Nr 31 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 31 ANDRA KAMMAREN 1967

24 maj

Debatter m. m.

Onsdagen den 24 maj fm.

Sid.

Vuxenutbildningen............................................ 3

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation......... 67

Onsdagen den 24 maj em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation (forts.).. 91

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m................. 111

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum: Avlöningar . . 126

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen angående patent. . 128

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m................... 136

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 24 maj fm.

Statsutskottets utlåtande nr 117, ang. vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m.................................. 3

Andra lagutskottets utlåtande nr 45, ang. vissa åtgärder på vuxenutbildningens
område m. m.................................. 3

Onsdagen den 24 maj em.

Statsutskottets utlåtande nr 107, ang. riktlinjer för luftfartsverkets

verksamhet och organisation................................ 91

— nr 108, ang. delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m. ... 111

— nr 109, ang. anslag till riksantikvarieämbetet och statens historiska

museum.................................................. 126

—• nr 110, ang. anslag till byggnadsstyrelsen in. m................ 128

1 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 31

2 Nr 31 Innehåll

Sid.

Första lagutskottets utlåtande nr 37, ang. lag om ändrad lydelse av 4 §

3 mom. förordningen angående patent........................ 128

— nr 38, ang. lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m....... 136

Bankoutskottets utlåtande nr 34, ang. lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. m............................................. 145

Bevillningsutskottets betänkande nr 45, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m...............................................

145

Onsdagen: den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

Onsdagen den 24 maj

Kl. 10.00

i i

Justerades protokollet för den 16 innevarande
maj.

I 2

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 132, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Belgien för undvikande av dubbelbeskattning
och för reglering av vissa
andra frågor beträffande skatter på inkomst
och förmögenhet.

§ 3

Vuxenutbildningen

Herr TALMANNEN yttrade:

Statsutskottets utlåtande nr 117 och
andra lagutskottets utlåtande nr 45 kommer
att föredragas och debatteras i
ett sammanhang och yrkanden beträffande
båda dessa utlåtanden framställes
under den gemensamma överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang

statsutskottets utlåtande nr 117, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa åtgärder inom vuxenutbildningens
område m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt propositionen
och motionerna hänvisats till statsutskottet;
och

andra lagutskottets utlåtande nr 45, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående vissa åtgärder på vuxenutbildningens
område m. m., såvitt propositionen
hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner.

Statsutskottets utlåtande nr 117

I propositionen nr 1 (bilaga 10,
punkterna D 52—55, G 3, G 4 och IV: 1)

hade Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
att, i avvaktan på särskild proposition
i ämnet, för budgetåret 1967/68 beräkna
till Pedagogiskt utvecklingsarbete i
utbildningsväsendet ett reservationsanslag
av 14 660 000 kr., till Statliga skolor
för vuxna: Avlöningar ett förslagsanslag
av 3 236 000 kr., till Statliga skolor
för vuxna: Omkostnader ett förslagsanslag
av 2 451 000 kr., till Bidrag till
driften av kommunala skolor för vuxna
ett förslagsanslag av 8 021 000 kr., till
Studiebidrag m. m. ett förslagsanslag av
403 000 000 kr., till Brevskolestipendier
ett reservationsanslag av 100 000 kr.
samt till Allmänna studielånefonden ett
investeringsanslag av 61 000 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 85, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 3 mar»
1967, föreslagit riksdagen att, såvitt nu
var i fråga,

1. besluta att fr. o. m. den 1 juli 1968
finge enligt de riktlinjer som angivits i
statsrådsprotokollet anordnas särskild
kommunal gymnasial utbildning för
vuxna, vilken bedreves som ämneskur -ser i olika ämnen vid skolenhet under
skolstyrelsens ledning,

2. godkänna att statliga vuxenskolor,
som rekryterade elever från hela landet,
skulle finnas enligt de riktlinjer
som angivits i statsrådsprotokollet,

3. godkänna att yrkesskolornas deltidskurser
omorganiserades enligt de
riktlinjer som angivits i statsrådsprotokollet,

4. godkänna de riktlinjer för en utbyggnad
av vuxenutbildningen i övrigt
som angivits i statsrådsprotokollet,

5. besluta att för ämneskurser vid
kommunal gymnasial utbildning för
vuxna och i statliga vuxenskolor skulle

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm»

V uxenutbildningen

finnas skolledare, lärare och annan
personal enligt de riktlinjer som anigivits
i statsrådsprotokollet samt godkänna
de grunder för deras anställningsoch
tjänstgöringsförhållanden som förordats
i statsrådsprotokollet,

6. godkänna att statsbidrag utginge
enligt de grunder som angivits i statsrådsprotokollet
dels till lönekostnader
för skolledare och lärare vid den särskilda
kommunala gymnasiala utbildningen
för vuxna, dels för studiecirkelverksamhet
inom sådan utbildning,

7. godkänna att statsbidraget till studiecirkelverksamhet
höjdes enligt de
grunder som angivits i statsrådsprotokollet,

8. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda
bestämmelser om ersättning mellan
kommuner för elever vid särskild gymnasial
utbildning samt för vuxna elever
vid gymnasium, fackskola eller yrkesr
skola enligt de grunder som angivits i
statsrådsprotokollet,

9. besluta att statens aftonskola för
realexamen och studentexamen skulle
avvecklas med början läsåret 1967/68,

10. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig
överensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angivna grunder och
riktlinjer utfärda de bestämmelser och
andra föreskrifter, fatta de beslut samt
i övrigt vidta de åtgärder, som fordrades
för den i statsrådsprotokollet förordade
reformeringen av vuxenutbildningen,

11. till Pedagogiskt utvecklingsarbete
inom skolväsendet för budgetåret 1967/
68 under åttonde huvudtiteln anvisa ett
reservationsanslag av 5 610 000 kr.,

12. till Pedagogiskt utvecklingsarbete
m. in. vid universitet och högskolor för
budgetåret 1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 550 000 kr.,

13. till Viss utbildning via radio och
television in. in. för budgetåret 1967/68
under åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 9 535 000 kr.,

14. till Statliga skolor för vuxna: Av -

löningar för budgetåret 1967/68 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 227 000 kr.,

15. till Statliga skolor för vuxna: Omkostnader
för budgetåret 1967/68 under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 451 000 kr.,

16. till Bidrag till driften av kommunala
skolor för vuxna för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 8 021 000 kr.,

17. till Studiebidrag m. in. för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
403 000 000 kr.,

18. medgiva att för budgetåret 1967/68
högst 210 000 kr. finge utdelas till brevskolestipendier,

19. till Brevskolestipendier för budgetåret
1967/68 under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
100 000 kr.,

20. till Allmänna studielånefonden på
kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 69 500 000
kr.

Propositionen hade, såvitt anginge
ändring i studdehjälpsreglementet, hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet i förenämnda utlåtande
nr 45.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herrar Bengtson och Dahlén (I: 132)
och den andra inom andra kammaren
av herrar Hedlund och Ohlin (II: 171),
i vilka hemställts, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet, att riksdagen
måtte besluta att

1. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om förslag att den målinriktade
vuxenutbildning, som bedreves i korrespondensinstituts
och studieförbunds
regi, samordnades med övrig vuxenutbildning
i en integrerad och flexibel
organisation av vuxenutbildning;

2. i skrivelse till Kungl. Maj :t hem -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

ställa om skyndsam utredning och förslag
dels om ett radio-TV-korrespondensuniversitet
som komplement till
nuvarande universitetsorganisation, dels
om en flerårsplan för uppbyggnaden av
en sådan utbildning;

3. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om skyndsamt förslag beträffande
den s. k. särskilda rundradion och
dess möjligheter att sända undervisningsprogram
;

4. i skrivelse till Kungl, Maj :t hemställa
om utredning om införande av
en särskild utbildningskanal i TV
(TV-3), med riktpunkten att sändningsmöjligheten
borde föreligga under mitten
av 1970-talet;

5. i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om utredning och förslag dels
om att professurer inrättades i »pedagogik,
särskilt vuxenpedagogik», dels
att till dessa knyts institutioner för
vuxenpedaigogisk forskning, dels att lärarutbildning
för vuxenundervisning
snarast möjligt anordnades;

6. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om att privatistens examination
skulle vara kostnadsfri samt begära att
Kungl. Maj :t utfärdade föreskrifter
härom,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena i första kammaren av herr
Schött och fröken Stenberg (I: 271) och
den andra inom andra kammaren av
herr Wennerfors m. fl. (II: 352),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Holmberg och Virgin (1:493) och
den andra inom andra kammaren av
herrar Cassel och Magnusson i Borås
(11:617), i vilka hemställts

a) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa dels om förslag
till bildande av ett radio-TV-bolag med
representanter för staten, näringslivet,
bildningsorganisiationerna och arbetsmarknadens
parter, med uppgift att
producera och å ordinarie TV-nätet
sända undervisningsprogram för vuxenutbildning,
och dels om förslag till här -

Vuxenutbildningen

för erforderlig ändring av gällande lagstiftning,

b) att riksdagen måtte besluta att för
budgetåret 1967/68 till vuxenutbildning
i TV anvisa ett reservationsanslag av
tio miljoner kronor och att i avvaktan
på särskild proposition i ärendet för
budgetåret 1967/68 till pedagogiskt utvecklingsarbete
i utbildningsväsendet
beräkna ett reservationsanslag av
4 600 000 kronor,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Arvidson och Svenungsson (1:762)
och den andra inom andra kammaren
av fru Sundberg och herr Werner
(II: 950),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Stefanson (I: 763) och den andra
inom andra kammaren av herr Jonsson
(II: 949),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Svenungsson (I: 764) och den andra
inom andra kammaren av herr Werner
m. fl. (11:951), i vilka hemställts att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte anhålla om att yrkesskolornas
deltidskurser borde omfatta jämväl husligt
arbete av sådant slag som i motionerna
framförts,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Axel Andersson m. fl. (I: 790) och den
andra inom andra kammaren av herr
Ohlin m. fl. (II: 995), i vilka hemställts,
såvitt motionerna hänvisats till statsutskottet,
att riksdagen måtte besluta

1. att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
ett mera energiskt grepp på vuxenutbildningen
och anhålla om en samlad
översyn genom en parlamentariskt sammansatt
kommitté av hela vuxenutbildningsområdet,
varvid särskild uppmärksamhet
borde ägnas

a) av företag, organisationer och
myndigheter m. fl. bedriven vuxenutbildning,

b) det fria folkbildningsarbetet och

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

dess relation till den målinriktade
vuxenutbildningen,

c) radio-TV:s verksamhet för vuxenutbildningen,

d) korrespondensundervisningens möjligheter
att komplettera annan vuxenutbildning
och samordnas med denna,

e) de vuxenstuderandes speciella studiesituation
med hänsyn till deras förkunskaper
och studieförutsättningar
in. m. samt

f) frågan om införande av ett effektivt
studiesocialt stöd åt de vuxenstuderande,
varvid en samordning med studiemedelssystemet
borde övervägas,

2. att i skrivelse till Ivungl. Maj :t
hemställa om skyndsam utredning och
förslag dels om inrättande av ett radioTV-kor
resp o ndens uni v ersit et som komplement
till nuvarande universitetsorganisation,
dels om en flerårsplan för
uppbyggnaden av en sådan utbildning,

3. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om förslag beträffande den
s. k. särskilda rundradion och dess
möjligheter att sända undervisningsprogram,

4. att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning om införande
av en särskild utbildningskanal i TV
(TV 3) med riktpunkt att sänidningsmöjligheter
borde föreligga under mitten
av 1970-talet,

5. att som komplement till den centrala
enhet för produktion av utbildningsprogram
för TV, som nu föresloges
inrättad, produktion också skulle
kunna läggas ut som beställningar hos
fria producenter,

6. att i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om utredning och förslag dels
att professurer inrättades i praktisk pedagogik,
särskilt vuxenpedagogik, dels
att till dessa linötes institutioner för
vuxenpedagogisk forskning, dels att lärarutbildning
för vuxenundervisning
snarast möjligt anordnades,

7. att i varje kommun och län vid
sidan av skolstyrelse och länsiskolnämnd

skulle finnas vuxenutbildningsråd respektive
vuxen utbildningsnämnder med
i princip den sammansättning och de
uppgifter yrkesutbildningsberedningen
föreslagit och med särskild uppgift att
kartlägga behovet av och upprätta plan
för den lokala vuxenutbildningen,

8. att minimiantalet aktiva studerande
för att få anordna ämneskurs fastställdes
i enlighet med Kungl. Maj ds
förslag, dock att minimiantalet med hänsyn
till glesbygdernas förhållanden kunde
av Kungl. Majd eller myndighet
Kungl. Maj d förordnade sänkas till lägst
8, och att antalet aktiva studerande för
delning av ämnesgrupp fastställdes till
30 mot av Kungl. Maj d föreslagna 35,

9; att inga andra inträdesspärrar än
behörighet för studier i vald ämneskurs
borde gälla för rätt till inträde vid kommunal
eller statlig vuxenskola,

10. att i samverkan med Stockholms
städ inrätta en riksrekryterande vuxenutbildningsinstitution
i Stockholm med
de uppgifter och den inriktning som angivits
i motionen,

11. att vid förgyihnasial och gymnasial
utbildning de korrespondensstudera
n de i den män de ej antoges vid de
statliga vuxenskolorna — borde beredas
kostnadsfri undervisning enligt i motionen
angivna riktlinjer,

dels två likalydamde motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Bengtson in. fl. (1:791) och den andra
inom andra kammaren av herr Hedlund
in. fl. (11:990), i vilka hemställts,
såvitt motionerna hänvisats till statsutskottet,

I. att riksdagen måtte besluta

1. uttala att en tvåbetygskurs i statskunskap
i radio komme till stånd,

2. att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
klarläggande av frågan om Sveriges
Radios skyldighet att sända undervisningsprogram
samt frågan om riksdagens
inflytande på dessa enligt i motionerna
angivna riktlinjer,

3. att i kommun och län vid sidan
av skolstyrelse och länsiskolnämnd skul -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

le finnas vuxenxitbildningsråd respektive
vuxenutbildningsnämnder med i princip
den sammansättning och de uppgifter
som yrkesutbilåningsberedningen föreslagit,

4. att minimiantalet aktiva studerande
vid anordnande av ämneskurs vid
lokalt rekryterad vuxenutbildning skulle
vara åtta,

5. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en plan för utbyggnaden av
skolor för riksrekryterande vuxenutbildning
enligt i motionerna anförda
riktlinjer,

6. uttala att folkhögskola måtte äga
att anordna ämneskurser enligt läroplanerna
för grundskolan, fackskolan och
gymnasiet på i motionerna anförda
grunder,

7. att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning syftande till ett
klarläggande av gränsdragningen mellan
kommunernas och bi kl n i n gs or g a ni s åt i o -nernas uppgifter på vuxenutbildningens
område och härmed sammanhängande
spörsmål som aktualiserats i motionerna,

8. om ett förslagsanslag om 2 000 000
kr. fr. o. m. budgetåret 1967/68 för bestridande
av korrespondensstuderandes
kostnader för brevkurser, preparandkurser
och tentamina på i motionerna
anförda grunder,

9. att i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om en skyndsam utredning syftande
till en kartläggning av de möjligheter
som brevstudier kunde erbjuda för
olika slag av utbildning,

II. att vad i motionerna i övrigt anförts
beaktades,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Hamrin-Thorell m.fl. (1:792) och den
andra inom andra kammaren av fröken
Wetterström in. fl. (II: 998), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala att deltidskurser
inom det husliga området skulle
anses vara yrkesutbildning av speciell
karaktär och i första hand måtte

V uxenutbildningen

bedrivas inom yrkesskolans ram med bibehållande
av de statsbidragsbestämmelr
ser som i övrigt gällde för yrkesskolans
verksamhet,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Holmberg m.fl. (1:793) och den andra
inom andra kammaren av herr Turesson
m.fl. (11:997), i vilka hemställts

A. att riksdagen måtte besluta att i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

a) att en utredning tillsattes med representanter
från statsmakterna, näringslivet
och organisationsväsendet
med uppgift att utreda frågan om hur
fort- och vidareutbildningen borde organiseras
och finansieras,

b) att ersättning motsvarande avgifterna
måtte utgå till de korrespondensstuderande
som deltoge i preparandkursier
och avlade tentamina,

c) att utredningar och försök beträffande
radio- och TV-undervisningen inom
vuxenutbildningen bedreves i samverkan
med uniiversitetskanslersämbetet
på sådant sätt, att resultaten kunde utnyttjas
även vid utformningen av en
kommande organisation för akademisk
lågstadieundervisning via radio och television,

d) att Kungl. Maj :t vid utformning av
direktiv till skolöverstyrelsen rörande
gränsdragningsbestämmelser mellan studieförbunden
och den lokala vuxenutbildningen
måtte beakta vad i motionerna
framförts; samt

B. att riksdagen måtte besluta

1. att avslå förslaget om att inrätta
eu statlig brevskola i Norrköping,

2. att, därest yrkandet under 1. inte
skulle bifallas, statens skola i Norrköping
skulle konkurrera på lika villkor
med redan befintliga korrespondensinstitut,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Paul Jansson m. fl. (I: 794) och den andra
inom andra kammaren av herr Hammarberg
m. fl. (II: 988),

dels två likalydande motioner, väckta

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

den ena inom första kammaren av herr
Nyman m.fl. (1:795) och den andra
inom andra kammaren av herrar Norrby
och Enskog (11:994), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om utredning i
samråd med näringslivets organisationer
om lämpliga åtgärder i syfte att stimulera
yrkeslivets vuxenutbildning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Johan Olsson m.fl. (1:796) och den
andra inom andra kammaren av hemNilsson
i Tvärålund m.fl. (11:992),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Segerstedt Wiberg (I: 797) och den andra
inom andra kammaren av herr Björkman
(11:986),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg och herr Lidgard (I: 798)
och den andra inom andra kammaren av
herr Nordstrandh m.fl. (II: 993), i vilka
bl. a. hemställts att riksdagen måtte
besluta att i skrivelse till Kungl. Maj :t
ge till känna vad i motionen anförts
angående

1. gränsdragningen mellan studiecirklar
och deltidskurser vid yrkesskolor,
samt

2. kurser som ej borde anordnas inom
lokal vuxenutbildning,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Werner (I: 799) och den andra inom
andra kammaren av fru Ryding in. fl.
(11:996), i vilka hemställts att riksdagen
— med bifall i övrigt till propositionen
— beslutade att i skrivelse till
Kungl. Maj:t hemställa om att en utredning
tillsattes med uppgift att utarbeta
ett samlat förslag för hela vuxenutbildningen
med särskilt beaktande av
de vuxenstuderandes studiesociala situation,
radio/TV-undervisningen och korrespondensundervisningen
och likaledes
med uppgift att inventera samhällets totala
uthildni n gsir esurser,

dels två likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren av herr
Wirtén (1:800) och den andra inom
andra kammaren av herr Mundebo
(II: 991),

dels en inom andra kammaren av
herrar Eliasson i Sundborn och Boo
väckt motion (11:987),

dels ock eu inom andra kammaren av
herr Hamrin i Kalmar väckt motion
(II: 989).

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:790 och 11:995,
1:793 och 11:997, 1:795 och 11:994
samt 1:799 och 11:996, de fyra förstnämnda
motionerna såvitt de avsåge
utredning om eu vidgad vuxenutbildning,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionerna 1:794 och 11:988,
såvitt de avsåge .statligt stöd till löntagarorganisationernas
vuxenutbildning
och vidareutbildningen av kommunalt
förtroendevalda, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

3. att motionerna 1:797 och 11:986
om utveckling av det nordiska samarbetet
i radio och television icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4. att riksdagen måtte i anledning av
motionerna I: 791 och II: 990, såvitt de
avsåge frågan om Sveriges Radios skyldighet
att sända undervisningsprogram
och riksdagens inflytande på dessa program,
i skrivelse till Kungl. Maj:t ge
till känna vad utskottet anfört;

5. att motionerna I: 793 och II: 997,
såvitt de avsåge utredningar och försök
beträffande radio- och televisionsundervisning
inom vuxenutbildningen, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd
;

6. att motionerna 1:271 och 11:352
om utnyttjande av radio och television
L den reguljära akademiska undervisningen
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

7. att motionerna 1:132 och 11:171
samt 1:790 och 11:995, samtliga motioner
såvitt de avsåge utredning och

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

förslag om ett radio-TV-korrespondensuniversitet
m. m., icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

8. att motionerna 1:791 och 11:990,
såvitt de avsåge en tvåbetygskurs i
statskunskap, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

9. att motionerna I: 132 och II: 171
samt I: 790 och II: 995, samtliga motioner
såvitt de avsåge den s. k. särskilda
rundradion samt införande av
en särskild utbildningskanal i televisionen,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

10. att motionerna I: 790 och II: 995,
såvitt de avsåge beställning av undervisningsprogram
hos fria producenter,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

11. att motionerna I: 493 och II: 617,
såvitt de avsåge bildande av ett fristående
radio-TV-bolag m. m., icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

12. att motionerna I: 794 och II: 988,
såvitt de avsåge frågan om de vuxnas
studieförutsättningar, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

13. att motionerna I: 762 och II: 950
om förgymnasial vuxenutbildning icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 14.

att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge utredning av frågan
om gränsdragningen mellan kommunernas
och bildningsorganisationernas
uppgifter på vuxenutbildningens område
in. m,, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

15. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 764 och II: 951, I: 792
och 11:998, 1:793 och 11:997 samt
1:798 och 11:993, de fyra sistnämnda
motionerna såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna
vad utskottet anfört angående gränsdragningen
mellan kommunernas och
bildningsorganisationernas uppgifter på
vuxenutbildningens område;

16. att motionerna 1:132 och 11:171
samt I: 790 och II: 995, såvitt de avsåge
1* — Andra kammarens

Vuxenutbildningen

professurer och institutioner i pedagogik
samt lärarutbildning för vuxenundervisning,
icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

17. att motionerna I: 796 och 11:992
om utredning av frågan om huvudmannaskapet
för de gymnasiala skolorna
och vuxenutbildningen icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

18. att motionerna 1:790 och 11:995
samt I: 791 och II: 990, såvitt de avsåge
inrättande av vuxenutbildningsråd och
vuxenutbildningsnämnder, icke måtte
bifallas av riksdagen;

19. att motionerna I: 790 och II: 995,
såvitt de avsåge minimiantalet studerande
för anordnande av kurs, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 20.

att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge minimiantalet studerande
för anordnande av kurs, icke måtte
bifallas av riksdagen;

21. att motionerna I: 790 och II: 995,
såvitt de avsåge det antal studerande
som skulle erfordras för att ämnesgrupp
skulle få delas, icke måtte bifallas av
riksdagen;

22. att riksdagen måtte, i anledning
av motionerna I: 790 och II: 995 samt
1:791 och 11:990, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört angående krav på ett klart angivet
studiemål som förutsättning för
inträde i lokal vuxenutbildning;

23. att motionerna I: 794 och 11:988,
såvitt de avsåge statsbidraget till studiecirklar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

24. att motionerna I: 798 och II: 993,
såvitt de avsåge statsbidraget till studiecirklar,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

25. att motionerna 1:800 och 11:991
om statsbidraget till studiecirklar icke
måtte bifallas av riksdagen;

26. att motionerna I: 798 och II: 993,
såvitt de avsåge statsbidrag till studieförbundens
centrala verksamhet samt

protokoll 1967. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

tjänstebrevsrätt för studieförbunden,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

27. att motionen II: 987 om inrättande
av en riksrekryterande vuxenskola i
Borlänge icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

28. att motionerna 1:763 och 11:949
om inrättande av en riksrekryterande
vuxenskola i Borlänge icke måtte bifallas
av riksdagen;

29. att motionen 11:989 om inrättande
av en riksrekryterande vuxenskola
i Kalmar icke måtte bifallas av riksdagen; 30.

att motionerna I: 790 och 11:955,
såvitt de avsåge inrättande av en riksrekryterande
vuxenutbildningsinstitution
i Stockholm, icke måtte bifallas av
riksdagen;

31. att motionerna I: 791 och 11:990,
såvitt de avsåge en plan för utbyggnaden
av skolor för riksrekryterande
vuxenutbildning, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

32. att motionerna I: 791 och 11:990,
såvitt de avsåge utredning angående
brevstudier, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

33. att riksdagen måtte besluta

a) att motionerna 1:790 och 11:995,
I: 791 och II: 990 samt I: 793 och II: 997,
samtliga motioner såvitt de avsåge ersättning
till korrespondensstuderande
för avgifter för deltagande i preparandkurser,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd,

b) att motionerna 1:132 och 11:171,
1: 790 och 11:995, 1:791 och 11:990
samt I: 793 och 11:997, samtliga motioner
såvitt de avsåge ersättning till
korrespondensstuderande för avgifter
för avläggande av tentamina, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd,

c) att motionerna 1:790 och 11:995,
I: 791 och II: 990 samt I: 793 och II: 997,
samtliga motioner såvitt de avsåge att
sådan undervisning för korrespondensstuderande
som icke utgjordes av preparandkurser
skulle vara kostnadsfri,

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

34. att motionerna 1:791 och 11:990,
såvitt de avsåge anvisande för budgetåret
1967/68 av ett förslagsanslag av

2 000 000 kr. till bestridande av de
korrespondensstuderandes kostnader
för brevkurser, preparandkurser och
tentamina, icke måtte bifallas av riksdagen; 35.

att motionerna I: 791 och II: 990,
såvitt de avsåge anordnande vid folkhögskola
av ämneskurser enligt läroplanerna
för grundskolan, fackskolan
och gymnasiet, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

36. att motionerna I: 132 och II: 171,
såvitt de avsåge förslag om samordning
inom vuxenutbildningens område, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 37.

att riksdagen måtte besluta att
fr. o. m. den 1 juli 1968 finge enligt de
riktlinjer som angivits i statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för den

3 mars 1967 och med hänsynstagande
till vad utskottet anfört anordnas särskild
kommunal gymnasial utbildning
för vuxna, vilken bedreves som ämneskurser
i olika ämnen vid skolenhet under
skolstyrelsens ledning;

38. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 793 och II: 997, såvitt de
avsåge brevskoleundervisning vid statens
skola för vuxna i Norrköping, godkänna
att statliga vuxenskolor, som
rekryterade elever från hela landet,
skulle finnas enligt de riktlinjer som
angivits i statsrådsprotokollet;

39. att riksdagen måtte godkänna att
yrkesskolornas deltidskurser omorganiserades
enligt de riktlinjer som angivits
i statsrådsprotokollet, dock med hänsynstagande
till vad utskottet anfört;

40. att riksdagen måtte godkänna de
riktlinjer för en utbyggnad av vuxenutbildningen
i övrigt som angivits i
statsrådsprotokollet, dock med hänsynstagande
till vad utskottet anfört;

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

41. att riksdagen måtte besluta att för
ämneskurser vid kommunal gymnasial
utbildning för vuxna och i statliga
vuxenskolor skulle finnas skolledare,
lärare och annan personal enligt de
riktlinjer som angivits i statsrådsprotokollet
samt godkänna de grunder för
deras anställnings- och tjänstgöringsförhållanden
som där förordats;

42. att riksdagen måtte godkänna att
statsbidrag utginge dels enligt de grunder
som angivits i statsrådsprotokollet
till lönekostnader för skolledare och lärare
vid den särskilda kommunala gymnasiala
utbildningen för vuxna, dels enligt
därstädes angivna grunder med den
ändring utskottet förordat till studiecirkelverksamhet
inom sådan utbildning; 43.

att riksdagen måtte godkänna att
statsbidraget till studiecirkelverksamhet
höjdes enligt de grunder som angivits
i statsrådsprotokollet, dock med
iakttagande av vad utskottet anfört;

44. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att utfärda bestämmelser
om ersättning mellan kommuner för
elever vid särskild gymnasial utbildning
samt för vuxna elever vid gymnasium,
fackskola eller yrkesskola enligt de
grunder som angivits i statsrådsprotokollet; 45.

att riksdagen måtte besluta att statens
aftonskola för realexamen och studentexamen
skulle avvecklas med början
läsåret 1967/68;

46. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med i statsrådsprotokollet angivna
grunder och riktlinjer samt med
beaktande av vad utskottet anfört utfärda
de bestämmelser och andra föreskrifter,
fatta de beslut samt i övrigt
vidta de åtgärder, som fordrades för
den i statsrådsprotokollet förordade reformeringen
av vuxenutbildningen;

47. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt i anledning
av motionerna I: 493 och II: 617, såvitt
nu var i fråga, till Pedagogiskt utveck -

Vuxenutbildningen

lingsarbete inom skolväsendet för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 610 000 kr.;

48. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt i anledning
av motionerna I: 493 och II: 617,
såvitt nu var i fråga, till Pedagogiskt
utvecklingsarbete in. in. vid universitet
och högskolor för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag av
550 000 kr.;

49. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt i anledning
av motionerna 1:493 och 11:617,
såvitt nu var i fråga, till Viss utbildning
via radio och television in. in. för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 9 535 000 kr.;

50. att riksdagen måtte till Statliga
skolor för vuxna: Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 227 000 kr.;

51. att riksdagen måtte till Statliga
skolor för vuxna: Omkostnader för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 2 451 000 kr.;

52. att riksdagen måtte till Bidrag till
driften av kommunala skolor för vuxna
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 8 021 000 kr.;

53. att riksdagen måtte till Studiebidrag
m. m. för budgetåret 1967/68 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 403 000 000
kr.;

54. att riksdagen måtte till Allmänna
studielånefonden för budgetåret 1967/68
på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag''
av 69 500 000 kr.;

55. att riksdagen måtte

a) medgiva att för budgetåret 1967/68
högst 210 000 kr. finge utdelas till brevskolestipendier,

Nr 31

Onsdagen den 124 maj 1967 fm:

V uxenutbildningen

b) till Brevskolestipendier för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 100 000 kr.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande frågan om fortsatt utredning
på vuxenutbildningens område
av lierrar Kciijser, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nyman, Bohman, Nihlfors,
Mattsson, Källstad, Nordstrandh,
Mundebo och Elmstedt, vilka ansett

dels att visst avsnitt i utskottets yttrande
bort ha i reservationen angiven
lydelse,

dels ock att utskottet under 1. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:790 och 11:995, 1:793
och 11:997, 1:795 och 11:994 samt
I: 799 och II: 996, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att en parlamentariskt
sammansatt utredning tillsattes
i syfte att utreda hur en vidgad
ypxenutbildning borde organiseras och
finansieras;

2. beträffande frågan om inrättande
av ett radio-TV-korrespondensuniversitet
av herrar Kaijser, Bengtson, Ottosson,
Wallmark, Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nyman, Bohman, Nihlfors,
Mattsson, Källstad, Nordstrandh,
Mundebo och Elmstedt, vilka ansett att
utskottet under 7. bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna 1:132 och 11:171 samt
I: 790 och II: 995, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om skyndsam utredning
och förslag om utbildning på akademisk
nivå genom radio och television samt
genom korrespondensstudier i anslutning
därtill;

3. beträffande handhavande av utbildningstelevisionen
av herrar Kaijser,
Bengtson, Ottosson, Wallmark, Thorsten
Larsson, Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Bohman, Nihlfors, Mattsson, Källstad,

Nordstrandh, Mundebo och Elmstedt,
vilka ansett att utskottet under 11. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 493 och II: 617, såvitt nu
var i fråga, i skrivelse till Kungl. Maj:t
ge till känna vad reservanterna anfört
beträffande handhavandet av utbildningstelevisionen; 4.

beträffande ersättning åt korrespondensstuderande
av herrar Kaijser,
Bengtson, Ottosson, Wallmark, Thorsten
Larsson, Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Bohman, Nihlfors, Mattsson, Källstad,
Nordstrandh, Mundebo och Elmstedt,
vilka ansett

dels att utskottet under 33. bort hemställa,

att riksdagen måtte

a) i anledning av motionerna I: 790
och 11:995, 1:791 och 11:990 samt
I: 793 och II: 997, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, besluta att ersättning
skulle utgå till korrespondensstuderande
för avgifter för deltagande i
preparandkurser,

b) i anledning av motionerna I: 132
och II: 171, I: 790 och II: 995, I: 791 och
II: 990 samt I: 793 och II: 997, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att ersättning skulle utgå till korrespondensstuderande
för avgifter för avläggande
av tentamina,

c) i anledning av motionerna 1:790
och 11:995, 1:791 och 11:990 samt
I: 793 och II: 997, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t hemställa om utredning om ersättning
till korrespondensstuderande, som
ej vore elever vid statens skola för
vuxna i Norrköping, för deras utgifter
för sådan undervisning som ej utgjordes
av preparandkurs;

dels ock att utskottet under 34. —
under förutsättning av bifall till yrkandet
beträffande 33. — bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
motionerna I: 791 och II: 990, såvitt nu
var i fråga, till Bestridande av korrespondensstuderandes
kostnader för pre -

Onsdagen den 24 maj 1967 fin.

Nr 31

parandkurser och tentamina för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
åttonde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 500 000 kr.;

5. av herr Thorsten Larsson, utan
angivet yrkande.

Andra lagutskottets utlåtande nr 45

Såsom framgår av det föregående
hade propositionen nr 85 såvitt anginge
ändring i studiehjälpsreglementet hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet i dess utlåtande
nr 45.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat följande i ämnet
väckta motioner.

Vid riksdagens början väckta motioner: 1.

de likalydande, i det föregående
redovisade motionerna 1:132 av herrar
Bengtson och Dahlén och II: 171 av herrar
Hedlund och Ohlin;

2. de likaly dande motionerna I: 173
av herrar Bengtson och Dahlén samt
11:218 av herrar Hedlund och Ohlin;

3. de likalydande motionerna I: 622
av herr Nils-Eric Gustafsson samt II: 784
av herrar Elmstedt och Larsson i Borrby.

I anledning av propositionen väckta,
i det föregående redovisade motioner:

4. de likalydande motionerna 1:790
av herr Axel Andersson in. fl. samt
11:995 av herr Ohlin in. fl.;

5. de likalydande motionerna I: 791
av herr Bengtson in. fl. och 11:990 av
herr Hedlund in. fl.

I motionerna I: 790 och II: 995 hade
yrkats »att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 85 måtte besluta
att resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
skall utgå vid ett minsta reseavstånd
av sex kilometer färdvägen enligt
centrala studiehjälpsnämndens förslag».

I motionerna 1: 791 och II: 990 hade
yrkats att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 85 måtte besluta ;

Vuxenutbildningen

att resetillägg enligt studiehjälpsreglementet
skulle utgå vid ett minsta reseavstånd
av sex kilometer färdvägen enligt
centrala studiehjälpsnämndens förslag
men med de högre belopp som föresloges
i propositionen;

att elev vid lokal vuxenutbildning som
bedreve heltidsstudier skulle omfattas
av studiehjälpsreglementets bestämmelser; samt

att vederbörande utskott utarbetade
förslag till erforderlig ändring
i lagtexten med anledning av yrkandet
om ändring i bestämmelsen om resetillägg.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med bifall till motionerna
1:790 och 11:995 samt 1:791
och II: 990, samtliga motioner såvitt anginge
resetillägget, samt med förklaring
att riksdagen funnit viss ändring böra
vidtagas i de i förevarande proposition,
nr 85, behandlade reglerna om resetilllägg
— måtte antaga det föreliggande
författningsförslaget med den ändring
och det tillägg att ingressen och 11 §
studiehjälpsreglementet erhölle i utskottets
hemställan angiven lydelse;

B. att riksdagen med avslag på motionerna
1:791 och 11:990, såvitt anginge
yrkandet om studiehjälp vid lokal
vuxenutbildning, måtte bifalla propositionen
i motsvarande del;

C. att riksdagen måtte bifalla propositionen
i övrigt, såvitt den hänvisats
till lagutskott;

I). att följande motioner, nämligen

1. motionerna 1:132 och 11:171, såvitt
anginge yrkandet om vuxenutbildningsbidrag
till korrespondensstuderande.

2. motionerna 1:173 och II: 218 samt

3. motionerna I: 622 och II: 784, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation vid utskottets hemställan
under B. hade avgivits av herrar
Edström, Wirtén, Fälldin, Rimmerfors,
Jönsson i Ingemarsgården och Larsson

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

i Öskeviksby, vilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att riksdagen ■— med bifall till motionerna
1:791 och 11:990, såvitt anginge
yrkandet om studiehjälp vid lokal
vuxenutbildning, samt med avslag å
propositionen i motsvarande del — måtte
i skrivelse till Kungl. Maj :t giva till
känna vad reservanterna i denna del anfört.

Sedan vad utskotten hemställt föredragits
anförde:

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Reformerna på undervisningens
område har lett till betydande
skillnader mellan unga människor
och vuxna och mellan olika generationer
i samhället. Ett uttryck för
dessa olikheter i skol- och högskoleutbildning
är det förhållandet att cirka
SO procent av 1930-talets årskullar har
lämnat skolsystemet utan annan utbildning
än en sex- till åttaårig obligatorisk
skola. Inom några få år får en lika sitor
andel en elva- eller tolvårig utbildning.

De som fått denna korta obligatoriska
utbildning medverkar nu — och är allmänt
beredda till det — till att dagens
ungdom skall få en mera gedigen utbildning
än vad tidigare generationer
erhållit. Det resonemang som på sin tid
fördes: »Det har räckt åt mig, det kan
räcka också åt dig», torde inte längre
förekomma.

Nu får man emellertid inte tro att
skillnaderna i kunskapshänseende är så
stora som utbildningstidens längd kan
ge vid handen mellan dem som gick i
skola på 1930-talet och de ungdomar
som t. ex. började skolgången i mitten
av 1950-talet. Många av dem som bara
gått i sex- eller åttaårig obligatorisk
skola har på olika sätt kompenserat sig
och skaffat sig kunskaper ute i livet.
Det frivilliga studie- och bildningsarbetet
har varit en väg, förenings- och
organisationslivet en annan. Likaså har
det kommunala livet engagerat många

människor. Jag skulle tro att vi litet till
mans beundrar många av dem som med
endasit sexårig skola som bakgrund har
klarat synnerligen krävande uppgifter
i det kommunala livet, något som för
övrigt gäller även andra delar av samhället,
t. ex. inom näringslivet, den
statliga administrationen o. s. v. Den
praktiska verksamheten och studiebegåvningen
har medverkat till att dessa
människor på egen hand kunnat förvärva
stora kunskaper.

Bland de olika sätt som för övrigt
kommit i fråga då vuxna människor har
förvärvat ökade kunskaper förtjänar att
nämnas korrespondenstudier, folkhögskolestudier
och på senare tid studier i
aftonskolor och kvällsgymnasier. Vuxenutbildning
är således inte något nytt,
men utvecklingen gör det nödvändigt att
frågan ägnas större uppmärksamhet än
tidigare. Mycket kan anföras som motivering
för den meningen. Jag har nämnt
skillnaderna i utbildning olika generationer
emellan. Det är ett rättvisekrav
att de vuxna ges ökade utbildningsmöjligheter.

Men kravet på vuxenutbildning måste
också ses ur en annan synpunkt. Det
räcker inte att öka ungdomsutbildningens
längd. Utbildningen måste kompletteras
under människans vuxna tillvaro.
Vi vet att utbildning blir mer eller mindre
inaktuell efter en tid — längre eller
kortare tid beroende på vilket yrke
man ägnar sig åt.

Den proposition som ligger till grund
för detta utskottsutlåtande anser jag
vara en början till åstadkommande av
ökad vuxenutbildning här i landet. Man
kan givetvis ha önskemål om en mera
omfattande vuxenutbildning än vad som
föreslås i propositionen, men man måste
också ta hänsyn till hur långt våra resurser
räcker. Jag ser alltså förslaget
som eu etapp på vägen mot en fullbordad
vuxenutbildningsorganisation.

I detta sammanhang vill jag också
ha sagt, att även om vi anser det vara
angeläget med en ökad vuxenutbild -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

ning, bör vi ha klart för oss att vi i
första hand måste eftersträva att klara
de åtaganden som har gjorts beträffande
grundskolan och gymnasieskolorna.

Det förslag som vi behandlar här i dag
är således inte ett slutmål. Vi får inte
slå oss till ro, utan vi skall givetvis
eftersträva en vidgad vuxenutbildning.
Frågan om hur detta skall ske och hur
denna utbildning skall finansieras kan
man emellertid inte klara i en handvändning,
utan den måste bli föremål
för utredning. I reservationen 1 till
statsutskottets utlåtande nr 117 har en
dylik utredning begärts, och jag ber
att få yrka bifall till denna reservation.
Den skall ses som ett positivt, framåtsyftande
förslag. Inte minst viktigt anser
jag det vara att vi i reservationen
begärt att de vuxnas studiesituation
skall beaktas med hänsyn till deras
kunskaper och studieförutsättningar.

Vuxenutbildningen kommer i allmänhet
inte att bedrivas på traditionellt sätt
med lärare och heltidsläsande elever.
Även om sådan undervisning kommer
att tillämpas, blir det vanligaste att eleverna
läser på deltid och fritid. Den
enskilde får med hjälp av sin studiebegåvning,
sin energi, böcker, brevstudier
samt undervisning i radio och TV
på fritid i många fall förvärva ökade
kunskaper. Vi skulle för övrigt inte ha
möjligheter att ta hur mycket människor
som helst ur produktionen och sätta
dem på skolbänken, även om vi hade
tillgång till lärare och lokaler. Vi bör
göra klart för oss att vi på detta område
behöver vinna érfarenhet och pröva
oss fram.

Den senaste tidens utveckling synes
leda till nya former även för den akademiska
undervisningen. Jag tänker därvid
främst på undervisning i radio och
TV. Enligt min bedömning blir många —-de är redan betydligt fler än tidigare —
i besittning av sådana förkunskaper att
de kan tillgodogöra sig akademisk undervisning.
Om sådan lämnas i radio
och TV får man möjlighet att nå fram

Vuxenutbildningen

till flera, till nya grupper i samhället.
Det är angeläget med försöksverksamhet
i syfte att utröna vilka möjligheter
den eterburna undervisningen kan erbjuda.
Om den kommer att ge goda
resultat, vilket jag anser att den har
förutsättningar för, måste det innebära
att flera kan erhålla utbildning, akademisk
såväl som annan. På så sätt kan
besparingar göras för såväl den enskilde
som samhället.

Den kommitté som regeringen tillsatte
den 24 februari i år med uppdrag att
utreda frågan om användningen av radio
och TV i utbildningen samt att planera
och leda försöksverksamheten på
detta område anser jag skall erhålla
uppdraget att också utreda frågan om utbildning
på akademisk nivå genom radio
och TV och genom korrespondensstudier
i anslutning därtill. Skulle kommittén
behöva ytterligare förstärkning
av sakkunniga på grund av att arbetsuppgifterna
redan är mycket betungande,
torde detta kunna ordnas. Jag anser
att ett samlat grepp bör tas på denna
fråga, vilket även framförts i reservationen
2. Jag ber att få yrka bifall till
denna reservation.

Jag har tidigare sagt att enligt min
mening får vi pröva oss fram för att
ernå bästa möjliga resultat även när
det gäller vuxenundervisningen. Vi måste
därför ta till vara all den erfarenhet
som kan uppspåras. I reservationen 3
har vi anfört att den kommitté som
har tillsatts för utredningsarbete och
försöksverksamhet bör ha en sådan sammansättning
att arbetsmarknadens parter,
näringslivets organisationer och
bildningsorganisationerna också blir representerade.
Jag är övertygad om att
synpunkter från dessa parters sida är
väl värda att beakta då det gäller utbildningen
genom TV. Jag ber därför
att få yrka bifall till reservationen 3.

Jag kommer också att stödja reservationen
4. En annan representant för
centerpartiet kommer emellertid att tala
för den, varför jag avstår från att

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

argumentera och endast yrkar bifall
till reservation nr 4.

Utöver vad jag nu har anfört skulle
jag vilja säga några ord i anslutning
dels till vissa motioner, dels till utskottsutlåtandet.

I en partimotion har vi tagit upp frågan
om utformningen av undervisningsprogrammen
i radio och TV och deras
innehåll. Vi har framhållit att en förutsättning
för den vidgade användningen
av dylika program med ungdomsutbildning
och vuxenutbildning måste vara,
att Sveriges Radio nära samarbetar med
universitetskanslersämbetet och skolöverstyrelsen.
Statsmakternas intressen
när det gäller programutformningen bör
kunna tillgodoses genom detta samarbete.
Vad utskottet har anfört i anledning
av ifrågavarande motionsyrkande
bör av riksdagen ges till känna för
Kungl. Maj:t. Jag hoppas att utskottets
skrivning skall innebära att radio och
TV känner det som en skyldighet att
samarbeta med berörda utbildningsmyndigheter.
Jag vill tillägga att jag anser
att om tvist skulle uppstå huruvida ett
program skall sändas eller inte, skall
utbildningsmyndigheterna ha rätt att säga
nej till sändning, ifall programmet
enligt deras bedömning inte är förenligt
med de allmänna principer som
ligger till grund för undervisningen i
vårt land.

När vuxenutbildningspropositionen
lades på riksdagens bord var det en
grupp i samhället som blev orolig. Det
var de som arbetar på det husliga området,
d. v. s. främst husmödrarna. Dessa
uttryckte farhågor för att vuxenutbildningen
inom deras yrkesområde
framdeles i alltför hög grad skulle betraktas
som hobbyverksamhet. De skulle
därigenom varken få ekonomiskt stöd
eller möjlighet till kvalificerade lärare
som andra grupper kommer att erhålla
för sin yrkesutbildning.

Med den föreliggande skrivningen i
utskottets utlåtande skulle jag emellertid
tro att självkänslan stärks hos dem

som arbetar inom det husliga området.
Husmodersyrket är ett kvalificerat yrke,
och utskottet skriver att utbildningen
på det husliga området »i stor utsträckning
bör anses vara yrkesutbildning för
personer med arbete inom hemmet och
och alltså höra hemma inom yrkesskolans
verksamhetsområde». Detta är en
klar anvisning, och utskottet föreslår
att uttalandet ges till känna för Kungl.
Maj :t. Det är mycket viktigt att det också
i fortsättningen finns möjlighet till
en god grundläggande utbildning för
arbetet inom hem och familj. Visserligen
har hemarbetet förändrats för många
under de senaste årtiondena, inte minst
genom att industrin har övertagit en
betydande del därav, men fortfarande
är dock hemarbetet ett yrke av samma
svårighetsgrad som många andra yrken.
Husmorsarbetet har visserligen i
många fall blivit mindre tungt än tidigare
men därför inte mindre komplicerat.
Det krävs ekonomisk upplysning
och en god varukunskapsundervisning
för den enskilde individen och det föreligger
också behov av en mer utbredd
föräldra- och familj ekunskapsundervisning.
Därtill kommer att kvinnans förvärvsarbete
utanför hemmet underlättas
om män och kvinnor har möjlighet
att erhålla en grundläggande utbildning
för hemarbetet. Det är sålunda inte en
fråga som gäller endast kvinnorna, utan
även männen bör ges en grundläggande
utbildning för hemarbete och för allt
som är av betydelse för hem och familj.

Under utskottsbehandlingen har vi
också tagit upp frågan om det frivilliga
studiearbetet. Jag hoppas att vi
framdeleis skall slippa den konkurrens
som rått mellan de kommunala yrkesskolorna
och studieorganisationerna.
Den har varit besvärande och irriterande
och därtill kostsam i många fall för
det allmänna. Enligt min mening har
alltför många kurser som hållits i yrkesskolans
regi i stället bort anordnas i
studiecirkelform. Min mening är att yrkes.
skolan skall ägna sig åt yrkesutbild -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

ning, inte åt hobby- eller folkbildningsverksamhet.
Jag betraktar det som tillfredsställande
att utskottet kunnat enas
i sin skrivning på denna punkt och jag
tror inte att någon bär gjort särskilda
eftergifter för enighetens skull.

Frågan om huvudmannaskapet för olika
skolformer har också behandlats i
anledning av motioner i vilka begärts
utredning av detta. Då yrkesutbildningsberedningens
uppfattning om behovet
av en omprövning av huvudmannaskapet
är under övervägande av Kungl.
Maj :t, har det inte ansetts lämpligt att
nu göra något uttalande i frågan. Det
är angeläget att vi kan erbjuda en så
god yrkesutbildning som möjligt utan
att den kostar onödigt mycket. Vem
som skall svara för huvudmannaskapet
är en fråga som man för närvarande
inte kan ha någon bestämd åsikt om.
Vi vet att genom kommunsammanslagningar
får många kommuner, som därigenom
blir större, ökade förutsättningar.
Men vi vet också att dessa i flera fall
ändå inte ensamma kan klara uppgiften
att ge en god yrkesutbildning till alla
dem som önskar en sådan. Om detta
kräver en ändring av huvudmannaskapet
har jag ingen bestämd uppfattning
om. Det är mig emellertid bekant att
erfarenheterna från landsting, som svarar
för huvudmannaskapet, är mycket
goda.

Det nu föreslagna kommunala huvudmannaskapet
för vuxenutbildning har
också föranlett motioner i vilka har
föreslagits att vid sidan av skolstyrelse
och länsskolnämnd skall finnas; vuxenutbildningsråd
respektive vuxenutbildningsnämnder.
Dessa bär föreslagits
skola bestå av representanter för näringslivet,
arbetsmarknadsorganisationerna
och studieorganisationerna. Det
har emellertid ansetts att kommunerna
själva skall få göra sina egna erfarenheter
för att komma fram till de mest
praktiska formerna. Praktiska kommunalmän
kommer säkerligen här att finna
lämpliga lösningar, och jag hoppas

Vuxenutbildningen

också att de har intresse för att finna
dem. Enligt min mening är det mycket
önskvärt att vuxenutbildningen samordnas
med näringslivets och arbetsmarknadens
intressen. Därför behövs kontakt
och samarbete mellan här nämnda parter.

Det bär också framförts förslag om
att minimiantalet studerande vid anordnande
av ämneskurs vid lokalt rekryterad
vuxenutbildning skall vara 8
i stället för av regeringen föreslagna 12.
Utskottet utgår från att den rörlighet i
tillämpningen som förutsätts i propositionen
skall kunna utnyttjas då det är
fråga om områden där människorna
bor glest och avstånden till platsen där
ämneskursen pågår är stora för dem
som skall delta i kursen i fråga. Här
kommer givetvis mycket att bero på tilllämpningen
framöver. Finns det förståelse
och en omdömesgill tillämpning,
så kan det gå bra. Om det blir motsatsen,
så finns ju alltid möjligheten att
återkomma. Men för de människors
skull som bor i glesbygder och som
önskar delta i vuxenutbildningskurser
hoppas jag att det skall visas förståelse
för deras speciella problem och att önskemål
om att minimiantalet skall sättas
lägre än det som i allmänhet gäller,
nämligen 12, skall tillmötesgås.

Vi har även haft att ta ställning till
motioner som gällt förslag om att inrätta
flera skolor för vuxna än de två
som nu finns i Norrköping och Härnösand.
Det har angivits vissa namngivna
städer, dit riksrekryterade vuxenskolor
skall förläggas. Vidare har begärts en
plan på den fortsatta utbyggnaden, vilken
då skall föreläggas nästa års riksdag.
Vi har kommit fram till att det kan vara
välbetänkt att något se utvecklingen
an, innan man ger sig in på att starta
flera skolor.

Jag vill emellertid i denna fråga gärna
ha sagt, att jag ingalunda är övertygad
om att det är riktigt att göra de riksrekryterande
skolorna mycket stora.
Planerna på att göra skolan i Norrkö -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

ping så stor att den skall få ett elevantal
som — tillsammans med dem som
agnar sig åt brevstudier — uppgår HD
3 000 eller mera, gör i varje fall mig
fundersam. Kan det vara riktigt ur utbildnings-
eller kostnadssynpunkt med
så stora skolor? Här rör det sig dock
om en mycket heterogen elevsammansättning,
där det måste bli fråga om
omfattande elevvårdande uppgifter.
Den administrativa sidan kan också vålla
bekymmer. Man kommer sedan inte
ifrån att ökad spridning av undervisningen
i riksrekryterande skolor gör
dessa mera geografiskt lättillgängliga.
Får vi stor tillströmning till dessa skolor
och undervisningen blir både attraktiv
och framgångsrik, anser jag att
det finns anledning överväga att inrätta
flera skolor.

Innan jag slutar vill jag säga några
ord om folkhögskolan och förslaget att
dit förlägga heltidskurser i enlighet med
de läroplaner som finns för grundskolan
och de gymnasiala skolorna. På
denna punkt råder delade meningar såväl
bland allmänheten som bland lärarna
vid folkhögskolan och skulle jag tro,
även bland riksdagens ledamöter. För
min del är jag glad så länge elevtillströmningen
till folkhögskolan är så
stor att den får ägna sig åt sin huvuduppgift,
som är att meddela allmän medborgerlig
bildning. Dess möjligheter att
erhålla elever synes inte ha minskat,
men jag vet att situationen på vissa
håll bedöms vara sådan, att en minskning
kan väntas. Ungdomar med folkhögskoleutbildning
har dock chanser
till inträde vid andra utbildningsanstalter,
och förslag har framlagts som kommer
att vidga dessa möjligheter.

Det är svårt att veta vilka som får
rätt, de som tror att folkhögskolan i sin
nuvarande utformning kommer att kunna
hävda sig eller de som anser att
där bör bedrivas målinriktade studier
med möjligheter att ge betyg i form av
siffror i stället för att avge studieomdöme.
Frågan må följas med stor

uppmärksamhet, och enligt propositionen
skall inte heller möjligheten uteslutas
att vid folkhögskolorna bedriva
även målinriktade studier, vilket jag
bedömer som en beredskapsåtgärd.
Även om jag på denna punkt har anslutit
mig till utskottets skrivning har jag
ansett det lämpligt att säga några ord
om denna skola, som ändå som vuxenskola
har betytt så mycket under årens
lopp för många tusentals männniskor
— inte bara därför att de där har erhållit
en god allmän medborgerlig bildning
utan också genom att den öppnat
möjligheter för dem att förvärva ytterligare
kunskaper. Därtill kommer att de
utan att förskaffa sig ytterligare utbildning
har varit bättre skickade att efter
genomgång av folkhögskolekurser gripa
sig an med krävande uppgifter inom
sitt yrke eller i samhällsarbetet.

Med detta, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till de reservationer som
har fogats till statsutskottets utlåtande
nr 117 och i övrigt bifall till utskottets
hemställan.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! När riksdagen för en
tid sedan behandlade lärarutbildningsreformen
karakteriserades propositionen
av några talare som »herr Edenmans
ofullbordade». Mängder av delfrågor
hänsköts till förnyad utredning.
Den proposition som riksdagen har att
behandla i dag, nr 85, om vuxenutbildningen
kan också på sitt sätt betecknas
som »herr Edenmans ofullbordade», i
så fall alltså som opus nr 2. Trots deklarationer
från regeringshåll att nästa
stora utbildningsreform skulle gälla
vuxenutbildningen kan det inte råda
något tvivel om att de förslag som regeringen
nu har lagt fram bara är en
första etapp på vägen mot en stor reform,
att den är en delreform eller —
som någon uttryckt det — en skiss till
en vuxenutbildningsreform.

Propositionen bygger på flera utredningsförslag
— gymnasieutredningens,

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

yrkesutbildningsberedningens och radioutredningens.
Det är givet att överblicken
över och samordningen av de
olika förslagen härigenom har försvarats.
Från mittenpartiernas sida har vi
år efter år krävt att vuxenutbildningen
på samma sätt som fallet varit med
åtskilliga andra skolfrågor skall bli föremål
för en samlad översyn genom en
parlamentariskt sammansatt kommitté.

Även i anslutning till den nu föreliggande
propositionen har vi framfört
dessa tankegångar. Vi kan alltså konstatera
att ecklesiastikministern vad gäller
vuxenutbildningen frångått den praxis
som tidigare har gällt på detta område,
nämligen att större skolfrågor så gott
som undantagslöst har utretts av parlamentariskt
sammansatta kommittéer.
Riksdagen har emellertid nu möjlighet
att få en samlad översyn av hela vuxenutbildningsområdet
genom att bifalla
reservationen 1 vid statsutskottets utlåtande
nr 117.

Som också utskottsmajoriteten konstaterar
utgör propositionen en första
etapp i en vuxenutbildningsreform,
varför den bör följas upp av ett fortsatt
reformarbete. Vi reservanter anser att
det fortsatta reformarbetet bör börja redan
nu i form av en parlamentarisk utredning,
varvid uppgiften främst skall
vara att utreda hur en vidgad vuxenutbildning
skall organiseras och finansieras.
Särskild uppmärksamhet bör
därvid ägnas den vuxenutbildning som
bedrives av företag, organisationer och
myndigheter — d. v. s. områden som
ligger utanför den nu aktuella propositionen.
Vidare bör utredningen få i uppgift
att se över de vuxenstuderandes speciella
studiesituation med hänsyn till
deras förkunskaper och studieförutsättningar.
Självfallet skulle en sådan utredning
också komma att ta upp de viktiga
studiesociala frågorna, såsom vi påpekat
i vår partimotion nr 995 i denna
kammare. I begreppet vidgad vuxenutbildning
ligger även ett utnyttjande av
radio, television, korrespondensunder -

V uxenutbildningen

visning, studieförbundens verksamhet
o. s. v.

Jag vill gärna med några ord ange
hur vi inom folkpartiet ser på det fortsatta
reformarbetet och hur vi skulle
vilja ha den framtida vuxenutbildningen
organiserad. Gymnasieutredningen
och i än högre grad yrkesutbildningsberedningen
uppfattade vuxenutbildningen
som ett institutionellt begrepp,
något som tvingas in i ett hävdvunnet
skolmönster. Betecknande är båda utredningarnas
tal om kurs- och gruppstorlekar,
delningstal, intagningsförfarande
efter urvalsprinciper, betygssystem
o. s. v. Man var fastlåst i ett traditionellt
skolmönster och fixerad vid ett
visst skoltänkande. I någon mån kan
dessa drag sägas gå igen i propositionen,
även om den till viss del befriat sig
från denna institutionalisering genom
en ökad satsning på etermedia i vuxenundervisningen.

För oss har det länge varit uppenbart
att vuxenutbildning måste bedrivas
under friare former än de som råder
inom den allmänna ungdomsutbildningen.
Mönstret bör snarare hämtas
från folkhögskolans värld än från den
allmänna skolans. Målet för den framtida
vuxenutbildningen bör således vara
att skapa en flexibel organisation,
där elevprestationen mera än själva den
form under vilken studierna bedrives
framstår som det centrala. Om vuxeneleverna
studerar hemma eller vid
vuxenskola eller per korrespondens eller
via radio och TV eller kompletterar
vid kurser som anordnas av studieförbund
har ganska underordnad betydelse.
Det väsentliga skall i stället vara rätten
och möjligheten att studera, tentera
och förvärva betyg. Vuxenskolan som
samlande begrepp för alla dessa studieformer
skall stå öppen för alla och bör
bereda alla som så önskar kostnadsfria
studier. Endast då kan vi tala om en
verklig reformering av vuxenutbildningen
och först då kan rättvisekravet
sägas vara uppfyllt genom att de som i

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

sin ungdom gick miste om förmänen
att studera vidare nu kan ta igen vad de
förlorat.

På lång sikt torde också samhället
komma att dra stor nytta av en ökad
satsning på vuxenundervisningen. Arbetskraften
blir välutbildad, vilket i sin
tur medför högre produktivitet och större
nationalinkomst. För oss inom folkpartiet
framstår därför kravet på vidgad
vuxenundervisning både som ett
rättvisekrav och som ett arbetsmarknadspolitisk!
krav. De äldre bör ges
samma chanser som de unga att vidareutbilda
sig. Samhällsutvecklingen i stort
medför också växande krav på fortbildning,
omskolning och ökat kunnande
över huvud taget.

För att vår målsättning för eu kraftigt
utbyggd vuxenundervisning skall
kunna förverkligas fordras att resurserna
sätts in där de gör den största effekten.
Lärarbesparande åtgärder måste
tillgripas för att inte lärare skall dras
från ungdomsskolan, och man måste
satsa mera på etermediaundervisning,
på framställning av förproducerat material
och på forsknings- och utvecklingsarbete
på vuxenpedagogikens område. I
sinom tid bör videobandspelare införas
i vuxenundervisningen, varigenom TVprogram
kan ses på tider och under former
som bättre lämpar sig för den
vuxenstuderande. I USA har man påbörjat
datamaskinförmedlad undervisning,
och den bör enligt vår mening införas
också i vårt land, till en början som försöksverksamhet.
Lärarutbildningen för
vuxenundervisning måste också intensifieras.
Det är betecknande för vår undervisningssituation
att vi så lielt koncentrerat
oss på ungdomsskolan att det
för närvarande inte finns några lärare
som utbildas för undervisning av vuxna.

Att utan vidare förutsätta att den metodik
och pedagogik som lärs ut vid våra
seminarier och lärarhögskolor är direkt
överförbar på vuxenundervisning
är en oframkomlig väg. Det måste till
särskild undervisning för att undervisa

vuxna. Det är en brist att vi inte har mer
än ett lektorat i vuxenundervisningens
metodik. Jag vädjar till departementschefen
att snarast möjligt ta sig an detta
problem och förse lärarhögskolorna
med ökade resurser på området.

Ett annat problem som fordrar snar
lösning, om vuxenutbildningen skall
kunna realiseras, är det s. k. kompetensproblemet,
d. v. s. frågan om vilka förkunskaper
som skall krävas för rätten
att studera och tentera vid bl. a. våra
universitet. Från vårt håll har vi föreslagit
att större vikt skall fästas vid den
reella kompetensen än vid den formella.
Möjligheter måste skapas att tillgodose
det s. k. allmänna behörighetskravet
genom hänsynstagande till exempelvis
erfarenheter i yrkeslivet, folkhögskolestudier,
deltagande i icke målinriktat
studiearbete, arbete i fackliga eller ideella
organisationer o. s. v. Den sittande
kompetensutredningen bör ha sin uppmärksamhet
riktad på dessa problem.

Den stora frågan vid all vuxenundervisning
är emellertid studiefinansieringen.
Propositionen utgör också på denna
punkt en klar besvikelse. Många hade
hoppats att regeringen äntligen skulle
lägga fram radikala förslag. I stället
får vi bevittna en ätstramningspolitik
som föga gagnar de vuxenstuderande.
Vi har framhållit att frågan om ett ökat
studiesocialt stöd måste bli föremål för
skyndsam utredning. I princip bör målsättningen
vara sådan, att man utan
ekonomiska hinder vid vilken tidpunkt
som helst skall kunna fortsätta sina studier
till den nivå som motsvarar ens
anlag och intressen. Valfrihet bör föreligga
mellan heltids- och deltidsundervisning,
mellan undervisning på dagtid
och på kvällstid eller som kombinationer
mellan dessa former. Vi har sagt
att det bör övervägas att på lämpligt
sätt samordna det studiesociala stödet
till de vuxenstuderande med studiemedelssystemet
och inte som nu med det
för gymnasiala skolor avsedda studiehjälpssystemet.
Det rör sig ofta om sill -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

derande som bär bildat familj och som
ofta får avstå från ibland ganska betydande
inkomster för att kunna fullfölja
sina studier.

Jag övergår nu, herr talman, till att
närmare granska de konkreta förslagen
i propositionen.

Herr Edenman har äntligen signalerat
att han avser att i ökad omfattning
ta radio och TV i utbildningens tjänst
som undervisningsbärande media. Det
är glädjande att ecklesiastikministern
nu kommit till den insikten, samtidigt
som vi måste beklaga att det inte skett
tidigare. TV har funnits i vårt land i
drygt tio år, radio under flera decennier,
och ändå går det först nu upp för
regeringen att dessa media kan sända
undervisningsprogram också för vuxna
och därigenom bespara samhället stora
kostnader för såväl lärare som lokaler.
Mittenpartierna har år efter år motionerat
i riksdagen om ökad användning
av radio och TV i utbildningssyfte. Vi
gjorde det senast i början av denna
session och vi har återkommit till saken
i motionerna i anledning av förevarande
proposition.

Vad vi nu får uppleva är emellertid
inte en direkt satsning på etermediaundervisning
utan förslag till en utredning
om formerna för denna undervisning.
Vi kan alltså till nöds hoppas
på en ökad satsning härvidlag, men ännu
har vi inte sett några resultat. Den
kommitté som regeringen nu tillsatt för
att utreda dessa frågor skall ha både
utredningsuppdraget och försöksverksamheten
om hand. Man kan fråga sig
om det är en lämplig anordning, men
bortsett från detta förefaller det som
om kommittén skulle komma att föregripa
den sittande läromedelsutredningen,
som enligt sina direktiv just har till
uppgift att »överväga behovet av samhälleliga
insatser på hjälpmedelsområdet
även då det gäller utbildning för
vuxna» samt att beakta radioutredningens
förslag »och därav eventuellt föranledda
åtgärder till utveckling av under -

V uxenutbildningen

visningen med hjälp av såväl eterburna
som bandinspelade radio- och televisionsprogram».

Också en annan kommitté måste känna
sig trampad på tårna av herr Edenmans
utspel; det gäller den universitetspedagogiska
utredningen, UPU, som
just fått i uppdrag att producera program
för intern TV med tanke på undervisningen
vid Linköpings tekniska
högskola, en uppgift som den nya kommittén
nu synes ta ifrån UPU. Av vad
jag nyss sagt framgår att man kan diskutera
formerna beträffande detta kommittéarbete.
Likaså är det diskutabelt
att låta ett enda statligt organ lägga upp
hela denna nya undervisning. På detta
liksom på så många andra områden av
samhällslivet torde konkurrens vara den
faktor som stimulerar till de bästa produkterna.
Som vi också framhållit i
reservationen 3 bör denna utbildningstelevision
handhas av flera parter än
statsmakterna, bl. a. arbetsmarknadens
parter, bildningsorganisationerna och
näringslivet. Nyssnämnda intressenter
bör alltså vara representerade i kommittén.
Så synes endast i mindre utsträckning
vara fallet för närvarande.
Vi föreslår därför att riksdagen ger
Kungl. Maj :t till känna som sin uppfattning
att kommittén bör förstärkas med
de av oss nämnda representanterna.

En stor brist i propositionen är dess
koncentration på enbart förgymnasial
och gymnasial vuxenutbildning. Någon
satsning på postgymnasial, särskilt akademisk
undervisning kan inte spåras.
Vi har starkt kritiserat denna underlåtenhet.
Med den lyckade statskunskapskursen
i radio för ett par år sedan i
minnet är det förvånande att ecklesiastikministern
inte redan nu vågat satsa
på ökad akademisk undervisning via
radio och TV. Av erfarenhet vet vi nu,
att efterfrågan på sådan utbildning är
stor, att den ställer sig ekonomiskt fördelaktigare
än reguljär universitetsundervisning
och att de många som avlagt
godkänd tentamen för ett betyg i stats -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

kunskap gärna skulle vilja fortsätta med
tvåbetygsstudier i samma ämne eller
med studier för ett betyg i annat samhällsvetenskapligt
ämne. Förslag har
inte saknats om sådan undervisning.
Låt mig erinra om att radioutredningen
föreslog sådana kurser i pedagogik i
radio och TV samt akademisk kurs i
fysik i TV och att universitetskanslersämbetet
vid flera tillfällen föreslagit —
senast i sin begäran om medel för nästkommande
budgetår — akademiska kurser
i radio i nationalekonomi och företagsekonomi
samt krävde en flerårsplan
för sådan undervisning. Men vad gör då
ecklesiastikdepartementet åt saken?Ingenting!
Ur den synpunkten är propositionen
endast en halvmesyr. Någon
djärv satsning från socialdemokratins
sida på ett hela folkets universitet
existerar således inte.

Från mittenpartiernas sida har emellertid
under ett flertal år förslag framlagts
som syftar till ett radio-TV-korrenspondensuniversitet,
ett universitet
öppet för alla med intresse för och behörighet
till sådana studier. Målet skulle
vara att göra undervisning på hög
nivå tillgänglig för alla som vill se och
lyssna på sådana program och delta i
studierna samt bereda dem möjlighet
att tentera och avlägga betyg eller prov
för viss kompetens. Som framgår av
reservation 2 önskar vi få till stånd
en utredning om ett sådant undervisningssystem
i kombination med korrespondensstudier.

Flera av våra övriga förslag beträffande
radio-TV-undervisning ämnar vi
återkomma till i andra sammanhang.
Det gäller bl. a. den särskilda rundradions
möjligheter och en särskild utbildningskanal
i TV. Utskottet har inte
nu tillmötesgått oss på dessa båda punkter,
men vi ämnar alltså upprepa kraven.

Jag vill också säga några ord om korrespondensundervisningen.
Jag menar
att det är en orättvisa, att brevskoleundervisningen
inte är kostnadsfri så -

som fallet är med övrig undervisning
som samhället ställer till de studerandes
förfogande. Ofta har den korrespondensstuderande
försakat åtskilligt för
att kunna ha råd med sina studier, ofta
har denna kategori också missat chansen
till vidareutbildning i unga år. Samhället
bör därför på allt sätt stödja
dessa ambitiösa studerande.

I propositionen föreslås nu att cirka
1 000 brevskolestuderande skall antas
som elever vid de riksrekryterande
vuxenskolorna, till en början vid vuxenskolan
i Norrköping. Men då vi vet
att cirka 8 000 sådana studerande årligen
tas emot vid Hermods-NKI frågar
man sig onekligen hur det skall gå för
de övriga 7 000 som herr Edemman nu
inte har råd att bry sig om. Vad vill
ecklesiastikministern göra åt deras situation?
Vilket recept har departementschefen,
och efter vilka grunder
skall de 1 000 privilegierade uttas? På
dessa punkter tiger departementschefen

1 propositionen. Kanske kan vi få besked
här i kammaren nu.

Vi har lagt fram ett konkret alternativ:
att staten skall betala de korrespondensstuderandes
kursavgifter efter
avlagda godkända tentamina. Vidare
bör samhället betala kostnaderna för
deltagande i preparandkurser liksom alla
tentamensavgifter som hör samman
med utbildningen. Om dessa åtgärder
vidtas — och kostnaderna för statsverket
är i det stora hela blygsamma, cirka

2 miljoner kronor — kan det med fog
sägas, att de brevskolestuderande jämställts
med övriga som åtnjuter samhällets
utbildning. Vi förordar, som
också framgår av reservationen nr 4,
att frågan om ersättning till korrespondensstuderande
som inte är elever
vid Norrköpingsskolan blir föremål för
utredning snarast möjligt. I annat fall
försämras situationen för dessa elever i
det att också brevskolestipendierna
föreslås avvecklade.

Det skulle, herr talman, föra för långt
att här till behandling ta upp alla de

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

frågor som hör samman med vuxenutbildningens
reformering. .lag vill
emellertid avslutningsvis endast kort
kommentera några frågor som är av
principiellt intresse.

Gränsdragningsfrågorna till folkbildningsarbetet
är inte helt klarlagda i
propositionen. De bör därför bli föremål
för fortsatt uppmärksamhet. Också
jag vill ansluta mig till den uppfattning
som kommit till uttryck i ett par
motioner, att utbildning inom det husliga
området bör anses vara yrkesutbildning
och alltså bör höra hemma
inom yrkesskolans verksamhetsområde.
Utskottet har också gått på denna linje,
vilket är glädjande.

I vår partimotion har vi föreslagit
att ett särskilt vuxenutbildningscentrum
skulle inrättas i Stockholm med försöksverksamhet
på det vuxenpedagogiska
området som en viktig uppgift.
Vidare skulle såväl dag- som kvällsundervisning
möjliggöras där. Försöksverksamheten
skulle ske i samråd med
det nyinrättade pedagogiska centrum i
Stockholm samt lärarhögskolan och pedagogiska
institutionen vid Stockholms
universitet. Från Stockholms stad har
också uppvaktning ägt rum i frågan,
men departementschefen har inte alls
berört frågan i propositionen. Vi beklagar
att utskottet inte velat ta positiv
ställning till vårt förslag. Efterfrågan
på vuxenutbildning är ändå speciellt
stor i storstockholmsområdet, varför
det hade varit befogat med en särskild
sådan institution i Stockholm. Också
av det skälet att ingen försöksverksamhet
föregått propositionens förslag borde
vår hemställan ha bifallits.

En annan viktig fråga som utskottet
inte heller velat ta positiv ställning till
gäller inträdeskraven till vuxenutbildningen.
Vi har föreslagit att inga andra
inträdesspärrar än behörighet för studier
i vald ämneskurs skulle gälla för
rätt till inträde vid kommunal eller statlig
vuxenskola. Utskottet säger på denna
punkt, att den studerande bör ha ett

V uxenutbildningen

klart angivet studiemål. Denna bestämmelse
mjukas sedan upp till att gälla
antingen önskemål om studier i flera
ämnen eller en försäkran om att studierna
är av betydelse för den studerandes
yrkesverksamhet eller yrkesval. Bestämmelserna
bör inte tolkas alltför
bokstavligt, heter det vidare i utskottsutlåtande!
Man kan då fråga sig vad vi
över huvud taget skall ha bestämmelserna
till. Nu föreslår utskottet, att riksdagen
skall ge till känna vad utskottet
anfört på denna punkt.

Jag ser uppmjukningen av bestämmelsen
som ett resultat av våra motioner
men är givetvis inte helt nöjd,
eftersom vi inte hade velat ha några
spärrar alls för inträdet till olika former
av vuxenutbildning, frånsett en av
alla accepterad nedre åldersgräns. Det
får inte bli så, att en inträdessökande
avvisas bara därför att vederbörande
önskar studera ett enda ämne eller inte
kan uppge särskilt studiemål. Principen
bör vara fritt tillträde till allt slags utbildning,
och jag vädjar till ecklesiastikministern
att ta hänsyn till dessa
uppfattningar vid utformningen av de
särskilda bestämmelserna för tillträde
till lokal eller riksrekryterande vuxenutbildning.

Herr talman! Det är, som jag inledningsvis
framhöll, en första etapp av
vuxenutbildningsreformen som vi i
dag har att behandla. Jag hoppas att
det inte skall förflyta lika lång tid till
dess att vi har att behandla fortsättningen
av reformen som det tagit för
regeringen att framlägga de förslag vi
nu har att ta ställning till. De vuxenstuderande
har rätt att ställa krav på snara
åtgärder. Vuxenutbildningen har
kommit sist i raden av angelägna utbildningsreformer.
Det vilar ett tungt
ansvar på oss politiker att se till att
denna grupp studerande inte ges sämre
villkor än övriga studerande. Vi bör
därför skyndsamt ta itu med en fortsatt
reformering av vuxenutbildningen.

Med dessa ord, herr talman, yrkar jag

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

bifall till de vid utskottsutlåtandet fogade
reservationerna 1, 2, 3 och 4 av
herr Kaijser m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Nelander och Himmerfors (båda fp).

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Utan att göra sig skyldig
till överdrift kan man påstå, att det senaste
decenniet präglats av en intensiv
förändrings- och upprustningsverksamhet
på utbildningsområdet. Det råder i
vårt land en bred enighet om att utbildningsmöjligheterna
måste ökas. Även
om det ännu kommer att ta åtskilliga
år, innan de beslutade omdaningarna
inom undervisningsväsendet helt slagit
igenom, kan man redan nu på många
sätt avläsa effekterna — positiva och
negativa — av de förändringar som
skett. Det ökade utbildningsintresset
skapar en stark press på tillgängliga resurser.
På grund av att spärrar som tidigare
funnits försvinner, stannar allt
fler ungdomar kvar i skolan under allt
längre tid. Det beräknas att omkring
år 1970 — d. v. s. mycket snart — SO
å 90 procent av en årskull ungdomar
kommer att få en grundutbildning om
11 å 12 år.

Detta avspeglar ett dilemma i vår utbildningspolitik.
Det är på ungdomsutbildning
vi främst har satsat. De som
nu är unga kommer följaktligen att gå
ut i arbetslivet med en grundutbildning,
som är mycket längre och — som vi
hoppas — bättre än den majoriteten av
de nu yrkesverksamma fått. Av dem
som föddes så sent som på 1930-talet
har 80 procent fått en grundutbildning
på endast mellan 6 och 8 år. För att vi
i framtiden inte skall få en besvärande
utbildningsklyfta mellan unga och äldre
är det helt enkelt nödvändigt att
med alla till buds stående medel rusta
upp och bygga ut vuxenutbildningen.
Det är ett faktum som vi icke kan komma
ifrån.

En förbättrad vuxenutbildning skulle
enligt ecklesiastikministern bli nästa

utbildningsreform — det bär framhållits
flera gånger. Den proposition i frågan,
som nu har lagts fram och som vi i
dag behandlar, har inte mötts — det
måste man med en viss ledsnad konstatera
— av någon större entusiasm någonstädes.
Det beror på att den stora reformen
har reducerats till mycket måttliga
proportioner. Den ekonomiska situationen
är inte längre sådan, att de
många löftena kan hållas. Detta är mest
påtagligt, när det gäller de reformer
som fått vänta längst. Nu har den gymnasiala
vuxenutbildningen till råga på
allt råkat ut för en hård konkurrens
om det allmännas bistånd, konkurrens
med direkt yrkesinriktad utbildning.
Inte minst det senaste årets utveckling
på arbetsmarknaden har visat, att vi
måste satsa allt större resurser på omskolningsverksamhet.
Och så får det bli
som det blir med utvecklingen av den
gymnasiala vuxenutbildningen.

Det förtjänar uppmärksammas, att
hela frågan om vuxenutbildning på heltid
i realiteten skjuts på en oviss framtid.
Det förklaras i propositionen, att
undersökningar pågår rörande konsekvenserna
av ett särskilt studiefinansieringssystem
för vuxenutbildningen.
Men när de kan väntas leda till resultat
står i vida fältet. Detta är naturligtvis
den svaga punkten i den nu föreslagna
reformen. Vuxenutbildningen blir liksom
hittills förbehållen dem som kan
och orkar förena studier med förvärvsarbete
och familjeförsörjning.

I jämförelse med de tidigare skolreformerna
och mot bakgrund av de uppskruvade
förväntningarna är det inget
stort förslag ecklesiastikministern nu
presenterat. Tyngdpunkten kommer att
läggas på — detta är inget fel i och för
sig, det är tvärtom förtjänstfullt — radio-
och TV-undervisning med snar
start för gymnasiekurser i engelska
och företagsekonomi. Studieförbunden
— jag vill föra också dem in i bilden,
det har inte gjorts i någon större utsträckning
av de tidigare talarna — får

Onsdagen den 24 mai 1967 fm.

Nr 31

delvis nya arbetsuppgifter genom de
studiecirklar som tänks arrangerade i
anslutning till den eterburna undervisningen.

Bakgrunden till den relativa försiktigheten
är ganska given. I ett läge med
ansträngda ekonomiska och personella
resurser — och det gäller givetvis inte
bara på skolans område — startar man
inte utan vidare projekt, som medför
ytterligare mycket stora påfrestningar
på ett redan hårt ansträngt undervisningsväsende.
Inte heller lockar man
mot denna bakgrund alltför många att
på heltid gå ut ur produktionen för att
i stället ägna sig åt studier.

Även om propositionens förslag alltså
är avsevärt nedbantade, jämfört med
utredningarnas, så kan dock — och det
vill jag gärna understryka, man måste
ju också säga något positivt — förslagens
realiserande, generellt sett, innebära
att de vuxna får en god ny chans
att skaffa sig den utbildning som numera
alla ungdomar får. Vi vet att det stöter
på stora svårigheter att genomföra
alla de nya utbildningsreformerna, och
det är väl troligt, att även vuxenutbildningen
kommer att möta en lång rad
startsvårigheter. Det väsentliga är dock
att fler utbildningsmöjligheter öppnas.
Både individ och samhälle är, som lätt
inses, betjänta av det.

Såväl i utskottets andra avdelning
som i statsutskottet in pleno har rått
relativ enighet om det mesta i propositionen.
Beträffande den svåra gränsdragningen
mellan deltidskurser, anordnade
i yrkesskolans regi, och studiecirklar,
huvudsakligen inom studieförbunden,
har utskottet varit helt ense,
så också i fråga om synen på utbildningen
inom det husliga området,
vilket tidigare har berörts i dag. Där uttalar
utskottet, att den utbildningen i
stor utsträckning bör anses vara yrkesutbildning
för personer med arbete i
hemmet. Det är ett mycket glädjande
och förpliktande uttalande. Det husliga
arbetet kan inte skattas och värderas
nog högt.

Vuxenutbildningen

Sammanskrivningar mellan regeringspartiet
och oppositionens företrädare
har i avdelning och utskott förekommit
på flera punkter. Det har dock varit
omöjligt att komma överens om allt. I
de tre oppositionspartiernas stora partimotioner
har välgrundade yrkanden
gjorts, som det inte har varit möjligt att
få de kungatrogna att inse betydelsen
av. Resultatet har blivit fyra samfällda
reservationer.

Utgångspunkten för reservationen angående
frågan om fortsatt utredning på
vuxenutbildningens område är, att viktigare
aspekter på vuxenutbildningens
form och innehåll i alltför ringa grad
har aktualiserats i propositionen. Därför
måste det bedömas som högeligen
värdefullt, att en parlamentarisk utredning
—• man kan naturligtvis också
tänka sig någon annan form av samlad
utredning — snarast kommer till stånd
med representanter för näringsliv och
organisationsväsende i syfte att nå fram
till bur den fortsatta vidgade vuxenutbildningen
skall organiseras och finansieras.
Observera att detta om den vidgade
utbildningen är det betydelsefulla
i reservationen! Utredningen skall utöver
detta även uppmärksamma de vuxenstuderandes
speciella studiesituation
vad gäller förkunskaper och studieförutsättningar.
Man måste ■— och här vill
jag citera ett sydindiskt ordspråk —•
»veta brunnens djup och repets längd
för att få upp vattnet». Man bör med
andra ord känna förutsättningarna, innan
man företar sig något. Den synpunkten
är sannerligen tillämplig på
vuxenutbildningens former, organisation
och innehåll.

I det sammanhanget kommer frågan
om inrättande av ett radio-TV-korrespondensinstitut
på s. k. akademisk
nivå in i bilden, vilket den andra reservationen
tar sikte på. Enligt propositionen
är avsikten, att »radio och television
i väsentligt vidgad utsträckning
skall utnyttjas i utbildningen såväl
för att tillgodose de vuxnas utbildningsbehov
som för att vidga det pe -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm:

Vuxenutbildningen

dägogiska utvecklings- och rationaliseringsarbetet
inom ungdomsutbildningen».
Att radio och framför allt TV skapat
nya förutsättningar för vuxenundervisningen
i stor skala, har vi inom högerpartiet
länge hävdat. Jag måste säga
detta, eftersom mittenpartierna så kraftigt
understrukit, att de har gjort det.
Jag skall inte gå in på någon jämförelse
för att visa vem som är duktigast. Jag
vill bara framhålla, att i motioner av
högerledamöter vid 1965, 1966 och 1967
års riksdagar — jag kan gå längre tillbaka
om det blir nödvändigt för att bevisa
vad jag vill ha sagt — har förslag
framställts, att utredning, planering och
försöksverksamhet för etermedias användning
i stor skala för akademisk undervisning
och även annan vuxenundervisning
omedelbart skulle igångsättas.
I motionerna har även föreslagits
försök med den nu i propositionen aktualiserade
kombinationen av radiooch
TV-undervisning och korrespondensundervisning.

Jag skall inte uppehålla mig längre
vid detta, även om det kunde vara frestande.
Jag vill blott konstatera, som
även föregående talare har gjort, att
man kan glädja sig över — jag hoppas
att departementschefen då också blir
glad — att han nu har insett, att man
på ett annat sätt än vad som skett under
de senaste åren bör utnyttja radions
och televisionens möjligheter i vuxenutbildningen.
Det är en senkommen
men därför inte mindre värdefull upptäckt,
som man har gjort i ecklesiastikdepartementet.
Jag hoppas, att statssekreteraren,
som sitter här i kammaren,
också kan glädja sig åt denna angenäma
upptäckt.

Frågan om vem som skall handha produktionen
av undervisningsprogram för
utbildningstelevisionen är ur principiella
synpunkter kontroversiell. Sveriges
Radio är här givetvis intressent och
producent och kommer att så förbli.
Programbeställningar kan därutöver
läggas ut hos fria producenter, och mot

detta har utskottet ingenting att invända.

Som nytt tillkommer, att staten för
att tillgodose det ökade behovet av produktionsresurser
förvärvar en egen studio
med utrustning och inventarier i
syfte att där igångsätta programproduktion
under ledning av en särskild, statligt
tillsatt kommitté. Gentemot denna
linje hävdas från vårt håll — närmast
från högerpartiet — att det borde bildas
ett fristående radio- och TV-bolag
med representanter för staten, näringslivet,
utbildningsorganisationerna och
arbetsmarknadens parter med uppgift
att producera och på ordinarie TV-nät
sända undervisningsprogram för vuxenutbildning.

Reservation 3 tillgodoser långtifrån
helt denna tankegång men uttalar dock,
att inflytandet på utbildningstelevisionens
programproduktion bör utövas
inte enbart av statsmakterna — främst
genom utbildningsmyndigheterna —
utan att även, som framhållits i högermotionen,
arbetsmarknadens parter, näringslivet
och bildningsorganisationerna
bör vara med i verksamheten. Ett fristående
bolag förordas visserligen icke
i reservationen, men den statliga produktionskommittén
godtas endast under
förutsättning, att dess sammansättning
blir sådan, att de intressenter, som
jag nyss nämnt, blir representerade. Det
uttalas också, något inskränkande, att
kommittén kan fungera som ett centralt
organ på området »i varje fall till en
början».

Blir utfallet otillfredsställande ur frihetssynpunkt,
konkurrenssynpunkt, har
motionärerna inte avsvurit sig rätten
och plikten att komma tillbaka med sitt
ursprungliga yrkande.

Även den fjärde reservationen är
utomordentligt betydelsefull från både
principiella och ekonomiska synpunkter.
Det gäller frågan om de korrespondensstuderandes
situation i framtiden.
Vad som redan sagts från talarstolen
därom vill jag ytterligare understryka.

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

Det har framlagts yrkande från vårt
håll till och med om avslag på inrättandet
av detta statliga korrespondensinstitut,
eller vad vi skall kalla det, i
anslutning till vuxenskolan i Norrköping.
Vi har emellertid inte fört dessa
synpunkter vidare utan har godtagit
arrangemanget. Men vi har inte till något
pris velat släppa tanken på att det
skall finnas möjligheter i framtiden för
de redan nu existerande privata korrespondensinstituten
—- framför allt Hermods-NKI
— att även i fortsättningen
kunna verka på lika villkor som det statliga
institutet i Norrköping.

Det har givits en del sifferuppgifter
i dag om hur många elever det kan röra
sig om, som skulle, om de inte kan få
möjlighet att studera vid institutet i
Norrköping, fä betala sina studier själva
i stor utsträckning. Man kan ju också
misstänka, att många skall ge upp
sina studier i något slags uppgivelse
inför den orättvisa som här otvivelaktigt
kommer att föreligga. Det är ganska
nödvändigt, tycker jag, att vi får litet
fler synpunkter på denna betydelsefulla
fråga från departementets sida och från
ecklesiastikministern. Jag anser, att propositionen
är till ytterlighet otillfredsställande
på denna punkt och helt enkelt
orättvis mot dels existerande korréspondensinstitut
och, vilket är det
allra betydelsefullaste i sammanhanget,
dels mot kanske flera tusen korrespondensstuderande
in spe. Om förslaget i
propositionen genomföres utan det tilllägg
som anförts i reservationen, blir
brevskoleeleverna vid skolan i Norrköping
i ekonomiskt hänseende otvivelaktigt
gynnsammare ställda än andra korrespondensstuderande.
Under alla förhållanden
bör rättvisa eftersträvas.
Brevskoleeleverna vid skolan i Norrköping
och eleverna vid de privata instituten
bör ha samma villkor. Konkurrens
på lika villkor måste från alla synpunkter
vara den ledande allmänna principen.

Samtidigt som jag yrkar bifall till de

V uxenutbildningen

fyra reservationerna, vill jag till slut
säga några ord om folkbildningen och
dess roll i vuxenutbildningen. Det har
ännu inte sagts någonting om den i dag.

Folkhögskolan har redan kommit in
i bilden, och jag kan praktiskt taget
helt instämma med vad herr Mattsson
sade om dess problematik. Men nu gäller
det alltså den rent fria och frivilliga
folkbildningen, som den brukar kallas.
I framtiden har vi otvivelaktigt att räkna
med tre stora områden för vuxenutbildningen,
vilken omhänderhas av
tre olika parter, ofta i samarbete med
varandra: för det första samhällets egna
institutionella åtgärder för vuxenutbildning,
för det andra utbildningen
inom företag och organisationer och
för det tredje den utbildning och den
orientering om värld, samhälle och arbetsliv
som ges inom det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet i studieförbundens
regi.

I propositionen bedömes folkbildningsarbetet
spela en viktig roll i vuxenutbildningen.
Detta vill jag verkligen
ge ecklesiastikministern en rejäl och
uppriktigt menad honnör för. Eftersom
de vuxnas utbildnings- och bildningsönskemål
helt naturligt är av ytterligt
skiftande slag, måste distributionsvägarna
för en sådan utbildning
erbjuda tillräcklig flexibilitet. Genom
studiecirklar, arrangerade av framför
allt studieförbunden, ges möjligheter
till studier av mera allmän natur och
i delvis andra former än vad som ingår
i den institutionaliserade utbildningen.
I anledning av den betydelse departementschefen
sålunda med rätta tillmäter
studieförbundens studiecirkelverksamhet
föreslår han ett något förbättrat
statligt ekonomiskt stöd fr. o. m. den
1 juli 1968. Sålunda förordas — alltså
först fr. o. m. budgetåret 1968/69 — en
höjning av statsbidragen till studiecirklar
från 15 till 20 kronor per studiecirkeltimme,
varvid ersättning till cirkelledare
skall utgå med högst 15 kronor
och till studiemateriel med högst

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

5 kronor. Denna höjning kan betecknas
som mycket tacknämlig och länge väntad.
Det måste dock framhållas, att skolöverstyrelsen
i sina petita till årets
statsverksproposition föreslagit en höjning
till 22:50 per studiecirkeltimme.
Det är ett ojämnt belopp, men det grundar
sig på en framräkning, och man
har inte velat avrunda vare sig uppåt
eller nedåt.

Den timlön, som kompetenta cirkelledare
numera kräver — vilket man
många gånger blundar för, men det
måste sägas —, är så hög, att statsbidraget
till lärarlönerna trots den nu föreslagna
höjningen är otillräckligt och
måste kompletteras med höjda deltagaravgifter,
något som kan få konsekvenser
på förmågan och beredvilligheten
hos de bildnings- och utbildningssökande
att över huvud taget delta i studiecirklar.
Ytterligare förbättrade ekonomiska
villkor för dessa torde medföra
en inte oväsentlig ökning av verksamheten
till fromma för samhällets totala
utbildningsaktivitet.

Jag skall be att få anföra eu mycket
intressant sak i detta sammanhang. Så
länge studiecirklar i svenska för invandrade
utlänningar hedrevs på samma
mindre goda villkor som andra studieämnen,
lyckades studieförbunden
trots intensiva ansträngningar inte komma
upp till mer än omkring ett tusental
cirklar. När samma studieförbund, dä
de erhöll ett särskilt, högre statsbidrag
för undervisning i svenska språket för
invandrare, varvid deltagaravgifterna
bortföll, gick ut till de invandrade och
ville dra in dem i denna undervisning,
så lyckades man fyrdubbla verksamheten
nästan på en enda gång till fromma
för de invandrade och för vårt samhälle.
Jag tycker, att detta — jag skulle
kunna anföra fler exempel — talar för
att Kungl. Maj :t bör ytterligare överväga
storleken av statsbidraget till studiecirklarna,
när nästa års statsverksproposition
skrivs.

Den föreliggande propositionen behandlar
tyvärr inte statsbidraget till

studieförbunden för deras centrala organisation
och centrala pedagogiska
verksamhet. Departementschefen menar
alltså, vilket framgick redan av statsverkspropositionen,
att dessa anslag
tills vidare skall ligga fasta, om man
undantar ett nytt anslag på 100 000
kronor till utveckling av studiehjälpmedel
och studiemetoder för handikappade.
Det skall inte förnekas, att detta är
ett ytterligt välkommet anslag.

Skolöverstyrelsen framhöll i sina petita,
att det bidrag, som avser organisationskostnaderna
för studieförbunden
centralt, med hänsyn dels till kostnaderna
för löner i samband med den
vidgade verksamheten, betingade av det
höjda anslaget till ökade pedagogiska
insatser, dels kostnader för allmänna
lönestegringar och ökade sociala utgifter
bort uppräknas med 400 000 kronor.
Detta belopp är faktiskt tilltaget i underkant.
Detta har dock inte vunnit
beaktande i departementet, men jag kan
inte se, att man länge till kan undvika
en höjning, i synnerhet som organisationsbidragen
från moderorganisationerna
— politiska, ideella och andra —
till studieförbunden har en oroväckande
tendens att inte bara ligga kvar vid
det gamla beloppet utan t. o. m. — jag
är ledsen över att behöva säga det —
sjunka. En rundringning från departementets
sida till studieförbunden kommer
att bekräfta detta på ett oroväckande
sätt.

Herr talman! Så återstår för mig att
till sist uttrycka den förhoppningen, att
denna första etapp på vägen till ett fullständigt
vuxenutbildningssystem inte
blir en slutstation för överskådlig framtid.
Jag är medveten om och jag skall
gärna säga det, att universitet och högskolor
kräver sitt, att en yrkesskolreform
nu plötsligt utlovats i proposition
till nästa års riksdag och att grundskolans
högstadium avses skola omstöpas
på ett eller annat sätt. Men detta får
inte skjuta nästa vuxenutbildningsetapp
till en avlägsen framtid.

Allra sist vill jag kasta in en brin -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

nande fackla i detta sammanhang. Till
råga på allt har utbildningsfrågan nämligen
också, vilket man inte må blunda
för, vidsträckta och svåröverblickbara
lönepolitiska aspekter. Även dessa måste
räknas in i ekvationen.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Detta är ett av de ärenden
som nog får räknas till ett av de
största under denna mycket arbetstyngda
riksdag. Den föreliggande propositionen
har vi väntat på med stor otålighet,
och vi har även sett fram emot behandlingen
av den här i kammaren.

Det visade sig att vi i utskottet lyckades
uppnå mycket stor enighet. Jag
tror att det är få ärenden av denna omfattning
där enigheten varit så fullständig.

Utskottets yrkande upptar 52 punkter
och av dessa är 48 enhälliga. I och för
sig utgör de fyra punkter, om vilka vi
inte blivit ense, och en del av de synpunkter
som framförts i motioner inte
något tecken på oenighet; kritiken har
i största utsträckning inte satts in mot
vad som står i propositionen utan mot
vad som inte står i den.

Av de talare som hittills haft ordet
har framgått, att deras huvudsakligaste
kritik gällt att de väntat sig att finna
mer i propositionen. De anser att den
inte har gått tillräckligt långt.

Det har väckts många motioner i anledning
av propositionen, och jag kan
försäkra att motionerna har behandlats
utförligt och med stor omsorg i utskottet.
Motionerna innehåller många kloka
tankar och goda uppslag. Att de inte i
större utsträckning avspeglar sig i utskottets
yrkanden beror inte på att utskottet
i och för sig inte instämmer med
motionärerna utan på att vi anser att
motionärernas önskemål i stor utsträckning
kan tillgodoses utan direkta skrivelser
till Kungl. Maj :t eller bifall av
riksdagen. En del motioner väcktes redan
vid riksdagens början, alltså innan
man visste vad propositionen skulle

V uxenutbildningen

komma att innehålla. Önskemålen i de
motionerna har i stor utsträckning blivit
tillgodosedda genom propositionen.
I andra fall har vi ansett att vi genom
vissa förtydligande uttalanden i utskottets
skrivning har kunnat förvissa oss
om att motionärernas önskemål skulle
tillgodoses.

Detta gäller inte minst den husliga
utbildningen, som flera motioner gällde
och som samtliga de föregående talarna
har berört. När propositionen lades
fram väckte den ganska knapphändiga
skrivningen beträffande denna utbildning
stor oro. Med den skrivning som
utskottet har gjort tror vi att alla berättigade
krav har tillgodosetts. Vi har
varit fullständigt eniga i sak; det har
bara gällt hur man skall uttrycka sig
för att få en någorlunda klar gränsdragning
men samtidigt inte alltför hårt
låsa utvecklingen. Det anser vi inte är
lämpligt att göra på detta område. Man
måste alltid i viss mån kunna laga efter
läglighet.

Av reservationerna är naturligtvis den
första viktigast, alltså den som begär
utredning av hela utbildningsproblemet.
Reservanterna ansluter sig alltså till
propositionens förslag men anser att
de bara är första steget på vägen mot
vuxenutbildningen. Det anser även utskottsmajoriteten.
Vuxenutbildningsproblemet
är mycket stort, och propositionens
förslag är bara första steget.

Utvecklingen går mycket snabbt på
alla områden i samhället. På det ekonomiska
området har utvecklingen varit
oerhörd. När man t. ex. startar nya avtalsförhandlingar
får man börja med
att nollställa de grupper som släpar
efter i utvecklingen. Därefter tar man
itu med förhandlingar om de förbättringar
som ytterligare skall genomföras.
Vad denna proposition gör är att den
nollställer de nu medelålders generationerna.
Utvecklingen har kanske gått
snabbare på utbildningens område än
på något annat. Det är en oerhörd
skillnad mellan de utbildningsmöjlighe -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

ter som bjuds dagens ungdomar och de
som bjöds deras föräldrar. Här har man
försökt att i någon mån överbrygga
denna klyfta och ge de äldre generationerna
en möjlighet att komplettera sin
utbildning så att den motsvarar den
som dagens ungdom kan få.

I utskottet har vi ansett att man borde
gå något längre än vad propositionens
förslag innebär. Någon talare — jag
tror att det var herr Källstad — citerade
utskottets skrivning på den punkten.
I propositionen säges, att den som
vill begagna sig av möjligheten till
vuxenutbildning på gymnasiestudiet och
i någon mån på grundskolans högstadium
skall ha ett klart definierat mål
för utbildningen. Han skall behöva denna
utbildning antingen för ett yrke eller
för inträde vid någon institution som
han ämnar söka till. Vi har ansett att
det är en för snål gränsdragning, som
icke innebär någon nollställning. Man
kräver inte av de ungdomar som i dag
söker till gymnasierna att de skall ha
ett klart definierat yrkesmål som de
måste ha gymnasieutbildningen för. Detta
är en senare fråga. Det är en grundutbildning,
en allmänbildning de skaffar
sig på gymnasiet, och vi anser att det
från både samhällets och den enskildes
synpunkt är ett fullt tillräckligt mål för
utbildningen att man vill förvärva detta
allmänbildningskvantum, vare sig man
sedan skall använda det för att avancera
i sitt yrke eller för att omskola sig
eller för annat ändamål.

Dessutom är det omöjligt att kontrollera
efterlevnaden.. Om en person anmäler
sig till denna utbildning och det
ställs som villkor att vederbörande skall
behöva den för yrkesutbildning, är det
bara att säga: »Jag funderar på att söka
in vid socialinstitut» — eller någonting
i den stilen ■— »sedan jag har fått denna
teoretiska utbildning.» Det finns ingen
som på något sätt kan kontrollera om
det är den verkliga avsikten eller ej.

Vi anser alltså inte att detta krav
är befogat. Däremot vill vi inte släppa

utbildningen så helt fri som herr Nordstrandh
— nej förlåt, herr Källstad —
jag glömde anteckna vem det var —
önskar, nämligen att det inte skall ställas
några som helst villkor. Denna organisation
blir nämligen så omfattande
och kommer att kräva så stora insatser,
inte minst på lärarsidan, att vi måste
hålla den inom vissa gränser. Vi kan
inte ha en ohämmad tillströmning av
människor som tycker: »Jag kan ju alltid
försöka, och är det inte roligt slutar
jag», eller: »Nästa år tänker jag resa
till Tyskland på semester, och det kunde
vara trevligt att läsa tyska i vinter, så
att jag kan litet när jag kommer dit.»
Det finns andra möjligheter — där kommer
folkbildningsorganisationerna in
— att möta sådana anspråk. Här skall
det verkligen vara fråga om en målmedveten
studieinriktning vilken ■— som
det sägs i propositionen — tar sig uttryck
i att man vill studera, inte nödvändigtvis
en fullständig gymnasiekurs
men en grupp av ämnen under en längre
tid. Det krävs alltså en allvarlig vilja
att verkligen satsa på en utbildning. Vi
torde tyvärr ändå få räkna med ett
ganska stort bortfall från denna utbildning,
därför att det för många kommer
att visa sig att den tar mer tid och kraft
än de kan ägna åt den.

Sedan kommer hela den verkliga vuxenutbildning
som det moderna samhället
kräver och kommer att kräva i allt
större utsträckning: ständig omskolning,
vidareutbildning, fortbildning eller vad
vi vill kalla det. Detta gäller naturligtvis
i lika hög grad för den generation som
har haft möjligheter till en gedignare
grundläggande utbildning i ungdomstiden.
Även de kommer alltid att behöva
denna fortbildning och omskolning. På
detta område har vi redan mycket i gång.
Både i motionerna och här i kammaren
har man nämnt kommunernas, företagens
och löntagarorganisationernas vidareutbildning,
arbetsmarknadsstyrelsens
inte att förglömma. Denna utbildningsverksamhet
pågår, och den är

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

fnycket mångskiftande och mycket nödvändig.
Den måste emellertid också
kunna sättas in snabbt och direkt på
de punkter där den behövs. Det är det
stora värdet med den att alla dessa
som ordnar utbildningen gör det i konkreta
situationer.

Här behövs alltså utbildning nu.
Ibland kan den startas med kanske bara
någon månads förberedelsearbete. Den
är oerhört målinriktad, ofta mycket koncentrerad.
Allt detta är nödvändigt. Det
måste hela tiden gå snabbt. Vi kan inte
bygga upp en stor, tungrodd och stel
apparat, som denna utbildning skall
passas in i. Detta är ett av sklilen till
att vi tror att en stor parlamentarisk
utredning inte är det rätta sättet att
handlägga denna fråga. Uppbyggnaden
måste med nödvändighet ta lång tid.
Här måste något ske varje år. Vi behöver
öka resurserna för den utbildning
som redan är i gång. Vi måste
ständigt iaktta den och följa upp den.
Och det finns organ som gör det.

Jag vill erinra om de stora skolutredningar
som gjorts och om vilka det
talats här förut. Dessa utredningar bar
naturligtvis varit nödvändiga när hela
vårt skolväsende skulle stöpas om. Ta
som exempel grundskolereformen! Den
startade med 1940 års skolutredning och
fullföljdes med 1946 års skolkommission.
Jag tror man vågar säga att denna
skolkommission var en av de snabbast
och effektivast arbetande kommittéer vi
någonsin haft. Den hade visserligen ett
oerhört omfattande utredningsmaterial,
som skolutredningen gjort, till sitt förfogande
och kunde alltså arbeta med
detta som underlag. Trots det och trots
att den arbetade mycket koncentrerat
och mycket effektivt, tog det tre år innan
den framlade sitt förslag. Dessutom
håller vi ännu på med att genomföra
grundskolereformen. Från den tidpunkt
när 1940 års skolutredning började sitt
arbete och tills grundskolereformen är
helt genomförd kommer 30 år att förflyta.
Ändå finns det folk som ansett

V uxenutbildningen

att vi har gått för hastigt fram och att
det hade varit klokare att ta det litet
långsammare för att kunna planlägga
bättre och få det hela att flyta bättre.
Vi har inte tid att vänta. Vi måste ta
de olägenheter som följer med att det
ibland går för fort. Så lång tid tar det
alltså även om man forcerar så mycket
som det över huvud taget är praktiskt
möjligt. Så lång tid kan det naturligtvis
inte få ta med vuxenutbildningen.
Om vi nu skulle tillsätta den kommitté
som begärs, nämligen en parlamentarisk
kommitté med experter från näringslivet,
folkbildningsorganisationerna
m. fl. blir det en stor kommitté med
minst ett dussin medlemmar. Var och
en som deltagit i kommittéarbete vet
att bara för att fastställa en sammanträdesdag,
när ett dussin strängt upptagna
personer samtidigt skall vara närvarande,
krävs det nästan datamaskinbehandling.
Även om en kommitté arbetar aldrig
så snabbt måste vi räkna med att
två år säkert är det allra minsta innan
den kan framlägga något som helst
resultat. Innan proposition kan framläggas
måste dessutom ärendet remissbehandlas.
Skall ingenting hända under
tiden? Detta är uteslutet. Det måste hända
mycket under den tiden, vilket kan
föregripa kommitténs slutliga ställningstagande,
så att när detta äntligen föreligger
har det mesta av vad kommittén
skulle utreda redan genomförts.

Jag tror inte vi har haft vår sista
parlamentariska skolkommission. Det
kommer säkerligen, kanske inom några
få år, att behövas en ny stor utredning,
inte för att planlägga en ny skol- eller
utbildningsreform, utan för att göra en
sammanställning av allt som skett och
få en översyn av detta i syfte att dra
slutsatser och eventuellt fylla igen en
del luckor eller rätta till missförhållanden.
Det är dock knappast tid för
detta än. Framför allt vill jag framhålla
att innan en sådan samlad översyn
kan ske måste vi ha yrkesutbildningsfrågorna
klara. Riksdagen har än -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

nu inte förelagts något resultat av yrkesutbildningskommitténs
arbete. Vi har
inte fått yrkesskolan inordnad i det
gymnasiala skolsystemet. Yrkesskolan
kommer —- det är vi väl alla övertygade
om — att i framtiden spela en
mycket större roll än den gör i dag
vad beträffar vuxenutbildningen. Vi
måste först ha klart för oss dess framtida
ställning i det allmänna skolväsendet,
dess organisationsformer, dess huvudmannaskap.
Inte ens denna fråga är
löst. Den nu återstående mest angelägna
reformen är alltså yrkesskolereformen.

Vi har också fler utredningar under
arbete. Som det redan har påpekats går
det inte att tillsätta en ny utredning,
utan att den skulle komma att falla en
del av dessa tidigare utredningar i ämbetet.
Det händer redan som det nu är
att de korsar varandra. Vi får avvakta
tills de blir färdiga.

Detta gäller även nästa reservation,
om TV-universitetet. .lag tror för min
del att man något överskattar möjligheterna
att bedriva akademisk undervisning
via TV och radio. TV och radio
kan ersätta föreläsningar vid universitet
men knappast något mer, och
akademisk undervisning är ju dock inte
bara föreläsningar. Jag vill erinra om
att när vi diskuterade universitetsfilialerna
var det största bekymret hos
dem som inte ville ha filialer att det
inte fanns bibliotek med tillräcklig kapacitet
på filialorterna. Vilken tillgång
på vetenskapligt bibliotek har den som
sitter i sin kammare och ser på TV?
Biblioteken spelar en så stor roll i den
akademiska undervisningen att det inte
går att bortse från det. Sedan har vi
seminarieövningarna, proseminarierna,
kamratkontakter icke att förglömma vid
universiteten. Dessutom lär inte någon
forskarhandledning att tala om kunna
utövas via radio och TV.

Radio och TV kommer alltså att ha
en mycket begränsad uppgift i den
akademiska undervisningen. Därmed är
inte sagt att de inte kan utnyttjas i

betydligt större utsträckning än som
hittills skett. Vi har emellertid haft en
försökskurs, den i statskunskap, som
delvis gav mycket goda resultat, och
universitetskanslersämbetet håller på
att arbeta med att dra slutsatser av de
erfarenheter man gjorde på den kursen
och även att utarbeta förslag till nya
kurser. Det kan alltså väntas förslag
från det hållet på detta område.

Vad beträffar möjligheterna att få
avlägga examen vid universiteten är det
en mycket viktig sak. Vi är alla överens
om att den frågan måste lösas, men det
är ju det som kompetensutredningen
sysslar med. Det måste bli möjligt att
genom självstudier, med eller utan hjälp
av radio och TV och korrespondenskurser,
kunna skaffa sig kunskaper och
sedan få avlägga tentamen vid universitet.
Men det sysslar ju kompetensutredningen
med. Det behöver vi ingen
ny utredning till.

Reservationen nr 3 handlar om kurserna
i radio och TV. Man vill ha en
vidgad kommitté för att lägga upp
dessa kurser. Som jag redan har sagt
är stora kommittéer ett otyg. De kan
inte arbeta snabbt och effektivt. I reservationen
och i vissa motioner talar
man om att man måste beakta näringslivets
önskemål, folkbildningsorganisationernas
erfarenheter o. s. v. Det finns
många möjligheter för vederbörande
att framlägga sina önskemål för denna
kommitté och naturligtvis ännu större
möjligheter för kommittén att kalla in
experter och inhämta yttranden undan
för undan, när kommittén behöver dem.
Det är ett smidigare sätt att arbeta än
att från början sörja för att alla intressenter
är representerade i kommittén.
Över huvud taget tror jag att det är mera
rationellt att låta de så att säga ordinarie
organen sköta det mesta av detta
både när det gäller planläggning och
uppföljning av det som redan har gjorts.

Vad slutligen beträffar den sista reservationen,
den som gäller de ekonomiska
villkoren för de korrespondens -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

studerande, föreligger verkligen en principiell
skillnad mellan utskottsmajoriteten
och reservanterna. Reservanterna
säger här att det är ett rättvisekrav att
de som studerar vid de enskilda korrespondensinstituten
skall få göra det
på samma villkor som de som studerar
vid de statliga korrespondensinstituten.
Det rättvisekravet är inte uppfyllt i
skolväsendet i övrigt. Den som går i
en privat skola har icke samma ekonomiska
villkor som den som går i
en statlig skola. Det är helt enkelt vår
inställning att staten skall sörja för
undervisningsväsendet. Privata utbildningsanstalter
är tillåtna, vissa av dem
är t. o. m. statsunderstödda. Men de
arbetar inte på samma ekonomiska villkor
som de statliga anstalterna, och vi
har hittills inte i någon större utsträckning
stött korrespondensinstituten. När
vi nu i så hög grad bygger ut vuxenutbildningen,
först och främst genom
dessa lokala vuxenskolor och sedan genom
utbyggandet av det statliga korrespondensinstitutet,
vidgar vi ju starkt
möjligheterna för alla vuxna att få fria
studier, och då finns det ännu mindre
skäl att samtidigt i så hög grad ekonomiskt
stödja utbildningen vid privata
institut.

Till slut skulle jag, herr talman, vilja
framhålla att hur angelägna vi än är
att utbygga denna utbildning och hur
mycket den än betyder både för de
enskilda och på lång sikt för samhället,
måste vi i detta som i alla andra fall
fråga oss vad vi har råd med. Hur långt
räcker resurserna •— lokal- och personalresurser
och inte minst de ekonomiska
resurserna? Vi måste ändå för
varje år göra en avvägning och fastställa
vad vi har råd med. Vi kan bli
tvungna att i kärva ekonomiska lägen
pruta även på det som vi anser vara i
och för sig ytterst viktigt och nödvändigt.

Herr Nordstrandh citerade ett indiskt
ordspråk. Det finns mycken visdom att
hämta i Indien, men det finns också

V uxenutbildningen

en del visdom i våra egna gamla,
kärva ordspråk, och jag skulle vilja
sluta med att citera ett av dem: »Man
skall inte sträcka sig längre än vad
skinnfällen räcker.»

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är uppenbart att
oppositionen är i sin fulla rätt att påtala
de underlåtenhetssynder som den
anser att regeringen gjort sig skyldig
till. Vi menar att man här underlåtit att
ta upp vuxenutbildningen i dess vidare
omfattning. Det har endast tagits upp
vuxenutbildning på gymnasial nivå •—
inte ens vuxenutbildningen genom TV.

Den postgymnasiala utbildningen
finns alltså inte med i förslaget: utbildningen
på akademisk nivå, utbildning
som gäller näringslivet, yrkesutbildning,
studieförbundens aktiviteter
och även utbildning för industrin,
hantverket och servicenäringarna. Inte
minst saknas behandlingen av de
vuxenstuderandes situation och utbildningsbakgrund.

Allt detta utgör onekligen delar av
det stora vuxenutbildningsfältet vilka
emellertid utelämnats i den proposition
som vi nu behandlar. Jag tänker också
på de förslag, som framlagts av radioutredningen
om kurser i pedagogik och
fysik och vilka stötts av universitetskanslersämbetet.
Vidare tänker jag på
förslag beträffande kursverksamhet i
nationalekonomi, företagsekonomi och
annat.

Detta vittnar om att det verkligen
behövs en parlamentarisk utredning av
det slag som vi föreslagit i reservationen
varvid representanter för näringsliv
och organisationerna bör ingå.

Fröken Olsson sade att vi får vänta
tills yrkesutbildningsberedningen givit
anledning till en proposition, men då
får vi, såvitt jag förstår, vänta ett bra
tag. Vid svar på en enkel fråga eller
interpellation här i riksdagen för någon
tid sedan antyddes att det skulle
dröja ganska lång tid innan yrkesutbild -

2 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

ningsutredningens betänkande kunde
ge anledning till någon proposition.
För övrigt har vissa socialdemokrater
framlagt förslag i en motion som går
ut på att frågan om de vuxnas studieförutsättningar
under det fortsatta reformarbetet
på vuxenutbildningens område
görs till föremål för en systematisk
analys och kartläggning. Om jag
inte missminner mig är detta tankegångar
som fröken Olsson visade ganska
stor sympati för vid diskussionerna i
avdelningen. Det gäller bl. a. den vuxenutbildning
som bedrivs av löntagarorganisationerna
samt samhällets stöd
till den fackliga utbildningen och vidareutbildningen
av kommunalt förtroendevalda.
Det finns alltså socialdemokratiska
förslag med en positiv
inställning till en utredning av det slag
som vi föreslagit i vår reservation.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Fröken Olsson sade att
vi reserverat oss i frågor som inte berörs
i propositionen. I mitt anförande
framhöll jag, att reservationen 1 skall
ses som ett positivt framåtsyftande förslag.
Vi har skrivit denna reservation
av den anledningen att vi betraktar
propositionen som en etapp på vägen
mot målet. Då säger fröken Olsson, att
den utredning som föreslagits med nödvändighet
måste ta lång tid. Ja, den får
ta den tid som krävs. Viss erfarenhet
har vi vunnit av utredningar som redan
är verkställda, som kan bidraga till att
minska utredningstiden.

Utskottet framhåller att vi nu är
inne i en verkställighetsperiod; vi skall
nu genomföra den första etappen. Fröken
Olsson frågar vad som skall hända
under den tid som utredningen pågår.
Jo, då skall vi genomföra de åtgärder
som vi fattar beslut om nu. Men när
det skett, skall vi naturligtvis inte slå
oss till ro med det, utan då skall vi ta
itu med frågan om hur den vidgade
vuxenutbildningen skall finansieras och

organiseras inte minst med hänsyn till
de vuxenstuderandes studiesituation.

Mot den bakgrunden måste man väl
kunna säga att vår reservation är positivt
framåtsyftande. Jag beklagar att
vi inte kunde skriva oss samman beträffande
denna viktiga del av utlåtandet.

Fröken Olsson sade vidare, att TV
bar överskattats som eit hjälpmedel i
undervisningens tjänst. Men det är väl
ändå anledning att på allt sätt bedriva
försöksverksamhet. Det finns också all
anledning att beklaga att vi hittills inte
gjort det i större utsträckning än vad
som skett, eftersom man genom TVundervisning
kan räkna med att spara
lärarkrafter och bereda möjligheter för
allt större grupper att tillgodogöra sig
undervisning.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Ett par kommentarer i
anledning av fröken Olssons inlägg.
Jag tycker nog, att fröken Olsson målar
upp alltför stora svårigheter för den
parlamentariska utredningen. Det är
klart, att en utredning tar en viss tid,
låt oss säga två år. Men inte bär vuxenundervisningen
hunnit genomföras i
sin fulla utsträckning under den tiden!
Jag tror för min del, att det inte kommer
att hända någonting nämnvärt på
dessa två år, i synnerhet som yrkesskolereformen
kommer emellan. I ett
frågesvar fick jag tidigare veta, att
propositionen om den nya yrkesskolan
skulle komma att dröja. Men nu har
man haft en överläggning i ecklesiastikdepartementet
under ledning av statssekreteraren,
och efter denna överläggning
utsände man ett TT-meddelande
om att yrkesskolepropositionen skulle
komma betydligt snabbare än man tidigare
beräknat. Detta reformarbete
kommer alltså emellan.

Att jag understryker, att denna utredning
bör vara parlamentarisk, beror

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

på att den inte minst bör överväga finansieringsproblemen;
dessa kan vi
inte bortse från, ty de är utomordentligt
viktiga och intrikata. De sammanhänger
också med den lönepolitiska utveckling
som blir en följd av vidgade studier.

Vidare är jag tacksam för att fröken
Olsson ändrade sig och inte beskyllde
mig för att ha sagt, att vi inte bör ha
några som helst villkor för tillträde till
institutionell vuxenundervisning. Jag är
ense med fröken Olsson om att vi måste
uppställa vissa villkor. Vi får akta oss
för att få alltför stor avgång av elever
som bara påbörjar sina studier. Det
kostar ju ingenting att börja, och det
kostar alltså inte heller någonting att
sluta. Inom det fria och frivilliga folkbildningsarbetet
ställs däremot inga
speciella villkor; där får var och en
pröva sig fram. Deltagarna satsar en avgift
på fyra, fem tior för 20 lektioner,
och det brukar binda dem ganska fast
vid undervisningen — det har jag stor
erfarenhet av.

Vad beträffar radio- och TV-korrespondensinstitutet
är avsikten givetvis
inte, att man bara skall titta på TV eller
lyssna på radio. Observera reservationens
ord om korrespondensstudier i
anslutning därtill! På denna punkt kunde
texten naturligtvis ha lagts ut vidare.
Det rör sig självfallet inte om en envägsundervisning.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Mattsson lyssnade
till mitt första anförande så måste
han ha märkt att jag var mycket angelägen
att framhålla just det positiva och
framåtsyftande i både motioner och reservationer.
Utskottsmajoriteten, motionärerna
och reservanterna är fullständigt
ense i sak på de allra flesta punkter.
Det är bara det att utskottsmajoriteten
inte tror på just en parlamentarisk
utredning. Här behövs analyser — detta
uttrycktes just i den socialdemokratiska
motionen —, utvärdering och uppföljning
av allt vad vi gör allteftersom

Vuxenutbildningen

verksamheten kommer i gång; det måste
ju från början bli något av en försöksverksamhet.
Det är ytterligt angeläget
att den hela tiden följs med den
största uppmärksamhet, att man snabbt
drar slutsatser och föreslår förändringar,
förbättringar och utvidgningar. Men
vi bär ordinarie organ som skall göra
det. Omorganisationen av skolöverstyrelsen,
förstärkningen av kanslersämbetet
och våra pedagogiska institutioner,
som tyvärr är dåligt utbyggda, syftar
till att leda utvecklingen; de skall
kunna planera, fullfölja och just utvärdera
vad som sker. Skolöverstyrelsen
har arbetsgrupper som sysslar med delproblemen
och som efter hand kan
framlägga förslag. Den ekonomiska avvägningen,
som herr Nordstrandh och
jag är överens om är så ytterligt viktig
i detta sammanhang, sker kanske främst
i departementet. Det är klart att det
där kommer in ett parlamentariskt inslag
också, men förr eller senare får vi
ju ta ställning till kostnadsfrågorna här
i riksdagen. Vad som skiljer oss åt är
alltså att vi tror mer på denna oavbrutna
undersökningsverksamhet än på en
kommitté som startar nu, arbetar två
år och avlämnar ett betänkande. Det
är för stelt i detta sammanhang. En sådan
kommitté kan tillsättas senare men
inte nu. Om yrkesskolereformen verkligen
dröjer så länge som herr Nordstrandh
befarar så är det mycket beklagligt,
men det hindrar inte att det är
ytterligt önskvärt att den ligger i botten
när vi sedan skall fortsätta med vuxenutbildningen.

Herr talman! Det har påpekats för
mig att jag glömde att avsluta mitt föregående
anförande med att yrka bifall
till utskottets förslag på samtliga punkter,
vilket jag alltså ber att nu få göra.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Skall vi ha inträdesspärrar
och vilka inträdeskrav skall i
så fall gälla för vuxenutbildningen?
Fröken Olsson har tolkat mitt tidigare

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

yttrande så att jag skulle vara förespråkare
för ett system helt utan inträdeskrav.
Det verkade som om herr Nordstrandh
också skulle ha tolkat mig så.
Jag har sagt att inga andra imträdesspärrar
än behörighet för studier i vald
ämneskurs bör gälla för rätt till inträde
vid kommunal eller statlig vuxenskola.
Utskottet skriver på den punkten att
den studerande bör ha ett klart angivet
studiemål. Sedan mjukas bestämmelsen
upp till att gälla antingen önskemål
om studier i flera ämnen eller en försäkran
att studierna är av betydelse för
den studerandes yrkesverksamhet eller
yrkesval.

Vidare heter det i utskottsutlåtandet
att bestämmelsen inte bör tolkas alltför
bokstavligt, och då kan man ju fråga
sig vad vi skall ha bestämmelser till.
Men jag har inte sagt att det inte skall
förekomma några inträdeskrav alls.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag yrkade bifall
till reservationen 1 om den parlamentariska
utredningen, så tänkte jag liksom
herr Nordstrandh på kostnaderna
för den fortsatta vuxenutbildningen.
Nog kan det framkomma många utmärkta
förslag i en utredning, men man
får också ta hänsyn till om vi har råd
att genomföra dem. Och det är väl
synd, fröken Olsson, om en utredning
föreslår utmärkta åtgärder men får, när
betänkandet är färdigt, kontatera att
visserligen var förslaget bra, men man
hade inte råd att genomföra det. Då är
det bättre att de ekonomiska synpunkterna
också kommer med i utredningens
arbete. Om utredningen då finner
att ett förslag är för dyrt, får man pröva
andra vägar.

Det är bl. a. detta som varit motiveringen
för reservationen, i vilken vi
sagt att vi också vill ha in parlamentarikerna
i utredningsarbetet.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: -

Herr talman! Jag beklagar, men fröken
Olsson tar fel igen, när hon talar
om att jag sagt, att yrkesskolereformen
kommer att dröja. Det var en annan
talare som sade det. Jag refererade ett
annat utbud, nämligen det att vi kan
vänta reformen redan nästa år. Jag vill
bara korrigera den saken.

Sedan vill jag säga, att jag inte alls
har tolkat herr Källstads uttalande. Det
avstår jag gärna från. Jag har endast
sagt, att jag inte utan vidare vill svara
för vad han kan ha sagt.

Medan jag nu ändå har ordet, vill
jag beträffande brevskoleeleverna säga
till fröken Olsson, att många brevskoleelever
får dras med stora kostnader för
att kunna bedriva sina studier. Det kostar
ingenting att delta i lokal- eller riksrekryterande
vuxenutbildning och inte
heller att vara brevskoleelev vid skolan
i Norrköping — förutsatt givetvis att
man uppfyller vissa minimivillkor för
att kunna bedriva sådana studier. Men
för tusentals elever kommer det att kosta
mycket pengar att studera vid t. ex.
Hennods-NKI; det gäller dem som redan
studerar där och inte vill lämna
institutet och sådana som börjar studera
där framdeles. Jag tycker nog
ändå, vi bör vara överens om att det
här rör sig om rättvisan eller ej.

Att det sedan också rör sig om pengar,
är en sak som vi kan diskutera, men
vi kan inte diskutera rättvisekravet.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar herr Nordstrandh
även för detta påpekande och
skall försöka föra bättre anteckningar
i fortsättningen, så att jag inte blandar
ihop olika talare.

Sedan vill jag säga till herr Mattsson
att beträffande frågan om de ekonomiska
möjligheterna gäller det att göra
en avvägning mellan alla de olika anslag
vi beslutar om här i riksdagen. En kommitté
som sysslar med frågor på ett område
kan inte väga utgifterna för det
området mot alla andra utgifter som vi

Onsdagen den 24 mai 1967 fm.

Nr 31

skall besluta om här. Därför är det
ingen mening med att en sådan kommitté
gör de ekonomiska avvägningarna.
Kommittén skall framlägga förslag som
den anser vara önskvärda och genomförbara
i och för sig, och sedan får
fackdepartementet, finansdepartementet
och slutligen riksdagen säga om vi
har råd med åtgärderna eller inte och
då väga förslagen mot alla andra anslagskrav
som framkommer. Det är ingen
glädje med att man i kommittén sitter
och gör sådana avvägningar.

Herr LARSSON i Öskeviksby (ep):

Herr talman! I proposition nr 85
framhåller departementschefen att undersökningar
pågår i syfte att förändra
studiefinansieringssystemet för vuxenutbildningen.
Statsrådet påpekar emellertid
också att behov föreligger »att
inom ramen för gällande studiesociala
system göra förändringar som leder till
större möjligheter för de vuxna att bedriva
gymnasiala studier». Departementschefen
säger vidare: »Huvudlinjen
i det föregående framlagda reformförslaget
är att så långt möjligt underlätta
för den enskilde att tillgodogöra
sig utbildningen. Ett utbyggt studieprogram
skall därför erbjudas inom ramen
för lokal gymnasial vuxenutbildning.
»

Andra lagutskottet konstaterar: »Enligt
propositionens förslag skall vuxenutbildning
bedrivas dels lokalt med
kommunerna som huvudmän, dels i
riksrekryterande skolor. Den lokala undervisningen
avses huvudsakligen skola
ske genom deltidsundervisning. Det förutsättes
dock att den enskilde studeranden,
i varje fall på de största orterna,
har möjlighet att utforma sitt
studieprogram så att heltidsstudier i
praktiken kan bedrivas.»

I samband med att förslag framlägges
om höjning av maximibeloppet för lån
ur allmänna studielånefonden för de
studerande som bedriver heltidsstudier
och har försörjningsplikt mot barn fö -

V uxenutbildningen

reslås att vuxenutbildningsbidraget avvecklas.
Detta innebär att studerande
som kan bedriva heltidsstudier vid den
lokala vuxenundervisningen förlorar
möjligheten att få vuxenutbildningsbidrag
och är utestängd från möjligheten
att få bidrag enligt studiehjälpsreglementet.
För denna kategori av studerande
bortfaller således vuxenutbildningsbidraget
utan att någon motsvarande
ersättning lämnas. Det leder till
försämrade möjligheter och minskad
valfrihet för vissa elever.

Departementschefen säger i propositionen:
»Jag vill avslutningsvis beröra
en fråga av betydelse för de riksrekryterande
gymnasiala skolorna. Vid ett
förverkligande av mina förslag kommer
elevantalet vid dessa skolor att stiga.
Särskilt blir detta fallet för skolan i
Norrköping. Det kan inte uteslutas att
vissa svårigheter kan uppstå med att
skaffa inackorderingsrum för de studerande.
» Departementschefen förutsätter
alltså att vi skall få en starkt ökad elevtillströmning
till de riksrekryterande
skolorna, och detta är säkert en riktig
bedömning. För att minska trycket på
den riksrekryterande utbildningen tycker
jag det skulle vara naturligt att i
ett sådant läge stimulera till heltidsundervisning
vid lokal utbildningsanstalt
i stället för att diskriminera denna studieform
jämfört med den riksrekryterande.

Det framlagda förslaget till vuxenutbildning
syftar ju enligt departementschefen
till större möjligheter för de
vuxna att bedriva studier. Den föreslagna
begränsningen av rätten till studiebidrag
motverkar detta syfte. Vi torde
väl vara överens om att det för vissa
vuxenstuderande är angeläget att ett
snabbt studieresultat ernås genom heltidsstudier.
Jag tycker då att vi också
kunde vara överens om att det kan vara
till fördel för både den enskilde och
samhället om dessa studier kan bedrivas
på hemorten vid lokal utbildningsanstalt.

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

I en reservation vid andra lagutskottets
hemställan under B har reservanterna
yrkat att heltidsstuderande vid
vuxenutbildningsanstalter med lokal
rekrytering skall komma i åtnjutande
av studiebidrag enligt studiehjälpsreglementet.
.lag ber, herr talman, att få yrka
bifall till denna reservation.

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp):

Herr talman! Den proposition, som
nu debatteras och som ligger till grund
för utskottsutlåtandet om vissa åtgärder
på vuxenutbildningens område, har
vad gäller ändring i studiehjälp sreglementet
behandlats av andra lagutskottet,
vilket herr Larsson i Öskeviksby
nyss har framhållit.

Reglementets bestämmelser är nu så
utformade att de som studerar på deltid
ej äger rätt till studiesocialt stöd. Men
de kan under vissa perioder erhålla
vuxenutbildningsbidrag. I propositionen
föreslås det emellertid att dessa vuxenutbildningsbidrag
skall slopas. Försvårade
ekonomiska omständigheter kan
därför inträffa för den del studerande
som vill bedriva sina studier lokalt.

Enligt propositionen skall vuxenutbildningen
i huvudsak erbjudas i form
av deltidsstudier. Det hindrar inte att
många önskar förbättra och förnya sin
utbildning genom att bedriva mer målmedvetna
och koncentrerade studier i
flera deltidskurser på kortare tid och
på så sätt bli heltidsstuderande vid den
lokala vuxenutbildningen. Då vi anser,
att de som väljer en sådan studieform
ej skall missgynnas, har vi reserverat
oss i utskottet.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen
vid andra lagutskottets hemställan
under B.

Herr talman! Jag vill också helt kort
uttala min glädje över att andra lagutskottet
enhälligt biträtt folkpartiets
och centerpartiets motioner om ändring
i studiehjälpsreglementets bestämmelser
beträffande resetillägg. Det innebär
att endast färdvägens längd blir

avgörande för om resetillägg skall utgå,
då det s. k. fågelvägssystemet, som skapat
svårbegripliga orättvisor, avskaffas.
Jag skall be att få citera andra lagutskottets
utlåtande på s. 12: »De gällande
reglerna om resetillägg får i många
fall egendomliga och godtyckliga konsekvenser.
Det inträffar att en elev med
kort avstånd från bostaden till skolan
fågelvägen men med relativt långt avstånd
färdvägen ej får resetillägg eller
får lägre resetillägg än annan elev som
har kortare avstånd färdvägen men vars
färdväg bättre överensstämmer med fågelvägens
sträckning.»

Vi som aldrig velat ha detta orealistiska
fågelvägssystem betraktar andra
lagutskottets enhälliga utlåtande på denna
punkt som en stor framgång.

Herr FREDRIKSSON (s):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandet
råder praktiskt taget
enighet om vuxenutbildningsreformens
studiesociala sida som behandlats av
andra lagutskottet. Det är endast på en
punkt som några utskottsledamöter reserverat
sig. På den punkten är skillnaden
mellan utskottsmajoritetens och
reservanternas inställning i verkligheten
mycket obetydlig. Detta torde också ha
framgått av herr Jönssons i Ingemarsgården
anförande. Frågan gäller om
man skall ge studiebidrag vid den lokala
vuxenutbildningen.

Den lokala vuxenutbildningen skall —-därom är alla ense — tills vidare bedrivas
i form av deltidskurser. Avsikten
är alltså att de studerande skall bedriva
studierna vid sidan av förvärvsarbete.
Det är inte befogat att utge studiebidrag
i sådana fall. Därom torde också
alla vara ense. Nu kan det emellertid
vid särskilt sällsynta tillfällen inträffa
att en studerande samtidigt deltar i ett
flertal deltidskurser och därmed fyller
hela sin dag med studier.

En sådan elev kan sägas bedriva studier
på heltid. Reservanterna gör gällande
att studiebidrag skall utgå i så -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

dant fall, eftersom de som bedriver
heltidsstudier vid de lokala riksrekryterande
skolorna i Härnösand och Norrköping
får studiebidrag. Jag ger i
princip reservanterna rätt i detta resonemang.
Utskottet avvisar inte heller
tanken på att studiebidrag skall utgå i
sådana här fall. Det finns emellertid
visst skäl för att utskottet intar en något
avvaktande hållning. Som jag tidigare
sagt skall den lokala undervisningen
bedrivas som deltidsundervisning.
Det är endast på ett fåtal orter, kanske
enbart i de tre största städerna, som
det kommer att finnas möjligheter till
sådana kombinationer av kurser som reservanterna
tycks åsyfta. Det torde därför
röra sig om ett mycket begränsat
antal studerande som skulle komma i
åtnjutande av detta studiestöd. Det är
kanske diskutabelt om ett fåtal elever i
de största städerna skall ges särskilda
favörer. Enligt min mening är det riktigare
att avvakta den fortsatta utbyggnaden
av vuxenutbildningen. När undervisningen
på det lokala planet reguljärt
kan anordnas som heltidsundervisning
bör studiebidrag självfallet ges.

Det är också viktigt att man håller i
minnet att den nuvarande reformen -—-vilket sagts många gånger tidigare i debatten
— bara är ett första steg i fråga
om vuxenutbildningsstödet. På detta
område måste naturligtvis mer hända i
framtiden. Departementschefen har också
meddelat att det finns en särskild arbetsgrupp
soin sysslar med utformningen
av det framtida studiesociala stödet.
Under sådana omständigheter synes
det riktigast att man avvaktar vad denna
grupp kommer fram till innan man
definitivt tar ställning i frågan. Detta
kan vara så mycket mer befogat eftersom
reservanternas förslag — såvitt jag
förstår — innebär vissa författningsmässiga
komplikationer. Det kan inte
direkt infogas i det nuvarande systemet.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat belysa utskottsmajoritetens inställ -

V uxenutbildningen

ning. Den reform vi i dag skall stadfästa
är ett steg i rätt riktning, ett — såvitt
jag förstår — mycket betydelsefullt
steg. Jag ber med detta, herr talman,
att få yrka bifall till hemställan i andra
lagutskottets utlåtande nr 45.

Herr LARSSON i Öskevilcsby (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill först betona —
liksom herr Fredriksson nyss — att meningsskiljaktigheterna
om de studiesociala
åtgärderna inte var stora i andra
lagutskottet. Herr Fredriksson sade också
att han i princip kunde ge reservanterna
rätt.

Jag tror att det är viktigt att vi betänker
att vuxenutbildningen mycket
snabbt kommer att utvidgas och få ett
större antal elever. Jag berörde i mitt
inledningsanförande vad detta kan leda
till i form av investeringar på orter med
riksrekryterande skolor. Jag anser att
vi måste se till att reformen även i inledningsskedet
vrids i rätt riktning,
och om vi är överens om att vi i framtiden
bör ha en vuxenutbildning som är
så utbyggd att det blir naturligt med
heltidsstudier även lokalt, bör vi redan
i dag jämställa den lokala heltidsundervisningen
med den riksrekryterande.

Herr ELMSTEDT (ep):

Herr talman! Vid åtskilliga tillfällen
har vi tidigare under åren diskuterat
de studiefinansiella förhållandena för
olika kategorier studerande, inte minst
de korrespondensstuderande. Jag har
för avsikt att i huvudsak uppehålla mig
vid reservationen 4 till statsutskottets
utlåtande nr 117, som behandlar just
dessa förhållanden, och framföra några
synpunkter i sammanhanget.

De korrespondensstuderande är som
också påpekats tidigare här i dag en
grupp av heterogen karaktär i så måtto,
att de studier som de bedriver är högst
Skiftande både till omfattning och innehåll.

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

I reservationen 4 tas dessa frågor upp
till granskning, och en lösning av dem
krävs. I allmänhet är det tre dominerande
avsnitt, som för dessa studerande
är särskilt kostnadskrävande. Det är
avgiften för deltagande i preparandkurser,
det är tentamensavgifterna och den
dryga kursavgiften.

I propositionen om vuxenutbildningen
har vissa förbättringar på det studiefinansiella
området för korrespondensstuderande
föreslagits, men dessa inskränker
sig till utvidgningen av den
riksrekryterande vuxenskolan i Norrköping.
De korrespondenselever som där
skall kunna beredas plats kommer alt
få en helt kostnadsfri undervisning, vilket
vi självfallet hälsar med tillfredsställelse.

Enligt propositionen skulle så småningom
1 000 korrespondensstuderande
elever tas in vid Norrköpingsskolan,
men då vi vet att vårt största korrespondensinstitut
årligen tar emot 8 000 studerande
för studier av den typ det här
är fråga om, förstår man att många ambitiösa
korrespondensstuderande även
i fortsättningen är förpassade till en
strykklass, ja t. o. in. till en hårdare sådan,
eftersom de nu utgående brevskolestipendierna
enligt propositionen försvinner
i och med utvidgningen i Norrköping.
De kommer att utgå även nästa
år, men därefter föreslås de bli avvecklade.

Jag är medveten om att den ökade
satsning på vuxenutbildning som kommit
till stånd runt om i landet kan innebära
en avlastning av korrespondensstudierna.
Det är troligt att så kommer
att ske, men detta är endast ett antagande.
Under alla förhållanden kommer
stora grupper av dessa människor att
hamna i mycket sämre ekonomiskt läge
än dem som lyckas bli intagna vid
Norrköpingsskolan.

Undervisning per korrespondens är
för samhället ringa kostnadskrävande.
Vi vet att undervisningsväsendet är hårt
utnyttjat och att det måste ta tid innan

vuxenutbildningen kommer i gång i
avsedd omfattning. Jag tror att det vore
klokt att stimulera de korrespondensstuderande
på sätt som förordas i reservation
4. I denna yrkas att riksdagen
måtte anvisa ett förslagsanslag på
500 000 kronor för bestridande av korrespondensstuderandes
kostnader för preparandkurser
och tentamina. Vidare
hemställes om en utredning om ersättning
till korrespondensstuderande, som
ej är elever vid vuxenskolan i Norrköping.
Det avser sålunda studerandes avgifter
för brevkurser för sådana elever,
som inte får plats vid skolan i Norrköping.

Det ofta med fullt fog åberopade statsfinansiella
läget kan knappast ha aktualitet
i detta sammanhang, eftersom
det inte kan röra sig om så stora årliga
belopp. En utredning torde ganska
snabbt kunna få fram ett förslag i ärendet,
och jag har en känsla av att det
självfallet inte kan röra sig om mer än
en eller ett par miljoner kronor per år.
Man undar då varför inte majoriteten
i utskottet och avdelningen kan visa
den generositet som reservanterna här
föreslår. För många enskilda studerande,
som via skattsedeln hjälpt till att
bygga ut vårt skolväsende på så många
områden, är den egna fortbildningen,
i den mån den bedrivs via korrespondensundervisning,
ekonomiskt mycket
kännbar. Man tycker väl inte från majoritetens
sida att gruppen är så liten
att detta inte spelar någon roll. Ofta är
det fråga om människor som i sin ungdom
av olika skäl fått avstå från den
vidare utbildning vartill de var lämpade
och nu jämsides med förvärvsarbete
och ansvar för familj kompletterar
sina kunskaper utan att anstränga det
regulj ära un dervisningsväsen det.

Som jag tidigare påpekat kan inte alla
beredas plats vid skolan i Norrköping,
och rättvisekravet borde föranleda riksdagen
att skyndsamt vidtaga de mått
och steg som erfordras för att rätta till
missförhållandena på detta område. Frö -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

ken Olsson nämnde i sitt anförande att
rättvisekravet inte är relevant i detta
sammanhang. När riksdagen nu ger de
korrespondensstuderande vid skolan i
Norrköping en förmån framför andra
korrespondensstuderande talar dock
starka skäl för att de senare kompenseras
på annat sätt, exempelvis så som
föreslagits av reservanterna. Korrespondensstudier
är ändå för många den enda
möjligheten att kunna studera.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till samtliga reservationer som är fogade
vid statsutskottets utlåtande nr 117.

Beträffande andra lagutskottets utlåtande
nr 45, som behandlas samtidigt
med statsutskottets utlåtande nr 117,
vill jag fråga utskottets talesman om de
korrespondensstuderandes eller de
brevskolestuderandes finansiella förhållanden
fullständigt kommer att lösas i
framtiden. På s. 10 står: »De som bedriver
brevskolestudier vid skolan i
Norrköping kan sägas bli jämställda
med övriga vuxenstuderande i studiesocialt
avseende.» Det är naturligtvis
riktigt. Vidare står det: »Enligt utskotlets
mening finns det emellertid goda
skäl för att i framtiden förbättra det
studiesociala stödet till brevskolestuderande.
Utskottet anser sig kunna utgå
från att frågan kommer att uppmärksammas
under de pågående övervägandena
om ett studiefinansieringssystem
för vuxenstuderande.»

Eftersom jag är en av motionärerna
i denna fråga har jag ett visst intresse
av att få veta om utskottets skrivning
kan tolkas så, att utskottet inom en inte
alltför avlägsen framtid kommer att
medverka till att de korrespondensstuderandes
studiefinansiella problem löses.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Vi har mycket länge
talat om behovet av en utökad och väl
organiserad vuxenutbildning. Som fröken
Olsson sade har vi med otålighet
väntat på en proposition i ärendet. Nä -

V uxenutbildningen

ringslivets omdaning, kunskapsexplosionen
som bl. a. innebär att förvärvade
kunskaper snabbt föråldras, de stora
generationsskillnaderna i fråga om utbildning
och därav följande rättvisekrav
men framför allt omsorgen om
den enskilda människan och hennes
möjligheter att utvecklas medför krav
på reformer som radikalt förbättrar de
vuxnas studie- och utbildningsmöjligheter.
Också de som i dag är unga och
kan utnyttja redan beslutade reformer
i fråga om ungdomsutbildningen har
intresse av att vuxenutbildningen byggs
ut.

Den frihet i studievalet som är en
grundläggande princip för ungdomsutbildningen
blir av mindre värde, om
den inte förenas med möjligheten att
genom förnyat val senare i livet ändra
utbildningens inriktning. Likaså kommer
det även för dessa kategorier att
föreligga behov av vidareutbildning som
ett led i anpassningen till en föränderlig
arbetsmarknad.

Behovet av en reform på vuxenutbildningens
område är alltså mycket
väl dokumenterad. En sådan reform har
också redan länge ställts i utsikt. Det
är flera år sedan ecklesiastikministern
lovade att, sedan vissa förarbeten slutförts,
göra »ett stort utspel» på vuxenutbildningsområdet.
Vi har fått veta att
nästa stora skolreform skulle gälla
vuxenutbildningen.

Nu har vi fått den länge väntade propositionen,
men tyvärr blev det inte
något särskilt stort utspel, och någon
stor reform är det inte fråga om. Redan
propositionens rubrik vittnar om
detta; i den talas det om vissa åtgärder
inom vuxenutbildningens område m. m.
Utskottet anknyter till detta och konstaterar
att förslagen i propositionen
inte spänner över hela fältet men representerar
en viktig etapp på vägen.
Det är väl så vi får se på det framlagda
förslaget.

Jag vill gärna uttala min tillfredsställelse
över att vi kommit ett stycke

2*—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

på vägen. Propositionen innehåller
många värdefulla ingredienser och en
hel del förslag som innebär betydande
förbättringar för de vuxenstuderande.
Ändå är det omöjligt att dölja att den
framlagda propositionen också medför
besvikelse. Det blev inte, som jag sade,
det stora utspel som vi hade hoppats
på, och stora områden av vuxenutbildningens
vida fält förblir alltfort orörda.
Propositionens begränsning till att i huvudsak
gälla förgymnasial och gymnasial
utbildning innebär att övrig vuxenutbildning
inte blivit närmare behandlad.
Det återstår således mycket att göra
på vuxenutbildningens område. Enligt
min mening —■ jag ansluter mig därvid
till tidigare talare -— står därför behovet
av en samlad översyn av hela vuxenutbildningen
kvar.

Folkpartiet har i sin partimotion föreslagit
en sådan översyn, genomförd av
en parlamentariskt tillsatt kommitté,
vilken skulle ägna särskild uppmärksamhet
åt av företag, organisationer,
myndigheter m. fl. bedriven vuxenutbildning,
det fria fortbildningsarbetet
och dess relation till den målinriktade
vuxenutbildningen, radions och televisionens
verksamhet för vuxenutbildning,
korrespondensundervisningens
möjligheter att komplettera annan
vuxenutbildning och samordnas med
denna, de vuxenstuderandes speciella
studiesituation med hänsyn till deras
förkunskaper och studieförutsättningar
samt frågan om införande av ett effektivt
studiesocialt stöd åt de vuxenstuderande.

Enligt utskottets mening är det välbetänkt
att myndigheter och organ inom
utbildningsområdet har uppmärksamheten
riktad framåt mot en ytterligare
utveckling av vuxenutbildningen. Jag
delar denna uppfattning, men det är
lika angeläget att de beslutande instanserna,
regering och riksdag, har uppmärksamheten
riktad framåt och genom
en parlamentarisk utredning förbereder
ytterligare åtgärder på detta

stora område. Jag yrkar därför bifall
till reservationen 1.

Vid det här laget har det mesta blivit
sagt i detta ärende. Jag kan för min
del ansluta mig till vad herr Källstad
tidigare har yttrat, men det finns ändå
tre delproblem som jag ytterligare vill
beröra något.

Det första är gränsdragningsfrågan
mellan det fria folkbildningsarbetet och
den reguljära vuxenutbildningen. Däri
inbegriper jag också yrkesskolans deltidskurser
för vuxna. Utskottet har haft
att behandla vissa motioner gällande
utbildning på det husliga området och
har klart sagt ifrån, att denna utbildning
i stor utsträckning bör anses vara
yrkesutbildning för personer med arbete
inom hemmet och alltså höra hemma
inom yrkesskolans verksamhetsområde.
Jag är mycket tillfredsställd över
att detta är sagt och att utskottet har
kunnat ena sig om den skrivningen.

Propositionen är enligt vår mening
något oklar på denna punkt och talar
om att kurser inom den lokala vuxenutbildningen
ej bör anordnas inom vissa
ämnen som införts på fackskoians
läroplan. Genom utskottets uttalande
och under förutsättning att riksdagen
följer utskottet, bör det stå klart att
ecklesiastikministerns uttalande ej skall
gälla utbildningen på det husliga området.
Jag är angelägen om att understryka
detta. Någon möjlighet till missförstånd
i detta fall får inte föreligga.

I övrigt anser jag att gränsdragningsfrågorna
bör ytterligare utredas. Vad
som i det sammanhanget är angeläget
är att få till stånd ett väl fungerande
samarbete mellan de berörda parter,
som är engagerade i vuxenutbildningen.
Folkpartiet har föreslagit att det i varje
kommun — där vi har följt utredningarna
— vid sidan av skolstyrelsen
skall finnas ett vuxenutbildningsråd
sammansatt av representanter från skolmyndigheterna,
det fria folkbildningsarbetet
och näringslivet och med uppgift
att kartlägga behovet av och upp -

Onsdagen den 24 mai 1967 fm.

Nr 31

rätta plan för den lokala vuxenutbildningen.

Jag är övertygad om att ecklesiastikministern
är alltför optimistisk när han
menar att detta samarbete kan komma
till stånd inom skolstyrelsen. Det finns
ingen borgen för att skolstyrelserna har
eller får en sådan sammansättning att
detta blir möjligt. Därför föreligger enligt
min mening ett stort behov av dylika
samarbetsnämnder. Jag beklagar
att de inte görs obligatoriska men hoppas
att skolstyrelserna ändå skall finna
det angeläget att tillsätta dessa vuxenutbildningsråd
för att på det sättet få
till stånd ett samarbete som jag anser
utomordentligt angeläget, om vi skall
undgå onödig och oriktig konkurrens
och dubbelarbete. Genom ett sådant
samarbete kan vi få en riktig planering
och en effektivt fungerande vuxenutbildning.
Även på länsplanet torde behov
av samarbetsnämnder komma att
föreligga, men jag är medveten om att
behovet där inte är lika markerat.

Den andra fråga jag ville beröra är
minimiantalet aktiva studerande för att
få anordna ämneskurs och antalet aktiva
studerande för delning av ämnesgrupp.
Utredningarna föreslår att ämneskurs
skall kunna anordnas med lägst
åtta deltagare vid kursens start. Departementschefen
har ansett att ett något
högre minimiantal inte bör väcka betänkligheter
och föreslagit ett genomsnittligt
antal av lägst 12 för upprättande
av kurs.

Självfallet kommer denna bestämmelse,
detta relativt höga tal, att lägga hinder
i vägen för en väl utbyggd vuxenundervisning
på många orter, särskilt
givetvis inom glesbygderna. I vissa fall
kan man välja att gå över till studiecirkelverksamhet
då det, som alla vet,
räcker med fem deltagare, men då blir
det under helt andra förutsättningar och
med ett helt annat statsbidrag. Jag tror
att det hade varit riktigt att på denna
punkt biträda folkpartiets motion, enligt
vilken man ville ge Kungl. Maj :t eller

V uxenutbildningen

den Kungl. Maj:t förordnar möjlighet
att med hänsyn till glesbygdernas förhållanden
sänka minimitalet till lägst
åtta. Jag hoppas att det slutliga resultatet
av dagens förhandlingar i detta
ärende inte skall binda ecklesiastikministern
alltför mycket på denna punkt,
utan att han skall ha möjlighet att vara
generös med undantag, när det gäller
just detta minimital.

Det höga talet 35 för delning av grupp
kommer säkerligen att få negativ verkan
på studieresultatet i vuxenundervisningen.
Grupper av den storleksordningen
vållar läraren stort bekymmer i
den vanliga ungdomsutbildningen, där
man ändå har ett relativt homogent
elevmaterial. I de grupper det gäller
med det blandade elevmaterial som det
härvidlag måste bli fråga om och där
var och en är i behov av särskild handledning,
måste svårigheterna bli ännu
större. Uppgiften kommer, såvitt jag kan
bedöma, att bli utomordentligt svår —
jag skulle nästan vilja säga övermänsklig.
Förslaget innebär också en betydande
försämring mot vad som för närvarande,
gäller inom kvällsgymnasierna,
där delning får ske vid ett elevantal
av 26. I folkpartimotionen föreslås att
maximiantalet fastställes till 30, vilket
får betraktas som en medelväg. Enligt
min mening är det angeläget att en sådan
sänkning kommer till stånd, och
jag yrkar bifall till motionen på den
punkten, som av utskottet upptas under
mom. 21.

Den tredje frågan, som jag ville något
beröra, är de korrespondensstuderandes
ställning. Den frågan har behandlats
tidigare här mycket utförligt
senast av herr Elmstedt, och jag skulle
kunna ansluta mig till vad han har
sagt och själv avstå från att yttra mig
i frågan. Emellertid är det enligt min
mening en stor fråga, inte minst därför
att det är en rättvisefråga.

De korrespondensstuderande som får
förmånen av att bli inskrivna vid vuxengymnasiet
i Norrköping kommer att få

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

fri undervisning, fria preparandkurser
samt tentamensavgifterna betalda, men
hur går det för alla dem som inte kommer
med där? De får inte några som
helst förbättringar. De får inte ens behålla
de utomordentligt små förmåner
de har, utan även de förmånerna skall
tas ifrån dem. Kungl. Maj :t föreslår
nämligen att systemet med brevskolestipendier
avvecklas om något år. Det
är inte att förvåna, om många finner
ett sådant förslag upprörande. Det gäller
bl. a. folk som bor illa till men som
har korrespondensstudier som en möjlig
utväg.

Det gäller sådana som av andra skäl
— arbetsförhållanden, familjehänsyn
o. s. v. — är förhindrade att delta i
annan undervisning och därför behöver
välja denna väg. Det är i mycket
stor utsträckning sådana vuxenstuderande
som behöver undervisningsformer,
som gör dem oberoende av fasta
studietider och resor till och från lektionerna.
De måste ha möjlighet att på
egen hand koncentrera sig på studierna
de kvällar de har till sitt förfogande.
För alla dessa är korrespondensstudierna
en naturlig och effektiv väg. Brevundervisningen
är därjämte föga kostnadskrävande
för samhället och det
borde därför vara angeläget att understödja
denna undervisning i större utsträckning
än vad som föreslås i Kungl.
Maj :ts proposition.

I en av de reservationer som är fogad
till utskottsutlåtandet, reservationen nr
4, tillstyrks motionsförslag om att ersättning
skall utgå till korrespondensstuderande
för avgifter för deltagande
i preparandkurser och för avläggande
av tentamina. Därjämte begärs att riksdagen
i anledning av motionsförslag i
skrivelse till Kungl. Maj :t skall »hemställa
om utredning om ersättning till
korrespondensstuderande, som ej är elever
vid statens skola för vuxna i Norrköping,
för deras utgifter för sådan undervisning
som ej utgöres av preparandkurs».
I reservationen i fråga hemställs

även att det i anledning av motionerna
1:791 och 11:990 till bestridande av
korrespondensstuderandes kostnader
för preparandkurser och tentamina för
budgetåret 1967/68 måtte anvisas ett
förslagsanslag av 500 000 kronor.

Jag ber att få yrka bifall till denna
reservation liksom också till reservationerna
2 och 3.

Fröken Olsson slutade sitt intressanta
anförande med att citera ett ordspråk:
»Man skall inte sträcka sig längre än
vad skinnfällen räcker.» Det är självklart
att man vid ställningstagande till
frågan om vuxenutbildningens omfattning
har att ta hänsyn till bl. a. de
ekonomiska resursernas begränsning,
men låt oss inte glömma att utbildning
är en investering som på sikt i hög
grad är produktivitets- och lönsamhetsskapande.
Undersökningar i flera länder
visar att effekten av ett givet investeringsbelopp
på det samhällsekonomiska
området kan vara tre till fyra
gånger större om det placeras i utbildning
än om det placeras i fast kapital.
Detta är ett förhållande som vi inte bör
glömma bort, när vi går att besluta i
den här frågan.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Talet om att ett minimiantal
på 12 särskilt skulle gå ut över
glesbygderna måste vila på ett missförstånd.
Vuxenutbildningen skall huvudsakligen
äga rum på gymnasieorterna.
Inget gymnasium ligger i glesbygd utan
i tätorter och t. o. m. i ganska stora
sådana. Däremot omfattar många gymnasieregioner
en mycket stor glesbygd,
och det kan naturligtvis vara svårt för
invånarna där att ta sig fram till gymnasieorten,
men kan de göra detta
finns alltså elevunderlaget på själva
gymnasieorten, och då spelar det ingen
roll, om de som kommer från själva
glesbygderna är fler eller färre. Men

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

många av dem kommer naturligtvis inte
att på grund av avståndet kunna utnyttja
gymnasiet inom den region de tillhör.
Det är ju just för dessa glesbygdsinvånare
som korrespondensskolan är tänkt.

När det gäller frågan om maximiantalet,
d. v. s. frågan huruvida grupperna
skall bestå av 30 eller 35 elever,
måste vi ta hänsyn till att det i denna
undervisning är mycket viktigt med
en hård ransonering av lärar krafterna;
det är väl i fråga om lärarna som vi
kommer att få de egentliga flaskhalsarna
i denna utbildning. Som det redan tidigare
i debatten framhållits, måste vi tyvärr
i denna utbildning räkna med ett
ganska stort bortfall av elever, och vi
får därför inte göra grupperna för små
från början. Det blir också i denna utbildning
i stor utsträckning fråga om
självstudier. Större delen av studierna
kommer att skötas enskilt eller i form
av grupparbete. Lärarens undervisning
blir mer föreläsningsmässig, och då kan
han ha hur många elever som helst.
Han skall dessutom ge en viss personlig
handledning och studierådgivning. Han
bör hinna med ganska många elever,
eftersom studierna till så stor del kommer
att bedrivas enskilt eller i grupp.

Att det är möjligt att ha lägre maximiantal
i de vanliga skolorna beror på att
dessa har många hundra elever, varigenom
det blir möjligt att genom delning
komma ganska nära maximitalet. Vid
vuxengymnasierna blir det i regel inte
fråga om mer än en eller högst två grupper
i varje ämne. Det betyder att man
mycket sällan uppnår maximiantalet.
Oftast blir det en mindre grupp eller ■—
på de stora orterna — kanske två grupper
med exempelvis 20 elever i varje
grupp. Det kommer säkerligen att visa
sig att grupper på 35 elever i praktiken
blir rena undantaget.

Herr WESTBERG (fp) kort genmäle:

Herr talman! När jag anser att det
föreslagna maximitalet kommer att utgöra
ett hinder för anordnande av vux -

Vuxenutbildningen

enutbildning på många orter och fröken
Olsson anser motsatsen, så rör vi oss
båda med antaganden — det är jag
medveten om. Det återstår att se hur det
kommer att bli i praktiken. Men, fröken
Olsson, utredningsförslagen om att maximitalet
bör sänkas till åtta, får väl ändå
anses vara ganska väl underbyggda,
eftersom utredningarna studerat dessa
frågor mycket noga. För min del anser
jag inte alls att det bygger på något
missförstånd, när man säger, att det av
utskottet föreslagna maximitalet blir till
hinder för undervisningen. Min personliga
erfarenhet säger alldeles bestämt,
att detta maximital på många håll kommer
att utgöra ett mycket stort hinder.

Fröken Olsson säger vidare, att det
blir nödvändigt att mycket hårt ransonera
lärarkrafterna. Jag tror inte att
tillgången på lärare kommer att bli det
stora bekymret på de mindre orterna.
Det finns folk, som vill tjänstgöra på
kvällarna och som gärna kommer att
pröva uppgiften att undervisa vuxna.
Det skälet tycker jag alltså inte väger
tungt i detta sammanhang.

Fröken Olsson sade även att man
måste räkna med ett stort elevbortfall.
Men man får väl ändå förutsätta, fröken
Olsson, att de vuxna som börjar
studera har en mycket stark motivation
för sina studier. Därför tror jag att bortfallet
kommer att bli relativt begränsat.

Slutligen påstod fröken Olsson att
man vid de kurser det här gäller mycket
sällan kommer att uppnå maximitalet.
Om det är riktigt, betyder det också att
en sänkning av maximitalet kommer att
medföra mycket små kostnadsökningar,
som vi utan vidare kommer att orka
med. Då kan jag inte inse, att det finns
några skäl att bibehålla så oformliga
grupper, att undervisningen i utomordentligt
hög grad försvåras med påföljd
att resultaten kommer att bli därefter.

Fröken OLSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Som herr Westberg sade
tror vi på ömse sidor; ingen av oss vet

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

hur förslagen kommer att slå i praktiken.
Men det är ju ett skiil som talar
för att vi bör avvakta och låta det gå
ett par år, så att vi ser vilka olägenheter
som uppstår med de förslag som
nu föreligger. Om de blir stora får vi
ändra på bestämmelserna, så att vi får
bort de värsta olägenheterna.

Dessutom finns alltid dispensmöjligheten.
Om det på en ort råder alldeles
speciella förhållanden, går det att söka
dispens med motiveringen att det finns
särskilda problem på orten. Gruppstorleken
tror jag inte kommer att gälla
vissa bygder utan i stället vissa ämnen,
som bara ett fåtal elever vill studera.
Därför anser jag att man av kostnadsskäl
inte bör låta grupperna bli för små.
Gäller det sådana udda ämnen, som de
flesta studerande på orten inte är intresserade
av, får man hänvisa dem som
vill studera ifrågavarande ämnen antingen
till korrespondensundervisning
eller till studieförbunden, som alltid
har möjligheter att ordna kurser, även
längre fortsättningskurser.

För att slippa återkomma i talarstolen
vill jag sedan också nämna om en
sak som rör andra lagutskottets utlåtande
nr 45. Där föreslås en viss uppmjukning
av bestämmelserna rörande
reseavstånd, som naturligtvis kommer
att medföra en viss kostnadsökning.
Statsutskottet har lämnat departementschefens
anslagsberäkningar utan anmärkningar
i det fallet. Det betyder
nu inte så mycket, ty dels gäller det ett
förslagsanslag och dels kan det sannolikt
bara bli fråga om en eller annan
procent. Men för att inga missförstånd
skall uppstå vill jag säga ifrån att statsutskottet
naturligtvis förutsätter att de
ändrade bestämmelser om resetillägg,
som blir en följd av ett bifall till andra
lagutskottets hemställan, får bestridas ur
förslagsanslaget till studiebidrag in. in.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Först en rent parente -

tisk upplysning. Det beslut som fröken
Olsson hänvisade till tror jag kommer
att kosta ungefär 8 miljoner kronor.
Jag säger det bara som en ytterligare
upplysning till kammarens ärade ledamöter.

Under det senaste decenniet har nära
nog varje år nya omdanande reformer
genomförts på utbildningspolitikens
område. Drivkraften i det arbetet har,
som redan skolkommissionen på sin
tid uttryckte det, varit att bana väg för
en demokratisering av skola och uppfostran.
Den tiden är inte alltför avlägsen
då inte ens en av tio ungdomar kunde
vinna inträde i en gymnasieskola.
Inom några få år kommer åtta å nio
ungdomar av tio att få gymnasial utbildning.
Denna starka utveckling, påskyndad
av bl. a. det studiesociala stödet
och skolreformerna, har samtidigt
skapat ett utbildningsmedvetande av
tidigare oanade mått inom hela vår befolkning.
Det har tagit sig uttryck i
växande önskemål om insatser även för
de vuxna. I det svenska utbildningssamhället
bär tusentals människor aldrig
fått pröva hur långt den egna förmågan
i studieavseende räcker, aldrig fått pröva
den väg som leder till ökade kunskaper
— med alla de möjligheter detta
innebär av stimulans och berikande
upplevelser.

I den proposition som nu behandlas
i kammaren har jag strukit under rättviseargumentationen,
att samhället bör
känna skyldighet att så långt resurserna
tillåter bereda vuxna tillfälle till en utbildning
som av olika skäl förmenats
dem i yngre år. Det är ett fullföljande
av eu demokratisk utbildningspolitik
det här gäller.

Som jag konstaterat i propositionen
har vuxenutbildningen blivit ett samlingsbegrepp
— kanske till och med i
vissa fall ett modeord — som kommit
att inbegripa utbildnings- och bildningsverksamheten
i oerhört många olika
former och med skilda mål. Samhället
har emellertid i första hand in -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

riktat sitt engagemang mot arbetsmarknadsutbildningen,
folkbildningen och
den utbildning som svarar mot ungdomsskolans
kursplaner. Förslagen i
propositionen knyter också an till dessa
tre områden.

I borgerliga motioner och inte minst
presskommentarer bär man gjort gällande
att det stora greppet på vuxenutbildningen
saknas, att det behövs nya,
allomfattande utredningar och detaljerade
ändringsförslag, och specifika utredningskrav
har förts fram. Jag vill,
herr talman, ändå se det som ett gott
betyg åt hållfastheten i regeringens förslag
att det av denna störtskur av borgerliga
ändringsförslag blivit endast fyra
reservationer. Det påminner nästan
alltför påtagligt om kostymen som inte
ens blev en tumvante, som det står i
sagan.

Den proposition som vi nu behandlar
går asvsevärt längre än utredningsmaterialet.
Jag vill påpeka detta eftersom
vissa talare här i kammaren har påstått
motsatsen. Samhället föreslås ta på sig
ansvaret att förmedla undervisning i
långt högre grad än tidigare och att
dessutom ställa en organisation för
muntlig undervisning till förfogande.
Jag har i det sammanhanget framhållit
betydelsen av att erfarenheterna och resurserna
inom det fria och frivilliga
folkbildningsarbetet, inom studiecirklar
och folkhögskolor tillvaratas. Vi
skall dessutom undersöka förutsättningarna
för skapande av ett studiefinansieringssystem,
som möjliggör för vuxna
att utan alltför stora ekonomiska bekymmer
ägna sig åt studier.

Den stora vuxenutbildningsreformen
är naturligtvis förknippad med möjligheten
till studiesocialt stöd. För egen
del väntar jag med stort intresse på vad
Landsorganisationens utredningsarbete
kommer att innebära på den punkten,
och jag är övertygad om att man även
inom andra näringsorganisationer är
sysselsatt med samma fråga. Men det
skall understrykas att det är den sam -

Vuxenutbildningen

hällsekonomiska faktorn som här varit
avgörande. När man talar om de stora
greppen, kan det inte innebära någonting
annat än att man har visionen av
ett utbildningssamhälle där var och en
skall ha möjligheter att, som jag sade,
utan alltför stora ekonomiska uppoffringar
skaffa sig en kompletterande utbildning,
en vidareutbildning, och därefter
gå tillbaka till produktionen i någon
ny eller annorlunda funktion.

Jag kan förstå att de borgerliga utskottsledamöterna
haft svårt att finna
uttryck för sin lust att kritisera regeringen.
Jag är naturligtvis glad åt
detta, och det är inte fråga om någon
anmärkning från min sida. Man bär
dock ansett sig finna ett uttryck för
kritik i önskemål om en ny, stor utredning.
.Tåg är inte särskilt imponerad
av ifrågavarande reservationer, och jag
vill säga att efter den trumeld som i
borgerlig press har riktats mot propositionen
för att den var ofullbordad,
halvdan, småskuren o. s. v. hedrar det
verkligen de borgerliga reservanterna i
utskottet att de har sett nyktert på
denna fråga. De har då hamnat i den
situationen att de till varje pris måste
tillkännage en skiljaktig uppfattning,
och det har de gjort. bl. a. genom att
begära ytterligare utredningar.

Jag vill stryka under vad utskottsmajoriteten
anför, nämligen att den närmaste
framtiden bör bil eu verkställiglietsperiod
där nya initiativ också kan
aktualiseras på grund av vunna erfarenheter.
För det vidare planeringsarbetet
bör också utbildoingsmyndighelerna
skaffa sig kunskap om den utbildning
som ligger något vid sidan av
den verksamhet som propositionen i
första hand handlar om. Att nu tillsätta
en övergripande och allomfattande
utredning, som på nytt bl. a.
skall behandla de konkreta förslag riksdagen
i dag tar ställning till, skulle
verka hämmande på utvecklingen inom
vuxenutbildningsområdet. Det är självfallet
mycket lätt att ta upp problem —

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

vi är alla i stort sett lika funtade på den
punkten. Skulle vi på nytt, efter alla
de utredningar vi haft om vuxenutbildningen,
hänvisa hela denna fråga till
en ny, samlad utredning och sätta in
skickligt folk, som vi alltid gör, kan vi
vara övertygade om att bara existensen
av denna utredning skulle göra att en
förlamande band lades över reformarbetet
på detta område.

Det sades under debatten i medkammaren
och har kanske också sagts här
att det inte är fråga om att förhindra
någonting — man skall endast utreda
vad man skall göra härnäst. Jag anser
emellertid att vi har tillräckligt med
utredningar för att kunna ta ytterligare
steg. Vad vi däremot inte har
kunnat mobilisera är de miljoner —•
förmodligen hundratals — som skulle
behövas för att på vuxenfronten lösa de
studiesociala problemen. Det behöver
man inte så särskilt ingående utredningar
för att förstå. Om man däremot menar
att vuxenutbildningen också är ett
led i arbetsmarknadspolitiken, i en ny
näringspolitik, med visionen av ett samhälle
där praktiskt taget alla under livets
gång tvingas att omskola sig för
nya sysselsättningar tre till fyra gånger,
blir det en annan siak än vad vi i
dag diskuterar. Här är det fråga om
att ge de vuxna en chans att skaffa sig
vad vi kallar gymnasial och postgymnasial
utbildning — det gäller det rättvisekravet,
den demokratiska aspekten,
solidariteten mellan generationerna. Är
det den andra aspekten man åsyftat med
den stora utredningen, är det verkligen
en fråga på mycket lång sikt?

Varje utbildning av samhällets aktiviteter
måste naturligtvis analyseras
med hänsyn till de krav på insatser i
form av arbetskraft och pengar som åtgärderna
för med sig. Det är speciellt
nödvändigt på utbildningsområdet mot
bakgrund av de många åtaganden vi
har och rådande arbetskraftsläge. Om
regeringen hade nöjt sig med att förverkliga
utredningarnas förslag, hade

detta varit möjligt genom en utbyggnad
av invanda studieformer inom vuxenundervisningen.
Men om målet sätts
högre, vilket jag gjort i propositionen,
så att man på ett avgörande sätt vill
förbättra de vuxnas tillgång till studier
och utbildning, måste studieformer användas
som reducerar behovet av pedagogiskt
utbildad arbetskraft. Men det är
också nödvändigt att även för ungdomsutbildningens
del genomföra ett rationaliseringsarbete
som kan begränsa behovet
av personaltillskott. I första hand
blir det fråga om att i ökad utsträckning
utnyttja radio och TV i utbildningsväsendet.
Det är verkligen tillfredsställande
att de framtida ansträngningarna
på detta område kan ha som
utgångspunkt ett ställningstagande av
ett enhälligt utskott.

Den kommitté som jag tillkallat i
början av detta år kommer, som utskottet
mycket riktigt anfört, att genom
arten och omfattningen av sitt
uppdrag få en central ställning i det
närmast förestående arbetet. Kommitténs
arbete omfattar hela det frivilliga
utbildningsområdet. En av kommitténs
första uppgifter är att ge sig i kast med
att förverkliga beslutet från 1965 om
etermediernas utnyttjande vid den nya
tekniska högskolan i Linköping. De
kurser som skall produceras för denna
högskola skall som jag också framhållit
i propositionen men som tydligen
inte uppmärksammats, utnyttjas även
inom andra delar av utbildningsväsendet.
I kommitténs uppdrag ligger självfallet
också att pröva uppslag om andra
kurser och därmed söka sig fram till
lämpliga kombinationer. Jag kan på
den punkten inte förstå den borgerliga
reservationen. Det är helt enkelt meningslöst,
ett spegelfäkteri om jag får
använda det uttrycket, att kräva utvidgning
av ett utredningsuppdrag som
redan innehåller det man önskar och
bryta ut det akademiska utbildningsområdet
ur kommitténs uppdrag. Det
är verkligen att försvåra en samlande

Onsdagen den 24 mai 1967 fm.

Nr 31

överblick över vuxenutbildningens utbyggnad.
För att ytterligare belysa vad
jag har sagt är jag beredd att i ett kort
inlägg, herr talman, läsa innantill ur
direktiven för kommittén, om någon
tvivlar på riktigheten av vad jag sagt.

Jag vill samtidigt framhålla, bl. a.
mot bakgrund av erfarenheterna från
statskunskapskursen, att vuxenutbildningsreformen
inte får bli em reform
som huvudsakligen tillgodoser de redan
utbildades önskemål. Den skall nå ut
till en bred allmänhet och, det krävs att
programmen i första hand görs för den
gymnasiala och förgymnasiala nivån.

Regeringen har också försäkrat sig
om att resurser för inspelningsverksamheten
finns tillgängliga. Avtal har
träffats om övertagande av en professionell
TV-studio. Det innebär att en
produktion kan komma i gång utan
långt utdragen planering med intrimmad
utrustning och erfaren personal.
Den utökade radio- och TV-undervisningen
ställer naturligtvis också krav
på distributionsresurser, och som ansvarig
i regeringen för utbildningssektorn
kan jag i detta sammanhang inte
nog understryka hur väsentligt det är
att riksdagsmajoriteten förra året avvisade
förslagen om kommersiell radio
och television. De ytterligare sändningsmöjligheter
som står till buds kan, till
skillnad från i andra länder, disponeras
utan att vi finner kanalerna inmutade
av kommersiella radio- och TVstationer.

Radio och television har under lång
tid erbjudit skolväsendet ett aktuellt
och stimulerande stoff. Det är ingenting
nytt i och för sig. När programverksamheten
nu skall övergå till att bli en
del av själva undervisningssystemet och
ett medel för rationalisering är det
självklart att samhället tar över det direkta
ansvaret för utbildningsprogrammen.
Nya utbildningsaktiviteter, som
inte kan fogas in i Sveriges Radios ansvarsområde,
kommer att aktualiseras.
På klarare sätt än tidigare krävs ut -

Vuxenutbildningen

bildningsmyndigheternas insyn och direkta
styrning av programverksamhetens
innehåll, vilket kanske kan glädja
några av kammarens ledamöter. Jag kan
därför inte dela de borgerligas synpunkter,
vare sig dessa tar sig uttryck
i krav på styrning från t. ex. näringslivet
eller önskemål om ett fristående
radio- och TV-bolag. Den statliga kommittén
har fått en sådan sammansättning
att därigenom bör garanteras ett
gott samarbete mellan utbildningsmyndigheter
och studieförbund å ena sidan
och Sveriges Radio å den andra.

Jag vill också med några ord dröja
vid den organisation som skall förmedla
utbildningen. Ungdomsutbildningens
resurser skall tas i anspråk för den lokala
vuxenutbildningen. Den kommande
förstärkningen av statsbidragsgivningen
innebär sannolikt en kraftig stimulans
för kommunerna att engagera sig
inom denna del av utbildningsväsendet.
I den allmänna debatten har överraskande
nog frågan om arbetsfördelningen
mellan yrkesskolor och studieförbund
blivit den stora frågan inom
den lokala vuxenutbildningen, och flera
talare har också i dag berört detta. Jag
vill betona att avsikten varit att, för
att citera utskottets uttalande, »åstadkomma
en så entydig gränsdragning
som möjligt» och därmed också undvika
de spänningar som i vissa fall råder
mellan olika anordnare av utbildning.
Det har varit så mycket lättare
att föreslå denna åtgärd som jag är klart
övertygad om att kvaliteten i den verksamhet
som utövas av studieförbunden
är tillfredsställande. Även om utskottets
skrivning synes innebära en viss uppmjukning
av propositionen räknar jag
med att det på detta område skall vara
möjligt att åstadkomma rimliga och
klara förhållanden.

Propositionen innehåller också ett utspel
om den riksrekryterande utbildningen
— jag tänker på skolan i Norrköping
— vilket innebär att där skall
kunna tas in personer som vill studera

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

enbart på korrespondens. Det är ett
stort steg framåt som därigenom tas om
riksdagen följer propositionen och förverkligar
gymnasieutredningens enhälliga
förslag. I stället för att ge bidrag
till kursavgifterna till något hundratal
brevskolestuderande tas i ett enda slag
ett tusental studerande in. Detta är inte

— som herr Westberg nyss sade från
denna talarstol — upprörande. Ingen
mister något. I stället för att ett hundratal
personer i dag har möjlighet att få
brevskolestipendier kommer i morgon
ett tusental personer i ett slag att kunna
få sina studiekostnader betalda. Man
berövar inte någon enskild person något,
därför att denne just nu läser vid
t. ex. Hermods-NKI, utan den grupp
av människor herr Westberg tänkte på

— med all rätt — kommer att återfinnas
bland eleverna vid läroverket i
Norrköping. Det är alltså inte fråga om
någon orättvisa. Det är ett nytt system
som införs, ett effektivare system, ingenting
annat.

.lag vill också erinra om — det är
ganska intressant — att flera statliga
utredningar under årens lopp alltifrån
Bagges skolutredning till gymnasieutredningen
brottats med problemet om
statens insatser på brevskoleområdet.
Ingen utredning har ansett sig kunna
lägga fram det förslag som de borgerliga
motionsledes har gjort till sitt. Det präglas
av tankegångar, vilka helt strider
mot riktlinjerna för den hittills förda
utbildningspolitiken, nämligen att göra
rätten att få utbildningskostnader betalda
av statsmedel beroende av avlagd
tentamen. Det vore verkligen en ny
princip för utbildningsstöd: endast de
framgångsrika skall premieras. Reservanterna
verkar också att ha insett
detta. De har varit ovanligt kloka på
alla tänkbara punkter genom att inte
tillstyrka de egna partimotionernas
krav. Men detta är ju en pikant situation.

I likhet med utskottsmajoriteten vill
jag också framhålla att det inte är nå -

gon principiell skillnad mellan en begränsad
intagning i skolan för vuxna
i Norrköping och en begränsad intagning
i andra statliga och kommunala
skolor. De som inte får plats i de senare
kompenseras inte ekonomiskt, om
de på egen hand söker sig till privatskolor.
I den mån de ekonomiska möjligheterna
finns och erfarenheterna av
verksamheten blir goda bör intagningen
vid vuxenskolan kunna öka utöver det
i propositionen nämnda antalet.

Jag vill slutligen än en gång framhålla
att regeringen verkligen inte betraktar
de nu framlagda förslagen som
den slutgiltiga lösningen inom vuxenutbildningens
område. Den kommande
perioden bör i stället bli en experimentens
och de praktiska försökens tid, där
det inte minst krävs en uppslagsrik
verksamhet bland dem som lokalt skall
svara för utbildningen. Det bör vara
lättare att få till stånd detta nu när
såväl studiecirklar och folkhögskolor
som kommunala skolor är ekonomiskt
stärkta och när de kan stödjas av en
av samhället styrd utbildningsradio och
utbildningstelevision. För samhället bör
de ökade insatserna kunna leda till en
stegrad materielproduktion, för den enskilde
till en ökad handlingsfrihet. Med
institutionella resurser och studiefinansieringsmöjligheter
till den enskildes
förfogande börjar vi förverkliga visionen
om att vidga friheten i studievalet
för de unga till en frihet i arbetslivet
för de vuxna.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man får väl liksom bestämma
sig för om den proposition som
vi nu skall antaga är en stor reform
eller om den bara är en etapp på vägen.
I utskottsutlåtandet har det sagts
att det är en etapp, och i propositionen
talas om att det är ett steg i utvecklingen
på vuxenutbildningens område.
Samtidigt har det emellertid gjorts uttalanden
som gått ut på att det är fråga
om en verkligt stor reform.

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

Nu har ecklesiastikministern sagt att
han inte är vidare imponerad av reservationerna.
Det är bara fyra reservationer,
säger han. Han uttrycker en viss
glädje över detta men samtidigt är han
förvånad över den störtskur av ändringsförslag
som kommit från oppositionens
håll — tidigare kanske utanför
detta hus.

Men det är inte heller så mycket att
reservera sig mot, ty den proposition
det här är fråga om gäller enbart en
del av hela det stora vuxenutbildningsområdet.
Det gäller den gymnasiala och
den förgymnasiala nivån.

Vi reservanter har i vår första reservation
riktat in oss också på steg nummer
två; vi vill se alltsammans i ett enda
stort sammanhang. Därför uttalar vi
oss för behovet av att en parlamentariskt
sammansatt utredning med representanter
för näringslivet och för organisationsväsendet
får till uppgift att utreda
hur en vidgad vuxenutbildning bör
organiseras och finansieras.

Det gäller alltså att redan på detta
stadium ta sikte på den vuxenutbildning
som många i vårt land har behov
av, den som ligger på akademisk nivå,
den som berör näringslivet, yrkesområdena,
industri och hantverk, servicenäringarnas
område, de vuxenstuderandes
speciella studiesituation, utbildningens
bakgrund o. s. v.

Som jag tidigare i dag har nämnt
finns också en socialdemokratisk motion
som tar sikte på en systematisk
analys och kartläggning, vilket i hög
grad ligger i linje med vad reservanterna
i reservationen 1 har uttalat sig
för. Det betyder alltså att vi vill se
längre.

Beträffande den akademiska utbildningen
har vi framfört olika förslag
som nu tills vidare har lagts på is; jag
tänker på radioutredningens förslag om
kurser i pedagogik ocli fysik, som
stötts av universitetskanslersämbetet,
samt förslag om kurser i företagsekonomi.

Vuxenutbildningen

Det är detta steg som vi redan nu bör
ta sikte på. Därför menar vi att det är
av behovet påkallat att få den utredning
som påyrkas i reservationen 1.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Ecklesiastikministern
underströk, att han i sin proposition
har arbetat mycket med rättviseargumentationen.
Detta är riktigt, vad gäller
den synpunkten, att vuxna skall kunna
få utbildning på samma sätt och i samma
utsträckning som ungdomar. Men
jag tycker att han både i propositionen
och nu i sitt anförande har lämnat denna
rättviseargumentation, när det gäller
de brevskolestuderande, som inte
studerar vid det brevskoleinstitut som
är knutet till skolan i Norrköping. Det
är riktigt, att ingen elev mister något,
ty ingen har förut haft något. Men räcker
brevskolan i Norrköping? Om den
inte gör det, blir onekligen en mängd
brevskoleelever illa ställda.

Givetvis måste man uppställa vissa
allmänna villkor för att vederbörande
skall få idka sådana studier. Vi har
statsunderstödda läroanstalter på gymnasial
nivå. Man skulle kunna tänka sig
att Hermods-NKI, för att nämna ett av
instituten, på något sätt skulle kunna
parallellställas med dem.

Ecklesiastikministern sade vidare, att
av de många ändringsförslagen blev det
bara fyra reservationer. För det första
är dessa reservationer ett koncentrat av
en råd yrkanden; för det andra finns
åtskilliga förtydliganden i utskottets
skrivning, föranledda av motioner; för
det tredje finns flera sammanskrivningar
i kompromissens tecken, som innebär
att hänsyn har tagits även till motionärernas
synpunkter. Om ecklesiastikministern
tror, att han har gått helt
oskadd ur ekluten, har han fel. Redan
utskottsutlåtandet är bättre än propositionen.
Vinner reservationerna gehör
i kammaren — vilket man kan våga

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

hoppas — blir vuxenutbildningsreformen
ännu bättre på sikt.

Även jag har läst direktiven för de
sju sakkunniga beträffande försöksverksamheten
i radio-TV, och jag måste
fråga mig, om där finns någon speciell
betoning på produktionen av undervisningsprogram
på akademisk nivå och
om näringslivet är så representerat
bland de sakkunniga, som vi har krävt i
våra motioner.

Herr MATTSSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Jag kände inte riktigt
igen ecklesiastikministern när han nyss
talade. Jag tyckte att han uttryckte sig
hårdare än han brukar göra. Anledningen
därtill kanske är att hans proposition
har utsatts för ganska hårdhänt
bedömning. Jag har för min de!
inte anledning att ta åt mig av hans argumentation
och bemöta kritiken. Jag
har betraktat denna proposition som
en etapp på vägen mot en fullt utbyggd
vuxenutbildning. Men det kan nog vara
befogat att i detta sammanhang säga
att »verket må prisa mästaren». Jag
tror att det är bäst så, när det gäller
vuxenskolan.

Det har varit svårt att få plats för kritik
mot regeringen, säger ecklesiastikministern.
Det har inte varit fråga om
att kritisera, utan vi har sökt att på
viktiga punkter förbättra propositionen.
I vårt arbete i avdelningen har vi resonerat
mycket om hur detta förslag kommer
att verka i praktiken, och det är
enligt min mening ingen felaktig utgångspunkt.

Syftar den nya utredningen möjligen
till en ny arbetsmarknadspolitik? frågar
statsrådet. Ja, varför inte? Vi kan inte
bara hålla på att utbilda människor på
det gymnasiala planet. Det behövs utbildning
också på andra områden.

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Det fruktansvärda hot
jag uttalade, att jag skulle läsa innantill

ur direktiven, har inte haft någon verkan,
i varje fall inte på herr Nordstrandh.
Nu måste jag alltså göra en
uppläsning, herr talman. Det står: »Beträffande
den postgymnasiala undervisningen
föreligger behov av bandade tvlektioner
för den nya tekniska högskolan
i Linköping. Dessa lektioner bör utformas
så att de skall kunna komma till
användning i utbildningsväsendet i övrigt
i största möjliga omfattning. Vidare
bör erinras om att på denna utbildningsnivå
viss erfarenhet redan vunnits av
radio-tv genom bl. a. statskunskapskursen
i radio och användningen av
denna kurs i form av bandade program
vid Stockholms universitet. Det
är angeläget att fortsätta försöken med
radio- och tv-undervisning inom de
samhällsvetenskapliga fakulteterna i
den mån rationaliseringsresultat därigenom
kan uppnås.» Detta torde, herr
talman, vara alldeles klart.

För herr Mattsson vill jag bara påpeka
att vi inte heller skall förglömma att
vi — hoppas jag — till nästa års riksdag
har att vänta en proposition om yrkesutbildningen.
Yrkesutbildningsberedningen
är ju inte klar med sitt slutbetänkande,
och mycket av det som här
förespeglar vuxenutbildningsdebattörerna
kommer, föreställer jag mig, att
dyka upp i det sammanhanget som reguljär
yrkesutbildning.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag är inte klärvoajant,
men jag visste ändå, att det var
detta stycke som skulle läsas upp bland
många andra direktiv i detta sammanhang.
Vad jag har velat framhålla är,
att det har blivit för litet av denna sak,
sedd i sitt sammanhang, om man går
igenom hela direktivskrivningen.

Jag vill understryka, att vi inte i första
hand har begärt en ny kommitté
utan en vidgning av kommitténs uppdrag
eller möjligen tillkallandet av särskilda
utredningsmän, dock icke så

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

många som sju, som det rör sig om i den
kommitté som nu arbetar.

Jag ställde också en annan fråga,
nämligen om sammansättningen av denna
kommitté och näringslivets representation
i den. Inget svar!

Till sist undrar jag, i anslutning till
vad vi tidigare diskuterade, om det är
oundgängligen nödvändigt, att ett enskilt
radio- och TV-bolag — om vi fullföljer
den tanken — på något sätt skulle
försämra produktionen av studiematerial.
Vi bedömer tvärtom saken så,
att man genom konkurrens skulle kunna
åstadkomma ännu bättre material. Frågan
om kommersialisering av radion i
allmänhet — vilket är något helt annat

— har egentligen inte, herr Edenman,
i denna diskussion att göra.

Herr HECTOK (k):

Herr talman! I vår motion nr 11:996

— likalydande med motion nr I: 799 —-har vi framhållit att det blivit ett alltför
stort gap mellan det som måste genomföras
och det som föreslås i propositionen.
Det statsfinansiella läget har i stor
utsträckning hållit sin förlamande hand
över de reformer som skulle förbättra
de vuxenstuderandes situation i vårt
samhälle. Jag vill med detta inte ha
sagt att propositionen inte för frågan
framåt. Vi ställer oss inte negativa till
vad som föreslagits, vi yrkar tvärtom
i vår motion bifall till propositionen.
Vi vill dock ha åtskilligt mera än vad
vi kommer att få.

Det är ytterst nödvändigt att brygga
över de besvärande utbildningsklyftor
som för närvarande finns mellan unga
och äldre. Omkring 80 procent av de
nu yrkesverksamma har endast sex-, sjueller
åttaårig folkskola. Först efter år
1970 kan vi ge alla ungdomar en nioårig
grundskoleutbildning. Detta innebär
att vi ännu år 2000 kommer att ha
en stor grupp människor i samhället
som endast har sjuårig skola i botten
på sin utbildning.

Jag vill också behandla en annan vik -

Vuxenutbildningen

tig del av detta frågekomplex. Att skapa
tillfredsställande möjligheter till vuxenutbildning
löser givetvis bara en del
av problemet. Det är väsentligt att se
till att möjligheterna också utnyttjas just
av dem som är i behov därav. Den
yngre generationen i dagens samhälle
har ett starkt utbildningsmedvetande,
men de som är äldre och redan har en
plats i arbetslivet har det svårare och
känner sig många gånger tveksamma
beträffande både behovet och sin egen
förmåga. Följaktligen behövs en intensiv
upplysning om de möjligheter som
vuxenutbildningen har. Vi måste skapa
ekonomiska förutsättningar för var och
en som vill och kan delta i den utbildning
som bjuds och snabbt finna formerna
för studiesociala åtgärder i tillräcklig
omfattning för de vuxenstuderande.
Härvidlag är det viktigt att inte
glömma bort de mycket stora ekonomiska
hinder som kan torna upp sig
för dem som har försörjningsplikt.

Beträffande den mera målmedvetna
vuxenutbildningen, som närmast kan betraktas
som omskolning, måste bestämmelserna
ändras så att även en icke
arbetslös kan komma i åtnjutande av
utbildningen. Vi anser vidare att vuxenutbildningen
inte enbart och ensidigt
behöver avse s. k. matnyttig utbildning.

Den unga generationen i dagens Sverige
håller på att bli tvåspråkig. De äldre
står i stort sett utan denna kunskap.
De väsentligt bättre kunskaper som de
unga har i ämnen som svenska språket,
litteraturhistoria, geografi, samhällskunskap,
musik, konst, psykologi, filosofi
o. s. v. gör att de äldre ställs i ett
mycket sämre läge än de unga. De medel
som, även efter det vi genomfört
de förslag som dagens beslut innebär,
står till vuxenutbildningens förfogande
är försvinnande små jämförda med vad
som går till ungdomsutbildningen. Vi
måste måhända överväga något slags
omfördelning, åtminstone i fråga om
ökningstakten när det gäller utbyggandet
av vuxenutbildningen kontra ung -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

domsutbildningen, i varje fall så länge
man kan använda det statsfinansiella
läget som broms för en bättre utbyggd
vuxenutbildning i den utsträckning som
nu skett.

Vi skriver i vår motion att propositionen
har blivit ett lappverk utan samlat
grepp på vuxenutbildningsfrågorna,
därför att så många problem ännu är
oklara och outredda. Vi anser att t. ex.
hela det område som gäller vuxenpedagogik,
metodfrågor, läromedel i form
av tekniska hjälpmedel, böcker m. m.
och inte minst studieteknik för vuxna
måste ägnas stor uppmärksamhet.

Med vad jag anfört har jag kortfattat
velat motivera vårt krav på en utredning
med uppgift att utarbeta ett samlat
förslag för hela vuxenutbildningen. Den
kan komma att resultera i ett fördjupat
och vidgat perspektiv på denna fråga.
Vi vill då att man särskilt skall beakta
de vuxenstuderandes studiesociala situation,
radio-TV-undervisningen samt korrespondensundervisningen
och den inventering
som måste komma till stånd
för att få fram samhällets totala utbildningsresurser.

I reservationen 1 till statsutskottets
utlåtande nr 117 påyrkas tillkallandet
av en utredning. Detta sammanfaller
med yrkandet i motionsparet 1: 799 och
II: 996, fastän motiveringen är utformad
på annat sätt.

Jag ber därför, herr talman, få yrka

dels att det avsnitt i utskottets utlåtande,
som på s. 10 börjar med »Utskottet
är...» och på s. 11 slutar med »och
finansiering», ges följande lydelse:

»Såsom framhålles i flera motioner
utgör propositionens förslag en första
etapp mot en vuxenutbildningsreform.
Viktiga områden ligger utanför de nu
aktualiserade förslagen i propositionen.
Enligt utskottets mening bör etermediernas
vuxenutbildningsprogram systematiseras
från början och integreras
i en allmän plan för hela vuxenutbildningen.
Som en remissinstans framhåller
ges intressanta möjligheter att an -

vända radio/TV i vuxenundervisningen,
bland annat samordning med korrespondensinstituten.
En totalinventering av
utbildningsresurserna bör företagas med
sikte på att utröna vilka kurser och avsnitt
vid högskolor och universitet som
skulle kunna programmeras för eterbunden
undervisning.

Utskottet anser emellertid den avgörande
bristen vara att de vuxenstuderandes
studiesociala problem i stort
lämnats åt sidan. Möjligheterna till valfrihet
måste tryggas och studiestödet
utformas så, att den som önskar och
visar sig ha möjlighet att bedriva studier
på heltid inte skall lida något ekonomiskt
avbräck.

Utskottet finner det från anförda utgångspunkter
nödvändigt att man utan
dröjsmål griper sig an med fortsatt reformarbete
inom vuxenutbildningen. En
parlamentarisk utredning bör i detta
syfte tillkallas, i vilken jämväl representanter
för folkrörelserna bör ingå, med
uppgift att utarbeta ett samlat förslag
för hela vuxenutbildningen med särskilt
beaktande av de vuxenstuderandes
studiesociala situation, radio/TV-undervisningen
och korrespondensundervisningen
och likalades med uppgift att
inventera samhällets totala utbildningsresurser.
»,

dels ock att utskottets hemställan under
1 får följande lydelse:

»1. att riksdagen må, i anledning av
motionerna I: 790 och II: 995,1: 793 och
och 11:997, 1:795 och 11:994 samt
I: 799 och II: 996, förstnämnda fyra motioner
såvitt nu är i fråga, i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla att en parlamentariskt
sammansatt utredning tillsättes
i syfte att utreda hur en vidgad
vuxenutbildning bör organiseras och finansieras.
»

Herr HAMMARBERG (s):

Herr talman! I motionsparet I: 794
och II: 988 hemställes bl. a. att vid det
fortsatta reformarbetet på vuxenutbild -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

ningens område en analys och kartläggning
skall göras av de vuxnas studieförutsättningar.
Utskottet påpekar att
det i motionstexten inte finns någon
motivering för just denna att-sats, och
det var med beklagande vi motionärer
konstaterade samma sak, när vi fick
motionen från trycket. Det får dock
skrivas helt och hållet på brådskans
konto och en önskan att koncentrera
motionen, så att den inte skulle bli alltför
omfattande, och då föll en del av
motiveringen bort.

Även om jag inte helt delar utskottets
skrivning vad beträffar de berörda
frågeställningarna vill jag ändå inte gå
in i någon direkt polemik mot utskottet.
Jag kommer inte heller att ställa något
yrkande. Jag anser emellertid att det
med hänsyn till det inträffade olycksfallet
kan vara värt att anlägga ett par
synpunkter, som hade bort vara med i
motionen, utan att jag därmed ger mig
in på en uttömmande motivering.

Man bör nog rent allmänt säga, att
vi behöver en mera ingående analys av
vad det innebär att studera som vuxen
— vilken avgörande inverkan på studieresultatet
som miljön, tidigare arbetsförhållanden,
kunskapsnivån och
liknande faktorer har. Skall vi kunna
planera den vuxenutbildning som nu
håller på att byggas ut är det nödvändigt
att inhämta kunskap om vad som
sker på området. Det är också med utgångspunkt
härifrån som vi formulerat
den att-sats i vår motion, där vi hemställt
»att frågan om vuxnas studieförutsättningar
under det fortsatta reformarbetet
på vuxenutbildningens område
görs till föremål för en systematisk
analys och kartläggning».

1 motionen pekas det också på ett
par andra områden som vi anser väsentliga
och som tyvärr inte behandlats i
propositionen. Det gäller den mycket
omfattande vuxenutbildning som bedrivs
av löntagarorganisationerna och
den betydande del av vuxenutbildningen
som utgöres av utbildning och vida -

Vuxenutbildningen

reskolning av kommunala förtroendemän.

Med ett konstaterande att frågorna har
stor betydelse lämnar utskottet frågekomplexet
utan avseende, och därför
har jag funnit det angeläget att i någon
mån understryka vårt motionsvis framförda
önskemål. Det räcker kanske att
framhålla att det inom löntagarorganisationerna
för närvarande bedrivs en
mycket intensiv skolnings- och utbildningsverksamhet.
Jag vill starkt understryka
att denna utbildnings- och skolningsverksamhet
inom den fackliga rörelsen
inte enbart omfattar sådana ämnen
som är särskilt »matnyttiga» för
rörelsen själv utan att ämnesområdet
är mycket vittomfattande. Framför allt
tas många av de ämnen upp som ungdomen
nu studerar i skolan på samhällets
bekostnad men som många inom
löntagarorganisationerna inte kunnat få
undervisning i. Härigenom får de således
en komplettering genom den fackliga
rörelsens insatser.

Här tar löntagarorganisationerna alltså
på sig stora arbetsuppgifter och även
kostnader som normalt borde åvila samhället.
Jag tror inte heller att det är
någon överdrift att säga att fackföreningsrörelsen
är mycket generös när
det gäller att stödja studieverksamheten.
Det satsas inte bara på de ifrågavarande
ämnena utan det ges också
ekonomiskt bistånd till de medlemmar
som önskar utbilda eller vidareutbilda
sig i egenskap av kommunala förtroendemän.

Därmed är jag inne på det andra området
som tagits upp i vår motion. Det
gäller ett område där vi anser att det
förekommer en ganska stark eftersläpning.
Vi kan konstatera att samhället
satsar mycket på yrkes- och vidareutbildning
på olika områden och kan också
fastslå att näringslivet gör detsamma,
men jag vill ändå påstå att det beträffande
den kommunala skolningen
av förtroendemännen och dem som önskar
bli förtroendemän råder en viss

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

eftersläpning. När jag säger detta hör
jag i andanom två i och för sig mycket
berättigade invändningar. Den första
invändningen är att detta framför allt
är en kommunal angelägenhet. Det är
riktigt. Men jag tror ändå att riksdagen
inte kan undandra sig ansvaret för denna
del av vuxenutbildningen; riksdagens
ansvar för denna utbildning är
självfallet lika stort som dess ansvar
för övrig vuxenutbildning. Den andra
invändning, som kan göras mot vårt
resonemang, är att det på detta område
redan sker en hel del genom kommunernas
egna insatser. Man kan peka på
kommunförbundets skola och landstingsförbundets
skola och säga, att kommunerna
själva tagit initiativ för att
få en förbättring till stånd. .lag skall
vara den första att villigt erkänna riktigheten
av den invändningen. Men jag
tror att många håller med mig om att
erfarenheten har visat, att det till denna
betydelsefulla vidareutbildning i första
hand kommer personer, som redan är
mycket aktiva kommunala förtroendemän
och som innehar ordförandeposter
och liknande. Men alla nya och unga
förtroendemän får vänta i åratal på
chansen att få denna vidareutbildning.

På detta område har även folkbildningsorganisationerna
gjort och gör alltjämt
mycket stora insatser. Jag har den
bestämda uppfattningen, att det även i
fortsättningen kommer att vila ett mycket
stort ansvar på folkrörelsernas egna
bildningsorganisationer. Jag vill emellertid
starkt understryka, att det inte
räcker med det egna intresset och de
egna insatserna för att dessa organisationer
skall kunna klara den uppgiften
på ett riktigt och bättre sätt än
tidigare. Folkbildningsorganisationernas
krav på ett ökat samhälleligt stöd för
denna verksamhet är i hög grad berättigat.

Det är med ett visst beklagande jag
konstaterar, att vi inte lyckats få utskottet
att göra en positivare skrivning
på denna punkt. Jag tror mig heller

inte om att kunna övertyga kammaren
om lämpligheten att inta en annan
ståndpunkt än vad utskottet gjort. Därför
yrkar jag bifall till utskottets hemställan
på denna punkt. Jag tillåter mig
att läsa upp ett stycke ur utskottsutlåtandet.
På s. 11 skriver utskottet:
»Dock vill utskottet samtidigt framhålla,
att det synes välbetänkt att myndigheter
och organ inom utbildningsområdet,
både de som har att verka för
reformens genomförande och andra, i
sitt arbete har uppmärksamheten riktad
framåt mot en ytterligare utveckling
av vuxenutbildningen.»

Jag tolkar denna utskottets skrivning
på det sättet, att man bör kunna hoppas
på att de i motionen berörda frågekomplexen
skall få en positiv behandling
i det fortsatta utvecklingsarbetet
på vuxenutbildningens område.

Herr Källstad bär vid några tillfällen
åberopat denna motion som ett stöd för
kravet på en parlamentarisk utredning.
Jag vill klart deklarera, att jag med
stort beklagande skulle se att en sådan
utredning kom till stånd. Jag betraktar
dessa frågor som så viktiga och så stora,
att det är omöjligt att slutgiltigt lösa
dem på en gång. I detta liksom i så
många andra fall får man nöja sig med
dellösningar och ta steg för steg. Om vi
får en parlamentarisk utredning kommer
alla förslag till dellösningar på
detta område att stoppas in i den utredningen,
och då blir inte bara hela
frågan försenad utan även alla dellösningar
försenade i flera år. Därför beklagar
jag herr Källstads försök att åberopa
vår motion som stöd för kravet
på en parlamentarisk utredning.

Hem talman! Med det anförda ber
jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Svenning
samt fru Löfqvist och fru Svensson
(samtliga s).

Herr WIKLUND i Härnösand (s):

Herr talman! Jag har inte begärt

Onsdagen den 24 mai 1967 fm.

Nr 31

ordet i denna fråga för att ställa något
yrkande som avviker från statsutskottets
utlåtande nr 117. Men vi som av
skilda anledningar och på olika platser
medverkar till vuxenutbildningens kvantitativa
och kvalitativa expansion har
ofta anledning att fundera över en rad
praktiska svårigheter som kan möta på
detta område. Vi känner också ansvar
för att den fråga vi nu behandlar blir
löst med sikte på vad som är praktisk
politik i framtiden. Och även om min
tveksamhet varit stor har jag ändå begärt
ordet för att om möjligt kunna
tillföra debatten om vuxenutbildningen
några positiva synpunkter.

Vad gäller motionen II: 988 har utskottet
på s. 16 i utlåtandet återgett
andra att-satsen i motionens yrkande,
»att de vuxnas studieförutsättningar under
det fortsatta reformarbetet på
vuxenutbildningens område görs till föremål
för en systematisk analys och
kartläggning.» I första stycket på följande
sida anför utskottet en rad självklarheter
och finner mot bakgrunden
därav, att utskottet inte kan tillstyrka
motionärernas förslag, uttryckt i den
citerade att-satsen. Men är det verkligen
en så självklar slutsats som utskottet
drar på s. 17? Jag vill i varje fall
för min del uttrycka tveksamhet på den
punkten. Ty hurudant är läget i dag?
Vi vet att vuxenundervisningen omfattar
växande grupper av medborgare och
att den i hög grad har blivit en sysselsättning
för vuxna människor. Det vet
vi inom studieförbunden, och det märks
också på många andra områden av utbildningsväsendet
— för att inte tala
om den arbetsmarknadsinriktade vuxenutbildning
som här redan berörts. Såvitt
vi kan förstå kommer också gruppen
av vuxenstuderande med otillräcklig
grundutbildning att öka starkt under
de närmaste åren.

Varför behövs då en systematisk analys
och kartläggning av dessa frågor?
Ja, det är många skäl som talar för
det, och jag skall här ange några som

V uxenutbildningen

inte berörts i motionen 988. Vi når inte
ut till alla grupper med vår målsättning.
De vuxenstuderande genomför
sina studieprestationer under betydligt
svårare förhållanden än de som t. ex.
går i ungdomsskola. De vuxenstuderande
har alltså en mycket krävande utbildningsväg.
Även om jag inte själv har
betyg på pedagogiska kunskaper vågar
jag ändå påstå att läraren/handledaren,
studieorganisatören/administratören
eller vad man nu skall kalla vederbörande
inom vuxenutbildningssektorn
måste ha en speciell inriktning mot
vuxenstudiernas ganska speciella atmosfär.

Jag har dessutom tyckt mig kunna
utläsia av ecklesiastikministerns proposition,
att det råder osäkerhet och en
något trevande inställning till vuxenutbil
dnin gsf ältet. Vuxenutbildningen
har inte alls samma resurser som ungdomsskolan
att analysera och forska,
vilket vi också framhållit i motionen.

Vi bör exempelvis få veta hur vuxna
skiljer sig från barn och ungdom under
studierna. Vi bör väl också sträva
efter att så väl som möjligt anpassa utbildningen
till de vuxenstuderandes förutsättningar.
Jag tycker personligen att
vi här tror litet för mycket och vet
litet för litet. Vi vet självfallet att studiemiljön
för den vuxne kan vara en
helt annan än för den yngre studeranden.
Familj, arbetsliv och kanske samhällsarbete
kräver mer av den vuxne,
varigenom studierna kan bli ryckigare.

En annan viktig faktor, som man
ännu inte vet så mycket om men som
man känner av, är den ganska oförstående
miljön kring de vuxenstuderande.
Många tycker att det inte är »naturligt»
att personer mellan 40 och 50
år studerar men att det är naturligt att
ungdomar upp till 20-årsåldern gör det.
Givetvis tror jag att den attityden kommer
att förändras, men det tar tid. Vi
bör betänka att i dag många medelålders
människor rynkar på näsan inför
den aktivitet som pensionärerna visar

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

med s. k. korta folkhögskolekurser. Nu
vill jag inte på något sätt jämföra denna
verksamhet med vuxenutbildningen i
övrigt, men jag har anfört detta för att
understryka vad jag menar med den
oförstående miljön kring vuxenstudierna.
Här behöver vi en starkt förbättrad
studierådgivning och — vilket är
lika viktigt — sociala reformer för de
vuxenstuderande.

Jag tror också att organisationsformerna
för de olika grenarna av vuxenutbildning
måste bli mycket rörligare
och anpassas till de ständiga förändringarna
i ett utvecklingssamhälle.

Med detta hoppas jag ha givit en
motivering för motionens yrkande som
saknas i utskottets utlåtande. Utskottet
har tydligen inte insett vad vi motionärer
innerst avsett när vi framlagt vårt
förslag.

Herr talman! Sammanfattningsvis vill
jag ännu en gång betona att det behövs
bättre resurser för forskning och utbildning
med sikte på vuxenutbildningssektorn
i framtiden. Därför blir man uppriktigt
sagt förvånad över bristen på
resurser i dag. Givetvis kan man, som
ecklesiastikministern gjorde i sitt anförande
för en stund sedan, åberopa ekonomin
och fråga sig om vi har råd.
Den synpunkten kan man hålla med
om. Men såvitt jag förstår finns det i
dag endast en befattningshavare som
har till uppgift att bevaka både forskningen
och lärarutbildningen på vuxenutbildningsområdet,
för att nu nämna
ett par avsnitt. Kan det vara rimligt?
Här gläds vi alla åt den satsning som
ecklesiastikministern har signerat. Han
säger att man inriktar hela denna verksamhet
på att den skall föras vidare,
och det är alldeles klart. Men om man
också accepterar att vi skall hålla oss
inom de ekonomiska ramar som nu föreligger,
måste vi ändå tala om hur vi
skall avväga dessa ramar med satsning
på just de vuxnas studiemöjligheter och
möjligheterna att forska och vidareutbilda
dem som skall utbilda de vuxna i

studieinstitutionerna. Hela verksamheten
får ju en präktig slagsida om vi
inte kan analysera för att något så när
säkra gå framtiden till mötes. Jag är
ense med utskottets talesman, fröken
Olsson, om att vi inte behöver utreda
denna fråga. Jag skall inte utveckla den
vidare, eftersom herr Hammarberg redan
gjort det, och han är min medmotionär.
Jag vill endast understryka vad
han sade.

Vi kan inte låta lärarutbildningsfrågorna
stå olösta även om den nya reformerade
lärarutbildningen, som vi tidigare
har beslutat om här i riksdagen,
kan ge bättre förutsättningar för välutbildade
lärare även på vuxenutbildningsområdet.

Denna enda befattningshavare har,
såvitt jag kan förstå, en omöjlig uppgift.
Jag skall bara ge några korta exempel
som jag skaffat fram på vad den
befattningshavaren har att göra i dag.
Han är verksam inom det vuxenpedagogiska
seminariet, där man just påbörjat
en omläggning vilket medför en betydligt
ökad arbetsbörda för honom. Från
hösten 1967 blir det även annan undervisning
på den sektorn. Han är mycket
efterfrågad både från det traditionella
folkbildningsarbetet och från nya typer
av vuxenutbildning. Man kan t. ex.
nämna att universitetscirklarna börjar
stå i ko inom de olika studieförbunden.
Behovet av skrivinsatser har givetvis
ackumulerats på det sättet, konsultationerna
är gainska omfattande och likaså
konferenserna. Det är alldeles självklart
att den befattningshavaren måste få
bättre personella och ekonomiska resurser
för att kunna arbeta på denna såvitt
jag kan förstå viktiga sektor.

Ecklesiastikministern har också insett
vilken starkt expanderande sektor
vuxenutbildningen är i dag, och han
underströk detta i sitt anförande. Ingen
som varit intresserad har kunnat undgå
att märka att t. ex. radiokursen i statskunskap
gav ett ganska entydigt besked
om vad vi har att vänta. Anslutningen

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

till den överraskade säkert ganska
många.

Statsrådet har också anfört att studieförbunden
och folkhögskolorna skall
vara lättrörliga och anpassa sig fortlöpande
till behovet. Vilket är då behovet?
Vi vet att resurserna inom sektorn
lärare och handledare är knappa. Vi
är ense om att vi skall söka vägar för
att med tekniska hjälpmedel förbättra
det avsnittet. Men jag är rädd för att de
tekniska hjälpmedlen inte enbart kommer
att kunna lösa hela problemet. Jag
tycker att vi här har en viktigare sak
att tänka på. Vi måste få vetskap och —
jag vill än en gång understryka — få
tillfälle att analysera och utveckla tankegångar
i dessa frågor. Vi måste fortlöpande
ägna dem uppmärksamhet. Det
har understrukits flera gånger här i dag,
och jag vill också göra det. Jag tror att
vårt framtida samhälle kommer att utvecklas
så, att alla vuxna kommer att
behöva hålla kontakten med utbildningsväsendet
genom hela livet.

Jag önskar här, herr talman, anknyta
något till ett litet avsnitt i propositionen
som jag inte är nöjd med. Jag har
inte motionerat på denna punkt utan
har så att säga låtit »tåget gå förbi
mig», men jag skulle ändå vilja säga
några ord om möjligheterna till brevskolestudier
vid de riksrekryterande
skolorna för vuxna. Vi bär två sådana
vuxenskolor, en i Norrköping och en i
Härnösand. Skolan i Norrköping kommer
att få brevskolestudier på det sätt
som har föreslagits, medan skolan i
Härnösand inte kommer att få det.
Jag anser det beklagligt att man inte
jämställer de båda riksrekryterande
skolorna och ger dem likvärdiga chanser.
Det är en skönhetsfläck som kanske
så småningom kan tas bort när man får
litet erfarenhet på detta område, vilket
— såvitt jag förstår — är ganska expansivt
och svårt att få grepp på i dagens
läge.

Jag begärde ordet herr talman, för
att säga något om den arbetssituation

Vuxenutbildningen

de vuxna — om jag får använda detta
uttryck — har. Det blev en ganska lång
»fundering» men jag tror att det är en
fråga som är viktig och som behöver
ägnas intresse för att kunna föras framåt.

Jag bär i dag ingen anledning att
ställa något yrkande, men jag lovar att
återkomma i denna fråga när vi vunnit
erfarenheter av det beslut med anledning
av proposition nr 85 som vi snart
är beredda att fatta.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Det anförande som herr
Wiklund i Härnösand nyss höll är —
tycker jag — tungt vägande. Forskning
behövs om problemen kring det som vi
kallar vuxenutbildning. Jag tror emellertid
att här föreligger speciell svårighet,
nämligen den att man inte gärna
kan tala om vuxenpedagogik som en enhetlig
företeelse.

När man omskolar en arbetare eller
en arbetsledare från ett manuellt yrke
till ett annat, ställer det helt andra pedagogiska
problem än när man hjälper en
vuxen person att ta igen den gymnasiekurs
som han i sin ungdom inte hade
tillfälle att genomgå. Studier i en studiecirkel
utgör ett helt annat slag av arbete
än de två andra jag nyss nämnt. Det
är alltså ett mycket disparat område
som vi här behandlar. Jag undrar om
det i själva verket är så förtvivlat lyckligt
att ha beteckningen »vuxenutbildning»
på allt detta. Man föreställer sig
gärna att detta samlingsbegrepp verkligen
täcker en enhet som skulle innebära
att vuxenutbildningen är den
översta våningen i det stora skolbygget.
Tittar vi i dag på denna översta våning
och vill få ritningarna till denna klara,
så anmäler sig genast den svårigheten
att en av undervåningarna inte är klar
— vi vet ännu inte ens hur den skall
se ut. Jag syftar på att yrkesskolan saknas.
Detta har givit anledning till uttalanden
om besvikelse och om att det
hela skulle vara en halvmesyr, och herr

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

Källstad har i detta sammanhang talat
om »herr Edenmans ofullbordade», ungefär
som om arbetet inte skulle kunna
fortsättas. Detta var inte fallet med
Schuberts ofullbordade, eftersom han
var död och inte kunde fortsätta. På
vårt område däremot finns folk som kan
arbeta vidare, och därför är kanske inte
liknelsen särskild lyckad. Man har varit
missbelåten med att det hela inte föreligger
fixt och färdigt. Jag skall återkomma
till herr Källstads analys senare.

Men innan jag lämnar yrkesskolan,
som jag här bara pekat på, vill jag nog
understryka att det är fråga om en alldeles
speciell sektor av vuxenutbildningen,
den som har att göra med vidareutbildning,
fortbildning och omskolning
inom näringslivet. Herr Edenman
meddelade att landsorganisationen kommer
att ta ett nytt stort intiativ, och det
finns väl anledning att behandla detta
som en särskild del av vuxenutbildningen
som inte har så stort sammanhang
med den sak vi sysslar här med i dag.
Vuxenutbildningen sönderfaller i en rad
olika områden, som var för sig skulle
kräva en utredning. Det är i själva verket
ganska meningslöst med en gemensam
utredning omfattande hela vuxenutbildningen.

Vi är alla eniga om att vuxenutbildningen
bör utbyggas och göras tillgänglig
för alla. Jag tror också att man kan
vara överens om att det finns gränsdragningsfrågor
mellan omskolning, studiecirkelverksamhet,
gymnasiestudier och
akademiska studier på vuxennivå. Men
dessa gränsdragningsfrågor får inte inge
oss den föreställningen, att det här är
fråga om besläktade områden. De olika
lägenheter som skulle finnas i den
översta våningen i skolbygget erbjuder
så olika inredningsproblem, att man
svårligen kan samordna dem till ett
enda stort problem.

Vi står i dag inför ett beslut, som
framför allt gäller vuxenutbildning på
det gymnasiala stadiet. Från många ta -

lares sida har här framhållits hur viktigt
det är att klyftan mellan generationerna
utfylls och att det skall bli
möjlighet för dem som inte i sin ungdom
hade tillfälle till högre skolstudier att
nu få den kompletterande grundskoleutbildningen
och — om man så önskar
— även en gymnasial utbildning. Samhället
ställer till förfogande lärare, lokaler,
material, materiel, korrespondensmöjligheter
och i viss mån en kanske
inte fullt utbildad men dock förefintlig
pedagogik. Också massmediernas
nya möjligheter ställs till förfogande.
Bakom skymtar, såvitt jag kan förstå,
en ideologi. Det är önskvärt att inte
bara orättvisor tas bort utan att hela
folket får en utbildning — inte bara
möjlighet därtill — som vida överstiger
vad den gamla folkskolan gav. Ett folk
med gymnasial utbildning eller — med
en gammal term — ett folk av studenter
skulle då skymta som en inte alltför avlägsen
möjlighet. Man kan då spekulera
över om detta verkligen är ett mål att
arbeta för och en framtid att önska
sig.

Statsrådet Edenman har vid åtskilliga
tillfällen understrukit att det alls
inte är fråga om att ge hela folket en
gymnasial utbildning. Skolformerna på
det stadiet skall vara frivilliga. För min
egen del undrar jag om den ståndpunkten
är framtidsduglig.

Jag har en motivering för att vuxenutbildningen
på det gymnasiala stadiet
bör göras överflödig i framtiden, d. v. s.
att den gymnasiala utbildningen ges åt
alla. Jag anser nämligen att det föreligger
risk för att all demokratisering
av utbildningen leder till ennysamhällsklyvning.
Genom demokratiseringen tas
alla spärrar bort, framför allt de ekonomiska
spärrarna, och det betyder att
begåvningen fritt kan göra sig gällande.
Detta kan medföra att vi i en framtid
får ett överskikt av högt utbildade människor
som samtidigt vet med sig att de
är mera begåvade än andra och följaktligen
gör anspråk på att få bestämma.

Onsdagen den 24 mai 1967 fm.

Nr 31

Det är ett framtidsperspektiv som vi
brukar kalla det meritokratiska, ett expertvälde
som till sist skulle ta död på
demokratin, .lag vet inte något annat
medel mot en sådan utveckling än en
mycket hög folkbildning — en 11- eller
12-årig skolgång för alla, en skolutbildning
som skulle göra det möjligt
för varje människa att känna på sig att
»jag begriper åtminstone en smula av
detta och jag har möjlighet att kritisera
vad experterna föreslår». Det är inte
någon omedelbart förestående reform,
men jag skulle tänka mig att den måste
genomföras på 1970-talet. Problemen
på det gymnasiala stadiet torde då successivt
minska tills denna vuxenutbildning
blir obehövlig, eftersom alla har
gått igenom det gymnasiala stadiet. Detta
är vid sidan av arbetsmarknadens
vuxenutbildningsproblem det andra stora
området.

Det tredje stora området ligger inom
folkbildningen och problemen är där
helt annorlunda. Jag menar att både
folkhögskolan och folkbildningsarbetet
har sin framtid i ett utbyggt undervisningsväsende
genom att de fritt kan lägga
tonvikten på personlighetsfostran, på
psykologiska problem och livsåskådningsproblem,
på estetisk fostran, på
samhällsorientering och på allmän medborgerlig
och personlig bildning. Först
om man håller fast vid denna målsättning
kan folkhögskolan bevara sin
egenart; i annat fall förlorar den sin
själ och mening. Detta gäller även folkbildningsarbetet
i stort. De pedagogiska
problemen är här av annan art än när
det gäller utbildning för gymnasial
kompetens.

Vad jag med detta har velat säga är
att problemet med vuxenutbildningen
inte är en fråga utan en rad olika frågor,
och det är för mig en motivering
för att inte vilja vara med om en samlad
utredning. Jag tycker att den är
onödig och att den inte ens i en framtid
kan bli nödvändig. Jag menar att
den är meningslös, därför att så många

V uxenutbildningen

frågor måste samordnas i den. I och
för sig är väl utredningar ofta nödvändiga
och betydelsefulla. Det svenska
utredningsväsendet utgör en bärande
del av vårt samhällsliv, men det har
den baksidan — som många redan har
påpekat i debatten — att det arbetar
för tungt och för långsamt. Det finns
alltid risk för att själva utredningsarbetet
försenar utvecklingen.

Vi hade denna fråga uppe för några
månader sedan i samband med ett förslag
från mittenpartierna om en stor
kulturutredning. Jag är själv utomordentligt
intresserad av att utvecklingen
på det statliga kulturstödets område går
snabbt och medvetet, men jag gick emot
kravet på en stor kulturutredning med
den motiveringen, att jag var övertygad
om att det i kanslihuset pågick ett intensivt
planerings- och utvecklingsarbete,
vilket skulle störas och försinkas av
en parlamentarisk utredning.

Om vi granskar det föreliggande utskottsutlåtandet,
finner vi där en rad
hänvisningar till utredningar av detaljkaraktär
som redan är igångsatta eller
åtminstone beslutade. Där hänvisas
också till någonting som kallas »fortsatta
överväganden» eller »det fortsatta
planeringarbetet». Utskottet har alltså
varit medvetet om att framtidsplanerna
finns och att arbetet på deras utformning
är i full gång. Man har kunnat
peka på att detta inte bara äger rum i
departementet utan också inom universi
tetskansIersämbetet, inom skolöverstyrelsen,
inom arbetsmarknadsverket och
inom Sveriges Radio. Under sådana förhållanden
förefaller det helt opåkallat
att föreslå en stor och samlad parlamentarisk
utredning.

Det verkar en smula ologiskt av herr
Källstad — som har varit den som har
kritiserat propositionen hårdast —• att
å ena sidan säga, att han hade hoppats
på att i propositionen finna ett stort och
samlat grepp på hela problemet, men å
andra sidan förklara, att detta är så
svårlöst att alltsammans måste hänskju -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

tas till en stor parlamentarisk utredning,
som kanske först om tre, fyra år
skulle kunna framlägga några resultat.
Vill man åstadkomma någonting skall
man nog inte gå den vägen.

Jag har en viss erfarenhet av utredningar
på skolans område. När en stor
parlamentarisk utredning eller expertutredning
har kommit till stånd har
det alltid varit på områden, där det
har funnits djupa motsättningar som
måste övervinnas. Så var det när Bagge
år 1940 tillsatte sin stora skolutredning,
som var en expertutredning. Där stod
folkskollärarna mot läroverkslärarna så
ohjälpligt att man körde fast, men det
var nödvändigt med ett sådant första
försök till en lösning, därför att motsättningarna
var så stora. Skolkommissionen
av år 1946 övertog verket
och lyckades övervinna motsättningarna.
Det var dess stora uppgift. När sedan
1957 års skolberedning kom till för
att sammanfatta resultaten av försöksverksamheten
låg också en rad principiella
motsättningar till grund för arbetet.
Också där stod folkskollärare
mot läroverkslärare — om jag nu får
begagna de gamla termerna. Det fanns
en grupp som höll på tidig differentiering
och en grupp som föredrog sen
differentiering. Resultatet blev en kompromiss.

När lärarutbildningssakkunniga tillsattes
var det samma förhållande. Det
förelåg mycket stora motsättningar i
synsätt när det gällde lärarutbildningens
reformering. Detsamma gäller i
mycket hög grad om den läromedelsutredning
vi har fått. Där står, såvitt jag
kan förstå, socialistiska och kapitalistiska
synpunkter direkt mot varandra. Under
sådana förhållanden är det nödvändigt
att man sätter sig ned vid utredningsbordet
och ordentligt försöker
utröna vad motparten menar för att nå
en gemensam lösning.

I fråga om vuxenutbildningen föreligger
inga motsättningar. Utskottsbehandlingen
och debatten i dag har tvärtom

givit vid handen, att det råder stor
enighet om principerna för vuxenutbildningens
utbyggande. De önskemål
vi har sammanfaller helt och hållet. Här
föreligger en principiell enighet. Under
sådana förhållanden är en parlamentarisk
utredning helt onödig och meningslös.
Vad som skall göras är någonting
helt annat: ett resursskapande, konstruktivt,
tekniskt arbete, som inte en utredning
kan utföra, men väl under departementets
ledning de verk som jag
har talat om, nämligen universitetskanslersämbetet,
skolöverstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen,
Sveriges Radio
m. fl. Så länge det inom departementet
finns en vilja till utveckling på detta
område och man till sitt förfogande har
tillräckliga resurser för att klara av
de problem som inställer sig, finns det
ingen anledning att tillsätta en utredning.
Det finns däremot anledning att
hysa gott hopp om att det första steg vi
i dag tar inom kort kommer att följas
av andra och att det ofullbordade verket
inom inte alltför lång tid skall kunna
bli ett fullbordat verk.

Herr NORDSTRANDH (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Arvidsons anförande
kan sägas huvudsakligen omfatta
tvenne delar. I första delen presenterar
han en rad argument, som logiskt sett
bort leda fram till godtagande av en
större utredning i fråga om vuxenutbildningen.
Han har uppfattat vuxenutbildningsfrågan
som en icke enhetlig
företeelse, bestående av många olika
delar eller våningar. Han talar om att
delutredningar har sysslat med olika
avsnitt men att man inte fått en sammanfattande
syn på det hela för att
kunna rekommendera åtgärder. Men det
är just detta som en utredning bl. a.
skulle syssla med.

I andra delen av det i och för sig
mycket intressanta anförandet pläderar
herr Arvidson energiskt mot tillsättandet
av en utredning. Herr Arvidson tar

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

djupa grepp ner i en föråldrad motsättning
mellan folkskollärare och läroverkslärare.
Vad som är mera intressant
är ett ännu djupare grepp ner i
motsättningen mellan socialism och kapitalism.
Vi fick ■— om jag inte missförstod
herr Arvidson — den mycket
intressanta upplysningen, att läromedelsutredningen
avses komma att gå på
en socialistisk linje. Är det rätt uppfattat? Till

sist ett litet påpekande. Herr Arvidson
är rädd för att vi genom för
mycken utbildning skall kunna ledas
fram till en samhällsklyvning. Det skulle
bli ett överskikt av begåvade och högt
utbildade människor. Vi är framme vid
någonting som skulle kunna kallas för
meritokrati. Jag kan i vissa avseenden
dela herr Arvidsons farhågor, men jag
vill försäkra herr Arvidson, att vi som
nu i dag här energiskt har pläderat för
vidgad vuxenutbildning i dess olika
former, under alla förhållanden inte har
utgått från den ideologin, att det här
skall bli så, att var och en skall bli sin
egen folkstudent.

Herr KÄLLSTAD (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Arvidson skämtade
litet smått inledningsvis med anledning
av mitt uttalande om herr Edenmans
ofullbordade och opus nr 2, men
han slutade med att uttala en förhoppning
om att det ofullbordade ändå skulle
bli någonting fullbordat. I samband
därmed hänvisade han till LO som tydligen
aviserat ett nytt grepp, som han
uttryckte det, och en utredning. Detta
med det nya greppet är nästan som ett
eko av folkpartiets ord om kravet på
ett energiskt grepp på hela vuxenutbildningsområdet.
LO tycks tydligen inte
anse att det är helt onödigt och meningslöst
med en utredning.

Att LO önskar någonting sådant kan
ju inte vara något skäl att avvisa kravet
på en parlamentarisk utredning. Jag
vet mycket väl att frågan om samhälleligt
stöd till den fackliga utbildningen

V uxenutbildningen

aktualiserats i en motion vid LO:s kongress
förra året. Det var Svenska fabriksarbetareförbundet
och Svenska metallindustriarbetareförbundet
som påpekade
bl. a. att den fackliga utbildningens
innehåll domineras av allmänbildande,
samhällsorienterande kunskapsstoff
och att färdighetsträning i
svenska och matematik ingick i undervisningen.
Det innebar att den fackliga
utbildningen på väsentliga områden har
hand om de uppgifter inom vuxenutbildningen
som samhällets skolor svarar
för inom ungdomsutbildningen. Jag
vet detta.

Detta resonemang använder emellertid
socialdemokratiska ledamöter av
denna kammare som motivering för att
kräva en systematisk analys och en
kartläggning, när man i motionens
kläm säger, att frågan om vuxnas studieförutsättningar
under det fortsatta
reformarbetet på vuxenutbildningens
område bör göras till föremål för en
systematisk analys och kartläggning.
Jag förstår att vårt monotona krav på
en parlamentarisk utredning måste vara
irriterande för de socialdemokratiska
medlemmarna av denna kammare. De
tre demokratiska oppositionspartierna
har framfört detta krav, kommunisterna
har gjort detsamma och enskilda
medlemmar av socialdemokratiska partiet
har krävt en systematisk analys och
en kartläggning. Det är i relativt hög
grad samstämmiga önskemål och krav
som här förenas. Jag tycker inte att
herr Arvidsons ord utgör skäl för att
avvisa tanken på en parlamentarisk utredning.
I varje fall är inte argumentet
med LO det.

Herr OSKARSON (h):

Herr talman! Låt mig först säga att
genomförandet av det förslag som vi
nu skall fatta beslut om är ett steg på
väg mot en fullständig vuxenutbildningsreform.
Men även om det bara är
ett steg är det dock ett betydelsefullt
sådant. Vad som nu är viktigt är att

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Vuxenutbildningen

detta arbete följs upp och fullföljes med
kraft och i så snabb takt vi över huvud
taget har möjlighet till inom ramen för
våra resurser.

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att ta upp ett mindre avsnitt av hela
detta problemkomplex men ett mycket
viktigt sådant. Det hänför sig till gränsdragningsproblemen
mellan yrkesskolans
verksamhetsområde och vad studieförbunden
skall syssla med. Det finns
uttryck i propositionen som gör att det
råder oklarhet, nämligen sådana uttryck
som »yrkesutbildning av speciell
karaktär» och »kurser av mera allmän
natur». Den dunkla skrivningen gör att
det blir en tolkningsfråga och att till
sist skolöverstyrelsen måste avgöra vilka
kurser som skall anses vara så yrkesinriktade
att de bör handhas av yrkesskolan
och vilka som bedöms vara av
det slaget att de kan hänvisas till studieförbunden.
Hänförs kurserna i hemkunskap
till »kurser av allmän karaktär»
måste jag säga att jag inte kan
acceptera denna uppfattning.

Vem som sedan skall svara för huvudmannaskapet
för utbildning i hemkunskap
vill jag inte uttrycka någon
bestämd mening om men vill dock säga
att det för mig står tämligen klart, att
denna utbildning är så yrkesinriktad att
den bör hänföras till yrkesskolan.

Vårt alltmer komplicerade samhälle
ställer allt större krav på den som skall
sköta hem och hushåll. Det gäller hushållets
ekonomi, förmågan att rationalisera
och underlätta hemarbetet, förmågan
att på ett ändamålsenligt sätt
utnyttja allt vad som nu står till buds
inom den moderna livsmedelsindustrin.
Hur mycken irritation har inte bristande
kunskaper i hemmets skötsel orsakat
i många familjer?

Utbildningen i hemkunskap upptar
också en stor del av den nuvarande yrkesskolans
verksamhet. Det är inte
mindre än cirka en fjärdedel av förra
årets 100 000 yrkesskoleelever som ägnat
sig åt utbildning på just detta om -

råde. Jag vill framhålla att denna utbildning
är lika angelägen när det gäller
pojkar som flickor och lika vdkitig
för både män och kvinnor. Vad som
kan åstadkommas för att människorna
skall bli mera mogna och lämpade -att
skapa en stabil och harmonisk hemmiljö,
i vilken barnen skall fostras och
även vi äldre utvecklas, är mycket viktigt.
Inga ansträngningar bör sparas då
det gäller att rusta hemmen för den
människovårdande verksamheten. Samlevnads-
och samboendeproblemen inskränker
sig inte enbart till — vilket
ibland vill göras gällande från visst håll
— kärlek och därmed sammanhängande
verksamhet, utan lösningen av samlevnads-
och samboendefrågorna beror
i mycket hög grad på yrkeskunnig skötsel
av allt som tillhör hemmets funktioner.

Högerpartiet har i ett antal motioner
fäst uppmärksamheten på dessa problem.
Utskottet har också i utlåtandet
utförligt behandlat utbildningen i hemkunskap.
Värdet och betydelsen för hus
och hem av denna utbildning har också
framhållits av utskottet, som även föreslår
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t ger till känna vad utskottet anfört
angående gränsdragningen mellan kommunernas
och bildningsorganisationernas
uppgifter på vuxenutbildningens
område. Jag konstaterar detta med tillfredsställelse
och understryker betydelsen
av att Kungl. Maj :t och skolöverstyrelsen
vid utarbetandet av bestämmelserna
för den framtida verksamheten
även noggrant studerar innehållet
i de motioner som ligger till grund för
utskottets skrivning.

Det är dock på en punkt som jag är
något tveksam till vad utskottet uttryckt,
nämligen beträffande följande passus:
»Med anledning av vad i vissa motioner
anförts om utbildning inom det husliga
området får utskottet uttala sin anslutning
till uppfattningen att denna
utbildning i stor utsträckning bör anses
vara yrkesutbildning för personer med

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

arbete inom hemmet och alltså höra
hemma inom yrkesskolans verksamhetsområde.
»

Jag ställer mig tveksam till skrivningen
»att denna utbildning i stor utsträckning
bör anses vara yrkesutbildning
för personer med arbete inom
hemmet». All utbildning som syftar till
att underlätta och skapa intresse för
hemmets skötsel måste hänföras till yrkesutbildning.
Utbildning för arbete i
hemmet får inte längre betraktas som
någon form av hobbyverksamhet. Den
är i lika hög grad en yrkesinriktad utbildning
som vilken annan yrkesutbildning
som helst. Färdighet och skicklighet
i hemkunskap kan nedbringa tiden
för hemmets skötsel och ge våra hemmafruar
— och för all del även våra
hemmamän, sådana finns ju — möjligheter
till yrkesarbete utanför hemmet
och även tillfällen att ägna sig åt fritidssysselsättningar,
såsom studier och
hobbies som ligger inom deras intresseområden.

.Tåg har velat understryka det angelägna
i att hemkunskap i den kommande
vuxenutbildningen får en stark ställning.
Personligen har jag inte haft anledning
att i någon större utsträckning
ägna mig åt hushållsarbete i hemmet.
Däremot har jag i samband med min
tjänstgöring fått kontakt med dessa problem
under militära fältförhållanden.
Jag kan betyga för kammarens ledamöter
att — vilket de kanske redan vet —•
under fältmässiga förhållanden denna
del av den militära verksamheten har
det allra största värde. På detta område
ingår hemkunskap — eller inre tjänst
som det heter på militärspråk — som
ett led i yrkes (soldat) utbildningen och
tillmäts den allra största betydelse. Hur
soldaten klarar sin mathållning — den
får han ofta sköta själv — sin utrustning,
sina kläder och sig själv bär den
allra största betydelse för hur han skall
kunna fullgöra sina plikter i den större
samman slutningen.

Men den främsta anledningen till min
3—Andra kammarens protokoll 1967. Nr

Vuxenutbildningen

uppfattning i denna fråga är att jag
själv, liksom kammarens övriga ledamöter,
så många gånger haft tillfälle att
konstatera, att förmåga och skicklighet
att sköta ett hem skapar harmoni, stabilitet
och en miljö, som är lämplig för
våra barns fostran och gynnsam för oss
själva. Å andra sidan leder okunnighet,
oförmåga och bristande ansvarskänsla
många gånger till vantrivsel, olyckor
och personliga tragedier.

Herr talman! Jag har med detta inlägg
velat bidra till att all uppmärksamhet
riktas på åtgärder, som är ägnade
att stärka familjens och hemmens
ställning genom den framtida vuxenutbildning
vi nu går att fatta beslut om.

Härmed var överläggningen slutad.

Statsutskottets utlåtande nr 117

Mom. 1

Herr förste vice talmannen gav
propositioner på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
1) av herr Kaijser m. fl.; samt
3:o) bifall till det av herr Hector under
överläggningen framställda yrkandet i
anslutning till motionerna I: 799 och
11:996; och fann herr förste vice
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Källstad begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition antagits den under
2:o) angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 117, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voterings31 -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

V uxenutbildningen

propositionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Herr Källstad
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105
ja och 107 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Kaijser m. fl.

Mom. 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Källstad begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 7) i
utskottets utlåtande nr 117, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Källstad begärde
emellertid rösträkning, varför votering

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 8—10

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 11

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordstrandh begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 117, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordstrandh begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 12—20

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 21

Herr förste vice talmannen gav pro -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation
Andra lagutskottets utlåtande nr 45

positioner dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionerna
I: 790 och II: 995 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom. 22—32

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 33

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4) i motsvarande del; och
fann herr förste vice talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Elmstedt begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 33)
i utskottets utlåtande nr 117, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Kaijser m. fl. i
motsvarande del.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Elmstedt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 111 ja och 106 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 34—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Larsson i Öskeviksby begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
andra lagutskottets hemställan i mom. B)
i utskottets utlåtande nr 45, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Edström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Öskeviksby
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 132 ja och
77 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C och D

Vad utskottet hemställt bifölls.

§4

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet
och organisation

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 107, i anledning av Kungl. Maj :ts

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

proposition angående riktlinjer för
luftfartsverkets verksamhet och organisation
jämte i ämnet väckta motioner.

1 propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjätte huvudtiteln (bilaga 8,
punkt H 4) föreslagit riksdagen att, i avvaktan
på särskild proposition i ämnet,
för hudgetåret 1967/68 beräkna till
Drifthidrag till luftfartsverket ett anslag
av 22 500 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 57, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
3 mars 1967, föreslagit riksdagen att
dels godkänna av departementschefen
angivna riktlinjer för luftfartsverkets
verksamhet, dels godkänna av departementschefen
föreslagna riktlinjer för
omorganisation av luftfartsverket, dels
bemyndiga Kungl. Maj :t att på personalförteckning
för luftfartsverket föra upp
tjänster på löneplan C i enlighet med
vad departementschefen i statsrådsprotokollet
föreslagit, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidta de övergångsanordningar
som fordrades i anledning av
omorganisationen, dels godkänna att
luftfartslånefonden avvecklades, dels
till Driftbidrag till luftfartsverket för
budgetåret 1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag
av 22 500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Wåäg m. fl. (I: 724) och den andra inom
andra kammaren av herr Nilsson i
Kristianstad in. fl. (II: 905);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Sveningsson och fröken Stenberg
(I: 731) och den andra inom andra
kammaren av herrar Bengtson i Solna
och Krönmark (11:912), i vilka hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte hemställa att de
kommunala investeringsbidragen vid

anläggande av primärflygfält fastställdes
till 25 procent;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Torsten Hansson och fröken Mattson
(1:730) och den andra inom andra
kammaren av herr Kristenson (II: 913),
i vilka hemställts att riksdagen måtte,
med godkännande av vad i propositionen
i övrigt anförts om riktlinjerna för
luftfartsverkets verksamhet, besluta att
kostnaderna för utbyggande av samtliga
flygplatser skulle i sin helhet utgöras
av statsmedel;

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Åkesson in. fl. (I: 732) och den
andra inom andra kammaren av fru Nettelbrandt
m. fl. (11:914), i vilka hemställts
att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 57 måtte besluta 1. att
bl. a. i avvaktan på resultatet av den
pågående internationella taxekonferensen
icke nu uttala någon mening om det
sätt på vilket de s. k. undervägskostnaderna
skulle täckas; 2. att överlåtelse
av den s. k. ramptjänsten skulle kunna
ske främst till svenska flygtrafikföretag
i enlighet med 1963 års luftfartsutrednings
förslag; 3. att kommuns bidrag
vid anläggning av primärflygplats endast
skulle avse de sammanlagda markkostnaderna
samt 4. att staten till 100 c/c
skulle svara för kostnaderna i övrigt för
byggnader och anläggningar inklusive
investeringar i radioanläggningar.

Vidare hade utskottet i förevarande
sammanhang behandlat två vid början
av innevarande års riksdag väckta likalydande
motioner, nämligen av herr
Strandberg (1:296) och av herr Hedin
in. fl. (II: 377).

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:732 och 11:914,
såvitt de avsåge ramptjänsten, icke måtte
av riksdagen bifallas;

II. att motionerna I: 732 och II: 914,
såvitt de avsåge umdervägskostnader -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31 69

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

na, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 732 och 11: 914,
såvitt de avsåge kommunala bidrag till
mark- och investeringskostnader för
primärflygplatser, samt I: 730 och
II: 913 ävensom I: 731 och II: 912, icke
måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna 1:724 och 11:905
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte godkänna de i
statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 3 mars 1967 förordade
riktlinjerna för luftfartsverkets
verksamhet;

VI. att riksdagen måtte godkänna de
i statsrådsprotokollet föreslagna riktlinjerna
för om organisation av luftfartsverket
;

VII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kunigl. Maj :t att på personalförteckning
för luftfartsverket föra upp tjänster
på löneplan C i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

VIII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta de övergångsanordningar
som fordrades i anledning av
omorganisationen;

IX. att riksdagen måtte godkänna att
luftfartslånefonden avvecklades;

X. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag å
motionerna I: 296 och II: 377, till Driftbidrag
till luftfartsverket för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett anslag av
22 500 000 kr.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande ramptjänsten av herrar
Kaijser, Bengtson, Ottosson, Edström,
Eric Gustaf Peterson, Strandberg,
Nils-Eric Gustafsson, Bohman,
Ståhl, Mattsson, Turesson, Nelander,
Tobé och Sjönell, vilka ansett att utskottet
under I. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 732 och II: 914 såvitt nu
var i fråga, uttala att överlåtelse av den
s. k. ramptjiinsten skulle- kunna ske

främst till svenska flygtrafikföretag i
enlighet med 1963 års luftf artsutrednings
förslag;

b) beträffande täckning av undervågskostnaderna 1.

av herrar Bengtson, Edström, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Ståhl, Mattsson, Nelander, Tobé och Sjönell,
vilka ansett att utskottet under II.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 732 och II: 914 såvitt nu
var i fråga, uppskjuta ställningstagandet
till frågan om täckning av undervägskostniader
n a;

2. av herr Strandberg, utan angivet
yrkande;

c) beträffande kommunala bidrag till
anläggande m. in. av flygplatser

1. av herrar Edström, Eric Gustaf
Peterson, Ståhl, Bergman, Nelander och
Tobé, vilka ansett att utskottet under
III. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 732 och II: 914, nämnda
motioner såvitt nu var i fråga, samt i
anledning av motionerna I: 730 och
11:913 ävensom 1:731 och 11:912, besluta
att kommuns bidrag vid anläggning
av primärflygplats endast skulle
avse de sammanlagda markkostnaderna
samt att staten till 100 % skulle svara
för kostnaderna i övrigt för byggnader
och anläggningar inklusive investeringar
i radioanläggningar;

2. av herrar Kaijser, Ottosson,
Strandberg, Bohman och Turesson, vilka
ansett att utskottet under III. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 731 och II: 912 samt i anledning
av motionerna I: 730 och II: 913
ävensom 1:732 och 11:914, sistnämnda
båda motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att de kommunala investeringsbidragen
vid anläggande av primärflygfält
fastställdes till 25 %.

Utskottets hemställan föredroigs; och
anförde därvid:

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1907 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Det föreliggande utskott.
sbetänkan det visar att flera av de
i propositionen nr 57 rörande luftfartsverkets
organisation och framtida verksamhet
framförda förslagen, vilka också
i högsta grad berör våra flygtrafikföretag,
inte föranlett delade meningar
i vare sig motioner eller reservationer.
Detta gäller t. ex. riktlinjer för omorganisationen
av luftfartsverket, bemyndigande
för Kungl. Maj:t att inrätta vissa
tjänster enligt de angivna riktlinjerna,
fullmakt att vidtaga erforderliga övergångsåtgärder,
avveckling av luftfartsfonden
och slutligen också ett driftbidrag
till luftfartsverket för nästa år på
22,5 miljoner kronor. Detta betyder att
samtliga parter accepterat förslaget att
luftfartsverket nu definitivt övergår
till att bli ett affärsdrivande verk som
genom avgiftsprincipens omsättande i
praktiken skall finansiera sin verksamhet.
Förluster skall hädanefter täckas
genom anslag över budgeten och icke
via den hittillsvarande luf tf artsfonden.

I samtliga dessa punkter har det
grundläggande varit förslag och riktlinjer
som framförts av 1963 års luftfairtsutredning.
Denna liar, med andra
ord, angivit riktlinjerna för att även på
luftfartens område skall gälla 1963 års
principbeslut beträffande den statliga
trafikpolitiken med den huvudtanken
att olika trafikmedel i fri tävlan skall
bära sina egna kostnader. Ett första steg
i denna riktning tas genom beslutet att
luftfartsverkets förlust för nästkommande
år skall nedpressas från 25 till 22,5
miljoner kronor som här föreslås bli
täckta över budget.

Delade meningar finns inte heller om
de två framtida huvuduppgifterna för
luftfartsverket. Den första blir att förvalta
och driva flygplatser avsedda för
linjefart — s. k. primärflygplatser. Dylik
verksamhet kan också bedrivas på
s. k. sekundärflygplatser men då av
landsting, kommuner och eventuella
enskilda intressenter. Den andra huvud -

uppgiften blir att svara för eller ombesörja
civil trafikledning liksom från
säkerhetssynpunkt påkallad övervakning
av trafikerade flygplatser och av
luftrummet.

Alla dessa frågor, om vilka inga delade
meningar framförts, lämnar jag
nu utan närmare kommentar, inte på
grund av att de saknar betydelse utan
med hänsyn till kammarens tidsnöd.
Däremot måste jag få någon stund på
mig för att ägna uppmärksamhet åt de
tre huvudfrågor i vilka meningarna
kommit att skära sig, nämligen utformningen
av den s. k. ramptjänsten, inställningen
till täckning av de undervägskostnader
som finns även beträffande
luftfarten och slutligen omfattningen
av de kommunala bidragen till
anläggande och drift av flygplatser.

Beträffande de båda första punkterna
innebär propositionen ganska väsentliga
skärpningar med övervältringar av
kostader på de trafikerande flygbolagen,
jämfört med utredningens förslag.
Detta gäller särskilt beträffande den
tidsperiod inom vilken full kostnadstäckning
skall uppnås. Det skall tacksamt
noteras — och jag vill uttryckligen
göra detta — att utskotts majoriteten
härvidlag i sina skrivningar gjort
ganska betydande modifikationer bl. a.
i syfte att uppnå enhällighet i utskottet.
Att vi reservanter likväl ansåg oss böra
vidhålla våra yrkanden berodde alltså
inte på bristande uppskattning av majoritetens
visade vilja att gå oss till mötes,
utan i stället på att vi hyser allvarlig
oro för att regeringen och luftfartsverket
under det ständiga och tydligen
ökande trycket att driva fram nya inkomster
för statsverket kan komma att
behandla avgiftsbeläggning av vårt ännu
unga trafikflyg utifrån alltför starkt fiskaliskt
betingade motiveringar. Enligt
vår mening får dessa synpunkter icke
bli avgörande. Här är det i stället i
högsta grad av nöden att den, som innehar
monopol på de tjänster som flyget
till varje pris behöver, går affärsmässigt

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

fram. Jag vill betona att luftfartsverket,
om riksdagen beslutar enligt utslcottsmajoritetens
önskan, i hög grad får
monopol på dessa tjänster.

Affärsmässighet betyder i detta fall
att man nöjer sig med sådana avgifter
som flygtrafiken utan alltför stora svårigheter
orkar bära. Det viktiga är inte
att så snart som möjligt kunna ta ut så
stora avgifter som möjligt, utan tvärtom
att låta flygtrafiken i hägnet av måttliga
kostnader växa ut till verklig bredd och
trafikvolym. Gör man detta kan det
visa sig att flygtrafiken här som i flera
andra länder relativt snart kan bli en
god inkomstkälla för luftfartsverket och
därmed också för staten. Går man däremot
i falsk månhet om statens inkomster
motsatta vägen och pålägger avgifter,
som flyget endast med svårighet orkar
bära, kan resultatet lätt bli att det
på grund av de höjda biljett- och fraktkostnader,
som avgifterna framtvingar,
i trafikunderlaget uppstår en snabbt vikande
tendens, vilken snart skulle kunna
medföra ytterst menliga verkningar
för både trafikflyget och statsverket.
Här kan den statliga sidan visa, om den
såsom det inte sällan påståtts är i stånd
att sätta de affärsmässiga bedömningarna
framför de närmast liggande fiskaliska.
Reservanterna har inte vågat eller
velat ta risken att de statliga instanserna
skall visa sig inkapabla att anlägga
mera långsiktiga affärsmässiga bedömningar.
Därför har vi i våra reservationer
givit klara direktiv för att man
här måste gå försiktigt fram.

Det måste nämligen stå klart att våra
flygtrafikföretag ännu arbetar under
mycket osäkra ekonomiska framtidsutsikter.
Endast en halv, säger och skriver
0,5, procent av den totala passagerartransporten
i vårt land har trafikflyget
hittills kunnat ta hand om. Denna
utveckling bär gått saktare här än i
inånga, ja, jag vågar säga flertalet motsvarande
länder, trots att de stora avstånden
borde verka till flygets fördel.
Men bra järnvägar, ett starkt förbättrat

vägnät och en större biltäthet än i något
annat land i Europa bär självfallet
verkat återhållande på flygtrafiken. Det
är mot denna bakgrund man har att se
de ofta citerade orden att det är lättare
att flyga lönsamt från Stockholm till
New York än från Stockholm till exempelvis
Karlstad.

En undersökning av intresse bär
klarlagt att bortåt tre fjärdedelar av alla
våra flygpassagerare flyger därför att
de får biljetterna betalade av någon annan:
företaget, organisationen, staten
eller kommunen. Menige man som måste
betala biljetten själv flyger ytterst
sällan — meniga kvinna ännu mera sällan.
Detta visar priskänsligheten hos
flyget som trafikmedel. På de internationella
linjerna kommer därtill eu
hårdnande och redan nu mycket allvarlig
konkurrens. Ju större flygplan
man bygger — denna utveckling går redan
nu mycket hastigt och vi har i
dagens tidningar sett illustrationer därav
— desto fler passagerare kan man
ta utan proportionsvis stegrade fasta
kostnader, och desto lägre kan man
hålla biljettpriserna. Självfallet är denna
utveckling mycket lättare att driva
fram i de stora länderna med deras stora
trafikunderlag än t. ex. i våra nordiska
länder. Det är mot denna bakgrund
inte säkert att flygföretagen i
de små länderna kan följa med i denna
febrila och oöverskådliga takt. Det är
en utveckling som dessutom är ytterst
kostnadskrävande.

Redan detta är ett starkt skäl för att
avgiftshöjningarna just i de mindre
länderna måste skötas ännu mera försiktigt
än i de stora, om vi över huvud
taget skall kunna behålla ett livskraftigt
trafikflyg. Det är bland annat också
mot denna bakgrund som man har
att se de utfästelser i denna riktning,
som kom till uttryck i de förhandlingar
mellan staten och flygföretagen, som
fördes så pass nyligen som under första
delen av 1961 på grundval av det då
nyss framlagda betänkandet från den

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

s. k. skandinaviska ämbetsniamnadelegationen.
Där utgick man från såsom
ett faktum att avgiftshöjningarna skulle
hållas mycket försiktiga.

Herr talman! Det må tillåtas mig att
nämna att jag i dag har fått i min hand
en kopia av ett telegram från presidenten
för de kommersiella trafikflygföretagens
världsorganisation, svensken
Knut Hammarskjöld. Han framhåller i
detta telegram risken för repressalieåtgärder
från andra länder, därest vi genomför
prisstegringar och avgiftshöjningar
för det nordiska flyget, de svenska
inrikesflygföretagen och de utländska
flygföretag som trafikerar vårt land.
Jag skall inte citera de mycket allvarliga
passusar som finns i detta telegram.
Det framhålles emellertid speciellt att
den nyligen avslutade kongressen i
Montreal utgick från att kostnaderna,
speciellt undervägskostnaderna, under
de närmast kommande åren skulle bli
föremål för ingående studier innan några
åtgärder vidtogs. Det siiges att om
något enstaka land trots detta skulle
vidta ensidiga åtgärder kan man inte
undgå att räkna med mycket allvarliga
komplikationer.

.lag har i korthet velat antyda detta
inte för att måla någon mörk bild av
läget, utan därför att det är ett faktum,
att det land, som går utvecklingen i förväg
och lägger på avgifter som inte har
blivit internationell praxis, måste räkna
med risker för egen del. Det är intressant
att en bekräftelse härpå har
kommit från Knut Hammarskjöld, som
är den internationella organisationens
högste talesman.

När man studerar luftfartsutredningens
betänkande kan det förefalla som
om man där inte tillbörligt har beaktat
den principiella enighet om affärsmässiga
principer som uppnåddes fem år
tidigare och som kom till uttryck i det
uttalande från 1961 som jag tidigare citerade.
Jag vill betona att även i detta
betänkande kan man läsa in olika tolkningar,
och departementschefens tolk -

ning sådan den kommer till uttryck i
propositionen är betydligt kärvare än
den gemensamma principgrundvalen av
1961 och ger rum för en betydligt hårdare
avgiftspolitik. Det är denna tolkning
som reservanterna anser att man
har anledning att känna en icke obetydlig
oro inför.

Däremot råder enighet om att luftfarten
nästa år skall bära den föreslagna
avgiftshöjningen på 2,5 miljoner kronor.
Takten därefter har departementschefen
tänkt sig oförminskad —- tydligen
under en tioårsperiod. Han har
tänkt sig en avtrappning av driftbidraget
med i princip 2,5 miljoner kronor
per år — självfallet beroende på utvecklingen.
Reservanterna anser att man i
denna känsliga avgiftsfråga borde ha
gått försiktigare fram.

Jag vill i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på några jämförelser
mellan avgiftsbelastningen här och i ett
antal andra jämförbara länder.

Det är nödvändigt att betona att det
rör sig om jämförbara länder, eftersom
det i dessa debatter ofta brukar anföras
att åtskilliga länder tar ut högre avgifter
än vi. Detta är också ett faktum, men
när man undersöker saken finner man
att det i regel handlar om u-länder utan
eget flyg och utan medel att på annat
sätt än genom avgifter finansiera den
trafik de har. Det gör att dessa länder
icke kan jämföras med Sverige.

Ser man däremot på Europa och andra
utvecklade länder är det obestridligt
att våra avgifter ligger i topp redan nu,
om man inte lösrycker enstaka avgifter
utan inräknar i dem samtliga sådana
pålagor som landningsavgift, parkeringsavgift,
passageraravgift, genomströmningsavgift
för flygbränsle o. s. v.
Av en sammanställning som avser läget
i juni månad 1966 har jag summerat att
beträffande den inomeuropeiska trafiken
Sverige lag högst i Europa med
Norge på andra och Danmark på fjärde
plats. På två år — d. v. s. från den 1 juli
1964 — hade flygplatsavgifterna i Sve -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

rige ökats med drygt 35 procent. För
den utomeuropeiska trafiken med dess
höga biljettkostnader utgår emellertid
i England och Nederländerna ett så
högt tillägg att dessa länder just på den
punkten har högre avgifter än Sverige.
Detta gäller dock, som sagt, endast resor
utanför Europa.

Med de avgiftshöjningar som föreslagits
av utredningen skulle kostnaderna
i Sverige bli utan jämförelse högst och
enligt beräknad trafikvolym redan 1971
och 1972 stiga till över 30 miljoner kronor.
Tyvärr vågar man dock knappast
tro —- i varje fall inte jag -— att trafikvolymen
skulle bli okänslig för en sådan
avgiftspolitik, och därför torde dessa
siffror inte vara realistiska. Risken är
i själva verket överhängande att trafiken
genom sådana avgiftshöjningar komme
att drabbas av allvarliga påkänningar.

Man kan inte undgå att sammanställa
den påfallande måttliga stegringen av
trafikvolymen hos Linjeflyg, vårt svenska
företag, med det faktum att bruttoavgifterna
till statsverket under företagets
tio år ökats från blygsamma 7 procent
av omsättningen till hela 17 procent
senaste år. De perspektiv som öppnas
genom de nu aviserade utgiftsökningarna
gör självfallet inte företagets
utsikter ljusare. Tvärtom gör de dess
framtid oviss; det är lika bra att konstatera
det och inte invagga sig i orealistiska
förhoppningar.

För att ytterligare något belysa våra
två trafikflygföretags ekonomiska situation
i år vill jag påpeka att SAS:s vinstutveckling
inte förmår att hålla jämna
steg med utgifterna, vilka växer ungefär
dubbelt så fort som beräknat, och
att Linjeflyg, som efter förluster under
flera år utom i fjol hade räknat med att
i år kunna göra en vinst på ett par miljoner
kronor, redan nu klart inser att
det inte går att nå detta resultat.

Har man ambitionen att måna om att
dessa båda företag klarar sig för framtiden,
är det enligt min mening en nödvändighet
att beträffande avgiftshöj3*
— Andra kammarens

ningarna gå varsamt fram, så att inte
snålheten bedrar visheten.

Jag skulle under några ögonblick vilja
uppehålla mig vid en del speciella frågor
som berörts i reservationerna. Först
vill jag ta upp frågan om hur ramptjänsten
skall ordnas, d.v.s. om den skall
ändras och försämras. Ramptjänsten
omfattar fram- och borttagande av
rampmateriel, trappor, startaggregat
in. in., dessutom lastning och lossning
av bagage, frakt och post, vattenpåfyllning,
hygieniska åtgärder, städning, avisning
och åtskilligt annat. Till detta
kommer expeditionstjänst, omfattande
expediering och ledsagning av passagerare,
behandling av skeppspapper etc.

Hittills har denna grupp av tjänster
varit olika ordnad på olika flygplatser i
Sverige. Utan att ingå på några detaljer
kan jag i korthet nämna att ute i landet
luftfartsstyrelsen i regel sköter dessa
tjänster mot ersättning, medan huvuddelen
av detta arbete på Arlanda överlåtits
till SAS och på Bromma till Linjeflyg,
eftersom dessa båda företag svarar
för huvuddelen av trafiken på respektive
flygplats. SAS har dessutom åtagit
sig att för flertalet andra i den internationella
luftfartsorganisationen samverkande
företag sköta deras ramp tjänst
här, medan dessa företag i sin tur gör
SAS motsvarande tjänster i sina hemländer.

Allt detta har under årens lopp ordnats
mycket bra, vilket också får ses
som en förklaring till att utredningen
synes ha tagit för givet att, även om
luftfartsverket skulle formellt få monopol
på dessa verksamheter, dessa skulle
av verket utan särskild avgift överlåtas
till våra båda flygtrafikföretag. På denna
linje har också reservanterna slutit
upp, medan däremot propositionen går
på en annan linje. Så till vida kom propositionen
med nya signaler som den
önskade införa ett faktiskt monopol för
luftfartsverket att utföra alla dessa sysslor
även för de svenska företagen. Om
luftfartsverket skulle överlåta dem till

protokoll 1967. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet

bolagen, vilket hittills skett utan särskild
ersättning, skulle verket nu i kraft
av sin nya ställning kunna ta betalt för
denna överlåtelse. Avgiftens storlek
finge bestämmas efter förhandlingar.
Detta måste sägas vara en, inte minst ur
flygsäkerhetssynpunkt, ganska allvarlig
sak, eftersom kaptenen på vederbörande
flygplan måste ansvara för ramptjänsten,
bl. a. stuvning av lasten, då hela
denna tjänst i hög grad påverkar säkerheten
under resan. Även i övrigt bör det
vara det trafikerande företaget som svarar
för detta servicearbete på flygplanet.
Därför har också reservanterna yrkat
att överlåtelse av ramptjänsten med godkännande
av principen om luftfartsverkets
ställning som huvudman för verksamheten
»må kunna ske främst till
svenska flygtrafikföretag utan särskild
ersättning till luftfartsverket».

Detta sätt att ordna ramptjänsten
framstår som en garanti för resenärerna
att säkerheten inte av ekonomiska
motiv riskeras eller blir försämrad.
Skulle den ändring, som föreslås av utskottsmajoriteten,
genomföras har de resande
inte samma garanti för god service
och säkerhet som hittills. Jag skall
dock genast tillägga att även utskottet
anser att de båda svenska företagen
främst bör komma i fråga även om luftfartsverket
får fria händer. Utskottsmajoriteten
uttalar att det inte är lämpligt
att »genom särskilt uttalande begränsa
luftfartsverkets möjligheter att träffa avtal».
Detta tolkar jag som en anvisning
till att avtal med flygföretagen skall
träffas även enligt utskottsmajoritetens
mening. Jag yrkar emellertid, för att
därvidlag vara helt på den säkra sidan,
bifall till reservationen under a.

Även i fråga om den framtida täckningen
och takten för undervägskostnadernas
uttagande råder det delade meningar.
Frågan har som jag nyss sade
under våren varit föremål för ingående
överläggningar vid en konferens i
Montreal, och meningarna bröt sig mot
varandra. Man lyckades inte uppnå nå -

och organisation

gon överenskommelse som gällde samtliga
medlemsstater. Vissa länder fortsätter
därför att ta ut sådana kostnader,
andra länder inte. Till dem som inte
tar ut sådana kostnader hör flertalet av
dem med oss jämförbara.

Orsakerna härtill behöver jag inte
närmare belysa, men en av dem är den,
att i dessa kostnader ingår tjänster som
utförs även för helt andra huvudmän
än trafikflygföretagen. Hit hör t. ex.
väderlekstjänsten. Dessa kostnader är
ingalunda obetydliga, vilket också gör,
att de utgör en rätt kännbar belastning
för företagen, om dessa i alltför rask
takt påförs kostnadstäckningen även för
detta. Av detta skäl föreslog utredningen
att hela denna fråga senare skulle
underkastas förnyad prövning och att
avgörandet skulle anstå för närvarande.
Man tänkte sig uppskjuta avgörandet
i varje fall fem år framåt i tiden.
Även luftfartsverket har utifrån sin speciella
sakkunskap ansett, att undervägskostnader
tills vidare bör undantas från
kostnadstäckning för att inte de svenska
företagen skulle belastas på ett i förhållande
till de utländska betungande
och försvårande sätt.

Utskottsmajoriteten har i likhet med
departementschefen inte velat ge några
bindande utfästelser på denna punkt,
varför ett beslut i enlighet med utskottsförslaget
skulle kunna försätta
många företag i ett försvårat läge. Jag
hoppas emellertid att den fullmakt som
ges inte skall utnyttjas på det sättet.
Jag yrkar emellertid även i den delen,
herr talman, bifall till reservationen, i
detta fall under b 1.

Slutligen vill jag säga ett par ord om
de kommunala bidragen till byggande
och drift av flygplatser. Den frågan har
ju också föranlett delade meningar i
utskottet. Jag skall i korthet skissera
bakgrunden. Hittills har i stort sett tilllämpats
den ordningen för flygplats
med blandad inrikes- och utrikestrafik,
att kommunerna svarar för markkostnaderna
jämte 37,5 procent av kostna -

.75

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

der för byggnader och andra anläggningar.
Däremot skall staten genom
luftfartsverket stå för utgifterna för
flygplatsernas drift. Denna anordning
som i propositionen och av utskottsmajoriteten
föreslås bli prolongerad har
inte i allo varit rimlig. På sina håll har
lokala intressenter tagit initiativ till
flygplatser som efter färdigställandet
blivit liggande oräntabla utan ordinärt
trafikflyg, därför att underlaget för ett
trafikflyg inte varit tillräckligt.

Med anledning därav har olika alternativ
framförts i ett flertal motioner,
och reservanterna har gått på två olika
linjer. I den reservation under c 1 av
herr Edström m. fl., som jag för min
del vill yrka bifall till, sägs i anslutning
till ett yttrande av bl. a. Kommunförbundets
styrelse att ordnandet av
ordinär flygplats måste vara en rent
statlig angelägenhet, om man verkligen
vill ha garantier för att kommunerna
inte frestas att ikläda sig investeringskostnader
som lätt kan bli oräntabla.
Däremot framstår det som ett så pass
starkt kommunalt intresse att få en
flygplats förlagd till en viss ort att det
är rimligt att kommunerna till 100 procent
ikläder sig kostnaderna för den
mark som ställs till förfogande. Självfallet
bör emellertid för redan påbörjade
eller beslutade flygplatser hittillsvarande
bidragsregler äga giltighet,
men enligt vår mening bör kommunerna
bidra endast med marken. Staten
bör stå för resten. Jag tror att denna
mening delas av ett stort antal ansvariga
kommunalmän i landet som intresserar
sig för dessa frågor.

Till sist vill jag bara uttala den livliga
förhoppningen, herr talman, att,
om de reservationer som jag yrkat bifall
till inte kommer att bifallas i kammaren,
vilket jag förmodar, både departementet
och luftfartsstyrelsen med
de fullmakter som beslutet ger dem skall
handha dessa så, att svenskt och nor.
diskt flyg icke drabbas av kostnadsökningar
som skulle kunna medföra en

allvarlig situation för deras fortsatta
verksamliet. Jag hoppas tvärtom att de
går fram med sådan varsamhet att våra
trafikflygföretag kommer att konsolideras.

Herr talmannen återtog ledningen av
f örhan d li n garn a.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Vid utskottets behandling
av denna fråga anslöt jag mig till
reservationen c 1, och det är klart att
de som bara läser namnen under reservationerna
kan tro att jag satt dit
mitt namn av misstag eftersom de övriga
reservanterna är folkpartister och
jag alltså står där som ensam socialdemokrat.
Men den som läser motionerna
och propositionen finner att detta absolut
inte är någon partipolitisk fråga,
och i det yrkande som jag ställt mig
bakom tillstyrks ju motioner som väckts
av bl. a. socialdemokrater. Jag tänker
på motionerna I: 730 och II: 913, den
senare väckt av herr Valter Kristenson
i denna kammare.

Han har beträffande frågan om vem
som skall bidra till att finansiera uppförandet
av flygplatserna hävdat att
staten bör göra detta både då det gäller
marken och anläggningarna på denna.
I reservationen c 1 föreslås att kommunerna
skall bidra i fråga om markkostnaden
men att staten skall svara för
resten.

För att det nu inte skulle bli tre reservationer
kompromissaide jag med
mig själv och anslöt mig till denna reservation
i förhoppning om att den
skulle kunna samla dem som hade
ungefär min inställning, vilken också
delas av många andra. Den innebär
att samma princip som tillämpas när
det gäller övriga allmänna kommunikationsleder
som vägar och järnvägar
skall gälla i fråga om flyget. Detta betyder
att staten som huvudman skall ta
helt och fullt ansvar.

Herr Ståhl har påmint om att Svens -

Nr 31

7 G

Onsdagen den 24 maj 19G7 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

ka kommunförbundet också intagit denna
ståndpunkt och det kan tilläggas att
Svenska stadsförbundet gjort detsamma.
I principfrågan har också statskontoret
denna uppfattning.

Det kommer emellertid att uppstå en
råd praktiska svårigheter vid tillämpningen
av dessa bestämmelser. Man kan
naturligtvis göra sig mycket lustig i
detta sammanhang och fråga sig vilka
kommuner som skall bidra. Vi som bor
på orter intill vilka flygplats skall förläggas
kan då säga att de landskommuner
där det bara bor några få människor
ändå skall lösa uppgiften eftersom
flygplatsen skall ligga just där. Så har
naturligtvis ingen trott att det varit menat.
Men hur skall man kunna fördela
kostnaderna mellan kommunerna? Vilka
regler skall man gå efter? Ingenting
finns antytt härom, och det kommer givetvis
att bli köpslagan liksom tidigare
då man fick kommunerna att gå med
på att lämna bidrag. Det är ju fel att
säga att 37,5 procent är en godkänd
siffra i praktiken då det ägt rum otaliga
förhandlingar. Detta är ett enkelt
sätt att använda sig av sina matematiska
kunskaper. Det finns ett register
från Stockholms stad, som inte satsat
någonting på Arlanda, till kommuner
som satsat mycket stora belopp för att
få en flygplats, eftersom de ansett att
detta betyder mycket för bygdens utveckling.
Det har ju ofta varit konkurrens
mellan kommunerna om att få en
planerad flygplats.

Nu är utredningsförslaget så fiffigt,
att det blir gynnsammare villkor för
dem som betalat mycket och sämre villkor
för dem som inte betalat någonting.
Detta har naturligtvis påverkat
majoritetsförhållandena i riksdagen,
och ur den synpunkten är det ett genialt
förslag. I övrigt tycker jag att det
är ett mycket klumpigt och osnyggt
förslag. Om staten vill — och det vill
staten på många områden — att kommunerna
och andra huvudmän skall
vara med och dela ett ekonomiskt an -

svar, så brukar det föras förhandlingar
om den saken. Så sker det på sjukhusområdet
— något som vår ärade
talman är väl medveten om — och så
sker det på många andra områden. Man
klarar ut vem som skall betala vad och
försöker förhandla sig fram till en vettig
lösning. Man kan vara oense, och
överenskommelserna blir kanske inte
alltid helt knivskarpa, men man försöker
i alla fall resonera sig fram.

I detta fall har det varit ett köpslående;
i kommun efter kommun har staten
i akuta situationer och kanske till
och med inför katastrofsituationer med
köpslående på andra områden, där staten
har mycket att sälja till kommunerna,
pressat fram siffror som nu
läggs till grund för kostnadsfördelningen.
Den sortens förhandlingsteknik anser
vi vara osnygg; den är inte ren, och
den fördöms när den tillämpas på arbetsmarknaden
och i alla andra förhandlingslägen.
Men om staten tillämpar
den principen anses den tydligen
vara vacker och ren, och då ligger det
inget moraliskt förkastligt i den. Personligen
kan jag inte inse att det gör
någon skillnad, att det är vårt ärade
kommunikationsdepartement som fått
principen sanktionerad i ett regeringsbeslut;
principen är lika osnygg vem
som än tillämpar den.

För mig är detta ett principiellt ställningstagande.
Om staten nu driver fram
kommunernas medverkan i finansieringen,
skall det bli intressant att se
vad som kommer att hända om någon
kommun vägrar att delta. Det kan väl
ingen svara på för närvarande — den
frågan är väl inte löst. I de kommunala
församlingarna sitter det rätt hyggligt
folk och det skall väl bli möjligt
att komma fram till lösningar. Men nog
hade det, herr talman, varit önskvärt
med en annan form för lösningen av
dessa frågor. Framför allt borde vi väl
sett till att det varit möjligt för dem
som berörs att vara med och förhandla
sig fraim till en principlösning. Hade

Onsdagen den 24 maj i 967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

man resonerat igenom denna sak i lugn
och ro exempelvis med kommunförbunden,
hade det säkert blivit klarlagt
att detta är en sak som staten själv
skall svara för. Skall staten vara huvudman
och bestämma utbyggnadstakten
och lokaliseringen, så skall staten
också ta det ekonomiska ansvaret.

Med det anförda, berr talman, ber
jag att få yrka bifall till reservationen
c 1.

1 detta anförande instämde herrar
Svensson i Kungälv och Hugosson
(båda s).

Herr andre vice talmannen CASSEL
<h):

Herr talman! Liksom alla andra trafikanter
— de som färdas på vägarna,
de som åker tåg och de som färdas med
båt — bör även de som anlitar flyget
helt och fullt betala vad det kostar. Det
kan inte finnas någon som helst anledning
numera, sedan flyget hunnit trampa
ur sina barnskor, att skattebetalarna
skall subventionera flygresor, vare sig
det gäller ordinarie linjeflyg eller charterflyg.

Den allmänna principen bar departementschefen
hävdat i sin proposition,
och vi kan för vår del oreserverat instämma
i den. Det betyder naturligtvis
inte att man över en natt kan gå över
till ett system med full kostnadstäckning.
Det har heller ingen människa
ifrågasatt. Avvecklingen skall ske på det
sättet, att man ger luftfartsverket årliga
driftsbidrag, som så småningom skall
upphöra under en övergångsperiod som
ännu inte strikt fixerats. Men meningen
är att verket skall vara affärsdrivande
och att det i fortsättningen skall drivas
efter vanliga företagsekonomiska principer.

Ingen har varit inne på tanken att gå
över till detta system genom att pressa
luftfarten —■ och alldeles speciellt våra
egna luftfartsföretag — över hövan. Man
får ta det hela en aning peu å peu och
se till att inte lasta på hårdare än före -

tagen orkar med. Så långt tror jag vi
alla är överens.

På vårt håll hyser vi vidare en mycket
stor sympati för förslaget att luftfartsverket
starkt skall begränsa den
egna verksamheten och i första hand
sköta de reguljära trafikflygplatserna,
som kallas för primärflygplatser. Som
herr Ståhl redan framhållit har departementschefen
föreslagit att den s. k.
ramptjänsten på trafikflygplatserna
skall bli ett monopol för luftfartsstyrelsen,
men på den punkten hyser jag
liksom herr Ståhl en klart avvikande
mening. Rent principiellt har vi på vårt
håll stark motvilja mot att tillskapa
varje form av monopol, och alldeles särskilt
gäller det detta fall. Att SAS t. ex.
inte skulle ha rätt att sköta stuvning,
tillsyn, städning o. s. v. av sina egna
plan eller att åta sig sådana uppgifter
för systerbolag ute i världen förefaller
oss i högsta grad främmande. En helt
annan sak är naturligtvis att de företag
som skall driva ramp tjänst för egna
eller andras plan måste iaktta för flygfältet
gällande ordningsregler och i vanlig
ordning betala för tjänster och arbetsutrymmen
som behöver tas i anspråk.
Det förefaller för övrigt ganska
osäkert huruvida denna ramptjänst verkligen
kommer att bli någon ekonomisk
succé i handen på luftfartsverket. Jag
vill erinra om att statskontoret mycket
bestämt har hävdat att verket snarast
bör avveckla hela sin ramptjänst.

Sedan är det en annan fråga som
herr Ståhl också varit inne på och som
har diskuterats ganska livligt i avdelningen,
nämligen frågan om de s. k. undervägskostnaderna.
De skall täckas
med avgifter och inkomster, men man
bör visa viss försiktighet vid övergång
till detta kostnadstäckningssystem, inte
minst med hänsyn till den internationella
konkurrenssituationen. Vi finner
det välbetänkt, och där är utskottsmajoritetens
ställningstagande rimligt, att
riksdagen för närvarande avstår från att
göra något uttalande om och när sär -

78 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

skilda avgifter för undervägskostnaderna
bör införas.

Med den uppläggningen att luftfartsstyrelsen
skall svara för de stora primärflygplatserna
— vilkas antal är mycket
begränsat — skulle det egentligen
rimma ganska väl att säga att uppbyggandet
av ett rationellt system med sådana
stora trafikflygplatser måste vara
en rent statlig angelägenhet. Det skall
inte påverkas av den ena eller andra
kommunens eller regionens vilja eller
förmåga att hjälpa till ekonomiskt. Staten
skall därvidlag vara suverän och
inte behöva fråga eller underhandla med
kommunerna om hur systemet skall se
ut. Jag måste erkänna att det var min
första reaktion när jag läste propositionen.
Jag var då inne på tanken att
inga kommunala bidrag alls borde förekomma.
Men vid mera ingående eftertanke
kom jag till resultatet att den
kommun eller rättare sagt region som
bär en dylik trafikflygplats inom sitt
område får en så enorm fördel framför
andra kommuner, vilka kanske kommer
att ligga långt borta i periferin i förhållande
till denna flygplats, att det skulle
förefalla nästan oskäligt att inte den
gynnade kommunen eller kommunregionen
i någon utsträckning skulle vara
med och betala.

Nu kan det vara en smaksak hur hårt
man härvidlag vill pressa kommunerna.
Man kan inte styrka att en viss procentsats
är den matematiskt riktiga. Man
måste »yxa till» en dylik siffra. Departementschefen
har för sin del yxat till
siffran 37,5 procent. Han har visst stöd
av historiska skäl, ty det är ungefär vad
kommunerna har fått betala tidigare.
Men min allmänna uppfattning är -—
jag kan heller inte styrka att den är
riktig — att detta är att gå litet onödigt
hårt fram mot kommunerna. På vår sida
här vi inte heller kunnat finna att det
skulle vara riktigt att här följa mittenpartiernas
förslag att kommunerna bara
skulle svara för markkostnaderna och
inte alls för flygfältets anläggningskost -

nad. Både det socialdemokratiska förslaget
och mittenpartiernas förslag synes
oss en smula extrema. Vi har för
egen del velat välja en mera moderat
linje. Den innebär att kommunerna skall
stå för markkostnaderna och därtill för
25 procent av anläggningskostnaderna.
Jag tror, herr talman, att detta är ett
ganska skäligt kompromissförslag, som
jag hoppas att kamrarna skall kunna
enas om.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till de reservationer
vilka som första namn upptar herr
Kaijser.

Herr GUSTAFSSON i Kårby (ep):

Herr talman! Eftersom detta är en
luftfartsdebatt skulle jag vilja börja med
att uttala min tillfredsställelse över det
meddelande som kommunikationsministern
lämnade i första kammaren i anledning
av en interpellation av herr Ahlmark
angående överljudsflyget i Sverige.
Jag har själv haft en tanke på att bereda
statsrådet möjlighet att ge en sådan
information om hur man från departementets
och regeringens sida ser på
denna utomordentligt viktiga fråga. Därför
hälsar jag alltså med tillfredsställelse
att första kammaren och riksdagen
kunde få det besked som lämnades.
Personligen tycker jag att det ställningstagande
som anmäldes är högst respektabelt.
Problemet blir väl i framtiden
att leva upp till dessa uttalanden, då
härvidlag mycket starka krafter tränger
på.

Jag har inte deltagit i utskottsarbetet
i detta ämne, men jag hade äran att deltaga
i den utredning som sysslade därmed.
Utredningen hade ett mycket stort
problem att lösa. Det gällde att försöka
få en sådan ordning att finansieringsreglerna
på detta område något så när
liknade dem som gäller i övrigt för trafiken
— trafikgrenen skulle alltså bära
sina kostnader. Samtidigt gällde det att
få en sådan ordning att våra egna flygföretag
inte fick för stora bördor att

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

bära. 1 långa stycken var det en kompromiss
som man vid det tillfället kunde
nå.

Beträffande statens ställning till detta
trafikmedel kan man inte rimligen påstå
att en mycket stor skattesubventionering
har hög prioritet i förhållande
till andra trafikområden.

Flyglinjer går ju mellan platser i
landet som även i allmänhet har exempelvis
järnväg och andra möjligheter till
förfogande. Yi har å andra sidan trafikproblem
som det gäller att lösa nödtorftigt,
möjligheten att förflytta sig med
kollektiva kommunikationsmedel. Jag
anser att det inte finns någon anledning
att härvidlag visa större generositet
än vad man visar andra företag. Det
har förut anförts att en stor del av flygpassagerarna,
cirka 75 procent, är representanter
för företag, samhällsorgan
o. s. v. Det gör också att man inte anser
att man skall subventionera hur långt
som helst. Det finns å andra sidan inga
som helst möjligheter att plötsligt ta
bort subventionerna. Det skulle betyda
ett mycket stort avbräck för våra flygföretag
— man kan säga att det skulle
omöjliggöra deras verksamhet. Därför
har utredningen föreslagit en avvecklingsperiod,
varefter — utredningen
sade tio är — det hela skulle kunna
vara självbärande. Statsrådet sade inte
bestämt tio år men hans uttalanden pekar
åt samma håll. I dessia grundsatser
är både Kungl. Maj :t, utskottet och reservanterna
alldeles eniga.

Det gäller nu för luftfartsverket att
lägga upp sin verksamhet så att man
inte bara inriktar sig på att skaffa inkomster,
utan att verket också med all
kraft går in för att rationalisera och effektivisera
sin verksamhet och driva
den på billigast möjliga sätt. Riksdagen
förväntar sig säkerligen att man
efter denna organisationsförändring
inte bara skall sitta och vänta på löften
och höja sina intäkter genom högre avgifter
utan verkligen visar att man på
ett effektivt sätt kan sköta sitt område

och därigenom också nedbringa kostnaderna
för verksamheten.

Det finns två reservationer som gäller
ramptjänsten och undervägskostnaderna.
Skillnaderna beträffande majoritetens
mening och reservanternas är
ytterligt små; det borde därför kanske ha
funnits möjligheter att skriva ihop dessa
åsikter. Jag kan stödja reservationerna
då dessa ligger något närmare utredningens
resonemang. Dessutom kan man
i reservationerna finna litet större förståelse
för flygbolagens ekonomiska problem.
Jag anser att det finns anledning
att understödja flygföretagens ställning,
som i vissa avseenden kan vara problematisk.

Jag övergår till reservationerna om
det kommunala ekonomiska engagemanget
vid anläggande av flygplatser.
Herr Bergman har här givit ett klart
underbetyg åt både utredningen, Kungl.
Maj:t och utskottsmajoriteten. Han har
kallat förslagen osnygga, larviga etc.
Det måste anses som rimligt att de kommuner
som får flygplatser anlagda inom
sina landamären biträder ekonomiskt.
Man kan ha olika meningar om storleken
av dessa engagemang, det vill säga
om stödets pekuniära innehåll. Men det
bör vara så att kommunerna medverkar
ekonomiskt. Efter alla de uppvaktningar
från kommunernas sida som gjorts
hos utredningen kan jag försäkra att
kommunernas lust att satsa pengar, om
de kan få en flygplats, är enorm.

Den avvägning som är gjord kan naturligtvis
diskuteras — som herr Cassel
gjorde — men å andra sidan kan
man också säga att den ståndpunkt som
intagits i Kungl. Maj :ts förslag och som
i stort sett bygger på utredningen, den
kan man stödja. Jag yrkar på denna
punkt bifall till utskottets hemställan.

Sedan vill jag korrigera ett uttalande
av andre vice talmannen Cassel. Han
säger att mittenpartierna skulle ha
fogat en reservation vid denna punkt.
Så är inte fallet, utan det är en reservation
av folkpartister och herr Berg -

Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

man. Att herr Bergman räknas till inittenpartierna
är mig obekant.

Skall vi begära mindre och mindre
anslag från kommunerna innebär det att
staten måste öka sitt engagemang när
nya flygplatser skall anläggas. Detta
innebär också att dessa kostnader omedelbart
måste räknas in i kalkylen och
bestridas med intäkter. Dessa måste
tas antingen från flygtrafiken eller också
genom ökade skattesubventioner. Detta
är innebörden av att kommunerna
skall bidra med en lägre procent av anläggningskostnaderna.

Jag finner inte detta riktigt tillfredsställande
och jag yrkar på denna punkt
bifall till utskottets hemställan.

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Som framgår av föreliggande
utskottsutlåtande och av de anföranden
vi redan hört har vi tre reservationer
att ta ställning till, angående
dels ramptjänsten, dels de s. k.
vin der vägskostnaderna och dels de kommunala
investeringsbidragen. .lag kanske
skulle kunna falla för frestelsen att
gå in i diskussion med herr Gustafsson
i Kårby om vilket förslag — utskottsmajoritetens
eller reservanternas —
som ligger närmast utredningen, men,
herr talman, jag skall avstå därifrån.

Beträffande ramptjänsten skrev utredningen
— och jag vill gärna betona
att den var enhällig och att det var en
parlamentarisk utredning -— att detta
var en verksamhet som naturligt bör
ankomma på luftfartsverket i den mån
verket inte anser det förenligt med sina
intressen att överlåta den på annan företagare.
Vidare skrev man att sådan överlåtelse
bör främst ske till svenska flygföretag
och avtal härom träffas mellan
luftfartsverket samt SAS och LIN.

I sak är det inte mycket som skiljer
departementschefens och utskottsmajoritetens
förslag från utredningens. Utskottet
har i likhet med departementschefen
inte ansett det lämpligt att genom
ett särskilt uttalande begränsa ver -

kets möjligheter att träffa avtal med
olika parter. Däremot har vi i utlåtandet
sagt -— vilket herr Ståhl redan har
erinrat om — att vi finner det naturligt
att överlåtelse i första hand görs till
SAS och LIN.

När man nu ser på reservationens
kläm är skillnaden mellan den och utskottsmajoritetens
uttalande synnerligen
liten. På denna punkt ber jag att få instämma
i vad herr Gustafsson i Kårby
sagt. Däremot, herr talman, blir saken
litet annorlunda när man läser reservationens
motivering. Då finner man nämligen
att reservanterna menar att överlåtelse
bör göras utan särskild ersättning.
Det måste — tycker jag -—- vara
helt i sin ordning att företaget vid en
överlåtelse lämnar ersättning till luftfartsverket
för disponerat utrymme,
rampmateriel och elkraft m. m.

Från utskottsmajoritetens sida har vi
dessutom sagt, vilket jag vill understryka,
att överlåtelsen bör ske på skäliga
villkor. Vad är det som är orimligt
i detta? .lag förstår det inte. Utredningen
sade att det var en naturlig uppgift
för verket, som borde komplettera sin
verksamhet för att nedbringa underskottet
i luftfartsfonden, som är ganska
stort.

Som det i dag är kan man knappast,
herr talman, tala om en rationell organisation
när det gäller ramptjänsten.
På Bromma t. ex. är denna tjänst delad
på tre händer: luftfartsverket, Linjeflyg
och Transair.

När det gäller frågan om ersättningen
fick jag av det anförande, som avdelningens
ordförande här höll, den uppfattningen
att utredningen skulle ha
föreslagit att överlåtelsen skulle ske
gratis. Jag har intresse av att få veta
var någonstans i betänkandet detta står.

I detta sammanhang vill jag också
säga en sak till herr andre vice talmannen.
Liksom det står i reservationen a
erinrade han om att statskontoret föreslagit
att luftfartsverkets ramptjänst
skulle avvecklas. Det är alldeles riktigt,

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

men jag tycker ändå att man vid omnämnandet
av ett sådant förslag även
något borde beröra fortsättningen. Detta
förslag väcktes redan under utredningsarbetet,
varpå luftfartsutredningen tog
ståndpunkt till detsamma. Utredningen
avstyrkte statskontorets förslag med
bl. a. motiveringen att statskontorets utredning
icke är slutförd som en alternativvalskalkyl
och därför inte bör läggas
till grund för en bedömning, huruvida
luftfartsverket bör avveckla eller fortsätta
att bedriva sin stationstjänst.

Vidare hette det att statskontorets utredning
visar att luftfartsverkets stationstjänst
under budgetåret 1962/63 gav
ett bidrag till att minska luftfartsfondens
underskott med lägst 133 000 och
högst 505 000 kr.

När man sedan som avdelningens ordförande
gjorde åberopar säkerhetsaspekterna
som ett skäl för att de
svenska flygföretagen skulle svara för
ramptjänsten, blir åtminstone jag fundersam.
Menar man t. ex. att säkerheten
skulle vara ifrågasatt i Kiruna och
på Bulltofta, där luftfartsverket ensamt
svarar för ramptjänsten?

När det gäller frågan om avgifter för
navigationsmedel i terminalområden
och luftleder, de s. k. undervägskostnaderna,
finns anledning att hålla två saker
isär, precis som herr andre vice
talmannen alldeles riktigt gjorde. Dels
gäller det själva principfrågan, d. v. s.
om luftfarten skall täcka dessa kostnader,
dels den andra, jag höll på att säga
praktiska frågan, hur och når i så fall
kostnaderna skall tas ut.

Man skiljer i reservationen inte på
dessa två ting, och i båda dessa avseenden
vill reservanterna skjuta upp
ställningstagandet. När det gäller principfrågan
tycker jag att detta är ganska
märkligt. Här har dock riksdagen 1963
enhälligt slagit fast att varje trafikgren
i princip bör svara för sina kostnader
för att vi skall få en samhällsekonomiskt
riktig trafikuppdelning och en konkurrens
på lika villkor mellan trafik -

grenarna. Man var överens om att detta
på sikt även skulle gälla luftfarten.

Departementschefen har liksom utredningen
ansett att luftfartsverkets
kostnader i sin helhet bör innefattas i
luftfartens kostnadsansvar. En sådan
anpassning till det trafikpolitiska reformprogrammet
kan naturligtvis inte
genomföras omedelbart. Utredningen
räknade med en tioårsperiod och även
departementschefen räknar med en
övergångstid. Det finns emellertid ingen
anledning att i princip göra undantag
för en viss trafikgren och genom skattemedel
så att säga indirekt subventionera
den och därigenom snedvrida konkurrensen.
Men här svävar reservanterna
allvarligt på målet. Däremot är det
riktigt att utredningen föreslog att frågan
om hur undervägskostnaderna skall
täckas skulle prövas inom fem år och
att man fann skäligt att låta anstå med
uttaget; man fann alltså inte att det,
som det står i reservationen, bör anstå.
Departementschefen har inte heller
sagt något bestämt om tidpunkten utan
endast att frågan om sättet för uttaget
får övervägas när resultatet av den
pågående taxekonferensen föreligger.

Eftersom herr Ståhl i sitt anförande
nämnde om ett visst telegram beträffande
undervägskostnaderna och andra
kostnader vill jag erinra om att enligt
uppgift som vi har fått så tar ett ganska
stort antal stater redan i dag på ett eller
annat sätt ut undervägskostnader
— och de är inte alla u-länder. Låt mig
erinra om att det gäller sådana stater
som t. ex. England, Australien och
Nya Zeeland.

Beträffande den tredje frågan fattar
jag'' mig ganska kort, ty jag kan i huvudsak
instämma i vad herr Gustafsson i
Kårby har anfört och jag kan även i
viss män hålla med herr andre vice
talmannen om att siffran 37,5 procent
naturligtvis kan diskuteras. Den har
emellertid en historisk förankring —
det är det procenttal som har tillämpats
under de senaste åren. Jag tycker att

82 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet

den är ganska rimlig. Liksom herr Gustafsson
i Kårby finner jag det också
skäligt att kommunerna på ett eller annat
sätt hjälper till med att betala
kostnaderna, eftersom en flygplatsförläggning
dock medför många fördelar
för dem.

En av utredningens ledamöter har
också i ett yttrande i betänkandet sagt:
»Det kommunala bidraget är inte en
subvention till luftfarten utan en affärsmässigt
motiverad betalning för ett
värde som tillföres kommunen.» Även
om jag inte helt instämmer däri ligger
det dock åtskilligt i uttalandet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON i Kristianstad (s):

Herr talman! En av de mera brännande
frågorna i propositionen om luftfartsverkets
organisation är klassificeringen
av flygplatserna i primär- och
sekundärflygplatser. Flertalet av landets
flygplatser har upphöjts till primärflygplatser
och därmed kommit under
statens beskydd. Det är endast två
flygplatser i landet som har fått beteckningen
sekundärflygplatser och en
av dem är Kristianstads flygplats. Den
är relativt ny — den öppnades för
civil luftfart i april 1961. Bakom detta
projekt stod landstinget och femton primärkommuner.
Stora belopp har satts in
av kommunerna. De lokala intressenternas
motivering för en så stor satsning på
Kristianstads flygplats har varit att de
bedömt fältet som en viktig och mycket
positiv lokaliseringsfaktor. Utvecklingen
i länet har också vänt på ett glädjande
sätt, och utan tvivel liar flygplatsen
starkt bidragit till denna tillväxt. Därför
har det uppstått viss besvikelse på
länsplanet över att Kristianstads flygplats
inte kunnat få status av primärflygplats
som de flesta andra flygplatser.

Det är riktigt att trafikunderlaget i
Kristianstad inte fyller de anspråk som
ställes på en primärflygplats, men lik -

och organisation

nande förhållanden har rått när det
gällt andra flygplatser, som ändå har
förts in under den statliga luftfarten.
Den otillräckliga resandefrekvensen på
Kristianstadsfältet kan till en del förklaras.
Resrutten till Stockholm har
mycket ofta lagts om, och detta har
vållat oro bland resenärerna. Dessutom
har landningsinstrumenten inte haft
samma säkerhetsstandard som vid övriga
civila flygplatser, och trafikreguläriteten
torde också tidvis ha varit mindre
tillfredsställande. Kunde man komma
till rätta med dessa brister, är jag övertygad
om att passagerarunderlaget också
skulle förbättras.

Flygplatsfrågan men också hotet om
nedläggning av en del järnvägar är
mycket brännande problem för Kristianstads
län. Goda kommunikationer har
nämligen mycket stor betydelse för en
livskraftig region, var i landet den än
är belägen. Enligt min mening måste
det vara viktigt med en någorlunda
jämn utveckling i hela landet, så att vi
får varandra balanserande regioner. Vi
ser det som nödvändigt med en sådan
region i östra Skåne som kan balansera
de västra delarna av landskapet.

I den regionala planeringen är kommunikationsfrågorna
av grundläggande
betydelse. Det skulle därför vara värdefullt
med en samlad lösning för de
olika kommunikationsaktiviteterna. Man
bör alltså göra en samtidig bedömning
av vägnätet, järnvägarna, flyget o. s. v.
i syfte att få livskraftiga regioner i hela
landet. Det är just denna sammankoppling
vi i stor utsträckning saknar i dag.

Jag har också en känsla av att man
organiserar kommunikationsväsendet i
vårt land mycket efter lönsamhet. Vinstintresset
har på ett påtagligt sätt kommit
i förgrunden. Givetvis måste man
också se till denna faktor, men den bör
ändå inte vara helt utslagsgivande vid
en bedömning av om en kommunikationsled
skall finnas kvar. Genom att
behålla en järnvägslinje eller en flygplats
kan man nå andra fördelar. Att

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

skapa levande regioner ser jag som ett
alternativ till storstadsområdena, och
det kan säkerligen lösa en del problem.

I propositionen sägs det beträffande
Kristianstads flygplats att förhandlingar
bör tas upp med intressenterna om
att föra över denna flygplats till kategorin
sekundärflygplatser i anslutning
till att nuvarande avtal löper ut. I en
gemensam motion från länet hemställer
vi att denna fråga måtte anstå i
minst fem år. Detta förslag har inte
statsutskottets fjärde avdelning velat ta
fasta på, vilket vi finner beklagligt. Vi
tror nämligen att förutsättningar föreligger
för en gynnsam framtida utveckling
av trafiken på denna flygplats, särskilt
med hänsyn till den expansion
inom näringslivet i kristianstadsområdet
som de senaste åren inletts.

Jag lyssnade för fjorton dagar sedan
på en längre debatt här i kammaren om
kommunikationsfrågorna i Stockholm.
Då framgick det att staten satsar mycket
stora belopp på trafiken i huvudstaden.
Med tanke härpå kunde man
kanske visa eu något större generositet
gentemot landsorten än vad som nu
är fallet. Det är eu oerhörd skillnad
mellan vad som bjuds i storstäderna och
vad landsorten får.

Låt mig till sist endast uttrycka den
förhoppningen att de stundande förhandlingarna
mellan luftfartsverket och
kommunerna i Kristianstads län skall
leda till ett någorlunda positivt resultat
vad gäller Kristianstads flygplats. Vi
bedömér flygplatsen, och även andra
kommunikationsmedel, som mycket viktiga
faktorer bakom en fortsatt expansiv
utveckling i länet. Ansvaret för att
det finns ett väl utvecklat nät av flygplatser
med regelbunden trafik ligger
hos staten. Jag hade förväntningar om
att det i propositionen skulle föreslås
ett mera enhetligt system. Det är inte
särskilt lyckat att, som det nu föreslås,
staten skall svara för flertalet av flygplatserna
och kommunerna för ytterligt
få, utan det bästa hade varit om alla

nu befintliga flygplatser lagts under
det statliga luftfartsverket. Det finns
nog anledning att undersöka saken närmare
i framtiden.

I detta anförande instämde herrar
Niisson i Lönsboda (fp), Engkvist (s)
och Johansson i Simrishamn (s).

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s):

Herr talman! Såsom medansvarig till
motion 11:905 beträffande den fråga
som nu behandlas vill jag helt kort bidraga
med några synpunkter till debatten.

Vad först gäller den i motionen behandlade
flygplatsen i Kristianstad avses
den som bekant enligt departementschefens
av statsutskottet tillstyrkta förslag
nedklassas från primär- till sekundärflygplats
efter en tid av två år. Detta
kommer att innebära att de lokala
intressenterna, landstinget och kommunerna,
i fortsättningen får svara för
driften och förvaltningen av flygplatsen,
om de önskar ha den kvar, och även ta
de ekonomiska konsekvenserna av detta.

Vi motionärer anser att Kristianstads
flygplats borde få en längre tidsfrist än
två år. Det bör på längre sikt finnas
förutsättningar för en gynnsam utveckling
av trafiken vid flygplatsen dels med
hänsyn till den expansion näringslivet
inom denna region har uppvisat under
de senaste åren, dels med hänsyn till befolkningsutvecklingen
som på senare tid
gått i gynnsam riktning. Detta kommer
att medföra ett ökat behov av sådana
goda och snabba kommunikationer som
flyget utgör. Vi bedömer med andra ord
förutsättningarna för en utökad resandefrekvens
såsom goda, varför ett överförande
av flygplatsen till sekundärflygplats
borde få anstå under ytterligare
fem år. Utskottet har en annan mening
och har i detta avseende inte kunnat
tillmötesgå motionens önskemål. Jag
hoppas att de närmaste två åren skall
uppvisa en sådan resandefrekvens vid
flygplatsen att det ger oss anledning att
återkomma till detta ärende om två år.

84 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

Vad gäller propositionen nr 57 i övrigt
delar jag beträffande organisationen
departementschefens och utskottets
mening. Däremot hyser jag den uppfattningen
att utskottets förslag att luftfartsverket
skall ombesörja ramp tjänsten
kommer att innebära en kostnadsökning.
Vi får en ny statlig avgift som
kommer att liksom bakvägen belasta
biljettpriserna, som redan är höga. Jag
ifrågasätter om det inte vore bättre
att låta ramptjänsten skötas på samma
sätt som hittills. Det framgår för övrigt
inte helt klart av propositionen om endast
lastnings- och lossningstjänst avses
eller om även den tekniska ramptjänsten
innefattas i detta begrepp. Om
ramptjänsten skall skötas av andra än
flygbolagen kan det uppstå komplikationer
och man kan befara att flygbolagen
av allmänheten kommer att ställas
ansvariga för en verksamhet som de
inte själva bedriver. I detta sammanhang
är även att notera att statskontoret i
sitt remissvar ifrågasatt om inte luftfartsverkets
engagemang i stationstjänsten
bör avvecklas.

Beträffande de kommunala bidragen
noterar jag med tillfredsställelse, att de
förslag som nu föreligger innebär att
de kommunala bidragen till driftkostnaderna
kommer att upphöra. Den underliga
ordningen har hittills rått, att så
snart överskott uppstått på driften fölen
flygplats har luftfartsverket med varm
hand tagit hand om det, men om ett
underskott av en eller annan anledning
har råkat uppstå, så har den lokala
intressenten genast blivit debiterad detta.
Det har varit ett system som ensidigt
gynnat luftfartsverket, och ingen annan
kommer väl att sörja över dess försvinnande.

Vad slutligen beträffar avgifterna synes
det mig angeläget att framhålla, att
det kommer att bedrivas en sådan avgiftspolitik
i varje fall vad beträffar inrikesflyget,
att detta inte kommer att belastas
med för många statliga avgifter
utan att det kommer att ges möjlighet

att konkurrera med andra trafikmedel
på någorlunda lika villkor. För Linjeflygs
vidkommande exempelvis upptar
de statliga avgifterna 17 procent av inkomsterna,
och det är ju ganska mycket.
Jag hoppas och tror i varje fall, att luftfartsverket
kommer att ha sina ögon
riktade på detta, så att inte flyget belastas
med för höga statliga avgifter i
fortsättningen, vilket skulle begränsa
dess användning. Även om jag är på
det klara med att det har kostat staten
en hel del pengar att driva lufttrafik i
detta land, tror jag att det ändå är väl
använda pengar. Flyget hör nämligen
framtiden till, och det är därför också
värt att satsa på det.

Jag har, herr talman, inget yrkande,
men jag har ändå velat framföra dessa
synpunkter.

Herr NILSSON i Bästekille (li):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att hålla något längre anförande, men
med hänsyn till att vi från Kristianstads
län har avlämnat en gemensam
motion som gäller Kristianstads flygplats
skall jag be att få säga några ord.
Vi har i denna motion inte framställt
något annat krav än att vi skulle få anstånd
under minst fem år med att flygplatsen
blir sekundärflygplats.

Vi vet ju alla att det hittills har varit
på det sättet, att landstinget och kommunerna
har betalat de stora utgifterna.
När vi fick flygplatsen hälsades detta
med tillfredsställelse, inte minst i den
östra delen av Skåne. Man visste nämligen
redan på förhand att det rådde besvärliga
förhållanden där nere på många
områden och för att kunna främja näringslivet
där och eventuellt få dit nya
företag ville man ha bättre kommunikationer
och bättre förbindelser med
kungliga huvudstaden.

Det har gått relativt bra, men jag tror
liksom herr Nilsson i Kristianstad, att
en bidragande orsak till att vi hittills
inte nått så långt som vi skulle ha önskat
är att man ändrat både tidtabellen

Onsdagen den 24 inaj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

och färdvägarna för flyget där. Man har
två gånger gjort prov med att flyga
direkt mellan Kristianstad och Stockholm,
och båda gångerna visade det sig
klart, att det blev en mycket stark uppgång
i passagerarantalet. Jag känner
inte till vad som var anledningen till
att man sedan plötsligt gjorde en ändring.
Om man efter det första experimentet
blev så överraskad att man skulle
pröva sämre förhållanden igen, vet jag
ingenting med säkerhet om. Men när
det efter andra gångens prov med flygning
direkt till Stockholm blev en mycket
stark uppgång framför allt genom
att förbindelsen utnyttjades av näringslivets
män, som har ont om tid, trodde
man ju att flygningarna skulle få fortsätta.
Så blev emellertid inte fallet, utan
det blev en ändring igen. Dessa omläggningar
har givetvis medfört, att det tidvis
har blivit sämre beläggning.

Emellertid tror jag att det sämsta man
kan göra för flygplatsen är att basunera
ut att nu blir det en nådatid på två
år och därefter vet ingen om flygplatsen
över huvud taget skall vara kvar. Jag
tror för min del att man då inom näringslivet
har fullt fog för synpunkten
att det tydligen är meningen att detta
bara skulle vara en episod och ingenting
annat.

Herr talman! Jag skulle inte ha sagt
så mycket härom om det bara hade varit
en enda negativ sak beträffande vår del
av landet, men så är inte fallet. Gång
på gång har man blankt struntat i hela
den östra delen av Skåne -— kanske
framför allt den sydöstra.

Vi har begärt att få gymnasium men
avvisats med kalla handen och fått svaret:
Se först till att det kommer dit näringsliv
och därmed människor — sedan
skail ni få det andra. De som varit
intresserade av att förlägga verksamhet
dit har däremot frågat, om det finns
en högre skola där barnen kan få bättre
utbildning.

Den onda cirkeln finns fortfarande
kvar. Ingenting har hittills gjorts i sa -

ken. Däremot har man sagt oss att järnvägen
inom en nära framtid skall läggas
ned så att förbindelsen mellan Kristianstad
och Ystad bryts — och detta är ju
också en negativ sak. Därefter utlovades
vi en upprustning av vägväsendet. Första
gången det talades om att det skulle
byggas en ny väg från Vitaby till Ingelstads
härad — närmare bestämt Tjustorp
— sade man att arbetet skulle påbörjas
1963 men det uppsköts till 1965.
1967 skulle, hette det, arbetet absolut
sättas i gäng, men nu framhåller man
att vi inte kan räkna med att få vägen
utbyggd förrän efter 1970.

Alla dessa negativa saker är ingenting
annat än ett försök att förstöra en stor
del av bygden. Då frågar kanske någon:
Finns det inga fördelar där nere? Jo
visst, vi är fortfarande ihågkomna när
det gäller att betala skatt, så därvidlag
får vi vara med precis som vilka fullvärdiga
medborgare som helst.

Då det gäller att tala om befolkningsavflvttningen
har vi också mycket stor
hjälp av tidningspressen. Allting negativt
är man vänlig nog att tala om. Sedan
gör man så mycket man kan i negativ
riktning, varefter bygden får skulden.
Landstingsman och kommunalmän har
gjort vad på dem ankommer för att förbättra
möjligheterna för människorna
att bo kvar, men allt som sker här uppe
verkar i motsatt riktning.

Ty märk väl: Det finns några rader
i utskottsutlåtandet som möjligen skall
fattas som ett litet löfte om att förhandlingar
skall kunna tas upp även efter
1967, men det är i så fall ett mycket
svagt löfte. I klämmen avfärdas det hela
på ungefär en rad med hemställan om
att motionerna icke må bifallas. Jag
föreställer mig att statsutskottets ledamöter
efter denna kraftansträngning
stigit upp och i korus sagt: Se hur gott
och ljuvligt det är när bröder sämjas.
För min del tycker jag att man skulle
försöka tänka litet grand på de platser
som inte ligger alldeles i centrum. Jag
tror att det skulle vara bra om man i

86 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

stället för att alltid handla negativt försökte
åstadkomma ett framåtskridande.

I vårt östra grannland Finland har
man en helt annan inställning till inrikesflyget
och där bär sig också detta —
åtminstone enligt de uppgifter jag fått.
Jag tror att vi skulle kunna lära oss en
del härav.

Det förefaller mig, liksom praktiskt
taget alla människor i sydöstra delen av
Skåne, som om de högre myndigheterna
bestämt sig för att de som har mycket
skall få ännu mera och att de som har
mycket litet skall fråntas även det lilla
de har. Det kan hända att somliga tycker
detta är riktigt — jag gör det i alla
fall inte.

Mycket skulle kunna tilläggas i denna
fråga, men jag har på förhand lovat att
inte tala länge. För några år sedan gavs
det ut en bok med titeln »Mordet på
jultomten». Jag tror att en skicklig författare
skulle kunna finna rätt mycket
stoff för att skriva en hok som gärna
kunde ha titeln »Mordet på Österlen».

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! I fråga om kommunernas
medverkan i finansieringen av primärflygplatser
har kammaren att välja
mellan tre förslag: utskottsmajoritetens
förslag om ett kommunalt bidrag med
37,5 procent, högerreservationens om 25
procent och folkpartisternas och herr
Bergmans reservationsförslag, där siffran
blivit 0 procent utöver den totala
markkostnaden.

Enligt min mening är inget av dessa
tre förslag särskilt tillfredsställande.
Grundfelet är att man försöker binda
någonting som rimligtvis inte kan bindas,
skapa enhetlighet i fråga om någonting
som i verkligheten inte kan vara
enhetligt. Accepterar man tanken, att
man rimligen kan begära att kommunerna
bidrar till anläggningen, därför
att de har en viss nytta av att få en flygplats,
måste det i alla fall konstateras
att denna nytta är ytterst varierande
från fall till fall.

Det är enligt mitt sätt att se en stor
villfarelse att tro, att man kan träffa rätt
med en i förväg fastslagen procentsats,
lika för alla. Flygplatser är så väldigt
olika, de betjänar områden av så olika
storlek och så olika karaktär, att en enhetlig
regel för det kommunala bidraget
måste bli missvisande. En grupp för sig
är de stora flygplatserna, som till betydande
del är internationellt — för att
inte säga interkontinentalt — inriktade.
De betjänar mycket stora regioner av
landet, för att inte säga hela landet.
Utöver Arlanda är det närmast Bulltofta
och Torslanda som hör till denna grupp.
En annan grupp utgörs av flygplatser
som i huvudsak betjänar en stad — oftast
en större stad — och dess närmaste
omgivning. Ytterligare en grupp utgörs
av de flygplatser som betjänar en region
av flera små kommuner, vilka har
helt olika glädje och nytta, helt olika
utdelning av flygplatserna. Vi kommer
att få svårigheter med fördelningen av
de kommunala bidragen mellan kommuner
som ligger kvar på olika avstånd
från en planerad flygplats, och det kommer
att bli svårigheter att få ett i förväg
bestämt procenttal accepterat som rimligt
för hela regionen.

Herr Gustafsson i Kårby sade, att det
hittills knappast funnits någon gräns
för kommunernas villighet att betala.
Det finns i varje fall en kommun som
mycket snävt satt upp en sådan gräns,
och det är Göteborg som inte vill betala
någon del alls av anläggningskostnaden
för Torslanda. Göteborgs stad åberopar
som stöd för denna inställning ett gammalt
avtal mellan staden och staten.
Detta är i och för sig ett exempel på
hur svårt det kan bli och hur man kan
låsa fast positionerna för lång tid framåt,
om ett avtal innehåller preciserade
bestämmelser, som vid praktisk tillämpning
ingalunda visar sig vara så entydiga
som man trodde när bestämmelserna
preciserades.

Den princip som gäller för andra delar
av vårt kommunikationsväsen, prin -

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

cipen om att varje trafikgren skall bära
sina kostnader — en för all del mycket
rimlig princip — kan aldrig åberopas
som motivering för att kommunerna
skall bidra till anläggningskostnaderna
för flygfält. Om varje trafikgren skall
bära sina kostnader, så är det resenärerna
som skall betala — oavsett var de
bor. Det betyder i detta fall att det är
de som flyger som skall betala, oavsett
om de bor i en kommun med flygfält eller
någon annanstans. Skall vi ha en
parallell med förhållandet mellan vägkostnaderna
och bilskatten, så får vi i
detta fall lägga skatt på flygbiljetterna
och ta ut hela kostnaden den vägen.
Märk väl, herr talman, det är inte min
avsikt att föreslå ett sådant system, men
det vore det enda konsekventa om man
vill åberopa den principen. När nu detta
knappast är möjligt, finner jag det
rimligare att anläggandet av flygfält får
vara en .statlig uppgift. Det är fråga om
ett allmänt kommunikationsmedel som
—• oavsett var flygfältet ligger — är avsett
att betjäna hela riket och hela dess
befolkning. Den dag skall väl komma, då
större delen av vårt lands befolkning
verkligen har tillgång till flygförbindelser
på rimligt avstånd. Det kan då inte
vara rimligt att fördela kostnaderna på
medborgarna i förhållande till hur långt
deras bostad ligger från flygplatsen.

Man kan lätt dra paralleller. Går det
som det antytts i utredningar och förslag,
har vi kanske snart inte så särskilt
många fler järnvägsstationer än vi har
flygfält. Ännu har jag inte hört någon
åberopa det förhållandet för att föreslå,
att de kommuner som får den obestridliga,
mycket stora förmånen att ha en
fungerande järnvägsstation inom sitt
område skulle åläggas att betala någon
del av kostnaden för denna station. Vi
hoppas att vi skall få flera och bättre
vägar. Det är en förmån för en kommun
att ligga i närheten av en bra väg eller
en motorväg — som kanske går tvärs genom
kommunen — men ännu har jag
inte hört någon föreslå att en sådan

kommun skall betala en del av anläggningskostnaderna
för vägen.

Vi har betraktat dessa förmåner som
allmänna och ansett att vi följaktligen
skall betala dem solidariskt, med viss
anknytning till hur mycket vi utnyttjar
förmånerna. Vi får ju betala järnvägsstationerna
på våra järnvägsbiljetter,
och vägarna får vi betala med vår bilskatt.
Men jag har mycket svårt att förstå
att kommunerna skulle ha andel i
nyttigheterna bara därför att de råkar
ligga invid dem. Om vi accepterar tanken
att den obestridliga nytta en kommun
har av goda förbindelser motiverar
bidrag, så måste det bidraget avvägas
från fall till fall, inte bindas vid
någon en gång för alla fastslagen procentsats.

Herr talman! Jag har velat anföra detta
som motiv för att jag i den stundande
voteringen kommer att rösta för fel
reservation så att säga. Det finns en högerreservation
om en 25-procentig andel,
och eftersom den siffran är mindre
än 37 procent är reservationen bättre.
Men den är inte bra. Felet är att procentsatsen
i båda fallen är bunden. Det
som kommer närmast vad jag skulle anse
som rimligt — möjligen med undantag
för markkostnaderna — är förslaget
att byggandet av flygfält skall vara något
siom åvilar statsverket. I voteringen
kommer jag därför att stödja reservationen
av utskottets folkpartister och herr
Bergman.

Herr NILSSON i Agnäs (h):

Herr talman! Med tanke på flygets
stora betydelse för Norrland och lokaliseringsfrågorna
där vill jag i egenskap
av norrlänning nu blanda min röst med
alla röster från Skåne.

Vi har här i kammaren fått lyssna till
nya vittnen som talat om flygets stora
betydelse — som är oemotsäglig — och
ändå har flyget aldrig slagit igenom här
i Sverige. Det är för dyrt. Och nu kan
man befara ytterligare en kostnadsvåg,

88 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

som gör situationen ännu svårare för
flyget.

Generaldirektör Erik Upmark säger i
den just utkomna skriften Vårt ekonomiska
läge 1967 bl. a.: »Det svenska inrikesflyget
har ännu inte nått mer än
1 % av den totala inrikes persontrafiken.
» I USA, där bilarna ombesörjer 91
procent av all persontrafik, svarar flyget
för hela 4,5 procent av den återstående
trafiken, bussarna för 3,5 procent
och järnvägarna för 1 procent. Enligt
herr Upmark är turtätheten också mycket
betydelsefull. Den ökar tillväxttakten.
Därför skulle jag gärna se att vi
fick flera flygturer.

När man läser utskottets utlåtande,
där ett luftfartsstyrelsens monopol på
marktjänsten framskymtar, slås man av
tanken att ännu större svårigheter där
kan uppstå för flyget. Höjningen av passageraravgiften
med 5 kronor den 1 oktober
kommer också att motverka att
flyget slår igenom. Jag har en känsla av
att statens inställning till flyget inte är
så positiv som önskvärt vore. Jag har
här i min hand ett tidningsklipp, i vilket
återges några ord av chefen för Linjeflyg.
Han säger: »Men med en annan
statlig inställning till flyg i allmänhet
och inrikesflyg i synnerhet skulle företaget
ha varit betydligt längre framme.»
Jag har personligen samma uppfattning.
I den debatt som förts här har även Finland
nämnts, och där har man inga statliga
passageraravgifter i inrikesflyget.

Jag delar uppfattningen att flygtrafiken
skall bära sina egna kostnader, men
det skall ske genom att trafiken ökar.
Sänk priserna, öka turtätheten och ge
företagen möjligheter att arbeta fritt!
Trafik skapar nämligen trafik.

På s. 6 i utskottets utlåtande talas det
om de faktorer som är bestämmande för
verkets rörelseresultat, och utskottet menar
att det är de faktorerna man skall
ta hänsyn till. Men därvidlag menar jag
att man har fattat saken fel. Sänk i stället
priserna, ge oss fler turer och släpp
flyget fritt! Då får vi en gynnsam ut -

veckling för flyget utan att behöva höja
avgifterna. Att ge subventioner i början
av ett trafikflygs uppbyggnad är naturligtvis
alldeles riktigt. SJ får ju stora
subventioner. Men om flyget får möjlighet
att utvecklas med duktiga och
framgångsrika ledare, skall subventionerna
snart vara obehövliga — det är
min uppfattning.

Man kan också jämföra med andra
länder i fråga om subventioner. I USA
finns det ett femtontal lokala inrikesflygbolag,
vilka i regel subventioneras
genom postflyget. Det är mycket blygsamma
avgifter till staten och som regel
inga landningsavgifter. Linjeflyg har
däremot ända från starten fått vara
självbärande och arbetat på rent kommersiella
villkor. Detta är något mycket
ovanligt i samband med att ett land bygger
upp sitt inrikesflyg.

Man måste väl som svensk och inte
minst som norrlänning med tanke på de
stora avstånden säga att något måste
göras för att trafikflyget verkligen skall
bli en faktor att räkna med. Vi har ju
så långa vägar och på sina håll även dåliga
vägar. Järnvägsförbindelserna blir
allt färre. Inte minst den eviga hastighetsbegränsningen
på vägarna, som inträder
vid midsommar i år, gör att man
längtar efter fler, bättre och billigare
flygförbindelser.

Det står på s. 6 i utlåtandet att intäkterna
genom höjningarna skall bli ytterligare
3,6 miljoner, men jag är inte alldeles
säker på att den siffran är riktig.
Det kanske blir sjunkande passagerarantal.
Under alla förhållanden blir det
förluster för de enskilda människorna,
och det är väl strängt taget ingen vinst
för staten i det långa loppet. Vi har inte
råd att undvara ett förstklassigt inrikesflyg,
har man sagt, och jag hoppas verkligen
att utvecklingen skall gå i mera
positiv riktning än jag befarat här i
dag.

Med dessa ord vill jag yrka bifall till
reservationen a.

Onsdagen den 24 maj 1967 fm. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Man fick nästan den
känslan när man lyssnade till herr Nilsson
i Agnäs, att han hade tappat bort
det stora underskott i luftfartsfonden
som vi ändå har tvingats konstatera. Det
är sammanlagt mellan 300 och 400 miljoner
kronor som vi har satsat sedan 1947,
så nog har flyget haft ett uppbyggnadsskede.
Enligt det förslag vi nu har att
behandla kommer flyget att få ännu ett
uppbyggnadsskede. Det är alltså inte
meningen att man skall täcka dessa
nämnda kapitalkostnader utan man skall
bortse från dem.

.Tåg menar helt enkelt att denna trafikgren
på lång sikt måste kunna täcka
sina egna kostnader och stå på egna
ben. Vi kan ju inte i längden lita till att
skattebetalarna är så villiga att betala.

Herr NILSSON i Agnäs (h) kort genmäle
:

Herr talman! Jag har inte tappat bort
luftfartsverkets underskott — vi har
dryftat det en hel del i de kretsar där
vi talat om detta ämne. Jag medger att
underskottet finns, men jag menar att
det inte hade behövt vara så stort som
det är. I det långa loppet går det att leda
utvecklingen så att luftfarten kan bära
sina kostnader utan att priserna blir så
höga att gemene man strängt taget inte
kan använda flyget.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I detta skede av debatten
skall jag bara uppehålla mig vid
frågan huruvida kommunerna skall bidra
till finansieringen av flygplatser.

Jag anser att regeringens och utskottsmajoritetens
förslag att kommunerna
skall betala 37,5 procent av kostnaderna
för byggnader och anläggningar vid
flygplatser är felaktigt ur både principiella
och praktiska synpunkter. Såsom
framhållits i debatten tidigare här
i dag anses det självklart att det är en
statlig angelägenhet att se till att det
finns vägar och järnvägar här i landet.

Likaså måste det vara en statlig angelägenhet
att se till att landet får ett väl
utvecklat nät av flygplatser. Det får
inte på något sätt bli så, att en förläggning
av en flygplats blir beroende av om
en kommun är villig att betala en större
eller mindre del av kostnaderna för
flygplatsen. Placeringen av flygplatserna
måste göras på ett sådant sätt, att vi
får ett tillfredsställande nät av flygplatser
och att vi får ordentliga flygkommunikationer
i landet. Att man här
skulle göra sig beroende av olika kommuners
lust att betala anser jag vara
felaktigt.

Det sägs i propositionen och det har
också sagts i debatten, att kommunerna
redan godkänt den föreslagna principen.
Genom att de redan nu har varit
med att betala på detta sätt skulle principen
vara fastslagen, och man åberopar
här t. ex. den överenskommelse som
träffats med Göteborgs stad om Tors1
an dia.

Herr Bergman har tidigare hållit ett
anförande som jag kan instämma i. Jag
vill inte använda lika expressiva uttryck
som herr Bergman, men jag skulle vilja
inlägga en stillsam protest mot det sätt
på vilket avtalet mellan Göteborgs stad
och staten har presenterats såväl i denna
proposition som i en tidigare. En
läsare som inte är så särskilt initierad
får den uppfattningen, att Göteborgs
stad i princip godkänt denna procentsats
på 37,5 procent och att saken därmed
är fastlagd. Men förhållandet är
ju det rakt motsatta. Det finns nämligen
ett avtal mellan staten och Göteborgs
stad, som träffades när flygplatsen överlämnades
från Göteborgs stad till staten,
att staten skall betala samtliga anläggningar
på flygplatsen. Staten har
sedan vägrat att betala de anläggningar
som är nödvändiga trots att den förre
kommunikationsministern i denna kammare
betygade att förhållandena på denna
flygplats är sådana att de inte kan
få fortsätta. Man har sedan fått till stånd
två överenskommelser, enligt vilka kom -

90 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 fm.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

munen skulle betala 37,5 procent, men
det har skett under alldeles speciella
förhållanden. Jag kan kanske få påminna
om att dessa överenskommelser har gällt
relativt små belopp. Att det i den sista
överenskommelsen blev 37,5 procent var
en förutsättning för att det skulle göras
någonting över huvud taget. Byggnaderna
projekterades på ett sådant sätt att
om flygplatsen flyttas — det finns en
utredning om det — så skulle de kunna
användas av t. ex. hamnen i staden. I
detta fall fanns det alltså en speciell
motivering.

Man har ifrän stadens sida sagt ifrån,
att man håller fast vid den principiella
uppfattningen att det avtal som tidigare
slöts och, såvitt jag vet, inte är uppsagt
fortfarande gäller. Denna procentsats
får följaktligen icke vara prejudicerande.
Det är därför egendomligt — för
att använda ett milt ord — att ingenting
av detta kommer fram i propositionen.
Jag har träffat kammarkolleger som
sagt, att Göteborg har godkänt denna
princip och nu tydligen bildat skola.
Så förhåller det sig alltså ingalunda
utan på rakt motsatt sätt.

Vi har, herr talman, tre olika förslag
att ta ställning till i detta ärende. Herr
Carlshamre var inte nöjd med något av
dem och hade helst sett att vi haft ett
fjärde förslag. Jag tycker att vi bör vara
glada för att vi bara har tre förslag.
Det är självklart att jag yrkar bifall till
reservationen c 1. Man kan naturligtvis
fråga sig, varför man bör rösta just
för den reservationen; det är mest folkpartister
som står bakom denna reservation,
och det skulle tyda på att detta
är en partipolitisk fråga. Men som herr
Bergman påpekade, är det på intet sätt
en partipolitisk fråga. Herr Carlshamre
har nyss förklarat, att han kommer att
stödja denna reservation. Efter mig på
talarlistan står min partikamrat herr
Larsson i Umeå, som varit med i utredningen
och därmed bundit sig för principen
att kommunerna skall ge ett visst
bidrag. Jag förmodar att även han kom -

mer att markera, att detta inte är någon
partipolitisk fråga. I denna fråga skall
vi alltså inte ta ställning efter partitillhörighet
utan i enlighet med vår uppfattning
i frågan, huruvida kommunernas
vilja att delta i finansieringen bör
vara avgörande för om en flygplats skall
förläggas till en viss plats eller inte.

Då kam man fråga sig: Är det möjligen
en lokalpolitisk fråga? Ingalunda!
Bakom de tankegångar som finns i reservationen
1 vid punkten c står Stadsförbundet
och Kommunförbundet. Dessa
stöder i sina remissyttranden uppfattningen
att kommunerna inte skall
bidra. Detta är alltså varken en partipolitisk
eller en lokalpolitisk fråga, men
det är klart att det är en fråga mellan
staten å ena sidan och rikets kommuner
å den andra. Det är till den frågan
som kammarens ledamöter nu har
att ta ställning.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservation
c 1.

Herr BLIDPORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par ord i korthet
till herr Gustafson i Göteborg! Han
åberopade vissa remissinstanser som
stöd för sitt yrkande. Låt mig då erinra
om att det även finns remissinstanser
som har annan uppfattning i fråga
om ersättning från kommunerna i form
av investeringsbidrag. Det är åtskilliga
instanser som har den uppfattningen att
kommunerna skall bidra.

Jag vill erinra herr Gustafson om att
det inte bara var Göteborg som bildade
skola. Det finns också ett avtal med
Malmö stad, enligt vilket staden betalar
37,5 procent av kostnaderna. Ett
flygfälts förläggning till eller bibehållande
i en ort innebär — vilket man
inte kan komina ifrån — förmåner för
orten. Jag tittade tillbaka på tidigare
diskussioner i dessa frågor och då fäste
jag mig särskilt vid en av herr Gustafsons
partikamraters anförande i en debatt
i anledning av ett norrlandsflygfält
för några år sedan. Han sade föl -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31

jande — och jag tycker det ligger mycket
däri: »Vi kan väl inte bygga flygplatser
så tätt bär i landet, att alla orter
kan få en bra flygplats, och därför
tycker jag, att det är rimligt att de
kommuner som får en flygplats i närheten,
betalar en del av kostnaderna.»

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Visst finns det remissinstanser
som stöder utskottsmajoriteten.
Jag bär inte påstått något annat.
Jag har bara pekat på att båda kommunförbunden
stöder reservation c 1.
Jag kunde ha tillagt att även statskontoret
gör det.

Vidare sade herr Blidfors —- vilket
jag tycker är mycket intressant — att
man inte kan bygga flygplatser så tätt
att alla kommuner får en flygplats och
att det innebär förmåner för en kommun
om man lägger en flygplats där.
Detta tycker jag verkligen är att lägga
lokalpolitiska synpunkter på denna fråga.
Planeringen av flygfälten måste vara
en riksangelägenhet. Den bör göras utan
hänsynstagande till i vad män en kommun
därigenom skulle få en viss fördel

eller inte. Det viktiga måste vara att vi
lägger flygplatserna så, att vi skapar en
god flygtrafik här i landet. Ett bifall
till reservationen c 1 skulle möjliggöra
detta.

Herr BLIDFORS (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var ett citat, herr
Gustafson i Göteborg, av vad en av herr
Gustafsons egna partivänner bär sagt,
som jag anförde.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag bar nyss försökt
förklara, herr Blidfors, att detta inte är
en partipolitisk fråga, men det bär herr
Blidfors ännu inte insett.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att uppskjuta den fortsatta
överläggningen till kl. 19.30, då enligt
utfärdat anslag detta plenum komme att
fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.54.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 24 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr andre vice talmannen.

§ 1

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet
och organisation (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande stats -

utskottets utlåtande nr 107, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition angående
riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet
och organisation jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i
enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr LARSSON i Umeå (fp), som yttrade: -

92 Nr 31 Onsdagen den 24 mai 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet

Herr talman! I den debatt som har
förts här i kammaren före middagspausen
diskuterades de avgiftshöjningar
som behövs för att täcka det underskott
som luftfartsfonden uppvisar. Enligt
det förslag som vi har att ta ställning
till är det meningen att man skulle ha
eu tioårig avtappningsperiod och att
man skulle få direkta anslag över budgeten
samt att luftfartsstyrelsen skulle
bli ett självbärande verk.

Av debatten beträffande avgiftshöjningarna
och den skada dessa skulle
kunna åstadkomma på trafikunderlaget
har framgått att man nog felbedömt
riskerna. Beträffande SAS åberopar man
att bolaget skulle komma i ett besvärligare
läge genom att man i första hand
avser att införa högre avgifter på utrikesflyget
än på inrikesflyget.

Jag kan inte riktigt förstå detta, ty
enligt vad jag känner till är det inte
bara SAS som flyger utom rikets gränser.
Vi har en mängd andra bolag som
också flyger och kommer att drabbas
av samma avgift. Konkurrensförhållandet
kan absolut inte åberopas i detta
fall, ty skulle man sänka avgifterna på
utrikesflyget, blir situationen likartad
för samtliga flygbolag. SAS kommer
alltså därigenom inte i något som helst
bättre läge.

Man kan också ifrågasätta om de avgifter
som tas ut har någon som helst
betydelse för biljettpriset när det gäller
en utrikes resa. Att företa en utrikes
flygresa medför ganska höga kostnader,
varför varken en femma eller en tia
därvidlag kan ha någon som helst betydelse.

I fråga om inrikesflyget är förhållandet
något annorlunda. Här utgör de nuvarande
avgifterna en förhållandevis
stor del av biljettpriset beroende på de
korta avstånd som det här är fråga om.
Belastningen blir alltså rätt hög. Det har
talats om att flygplatsavgiften i genomsnitt
utgör 17 procent av biljettkostnaden.
Jag skulle tro att detta är det maximibelopp
man kan acceptera.

och organisation

Förslaget går ut på att man försöker
skydda inrikesflyget på bekostnad av
det mera bärkraftiga utrikesflyget. Man
får försöka följa denna linje även i
fortsättningen och gå varsamt fram
samt låta inrikesflyget växa till sig.
Därigenom kan man skapa ett bredare
underlag, vilket i sin tur medför att man
kan bära ett större kostnadsansvar
gentemot luftfartsverket.

Från talarstolen har också ramptjänsten
upptagits till behandling. Om
luftfartsstyrelsen skulle få rätt att ha
ramptjänsten, skulle det bli fråga om
ett monopol. Det är alldeles givet att så
skulle bli förhållandet, men jag tror
inte att fördenskull någon skada sker.
Det måste vara någon som håller i det
hela och som skall ha möjlighet att
lämna uttjänsten till exempelvis SAS
eller Linjeflyg, i vad avser de olika
flygplatserna.

Luftfarten måste täcka en viss del av
kostnaden. Om den tages ut i form av
hyra för ramptjänsten, i form av högre
passageraravgifter eller på annat sätt
spelar mindre roll, ty kostnaden drabbar
ändå till syvende og sidst resenärerna
genom höjda biljettpriser.

Beträffande ramptjänsten är det viktigt
att den som kan utföra denna tjänst
billigast får ta hand om den — det må
sedan vara Linjeflyg, SAS eller luftfartsstyrelsen
själv. Till bilden hör också
att om man t. ex. på Arlanda upplåter
rätten att utöva ramp tjänst åt SAS
kan detta företag i sin tur åberopa ett
visst monopol och tillämpa olika priser
för olika typer av flygföretag; det
kan tillämpa lägre priser för sådana
företag, med vilka det har clearingsavtal,
och högre priser för konkurrensföretag.
Låter man ett företag utöva
ramptjänsten blir det monopol vad företaget
än heter.

Beträffande undervägskostnaderna
har utskottet inte kunnat enas. Skillnaden
är emellertid ganska hårfin. Reservationen
överensstämmer mera med
vad utredningen hade föreslagit än vad

Onsdagen den 24 maj 1967 em. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

utskottsmajoritetens förslag gör. Jag
tror dock att det i realiteten inte har
någon betydelse om dessa kostnader
bokföres eller inte. Under de första
fem åren kommer luftfartsverket ändå
att visa så stort underskott att det blir
fråga om en ren räkneoperation.

Den känsligaste frågan gäller de kommunala
bidragen, och det har åberopats
vad Svenska kommunförbundet
och Svenska stadsförbundet varit eniga
om. Jag vill i detta sammanhang påpeka
att inom Svenska stadsförbundet
föreligger i varje fall ingen enighet;
jag har där själv reserverat mig eftersom
jag hade en annan uppfattning än
vad Svenska stadsförbundet gav uttryck
för i sitt remissvar.

Det har sagts att det kan vara olämpligt
att ta ut ett så högt bidrag som 37,5
procent. Propositionen skiljer sig från
vad utredningen hade föreslagit. Utredningen
hade gjort en annan konstruktion
av bidraget. Man föreslog där att
kommunen skulle bidraga med 100 procent
av kostnaden för marken och med
50 procent av vissa anläggningskostnader,
medan staten helt skulle svara för
vissa andra kostnader. 37,5 procent verkar
visserligen att vara förmånligare
för kommunerna, men jag är inte övertygad
om att det också blir det. Priserna
på t. ex. den teletekniska utrustningen
kommer nog att stiga mer än
andra kostnader. Jag har dock inte velat
motsätta mig det föreslagna procenttalet,
men vi får kanske anledning att
återkomma om prisutvecklingen gör att
belastningen blir orättvis.

Det har sagts att ansvariga kommunalmän
under inga förhållanden skulle
vilja acceptera en sådan här uppgörelse.
I de avtal som har träffats med kommunerna
om bidrag på 50 procent eller mera
har dock ansvariga kommunalmän
gått med på dessa överenskommelser,
men frågan är hur kommunernas invånare
ställer sig härtill. Jag har själv
haft tillfälle att bedöma den frågan i en
kommun.

Enligt min bedömning är det så fördelaktigt
för en kommun att få en flygplats
i direkt anslutning att det är värt att
göra ett uttag av skattebetalarna. Kommunen
ger dem ju en service som bara
den kan erbjuda till skillnad från andra
kommuner som inte bär flygfält. Därför
är det inte riktigt rättvist att påstå att
detta är en rent statlig uppgift. Plockar
man ut vissa kommuner — det är inte
alla som kan få flygplats — och ger dem
en förmån som andra kommuner inte
kan komma i åtnjutande av, finns det
ingen anledning att anse att det inte
är rättvist att de får vara med och betala
litet av kostnaderna. De kommuner
som vill ha flygfält är också helt inne
på den linjen.

Yad jag finner värdefullt i detta förslag
är att man spikar en procentsats,
så att det inte behöver bli något köpslående.
Det är nämligen så angeläget
för kommunerna att få flygfält att de
gärna sträcker sig betydligt längre. Fördenskull
innebär dessa 37,5 procent en
fördel för de kommuner som skall förhandla
om att få en flygplats.

Herr Bergman framhöll att förhandlingar
naturligtvis bör föras. Vi anser
ju allmänt att man bör gå den vägen
och sluta frivilliga överenskommelser.
Så blir det väl också i detta fall, ty kommunerna
kan säga nej.

Särskilt från göteborgshåll tycker jag
mig emellertid under debatten ha märkt
en viss ovilja mot att spika en avgift.
Jag vet inte om dessa ledamöter av kammaren
var lika intresserade när exempelvis
norrlandskommunerna betalade
50 procent och mera. Den frågan var
också förelagd riksdagen, och efter vad
jag kunde finna förekom det ingen opposition
då, trots att det rörde sig om
ett högre belopp.

Om nu förhandlingar skall komma
till stånd — vilket naturligtvis måste
ske — är det värdefullt att den starkare
parten — i detta fall statsverket,
som bestämmer om det skall bli någon
flygplats eller ej — inte har möjlighe -

94 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

ter att gå längre än till 37,5 procent. Vi
har dock ett maximerat tal, vilket ger
den svagare parten —• kommunen som
är angelägen att få ett flygfält -— en fördel
i förhandlingarna.

Jag tror inte att det råder några delade
meningar i de kommuner, som har
förhandlat och fått flygfält, om att investeringen
i dessa har varit av värde;
ingen har väl ångrat att den gjordes.
Flygplatsen ger i alla fall den egna kommunen
så stora fördelar att den är värd
en uppoffring.

Här har också diskuterats om primär-
och sekundärflygplatser. Det är
klart att vi kan hålla i gäng en hel del
dåliga flygplatser här i landet, men förlusterna
på dessa måste ju drabba de
andra. Skall flygplatser behållas av
speciell anledning bör det därför utgå
särskilda bidrag, så att kostnaderna inte
övervältras på andra flygfält, eftersom
vi nu har sådan här konstruktion för
täckning av luftfartsverkets kostnader.

Man kan givetvis diskutera var en
flygplats skall förläggas, men den föreliggande
utredningen har uttalat att anläggandet
av nya flygplatser inte skall
samhällsekonomiskt belasta vare sig
kommun eller stat.

Högerrepresentanterna vill enligt sin
reservation gå ned till 25 procent, men
de tillägger: »I fråga om redan beslutade
eller planerade flygplatsutbyggnader
bör dock hittills tillämpade regler gälla.
» Såvitt jag vet gäller inga regler för
vare sig Arlanda eller Bromma annat än
att staten har betalt hela kostnaden.

Det finns väl ingen anledning till att
en stad eller kommun, som fått tillgång
till både inrikes- och utrikesflyg, vilket
dock sparar stora utgifter för dess invånare,
inte också skall bära sin del av
de kostnader som det är meningen att
ta ut. Jag vet inte vad som avses med
denna reservation. År avsikten att kommunerna
skall undgå att betala, anser
jag det vara felaktigt.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag har endast velat anmäla att jag

kommer att rösta för den reservation
som gäller täckning av undervägskostnaderna
och i övrigt med utskottets förslag.

Därefter anförde:

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Det är två frågor som
framför allt här tagits upp ti 11 behandling.
Den ena gäller ramp tjänsten och den
andra de kommunala bidragen till anläggande
av flygplatser. I frågan om
ramptjänsten gjorde utskottets fjärde avdelning
stora ansträngningar för att
åstadkomma en gemensam skrivning,
men detta lyckades tyvärr inte. Jag är
av den uppfattningen att meningsskiljaktigheterna
mellan utskottsmajoritet
och reservanter inte är så stora. Utskottsmajoriteten
säger bl. a. att SAS
och LIN bör kunna få i uppdrag av luftfartsverket
att ombesörja ramp tjänsten.
Jag vill också understryka att utskottsmajoriteten
framhåller att förhållandena
inom den internationella luftfarten
måste tas i beaktande när det gäller sådant
uppdrag åt de svenska företagen.
Utskottsmajoriteten vill dock inte begränsa
luftfartsverkets möjligheter att
träffa avtal beträffande ramptjänsten.
Man bör kunna hysa ett sådant förtroende
för den statliga myndigheten,
d. v. s. luftfartsverket, att den utan direkta
anvisningar skall få träffa ett eller
flera avtal om det behövs.

När det sedan gäller de kommunala
bidragen till anläggande av flygplatser
föreligger en del tidigare ingångna avtal,
och jag skall inte diskutera dem.
Som herr Larsson i Umeå nämnde, har
det förekommit tvister beträffande flygplatserna
i Norrland. Dessa tvister har
lösts både för Umeås och andra platsers
del, men kommunerna har fått lämna
bidrag. Utredningen har föreslagit att
kommunerna skall svara för 50 procent
av kostnaderna för byggnader och anläggningar,
Kungl. Maj:t har föreslagit
37,5 procent, i högerreservationen har

Onsdagen den 24 maj 1967 em. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

yrkats att de kommunala investeringsbidragen
skall fastställas till 25 procent
och folkpartireservationen har föreslagit
0 procent men att kommunerna skulle
stå för markkostnaderna. Jag anser
att den fördel ett större flygfält innebär
borde föranleda kommunerna att göra
någon insats. Kommunerna har också,
när avtalet upprättas, möjlighet att bevaka
sina intressen när det gäller flygplatsens
läge och annat, som jag inte
skall gå in på.

Vännerna i Göteborg har vid flera tillfällen
berört denna fråga. Herr Gustafson
i Göteborg sade att Kungl. Maj :t inte
för avdelningen och utskottet redovisat
den uppgörelse som träffats med Göteborg.
Kungl. Maj:t har i propositionen
redovisat det avtal som är slutet med
Göteborgs stad. I det avtalet, herr Gustafson
i Göteborg och mina vänner i
Göteborg, finns inte ett enda ord om att
man skall använda de byggnader man
nu uppför till vare sig hamnmagasin eller
någonting annat. Det är någonting
som kanske är redovisat inför Göteborgs
stadsfullmäktige, men i varje fall finns
icke i avtalet ett ord om den saken.
Kungl. Maj :t har väl att redogöra för
avtalet som sådant och ingenting annat.

Vidare har man från göteborgshåll
påstått, att kronan skulle ha skyldighet
att uppföra byggnaderna där. Det har
redan tidigare ventilerats, och det kanske
kan vara bra för framtiden att till
riksdagens protokoll läsa in § 5 i det
avtal som slöts 1942 mellan Göteborgs
stad och kronan. En del därav skall jag
läsa upp, därför att då hör alla som kan
tolka ett avtal någorlunda, att staten
inte har skyldighet. Där står nämligen
följande: »Å den enligt § 1 upplåtna
marken äger kronan, efter inhämtande
av stadens yttrande och med beaktande
i all den utsträckning så befinnes möjligt
och skäligt av från stadens sida
framförda önskemål, uppföra de byggnader
samt verkställa de anläggningar
och planeringsarbeten, vilka kronan finner
erforderliga för den civila luftfar -

tens behöriga bedrivande och tryggande.
»

Det är vad som sägs där. Det är inte
någon skyldighet för kronan, utan kronan
»äger». Jag har bara velat påpeka
detta, därför att denna sak har flera
gånger varit uppe till diskussion, och
den är tydligen feltolkad.

Redan förra året, när avtalet slöts
med Malmö stad och Malmöhus läns
landsting, redovisade man kostnaderna
för riksdagen, och riksdagen godtog
uppgörelsen senare. I stort sett gick det
ju ut på att kommunerna skulle erlägga
37,5 procent. Det skulle väl ändå vara
underligt om riksdagen ett år efteråt
skulle göra ett nytt uttalande och fatta
nytt beslut, när den så nyligen har tagit
ståndpunkt i frågan om malmöavtalet.

Jag tycker att Kungl. Maj:t har föreslagit
en väg som i någon mån avviker
från vad utredningen förordat, men jag
tror att den är riktig, och med det anförda
ber jag att få yrka bifall till utskottets
föslag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Johansson i Norrköping nyss sade
vill jag först ta upp frågan om det avtal
som träffades mellan staten och Göteborgs
stad, när flygplatsen överläts till
staten. Där står det att kronan äger uppföra
byggnader o. s. v. Herr Johansson
i Norrköping ville tolka detta så, att det
skulle innebära, att kronan skulle äga
rätt att göra detta och att det inte skulle
innebära någon som helst skyldighet för
kronan att göra det. Jag vill säga att det
är en mycket originell tolkning. Man
har i Göteborgs stad aldrig kunnat tänka
sig att den bestämmelsen skulle tolkas
på ett sådant sätt.

Beträffande vad herr Johansson
nämnde om vad jag hade sagt tidigare
i fråga om redovisningen i propositionen
förhöll det sig så att jag tyckte att
departementschefen borde ha angett att
det från Göteborgs stad klart har sagts

96 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

ifrån att denna uppgörelse icke får anses
vara prejudicerande. Det var det
som jag tycker skulle ha varit värdefullt,
därför att en del kammarkamrater
har uppfattat det så, att Göteborgs stad
skulle ha godkänt själva principen.

Med anledning av att det talas så mycket
om Göteborg kanske jag kan få fästa
uppmärksamheten på att bakom synpunkterna
i reservationen står inte bara
ledamöter från Göteborg utan även
Stadsförbundets majoritet ■—• jag vet att
där har anförts en reservation -—■ och
Kommunförbundet som sådant.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde inte ordet
för att diskutera avtalet om Torslanda.
Vi har behandlat detta avtal och jag
lämnar det för ögonblicket därhän.

Jag vill emellertid framhålla att Torslanda
som internationell flygplats i det
skick vari det för närvarande befinner sig,
.särskilt ankomst- och avresehallen, med
tanke på det mycket stora antal resande
som kommer inte minst utifrån, exempelvis
direkt från England som jag själv
för inte länge sedan, är något av en
cliikan inte bara för Göteborg utan för
liela landet. Det gemensamma intresset
måste vara att åstadkomma bättre förhållanden
i mottagningshallen. Detta är
den stora frågan, medan det däremot
är av underordnad betydelse vem som
skall betala så och så mycket.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan instämma i vad
avdelningens ordförande herr Ståhl sade
om Torslanda.

Till herr Gustafson i Göteborg vill
jag säga att begreppen »äger» och »har
skyldighet» väl ändå har olika betydelse.
Jag skall inte ta upp en diskussion,
men »äger» står det i varje fall i det avtal
som slöts 1942.

Om det andra avtalet som inte redovisats
i propositionen säger herr Gustafson
att det är en engångsföreteelse,

men jag har avtalet här och kan försäkra
att det inte står någonting om att det
är en engångsföreteelse. Skall Kungl.
Maj :t redovisa någonting som inte står
i avtalet?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! De som å statens vägnar
förhandlade med Göteborgs stad är
inte okunniga om vad som sades från
Göteborgs stads sida i det här hänseendet.
Vad jag varit angelägen om är att man
inte genom det sätt på vilket propositionen
är formulerad skulle få en felaktig
uppfattning om Göteborgs stads åsikter
i sammanhanget.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Menar herr Gustafson i
Göteborg att Kungl. Maj :t skall meddela
riksdagen någonting som diskuterats
vid sidan om avtalet och som inte är
bindande för staten — i varje fall inte
så länge avtalet gäller? Jag kan i alla
fall inte tänka mig detta.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är ense med herr
Ståhl om att Torslanda behöver upprustas.
Desto större glädje hör vi väl
gemensamt känna över det avtal som
nu slutits på denna punkt och som innebär
att staten satsar ett tiotal miljoner
på en åtminstone partiell upprustning.

Herr talman! Jag begärde emellertid
inte ordet för att säga detta, utan snarare
för att med tillfredsställelse konstatera
att till grund för dagens debatt ligger
en i stort sett enhällig parlamentarisk
utredning, i grundfrågorna enhälliga remissinstanser
och, som dagens debatt
visar, en i huvudfrågorna i hög grad
enig riksdag.

Den centrala frågan är ju om de
trafikpolitiska riktlinjer, som riksdagen
under stor enighet kom överens
om 1963, även skall gälla luftfarten, och

Onsdagen den 24 maj 1967 em. Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

detta spörsmål tycks vi komma att med
något varierande motivering besvara
med ja. Denna trafikpolitik har vi kommit
överens om därför att den tillför
vår ekonomi betydande värden genom
ökad rationalisering, en mera markerad
konkurrens samt undvikande av regleringar
och byråkrati. Men skall vi ha
en sådan trafikpolitik, vilken för vår
ekonomi som helhet medför betydande
fördelar, då måste vi också vara beredda
att ta dess konsekvenser, d. v. s. bl. a.
ett avskaffande av regleringarna och
kostnadstäckning för varje trafikmedel,
ty annars blir ju den fria konkurrensen
och den rationella fördelningen på trafikmedlen
en chimär. Fördelarna med
denna trafikpolitik syns inte så mycket
här i riksdagen; de märks i vår ekonomis
funktionssätt på längre sikt. Men
de krav, som trafikpolitiken ställer på
oss, konfronteras vi däremot med här
i riksdagen när det gäller taxehöjningar,
som är ofrånkomliga för att
vi skall undgå statliga subventioner,
och ibland när det gäller ganska besvärliga
rationaliseringar på kommunikationsområdet.
Detta kräver alltså
eu viss självdisciplin av oss alla gemensamt,
ty dessa åtgärder är inte
alltid lustbetonade, medan däremot totaleffekten
är gynnsam för vår ekonomi.
Därför har det naturligtvis kärvat
när vi haft att genomföra denna trafikpolitik
på järnvägens område, på vägområdet
och på sjöfartens område. Men
det har, vågar jag påstå, gått rätt så
bra. Nu är det så att säga den sista
trafikgrenen —• nämligen luftfarten —
som vi tar upp på allvar. Det är den
gren som har den lägsta kostnadstäckningen
och där alltså varje enskild resa
— som någon påpekat i debatten ■—
subventioneras ganska kraftigt.

Vi har under årens lopp satsat omkring
400 miljoner kronor på luftfartens
utveckling, och det tror jag har
varit motiverat. Men nu kan luftfarten
så att säga ta plats bland sina äldre kolleger
på transportmarknaden, även om

vi naturligtvis måste förutse en relativt
lång övergångstid innan kostnadstäckningen
är fullt genomförd. Visst finns
det folk som är emot en kostnadstäckning
på detta område och de avgiftshöjningar
som den för med sig. Det
finns också de som säger, att om vi
inte hade dessa statliga avgifter, så
skulle inrikesflyget utvecklas mycket
snabbare. Självfallet får den verksamhet,
som vi ger stora subventioner, en
konkurrensfördel. Men det är ju inte
i den avsikten vi velat agera.

Herr Ståhl läste tidigare i dag upp
delar ur ett telegram från den utomordentlige
generalsekreteraren i IATA.
Jag har sedan dess fått ett exemplar av
detta telegram. Av det missiv som åtföljde
mitt exemplar framgår det, att
avsikten med detta telegram var att ge
upplysningar åt intresserade partier,
som kunde vara i den positionen att de
kan ha ett inflytande på lagstiftningen.
Det är givetvis naturligt för IATA att
bedriva en sådan verksamhet. IATA
är ju flygbolagens ekonomiska intresseorganisation
— en kartell, säger en
del —■ och den vill naturligtvis försvara
flygbolagens intressen. Men i detta telegram
talar ju generalsekreteraren varken
som mellanstatlig eller nationell
representant utan som företrädare för
en internationell ekonomisk intresseorganisation,
som naturligtvis på alla
sätt vill försöka minska flygbolagens
kostnader. Jag har haft många resonemang
med representanter för just IATA
och jag brukar säga till dem att som
framstående affärsmän vill de väl ha
kostnadstäckning för produktionen.
Detta bejakas självfallet, de är ju framstående
affärsmän.

Men när man överför detta på flygets
sida kommer argumentet att det bör
ske med viss moderation och visst visar
vi moderation. Vi kan inte uppge principen.
Så belastande är väl ändå inte
avgifterna. Flyget som har en enorm
expansionskraft och enorma expansionsmöjligheter
har ju arbetat under

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 31

98 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

litet säregna villkor, och genom internationella
överenskommelser liar man
begränsat konkurrensen i fråga om priserna
och i stället i hög grad inriktat
den på service i olika former.

En enda lyxmåltid i första klass på
en långrutt torde t. ex. prismässigt vida
överstiga de avgifter som en stat tar
ut för att täcka sina kostnader för hela
mark- och säkerhetstjänsten för en sådan
passagerare. Detta är säregna förhållanden
som har med flygets första
tid att göra, men jag tror och hoppas
att utvecklingen kommer att gå mot en
större ekonomisk rationalitet i näringen
som helhet och då kommer den också
att bättre kunna utnyttja sina möjligheter
till expansion.

Det är tre punkter som här är litet
omstridda. Det gäller ramptjänsten, och
därvidlag har jag ingenting att tillägga
utöver de utmärkta synpunkter som anfördes
av herr Larsson i Umeå. Det
gäller undervägskostnaderna där skillnaderna
är mycket små, men jag tror
att efter Montreal-konferensen är utskottsmajoritetens
skrivning säkrare att
ta på. Och det gäller slutligen den något
ömtåliga frågan om kostnadsfördelningen
mellan staten och kommunerna.

Det är självklart att vi skall ha en
riksomfattande planering i utbyggnaden
av vår flygplatsorganisation med
rationaliteten som ledstjärna. Detta har
ingen bestritt. Däremot har man bestritt
att kommunerna skall komma att
deltaga i kostnaderna för uppbyggandet
av denna organisation. Man har då
ibland hänvisat till ett principiellt
ställningstagande och sagt att staten betalar
ju vägar och järnvägar och då
skall väl staten betala flygplatser. Detta
är konsekvent. Men nu finns det inte
någon konsekvent princip på det här
området. Staten betalar inte hamnar
exklusivt, staten betalar inte lokaltrafik,
staten betalar inte vägar och gator genom
städerna. Det finns ingen entydig
princip här utan man har försökt behandla
varje fråga för sig för att se

vilka lösningar man kan komma fram
till.

Då är frågan: Vad finns det för skäl
att på detta område ha ett kommunalt
bidrag? Ja, det första skälet som anförts
är att det är en garanti för ett intresse,
ett engagemang på det lokala planet för
flygplatsen, och detta har naturligtvis
sin betydelse. Men det främsta skälet
anser jag vara en fördelningsfråga som
har två aspekter. Den första aspekten
är obestridligen att en flygplats innebär
påtagliga fördelar för den bygd eller
den region där flygplatsen är belägen.
Det innebär fördelar inte bara för flygresenärerna
utan för hela näringslivet
i den bygden. I en reservation sägs det
att kommunbidraget är det pris som
betalas för de påtagliga ekonomiska fördelar
vederbörande kommun får, men
för oss är det ostridigt på det sättet
att de kommuner där man bygger flygplats
nästan alltid har större bärkraft
än kommuner som inte kan komma i
fråga för sådant flygplatsbygge. Därför
är det rimligt att alla skattebetalare
är med om att skapa grundorganisationen
och att staten tar på sig ett betydande
ansvar. Men vi har dessutom
tyckt det vara rimligt att de medborgare
som kommer i åtnjutande av dessa
betydande fördelar för sig själva och
sin bygd skall betala något mer för
den förmån de får. Därigenom behöver
vi inte så hårt belasta människor
i bygder, där det inte kan bli tal om
någon flygplatsbyggnation.

Vi kan ta det enkla exemplet med
Göteborg som har diskuterats i dag.
Där betyder denna princip att 62,5
procent av alla medborgare i landet,
inklusive göteborgarna själva, är med
om att bygga ut flygplatsen, men resterande
37,5 procent •— exempelvis människor
i Norrlands inland ■—- behöver
inte vara med. Och människorna i Norrland
är i allmänhet mycket hårdare
belastade av skatter och annat än folk
i storstadsregionerna.

Så kan man resonera på alla platser.

Onsdagen den 24 mai 1967 em.

Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

Varhelst en flygplatsfråga blir aktuell
gäller denna problematik. Att vi har
en kostnadsfördelning av det slaget är
uttryck för ett rättvisetänkande. Vi vill
ha en rimlig fördelning av bördorna
mellan medborgare i olika delar av
landet med hänsyn till de fördelar man
får på olika håll.

Nu kan någon fråga: Men kan då
riksdagen eller kommunikationsministern
räkna ut den exakta procenten och
vad som är den absoluta rättvisan? Naturligtvis
inte. Det blir en bedömningsfråga.
Utredningen föreslog ett 50-procentigt
kommunbidrag. Jag är något
vänligare. Jag sade i medkammaren att
jag väl inte väntade mig att riksdagens
ledamöter skulle stå med palmkvistar
i händerna inför denna nedskärning av
den kommunala andelen, men utgångspunkten
för den föreslagna procenten
har helt enkelt varit att vi i ett antal
fall kommit fram till 37,5 procent, t. ex.
i Göteborg och Malmö, och att det var
ungefär vad parterna tålde. Det var
också ett uttryck för vad man var beredd
att göra på ömse håll.

Om man inte går längre när det gäller
de verkligt stora projekten, så finns
det ju goda skäl att inte behandla småflygplatserna
hårdare utan även där
tillämpa 37,5 procent för utbyggnad av
mindre flygfält, t. ex. i Norrland och i
Kalmar och på andra platser där man
hittills har räknat med 50 procent. Absolut
rättvisa går det inte att räkna
fram. Det blir en bedömning och en
värdering. Vi tyckte att denna procentsats
var någorlunda rimligt avvägd, och
jag är glad över att en så stark utskottsmajoritet
har nått samma ståndpunkt.
Det är mycket svårt att resonera om
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun på ett sådant område som flygets
utan att sätta denna fördelningsfråga
eller rättvisefråga i centrum för
diskussionen, ty det är ytterst denna
fråga det gäller.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
understryka det väsentliga. Dagens riks -

dagsbeslut, som vi är rätt ense om, betyder
att luftfartsverket ingår i den nya
trafikpolitiken på likställd fot med andra
trafikmedel. Det är min förhoppning
att de olika organen — departementet,
luftfartsverket med sin nya organisation
o. s. v. — skall ha förmåga att
tillämpa riktlinjerna med högsta möjliga
rationalitet och effektivitet men
också med hänsyn.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om det har
gått upp för statsrådet Palme att av de
tre omtvistade punkter vi här behandlar
går de två första in under den trafikpolitik
som riksdagen har beslutat.
Den tredje frågan, som gäller kommunernas
bidrag, innebär däremot ett
markant avsteg från principen att varje
trafikgren skall bära sina egna kostnader.
Här flyttar man över en mycket
stor del av kostnaderna för trafikgrenen
och lägger den på de kommunala
skattebetalarna medan en annan del
läggs på de statliga skattebetalarna.

Statsrådet Palmes tänkande när han
gör jämförelser i dag förefaller mig något
grumligt. Här för han t. ex. in hamnarna
i debatten och säger att staten
inte betalar hamnarna. Nej, men staten
tar inte heller upp hamnavgifter. Däremot
uppbäres flygplatsavgifter. Jag
har inte i propositionen eller utskottsutlåtandet
hittat något om att kommunerna
skall börja uppbära avgifter för
flygfälten för att hålla sig skadeslösa
för siina kostnader. Det är eu kommunal
angelägenhet i mycket stor utsträckning
att hålla hamnar, och man
försöker driva verksamheten affärsmässigt
så att man tjänar pengar på den.
I t. ex. Göteborg är hamnen en god affär.
Men det är en annan historia.

Gator betalar inte staten heller, sägs
det. Jo, för vissa gator som är av allmänt
intresse, t. ex. genomfartsleder,
bidrar staten mycket väsentligt av de
bilskattemedel som är till för att låta
varje trafikgren bära sina egna kostna -

100 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

der. Principen att varje trafikgren skall
bära sina egna kostnader skulle kunna
anföras som motivering om man önskade
lägga kostnaderna på trafikgrenen,
d. v. s. en skatt på flygbiljetterna eller
någonting dylikt som kunde jämföras
med bilskatten. Men man'' lägger här
kostnaderna direkt på de kommunala
skattebetalarna.

Det blir allra märkligast när statsrådet
Palme börjar tala om att vi på
detta sätt lägger kostnaderna på de regioner
och de människor som är bärkraftigast.
För mig är detta en ny motivering.
Vi skall alltså införa en kostnadsfördelning
vid flygfältsbygge för
att få någon ny form av progressiv beskattning.
Vi skall lägga en större börda
på dem som har det bättre och råkar
bo i storstadsområden i närheten
av flygfält för att något mindre belasta
områden och människor — statsrådet
Palme sade faktiskt människor, inte
bara trakter •— som har mindre bärkraft.
Det är en ny form av skatteprogression
via flygfältsfinansieringen.
Nej, herr Palme, det håller inte.

Grundfelet, som herr Palme inte gick
in på, är enligt mitt sätt att se detta
försök att snöra in alla kommuner som
är aktuella i någon sorts konstlad likformighet.
Kommunerna har olika intressen,
om de nu har intressen i detta
fall. Det lär en gång i Amerika ha funnits
rakautoniater uppsatta. Man sade:
Stick in hakan och betala 25 cent, så
blir Ni rakad. Alla hakor är inte lika,
svarades det. — Nej, men de blir.

Är det så herr Palme tänkt sig — att
om vi bara snör in alla enligt 37-procentsregeln,
så blir kommunerna lika
vad gäller flygfältsintresset?

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den sista frågan om
kommunernas kostnader anser jag ha
blivit ganska bra illustrerad under debatten
i dag när många från kristianstadsbänken
har uppträtt och talat om
hur djupt besvikna de har blivit. De

har ansett sig böra satsa dels marken,
vilket inneburit en stor kostnad, dels
37,5 procent av anläggningen och nu
står de inför det faktum att de inte har
någon trafik. Det kan omöjligen fortsätta
på det sättet. Om staten står för
kostnaderna är staten också ansvarig
för att det blir trafik. Det skall, som
herr Gustafson i Göteborg tidigare sagt,
ordnas med de flygstationer och flygplatser
som landet och trafikanterna
behöver. Denna fråga skall inte vara
beroende av eu godtycklig subjektiv
bedömning.

Det är riktigt att IATA är en ekonomisk
intresseorganisation, men den
är mycket mer än det. Det är en allmän
intresseorganisation. I det telegram
som tydligen både herr Palme
och jag tagit del av står det att om
Sverige på egen hand vidtar sådana åtgärder
som kostnadshöjningar, måste vi
räkna med återverkningar som kan bli
obehagliga. Det är känt att om vi lägger
på extra kostnader på flygtrafiken här
i landet, får SAS räkna med motsvarande
pålägg i de länder som drabbas av
dessa kostnader.

Slutligen vill jag säga till kommunikationsministern:
Det som verkligen

vore intressant att få höra när vi nu
står inför nya riktlinjer är vilken politik
departementet och luftfartsverket
ämnar föra. Tänker man ta ut största
möjliga kostnadstäckning eller tänker
man föra en affärsmässig kostnadspolitik?
Skall flyget få en chans att inte
bara leva vidare utan också växa sig
starkt och få en bred trafikvolym som
i längden kan ge både luftfartsverket
och staten tillfredsställande täckning?

Jag beklagar att herr statsrådet inte
har berört denna stora intressanta fråga.
Det skulle vara av utomordentligt
intresse att därvidlag få en förklaring.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Palme sade
att finansieringen av flygplatserna är

Onsdagen den 24 maj 1967 em. Nr 31 101

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

en fördelningsfråga. Han menade att
invånarna i den kommun dit en flygplats
förlägges inte bara skall vara med
och betala sin del av kostnaderna som
skattebetalare, liksom alla andra medborgare
i landet, utan de skall dessutom
betala en extra avgift på sin skattsedel
på grund av att de får flygplatsen i
sin hemkommun.

Här i landet finns det inte så många
kommuner som kan räkna med att få
primärflygplatser. Man kan fråga sig
varför Svenska stadsförbundet och
Svenska kommunförbundet, som representerar
samtliga kommuner i landet,
nu ställer sig bakom åsikten att det är
fråga om en statlig angelägenhet och
att staten skall finansiera flygplatserna.
Det måste vara därför att de anser
att detta är en riksangelägenhet.

Herr Palme ville avfärda jämförelsen
med landsvägar och järnvägar med den
motiveringen att staten inte finansierar
lokaltrafiken — något som herr Carlshamre
redan har berört — men jag ber
att få fästa uppmärksamheten på att
det här är fråga om primärflygplatser,
som har ett allmänt intresse ur kommunikationssynpunkt.

Herr talman! Som jag sade i mitt tidigare
anförande är detta inte en fråga
om kommun mot kommun utan om fördelningen
mellan staten å ena sidan
och kommunerna å den andra.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag håller med herr Gustafson
i Göteborg om att Kommunförbundet
och Stadsförbundet av principiella
skäl ansett att kommunerna inte
skall betala, men när någon av deras
medlemmar får möjlighet att plocka åt
sig en flygplats visar det sig att de är
villiga att betala.

Vad som föranledde mig att begära
ordet var ett rätt intressant yttrande som
statsrådet Palme fällde. Han nämnde
att han hade väntat sig palmkvistar här
i kammaren för att han prutat från de

50 procent som utredningen ursprungligen
föreslagit för de mindre primärflygplatserna
till 37,5 procent. Detta
skulle vara särskilt gynnsamt för Norrland
vid anläggandet av flygplatser. Det
vore synnerligen tacknämligt om Norrland
kunde få en sådan förmån, men,
herr statsråd, är några fler flygplatser
där över huvud taget påtänkta?

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Alldeles oavsett om det
skall vara några nya flygplatser, herr
Larsson, känner jag till flera projekt om
utbyggnad av redan existerande sådana.
Jag vet inte hur det ligger till i Umeå,
men om flygfältet där skall förbättras
skall det också betalas och kostnaderna
fördelas. Därför är det intressant under
alla förhållanden. Det är naturligtvis
alldeles rätt som herr Larsson säger att
kommunförbunden är en ekonomisk intresseorganisation
som anser att staten
skall överta mera kostnader. Det är en
naturlig ståndpunkt för dem att inta den
principställningen; det hedrar herr
Larsson att han reserverade sig i denna
fråga. Här i riksdagen bör vi emellertid
föra ett konkret balansresonemang om
detta.

Herr Gustafson i Göteborg ville göra
gällande att man hårt skulle belasta storstadsregionernas
invånare med en extra
avgift. Jag anser att det är ett felaktigt
sätt att skildra situationen. Det är vissa
orter som tack vare flygfält får en mycket
betydande förmån. Alla upplever
detta som en mycket betydande förmån,
och då vill man undvika att onödigt
hårt belasta invånare i trakter som inte
får del av den förmånen. Det är helt enkelt
detta det är fråga om.

Sedan hade herr Carlshamre en tanke
om att detta skulle hållas helt löst. Del
fick förhandlas om hur stor procenten
skulle vara. Annars skulle man göra alla
kommunhakor precis likadana i någon
maskin.

För det första räcker det, herr Carls -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

102 Nr 31

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet

hamre, om de som har intresse för frågan
så att säga stoppar in hakan. För det
andra är ju en av fördelarna med detta
riksdagsbeslut att vi får en fast och
enhetlig princip och slipper dessa resonemang
om procenten i olika fall. Om
vi träffar ett avtal om en viss procent
med en kommun, så kommer ändå nästa
kommun vi förhandlar med att åberopa
den procenten och kräva minst lika
mycket. Skulle den få mera, kommer
den kommun, som en månad tidigare
fått mindre, att känna sig alldeles utomordentligt
missgynnad. Jag har inte
mycket till övers för herr Carlshamres
hakteorier. Jag tror tvärtom att de flesta
uppfattar det som en fördel med enhetliga
principer.

Herr Carlshamre hade nog dessutom
i övrigt missuppfattat trafikpolitiken,
ty kostnadstäckningen är icke genomförd
så länge man har ett betydande
underskott på en trafikgren. Detta underskott
kommer att bestå relativt lång
tid för luftfartens del och då står kommunbidrag
inte på något sätt i strid
med trafikpolitiken.

Herr Carlshamre hade kanske också
något tilltrasslade synpunkter beträffande
skillnaderna mellan olika trafikmedel.
Staten bidrar t. ex. med lån till
hamnar. Den saken behöver det inte
resoneras så förtvivlat mycket om. Det
gäller bara att fastslå att det inte finns
någon enhetlig princip för hela transportförsörjningen
när det gäller kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun,
utan den varierar från område till
område alltefter de lämpligaste formerna
för den samverkan mellan stat och
kommun, som är nödvändig för de flesta
kommunikationsområden. Varför inte
staten ensam betalar i detta fall beror
helt enkelt på att det ändå blir på ett
begränsat antal platser som en utbyggnad
kommer till stånd. De som hor på
en ort, om vilken de vet att ett flygfält
kommer att förläggas dit, har lätt för
att säga att staten skall betala allting.
Men det ter sig inte lika lätt för dem

och organisation

som bor på en plats, dit det inte är så
säkert eller kanske alldeles osannolikt
att ett flygfält någonsin kommer. Det är
denna skillnad man här har tagit hänsyn
till, och det hela är en fördelningsfråga.
De som får en påtaglig förmån får satsa
litet mera.

Slutligen har herr Ståhl efterlyst mina
mera långsiktiga tankegångar om huruvida
man skall kväva flyget eller om
man skall se affärsmässigt på det och
låta det utvecklas med luft under vingarna
och andra goda ting. Själva frågan
gör det lätt för mig att svara, att naturligtvis
gäller det senare alternativet.
Mitt svar blir desto enklare som herr
Ståhl veterligen stöder den avgiftspolitik
som är presenterad i propositionen
och alltså tycks anse att den överensstämmer
med denna mera progressiva
syn på flyget. Självfallet har vi en sådan
syn.

Målet är att behandla detta trafikmedel
på precis samma sätt som andra
trafikmedel och åstadkomma en kostnadstäckning.
Men hela tiden kommer
vi naturligtvis på olika sätt att försöka
anpassa de statliga åtgärderna efter näringens
utveckling och framtidsmöjligheter.
Näringen vet så att säga att vi tar
sådana hänsyn och ställer därför så
många krav på staten. Men vi måste
göra en realistisk bedömning och inte
nödvändigtvis falla undan för alla dessa
krav. Min grundläggande framtidsbedömning,
herr Ståhl, är att flyget inrikesmässigt
och internationellt sett har
mycket goda expansionsmöjligheter, vilka
jag är övertygad om att den kommer
att tillvarata. I samband därmed utgör
en rationell statlig trafikpolitik som
helhet betraktad inte något hinder utan
ett stöd.

Herr CARLSHAMRE (h) kort genmäle: Herr

talman! Det vore väl om det vore
så som herr Palme säger, att bara de intresserade
behöver stoppa hakan i hå -

Onsdagen den 24 mai 1967 em. Nr 31 103

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

let. Men det är inte så. I varje fall har
herr Palme och hans förhandlare när
det gäller Göteborg och, såvitt jag vet,
också i något annat fall med ett rejält
tag i nackskinnet tvingat in hakan på
åtskilliga motspänstiga delinkventer,
som alls inte ville dit utan som på allt
sätt försökte komma ifrån den av herr
Palme och hans förhandlare föreskrivna
kostnadsfördelningen.

Herr Palme vill inte förstå att det är
någonting som inte går ihop. Ibland talar
han om att vi skall vara konsekventa
och följa principbeslutet från 1963
om att varje trafikgren själv skall bära
sina kostnader. I betänkandet finns
emellertid ett väsentligt avsnitt där man
går ifrån den principen. Då säger herr
Palme att detta beror på att allting går
med underskott och att det är fråga om
att fördela detta. Jag vill se den dag
herr Palme är beredd att säga att nu kan
vi befria kommunerna från deras utgifter
för flygfält, ty nu går det här ihop
— nu kan kommunerna få tillbaka sina
pengar. Det är naturligtvis en för oöverskådlig
framtid förankrad »reform»
som här skall beslutas, inte någonting
som man kommer ifrån efter en övergående
period av underskott. Men det
är konsekvensen, det!

I nästa andetag åberopar herr Palme
emellertid att det inte finns någon konsekvens,
utan det är än si och än så
med kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun. På det här sättet blir det
ännu mindre konsekvens. För de trafikanläggningar
av olika slag som kommunerna
har att bekosta och som icke
är att betrakta som lokaltrafikanläggningar
— och det är inte flyget -—• utgår
i någon form en kostnadstäckning
av allmänna, icke av kommunala medel
just för att befolkningen på en ort inte
skall bära dessa kostnader.

Herr Palme och hans meningsfränder
skapar på något sätt intrycket att det
är en oändlig förmån för en bygd och
för människorna där att få ett flygfält
till platsen. Jag tror att de flesta män -

niskorna i Göteborg och Malmö och på
andra platser, där man har stora och
dyra flygplatser, undrar över detta. Det
är ju ändå så, herr Palme, att de allra
flesta av oss över huvud taget aldrig
flyger, utan det är en begränsad krets
av människor, både boende på flygfältsorter
och boende på andra platser, som
än så länge har förmånen att kunna anlita
Hyget.

Nu väljer man ut en ytterligare begränsad
del av denna begränsade krets
och lägger vissa kostnader där. Sedan
skickar man med kostnaden till de tusentals,
ja kanske hundratusentals människor
som råkar bo i samma geografiska
område och lägger resten av kostnaderna
på dem.

Det enda konsekventa vore ju att de
som reser får betala, men det har herr
Palme inte föreslagit.

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande årets kostnadsövervältring
på företagen — de
2V2 miljonerna —• är ju alla parter fullständigt
överens. Även flygföretagen
har ansett att denna kostnad skall lyftas
över.

Nu vill jag tolka departementschefens
uttalande här i kammaren beträffande
framtiden så, att den nya ordning
som vi med detta beslut inför skall tilllämpas
på det sättet av både departementet
och luftfartsstyrelsen, så afl vi
skall bli lika överens om takten i kostnadsövervältringen
i framtiden. Jag
konstaterar att statsrådet vet att man
då tar affärsmässiga hänsyn. Då får
man det resultat som herr statsrådet
angav genom att citera mig, nämligen
att flygtrafiken kan utvecklas på ett
sunt och riktigt sätt, till bredd och
god trafikvolym.

Jag tar mig friheten att tolka herr
statsrådets uttalande så att han är beredd
och inställd på att för framtiden
genomföra en sådan politik beträffande
flygets kostnadstäckning.

104 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag vill bara ta bort
det intryck, som herr Carlshamre möjligen
försökte skapa, att vi skulle ha
tvingat Göteborgs stad med hugg och
slag och tåg i nackskinnet. Det var en
överenskommelse som båda parter träffade
helt frivilligt. Det fanns naturligtvis
delade meningar vid förhandlingarna
— det finns det vid alla förhandlingar
— men de avslutades i en utmärkt
stämning på ömse sidor. Det har
sålunda inte alls förekommit något
tvång, utan man har kommit överens
efter förhandling.

Visst kan man tänka sig att kommunerna
kan förränta sina pengar på detta
projekt i framtiden. Jag hoppas att
herr Carlshamre och jag får uppleva
den dag, då en sådan förräntning blir
möjlig, ty det betyder att luftfartsverket
då är en utmärkt affär. Huruvida
det är en förmån eller ej kommer kanske
andra att säga något om.

Men till sist, herr Ståhl: Affärsmässigt
skall vi behandla denna fråga och
även ekonomiskt och rationellt. Vi är
överens om de 2‘A miljonerna — vi är
i princip överens om takten i avvecklingen.
Beträffande de konkreta avgörandena
kan ju affärsmässigheten bil
föremål för olika tolkningar av olika
parter, men det är min uppriktiga förhoppning
att vi inom departementet
skall kunna agera klokt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! För att säga ännu några
ord om förhandlingarna i Göteborg, så
är det ju så att kommunikationsdepartementet
har låtit flygplatsen Torslanda
förfalla på ett sådant sätt, att där
nu råder oefterrättliga förhållanden.
Det har alla varit överens om; även utskottsmajoriteten
hyser denna uppfattning.
I det läget har Göteborgs stad
funnit sig föranlåten att, för att få någon
ändring till stånd, gå med på en

uppgörelse om att svara för 37,5 procent
av kostnaderna för en mindre tillbyggnad.
Men — det är viktigt, och det kan
statsrådet Palme säkert vitsorda, eftersom
statsrådet är underrättad om förhandlingarna
— detta innebär icke att
Göteborgs stad har godkänt principen,
utan man har tydligt sagt att detta icke
får vara av någon som helst prejudicerandc
natur.

När det gäller frågan om att medborgare
på orter där flygplatser är belägna
så att säga skulle betala en extra
skatt kan jag i anslutning till vad herr
Carlshamre nyss påpekade erinra om
att det finns många medborgare i kommuner
med flygplats som inte flyger
alls. En invånare i Malmö som inte flyger
har inte anledning att betala mer
än en norrlänning som inte flyger.

Herr WERBRO (fp):

Herr talman! Här har diskuterats Göteborgs
flygplatsproblem, Malmös flygplatsproblem,
Kristianstads flygplatsproblem
o. s. v. Jag skall i slutet av denna
långa debatt bidra med något om
flygets utveckling.

Det är väl inte möjligt för oss att
sitta här och besluta om vårt framtida
flyg och om våra flygplatsers organisation
och placering. Jag vill hänvisa
till statsrådet Palmes svar i första kammaren
om överljudsflygplanens utnyttjande
över svenskt territorium. Vid detta
tillfälle nämnde herr statsrådet att
man inte skulle tillåta överljudsflygplan
att lägga en bullermatta över Sverige,
utan flygtrafiken skulle begränsas till
plan med underljudshastighet. Detta
hans svar innebär att vi nödgas sätta in
den svenska flygtrafiken i ett internationellt
sammanhang.

Vi har nu talat om det kommunala
intresset för flygplatser. Jag tror att vi
bör tänka oss för innan vi avgör dessa
frågor. För att vi skall kunna utnyttja
de nya flygplanstyperna kommer det
att bli nödvändigt att vi får interkontinentala
flygplatser, alltså sådana av -

Onsdagen den 24 maj 1967 em. Nr 31 105

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

sedda för överljudsflygplan i trafik
mellan kontinenterna. Vi måste upprätthålla
kontinental trafik, varmed jag menar
trafik inom den egna kontinenten,
med flygplan som har underljudshastighet,
och dessutom inrikesflyg eller —•
som man kan benämna det — matartrafik
till dessa flygplatser samt servicetrafik
inom det egna landet.

Vare sig utskottet eller Kungl. Maj:t
har beaktat detta vid sina ställningstaganden.
Om man sätter in alla flygplatser
i sitt rätta sammanhang kommer
det att bli nödvändigt för staten
att planera flygplatserna för deras ändamål
och inte endast ta hänsyn till lokala
kommunala intressen. Statsrådet
har anfört att flygplatsernas förläggning
skall avgöras med hänsyn till de
kommunala intressena och att staten då
gärna hjälper till med kostnaderna. Det
är av större vikt att flygplatserna förläggs
så att de kan inlemmas i det internationella
systemet och samtidigt
kan utnyttjas för inrikesflyget. Om man
är helt hänvisad till de kommunala intressena
för att få en flygplats, kan detta
innebära att man får ett system som
inte passar in i den övriga lufttrafikens
behov. Jag anser därför att det är mer
ändamålsenligt att staten får hela ansvaret
för flygplatserna, även för sådana
som betjänar inrikesflyget. Iakttas
inte detta kommer det internationella
systemet att halta — det må sedan gälla
en flygplats av Arlandas storlek eller
en mindre flygplats i Göteborg, Malmö,
Kristianstad eller var det vara må.
Därför är det också enligt min åsikt
nödvändigt att staten påtager sig dekostnader
som kommer att uppstå.

En annan fråga gäller den flygsäkerhet
som är nödvändig vid flygplatserna.
Om man inte får en statlig planering
och om inte staten svarar för kostnaderna,
är det möjligt att kommunerna
bromsar och inte anser sig kunna medverka
i täckandet av kostnaderna. Såsom
herr Bergman nämnde har det varken
i propositionen eller i utskottsut -

låtandet sagts någonting om fördelningen
av dessa kostnader eller om hur de
skall uttagas. Jag vill instämma i vad
herr Bergman anförde, nämligen att
man, innan man fattar beslut om kommunala
bidrag, måste ha klart för sig
hur och var kostnaderna skall uttagas.

Jag kan också anföra exempel. Det
har sagts att landstingen skall bekosta
viss del av en flygplats, och Göteborg
har nämnts i sammanhanget. Jag tycker
det är rätt egendomligt att Hallands
läns landsting bekostar en flygplats i
Halmstad, när den norra landstingsdelen
betjänas av Göteborgs flygplats.
Därför, herr talman, vill jag yrka bifall
till reservationen c 1.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Vi har under en stor del
av dagen behandlat statsutskottets utlåtande
nr 107. Från gotländskt håll har
ingen motion väckts om flyget detta
år, men jag har funderat över vilken
oerhörd betydelse flyget har för landet
i dess helhet. När nu flyget har diskuterats
så mycket av ledamöter från de
större orterna, där man har möjligheter
både att köra bil och att resa med tåg,
så tycker jag att det finns anledning
att någon representant för utposten Gotland
säger någonting. Jag skulle egentligen
ha velat tala en stund med kommunikationsministern,
men han har avlägsnat
sig just nu.

Utredningar om kommunikationerna
till Gotland är ingen nyhet. Många
gånger har vi blivit halvt lovade att
våra resekostnader skulle komma i nivå
med kostnaderna för järnvägsresor på
fastlandet. Vi har ingen järnväg på Gotland
och ingen järnväg tvärs över vattnet
heller, och vi har inte någon landsväg
att köra med bil på när vi skall till
fastlandet. Därför är flyget för oss av
oerhört stor betydelse. Utredningar har
pågått sedan 1945, men ännu har de
inte givit något resultat. Visserligen vet
vi att den Westerlindska utredningen så
småningom skall avlämna sitt betänkan -

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 31

106 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

de — om några månader har det påståtts
— men om flyget tagits upp av den
utredningen är man inte alldeles säker
på.

Som jag sade har inte gotlänningarna
och besökarna från fastlandet någon
möjlighet att åka med tåg eller bil till
Gotland, utan de är beroende av flyg
eller båt. Min partikamrat herr Gustafsson
i Stenkyrka och jag motionerade
förra året i frågan. Om statsmakterna
vore angelägna om att sänka flygpriserna
till Gotland, som är de dyraste per
kilometer i Europa, så hade ju statsmakterna
möjlighet att göra det utan
utredning genom att slopa landningsoch
startavgifterna och över huvud taget
de kostnader som man har med flygplatsen
i Visby. Vi är givetvis tacksamma
för flygplatsen, men den belastar
oss gotlänningar orimligt med hänsyn
till att vi inte har något annat att välja
på än att ta flyg eller båt.

Jag begärde ordet när kommunikationsministern
var i statsrådsbänken,
men han försvann som sagt, och det kan
jag förstå. Man har nämligen resonerat
om Gotlands kommunikationsproblem
sedan 1945 och inte löst dem ännu. Det
är då lätt att förstå att kommunikationsministern
inte just nu vill i kammaren
svara på hur man tänker klara av dem.
Jag skulle ha velat fråga kommunikationsministern
om han är villig att medverka
till en sådan nedsättning av biljettpriset
att priset för resa med flyg
till Gotland blir detsamma som för resa
motsvarande sträcka med statens järnvägar
på fastlandet. Den principen har
vi på Gotland trott att man skulle genomföra
i enlighet med löfte från statsmakterna.
Vi har emellertid inte fått
statsbidrag till att genomföra något
sådant, trots att det motionerades i frågan
redan 1945 och den första utredningen
var klar 1951.

Nu ser jag att statsrådet kommit in i
kammaren och jag vill därför upprepa
min fråga: År statsrådet villig att medverka
till en sänkning av flygpriserna

till Gotland, så att de kommer att motsvara
SJ:s priser på fastlandet? Jag
frågar detta därför att vi gotlänningar
saknar möjligheter att använda tåg eller
bil och därför att det är känt att flygpriserna
på Gotland är de högsta i
Europa — om de rent av inte är de
högsta kilometerpriserna i världen.

En flygning mellan Stockholm och
Visby tar knappt 30 minuter men sträckan
kostar tur och retur 150 å 160 kronor
och enkel resa cirka 100 kronor.
Som här tidigare framhållits har egentligen
endast de personer som reser i allmän
tjänst och de som är affärsmän råd
att flyga, medan den enskilde medborgaren
har små möjligheter att utnyttja
detta trafikmedel. Fördenskull
har jag frågat statsrådet om han vill
medverka till att det verkligen sker en
nedsättning av flygpriserna på Gotland.
Gotlänningarna kan som sagt inte resa
med vare sig tåg eller bil.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Med risk att även andra
kammaren får luft under vingarna och
flyger i luften av otålighet över denna
utdragna debatt vill jag ändå tillfoga en
synpunkt.

Det vore olyckligt om vi har lyckats
ge intrycket att frågan om kommunalstatlig
finansiering av flygfältskostnader
väsentligen skulle vara en fråga mellan
Göteborgs stad och svenska staten. Det
är den inte. Göteborg och Torslanda
råkar vara ett drastiskt och bra exempel,
men mer än ett exempel är det inte.
Detta är en fråga mellan kommun och
stat över huvud taget — om staten skall
vältra över vad som rimligen bör vara
en allmän kostnad på ett begränsat antal
skattebetalare.

Man kan, herr talman, inte annat än
undra över hur det egentligen skall gå
när beslutet skall tillämpas. Det kommer
kanske att gå relativt bra när det
gäller Göteborg, i varje fall tills vidare.
Flygplatsen ligger inom stadens område

Onsdagen den 24 maj 1967 em. Nr 31 107

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

sedan staden nu inkorporerat Torslanda,
och man kommer i huvudsak att ha
med en part att göra. Alla de andra
mindre flygplatserna betjänar i regel
inte en kommun och inte ens ett par
kommuner utan ett stort antal kommuner
inom en region.

Det finns som alla har upptäckt inte
någon lagtext till det förslag som vi här
behandlar. Det beslut som kommer att
fattas kan inte leda till annat än att
staten inte kommer att betala mer än
63 procent av kostnaderna. Vem som
skall betala de återstående procenten
vet vi inte; det kan vi inte fatta något
beslut om. Det blir som hittills en förhandlingsfråga.
Jag vet inte om det är
ett önskemål att få till stånd auktioner
i ännu större utsträckning kommunerna
emellan än som var fallet på förutvarande
kommunikationsminister Skoglunds
tid då det lär ha funnits gott om
kommunalmän i kanslihusets trappor
som bjöd över varandra för att få bygga
flygfält, med åtminstone någon del av
kostnaden täckt av staten. Det kanske
i fortsättningen blir de kommuner som
är villiga att rätta sig efter detta beslut
och betalar 37 procent av anläggningskostnaden
som får flygfälten. Detta är
en icke helt relevant grund för lokalisering
av viktiga trafikplatser i landet.

Herr talman! Om vi håller fast vid
utgångspunkten att flygtrafiken inte är
lokaltrafik utan i hög grad en riksangelägenhet
och till mycket stor del en
internationell angelägenhet ■— för ett
par av de aktuella flygplatserna t. o. m.
en interkontinental angelägenhet — kan
vi väl ändå inte finna det vara rimligt
att börja diskutera tillkomst och utbyggnad
av flygfält från synpunkten om
just de människor, som bor i flygfältets
omgivningar, vill betala en väsentlig del
av kostnaden härför.

Skall vi bygga ut vår flygtrafik och
vårt flygfältsnät med sådana motiveringar
som utgångspunkt lär det vara
oundvikligt att vi även i framtiden förblir
vad vi faktiskt är, ett u-land när

det gäller att få rikets interna flygfältsnät
och flygtrafik i funktion.

Jag är tacksam, herr talman, mot statsrådet
Palme som hjälpt oss att belysa
vad saken gäller. Det vore mycket förvånande
om inte den reservation, där
procentsatsen för kommunalt bidrag utöver
markkostnader föreslås bli noll,
med hr Palmes hjälp har förvärvat åtskilliga
proselyter.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! För den som i dag sitter
i riksdagsbänken och lyssnar på debatten
om de kommunala insatserna för
att åstadkomma flygplatser och som under
första hälften av 1960-talet hade att
söka genomföra den expansion på inrikesflygets
område, vilken alla eftersträvade,
är det intressant att notera att
en viss förändring har inträffat.

Under första delen av 1960-talet trängdes
kommunalmännen i departementets
väntrum för att anhålla om att få flygfält
i sina kommuner och som de var
villiga att hjälpa till att bekosta. Och
vad var anledningen härtill? Jo, de ansåg
att det skulle vara av betydelse för
bygdens utveckling. Vid den tidpunkten
var det inte fråga om 37,5 procent utan
om kommunala insatser på 65 procent
— såsom t. ex. i fråga om Örnsköldsvik
och Skellefteå.

Tack vare de ortsbidrag som lämnades
av kommuner, företag och landsting
kunde vi bygga ut vårt inrikesflyg i en
omfattning som aldrig hade varit möjlig,
om dessa bidrag inte hade lämnats.
Vi skulle ha varit ett verkligt u-land på
inrikesflygets område, om inte kloka
kommunalmän, landstingsmän och företagare
hade ställt sig sida vid sida för
att åstadkomma den insats, som behövdes
för tillkomsten av en flygplats.

Jag tror, ärade kammarledamöter, att
vi skall ha det i minnet när vi i dag
diskuterar om insatsen skall vara 37,5

108 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

procent eller ingen alls. Vad statsrådet
Palme föreslår är f. ö. att staten går
in med 62,5 procent och kommunerna
slipper undan — jag säger slipper undan
— med 37,5 procent.

Jag vill än en gång upprepa att den
utveckling, som ägt rum på inrikesflygets
område och som vi alla i dag gläder
oss åt — även de som går upp här i
talarstolen och verkar syrliga — inte
hade varit möjlig, om inte stat, kommun
och företag gemensamt gjort sina insatser.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag vill bara citera och
lätt travestera ett följetongsartat inlägg
under flera månader för något år sedan
i en herr Skoglund närstående tidning:
Det var mycket som var annorlunda
på gamle kommunikationsministerns
tid.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Ja, vad som nu är på
väg att bli annorlunda bör utifrån herr
Carlsliamres synpunkter vara i hög
grad tillfredsställande.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Debatten om flygets betydelse
närmar sig sitt slut. För ett ögonblick
sedan hade jag ordet och frågade
kommunikationsministern, om han hade
möjligheter att medverka till billigare
flyg för Gotlands del eftersom det inte
finns möjligheter att komma dit eller
därifrån med tåg eller bil. Utan att använda
överord är Gotland den provins
i vårt land som är mest beroende av flyget.
Men då tiger kommunikationsministern.
Jag vet inte, om han inte har hört
vad jag sagt, men jag frågar honom nu
ännu en gång.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är förtvivlad, jag
hade så att säga flugit ut ur kammaren

när herr Franzén i Träkumla ställde
sin fråga.

Jag kan inte ge något svar. Det verkar
litet vågat med eu sådan priskonstruktion
som herr Franzén talade om.
Hur kommunikationerna till denna
utomordentligt viktiga ö skall ordnas
får vi ta ställning till när gotlandsutredningen
— jag höll på att säga äntligen
—■ nu kommer att lägga fram sitt
betänkande.

Jag vet att man kallade ett av Linjeflygs
plan som gick till Gotland för
Valdemar Atterdag med hänsyn till att
det ansågs brandskatta Visby. Men någon
sade att det var orättvist mot Valdemar
Atterdag, ty han sänkte ju skatten.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Nu skall kommunikationsministern
inte tro att han skall
komma ifrån det här så enkelt. Valdemar
Atterdag var dansk fogde inte
svensk. Vi trodde att vi skulle bli behandlade
på ett annat sätt när vi tillhör
Sverige.

Den Westerlindska utredningen lär
inte ha fått direktiv att behandla flyget,
utan direktiv som avsåg frakterna
från Nynäshamn till Visby, och det går
ju inget flyg från Nynäshamn till Visby.
Han har som sagt fått direktiv om fraktgodset,
och efter vad jag har hört av
utredningsmännen skall han inte ta
upp flygbefordran och flygpriserna.
Däremot kan statsrådet själv ganska
snart klara upp att landnings- och
startavgifter — kostnaderna på flygplatsen
— slopas. Då minskas biljettkostnaden
omedelbart med 30 procent.
Jag skulle vilja vädja till statsrådet att
göra den operationen ganska snart, eftersom
vi har de högsta flygpriserna i
Europa, om inte i hela världen. Statsrådet
bör besluta detta snabbt och inte
tro att han bara genom ironi kan komma
ifrån ett viktigt problem, tv det är inte
skämt detta.

Onsdagen den 24 maj 1967 em. Nr 31 109

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Utan att vara ironisk
kan jag väl ändå våga hävda att det har
hänit en del sedan den gamle kommunikationsministerns
tid, och någon förbättring
i kommunikationerna har väl
hänt sedan den danska tiden.

Beträffande den Westerlindska utredningen
är det riktigt, att den i första
hand skall bedöma fraktfrågorna, eftersom
en enhällig gotländsk opinion har
ansett att det är genom att förbilliga
och rationalisera näringslivets transporter
till och från Gotland som man kan
ge ökad livskraft åt ön. Det är det primära.
Men i samband med att landshövding
Westerlinds gotlandsutredning
inom en mycket nära framtid föreligger,
blir det tillfälle att ta upp hela
komplexet om kommunikationerna till
och från Gotland. Jag delar herr Franzéns
principiella uppfattning, att detta
är av avgörande betydelse för Gotlands
framtid.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Herr Franzéns i Träkumla
historieskrivning är inte fullt
riktig. Jag vill påminna om att jag en
gång besökte Gotland och hade sammanträde
med de ansvariga för öns utveckling
och föreslog att vi skulle inrätta
postflyg, som skulle gå över till
Visby mycket tidigt på morgonen och
ha möjlighet att ta med sig tillbaka
kycklingar och färska grönsaker, t. ex.
spenat. Men man vägrade från representanternas
sida att acceptera förslaget.
Ångbåtsbolaget skulle ha både posten
och frakten.

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Sådana detaljer som
kyckling och spenat får vi kanske gå
in på en annan gång.

När den Westerlindska utredningen
om godsfrakttaxorna med båt blir klar
-—- utredningsmannen har ju inte fått
några direktiv att undersöka flygtaxor -

na — hoppas jag att kommunikationsministern
även tar upp frågan om nedsatt
prisi på flyget och utreder den ordentligt.
Det behövs ingen större utredning.

De synpunkter jag tidigare anfört vad
gäller landnings- och startavgifter samt
sänkta kostnader på grund av att vi på
Gotland inte har samma möjligheter
som människor i andra landsdelar anser
jag räcker, och jag hoppas som sagt
att statsrådet undersöker denna fråga
ordentligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen a);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafson i Göteborg
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. I) i
utskottets utlåtande nr 107, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 111 ja och 99 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

110 Nr 31 Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riktlinjer för luftfartsverkets verksamhet och organisation

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen bl);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Ståhl begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 107, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
b 1) av herr Bengtson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Ståhl begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
137 ja och 73 nej, varjämte 2 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen cl) av
herr Edström m. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen c 2) av herr Kaijser
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Stålil be -

gärde likväl votering, i anledning varav
herr talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr talmannen nu fann den under
2:o) angivna ha flertalets mening
för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr andre vice talmannen
Cassel votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
inom. III) i statsutskottets utlåtande
nr 107 antager reservationen c 1)
av herr Edström m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen c 2) av herr Kaijser
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionein
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr andre vice talmannen Cassel begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omr östn i ngs app arat verkställdes.
Därvid avgavs 60 ja och 35 nej,
varjämte 116 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. III) i
utskottets utlåtande nr 107, röstar

Ja;

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 111

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen cl) av herr Edström
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Ståhl begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därav avgavs 117 ja och 66 nej,
varjämte 29 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV—X

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
108, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående delning av byggniads.
styrelseorganisationen m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t under sjätte huvudtiteln (bilaga
8, punkt F 1) föreslagit riksdagen att, i
avvaktan på särskild proposition i ämnet,
för budgetåret 1967/68 beräkna till
plan- och byggnaidsväsendet ett anslag
av 13 509 000 kr. Vidare hade Kungl.
Maj :t under fonden för förlag till statsverket
(s. 211) föreslagit riksdagen att,
i avvaktan på särskild proposition i
ämnet, för budgetåret 1967/68 beräkna
till Förskott till vissa plankostnader
m. m. ett investeringsanslag av 1 500 000
kr.

Därefter hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 61, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 17
mars 1967, föreslagit riksdagen att dels
godkänna av departementschefen i statsrådsprotokollet
angivna riktlinjer för
en uppdelning av byggnadsstyrelseorganisatiomein,
dels besluta att den 1 juli
1967 skulle inrättas ett statligt verk med
namnet statens planverk i huvudsaklig
överensstämmelse med vad departementschefen
i statsrådsprotokollet förordat,
dels bemyndiga Kungl. Maj:t att
föra upp tjänster på löneplan C på personalförteckning
för statens planverk i
enlighet med vad departementschefen i
statsrådsprotokollet föreslagit, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta de övergångsanordningar
som fordrades med
anledning av inrättandet av statens
planverk, dels för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under sjätte huvudtiteln
anvisa a) till Statens planverk:
Avlöningar ett förslagsanslag av
3 604 000 kr., b) till Statens planverk:
Omkostnader ett förslagsanslag av
356 000 kr., c) till Länsarkitektsorganisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag
av 8 906 000 kr., d) till Länsarkitektsorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag
av 991 000 kr., e) till Bidrag
till upprättande av regionplaner in. m.
ett reservationsanslag av 1 000 kr., dels
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten,
fonden för förlag till statsverket,
under sjätte huvudtiteln, till Förskott
till vissa plankostnader in. m. anvisa
1 500 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Nyman m. fl. (I: 747) och den andra
inom andra kammaren av herr Källslad
m. fl. (11:934), i vilka hemställts att
riksdagen måtte besluta 1. att avslå
Kungl. Maj :ts proposition nr 61 såvitt
avsåge inordnande av byggnadsstyrelsens
kulturhistoriska byrå i niksanti -

112 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

kvarieämbetet, 2. att den kulturhistoriska
byrån skulle kvarligga inom byggnadsstyrelsen
(planverket) i avvaktan
på de resultat en utredning om kulturminnesvården
kunde leda till;

dels en inom andra kammaren väckt
motion av herrar Tobé och Grebäck
(II: 963), i vilken bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta att ge Kungl.
Maj:t till känna att utvecklingsarbetet i
fråga om planväsendet sniarast borde
överföras till det nya verket;

dels två likalydande motioner, väckta
den ©nia inom första kammaren av herr
Åkerlund (I: 774) och den andra inom
andra kammaren av herr andre vice talmannen
Cassel (11:962);

dels ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Sandin m. fl. (I: 773) och den
andra inom andra kammaren av herr
Tobé in. fl. (II: 964), i vilka hemställts
att riksdagen måtte besluta att till avlöningar
för det föreslagna statens planverk
anvisades ett förslagsanslag av
3 900 000 kr. i stället för av departementschefen
föreslagna 3 604 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna I: 747 och II: 934
icke måtte av riksdagen bifallas;

II. att motionen 11:963, såvitt den
avsåige överförande av utvecklingsarbetet
i fråga om planväsendet till det nya
planverket, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

III. att motionen II: 963, såvitt den
avsåige benämningen på det nya planverket,
icke måtte av riksdagen bifallas;

IV. att motionerna I: 774 och II: 962
icke måtte av riksdagen bifallas;

V. att riksdagen måtte godkänna i
statsrådsprotokollet över koramunikationsärenden
för den 17 mars 1967 angivna
riktlinjer för eu uppdelning av
byggnadsistyrelseorganisationen;

VI. att riksdagen måtte besluta att
den 1 juli 1967 skulle inrättas ett statligt
verk med namnet statens planverk
i huvudsaklig överensstämmelse med
vad i statsrådsprotokollet förordats;

VII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj:t att föra upp tjänster på
löneplan C på personalförteckning för
statens planverk i enlighet med vad i
statsrådsprotokollet föreslagits;

VIII. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att vidta de övergångsanordoingar
som fordrades med anledning
av inrättandet av statens planverk;

IX. att riksdagen måtte, med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 773 och II: 964, till
Statens planverk: Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 604 000 kr.;

X. att riksdagen måtte för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under sjätte
huvudtiteln anvisa

a) till Statens planverk: Omkostnader
ett förslagsanslag av 356 000 kr.;

b) till Länsarkitekt organisationen:
Avlöningar ett förslagsanslag av
8 906 000 kr.;

c) till Länsarkitektsorganisationen:
Omkostnader ett förslagsanslag av
991 000 kr.;

d) till Bidrag till upprättande av regionplan
er m. in. ett reservationsanslag
av 1 000 kr.;

XI. att riksdagen måtte till Förskott
till vissa plankostnader m. m. för budgetåret
1967/68 på kapitalbudgeten under
fonden för förlag till statsverket
anvisa ett investeringsanslag av 1 500 000
kronor.

Reservationer hade avgivits

a) beträffande placeringen av kulturhistoriska
byrån av herrar Kaijser, Edström,
Eric Gustaf Peterson och Tobé,
vilka ansett att utskottet under I. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:747 och 11:934, besluta
att kulturhistoriska byrån skulle kvarligga
inom myndigheten för plan- och
byggniadsväsendet;

b) beträffande utvecklingsarbetet i
fråga om planväsendet av herrar Kaijser,
Ottosson, Edström, Eric Gustaf Pe -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 113

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

terson, Strandberg, Bohman, Ståhl, Turesson,
Neländer, Tobé och Sjönell, vilka
ansett att utskottet under II. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionen 11:963 såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj :t ge till känna
att utvecklingsarbetet i fråga om planväsendet
sniarast borde överföras till
det nya planverket;

c) beträffande anslaget Statens planverk:
Avlöningar av herrar Kaijser, Ottosson,
Edström, Eric Gustaf Peterson,
Strandberg, Bohman, Turesson och Tobé,
vilka ansett att utskottet under IX.
bort hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt med bifall
till motionerna I: 773 och II: 964, till
Statens planverk: Avlöningar för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
sjätte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 3 900 000 kr.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 108 finns fogat tre reservationer
och jag ber att få tala för dem.
Frågan gäller det förslag om uppdelning
av byggnadsstyrelsen som framlagts
i proposition nr 61.

Förarbetena till uppdelningen är
ganska märkliga. Kommunikationsministern
tillsatte efter gemensam beredning
med finansministern i januari förra
året en arbetsgrupp i avsikt att få ett
förslag om uppdelning av byggnadsstyrelsen.
Jag vet inte om historieskrivningen
är alldeles riktig. Jag misstänker
att initiativet kom från finansdepartementet
som ville få den byggande
delen av byggnadsstyrelsen mera under
sin ledning. Arbetsgruppens resultat
visar också att den del av byggnadsstyrelsen
som hade med planeringsfrågorna
att göra blev ganska styvmoderligt
behandlad.

Resultatet lades fram vid midsom -

martid förra året, och några dagar efteråt
fick byggnadsstyrelsen och riksantikvarieämbetet
föreläggande att göra
sina pepita för kommande budgetår
med utgångspunkt i att byggnadsstyrelsen
skulle delas på det sätt som
arbetsgruppen hade föreslagit. Petitan
blev färdig i slutet av augusti vad gällde
byggnadsstyrelsen och gick sedan
på remiss.

Förslaget innebär att byggnadsstyrelsen
uppdelas i en byggande del, som
skall lyda under finansdepartementet,
och en plan del och teknisk del, som
skall kallas statens planverk och sortera
under kommunikationsdepartementet.
Vidare skall kulturhistoriska byrån
överflyttas till riksantikvarieämbetet.
Jag har ingenting emot en sådan uppdelning
i princip, men skulle ändå vilja
göra några reflexioner till ett par punkter.

Det gäller först det utvecklingsarbete
som sedan några år har pågått inom
kommunikationsdepartementet. Man
har för första gången nu redovisat för
riksdagen vad det innebär. Det har
gjorts en del programuttalanden, som
visar att det kan vara ett mycket omfattande
arbete. Det gäller planeringsbehov
för glesbygd och till följd av
urbaniseringen, planering på regional
nivå, riksöversikt över markens användning
samt fysisk planering i relation
till annan planering.

Det har framhållits i propositionen
att man bedriver intensiva studier för
eu riksöversikt, som kan utmynna i en
riksplanering. Det sägs inte direkt ifrån
att man skall göra en riksplanering,
utan det talas mera om metodikfrågor.
Arbetsgruppens resultat skall enligt propositionen
så småningom läggas till
grund för diskussioner om lagstiftning
och administration. En annan del av det
arbete som försiggår inom departementet
gäller markanvändningsplaneringen
i övrigt, de nya planinstitutens utformning,
frågan om huvudmannaskapet för
planeringen o. s. v. Arbetet är avsett att

114 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

leda fram till direktiv för en parlamentarisk
kommitté. Det utlovades i en
proposition redan år 1962 och är därför
en sak man länge väntat på. Vid
föregående års riksdag meddelade statsutskottet,
att det hade erfarit att arbetet
härmed framskridit ganska långt.
Om nu detta direktivskrivande fortsätter
och ambitionen är stor, kan man
fråga sig vad som blir kvar att utreda.
Men den saken kanske vi inte skall diskutera
nu.

Vi motionärer och reservanter anser
inte att den första delen av arbetsgruppens
arbete, som gäller metodstudier
och idvecklingsarbetet inom planeringsområdet,
skall ligga i departementet. Det
är saker som bör överföras till ett ämbetsverk
eller någon annan institution
på lägre plan än ett departement. Det
kan då också bli mera insyn än i ett
departement. Vi tycker också att det
kan vara riskabelt för departementschefen
att bara ha egna experter att lita på.
Jag påminner kommunikationsministern
om det samtal han deltog i när C. P.
Snow var här för en tid sedan, då det
var tal om experter och om hur mycket
man skulle tro på dem. Då sade statsrådet
Palme: Man skall aldrig lita på en
expert. Man måste ställa experterna mot
varandra så att man kan få ut kontentan
av deras uppfattningar och på
grundval härav fatta de politiska besluten.

Om man nu har flera experter inom
departementet, är väl dessa i detta avseende
att räkna som en expert. De ställs
väl inte mot varandra utan arbetar i en
grupp. Enligt min mening är det riskabelt
att ha en sådan grupp alltför länge
i ett departement. Man blir då antingen
bunden av den eller också måste man
förkasta dess förslag. Därför tycker vi
att det ur många synpunkter skulle vara
bättre att utvecklingsarbetet lägges till
planverket.

Detta planverk har fått en förbättring
i departementsförslaget jämfört med arbetsgruppens
förslag. Man har utrustat

det inte bara med en planbyrå och en
teknisk byrå utan också med en utvecklingsbvrå.
Men dess uppgifter har enligt
propositionen omgärdats av gränser.
Den får bara tänka på utveckling och
delreformer inom ramen för nuvarande
lagstiftning- och administration. Den
skall vara utåtriktad och vägledande,
men kan man inte tänka på utvecklingen
framåt är det liktydigt med att verksamheten
vingklipps. Enbart vetskapen
om att det pågår ett utvecklingsarbete
under friare former i departementet gör
väl att ämbetsverket inte får riktig arbetsro
och en försvagad auktoritet. Yi
anser alltså i både motionen och reservationen
b) till utlåtandet, att utvecklingsarbetet
snarast skall överföras till
planverket.

Utskottsmajoritetens sympatier härför
är tydligen stora. I utlåtandet står nämligen
att utskottet »finner det för sin del
angeläget att utvecklingsarbetet slutförs
i snabbast möjliga takt». Då kan man
fråga sig vilket som går fortast, om
man som jag i motionen säger »snarast»
eller om man som utskottet säger »i
snabbast möjliga takt». Jag anser att det
senare uttrycket innebär en allvarligare
anmärkning mot statsrådet än uttrycket
i reservationen. Jag vill, att utvecklingsarbetet
skall fortsättas i planverket, under
det att utskottet anser att detta arbete
bör avvecklas snarast möjligt. Det
senare tycker jag är en liten näsbränna
åt kommunikationsministern.

Nästa reservation som jag vill säga
några ord om gäller den tekniska byrån.
Vi har en byggindustrialiseringsutredning,
som har verkat under några
år. Denna har åberopats ovanligt mycket,
särskilt av statsråden under senare
tid —■ inrikesministern, kommunministern
och kommunikationsministern har
åberopat den flerfaldiga gånger. Man
har talat om vikten av industriellt byggande
för att nedbringa bostadsbristen.
Standardiseringen skall underlättas, det
skall utfärdas nya anvisningar till byggnadsstadgan
vilka skall bli bindande

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 115

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

enligt den proposition som kommunikationsministern
har lagt fram. Man talar
om typgodkännande och särskilda lånemedel
för industriellt byggande.

Den nuvarande tekniska byrån har
lagt fram ett sjupunktsprogram härför,
och i den beräkning som har gjorts har
framhållits att bara den nya BABS 67 —•
alltså byggnadsstyrelsens anvisningar
till byggnadsstadgan, som det utförliga
namnet är — jämförd med BABS 60 på
lång sikt skulle förbilliga byggandet
med 75 miljoner kronor om året netto.
Man har räknat med 100 miljoner i
vinst, men med 25 miljoner i avdrag på
grund av att man vill ha vissa förbättringar
på annat håll, som fördyrar.

Statsrådet har inte tagit konsekvenserna
av detta. Flera remissmyndigheter
har sagt, att skall det bli någonting
av det hela, är det mycket viktigt att
myndigheternas reglering av byggandet,
byggnadsbestännnelserna, förenklas och
görs riksomfattande, så att inte byggföretag,
som har marknad över hela landet,
behöver råka ut för olika regler i
olika kommuner.

Byggnadsstyrelsens tekniska byrå har
sagt, att om man fortsätter en grundlig
genomarbetning av bestämmelserna, kan
man räkna med ännu större besparingar
på lång sikt. Vi reservanter föreslår en
höjning av avlöningsanslaget med
knappt 300 000 kronor, vilket inte alls
är så mycket som byggnadsstyrelsen har
föreslagit. Större delen av detta belopp
kan väntas komma igen i form av avgifter
för typgodkännande. Kommunikationsministern
har ju själv förebådat i
en proposition att det skall komma sådana
regler.

När man nu har fört sådan propaganda
för industriellt byggande, är det väl
också riktigt att staten tar sin del av ansvaret
härför, bl. a. genom att förstärka
den tekniska byrån.

Så har vi reservationen under a, som
gäller kulturhistoriska byrån. I arbetsgruppens
förslag förde man den till
riksantikvarieämbetet, men man sade

samtidigt, att de bägge andra delarna
av byggnadsstyrelsen, alltså planverket
och den byggande delen av byggnadsstyrelsen,
behövde kulturhistorisk sakkunskap.

Byggnadsstyrelsen själv föreslår, att
byrån tills vidare skall bibehållas. Man
säger att den kanske bör överföras i olika
delar till olika ämbetsverk, men med
hänsyn till de omfattande ändringar av
författningarna, som då behövs, anser
man att den tills vidare bör behållas vid
planverket.

Av remissinstanserna har olika lösningar
föreslagits. Vissa remissorgan
säger, att byrån bör överföras till riksantikvarieämbetet.
Andra har sagt, att
man bör dela den på byggnadsstyrelsen
och planverket — det är riksrevisionsverket
som har sagt detta — och flera
anser att den skall ligga kvar vid planverket.
Fn ganska betydelsefull remissinstans
är musei- och utställningssakkunniga
1965, MUS 65, som säger att i
avvaktan på en allmän översyn av byggnads-
och kulturminnesvården bör denna
byrå ligga kvar vid planverket.

I propositionen har departementschefen
redovisat dessa olika synpunkter
och sagt, att det inte är så lätt att avgöra
frågan. Han har dock funnit det
riktigt att tills vidare överföra byrån
till riksantikvarieämbetet. Samtidigt redovisar
departementschefen, att ecklesiastikministern
samma dag ämnade
lämna direktiv till musei- och utställningssakkunniga,
att de närmare skall
undersöka frågan om vart kulturhistoriska
byrån skall föras.

Det är en smula underligt att just den
utredning som skall utreda denna sak
tycker att det är bäst att byrån ligger
kvar vid planverket, så att man inte
föregriper en mera allmängiltig utredning
av saken.

Det är en förvirrande bild man får av
planfrågorna, som de nu föreligger. Vi
har en ganska gammal byggnadslagstiftning.
De regionala frågorna har fått
större och större betydelse. Vi har lan -

116 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

det indelat i kommunblock, men den
fysiska planläggning som det här närmast
gäller har inte följt med. Vi har
regionplaner enligt byggnadslagen endast
för ett mindre antal regioner. Andra
regioner har bildat kommunalförbund
för att komma till rätta med dessa
frågor, och det talas om riksplanering i
olika sammanhang. Vad en riksplanering
skall innehålla vet vi inte, och de
som talar om det vet väl inte heller riktigt
— vilket är fullt naturligt eftersom
man inte fått utgångspunkter och mål
utredda.

Är det sådana diskussioner som förs
inom departementet, är det enligt min
mening oklokt att hälla dem på det planet.
Vill man införa riksplanering och
regional planering av annat slag samtidigt
som man talar om att på allt sätt
förstärka kommunernas möjligheter att
planera, blir det en konflikt mellan
kommunal planering å ena sidan och
regional planering och riksplanering å
den andra. Denna fråga borde därför
snarast möjligt föras ut i ett politiskt
sammanhang. Därigenom skulle man få
tillfälle att i en parlamentarisk kommitté
eller på annat motsvarande sätt diskutera
det hela, så att man i fortsättningen
vet vad man talar om.

Jag vill inte förlänga debatten ytterligare,
men jag ber i alla fall, för att
visa att jag inte är ensam om dessa
åsikter, att få citera vad HSB:s tidskrift
»att bo» skrivit för en tid sedan. Tidskriften
pekar på de frågor som har betydelse
för planeringen i stort, bl. a. bostads-
och arbetsmarknadsfrågorna, som
lyder under inrikesministern, och läns-,
kommun- och bebyggelseplaneringsfrågorna,
som lyder under kommunministern
inom kommunikationsdepartementet.
»Ett nytt planverk med minimal kapacitet
bryts ut ur byggnadsstyrelsen,
men får tydligen inte syssla med riksplaneringsfrågorna,
som stannar hos
Olof Palme», skriver »att bo». Jordbruksminister
Holmqvist handhar naturvårdsfrågorna,
framhålls det vidare,

och trafiksäkerhetsfrågorna har fått etl
särskilt verk.

»På regeringsnivå», fortsätter tidskriften,
»skall statsråden Sträng, Wickman,
Rune Johansson, Palme och Lundkvist
svara för planeringens samordning. Vilken
roll det ekonomiska planeringsrådet
och lokaliseringsberedningen däri
kommer att tilldelas är också oklart.»
Tidskriften slutar med följande ord:
»Det kommer att fordras giganter av insikt,
klokhet, lojalitet och tålmodighet
för att av denna härva åstadkomma ett
planeringssystem som är verklighetsnära,
elastiskt och funktionsdugligt.»

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationerna a,
b och c vid statsutskottets utlåtande nr
108.

Herr TURESSON (li):

Herr talman! Låt mig bara få anföra
några principiella synpunkter på planeringsverksamheten.

För att kunna leva i ett ordnat samhälle
måste man inordna sig i vissa
regelsystem; det är nödvändigt om vi
inte skall skada varandra och varandras
egendom och om vi skall kunna undvika
att trampa varandra på tårna alltför
mycket. Ju mera utvecklat och tekniskt-ekonomiskt
komplicerat samhället
blir, desto fler sådana regler kommer
att behövas.

För vissa människor ter sig detta som
ovälkomna band på deras frihet. För
andra kan det innebära ekonomiska
nackdelar och belastningar, som ensidigt
drabbar dem till förmån för andra
individer eller grupper.

Inom högerpartiet betraktar vi det
som en angelägen politisk uppgift att
bevaka denna utveckling så att reglerandet
inte sker för dess egen skull, så
att reglerna blir ändamålsenliga och
inte mer ingripande än nödvändigt och
så att, som det står i den gamla expropriationslagen,
»den enskilde sättes i
trygghet mot allt lidande».

Den s. k. fysiska samhällsplanering -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 117

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen in. m.

en, som i väsentlig grad rör sig om ställningstaganden
beträffande markarealernas
användning för olika ändamål, blir
naturligtvis lätt kontroversiell. Behovet
av mark för bostadsbebyggelse —- både
för permanent bosättning och för fritidens,
den senare ofta dubbel, för industrier,
allmänna anläggningar, trafikleder
och allt väldigare parkeringsutrymmen
samt inte minst för olika fritidsaktiviteter
— måste tillgodoses. Alla
dessa ständigt växande behov kräver
en förutseende och långsiktig markplanläggning.

Jag är övertygad om att det utöver
lokal och regional planering är en angelägenhet
av hög rang att vi också
börjar tänka på en riksplanering. Just
genom sin långsiktighet är denna planläggning
ofta svår att acceptera för dem
som berörs av den. Det är därför angeläget
att alla möjligheter tas till vara för
att vinna förståelse för målsättningen
och förtroende för metoderna. Ett viktigt
led härvidlag är att både förslagsställandet
och beslutsprocessen i varje
fas av planeringsarbetet sker i så nära
kontakt som möjligt med lokala organ
och intressen och inte på högre nivå än
som är nödvändigt.

Lokalt medinflytande från kommunala
myndigheter, förtroendemän och
befattningshavare och från berörda
länsmyndigheter är i sådana här frågor
värdefullare än vad som är eller kan
uppfattas vara centrala diktat. Det finns
exempel på att pianeringsåtgärder både
i skärgårdsområden och fjällkommuner,
som skötts med dåligt handlag och utan
lokal resonans, blivit till mera skada än
nytta.

För att det nya planverket skall bli
framgångsrikt i sitt arbete är det angeläget
att en utpräglad samarbetsanda
kommer att utmärka verksamheten redan
från början. Man måste komma ihåg
att mycket av denna form av planering
är resultat av enskilda människors tyckande.
Kraven på planerarnas objektivitet
kan därför inte nog betonas, öppen -

het för andras synpunkter är också nödvändig.
Låsning vid prestigebundna
ståndpunkter kan bli ödesdiger.

Helt i linje med denna syn på vikten
av att planerandet inte sker på högre
nivå än nödvändigt ligger yrkandet i
reservationen b i detta statsutskottsutlåtande,
vari hävdas att utvecklingsarbetet
i fråga om planväsendet snarast
flyttas ned från kanslihuset till det nya
planverket.

Herr talman! Jag yrkar bifall till
denna reservation liksom till reservation
c.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Här i kammaren vet
vi att det är en slump, men det kunde
lika gärna vara en tanke, att beslutet
om byggnadsstyrelsens uppdelning fattas
samma dag som den i många år
arbetande länsförvaltningsutredningen
har framlagt sitt förslag. Den stora huvudpunkten
i förslaget är att länsstyrelserna
skall utrustas med ett regionplanekontor,
som skall möjliggöra en
aktiv samhällsplanering av helt annat
slag än vi hittills har haft i samhället.
Genom detta beslut får vi nu ett centralt
statligt organ på ämbetsmannaplanet,
som närmast skall bli ett gemensamt
serviceorgan för alla dessa regionala
plankontor.

I grund och botten är det fråga om
ett ytterst betydelsefullt beslut, och
det finns anledning att uttala den förhoppningen
att detta skall vara början
på en aktiv samhällsplanering ut över
Sveriges land, utan någon centraldirigering
men ändå med den kontakt som
starkt betonades i det fina citat ur
HSB-tidskriften, som herr Tobé nyss
läste upp. Det gäller utomordentligt viktiga
ting, och det finns anledning att
framhålla att dessa organ, rätt utnyttjade
både på det centrala planet och
på det regionala planet, ganska hastigt
bör kunina åstadkomma en betydande

118 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

förbättring för lokaliseringen av både
enskild och offentlig verksamhet över
hela vårt land.

Jag skall med hänsyn till tiden dock
inte fördjupa mig i detta ämne. Jag
skulle bara vilja understryka vad som
uttalats i reservationen under b och
vad som sagts av herr Tobé, med det
tillägget, att det verkligen är en principiellt
utomordentligt viktig sak, att man
icke på departementsplanet behåller en
verksamhet och en uppgift som naturligt
hör hemma på ämbetsverksplanet,
där det erfordras en kontinuerlig insyn
och en kontinuerlig distribution av gjorda
erfarenheter och en offentlig debatt,
som kan tillgodogöra sig de erfarenheter
man gör på ämbetsmannaplanet.

Hela detta material är icke tillgängligt,
om det skulle handläggas inom departementet.
Enligt min uppfattning bör
det naturliga vara, att det är de propositions-
och utredningsförberedande
uppgifterna som hör hemma på departementsnivå,
medan det löpande arbetet
enligt gammal .svensk ämbetspraxis hör
hemma på ämbetsverksnivå. Därför menar
jag att det inte bara är lämpligt och
praktiskt, såsom det betonas i denna reservation,
utan också principiellt utomordentligt
betydelsefullt och viktigt att
den omfördelning, som i reservationen
förordas, snarast möjligt kommer till
stånd.

I den delen yrkar jag alltså, herr talman,
bifall till reservationen under b.

Vad däremot beträffar de båda andra
reservationerna har jag inte kunnat
övertygas om att däri rekommenderas
de lämpligaste och riktigaste vägarna.
Jag har därvidlag föredragit att gå den
väg som föreslagits i propositionen. Det
gäller främst den kulturhistoriska byrån,
som reservanterna vill behålla inom
det blivande planverket, medan det
däremot föreslås i propositionen att
byrån sin signatur likmätigt, även om
det skulle bli i form av ett provisorium,
överförs till riksantikvarieämbetet. Hela
denna kulturvårdande verksamhet är

ju helt artskild från de uppgifter som
statens planverk skall handlägga.

Jag kan därför, herr talman, inte ansluta
mig till reservation a utan ber i
denna del att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vad slutligen beträffar det något anspråkslösa
merbelopp, i runt tal 300 000
kronor, som reservanterna begärt i anslutning
till det kända sjupunktsprogrammet,
har utskottsmajoriteten inte
ansett det vara erforderligt för fullföljandet
av de ifrågavarande uppgifterna.
Det har anslagits så pass mycket pengar
under andra poster att någon ökning
på just denna budgetpost inte synts erforderlig.

Herr talman! Jag ber därför att även
här få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! I reservation b, som är
fogad till statsutskottets utlåtande nr
108, föreslås att det utvecklingsarbete
som av en särskild expertgrupp utförs
inom kommunikationsdepartementet
överförs till det nya verket för planoch
byggnadsväsendet.

Utskottsmajoriteten anser att det skulle
vara föga rationellt att vidta denna
överföring redan nu. Arbetet avser att
ge underlag, såsom herr Tobé tidigare
framhållit, för direktiv till den parlamentariska
kommitté som senare skall
utforma en ny lagstiftning rörande den
fysiska planeringen.

Departementschefen har också uttalat
att nämnda utvecklingsarbete skall vara
av tillfällig karaktär. När det gäller
de principiella synpunkterna kan jag
alltså svara herr Ståhl, att Kungl. Maj:t
har klart uttalat sig på den punkten och
sagt att arbetet därefter skall överlämnas
till en parlamentarisk kommitté.

Utskottet skriver att det finner det
angeläget att utvecklingsarbetet slutförs
i snabbaste möjliga takt. Uttrycket »i
snabbast möjliga takt» har herr Tobé
uppfattat som en kritik mot statsrådet.

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 119

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

Nej, det är det inte! Det är snarare så
att vi — liksom herr Tobé, herr Turesson
och även herr Ståhl — anser att
detta arbete är så viktigt, att direktiven
bör utformas och utredningen tillsättas
snarast möjligt för att vi skall få en
helhetssyn på dessa frågor.

Av dessa skäl har utskottet inte kunnat
tillstyrka motionen om att utvecklingsarbetet
nu skall överföras till det
nya plan- och byggnadsverket.

Med denna korta motivering för majoritetens
ställningstagande under punkten
II ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till statsutskottets hemställan i
dess utlåtande nr 108.

Herr TOBÉ (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag försökte i mitt
första anförande klargöra, att den expertgrupp
som arbetar inom departementet
har två uppgifter enligt redovisningen
i propositionen. Jag har också
sagt att det är fullt naturligt, att utarbetandet
av direktiv är en uppgift som
skall ligga i departementet. Jag hoppas
att det nu verkligen blir någonting av
med den saken. Den har varit utlovad
sedan fem år tillbaka.

När det gäller den andra delen —
den som rör metoder och program för
en riksplanering — säger statsrådet att
avsikten inte är att skriva några direktiv.
Det skall i stället ske en metodutveckling,
och efter dessa studier skall
man så småningom uppta diskussioner
om lagstiftningsåtgärder och dylikt.

Jag har alltså markerat skillnaden:
De avsnitt som utarbetar direktiv skall
föras till departementet medan övriga
delar är sådant som i snabbaste möjliga
takt bör avvecklas. Dessa uppgifter skall
i stället överföras till den utvecklingsbyrå
som finns i det av statsrådet föreslagna
planverket.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Reservationerna a och
c behöver jag inte efter vad som an -

förts i denna kammare närmare kommentera.
Det är det principresonemang
herr Tobé tagit upp som jag något skulle
vilja beröra.

När man nu försöker aktivisera hela
planarbetet inom det område, som vi
nu diskuterar, kan man ju inte arbeta
med något slags patentlösning eller enlietsformel.
Skall man nå resultat inom
rimlig tid måste man arbeta på flera
olika fronter samtidigt.

En sådan front har varit frågan om
att ta upp en riksomfattande planering
av den fysiska markanvändningen. Det
gäller alltså en mycket översiktlig markanvändningsplanering.
För i dag nästan
ett år sedan höll jag ett anförande, där
jag försökte ange en viljeinriktning för
en sådan planering. Naturligtvis hade
detta mitt anförande föregåtts av ganska
ingående överväganden i den arbetsgrupp,
som jag själv leder inom departementet.

När vi hade klargjort viljeinriktningen
gällde det att se till hur man nu
skulle kunna förverkliga denna tanke.
Till den ändan har det till departementet
knutits en expertgrupp — speciellt
insatt för detta ändamål — som leds av
arkitekten Östnäs och som bär en rad
experter till sitt förfogande. Denna expertgrupp
verkar vid sidan av den arbetsgrupp
jag leder och har framför allt
till uppgift att få fram underlaget samt
att utforma kriterierna och metoderna
för en sådan planering. Att sedan bestämma
hur en sådan riksplanering
skall se ut blir naturligtvis en politisk
uppgift, men för att kunna fatta rationella
beslut måste vi ha ett ordentligt
underlag. En annan uppgift för denna
grupp är att utarbeta direktiv för en
fullständig översyn av hela planlagstiftningen.
Det har därvidlag skett en
förskjutning från den planering på riksplanet,
som nu inte existerar, till den
planlagstiftning som vi är vana att hantera
och som behöver en genomgripande
översyn.

En tredje uppgift för gruppen är att

120 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

skapa de organisatoriska förutsättningarna
för en bättre planering. Härvidlag
anser jag att delningen av byggnadsstyrelsen
är en fördel och ett första steg.
Jag har länge upplevt det som irrationellt,
att den del av byggnadsstyrelsens
verksamhet som gäller det statliga byggandet
hör under kommunikationsdepartementet.
I realiteten sköts byggandet,
som herr Tobé förmodligen vet, av
byggnadsstyrelsen i samarbete med vederbörande
fackdepartement, som vet
vilka slags hus de vill ha. Pengarna får
man från finansdepartementet. Kommunikationsdepartementets
uppgift har
närmast varit att se till att det finns
erforderlig personal på byggnadsstyrelsen
och — i förekommande fall — att
här i kammaren besvara frågor om
skyltar och andra intressanta ting. Därför
var det en fördel att få den här byggande
verksamheten koncentrerad till
finansdepartementet, men det var också
en fördel för planväsendet, därför
att man då fick ett eget ämbetsverk som
kunde skaffa sig en egen profil. Vi fick
den här möjligheten till en uppdelning
av planbyrån så att säga i en utvecklingsbyrå
och en planbyrå.

Med den tätortsbebyggelse som vi har
här i landet har det av naturliga skäl
varit svårt för byggnadsstyrelsen att
hinna med ett utvecklingsarbete på området.
Den har varit oerhört nedtyngd
av löpande ärenden. Därför liar det varit
en fördel att skapa en särskild utvecklingsbyrå,
som skall syssla med
utvecklingsfrågor och informationsfrågor.
Eftersom vi nu står inför en översyn
av lagstiftningen är det naturligt att
denna byrå primärt skall syssla med utvecklingsfrågor
inom den gällande lagstiftningens
ram. Detta hindrar självfallet
inte verket från att ta egna initiativ.

Då uppkommer frågan: Skall man
nu i detta skede överföra expertgruppen,
som arbetar med den här översiktliga
markanvändningen, till planverket? -

När herr Tobé läste högt ur »att bo»
fick jag för mig att alla de problem,
som de här giganterna, eller vad det nu
var, stod inför skulle kunna få en adekvat
lösning om man förde över frågorna
till planverket -— men jag förmodar
att det var inte det som herr
Tobé menade. Det har två nackdelar.
För det första skulle vi förlora tempot.
Det här nya verket behöver en inkörningstid
för att ta itu med uppgifterna,
och att då lägga på det denna mycket
stora arbetsuppgift skulle utan tvekan
försena arbetet som vi — antingen man
säger »snarast» eller »så snart som
möjligt» — är överens om är ganska
brådskande.

För det andra är det just i detta skede
en fördel att det ligger inom den centrala
statsförvaltningen. Det finns ju ingen
individuell organisation för planfrågorna,
utan det krävs interdepartementala
kontakter, och då finns det möjlighet
till ett arbete över departementsgränserna;
det är lätt att via fackdepartementen
nå ut till ämbetsverk på olika
områden. Man har då lätt att nå ut till
regionplanemyndigheter och andra för
att samla in detta material samt diskutera
metoder och kriteriefrågor. Det är
alltså förutsättningen för att det skall
löpa smidigare. Men jag har i grunden
ingen annan mening än att när detta utvecklingsarbete
är slutfört ligger mycket
i tanken att det skall läggas på det nya
planverket. En sådan riksplanering som
här avses kommer inte att försiggå på
det sättet att vi skapar en gigantisk
plan och sedan låter den gälla för all
framtid, utan det skall vara en levande
organism som ständigt kan ändras i
takt med utvecklingens krav och ett
ständigt löpande uppföljningsarbete.
Det ligger säkert mycket naturligt till
för ett planverk.

Det är dessa skäl som har föranlett
mig att icke överväga att nu föra över
dessa ärenden till planverket. Det skulle
bli mycket svårare, och det skulle ta
längre tid. Men jag uppfattar det san -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 121

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

nerligen inte som en näsbränna när
man säger att man hoppas att det skall
slutföras så snabbt det går. Jag upplever
det snarare som ett hej arop till att
slutföra detta arbete.

På den sista punkten är vi också
överens om att när det gäller detta utvecklingsarbete
som leder fram till direktiven
för planlagstiftningens omstöpning,
är det helt naturligt att det måste
ligga på departementet i nuvarande skede.

Det är klart att vi kunde ha låtit allt
vara vid det gamla, behålla byggnadsstyrelsen
som den var och vänta tills
vi var färdiga med detta expertarbete
för riksplaneringen, tills vi var färdiga
med hela omgörningen av byggnadslagstiftningen
och liksom hade konstruerat
det hus där det nya verket skulle
arbeta och i det ögonblicket presentera
ett planverk. Jag tyckte att det var
lämpligare att utnyttja tillfället för en
delning som medför fördelar på båda
sidor — i fullt medvetande om att det
blir litet provisoriskt med planverket,
men det kommer säkerligen att växa och
bli större när de nya uppgifterna kommer
till. Men jag vill göra det i förhoppning
om att det från en blygsam början
kanske kan utvecklas mot en lysande
framtid. Det viktigaste — det hoppas
jag att herr Tobé och jag är överens om
— är att vi kommer i gång med dessa
frågor och får någonting konkret gjort,
ty jag upplever detta som ett av våra
allra mest centrala samhällsproblem.

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Först ber jag att få ansluta
mig till herr Tobés motivering
för ett bifall till reservation b.

Då jag tycker att propositionen på
en del punkter präglas av eu viss oklarhet
och osäkerhet och av motsägelser,
skulle jag vilja komma med några frågor
och reflexioner.

Den arbetsgrupp i kommunikationsdepartementet
som under departementschefens
omedelbara ledning sysslar med

denna problematik anger att arbetsgruppen
har att förutsättningslöst angripa
frågorna om den fysiska miljöns utformning
och om de därtill knutna planeringsbehoven
och dessas relationer
till den övriga planering som utvecklas
inom skilda grenar av samhällsverksamheten.
De hittills genomförda diskussionerna
hair bland annat belyst hur
den moderna samhällsutvecklingen för
med sig ändrade och nya planeringsbehov
på den fysiska miljödaningens
område.

I propositionen sägs vidare att arbetsgruppens.
kartläggning av problematiken
på den fysiska planeringens område
syftar till att skapa en bakgrund
till ett efterföljande lagstiftnings- och
reformarbete på ifrågavarande område.
I propositionen förs det ett mycket
intressant resonemang om hur den moderna
samhällsutvecklingen för med
sig ändrade och nya planeringsbehov
på den fysiska miljödaningens område.
Ja, att det behövs reformer och en till
de nya förhållandena bättre anpassad
lagstiftning råder det väl inga delade
meningar om. Behoven är uppenbara,
och snabba åtgärder är mycket angelägna.

Det framhålles också i propositionen
att det inte bara är stadsbebyggelsen
som behöver planeras. Även en omfattande
planeringsverksamhet när det gäller
landsbygden är nödvändig; vi måste
komma fram till en rationell och frarnåtsyftande
hushållning med våra rnarkoch
naturresurser. Det är också en uppfattning
som jag i olika sammanhang
alltid har hävdat. Åtgärderna måste
samordnas på ett mycket bättre sätt än
nu, vad gäller både den fysiska planeringen
och lagstiftningen. Vi har ju ett
flertal lagar på områden som reglerar
markhushållningen här i landet, t. ex.
expropriationslagstiftningen, natur vårdslagen,

väglagen och vattenlagen,
och i många fall råder det inte den
överensstämmelse som vore önskvärd
mellan de olika lagarna, fastän de ofta

122 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

reglerar ungefär samma förhållanden.
En samordning på lagstiftningens område
är därför både nödvändig och angelägen.

En mängd olika organ och institutioner
sysslar också med frågor, som
sammanhänger med utnyttjandet av våra
mark- och naturresurser. Till råga
på allt bär vi på senaste tiden fått en
del centrala marknämnder, som jämsides
med de lokala organen skall operera
på marknaden. Men de löser inte
problemen utan kommer bara att förvärra
situationen. Det måste bli eu samordning
på det lokala och regionala
planet, om det skall bli någon ordning
på förhållandena på dessa områden. De
centrala organen skall enligt min mening
begränsa sig till att administrera
och leda utvecklingen, och de lokala
organen skall verkställa de centrala organens
intentioner.

Nu vill jag fråga statsrådet Palme:
Hur långt ämnar statsrådet driva fram
arbetsgruppens utredning innan den
förebådade parlamentariska kommittén
tillsättes? Skall denna kommitté endast
få till uppgift att utforma förslag till
ny lagstiftning, eller kommer den att
även få till uppgift att utreda hur den
fysiska planeringen skall organiseras
och genomföras?

I propositionen sägs: »Inom det allmänna
utredningsarbetets ram pågår nu
intensiva studier med biträde av vissa
till departementet knutna experter i
syfte att belysa metoder och program
för en sådan riksplanering. Först på
grundvalen av erfarenheterna från dessa
studier kan den lämpliga administrativa
formen och eventuellt erforderliga
lagstiftningsåtgärder tas upp till diskussion.
»

Sedan kommer ett mycket intressant
avsnitt: »Vad gäller de övriga sidor av
markanvändningsplaneringen som jag
berört i det föregående kommer det
fortsatta arbetet att inriktas på frågor
om lämpliga planeringsmetoder, planinstitutens
utformning samt samord -

ningen mellan skilda planformer, huvudmannaskapet
för planväsendet på
skilda nivåer och behovet av rättsregler.
» Detta är ytterst intressanta frågor,
och man tycker att parlamentariker
och praktiska kommunalmän borde
ha ett utomordentligt intresse av att
få vara med på själva utredningsstadiet.

Jag frågar detta med anledning av att
jag finner formuleringarna i såväl propositionen
som utskottsutlåtandet om
hur det skall gå med utredningen oklara.
I utlåtandet sägs t. ex. att utskottet
även vill »erinra om att departementschefen
uttalat att förenämnda arbete»

■— d. v. s. arbetsgruppens under departementschefens
ledning — »avses skola
vara av tillfällig karaktär». Jag förutsätter
att utskottsmajoriteten med uttrycket
»av tillfällig karaktär» inte velat
vara på något sätt ironisk mot herr
statsrådet. År arbetsgruppens verksamhet
av tillfällig karaktär måste den så
småningom få ett slut. Då frågar man
sig: När kan detta tänkas ske? Har herr
statsrådet någon uppfattning om tidpunkten
härför? Kan herr statsrådet
avslöja något om hur långt han ämnar
driva utredningsarbetet innan han anser
sig ha fått tillräckligt underlag för
att skriva direktiven för den förebådade
parlamentariska kommittén?

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att det i utlåtandet står: »Utskottet finner
det för sin del angeläget att utvecklingsarbetet»
— utskottet uttrycker sig
faktiskt på detta något drastiska sätt —
»slutförs i snabbast möjliga takt». I detta
önskemål vill jag livligt instämma.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottsutlåtandet fogade
reservationen b av herr Kaijser m. fl.
och i övrigt till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Henr talman! Jag skulle egentligen
kunna inskränka mig till att i all korthet
yrka bifall till alla de tre reservationer
som herr Tobé har talat om och in -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 123

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

stämma i allt vad han har sagt. Men jag
anser att det problem som berörs i reservationen
b om den särskilda arbetsgruppen
i departementet har ett ganska
speciellt intresse.

Vi har i Sverige en mycket ovanlig
tradition med små departement med begränsad
arbetsstyrka. Tyngdpunkten i
arbetet är förlagd till våra centrala ämbetsverk,
vilket man inte har motsvarighet
till på andra håll. Vi har goda erfarenheter
av detta system. Vi behöver fristående
självständiga ämbetsverk som
öppet redovisar sina resultat och där
alla får tillfälle att delta och pröva dem.
Jag anser inte att man kan bibehålla
ämbetsverkens självständighet och möjlighet
till eget handlande om man arbetar
med alltför många speciella grupper
inom departementen. Det kommer
att bli svårt att få till stånd ett lugnt
och fritt arbete i det nya planverk som
skall skapas, om de mest centrala frågorna
skall behandlas av särskilda experter
djupt inne i departementets
dunkla fördolda, samtidigt som detta
planverk håller på att finna sin form.

Det är ytterst angeläget, som herr
Tobé har sagt, att arbetet snart kan flyttas
från departementet till planverket.
Jag kan förstå att det kan ta tid att komma
ifrån denna dubbelställning, men
man måste göra det så fort som möjligt.
Det kaij annars mycket lätt uppstå ett
motsatsförhållande mellan dem som arbetar
i verket och dem som arbetar med
likartade problem i departementet, motsatser
som beror på en felaktig organisation.

Herr talman! Jag vill yrka bifall till
alla tre reservationerna.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag skulle först vilja säga
att beträffande delningen av byggnadsstyrelsen
är vi helt överens. Det verkade
som om herr statsrådet polemiserade
mot mig, men jag har också upplevt
det som alldeles felaktigt att man
har statens byggandefunktion och sta -

tens planfunktion — myndighetsfunktion
— i samma verk, särskilt som de
inte har samordnats särskilt bra inom
verket beroende på organisationen. Jag
tror att det blir bättre med statens byggande
i förhållande till planfrågorna nu
genom att man får olika verk.

Statsrådet gav en för riksdagen mycket
värdefull redogörelse. Jag har försökt
följa dessa frågor när statsrådet
uppträtt i olika sammanhang, men de
ord som statsrådet sade här var mera
klargörande, och jag föreställer mig att
det var värdefullt också för statsrådet
att få redovisa åtminstone grundtankarna
i detta för riksdagen.

Yi är väl tydligen även överens om
var verksamheten skall ligga i fortsättningen.
Det är alltså inte så att detta
arbete skall avslutas i snabbaste möjliga
takt utan det skall fortsättas, men det är
väl eu etapp som herr statsrådet vill
avsluta innan han överlämnar verksamheten
till planverket. Då är vi väl överens
också på den punkten. När jag
säger snarast menar jag att det vore
orimligt att genomföra det till den 1
juli 1967, men det kanske går att göra
det till den 1 juli 1968, och då har jag
vunnit mitt mål.

Herr statsrådet måste val medge att
om man har tillsatt en utvecklingsbyrå
inom ett nytt verk är det beklämmande
för vederbörande där att veta att här
pågår ett arbete med samma saker på
ett högre plan under skydd och stöd av
statsrådet och med vidare möjligheter
att ta initiativ. Det är inte så lätt för
planverket att då komma med egna initiativ.
Man anar väl att man skrattar lätt
åt det i departementet och säger: Det
har vi tänkt på redan, men ingen vet
om det.

Slutligen skulle jag vilja ge ett råd,
eftersom jag inte får tillfälle, åtminstone
på en tid, att syssla med dessa frågor.
Arbetet skall ju fortfarande, enligt statsrådet
Palme, ske inom departementet.
All planering, som inte har samband
med dem som skall genomföra den, blir

124 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Delning av byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

lätt bara planering. Jag skulle därför
vilja ge rådet till denna arbetsgrupp att
ni, när ni arbetar med denna utredning,
tänker på detta.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Grebäcks fråga är
ganska lätt att besvara. Det är självklart
att utredningsarbetet skall omfatta både
vad man vill, hur lagarna skall utformas
för detta viljande och hur viljandets
praktiska genomförande skall organiseras.
Tidpunkten vågar jag inte exakt uttala
mig om i dag. Detta utredningsarbete
kommer emellertid att ha hög prioritet
inom departementet i sommar och
i höst.

Det för mig över till arbetsgruppsresonemanget,
där jag hos herr Cassel
tyckte mig spåra alldeles överdrivna
misstankar om att det pågick något
skumt och dubiöst inom departementets
lyckta dörrar. Det är en mycket stor
fördel med små departement. Ett av
skälen till att ha sådana är att de inte
bara skall syssla med löpande frågor
utan att man där också skall försöka
tänka litet. Då uppkommer frågan hur
man skall organisera sitt tänkande. Det
är egentligen det frågan här gäller. Jag
påstår inte att jag har någon överväldigande
erfarenhet som fackdepartementschef,
men jag har funnit att det är
mycket bra att ha arbetsgrupper som
till väsentlig del består av departementets
egna tjänstemän inom mitt departement.
Det kan dock finnas en särskild
sakkunnig, tillfälligt anställd för ett
visst ändamål, och man kan också hämta
experter utifrån. Vi hade en sådan
arbetsgrupp, som arbetade fram hela
radiopropositionen, d. v. s. frågan om
radions och televisionens framtid.

Vi har en sådan arbetsgrupp för trafiksäkerheten,
som lett till ett mycket
stort antal propositioner till årets riksdag,
av vilka två står på dagens föredragningslista.

På samma sätt är det när det gäller

planeringsarbetet. Det är vi själva i departementen
plus ett par anställda experter
och någon person utifrån som
utgör denna arbetsgrupp. Det är ett sätt
att organisera sitt tänkande.

Denna arbetsgrupp har kommit fram
till den omtalade principståndpunkten
när det gäller riksplaneringen, och den
har kommit med förslag om delning av
byggnadsstyrelsen. Gruppen har också
kommit med vissa andra initiativ av
mindre dimension än propositionen om
de handikappades byggnadsfrågor eller
utredningar om skolor för utomhuslekar
för barn. Kronan på denna arbetsgrupps
verksamhet skall bli de kommande
direktiven till en omprövning
av byggnadslagstiftningen.

Vi skall ha självständiga ämbetsverk,
men vi skall inte låta ämbetsverken
överta statsmakternas uppgifter, utan vi
skall utnyttja det faktum att de är små
till att arbeta på detta smidiga sätt och
till att organisera vårt tänkande på ett
rimligt sätt. Det är inte frågan om några
dolskheter.

Jag kan inte lova att för riksdagen
lägga fram allt vi håller på med, tv
det händer att vi kommer in i återvändsgränder
och att det kan bli fråga
om saker som inte är värda att
lägga fram, men allt som i detta arbete
är värt att läggas fram i offentlighetens
ljus och som kan leda till någonting
kommer också att framläggas för denna
riksdag. Det vore tråkigt om vi finge en
debatt, av vilken skulle framgå att man
tror att några egendomligheter pågår
bakom våra lyckta dörrar. Vi skall ha
öppna dörrar och öppen redovisning,
men vi skall också försöka tänka.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet
skall inte missförstå mig. Jag har ingenting
emot att han tänker; jag har heller
ingenting emot att lian samlar några
herrar omkring sig och sitter och tän -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 125

Delning av

ker med dem, och jag tror inte att de
har några skumraskmanövrer för sig.
Men jag föreställer mig att jag sitter i
planverket och funderar på hur uppgifterna
skall lösas och försöker lägga
upp hur detta arbete skall genomföras.
Samtidigt vet jag att statsrådet sitter i
sitt departement, omgiven av sina närmaste
män och vissa experter, som han
kallar till sig utifrån, och funderar över
precis samma sak som jag. Då frågar
jag mig: Vad har jag här att göra? Hur
är det möjligt att uträtta ett verkligt entusiastiskt
arbete i ett ämbetsverk, om
man vet att de centrala problemen inte
bearbetas där utan av en liten krets
inne i departementet? Samspelet mellan
ämbetsverk och departement är känsligt,
och jag är övertygad om det är
oklokt att lägga upp arbetet på det här
sättet.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vi skall självfallet ha en
klar kompetensfördelning mellan ämbetsverk
och Kungi. Maj :t, och ämbetsverket
skall inte överta Kungl. Maj:ts
uppgifter. Men samtidigt måste verkschefen
under bevarande av sin självständighet
tillhöra departementschefens
närmaste medarbetare, annars skulle
samarbetet inte fungera.

Jag är övertygad om att planverket
och dess chef inte kommer att anse sig
klavbundna i sin verksamhet av det utvecklingsarbete
som pågår inom departementet
— det skulle innebära underbetyg
åt både planverket och departementet.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen a);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Björkman begärde
emellertid votering, i anledning varav

byggnadsstyrelseorganisationen m. m.

efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i inom. I) i
utskottets utlåtande nr 108, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen a) av herr Kaijser m. tf.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstni ngsapparåt verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 52 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen b);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 108, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen b) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

126 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum: Avlöningar

intagit sina platser och voteringsproposition
en blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstniingsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
116 ja och 95 nej, varjämte 1 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. III—VIII

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IX

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen c);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Tobé begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition!
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IX) i
utskottets utlåtande nr 108, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen c) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositioonen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Tobé begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
143 ja och 66 nej, varjämte 3 av

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. X och XI

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 3

Riksantikvarieämbetet och statens

historiska museum: Avlöningar

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
109, i anledning av Kungl. Maj:ts framställningar
angående anslag för budgetåret
1967/68 till riksantikvarieämbetet
och statens historiska museum jämte i
ämnet väckta motioner.

Punkten 1

Riksantikvarieämbetet och statens historiska
museum: Avlöningar

Sedan punkten föredragits yttrade:

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 414 och II: 527 samt de ävenledes
likalydande motionerna I: 306 och
II: 394 framhålles angelägenheten av att
riksantikvarieämbetets fornlämningsregister
utgives i tryck. I det förstnämnda
motionsparet yrkas därjämte att riksdagen
måtte besluta bevilja 50 000 kronor
för budgetåret 1967/68 till åtgärder
för tryckning av ifrågavarande register.

Tyvärr har statsutskottet ställt sig
ganska kallsinnigt och som vanligt hänvisat
till pågående utredning, i detta
fall 1966 års utredning beträffande Vitterhets-,
historie- och antikvitetsakademien
samt riksantikvarieämbetet. Utskottet
hänvisar också till att riksantikvarieämbetet
redan nu äger disponera
vissa medel för renskrift och kopiering
av fornminnesregistret. Med utgångspunkt
från dessa två skäl avstyrker
man motionsyrkandena. Jag anser

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 127

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museum: Avlöningar

att det senare av de anförda skälen borde
ha gjort det möjligt för statsutskottet
att redan nu, utan ytterligare utredning,
ställa det föreslagna beloppet till riksantikvarieämbetets
förfogande för en
fortsatt bearbetning i form av tryckning
av det material det här är fråga
om.

Ifrågavarande register, som innehåller
beskrivningar av de fasta fornlämningar
som finns redovisade på Ekonomisk
karta över Sverige, förvaras av riksantikvarieämbetet
och finns för närvarande,
med undantag av vissa renskrivna
handlingar, endast i blyertsanteckningar
från fältarbetet.

Blyertsskriften är inte beständig, och
genom att registret dagligen används
av ämbetets tjänstemän samt av planförfattare,
forskare och en intresserad
allmänhet nötes skriften och blir för
varje år alltmera svårläst. Anteckningarnas
fortgående utplåning innebär i och
för sig en avsevärd förlust, men en
verkligt stor brist är också att anteckningarna
endast finns i ett enda exemplar.
Det innebär en betydande inskränkning
i den ekonomiska kartans
användning och vållar svårigheter och
kostnader för alla dem som av olika
anledningar behöver använda sig av
fornlämningsregistret. Det är många
som gör det, inte minst planförfattare
och vägbyggare, som är i behov av att
veta vad de på den ekonomiska kartan
redovisade fornlämningarna innehåller.

Fornlämningsregistret har eu omfattande
användning och utnyttjas alltmera
för varje år. Dagligen inkommer
till ämbetet planärenden från hela landet,
och särskilda utdrag av registret
måste göras för praktiskt taget varje
ärende, där fornlämning berörs. Detta
kräver mycken tid. Även i de fall då
man överlåter åt vederbörande att själv
göra erforderliga utdrag medför bristen
på ett tryckt register att statsverket
får extra kostnader för arbetskraft, lokaler
etc. Dessa kostnader är på längre
sikt ingalunda obetydliga. Förfarings -

sättet medför också betydande väntetider
och en fördröjning av plan- och
byggnadsärenden i många fall. Det vållar
utomordentligt stora olägenheter.

En publicering av registret skulle
medföra en rationalisering av ärendehandläggningen
samt innebära en effektivisering
av den service som allmänheten
med rätta ställer krav på. Lättnaden
skulle bli särskilt märkbar för
lantmäteriet, länsarkitekterna, vägförvaltningarna,
landsantikvarierna och
länsstyrelserna samt för vissa kommunala
organ, framför allt byggnadsnämnderna.

För undervisningen i våra skolor och
inom folkbildningsarbetet skulle tillgången
på ett tryckt register bli av
mycket stort värde. Enligt läroplan för
grundskolan skall på grundskolans
samtliga stadier undervisning och orientering
ske om fasta fornlämningar i ämnet
hembygdskunskap och i orienteringsämnena
historia och geografi. Förutsättningen
för en effektiv, saklig och
samtidigt fantasieggande undervisning
är emellertid att såväl lärare som elever
har tillgång till en beskrivning av
de olika fornlämningarna. En tryckning
av registret skulle göra detta möjligt.
Samtidigt kan nämnas att skilda bildningsförbund
och hembygdsföreningar
liksom fritids- och turistorganisationer
är mycket angelägna att för studieändamål
och för exkursioner äga tillgång
till de beskrivningar som finns i registret.

Av vad jag här sagt torde framgå att
en tryckning av registret bör ske så
snart som möjligt. Någon utredning torde
inte vara behövlig. Någon organisatorisk
fråga kan detta knappast vara,
då arbetsuppgiften helt faller under
statsverkspropositionens rubrik B 37,
Riksantikvarieämbetet. Kostnaderna är
inte heller så stora att de kan få utgöra
hinder för en publicering av det
befintliga materialet.

Den argumentering jag här har fört
borde självklart leda fram till ett yr -

128 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen angående patent

kande om bifall till motionsparet I: 414
och II: 527.

Då utskottet har gått in för avslag
skall jag dock inte ställa något yrkande.
Men jag vill uttala den förhoppningen,
att vi vid ett kommande års
riksdag skall få tillfälle att bevilja nödiga
medel till tryckning av fornlämningsregistret.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Herr Westberg beklagade
att utskottet hade hänvisat till en
utredning, men den som uppmärksamt
lyssnade till hans anförande måste väl
ha funnit att av det framgick behovet
av just denna utredning alldenstund
frågan har en så vittomfattande betydelse
som han här vitsordade. Därför
är det också rätt naturligt, att man inom
en utredning klarlägger hur detta problem
skall behandlas i framtiden. Han
talar om att det finns endast ett exemplar.
Jag förmodar att man inom det
verket liksom inom andra verk, om så
behövs, kan ta fotostatkopior, och det
torde verket kunna göra utan särskilt
riksdagsbeslut.

Jag hemställer om bifall till utskottets
hemställan.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Det torde vara ganska
svårt att ta fotostatkopior av blyertsanteckningar,
förda under primitiva förhållanden
i fält.

Utskottets talesman talar om att utredning
nog behövs. Kan det behövas
utredning för att trycka material som
man har till förfogande? Det är ju bara
fråga om att renskriva det och trycka
det. Jag kan inte förstå att man för den
sakens skull behöver göra någon utredning.
Det är bara att ställa pengar till
förfogande, så att det kan göras. Riksantikvarieämbetet
ombesörjer arbetet
mycket gärna bara det får nödvändiga
medel. Det är utomordentligt angeläget
att det här registret trycks så att man
får tillgång till det ute i länen och

slipper den fördröjning och de stora
besvär som blir följden av att det bara
finns ett enda exemplar, så att man
måste resa till Stockholm för att göra
en avskrift eller besvära ämbetsverket
med att göra en dylik. Detta tar ju tid;
ärenden ligger på hög och man hinner
inte sköta uppgifterna, varför planläggning
och annat arbete fördröjs ute i
länen i mycket stor utsträckning. Jag
tycker att det är synnerligen onödigt
att det skall råda sådana förhållanden.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag tror att herr Westberg
tar litet för lätt på det här problemet,
ty den omständigheten att det
tillsatts en utredning bör väl ändå tyda
på att frågan inte är så enkel som herr
Westberg gör gällande.

Beträffande fotostatkopia torde det gå
lika lätt att ta en sådan på blyertsskrift
som på annan skrift om den är läsbar.

Herr WESTBERG (fp):

Herr talman! Den tillsatta utredningen
kan knappast ha till huvudsaklig uppgift
att utreda frågan om tryckning av
ett material som redan finns, utan måste
givetvis ha helt andra uppgifter.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

Punkterna 2—6

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
110, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1967/68 till byggnadsstyrelsen
in. in.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 5

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom.
förordningen angående patent

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av dels Kungl.

Onsdagen den 24 maj 1907 em.

Nr 31 129

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen angående patent

Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen
den 16 maj 1884 (nr 25) angående
patent, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Genom en den 31 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 119, vilken hän -

visats till lagutskott och behandlats av
första lagutskottet, hade Kung''1. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet
över justitieärenden och protokoll hållet
i lagrådet, föreslagit riksdagen att
antaga följande

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen den 16 maj 1884 (nr 25)

angående patent

Härigenom förordnas, att 4 § 3 mom. förordningen den 16 maj 1884 angående
patent skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

i §•

3 mom. Därjämte åligge sökanden 3 mom. Därjämte åligge sökanden
att bifoga eu avgift (ansöknings- att bifoga eu avgift (ansökningsavgift)
av tvåhundra kronor. avgift) av fyrahundra kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1967.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat de likalydande motionerna
1:835 av lierr Stefanson in. fl.
samt 11:1039 av herr Löfgren in. fl.,
vari hemställdes att riksdagen måtte avslå
den i propositionen gjorda framställningen.

Utskottet hemställde, att riksdagen,
med avslag å förevarande motioner
1:835 och 11:1039, måtte bifalla förevarande
proposition, nr 119.

Reservation hade avgivits av herrar
Svanström, Schött, Lidgard, Hilding,
Svensson i Va, Gustafsson i Borås och
Sjöholm samt fru Henrlin, vilka ansett
att utskottet bort hemställa,

att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, I: 835 och II: 1039,
måtte avslå det genom förevarande proposition,
nr 119, framlagda förslaget.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 37 är fogad en reservation,
och det är i anslutning til! den jag vill
saga ett par ord. Det är på tre punkter
vi reservanter har en avvikande mening
mot utskottet.

Vi står fast vid den tidigare intagna
ståndpunkten att en höjning av patentavgifterna
bör anstå till dess att den
nya patentlagen kommer. Vi anser vidare
afl det inte är riktigt att nu utbryta
en del av avgiftsgrupperna och höja just
dessa avgiftsgrupper med 100 procent,
från 200 till 400 kronor. Den föreslagna
höjningen med 100 procent kan inte
sägas befordra en sakligt betingad avvägning
av de olika avgiftsgruppernas
inbördes förhållande vid en höjning av
patentavgifterna. Vi reservanter anser i
likhet med motionärerna och utskottsmajoriteten
den principen vara riktig,
att avgifterna i patentärenden skall av -

5 —Andra kammarens protokoll 1967. Nr 31

130 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom.

passas på sådant sätt att inkomsten
täcker kostnaden för verksamheten. Yi
anser dock starka skäl föreligga mot att
nu ensidigt höja avgifterna. Höjningen
bör anstå till dess den inbördes nivån
av alla avgiftsgrupper kan bedömas i
ett sammanhang.

De ekonomiska aspekterna på denna
fråga i övrigt går jag förbi, då jag vet
att herr Löfgren i Malmö kommer att
beröra dem.

Det kan väl sägas att det här gäller en
lagändring med sällsamt kort livslängd
eller tillämpningstid. Den nya, genom
nordiskt samarbete förberedda patentlagen
kommer väl snart att ligga på
riksdagens bord, kanske redan i år. Då
kommer förmodligen nu gällande lagbestämmelser
att ersättas av nya. Då
arbete pågår med en ny patentlag och
då det kan vara en fråga om månader
innan denna nya lag förslagsvis kommer
att presenteras för riksdagen, anser
vi alltså att man inte nu bör införa
nya regler.

Det kan även sägas vara angeläget att
vid en allmän höjning av patentavgifterna
för att uppnå en lämplig avgiftsbeläggning
för patentverkets service
hänsyn också tages till att verket får en
sådan anpassning av sina anslag, att den
synnerligen otillfredsställande behandlingstiden
för patentansökningar inom
rimlig tid väsentligt kan nedbringas.

Jag yrkar alltså bifall till reservationen.

Fru HEURLIN (h):

Herr talman! I likhet med herr Gustafsson
i Borås finner jag att det för
närvarande inte finns skäl att höja den
avgift som vi nu diskuterar. År 1953
företogs en höjning från 50 till 100 kronor.
Det var alltså en höjning med 100
procent. År 1958 skedde en ny höjning,
då från 100 till 200 kronor — alltså
återigen en höjning med 100 procent.
Nu, år 1967, vill man för tredje gången
ha en höjning, även denna gång med
100 procent.

förordningen angående patent

Vi reservanter är i och för sig med
på att det skall bli höjningar. Det är inte
detta vi vänder oss mot. Men att nu,
såsom herr Gustafsson nämnde, bryta
ut just denna avgift och höja den med
100 procent anser vi otillfredsställande.

Enligt vad vi förstått kommer den
113m lagen att träda i kraft den 1 januari
1968. Det finns anledning att tro på
denna uppgift. Vi tycker därför på borgerligt
håll att det inte finns någon anledning
att nu ta upp en detalj i det
hela.

Vidare bär patentverket i fråga om
patentansökningar en mycket kraftig eftersläpning.
Som framgår av utskottets
utlåtande släpar det för närvarande efter
med nära 62 000 ärenden. Det beräknas
att eftersläpningen med nuvarande
personalresurser kommer att bli ännu
större; den kommer om några år att
vara uppe i åtminstone 70 000 ärenden.
Det är väl då otillfredsställande
att just ansökningsavgiften skall höjas
på detta sätt.

Vi anser vidare att ansökningsavgiften
bör stå i rimlig proportion till den
service som verket ger. Några av kammarens
ledamöter har kanske läst om
den 14-åriga flicka — ett litet sprinterfenomen
— som hittade på ett startblock,
som var mycket finurligt, enkelt
och behändigt. På detta startblock
sökte hon patent. Hon väntade sig förstås
att hon mycket snart skulle få ett
besked från patentverket om att hon hade
fått patent på sin, som hon tyckte,
lilla fina uppfinning. Hon räknade säkerligen
inte med att hon skulle behöva
vänta omkring fem år. Under den tiden
hade nog hennes intresse för den här
lilla saken minskat avsevärt.

Jag tror alltså att det i dagens läge
finns all anledning att vänta med denna
avgiftshöjning och ta upp alla sådana
här frågor i samband med förslaget om
en ny lagstiftning.

Herr talman! Jag skall inte säga mer
för att inte ytterligare ta kammarens
tid i anspråk, särskilt som jag vet att

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 131

Lag om ändrad lydelse av

herr Löfgren själv bär begärt ordet för
att närmare motivera sin motion. Med
dessa ord ber jag att få yrka bifall till
den till första lagutskottets utlåtande nr
37 fogade reservationen.

Chefen för justitiedepartementet, benstatsrådet
KLING:

Herr talman! Det gläder mig att reservanterna
helt och oreserverat instämmer
i att vi skall hålla på principen
att patentverkets verksamhet skall
vara självfinansierad. Men denna princip
innebär också att varje gren av
verksamheten skall bära sina kostnader.
Underskott på ett område bör inte
subventioneras genom överskott på ett
annat. Därför är reservanternas argumentation
mot en höjning av enbart ansökningsavgiften
helt felaktig. Av de avgifter
som för närvarande tas ut täcker
en del — utfärdningsavgifter, återupplivningsavgifter,
besvärsavgifter och avgifter
för försålda publikationer och
reproduktioner — vissa preciserade
kostnader. Övriga kostnader, som främst
hänför sig till granskningskostnaderna,
skall täckas av ansökningsavgifter och
årsavgifter. Enligt gjorda beräkningar
uppgår granskningskostnaderna och övriga
icke speciella kostnader till sammanlagt
omkring 1 000 kronor per ärende.
För de ansökningar som inte leder
till patent betalas alltså i dag endast
200 kronor och enligt förslaget bara
400 kronor av de verkliga kostnaderna
på 1 000 kronor. Resterande 600 kronor
— 800 kronor i dag — måste täckas
genom årsavgifter på de ansökningar
som leder till patent.

År 1966 ingavs drygt 18 000 patentansökningar.
Antalet beviljade patent
uppgick däremot bara till cirka 8 000.
Om vi förenklar resonemanget och utgår
från att hälften av alla ansökningar
leder till patent, innebär det föreslagna
avgiftssystemet att varje ansökan,
som leder till patent, får betala dels sina
egna kostnader, 1 000 kronor, dels
också en subvention av de ansökning5*
— Andra kammarens

§ 3 mom. förordningen angående patent

ar som ej leder till patent med 600 kronor.

Enligt reservanternas mening skulle
denna subvention uppgå till 800 kronor.
Även efter den av regeringen föreslagna
höjningen kommer närmare hälften
av nyhetsgranskningen alltså att utföras
till ett pris som avsevärt understiger
självkostnaden. Att vi inte har
velat ta steget fullt ut och göra ansökningsavgiften
ännu högre sammanhänger
naturligtvis med att det anses vara
en förmån för den tekniska utvecklingen
att uppfinnarverksamheten främjas.
Ansökningsavgiften bör därför inte
vara så hög att den får en motsatt effekt.

Man har här också talat om att denna
lagstiftningsprodukt skulle få en så
kort livslängd. Det är inte regeringens
fel. Förslaget till ny patentlag lädes
fram för riksdagen i januari 1966 och
var avsett att träda i kraft den 1 januari
1967, varvid det systemet skulle gälla
att ansökningsavgifterna skulle fastställas
i administrativ ordning. Vi hade alltså
redan haft 400 kronor från årskriftet,
om lagen hade fått träda i kraft vid den
föreslagna tidpunkten. Lag kan här nämna
att vid de nordiska överläggningar
som har ägt rum i samband med att patentlagstiftningen
lades fram i de olika
nordiska länderna var man överens om
att man borde ha just den i propositionen
föreslagna höjden på ansökningsavgifterna.

Här har man också talat om behandlingstiden
för patentansökningar och
om dålig service och sagt att man borde
höja ambitionsnivån innan man höjer
avgifterna. Till det vill jag bara säga att
man inte inrättar en massa nya tjänster
i samma ögonblick som man är medveten
om att man genom mycket kraftiga
rationaliseringar kan åstadkomma
samma effekt. Det har beräknats att införandet
av de gemensamma nordiska
patenten och införandet av en gemensam
besvärsinistitution för de nordiska
länderna i patentärenden kommer att

protokoll 1967. Nr 31

132 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen angående patent

innebära en rationaliseringsvinst för
det svenska patentverket på 37 procent.
De nordiska kommittéer som utreder
sistnämnda fråga kommer —• enligt vad
de nordiska patentcheferna meddelade
mig vid ett sammanträde som jag hade
med dem i män dags — att fr amlägga sina
förslag i höst.

Herr LöFGREN (fp):

Herr talman! Det skulle finnas anledning
att börja med herr statsrådet Klings
anförande, men jag anser inte att jag
har anledning att ändra på den debattordning
som jag har tänkt mig. Jag
skall be att få återkomma till de enligt
min uppfattning något underliga synpunkter
som herr statsrådet har anfört,
i varje fall i vissa avseenden.

Först vill jag för att undvika varje
missförstånd säga att jag är helt av den
uppfattningen att patentverkets service
beträffande patentärenden bör finansieras
genom avgifter. Om kostnaderna
för en fullgod service från patentverkets
sida inte täckes av gällande avgifter,
har jag alltså ingenting i princip att erinra
mot att avgifterna på lämpligt sätt
anpassas till kostnadsläget. Inte heller
har jag något att erinra mot att det vid
avgiftshöjning inräknas en viss marginal.
Patentverkets principiella inställning
att avgiftsberäkningen vid avgiftshöjning
bör avse verkets reella kostnad
med en säkerhetsmarginal av cirka 10
procent kan jag också ansluta mig till,
särskilt med hänsyn till att avgiftshöjningarna
inte bör genomföras alltför
ofta.

Avgifterna för patent är av flera slag.
I den motion jag har väckt i denna
kammare har vissa uppgifter från patentverkets
petitaframställning för budgetåret
1967/68 återgivits. Härav framgår
att ansökningsavgifterna uppgår till cirka
20 procent av de samlade avgifterna,
årsavgifterna svarar för nära 70 procent
och övriga avgifter ger den återstående
delen, cirka 10 procent. När det
är aktuellt att genomföra en höjning av

patentavgifterna måste det för den initierade
te sig helt självklart att alla avgiftsgrupper
bedömes samtidigt för att
en sakligt betingad avvägning av de olika
avgiftsgruppernas inbördes förhållande
skall kunna göras.

Räknat från början av år 1953 till nu
innebär propositionens förslag en höjning
av ansökningsavgiften på sammanlagt
inte mindre än 700 procent. Avgiften
var nämligen 50 kronor före höjningen
1953. Jag är medveten om att
avsikten varit att genomföra en samtidig
anpassning av avgifterna från och med
den 1 juli 1967 efter tillkomsten av den
nya patentlagstiftningen inom de nordiska
länderna. Tyvärr har behandlingen
av lagförslagen i de nordiska parlamenten
blivit fördröjd, och då har departementschefen
valt att föreslå en utbrytning
av enbart ansökningsavgiften
ur hela avgiftspaketet och föreslår en
höjning med 100 procent av denna
mindre del.

Jag anser det vara helt otillfredsställande
att förfara på det sättet, och redan
av den anledningen har vi i motionen
yrkat avslag på propositionens förslag.
Att det beräknas uppstå underskott
inom patentverket under innevarande
och nästkommande budgetår för patentverkets
service anser vi inte utgöra tillräckligt
bärande skäl för att bortse från
de olägenheter jag här beskrivit. Full
kostnadstäckning på längre sikt är jag
dock beredd att acceptera.

Kammarens ärade ledamöter bör kanske
uppmärksamma att det med all sannolikhet
är sista gången som riksdagen
kan ta ställning till frågan om en patentavgift
och i övrigt uttala sig om den
inbördes nivån mellan olika slag av
avgifter. Om den föreslagna nya patentlagen
antages kommer avgifterna att bestämmas
i administrativ ordning.

Vi vet alltså ingenting om vad de övriga
avgifterna kommer att bli, och vi
kan därför inte bedöma skäligheten i
den föreslagna höjningen av ansökningsavgiften.
Uppenbara orimligheter inom

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 133

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen angående patent

andra avgiftsgrupper bör också rättas
till. Som exempel härpå vill jag nämna,
att jag i motion B: 188 år 1958, alltså
för nio år sedan, yrkade på införandet
av en särskild tryckningsavgift på 25
kronor för varje sida text eller ritning
utöver tre sidor i en patentskrift. Tyvärr
avslogs detta förslag. Jag kan inte
neka mig nöjet att citera ett stycke ur
ett anförande som jag höll här i kammaren
vid behandlingen av motionen år
1958. Jag kan trösta kammarens ledamöter
med att jag tvingades hålla detta
anförande ungefär kl. 3 på morgonen.
Därför tycker jag att jag vid denna
jämförelsevis tidiga tidpunkt skulle ha
möjlighet att tala ur min erfarenhet från
dessa patentärenden.

Jag citerar följande: »Utskottet avstyrker
min motion till alla delar ehuru
jag kan utläsa en välvillig inställning i
varje fall till mitt förslag om särskilda
tryckningskostnader för mera omfattande
patent.

Utskottet har helt accepterat min
motivering för att införa särskild tryckningsavgift
för mera omfattande patent.
Man vill trots detta avvakta ytterligare
utredningar. Statens organisationsnämnds
utredning åberopas. Jag kan
. läsa upp det som av denna nämnd säges
om införandet av tryckningskostnad
■— det är bara en rad och den lyder:

''Införandet av en sådan bestämmelse
synes emellertid väl rigoröst och knappast
tillrådligt.’

Är detta orimligt? Vad sägs om följande
fall. Jag vet från praktiken att
det för närvarande hos patentverket ligger
en ansökan på cirka 900 maskinskrivna
sidor. När patentverket uppmanade
sökanden — i detta fall ett utländskt
företag — att stryka ned denna
ansökan till ett betydligt mindre antal
sidor, svarade sökanden, att detta är
förenat med så betydande kostnader —
jag har hört uppgiften 20 000 kronor -—
att han hellre betalade de betydligt högre
utfärdnings- och tryckningskostnaderna
än att han tog på sig besväret med

att banta ned ansökningshandlingen.
Detta kan emellertid patentverket inte
åtaga sig, ty man har bara taxa på 100
kronor. Då frågar man sig, om det kan
vara så omotiverat som statens organisationsnämnd
anser att införa en särskild
tryckningskostnad, allra helst som
just sådana avgifter tillämpas både i
Norge, Danmark och Finland och även
i andra länder.»

Vi märker alltså att detta ärende är
högaktuellt ännu i dag. Avgiften är fortfarande
helt oförändrad. Det finns ingen
tryckningskostnad och jag är ytterligt
förvånad över statsrådets uppgift att
utfärdningskostnaderna skulle täckas av
avgiften. Det finns ingen annan avgift
än utfärdningskostnaden och den inkluderar
tryckningskostnaden. Jag har i
petitaframställningen en uppgift att patentverket
har beräknat tryckningskostnaden
för föregående budgetårs patentskrifter
till 2,1 miljoner kronor. I motionen
har jag redovisat hur mycket
som kommer in i form av utfärdningsavgifter.
Det är 846 000 kronor. Vi kan
alltså räkna ut att där finns en diskrepans
på mellan 846 000 och 2,1 miljoner
kronor. Hur kan då statsrådet säga att
utfärdningsavgifterna täcker kostnaderna
för detta?

Ännu i dag är avgiften oförändrat 100
kronor. Det är betydande summor som
verket förlorat på grund av avslaget
på min motion år 1958. Eftersom underskottet
på ett års kostnader för tryckning
av patentutfärdningar redan i min
motion år 1958 redovisades till 230 000
kronor och kostnaderna därefter stigit
kraftigt men avgiften behållits oförändrad,
rör det sig snarare om miljoner än
om hundratusentals kronor. Det kanske
kan nämnas att jag i min motion 1958
också kunde påpeka att de extra kostnaderna
för tryckning av mera omfattande
patentskrifter redan förekom i övriga
nordiska länder och även i andra
länder.

Jag kommer sedan in på frågan om
patentverkets service, som näringslivet

134 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1907 em.

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen angående patent

och enskilda uppfinnare skall betala för.
Patentverket inser till fullo att anmärkningar
mot verkets service är i högsta
grad befogade. För närvarande ligger
det 62 000 ansökningar oavgjorda. Genomsnittligt
tar en vanlig ansökan cirka
fem år för att behandlas och de viktigare
ansökningarna som passerar besvärsavdelningen
får genomsnittligt vänta
cirka tio år. Tycker kammarens ledamöter
att detta oefterrättliga förhållande
är en lämplig bakgrund för drastiska
avgiftshöjningar av det slag som
propositionen föreslår? Det anser jag
definitivt inte.

Patentverket har gjort en beräkning
för att förutse vad som kommer att hända
med eftersläpningen. Såsom herr
statsrådet har sagt beräknas den nya
patentlagen medföra väsentliga lättnader
för granskningsarbetet och betydande
rationaliseringar av arbetet är i gång.
Men även om man tar i beaktande de
fördelar som vinnes genom den nya
patentlagen och genom de rationaliseringsarbeten
som skall genomföras, räknar
experterna inom patentverket med
att balansen, som för närvarande uppgår
till 62 000, kommer att stiga endast
till — jag betonar: endast till — cirka
72 000 vid ingången av 1969 för att därefter
minska till cirka 66 000 år 1974.
Därefter beräknas balansen åter stiga
sakta. Detta betyder att dagens oefterrättliga
tillstånd är ett bottenläge sett på
tio års sikt.

Det är visserligen justitieministern
som står för propositionen, men jag tilllåter
mig i detta sammanhang vädja
till handelsministern under vars departement
patentverket lyder.

Tag en grundlig diskussion med patentverket
och låt de ansvariga bevisa
att det måste ges ökade personalresurser
för att komma till rätta med verkets
eftersläpning i fråga om patentansökningar!
Om en rejäl ökning av verkets
personalresurser ges så att en inarbetning
av eftersläpningen kan bringa ned
balansen till en skälig nivå inom rimlig

tid, då, men inte förr, är det lämplig
tid att komma med avgiftshöjningar och
med skälig avvägning av de olika avgiftsgrupperna
inbördes. Då skall jag
inte klaga över de nödvändiga avgiftshöjningarna
både för full täckning och
med den marginal om cirka 10 procent
som verket anfört såsom rimlig. Innan
detta grepp på läget tagits vill jag inte
vara med om en höjning av patentavgifterna.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Jag vill dessutom, utöver vad jag har
sagt beträffande justitieministerns synpunkter
på dessa frågor, säga att vi
dock inte knäsatt den principen att man
skall betala allting med ansökningsavgifter.
Vi har inte någon som helst
egentlig kostnad för att ta emot de
pengar som finns för förnyelsen, men
likaväl har vi inte mindre än 850 kronor
i årsavgift för att upprätthålla patentet
det sjuttonde året. Vi har inte
heller på andra avgiftsområden inom
patentverket tagit den ståndpunkten att
man skall ta ut kostnaden exakt för den
service man lämnar vid ansökningen
och granskningen. Exempelvis har de
relativt nyligen gjorda mycket kraftiga
höjningarna i fråga om varumärkesavgifterna
visat att man inte har gått efter
denna princip.

Jag har den bestämda uppfattningen
att man bör ta sig en ordentlig funderare
och helt enkelt ställa sig frågan:
Är det rimligt att försvåra för de stackars
uppfinnare, som sannerligen har
det svårt nog ändå på många håll och
kanter, att få en ansökan beviljad, genom
att gång på gång höja avgifterna
med 100 procent?

Jag har redan i min motion år 1958
anvisat att patentverket mycket väl skulle
kunna få in de avgifter som behövs
för att täcka servicekostnaderna genom
en något måttligare höjning av ansökningsavgifterna.
I stället kan man bl. a.
ta ut en så mycket större avgift för de
sista åren för patentets upprätthållande.

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 135

Lag om ändrad lydelse av 4 § 3 mom. förordningen angående patent

Jag kan inte heller gå ifrån denna
talarstol utan att ha kommenterat justitieministerns
anförande, vari han så
varmt talade för att klämma uppfinnarna
på den allra största delen av
verkets kostnader för att pröva patentansökningarna.
Skulle inte herr justitieministern
vilja göra en liten enkel jämförelse
med den oerhörda generositet
som, genom hans egen proposition i
upphovsrättsfrågan och genom riksdagens
behandling av den, givits alla som
kan göra gällande, att de kan skapa det
som kallas för konst, ett skydd, vilket
enligt de nya lagbestämmelserna kommer
att vara nästan 100 år utan att de
behöver betala ett enda öre för det. Blir
de på något sätt angripna, d. v. s. om
någon anser att deras rättigheter har
blivit kränkta, skall vi betala rättegången
med allmänna medel för att de
skall få sitt gratis förvärvade skydd bevisat
och stärkt.

Jag har inte tagit upp detta för att
göra ett angrepp på konstnärerna. Jag
tycker dock det är rimligt att göra en
liten jämförelse med vad staten anser
sig behöva ta ut av uppfinnarna för att
de skall få den rätt som ett patent
innebär, allra helst som staten tillämpar
en så genomusel service som denna
gräsliga eftersläpning i verkligheten innebär.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag saknar väl anledning
att här gå in på de yrkanden som
herr Löfgren framställde för snart tio
år sedan. Nu är det 1967.

Det föreligger ett underskott i patentverkets
rörelse. Av vad jag sade har
det klart framgått, att min uppfattning
ingalunda är att — som herr Löfgren
uttryckte det — allting skall betalas
med ansökningsavgifter. Jag påvisade
ganska tydligt att arbetet med ansökningarna
är klart subventionerat från
andra delar av patentverkets verksamhet.

Yad beträffar rätten till litterära och
konstnärliga verk har jag ingen annan
tröst att ge herr Löfgren än en tröst för
ett tigerhjärta. Om jag får fortsätta min
verksamhet, avser jag att lägga fram
förslag som kommer att ge ett vidgat
skydd för mönster och brukskonst.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
justitieministerns senaste anförande vill
jag säga att jag är helt införstådd med
att ansökningsavgifterna inte täcker alla
kostnader. Men när herr justitieministern
säger att ansökningsavgifterna är
klart subventionerade från andra avdelningar
inom patentverket, vill jag
fråga om inte de som får patent sedermera
i årsavgifter betalar inte mindre
än 70 procent av de samlade avgifterna.
Då tycker jag att det är fullkomligt
orimligt att tala om att detta är en
subventionering från andra avdelningar
inom patentverket.

Jag är vidare helt införstådd med
herr statsrådet om att patenten skall
bära de kostnader som patentverkets
service medför, men jag tycker att man
kan ha rätt att begära att denna service
skall vara av någorlunda kvalitet.

Beträffande den fortsatta utvecklingen
inom upphovsrätten talade statsrådet
om »tröst för ett tigerhjärta». Statsrådet
kanske är medveten om att jag tillhörde
den utredning som just bär föreslagit
en utvidgad skyddsrätt på mönsterskyddets
område och som dessutom
har framlagt förslag beträffande nyttokonstens
ställning på upphovsrättens
område. Jag tillhör dem som har gått
med på förslaget, därför trodde jag inte
att justitieministern hade någon anledning
att rikta en speciell anmärkning
mot mig personligen.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Efter herr Löfgrens senaste
ord framstår hans föregående anförande
med angreppet mot författar -

136 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

rätten som i allra högsta grad egendomligt.

Herr LÖFGREN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Justitieministern får
inte betrakta mitt förra anförande som
ett angrepp på upphovsrätten. Jag har
klart sagt vad jag ansåg; jag har endast
velat ha rimliga proportioner mellan
avgifterna från somliga utövare av ett
andligt skapande och från andra som
faller inom ramen för en något annorlunda
lagstiftning.

Fröken ANDERSSON i Strängnäs (s):

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels1 ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, hav kammaren bifallit
reservationen av herr Svanström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 122 ja och 85 nej, var -

jämte 2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om tryggande av pensionsutfästelse
m. m., dels ock i anledning av propositionen
väckta motioner.

Genom en den 31 mars 1967 dagteckmad
proposition, nr 83, vilken hänvisats
till bankoutskottet såvitt aivsåge
ändring i lagarna om bankrörelse, om
sparbanker och om jordbrukskasserörelsen
samt i övrigt till lagutskott, i
vilken sistnämnda del propositionen
behandlats av första lagutskottet, hade
Kungl. Maj :t, såvitt nu var i fråga, under
åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
justitieärenden och protokoll hållet i
lagrådet, föreslagit riksdagen att antaga
förslag till

1) lag om tryggande av pensionsutfästelse
m. m.,

2) lag om ändring i 17 kap. handelsbalken,

3) lag om ändring i konkurslagen,

4) lag om ändring i utsökningslagen,

5) lag om ändrad lydelse av 7 § bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117),

6) lag angående ändring i lagen den
24 maj 1929 (nr 116) om tillsyn över
stiftelser,

7) lag angående ändring i lagen den
14 september 1944 (nr 705) om aktiebolag,

8) lag angående ändring i lagen den
17 juni 1948 (nr 433) om försäkringsrörelse,
samt

9) lag angående ändring i lagen den
1 juni 1951 (nr 308) om ekonomiska
föreningar.

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 137

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat

dels de likalydande motionerna I: 813
av herrar Thorsten Larsson och NilsEric
Gustafsson och II: 1017 av herrar
Gustavsson i Alvesta och Mattsson,

dels de likalydande motionerna I: 814
av herr Palm in. fl. och II: 1019 av herr
Nihlfors in. fl.,

dels ock de likalydande motionerna
I: 815 av herr Yngve Persson m. fl. och
II: 1018 av herr Hagnell in. fl.

I motionerna I: 81b och II: 1019 samt
I: 815 och II: 1018 hemställdes att riksdagen
för sin del måtte antaga i motionerna
angiven lydelse av 17 kap. 11 §
tredje stycket handelsbalken, innebärande
att i enlighet med ett förslag av
pemsionsstiftelseutredningen fordran på
framtida pension skulle förlänas eu generellt
verkande förmånsrätt enligt
nämnda paragraf, d. v. s. förmånsrätt
efter bl. a. fastighets- och företagsinteckningar
men före skatter och böter.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen — med avslag å
motionerna I: 813 och II: 1017 — måtte
bifalla det genom förevarande proposition,
nr 83, framlagdia förslaget till lag
om tryggande av pensionsutfästelse
m. in.;

B. att riksdagen — med avslag å motionerna
I: 814 och II: 1019 samt I: 815
och II: 1018 — måtte bifalla det genom
propositionen framlagda förslaget till
lag om ändring i 17 kap. hanöelsbalken;
samt

C. att riksdagen måtte jämväl i övrigt
bifalla propositionen såvitt nu var i
fråga.

Reservation hade avgivits av herr
Gustafsson i Borås, som ansett att utskottet
under B. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:814 och 11:1019 samt
1:815 och 11:1018, antaga det genom
förevarande proposition, nr 83, framlagda
förslaget till lag om ändring i 17
kap. handelsbalken med den ändring -

en att 11 § erhölle i reservationen angiven
lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Första lagutskottets utlåtande
nr 38 behandlar proposition nr
83 med förslag till lag om tryggande av
pensionsutfästelse m. in. Till utlåtandet
har jag fogat en reservation i viss mån
i anslutning till motioner som lämnats
i anledning av propositionen. Jag har
gjort det, inte därför att jag tror mig
besitta någon högre visdom utan därför
att jag anser att de synpunkter som motionärerna
framför är värda att beaktas
och bör redovisas här i kammaren.

Propositionen grundar sig på betänkandet
Pensionstiftelser II, SOU 1965/41.
Utredningens framlagda förslag tillgodoser
till stor del de krav som motionsledes
framställts under årens lopp. Det
nya förslaget avser att trygga privata
pensioner.

På en enligt motionärernas mening
viktig punkt har propositionen frångått
utredningens förslag, nämligen den som
behandlar förmånsrätt vid konkurs. Utredningen
föreslog att förmånsrätt enligt
17 kap. 11 § handelsbalken skulle
ges åt fordran å framtida pension. Denna
förmånsrätt i konkurs ligger ju efter
inteckningar men före skatter. Den
av utredningen föreslagna förmånsrätten
är väl grundad och kan bli av stor
betydelse för löntagarna, inte minst med
tanke på det starkt ökande antalet konkurser.
En sådan förmånsrätt torde kunna
hävdas utan att det i nämnvärd grad
•påverkar företagens kreditmöjligheter.

När LO och TCO fick denna utredning
för remissyttrande instämde dessa
stora organisationer till fullo i vad
utredningen föreslagit. Jag har noga
läst igenom deras remissvar och har
svårt att komma ifrån bärigheten i den
argumentering som föres. Med detta har
jag visst inte velat påstå att de motiveringar
för frångående av utredningens

138 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

förslag som utskottet ansluter sig till
inte har fog för sig. Men här får man
väl, som alltid, väga skäl och motskäl
och handla därefter.

I all sin kyla framstår det dock som
ett faktum att många löntagare, som
haft pensionsutfästelser givna av fria
stiftelser eller säkrade i dylika, blivit
helt utan pension vid arbetsgivares konkurs,
detta därför att någon förmånsrätt
jämlikt 17:11 handelsbalken inte
skyddat pensionsfordringen. Pensionsmedel
är dock att betrakta som innestående
lön, och det måste vara en angelägenhet
av första ordningen att trygga
den inom möjligheternas ram. Motionärerna
påpekar att rena socialfall uppstått
på grund av att pensionsfordringen
inte varit bättre skyddad.

Jag antar att vi alla är överens om
att det är mer angeläget att skydda
pensionsmedel än skatter just utifrån
den synpunkten att det här gäller enskild
person och att pensionsmedel är
att betrakta som lönemedel. Lagberedningen
har även framlagt förslag som
innebär att skatternas förmånsrätt i här
berörda fall skall avskaffas.

Utskottet bär gjort en utförlig och
låt mig gärna säga förnämlig redovisning
av denna frågas behandling i andra
länder. Här ges inte bara en överblick
över Norden, utan man har även
gjort europeiska svep i frågan. Jag kan
dock inte inse varför andra länders
handlande skulle vara en förebild för
oss, om ett bifall till reservationen och
motionerna bättre tryggar löntagares
pensionsfordran.

Jag ber därför att få yrka bifall till
den reservation som är fogad till utskottets
utlåtande och till däri angivet
förslag till lagtext.

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Till första lagutskottets
utlåtande nr 38 är fogad eu reservation,
som herr Gustafsson i Borås nyss motiverade.
I utlåtandet behandlas problem
av mycket intrikat natur, nämligen frå -

gan om förmånsrätt vid konkurs för
pensionsutfästelse. Det gäller här en
juridisk fråga som är svår att debattera
i sådana här sammanhang. Bakom
den ligger ett mycket starkt behov av
att skapa den största trygghet som tänkas
kan för pensionsutfästelser, vilka
annars skulle bli av noll och intet värde
vid arbetsgivares konkurser.

Propositionen har i många stycken
tillmötesgått de reformkrav som löntagarna
och deras organisationer har
haft på pensionsområdet. Det som har
väckt stor och bred uppmärksamhet på
löntagarsidan är emellertid att justitieministern
inte velat följa den eniga utredningens
förslag när det gäller förmånsrätt
för pensionsutfästelser, generellt
sett. Justitieministern har begränsat
rätten till att gälla äldre arbetstagare,
födda år 1907 och tidigare, som har
sådana pensionsfordringar.

Såsom herr Gustafsson i Borås sade
har LO, TCO och SACO samt därtill
Sveriges köpmannaförbund, för att
nämna inte bara löntagarorganisationer,
i sina remissyttranden liksom Näringslivets
skattedelegation accepterat att
dessa pensionsutfästelser skall ha en
generell förmånsrätt och att 17 kap. 11
§ handelsbalken därför bör få ett tillägg
av det slag som finns återgivet i reservationen
och utgör klämmarna i de
motioner som väckts i detta ämne.

Det bör slås fast att en bred opinion
står bakom dessa motioner. Herr Yngve
Persson in. fl. i första kammaren och
herr Hagnell m. fl. i denna kammare
har väckt en motion, vars kläm är likalydande
med klämmen i den motion
som jag har skrivit under och soin är
av flerpartikaraktär.

Jag tror att lagberedningen i sitt avstyrkande
utlåtande över utredningsförslaget
i denna del, som justitieministern
naturligtvis har lagt särskild vikt vid,
dock överdriver riskerna med en generell
förmånsrätt. Jag tror också att han
lagt för stor vikt vid behovet att avvakta
den utveckling, som för närva -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 139

Lag'' om tryggande av pensionsutfästelse m. in.

rande sker i fråga om samarbetet inom
Norden med borttagande av vissa spärrar
och nedtrappande av skattefordringars
förmånsrätt vid konkurser. Den utvecklingen
går ju i den riktning som
motsvarar motionärernas förslag.

Därför tycker jag inte att man skall
liesitera inför att i dag göra en utvidgning
i enlighet med utredningens enhälliga
förslag. Jag anser att det finns
all anledning att trygga pensionsutfästelser
som — i den mån de är intjänade
— är att jämställa med lönefordringar.
Detta trygghetskrav skall inte behöva
stå tillbaka därför att utredningar pågår
och inte heller skall det stå tillbaka
med hänsyn till de synpunkter som
eventuellt kan finnas på dessa frågor
ute i Europa. När det gäller trygghetsfrågor
har vi ju, t. ex. i fråga om den
allmänna pensioneringen — ATP — inte
tvekat att gå vår egen väg, oavsett vilka
pensionssystem som tillämpas i andra
europeiska länder. Därför anser jag att
det inte heller kan finnas anledning till
tvekan i nu föreliggande fråga.

Herr talman! Jag nöjer mig med dessa
kommentarer till de motioner och
den reservation som föreligger vid detta
utskottsutlåtande och yrkar bifall till
reservationen.

I detta anförande instämde herr Gustafson
i Göteborg (fp).

Herr JÖNSSON i Malmö (s):

Herr talman! Som framgått av de anföranden
som bär hållits föreslås i proposition
nr 83 en reform av den civilrättsliga
regleringen av pensionsstiftelser.
Syftet med den föreslagna reformen
är att skapa trygghet för privata pensionsfordringar
i former som inte innebär
onödiga ekonomiska eller praktiska
påfrestningar för näringslivet. Bestämmelser
om pensionsstiftelseväsendet
föreslås bli införda i en särskild lag
om tryggande av pensionsutfästelser.
Som en följd härav föreslås ändringar i
en hel del lagar, och jag hänvisar i det
sammanhanget till texten i utskottsut -

låtandet. Vidare föreslås att de civilrättsliga
reglerna skall bli kompletterade
med skatterättsliga bestämmelser i
enlighet med en särskild proposition
som behandlats av bevillningsutskottet,
och den föreslagna lagstiftningen är avsedd
att träda i kraft den 1 mars 1968.

För närvarande tillämpas ofta den
ordningen att arbetsgivaren avsätter medel
till en pensionsstiftelse genom att
till stiftelsen överlämna en revers på
samma belopp som de avsatta medlen.
Denna form av stiftelse benämns som
bekant reversstiftelse. Det är en stiftelse
vars enda tillgång är en reversfordran
mot arbetsgivaren.

Det föreliggande förslaget innebär att
arbetsgivaren i stället för att överlämna
en revers till en stiftelse skall kunna
redovisa motsvarande avsättning enbart
i sin bokföring som en särskild skuldpost.
Det är då också meningen att en
sådan avsättning skall berättiga arbetsgivaren
till avdrag vid inkomsttaxeringen.
I samband med denna förändring
avskaffas befintliga reversstiftelser
som har en uppskattad förmögenhet på
sammanlagt minst 6 miljarder kronor.

Möjligheterna att på detta sätt bokföra
pensionsskuld skall tillkomma arbetsgivare
i fråga om sådana pensioner
som ingår i s. k. allmän pensionsplan,
t. ex. ITP-planen, som är en överenskommelse
träffad i juni 1960 mellan
Svenska arbetsgivareföreningen, Indusitritjänstemannaförbundet
och Arbetsledarförbundet
om eu plan för
kompletterande av pensionsförmåner
in. in.

Vad beträffar överenskommelser som
på detta sätt träffas mellan arbetsmarknadens
parter kan man väl, tycker jag,
med fog säga att det föreligger garanti
för att pension kommer att utgå. Arbetsgivare
som är aktiebolag, ömsesidigt
försäkringsbolag, ekonomisk förening
eller sparbank skall kunna redovisa
skuld på samma sätt även för andra
pensionsutfästelser.

I fråga om aktiebolag och ekonomiska

140 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

föreningar gäller ju särskilda regler om
konsolidering, som erbjuder ett visst
mått av trygghet för pensionsborgenärerna.
Enligt dessa regler får förhållandet
mellan skulderna och det egna kapitalet
inte utvecklas ogynnsamt utan
att särskild fonderingsskyldighet inträder.
Ett aktiebolag skall vidare tvångslikvidera
om tillgångssidan inte förslår
att täcka såväl skulderna som minst en
tredjedel av aktiekapitalet. Även i fråga
om banker och försäkringsbolag gäller
soliditetskrav, som innebär en viss
trygghet för pensionsborgenärerna, och
de står dessutom under offentlig tillsyn.

Förutom de nämnda reglerna kommer
det att bli särregler för pensionsutfästelser
till s. k. huvuddelägare i aktiebolag
eller ekonomisk förening.

De s. k. realstiftelserna, d. v. s. stiftelser
som har andra tillgångar än reversfordran
mot arbetsgivaren, skall
finnas kvar. För dessa stiftelser föreslås
regler som innebär att de får en
betydligt självständigare ställning gentemot
arbetsgivaren än för närvarande.
Värdet av deras tillgångar skall i huvudsak
vara oberoende av arbetsgivarens
ekonomiska ställning, och i stiftelsens
styrelse skall det finnas lika många
representanter för arbetsgivaren och
arbetstagarna. Särskilda bestämmelser
meddelas till skydd för pensionsborgenärerna,
om arbetsgivaren överlåter sin
verksamhet eller på annat sätt upphör
med den.

I propositionen föreslås vidare att
pensionsfordringar av arbetstagare som
på grund av sin ålder inte alls eller i
begränsad omfattning får del av den
allmänna tilläggspensionen i arbetsgivares
konkurs intill visst belopp skall
ha förmånsrätt närmast efter fastighetsinteckningar.
Om sedan arbetsgivare
vill bereda sina arbetstagare annan
välfärd än pension kan detta enligt förslaget
ske genom särskild s. k. personalstiftelse.

I samband med propositionen har
första lagutskottet haft att behandla tre

motionspar. Ett av dem har berörts av
föregående talare. Motionerna avser dels
frågan om tillsynen över pensionsstiftelser,
dels frågan om pensionsfordringars
förmånsrätt i arbetsgivares konkurs.

När det gäller tillsynen över pensionsstiftelserna
har inte något yrkande
ställts, och någon reservation har inte
heller avgivits i den frågan.

I propositionen föreslås att tillsynen
skall utövas av länsstyrelsen, medan i
ett motionspar föreslås att tillsyningsuppgiften
skall anförtros en central
nämnd. Självfallet kan det vara en
grannlaga uppgift att komma underfund
med vilken av dessa instanser som är
den bästa tillsyningsmyndigheten. Utskottet
har beaktat den lokala anknytningen
och fäst särskilt avseende vid
den lokala kännedomen, framför allt
när det gäller skattefrågorna, samt kontakten
med de lokala myndigheterna i
förevarande avseenden. Utskottet har
därför stannat för att godtaga propositionens
förslag om att tilisyningsuppgiften
bör ligga hos länsstyrelsen.

I motionerna nr 814 och 815 i första
kammaren samt nr 1018 och 1019 i denna
kammare yrkas att fordran i konkurs
på framtida pension skall få en
generellt verkande förmånsrätt efter
bl. a. fastighets- och företagsinteckningar
men före skatter och böter. Till
stöd för yrkandet åberopas att det av
sociala skäl måste anses mer angeläget
att säkra pensionsmedel än skatter, varför
pensionsfordringar bör ha bättre
förmånsrätt än skattekrav.

Utskottet anser att denna synpunkt
har en avsevärd tyngd. För min personliga
del vill jag gärna framhålla att
de sociala skälen väger mycket tungt,
och jag kan mycket väl också erkänna
att jag från början var beredd att för
min del tillstyrka motionernas krav om
förmånsrätt enligt 17 kap. 11 § handelsbalken.
Jag har dock böjt mig för den
argumentering som förts i utskottet.

Förslaget innebär nackdelar för kre -

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 141

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

ditmarknaden, men detta har inte för
mig varit det avgörande skälet. De
tyngst vägande skälen har för mig varit
det arbete som pågår i samverkan
med de övriga nordiska länderna för
en allmän översyn av konkurslagstiftningen
samt en mera vidsträckt internationell
samverkan för en allmän unifiering
av lagstiftningen på detta område
som har aktualiserats i samband
med den pågående ekonomiska integrationen
i Europa. Jag har därför i likhet
med utskottsmajoriteten ansett det angeläget
att inte nu i Sverige införa regler,
som för andra länder framstår såsom
främmande och som kan försvåra
handelsutbytet.

Ett av de argument som utskottsreservanten,
herr Gustafsson i Borås, anför
är att det allmännas skattekrav enligt
propositionens förslag i en konkurs
får utdelning före arbetstagarnas pensionsfordringar.
Eftersom detta tycks
vara huvudargumentet, vill jag erinra
om att förmånsrätten för skatter aktualiserats
i det nyss nämnda samarbetet
beträffande konkurslagstiftning på
det nordiska planet.

I Norge har redan en reform genomförts
varvid privilegiet för skattekrav
väsentligt begränsats, och avsikten är
att reformen skall fullföljas på ett mera
radikalt sätt. Den danska kommittén har
upprättat lagutkast i samma riktning.
Den svenska lagberedningen har i en
promemoria, som remissbehandlats, föreslagit
att förmånsrätten för skatter
helt måtte upphävas. Ett genomförande
av det svenska förslaget medför att statens
skatteanspråk — bortsett från den
förmånsrätt som kan erhållas enligt 17
kap. 8 § handelsbalken — icke får företräde
framför pensionsfordringar. Därmed
är enligt min mening huvudargumentet
i reservationen borta. Jag tror
därför att vi i dag gör klokt i att bifalla
propositionen i det skick den föreligger.
Vi undgår därmed att oroa och
störa det utredningsarbete och den samverkan
som pågår på både nordisk och
internationell bas.

Syftet med den föreslagna reformen
är, som jag inledningsyis nämnde, att
skapa trygghet för pensionsfordringar.
Enligt första lagutskottets mening har
detta syfte i rimlig utsträckning uppnåtts.
Förslaget innebär utan tvivel —
det vill jag gärna slå fast — ett framsteg
i jämförelse med den nu rådande ordningen.

Jag vill, herr talman, med det anförda
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Jönsson i Malmö
erkände att han till en början hyst sympati
för motionsyrkandena — och han
hade tydligen varit beredd att tillstyrka
dessa — men att han sedan tagit
intryck av vad som sagts om de problem
som skulle uppstå främst på kreditmarknaden.
Man bör då erinra sig att
representanter för näringslivet från
första början deltagit i beredningen av
detta ärende. Näringslivet har varit företrätt
i den expertutredning, som i flera
år arbetat under professor Folke
Schmidts ledning. Näringslivets skatteexpert
docenten Dag Helmers har
väl i det utredningsarbetet haft möjligheter
att föra in sådana här aspekter.

Jag tror därför att herr Jönsson överdriver
de svårigheter som näringslivets
kreditsituation skulle kunna råka i vid
ett bifall till reservationsförslaget. Jag
tror dessutom att även LO och TCO,
vilkas mening har kommit till uttryck i
dessa motioner, har expertis som kunnat
göra sina bedömningar och hänsynstaganden
till detta problem — bedömningar
som i detta fall tydligen avvikit
från justitieministerns.

När herr Jönsson säger att garanti
nu föreligger för att pensionsutfästelser
skall kunna uppfyllas på grund av den
utveckling mot planpensionering som
pågår vill jag framhålla att LO, TCO
in. fl. tydligen inte anser att garantin är
fullständig, eftersom deras uppfattning,
som den kommer till uttryck i de motioner
vi nu har att ta ställning till, i dag
är sådan den är.

142 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Med hänsyn till den
långt framskridna tiden skall jag försöka
fatta mig kort.

Den som lyssnar till denna debatt
skulle kunna få uppfattningen att det
råder oenighet beträffande den stora
reform som kammaren nu står i begrepp
att fatta beslut om. I själva verket
föreligger det glädjande nog praktiskt
taget hundraprocentig enighet om
varje detalj i reformen, som eftersträvats
i 30 år.

Första lagutskottet redovisar lagkomplexet
på 30 sidor i sitt utlåtande,
och två andra utskott behandlar vissa
följ dförfattningar. Endast om en detalj
har man blivit oenig i utskottet, och en
av utskottets ledamöter har reserverat
sig till förmån för två motionspar. Såsom
framgått av diskussionen gäller det
frågan vilken omfattning en förmånsrätt
för fordringar av detta slag skall
få.

Förmånsrätten är ett av flera instrument
när det gäller att trygga en fordran.
Det är en företrädesrätt till betalning
som har sitt egentliga värde
först då gäldenärens ekonomi är så
undergrävd att vederbörande går i konkurs.
Åtminstone är det regeln då förmånsrätten
inte är knuten till någon
särskild pant. Då det gäller att trygga
fordran på en privat pension står och
faller tryggandet inte alls med förmånsrätten.
Den föreslagna lagstiftningen,
som alla är i övriga detaljer helt eniga
om, upptar en rad nya åtgärder som tar
sikte på att trygga en sådan fordran,
åtgärder som sätts in på ett tidigare stadium
än som är fallet med förmånsrätten,
som inträder först då katastrofen redan
har inträffat. Skall man bedöma eu
pensionsberättigad arbetstagares rättsliga
ställning, får man inte avstå från att
ta hänsyn till alla de regler som gäller
till förmån för denna arbetstagare. Förmånsrätten
är nämligen, som jag framhöll,
endast eu beståndsdel i det möns -

ter som lagstiftningskomplexet innehåller.
Herr Jönsson i Malmö har redovisat
åtskilliga av dessa frågor, och jag
skall inte gå in på dem här. Han har
också nämnt de pensionsplaner som i
allt större utsträckning kommer till användning
på den privata arbetsmarknaden.

Om man ser på dessa pensionsanordningar,
såväl de allmänna som de privata,
kommer man till att det är de som
i dag är 60 år eller äldre som har en
ogynnsam ställning. Det är därför erforderligt
med ett kompletterande skydd
utöver det som skapats genom de tidigare
nämnda åtgärderna i lagstiftningen.
Detta kompletterande skydd åstadkommes
genom en särskild förmånsrätt
med bra rang i förmånsrättsordningen.
Den är enligt lagförslaget placerad i 17
kap. 6 a § och skall tillkomma arbetstagare
som är född år 1907 eller tidigare
och hans efterlevande.

Införandet av en ny förmånsrätt är
alltid en ömtålig sak. Innebörden är ju
att man rubbar relationerna mellan olika
borgenärsgrupper då det gäller att
fördela ett konkursbos givna tillgångar.
Man måste därför väga alla skäl för och
emot varandra. Denna avvägning är naturligtvis
inte så lätt att göra, och jag
kan förstå dem som här har gjort gällande
en annan mening än jag. Men man
skall tänka sig för flera gånger innan
man går längre än som har föreslagits i
propositionen i detta hänseende. I motsats
till herr Nihlfors tycker jag att man
skall fästa ganska stor vikt vid vad som
händer i Norden på det gemensamma
lagstiftningsområdet. Därvidlag kan jag
instämma med herr Nihlfors’ partivän
fru Segerstedt Wiberg som jag debatterade
denna fråga med i anslutning till
en interpellation i förrgår i medkammaren.

Herr Nihlfors sade också att en utsträckning
av förmånsrätten i enlighet
med motionärernas förslag skulle vara
i led med den utveckling som man kunde
hoppas på i hela Europa. Men, herr

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 143

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

Nihlfors, i själva verket är det så att i
framtiden kommer denna förmånsrätt
att vara helt överflödig. De som är födda
1907 eller tidigare är i år 60 år eller
äldre. Vi kan därför räkna med att efter
en övergångstid på 30 år kommer denna
förmånsrätt knappast att spela någon
större roll.

Herr NIHLFORS (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det statsrådet senast
sade, att förmånsrätten kommer att bli
överflödig i framtiden, är ju riktigt.
Men som kammarens ledamöter observerade
nämnde statsrådet också mycket
riktigt att övergångstiden rör sig om
30 år, och det är ju en tidrymd som vi
i detta hus i många andra sammanhang
lagstiftar för, i förhoppning om att alla
olägenheter och problem då skall bli
lösta. Därför tror jag inte att man skall
nonchalera denna fråga om förmånsrätten
bara därför att den kommer att
vara obehövlig om 30 år. Den behövs
som ett komplement till vårt utbyggda
ATP-system, som är sådant att man nu
inte alltid kan ge pensioner i den utsträckning
man skulle önska.

Särskilt olyckligt är det när ett företags
konkurs förorsakar sociala problem
för anställda, som kommer i den
situationen att de inte har tillräckligt
många pensionspoäng i ATP-systemet
utan plötsligt finner sig stå helt utanför
den trygghet som de trodde fanns
genom arbetsgivarens pensionsutfästelser.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! De kategorier som herr
Nihlfors åsyftade i sitt senaste anförande
får sitt skydd genom den föreslagna
tilläggsparagrafen i 17 kap. handelsbalken,
alltså 6 a §.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Som justitieministern
påpekade har det inom första lagutskottet
rått betydande enighet vid behand -

lingen av detta ärende, och det har väl
berott på att förslaget är bra. Det tycker
jag också att det är. Det innebär ett stort
steg mot större trygghet för de arbetstagare
som kan komma att beröras.

Sedan skall jag bara ta upp en enda
detalj. Både motionärerna och reservanten
har ansett att vi borde ha en förmånsrätt
enligt 17 kap. 11 § handelsbalken,
så att man vid konkurser kan
komma före skattefordringarna som har
förmånsrätt enligt handelsbalken 17:12.
Skattefordringarna är givetvis en tung
post, ty när en arbetsgivare kommer på
obestånd är det oftast skatten som först
kommer på rest.

Det är nog riktigt att det ofta inte
blir någon utdelning till dem som kommer
efter skattefordringarna. Men jag
tror att man har råkat bortse från att
det finns något som kallas utmätningsmän,
kronofogdar eller hur man vill benämna
dem. Även i utredningen och
t. o. m. i departementet har man tappat
bort denna kategori. Utmätningsmannen
har skyldighet att utmäta för skattefordringar.
Gör de det, flyttas förmånsrätten
till 17 kap. 8 § handelsbalken.
Då hjälper inte denna föreslagna
förmånsrätt enligt 17:11. Första lagutskottet
har på ett försynt sätt framhållit
detta i en enda mening på s. 63 i
ulåtandet. Såvitt jag förstår — och jag
borde förstå det eftersom jag sysslar
med sådana här ting — skulle motionärernas
och reservantens yrkande,
om det skulle realiseras, endast bli ett
slag i luften.

Jag yrkar, herr talman, bifall till utskottets
hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag skall inte diskutera
paragraferna i detta sammanhang med
herr Sjöholm. Men det är ganska underligt
att pensionsstiftelseutredningen enhälligt
föreslår att fordran på pension
skall få förmånsrätt i arbetsgivares konkurs.
Är detta utredningsförslag också
ett slag i luften? Det förefaller mig,

144 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

herr talman, mycket egendomligt att
t. ex. kommerskollegium, länsstyrelsen
i Östergötland, Sveriges köpmannaförbund,
LO, TCO, SACO och Näringslivets
skattedelegation inte har upptäckt
detta. Det måtte vara en underbar sömn
de sovit i så fall.

Efter allt argumenterande för och
emot utskottets hemställan och reservationen
blir väl til syvende og sidst frågan
på denna punkt: Är utskottets skrivning
bättre och ger den större trygghet
åt de människor det gäller eller bör
man följa min argumentering i reservationen,
som till fullo överensstämmer
med motionärernas förslag? Ingen har
ännu övertygat mig om att det sistnämnda
inte skulle vara det riktigaste.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Det förhåller sig säkert
så som jag sagt, herr Gustafsson i
Borås, men det är klart att förmånsrätt
enligt 17:11 kan komma att få betydelse
i de fall vederbörande arbetsgivare
inte resterar med skatt eller resterar
med skatt utan att detta har lett till
utmätning. Detta är huvudsaken. Har
ingen utmätning gjorts är 17:12 tilllämplig
och då kommer 17:11 före.
Man kan dessutom, om man nu önskar
tränga längre in i detta problem, säga
att man kan få utmätning även för framtida
pension och det blir då förmånsrätt
enligt 17:8. Herr Gustafsson kan
lita på att det är som jag säger. Jag
känner inte till om remissinstanserna
sovit, men faktum kvarstår att det förhåller
sig på detta sätt. Därför kommer
reservationen att bli ett slag i luften.
Det kommer man inte ifrån.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Det vore intressant att
i kammaren få fastslaget att alla dessa
remissinstanser har sovit på saken.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Jag ber att få påpeka
att det inte var jag som lanserade ut -

trycket att remissinstanserna har sovit.
Jag citerade herr Gustafsson i Borås.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Allt tal om förmånsrätt
enligt 17:11 torde ha sin förklaring i
att när 1953 års riksdag behandlade
motioner i denna fråga sade utskottet,
att det torde inte vara möjligt att ge
bättre förmånsrätt än enligt 17:11. Jag
tror, att detta kan vara förklaringen
till att kommittén över huvud har tagit
med 17:11. Vi har i propositionen föreslagit
i delar, som utskottet enhälligt
har anslutit sig till, att de äldre skall
få förmånsrätt enligt 17: 6 a.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Eftersom justitieministern
är här, vill jag passa på tillfället
att ställa en fråga.

Det är meningen att man skall avskaffa
förmånsrätten enligt 17:12 för
skatter. Det är naturligtvis möjligt att
även avskaffa förmånsrätten när man
har utmätt enligt 17: 8. Är det avsikten?
Det skulle i så fall kunna rädda situationen
för herr Gustafssons i Borås vidkommande.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara nämna att
herr Sjöholm citerade mig med gillande.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Det är alldeles för tidigt
att ge svar på herr Sjöholms fråga,
om man i samband med avskaffande av
förmånsrätten enligt 17:12 skulle kunna
avskaffa förmånsrätten enligt 17:8
för utmätta skatter. Jag kommer i varje
fall inte att föreslå det för att rädda
herr Gustafsson i Borås ur hans dilemma.

Härmed var överläggningen slutad.

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

Nr 31 145

Lag om tryggande av pensionsutfästelse m. m.

tagna ärenden till morgondagens sammanträde.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vilt, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Gustafsson i Borås.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 168 ja och
33 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upp -

§ 7

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtande nr 34, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om tryggande av
pensionsutfästelse in. in.; och

bevillningsutskottets betänkande nr
45, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtande och betänkande hemställt.

§ 8

Till bordläggning anmäldes
konstitutionsutskottets memorial nr
34, i anledning av granskning av de i
statsrådet förda protokollen; samt
allmänna beredningsutskottets utlåtanden: nr

38, i anledning av motioner angående
allmänhetens inställning till ordningsmakten
m. m. samt om åtgärder
för att förbättra relationerna mellan
polisen och allmänheten,

nr 39, i anledning av motioner om
åtgärder för att öka trafiksäkerheten,
nr 40, i anledning av motioner om
anläggande av pipe-lines, och

nr 41, i anledning av väckta motioner
angående planering av bebyggelseområden
och regionplanering.

§ 9

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 283, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 54 § 2, 5 och 7
mom. lagen om val till riksdagen;

146 Nr 31

Onsdagen den 24 maj 1967 em.

nr 284, i anledning av framställning
från riksdagens förvaltningskontor angående
grupplivförsäkringen för riksdagens
ledamöter jämte motion;

nr 285, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunallagen in. in., innebärande
ändrade delegationsregler, jämte
motioner; och

nr 286, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändrad lydelse av 28 § 1 och 2 mom.
kommunallagen in. in., innebärande ändrade
ersättningsregler, jämte motioner;
från andra lagutskottet:
nr 290, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa åtgärder på
vuxenutbildningens område m. m., såvitt
propositionen hänvisats till lagutskott,
jämte i ämnet väckta motioner;
samt

från tredje lagutskottet:
nr 262, i anledhing av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadsforskningsavgift;

nr 263, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse

om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan
den 30 december 1959 (nr
612); och

nr 264, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947 (nr
523) om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m.
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 10

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 135, med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 1 och
3 §§ förordningen den 4 juni 1954 (nr
519) angående kostnadsfria eller prisnedsatta
läkemedel, överlämnats till
kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.11 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 67
714827