr 70 år
1961 angående förslag till lag om församlingsstyrelse
uttalade dåvarande departementschefen
bl. a., att reformarbetet
på området i första hand borde
inriktas på angelägna praktiska förbättringar,
som inte ändrar grundläggande
principer för områdets nuvarande
rättsliga regler. Det var närmast sådana
praktiska åtgärder som har föranlett
min fråga, och jag vill än en
gång hemställa att statsrådet, i den
mån han har möjlighet till det, påskyndar
denna utredning, så att vi får möjlighet
att ta ställning till den här frågan
senare.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Vid föredragning av skrivelsen från
talmanskonferensen med överlämnande
av ett från utredningen angående riksdagens
revisorers verksamhet inkommet
betänkande med förslag till effek -

Meddelande ang. enkel fråga
tivisering av riksdagens revisorers
verksamhet, hänvisades betänkandet,
såvitt det avsåge revisionskostnaderna,
till bankoutskottet och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

133, angående trafikstopp och trafikförbud
i samband med övergången
till högertrafik m. m.;

nr 136, angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m.;

nr 138, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § och 13 § 1 mom.
sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr
404); samt

nr 139, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m.

Meddelande ang. enkel fråga

Meddelades, att jämlikt § 20 i kammarens
ordningsstadga följande enkla
fråga denna dag framställts av fru Hamrin-Thorell
(fp) till herr statsrådet och
chefen för ecklesiastikdepartementet:
»Är Herr Statsrådet beredd förorda,
att en del av de besparingar, som statsverket
gör genom att icke behöva betala
ut lärarlöner under den pågående
konflikten, i stället användes till en intensifiering
av forskningen inom undervisningsområdet?» -

Justerades ett protokollsutdrag för
denna dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.07.

In fidcm
K.-G. Lindelöw

4 Första kammarens protokoll 1966. Nr 31

Nr 31

Fredagen den 4 november 1966

Fredagen den 4 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Om särskilda lånemöjligheter för jordbrukare
som drabbats av skördeskada

Herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
HOLMQVIST, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara herr
Ferdinand Nilssons interpellation om
särskilda lånemöjligheter för jordbrukare
som drabbats av skördeskada, erhöll
ordet och anförde:

Herr talman! Herr Ferdinand Nilsson
har frågat om jag vill komplettera
nuvarande system för skördeskadeskydd
genom att införa särskilda lån
med skälig ränta och rimliga avbetalningsvillkor
för jordbrukare som drabbats
av skördeskada.

Jag vill erinra om att frågan om komplettering
av skördeskadeskyddet med
lån behandlades vid vårsessionen av
årets riksdag i anledning av en av herr
Ferdinand Nilsson m. fl. väckt motion.
Jordbruksutskottet fann i sitt av riksdagen
bifallna utlåtande inte att några
nya omständigheter hade framkommit
som motiverade ett frångående av riksdagens
senast föregående år gjorda
ställningstagande och avstyrkte därför
motionsyrkandet.

Jag kan inte finna att vad som nu
anförts i interpellationen ger anledning
till någon åtgärd från min sida.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag ber först att få tacka
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för att han varit vänlig
att så hastigt besvara min interpellation.
Det var inte så länge sedan den
framställdes. Jag hade emellertid gär -

na givit mig till tåls och väntat något
längre för den händelse jag kunde ha
fått ett, kanske inte mera positivt svar,
men i alla fall ett svar som mera ingick
på min fråga.

Jag vill påpeka ett par saker som
möjligen kan motivera att jag har återupptagit
denna fråga i höst. Två faktorer
har medverkat härtill. För det
första — det behöver jag väl inte nämna
för en så sakkunnig man som jordbruksministern
— är det lättare att bedöma
ett skördeutfall på hösten än på
våren. Vårens bedömande behöver ju
inte med nödvändighet komma tillbaka
på hösten om skördeutvecklingen har
visat på någonting annat. För det andra
har vi under året fått skärpta kreditrestriktioner.
Även detta kommer in i
bilden och borde kunna motivera att
man funderar litet mer på saken.

I interpellationen har jag berört behovet
av en omarbetning av skördeskadeskyddet.
I samband därmed står riksdagens
uttalande i våras för ett obligatorium
utan särskild anmälningsplikt.
Det är en sak som jag har sett med
glädje och som gör att jag trott mig
förstå att arbetet efter riksdagens uttalande
fortsätter på ett positivt sätt för
att förbättra skördeskadeskyddet. Utgångspunkten
för min framställning nu
är dels att skördeskadeskyddet är sådant
det är, nämligen ett skydd i rena
katastroffall, dels också att den ringa
frekvensen av individuellt prövade fall
ingalunda mäter behoven. Det säger
snarast någonting om villkoren och de
små belopp, som gör att folk kanske
inte i den utsträckning som behoven
skulle motivera anmäler sig och talar
om hur systemet har slagit alldeles fel
och i vilken utsträckning jordbrukare,
som i enskilda fall drabbats av besvärligheter,
inte har kommit med. Men

Nr 31

Fredagen den 4 november 1966
Om särskilda lånemöjligheter för jordbrukare som drabbats av skördeskada

jag bar i interpellationen egentligen
inte annat än i förbigående gått in på
dessa förhållanden.

Det aktuella läget, såsom jag kan
bedöma det, i Uppsala län — dock inte
i så hög grad den nordligaste delen —
Stockholms län, Västmanlands län, Södermanlands
län och halva Örebro län
är att vi i dessa bygder har att räkna
med en avsevärt nedsatt skörd. Jag
hänvisar till statistiska centralbyråns
beräkningar och konstaterar att det i
stort sett blir ungefär halv skörd i
dessa områden. Detta är någonting som
jag tycker bör mana till en smula omprövning,
huruvida man inte kan göra
någonting för dem som här har råkat så
illa ut. Jag har klart för mig att det kan
ha utfallit ojämnt även inom samma
område, så att en del har fått mer än
halva skörden förstörd och en del avsevärt
mindre. Jag är fullt på det klara
med att man i en hel del fall inte kan
tala om de katastrofförutsättningar som
skördeskadeskyddet är avsett för. Det
är helt enkelt fråga om människor som
har råkat ut för en stor missräkning.
De behöver fördenskull inte tappa modet,
men de sitter trångt.

Härtill kommer en utveckling inom
jordbruket som bidragit till att läget
för många jordbrukare måste karakteriseras
som besvärligt. De har kanske
följt en politik som kanske i och för
sig har många goda skäl för sig och
som jordbruksministern har varit positivt
intresserad av och därför också
har tagit sin del av ansvaret för. Det
är fråga om en kraftig rationalisering
av jordbruket, med förvärv av tillskottsjord,
med dyrbara maskininköp
och över huvud taget åtgärder som är
kapitalkrävande och ofta bygger på
lånta pengar. Det var modernt i sommarens
valrörelse att tala om att sådana
jordbruk var priskänsliga och att
prispressen skulle hårt drabba just dessa.
De skulle gå ut över den kategori
människor som har följt statsmakternas
intentioner, som har rationaliserat i
stor utsträckning, som har stora skul -

der och statliga garantilån från lantbruksnämnderna
o. s. v. Det sades med
all rätt att de jordbruken är mycket
känsliga för en prispress. Ja, de är känsliga
inte bara för den saken utan också
för skördeutfallet. Många av dem har
arrenden att betala, och många har
garantilån för tillskottsjord att klara,
andra har stora inköp av maskiner
som skall amorteras och många gånger
växlar för utsäde och för konstgödsel
etc. I dessa fall är situationen mycket
bekymmersam, när skördeutfallet blir
sådant som det blivit i den stora del
av Mellansverige som jag här har talat
om.

Det var med hänsyn till denna situation
som jag tänkte mig att vi skulle
kunna resonera litet om huruvida det
inte skulle kunna göras någonting åt
saken.

Jag vill inte här gå in på någon kritik
av den allmänna ekonomiska politiken.
Jag hyser en del tvivel om räntevapnet
som en inflationsbekämpande
faktor, men det är ju en fråga som
jag inte skall resonera med jordbruksministern
om, utan det får bli i ett annat
sammanhang.

Jag vill bara säga att skärpta kreditrestriktioner,
svårigheter att få lån och
en hög ränta — allt avsett att dämpa
en överhettad konjunktur inom vissa
delar av vårt näringsliv — inte har
någon tillämpning på de människor
som har drabbats av en i högre eller
lägre grad felslagen skörd. De drabbas
hårt och orättvist. De får lida ett straff,
ehuru andra felar och äventyrar samhällsbalansen.
Men för jordbruksnäringen
över huvud taget, som är en
prisreglerad näring, och särskilt för de
jordbrukare som drabbas av en nedsatt
skörd gäller inte det resonemanget.

Det är av den anledningen, herr statsråd,
som jag ideligen kommer tillbaka
och frågar: Skulle det inte vara möjligt
att för dem som sitter trångt på
grund av ett allmänt ekonomiskt läge,
som de inte har någon del i, ordna så
att de finge något bättre kreditförhål -

Nr 31

Fredagen den 4 november 1966

Om särskilda lånemöjligheter för jordbrukare som drabbats av skördeskada

landen och bättre möjligheter över huvud
taget. De ekonomiska föreningarna
— Mälardalen, Arosbygden och andra —
gör vad de kan, men jag vet hur hårt
ansträngda de för närvarande är. Människor
som har krediter hos dem har
svårt att hetala. De vill dessutom ha
betalt för produkter de levererar, annars
går de till andra uppköpare. Jordbrukskassorna
vill också gärna göra
något i det här fallet. Även där är situationen
den, att det är mycket svårt
att få resurserna att räcka.

Jag har begärt in affärsbankernas
prislista på räntor, och den är inte
särskilt uppbygglig. Jag fick en tankeställare
i den vägen, när vi i det landsting
jag tillhör skulle ordna ett kommunallån
för en bra lånesökande och
räntan på det lånet sattes till 8 procent.
Det tycker vi är en hög ränta.

Ser man vidare på vad affärsbankernas
prislista på lån utvisar finner man
ganska ledsamma saker. Jag slår fast
att en ränta på borgenslån på upp till
9,25 procent — det varierar något —-är betungande. De det här gäller har
i regel ingen möjlighet att få någon favoriserad
ställning. De sitter hårt åt,
och de lär nog få betala den räntan.
Lån mot realsäkerhet, köpekontrakt eller
dylikt får samma ränta, och växelräntan
är lika hög.

Jag klandrar inte affärsbankerna, de
är kontrollerade genom särskilda bestämmelser,
och när t. ex. jordbrukskassorna
och Jordbrukets bank vill försöka
att sträcka sig så långt de kan,
tangerar de ganska snart den tolvprocentsgräns,
som är straffränta, därest de
vill återlåna i riksbanken.

Det var, herr talman, för att få belysa
dessa synpunkter som jag har fört
denna fråga på tal. Kan man inte komma
därhän att människor som ingen
högkonjunktur åtnjuter och som drabbas
av en reducerad skörd på grund av
ogynnsamma förhållanden får någon
hjälp? Jag vill peka på vad i Uppsala
län det förhållandet innebär att en mycket
stor del av höstsäden utvintrades. I

ett uttalande från vårt hushållningssällskap
exemplifierar man den ekonomiska
innebörden av utvintringsprocenten
enbart för höstvetet. I år gällde det
4 700 hektar, och man kan jämföra med
1965 års skörd vars avkastning gav
1 778 kronor per hektar. På sådd av
vårsäd i stället (korn) kunde man inte
räkna med att få ut mer än ungefär
1 000 kronor per hektar, om det hade
gått bra. Nu kom emellertid torkan i
våras, och trots nya omkostnader blev
det ofta en starkt nedsatt skörd också
beträffande vårsäden.

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
har varit mera kortfattad än jag, och
jag skall inte trötta längre. Jag har
emellertid velat föra den här saken på
tal, tv det är en betydelsefull och brännande
fråga för många människor, inte
minst för nystartade eller unga jordbrukare.
Dessa är särskilt beroende genom
sin starka skuldsättning som de
råkat i för att komma upp till den högrationaliserade
kapacitet vilken man så
gärna vill se hos vårt jordbruk.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Nilsson nästan
förutskickade att han skulle komma
igen med envishet. Vår och höst skulle
han behandla denna fråga, och det kan
jag självfallet inte hindra honom från.
Men jag tvingas ändå att avväga mitt
svar så att det är realistiskt. Herr Nilsson
kan väl ändå inte räkna med att
en interpellation på hösten i år i och
för sig skulle ha någon som helst betydelse
för att lösa eventuella svårigheter
för jordbrukarna under den innevarande
hösten. Herr Nilsson är ju väl
medveten om att en fråga som denna
måste behandlas av riksdagen, vi måste
få en författningsändring o. s. v., innan
en ändring kan träda i kraft. Men
jag förstår att för herr Nilsson är det
kanske väsentligare att få demonstrera
sitt intresse för denna sak. Jag har en
känsla av att herr Nilsson tänker sig
speciella fall då detta tillvägagångssätt

Fredagen den 4 november 1960

Nr 31

Om särskilda lånemöjligheter för jordbrukare som drabbats av skördeskada

skulle passa — för människor som kortsiktigt
råkat i besvärligheter. Staten
skulle ha möjlighet att ge dem lån. Jag
tror att det är mycket svårt att tänka
sig att denna utväg skulle bli förbehållen
sådana situationer. Jag hade de
första åren jag var jordbruksminister
besök av flera jordbrukare som redovisade
sina bekymmer för mig, hur de
fått det ena lånet efter det andra, hur
de så småningom tvingats in i en situation
som var alldeles ohållbar för dem.
Jag ställde mig då frågan: Har vi verkligen
hjälpt dessa människor när vi år
efter år gett dem lån och försatt dem
i denna till sist fullständigt ohållbara
situation?

Jag tror därför att vi kan räkna med
att jordbrukare som råkar i mera kortsiktiga
svårigheter i allmänhet kan påräkna
hjälp av sina vanliga förbindelser,
antingen det iir ett företag som
brukar leverera till jordbrukaren och
som alltså kan ge honom krediter, eller
också att han av den bank som han
har förbindelser med möjligen kan få
den hjälp som han kortsiktigt behöver.

Jag tror därför att herr Nilssons beskrivning
av hela detta problem är
något felaktig. Den är upphakad på
vissa speciella situationer som han fixerade.
Dess värre går det inte att klara
ut detta i levande livet, ty det finns
ingen människa som även om hon befinner
sig i en ganska hopplös situation
vill klamra sig fast vid föreställningen
»om jag bara kommer över detta
så klarar jag mig nog».

Jag antar att vi får anledning återkomma
till denna fråga, men, herr
Nilsson, jag kan inte lova att det kommer
att bli mycket utförligare besked
i de svar som jag kan lämna framöver.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet och jag
demonstrerar ju var och en på sitt sätt
det intresse vi har för denna fråga.
Det vill jag konstatera, och därmed har
jag vid kvitterat den lilla vänligheten
nyss på denna punkt. Jag blev litet för -

vånad över att statsrådet tyckte att mitt
resonemang var orealistiskt och verklighetsfrämmande.
Nej, det är inte verklighetsfrämmande
för oss i Mälardalen,
ty skördeutfallen har verkligen resulterat
i situationer som är mycket besvärande
för många människor i detta
stora jordbruksområde, och jag försäkrar
att man både inom jordbrukskassorna
och inom lantmannaföreningarna,
där jordbrukarna är skyldiga
pengar, har svårigheter att klara dem.
Man säger: Kanske att det klarar sig
möjligen i höst! Men hur det kan komma
att se ut fram på vårvintern, det
drar man sig för att karakterisera, ty
då blir läget ännu besvärligare. Så ligger
det till.

Då säger statsrådet två saker. Jag
skall ta dem i ordningsföljd. Han säger
först att han har en massa fall från de
gamla s. k. skördeskadelånens tid, där
människor som drabbats av svåra skördeskador
i åtskilliga fall inte hjälpts
med lån och lån och lån. Han har rätt
på den punkten. Det var ett stort framsteg
när vi i rena katastroffall fick
skördeskadeförsäkring. De människor
som det därvid var fråga om var inte
hjälpta med sådana. De var hjälpta med
bidrag, eller också var de inte hjälpta
alls. Där ger jag statsrådet rätt. Där
har vi inga olika meningar. Men jag talar
om denna växande skuldsättning
inom en mycket vid del utav jordbruket.
Jordbruket drabbas mycket hårt
av en kreditpolitik, anpassad för helt
andra omständigheter inom näringsgrenar
med en helt annan konjunktur. Det
sades i remissdebatten att vi kunde
vänta skärpta åtgärder mot inflationen.
De människor som drabbas åtnjuter
ingen högkonjunktur. De iir tvärtom
beroende av ett skördeutfall som dels
på grund av den mycket svåra vintern,
dels också på grund av torkan i våras
verkligen gör att de sitter trångt
nu. Det iir en realistisk uppläggning,
niir jag för de sakerna på tal.

Jag vill ordentligt kunna göra eu rågång
mellan å ena sidan de lån som

Nr 31

Fredagen den 4 november 1966

Om särskilda lånemöjligheter för jordbrukare som drabbats av skördeskada

ges för att åstadkomma en bättre likviditet
och en möjlighet att ett eller ett
par år framåt skjuta över sviterna av
en felslagen skörd, och å andra sidan
de lån som tidigare gavs i situationer
då vederbörande borde ha haft skördeskadebidrag.
Den metoden var inte
uppfunnen då, om jag så får säga, utan
skördeskadeskyddet kom senare som
den metod som skulle ha kunnat hjälpa
dessa människor och som i liknande
fall kan hjälpa andra. Så har jag bedömt
det. Men att jordbruket träffas av
kreditrestriktioner, motiverade av läget
inom andra näringar, på det här
sättet är väl ändå någonting orimligt.
Nu säger statsrådet, att man kan väl
ändå inte vänta att det skall kunna göras
något i höst för detta. Jo, herr statsråd,
det kan man visst göra. Ge bara
jordbrukskassorna de medel de behöver,
så kommer de på rätt ställe, inte
bara för jordbrukskassornas del utan
över huvud taget för kreditinrättningarna.
Ge dem möjligheter att i de fall,
då jordbrukarna sitter trångt på grund
av felslagen skörd, verkligen ge de lån
som behövs för att klara de växande
svårigheterna under vintern. Det är en
uppgift som jag rekommenderar statsrådet
att fundera litet på.

Herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Herr Nilsson säger att
han är glad över att han har kunnat
dra upp någon rågång mellan dem som
har mera kortsiktiga kreditbehov och
dem som har det svårt. Ja, man skulle
verkligen vara glad om man hade möjlighet
att finna någon sådan rågång.
Men det är en konstruktion, herr Nilsson,
som göres i den här frågan, och
det blir oerhört svårt att i det enskilda
fallet klara ut det.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Den rågången dras av
bestämmelserna om skördeskadeskyddet,
som utgår vid katastroffall men
som inte ges annars. Så är det med
den saken.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 133,
angående trafikstopp och trafikförbud
i samband med övergången till högertrafik
m. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition nr
136, angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj:ts proposition nr 138,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 12 § och 13 § 1 mom. sjöarbetstidslagen
den 30 juni 1959 (nr 404).

Vid föredragning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 139, med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 3 juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. in., hänvisades
propositionen, såvitt den avsåge
ändring i förordningen om utjämningsskatt
å vissa varor och i tulltaxan, till
bevillningsutskottet och i övrigt till
jordbruksutskottet.

Herr ÅKERLUND (h) erhöll på begäran
ordet och yttrade:

Herr talman! Med hänsyn till omfattningen
av det ärende som avses i
Kungl. Maj:ts proposition nr 136, angående
rundradions fortsatta verksamhet
m. m., hemställer jag att kammaren
måtte medgiva att tiden för avgivande
av motioner i anledning av nämnda
proposition utsträckes till det sammanträde,
som infaller näst efter femton dagar
från den dag propositionen kom
kammaren till handa.

Denna hemställan bifölls.

Fredagen den 4 november 1966

Nr 31

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

142, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Filippinerna för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
samt

nr 143, angående höjning av vissa
postavgifter.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande nr 130, i anledning
av väckta motioner om vissa
militära markersättningsfrågor i övre
Norrland;

första lagutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning mot hemlig övervakning
och avlyssning;

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937
(nr 73) om befordran med luftfartyg,
in. in.; och

nr 37, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande permutation;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till hotellförordning
jämte i ämnet väckt motion;
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 16 juni
1961 (nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden
:

nr 50, i anledning av väckta motioner
om spridning av veckoledigheten;

nr 51, i anledning av väckta motioner
angående viss instruktion för åtgärder
vid trafikolyckor; och

nr 52, i anledning av väckt motion
om statligt stöd för körkortsutbildning
av rörelsehämmade.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 14.28.

In fidem
K.-G. Lindelöiu

KUNGL. lOKTK. S7HLM IM