Nr 31 ANDRA KAMMAREN (Riksdagens protokoll 1966:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 31 ANDRA KAMMAREN

1966

2—4 november

Debatter m. in.

Onsdagen den 2 november fm. Sid.

Meddelande om betänkande ang. riksdagens personalorganisation..... 3

Meddelande om program i engelsk TV från den svenska riksdagen..... 3

Svar på frågor av herr Gustavsson i Alvesta ang. elevers skolplikt vid
lockout beträffande lärare och herr Fridolfsson i Stockholm ang.

skollagens bestämmelse om närvaroplikt ..................... 3

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, ang. ändrad lydelse av
4 och 5 §§ lagen om arbetstidens begränsning, m. m. (forts.)........ 7

Svar på interpellationer av herr Gustafsson i Skellefteå ang. igångsättningen
av bostadsbyggandet, herr Lindkvist ang. bostadsbyggandet,
herr Mundebo ang. bostadsproduktionen i de områden
där bostadsbristen är störst, herr Nilsson i Gävle ang. genomförandet
av bostadsbyggnadsprogrammet, herr Nilsson i Tvärålund
ang. bostadsbyggandet och herr Eriksson i Bäckmora ang. bostadsbyggandet
i orter som omfattas av statliga lokaliseringspoli -

tiska åtgärder.............................................. 18

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137 (forts.).............. 42

Meddelande ang. dagens och morgondagens sammanträden......... 63

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137 (forts.).............. 64

Onsdagen den 2 november em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, ang. ändrad lydelse av

4 och 5 §§ lagen om arbetstidens begränsning, m. m. (forts.)........ ''83

Meddelande om enkel fråga av fru Lewén-Eliasson ang. statsbidrag till
kommuns kostnad för speciella insatser i samband med lärarkonflikt 120
1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

Torsdagen den 3 november

Svar på frågor av:

herr Karlsson i Huddinge ang. liberalisering av den nordiska livsme delsmarknaden.

........................................... 120

herr From ang. åtgärder för att förhindra stölder från militära vapen-
och sprängämnesförråd................................ 121

herr Wikner ang. vissa militärtransporter....................... 122

herr Jansson ang. åtgärder mot brister inom militärsjukvården..... 124

herr Björkman ang. utlandssvenskarnas rösträtt................. 126

fru Holmqvist ang. tillämpningen av stadgande om hävande av

adoptivf örhållande........................................ 127

herr Nilsson i Gävle ang. igångsättningen av byggnadsarbeten...... 128

herr Holmberg ang. lokaliseringsmedlens användning............. 129

herr Larsson i Borrby ang. regeringens åtgärder för att motverka
rivning av icke saneringsmogna byggnader och herr Jansson i

samma ämne............................................. 132

herr Josefson i Arrie ang. publicering av remissvaren på 1960 års

jordbruksutredning........................................ 135

herr Petersson ang. utredningen om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare
i Norrbottens läns lappmarker.......................... 135

herr Andersson i Örebro ang. utredningen om användningen av en gångsförpackningar.

....................................... 135

herr Lindkvist ang. av arbetskonflikt föranledda höjningar av livsmedelspriser.
............................................. 136

herr Gustafsson i Stenkyrka ang. klarläggandet av skuldfrågan vid

olycksfall i arbetet........................................ 138

herr Johansson i Skärstad ang. lämpligheten av dramatisering i TV
av enskilda fall och herr Gustafsson i Borås ang. utformningen av

TV-program avseende religiösa rörelser....................... 139

herr Westberg ang. väganslagen för Gävleborgs län............... 141

Interpellationer av:

herr Andersson i Örebro ang. åtgärder för att göra Kilsbergsområdet

bättre tillgängligt för fritidsändamål......................... 143

herr Carlsson i Göteborg ang. minimibemanningen på fartyg....... 144

Fredagen den 4 november

Meddelande om enkla frågor av:

herr Nihlfors ang. befogenhet för polisen att tillfälligt uppsätta särskilda
trafikvarningstecken................................. 147

herr Jansson ang. åtgärder för att stimulera till kostnadsbesparingar
inom försvaret............................................ 148

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Onsdagen den 2 november

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 27 nästlidne
oktober.

§ 2

Meddelande om betänkande ang. riksdagens
personalorganisation

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
ett av riksdagens organisationsutredning
avgivet betänkande angående
riksdagens personalorganisation. Betänkandet
avses skola remitteras till utskott
vid slutet av dagens sammanträde.
Talmanskonferensen har i samband med
överlämnandet av betänkandet till kamrarna
fattat beslut om de åtgärder organisationsutredningen
förordat i syfte att
möjliggöra att de tjänster, som omfattas
av det föreliggande förslaget, skall kunna
tillsättas per den 1 januari 1967. Sålunda
har anförtrotts åt riksdagens förvaltningskontor
att omedelbart utannonsera
föreslagna tjänster under förbehåll
av riksdagens bifall till det framlagda
förslaget angående riksdagens
personalorganisation. Avsikten är att
annonsen skall införas i dagspressen
redan i morgon, den 3 november.

§ 3

Meddelande om program i engelsk TV
från den svenska riksdagen

Herr TALMANNEN yttrade:

I samband med en svensk vecka i
Newcastle gör ett engelskt TV-bolag en
del program här i Sverige. Bland annat
anordnas en utsändning från riksdagen,
omfattande dels ett redigerat referat
från en kammardebatt och dels intervjuer
med riksdagsledamöter. En upptagning
av andra kammarens överlägg -

ningar kommer att ske i dag med början
omkring kl. 14.30.

§ 4

Svar på frågor ang. elevers skolplikt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Gustavsson i Alvesta
har frågat, om jag är beredd att
frigöra elever från skolplikten i de fall
lärare icke meddelar undervisning på
grund av lockout. Vidare har herr Fridolfsson
i Stockholm frågat, om jag anser
att skollagens bestämmelse om närvaroplikt
gäller även i de fall undervisning
icke meddelas av lärare.

Som svar på herr Gustavssons fråga
vill jag påpeka att skolplikten är fastslagen
i den av Kungl. Maj:t och riksdagen
gemensamt antagna skollagen och
den ger inte regeringen någon möjlighet
till dispens. Frågan om den rättsliga
innebörden av skollagens bestämmelser
om skolplikt i nuvarande situation prövas
i särskild ordning. Jag anser mig
därför i mitt svar till herr Fridolfsson
böra begränsa mig till vissa allmänna
synpunkter.

När eleverna genom arbetskonflikten
till stor del men ej helt ställts utan
lärare har skolmyndigheterna helt naturligt
siktat till att i görlig mån begränsa
skadeverkningarna för eleverna
i den svåra situation de oförvållat hamnat
i. Skolöverstyrelsen har i sina anvisningar
rekommenderat, att eleverna
bedriver självstudier inom skolans och
klassens ram när lärarledd undervisning
ej pågår. Sådana studier ligger i
linje med skolans syfte, som bl. a. är att

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Svar på frågor ang. elevers skolplikt

främja elevernas självverksamhet. De
problem som uppstår vid självstudier
löses som regel bättre genom att eleverna
arbetar tillsammans i skolan än genom
att var och en studerar i hemmet.
I skolan kan eleverna stimulera och
stödja varandra i arbetet. Studier i hemmet
torde särskilt för högstadiets elever
i regel inte ge samma resultat. Det är
också risk för att många elever helt upphör
med studierna, om de får vara för
sig själva och inte har skolan som träffpunkt
och arbetsplats.

Men uppenbarligen kan självstudier
inte ersätta lärarnas undervisning. Vistelsen
i skolorna, delvis utan lärares
ledning, kan också på sina håll leda till
störning av den ordning som är nödvändig
för arbetet i skolan.

Skolöverstyrelsens anvisningar lämnar
olika möjligheter öppna för den lokala
skolstyrelsen att organisera självstudierna
på lämpligaste möjliga sätt.
Bl. a. kan skolstyrelsen ordna verksamheten
så, att vissa grupper av eleverna
är i skolan på förmiddagen och vissa
på eftermiddagen. Den lokala skolstyrelsen
kan också allt efter vad som med
hänsyn till lokala förhållanden och
andra omständigheter finnes lämpligt
förlägga studiegruppernas verksamhet
utanför skolan och inställa självstudierna
i skolan vissa dagar. Jag förutsätter
att skolöverstyrelsen uppmärksamt följer
utvecklingen och vidtar de ändringar
och kompletteringar i sina anvisningar
som kan visa sig erforderliga.

Vidare anförde:

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Då herr Gustavsson i
Alvesta inte har möjlighet att närvara
i dag och ta emot svaret, har jag lovat
i hans ställe framföra ett tack till statsrådet
för svaret på herr Gustavssons
enkla fråga.

Vi beklagar alla den pågående lärarkonflikten.
Tredje man — eleverna —
drabbas hårt, och konsekvenserna för

enskilda elevers framtid kan bli mycket
besvärande, om konflikten blir lång.
Alla är också eniga om att samhället
måste göra vad som är möjligt för att
skydda eleverna. Mitt intryck är att
elevorganisationer, föräldraföreningar
och även skolstyrelserna på ett i stort
sett tillfredsställande sätt handlagt dessa
problem. Det är också glädjande att
se den ambition, som eleverna och elevråden
i så många fall visar, att när det
gäller, skapa ordning och reda i skolan.

Men det finns också tydliga tecken
på upplösning av disciplin och ordning.
I TV och tidningar redovisas olika varianter
av sådana förhållanden. Vi som
har barn i skolan vet, att det är si och
så med ordningen i vissa klasser och i
vissa skolor. Men man skall naturligtvis
inte överdriva allvaret i situationen i
skolan. De konstruktiva, ambitiösa krafterna
bör på allt sätt stödjas av föräldraföreningar
och skolstyrelser, och
det är min uppfattning att de också gör
det.

Enligt min mening bör närvaroplikten
gälla i all den utsträckning som är
möjlig. Man kan fråga sig vad ett sådant
uttalande innebär. Skolstyrelser, föräldraföreningar
och elevorganisationer
måste, menar jag, få möjlighet att bedöma
situationen från skola till skola.
Jag tror att de känner ansvaret och är
villiga att bära det och att de är kapabla
att göra de riktiga bedömningarna.
I vissa skolor tycks situationen vara
sådan, att icke lärarledd undervisning
inte längre är meningsfull. Det har förekommit
framställningar från föräldraorganisationer
och elevorganisationer,
vari det sagts att en befrielse skulle
gagna tredje man, d. v. s. eleverna. Dessa
framställningar är säkerligen grundade
på en realistisk bedömning. Att i
ett sådant läge hålla på närvaroplikten
kan enligt min mening inte vara rimligt.

Skolöverstyrelsens inställning kanske
har uppfattats som alltför hård. Jag
hoppas att den inte är så hård som man

Onsdagen den 2 november 19G6 fm.

Nr 31

tror på många håll. Statsrådet säger i
slutet av svaret på frågan att möjligheter
har givits skolstyrelser att anpassa
undervisningen till de föreliggande
omständigheterna.

Vid skolor där alltså en meningsfull
utbildning och undervisning inte kan
komma till stånd bör elever frigöras
från närvaroplikten. Är situationen den,
att elevorganisationer och föräldraföreningar
anser att närvaroplikten inte
gagnar eleverna och att en frånvaro
från den icke lärarledda undervisningen
skulle vara en bättre lösning, så bör tillsynsmyndigheterna
inte lägga hinder i
vägen härför. Jag förutsätter då att elevorganisationer
och lärarorganisationer
liksom skolstyrelser på något sätt organiserar
en annan läroplan. Statsrådet
säger i svaret på herr Gustavssons fråga,
att skollagen inte ger regeringen
någon möjlighet till dispens men att
skolstyrelsen har möjlighet att lägga upp
undervisningen på lämpligaste möjliga
sätt. Jag förutsätter att skolstyrelserna
sedan statsrådets svar nu offentliggjorts
får och känner sig ha större möjlighet
än de på många håll hittills ansett sig
ha att organisera utbildningen så, att
den på bästa sätt gagnar eleverna.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Under den pågående
skolkonflikten har skolöverstyrelsen
gång på gång fastslagit, att skoloch
närvaroplikten gäller i grundskola
och gymnasium även till lektionstimmar
utan lärare.

Statsrådet ger inte något svar på
min fråga. Jag ville veta om närvaroplikt
och skolplikt gäller även i de fall
där undervisning inte meddelas av lärare.
I stiillet begränsar sig statsrådet
till vissa allmänna synpunkter.

Lagen om skolplikt förutsätter undervisning
och att lärare med erforderlig
skicklighet skall meddela undervisningen.
Det iir väl ingen som vill påstå att

Svar på frågor ang. elevers skolplikt

den verksamhet som bedrives i klasser
utan lärare motsvarar skollagens krav
härvidlag. Med varje ny skoldag, som
präglas av statlig lockout och akademisk
lärarstrejk, framträder problemet
om elevernas skol- och närvaroplikt
med allt större skärpa och allvar. På
åtskilliga håll kan man upprätthålla en
rätt god ordning, medan oordningen
sprider sig på andra håll. Vissa skolor
planerar och beslutar om skolstrejk,
andra ordnar demonstrationståg på
stan. Läget förvärras dag för dag. Förvirringen
beträffande elevernas rättigheter
och skyldigheter är i det närmaste
total.

Föräldrarna börjar också oroa sig för
sina barns säkerhet. Man oroas inte i
första hand för eventuella fysiska skador
utan framför allt för sina barns
psykiska hälsa. Det hävdas i olika sammanhang
med kraft, att man inte skall
kräva för mycket av barn — man får
inte lägga större bördor på dem än de
mäktar bära. Denna regel gäller som
bekant inte minst på skolans område.

I det här fallet anser skolöverstyrelsen
och får tydligen stöd av ecklesiastikministern,
vår högste skolchef, det
vara försvarbart att låta exempelvis en
13-årig skolelev taga ansvar för vissa
lektioner i en skolklass. Det måste väl
ändå anses fullkomligt orimligt att ett
barn, som befinner sig i den absolut
känsligaste åldern, skall tvingas axla ett
ansvar, skall påläggas en uppgift, som
i vissa fall knappt en vuxen människa
med kunskap och pondus kan klara av.
Någon arbetarskyddslag verkar inte vara
aktuell när staten är arbetsgivare.

Från början var väl orsaken till närvaroplikten
just den, att ordningen därigenom
skulle främjas. Men om situationen
nu utvecklas därhän, att ordningen
går förlorad och att förhållandena vid
vissa tidpunkter närmast kan betecknas
som kaotiska, då hamnar man ur
askan i elden.

Sedan kommer den juridiska sidan av
saken. Några av våra främsta experter

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Svar på frågor ang. elevers skolplikt

i offentlig rätt hävdar att skol- och närvaroplikten
icke kan gälla då själva
förutsättningen därtill saknas. Det är
uppenbart, säger man, att när undervisning
inte kan ges, kan det heller
inte begäras att eleverna skall komma
till skolan. Eftersom statsrådet tydligen
stöder skolöverstyrelsens inställning,
förmodar jag att statsrådet delar skolöverstyrelsens
uppfattning att några åtgärder
inte skall vidtagas mot elever
som vägrat eller kommer att vägra gå
till lärarlösa lektioner. I dag kommer
det cirka 600 skolelever från Göteborg
för att demonstrera mot lärarkonflikten.
Jag vet inte men måhända har de
själva beviljat sig en fridag.

Man kan ju fråga sig vad som blir kvar
av skol- och närvaroplikten, när höga
vederbörande resignerat rycker på axlarna
åt strejkande skolelever. Ändå
framhärdar skolöverstyrelsen med ecklesiastikministerns
stöd, att skollagen
föreskriver närvaroplikt.

Nej, herr talman, när lärarnas plikt
att undervisa satts ur spel, då måste
också skol- och närvaroplikten ha satts
ur spel.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag skall självfallet inte
gå in på den juridiska sidan av saken,
men jag kanske tvingas upplysa herr
Fridolfsson i Stockholm om själva situationen.

Regeringen och ett enskilt statsråd
kan inte tolka lag och förordning för
myndigheter. Det är en omöjlighet. Den
myndighet som här har att agera är
skolöverstyrelsen. Den anser att skolplikt
och närvaroplikt föreligger. Skolöverstyrelsens
uppfattning prövas nu,
vilket jag också framhållit i mitt interpellationssvar,
av myndigheter som har
det till uppgift, nämligen JO och JK.
Medan denna prövning pågår i dessa
juridiska instanser kan jag inte stå här
i kammaren och roa mig själv eller
herr Fridolfsson med att ha en uppfatt -

ning i den frågan. Jag har därför tagit
den ståndpunkten, att så länge skolöverstyrelsens
tolkning gäller har jag
anslutit mig till den.

Men, herr Fridolfsson, det är inte juridiken
som för mig är det väsentliga —-det är att skolan är öppen, att skolan
verkligen finns till hands för ungdomen
och eleverna. Det är också anledningen
till att tolkningen av denna skolplikt
och närvaroplikt naturligtvis måste
göras mycket mjuk. I en intervju i
Upsala Nya Tidning i måndags svarade
jag på en fråga om huruvida man kan
tänka sig repressalier mot strejkande
elever, att det naturligtvis är orimligt
att dra in studiebidrag, ropa på polis
eller dylikt, även om skolöverstyrelsen
anser att skolplikt och närvaroplikt gäller.
Detta, herr Fridolfsson, är en fråga
om sunt förnuft och ingenting annat.

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(h):

Herr talman! Statsrådet säger att han
inte vill gå in på den juridiska sidan
av saken. Det förstår även jag. Så mycket
sunt förnuft besitter jag. Men det
kan vara intressant för 500 000 elever
i detta land och hundratusentals föräldrar
att veta vad landets högste skolchef
tycker och tänker i denna förvirringens
tid. Jag har inte frågat statsrådet
för att vi skulle ha en rolig kvart
eller en rolig halvtimme och inte heller
för att jag själv eller statsrådet skulle
bli road, utan jag har frågat därför att
detta är ett av de angelägnaste spörsmålen
i dag i Sverige. Jag trodde att
statsrådet skulle ge ett klart definitivt
besked om vad statsrådet ansåg var rätt
och riktigt i detta fall.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Jag har sagt att så länge
någon annan tolkning inte finns gäller
skolöverstyrelsens. Det böjer jag mig
för både som statsråd och som förälder.

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31 7

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Jag är också förälder med lockoutade
eller strejkande ynglingar.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Att vi inte här är behöriga
att tolka lagen på här berörda
område är väl klart. Jag förstår statsrådets
situation när han avstår från att
göra detta i det läge vari frågan befinner
sig. Det förhåller sig väl emellertid
på det sättet, att lagstiftaren inte
hade förutsett dagens situation. När lagen
tillkom hade lärarna inte strejkrätt.

Sedan jag än en gång läst igenom svaret
har jag observerat att statsrådet säger
att gruppundervisning i skolan i
regel kan ge bättre resultat än om var
och en studerar i hemmet. Men för att
så skall bli fallet måste vissa förutsättningar
finnas i skolan. I första hand
bör det råda ordning och någon läroplan
bör finnas att läsa efter. Uppfylles
ej dessa förutsättningar tycker jag att
svaret har givit klart besked om att
skolstyrelserna har möjlighet att agera
enligt ett vidare handlingsmönster än
de tidigare ansett sig kunna göra. Detta
anser jag vara värdefullt, ja, rent av
nödvändigt, om strejken fortsätter och
påfrestningarna blir större i skolorna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, tillika svar på interpellationer
ang. bostadsbyggandet (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från gårdagens sammanträde uppskjutna
överläggningen i samband med remiss
till utskott av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§
lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. in., nu komme
att fortsiittas.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet Johansson, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att i samband
med debatt vid remiss till utskott
av denna proposition i ett sammanhang
besvara interpellationer av herr Gustafsson
i Skellefteå angående igångsättningen
av bostadsbyggandet, herr Lindkvist
angående bostadsbyggandet, herr
Mundebo angående bostadsproduktionen
i de områden där bostadsbristen är
störst, herr Nilsson i Gävle angående
genomförandet av bostadsbyggnadsprogrammet,
herr Nilsson i Tvärålund angående
bostadsbyggandet och herr
Eriksson i Bäckmora angående bostadsbyggandet
i orter som omfattas av statliga
lokaliseringspolitiska åtgärder.

Ordet lämnades, i enlighet med förut
gjord anteckning, till

Herr LUNDBERG (s), som yttrade:

Herr talman! I anslutning till diskussionerna
under denna remissdebatt om
orsakerna till 1966 års valutslag finns
det även anledning att erinra om att
Sverige den 2 december 1766 som första
land i världen införde konstitutionellt
skydd av tryckfriheten, vilket då
fastställdes i grundlagen. Därmed ansågs
tryckfriheten vara fullkomligt
tryggad och för evigt bestående.

I dag, tvåhundra år därefter, kan man
fråga om förväntningarna infriats eller
om tryckfriheten endast är en chimär.
Det har sagts att en av demokratiens
hörnstenar är pressens frihet, tidningarnas
rätt att med oväsentliga undantag
publicera varje nyhet och uttrycka varje
åsikt. Man förutsätter därvid att
tryckfriheten skulle bygga på konkurrens
och att olika idéer och uppfattningar
i skydd av denna skulle föras
ut till folket för att där debatteras, godkännas
eller förkastas.

Demokratien förutsätter en fri och
obunden press. Denna skall vara ett
forum för öppen debatt och ha en vilja
att ge medborgarna lika möjlighet att
delta i denna. Tyvärr har vi vid det

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

senaste valet fått en erinran om vad
tidningsdöden och en monopolställning
på tidningsfronten kan medföra. Mycket
tidigt har olika författare påpekat
att kapitalistiska intressen kan sätta
hela tryckfriheten ur spel. Sådana intressenter
kan köpa in tidningar och i
stor utsträckning dirigera dessa.

Man kunde i samband med det senaste
valet konstatera att tidningar kan censurera
t. o. m. annonser och neka att
införa uttryck för olika uppfattningar.
Man kan alltså tiga ihjäl den som har
avvikande uppfattning i en väsentlig
fråga. Alf Ross har skrivit om annonsörernas
makt över pressen och har påpekat
att de kapitalistiskt styrda tidningarna
även anser sig ha råd att köpa
och lagra uppdykande talanger endast
för att förhindra att dessa verkar i motpartens
tjänst. Allt detta medför att de
kapitalstarka konservativa krafterna
mäktar tillvälla sig ett försprång i kampen
om sinnena, vilket dock inte i längden
förmått hindra en utveckling i radikal
riktning.

Ross konstaterar även att en förtäckt
köpt propaganda kan åstadkomma en
andlig förvrängning av opinionen. Denna
propaganda bearbetar allmänheten
enligt den moderna reklamens och
masspsykologiens alla metoder. Det är
i våra dagar möjligt att sälja politiska
åsikter på samma sätt som man säljer
tvål och damstrumpor.

I den diskussion om upphovsmannarätten
till litterära och andra konstnärliga
verk, vilken pågår i vårt land, vill
jag vidare hävda att det icke anstår en
kulturnation att till en viss person knyta
en sådan rätt, eftersom upphovet till
ett sådant verk är ett resultat av generationers
arbete. I dag kan vi även där
se vissa tendenser som inger allvarlig
oro.

Pressdöden kan innebära ett allvarligt
ingrepp både i demokratien och den
personliga integriteten. Det är troligt att
vi inom en snar framtid har endast en
morgontidning i Stockholm som ägs

av enskild, som därjämte behärskar
större delen av veckopressen och bokutgivningen.
Detta monopol kan aldrig
vara lyckligt eller försvarbart ur demokratiens
och folkviljans synpunkt. Utvecklingen
på tidningsfronten måste på
något sätt stoppas. Det kan inte vara
försvarbart att vi lämnar ut sådana värden
som politisk verksamhet, demokrati
och tryckfrihet till enskild spekulation
och enskilda intressen. Det är mera
försvarbart att samhället i stället ger de
olika politiska partierna ekonomiska
resurser som möjliggör att tryckfrihetens
och demokratiens principer lever
vidare.

1765 och 1766 gavs Riksdags-Tidningar
ut. I dag tvåhundra år därefter är vi
i den situationen, att en mängd tidningar
läggs ned och att vi kanske snart
befinner oss i det läget att det bara
finns kvar en morgontidning i Stockholm.
Det är verkligen sorgligt att arbetarrörelsen
saknar morgontidning i
Stockholm och i många av landets växande
tätortsområden. Den omständigheten
att arbetarrörelsen nu befinner sig i
den situationen, att det finns ett sådant
monopol på den andra kanten, har i
stor utsträckning påverkat årets valresultat.

Jag vill också påpeka att vid den debatt
i TV och radio som föregick valet
delades tiden upp på det sättet att socialdemokratien,
alltså ungefär hälften
av svenska folkets förtroendemän, hade
till sitt förfogande 3 timmar och 32
minuter under det att oppositionen
hade 12 timmar och 21 minuter. En sådan
uppdelning i fråga om tid och möjligheter
för arbetarrörelsen att bemöta
den samlade oppositionen är orimlig
och i längden oförsvarlig. Det är märkligt
att en TV och radio, i fråga om
vilka det ändå borde ligga närmare till
hands att staten skulle ha vissa möjligheter
att öva inflytande, också har kommit
i händerna på icke önskvärda intressen.

Jag vill också påpeka, herr talman,

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

att jag blev mycket ledsen, när jag tog
del av den talarlista som presenterades
i går. När jag anmälde mig till talarlistan
sades det att bara sex talare var
anmälda. När jag fick se talarlistan i
duplicerat skick, fanns det 18 stycken
ifrån den borgerliga samlingen och en
kommunist före mig och fram till klockan
15 i går var det endast den borgerliga
oppositionen med undantag av
statsministern som talade, den senare
1 timme och 28 minuter. Vad som återstod
av de fyra och en halv timmarna
överlät man åt den borgerliga samlingen.
Fram till klockan 17 var det endast
en av dem som inte tillhör det ledande
skiktet, vi får väl kalla det så, som
hade fått tala, och det är anmärkningsvärt
att även riksdagens valda förtroendemän
skall dirigeras på ett sådant
sätt. Jag vill påtala detta i förhoppning
om att vi inom riksdagen skall slippa
en liknande dirigering som den som
förekommer i press, radio, TV och annorstädes.

I fråga om tryck- och pressfrihet vill
jag erinra om vad Hjalmar Branting
sade på ett medborgarmöte den 24 oktober
1918. Han yttrade att vi inte vill
ha någon diktatur, ty för folkets utslag
skall vi alla böja oss. Vi litar på, framhöll
han, att om vi har rätt, så kommer
vår sak att slå sig fram med övertygelsens
vapen. Vi fick vid detta tillfälle den
politiska demokratien. Tyvärr måste
jag konstatera att vi har glömt att befästa
dess grunder, ty om demokrati skall
kunna leva är det även nödvändigt, att
vi får en industriell demokrati. Det har
tyvärr visat sig att om inte demokratien
i väsentliga ekonomiska avseenden får
styra utvecklingen kommer vi att bli
beroende av storindustri och storföretagsamhet,
vilkas intressen sätter folkstyrelsen
ur spel. Man kan säga att
demokratien på väsentliga punkter har
blivit en chimär jämfört med vad man
siktade på niir den allmänna och lika
rösträtten infördes i vårt land.

Det är också ganska angeläget att
1* — Andra kammarens protokoll 1966.

konstatera, att vi aldrig kan åstadkomma
en utjämning mellan olika folkgrupper,
om inte samhället på ett annat
sätt än för närvarande ägnar sig åt
företagsamhet och direkt söker påverka
klyftan mellan människor med låga och
höga inkomster. Det är klart att vi här
befinner oss i en situation som vi inte
kan bortse ifrån.

Dagens politiska läge har också diskuterats,
och jag har med stort intresse
följt debatten om den s. k. mittensamverkan.
Jag frågar mig vad den egentligen
innebär och hur det nu kommer
sig, att det borgerliga blocket kan räkna
in alla de tre borgerliga partierna
och tala i deras namn. Samtidigt förefaller
det emellertid som om högern
skulle vara något slags gökunge i boet
och då frågar man sig: Hur kan då de
borgerliga i dag tala med så stora bokstäver
när mittensamverkan ändå inte
har majoritet, varken här eller inom
den svenska valmanskåren?

När jag lyssnade till debatten erinrade
jag mig vad Marcellus sagt i sina
»konturteckningar», Från 1881 års andra
kammare. Han säger där att andra
kammaren motsvarar de två lägre stånden
i ståndsriksdagen. Han tecknar
lantmannapartiets profil och frågar
precis så som vi från arbetarliåll i dag
frågar den borgerliga s. k. samlingen:

»Landtmannapartiet liberalt?

Nej, detta parti är till sin natur och
i botten konservativt, men af gammal
vana sträfvar det att nämnas liberalt,
derför att det i viss mån ännu bibehåller
traditionerna från de gamla borgare-
och bondeståndens dagar, då, som
man väl vet, liberalism var detsamma
som opposition — — — parad med
sträfvan att utvidga rättigheter och inskränka
skyldigheter för sig sjelf, en
liberalism, som kräfver offer af andra,
men saknar liberal villighet att gifva
offer för det helas gagn, en liberalism
som icke tål motsägelse och som till
motto för sin politik tagit de ord, Tegnér
låter England yttra till Frankrike:

Nr 91

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

''Frihet för mig, det förstås, ej för de
andra också’.»

Detta tycker jag är en utmärkt karakteristik
av den s. k. borgerliga samlingen
i dag, som man väl får fatta så,
att de borgerliga vill gå till kamp mot
socialdemokratien och arbetarrörelsen
och den framstegspolitik vi försökt förverkliga.

I mittensamlingen går nu märkligt
nog det gamla bondeförbundet, numera
centerpartiet, till liberalerna-folkpartiet.
Det hade väl varit riktigare om
centerpartiet i dag hade gått direkt till
högern, eftersom högerpartiet ju måste
ligga närmare till för stora delar av
centerpartiets valmanskår.

Ross konstaterar också att demokrati
och liberalism är skilda begrepp utan
inbördes sammanhang. Man kan då fråga
om mittensamverkan innebär en
ideologisk förändring för centerpartiet,
då ju den industriella stordriften nu
har kommit in i jordbrukets sfär. Har
demokratien inte lika fast förankring
som förr i centern? Borde inte högern
i dagens situation ligga centerpartiet
närmast? Det är kanske bara taktiska
skäl som gjort att äktenskapet mellan
högern och centerpartiet inte ingåtts
omedelbart utan man anser att liberalismen
kan förenas med storkapitalism,
när de borgerliga nu sägs bli
de styrande vid 1968 års val.

Centerpartiet går nu med sirliga
krumbukter in i den borgerliga ostkakan.
Det beror väl på att de anser det
vara mera humant att kupera svansen
i omgångar och att de inbillar sig att
övergången till storkapitalism och storborgerlighet
för centerpartiet skulle bli
mindre uppmärksammad och mindre
smärtsam.

Jag undrar om inte centerpartiet i sin
heta åtrå ändå borde inse att när valmanskåren
nyktrar till och får se vägen
och stigen som centerpartiet går
kanske den säger ungefär som Brutus
då han såg Caesars kurs. Caesars här
bestod ju inte bara av stora herrar utan

också av mindre goda män. Brutus sade:
»Romare, om jag fortfarande kan
kalla er så, tänk på vad ni gör. Kom
ihåg att ni hjälper Caesar att smida just
de bojor som han en dag kommer att
fängsla er själva med.» Borde inte centern
lägga detta uttalande på minnet
och kanske också ställa sig frågan:
Hur brokig får denna samling bli och
hur principlösa skall de tre borgerliga
partierna vara för att sillsalladen skall
vara smaklig för valmanskåren ?

Olika frågor har tagits upp till debatt.
Man säger att man skall lösa författningsfrågan.
Sedan jag hört herr
Ohlin i går kväll och tagit del av hans
resonemang vågar jag göra påståendet,
att herr Ohlin icke vill ha författningsfrågan
löst före 1968 års val. Ur taktisk
synpunkt anser herr Ohlin det vara
lämpligare att han skall få använda den
i valrörelsen. Men det var en högerkvinna
som i valdebatten sade att högern
krävde absolut proportionell rättvisa
i valen. Skall man klara detta måste
det väl innebära att man skall ta
bort spärregeln på 1,4. Om högern lägger
fram ett liknande förslag om borttagande
av spärregeln kommer jag att
stödja det, ty högerkvinnan hade rätt
i det sammanhanget.

Jag vill också säga att man skulle
förbjuda karteller och återgå till den
gamla ordningen. Men samtidigt tror
jag att den matematiska upprepningen
av valtaktiken i olika valkretsar är föga
smickrande, och den borde vi kunna
slippa i fortsättningen.

Valet har emellertid visat att vi måste
tänka om på väsentliga punkter, inte
minst när det gäller den ekonomiska
politiken. Vi måste försöka finna möjligheter
att styra och behärska icke
önskvärda konjunktursvängningar och
investeringar. Låt mig upprepa vad jag
många gånger har sagt här i riksdagen,
nämligen att räntans roll att styra investeringar
aldrig kan accepteras av ett
samhälle med så många samhällsintressen
som nu finns. Räntan träffar i första

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

hand värden som vi vill skydda, under
det att den inte förhindrar ej önskvärda
investeringar. Det blir alltså en snedvridning
i detta hänseende.

Jag vädjar till både regeringen och
riksbanken att försöka komma bort
från ett föråldrat ekonomiskt tänkande,
som passade i det gamla stillastående
samhället men inte har någon som
helst plats i ett dynamiskt samhälle, där
vi begär mer och mer av staten.

Alla — med undantag av industrien
■— har krävt ökat bostadsbyggande. Men
vi skall komma ihåg att ett bostadsbyggande,
som innebär en hyressättning
som utestänger de ekonomiskt svaga,
aldrig kan accepteras. Högräntan har
lett till ett stort byggande av bensinstationer,
lyxvillor o. d., ty därvidlag spelar
inte räntan någon roll.

Det har också talats om antalet nybyggda
lägenheter, men man har glömt
att samtidigt nämna hur många lägenheter
som rivits. För varje gång en beboelig
hyresfastighet rivits har ju de
människor som bott där tvingats flytta.
När de sökt ny bostad har de ofta mötts
av krav på insatser på 10 000 och
20 000 kronor och hyror på 500 eller
700 kronor i månaden. Med den inkomstfördelning
vi har i vårt land är
det helt enkelt omöjligt för dessa människor
att efterfråga nybyggda bostäder.

Det är mot denna bakgrund jag framför
önskemålet att regeringen skall upphöra
att använda räntan som styrande
medel och i stället vidtaga de direkt
kontrollerande fysiska åtgärder som är
nödvändiga. Vi måste göra på detta sätt,
om inte utvecklingen skall stanna av
eller om det inte rent av skall bli en
tillbakagång.

För inte länge sedan presenterades
en utredning om markvärdestegringen,
som vållat diskussion. Jag måste säga,
att som socialdemokrat hade jag aldrig
kunnat tro att såväl utredningens majoritet
som dess minoritet efter så många
års födslovåndor skulle presentera en

gökunge, ett förslag som legaliserar den
ohämmade markspekulationen. Jag hoppas
att regeringen stoppar missfostret i
papperskorgen och framlägger en proposition
som utan vidare sätter stopp
för markspekulationen och fastslår att
all tomtmark för tätortsbebyggelse skall
kontrolleras och prissättas av samhället.
Om enskilda tomtjobbare köper
mark till överpris, så skall byggenskap
inte tillåtas på sådan mark.

Vi kan i dag troligen undvara lantbruksnämndernas
förköpsrätt. Låt det
i stället bli en förköpsinstitution för
tomtmark!

Med rådande snedvridning av kreditmarknaden,
då stora krav ställs ur samhällets
synpunkt, kan det inte heller
vara rimligt att affärsbanker och andra
större kreditinrättningar skall få eller
ha fria händer utan att samhället erhåller
ökad inblick. Samhället måste
träda in och styra investeringarnas inriktning
på ett annat sätt än nu.

Jag måste säga, att under årets valrörelse
var storfinansen med i större
utsträckning än eljest. Jag gjorde faktiskt
reflexionen: Försiggår det ett

slags storkapitalistisk socialisering genom
en koncentration av ägande och
kapital på ett fåtal händer? För storhandeln
och storindustrien är ägardemokrati
helt främmande. Storföretagen
har redan nu en ekonomisk makt som
på väsentliga områden kan sätta både
demokrati och tryckfrihet liksom ekonomiska
faktorer ur spel, och om den
borgerliga samlingen kommer i alltför
stort beroende av storfinansen kan vi i
framtiden ställas i en situation där vi
får en skendemokrati och en tom och
värdelös yttrande- och tryckfrihet.

Mot denna bakgrund måste vi säga
oss, att skall Hjalmar Brantings uttalande
från år 1918 kunna följas, måste det
bli en ökad aktivitet från samhällets
sida inom industrien och företagsamheten
över huvud taget.

Vi har under senare tid också kunnat
konstatera att det ena kapitalistiskt

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

ägda företaget efter det andra krävt
ekonomiskt stöd i ökad utsträckning
från staten. När herr Hedlund, som ju
är storindustriman, skulle tala om Ådalens
problem, sade han att staten skulle
hjälpa till med hälften av kapitalet, och
när andra industrier kommer i ett katastrofläge,
då ropar även de på ambulans
och begär hjälp från staten.

Företagen kräver alltså större lån
från samhällets sida. Samtidigt gör den
internationella utvecklingen att det behövs
så stora investeringar, att inga enskilda
och inga koncerner kan klara
uppgiften med mindre än att samhället
går in på ett annat sätt än nu. Jag
frågar då: Varför ger inte staten sina
bidrag i form av aktieteckning, så att
staten verkligen kommer in i företagen?
Jag tänker i det sammanhanget
faktiskt på utvecklingen under 1300-talet
då Bo Jonsson Grip ägde stora delar
av Sverige.

Om de stora företagen skall få ökad
makt, har vi också rätt att kräva att
samhället får gå in i företagen i större
utsträckning.

Det är vidare intressant att konstatera
vilket livligt intresse som från borgerligt
håll ägnas vissa högavlönade
grupper under nu pågående konflikt.
Varför visades inte samma intresse när
arbetargrupperna förde sin avtalsrörelse
i våras? När nu lärare i ekonomi,
borgerliga tidningar och riksdagsmän
konstaterar, att det finns möjligheter
att för vissa grupper ge lönelyft som är
större än årsinkomsten för en vanlig
arbetare — d. v. s. huvuddelen av
svenska folket — måste detta tolkas så,
att industrien och företagsamheten,
som ju ytterst ändå skapar våra ekonomiska
resurser, vid arbetargruppernas
avtalsförhandlingar medvetet undanhöll
vissa tillgångar, som det funnits
möjligheter att ställa till förfogande
även för industriarbetarna.

Det är självklart att detta skapar en
situation på arbetsmarknaden som vi
måste komma tillbaka till. I detta läge

nr 137

tror jag inte att samhället kan vara
neutralt och säga: »Det är ovidkommande
om man vidgar klyftan mellan
låglönade och höglönade.» Jag läste i
Svenska Dagbladet i dag att borgarråden
i Stockholm får en lön på 115 000
kronor. Det betyder en höjning med
15 000 kronor utan diskussion. Man talar
också om hur olika förtroendevalda
män i landsting, kommuner och städer
tack vare att de som förtroendemän har
möjligheter att själva påverka lönesättningen
har skapat ett löneläge som får
en att fråga: Håller vår demokrati mer
och mer på att bli en betald demokrati?
År den en försörjningsinrättning för
valda förtroendemän? Sådana företeelser
kan icke en vanlig industriarbetare
komma ifrån att begrunda.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga ett par ord om försvaret, som diskuterades
redan i går. Eftersom Svenska
Dagbladet skriver: »Enig borgerlig front
kritiserar prutningen av försvarsbudgeten»
och eftersom man tog stora ord
i sin mun i går, vill jag erinra om att jag
åren 1958 och 1962 krävde att vi genom
att sänka anslagen till försvaret skulle
tvinga fram en rationalisering. Man skapade
i den situationen en vid ram till
följd av en fullständig felbedömning
och avsaknad av kunnighet om den
ekonomiska utvecklingen i övrigt liksom
om den betydelse som en stark
industri har även för försvaret.

I dag har man vaknat till liv igen.
Jag hörde i går »Gustav Vasa» Eliasson
från Dalarna önska det ena och det
andra och begära att det svenska försvaret
skulle ta hänsyn till att vi behöver
sysselsättning. Därmed kom han in
på en tankegång som påstås ha legat
bakom att vissa krigshandlingar ute i
världen har kommit till stånd: industrien
har velat ha avsättning för sina
produkter. Om försvaret i dagens samhälle
inte skall fungera på annat sätt
än som en sysselsättningsorganisation,
har det inte någon större uppgift att
fylla.

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Jag tror att man måste tänka om på
detta område. Vi måste lära våra gossar
inom försvaret att våra ungdomar
har rätt att kräva att bli behandlade
som människovärdiga enheter med möjligheter
att bruka sin hjärna själva. Jag
har också hållit det svenska försvaret
med tre pojkar, så jag vet att den ungdom
som kommer dit med viljan att
göra en insats möts av en knappologi
som hör hemma i Karl XII:s dagar —
det är viktigare att kunna knäppa en
knapp än att kunna bruka de vapen och
de tekniska resurser som finns. Sådant
har Sverige inte råd att lägga ner pengar
på.

Jag hoppas därför att denna diskussion
angående försvaret — som jag hälsar
med tillfredsställelse — inte skall
leda till en reell försvagning av försvaret.
Vi kan dock pruta åtskilliga miljoner
och därmed även tvinga fram en
rationalisering inom vårt försvar. Framför
allt måste vi lära försvarets män att
inte betrakta vår ungdom som robotar
och som förbrukningsvaror. I dag är
ungdomen annorlunda beskaffad än
den var i min ungdom.

Det är emellertid också självklart att
försvaret liksom industrien och samhället
över huvud taget måste följa med
i utvecklingen. Vi kan icke avdela mer
pengar än vad som är nödvändigt för
att hålla sysselsättningen i gång inom
en sektor, som ändå skulle kunna ge
de många miljoner som behövs på andra
fronter.

Herr talman! Jag tycker att årets val
och diskussionen kring detsamma på
sitt sätt har gett en samhällsåterblick
och en framtidsvy. Jag tror det är lyckligt
för alla partier och för landet i
dess helhet att den fria diskussionen inom
partierna, mellan partierna, i press,
i litteratur och i andra former kan fortbestå.
Det är riksdagen angeläget att
slå vakt om dessa för en sann demokrati
och ett frihetsälskande folk väsentliga
värden.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Remissdebatten är och
förblir en sillsallad •— det kan jag hålla
med herr Lundberg om. För att nödtorftigt
knyta ihop några synpunkter
på två frågor, markfrågan och hjälpen
till de handikappade med herr Lundbergs
anförande, vill jag först säga några
ord till herr Lundberg.

Mittenpartierna är stora i orden, menade
herr Lundberg, trots att de inte
har majoritet i andra kammaren eller
bland väljarna. I den mån detta är sant,
har de väl lärt sig av herr Lundberg
och hans meningsfränder, vilka inte
heller har majoritet i andra kammaren
eller i vahnanskåren men ändå har bildat
regering.

Under de senaste 28 riksdagarna har
socialdemokraterna inte haft majoritet
i andra kammaren mer än fyra riksdagar,
och det torde nog dröja åtskilliga
år —• det hoppas och tror jag —
innan socialdemokraterna åter får majoritet
i andra kammaren. Att de trots
resultatet av höstens val får majoritet
vid gemensamma voteringar nästa år
är ju en ofrånkomlighet som behandlats
tidigare, och beror på vår ofullkomliga
författning.

Om herr Lundbergs hårda ord mot
centerpartiet skall anses befogade måste
centerpartiet radikalt ha ändrat sin
politiska uppfattning under de senaste
tio åren — då de samregerade med herr
Lundbergs meningsfränder — vilket jag
icke anser att det har gjort.

Sedan övergår jag, herr talman, till
de två frågor jag nämnde.

Vad var det som avgjorde valet? Det
är inte så lätt att svara på den frågan.
Som vanligt var det ett mönster där
trådarna löpte i viss riktning. Det är
fullt klart att trådarna i mycket liten
utsträckning löpte till förmån för den
sittande regeringens lösningar; trådarna
var inte röda och de löpte inte mot
en socialistisk lösning av problemen.

Hur man än bedömer valutgången
måste de frågor, som ventilerades i val -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

rörelsen och som länge pockat på en
lösning, tas upp till behandling. En av
de mest aktuella är markfrågan, där
regeringen länge försummat att ta ett
initiativ. I det fallet håller jag med
herr Lundberg om att någonting måste
göras.

Sedan markvärdekommittén i våras
lade fram sitt betänkande, har snart
alla remissinstanser sagt sitt ord. En
lösning bör alltså snarast komma till
stånd, så mycket mer som flera av de
lösningar kommittén föreslagit inte är
kontroversiella utan har accepterats av
det stora flertalet remissinstanser. Vi
väntar på ett initiativ från regeringen i
denna fråga.

En revidering av skattelagstiftningen
bör genomföras, så att realisationsvinstbeskattningen
och tomtrörelsebeskattningen
inte förhindrar att utbud
av mark kommer till stånd för det fortsatta
samhällsbyggandet. De nuvarande
reglerna är uppenbarligen till hinder
för en önskvärd rörlighet på fastighetsmarknaden.

Frågan om tomträtten har av någon
egendomlig anledning blivit politiskt
kontroversiell i många kommuner. Man
har från icke socialistiskt håll ibland
uppfattat tomträttslagstiftningen som ett
påfund för att förhindra äganderätt till
den egna tomten. Man tycks ha glömt
att tomträttslagstiftningen infördes redan
1907 här i landet, förberedd av regeringen
Staaff och genomförd av regeringen
Lindman. Den är ett instrument,
som i många fall kan användas av kommunerna
för att underlätta en framtida
sanering av samhällenas byggnadsbestånd.
Men den är ingalunda något universalinstrument
för att stoppa markvärdestegringen,
vilket man många
gånger får höra från socialdemokratiskt
håll. Det bör inte heller vara en
statlig angelägenhet att tvinga kommunerna
att använda tomträtten, utan det
bör vara kommunernas ensak att avgöra
i vilken utsträckning de önskar
använda den.

Stockholms stad införde tomträtten
redan från starten 1908 och använder
den i dag hundraprocentigt i de fall
där staden är ägare av den upplåtna
marken -—- det är staden till 85 procent.
Detsamma gäller Göteborg och
Malmö, även om Malmö stad endast
till ca 50 procent äger den mark som
utnyttjas för samhällsbyggande. Men det
var inte bara storstäderna som tidigt
insåg fördelarna av tomträtten. Landskrona
införde den 1909 och använder
den nu till 93 procent, Ängelholm införde
den 1913 och använder den till
90 procent, och Marstrand införde den
1918 och använder den till 100 procent.
Detta är några exempel av många på
mindre städer som använder tomträtten.
Mot det kan jag ställa Kiruna som
införde tomträtten först år 1958 och
endast använder den till 10 procent av
den kommunägda marken.

Varför har då tomträtten inte i större
utsträckning kommit till användning?
Svaret är entydigt från de tillfrågade
kommunerna: man har inte råd. De
pengar som lagts ned på inköp av tomtmark
måste så snabbt som möjligt komma
tillbaka för att användas på nytt.

Det är ett oavvisligt krav att det förslag,
som markpolitiska kommittén lade
fram för flera år sedan, om ekonomiskt
stöd till kommunerna för förvärv av
mark blir genomfört på initiativ av regeringen.
Varför har regeringen i detta
fall ej gått från ord till handling?

Men även om kommunerna får denna
ekonomiska hjälp, bör en översyn av
tomträttsreglerna ske. Efter 60 års erfarenhet
bör det finnas åtminstone några
detaljer som behöver justeras. Kommunerna
bör få rätt att ta ut en engångsavgäld
av tomträttsinnehavaren för
investerat kapital i sanering och samhällsbyggande.
Man kommer i så fall
att underlätta användandet av tomträtten
i de fall då detta är motiverat.

Låt mig emellertid klart säga ifrån
att det ofta är önskvärt att både tomträtt
och äganderätt används av kom -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.
Vid remiss av

munen vid upplåtelse av tomter, så att
valfrihet föreligger för egnahemsägare.

Kommuner bör själva kunna avgöra
var det ur samhällets synpunkt är önskvärt
att man tillämpar tomträtt och var
äganderätt är att föredra. Dessutom bör
avtalsperioden för tomträtt då det gäller
bostadsbyggande sänkas från nuvarande
20 år till 10 år.

Den i kommittén kontroversiella frågan
var förköpslagen. Socialdemokraternas
linje — de föreslog en generell
förköpslag — kan jag under inga förhållanden
acceptera. En sammanställning
av remissvaren kommer säkerligen
också att visa att den lösningen
icke heller accepterats av remissinstanserna.
Enligt socialdemokraternas förslag
skulle kommunen själv vara beslutande
instans i en fråga där kommunen
dessutom är part i förvärvsärenden.
Kommunallagens kompetensregler, där
det vagt finns angivet vad en kommun
får göra och inte får göra, avhjälper
inte den nackdelen.

En generell förköpslag enligt socialdemokratisk
modell kommer sannolikt
att i släptåg få en mängd överklagningar
av kommunala beslut, så att man
utan överdrift kommer att kunna tala
om administrativt krångel. Men behövs
då över huvud taget någon kommunal
förköpslag? Ja, skälet för att en sådan
behövs är att en ökad kommunal markberedskap
är nödvändig; det underlättar
både den långsiktiga planeringen,
detaljplaneringen och en successiv utbyggnad
av samhället. Det ger dessutom
kommunen, som har att svara för samhällsplanering
och bostadsförsörjning,
större möjligheter att till byggare upplåta
den mark som erfordras för ett
samlat rationellt byggande. Men jag vill
samtidigt fästa uppmärksamheten på det
ansvar som vilar på kommunerna för
att fördelningen av marken mellan olika
byggherrar görs på ett oväldigt och
ur samhällsbyggandets, näringslivets
och de bostadssökande® synpunkt rationellt
och riktigt sätt. Många synder har

Kungl. Maj :ts proposition nr 137

begåtts och begås fortfarande mot denna
regel. För egen del är jag emellertid
övertygad om att de övertramp som
gjorts och som påtalats av en vaken och
kritisk press och opposition icke varit
till fördel för den part som gjort övertrampen.

Om man alltså är ense om att en ökad
kommunal markberedskap är erforderlig,
så bör man kunna finna en annan
lösning på problemet än att bara hänvisa
till rådande och reviderade expropriationsregler.
Självklart bör i första
hand frivilliga överlåtelser eftersträvas,
men även sedan den nu arbetande expropriationsutredningen
avgivit sitt betänkande
torde så många frågetecken
kvarstå beträffande tidsåtgång, värderingsförfarande
och expropriationskostnader
att det finns anledning att inte
släppa tanken på en kommunal förköpsrätt,
grundad på expropriationsrättens
regler. När en markägare beslutat sig
för att sälja mark som enligt expropriationsreglerna
kan exproprieras av kommunen
bör det strängt taget vara både
säljare och köpare likgiltigt om kommunens
förvärv sker i samband med det
mellan dem avtalade köpet eller sedan
detta gjorts. Snarare bör det vara en
fördel att kommunernas förvärv sker i
anslutning till försäljningen och inte
genom expropriation sedan försäljningen
skett.

För att förebygga den rättsosäkerhet
som kan bli en följd av en generell förköpslag
måste man skapa en från kommunen
helt fristående instans som beslutar
när förköp får äga rum, d. v. s.
huruvida de med expropriationsreglerna
samordnade förköpsvillkoren gäller.
Om denna instans skall vara Kungl.
Maj :t som nu eller om funktionen skall
överflyttas till länsstyrelsen eller till
expropriationsdomstol kan man diskutera.
Mycket talar för det sista, även
om en personell förstärkning i så fall
måste till. Vi bör som lagstiftare alltid
hålla i minnet att en ny lagstiftning,
som förutsätter ett mer komplicerat

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

samhällsmaskineri, alltid måste följas
upp av ökade personella och ekonomiska
resurser, om man inte, som tyvärr
ofta nu sker, vill minska rättssäkerheten.

En förutsättning för ett tvångsvis genomfört
kommunalt markförvärv borde
vara en översiktlig planering, d. v. s. en
regionplan, generalplan eller dispositionsplan,
som i stora drag redogör för
kommunens samhällsplanering. Det räcker
inte att den förtroendeman eller
tjänsteman som är satt att handha de
markpolitiska uppgifterna i kommunen
har planen i huvudet, som nu ofta är
fallet, om det över huvud taget finns
något plantänkande i kommunen, vilket
inte alltid är förhållandet. Förtroendemannen
eller tjänstemannen är inte
odödlig, och förflyttningar till annan
kommun av bådadera förekommer. Och
då står kommunen där med sin plan.
Ett sammankopplande av en kommunal
plan och en blivande förköpslag har
mycket som talar för sig. Det är möjligt
att förefintligheten av en sådan
plan kan förenkla förfarandet då det
gäller förköpsbeslutet, liksom den nu
underlättar beslutet då det gäller expropriationstillstånd.
Då förköpsfrågan
ändå alltid måste avgöras i sin senare
del hos expropriationsdomstol, torde
knappast mycket vara vunnet med att
bespara domstolen beslutet att förköp
skall få äga rum.

Låt oss hoppas på nya friska tåg för
att få markfrågorna lösta inom rimlig
tid, gärna i samförstånd, herr inrikesminister,
och låt oss också få se förslaget
om ekonomiskt stöd åt kommunerna
för förvärv av mark genomfört!
Men hoppas i det senare fallet inte på
någon aldrig sinande guldström på
grund av de nya skattereglerna! En beräkning
är visserligen svår att göra,
men enligt kommitténs försök till bedömning
kommer de framtida skatteintäkternas
ökning att stanna vid blygsamma
60 miljoner kronor, till staten
35 miljoner och till kommunerna 25

miljoner. Bättre krafttag behövs för att
klara kommunernas behov av förbättrad
markberedskap.

Om herr Bohmans egendomliga tal i
går om mittenpartiernas vänstervridning
syftade på markpolitiken, måste
jag för min del göra honom besviken
med att konstatera, att jag i det fallet
inte anser mig ha något att ångra. Men
om man alltså från det allmänna har
den uppfattningen, att kommunerna bör
öka sin markberedskap och att markpriserna
bör hållas nere, bör detta inte
endast gälla beträffande enskilda ägares
markinnehav. Det bör också gälla
mark i allmän ägo. Stat, kyrka och universitet
bör föregå med gott exempel
då det gäller att till kommunerna försälja
den mark som behövs för samhällsbyggandet.
Jag kan icke acceptera
jordbruksministerns förra året lämnade
svar att domänverket vid försäljning av
mark till kommun bör fordra upprättad
detaljplan för att underlätta markvärderingen.
Samma svar kan självfallet en
kommun få av enskild markägare, när
förhandlingar inleds om försäljning eller
expropriation. Skall kommunen ha
en tioårig markberedskap, är det orimligt
att begära detaljplan redan vid förvärvet
av råmarken. Att det är lättare
att värdera innebär för övrigt endast
att den oförtjänta markvärdestegringen
stannar hos säljaren i stället för hos
kommunen, där den icke är oförtjänt
beroende på kommunala investeringar,
i ledningar, gator och vägar. Se till att
domänverket får ändrade instruktioner! Jag

övergår så, herr talman, till den
andra frågan, som jag skulle vilja beröra
med några ord, nämligen frågan
om de handikappade. Det gäller samhällets
skyldigheter mot de handikappade.
Dess bättre torde det inte råda mer än
en mening om att samhället har långt
gående skyldigheter i det fallet. När vi
andra som kommit till världen friska
och fullt arbetsföra unnar oss den standardstegring
och de fördelar som vår

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

produktionsstegring möjliggör, bör vi
också komma ihåg de skyldigheter som
vi har mot de sämre lottade. I den mån
det står i vår förmåga att hjälpa och
lindra de handikappades bördor ekonomiskt
eller på annat sätt hör det också
ske. Den pågående handikapputredningen
får inte hindra att redan nu alla de
åtgärder vidtages, som kan göras för att
så fort som möjligt hjälpa de handikappade.
Vi kan i annat fall riskera att till
en framtid hänskjuta åtskilliga reformer,
som utan svårighet borde kunna
genomföras redan nu. Det bör heller inte
råda någon tvekan om att vid den avvägning
rörande samhällets resurser,
som alltid måste ske, står stödet till de
handikappade i särklass.

Det finns ett tankeväckande uttalande
i arbetsmarknadsutredningens betänkande,
som avgavs i december 1964. Där
står ordagrant: »Möjligheterna att placera
partiellt arbetsföra i arbete varie^
rar med konjunkturerna men det är
självfallet också beroende av arbetsförmedlingens
och arbetsvärdens allmänna
resurser.» Det innebär alltså att dåliga
konjunkturer och bristande resurser går
ut över dem som bäst behöver hjälp!

Man konstaterar också att det råder
ett klart samband mellan ökningen av
antalet arbetsvårdssökande och den
statliga arbetsvärdens resurser. Där det
inte lönar sig att söka råd och hjälp,
där söker man inte råd och hjälp.

Utredningen fortsätter: »En utbyggnad
av detta vårdområde kan motiveras
med behovet att effektivare utnyttja
våra arbetskraftsresurser, med inbesparade
vårdkostnader, socialutgifter och
försäkringsersättningar samt slutligen
och framför allt med rent sociala och
humanitära skäl, som starkt talar för
att också handikappade genom meningsfullt
arbete beredes möjligheter till en
mera normal tillvaro.» Så långt utredningen,
och jag tycker för min del att
det är så sant som det är sagt.

Målet för de handikappades sysselsättning
bör vara den allmänna arbets -

marknaden, men dit kan tyvärr endast
en del nå. För många fordras därför en
slusstrappa som slutar redan vid den
skyddade verkstaden. En sådan slusstrappa
diskuteras i samband med inrättandet
av ett rehabiliteringscentrum
i Örebro. För de handikappades placering
efter avslutad skolgång samarbetar
visserligen skola och institution med
de kommunala och statliga arbetsvårdsorganen.
Möjligheterna till lämplig arbetsplacering
av de handikappade ungdomarna
är dock synnerligen små. En
utökning av resurserna för arbetsprövning
och bedömning, praktiska och teoretiska
yrkesinriktade utbildningsvägar
samt vidgade möjligheter till samarbete
med den öppna arbetsmarknaden bör
ha högsta angelägenhetsgrad.

För att bereda ungdomarna och deras
familjer ett fullgott stöd efter avslutad
skolgång måste den sociala verksamheten
ges vidgade resurser i personellt och
organisatoriskt hänseende liksom förutsättningar
för uppföljande av ungdomarna
efter det att skol- och yrkesutbildningen
är avslutad.

Det är glädjande att undervisning och
utbildning för handikappade barn har
kommit i gång på ett flertal platser i
vårt land. Den omsorg och omtanke
som personalen på Bräcke Östergård i
Göteborg ägnar svårt handikappade
barn och ungdomar gör på en besökare
ett outplånligt intryck. Men det får inte
stanna vid utbildning. I så fall blir bördan
kanske bara tyngre att bära för de
undervisade och utbildade och för deras
anförvanter, om inte utbildningen
leder till ett för både de handikappade
och samhället meningsfullt arbete —
om det finns förutsättningar för ett arbete.
Arbetsvärden bar här en stor uppgift
att fylla. Länsarbetsnämnderna
måste få de resurser som erfordras för
att i framtiden lämna den hjälp som
behövs.

Genom stiftelsen Fokus har i ett tiotal
städer byggts eller planerats bostäder
för handikappade i anslutning till

18 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar pa interpellationer ang.

bostadsbyggandet

för dessa avpassade arbetsplatser. I förhållande
till behovet är detta dock endast
en ringa början. Samhället måste
här på ett helt annat sätt än tidigare
underlätta och stödja dessa insatser.
Kommunerna måste vid samhällsplaneringen
planera och bygga med tanke på
att också handikappade har behov av
för dem avpassade trafikleder och möjlighet
att utan hjälp komma in i teatrar,
biografer och andra offentliga lokaler.
Utgifterna för sådana anordningar torde
vara blygsamma. Det är vid planeringen
som en viss fantasi och tankemöda
erfordras.

De flesta av våra ungdomar har numera
sedan de kommit upp i körkortsåldern
ett motorfordon av ett eller annat
slag. Deras egna eller deras anförvanters
inkomster möjliggör detta. Det
borde då inte vara alltför mycket begärt
att de handikappade och deras anförvanter
får samma möjlighet inte endast
i de fall då den handikappades arbete
fordrar det utan också för att ge
honom samma möjlighet som vi andra
har att komma i kontakt med andra
människor och få förströelse under sin
fritid. Handikapputredningen bör behandla
saken med den humanitära syn
som vi har skyldighet att anlägga på en
sådan fråga.

För närvarande är stödet åt de handikappade
alltför splittrat på en mångfald
myndigheter på riksplanet, inom
landstingen och inom primärkommunerna.
Den som behöver hjälp måste
vända sig till så många myndigheter att
det fordrar mer än vanlig kunskap och
intuition att hitta rätt instans för de
skilda behov och önskemål, som föreligger.
En fullständig överblick över hela
fältet är praktiskt taget omöjlig för
både myndigheter och de handikappade.

Kontinuiteten i behandlingen av ett
fall kan många gånger avbrytas av de
trångt satta kompentensgränserna myndigheterna
emellan. Oklarheten i an -

svarsfördelningen inbjuder dessutom
många gånger till passivitet. Det finns
betydande samordningsproblem för de
myndigheter, som sysslar med de handikappades
problem. Det är nödvändigt
att handikapputredningen med det snaraste
tar itu med dessa samordningsfrågor.

Den samordning som behövs på det
centrala planet bör klaras genom inrättandet
av en handikappbyrå under socialdepartementet.

Samma brist på samordning föreligger
också då det gäller forskningsområdet.
Det nu pågående arbetet är
här splittrat på en mångfald institutioner.
För att lösa dessa svårigheter bör
ett handikappinstitut inrättas. Till detta
skulle då föras så mycket som är praktiskt
möjligt av den medicinska, fysiologiska,
psykologiska, sociala, pedagogiska
och tekniska handikappforskningen
och den till denna hörande utvecklingsverksamheten.
Både studiet av handikappen
och metoderna att kompensera
dem bör innefattas i institutets uppgifter.

Jag slutar, herr talman, med den
varmt kända förhoppningen att de handikappades
situation så snart som möjligt
skall förbättras. Helt kan vi tyvärr i
de flesta fall inte kompensera deras
handikapp. Men vi bör göra vad vi kan.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har frågat om jag vill lämna kammaren
en redogörelse för vilka åtgärder
regeringen ämnar vidta för att igångsättningen
av bostäder i fortsättningen
skall fördelas bättre under året än som
varit fallet under 1965 och innevarande
år.

Herr Lindkvist har frågat dels vilka
åtgärder jag ämnar vidta för att åstadkomma
en jämnare bostadsproduktion,
dels om jag anser att kreditgivningen
till det egentliga bostadsbyggandet fun -

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr

bostadsbyggandet

gerat och fungerar otillfredsställande
och vilka åtgärder som i så fall planeras
för att uppnå bättre synkronisering
mellan fastställd målsättning och dess
finansiering, dels vilka åtgärder jag
ämnar vidta för att främja en relativt
sett ökad bostadsproduktion i storstadsområdena,
dels ock om jag vill ange hur
regeringen ämnar påskynda ett högre
•och kontinuerligt bostadsbyggande och
främja utvecklingen mot mera rationella
produktionsmetoder.

Herr Mundebo önskar veta vilka åtgärder
regeringen avser att vidta för att
genomföra den av riksdagen beslutade
målsättningen att särskilt tillgodose behovet
av bostadsbyggande i de områden,
där bostadsbristen är störst.

Herr Nilsson i Gävle har frågat om
jag vill uttala mig om förutsättningarna
för ett genomförande av det av riksdagen
antagna bostadsbyggnadsprogrammet
för innevarande år och redovisa de
åtgärder som regeringen vidtagit i detta
syfte.

Herr Nilsson i Tvärålund har frågat
dels om jag är beredd att lämna redogörelse
för bostadsbyggnadsprogrammets
situation, dels vilka åtgärder som
har vidtagits för att den av riksdagen
antagna miniminivån om igångsättningen
av 92 000 lägenheter skall kunna
uppnås, dels ock vilka åtgärder som har
vidtagits för att »eliminera den ryckighet
som präglat bostadsbyggandet under
åren 1965 och 1966».

Herr Eriksson i Bäckmora slutligen
har frågat om jag är beredd vidta åtgärder
i syfte att säkerställa en tillräcklig
omfattning av bostadsbyggandet i de orter
som omfattas av de statliga lokaliseringsinsatserna.

Herr talman! Jag anhåller att få besvara
dessa interpellationer i ett sammanhang
under denna remissdebatt för
att därmed ge tillfälle till en allmän
debatt kring bostadsproblemen.

Inledningsvis vill jag erinra om att
bostadsbyggnadsplanen för år 1966 be -

137, tillika svar på interpellationer ang.

stämts till 92 000 lägenheter genom beslut
av årets riksdag vid dess vårsession.
Riksdagens beslut innebar bifall
till vad regeringen föreslagit i statsverkspropositionen.
Beräkningarna i
statsverkspropositionen byggde bl. a. på
antagandet att 88 000 lägenheter hade
påbörjats år 1965. I verkligheten startades
närmare 93 000 lägenheter under
fjolåret. Detta framgick av statistiska
uppgifter som inkom efter att statsverkspropositionen
hade avlämnats.

När riksdagens statsutskott behandlade
frågan om bostadsbyggandets omfattning
påpekade utskottet (uti. nr 38)
att den igångsättning som hade ägt rum
under år 1965 utöver vad regeringen
antagit innebar, att resursåtgången
inom bostadsproduktionen vid ett genomförande
av det i statsverkspropositionen
föreslagna igångsättningsprogrammet
för år 1966, skulle bli större
än regeringen beräknat. Utskottet anförde
vidare att den stränga vintern
hade medfört att den reella igångsättningen
av åtskilliga byggen blivit starkt
förskjuten och att förseningar också
drabbat många pågående byggen. Utskottet
antog, mot bakgrunden av de
angivna förhållandena, att det kunde
uppstå svårigheter att få till stånd
en igångsättning av bostadsbyggen i
den omfattning som föreslagits i statsverkspropositionen.
Med hänsyn till bostadsbristen
ansåg sig utskottet likväl
böra förorda en bostadsbyggnadsplan,
som innefattade igångsättning av 92 000
lägenheter i år.

Byggandets säsongfördelning under
året behandlades av sammansatta statsoch
bankoutskottet, som anförde bl. a.
(uti. nr 1) att igångsättningens fördelning
över året i första hand borde avgöras
med hänsyn till de reala förutsättningarna
i form av tillgång på arbetskraft
ocli material samt läge i fråga om
planering och projektering. Den allmänna
bedömningen av dessa förutsättningar
ankom, enligt utskottets uppfattning,

20 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

främst på vederbörande arbetsmarknads-
och bostadsmyndigheter. Då emellertid
kreditsvårigheter kunde medföra
risk för rubbningar i det tidsprogram
som tedde sig ändamålsenligt med hänsyn
till de reala förutsättningarna borde
erforderliga kreditpolitiska åtgärder
utformas så, att en lämplig säsongfördelning
av igångsättningen underlättades.

Enligt föreliggande statistiska uppgifter
har igångsättningen av byggen under
tiden januari—september i år omfattat
närmare 54 000 lägenheter. Om
härtill läggs igångsättningen under första
hälften av oktober månad blir det
sammanlagda antalet lägenheter ungefär
60 000. Därav påbörjades — om jag
håller mig till siffran för januari—september
— 12 800 under första kvartalet,
19100 under andra och 21700 under
tredje kvartalet.

I de tre storstadsregionerna har den
totala igångsättningen under årets nio
första månader uppgått till 15 500 mot
18 500 under samma tid förra året. Denna
siffra är låg, om man tar i betraktande
att den möjliga igångsättningen
under hela året inom dessa tre regioner
vid årets början uppskattades till
över 30 000 lägenheter.

Flera orsaker har medverkat till den
uppkomna situationen. Först må erinras
om att föregående vinter bjöd på
långvarig kyla av sådan stränghet att
byggnadsverksamheten hämmades
starkt. När den reviderade finansplanen
förelädes riksdagen i slutet av april beräknades
däri att kvarstående kostnader
på i gång varande byggnadsprojekt
var omkring 2 miljarder kronor högre
än vid motsvarande tidpunkt förra året.
Konjunkturinstitutet har beräknat att
det totala produktionsbortfallet på
byggnadsmarknaden till följd av den
stränga vintern motsvarar ungefär 1,5
procent.

För bostadsbyggandets del kan man
beräkna att de stillestånd och andra

svårigheter på byggnadsplatserna, som
förorsakades av det hårda vintervädret,
medförde en halv månads förlängning
av de genomsnittliga byggnadstiderna.
Härtill kommer att den reella produktionen
av de 5 000 lägenheter varmed
igångsättningen under fjolåret ökade utöver
fastställt program beräknas inte ha
startat förrän i mars 1966. Även om
dessa lägenheter till följd av de statistiska
redovisningsreglerna ingår i fjolårets
igångsättningssiffra har de alltså
ställt anspråk på produktionsresurser
först under innevarande år. Även kreditanspråken
har till väsentlig del kommit
till synes först i år.

I den reviderade finansplanen anfördes
att strävandena att ta igen den uppkomna
eftersläpningen i byggandet skulle
komma att innebära en extra belastning
på byggnadsmarknaden. Mot denna
bakgrund gjordes i kompletteringspropositionen
följande uttalande: »Utöver
de redan beslutade begränsningsåtgärderna
i fråga om byggnadsinvesteringarna
synes det nödvändigt att iaktta
stor återhållsamhet med igångsättningen
av nya projekt under våren och sommaren
såsom ett led i strävandena att
hålla byggnadsarbetsmarknaden i balans.
Detta gäller allt slags byggande.»

Uttalandet grundades väsentligen på
bedömningar från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida.

Kreditsvårigheter har varit en starkt
bidragande orsak till eftersläpningen i
igångsättningsprogrammet. Det har rått
betydande enighet om vikten av att
främja en hög investeringstakt inom
industrien. Bytesbalansens utveckling
har varit ett av huvudmotiven härför.
För industriens del har en stark investeringsökning
kunnat noteras såväl 1965
som 1966. Förra året ökade investeringarna
inom industrien med inemot 9 procent,
och en ökning av samma storlek
beräknas för i år. Särskilt kraftigt ökar
byggnadsinvesteringarna. Ökningssiffran
för dessa investeringar i år beräk -

Onsdagen den 2 november 19GG fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

bostadsbyggandet

nas sålunda till inte mindre än 17,5 procent.

Näringslivets snabba expansion i förbindelse
med minskad självfinansiering
av industriens investeringar har tagit
sig uttryck i en stark ökning av industriens
anspråk på krediter. Kreditgivningen
till näringslivet ökade under
fjolåret med inte mindre än 1,5 miljard
kronor medan den totala kreditgivningen
växte med 1 miljard kronor. En betydande
omfördelning av tillgängligt
kreditutrymme har sålunda ägt rum,
vilket skapat svårigheter att i tillfredsställande
grad tillgodose bostadsbyggandets
kreditbehov.

Kreditsvårigheterna för bostadssektorn
gjorde sig särskilt kännbara andra
kvartalet, och under försommaren hade
ett relativt betydande behov av bostadskrediter
ackumulerats. Den obligationsemission
på 600 miljoner kronor som
företogs i juni medförde en viss lättnad,
men en ökande eftersläpning i igångsättningen
av nya byggen kunde inte
undvikas.

Under sommaren stod det klart att
extraordinära åtgärder var nödvändiga
för att i görlig mån inhämta den uppkomna
eftersläpningen. I början av
augusti bemyndigades bostadsstyrelsen
att betala ut sammanlagt 300 miljoner
kronor i form av förskott på statliga
bostadslån, avseende färdigställda hus.
Genom denna transaktion kunde infrusna
krediter frigöras och placeras i
nya projekt. Enligt uppgifter av bostadsstyrelsen
har beloppet i sin helhet
tillförts bostadsproduktionen i Stockholms-
och Göteborgs-regionerna. I slutet
av augusti och början av september
genomfördes vidare två obligationsemissioner
på vardera 500 miljoner kronor.
En ytterligare emission av samma
storlek genomfördes vid månadsskiftet
september—oktober. Denna var avsedd
företrädesvis för storstadsområdena.

Av stor betydelse för möjligheterna
att upprätthålla bostadsbyggandet på en

137, tillika svar på interpellationer ang.

hög nivå är också att byggandet för
andra och från samhällelig synpunkt
mindre angelägna ändamål kan hållas
tillbaka. Ett medel härför är lagstiftningen
om igångsättningstillstånd och
den prioritering av angeläget byggande
som kan äga rum med stöd av denna
lagstiftning. För närvarande inneligger
obehandlade eller bordlagda ansökningar
om igångsättningstillstånd för byggen
till en kostnad av tillhopa över 3 miljarder
kronor. Genom att dessa byggen
hållits tillbaka har balansen på byggnadsmarknaden
kunnat förbättras under
den snabba expansionen av industriens
byggnadsinvesteringar samtidigt
som åtgärden skapar ökade möjligheter
att hålla bostadsbyggandet kvar på en
hög nivå.

De särskilda åtgärder som vidtagits
för att underbygga bostadsproduktionens
försörjning med krediter har successivt
givit positiva resultat. Under
september påbörjades totalt i landet
omkring 11 000 lägenheter eller 2 700
fler än under september i fjol. För tredje
kvartalet i sin helhet uppgår antalet
igångsatta lägenheter till 21 700, vilket
ligger något över fjolårsnivån för tredje
kvartalet. Motsvarande tendens gäller
första hälften av oktober.

I sammanhanget bör emellertid framhållas
att fjolåret inte är en från säsongutjämningssynpunkt
lämplig jämförelsepcriod.
Även fjolåret karakteriserades
nämligen av en förskjutning av
igångsättningen mot årets slut, en företeelse
som inte är önskvärd med hänsyn
till strävandena att erhålla jämn
sysselsättning på byggnadsmarknaden.

Vid en bedömning av den igångsättning
som kan äga rum under resten av
året bör hänsyn i främsta rummet tas
till konsekvenserna för byggnadsmarknaden.
Det är sålunda angeläget att ha
tillräckligt många byggen under produktion
under vintern för att hålla sysselsättningen
inom byggnadsmarknaden
på eu tillräckligt hög nivå och därige -

22 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

nom motverka vinterarbetslöshet bland
byggnadsarbetarna. I sammanhanget
måste emellertid också beaktas riskerna
för en alltför stark efterfrågeuppgång
på arbetsmarknaden under våren och
försommaren särskilt om vintern blir
besvärlig och ger anledning till förskjutningar
i arbetet.

Enligt gjorda bedömningar bör det
med hänsyn till det reala planeringsläget
vara möjligt att utan risk för forcering
och desorganisation på byggnadsmarknaden
påbörja ytterligare så
många byggen att igångsättningen totalt
under åren 1965 och 1966 stannar vid
ca 180 000 lägenheter. Om detta skulle
visa sig möjligt skulle det betyda, att
igångsättningen för de två åren tillsammans
uppgår till det tal som motsvarar
vad riksdagen uttalat sig för i sina beslut
om bostadsbyggnadsplanerna. Detta
förutsätter dock att åtgärder vidtas för
att tillföra bostadsproduktionen ytterligare
krediter. Avgörande för den faktiska
omfattningen av igångsättningen
under återstoden av året blir därför de
kreditpolitiska åtgärderna.

Jag har här redogjort för utvecklingen
under året i fråga om bostadsbyggandet
och särskilt uppehållit mig vid de förhållanden
som har försvårat ett fullföljande
av de ursprungligen uppgjorda
bostadsbyggnadsplanerna. Jag vill emellertid
understryka, att jag därmed ingalunda
avser att skjuta ifrån mig mitt
ansvar för bostadsproduktionens utveckling.
Jag är fullt på det klara med
att de förhållanden som har rått under
året på bostadsbyggandets område har
inneburit svåra påfrestningar för de
företag och organisationer som är verksamma
på detta område. Det framstår
också som en tvingande nödvändighet
att komma fram till en ordning som
innebär större fasthet i planeringen och
förbättrade tekniska möjligheter att effektivt
samordna den reala planeringen
med erforderliga åtgärder på kreditförsörjningens
område.

En undersökning av möjligheterna att
i framtiden bättre samordna kreditförsörjning
och bostadsbyggande pågår nu
inom en av regeringen nyligen tillsatt
delegation, som arbetar under ordförandeskap
av statssekreteraren i inrikesdepartementet.
I delegationen ingår
i övrigt företrädare för finansdepartementet,
riksbanken, arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsstyrelsen. En förstahandsuppgift
för delegationen är att föreslå
åtgärder som är ägnade att främja
en förbättrad samordning mellan å ena
sidan beslut som är bestämmande för
bostadsbyggandets geografiska fördelning
och för säsongvariationerna på
byggnadsmarknaden samt å andra sidan
bostadsbyggandets kreditförsörjning.

Att skapa en ändamålsenlig kreditförsörjning
för bostadsproduktionen framstår
i dag som en huvuduppgift. På
längre sikt ter det sig emellertid minst
lika väsentligt att åstadkomma en förbättrad
hushållning med de reala produktionsresurserna
på byggnadsmarknaden.
Möjligheterna att genom rationalisering
och industrialisering ta bättre
vara på produktionsfaktorerna och
främja en ökad produktivitet måste
därför ägnas skärpt uppmärksamhet.
Frågan om åtgärder för att främja byggandets
industrialisering övervägs inom
byggindustrialiseringsutredningen. På
dess förslag har möjlighet skapats att
lämna fleråriga förhandsbesked om bostadslån
till industriellt bedrivna bostadsbyggen.
Beredningen av ärenden
om dylika förhandsbesked är en av
uppgifterna för den nyss omnämnda
delegationen för bostadskreditfrågor.
Byggindustrialiseringsutredningen har
vidare under hösten lagt fram ytterligare
förslag som håller på att beredas i
inrikesdepartementet.

Det framstår också som utomordentligt
betydelsefullt att tillgängligt utrymme
för bostadsproduktion fördelas på
ett sådant sätt inom landet att orter
med stort lägenhetsunderskott och med

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

bostadsbyggandet

expansivt näringsliv — innefattande de
orter som är föremål för särskilda lokaliseringspolitiska
insatser — kan få en
ökad andel av de årliga produktionstillskotten.
Av grundläggande betydelse
härför är en effektiv kommunal planering.
Jag vill särskilt peka på betydelsen
av att denna planering inriktas så
att de resurser, som står till förfogande
inom de berörda kommunerna, i ökad
utsträckning avsättes för bostadsproduktion,
vilket förutsätter att byggnadsinvesteringar
för andra ändamål måste
hållas tillbaka.

Det är emellertid också viktigt att de
åtgärder som statsmakterna och de
verkställande statliga myndigheterna
vidtar underlättar den kommunala planeringen
och att fördelningen av kreditutrymmet
anpassas härtill. Jag vill
i sammanhanget erinra om att bostadsstyrelsen
i en framställning till fullmäktige
i riksbanken den 28 oktober har
hemställt om sådana åtgärder att de
byggnadskreditiv för bostäder som kan
komma att frigöras genom en ny emission
av bostadsobligationer koncentreras
till byggen i de tre storstadsregionerna.
Vidare må nämnas att arbetsmarknadsmyndigheterna
målmedvetet
arbetar på att möjliggöra en ökad inflyttning
av byggnadsarbetskraft till
dessa regioner.

Jag är emellertid klar över att ytterligare
åtgärder kan bli erforderliga från
statligt håll för att främja ett ökat bostadsbyggande
i de områden som har
de starkaste känningarna av bostadsbristen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! .lag ber att få tacka
statsrådet för svaret. Men jag vill redan
från början säga att jag ingalunda är
tacksam över att svaret lämnades under
remissdebatten. Situationen är sådan
att vi mycket väl hade behövt en
ordentlig bostadsdebatt, där interpcl -

lanterna haft tillräckligt med tid och
där även andra än interpellanterna
hade fått säga sin mening. Nu blir det
en bostadsdebatt som knappt är värd
namnet, och det kanske var avsikten.
Jag får nu koncentrera mig på det problem
jag berörde i interpellationen,
nämligen den ur många synpunkter
olyckliga ryckigheten vid igångsättningen,
en ryckighet som betyder både
färre bostäder och dyrare bostäder.

Vi var ju i fjol helt eniga om att fördelningen
under 1965 inte var bra. Inrikesministern
sade den 24 mars i andra
kammaren, att koncentrationen till
årets sista månader var en olycklig företeelse,
som kommer att medföra stark
anspänning på byggnadsmarknaden under
våren och försommaren. Han sade
att det var angeläget att vi gör allt för
att få en gynnsammare säsongfördelning,
och han bedömde förutsättningarna
som goda.

Nu vet vi hur det har blivit. Under
första halvåret i år igångsattes 31 900
lägenheter, d. v. s. 34 procent av ett
årsprogram på 92 000. Under tredje
kvartalet har nu enligt uppgifter i interpellationssvaret
igångsatts 21 700 lägenheter.
Det skulle alltså innebära en
igångsättning under de tre första kvartalen
på 53 600 lägenheter. Alltså återstår
38 400 till sista kvartalet, om årsprogrammet
skall fullföljas. Det skulle
därigenom bli 6 000 fler lägenheter under
årets sista månader än vad som
igångsattes under motsvarande tid i fjol
och som då bedömdes som särskilt
olyckligt.

Nu säger emellertid statsrådet i interpellationssvaret,
att det inte blir
92 000 lägenheter i år utan att han hoppas
att det skall bli 180 000 sammanlagt
under 1965 och 1966. Om detta visar sig
möjligt — han är osäker — skulle igångsättningen
de två åren tillsammans uppgå
till ett tal som motsvarar vad riksdagen
uttalat sig för. Detta är väl ändå
eu smula advokatyr. Hiksdagcn uttala -

24 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj.ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

de sig för 92 000 lägenheter under
1966, och då var riksdagen väl medveten
om att igångsättningen under 1965
blev 5 000 lägenheter fler än enligt programmet
för det året.

Det skulle alltså inte bli 92 000 lägenheter
i år utan möjligen 87 000, men
även då blir det en betydande koncentration
under sista kvartalet. Inte mindre
än 33 800 lägenheter måste påbörjas
under årets sista månader om det skall
bli 87 000 lägenheter. Även med det
nedbantade programmet blir fördelningen
i år sämre än den dåliga fördelningen
i fjol.

I svaret sägs att anledningen till den
olyckliga fördelningen är kapitalsvårigheter.
Ja, det må vara. Men vi fick
ju ett bostadsprogram från socialdemokraterna
under valrörelsen, ett program
som föregicks av mycken reklam men
som innehöll bra litet. På en punkt var
det emellertid klara besked, nämligen
just beträffande finansieringen. Det heter
på följande sätt: »Behövliga krediter
under byggnadstiden skall ställas till
förfogande i sådan ordning att en lämplig
säsongfördelning av byggandet
främjas.» Den reflexion man gjorde vid
läsningen av dessa ord var att socialdemokraterna
för att lova detta måste
veta om ett medel att ordna kreditgivningen
på det sättet. Varför i all rimlighets
namn använder de inte medlet
utan låter igångsättningen under två år
bli så illa fördelad?

Så karskt lät det före valet, men nu
låter det på ett litet annorlunda sätt. I
sitt svar säger statsrådet: »En undersökning
av möjligheterna att i framtiden
bättre samordna kreditförsörjning
och bostadsbyggande pågår nu
inom en av regeringen nyligen tillsatt
delegation.»

Alltså: Under valrörelsen lovar ni
att behövliga krediter skall ställas till
förfogande, så att det blir en lämplig
säsongfördelning, men efter valet tillsätter
ni en delegation för att under -

söka om det är möjligt för er att hålla
det löfte ni avgav under valrörelsen.

Nu är den stora frågan: Hur blir det
1967? Får vi ett tredje år med en så illa
skött fördelning av igångsättningen? I
svaret heter det, att det framstår som
nödvändigt att komma fram till en
ordning som innebär större fasthet i
planeringen och större möjligheter att
samordna planering och kreditgivning.
Men några bestämda utfästelser hur det
skall bli 1967 får vi inte — på den
punkten sägs ingenting. Och det kan
egentligen göra detsamma —• värdelösa
bostadslöften har vi fått alldeles nog av.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har i min interpellation
ganska ingående behandlat vår
bostadspolitik sådan den utvecklat sig
under de senaste sex—sju åren. Om man
låter sig vägledas av den debatt i bostadsfrågan,
som ofta förs med en utstuderad
vårdslöshet, får man lätt uppfattningen
att bostadspolitiken — för
att nu använda ett ofta upprepat borgerligt
slagord ■— framstår som misslyckad.
Ofrånkomligt är emellertid att vi under
perioden 1960—1965 byggt fler lägenheter
än vad som svarar mot riksdagens
målsättning. Det rör sig om 53 000
lägenheter som igångsatts utöver målsättningen,
och detta motsvarar hela
igångsättningen av flerfamilj slägenheter
så sent som 1959.

Jag har här återgivit fakta. Detta förtar
emellertid inte det intryck av en
snedvridning som tyvärr framträder
vid en kritisk granskning av dagens bostadsmarknad.

Bekymren på bostadsmarknaden är
flera. Vi har hamnat i ett högt ränteläge.
När finansministern Sköld 1953
vägrade att ta räntan i anspråk som regulator
på penningmarknaden berodde
det inte på att han var doktrinär, men
han var rädd för att vi vid ett flitigt
användande av räntan uppåt både

Onsdagen den 2 november 1966 fin. Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

skulle få kännbara genomslag på prismarknaden
och riskera att få den höga
räntan kvar som ett bestående inslag i
vår penningpolitik.

I dag står vi i en sådan situation.
Den höga kreditivräntan för bostadsbyggandet
och svårigheterna att få kreditiven
avlyfta påverkar i oroande grad
hyreskostnaderna. En annan prisuppdrivande
faktor är den ryckighet som
främst kännetecknar årets bostadsbyggande
och vars tendenser var påtagbara
redan 1964, då bristen mellan bostadspolitisk
målsättning och finansiering
klart framträdde.

Att vi nu befinner oss i ett läge som
fordrar återhållsamhet — eller låt mig
säga ett skickligare användande av
våra disponibla kapitalresurser ■—- är
en realitet som också bostadsbyggandet
får känning av. Vi har registrerat en
eftersläpning främst för Storstockholm
och Göteborgs-regionen. Jag hälsar med
tillfredsställelse inrikesministerns initiativ
att satsa mera på tätortsbyggandet
och noterar beskedet att man håller på
att skaffa fram pengar.

Vad som kan rekommenderas är att
det åstadkommes en i ordets egentliga
mening välplanerad översiktlig igångsättning
samt att ett garanterat samband
mellan byggande och finansiering konstrueras.
Hösten 1965 igångsattes ett
bostadsbyggande som låg långt över
både målsättning och ekonomiska resurser.
Denna igångsättning i sprintertakt
bör inte upprepas. Det är bättre att
ha finansieringen klar och att vi på
sikt tar igen den eftersläpning i målsättningen
som vi får räkna med under
innevarande år.

Regeringen bär nu enligt vad som
framgår av inrikesministerns svar tillsatt
en arbetsgrupp inom departementen
som skall framlägga förslag om ett
organiserat samband mellan finansieringen
och målsättningen för bostadsbyggandet.

Den arbetsgruppen behöver inte sak -

na arbetsuppgifter och den bör snarast
få i uppdrag att undersöka vad som förorsakat
snedvridningen på kreditmarknaden
till bostadsbyggandets nackdel.
Jag är medveten om satsningen på näringslivet
och utgår i det sammanhanget
ifrån att regeringen visat tummen
ner för industriförbundets önskemål
om en fortsatt begränsning av bostadsbyggandet.
I själva verket är det
så att näringslivet och bostadsmarknaden
måste samsas om de resurser som
finns tillgängliga. Det förhåller sig kanske
dessutom så, att minskningen av
bostadsbyggandet inte bara hör samman
med den större satsningen på näringslivet
utan också med att kreditgivningen
fått en utveckling som ter
sig oroväckande.

Låt oss betrakta bostadsmarknaden
och andra fastighetsinvesteringar i
Storstockholm med omgivningar. Se på
bankerna. Aldrig tidigare har det byggts
så många och verkligt eleganta banklokaler.
Aldrig tidigare har heller marknaden
haft ett sådant överutbud av påkostade
småhus och fritidshus som nu.
Det förhållandet, att vi i kreditknapphetens
samhälle kan ge utrymme för
investeringar i hus som saknar köpare
och som långt efter det att inflyttning
bort ske alltjämt står utan hyresgäster,
kan vi inte vara tillfredsställda med.
Om vi hade nöjt oss med hälften så
många nya banker, skulle detta ha kunnat
betyda tusentals nya lägenheter,
självfallet under förutsättning att dessa
krediter hade gått till det egentliga bostadsbyggandet.
Vi får aldrig något ordentligt
grepp om bostadsproduktionens
finansiering, om vi inte kan öka
insynen i och kontrollen över hur spararnas
pengar används. Det är horribelt
alt spararnas medel i bankerna i bögre
grad används för finansiering av objekt
som ligger närmare bankledningens
intressen än spararnas. Jag kan inte
uppfatta detta på annat sätt än att det
föreligger en klar dissonans mellan

26 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av K.ungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar pa interpellationer ang.

bostadsbyggandet

regeringens målsättning och bankernas
investeringsintresse.

Jag skall senare i remissdebatten
återkomma i bostadsfrågan och nöjer
mig nu med att tacka inrikesministern
för svaret på min interpellation.

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill tacka för svaret
på min interpellation. Först vill jag
uttala min tillfredsställelse över ett par
rader i svaret. Inrikesministern konstaterar
att han i sitt svar särskilt uppehållit
sig vid de förhållanden som försvårat
ett fullföljande av de ursprungligen
uppgjorda bostadsbyggnadsplanerna
och säger sedan: »Jag vill emellertid
understryka, att jag därmed ingalunda
avser att skjuta ifrån mig mitt
ansvar för bostadsproduktionens utveckling.
»

Det är bra när ett statsråd medger
att också regeringen tar ansvar på detta
område och att det inte bara är omständigheter
utanför regeringens ansvarsområde
som vållar svårigheterna.
Däremot är jag mindre tillfredsställd
med resten av svaret. Statsrådet har
nämligen knappast svarat på min fråga.

Inrikesministern medger att årets bostadsbyggnadsprogram
— som dock hade
karaktären av ett garanterat minimiprogram
— inte kommer att kunna fullföljas.
Genom att redovisa utvecklingen
för de båda åren 1965 och 1966 tillsammans
försöker han visserligen få det
att framstå som om riksdagens intentioner
följts, men som också herr Gustafsson
i Skellefteå sade verkar inte
den matematiken övertygande.

Inrikesministern medger vidare att
bostadsproduktionen i storstadsområdena
är låg. Igångsättningen under de
tre första kvartalen uppgick till 15 500
lägenheter mot 18 500 under samma tid
förra året och en möjlig igångsättning
under hela perioden av över 30 000 lägenheter.
Denna nedgång har ägt rum
trots att det funnits planer, material och

i allmänhet också arbetskraft. Det har
till och med förekommit permitteringar
av arbetskraft. Sålunda har Svenska bostäder
här i Stockholm enligt pressuppgifter
i början av oktober friställt 120
arbetare och 12 arbetsledare. Inrikesministern
medger också att förhållandena
inneburit svårigheter för företag
och organisationer inom byggnadsområdet,
och detta är förvisso sant. Härtill
kommer svårigheterna för de hundratusentals
bostadsköande.

Vilka åtgärder tänker nu regeringen
vidta? När statsrådet kommer in på
detta avsnitt blir han mera kortfattad.
Han erinrar om den nyligen tillsatta
delegationen inom kanslihuset och om
bostadsstyrelsens skrivelse till riksbanksfullmäktige.
Han deklarerar också
att det är utomordentligt betydelsefullt
att det tillgängliga utrymmet för bostadsproduktion
fördelas så att orter
med stort lägenhetsunderskott och expansivt
näringsliv kan få ökad andel
av bostadsbyggandet. Det är tillfredsställande
att denna deklaration görs, och
jag hoppas att den är ett uttryck för
hela regeringens uppfattning. Jag vill
påminna om att nuvarande kommunministern
Svante Lundkvist i en motion
förra året uttalade att allvarliga
erinringar kunde riktas mot den då
föreslagna regionala fördelningen.

Inrikesministerns svar slutar dock
ungefär där min fråga börjar. Han säger:
»Jag är emellertid klar över att ytterligare
åtgärder kan bli erforderliga
från statligt håll för att främja ett ökat
bostadsbyggande i de områden som har
de starkaste känningarna av bostadsbristen.
»

Min fråga gällde vilka åtgärder regeringen
nu avser att vidta, och den
kvarstår i väsentliga avseenden obesvarad.
Vad tänker regeringen göra för att
få en bättre regional fördelning, så att
vi kan bygga mest där bristen är störst,
och för att få en bättre samordning
mellan kreditförsörjning och bostads -

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

byggande? Det räcker inte med att gång
på gång konstatera att förhållandena
inte är tillfredsställande som de är, det
räcker inte med att tillsätta delegationer.
Något konkret måste också göras.
Hur blir det under år 1967?

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på mina frågor.

De sista sidorna i statsrådets svar
var, såvitt jag fattat dem rätt, positiva
och inger förhoppningar om att en viss
del av eftersläpningen kommer att tas
igen före årets slut. Statsrådet hänvisar
till den hårda vintern som varande en
av orsakerna till den stora eftersläpningen.
Det är möjligt att han har rätt
i det antagandet, även om — det måste
jag säga — vi numera har betydligt
större resurser för vinterbygge än vad
som funnits tidigare.

Statsrådets svar ger emellertid ett
klart besked. Det är bevisat att bostadsbyggandet
fått spela rollen av dragspel
i konjunkturläget. I många tidigare debatter
har statsrådet Johansson förnekat
detta faktum, men nu har vi fått ett
besked. Regeringen har vid sina avvägningar
prioriterat industriens investeringar
och prutat på bostadsinvesteringarna.
Den har naturligtvis från sitt
utgångsläge — jag understryker det —
skäl för denna investeringspolitik, om
man också med stor bestämdhet kan
hävda att även på det området en viss
återhållsamhet bör vara på sin plats.

Den stora bostadsbristen, främst inom
storstadsområdena men även inom
många andra städer och tätorter, ställer
eftersläpningen i igångsättningen i en
klarare dager. Det måste nu äntligen
stå tydligt för regeringen att bostadsbyggandet
icke längre kan och får spela
rollen av regulator i konjunkturerna.
Vad gör en upprustad industri för
nytta, om folket inte har bostäder att

bo i? Nog borde det vara naturligt att
industri- och bostadsinvesteringarna
måste löpa hand i hand och komplettera
varandra.

AB Svenska bostäder, som ägs av
Stockholms stad, har enligt tidningsuppgifter
tvingats säga upp 120 arbetare
och 12 arbetsledare. Det sägs att färdiga
projekt inte kan starta på grund
av bristen på kreditiv. Sådant händer
i Stockholm, där bostadsbristen kan anses
vara störst. Nog måste väl statsrådet
erkänna att det är fel när sådana händelser
kan inträffa.

I detta sammanhang vill jag understryka
betydelsen av att statsmakterna
äntligen får till stånd ett medvetet och
kraftigt industriellt bostadsbyggande.
Detta är angeläget av två skäl. För det
första därför att endast ett sådant rationellt
byggande kan pressa kostnaderna
och samtidigt göra det möjligt att få
fram fler lägenheter på kortare tid. För
det andra måste det vara ett samhällsintresse
att hindra storbankerna från
att bli de dominerande företagen på
bostadsmarknaden. Tendenser till det
senare föreligger. Härpå kan färska
exempel anföras.

De borgerliga partierna har med
framgång kunnat angripa regeringen
för dess bostadspolitik. De gör detta i
många fall med konkreta och bärande
argument. De har också vunnit politisk
framgång i den hanteringen. Det är nu
kommunisternas förhoppning att regeringen
i fortsättningen kommer att föra
en sådan bostadspolitik, att det icke
längre blir möjligt för de borgerliga att
rikta en kritik från vänster.

Om regeringen i fortsättningen kan
föra en sådan bostadspolitik, som statsrådet
Johansson här har utlovat, kan
han också räkna med kommunisternas
stöd.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber också att få

28 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fin.

Vid remiss av Kungl. Mai:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

bostadsbyggandet

tacka för svaret på mina frågor. Den
första frågan angående bostadsbyggandets
situation är ganska utförligt redovisad
i interpellationssvaret. Men svaret
inger, enligt min mening, farhågor
för att bostadsbyggnadsprogrammet inte
kommer att kunna förverkligas i år —
trots statsrådets optimism. Av svaret får
jag den uppfattningen att vi måste räkna
med stora svårigheter även under
1967, kanske t. o. m. längre fram.

Av svaret framgår vidare att regeringen
helt nyligen har tillsatt en delegation
som skall bearbeta förutsättningarna
för bättre samordning av bostadsbyggandets
kreditförsörjning. Det är ju
en anmärkningsvärt långsam effektuering
av riksdagsbesluten 1965 och 1966,
då riksdagen skrev till Kungl. Maj :t —
1965 också till riksbanken — om att särskilda
åtgärder var nödvändiga. I dag
säger statsrådet att nu är de verkligen
nödvändiga. Det kan jag sannerligen
hålla med honom om.

Jag ser just den bristande planeringen
som en av huvudorsakerna till den
nedslående situationen i dag för bostadsbyggandet.
Den stränga vintern
har naturligtvis haft sitt negativa inflytande.
Konjunkturinstitutet bedömer
produktionsbortfallet till omkring 1V2
procent, motsvarande mellan 1 300 och
1 400 lägenheter. I svaret medger statsrådet
också att 5 000 av de lägenheter
som igångsattes i slutet av 1965 i stort
sett är igångsättningar på papperet ■—
vilket vi tog oss friheten påpeka under
bostadsdebatten i våras. Den reella produktionen
kom inte i gång förrän i mars
månad, meddelas det i interpellationssvaret.

Nu vill statsrådet räkna bort de 5 000
lägenheterna från fjolårets minimiprogram
för igångsättningar och lägga till
årets, och det tycker jag är ganska realistiskt.
I dagens läge är det nog i viss
mån realistiskt att på detta sätt pruta på
ambitionen. Det innebär att de förhoppningar
som statsrådet uttalade under

bostadsdebatten i våras har grusats på
ett brutalt sätt. Därmed har inte heller
löftena till väljarna kunnat infrias.

Under tredje kvartalet igångsattes
53 600 lägenheter, d.v. s. omkring 58 procent
av 1966 års minimiprogram. Alltså
skulle 42 procent återstå att igångsätta
under sista kvartalet —- 38 400 lägenheter
har jag fått det till. Om man sänker
målsättningen till 87 000, som statsrådet
vill göra, skulle ändå 38 procent av
årets igångsättningar behöva göras under
sista kvartalet och beträffande storstadsregionerna
inemot 50 procent.

Dessa siffror, 38 000 resp. 33 000,
skall jämföras med 25 760 under sista
kvartalet i fjol, varav alltså 5 000 i stort
sett var igångsättningar på papperet.

Nu frågar man sig hur många tusen
av sista kvartalets igångsättningar i år
som skall flyttas över på nästa år. Jag
tror det är realistiskt att ställa den frågan.
Jag måste ifrågasätta om statsrådets
optimism beträffande möjligheterna
att uppnå riksdagsbeslutens målsättning
för åren 1965 och 1966 är befogad
mot bakgrund av de siffror som statsrådet
nu har redovisat.

Sanningen om bostadspolitiken sådan
den presenterats i interpellationssvaret
måste, som jag bedömer det, bli att bostadspolitiken
i år har kommit ännu
mer på sned än i fjol — och det vill ju
inte säga så litet. Snedvridningen i fjol
var anledningen till att riksdagen även
i år gjorde särskilda uttalanden. Det
var också av den anledningen som vi
hade ett särskilt utskott för behandlingen
av just den frågan.

Enligt min uppfattning är sanningen,
att man på grund av bl. a. kreditsvårigheterna
för bostadsbyggandet inte uppnår
ens 87 000 igångsättningar. Vi kommer
att nästa år och även 1968 få känning
av de skadeverkningar som vi haft
erfarenhet av under innevarande år och
1965.

I valet lovade socialdemokraterna att
bostadsprogrannnet skall klaras. Jag

Onsdagen den 2 november 1906 fm. Nr 31

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

uppmärksammade inte något löfte hur
det skulle klaras -— om det skulle klaras
bättre eller sämre än tidigare; det
hade varit en i sammanhanget inte oväsentlig
upplysning.

Situationen är onekligen mycket allvarlig,
och även om interpellationssvaret
är långt och utförligt, tycker jag att
det slutar där det börjar bli intressant.
Statsrådet säger nämligen i sista meningen,
att även andra åtgärder än de
som nämnts i svaret är nödvändiga, om
man skall kunna åstadkomma vad man
önskar. Det var just den punkten som
min interpellation berörde. Jag frågade
om vilka åtgärder som kan vidtagas för
att minska ryckigheten och för att uppnå
minimiprogrammet. Framtiden får
väl utvisa, hur dessa frågor kommer att
besvaras i praktiken.

Statsrådet har under senare år ingett
vissa förhoppningar genom sina uttalanden
om hur bostadsprogrammet skall
kunna fullföljas i framtiden. Nu återstår
att se huruvida också de förhoppningar,
som man kan få av svaret — om man
tolkar det mycket positivt — saknar
bakgrund i praktiska politiska åtgärder.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Den situation vi har på
bostadsmarknaden, inte minst i fråga
om tillväxten av bostadsbyggandet, har
av de föregående talarna fått en ganska
klarläggande belysning. Knappast på
något annat område har det givits så
många löften som just i fråga om bostadsbyggandet.
Men nu liksom tidigare
måste de som står i de växande bostadsköerna
konstatera, att förhoppningarna
om att få en bostad är någonting som
mer gäller framtiden; för dagen tycks
de inte kunna infrias.

Den fråga som jag tagit upp i min
interpellation till inrikesministern är
viil att betrakta som ett delproblem i
detta stora komplex. Men i det längre
perspektivet kan eu lösning av det pro -

blemet vara till god hjälp när det gäller
att minska bostadsköerna i storstadsregionerna.
Jag syftar på den statliga
lokaliseringspolitik, som nu med goda
resultat prövas bl. a. i Norrland. Jag
tror att lokaliseringspolitiken verksamt
kan bidra till att minska trycket på
storstadsregionerna. Utan tvivel skulle
ytterligare tusentals personer ha hamnat
i storstädernas bostadsköer, om de
inte tack vare statliga lokaliseringsåtgärder
kunnat stanna kvar på sina hemorter.
Men även på sådana orter, till
vilka industrilokalisering skett, kan en
viss, mindre bostadsbrist uppstå. En nyproduktion
av bostäder på sådana orter
är en viktig förutsättning för ett gott
resultat av lokaliseringsinsatserna.

Visserligen ligger en av de verkligt
stora förtjänsterna med lokaliseringspolitiken
i det förhållandet, att det på
sådana orter i stor utsträckning finns
tillgång till både arbetskraft och bostäder.
Men eftersom det i nästan all industri
finns nyckelbefattningar, till vilka
personal i många fall måste hämtas
utanför regionen, är det ofrånkomligt
med en viss nyproduktion av bostäder
även på lokaliseringsorter. Det är därför
angeläget att de orter som erhåller
statligt lokaliseringsstöd också tilldelas
en tillfredsställande bostadskvot.

Den bristande samordningen mellan
lokaliseringspolitiken och bostadspolitiken
har resulterat i att det i dag finns
orter som erhållit lokaliseringsstöd för
nyetablering eller utvidgning av redan
befintlig industri, vilken det finns underlag
för och behov av ur sysselsättningssynpunkt,
men som inte fullt ut
kan dra nytta av lokaliseringsstödet
därför att det fattas 10—20 bostadslägenheter.

Bostadsfrågan prövas i särskilt sammanhang,
och samma kommun kan därför
få ett ja i fråga om lokaliseringsstöd
från en myndighet och ett nej i
fråga om bostadsbyggande från eu annan
myndighet, vilket försvårar eller i

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

bostadsbyggandet

varje fall fördröjer skapandet av sysselsättningstillfällen
som det uppenbarligen
finns behov av. Så skall väl ändå
inte lokaliseringspolitiken fungera!

Detta har jag, herr talman, tagit upp
i min interpellation och därvid efterlyst
en bättre samordning mellan lokaliseringspolitik
och bostadspolitik, så att
de myndigheter som har att besluta om
bidrag och lån till industrilokalisering
även samtidigt får ta ställning till det
aktuella bostadsbehovet och kan utöva
ett avgörande inflytande när det gäller
att bestämma bostadskvoten för orten i
fråga.

När jag i det långa interpellationssvaret
läst mig fram till de rader, som
jag uppfattat som ett svar på denna min
fråga, tycker jag mig kunna tacka inrikesministern
för ett positivt svar. Inrikesministern
har i de sista styckena
i svaret starkt understrukit just de synpunkter
jag i min interpellation har
framfört beträffande bostadspolitik och
lokaliseringspolitik samt behovet av en
ökad tilldelning av bostäder i orter
med industrilokalisering.

Det har nu visat sig — jag vill gärna
påpeka detta — att vissa storstadsregioner
icke helt kunnat utnyttja sin bostadskvot.
Det hade alltså varit möjligt
att ge de orter som har lokaliseringsstöd
en större kvot. I Norrland
hade det säkerligen funnits förutsättningar
att bygga mer, om tilldelningen
av lokaliseringslägenheter varit större.

Till sist vill jag säga att det visserligen
är viktigt att svaret var positivt,
men det är lika viktigt att resultatet blir
positivt, och det hoppas jag att det blir.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Eriksson i Bäckmora
påstod att storstadsregionerna inte
hade kunnat utnyttja sin kvottilldelning.
Det är nog för tidigt att uttala sig
om detta. Preliminärt har de tre storstadsregionerna
tillsammans fått sig till -

137, tillika svar på interpellationer ang.

delade en kvot av 30 000 lägenheter. I
Malmö—Lund-regionen har man klarat
programmet, jag tror att alla lägenheterna
där nu satts i gång, d. v. s. kreditiv
har lämnats. Göteborg har ännu inte
utnyttjat hela sin tilldelning, och eftersläpningen
är stor framför allt i Stockholm.
Men som jag framhållit i mitt interpellationssvar
så har bostadsstyrelsen
tillskrivit riksbanken och begärt att
den emission som kan förväntas inom
kort skall användas till förmån för bostadsbyggandet
i de tre storstadsregionerna.

Vi räknar därför med att igångsättningen
i de tre regionerna tillsammans
kommer att uppgå till ungefär de 30 000
lägenheter som är tilldelade dem. Det
kan emellertid hända att det måste bli
en clearing — om jag får uttrycka mig
så — mellan orterna. Stockholm har
vissa planeringssvårigheter och det är
möjligt att man inte inom detta storstadsområde
kan klara programmet.
Däremot tycks det finnas större förutsättningar
i Göteborg. Då bör det vara
rimligt att ett utbyte sker, så att man
i Göteborg får en något större tilldelning
än planerat och sedan får vi se om
den kan återhämtas för Stockholmsregionen
under nästa år.

Jag har gärna velat framhålla detta,
därför att det innebär också ett besked
till herr Mundebo om att alla ansträngningar
nu göres i de tre storstadsregionerna
för att det tilltänkta programmet
med byggandet av 30 000 lägenheter
skall kunna fullföljas. Jag räknar
med att riksbanken — under alla
omständigheter vågar jag ge uttryck åt
den förhoppningen — skall godta den
framställning som bostadsstyrelsen har
ingivit och till vilken fogats listor över
de företag som är startklara och där
bostadsstyrelsen under hand kan dispensera
så att igångsättningen sker
kontinuerligt.

Vad beträffar frågan om den lokaliseringskvot
som herr Eriksson i Bäck -

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

bostadsbyggandet

raora tog upp vill jag erinra om att vi
för de tre närmaste åren sökt avdela en
särskild kvot för att just kunna följa
upp lokaliseringspolitiken och ge tilldelning
till industriexpansiva områden.
Men, herr Eriksson i Bäckmora, det är
inte så lätt att göra en omfördelning
mellan orterna utanför storstadsområdena
och storstäderna. Det märkte vi
när vi för något år sedan föreslog en
sådan omfördelning och när riksdagen
reagerade mot regeringens propå. Det
betydde att vi i fjol måste kompromissa
och att omfördelningen till förmån för
storstadsregionerna inte blev helt den
som vi hade föreslagit. Likaså måste vi
använda den s. k. lokaliseringskvoten
för att stärka kvottilldelningen i den
övriga delen av landet.

I år har vi avsatt ungefär 2 500 lägenheter
för att i särskild ordning följa
upp lokaliseringspolitiken och tilldelat
dem till de industriexpansiva områdena.
För nästa år har vi avsatt 4 000
lägenheter för just detta ändamål. Om
riksdagen för nästa år eventuellt kommer
att stanna vid en bostadsproduktion
av 92 000 lägenheter, skulle jag
kunna tänka mig att till de 4 000 kan
läggas ytterligare 1 000, d. v. s. det blir
fråga om ungefär 5 000 lägenheter för
just det här ändamålet. Det är därför
som jag har kunnat dela herr Erikssons
i Bäckmora uppfattning på det sätt som
framgår av mitt interpellationssvar.

Om jag sedan, innan jag kommer över
till interpellanternas anföranden säger
några ord till herr Hamrin i Kalmar,
gör jag detta därför att det är ett utomordentligt
viktigt spörsmål som han berörde
när han tog upp markpolitiken,
beskattningen, förköpsrätten och kommunernas
lånemöjligheter.

Vi har från vårt partis sida fört fram
tankegångarna i vårt mark- och bostadspolitiska
program, och vi har för avsikt
att söka fullfölja detta. Till högerpartiet
och herr Bohman, som i går
gav uttryck för den förhoppningen att

nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

valutslaget skulle ge regeringen anledning
att tänka om beträffande markpolitiken
och förköpsrätten, vill jag i
detta sammanhang säga att jag inte kan
inge några sådana förhoppningar. Vi
får nu in remissinstansernas yttranden.
Det är självfallet att vi noggrant kommer
att studera dem, och vi skall om
möjligt till våren lägga fram förslag i
dessa stora och betydelsefulla frågor.
Att förslagen kommer att ligga i huvudsaklig
linje med vårt program anser
jag självfallet.

Om det sedan kan bli enighet i dessa
frågor återstår att se när riksdagen i
vår skall företa en realbehandling av
propåerna. Jag betraktar emellertid inte
detta som uteslutet, då jag nogsamt uppmärksammat
att beträffande hembudsskvldigheten
i anslutning till förköpsrätten
har mittenpartierna ställt sig på
vår linje. Vi kommer att pröva hur
långt man från mittenpartiernas sida
är beredd att gå för att åstadkomma
ett realistiskt program i den markpolitiska
frågan, där förköpsrätten enligt
vår uppfattning är ett utomordentligt
viktigt instrument.

Till dessa frågor blir det som sagt anledning
att återkomma, jag hoppas redan
i vår. Jag har emellertid redan nu
velat säga till högern att vi inte har
för avsikt att springa ifrån huvudlinjerna
i det program som vi har lagt
fram.

I vårt program har vi också skrivit
in som utomordentligt väsentligt att
kreditfrågorna måste lösas. Herr Gustafsson
i Skellefteå sade att eftersom
detta skrivits in i programmet räknade
han med att vi hade alla detaljerna klara.
Ja, herr Gustafsson, om det hela
hade funktioncrat väl, hade det inte
rått några bekymmer. Om vi inte hade
behövt vidtaga de åtgärder som varit
nödvändiga i år, t. ex. det exceptionella
förfarandet att förskottera bostadslån,
och om inte bostadsstyrelsen hade sett
sig nödsakad att skriva till riksbanken,

32 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

hade vi väl haft problematiken alldeles
klar för en uppföljning av krediterna.
Men eftersom detta inte har funklionerat
tillfredsställande har vi ansett
det nödvändigt att be några av våra
medarbetare att söka finna en lösning.
Tekniken därför har vi diskuterat under
hand och jag tror att metoden är
möjlig att genomföra.

Uppdraget för dessa medarbetares
vidkommande innebär sålunda inte att
de skall under de närmaste åren sitta
och fundera över frågorna. Jag vet att
de har fått ta på sig ett hårt arbete,
men vi hoppas att de skall vara klara
med saken inom de närmaste månaderna
så att det hela skall kunna sättas
i system.

Herr Gustafsson i Skellefteå har ju
under två och ett halvt år deltagit i
bostadspolitiska kommitténs arbete och
där delvis sysslat med dessa problem.
Men hur mycket jag än finstuderat
kommitténs betänkande kan jag inte
finna att han har lämnat anvisning om
hur man skall lösa frågan om den viktiga
kredituppföljningen till bostadsbyggandet.
Herr Gustafsson har emellertid
kanske själv några funderingar
i den riktningen, fastän han som sagt
inte givit dem till känna inom kommittén
eller i form av någon reservation.
Tryck då inte på dem alltför länge!
Om herr Gustafsson kan ge råd om hur
kredituppföljningen bör ordnas, är han
välkommen med dessa råd. Vi är inte
i och för sig beroende av dem, men det
kunde vara intressant att få höra vad
herr Gustafsson har att komma med.

Jag är medveten om att denna interpellationsdebatt
med hänsyn till den
arbetsordning som riksdagen har i viss
mån kommer att bli begränsad. Jag
kunde välja att besvara interpellationerna
före remissdebatten och då få till
stånd en omfattande bostadspolitisk debatt.
I så fall hade det inte blivit någon
sådan i samband med remissdebatten.
Jag kunde även vänta till efter remiss -

debatten. Jag har dock haft den uppfattningen
att bostadspolitiken har varit
en av de stora frågorna i årets valrörelse
och att det därför skulle komma att
uppstå debatt omkring bostadspolitiken
under remissdebatten, och jag valde
därför att nu lämna mina svar på de
många interpellationerna.

Om herr Gustafsson tycker att det
finns för litet tidsutrymme, vill jag påpeka
att talarlistan står öppen. Herr
Gustafsson kommer, såvitt jag fattat
herr talmannen rätt, att få hur mycket
tid han vill för en sådan debatt, och om
herr Gustafsson »bjuder upp till vals»
är jag beredd att ställa upp.

Jag övergår nu till att svara på de
propåer som har gjorts.

När jag suttit och lyssnat till interpellanternas
inlägg har det slagit mig
att man med så lätt hand har glidit förbi
problemet om besvärligheterna på
kapitalmarknaden. Jag kan göra den
reservationen att det möjligen beror på
tidsbrist. Jag tyckte dock att herr Gustafsson
behandlade kreditsvårigheterna
ganska nonchalant, precis som om
dessa inte hade någon som helst betydelse
för den bostadspolitik som nu bedrives
och för den debatt vi nu för.

Men, ärade kammarledamöter, bostadsbyggandet
är ändå beroende av
möjligheterna att få ett tillräckligt utrymme
på kapitalmarknaden, där det
skall råda konkurrens mellan industriinvesteringar,
näringslivets investeringar,
statens och kommunernas lånebehov
för nödvändiga investeringar, bostadsproduktionen,
som har nämnts,
och den privata konsumtionens lånebehov
framför allt när det gäller kapitalvaruköpen.
Det är utfallet av denna
konkurrens som blir avgörande. Att resonera
som om den inte spelar någon
roll, är detsamma som att söka undvika
en reell debatt.

Herr Nilsson i Gävle framhöll att industrien
inte kan arbeta utan bostäder.
Men vem kan få några bostäder om det

Onsdagen den 2

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition

bostadsbyggandet

inte finns en funktionsduglig industri?
Utan en hög produktivitet och goda
vinstmarginaler hos industrien får vi
inte heller det nödvändiga kapital varav
också bostadsbyggandet är beroende.
Det finns ett samband mellan dessa tvä
utomordentligt viktiga områden.

Det var i fjol en besvärlig utveckling
av bytesbalansen, och investeringarna i
näringslivet låg dessutom för lågt. Vi
måste medverka till en väsentlig ökning
av dessa investeringar, trots att vi vet
att självfinansieringsgraden minskar
när investeringsnivån börjar stiga. Jag
framhöll i mitt interpellationssvar att
det är i detta läge som industrierna nu
för sina nödvändiga investeringar tar i
anspråk en och en halv miljard kronor
mer av utrymmet på kapitalmarknaden
än året innan. Jag anförde vidare
att industriinvesteringarna, eftersom
kapitalmarknaden ökar med en miljard
kronor, måste tränga undan andra investeringsobjekt
för en halv miljard
kronor.

Det är denna situation som man bar
att räkna med. Vad har då gjorts från
regeringens sida? Jo, vi har försökt att
för bostadsinvesteringarna få till stånd
utrymme på kapitalmarknaden genom
åtgärder riktade mot bilköpen och andra
kapitalvaruköp samt, genom åtgärder
för att begränsa byggandet inom
vad som kallas den oprioriterade sektorn
— varuhus, bankpalats, som här
nämnts, bensinstationer, samlingslokaler
o. s. v.

Den 1 oktober var sådana projekt
plus sjukhus och en del annat för 3
miljarder kronor bordlagda. Vi har alltså
hållit undan projekt som annars med
3 miljarder skulle ha konkurrerat om
utrymmet på kapitalmarknaden.

Var stod oppositionen, när vi från regeringens
sida förde fram dessa propåer,
eller vad har oppositionen lämnat
för bidrag till att bereda utrymme på
kapitalmarknaden för de nödvändiga
bostadsinvesteringarna? Jag skulle vil2
— Andra kammarens protokoll 1966. ,

november 1966 fm. Nr 31

nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

ja fråga de ärade ledamöterna från oppositionspartierna:
Hur ställer ni er
till industriinvesteringarna? Anser ni
det felaktigt att vi har släppt fram dem
i den omfattning som har skett? Det är
för litet utrymme för investeringarna
inom näringslivet, ansåg herr Bohman
i går, och även herr Hedlund har sagt
detta. Jag delar herr Hedlunds uppfattning
att det är nödvändigt att få till
stånd eu rationalisering av massa- och
pappersindustrien och övergång till
större enheter. Det krävs stora belopp
för att genomföra detta. En rationalisering
är nödvändig också för textilindustrien,
om den skall kunna klara
konkurrensen, och för varvs-, järn- och
stålindustrien.

Men ni kan inte å ena sidan säga att
kapital för dessa ändamål måste skaffas
fram och å andra sidan försöka
skjuta in er på regeringen och klandra
den därför att det inte funnits tillräckligt
utrymme på kapitalmarknaden för
de nödvändiga bostadsinvesteringarna.
Det går inte ihop. Ni bör, framför allt
från centerns och folkpartiets sida, försöka
träda ut på fältet och tala om var
ni står i fråga om industriens nödvändiga
investeringar. Är ni för eller emot
dem? Anser ni att vi skall begränsa
dem? Säg då ifrån det!

Jag skulle tro att det inte bara är regeringen
som skulle vilja få besked om
detta utan också den svenska folkopinion
som följer dessa frågor och som
läser era anföranden om hur bostadsbyggandet
skall öka väsentligt utöver
vad regeringen har tänkt sig, men som
aldrig, såvitt jag vet, har fått veta hur
ni tänker lösa uppgiften att erforderligt
kapital står till förfogande vid de
tillfällen då programmet skall realiseras.
Detta är ju ingen valdebatt, såvida
vi inte nu inleder 1968 års valrörelse,
men då bör det också finnas
tid att få besked ifrån mittenpartierna
om var de står i dessa frågor.

.lag är mycket väl medveten om att
31

34 Nr 31 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

när vi har tvingats till dessa åtgärder
för att begränsa vissa investeringar har
det blivit besvärligt för kommunerna
och besvärligt för enskilda. Ingen tror
väl att jag som gammal sjukvårdsminister
finner det trevligt att behöva skjuta
upp viktiga och angelägna sjukvårdsinvesteringar
eller begränsa ålderdomshemsbyggandet.
Det är ingen nöjsam
politik, men den är enligt vår uppfattning
nödvändig för att kunna ge prioritet
åt industriinvesteringar och fullfölja
det bostadsbyggnadsprogram som
riksdagen har beslutat. Det är de ambitionerna
som ligger bakom våra propåer.

Det är klart att man i detta sammanhang
också kommer fram till frågan
om tekniken för bostadsbyggandet, dess
omfattning, dess fördelning och kapitalförsörjning.
Det har jag talat om tidigare,
men jag vill gärna ett ögonblick
stanna därvid.

Här och var råder tydligen den missuppfattningen
att regeringen sitter med
en penningpåse och kan ösa pengar hit
och dit, och man frågar sig varför inte
regeringen ger tillräckligt mycket åt
bostadsbyggandet. Det hela är inte så
enkelt. Vi lämnar förslag till riksdagen
och riksdagen beslutar om bostadsbyggandets
omfattning på grundval av den
bedömning som görs för något år framåt
bl. a. om resurserna på kapitalmarknaden.
Därefter fördelar bostadsstyrelsen
kvoterna till länen som fördelar dem
till kommunerna vilka i sin tur fördelar
till byggherrarna. Därmed har man liksom
organisationen klar. De byggnadsföretag
som kan komma i fråga under
året är de för vilka man har fått besked
om kvot, men tyvärr har man inte samtidigt
erhållit besked om pengar finns
tillgängliga utan man måste vända
sig till bankerna för att få medel. Vad
gör då bankerna? Ja, bankerna säger
i nuvarande ansträngda kapitalmarknadsläge
att de pengar som lämnas ut i
form av nya kreditiv önskar man till -

baka i avlyft på tidigare lämnade lån.
Kommunalmännen känner igen detta
liksom också våra bostadsbyggare. Medel
skall då lämnas av hypoteksinstituten,
men dessa gör inga pengar, utan
de har att lita till obligationsemissionerna,
och tidpunkten för dem bestäms
av riksbanken.

Här ligger alltså själva huvudproblemet:
riksbanken måste försöka göra en
bedömning av marknadens förutsättningar.
Vi kan diskutera om riksbankens
åtgärder har varit riktiga eller
inte, men dess uppgift är att verkställa
marknadsbedömningarna. Regeringen
har försökt att skapa större utrymme
på kapitalmarknaden genom de begränsningsåtgärder
jag nyss talat om,
men bankerna går efter sina listor vid
tilldelningen av krediter till bostadsbyggnadsföretag.

Det är klart att man kan spekulera
över hur det kan komma sig att byggnadsföretagen
ute i länen i allmänhet
hade 75 procent av krediterna ordnade
den 1 oktober, medan siffran i Stockholm
var mellan 40 och 45 procent liksom
även i Göteborg. Hur kan det komma
sig? Ja, den frågan bör egentligen
riktas till bankerna. Jag kan inte anklaga
dem för att ha förfarit felaktigt,
därför att de har givit byggnadskreditiv
till de bostadsbyggnadsföretag som
har fått kvot och som finns upptagna
på listorna eftersom de faller inom den
beslutade ramen för bostadsbyggande.
Naturligtvis kan jag känna mig besviken
över att kreditgivningen inte varit
jämnare och att storstadsområdena inte
har fått sin andel i samma takt och omfattning
som de övriga delarna av landet.
Men då bankerna inte har kunnat
klara uppgiften mera tillfredsställande
är det möjligt, att vi måste använda
hårdare tag. Vi kanske måste överväga
annan teknik liksom längre gående åtgärder
för att på ett bättre sätt lösa
dessa uppgifter i framtiden.

Det är ju detta problem som arbets -

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

bostadsbyggandet

gruppen är sysselsatt med, men jag hoppas
att det skall bli möjligt att klara
det i samverkan med bankerna. Kan vi
inte nå resultat vid överläggningar med
bankerna, blir det emellertid nödvändigt
att vidta andra åtgärder.

Detta är huvudproblemet. Och det
tycker jag att herr Mundebo och andra,
som i likhet med mig är bekymrade
över att våra storstadsregioner inte har
fått en tillfredsställande kredituppföljning
av sina bostadsbyggnadsprogram,
har anledning tänka på. När ni kritiserar
regeringen — vilket ni har rätt att
göra — och kräver att förhållandena på
bostadsområdet skall bli mera tillfredsställande
i fortsättningen, vad är det då
ni begär annat än längre gående åtgärder
och ett hårdare och fastare grepp
också över de kreditpolitiska institutionerna? Jag

delar där er uppfattning och hoppas
att vi inte skall mötas av kritik
från er, när vi försöker genomföra en
sådan uppläggning också av den delen
av den bostadspolitiska verksamheten.

När ni bedömer situationen på byggnadsmarknaden
i dag, bör ni också ta
hänsyn till sysselsättningen för byggnadsarbetarna.
När man lyssnade på
bl. a. herr Gustafsson i Skellefteå fick
man närmast den uppfattningen att det
förekommit en desorganisation'' på byggnadsmarknaden
som medfört stor arbetslöshet
bland arbetarna där och
gjort, att den tillgängliga byggarbetskraften
inte varit sysselsatt i tillräcklig
utsträckning. Jag vill då upplysa om att
i juni i år var arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna lägre än samma månad
1964 och ungefär densamma som i
juni i fjol. I juli i år var den i det närmaste
hälften av arbetslösheten 1964
och något lägre än samma månad 1965.
I augusti i år var byggarbetslösheten
1 100 fall lägre än 1964 och ungefär
densamma som i augusti i fjol. Slutligen
var arbetslöshetssiffrorna ungefär
1 000 lägre i september i år än samma

nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

månad 1964 och ungefär desamma som
i september i fjol. Detta betyder att antalet
arbetslösa var 2 700 i mitten på
september. Arbetslösheten var med
andra ord rekordlåg.

Men som jag sagt tidigare blir det
ibland störningar, då företag tvingas
friställa arbetskraft. De arbetarna har
emellertid då sugits upp av företag på
andra områden. De siffror jag här angivit
är hämtade ur arbetslöshetskassornas
material, som alltså visar att vi
under de senaste månaderna praktiskt
taget inte har haft någon arbetslöshet
bland byggnadsarbetarna och inte har
det i dag heller.

Till dessa statistiska uppgifter vill
jag foga ytterligare en, som visar byggnadsarbetarnas
andel i det totala antalet
sysselsatta här i landet — som är
det högsta som uppmätts under 1960-talet. Jag tror att det finns anledning
att visa på även det materialet. Under
1963 och 1964 hade vi en mycket hög
aktivitet på byggnadsmarknaden och
fick då känna av mycket långtgående

— jag höll på att säga besvärande —
kostnadsstegringar. Vi var då ganska
överens om nödvändigheten att åstadkomma
en bättre balans. Det är klart att
eftersläpningen nu har sina olägenheter,
vilka jag inte ett ögonblick bestrider,
men den har också positiva effekter inom
andra områden, exempelvis då det
gäller kostnadsutvecklingen. Vi har i
somras haft den lägsta stegringen av
byggnadskostnadsindex som uppmätts
på många år. Från maj till september
var det en höjning med en enhet. I fjol
var höjningen för samma period fyra
enheter, och 1964 var den tre enheter.
Det betyder alltså att utvecklingen i fråga
om kostnaderna varit någorlunda
stabil.

Jag tror att det är mycket angeläget

— och jag delar därvidlag helt herr
Lindkvists uppfattning — att vi får en
igångsättning också under den senare
delen av året som iir så jämn som möj -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr

bostadsbyggandet

ligt och som tar hänsyn till befintligheten
av byggarbetskraft och materiel,
så att det inte på nytt blir en uppgång
av kostnaderna. I mitt svar har jag velat
säga att arbetsmarknadsstyrelsen
har fått till uppgift — och även påbörjat
en sådan aktion — att söka rekrytera
arbetskraft till de områden där det
kommer att ske en ganska betydande
ökning av igångsättningen. I Stockholm
är läget ganska bra; i Göteborg
är det inte fullt så bra, men det är just
där som aktionen pågår för att till området
överföra arbetskraft i takt med
den ökande bostadsproduktionen.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! När man lyssnar till
denna debatt kan man inte underlåta att
ställa frågan: Har inte riksdagen ett
visst ansvar för att storstadsregionerna
kommit i ett sämre läge? Regeringen
föreslog som alla vet en ökning av bostadsbyggandet
med 5 000 lägenheter
i storstadsregionerna. Riksdagen bantade
ned med 2 000 lägenheter. Jag vill
bara erinra om detta därför att vi talat
om det tidigare.

Vad som sades av inrikesministern
allra sist hälsar jag med tillfredsställelse.
Jag är emellertid på det klara med
att ytterligare åtgärder kan bli erforderliga
från statligt håll för att främja
ökat bostadsbyggande i de områden
som starkast har känning av bostadsbristen.

Jag skulle ändå vilja ge en rekommendation,
eftersom inrikesministern
själv sagt att man bör lägga fram positiva
förslag. När byggnadsregleringen nu
beklagligtvis — såsom jag tidigare framhållit
— alltför snabbt avvecklats har vi
i stället fått något av prioritetstänkande
och förtursgivning. Är det inte då litet
felaktigt att exempelvis här i Stockholm
starta med att riva en hel del fastigheter
som mycket väl kunde stå kvar
längre? Kan man inte från regeringshåll
till länsmyndigheterna ge besked

137, tillika svar på interpellationer ang.

om att vara försiktigare vid tillståndsgivningen
och lämna bestämda direktiv? Jag

tycker att detta är nödvändigt i
det läge vi nu befinner oss i. Det skulle
vara mycket bra om man fick strängare
direktiv och man överlät prövningen
av frågan om rivningar inte bara till
byggnadsnämnderna utan framför allt
till hälsovårdsnämnder och kanske
även till hyresnämnder och bostadsförmedlingar,
som kan ge besked om möjligheterna
att flytta hyresgästerna till
andra lägenheter. Vi tillämpar den metodiken
i Malmö, och jag tror att det går
rätt bra.

Till sist vill jag framhålla att i den
tredje storstadsregionen, Malmö-Lundområdet,
har vi för närvarande större
igångsättning än i fjol. Vi har varit
startklara inte bara i fråga om planeringen,
utan till och med beträffande
anbuden. Det har varit svårt att anskaffa
pengar, men i närvarande stund
är det ordnat praktiskt taget överallt.
Det är bara lån för ett par hundra lägenheter
som inte varit klara, men enligt
ett besked som jag har fått alldeles
nyligen skulle nu detta också vara ordnat.
Därmed har vi en större produktion
i gång än i fjol, och framför allt
har produktionen startats tidigare än
i fjol, då vissa byggen påbörjades först
i december månad. I år däremot är allt
igångsatt redan nu.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Inrikesministern gick
förbi min fråga om en bättre samordning
mellan bostadspolitik och lokaliseringspolitik
— en samordning som
jag finner nödvändig för att den högra
handen skall veta vad den vänstra gör.

Men jag begärde ordet för att be om
ett klarläggande av inrikesministern
rörande antalet lokaliseringslägenheter.
Om jag inte tar miste har riksdagen
fattat beslut om 6 000 lokaliseringslä -

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

genheter för innevarande år. Inrikesministern
nämner nu siffrorna 4 000
plus 1 000 lokaliseringslägenheter, vilket
alltså skulle innebära en krympning
av antalet. Det vore beklagligt om en
sådan krympning skulle ske, ty statistiken
visar redan nu att bostadsbyggandet
i Norrland sackar efter med
ungefär 1 procent om året. Det har sjunkit
med 3 procent på tre år, och då anser
jag att en krympning av antalet
lokaliseringslägenheter inte kan vara
befogad.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag tycker det är bra
att inrikesministern i förköpsfrågan
söker sig fram till en lösning som grundar
sig på mittenpartiernas reservation
i markvärdeskommittén. Det är i och för
sig inte så egendomligt att inrikesministern
gör det, och det bör vara så mycket
lättare för honom som han redan under
valrörelsen — enligt ett referat i Dagens
Nyheter — gjorde ett uttalande som
gick ut på att han inte önskade göra
den kommunala förköpsrätt, som krävs
i markprogrammet, till en stridsfråga.
Det fick i så fall andra partier göra,
menade inrikesministern. Han påpekade
att mittenpartierna liksom medborgerlig
samling accepterat principen om
förköpsrätten, vilket är alldeles riktigt.
Och det är inte enbart högern i Malmö
som accepterat förköpsrätten enligt
mittenpartiernas modell. Denna lösning
har också accepterats av inrikesministerns
meningsfränder i Kristianstad i
remissutlåtande, och när man studerar
övriga remissvar kommer det säkerligen
att visa sig att även många andra
instanser accepterat denna lösning.

.lag tror därför att det finns möjlighet
att nå eu positiv lösning av frågan,
även om jag än en gång starkt vill un -

derstryka att rättssäkerheten måste tillgodoses
och att förfarandet måste göras
så enkelt och vettigt som möjligt. Jag
väntar med viss spänning på kommunalpolitiska
kommitténs remissvar, ty
det torde vara vägledande för hur den
generella förköpsrätten skall kunna inlemmas
i systemet — något som jag
tror kommer att visa sig omöjligt.

Jag säger än en gång att en lösning i
samförstånd enligt mittenpartiernas linje
bör vara rimlig.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Bostadspolitiken är
onekligen ett av de områden där man
misskött sig eller lyckats mindre bra.
Den misslyckade bostadspolitiken är
alltså en av orsakerna till socialdemokratiens
valnederlag nyligen. Nu lovar
landets bostadsminister bättring. Åtgärder
skall tillgripas som kan tänkas innebära
skärpning i bankernas kreditverksamhet,
och en speciell delegation
skall tillsättas som skall samordna kreditgivningen
och försöka se till att ryckigheten
försvinner. Detta låter angenämt.
Vi har tydligen fått en helt ny
och bättre bostadsminister. Det var tydligen
välbehövligt ty den bostadspolitik
som hittills förts har inte gett det resultat
som bostadskonsumenterna väntat
sig.

Statsrådet Rune Johansson säger, att
en ny markpolitik och det s. k. nya
bostadspolitiska programmet skulle
vara kungsvägen till en bättre politik
över huvud taget. Det var synd, att statsrådet
inte hörde herr Lundberg i Uppsala.
Denne rekommenderade er att
kasta hela markutredningen i papperskorgen.
Sådana åsikter finns alltså inom
ert eget parti. Jag måste säga, att när
det gäller spekulationsmöjligheterna på
det markpolitiska området kommer de
enligt min uppfattning att finnas kvar.
Det är ingenting som hindrar fortsatt
spekulation i mark och fastigheter i de

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

bostadsbyggandet

förslag som hitintills framlagts. Ni har
själv uttalat att hyresregleringslagen
skall upphävas på alla orter med mindre
än 30 000 invånare. Det betyder också
en oavbruten hyreshöjning. Eftersom
räntan ligger så högt kommer vi också
att få betydande kostnadsstegringar
inom byggnadsfacket. Jag hoppas att
statsrådet skall inse detta och ändra sin
politik.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill först konstatera
att statsrådet inte hade någon erinran
att göra mot mitt påstående att bostadspolitiken
är mer snedvriden nu än på
länge. Han har inte heller kommenterat
min förmodan att bostadsprogrammet
inte skulle kunna uppfyllas ens med
87 000 lägenheter. Det tjänar ingenting
till att sätta i gång byggande av bostäder
i ren panik för att få en fin statistik;
det visar ju fjolåret. Jag vill inte
heller animera till en debatt på den
punkten.

Statsrådet påstod att interpellanterna
glidit med lätt hand över frågorna om
kreditmarknaden och industriinvesteringarna.
Som interpellant hade jag
naturligtvis gärna velat ha längre tid
till mitt förfogande. Detta är mitt sista
tillfälle att yttra mig i frågan och man
måste ransonera tiden hårt. Det är en
av orsakerna till att jag inte tog upp
den sidan av saken. Min kritik inriktade
sig främst på det förhållandet, att man
på grund av bristande planering inte
har kunnat använda kapitalet på ett
tillfredsställande sätt. Genom en bättre
planering hade man kunnat undvika
den ryckighet som kännetecknat bostadsbyggandet
under de senaste två
åren och den bristsituation, vars förekomst
även statsrådet vitsordar.

Statsrådet säger, att han i augusti
blev på det klara med att extraordinära
åtgärder måste tillgripas. Jag vill än en
gång erinra om att riksdagen 1965 och

1966 förutsåg att dessa extraordinära
åtgärder var nödvändiga, men statsrådet
har inte gjort något särskilt åt detta
förhållande förrän nu, när han tillsatt
den aktuella delegationen. Det finns ett
samband mellan industriinvesteringar
och bostadsinvesteringar. Det måste utredas
— vilket den tillsatta delegationen
skall göra — hur detta samband
bäst skall utformas. Ryckigheten på
bostadsmarknaden gör att produktionen
minskas och fördyras. Om vi haft samma
igångsättningssiffra som år 1964 är
det troligt att kostnadsindex kunnat
stiga mindre än som nu varit fallet. Allt
talar härför. Min kritik riktar sig alltså
mot den bristande planeringen. Om vi
skall uppnå ett optimalt resultat av
verksamheten krävs en förbättrad planering.

Mot slutet av interpellationssvaret säger
statsrådet följande: »Att skapa en
ändamålsenlig kreditförsörjning för bostadsproduktionen
framstår i dag som
en huvuduppgift.» Man kan inte tyda
detta uttalande på annat sätt än att
statsrådet medger att vi inte har en ändamålsenlig
kapitalförsörjning. Det är
detta som jag har försökt påtala i min
kritik.

Inga andra åtgärder har alltså kommit
till stånd än emissioner av bostadsobligationer
i augusti och oktober och
tillsättandet alldeles nyss av delegationen.
Jag anser därför att statsrådet tyvärr
bar missat tåget med åtminstone
ett och ett halvt år.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Johansson
menar att det nu måste tillgripas hårdare
medel, om man skall kunna få det
kapital man behöver till bostadsbyggandet.
Ni lyckades emellertid få till
stånd en mycket stor igångsättning under
sista kvartalet i fjol och tydligen
går det också i år med de medel ni
har. Är dessa medel alldeles oanvänd -

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

bostadsbyggandet

bara under andra och tredje kvartalen?
Det är den felaktiga fördelningen under
året som vi talar om i dag.

Statsrådet tycker att vi överdriver,
eftersom det inte blir någon större arbetslöshet
eller några stora kostnadsstegringar.
Jag skall be att få hänvisa
till ett anförande som Knut Johansson
har hållit i medkammaren. Han lär -—
jag har inte hört honom själv — ha sagt
att det som det nu ser ut i vinter är det
risk för den största arbetslösheten bland
byggnadsarbetare under hela efterkrigstiden.
Han har också yttrat en del om
vilka kostnadsstegringar som följer med
dessa stopp, och han har undrat om det
är lämpligt att ställa industriinvesteringar
och bostadsinvesteringar mot
varandra. Det är inte riktigt, anser han,
att ena året prioritera bostäder och
andra året industriinvesteringar. Jag
tror att det är nyttigt att studera hans
inlägg.

Statsrådet påstår vidare att jag talar
som om det inte fanns några kapitalsvårigheter.
Det är klart att sådana förekommer,
även om jag på den korta tid
jag hade på mig inte gick in på den
frågan. När vi läser i ert bostadsprogram
att behövliga krediter skall ställas
till förfogande måste vi dock dra den
slutsatsen, att ni vet hur det skall gå till.
Inte kunde vi tro att ni efter valet skulle
ställa er upp i riksdagen och fråga
oppositionen hur ni skall bära er åt
för att klara era löften.

Man måste väl också ställa frågan:
Varför har ni strött omkring er så
många löften i valrörelsen när läget är
som det är? Jag skall bara peka på några
av statsministerns som exempel. I
Expressen fanns den 4 augusti en intervju
med statsministern, i vilken han
hävdade att vi förra året kom upp i
95 000—97 000 lägenheter. Det gjorde
vi inte; det blev 93 000. »Så högt kommer
vi knappt i år», säger han, »men
inte långt ifrån.» I annat sammanhang
framhåller han att vi skall »upprätthålla

bostadsproduktionen i den utsträckning
som vi satt som vårt mål».

Den 17 augusti kunde vi läsa i Dagens
Nyheter: »Vår målsättning är att inom
ramen för en balanserad samhällsekonomi
bygga en miljon lägenheter under
10-årsperioden 1965—1974. Innevarande
år har riksdagen på regeringens förslag
fastställt en minimiram av 92 000
lägenheter.» Statsministern hänvisar till
AP-fonderna och säger att man skall
klara uppgiften.

Sedan var herr Erlander som vanligt
i Lund och talade för studenterna om
ATP. »Utan dessa pengar hade de
94 000 lägenheter som byggdes i fjor
eller de 92 000 i år aldrig kunnat klaras»,
sade han den gången.

Jag kunde ge fler exempel, om jag
hade tid. Varför strör ni sådana löften
omkring er? Visste ni ingenting före
den 18 september om hur läget på kapitalmarknaden
tedde sig?

Herr MUNDEBO (fp) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern försäkrade
att alla ansträngningar kommer
att göras för att fullfölja det planerade
bostadsbyggnadsprogrammet —
och det hoppas vi verkligen. Men mot
bakgrund av de många svikna bostadslöftena
och frånvaron av konkreta åtgärder
och förslag i interpellationssvaret
blir man ändå inte fullt övertygad.
Jag tror förvisso på inrikesministerns
goda vilja, men jag tillåter mig tvivla
på regeringens förmåga. Jag tillåter mig
också att tvivla på möjligheterna att
fullfölja bostadsbyggnadsprogrammet
just i storstadsområdena. Om det kan
ske, måste det ske till priset av en
ryckighet som medför en mycket ogynnsam
säsongfördelning, vilken i sin tur
medför högre kostnader, högre hyror
och svårigheter på arbetsmarknaden,
där vi haft perioder med brist på arbetskraft
men också perioder med överskott
på arbetskraft.

Vi iir, herr inrikesminister, förvisso

40 Nr 34 Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.
bostadsbyggandet

medvetna om problemen på kreditmarknaden,
om svårigheterna att skaffa
pengar till alla de investeringar som vi
vill göra. Däremot är vi inte övertygade
om att den lösning som inrikesministern
skisserade i sitt senare inlägg —
längre gående regleringsåtgärder på
kreditmarknaden — är den rätta. Det
behövs bättre samordning av de åtgärder
som nu kan vidtas, bättre samordning
av riksbankens och bostads- och
arbetsmarknadsmyndigheternas verksamhet.
Det behövs inte mer av statliga
åtgärder inom byggnadssektorn — det
behövs snarare mindre, om denna sektor
skall fungera.

Herr LINDKVIST (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är inte svårt för mig
att bli överens med inrikesministern
efter hans anförande om utformningen
av den framtida bostadspolitiken. Beträffande
hans resonemang om bankerna
och kreditinriktningen delar jag på
alla punkter hans uppfattning, att man
måste få till stånd en jämnare kreditförsörjning
åt bostadsbyggandet —
helst, säger inrikesministern, inom ramen
för ett samarbete med bankerna.
Går inte det, är regeringen beredd att
ta till hårdare tag för att hävda samhällets
intressen när det gäller inriktningen
av bostadsbyggandet. Den uppfattningen
är alldeles riktig. Den varslar
om att vi nu håller på att få tillbaka
den profil på bostadsproduktionen, som
har en starkt socialpolitisk prägel och
som under de senaste åren i någon mån
har blivit suddig i konturerna av brist
på kreditiv och kontinuerlighet.

En annan fråga, som hänger ihop med
detta resonemang, är det som herr Svenning
berörde i sitt inlägg. Han beklagade
att man 1963 avvecklade byggnadsregleringen.
Jag instämmer häri,
med det tillägget att det nu framstår
som ett avgörande fundamentalt misstag
när vi berövade regeringen detta
verkligt kraftfulla instrument för att få

en ordentlig överblick över bostadsbyggandet.

När regeringen nu med kraft och
skärpa skall ta itu med kreditgivningen
är det viktigt att den får tillbaka det
instrument som byggnadsregleringen utgjorde,
detta med tanke på den skövling
av fullt acceptabla lägenheter som
nu pågår i Stockholm. Jag behöver bara
nämna Linnégatan och Strindbergshuset
för att belysa att här står emot varandra
samhällets intresse att bevara lägenheter,
som är fullt användbara och
som hyresgästerna kämpar energiskt för
att få bo kvar i, och enskildas intresse
att riva fastigheterna, bygga nya hus
och tjäna ännu mer pengar. Det är klokt
av regeringen att även på detta område
ta ett ordentligt krafttag och skaffa sig
det vapen som behövs för att få ett riktigt
och fast grepp på bostadsfrågans
utveckling.

Slutligen vill jag till herr Gustafsson
i Skellefteå säga, att inrikesministern ju
efterlyste vad herr Gustafsson hade för
uppfattning i dessa väsentliga frågor,
framför allt när det gällde kreditiven
och hur vi skulle disponera resurserna.
Hade det inte varit bättre att herr
Gustafsson lämnat svar på den frågan
i stället för att tala om vad herr Erlander
yttrade i bostadsfrågan under valrörelsen? -

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Eftersom två talare tagit
upp rivningsproblemet, vill jag helt kort
beröra det.

Sedan vi lade rivningar av bostadsfastigheter
i städer med över 30 000 invånare
under tillståndstvång, har vi
kunnat iaktta att det, bortsett från
Stockholm, har gått ganska hyggligt. Antalet
rivningar är i år hälften så stort
som i fjol. Men tyvärr måste jag säga,
att det som vi önskade skulle ske i
Stockholm inte har skett. Detta kommer
att bli föremål för en särskild under -

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, tillika svar på interpellationer ang.

bostadsbyggandet

sökning, och visar det sig erforderligt
kommer vi inte att väja för längre gående
åtgärder för att få ett stopp på
det som kan betecknas som onödiga rivningar
av fastigheter, d. v. s. rivningar
av fastigheter som kan användas åtminstone
under en övergångstid.

Till herr Hamrin i Kalmar vill jag
säga, att vi får vänta till våren och se,
huruvida frågan om förköpsrätten och
markpolitiken blir en stridsfråga eller
inte. Jag har mycket riktigt velat rikta
uppmärksamheten på att mittenpartierna
accepterat förköpsrätten i princip,
framför allt då hembudsskyldigheten.
För mig är det dock fortfarande en
öppen fråga hur långt mittenpartierna
är beredda att gå. Det blir naturligtvis
avgörande.

Jag har mycket noga följt vad som
skett i en del fullmäktigeförsamlingar
när man haft att avge yttrande över betänkandet.
I de flesta fall har högern
avstyrkt betänkandet, medan socialdemokraterna
tillstyrkt det. Det har varit
spännande att se hur mittenpartierna
skulle ställa sig. I de fall jag observerat
har mittenpartierna vid voteringen
i fullmäktigeförsamlingarna gått med
högern, d. v. s. på avslagslinjen. Det är
mycket möjligt att mittenpartiernas företrädare
i riksdagen är mer avancerade
och mindre rädda än dessa partiers
företrädare i en del fullmäktigeförsamlingar.
Åtminstone tillåter jag mig tills
vidare hysa den stillsamma förhoppningen.
Vi får som sagt se i vår.

Jag är inte riktigt på det klara med
var herr Mundebo står i denna fråga.
Han säger att han inte är beredd att
hysa fullt förtroende för de åtgärder
som signalerats för att klara bostadsbyggandet
i storstadsregionerna. Jag
kan inte heller i detta fall säga annat
än att vi får vänta och se hur det kommer
att gå under den allra närmaste
tiden.

Herr Gustafsson i Skellefteå säger att
det har strötts löften. Det är klart att
2* — Andra kammarens protokoll 1966.

när det i valrörelsen förs en debatt mellan
partierna i olika frågor talar vi om
vilka ambitioner vi har. Jag tillåter mig
dock erinra om att vi vid en presskonferens
under den sista valveckan gjorde
ett som vi själva tycker realistiskt utspel,
där vi försökte bedöma vad som
var möjligt att åstadkomma i fråga om
bostadsbyggandets omfattning under
året. Det var då jag presenterade siffran
180 000 för åren 1965 och 1966.
Denna siffra kom alltså före valet —
under själva valrörelsen. Den är alltså
ingen efterhandskonstruktion, herr Gustafsson.
Det är mycket möjligt att detta
undgick herr Gustafsson under valrörelsen;
vi hade svårt att nå fram med
en del av de uppgifter, som kanske
ändå kunde vara ganska stimulerande.
Som exempel kan jag nämna frågan
om färdigställandet av bostäder. Antalet
i år färdigställda bostäder ligger i stort
sett på samma mycket höga nivå som
under fjolåret. Det är ju ändå ett glädjande
resultat — det är ju i de färdiga
bostäderna människorna flyttar in. Om
denna utveckling håller i sig till årets
slut kommer vi upp i omkring 90 000
färdiga lägenheter i hela landet under
innevarande år. Det är ett gott tillskott,
som väl inte minst alla de som väntar
på bostad har anledning att notera.

Herr Mundebo överraskade mig något.
Han var kritisk mot regeringen och
ansåg att våra åtgärder inte varit tillräckliga
för att med krediter klara uppföljningen
av programmet. Då jag bekräftade
detta och sade att utvecklingen
inte varit helt enligt våra önskemål utan
att vi måste gå längre och att det då kan
bli fråga om att ta hårdare tag vid överläggningar
med bankerna, så tyckte inte
herr Mundebo alls att det var bra utan
han sade att det inte var bra; vi skall
enligt hans mening vidta färre åtgärder.
Det finns ingen möjlighet att det
resonemanget kan gå ihop. Herr Mundebo
menar alltså att vi i större utsträckning
iin hittills skall lämna avgörandet
Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

till bankerna. Jag har i tidigare anföranden
konstaterat att den frihet som
bankerna haft lett till bl. a. det resultatet,
att vi inte fått en tillräcklig igångsättning
i storstadsregionerna. Nej, jag
tror nog att herr Mundebo får försöka
tänka om på denna punkt.

Herr Eriksson i Bäckmora och jag
behöver ju inte bli oense om det nödvändiga
i att lokaliseringen följs upp.
Vi behöver inte heller bli oense om antalet
lägenheter — de 6 000 är bl. a. avsedda
att följa upp lokaliseringspolitiken
men också att utgöra tilldelning till
industriexpansiva orter. Det är sådana
hänsyn bostadsstyrelsen tagit i den
första omgången av fördelningen. Därefter
har man haft möjligheter att använda
2 500 lägenheter för att i särskild
ordning följa upp lokaliseringspolitiken.

Det besked, som jag väntade mig och
som inte skulle ha krävt så förfärligt
lång tid att ge, var emellertid hur man
från den borgerliga oppositionens sida
bedömer fördelningen av kapitalmarknadens
resurser mellan industriinvesteringar
och bostadsbyggande, en fråga
som också herr Lindkvist var inne på.
Anser ni att vad som har förekommit
varit fel? Det går ju att svara ja eller
nej på den frågan. Tycker man att det
är fel kan man ju säga det. Tycker man
att det är någorlunda riktigt kan man
ge uttryck för det. Jag frågar kammarens
ärade ledamöter, om det var någon
som kunde uppfatta något slags svar på
denna ändå så avgörande fråga i de inlägg
som talarna från oppositionen här
har gjort.

Det är mycket möjligt att man behöver
längre tid på sig för att komma
fram till ett ja eller ett nej, eller till
ett jaså ■— det kanske blir ett jaså —
men det vore ändå bra att få ett besked.
Jag hoppas livligt att herr Gustafsson i
Skellefteå skall ta tillfället i akt att begära
det utrymme på talarlistan för remissdebatten
som han har möjlighet till
för att åtminstone ge ett besked på den -

na mycket viktiga punkt. Till slut är det
ändå kapitalmarknadens utrymme och
dess möjligheter som vi har att tillgå.
Vi kan öka utrymmet för en viss sektor
genom de ingripanden som vi företar.
Men med den gamle vissångaren vill jag
säga: »Var skall man plocka rosor där
inga rosor finns.» Var skall man ta det
kapital som inte finns tillgängligt? När
man har begränsade resurser, ställs
man inför den besvärliga avvägningsfrågan.
Man kommer inte förbi den. Vi
har inte heller velat smita förbi. Vi har
velat ta ställning till förmån för industrierna
och bostadsbyggandet och det
kan, vilket jag redan har sagt, leda till
att vi måste tillgripa längre gående
åtgärder i fråga om kapitalmarknaden
och i fråga om att hålla tillbaka oprioriterade
företag. Men från regeringens
sida är vi beredda att vidtaga sådana
åtgärder.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Förhållandena på bostadsområdet
är svåra. De har målats
upp under ett par timmar här i kammaren,
men fråga är om inte förhållandena
på skolfältet just nu är ännu svårare,
om nu en sådan jämförelse kan
göras.

Förmodligen mer än någonsin tidigare
är det svenska skolväsendet denna
hösttermin utsatt för hårda påfrestningar.
Det gamla gymnasiet håller på att
avvecklas, det nya träder till under påtagliga
födslovåndor och med knappa
ekonomiska resurser. En ny fackskola
bygges upp. Grundskolans högstadium
visar sig mer och mer i behov av något
slags revision. Yrkes- och vuxenutbildningen
släpar efter. Till råga på allt är
20 000 lärare och skolledare borta från
skolan, huvudsakligen lockoutade. Kvarvarande
lärare är starkt oroade. Förtroendet
för skolöverstyrelsens chef
förefaller rubbat, lokala skolstyrelser
kommer i motsättning till lärarna, målsmännen
är villrådiga i fråga om den
s. k. skol- och närvaroplikten, om vars

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31 43

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

innebörd och tillämpning mycket delade
meningar råder. Juridisk expertis
står emot administrativ uppfattning.
Eleverna spanns över måttet av sin förmåga,
håller på att ge upp, samlas till
demonstrationståg.

Mot denna bakgrund, vars allvarliga
karaktär väl ingen vågar förneka, måste
jag först, innan jag vänder mig till civilministern,
knyta an till det meningsutbyte,
som ägde rum mellan ecklesiastikministern
— jag ser honom inte i
kammaren — och mig förliden torsdag
i anledning av en fråga angående förutsättningarna
för undervisningen vid
det nya gymnasiet. Det går inte att förneka
att det är ett mycket allvarligt
spörsmål. Ingen samlad försöksverksamhet
föregick reformen, som forcerades
fram i ilfart. Ännu värre har det
hlivit genom konflikten.

I det mesta uppfattar jag och ecklesiastikministern
situationen på olika
sätt. För honom är bilden ljus, för mig
mindre ljus, ja, ganska mörk på några
punkter. Att fastställa den sanna verkligheten
är inte lätt, det medges gärna,
men förutsättningarna, när vi försöker
teckna verkligheten, är under alla förhållanden
att det talas sanning och endast
sanning — så långt det är möjligt.

I sitt svar förklarade ecklesiastikministern,
att samtliga gymnasier i landet
hade besökts av inspektörer och
bl. a. på den grunden byggde statsrådet
sin uppfattning. Denna uppgift om
samtliga gymnasier är — jag misstänkte
det redan i torsdags, men nu vet jag det
—■ minst sagt vilseledande. Så här
ligger det till.

Under tidsperioden från den 12 september
till den 19 oktober, då lärarkonflikten
vållade det ännu pågående avbrottet,
besöktes 132 av landets 221
gymnasier. Därutöver har i samband
med besök i ett gymnasium konferenser
ägt rum med representanter för på
samma ort eller i dess närhet liggande
gymnasier i 59 fall. Observera emellertid,
att det inte rör sig om egentliga

besök med självsyn och insyn. Med de
återstående 30 gymnasierna har över
huvud ingen kontakt tagits av inspektörerna.
Dessutom är dessa senare gymnasier
mestadels belägna i större städer —
Stockholm, Göteborg, Malmö, Hälsingborg
och Lund — alltså stora, tunga
gymnasier med förmodligen stora svårigheter.
Så var det med den ecklesiastika
sanningen, och här fordras en
förklaring, menar jag, av ecklesiastikministern.
Vad betraktar han som sanning
och vad betraktar han som motsatsen
till sanning?

Ytterligare en uppgift gavs av ecklesiastikministern
som måste betecknas
som vilseledande, nämligen den att den
1 september 1966 läroböcker fanns färdigställda
i samtliga ämnen i gymnasiets
första årskurs. Alldeles oavsett
vad begreppet »färdigställda» skall betyda
i detta sammanhang, vilket jag
ställde under debatt redan för en vecka
sedan, finns det platser, där böcker inte
fanns i skolorna ens vid lärarkonfliktens
utbrott i medio oktober. Det gäller
t. ex. det nya ämnet teknologi. Tre av
sex böcker, därtill utgivna av skolöverstyrelseförlaget,
fanns inte på plats —
och platsen är skolorna —- vid nämnda
tidpunkt. De var beställda i maj månad.
Lärarna fick i stället göra stenciler, innan
de försvann i lockouten på jakt efter
de, som herr Edenman uttryckte det,
färdigställda böckerna. Jag hoppas, att
de har funnit dem före konfliktens slut.
Hur elever under pågående konflikt
skall kunna bedriva studier med obefintliga
böcker, i ett obefintligt ämne
och med obefintliga lärare, torde endast
skolöverstyrelsens hurtfriske chef kunna
ge anvisningar om.

Men nu till läget, herr civilminister,
på skolfältet i stort. Skadeverkningarna
på skola och undervisning har sådana
proportioner, att man faktiskt börjar
bli rädd för att verkningarna inte går
att reparera inom överskådlig tid, om
det nuvarande tillståndet fortsätter avsevärd
tid framåt. .lag siigcr inte detta

Nr 31

Onsdagen den 2 november 19C6 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

bara för att jag vill säga det, utan jag
säger det av verklig rädsla för vad som
kan komma att ske. Konflikten gäller
givetvis och självklart — det måste
sägas mot herr Kellgrens nattliga angrepp
på lärarna — inte eleverna. Men
de krav, som ställs på dessa från bl. a.
skolöverstyrelsen, är för höga och påkostande.
Därutöver måste herr Kellgren,
som jag ser i kammaren, i natt
riden av en ond mara, erinras om att
det var avtalsverket, d. v. s. staten, som
körde ut det stora flertalet lärare,
20 000, ur skolorna. Det var inte löntagarparten
— det är objektivt mätbart
med siffror — utan dess åtgärder var
mycket begränsade. Detta är inte något
försvar för SACO, jag endast konstaterar
vad siffermaterialet redovisar.

Psykiska risker och skador uppstår,
det kan inte förnekas, för en del av
skolungdomarna enligt vad expertisen
senast i går varnade för. Varningen kom
från Svenska föreningen för barn- och
ungdomspsykiatri. Man måste tyvärr,
det är förfärligt ledsamt att behöva
konstatera det, räkna med en rad studieneuroser.
Därför ligger det enligt
min uppfattning fara i varje dröjsmål
med en upprullning av positionerna.

Jag skall med hänsyn till att civilministern
vid föregående veckas torsdagsplenum
ställde sig helt avvisande
i detta avseende inte försöka ta upp
till debatt förhandlingarnas och konfliktens
olika faser och komplikationer.
Jag kan dock inte underlåta ■— det har
gjorts tidigare, men jag vill göra om
det — att peka på vilken roll civilministern
och ecklesiastikministern spelat
och ännu spelar i förhandlingarna.
Jag vill fästa uppmärksamheten på den
fullständiga identiteten mellan avtalsverket
och regeringen, en identitet som
syns ha omöjliggjort alla reella löneförhandlingar,
eftersom dessa fortlöpande
bedöms och i förekommande
fall stoppas på politiska grunder.

Finansministern erkände i går i första
kammaren -— jag var inte själv när -

nr 137

varande, men jag har sett det i pressen
— att regeringen företrädd av civilministern
bär ansvaret för den omedgörlighet
som avtalsverket förefaller
visa. Jag vill nu fråga: Vill civilministern
erkänna denna sin roll genom en
deklaration i denna kammare?

Under alla förhållanden kan det konstateras,
att den nya förhandlingsordningen
icke fungerat så som många
riksdagsmän i denna kammare tänkte
sig, när den lagfästes. Det är en bitter
besvikelse.

Vad som i dagens läge behövs är, såsom
jag ser det —• och detta bör framhållas
också i riksdagen, inte bara i
pressen — att båda parter går varandra
till mötes på varje möjligt sätt.
Båda parter måste ha frihet att göra
upp. Det räcker inte med att endast
den ena av dem av naturliga skäl har
en sådan frihet.

Jag vill inte ange vad man skall bestämma
sig för, men den principiella
frågan är, att även avtalsverket måste
få fullmakt att kompromissa. Att kompromissa
är nämligen kärnpunkten i så
gott som alla löneförhandlingar —■ det
har många års erfarenhet lärt åtminstone
mig.

Vill regeringen inte lämna denna
fullmakt, måste regeringen äntligen ärligt
uttala detta för den minst sagt otåliga
allmänheten och ta ansvaret för
målsmännens och elevernas reaktioner.
Skyll inte på parterna och inte på medlingskommissionen!
Ingenting kan hända,
i varje fall inom avtalsverket, så
länge regeringen inte vill att något skall
hända. Sådant är läget uttryckt i klartext.

De många erfarenheterna i övrigt av
den nya förhandlingsordningen må vi
kunna diskutera i lugn och ro, när striden
så småningom är över och uppgörelse
nätts. Detta måste ju, även om det
nu ser mörkt ut, inträffa någon gång.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Onsdagen den 2 november 1906 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Herr talman! Jag skall givetvis avstå
från att diskutera vad som är sanning
eller inte sanning med en teolog.
Jag skall också avstå från att närmare
gå in på de som jag tycker ömtåliga
detaljfrågor, som herr Nordstrandh har
berört, beroende på att förhandlingarna
nu befinner sig i ett mycket känsligt
läge, och jag tror därför att det
skulle vara mycket olämpligt om jag nu
ginge in på enskilda faser i detta förhandlings-
och förlikningsförlopp.

Låt mig ändå säga med anledning av
att herr Nordstrandh här understryker
att det är staten som har kastat ut flertalet
av de nu berörda i konflikten, att
det visserligen i och för sig är riktigt
men att man samtidigt måste ha klart
för sig att den åtgärden var ett direkt
svar på SACO:s punktstrejker. Det tillhör
nu en gång för alla det här spelets
regler att den ena parten inte behöver
finna sig i vilka åtgärder som helst utan
har rätt att vidta motåtgärder.

Jag har, herr talman, begärt ordet
inte bara på grund av herr Nordstrandhs
inlägg utan även därför att
herr Ohlin och herr Bohman i går var
inne på en del frågor beträffande
SACO-konflikten. Herr Ohlin ville ha
ett besked om regeringens och civilministerns
roll i lärarkonflikten. Jag kan
nog inte klara ut det bättre än genom
att tillåta mig hänvisa till de förarbeten
och de propositioner som avlämnades
i samband med förhandlingsrättsreformens
genomförande.

I propositionen 19G4: 140 framhöll
departementschefen i ansutning till förslaget
om inrättande av en riksdagens
lönedelegation bl. a. följande: »Författningsutredningen
torde icke heller ha
avsett, att organets befattning med förliandlingsfrågor
skulle begränsas till ett
ställningstagande till eu redan sluten
förhandlingsöverenskommelse. Fastmera
tycks författningsutredningen ha utgått
ifrån att kontakt mellan Kungl.
Maj:t och det parlamentariska organet
skulle etableras innan en förhandlings -

fråga nått sin lösning i form av en föreliggande
överenskommelse, ehuru
detta förhållande icke kommit till uttryck
i utredningens författningstext.
F"ör strävandena att stärka det parlamentariska
inflytandet har också dylika
förhandskontakter, även om de med
hänsyn till förhandlingssystemets krav
främst måste koncentreras till de statsfinansiella
och lönepolitiska huvudlinjerna
i en pågående eller förestående
avtalsrörelse på den statliga sektorn,
helt visst mera att betyda än befogenheten
att godkänna redan träffad förhandlingsöverenskommelse.
Om det
planerade organet, såsom författningsutredningen
synes ha förutsatt, jämväl
erhåller en rådgivande funktion, förefaller
den av utredningen anvisade vägen
i stort sett leda till en godtagbar
lösning av frågan om ökat parlamentariskt
inflytande på de statliga löneutgifternas
område.»

Här understryks alltså att riksdagen
genom sin lönedelegation skall ges befogenhet
att utöva inflytande på de
statsfinansiella och lönepolitiska huvudlinjerna
i en pågående eller förestående
avtalsrörelse. Någon neutralitet
från riksdagens sida är det inte tal om.
Av denna skrivning torde också följa
att regeringen inte kan ställas vid sidan
om avtalsförhandlingarna. Det är
ju ändå regeringen, oberoende av vilken
regering det är, som genom sin civilminister
skall uppträda som svarande
inför lönedelegationen och informera
den om förhandlingarnas uppläggning
och resultat.

Beträffande regeringens roll i fråga
om statstjänstemännens avtalsförhandlingar
har den frågan också behandlats,
nämligen i propositionen 19G5: 77
— propositionen angående organisationen
av ett statligt förhandlingsorgan
in. in. Där säger departementschefen:
»Även om avtalsverket har att föra förhandlingarna
självständigt kommer
verket självfallet att behöva ta kontakter
med företrädare för regeringen. En

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

förutsättning för att riksdagens lönedelegation
skall kunna rådpläga i förhandlingsfrågorna
med statsrådsledamot
som förordnats därtill är sålunda
att denne informeras före rådplägningen.
Vidare åligger det verket att hos
Kungl. Maj :t hemställa om erforderligt
godkännande av avtal som träffas under
förbehåll för Kungl. Maj :ts eller
Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande.
»

Jag antar att båda dessa propositioner
är välkända för kammaren ledamöter
och att man där också har angivit
hur det nya systemet egentligen
skall fungera. Det är helt klart att avtalsverket
inte självständigt avgör frågor
där det rör sig om hundratals miljoner
kronor, utan att det finns nära
kontakter mellan avtalsverket och i
första hand mig innan man binder sig
för kostnadsramarna, varvid också riksdagens
lönedelegation skall vara med
och diskutera och ta ställning, liksom
då det gäller andra viktiga principiella
frågor i ett sådant sammanhang.

Jag vill tillägga att det är givet att
dessa frågor diskuteras av avtalsverkets
ledning och mig, och jag diskuterar
dem i min tur med riksdagens lönedelegation.
Jag har lämnat en fortlöpande
information under hela detta år till
riksdagens lönedelegation beträffande
de olika avsnitten av avtalsrörelserna,
och det är självklart att jag i dessa sammanhang
också tillåter mig ha en egen
uppfattning om hur man agerar i det
ena eller andra avseendet.

Härav följer att linjen bör vara tämligen
klar från avtalsverket över civilministern
till riksdagens lönedelegation.
Riksdagens lönedelegation har i detta
sammanhang övertagit riksdagens roll
som arbetsgivare, och detta är en ordning
som riksdagen själv har beslutat.
Jag tycker nog att det är en ordning
som man då också skall respektera.
Därför är det också självklart att statens
avtalsverk inte har vidtagit några
åtgärder i denna konflikt utan att jag
har varit införstådd med dem.

Jag skulle sedan vilja säga några ord
med anledning av herr Bohmans inlägg
i går i vilket han egentligen ifrågasatte
hela det nya systemet, och det är klart
att det kan man göra. Man kan väl säga
att erfarenheterna av årets avtalsrörelse
kan ge anledning till omprövning av i
varje fall vissa delar av nyordningen på
det statliga avtalsområdet. Vill man inte
följa den ordning som riksdagen har
avsett skola gälla på detta område, nämligen
att lönedelegationen skall föra
dessa diskussioner, utan man för tillbaka
avtalsdiskussionerna till riksdagen,
är givetvis hela nyordningen tämligen
diskutabel, ty då har vi återgått
till det gamla läget. I en sådan situation
är det uppenbart — detta kan väl sägas
utan att det behöver misstolkas — att
vinsten med det nya systemet i varje
fall på denna punkt också är tämligen
obefintlig, och då kan givetvis också
det nya systemet som sådant i sin helhet
komma att ställas under diskussion.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Nordstrandh sade
att det var en ond mara som red mig i
natt och det kan jag faktiskt hålla med
honom om. Den maran har inte avlyfts
från mina axlar ännu och det verkar
på något sätt, Gud ske lov, som om samma
mara nu också har gripit herr Nordstrandh,
som börjar bli rädd med anledning
av tillståndet i skolorna och de
ansatser till studieneuroser och psykiska
skadetillstånd som kan uppträda
hos eleverna. Det är jag orolig för också.
Men min mara består dess värre i
att lärarna själva anser att de har en
hjälp och ett stöd, om ett sådant tillstånd
uppkommer, och anser att det är
ett av deras vapen vid en uppgörelse
med staten-arbetsgivaren — eller föräldrarna-arbetsgivarna,
som det i själva
verket är. Att lärarna och deras organisationer
har den inställningen är just
den mara som rider mig. De går ju till
och med så långt att de förklarar att
eleverna i högre klasser inte får hjälpa

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

eleverna i lägre klasser med deras skolarbete,
så att svårigheterna därigenom
blir mindre.

Jag tycker verkligen att dessa strejkande
lärare på allt sätt skulle medverka
positivt till att ordningen i skolorna
blir den bästa och underlätta för
kvarvarande lärare, skolor, skolstyrelser
och elever, så att skadorna blir de
minsta möjliga. Det är avsaknaden av
denna inställning hos lärarna som är
min mara.

Våra pedagoger skall hjälpa till att
uppfostra de unga, ge stabilitet åt deras
karaktär och vägleda dem för livet i
samhället framöver, och så handlar de
på detta sätt och har den principiella
inställning jag här talat om, när de
handhar konflikten! Det är min mara.
Jag hoppas att herr Nordstrandhs mara
är densamma.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag tackar civilministern
för hans långa inlägg. Om jag förstod
rätt, tar civilministern ansvaret för
dagens skolsituation. Vi som betraktar
situationen utifrån — det gör nämligen
jag delvis, men inte helt — har ju också
hela tiden misstänkt, att det förhöll sig
på det sättet. Därmed stämmer också civilministerns
och finansministerns uppgifter.

Vad lockouten angår har man på avtalsverket
givetvis rätt att handla som
man finner vara riktigt. Men jag har
bedömt det så, att avtalsverket i sitt
svar på strejken, som omfattade något
över 1 000 lärare, använde större våld
än nöden krävde — om jag nu skall använda
det uttrycket. Resultatet av detta
hårda ingripande, som närmast hade
karaktären av ett försök att sätta en
organisation på plats — vilket verket
ju har rätt att vilja göra — har också
blivit det hela skolväsendet omfattande
tillstånd som nu råder och som jag hyser
farhågor för. Men jag är inte skamsen
över det, ty som jag ser det, är det

inte lärarna som har framkallat den
rådande situationen. Och lärarna räknar
alls inte med någon hjälp eller något
stöd i detta tillstånd. Sådan är ingalunda
lärarnas inställning.

Och, herr Kellgren, när strejken äntligen
är bilagd, vem är det då som skall
återföra livet i skolorna till normala
förhållanden? Jo, det är givetvis skolledarna
och lärarna. Det vore en orimlighet
av lärarna att betrakta det tillstånd
som uppstått som något önskvärt.
Det gör de inte heller.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! I den här saken skall
jag i dag liksom i går inte göra några
uttalanden som innebär ställningstagande
till någondera partens handlingssätt
i SACO-konflikten. Jag håller mig
strängt till frågan hur detta system, som
riksdagen beslöt i fjol, har fungerat vid
detta tillfälle — med den begränsning
som är naturlig därför att en konflikt
pågår. Det gjorde ju också civilministern,
om jag fattade honom rätt.

Får jag därför med anledning av hans
uttalande ställa ett par frågor. Han säger
att avtalsverket har handlat i samförstånd
med honom själv, indirekt med
regeringen, på de viktiga punkterna.
Betyder detta att avtalsverkets handlande
i resonemanget med SACO den
24 augusti, som ju ansetts innebära rätt
långtgående tillmötesgåenden, låt vara
informellt, skedde i samförstånd med
civilministern? Jag vill också fråga om
beslutet att i de följande förhandlingarna
inte beakta vad som i viss mening
erbjöds från avtalsverkets sida har fattats
efter samråd med och i samförstånd
med civilministern.

Herr talman! Bara en sak till. Man
kunde möjligen få den uppfattningen
att civilministern menade att den fortlöpande
informationen till lönedelegationen
skulle ha inneburit något ställningstagande
från lönedelegationens sida
till förfaringssättet i konflikten. Jag
har fått den upplysningen och vill för

48 Nr 31 Onsdagen den 2

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition

undvikande av missförstånd också vidarebefordra
den — jag är säker på att
civilministern inte finner något egendomligt
i det -— att det vid lönedelegationens
sammanträde icke har begärts
några råd till avtalsverket rörande dess
förfaringssätt och att det från lönedelegationen
icke har gjorts några ställningstaganden
till den förda politiken.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Låt mig till herr Nordstrandh
först få säga, om han nu är ute
efter någon ansvarsfördelning, att systemet
är utformat så att det är avtalsverkets
styrelse som fattar de beslut
som skall fattas i dessa avseenden. Men
som jag sade förut är det alldeles uppenbart
att avtalsverkets styrelse inte
fattar ett så viktigt beslut för sin del
utan att ta kontakt med mig. Om herr
Nordstrandh också menade att åtgärderna
blev av sådan omfattning att jag
på något sätt skulle ha ingripit mot avtalsverkets
befogenheter att fatta detta
beslut, så tror jag att detta skulle strida
mot den ordning som vi här allesammans
varit med om att införa.

Herr Ohlin frågar om något som jag
ändå tycker är en detalj i förhandlingsförloppet
och som tillhör de saker som
jag anser vara ganska ömtåliga att diskutera.
Men låt mig ändå säga följande.
Det föreligger hos de två parterna olika
uppfattningar om vad som egentligen
hände på natten mellan den 23 och 24
augusti. Vilken av dessa uppfattningar
som är riktig skall inte jag för dagen
ta ställning till, ty jag menar att jag då
skulle ta direkt ställning i en förhandlingsfråga.
Jag tror också att jag därmed
har besvarat herr Ohlins andra
fråga.

Sedan skall jag gärna understryka
vad herr Ohlin sade, att lönedelegationens
roll i dessa sammanhang inte är
att fatta beslut. Den skall ha en rådgivande
uppgift och den skall vara informerad;
den skall ha möjligheter att

november 1906 fm.
nr 137

uttala sig i olika frågor. Så har också
skett under denna förhandlingsomgång.
Delegationen har gjort uttalande i
skilda frågor — bl. a. i en fråga som
det tydligen sedan var alltför frestande
att också släppa ut i valrörelsen för
några månader sedan.

Jag skall emellertid inte gå in på
detta nu. Jag vill dock framhålla att
lönedelegationen inte fattat något beslut
i fråga om stridsåtgärderna. När jag
framhåller att det i olika faser, från
början till slut, har redovisats bud och
motbud och att lönedelegationen utan
att göra någon invändning ändå ställt
sig bakom detta, så är det inte ett försök
att pådyvla lönedelegationen något
ansvar för vad som skett. Men delegationen
har heller inte reagerat och sagt
att den ville tillråda att göra på det eller
det sättet.

Man skall alltså ha klart för sig att
lönedelegationen hela tiden varit informerad
men inte reagerat på det sätt
som den haft möjlighet att göra, om den
haft någon annan uppfattning.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Avtalsverket beslutar
ingenting utan att ta kontakt med civilministern.
Så långt är det tydligen
klart — d. v. s. man inhämtar civilministerns
godkännande. Får jag då
fråga: Tog avtalsverket också kontakt
med civilministern, när lockoutbeslutet
rörande över 20 000 lärare och skolledare
fattades, och fick avtalsverket då
civilministerns godkännande?

Och låt mig ställa en fråga till, som
anknyter till det jag försökte irritera
med för någon vecka sedan: Är det
månne så, att civilministern som huvudansvarig
— vilket han nu har erkänt
sig vara — också entusiasmerat
ecklesiastikministern till att framlägga
det bekanta nya organisatoriska underlaget
för förhandlingarna eller behövde
herr ecklesiastikministern inte entusiasmeras
därvidlag?

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Mai:ts proposition nr 137

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det förefaller mig som
om civilministern nu gjorde ett försök
att till hälften pådyvla lönedelegationen
ett ansvar genom att säga, att lönedelegationen
har ju fått informationer
och inte protesterat. Men, herr civilminister,
här måste vi ändå ha någorlunda
klara linjer. Lönedelegationen
måste väl informeras om förhandlingarnas
gång för att kunna bilda sig ett
någorlunda moget omdöme om läget
den dag då det föreligger en sådan situation
att civilministern begär ett råd.

Att hävda att delegationen — varje
gång det lämnas information och delegationen
inte uttalar någon mening
för eller emot — påtar sig ett ansvar
och ger ett tyst godkännande vore åtminstone
enligt min uppfattning att
göra en tolkning som står i strid med
vad riksdagen tänkte sig när lönedelegationen
tillsattes. Om jag konstaterar
att civilministern är på det klara med
att han inte begärt något råd av lönedelegationen
ännu — det kanske kommer
att ske, den saken skall jag inte uttala
mig om — följer väl därav att delegationen
tills vidare, såsom erkänts, inte
har fattat något beslut och inte tagit
ställning formellt, varför den tills vidare
inte heller har något reellt ansvar. Civilministern
och avtalsverket får alltså tills
vidare reellt ta hela ansvaret.

Skall systemet fungera, herr talman,
är det enligt min mening betydelsefullt
att någon oklarhet inte råder på denna
punkt.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Även jag är angelägen
att det inte skall råda missförstånd i
denna fråga. Jag försökte — men misslyckades
tydligen — säga att det är
uppenbart att lönedelegationen inte har
något ansvar för vad som händer i denna
fråga. Det är nämligen inte dess
uppgift. Som jag sade i mitt första inlägg
har lönedelegationen till uppgift

att ta ställning till de samhällsekonomiska
frågorna och andra principiellt
viktiga frågor och ge råd i dessa hänseenden
till avtalsverket och mig. Jag
är helt ense med herr Ohlin om att
lönedelegationen inte har något formellt
ansvar för vad som händer. Jag
ville ändå säga, att jag har varit angelägen
att hålla lönedelegationen informerad
i de olika faserna av förhandlingsförloppet,
d. v. s. under hela detta
år när förhandlingarna pågått. Delegationen
har alltså, om den vill, möjlighet
att framföra sina synpunkter i de
olika frågorna. Den möjligheten har
också utnyttjats. I ett par frågor — jag
skall ej säga vilka det var -— har lönedelegationen
till och med gått till röstning
och begärt att få sina synpunkter
framförda till avtalsverket så att avtalsverket
skulle beakta dessa synpunkter i
förhandlingarna.

Herr Ohlin: I sakfrågor?

Ja, i sakfrågor. — Även om lönedelegationen
gör ett sådant ställningstagande,
kan det aldrig bli något annat än
ett råd, eftersom det är omöjligt för
lönedelegationens medlemmar att följa
med i varje fas i dessa förhandlingar,
där ståndpunkterna kan skifta från dag
till dag. Om lönedelegationen skulle göra
annat än ge råd, skulle vi få ha den
samlad varje dag då förhandlingar pågår.
Jag vill alltså framhålla, att lönedelegationen
kan ha synpunkter i dessa
frågor, men det är också möjligt att dessa
synpunkter aldrig ger något konkret
resultat när man kommer fram till att
upprätta avtal efter slutförda förhandlingar.

Herr ZETTERBERG (s):

Herr talman! Jag skulle vilja återgå
till ett annat militant område efter den
här utflykten i de fackliga striderna,
nämligen försvarsfrågan, som under någon
månad har varit aktuell i den offentliga
debatten och senast i går föranledde
eu rad inlägg. Det är givetvis
så, att först när vi kommit dithän, att

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

försvarsberedningen framlagt ett detaljerat
förslag, kan vi få en mer konkret
debatt. Men i dag kan det ha sitt värde
att attityder redovisas — attityder som
är representativa, visserligen inte för
hela vårt folk men för stora delar därav.
Jag tillåter mig först göra reflexioner
rörande de frågeställningar som var
föremål för debatt i går.

Min första fråga: Behöver försvaret
över huvud taget komma in i diskussionen
om budgetutrymme? Det finns en
tendens hos många försvarsivrare — man
behöver bara studera de konservativa
tidningarna de senaste veckorna för att
se detta — att vilja ställa försvarskostnaderna
i särklass. Man har använt bilden
av en brandkår och frågat om man
skulle göra några egentliga vinster genom
att minska utgifterna för brandkåren.
Jag anser att liknelsen inte är
så lyckad — även om den är anslående
vid första anblicken — ty om en stad
skulle komma på idén att orimligt överdimensionera
sin brandkår vore det naturligtvis
en felinvestering. Man ställer
sig alltså frågan: Investerar vi en rimlig
del av våra gemensamma tillgångar
på det militära området? Finns det inte
en risk att vi undandrar andra områden
behövliga tillgångar?

Man gör också den erfarenheten, när
man följer en sådan debatt som denna,
att politiska riktningar, som länge har
polemiserat mot ansvällningen av den
offentliga sektorn, paradoxalt nog inte
har sett så stora hinder emot att låta
denna del av den offentliga sektorn
svälla. Denna ansvällning på ett område
som t. o. m. har fått automatiska
ökningsregler för lång tid förtjänar
verkligen uppmärksamhet.

Också en annan intressant synpunkt
har förts fram, nämligen den att försvaret
befinner sig i ett siirläge, eftersom
därvidlag bör gälla långtidsplanering.
Man måste tänka ungefär ett årtionde
framåt för att finna den fulla
effekten av åtgärder som vi beslutar
i dag. Försvaret skulle alltså inta en

särställning genom att det kräver så
lång tids planering.

I princip kan emellertid detsamma
sägas om praktiskt taget alla områden
av det svenska samhällsarbetet. Ta bara
ett sådant område som utbildningens!
De insatser vi gör på utbildningens område
i dag sträcker ju sina verkningar
flera årtionden framåt. Om satsningarna
på industriens utbyggnad gäller
exakt detsamma. Man kan i vårt komplicerade
samhälle svårligen hitta något
område som skulle vara undandraget
den regeln att det kräver en lång tids
planering för att effekterna skall bli
maximala.

Ännu en synpunkt brukar göras gällande
i detta sammanhang. Jag tror att
det var herr Bohman som i går yttrade
något i den stilen att beloppen inom
försvarshuvudtiteln dock i procent räknat
inte hade stigit så snabbt som t. ex.
inom socialhuvudtiteln. På försvarshuvudtiteln
finns emellertid inga pengar,
mer än t. ex. stöd till inkallades familjer,
som har karaktären av transfereringssunnnor,
under det att vi på socialhuvudtiteln
har de stora, tunga beloppen
som flyttas mellan olika medborgargrupper
-—■ från skattebetalare över
till familjer, till pensionärer o. s. v. De
tjänar därmed ett utjämningssyfte. Man
kan alltså inte jämföra en procentuell
uppskrivning av militärutgifterna med
en procentuell ökning av t. ex. socialutgifterna,
eftersom de senare har denna
olikartade karaktär.

Ytterligare ett perspektiv har kommit
in i dessa debatter och bör naturligtvis
också göra det. Herr Eliasson i
Sundborn erinrade i går om att läget i
Nordeuropa ändå inte ter sig så allvarligt
och spänt som det gjorde ännu
för fyra—fem år sedan. Gentemot detta
har man triumferande utropat att det
likväl förekommer krig i andra delar av
världen. Om ett krig uppstår i t. ex.
Asien kan det mycket väl sprida sig.
En öppen eld innebär alltid risker.
Eftersom vi planerar för framtiden kan

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kung). Maj:ts proposition nr 137

vi för övrigt inte veta vad som sker
.ända fram till mitten av 1970-talet.

Med en dylik argumentation kan man
få varje viskning om möjligheterna att
begränsa försvarsutgifterna att låta halvt
landsförrädisk. När det gällt att skapa
•en opinion har man i sorgsna tonfall
t. o. m. påmint oss om Wennerströmaffären
och om ubåten eller ubåtarna
på västkusten. De skall tydligen spela
samma roll som sågfilarna fick göra
före första världskriget.

En sansad bedömning måste väl ändå
bl. a. utgå från två förutsättningar. Den
första är att elakartade konflikter i
Europa, särskilt i norra Europa, måste
betraktas som ett starkare hot mot Sveriges
säkerhet än utomeuropeiska konflikter.
Men då måste också avspänningar
i Europa betyda minskat hot
mot Sverige.

Den andra förutsättningen är att tillfälliga
kriser eller tillfälliga avspänningsfenomen
inte kan tillmätas något
avgörande inflytande på det svenska
försvaret.

Om man nu ser på en längre tidsperiod
-— de sista tjugo åren, d. v. s. tiden
efter andra världskrigets avslutande —
så finner man dock många positiva tecken.
Omedelbart efter kriget fick vi ett
1950-tal präglat av ett kallt krig som
emellertid mer och mer övergått till
förhandlingsläge. Vi har fått uppleva
eu kol- och stålunion och ett EEC som
vid sin tillkomst betydde och alltjämt
betyder att länder som under århundraden
stått i harnesk mot varandra har
gått in för ett så definitivt ekonomiskt
och politiskt samarbete, att det är omöjligt
att tiinka sig en krigisk förveckling
mellan dem.

Det kalla krigets 50-tal har efter Berlinmuren
1961 och Kubakrisen 1962,
så långt vi kan se, övergått till efterkrigstidens
bästa relationer mellan öst
och väst. De orosmoln, som vi nu ser,
förefaller mer att samlas över relationen
Ryssland—Kina, måhända Sydafrika,
och givetvis Vietnam.

Allt detta innebär inte någon garanti
för fred i Europas nordliga hörn, men
sannolikheten därför ökar. Detta resonemang
innehåller inte någon cynism
så att vi med tillfredsställelse skulle se
på det som kunde gå ut över andra, men
det är ett konstaterande av en tendens.
Bedömare av 1960-talets öst-västliga relationer
har i allmänhet också observerat
den försiktighet, med vilken de
två dominerande makterna har agerat
just i Europa.

Ytterligare en synpunkt brukar åberopas
i denna debatt, nämligen den att
ett militärt starkt Sverige är en förutsättning
för »balans» i Europa. Nu är
det först och främst mycket svårt att
avgöra vad som är ett militärt starkt
Sverige och kanske ännu svårare att
säga vilken effekt den begränsning, som
nu har diskuterats, skulle komma att få.
Men »frysning» skapar — i den omfattning
det nu är fråga om — icke något
vakuum.

Det förefaller emellertid att vara riktigt
— jag ansluter mig här till det
resonemang som herr Kellgren förde i
går kväll — att anta att snabba och
starka förändringar i försvarskostnaderna
kan komma att få icke önskvärda
följder när det gäller vår sysselsättning
och skapa problem för vissa av våra
industrier. Men det vore ju en egendomlig
situation vi skulle ha manövrerat
oss in i, om den omständigheten,
att vi har lagt ut militära beställningar
på eu del industrier, för framtiden
skulle fängsla oss till militära utgifter
som då skulle tjäna som garanti för
sysselsättning. Det påminner ju om situationen
vid förbandsnedläggningen i
mitten på 20-talet, då städer som berördes
av sådana nedläggningar sände
stadsfullmäktigerepresentanter till
Kanslihuset för att utverka att de skulle
få behålla sina regementen — ur skattesynpunkt.
Är vi därmed tvungna att
fortsätta med våra nuvarande utgifter
av sysselsättningsskäl, då är det illa
ställt. Men detta pekar ju på ett krav

Nr 31

Onsdagen den 2 november 19C6 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

som är ofrånkomligt, nämligen att vi,
därest det visar sig möjligt att nedskära
den militära verksamheten i vårt land,
samtidigt planerar för sysselsättningen
inom de företag som kommer att beröras
av minskade militära beställningar.
I år hoppas jag det är sista gången som
en försvarsberedning bara arbetar med
de militära problemen och inte framlägger
konkreta förslag till åtgärder beträffande
företag som kan komma att
drabbas av eventuella minskningar i de
militära beställningarna.

En dylik planering får man kanhända
tid till, om vi nu får den beramade
nedfrysningen och under en tvåårsperiod
kan förbereda oss för en mer långsiktig
överenskommelse.

Vad som här diskuteras är alltså en
nedfrysning av försvarskostnaderna till
ungefär innevarande års nivå. Det kravet
utgår inte från någon form av radikalpacifism,
och det är inte heller någon
eftergift exempelvis för kommunisterna.
Personligen är jag inte radikalpacifist
i ordets vanliga mening,
ehuru jag har en önskan, som jag gissar
att jag delar med många av kammarens
ledamöter, att vårt land så långt
det är möjligt skall aktivt medverka
till att skapa betingelser för en fredlig
samlevnad. Förslaget bygger i stället
på ett hänsynstagande till det nyligen
redovisade budgetläget och på en bedömning
av den politiska risksituation
vi befinner oss i.

Det kan vara befogat att tillägga ytterligare
några synpunkter. Jag vill därvid
anknyta till vad försvarsministern
sade om den starka försvarsviljan hos
vårt folk. I våras publicerades några
undersökningar angående försvarsviljan
i olika åldrar. Undersökningen omspände
ett antal år, och vid den senaste
undersökningen visade det sig att
79 procent av de tillfrågade ansåg att
vi borde försvara oss mot ett konventionellt
angrepp och att 49 procent ansåg
att vi även borde försvara oss emot ett
atomangrepp.

Undersökningarna visar två saker:
för det första att pacifismen inte omfattas
av en majoritet av svenska folket
och för det andra att antalet s. k. försvarsnegativa
är störst bland ungdomsgrupperna,
d. v. s. hos personer som är
under 30 år.

Det är inte lätt att hitta värnpliktiga
eller deltagare i repövningar som tycker
att skattepengarna används särskilt
förståndigt i den del av försvaret som
de får inblick i eller att den tid de
fått satsa för värnpliktens fullgörande
används på ett helt förnuftigt sätt. Samtidigt
hör vi ständigt påståendet om
den snabba rationaliseringstakten inom
försvaret. Detta har givit ett förvånansvärt
litet utslag i de inkallades reaktioner.
Jag vet inte om jag har en
speciell otur att träffa just de ungdomar
som har sådana erfarenheter. Det
allvarliga frihetsberövande som unga
människor utsätts för genom det värnpliktssystem
vi har, kräver den största
sparsamhet med den tid, de har att tillbringa
inom försvaret och under vilken
de går miste om familjeliv, sin utbildning
och sin vanliga verksamhet. Frågan
om hur man skall kunna åstadkomma
en större grad av rationalisering inom
försvaret bör också bli en uppgift
för en kommande utredning.

Helt hopplöst förefaller det inte att
vara att lägga fram ett förslag om en
minskning av ökningstakten när det gäller
försvarskostnaderna. De tongångar
som hördes från mittenpartierna i
går tydde på att dessa kan tänka sig
att resonera om en minskning av ökningstakten
eller om en nedfrysning
av försvarskostnaderna. Jag betraktar
det som mycket hoppingivande signaler.

Några hundra meter från Palais des
Nations i Geneve ligger det nybyggda
ekumeniska center, som utgjorde ramen
för en av Kyrkornas världsråd ordnad
konferens om »Kyrka och samhälle» i
somras. I denna konferens deltog 400
delegater från 90 länder. Det övervägande
antalet var kyrkligt aktiva lek -

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

män. Vid konferensen diskuterade man
bland annat möjligheterna till en ökning
av u-landsinsatserna. Man var
medveten om att u-landshjälpen i många
länder tenderade att stagnera eller gå
ganska långsamt framåt. Man antog en
råd rekommendationer beträffande de
vägar, på vilka industriländerna kunde
vinna utrymme för en solidarisk hjälp
till fattigare länder. En av de metoder
som föreslås studeras inom Kyrkornas
världsråd, om möjligt i samband
med den romersk-katolska kyrkan, var
»möjligheterna att överföra de resurser,
som nu används för rustningar,
till utvecklingshjälp». Denna tanke har
tidigare framförts i andra ekumeniska
sammanhang. Inom broderskapsrörelsen
antog vi i augusti i år ett program
för »Fred, försvar, internationalism och
u-hjälp», där den meningen framförs
att besparingar på det militära försvarets
område skulle kunna möjliggöra
en större u-landsinsats.

De internationella kristna signalerna
har hittills inte rönt nämnvärt gensvar
inom de svenska samfunden. I allmänhet
har de organiserade kyrkosamfunden
intagit en konservativ ståndpunkt.
Detta har historiska rötter. Pansarbåtsinsamlingen
och ungkyrkorörelsen var
nära förbundna. Man skulle kunna säga
att den svenska kristenbeten väl aldrig
välsignat kanonerna — den har gjort
något annat: den har hjälpt till att
skaffa kanoner. Vid det andra världskrigets
början fanns inte bara den svenska
kyrkans representanter utan även
framträdande frikyrkomän bland finlandsaktivisterna.
Vore det inte lyckligt
om de ideella krafterna i vårt land
i framtiden såg fredens visioner, inte
bara vore inriktade på att arbeta i de
militära konflikterna utan också vore
lyhörda för appellerna utifrån, inte
minst från unga människor, om aktivare
insatser för freden?

Men är det inte alldeles felaktigt att
sammankoppla u-landsfrågor och försvarsfrågor?
Man skulle kunna säga att

det när det gäller hudgeten inte krävs
anvisningar om nya utgifter, utan det
är snarare fråga om att fullfölja redan
gjorda åtaganden. Jag skulle vilja erinra
om ett synsätt — herr Kellgren har
givit uttryck för det liksom fru Myrdal
i medkammaren i går — som ännu
inte präglat många inlägg i försvarsdebatten,
nämligen att det finns flera faktorer
som bestämmer ett lands situation
vid en militär konflikt än landets egna
militära resurser. En sådan faktor är
en klar utrikespolitik så att ingen behöver
tveka om landets inställning. Det
klassiska exemplet härpå är Schweiz,
som har ett väsentligt billigare försvar
än vi har per invånare räknat. Dess traditionella
neutralitetspolitik har vunnit
allmänt internationellt förtroende
och skapat en image omkring Schweiz
som med all visshet är mer värd än
stora traditionella försvarsansträngningar.

Senast häromdagen åberopades i en
debatt i klandrande syfte Per Albin
Hanssons mångomtalade formulering
år 1939: »Vår beredskap är god.» Det
antyddes hånfullt att den verkligen inte
hade varit det. Ur strikt militär synpunkt
är det sannolikt att formuleringen
1939 var överdriven, men ur andra
synpunkter hade vårt land vid andra
världskrigets utbrott utomordentliga
tillgångar, t. ex. när det gällde viljan
att föra en utrikespolitik efter neutralitetens
linjer och en växande samhällsgemenskap
efter de upprivande striderna
på 1920- och 1930-talet. I vår nuvarande
situation torde de svenska insatserna
i Geneve i den pågående nedrustningskonferensen
liksom vår klart
demonstrerade alliansfrihet utgöra väsentliga
tillgångar också när det gäller
vår framtida säkerhet.

I detta sammanhang kommer u-landshjälpen
in. I den mån vårt land snabbt
och beslutsamt söker att i första hand
nå ii))]) till 1 000 miljoner kronor i dagens
penningvärde i direkt u-landshjälp
inom en femårsperiod — delta är ett

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

åtagande som vi gjort — skulle det innebära
en mycket uppmärksammad och
internationellt inspirerande satsning i
fredens tjänst. I den mån de ökade ulandsinsatserna
kanaliseras genom multilaterala
organ stärker man också de
överstatliga organisationerna. I längden
innebär detta, jämte ett försvar av
rimlig dimensionering, den största tillgången
för de små staternas säkerhet
genom att de övernationella organen
tillföres en ökad auktoritet, som också
är byggd på ökade resurser.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! En remissdebatt kunde
väl karakteriseras som de många ordens
långa parad, och den kunde vara en
intressant bakgrund för en analys av
politiskt språkbruk om ordens valör
och innehåll. Jag skulle, herr talman,
vilja ta mig friheten att ge några exempel
på vad jag avser, hur olika ord
och värderingar kan bedömas och hur
deras relativa innehåll kan uppfattas
under en remissdebatt.

I går sade hans excellens statsministern
ungefär följande: Det var egentligen
den svenska högern som vann valet
1966. I någon viss mån hade centerpartiet
framgångar men folkpartiet
gjorde egentligen ett mycket dåligt val.

Dessa värderingar skall jag inte lägga
mig i, statsministern får stå för dem.
Men det kan vara intressant att vid sidan
om dessa värderingar sätta in siffrorna,
vilka utgör bakgrunden för en
värdering. Högerpartiet, som vann valet,
fick 98 000 nya röster. De som egentligen
förlorade valet, enligt statsministern,
fick också 98 000 nya röster, och
de som i någon viss mån hade framgång,
centerpartiet, fick 130 000 nya röster.
Dessa värderingar må vara hans excellens
statsministerns egna, men det kan
vara intressant att fundera över bakgrunden
till de politiska ordens valör.

I natt var vi kl. 0.20 ett dussintal
ledamöter, som med stort intresse lyssnade
till herr Dickson. Jag har en ut -

omordentlig respekt för herr Dicksons
språkliga kunnande och för hans dialektik
över huvud taget. Det skulle vara
mig fjärran att vara pretentiös och uttala
några kritiska synpunkter. Herr
Dickson sade att en mittenpolitik gärna
må vara social och liberal, men den
kan inte vara progressiv, ty om den
skulle vara progressiv måste den röra
sig så att den antingen snart kommer
ut till vänsterkanten eller till högerkanten.
I brist på språkligt kunnande
såg jag efter i ett uppslagsverk och fann
att ordet progressiv — progressus —
progredi (latin) där översättes med att
gå framåt, att vara fortskridande, framåtskridande,
gradvis stigande, jämnt tillväxande
och framåtverkande.

Nåja, jag tror för min del att mittenpolitiken
kan vara sådan utan att hamna
varken på yttersta vänstern eller på
yttersta högern. Rörelsen, progressus,
kan vara framåt eller uppåt.

Ett annat intressant ord, som är ett
honnörsord och som har använts mycket
i sommarens valrörelse och nu i
remissdebatten, är »solidaritet». Det
användes i regel med utomordentlig
accent, styrka och kraft. Statsministern
sade i går i debatten att vi gick ut i
valet och lovade solidaritet och lät förstå
besvikelse över att gensvaret hos
valmanskåren uteblev. Ja, det var så
dags att gå ut i valet och lova solidaritet.
Det var för sent. Vad väljarna gav
besked om var att honnörsordet solidaritet
saknade realistisk bakgrund.

Är det solidaritet när man varje år
går emot mittenpartiernas förslag att
utreda frågan om ett program för ulandshjälpen?
Sedan kunde förstås herr
Zetterberg, ordförande för den socialdemokratiska
broderskapsrörelsen, som
i riksdagen hade gått emot mittenpartiernas
krav på utredning om u-landshjälpen,
inte låta bli att i valrörelsens
upptakt i Värnamo kräva ett sådant
program. Men det gör ingenting när
kravet kommer — huvudsaken är att
det kommer. Är det solidaritet att ta

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

bort möjligheten för låginkomsttagare
att erhålla förbättringslån? Är det solidaritet
att gå emot en kompensation
till låginkomstfamiljerna för höjda hyror
i samband med basräntans höjning?

Vidare har statsministern talat om
att man vill visa solidaritet mot jordbrukets
utövare. Det är oerhört svårt
för jordbrukets utövare att förstå sig
på denna yttring av solidaritet och jag
tror att statsministern måste förlåta
dem. Det utmärkande i denna vilseledande
debatt var att den s. k. prispresseller
inkomstpresspolitiken, som innebär
hot om sänkt standard, skulle sättas
in emot en redan hårt pressad grupp.

I södra Sverige har en hel del människor
sin verksamhet baserad på ett
mycket hårt arbete på fälten och i fabrikerna
med att få fram en viss del av
det svenska sockerbehovet. Detta söta
ord har också figurerat ganska mycket
i denna remissdebatt. Denna verksamhet,
som är baserad på många års forskning,
försök och vetenskapligt arbete,
är nu framme vid en ganska fulländad
teknik. Verksamheten är baserad på
växtföljdssvnpunkter och på en mängd
biologiska faktorer. Jag säger: Gå gärna
ut och tala om för de människor
som sysslar med denna produktion att
nu är deras arbete värdelöst, nu skall
produktionen bort! Det må regeringen
gärna säga, även om den bara representerar
ett mindretal av folket. Men begär
inte, herr statsminister, att man med
tacksamhet skall uppfatta åtgärden som
ett utslag av solidaritet!

Har man visat solidaritet mot de människor
som råkar bo och verka i s. k.
glesbygd? Nej. Jag tar mig friheten
nämna ett mig näraliggande exempel
genom att citera följande ord: »I själva
verket är situationen sådan att man
inte ens i Norrlands inland kan finna
fem sammanhängande kommunblock
med ett lika bekymmersamt läge.» Var
skall man finna dessa bekymmer och
svårigheter? Häpnadsväckande nog är
det i Österlen i sydöstra Skåne. Det är

regionplaneinstitutets akademiskt bildade
och SACO-anslutna pojkar, som
gjort denna iakttagelse i ett s. k. avfolkningsområde.

Vad är det då som hänt i detta område?
Låt mig göra en mycket snabb
skiss. Under den senaste tioårsperioden
har det rått en utomordentligt stor aktivitet
inom kommunerna för att stimulera
näringslivet och på allt sätt
hjälpa till att hålla denna bygd levande.

Men vad har gjorts inom den statliga
servicesektorn? Man har dragit in lotsoch
tullverket, som verkade i de nyinstallerade
hamnarna byggda för stora
kommunala pengar. Man håller vidare
på att lägga ner järnvägen, man
bär nedbantat postverkets service i
bygden, man har avskaffat det embryo
till gymnasium, som fanns i Simrishamn
och plötsligt nu innan domsageindelningen
är klar helt enkelt flyttat bort
häradshövdingen ur domsagan ut ur
länet.

Efter allt detta skickar man ut sina
regionplanerare och höjer förvånat på
ögonbrynen över deras iakttagelser och
tycker att det är märkligt att det inte
kan bli en positiv befolkningsutveckling
i detta område. Det är inget utslag
av solidaritet. Det är en felaktig inställning
från samhällsplanerarnas sida som
jag ville påtala.

Någon kanske tycker att det är märkligt
att aktualisera detta i en remissdebatt
och undrar måhända vad jag nu
syftar till. Ja, om någon av mina ärade
riksdagskolleger vill hjälpa till att göra
något i detta sammanhang, finns det
möjligheter till detta redan när propositionen
nr 135 endera dagen kommer
att framläggas. Man kan flytta tillbaka
häradshövdingen dit han hör hemma
och där han behövs, man kan sedan
se till att det skapas ett gymnasium,
som kan fungera, o. s. v. .lag skall inte
trötta ut ledamöterna med en vidare
uppräkning och har nämnt detta endast
som exempel på den solidaritet från
regeringen som saknas.

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

Jag vill avslutningsvis framhålla att
det kanske lättsinnigt kan hävdas, att
några hundratusental väljares vandring
mellan partierna och genom partierna
inte har så stor betydelse i det stora
perspektivet. Det borde kanske inte ge
anledning till så många generella slutsatser
eller gissningar, som vi gör oss
skyldiga till här i riksdagen. Jag vill
dock ta mig friheten att anta, att väljarna
år 1966 gett ett besked, som borde
utgöra en tydlig varning från de mest
högljudda centraliseringsivrarna.

Invånarna i vårt land vill hellre än
en onormal centralisering av människor
och sysselsättning med köproblem
och vantrivsel som följd ha en samhällsplanering,
som tar hänsyn till den
enskilda människans situation, till hennes
önskan att välja och forma sin
egen livsmiljö. Man vill ha en samhällsplanering
som kunde verka mera bevarande
och ändå ge möjlighet att forma
framtidens miljö med skapande fantasi.

Socialdemokratien har glömt både solidariteten
och människan, och denna
försummelse har Sveriges valmanskår
betygsatt i årets val.

Herr WIKLUND i Stockholm (fp):

Herr talman! Det vore frestande att
till ytterligare belysning ta upp ett eller
annat av de stora utrikespolitiska
problem, som flera tidigare talare berört.
Jag tänker närmast på u-landshjälpen
och Sydvästafrika-problemet.
Jag skall dock avstå från detta, eftersom
det är stor risk att därvid komma
in på frågor, som berör den statsverksproposition
vilken nu förbereds. Detta
gäller särskilt u-landshjälpen. I vad
gäller Sydvästafrika-problemet har jag
vid höstriksdagens början riktat en interpellation
till statsrådet fru Lindström
rörande en speciell sida av den frågan,
och jag skall av den anledningen nu
avstå från att beröra detta ämne.

De stora, utpräglat partipolitiska frågorna
har förut i debatten så allsidigt
behandlats, att jag förbigår också dessa.

Jag tänkte i stället koncentrera mig på
en tyvärr allt angelägnare samhällsfråga,
som helst inte bör och inte heller
behöver vara partipolitisk. Jag skulle
tro att det är många i denna kammare
och ännu flera ute i landet, som betraktar
frågan om den försämrade ordningen
och säkerheten i samhället som en
av de just nu alltmer brännande samhällsfrågorna.
Jag kan anknyta till en
passus i herr Hedlunds första anförande
här i går, där han riktigt nog ställde
kravet på kraftigare åtgärder mot vad
han kallade gangsterbrottsligheten eller
något liknande såsom ett av de anangelägnare
dagsaktuella behoven, ett
behov som naturligtvis inte skall tillgodoses
med åsidosättande av den av
oss alla sedan länge praktiskt tillämpade
och opinionsmässigt starkt understödda
humaniteten i reaktionerna från
samhällets sida men med åtgärder till
väsentligt förbättrat skydd mot de speciellt
samhällsskadliga lagbrytare det
här gäller.

Det är ju så, herr talman, att ordningens
upprätthållande och skyddande
av den personliga säkerheten av ålder
hör till rättssamhällets och en regerings
fundamentala uppgifter. Kan
inte dessa uppgifter lösas på ett godtagbart
sätt kan man rent av äventyra
t. ex. det sociala reformverket, ja demokratien
själv.

Sedan vi förde en debatt om hithörande
frågor under vårriksdagen i anslutning
till anslagen till polisen, tycks
mig en allvarlig försämring av läget i
samhället vad gäller ordning och säkerhet
ha inträffat. Detta gäller både brottsligheten
och förhållandena i trafiken.

Vad först gäller brottsligheten är det
väl iögonfallande hur den grövre brottsligheten
synes tendera att öka. Eu viss
grupp lagöverträdare blir allt råare, brutalare,
hänsynslösare och mera förslagen.
Brottsligheten har därigenom väsentligt
ändrat karaktär jämfört med
förhållandena för bara ett par år sedan.
Den omfattande och djupt avskyvärda

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

mordaffär, som nu utredes i Stockholm,
är väl i fråga om brutalitet och urspårning
dess bättre inte alldeles typisk.
Men den har på ett ganska osminkat
sätt riktat uppmärksamheten på människor
och förhållanden, så att säga
bakom samhällskulisserna, och riktat
strålkastarljuset på den ruskiga undre
värld, som man alltjämt kan möta i de
alltför många utpräglade slumbostäderna
i våra storstäder.

I ett tidningsreportage i går kunde
man läsa att dessa bostäder inte bara är
rätt många i en stad som Stockholm
utan också hyser personer med en sådan
mentalitet, att grannar och omkringboende
liksom fastighetsförvaltare
och fastighetsskötare av rena skräcken
för repressalier helt enkelt inte vågar
annat än anpassa sig till vad som tycks
kunna betecknas som ett slags gangstervälde
— detta alltså mitt i välfärdssamhället
och folkhemmet. Om dessa företeelser
inte är lika utbredda i de övriga
större städerna, så är de dock inte helt
obefintliga, något som t. ex. vissa mordfall
på senare år bär visat.

Till den oroande serien av mord under
bara det senaste halvåret kommer
de många, mycket samhällsfarliga bankrånen,
där stora belopp tillgripits och
användning av skjutvapen numera är
ett så vanligt inslag i bilden, att man
måste reagera med extra allvar och påyrka
särskilda och snara motåtgärder.

Brottsligheten ökar också rent kvantitativt.
Under åren 1964—1965 steg enligt
rikspolisstyrelsens nyss publicerade
uppgifter antalet strafflagsbrott med
nära 50 000. Uppklaringsprocenten är
anmärkningsvärt låg för brott, dör gärningsmannen
är okänd, fortsätter rikspolisstyrelsen.
För bilstöld i Stockholm
— en även ur trafiksäkerhetssynpunkt
allvarlig företeelse — har den sjunkit
till 9 procent ocli för brottsligheten i
stort till 13 procent. För städerna Uppsala,
Borås, Västerås, Gävle och Sundsvall
är motsvarande siffror 17, 17, 19,
11 och 16.

Till bilden hör att den grova brottsligheten
nu även riktar sig mot polisen
själv i form av svår misshandel av polismän
i ett växande antal fall. Jag vill
erinra om de svåra uppträdandena i
Furuviksparken utanför Gävle i midsomras
och en polismans död genom
skjutning i Nyköping något senare på
sommaren. Dessutom börjar man t. o. m.
tillgripa polisens tjänstevapen. Vidare
kan man peka på att den utbredda osäkerheten
till liv och lem även på motortrafikens
område antingen ökar eller i
varje fall inte visar någon betydande
minskning. Hela antalet dödade i trafiken
ökade från 1 083 personer år 1961
till 1 215 personer år 1965. Denna sista
siffra innebär visserligen en viss minskning
jämfört med 1964, men antalet svårt
skadade i trafiken ökade nästan oavbrutet
under samma tidrymd, från 3 031
personer 1961 till 3 423 år 1965. Senare
siffror har jag inte till hands.

Herr talman! Alla dessa problem aktualiserar
givetvis frågan om polisens
resurser. Man har anledning att i detta
sammanhang särskilt fästa sig vid att
polisens kvantitativt enorma och från
personalvårdssynpunkt högst anmärkningsvärda
övertidsarbete fortsätter och
att den viktiga del av polisens arbete
som gäller brottsprevention fortfarande
måste starkt eftersättas, bl. a. på grund
av att skyddspolisen inte annat än i
begränsad omfattning kunnat användas
för sina egentliga uppgifter.

Men omfattningen och arten av brottsligheten
sammanhänger ju med så mycket
annat än polisens resurser. De brottsliga
miljöernas sanering är en uppgift
för främst bostadsmyndigheter men
också för sådana människovårdande
samhällsorgan som barnavårdsnämnder
och nykterhetsnämnder. Både alkoholoch
narkotikafrågan är vidare nära förknippade
med kriminalitetsproblemet.
Hur är det med resurser och effektivitet
inom dessa nämnder?

Vi kan f. ö., då det härvidlag ofta gäller
svårt sjuka människor, också gärna

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

nämna sjukvården. Hur förhåller det sig
med de olika vårdorganens förmåga att
lösa sina viktiga uppgifter, särskilt i de
större städerna? Man har också svårt att
bortse från möjligheten att de slumartade
förhållandena i vissa delar av dessa
större städer skulle ha varit mindre
framträdande och kunnat saneras bort
snabbare, om inte bostadsproduktionen
stäckts just i de orter där bostadsbristen
är störst.

Herr talman! Jag delar inrikesministerns
uppfattning att onödiga rivningar
av hus kan ha förekommit i t. ex. Stockholm,
men i fråga om de rena slumbostäderna
har rivningarna snarare varit
för få. Jag vill tillägga att en ökning av
sådana gemensamhetsanläggningar som
t. ex. samlingslokaler, sporthallar och
idrottsanläggningar, nu s. k. oprioriterade
byggnadsföretag, också skulle kunnat
få en viss betydelse för att motverka
det socialt ogynnsamma inflytande
de lågklassiga delarna av stadsmiljöerna
kan medföra. Men då är vi inne på
byggnadsmarknadens problem.

På tal om dessa problem, problem som
för inte länge sedan ingående behandlats
i interpellationssvar här i kammaren,
vill jag passa på att rikta uppmärksamheten
på följande förhållande, som
inte förefaller mig helt godtagbart.

Som redovisats av arbetsmarknadsstyrelsen
har länsarbetsnämnderna under
senare tid i en betydande utsträckning
bordlagt i stället för avslagit ansökningar
om igångsättningstillstånd.
Syftet härmed uppges bl. a. vara att en
reserv av oprioriterade arbeten skall
finnas att sätta in, om sysselsättningsläget
skulle så kräva.

Igångsättningstillstånd för byggnadsarbeten
meddelas av arbetsmarknadsstyrelsen
eller, efter dess bemyndigande,
av länsarbetsnämnden. Talan mot
länsarbetsnämnds beslut föres genom
besvär hos arbetsmarknadsstyrelsen och
mot arbetsmarknadsstyrelsens beslut
hos Kungl. Maj :t. Besvär kan tydligen
anföras endast mot myndighetens slut -

liga beslut, varigenom myndigheten
skiljer sig från den till prövning föreliggande
saken. Beslut som avser ärendes
beredning synes därför i princip
inte kunna överklagas. Bordläggning,
varigenom ett till avgörande anmält
ärende uppskjutes, är inte att betrakta
som ett slutligt beslut. I den mån bordläggningen,
som ofta torde vara fallet,
beror på att ärendet inte ansetts vara
tillräckligt berett, kan i regel ingen berättigad
invändning göras mot förfaringssättet.

Att i ärenden om igångsättningstillstånd
använda bordläggningsinstitutet
så, som tydligen rätt ofta skett, i annat
än formellt syfte kan däremot väl vara
förenat med betänkligheter ur rättssäkerhetssynpunkt,
då ju den sökande berövas
besvärsrätten och högre instans,
i sista hand regeringen, därigenom i
dessa ärenden slipper att bära det yttersta
ansvaret för den politik, som föres
på detta område. Jag skulle gärna
vilja höra inrikesministerns uppfattning
i denna fråga, som jag har tagit upp så
här mera i förbigående.

För att återgå till ordnings- och säkerhetsfrågorna,
skall jag givetvis inte
nu gå in på de äskanden, som rikspolisstyrelsen
gjort för budgetåret 1967/68.
Det vore annars mycket att säga om den
saken. Men det får vi göra i januari.
Under tiden fortsätter vi att granska
rikspolisstyrelsens förslag.

Jag vill dock här gärna ta fasta på
ett i debatten i går framkastat förslag
om hur vi skall kunna få bukt med den
grövre brottsligheten, som alltså enligt
min mening utgör ett växande hot mot
allmän ordning och säkerhet i samhället.
Den frågan borde enligt detta förslag
bli föremål för en särskild och
snabb granskning för att få fram erforderliga,
konkreta förslag. Granskningen
borde lämpligen omfatta alla tänkbara
åtgärder för ett slags mobilisering av
berörda statliga och kommunala myndigheter.
Hit hör självfallet också åtgärder
för att få till stånd ett väsent -

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

ligt förbättrat förhållande mellan polisen
och allmänheten, så att polisen i
stället för att nästan enbart uppbära
ofta oberättigad kritik får verkligt stöd
av allmänheten. Nära förbunden med
den frågan är polisutbildningen, ett
spörsmål som vi räknar med kommer
att bli föremål för regeringens särskilda
förslag vid nästa års riksdag på grundval
av föreliggande utrednings- och remissmaterial
i detta viktiga ämne.

Herr HAGLUND (s):

Herr talman! Först ett tröstens ord
till kammarens ledamöter: mitt anförande
skall bli kort. Jag har endast för avsikt
att peka på det speciella arbete som
utredningen om maktkoncentrationen
inom det privata näringslivet utgör.
Aktualiserandet av det arbetet har flera
orsaker. Dels skall utredningen vara
färdig med arbetet före detta års utgång
och dels ansluter sig de problem
utredningen sysslar med till de frågor
som diskuterats efter valet och här under
remissdebatten.

Näringslivs- och strukturfrågorna, bestämmanderätten
inom företagen, planeringen
o. s. v. har ett intimt samband
med vad utredningen sysslar med. Därför
tror jag att utredningsmaterialet kan
bli till god nytta i en ideologisk debatt
om hur vårt näringslivs demokrati bör
vara utformad. Jag skall sluta med en
kort uppräkning av de undersökningar
som bar utförts. De ger en tämligen
god bild av studiematerialet.

Det finns ett gammalt ordspråk som
säger: »Intet ont som inte har något
gott med sig.» Det onda är naturligtvis
ur socialdemokratisk synpunkt valnederlaget.
Det goda är den debatt som
följt och det besked som lämnats om
tillsättande av en särskild konsult för
speciella näringslivs- och industrifrågor.
Högerledaren och även herr Bohman
i denna kammare har ju redan visat
så stort intresse för planerna på ett
dylikt särskilt organ för denna viktiga
del av vårt samhälle, att de krävt be -

sked om vilka planerings- och arbetsuppgifter
detta organ skulle ha. Här ser
man redan nu spöken på ljusa dagen.
Staten och arbetsmarknadsstyrelsen
skall naturligtvis fortfarande endast
fungera som vid en brandkårsutryckning,
stå till pass vid katastroftillfällen
och sedan dra sig tillbaka i väntan på
nästa eldhärd.

Denna avvaktande attityd kan inte
vara gångbar längre. Nödvändiga strukturrationaliserings-
och förändringsvindar
börjar nu ta sådan omfattning och
blåsa så kallt att realistiska och konkreta
diskussioner måste föras om bl. a.
beslutsprocesserna inom svensk industri,
om vilka intressen det är som
inom företagen utövar inflytande, leder
och styr företaget etc.

Nödvändigheten av dylika resonemang
tycks också klart inses hos näringslivet
självt. Det finns nämligen en
kursbok, utgiven av LO, TCO och SAF,
där dylika problem behandlats. Svenska
industritjänstemannaförbundet har också
inlett en kursverksamhet i ämnet
kontorsrationalisering. I kursmaterialet
ingår ett officiellt fackligt uttalande med
krav på ökad insyn i rationaliseringsplanerna,
bättre information om åtgärderna
och hänsynstagande till särskilt
de äldre tjänstemännen.

LO:s utredning om fackföreningsrörelsen
och den tekniska utvecklingen
har naturligtvis även ett ofrånkomligt
dokumentärt värde i fråga om vad som
rör sig i tiden. Genomgående är här
ökade krav på samhällsingripande i
form av en effektivare arbetsmarknadspolitik,
som bl. a. syftar till att företagsnedläggningar
och omplaceringar inom
företagen blir föremål för utredingar,
samt krav på en skärpt bevakning i samband
med den tekniska utvecklingen.

Jag bar endast försökt ge ett sammandrag
av vad som pågår utöver den statliga
koncentrationsutredningen. Det är
naturligtvis kammarens förtroendevalda
ledamöter som måste diskutera och ta
ställning till dessa komplicerade frågor.

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Vid tidigare tillfällen har jag beklagat
att inte fler av industriens representanter
är företrädda i den svenska riksdagen.
Men det ligger väl närmare till
hands för andra partier än för det jag
representerar att få en ändring till
stånd. Tyvärr har jag emellertid små förhoppningar
om att något av de borgerliga
partierna har lyckats få förtroende
bland industriens folk. Den borgerliga
valsegern synes ju inte ha lugnat industriens
företrädare. Aktiekurserna
sjönk, skriver en kåsör, som svar på det
Holmbergska stomatolleendet.

Jag vill nu säga något om koncentrationsutredningens
uppdelning på huvudprojekt.
Jag kan inte räkna upp allt,
men jag tycker det är nödvändigt att vi
får med något som underlag för den
kommande debatten.

»1. En kartläggning av de allmänna
ägandeförhållandena inom storföretagen
genom en bearbetning av kupongskattematerialet
för år 1963 och 1964.

2. Specialundersökningar av de 20
största aktieägarna i varje storföretag,
av aktieägan det hos storföretagens styrelsemedlemmar
och verkställande direktörer,
av stora minoritetsägare och
kring dessa eventuellt grupperade finansiella
block och av deltagandet i
storföretagens bolagsstämmor.

3. Kartläggning och analys av före komsten

av gemensamma styrelseledamöter
mellan storföretagen.---

4. Undersökning av maktfördelningen

dels inom storföretagen och dels mellan
storföretagen. Som ett led i denna undersökning
planeras en enkätundersökning
av bolagsstämmornas uppgifter och
betydelse.---

5. Undersökning av lagstiftningens

inverkan på koncentrationen inom det
privata näringslivet.---»

Jag hoppas nu att det blir en progressiv
debatt, förd från såväl ideologiska
som samhällsvetenskapliga utgångspunkter
— en debatt där värdeord som
»borgerlig» och »socialistisk» fortfarande
är gångbara. Vissa borgerliga tid -

ningar har ju på senare tid grubblat
över ersättningsord för »borgerlig» —
ordet liberal skulle visst vara en mer
positiv värdeladdning. Jag uttalar ändå
till sist förhoppningen att de ideologiska
färgerna skall hållas i så klar ton
som möjligt. Debatten vinner därigenom
betydligt i klarhet.

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! På sistone har sysselsättningssituationen
i Ådalen tilldragit
sig starkt intresse. I en vid höstriksdagens
öppnande framställd interpellation
har jag hänvisat till det aktuella
läget. Det är därför överflödigt att jag
nu rekapitulerar de trista fakta som för
befolkningen i denna landsända vållar
sömnlösa nätter, oro, ekonomiska och
andra bekymmer. Jag vill i stället ägna
mitt debattinlägg åt att skissera bakgrunden
till det läge vi nu har i Ådalen
samt säga några ord om vilka slutsatser
som måste dras därav.

Det första konstaterandet jag vill göra
är den privata företagsamhetens ineffektivitet
då det gäller att klara folkförsörjningen.
Den ger exempel på att det är
profiten, vinstbegäret, som får gå före
samhällsnyttan och befolkningens intressen.

Skogsindustrien i Ådalen, som nästan
uteslutande legat i händerna på storfinansen,
har inte vid något tillfälle
tagit ansvaret för de avskedade. Samma
förhållande råder i dag. Ansvaret har
helt lämpats över på samhället.

Tillåt mig att i detta sammanhang få
anföra exemplet Svenska cellulosaaktiebolaget,
som varit det dominerande
företaget i Ådalen. Efter att ha varit
med om att skapa den situation som nu
råder i Ådalen frånsäger sig bolaget inte
endast ansvaret för de anställda utan
begär pengar genom samhällets försorg.
Företaget skall nämligen bygga en ny
modern pappers- och massafabrik, vilken
emellertid kommer att sysselsätta
knappt hälften av den arbetsstyrka som
arbetar i den nuvarande fabriken. För

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

uppförandet av denna fabrik vill man
ha lokaliseringspengar i någon form.

Skogsägarna övervakar svartsjukt varje
nytt utspel av SCA — de vill också
vara med om att utnyttja nödläget i
Ådalen. I södra Sverige kan skogsägarna
bygga fabriker av egna medel, men
i Ådalen skall samhället hjälpa till. Och
om samhället stöder SCA vill givetvis
inte skogsägarna vara i ett sämre läge.
Därför har de redan nu meddelat att
Sandvikens sulfatfabrik kommer att
läggas ned och driften centraliseras till
fabriken Väja-Dynäs, med omfattande
avskedanden av arbetskraft som följd.

Enligt tidningsmeddelande skall inrikesministern
ha ställt sig positiv till
propåerna från dessa företag. Det verkar
sålunda som om skogsindustrien också
i fortsättningen skall få utgöra den
dominerande basindustrien i Ådalen —
detta trots att den kommer att sysselsätta
ett betydligt mindre antal anställda
än tidigare.

Låt mig emellertid fästa uppmärksamheten
på det faktum att det företag
jag närmast talat om, Svenska cellulosaaktiebolaget,
vars ägare är Svenska handelsbanken,
utvecklat en stark aktivitet
när det gäller att investera betydande
summor i företag och anläggningar i
utlandet. Jag kan nämna Kanada, Spanien,
Västtyskland, Holland, Danmark
och Frankrike.

Vad investeringarna i Kanada beträffar
slussade företaget över 60 miljoner
kronor för att köpa in sig i den kanadensiska
massaindustrien, där ifrågavarande
fabrik skall producera 250 000
ton blekt sulfatmassa. Avsikten är, att
denna kanadensiska fabrik skall exportera
mer än 50 procent av sin produktion
på Europa. Jag citerar ur SCA-koncernens
egen tidskrift nr 17 1964: »SCA
kommer att svara för försäljningen av
den del av bolagets produktion — troligen
mer än 50 procent — som skall
avsättas på den europeiska marknaden.»

Man har anledning att so de återkommande
produktionsminskningarna inom

den svenska skogsindustrien mot nyssnämnda
bakgrund. Grunden till de stora
utlandsinvesteringarna från SCA:s sida
ligger i vinsterna på hemmaproduktionen,
där arbetarstammen tillhör låglönegrupperna.

Det var inte utan skäl som SCA-direktören
Eje Mossberg i ett av StockholmsTidningens
sista nummer lät framföra
ett tack till koncernens arbetare för de
65 miljoner kronor som koncernen kunnat
inhösta i vinst genom att sedan år
1961 ha bortrationaliserat 3 200 anställda.

Nu senast har man från SCA:s ledning
aviserat att koncernen kommer att
genomföra ytterligare omfattande koncentrationsåtgärder
med avskedande av
ytterligare arbetskraft som följd. Det
gäller, förklaras det, att på tre år ta
igen de 75 miljoner kronor som man
påstår att den senaste avtalsrörelsen
betydde i löneökningar inom koncernen.

Självfallet kan ingen vara motståndare
till att ett företag drivs så företagsmässigt
ekonomiskt som det är möjligt,
men de anställda — människorna — får
inte glömmas bort.

Man kan inte förlora dessa fakta ur
sikte när det blir tal om att med samhällets
hjälp förverkliga SCA:s och
skogsägarnas koncentrationsåtgärder
med här påpekade resultat i fråga om
syselsättningssituationen. Det är oriktigt
att skogsindustrien ensam skall få
utgöra basindustri inom området.

Utan att sålunda i och för sig ifrågasätta
behovet av åtgärder i syfte att effektivisera
skogsindustrien vill jag komma
fram till min slutsats nummer två:
Den mest allvarliga satsningen måste
göras på att få eu differentierad industri
till Ådalen, en större verkstadsindustri.

Det främsta skälet för denna slutsats
är att målsättningen för lokaliseringspolitiken
främst måste vara inriktad
på att skapa nya arbetstillfällen, inte att
hjälpa storfinansen att bygga nya fabri -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

ker i stället för de gamla, där de i bästa
fall kommer att sysselsätta hälften av
den arbetsstyrka som nu är anställd.

Men, herr talman, det är dock inte
endast den privata företagsamheten som
skall lastas för situationen i Ådalen.
Regeringen har i lokaliseringspolitiken
ett instrument till sitt förfogande som
man hittills i alltför ringa grad utnyttjat
i bl. a. Ådalen.

Enligt uttalande från arbetsmarknadsstyrelsens
direktör har regeringen
och arbetsmarknadsstyrelsen varit underkunniga
om de nu aktuella fabriksnedläggelserna
i Ådalen i två till tre år.
Trots detta har regeringen och arbetsmarknadsstyrelsen
inget annat att erbjuda
de avskedade än vissa beredskapsarbeten.
Det är givetvis svårt, för
att inte säga omöjligt, att agera brandchef
i ett fall som Ådalen, då man
rycker ut först sedan husen är nedbrunna! Egentligen

visste ansvariga myndigheter
redan år 1961, då rationaliseringen
inom skogsindustrien signalerades,
att denna skulle komma att få allvarliga
följder framför allt i så känsliga
områden som Ådalen. När landshövdingen
i Yästernorrlands län såväl i
radio som vid besök i ångermanländska
bygder uttalar att de avskedade inte
skall behöva lida nöd är detta verkligen
ingen tröst. Det är heller inga tröstens
ord chefen för länsarbetsnämnden
i Västernorrland har att komma med
då han förklarar att utflyttningen det
senaste året »endast» varit 1 200 personer.

Oaktat detta gör tidningspressen energiska
försök att anslå optimistiska tongångar.
»Ådalen klaras» — »Optimism i
Ådalen» eller »AMS-besöket gav hopp»
— så lyder tidningsrubrikerna. Det var
också med förvåning jag läste tidningen
Arbetets ledare av den 26 denna månad.
Tidningen skrev: »Enligt AMS-chefen
kommer man till en början att satsa in
10 milj. kr. i beredskapsarbeten, som
ger sysselsättning åt 500 — 600 man.

Man tar samtidigt sikte på att få dit
industri, som bedömes ha goda möjligheter
att bestå.»

Det är riktigt att 10 miljoner kronor
är utlovade för omedelbara beredskapsarbeten.
Dessa pengar skall emellertid
huvudsakligen gå till byggandet av en
simhall och en gymnastiksal. Vid dessa
byggen kommer med all sannolikhet
inte en enda av de vid de aktuella fabrikerna
avskedade arbetarna att få sysselsättning.
Det råder nämligen arbetslöshet
även bland byggnadsarbetarna i
Ådalen. Givetvis blir det i första hand
dessa som erhåller sysselsättning vid de
planerade byggena. För övrigt rör det
sig här endast om ett par mindre nybyggen,
som knappast kommer att klara
sysselsättningen ens för de byggnadsarbetare
som finns i området. Då återstår
endast ett ytterligare beredskapsarbete,
som enligt arbetsmarknadsmyndigheterna
skulle vara klart att omedelbart
kunna sättas i gång, nämligen en
liten vägstump, kostnadsberäknad till
150 000 kronor, som skulle kunna bereda
sysselsättning åt åtta man av de
avskedade: många fabriksarbetarna. Man
måste medge att beredskapsarbete åt
endast åtta man är i magraste laget.

Jag vill uttala förhoppningen att sådana
beredskapsarbeten, som myndigheterna
säger skall kunna sättas i gång
om en viss tid, kan påbörjas omgående
för att ge de i samband med fabriksnedläggningarna
avskedade arbete och
utkomst. »Förhoppning» är egentligen
ett alltför milt uttryck för vad befolkningen
känner och tänker. Den reser
krav på omedelbara åtgärder, och beredskapsarbete
skall ju — såsom framgår
av namnet — just vara omedelbara
åtgärder.

Vad beträffar ersättningsindustrier
säger sig myndigheterna vara hoppfulla.
De ligger i förhandlingar med ett
tiotal företag, och kanske något av dessa
kan lokaliseras till Ådalen. Om myndigheterna
anser sig kunna vara »hoppfulla»,
har jag naturligtvis ingen anled -

Onsdagen den 2 november 1966 fm. Nr 31

Meddelande ang. dagens och morgondagens sammanträden

ning att på något sätt dämpa optimismen,
fastän man mot bakgrunden av
vad som förekommit ges skäl att vara
kritisk och helst avvakta vad som i
praktiken blir av utfästelserna.

För att undvika varje missförstånd bör
sägas att Ådalen — i det här fallet nedre
Ådalen — inte bara är Kramfors med
omnejd. Till detta område hör Härnösands-,
Kramfors- och Sollefteå-områdena
som betydande befolkningscentra.

Från regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna
har uttalats att man
ingenting har emot att satsa på en bygd
som är livskraftig och utvecklingsbar.
Jag avvaktar med spänt intresse innehållet
i det svar inrikesministern senare
kommer att ge på min interpellation,
som jag inledningsvis omnämnde.

När jag redan nu starkt understrukit
behovet av en större verkstadsindustri
och att skogen inte ensam kan få utgöra
basindustri är det för att med Ådalen
som exempel kunna peka på behovet
av en större samhällelig satsning på
näringslivets utbyggande och av samhällets
inflytande över detta. Jag instämmer
helt i det tal som byggnadsarbetarförbundets
ordförande riksdagsman
Knut Johansson under valrörelsen
höll i Umeå. Han konstaterade att
de s. k. ekonomiska krafternas fria spel
är ett hot mot framåtskridandet. Om
den statliga produktiva företagsamheten
yttrade herr Johansson enligt ett
tidningsreferat: »Med en andel på

20—30 procent av den svenska industrin
mot för närvarande 50 procent —
internationellt sett en mycket låg siffra
— skulle staten kunna spela en aktiv
roll inte bara inom industrin utan också
inom ekonomin i övrigt. Det vore
ett betydande steg mot demokratisering
av vårt näringsliv—-ekonomisk demokrati.
»

Det är bara synd att herr Johansson
i sitt valtal inte gav uttryck åt en mer
allmän inställning inom regeringspartiet.
Får man nu uttala förhoppningen
att vad Byggnads inflytelserike för -

bundsordförande då sade — och som
efter valet kommit till än kraftigare uttryck
från socialdemokratiskt håll —
verkligen är ett löfte om en annan och
bättre ekonomisk politik och en annan
och bättre näringspolitik från samhällets
sida. Detta skulle sammanfalla med
den linje som det kommunistiska partiet
har talat för.

I detta sammanhang vill jag erinra
om de påpekanden som gjorts från borgerligt
håll — även här i remissdebatten
— att kommunisterna endast vann
en del av det som socialdemokratien
förlorade vid höstens val. Så är åtminstone
inte fallet i Västernorrlands län,
där Ådalen är belägen. Socialdemokraterna
förlorade där 12 000 röster i jämförelse
med valet 1962, under det att
kommunistpartiets röster ökade med
över 6 000.

I Kramfors stad, hjärtat av Ådalen,
vann kommunisterna samma antal mandat
som SAP förlorade och i stort sett
det antal röster som socialdemokratien
förlorade.

Jag nämner detta inte för att gå in
på frågan om valutgången, utan jag
nämner det som ett absolut och påtagligt
uttryck för vad det är för slags förväntan
arbetarväljarna har i Västernorrlands
län, enkannerligen Ådalen.
Dessa utgör sedan många år tillbaka
omkring 80 procent av samtliga röstande
i Ådalen.

Herr talman! Jag kan inte underlåta
att avsluta mitt debattinlägg med en
erinran om att valutgången, när det gäller
lösningen av problemen i Ådalen,
utgör eu klar anvisning om i vilken
riktning dessa problem måste angripas.

§ 6

Meddelande ang. dagens och morgondagens
sammanträden

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Dagens sammanträde kommer att efter
sedvanligt middagsuppeliåll fortsät -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

tas till dess remissdebatten avslutats.
Däremot avses icke de ärenden, som på
föredragningslistan upptagits såsom två
gånger bordlagda, skola behandlas i
dag. Dessa ärenden företages till avgörande
vid kammarens arbetsplenum
nästa onsdag, den 9 november. Sammanträdet
nämnda dag kommer att ta sin
början kl. 14.00.

Förteckningen över enkla frågor, avsedda
att besvaras i morgon upptar 19
frågor. 10 av dessa framställdes så tidigt,
att de med den ordning som vanligen
tillämpas skulle ha besvarats redan
torsdagen den 27 oktober, men på grund
av mellankommande hinder måste besvarandet
uppskjutas. Då antalet obesvarade
frågor därigenom blivit mycket
stort kommer frågestunden i morgon,
torsdagen den 3 november, att utsträckas
till att omfatta en och en halv timme.

§ 7

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137 (forts.)

Återupptogs överläggningen i samband
med remiss till utskott av Kungl.
Maj:ts proposition nr 137, med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 4
och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr 138)
om arbetstidens begränsning, m. m.; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! När man här i riksdagen
träffar representanter för de borgerliga
partierna brukar de verka väldigt hyggliga.
Man känner inte riktigt igen dem i
valkampanjerna, vare sig de talar genom
sina partiledare eller ger uttryck för sin
uppfattning i t. ex. valbroschyrer. Då
man sedan möter dem här efter valet
ser de ut som vanligt. Man måste därför
fråga sig: Vad menar de egentligen?
Har de den uppfattning, som de ger
uttryck för när de är ute för att värva
väljare, eller den uppfattning som de

redovisar när vi åter skall börja arbeta
på allvar? Denna gång kan det vara särskild
anledning att ställa den frågan,
eftersom partier, kända för att ha åtminstone
två meningar, nu slår sig ihop
med andra, som kanske också börjar få
flera meningar, och säger att de kan utgöra
ett stabilt regeringsunderlag och är
kapabla att i propositioner framlägga
bestämda förslag. Man undrar vad för
sorts förslag som då kan komma att
framläggas.

Innan jag går in på några av de problem,
som jag skulle vilja ställa några
frågor kring, vill jag säga ett par ord
om en sak som inte var uppe i valrörelsen
men som i denna remissdebatt spelat
en av de mest framträdande rollerna,
nämligen försvarsfrågan. Jag vill uttala
min och säkerligen praktiskt taget hela
svenska folkets tacksamhet till statsministern
för hans försäkran om att
Sverige icke kommer att förtröttas att
verka för en nedrustning i de internationella
sammanhang, där vi kan göra
en insats och att vi kommer att fortsätta
vårt arbete för ett förbud mot underjordiska
kärnvapenprov och mot att ytterligare
stater anskaffar kärnvapen
samt för en begränsning av ökningen
eller kanske rent av en minskning av
kärnvapeninnehavet hos de stater som
redan tillhör kärnvapenmakterna.

Herr Bohmans uttalande om de bekymmer
han hyser för att Sverige deltar
i nedrustningsarbetet var litet överraskande.
Mot bakgrunden av att Frankrike
och Kina innehar kärnvapen borde
man, menade herr Bohman, vara försiktig
när det gäller deltagandet i detta
arbete; han tycktes nästan mena att man
måste ställa villkor för att fortsätta med
det arbetet. Jag måste säga att detta är
alltför likt den inställning som högern
tidigare hade. Från högerhåll har vi
redan förut hört, att man inte bara är
betänksam mot att Sverige försöker verka
för att andra stater inte skaffar kärnvapen,
utan att man t. o. m. vill att Sverige
skall sälla sig till de stater som

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

innehar kärnvapen. Och högern verkar
även så till vida ha kommit tillbaka till
sin gamla uppfattning som man tycks
vilja börja tumma på vår neutralitet —
i det avseendet trodde jag verkligen att
högern vid tidigare val fått klart besked
om svenska folkets inställning.

Herr Bohman försökte som högerns
talesman i denna kammare sprida misstro
mot vårt agerande i FN, framför allt
tydligen när det gäller generalförsamlingens
behandling av frågor som rör
Sydvästafrika och över huvud taget
apartheidpolitiken. Jag hoppas att herr
Bohman är ensam från högerpartiet om
den inställningen och att det var en
lapsus att han tog upp saken. Ty det är
väl inte så att högern i dessa utrikespolitiska
frågor vill föra en annan politik
än den officiella, och det är väl inte
möjligt att högern vill, som herr Hedlund
sade, separera ut sig och intaga en
negativ attityd mot FN och nedrustningsarbetet
och i stället agera för kärnvapen
i vårt eget försvar? Den relativt
blygsamma framgången i valet bör väl
inte få så stora verkningar på högerpolitiken
att man på dessa väsentliga
punkter söker sig tillbaka till en, som
vi trodde, helt svunnen tid.

Inte heller påståendet att socialdemokratisk
sparsamhet med försvarsutgifterna
skulle kunna tydas som nonchalans
från landets regering när det gäller
säkerhetsfrågorna hade jag väntat mig
av herr Bohman, som ju är en varm anhängare
av ett starkt försvar. Herr Bohman
sade, att landets anseende varit
mycket stort därför att vi varit eniga
om vårt försvar. Det är riktigt. Men det
anseendet har vi inte skaffat oss genom
att ansluta oss till högerns uppfattning,
utan tvärtom genom vår kritiska inställning
till frågan om kärnvapen i vårt
eget försvar, genom en realistisk bedömning
av och förmåga alt gå varandra till
mötes när det gäller utformningen av
det konventionella försvaret.

Herr Bohman undrade också varför
det socialdemokratiska budet i försvars3
— Andra kammarens

kommittén hade lämnats först nu, och
herr Ohlin, som alltid skall vara insinuant,
ansåg att socialdemokraterna
ville skaffa sig en billig popularitet genom
att komma med det lägsta försvarsbudet.
Tycker herr Bohman att vi i
stället skulle fört den diskussionen under
valrörelsen och då kommit med
olika bud? I så fall skulle herr Ohlin
ha rätt i sitt påstående att vi var ute
efter en billig popularitet.

Dessa beskyllningar och misstänkliggöranden
i försvarsfrågan är överraskande
och i hög grad lättsinniga. Man
borde ta litet allvarligare på saken och
utgå ifrån att ansvariga stora partier
lika litet i denna fråga som i andra ger
sig in på äventyrligheter. Man bör väl
över huvud taget inte förutsätta att något
parti — särskilt inte det största partiet,
som i denna fråga visat en fasthet
som ibland utsatts för kritik — skulle
vilja spela med vår säkerhet som insats
för att vinna popularitet.

Det vore skönt om någon från högern
tog tillbaka beskyllningarna och förklarade
att det kanske är herr Bohmans
ungdomliga sätt att tala som spelar honom
spratt och att han inte givit uttryck
för vad partiet anser i denna
fråga.

Herr Ohlin sade att man inte skulle
gräva ned sig i vad som varit utan föra
en »dynamisk politik». Var försvarsresonemanget
ett uttryck för den dynamiska
politik herr Ohlin varslade om?
Det skulle vara intressant att veta.

Man har också mycket starkt poängterat
att valutgången innebar — vilket
ju är riktigt — ett allvarligt nederlag
för socialdemokraterna. Herr Larsson i
Borrby talade om att det ena borgerliga
partiet vunnit 98 000 röster, det andra
lika mycket och det tredje ännu mer.
Men är det folkpartiet som nu vunnit en
avgörande seger? Har herr Ohlin rätt
att känna sig som Knivsta Sandberg i
söndags som i sin sista match hemförde
segern i Allsvenskan till Djurgården?
Jag tycker inte man kan säga det. Herr

protokoll 1900. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Ohlins parti hade ju ändå vid valet 1952
24,4 procent av rösterna, vill jag minnas,
och nu har de ganska långt dit.
Centerpartiet hade däremot haft anledning
att säga att de nått längre än någonsin
tidigare. De har ju tagit ett stort
kliv framåt då de ökat sin andel av rösterna
från 9 procent till dagens siffror.
Men de jublade betydligt mindre.

Högern har tagit igen en del tidigare
förluster, men vann ingen övertygande
seger, inte så övertygande att det finns
anledning att visa en ändrad inställning
i vissa allvarliga frågor.

När det gäller herr Ohlin är det inte
nytt att vilja uppträda som triuinfator.
Han har ofta gjort det, tyvärr litet tidigare
än triumfen varit säkrad. Jag minns
så väl när han sade till herr Hedlund,
sedan centerpartiet efter ett val kommit
ned till mycket små tal: Ni, herr Hedlund
måste förstå, att med det vikande
underlaget för ert parti på landsbygden,
där det sker en sådan avflyttning, har
ni i fortsättningen inga möjligheter
åstadkomma en tillväxt av partiet. Och
herr Ohlin menade att herr Hedlund
och hans parti borde ge upp med en
gång.

På samma sätt har herr Ohlin sagt till
socialdemokraterna: Detta är solnedgången
för er. Ge upp med en gång!

Herr Ohlins sätt att profetera om andras
undergång så fort han tror sig ha
någon möjlighet brukar inte gå väl. Nu
har herr Ohlin redan delat det skinn
som herr Hedlund alltid brukar spara
tills björnen är skjuten. De profetior
som kommit från herr Ohlin har emellertid
aldrig slagit in. Detta gör att vi
inte heller nu är så ängsliga som herr
Ohlin kanske tror.

Detta var kanske mera en karakteristik
av herr Ohlin än en karakteristik
av den känsla av framgång som besjälar
partiet för övrigt.

I första kammaren talade en högerledamot
om att man nu tänkte driva
en måttlig politik av borgerligt märke.
Han sade att de borgerliga partierna

var eniga därom och att detta kommer
att bli det ledande motivet för det
gemensamma arbetet i en kommande
regering. Här har någon talat om en
radikal mittenpolitik som riktmärke.
Men alla är övertygade om att de skall
kunna åstadkomma en samling kring
just det de vill ha fram och att det inte
skall finnas någon risk för att de när de
har möjlighet att överta ansvaret, inte
skall kunna klara av det.

Vad tänker ni nu separera ut ur den
gemensamma mittenuppfattningen när
det gäller familjepolitiken och skattepolitiken?
Andra lagutskottet har behandlat
en motion från folkpartiet som
kommer upp vid nästa plenum här i
kammaren och som rör en rad familjepensionsfrågor.
Motionen består av en
rad frågetecken. Man frågar på många
känsliga punkter varför det är så eller
så. och man påpekar att det föreligger
ojämnheter och olikheter etc. Det skulle
vara intressant att höra, hur man då vill
reformera familjepolitiken och skattepolitiken.

Från centerpartihåll har alltid krävts
och samtidigt rests ett bestämt motstånd
mot barnbidrag, eftersom dessa verkar
mycket ojämnt och ger mera till dem
som har det bättre ställt och mindre till
dem som har det sämre. Folkpartiet har
haltat på bägge benen, medan högern
mest är intresserad av barnavdrag i beskattningen.
Det verkar emellertid som
om man inom folkpartiet alltmer kommit
in på att vid den fortsatta utbyggnaden
av familjepolitiken följa linjen
med skatteavdrag i större utsträckning
än nu är fallet. Man skulle alltså kunna
vänta förslag om ett barnavdrag i stället
för en utbyggnad av de direkta bidragen
till barnfamiljerna.

Det skulle vara intressant att veta
vem det är som här får ge med sig. Är
det herr Ohlin eller är det herr Hedlund?
Hur tänker man ställa sig i dessa
frågor, om vilka det är ganska viktigt
att ha en mening, eftersom båda förslagen
kan komma att kosta mycket pengar?

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

I den motion jag nämnde talas även
om pension till husmödrar. Det skulle
vara värdefullt att få veta efter vilka linjer
man vill ha denna fråga löst. Vill
man — såsom högern alltid hävdat —
ha en frivillig husmorspension, som
skall betalas av familjen och som därför
blir svår att ernå för dem som har
små inkomster? Vill man ha en pension
efter det märke som ibland varit
folkpartiets, nämligen att en tilläggspension
för gift person endast skall utgå
med hälften, eftersom hans hustru,
som inte har något förvärvsarbete, skall
ha hälften? Även i denna motion antydes
att arbetsgivaren skall ransonera
pensionen till den gifte och ge honom
halv pension medan den ogifte skulle få
hel pension. Det vore som sagt roligt att
veta vad man menar. Eftersom man talar
om rättvisa, har man väl på känn vad
som är rättvist och vad som är orättvist.

Jag har vid något tillfälle för ganska
många år sedan sagt att om det skall
finnas en tilläggspension för husmödrar,
skall den ges till de husmödrar
som har hand om vårdnaden och fostran
av barn och just därför inte kan
skaffa sig ett förvärvsarbete under den
tiden. Tanken var att man under den
tiden skulle kunna få tillgodoräkna sig
ATP-poäng. Det förslaget har avvisats
några gånger, men jag tycker att det har
fog för sig. Just mödrarnas vårdinsatser
bör kunna värderas lika högt i pensionshänseende
som kvinnornas insatser ute
på arbetsmarknaden.

Jag vet inte vilken av dessa linjer
som folkpartiet och centerpartiet, som
nu skall ange tonen, kommer att följa
eller om de rent av följer det äldre högerförslaget
som säger att den här saken
får familjen klara själv.

I valrörelsen och t. o. in. i valtryck
har man framfört olika meningar i familjefrågorna.
Centerpartiet hade t. ex.
ett valtryck enligt vilket vårdnadsbidrag
skall utgå till barnfamiljer med småbarn
om mamman stannar hemma. Detta
valtryck tänkte man väl sprida i vissa

kommuner där det inte finns så många
förvärvsarbetande husmödrar. I andra
valtryck hävdade man nämligen en annan
uppfattning och sade att vårdnadsbidrag
skulle utgå till familjer med små
barn. Man säkrade sig alltså på olika
sätt i den frågan. Allting har man bjudit
och i alla frågor kan man hänvisa till
vad man sagt i valtrycket.

Men nu undrar jag: När ni separerar
ut allt detta från ert valtryck, var står
ni då? Det skulle vara intressant att
veta för dem som sysslar aktivt med
dessa frågor och är intresserade av att
vi någon gång når fram till bättre förhållanden
för barnfamiljerna. Det skulle
även vara intressant att veta för
mödrarna, som bär en tung börda både
när de har ett förvärvsarbete och får
låta andra vårda sina barn och när
de avstår från förvärvsarbete och vårdar
sina barn själva. Jag känner till
invändningen att även mannen skall
dela dessa bördor, men jag talar nu om
den vanligaste situationen i dag.

En annan fråga som också varit mycket
diskuterad, är frågan om sam- och
särbeskattning. Även där tycks man
vimsa fram och tillbaka. Folkpartiet uttalar
sig bestämt emot att någonsin ta
bort det grundavdrag som en gift man
med hemmafru har, men i nästa ögonblick
säger man att man absolut vill ha
särbeskattning. Var står folkpartiet
egentligen? Samma fråga kan ställas till
centerpartiet, eftersom dessa partier,
som de själva anser, nu skall utarbeta
ett program som kan bilda underlag för
vad de tänker göra i regeringsställning.

Till slut vill jag fråga: Är det de låga
inkomsttagarna som skall betala de högre
inkomsttagarnas skattelättnader eller
iir det barnfamiljerna som skall få stå
tillbaka eller skall alla barnfamiljerna
lämnas hjälp? Det har inte klargjorts i
valrörelsen. Man har berört frågorna
mycket auguriskt men låtsat som om
lösningar fanns som kunde realiseras
om väljarna röstade på folkpartiet eller
centerpartiet.

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1906 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

I valrörelsen skrämde de borgerliga
partierna och kommunisterna väljarna
med de stora prisstegringarna som de
ansåg upprörande. För allt anklagades
regeringen. Man klarlade självfallet inte
att en stor del av prisstegringarna berodde
på de avta! som riksdagen har
godkänt beträffande jordbrukspriserna.

Man omtalade naturligtvis inte heller
att man inte minst från borgerligt håll
varit intresserad av att avlösa de direkta
skatterna med indirekta skatter
och att detta har resulterat i varuskatter,
som också utgör en del av prishöjningarna.

Man låtsades också som om införandet
av en mervärdeskatt skulle ha medfört
lägre priser. Men vi vet alla att en
mervärdeskatt skulle betyda högre priser,
även om den från andra synpunkter
kunde ha sina fördelar.

Även om valet inte längre ligger framför
oss, borde vi kanske inte släppa diskussionen
om prishöjningarna. LOgrupperna
har bundit sig vid treårsavtal
och har att se fram emot en period
när man inte med höjningar av lönerna
kan kompensera sig för prisstegringar.
Därför måste det vara oerhört viktigt
att försöka hålla prishöjningarna tillbaka.
Jag har emellertid inte i dagens
debatt hört någon återklang av det prisresonemang,
som fördes på borgerligt
håll före valet. Jag vill därför fråga, om
man inte längre är med på att försöka
hålla priserna nere.

I dagens nummer av Svenska Dagbladet
finns en stor artikel om priserna,
där det bl. a. hänvisas till Svenska husmodersförbundet
och intervjuer med
enskilda husmödrar, varav framgår att
man inte anser priserna vara för höga
utan berättigade med hänsyn till bakomliggande
kostnader. Man är tydligen inte
oroad av prisstegringarna.

För egen del skulle jag önska att den
sittande Skoglundska kommittén lade
fram förslag om ett organ av något slag
som mer lokalt kunde följa prishöjningarna.
Under kriget hade vi pris -

kontrollnämnden, som var betydligt
bättre än sitt rykte men som naturligtvis
inte helt kunde hålla tillbaka prisstegringarna,
den hade också andra befogenheter
än som nu kan ges åt ett
prisorgan. Men nämnden åstadkom i
alla fall genom sin verksamhet ett prismedvetande,
en diskussion om priserna
som säkerligen var mycket nyttig.
Jag tror att ett nytt lokalt organ av
antingen kommunal eller mera frivillig
natur skulle kunna ha en god effekt för
konsumenterna. Man skulle få motivering
för prishöjningarna och kanske organet
genom sin blotta existens skulle
bli en hållhake på omotiverade prisstegringar.

Jag förutsätter att det intresse, som
förelåg hos de borgerliga partierna före
valet, finns kvar så att en priskontroll
av något slag —■ obligatorisk eller frivillig
— hälsas med glädje och prisstegringar
fortfarande anses böra motverkas.

Jag har tidigare antytt att de borgerliga
i valrörelsen framställde en del frågor
som inte överensstämmer med sanningen.
När det gällde prisstegringarna
förde man en ren skrämselpropaganda
mot socialdemokraterna. Men toppen på
alla dessa skrämselförsök var ändå en
affisch, som kom ut på Gotland några
dagar före valet med anledning av den
genomförda utredningen om sockerbetsodlingen.
På denna affisch framställdes
det socialdemokratiska partiet som en
stor och kraftig näve, vilken kramade
samman det stackars lilla Gotland, nästan
till oigenkännlighet. Socialdemokraterna
framstod som några vilka helt
samvetslöst ville krossa en av de viktigaste
näringarna på Gotland.

Jag förutsätter att herr Hedlund inte
hade reda på denna affisch. Jag säger
på samma sätt som han sade om socialdemokraterna:
»Jag känner inte igen
den gamle Hedlund, om han gjort en
sådan affisch!» Genom den kom man
snubblande nära det skamlösa affischkrig,
som högern förde år 1928. Det har

Onsdagen den 2 november 196G fm. Nr 31 G9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

väl sedan denna tidpunkt knappast i
valrörelserna funnits någon så oförskämd
affisch, och jag hoppas, som
sagt, att den inte tillkommit med herr
Hedlunds goda minne.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Vidare anförde:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Ur samlingsrörelsernas
synpunkt har höstens val varit ett bra
val — det kan man reservationslöst påstå.
Bra på så sätt att man sluppit att
bevittna tidigare valrörelsers förödande
inbördes gräl inom den borgerliga oppositionen
och bra så till vida att socialdemokraterna
tryckts tillbaka över
hela linjen. I vilken utsträckning de goda
resultaten skulle ha uppnåtts också
utan samlingsrörelsernas aktivitet
kan man naturligtvis inte säga någonting
säkert om. Men för den som under
de gångna åren har upplevt det tröga
motstånd som samarbetstanken har haft
att övervinna förefaller det föga troligt
att den skulle ha kunnat så snabbt
och så övertygande slå igenom, om inte
organiserade politiska grupper svarat
för att förverkliga den. Ur sista numret
av Svensk Tidskrift citerar jag gärna
vad som skrivits om borgfreden: »För
borgfreden har med stor sannolikhet
väljarna främst att tacka de samlingsrörelser
som med skilda metoder men
med samma målsättning arbetat i olika
delar av landet.» Det erkännandet ligger
långt ifrån de misstänkliggöranden
av syfte och förmåga som samlingsrörelserna
mötte på ett tidigare stadium.

Borgfreden har varit bra för den
samlade borgerligheten. Men den kan
inte vara mer än en etapp på vägen
mot en aktiv samverkan. Det litet fornnordiskt
romantiska ordet borgfred har
ju sin statsvetenskapliga motsvarighet
i termen nonagressionspakt. Det ordet
visar betydligt bättre otillräckligheten

i borgfreden. När det nu till slut, i varje
fall hos de flesta ansvariga politiker på
den borgerliga sidan, har blivit en självklarhet
att de inbördes agressionernas
tid måste vara förbi, måste nästa steg
föra till en aktiv samverkan. Fredlig
samlevnad, peaceful coexistence, är nog
så bra. Men man får inte slå sig till ro
med att man hunnit dit. Man måste gå
vidare med aktiva åtgärder.

Det är fullt klart att partier som strävar
åt samma håll också måste samordna
sina strävanden. Hur sådan samordning
bäst skall komma till stånd kan
man ha olika uppfattningar om. Så sent
som i går hörde vi detta dokumenteras
genom talesmän för de skilda borgerliga
partierna. Enligt en uppfattning
bör det borgerliga samarbetet ske mellan
folkparti och centerparti med uteslutande
av högern. Enligt en annan
uppfattning bör samarbete ske så att
det omfattar alla de tre partierna.

Det ligger i samlingsrörelsernas natur
att det är en trepartisamverkan man
eftersträvar. Våra anhängare betraktar
inte högerns medverkan som en belastning,
utan som en förutsättning för
maximala framgångar. Vi anser att en
analys av valresultatet ger fog för denna
uppfattning.

Genomsnittligt för hela landet ökade
de borgerliga partiernas sammanlagda
procentuella andel av valmanskåren
med 3,9 procent, räknat från förra kommunalvalet.
I särklass mest — med en
siffra som överstiger riksgenomsnittet
med mer än 50 procent — ökade den
samlade borgerlighetens andel i Göteborg
och Malmö. Och, märk väl, i båda
dessa städer var högern en fullt accepterad
ocli aktiv deltagare i det borgerliga
samarbetet. Med risk för att halka
in på alltför lokala frågor skulle jag
gärna vilja anföra ytterligare några
siffror i detta sammanhang. I Malmö
hade de viiljare som var betänksamma
mot samarbete med högern möjlighet
att rösta på en mittenlista. »Samling i
Malmö», som den listan hette vilken

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

också innefattade högerkandidater, fick
64 200 röster mot mittenlistans 5 500.
Av de borgerliga väljarna röstade alltså
92 procent på en lista med högerinslag,
medan 8 procent föredrog listan
utan högern. Att borgerligheten i
Malmö närmast efter den i Göteborg
gjorde den största framryckningen mätt
i andel av valmanskåren, vilket ju är
det väsentligaste, har jag redan sagt.

Hälsingborg och Lund visar samma
resultat: överväldigande majoritet för
de listor som omfattade också kandidater
från högern. Av de totalt 93 borgerliga
stadsfullmäktigeplatserna i kretsen
valdes 9 stadsfullmäktige in på mittenlistor,
1 på KDS-listan och 83 på
listor där högern ingick som partner.
En enpartilista förekom på ett håll, i
Lund. Den blev ett svidande nederlag
för dem som stod bakom listan och
lämnade inte någon som helst utdelning
i form av mandat. För den samlade
borgerligheten betydde den att två mandat
gick förlorade.

Jag skall inte trötta med flera valsiffror,
fast jag i och för sig gärna skulle
vilja anföra sådana, då jag i dem finner
bevis på det riktiga i samlingsrörelsernas
uppfattning att det borgerliga samarbetet
bör omfatta alla de tre partierna.
Jag skall i stället erinra om ett
annat bevis som pekar åt samma håll.
Efter valet utfördes opinionsundersökningar
som gav till resultat att en överväldigande
majoritet av mittenpartiernas
sympatisörer förordade trepartisamverkan.
Det var bara knappt en tredjedel
av mittenanhängarna som förklarade
sig vilja hålla högerpartiet utanför.
Chefen för opinionsmätningsinstitutets
politiska forskningsavdelning har
i en hörnartikel i Dagens Nyheter kommenterat
resultatet av undersökningen
på följande sätt: »En betydande del av
väljarkåren tycks efter valet ha gått
längre än vad partifunktionärer och
riksdagsgrupper velat gå.»

Låt mig säga att för oss som har kontakt
med samlingsrörelserna var opi -

nionspejlingens resultat ingen överraskning
och låt mig också framhålla att den
motsättning som forskningschefen konstaterade
melian väljarnas uppfattning
å ena sidan och partiapparaternas agerande
å den andra också är en realitet.

Alla rörelser har sin hierarki, sitt ledande
skikt. Det ligger i sakens natur
att ledningen tillvaratar främst vad som
ter sig som den egna rörelsens primära
intressen. Ord som »suveränitet» och
»nationella intressen» är en påminnelse
om detta ifrån staternas liv. »Den enda
saliggörande kyrkan» är en term
som ger besked om bristande fördragsamhet
på det andliga livets område.
Partiapparaterna skiljer sig naturligtvis
inte från andra intresseorganisationers
ledningar. Det är förtroendemännens
självklara skyldighet att verka för sina
organisationers bästa. Men det nya är
att man på många håll börjar inse att
den egna organisationens bästa kanske
inte alltid står att nå genom ängsligt
vakthållande kring den egna, snävare
intressesfären.

Detta innebär en förskjutning av förtroendemännens
mandat. Där förut utrikesministrar
och deras medhjälpare
sändes till konferenser för att uppnå
maximala framgångar för de nationella
intressena reser nu delegater beredda
till väsentliga inskränkningar i den
nationella suveräniteten, till förmån för
en bättre fungerande värld i solidaritetens
tecken. Kättarbål och inkvisitioner
har på kyrkans område efterträtts
av en känsla av gemensamt ansvar och
av en ekumenik som växer sig starkare
dag för dag.

Sådana nya målsättningar har den
ansvariga ledningen fått fullmakt för
genom uppdragsgivarnas nya inställning.
Att nonchalera den skulle vara
att illa svara mot det förtroende man
fått. I det läget befinner sig nu enligt
min uppfattning också de borgerliga
partiledningarna och riksdagsgrupperna.
Det är inte länge sedan väljarna
betraktade det som en gudi behaglig

Onsdagen den 2 november 196G fm. Nr 31 71

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

gärning att det togs hårda nappatag i
det borgerliga lägret. Ju saftigare smockor,
desto bättre. Men tiden har ändrats.
På arbetsplatser, i intresseorganisationer
och i kommunalpolitiska sammanhang
arbetar nu högerfolk, centerpartister
och folkpartister tillsammans
utan gnissel. Nu vill de se samma förhållande
på rikspolitikens område.

Helt utan invändningar är naturligtvis
inte en sådan skildring. Det finns
fortfarande de som lever kvar i gamla
föreställningar, föreställningar som i
gårdagens debatt kallades fördomar. Det
är ett negativt ord. Ett mera positivt är
väl att tala om gammaltroende människor.
Sådana finns inom alla partier.
Det finns de som alltjämt tror på
högerspöket. Vi hörde det demonstreras
för inte så länge sedan. Som högerman
finner man föga faktisk bakgrund
för en sådan tro. Visst har vårt parti
liksom andra partier gjort misstag.
Men det kanske också kan vara på sin
plats att erinra om att det från vårt
partis sida klarare har uttalats varning
mot en utveckling, som stod hotande
inför oss, och har framlagts klarare alternativ
till den allmänna överambition
som försatt oss i dagens besvärliga samhällsekonomiska
och statsfinansiella situation
än vad fallet varit från andra
oppositionspartiers sida.

Gammaltroende finns också inom högerpartiet.
Det är sådana människor
som reagerar med en negativism som
varierar från syrlighet till surhet så
fort det gäller att kommentera någonting
som har med mittenpartierna att göra.
Men med dessa reservationer vill jag
göra gällande att man bland de borgerliga
väljarna i stort sett har krav på ett
enat uppträdande också på det rikspolitiska
planet. Partiledningar och grupper
måste motsvara det kravet genom
att söka bekämpa det gammaltroende
som dröjer sig kvar, genom att ta till
vara det positiva i de nya strömningarna,
genom att inte nöja sig enbart med
den uppnådda borgfredens passivitet

utan gå vidare till aktiv handling. Först
då kan man konstatera att förutsättningar
finns att rätt förvalta den framgång
som borgerligheten har nått i
årets val.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag avser inte att ta upp
en diskussion om de lämpligaste formerna
för en remissdebatt, om en bättre
debattordning eller om ändrade bestämmelser
för talarordningen — det får
kammaren litet längre fram i kväll tillfälle
att diskutera, förmodar jag.

Men sedan en längre tid har det blivit
så vid remissdebatter att jag, oavsett
vid vilken tidpunkt jag anmält mig,
har fått ordet efter herr Regnéll. Jag
vet inte om det kan ses som ett försök
till något slags ämnesgruppering. Herr
Regnéll och jag tillhör ju samma valkrets,
och den valkretsen har i massmedia
under senare år tilldragit sig
ganska stor uppmärksamhet. Press, radio
och TV har ägnat Medborgerlig samling
och sedan Samling i Malmö ett
mycket stort intresse. Inte minst är detta
resultatet av den verksamhet herr
Regnéll tidigare bedrivit inom de nämnda
organisationerna. Det är främst metoderna
som man därvid har uppmärksammat,
särskilt de metoder som har
använts av de s. k. samlarna. Jag skall
inte heller ta upp dessa metoder till närmare
skärskådande, även om det skulle
vara mycket att säga därom.

Jag vill bara konstatera att det efter
valet har varit synnerligen tyst från det
hållet. Herr Rubin talade i går ganska
försiktigt om samlingsrörelsens betydelse
för de borgerligas framgångar i fyrstadskretsen,
och det har sina förklaringar.
Trots en enorm satsning i en
synnerligen kostsam valrörelse — här
har nämnts både 1 och 3 miljoner kronor
enbart för valet i Malmö — blev ju
resultatet synnerligen magert för samlarnas
del. Man vann ett mandat — och
jag vill säga ett synnerligen dyrt mandat.
Genom köpslagan om mandat med

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

folkpartiets malmöavdelning minskades
högerpartiets representation i Malmö
stadsfullmäktige från 18 till 15 mandat.
Vi förstår att besvikelsen är stor inom
högerpartiet efter en kampanj, där man
satsade hårt för att erövra majoritet i
Malmö stadsfullmäktige åt de borgerliga
och där högerpartiet räknade med att
bli dominerande och helt utslagsgivande
vid ställningstaganden i de kommunala
frågorna.

Vad jag har sagt är inte något försök
att undanskymma vårt partis valnederlag.
Socialdemokraterna förlorade i
Malmö sex mandat men behöll majoriteten.
Det är en kraftig tillbakagång sedan
1962, det skall erkännas. Men det
bör också uppmärksammas att socialdemokraterna
i valet 1962 vann tre nya
mandat. De mandaten fick vi bara behålla
under fyra år. Partiställningen i
Malmö stadsfullmäktige före 1962 var
nämligen den att socialdemokraterna
hade 33 mandat och de borgerliga tillsammans
27 mandat. Efter valet i år
har socialdemokraterna 30 mandat, de
borgerliga sammanlagt 27 — samma
ställning som de hade 1958 — och kommunisterna
3. Det är resultatet av kampanjen
från Samling i Malmö och framför
allt av två tidningars insatser som
har stött Samling i Malmö i valrörelsen.

Men enligt herr Rubin och — efter
vad jag nu finner — även herr Regnéll
var ju det viktiga i valet att det blev
ett nederlag för socialdemokratien;
mindre viktigt är vad som kommer efter
valet. Herr Rubin sade: »Vilka oppositionspartier
som vann spelar då
mindre roll — så ser vi på saken inom
samlingsrörelserna.» Och enligt vad jag
finner är detta även herr Regnélls mening.

Man är alltså mindre intresserad av
vem som vinner mandaten — huvudsaken
är att socialdemokratien tvingas
tillbaka. Jag tycker detta är en klar
och öppenhjärtlig deklaration, och jag
vill tacka både herr Regnéll och herr
Rubin för dessa uttalanden. — Mer be -

nr 137

höver inte ordas om saken. Vad som
sagts bör dock föras vidare till väljarna
i Malmö.

Socialdemokraterna förlorade sex
mandat, oppositionen vann sex mandat.
Av dessa sex mandat vann Samling
i Malmö ett, centerpartiet — under
partibeteckningen Mittenpartiet med
stöd av 2 000 folkpartiväljare — två
mandat och kommunisterna tre.

Det är riktigt, herr Rubin, att samtliga
oppositionspartier främst bär att
tacka Samling i Malmö för sin framgång.
Jag har sagt till herr Hermansson
mera privat att han borde sända ett
tack för den insats som Samling i Malmö
gjorde för hans partis räkning. Jag vet
inte om han går och tänker på den saken.

Det kan inte bestridas att det faktiskt
var på detta sätt. Ingen vill väl göra gällande
att vare sig mittenpartiet eller
kommunisterna av egen kraft skulle ha
lyckats nå en sådan framgång i valet
i Malmö. Det fördes ju en synnerligen
tystlåten och blygsam propaganda från
båda dessa håll. Men med hjälp av samlarnas
propaganda — och jag vill säga
även med hjälp av den nuvarande sammanräkningsmetoden
— vann mittenpartiet
med ca 5 000 röster två mandat
och kommunisterna med ca 6 000 röster
tre mandat. För att vi socialdemokrater
skulle ha kunnat stärka vår ställning
med ett mandat i vår starkaste valkrets
hade vi behövt en röstökning med inte
mindre än 6 000 röster. På samma röstsiffra
fick kommunisterna hela tre mandat.

Om jag förstod herr Hedlund rätt i
går — jag är inte säker på att jag gjorde
det — var han missnöjd med den nuvarande
sammanräkningsmetoden, framför
allt när det gäller kommunala val.
Jag hör till dem som anser att målet
måste vara att alla röster skall väga lika
tungt, oavsett om man röstar med ett
stort eller med ett litet parti. Jag medger
att det finns vissa svårigheter rent
tekniskt härvidlag, men så långt möj -

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Mai:ts proposition nr 137

ligt bör man sträva efter att nå detta
mål. Grundlagsberedningen funderar
nu på problemet.

Den nuvarande metoden innebär vid
riksdagsmannaval en viss utjämning
med hänsyn till olika landsdelar och
antalet valkretsar. Men en sådan utjämning
kommer ju inte till stånd i de kommunala
valen, och jag är på det klara
med att väljarna har svårt att förstå ett
system som innebär överrepresentation
i de kommunala fösamlingarna för och
framför allt gynnar de små partierna.
Samling i Malmö hade i den föreliggande
situationen att räkna med att ett sådant
resultat skulle åstadkommas genom
partiets agerande, och Samling i Malmö
får främst ta ansvaret för att två småpartier
nu erhållit överrepresentation i
Malmö stadsfullmäktige. Samling i
Malmö gick ut i valrörelsen och sade, alt
om Samling i Malmö vinner 6 666 röster,
så tar vi majoriteten i Malmö stadsfullmäktige.
Samlarna ökade mer än
detta röstetal men uppnådde ändå inte
en ökning av antalet mandat med mer
än ett.

Jag för min del är helt övertygad om
att ett öppet och klart framträdande
under respektive borgerliga partiers
vanliga partibeteckningar hade förhindrat
att de två småpartierna fått mandat.
Det betyder inte — och det vill jag säga
speciellt till herr Regnéll — att jag eller
övriga socialdemokrater har någonting
emot ett samlat borgerligt parti.
För min personliga del är det tvärtom,
men det är fifflandet och spekulerandet
i valmetoden som jag vänder mig
emot. Partierna bör vinnlägga sig om
ett rejält och ärligt framträdande. Enligt
min mening har tillkomsten av samlarna
och samlingsrörelserna icke minskat
utan ökat fifflandet, herr Regnéll.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Hela herr Adamssons
anförande gav ett besked om den ängslan
man hyser på socialdemokratiskt
håll inför samlingsrörelsernas aktivitet.
3* — Andra kammarens protokoll 19G6.

Herr Adamsson försökte dra en rökridå
framför valresultatet i Malmö. Det
är inte lätt att göra det, när man har
klara siffror som talar sitt eget språk.
I tidningen Arbetet bär jag noterat ett
betydligt ärligare besked, en riktigare
bedömning. Det skrevs där: »Valet blev
ett svårt nederlag för socialdemokraterna.
» Siffrorna ger också detta vid
handen och man kan konstatera, att socialdemokraterna
fått notera en accelererad
nedgång av sin andel av valmanskåren
vid de två val i vilka samlingsrörelserna
framträtt i Malmö. Mellan
1962 och 1964 gick socialdemokraterna
tillbaka med 2,9 enheter och mellan
1964 och 1966 med 5,8 enheter. Det
betyder en nedgång från 1962 till 1966
med 8,7 enheter.

Vad beträffar kommunisterna var deras
uppgång i Malmö mindre än den
var i Göteborg och Stockholm — det
rörde sig om 3 enheter —■ vilket vi noterar
med glädje, eftersom vi naturligtvis
alla på den borgerliga sidan mycket
ogärna vill ha kommunistisk representation
i våra församlingar. Nej, vinsten
har gått till borgerligheten, som vid
båda de senaste valen har kunnat notera
vackra framgångar. 1962 hade högern
och folkpartiet tillsammans 37,1
enheter. Lägger man därtill centerns
3,3 är man uppe i 40,4 enheter. 1964
hade MbS ensamt 31,5 enheter. Tillsammans
med de borgerliga listor som stod
utanför MbS den gången kom man upp
i 42,3, en ökning med 1,9 enheter. Årets
val resulterade i en samlad borgerlighet
som hade 46,4 enheter, alltså plus 4,1.
Av dem stod Samling i Malmö med sina
64 000 röstande för 42,8 enheter.

Herr ADAMSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte förstå att
herr Regnéll kunde uppfatta mitt anförande
som ett försök att lägga en rökridå
framför valresultatet. Jag uttryckte
klart, att socialdemokraterna hade förlorat
sex mandat och detta var ett svårt
nederlag. Det skall ingalunda bestridas.

Nr 3/

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

Men liur ser det ut med den borgerliga
oppositionens framgångar? Som jag redovisat
får de borgerliga tre nya mandat,
vilket innebär att de får precis
samma ställning i Malmö stadsfullmäktige
som de hade år 1958. Kommunisterna
får tre nya mandat. Jag vet inte
om herr Regnéll räknar kommunisterna
till sin fålla. I varje fall räknar vi dem
till oppositionspartierna.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! På samhällsgrupper torde
efter det att industri i egentlig mening
började framträda för halvtannat
århundrade sedan så många gånger
ha fått sin dödsdom uttalad som just
den mindre industrien. Ryktet om dess
bortgång har varje gång varit lika överdrivet.

Den mindre industrien utgör nämligen
fortfarande en utomordentligt viktig
faktor inom vårt svenska näringsliv
över huvud taget. Dess enligt min uppfattning
största betydelse ligger emellertid
i det förhållandet, att den representerar
dynamiken inom industrien. Den
är dess hetsigt klappande hjärta, producenten
av nya impulser, tekniska uppslag,
idéer och uppfinningar. Den mindre
industrien representerar förnyelsen.
Den ständiga nyetableringen av mindre
företag och deras vidareutveckling är
därför en garanti för att näringslivet
håller sig friskt, vitalt och utvecklingsdugligt
när förändringens vind blåser
allt starkare och när både gamla branscher
och betydande företag inom dessa
försvinner därför att de inte längre har
någon uppgift att fylla. Bilden av den
mindre industrien som det dynamiska
elementet och nyskaparen är dock i
framtidsperspektivet icke helt ljus; detta
skall jag något behandla längre fram.

En allmän uppfattning torde vara
att uppfinningar och tekniska nyheter
samt och synnerligen springer fram ur
storindustriens välutrustade laboratorier.
För att få en drastisk belysning
av det rätta förhållandet kan det vara

nr 137

ändamålsenligt att titta på jätteföretagens
hemland, nämligen USA. Undersökningar
vidtagna i detta land visar
att större delen av det kommersiellt
mest värdefulla nyskapandet härrör
från ensamstående uppfinnare och företagare,
medan endast en mindre del
kommer fram som resultat av storindustriens
egna organiserade insatser.
Enligt en uppgift publicerad i en amerikansk
teknisk facktidskrift har »70 %
av alla kommersiellt viktiga uppfinningar,
som gjorts i USA under de senaste
10 åren, haft ensamma uppfinnare
och företagare till upphovsmän».

Det finns icke anledning att tro att
förhållandena skulle te sig särskilt annordlunda
i vårt land. Tvärtom torde
den svenska mindre industrien vara
ovanligt produktiv när det gäller att
åstadkomma tekniska nyheter, finurliga,
arbetsbesparande och sålunda produktivitetsbefrämjande
metoder o. s. v. Finansieringen
av tekniska nyheter är
som vanligt det svåraste problemet att
lösa, och dess svårlösthet är i detta
sammanhang att särskilt beklaga. Vårt
folk besitter som bekant en utpräglad
begåvning, som bildar en utmärkt grogrund
för mera kvalificerade insatser
på tillverkningsområdet. Den svenska
mindre industrien skulle med framgång
kunna etablera vad jag skulle vilja kalla
snilleindustrier, med den flödande tillgång
på idéer och förslag till tekniska
nyheter och uppfinningar som finns
runt om i landet. I brist på pengar stannar
dock dessa uppslag mestadels på
papperet eller förs i bästa fall fram till
ofullbordade prototyper, som utvecklade
och bragta till kommersiell användning
skulle tillföra produktionen och
därmed folkhushållet mycket betydande
värden. Bara 1 procents höjning av vår
produktivitet skulle ge oss ytterligare
1 000 miljoner kronor att lätta trycket
på våra ansträngda resurser med. Jag
är övertygad om att ett optimalt utnyttjande
av den mindre industriens slumrande
resurser skulle bli ett försvarligt

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

bidrag till eu önskvärd produktivitetshöjning.

För ett par år sedan fästes stora förhoppningar
vid ett gott statligt initiativ,
som siktade just till att exploatera
och till kommersiell användning föra
fram dessa slumrande naturtillgångar i
form av nya tekniska uppslag och innovationer
av olika slag, varom jag nyss
talat. I enlighet med en framlagd proposition
beslutade riksdagen år 1964
att inrätta ett institut för nyttiggörande
av forskningsresultat, benämnt INFOR.
I första paragrafen av INFOR :s stadgar
heter det: »Institutet har till uppgift att
med utnyttjande av de medel, som står
till förfogande för ändamålet, finansiellt
medverka till att resultat av forskning
och uppfinnarverksamhet utvecklas
med sikte på industriell användning
samt nyttiggöres genom industriell produktion
och marknadsföring.» Institutet
erhöll också ett anslag på 20 miljoner
kronor.

De högt spända förhoppningarna på
detta institut har emellertid, herr talman,
hittills blivit svårt svikna. Institutet
är ännu två år efter sin start praktiskt
taget okänt utanför kansli- och
riksdagshus, och dess verksamhet är
ytterst begränsad. Enligt den senaste
verksamhetsberättelsen har INFOR inte
ens ett eget kansli utan delar detta —
liksom ett expeditionsbiträde — med
Malmfonden. Personalen i övrigt utgöres
av en — säger en — heltidsanställd
tekniker. Det säger sig självt att institutet
med dessa blygsamma resurser
inte kan komma att göra några nämnvärda
insatser när det gäller att föra
fram uppfinningar och andra tekniska
nyheter till industriellt utnyttjande. En
kraftig upprustning av INFOR :s personalresurser
iir alldeles nödvändig för
att de anslagna 20 miljonerna skall få
en avsedd och meningsfull användning.
INFOR får inte bli en av regeringens
många halvmesyrer på det ekonomiska
området.

Jag hyser trots allt den fasta förviss -

ningen alt vår mindre industri är något
av en naturtillgång i vårt näringsliv,
som har spelat och även i fortsättningen
måste ges tillfälle att spela sin betydelsefulla
roll i olika näringsfunktioner.
Men det är naturligt om den mindre
industriens utövare ser framtiden
fylld av hotfulla frågetecken. Hur skall
företaget och dess anställda kunna klara
sig i en hårdnande konkurrens med stigande
kostnader och ovissa stormarknadsperspektiv?
Sådana frågor är berättigade,
men jag tror att våra mindre
industrier, som de alltid gjort, skall
klara sig — och det bra — under förutsättning
givetvis att samhället har en
positiv inställning till deras problem.

Det är då, herr talman, framför allt
tre centralproblem som måste få en
tillfredsställande lösning. Det första gäller
självfinansieringen. För att ett litet
företag skall kunna växa och bli stabilt
och motståndskraftigt krävs en rimlig
möjlighet till självfinansiering av
företagets verksamhet och vidare utveckling.
Praktiskt taget alla våra nuvarande
storindustrier — de må heta
L M Ericsson, SKF, AGA eller något
annat — har en gång börjat som små
enmans- eller tvåmansföretag. Om dessa
företag under sina uppbyggnadsskeden
icke i mycket stor utsträckning
kunnat självfinansiera sina investeringar,
hade utvecklingstakten icke varit
densamma, och de hade säkerligen icke
befunnit sig på dagens nivå.

Under senare delen av 1950-talet hade
de flesta större och många mindre industrier
här i landet möjligheter till
hundraprocentig självfinansiering, och
de investeringar som delta förhållande
avsatte gav upphov till en markant stegring
av industriproduktionen under
1960-talets första år. Under de senaste
fem, sex åren har självfinansieringsgradcn
sjunkit snabbt. Enligt en av en storbank
nyligen publicerad undersökning
ligger företagssektorns genomsnittliga
självfinansieringsgrad på mellan 50 och
60 procent.

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Eftersom det icke torde vara osannolikt
att storindustrien bättre än den
mindre lyckats vidmakthålla sin självfinansieringsgrad,
kan uppskattningen
av den mindre industriens självfinansieringsgrad
till 15—20 procent vara
riktig.

En sådan siffra är uppenbarligen på
tok för låg. Självfinansieringsgraden
kan höjas genom justeringar i skattelagstiftningen,
t. ex. genom medgivande
av avskrivning på återanskaffningsvärdet
och genom förmånligare regler för
varulagervärdering. Det är verkligen att
hoppas att allmänna skatteberedningen
i fråga om företagsbeskattningen kommer
att framlägga förslag till justeringar
i skattelagstiftningen, ägnade att öka
självfinansieringsförmågan hos alla företag,
icke minst de mindre, och att
regeringen sedan skall ha kraft nog att
genomföra de förslag som eventuellt
läggs fram.

Det andra problemet rör tillgången
till långfristiga krediter. Den mindre
industrien kan till skillnad från den
större t. ex. icke emittera obligationslån
och har över huvud taget svårt att
få tag i långa pengar. De halvstatliga
kreditinstituten Aktiebolaget Industrikredit
och Företagskredit skall visserligen
slussa över AP-medel i form av
långfristiga krediter till de mindre företagen,
men dels är kapaciteten icke
tillräcklig, dels tycks även dessa institut
lida av underbemanning, eftersom
det är halvårslånga eller längre väntetider
innan en ansökan kan bli slutbehandlad.
De nu nämnda instituten
måste få en ordentlig upprustning eller
också måste den mindre industrien få
tillgång till långfristiga krediter på annat
sätt, så att dess villkor blir ungefär
desamma som de stora företagens, tv
någon socialgruppering av olika företagskategorier
skall vi väl ändå inte ha,
vare sig i detta eller i andra avseenden.

Det tredje stora problemet rör den
mindre industriens försörjning med
eget kapital och torde kanske på lång

sikt vara det allvarligaste. Det har alltid
varit dåligt ställt med denna försörjning,
och med minskad självfinansiering
ter sig utsikterna dystrare än någonsin.

Det måste vara en rimlig avvägning
mellan eget och främmande kapital i
ett företag, men i dag är den mindre
industrien i så hög grad beroende av
främmande kapital och har en så liten
andel eget kapital i företaget, att det
råder en allvarlig snedbelastning som
kan få ödesdigra följder. Storindustrien
gläder sig säkert i dessa dagar åt förslaget
om en permanentning och förbättring
av Annell-lagen, men de mindre
företagen bär ingen glädje härav.
De kan icke göra nyemissioner. Även
på denna punkt måste det enligt min
mening skapas en likvärdig behandling
av stora och små företag. Förr eller
senare — helst så fort som möjligt —
måste ett emissionsinstitut tillskapas,
vilket får till uppgift att till den mindre
industrien kanalisera över riskvilligt
kapital utifrån. Det är möjligt att
ett brett realiserande av denna tanke
kräver en ändring av aktiebolagslagen
och införandet av en enklare bolagsform,
så att de många mindre företag,
som nu bedrivs i enskild firmas form,
lätt kan ombildas till bolag och i denna
form smidigt tillgodogöra sig ett
sådant emissionsinstituts tjänster.

Under alla förhållanden är det absolut
nödvändigt, att den mindre industrien
på något lämpligt sätt kan få
möjligheter att öka det egna kapitalet
och därmed minska sitt beroende utifrån.
Redan nu har detta beroende blivit
så stort, att alltför många mindre
företag låter sig uppköpas av något
investmentbolag, knutet till någon storbank,
därför att man icke tror sig om
att på egen hand orka med den väntade
expansionen. Investmentbolagen
gör säkerligen i många stycken en värdefull
insats när det gäller att rädda
goda familjeföretag till fortsatt drift och
utveckling, och en viss strukturrationa -

Onsdagen den 2 november 19G6 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

lisering kommer väl härigenom också
till stånd. För mycket eller för litet
skämmer emellertid allt, och blir alltför
många mindre industrier uppköpta, rubbas
den naturliga balansen mellan större
och mindre företag och en olämplig
maktkoncentration till ett fåtal företagsgrupper
— mer eller mindre dirigerade
av den storbank, med vilken man
har intressegemenskap — kommer till
stånd.

Jag skulle, herr talman, vilja ta upp
en annan sak, som i varje fall indirekt
har beröring med de mindre företagen
i de större städerna och särskilt här i
Stockholm. Vad jag åsyftar är det s. k.
rivningsraseriet, vilket får till följd att
mängder av småföretag utan misskund
skjutsas från en lokal, där man har en
inarbetad kundkrets, ut till en helt annan
stadsdel. Där får man i en betydligt
dyrare lokal börja om från början
om det är fråga om ett service- eller
distributionsföretag. Det är långt ifrån
alla som orkar med att skapa en ny utkomst
under betydligt ogynnsammare
förutsättningar än tidigare. Många får
därför efter en tid helt enkelt gå ifrån
sin rörelse med allt vad detta innebär
även för de anställda.

Men rivningsraseriet drabbar inte bara
företagarna, utan det leder även till
sociala missförhållanden, framför allt
för stora grupper av bostadshyresgäster.
Det är nämligen så, att flyttningen från
rivningshusen innebär att de berörda
människorna vanligtvis får flytta till en
annan stadsdel, varigenom kontakterna
med den gamla miljön och dess invånare
bryts. Bostadens läge i förhållande
till arbetsplats in. in. brukar också bli
betydligt sämre. Därjämte brukar hyran
för den nya bostaden vara avsevärt
högre än hyran för den gamla. Efter vad
vi i (lag vet om människors beroende
av sin invanda miljö är detta skyfflande
med hyresgäster hur som helst och nästan
vart som helst klart av ondo och
skapar underlag för psykiska skadeverkningar.
Iledan av denna orsak —

alltså inte bara av ekonomiska orsaker,
vilka berör hela bostadsförsörjningen
— måste rivningsraseriet i våra större
städer väsentligt dämpas.

Frågan har varit på tal här i riksdagen
flera gånger tidigare, och förslag
om dämpning av rivningsraseriet har
framförts motionsvägen bl. a. från centerhåll.
Regeringen och myndigheterna
har också förklarat sig vara intresserade
av att göra positiva insatser i den
riktningen. Vad som då kan vara av
intresse att närmare skärskåda är bl. a.
det initiativ som säkerligen på inspiration
från högsta ort togs av statens hyresråd
genom en rundskrivelse till hyresnämnden
den 18 januari 1965. I denna
rundskrivelse utfärdades anvisningar
angående handläggningen av ärenden
som rör uppsägning av hyresgäst vid
planerad rivning. I cirkuläret fästes
hyresnämndens uppmärksamhet på
önskvärdheten av att nämnderna vid
prövning av sådana ärenden även beaktade,
om uppsägningen mot bakgrunden
av s. k. allmänna synpunkter kunde
anses vara obillig. Hyresnämnderna
uppmanades att särskilt uppmärksamma
frågan om byggnad, som skall rivas
utan att speciella skäl av t. ex. trafiktekniskt
slag förelåg, kunde anses vara
saneringsmogen. Nämnderna skulle vid
bedömningen samråda med kommunala
myndigheter. Lägenheter utrustade
med centralvärme, varmvatten och wc
förutsattes i allmänhet fortfarande kunna
brukas för bostadsändamål. Av betydelse
för hyresnämndernas bedömning
borde även vara, om rivningen
med hänsyn till planerad nybyggnad
kunde väntas medföra ett tillskott eller
eu förlust i fråga om antalet bostadslägenheter
på orten.

Detta cirkulär från hyresrådet ledde
i praktiken till intet. Rivningarna fortsatte
i oförminskad takt, och reaktionen
mot att tekniskt ännu icke saneringsmogna
fastigheter i sådan omfattning
föll offer för grävskoporna bara
växte i intensitet. Detta fick regeringen

Nr 31

Onsdagen den 2 november 196C fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

att reagera med ett ingripande som utåt
i varje fall tedde sig kraftfullt och
imposant. Inrikesministern meddelade
i våras, att arbetsmarknadsmyndigheterna
fått i uppdrag att stoppa alla onödiga
rivningar till följd av bostadsbristen
och svårigheterna att hålla bostadsbyggandet
på en hög nivå. Det hela
skärptes t. o. m. så mycket att man utsade,
att om husen var beboeliga och
inte behövde rivas för t. ex. gatubyggen,
fastighetsägaren skulle kunna åläggas
att ställa i ordning fastigheterna.
Arbetsmarknadsmyndigheterna fick i
uppdrag att i varje enskilt fall i städer
med mer än 30 000 invånare avgöra om
tillstånd skulle ges till rivning.

Detta såg ju ut som ett kraftfullt ingripande
av regeringen, och alla väntade
sig att rivningsraseriet nu äntligen
skulle dämpas. Men hej vad man
bedrog sig, i varje fall när det gällde
Stockholm. De underordnade myndigheterna
tycks inte ha någon större respekt
för regeringen, och dess kraftspråk
tycks i verkligheten för dessa
bara ha tett sig som ett litet pipande
som man utan vidare kunde bortse
ifrån. Under det halvår rivningsförbudet
gällt har, vad Stockholm beträffar,
länsarbetsnämnden lämnat tillstånd till
samtliga rivningssökande, allt enligt
uppgifter i pressen. Att detta kunnat
ske trots regeringens påbud beror väl
på någon byråkratisk finess, fördold
för vanligt folk, men inte inger det något
förtroende för regeringens förmåga
att sätta kraft bakom orden.

Det är tydligt att reaktionen mot rivningsraseriet
måste bli ännu starkare.
Den målsättning som angavs i våras
nämligen att alla onödiga rivningar
skall stoppas, måste förverkligas. Onödiga
är alla rivningar av tekniskt icke
saneringsmogna hus där enda motivet
är att man vill ha större ekonomiskt
utbyte av den innehavda tomtmarken.
Om cirkulär från myndigheter och påbud
från regeringen inte hjälper får
problemet uppenbarligen angripas från

andra och radikalare utgångspunkter.

Ett lämpligt tillvägagångssätt kan vara
det som motionsvägen föreslagits
från centerhåll. Överläggningar bör på
tidigt stadium upptas med vederbörande
fastighetsägare om alternativ till en
tänkt rivning. Förbättrings- och ombyggnadsmöjligheter
bör härvid prövas.
Det är klart att ett sådant alternativ
för att kunna förverkligas förutsätter
att förräntningen av det kapital
som ombyggnaden eller förbättringen
kräver är jämförligt med den förräntning
som skulle ha erhållits på det för
rivning jämte nybyggnad erforderliga
kapitalet. Men det är också klart att
hyresgästerna i regel är beredda att
betala en sådan höjning av hyran som
följer av en förbättring eller ombyggnad
av ett äldre hus, eftersom det är
betydligt förmånligare för dem än att
flytta till en ny bostad.

Detta, herr talman, är ett sätt att komma
till rätta med rivningsraseriet, och
det har den fördelen att det bygger
på en ekonomisk verkningsmekanism
och inte bara på påbud. Situationen är
ju den — vilket gör ont värre — att
rivningarna pågår som värst i regioner
där bristen på bostäder är störst och
där bostadsbyggandet på sistone oavlåtligt
minskat. Resultatet blir ett katastrofalt
lågt nettotillskott av bostäder
framför allt i Stockholm, där på grund
av bristen detta överskott borde vara
störst.

Rivningsraseriet måste alltså stoppas,
i varje fall dämpas, och när regeringens
egna försök i den riktningen gång på
gång misslyckas vore det väl mödan
värt att för en gångs skull lyssna till
förslag från annat håll. Omständigheterna
kring rivningarna har nu blivit
sådana, att förslag att komma till rätta
med eländet måste prövas, även om de
härrör från så motbjudande idégivare
som ett oppositionsparti.

Herr SUNDELIN (s):

Herr talman! Jag vill här med några
ord beröra ett par frågor som jag anser

Nr 31

Onsdagen den 2 november 196G fm.
Vid remiss av

vara av stor betydelse för både samhället
och den enskilda människan. Det
gäller sysselsättningsfrågorna och vägproblemen.

Om man jämför med de förhållanden,
under vilka vi tidigare levat, har för
Norrlands del den senaste tidens lokaliseringspolitiska
åtgärder medfört många
fördelar. Befintliga industrier har utbyggts
och förstärkts samtidigt som
flera nya industrier har tillkommit. Det
innebär att de orter och regioner, vilka
haft förmånen av att få dessa industrier,
så att säga har fått ett nytt hopp för
framtiden. Människor som under lång
tid haft en känsla av att möjligheterna
till arbete glidit ifrån dem har fått en
meningsfylld sysselsättning.

Det är endast i undantagsfall som
skogsarbetsgivaren kan bereda lämplig
sysselsättning åt en utsliten skogsarbetare.
De genom lokaliseringspolitiken
tillkomna arbetstillfällena kan bli ett
alternativ för många av dem, men inte
för alla. De s. k. skyddade verkstäderna
blir ett alternativ för andra, men då tillkommer
i stället nya problem av social
och ekonomisk art, bl. a. som en följd
av den lönesättning som tillämpas vid
dessa verkstäder.

Småjordbrukarna utanför tätortsområdena
möter liknande svårigheter när
de inte längre på grund av vacklande
hälsa och brukningsdelens bristande lönsamhet
kan fortsätta med sina jordbruk.
De har fått uppleva att deras barn tidigt
lämnat hemmet för att skaffa sig ett mera
inkomstbringande arbete, vilket under
långa tider var liktydigt med att de
måste åka till de expanderande industriområdena
i Syd- och Mellansverige. Befolkningsunderlaget
i de orter, som ligger
mer avlägsna, har tunnats ut, och de
som blivit kvar synes nu på en gång
ha blivit överåriga. Här bör man enligt
mitt förmenande i anslutning till den
nya jordbrukspolitiken se till att man
finner former för att hjälpa de människor,
som blivit kvar ute i bygderna.
Det är orimligt att de skall komma i

Kungl. Maj :ts proposition nr 137

kläm därför att de stannar kvar i ett
för samhället angeläget arbetsområde så
länge, att de nu inte går att placera om
i inkomstgivande arbete på andra orter.

Herr talman! Jag anser det höra till
de mänskliga rättigheterna att vara tillförsäkrad
arbete och försörjning. Enligt
mitt sätt att se har vi nu restområden
med dålig sysselsättning, dels rent
mänskligt i fråga om överåriga och utslitna
till vissa orter bundna arbetare,
dels geografiskt när vissa områden drabbas
särskilt hårt av strukturrationaliseringarna.
Det gäller nu närmast Västernorrland,
enkannerligen Ådalen. Det
gäller också vissa textilområden. Alla
har de ett gemensamt: arbetarna vid
dessa industrier och glesbygdsområden
har alltid tillhört låglönegrupperna och
sålunda saknat möjlighet att så att säga
samla i ladorna. Den äldre friställda
arbetskraften kan icke med lätthet omskolas
och omflyttas enligt den moderna
arbetsmarknadspolitikens intentioner.
Tryggheten i anställningen, ett
vitalt begrepp för trivsel och utveckling,
är borta inom dessa områden. Man
frågar sig oroligt vem det är som skall
drabbas härnäst.

Arbetsgivaren i dag liksom i industriens
barndom handlar som han
finner för gott. På den tiden fick man
en lapp i avlöningskuvertet och sedan
var man hänvisad till att luffa land
och rike runt på måfå för att finna ett
nytt arbete. Nu får arbetaren veta sitt
öde sedan en presskonferens sammankallats
och det under nästan festliga
former tillkännagivits att man skall rationalisera,
integrera och effektivisera
ocli att därigenom så och så många människor
måste friställas.

Vad fordrar då arbetsgivaren? Jo, att
det samhälle, som han själv inte vill tilllåta
någon insyn i sin verksamhet, skall
ordna vad han själv inte har förmått,
nämligen en lönande sysselsättning för
en god och lojal arbetarstam. Med en
tillspetsning av problematiken skulle
man kunna säga som en äldre man i

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Ådalen sade häromdagen: »Om Gunnar
Hedlund köper en industri och lägger
ned den får Tage Erlander skulden.»
Men skämt åsido — jag förstår mycket
väl att herr Hedlund såsom många andra
industrimän måste tänka och handla
rationellt. De industrier som har att
förädla en av landets största råvarutillgångar,
den för Norrland så viktiga
skogshanteringen, måste genom rationaliseringar
och tekniska förändringar
anpassa sig till utvecklingen och sträva
efter att göra sin produkt konkurrenskraftig
på världsmarknaden. Men måste
det verkligen, såsom hittills varit fallet,
ske så att både arbetare och kommunala
myndigheter plötsligt och chockartat
ställs inför fullbordat faktum? Det måste
vara möjligt att på ett betydligt tidigare
stadium ta upp dessa frågor med de
kommunala myndigheterna och med
fackföreningens representanter, samtidigt
med att man tar upp problemet
till diskussion med den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
och därigenom
ger tillfälle för de berörda att under
en längre tidrymd planera och ställa
om sig innan de friställes eller innan
industrien i fråga är så nedkörd ekonomiskt
att det inte finns något alternativ
till ett nedläggande.

I dag gäller det bortåt tusentalet arbetare
i Ådalen, i morgon hundratals
textilarbetare i Västergötland, en annan
dag tegelarbetare i Uppland o. s. v. Alla
tänker och känner likadant som människorna
i Ådalen. Grunden för deras
liv och verksamhet har ryckts från dem.
De måste lämna sina hem och vad de
strävat för och hoppats att få behålla.
Den friställda arbetskraften är inte ett
kollektiv som kan flyttas än hit och än
dit och fortsätta att fungera på samma
sätt som hittills. Det gäller individer,
det gäller Andersson och Pettersson, deras
hustrur och barn, deras föräldrar
och anhöriga. Det är ett djupt mänskligt
problem, något som kanske kommer
i skymundan även i arbetsmarknadspolitiken.
Det är inte säkert att det går

att placera om en fjällväxt i Skånes
feta mylla och tro att den skall trivas
och frodas och bära frukt. Den kanske
behöver de hårda villkor som den varit
van vid för att kunna utveckla sig. Det
är inte säkert att Andersson och Pettersson
i Ådalen tackar för att de får komma
till Mellansverige eller Sydsverige,
även om villkoren där på ett sätt kan
verka lättare.

Parentetiskt skulle jag vilja fråga:
Har någon undersökning gjorts om vad
de arbetsmarknadsmässiga omflyttningarna
av människor sedan 1930-talet och
allt framgent har betytt för de mänskliga
relationerna? Vet någon hur många
skilsmässor som aldrig hade behövt
komma till stånd om familjebostad kunnat
erhållas snabbare? Vet någon i
vad mån den s. k. vårdkrisen har förvärrats
därför att åldringar, som kunde
ha omhändertagits av sina barn, fått
dessa barn flyttade långt bort? Vet någon
hur många barnstugeplatser man
nu behöver i de mellansvenska och sydsvenska
industriområdena därför att
den förvärvsarbetande modern flyttat så
långt bort från mormor eller farmor,
som annars kanske kunnat ta hand om
barnbarnen såsom förr i världen? Och
vet någon hur många gängbildningar
av mindre önskvärt slag som kommit
till stånd därför att barn i känsliga
uppväxtår ryckts från sina gamla vänner
och i kontakthunger sökt sig till
mindre lämpliga kamrater? Vet någon
hur mycken tid hos våra hårt ansträngda
psykiatriska specialister som upptages
av otillfredsställda omplacerade
hustrur, som inte kunnat finna nya väninnor
eller annat sällskap sedan de
ryckts upp från sin gamla bekantskapskrets
och sitt släktumgänge?

Detta var en parentes. Det bör dock
även beaktas när jag, herr talman, understryker
att dessa förhållanden är i
högsta grad otillfredsställande och att
effektivare åtgärder än hittills måste
vidtagas för att hjälpa dem som drabbats
av friställning. .lag vill framhålla,

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

Nr 31

Vid remiss av Kung], Maj:ts proposition nr 137

att det nu är på tiden att statsmakterna
prövar sådana åtgärder att arbetstagarna
genom lagstiftning garanteras rätt
till arbete.

Jag har förut erinrat om att den förda
industrilokaliseringsverksamheten haft
stort värde för Norrland och dess invånare.
Utan den skulle vi nu ha varit
långt fattigare på arbetstillfällen än vi
trots allt är. Men om tanken är, att
denna verksamhet skall följas upp på
sådant sätt att en lokalisering till Norrland
med tiden blir ett naturligt alternativ
för industrier i expansion måste,
herr talman, en radikal förbättring ske
av kommunikationslederna. Och denna
förbättring måste ske snart. Industrien,
den befintliga såväl som den presumtiva,
måste här få samma möjligheter
som i Syd- och Mellansverige att rationellt
planera transporterna av råvaror
och färdiga produkter. Och förbättrade
kommunikationer behövs inte minst för
att göra de mycket omtalade »rimlighetsavstånden»
mellan bostad och arbetsplats
till i verklig mening rimliga
även i Norrland.

För några årtionden sedan betydde
kommunikationsleder i första hand
järnvägar och sjöfart. I dag har landsvägarna
helt tagit över.

Behovet av en snabbare utbyggnad
och standardhöjning av vägarna är
mycket stort. Detta gäller strängt taget
för alla delar av landet. Men härvidlag
föreligger ändock en gradskillnad. Jag
menar, herr talman, att vägnätet i Norrland
står i särklass. Vägarna är där
verkligt dåliga. Detta gäller i första
hand de vägar, som står till buds för
såväl timmer- och virkestransporten till
skogsindustrierna som transporten därifrån
av färdigprodukten. Det är här
fråga om en mycket tung lastbilstrafik
på vägar, som på sin tid byggdes för
fordon, vilka hade en mycket begränsad
lastkapacitet.

Det iir självfallet onödigt att här
framhålla den samhällsekonomiska betydelsen
av att vägväsendet så snabbt

som möjligt utbygges och ges den kapacitet,
som trafikintensiteten ■— framför
allt när det gäller nyttotrafiken -—
fordrar. Men jag kan ändå inte underlåta
att påpeka, att det är stora pengar,
som investerats i de lastbilar och andra
fordon, vilka trafikerar vägarna.
Förslitningen är stor och därmed kapitalförbrukningen.
En med ett par år
förlängd avskrivningstid skulle därför
ha en icke oväsentlig betydelse för samhällets
— och naturligtvis också för den
enskildes — ekonomi. Att vägarna dessutom
omöjliggör ett fullt utnyttjande
av fordonens lastkapacitet förbättrar
självfallet inte situationen.

Vägväsendets medelstilldelning är
uppenbarligen alltför knapp i vad gäller
såväl nybyggnad och förbättring som
underhåll. Detta är jag, herr talman,
inte den förste att påpeka i denna
kammare.

De anslag, som nu lämnas vägväsendet,
täcks av influtna bilskattemedel.
Men vi vet att av tidigare års bilskatter
åtskilliga hundratal miljoner kronor
avsatts till automobilskattefonden,
där de alltjämt finns bokförda. Meningen
har varit att dessa pengar skulle användas
till fromma för vägväsendet.
Trots denna bokföring finns dock dessa
pengar inte längre disponibla för
sitt ursprungliga ändamål, utan de har
av statsfinansiella skäl tagits i anspråk
för andra löpande statliga utgifter.

Många har som sagt pläderat för en
höjning av anslagen till vägväsendet,
men få har egentligen velat ge anvisning
om varifrån medlen skulle tagas. Självfallet
skulle man kunna förorda en
skärpning av bilskatten, en höjning av
drivmedelspriset eller en kombination
av båda metoderna. Detta är emellertid
icke lämpligt för närvarande. Men jag
menar, herr talman, att det även borde
finnas andra möjligheter.

Av de medel från automobilskattefonden,
som tagits i anspråk för statens
löpande utgifter har, vill jag påstå,
en dryg del även använts för för -

Onsdagen den 2 november 1966 fm.

82 Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

svarsmaktens utgifter. En del av dessa
pengar borde kunna återföras till fonden
och göras disponibla för det ändamål
de ursprungligen avsatts för. Det
har självfallet sina vanskligheter att
försöka bedöma verkningarna utifrån
allmän beredskapssynpunkt av att man
beskär försvarskostnaderna med några
hundra miljoner kronor — frånsett givetvis
att överbefälhavaren skulle protestera.

Men mig förefaller det fullt naturligt
att det i en budget på 5 000 miljoner
kronor skulle finnas goda möjligheter
att genom ganska enkla rationaliseringsåtgärder
kunna pressa ned den
årliga driftkostnaden med omkring 4
procent, utan att detta skulle behöva
gå ut över materielbeställningar eller
på annat sätt minska effektiviteten hos
vårt försvar. I dagens kärva kreditmarknadsläge
har många företagare tvingats
genomföra sådana åtgärder och fått göra
dem utifrån betydligt snävare marginaler
än vad försvarsledningen har.

Men även vid en ökad medelstilldelning
till väg- och vattenbyggnadsverket
är det ändå angeläget att arbetsmarknadsstyrelsen
får ekonomiska möjligheter
att även i fortsättningen bedriva
vägarbeten såsom statliga beredskapsarbeten.
Dessa har för bl. a. Norrlands
del haft en alldeles speciell betydelse.
Härigenom har byggts många, många
mil goda vägar till båtnad för såväl industri
som enskilda och inte minst för
de sydsvenska sommarturister, som vill
se midnattssolens land.

Men framför allt har dessa arbeten givit
sysselsättning åt många hundra
människor, som annars fått förbli s. k.
friställda. Och det är i högsta grad
angeläget att detta slags beredskapsarbeten
får fortsätta utan inskränkning
så länge de nuvarande uppenbara behoven
kvarstår — behovet av arbetstillfällen
och behovet av vägar.

Herr talman! Jag har här talat om
två för Norrland djupt allvarliga problem,
dels bristen på arbetstillfällen

och därmed följande otrygghet och
ovisshet inför framtiden med ty åtföljande
utflyttning, dels vägförhållandena
i den landsändan.

Det finns, vilket jag återigen vill poängtera,
ett intimt samband mellan dessa
två frågor. Skall man lyckas i strävandena
att lokalisera nya industrier
till Norrland och därigenom ge bygdens
människor och kommunala myndigheter
nytt hopp för framtiden måste
vägstandarden där höjas, och höjas radikalt.
I annat fall föreligger risk för
att aktionen stannar vid att bli ett välmenat
försök. Ingen företagare och inga
ständigt åkande människor kan acceptera
de kommunikationsmöjligheter som
vägarna nu erbjuder.

Det framstår därför för mig som i
högsta grad angeläget att det på allvar
prövas om inte något eller några hundratal
miljoner kronor kunde överföras
från försvarsanslaget för att tagas i anspråk
för vägbyggande, varigenom det
skulle bli möjligt att i snabbare takt
bygga ut och förbättra de allmänna
vägarna inom i första hand de s. k. stödområdena.

Dessa synpunkter beträffande vägarna
borde för övrigt — om jag förstått
inläggen från militärt håll i den försvarsdebatt
som förts den sista tiden
— i stort sammanfalla med försvarsstabens
mening, även om den har andra
bevekelsegrunder för sina åsikter
än dem jag här anfört.

I detta anförande instämde herr Gomér
(ep).

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31

Onsdagen den 2 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137 (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i samband med
remiss till utskott av Kungl. Maj :ts proposition
nr 137, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m., nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Detta mitt anförande
kommer att i mycket hög grad ansluta
sig till vad herr Sundelin anförde här
i kammaren före middagsrasten.

Sysselsättningssvårigheterna för en
del branscher inom vårt näringsliv synes
öka, om också inte i särskilt snabb
så likväl i markerad och oavbruten
takt. Bara under augusti månad ingavs
varsel om driftinskränkning från 26
företag, och de varslade åtgärderna berörde
1 414 anställda.

Tendenserna blir allvarligare om man
jämför siffrorna för januari—augusti i
fjol med samma period i år. Under fjolåret
inkom varsel från 79 industriföretag
i hela landet under de åtta första
månaderna, i år är siffran 276. Där är
det alltså en tredubbling.

Ännu större är ökningen i antalet berörda
arbetstagare. Där var siffran un -

der perioden januari—augusti i fjol
3 000, medan 13 350 anställda har fått
varsel om nedläggelser, sammanslagningar,
driftinskränkningar och rationaliseringar
under de tre första kvartalen
i år.

Textil- och beklädnadsindustrien är
den sektor inom vårt näringsliv som
haft den utan jämförelse hårdaste känningen
av årets permitteringar. Den svarar
för nära 4 500 eller en tredjedel av
de löntagare som berörts av de sedan
den 1 januari inkomna varslen. För
närvarande synes dock permitteringarna
inom denna sektor vara på väg att
minska eller i varje fall vara under
kontroll. Detta är dock inte säkert.

För att ytterligare belysa hur snabbt
en industribransch kan minska vill jag
nämna att mer än 175 fabriker och avdelningar
har nedlagts inom den svenska
textilindustrien under de senaste 15
åren. Antalet arbetare bär minskat med
drygt 40 procent från cirka 53 000 årsarbetare
år 1950 till 31 000 år 1965. Något
mindre än hälften av denna minskning
beror på nedläggningar. Återstoden
är en följd av intensiv rationalisering
vid bestående företag. Årets varslade
nedläggelser är oroväckande och
omfattar inte mindre än 23 fabriker.
En del är redan nedlagda och andra
under avveckling. Härtill kommer att
närmare 500 arbetare vid bestående företag
har uppsagts eller permitterats.
Detta ter sig så mycket allvarligare som
man får anta att icke rationella företag
redan har spolats bort.

Även om man alltid måste räkna med
att ekonomisk tillväxt förutsätter ett
näringsliv i förändring och att förändringarna
är det pris vi måste betala för
det ekonomiska framåtskridandet, måste
man likafullt fråga: Är det inte ett

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

rimligt krav att vårt handelsutbyte med
andra länder sker på någorlunda lika
villkor? Så förhåller det sig inte nu, och
på grund härav har även en del topprationaliserade
svenska företag i textilbranschen
råkat i svårigheter eller arbetar
under ett tryck, som av många
anses absolut oförståeligt. Inget annat
land för en så liberal handelspolitik
som Sverige — det må vara — men de
svenska textilvarorna möts med tullmurar
som är väsentligt högre än våra.

Att många företagare finner detta betänkligt
och oförståeligt är kanske inte
så underligt. Regeringens frisläppande
av investeringsfonderna för ett begränsat
antal företag var en åtgärd av stor
positiv betydelse, men det räcker inte.
Det är ur saklig synpunkt oangripbart
när man från textil- och konfektionsindustrien
hävdar kravet på att statsmakterna
— inom rimliga gränser —
värnar om rätten att få konkurrera på
lika villkor när det gäller med oss
jämställda stater.

Företagsledare och löntagare har varit
eniga i en positiv inställning till rationaliseringsåtgärder
och strukturella
förändringar inom näringslivet. Man
har intagit samma ställning i fråga om
en liberal handelspolitik som främjat
utrikeshandelns utveckling. Kvar står
likväl det faktum att den svenska handelspolitiken,
liberal i en utsträckning
som saknar motstycke i andra med oss
jämförliga länder, inger stora bekymmer.
Medan andra länder alltfort skyddar
sin industri genom tullar och kvoteringar
ligger den svenska marknaden
öppen för import av textilvaror, oftast
till priser som är helt utom räckhåll
för konkurrens från den svenska textilindustrien
med dess ganska höga kostnader.

Vår näringspolitik är grundad på fri
nationell och internationell konkurrens.
Denna tes får väl anses riktig och odiskutabel
men har, herr talman, i sig
själv en begränsning enär den vilar på
förutsättningen att våra handelspart -

ners materiella standard och ekonomiska
system är någorlunda likartade
med våra och att näringspolitiken i andra
länder icke i alltför hög grad avviker
från den vi praktiserar. Sker det
vacklar grunden. Vi har självfallet
ingenting emot en liberal handelspolitik
— den är för oss den enda tänkbara
— men en given förutsättning måste
vara att de länder vi exporterar
exempelvis textilvaror till är lika liberala
som vi. Så är tyvärr inte fallet. Det
torde vara onödigt att ge exempel — de
finns annars på mycket nära håll.

Svensk textilindustri är helt kapabel
att konkurrera med alla västerländska
textilindustrier under förutsättning att
man inte ålägges handelspolitiska handikapp.
Tyvärr finns det sådana, och
regeringen bör göra allt vad som ligger
inom det rimligas gräns för att få bort
dem. Det måste tillkomma regeringen
att med all kraft söka tillförsäkra
svensk industri möjlighet att arbeta på
samma villkor som t. ex. andra länder
inom EFTA. Det måste vara ett rimligt
krav att det lilla landet Sverige handelspolitiskt
inte får vara alltför avvikande
i konkurrensförhållande till den
övriga oss närstående industrivärlden.
Jag hoppas att handelsminister Lange
gör vad som kan göras i detta avseende.

Det är ju ett faktum att flertalet länder
är avsevärt mer restriktiva beträffande
lågprisimporten än vi. Därigenom
ökar trycket ytterligare på den
svenska marknaden, som är helt öppen.
Frågan är om vi inte måste göra som
andra industriländer. Kan vi här i längden
gå vår egen väg? Jag tvivlar mycket
starkt på det. Det vore ju egendomligt
om den nära nog mest moderna
textilindustrien i världen skulle få stryka
på foten av orsaker som inte ligger
på det företagsekonomiska utan på det
handelspolitiska planet. Toppen i fråga
om rationalisering når man väl aldrig
— livet står ju inte still — men bakom
varje arbetare inom spinnerier, väverier
och viss del av trikåindustrien ligger

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

hos oss en kapitalinvestering på mellan
750 000 och 1 miljon kronor.

Vad jag nu sagt betyder inte att jag
skulle yrka på ett övergivande av den
liberala handelspolitik vi betraktat som
riktig. Men när denna handelspolitik
knäsattes såg vi väl i alla fall fram mot
en i stort sett likvärdig liberalisering i
likvärdiga stater. Hade vi förutsett att
vår liberala handelspolitik i omvärlden
skulle mötas med importavgifter, exportpremier,
kvoteringar och politiska
prissättningar eller en kombination av
dessa diskrimineringar, kanske vi från
början inte så helt förbehållslöst öppnat
gränserna.

Det kan inte heller anses särskilt
njutbart att bara åse hur »diktaturer
ohämmat exporterar sina svältlöner hit
och inte heller att Sverige ensamt ställer
sig mitt i ösregnet när alla grannar
skaffar sig täta paraplyer». Dessa målande
ord är hämtade ur en välredigerad,
regeringen närstående tidning som
jag dagligen läser. Vi kan inte åse hur
en betydande industrigren gradvis läggs
ned eller flyttar till utlandet. Tillsammans
med konfektionsindustrien är textilindustrien
vårt lands andra storindustri.
Tillverkningsvärdet uppgår per år
till i runt tal 3,5 miljarder, varav textilen
svarar för 2 miljarder. Det bör
även tagas med i bilden, att trots en
mördande konkurrens har exporten
ökat de senaste åren. Sveriges export av
textilvaror uppgick 1965 till 506 miljoner
kronor, enligt uppgifter som jag
fått från riksdagens upplysningstjänst,
varav konfektionsvaror — vilket kan
definieras som kläder av textilmaterial
utom trikå — utgjorde 91,6 miljoner
kronor.

Utan att rubba på en liberalt inställd
handelspolitik kan man väl säga att
samhällets resurser för en företagsstimulerande
politik inte är uttömda i och
med att tullvapnet anses otjänligt. När
ordertillgången för några år sedan dalade
för verkstadsindustrien vidtog
samhället långtgående stimulansåtgär -

der. Samma behandling borde textil och
konfektion få röna. Inte är det väl att
undra på om många både löntagare och
företagare undrar varför stora statsbeställningar
går till utlandet, så fort
man där ligger en spottstyver under
vid sina realisationsutbud av överskottsvaror.
Utan att man tar till subventioner
borde de statliga myndigheternas
upphandlingspolitik bli liberalare,
tycker jag, mot textil och konfektion.
Nu vet jag att arbetsmarknadsstyrelsen
har hemställt hos regeringen att
försvarets intendenturverk skall få bemyndigande
att inom en kostnadsram
av 10 miljoner kronor utvidga en nyligen
lagd beställning av ylleväv. Bakgrunden
är de sysselsättningssvårigheter
som råder inom ylleindustrien. Det är
ett klokt grepp — och ännu klokare
hade det varit om man handlat på liknande
sätt i andra fall. Det var t. ex.
onödigt, herr talman, att cirka 100 000
militärskjortor togs från utlandet, efter
vad det sagts 42 öre billigare än det
svenska budet. Det finns ju i alla fall
något som heter skatter.

Omställningarna inom näringslivet
innebär att en hel del arbetskraft blir
friställd. Den kan omskolas till andra
uppgifter. En klok lokaliseringspolitik
kan hjälpa till att lösa andra problem.
Sjuhäradsbygden borde hör bli föremål
för statsmakternas särskilda intresse.
Men kvar står det ofrånkomliga kravet
att textilindustrien skall få leva och
kämpa på konkurrensvillkor som är någorlunda
likvärdiga med dem som gäller
för motsvarande industri i andra
länder. Problemen härvidlag är alltfort
olösta.

Hur man än lokaliserar nya industrier
till en bygd och hur man än omskolar
arbetskraften — låt mig ge ett erkännande
åt alla ambitiösa insatser från
arbetsmarknadsmyndigheternas sida —
har det tyvärr visat sig, att det inte
varit möjligt att på ett tillfredsställande
sött lösa sysselsättningsproblemen för
stora grupper av äldre arbetskraft, som

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

berörts av strukturella och tekniska
förändringar. Kalla fakta visar, att vid
företagsnedläggelser cirka 20 procent
av den berörda arbetskraften helt enkelt
blir över. De har genom sin insats
varit med om att bygga upp Välfärdssverige.
Oförskyllt blir de framstegens
offer. Det gäller i allmänhet männen,
men inom textil- och konfektionsindustrien
kvinnorna i synnerhet. Vid de
textilfabriker som i fjol och i år nedlagts
är drygt hälften av berörda arbetare
över femtio år. Jag tror, att om vi
vill att vår svenska textil- och konfektionsindustri
skall leva vidare, måste
åtgärder vidtagas som låter dem tävla
med utlandet på lika villkor eller
åtminstone nästan lika villkor. Unga
ambitiösa människor som står inför
valet av yrke måste kunna tro på framtiden
hos den industri där de söker anställning,
annars söker de sig helt enkelt
inte dit.

Vidare anförde:

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! I mitt, med hänsyn
till omständigheterna nedkortade, anförande
skall jag endast ta upp prisfrågorna.
De prisstegringar som förekommit
blev naturligtvis en belastning
för regeringspartiet i valrörelsen. Det
är lättare att säga att man är missnöjd
med att priserna stiger än att förklara
varför så sker. Priserna har, sade man,
på ett år stigit med drygt 6 procent, vilket
låter uppseendeväckande. Socialdemokraternas
förklaringar att däri låg
bl. a. en höjning av omsättningsskatten
med 2,6 % vid halvårsskiftet 1965 —
men också en minskning av den direkta
skatten — är jag inte säker på att väljarna
förstod lika lätt. Vi har lika litet
som andra länder med stark expansion
kunnat undgå prisstegringar. Inget land
i världen har under någon längre tid
lyckats förena full sysselsättning, snabb
framstegstakt och stabilt penningvärde.
USA t. ex. har ju i och med att arbets -

lösheten sjunkit fått kraftiga prisstegringar,
vilket husmödrarnas protestaktioner
under de senaste dagarna är ett
vältaligt vittnesbörd om.

I en valrörelse är det lätt att framkalla
missnöje om man kan framställa
prisstegringarna som i stort sett onödiga.
I pressen har det funnits en rad
insändare, där det stått att maten blir
bara dyrare och dyrare. Man har samtidigt
frågat, varför ingenting görs när
priserna stiger.

Jag vill mot denna bakgrund erinra
om att regeringen senast i maj månad
i år — då vi diskuterade ekonomisk
politik och prisfrågor här i riksdagen
i samband med behandlingen av kompletteringspropositionen
— riktade uppmärksamheten
på dessa förhållanden.
Det sades då, att prisutvecklingen skulle
följas med skärpt uppmärksamhet,
att åtgärder skulle vidtagas för att effektivisera
den löpande prisövervakningen
och att statens pris- och kartellnämnd
skulle erhålla härför erforderliga
resurser.

»En slagkraftig offentlig redovisning
av fakta rörande prisförhållandena på
viktiga områden bör eftersträvas», sade
man i maj månad, »i syfte att stärka
konsumenternas prismedvetenhet och
öka förutsättningarna för en mera aktiv
priskonkurrens.» Förbättrade metoder
för konsumentupplysning på prisområdet
skulle också övervägas.

Riksdagen ställde sig sedermera i den
ekonomiska debatt som avslutade vårsessionen
i stort sett bakom den av regeringen
deklarerade uppfattningen.
Mot denna bakgrund har vi också på
en rad områden kunnat skärpa prisövervakningen
under de senaste månaderna.

Statens pris- och kartellnämnd har
alltsedan sin tillkomst som ett led i
nämndens prisövervakande verksamhet
fortlöpande insamlat ett stort material
av prislistor och uppgifter om prisförändringar.
Som ex. kan nämnas riktprislistor
utgivna av livsmedelshand -

Onsdagen den 2 november 1966 em. Nr 31 87

Vid remiss av Kung], Maj:ts proposition nr 137

larföreningar och kooperativa lagercentraler,
järnhandelns och färghandelns
riktprislistor, prislistor från slakteriföreningar
och charkuterifabriker,
prislistor och prismeddelanden från ett
stort antal fabriker och grossister inom
olika branscher.

I samband med olika undersökningar
inhämtas härutöver erforderligt prismaterial
och andra uppgifter genom priskontoren
vid länsstyrelserna. 1 anslutning
till den skärpning av prisövervakningen
som genomfördes förra året inför
höjningen av omsättningsskatten
skedde också en utvidgning av den fortlöpande
insamlingen av detta prismaterial.

I dagens situation har nämnden funnit
det särskilt angeläget att gå vidare
på denna väg. Uppgifter om priser, rabatter
och andra försäljningsvillkor
samt om riktprissättningens omfattning
har sålunda infordrats från en mängd
fabrikanter inom olika branscher. Från
organisationer inom handeln som utger
riktprislistor har uppgifter begärts
om de kalkylmallar eller marginalberäkningssystem
som tillämpas. Särskilda
informationer har inhämtats om sådana
riktprisändringar som görs i syfte
att ändra storleken av nu tillämpade
marginaler samt om kalkylunderlaget
för dessa prisändringar.

Priserna från leverantörer — fabrikanter
och grossister — till detaljhandeln
har redan tidigare i olika sammanhang
granskats av nämnden, varvid
utom priserna även rabatt- och bonusvillkor
uppmärksammats. Dessa undersökningar
har utvidgats och systematiserats,
och ytterligare åtgärder har vidtagits
för att få en så fullständig belysning
som möjligt av prissättningen i
olika produktions- och handelsled.

.lag har konstaterat att den som förklarar
att prishöjningarna på ett visst
område hållit sig inom rimliga gränser
inle riskerar att utsättas för någon kritik.
Om pris- och kartellnämndens utredningar
innehåller något positivt ci -

teras detta begärligt, till och med i annonsens
form. Om man däremot antyder
att man haft anledning att förvänta
sig en annan prisutveckling, betecknas
dessa undersökningar ofta som ofullständiga
och litet tvivelaktiga. Vederbörande
försöker så gott det går att förringa
värdet av de utredningar som
gjorts av pris- och kartellnämnden.

Den ökade aktivitet från samhällets
prisövervakande organ som kommit till
stånd på den senaste tiden har fått
ett blandat mottagande; det har varit
både applåder och visslingar. En del —
exempelvis TCO:s och den övriga fackföreningsrörelsens
olika tidningar —
menar att pris- och kartellnämnden är
på rätt väg. Andra söker sprida ett
skimmer av tvivelaktighet över de utredningar
som nämnden lagt fram. På
grossistförbundets årsmöte häromdagen
sades bl. a. att pris- och kartellnämnden
agerar drevkarl i den politiska jakten
på alibi för prisstegringarna.

Det verkar på mig som om grossistförbundet
varit i okunnighet om hur
pris- och kartellnämnden fungerar. I
spetsen har nämnden en styrelse på 13
personer. Av dem är 10 partsrepresentanter,
varav hälften kommer från näringslivet.
Denna styrelse beslutar om
mer omfattande undersökningar. Däremot
vore det kanske inte så lämpligt
om styrelsen skulle besluta var undersökningarna
skall göras. Det viktiga är
att man beslutar att sådana undersökningar
skall göras. Styrelsen granskar
också resultatet av undersökningarna
och uttalar önskemål, men såvitt jag vet
har detta inte föranlett några reservationer.

Ett 40-tal sådana lokala undersökningar
har genomförts sedan 1961, och
styrelsen har under årens lopp haft rikliga
tillfällen att fortlöpande diskutera
dessa frågor.

Pris- och kartellnämnden har kompletterat
tidigare vidtagna åtgärder med
en serie informationsannonser i hela
dagspressen, annonser som syftar till

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

att göra konsumenterna mer prismedvetna.
Den nyligen genomförda annonseringen
har —• tror jag mig kunna
säga —- rönt ganska stor uppmärksamhet,
och kännedomen om nämndens
prisövervakande verksamhet har ökat.
Det är intressant att notera att inte
mindre än 10 000 personer har skickat
in 3 kronor för att prenumerera på
Pris-aktuellt för 1967. Så stort är alltså
intresset — man vill veta mer om prisfrågorna.

Det är min förhoppning att denna
kampanj skall tas emot positivt inte
bara av konsumenterna utan även av
handeln. Vi vill med våra åtgärder bl. a.
få konsumenterna att noga läsa detaljhandelns
annonser och att noga studera
priser och erbjudanden i skyltfönster
och affärer. Detaljhandeln, som
i en del fall verkat besvärad av våra
närgångna prisundersökningar, borde
enligt min mening ha allt att vinna på
en sådan samhällsannonsering. Vi tror
att denna aktivitet kan verka stimulerande
på affärslivet och intresseväckande
för konsumenterna.

Det belopp som ställts till förfogande
för detta ändamål har varit begränsat,
och verksamheten har på sitt sätt varit
experimentbetonad. Det privata näringslivets
reklaminsatser kostar ju minst
1,5 miljard kronor per år. Det har
länge stått klart, tycker jag, att samhällsinformationen
är av alltför blygsam
omfattning. Den borde enligt min
mening på detta och andra områden
moderniseras och breddas. Det positiva
intresse som från skilda håll har visats
talar för en fortsättning av pris- och
kartellnämndens utåtriktade information,
bl. a. via annonser, och detta blir
då ett nytt och verkningsfullt inslag i
nämndens prisövervakande verksamhet.

Livsmedlen väger ju tungt i hushållsbudgeten.
Jag skulle tro att de svarar
för cirka 30 procent av den svenska
hushållskonsumtionen. Fortlöpande
frambringas här ett nytt och intressant

material. Nästa kvartalsprisindex kommer
att redovisas om ungefär en månad.

Men det finns många andra och viktiga
områden, inte minst kapitalvaruinarknaden,
som pris- och kartellnämnden
följer med lika stor uppmärksamhet.
Nämnden har vid upprepade tillfällen
verkställt undersökningar om
prisutvecklingen såväl för nya bilar som
för bildelar och bilreparationer. För någon
tid sedan hemställde NO att SPK
måtte verkställa en kompletterande utredning
om bildetaljhandelns riktprisföljsamhet,
om uttagna priser och uttagna
marginaler och därmed om rabatter
och prisersättningar för utbytesdelar
samt om kostnads- och strukturutvecklingen
inom branschen. En sådan
utredning krävs nämligen enligt
NO som underlag för en bedömning av
pris- och marginalutvecklingen från de
synpunkter som ombudsmannaämbetet
har att företräda. Under hand har NO
framställt önskemål om att man i denna
utredning även skulle uppmärksamma
distriktsindelningen och de s. k. serviceinrättningarna.

Materialet för denna utredning, som
påbörjades för en månad sedan, insamlas
genom de lokala priskontoren. För
att man skall få en klar uppfattning
om de faktiska marginalerna i bilhandeln,
skall de insamlade uppgifterna
även avse de s. k. inbytesbilarna. LO
har vidare anhållit att SPK skall verkställa
en utredning om distributionsoch
konkurrensförhållandena inom hushållsmaskinbranschen
för att bl. a. utröna,
huruvida vissa försäljningsvillkor
och krav från leverantörhåll kan anses
innebära konkurrensbegränsning med
skadlig verkan. Genom denna utredning
som nyligen igångsatts skall man försöka
belysa de ledande leverantörföretagens
kundstruktur samt förekomsten
av selektiv försäljning, cirkapriser samt
kvantitets- och kategorirabatter.

Med hänvisning till sjunkande råvarupriser
och till den av riksdagen be -

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

slätade tullsänkningen på kaffe från
och med halvårsskiftet i år har jag vid
ett par tillfällen efterlyst en prissänkning
på kaffe. Olika kafferostare har
med skärpa framhållit, att jag varit ute
i ogjort väder. Man har hänvisat till
kostnadsökningar och påstådda kvalitetsförändringar.
Pris- och kartellnämnden
har mot denna bakgrund beslutat
att vid sidan av den fortlöpande granskningen
av prisutvecklingen för kaffe
göra eu särskild, mer fördjupad studie
av rosterinäringens pris- och kostnadsutveckling
på längre sikt.

För dagen skall jag därför nöja mig
med att notera det överraskande och
glädjande beskedet att man nu tycks
börja tänka om, vilket framgick av en
annons i en av de stora landsortstidningarna
häromdagen. I Nerikes Allehanda
den 17 oktober omtalas i en stor
annons, att den största kaffeimportören
i Örebro län från och med den 17 oktober
sänker kaffepriset med 20 öre
per kilo. Den fortsatta sänkningen av
världsmarknadspriset har tydligen i
varje fall på något håll lett till en anpassning
nedåt av det inhemska priset
på kaffe. Det återstår emellertid att se
om detta exempel skall vinna efterföljd
inom branschen i övrigt. Denna ökade
priskänslighet noteras i varje fall med
tillfredsställelse.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! Det var min mening att
i dag ta upp regeringens mark- och
bostadspolitiska program till en kritisk
granskning. Genom tillfälligheternas
spel har vi i dag redan haft en bostadspolitisk
debatt, men då den beskars
till både tiden och deltagarantalet,
skall jag tillåta mig att göra endast
några kommentarer till förmiddagens
debatt.

Den ryckighet i bostadsbyggandet
som karakteriserat de gångna åren illustrerar
på ett drastiskt sätt den drag -

kamp som förekommit i regeringen mellan
inrikesministern och finansministern.

1965 var tongångarna från inrikesministern
optimistiska; det skulle byggas
i storstadsregionerna, och fanns det
några bekymmer, så gällde dessa möjligen
arbetskraften. Kulmen på bostadsministerns
aktivitet nåddes när han i
november i fjol lyckades förmå riksbanken
att införa en helt ny praxis beträffande
finansieringen av bostadsbyggandet.
Men i år har det varit tunnsått
med framgångarna för inrikesministern.
Han har befunnit sig på strategisk reträtt,
och finansministern har varit
herre på täppan. Det är de bostadslösa
som är den förlorande parten i den här
striden. I dag stod inrikesministern här
och förklarade sammanhangen mellan
misskött kreditpolitik och ett krympt
bostadsbyggande; finansministern har
varit en skicklig läromästare.

Men var det inte så att det fanns andra
som redan i fjol insåg vart det skulle
bära hän? Då förde herr Ohlin och herr
Bohman här i kammaren fram en samförståndstrevare.

Dessa båda herrar inbjöd till samarbete
med regeringspartiet för att föra
bostadsfrågan ur första linjen av de
partipolitiska striderna och höja bostadsdebatten
över partierna. Inrikesministern
talade förvisso om samförståndslösningar,
men han tog aldrig
den framsträckta handen. I stället kom
hans svar i 32-punktsprogrammet i
augusti i år. Det var många som i likhet
med herr Bohman blev besvikna
när de fick se det. Man hade hoppats
att en ny bostadspolitik skulle innebära
ett nytt, friare och friskare grepp på
problemet.

I stället får man nu en vision av att
inrikesministern ser lösningen på krisen
i en än mer ökad centralisering och
dirigering, i en totalplanering. I dag
har han talat om att han tillsatt en beredning
som iir i full färd med att un -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

dersöka hur denna totalplanering tekniskt
sett skall klaras. Jag kan inte kommentera
detta på båttre sätt än genom
att hänvisa till de entusiastiska gratulationer
som framförts från det kommunistiska
partiet. Kommunisterna har fått
en bostadsminister helt efter sitt kynne.
Personligen finner jag det hela djupt
oroväckande och illavarslande.

Regeringens program gäller bostadsoch
markpolitiken. Samtidigt som man
här binder bostadsproblemen vid markproblemen
betonar man att det är tvä
olika frågor. Jag vill gärna understryka
att bostadspolitiken är en sak och markpolitiken
en annan.

I debatten i dag har kammaren fått
bevittna en köpslagan i fråga om den
kommunala förköpsrätten. Jag fäste mig
vid att det var ett parti — centerpartiet
—- som inte gav sig in i den debatten;
att högerpartiet inte gjorde det föreföll
ganska naturligt. Vi klargjorde
vår inställning långt tidigare, och herr
Bohman sade senast i går ifrån att vi
står fast vid den. Jag har liksom andra
observerat att de flesta kommunalmännen,
där de haft möjlighet att ta ställning
i denna fråga, har gått på högerlinjen.
Det skulle inte förvåna mig om
vi, när vi får ta del av de många remissvar
som inkom förra månaden, får
se att det övervägande flertalet intar
samma grundinställning som högerpartiet,
som avvisar tanken på en kommunal
förköpsrätt.

Herr talman! Inrikesministern har nu
alltså lagt fram sitt handlingsprogram.
De betänkanden som kom i våras i bostadsfrågorna
har samtidigt varit ute
på remiss. Markvärdeskommittén, hyreslagstiftningssakkunniga
samt bostadspolitiska
kommitténs produkter
har studerats av remissinstanserna fram
till oktober, då remisstiden gick ut. Det
kan ju för dessa synas en smula underligt
att inrikesministern binder regeringens
ställningstagande i dessa frågor
utan att avvakta deras synpunkter. Det
är dock ganska många människor som

lägger ned rätt mycket arbete på att utarbeta
remissvar.

Av dessa betänkanden har hyreslagstiftningssakkunnigas
ett speciellt intresse,
och det av två skäl. Det ena är
att hvreslagstiftningssakkunnigas betänkande
samtidigt som det var en utredning
hade karaktären av ett förhandlingsresultat
mellan de bägge parterna
på hyresmarknaden. Den s. k. kompromissen
gällde utformningen av besittningsskyddet
i den nya lagstiftningen.
Det andra skälet är att regeringen redan
tagit avstånd från väsentliga delar av
utredningen, delar som var förutsättningar
för överenskommelsen. I själva
programmet godtar man utredningsresultatet
men i samma andedrag töjer
man ut tidsramen för hyresregleringens
avveckling, varom rått stor enighet.

Vidare säger man att det behövs speciella
övergångsbestämmelser utöver
dem utredningen presterat, och så hänger
man upp detta på ett par utredningar,
som ännu inte är färdiga. Enligt min
mening vore det i högsta grad olyckligt,
om denna nya lagstiftning försinkades.
Hyresregleringen har redan hunnit medföra
tillräckliga skadeverkningar. Den
har bidragit till förslumning av stora
stadsdelar, är orsaken till att hyresmarknaden
är orörlig, den har medfört
en helt orimlig hyressplittring och
skapat svårigheter för ungdomarnas familjebildning.
Den har uppammat skumraskaffärer
i lägenheter, mycket annat
att förtiga.

Ett av de mest utmanande resultaten
i dessa bostadsbristens dagar är en
accelererad rivning av bostadshus, där
det mycket väl skulle kunna skapas
goda bostäder. Inrikesministern har på
sitt sätt försökt motverka detta, men han
erkände själv i dag att hans insatser inte
givit önskat resultat, åtminstone inte i
Stockholm. Men det beror på att man
måste gå till grunden med problemen
och inte bara ta till förbud. Som herr
Sjönell framhöll för några timmar sedan
måste det skapas ekonomiskt ut -

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 137

rymme för att reparera och modernisera
det hyresreglerade fastighetsbeståndet.
Här utgör de stelbenta reglerna i
hyresregleringen det största hindret.

Herr talman! Jag hade faktiskt tänkt
be att få säga några ord om en ny modern
bostadspolitik. Den måste byggas
på tre grundpelare. Den första är förtroende
och den är viktigast. Utan förtroende
gnisslar hela maskineriet. Fri
konkurrens på lika villkor är den andra,
och det är den enda garantien för en
rimlig prisnivå i nyproduktionen. Slutligen
måste bostadsbyggandet göras till
en hela folkets angelägenhet.

I dag finns det inget förtroende hos
de kommunala planerarna för regeringens
kreditpolitik. Man saknar förtroende
för de löften om t. ex. igångsättning
som utfärdas. Den ofta påtalade ryckigheten
i åtgärder har inte bidragit till
ett ökat förtroende bland kommunalmännen.
Det finns ofta inget förtroende
inom regeringen för den industri som
skall utföra jobbet, som skall bygga
husen. För att bereda sysselsättning åt
sina medarbetare och slippa låta sin
stora och dyrbara maskinpark stå outnyttjad
piskas en byggmästare ibland
att köpa mark för att ha i beredskap,
om en s. k. tilldelning av mark inte
skulle komma till stånd i rätt tid. Vidare
finns det mycket litet förtroende
bland de bostadssökande för myndigheterna.
Och det finns inget förtroende
hos allmänheten för att det går rätt till
på bostadsmarknaden när den i TV får
se vad som händer. Om jag, herr talman,
inte har tolkat det senaste valresultatet
alldeles fel, finns det heller inte så stort
förtroende bland viiljarna för regeringens
bostadspolitik. Det är ett stort förtroendekapital
som förstörts.

I andra sammanhang har regeringen
insett och uttalat att eu sund konkurrens
är en garanti för att hålla priserna
nere. I propositionen för några år
sedan om den statliga trafikpolitiken uttalades
klart, att man skulle skapa förutsättningar
för en konkurrens på lika

villkor, samtidigt som man sade att
målet var en transportförsörjning till
lägsta möjliga kostnader.

Så är det inte inom bostadspolitiken.
Där gäller enligt regeringen inte denna
regel. Där skall produktionen i första
hand ske till självkostnadspris, vilket
innebär att priset får bli vad det blir.

Det sägs att hela det rationaliseringsarbete
som industrien otvivelaktigt har
lagt ned under den gångna delen av
1960-talet har lett till ökad standard.
Vem vet, det kanske skulle ha funnits
bostadssökande som föredragit 1960 års
standard om de fått 1960 års hyror.
I en fri konkurrens blir det konsumenten
som avgör vad som skall produceras,
men så är knappast nu fallet.

Den tredje grundvalen för en sund
och modern bostadspolitik är att den
måste, såsom jag sade, bli en hela folkets
angelägenhet. Bostadsbyggandet får
inte bara vara en uppgift för kommunala
och statliga byråkrater. En bostadssökande
har nu ingen annan utväg än
att ställa sig i ko. Ett par av ungdomar
känner sin vanmakt; vilket initiativ
de än tar för att förbättra sin situation
lönar det till intet. Vad blir då naturligare
än att de köper en bil eller far
utomlands, när de ändå inte ka få den
bostad de vill ha.

Skall vi ha ett så ambitiöst bostadsprogram
— och det är vi ju överens
om — måste statsmakterna uppmuntra
och premiera det individuella bostadssparandet.
Det måste ske en breddning
av detta sparande. Här finns verkligen
ett mål värt att arbeta för, en önskan
som unga människor är beredda att
offra något för: en önskan om ett eget
hem. För samhället kan det också leda
till något gott att konsumtionen minskar
och sparandet ökar, eftersom detta medför
en stabilisering av ekonomien. Samtidigt
blir även anspråken på statskassan
mindre.

Herr talman! Det behövs en ny och
modern bostadspolitik. Det är just nu,
när vi skall ta ställning till de framlag -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

da utredningarna, som vi har chansen
att skaffa oss en sådan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! I dag besöktes Stockholm
i mönstergill ordning av 600 demonstrerande
skolungdomar från Göteborg,
representanter för 40 000 elever
vid 44 skolor i Göteborg. Detta är ett
exempel på hur allvarligt ungdomarna
själva ser på den pågående lärarkonflikten.
De har uppsökt statsministern,
SACO och avtalsverket och även varit
samlade utanför riksdagshuset. De kräver
att få sina lärare tillbaka. De vill
ha en mera aktiv medlingskommission
och de vill att lärarkonflikten snabbt
skall lösas.

Tredje parten, eleverna och hemmen,
lider mest av den pågående konflikten.
Eleverna i gymnasiets sista årsklasser
och studenter som börjat sina studier
vid universiteten kan få examina och
studieresultaten uppskjutna kanske ett
helt år. Vi skall heller inte förtiga de
svårigheter som visat sig på grundskolans
högstadium, alltså sjunde, åttonde
och nionde årskurserna. Läkare börjar
nu också tala om risken för studieneuroser
och psykiska konflikter.

Att det finns tendenser till kaos i
vissa skolor skall inte förnekas, men det
har kanske ordats för litet om de skolor,
där arbetet tack vare energiska elevråd
gått bra och till med över förväntan. Såsom
förälder till en yngling som är
elevrådsordförande vid ett gymnasium
i Göteborg har jag på mycket nära håll
kunnat följa detta arbete och sett den
energi och målmedvetenhet som elevrådsrepresentanter
lagt i dagen. På
många håll har man verkligen gjort allt
för att genomföra skolöverstyrelsens och
SECO:s rekommendationer för individuella
studier, gruppstudier och klassstudier.
Klassrepresentanten och klassledarna
har på många håll lyckats över
förväntan i sina ambitioner. De har
visat solidaritet med sin skola, och
många elevråd har slitit dag och natt

med dessa uppgifter. Det är därför inte
så egendomligt att man på många håll
är trött.

De är verkligen värda en eloge för
sitt arbete i den situation som tvingats
på dem.

En växande mogenhet har visats hos
många SECO-anslutna elevråd när de
nu så oförskyllt satts på prov, och detta
talar sannerligen, herr talman, för att
riksdagen framdeles beviljar dem ökat
ekonomiskt stöd för deras arbete.

Göteborgsungdomarnas krav på en
aktiv medlingskommission stöder jag på
det kraftigaste och vill uttala samma
önskemål, som framfördes av herr Ohlin
i går, nämligen att kommissionen
erhåller ett utökat antal medlemmar.
Jag hoppas att lärarkonflikten nu skall
få en snar lösning. I kväll har det även
meddelats att förhandlingar kommer
att upptagas i morgon.

Herr talman! Med tanke på den diskussion
som tidigare i dag förts beträffande
riksdagens lönedelegations
roll vid avtalsförhandlingarna mellan
SACO och avtalsverket kan det vara
på sin plats — och jag tror det är ganska
nödvändigt — att ge en upplysning
om lönedelegationens sammanträdesdagar.
Det första sammanträdet ägde enligt
uppgift rum den 4 augusti — alltså
före det första budets läggande — och
nästa sammankomst var först den 18
oktober, alltså efter konfliktens ikraftträdande.
Dessa tvenne tillfällen är de
enda vid vilka information givits beträffande
den konflikt som nu pågår.
Det har alltså inte förekommit någon
fortlöpande information. Jag tycker att
det är ganska väsentligt att kraftigt
poängtera detta sakliga förhållande.

Folkpartiet ämnar fortsätta att liksom
tidigare vara pådrivare i skol- och
utbildningsfrågor. Den utbyggnad av alla
stadier i vårt utbildningssystem, som
för närvarande pågår, ställer helt naturligt
stora krav på tillgängliga resurser.
Varje år måste många ungdomar avvisas
från den utbildning, som de helst

Onsdagen den 2 november 19G6 em.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

velat ha. I detta läge är det mycket viktigt
att man vidtar alla åtgärder som
kan verka effektiviserande i studierna
och som kan leda till ett bättre utnyttjande
av tillgängliga resurser, och folkpartiet
arbetar för denna målsättning.
Folkpartiet har således föreslagit åtgärder
som skulle öka lärarutbildningen,
en ökad satsning på pedagogiskt utvecklingsarbete
och insatser för att ge lärarna
bättre arbetsförhållanden, t. ex.
eu kraftig höjning av anslag till skrivlijölp
åt lärarna.

Enligt folkpartiets mening talar åtskilligt
för en reformering av grundskolans
högstadium i riktning mot
mindre markerad linjedelning och större
gemensam ämnesbredd. Vi arbetar
för en utbyggd yrkesvägledning, som
söker motverka könsbundna och traditionella
föreställningar om vad som
är manliga och kvinnliga yrken. Folkpartiet
anser också att skolbyggnadsverksamheten
måste ges större bidrag
än vad regeringen föreslagit för innevarande
budgetår, om de beslutade skolreformerna
inte skall stanna på papperet.
För att bättre utnyttja tillgängliga
resurser bör vidare enligt vår mening
en omfördelning inom investeringsramarna
ske till förmån för provisoriska
skolanläggningar.

Jag skulle fortsättningsvis något vilja
uppehålla mig vid tre frågor inom skolpolitikens
område, nämligen yrkesutbildningen,
vuxenutbildningen och undervisningen
via radio och TV.

Som bekant avser regeringen inte att
förelägga riksdagen någon proposition
om den framtida yrkesutbildningens
integrering med övrig gymnasial utbildning
under hösten, vilket skulle vara i
linje med yrkesutbildningsberedningens
förslag om en helintegrerad gymnasieskola,
som skulle omfatta gymnasium,
fackskola och yrkesskola.

Det hade emellertid varit till stor
fördel för hela skolväsendet om riksdagen
hade fått ta ställning till det gymnasiala
skolsystemets framtida utform -

ning så snart som möjligt efter det nya
gymnasiets start. Helst hade vi naturligtvis
sett att riksdagen fått ta ställning
till utformningen av skolväsendet ovan
grundskolan vid ett och samma tillfälle,
exempelvis i samband med gymnasiebeslutet
år 1964.

Den stora bristen i den svenska socialdemokratiens
skolpolitik har ju varit
att man beslutat en reform i taget
utan synbarligt inbördes sammanhang
med nästa. För närvarande råder bland
huvudmän och övriga berörda parter
stor ovisshet beträffande skolväsendets
framtida utformning och planering. Nu
får vi vänta till 1967 års vårriksdag och
se, om regeringen har för avsikt att då
lägga fram propositionen om yrkesutbildningen.

Av vissa tecken att döma har regeringen
blivit mycket försiktig i fråga
om att ta långtgående initiativ i skolfrågor.
Också skolöverstyrelsen har i
sitt remissyttrande över yrkesutbildningsberedningens
betänkande aviserat
samma försiktighet och föreslår att reformen
skjuts upp till en senare tidpunkt.
Skolöverstyrelsen delar in yrkesutbildningsberedningens
förslag i
tre grupper och menar att de kan genomföras
vid olika tidpunkter och
successivt.

Vissa förslag skulle kunna genomföras
vid lämplig tidpunkt mellan ett
och två år från riksdagsbeslutet. Andra
förslag skulle kunna genomföras fr. o. m.
läsåret 1970/71, d. v. s. då fackskolan
skall vara förverkligad i hela riket. Hit
hör bl. a. frågan om yrkesskolornas infogande
i det gymnasiala skolsystemet,
den gemensamma skolledarfunktionen
och frågan om gemensamt huvudmannaskap
för den gymnasiala skolan. Slutligen
skall några förslag genomföras
successivt utan tidsfixering, såsom investeringar
i byggnader och material,
yrkeutbildningens koncentration till
gymnasicorterna o. s. v.

Det säger sig självt att detta lapptäcke
av reformer, genomförda succés -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 137

sivt, inte är ägnat att befrämja en ändamålsenlig
utveckling av skolväsendet
ovan grundskolan. Improvisationer,
ryckighet i planläggningen, provisorier
vad beträffar lokaler och material måste
bli resultatet. Om regeringen har för
avsikt att gå skolöverstyrelsen till mötes
på denna punkt, d. v. s. i fråga om
att uppskjuta yrkesutbildningsreformen,
kan vi inte sägas ha en helt integrerad
gymnasial skola förrän tidigast 1970
och förmodligen först fem till tio år
senare.

Jag tror de flesta i vårt land önskar
sig en snabbare utbyggnad av gymnasieskolan
än skolöverstyrelsen tänkt
sig. Har ecklesiastikministern för avsikt
att följa signalerna om reformstopp
på den gymnasiala skolutbildningens
område eller är regeringen beredd
att gå en bred föräldra- och elevopinion
till mötes och snabbare införa
den av oss tidigare skisserade ungdomsskolan? Alla

har vi under den gångna sommaren
läst i pressen och kanske själva
på nära håll också kunnat studera den
kamp som pågår om de alltför få gymnasieplatserna.
Betygshets och konkurrens
präglade förr inträdet till realskolan.
I dag har samma problem uppskjutits
några år till inträdet i det nya
gymnasiet. Grundskolans införande innebar
på detta område ingenting nytt.
Betygshetsen och poängjakten finns
kvar. Det är enligt min mening olyckligt
att vi inte kunnat få bort dessa spärrar
eller trösklar i vårt för övrigt så demokratiskt
uppbyggda utbildningssystem.

Ett radikalt sätt att komma till rätta
med detta problem förefaller vara att
förlägga spärren eller tröskeln ytterligare
några år framåt i tiden, då eleverna
mognat ytterligare och lättare kan
avgöra vilken utbildningsväg de önskar
välja. Strävan i vår utbildningsdebatt
har ju varit att skjuta upp yrkesvalet
till en så sen tidpunkt som möjligt.
Om den integrerade gymnasiesko -

lan införs, gärna kallad ungdomsskola,
och den samtidigt ges resurser att ta
emot hela årskullen elever, försvinner
många av dessa flaskhalsproblem som
vi nu har. Självfallet vore det lyckligast,
om vi slapp sätta spärrar någonstans
i utbildningsväsendet, och det är
möjligt att vi kommer dithän så småningom,
när de tekniska hjälpmedlen
utvecklas så långt att de till stor del
kan ersätta den lärarledda undervisningen
och samtidigt individualisera
den ytterligare.

För dagen förefaller dock ett sådant
system ogenomförbart. Vi får säkert
acceptera en viss samhällelig styrning
av utbildningsgången efter ungdomsskolan
under avsevärd tid framöver.
Men genom att yrkesvalet förlagts till
en senare tidpunkt torde i alla fall stora
vinster kunna göras både för den enskilde
individen och samhället.

Herr talman! Låt mig också säga
några ord om vuxenutbildningen. Vi
hade från vårt håll hoppats på en snar
vuxenutbildningsreform. Även på denna
punkt har emellertid regeringen visat
stor försiktighet. Vidare hade vi hoppats
på en samlad översyn av hela vuxenutbildningsområdet.
I stället tillsätter
regeringen en egen arbetsgrupp som —
utan att oppositionen har möjligheter
till insyn i dess verksamhet — nu utarbetar
de slutgiltiga förslagen till en
vuxenutbildningsreform. Ett sådant förfaringssätt
strider mot den praxis som
tillämpats här i landet vid större skolutredningar.
Det har emellertid från
regeringshåll sagts att man hamnat i en
besvärlig valsituation mellan å ena
sidan ett snabbt genomförande av yrkesutbildningsberedningens
förslag och
å andra sidan kraven på en snabb reformering
av vuxenutbildningen som
länge varit eftersatt.

Statssekreterare Sven Moberg i ecklesiastikdepartementet
höll helt nyligen
under TCO:s utbildningsdagar här i
Stockholm ett anförande om detta regeringens
dilemma. Herr Moberg föreföll

Onsdagen den 2 november 1966 em. Nr 31 95

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 137

villig att få i gång en debatt om själva
prioriteringsfrågan. Skall vi först satsa
på vuxenutbildningen eller på yrkesutbildningen?
Något entydigt svar gav
statssekreteraren inte själv. Man kunde
emellertid av hans anförande utläsa
vissa sympatier för att låta vuxenutbildningen
komma först och låta yrkesutbildningen
vänta. Tydligen dikterades
hans ställningstagande främst av
kostnadsskäl men också av allmänna
resursskäl, såsom bristen på lärare och
det förhållandet att vuxenutbildningen
ger oss en mer välutbildad arbetskraft.

För min del kan jag inte acceptera
den skepsis och försiktighet som nu
präglar regeringens handlande på detta
område. Här är det inte fråga om ett
antingen/eller utan om ett både/och,
och från folkpartiets sida kommer vi
inte att avstå från kravet på en snar
reformering av både vuxen- och yrkesutbildningen.
Med en vettig planering
av resurserna, exempelvis ianspråktagande
av lärarersättande hjälpmedel i
vuxenundervisningen, radio och TV
o. s. v., torde inte dilemmat vara så
svårt.

Enligt statssekreterare Moberg skulle
ett av skälen till en vuxenutbildningsreform
vara att många föräldrar nu är
oroliga för att deras barn skall »missa
tåget», såsom han uttryckte sig. De
känner till de spärrar jag tidigare talat
om, och tydligen menar man nu på
regeringshåll att vuxenutbildningsreformen
kan motiveras med bland annat
det stora behov av utbildning på det
gymnasiala stadiet som i dag finns.
Ungdomar som inte vinner inträde i
de gymnasiala skolformerna, enkannerligen
gymnasiet, skall alltså hänvisas
till en framtida vuxenutbildning. De
skall tröstas med att det går flera tåg,
även om förutsättningarna för deras
studier då kan vara väsentligt annorlunda
på grund av familjebildning,
yrkesval o. s. v.

Enligt min mening är detta egentligen
ett underkännande av regeringens

egen skolpolitik. Har man inte lyckats
genomföra en ungdomsundervisning
som svarar mot efterfrågan tvingas man
tillgripa nödlösningar av detta slag. Det
är inte den motiveringen som bör vara
den väsentligaste när vi går att reformera
vuxenutbildningen. Det väsentligaste
måste vara att ge de äldre generationerna
samma chanser till utbildning
som de yngre nu har. Hur kommer
det att gå, om de olika formerna av
vuxenutbildning till stor del efterfrågas
av ungdomar som avvisats från ungdomsskolorna?
Vart tar då talet om
rättvisa mot de äldre generationerna
vägen?

En annan sak som oroar är talet om
att den studiesociala frågan skulle vara
av underordnad karaktär vid en reformering
av vuxenutbildningen. Herr Moberg
tänker sig tydligen att vuxenstudierna
huvudsakligen skall bedrivas
som fritidsstudier, men måste inte en
hel del av de vuxna komma att föredra
heltidsaltcrnativet? Jag tänker också på
alla dem som bedriver fritidsstudier,
men som under längre eller kortare
tider kan behöva förbereda sig för examina,
tentamina och andra prov. Hur
skall deras studiesociala problem lösas
utan stipendiering eller rätt till bibehållen
lön under studierna?

Helt säkert måste regeringen prestera
ett samlat grepp på den studiesociala
frågan för de vuxenstuderande. Det går
inte att slingra sig ifrån ansvaret på
den punkten med hänvisning till att det
måste bli fråga om fritidsstudier. Kan
dagens hundratusentals vuxenstuderande
vänta positiva besked från regeringen
i studiefinansieringsfrågan?

Vår målsättning inom folkpartiet är
att snarast möjligt bereda dagens ungdom
möjligheter att välja mellan olika
i och för sig likvärdiga alternativ i den
integrerade gymnasiala skola, där också
yrkesutbildningen fått sin utformning
bestämd, samtidigt som vi vill att
de äldre i dagens Sverige skall ges samma
chanser till utbildning som nu er -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

bjudes de yngre. Vi vill göra det genom
en kraftigt utbyggd vuxenundervisning,
främst i radio och TV, och därvid ta
teknikens senaste landvinningar i vår
tjänst. På så sätt kan båda dessa stora
utbildningsreformer, yrkesutbildningen
och vuxenutbildningen, genomföras på
en gång och inom en snar framtid, utan
att man behöver tillgripa sådana extraordinära
åtgärder som reformstopp på
utbildningsområdet under en längre tid.

Tillåt mig till sist, herr talman, att
också säga något om den eterburna
akademiska undervisningen, alltså den
som sker via radio och TV. Till universitetskanslersämbetets
förfogande står
universitetspedagogiska utredningen,
och denna sysslar nu, såvitt mig är bekant,
med frågor som rör TV, radio,
språklaboratorier och programmerat
inlärningsmaterial samt planlägger försöksverksamhet.
Särskilt viktigt är försöksverksamheten
med sluten krets-TV.
Det är nämligen mycket som talar för
att försöksverksamheten med sluten
krets-TV kommer att bli det viktigaste
experimentfältet för akademisk TVundervisning
i Sverige under de närmaste
åren.

Jag menar det vara ytterst angeläget
att försöksverksamheten med sluten
krets-TV inom universitets- och högskoleundervisningen
i Stockholm och
Uppsala får tillräckliga resurser, så att
den kan starta snabbt och så att uppläggningen
blir så differentierad att
man kan få erfarenheter av olika inlärningssituationer,
detta inte minst
med tanke på att sluten krets-TV blir
en nödvändighet för att den tekniska
utbildningen i Linköping skall kunna
utformas så att den kan förverkligas
enligt vårt beslut.

Den eterburna akademiska undervisningen,
alltså genom radio och TV, är
ett viktigt led i det pedagogiska utvecklingsarbetet.
Erfarenheterna från radiokursen
för ett betyg i statskunskap under
1965 och 1966 vittnar om att sådan
undervisning med gott resultat kan läggas
till grund för akademiska studier

med godkända vitsord. Nu i höst är det
omkring 800 studerande som avlagt ett
betyg, och till december räknar man
med att antalet skall ha stigit till 1 000
å 1 200.

Den undersökning som Sveriges Radio
gjort rörande kursen i statskunskap
visar att man genom akademiska radiokurser
kan tillgodose betydande behov
av vuxenundervisning och folkbildning.

Men varför fortsätter man inte med
akademisk undervisning genom radio
och TV? Radiouniversitetet tycks få
vänta på sin utbyggnad. Det vore
annars rimligt att nu erbjuda en tvåbetygskurs
i statskunskap medan kunskaperna
är färska hos dem som tagit
ett betyg. Det skulle också kunna tänkas
att man tar upp andra ämnen. Men
ecklesiastikdepartementet visar passivitet
i detta avseende.

I maj 1965 ville Sveriges Radio ha
medel för en kurs i pedagogik med ett
hundratal radioprogram och ett mindre
antal TV-program som skulle förläggas
till åren 1966 och 1967. Det skulle vara
ett samarbete mellan Sveriges Radio och
pedagogisk-psykologiska institutionen
vid lärarhögskolan i Stockholm. Universitetskanslersämbetet
tillstyrkte i oktober
1965 i huvudsak den uppläggning
som gjorts av professor Husén. Men
trots framställningar till departementet
om besked huruvida kursen skulle
få komma till stånd var departementet
passivt vilket jag tycker är ytterst illa.

Man kan också tänka sig andra ämnen
för eterburen akademisk undervisning.
Naionalekonomi, företagsekonomi och
samhällsvetenskapliga ämnen har med
rätta föreslagits av universitetskanslersämbetet.
Men här behövs planläggning
flera år i förväg. Det blir aktuellt med
läroboksförfattande, översättningar till
svenska av utländsk kurslitteratur, samråd
med lärare, mera detaljerad planläggning
av programmen, studiehandledning
o. s. v. Radion bör då vara
huvudmedium och TV tjäna som ett
komplement därtill.

Mina frågor till sist är följande: Vil -

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

ken ställning intar statsrådet Edenman
i detta avseende? Är statsrådet villig
att bygga ut radiouniversitetet och
förena det med viss undervisning också
i TV, så att de som önskar kan bedriva
akademiska studier hemma på
ett- och i vissa fall tvåbetygsnivå? Är
statsrådet också beredd att ge studerande
som avlägger godkända tentamina
vid radio- och TV-universitetet
möjligheter att låta dessa betyg ingå i
deras eventuella framtida akademiska
examina?

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Denna remissdebatt har
nu kommit in i sitt slutskede. Den ekonomiska
politiken, inflationsutvecklingen
liksom valutslaget har ingående penetrerats.
Att nu gå in på dessa frågor
skulle, även om det vore frestande att
anlägga sina synpunkter på dem, i stort
sett bli en upprepning av vad som tidigare
sagts.

Jag skall bara kort och gott konstatera
det beklagliga i att några tillfredsställande
besked från regeringens sida
sannerligen inte lämnats om vilka åtgärder
man vidtagit eller planerar vidtaga
för att hejda den pågående inflationen.
Snarare har vi i denna debatt
stärkts i uppfattningen att man på regeringshåll
betraktar inflationen som
något slags naturlig företeelse. Det
tycks inte heller bekymra regeringen
så värst mycket att de enskilda människorna,
som ser sina lönehöjningar
ätas upp av prisstegringarna, känner
stor oro för att denna inflationskarusell
får fortsätta att snurra.

Det finns emellertid, herr talman,
även andra väsentliga problem som gäller
de enskilda individerna i vårt samhälle,
och det iir sådana problem som
jag nu vill beröra. Det är ju med tanke
på individerna som politiken utformas,
och hur detta sker bär vi här i riksdagen
stort ansvar för.

Rättsvården är ett samhälleligt problem
som livligt diskuterats i den all -

männa debatten. Orsaken är välkänd:
den ökade brottsligheten och alla laglydiga
medborgares självklara rätt att
kräva skydd till liv och egendom. I ett
välfärds- och rättssamhälle, som vårt
kallas, ter det sig för den stora allmänheten
nära nog paradoxalt att rättssäkerheten
skall behöva intaga en så central
plats i samhällsdebatten. Man frågar
sig med all rätt var anledningarna
till den oroande utvecklingen är att
söka.

Mycket personligt »tyckande» har karakteriserat
de inlägg som gjorts från
många håll. Mer eller mindre kategoriska
påståenden om orsakerna till det
hela är ingalunda ägnade att bidraga
till en bättre tingens ordning. Förvisso
är det rätt att peka på avsaknaden av
fasta normer, olämpliga hemmiljöer där
kärlek och omvårdnad saknas, där målmedveten
etisk fostran är okända begrepp
etc. Att en sådan start i livet
för en ung människa kan bli ödesdiger
och leda till asocialt liv med allt vad
det innebär av tragik för denna människa
och hennes omgivning är omvittnat.
Den som från början inte fått lära
sig skilja mellan rätt och orätt eller
som bibringats uppfattningen att detta
över huvud taget inte är av någon väsentlig
betydelse har som vuxen svårt
att rätta sig efter de regler samhället
uppställt. När han eller hon så kommer
i delo med rättvisan träder samhället
fram — ibland ganska hårdhänt. Vederbörande
döms för sina ogärningar. Men
också medmänniskorna dömer honom
eller henne, av förståeliga skäl.

Det är härvidlag jag anser att alltför
mycket brister i samhällets — ja, också
i de enskilda människornas behandling
av dem som kommit på avvägar. Man
ser alltför snävt på människans situation.
Det finns faktorer — som jag tidigare
nämnde — vilka kan ha varit
av avgörande betydelse för att en person
begått brott. Det är ändå så, att om
man sår ogräs kan man knappast räkna
med att skörda vete.

4 — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj ris proposition nr 137

Jag syftar på det ansvar som framför
allt hemmen har. Visst finns det exempel
på fall dår hemmiljön inte varit
den som jag här beskrivit men där man
ändå misslyckats med uppgiften att fostra
de unga till laglydiga människor. I
sådana fall är det förvisso svårare att
analysera orsakssammanhangen bakom
asociala beteenden.

Det har sagts, att det i växande grad
är psykologiska och inte sociala omständigheter
som utgör bakgrunden till
de flesta lagbrytares beteendemönster.
Det mest omdebatterade ämnet på området
har varit straffpåföljderna och
verkningarna av dessa. Två ytterlighetsåsikter
har framkommit: dels har krävts
strängare fängelse ochanstaltsstraffsom
ett effektivt medel framför allt i förebyggande
syfte när det gäller att bringa
ned brottsligheten, dels har krävts slopande
av allt vad dylika straff heter
med hänsyn till den nedbrytande verkan
anstaltslivet kan ha på individen.

Båda slutsatserna torde med all sannolikhet
vara överdrivna. Vi får nämligen
under inga förhållanden överge
kravet på humanitet inom vår kriminalvård.
Samtidigt har vi självfallet
skyldighet att se till, att den stora allmänheten
skyddas mot personer som
betraktas som klart farliga för den
allmänna säkerheten.

Var skall då åtgärderna sättas in för
att den olyckliga utvecklingen skall
kunna ändras? Mitt personliga svar på
den frågan blir: Kraftig upprustning
av samhällets frivård och eftervård som
skall hjälpa de frigivna till hygglig
återanpassning till arbets- och samhällsliv.
Vidare bör man söka skapa opinion
bland de enskilda människorna — inte
minst arbetsgivare och arbetskamrater
— för en mer positiv inställning till de
människor som det här gäller. Eller för
att citera skaldens ord: »Döm ej strax
den vilseförde, stolte broder, med förakt
— ---.»

Min uppfattning grundar sig i första
hand på två omständigheter som jag

finner väsentliga. För det första vill
jag framhålla det faktum att återfallsprocenten
är hög och inte heller har
visat tendenser att sjunka. Jag tror att
en effektiv och engagerande eftervård
kunde minska antalet återfall. För det
andra finns det anledning förmoda —
med utgångspunkt från svensk vetenskaplig
undersökning — att frihetsberövande
straff i högre grad än hittills
kommer att ersättas med vård i frihet.

Kort sagt vill jag hävda, att ansvaret
för en bättre utveckling på detta område
åvilar både de organ i samhället
som handlägger dessa frågor och — i
lika hög grad -— de enskilda människorna.
För att illustrera det sistnämnda
vill jag återge ett fall, som helt nyligen
kom till min kännedom. En tidigare
straffad yngling hade genom samhällets
försorg erhållit ett arbete, som han
skötte klanderfritt. Han hyrde ett möblerat
rum. Även där skötte han sig bra
och hyresvärden hade inga anmärkningar
att rikta mot honom. Efter en tid
fick hyresvärden emellertid vetskap om
ynglingens förflutna och denne blev
uppsagd; hyresvärden ville inte hysa
en sådan person i sitt hus. Ynglingen
i fråga, som var fast besluten i sina
ansträngningar att börja ett ordentligt
liv, blev således återigen dömd för vad
han tidigare gjort. Denna gång kom
emellertid arbetsgivaren till hans hjälp
och han fick en ny bostad.

En dylik attityd är ingalunda sällsynt,
det omvittnas allmänt. I det relaterade
fallet hade arbetsgivaren en
positiv inställning men så är inte alltid
fallet.

De åtgärder som jag finner i hög grad
påkallade är framför allt krafttag när
det gäller den samhälleliga efter- och
frivården, där stora bristfälligheter nu
föreligger. Man bör också med alla medel
söka skapa förståelse hos de enskilda
människorna för de stora och
svåra problem som sammanhänger med
en olycklig individs återanpassning till
ett normalt liv.

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Herr talman! Jag vill till sist i all
korthet ta upp en fråga som i högsta
grad berör mitt län men som ändå har
en viss rikspolitisk betydelse, nämligen
frågan om Ranstadsverket.

Som bekant har AB Atomenergi till
Kungl. Maj:t avlämnat en rapport om
bl. a. provdriftsresultatet samt olika alternativ
till fortsatt verksamhet vid
Ranstadsverket. Utan att föregripa den
kommande behandlingen av frågan om
verkets framtida utveckling — riksdagen
kommer som känt inom den närmaste
tiden att få ta ställning till en
proposition i ärendet — vill jag ändock
erinra om de stora kapitalinvesteringar
som det här rör sig om. Inte mindre
än cirka 145 miljoner kronor är nämligen
nedlagda i Ranstadsverket.

Bedömningen bör självfallet grundas
på ekonomiska kalkyler, men jag vill
likväl hävda att försöksperioden enligt
förslaget är alltför kort. Enligt min
uppfattning bör den omfatta åtminstone
tre år, inte minst med hänsyn till världsmarknadspriset
på uran.

Vidare bör alla möjliga vägar prövas
för att åstadkomma fortsatt lönsam
drift. Planeringsrådet i Skaraborgs län
har förordat en utredning, vari skulle
ingå enskilda företag, för att undersöka
möjligheterna att utnyttja avfallsprodukterna.
Det borde finnas förutsättningar
att med väl utbildad och värdefull
arbetskraft åstadkomma en någorlunda
lönsam drift vid Ranstadsverket,
givetvis med hänsyn tagen till
de marknadsmässiga villkoren. Detta
kunde möjliggöras, om riksdagen beviljade
företaget en försöksperiod om
tre år.

Ilerr talman! Med tanke på att riksdagen
snart kommer att få besluta om
Ranstadsverkets framtida utveckling
vill jag ta delta tillfälle i akt för att
uttrycka en önskan om att riksdagen
inte bedömer denna fråga kortsiktigt
utan anlägger mera långsiktiga bedömningsgrunder
vid ställningstagandet till
den framtida driften i Ranstad.

Herr WENNERFORS (h):

Herr talman! Jag lyssnade med intresse
på vad herr Lindahl hade att
säga om prisfrågorna och pris- och
kartellnämndens verksamhet. Det hade
dock varit välgörande om han åtminstone
antytt någonting om att han hade
förståelse för de prisstegringar som
framtvingas av de snabbt växande kostnaderna
inom detaljhandeln. När leverantörerna
nödgas höja sina priser och
när personalkostnaderna, lokalkostnaderna
liksom transportkostnaderna stiger
för ett detaljhandelsföretag, kan
det inte hjälpas att priserna påverkas.
Eftersom herr Lindahl inte är här inne
i kammaren just nu skall jag nöja mig
med denna enda lilla kommentar.

I gårdagens debatt underströk statsministern
åtskilliga gånger betydelsen
av solidaritet. Alla är överens om att
dagens komplicerade samhälle kräver
stark känsla för solidariteten — men
hur uppfattas detta tal av de minoritetsgrupper
som under de senaste decennierna
kommit i kläm och inte har upplevt
solidariteten? Jag tänker på den
lilla del av den svenska befolkningen
som bebor öarna utanför landets långa
kust. Eftersom jag bor i Stockholms
län känner jag bättre förhållandena i
detta läns skärgård och begränsar mig
alltså i detta inlägg till dess problem.

Någon enstaka person kan cyniskt
anmärka att dessa människor själva har
valt att leva sitt liv i skärgårdsmiljö.
De må ta konsekvenserna och anpassa
sig till förutsättningarna. Men dessviirre
ändras förutsättningarna utan individens
egen förskyllan. Yttre faktorer har
påverkat, påverkar och kommer att påverka
betingelserna för skärgårdsbornas
tillvaro. Man förstår att det som
i dag sker i exempelvis Stockholms
skärgård oroar skärgårdsbon, som under
århundraden på ett föredömligt sätt
har förvaltat sina öar, kobbar och skär.

Vårt land brukar skildras som det
typiska organisationslandet. Tidigt har
svenskarna insett betydelsen av att gå

100

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

samman i en förening eller en organisation
för att hävda gemensamma intressen.
Så har dock inte varit fallet
i skärgården. Skärgårdsbon är starkt
individualistisk. Den isolerade miljön
har kanske medverkat till medvetenheten
om att om man skall klara sig i livets
hårda kamp, må man göra det genom
egen kraft.

Men det som under senare år har
hänt i skärgården är så allvarligt, att
allt fler skärgårdsbor insett att »ensam
inte är tillräckligt stark». Således har
många skärgårdsföreningar under senare
år bildats för att främja bygdens och
den bofasta befolkningens intressen i
fråga om natur, näringsliv, trafik och
kulturliv. Jag hoppas att olika myndigheter
och andra grupper i samhället
skall beakta genom dessa föreningar
framförda skärgårdsproblem.

Vad som påverkat utvecklingen i
skärgården är fritidsfaktorn. Det är naturligt
att Stockholms skärgård i särskilt
hög grad tilldragit sig intresse
från den talrika befolkningen i storstockholmsregionen,
som i dag uppgår
till 1,25 miljon och som ökar mycket
snabbt — med 20 000—25 000 personer
om året.

Självfallet har ökningen av fritidsfolket
i skärgården inneburit fördelar för
den bofasta befolkningen. Tidigare baserades
utkomsten i huvudsak på jordbruk,
trädgårdsnäring och fiske. Men
minskad lönsamhet inom dessa näringsgrenar
har som bekant medfört övergång
till andra yrken. Fritidsbebyggelsen
och det rörliga fritidslivet har utgjort
ett välkommet tillskott till utkomstmöjligheterna.
Vidare har kommunikationerna
förbättrats ■— dock endast
under sommarhalvåret. Det ser dock ut
som om den bofasta befolkningen nu
skulle kunna få förbättrade kommunikationer
även under vinterhalvåret.

Men dess värre har fritidsfaktorn en
baksida, som den enskilde skärgårdsbon
ser med tilltagande oro. Ta som
exempel den oerhörda nedskräpning

och nedsmutsning som förekommer såväl
på öar som i vatten. Är det inte
märkligt att de stora båtar som trafikerar
farlederna inte kan hindras från
att inomskärs stjälpa ut mängder av
skräp? Hur skall man få storstadsmänniskor,
som vill få en skön och vederkvickande
avkoppling under veckoslut
och semesterdagar, att ta hänsyn till
den vackra och säregna naturen och att
även ta hänsyn till den bofasta befolkningen?
Alltför många medverkar hänsynslöst
till nedskräpningen. Den ökande
småbåtstrafiken har blivit ett problem.
Kollisionsrisken ökar, hastigheterna
ökar, och de s. k. plastraggarna
har på sina håll blivit en plåga. Jag
tänker inte minst på de mycket unga
båtförarna, som inte får framföra i deras
händer farliga motorfordon på våra
vägar men som på sjön kan husera
fritt. Detta innebär större risker för
badande människor, och det medför
också ett större antal skador genom
svallvågor.

Förslag om körkort till sjöss har
framförts. Det har sagts att alla småbåtsförare
borde ha minimikunskaper om
körkort, utprickning, trafikregler etc.
Nog är det sant att många har sådana
kunskaper, men alltför många har det
inte. Jag är medveten om att det är
förenat med många svårigheter att införa
körkort till sjöss, och det vore
tacknämligt om vi kunde undvika det.
Men jag tror att det framdeles kommer
att krävas en allvarlig prövning
av denna fråga.

Ett annat sätt att komma till rätta med
fartraseriet och nedbusningen över huvud
taget i skärgården vore en registrering
av småbåtarna. Men en hemställan
av länsstyrelsen i Stockholms
län härom har avvisats av regeringen.
Jag kan till viss del ana mig till motiven
för regeringens beslut i den frågan.
Man har väl sagt, att polisen inte
har den nytta av nummerskyltar på
båtarna som förslagsställaren tror. Tjuvar
och andra brottslingar har natur -

Onsdagen den 2 november 1966 em. Nr 31 101

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

ligtvis samma möjligheter att förfalska
dessa nummerskyltar som när det gäller
bilar. Men en registrering skulle
kanske ändå ha en förebyggande effekt.
Jag är medveten om att ett genomförande
av detta förslag skulle kräva större
övervakningsresurser, och det är kanske
detta man varit tveksam inför. Jag
är emellertid övertygad om att många
andra skäl inom en snar framtid kommer
att framtvinga ökade bevakningsresurser.

Jag tror sålunda att såväl körkort
till sjöss som registrering av småbåtar
måste införas, såvida inte de enskilda
människornas ansvarsmedvetande blir
en realitet. Tyvärr har man ingen anledning
att vara optimistisk på den
punkten.

Den för skärgårdsbefolkningen oroande
utvecklingen kan belysas på
många sätt. Jag glömmer inte vad en
skärgårdsbo yttrade i en diskussion om
dessa frågor för en tid sedan: »Är det
inte märkligt, att vi alla ser det som
självklart att alla dessa mängder av
båtägare skall ha fri tilläggsplats i hela
skärgården. Men om jag far in till
huvudstaden med min lilla båt, så hittar
jag knappt en ledig kajplats. Och om
jag hittar en så kostar den 10 kronor
dygnet.»

Ett sådant yttrande belyser hur en
människa, tillhörande en liten minoritet,
upplever sin tillvaro.

Även i ett annat avseende upplever
många skärgårdsbor att deras intressen
icke tillvaratas. Jag tänker på det naturreservat
som skall komina till stånd
i den vackra arkipelagen utanför Möja
i Stockholms skärgård. Här trampar
myndigheterna på gamla iiganderättsprinciper,
här undergrävs den enskildes
ekonomiska trygghet. Men samhällets
erbjudande av ersättningsbelopp
skall väl göra den enskilde skadeslös?
Nej, vi är alla medvetna om att ersättningsbeloppen
är symboliska. Men skapandet
av ett naturreservat är väl en
god tanke? Ja, i ocli för sig. Jag tror

emellertid inte att det föreligger behov
av något sådant i Stockholms skärgård.
Säkerligen är 75 procent av skärgården
i dag tillgänglig för allmänheten.

Vidare är jag inte övertygad om att
ett statligt naturreservat skulle komma
att medföra en bättre eller mer pietetsfull
förvaltning av skärgården. Till detta
kommer att just dessa områden, som
enligt förslaget skall bli naturreservat,
till stor del utnyttjas för jordgubbsodling.
För berörda skärgårdsbor utgör
dessa jordgubbsodlingar en betydande
del av inkomsterna.

Detta var ett litet exempel på vad detta
kan medföra för skärgårdsborna. Det
kan tyckas vara ett mycket litet problem
för exempelvis riksdagen, men det
belyser ändå hur människorna här ute
upplever sin tillvaro.

Om vi, herr talman, vill ge begreppet
solidaritet ett verkligt innehåll för alla
människor, även de små minoritetsgrupperna,
finns det starka skäl att lyssna
till önskemålen i detta fall från såväl
de enskilda skärgårdsborna som de
relativt nybildade skiirgårdsföreningarna.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt ta upp
det allvarliga problemet med den ökade
brottsligheten. Herr Wiklund i Stockholm
berörde det tidigare i dag, och jag
vill i allt instämma i vad han bär har
sagt och understryka den allvarliga
oron för den ökning av den grövre
brottsligheten, som vi kan iaktta.

Det är egendomligt att brottsligheten
ökar på detta sätt i vårt välfärdssamhälle:
våldsbrotten ökar, alkoholismen
ökar, och vi läser varje dag i tidningarna
om narkotikanästen och slum. Det
är inte bara i Stockholms centrum detta
finns; dessa företeelser förekommer också
i övriga större städer i Sverige.

Man kan fråga sig vad det är som gör
att så många människor havererar och
går under. Vi har anledning att begrunda
den saken. Man kan säga att detta är

102 Nr 31

Onsdagen den 2 november 1906 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

den avigsida av vårt välståndssamhälle
som helst ingen vill beröra. Man undrar
om detta är nödvändiga offer för vårt
stora välstånd. Det är ju så att den tekniska
utvecklingen driver fram ständiga
förändringar, som ställer människan inför
svåra anpassningsproblem. Kraven
på människan i dagens samhälle är stora,
både på unga människor som går i
skolan och på människor som kommer
ut i det högrationaliserade arbetslivet.
Den psykiska pressen såväl i arbetet som
på fritiden sliter ned människorna, och
om inte annat så sliter det ökade bullret
ned dem och förföljer dem ut på
deras fritid. Bidrar gör också förflyttningar
från landsbygd till tätort med
helt andra levnadsbetingelser. De konventionella
kraven på människor att
leva upp till en viss nivå ökar pressen
på den enskilde individen ytterligare.
Detta gör att många inte orkar; de ramlar
ned och faller utanför, och bland
dessa återfinns nog många som blir
missanpassade på olika sätt. Samhället
försöker visserligen att genom rehabilitering
få in dem i arbete igen, men
många gånger har man inte möjligheter
att följa upp fallen och många sjunker
därför tillbaka.

Herr Börjesson i Falköping talade
nyss om eftervården av de utstraffade.
Eftervården för olika kategorier som
varit föremål för institutionsvård är
ofta inte till fyllest. Jag tänker på dem
som kommer ut från kriminalvården eller
från alkoholistvården. De har ofta
svårt att få bostäder och arbete. Arbetsmöjligheterna
har hittills varit ganska
goda, men det börjar bli besvärligare.
Det är utanför anstalterna som de åter
möter de svåra problem, på vilka de
tidigare stupade. Vi sätter inte in tillräckliga
resurser just när det gäller eftervården.

Om man nu ser på den förebyggande
sidan, något som också tagits upp
i flera anföranden, visar det sig att man
för litet tänker på att det samhälle vi
bygger upp verkligen på ett rätt sätt till -

nr 137

godoser familjernas och människornas
behov. Miljöforskningen har inte kommit
i gång, och man hälsar därför med
stor tillfredsställelse det nordiska initiativ
som har tagits för att bygga upp
ett miljöforskningscentrum i Schweiz.
Vi hoppas att vi därifrån skall kunna
få en hel del förslag och initaiativ. Naturligtvis
måste vi bygga ut miljöforskningen
även i Sverige. Vi måste framdeles
på ett helt annat sätt än förut ta
hänsyn till samhällets och arbetslivets
utformning efter den enskilda människans
krav och behov.

Jag tror att det var herr Bengtsson
i Varberg som i går just tog upp dessa
frågor. Han talade om att hela urbaniseringsprocessen
måste styras så, att den
blir till människornas fördel. Han menade
att man måste ta hänsyn till människan,
och enligt vad jag förstod ansåg
han att det endast var socialdemokraterna
som hade möjlighet att verkligen
kunna göra detta på ett rätt sätt.
Om man ser på vad som bär hänt och
vilken hänsyn som tidigare har tagits
till sådana frågor måste man nog säga
att den bär varit mycket liten, trots att
det från vårt håll förelegat motioner i
ämnet ända från början av 1950-talet.
Men vi har sällan fått något stöd från
socialdemokratiskt håll. Folkpartiet bär
motionerat på olika områden flerfaldiga
gånger. Jag kommer ihåg eu folkpartimotion,
som gick ut på att tekniken
skulle sättas in för att förebygga
luftföroreningarna. Det var i början på
1950-talet. Jag vill minnas att motionen
fälldes bl. a. med den motiveringen, att
teknikens utveckling därigenom skulle
förhindras. Nu står vi här med förorenad
luft, nedsmutsade vatten och ett
buller som tar kål på människorna. Vi
har inte gjort några insatser när det
gäller dessa frågor.

Herr Gustafson i Göteborg framhöll i
går, att vi med kraft måste ta i för att
åtminstone rätta till vad vi härvidlag
har försummat, ty annars kommer människornas
högre inkomster inte att bli

Onsdagen den 2 november 1966 em. Nr 31 103

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

av något större värde när de inte kan
få någon rekreation under sin fritid.

Jag skulle vid detta tillfälle vilja ta
upp frågan om våra ungdomsvårdsskolor.
Vi har haft frågan uppe till utredning
undan för undan. Härvidlag behövs
nog en kontinuerlig utredning därför
att hela samhället är underkastat så
stora förändringar. På 1940-talet övertog
staten alla dessa skolor. Tidigare
drev landstingen skyddshemmen, men
man ansåg att de var så små och så
ojämna i fråga om utrustning och möjligheter
till yrkesutbildning, att de inte
kunde ge ungdomarna en differentierad
yrkesutbildning. Detta var motiveringen
till att staten övertog ungdomsvården
och bl. a. byggde ut större skolor
för att dessa skulle kunna bilda underlag
just för en differentierad yrkesutbildning.
Man delade också upp skolorna
efter begåvningsklientel, så att
man hade debila på en skola, begåvade
på en annan och välbegåvade på en
tredje o. s. v. Sedan har det också kommit
in andra problem i bilden, och eleverna
har även delats upp efter vårdbehov.
Narkomaner, alkoholister o. s. v.
har sålunda hänvisats till vissa skolor
som undan för undan kommer att få en
speciell utrustning.

Denna uppdelning gör att eleverna
för närvarande skickas över hela landet.
En elev från Norrbotten kanske
skickas till en skola i södra Sverige för
att komma in i förhållanden som anses
bäst lämpade för honom. Principen är
ju att eleverna skall vara så kort tid på
skolan som möjligt. Det blir därför mest
fråga om en viss kartläggning av eleverna,
och sedan försöker man i den
mån det är möjligt att få ut dem till
vård utanför skolan med den utbildning
och de arbetsmöjligheter som kan
ges ute i samhället.

Yrkesutbildningen på skolorna iir därför
inte längre det primära som tidigare
var fallet. Nu gäller det mera att
ge eleverna en viss arbetsträning under
den tid de vistas på skolan. Jag undrar

därför om det inte vore bättre att landstingen
återigen övertog dessa skolor.
Därmed skulle varje skola få ett visst
geografiskt upptagningsområde. Man
skulle inte på det sätt som nu sker förflytta
ungdomar över så gott som hela
landet. Därmed tror jag att de unga
skulle kunna få en adekvat behandling
på ett helt annat sätt än nu. Som det
nu är kommer de många gånger först
i kontakt med landstingets psykiska
barna- och ungdomsvård som är knuten
till den ort där de bor, sedan kommer
de till skolan och blir underkastade
den behandling som skolan ger med
den psykiater och eventuella psykolog
som finns där för att sedan placeras ut
i vård utanför skola och få kontakt
med en ny läkare, varvid det blir nya
kartläggningar. Ur behandlingssynpunkt
tror jag inte det är lyckligt att de unga
slussas från den ena till den andra.
Dessutom är dessa ständigt nya utredningar
och kartläggningar ett slöseri
med våra knappa resurser på psykiater
och psykologer. Aktsamlingarna för dessa
unga blir oproportionerligt stora.

Om skolan har ett visst geografiskt
upptagningsområde har den dessutom
möjlighet att hålla kontakt med elevens
hem. När man nu tar hand om de unga
lämnar man elevens hem därhän och
gör ingenting åt det. I den mån det är
möjligt bör man försöka få en viss
terapi av hemmet till stånd. Til syvende
og sidst återvänder dock de unga till
hemmet sedan de varit utplacerade på
olika håll.

Beträffande möjligheten att vid vård
utom skola placera eleven i sitt eget
hem har jag tagit upp frågan i en motion,
som flera av kammarens ledamöter
har undertecknat. Den har behandlats
av andra lagutskottet och redovisas
i ett utlåtande som skall behandlas på
onsdag. I denna motion begäres en
översyn av barnavårdslagen där även
denna fråga kommer att tas upp. Det
är i vissa fall nödvändigt att denna
möjlighet finns. Den bör inte vara av -

104 Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

skuren. En återanpassning kommer att
bli lättare att realisera om en närmare
kontakt hålles med hemmet. En sådan
kontakt underlättas om man har en viss
geografisk räjong.

Vad vidare beträffar de unga narkomanerna
och alkoholisterna blir det,
om landstingen övertar denna vård, naturligt
att också sjukvården i landstingen
tar hand om dessa unga, så att de
inte, såsom nu sker, för behandling isoleras
på vissa skolor. De kommer på
ett naturligt sätt in i den vanliga sjukvården.

Landstingen har vidare på sina upptagningshem
en hel del av dessa ungdomar
innan de kommer över till ungdomsvårdsskolorna.
Även här skulle det
bli en naturligare kontakt mellan skolan
och upptagningshemmet.

Detta är bara ett förslag avsett som
ett diskussionsunderlag. Man kan naturligtvis
fråga, om det är lämpligt att
blanda ihop ett skiftande begåvningsklientel,
såsom i så fall skulle bli fallet.
Jag kan inte inse att det innebär
någon större svårighet, alldenstund man
nu har så korta vårdtider. För övrigt
förekommer det även under normala
förhållanden ute i samhället olika begåvningar,
varför det blir en avspegling
av de vanliga samhällsförhållandena.

Vad som för närvarande kanske är
värre är att skolorna får dras med psykopatklientelet.
Därvidlag hade man
hoppats på Karsuddens sjukhus, där
man i många år väntat att få placera
ut psykopaterna. Men nu skall tydligen
Karsuddens sjukhus läggas ned, varför
dessa förhoppningar går om intet. Detta
klientel är svårare att klara av för skolorna
och även för mentalsjukvården,
som står frågande inför hur den skall
behandla just dessa fall.

Jag undrar som sagt, om inte tiden
är inne att man utreder huvudmannaskapet
för ungdomsvårdsskolorna.

Jag skulle vidare vilja påminna om
den i år väckta folkpartimotionen om

nr 137

att få i gång en behandlingsforskning
när det gäller ungdomsvårdsklientelet.
Vi har inget sakligt att bygga på i behandlingen
av detta klientel, utan det
blir fråga om subjektiva bedömningar
och uppfattningar. Därför är det verkligen
behövligt att man får i gång en
behandlingsforskning. En utredning har
också föreslagit, att ett institut knutet
till Stockholms universitet skall inrättas.

Fru Heurlin tog i början av detta år
upp frågan om anslag för att få till
stånd en förnyelse av utrustningsbeståndet
inom skolorna. Det sker där en
hård förslitning. Skolorna blir snabbt
nedgångna och får ett förslummat utseende.
Detta verkar inte uppfostrande
på de unga människorna. Det är för var
och en av betydelse att ha en miljö, som
är trivsam och välordnad, och detta
är för många inom detta mycket känsliga
klientel av utomordentlig betydelse
ur behandlingssynpunkt.

Jag skall så i korthet beröra personalfrågan.
Det allra viktigaste för att
man skall kunna genomföra en riktig
behandling av de unga på skolorna är
att man har väl utbildad personal i
tillräckligt antal. Jag skulle också vilja
framhålla nödvändigheten av att man
med tanke på de anställdas säkerhet
har tillräckligt med personal på de
slutna avdelningarna och på intagningsavdelningarna,
där man har det hårt
belastade klientelet. Jag har tidigare tagit
upp denna fråga.

Ett exempel. För två år sedan förekom
en nedslagning av en vårdare på en
skola, något som har skett på många
skolor och även sker inom mentalsjukvården.
Detta är alltså ett problem inte
bara för ungdomsvårdsskolorna. Yrkesinspektionen
besökte skolan och förordade
att mera personal skulle tillsättas
och att alarmanordningar skulle insättas
för att skydda de anställda.

Alarmanordningarna kan egentligen
bara registrera att överfallet skett, men
för att förebygga överfall är personalens

Onsdagen den 2 november 1906 em.

Nr 31 105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

storlek av allra största betydelse. Arbetarskyddslagen
ålägger arbetsgivaren
att iakttaga allt vad på honom ankommer
för att förebygga olycksfall i arbetet.
I detta fall kan man ju inte sätta
skydd på de unga som på farliga maskiner,
utan härvidlag är personalfrågan
det avgörande. I dag, två år efter
nämnda händelse, håller man på att utreda
alarmanordningar. Ingen utökning
av personalen har skett. Under tiden
har det inträffat att samma person igen
har blivit nedslagen på denna avdelning.
Dessa nedslagningar har inte gått
spårlöst förbi utan man ser på ifrågavarande
person vad som har hänt. Det
kunde ha hänt någonting ändå värre.
Vem blir ansvarig för sådant?

Här har lämnats anvisningar. Man
har begärt utökning av personalen men
av departementet fått avslag på denna
framställning om utökning av personalstaten.
Det är väl staten som arbetsgivare
som blir ansvarig om det händer
olycksfall, kanske dödsfall. Jag tror att
det är en sak beträffande vilken vi
måste inse att vi har ett mycket stort
ansvar.

Som jag sagt gäller detta inte bara
inom denna vårdform. Motsvarande fråga
har tagits upp i flera reportage i
tidningarna från vårdare såväl inom
mentalsjukvården som inom fångvården
och inom ungdomsvårdsskolorna.
Det är naturligtvis också ur vårdsynpunkt
i högsta grad otillfredsställande,
att personalen går omkring och känner
sig hotad till livet. Då kan det inte bli
en fullgod vård av de unga.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag hoppas att inte talmannen
anser att jag brister i vördnad
mot denna kammare, om jag tillägnar
herr talmannen och de ledamöter i denna
kammare som är närvarande vid
denna tidpunkt ett litet kviide.

Herr talman, kammarledamöter!

drick lust att leva, lust att ge

er helt och fullt för en idé,

sak samma vad färger ni bär.

Herr talman! Jag ber att få överlämna
detta kväde till herr talmannen
och att ledamöterna här i kammaren
har möjligheter att i stället för dedikation
från min sida instämma i det anförande
som jag efteråt kommer att
hålla.

Jag avser i det anförandet inte att ta
upp någon kontroversiell politisk fråga.
Jag skall koncentrera mig på en enda
fråga, en fråga som kan vara nog
så intressant i och för sig, i synnerhet
för dem som kommer ifrån de stora
skogarna och har intresse av skogsnäring
och skogsindustri. Det kan naturligtvis
bli kontroversiellt i den mån
regeringens ledamöter har gjort sådana
uttalanden, att dessa inte stämmer överens
med vad erfarna representanter för
näringslivet i detta sammanhang kan
acceptera.

Alla är vi väl överens om den betydelse
skogsnäringen har för vårt land.
Siffror som belyser detta behöver jag
knappast upprepa. Skogsindustrien står
som vi vet för en tredjedel av vår export
och den försörjer nästan hundraprocentigt
oss själva med papper och
trävaror inom landet. Skulle vi importera
dessa mycket viktiga produkter,
skulle det kosta oss åtskilliga miljarder.
Det gäller också de hundratals
produkter från färdiga trähus till trådrullar
och varor av kemisk-teknisk art
som vi tillverkar.

Som underlag för detta har vi den
svenska skogen. Den utgörs av den långfibriga
granen och tallen som är en
kvalitetsråvara som ger utkomst åt
hundratals skogsägare, jordbrukare och
arbetstagare och som är underlag för
det näringsliv som är beroende av denna
råvara. 25 miljoner dagsverken används
för avverkning i skogen och ytterligare
ett antal miljoner för dess ansning
och vård. Skogsindustriens betydelse
för hela vårt land är odiskutabel;

Drick av denna årstids starka saft,
drick tro på livets unga kraft,

4* — Andra kammarens protokoll 1966. Nr 31

106

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

det är svårt att ange hur många miljoner
dagsverken den medför inom industrien.

Mot denna bakgrund är det naturligt
att det för närvarande pågår en mycket
intensiv debatt om vår skogsnäring
och att statsmakterna har många utredningar
i gång som skall belysa den
från olika aspekter. Jag vill emellertid
uttala mycket starka tvivel med avseende
på det förfaringssätt man härvidlag
tillämpar, bland annat inom handelsdepartementet.
Det har t. ex. tillsatts
en arbetsgrupp som behandlar vår
skogsindustris förhållanden, men det
avses därvidlag inte äga rum något samarbete
med industriens egna organisationer
eller företrädare. Om man menar
att man får en riktigare bedömning genom
en internutredning eller sinygutredning
för att på så sätt känna sig
opåverkad av industriens företrädare,
tror jag att man tar helt miste. Man tar
alltså inte del av de bedömningar som
görs beträffande förhållandena inom
facket av de personer som står mitt
uppe i arbetets vardag, vilket dock är
nödvändigt för att man skall kunna få
en riktig bild av läget och kunna göra
erforderliga avväganden. Det får inte
gå till så, att man bildar studiegrupper
inom departementet vilkas arbetsresultat
sedan skall vara vägledande för
skogsnäringspolitiska bedömanden i
detta land. Här gäller det verkligen för
oss att söka samordna den skogspolitiska
diskussionen så att vi inte gör felbedömningar
som ekonomiskt och strukturmässigt
kan skada. Frågan är så mycket
mer allvarlig som man befinner sig
i en för skogsindustrien tillfälligt besvärlig
situation med avseende på avsättning
och annat.

Det har från något håll med rätta
framhållits, att det föreligger risk för
att de långsiktiga bedömningarna beträffande
t. ex. skogsindustrien alltför
mycket kommer att präglas av nu rådande
förhållanden. Det resonemang
som numera ibland förs av statsmak -

terna är enligt vår åsikt ofta grundat
på kortsiktiga bedömningar. Det måste
ligga i hela landets intresse att få en
så klar bild av marknadsläget, strukturförändringarna
och utvecklingstendensen,
inte bara i värt land utan i hela
världen, att den långsiktiga planeringen
för vår skogsnäring får en så realistisk
innebörd som möjligt. De analyser
som görs måste grundas på att vi
i vår handel rör oss i en marknad som
i huvudsak tillämpar den fria ekonomiens
lagar: fri konkurrens och privat
äganderätt.

Jag kan inte låta bli att här göra en
parentes. Någon i denna kammare —
jag tror att det var herr Lorentzon —
sade att de ekonomiska krafternas fria
spel utgör ett hot mot demokratien. Jag
tror att förhållandet är precis tvärtom
när det gäller näringslivet kontra samhället
och deras behov av varandra.
Det förtäckta hot som ofta framförs,
bl. a. från LO, och som ibland också
smyger sig in i statsrådsuttalanden, gör
att näringslivet blir osäkert om hur
långt det vågar gå beträffande den
framtida satsningen. Att exempelvis
med ATP-pengar statligt styra utvecklingen,
vilket tydligen föresvävar vissa
grupper, är ett krav som högerpartiet
för många år sedan förutsåg skulle
komma. Vi sade att vi kommer att få
uppleva den dag då vissa grupper kräver
detta. Och det är ju liktydigt med
socialisering.

Personligen skulle jag inte motsätta
mig ett sådant statsmakternas försök
till styrning, om det kunde ledas i bevis
att vi är underutvecklade i sammanhanget,
inte hängde med i utvecklingen
inom skogsindustrien och inte
utnyttjade våra förutsättningar. Men så
är inte fallet. Och statens kassa skulle
bli skäligen blygsam, om man bytte ut
den beskattningsbara vinsten i enskild
företagsamhet mot de resultat som statligt
styrda företag uppvisar i dag.

Statens och näringslivets företrädare
måste finna en kommunikationsform

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31 107

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

som på ett helt annat sätt än tidigare
ger möjligheter till flera, öppnare och
mera förtroendefulla diskussioner mellan
parterna. Det räcker inte med mässor
och sparbanksträffar, där man från
början är inställd på att kritisera varandra.

Vid en diskussion för någon tid sedan
mellan bl. a. direktör Bertil Olsson
i arbetsmarknadsstyrelsen och
landshövding Jarl Hjalmarson föreslog
den senare, att man skulle systematiskt
utbyta tjänstemän mellan departement
och förvaltningsorgan och det enskilda
näringslivet. På det sättet skulle man
komma varandra närmare, förstå varandra
bättre, tala varandras språk och
utnyttja varandras erfarenheter. Detta
skulle kunna påverka hela näringslivet
och det erforderliga samarbetet mellan
näringslivet och statsmakterna. Det
finns väl heller ingen, herr talman,
som med sådan energi som våra socialdemokratiska
landshövdingar försvarar
enskild företagsamhet i sina län.
Och när personer med borgerlig uppfattning
blir landshövdingar eller generaldirektörer,
får de genast en helt
annan syn på statlig biståndsverksamhet
och planering. Då blir de mycket
ofta statens bålda riddare.

Den väg som landshövding Hjalmarson
föreslog kan bl. a. vara ett sätt att
lösa kommunikationsfrågan mellan parterna.
Om vi fick ett sådant personbyte,
skulle vi komma ifrån de onyanserade
påståenden som nu många gånger görs.
Man påstår bl. a. att mycket stora enheter
är de mest lönsamma. Detta är
många gånger helt felaktigt, och påståendena
vederlägges också helt av interna
utredningar som arbetsmarknadsstyrelsen
har låtit göra.

Tyvärr lämnas dylika uppgifter även
vid många högtidliga tillfällen av industriens
egna företrädare, och både
herrar statsråd och herrar fackföreningsmän
får därigenom intrycket
att enbart ökad storlek ocli strukturrationalisering
är av godo. Det finns i

varje företagsamhet en modifikation i
det sammanhanget, beroende på läge,
tillverkning, maximala gränser, nyinvesteringar
och de dyra pengar som
måste satsas inom företagsgrenen. Man
skall se detta mot de vinster man kan
göra. Man kan alltså inte generalisera
och tro att om allt i tillvaron förstoras
är detta enbart till samhällets gagn.

Vad är det som har hänt inom vår
svenska skogsindustri? Man kan konstatera
att under de senaste tio åren
tillverkningen inom cellulosa-, pappersoch
sågverksindustrien haft en starkt
uppåtgående trend, att tillverkningen
ökat under denna tid. 100 procent under
en tioårsperiod på papperssidan,
60 procent på cellulosasidan och 26 procent
inom svensk sågverksindustri är
inga dåliga förändringar.

Trots tidigare varningar för att vi
har tagit ut för mycket av våra skogar
kan vi fortsätta att öka trenden och
ta ut ännu mera. Från att för tio år
sedan ha tagit ut 40 miljoner kubikmeter
skog tar vi ut cirka 60 miljoner
kubikmeter i dag, och vi vet att det
om tio—tjugo år går att ta ut 80 miljoner
kubikmeter eller att öka kapaciteten
med en fjärdedel.

Men det är klart att vi måste placera
vår industri där råvaran finns, om vi
inte med alldeles speciella arrangemang
kan ordna transporten av råvaran.
Här är vi inne på ett problem som
skapar olust och besvärligheter —- det
har tangerats i denna kammare tidigare
i dag. Jag tar ett par exempel.

Inom Billerud har man varit villig
att investera i en massafabrik i Kvicksund
men har av olika myndigheter
fått nej. Myndigheterna är rädda för utsläpp
och föroreningar i Mälaren, och
det med viss rätt. Skogsägarrörelsen i
söder har ansökt om att få vattendomstolens
utslag för en stor fabrik i Viiröbacka,
för vilken 46 000 skogsägare
iir beredda att tillskjuta egna penningar.

Det finns utomordentligt starka skäl

108 Nr 31 Onsdagen den 2 november 19GG em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

att slå vakt om vissa områden för vår
framtida vattenförsörjning och vår fritid.
Men om vissa företag och skogsägargrupper
är villiga att investera,
borde myndigheterna vara intresserade
av att på ett servicemässigt riktigare
sätt medverka till att försöka lösa dessa
företags lokaliseringsproblem. Här
är det inte meningen att myndigheterna
skall dirigera. Det är naturligt att
här få ett tillmötesgående i en serviceform,
så att myndigheterna snabbt kan
föreslå andra alternativ. Också detta
kan medverka till snabbare utslag, till
snabbare besked från de centrala myndigheterna
för att tillgodose näringslivets
investeringsvilja. Det är orimligt
att 46 000 bönder i södra Sverige, som
vill lösa sina problem i samband med
överskott av råvara, måste vänta i åratal
för att få besked om de skall få
bygga en fabrik eller inte. Jag anser att
alternativa förslag skall kunna läggas
fram och att myndigheterna och skogsägarorganisationerna
tillsammans skall
kunna bearbeta dessa frågor.

Herr statsministern tog under gårdagens
debatt med emfas upp de omstruktureringar
som inträffar i ett dynamiskt
samhälle. Han talade om nedläggningen
i Dals Långed och de problem
som därvid inträffar för de anställda.
Och det är verkliga problem
som vi måste ta allvarligt på. Statsministern
frågade: Är det i längden rimligt
att vi skall gå till skattebetalarna
och begära att dessa skall lösa de problem
som uppstår genom att fabrikerna
nedläggs? Statsministern ansåg att näringslivet
bör få ett större ansvar för
vad som händer.

Ett sätt är att låta den aviserade nye
ministern för näringsliv och industri
se till att nya investeringar underlättas.
Det är också ett sätt att eliminera
de strukturrationaliseringar som gör det
besvärligt för de anställda. Jag hoppas
att tillsättandet av denne industriminister
inte är en åtgärd som skall medverka
till att skapa nya, dåliga statliga

företag, utan i stället kommer att underlätta
för det fria näringslivet att
arbeta så skickligt och så snabbt som
möjligt i den nödvändiga omstruktureringen.
Sker inte ett intensivt samarbete
mellan myndigheter och näringsliv
på detta område är det förståeligt att
det svenska näringslivet investerar
pengar i Kanada, i Portugal, i Holland
och i andra länder, där myndigheterna
är betydligt mer tillmötesgående
och näringslivet inte har samma
kostnadsproblem.

Låt mig till sist, herr talman, säga
några ord om ett annat problem.

Skogsbruket är, som jag sade, underlaget
för vår industri. En skogspolitisk
utredning arbetar, och det är naturligt
att vi med stort intresse avvaktar vad
som skall komma ut ur denna. Vidare
finns en skogsbeskattningskommitté —
en teknisk utredning — som sysslar med
att kartlägga skatteproblemen på området.

Det är möjligt att vi inom skogsbruket
just nu står inför ett helt nytt läge.
Kostnadssidan har ökat så starkt att det
kan ifrågasättas om man inte i stora delar
av vårt land får räkna med att räntabiliteten
i ett långsiktigt skogsbruk är
plus minus noll. Observera att jag säger
ett långsiktigt skogsbruk. Räntabiliteten
står inte i något som helst likaförhållande
till räntabiliteten inom andra grenar
av vårt näringsliv. Det är ju fråga
om ett skogsbruk med omloppstider på
mellan 70 och 120 år. Vi har konkurrenter
på råvarusidan som åsätter skogsråvaran
synnerligen låga värden.

Dessa är alltså våra konkurrenter på
världsmarknaden. Vi får räkna med att
denna situation kommer att vara åtskilliga
år framåt. Jag skulle trötta kammarens
ledamöter alldeles för mycket om
jag utvecklade alla de faktorer som
kommer in i bilden. Jag tror emellertid
inte att ett sådant tillstånd som vi nu
befinner oss i och kommer att befinna
oss i under flera år framöver kommer
att vara beständigt. Alla våra konkur -

Onsdagen den 2 november 19GG em.

Nr 31

109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

rentliinder kommer nämligen att bli
tvungna att sörja för återväxten och
kommer därvid — vare sig det gäller
den sibiriska, den kanadensiska eller
den amerikanska skogen — i ett läge
liknande det svenska. Men, herr talman,
under denna övergångstid fordras det
alldeles speciell förståelse för vårt
svenska skogsbruks situation i dag, vilken
måste följas av statsmakterna med
särskilt intresse, så att vi under denna
tid kan behålla vår konkurrenskraft.

Jag anser inte att det skall ges några
subventioner, utan jag anser att helt
andra åtgärder bör vidtagas, som gör
det möjligt att bedriva svenskt skogsbruk
på ett realistiskt sätt. Bl. a. krävs
en helt annan differentiering när det
gäller att bedöma taxeringsvärdena på
vår växande skog. Om det är på det sättet
att vi i ett långsiktigt skogsbruk inte
kan förränta skogskapitalet med mer än
en mycket låg förräntningsprocent, gäller
det verkligen att se till att den växande
skogen åsättes ett sådant taxeringsvärde,
att detta bättre motsvarar
omkostnaderna för ett långsiktigt skogsbruk.

Jag anser att beskattningen av vår
skog bör ske på ett mycket radikalare
sätt än nu. Jag hinner inte här dra upp
alla de förändringar man skulle vilja
göra i dagens situation. Avdragsrätten
för aktiva åtgärder som stimulerar
skogsbrukets rationalisering måste få en
helt annan utformning än som nu är
fallet. Vi måste anpassa vår situation
till dagens läge. Jag tror inte att man
i längden behöver vara pessimistisk när
det gäller vår svenska skogsindustri
och vårt svenska skogsbruk. På lång
sikt kan man nog anslå optimistiska
tongångar när det gäller denna näringsgren,
men det är allvarligt om inte staten
skulle medverka till vidtagande av
de åtgärder som erfordras för att hjälpa
denna viktiga näringsgren över en just
nu besvärlig men övergående situation.
Jag anser att man inte bör ge subventioner
utan i stiillet vidtaga praktiska

åtgärder som väl kan anpassas till moderna
arbetsformer.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det är någon som sagt
ungefär följande: Den talets gåva har
av mången hålls för stor och rar; man
tror att ingen kan i konsten högre stiga;
men sakens art jag bättre vet; ty all
hans tungas färdighet är blott en hemlighet
att kunna tiga.

Det är faktiskt med en viss tveksamhet
jag tar till orda i denna remissdebatt
i denna sena timme, men jag tar trots
allt risken att göra det. Det skulle vara
lockande att diskutera vad herr Lothigius
här sagt, men jag skall göra det
vid ett annat tillfälle för att inte trötta
kammaren.

Valresultatet har gått som en röd tråd
genom denna debatt, och det är helt
naturligt. Jag har med spänd förväntan
lyssnat till de olika talarna inom
varje parti för att om möjligt få något
tips om hur man säkerställer ett gott
resultat i kommande val, men någon
patentlösning i den vägen har jag inte
kunnat få. Någon sådan torde heller
inte finnas.

En sak står emellertid för mig klarare
nu än någonsin. Hur skulle det
vara, om man toge mera hänsyn till
opinionen inom väljarkåren? Det gäller
alla partier. Vi vanliga dödliga som
efter vår förmåga försöker föra fram
folkstämningarna blir ofta nonchalerade
och till och med nedtystade. Det
är de stora kanonpolitikernas akademiska
och pedagogiska framställningar
man i regel lyssnar på och sätter mest
tro och tillit till. Det heter ibland: Han
bör ju veta detta bättre, han har större
möjligheter att teoretiskt tränga in i
problemet, etc.

Den praktiska erfarenheten sätts
många gånger på undantag. Kanske är
det riktigt ibland, men jag ställer frå -

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

gan: Har dessa politiker haft och har
de fortfarande någon tid över för att
besöka och umgås med vanliga människor
och sätta sig in i deras vardagliga
bekymmer? Knappast.

Låt mig som exempel ta en familj
i en glesbygd i Norrland, där skogsarbetet
varit dominerande. Rationaliseringen
inom skogsbruket har faktiskt
överrumplat skogsarbetarna. Omställningsprocessen
med omskolning, utflyttning,
beredskapsarbeten, arbetslöshetsbidrag
och inte sällan arbetslöshet är
ett svårbemästrat problem för en familjeförsörjare
och hans anhöriga. Bortovaron
från hemmet och familjen är
inte alltid så trevlig. Försämrade kommunikationer,
nedläggning av lantaffärer
och långa avstånd till läkare — om
det nu finns några läkare — gör inte
situationen lättare.

Jag begriper mycket väl att rationaliseringen
inom skogsbruket måste komma,
men frågan är om man inte kunde
göra ännu mera för att underlätta denna
omställningsprocess. Jag har vid
många tillfällen i denna kammare talat
för att man skulle införa ett skogs- och
industridepartement. Detta departement
skulle bättre kunna följa skogsfrågorna.

Ytterligare inskränkningar av jaktocli
fiskerätten för människorna i glesbygden
kommer att strö salt i de sår
som redan finns. Om en vanlig människa
som känner till dessa problem
finge nådiga herrar att förstå vad detta
innebär, tror jag att man bättre hade
kunnat komma till rätta med svårigheterna
och tillika hade kunnat få en
vettigare lösning.

Jag kom till tals med en person som
skulle sköta dessa frågor och även
skulle vara med och besluta i dem, och
han sade: »Jag känner faktiskt inte till
någonting om jakt, så jag har inte sysslat
med dessa spörsmål.» Så kan det
verkligen låta många gånger.

Motsättningar måste alltid finnas,
också inom det egna partiet. Det är ett
bevis på att partiet lever. Viktigast är

nr 137

dock hur man löser dessa motsättningar.
Det får inte ske diktatoriskt. Prestigen
kommer ju ofta med i bilden.

Sysselsättningsfrågorna är bland de
mest väsentliga. Har man arbete med
hygglig inkomst ordnar det sig alltid på
ett eller annat vis. Därför är jag personligen
glad över att vi verkligen kommit
ett gott stycke på väg för att klara
av detta svåra problem.

Jag har med detta inlägg inte velat
kritisera arbetsmarknadsstyrelsen. Jag
vet att den gör vad den kan i sysselsättningsfrågorna
med de anslag den
har till sitt förfogande, men jag tror
att en ännu kraftigare satsning skulle
ge arbetsmarknadsstyrelsen större möjligheter
att följa upp sysselsättningsproblemen.

Ett annat av glesbygdens problem är
läkarfrågan. Den har jag färsk erfarenhet
av i min egen hembygd. Läkarbristen är
stor och den drabbar framför allt glesbygderna.
Då man måste slå igen lasarettet
under en kortare tid på grund av att
man inte kunnat tillsätta den vakanta
överläkartjänsten, är det inte att undra
på att befolkningen blir orolig. I det
fall jag här talar om får man räkna med
sjuktransporter på 20—25 mil. Det är
människor det gäller. Sekunderna är
dyrbara. Oroliga anhöriga till de sjuka
kommer in i bilden. I detta fall har
det sagts att det är vissa formaliteter
som bidragit till uppkomsten av den
rådande situationen. Det må vara riktigt,
men hade det funnits tillräckligt
med läkare, hade en vikarie kunnat
rycka in. Vi behöver sålunda utbilda
fler läkare, och en kraftig satsning är
nödvändig även på detta område. Läkarbristen
inom glesbygderna måste
snarast avhjälpas, och även proceduren
vid tillsättande av överläkare bör
kunna ske snabbare.

En annan fråga, som vi fått och kommer
att få debatt omkring, är försvarsfrågan.
Det hälsar jag med största tillfredsställelse.
Ett salt och en frisk krydda
i denna debatt här i kammaren har

Onsdagen den 2 november 1966 em. Nr 31 111

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

varit före detta riksdagsmannen Spångberg
och riksdagsman John Lundberg.
Jag lyssnade med stor sympati till herr
Lundberg och kunde vid det här laget
ha nöjt mig med att instämma i vad han
yttrade. Jag skall inskränka mig till
några korta kommentarer.

Först skall jag be att få citera vad
Aftonbladet skrev i går: »De verkliga
kostnaderna för försvaret skiljer sig
avsevärt från de kostnader som framkommer
på fjärde huvudtiteln i statsbudgeten.
»

Det meddelas att detta hämtats ur en
artikel i tidskriften Vårt Försvar, skriven
av nationalekonomen Staffan Burenstam-Linder.

Det meddelas vidare att det produktionsbortfall
som värnpliktstjänstgöringen
orsakar motsvarar omkring 20
miljoner dagsverken årligen. Därtill
kommer att kostnaderna för det civila
försvaret inte redovisas under fjärde
huvudtiteln.

Jag har ytterligare några siffror som
belyser försvarskostnadernas ökning
under den senaste tioårsperioden. Låt
vara att vi här varit överens, men man
ser i alla fall vilken enorm höjning det
rör sig om. Siffrorna — summa driftoch
kapitalbudget — avser utgifter enligt
budgetredovisningen:

1956/57 2 415 miljarder

1960/61 2 883 »

1965/66 4 833 »

alltså en fördubbling på 10 år. Det är
ingen obetydlig ökning. Då finns det
pengar och då finns det också folk att
tillgå.

Jag har med detta inte velat göra gällande
att vi skall återgå till någon Sven
Dufva-armé. Jag vill heller inte att vi
skall lägga ner försvaret, men jag tror
att det är möjligt att skära ned försvarskostnaderna
med åtskilliga miljoner
kronor genom besparingar på olika områden.

.lag har talat med några personer som
varit inne på repmånad, och de sade
att vad de då fick lära sig skulle de

med en bättre organisation ha kunnat
klara av på hälften av denna tid — och
militärtjänsten hade blivit mycket intressantare.
Det var deras syn på saken.
Jag har inte kunnat undersöka om det
verkligen förhöll sig så.

Det är väl bekant att vår ekonomi är
hårt ansträngd. Vi har brist på arbetskraft
till bostadsbyggande, industrier
m. m. En rätt avvägd prutning av försvarskostnaderna
ger möjligheter att få
fram både kapital och arbetskraft. Jag
ser med stor förväntan emot försvarsutredningens
förslag, och av vad som
hittills sipprat ut tycks den arbeta i
rätt riktning. Jag har velat nämna detta
för att ge mitt stöd åt försvarsutredare
Frithiofsons uttalande, och jag är säker
på att tusentals medborgare här i landet
har samma inställning. Herr Ohlin
kallade detta ett utspel innan förslaget
lagts fram. Personligen anser jag att
han får kalla det vad han vill. Jag har
märkt att det blivit svårare för varje år
att göra herr Ohlin till lags. Det är viktigare
att göra medborgarna i Sverige
till lags.

Slutligen, herr talman, vill jag säga
att om något frö som jag här har sått
ut skulle gro är jag tacksam för detta.
Då skall jag även i fortsättningen vårda
den planta som kommer att spira.
Många gånger drar man sig för att säga
sanningens ord, men ordspråket säger:
»En flygande fågel får något, en sittande
får intet.»

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Vid denna tidpunkt i
remissdebatten förstår jag mycket väl
att herr talmannen snarast vill slå klubban
i bordet och förklara debatten avslutad.
Jag skall därför inte ta upp de
näringspolitiska frågorna som jag hade
tänkt beröra, såsom t. ex. kapitalförsörjningen
för de mindre och medelstora
företagen, yrkesutbildningen, konkurrensen
på lika villkor olika företagstyper
emellan och de ofta förekommande
företagsnedläggelserna, hur aktuella

112

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

de än är. Vi får sannolikt anledning
återkomma till dem i andra sammanhang.

Jag skall i dag inskränka mig till att
här i remissdebattens .slutskede framföra
en bestämd vädjan till såväl herr
talmannen som ecklesiastikministern
och därmed regeringen i den fråga som,
trots alla andra, just nu är mest aktuell.
När jag var hemma i lördags och söndags
ställde mina barn följande spontana
frågor: »Varför skall vi gå i skolan
när vi inte har några lärare? Vi lär
oss ingenting och vi kommer efter i
vår utbildning. Kan riksdag eller regering
verkligen inte göra någonting åt
detta?» I tidningarna har vi kunnat
läsa sådana rubriker som t. ex.: »Vi
tänker skolstrejka», »Vi förbjuder våra
barn att gå i skolan», »Nya tider för
proven», »Studenter i februari», »Allvarliga
psykskador kan drabba eleverna».

Herr talman! 1960-talet har betraktats
som utbildningens speciella årtionde
här i landet, och onekligen har mvcken
tid offrats, stora ansträngningar
gjorts och stora ekonomiska resurser
tömts i syfte att ge vår ungdom en fullgod
utbildning, och vi har alltjämt
mycket ogjort på detta område — jag
tänker då särskilt på yrkesutbildningen.
Trots all denna ambition och alla ansträngningar
måste vi i dag konstatera
att en stor del, cirka en halv miljon
ungdomar, inte kan åtnjuta erforderlig
utbildning. Redan de direkta konsekvenserna
av konflikten är allvarliga
för dessa ungdomar, och de indirekta
verkningar som kan uppstå i samhället
och dess näringsliv genom en förskjutning
av en hel årskulls utbildning under
viss tid är svåra att överblicka.
Faktum är emellertid att studerande i
alla åldrar och på alla undervisningsstadier
har drabbats mycket hårt av
den pågående konflikten, och ju längre
den drar ut på tiden, desto mera
ohållbar blir situationen.

Bland vuxeneleverna råder självklart

nr 137

en upprörd stämning. Många har slutat
sina anställningar eller ordnat tjänstledighet
för att utbilda sig. Många hade
rest långa vägar till studieorten och
knappast hunnit etablera sig i ofta dyra
hyresrum när beskedet om konflikten
kom.

Beträffande de yngre eleverna är problemet
av annan art. Jag tänker bl. a.
på de disciplinära störningar som givetvis
lätt kan uppstå när eleverna mer
eller mindre är överlämnade åt sig
själva. Erfarenheterna hittills tyder på
att inte minst elevernas egen organisation
och elevråden ute i skolorna
gjort ett utomordentligt gott arbete.
Dessa insatser förutan, torde säkert för
länge sedan rent kaos ha utbrutit på
flera håll. Man har dock en känsla av
att stämningen ute i skolorna vid det
här laget börjar bli rätt irriterad, och
visst finns det redan nu talrika exempel
på otillfredsställande disciplinförhållanden.
Naturligtvis kan inte någon
undervisning bedrivas på dessa lärarlösa
lektioner. Talet om att man skulle
kunna bedriva självstudier i grupp torde
vara överdrivet. Svårare och svårare
måste det bli för varje dag som
går. Elevråden blir alltmer pressade,
deras krafter sinar, deras uppfinningsrikedom
och möjligheter att erhålla
undervisningsmaterial måste också ha
sina givna begränsningar. Under sådana
förhållanden tilltar elevernas missnöje,
och stämningen blir allt oroligare
och alltmer upprörd. Elever som har
särskilt svårt att underordna sig skolans
regler och förordningar finns det
tyvärr i de flesta klasser. I en sådan
här besvärlig situation finns stor risk
för att dessa element skall få ett avgörande
inflytande på vad som händer
och sker på lektionstimmarna.

Herr talman! År det inte den s. k. närvaroplikten
mer till skada än till nytta
under dessa svåra omständigheter?
Vad som nu pågår är bara ett försök
att till varje pris hålla eleverna sysselsatta.
De elever som vill följa råden

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Nr 31

113

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

från skolöverstyrelsen och försöka bedriva
självstudier i skolan har ytterst
liten chans till detta om deras kamrater
samtidigt gör sitt bästa för att spoliera
arbetsron. Tror inte ecklesiastikministern
och herr talmannen liksom
Svenska föreningen för barn- och ungdompsykiatri
att mycket av vad som
händer under dessa dagar ute i skolorna
kan få ytterst menliga effekter
på många elevers psykiska kondition?

Herr talman! Av vad som redan tidigare
sagts under denna remissdebatt
och vad jag här mycket kort försökt
framhålla framgår att praktiskt taget
alla elevers utbildning genom denna
konflikt blir avsevärt försenad. Det tillkommer
inte mig att kritisera vare sig
någon av de båda parterna i konflikten,
medlingskommissionen eller civilministern;
jag vill däremot med tanke
på ungdomen och den fortsatta utvecklingen
med detta anförande vädja
till förhandlingsparterna att snarast
möjligt träffa överenskommelse och till
ecklestiastikministern och därmed till
regeringen att göra det yttersta för att
skapa så goda yttre förutsättningar som
möjligt för de fortsatta förhandlingarna,
så att konflikten snarast möjligt får
en lösning. I detta syfte frågar sig ungdomarna
och sannolikt också allmänheten
om det inte med tanke på kommissionens
ytterst betungande och
komplicerade arbetsuppgifter skulle vara
av värde med en viss personalförstärkning,
som möjligen skulle kunna
leda till en snabbare handläggning av
de förevarande frågorna.

Herr talman! Detta ärende är alltför
betydelsefullt för att man skall kunna
avstå från att gripa efter varje halmstrå,
varje chans. Kanske just det här
sista är en chans att påverka den fortsatta
utvecklingen i gynnsam riktning.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att delta i höstens remissdebatt.
Anledningen till att jag ändå begärt or -

det är att fru Eriksson i Stockholm i
sitt anförande talade om hur valet gick
till på Gotland. Jag tänkte omedelbart
begära replik, men bestämmelserna tilllåter
inte ett sådant förfarande, varför
jag nu måste ta kammarens tid i anspråk
under en kort stund.

Fru Eriksson är inte närvarande i
kammaren, men jag hoppas att hon
ändå skall få tillfälle att ur protokollet
läsa vad jag har sagt. Jag vill inte att
hennes anklagelser skall stå obesvarade.

Som så många andra talare framhållit
från denna talarstol sade hon att oppositionen
varit ovederhäftig, men hon
gjorde ett särskilt svep över Gotland
och centerpartiet och sade att man där
varit mest ovederhäftig i fråga om affischering.
Det var särskilt en affisch
som hon inte gillade.

Jag tycker att det är rätt underligt
att man i en remissdebatt kan tala om
en affisch, men när det nu rör Gotland
tycker jag att det är på sin plats att
jag ändå säger några ord.

När de nya propåerna om jordbruket
kom, stod vi i ett län som Gotlands,
som sysselsätter den största procenten
av sin befolkning inom jordbruket, i
en särskild situation. Dessa propåer innebar
för oss en oerhörd nedgång i
sysselsättningen. När sockerbetsodlingen
och förädlingsindustrierna på jordbrukets
område kom in i bilden, innebar
det ett stort bortfall av arbetstillfällen.
De utredningar som länsstyrelsen
och länsarbetsnämnden gjort pekade
på att åtskilliga människor inom en
snar framtid skulle behöva ge sig i väg
från Gotland. Detta gjorde att vi naturligtvis
begagnade den förestående utvecklingen
i propagandan —- det gjorde
alla. Vilken länsbo skulle inte göra
det när regeringen kommer med sådana
propåer om utvecklingen? Vi var
dystra över att regeringspartiets egna
representanter inte observerade vad
medborgarna på Gotland ville utan
gick fram på teoretikernas centralise -

114

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

ringslinje. Detta blev också olycksbringande
för regeringspartiet. Vi gick
in för väljarnas och Gotlands intressen,
och valet gick därefter.

Om vi talar om valaffischer och valmetoder,
tror jag nog inte att det är
så oerhört snövitt från något partis
sida. Jag tror att fru Eriksson borde
titta litet på den affischering som förekom
i Stockholms stad. Där har hon
närmare jämförelseobjekt. Anklagelserna
mot oppositionen för att denna vunnit
valet utgör ett underskattande av
väljarna, ty det är väl ändå dessa som
åstadkommit det föreliggande resultatet,
och man bör nog acceptera valutgången.

Fru Eriksson sade också att centerpartiet,
som vunnit mest, borde ta sin
valframgång med lugn. Jag kan ge socialdemokraterna
och inte minst fru
Eriksson uppmaningen att också ta
motgången lugnt. Det vore betydligt
vederhäftigare än den hållning socialdemokraterna
nu intar på många håll.

Fru Eriksson angrep inte mig personligen.
Jag har förmånen att vara
ordförande i centerpartiets distrikt på
Gotland. Fru Eriksson talade oerhört
mycket om centerpartiet på Gotland
och sade att det var herr Hedlunds
skuld att vi uppförde oss ovederhäftigt
där. Jag vill med anledning av detta
hennes påstående framhålla att herr
Hedlund inte alls lägger sig i vilka affischer
vi använder och vilken agitation
vi för. Det svarar vi själva för. Är
det någon som skall anklagas är det
alltså distriktet.

Fru Eriksson sade också i sitt anförande
att centerpartiet i en rad frågor
inte visste vilken ståndpunkt det skulle
intaga. Hon påstod att detta gällde frågor
som pensionsfrågan, barnbidragsfrågan
och en rad andra sociala frågor.
Men hon aktade sig noga för att ange
vilken inställning hon själv hade i dessa
frågor. Yi har voterat åtskilliga gånger
i dessa frågor, varvid fru Eriksson
varit emot oppositionen. Hon bör alltså

känna till vår inställning. Är det någon
som har principer beträffande dessa
frågor är det centerpartiet och folkpartiet.
Att hon nu påstår något annat beror
väl på att hon inte själv har något
program beträffande dessa frågor. Var
mittenpartierna står kan fru Eriksson
läsa i det politiska handlingsprogram
som långt före 1966 års val utarbetades
av centerpartiet och folkpartiet. Om
fru Eriksson hade varit här i kammaren
i kväll kunde jag ha överlämnat
centerpartiets och folkpartiets program
»Mittensamverkan» till henne. Så snart
jag träffar henne skall hon emellertid
få det. Då kan hon studera det så att
hon kommer ur villfarelsen att vi är
utan principer. Hon kanske rent av
kommer fram till den uppfattningen
att hon själv bör ha andra principer än
dem hon framför från denna talarstol.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag har blivit tvungen
att göra ett bemötande så här sent på
natten med anledning av de angrepp
som från socialdemokratiskt håll har
riktats mot mig för mina mycket försiktiga
uttalanden om FN och nedrustningsarbetet.
Det har av naturliga skäl
inte varit möjligt att tidigare i dag i
några korta repliker tillrättalägga alla
de tokerier som några socialdemokratiska
opponenter fört fram i detta sammanhang.

Jag skall erkänna att jag nästan fick
en känsla av att de talesmän som jag
nu tänker på var så slagna av årets
valresultat att de till varje pris ville
misstänkliggöra högerpartiet och de syften
som låg bakom dessa uttalanden.
Då har man valt den vanliga metoden
att först förvanska vad vederbörande
har sagt för att sedan kunna argumentera
mot det desto lättare.

Nu är inte fru Eriksson i Stockholm
här i kväll. Det är mot henne jag delvis
vänder mig, men det kan inte hjälpas.
Hon gick i sin vanliga iver och med
sitt vanliga engagemang så långt, att

Onsdagen den 2 november 1966 em. Nr 31 Ilo

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

hon befarade att det goda resultat, som
högerpartiet kan räkna sig till godo vid
höstens val, skulle föranlett högerpartiet
att nu uppge den hittillsvarande
neutralitetspolitiken, och att vi nu skulle
ha en annan inställning än de övriga
demokratiska partierna i sydvästafrikafrågan
och beträffande apartheidfrågan.

I själva verket förhåller det sig på
det sättet att de ämnen som jag tog
upp i går och som förorsakat dessa utbrott
är teman som jag tidigare har behandlat
i denna kammare flera gånger
och där jag klart redovisat en uppfattning.
Både vid utrikesdebatten förra
året, vid utrikesdebatten i år och i samband
med försvarsdiskussionen i våras
förde jag fram i stort sett samma synpunkter
som nu. Men då var tydligen
socialdemokraterna inte lika chockade
av ett valresultat eller också var de inte
lika uppmärksamma.

Först och främst innebar mitt uttalande
om Förenta Nationerna ingenting
annat än ett konstaterande att en
liten stat som Sverige inte bör medverka
till att tumma på FN-stadgans innebörd
utöver vad som ursprungligen
åsyftades med denna. Bakom denna
tanke ligger följande resonemang:

När Sverige på sin tid anslöt sig till
FN var vi i riksdagen överens om att
det innebar en principiell uppluckring
av vår neutralitetspolitik. Vi vet t. ex.
att Schweiz ännu inte inträtt som medlem.
Vi var ändock helt ense om att vi
skulle ansluta oss, eftersom vi helt accepterade
fredsorganisationens syfte
men också därför att konstruktionen av
FN ansågs utgöra en garanti för att vi
inte skulle bli invecklade i några stormaktskonflikter.

Denna garanti bestod i säkerhetsrådets
maktställning. Eftersom FN-stadgan
krävde enighet mellan de fem permanenta
ledamöterna och eftersom var
och en av dessa hade vetorätt, ansågs
det icke föreligga några risker för att
vi skulle bli förpliktade att vidta di -

plomatiska, ekonomiska eller militära
aktioner med någon av stormakterna
som angripare eller som offer.

En riktpunkt för vårt arbete inom
Förenta Nationerna måste därför vara
att stadgans bestämmelse skall följas
och att vi inte tyst eller uttryckligen
skall acceptera avsteg från dem. Annars
kan det uppstå risker för vår alliansfria
politik och även för att världsorganisationen
skall försvagas. Och vad vi
behöver är en stark fredsorganisation,
inte en svag.

Manifestationer, opinionsyttringar eller
demonstrationer kan ha ett värde
i och för sig — det skall inte bestridas
—- men om de kan minska FN :s faktiska
betydelse och dess prestige på
lång sikt, är de skadliga.

Jag har också liksom tidigare i tankarna
haft diskussionen om hur kapitel
7 i FN-stadgan skall tolkas, d. v. s. det
kapitel som ger säkerhetsrådet — jag
understryker detta -— möjlighet att tillgripa
sanktioner vid hot mot freden,
vid fredsbrott eller vid angreppshandling
av annat slag. Accepterar man att
detta kapitel är tillämpligt i en viss
situation, innebär det att man också
godtar att militära sanktioner kan komma
i fråga mot fredshotaren eller fredsbrytaren.
Det betyder att Sverige måste
vara berett att medverka till att fredsorganisationen
under sådana förhållanden
blir en apparat för militärt våld,
och i en sådan våldsaktion är Sverige
skyldigt att deltaga.

Just med hänsyn till dessa konsekvenser
är det väsentligt att vi inte
gör något som innebär att generalförsamlingen
direkt eller indirekt försöker
utöva de befogenheter som tillkommer
.säkerhetsrådet. Lika viktigt är det att
vi inte tolkar kapitel 7 och reglerna
om sanktioner på ett annat sätt än vad
som har varit avsikten.

Anledningen till att jag i går på nytt
tog upp denna fråga är att jag är medveten
om att åtskilliga här hemma känner
ett i och för sig förklarligt enga -

116 Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

gemang och patos för att gå längre inom
FN än vad som motsvarar de stadgar
på vilka organisationen bygger och
de syften för vilka organisationen skapades.
Dessa människor borde vara
medvetna om att man, om man går
längre, kan skada den organisation de
själva gärna vill slå vakt om.

Även i den andra frågan uttryckte
jag mig utomordentligt försiktigt. Jag
påminde om vad jag tidigare framhållit,
nämligen att våra i och för sig riktiga
och även betydelsefulla insatser
vid avrustningsöverläggningarna i Geneve
skulle kunna försätta oss i den
situationen, att vi bleve det enda oberoende
landet i norra Europa som i en
konfliktsituation —- d. v. s. när krig är
överhängande -— inte bara självt saknade
kärnvapen utan även saknade underlag
för att skaffa sådana vapen.

Jag tilläde att vi kanhända nu har
kommit så långt att vi de facto kan
tvingas acceptera ett förbud mot kärnvapenspridning
utan att ha fått någon
motprestation från de stormakter som
har kärnvapen.

Ett sådant uttalande kan verkligen
inte vara ett uttryck för någon egoism
eller för någon isolerad inställning från
högerpartiets sida. Jag vill påminna mina
kritiker på den socialdemokratiska
sidan om att de demokratiska partierna
i vårt land, alltså även det socialdemokratiska,
fortfarande är ense om
att vi skall upprätthålla handlingsfrihet
i kärnvapenfrågan. Detta underströks
genom 1963 års försvarsbeslut och någon
annan ståndpunkt har hittills inte
intagits. Detta innebär självfallet inte
att vi skall säga ja till kärnvapenanskaffning.
Frågan saknar i dag praktisk
och politisk aktualitet. Men det innebär
inte heller, att vi skall säga definitivt
nej till sådan anskaffning. Beslutets innebörd
är fortfarande att vi alltjämt
skall hålla öppet, om vi skall anskaffa
kärnvapen i en kommande situation,
om det då kan vara förenligt med våra
säkerhetsintressen. Jag vill också på -

minna om att vi alla har varit överens
om att vi, då vi började medverka i
nedrustningsförhandlingarna i Geneve,
inte kunde acceptera förbud mot provstopp
eller förbud mot provning av
kärnladdningar för så vitt icke stormakterna
eller stormaktsblocken själva
utfäste sig att lämna någon motprestation
i gengäld.

Jag vill gärna påminna fru Nancy
Eriksson om den ståndpunkt, som vi
exempelvis intog i anslutning till Undénplanen
för några år sedan. Då FN:s
generalsekreterare riktade en rundfråga
till oss, sade vi uttryckligen ifrån
att en överenskommelse om kärnvapenfria
zoner -— det var som bekant det
som det gällde -— skulle vara tidsbegränsad
och gälla bara under villkor
att stormakterna kom överens om fullständigt
provstopp. Balansen mellan
kärnvapenmakterna å den ena sidan
och icke kärnvapenmakter å den andra
skulle alltså fortfarande upprätthållas
genom att stormakterna vidtog kompenserande
åtgärder. Sveriges egen säkerhetspolitiska
situation fick alltså, sade
vi då, inte försämras genom det avtal
som då diskuterades. Skulle vi avstå
från vår handlingsfrihet, måste vi i gengäld
få andra säkerhetspolitiska fördelar.
Detta var den socialdemokratiska
positionen då. Samma regerings statsminister
kallar det för »egoism», då vi
nu hävdar precis samma ståndpunkt.

Får jag tillägga, att det säkert inte
skulle falla någan ansvarsmedveten
kammarledamot in att föreslå, att Sverige
skulle driva förhandlingar med
andra makter om nedrustning av konventionella
vapen på ett sådant sätt att
vi själva band oss eller faktiskt blev
bundna, alldeles oavsett om stormakterna
eller av stormakter ledda block
bibehöll eller byggde ut sin egen vapenarsenal.
Ett sådant förfarande skulle,
tror jag, framstå som helt otänkbart.

Samma resonemang gäller naturligtvis
också i fråga om kärnvapen. Om vi
skall förplikta oss att avstå från hand -

Onsdagen den 2 november 1966 em. Nr 31 117

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

lingsfrihet då det gäller anskaffning av
kärnvapen — och jag talar inte om något
annat än handlingsfrihet — då skall
vi också ha realistiska möjligheter att
kräva att de makter, som har sådana
vapen i stora kvantiteter också går
med på att rusta ned, att begränsa sig.
Det ligger självfallet i dessa stormakters
intresse, att vara kärnvapenmonopolister,
att hindra andra från att höja
sin försvarseffekt. Deras ställning blir
ju på det sättet starkare. Vad vi alla
tidigare har ansett att vi borde kräva,
och som jag fortfarande anser att vi
bör kräva, det är att dessa stater för
att åstadkomma det avspänningsresultat,
som ett icke spridningsavtal innebär,
också skall vara beredda att vidtaga
påtagliga och för framtiden förpliktande
motåtgärder.

Får jag till sist tillägga, för att rätta
ytterligare ett missförstånd, att då jag
talade om »vårt anseende utomlands» i
samband med debatten om det socialdemokratiska
utspelet i försvarsfrågan,
jag självfallet inte åsyftade det som fru
Nancy Eriksson menade, nämligen att
vi har en kritisk inställning till kärnvapen.
Vår inställning här i landet till
kärnvapen är betydligt mera negativ än
vad som kan omfattas av begreppet kritisk.
Jag åsyftade det faktum att omvärlden,
och inte minst Europa, för närvarande
betraktar det som en tillgång
för balansen och freden i vår världsdel,
icke att Sverige är alliansfritt utan
att vi är en alliansfri stat som vill och
kan hejda alla försök, från vilket håll
de än må komma, att rubba balansen
och kränka Sveriges frihet och vårt
oberoende.

Att vi har visat oss vara villiga att
betala det höga pris som en sådan alliansfri
politik kräver i form av höga
kostnader för ett starkt försvar har
viickt allt större respekt ute i Europa.
Det har inte alltid förhållit sig på detta
sätt. Det kan jag intyga som ledamot av
Europarådets rådgivande församling,
och jag är övertygad om att herr Hag -

nell kan bekräfta vad jag nu säger, om
det skulle behövas. Vi har därute under
många år haft att möta angrepp från
det övriga Europa för att vi skulle åka
snålskjuts på det västeuropeiska försvaret.
Alla vi som sitter i Europarådet
har gjort vad vi kunnat för att ändra
på denna inställning och jag tror faktiskt
att vi har lyckats. Respekten för
vårt land och för våra avsikter är i dag
en helt annan än tidigare. Skulle vi nu
börja riva ned försvaret och bli oense
om denna väsentliga komponent i den
svenska alliansfria politiken, kommer
detta att väcka uppmärksamhet utomlands
och det kan skada vårt anseende.
Det var det jag menade och jag vidhåller
bestämt att det förhåller sig på det
sättet.

Det är, herr talman, därför som jag
på nytt vill understryka att jag ännu
inte har givit upp hoppet om att socialdemokraterna
skall ta sitt förnuft till
fånga och tillsammans med de övriga
demokratiska partierna samlas kring en
försvarsuppgörelse som icke — jag citerar
statsministern — »innebär en reducering
av vårt försvar och dess möjligheter
att hävda vår utrikespolitiska
linje».

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! På den borgerliga sidan
var glädjen över ett lyckat val naturligtvis
ganska stor. Vi hade att inregistrera
goda framgångar, särskilt för
högerpartiet men också för centerpartiet.

Vi har redan nu med kampglädje och
tillförsikt börjat samla krafter till en intensiv
attack för att söka vinna en, såvitt
man kan bedöma, definitiv valseger
över socialdemokraterna 1968. Alla
vet att en sådan framgång inte kan nås
utan en mycket intim och mycket förtroendefull
samverkan mellan alla de tre
borgerliga partierna -— ett samarbete
där alla tre betraktas och behandlas som
fullt jämbördiga parter utan att någon

118

Nr 31

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

söker mästra den andra och utan att
de två söker tvinga den tredje kamraten
i gänget till någon form av underkastelse.
Det var i denna glada, generösa
samarbetsanda vi i högerpartiet
ställde upp till årets remissdebatt och
den andan präglade klart och entydigt
partiledarnas liksom högerns andrakammarledares
inledande anföranden.

Av herr Ohlin har vi bemötts vänligt
men avmätt och vi är fullt nöjda med
den behandlingen. Men så steg då herr
Wedén upp i talarstolen och då kom
kallduschen — kallduschen för alla dem
som trodde på god vilja till kamratskap
och samarbete. Det blev vad tyskarna
kallar »eine grausame Salbe», fylld av
magistrala krav på underkastelse och
utplåning av varje särdrag hos högerpartiet.
År det, frågar man sig, möjligt
att med sådana metoder bygga upp den
gemenskap och det vapenbrödraskap
som vill till för att en borgerlig samling
skall bestå vid de hårda påfrestningar
som alldeles säkert ligger framför
oss?

Märkte man måhända inte hur herr
Wedéns ord smög sig som balsam i de
sår som valrörelsen lämnat efter sig hos
många av våra socialdemokratiska kamrater
här i kammaren? Men var det
verkligen allvar, eller var det kanske
endast fråga om en skenfäktning? Var
det modern svensk högerpolitik av modell
Yngve Holmberg man ville attackera?
Var det inte snarare en fäktning
med Hamlets faders vålnad? När herr
Wedén skildrade högerpartiet som ett
klassparti, helt inställt på att slå vakt
om de besuttna, tyckte man sig se en
vision av det gamla Allmänna valmansförbundet
från början av seklet. Men,
mina damer och herrar, det har runnit
mycket vatten genom Norrström sedan
den tiden. Man frågar sig: Vad är det,
rent konkret och i klartext, som herr
Wedén och hans vänner har funnit så
skrämmande hos dagens högerparti?
Det räcker väl ändå inte med det speciella
draget hos oss att föreslå en blyg -

sam sänkning av skatterna. Detta ligger
väl på litet sikt i linje med mittenpartiernas
strävanden.

Kan det vara vår återhållsamhet med
statens utgifter, vår vakthållning kring
försvaret, vårt intresse för religion och
kyrka, vår känsla för den gamla hundraåriga
monarkien här i landet, vår
trohet mot de svenska jordbrukarna i
en svår situation, vårt intresse för näringslivets
förkovran — eller vad är
det egentligen som gör oss så motbjudande
och så omöjliga att komma överens
med?

Såvitt jag förstår är det egentligen
ingenting alls av allt detta. Ni har nog,
om sanningen skall fram, i verkligheten
ingenting otalt med modern svensk
höger. Vad ni slåss mot är en vålnad.
Ni kämpar liksom på sin tid Don
Quijote mot osynliga jättar. Herr Wedén
och hans vänner tror fortfarande
att det finns en högervålnad — inte i
verkligheten men i fantasien hos många
tänkbara mittenväljare. Fantasibilden
finns där i er upphettade inbillning,
och den bilden gäller det för er att undfly
så långt att ingen kan misstänka er
för besmittelse.

Men märker ni inte att ni i ivern att
undgå vålnaden håller på att slå spelet
över ända? Märker ni inte att ni riskerar
att förstöra det goda samarbetet
med oss i högerpartiet, utan vilket all
er mittensamverkan inte blir till annat
än luft — och ärligt sagt ganska tunn
luft? Tror ni, om ni försöker se lugnt
och nyktert på tingen utan att hetsa
upp er, att ett parti som går fram i stor
stil med en kraftig valframgång och i
väl slutna led under en ung och dynamisk
ledare nöjer sig med att allenast
fungera som någon sorts språngbräda
åt er, ingenting annat, nöjer sig med att
släppa alla sina ideal bara för att passa
in i ert mönsterbeteende eller beteendemönster? Det

finns flera möjligheter. Trepartisamverkan
är ett utmärkt alternativ,
men det är bara ett av alternativen.

Nr 31 119

Onsdagen den 2 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Om denna samverkan går att åstadkomma,
fordrar den uppoffring av alla som
skall vara med, inte bara av oss. Det
beror i hög grad på er i mittenalliansen,
om det skall bli något av. Vill man
sparka oss på smalbenen, så kan det
kanske inte hindras, men då kan man
knappast räkna på någon flammande
entusiasm från vår sida. Som jag redan
sagt finns det andra alternativ.

Herr talman! Jag har personligen sedan
något år hävdat och jag hävdar
fortfarande, att läget på det ekonomiska
planet nu är så djupt allvarligt att det
krävs en ordentlig saneringsaktion med
hårda tag och med en rad impopulära
åtgärder, om man vill rädda landet undan
inflationens elände. I den kampen,
herr talman, borde alla de fyra partierna
hålla samman och stå sida vid
sida. Varför skulle det största av dessa
partier stå utanför eller tillåtas stå
utanför? Vi behövs sannerligen väl där
alla fyra.

Jag har, herr talman, inte velat låta
denna remissdebatt gå till ända utan att
föra fram dessa mina helt personliga
synpunkter.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det sista som herr Cassel
sade var det som jag uppskattade i
hans anförande, nämligen att det var
hans rent personliga synpunkter. Jag
vill därför inte gå in i någon polemik
mot honom nu. Herr Wedén, som han
vände sig mot, har inte tillfälle att vara
närvarande i kammaren.

Får jag bara säga att från folkpartiets
sida kan vi endast upprepa det vi
har sagt i år, förra året och året dessförinnan,
att vi inbjuder till samarbete
mellan alla tre oppositionspartierna på
konkreta punkter i riksdagsarbetet. Det
är i detta sammanhang som samarbetsviljan
kommer att prövas.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Får jag lov att uttrycka

min tillfredsställelse över herr Gustafsons
senaste förklaring.

Efter härmed slutad överläggning hänvisades
propositionen nr 137 till lagutskott.

§ 2

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 128, med
förslag till lag om vissa gemensamhetsanläggningar
m. m., hänvisades propositionen,
såvitt avsåg lag om vissa gemensamhetsanläggningar
och lag om
förmånsrätt för fordringar enligt samma
lag, till lagutskott och i övrigt till
bankoutskottet.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till statsutskottet de å bordet
vilande motionerna nr 934—936.

§ 4

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens sammanträde på förmiddagen
den 1 innevarande november gjorda
men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Gustavsson i Ängelholm, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående vissa ekonomiska
mellanhavanden mellan luftfartsstyrelsen
och kommun som är huvudman
för flygstation, samt

herr Hamrin i Jönköping, till herr
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående väntetiden för rättspsykiatrisk
undersökning.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 5

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta behandlingen
av de på föredragningslistan upptagna,
två gånger bordlagda ärendena till kammarens
sammanträde onsdagen den 9
innevarande november.

120 Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

§ 6

Anmäldes skrivelse från talmanskonferensen
med överlämnande av ett från
riksdagens organisationsutredning inkommet
betänkande angående riksdagens
personalorganisation.

Betänkandet hänvisades omedelbart i
vederbörliga delar till konstitutionsoch
bankoutskotten.

§ 7

Till bordläggning anmäldes skrivelse
från talmanskonferensen med överlämnande
av ett från utredningen angående
riksdagens revisorers verksamhet inkommet
betänkande med förslag till effektivisering
av riksdagens revisorers
verksamhet.

§ 8

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller härmed om
ledighet från riksdagsarbetet under ti -

den 16—30 november för studieresa til]
USA på uppdrag av kommunförbundens
sociala delegation.

Stockholm den 2 november 1966

Mary Holmqvist

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 9

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av fru LewénEliasson
till herr statsrådet och chefen
för ecklesiastikdepartementet angående
statsbidrag till kommuns kostnad för
speciella insatser i samband med lärarkonflikt.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.55.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 3 november

Kl. 16.30

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Svar på fråga ang. liberalisering av
den nordiska livsmedelsmarknaden

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Karlsson i Hud -

dinge har frågat statsministern om man
i samband med dennes besök i Danmark
och andra nordiska överläggningar
på regeringsnivå diskuterat frågan
om en liberalare nordisk livsmedelsmarknad,
bland annat som ett led i att
minska spänningen mellan de nordiska
länderna i förhållandet till EEC.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Jag vill meddela att i enlighet med
rekommendation av Nordiska rådet vid
dess session i februari detta år en utredning
av bl. a. frågan om en friare

Torsdagen den 3 november 1966 Nr 31 121

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra stölder från militära vapen- och
sprängämnesförråd

nordisk livsmedelsmarknad har upptagits
av det nordiska ekonomiska samarbetsutskottet.
Berörda frågor diskuteras
även fortlöpande vid sammanträffanden
mellan ledamöter av regeringarna
i de nordiska länderna.

Vidare anförde

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern och vill redan från
början uttala min tillfredsställelse över
hans svar, som väl var kort men positivt.

Den direkta orsaken till att jag ställt
denna fråga är den av alla kända och
särskilt under senare tid framträdande
dissonansen mellan å ena sidan Danmark
och å andra sidan de övriga nordiska
länderna när det gäller hållningen
till EEC. Danmarks inställning måste
vi kunna förstå med hänsyn till den
danska jordbruksexportens betydelse
för landets ekonomi och till att situationen
beträffande marknadsblocken i
Europa är någonting som skapat och
skapar mycket stora svårigheter för
denna export.

Den djupare liggande anledningen
till frågan är vår egen inställning till
detta spörsmål. Vi menar att svensk
jordbrukspolitik mer och mer måste utformas
i anslutning till en lågprislinje,
så att stödet åt jordbruket såvitt möjligt
får formen av ett stöd åt jordbruksproduktionen,
inte genom höga priser
utan på annat sätt. Detta problem får
vi tillfälle att återkomma till senare.

Vår ståndpunkt sammanhänger också
med vår allmänna mening att en
utveckling av det ekonomiska samarbetet
i Norden förr eller senare även måste
ge ett samarbete beträffande livsmedelsmarknaden.
Man kan inte från den
ekonomiska integrationen undanta ett
så viktigt område som jordbruket.

Jag skall inte nu gå närmare in på
dessa allmänna synpunkter på spörs -

målet om en nordisk livsmedelsmarknad
utan har bara velat omnämna dem.
Jag ber än en gång att få tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. åtgärder för att förhindra
stölder från militära vapen- och
sprängämnesförråd

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr From har frågat
mig om jag anser att de åtgärder, som
under de senaste åren vidtagits för att
förhindra inbrott och stölder från militära
vapen- och sprängämnesförråd,
från allmän säkerhetssynpunkt är fullt
tillräckliga.

Som svar på frågan beträffande vapenförråden
vill jag först konstatera
att de åtgärder som hittills vidtagits
ännu inte hunnit få full effekt. Sålunda
kommer först under innevarande budgetår
de förstärkningar av inbrottsskyddet
vid samtliga vapenförråd som
påbörjades budgetåret 1963/64 att vara
helt genomförda. Jag vill dock understryka
att detta förstärkningsarbete
har bedrivits med hög prioritet av myndigheterna.
Även i samband med att
vapenförråd nyplaneras eller förhyrs
säkerställs ett motsvarande inbrottsskydd.
Detta innebär att vapen och
ammunition vid militära förråd härefter
kommer att förvaras i byggnader
av god skyddsklass eller i specialbyggda
kasuner eller vapenkistor.

Även om riskerna för vapenstölder
bedöms bli mindre sedan hittills vidtagna
åtgärder fått full effekt, är det
dock min uppfattning att också åtgärder
av annan typ måste prövas för att

122 Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Svar på fråga ang. vissa militärtransporter

förebygga inbrott av mera kvalificerat
slag. I detta syfte har jag, såsom bl. a.
framgår av proposition nr 105 till årets
riksdag, förordat att medel ställs till
Allmänna bevakningsaktiebolagets förfogande
för teknisk utveckling av ett
särskilt larmsystem. För närvarande
pågår detta utvecklingsarbete, som
kommer att ske i samråd med överbefälhavaren
och rikspolisstyrelsen. Även
i övrigt samarbetar överbefälhavaren
och rikspolisstyrelsen på detta område.
Sålunda har nyligen överläggningar
mellan dessa ägt rum och vissa ytterligare
vägar för att skapa ett effektivt
skydd undersökes.

För förvaringen av ammunition och
sprängmedel byggs särskilda betongoch
bergskyddsrum enligt en av fortifikationsförvaltningen
uppgjord plan.
Planen skall enligt Kungl. Maj:ts direktiv
vara fullföljd år 1970. Dessa åtgärder
är enligt min mening fullt betryggande.

Vidare anförde

Herr FROM (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
•varet på min fråga. Jag skall inte göra
någon detaljerad uppräkning av de allvarliga
händelser under de senaste månaderna,
vilka ånyo har aktualiserat
frågan om hur man skall kunna förhindra
inbrott och stölder av vapen,
ammunition m. m. i militära förråd.

Man förstår emellertid allmänhetens
reaktion efter varje genom radio, TV
och press förmedlad skildring av våldsdåd,
förövade med sådana stulna vapen.
Det finns fler människor än vi kanske
tror, som lever i ständig skräck för att
de skall bli utsatta för besök av dessa
våldsverkare. Man kan fråga sig om
gamla och trötta människor som behöver
lugn och ro skall nödgas förskansa
sig bakom dubbla lås och säkerhetskedjor
i ett välfärdssamhälle som vårt. Detta
gäller såväl dem som bor på enslig
landsbygd som i större tätorter.

Men det är inte bara de gamla som är
hotade. Bankrån och polismord talar
sitt tydliga språk.

Det har ifrågasatts om det är nödvändigt
att utsprida vapen, ammunition
m. m. på så många olika förråd
som nu är fallet, men det är ju en
fråga om militär beredskap som kanske
inte kan diskuteras här. Men en undran
kunde kanske få framföras. Skulle det
inte vara möjligt att koncentrera vapen
m. m. för en mindre region till ett förråd,
som är så beläget att effektiv bevakning
eller larmsystem kan anordnas
eller andra säkerhetsåtgärder vidtagas?
Att göra alla förråd fullt inbrottssäkra
är väl en ekonomisk orimlighet.

Jag är tacksam för de upplysningar
som statsrådet här lämnat. Jag hoppas
att de åtgärder som nämns i svaret
inte bara skall bidra till säkrare förvaring
utan även inge trygghetskänsla hos
alla dem som nu lever i oro och ängslan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. vissa militärtransporter Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Wikner har frågat
mig om det är nödvändigt att bibehålla
anordningen med transport på
lastbilsflak av militär personal under
övningar och om några åtgärder kommer
att vidtas för att undvika denna
form av transport.

Resurserna medger tyvärr inte att
alla militära personaltransporter sker
i bussar eller andra täckta fordon. Därför
utnyttjas även öppna lastbilar. Det
är också nödvändigt att räkna med att

Torsdagen den 3 november 1960

Nr 31

123

Svar på fråga ang. vissa militärtransporter

transporter under krigsförhållanden
till stor del sker med anlitande av bl. a.
öppna lastbilar.

För militära transporter gäller särskilda
säkerhetsbestämmelser. Dessa
granskas kontinuerligt genom överbefälhavarens
försorg.

Jag har begärt rapport om nyligen
inträffade tillbud i samband med militära
transporter. Då militieombudsmannen
gör en undersökning om de militära
säkerhetsbestämmelserna för personaltransporter,
anser jag mig böra
avvakta resultaten härav innan jag tar
ställning till om några ytterligare åtgärder
från min sida behövs.

Vidare anförde:

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet för svaret på min enkla fråga.
Det är ett försiktigt svar, men man måste
väl invänta den utredning som pågår
inom detta område.

Det som föranledde mig att ställa min
fråga var följande rubrik i en av våra
största dagstidningar: »Militärbil krockade
— en dödad, två skadade». Av tidningens
innehåll fick man veta att en
lastbil med 15 militärer på väg till en
nattorientering vid möte med en annan
lastbil krockade med denna. Militärbilens
högra sida slets upp, och tre militärer
som suttit lutade mot lastflakslämmen
klämdes fast mellan de båda bilarna
innan de kastades i vägbanan. De tre
avkastade militärerna påkördes därefter
av en efterföljande civil personbil.

Man frågar sig då om det är nödvändigt
med dessa transporter under fredstid.
Den viktigaste kuggen i vårt försvar
är militärerna, eller hur? Utan militärer
har vi inget försvar. Man måste därför
även tänka på att omsorgsfullt skydda
dem mot olycksfallsrisker. Jag har
själv åkt på lastbilsflak, och jag måste
erkänna att jag ibland kände mig ganska
enkel. Jag anser att man så långt
möjligt bör undvika detta slag av trans -

porter. Om det inte går att ordna på annat
sätt bör alla åtgärder vidtagas för
att skydda militärerna. Sittplatsernas
placering är mycket viktig.

Enligt § 57 mom. 2 andra stycket i
vägtrafikförordningen som fastställdes
den 28 september 1951 får lastbil icke
användas för befordran av personer såvida
ej anordningar på bilen bereder
tillfredsställande säkerhet. Om det sedan
avser utflykter eller lustresor etc.,
eller om man använder lastbil för befordran
av personer erfordras härför
särskilda anordningar på bilen, och
dessa skall enligt tredje stycket i samma
moment vara godkända av besiktningsman.
Vidare föreligger bestämmelser
för hur många personer som får vistas
på lastbilsflaket. Särskilda föreskrifter
för lastbil som disponeras för militära
myndigheter har meddelats i § 22
mom. 4 i militära vägtrafikkungörelsen
av den 5 november 1954, och enligt detta
moment må för befordran av krigsmakten
tillhörig personal utan hinder
av vad i § 57 i vägtrafikförordningen
stadgas brukas lastbil utan att särskilda
anordningar på bilen vidtagits.

Jag vet att förbandens tillgång på fordon
för enbart personaltransporter,
d. v. s. bussar, är mycket begränsad.
Man har även sagt att inom nuvarande
materielramar finns ej ekonomiskt utrymme
för anskaffning av bussar i sådan
omfattning att trupp skulle kunna
transporteras på detta sätt i samband
med icke fält- eller stridsmässiga övningar,
utan att ur stridssynpunkt väsentlig
materiel skulle få slopas. Min
tanke är att åtgärder bör vidtagas för
att på bästa sätt skydda militärerna
vid dessa transporter. Anskaffningen av
ett större antal bussar anser jag vara
högst nödvändig. Det kanske även finns
möjligheter att hyra bussar. Man kan
också tillverka speciella anordningar
att placera på lastbilsflak med sittplatser
för militärerna. Det är viktigt att de
åkande inte sitter intill lämmarna utan
eu bit ifrån.

124 Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Jag hoppas däriör att något blir gjort
i den viktiga angelägenhet som jag här
har tagit upp.

Jag vet inte om jag har rätt att ställa
följande fråga: Kan de värnpliktiga vägra
att låta sig transporteras på lastbilsflak
på grund av de stora risker de då
utsätts för? Den frågan kanske inte
-statsrådet vill besvara.

Jag ber att som avslutning än en gång
få tacka för det svar jag erhållit och
hoppas att min fråga kommer att resultera
i åtgärder.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Den trafikolycka herr
Wikner erinrade om var mycket tråkig,
som alla trafikolyckor. Den inträffade i
samband med en transport då lastbilsflaket
användes för transport av värnpliktiga.
Man skulle kunna tro att det är
mycket vanligt med sådana transporter,
men så är inte fallet; de förekommer
ingalunda dagligdags. Vid övningar och
t. ex. för förflyttningar till skjutfält har
man emellertid inte tillgång till andra
transportmedel än lastbil eller cykel,
eftersom i princip bara en buss står till
förfogande för varje regemente. Det
finns därvid särskilda bestämmelser om
hur lastbilarna får användas men jag
skall inte trötta kammaren med att återge
dessa bestämmelser som noggrant
fastställer hur transporterna skall ske.

Det är med anledning av den olycka
som herr Wikner nämnde samt ytterligare
några påpekanden som gjorts direkt
från militära myndigheter som militieombudsmannen
nu går igenom säkerhetsbestämmelserna
och undersöker
om det är möjligt att skapa ytterligare
trygghet vid transporterna med lastbil.
Tyvärr måste jag säga att jag inte kan
se, hur man under de närmaste åren
helt skall kunna undvika sådana transporter.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder mot brister
inom militärsjukvården

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Jansson har frågat
mig, om jag är beredd att vidta åtgärder
mot sådana brister inom militärsjukvården
som lett till upprepade feldiagnoser
och därmed svåra konsekvenser
för värnpliktigas liv och hälsa.

Jag vill erinra om att vid 1965 års
höstriksdag antogs ett av Kungl. Maj:t
framlagt förslag rörande omorganisation
av hälso- och sjukvården vid förbanden.
Beslutet innebar bl. a. att från
den 1 juli i år hälsoundersökningarna
och sjukvården av de värnpliktiga vid
förbandens läkarmottagning m. m. utförs
av prestationsavlönade tjänsteläkare.
Ett väsentligt syfte med reformen
var att skapa bättre förutsättningar för
att rekrytera välutbildade läkare till försvaret
och begränsa användningen av
unga värnpliktiga läkare. Trots att det
nya systemet endast har verkat under
ett kvartal vågar jag, på grundval av de
goda erfarenheter som hittills vunnits,
uttala den förhoppningen att återstående
vakanser snabbt skall kunna fyllas
med väl meriterade läkare. Tjänsteläkare
har redan kunnat rekryteras till
flertalet förband. På vissa garnisonsorter
är emellertid läkarbristen fortfarande
kännbar, och behovet av läkare måste
ännu —- liksom inom civilsjukvården
— i viss utsträckning täckas av medicine
kandidater, som enligt medicinalstyrelsens
bemyndigande av försvarsgrensöverläkarna
har fått behörighet att
utöva läkaryrket under sin värnpliktstjänstgöring.

I detta sammanhang vill jag framhålla
att varje läkare ■— även om han
tjänstgör inom försvaret — i fråga om
sitt medicinska handlande är underkastad
bestämmelserna i allmänna läkar -

Torsdagen den 3 november 1966

Nr 31 125

Svar på fråga ang. åtgärder mot brister inom militärsjukvården

instruktionen och därmed står under
medicinalstyrelsens tillsyn.

Slutligen vill jag nämna att 1962 års
försvarssjukvårdsutredning nyligen bär
lagt fram förslag om bl. a. den centrala
och regionala ledningen av militärsjukvården.
Förslagen syftar bl. a. till att ytterligare
förbättra tillsynen av hälsooch
sjukvården inom försvaret. De bereds
nu inom försvarsdepartementet.

Vidare anförde:

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret. Det motsvarar
inte helt vad jag hade väntat. Min
fråga var föranledd av att flera värnpliktiga
under senare tid har avlidit i
vad man nu ganska allmänt kallar »magnecyldöden»,
d. v. s. genom att läkare
har nonchalerat att vidtaga riktiga undersökningar.

Det sista fall som har väckt alldeles
särskild uppmärksamhet gäller värnpliktige
Andrén i Göteborg, som dog
mycket kort tid efter det att han till läkaren
anmält sin situation och där läkaren
enligt referat i två tidningar, som
står försvarsministern nära, meddelat
att denne värnpliktige skulle ha dött i
alla fall, därför att han hade en i det
närmaste obotlig åkomma. Han led av
höggradig åderförkalkning i hjärttrakten.

Det avgörande i detta sammanhang är
givetvis att stora brister ännu råder inom
militärsjukvården, men det är en
särskild sort av brist som jag har velat
påtala, nämligen förekomsten av en upprörande
nonchalans hos en del av de läkare,
som har hand om den militära
sjukvården. Försvarsministern erinrar
om att de som tjänstgör inom försvaret
i fråga om sitt medicinska handlande
är underkastade bestämmelserna i allmänna
läkarinstruktionen och att de
alltså står under medicinalstyrelsens
tillsyn. Ja, det är klart, men frågan är
om inte medicinalstyrelsen redan nu,

innan nya bestämmelser är antagna och
hunnit verka, borde inskärpa för läkarna
inom militärsjukvården att man starkare
än förut kominer att ingripa mot
former av nonchalans av det slag som
påtalats i pressen. I några sådana fall
är åtal väckta mot läkarna, men vi vet
inte vart dessa kommer att leda.

Jag skulle därför vilja fråga, om det
inte kunde tänkas några omedelbara åtgärder,
varigenom den nuvarande militärsjukvården
förbättrades i detta avseende.
Jag är medveten om att försvarsministern
har hand om ett departement,
som kanske representerar det mest konservativa
inslaget i det svenska samhället,
men ändå borde man väl kunna göra
slut på det nuvarande oefterrättliga tillståndet
inom militärsjukvården.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Herr Janssons generalisering
här är helt omotiverad. Inom det
militära liksom inom det civila förekommer
att felaktiga diagnoser ställes
och att vederbörande läkare då kan åtalas.
Det har under de två—tre senaste
åren inom försvaret såvitt jag vet inträffat
tre uppmärksammade sådana fall,
som gäller dels två hjärnhinneinflammationer
och dels en hjärtinfarkt. Herr
förste vice talmannen, som väl känner
till den militära sjukvården, skulle kunna
stiga upp här och hålla en föreläsning
för oss om vilka svårigheter det
kan möta att snabbt fastställa just dessa
två sjukdomar.

Jag vill absolut bestrida att uppenbar
nonchalans har förekommit inom militärsjukvården.
Det föreligger där brist
på läkare på samma sätt som inom den
civila sjukvården, och jag är glad över
att jag här kan påpeka att vi genom det
beslut som kammaren fattade för ett år
sedan har från och med den 1 juli fått
ett nytt system, som medför att antalet
vakanser snabbt minskar.

Jag fick just meddelande om det aktuella
läget. Före omorganisationen den

126

Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Svar på fråga ang. utlandssvenskarnas rösträtt

1 juli var 32 tjänster för regements- och
bataljonsläkare vakanta vid arméförbanden
-—- jag har bara uppgifter om
dem. För närvarande saknas läkare vid
högst 10 förband. Vi har alltså funnit
det system som gör att vi inom förbandssjukvården
skall kunna få de läkarkrafter
som vi behöver.

Vi har nu att avvakta resultaten av de
åtal som skett. Då skall man inte anklaga
enskilda läkare för att genom medveten
nonchalans äventyra unga människors
liv.

Herr JANSSON (k) :

Herr talman! Jag vänder mig mot karakteristiken
att jag skulle generalisera.
Jag har inte avgivit något generellt omdöme
om militärsjukvården utan jag har
ställt min enkla fråga utifrån några
konkreta fall.

Den stora bristen är att en värnpliktig,
när han blir illa behandlad, inte
omedelbart kan överklaga och få sin situation
prövad. Det kunde exempelvis
inte värnpliktige Andrén, trots att han
var för sin egen del alldels klar över
sin situation, han hade tidigare genomgått
läkarundersökningar och visste att
han kanske inte skulle överleva sin
sjukdom. Det är nödvändigt att pröva,
om man inte kan åstadkomma former
som möjliggör ett omedelbart överklagande
från en värnpliktig, när han anser
sig förfördelad och illa behandlad.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. utlandssvenskarnas
rösträtt

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Björkman har frågat
mig, när jag beräknar att framlägga
propositionen angående utlandssvenskarnas
rösträtt.

Härpå kan jag svara, att det under
hösten har pågått arbete inom justitiedepartementet
på frågan om utlandssvenskarnas
rösträtt och att regeringen
kommer att ta ställning i saken, så snart
ärendet är färdigberett härför.

Vidare anförde

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret. Jag hade knappast väntat
att i det läge denna fråga befinner
sig justitieministern skulle sträcka sig
längre. Eftersom jag ställt endast en
enkel fråga skall jag inte upprepa de
många klagomålen från utlandssvenskarna
och från andra håll över att denna
frågas lösning dröjt så länge; justitieministern
känner säkert till dem lika
bra som jag.

Statsutskottets femte avdelning fick
vid sin utrikesresa förra veckan ytterligare
bevis för den bitterhet — för att
uttrycka den milt — som utlandssvenskarna
känner över att ställas utanför
möjligheterna att utöva sina grundlagsenliga
rättigheter. Det är svårt att förklara
för dem att vi här i landet gör allt
för att underlätta för medborgarna att
delta i valen, medan de svenska medborgare
som bor utomlands får vänta
decennium efter decennium på en lösning
som ger dem denna möjlighet.

Jag hade emellertid två alldeles speciella
skäl för att ställa denna fråga på
höstriksdagens första dag. Det första är
att på den förteckning över väntade
propositioner som då förelåg var inte
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
upptagen. Vid behandlingen i våras av
den motion, som jag tillsammans med
flera andra ledamöter av kammaren hade
väckt beträffande utlandssvenskarnas
rösträtt, vädjade jag till justitieministern
att han, när remisstiden på det
senaste betänkandet i raden — som jag
verkligen hoppas är det sista — utgick
den 1 juni skulle, innan han själv for på
en välbehövlig semester, tillse att någon

127

Torsdagen den 3 november 1966 Nr 31

Svar på fråga ang. tillämpningen av stadgande om hävande av adoptivförhållande

på allvar höll i ärendet. Då jag sedan
inte fick se denna proposition på förteckningen
undrade jag givetvis vad
som hade hänt.

Av justitieministerns svar framgår nu
att ärendet är under arbete i departementet.
Men den pågående konflikten
mellan SACO och avtalsverket har väl
rubbat cirklarna en aning i justitiedepartementet
liksom på andra håll.

Det andra skälet till att jag ställde
min fråga var att det är angeläget att
utlandssvenskarna, om man skall ha ett
frivilligt registreringsförfarande för
dessa i enlighet med vad den senaste
utredningen föreslagit, också får vetskap
om detta i så god tid att de har
möjlighet att utöva sin rösträtt vid 1968
års andrakammarval. Det kan ju ta tid
innan denna information tränger fram,
så utspridda över jordklotet som alla
dessa tiotusentals utlandssvenskar är.

Eftersom jag själv i viss mån är inblandad
i det hela, är jag, herr justitieminister,
fullt medveten om att justitieministerns
många kunniga medarbetare
i departementen har händerna fulla och
överfulla med arbete på författningsreformen,
men jag hoppas att man nu inte
ytterligare skall skjuta upp det viktiga
ärendet om utlandssvenskarnas rösträtt
till någon avlägsen framtid.

Vid en snabb genomgång av remissyttrandena
har jag även fäst mig vid att
det hinder för utlandssvenskarnas rösträtt,
som den senaste utredningsmannen
funnit — nämligen att det skulle
erfordras en grundlagsändring för dess
genomförande — enligt vad flertalet av
remissmyndigheterna anser inte skulle
föreligga. De har också betraktat den
rent tekniska lösningen som tillfredsställande.

Det liar även framförts andra alternativ
som kanske rent av är bättre. Och
justitieministerns kunniga och dugliga
experter kan kanske åstadkomma ytterligare
lösningar, som t. o. in. är ännu
enklare och bättre.

Justitieministerns svar innebär inte

att proposition i detta ärende verkligen
kommer att föreläggas vårriksdagen. Jag
kan också förstå honom när han inte
vill gå så långt som att ge ett bestämt
löfte. Såvitt jag kan se torde emellertid
denna segslitna fråga nu vara så pass
grundligt utredd och förberedd att jag
åtminstone vill uttala en stilla förhoppning,
att propositionen skall förekomma
på den förteckning över ärenden,
vilken vi får i januari månad, och att
de experter som är strängt sysselsatta
med att gå igenom remissyttrandena
och med sammanställningen av dessa
för att — som jag hoppas — snarast
möjligt göra en föredragning inför justitieministern
skall kunna utarbeta och
framlägga propositionen i mycket god
tid under vårriksdagens början, så att
frågan om utlandssvenskarnas rösträtt
blir klar till år 1968.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. tillämpningen av
stadgande om hävande av adoptivförhållande Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KL1NG, som yttrade:

Herr talman! Fru Holmqvist har frågat
mig, om det efter den lagändring
som trädde i kraft den 1 juli 1959 har
hänt att hävande av adoptivförhållande
enligt 4 kap. 9 § andra stycket föräldrabalken
drabbat utländska adopterade
barn.

Adoptivförhållande kan hävas enligt
detta lagrum, om adoptivbarnet har
grovt förgått sig mot bl. a. adoptanten
eller för ett lastbart eller brottsligt liv
och det uppenbarligen inte kan fordras
att adoptivförhållandet ändå skall
bestå. Det krävs naturligtvis en ingående
och tidsödande utredning för att utröna,
om något sådant fall som fru
Holmqvist avser till äventyrs har in -

128 Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Svar på fråga ang. igångsättningen av byggnadsarbeten

träffat vid någon av landets alla domstolar.
Jag har emellertid låtit undersöka
förhållandena i rikets tre största
städer, som tillsammans svarar för inemot
en tredjedel av alla ärenden om
hävande av adoptivförhållande under
tiden från och med den 1 juli 1959. Av
40-talet avgjorda sådana ärenden har
endast två avsett hävande enligt 4 kap.
9 § andra stycket föräldrabalken. Dessa
två gällde adoptivbarn, som alltid varit
svenska medborgare och som för övrigt
båda vid tiden för hävandet var över
18 år.

Vidare anförde

Fru HOLMQVIST (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min enkla fråga. Svaret gläder mig
i så måtto att i de fall, som undersökts,
inte något utländskt barn har drabbats
av att dess adoptionsförhållande har
hävts.

Svaret ger inte klart vid handen, om
behandlingen av de avgjorda ärendena
i de tre största städerna har skett enligt
den nya lydelsen av lagen. Av gången
i de i en tidskrift nämnda fallen
av hävda adoptioner kan man sluta sig
till att behandlingen skett enligt lagens
tidigare lydelse, som innebar att någon
allmän bedömning av lämpligheten i att
adoptionen häves inte skulle göras. Oavsett
vilken lagbestämmelse som är avgörande
för domstolsutslaget, är detta
grundat på ett för de inblandade parterna
djupt tragiskt förhållande, som
för dem säkerligen framstår som ett
misslyckat föräldrar—barn-förhållande.

Precis samma misslyckanden uppstår
mellan biologiska föräldrar och deras
barn. Men i dessa fall föreligger inga
möjligheter att juridiskt bryta banden.
För adoptivbarn är vanligen kontakten
med den biologiska släkten helt bruten
sedan adoptionen genomförts. Därför
föreligger små förutsättningar för att

återuppta denna kontakt för den unge i
den stund då adoptionen är hävd, eftersom
oftast många år har förflutit sedan
adoptionen har skett. Få ungdomar gör
väl under sådana förhållanden anstalter
för att hos myndigheter försöka efterforska
eventuell biologisk släkt och har
följaktligen anledning känna sig utstött
ur all familjegemenskap. Detta gäller
närmast svenska barn, men för utländska
barn blir inte problemen i en sådan
situation mindre.

Även om lagen i sin nuvarande form
ännu ej tillämpats i något fall, föreligger
ändå genom dess blotta existens
risk för att adoptivbarnen står lämnade
helt utan anhöriga och den trygghet
denna kontakt innebär. Det förefaller
som om den principfrågan inte hade
prövats i samband med införandet av
den s. k. starka adoptionen.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. igångsättningen av
byggnadsarbeten

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Gävle
har frågat mig om jag vill uttala mig
om tillämpningen av nuvarande bestämmelser
om igångsättning av byggnadsarbeten.

Arbetsmarknadsstyrelsen har utfärdat
föreskrifter för länsarbetsnämndernas
handläggning av ansökningar om
igångsättningstillstånd för s. k. oprioriterade
arbeten. Vid prövning av ansökningar
om igångsättningstillstånd för
sådana arbeten har länsarbetsnämnderna
därvid anmodats iaktta restriktivitet.

Under perioden januari—september
1965 lämnades igångsättningstillstånd
och rekommendationer från byggar -

Torsdagen den 3 november 1966

Nr 31 129

Svar på fråga ang. lokaliseringsmedlens användning

betsnämnderna om lämplig igångsättningstidpunkt
för byggnadsarbeten till
en total byggnadskostnad av 6 736 milj.
kr. Motsvarande belopp för samma period
i år utgjorde o 647 milj. kr. eller
ca 15 procent mindre än i fjol. Av de
hos länsarbetsnämnderna den 1 oktober
inneliggande ej avgjorda ärenden,
som gällde s. k. oprioriterade byggen,
avsåg 635 milj. kr. affärshus m. m., 150
milj. kr. bensinstationer, 150 milj. kr.
sporthallar m. m.

Vidare anförde

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka
inrikesministern för svaret på min enkla
fråga. Den avser inte någon anmärkning
mot det instrument som inrikesministern
nu har för att förhindra
oprioriterad byggnation, umbärlig
byggnation, utan bara möjligheterna att
utveckla det vidare.

Jag ber, herr talman, att få anföra
några torra fakta om villabebyggelse i
Storstockholm av i dag. I en liten tidning
som heter Storstaden kan man läsa
följande: »Det finns gott om bostäder
i Storstockholm, fixa och färdiga att
flytta in i i morgon dag, och det verkar
t. o. m. vara svårt att finna hugade bostadssökande!»
Jag fortsätter att referera
ur tidningen: I södra Älvsjö har
Carl A. Lilliesköld AB byggt 63 exakt
lika kedjehus med 145 kvm bostadsyta.
Kostnaderna är 285 000 till 325 000
kronor. I Stureby byggs villor som kostar
325 000 kronor. I Boo byggs det ett
antal villor, som kostar 215 000 kronor
för 125 kvm bostadsyta. I Vällingby
bygger man också hus — 395 000 kronor
kostar de. I Saltsjö-Duvnäs finns
det hus som kostar 345 000 kronor och
uppåt med en kontantinsats på 80 000
kronor, o. s. v.

Jag frågar mig nu, herr inrikesminister,
om man inte skulle kunna stoppa
denna form av bostadsproduktion. Den
skapar en negativ inställning bland bo -

stadssökande och människor i allmänhet,
och den förorsakar irritation inte
minst bland alla bostadssökande i
Stockholm. Men sådana här exempel
kan också tas från både göteborgs- och
malinöområdet.

Det är således min förhoppning att
regeringen, och främst inrikesministern
skall använda det fina instrument
som finns för att förhindra lyxbebyggelse
av det nu nämnda slaget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. lokaliseringsmedlens
användning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg i Luleå
har frågat mig om jag anser det stå i
överensstämmelse med riksdagens intentioner
att betydande belopp av lokaliseringsmedlen
används till bidrag
och lån åt storföretag som redan är
etablerade inom stödområdena.

Enligt riksdagens beslut kan lokaliseringsstöd
utgå även till redan etablerade
företag vid till- eller ombyggnad
av lokal, maskinanskaffning m. m.
Någon begränsning i möjligheterna att
erhålla lokaliseringsstöd med hänsyn
till företagets storlek har inte föreskrivits.
Som framhölls i lokaliseringspropositionen
år 1964 skall vid prövningen
av om ett visst företag skall få lokaliseringsstöd
främst beaktas, förutom
om företaget är ur företagsekonomisk
synpunkt bärkraftigt, om det kommer
att bereda anställning åt ett större eller
mindre antal arbetstagare.

Vidare anförde:

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag skall be att få tacka
inrikesministern för svaret.

5 — Andra kammarens protokoll 1906. Nr 31

130 Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Svar på fråga ang. lokaliseringsmedlens användning

Det finns som bekant grundläggande
åsiktsbrytningar i fråga om lokaliseringspolitiken.
Jag hör till dem som
ansåg — och jag anser fortfarande —
att riksdagsbeslutet 1964 var principiellt
felaktigt och att det därför inte
heller skulle kunna få den praktiska
effekt som många hade väntat. Sedan
dess har jag vid många debatter understrukit
att statsmakternas åtgärder naturligtvis
haft ett visst värde •— för
vissa bygder t. o. m. ett stort värde.
Förutan den stimulans som lån och bidrag
av lokaliseringsmedel utgjort skulle
läget, framför allt i norrlandslänen.
säkerligen ha varit åtskilligt värre än
för närvarande.

I allt väsentligt blir det emellertid
som förr, om man bara inordnar lokaliserings-
och marknadspolitiken i det
ekonomiska mönster som är anledning
till de nuvarande svårigheterna. Även
lokaliseringsmedlens användning bestäms
ju främst av privata företagare,
som sannerligen inte tänker på samhällsintressena
i sådana sammanhang
utan som vägledes av sina egna vinstintressen.

Principiellt består felet enligt min
mening däri att de skattepengar som
anslagits inte medför att staten får motsvarande
äganderätt och inflytande i
de företag som skapas, utan att man
på detta sätt tvärtom stärker ekonomiska
maktägare med rakt motsatta intressen.

Nu är det emellertid inte dessa avgörande
problem som jag tagit upp i
min fråga — i varje fall handlar den
bara indirekt därom. Det visar sig att
det även inom den nuvarande lokaliseringspolitikens
ram sker en förskjutning
av en art som knappast kan ha varit avsedd.
Flera storföretag har fått bidrag
och lån av lokaliseringsmedel. Därmed
skärps ytterligare en tendens, som var
påtaglig redan när den nuvarande lokaliseringspolitiken
började, och som
kommunisterna då mycket starkt påtalade,
nämligen att de anslag som ställ -

des till förfogande uppenbarligen var
mycket otillräckliga. Skall därtill storbolagen
lägga beslag på avsevärda belopp
blir utrymmet för differentieringen
av näringslivet i ekonomiskt eftersatta
områden — vilken var huvudskälet
för riksdagens anvisande av de
800 miljoner kronorna — ännu mindre
än det hittills varit.

Den direkta anledningen till att jag
ställde min fråga var ett anslag till
Cellulosabolaget, men det finns motsvarande
företeelser på andra håll. Att bevilja
det anslaget förefaller mig vara en
åtgärd som står i strid mot praktiskt
taget allt vad riksdagen har sagt rörande
avsikten med lokaliseringsmedlen.
Frågan har också väckt stor uppmärksamhet,
eftersom Cellulosabolaget samtidigt
har vidtagit en stor internationell
finansoperation, som knappast tyder
på att bolaget lider brist på investeringsmedel
och av den anledningen bör
få subventioner av skattemedel för att
företa de åtgärder som planeras i Norrbotten.
Enligt tidningspressen har nämligen
Cellulosabolaget nu förstärkt sin
monopolställning på den internationella
cellulosamarknaden genom att i dagarna
förvärva en stor aktiepost i ett
västtyskt bolag.

Nu har inrikesministern fullt riktigt
framhållit, att det i riksdagens beslut
inte finns några bestämmelser om begränsningar
i möjligheterna att erhålla
lokaliseringsstöd med hänsyn till företagets
storlek. Men den förnuftiga tilllämpningen
av riksdagens beslut borde
väl ändå föranleda regeringen och andra
som handlägger dessa ärenden att
vara ytterligt restriktiva redan av det
skälet, att det finns för litet pengar till
sådant stöd.

Vidare säger inrikesministern i svaret
att en av premisserna för erhållande
av lokaliseringsstöd är att företaget
är ur företagsekonomisk synpunkt bärkraftigt
och kommer att bereda anställning
åt ett större eller mindre antal
arbetstagare. Men i det här aktuella

Torsdagen den 3 november 1966

Nr 31

131

Svar på fråga ang. lokaliseringsmedlens användning

fallet är det ganska troligt att de åtgärder
som planeras i Munksund med
hjälp av lokaliseringsmedel kommer
att minska antalet anställda i företaget.

Dessutom hävdar jag bestämt att åtskilliga
av de premisser som riksdagen
angav som grund för erhållande av anslag
och lån inte föreligger för Cellulosabolagets
del. Riksdagen har sagt att
åtgärderna skall inriktas på industrier
med stor spridningseffekt, såsom företag
som baserar sina tillverkningprogram
på underleverantörer. Det gör ju
Cellulosabolaget inte alls. Bolaget har
över huvud taget ingen spridningseffekt
utanför de områden där företaget har
sina stora anläggningar.

Vidare sägs det i riksdagsbeslutet att
statligt stöd skall ges som hjälp till självhjälp.
Men det framgår väl alldeles tydligt
av Cellulosabolagets bokslut och,
inte minst, av bolagets stora finansoperation
i Västtyskland, att det alls
inte handlar om någon hjälp till självhjälp
i detta fall.

Likaså sägs det i riksdagsbeslutet att
stödet skall ges för att differentiera näringslivet
i områden som domineras av
en enda industribransch. Då skall man
väl inte ytterligare förstärka denna industri,
som så totalt dominerar ett område
som Cellulosabolaget gör, utan
man skall väl se till att det blir en differentiering
genom komplettering med
andra företag.

Jag läser vidare ur riksdagens protokoll.
Där står att man skall skapa en
gynnsam industriell miljö i flera orter
och regioner än dem som redan är välförsörjda
i detta hänseende. Men den
ort där Cellulosabolaget är verksamt är
naturligtvis redan nu väl försörjd, eftersom
bolaget är ett verkligt stort
företag. Visserligen kommer man att
få färre anställda nu genom lokaliseringspengarna,
men orten blir ändå
bättre tillgodosedd än de andra orter
och områden som riksdagsbeslutet talar
om.

Jag vidhåller alltså att praktiskt taget
6* — Andra kammarens protokoll 19C>6.

allt vad riksdagen sagt om lokaliseringspolitiken
avviker från den frikostiga
politiken mot Cellulosabolaget.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag tror att det hade
varit bra om herr Holmberg i stället för
en enkel fråga hade framställt en interpellation.
Detta spörsmål är utomordentligt
intressant, och vi hade behöv!
litet tid för att klara ut det. Jag tycker
att det är synd att herr Holmberg skall
bära på så många villfarelser —- vi skulle
nog kunna rätta till en del av dem.

Jag tror också att det hade varit bra
om herr Holmberg hade preciserat frågan
eller förhört sig i departementet,
om något beslut av den art herr Holmberg
talar om har fattats i departementet.
Det föreligger inte något sådant beslut.
Det måste vara någonting annat
som herr Holmberg diskuterar, och då
är det önskvärt att detta preciseras.

Sedan skall jag gärna diskutera principerna
för lokaliseringspolitiken. Jag
är överens med herr Holmberg på en
punkt: det gäller att få så mycket ny
industri som möjligt till Norrland. Lokaliseringsmedlen
har använts i syfte
att få ett breddat underlag — nära 50
procent av de lokaliserade företagen
tillhör metallbranschen. Jag tror att
detta är något av det viktigaste.

Men detta problem skulle som sagt
med fördel kunna behandlas i en mera
vidlyftig debatt. Kom gärna igen med
en interpellation, herr Holmberg, så
skall vi diskutera problemet närmare.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag håller med inrikesministern
om att detta är ett så stort ämne,
att det skulle behöva bli föremål
för en utförligare debatt, och jag kan
därför inte heller i detta sammanhang
gå in på någon närmare diskussion.

Nu säger inrikesministern att om jag
hade hört mig för i departementet, skulle
jag ha fått reda på att det inte förcNr
31

132 Nr 31 Torsdagen den 3 november 1966

Svar på frågor ang. regeringens åtgärder för att motverka rivning av icke sanerings
mogna byggnader

ligger något beslut i den riktning som
jag talat om. Jag har inte heller sagt
det. Jag vet att ärendet passerat de
förberedande instanserna och att man
där ställt sig positiv. Detta var anledningen
till min fråga. Har min enkla
fråga och annat som förekommit i sammanhanget
givit anledning för regeringen
att dra till bromsarna i detta
fall, så tycker jag att vi har nått det
syfte vi avsåg.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på frågor ang. regeringens åtgärder
för att motverka rivning av icke saneringsmogna
byggnader

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Larsson i Borrby
har frågat mig, om jag vill lämna information
om effekten av regeringens åtgärder
för att stoppa vad han kallar rivningsraseriet.

Herr Jansson har frågat om jag avser
att vidta ytterligare åtgärder för att
kommuner, som underlåtit att följa regeringens
direktiv om temporärt rivningsstopp
för hus som alltjämt är tjänliga
för bostadsändamål, skall efterkomma
regeringens anmodan.

Jag hemställer, herr talman, att få
besvara de två frågorna i ett sammanhang.

Sedan den 2 juni i år fordras igångsättningstillstånd
för rivning av flerfamiljshus
i städer med över 30 000 invånare.
Tillstånd meddelas av länsarbetsnämnderna,
som är statliga organ.
Enligt de direktiv som gäller för tillståndsprövningen
bör rivning tillåtas i
två fall. Det ena avser hus som inte
längre är tjänliga för sitt ändamål utan
är saneringsmogna. Om ett hus exempelvis
är utdömt av hälsovårdsnämn -

den och av den anledningen står tomt,
kan det vara uppenbart oekonomiskt att
sätta det i stånd. Det andra fallet avser
rivning som är nödvändig för att en
stadsplan skall kunna genomföras.
Självfallet avses här endast stadsplaneändringar
av större betydelse.

För att länsarbetsnämnderna skall få
sakkunnigt biträde med prövning av saneringsmognad
och stadsplaneskäl har
de anbefallts att inhämta yttrande från
kommunens byggnadsnämnd. Bortsett
härifrån har kommunerna ingen myndighetsfunktion
i detta sammanhang.

I storstockholmsområdet har hittills
till länsarbetsnämnden kommit in 38
ansökningar om tillstånd att riva flerfamiljshus.
Alla har remitterats till
byggnadsnämnden som, enligt senast
tillgängliga uppgifter, besvarat 15. Byggnadsnämnden
har tillstyrkt alla de 15
ansökningarna, 11 på grund av saneringsmognad
och 4 av stadsplaneskäl.
Av de 15 ansökningarna har länsarbetsnämnden
avgjort 9 vilka alla bifallits.

Länsarbetsnämnden för Stockholms
stad och län anser, i likhet med byggarbetsnämnden,
att ansökningar bör bifallas
i de fall där fastigheterna uppenbarligen
är saneringsmogna eller där
rivningen är motiverad av stadsplaneskäl
och saneringen av området och
evakueringen av husen har planerats
och påbörjats innan de nya reglerna
trädde i kraft.

I fråga om landet i övrigt har jag inhämtat
uppgifter om städerna Uppsala,
Linköping, Norrköping, Malmö, Lund,
Hälsingborg, Göteborg, Uddevalla och
Västerås. Från de berörda länsarbetsnämnderna
har framhållits, att kravet
på igångsättningstillstånd haft en återhållande
effekt och att man fått kontroll
över rivningarna.

Under hela år 1965 revs i de nämnda
städerna flerfamiljshus med sammanlagt
3 266 lägenheter. Under en tid av
fem månader av året motsvarar detta i
genomsnitt 1 362 lägenheter. Under fem -

Torsdagen den 3 november 1966

Nr 31

133

Svar på frågor ang. regeringens åtgärder

mogna byggnader

månadersperioden juni—oktober i år
har i dessa städer rivits hus med sammanlagt
600 lägenheter.

I de nämnda städerna har under femmånadersperioden
förekommit 20 ansökningar
om rivning. Alla har bifallits
efter tillstyrkande av byggnadsnämnden.
De 600 lägenheterna fördelar sig
således på 20 ärenden. 424 av lägenheterna
har funnits i saneringsmogna hus
och återstoden, 176 lägenheter, i hus
som rivits av stadsplaneskäl. Av dem
hänför sig 171 till byggandet av Tingstadstunneln
i Göteborg.

Av vad jag nu har anfört framgår att
åtgärderna mot rivning av användbara
bostadshus har haft en viss effekt. Vad
som i det här hänseendet förekommit
i Stockholm ger oss dock anledning
att ytterliga undersöka förhållandena
och nogsamt följa utvecklingen. Det är
sålunda ännu för tidigt att avgöra om
åtgärderna är tillräckliga.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Inrikesministerns svar
är ägnat att inge viss förvåning på ett
par punkter.

Jag har givetvis ingenting att erinra
mot redogörelsen för vad som avsågs
med lagen när den antogs. Däremot
blev jag litet förvånad då inrikesministern
konstaterade att länsarbetsnämnden
för Stockholms stad och län
i likhet med byggarbetsnämnden anser
att det bör finnas två grunder för att
tillstånd till rivning skall ges. Detta är
självklart, ty det är vad som står i lagen,
och det behöver kanske inte särskilt
erinras om att de båda nämnda
instanserna anser att lagen bör tillämpas
för Stockholm.

Vad landet i övrigt beträffar finns
det enligt min mening inte anledning
till diskussion om vad som anförts i
svaret. Men niir det alltså gäller Stockholm
vill jag gärna instämma i statsrådets
uttalande i slutet av svaret, att

för att motverka rivning av icke sanerings vad

som i detta hänseende förekommit i
Stockholm ger anledning att ytterligare
undersöka förhållandena. Detta är just
min uppfattning, och det är också orsaken
till att jag ställde frågan. Jag
anser att den lag, som trädde i kraft
i somras och som skulle leda till rivningsstopp,
har blivit helt verkningslös
i Stockholm — den har inte alls följts
och därför blivit en chimär. Det är alltjämt
betydligt mera lönsamt att riva en
fastighet, som är av den standard att
den skulle kunna bebos, och bygga nytt
i stället för att reparera fastigheten och
få mindre hyra. Detta är en av avigsidorna
med hyresregleringen. Många
trodde emellertid att lagen skulle ge
effekt, så att det skulle bli en ändring
av förhållandena.

Det som vidare förvånar mig är sista
meningen i svaret, som lyder: »Det är
sålunda ännu för tidigt att avgöra om
åtgärderna är tillräckliga.» Jag vill
ställa följdfrågan: Vid vilken procent
av bifallna ansökningar är det tid att
bedöma åtgärderna som otillräckliga?
Mer än 100 procent av ansökningarna
kan ju inte bifallas, och det är vad som
sker nu.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
för det informativa svaret, även
om jag samtidigt måste säga att det
vad min fråga beträffar är mycket avvaktande
och följaktligen mycket vagt.
Det är inte ett besked i själva sakfrågan
— det är bara ett uttalande att man
skall undersöka förhållandena ytterligare
och noga följa utvecklingen.

Särskilt i stockholmsområdet har ju
rivningarna minskat det tillskott som
vi skulle ha fått genom nybyggandet.
Nettotillskottet blev inte vad vi räknade
med. Vi har använt en del av den
arbetskraft, som behövts för att bygga
nya bostäder, för rivning av äldre bostäder.
Motiveringen har varit, att husen
var saneringsmogna.

134 Nr 31 Torsdagen den 3 november 1966

Svar på frågor ang. regeringens åtgärder för att motverka rivning av icke sanerings''
mogna byggnader

Jag vill på den punkten göra en invändning,
som gjorts också av många
hyresgäster som bott i dessa hus och
som även gjorts av hyresgäströrelsen.
Det finns en tendens i Stockholm att
riva fel hus, något som jag tror att också
inrikesministern väl har uppmärksammat.
Jag skall inte anföra några av
de rivna husen som exempel, eftersom
jag avser att ålägga mig den disciplin
som bör iakttagas vid diskussion
kring enkla frågor. Jag utvidgar alltså
inte min fråga till att gälla om det varit
möjligt att ingripa tidigare, och jag
skall inte heller påpeka det felaktiga
i att tillstånd till rivning givits i de aktuella
fallen. Däremot vill jag ställa en
annan fråga.

Det har framkommit, att man i Malmö
låter bostadsförmedlingen yttra sig i
rivningsärenden. Detta lär ha haft en
välgörande effekt, och jag vill fråga
om det inte vore skäl i att utsträcka
denna princip till övriga bristregioner.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! De två frågeställarna
har mycket bråttom. Eftersom det nya
systemet har prövats i fem månader —
från den 2 juni och fram till nu —-vill frågeställarna ha besked om hur
det utvecklat sig. Det är rimligt. Men
frågeställarna menar också, att vi bör
gå längre — de tycks redan vara färdiga
med sitt omdöme.

Herr Larsson i Borrby har också undervisat
oss om att det som i interpellationssvaret
står om hur länsarbetsnämnden
i Stockholm tillämpar bestämmelserna
helt enkelt är ett återgivande
av vad som står i lagen och alltså inte
är någon nyhet. Men om herr Larsson
i Borrby nu läst detta avsnitt, hade han
väl kunnat kosta på sig att läsa också
de följande raderna, som är avgörande
för det ställningstagande som länsarbetsnämnden
har gjort. Det heter, att
»evakueringen av husen har planerats

och påbörjats innan de nya reglerna
trädde i kraft». Om herr Larsson hade
ägnat så mycket tid åt genomgången av
svaret, att han även läst detta uttalande,
så tycker jag att han hade kunnat
förstå det besked som givits och det
ställningstagande som länsarbetsnämnden
gjort. Det är ju detta som gör att
vi inte kan säga att någon myndighet
handlat fel men att vi har anledning att
något närmare kontrollera vad det är
som i verkligheten har förevarit.

Jag vill tillägga att bestämmelsernas
återhållande effekt ändå framgår av att
vi i städerna —• bortsett från Stockholm
— kan notera en minskning av rivningarna
med 50 procent. Det är just den
återhållande effekten som vi ville få
fram.

Står sig denna tendens kommer jag
att känna ganska stor tillfredsställelse
över den anordning som vi beslutat om.
Visar det sig däremot att vi inte når
de önskade resultaten är det möjligt att
vi får vidtaga längre gående åtgärder.
Uppslaget från Malmö att låta också
bostadsförmedlingen göra en prövning
är intressant, och vi skall studera om
det kan ha en gynnsam effekt.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag skall försöka efterkomma
inrikesministerns tillrättavisning
när det gäller att studera svaret.
Tiden för läsning av svaret har emellertid
inte varit så lång, och jag erkänner
gärna att jag inte tagit den av inrikesministern
nämnda meningen under
övervägande. Om jag nu andra gången
jag hör den läsas upp tar den under
övervägande, vill jag ändå i all enkelhet
konstatera att man, om man gör en
reparation av fastigheten, kanske måste
evakuera hyresgästerna i alla fall. Om
inte rivningen satts i gång skulle man
väl ändå kunnat ta litet hänsyn till den
nya lag som trätt i kraft, även om evakueringen
är påbörjad.

Även om inrikesministern tycker att

Torsdagen den 3 november 1966

Nr 31

135

Svar på fråga ang. publicering av remissvaren på 1960 års jordbruksutredning —
Svar på fråga ang. utredningen om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare i Norrbottens
läns lappmarker — Svar på fråga ang. utredningen om användningen av
engångsför packningar

vi är litet tidigt ute, tar jag mig friheten
att hoppas att det intresse han har
uttalat för att följa och bevaka denna
fråga skall få den effekt som vi önskar
och som jag gissar att också inrikesministern
är införstådd med.

Härmed vill jag säga tack för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. publicering av remissvaren
på 1960 års jordbruksutredning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Josefson i Arrie
har frågat, om jag avser att publicera
remissvaren på 1960 års jordbruksutredning
in extenso.

Mitt svar är ja.

Vidare anförde

Herr JOSEFSON i Arrie (ep):

Herr talman! Till chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Holmqvist,
ber jag att få uttala mitt tack för
svaret på frågan.

Det är med tillfredsställelse jag hör
att statsrådet har för avsikt att publicera
remissvaren i deras helhet. Därigenom
får allmänheten möjlighet att ta
del av vad som sägs i remissyttrandena.
Jag anser detta vara oerhört värdefullt
för att vidga debatten kring denna fråga,
som har så stor betydelse.

Jag ber än en gång få uttala mitt tack
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. utredningen om avgiftsfri
fiskerätt fiir jordbrukare i Norrbottens
läns lappmarker

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Petersson har begärt
besked om när utredningen i fråga
om avgiftsfri fiskerätt för jordbrukare
i Norrbottens läns lappmarker beräknas
avge sitt betänkande.

Såsom framgår av riksdagsberättelsen
år 1966 beräknas utredningsarbetet
pågå under hela detta år. Jag har inhämtat
att relativt omfattande undersökningar
återstår och att utredningen
kan beräknas vara avslutad tidigast om
ett år.

Vidare anförde

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för svaret. Skälet till
att jag frågade är faktiskt mest att jag
ställde ungefär samma fråga i maj 1964,
varvid jordbruksministern sade att han
hade grundad förhoppning att tro att
betänkandet skulle föreligga nästkommande
år, d. v. s. 1965.

Jag tror inte att denna fråga är så
oerhört stor. Alla jordbrukare i Sveriges
land utom de som bor i Norrbottens
läns lappmarker har vatten- och
fiskerätt. Jag vill verkligen uttrycka den
förhoppningen, att jordbruksministern
gör vad han kan för att detta förslag
skall komma fram så snart ske kan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på fråga ang. utredningen om användningen
av engångsförpackningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Andersson i Örebro
har frågat när regeringen avser att

136 Nr 31 Torsdagen den 3 november 1966

Svar på fråga ang. av arbetskonflikt föranledda höjningar av livsmedelspriser

tillsätta den av riksdagen i mars i år
begärda utredningen rörande användningen
av engångsförpackningar och
den därav föranledda nedskräpningen
i naturen.

Som svar vill jag meddela att frågan,
som spänner över ett stort ämnesområde,
är under beredning i berörda departement.

Härefter anförde

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får tacka statsrådet
Holmqvist för svaret på min fråga.

Det har runnit mycket vatten under
Stockholms broar under de åtta månaderna
sedan riksdagen tog beslutet om
att tillsätta en utredning, och många
engångsförpackningar har under samma
tid kastats utefter de svenska vägarna.
Jag förstår att detta är en stor
fråga som spänner över ett mycket vitt
ämnesområde. När riksdagen debatterade
denna fråga i våras närde jag emellertid
förhoppningen om att man skulle
få till stånd snabba åtgärder för att
komma till rätta med denna form av
nedskräpning i naturen.

Jag tackar än en gång för svaret och
hoppas att utredningen så snabbt som
möjligt kommer till stånd, så att vi kan
ta itu med denna nedskräpning som
inte minst för kommunerna utgör ett
verkligt stort problem. Jag var under
våren med om en upprensning utefter
en av riksvägarna från Örebro. På en
sträcka av 8 kilometer lyckades vi plocka
ihop 2 000 flaskor, varav 95 procent
var engångsglas.

Då detta som sagt är en besvärlig
fråga inte bara för berörda kommuner
utan även för markägarna, är det angeläget
att snarast få klargjort hur vi skall
kunna bemästra problemet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. av arbetskonflikt föranledda
höjningar av livsmedelspriser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade
:

Herr talman! Herr Lindqvist har frågat
om jag anser att sambandet mellan
vissa veterinärers deltagande i SACOkonflikten
å ena sidan och verksamheten
vid slakterierna å den andra är sådant,
att de för konsumenterna kännbara
livsmedelshöjningarna är motiverade.

I anledning av herr Lindqvists fråga
anser jag mig böra redogöra för de ändringar
i den svenska partiprisnivån på
kött och fläsk som företagits under den
senaste tiden. Dessa partipriser, som i
viss mån är normerande för såväl konsumentpriserna
som avräkningspriserna
till jordbrukarna, får enligt gällande
jordbruksreglering fritt röra sig mellan
en övre och en nedre prisgräns. Som
mätare på partiprisnivån används Sveriges
slakteriförbunds partiförsäljningspris.

I fråga om varugruppen nöt- och hästkött
har försäljningspriset, som till följd
av överskott på nötkött i år legat relativt
nära den nedre prisgränsen, sakta
sjunkit alltsedan mitten av september.
Måndagen den 24 oktober, som var den
första dagen av de tre dagar som kontrollslakterierna
berördes av arbetskonflikten,
höjdes emellertid försäljningspriset
med i medeltal 25 öre per kg.
Från tisdag innevarande vecka har priset
sänkts med 16 öre per kg. Partipriset
på fläsk, som ligger nära den övre prisgränsen,
har långsamt stigit under hösten.
Samma dag som köttpriset höjdes
steg partipriset på fläsk med 5 öre per
kg. Från måndag innevarande vecka
sattes dock priset ner med 6 öre per kg.
Eftersom partipriserna på kött och fläsk
oaktat angivna temporära prishöjningar
fortfarande låg inom prisgränserna,
förelåg enligt bestämmelserna för jordbruksregleringen
ej anledning till ingripande.

Jag vill härjämte meddela, att enligt
vad jag inhämtat från veterinärstyrelsen

Torsdagen den 3 november 1966 Nr 31 137

Svar på fråga ang. av arbetskonflikt föranledda höjningar av livsmedelspriser

tillförseln av slaktdjur till de tio största
slakterier, som berördes av konflikten,
var betydligt större under den vecka
som föregick konflikten än under motsvarande
vecka i fjol. Sålunda var tillförseln
av storboskap ungefär 30 procent
högre än i fjol. Några försörjningssvårigheter
synes konflikten inte ha
vållat.

Enligt vad jag erfarit undersöks orsakerna
till de av herr Lindkvist åsyftade
prishöjningarna för närvarande
av näringsfrihetsombudsmannen.

Vidare anförde:

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Holmqvist för svaret på min
fråga. Den är en reaktion på den för
konsumenterna kännbara och svårförklarliga
prishöjningen på vissa köttvaror
i samband med veterinärernas
tredagarsstrejk. Denna oväntade prishöjning
utlöste både indignation och
bitterhet, och det talades t. o. m. om
köpstrejk mot dessa produkter. Många
dagstidningar har instämt i kritiken,
och köttbranschens riksförbund har i
mycket ogillande ordalag uttalat att
Slakteriförbundet missbrukat sin ställning
som prisreglerande part samt att
ifrågavarande prissättning i fortsättningen
bör handhas av ett neutralt organ,
gärna förlagt till jordbruksnämnden.
Jordbruksministerns svar är ett
understrykande av att det kan finnas
fog för misstanken att Slakteriförbundet
har agerat helt i onödan.

Av de hittills kända förklaringarna
fäster man sig vid att Slakteriförbundet
tydligen inte gärna velat sälja av
fryslagren utan liar täckt en förment
brist på kött genom import från Danmark.
Detta skulle vara orsaken till
prishöjningen. Hur mycket har man
importerat och till vilka priser? I den
väsentliga frågan står konsumenterna
utan vägledning. Folk kan ju lätt få den
uppfattningen, att kött exempelvis i

Danmark för all framtid är dyrare än
samma vara här i landet.

Jag vill följa upp denna fråga med
ett citat ur Västerbotten-Kuriren av den
27 oktober där man med hänvisning till
uttalande av Slakteriförbundets direktör,
Gunnar Lund, bl. a. skriver: »Denna
av strejken framtvingade prishöjning
får väl betraktas som ett övergående
obehag. Men saken bör observeras av
alla, som låtit sig förvillas av den socialdemokratiska
valförkunnelsen, att vi
kan få billigare mat genom att köpa
danska livsmedel till danska priser.
Teoretiskt ser det så bra ut. Men marknaden
fungerar inte så. Om vi blir beroende
av att få köpa utifrån — som
nu under strejken — så stiger priserna.
Och vi får betala vad det kostar.»

Jag vet inte vilka källor denna tidning
öser ur, men nog verkar de en
smula underliga, och jag skulle sätta
stort värde på om statsrådet Holmpvist
kunde reda ut några av dessa begrepp.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag har, liksom herr
Lindkvist, observerat att kommentarerna
till dessa förändringar i köttpriserna
har varit en smula märkliga och vittnat
om att varken svenska folket eller de
som skriver i tidningarna alltid är insatta
i de verkliga förhållandena. I anslutning
till remissdebatten hade jag
anledning att i denna kammare framhålla
att det danska priset på kött ligger
något över 3 kronor. Vi har emellertid
en införselavgift som är nästan lika
stor. Det betyder att när det danska
köttet importeras till Sverige kommer
man upp till en prisnivå som kan ligga
20 till 25 öre över den som Slakteriförbundet
tillämpat. Sedan gammalt brukar
man nämligen utnyttja gränsskyddet så
att man går kanske 10 å 20 öre under
vad den danska noteringen plus gränsskyddet
utgör. På det sättet har man
garderat sig mot att det inte kommer in
något kött, därför att det är egentligen

138

Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966
Svar på fråga ang. klarläggandet av skuldfrågan vid olycksfall i arbetet

ingen som kan importera under sådana
förhållanden, och då köper folk självfallet
svensk vara.

Importen i anslutning till konflikten
var egentligen mycket obetydlig. Det
rörde sig om 150 ton som kom in
under slaktveckan — 150 ton mer än
som kommit tidigare. Det har tidigare
varit en obetydlig import på 10 ä 15
ton. Det bör observeras att den genomsnittliga
veckokonsumtionen här i landet
utgör 1 400 ton rent kött och ungefär
1 000 ton som ingår i charkuterier.
Importen är alltså endast en obetydlighet.
För rent importerat kött blev priset,
om man räknar in införselavgiften,
20 — 25 öre dyrare än den svenska
varan. Men man höjde priserna över
hela linjen. Jag skall inte försöka räkna
ut vad det betydde men jag antar att
Slakteriförbundet på detta sätt kunde
tillgodogöra sig ganska betvdande belopp.

Jag har också observerat att bl. a.
köttbranschens riksförbund gett till
känna sitt missnöje över att man inte
i tid informerats om detta. Vi har fått en
skrivelse till departementet, i vilken
man framhållit det något oriktiga i att
ett företag som Slakteriförbundet, som
praktiskt taget har monopolsställning,
inte på lördagen kunde ge besked om
att det på måndagen skulle bli prishöjningar
av detta slag, vilket vållade bekymmer
för den enskilda kötthandeln.

Ja, herr Lindkvist, med detta tror jag
att jag har besvarat den ställda frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. klarläggandet av
skuldfrågan vid olycksfall i arbetet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stenkyrka
har ställt följande fråga till mig:
»Vill statsrådet redogöra för reglerna

för skuldfrågans utredande vid olycksfall
i arbetet samt möjligheterna till
ersättning för sveda och värk samt förlorad
arbetsinkomst under den långa
tid som kan förflyta innan skuldfrågan
klarlagts?»

Från socialförsäkringen utgår ersättning
för förlorad arbetsförtjänst till
den som skadats genom olycksfall i arbete
i form av sjukpenning, livränta och
pension.

För de första 90 dagarna av nedsatt
arbetsförmåga utgår ersättning i form
av sjukpenning från den allmänna sjukförsäkringen.
Någon särskild utredning
om att det rör sig om olycksfall i arbete
behövs inte. Sjukpenningen utgår
som vid varje annan sjukdom efter anmälan
till den allmänna försäkringskassan.
Som bekant kommer fr. o. m.
år 1967 karenstiden att i princip vara
avskaffad, och sjukpenningbeloppen
höjs väsentligt.

Efter de första 90 dagarna övertas
ersättningsansvaret av yrkesskadeförsäkringsinrättningen,
d. v. s. riksförsäkringsverket
eller något av de ömsesidiga
försäkringsbolag som finns för
ändamålet. Detta innebär dock inte att
den allmänna försäkringskassan drar
in sjukpenningen. När utredningen huruvida
en yrkesskada föreligger är klar,
övertar yrkesskadeförsäkringsinrättningen
betalningen.

Vid bestående förlust av arbetsförmågan
kan livränta utgå från yrkesskadeförsäkringen.
Om nedsättningen av
arbetsförmågan har sådan omfattning,
att rätt till förtidspension i form av
folkpension och tilläggspension föreligger,
utgår även dessa förmåner, som
samordnas med yrkesskadelivräntan
på visst sätt.

Socialförsäkringsreglerna ger alltså
en yrkesskadad liksom varje sjuk person
rätt till ersättning för förlorad arbetsförtjänst
utan dröjsmål. Detta gäller
oavsett om någon varit vållande
till skadan eller inte.

Utöver ersättningen från socialför -

Torsdagen den 3 november 1906

Nr 31 139

Svar pa frågor ang. lämpligheten av dramatisering i TV av enskilda fall och ang.
utformningen av TV-program avseende religiösa rörelser

säkringen kan den som skadats genom
olycksfall i arbete ha rätt till ersättning
av någon som enligt allmänna
skadeståndsrättsliga regler är ersättningsskyldig,
t. ex. arbetsgivaren. Den
ersättningsskyldige kan ha skyddat sig
mot de ekonomiska följderna av sin ansvarighet
genom att teckna en ansvarighetsförsäkring
i ett privat försäkringsbolag.

Ersättning för sveda och värk utgår
inte från socialförsäkringen, men rätt
till sådan ersättning kan i vissa fall
föreligga enligt de allmänna .skadeståndsrättsliga
reglerna.

Frågan huruvida någon är ansvarig
för ett olycksfall kräver givetvis utredning,
som i vissa fall kan vara komplicerad
och tidskrävande. Socialförsäkringens
organ har inte med dessa frågor
att göra. Tvister om skadeståndsskyldighet
avgörs av de allmänna domstolarna.
Jag vill än en gång framhålla
att socialförsäkringen ger betydande ersättning
för mistad arbetsförtjänst vid
olycksfall i arbete utan att någon utredning
i fråga om eventuell skuld till
olyckan behöver avvaktas.

Vidare anförde

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Herr Gustafsson i Stenkyrka
är förhindrad att delta i kammarens
plenum, och jag skall därför be att
i hans ställe få framföra ett tack till
socialministern för det svar han har
lämnat på den enkla frågan. Då frågeställaren
inte är närvarande skall jag
avstå från att uppta en sakdebatt i frågan
och endast understryka mitt tack
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på frågor ang. lämpligheten av dramatisering
i TV av enskilda fall och
ang. utformningen av TV-program avseende
religiösa rörelser

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Gustafsson i Borås
har frågat mig, om jag anser det
vara lämpligt att televisionen förmedlar
en sådan bild av en religiös rörelses insamlingsverksamhet
som nyligen skett.

Vidare har herr Johansson Skärstad
frågat mig, om jag anser att en dramatisering
i televisionen av enskilda intrikata
fall är en lämplig metod att aktualisera
och lösa mänskliga integritetsproblem.

Till svar på båda frågorna vill jag
hänvisa till att Kungl. Maj :t utsett ett
särskilt organ, den s. k. radionämnden,
med uppgift att pröva i vad mån Sveriges
Radio handhar programverksamheten
i överensstämmelse med de riktlinjer,
som anges i den mellan staten och
Sveriges Radio år 1959 träffade överenskommelsen
angående rundradions
programverksamhet. Den som anser, att
Sveriges Radio i något program inte
följt angivna riktlinjer, kan göra anmälan
därom till radionämnden.

Vidare anförde:

Herr JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
kommunikationsministern för svaret
som dock inte var något svar. Det vore
värdefullt, om allmänheten hade någon
mer instans att vända sig till än radionämnden.

Mycken omsorg har lagts ned från det
allmännas sida att skapa ett tillfredsställande
skydd för den enskilda människans
integritet och förskona henne
från upprivande och plågsam publicitet,
som av henne kan uppfattas som
personförföljelse och som kan omintetgöra
en läkningsprocess på själslivets
område. Med detta för ögonen ter det
sig hart när oförsvarligt att handla så
som Sveriges Radio-TV gjort i samband
med Gunnar Sandgrens TV-pjäs, som i
omisskännlig form log upp ett auten -

140 Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Svar på frågor ang. lämpligheten av dramatisering i TV av enskilda fall och ang.
utformningen av TV-program avseende religiösa rörelser

tiskt skeende, där två makar genomlidit
en stor personlig tragedi. Sveriges
Radio-TV beställde en pjäs med detta
tema från författaren, och en stor och
kostsam scenuppsättning har gjorts.
Där rättsinstansen oskyldigförklarat
träder nu TV-framställningen in som
anklagare, varvid allmänna opinionen
också mobiliseras och engageras. Här
ställdes människor vid skampålen, som
utan avsikt att skada redan fått lida
ohyggligt genom det skedda.

Man får en djup känsla av olust genom
de många ovederhäftiga utfallen
mot frikyrkligheten och då inte minst
mot Frälsningsarmén, som man i pjäsen
framställde såsom varande ute i geschäftärende.
För övrigt förekom fula
angrepp på kristen tro och religiös
upplevelse.

Inkonsekvensen hos de ansvariga inom
Sveriges Radio-TV är påfallande,
då man jämför det nu påtalade handlingssättet
med radionämndens anmärkning
mot fru Gunlög Järhult, där det
bl. a. säges, att »ställningstaganden i
kontroversiella frågor i andakter och
gudstjänster skulle kunna rycka undan
grunden för den särställning som radiokyrkan
av hävd har». Förkunnarna får
alltså inte taga ställning i kontroversiella
frågor; då svävar ett förstucket
hot över radiokyrkans verksamhet. Men
Sveriges Radio-TV anser sig tydligen
oförhindrad att ta ställning och att
göra en beställning av tendentiös karaktär!
Enligt radionämnden får förkunnarna
inte ens oavsiktligt stöta sig
med lyssnarna, men hur blir det då
med TV-pjäsens avsiktliga udd?

Genom att framställa det skedda i
TV har Sveriges Radio-TV låtit en
plågsam publicitet av en omfattning
som ter sig förkrossande drabba enskilda
människor i deras förut svåra belägenhet.
Man hoppas verkligen, att ledningen
för Sveriges Radio-TV i den
fortsatta verksamheten skall ge prov på
bättre omdöme, mer konsekvent hand -

lande och — framför allt — större hänsyn
till den enskilda människan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Trots att statsrådet
Palme inte funnit sig kunna svara på
min enkla fråga vill jag likväl göra
några enkla kommentarer till den.

Jag såg från början till slut Gunnar
Sandgrens pjäs i TV den 24 oktober.
Den var besk, det må den gärna vara,
men jag måste fråga: Vad var det egentligen
författaren ville åt? Var det Maranata?
I så fall blev det sannerligen inte
mycket av detta. Var det kristendomen
som sådan eller var det framför allt frikyrkligheten
som han ville klämma
till?

Berättigad kritik må gärna komma,
men jag måste fråga av vilken anledning
han egentligen gav sig på Frälsningsarmén
på det sätt som skedde.
Även om det var mer i förbigående beskyllde
han denna för att bygga mausoleer
för s. k. julgrytepengar, och det
var egentligen detta som retade upp
mig. Här beskylldes alltså en kristen
rörelse inför miljoner tittare och lyssnare
att använda pengar, som insamlats
för ett bestämt ändamål, till helt
andra objekt än de aviserade. Sådana
beskyllningar hör enligt en aftontidning
i dag till den liberala friheten. Det
är sannerligen en underlig frihet! Anklagelsen
är helt grundlös och sammankopplingen
med Maranata sällsynt illvillig.
Simpelheten går, tycker jag, över
takåsen. Angreppet kan inte skyllas på
okunnighet. Ett enda litet telefonsamtal
skulle kunnat ge klart besked i frågan.

Med Frälsningsarméns julgrytor förhåller
det sig helt enkelt på följande
sätt. Inga medel ur en sådan insamling
får användas till annat än det angivna
ändamålet. Varje år då poliskammaren
ger resolution för utsättande av julgrytor
förordnas en polisassistent eller annan
tjänsteman som kontrollant. Gry -

Torsdagen den 3 november 1966

Nr 31

141

Svar på fråga ang. väganslagen för Gävleborgs län

tan är försedd med låst lock och är
även fastlåst vid uppställningsstativet.
Den som har sista vakten avlämnar grytan
på kåren. Tre personer är närvarande
när grytan öppnas och måste
med sina namn verifiera att beloppet
skrivs in i kassaböcker. Den av poliskammaren
utsedde kontrollanten är ofta
med när räkning sker och kontrollerar
det insamlade beloppet, som bokföres
och revideras. Frälsningsarméns
räkenskapssammandrag är offentliga
handlingar och revision göres av Sveriges
allmänna revisionsbyrå.

Läser man igenom det sociala kontot
för 1965 får man veta att julgrytorna
gav cirka 75 000 kronor sammanlagt
för hela landet, men all annonsering
och distribution bekostades av andra
medel. Här blir sannerligen inte rum
för några mausoleer.

Sandgrens bildspråk spetsas för övrigt
av åtskilliga giftdroppar och det
är förnedrande för vårt land att TV
skall stå som distributör för dylika beskyllningar.
Verklighetsunderbyggd kritik
är nyttig varifrån den än kommer
och även om den svider i skinnet -—
det må den gärna göra. Den må även
ges i radio-TV. Beskyllningar som till
sist kan drabba människor som väl
behöver hjälp mitt i vårt välfärdssamhälle
måste emellertid tillbakavisas, och
det är detta jag har velat göra.

Det bästa svar på de beskyllningar
som gjorts i Sandgrens TV-pjäs vore
att allmänheten, när om någon månad
Frälsningsarméns julgrytor börjar sättas
ut, gåve sjufaldigt mer i grytorna
än förut. Det vore ett förtroendevotum
för insamlarna och skulle resultera i
några tusen fler presentkort för mat till
människor som bor på livets skuggsida.

Nu får man hoppas att det oefterrättliga
förhållande som råder i fråga
om TV:s ansvarighet kommer att lösas.
Justitieministern liar presenterat en lagrådsremiss
med bestämmelser som avses
träda i kraft den 1 juli nästa år. Det
är sannerligen inte en dag för tidigt och

man får hoppas att de ansvariga kommer
att finnas på chefsplanet.

Trots att statsrådet inte har kunnat
svara vill jag dock tacka honom för
att han har lämnat ett svar, vilket gjort
det möjligt för mig att framföra detta
i kammaren.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Under den i dubbel
mening pastorala stämning, som i denna
sena eftermiddagstimme råder i
kammaren, skall jag inte dra i gång
någon större principdebatt.

När herr Johansson i Skärstad klagar
över att jag inte ger ett uttömmande
svar på hans fråga vill jag endast
påpeka att han måste veta att
detta är exakt det svar som jag lämnar
på alla sådana frågor, eftersom jag enligt
det avtal som träffats mellan staten
och Sveriges Radio är förhindrad
att lägga mig i enskilda program. Herr
Gustafsson i Borås var så ärlig att han
sade att detta mitt uppläsande av formuläret
dock gav honom tillfälle att
utveckla sina synpunkter — och det
var väl det som var poängen.

Till slut vill jag endast säga att de
principiella problem som här har berörts
får vi rika tillfällen att diskutera
i kammaren dels med anledning av den
radioansvarighetslag som är framlagd
för riksdagen, dels med anledning av
den radiolag som kommer att läggas
fram, dels också med anledning av den
radioproposition som har framlagts i
dag.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på fråga ang. väganslagen för Gävleborgs
län

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: -

142

Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Svar på fråga ang. väganslagen för Gävleborgs län

Herr talman! Hem Westberg har frågat
om jag vill medverka till att väganslagen
för Gävleborgs län kraftigt
ökas mot bakgrund av att föreslagna
rambelopp för perioden 1967—1971
skulle komma att understiga motsvarande
belopp för perioden 1964—1968
med 13,5 procent trots att vägbyggnadsindex
sedan 1964 stigit med 15 procent,
varigenom möjligheterna att i länet bedriva
en aktiv lokaliseringspolitik allvarligt
skulle försämras.

Anledningen till den av herr Westberg
angivna minskningen av rambeloppet
är bl. a. att viss oklarhet råder
beträffande utbyggnaden av E 4 inom
Gävleborgs län. Den planering som pågår
väntas emellertid ge bättre möjlighet
att vid nästa revidering av flerårsplanerna
bedöma behovet av ytterligare
investeringar i riksvägarna inom länet.
Med hänsyn härtill synes det inte osannolikt
att väganslagen till länet under
planperioden 1970—1974 åter kommer
att öka.

Slutligen vill jag tillägga att en av
orsakerna till den av hem Westberg
antydda utvecklingen är att länsvägnätet
i Gävleborgs län är av en relativt
god kvalitet jämfört med landet i övrigt,
vilket en inom väg- och vattenbyggnadsverket
företagen inventering visat.

Vidare anförde

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
för svaret på min
fråga.

Vi har tidigare diskuterat vägfrågor.
Den gången gällde det värdet av goda
kommunikationer inom de s. k. stödområdena
— i dag gäller det speciellt
Gävleborgs län.

Förra gången påvisade kommunikationsministern
att detta är en fråga som
angår hela landet, och visst är det så.
Men om behoven inom ett område är
särskilt stora och det därjämte från

andra synpunkter, t. ex. lokaliseringspolitiskt,
är angeläget att göra en särskild
insats inom en sådan del av landet,
bör det vara möjligt att bevilja speciella
anslag.

Alldeles fel måste det vara om ett
sådant område kommer i strykklass.
Men tyvärr har detta enligt min mening
blivit förhållandet när det gällt
fördelningen av väganslagen såvitt avser
Gävleborgs län. Jag hänvisar i detta
syfte till vad länsstyrelsen anfört i yttrande
och förslag i ärendet. Jag vill
hänvisa till att rambeloppet till byggande
av länsvägar vid jämförelse med
tidigare aviserade belopp har minskat
med 21,5 procent för Gävleborgs län,
vilket bör ses mot en minskning av 7
procent för landet i dess helhet.

Någon tröst kan hämtas ur det förhållandet
att det skett en förskjutning
mot ökat riksvägsbyggande. Mot bakgrunden
av att det samlade resultatet
med 18 procent understiger det belopp
som tidigare anvisats är detta ändock
en klen tröst. Länsstyrelsen anförde att
denna kraftiga minskning beträffande
Gävleborgs län är svårförståelig, och
det är det minsta man kan säga.

Nu får man dock i svaret från kommunikationsministern
en helt annan
bild av läget. Han framhåller att utvecklingen
av länsvägnätet i Gävleborgs
län medfört att man nått fram till en
god kvalitet jämfört med landet i övrigt,
vilket en inom väg- och vattenbyggnadsverket
företagen inventering
visar. Jag måste erkänna att detta besked
ytterligare ökar förvåningen.

Jag ber att på stående fot få inbjuda
kommunikationsministern till ett besök
i norra delen av Gävleborgs län.
Jag skall med mycket påtagliga exempel
visa att detta uttalande inte riktigt
stämmer med den kalla verkligheten.

Länsstyrelsen har tvärtom i sin uppräkning
av vägbyggnadsprojekt upptagit
ett stort antal sådana, vilka är av
mycket påträngande natur. Man har
uttalat att dessa projekt måste genom -

Torsdagen den 3 november 1966 Nr 31 143

Interpellation ang. åtgärder för att göra Kilsbergsområdet bättre tillgängligt för
fritidsändamål

föras, eftersom man i annat fall inte
kan tillgodose näringslivets transportbehov.

Sedan vill jag gärna understryka det
glädjande i att kommunikationsministern
har sagt att det inte är osannolikt
att väganslagen till länet för planperioden
1970—1974 kommer att öka. Det
hälsas ju med tillfredsställelse. Men
jag vill ändock vädja till kommunikationsministern
att han gör vad han
kan, när han slutgiltigt skall fastställa
fördelningen, och att han då observerar
det som jag har sagt och försöker
göra vad han kan för att ytterligare
hjälpa oss i Gävleborgs län.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Justerades protokollet för den 28 nästlidne
oktober.

§ 18

Föredrogs talmanskonferensens å bordet
vilande skrivelse med överlämnande
av ett från utredningen angående
riksdagens revisorers verksamhet inkommet
betänkande med förslag till effektivisering
av riksdagens revisorers
verksamhet.

Betänkandet hänvisades, såvitt avsåg
revisionskostnader, till bankoutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

§ 19

Interpellation ang. åtgärder för att göra
Kilsbergsområdet bättre tillgängligt för
fritidsändamål

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! Livregementets grenadjärer
(13) i Örebro har inom
Villingsbergs skjutfältområde ett träningsläger,
beläget vid Falkasjön. Lägret
ligger i omedelbar anslutning till

det område i Kilsbergen som för
örebroarna och länets befolkning i
övrigt utgör ett naturligt och livligt
frekventerat fritidsområde. Under
vinterhalvåret vistas vid veckosluten
tusentals familjer med barn i dessa
trakter, men även i övrigt är tillströmningen
stor. Det korta avståndet mellan
träningslägrets skarpskjutningsbana och
fritidsområde utgör emellertid en potentiell
risk för allmänheten, speciellt
under vinterhalvåret då skidåkare av
misstag kan komma in på området. Det
är nämligen endast 1,5 km fram till
yttersta riskzonen av skjutfältet när
fältskjutningar pågår. I samband med
skolornas vintersportlov har denna fråga
aktualiserats vid ett flertal tillfällen.

Anslutningsvägarna till träningslägret
går igenom friluftsområdet; dessa
trafikeras starkt av militära fordon när
övningar bedrives i området och utgör
ett riskmoment för skidåkande barn.
Uppenbart är, att en förflyttning av I 3:s
träningsläger till annan plats inom Villingsbergs
skjutfältområde är önskvärt.
Detta skulle bereda den friluftssökande
örebroaren och länsbon större möjlighet
till rörlighet och ökade tillfällen
till ett rikare friluftsliv, samtidigt som
det riskmoment som den militära trafiken
utgör skulle elimineras.

Eftersom Villingsbergs artilleriskjutskola
håller på att flytta till ett nytt
skjutfält i Älvdalen borde möjlighet finnas
att förlägga I3:s träningsläger i
skjutskolans gamla förläggning i Villingsberg.
I sådant fall skulle möjlighet
skapas för en arrondering av gränsen
mellan träningslägret och fritidsområdet.
Därigenom skapades ett bredare fritidsområde
mellan de fritidsgårdar, som
finnes i detta område, och Villingsbergs
skjutfält.

Det är en allmän uppfattning i Örebro
län att större hänsyn borde tas till befolkningens
berättigade önskemål att
kunna utnyttja Kilsbergen för fritidsändamål.

144 Nr 31

Torsdagen den 3 november 1966

Interpellation ang. minimibemanningen på fartyg

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
få ställa följande fråga:

Är försvarsministern beredd att vidtaga
sådana åtgärder -— t. ex. genom en
förflyttning av I3:s träningsläger vid
Falkasjön till annan plats och i samband
därmed en arrondering av gränsen
mellan träningslägret och fritidsområdet
— att Kilsbergsområdet i högre
grad än vad som nu är fallet blir
tillgängligt för fritidsändamål?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. minimibemanningen
på fartyg

Ordet lämnades på begäran till

Herr CARLSSON i Göteborg (s), som
yttrade:

Herr talman! Riksdagen antog som
bekant i november förra året en lag om
sjösäkerheten. Denna lag är till sin
karaktär en ramlag till vilken sammanförts
mera allmängiltiga centrala sjösäkerhetsbestäinmelser.
Den skall av den
centrala myndigheten, sjöfartsstyrelsen,
kompletteras med detaljföreskrifter.

Bakgrunden till lagen är de senaste
decenniernas snabba tekniska utveckling
inom sjöfartsnäringen, som helt
förändrat förutsättningarna att bibehålla
tidigare gällande lagstiftning rörande
säkerheten på fartyg, en lagstiftning
som kom till stånd före första
världskriget, en tid då segelfartygen
spelade en dominerande roll och fart
på Nordsjön, Östersjön och kusten var
den huvudsakliga. Alltså, en tid helt
annorlunda än dagens, där det oceangående
tonnaget representerar ej mindre
än 90 % av vår handelsflotta.

Under de senaste decennierna har
den transoceana linjesjöfarten starkt
utvecklats. Dessutom har vår handelsflotta
fått många nya typer av starkt
specialiserade fartyg, såsom sådana för

kylalster, malm, bilar och oljor och gaser
av olika slag. Fartygens prestanda
när det gäller snabbhet och lastförmåga
har parallellt förbättrats. Totala antalet
ombordanställda har dock förblivit
ungefär som tidigare. Bemanningen har
för enskilda fartyg t. o. m. sjunkit och
fortsätter att sjunka. I dag är handelsflottans
bemanning obetydligt högre
än t. ex. år 1939, medan bruttotonnaget
sedan dess nästan fyrdubblats.

Vi har alltså haft en kraftig strukturförändring
inom sjöfarten, och på
bemanningssidan har denna präglats
av en allt hårdare nedskärning av antalet
ombordanställda per fartyg, högintensiv
drift och allt kortare liggtider
i hamn. Detta har medfört, att sjöfolkets
arbetsförhållanden, dess möjligheter
till fritid och rekreation i hamn och
därmed möjligheter till normala livsförhållanden
avsevärt har försämrats.

Medicinska undersökningar styrker,
att sjöfolket arbetar under betydligt
starkare stress och svårare betingelser
än andra arbetstagare. Betecknande för
yrkets allmänna svårighetsgrad är också,
att sjöfarten är det yrkesområde
som ligger i toppen när det gäller den
svenska olycksfallsstatistiken.

Sjöfolket har medverkat i rationaliseringsarbetet
och vill fortsätta denna
samverkan. Det är väl medvetet om behovet
av en god fartygsteknisk utveckling,
men det motsätter sig helt naturligt
bemanningsförändringar ombord i
fartygen, som inte är betingade av förbättrad
teknik utan enbart av ett hårdare
utnyttjande av de ombordanställda.

De ombordanställda och deras organisationer
uppfattade tillkomsten av
den nya lagen om säkerheten på fartyg
som ett stort framsteg, särskilt därför
att den skulle innebära ett påtagligt
och utökat säkerhetsbegrepp. Detta
skulle bland annat för första gången
möjliggöra fastställande av en minimibemanning
för varje typ av fartyg inom
olika användningsområden. Sjöfolket

Torsdagen den 3 november 196G

Nr 31

145

Interpellation ang. minimibenianningen på fartyg

skulle få en konsekvent genomförd
skyddslagstiftning och darmed jämställas
med arbetstagarna i land.

I fråga om hur fastställande av minimibemanning
skulle ske gjorde dåvarande
departementschefen följande betydelsefulla
uttalande: »Självfallet måste
hänsyn tas till den reglering av sjömannens
arbetstid som skett i sjöarbetstidslagen.
» Första lagutskottet uttalade
vidare, att minimibemanningen
skall fastställas så, »att besättningen till
såväl kvalifikationer som till antal är
tillräcklig för fartygets kontinuerliga
drift i den fart vari det skall nyttjas».
Vidare underströk utskottet, att »då
man talar om ett fartygs kontinuerliga
drift fordras naturligtvis att man också
ger utrymme för vissa sociala hänsyn
till de ombordanställda» och när det
gällde kvalifikationskraven, »att allvarliga
ansträngningar måste göras för att
förse vår handelsflotta med kompetent
sjöfolk» och att utskottet utgått från
att tillsynsmyndigheten noga följer denna
fråga.

Med lagen och dessa uttalanden som
grund har sjöfartsstyrelsen fastställt
minimibesättning jämte kvalifikationskrav
på 40 typfartyg, varvid styrelsens
avsikt varit att därefter och på liknande
sätt fastställa minimibemanning på
samtliga övriga fartyg. Vid fastställandet
har som sagt departementschefens
och lagutskottets uttalanden varit vägledande
och av styrelsen preciserats sålunda:
»---ett fartygs minimibe sättning

skall fastställas uteslutande med
hänsyn till säkerhetens krav med beaktande
av att lagstadgad arbetstid skall
kunna iakttagas och möjlighet skall finnas
att avdela folk för kosthållet. Sådant
normalt underhålls- och reparationsarbete,
som har betydelse för säkerheten,
skall kunna utföras av minimibesättningen
under iakttagande av
vad som sagts om arbetstid och kosthåll.
Med säkerhet skall slutligen förstås
förebyggande av ohälsa och olycksfall.
Med hänsyn till att enligt lagen ett far -

tyg icke får nyttjas till sjöfart om minimibesättningens
antal icke upprätthålles,
finge dock storleken av denna
besättning icke fastställas till större antal
än som erfarenhetsmässigt finnes
nödvändigt.»

Över sjöfartsstyrelsens beslut för de
40 fartygen har Sveriges redareförening
anfört besvär. Dess önskan synes vara
att låta det i lagen utökade säkerhetsbegreppet
få en innebörd som närmast
sammanfaller med det tidigare snäva säkerhetskravet.
Ärendet beredes nu hos
kommunikationsdepartementet och skall
inom kort avgöras hos Kungl. Maj :t.

Vid beredningen har partsrepresentanterna
blivit hörda och de ombordanställdas
organisationer har icke kunnat
undgå att känna sig oroade av den
form ärendets behandling fått. Organisationerna
förmenar, att de har rätt
att förvänta sig att den minimibesättning
som sjöfartsstyrelsen har kommit
fram till skall stå fast vid avgörandet
av de besvär som framförts från Redareföreningens
sida. Med full rätt hävdas,
att det centrala ämbetsverket med
sin erfarenhet av säkerhetsföreskrifter
och bemanningsfrågor har bättre förutsättningar
än någon annan instans att
under ansvar bedöma de minimibesättningar
som bör fastställas för fartyg
av olika typer och olika användningsområden.
I riksdagen yttrade fru Gärde
Widemar, första lagutskottets ordförande,
i anknytning till frågan om säkerhetskravet
ombord i fartyg bl. a. följande:
»Jag kan då säga att utskottet ställt
sig helt bakom departementschefens uttalande
att därvid hänsyn måste tas
till den reglering av sjömannens arbetstid
som skett i sjöarbetstidslagen. Vi
har ansett att vårt uttalande — som
jag nyss upprepade —- om att besättningen
skall fastställas så, att den till
såväl antal som kvalifikationer är tillräcklig
för fartygets kontinuerliga drift
i den fart, vari det skall nyttjas, skulle
vara tillräckligt klargörande. — Då man
talar om ett fartygs kontinuerliga drift

146 Nr 31

Fredagen den 4 november 1966

fordras naturligtvis att man också ger
utrymme för vissa sociala hänsyn till
de ombordanställda.» Med hänsyn till
detta förhållande bör de av Redareföreningen
anförda besvären över sjöfartsstyrelsens
fastställda minimibemanningar
och kvalifikationer avslås i fråga
om både däcks-, maskin- och ej minst
ekonomiavdelningen.

Under åberopande av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är herr statsrådet beredd medverka
till att den av sjöfartsstyrelsen i full
överensstämmelse med riksdagens klara
uttalanden om säkerhetslagens innebörd
fastställda minimibemanningen för olika
fartyg står fast eller anser herr statsrådet
att riksdagens och första lagutskottets
uttalanden saknar betydelse i
sammanhanget?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 133, angående trafikstopp och trafikförbud
i samband med övergången
till högertrafik m. in.,

nr 136, angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m.,

nr 138, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 12 § och 13 § 1 mom.
sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959 (nr
404), samt

nr 139, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 3
juni 1960 (nr 258) om utjämningsskatt
å vissa varor, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 18.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 4 november

Kl. 14.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr andre vice talmannen.

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till lagutskott propositionen nr 133,
angående trafikstopp och trafikförbud
i samband med övergången till högertrafik
m. m.;

till statsutskottet propositionen nr

136, angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m.; samt

till lagutskott propositionen nr 138,
med förslag till lag om ändrad lydelse
av 12 § och 13 § 1 mom. sjöarbetstidslagen
den 30 juni 1959 (nr 404).

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 139, med
förslag till förordning angående ändring
i förordningen den 3 juni 1960 (nr
258) om utjämningsskatt å vissa varor,
m. m., hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändring i förordningen om ut -

Fredagen den 4 november 1966

Nr 31 147

jämningsskatt å vissa varor och i tulltaxan,
till bevillningsutskottet och i övrigt
till jordbruksutskottet.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Andersson i Örebro, till herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
angående åtgärder för att
göra Kilsbergsområdet bättre tillgängligt
för fritidsändamål, och

herr Carlsson i Göteborg, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående minimibemanningen
på fartyg.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtande nr 130, i anledning
av väckta motioner om vissa
militära markersättningsfrågor i Övre
Norrland;

första lagutskottets utlåtanden:
nr 35, i anledning av väckta motioner
om lagstiftning mot hemlig övervakning
och avlyssning,

nr 36, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 5 mars 1937 (nr
73) om befordran med luftfartyg, m. m.,
och

nr 37, i anledning av väckta motioner
om utredning rörande permutation;
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 53, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till hotellförordning
jämte i ämnet väckt motion,
och

nr 54, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 16 juni
1961 (nr 390) om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtanden: -

nr 50, i anledning av väckta motioner
om spridning av veckoledigheten,

nr 51, i anledning av väckta motioner
angående viss instruktion för åtgärder
vid trafikolyckor, och

nr 52, i anledning av väckt motion om
statligt stöd för körkortsutbildning av
rörelsehämmade.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 142, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Filippinerna för
undvikande av dubbelbeskattning och
förhindrande av skatteflykt beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
samt

nr 143, angående höjning av vissa
postavgifter.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm (h),
som yttrade:

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
136, angående rundradions fortsatta
verksamhet m. m., måtte med hänsyn till
ärendets omfattning utsträckas till det
sammanträde, som infaller näst efter
femton dagar från det propositionen
kom kammaren till lianda, d. v. s. första
plenum efter fredagen den 18 innevarande
november.

Denna hemställan bifölls.

§ 6

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
två enkla frågor, nämligen av:

herr Nililfors, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående befogenhet för polisen att

148 Nr 31

Fredagen den 4 november 1966

tillfälligt uppsätta särskilda trafikvarningstecken,
och

herr Jansson, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
åtgärder för att stimulera till kostnadsbesparingar
inom försvaret.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.02.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 66

614838