Nr 31 FÖRSTA KAMMAREN 196 2 (Riksdagens protokoll 1962:31)

RIKSDAGENS

J&l

PROTOKOLL

Nr 31 FÖRSTA KAMMAREN 196 2

15—16 november

Debatter m. m.

Torsdagen den 15 november

Sid.

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition
...................................................... 3

Fredagen den 16 november

Svar på fråga av fröken Nordström ang. tågresenärernas önskemål
om kupéer för rökare och icke rökare ........................ 61

l Första kammarens protokoll 1962. Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Torsdagen den 15 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollet för den 9 innevarande
månad.

Allmän debatt i anslutning till remittering
av viss kungl. proposition

Föredrogs Kungl. Maj:ts proposition
nr 190, angående utgifter å tilläggsstat I
till riksstaten för budgetåret 1962/63.

Herr TALMANNEN yttrade:

Höstens remissdebatt, till vilken ett
flertal talare anmält sig, har anknutits till
remissen av Kungl. Maj :ts proposition nr
190. Anförandena må avse även frågor
som ej direkt beröres i propositionen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Den utrikespolitiska arenan
har under de senaste månaderna erbjudit
ett växlande spel. Även om vad
som skett i allmänhet inte direkt berört
oss här i Sverige, är dock världen numera
i så hög grad en sammanhängande
enhet, att knappast några mer betydande
förändringar på en del av jordklotet kan
undgå att få verkningar också på andra
håll.

Tillspetsningen av Kuba-krisen — den
är ju ännu långt ifrån avvecklad — kom
världen att ett tag hålla andan och föranledde
vårt eget land till vissa ställningstaganden.
Dessa gällde givetvis inte
den politiska tvistefrågan mellan USA,
Kuba och Sovjetryssland utan en mellanfolklig
rättsprincip, som vi inte kunde
gå förbi. Efter utrikesnämndens hörande
avgav den svenska regeringen en deklaration,
bakom vilken fullständig enighet
mellan alla partier kunde noteras. Det är
med tillfredsställelse detta konstaterande
göres. Att den folkrättsliga principen om
havens frihet upprätthålles, är av vital

betydelse för vårt land, så beroende som
vi är av kommunikationerna över haven.

Kuba-krisen har på ett tydligt sätt än
en gång visat den vikt, som existensen av
FN har i ett för världsfreden kritiskt
läge. Även om FN:s uppgift skulle inskränkas
till endast ett debattforum för
berörda parter, så är redan detta av
enormt värde, därför att vad som där
sker, det sker under trycket av en samlad
världsopinion.

Det förefaller mig desslikes som om
Kuba-krisen måste vara en tankeställare
för de småstater utanför allianserna, som
med eller utan egen förskyllan kan riskera
att i ett visst läge bli brickor i stormakternas
spel. Det bör sålunda vara
ganska naturligt, om den pågående utformningen
av det framtida svenska försvaret
röner ett visst inflytande av aktuella
händelser i Indien och kring Kuba.
Ett land utanför storpakter och militära
allianser över huvud har att tillse inte
endast att landet ej åt något håll ger intrycket
av militärt tomrum, utan därtill
att vilja och förmåga till försvar kan
upprätthållas utan främmande inblandning
i landets egna försvarskrafter. Den
nationella enigheten kring en sådan försvarslösning
är av så stor betydelse både
inåt och utåt, att den icke kan uppvägas
av en politiskt betingad oenighet om några
tiotal miljoner kronor.

Så länge drömmen om nedrustning inte
blir verklighet, nödgas vi alltså även i
vårt land vidmakthålla ett starkt försvar.
Detta är ju en ovillkorlig förutsättning
för vår alliansfrihet och vår neutralitetspolitik.
Men naturligtvis ser vi med
förhoppningar på de försök som oförtrutet
pågår för att finna en användbar uppslagsända
i nedrustningssträvandena.
Vissa uttalanden, som från svensk sida
gjorts i FN under debatten om stopp
med kärnvapenproven, gav tillfälligtvis
intrycket att vårt land vore villigt biträda
en linje som bortsåg från behovet

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1982

Allmän debatt i anslutning till remitterinj
av internationell kontroll. Detta missförstånd
har nu undanröjts, och det är
sålunda klart fastslaget, att den svenska
ståndpunkten i denna fråga icke undergått
någon förändring. Det är tillfredsställande
att detta klart utsagts. Att träffa
nedrustningsavtal utan att nedrustningen
kan kontrolleras bör enligt min mening
vara otänkbart.

Innan jag lämnar detta mer utrikespolitiskt
betonade avsnitt i mitt anförande,
skulle jag också, herr talman, önska
säga några ord i anledning av skiftet på
utrikesministerposten. När herr Undén
nu lämnat regeringen vill jag begagna
detta tillfälle att uttala min aktning och
respekt för hans sällsynt långa statsrådsgärning.
Det är ju ingen hemlighet att vi
i folkpartiet inte så sällan haft en annan
mening än herr Undén och även
kritiserat hans ståndpunkter. Men vi har
samtidigt uppskattat den konsekvens och
fasthet varmed han hävdat Sveriges alliansfrihet
och förmått vinna respekt och
förståelse för denna utanför vårt lands
gränser. Därför vill jag bringa den avgångne
utrikesministern en honnör.

Utfallet av årets kommunalval blev för
folkpartiets vidkommande gott, men för
den samlade oppositionen innebar det ett
bakslag. Detta är beklagligt, eftersom det
måste betraktas som betydelsefullt att de
regeringsstödjande partierna, socialdemokrater
och kommunister, trängs tillbaka.
Därmed ökas möjligheterna för en
större andel av folket att få inflytande,
genom att stigande hänsyn måste tas
även till dem som inte tillhör regeringsunderlaget.

Nu fick regeringspartiet framgång och
kunde öka sin andel av väljarkåren till
över 50 procent. I betraktande av att
röstökningen för socialdemokraterna
från 1960 års val dock endast utgjorde
drygt 11 000 röster, medan minskningen
för övriga partier tillhopa uppgick till
mer än 200 000, torde valresultatet genomsnittligt
för riket icke innebära några
väsentliga opinionsförskjutningar inom
väljarkåren.

Som gammal valmakare kan jag inte
låta bli att uttrycka en — om en något
motvillig — beundran för det socialde -

av viss kungl. proposition

mokratiska valmaskineriet, som även efter
årets tämligen tama valkampanj så
starkt mobiliserade sina väljare. Att socialdemokraterna
därvidlag kunnat tillgodogöra
sig inte bara den egna valapparaten
utan därtill den som levererats av
de starkt kollektivanslutna fackliga organisationernas
personella resurser är ju
ingen nyhet för året, tvärtom. Men det
har nu som tidigare givit regeringspartiet
ett utgångsläge, som övriga partier
saknat, och den tillgången har det socialdemokratiska
partiet tydligen i år utnyttjat
effektivare än någonsin. Denna
regelbundna hjälp från fackligt håll förklarar
tämligen väl varför socialdemokratien
fortsätter att blunda för orimligheten
i att obetydliga majoriteter på
klent besökta fackföreningsmöten utan
vidare kan kollektivt ansluta mångdubbla
antalet medlemmar till det socialdemokratiska
partiet.

Parlamentariskt sett innebär valutfallet,
att regeringspartiet 1964 får egen
majoritet vid de gemensamma voteringarna.
Huruvida det förhållandet sedan
kan bestå någon längre tid får vi väl se
efter nästa andrakammarval. Under alla
förhållanden föreställer jag mig att regeringen
för närvarande känner sitt underlag
bland väljarna stärkt. Det är därför
en naturlig fråga, som man från oppositionshåll
kan rikta till regeringen:
på vilket sätt ämnar den utnyttja sin
stärkta ställning? Skall regeringen finna
den 1948 borttappade skördetiden nu inne
för att aktualisera socialiseringssträvandena?
Eller skall regeringen nu själv
anse sig tillräcklig, jag höll på att säga,
fullvuxen eller tillräckligt stor för att
våga överge sin hittillsvarande rädsla för
att i riksdagen tillåta bifall på motioner
och yrkanden från ett oppositionsparti?
För närvarande är det ju som bekant så,
att hellre än att låta betydelsefulla förslag
från oppositionshåll genomföras direkt,
ser regeringspartiet till att dessa
förslag avslås i riksdagen för att sedan
framföras och genomföras som regeringsförslag.

Det finns en hel rad exempel på denna
regeringens ängsliga självhävdelsekritik.
Det mest närliggande exemplet är

Torsdagen den 15 november 19(52

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kung!, proposition

vårriksdagens avslag på oppositionens
gemensamma yrkande om lättnader i de
ensamstående barnförsörjarnas beskattning.
I går biföll riksdagen ett regeringsförslag
i denna fråga. Skillnaden
mellan gårdagens riksdagsbeslut och vårriksdagens
utskottsreservation förefaller
mig vara så obetydlig, att den utan vidare
bort kunna överbryggas i våras, om
man från regeringssidan inte visat sig
direkt negativ härtill.

Andra exempel, som kan nämnas, är
ratificeringen av likalönskonventionen
— i åratal påyrkad från vårt håll men
år efter år avslagen. Och på utredningsplanet
kan jag erinra om folkpartiets flera
gånger framförda krav på utredning
om samhällets service för barnfamiljerna,
eller om de tio år gamla kraven på en
utredning om administrativ rättssäkerhet.
I båda dessa fall har utredningar
nu tillsatts, och båda är säkerligen klart
inspirerade av tidigare förslag i riksdagen
från oppositionens sida. Så nog
finns det skäl för den fråga jag nyss
framförde.

Som vanligt ingick i valrörelsen —
fastän det var ett kommunalval ■— starka
rikspolitiska inslag. Folkpartiet fäste
härunder uppmärksamheten på sådana
markanta brister i samhällets service,
som konstituerar uttrycket »kösamhället».
Regeringspartiet kunde givetvis inte
förneka förekomsten av sådana brister
av olika slag, bostadsköerna, sjukhusköerna,
vårdköerna i övrigt av olika
slag, köerna framför skolportarna och
andra utbildningsanstalter o. s. v. Socialdemokraterna
valde i detta läge att ge
löften: Nu skulle det bli annat av, sades
det i valrörelsen. Visst fanns det brister,
men de skulle nu bort, det skulle regeringen
och socialdemokraterna se till.

Jag kan försäkra regeringen och regeringspartiet
att vi i folkpartiet med stor
uppmärksamhet skall följa regeringens
handlingskraft på detta område. Det är
många och mångåriga underlåtenhetssynder
som den har att reparera, främst
underlåtenheten att följa befolkningsutvecklingen
och planlägga därefter. När
regeringen i valrörelsen, sedan folkpartiet
har dragit upp frågan, ger löften om

friska tag, må det vara ursäktligt om
man undrar, varför inte den beslutsamheten
hade infunnit sig tidigare. I min
ungdom kallade socialdemokraterna sig
för planhushållningens parti. Vad är det
för slags planläggning som lett till att
sådana brister har uppstått på områden,
där befolkningens ålderssammansättning
skapat de allra bästa förutsättningar för
en tillförlitlig planering?

I de frågor jag nyss nämnde har folkpartiet
framlagt väl underbyggda förslag
för att få bättre förhållanden till
stånd. Det gäller bostäder, skolbyggnader
och inte minst de personalproblem
som varit och är ett av de väsentligaste
hindren för en tillfredsställande lösning
av vård- och undervisningsfrågorna.

Beträffande bostäderna har konjunktursvackan
nu medfört en igångsättning,
men inte av de 75 000 lägenheter som
regeringen planerade i början av året
utan av cirka 90 000 lägenheter. Från
regeringssidan var man mycket stolt under
valrörelsen över att man skulle överträffa
folkpartiets förslag om byggande
av bostäder. Nu tycker jag att detta var
bra litet att skryta över, eftersom det ju
inte var regeringens ursprungliga planer
som föranledde denna ökning utan konjunkturerna.
Jag förutsätter att regeringen
ändå inte menar, att den också åtar
sig ansvaret för att utsikterna på arbetsmarknaden
mörknade.

Bostadsfrågan är emellertid inte bara
en fråga om antal. Bostadskostnaden har
undan för undan blivit ett mycket besvärande
problem. I Stockholms stads
ytterområden — där man i allmänhet
har långa och dyrbara resor till arbetsplatsen
— kostar nu en nybyggd familjelägenhet
i ett helt statsbelånat hus 50 kr.
per kvadratmeter och mer plus värme.
Det gör för en ordinär trerumslägenhet,
inklusive värme, en årshyra på mellan
4 000 kronor och 5 000 kronor. Det är
ju våldsamt tunga hyror för en familj
med medelmåttiga inkomster. Här tycker
jag nog att statsmakterna inte på ett tillfredsställande
sätt har skapat förutsättningar
för de rationaliseringar i kostnadssänkande
syfte som vore önskvärda.
Det borde vara rimligt att staten in -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remitterinj
om ramen för sina nuvarande engagemang
på bostadsmarknaden gör en del
för en rationellare bostadsproduktion.
Jag tror att det finns åtskilligt som kan
göras. En sådan omläggning av belåningsreglerna,
som verkligen uppmuntrar
till billigt byggande, har folkpartiet
föreslagit i flera motioner utan framgång.
Till sådana åtgärder hör också
skapandet av sådana lånevillkor som
möjliggör en konkurrens på lika villkor
mellan olika slag av byggnadsföretag.

Den år från år ökande bristen på utbildad
personal inom vårdområdena är
ett så komplicerat och långsiktigt problem
att det med nuvarande omfattning
säkerligen inte går att komma till rätta
med i rappet. Desto viktigare är det att
varje onödig försening av möjliga åtgärder
undviks. I anledning av en motion
från folkpartiet skrev riksdagen i våras
till Kungl. Maj:t och förordade snara
åtgärder för att öka läkarutbildningen.
Med nuvarande utbildningsmöjligheter
beräknas lälcarbristen inte komma att
minska utan i stället komma att tillta allt
mer under 60- och 70-talen. Likaså har
bristen på sjuksköterskor och barnmorskor
samt vårdpersonal av olika slag inom
socialvården föranlett förslag från
vårt håll i syfte att förbättra rekryteringen.
Efter regeringspartiets utfästelse i
valrörelsen frågar man sig vad som skall
ske och når de verkningsfulla initiativen
skall komma. Här gäller det ju både ett
långsiktigt problem och att lätta den
akuta krisen. De mera långsiktiga problemen
på vårdpersonalens område kommer
vi ju att senare diskutera här i höst.
Men när det gäller de akuta krisproblemen
liksom frågan om läkarutbildningen
väntar vi alltjämt på initiativ från regeringen.

Eftersom vi redan om ett par månader
möts här i kammaren till en ny remissdebatt
— då i anslutning till den nya
statsverkspropositionen — finner jag nu
ingen anledning att gå in på konjunkturläget
och därmed sammanhängande
spörsmål. Något aktuellt budgetmaterial
föreligger inte heller. Att dagens debatt
formellt anknyts till propositionen om
tilläggsbudget ändrar inte detta förhållande.

av viss kungl. proposition

Däremot vill jag göra några kommentarer
till de åtgärder regeringen nyss har
vidtagit rörande den långsiktiga ekonomiska
planeringen. Förutom att en organiserad
samverkan inom regeringskretsen
ordnas mellan finans-, handels- och
inrikesministrarna, skall till deras förfogande
stå ett ekonomiskt planeringsråd
under finansministerns ledning. Det skall
utgöra ett organ för kontinuerligt samråd
mellan regeringen, näringslivet, arbetsmarknadsorganisationerna
och den
samhällsekonomiska forskningen. Planeringsrådet
skall ersätta de hittillsvarande
intermittenta s. k. långtidsutredningarna.

Att den bristande kontinuiteten i den
långsiktiga ekonomiska planeringen varit
en avgjord svaghet, erkännes av alla.
Ur denna synpunkt är givetvis en kommitté
som arbetar permanent att betrakta
som ett framsteg. Inte heller finns det
i och för sig något att anmärka, tycker
jag, mot den av regeringen preciserade
uppgiften att rådet skall kartlägga tendenser
och problem och ange möjliga
åtgärder, som underlättar en snabb och
balanserad expansion av det svenska näringslivet.
I dessa avseenden kan man
oreserverat önska arbetet all framgång.

Emellertid föreligger, såvitt jag förstår,
en annan betydande skillnad mellan
den nya och den tidigare typen av
planeringsorgan. De tidigare kommittéerna
har haft en från regeringen relativt
fristående ställning — mer fristående,
tycker jag, än vad fallet är med det nya
rådet. De har också haft en annan konstruktion
och icke varit direkt ledda av
regeringsledamöter. Här tillskapas nu ett
organ i direkt kontakt med regeringen,
avsett att med denna rådgöra om inriktningen
av den ekonomiska planeringen.
Frånsett de positiva sidorna av en sådan
ordning — jag är fullt medveten om att
sådana finns — får man inte blunda för
att den också kan inbjuda till förhandlingar
vid uppläggningen av ekonomiska
planer. Men framför allt tror jag att man
har all anledning att vara tveksam om
möjligheterna för riksdagen att med det
införda arrangemanget kritiskt och sakligt
granska regeringens uppläggning av
den ekonomiska politiken utifrån det

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning
material som riksdagen kommer att ha
till förfogande.

I sitt detta år antagna partiprogram
har folkpartiet förordat ett ekonomiskt-socialt
råd med delvis de funktioner
som det tillsatta planeringsrådet
skall få men med en annan och från
kanslihuset mer fristående ställning. 1
detta råd skulle ingå representanter för
regeringen, näringsorganisationer, löntagare
och expertis men också företrädare
för kommunförbunden och för riksdagen,
alltså för partierna. Det skulle
sålunda utgöra ett helt fritt och självständigt
arbetande organ med vidare
uppgifter än det nu tillsatta planeringsrådet.
Uppgifterna skulle i första hand
avse åtgärder för att trygga full sysselsättning,
försvara penningvärdet, stärka
näringslivets konkurrenskraft, dryfta arbetslivets
utbildnings- och forskningsproblem
och verka för en utveckling av
företagsdemokratien.

Ett fristående råd av den här arten
skulle säkerligen tillföra regeringen
värdefulla synpunkter på den ekonomiska
långtidsplaneringen, men det
skulle samtidigt ge den offentliga politiska
debatten ett omedelbarare och fylligare
material än vad fallet torde bli
med det nu inrättade planeringsrådet.
Ett absolut krav måste nu vara att det
material som framarbetas inom detta
råd eller ställes till dess förfogande blir
i så god tid offentligen tillgängligt, att
även oppositionen och den offentliga debatten
i övrigt har detta material till
förfogande och därigenom ges tillfälle
att göra sin bedömning. Även under sådana
förhållanden befarar jag emellertid
att den allmänna ekonomiska debatten
blir fattigare, och riksdagens möjligheter
till realprövning av regeringens
ekonomiska politik kommer att vara
svårare än om man hade haft ett mer
fristående och självständigt arbetande
råd.

Regeringen säger sig nu hoppas att
planeringsrådets arbete skall resultera
i en förbättrad samordning av verksamheten
inom såväl den privata som den
offentliga sektorn. Jag tycker att det mot
bakgrunden härav är oförklarligt att re -

till remittering av viss kungl. proposition
presentanter för kommunförbunden, såväl
primärkommuner som landsting, har
utestängts från rådet. Den kommunala
verksamheten utgör dock en avsevärd
del av den offentliga sektorn. Även en
inom den enskilda sektorn så viktig faktor
som den s. k. mindre företagsamheten
saknar, såvitt jag kan se, representation.
Man frågar sig om och i så fall
vilka särskilda skäl som kan ha förelegat
till dessa diskrimineringar. Eller har
det bara skett ett beklagligt förbiseende?

I så fall tycker jag att det är en fadäs
som har begåtts och som naturligtvis
måste repareras.

Vad till slut beträffar Kungl. Maj:ts
proposition nr 190 om utgifter på tillläggsstat
I till riksstaten, måste jag som
stockholmare uttala tillfredsställelse
över att arbetet med Järvafältets frigörelse
för bostadsbebyggelse nu äntligen
ser ut att komma i gång. Men jag vill
tillägga att det sätt varpå detta beslut
gavs offentlighet under valrörelsen måste
ha varit svårt vilseledande för de
många människor i Stockholms-trakten
som går och hoppas på att få bostad.
De och även människor som har bostad
— ja, stockholmare över huvud taget
— fick nog den uppfattningen att
det bara var fråga om en kort tid innan
fältet skulle vara fritt för bebyggelse. Så
är naturligtvis inte fallet.

Jag kan inte heller underlåta att uttala
förundran över den form som meddelandet
om de nya förläggningsplatserna
fick. Enligt uppgifter som varit
synliga i pressen togs ingen förhandskontakt
med fastighetsägarna inom de
berörda områdena, utan i varje fall åtskilliga
av dem tycks ha fått kännedom
om planerna först genom tidningarna
och i radio. Det är ett förfaringssätt
som måste kritiseras. Det skall väl ändå
inte gå till på det sättet i en sådan här
angelägenhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka remiss
till vederbörliga utskott av proposition
nr 190.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Jag ber först att för vår
del få instämma i den honnör, som herr

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remitterinj
Lundström nyss riktade till den nyligen
avgångne utrikesministern herr Undén
för en offentlig gärning som imponerar
i fråga om både format och innehåll.

Vid den första allmänna debatt som
äger rum i kammaren efter ett val brukar
man ju i någon mån kommentera
detta val, vilket herr Lundström nyligen
ur sina synpunkter har gjort, och det är
väl särskilt naturligt, om man gör det
vid ett tillfälle när valet direkt påverkar
sammansättningen av denna kammare.

Ur borgerlig synpunkt innebär höstens
kommunalval föga av framgång.
Socialdemokratien står som dess segerherre,
och jag må väl hövligt framföra
en gratulation, även om jag inte anser
mig kunna lyckönska så många.

Det finns ett talesätt, ständigt bestyrkt
av erfarenheten, som säger att intet är
så skadligt som stor och långvarig makt.
Det finns nog en del i dagens samhällsmaskineri
som bestyrker detta talesätt,
och det förhållandet stärker angelägenheten
av en samlad och bestämd opposition,
som verkligen kan bjuda ett alternativ.
De missräkninngar som höstens
val måste ha inneburit för alla de tre
oppositionspartierna vill jag gärna tro
skall föra oss närmare samman, och jag
vill för vår del uttrycka en villighet till
förtroendefullt samarbete på alla de
punkter, där borgerlig uppfattning ställs
emot socialdemokratisk.

Nu är det emellertid naturligtvis långt
ifrån alla områden som det finns anledning
söka strid på. När det gäller utrikes-
och försvarspolitiken är det tvärtom
ur många synpunkter viktigt att alla
de demokratiska partierna står eniga på
ett sätt som vi — åtminstone i stort —
länge har gjort. Jag hoppas detta skall
bli möjligt också i fortsättningen, men
det kräver naturligtvis ett realistiskt bedömande
och ett lika realistiskt handlande.
Man tror gärna vad man vill tro,
och vi vill gärna tro att förbättringar som
inträder i de internationella relationerna
skall vara ett tecken på en ny tendens
och ett bevis på en varaktig avspänning.
Den verkliga händelseutvecklingen korrigerar
oss dock ofta, och inte minst den

; av viss kungl. proposition

senaste tiden bör ha lärt oss en del, nämligen
:

1. Att förhållanden mycket snabbt kan
inträda, som kan göra krigsrisken överhängande.

2. Att konfliktområdena rent geografiskt
sett växlar mycket fort och att även
avlägsna oroshärdar på kort tid kan påverka
tillståndet också i vår omedelbara
närhet.

3. Att Sverige med sitt utsatta läge på
gränslinjen mellan de två stormaktsblocken
aldrig kan undgå att starkt beröras
av konflikter mellan dessa stormakter.

4. Att vi bara med hänvisning till vår
alliansfria hållning lär ha små möjligheter
att skaffa oss en gynnad särställning.
Ett litet land som vårt, som strävar
efter att föra en självständig utrikespolitik
och som valt till metod att hålla sig
fritt från allianser med andra makter har
i alla lägen bara sig självt och sin egen
försvarsförmåga att lita till.

Den dag kan komma då denna förmåga
ställs på prov. År vårt försvar då så
modernt, så slagkraftigt och så starkt att
en eventuell angripare bedömer det som
alltför kostsamt i fråga om tid och resurser
att angripa oss? Kan vi med hopp om
framgång resa motstånd mot alla angrepp
av den art som rimligen kan insättas
mot oss? Att dessa frågor ställs får
inte tolkas som ett bevis på överdriven
oro. Men det är frågor som vi har anledning
att hålla levande för oss, även om
det kalla krigets klimat tillfälligt växlar
till det bättre.

Det är min förhoppning att den försvarsöverenskommelse
som inom de närmaste
dagarna skall träffas, skall kunna
bli godtagbar och att det skall bli en
överenskommelse i enighetens tecken.
Jag hoppas att vi inom ramen för en
uppgörelse skall kunna skapa garantier
— sa langt som nu sådana garantier över
huvud taget kan skapas — för landets säkerhet
och för att ingen del skall behöva
uppges utan kraftigt motstånd. En
uppgörelse av det slaget skulle också då
utåt ge ett bestämt uttryck för vår fasta
vilja att ge vår utrikespolitiska handlingslinje
ett innehåll som väger tyngre
än bara allmänna talesätt.

Torsdagen den 15 november 1962 Nr 31 9

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Försvarets effekt bestäms inte bara av
den rent tekniska utrustningen, alltså av
vad vi ekonomiskt och på annat sätt kan
vilja offra för det. Den beror också i
hög grad på den beslutsamhet med vilken
vi handlar inför påtryckningar utifrån.
Och denna beslutsamhet påverkas
i sin tur av tilltron till vår egen förmåga.
När man i dagens läge diskuterar denna
förmåga, kan man inte komma förbi frågan
om kärnvapen, och jag tror för min
del, att det är i hög grad angeläget att
debatten härom inte avstannar och framför
allt att den hålls på ett sakligt plan.
Det finns intet att vinna på att skjuta
undan problemen bara därför att de är
svåra och kanske eldfängda, men det kan
vara i hög grad riskabelt att göra det.

Utvecklingen rörande kärnvapnen har
gått snabbt liksom all teknisk utveckling
i dagens samhälle. Man kan kanske
med någon förenkling säga, att vapnen
nu kan uppdelas i två ganska klart
skilda grupper. Det är dels kärnvapen
av terrortyp, alltså stora laddningar
med förödande verkningar, dels vad
man brukar kalla för taktiska vapen, som
direkt är avsedda att användas i de stridande
förbanden mot militära mål och
som mer och mer börjar likna andra hittills
konventionella stridsmedel — utom
naturligtvis i det avseendet att de har
starkare verkningar.

Det är sannolikt att vapen av denna
senare typ redan nu i viss mån ingår i
stormakternas ordinära militära utrustning.
Man anser från expertisens sida —
och såvitt jag kan förstå på goda grunder
— att det är föga sannolikt att kärnvapen
av terrortyp kan tänkas bli använda
mot oss. Uppenbarligen kan en
angripare hota med detta, men han skulle
i övrigt ha föga att vinna, och man
måste också hålla i minnet, att i terrorbalansens
tidevarv är resurserna begränsade
för alla, alltså dyrbara även för en
stormakt. Det ligger i själva balansens
natur.

Saken ligger annorlunda till i fråga
om de taktiska kärnvapnen. Där är sannolikt
föga återhållsamhet att vänta
från en angripare, om han intet har att
förlora på ett höjande av krigsnivån —

om detta alltså inte ökar hans egna risker
eller kostnader. Det är därför som
det ur rent svensk synpunkt är så utomordentligt
angeläget, att den handlingsfrihet
i atomvapenfrågan, som i princip
beslöts 1958, verkligen skall bibehållas
och inte tillåtas bli urholkad.

Det kanske i sammanhanget bör understrykas,
att det enda som kan vara
aktuellt och bli aktuellt för oss är vapen
av en utpräglat defensiv karaktär,
vilkas främsta syften, ja, jag tror man
kan säga helt dominerande syften, är att
öka försvarets fredsbevarande effekt.

Just nu pågår nedrustningsförhandlingar,
i vilka svenska delegater aktivt
deltar. Möjligheterna måste emellertid
bedömas som ytterst små att finna en
gemensam form för en nedrustning som
skulle kunna ske utan förändringar i
den maktbalans som i dagens läge utgör
den sköra grund, på vilken freden vilar.
De internationella nedrustningssträvandena
kan knappast förväntas ge konkreta
resultat inom överskådlig tid. Alltför
ofta, och inte minst under den senaste
tiden, har tilltron gäckats till den
uppriktiga viljan hos berörda parter att
lösa frågorna. Intresset koncentrerar sig
för närvarande omkring möjligheterna
att få till stånd ett kärnvapenprovstopp.
Skulle ett sådant kunna åstadkommas,
skulle det utan tvekan vara värt att hälsas
med stor tillfredsställelse, inte minst
naturligtvis som ett bevis på en vilja
att åtminstone åstadkomma någonting.
Ur vår synpunkt skulle dock värdet vara
begränsat.

Ännu för något år sedan pågick utvecklingsarbetet
på framställandet av
mindre, taktiska kärnvapen, och ett
provstopp då hade kunnat förväntas innebära
ett försvårande av sådana vapens
konstruktion. Läget i dag är ett
annat. Taktiska atomvapen är redan ett
faktum. Ett provstopp, vilka gynnsamma
verkningar det än skulle ha i andra
avseenden, kan inte göra det ogjort som
redan är färdigt. Nu kan bara en avveckling
och ett förstörande av befintliga
kärnladdningar under betryggande
internationell kontroll bedömas ha ett
verkligt värde för reducering av ris -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

kerna. Men inte ens detta skulle helt
lösa problemen. Även om man bortser
från alla de svårigheter som skulle uppstå
i fråga om maktbalansens vidmakthållande
vid en så radikal förändring i
stormaktsblockens nuvarande militära
system, skulle man ändå inte kunna sudda
ut kunskapen om hur atomvapen tillverkas,
och det torde vara svårt att
tänka sig en allvarlig konflikt, som inte
förr eller senare skulle dra med sig ett
utnyttjande av den kunskapen.

Våra möjligheter att driva en självständig
utrikespolitik och att handla efter
våra egna önskemål är också i hög
grad beroende av vår ekonomiska styrka.
Vi har efter allt att döma besvärliga
omställningsprocesser framför oss, detta
alldeles oavsett om vi lyckas vinna anslutning
till EEG eller om vi på grund
av olyckliga omständigheter eller kortsynt
politik hamnar utanför. Vidare gör
samhällets alltmer invecklade struktur
det svårare att förstå och överblicka de
ekonomiska sammanhangen. Samtidigt
har kunskapen om olika ingrepps verkan
liksom möjligheterna att göra sådana
ingrepp ökat.

Det är kanske inte så underligt att
planering har blivit dagens lösenord.
Det går en våg av planeringslust över
världen. Det alldeles nyligen — efter
mönster från England —• inrättade nya
planeringsorganet fäster man uppenbarligen
stora förväntningar vid. Jag avser
inte att rikta någon kritik mot dess tillkomst,
det skall väl först få visa vad
det duger till. Vi måste dock från oppositionens
sida bestämt kräva en kontinuerlig
information rörande organets arbete,
prognoser och förslag. Detta är
nödvändigt, om vårt parlamentariska
system skall kunna fungera riktigt. Organet
får inte bli ett institut för att före
riksdagsbehandling av ekonomiska frågor
låsa fast berörda parter i positioner
som kanske skulle ha blivit andra vid
en mera allsidig belysning av problemen
och en friare åsiktsbildning.

En viss skepsis mot värdet av planeringsorganet
är nog också motiverad.
Planering måste utgå från prognoser och
antaganden, som det ofta är svårt att

göra rätt, men vilkas riktighet är av avgörande
betydelse för planeringens vederhäftighet.
Man behöver ju bara peka
på finansdepartementets svårigheter att
få sin prognosverksamhet att stämma
med verkligheten, och den prognosverksamheten
ligger ändå till grund för en
mycket viktig ekonomisk planering. Det
är också anledning att vara tveksam ur
den synpunkten, att en fullständig planering
logiskt leder till en fullständig
dirigering, d. v. s. till statliga ingripanden
långt in i sektorer som ännu är
fria. Vi tror för vår del inte på fördelen
av att ersätta den enskilde företagarens
omdöme och risktagande med samhälleliga
ingrepp. All planering har ett optimum,
som det kan vara ogynnsamt
att överskrida.

Konjunkturutvecklingen sedan i våras
har i stort sett följt det mönster som
då ansågs sannolikt. Läget är dock i dag
oklart, och bedömningar som görs från
olika håll är starkt skiftande mellan å
ena sidan bestämda varningar för en
deflationistisk utveckling och å andra
sidan tilltro till en fortsatt stark expansion.
Om vi ser på förhållandena här i
vårt land, finner vi att den alltför snabba
utbyggnaden i vissa sektorer och den
kraftiga expansionen över huvud taget
inom industrien förorsakat utnyttjandesvårigheter
på vissa håll, främst inom
massaindustrien och järnhanteringen.
Industrien är emellertid inte ensam utslagsgivande
eller ens dominerande i
ett land med så hög levnadsstandard
som Sverige. Här svarar industrien för
en betydligt mindre del än hälften av
den totala produktionen. Resten äger
rum inom servicesektorn, i form av produktion
av tjänster, bostäder, vägar
o. d.

Inom servicesektorn råder som bekant
ingen överkapacitet. Man behöver
bara peka på det förhållandet — som är
något av en skandal — att vi i Sverige,
som är Europas rikaste land, inte kan
tillhandahålla bostäder åt alla.

Överkapacitet inom industrien bör
självfallet minska dess lånebehov. Kreditmarknaden
är nu också lättare än den
varit på länge. Det finns inte längre

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

några köer av industrier som väntar på
rätt till obligationslån. Den anledningen
till att staten bör hålla sig undan från
lånemarknaden är alltså inte längre för
handen.

Jag sade nyss att konjunkturbedömningen
framöver är vansklig att göra.
Uppenbarligen bedömer regeringen
emellertid att deflationsrisker föreligger
och har därför vidtagit penningpolitiska
åtgärder av skilda slag för att motverka
dessa risker. Jag skulle då bara vilja
peka på en åtgärd som förefaller naturlig,
nämligen skattesänkning. När omsättningsskatten
infördes och man alltså
på en gång gjorde en våldsam skatteskärpning,
anfördes från dess tillskyndare
som ett viktigt motiv skattens
starkt konjunkturdämpande effekt. Om
detta var sant då, är det väl sant nu
också, och då bör väl ett så gott instrument
användas också i ett motsatt konjunkturläge.
Nu är det naturligtvis ur
konjunktursynpunkt likgiltigt vilken
skatt som sänltes, och jag anser för min
del att det finns skatter som det är ännu
angelägnare att sänka. Med den inkomstutveckling
vi haft här i landet blir det
allt angelägnare att gå längre upp med
den proportionella beskattningen än vad
som nu är fallet och att alltså göra en
avsevärd höjning av det skiktet. En sådan
åtgärd skulle vara gynnsam även
ur andra samhällsekonomiska synpunkter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 är
den formella bakgrunden till denna debatt.
De tilläggsanslag som där äskas är
av måttlig storlek och kanske inte så
mycket att säga om.

Jag ber att få yrka på remiss till vederbörliga
utskott.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Får jag också börja med
att helt och oreserverat instämma i de
erkännsamma ord som ägnats den avgångne
utrikesministern. Jag vill för min
del tillägga att det är en gärning som har
präglats mycket av god vilja och mycket
av ärlig strävan.

Sedan vill jag, herr talman, säga att
denna debatt på visst sätt är litet märklig.
Jag har tittat på talarlistan och funnit
att den innehåller sex högermän, fyra
folkpartister, tre centerpartister, en
enda representant för regeringspartiet
och två kommunister. Vi kan väl utgå
ifrån att talarlistan kommer att påspädas
av representanter för regeringen,
men ändå tycker jag att utgångsläget är
ganska märkligt. Det kanske bottnar i
att det mig veterligt egentligen inte är
mer än en här i huset, som har velat ha
denna debatt.

När det emellertid nu finns tillfälle att
ta till orda finns det ändå anledning att
säga ett par saker. Det är väl också så
att innehållet i denna remisdebatt mer
kommer att präglas av rent personliga
intressen än i andra remissdebatter.

Här har berörts valutgången. Jag skall
inte närmare gå in på den, men jag tycker
att herr Virgin har tagit sig liksom
ett monopol när han på samtliga oppositionspartiers
vägnar uttalade, att valet
varit en missräkning — jag har fullt förstående
för hans syn på saken, men jag
kan inte säga att jag delar hans uppfattning.
Det hela får väl bedömas av var
och en för sig. För min del får jag säga,
att om man tar hänsyn till valrörelsens
innehåll och spelet under den blev utgången
för centerpartiets vidkommande
ganska hygglig. Jag vill gärna ansluta
mig till det uttalande om samarbete inom
oppositionen, som här har gjorts, men
jag vill på den punkten göra den reservationen,
att det ju aldrig kan bli tal
om ett samarbete av det slag som exempelvis
äger rum mellan hästen och kusken,
utan det måste bli ett samarbete
som bygger på ömsesidiga eftergifter och
gemensamma uppfattningar.

•lag tror att det är angeläget att slå
fast detta, ty det har faktiskt i eftervalsdebatten
då och då dykt upp meningar
som inneburit att man liksom redan från
början skulle ha slagit fast, att skall något
samarbete äga rum, skall det ske från
den utgångspunkt som jag nyss antydde
såsom orimlig. Det kan vara nog sagt om
denna sak.

Sedan har här diskuterats mycket om

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

planering. Jag skall inte gå in på frågan
om planeringsrådet. Jag vill gärna instämma
i vad här sagts, att detta råd inte
får tas till intäkt för att man skall
förhandsbehandla och förhandsbesluta
saker och ting, som bör komma under
riksdagens prövning. Jag skall emellertid
ta upp andra problem i samband
med planeringen.

Det håller på ute i landet att ske en
sammanläggning av kommunerna i s. k.
samarbetsblock. Förarbetet är i det närmaste
slutfört på länsplanet. Men därvidlag
har man gjort en hel del erfarenheter,
som jag tycker att det är angeläget
att föra fram i detta sammanhang.

Först och främst kan nämnas, att man
på ett mycket tidigt stadium i arbetet
upptäckte att man så att säga börjat i fel
ände när det gäller att omorganisera vår
administration ute i landet. Nästan varje
block, som över huvud taget gäller gränsområden,
har ju kommit att vidröra problem,
som ger vid handen att man egentligen
skulle ha börjat med att ta itu med
en ny länsindelning såsom ett första steg.
Det kommer att uppstå en mångfald problem,
när blocken kommer att omfatta
kommuner på båda sidor om en länsgräns;
framför allt inom min egen landsända,
västra Sverige, är dessa problem
betydande.

Det är inte bara ur administrativ synpunkt
som den nya kommunindelningen
kommer att föra med sig svårigheter,
utan den kommer också för landstingen
att innebära problem, som är mycket
svårlösta. Om samarbetsblocken skall leda
till sammanläggningar av kommuner
på ömse sidor om länsgränser, kan man
fråga sig, om detta över huvud taget kan
äga rum, förrän man har justerat länsgränserna
och andra härav berörda administrativa
gränser. Det kan ifrågasättas
om det över huvud taget med hänsyn
härtill är tillrådligt att göra så, som det
sägs i direktiven för kommunindelningen,
att även länsgränserna må kunna
överskridas. Därigenom uppstår som sagt
så många problem, att det enligt min mening
finns anledning att överväga både
en och två gånger, om sådana åtgärder
bör vidtas.

Det är väl alldeles påtagligt att den allmänna
debatten i planeringsfrågorna under
senare tid har fått en hel del mycket
intressanta tillskott. Man kan väl
utan vidare konstatera, att intresset för
samhällsplanering har ökat starkt på sista
tiden. Därvid har naturligtvis diskussionen
om kommunindelningen bidragit
i hög grad, men också diskussionen om
industrilokaliseringen. Den allmänna debatten
har vidare fått ett särskilt tillskott
under senare tid till följd av att man äntligen
har börjat försöka fixera det sätt,
varpå över huvud taget byggnationen
och samhällsplaneringen sker i våra dagar.
Ett par aktuella lokaliseringspolitiska
projekt har därjämte gett fart åt debatten.
Jag tänker på exempelvis StalLavals
flyttning från Nacka till Finspång.
Debatten har slutligen fått ett extra
tillskott genom den alltmer påtagliga
diskussionen om den enskilda människans
trivsel.

Det sistnämnda problemet fick en
skrämmande belysning vid en estraddiskussion
som hölls för ett par dagar sedan
här i Stockholm. Av denna diskussion
framgick att vart tredje hushåll här
i landet ville byta bostad. Av dem som
ville byta bostad vantrivdes inte mindre
än 73 procent i sina hem. Omsatt i kalla
siffror betyder detta, att ungefär 600 000
familjer här i landet saknar den miljö,
som de skulle önska sig. Det betyder också,
att ungefär 2 miljoner människor
vantrivs i sina hem.

Man kan väl knappast tänka sig en
hårdare dom över vår tids planerare på
olika områden. De kan inte komma ifrån
sitt ansvar på denna punkt.

Man tar väl inte fel, om man gissar att
de flesta av dessa familjer finns i våra
större städer, men det är kanske ofruktbart
att fundera över om de vantrivs därför
att de bor i höghus, därför att de inte
kan få parkeringsplatser till sina bilar eller
därför att bullret blivit dem övermäktigt.
I de stora städerna lär man väl aldrig
kunna lösa eller eliminera dessa problem.
Det torde därför vara riktigare att
ägna debatten åt hur man skall komma
til! rätta med följderna av missförhållandena
och motverka de brister, som mil -

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutninj
jön av allt att döma ändå alltid kommer
att ha.

I denna diskussion måste den ökade
fritiden komma i förgrunden — framför
allt frågan om hur denna fritid skall användas.
Nu är ju de flesta människor lediga
två dagar i veckan, och mycket talar
för att denna ledighet kan bli än större.
Frågan om möjligheterna att utnyttja
fritiden kommer därför i fortsättningen
att överskugga det mesta i vår samhällsplanerardebatt.
Det är naturligtvis också
en fråga av utomordentligt stor ekonomisk
räckvidd. Mig förefaller det nödvändigt
— jag ber att på den punkten få hänvisa
till vad som står att läsa i dagens tidningar
— att kommunerna ägnar denna
fråga all den uppmärksamhet den är
värd. Det måste anordnas fritidsområden
och områden för fritidsbebyggelse i takt
med den alltmer ökande efterfrågan.

Inga andra kan verkligt aktivt medverka
till denna frågas lösning än kommunerna
— möjligen i någon mån även
landstingen. Stadsborna har ju ett legitimt
intresse av att komma utanför stadens
hank och stör ut i naturen. Det är
väl inte minst en fråga av oerhörd vikt,
om inte möjligheter att tillbringa fritiden
på ett rätt sätt, när det exempelvis gäller
ungdomen, skulle vara ägnade att lösa en
hel del av de ungdomsproblem vi brottas
med i dag.

På denna punkt har jag — och jag tror
många med mig — den bestämda uppfattningen
att här sammanfaller intressena
för folket i tätorterna och folket ute
på landsbygden. Det måste vara ett intresse
för folk ute i bygderna att på ett
riktigt sätt ta emot de människor i tätorterna,
som önskar komma ut. Dessa gästande
människor kommer ju att till sina
fritidsplatser överföra så mycket av sina
tillgångar, att det bestämt kan göras gällande,
att det härigenom öppnas en väg
för landsbygden att få tillbaka något av
vad man förlorat genom vandringen från
landsbygden till städerna. Man kanske
kan tala om en möjlighet att »vända
strömmen» på ett sätt, som inte behöver
väcka opposition på någotdera hållet.

Varför skulle man inte kunna tänka sig
att bland kommunerna göra en invente -

till remittering av viss kung!, proposition
ring av befintliga övergivna eller utrationaliserade
gårdar och torp och erbjuda
dem till hugade spekulanter för sommarvistelse.
En och annan upptäcks ju, men
det finns på sina håll åtskilliga som aldrig
har upptäckts och som det alltså inte
funnits spekulanter på. Varför inte rikta
människornas uppmärksamhet på dessa
möjligheter?

Varför inte också snarast göra en inventering
i kommunerna av för dessa
ändamål lämpliga områden, som passar
till fritidsområden och fritidsbebyggelse?
Och varför inte om möjligt få dem i
kommunens ägo för att förhindra, att
intressenterna blir föremål för uppskörtning
ocli spekulation? Tyvärr finns det
på detta område åtskilligt att peka på,
som inte är som det borde vara. Det
finns faktiskt exempel på att värdet av
en fritidsplats — det må vara en stuga
eller annat — i ett enda huj kunnat stiga
med åtskilliga hundra procent om den
kommit i så kallade »rätta händer». Det
skulle kunna anföras fler exempel på
lämpliga insatser från kommunernas sida,
men det anförda får vara nog.

För dessa frågor får man emellertid
inte tappa bort någonting av det allra
mest väsentliga när man planerar i samhället
i framtiden, i syfte att kunna eliminera
de betänkliga följderna av koncentrationen.
Jag har den bestämda uppfattningen,
att hela synen på samhällsplaneringen
måste förändras. Det får
inte längre vara så, att samhällsplaneringen
bara får vara en ekonomisk fråga,
där det gäller att vinna ut det mesta
möjliga och där exempelvis önskan att
bygga ett shoppingcentrum skall utgöra
försvar för att bygga ett mastodonthus.
Det måste väl också snart vara slut på
höghusbyggandet. Jag hälsar med verklig
glädje att byggnadsstyrelsen på den
punkten synes ha lärt om. Det är för den
som pläderat på denna punkt i många år
mycket glädjande, att man nu äntligen
synes ha kommit till insikt om att vi inte
kan fortsätta att bygga människosilos.

Också lokaliseringspolitiken måste drivas
med allt större kraft. För att undvika
missförstånd och för att undvika
att debatten — som så många gånger

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering
förr — får en felaktig inriktning, bör
jag kanske säga, att en aktiv lokaliseringspolitik
inte behöver betyda att man
berövar någon något som han redan har.
Men det måste nog göras klart, att nya
företag som skapas liksom filialer och
underavdelningar till äldre företag i lokaliseringspolitiken
måste förbehållas de
orter där det behövs sysselsättning, detta
dels för att förhindra fortsatt befolkningsuttunning
och dels för att motverka
arbetslöshet. Båda dessa företeelser
är, såvitt jag kan bedöma, ur samhällssynpunkt
lika olyckliga och måste därför
så långt det går motverkas.

Om man säger, att man skall förhindra
befolkningsuttunning, har man därmed
också sagt i princip, tycker jag, vilken
uppfattning man har om omflyttningspolitiken
för arbetskraft, såsom den nu
bedrivs. Den politiken kan inte i längden
vara ett medel att rekommendera.

När man diskuterar dessa olika frågor,
det må vara kommunindelningen,
lokaliseringspolitiken eller andra problem,
kommer alltid skattefrågorna in i
bilden. De skattetyngda kommunerna har
ett mycket stort handikapp i konkurrensen
om företagen, som oftast är helt
avgörande för kommunens förmåga att
hävda sig. Det finns ett ganska färskt
exempel från östra Sverige, där det i en
ort gällde att skaffa annan sysselsättning
i stället för den som försvann när det
stora företag orten hade upphörde.
Exemplet visar att frågan har verklig
betydelse. För att ett par av de nya arbetsgivarna-företagarna
skulle få sin
kunniga arbetskraft med sig från den
tidigare lokaliseringsorten, fick de förbinda
sig att till några av sina anställda
betala den merkostnad, som en högre utdebitering
i den nya kommunen betydde
på skatten. Jag tycker inte man behöver
fler exempel för att belysa, vilket
oerhört viktigt problem det är att på
denna punkt få till stånd en utjämning.
Den senaste statistiken ur Årsbok för
Sveriges kommuner 1962 visar att det
håller på att ske en förskjutning i riktning
mot sämre förhållanden för de mest
skattetyngda kommunerna, i vilka ökningen
i skatteunderlaget per invånare

av viss kungl. proposition

i genomsnitt blev en krona mindre än i

städerna.

Det håller alltså på att ske en utveckling
som inte kan vara godtagbar om
man vill föra en lokaliseringspolitik och
planera för framtiden på sådant sätt, att
människor kan bo och verka och få sin
utkomst även ute i bygderna — ett krav
som de flesta i dag omfattar och som väl
alla så småningom blir överens om måste
vara framtidens melodi.

Herr talman! Jag har sysslat med dessa
frågor under åtskillig tid, och jag har
många gånger tagit upp dem från denna
plats. Jag tror att det inte kan talas mycket
nog om dem, och ur den synpunkten
tycker jag denna remissdebatt ändå
kan fylla en uppgift.

Jag skall sluta med att ansluta mig till
det framförda remissyrkandet.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Den omständigheten att
oppositionens tre huvudtalare på ungefär
en timme har hunnit klara av sina huvudinlägg
är väl ett uttryck för att denna
remissdebatt i viss utsräckning är en
remissdebatt »å dragande kall och ämbetets
vägnar». För egen del har jag inte
heller något behov av att förlänga den
mer än vad som är absolut nödvändigt,
eftersom jag hoppas att om ungefär åtta
veckor få tillfälle att presentera denna
kammare och medkammaren en statsverksproposition,
som kan ge ett något
mera materiellt underlag för en diskussion.

Det finns emellertid några synpunkter
på den förda debatten som jag väl ändå
så här rent improvisationsmässigt har
anledning att ett ögonblick kommentera.
Man har ifrån både herr Lundströms och
herr Virgins sida snuddat vid försvarsfrågan.
Jag är personligen mycket tveksam
om jag skall ge mig in i denna debatt
just med hänsyn till att vi nu via en speciellt
utsedd kommitté försöker att komma
fram till enighet i denna viktiga fråga,
och alltför mycken debatt i kammaren
innebär naturligtvis den stora risken,
att det kanhända säges en del, som får
karaktären av bindande deklarationer

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

och i viss mån skapar svårigheter i de
fortsatta förhandlingarna.

Jag skall därför inskränka mig till att
säga, att vi alla naturligtvis när den förhoppningen,
att det skall gå att komma
överens i de pågående diskussionerna
och att det skall finnas en god vilja ifrån
båda hållen i detta avseende.

Jag vill ändå göra ett litet tillägg med
hänsyn till att jag fann — jag tror att det
var i herr Lundströms inlägg — något av
ett motiv för ett ställningstagande, som
jag inte utan vidare vill skriva under på.

Det ligger naturligtvis nära till hands
att man med utblickar från den kubanska
konflikten och stridigheterna mellan
Indien och Kina gärna drar slutsatser
om hur en kommande försvarsuppgörelse
skall se ut. Jag har velat betrakta denna
fråga på det sättet, att i den atmosfär vari
vi lever med omväxlande tillbud, variationer
i det kalla eller varma eller heta
kriget, vilket ord vi än vill använda, så
är inte just de för dagen aktuella händelserna
tillräckliga motiv att bygga en
långsiktig försvarsuppgörelse på. Den
långsiktiga försvarsuppgörelsen bör byggas
på mera gedigna premisser och förutsättningar
— jag vet inte om jag vågar
kalla det normala förhållanden, men låt
mig säga förhållanden, som har varit i
det stora hela kännetecknande för efterkrigstiden.
Vi har gjort två tidigare överenskommelser
på lång sikt under denna
efterkrigstid.

Skulle det bränna till och blir det
verkliga incidenter, då klarar ju ingen
försvarsuppgörelse den situationen. Det
blir då fråga om att samla nationens
krafter till de extra ansträngningar, både
ekonomiska och i andra avseenden, som
blir erforderliga. Beredskapskostnader,
aktualiserade av en alldeles specifik
spänd situation, är en sak, den mera
långsiktiga försvarsplaneringen är en annan
sak.

Jag hade ett behov av att säga detta
eftersom herr Lundström, tycker jag,
lade in en viss värdering i bedömningen
utifrån ett förhållande, som jag inte
vill betrakta såsom ett långsiktigt förhållande
och som jag hoppas icke skall vara
något långsiktigt förhållande.

Jag vill säga ytterligare en sak i denna
fråga med anledning av herr Virgins inlägg.
Herr Virgin tog upp frågan om
försvaret och de i samband härmed aktualiserade
taktiska kärnvapnen. Om jag
fattade honom rätt, så önskade han en
diskussion på denna punkt och menade
att en sådan diskussion var ganska nödvändig
i dagens läge.

Ja, även här skall jag försöka att icke
inlåta mig i polemik eller ens göra några
kommentarer. Jag utgår ifrån att herr
Virgin är ense med mig om att en sådan
diskussion är ganska olämplig under pågående
försvarsförhandlingar. Om den är
lämplig inom de närmaste åren framöver
eller inte, det vet jag inte så mycket om.
I en demokrati har man rättighet att
diskutera även ömtåliga ting, men eftersom
det gick en underton i herr Virgins
inlägg om det önskvärda i att hålla
frågorna om försvaret utanför partistriderna,
med hänsyn till att detta skulle
innebära en styrka för landet i vår attityd
gentemot omvärlden, kan jag rent
personligt tillåta mig att ha den uppfattningen,
att jag hemställer till herr Virgin
att lugna sig med debatten om de taktiska
kärnvapnen. Det ligger så mycket
konfliktämnen i den diskussionen, att
det är möjligt att vi kan bli missförstådda
utanför våra gränser beträffande vår
gemensamma vilja att hålla försvaret
ovanför och utanför de partipolitiska
striderna.

En annan fråga, herr talman, som naturligtvis
har föranlett en del kommentarer,
är ett åberopande av valresultatet.
Jag vill såsom förste talare för mitt parti
tacka för de gratulationer som ett par av
oppositionens talare gentlemannamässigt
har framfört med anledning av de framgångar
som mitt parti har kunnat inregistrera
i den senaste valrörelsen. Valet
har ju även för andra partier varit
gott, har vi fått höra, även om det för
den samlade oppositionen innebar ett
beklagligt bakslag.

Ja, detta är en naturlig reaktion, och
ingen är överraskad över att få höra sådana
deklarationer. Men jag skulle nog
vilja säga till herr Lundström, som uttalade
sin beundran för socialdemokra -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remitterinf

tiens valmaskineri, att man inte kan göra
ett gott val enbart med ett maskineri.
Herr Lundström är ju en valmakare av
en alldeles speciellt exklusiv art — han
har ju varit och är en av nyckelmännen
i det här sammanhanget — men jag försäkrar
att om herr Lundström tror att
det bara är maskineriet som avgör ett
val, så kommer herr Lundström att få
uppleva många beklagliga missräkningar
i framtiden. Det måste finnas någonting
annat bakom. Jag skulle vilja uttrycka
saken så, att det förtroende som
ett vid makten sittande parti kan ge
medborgarna för sin politik har väsentligt
mycket större betydelse än maskineriet.
Till maskineriet hör ju bland annat
pressen, och i det avseendet är vårt
maskineri tyvärr relativt dåligt utrustat
i jämförelse med herr Lundströms maskineri.
Det måste vara andra ting som
avgör utslaget.

Herr Virgin uttryckte sina slutsatser
angående valresultatet på följande sätt:
»Jag hoppas att motgångarna skall svetsa
samman oppositionen.» Jag såg för min
inre syn någonting av Verner von Heidenstams
storslagna vision »Driv oss
samman med gisselslag, och blåaste vår
skall knoppas». Nu har emellertid i
varje fall två av oppositionens partiledare
sagt ifrån att de tål mer i den här
vägen innan de är benägna för någon organisatorisk
samverkan.

Jag har lovat att fatta mig lika kort
som de föregående talarna, men jag ber
om ursäkt, herr talman, om jag ändå vågar
mig på att göra några kommentarer
till denna intressanta fråga.

Jag tror att man på oppositionssidan
på samma sätt som hittills flitigt och
ambitiöst kan förena sig när det gäller
att säga nej till regeringsförslag, men det
tycks inte räcka, herr Virgin! Det är
som om svenska folket skulle behöva någonting
mera materialiserat när det bedömer
den politiska situationen i samband
med ett offentligt val. Här återkommer
man till den gamla klassiska
parlamentariska idén om ett parti i regeringsställning
och ett parti i opposition.
Jag är övertygad om att regeringen
skulle hälsa ett sådant läge med till -

av viss kungl. proposition
fredsställelse. Det skulle på något sätt
bli litet rejälare och hederligare, om vi
i valrörelserna hade ett parti att göra
med i stället för tre — i vart fall vore
det lättare att föra TV-debatterna under
sådana premisser.

Detta är emellertid en fåfäng förhoppning,
föreställer jag mig efter de senaste
dagarnas deklarationer. Jag kan förstå de
senaste dagarnas deklarationer ganska väl
också. Det är förmodligen en omöjlig uppgift
för de tre oppositionspartierna att i
en slagkraftig organisation förena alla de
disparata idéer och uppfattningar som
de för till torgs på valfältet. Ett sådant
parti skulle täcka ett klientel, där högerflygeln
representeras av en gammal pålitligt
reaktionär höger, det skulle innefatta
låt oss säga Expressenfalangens
ateism och därutöver fånga in bondeförb
... — förlåt, centerpartiets bondeintressen,
som ju så starkt dominerar det
partiet. Det skulle bli en hybrid som
skulle se underlig ut, och jag är rädd för
att en sådan sammanslagning inte ligger
inom den praktiska politikens ram. Regeringspartiet
får väl därför, föreställer
jag mig, på samma sätt som hitintills
diskutera med var och en av er, och
självfallet gör vi också det med stor
glädje, även i TV-debatterna.

Men jag begärde egentligen ordet, herr
talman, för att få säga någonting om den
ekonomiska planering som har berörts
av oppositionstalarna. Låt mig då omedelbart
få säga: Ha nu inte alltför långtgående
ambitioner i fråga om denna
planering! Vi har ett behov av att kunna
avläsa framtiden så långt som det
står i mänsklig förmåga att göra, och vi
har ett behov av att förbereda oss för
den händelse utvecklingen går åt det ena
eller åt det andra hållet. Det gäller följaktligen
att försöka se in i framtiden,
att planera och vara rustad för olika utvecklingslinjer.
Därför kommer inte planeringen
att få en så konkret utformning
att vi kan säga: Nu har man sagt
att det blir så; ergo ställer vi in oss på
att det blir så.

Jag ser detta planeringsarbete mera
såsom en försvarsåtgärd. Jag är övertygad
om att många tycker att detta är en

Torsdagen den 15 november 1982

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

defaitistisk och försiktig attityd, men
jag förmenar att vi löper de största riskerna,
om vi djärvt går fram i en planering
och om denna förunderliga framtid
sedan envisas med att ge oss helt
andra förutsättningar än vad vi trodde
att den skulle ge oss. Det är emellertid
alltid klokt att sätta sig ned och försöka
fundera över vad framtiden kan bära i
sitt sköte och därvid säga sig: om utvecklingen
blir den och den, bör vi rätteligen
rusta oss härför genom de och de
åtgärderna, och om utvecklingen i stället
blir en annan bör vi ha en beredskap
och ett försvar för just denna andra
utveckling.

Jag har också vid ett par tillfällen under
den senaste veckan haft möjlighet att
säga ifrån att vi icke siktar till en planering,
där vi så att säga skall gå med
en pekpinne för den svenska industrien
och detalj dirigera i något avseende. Kalla
gärna vår planering för en ramplanering,
en ramplanering med sikte på att
i varje fall undgå de stora misstagen och
en ramplanering som ger oss litet bättre
möjligheter, vilken utveckling framtiden
än medför. Inom den ramplaneringen
skall väl vår blandekonomi arbeta ungefär
som hitintills. Personligen tycker jag
att det har gått bra, och varför skall
man då inte ha förtroende för den biandekonomien
även framöver?

Sedan kan man naturligtvis diskutera
om detta råd är tillräckligt representativt
från olika synpunkter. Bl. a. har det
ju anförts önskemål om att de tre kommunförbunden
skulle bli direktrepresenterade.
Jag har nog sett denna planeringsverksamhet
eller detta försök att
avläsa den framtida utvecklingen inte
så mycket från de kommunala problemens
utgångspunkt utan snarare som en
fråga om vårt näringsliv: industrien,
handeln och särskilt då utrikeshandeln
och den eventuella strukturomd aning
som kan aktualiseras i anledning av
marknadsfrågorna. I planeringsrådet ingår
ju emellertid regeringens kommunala
minister som en av huvudpersonerna.
Avsikten är att han skall svara för alla
de kommunala kontakterna och inom sitt
departement bygga upp den organisa 2

Första kammarens protokoll 1962. Nr 31

tion som är erforderlig för att hålla den
mera exklusiva kontakten mellan kommunerna
och statsverksamheten. Kommunerna
är stora investerare. Kommunerna
är i dag vid sidan om handeln
det mest expansiva inslaget i den svenska
ekonomien. Kommunerna tar mycket
tjänster i anspråk och har sina intressen
på arbetsmarknaden. Självfallet kommer
inte kommunerna bort i denna bild,
utan tvärtom kommer de att via en av
huvudpersonerna i rådet ständigt få sina
synpunkter diskuterade och konfronterade
direkt mellan regeringen och kommunintressena.

Jag har också sett saken så, att om
man vill ha en arbetsduglig rådgivande
församling så är, det erkänner jag, en
av de svåra uppgifterna att få den så begränsad
och koncentrerad som möjligt.
Om man säger att det här skall vara något
slags organisationsrättvisa i hela
vårt väldiga Organisationssverige, blir
rådet inte ett arbetsdugligt organ. Då blir
det en demonstration med något av karaktären
av ett folkmöte, där var och en
känner sig såsom sittande där för att bevaka
sitt speciella organisationsintresse
och se till att det inte kommer i skymundan
i den allmänna hanteringen. Så
är inte avsikten med den försöksplanering
som vi skall göra. Planeringsorganet
byggs upp inom finansdepartementet
och förses med den ekonomiska expertis
som vi tror är nödvändig. Där adjungeras
bl. a. den av våra nationalekonomer
som under 1950-talet har haft ansvaret
för långtidsplaneringen. Här görs
själva arbetet. Sedan kommer frågorna
att diskuteras i en som jag har sett det
koncentrerad församling av allmänt kloka
och insiktsfulla män, en församling
som i det avseendet är arbetsduglig. Den
församlingen fattar inga beslut. Den träffar
inga uppgörelser. Den presenterar
inga, om jag så får uttrycka det, färdigs
överenskommelser inför riksdagen. Den
råder regeringen, och regeringen ensam
framlägger sina förslag för riksdagen.
Regeringen ensam tar kritiken för förslagen,
och riksdagen har alla möjligheter
att i vanlig konstitutionell ordning
behandla ärendena.

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering

Jag har velat undanröja missförstånden
på denna punkt. Att jag inte nu är
beredd att avge några detaljprognoser
över arbetet är helt naturligt därför att
vi går till detta arbete förutsättningslöst
och fördomsfritt och endast med den
ambitionen att göra det bästa möjliga av
den svåra uppgiften att försöka se hur
vår ekonomiska framtid kan komma att
gestalta sig och försöka lägga till rätta
förhållandena i vårt land så att de på
det mest harmoniska sätt anpassas med
tanke på en oviss framtid.

Det var för mig litet överraskande när
högermannen herr Virgin presenterade
en för dagen alldeles ny värdering av
den industriella expansionen. Om jag
fattade honom rätt, spelar den sektorn
inte en så avgörande roll som man kanske
tidigare har trott; servicesektorn sysselsätter
faktiskt mer folk och representerar
en större del av vår ekonomi än en
exklusiv industrisektor gör. För min del
tror jag inte att man skall ge sig in på
någon sådan värdering — vi är för övrigt
nu i den underliga situationen att
jag argumenterar för industrien och herr
Virgin så här inledningsvis argumenterar
för den servicebetonade allmänna
sektorn. Det är ju i alla avseenden mycket
bra att vi får den vård vi behöver
när vi blir sjuka — detta är en av våra
stora uppgifter. Att vi kan bygga vägar
är också i alla avseenden bra; och det
är likaledes en av våra stora uppgifter.
Det är också bra att vi bär möjligheter
att ta hand om människorna och klara
de rent servicebetonade områdena, när
vi snart får fyraveckorssemestern. Det är
bra om vi alla kan telefonera till varandra
och om alla kan titta på TV, men
för att använda ett uttryck av en av
mina gamla regeringskolleger — jag behöver
inte ange namnet: det är litet
svårt att leva på att telefonera till varandra!
Industrien har ju sin avgörande
betydelse därför att den representerar
produktionssidan i vår ekonomi, ger oss
valutor och möjligheter att importera,
skapar fram allt vi behöver.

Nu säger naturligtvis herr Virgin: »Inte
behöver herr Sträng argumentera för
att övertyga mig om detta» — det håller

av viss kungl. proposition
jag med honom om. Men jag har bara
velat säga det inledningsvis och som bakgrund
till en sifferredovisning som jag
hade tillfälle att häromkvällen presentera
de svenska medborgarna i TV-rutan,
nämligen av hur den senaste femårsperioden
har inneburit en så utomordentligt
stark investeringsframgång för
svensk industri, att investeringarna ökat
med mellan 80 och 90 procent i förhållande
till basläget 1957; den offentliga
sektorn har under samma period fått
nöja sig med en investeringsökning av
30 å 35 procent.

Denna utveckling har sin förklaring i
den konjunkturpolitik som bedrivs. Vi
är medvetna om industriens och näringslivets
betydelse i vårt ekonomiska liv.
Vi vill ge industrien och näringslivet
chanser när konjunkturen gör det möjligt;
och så har det varit under den senaste
femårsperioden. När konjunkturen
sedermera tillfälligtvis dämpas, blir det
tillfälle för den offentliga sektorn att i
relativt större utsträckning ta ut sin del
på investeringsområdet. Det är detta
växelspel vi främjar i konjunkturpolitiken,
och jag tror att den politiken hitintills
varit riktig.

Men ta inte köbildningen och trängseln
på åtskilliga håll inom servicesektorn
och den offentliga sektorn som ett uttryck
för bristande planering och slöhet
från det offentligas sida — uttryck som
man ju gärna vill ta i sin mun. Våra reala
resurser i fråga om arbetskraft och kapital
bär sin givna begränsning. Under
hela 1950-talet har vi arbetat intill gränsen
för de möjligheter tillgången på arbetskraft
givit oss, även med beaktande
av den påfyllnad med 10 000 å 12 000
man utifrån som vi kunnat räkna med
varje år. Vi har utnyttjat arbetskraftsresurserna
intill gränsen av vad vi kan
utan att få det överslag som skulle innebära
oönskliga konsekvenser ur stabiliseringssynpunkt.

Vi har också arbetat intill gränsen för
det sparande vi kunnat prestera under
1950-talet och de första åren av 1960-talet. Läget är just nu litet bättre än
tidigare på lånemarknaden. När det gäller
tillgången på sparande, som en följd

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

bl. a. av att den privata sektorn inför
dagens något dampade konjunkturperspektiv
— som jag emellertid inte alls är
övertygad om kommer att bli bestående
— bar visat litet mindre iver att slåss
om kapitaltillgångarna. Förmodligen har
också andra omständigheter stärkt våra
möjligheter till sparande. Det offentliga
sparandet via statsbudgeten har ju under
de senaste åren gett oss möjlighet att
investera 2,5 miljarder årligen utan att
anlita lånemarknaden, något som inneburit
ett sparande av inte föraktlig omfattning.
ATP-fonderna är ett annat inslag
i bilden och har bidragit att stärka
vår kapitalmarknad.

Arbetskraften är väl för dagen den allvarligaste
flaskhalsen i vår ekonomi. Men
ser man problemen på detta sätt, framstår
det ganska klart att allt tal om en
mera företagsvänlig politik, som produktionsmässigt
skulle kunna ge ytterligare
utbyte, och allt tal om en mera skattevänlig
politik, som skulle ge ökat sparande,
är argument som oppositionen
måste beväpna sig med för att inte stå
alldeles tomhänt och utan någonting att
säga. Innerst inne vet man ju ändå att
det är tillgången på reala resurser som
blir utslagsgivande. Och dessa resurser
utnyttjar vi så effektivt som det är möjligt.
Man kan vara finsmakare och säga,
att vi skulle utnyttja resurserna ännu
mer effektivt om vi gjorde så eller så.
Men, ärade kammarledamöter, materian
är inte så lätthanterlig, att det bara är
att som en ekonomisk maskinist dra i
spakarna för att öka varvtalet. Det är
åtskilligt av hänsynstagande och annat
som man ställs inför.

Det var inte, herr talman, meningen att
det här skulle bli en ny iångdebatt om
den privata och den offentliga sektorn.
Låt mig bara säga: Har vi ändå inte
kommit så långt, att vi kan låta bli att se
dessa båda storheter som konkurrenter
och kontroversiella faktorer i förhållande
till varandra. De är i hög grad beroende
av varandra. Frågan om hur de
samspelas är helt avgörande för vår ekonomiska
utveckling och för takten i våra
framsteg.

Jag skulle kanske ändå också säga

några ord till herr Torsten Andersson.
Han tog upp lokaliseringsproblemet, och
det har ju blivit en fråga som har kommit
att stå i debattens mittpunkt på ett
alldeles särskilt sätt på senare tid. Det
var enligt herr Torsten Andersson ett
ganska skrämmande perspektiv, när han
kom fram till att 2 miljoner människor
vantrivs i sina hem för närvarande. Jag
tror emellertid inte att man kan dra dessa
slutsatser av den enkät som han syftar
på så enkelt och så ensidigt som herr
Torsten Andersson gjorde. Om denna
enkät om trivsel eller vantrivsel i lägenheterna
i våra förstäder eller — som det
brukar heta — sovstäder, hade följts upp
med en andrahandsfråga om vart folk i
stället vill flytta, är jag rädd för att flera
av dem skulle föredra att vilja bo i trakten
av Gustaf Adolfs torg och Stureplan
framför att bo ute på den svenska landsbygden.
Vi människor är inte så likriktade
i fråga om våra tycken. Med den
ståndpunkten skulle jag måhända — utan
att vara någon höghusentusiast — ändå
vilja dra en mera modererad slutsats
av debatten än vad herr Torsten Andersson
gjorde. Den omständigheten om
jag behöver gå tre trappor för att komma
upp till översta våningen eller åker
hiss för att komma upp till översta våningen
— alltså om jag bor i ett trevånings-
eller niovåningshus — tror jag
inte spelar nämnvärd roll för människor
som föredrar stadsbebyggelsen. Nu kan
man naturligtvis ta upp frågan om de
rent estetiska synpunkterna härvidlag,
men det är ju andra inom regeringen
som har ansvaret för den saken, och jag
skall därför inte ge mig in på någon närmare
diskussion om det, även om jag
nog tycker att höghusen vid vissa tillfällen,
om de ligger väl placerade i centrum
av eu stad, skulle kunna förtjäna
en viss uppskattning också från esteternas
sida. Problemet är inte något antingen
eller utan ett både och. Jag kan
hålla med herr Torsten Andersson om
— och det betraktar jag gärna som en
idealbild — att den som bor i staden, det
må vara i ett trevåningshus eller i ett åttavåningshus,
som ett naturligt komplement
bör ha det lilla torpet ute på lands -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

bygden när nu veckoslut och fyra veckors
semester ger honom den variationsmöjligheten.
Det är ett utmärkt uppslag.
Kan man aktivisera kommunerna att
hjälpa till härvidlag och kan herr Torsten
Andersson och jag och alla andra
goda krafter hjälpa till att sätta stopp
för ogenerade jordvärdestegringar, är
det prisvärt som ett framtidsmål för våra
insatser.

Till herr Torsten Andersson vill jag
också göra den lilla erinran att det mycket
omdiskuterade egnahemsbyggandet,
som skall ersätta flerfamiljshusen, icke
på samma sätt är förenligt med torpalternativet
under lördagar och söndagar.
Jag talar av erfarenhet, då jag har
provat både egnahemmet och ett litet
sommartorp samtidigt under fem eller
sex somrar. Det krävs mycket av personlig
energi och aktivitet, om inte egnahemmet
skall vara alldeles vanvårdat när
man kommer tillbaka från torpvistelsen.
Den erfarenheten kan vara ett inslag i
denna debatt, som gör den mera nyanserad.

Jag har, herr talman, hållit på litet
längre än oppositionsledarna, men jag
tror att alla i denna kammare är beredda
att hålla med om att i dag har finansministern
varit kortare än han någonsin
tidigare varit.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng talade vältaligt
om oppositionens splittring. Före
valet fick vi däremot höra talas om att
oppositionen var så enig om något slags
högerpolitik. Herr Sträng målar tydligen
som det bäst passar honom att måla i
olika situationer.

Jag har inte anfört händelserna i Indien
och på Kuba av annat skäl än för
att visa ungefär detsamma som finansministern
på annat sätt ville visa. Finansministern
säger att försvaret bör
bygga på ett långsiktigt förhållande. Vad
som har hänt i Indien och i Kuba anser
jag vara en illustration på ett långsiktigt
förhållande, nämligen att det ständigt
finns en spänning och att det då och då

bränner till. Det var den observationen
jag ansåg det vara rimligt att göra.

Sedan jag hört finansministern i TV
något beröra planeringsrådets uppgifter,
kunde jag vänta den replik som han fällde
i dag. Jag vill emellertid ytterligare
understryka att den offentliga imlitiska
debatten, vars värde vi väl båda två är
eniga om, bäst gagnas om oppositionen
är lika väl informerad som regeringen.
Det är därvidlag som jag befarar att den
form som det här rådet har fått kan skapa
ett icke önskvärt förhållande. Jag
tror att ett mer fristående råd skulle ge
andra och bättre förutsättningar för en
saklig offentlig debatt. Och jag må tillägga,
fastän det kanske inte i det här sammanhanget
har så stor betydelse, att jag
faktiskt tror att det inte skulle skada
med även en annan politisk bedömning
vid sidan av regeringens när man skall
diskutera fram uppfattningar inom rådet.
Som rådet nu är utformat, alltså nära
anslutet till kanslihuset, är detta inte
möjligt, men om rådet vore mera fristående,
skulle det vara möjligt, och jag
tror det skulle ge ett gott resultat.

Att rådet skulle bli något slags folkmöte,
som finansministern befarade, finner
jag inte någon grund för. Det finns
ju andra fristående organ som har politiska
representationer, utan att de fått
egenskapen av folkmöte. Jag kan inte
förstå vad finansministern grundar det
antagandet på.

I mitt anförande nämnde jag, vilket
inte på något sätt sedan bemötts, att regeringspartiet
ofta inte har velat bifalla
oppositionsförslag i vissa viktiga frågor
utan har avslagit dem för att sedan genomföra
dem som regeringsförslag. Jag
har betraktat det som en maktfullkomlig
ovilja att skapa gemensamma lösningar.
Under det senaste året har det dessutom
inträffat några händelser, just när det
gällt utredningar, som är värda att observeras.
Ett fall, som jag nämnde i mitt
första anförande, är familjeberedningen.
De problem som den skall syssla med har
under många år starkt intresserat folkpartiet,
som flera gånger har ägnat problemen
uppmärksamhet, även i riksdagen
genom olika framstötar. När sedan

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning

utredningen tillsattes, fick utom regeringspartiet
endast centerpartiet företrädare
i den. Folkpartiet, som haft upprepade
motioner i denna sak, fick däremot
icke vara med. Folkpartiets kvinnoförbund
skrev till statsrådet Lindström och
anhöll om att få bli representerat i utredningen.
Något direkt svar från statsrådet
Lindström har kvinnoförbundet
icke fått, däremot har det fått ett tidningsurklipp.

Ett annat fall gäller en utredning som
socialministern tillsatt för bostadspolitikens
utformning. Det gäller här centrala
frågor för stora delar av vårt folk
både på bostadspolitikens och familjepolitikens
område, men icke förty valde
man att tillsätta utredningen inom departementet.
Oppositionspartierna har
icke fått någon representation.

Ett tredje fall som jag har observerat
gäller den utredning som tillsatts rörande
visst stöd för byggande och underhåll
av frikyrkosamfundens kyrko- och samlingslokaler.
Den utredningen hade visserligen
initierats av en socialdemokratisk
motion här i riksdagen, men dess
syfte att skapa stöd åt den frikyrkliga
folkrörelsen sammanföll helt med de
framstötar som från folkpartiets sida under
flera år gjorts i riksdagen. Det enda
parti som icke företräds i den utredningen
är folkpartiet.

Jag vill med anledning av det sagda
till sist fråga, herr talman, om det är regeringens
mening att införa en ny praxis,
när det gäller sådana här viktiga utredningar,
eller om man som förut skall
låta olika partier vara företrädda?

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern beklagade
inledningsvis att oppositionspartiernas
talesmän hade varit så kortfattade. Jag
tror att det är första gången jag hör klagomål
över återhållsamhet i talarstolen
här. Det är nog föga motiverat att framföra
sådana klagomål.

Beträffande det av finansministern
framförda önskemålet om att hålla försvaret
över partistriderna vill jag oreserverat
instämma i detta. Jag tyckte nog att

till remittering av viss kungl. proposition
jag i mitt första inlägg försökte ge uttryck
åt en sådan önskan. Mitt inlägg angående
kärnvapen var uteslutande av
den art som finansministern erkände är
nödvändig i den fria debatt som måste
föras i ett demokratiskt samhälle i fråga
om angelägenheter som man bedömer vara
av vital betydelse för oss alla. Jag avsåg
icke att ge den delen av anförandet
någon som helst polemisk udd, och jag
trodde att jag hade lyckats i detta mitt
syfte.

När finansministern antydde att jag
skulle sagt att den industriella expansionen
inte är så viktig, är det naturligtvis
alldeles felaktigt. Jag konstaterade bara
det rent faktiska förhållandet, att den totala
produktionen endast till mindre del
än hälften sker inom industrien. Jag noterar
tvärtom med glädje det intresse finansministern
har förklarat sig hysa och
i många sammanhang också visat sig hysa
för industriens angelägenheter och
framåtskridande.

Det var intressant att höra den uppfattning
angående konjunkturläget, som
finansministern gav uttryck åt, när han
sade, att man inte borde räkna med att
den dämpning som nu föreligger skall bli
så långvarig. Jag hade grundat mitt uttalande
på det förhållandet, att regeringen
faktiskt har vidtagit ett flertal åtgärder i
konjunkturstimulerande syfte och ville
bara ge uttryck åt den meningen, att det
är litet svårt att tro på en konjunkturpolitik,
som tillämpar skattehöjningar varje
gång konjunkturerna behöver dämpas
men som alltid tillämpar andra åtgärder
när konjunkturerna behöver stimuleras.
Jag anser att en sådan konjunkturpolitik
måste ha andra syften och främst vara
ett uttryck för en strävan att vidga den
statliga dominansen, något som vi för vår
del inte vill medverka till.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att jag behöver
använda de sex minuterna, utan jag
skall vara ungefär lika begränsad som finansministern
var från sin höjd när det
gällde att ta hand om mina problem.

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Han gillade inte de slutsatser jag dragit
av att cirka två miljoner människor var
missnöjda och vantrivdes med sina hem.
Han ansåg att de flesta av dem hade att
välja på att flytta till Gustav Adolfs torg
eller till Stureplan. Det kunde vara intressant
att se hur stora de husen skulle
bli, som behövde byggas på respektive
ställen. Någon av dessa lösningar ligger
dock utanför möjligheternas gräns. Dessa
människor måste faktiskt bo där de bor,
om de inte vill ge sig i väg någon annanstans,
och det är givetvis ett problem att
de vantrivs i sina hem. Inga förklaringar
kan rubba detta faktum. När människorna
inte kan flytta dit de vill, vantrivs de.
Jag vidhåller att problemet har stor räckvidd,
och det är väldigt viktigt att ha
detta klart för sig. Jag tror inte någon tjänar
på att vi försöker förklara bort detta
faktum. Jag kan möjligen förstå att finansministern
som företrädare för regeringen
har ett angeläget ärende på denna
punkt, nämligen att liksom förringa problemen,
som ju ändå kan ha sina randiga
skäl och rutiga orsaker.

Jag har inte i bilden tagit med egnahemsägarna.
Det är väl alldeles uppenbart
att egnahemsägaren när det gäller dessa
problem har en helt annan möjlighet att
tillfredsställa sina önskningar, ty han har
utrymme att röra sig på. Han bor under
helt andra förhållanden, och sedan får
väl den som vill ha både egnahem och
sommartorp finna sig i den ökade arbetsinsatsen.
Det är väl alldeles uppenbart.

Finansministern tar upp till diskussion
möjligheterna att åstadkomma någonting
som han väl närmast skulle vilja beteckna
som ett borgerligt enhetsparti, och han
är mycket bekymrad för hur det skulle
komma att ta sig ut. Han drar utan vidare
spisning in alla tre partierna, även
centerpartiet. Jag skulle på den punkten
vilja säga, herr statsråd, att vi nog förbehåller
oss rätten att själva bedöma denna
sak från egna utgångspunkter. Jag tycker
att det bör vara så. Det finns ingenting
i vårt handlande eller över huvud taget
i vårt sätt att uppträda i valrörelsen
eller eftervalsdebatten, som kan ge finansministern
anledning att föra ett sådant
resonemang. Jag tycker nog att man

från regeringens sida inte så kategoriskt
skall fälla domen över de tre oppositionspartierna
som sker när finansministern
säger: »Ni kan fortsätta att förena
er i att flitigt säga nej till regeringsförslagen.
» Det är väl ändå att göra vitt till
svart i detta sammanhang. Oppositionen
förtjänar väl ändå det betyget, att den åtminstone
sakligt prövar regeringsförslagen.
Att detta sedan sker från oppositionspartiernas
skilda utgångspunkter är
väl alldeles uppenbart. Jag tror inte man
med fog kan säga om centerpartiet, att
vi satt i system att alltid köra huvudet i
väggen och säga nej till regeringsförslagen.
Om finansministern tänker efter litet
grand skall han finna, att centerpartiet
städse försökt att såvitt möjligt
åstadkomma resultatpolitik. Att den sedan
kan se annorlunda ut i centerpartitappning
är en sak för sig.

Jag skulle också gärna till finansmininistern
vilja säga, att han alltid har en
viss iver att försöka att påsätta centerpartiet
en stämpel av något slags isolerat
parti med alldeles specifika intressen.
Det är inte första gången som finansministern
gör på detta sätt. Han säger ungefär
hälften av det gamla partinamnet. Så
säger han »förlåt» och sedan »centerpartiet».
Avsikten är så klar att den inte behöver
diskuteras. Jag har med mig ett
exemplar av centerpartiets grundprogram,
som jag skall be att få överlämna
till finansministern, dels för att han skall
lära sig partinamnet och dels för att han
efter studium av detta program skall få
klart för sig att centerpartiet har åtskilliga
strängar på sin lyra.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman: Det skall bara bli några
korta repliker. Herr Lundström kom tillbaka
till att uttala sitt missnöje med att
regeringspartiet går och tar upp förslag
som oppositionen — folkpartiet ■— lanserar,
gör dem till sina och genomför
dem. Om man haft tillfälle — och jag
tvingas till det å ämbetets vägnar — att
varje år åtminstone fotografera igenom
hela skaran av motioner, vilka är speciellt
rikliga under valåren, finner man

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning
att oppositionen motionsledes aktualiserat
en oändlig massa frågor och problem.
Det är mer än tusen motioner som inlevereras
till riksdagen under ett valår.
Min fantasi räcker inte till för att hitta
något som inte täcks av denna väldiga
motionsflora. Det vore ju underligt om
inte en och annan sak av alla dessa ting
vore värd att effektueras i den mån man
får resurser och möjligheter därtill, kanske
inte på det sätt som motionärerna
eller oppositionspartiet tänkt sig utan i
en annan form, på ett annat sätt, i regel
kanske på ett bättre sätt.

Herr Lundström har både i sitt första
och i sitt andra anförande kommit tillbaka
till gårdagsdebatten om beskattningen
av de ensamstående vårdnadshavarna.
Han har gjort gällande att man
borde ha kunnat bifalla motionen i våras
i stället för att avslå den, avge en deklaration
och sedan komma tillbaka i höst
med samma förslag. Jag avstod i går från
att gå upp i debatten, men när jag nu
två gånger har apostroferats, vill jag understryka
en del av de synpunkter som
anfördes av utskottets talesmän under
gårdagsdebatten. Det är icke samma förslag
som diskuterades i våras och under
gårdagen. Vad man i våras föreslog från
oppositionens sida var att de ensamstående
vårdnadshavarna skulle få 1 1/2
ortsavdrag tills barnen fyllt 19 år. Vi ansåg
att det var bättre att ge dem det
dubbla ortsavdraget tills barnen fyllt 18
år. Vi anser ur många synpunkter att 18-årsåldern är den riktiga åldern. Det är
utan tvekan en ganska stor majoritet av
våra ungdomar — våra pojkar och flickor
— som är ute i förvärvsarbete vid
18 års ålder. Ungefär där kanske gränsen
går. Enhetsskolan slutar vid 16 års
ålder, och barnen kan ha en yrkesutbildning
klar på något eller ett par år.
För andra grupper — de 12 procent av
en årgång som läser på studenten — menar
vi att man skall söka andra utgångspunkter.
Det är en fråga om vilken stipendiering
man är beredd att ge dem
från samhällets sida, både sista åren innan
de tar studenten och åren efter det
de tagit studenten och läser på högskolorna.
Men detta är en fråga som är före -

till reniittermg av viss kungl. proposition
mål för särskild behandling, och därför
var oppositionens förslag inte bra på
denna punkt.

Inte heller förslaget om 11/2 ortsavdrag,
som man motionerade om i våras,
var bra. Det är bättre med det dubbla
avdraget, sett mot bakgrunden av att det
här är fråga om en familj som kan vara
lika stor som en fullständig familj även
om den som har hand om försörjningen
råkar vara ensamstående.

Det fanns i våras inte några utarbetade
tabeller för hur den aktuella skatten
skulle slå, när man applicerade den
på sjömän. Jag har en gång tidigare gått
till riksdagen och begärt få göra en
skattereform och att få en fullmakt för
Kungl. Mai :t att på basis av den skattereformen
utforma sjömansskattetabeller.
Riksdagen avvisade denna begäran, emedan
den är ytterst rädd för att släppa
ifrån sig några av sina befogenheter. Man
ville se de matematiska resultaten, även
om det hade gått att räkna ut med en
räknesnurra, hur tabellen skulle se ut,
om man var ense om grunderna. Efter
en sådan tillrättavisning var det i våras
omöjligt att göra någon tabell i en Fast.

Det fanns också andra synpunkter, såsom
den i våras deklarerade uppfattningen
från oppositionens sida, att därest
ungdomarna får en inkomst som överstiger
ett beskattningsbart belopp, skulle
familjen icke ha rätt till det förstärkta
ortsavdraget. Detta skulle i praktiken
ha omöjliggjort för myndigheterna att
ta källskatt, och därför ansåg vi det vara
en förbättring att se bort från de inkomster
som ungdomarna har vid 16—18
års ålder, även om de med några hundralappar
överstiger det beskattningsbara
beloppet.

Det var således sakskäl som var avgörande
för att vi inte kunde göra upp
i våras, men det gavs en deklaration att
frågan var färdig för en lösning, och bevillningsutskottet
skrev på att den skulle
lösas. Den är, jag är glad över det, löst
i och med gårdagens riksdagsbeslut, och
detta på ett bättre sätt än som skulle ha
blivit fallet om man hade följt det förslag
som annonserades på vårkanten.

Sedan måste jag faktiskt komma till -

24 Nr 31 Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

baka ytterligare till den här tanken på
oppositionspartiernas direkta representation
i den församling som här kallas för
en ekonomisk rådsförsamling.

Herr Lundström uttryckte saken på det
sättet, att det bör komma in en flersidig
politisk bedömning på det förberedande
planet. Jag betraktar det som alldeles
omöjligt, om vi skall ha ett parlamentariskt
system, byggt på politiska uppfattningar
och inte på samregeringstanken.
Det är regeringen som har att göra utredningarna,
och regeringen kommer att
göra utredningarna i fortsättningen. Den
kommer att lyssna på andra upfattningar,
icke politiska bedömningar och värderingar
utan på uppfattningar ifrån
bankmän och industrimän och nationalekonomer
och arbetsmarknadens företrädare.
Sedan gör regeringen sin politiska
bedömning och underställer den riksdagens
prövning för att få den att brytas
emot oppositionens politiska bedömningar.
Det är ju den enda rimliga slutsats
man kan komma till, så länge vi har den
konstellation i vårt politiska arbete som
vi har i dag. Konsekvensen av herr Lundströms
inlägg är att han pläderar för en
samlingsregering, och det är vi ju inte
intresserade av. Det har sagts ifrån så
många gånger, att det inte behöver ytterligare
understrykas.

Sedan vill jag rätta till en uppfattning
hos herr Virgin. Det vore fjärran från
mig att klaga över att ett debattinlägg i
denna kammare är för kort. Tvärtom var
det ett erkännande från min sida, fastän
det blev så gruvligt missuppfattat. Det
var detta korta inlägg som förpliktigade
mig att tvärt emot min vana försöka att
också vara kort. Nu är det emellertid så
att en finansminister alltid betraktas med
misstänksamhet. Det blir någonting av
en professionell misstänksamhet som han
möter, och därför är det lätt att tro honom
om bevekelsegrunder som han inte
alls bär inombords. Det var, herr Virgin,
fråga om ett erkännande och inte något
klagomål.

Så tyckte jag nog att också herr Torsten
Andersson i den här intressanta lokaliseringsdebatten
drog felaktiga slutsatser
av vad jag sade. Om man till dem

som vantrivs i sina lägenheter, framhöll
jag, ställde en sekundär fråga, vart de
vill flytta, är jag rädd för att de flesta
skulle rösta på den centrala staden —
jag nämnda Gustaf Adolfs torg — i stället
för att ge sig ut i provinsen eller på
landsbygden. Men det betyder inte att
jag ställt ut några växlar på att man kan
härbärgera dem vid Gustaf Adolfs torg —
det ligger ju inte inom möjligheternas
gräns. De kommer att vara missnöjda på
grund av tingens egen logiska utveckling
eller vad man nu vill säga. Förr eller
senare får man lära sig, att det finns
vissa missnöjesanledningar som man inte
orkar befria människorna ifrån, även om
man aldrig så gärna vill. Jag tror inte
heller att en utflyttning till provinsen gör
att de blir av med sitt missnöje. Man får
finna sig i att allting inte är så som man
skulle önska. Livet är sådant. Det vet
herr Torsten Andersson lika bra som
jag.

När jag sedan tog upp tanken — mera
på det rent diskussionsmässiga planet —
om en enhetlig parlamentarisk opposition,
sade jag vid två tillfällen att jag
inte trodde på den linjen, eftersom två
av oppositionens ledare har tagit avstånd
från tanken på ett enhetsparti. Herr
Torsten Andersson vet mycket väl att
den ena av dem är hans egen partiledare.
Jag underströk detta ytterligare med att
säga, att jag trodde att en dylik parlamentarisk
konstellation skulle i många avseenden
vara så förbryllande och innebära
en sådan underlig sammanblandning
av olika uppfattningar att vi inte
får se något sådant barn. Jag slutade
med att säga att vi inom regeringspartiet
naturligtvis är beredda att på samma
sätt som hittills diskutera med alla
tre partierna, till och med i TV-debatterna,
och att vi i denna situation är
ungefär lika förnöjsamma som vi hittills
har varit. Att jag tog upp debatten berodde
närmast på att herr Virgin uttalade
en sådan utpräglad önskan, när han
talade om nödvändigheten att man samlade
sig på ett annat sätt inom oppositionen.
Det är naturligtvis i första hand
er business och inte min. Jag kommenterade
saken på det sättet, att ni natur -

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ligtvis har möjligheter att flitigt och
energiskt rösta emot regeringens förslag
och därigenom demonstrera sammanhållningen,
men jag tror inte på den
politisk-organisatoriska föreningen. Det
hoppas jag att mitt första inlägg gav
klart besked om.

Att jag sedan ibland råkar säga bondeförbundet
beror inte på någon illvilja.
Eftersom jag i sex år dagligen har
suttit och arbetat tillsammans med herr
Torsten Anderssons partivänner och
kallat dem för bondeförbundare, har
det blivit en vana hos mig, och det tar
viss tid för mig att ställa om. Jag kommer
ihåg mig, när jag sagt halva ordet,
och försöker då reparera misstaget. Om
herr Torsten Andersson har tålamod
med mig, kommer jag så småningom att
konsekvent säga centerpartiet. Det är
vissa övergångssvårigheter — det ligger
ingenting annat bakom.

Slutligen är jag den förste att erkänna
att när det gäller centerpartiet är de
tillgängliga för resonemang i praktisk
politik. Jag är vittnesgill på den punkten.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Något missnöje med att
folkpartiets förslag tas upp från regeringens
sida och genomföres bär jag inte
uttalat. Jag tror tvärtom att jag uttalade
min tillfredsställelse över att de genomförts.
Om jag glömde det, vill jag nu
säga att vi tvärtom är glada över sådana
regeringsförslag och gärna ser afl regeringen
genomför ännu fler av folkpartiets
förslag. Men jag tycker att det är en
onödig omgång att vissa frågor, som man
faktiskt hade kunnat komma överens om,
först skall avslås och sedan genomföras
i annat sammanhang.

Herr finansministern säger att i den
män man får resurser att genomföra förslagen,
så sker detta. Och jag förstår att
resurser att genomföra förslag inte kan
ges vid varje tillfälle som sådana framförs
liksom att resurser inte kan vara
tillgängliga för genomförande av förslagen
i samtliga motioner som framlägges.
Det är emellertid inte bara förslag med

krav på anslag som framföres, utan förslagen
gäller också —• som jag nyss
nämnde — utredningar. Jag tycker att
det är ett märkligt system som ibland
förekommer, att då folkpartiet väcker en
motion i januari och den antingen avslås
eller uppskjutes till behandling av höstriksdagen,
så tillsättes en utredning under
sommaren eller hösten om samma
sak. I sådana fall kan det inte vara fråga
om bristen på resurser.

Skillnaden mellan det beslut som fattades
i går och vårens reservation i fråga
om de ensamstående barnförsörjarna
tycker jag var så obetydlig, att man redan
i våras hade kunnat lösa problemet
om man hade velat. Finansministern säger
att oppositionens förslag inte var
bra. Men det var ju inte regeringens heller
— bevillningsutskottet ändrade ju
regeringens förslag! Hade man möjlighet
att nu ändra regeringsförslaget, hade en
ändring också kunnat ske i våras, om
det hade funnits någon god vilja.

Vad sedan beträffar planeringsfrågorna
tror jag icke — och det sade jag även
i mitt förra anförande — att det är möjligt
att ha en debatt med andra partiers
representanter i ett råd som är knutet
till kanslihuset. Men i ett fristående råd
borde det gå, och då kunde det inte skada
om man finge även andra politiska
aspekter än regeringens anlagda när man
skall diskutera fram en ståndpunkt i rådet.

Till sist vill jag erinra om att jag ställde
en fråga som gällde statliga utredningar
i allmänhet. Jag konstaterade att i
sådana utredningar, som har att syssla
med centrala politiska spörsmål, har det
varit vanligt att samtliga demokratiska
partier fått medverka. Men här har jag
anfört tre fall under det sista året då
så icke skett, och jag frågar därför om
det innebär att regeringen ämnar införa
en ny praxis?

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Får jag svara bara på
den sista frågan.

Det är ingen ny praxis som regeringen
infört. Så länge jag har suttit i kansli -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

huset — och det är ända sedan år 1945
— har utredningsarbetet bedrivits antingen
med politisk representation eller
direkt inom departementet. Det speciella
området och förhållandena har varit avgörande
för vilken väg man gått.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! När man en stund hört
på denna debatt och därtill av omständigheternas
makt känt sig skyldig att
delta insmyger sig ovillkorligen frågan:
Har en sådan här debatt något egentligt
syfte? Den är nödtorftigt upphängd på
en proposition som inte har någon större
politisk betydelse, och vi har inte heller
någon regeringsdeklaration att hålla oss
till. Vem som helst kan tala om vad som
helst — om inte annat så för att fylla
ut några sidor i protokollet. Inga beslut
kan fattas annat än om bifall till yrkandet
om remiss till utskott. Det förefaller
då naturligt — och det har skett i
debatten — att tala om valet. Jag måste
erkänna att regeringen för all del kunde
känna anledning att pråla med sin valframgång.
Men kravet om en allmän debatt
har mig veterligt inte kommit från
det hållet utan från ett borgerligt parti.
Det är ju komiskt att de partier, som
trängdes tillbaka vid valet, är de som
främst vill vädra sina tidigare redan
välkända ståndpunkter i denna debatt.
Jag tycker att riksdagsledamöternas tid
borde kunna användas på bättre sätt än
att sitta här och exempelvis begrunda
hur folkpartiledaren försöker övertyga
sina supporters i pressen om att inte
använda termen »borgerlig» i sina förkunnelser.
För dem som inte har stora
anspråk är det naturligtvis alltid något,
men det vore onekligen bättre och det
skulle släppa ut en nypa sensation i den
politiska atmosfären, om folkpartiet ändrade
sin politik från att vara borgerlig
till att bli framstegsvänlig och demokratisk.

Beträffande valet är det för min del
bara att säga att det blev ett ordentligt
bakslag för de borgerligas front. Folkpartiets
blygsamma återhämtning ändrar
inte den allmänna bilden av borgerlig

tillbakagång. Centerns misslyckade försök
att tränga in i städer och industricentra
visar, att arbetare och tjänstemän
inte har glömt hur detta parti svek dem
när det gäller tjänstepensionen och därmed
den allmänna tryggheten på ålderdomen.
Högerns fortsatta kräftgång är,
förefaller det mig, oreparabel och visar
att bolagsväldets politiska skansar oavlåtligen
undermineras —- vilket kanske
tillhör de mest positiva sidorna i årets
val.

Det parti jag representerar höll i huvudsak
sina ställningar sedan 1958, men
då det hade att kämpa mot fyra partier,
som tagit en raffinerad antikommunism
på entreprenad, är det inte så underligt
att partiet denna gång inte förmådde
göra den framryckning, som många utanför
partiet och bland motståndarna till
partiet ansåg ligga inom möjligheternas
gränser. Jag kan dock försäkra kammarens
ledamöter att vi inte alls blev nedstämda
över valresultatet och att vi skall
komma tillbaka. Vi vet med stor säkerhet,
att hundratusentals arbetare, som
nu röstade socialdemokratiskt, i sin dagliga
gärning på arbetsplatser och i fackföreningar
företräder samma politik som
den kommunisterna vill hävda. Vårt faktiska
inflytande återspeglas därför inte
i årets röstsiffror, och vi ser alltså med
optimism den kommande tiden an.

Som jag nyss yttrade blev regeringspartiet
valets segrare, en seger som enligt
min mening förpliktar till att i praktiken
genomföra det sociala reformprogram
som —• i förbigående sagt — är en
upprepning av vad kommunisterna föreslagit
men som voterats ned i riksdagen
och kommunala församlingar. Av de förslag,
som nu är aktuella vill jag bara
nämna några: åtgärder mot spekulation
i tomtmark, mot bostadsbristen och de
oskäliga hyrorna, mot företagarnas allenarådande
inom produktionen och för
demokrati innanför fabriksportarna. Allt
detta och mera därtill har socialdemokratien
lovat genomföra. Det är en växel,
som måste inlösas inom överskådlig tid.

Herr talman! För vårt land spelar de
utrikespolitiska avgörandena en mycket
betydande roll. Efter valet har det skett

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till
ett skifte på utrikesministerposten. Vår
förhoppning är — och vi tror att den är
välgrundad — att den utrikespolitiska
linje som burit Östen Undéns signatur inte
skall skiftas ut utan att den med om
möjligt ännu större kraft och med samma
konsekvens skall föras vidare. Kanske
man i detta sammanhang får uttala
en stilla förhoppning om att personalstyrkan
inom UD skall få ett mindre inslag
av ett utlevat adelsstånd till förmån
för vanliga människor, som lever med i
tidens rytm och inte »tronar på minnen
från fornstora dar».

Vi lever i en tid då utrikespolitiken
verkligen är händelsemättad. Under den
senare delen av oktober upplevde vi
dramatiska dagar både i vårt land och
i andra länder. Det kalla kriget kring
Kuba höll bokstavligen på att förvandlas
till ett hett krig med kärnvapnens
förödelse i släptåg. Ett sådant krig kunde
inte ha lokaliserats till en uppgörelse
mellan USA och Kuba utan skulle ha
kommit att omfatta alla länder med Atlantpaktens
och Warschawapaktens signatärinakter
som huvudaktörer. Varje
objektiv iakttagare måste enligt min mening
konstatera, att det verkligen var
Förenta staternas regering som bedrev
ett högt spel och en politik på kärnvapenkrigets
rand.

Det är inte första gången som mäktiga
aktivistiska kretsar i USA ställt världsfreden
på spel genom provokativa åtgärder
mot den lilla kubanska nationen och
dess tappra folk. Jag vill bara i korthet
erinra om några i allmänhet kända fakta.

Sedan Kubas folk bokstavligen med
bara händerna upptagit befrielsekampen
och lyckats lösgöra sitt land från kolonialt
beroende, påbörjades den sociala
frigörelseprocessen. En agrarreform genomfördes,
som gav jorden till dess brukare.
Stora industrianläggningar överfördes
till dem som skapat dem — arbetarna
och tjänstemännen. En kulturell
omdaning påbörjades för att utrota den
analfabetism, som varit mycket spridd
i detta land, och kubanerna fick för första
gången på lika villkor tillträde till
universitet och andra institutioner för

remittering av viss kungl. proposition
högre utbildning. Ett progressivt skede
inleddes i Kubas dramatiska historia.

Då framställdes plötsligt Kuba som ett
dödligt hot mot USA:s säkerhet. Det lilla
Kuba med 7 miljoner invånare framställdes
i all världens proamerikanska tidningar,
i radio och i TV som ett hot mot
inemot 200 miljoner amerikaners säkerhet.
Jag hoppas att det inte finns någon
i denna församling, som tror på en så
grotesk historieförfalskning.

Förenta staterna genomförde som bekant
handelsbojkott mot Kuba. Inte ett
kilo socker fick Kuba sälja till USA eller
i länder, som stod under amerikanskt inflytande.
Inte en liter olja fick säljas till
Kuba från samma länder. Man försökte
svälta ut det kubanska folket och därigenom
tvinga det till underkastelse.
Emellertid hade Kuba många vänner i
världen, framför allt i de socialistiska
länderna och i de nya självständiga stater
i Afrika och i Asien, som uppstått
sedan kolonialmakterna besegrats. Dessa
länder vidgade sina handelsförbindelser
med Kuba och gjorde den amerikanska
bojkotten praktiskt verkningslös.

När inte handelsbojkotten lyckades,
tillgreps en regelrätt intervention från
amerikanskt territorium våren 1961. Kubas
folk jagade snabbt och beslutsamt interventionstrupperna
ut i havet. Resultatet
av denna insats från amerikanskt territorium
blev bara att Förenta staternas
regering fick lov att avskeda sin säkerhetschef,
som man menade var oduglig
för uppgiften.

Där låg det lilla Kuba, hotat av intervention.
I denna situation måste naturligtvis
regeringen vidtaga åtgärder för
att i görligaste mån skydda sitt folks
säkerhet.

På regeringens begäran gick Sovjetunionen
med på att uppföra en försvarsbas
på Kuba som skulle utnyttjas i händelse
av nya interventionsförsök. Vi
skall komma ihåg att den amerikanska
regeringen sedan länge har en krigsbas
på Kuba i Guantanamo. Den uppges tjäna
som värn emot det »kommunistiska
hotet». Men då basen existerat sedan
1906 förstår vi att det är amerikanska in -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering
tressen i Latinamerika den i verkligheten
skall tjäna.

Detta var alltså bakgrunden till de
dramatiska händelserna i slutet på oktober.
Det proklamerades då från USA en
regelrätt flottblockad i Karibiska havet
och man krävde rätt till visitering av
alla fartyg destinerade till Kuba. En sådan
blockad strider helt emot den internationella
folkrättens bestämmelser och
står i klar strid mot de bestämmelser som
är grundvalen för Förenta nationernas
existens. Den betecknas även av amerikanska
experter som en klar krigshandling.
Samtidigt som denna flottblockad
upprättades, riktades ultimativa krav till
Sovjetunionen. Man hotade sänka dess
fartyg om de inte lät sig visiteras osv.
Hotet om ett världsförödande kärnvapenkrig
var ohyggligt överhängande.

En rad regeringar protesterade mot
det amerikanska tilltaget. Även vår regering
gjorde det, och jag finner det
mycket tillfredsställande och mycket
rimligt att man lät göra sin stämma hörd
i den situationen.

I sådana här lägen ställs statsmännen
verkligen inför avgörande prov. Jag
tror att de flesta människor här i landet,
och jag hoppas även här i kammaren,
är eniga med mig när jag säger:
Sovjetunionens regering visade sig inte
bara ha goda nerver, stort tålamod och
gott förstånd, utan även mod och orygglig
fredsvilja.

Sedan USA:s regering förmåtts avge
en högtidlig förpliktesle att inte företaga
intervention på Kuba varken från
sitt eller från annat lands territorium,
demonterades försvarsbasen och materialet
återsändes till Sovjetunionen. Det
aktuella hotet om ett kärnvapenkrig var
därmed avvärjt.

Jag tycker att denna storsinta handling,
detta uttryck för statsmannaklokhet
borde bli en tankeställare för de
människor som genom ovederhäftiga informationer
i det kalla krigets tjänst bibringats
uppfattningen att Sovjetunionens
tal om fred bara är propaganda.
Det är nu en gång inte så. Därom vittnar
händelserna på Kuba.

Fredlig samlevnad är inte tomma ord

av viss kungl. proposition
utan en fast princip för Sovjetunionens
hela utrikespolitik. Om någon tror att
Sovjetregeringens åtgärder dikterades
av rädsla och svaghet gör vederbörande
klokast i att tänka om. Det var omtanken
om människorna, om livet och
kulturen som dikterade de beslut som
fattades.

Jag tror, herr talman, att vi kanske nu
har större anledning än på länge att
hoppas på avspänning. Det är flera tecken
som tyder på det. Den serie av kärnvapenprov
som genomförs av Sovjetunionen
och Amerika avslutas i dagarna.
FN:s generalförsamling har uttalat sig
för att alla kärnvapenprov skall inställas
från den 1 januari 1963.

Miljoner människor i världen hoppas
att Genévekonferensen — vid vilken
f. ö. den svenska delegationen gjort en
hedrande insats — skall bli i stånd att
klara de praktiska frågor som måste lösas
i samband med att kärnvapenproven
stoppas. Ett sådant provstopp skulle
vara det första betydande steget till avspänning,
till allmän nedrustning och
till att göra slut på systemet med militärbaser
i främmande länder.

Så sent som den 28 oktober offentliggjorde
New York Times en karta, som
utvisar 184 amerikanska militärbaser i
främmande länder. Det finns alltså åtskilligt
att göra för demonteringsexperter.

Skulle inte freden bli tryggare och
människorna lyckligare om dessa och
eventuellt andra länders baser på främmande
territorier avlägsnades? Frågan
är besvarad i och med att den ställes.
Och jag är övertygad om att folkmiljonernas
svar på frågan är ett otvetydigt
ja Det

finns anledning att ställa optimistiska
perspektiv i fråga om kärnvapnens
bannlysning, de militära utlandsbasernas
avskaffande och den allmänna successiva
nedrustningen. Men våra hemmakrigare
drar inga konsekvenser av
vad som nu håller på att ske. De traskar
på i det kalla krigets hälsovådliga
atmosfär. De räknar med krigets oundviklighet
och förstår inte eller vill inte
förstå att folken är på väg att över -

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

vinna krigets larmande krafter. Tydligare
bevis på detta kan man knappast
få annat än vid studiet av »ÖB 62».

Där är siktet inställt på svenska kärnvapen
och på att Sverige skall förvandlas
till ett annex till Atlantpakten. Man
kräver en enorm ökning av de militära
utgifterna och söker intala svenska folket
att ju fler flygplan, kanoner, tanks
och robotar vi skaffar oss för dyra
pengar, desto lugnare kan vi sova om
nätterna.

Från ledande militärt håll hävdas att
Sverige måste försvaras vid två samtidiga
interventioner, och om den parlamentariska
försvarsberedningen som nu
sitter skulle komma på idén att skära
ned ÖB:s maximibud med några hundra
miljoner eller vad det kan vara så är
allt kaputt! Då försvinner hela värdet
av den stolta »ÖB 62».

Om man nu skall tänka i krigiska banor,
vilket jag inte brukar göra, varför
då bara tänka sig två samtidiga invasionsförsök,
ett till lands och ett till
sjöss, om man säger att vi skall försvara
varje tumsbredd av vår mark vid eventuell
invasion? Det kan ju bli flera samtidiga.
Vi har långa gränser och kuster
och vi har också ett stort luftrum. Det
kan bli både fyra, fem eller tio punkter
för en invasion, och hur går det då för
»ÖB 62», som bygger på två bestämda
och fastställda invasionsområden? Är
det någon som tror att en presumtiv
fiende inte känner till vad som står i
den offentliggjorda skriften »ÖB 62»?
Den argumentation som förs i denna
skrift verkar på mig faktiskt — jag ber
om ursäkt, herr talman — något löjeväckande.

Jag är övertygad om att de flesta av
våra militära experter vill försvara vårt
land. När jag nu vill underkänna hela
ÖB-planen beror det på att den bygger
på felaktiga utgångspunkter och ett förlegat
tänkande. Ett land som vårt måste
se realistiskt på läget. Det kan inte om
vi så skulle offra flerdubbelt så mycket
som nu på militära rustningar stå emot
en stormakts resurser; det andra världskrigets
förlopp har visat den saken. Den

moderna krigstekniken är så utvecklad
att vi inte hinner med i galoppen. Det
är ett önsketänkande att tro någonting
annat. Några vätebomber över Sverige
skulle på få sekunder inte bara förgöra
lejonparten av vårt folk och våra städer,
utan också vår välputsade militärmaskin
skulle försättas ur stridbart
skick. Därför menar jag att vår väg måste
vara, inte upprustning utan nedrustning.
Vi skall driva en fast, alliansfri
utrikespolitik och i händelse av krig
iakttaga en strikt neutralitet. Vi behöver
en neutralitetsvakt, ett gränsskydd, men
inga atombomber.

Jag måste bekänna inför kammaren
att jag i min ungdom var pacifist och
bar liksom många andra ungdomar det
avbrutna geväret på rockslaget. I dag
är jag inte pacifist av det slaget, men
jag har bibringats mycket starka sympatier
för den moderna pacifism som
har uppstått efter det andra världskriget.

Jag tror på dessa pacifisters ärliga
vilja att göra något för att bevara freden.
Deras meningar och vår om en
neutralitetsvakt skiljer så litet att här
borde kunna åstadkommas samverkan
för att nå det stora målet, att minska
rustningarna, trygga freden och använda
de friställda resurserna för ändamål
som är mer angelägna än vad Wallenbergarnas
krigsindustrier kan ge vårt
folk.

Till sist, herr talman, vill jag säga
några ord om EEC-frågan. Jag skall inte
gå in på detaljer. Jag har redan vid ett
par tillfällen här i kammaren sagt min
och mitt partis mening om den. Jag vill
endast konstatera att sedan riksdagen
senast diskuterade frågan har det blivit
allt klarare att det bär gäller en politisk
sammanslutning med militär anknytning,
det gäller att bygga ett fundament
för Atlantpakten. Regeringen ingav
i juli månad sin ansökan om associering
med denna västeuropeiska gemenskap
och sade därvid att man var
beredd till en långtgående associering,
vilket innebär att man i det stora hela
är beredd att acceptera det s. k. Rom -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

fördraget av 1957. Åtgärden är oroväckande.
Svensk alliansfrihet och neutralitet
kan inte förenas med associering
till detta block, lika litet som den kan
förenas med den av högern eftersträvade
direktanslutningen till blocket.

Jag har tidigare framhållit här i kammaren,
att vårt lands suveränitet i väsentliga
punkter skulle schackras bort,
att de stora monopolen i Västeuropa
kan sluka upp väsentliga delar av vår
industri och våra naturrikedomar, att
vi underordnas en byråkratisk apparat i
Bryssel som vi inte kan kontrollera och
att vi sätter på spel viktiga sociala framsteg
som den svenska arbetarklassen och
det svenska folket har lyckats uppnå.

I det samamnhanget bara ett par ord
om en alldeles speciell sak! Man skall
ju enligt Romfördraget samordna lönepolitiken.
Sverige har ännu inte fått sin
associeringsansökan beviljad eller ens
behandlad, men Arbetsgivareföreningen
är redan i färd med att samordna svensk
lönepolitik med den västeuropeiska gemenskapens
politik. Härom (lagen förklarade
en av Arbetsgivareföreningens
direktörer att vi måste sätta stopp för
lönehöjningar till dess att EEC-länderna
kommer ifatt oss. Det föranledde mig
att se på det genomsnittliga löneläget,
inklusive sociala förmåner, i EEC-länderna
och i Sverige. Då framträdde den
bilden att den genomsnittliga timförtjänsten
i EEC-länderna enligt senaste
tillgängliga statistik ligger vid 3 kronor
92 öre, medan den i Sverige ligger vid 6
kronor 54 öre. Här utnyttjar redan före
associeringsansökningens behandling Arbetsgivareföreningen
i sin propaganda
bestämmelser som vi vid en långt gående
associering, såsom regeringen säger,
skulle acceptera.

Vi kommunister hävdar, har hävdat
och kommer att hävda att vi måste säga
nej till EEC. Vi måste driva en handel
som är alliansfri liksom vår utrikespolitik.
Vi måste hitta vägar för att utveckla
vår handel åt alla håll. Det är enda
möjligheten att behålla nationell suveränitet,
främja höjningen av levnadsstandarden
och få en hållfast grund för
en alliansfri utrikespolitik.

Herr ESKILSSON (h):

Herr talman! Herr Torsten Andersson
talade nyss om att han granskat talarlistan
och dragit den slutsatsen att talarna
i stor utsträckning kommer att
syssla med frågor av personligt intresse.
Jag tror det är en riktig iakttagelse
som herr Torsten Andersson gjorde, och
att döma av intresset bland kammarens
ledamöter är det fler än han som har
gjort den reflexionen. Sedan nu gruppledarna
— med undantag av herr förste
vice talmannen — gjort sina inlägg är
det tid att övergå till frågor som mera
står i samband med personliga intressen
och önskemål, och jag skall, herr
talman, börja.

Vid flera tillfällen under sistlidna vårriksdag
diskuterade vi här i kammaren
aktuella jordbrukspolitiska frågor. Bland
annat skedde det i samband med behandlingen
av prispropositionen i maj,
och då gav man från olika håll uttryck
för oro och bekymmer inför utvecklingen
inom jordbruket.

Då såg vi emellertid fram mot ett nytt
skördeår, och om våren är man gärna
optimistisk. Tyvärr har optimismen inför
det nya skördeåret inte blivit infriad.
I stora delar av vårt land och
framför allt i Mellansverige, där man
även tidigare haft dåliga skördeår, har
den gångna sommaren sannerligen inte
medfört någon lättnad i jordbrukets bekymmer.
Jordbrukarna har fått kämpa
mot en övermakt som vi ännu inte rår
på trots alla framsteg inom teknik och
vetenskap, nämligen ett dåligt skördeväder.
I början av september föreföll situationen
helt hopplös, men sedan skedde
ett omslag som avvärjde den fullständiga
katastrofen och räddade miljoner
både åt jordbruket och åt landet. Det
gick att bärga skörden även i år, fastän
det krävde arbete och kostnader som en
utomstående inte kan föreställa sig. Och
visserligen blev skörden kvantitativt i
regel tillfredsställande, men kvalitetsslcadorna
är i många fall betydande.

Oron inför utvecklingen inom jordbruket
gäller emellertid inte bara årets
skördesituation. Det är framför allt utvecklingen
på prisområdet på längre

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kung], proposition

sikt som ger anledning till bekymmer. I
somras framlade jordbrukets utredningsinstiutet
resultatet av en undersökning
som institutet verkställt rörande
inkomstutvecklingen inom jordbruket
under åren 1959—1961. Utredningen bekräftade
vad man redan tidigare hade
befarat, nämligen att klyftan mellan
inkomsten vid ett basjordbruk och industriarbetarlönen
hade ökat i stället för
att minska. Inkomstklyftan, som vid sexårsperiodens
början var 3 600 kronor,
hade nämligen enligt beräkningarna
ökat till ca 4 800 kronor. För 1962 kan
man av naturliga skäl ännu inte presentera
några tillförlitliga beräkningar. Med
kännedom dels om löneutvecklingen
inom industrien, dels om prisläget på
jordbrukets produkter har man emellertid
anledning att räkna med att jordbrukets
eftersläpning blir ännu större
i år.

Nu är det visserligen inte fråga om en
officiell utredning, eftersom undersökningen
har gjorts av den ena av de båda
avtalsslutande parterna på jordbrukets
område. Utredningsmaterialet har emellertid
varit föremål för noggrann genomgång
vid de överläggningar som
förts i höst mellan statens jordbruksnämnd
och jordbrukets förhandlingsdelegation.
Såvitt en utomstående fått veta
har man därvid från de statliga myndigheternas
sida inte bestritt beräkningarnas
riktighet.

Vi har således under den hittills gångna
tiden av sexårsavtalet inte kunnat förverkliga
den målsättning som avtalet syftade
till, nämligen att stegvis utjämna
inkomstklyftan mellan jordbruket och
industriarbetarna. Man frågar sig oroligt
varpå detta beror. Avtalets spärregler har
utlösts enligt de givna förutsättningarna,
men effekten har tydligen ändå inte blivit
den beräknade. Producentpriserna
har inte stigit så som man avsett, och det
är ju priserna på vad jordbrukarna har
att sälja som är avgörande för inkomstens
storlek. Detta beror delvis på att
effekten av det ökade gränsskyddet motverkats
av ett kraftigt och ihållande prisfall
på världsmarknaden. Delvis beror de
uteblivna inkomstförbättringarna på or -

saker som är att söka inom landet. Låt
mig ta några exempel.

Mjölkproduktionen är alltjämt en av
de viktigaste grenarna av jordbruksproduktionen.
Mjölkpriset har praktiskt taget
varit oförändrat för producenten under
de senaste åren. De prisstegringar
som vid olika tillfällen skett för konsumenterna
har till största delen ätits
upp av ökade omkostnader i mejeridriften
och vid distributionen. Det är dessutom
bara en mindre del av den totala
mjölkproduktionen som går till direkt
konsumtion, medan huvudparten användes
för tillverkning av smör och ost.
Särskilt smörproduktionen har arbetat
under mycket besvärliga förhållanden
under senare år. Samtidigt som tillverkningen
inom landet ökats bär svårigheterna
växt att kunna exportera överskottet.
För att finna avsättning för den ökade
tillverkningen har man varit tvungen
att sänka priset mer än vad som varit
förutsatt, och smörpriset har därför under
större delen av innevarande år legat
vid nedre prisgränsen.

Fläskproduktionen har också fått vidkännas
låga priser. Under eftersommaren
kom därtill alarmerande besked om svårigheter
att få avsättning för exportöverskottet
på de traditionella marknaderna.
Även om de akuta svårigheterna i detta
avseende kunnat bemästras, framför allt
tack vare ett skickligt arbete från berörda
organisationers sida, så kvarstår
på längre sikt risken för att avsättningsmöjligheterna
blir beskurna till dess att
vi fått anslutning till den gemensamma
Europamarknaden.

Det föreföll i höstas som om de nya
spannmålspriserna skulle bli en ljuspunkt
för jordbrukarna i den bekymmersamma
situationen. På grund av ökade
införselavgifter höjdes nämligen priset
för årets skörd med 6 kronor per
deciton. Men inom de skötrdeskadade
områdena i landet kommer antagligen
även denna ljuspunkt att försvinna. Statistiska
centralbyrån publicerade häromdagen
sin bearbetning av årsväxtrapporterna
för den 15 oktober, och den var
inte uppmuntrande. Nedklassningen av
brödsäd till fodersäd på grund av grodd -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering

skador beräknas nämligen medföra ett
inkomstbortfall för jordbruket av ungefär
25 miljoner kronor. Därmed torde
ungefär hälften av merinkomsten genom
de höjda brödsädespriserna försvinna.

Det är dessa förhållanden vid jordbruket
— i stort sett oförändrade priser för
jordbrukarna trots avsevärt ökade kostnader,
vilket även får sin avspegling åtminstone
på en punkt i propositionen nr
190 — som är orsaken till den pessimism
och olust som man onekligen möter på
så många håll. Jordbrukets inkomster
har inte följt med den allmänna inkomstutvecklingen.
Inkomstklyftan har vidgats
istället för att minskas successivt såsom
sexårsavtalet förutsatte. Till en del beror
detta på omständigheter som inte kunde
förutses när avtalet träffades. På grund
av olika riksdagsbeslut har sålunda kostnaderna
för jordbruket ökats, och detta
har i sin tur på grund av avtalets automatik
resulterat i en höjning av prisnivån
på jordbrukets produkter. Samtidigt
har emellertid, som jag nyss nämnde,
världsmarknadspriserna sjunkit och
spännvidden mellan priserna på hemmamarknaden
och exportmarknaden ökats.
Därigenom liar exportförlusterna också
ökat utöver den nivå som jordbruket
självt skulle bära enligt sexårsavtalet.

1959 förutsatte riksdagen att en omprövning
av avtalet skulle kunna ske om
förutsättningarna för utrikeshandeln
ändrades så väsentligt att syftet med avtalet
inte kunde förverkligas. Det är bl. a.
mot bakgrunden av denna bestämmelse
och resultatet av utredningsinstitutets
undersökning som jordbrukets förhandlingsdelegation
begärt att få uppta överläggningar
med jordbruksnämnden om
den aktuella situationen, överläggningarna
har pågått hela hösten, och från riksdagens
sida bör vi som vanligt avvakta
resultatet av dem innan vi tar några initiativ.
Men jag vill ändå uttala den bestämda
förhoppningen, att överläggningarna
måtte leda till ett gynnsamt resultat
för jordbruket. Om vi skall kunna förverkliga
sexårsavtalets målsättning under
återstoden av avtalsperioden tror jag heller
inte att det bara räcker med småjusteringar
av priserna här och var.

av viss kungl. proposition

Låt mig i detta sammanhang säga ett
par ord om proposition nr 193 angående
omorganisation av jordbruksnämndens
råd, vilken snart skall behandlas av riksdagen.
I denna föreslår jordbruksministern
att en särskild konsumentdelegation
skall knytas till statens jordbruksnämnd.
Delegationen skall bl. a. bistå nämnden
med råd och upplysningar särskilt med
hänsyn till konsumenternas intressen,
men den skall också hos konsumenterna
verka för vidgad förståelse för och insikt
i det svenska jordbrukets problematik.
Tillåt mig ta fasta på den sista
delen av konsumentdelegationens uppgifter.
Delegationens tillkomst har på en
del håll mötts med stor tvekan, men jag
tror att om den, såsom här är förutsatt,
kan bidra till ökad förståelse för jordbruksproblemen
bland konsumenterna,
så har den en viktig uppgift att fylla.

Till sist, herr talman, vill jag beröra
ytterligare en fråga, som inte har samma
storlek som frågan om jordbrukspolitiken
men som ändå inte saknar betydelse.
Inrikesdepartementet har skickat en utredning
angående införande av s. k. sommartid
i Sverige på remiss till ett antal
myndigheter och institutioner. Utredningen
har verkställts av järnvägsstyrelsen,
lantbruksstyrelsen och medicinalstyrelsen,
och av dessa myndigheter ställer
sig de båda förstnämnda avvisande
till tanken, medan medicinalstyrelsen
tillstyrker införande av sommartid. Remissvaren
har inte ännu kommit in i
något större antal, och än mindre har
utredningen föranlett något förslag från
regeringens sida. Innan dess är det kanske
onödigt att diskutera frågan, men
eftersom det är bättre att stämma i bäcken
än i ån, så ber jag att redan i dag
få framföra några synpunkter.

Den ifrågasatta sommartiden skulle
innebära att klockan ställdes om under
sommarhalvåret, så att arbetet börjar en
timme tidigare och ledigheten ökas i motsvarande
grad på eftermiddagen. Det är
möjligt att en sådan anordning skulle
vara värdefull ur hälsosynpunkt, men
den skulle utan tvekan medföra väsentliga
olägenheter främst för jordbruket.
Under skördesäsongen får man redan nu

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

börja arbetet långt fram på dagen på
grund av temperatur- och fuktighetsförhållanden,
och detta skulle bli ännu mera
kännbart, om arbetsdagen började en
timme tidigare. Det går inte heller för
jordbruket att tillämpa en annan arbetstidsförläggning
än inom näringslivet i
övrigt, som man ibland har ifrågasatt.
Jordbruket är inte isolerat från näringslivet
i övrigt. Tvärtom är de dagliga kontakterna
numera så livliga, att det skulle
uppstå omöjliga situationer, om jordbruket
skulle ha en annan arbetstid än
näringslivet i övrigt.

Vi har haft sommartid på försök i vårt
land en gång tidigare, nämligen sommaren
1916, men försöket upprepades inte
i fortsättningen. Sedan dess har motiven
för sommartid enligt min mening blivit
allt svagare för varje år. Även utan denna
anordning kan människorna i våra dagar
njuta av solen -—• i den mån den visar sig
— i större utsträckning än förr. Vi har
numera allmänt fria lördagar i vårt land,
och nästa år kommer vi att fatta beslut
om fyra veckors semester. Det blir sålunda
väl sörjt för fritiden och möjligheterna
till friluftsliv för stora grupper
av vårt folk utan att man inför en speciell
sommartid.

Gruppledarna i kammaren har redan
yrkat remiss av proposition nr 190 till
vederbörliga utskott. Även jag kan ansluta
mig till ett sådant yrkande. Men låt
mig, herr talman, få komplettera detta
yrkande med ett förslag i rakt motsatt
riktning. Jag vill vädja till vår inrikesminister
— han är visserligen inte närvarande
i kammaren, men jag hoppas att
hälsningen ändå kan nå fram — som vi
alla lärt känna som en klok och omdömesgill
karl, att han låter utredningen
om sommartid vila tryggt i en skrivbordslåda
även i framtiden.

Ilerr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Jag skulle gärna ha velat
rikta några ord till finansminister
Sträng, men jag ser att moren har gjort
sin plikt och att moren också har gått.
Jag skall emellertid ändå tillåta mig att

3 Första kammarens protokoll 1962. Nr 31

något kommentera en del av vad han
sade.

Naturligtvis hade finansministern alldeles
rätt i att frågan är, hur den offentliga
och den enskilda sektorn samspelar.
Det är avgörande för produktionsresultatet
hur detta samspel sker. Det oroande
tycker jag bara är att herr Sträng
är så hämningslöst övertygad om att
just den blandning han rekommenderar
mellan offentlig och enskild sektor är
den som ger det bästa resultatet. Det är
ju ändå därom debatten står. Jag skall
ingalunda förneka att det kanske har
sagts många dåligt övertänkta saker härom
från vårt håll, och jag vill skynda
mig att tillfoga — för att inte bli
ensidig — att det har sagts många
lika illa övertänkta saker från socialdemokratiskt
håll i frågan om den offentliga
och den enskilda sektorn. Men när
vi t. ex. framlagt en rad förslag som vi
tillåtit oss kalla produktionsstimulerande
så är det verkligen inte, herr Sträng,
något famlande efter nödargument utan
de bygger på en sorgfällig granskning
av de behov som vi anser att produktionslivet
har av tillräcklig stimulans.
Men vi vet ju alla att hårda fakta i efterhand
inte övar något nämnvärt tryck
på herr Strängs övertygelse om att han
har rätt i varje given situation; han
har —- det erkännandet får vi ge honom
—■ i sin argumentation en beundransvärd
förmåga till trygg vila i sig själv
när det gäller sådana här frågor.

Men det var en passus i herr Strängs
anförande som kom mig att lystra, nämligen
hans yttrande om anledningarna
till att vi har ett kösamhälle här i landet.
Innebörden i det han sade var, om
jag fattade honom rätt, att våra resurser
är begränsade — och det erkänner
vi alla — men att de använts på allra
bästa sätt; och så har det blivit på detta
vis. Hade vi använt resurserna annorlunda,
skulle det samlade resultatet enligt
herr Sträng ha blivit sämre. Detta
är ett intressant uttalande som omedelbart
ger anledning itll frågan: Ämnar
man eller ämnar man inte med större
energi nu angripa det vi brukar kalla kösamhället?
Innebär finansministerns ytt -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

rande i dag att man inte överväger någon
ändrad prioritering vid användningen
av det svenska samhällets resurser?
I så fall måste jag säga att vi inte
kan hysa några förhoppningar om att
komma till rätta med kösamhället. Vidhåller
man den disponering av de samlade
resurserna som så att säga byggt
upp kösamhället, då blir detta såvitt jag
förstår någonting bestående. Det skulle
vara intressant att höra finansministerns
syn på dessa problem.

Så övergår jag till en helt annan fråga
som jag med en viss envishet återvänder
till så ofta tillfälle ges här i kammaren,
nämligen författningsfrågan. Den
har ju under ganska många år legat och
tryckt i den svenska debatten. Författningsutredningen
har arbetat sedan mitten
av 1954 men fortfarande inte lagt
fram sitt huvudbetänkande. Nu har det
ryktats om att utredningens huvudbetänkande
och slutbetänkande skulle komma
i början av 1963, och jag tycker att det
vore värdefullt om den uppgiften kunde
bli bekräftad så att man får någonting
att hålla sig till i det avseendet.

Många gånger och med goda skäl, tycker
jag, har kritik riktats mot att författningsutredningen
tagit så lång tid på
sig. Jag erkänner att utredningen har
många stora problem att arbeta med,
men att förbruka nästan ett årtionde
för utredningsuppdragets genomförande
är trots det att gå för långt; så oändligt
svår kan väl uppgiften ändå inte
vara. Dröjsmålet är minst sagt egendomligt
om man ser det mot bakgrunden av
att den författning, som vi nu haft i 150
år och klarat oss ganska bra med, tillkom
efter ett betydligt kortare förberedelsearbete,
även om jag medger att den
författningsideologiska diskussionen vid
den tidpunkten var avsevärt klarare och
mer entydig än nu, inte minst på det internationella
planet. Men även om författningens
riktlinjer för ett och ett halvt
sekel sedan »låg i luften», måste skillnaden
i snabbhet med förslagen anses
remarkabel. Och jag är inte säker på att
kvaliteten av författningsutredningens
förslag blir bättre för varje år som går
— det kan ju tänkas att utredningen läg -

ger ned en alltför förströdd energi när
det gäller att komma till resultat och mellan
sammanträdena glömmer bort vad
som diskuterades förra gången. I så fall
in det inte alls säkert att resultatet blir
bättre än om man koncentrerade arbetet
mera. Jag tror inte att regeringen kan
frånsäga sig ansvaret för denna långrolning,
även om det formella ansvaret
får sägas ligga hos utredningen själv.

Måhända är det inte ett för djärvt antagande
att regeringens underlåtenhet att
driva på författningsutredningen sammanhänger
med ett ganska kylslaget intresse
för att ge vårt land en ny och modern
författning som svarar mot vår tids
behov. Och det är verkligen ganska mycket
det gäller. Fn författning som motsvarar
de aktuella samhällsförhållandenas
fordringar är ju någonting ytterligt
väsentligt för att det demokratiska och
politiska livet skall fungera på önskvärt
sätt. Det är både för landet och för vårt
samhällsliv olyckligt om vi har en föråldrad,
opraktisk och, kanske man vågar
säga, delvis odemokratisk författning
kvar längre än nödvändigt. I en demokrati
är det viktigt att medborgarna har
känslan att de direkt kan öva medinflytande
på landets styrelse, att deras
åsikter verkligen slår igenom i statsstyrelsen
utan alltför många och orationellt
verkande såll; och i det avseendet har
man anledning att sätta en del rätt väsentliga
frågetecken för vår nuvarande
författning.

Tag t. ex. en sådan fråga som väljaropinionens
möjligheter att påverka sammansättningen
av denna kammare. Jag
skall inte diskutera den sidan av problemet
att tvåstegsvalet i och för sig
självt, med det system vi har, tenderar
att genomgående gynna det parti som
råkar vara störst, utan jag vill rikta uppmärksamheten
på en annan aspekt. Det
nuvarande systemet innebär bl. a. att
stora grupper av medborgare faktiskt
uppnår en ålder av 34 ä 35 år innan deras
åsikter slår igenom i denna kammares
sammansättning. Och detta är inte
bara en sinkadus, utan det ligger systematiskt
inbyggt i systemet. Vi kan nu
konstatera att verkningarna är sådana

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

att de yngre väljarna i vissa delar av
landet — i Stockholms län, Uppsala län,
Västerbottens län, Norrbottens län, Kronobergs
län, Hallands län, Göteborgs och
Bohus län samt Örebro län — kommer
att få inflytande på sammansättningen
av denna kammare först när de kommit
i 34-årsåldern.

Vi kan t. ex. ta en 25-åring i Södertälje
eller Uppsala som röstade i höstas.
Hans i detta års kommunalval uttalade
opinion kommer inte att påverka denna
kammares sammansättning förrän —
såvitt jag kan förstå — 1971, och då må
jag säga att man verkligen är långt ute
för att försäkra sig om konservativa garantier
för att inte några oöverlagda
opinioner skall slå igenom här. En sådan
eftersläpning förefaller knappast
rimlig.

Sedan har vi genom detta system med
två kamrar, som ju på ett sätt ser så lika
ut i allt förutom valsättet, riklig erfarenhet
av hur opraktiskt det är och hur
det krånglar till riksdagsarbetet för oss
ledamöter, för statsråden och pressen
samt på många andra sätt.

Vår nuvarande författning ger heller
inte på något vis balans i det nuvarande
samhället. Den kontrollapparat mot
statsmaskineriet som var inbyggd i den
författning som skapades för 150 år sedan
— den har förändrats en del, det
medger jag — var inte avsedd för en
samhällsmakt som i så hög grad och på
så oändligt många områden ingriper på
det sätt som nu sker. Den var ju tillskuren
för vad man förr i världen kallade
»nattväktarstaten», den stat som
egentligen inte sysslade med så mycket
mer än försvaret och rättsordningens
upprätthållande och inte hade ett så
stort inflytande på en lång rad områden
som nu är fallet. Det är därför nödvändigt
att vi snart når fram till en lösning
av författningsfrågorna, som ger
helt andra möjligheter till insyn och
kontroll och som återställer balansen i
samhällskroppen. De begränsade möjligheterna
till insyn och kontroll berövar
ju riksdagen dess självklara ställning
i statslivet. Här gäller lika väl som
i andra sammanhang att kunskap är

makt, och som enskild riksdagsman gör
man dess värre ofta den bittra erfarenheten
att det kan vara väldigt svårt att
tränga bakom skalet på ämbetsverk och
statliga institutioner för att verkligen
komma underfund med hur verksamheten
tillgår. Jag vill gärna säga att det
inte har blivit lättare av det förhållandet
att en enda politisk meningsriktning
har haft hand om maskineriet på regeringsnivå
så väldigt länge. Det har ökat
skalets tjocklek en hel del.

Sedan skulle jag kunna säga mycket
om något som jag tror är nödvändigt i
ett nytt system, nämligen lagprövningsrätten.
Jag skall dock inte förlänga mitt
anförande med det. Jag vill understryka
än en gång att det inte är någon liten
försummelse av regeringen att inte driva
på arbetet med att få fram en modern
och ny författning som svarar mot vår
tids behov.

Herr talman! Jag skall be att få beröra
en annan fråga, om vilken vi hade
ett litet animerat meningsutbyte i denna
kammare för några månader sedan alldeles
i slutet av vårriksdagen, nämligen
den hastigt tillkomna s. k. piratlagen
mot illegala radiosändare. Det brann
tydligen i staken den gången för regeringen.
Man fick ett intryck av att rikets
säkerhet var allvarligt hotad, och därför
måste det arbetas dag och natt för
att få fram denna lag. Jag vill minnas
att lagen trädde i kraft den 1 augusti.
Frågan var då vad man skulle göra med
den lilla båten Radio Syd. Ett koppel
jurister i Malmö funderade länge och
väl. 1 § kunde man inte använda, ty
illegaliteten var inte tillräcklig. Man
sköt det hela ifrån sig genom att säga
litet tveksamt: Här får man väl tillgripa
3 § i lagen. Men den kunde bara tillämpas
om Kungl. Maj:t eller den Kungl.
Maj :t behagar utse föranstaltar om åtal.
Så har nu skett. Efter tre månaders betänketid
kom man underfund med att
man ändå skulle skrida till åtal. Jag vågar
nog göra det påståendet att detta åtal
har väldigt liten resonans i svenskt
rättsmedvetande. Hela denna historia förefaller
nog den överväldigande majoriteten
av svenska folket bra onödig. Det

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

har inte kunnat påvisas att något skadligt
har inträffat. Såvitt jag förstår har
det egentligen bara varit det att radiosändarens
existens oroat och förstört
sömnen för dem som i vått och torrt
håller på det nuvarande radiomonopolet.
Det kan ju i och för sig vara ett skäl,
även om jag inte tycker att det är särskilt
starkt. Man kunde ha handlat litet
mindre bryskt och försökt finna en
rimligare lösning. Den envetenhet med
vilken debatten på detta område återkommer
tyder på att frågan inte låter
sig avspisas, utan vi kommer att även
i fortsättningen få en debatt rörande
TV- och radiomonopolet ända tills vi
får en ordning som ger större frihet
samt bättre möjligheter att garantera
yttrandefriheten och ge större stimulans
genom konkurrens. Vi skall ha klart för
oss att monopolet inte heller är någon
kvalitetsgaranti. Några är rädda för reklam.
Vi har dock redan reklam i radio
och TV. Det är bara svårt att säga vad
som är legalt och vad som är illegalt i
detta ingenmansland. Gränsdragningssvårigheterna
känner vi alla till, och
man kan här tänka sig många olika alternativa
organisationsformer.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
ta upp ett tredje frågekomplex, och jag
kommer därvid att sluta med en vädjan
till regeringen. Jag vill säga några ord
om u-länderna. Först vill jag uttrycka
min glädje över att man äntligen kommit
i gång med en första kurs för expertutbildning
för detta ändamål. Man
hade bort komma i gång tidigare —
det har inte saknats konkreta planer för
det — men man har av något för mig
obegripligt skäl dröjt på steget när det
gällt att sätta i gång. Jag trycker att det
hela är så mycket märkligare som det
uppenbarligen finns ett mycket stort intresse
för utbildning till sådana här arbetsuppgifter.
Man har tagit in en kurs
på 25 — efter vad jag vill minnas framgick
av pressen — och man hade ett par
hundra ansökningar, så vitt jag känner
till. Låt mig anta att man kunde sålla
bort 100 som olämpliga eller mindre
lämpliga, så hade man ändå ett stort
underlag. Få bidrag till u-länderna kan

vara mera värdefulla än val utbildad personal.

Ser man saken ur större perspektiv
så är det tydligt att bristen på utbildad
och kunnig personal här hemma på så
många olika områden inte får hindra oss
att göra en insats. Hittills har vi bara
tagit av vårt överflöd för att hjälpa u-Iänderna.
Jag menar att vi inte får hesitera
för att ta även ur våra bristkadrar av utbildad
personal för att hjälpa till. Vi
kommer ändå inte ifrån att erkänna att
u-ländernas problem också är våra, och
därför bör vi vara mycket generösa i
det här avseendet. Det är då också viktigt
att vi ordnar de ekonomiska och sociala
förhållandena på ett rimligt sätt
för dem som skall sändas ut som experter.

Vi hade under vårriksdagen en diskussion
här i kammaren om Sveriges
hållning till den särsklda grupp bland
givarländerna som kallas DAC — Development
Assistant Committee — där Sverige
ännu inte är medlem. Det framfördes
den gången en lång rad skäl för att
Sverige inte borde vara med och skäl
för att Sverige borde ställa sig avvaktande.
Jag har för min del inte kunnat anse
något av dessa skäl särskilt vägande,
ännu mindre sedan Norge i somras gick
med i kommittén.

Det talas ofta om att man inte får ge
intryck av en exklusiv »klubb» för de
rika som ger. Jag tror att detta betraktelsesätt
är i det väsentliga felaktigt, tv
givarländerna har mycket att tala med
varandra om för att åstadkomma en vettig
uppläggning av u-hjälpen. Behovet
av koordinering är utomordentligt stort,
inte minst när det gäller den bilaterala
hjälpen. Jag tror också att givarländerna
har mycket att tala med varandra om
i fråga om uppläggningen av den multilaterala
hjälpen, som den framträder
inom Förenta Nationerna. Behovet av
ett stadigt grepp på frågan om prioritering
av olika biståndsformer och prioritering
av mottagarländer är också ett
viktigt skäl för svenskt deltagande i
DAC.

Jag vill alltså, herr talman, vädja till
regeringen att frångå den i det här av -

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

seendet negativa hållning som den hittills
har intagit och bestämma sig för att
gå in i DAC. Det är inget dåligt sällskap,
och jag tror att vi skulle ha nytta av att
vara med, inte minst med tanke på de
informationer som vi där kan få och som
skulle spela en viss roll för uppläggningen
av våra egna insatser på det här området.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Eftersom jag är den av
gruppledarna i kammaren som har väntat
till lite längre ner på talarlistan innan
jag tog ordet, vill jag begagna tillfället
att uttrycka min glädje över att de
övriga gruppledarna har uttalat sitt erkännande
åt den avgångne utrikesministern
för hans värdefulla insatser under
den tid han har förvaltat sitt ämbete.
Det är ingenting annat än ett understrykande
av den uppfattning vi hela tiden
har haft, nämligen att han bär varit värdefull
ur trygghetssynpunkt och också
ur den synpunkten att han på ett utomordentligt
skickligt sätt kunnat hävda
svenska och även internationella intressen
under en särskilt bekymmersam
period.

Det har ju inte alltid givits ett lika
enstämmigt erkännande. Jag har en
känsla av att många gånger har stämningen
varit sådan att det funnits de
som skulle velat använda Bengt Lidforss
uttalande en gång om en professor i
Lund som avgick från sitt ämbete. Lidforss
uttryckte sin mening på det sättet
att professorns avgång från ämbetet var
av ovärderlig betydelse för den vetenskap
han företrätt. Jag tror emellertid att
gruppledarna uttalat en ärlig mening när
de nu utan att behöva ha några politiska
aspekter på sina uttalanden givit sitt erkännande
åt östen Undéns betydande
insats.

Jag tror att vi alla haft en känsla av
att det skulle vara svårt att finna ett underlag
för en remissdebatt under höstriksdagen.
Propositionen nr 190 är knappast
mer än något att hålla i händerna,
om man inte riktigt vet var man skall

placera dem under den tid man talar,
tv det finns ju ingenting att hämta ur
denna proposition som underlag för några
synpunkter i debatten.

Herr Virgin tolkade sin värdesättning
av remissdebatten på det sättet, att det
fanns ett behov av en sådan debatt efter
ett val och att man skulle få tillfälle att
diskutera både valresultatet, dess orsaker
och konsekvenser, men framför allt också
att man med utgångspunkt från valresultatet
skulle kunna framföra vissa
synpunkter på det som skulle ske i framtiden.
Ungefär samma resonemang förde
herr Lundström i sitt anförande, då
han tyckte att man borde ha anledning
ta upp en hel del ting och framför allt
att framföra sin värdering av valresultatet.

Det är klart att alla partier har ett
intresse av att försöka föra fram en värdering
som ställer det egna partiet i så
god dager som möjligt. Herr Lundström
använde ett sätt när han förklarade att
regeringspartiet ändå inte ökat sitt röstetal
med mer än It 000. Oppositionspartierna
hade visserligen förlorat
200 000 röster, men det måste ju ändå
innebära att det inte var någon så förfärligt
stor nyanslutning till regeringspartiet.
Det mesta av framgången hade
det fått genom att så många av de borgerliga
partiernas väljare hade avstått
från att delta i valet.

Detta är en ny värdering av ett valdeltagande,
ty tidigare har faktiskt alltid
ett dåligt valdeltagande tagit sig uttryck
i ett sämre resultat för socialdemokratien.
Denna gång skulle det alltså ha verkat
i rakt motsatt riktning. Det kan väl
ändå inte innebära något annat än att
herr Lundström har haft ett behov att
bortförklara något som varit obehagligt.

Det är som finansministern tidigare
understrukit inte enbart en utomordentlig
valapparat som kunnat lämna detta
goda resultat för regeringspartiet. Det
måste faktiskt förhålla sig så att den
förda politiken av folk i allmänhet har
uppskattats betydligt mera än vad de
borgerliga politikerna velat göra gällande.
Antagligen har deras kritik betraktats
som betydligt överdriven.

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Jag tycker att man också kan få ett
belägg för det i ett uttalande av herr Virgin,
när han säger att han tycker att det
är egendomligt att Sverige som är det rikaste
landet i Europa fortfarande dras
med en betydande och besvärande bostadsbrist.
Men det rikaste landet i Europa
har vi faktiskt blivit under en socialdemokratisk
regering, och följaktligen
måste väl den ekonomiska politiken ändå
ha varit aktiv, eftersom ett sådan resultat
har kunnat uppnås. Jag tror det finns
all anledning att räkna med att folk i
allmänhet uppfattar saken på det sättet
och att det är det som tagit sig uttryck
i valresultatet.

Sedan kan man naturligtvis också, som
finansministern framhöll, hysa den uppfattningen
att det inte går att splittra
oppositionen på tre partier och räkna
med att dessa mot ett starkt regeringsparti
som för en förnuftig politik skall
kunna ge ett utslag i sådan riktning att
det blir ett nytt regeringsunderlag. Man
får inte något underlag bara genom att
säga nej till det som föreslås. Det fordras
något mera.

Detta är inte på något sätt en pekpinne
till de tre borgerliga partierna att de
bör söka enas. Den frågan får de väl diskutera
sinsemellan. Det är bara ett konstaterande
att en splittrad opposition antagligen
alltid är svagare, än om man
hade ett oppositionsparti av ungefär samma
styrka som regeringspartiet.

Vi som varit i tillfälle att lyssna till
TV-debatter under höstens lopp, nu senast
för ett par dagar sedan, har väl också
fått en känsla av att det inte varit så
förfärligt mycket att diskutera. Till och
med den som ledde den senaste debatten
hade tydligen en känsla av att han
skulle behöva vidta åtgärder för att få
mera liv i det hela, få fram litet mera
som åstadkom meningsbrytningar. Det
som uttalades var ju inte något annat
än önskemål, och då helt naturligt önskemål
om skattelättnader för industrien,
om en mera företagsvänlig politik med
mera sådant som man av rent politiska
skäl måste ha olika uppfattningar om.
Men bakom det hela låg trots allt upp -

fattningen att det var relativt hyggligt
ställt.

Såväl i dag som vid tidigare tillfällen
har det alltid funnits ett motiv för att
framföra önskemål om att effektiva åtgärder
skall vidtas för att komma till
rätta med det som fortfarande är påtagliga
brister i vårt samhälle. Sådana synpunkter
kan naturligtvis framföras såväl
av den som gjort ett vällyckat val som
av den som nått ett sämre resultat, önskemålen
kan vara lika väl motiverade,
och det är klart att såväl herr Lundström
som herr Virgin har rätt när de
konstaterar att vi fortfarande har en besvärande
bostadsbrist. Herr Lundström
har också rätt när han konstaterar att
en nybyggd lägenhet ute i våra förorter
trots statssubvention i dag kostar 50 kronor
per kvadratmeter i hyra och däröver.
Han kunde ha fortsatt och talat om
att en bostad som byggs inne i staden
utan subvention i vissa fall kostar ungefär
dubbelt så mycket. Ändå är de där
50 kronorna i och för sig inte så besvärande
med hänsyn till prisutvecklingen.
Men besvärande är att hyresskillnaden
mellan dem som har förmånen att bo i
tidigare byggda hus och dem som skall
flytta in i de nybyggda husen, som dessutom
ligger längre bort från de centrala
delarna av staden, blir större och större.
Vi skall dock ha i minnet att under 1930-talets senare del uppgick hyrorna i de
nybyggda husen till mellan 30 och 36
kronor per kvadratmeter — på Gärdet
inemot 36 kronor. Man hade då inte att
räkna med högre ränteutgifter än den
subventionerade ränta som nu gäller för
statsbelånade hus. Man kunde räkna med
att husägarna på den tiden fick bottenlån
till 3,5 procent, men lägenheterna
kostade ändå 36 kronor per kvadratmeter,
ocli standarden var inte särskilt hög
— den var lägre än den standard som i
dag erhålles för 50 kronor.

Även om man konstaterar detta kan
man alltid fråga sig, varför vi har bostadsbristen
kvar och varför kösamhället
finns kvar också i andra sammanhang,
exempelvis i fråga om skolor och läroverk.
När det gällt att bygga ut har vi

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning
emellertid inte haft att ta hänsyn till de
behov som förelåg på 1930-talet, utan till
de nya behov som tillkommit i samband
med standardförändringen i samhället. I
dag nöjer sig folk inte med — och skall
inte heller nöja sig med -— en bostad
med det utrymme och den standard som
de flesta fick nöja sig med på 1930-talet
eller dessförinnan. De ensamstående kunde
på den tiden inte tänka sig att skaffa
en egen bostad, de måste vara inneboende.
För en familj som hyrde en tvårumslägenhet
— eller för hustrun i familjen
— var det naturligt att det ena rummet
hyrdes ut för att hyreskostnaden för familjen
skulle bli litet lägre. Något sådant
förekommer praktiskt taget inte i
dag. Den ensamstående efterfrågar bostad
liksom familjerna, och familjerna
efterfrågar bostad med större utrymme
och bättre standard.

Vi har under de år som gått försökt
begränsa regleringarna så långt det varit
möjligt. Vi har ändå haft en byggnadsreglering,
men eftersom man måst tillgodose
andra, fullt legitima behov att få
bygga, har inte alla resurser kunnat ställas
till förfogande för byggande av bostäder.
Detta till trots kan vi konstatera att
det byggts avsevärt mycket mera under
de senaste tio åren i genomsnitt än under
någon tidigare period. Men ändå råder
fortfarande bostadsbrist. När konjunkturen
nu har mattats något inom
vissa delar av vår industri och det har
lättat på kapitalmarknaden, är det väl
naturligt att man flyttar över ytterligare
resurser till bostadsbyggandets område
och försöker avveckla bostadsbristen i
snabbare takt än hittills. Att man inte
tidigare kunnat vidta sådana åtgärder
behöver inte ha sin grund i ovilja eller
bristande effektivitet från de styrandes
sida. Resurserna har inte funnits förrän
nu, men så snart man fått resurserna har
de utnyttjats. Man har gjort likadant vid
tidigare tillfällen.

Så är det också med köerna vid våra
läroverk och anstalter för högre utbildning.
Utvecklingen i samhället har gjort
det möjligt för allt flera att söka sig till
dessa utbildningsvägar. Man har kunnat
ta vara på begåvningarna i större ut -

till remittering av viss kungl. proposition
sträckning än tidigare, när den högre utbildningen
var förbehållen de välsituerade
i samhället. Det har skett en demokratisering
även på detta område.
Följaktligen är det flera som både kan
och vill söka sig till den högre utbildningen.
Det utbildas flera i dag än någonsin
tidigare både vid läroverken och
vid högskolorna, men det råder ofantligt
mycket större efterfrågan på utbildat
folk. De främsta krafterna sugs kanske
upp av expansionen inom industrien,
som konstant har behov av högre utbildad
arbetskraft i mycket större utsträckning
än tidigare. Den tekniska utvecklingen
— automationen och vad det heter
— har ju medfört detta. Det har inte
varit möjligt att tillgodose utbildningsbehovet
under den tid som gått, eftersom
vi har måst försöka fördela resurserna
på ett så förnuftigt sätt som möjligt
med hänsyn till de bedömningar som
gjorts. Alla bär vi väl en önskan om att
kösamhället skall avvecklas och avvecklas
så snart som möjligt, men vi bör ju
inte på grund av dessa önskemål bortse
från att den fulla sysselsättningen i och
för sig blir ett underlag för att folk
står och väntar på det som de vill ha och
att det inte bara är att välja och vraka
och ta det som passar När vi har den
fulla sysselsättningen, har vi inte samma
möjligheter att tillgodose alla behov och
att lagerföra allt, som människorna kan
efterfråga, i samma utsträckning som när
det råder avmattning i näringslivet, då
icke i anspråktagna resurser kan utnyttjas
för att kompensera det som brister
på något håll. Den fulla sysselsättningen
vill vi ju alla bevara, men den kommer
alltid att innebära, att vi ibland inte kan
få precis det vi önskar omedelbart.

De båda tidigare gruppledarna på talarlistan
uttalade sin gratulation till det
socialdemokratiska partiet för valsegern,
men herr Virgin tilläde att han inte kunde
lyckönska partiet, eller kanske i sin
lyckönskan icke särskilt ville rikta sig
till partiet, eftersom långvarig makt kunde
vara skadlig — han använde kanske
inte precis det ordvalet — och i varje
fall farlig. Jag förmodar att han menade
någonting sådant som att innehavet av

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

makten kunde verka avtrubbande på initiativkraften
och i alltför hög grad verkade
i den riktningen, att de som hade
makten blev alltför självgoda.

Jag har ingen anledning att misstänka
att han kände sig ha någonting av det,
som hade hänt sedan 1932, såsom underlag
för detta sitt uttalande, utan att han
väl då närmast syftade till dem som en
längre tid suttit vid makten före 1932
och liksom överlevt sig själva •— de hade
inte följt med utvecklingen på ett sådant
sätt att de kunde tillfredsställa det allmänheten
krävde, och detta skulle då
ha varit orsaken till att makten gled ur
deras händer vid den tidpunkten.

Jag tror att det ligger mycket i ett sådant
funderande, om det nu verkligen
är så väl att herr Virgin har gjort en sådan
självrannsakan tillbaka i tiden beträffande
de maktägandes sätt att sköta
sina uppgifter. Jag tror nämligen att det
är ett faktum, att de makthavande i all
synnerhet under 1920-talet visade att de
inte följde med utvecklingen och över
huvud taget inte hade satt sig in i den
förändring, som hade inträffat framför
allt efter första världskrigets slut. Omedelbart
därefter hade man väl vissa farhågor
för revolutionära tendenser också
i vårt land, men allteftersom tiden gick
blev man allt säkrare på att det inte inträffat
någonting som behövde medföra
någon förändring. Såväl Stripakonflikten
1926 som Ådalshändelserna 1931 utgör
ett belägg för att man levde kvar i det
gamla: en härskande klass och en klass
som inte skulle ha någonting att säga till
om.

Nu är jag övertygad om •— och det är
kanske herr Virgin också — att lärdomarna
från den tiden väl inte bara föranlett
en omvärdering inom de borgerliga
partierna, utan medfört att även det
socialdemokratiska partiet tagit lärdom
av vad som inträffat och alltså inte har
försökt att utbilda sig till någonting, som
skulle bli ett verktyg uteslutande för ett
klassamhälle ur arbetarklassens synpunkt.
Det socialdemokratiska partiet
har försökt att inrätta sin politik så, att
den kunnat ge någonting värdefullt för
landet i dess helhet, vilket dock inte in -

nebär att man har bortsett från de behov,
som trots allt ändå föreligger och har
förelegat i särskilt stor utsträckning på
både de sociala och de kulturella områdena
för de delar av vår befolkning, som
har varit underutvecklade och varit det
i alldeles särskilt hög grad fram till 1932.
Först därefter har det blivit annorlunda,
både beträffande den sociala omvårdnaden
och möjligheterna att få tillträde till
det kulturella livet.

Herr talman! Jag yttrade i begynnelsen,
att proposition nr 190 inte var så
mycket att hålla sig till i dagens debatt.
Det finns heller ingen anledning att vägra
remiss till vederbörande utskott, och
följaktligen ansluter jag mig till det yrkande
som tidigare här framställts.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strand säger i sitt
anförande att de brister på det samhälleliga
området, som vi har talat om under
benämningen kösamhället, beror på åtskilliga
saker, som har varit oförutsedda,
på ekonomiska eller andra skäl, men att
de inte beror på bristande planering.

Därtill vill jag säga att om jag som exempel
tar två områden, där kritik framförts,
nämligen skolans område — som
herr Strand själv var inne på — och åldringsvården,
är läget faktiskt sådant, att
från det ögonblick då en människa föds
kan man statistiskt räkna ut hur situationen
i framtiden blir — när barnen blir
skolpliktiga, när de skall utbildas vidare
och också när det uppstår en stark ansvällning
av de äldre åldersgrupperna.
Man kan då planera därefter. Det är
klart, att om man gör en sådan planering
kan det inträffa förhållanden, som gör
att man inte kan helt genomföra planen,
men den måste naturligtvis göras på ett
sådant sätt att den medger en viss elasticitet.

Jag undrar: Har det alls funnits någon
sådan långsiktig planering beträffande
t. ex. dessa två områden?

Herr VIRGIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Strand antydde i
sitt anförande, att det hade riktats en

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

överdriven kritik mot socialdemokratien
från borgerligt håll men att jag i mitt
första inlägg delvis skulle ha dementerat
den kritiken genom att påpeka att Sverige
är det rikaste landet i Europa. Den
omständigheten skulle då vara ett bevis
för att socialdemokratien under sitt
långa maktinnehav fört en särskilt god
ekonomisk politik.

Det är enligt min mening ganska djärvt
att göra en sådan konklusion. Man skulle
lika gärna kunna göra gällande att den
utveckling i Västtyskland, som under efterkrigstiden
gick så snabbt att man talade
om »ett tyskt under», inte skulle ha
kunnat genomföras under en socialdemokratisk
regim. Det skulle väl sannolikt
ha blivit en snabb utveckling i Västtyskland
också under en socialdemokratisk
regim, om den måhända inte skulle ha
blivit lika snabb som den nu förverkligade.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Virgins anförande
föranleder inte något genmäle från min
sida. Däremot vill jag säga till herr
Lundström, att ett av de ting han förde
på tal, nämligen åldringsvården, har särskilt
aktualiserats av den fulla sysselsättningen
och den utveckling som ägt rum
i samhället.

Fram till ganska sen tid var det tämligen
vanligt, att åldringarna i mycket stor
utsträckning togs om hand av barnen
eller andra anhöriga, eftersom anspråken
på utrymme för vederbörande själva och
deras anförvanter inte var större än att
de ansåg sig kunna ta hand om åldringarna
eller i varje fall hjälpa dem till rätta.
Numera har sådana tjänster i mångt och
mycket försvunnit, därför att få har möjlighet
att taga hand om de gamla. I och
med detta har åldringsvården trätt i
förgrunden på ett helt annat sätt än tidigare.
Jag vill erinra om ett uttalande,
som en gång fälldes av Olivia Nordgren
i andra kammaren — eller kanske det
var i något annat sammanhang. Hon uttalade
sitt erkännande åt all den omtanke,
som ägnades åldringarna, men hon
ville fästa uppmärksamheten på att bar -

nen och mödrarna •— framför allt de ensamstående
mödrarna — över huvud taget
aldrig fördes på tal.

Numera är det väl så, att de åldringar
som är i behov av tillsyn måste omhändertas
på annat sätt. Det behöver inte betyda
att de skall tas in på ålderdomshem,
men de behöver daglig tillsyn. Denna har
tidigare kunnat lämnas av barn eller
andra anförvanter, en möjlighet som nu
i stor utsträckning har försvunnit. Med
hänsyn härtill tror jag inte att man i tid
kunnat planera för ett förhållande, som
har inträffat först på senare tid.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Strand har här uppträtt
som advokat för kösamhället och
har närmast uppmanat oss att vara tacksamma
för det. Han gör bl. a. gällande,
att ingen i dag behöver eller ens skall
låta sig nöja med den bostadsstandard,
som rådde på 30-talet.

Nej, det är ju självklart. Varför skulle
man behöva göra det? Om man tänker på
de beklagliga människor, som på 1920-talet satt och skruvade på sina kristallapparater
för att få in de skrapande ljuden
från främmande radiostationer, så
finner man att det är en viss skillnad
mellan dem och dem som nu tittar på
sina utmärkt fungerande TV-apparater.

Sambandet mellan detta och den socialdemokratiska
regeringens politik är
emellertid litet svår att inse. Det är andra
ting som har påverkat utvecklingen.
Herr Strands resonemang leder ingenstans
och löser inte de problem vi sysslar
med. Frågan är i stället hur det kommer
sig att just på de områden, där staten
tagit på sig själva huvudansvaret, möter
man köerna, bristerna och svårigheterna
på ett så eklatant sätt. Det gäller
ju även områden, där det borde vara
ganska lätt att planera.

Herr Strand yttrade om kösamhället
ungefär som så, att man ibland inte kunde
få precis allt man önskar omedelbart.
Man kan t. ex. inte få den bostad man
vill ha just den dag man bestämmer sig.
Herr Strand är ingen dålig försvarsadvo -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering
kat när han gör denna skönmålning, men
som en skildring av t. ex. bostadskön i
Stockholm har den inte mycket med
verkligheten att göra.

Man fick vidare det intrycket att herr
Strand närmast ville göra gällande, att
stenåldern slutade år 1932. Jag tror att
den slutade tidigare. Vi hade en ekonomisk
utveckling, som alls inte var så dålig
även före den tid då socialdemokratien
fick regeringsansvaret här i landet.
Produktivitetsstegringen och standardhöjningen
har inte blivit snabbare efter
den tiden, utan de var väl så snabba på
1920-talet som nu. Vi har i själva verket
haft en ganska jämnt stigande produktivitetsutveckling
under nära ett århundrade.
Det är den som i allt det väsentliga
har varit avgörande för att vi så småningom
har kunnat få resurser för en utbyggd
socialvård, som vi väl alla är mer
eller mindre medansvariga för och på
vilket område socialdemokratien har
gjort utomordentliga insatser — det skall
jag inte förneka. Utan produktivitetsutvecklingen,
som har varit skäligen oberoende
av skiftande politiska regimer,
hade vi emellertid inte kommit i ett läge,
där vi kunnat göra våra stora insatser i
den sociala trygghetens intresse.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill för kammaren
förklara, att jag inte har någon anledning
att försvara kösamhället — jag
lider antagligen av det i lika stor utsträckning
som herr Per-Olof Hanson.
Jag har endast velat undertsryka, att i
ett fullsysselsättningssamhälle är resurserna
alltid begränsade — använder
man dem på ett område, så kan det bli
brist inom ett annat.

Eftersom såväl byggnadsindustrien
som utbildningen fordar mycket arbetskraft
och även stora kapitalinsatser, har
det inte varit möjligt att under den tid
som gått använda mer än som har blivit
använt. Skulle man ha använt mer av resurserna,
hade det kanske blivit brist
vid utbyggnaden av industrien och av
näringslivet i övrigt.

av viss kungl. proposition

Följaktligen är köerna ett resultat av
att de totala resurserna i samhället inte
har räckt till för att klara allt.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Det är alldeles självklart
att de totala resurserna inte kan räcka
till allt. Men då reser sig frågan, vad
man vill prioritera. Med det resonemang
som herr Strand här för har vi,
såvitt jag förstår, inga utsikter att någonsin
komma ifrån kösamhället, utan
vi kommer att få dras med det, om man
inte tänker om i fråga om prioriteringen
härvidlag.

Det kan ju tänkas att man skulle bli
tvungen att nöja sig med en något mindre
industriell produktionsökning för att
få t. ex. större resurser inom sjukvården,
men jag är inte säker på att man
behöver ställa dessa behov så hårt emot
varandra. Det kan ju också finnas en
möjlighet att genom en mera dynamisk
politik påskynda näringslivets produktivitetsutveckling
för att skapa fram
mera resurser. Men det är ju klart, att
det i rätt hög grad är en fråga om prioritering.

Herr HERNELIUS: (h):

Herr talman! Låt också mig först få
överräcka en blomma i höstliga färger
till regeringen. Men den blomman gäller
inte valresultatet —- jag tycker nog att
den som överbringar en lyckönskan bör
vara delaktig i mottagarens glädje, och
till skillnad från herr Andersson i Brämhult
känner jag ingen större lycka över
valresultatet. Jag har också noterat de
200 000 förlorade rösterna för oppositionen,
som herr Strand omvittnade och
som jag tycker är en allvarlig tankeställare
för de tre oppositionspartierna.

Min lyckönskan gäller något annat.
Samma dag som utrikesdebatten ägde
rum i våras i denna kammare, den 14
mars, öppnades i Geneve 18-maktskonferensen
i nedrustningsfrågan. Det var
naturligt att i många anföranden talarna
anknöt till vad som därmed än en

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

gång inleddes, och kammarens egna veteraner
i nedrustningsfrågorna, herrar
Sandler och Boheman, med erfarenhet
ända från 20-talet, uttalade, om icke
pessimism, så dock en viss varning mot
förhastade förhoppningar.

Här skall i dag icke göras något försök
till konstaterande om konferensen
i Geneve hitintills — den fortsätter för
övrigt inom kort — och arbetet i FN
har fått ett gynnsammare förlopp än vad
man på många håll vågade hoppas i
mars. Därom vågar jag inte uttala någon
mening'' — den försiktighet som herr
Virgin lade i dagen är sannolikt befogad.

Däremot vill jag gärna, om det tillåtes
mig, uttala min tacksamhet över det intresse
som regeringen, den förutvarande
och den nuvarande utrikesministern, departementet
och dess särskilda sakkunniga
nedlagt på nedrustningsfrågorna.
Få ärenden ter sig angelägnare än detta
och varje steg, ja, varje tuppfjät framåt
som kan tagas måste välkomnas. Väl
har meningarna, såsom denna kammare
väl vet, ibland varit delade om innebörden
av en del förslag och om vissa
synpunkter och formuleringar, men om
själva målsättningen har väl alla demokratiska
partier varit överens. Den uttrycktes
av utrikesminister Nilsson inför
FN-församlingen häromdagen så
här: »Vi måste alla arbeta med hängivelse
men också med realism för det
slutliga målet: fred i en avrustad värld.»
Det yttrandet är värt en allmän anslutning,
i varje fall om tillbörlig tonvikt
lägges på ordet realism, över huvud taget
var detta anförande, liksom det utförliga,
intressanta och fylliga inlägg som
ledamoten av denna kammare fru Myrdal
gjorde i ett FN-utskott den 31 oktober
i år i allt väsentligt invändningsfritt,
och bakom detsamma torde också,
om jag är riktigt underrättad, ha stått
en enig parlamentarisk FN-delegation.

I utrikesdebatten i mars i denna kammare
berördes också Kongo och medverkan
därstädes av svensk militär personal
i FN:s tjänst. I samband därmed
ställdes ett antal frågor, bl. a. rörande
de motstridiga uppgifterna om upphovet

till septemberkrisen och om ordergivningen
och direktiven i samband med
händelserna då och i december, då
svensk militär trupp för första gången
på 150 år enligt ett här hemma givet bemyndigande
deltog i militära aktioner
med bl. a. jetplan. Den vidgade klarhet
som då begärdes, t. ex. genom utgivande
av en UD:s blå bok, har tyvärr ej
kommit till stånd. Ej heller har FN :s
generalsekretariat lagt i dagen något
som helst intresse för att åskådliggöra
vad som skett — tvärtom lär en påbörjad
utredning ha avbrutits; i varje fall
har den ej offentliggjorts. När Förenta
Nationernas tidigare chefsdelegat i Katanga,
irländaren 0’Brien, nyligen framträtt
och i bokform lämnat de mest uppseendeväckande
meddelanden rörande
bakgrunden till septemberkrisen — han
gör gällande att den stora septemberoperationen,
kallad Krossa, igångsattes av
F"N-ledningen i Kongo på eget bevåg och
att FN:s kommuniké om att striderna utbrutit
med anledning av att mordbrand
upptäckts i ett FN-garage var medvetet
oriktig — ej heller då har något officiellt
tillrättaläggande kommit från FN-högkvarteret.
Tvärtom har 0’Brien, vars
uppgift naturligtvis tills vidare måste tagas
med all reservation, beskt erinrats
om sin tystnadsplikt. Denna situation är,
herr talman, icke tillfredsställande, särskilt
icke för oss här hemma med tanke
på vårt omfattande militära engagemang
i Kongo alltsedan juli 1960, vilket
engagemang fortsätter åtminstone en
bit in på nästa år.

I dagarna prövas också enligt dagens
kommuniké en begäran om flera svenska
jetplan, att sättas in i nya strider
som tydligen väntas. Större anspråk på
Sverige är väl också sannolika, om indierna
gör allvar av sin antydan att dra
tillbaka den indiska styrkan från Kongo.
Det är bekant att den tidigare utrikesministern
vid några tillfällen haft anledning
att begära förklaringar eller
kommentarer från FN-ledningen i samband
med vissa händelser i Kongo. Det
har funnits goda skäl härtill, eftersom
vissa åtgärder tydligen saknat täckning
i säkerhetsrådets beslut. Om nu en ny

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

fas förestår, synes det än en gång finnas
anledning för Sveriges regering att
understryka att FN-styrkan aldrig får
användas för att — om jag får citera ett
auktoritativt svenskt uttalande i FN —
»lösa de inre problem som hemsöker
Kongo eller att hjälpa den ena eller den
andra av de stridande politiska grupperna
till makten». I varje fall har det
svenska deltagandet en gång kommit till
stånd under åberopande av denna förutsättning.

Påtalas bör också, herr talman, den
även i andra sammanhang minst sagt
oskickliga informations- och nyhetstjänsten
från FN-högkvarteret. Ännu i dag
har mig veterligen icke någon tillfredsställande
utredning publicerats rörande
t. ex. olyckan den 20 september, då ett
FN-plan med svensk besättning sköts
ned. Det är bekant att den svenska regeringen
har tagit vissa initiativ i detta
sammanhang, men tydligen utan det resultat
som man eftersträvat.

I detta sammanhang kan jag inte underlåta
att fästa uppmärksamheten på
ett pikant inslag i diskussionen här
hemma. Utrikesdepartementets mångårige
särskilde sakkunnige i folkrätt,
professor Gilil, har i bokform nyligen
gått så långt, att han säger att FN i
Kongo brutit mot alla de grundläggande
principerna i sin stadga. Herr Gihl var
som bekant en av de särskilda sakkunniga
som utarbetade den officiella svenska
kommentaren till FN-stadgan. Om
herr Gihls tolkning är riktig eller ej kan
här lämnas öppet — kanske har han
medvetet tillspetsat sina synpunkter i
krigarens lovliga avsikt. Beaktas bör
naturligtvis också, att FN-aktionen tillkom
i ett visst läge och under vissa bestämda
förutsättningar. Den kritik som
jag här framfört riktar sig närmast mot
åtgärder, vidtagna långt efter sommaren
1960, då beslut fattades om FN:s
ingripande och då beslutet fattades här
hemma.

Det måste, om jag får övergå till ett
annat problemkomplex, herr talman,
med beklagande och oro konstateras,
att väntetiden för våra EEC-förhandlare
tycks bli allt längre. Den svenska

ansökan om association med EEC ingavs
i december, och lördagen den 28 juli
hade handelsminister Lange tillfälle att
presentera de svenska synpunkterna. Sedan
dess har praktiskt taget intet hänt.
Förhandlingarna mellan EEC och Storbritannien
drar som bekant också ut på
tiden, och först sedan de slutförts kan
verkliga förhandlingar med de andra i
kön komma i gång. Att Sverige, som till
skillnad från Danmark och Norge icke
kan acceptera politiska avtal i samband
med EEC, icke har någon tätplats
i denna ko är alldeles uppenbart, och
Danmark och Norge har också kommit
före oss i fråga om de tekniska förhandlingarna.

Det bör kanske inte heller döljas att
förhandlingsklimatet för Sverige under
senare tid uppenbarligen har blivit bistrare.
Fråga är om inte förhandlingsläget
är sådant, att regeringen har anledning
att i samråd med oppositionsledarna
överväga, om nya eller särskilda åtgärder
är på sin plats. Att närmaste tänkbara
kontakt bör hållas med Danmark
och Norge är uppenbart; att vi står i
nära kontakt med Finland är självklart.

För näringslivet i Sverige innebär nuvarande
tillstånd fortsatt osäkerhet i
fråga om planering och investeringar
och ett försämrat konkurrensläge på den
marknad som betyder så mycket för vår
export och för vår folkhushållning. Denna
förändring äger därtill rum då oroande
tendenser är påtagliga inom flera
branscher: cellulosa, papper, varv och
rederier.

De tre författare, herrar Ekström,
Myrdal och Pålsson, som nyligen på
grundval av siffror från högkonjunkturens
år förkunnade att Sverige egentligen
icke behövde någon association alls
med EEC, försummade som bekant att
beakta åtskilligt, däribland det förhållandet
att ingen högkonjunktur är evig.

Egentligen skulle jag sluta härmed,
herr talman, men när finansministern
är älskvärd nog att sitta kvar i kammaren
kan jag inte underlåta att utnyttja
tillfället att göra några små reflexioner
i anslutning till en del synpunkter i hans
anförande.

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Finansministern ironiserade över tanken
på ett gemensamt borgerligt parti.
Hans ord — tror jag — föll ungefär så
här: »en sådan va.1 finns nog inte».
Han pekade särskilt på några områden
där meningarna bland väljarna skulle
dela sig.

Ja, herr finansminister, jag undrar
om inte den valen finns ändå, men finansministern
ser den kanske inte, eftersom
han sitter mitt uppe i den. År
inte det stora socialdemokratiska partiet
ett exempel på en sådan val? Finns
där icke också i högsta grad olika meningar
inom partiets broderskapsrörelse
och bland ateisterna. Eller finns det
icke olika meningar bland de socialdemokratiska
väljarna i fråga om stödet
till jordbruket? Jag använder som synes
finansministerns egna exempel.

Finansministern gjorde också ett annat
överraskande uttalande i polemik
mot herr Lundström. Herr Lundström
hade nämnt att situationen på Kuba och
kriget mellan Indien och Kina — det är
verkligen ett allvarligt krig som pågår
där — borde beaktas i samband med
våra egna försvarsproblem, och finansministerns
ord föll ungefär så, att om
det skulle bli militära incidenter av allvarligare
slag, krävs det en hela folkets
allvarliga ansträngning.

Det är naturligtvis riktigt, herr talman,
men det hjälper inte med ansträngningar,
om man inte i tid fått resurserna,
om man inte förberett sig för
denna situation. För att citera ett berömt
yttrande räcker det inte med att
säga, att vår beredskap är god, om den
inte är god.

Sedan skall jag också tillåta mig ta
upp ett yttrande av finansministern,
som inte fällts i dag, utan som förekom
i det auktoriserade referatet av hans anförande
i samband med Arosmässan i
Västerås. Enligt referatet skulle herr
Sträng ha yttrat så här: »En deflationistisk
utveckling i väster skulle innebära
en avgörande kraft- och prestigeförlust
för det demokratiska styrelseskicket i
den pågående maktkampen mellan öst
och väst.» År inte detta, herr finansminister,
en tillspetsning, som inte är

avsiktlig? Finansministern och jag och
de flesta i denna kammare tror väl att
det demokratiska styrelseskicket ligger
fastare rotat i våra länder än att det
i något avseende skulle gå förlorat på
grund av en tillfällig deflation i väster,
hur allvarlig en sådan än skulle vara ur
ekonomisk synvinkel.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! I remissdebatten tar vi
upp frågor av varjehanda slag. Under
sommaren har också en hel del händelser
inträffat, som man vid ett sådant
här tillfälle knappast kan låta spårlöst
passera. Alla känner vi de synnerliga
besvärligheter jordbrukarna åsamkats
detta år. Det har också herr Eskilsson
tidigare varit inne på. Anledningen är
den besvärliga väderleken och det låga
skördeutfall som rått i stora delar av
vårt land. Förutom de rent ekonomiska
bekymren har arbetet blivit svårt för
den allt mindre andel av vår befolkning,
som har fått klara matförsörjningen.
Många kanske tycker att dessa frågor
är alltför mycket diskuterade här i riksdagen,
men huvudorsaken till detta är ju
de ständigt återkommande skördeskadorna,
som under den senaste tioårsperioden
inverkat mer än någonting annat.

Skördeskadorna och den avfolkning
som sker från jordbruket på grund av
dålig lönsamhet inger oro för vår framtida
försörjning, och detta speciellt i
händelse av en avspärrning. Det är en
angelägenhet som i högsta grad angår
oss alla och som måste uppmärksammas.
Jordbrukets dåliga lönsamhet och framför
allt den försämring, som härvidlag
otvivelaktigt skett under senare år, är en
fråga som vid flera tillfällen påtalats av
centerpartiet.

Enligt vårt nuvarande jordbruksavtal
skall en basjordbrukare erhålla samma
inkomst som en industriarbetare i dyrortsgrupp
II och III. Såsom framhållits
redan tidigare här i dag förelåg redan
vid avtalstidens ingång en eftersläpning
i det avseendet på 3 600 kronor. Denna
eftersläpning skulle som sagt hämtas in

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

under avtalsperioden genom att jordbrukarna
skulle få behålla rationaliseringsvinsterna.
Nu har jordbrukets utredningsinstitut
i somras lagt fram en utredning,
som visar att klyftan ökat till
3 750 kronor för år 1960 och 4 850 kronor
för år 1961. Om syftet med avtalet
skulle ha infriats skulle klyftan år 1961
ha varit blott 1 700 kronor. Det föreligger
således en skillnad i beräkningarna
på 4 850 kronor minus 1 700 kronor,
d. v. s. 3150 kronor, för år 1961. Denna
skillnad är säkerligen betydligt större för
år 1962. Det visar sig således att de farhågor
som vi i centerpartiet hyst har besannats.

Det måste väl också betraktas som synnerligen
anmärkningsvärt att en så viktig
grupp i vårt samhälle som den som sköter
matvaruförsörjningen skall vara så
eftersatt. Man kan fråga sig, vilken annan
grupp i vårt samhälle som skulle
vara nöjd med en sådan situation. Under
valrörelsen var alla partier särskilt vänliga
mot jordbruket. Det är beklagligt
att denna inställning ej gjorde sig gällande
tidigare när man hade möjligheter
att göra något åt saken och åstadkomma
något.

Från centerns sida har vi vid flera
tillfällen krävt en undersökning av inkomstklyftan
och utvecklingen därvidlag,
och vi har begärt åtgärder därest
eftersläpningen ej skulle minska enligt
avtalet. Detta har övriga partier gått
emot. Herr Eskilsson har här talat för
sin personliga del, och jag förstår det
mycket väl. När vi voterade i denna fråga
under vårriksdagen minns jag inte
hur herr Eskilsson röstade, men jag vet
mycket väl att huvudparten i både folkpartiet
och högern stödde socialdemokraterna
i deras avslagsyrkande. Inom
centerpartiet har vi på denna punkt varit
eniga, och jag kan därför nu tala för
hela partiet.

Trots finansministerns uttalande i dag
om extrema jordbrukarintresscn har jag
dristat mig att ändå här framföra jordbrukets
synpunkter. Med hänsyn till arbetsfördelningen
här i riksdagen måste
vi ju koncentrera oss på vissa uppgifter.
Jordbruksfrågorna har fallit på min lott,

även om jag rent personligen skulle tycka
det vara lika roligt att engagera mig
i andra frågor. Från centerpartiets sida
skulle vi inte kunna fortsätta vårt politiska
arbete, därest vi inte påtalade så
orättvisa företeelser i vårt samhälle som
vi här möter. Det är linjen i vårt arbete.
Vi vill skapa rättvisa åt medborgarna.
Någon måste val också företräda de små
inkomsttagarna i landet. Dit hör jordbrukarna
liksom låglönegrupperna över
huvud taget, vilka vi alltså från centerpartiets
sida arbetar för.

Situationen för jordbrukarna förvärras
ytterligare i år på grund av den konjunkturvändning
som föreligger på skogens
område. Tidigare har många haft
möjligheter att bättra på sin ekonomi
genom att göra uttag i skogen, och skogen
har berett arbetsmöjligheter för
många människor. Nu föreligger även
här stora svårigheter på grund av avsättnings-
och sysselsättningsproblem.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
även ta upp en annan fråga, nämligen
lokaliseringspolitiken. Jag ansluter
mig därvidlag till herr Torsten Anderssons
resonemang. Det är en mycket
viktig fråga för den närmaste framtiden.
Vi har ute i landet mycken arbetskraft
som för närvarande är outnyttjad. Det
finns många människor som behöver få
inkomster och bättre standard. Samtidigt
skulle vi också kunna få till stånd en
ökad produktion och därmed skapa bättre
möjligheter över huvud taget för vårt
land. Det är ett slöseri med resurserna
att inte utnyttja de fördelar som en sund
lokaliseringspolitik skulle kunna ge. Här
föreligger en stor uppgift för riksdag
och regering.

Till sist vill jag påtala en utveckling
som för berörda bygders och för näringslivets
vidkommande är mycket besvärande.
Det gäller de försämrade kommunikationerna.

I min hembygd, Klarälvsdalen i Värmland,
har nu G. D. G. gjort en ytterligare
indragning av bussförbindelserna. I
västra Värmland liksom i Västerdalarna
hotas bygderna med nedläggning av järnvägsförbindelser.
Rent företagsmässigt
kanske en sådan åtgärd kan försvaras.

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Men man måste också fråga sig, vilken
inverkan sådana åtgärder kominer att
få för berörda bygder från olika aspekter.
Goda kommunikationer är en förutsättning
för att en bygd skall kunna leva
vidare. Stora värden ur samhällsekonomisk
synpunkt kan här försvinna. De
försämrade kommunikationerna är därigenom
en fråga som berör hela vår nation.
Det finns all anledning för riksdag
och regering att nogsamt se till att
bygdernas möjligheter att leva vidare
bevaras.

Herr KRONSTRAND (fp):

Herr talman! Jag har dristat mig att
begära ordet i denna remissdebatt därför
att jag anser mig ha ett angeläget ärende
när jag nu riktar en vädjan till finansministern
att ta spritskatterna under
förnyad omprövning. Vilket med
andra ord och mera rakt på sak betyder,
att jag önskar en proposition till
vårriksdagen med förslag till en höjning
av spritskatterna.

Låt mig då allra först betyga att jag
givetvis inte är någon vän av höga skatter.
Vare något sådant mig alldeles fjärran!
Men när det gäller en vara som spriten,
som inte har någon som helst uppgift,
inte någon som helst vettig uppgift,
att fylla i samhället utom möjligen detta
att vara ett skatteobjekt, då gör jag
mig inget samvete av att yrka på en
höjd beskattning.

Eftersom det ju är ganska ovanligt att
någon från oppositionen direkt begär
högre skatter hos finansministern, så
kanske jag måste säga att ansvaret denna
gång är helt och hållet mitt eget. Jag står
här inte som representant för något parti
eller någon grupp, även om jag hoppas
och tror att det är många som vill samma
sak som jag.

Jag förstår att finansministern kan ha
rätt att vara lite gramse på oss i riksdagen
som inte ville ge honom fullmakt
att själv, åtminstone rent tillfälligtvis,
ordna med en skattehöjning för att kunna
undvika hamstringsköp. Men jag me -

nar nog att våra skäl när vi avslog denna
finansministerns begäran var fullgoda.
När det gäller en mera långsiktig planering
spelar nog hamstringsmomentet en
rätt oviktig roll. Därför kan riksdagen
ta tid på sig och behandla frågan i laga
ordning, grundligt och ingående.

Men kanske har det blivit så numera,
att finansministern genom bl. a. beskattningen
av oundgängliga livsförnödenheter
fått så mycket pengar att förfoga över
att intresset för höjda spritskatter kommit
att mista något av sin lockelse. Det
är därför jag menat, att det inte kan vara
alldeles ur vägen med en liten påstötning.
Om det inte verkar förmätet skulle
jag vilja ge finansministern det rådet
att inte snegla allt för mycket på de kalkyler,
där man beräknar när köpmotståndet
på grund av höjda priser tagit
sig ett sådant uttryck, att man måste räkna
med minskade intäkter från just denna
form av beskattning. Sett ur min synvinkel
är det just till en begränsning av
konsumtionen man måste syfta.

Får jag tillägga, att jag tror helt och
fullt att spritskatterna i dagens läge inte
på långa vägar betalar för de skadeverkningar
alkoholen gör i samhället i
form av ökade socialvårdskostnader,
ökade anstaltskostnader och minskad
produktion, något som man måste ha all
rätt att fordra. Men när jag har sagt detta
så vill jag också ha sagt ifrån, att jag
för min del är villig — och jag tror alla
verkliga nykterhetsvänner med mig •—
att betala den höjning av de direkta skatterna,
som skulle kunna komma att bli
en följd av en minskning av intäkterna
från alkoholbeskattningen ■— givetvis då
också villig att vara med och besluta om
och betala för åtgärder, som kan erfordras
för att hindra langning och andra
verkningar av ett förhöjt spritpris.

Som jag ser på frågan är det bara fördelar
förknippade med en minskad alkoholförbrukning.
Därför skulle jag, herr
talman, med glädje emotse en proposition
till vårriksdagen, där finansministern
tar ett rejält grepp på dessa problem
till — som jag vågar tro •— gagn för vårt
samhälle.

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Det var med en viss besvikelse
jag i förmiddags lyssnade till
herr finansministerns inlägg — så till vida
att jag hade väntat att finansministern
liksom i fjol skulle ha begagnat tillfället
att göra en analys av det ekonomiska läget
i vårt land, med någon prognos för
framtiden. Jag vet inte om finansministern
tycker att hans diskussionsinlägg
på Arosmässan och nyligen i TV sade
allt, som behövde sägas på detta område,
och att han alltså uttömt sina möjligheter.
För min del anser jag att det för oss
i denna kammare hade varit av mycket
stort värde att av finansministern få en
närmare redogörelse för konjunkturläget
som en kommentar till den föreliggande
propositionen.

Finansministern inskränkte sig i denna
del till att i korthet ge uttryck för en
viss förtröstan på en snar konjunkturåterhämtning
på de svaga avsnitten. Börsens
reaktion under de senaste månaderna
vittnar emellertid inte om att man
där har samma ljusa syn på tingen; och
konjunkturinstitutets rapport om konjunkturläget
i oktober 1962 ger, såvitt jag
kan förstå, inte heller uttryck för någon
överdrivet optimistisk konjunkturbedömning
— snarare motsatsen. I denna
rapport pekar man exempelvis på den
försämrade situationen för skogsindustrierna
och varvsindustrien; bakom
varvsindustriens bekymmer ligger sjöfartens
svaga lönsamhet och den dåliga
fraktmarknaden. På senare tid har tillkommit
att malmpriserna sjunkit ytterligare.
Institutet konstaterar också den
inträdda försämringen av våra terms of
trade med inte mindre än 4 procent. Jag
vill inte bestrida att vissa tecken tyder
på att den nedåtgående kurvan kan bli
mera flack under den närmaste tiden,
men det är måhända risk för att efter
någon paus en fortsatt nedgång kan inträda,
t. o. in. kanske på en bredare front.

Som ett led i konjunkturpolitiken har
riksbanken lättat bromsarna på kreditområdet
dels genom två diskontosänkningar
och dels genom den större frihet
som skapats för industriens obligationsemissioner,
vilka ytterligare befordrats

av viss kungl. proposition
genom ATP-fondernas obligationsköp.
Dessa åtgärder har varit mycket värdefulla.
Regeringens frisläppande av industriens
investeringsfonder för konjunkturutjämning
har även verkat i förmånlig
riktning. Det är ju 500 miljoner
som släppts fria och skall tas i anspråk
för byggen på en miljard. Här kan man
göra den anmärkningen att väl snäva
villkor har knutits till frisläppandet av
dessa fonder; de investeringar, för vilka
fondmedlen avses, skall vara färdigställda
inom loppet av sju månader.
Denna tidrymd har otvivelaktigt blivit
för kort, vilket vållat praktiska svårigheter
på många håll.

Jag vill i detta sammanhang peka på
önskemålet att investeringsfonderna frisläppes
även för fartygsbyggen; det
skulle bli till gagn för sysselsättningen
inom varvsindustrien. Likaså vill jag
framhålla önskemålet att investeringsfonderna
får tas i anspråk för maskinanskaffning;
hittills har de endast fått
användas för byggnader.

För min del undrar jag också om det
inte är anledning att förbereda ytterligare
lättnader för investeringarna. Ett
verksamt medel att öka investeringarna
inom den industriella sektorn skulle
vara att man slopade den investeringsavgift
som den 6-procentiga omsättningsskatten
här utgör.

Herr talman! Emotsett av stora förväntningar
framlades i slutet av förra
året stabiliseringsutredningens betänkande
»Mål och medel i stabiliseringspolitiken».
Utredningens uppgift var att
belysa frågan hur den fulla sysselsättningen
skulle låta sig förena med ett
fast penningvärde. Kanske hörde betänkandet
inte till den epokgörande ekonomiska
litteraturen och innehöll väl
inte så stora nya uppslag, men det ldarlade
i alla fall problemställningarna.
Man hade hoppats att det skulle vara
ägnat att tjäna som ledstjärna för vår
ekonomiska politik i fortsättningen och
medföra en omprövning av denna politik.
Jag vill i denna del peka på den
statliga utgiftsexpansionens roll som
ständig inflationsfaktor, framhållen i
betänkandet. Utredningen har skickats

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

på remiss, och remissyttrandena finns
tryckta i en prydlig volym. Men sedan
har det varit ganska tyst i dessa frågor,
bortsett från att det planerade prognosinstitutet
i viss mån förverkligats genom
en permanent långtidsutredning.
Jag skulle vilja ställa frågan: Kommer
betänkandet att på något sätt bli vägledande
för vår praktiska politik på längre
sikt? Kommer man att med större
energi slå vakt om penningvärdet? Eller
kommer betänkandet att hänföras till
de gravlagda mumierna i det svenska utredningsväsendets
kilometerlånga gravkammare? Även

i år har vi haft en fortgående inflation.
Konsumentprisindex, som i december
1961 visade siffran 164, har under
året stigit till siffran 171. Stegringen,
som från december till augusti utgjorde
4,8 procent, har delvis varit att
tillskriva höjningen av omsättningsskatten
med 1,7 procent — men det gör inte
saken så mycket bättre.

Vi liar haft en betydande kostnadsstegring
även under år 1962, och vårt
lands höga kostnadsnivå är och förblir
akilleshälen för vårt näringsliv med hänsyn
till dess relativa konkurrenskraft
gentemot utlandets. Det må gärna medges
att penningvärdeförsämringen uppenbarligen
stannat av fram på höstsidan
och att, trots kostnadsstegringen i
våras med en genomsnittlig lönestegring
på inemot 10 procent, på sistone en relativ
stabilisering inträtt i samhällsekonomien.

Hur kan man förklara detta? Jo, denna
relativa stabilisering har delvis skett
på bekostnad av en åderlåtning av näringslivets
reserver. Förhållandena varierar
för all del i olika branscher; somliga
har det bättre, somliga sämre. Den
nakna sanningen är otvivelaktigt att
vissa avsnitt av det svenska näringslivet
har fått se sina vinstmarginaler väsentligen
reducerade.

Vad beror detta i sin tur på? Sannolikt
har vi i dag en överskottskapacitet
på viktiga industriområden, en överskottskapacitet
med hänsyn till den
internationella efterfrågan som råder

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 31

och ett överskott av varor på vissa områden.

I detta läge menar jag att vi måste
vara dubbelt angelägna om att undvika
en fortsatt penningsvärdeförsämring, eftersom
i utlandet inflationen på många
håll har avstannat. Per Jacobsson i internationella
världsbanken varnar ju
till och med för deflation. Industriens
minskade vinster innebär också försämrade
möjligheter för självfinansiering av
de erforderliga investeringarna, något
som i sin tur är ägnat att utgöra en
hämsko på framstegstakten. De försämrade
självfinansieringsmöjligheterna bådar
inte gott för investeringsbenägenheten
för den närmaste framtiden inom
den industriella sektorn.

Men det är inte bara industrien som
fått vara med om att betala lönekostnadskalaset
från i våras. Även distributionen
har fått lämna sitt icke obetydliga
bidrag till detta. Handelsmarginalerna
har på vissa håll inte kunnat ökas
i den omfattning som kostnadsökningen
egentligen krävt; konkurrensen har förhindrat
detta. Jag vill här hänvisa till
den strukturomvandling som de senaste
åren skett och som pågår inom distributionen
och den rationalisering som
detta har inneburit. Den dramatiska revolution,
kan man väl säga, som här äger
rum inför våra ögon har emellertid varit
på både gott och ont. Jag skall något
uppehålla mig vid detta.

Utvecklingen på distributionsområdet
har kännetecknats av att varuhusen, dvs.
de stora enheterna, marscherat fram
över hela landet på de mindre företagens
bekostnad. Och dessutom har till följd
av bilismen landsbygdsbefolkningens
inköp i stigande omfattning koncentrerats
till tätorterna, något som också
gynnat varuhusen. Det sista året har inte
mindre än 42 nya varuhus sett dagen.
Vi har nu, spridda över hela landet, 218
varuhus. Utvecklingen fortsätter. För
närvarande är 32 nya varuhus under
byggnad och ytterligare 67 planerade.
Den sammanlagda årsomsättningen hos
de tre största varuhuskedjorna lär i dag
ligga vid ungefär 2 miljarder kronor.

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Prognosen går ut på att det år 1966
kommer att finnas över 300 varuhus
med en årsomsättning av tillhopa mellan
3 och 4 miljarder kronor. Det hör
till saken att mellan de olika formerna
av företag råder en mycket stark konkurrens.
Inte minst har de senaste veckornas
priskrig vittnat därom.

Utvecklingen innebär emellertid inte
bara en effektivisering av distributionen.
Medaljen har också sin baksida,
nämligen de tusentals småbutikerna som
måste läggas ned. För närvarande nedlägges
2 å 3 butiker om dagen, småbutiker
på vilka innehavarna nedlagt sitt
livsverk och sitt arbete. Det är många
individuella tragedier som här följer.
Det är anledning för statsmakterna att
med uppmärksamhet följa denna utveckling
på distributionens område, detta
av flera skäl: sociala skäl, lokaliseringsskäl
och beredskapsskäl. Särskilt är
det anledning att uppmärksamma konsekvenserna
av försvinnandet av butikerna
på landsbygden och den försämrade
service för allmänheten som detta
medför. Butikernas försvinnande bidrar
också till landsbygdens avfolkning.
Jag vill även peka på att vid en eventuellt
skärpt konjunkturnedgång konkurrensen
»to the bitter end» enligt erfarenhet
är en depressionsfaktor. Den kumulerar
tillbakagången.

Jag vill, herr talman, sluta med att instämma
i de synpunkter som herr Hernelius
anförde på EEC-frågan. Ovissheten
om hur det kommer att gå med
vår associeringsansökan försvårar näringslivets
planering, och det är angeläget
att frågan snarast möjligt får sin
lösning.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Att så här i riksdagens
elfte timme, två månader efter valet,
samla något större intresse för en remissdebatt
ter sig ganska svårt. Debatten
omkring valresultatet har visserligen
bjudit på en del intressanta företeelser,
som vore värda att kommentera.
Jag skall dock avstå därifrån. Däremot
skall jag stanna ett ögonblick inför ett

avsnitt i valdebatten, nämligen det om
vår anslutning till EEC. Vi fick där uppleva
en nog så intressant, och jag höll
på att säga vilseledande debatt, om formerna
för vår anslutning till stormarknaden
och vad detta innebär ur utrikespolitisk
synpunkt. Alla sade sig slå
vakt om neutraliteten utan att klargöra
vad neutralitet är och vad som avses
därmed. Ändock måste det vara angeläget
att den frågeställningen blir besvarad.
Jag tror att det skulle vara värdefullt,
om vi fick en klarläggande debatt
på den punkten, så att det stod klart
för menige man vad som avses med
neutralitet och vad svensk neutralitet
innebär.

För min del är jag beredd att ge min
anslutning till vår neutralitetspolitik sådan
den utformats under årens lopp. Vi
har i centerpartiet givit vår anslutning
till denna och även tagit vårt ansvar
därför. Det har varit en utrikespolitik,
en neutralitetspolitik, som den nu avgångne
utrikesministern östen Undén
har varit en både aktad och skicklig
företrädare för. Jag vill också begagna
detta tillfälle att få säga, att jag hyser
beundran och vördnad för utrikesminister
östen Undén och för det sätt på
vilket han företrätt svensk utrikespolitik
och svensk neutralitet. Jag vill också
gärna — trots att jag både till levnads-
och riksdagsåren tillhör de yngre
här i kammaren —• framföra ett tack till
herr Undén för hans gärning som utrikesminister.

Valet gav ju till resultat att socialdemokraterna
stärkte sin ställning genom
att underlaget i valmanskåren ökade.
Detta innebär ett stärkt förtroende
för regeringen — en ökad makt, men
också ett ökat ansvar. Det sista är inte
minst viktigt. Makt är inte alltid rätt.
Makt innebär också att hänsyn bör tas
till minoriteterna. Den politiska demokratien
innebär, att man tar hänsyn
till folkviljan och att man söker få
lösningar med så brett underlag i folkmeningen
som möjligt. Det innebär också,
att oppositionen tar sitt ansvar och
att man inte för en opposition bara för
opponerandets egen skull. Oppositionen

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungi. proposition

saker som är att söka inom landet. Låt
mig ta några exempel.

Mjölkproduktionen är alltjämt en av
de viktigaste grenarna av jordbruksproduktionen.
Mjölkpriset liar praktiskt taget
varit oförändrat för producenten under
de senaste åren. De prisstegringar
som vid olika tillfällen skett för konsumenterna
har till största delen ätits
upp av ökade omkostnader i mejeridriften
och vid distributionen. Det är dessutom
bara en mindre del av den totala
mjölkproduktionen som går till direkt
konsumtion, medan huvudparten användes
för tillverkning av smör och ost.
Särskilt smörproduktionen har arbetat
under mycket besvärliga förhållanden
under senare år. Samtidigt som tillverkningen
inom landet ökats bär svårigheterna
växt att kunna exportera överskottet.
För att finna avsättning för den ökade
tillverkningen har man varit tvungen
att sänka priset mer än vad som varit
förutsatt, och smörpriset har därför under
större delen av innevarande år legat
vid nedre prisgränsen.

Det föreföll i höstas som om de nya
spannmålspriserna skulle bli en ljuspunkt
för jordbrukarna i den bekymmersamma
situationen. På grund av ökade
införselavgifter höjdes nämligen priset
för årets skörd med 6 kronor per
deciton. Men inom de skötdeskadade
områdena i landet kommer antagligen
även denna ljuspunkt att försvinna. Statistiska
centralbyrån publicerade häromdagen
sin bearbetning av årsväxtrapporterna
för den 15 oktober, och den var
inte uppmuntrande. Nedklassningen av
brödsäd till fodersäd på grund av grodd -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

de militära myndigheterna och allmänheten.

I årets valdebatt ägnade vi i centerpartiet
stort utrymme åt tryggheten för
den enskilda människan och åt människans
ställning i samhället.

Jag hade för ett år sedan anledning
att i en interpellation påpeka de svårigheter
med sysselsättningen, som uppstått
i en utpräglad skogsbygd i mitt
eget län till följd av domänverkets åtgärder.
Ett antal skogsarbetare ställdes
utan arbetsmöjligheter som en följd av
att domänverket inställde sina avverkningar
när det uppstod motsättningar i
fråga om arbetsförhållandena. Enligt
uppgift avverkades sedermera en mindre
stämplingspost i denna bygd, delvis
med arbetskraft från annat håll. Man
har sagt mig att de, som bor i området,
fick se på att det kom folk från annat
håll för att göra det arbete, som befolkningen
på trakten skulle ha utfört
under normala förhållanden. Man måste
fråga sig om detta är i överensstämmelse
med det sociala ansvar mot bygdens
eget folk, som man väl ändock borde
ha rätt att fordra. Trygghet till arbete
och utkomst måste vara en realitet.

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! För några timmar sedan
var finansministern och även herr Torsten
Andersson i Brämhult inne på en del
frågor som berörde bostäderna, men kanske
inte så konkret och så långsiktigt
— finansministern ägnade sig mest åt
sitt eget egnahem. Jag hade i anslutning
till de reflexioner som då gjordes tänkt
ta upp några saker som rör det framtida
bostadsbyggandet och som inte minst de
politiska instanserna sorgfälligt har undvikit
att närmare diskutera.

Det gäller i första hand frågan om
bostad och miljö. Vi kan visserligen
konstatera, att under hela efterkrigstiden
har efterfrågan på nya bostäder
ökat, men under samma tid har också
produktionen av nya bostäder ökat. Efterfrågan
har dock varit starkare än
produktionsökningen, och tyvärr visar

det sig i dag att antalet personer som
saknar bostad eller vill ha en annan bostad
— en bostad av bättre kvalitet, en
större bostad eller ett eget hem — är flera
än tidigare.

Det är troligt att vi även under 1960-talet måste räkna med ett betydande efterfrågeöverskott
på bostäder, framför
allt i tätorterna. Det är en mängd kända
faktorer, som talar för det men som
jag inte vill trötta kammaren med. Det
är den fortsatta flyttningen från glesbygd
till tätorter och från de mindre
tätorterna till centralorterna, det är inte
minst den ökade rivningen av äldre fastigheter
och framför allt är det naturligtvis
en ökad köpförmåga från bostadskonsumenternas
sida. Det här är numera
ganska väl klarlagt av bostadsbyggnadsutredningen,
och jag tycker inte det
finns någon anledning att egentligen
ifrågasätta ett starkt behov av ökat byggande
under 60-talet.

Det är därför troligt att bostadsdebatten
och de s. k. bostadspolitiska åtgärderna
även under den kommande tiden
i första hand kommer att koncentreras
till antalet tillkommande bostäder. Det
blir en »antalsdebatt». Det blir en diskussion
om vilka stödåtgärder som både
stat och kommun måste vidtaga för att
så många bostäder som möjligt skall kunna
produceras. En anvisning om att den
här utvecklingen kommer att bibehållas
ger för övrigt ett intervjuuttalande häromdagen
av den nyutnämnde generaldirektören
i bostadsstyrelsen. Han koncentrerade
sig uteslutande på att det
byggs så många bostäder. Han tog fasta
på bostadsproduktionens omfattning,
och med en viss tillfredsställelse, vilken
jag gärna vill instämma i, konstaterade
han att vi i år satt i gång ett bostadsbyggande
som motsvarar en produktion
av över 90 000 lägenheter. Det är ett
vackert rekord, och det är också ett
rekord som väl motsvarar standardhöjningen
i samhället på andra områden.

Vad man hittills har saknat, och vad
jag tror att det finns risk för att man
kommer att sakna även under sextiotalet,
är en politisk bostadsdebatt även
på riksplanet och inte bara ute i kom -

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

mun erna, en debatt som är direkt inriktad
på kvaliteten i stället för på kvantiteten.
Vi måste mer intressera oss för
hur, var och i vilken miljö de nya bostäderna
skall byggas.

Kvalitetsfrågan och miljöfrågan blir
av flera skäl mera betydelsefulla i framtiden.
För det första kommer de nya
bostäderna i större utsträckning än hittills
att uppföras i tätorterna. Det har
gjorts en undersökning för en tid sedan,
då man räknade med att av den tillkommande
bostadsproduktionen kommer endast
något över 5 000 lägenheter om året
att förläggas till glesbygden. Resten —
80 000 å 85 000 lägenheter — kommer
att förläggas till tätorterna — de stora
städerna och andra tätorter. Detta kommer
att ställa ökade krav på de personer
— tekniker, arkitekter m. fl. — och
även på de politiska institutioner, som
skall svara för planläggning och miljöutformning
av bostadsområdena.

Problemet blir därför enligt min mening
mindre en fråga om att producera
hus än fastmera en fråga om att i ökad
utsträckning bygga städer. Att bygga hus
har vi konstaterat att vi är relativt
skickliga i. Genom det utvecklingsarbete
som har bedrivits inom byggnadsindustrien
under de senaste åren har Sverige
numera blivit ett av föregångsländerna
i fråga om exempelvis industriellt
byggande.

Men miljöutformningen är inte bara
en teknisk och ekonomisk fråga, utan
den kräver även känsla och förståelse
för var och hur människorna vill bo,
och det är på det området det brister.

För det andra har det visat sig att
den nya byggnadslagstiftning, som trädde
i kraft den 1 juli innevarande år, ännu
inte fått en sådan utformning att den
administrativt och rättsligt på ett tillfredsställande
sätt kan lösa och bevaka
de miljöfrågor som det ökade bostadsbyggandet
ställer. Jag tänker då bl. a.
på bestämmelsen om att stadsplanerna
numera endast då s. k. särskilda skäl
därtill föreligger skall underställas Konungens
prövning. Denna bestämmelse
har lett till att statsmakternas, enkannerligen
kommunikationsdepartementets

och byggnadsstyrelsens, inflytande på
miljö- och stadsbyggnadsfrågorna urholkats.
Kanske den också dessvärre medfört
att intresset från kommunikationsdepartementets
sida i realiteten blivit
mindre för denna fråga.

Jag vet att erfarenheterna av dessa
bestämmelser diskuterats i byggnadsstyrelsens
råd för översiktlig planering,
där olika ämbetsverk och sakkunniga
finns representerade. Man har där kunnat
konstatera att exempelvis i Stockholms
län, där byggnadsverksamheten är
särskilt stor och där den av naturliga
skäl måste forceras, har praktiskt taget
inte en enda detaljplan underställts
Kungl. Maj:t för prövning. Inte långt
ifrån Stockholm, uppe i Märsta, bygger
man en hel drabantstad, en stad som
slutligen beräknas bli lika stor som
Karlstad eller Jönköping, utan att
Kungi. Maj:t eller byggnadsstyrelsen får
någon reell möjlighet att påverka saken.
Här sker till och med planeringen med
hjälp av byggnadsplan. Exemplen kan
mångfaldigas.

Det är visserligen på det sättet att
byggnadsstyrelsen haft och har brist på
personal, och ur den synpunkten kunde
det vara skönt att slippa behandla alltför
många ärenden. Men byggnadsstyrelsen
är det centrala ämbetsverket, som inte
bör åtnöja sig med att följa principiellt
viktiga ärenden genom tidningspressen
eller genom allmänna kommunikéer.

Jag läste häromdagen en ledare i tidningen
Plan, som är en tidskrift för planering
av landsbygd och tätorter. Det är
väl en tidskrift som de flesta kommunalmän
känner till. Man framhöll där att få
människor i detta land torde ha klart för
sig hur de centrala organen, inklusive
Kungl. Maj:t själv, sätts ur spel genom
den praxis som konsekvent tillämpas av
samtliga länsstyrelser på detta område.
Närmare meningslösheten lär de centrala
verken aldrig ha varit.

Det är därför med speciellt intresse
som man följer den nu pågående höghusdebatten,
en debatt som direkt aktualiserats
genom att byggnadsstyrelsen inte
velat gå med på att man i Borlänge skall
bygga sju skivhus i nio våningar. Det är

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

ett initiativ från byggnadsstyrelsen som
enligt min mening bör uppmuntras. Det
måste uppmuntras därför att de nya bostadshusen
i fortsättningen måste byggas
på sådant sätt som folk i allmänhet
vill ha dem. Vi vet att framför allt barnfamiljerna
både vill bo och har ett direkt
behov av att bo nere på marken i
stället för uppe i skyn.

Vad som gör borlängefallet principiellt
så intressant är inte minst det kommande
utfallet av regeringens beslut. År
regeringen beredd att stödja styrelsen i
dess kamp mot en vild, ohämmad, familjefientlig
höghusbebyggelse, då har vi
som arbetar för en mänsklig bebyggelse
vunnit något. År den inte det, står så vitt
jag förstår, det centrala ämbetsverket i
framtiden ganska maktlöst. Situationen
är nu helt egenartad. Byggnadsstyrelsen,
som har det främsta ansvaret för miljöoch
stadsplaneutformning här i landet,
har genom byggnadslagstiftningens utformning
egentligen inte några påtryckningsmedel
gentemot kommunerna för
att genomdriva sin vilja.

Däremot har bostadsstyrelsen, som är
det bostadspolitiska överorganet, kraftiga
reaktionsmedel för att driva igenom
sina önskemål, både när det gäller bostädernas
utformning och miljöns gestaltning.
Bostadsstyrelsen, som på senare
tid på ett, det vill jag gärna säga,
erkännansvärt sätt intresserat sig för
miljöfrågorna, kan alltid neka statliga
lån, och då får byggherren krypa till
korset. Men är det bostadsstyrelsen eller
är det byggnadsstyrelsen som skall ha
ansvaret? Är det kommunikationsdepartementet
eller är det inrikesdepartementet
— tidigare socialdepartementet —
som skall svara för miljöutformningen?

För något år sedan tog riksdagen ställning
till ett förslag om bättre samordning
mellan bostadsstyrelsen och byggnadsstyrelsen
i planärendena. Det skulle
ske ett kontinuerligt samråd dem emellan,
men det slogs också fast att byggnadsstyrelsen
självfallet var den instans
som hade det avgörande ansvaret för
planärendena.

Hur har det gått med detta samarbete?
Har man kunnat etablera någon sådan

samverkan mellan de två statliga ämbetsverken,
att vi fått några positiva resultat?
Ja, resultat har vi fått, men det
har skett huvudsakligast i form av att
byggnadshöjderna ytterligare skjuter i
himlen. Att antalet stenjättar blir fler
och fler, vare sig det byggs i Täby eller
i Dalarna, har vi kunnat se under den
senaste tiden.

Det är därför, såvitt jag förstår, nödvändigt
att kommunikationsministern
griper sig an denna fråga. Det är så populärt
på andra områden, inte minst det
ekonomiska, att samordna exempelvis
regeringens och näringslivets syn på
problemen, men när det gäller så viktiga
frågor som miljöns utformning, städernas
uppbyggnad och bostädernas utseende
och form, då brister samordningen
till och med inom regeringen. .Tåg
förstår, herr talman, så väl den något
ironiska gest som jag i morse såg finansministern
göra, när han överlämnade
ansvaret för bostadsbebyggelsen till en
annan regeringsledamot.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Valrörelsen präglades i
mycket hög grad av talet om den svenska
välfärden, det svenska välfärdssamhället,
där praktiskt taget allt är fint ordnat för
alla. Men ställer man verkligheten i relation
till valpläderingarna, så blottas åtskilligt
av ihåligheten i välfärdsresonemanget.
Tv inte kan man väl säga att de
150 000 skogsarbetarna, som tvingas arbeta
till löner som med 20—25 procent
understiger den genomsnittliga industriarbetarlönen,
kan anse sig särdeles välsignade
av någon välfärdspolitik. Detsamma
gäller också sågverks- och massaarbetarna,
som också måste arbeta till
löner som är alldeles otillräckliga. Och
märk väl, att just skogsindustriens arbetare
bidrar på ett avgörande sätt till att
skapa betingelserna för denna s. k. välfärd.
Inte heller kan det anses vara välfärdspolitik
mot arbetarna, när bolagen
godtyckligt och egenmäktigt bestämmer i
så avgörande grad över säkerheten i anställningen.
Det som för en tid sedan inträffade
i Stenungsund i detta avseende
var inte bara en tillfällighet.

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning

Jag anser mig nödgad att återigen ställa
frågan: År det kanske inte betänkliga
svagheter i välfärden, då norrlandslänen
fortfarande har en permanent arbetslöshet,
då strömmen av emigranter från dessa
län blir allt starkare och starkare?
Själv hyser jag nog den uppfattningen,
att man bör tala ganska tyst om välfärdssamhället,
när bekymren i norrlandslänen
är så stora som de är beträffande
sysselsättningen. Utvecklingen har dessutom
bringat det dithän, att det som för
några år sedan betraktades som enbart
ett norrlandsbekymmer börjar göra sig
starkt gällande också inom en del andra
områden av vårt land. Koncentrationsprocessen
inom den kapitalistiska ekonomien
har nämligen ökat i ett rasande
tempo under de senaste åren med de
följder som är allmänt bekanta här i
riksdagen. Därför är det icke heller förvånande,
att nu också sörlänningarna
börjar tala om nödvändigheten av en aktiv
statlig lokaliseringspolitik. Tidigare
har man väl inte så mycket velat lyssna
till vad främst norrbottningarna haft att
anföra i dessa frågor. Vi har nämligen
sedan många årtionden konfronterats
med dessa problem. Nu kanske man bättre
börjar förstå vad det egentligen handlar
om. Sedan är det förstås en annan
sak, om de borgerliga partierna och regeringspartiet
känner sig beredda att inte
bara i ord utan även i handling biträda
bl. a. kommunisternas realistiska förslag
om en mera positiv och en aktiv statlig
lokaliseringspolitik.

Vad är det nu som så starkt har aktualiserat
lokaliseringsdebatten? Enligt min
mening är det den påfallande snedvridningen
av det svenska näringslivet som
tvingat fram denna diskussion och inte
bara diskussion utan också krav på åtgärder
för en mera harmonisk uppbyggnad
av näringslivet. Men det är bara
kommunisterna som klart säger ut, att
det är kapitalismens produktionssystem
som är orsaken till att näringslivet i vissa
landsändar stagnerar, ja, tenderar att
gå tillbaka. De kapitalistiska monopolen
här i landet har full frihet att bestämma
näringslivets struktur, och därför blir
det som det blir. När monopolen gör upp

till remittering av viss kungl. proposition
ritningarna för exempelvis industriens
strukturförändringar, har de uteslutande
ett motiv för sitt handlande, nämligen att
få ut mesta möjliga profit. De sociala
följderna av sitt handlande överlämnar
de med glad uppsyn åt de samhälleliga
instanserna att bära. Men inte bara det.
De bestämmer också att de statliga organen
helt skall ställa sina resurser till förfogande
för en snabbare strukturförändring
av näringslivet och ödeläggelsen av
vissa landsdelar.

År detta mitt senaste påstående överdrivet?
Nej, så är ingalunda fallet. Handlar
kanske inte arbetsmarknadsstyrelsen
uteslutande för att betjäna de kapitalistiska
monopolens intressen? Så är det.
Denna statliga institution har därför mobiliserat
alla sina mäktiga resurser för
att formligen fösa folk till de orter, där
monopolen behagat förlägga sina industrier.
Denna arbetsmarknadsstyrelse har
också regeringens fulla välsignelse, då
den opererar efter linjen att avfolka hela
landsdelar, och de borgerliga partierna,
som även nu pratar lokaliseringspolitik,
är i själva verket anhängare av arbetsmarknadsstyrelsens
huvudmetod att lösa
sysselsättningsfrågan.

Ingen skall söka inbilla mig att högern,
folkpartiet och centerpartiet kommer
att biträda förslag avsedda att överflytta
bestämmanderätten över näringslivets
struktur från monopolen till de
samhälleliga instanserna. Nej, då börjar
de minsann dra på för fullt med temat
om näringslivets frihet. De vill till varje
pris bevara nuvarande ordning, nämligen
friheten för de kapitalistiska monopolen
att enväldigt besluta var industrierna
skall förläggas. Den starkt markerade
kursen på att Sverige skall ansluta
sig till EEC har redan påskyndat den
kapitalistiska koncentrationsprocessen.
Detta betyder att lokaliseringsfrågorna
är ännu mera brännande. Men de borgerliga
partierna och delar av regeringspartiet
— jag önskar understryka delar av
regeringspartiet — applåderar vilt EEC
och därvid också en inriktning som betyder
att avfolkningspolitiken kommer
att ännu mera göra sig gällande.

De framgångar vi i Norrbotten upp -

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

nått på lokaliseringspolitikens område
har i avgörande grad åstadkommits i
strid med de monopolistiska intressena,
i strid med dem som i vått och torrt försvarar
monopolens frihet att handla efter
eget behag. Men vi har ännu inte mäktat
övertyga exempelvis regeringspartiets
ledning om nödvändigheten av att helt
beröva de kapitalistiska monopolen inflytande
över näringslivets struktur i
Norrbotten. Vi har därför för närvarande
flera tusen arbetslösa, och vi får därför
notera att årets nettoförlust på befolkningsomflyttningen
blir två tusen personer.

Några egentliga åtgärder för att öka
sysselsättningen i Norrbotten föreligger
inte. De investeringar som görs inom industrien
syftar främst på att minska antalet
anställda. Detta gör bl. a. att Statens
skogsindustrier vid årsskiftet minskar arbetsstyrkan
vid massafabriken i Karlsborgsverken
med 75 man. Norrbottens
järnverk gör visserligen stora investeringar,
men antalet anställda ökar inte.
LKAB gör stora investeringar, men nyanställningarna
har stoppats. Visserligen
kommer 300 man att få anställning vid
gruvbrytningen i Svappavaara, vilket i
och för sig är mycket tacknämligt men
inte alls tillräckligt för att lösa sysselsättningsfrågan.
Vissa saker är på gång
för en eventuell gruvbrytning i Kaunisvaara,
men i betraktande av hur många
det är som måste beredas sysselsättning
i Norrbotten är här nämnda åtgärder av
tämligen minimal betydelse. Det är därför
som vi inte kommer att upphöra att
kräva en allsidig utveckling av Statens
skogsindustrier i Norrbotten. Vi betraktar
det som en dålig politik av regeringen
att den inte vidtagit åtgärder för att
bygga ut Karlsborgsverken — något som
skulle betyda sysselsättning åt ett par
tusen man sammanlagt inom skogsbruket
och den egentliga industrien. Förklaringen
till regeringens underlåtenhet på detta
område ligger dels i eu panisk förskräckelse
för de borgerliga partierna, dels i
monopolens starka krav på att arbetskraften
i Norrbotten skall flyttas söderut.
Försöken att med hänvisning till ekonomiska
och tekniska möjligheter moti -

vera bristande initiativ håller inte — de
är dömda att misslyckas.

För att lösa sysselsättningsfrågan i
främst övre Norrland är det angeläget att
få till stånd en strukturell förändring
av näringslivet — en strukturell förändring''
som passar folket men som inte de
kapitalistiska monopolen anser gynna deras
profitintressen. Man frågar med rätta,
varför övre Norrland egentligen saknar
en maskinindustri. Basindustrierna där
behöver maskinutrustning. Detta är inte
minst fallet med det stora statliga malmbolaget
LKAB. Men detta bolag låter tillverka
sina truckar hos ASEA i Västerås,
och norrbottningarna får resa till Västerås
för att tillverka dessa truckar. Vårt
land importerar bilar och traktorer för
cirka 2 miljarder kronor årligen. Vore
det inte skäl i att ta mera på allvar kommunisternas
förslag om en statlig biloch
traktorindustri i övre Norrland? Den
kunde i viss utsträckning få anknytning
till det .statliga NJA:s produktion. Det
fordras stora investeringar för en dylik
industri, men bättre det än att kasta ut
ännu större belöp]] på beredskapsarbeten
och utflyttningar. En stor statlig bil- och
traktorindustri i övre Norrland kunde
bereda sysselsättning åt tiotusen människor
i Norrbotten och Västerbotten. Jag
är fullt medveten om att en dylik åtgärd
skulle rubba en del på monopolens ritningar.
Men folkets väl måste gå före
storfinansens.

Den stora lokaliseringsutredningen
kommer väl i slutet av nästa år att redovisa
sitt arbete. Jag har emellertid
en känsla av att den kommer att mer
eller mindre röra sig i illusionernas
värld. Den kommer inte att ta upp den
avgörande problemställningen, nämligen
frågan om vilka krafter i samhället som
måste vara bestämmande faktorer för att
få fram en riktig struktur i det svenska
näringslivet. Utredningsdirektiven för
lokaliseringsutredningen ger ju inte heller
utredningen möjligheter att befatta
sig med detta problem. Följaktligen blir
det riksdagen och regeringen som får
ta ställning till vilka samhälleliga ingripanden
som måste företagas för att få
till stånd en lokaliseringspolitik i folk -

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

flertalets intresse. Skall monopolen i
fortsättningen få bestämma, vet vi hur
det kommer att gå. I vilken utsträckning
respektive partier menar allvar
med sitt resonemang om en bättre lokaliseringspolitik
kommer att verkligen
prövas, när de skall ta ställning till vem
som skall bestämma över näringslivets
strukturella utbyggnad i vårt land.

Herr EDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att påkalla regeringens — särskilt ecklesiastikministerns
— uppmärksamhet beträffande
en aktuell tendens inom den
akademiska rekryteringen, som ur samhällets
synpunkt måste te sig mindre
lycklig.

Sedan några år tillbaka företar statistiska
centralbyrån varje höst en undersökning
av antalet nyinskrivna studenter
vid de fria fakulteterna per den
10 oktober. Då flertalet studenter just
inskrivits vid denna tid av året, kan
man betrakta undersökningen såsom en
god exponent för hur totalantalet nyinskrivna
under hela läsåret kommer att
bli. Resultatet av årets höstundersökning
bör inte passera obemärkt, och jag anser
det även vara värt regeringens och riksdagens
uppmärksamhet.

Antalet nya studenter vid de naturvetenskapliga
fakulteterna, som under
en följd av år har ökat, har nämligen i
år för första gången på åtskilliga år
minskat, nämligen med 4 procent. Särskilt
påfallande är nedgången vid Lunds
universitet, där antalet minskat med
mer än 8 procent. Varför antalet har
minskat mer i Lund än på övriga platser
kan man fråga sig. Det kan möjligen
bero på växande krav från vederbörande
lärares sida eller på olika resurser
i fråga om lokaler och laboratorieutrustning.
Både med tanke på det ökande
antalet realstudenter och de goda arbetsmarknadsutsikterna
för naturvetare
ter sig det skedda egendomligt och beklagligt.

Någon enkel förklaring till den minskade
tillströmningen kan man inte fin -

na. Det är därför alldeles nödvändigt att
den blir föremål för en närmare analys.
Annorlunda förhåller sig nämligen tillströmningstendensen
till de övriga fria
fakulteterna, till de teologiska, till de juridiska
och framför allt till de humanistiska.
I strid med statsmakternas rekommendationer
har tillströmningen av humanister
de senaste åren fortsatt att öka.
I år förefaller det som om ökningen skulle
bli våldsammare än någonsin tidigare.
Statistiska centralbyråns undersökning
visar en ökning i tillströmningen av humanister
jämfört med föregående läsår
med inte mindre än 22 procent eller med
över 800 studerande. Universitetsutredningen
ansåg sig på sin tid på grund av
arbetsmarknadsläget inte kunna rekommendera
större nyinskrivning per år vid
samtliga högskolor och universitet än
med cirka 2 600 studerande. Det antalet
hade vi år 1958. Innevarande läsår skulle
enligt den nu gjorda undersökningen nettoantalet
nyinskrivna sannolikt komma
att överstiga 5 000, d. v. s. ett dubbelt så
högt tal. Redan nu redovisas inte mindre
än 4 560 nyinskrivna.

Allvaret i detta läge måste understr}^-kas. Det kan inte bortförklaras med att
vi skulle ha fått ett ökat antal kompletteringsstudenter
för andra banor eller
ett ökat antal samhällsvetare. Dessa förklaringar
räcker inte, då siffertalet är
för stort.

Man frågar sig hur många av de nyinskrivna
humanisterna som utgöres av
sådana, som inte kan komma in vid andra
postgymnasiala utbildningslinjer, som
de hellre skulle ha velat välja och av
vilka arbetsmarknaden skulle ha haft
mycket större behov. Hur många studentskor
har t. ex. blivit utestängda
från den s. k. akademiska sekreterarutbildningen?
Varje år avvisas välkvalificerade
studentskor från denna utbildning,
som arbetsmarknaden ropar efter.
Är det inte fråga om en felaktig användning
av landets utbildningsresurser,
olycklig både för den enskilde och för
samhället? Det gäller här ett ur samhällets
synpunkt synnerligen allvarligt
problem.

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Jag skall inte beröra de
stora politiska frågor, vare sig utrikespolitiska
eller inrikespolitiska, som har
tagits upp i dagens debatt. Inte heller
har jag tänkt beröra någon fråga som
för närvarande ligger på riksdagens bord
för behandling här vid höstriksdagen.
Jag vill i stället gå in på en fråga som
ännu inte blivit framlagd för riksdagen.
Jag skulle vilja ta upp ett par frågor
som rör biltrafiken och då främst frågan
om högertrafikens införande.

På hösten 1960 tillsatte regeringen en
utredningsman för beräkning av kostnaderna
för högertrafikens införande. Denna
utredning blev klar och överlämnades
till Kungl. Maj:t för ett år sedan.
Utredningen om kostnaderna för högertrafiken
skickades ut på remiss, och remissvaren
kom in under januaii månad
i år. Utredningen blev därvid föremål
för en mycket välvillig behandling. Av
remissinstanserna hade vänstertrafikens
förening, om denna organisation
alltjämt existerar, sin självklara mening
i denna fråga. Med endast detta lilla undantag
utgjorde remissvaren ett enda
stort tillstyrkande av förslaget. Det kan
säkert ifrågasättas om det någonsin
skickats ut eu utredning till så många
remissinstanser och det blivit ett så enhetligt
tillstyrkande som i detta fall.

Icke hos någon av dessa ansvariga
myndigheter fanns det någon tveksamhet,
utan många av remissinstanserna,
särskilt de som här varit tungt vägande,
uttalade att en övergång till högertrafik
bör ske så snart som möjligt, även om
det bara var kostnadsfrågan det gällde
den gången.

Sedan regeringen fick in remissvaren
har den emellertid inte, som känt är,
haft tid att ta ställning. Det har varit
många ursäkter om bristande tid.

Vid vårriksdagen 1961 behandlade
riksdagen frågan om högertrafiken och
organiserandet av dess införande. Det
är riktigt att riksdagen den gången inte
tog ställning i sakfrågan, men riksdagen
beslutade i maj månad 1961 att hemställa
till regeringen att ta ställning så
snart utredningen var färdig. Jag ställ -

av viss kungl. proposition
de i februari månad i år en enkel fråga
till kommunikationsministern om det
skulle bli något förslag om högertrafik
vid vårriksdagen. Det kom intet annat
svar på denna fråga än att något förslag
inte lämnades.

Jag vill endast ha sagt att många i
detta land går och väntar på att få besked
om vad man inom kommunikationsdepartementet
och regeringen funderar
över. Det måste vara ett berättigat
önskemål att regeringen här ger besked.

Det finns anledning att erinra om vad
riksdagen uttalade i maj månad 1961.
Riksdagen räknade med att utredningen
om kostnaderna skulle avlämnas vid
den tidpunkt då utredningen också var
klar. Andra lagutskottet framhöll i sitt
utlåtande, som utan votering blev bifallet
av båda kamrarna, att det inte var
nödvändigt att alla organisatoriska frågor
vid en övergång behövde utredas
innan principbeslutet var fattat.

Det finns anledning att citera några
rader av vad riksdagen den gången uttalade.
Utskottet skrev: »Utskottet inskränker
sig därför till att i detta avseende
uttala, att frågan om en trafikomläggning
snarast möjligt bör bringas i sådant
skick att den kan föreläggas riksdagen.
Oavsett vilken inställning man
har till spörsmålet om en övergång till
högertrafik, är det nämligen av stor betydelse
att snabbt få ett avgörande beslut
i saken.» Vidare uttalades: »Däremot
är det enligt utskottets mening
lämpligt att vad utskottet ovan anfört
om angelägenheten av att frågan om en
eventuell trafikomläggning föres fram
till ett skyndsamt avgörande, bringas till
Kungl. Maj :ts kännedom.» Trots dessa
riksdagens uttalanden har regeringen
dröjt och dröjt onödigt länge med ett
ställningstagande.

I en tidning har nyligen skymtat fram
att kostnadsfrågan är besvärlig att lösa,
men regeringen brukar inte vara främmande
för att lösa kostnadsfrågor av stor
omfattning, så nog skall det finnas en
lösning även i detta fall. Kostar det en
del pengar, är det ändå en engångskostnad.

Torsdagen den 15 november 1962

Nr 31

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

Finansminister Sträng talade nyligen i
TV om »djärvhet och fantasi». Jag tror
inte att här behövs vare sig djärvhet eller
fantasi för att klara av detta problem.

Jag vill än en gång framhålla att det
i landet finns en stark opinion för ett
enhetligt trafiksystem, framför allt hos
våra ansvariga myndigheter, och för att
en omläggning bör ske så snart som möjligt.

Visst är jag medveten om att här finns
en del varnande röster från enskilda
medborgare. Det mest drastiska som jag
har sett uttalat på dessa spalter där allmänheten
får säga sin mening var när
någon i en stockholmstidning i mars månad
i år frågade: »Varför kan vi inte i
fortsättningen också få do en naturlig
död, utan varför skall vi do alla i samband
med en övergång till högertrafik?»
Nog bör ändå i en sådan stor och viktig
fråga som denna regering och riksdag
lyssna mer till vad ansvariga myndigheter
har sagt än till enskilda röster
på tidningarnas insändarspalter. Visst
kan en övergång fördröjas, men det betyder
nya förluster i människoliv —
förluster som ökar i antal — och förluster
av stora materiella värden.

När det här har underhandlats och
framöver skall underhandlas i stora internationella
sammanhang, inte skall då
de nordiska länderna och länderna ute i
Europa behöva fortsätta kampen att
övertyga Sverige att gå in för ett enhetligt
trafiksystem. Här kan man erinra
om den kraftiga opinion som de senaste
dagarna har kommit från Norge. Utvecklingen
har lett till att en övergång
till högertrafik har blivit en internationellt
förpliktande uppgift. Skall verkligen
dessa olyckor, som tycks bli allt fler,
behöva fortsätta, då utländska turister
kommer hit till Sverige och då svenskar
reser ut till olika länder, inte minst till
grannländerna? Att här offras människoliv
alldeles i onödan är riktigt, och det
kan betecknas — som vissa tidningar har
gjort — som en offerdöd.

Det har diskuterats vilket trafiksystem
som är bäst, höger eller vänster. Men
den saken behöver inte diskuteras. Ett

enhetligt trafiksystem måste vara bättre
än två olika.

Vi har fått en ny beteckning på en
del större vägar genom landet, Europavägar,
ett enhetligt namn på vissa vägar
genom Europa. Men när trafikanterna
kommer till Sverige, har vi alltjämt kvar
ett annat trafiksystem än de andra länderna.

Om mot alla förväntningar regeringen
har den uppfattningen, att en övergång
skall fördröjas och även nu skjutas på
framtiden, varför tillsattes då en utredningsman,
och varför har man hört alla
dessa remissinstanser? Genom detta har
sannerligen inte inträffat något som talar
för att en övergång onödigt skall fördröjas
eller uppskjutas.

Måste man framdeles tillägna sig den
uppfattningen, att regeringen har varit
och kommer att förbli tveksam i sitt
ställningstagande till högertrafiken, så
finns ändå ett glädjeämne. Det är att regeringens
tidningspress liksom tidningspressen
i allmänhet har haft en mycket
positiv inställning. Här kan erinras om
vad Aftonbladet uttalade i ett ledaravsnitt
någon gång under våren. Man konstaterade
där att det inte blev någon proposition
vid vårriksdagen, den skulle
komma till höstriksdagen i stället. »Men
vi har likväl svårt att förstå dröjsmålet»,
fortsätter tidningen. »Vad som behövs
nu är ju bara ett principbeslut och det
kan väl inte vara så svårt att klämma
fram, så utbredd och diskuterad som hela
denna fråga är. För det kan väl ändå
inte var så att kommunikationsministern
ännu inte vet vilken ställning han skall
ta?»

Nu har i en av regeringspartiets tidningar
helt nyligen utlovats, att när
kommunikationsministern svarar på den
interpellation som framställts nu under
höstriksdagen i denna kammare, då skall
besked lämnas. Jag vill bara då uttrycka
den förhoppningen, att det svaret kommer
att bli ett svar som utvisar, att regeringen
känner sitt ansvar även i denna
inte obetydliga samhällsfråga.

Det finns också i den stora trafikdebatt
som pågår en del andra mycket aktuella
frågor. Kommunikationsministern

Nr 31

Torsdagen den 15 november 1962

Allmän debatt i anslutning till remittering av viss kungl. proposition

gav i höstas, några dagar före valet, ett
stort löfte om att nu skulle det ske en
snabbinventering av alla trafikfällor ute
på vägarna, och att dessa trafik- eller
dödsfällor skulle hastigt försvinna. I dagarna
har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
överlämnat denna inventering, gjord
med stor brådska. Men av de uttalanden
som gjorts i det sammanhanget framgår,
att man inte är så tilltalad av detta uppslag.
Man stryker som vanligt under att
vad som felar är pengar. Om några trafik-
eller dödsfällor förekommer, försvinner
dessa på bästa sätt allteftersom vägarna
kan byggas om. Man har t. o. in.
sagt att man genom att punktvis förbättra
vägarna kan göra en dålig vägsträcka
ännu farligare.

Det har också från kommunikationsdepartementet
talats om att arbetskraft
har avdelats för att undersöka olika
möjligheter att få fram en bättre trafiksäkerhet.
Alla förslag av värde och betydelse
hälsas säkert med stor tillfredsställelse
av alla. Som jag har sagt vid
något tidigare tillfälle är ingenting viktigare
än att vi får en sådan trafikkontroll,
att trafikanterna kommer att leva
i den tron att gällande trafikbestämmelser
måste efterlevas. Det hjälper inte
med en stor trafikrazzia då och då, som
bara bevisar att här måste det ständigt
vara en mycket bättre och starkare uppsikt
än vad det nu är. Utan en stark kontroll
respekterar inte trafikanterna allmänt
gällande trafikbestämmelser.

Till sist bara några få ord om det förslag
som regeringen håller på att bearbeta
och som gäller kontrollbesiktning av
motorfordon. Det är, i motsats till förslaget
om högertrafiken, ett förslag, där
meningarna hos olika remissinstanser
varit starkt delade om hur saken skall
ordnas. Att kontrollbesiktningen från
början skulle gälla alla bilar, även av
rätt nya årgångar, är troligen inte möjligt
eller rimligt.

Sedan är den stora frågan: Vem skall
sköta om och ha ansvaret för denna besiktning?
Även om jag hör till en politisk
meningsriktning som inte jämt och
ständigt ropar på statens ingripande och
statens hjälp i alla situationer, så tycker

jag att denna rent kontrollerande uppgift
bör handhas av ett statligt organ.
Varför inte bygga ut statens bilinspektion,
där denna kontrollbesiktning måste
höra hemma, såsom också många remissinstanser
har föreslagit?

Det mest angelägna är att de äldsta
bilarna blir kontrollerade. Därför bör
man här börja med de äldsta årgångarna
och bygga ut bilinspektionen allteftersom
detta är möjligt och behövs, för
att så småningom få en fullständig kontroll.
Särskilt viktigt är att allmänheten
från början får fullt förtroende för denna
kontrollbesiktning.

Vi får dock inte tro att all rättfärdighet
är uppfylld när vi får en obligatorisk
bilkontroll. En omfattande trafikkontroll
ute på vägarna kommer att vara
nästan lika angelägen efter den tidpunkten.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
ifrågavarande kungl. proposition,
såvitt den anginge jordbruksärenden till
jordbruksutskottet och i övrigt till statsutskottet.

Till vederbörande utskott skulle jämväl
överlämnas de i anledning av propositionen
inom kammaren nu avgivna yttrandena.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 200, med förslag till lag om vissa
åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. in.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 201, angående överförande av fiskprisregleringsmedel
till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Undertecknad ledamot av riksdagens
första kammare anhåller vördsamt om
tjänstledighet under tiden 26 november

Fredagen den 16 november 1962

Nr 31

Ang. tågresenärernas önskemål om kupéer för rökare och icke rökare

—8 december för att som svensk delegat
bevista Unescos generalförsamlings sammanträde
i Paris.

Stockholm den 15 november 1962

Blenda Ljungberg
Den begärda ledigheten beviljades.

Anmäldes och bordlädes en av herr
Lundström under sammanträdet till herr
talmannen avlämnad av honom m. fl. un -

dertecknad motion, nr 759, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 184, med
förslag till läkemedelsförordning, m. in.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 15.50.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Fredagen den 16 november

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Ang. tågresenärernas önskemål om kupéer
för rökare och icke rökare

Jämlikt § 20 av kammarens ordningsstadga
hade fröken Nordström till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
framställt följande
fråga: »Vill herr statsrådet — för att
skapa underlag för ett eventuellt beslut
om en förändring i de nuvarande proportionerna
mellan kupéer för rökare
och icke-rökare i statens järnvägars tåg
— medverka till en undersökning angående
önskemålen bland tågresenärer på
långfärder i likhet med den undersökning,
som företagits bland resenärer i lokaltrafiken
i stockholmstrakten?»

Herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND, som
tillkännagivit, att han hade för avsikt att
vid detta sammanträde besvara nämnda
fråga, erhöll ordet och anförde:

Herr talman! Fröken Nordström har
frågat mig om jag vill — för att skapa
underlag för ett eventuellt beslut om en
förändring i de nuvarande proportionerna
mellan kupéer för rökare och ickerökare
i statens järnvägars tåg —- med -

verka till en undersökning angående önskemålen
bland tågresenärer på långfärder
i likhet med den undersökning, som
företagits bland resenärer i lokaltrafiken
i stockholmstrakten.

Med anledning härav kan jag upplysa
om att SJ i april 1955 genomförde en intervjuundersökning
av detta slag bland
resenärerna i vissa långväga snälltåg. Av
de tillfrågade önskade något mer än hälften
åka i kupé för icke rökare. Resultatet
av undersökningen beaktades vid utformningen
av de nya vagntyperna.

Chefen för järnvägsstyrelsen har meddelat
mig, att enligt hans uppfattning någon
förnyad undersökning nu inte är påkallad.
För egen del har jag inte något
att tillägga därtill.

Fröken NORDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka chefen
för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, för att statsrådet velat
besvara min enkla fråga om rökkupéerna.

Jag har dock svårt att förstå att statsrådet
inte ställer sig mera förstående till
den intervjuundersökning som jag har
föreslagit — den undersökning som gjordes
i april 1955 är ju inte alldeles pinfärsk
och vanor ändrar sig som bekant

Nr 31

Fredagen den 16 november 1962

Ang. tågresenärernas önskemål om kupéer för rökare och icke rökare

ibland ganska fort. Jag har gjort den erfarenheten
att det blir mer och mer vanligt
att rökare sätter sig i kupéerna för
icke-rökare och sedan går ut i rökkupéernas
korridorer och röker där. Platserna
för icke-rökare blir på det sättet mer
och mer upptagna också av rökare. Jag
har rest i tjänsten under 21 år — det
finns nog inte många kvinnor i detta
land som varit så goda kunder hos SJ
som jag — och detta resande har lärt mig
att det alltid är glesare i rökarkupéerna
än i kupéerna för icke-rökare. Från resebyråhåll
har jag erfarit att man vid toppbelastningar
till helger och sommartid
först säljer slut platserna för icke-rökare,
och sedan får vi trafikanter nöja oss
med platser i rökkupéerna, hur gärna vi
än vill undvika att sitta i dem. SJ-folk
på fältet både i rullande trafik och på
stationer har sagt mig att de har motsvarande
erfarenheter.

Jag blev ganska överraskad av att utredningen
i våras om närtrafikanternas
önskemål visade att just de bara till en
fjärdedel ville ha tillfälle att röka. Jag
trodde att om det var någon gång en rökare
ville tända en cigarrett eller sin
pipa så var det när han eller hon på
morgonen kom jäktad till tåget eller trött
och jäktad på kvällen ville slappa av.
Jag tror att det i dag är ännu färre långresenärer
som vill sitta i rökkupéer än
korttidsresenärer.

Även om statsrådet inte nu är benägen
att ta initiativ till en ny intervjuundersökning,
hoppas jag ändå att statsrådet
vill lägga på sitt hjärta vad jag har sagt.
Jag är inte ensam i min avsky att komma
fram till förrättningar och sammanträden
eller att komma hem från resor inpyrd
i både hår och kläder av tobaksrök.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 364, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid ingripanden
enligt karantänskungörelsen;

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition rörande godkännande av en
europeisk social stadga; och

nr 366, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i sjömanslagen den 30 juni 1952,
in. in.

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag ber att få lämna ett meddelande angående
nästa arbetsplenum, onsdagen den
21 dennes. Det torde bli erforderligt att
då hålla kvällsplenum. Min avsikt är att
senare föreslå kammaren att på föredragningslistan
för onsdagen upptaga andra
lagutskottets utlåtanden nr 40 angående
tillsättning av fluor till vattenledningsvatten
och nr 41 rörande tillstånd att förändra
vattnets kemiska beskaffenhet i
allmän vattenledning samt jordbruksutskottets
utlåtande nr 33 om godkännande
av 1962 års internationella veteavtal,
först i nu nämnd ordning bland två gånger
bordlagda ärenden, men att i övrigt
följa sedvanlig utskottsordning.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott motionen nr 759.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj:ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 202, med förslag om godkännande av
överenskommelse mellan Sverige och
Finland angående gränstullsamarbete.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:
nr 165, i anledning av väckta motioner
om en av Aktiebolaget Statens skogsindustrier
planerad industri i Otterbäcken; nr

166, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag för TV-mottagare för
skolbruk;

nr 167, i anledning av väckta motioner
angående ersättning för markintrång
vid framdragande av telefonledning;

nr 168, i anledning av väckta motioner
angående kustradion på ost- och sydkusten; -

Fredagen den 16 november 1962

Nr 31

nr 169, i anledning av väckta motioner
om deltidsarbete i statlig och statsunderstödd
tjänst; samt

nr 170, i anledning av väckta motioner
om förbättring av möjligheterna för gift
kvinna att inneha förvärvsarbete, i vad
motionerna avser förening av deltidstjänst
med ordinarieskap;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 60, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den
5 juni 1953 (nr 272); samt

nr 62, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Israel för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å kvarlåtenskap;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 31 mars 1955 (nr
183) om bankrörelse, in. m.; samt

nr 34, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående utveckling av försörjningsmöjligheterna
i Tornedalen
jämte i ämnet väckta motioner;

första lagutskottets utlåtande nr 42, i
anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till brottsbalk, dels i
ämnet väckta motioner, dels ock väckta
motioner om samhällets åtgärder mot
personer som anträffas berusade på allmän
plats;

andra lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckta motioner
om undantagande av skrivbyråernas
serviceverksamhet från arbetsförmedlingslagens
tillämpningsområde;

nr 40, i anledning av dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tillsättning
av fluor till vattenledningsvatten,
dels ock i ämnet väckta motioner;
samt

nr 41, i anledning av väckta motioner
om bestämmelser rörande tillstånd
att förändra vattnets kemiska beskaffenhet
i allmän vattenledning;

jordbruksutskottets utlåtanden :

nr 28, i anledning av väckta motioner
om förbättrad väderlekstjänst för jordbruket; nr

30, i anledning av väckta motioner
angående åtgärder till skydd av djurlivet
i samband med skogshyggesbränning; nr

31, i anledning av väckta motioner
angående gödsling av skogsmark;

nr 32, i anledning av väckta motioner
angående utnyttjande av inhemskt
fiberbränsle; samt

nr 33, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande av
1962 års internationella veteavtal; ävensom allmänna

beredningsutskottets utlåtande
nr 50, i anledning av väckta motioner
om utredning av vissa spörsmål rörande
vattendragen.

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:

nr 360, i anledning av väckt motion
om tidpunkten för utbetalande av ersättning
vid expropriation av vägmark;

nr 361, i anledning av väckta motioner
om trafiksäkerhetsbestämmelserna
avseende husvagn;

nr 362, i anledning av väckt motion
angående översyn av bestämmelser om
arbetstid för förare i yrkesmässig automobiltrafik;
samt

nr 363, i anledning av dels väckt motion
om fångst av vildkanin med iller
och nät, dels ock väckt motion om åtgärder
mot skadegörelse av vildkanin.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 10.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621193