Nr 31 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 31 ANDRA KAMMAREN 1968

16—17 oktober

Debatter m. in.

Onsdagen den 16 oktober

Sid.

Hälsningsanförande........................................... 3

Minnesord över avliden ledamot av kammaren................... 3

Meddelande ang. sammanträdestider m. m....................... 5

Interpellationer av:

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. åtgärder mot buller......... 6

fru Eriksson i Stockholm (s) ang. uppdrag för grundlagberedningen

att utreda statschefens ställning i en republik................ 7

herr Källstad (fp) ang. föreliggande förslag om en fastare organisation
av utbildningen fram till primärexamen vid filosofisk fakultet
...................................................... 8

herr Rimmerfors (fp) ang. inbördeskriget i Biafra............... 11

herr Andersson i Örebro (fp) ang. åtgärder mot buller........... 12

herr Lorentzon (vpk) ang. sysselsättningsläget i Ådalen.......... 13

herr Martinsson (s) ang. sysselsättningsläget i Ådalen............ 14

fru Kristensson (h) ang. åtgärder mot narkotikamissbruket....... 16

herr Lindahl (s) ang. åtgärder för att öka trafiksäkerheten....... 17

herr Thylén (h) ang. åtgärder för att tillgodose tätorternas behov

av fritidsområden......................................... 17

fru Marklund (vpk) ang. sysselsättningsläget i Norrbotten........ 19

herr Werner (h) ang. möjlighet att överklaga barnavårdsnämnds

beslut rörande fosterhem.................................. 19

fröken Ljungberg (h) ang. skyddet av valhemligheten........... 20

herr Ohlin (fp) ang. förstärkning av polisens personalresurser..... 22

Meddelande om enkla frågor av:

herr Skoglund (s) ang. utbyggnad och drift av Steken jokkgruvan . 23

herr Sjöholm (fp) ang. fördelningen av det statliga partistödet..... 23

herr Sjöholm (fp) ang. skyddet av valhemligheten............... 23

1 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

herr Sjöholm (fp) ang. åtgärder mot barnmisshandel............. 23

herr Fridolfsson i Stockholm (h) ang. eftersläpningen vid utredning

av begångna brott....................................... 23

herr Wiklund i Stockholm (fp) ang. internationell kontroll över produktion
och försäljning av narkotika........................ 23

herr Källstad (fp) ang. åtgärder för att förhindra driftsstörningar

vid TV-sändningar......... 23

herr Källstad (fp) ang. åtgärder mot serviceförsämringen vid postverket
................................................... 23

Torsdagen den 17 oktober

Interpellationer av:

herr Persson i Heden (ep) ang. ökad användning av arbetslöshets -

medel för underhåll av allmänna vägar...................... 25

herr Nilsson i Östersund (s) ang. åtgärder mot arbetslösheten inom

skogslänen............................................... 25

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. skatteavdrag för fördyrade
levnadskostnader på grund av sockersjuka................... 26

Utsträckt motionstid.......................................... 27

Meddelande om enkel fråga av herr Larsson i Borrby (ep) ang. statsbidragen
till lantbruks-, trädgårds- och lanthushållsskolor........ 28

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober

Kl. 11.00

§ 1

Hälsningsanförande

Herr TALMANNEN öppnade sammanträdet
med följande ord:

Jag hälsar kammarens ärade ledamöter
välkomna till årets höstsession, som
härmed förklaras öppnad.

§ 2

Minnesord över avliden ledamot av
kammaren

Herr TALMANNEN yttrade:

Under sommarferierna har en av våra
kamrater gått ur tiden. Axel Jansson avled
på midsommardagen endast 51 år
gammal. Han började sin politiska bana
mycket tidigt. Bland annat var han ledamot
av Stockholms stadsfullmäktige
under åren 1946—1950 och tillhörde
Örebro läns landsting åren 1954—1958.
Under den förhållandevis korta tid —
fr. o. m. år 1964 — som han fick tillfälle
att deltaga i kammarens arbete
intresserade han sig speciellt för försvars-
och miljövårdsfrågor. Hans insatser
kännetecknades av kunnighet och
formell skicklighet.

Vi minns Axel Jansson som en vänlig
och god riksdagskamrat och lyser frid
över hans minne.

Detta anförande åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 3

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll
angående den i § 32 riksdagsord -

ningen föreskrivna fullmaktsgranskningen: Till

justitiedepartementet har från
länsstyrelsen i Skaraborgs län inkommit
fullmakt för Stig Stigmarker och från
länsstyrelsen i Stockholms län fullmakt
för Carsten Thunborg, som vid nya röstsammanräkningar
utsetts till ledamöter
av riksdagens andra kammare i stället
för avgångna ledamöter av kammaren.

Granskning av fullmakterna företas
inför chefen för justitiedepartementet i
närvaro av vederbörande fullmäktige i
riksbanken och riksgäldskontoret.

Någon anmärkning framställs ej mot
fullmakterna.

Detta protokoll och de granskade fullmakterna
skall överlämnas till andra
kammaren.

Enligt uppdrag
Margit IJirén

Vid detta protokoll var fogade de däri
omförmälda fullmakterna för herrar
Stig Stigmarker och Carsten Thunborg
att inträda såsom ledamöter av kammaren
för tiden till den 1 januari år 1969
efter herr From respektive herr Jansson.

Herr talmannen meddelade, att herrar
Stigmarker och Thunborg intagit
sina platser i kammaren.

§ 4

Herr talmannen meddelade, att herrar
Keijer och Wahlund enligt till kammaren
inkomna läkarintyg vore sjukskrivna
från och med den 16 innevarande
oktober tills vidare.

Nr 31

Onsdagen den IG oktober 1968

Minnesord över avliden ledamot av kammaren

Herrar Keijer och Wahlund beviljades
erforderlig ledighet från riksdagsgöromålen.

§ 5

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökningar:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet från och med höstsessionens
början tills vidare för deltagande
i Förenta Nationernas generalförsamlings
tjugotredje ordinarie möte i
New York.

Stockholm den 18 september 1968
Torsten Nilsson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 16 oktober
t. o. m. den 15 november 1968 för
deltagande i Förenta Nationernas generalförsamlings
tjugotredje ordinarie
möte.

Stockholm den 26 september 1968
Folke Björkman

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 16—20 oktober
1968 på grund av resa till Algeriet
och Liberia för studier av u-landsfrågor.

Stockholm den 24 september 1968
Alf Wennerfors

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 16
—19 oktober för att deltaga i Alkoholpolitiska
utredningens studieresa till
England och Frankrike den 13—19 oktober
1968.

Norrköping den 11 oktober 1968

Astrid Bergegren

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden den 16 ok -

tober t. o. m. den 4 november 1968 för
deltagande i Förenta Nationernas generalförsamlings
tjugotredje ordinarie
möte.

Stockholm den 27 september 1968
Ingemund Bengtsson

Till Riksdagens andra kammare

För deltagande i statsutskottets första
avdelnings resa till Indien och Pakistan
får jag härmed vördsamt anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under
tiden 17/10—1/11.

Dahla Heberg den 10 oktober 1968
Johannes Antonsson

Till Riksdagens andra kammare

På grund av deltagande i RIOF :s resa
till Algeriet och Liberia hemställes om
ledighet från riksdagsarbetet den 16—
18 oktober 1968.

Halmstad den 25 september 1968

Gunnar Oskarson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles vördsamt om ledighet
från riksdagsarbetet fr. o. m. den 16
oktober t. o. m. den 19 oktober 1968 på
grund av studieresa till Afrika.

Västerås den 27 september 1968

Tage Adolfsson

Till Riksdagens andra kammare

På grund av resa till utrikes ort anhåller
undertecknad om tjänstledighet
från riksdagsgöromålen under tiden
16—19 oktober 1968.

Stockholm den 20 september 1968
Sigurd Lindholm

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
14—18 oktober 1968 för deltagande i
utrikesutskottets resa till Bonn och
Wien.

Stockholm den 13 oktober 1968
Leif Cassel
Stig Alemgr

Lena Renström-Ingenäs

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

Till Riksdagens andra kammare
Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden den
16 oktober—1 november 1968 för deltagande
i statsutskottets resa till Indien
och Pakistan.

Stockholm den 15 oktober 1968
Sven Mellqvist
Anna-Lisa Lewén-Eliasson
Folke Nihlfors
Gunnar Gustafsson
Arvid Eskel
Oskar Lindkvist
Ola Ullsten
Gusti Gustavsson
Per Petersson

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får vi anhålla om ledighet
från riksdagsarbetet under tiden den 17
—20 oktober 1968 på grund av studieresa
till Algeriet och Liberia.

Stockholm den 11 september 1968
Sigrid Ekendahl
Ove Nordstrandh
Carl Göran Regnéll
Ingrid Sundberg
Gunbjörg Thunvall
Elisabet Sjövall

Till Riksdagens andra kammare

Härmed anhålles om ledighet från
riksdagsarbetet under tiden 16/10—
26/10 med anledning av utlandsresa.

Örebro den 10 oktober 1968

Henry Allard

Kammaren biföll dessa ansökningar.

§ 6

Meddelande ang. sammanträdestider
m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en preliminär plan för andra kam -

Meddelande ang. sammanträdestider m. m.

marens sammanträden under höstsessionen.
Därav framgår bland annat att
den första frågestunden äger rum torsdagen
den 24 oktober med början kl.
15.30. Då besvaras frågor som inlämnats
senast kl. 12.00 fredagen den 18
oktober.

En allmänpolitisk debatt anordnas
onsdagen den 13 november kl. 10.00
med eventuell fortsättning torsdagen
den 14 och fredagen den 15 november,
båda dagarna med början kl. 10.00.
Vid torsdagens och fredagens sammanträden
kan även utskottsutlåtanden upptas
till avgörande. Om samtliga ärenden
hinner slutbehandlas på torsdagen blir
fredagens sammanträde ett bordläggningsplenum,
som i så fall tar sin början
kl. 14.00.

I den mån behov därav föreligger
kommer fr. o. m. den 15 november arbetsplena
att anordnas också på fredagarna.
Dessa sammanträden börjar kl.
10.00.

Sessionens sista arbetsplenum avses
skola äga rum fredagen den 13 december
kl. 10.00. Om så erfordras på grund
av skiljaktiga beslut sammanträder kamrarna
även lördagen den 14 december
kl. 10.00.

Kammarens ledamöter har tillställts
en preliminär ärendeplan för behandling
i kamrarna av utskottsutlåtanden
under höstsessionen. Med hänsyn till att
en mycket stor del av utskottens arbetsmaterial
ännu icke föreligger har de
från utskotten erhållna tidsuppgifterna
med nödvändighet måst bli osäkra. Jag
vill därför starkt understryka att planen
■—- såsom också uttryckligen angivits -—
är preliminär.

Till kammarens ledamöter har vidare
utdelats förteckningar över dels propositioner
avsedda att föreläggas höstsessionen,
dels uppskov till höstsessionen
med behandlingen av vissa ärenden.
Särskilda meddelanden har utarbetats
angående riksdagens arbete m. m. under
höstsessionen, riksdagens utlandskontakter
och riksdagens skoltjänst.

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

§ 7

Interpellation ang. åtgärder mot buller
Ordet lämnades på begäran till

Herr WIKLUND i Stockholm (fp),
som yttrade:

Herr talman! Maskinkulturen har inte
endast positiva effekter. En av dess mest
uppenbara skadeverkningar är den stigande
bullernivån i samhället. Trots att
buller sedan länge och obestritt betraktats
som ett allvarligt hälsoproblem är
dock naturen hos bullerskadorna i
många avseenden outforskad.

Buller anses ha en klart negativ inverkan
på människors hälsa. Det kan orsaka
direkta hörselskador, men det kan
också medföra mindre uppenbara skadeeffekter.
Sömnens »kvalitet» minskas
av en hög och varierande ljudnivå från
omgivningens sida. Hjärnan är känslig
för akustisk påverkan, även om man inte
vaknar. Buller påverkar också rent fysiologiskt
t. ex. magaktivitet och blodcirkulation.
Dessa förhållanden innebär
att effekten av oljud lättare blir hälsofarlig
för människor med vacklande hälsa,
t. ex. nyopererade, folk som lider av
hjärt- och cirkulationsbesvär och människor
som är starkt uttröttade eller befinner
sig i ett labilt psykiskt tillstånd.
Självfallet finns här som vid andra påfrestningar
individuella variationer i
fråga om motståndskraft och känslighet.

Det finns inget entydigt svar på frågan
hur starkt buller som kan tillåtas
utan skadliga verkningar. Dessa betingas
bl. a. av styrka, frekvens, varaktighet,
variation och tidpunkt för bullerstörningen.
Därför stöter man på svårigheter,
när man skall försöka fastställa medicinska
normer för tillåtet buller. Tidigare
förslag i riksdagen om fastställande
av gränsvärden för högsta tillåtna bullernivå
har avvisats med hänvisning till
att man ännu inte har det vetenskapliga
underlag som behövs för en sådan åtgärd.
I länder som Västtyskland, Finland
och Norge har man likväl ansett
tillräckliga, vetenskapligt hållbara fakta
föreligga för att i varje fall införa laglig

maximering av gränserna för buller
från motorfordon.

Den svenska debatten om jettrafiken
på Bromma visar vilket växande problem
flygbullret är. Jetflygplan kom i
civilt bruk för ungefär tio år sedan. Sedan
dess har flygtrafiken tredubblats
och man väntar en ytterligare fördubbling
under de närmaste fem åren. Man
tycks räkna med att inom en inte alltför
avlägsen framtid överljudsflygplan ombesörjer
en inte obetydlig andel av den
civila luftfarten. Därigenom torde mycket
stora bullerproblem komma att uppstå.
De bedöms kunna bli så besvärliga,
att Europarådets rådgivande församling
den 26 september 1968 beslöt föreslå en
internationell överenskommelse enligt
vilken civil överljudstrafik över befolkade
områden förklaras otillåten. Jämför
rådsförsamlingens rekommendation
538 och resolution 383 år 1968 med tillhörande
rapporter: dokument 2436 jämte
bilagor samt A5(20)CR16 (debattprotokoll)
.

Det finns naturligtvis olika metoder
att bekämpa skadligt buller. Man kan
undvika att lokalisera bullerkällan till
en plats, där en hög ljudnivå blir särskilt
besvärande. Man kan förbättra
ljudisoleringen på de byggnader som ligger
i närheten av en besvärlig bullerkälla
och man kan slutligen förse människor,
som tvingas vistas i närheten av
en bullerkälla, med skyddsanordningar
som dämpar den ljudnivå de uppfattar.
Ingen av dessa lösningar är särskilt
idealisk. Som regel bör i stället gälla,
att man bekämpar bullerstörningar genom
åtgärder »vid källan», d. v. s. vid
den bullerproducerande maskin det kan
vara fråga om.

Det finns tydligen tekniska möjligheter
att bekämpa bullerstörningar »vid
källan». Att dessa inte alltid tillvaratagits
får bl. a. tillskrivas frånvaron av
gränsvärden för högsta tillåtna bullernivå.
Dessutom finns det uppenbarligen
skäl att se över lagstiftningen i övrigt på
området. Samhällets lagliga möjligheter
att komma till rätta med de växande

Onsdagen den 16 oktober 1968 Nr 31

Interpellation ang. uppdrag för grundlagberedningen att utreda statschefens ställning
i en republik

bullerproblemen torde för närvarande
vara alltför begränsade.

Som redan påpekats är dock kunskapen
om de närmare medicinska och
andra skadeeffekterna av bullerstörningar
ännu otillräckliga. Inte minst
gäller detta effekten i olika avseenden
av flygbuller och superbangar. Beträffande
dessa och andra bullereffekter
krävs därför fortsatta intensiva forskningsinsatser.
Detsamma gäller den påbörjade
utvecklingen på det maskinkonstruktiva
planet av åtgärder, som gör det
möjligt att avsevärt begränsa ljudnivån
vid bullerkällorna.

För att det viktiga arbetet med att få
fram tystare maskiner, fordon och flygplan
skall bli framgångsrikt krävs också
ett utbyggt internationellt samarbete.
Det är ofta föga rationellt att enskilda
tillverkare och användare av bullrande
maskinutrustning ställs inför uppgiften
att på egen hand utveckla anordningar,
som effektivt begränsar bullernivån.
Problem av detta slag löses ofta bäst i
internationell samverkan genom de större
resurser som då kan mobiliseras.
Dessutom erfordras internationella överenskommelser
om förbud mot vissa slag
av bullerstörningar, t. ex. från överljudsflygplan,
och om fastställande av gemensamma
normer för högsta bullernivå i
andra fall.

Bullerfrågorna ingår i flera myndigheters
arbetsuppgifter, t. ex. naturvårdsverket,
arbetarskyddsstyrelsen, luftfartsverket,
statens institut för folkhälsan
och hälsovårdsnämnderna. Dessa myndigheter
har i flera fall utfört ett förtjänstfullt
arbete. För alla utom naturvårdsverket
gäller dock att man har att
bevaka speciella områden av hela problemkomplexet.
Den myndighet som
skulle ha att anlägga en helhetssyn på
bullerfrågorna är naturvårdsverket. Därför
är det särskilt beklagligt att bullerproblemet
inte ägnats tillräcklig uppmärksamhet
vid detta verks organisatoriska
uppbyggnad. Sålunda saknas en

särskild och välutrustad arbetsenhet för
bullerfrågor inom naturvårdsverket.
Från olika håll har framhållits att en
speciell byrå för bekämpande av buller
egentligen borde inrättas inom verket.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Avser regeringen att snarast låta utarbeta
och föreslå bestämmelser om allmänna
gränsvärden för högsta tillåtna
bullerstörningar?

2. Avser regeringen att föreslå att naturvårdsverket
tillföres en särskild arbetsenhet
för frågor rörande bullerbekämpande? 3.

Ämnar regeringen söka medverka
till att en internationell överenskommelse,
som medför hinder för civil trafik
med överljudsflygplan över befolkade
landområden, kommer till stånd?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. uppdrag för grundlagberedningen
att utreda statschefens
ställning i en republik

Ordet lämnades på begäran till

Fru ERIKSSON i Stockholm (s), som
yttrade:

Herr talman! Riksdagen beslöt 1966
att hemställa om en utredning av statschefens
ställning även under den förutsättningen
att Sverige inför republik. Beslutet
fattades med alla socialdemokratiska
och kommunistiska röster i båda
kamrarna. Grundlagberedningen har
slutfört sitt arbete på vissa avsnitt av en
författningsreform, och om 1970 års
riksdag godtar detta års riksdagsbeslut
om en enkammarriksdag kommer en väsentlig
de! av dess arbete att ha resulterat
i grundlagsändring. Men frågan är
hur man kommer att fortsätta författningsreformen.
Efter pressmeddelanden

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

Interpellation ang. föreliggande förslag om en fastare organisation av utbildningen
fram till primärexamen vid filosofisk fakultet

att döma, närmast uttalanden av beredningens
ordförande, skulle arbetet intensifieras
men det föreföll osäkert om
riksdagens hemställan om ett klarläggande
av statschefens ställning även i en
republik komme att tas upp. Samtidigt
påstod beredningens ordförande, kanske
skämtsamt, att hela beredningen bestämt
avvisade republiktanken.

Då den yngre generationens representant
riksdagsman Ingvar Carlsson lämnat
beredningen känns det osäkert om
beredningen har uppmärksammat riksdagsbeslutet.

Jag ber därför att till statsministern
få ställa följande frågor:

1. Kvarstår grundlagberedningens
uppdrag att även utreda statschefens
ställning i en republik?

2. Har statsministern någon egen tidtabell
för arbetets bedrivande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. föreliggande förslag
om en fastare organisation av utbildningen
fram till primärexamen vid filosofisk
fakultet

Ordet lämnades på begäran till

Herr KÄLLSTAD (fp), som yttrade:

Herr talman! År 1965 beslutade riksdagen
i enlighet med proposition nr
141 att ge regeringen i uppdrag att införa
en fastare organisation av utbildningen
fram till primärexamen vid de
filosofiska fakulteterna. Regeringen
uppdrog åt universitetskanslersäinbetet
(UKÄ) att utarbeta förslag till hur en
sådan omorganisation skulle genomföras.
I april i år lade den arbetsgrupp,
UKAS, som har arbetat med uppdraget,
fram sitt förslag. Såväl under den korta
remisstiden, som gick ut i början av
juni, som under hela tiden därefter har
vi fått uppleva en kraftig och kanske
något oväntad kritikstorm. Det kan vara

av intresse att se hur denna kritik hänger
samman med de direktiv UKÄ fick i
samband med uppdraget samt de tillägg
till dessa som utfärdades i anslutning till
riksdagens beslut om lärarutbildningen
våren 1967.

I den utredning som låg till grund för
proposition 1965:141, 1963 års universitets-
och högskolekommitté, sades bl. a.
att en spärr bör införas så att »en
studerande som efter två år vid fakulteten
inte kan uppvisa normala studieresultat
eller särskilt bärande motiv för
fördröjningen inte vidare skall äga rätt
att fortsätta sina studier vid fakulteten.
Ett alternativ till en sådan spärregel är
att ange en maximal tidsgräns för studier
för en viss tentamen efter vilken
gräns studierna inte får fortsätta även
om tentamen inte avlagts.» Ett komplement
till det skulle vara att »begränsa
antalet gånger en studerande får tentera
i ett och samma ämne eller på ett och
samma kursmoment». Dessutom förordar
kommittén att reglerna för deltagande
i undervisning och tentamina
skärps »i syfte att minska möjligheterna
för de studerande att förlänga studietiderna
utöver vad som kan anses
skäligt med hänsyn till gällande normalstudietidsbestämmelser».

Departementschefen påpekade i propositionen
att nya vägar måste sökas för
att åstadkomma minskning av studietiderna
och en ökad genomströmning.
»Dessa åtgärder bör till sin principiella
karaktär vara av det slag U 63 förordat.
» En förutsättning skulle vara att
man genomförde »en fastare organisation
av utbildningen fram till primärexamen»
och detta skulle kunna göras
genom »att införa bundna ämneskombinationer
eller om man så vill fasta studiegångar».
Fritt tillträde skall endast
tillåtas »till vissa fasta studiegångar såsom
redan är förhållandet vid spärrade
fakulteter och högskolor samt vid de
teologiska och juridiska fakulteterna.
---För den enskilde studeranden

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

Interpellation ang. föreliggande förslag om en fastare
fram till primärexamen vid filosofisk fakultet

innebär den fasta studiegången krav på
ett beslut om studiernas inriktning vid
början av dessa. Detta val bör vid de
filosofiska fakulteterna avse de första
årens studier.»

Samtidigt säger regeringen i den promemoria
som medföljde uppdraget till
UKÄ: »Primärexamen bör till sin omfattning
motsvara nuvarande grundexamen
--—. Den sammanlagda studie tiden

bör bestämmas med utgångspunkt
i nu gällande normalstudietider.»

Det är svårt att tolka dessa direktiv
annorlunda än att alla studiegångar
inom de filosofiska fakulteterna skall
vara tre år (nuvarande normalstudietid
för fil. kand. och fil. mag.) och att
de två första åren skall vara helt bundna
och inte tillåta avvikelser.

Departementschefen säger vidare:
»De fasta studiegångarna — i princip
omfattande kombinationer av närbesläktade
ämnen och med viss inriktning
mot skilda avnämarbehov i samhället
— bör ge den studerande en mer målmedveten
inriktning och större stadga
i studiearbetet samt en bättre överblick

över studierna —---.» Statsutskottet

hoppas att fasta studiegångar skall »möjliggöra
utbildning över fakultetsgränser,
exempelvis s. k. blandade utbildningar
inom matematisk-naturvetenskaplig fakultet
och medicinsk eller farmaceutisk
fakultet» samt »förbättra förutsättningarna
för en kontinuerlig anpassning av
utbildningsinnehållet med hänsyn till
samhällets ständigt föränderliga behov».

I promemorian påpekas följande: »Med
beaktande av pedagogiska erfarenheter,
arbetsmarknadens behov och nuvarande
tendenser i de studerandes val av ämneskombinationer
bör förslag framläggas
om lämpligt antal fasta studiegångar.
» Departementschefen uttalar i
propositionen om lärarutbildningen att
»enligt min mening studiegångarna för
blivande ämneslärare bör kunna väljas
även av studerande som ej direkt siktar
till att bli lärare. Studiegångar avsedda

organisation av utbildningen

för enbart lärarutbildning bör alltså
inte organiseras.» Statsutskottet säger
angående samma proposition »att lärarutbildningen
enligt propositionen skall
ske inom fasta studiegångar som utformas
särskilt för lärarutbildning. Utskottet
vill understryka vikten av att detta
genomföres så att lärarutbildningens
innehåll och omfattning i de enskilda
ämnena anpassas till de krav de olika
skolformernas läroplaner ställer.»

Beträffande examenssystemet säger
departementschefen i proposition 1965:
141: »De fasta studiegångarna kan i
framtiden tänkas omfatta studier för
hela betyg enligt nuvarande examenssystem
eller kurser av olika längd i skilda
ämnen enligt vad som kan betecknas
som ett poängsystem. I tanken på
fasta studiegångar ligger, att ämnesstudierna
skall ske i en fixerad tidsföljd
och inom bestämda tidsramar.»

Promemorian säger att de fasta studiegångarna
»bör bestå av studiekurser
(ämnen eller delar av ämnen), som
skall inhämtas i en bestämd ordningsföljd.
Vid utformningen av systemet
med fasta studiegångar bör hänsyn tas
till berättigade önskemål om att på deltid
bedriva studier och om att endast
följa enstaka studiekurser.»

Den kritik som framförts i remissvar,
i artiklar, vid studentmöten etc. har
berört följande huvudpunkter:

Det har inte existerat någon dialog
mellan utredarna och de olika intressenterna
— lärarna, eleverna och avnämarna
—• när det gällde att formulera
målen för de olika utbildningslinjerna.
Man har visserligen enligt direktiven
utgått från hur eleverna har kombinerat
ämnen tidigare. Eftersom de examina
man analyserat avlades 1963/64
och alltså är ett resultat av de elevers
val, som började i slutet av 1950-talet
och början av 1960-talet, har man åstadkommit
en kraftigt konserverande styrning.
Det är orealistiskt att bestämma
inriktningen av studierna för dem som

1* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

Interpellation ang. föreliggande förslag om en fastare organisation av utbildningen
fram till primärexamen vid filosofisk fakultet

går ut i arbetsmarknaden på 1970-talet
med hänsyn till arbetsmarknadens behov
på 1950-talet, då det sannolikt är
detta elevernas val har speglat.

Vidare har den kraftiga tillströmningen,
som för övrigt var en av orsakerna
till beslutet om de fasta studiegångarna,
medfört att endast en mycket
liten del av de studerande (för närvarande
är antalet nybörjare vid filosofisk
fakultet ungefär 20 000 per år, medan
antalet platser vid lärarhögskolorna
är cirka 2 500) kan komma att bli
lärare. Att då låta huvuddelen av utbildningslinjerna
inriktas mot läraryrket
kan med rätta kritiseras. Direktiven säger
att man skall inrätta lärarutbildningslinjer,
och detta krav har uppfyllts.
Det är däremot sämre med den
anpassning till samhällets aktuella behov
varom statsutskottet talar.

Det måste bedömas som olyckligt att
regeringen gav UKÄ i direktiv att endast
lägga fram förslag till utbildningar av
nuvarande omfattning. Det föreligger
sannolikt behov såväl av kortare utbildningsvägar
som av längre. Det bör vara
det aktuella utbildningsmålet som styr
längden på utbildningen. Införandet av
kortare utbildningar torde dessutom
kunna medföra en mindre belastning
på utbildningsresurserna.

Mycken kritik har också riktats mot
kravet på ett tidigt val av utbildningsväg.
Flera remissinstanser har pekat på
en väg som löser problemet utan att det
kan hävdas att fastheten eftersätts i någon
högre grad. Grupper av utbildningslinjer
har gemensamt stoff som kunde
sammanföras till grundutbildningar om
exempelvis ett år, varefter man kan skapa
en successiv differentiering. Lättast
att åstadkomma detta torde det vara inom
de matematisk-naturvetenskapliga och
samhällsvetenskapliga fakulteterna.

I direktiven diskuteras såväl användandet
av nuvarande betygssystem som
utnyttjandet av ett poängsystem. Arbetsgruppen
har föredragit det mer flexibla

poängsystemet. Tyvärr har man tydligen
tolkat talet om fasta tidsramar och
bestämd ordningsföljd så, att man inte
vågat utnyttja poängsystemets alla fördelar.
Genom att införa begreppet studiekurs,
som är en sammankoppling av
kurser som skall läsas under en eller
två terminer, har man försvårat möjligheterna
att byta ut en föråldrad kurs
och därmed anpassa kursinnehållet efter
utvecklingen. Likaså gör man det
svårare att åstadkomma nya utbildningsvägar
om man på ett rationellt sätt
vill utnyttja redan existerande kurser.
Kurserna måste nämligen då kombineras
till jämna en- eller tvåterminsbitar
för att passa in i systemet. På detta sätt
har man lyckats konservera betygssystemets
nackdelar.

Det absoluta kravet på en bestämd
ordningsföljd mellan kurserna medför,
att de som önskar studera på deltid, de
som önskar läsa snabbare eller långsammare,
respektive de som av något skäl,
sjukdom eller militärtjänst, gör avbrott
i sina studier, kommer i kläm. Intentionerna
bakom riksdagsbeslutet måste ha
varit att få eleverna att läsa i en ur pedagogisk
synvinkel förnuftig ordning,
inte att skapa en hård byråkratisk disciplin.
Det framgår bl. a. av att direktiven
uttalar, att hänsyn måste tas till
dem som vill studera på deltid, något
som arbetsgruppen i mycket liten utsträckning
har lyckats göra.

Om en elev inte klarar en viss tentamen
torde det rationella sättet att hjälpa
denne vara att tillåta honom att läsa
färre kurser än planerat fram till nästa
tentamenstillfälle, så att han har möjlighet
att ta igen det förlorade. I stället
har arbetsgruppen skisserat ett system
(i god överensstämmelse med direktiven)
där alla elever skall följa samma
arbetsgång under terminen och möjlighet
sedan ges att repetera under ferietid.
Om anledningen till den strikta tidsföljden
var pedagogisk — kunskaperna
från en kurs är nödvändiga för att in -

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

hämta nästa kurs — kommer ju just den
svage eleven att drabbas om han inte
klarar den första kursen. Detta är bara
ett exempel på hur de åtgärder för begränsningar
av rätten att studera, som
riksdagen skisserade, ser ut i verkligheten.
Flera av de mål riksdagen hade
med sitt beslut hade förmodligen kunnat
uppnås på annat sätt med positiva
åtgärder av typen studierådgivning,
bättre undervisning i studieteknik, aktiv
studieuppföljning samt införande av
kortare utbildningsvägar.

Genom den tolkning av riksdagens beslut
regeringen har gjort i promemorian
till UKÄ blev preciseringen alltför
skarp. Under arbetet i arbetsgruppen
och bland remissvaren har framkommit
förslag som sannolikt bättre skulle
ha stämt med riksdagens önskan att reformera
de filosofiska fakulteterna än
vad det existerande förslaget gör. Det
hade varit lyckligare om direktiven hade
varit vidare och riksdagen hade fått ta
ställning till det slutliga förslaget. Redan
vid behandlingen av proposition
1965:141 framfördes från folkpartiet
detta krav. I ljuset av kritiken från universitets-
och studenthåll framstår detta
krav som än mer berättigat.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
få framställa följande
frågor:

1) Har statsrådet för avsikt att framlägga
proposition för riksdagen med anledning
av universitetskanslersämbetets
förslag om en fastare organisation av
utbildningen fram till primärexamen
vid filosofisk fakultet?

2) På vilka punkter är statsrådet beredd
att göra avsteg från de av regeringen
givna direktiven till UKÄ i en
sådan proposition?

3) Om statsrådet icke avser att framlägga
proposition, på vilka punkter är
då statsrådet beredd att modifiera de
preciseringar av riksdagsbeslutet som
regeringen gjort i sin promemoria till
UKÄ?

Interpellation ang. inbördeskriget i Biafra

4) Anser statsrådet — efter att ha
tagit del av kritiken av UKAS — att en
annan handläggning hade kunnat ge
bättre resultat, där universitetsmyndiglieter,
lärare och studenter hade beretts
tillfälle att ge synpunkter på hur systemet
bort byggas upp före riksdagens
ställningstagande?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. inbördeskriget
i Biafra

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! I en interpellationsdebatt
med hans excellens herr ministern
för utrikes ärendena den 2 maj i år tilllät
jag mig att som ett av motiven för
ett svenskt FN-agerande i biafrafrågan
anföra farhågorna för ett folkmord.

Efter denna interpellationsdebatt har
åtskilligt hänt som borde intressera
kammaren. Bl. a. har regeringen, som
svar på en inbjudan av den nigerianska
regeringen, beslutat sända en svensk observatör
till stridsområdet med uppgift
att iakttaga och rapportera om de nigerianska
truppernas framfart i Biafra.
Uppdraget lämnades till generalmajoren
Arthur Raab med överstelöjtnant
Carl Areskoug som assistent. Liknande
observatörsuppdrag accepterades av de
brittiska och kanadensiska regeringarna.

Observatörerna lär nu, enligt uppgifter
i pressen, ha börjat avlämna sina
rapporter. Det har sagts att observatörerna
på grundval av sina iakttagelser
avvisat anklagelserna för folkmord. Å
andra sidan har från annat håll rapporterats
att underlaget för iakttagelserna
skulle vara begränsat till studier på nigerianskt
område och att observatörerna
enbart varit den nigerianska statens
gäster.

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

Interpellation ang. åtgärder mot buller

Det skulle i detta läge vara av värde
om hans excellens utrikesministern
ville meddela kammaren resultatet av
observationerna och de omständigheter
under vilka undersökningen genomförts.
Sveriges internationella anseende
gör det dubbelt angeläget att undersökningarna
bedrivits just på de platser
där de påtalade våldsdåden utförts. Det
måste också klargöras att observatörerna
icke som inbjudna stått i beroendeförhållande
till den anklagade nigerianska
regeringen. Det gäller dock en
så allvarlig sak som anklagelser för folkmord.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att
till hans excellens ministern för utrikes
ärendena få ställa följande frågor:

Är herr utrikesministern villig att inför
kammaren redovisa resultaten av de
iakttagelser beträffande krigföringen i
Biafra, som inrapporterats av Sveriges
observatör, generalmajor Arthur Raab?

Anser herr utrikesministern att vi genom
rapporten fått tillräckligt underlag
för bedömningen, att krigsmetoderna i
Biafra icke kan betecknas som folkmord? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. åtgärder mot buller

Ordet lämnades på begäran till

Herr ANDERSSON i Örebro (fp), som
yttrade:

Herr talman! I takt med den tekniska
utvecklingen ökar en rad negativa företeelser,
som kan ha stor inverkan på
människor och miljö. Det är uppenbart
att sådana biverkningar kräver ökad
uppmärksamhet.

Bullerproblemen tillhör dessa ibland
svårbemästrade negativa effekter av det
moderna samhällets maskinkultur. Biltrafiken
orsakar besvärliga bullerstör -

ningar. Det är svårt att komma till rätta
med det problemet. Det har inte beaktats
tillräckligt i lagstiftningen. Trafikbullret
har också en betydande inverkan
på stadsplaneringen. Tyvärr har
detta inte alltid beaktats, t. ex. när motorviigsleder
kommit alltför nära bebyggelse.

Buller är vidare en betydande sanitär
olägenhet på många arbetsplatser. Det
gäller alldeles särskilt vid byggnads- och
gatuarbeten. Det växande antalet överIjudsflygplan
är också ett hot mot människor
på många håll i världen.

Ett högt buller orsakar inte bara direkta
hörselskador utan också stresssymtom
och andra psykiska störningar.
En bullernivå som inte uppfattas som
direkt hög kan ändå ha sådana biverkningar,
om den har lång varaktighet.

Undersökningar om buller i bostadsområden
har visat, att hyresgästerna
ofta uppfattar lägenheternas ljudisolering
som otillfredsställande. Tyvärr
tycks det också gälla i åtskilliga nyuppförda
hus. Det är uppenbart att detta
problem måste uppmärksammas. Vissa
bullerstörningar i bostadsområden, t. ex.
störningar från grannar, kan endast
motverkas genom bättre ljudisolering i
lägenheterna. De flesta bullerproblem
angrips dock bäst genom åtgärder vid
bullerkällan.

Det finns betydande tekniska möjligheter
att begränsa buller från maskiner
och fordon. De har inte tillvaratagits i
tillräcklig omfattning. Orsaken till detta
kan i hög grad sökas i det förhållandet,
att det saknas klara normer och
gränsvärden för bullerstörningar.

Bullerfrågor kommer in i flera statliga
verks och myndigheters arbetsområden.
Det gäller t. ex. planverket, luftfartsstyrelsen,
arbetarskyddsstyrelsen
och trafiksäkerhetsverket. Kännetecknande
för dessa frågors handläggning
är emellertid att det saknas samordning
mellan de åtgärder, som vidtas av olika
organ. Naturvårdsverket, som leder och
övervakar åtgärder mot olika slag av

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Ådalen

miljöförstöringar, saknar nämligen ett
eget organ för bullerfrågor.

Med anledning av det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
få ställa följande frågor:

Avser regeringen att inför riksdagen
lägga fram förslag till normvärden för
bullerstörningar?

Avser regeringen att förstärka naturvårdsverket
med en enhet för bullerfrågor? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. sysselsättningsläget
i Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr LORENTZON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Svenska cellulosabolagets
besked om ytterligare företagsnedläggning
i Kramfors har skapat stark
indignation, inte endast i Ådalen utan i
hela Yästernorrlands län. På goda grunder
hyser befolkningen misstanken att
SCA är inställt på att helt avveckla sin
verksamhet i Ådalen, vilket skulle betyda
att de båda återstående SCA-ägda
sågverken samt massafabriken inom en
näraliggande framtid kommer att nedläggas.
Detta skulle innebära att ytterligare
700 göres arbetslösa. Perspektivet
är synnerligen dystert, framför allt
mot bakgrunden av att i kramforsområdet
under de senaste fem åren 900
människor i produktivt arbete förlorat
sina sysselsättningar, inklusive den
senast signalerade sågverksnedläggningen.
Det är fem stora företagsnedläggningar
på lika många år. Området tål
knappast mer av industridöden.

Ådalen har haft den största folkminskningen
i hela landet under 1960-talet.
Utflyttningen av den yngre arbetskraften
har medfört att Kramfors tillhör de
städer som har det största antalet folk -

pensionärer; drygt var femte stadsbo
är pensionär. Problemen i Ådalen är
särskilt prekära med tanke på att Västernorrlands
län har de högsta arbetslöshetssiffrorna
i hela landet enligt de
senaste rapporterna.

Omfattande samhällsinvesteringar bär
gjorts. Hit hör bl. a. byggandet av den
sötvattenstunnel, som kom till på tillsky
ndan av SCA och som kostat samhället
omkring 40 miljoner kronor. Detta
bygge hotar nu att bli en av vårt lands
största skandaler.

Under decennier har SCA utsatt Ådalen
för den kraftigaste exploatering. De
jättevinster som här har skapats har inte
stannat kvar i Ådalen; de har i stor utsträckning
exporterats till utlandet, där
stora investeringar skett i en hel rad
av länder. De som skapat jättevinsterna
till Svenska handelsbanken (ägaren av
SCA) har alltid tillhört de lågavlönade.
Ådalens arvedel utgör i det närmaste en
industriell kyrkogård. Ådalen har varit
helt utlämnad åt den privata företagsamheten,
där storfinansen i form av
SCA varit den dominerande.

I anslutning till vad som skett i Ådalen
ställer befolkningen sig bl. a. följande
frågor:

Hur länge skall storfinansen få uppträda
mot en bygd på sätt som SCA haft
fria händer att göra i Ådalen? Borde
inte lagar stiftas mot industriell vanhävd?
Skall företag få läggas ned som
i fallet Ådalen utan att ersättningsindustri
anskaffas? Borde inte samhället ta
hand om dylika företag och driva dem,
då bevisligen mindre företag i samma
bransch kan skötas lönsamt? Bedriver
Svenska handelsbanken sabotage mot lokaliseringspolitiken
för att tvinga sig till
alltmer kraftigt tilltagna lokaliseringsbidrag
från samhället? Storfinansen har
ju tidigare i olika sammanhang erhållit
jättebelopp från staten; varför skulle
inte SCA kunna spekulera i ännu större
givmildhet från regeringen? Eller kommer
SCA helt att avveckla sin verksamhet
i Ådalen?

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

Interpellation ang. sysselsättningsläget i

Befolkningen väntar sig nu att samhället
skall gripa in och klara sysselsättningskrisen.
Ådalens ensidiga näringsliv
kräver statlig etablering med
i första hand en större verkstadsindustri.
Frågan har tidigare aktualiserats i
interpellationer. Flera fackföreningar
har i uttalanden ställt sig bakom detta
krav. Nu senast har detta skett genom
FCO-distriktet i mellersta Norrland med
55 000 medlemmar.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande frågor:

1. Betraktar statsrådet SCA:s handlande
genom beslutet om nedläggning av
sågverket i Kramfors som ett sabotage
mot lokaliseringspolitiken och som en
metod att söka tilltvinga sig ytterligare
kraftigt tilltagna lokaliseringsmedel?

2. Kan statsrådet upplysa om huruvida
SCA avser att inom en näraliggande
framtid helt avveckla sin verksamhet
i Ådalen?

3. Anser statsrådet exemplet med
SCA:s företagsnedläggningar aktualisera
frågan om instiftandet av en industriell
vanhävdslag?

4. Vilka omedelbara åtgärder avser
statsrådet vidtaga för att bereda meningsfull
sysselsättning i Ådalen? Och
vilka åtgärder överväger statsrådet i övrigt
för att till Ådalen förlägga ersättningsindustrier,
exempelvis verkstadsindustrier,
som på längre sikt och i
större omfattning kan förbättra sysselsättningsläget
i Ådalen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 13

Interpellation ang. sysselsättningsläget
i Ådalen

Ordet lämnades på begäran till

Herr MARTINSSON (s), som yttrade:

Herr talman! Den senaste tidens fö -

Ådalen

retagspolitiska händelser i Ådalen har
tilldragit sig ett dominerande intresse
inom den näringspolitiska och lokaliseringspolitiska
debatten. Det överraskande
beslutet av Svenska cellulosabolagets
ledning att den 15 mars 1969 lägga ned
verksamheten vid Kramfors sågverk
med dess 146 anställda utgör den senaste
fasen i den långa rad av rationaliseringar
och företagsnedläggningar som
kännetecknat tiden efter fusionen mellan
Svenska cellulosaaktiebolaget och
Kramfors aktiebolag år 1954, åtgärder
som fått en betydande arbetslöshet och
avflyttning från Ådalen till följd.

Det som gjort denna SCA:s hårda och
energiskt bedrivna rationaliseringspolitik
så kännbar och besvärlig, inte enbart
för Ådalens befolkning utan i lika
hög grad för regionens kommuner, är
att näringslivet så helt domineras av
skogen och skogsindustrin. Försök att
få till stånd ett mera differentierat näringsliv
i Ådalen har hittills krönts med
endast ringa framgång. Likväl har de
få företag inom t. ex. den mekaniska
verkstadsindustrin som etablerat sig i
Ådalen haft enbart goda erfarenheter av
trakten som industriell miljö.

Att under senare år inte fler företag
med annan råvarubas än skogen och
träet lokaliserats till Ådalen hänger bl. a.
samman med att SCA vid olika tillfällen
tillkännagivit sin avsikt att till regionen
förlägga en stor industrienhet, som
på ett avgörande sätt skulle kunna medverka
till att lösa sysselsättningsproblemen.
På våren 1965 meddelade sålunda
SCA:s företagsledning att man avsåg att
i Kramfors uppföra en fabrik för framställning
av s. k. kraftliner. Förprojekteringen
skulle vara färdig i sådan tid
att byggnadsarbetena skulle kunna börja
»inom en tid av mellan ett och två år».
Planerna ändrades emellertid och förklarades
år 1967 gälla ett modernt tidningspappersbruk.
Investeringarna beräknades
till 435 miljoner kronor, och
bruket skulle ge sysselsättning åt 250 arbetare
och 30 tjänstemän. Vidare fram -

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Ådalen

gick av de överläggningar som bolaget
hade med olika myndigheter, att arbetstillfällena
inom skogsbruket och transportsektorn
också skulle ökas i betydande
grad.

Utfästelserna från SCA att förlägga
en stor industrienhet till Kramfors aktualiserade
den kända företeelsen att
det vid en företagsetablering blir nödvändigt
med omfattande samhälleliga
investeringar. För att tillförsäkra företaget
en fullgod service måste samhället
ha en god tillgång till bostäder, en
väl utbyggd detaljhandel, ett högt utvecklat
skolväsende, god tillgång till
samlingslokaler, hotell, idrottsanläggningar
m. m. Det stod på ett tidigt stadium
klart för de kommunala myndigheterna
i Kramfors stad att stora ansträngningar
måste göras i detta sammanhang.
Härvid spelade tillgången på
byggnadsarbetskraft en central roll. Den
nödvändiga samhälleliga byggnadsverksamheten
i detta sammanhang måste beslutas
och genomföras i sådan ordning,
att all nödvändig arbetskraft skulle kunna
vara tillgänglig i det ögonblick då
den nya industrianläggningen skulle påbörjas.
I detta avseende har Kramfors
stad förfarit på ett sätt som torde kunna
betecknas som föredömligt. Sedan år
1965 har staden investerat cirka 100
miljoner kronor för att kunna bereda
SCA-företaget all den service som kan
anses erforderlig. Detta har skett i en
förlitan på bolagets högst bestämda utfästelser.

Trots dessa upprepade utfästelser
känner både de kommunalt ansvariga
och befolkningen i sin helhet oro inför
utvecklingen. Man kan nämligen inte
bortse från att uttalandena från företagets
sida efter hand blivit allt vagare.
Nu har antydningar gjorts om att ett
beslut skulle kunna föreligga och bli
offentligt i november månad. Man får
livligt hoppas att detta beslut inte blir
negativt från Ådalens synpunkt. Fn fortsatt
uttunning av basnäringen i nedre
Ådalen får nämligen högst allvarliga

konsekvenser längs hela älvdalen ända
upp mot fjällregionen.

Utvecklingen inom Ådalen och kramforsblocket
belyses av följande.

Gudmundrå kommun, numera Kramfors
stad, hade år 1931 en befolkning på
15 268 personer. Den 1 januari i år var
siffran 11 723. Den statistik som bilagts
handlingarna i samband med statbehandlingen
för år 1969 gällande Kramfors
stad visar att antalet skattekronor
enligt 1968 års taxering för Kramfors
stad utgjorde 73:88 per invånare. Medelskattekraften
för riket är 90:10.
Kramforssiffran utgör alltså endast 82
procent av rikets medelskattekraft.
Skattekraften inom kramforsblockets
övriga kommuner varierar mellan 64:88
i Ytterlännäs och 50:20 i Boteå. Samtidigt
är skattekraften i de näraliggande
städerna Härnösand 107:11, Sollefteå
96:48, Sundsvall 94:96 och Örnsköldsvik
90: 71.

Inom regionen har under de senaste
två åren cirka 750 arbetare och tjänstemän
genom nedläggningar och annan
rationalisering blivit utan arbete. Det
innebär att uppemot 3 000 personer förlorat
sina försörjningsmöjligheter.

Ökade insatser från samhällets sida
för att bereda varaktig sysselsättning åt
medborgarna och fortsatta livs- och utvecklingsbetingelser
för kommuner och
regioner torde vara erforderliga på olika
håll i landet. Förhållandena i Ådalen
är emellertid så allvarliga, att särskilt
kraftiga och snabba åtgärder måste till
där. Det råder bekymmer bland befolkningen
inom regionen, och ansvariga
instanser på både länsnivå och kommunal
nivå betraktar utvecklingen med
djupt allvar. Reaktionen inför den senaste
tidens händelser har också kommit
till uttryck i en rad uttalanden som
tillställts regeringen såväl från den
socialdemokratiska landstingsgruppen
som från de fackliga organisationer,
vilka är berörda av den sedan många år
pågående rationaliseringen i Ådalen.
Händelserna i Ådalen återverkar såle -

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

Interpellation ang. åtgärder mot narkotikamissbruket

des inte blott på de närmast berörda
kommunerna utan betraktas som en för
hela länet ytterst allvarlig utveckling,
någonting som tydligt kom till uttryck
vid Västernorrlands läns landstings nyss
avslutade höstmöte.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillåtelse att till statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande fråga:

Är statsrådet i tillfälle att lämna en
redovisning av regeringens syn på
ådalsproblemet och av de skyndsamma
åtgärder som kan väntas för att skapa
bättre näringspolitiska förutsättningar
inom regionen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 14

Interpellation ang. åtgärder mot
narkotikamissbruket

Ordet lämnades på begäran till

Fru KRISTENSSON (h), som yttrade:

Herr talman! Utvecklingen under de
senaste åren i fråga om narkotikamissbruket
inger allvarlig oro inte minst
därför att det synes vara ungdomen
som har de största svårigheterna att
motstå påverkan. Bland de nordiska
länderna är Sverige i särklass värst
drabbat. Man beräknade att enbart i
Stockholm fanns år 1967 inte mindre
än 5 000 illegala narkomaner förutom
det stora antal som röker haschisch.
Även övriga större städer liksom många
andra delar av landet har drabbats av
denna epidemi. Det torde med fog kunna
göras gällande att den upplysning
som skett i narkotikafrågan, exempelvis
via TV, inte varit tillräckligt realistisk
och ej förmått ge allmänheten, i synnerhet
ungdomen, en klar insikt om missbrukets
nedbrytande verkningar. Snarare
förefaller det som om den publicitet
som getts åt denna fråga i stället
vållat påtaglig skada. Om inte kraftfulla
åtgärder nu vidtages finns det risk
för att problemet växer samhället över

huvudet. Socialläkaren Nils Bejerot anför
följande i en artikel om narkotikafrågan:
»Men redan nu är var 20 :e
vuxen svensk alkoholist och socialt mer
eller mindre invalidiserad; amfetaminismen
skulle med största sannolikhet
kunna breda ut sig betydligt mer än så.
Kroniseringen går också så mycket
snabbare vid amfetaminism än vid utvecklingen
av alkoholberoende och vederbörande
brukar på ett tidigt stadium
falla ur produktionen och en ordnad
livsföring.»

Narkotikaproblemet innebär inte endast
för den som drabbas av missbruket
och för dennes anhöriga en djup personlig
tragedi utan det har också visat
sig leda till en stark ökning av kriminaliteten.
Samhällets insatser har hittills
visat sig klart otillräckliga. Förebyggande
åtgärder måste vidtagas i väsentligt
större utsträckning. Uppsökande
patruller med läkare, socialarbetare och
socialpolis har på de få ställen där detta
prövats visat sig nå goda resultat. En
saklig information om narkotikamissbrukets
destruktiva inverkan, i första
hand till olika tillsynsgrupper, föräldrar,
lärare, ungdomsledare o. dyl. är
nödvändig. Dessutom torde det finnas
anledning att överväga om inte epidemiologiska
synpunkter i större utsträckning
än vad som hittills skett måste påverka
lagstiftningen beträffande narkotika.
I Japan, som höll på att få oöverstigliga
problem med narkotikamissbruket,
kämpades epidemin ner på tre år
när man äntligen tog itu med problemen
på allvar.

Med stöd av vad jag här anfört om
den oroande utvecklingen i vårt land
vill jag hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
socialdepartementet få ställa följande
fråga:

Vilka ytterligare konkreta åtgärder
planerar herr statsrådet att vidtaga för
att komma till rätta med narkotikamissbruket? Denna

anhållan bordlädes.

Onsdagen den 16 oktober 1968 Nr 31

Interpellation ang. åtgärder för att tillgodose tätorternas behov av fritidsområden

§ 15

Interpellation ang. åtgärder för att öka
trafiksäkerheten

Ordet lämnades på begäran till

llerr LINDAHL (s), som yttrade:

Herr talman! Strax efter omläggningen
till högertrafik kunde vi notera en
glädjande nedgång i antalet trafikolyckor.
Under de senaste månaderna har
tyvärr denna tendens brutits och vi har
åter en ganska hög olycksfrekvens. Enligt
statistiska centralbyråns senaste beräkningar
skulle antalet trafikdödade
under september månad i år uppgå till
114. Motsvarande siffra i fjol, d. v. s.
omläggningsmånaden, var 59. Men vi
skall givetvis vara på det klara med att
denna siffra av naturliga skäl inte speglade
vårt normala beteende i trafiken.
En bättre jämförelsegrund är antalet
trafikdödade under september månad
1966. Det var också 114. Det finns naturligtvis
anledning påstå att årets siffra
är relativt bättre än 1966 års, eftersom
ökningen av trafikintensiteten i
och för sig hade kunnat leda till en högre
siffra i år. Vi har trots allt, genom
upplysning och propaganda, ökad trafikövervakning
m. m., blivit något mera
varsamma i trafiken än för två år sedan.
Men därmed får vi inte låta oss
nöja.

Vi går nu mot en tid av kyla, mörker
och stora risker för halka. Det krävs
därför en intensifiering av arbetet för
ökad trafiksäkerhet. Detta arbete gäller
både ökad upplysning och propaganda,
skärpt trafikövervakning och väl anpassade
fartgränser. På litet längre sikt
tror jag också det blir nödvändigt med
en bättre förarutbildning.

Den differentiering av hastighetssystemet,
som riksdagen i princip beslutat
om, är enligt min uppfattning ett steg i
rätt riktning. Mycket talar emellertid
för att det blir nödvändigt med ytterligare
differentieringar. Försök med en
bashastighet på 110 km i timmen visade

sig ganska snart få allvarliga konsekvenser,
och jag räknar nedtoningen till 90
km i timmen som ett välkommet ingripande.
Kontrollerad försöksverksamhet
med 110 km i timmen, liksom sänkningar
på vissa vägar under 90 km i timmen,
bör dock kunna göras i syfte att
få fartgränsernas roll i trafiksäkerhetsarbetet
bättre klarlagd. En nödvändig
förutsättning för en sådan försöksverksamhet
är dock enligt min mening en
utomordentligt intensiv upplysningsverksamhet
om att det dock ankommer
på den enskilde föraren att själv anpassa
farten till väg- och väderförhållanden
m. m. och att gränsen 110 eller 90
är högsta tillåtna hastighet, inte den
fart man måste köra. Det är i och för
sig en självklarhet men jag tror det är
nödvändigt att mer än nu betona detta
i upplysningsarbetet.

Under åberopande av det anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
frågor:

1. Kan statsrådet meddela de erfarenheter
man hittills har av det differentierade
hastighetssystemet?

2. Är det möjligt att få en rapport
om effekterna av den intensiva trafikövervakning
som pågick under ett veckoslut
i augusti i år?

3. Vilka åtgärder planeras i syfte att
öka trafiksäkerheten under vinterhalvåret? Denna

anhållan bordlädes.

§ 16

Interpellation ang. åtgärder för att tillgodose
tätorternas behov av fritidsområden Ordet

lämnades på begäran till

Herr THYLÉN (h), som yttrade:

Herr talman! 1962 års fritidsutredning
som i sitt första betänkande år
1964 gav en översiktsbild över friluftslivet
i Sverige kunde redan vid denna

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

Interpellation ang. åtgärder för att tillgodose tätorternas behov av fritidsområden

tidpunkt konstatera att fritidsverksamheten
kring de största städerna under
den kommande tioårsperioden kommer
att utvecklas i en accelererad takt. En
anledning till den ökade verksamheten
är i första hand den alltmer tilltagande
stress som kännetecknar de moderna
samhällena. Ökad fritid, förbättrade
kommunikationer och ökade inkomster
är andra anledningar som driver på
kravet på anordningar för vila och rekreation.
Om detta krav skall kunna tillgodoses
även för människor i lägre inkomstklasser
måste fritidsområden intill
de stora städerna kunna nås utan
alltför stora resekostnader. Det är därför
av stor betydelse att de tillgångar
som den svenska naturen utgör bevaras
på ett sådant sätt att inte omistliga värden
förstöres.

Västkusten har i många hänseenden
en alldeles speciell natur och är ofta
mer sårbar än andra områden; framför
allt gäller detta ur rent estetiska
synpunkter. Mycket av tjusningen i
kustnaturen kan för all framtid spolieras
om man vid industrilokalisering
tillåter anläggningar av bunkers och
oljecisterner i en sådan omfattning att
kustbilden förändras. Den bohuslänska
klippnaturen med sina för västkusten
karakteristiska kala klippor kan inte lika
lätt som exempelvis skogsklädda
trakter rehabiliteras, om detta i en
framtid skulle befinnas önskvärt. Därför
måste redan före varje ingrepp i naturen
observeras de skadeverkningar
som kommer att bli bestående för all
framtid.

Svenskt näringsliv måste emellertid
få tillgång till markområden för expansion
och nyetablering och detta under
sådana förhållanden att näringslivets
konkurrensförmåga inte försämras utan
tvärtom stärkes. Det är därför naturligt
att man inom näringslivet så långt som
över huvud taget är möjligt försöker
lokalisera nyetableringar av storföretag,
vilkas produktion baseras på importråvaror
eller i huvudsak är avsedd för ex -

port, till områden där man kan lösa
frågan om hamnar för djupgående fartyg.
Även i detta hänseende intar den
bohuslänska kusten en särställning, då
de bohuslänska fjordarna har naturliga
förutsättningar för utbyggnad till storhamnar.

Det är svåra avvägningar som måste
göras för att tillgodose å ena sidan tätorternas
rimliga krav på fritidsområden
och å andra sidan industrins likaberättigade
krav på utvecklingsområden.
Den nuvarande lagstiftningen medger
emellertid endast i ringa omfattning
en mera omfattande riksplanering då
det gäller näringslivets etableringsområden.
Dessutom ligger det i de flesta fall
i de enskilda kommunernas intresse att
skaffa sig ett ökat skatteunderlag genom
industriell exploatering av markområden.
De oftast mycket blygsamma
inkomster som man från värdkommunernas
sida kan räkna med vid en utveckling
av fritidsområden kan naturligtvis
inte tillnärmelsevis jämföras
med de inkomster som en expanderande
industri kan ge. Friluftslivet kommer av
denna anledning i klart underläge, varför
kommunernas möjlighet att med
hänsynstagande till en riksplanering
exploatera den lämpligaste fritidsmarken
måste ifrågasättas. Samtidigt som
man behandlar frågan om en mera omfattande
riksplanering måste man emellertid
tillgodose värdkommunernas rimliga
krav på en fullgod kostnadstäckning
för de utgifter som fritidsbebyggelsen
medför.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få rikta följande frågor: 1.

Har statsrådet observerat den brist
i planeringshänseende som den nuvarande
lagstiftningen innebär?

2. Är statsrådet beredd medverka till
en riksomfattande planläggning för att
tillgodose tätorternas ökade behov av
fritidsområden för vila och rekreation?

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

Interpellation ang. sysselsättningsläget i Norrbotten — Interpellation ang. möjlighet
att överklaga barnavårdsnämnds beslut rörande fosterhem

3. Vilka åtgärder är statsrådet beredd
vidtaga för att förhindra en fortlöpande
miljöförslitning av kustområdena i
göteborgsregionen?

4. Är statsrådet beredd medverka till
en omprövning av skatteplikten för fritidsbebyggelse? Denna

anhållan bordlädes.

§ 17

Interpellation ang. sysselsättningsläget i
Norrbotten

Ordet lämnades på begäran till

Fru MARKLUND (vpk), som yttrade:

Herr talman! Sysselsättningsläget i
Norrbotten är sådant, att de hittills
praktiserade lokaliseringspolitiska stödåtgärderna
uppenbarligen icke är till
fyllest. Enligt referat i tidningspressen
konstaterade inrikesministern att målsättningen
i Norrbotten förutsätter
30 000 nya arbetstillfällen till år 1980.
Detta skulle dock icke hindra att utflyttning
av omkring 45 000 människor
måste äga rum.

En bred opinion i Norrbotten anser
sig inte kunna acceptera denna frågeställning.
En utflyttning av denna omfattning
tillsammans med befolkningsminskning
av samma anledning i andra
norrlandslän, såväl som i vissa andra
delar av landet, skapar för landet som
helhet behov av att lösa sysselsättningsfrågan
för dessa människor. I tätortsregionerna,
där man mottar flyttningsströmmen,
växer utbyggnadsproblemen
i motsvarande grad. Bostäder skall anskaffas
liksom skolor och dyrbara sjukhusanläggningar.

Det är uppenbart att denna politik för
landet som helhet icke kan anses vara
önskvärd. Att den inte är önskvärd för
Norrbotten — och övriga län med motsvarande
problem av olika storleksgrad
— bör stå klart. Företagna kommunala
investeringar på både primär- och se -

kundärkommunalt plan får belasta ett
vikande befolkningsunderlag, som till
sin ålderssammansättning förskjutes
mot allt större andel icke produktiva
åldrar. Hur miljö- och serviceproblemen
gestaltar sig under dessa förhållanden
bör också stå klart.

I motsats till det perspektiv, som nu
avtecknar sig och som statsmakterna
tycks acceptera som oundvikligt, måste
ställas ett annat. Man bör ofördröjligen
uppta till behandling frågan om en betydligt
vidgad statsdrift, i första hand
under tiden fram till år 1980. En sådan
plan är icke —• och kan inte få vara —
ett »BD-80-probIem». Det måste betecknas
som ett riksproblem.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få rikta följande fråga:

Anser statsrådet för sin del det vara
ett acceptabelt perspektiv, att Norrbotten
under kommande tioårsperiod måste
få vidkännas en befolkningsminskning
på inemot 50 000 människor?

Hur bedömer statsrådet förutsättningarna
att utvidga den statliga företagsamheten
i Norrbotten i syfte att öka sysselsättningsmöjligheterna,
och kan statsrådet
upplysa om vilka konkreta åtgärder
regeringen planerar i denna riktning? Denna

anhållan bordlädes.

§ 18

Interpellation ang. möjlighet att överklaga
barnavårdsnämnds beslut rörande
fosterhem

Ordet lämnades på begäran till

Herr WERNER (h), som yttrade:
Herr talman! Det är välbekant att
adoption av barn innebär inte bara
praktiska utan också stora formella
svårigheter. Barnavårdsmyndigheternas
restriktiva inställning vid prövning av

Nr 31

Onsdagen den 16 oktober 1968

Interpellation ang. skyddet av valhemligheten

adoptionsansökningar kan emellertid
knappast klandras. Däremot förefaller
det otillfredsställande att barnavårdsnämnds
granskning av tilltänkta fosterhem
och därav föranledda beslut inte
kan överklagas. Denna ordning medger
stort utrymme för principiellt olika behandling
av adoptionsärenden från
kommun till kommun. Den praktiska
konsekvensen har t. ex. blivit, att man
i vissa barnavårdsnämnder inte godtager
ensamstående som adoptivföräldrar
oavsett förutsättningarna.

Det får inte vara så att principiella
frågor, såsom denna, inte behandlas på
ett för alla medborgare enhetligt sätt.
Visserligen har den i början av år 1968
tillsatta utredningen med uppgift att
göra en allmän översyn av den sociala
vårdlagstiftningen bl. a. fått i uppdrag
att beakta den oegentlighet, som den
uteblivna möjligheten till överprövning
av barnavårdsnämnds beslut i det här
berörda sammanhanget utgör. Jag anser
emellertid det vara nödvändigt att
frågan snarast särbehandlas utan avvaktande
av resultatet av övrig översyn
av den sociala vårdlagstiftningen.

Med stöd av vad jag här anfört vill
jag be om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för socialdepartementet
få ställa följande fråga:

Vill herr statsrådet medverka till en
sådan skyndsam ändring av barnavårdslagen
att barnavårdsnämndernas förhandsgranskning
och beslut angående
fosterhem kan överklagas?

Denna anhållan bordlädes.

§ 19

Interpellation ang. skyddet av valhemligheten Ordet

lämnades på begäran till

Fröken LJUNGBERG (h), som yttrade: Herr

talman! Vid årets andrakammarval
har — liksom vid 1966 års

kommunalval — prövats en ny form av
röstning, nämligen för sjuka, invalider
och åldringar. Den nya bestämmelsen
innebär att väljare som är oförmögen
att inställa sig personligen vid förrättningen
till följd av sjukdom, lyte, vanförhet
eller hög ålder får avge sin röst
genom annan person. Den som anlitas
härför skall vara antingen nära släkt
med väljaren eller dennes vårdare.

Från åtskilliga håll framfördes betänkligheter
mot det nya systemet, som
ansågs innebära allvarliga risker för
valhemlighetens röjande och för obehörig
påverkan av de röstande. De
grupper av väljare det här gäller befinner
sig ofta på grund av sitt hälsotillstånd
i stort beroende av vårdare
eller av sin omgivning och är därför
särskilt lätt påverkade.

Även konstitutionsutskottet hyste
vissa betänkligheter och framhöll i sitt
utlåtande bl. a. (nr 40/1965):

»Med hänsyn till ämnets vansklighet
är det enligt utskottets mening angeläget,
att erfarenheterna av det nya valsed
elsförsändelseinstitutels tillämpning
vid kommande val blir föremål för noggrann
uppmärksamhet. Skulle dessa bli
mindre gynnsamma än utskottet ansett
sig kunna förutsätta, måste en åtstramning
av regelsystemet övervägas.»

De farhågor som tidigare hystes mot
systemet har vid årets val visat sig befogade.
Från skilda håll i landet har sålunda
inkommit uppgifter om att på ålderdomshem,
sjukvårdsinrättningar och
dylikt förekommit otillbörlig påverkan
från såväl personal som utomstående
personer för att förmå den intagne att
rösta på visst sätt. Ett antal polisanmälningar
har också skett för att utröna
om brottsligt förfarande förekommit.

En omprövning och åtstramning av
regelsystemet framstår med hänsyn härtill
som nödvändig. På vad sätt detta
skall ske kan jag inte här ange, men
jag vill ifrågasätta om inte något av
de två förslag bör prövas som 1955 års
valutredning framlade 1961 i sitt be -

Onsdagen den 16 oktober 1968

Nr 31

Interpellation ang. skyddet av valhemligheten

tänkande »Vissa frågor rörande allmänna
val» (SOU 1961:20). Det ena
förslaget innebar ett system med ambulerande
röstmottagare och det andra
ett system med valsedelsförsän delse.

Tillvägagångssättet vid ambulerande
röstmottagning innebar enligt förslaget,
att den som efter förhandsanmälan medgetts
rätt att rösta inför sådan röstmottagare
erhöll meddelande därom med
angivande av den ungefärliga tid, då
besök kunde väntas av röstmottagarna,
vilka borde vara minst två av valnämnden
förordnade personer. Valnämnden
skulle upprätta förteckningar distriktsvis
över de personer, vilka medgetts
rätt att rösta inför ambulerande röstmottagare.
Dessa förteckningar borde
göras så fullständiga, att de vore att
anse såsom utdrag ur röstlängden.
Själva röstningen skulle ordnas på samma
sätt som poströstningen tillgick. Det
skulle ankomma på röstmottagarna att
överlämna valsedelsförsändelserna till
valförrättaren. Röstmottagningen måste
vara avslutad i så god tid, att röstmottagarna
kunde inställa sig i vallokalen,
innan den preliminära röstsammanräkningen
påbörjats.

Systemet med valsedelsförsändelse
innebar enligt förslaget, att den sjuke
borde, på samma sätt som äkta make,
ha att vid anordnandet av sådan försändelse
frivilligt inlägga sin valsedel
i ett innerkuvert samt tillsluta detta.
Därefter skulle väljaren i närvaro av
ett vittne inlägga innerkuvertet i ett
ytterkuvert, vilket omedelbart därefter
tillslöts av väljaren.

Utredningen framhöll, att det vore
tydligt, att om sjuka och gamla skulle
tillåtas rösta genom valsedelsförsändelse
på samma sätt som äkta makar, risken
för obehörig påverkan skulle öka. Med
hänsyn härtill föreslogs, att till vittne
skulle få anlitas endast personer med
särskilda kvalifikationer och med sådan
auktoriet, att deras blotta närvaro
vid valsedelsförsändelsens anordnande
utgjorde en garanti mot missbruk. Som

vittne tänkte sig utredningen, att nämndeman,
lands- och stadsfiskal, sjukhusläkare,
provinsialläkare, distriktssköterska
samt av valnämnden förordnade
personer skulle fungera. Avlämnandet
av valsedelsförsändelsen i vallokalen
borde normalt men ej obligatoriskt ske
genom vittnet.

Det sistnämnda systemet skiljer sig
från det nu tillämpade i det avseendet
att vittnet skall ha särskilda kvalifikationer,
vilket måste anses utgöra en
garanti mot obehörig påverkan.

Vid årets val har även framkommit
andra förhållanden som bör föranleda
en ändring i vallagen för att val skall
kunna ske under betryggande former
och med bevarande av valhemligheten.

Enligt vallagen skall begagnas valsedlar
av vitt papper utan kännetecken.
Några bestämmelser om valsedelns storlek
finns inte, men partierna brukar i
allmänhet ha valsedlar av sådan storlek
att de behöver vikas endast en gång
för att komma ned i valkuvertet. I Blekinge
län har emellertid arbetarpartietsocialdemokraterna
i år använt en valsedel
av sådan storlek, att det inte räckt
med en vikning. Röstmottagaren har
genom att känna på kuvertet kunnat
avgöra om väljaren röstat på socialdemokraterna.
Valhemligheten har alltså
inte varit skyddad.

I vallagens bestämmelser om poströstning
finns inga föreskrifter om att
avlämnade valkuvert skall nedläggas i
en valurna eller dylikt. Detta kan icke
anses vara tillfredsställande då risk
bl. a. finns för att avlämnade valkuvert
kan förkomma. Föreskrifter bör utfärdas
om att valkuverten efter avlämnandet
skall nedläggas i en valurna eller
dylikt.

Åberopande det anförda får jag anhålla
om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande frågor:

1. Har herr statsrådet observerat att
röstning genom annan person för sjuka,
invalider och åldringar missbrukats

22 Nr 31 Torsdagen den 17 oktober 1968

Interpellation ang. förstärkning av polisens personalresurser

i betydande omfattning vid årets val?

2. Är herr statsrådet beredd att vidtaga
några åtgärder för att minska riskerna
för obehörig påverkan av ifrågavarande
väljarkategorier?

3. Vill herr statsrådet medverka till
att sådana bestämmelser införes angående
valsedlarnas storlek att valhemligheten
ej kan röjas genom att valsedlarna
är av olika storlek?

4. Vill herr statsrådet medverka till
att sådana bestämmelser införes att
även vid poströstning valkuvertet efter
avlämnandet skall nedläggas i en valurna
eller dylikt?

Denna anhållan bordlädes.

§ 20

Interpellation ang. förstärkning av
polisens personalresurser

Ordet lämnades på begäran till

Herr OHLIN (fp), som yttrade:

Herr talman! Antalet brott som kommer
till polisens kännedom ökar snabbt,
med cirka 10 procent per år. Polisens
personalresurser har inte ökat i samma
utsträckning. Detta har fått till följd
att procenten uppklarade brott sjunkit.
Endast en tredjedel av alla brott som
kommer till polisens kännedom klaras
för närvarande upp. När det gäller bilstölder
och tillgrepp ur bilar uppklaras
knappt vart tionde brott. Särskilt i de
större städerna sprider sig en känsla
av otrygghet. Att vistas på en del gator
och offentliga platser efter mörkrets
inbrott anses av många medföra risker
för övergrepp av olika slag.

Den ökande kriminaliteten kan naturligtvis
inte bekämpas enbart genom
att man tillför polisen större resurser.
Det krävs också åtgärder av förebyggande
natur, som kan angripa kriminalitetens
sociala och psykologiska orsaker.
En humaniserad kriminalvård,
som möjliggör bättre återanpassning av
lagöverträdarna, är av flera skäl ange -

lägen. Men ett av de uppenbart grundläggande
kraven är, att begångna brott
i rimlig utsträckning utredes och uppklaras.
För att detta skall bli möjligt
krävs väsentliga personalförstärkningar.

Ambassadbevakningar har tagit i anspråk
en större del av polisens personal
än tidigare. Erfarenheten från såväl
Sverige som andra länder visar, att trafiksäkerheten
avsevärt ökar, när trafikövervakningen
intensifieras. Även av
dessa skäl är en förstärkning av polisens
resurser motiverad.

Ett problem, som delvis sammanhänger
med personalbrist, är den långa
tidsutdräkten vid brottsutredningar.
Detta är en allvarlig olägenhet både för
de för lagöverträdelser misstänkta och
för de skadelidande.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få ställa följande fråga:

Avser regeringen att senast i början
av nästa år föreslå en betydande förstärkning
av polisens personalresurser
i syfte att förebygga brott, öka tryggheten
för medborgarna och möjliggöra
att lagöverträdelser mer än för närvarande
blir uppklarade och beivrade?

Denna anhållan bordlädes.

§ 21

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 127, med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som fastighetsbildning
(legaliseringslag), m. m.,
nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, m. m.,
nr 129, angående revidering av läroplan
för grundskolan,

nr 130, med förslag till införsellag
in. m.,

Torsdagen den 17 oktober 1968

Nr 31

nr 131, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 20 juni 1924
(nr 384) om återköpsrätt till fast egendom,
m. m.,

nr 132, med förslag till lag med anledning
av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran på
väg, m. m.,

nr 133, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nederländerna
för undvikande av dubbelbeskattning
och fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
samt

nr 140, angående riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
åtta enkla frågor, nämligen av:

herr Skoglund (s), till herr statsrådet
Wickman angående utbyggnad och drift
av Stekenjokkgruvan,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
fördelningen av det statliga partistödet,

herr Sjöholm (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
skyddet av valhemligheten,
herr Sjöholm (fp), till statsrådet fru
Odhnoff angående åtgärder mot barnmisshandel,

herr Fridolfsson i Stockholm (h), till
herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående eftersläpningen
vid utredning av begångna brott,
herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående internationell
kontroll över produktion och försäljning
av narkotika,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att förhindra
driftsstörningar vid TV-sändningar,
samt

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder mot serviceförsämringen
vid postverket.

§ 23

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 11.23.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 31

Torsdagen den 17 oktober 1968

Torsdagen den 17 oktober

Kl. 16.00

§ 1

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl, Maj :ts å bordet
vilande propositioner:

nr 127, med förslag till lag om erkännande
av privat jorddelning som fastighetsbildning
(legaliseringslag), m. m.,
och

nr 128, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 22 juni 1950 (nr
382) om svenskt medborgarskap, m. m.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 129, angående
revidering av läroplan för
grundskolan, hänvisades propositionen,
såvitt avsåg ändring i skollagen, till lagutskott
och i övrigt till statsutskottet.

Vidare föredrogs var för sig följande
Kungl. Maj :ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid till lagutskott
propositionerna:

nr 130, med förslag till införsellag
m. m.,

nr 131, med förslag till lag angående
upphävande av lagen den 20 juni 1924
(nr 384) om återköpsrätt till fast egendom,
m. m., och

nr 132, med förslag till lag med anledning
av Sveriges tillträde till konventionen
den 19 maj 1956 om fraktavtalet
vid internationell godsbefordran
på väg, m. m.;

till bevillningsutskottet propositionen
nr 133, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Nederländerna för
undvikande av dubbelbeskattning och
fastställande av bestämmelser angående
ömsesidig handräckning beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet;
samt

till statsutskottet propositionen nr
140, angående riktlinjer för det frivilliga
skolväsendet.

§ 2

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Wiklund i Stockholm (fp), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder
mot buller,

fru Eriksson i Stockholm (s) till hans
excellens herr statsministern angående
uppdrag för grundlagberedningen att utreda
statschefens ställning i en republik,

herr Källstad (fp), till herr statsrådet
och chefen för utbildningsdepartementet
angående föreliggande förslag
om en fastare organisation av utbildningen
fram till primärexamen vid filosofisk
fakultet,

herr Rimmerfors (fp), till hans excellens
herr ministern för utrikes ärendena
angående inbördeskriget i Biafra,

herr Andersson i Örebro (fp), till
herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
angående åtgärder
mot buller,

herr Lorentzon (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsläget i Ådalen,

herr Martinsson (s), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsläget i
Ådalen,

Torsdagen den 17 oktober 1968

Nr 31

Interpellation ang. ökad användning av arbetslöshetsmedel för underhall av allmän -

na vägar — Interpellation ang. åtgärder

fru Kristensson (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet
angående åtgärder mot narkotikamissbruket,

herr Lindahl (s), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att öka
trafiksäkerheten,

herr Thijlén (h), till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående åtgärder för att tillgodose
tätorternas behov av fritidsområden,

fru Marklund (vpk), till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
angående sysselsättningsläget i Norrbotten,

herr Werner (h), till herr statsrådet
och chefen för socialdepartementet angående
möjlighet att överklaga barnavårdsnämnds
beslut rörande fosterhem,

fröken Ljungberg (h), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående skyddet av valhemligheten,
och

herr Ohlin (fp), till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
förstärkning av polisens personalresurser.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 3

Interpellation ang. ökad användning av

arbetslöshetsmedel för underhåll av
allmänna vägar

Ordet lämnades på begäran till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! Väganslagen har under
senare år varit praktiskt taget oförändrade.
De medel som anslagits har inte
varit tillräckliga för att hålla vägarna
i tillfredsställande skick. Särskilt har
underhållet av de mindre, allmänna vä -

mot arbetslösheten inom skogslänen

garna kommit att eftersättas. På vissa
håll har vägstandarden sjunkit i sådan
omfattning att hjultrycket måste sänkas.
Bl. a. i södra Älvsborgs län finns exempel
på vägar vilka ingalunda motsvarar
de krav som rättmätigt kan ställas. Invånarna
på många håll i landet ser med
djup oro på de pågående försämringarna
av de mindre vägarna.

Det är ett grundläggande krav, att landets
olika delar skall ha en tillfredsställande
trafikförsörjning. Med nuvarande
vägstandard kan dock inte denna målsättning
nås. Det är sålunda nödvändigt,
att anslagen till vägarna för kommande
budgetår höjes väsentligt.

Genom att arbetslöshetsmedel i ökad
utsträckning användes för vägunderhåll
torde dock här ifrågavarande vägar kunna
börja rustas upp redan nu. Det är
naturligtvis också angeläget, att de lediga
arbetskraftsresurserna användes
så effektivt som möjligt, och så torde bli
fallet om de utnyttjas för ett ur ekonomisk
och social synpunkt så angeläget
ändamål som vägupprustning.

Med stöd av det anförda hemställer
jag om kammarens medgivande att till
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd medverka till att
arbetslöshetsmedel i ökad utsträckning
kommer till användning för underhåll
av mindre, allmänna vägar?

Denna anhållan bordlädes.

§ 4

Interpellation ang. åtgärder mot arbetslösheten
inom skogslänen

Ordet lämnades på begäran till

Herr NILSSON i Östersund (s), som
yttrade:

Herr talman! Sysselsättningsläget
kommer av allt att döma att bli mycket
kärvt under det stundande vinterhalv -

26 Nr 31 Torsdagen den 17 oktober 1968

Interpellation ang. skatteavdrag för fördyrade levnadskostnader på grund av socker,
sjuka

året. Särskilt torde detta gälla de norrlandslän
som har en så svagt utvecklad
industri att denna inte mäktar suga upp
den arbetskraft som friställs inom andra
näringsgrenar.

Inom skogsbruket, som alltjämt betraktas
som en av basnäringarna inom
dessa delar av landet, pågår en fortlöpande
friställning av arbetskraft, vilket
på ett hänsynslöst sätt ställer stora grupper
av skogsarbetare, skogstjänstemän
och deras familjer i mycket bekymmersamma
situationer. Ofta är det fråga om
människor i högre ålder och med lång
anställningstid som blir avskedade. Svårigheterna
för dessa att få ett nytt arbete
i öppna marknaden är i regel mycket
stora. Det blir därför samhället som
med arbetsmarknadspolitiska medel får
rycka in och försöka klara deras sysselsättnings-
och försörjningsproblem.

Uppenbart är att exempelvis skogsbolagen
under kärvare konjunkturer tar
allt mindre, eller rent av ingen, hänsyn
till sina anställda och deras trygghetsfrågor.
Många exempel skulle kunna anföras
som styrker detta påstående. I tider
då vinsterna inom skogsbruket mattas
av — som varit fallet under senare
tid — löper de anställda ständigt risken
att bli avskedade. I bästa fall kan de
möjligen räkna med att bli återanställda
vid en eventuell konjunkturuppgång. En
sådan konjunkturbetonad och ryckig
anställningspolitik kan givetvis inte accepteras
i framtiden. Den omöjliggör
också en vettig planering på det lokala
planet ute i skogskommunerna. Det är
därför på tiden att skogsbrukets arbetsgivare,
såväl bolag som enskilda, börjar
visa ett större ansvar för de människor
som de har i sin tjänst och respekterar
deras självklara rätt till tryggare
anställningsförhållanden och jämnare
sysselsättning.

Vi får tydligen räkna med att sysselsättningsläget
blir ganska kärvt under
kommande vinter i de delar av landet
där inslaget av skogsbruk med binä -

ringar är stort, ökade arbetsmarknadspolitiska
åtgärder måste sättas in, vilket
även är möjligt genom den kraftiga satsning
som skett på arbetsmarknadspolitiken.
Samtidigt bör de lokaliseringspolitiska
insatserna förstärkas och en kraftig
utbyggnad av den statliga företagsamheten
ske inom berörda län.

Eftersom en samlad redogörelse för
de olika åtgärder, som kommer att sättas
in för att möta en befarad ökning av
arbetslösheten inom skogslänen under
kommande vinter, skulle vara synnerligen
värdefull anhåller jag om kammarens
tillstånd att få ställa följande
fråga till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
:

Vill statsrådet lämna kammaren en
redogörelse för de olika åtgärder som
kommer att sättas in från samhällets
sida i syfte att motverka en befarad
ökning av arbetslösheten i skogslänen
under stundande vinterhalvår?

Denna anhållan bordlädes.

§ 5

Interpellation ang. skatteavdrag för fördyrade
levnadskostnader på grund av
sockersjuka

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Sjukdomen diabetes
medför ofta en väsentlig fördyring av
levnadskostnaderna för den sockersjuke.
Insulinet är visserligen kostnadsfritt,
men sprutor och spetsar samt viss
del av kostnaderna för läkarbesök och
kontrollundersökningar måste vederbörande
själv svara för liksom för förlust
av arbetsförtjänst på grund av denna
nödvändiga behandling. För att undvika
och förebygga följdsjukdomar måste
också kostens sammansättning ägnas
ständig uppmärksamhet. Utredningar

Torsdagen den 17 oktober 1968

Nr 31

har påvisat, att diabetesdieten blir avsevärt
dyrare än den vanliga husmanskosten.
Enligt en undersökning vid Sahlgrenska
sjukhuset i Göteborg blir råvaran
till diabeteskost cirka 40 procent
dyrare än för normalkost. Det är således
ett faktum att diabetiker får vidkännas
betydande fördyringar av levnadskostnaderna.
Detta har för några
år sedan understrukits av bevillningsutskottet,
som också ansåg att det inte
minst med hänsyn till skatteförmågeprincipen
skulle vara till fördel om
merutgifter i anledning av sjukdom i
större utsträckning kunde beaktas vid
beskattningen. Tyvärr har skattemyndigheterna
hittills intagit en restriktiv
hållning till dessa berättigade krav på
avdrag för fördyrade levnadskostnader
på grund av sjukdom. Tillämpningen
förefaller inte ligga i linje med den inställning
som bevillningsutskottet och
riksdagen tidigare givit uttryck för. Som
skäl för avslaget brukar anges, att skatteförmågan
inte varit så väsentligen
nedsatt att särskilt avdrag bör beviljas.
Men avgörande bör väl vara att den
är nedsatt och att den sjuke har levnadskostnader,
som går utöver det vanliga
för icke sjukdomsdrabbade inkomsttagare
i motsvarande situation.

För undvikande av ett onödigt krångligt
förfarande borde ett generellt avdrag
kunna beviljas diabetiker mot uppvisande
av läkarintyg, eftersom det så
klart påvisats att just denna grupp har
fördyrade levnadskostnader på grund av
sin sjukdom. Ett sådant generellt avdrag
kunde lämpligen uppgå till 1 000
kronor per år, medan högre avdrag bör
beviljas först efter särskild prövning.

Med stöd av det anförda anhåller jag
om kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för finansdepartementet
få ställa följande fråga:

Är statsrådet beredd medverka till
sådan ändring av nuvarande bestämmelser
att diabetiker (sockersjuka), som
med läkarintyg kan styrka sin sjukdom,
medges ett generellt årligt skatteavdrag

Utsträckt motionstid

på 1 000 kronor för de på grund av sjukdomen
fördyrade levnadskostnaderna?

Denna anhållan bordlädes.

§ 6

Anmäldes följande motioner:

i anledning av Kungl. Maj :ts skrivelse
nr 78, med överlämnande av redogörelse
från Nordiska rådets svenska delegation,
motionerna:

nr 1228, av herr Jönsson i Ingemarsgården,

nr 1229, av herrar Mundebo och Kållstad,
samt

nr 1230, av herr Åberg m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 98, med förslag till lag om upphävande
av förordningen den 18 juni
1864 (nr 41 s. 1) angående utvidgad
näringsfrihet, m. m., motionerna:
nr 1231, av herr Lothigius m. fl.,
nr 1232, av herr Magnusson i Borås
m. fl., och

nr 1233, av herrar Nordgren och Magnusson
i Borås; samt

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 122 angående begränsning av
svavelhalten i eldningsolja, motionen nr
1234, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Utsträckt motionstid
Ordet lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:
Herr talman! Jag tillåter mig hemställa,
att kammaren ville besluta, att
tiden för avgivande av motioner i anledning
av Kungl. Maj:ts propositioner
nr 129, angående revidering av läroplan
för grundskolan, och nr 140, angående
riktlinjer för det frivilliga skolväsendet,

Nr 31

Torsdagen den 17 oktober 1968

måtte med hänsyn till ärendenas omfattning
utsträckas till det sammanträde
som infaller näst efter femton dagar
från det propositionerna kom kammaren
till handa, d. v. s. första plenum efter
torsdagen den 31 innevarande oktober.

Denna hemställan bifölls.

§ 8

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Larsson

i Borrby (ep) till herr statsrådet och
chefen för jordbruksdepartementet angående
statsbidragen till lantbruks-,
trädgårds- och lanthushållsskolor.

§ 9

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.08.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 68
814476