Nr 31 ANDRA KAMMAREN 1961 (Riksdagens protokoll 1961:31)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 31 ANDRA KAMMAREN 1961

17—22 november

Debatter m. m.

Fredagen den 17 november

Sid.

Interpellation av herr Jönsson i Ingemarsgården ang. godstransporterna
på den s.k. Trondheimsleden.......................... 3

Tisdagen den 21 november

Svar på interpellation av herr Helén ang. fortsatt utredning rörande

flygkatastrofen vid Ndola.................................. 6

Interpellationer av:

herr Johansson i Stockholm ang. krediter för viss utbyggnad av vattenverk
och huvudvattenledningar inom Stor-Stockholm....... 15

herr Hamrin i Kalmar ang. viss utvidgning av den civila ambulansoch
räddningsflygtjänsten............................... 15

Onsdagen den 22 november

Svar på interpellation av herr Källstad ang. folkhögskolans framtida

ställning och utformning.................................. 18

De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning....... 24

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder........................................ 25

Principerna för intagning vid lärarutbildningsanstalterna........... 50

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade

utgifter för kommande fyra budgetår m. m.................... 51

Rätt till visst avdrag vid 1962 års taxering för investering i rörelse... 53

Utredning ang. lagstiftning om mäklarverksamhet................ 53

Utredning i syfte att främja forskning på fiskets område........... 55

1—Andra kammarens protokoll 1961. Nr 31

Nr 31

Innehåll

Sid.

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 22 november

Utrikesutskottets utlåtande nr 9, ang. de svenska territorialvattensoch
fiskegränsernas sträckning............................. 24

Statsutskottets utlåtande nr 157, ang. organisationen för handläggning av
frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade länder......... 25

— nr 158, ang. decentralisering av skolbyggnadsärendena till länsskol nämnderna.

........................................... 50

— nr 159, rörande principerna för intagning vid lärarutbildningsan stalterna.

............................................. 50

— nr 160, om statsbidrag till avlönande av vissa yrkeskonsulenter. . . 51

— nr 161, ang. riktlinjer för organisationen av vården och undervisningen
av barn och ungdom med cerebral pares m. m........... 51

— nr 162, ang. ny huvudorganisation för statens vattenfallsverk .... 51

— nr 163, om redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl

av beräknade utgifter för kommande fyra budgetår m. m........ 51

Bevillningsutskottets betänkande nr 77, om rätt till visst avdrag vid 1962
års taxering för företag, som år 1960 verkställt extra inbetalning i
riksbanken å konto för investering i rörelse................... 53

Första lagutskottets utlåtande nr 48, ang. förordning om brandfarliga
varor ................................................ 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 62, om utredning ang. lagstiftning om

mäklarverksamhet...................................... 53

Jordbruksutskottets utlåtande nr 37, ang. utredning i syfte att främja
forskning på fiskets område............................... 55

Fredagen den 17 november 1961

Nr 31

Fredagen den 17 november

Kl. 14.00

§ 1

Justerades protokollet för den 10 innevarande
november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Att riksdagsman Erik Larsson, Norderön,
född den 5/1 1910, på grund av
njurstensbesvär är oförmögen att fullgöra
sitt riksdagsarbete fr. o. m. den
14/11 t. o. m. den 26/11 1961, intygas
härmed.

Östersund den 14/11 1961

Gösta Lundquist
Bitr. överläkare

Herr Larsson i Norderön beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 3

Föredrogos var för sig följande å
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionerna
nr 853 och 854; samt

till bevillningsutskottet motionerna
nr 855 och 856.

§ 4

Föredrogs den av herr Turesson vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
angående normer för
lärlingsprov.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Elmwall vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående avhjälpande av
läkarbristen.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Interpellation ang. godstransporterna
på den s. k. Trondheimsleden

Ordet lämnades på begäran till

Herr JÖNSSON i Ingemarsgården (fp),
som yttrade:

Herr talman! Sammanbindningen av
riksväg nr 14 med norska vägen nr 710
från gränsen till Trondheim, den s. k.
Trondheimsleden, har effektivt förbättrat
kommunikationerna mellan Sverige
och Norge. Av särskild betydelse är
denna kommunikationsled, då den förbinder
viktiga befolkningscentra i mellersta
Norrland med den året runt öppna
hamnen i Trondheim. Man kan också
utgå ifrån att denna väg för skeppning
kommer att få ökad betydelse.

En omständighet, som emellertid i
hög grad försvårar ett effektivt utnyttjande
av Trondheimsleden för tyngre
vägtransporter är att det högsta tilllåtna
axeltrycket är olika för den norska
och svenska delen av vägen. På den
svenska sidan tillåts numera för hela
vägsträckan Östersund—Storlien ett
axeltryck på 8 ton och ett boggitryck
på 12 ton. På den norska sidan däremot
är det högsta tillåtna trycket 7 resp. 9

Nr 31

Fredagen den 17 november 1961

Interpellation ang. godstransporterna på den s. k. Trondheimsleden

ton. Detta medför två väsentliga olägenheter.
För det första kan de svenska
transportföretagen inte helt utnyttja sina
fordons och den svenska vägdelens
transportkapacitet. För det andra innebär
de olika bestämmelserna på ömse
sidor om gränsen ett tidsödande mätnings-
eller vägningsförfarande vid varje
passage.

Hindret för transportföretagen att
fullt utnyttja fordonens lastkapacitet
har naturligtvis en menlig inverkan på
lönsamheten. Skillnaden i ett tons boggitryck
påverkar nämligen i de allra
flesta fall lastkapaciteten i ganska avsevärd
utsträckning. Uppehållet vid gränspassagen
har också på motsvarande sätt
ett menligt inflytande i detta avseende.
Utan att närmare känna till orsaken varför
man på den norska sidan tillåter
mindre axeltryck, förefaller det mig vara
möjligt att vid förhandlingar mellan
norska och svenska myndigheter komma
fram till en uppgörelse, som löser
detta problem och medför att Trondheimsleden
kan utnyttjas på det sätt
som var avsett när den tillkom.

Med stöd av vad jag här ovan anfört
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få framställa
följande fråga:

Har herr statsrådet observerat de
olägenheter för godstransporterna på
den s. k. Trondheimsleden som är förbundna
med att olika regler beträffande
axeltryck tillämpas i Norge och Sverige,
och har man i så fall inom departementet
övervägt möjligheterna att i för
handlingar med de norska myndigheterna
få dessa att för den norska delen
av Trondheimsleden medge samma
högsta axel- och boggitryck, som gäller
för den svenska delen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 7

Till bordläggning anmäldes

utrikesutskottets utlåtande nr 9, i anledning
av väckt motion angående de

svenska territorialvattens- och fiskegränsernas
sträckning;

statsutskottets utlåtanden:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag angående organisationen
för handläggning av frågor
om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder jämte i ämnet väckta motioner,

nr 158, i anledning av väckta motioner
angående decentralisering av
skolbyggnadsärendena till länsskolnämnderna,

nr 159, i anledning av väckt motion
rörande principerna för intagning vid
lärarutbildningsanstalterna,

nr 160, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till avlönande av
vissa yrkeskonsulenter,

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till riktlinjer
för organisationen av vården och undervisningen
av barn och ungdom med
cerebral pares m. m.,

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny huvudorganisation
för statens vattenfallsverk, samt
nr 163, i anledning av väckta motioner
om redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade
utgifter för kommande fyra budgetår
m. m.;

bevillningsutskottets betänkande nr
77, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
rätt till visst avdrag vid 1962 års taxering
för företag, som år 1960 verkställt
extra inbetalning i riksbanken å
konto för investering i rörelse;

första lagutskottets utlåtande nr 48, i
anledning av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
brandfarliga varor, dels ock i ämnet
väckta motioner;

andra lagutskottets utlåtande nr 62, i
anledning av väckta motioner om utredning
angående lagstiftning om mäklarverksamhet;
ävensom

jordbruksutskottets utlåtande nr 37,

Tisdagen den 21 november 1961

Nr 31

i anledning av väckta motioner angående
utredning i syfte att främja forskning
på fiskets område.

§ 8

Anmäldes och godkändes tredje lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 359, till Konungen i anledning
av väckta motioner om utredning angående
den s. k. allemansrätten.

§ 9

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 198, angående nytt undervisningssjukhus
i Stockholm m. m.,

nr 199, angående verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolaget och
därmed sammanhängande spörsmål,
nr 200, angående en kampanj för allmänt
lönsparande, samt

nr 201, angående anvisande av medel
till jordfonden å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1961/62, m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 10

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 180, angående översyn av rikets
indelning i borgerliga primärkommuner,
motionerna:
nr 857, av herr Berg,
nr 858, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl.,

nr 859, av herr Heckscher m. fl., och
nr 860, av herr Hansson i Skegrie
m. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., motionen
nr 861, av herr Hagberg m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 190, med förslag till lag om
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
motionen nr 862, av herr Hagberg m.fl.

Dessa motioner bordlädes.

§ 11

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 21 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 14 och
den 15 innevarande november.

§ 2

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Västerås den 17/11 1961
Härmed intygas att riksdagsman Sven
Hammarberg, f. 8/2 —12, i dag intagits
på härvarande medicinavd.

Västerås som ovan

Ronald Bengtsson
avd.läk.

Herr Hammarberg beviljades ledighet
från riksdagsgöromålen tills vidare.

Nr 31

Tisdagen den 21 november 1961

§ 3

Svar på interpellation ang. fortsatt utredning
rörande flygkatastrofen
vid Ndola

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER, som yttrade:

Herr talman! Herr Helén har med
kammarens tillstånd till mig riktat följande
frågor:

1. Är herr statsministern villig att
lämna en redogörelse för regeringens
åtgärder att så långt möjligt klarlägga
omständigheterna kring och utröna orsakerna
till flygkatastrofen utanför
Ndola?

2. Vilka initiativ planerar regeringen
att ta för att i det fortsatta utredningsarbetet
tillfredsställande utrymme skall
lämnas för svensk insyn och medverkan? Med

anledning härav får jag anföra
följande.

Den flygkatastrof som inträffade nära
Ndola i Nord-Rhodesia natten mellan
den 17 och 18 september i år och
vid vilken sammanlagt sexton personer
omkom berörde vårt land i alldeles
särskilt hög grad. Jag tänker ej
bara på det faktum, att Dag Hammarskjöld
var svensk utan även på att det
av FN chartrade olycksplanet var
svenskt med en helt svensk besättning
på sex man och vidare på att bland
den personal som medföljde ombord ingick
tre svenska FN-soldater. Det är
därför naturligt, att opinionen i vårt
land med alldeles särskild uppmärksamhet
följt den undersökning av haveriet,
som igångsattes omedelbart efter
katastrofen och som alltjämt pågår.

I enlighet med interpellantens begäran
skall jag här först redogöra för
de åtgärder som från svensk sida hittills
vidtagits för att söka klarlägga
haveriorsaken.

Enligt de internationella bestämmelser,
som reglerar den civila luftfarten,
den s. k. Chicago-konventionen, skall
den stat, där ett haveri inträffar, för -

anstalta om utredning rörande omständigheterna
vid olyckan. Federationen
Rhodesia-Nyasaland, där Dag Hammarskjölds
plan havererade, är ett område
under formellt brittisk överhöghet,
men med vidsträckt självständighet
och egen regering. Federationens
regering tillsatte den 18 september en
teknisk undersökningskommission under
ledning av chefen för federationens
luftfartsmyndighet, överstelöjtnant Rarber.

I enlighet med de nyssnämnda internationella
bestämmelserna har jämväl
det land, där det havererade flygplanet
var registrerat, rätt att deltaga
i undersökningskommissionens arbete
genom en observatör. Denne har i sin
tur rätt att ha egna rådgivare.

Luftfartsstyrelsen erhöll den 19 september
telegrafiskt meddelande från
den rhodesiska luftfartsstyrelsen, att en
undersökningskommission tillsatts, samt
en förfrågan om Sverige såsom registreringsland
önskade utse observatörer
att närvara vid undersökningen.
Redan före mottagandet av detta telegram
hade luftfartsstyrelsen emellertid
hos den rhodesiska luftfartsmyndigheten
telegrafiskt anmält, att en svensk
expertgrupp komme att sändas till Ndola
för att biträda vid utredningen. Gruppen
har bestått av en av Sveriges ledande
haveriexperter, förste byråingenjören
Åke Landin, luftfartsstyrelsen,
en juridiskt och administrativt skolad
tjänsteman från luftfartsstyrelsen, en
av SAS utlånad expert på den flygplanstyp,
som det här är fråga om,
Douglas-maskinen DC 6-R, samt, formellt
stående utanför gruppen, tre experter
från det svenska charterbolag,
som ägde planet, Transair. Därjämte
har två experter från internationella
luftfartsorganisationen ICAO deltagit
i haverikommissionens arbete.

Från utrikesdepartementet beordrades
omedelbart efter det haveriet blivit
känt den närmaste svenske konsuln,
vicekonsul Forstenius från konsulatet
i Salisbury, federationens huvudstad,
till Ndola, ävensom sändebudet i Pre -

Nr 31

Tisdagen den 21 november 1961
Svar på interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

toria, minister Eyvind Bratt, under vilken
konsulatet i Salisbury hör. Även
vår konsul i Léopoldville begav sig till
olycksplatsen.

Då det efter den svenska expertgruppens
ankomst blev klart, att även
polisiär expertis var önskvärd, anmodade
inrikesministern kriminalkommissarien
Otto Danielsson att bege sig
dit. Denne erhöll sedermera en kriminalteknisk
medhjälpare från statens kriminaltekniska
anstalt.

Det förtjänar också att nämnas, att
chefen för luftfartsinspektionen, överingenjör
Ljung i luftfartsstyrelsen, i
mitten av oktober månad gjorde en inspektionsresa
till Ndola för att bilda
sig en uppfattning om det tekniska undersökningsarbetets
gång.

ICAO har utfärdat bestämmelser om
hur en haveriutredning skall gå till i
form av ett annex till Chicago-konventionen.
Dessa bestämmelser har följts
från rhodesisk sida.

De svenska experterna anlände till
Ndola på eftermiddagen den 20 september.
Sedan dess och till för ungefär
tre veckor sedan har de oavbrutet
och aktivt deltagit i den rhodesiska
haverikommissionens arbete.

Minister Bratts uppgift har närmast
varit att upprätthålla förbindelserna
med de federala och lokala rhodesiska
myndigheterna, att bistå expertgruppens
medlemmar i alla frågor av ej rent
teknisk natur, samt att via utrikesdepartementet
svara för förbindelserna
med regeringen och berörda svenska
myndigheter.

Resterna efter flygplanet överfördes,
sedan haveriplatsen noggrant undersökts,
uppmätts och fotograferats, till
en hangar på Ndolas flygplats, och där
har den mera ingående undersökningen
ägt rum. Vissa specialundersökningar,
såsom kompletterande obduktionsanalyser,
kemiska analyser av flygplansresterna
och ballistiska undersökningar
har delvis fått göras på annat håll och
i dessa avseenden har de svenska ex -

perterna således blott kunnat ta del
av undersökningsresultatet. Detta föreligger
för övrigt ännu icke komplett;
alltefter som det presenteras granskas
materialet noga av svensk expertis.

Under utredningsarbetets gång har de
ansvariga myndigheterna här hemma
på den svenska expertgruppens anmaning
eller på eget initiativ utfört ett
antal undersökningar, haft vissa förhör
m. m.

Den rhodesiska undersökningskommissionen
är nu sysselsatt med att i
Salisbury avfatta sin rapport.

Den 6 november inbjöd federationens
regering den svenska regeringen att låta
sig representera i en offentlig undersökningskommission,
en s. k. Public
Commission of Inquiry, bestående av
fem medlemmar, som i enlighet med federationens
lagstiftning skall söka fastställa
orsakerna till och omständigheterna
omkring haveriet. Man önskade
från rhodesisk sida, att svenska och
brittiska regeringarna, FN:s generalförsamling
samt den internationella luftfartsorganisationen
ICAO skulle utse
var sin medlem. Kommissionen skulle
stå under ordförandeskap av federationens
högste domare, the Chief Justice.
Under förutsättning att den tekniska
undersökningskommissionen kan framlägga
sin rapport före december månads
mitt, skulle den offentliga undersökningskommissionen
enligt uppgift
kunna inleda sitt arbete under januari
månad 1962.

Regeringen har ännu icke tagit ställning
till om den skall deltaga i denna
nya rhodesiska kommission eller ej.

Härutöver har som bekant i Förenta
Nationerna i den pågående generalförsamlingen
väckts förslag om tillsättande
av en internationell undersökningskommission
av haveriet i Ndola.
Den 26 oktober godkände sålunda generalförsamlingen
enhälligt en resolution,
enligt vilken en kommission skall
utses för att utreda omständigheterna

Nr 31

Tisdagen den 21 november 1961

Svar pa interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

omkring haveriet och därvid särskilt
beakta följande fyra spörsmål:

varför flygningen företogs nattetid
utan eskort;

varför dess ankomst till Ndola var
försenad;

huruvida flygplanet, efter att ha etablerat
kontakt med kontrolltornet i
Ndola, förlorade denna kontakt samt
det faktum att planet störtade utan att
detta likväl blev känt förrän åtskilliga
timmar senare och i så fall varför, samt
slutligen,

huruvida planet, efter att ha skadats
genom beskjutning tidigare, var i flygvärdigt
skick.

Sverige har accepterat deltaga i den
av FN sålunda beslutade undersökningskommissionen
och f. d. justitierådet
Sandström har på regeringens anmaning
förklarat sig villig att ingå i denna.
Namnen på dess övriga medlemmar
är ännu ej kända.

De svenska experterna är för närvarande
sysselsatta med att här hemma
sammanställa sitt material. Vi väntar
att så småningom få del av den
rhodesiska tekniska kommissionens
rapport ävensom resultatet av alltjämt
utestående specialundersökningar. För
att på ett samlat sätt bearbeta och granska
detta omfattande material har en
arbetsgrupp tillsatts inom närmast berörda
departement. Utnämnde justitiekanslern
S. Rudholm har åtagit sig att
leda gruppens arbete. Vårt konsulat i
Salisbury har tills vidare förstärkts
med en diplomatisk tjänsteman med
uPPgift att beträffande utredningen
tjäna som förbindelseman med federationens
myndigheter.

De svenska experter som deltagit i
arbetet i Ndola ävensom representanter
för Transair kommer troligen att
inkallas som vittnen vid det rhodesiska
förhörsförfarandet. För att därvid lämna
dem stöd kan det bli anledning tillse,
att de har tillgång till internationellt
skolad juridisk expertis.

Det torde alltjämt vara för tidigt att

göra något som helst uttalande om utredningarbetets
resultat. Allt vad jag i
dag kan säga är, att flera omständigheter
i samband med haveriet alltjämt
är oklara och att ingen bestämd orsaksteori
kan accepteras som den troligaste
på nuvarande stadium. Genom
de skilda undersöknings- och bedömningsförfaranden
som pågår eller förestår
i internationell, rhodesisk ävensom
i vår egen regi är det emellertid
min förhoppning att det orsakssammanhanget
skall kunna bringas i dagen.
Från vår sida kommer allt att göras
för att undersökningen skall bli
uttömmande och omfatta alla de orsaksmöjligheter
som kan föreligga.

Vidare anförde:

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Statsministern inledde
och avslutade sitt svar med att uttrycka
det känsloengagemang, den bestämda
vilja att nå klarhet, som dominerar
den svenska inställningen till tragedien
utanför Ndola. Regeringens goda
vilja att handla i denna anda har
jag med min interpellation självfallet
inte velat sätta i fråga. När jag nu tackar
för svaret vill jag betona den gemensamma
utgångspunkten för frågan
och svaret.

Sveriges åtaganden i FN:s fredsarbete
och respekten för dem som offrade
sina liv i FN:s tjänst — det är de två
faktorer som tvingar oss att syssla med
detta svåra förflutna. Statsministerns
sammanfattande omdöme är: Ännu i
dag kan ingen orsaksteori rörande katastrofen
accepteras som den troligaste.
Jag har ingen erinran häremot. Det är
ett omdöme, som står i välgörande
kontrast till det milt sagt ensidiga omdöme,
som den brittiske samväldesministern
Duncan Sandys uttalade i underhuset
i torsdags — vilket uttalande
jag har här framför mig.

Statsministerns redogörelse för de
svenska insatserna i det nu pågående

Tisdagen den 21 november 1961

Nr 31

Svar på interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

tekniska utredningsarbetet lämnar emellertid
tyvärr plats för vissa kritiska reflexioner.
Kvar står alltjämt som tänkbar
förklaring till olyckan vid sidan
av de flygoperativa och flygtekniska
teorierna och vid sidan av sådana yttre
omständigheter utanför flygplanet,
varöver personalen inte kunnat råda,
den fjärde och mörkaste teorien: sabotage
i en eller annan form i själva flygplanet.
Har regeringen garantier för att
den sittande tekniska kommissionen i
sin slutrapport prövar denna fjärde
teori?

Så framträdande som denna teori var
redan vid de första meddelandena om
katastrofen, förvånar det att regeringen
inte omedelbart insåg att kriminalteknisk
expertis måste ingå i den expertgrupp
som omedelbart reste till Ndola
från Sverige, utan att man först senare
gjorde denna komplettering.

Något svårare att förutse var kanske
att även medicinsk och ballistisk expertis
måste vara på platsen för att
kunna bedöma de undersökningar som
gjordes sedan olycksoffren flyttats från
katastrofplatsen. Nu måste den svenska
gruppen — som statsministern så riktigt
påpekar — i dessa avgörande frågor
lita till de resultat som förelägges
dem men saknar möjlighet att bedöma
förutsättningarna för och hållbarheten
i de analyser som ligger till grund för
resultaten. Denna skada kan, som alla
förstår, aldrig repareras.

Man måste också fråga sig varför de
svenska representanterna inte fick tillträde
till haveriplatsen omedelbart efter
sin ankomst till Ndola utan först
på tredje dagen efter olyckan. Kan det
ha sin grund i att luftfartsstyrelsens
experter saknade direktiv att ta erforderliga
initiativ? Det är dock ingen betydelselös
faktor att även vapen och
ammunition bortfördes från haveriplatsen,
innan de svenska observatörerna
kom dit, och att man först flera veckor
senare fick se ammunitionen. Jag
skulle vilja be statsministern att upp -

lysa mig om de direktiv som gavs de
svenska observatörerna före deras avresa
från Stockholm.

Lika avgörande för om vi någonsin
kommer att få klarhet om de verkliga
orsakerna till DC-6:ans störtning eller
ej förefaller emellertid vara en rad andra
omständigheter, som ingen svensk
kunnat råda över. När jag anser det
vara nödvändigt att här redogöra för
dessa orsaker, är det alltså inte för att
kritisera regeringen, utan för att få
statsministerns omdöme om hur man i
regeringen har bedömt dessa omständigheter
och vilka slutsatser man drar
av dem för det fortsatta utredningsarbetet.

Jag måste då, herr talman, erinra om
att DC-6:an med generalsekreterare
Hammarskjöld ombord på kvällen och
natten mellan den 17 och 18 september
företog en delvis sekretessbelagd flygning
men att flygplatschefen i Ndola
redan på söndagsförmiddagen den 17
hade aviserats om att man på flygplatsen
skulle ordna för mötet mellan Hammarskjöld
och Tshombe. Man visste alltså
vad som förestod. Strax före midnatt,
lokal tid, når planet enligt rapporten
till FN på måndagen efter olyckan
radiokontakt med kontrolltornet i
Ndola, och tio minuter efter midnatt
passerar DC-6:an över landningsbanan
med tillstånd att gå ned från 16 000 till
6 000 fots höjd. Många ögonvittnen ser
planet försvinna ur sikte. Några av dem
och några andra ser strax efteråt ljuslågor
slå upp i den riktning, där katastrofen
inträffade. Trots att vittnesmål
härom under natten når flygplatsledningen,
slås inte larm, utan endast
åtgärder vid försening vidtages — och
det göres mycket sent. Först efter klockan
15 på måndagseftermiddagen når
räddningsexpeditionen fram till olycksplatsen,
som ligger omkring en svensk
mil utanför Ndola och inte långt från
bilväg.

Det kan inte vara att föregripa någon
undersökning, om man frågar sig var -

Nr 31

Tisdagen den 21 november 1961

Svar på interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

för sökandet efter den brinnande
DC6:an inte upptogs omedelbart efter
midnatt, då elden från flygplanet måste
ha synts vida omkring, eller i vart
fall vid soluppgången klockan sex, då
resurser fanns tillgängliga på Ndolas
flygplats. Man har också anledning fråga
sig vem som bär ansvaret för att
flygplatsens radio stängdes över natten.
Och varför infann sig flygplatschefen
— som på natten hävdat att
spaning borde insättas vid soluppgången
— för tjänstgöring först tre timmar senare,
nämligen klockan nio på morgonen?
Varför förhindrades flygplan
från FN och USA:s flygvapen att på
morgonen företa flygspaning?

Statsministern är säkerligen medveten
om sambandet mellan dessa faktorer
och tidpunkten för utpekandet av
en ledare för spanings- och räddningsaktionen.
Men har regeringen också
övervägt vad det innebär att den person,
som med cirka 14 timmars fördröjning
utsåg flygplatschefen i Ndola
att leda räddningsarbetet var samme
person som själv senare av sin regering
utsågs att leda undersökningskommissionen
arbete och än i dag leder detsamma? Är

det dessa och andra omständigheter
som gör att den svenska regeringen
ännu inte har bestämt huruvida
den kommer att acceptera en inbjudan
att delta i det offentliga förhör
som i januari skall följa på den nu snart
avslutade utredningsetappen? Regeringens
tvekan blir i så fall — men bara i
så fall — förståelig.

Det utfall mot FN och dem som bär
upp FN:s verksamhet i Kongo, som
den rhodesiske regeringschefen Roy
Welensky offentliggjorde den 19 oktober,
mitt under pågående utredning,
kan man väl lämna därhän.

Under de många timmarnas fördröjning
fanns i varje fall en person vid
liv på olycksplatsen, från soluppgången
fram till den slutliga upptäckten vid 15-tiden utsatt för den brännande solen.

Även om vi skulle kunna förmå oss att
bortse från det mänskliga lidandet för
Harry Julian, kan vi inte bortse ifrån
vad försenandet av hans omhändertagande
och vård betydde för försvårandet
av utredningsarbetet. Om någon invänder
att åt detta har ingenting varit
att göra från svensk sida, blir mitt
svar att anvaret för fördröjningen av
det officiella spanings- och räddningsarbetet
måste klarläggas som ett led i
den fortsatta utredningen och måste få
konsekvenser för den svenska synen på
utredningens uppläggning.

Det förhållandet att sporadisk markoch
flygspaning skedde även under förmiddagstimmarna
och att förskrämda
afrikaner hittade olycksplatsen utan att
våga anmäla sin upptäckt, kan inte få
leda till att man skjuter ifrån sig de ansvarsfrågor
jag här berört. Det gäller
här välutbildad personal med moderna
resurser till sitt förfogande. Jag utgår
ifrån att regeringen — i den mån man
inte redan bildat sig en uppfattning
härom — nu drar sina slutsatser.

Det måste också vara en tung plikt
i det fortsatta svenska utredningsarbetet
att så långt detta är möjligt pröva
även teorierna om yttre påverkan, alltså
sabotage. Även om man ur diskussionen
avför teorien om nedskjutning
— vilket jag tror att man bör göra —
och finner det bevisat att det beryktade
Fouga jet-planet från Katanga inte
agerade vid tidpunkten för olyckan,
återstår att pröva sannfärdigheten i vittnesmål,
som hävdar att andra flygplan
än DC-6:an befunnit sig i luften kring
Ndola samt att bedöma huruvida
DC6:an kan ha tvingats till en undanmanöver
av ett annat plan. Hur skulle
Sveriges företrädare kunna nå klarhet
på denna viktiga punkt utan att delta
som medlemmar i förhörskommissionens
offentliga arbete i januari? Regeringens
ställningstagande till frågan
huruvida Sverige skall vara representerat
vid det tillfället måste påverkas
av svaret på den frågan.

Tisdagen den 21 november 1961

Nr 31

Svar på interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

På samma sätt förefaller det som om
möjligheterna att vinna klarhet om trovärdigheten
i olika sabotageteorier är
beroende av intensifierat deltagande i
undersökningar på ort och ställe. Hur
skulle den av den nye justitiekanslern
ledda gruppen kunna utvärdera de olika
vittnesmålen utan att veta under
vilka förhållanden vittnesmålen upptagits,
hur de personer är funtade som avgivit
dem och vilka deras möjligheter
varit att iaktta händelseförloppet och
återskenet av detta vid haveritillfället?

Jag kan inte dra någon annan slutsats
än att även denna grupp bör vara företrädd
vid de offentliga förhören i Salisbury.
Om så sker, och om dessutom
regeringen — som jag föreslog i början
av mitt inlägg — ser till att den nu sittande
tekniska kommissionen i sin slutrapport
tar ställning inte bara till teorierna
om flygtekniska och flygoperativa
fel och teorien om yttre omständigheter,
exempelvis annat flygplans inverkan
på DC-6:an, utan också till den
fjärde möjligheten — sabotage — då
kan möjligen en svensk efterhandsgranskning
av den art regeringen beslutat
sig för bidra till infriandet av statsministerns
förhoppning att orsakssammanhanget
skall kunna bringas i dagen.

Herr talman! Till sist kan jag inte låta
bli att säga hur allvarligt jag beklagar
den brittiske samväldesministerns
ogrundade strävan att klassificera katastrofen
vid Ndola som en vanlig olycka,
»a normal accident». Även om det
skulle kunna bevisas att haveriorsaken
varit exempelvis en felaktig landningsmanöver
eller en felaktig tolkning av
höjdinstrumentens utslag, så kommer
Dag Hammarskjölds och hans följeslagares
död alltid att vara förknippad
med de specifika omständigheter som
råder i Afrika och kan aldrig rubriceras
som en vanlig olycka.

Flygningen till Ndola måste ske nattetid
och under radiotystnad på grund
av hotet från katangaflyget. Routen förlängdes
och försvårades av att man in -

te råkade flyga den direkta vägen över
Katanga. Kontakten med kontrolltornet
i Ndola hämmades av den framtvungna
sekretessen. När olyckan väl hade
inträffat, fördröjdes upptäckten, inte
bara av åtgärder för vilka nordrhodesiska
myndigheter bär ansvaret utan
även genom den skräck varmed några
ur den infödda befolkningen reagerar
i ett utsatt läge.

Dag Hammarskjölds död kommer för
alltid att vara knuten till hans fredsmission
just i Afrika.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det finns i interpellationssvaret
en passus som tyvärr kan
föranleda en missuppfattning. Regeringen
eller rättare sagt inrikesministern
hade redan innan den svenska expertgruppen
kom ned till Ndola beslutat
sända dit kriminalkommissarie Danielsson.
Det kan vara beklagligt att
han inte skickades samma dag som expertgruppen
reste, men det var inte så
lätt att under de timmar, som stod till
buds innan flygplanet skulle avgå, tänka
igenom hela situationen; det bestämdes
emellertid omedelbart dagen
efteråt. Jag kan emellertid väl förstå
att det hos herr Helén kan ha uppstått
en missuppfattning på grund av den
formulering som finns i interpellationssvaret.

Det är givet att den expertgrupp som
vi skickat till Ndola har vår instruktion
att pröva även de av herr Helén
nämnda omständigheterna, både frågan
om det yttre våldet, sabotageteorien
och allt detta. Om så inte vore förhållandet,
skulle det självfallet inte vara
någon idé att svenskarna deltoge i
undersökningarna. Ur svensk synpunkt
är det alldeles nödvändigt att försöka
få just dessa omständigheter belysta.

Expertgruppen har inte fått några
andra direktiv än att man skall göra
sitt yttersta för att skapa klarhet om
alla tänkbara anledningar till katastro -

Nr 31

Tisdagen den 21 november 1961

Svar på interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

fen. Jag tror också att expertgruppen
haft möjligheter att aktivt delta i praktiskt
taget alla undersökningar som förekommit
på platsen, och vi har fått
ett ganska omfattande material från expertgruppen.
Men redan den flyktiga
genomgång som jag kunnat göra visar
att det är svårt att bilda sig en säker
uppfattning om vad som förevarit. Redan
det material som nu står till förfogande
är så pass omfattande att regeringen
har bedömt det som nödvändigt
att tillsätta en egen »undersökningskommission»
här hemma, vilken
kritiskt skall granska det material som
insamlats. Vi trodde att det var riktigt
att till ledare för denna expertgrupp,
som på basis av den på platsen arbetande
expertgruppens undersökning
skall sovra ut vad som är sannolikt och
rimligt, utse vår högste åklagare, som
nu accepterat vår förfrågan om han ville
hjälpa oss.

Det är naturligtvis frestande att som
herr Helén gjorde spekulera om vad
som hänt, och jag tror inte det finns
någon svensk som inte gjort det. Men
det är ett svårbedömbart material. Nu
håller högtstående svensk expertis på
att granska detta material. Regeringen
vill gärna avvakta vad dessa våra medarbetare
har att säga. Dessutom kommer
alla de frågor, som herr Helén tog
upp, att bli föremål för prövning av
den undersökningskommission som tillkallats
av Förenta Nationerna och i vilken
Sverige redan utsett sin representant,
justitierådet Sandström. I avvaktan
dels på den mera systematiska genomgången
av den svenska expertgruppens
rapporter från de lokala undersökningarna
och dels på resultatet av
FN-kommissionens arbete tror jag inte
att det är mycket värt att spekulera
i olika teorier om vad som hänt. Det
är klart att den omständighet som herr
Helén fäster särskilt avseende vid, nämligen
det långa dröjsmålet innan undersökningar
sattes i gång, har väckt
vår förvåning, och vi skall återkomma

till den saken när vi fått ett fastare material.

Herr JOHANSSON i Stockholm (k):

Herr talman! Statsministerns redogörelse
för regeringens åtgärder kom indirekt
att beröra några frågor som jag
ställde i höstens remissdebatt om omständigheterna
kring Hammarskjölds
död. Några av dessa frågor var desamma
som interpellanten nyss räknade
upp: om det långa dröjsmålet och alla
de mystiska omständigheterna i nordrhodesiaregimens
förehavanden i detta
sammanhang. Dessa skall jag därför
inte upprepa. Men jag anförde också
några biomständigheter när jag ställde
dessa frågor. Varför fick FN:s generalsekreterare
ge sig ut nattetid under
mörker och med dåliga säkerhetsåtgärder
till en plats som gruvbolagens
verktyg Tshombe hade bestämt? —
Tsliombe som själv alltid reser med eskortplan;
Hammarskjöld fick inte något
eskortplan. Den plats, till vilken han
dirigerades, var belägen i Nordrhodesia,
denna gamla brittiska kronkoloni
som regeras av samma slags rasfanatiker
som regerar Sydafrika och som
är nära förbundna med de belgiska och
amerikanska gruvbolagen i Katanga och
dess desperados och som står under
engelskt överinseende. Det är detta som
ledde till de mycket skarpa anklagelserna
i afrikansk press och från afrikanska
regeringar mot England och
dess försök att vifta bort dessa mystiska
omständigheter.

Den ende överlevande, som inte fick
leva så länge efteråt, hann dock berätta
att han hörde en explosion när
planet skulle landa. Han berättade vidare
att Hammarskjöld då gav order
om att planet skulle vända. Skulle denne
ha givit den ordern, om planet inte
varit utsatt för akut fara? Rerodde
dröjsmålet på att man väl visste vad
som hänt och att man behövde lite tid.
När blev det vanligt, frågade jag i remissdebatten,
att starkt misstänkta får

Tisdagen den 21 november 1961

Nr 31

Svar på interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

ensamrätt på den första omfattande undersökningen
av en olycksplats, som
kan vara en brottsplats? Jag frågar vidare
varför exempelvis England varit
så motsträvigt mot en opartisk undersökning.

Utöver vad som redan anförts vill
jag återigen betona de uttalanden som
har gjorts av de två svenska Transaircheferna
i Kongo, vilka bör veta vad
de talar om, nämligen majorerna Lind
och von Rosen. De är övertygade om
att störtningen inte var någon olyckshändelse.
FN-plan har tidigare blivit
beskjutna mellan 20 och 30 gånger av
Tshombes gendarmer och flyg, och
många besättningar har vägrat att flyga
utan skydd. Under dessa omständigheter
var det ingen svårighet för dessa
krafter att få reda på Hammarskjölds
flygrutt och destination. De båda majorerna
har dessutom gjort det viktiga
konstaterandet att de som vill skjuta
ned ett plan från marken eller från luften
lättast kan göra det när planet saktar
farten för landning.

Det är klart att mycket bevismaterial
nu är undanröjt. Man säger att det
visserligen fanns kulhål på en av de
skadade men inga kulor i själva planet.
Men det säger inte så mycket när
motorn och allt där omkring är fullkomligt
nedsmält och när inte mycket
av resterna är i sådant skick att det
kan undersökas.

Jag vill vidare fråga: Vilka är det
som verkställt den första undersökningen?
Finns där någon som inte var nära
allierad med eller som hade anledning
att frukta eller lyda de nordrhodesiska
myndigheterna?

Vad det är för desperados som verkar
i Katanga har utrikesministern nyligen
karakteriserat. I dagarna har en
annan undersökning slutförts, nämligen
undersökningen om Lumumbas död.

Här avbröts talaren av herr talmannen,
som yttrade: Jag får anmoda talaren
att hålla sig till ämnet.

Talaren fortsatte:

Jag tyckte att det hörde tillsammans
eftersom det var fråga om en undersökning
av liknande art. Det har nämligen
visat sig att den) katangesiska
framställningen var falsk och att Lumumba
dödades av en belgisk officer
i Tshombe-ministrarnas åsyn. Men jag
skall alltså avstå från att gå vidare
på den punkten. Jag skall sluta med
att uttrycka förhoppningen, att fallet
Hammarskjöld blir lika grundligt undersökt
som fallet Lumuniba. Jag tror
inte att regeringen kommer att underlåta
att göra allt i den vägen, och jag
tror att sanningen skall komma fram
även i detta fall.

Herr HELÉN (fp):

Herr talman! Statsministern sade att
jag i mitt inlägg skulle ha spekulerat
över vad som hänt. Jag tror att den karakteristiken
bara kan gälla en enda
mening i mitt anförande. Den avsåg att
avföra en av de teorier som förts fram
till diskussion, nämligen nedskjutningsteorien.
Det var den enda punkt i mitt
anförande där jag uttalade någon värdering
eller gjorde något direkt ställningstagande
till vad som skulle ha
hänt. Jag hoppas att stasministern då
inte vill kalla det för spekulation, om
jag nu även söker avföra ur diskussionen
några av de uppgifter som berörts
av den förre talaren. Jag syftar på de
repliker av den ende överlevande, Harry
Julian, vilka enligt min mening felaktigt
utnyttjats av herr Johansson i
Stockholm och andra för att ge det intrycket
att man därur skulle kunna dra
bestämda slutsatser om vad som hänt
före katastrofen.

Det väsentliga här är att statsministern
har antytt att man även inom regeringen
hyst förvåning över det fördröjda
spanings- och räddningsarbetet
och är beredd att återkomma härtill.
Vad jag skall tolka in i det uttalandet
vet jag inte, men jag förmodar att det
måste innebära att regeringen tagit si -

Nr 31

Tisdagen den 21 november 1961

Svar på interpellation ang. fortsatt utredning rörande flygkatastrofen vid Ndola

na iakttagelser på den punkten som underlag
för en prövning av frågan hur
Sverige rimligtvis bör agera i fortsättningen
för att vi skall få garantier föi
att utredningsarbetet blir fullt tillfredsställande.
Jag förstår att regeringens
ställning är ömtålig och att det är
fråga om ett mycket svårbedömbart
material. Men vi kan inte mot bakgrunden
att det är en mycket känslig och
nästan stingslig statsledning, som ytterst
svarar för utredningen, nedlägga
vår talan och acceptera att utredningen
fortfarande ledes av personer, vilkas
egen ansvarighet också borde ingå i
prövningen.

Vad det gäller frågan om direktiven
för de svenska experterna tycker jag
att det är glädjande om de haft klara
direktiv att verka så aktivt som statsministern
antyder. Det är väl då litet
förvånande att de har funnit sig i att
sitta med i ett utredningsarbete under
ledning av just den person som bär det
yttersta ansvaret för förseningen av spaningsarbete!.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! För att det inte skall
bli några som helst missuppfattningar
mellan interpellanten och mig vill jag
än en gång förklara vad som varit huvudinnehållet
i mitt interpellationssvar.
Vi ämnar verkligen inte lägga ned vår
talan. Vi ämnar försöka få klarlagt vad
som hänt, och vi kommer i denna strävan
inte att låta oss hejdas av sådana
hänsyn, som kanske för ett ögonblick
antyddes av herr Helén. Jag föreställer
mig att vi är helt överens på den
punkten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogos var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till statsutskottet propositionerna:

nr 198, angående nytt undervisningssjukhus
i Stockholm m. m.,

nr 199, angående verksamheten vid
Svenska skifferoljeaktiebolaget och därmed
sammanhängande spörsmål, samt
nr 200, angående en kampanj för allmänt
lönsparande; ävensom

till jordbruksutskottet propositionen
nr 201, angående anvisande av medel
till jordfonden å tilläggsstat I till riksstaten
för budgetåret 1961/62, m. m.

§ 5

Föredrogos var efter annan och hänvisades
till konstitutionsutskottet de å
bordet vilande motionerna nr 857—859.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 860
hänvisades densamma, såvitt avsåge den
under II a) gjorda hemställan, till statsutskottet
och i övrigt till konstitutionsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionen nr
861; och

till behandling av lagutskott motionen
nr 862.

§ 6

Föredrogos, men bordlädes åter utrikesutskottets
utlåtande nr 9, statsutskottets
utlåtanden nr 157—163, bevillningsutskottets
betänkande nr 77, första
lagutskottets utlåtande nr 48, andra
lagutskottets utlåtande nr 62 och jordbruksutskottets
utlåtande nr 37.

§ 7

Föredrogs den av herr Jönsson i
Ingemarsgården vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet

Tisdagen den 21 november 1961

Nr 31

Interpellation ang. krediter för viss utbyggnad av vattenverk och huvudvattenledningar
inom Stor-Stockholm — Interpellation ang. viss utvidgning av den civila

ambulans- och räddningsflygtjänsten

angående godstransporterna på den s. k.
Trondheimsleden.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. krediter för viss utbyggnad
av vattenverk och huvudvattenledningar
inom Stor-Stockholm

Ordet lämnades på begäran till

Herr JOHANSSON i Stockholm (k),
som yttrade:

Herr talman! Stor-Stockholms planeringsnämnds
förslag till aktionsprogram
för bostadsförsörjningen i StorStockholm
för femårsperioden 1961—•
1965 har antagits av samtliga berörda
kommuner. Programmet förutser en
produktion av genomsnittligt 15 000 lägenheter
per år. I betraktande av den
omfattande bostadsnöden inom området,
tillsammans med anmälda bostadssökande
i Stockholms stad inte mindre
än 147 554 vid ingången av år 1961,
måste genomförandet av programmet
anses vara synnerligen angeläget.

Uppförandet av den mängd bostäder
det här handlar om har emellertid som
ovillkorlig förutsättning att erforderlig
utbyggnad av vattenverk och huvudvattenledningar
säkerställes. För Stockholms
norra förorters vattenverksförbund
hotar emellertid kreditsvårigheter
att äventyra planerade utbyggnader.
En försening av dessa skulle få till följd
att för berörda kommuner hela bostadsprogrammet
måste omprövas. Under
föreliggande femårsperiod är förutsett
att inom förbundets verksamhetsområde
uppföra inemot 30 000 nya
lägenheter.

De arbeten det för vattcnvcrksförbundet
inom Stockholms norra förorter
handlar om är anläggning av huvudvattenledningarna
Görväln—Järva och
Enebyberg—Roslags Näsby samt utvidgning
av Görvälnverkets pumpanlägg -

ning. Förbundets lånebehov har för den
närmaste femårsperioden angivits till
30 miljoner kronor, varav för de närmaste
två åren erfordras i runt tal 10
miljoner kronor. Enligt uppgifter har
vattenverksförbundets styrelse hänvänt
sig till riksbanken men fått avslag på
begäran om erforderliga lån.

Med tanke på de bostadslösas bekymmersamma
situation ter sig en försening
av bostadsproduktionen på grund
av att man i ett av vårt lands största
tätortsområden inte i rätt tid och erforderlig
utsträckning kan ordna vattenförsörjningen
som synnerligen anmärkningsvärd.

Med hänvisning till det jag här anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
finansdepartementet få ställa följande
interpellation:

Är finansministern beredd att lämna
sin medverkan för ordnandet av erforderliga
krediter för säkerställandet av
den av Stockholms norra förorters vattenverksförbund
beslutade utbyggnaden,
varom nämnts härovan?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. viss utvidgning av

den civila ambulans- och räddningsflygtjänsten Ordet

lämnades på begäran till

Herr HAMRIN i Kalmar (fp), som
yttrade:

Herr talman! Ett särskilt anslag utgår
sedan budgetåret 1958/59 för ambulans-
och räddningsflygtjänst. Driften
av räddningstjänsten handhas av flygvapnets
säkerhetstjänst, medan luftfartsstyrelsen
fungerar som samordnande
myndighet bl. a. med uppgift att träffa
avtal med de privata flygräddningsföretag,
som tillhandahåller en stor del
av erforderlig personal och materiel.

16 Nr 31 Tisdagen den 21 november 1961

Interpellation ang. viss utvidgning av den civila ambulans- och räddningsflygtjänsten -

Allteftersom det militära helikopterväsendet
utbygges, användes dock i
ökad utsträckning dess resurser även
i den civila räddningstjänsten. Denna
samverkan mellan civil och militär flygräddningstjänst
sker emellertid i relativt
oorganiserad form. Uppkommande
problem i verksamheten löses i konferenser
i den s. k. ambulanskommittén.

I statsverkspropositionen till 1958 års
A-riksdag (bil. 13) framhöll departementschefen,
att ambulans- och räddningsflygtjänsten
vad beträffar helikopterverksamheten
i huvudsak borde basera
sig på förhyrning av helikoptrar
från civila företag. I syfte att nedbringa
kostnaderna borde dessutom eftersträvas
att i så stor utsträckning som möjligt
samordna civila och militära beställningar
för helikopterflygtid. Vidare
framhöll departementschefen:

»Jag förutsätter givetvis, att i den
mån en statlig militär helikopterorganisation
skulle växa fram, möjligheterna
att basera ambulans- och räddningsflygtjänsten
på denna tillvaratages. En
omprövning av formen för verksamheten
måste då göras.»

Sedan dess har inom flygvapnet utvecklingen
lett fram till ett ökat behov
av helikoptrar för flygräddningsuppgifter.
Detta behov sammanhänger
med att flygvapnet med hänsyn till bullerstörningar
i allt större utsträckning
tvingats förlägga sina övningar över
havs- och vildmarksområden. Andra
medverkande faktorer är de moderna
flygplanens krav på större övningsområden
samt den civila luftfartens behov
av luftrum.

Samtidigt har genom tekniska förbättringar
möjligheterna att använda
helikoptrar för dessa ändamål avsevärt
ökat. Användande av helikoptrar är i
många fall den enda möjligheten att bispringa
flygare, som havererat över
öppet hav eller otillgängliga vildmarksområden.
Det är framför allt möjligheten
att med helikopter utföra både spa -

ning och bärgning, som gör den särskilt
effektiv i situationer där tidsfaktorn
är avgörande.

Inför denna utveckling har också
flygvapnet under senare år tillförts ett
relativt stort antal helikoptrar, som i
vissa fall fått ersätta tidigare använda
flygplan. Därmed aktualiseras också
enligt min mening den ovan omnämnda
omprövningen av samordningen
mellan den civila och den militära
räddningsflygtjänsten. Härför talar givetvis
också behovet av en mera tillfredsställande
täckning av det civila
räddningsbeliovet, särskilt aktuellt i övre
Norrland och på sydostkusten.

Med hänvisning till det ovan anförda
hemställer jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet få ställa följande
fråga:

Avser herr statsrådet att inför utvecklingen
av helikopterväsendet inom försvaret
aktualisera den i proposition till
1958 års A-riksdag förutskickade omprövningen
av möjligheterna till en utvidgning
av den civila ambulans- och
räddningsflygtjänsten genom en ökad
samordning med den på helikoptertjänst
baserade militära räddningsverksamheten? Denna

anhållan bordlädes.

§ 10

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:

nr 360, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående upphävande av
avtal om breddning av järnvägslinjen
Harmånger—Bergsjö; samt
från andra lagutskottet:
nr 361, i anledning av väckta motioner
rörande lagen om försäkring för allmän
tilläggspension, m. m.;

nr 362, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ratifikation av

Tisdagen den 21 november 1961

Nr 31

vissa av Internationella arbetsorganisationens
konferenser år 1946 vid dess tjuguåttonde
sammanträde och år 1958 vid
dess fyrtioförsta sammanträde (sjätte
respektive sjunde sjöfartskonferensen)
antagna konventioner; och

nr 363, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition dels med förslag till lag om
ändring i utlänningslagen den 30 april
1954 (nr 193), dels ock angående godkännande
av internationell konvention
om fripassagerare.

§ 11

Tillkännagavs, att Kungl. Maj:ts proposition
nr 202, med förslag till lag om
undanförsel och förstöring, m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 12

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit framställning
angående lönesättningen m. m.
för viss personal vid riksdagens ekonomibyrå.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 181, angående hälsovård och
öppen sjukvård i landstingsområdena
m. m., motionerna:

nr 863, av fru Gärde Widemar m. fl.,
och

nr 864, av herr Gomér in. fl.;

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 188, med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m., motionerna: -

nr 865, av fru Gunne,
nr 866, av herr Löfroth m. fl.,
nr 867, av herr Ståhl,
nr 868, av herr Fälldin m. fl.,
nr 869, av herr Wahrendorff m. fl.,
nr 870, av herrar Johnsson i Skoglösa
och Wahrendorff,
nr 871, av herr Kollberg,
nr 872, av herrar Kollberg och Källenius,

nr 873, av herrar Hedin och Östlund,
nr 874, av herr Hedlund m. fl.,
nr 875, av herr Hedlund m. fl.,
nr 876, av herr Hedlund m. fl.,
nr 877, av fröken Elmén m. fl.,
nr 878, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl.,

nr 879, av herr Björkman m. fl.,
nr 880, av herr Jönsson i Ingemarsgården
m. fl.,

nr 881, av herr Grebäck m. fl.,
nr 882, av herr Heckscher m. fl.,
nr 883, av herr Nordgren m. fl., och
nr 884, av herr Ohlin m. fl.;
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 190, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 1 § lagen den 26 juli
1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
motionen nr 885, av herr Ohlin m. fl.;
samt

i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 197, angående avtal med Örebro
läns landsting om driften av Mellringe
sjukhus i Örebro, motionen nr 886, av
fru Sjövall och fröken Elmén.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.48.

In fidem

Sune K. Johansson

2 — Andra kammarens protokoll 1961. Nr 31

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

Onsdagen den 22 november

Kl. 14.00

§ 1

Upplästes följande till kammaren inkomna
läkarintyg:

Härmed intygas att riksdagsman
Hjalmar Heidenberg, f. d. 12/8 1910,
Visby, av mig fortfarande sjukskrivits
t. o. m. 30/11 1961 och rekommenderats
vila i hemmet.

Visby den 17/11 1961

Bertil Bernéus
överläkare

Herr Heidenberg, som vid sammanträde
den 1 innevarande november
beviljats ledighet från riksdagsgöromålen
till och med den 19 nämnda månad,
erhöll nu fortsatt ledighet till och med
den 30 samma månad.

§ 2

Svar på interpellation ang. folkhögskolans
framtida ställning och utformning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade:

Herr talman! Med andra kammarens
tillstånd har herr Källstad till mig riktat
ett antal frågor, avseende folkhögskolans
ställning och uppgifter i förhållande
till de av 1957 års skolberedning
föreslagna fackskolorna.

De av herr Källstad berörda, mycket
betydelsefulla spörsmålen, som även behandlats
i åtskilliga remissyttranden
över skolberedningens betänkande,
kommer att prövas i samband med regeringens
ställningstaganden såväl till
folkhögskolornas anslagsbehov för nästa
budgetår som till skolberedningens
förslag. Det blir således anledning att
nästa år återkomma till dem här i kam -

maren. Det synes mig däremot inte
lämpligt att jag på grundval av herr
Iiällstads interpellation nu skulle föregripa
regeringens behandling av hela
det problemkomplex, som sammanhänger
med skolberedningens förslag och
synpunkter beträffande fackskolor och
folkhögskolor.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Först vill jag till herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
uttala mitt tack för det
svar som han har givit på mina frågor.
Jag vill i all korthet rekapitulera vad
mina frågor innebär. Den första var
om statsrådet delar uppfattningen att
folkhögskolorna även efter tillkomsten
av de planerade fackskolorna kommer
att bibehålla sin betydelsefulla uppgift;
den andra om folkhögskolan kan bli
representerad i den expertgrupp som
har föreslagits av skolberedningen för
att överarbeta fackskolornas läroplansförslag;
den tredje om man kunde tänka
sig en skyndsam utredning angånde
folkhögskolans framtida ställning och
utformning i skolväsendet och en undersökning
om folkhögskolans möjligheter
att vara ett alternativ till framför
allt den humanistiska fackskolan
och den socialekonomiska fackskolan.

Av ecklesiastikministerns svar finner
jag att han anser att mina frågor är
mycket betydelsefulla spörsmål, som
han uttrycker det. Samtidigt beklagar
jag givetvis att han inte har ansett dem
så betydelsefulla att han har velat gå
in i något närmare svaromål och ta
upp dem till diskussion just nu, utan
sätter dessa betydelsefulla spörsmål på
framtiden — till nästa år. Statsrådet

Onsdagen den 22 november 1961

Nr 31

Svar på interpellation ang. folkhögskolans framtida ställning och utformning

menar att han inte vill föregripa regeringens
behandling av hela det problemkomplex
som här föreligger. Jag
kan mycket väl förstå denna synpunkt
och jag inser personligen att detta är
en mycket komplicerad och svårbemästrad
fråga, när vår skolsituation så
att säga ligger i stöpsleven. Men mot
bakgrunden av uttrycket mycket betydelsefulla
spörsmål anser jag att just
denna fråga är en viktig delfråga. Det
kanske hade varit befogat att skjuta
denna sak på framtiden och inte ta
upp den nu, om det hade förelegat en
klar utredning om folkhögskolans ställning
i framtiden och dess relation till
fackskolorna. Men någon sådan utredning
föreligger ingalunda. Dessutom
skall enligt skolberedningen fackskolor
kunna startas försöksvis hösten 1963
och enligt förslag i skolöverstyrelsens
remissvar redan 1962.

Min fråga gällde alltså en skyndsam
utredning om folkhögskolornas framtida
ställning och utformning i skolväsendet
och deras möjligheter att vara
likvärdiga alternativ till vissa av de
planerade fackskolorna — detta därför
att man redan på flera håll inom
folkhögskolans värld med oro undrar
om förslaget inte realiter innebär något
som gränsar till ett avskaffande eller
i varje fall en reducering av folkhögskolorna.
På vissa håll har man
t. o. m. talat om en begravning i stillhet
eller om en högaktning till döds inför
folkhögskolans framtida ställning.

Frågan är betydelsefull, menar jag,
inte bara för de existerande folkhögskolorna,
den är betydelsefull också för
dom som ämnar starta eller redan har
startat folkhögskolor men ännu inte erhållit
statsbidrag. Såvitt jag kan förstå
finns det alltså redan nu en psykologisk
osäkerhetskänsla inom folkhögskolevärlden
på grund av skolberedningens
uttalanden i den ordknappa form dessa
fått på trcnne sidor. Denna känsla förstärks
av beredningens ord om att det
är motiverat att överväga en viss åter -

hållsamhet med statsbidrag till nya folkhögskolor.

Folkhögskolefrågan borde kunna tas
upp på ett realistiskt sätt i debatten
nu. Jag och många med mig undrar om
folkhögskolorna står i vägen för påbyggnadslinjer
av typ humanistisk fackskola
och socialekonomisk fackskola
och om folkhögskolornas verksamhet
för framtiden måste få en annan orientering
för att över huvud taget kunna
ha existensberättigande i samhället.

1957 års skolberedning har märkligt
nog inte ansett sig behöva anlita någon
expertgrupp för att behandla folkhögskolefrågan
närmare, trots att den
föreslagna nya fackskolan skall ombesörja
den utbildning som folkhögskolan
nu svarar för. Det var annorlunda
med 1946 års skolkommission. Denna
tillsatte på eget initiativ en särskild
folkhögskoledelegation därför att den
bredare allmänbildning som den nioåriga
skolplikten skulle medföra skulle
påverka folkhögskolans framtida roll.
Detta ledde fram till ett särbetänkande
1953 om folkhögskolans ställning och
uppgifter. I dagens situation har expertgrupper
varit verksamma beträffande
de två skolor som skall försvinna,
nämligen den praktiska realskolan
och den kommunala flickskolan.
Men rörande folkhögskolefrågan har endast
folkhögskoleinspektören lagt fram
synpunkter och dessa har sedan tydligen
yxats till på det sätt som framgår
av betänkandet. Detta ledde visserligen
till en mycket respektfull, för att
inte säga vördnadsfull inställning till
folkhögskolan. Men samtidigt kan man
nästan misstänka att det är fråga om
ett struptag på den.

I dag är läget ett helt annat än 1946.
Nu gäller det verkligen folkhögskolans
framtida existens, och då tycks man
vilja avfärda problemet på några sidor
i betänkandet. Därför är min fråga,
om det inte nu verkligen behövs en
särskild utredning rörande denna viktiga
skolform och dess framtid. Det

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

Svar på interpellation ang. folkhögskolans framtida ställning och utformning

föreliggande förslaget om grundskolan
har i snart två decennier föregåtts av
överläggningar och försöksverksamhet,
och skolberedningen har på ett flertal
punkter låtit genomföra vetenskapliga
utredningar för att få fast mark
under fotterna t. ex. i fråga om differentieringen.

Förslaget om fackskolorna är ett helt
nytt förslag — det poängteras på flera
ställen av beredningen. Men vad har
man då för försöksverksamhet och vetenskapliga
undersökningar att bygga
på där? Jo, den skolform som verkligen
skulle kunna bidraga med erfarenheter
av undervisningen av vuxen ungdom,
nämligen folkhögskolan, för man
åt sidan — man bryr sig inte om att
ta reda på vad den skulle kunna bidraga
med.

Det är detta jag finner märkligt.
Det minsta jag tycker man skulle kunna
förvänta är att folkhögskolan bleve
representerad i den grupp av sakkunniga
som skall överarbeta läroplansförslaget
för fackskolorna. Sanningen
är ju den, herr talman, att den svenska
folkhögskolans framgångar varit unika
i världen, även om man jämför med
den danska folkhögskolan. 1930 fanns
det 54 folkhögskolor och 1960 fanns
det 95. Elevantalet hade på 30 år ökat
från 4 700 till omkring 12 000. Folkhögskolan
är alltså en mycket kraftigt
expanderande skolform i vårt land.

Frågan är då om denna expanderande
folkhögskola skall hämmas, när kompetensgivande
fackskolor — hur värdefulla
de än blir i vårt framtida samhälle
— tar hand om den yrkesförberedande
undervisning, som folkhögskolan
hitintills i varje fall till en viss grad
fått syssla med. De huvudmän — jag
tänker framför allt på landstingen och
folkrörelser av olika slag — som står
bakom de hundra folkhögskolorna är
intresserade av att folkhögskolan får
möjligheter att arbeta också i framtiden.
Och de frågar sig kanske, varför
den humanistiska fackskolan och den

social-ekonomiska fackskolan skall upprättas
— detta därför att dessa skolors
undervisning i så hög grad påminner
om vad våra folkhögskolor ger av allmänt
yrkesförberedande undervisning.

Alltså, herr talman: Med kännedom
om folkhögskolans betydelse och dess
möjligheter att fylla flera av den humanistiska
och den social-ekonomiska
fackskolans uppgifter borde det inte
vara oriktigt att nu företaga en skyndsam
utredning om den föreslagna fackskoleorganisationen
och folkhögskolans
förhållande till den. I en tid, när t. o. m.
demokratien misstänkliggöres såsom
styrelseform, är det ytterst betydelsefullt
att vi ger folkhögskolan såsom
medborgarskola allt tänkbart stöd.

Herr HAMMAR (fp):

Herr talman! Må det tillåtas en, som
arbetat några år inom den speciella
skolform folkhögskolan representerar,
att göra några randanmärkningar till
herr Källstads interpellation. Jag har
inte kunnat i förväg ta del av herr
statsrådets svar. Därför kommer jag
måhända att gå en smula vid sidan om
detta. Lika litet har jag haft möjlighet
att samtala med herr Källstad.

Såsom redan nämnts tillsattes samtidigt
med den stora skolkommissionen
1946 en utredning rörande folkhögskolorna.
Resultatet av denna utredning
avspeglas i folkhögskolans nya stadga
av år 1958. Det mest karakteristiska för
såväl förarbete som resultat kan måhända
sägas vara den varsamhet med
vilken man i utredningar och remissyttranden
närmat sig denna skolform,
som alla visserligen talar om, men så
få mera ingående känner till. Ändringarna
var små, om man jämför med
den fullständiga omstöpning av folkundervisningen
som enhetsskolangrundskolan
innebär. En sak var emellertid
alldeles säker: man hade från
enhetsskolans sida inte uttalat några
planer på att inordna folkhögskolorna
i den nya skolan.

Onsdagen den 22 november 1961

Nr 31

Svar på interpellation ang. folkhögskolans framtida ställning och utformning

Frågan om folkhögskolans framtid
hade därmed lämnats obesvarad. Från
ständigt nya håll och med allt större
kraft fortsatte man emellertid att fråga
folkhögskolan om vilken plats den
skulle komma att få i den nya skolan.
Svaret var inte lätt att ge. Nu är dock
stunden kommen för ett svar. 1957 års
utredning har i sitt betänkande framlagt
förslag om enhetsskolans utbyggnad
med frivilliga tvååriga »fackskolor»
med fyra olika grenar, av vilka
två, en humanistisk och en socialekonomisk,
är påfallande lika folkhögskolans
kursverksamhet och målsättning.

På åtskilliga håll hyser man med anledning
av detta betänkande den uppfattningen,
att folkhögskolan blivit förbigången
också vid planläggningen av
dessa nya fackskolor. Det räcker nämligen
inte med att, har man sagt, tala
väl om folkhögskolan, utredningsmän
och lagstiftare måste även se till
att folkhögskolan inte rationaliseras
bort i den nya skolgiven.

Många inom folkhögskolan har klart
uppfattat betänkandet som ett hot mot
folkhögskolan som skolform. Ingen folkhögskoleman
kom, som också herr Källstad
anmärkte, med i 1957 års skolberedning.
Ingen förde heller folkhögskolans
talan, och, har man sagt, resultatet
blev därefter. Det inskränkte sig
till några sidor beröm av skolan som
sådan, men inga egentliga försök gjordes
att fastare knyta folkhögskolan till
den nya grundskolan. Kanske detta är
folkhögskolans eget fel. Representanterna
för den har varit för trevande och
ovissa. De har fruktat att folkhögskolan
i ett sådant fastare samarbete skulle
förlora sin frihet, skulle bli en kursoch
betygsskola som alla de andra. Så
sent som vid den sista sommarens folkhögskollärarmöte
— jag hade tyvärr
inte själv tillfälle att närvara, utan kan
bara återge vad som sagts mig i andra
hand — talade många mot ett sådant
samarbete och pekade i stället — som
vanligt — på möjligheterna att utvid -

ga bildningsarbetet bland andra och
äldre kategorier av människor i det
svenska samhället.

Nu har emellertid Folkhögskolans lärarförening
genom remiss beretts tillfälle
att avgiva yttrande över 1957 års
skolberednings betänkande. Däri föreslår
man att frågan om den föreslagna
fackskoleorganisationen, i varje fall
vad det gäller den humanistiska skolan
och den socialekonomiska fackskolan,
hänskjuts till en förnyad utredning
samt att det definitiva riksdagsbeslutet
om inrättande av dessa fackskolor
uppskjuts i avvaktan på denna
utrednings resultat.

Svenska folkhögskolans lärarförening
vill i folkhögskolorna se ett alternativ
till fackskolorna. Om denna uppfattning
har jag här knappast någon anledning
att yttra mig. Som så mycket
annat är det en bedömningsfråga. »Folkhögskolornas
erfarenhet av vuxenpedagogik,
friheten i fråga om kursplaner
och betygslösheten har bidragit till att
inom folkhögskolan utveckla sådana arbetsmetoder,
som är speciellt lämpliga
just för den äldre ungdomen» säges
det. Det är så sant som det är sagt,
men det lägger intet nytt till det vi alla
redan vet, och det kommer inte att
räcka till som program för framtida
samarbete med enhetsskolan.

Det måste i denna planering av fackskolor,
så långt jag förstår, bli så, att
folkhögskolan svarar för deras humanistiska
och ekonomisk-samhällsvetenskapliga
grenar, även om det betyder
både kursplaner och betygssättning. I
den långa och aldrig avslutade diskussionen
om folkhögskolans frihet är det
fråga om vi inte håller på att förlora
greppet om vår egen verklighet. Verkligheten
av i dag är, låt oss först som
sist erkänna det, faktiskt en annan än
på Grundtvigs tid. Själva betygsfriheten
har blivit en black om foten, och
»kursplaner» existerar i varje ambitiös
folkhögskola. Prövningen av kunskaperna,
framför allt i andra och tredje

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

Svar på interpellation ang. folkhögskolans framtida ställning och utformning

årskurserna, sker ofta rent skolmässigt,
med förhör och skrivningar.

I många fall måste folkhögskolans
ungdomar uppnå kunskaper, som motsvarar
realskolans, och de bästa uppnår
detta stadium. Vi får dock inte intyga
att så är fallet, och ungdomarna
är osäkra och frågar sig vad de kunskaper
är värda, som de inhämtat i
folkhögskolan. Visshet på denna punkt
skulle enligt min uppfattning ge ungdomarna
större frimodighet och ökad
lust att allvarligt satsa på fortsatt utbildning.

Det är här som meningarna går isär.
Folkhögskolans lärarförening och
många med den vill göra folkhögskolan
— sådan den nu är — till ett alternativ
till fackskolorna. Andra åter som
arbetar ute i folkhögskolorna — kanske
det oftast är rörelseskolorna —- vill
gå längre och låta folkhögskolorna bli
en del av enhetsskolans påbyggnad för
de vuxna ungdomarnas samhällsorientering
och fortbildning. Om folkhögskolan
ställer sig positiv på denna
punkt, skulle ingen vilja fråntaga den
rätten att kallas folkhögskola i stället
för fackskola. Folkhögskolan har ju en
god och gynnsam utgångspunkt i sin
stora erfarenhet av vuxenpedagogik.
Den borde utan vidare kunna bli anförtrodd
försöksverksamhet inom de
ovan nämnda ämnesområdenas ram.
Och varför skulle det inte kunna skapas
möjlighet att gå igenom en sådan
humanistisk eller social-samhällsvetenskaplig
linje utan att prövas och utan
att begära betyg? Låt det på denna
punkt bli som det nu är att ingen tvingas
att ta emot ett graderat intyg om sina
studieförutsättningar. Den möjligheten
bör få bli kvar. Det kommer ändå att
visa sig — alldeles som nu — att flertalet
vill redovisa kunskaper och vill
ha dem betygsatta.

Herr talman! Vad jag här sagt är
bara att betrakta som några reflexioner
kring den interpellation som, tycks
det mig, med sådan rätt ställts av herr

Källstad. Samtidigt vill jag också säga
att jag förstår statsrådets inställning
att hela ärendet måste utredas. I
det läge, som nu råder, är det inte så
lätt för honom att ge ett definitivt svar.
Vi får emellertid inte låta diskussionen
kring denna skolform helt tona bort.
1''olkhögskolan är i själva verket alldeles
för värdefull för att komma i
skymundan eller ställas på avskrivning.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag har inte för avsikt
att fördjupa mig i den diskussion
beträffande folkhögskolans situation
som de båda tidigare talarna har fört.
Jag har begärt ordet endast för att framföra
tre korta argument i debatten.

Det är en alldeles riktig inställning
som statsrådet Edenman har när han
i dag inte vill ta upp någon sakdebatt
i denna fråga utan vill uppskjuta diskussionen
till det tillfälle då riksdagen
skall ta ställning till den framtida
skolan i dess helhet. Den inställningen
är riktig därför att folkhögskolan i dag
i en utsträckning som aldrig tidigare
måste betraktas såsom en del av hela
skolsystemet. Den roll folkhögskolan tidigare
spelat och som det vittnats så
mycket om i olika sammanhang spelades
i ett samhälle med ett annat utseende
än det nuvarande, i ett samhälle
där de flesta ungdomar saknade
möjlighet att erhålla en ordentlig grundläggande
skolutbildning. När sådana
möjligheter öppnas för Sveriges ungdom
kommer folkhögskolan i en ny
situation. Man måste därför i högre
grad än någonsin tidigare se på den
samtidigt som man ser på skolsystemet
i dess helhet. Det är därför riktigt,
herr talman, att skjuta på denna
diskussion och på ett ställningstagande
tills vi får tillfälle att betrakta hela
komplexet av skolfrågor på en gång.

Jag vill vidare understryka den ovisshet
som självfallet representanter för
folkhögskolan, såväl lärarorganisationerna
som huvudmännen, känner inför

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961
Svar på interpellation ang. folkhögskolans

framtiden. Det är viktigt — och jag
förstår att den uppfattningen delas också
av statsrådet — att man verkligen
på allvar går in för att betrakta folkhögskolans
situation i detta nya läge
och finna lösningar så att man inte behöver
riskera att skolformen kommer
att skjutas åt sidan.

Det tredje och det viktigaste jag vill
säga är att alla de organisationer ute
i landet och de myndigheter som planerar
nya folkhögskolor — och de är
ganska många — bör ta ett gott råd
och vänta ett tag och se hur det går,
innan de binder sig för att starta nya
skolor. Vi har ett stort antal folkhögskolor
i dag; det rör sig om ett hundratal;
och det är inte alldeles säkert
att så många kommer att behövas i
framtiden. Personligen tror jag, att antalet
behöver bantas ned en del. Av
det skälet vore det olyckligt om myndigheter
och organisationer nu låste
sig för att inrätta nya folkhögskolor.
Det kan bli svårt att få statsbidrag till
dem i framtiden. Det är nödvändigt att
alla för denna verksamhet intresserade
gör klart för sig att det är klokast att
vänta och se.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 202, med
förslag till lag om undanförsel och förstöring,
m. m.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan
jämlikt § 21 riksdagsstadgan fogad, å
bordet vilande framställning från
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
lönesättningen in. m. för viss personal
vid riksdagens ekonomibyrå.

framtida ställning och utformning

§ 5

Föredrogos var för sig följande å
bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till statsutskottet motionerna nr 863
och 864; samt

till bevillningsutskottet motionerna
nr 865—867.

Vid härefter skedd föredragning av
den å bordet vilande motionen nr 868
hänvisades densamma, såvitt avsåge förslaget
till lag angående ändrad lydelse
av 19 § 1 mom. och 2 mom. lagen den 29
juni 1946 (nr 431) om folkpensionering,
till behandling av lagutskott och i övrigt
till bevillningsutskottet.

Vidare föredrogos var för sig följande
å bordet vilande motioner; och hänvisades
därvid

till bevillningsutskottet motionerna
nr 869—884;

till behandling av lagutskott motionen
nr 885; och

till statsutskottet motionen nr 886.

§ 6

Föredrogs den av herr Johansson i
Stockholm vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då
bordlagda anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet angående
krediter för viss utbyggnad av vattenverk
och huvudvattenledningar inom
Stor-Stockholm.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Hamrin i Kalmar
vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående viss utvidgning
av den civila ambulans- och
räddningsflygtjänsten.

Kammaren biföll denna anhållan.

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas sträckning

§ 8

Herr TALMANNEN yttrade:

Kammarens plenum onsdagen den 29
november 1961 tar sin början kl. 10.00.
Såvitt av preliminära anmälningar om
bordläggning av utskottsutlåtanden kan
bedömas är det icke helt uteslutet att
sammanträdet måste fortsättas på kvällen.

§ 9

De svenska territorialvattens- och fiskegränsernas
sträckning

Föredrogs utrikesutskottets utlåtande
nr 9, i anledning av väckt motion angående
de svenska territorialvattensoch
fiskegränsernas sträckning.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Den motion som jag
har väckt i denna fråga berör ju ett
problem av central betydelse som har
ägnats åratal av diskussioner vid internationella
kongresser o. s. v. Efter
den senaste kongressen i Geneve år
1960 kan man säga, att 6-milsgränsen
faktiskt är accepterad. Det är en betydligt
längre gräns än den som Sverige
hävdat. Vissa länder har till och med
gått så långt att de ensidigt tillämpat
12-milsgräns. Sverige står kvar på sin
gamla ståndpunkt.

Nu säger utrikesutskottet att det vill
uppskjuta behandlingen av denna fråga
med hänsyn till de förhandlingar
som pågår mellan Sverige, Norge och
Danmark rörande fiskefrågorna. Vi är
vana vid att utrikesutskottets memorial
och betänkanden ger ett återsken av
den ringa roll som den svenska riksdagen
spelar i utrikesdebatten; det verkar
ibland som om riksdagens betydelse
i utrikesfrågor avtar i förhållande till
problemens allvar och vidd. Det är väl
ändå rätt märkligt att vi till och med
dröjer med att tillsätta en utredning
när det gäller en fråga av så stor be -

tydelse, sett ur såväl försvarspolitisk
synpunkt som fiskerisynpunkt m. m.,
en fråga där andra stater frångått att
ta hänsyn till folkrättsliga bestämmelser.

Vad kan följden bli av ett sådant tillvägagångssätt,
d. v. s. att Sverige står
kvar vid en ståndpunkt som blir mycket
svårare att frångå när ännu flera
stater gått in för 6- eller 12-milsgränser?
Det kan väl ändå inte vara orimligt
att man i denna fråga, som ur
folkrättslig synpunkt tidigare ansetts vara
av utomordentlig betydelse för vårt
land, kostar på sig en utredning. Man
tänker sig väl inte att en sådan utredning
skall kunna klaras av på så kort
tid att vi har en beredskap redo när
avtalen med Danmark och Norge föreligger?
I detta fall gäller det inte bara
fiskerigränserna. Det gäller också territorialvattengränserna.
Om fisket kan
dessutom sägas att detta inte är av ringa
betydelse. Det gäller naturligtvis också
alla de andra problem som är berörda
i motionen och som jag ändå
hade hoppats att utrikesutskottet skulle
ägna någon uppmärksamhet så sällan
som den svenska riksdagen över
huvud taget får information i sådana
ärenden. Det är en sak att diskutera
inom utrikesnämnden, men dessa diskussioner
vet vi här i riksdagen mycket
litet om. Ibland är protokollen hemliga,
ibland har vi inte någon tillgång
till föredragningslistorna. Vi som inte
tillhör utrikesutskott eller utrikesnämnd
vet, som jag förut sade, inte vad som
diskuteras där. Vi ställs i en situation,
där vi i själva verket inte kan påverka
frågans avgörande.

Det kan inte vara riktigt att förneka
den svenska folkrepresentationen rätten
att bilda opinion för det svenska folkets
synpunkter i utrikespolitiskt riksviktiga
frågor. Hur vi ordnar våra territorialvattens-
och fiskegränser är väl
inte en sak enbart för specialister. Det
bör vara av betydelse för hela riksdagen
och det svenska folket att i varje

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

fall olika opinioner kommer till uttryck
inte bara när det gäller fiskerifrågor
— naturligtvis har vi många experter
på dessa frågor i vårt land — utan även
när det gäller de allmänna internationella
problemen. Jag har hänvisat till
ett uttalande av en känd sjömilitär,
vilken påvisat konsekvenserna av den
svenska ståndpunkten i denna fråga.
Ingenting av detta har utrikesutskottet
tagit upp, vilket jag beklagar.

Herr talman! Med hänsyn till att utrikesutskottet
varit enhälligt har jag inte
något yrkande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 10

Organisationen för handläggning av frågor
om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
157, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag angående organisationen
för handläggning av frågor om
tekniskt bistånd till underutvecklade
länder jämte i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 174 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över utrikesdepartementsärenden
för den 15
september 1961, föreslagit riksdagen
att dels godkänna de av föredragande
statsrådet i nämnda statsrådsprotokoll
förordade riktlinjerna för handläggning
av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder, dels besluta att
fr. o. m. den 1 januari 1962 inrätta ett
statligt centralt administrationsorgan,
benämnt Nämnden för internationellt
bistånd, med uppgift att handlägga de
frågor berörande det svenska tekniska
biståndet till underutvecklade länder,
som av Kungl. Maj:t överlämnades till
detsamma, dels bemyndiga Kungl. Maj :t
alt upprätta personalförteckning för det
nya organet i enlighet med vad stats -

rådet i samma statsrådsprotokoll förordat,
dels godkänna av statsrådet förordad
avlöningsstat för det nya organet,
att tillämpas under tiden den 1 januari—den
30 juni 1962, dels bemyndiga
Kungl. Maj:t att disponera till det
nya organets avlöningskostnader förslagsvis
554 000 kronor och till det
nya organets omkostnader förslagsvis
185 000 kronor ur det under tredje
huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till internationell hjälpverksamhet,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t
att i övrigt vidta erforderliga åtgärder
för de nämnda förslagens genomförande.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Per-Olof Hanson (I: 692) och den andra
inom andra kammaren av herr Ståhl
(11:829), i vilka hemställts att riksdagen
vid sin behandling av Kungl. Maj :ts
proposition nr 174 angående organisation
för handläggning av den svenska
utvecklingshjälpen måtte beakta vad
som i motionerna anförts,

dels en inom andra kammaren av fru
Sjövall m. fl. väckt motion (11:826),
vari hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 174 angående
organisationen för handläggning
av frågor om tekniskt bistånd till
underutvecklade länder måtte hemställa
till Kungl. Maj:t att beakta vad i motionen
anförts,

dels en inom andra kammaren av
herrar Kellgren och Lindkvist väckt
motion (11:827),

dels en inom andra kammaren av
herrar Larsson i Hedenäset och Larsson
i Norderön väckt motion (11:828),
dels ock eu inom andra kammaren
av herr Zetterberg in. fl. väckt motion
(II: 830).

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte

26 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

I. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag,
i anledning av motionerna I: 692
och 11:829 samt 11:826 ävensom med
avslag å motionerna 11:828, såvitt nu
vore i fråga, och 11:830, godkänna de
av föredragande statsrådet i statsrådsprotokollet
över utrikesdepartementsärenden
för den 15 september 1961 och
av utskottet förordade riktlinjerna för
handläggning av frågor om tekniskt bistånd
till underutvecklade länder;

II. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
besluta att fr. o. m. den 1 januari
1962 inrätta ett statligt centralt administrationsorgan,
benämnt Nämnden
för internationellt bistånd, med uppgift
att handlägga de frågor berörande det
svenska tekniska biståndet till underutvecklade
länder, som av Kungl.
Maj:t överlämnades till detsamma;

III. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
och med avslag å motionen II: 827,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att upprätta
personalförteckning för det nya
organet i enlighet med vad statsrådet
i nämnda statsrådsprotokoll förordat;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för det nya organet,
att tillämpas under tiden den 1 januari—den
30 juni 1962;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att disponera
till det nya organets avlöningskostnader
förslagsvis 554 000 kronor
och till det nya organets omkostnader
förslagsvis 185 000 kronor ur det under
tredje huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till internationell hjälpverksamhet; IV.

med bifall till Kungl. Maj:ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t att i övrigt
vidta erforderliga åtgärder för de
nämnda förslagens genomförande;

B. att motionen 11:828, i vad den
icke behandlats under A., icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda.

I motiveringen anförde utskottet
bland annat följande:

Utskottet anser, att en kraftig upprustning
av informations- och doku -

mentationstjänsten är betydelsfull för
en effektivt arbetande planerings- och
budgeteringsbyrå. ökade anspråk på
informationsservice torde med växande
verksamhet vara att förvänta från
allmänhetens sida, från organisationer,
riksdag in. fl. En spridning av vissa
uppgifter utöver det rena informationsarbetet
till övriga byråer, såsom i sistnämnda
båda motioner yrkats, kan
emellertid knappast vara rationell. Med
hänsyn jämväl till arten och omfattningen
av dessa byråers arbetsuppgifter
torde en sådan åtgärd ej heller
vara lämplig eller ens möjlig.

Utskottet finner sig i likhet med
statsrådet kunna ansluta sig till målsättningen
för en informationsverksamhet
med den bredd, som administrationsutredningen
skisserat och som i
remissyttrandena ytterligare understrukits.
Jämväl enligt utskottets mening
bör för ändamålet inrättas en särskild
informationsbyrå. Med hänsyn till arten
av de informationsuppgifter, om
vilka här kan bli fråga, måste på byråchefen
kunna ställas krav på sådana
kvalifikationer, som svara häremot.
Denne bör bl. a. vara väl förtrogen med
såväl informationsverksamhet som förhållandena
inom folkrörelserna och
bildningsverksamheten och därjämte
äga administrativ erfarenhet.

Reservationer hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Hagnar Bergh, Staxäng och Nilsson i
Göingegården, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa, att riksdagen
måtte, i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag och med avslag å motionen
II: 827,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att upprätta
personalförteckning för det nya
organet i enlighet med vad statsrådet
i nämnda statsrådsprotokoll och reservanterna
förordat;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för det nya organet, att

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

tillämpas under tiden den 1 januari—-30 juni 1962;

c) bemyndiga Kungl. Maj:t att disponera
till det nya organets avlöningskostnader
förslagsvis 526 900 kronor
och till det nya organets omkostnader
förslagsvis 185 000 kronor ur det under
tredje huvudtiteln uppförda reservationsanslaget
till internationell hjälpverksamhet; 2)

av herrar Axel Johannes Andersson,
Edström, Lundström, Malmborg,
Ståhl och Nelander, vilka ansett att
ovan intagna del av utskottets yttrande
bort ersättas med text av följande lydelse
:

»Utskottet anser, att en kraftig upprustning
av informations- och dokumentationstjänsten
beträffande u-ländernas
situation och behov av aktivt
stöd för sin fortsatta tekniska och kulturella
uppbyggnad är av största betydelse.
Såväl administrationsutredningen
som statsrådet ha behjärtat dessa
önskemål men föreslagit olika typer
av organ för att tillgodose dem. Utskottet
finner, att utredningen med förslaget
om en mer fristående informationstjänst
i anslutning till sekretariatet i
stort sett funnit den riktiga konstruktionen
av organet i fråga, men att den
föreslagna personalen tillmätts för
knappt med hänsyn till uppgifterna.
Däremot innebär propositionen med
förslaget om en särskild informationsbyrå,
direkt underställd generalsekreteraren
och nämndens styrelse, en för
svensk förvaltning främmande konstruktion.
Genom byråorganisationen
blir det sannolikt oundvikligt, att löpande
informationer komma att få karaktären
av officiösa bulletiner, medan
offentlighetsprincipen i svensk mening
innebär offentlig insyn via pressen i
förvaltningen utan vederbörande myndighets
inblandning eller sanktion. En
byråorganisationen sidoordnad informationstjänst
med service-uppgifter
och av mera fristående karaktär skulle

bättre motsvara våra traditioner på
detta område. I stället för den föreslagna
informationsbyrån bör alltså inrättas
en sidoordnad informationstjänst
under ledning av en effektiv och internationellt
orienterad pressombudsman
med en löneställning motsvarande byråchef.

Enligt propositionen skall informationsbyrån
i den nya nämnden jämväl
ha till uppgift att bistå intresserade
studieorganisationer och andra folkrörelser
med informativt material rörande
denna viktiga mellanfolkliga verksamhet.
Den roll och ställning som i
detta avseende tillämnats nämnden, är
oklar. Även i förhållande till de fria
folkbildningsorganisationerna synes
emellertid nödvändigt, att det material
som utgår icke får karaktären av officiell,
statssanktionerad upplysning utan
av informationer, fritt lämnade under
personligt ansvar. Även ur synpunkten
av denna uppgift för det nya organet
synes sålunda organisationen med en
fristående informationstjänst ligga i
linje med svensk tradition och praktiskt
vara att föredraga framför en i nämnden
inordnad officiell informationsbyrå
med byråchef som chef.

Beträffande personal- och lönestat
för informationstjänsten torde den successiva
utbyggnad vara att rekommendera,
som utskottet förordat för den
nya nämnden i övrigt.»

3) av herr Gustafsson i Stockholm,

4) av herr Ståhl,

5) av herr Kellgren, och

6) av herr Nelander, de fyra sistnämnda
reservationerna utan angivna
yrkanden.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Det är med stor tillfredsställelse
som man ser, att u-landshjälpen
nu börjar få fastare organisatoriska
former.

28 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

Statsutskottets utlåtande visar också,
att man från de olika partiernas sida
i allt väsentligt accepterar propositionens
förslag.

Beträffande riktlinjerna för handläggningen
av dessa ärenden har utskottet
med sin formulering rekommenderat en
bättre balans mellan utbildning och
kommersiella aspekter än vad statsrådsprotokollets
formulering gav underlag
för. Den ändringen, som går tillbaka
på en motion av fru Sjövall, herr Heckscher
och herr Gustafsson i Stockholm,
hade mycket fog för sig.

Helt enig har man varit om att ett
centralt administrationsorgan måste ersätta
den mångfald institutioner, som
tidigare handlagt u-landshjälpen.

Vilken personal, som skulle ställas till
förfogande, har däremot bedömts högst
olika. Utredningens förslag har betecknats
som »överambitiöst» och blev också
väsentligt beskuret i departementet.
Motionsvägen fördes förslag fram om
utvidgad personalförteckning och i konsekvens
med detta en högre avlöningsstat.
Det förslaget har inte tagits upp
som yrkande inom utskottet.

Däremot har fyra medlemmar av utskottet
reserverat sig till förmån för
en något ändrad personalförteckning
och en avlöningsstat, som med 27 100
kronor understiger vad propositionen
föreslagit. Tanken som ligger bakom är
att uppbyggnaden av förvaltningsorganet
bör ske successivt allteftersom nya
resurser ställs till förfogande. Det är
ingalunda någon radikal ändring som
föreslås — den rör sig på ett fält, där
det tydligen varit ganska mycket diskussion
inom utskottet. Reservation 2
rör sig på samma fält, nämligen pressinformationens.
I övrigt ber jag att få
hänvisa till vad som uttryckligen säges
i reservation 1 av fröken Andersson
m. fl. och ber att få yrka bifall
till den.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! Den tillfredsställelse
över utformningen av de stora linjerna
i det föreliggande förslaget, som den
förre talaren, herr Regnéll, gav uttryck
åt, delar vi nog alla. Jag vill gärna redan
nu ge min livliga anslutning till
huvuddragen för det nya administrationsorgan,
som vi här är på väg att
skapa. De betydligt utökade anslagen
till u-hjälpen, som riksdagen i våras
fattade beslut om, skall nu administreras
och fördelas på effektivast möjliga
sätt. Lika viktig som enigheten om att
hjälpen skall utökas är, lika viktigt är
det att tillse att pengarna används effektivt
och kommer till största möjliga
nytta.

Ur den synpunkten är det, herr talman,
ganska svårt för mig att förstå
att man ifrån högerreservanternas sida
har funnit anledning att avge en speciell
reservation rörande det åtminstone
relativt sett mycket ringa belopp som
herr Regnéll nämnde. Detta är så mycket
mera anmärkningsvärt som utskottet
klart har skrivit, att man får betrakta
verksamheten, åtminstone i ett
initialskede, delvis som försöksverksamhet.
Vederbörande får pröva och
experimentera sig fram till de riktigaste
arbetsmetoderna. Sedan får utvecklingen
visa, vilka organ som är erforderliga
och vilka kostnaderna härför
kommer att bli.

Under sådana förhållanden har den
reservantgrupp som jag tillhör inte velat
vara med om att ifrån början skära
ned den verksamhet, till vilken nu
mycket breda lager av vårt folk och
även riksdagen ställer stora förväntningar.
Vi har i stället resonerat så, att
riksdagen bör lämna det anslag som
Kungl. Maj:t begär, så att man inte
redan från början hämmar tillkomsten
av en effektiv förvaltning av de betydande
belopp, som ställs till förfogande
för detta ändamål. Jag tror att
det både psykologiskt och ekonomiskt

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

är mindre lyckligt att vid starten införa
restriktioner och begränsningar för
det organ, som skall handha denna
mycket betydelsefulla verksamhet.

Däremot innehåller reservation nr 2,
som gäller enbart motiveringen i den
del av utskottsutlåtandet som handlar
om den nya nämndens informationsverksamhet,
en principfråga. Den är
av sådan karaktär, att även om man
i övrigt ansluter sig till Kungl. Maj:ts
förslag, det inte finns anledning att
förtiga eller dölja de principiella skiljaktigheter,
som här kommit till uttryck.
Frågan gäller helt enkelt i vilka former
en statlig nämnd i en demokrati
skall bedriva sin informationsverksamhet.
Skall de som sköter informationen
handla under något slags ämbetsmannaansvar
och vara direkta språkrör för
verkschefen och den styrelse verket
har? Eller skall informationen, som hittills,
ske så — och det har ansetts vara
det principiellt riktiga i den demokratiska
ordning som gäller i detta
land — att informationsorganet arbetar
mer fristående från den övriga verksamheten
och därigenom får samma
fria ställning som t. ex. tidningspressens
och radions folk, att informationsorganet
så att säga från en utsiktspunkt
vid sidan av verksamheten »tittar in»
i verket och ger den information under
personligt ansvar, som är regel för
svensk informationsverksamhet?

Jag konstaterar att den sist skisserade
linjen med en fri ställning för informationsavdelningen
är den linje,
som kommittén har anslutit sig till.
Kommittén har inte någon gång varit
inne på tankegången att börja driva informationen
i statlig regi under ledning
av en statlig verkschef på det sätt, som
propositionen och utskottsmajoriteten
föreslagit. Kommittén har gått in för
samma linje som tillämpas för de statliga
informationstjänstemännen i praktiskt
taget samtliga statliga verk. Det
finns ett undantag från denna regel i

svensk statsförvaltning. Det gäller utrikesdepartementet.
Där finns en pressbyrå
direkt knuten till verksledningen.
Men det är ju avsiktligt, ty den har en
annan ställning än de andra informationstjänsterna,
helt enkelt av det skälet,
att den byrån är till för att ge information
om den svenska regeringens
uppfattning i olika frågor. Därför måste
den arbeta på det sättet. Men det är
ju inte så som det nu ifrågavarande informationsorganet
skall arbeta.

Jag erkänner — det har vi också
konstaterat under utskottsbehandlingen
— att både kommittébetänkandet och
propositionen i denna del är otydligt
skrivna. Det är dels fråga om en allmän
verksamhet gentemot pressen, dels
någon form av serviceverksamhet för
folkbildnings- och andra organisationer
som kan vara intresserade av att följa
detta. Men formerna för hur denna verksamhet
skall utövas förefaller vara ganska
grumligt genomtänkta än så länge.
Vi har emellertid godtagit förslaget i
tanke att även detta får utvecklas så
småningom och ta form, så att man får
se, hur det i praktiken kommer att gestalta
sig. Jag skall inte sätta i gång
någon process om den saken, även om
jag tycker, att man vid det förberedande
arbetet borde ha kunnat komma ett
litet stycke längre i ökad klarhet i detta
hänseende än vad man gjort.

Principfrågan är emellertid klar. Vad
vi i reservation nr 2 tar avstånd ifrån
är informationsverksamhet i direkt statlig
regi under ledning av en byråchef,
beträffande vilken vi fortfarande inte
vet någonting om hur han kommer att
rekryteras. Det är en olycklig princip,
om jag skall uttrycka mig försiktigt,
som här för första gången införes i
svensk förvaltning. Det är en farlig princip.
Det är just genom informationsavdelningen
i informationsministerierna
som propagandaverksamheten och progandaministerierna
så småningom har
växt ut. Jag är övertygad om att vi

30 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

alla, oavsett hur vi ser på detta, är ense
om att något sådant inte får ske här i
landet. Men vill man gardera sig mot
sådana risker, så borde man ha givit
informationsverksamheten en annan
principiell utformning än den som kommit
till uttryck i propositionen i form
av en byrå. Man borde ha följt de sakkunniga
och tillskapat en fristående informationsavdelning.
Jag ber alltså, herr
talman, att i denna del få yrka bifall
till reservation nr 2.

Jag skall övergå till att säga några
ord om min blanka reservation. Även
om jag därmed i någon mån föregriper
den kommande debatten, kan jag
instämma med herr Regnéll i den delen,
att utskottet med anledning av de
motioner som väckts har försökt skriva
så, att nämnden skall kunna bli ett
tjänligt organ för alla de olika former
av verksamhet som här kan komma
i fråga. Jag hoppas också att svenska
institutet i fortsättningen icke skall i
sin något reviderade organisationsform
bli något styvbarn, utan att institutets
verksamhet skall främjas på allt sätt.
Jag vill använda detta tillfälle att säga
detta, därför att svenska institutets
egentliga arbetsuppgifter efter denna
omorganisation ingalunda kommer att
bli mindre än förut. Snarare kommer
det kanske i takt med inväxandet i
Europa att bli av större betydelse. Det
vore därför riskabelt, om svenska institutet
inte finge möjlighet att fullfölja
denna egentliga del av sin verksamhet.

Beträffande den allmänna uppbyggnaden
av det nya organet är det klart,
att det mer än andra ämbetsverk kommer
att bli beroende av vilka personliga
krafter som sätts in framför allt
i ledningen för denna verksamhet. Det
är de år då grunden skall läggas som
närmast ligger framför oss. Därför är
det av utomordentlig vikt att man här
får rätt man på rätt post — därmed inte
sagt att det partout skall bli en man

— men vad det under alla förhållanden
måste bli är, herr talman, en verklig
kapacitet, en högt kvalificerad person.
Såsom också understrukits i utskottsdebatten
får absolut inte några
bisynpunkter anläggas vid tillsättandet
av denna post. Jag är angelägen att redan
nu, innan denna tillsättning skett,
framhålla, hur viktigt det är, att man
förutsättningslöst och enbart sakligt löser
denna personfråga som sannerligen
inte är så enkel. Det har gått rykten
om vem som skall bli innehavare
av den nya posten, och jag tillåter mig
uttala förhoppningen att de inte kommer
att visa sig vara riktiga.

Med min blanka reservation åsyftar
jag också, herr talman, en allmän reflexion
om det blivande Sverigehuset,
som skall ligga vid Kungsträdgården,
vilket riksdagen ju tidigare har fattat
beslut om. Det är nu man har sista
chansen att skicka med någon åsikt
om detta blivande Sverigehus för den
fortsatta projekteringen. Därför har jag
vid detta tillfälle velat framföra följande.
Huset kommer att ligga vid
Kungsträdgården på samma tomt som
Blancheteatern och restaurangen, alltså
i den fastighet som ligger vid hörnet
av Hamngatan. Det är sålunda fråga
om ett av Stockholms och Sveriges
finaste affärslägen. Det måste bli ett
mycket dyrt hus och följaktligen mycket
höga hyror. Jag ger min fulla anslutning
till att där inryms lokaler, där
utlänningar som gästar vårt land och
vår huvudstad kan få informationer om
allt vad de i detta land vill stifta bekantskap
med. Där bör också finnas
utmärkta expositionslokaler, där man
visar ett Sverige i miniatyr, hur landet
är uppbyggt på sociala och andra områden
och hur allt här fungerar. Men
det har ryktats, att i detta hus även
skulle inrymmas lokaler för amanuenser
och andra tjänstemän, som tillhör
de institut och nämnder som kommer
att handlägga denna del av verksamhe -

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

ten. Jag anser att det skulle vara i
högsta grad olyckligt och felaktigt att
på det sättet placera dem i hjärtat av
Sverige. Jag uttalar den förhoppningen,
att det blygsamma utrymme, som det
kan bli fråga om på denna relativt lilla
tomt, i alla delar kommer att utnyttjas
på ett verkligt effektivt och för
Sverige representativt sätt och på ett
sätt som kan betraktas som ekonomiskt
ansvarigt.

Jag vill sluta med att uttala den förhoppningen
att det administrativa organ,
som riksdagen nu står färdig att
utan större meningsskiljaktigheter skapa,
skall visa sig bli i stånd att i framtiden
fylla den funktion, som det kommer
att få, på ett sätt som i allo motsvarar
de stora förhoppningar, som vi
alla ställer på den nya nämnden och
dess viktiga verksamhet.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad herr Ståhl till att
börja med sade om informationsverksamheten,
vill jag för min del i långa
stycken instämma i. Och eftersom jag
finner att tankegångarna i reservationerna
2 och 1 ligger så nära varandra,
hade jag kanske väntat, att herr Ståhl
skulle använt litet mera förstående formuleringar,
när han talade om reservation
1. Det är absolut inte fråga om
att, som herr Ståhl sade, stryka ned
denna verksamhet. Reservation 1 är helt
präglad av den inställning som i herr
Ståhls egen reservation uttryckes på följande
sätt: »Beträffande personal- och
lönestat för informationstjänsten torde
den successiva utbyggnad vara att rekommendera,
som utskottet förordat
för den nya nämnden i övrigt.»

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag skall först be att
få tacka för en bifallen motion. Den
väcktes förstås inte i år utan 1959 av
undertecknad tillsammans med herrar
Lothigius, Boija, och Antonsson, alltså

representanter för de fyra demokratiska
partierna i denna kammare. Den
motionen yrkade just på att vi skulle få
en utredning beträffande samordning
av u-hjälpen samt planering av de
framtida svenska insatserna. Nu har
vi fått utredningen, och dess resultat
har redovisats i en proposition. Jag
vill gärna ge en eloge åt utredningens
ordförande, professor Sune Carlson,
som sannerligen inte låg på latsidan
när det gällde att få fram utredningens
arbete. Honom och direktör Heppling
i centralkommittén skulle man gärna se
i ledningen för den nybildade institutionen.

Jag tillhör icke dem som har kritiserat
regeringen för att den skyndat
alltför långsamt med anslagsbevillningen.
För varje bedömare måste det stå
klart, att vad som framför allt fordras
i denna fråga är planering och åter
planering. Kritiken bör riktas mot den
omständigheten, att Nämnden för Internationellt
bistånd inte har kommit
till tidigare. Den borde ha bildats för
något år sedan. Men när vi nu har
den, är det bara att tacka och hoppas,
att den kommer att arbeta raskt.

Nu får vi alltså på detta område en
institution, nära nog ett ämbetsverk.
Vi har alltså fått möjligheter att planera.
Då hoppas jag — och vad jag
nu vill säga riktar sig egentligen till
finansminister Sträng — att vi inte,
kanske strax efter det att vi sänkt skatten
med i runt tal 300 miljoner kronor,
får höra att vi inte har pengar.
Jag skall naturligtvis inte gå in på en
skattedebatt, men jag kan inte underlåta
att känna mig skeptisk.

Vi har nu anslagit ungefär 40 miljoner
kronor. Från alla håll —- från fackföreningsrörelsen,
kyrkornas världsråd,
kooperationen, till och med från
riksdagen -— har uttalats, att målet för
vår insats borde vara åtminstone en
procent av vår nationalinkomst. Mellan
40 miljoner och 1 procent av na -

32 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

tionalinkomsten, d. v. s. 700 miljoner
kronor, är det ett ganska stort gap.

Jag vill alltså, herr talman, uttrycka
den förhoppningen att vi framöver, när
planerna är färdiga, skall slippa höra
att det saknas pengar.

Den tredje frågan gäller den motion,
som herr Zetterberg, herr Larsson i
Luttra och jag har väckt och som i
korthet går ut på att Svenska missionsrådet
skulle bli representerat i den styrelse
som skall leda arbetet. Den Carlsonska
utredningen föreslog som bekant
att styrelsen skulle bestå av tio
ledamöter, varav fem skulle representera
stats- eller departementssidan och
fem folkrörelserna och näringslivet.
När det gäller dessa senare gjorde utredningen
följande uppräkning: 1)

missionen, 2) näringslivet, 3) kooperationen,
4) fackliga organisationer och
5) de humanitära hjälporganen.

Statsrådet har i sin proposition understrukit
dessa synpunkter, men
framhåller — och jag tror inte att man
kan rikta någon bestämd gensaga däremot
— att någon direkt partsrepresentation
inte bör förekomma. Ordagrant
säger statsrådet följande: »I stort
sett tillstyrker jag även utredningens
förslag om den typ av sakkunskap, som
bör vara företrädd inom styrelsen».
Och så tillägger statsrådet att Kungl.
Maj:t bör vid tillsättandet se till att
»styrelsen inte berövas — vad nuvarande
Centralkommitténs arbetsutskott
inrymmer — en värdefull sakkunskap
på utbildningens och familjeplaneringens
område».

Jag har givetvis inte någonting emot
detta senare, men jag vill begagna tillfället
understryka vad statsutskottet säger
om vår motion i samband med att
utskottet avstyrkt motionen. Anledningen
till att motionen inte föranlett någon
reservation inom utskottet är väl
just det förhållandet, att utskottets
skrivning på denna punkt är så positiv.
Det heter: »Utskottet är däremot

helt ense med vad i samma motion anförts
rörande betydelsen av den utvecklingshjälp,
som förmedlas av missionen,
och har i det föregående utgått
från att missionen blir företrädd i styrelsen
för den nya nämnden.»

Det har framför allt varit detta som
vi åsyftat, nämligen att den del av den
frivilliga hjälpverksamheten, som rymmer
så mycket verklig sakkunskap på
området, skall bli företrädd i styrelsen
genom någon lämplig representant. Vi
har inte någonting emot att denna representant
inte utses direkt av missionen,
utan att Kungl. Maj:t tillsätter vederbörande,
då vi utgår från att Kungl.
Maj:t därvid tar hänsyn till vad statsutskottet
sagt. Med den formulering,
som utskottet använt, anser vi motionärer
oss kunna känna en viss trygghet
i detta avseende.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Nämnden för internationellt
bistånd kan väl sägas ta form
i och med dagens riksdagsbeslut. Alla
är vi överens om huvuddragen av verksamheten.
I de fall meningarna går isär
rör det sig om vissa specialfrågor och
detaljspörsmål.

Den utökning av den internationella
hjälpverksamheten, som nu blir möjlig,
gläder säkert hela vårt folk. Sverige är
ett litet men ett skonat och benådat
land, som andra nationer ser upp till
med ibland ganska avundsamma blickar.
Vi måste uppfylla de förväntningar som
ställs på oss och i största möjliga utsträckning
hjälpa de behövande folken.

När det gäller uppbyggandet av denna
nya nämnd råder det väl delade meningar
i huvudsak beträffande informationstjänsten.
I likhet med statsutskottets
majoritet anser vi att en kraftig
upprustning av denna tjänst är nödvändig.
I motsats till utskottsskrivningen
och i linje med administrationsutredningen
tror vi att en mera fristående
informationstjänst är bättre skic -

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

kad för denna uppgift. Vi vill emellertid
inte vara med om att beskära anslagsäskandet.
Jag kan i detta avseende
instämma med herr Ståhl och yrkar bifall
till reservation nr 2, vilken jag också
har undertecknat.

Vad beträffar den organisatoriska
uppbyggnaden av hjälporganet har såväl
utredningen som statsrådet föreslagit
en styrelse, ett sekretariat och ett
råd. Detta är enhälligt tillstyrkt av remissinstanserna.
Det är egentligen endast
i fråga om styrelsens sammansättning
som det har förelegat vissa andra
förslag. Enligt propositionen bör styrelsen
bestå av tio personer jämte suppleanter,
varav hälften från den statliga
och hälften från den privata sektorn.
Den privata sektorn skulle enligt statsrådet
bestå av företrädare för den sakkunskap
som finns inom mission, näringsliv,
kooperation, fackliga rörelser
och humanitära hjälporgan. Jag finner
detta helt riktigt. Härutöver vill jag
gärna understryka vad som står att läsa
i statsutskottets skrivning, att det bör
vara Kungl. Maj :t obetaget att något utöka
antalet ledamöter, om så skulle befinnas
önskvärt för att få de olika intressena
tillgodosedda.

I motionen 11:830 — den har nyss
berörts även av herr Svensson i Kungälv
— har herr Zetterberg m. fl. yrkat
att Svenska missionsrådet, i vilket samtliga
svenska missionsorgan är representerade,
skulle bli företrätt av en styrelsemedlem
och en suppleant. Båda
dessa skulle eventuellt bli föreslagna
av missionsrådet. Liknande synpunkter
har vi från riksdagens kristna grupp
tidigare fört fram, och jag vill gärna
understryka dem. Med det uttryckssätt
som såväl statsrådet som utskottet använder
sig av kan jag inte tänka mig
annat än att detta önskemål blir tillgodosett.
Även om Kungl. Maj:t utser
representanterna, förefaller det naturligt
att förslag inhämtas från den instans
som bäst känner och bäst behärs3
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

kar detta område — i detta fall Missionsrådet.
Utskottet har ju också utgått
från att missionen blir representerad
i styrelsen. Jag har sålunda inget
särskilt yrkande i denna fråga. Jag
vill dock ännu en gång understryka
missionens omfattande insatser på detta
område.

Vi har nu inte mindre än 1 560 svenska
missionärer som arbetar på missionsfälten.
Av den svenska missionsinsatsen
går i pengar räknat cirka en tredjedel
eller 14 miljoner kronor till humanitära
ändamål. Naturligtvis vore det
från svensk synpunkt fördelaktigt och
skulle innebära besparingar, om man
i biståndsverksamheten i viss mån utnyttjade
institutioner av bestående natur
såsom verkstäder, skolor och sjukhus.
Jag vill gärna citera vad den enhälliga
administrationsutredningen för
bistånd till utvecklingsländerna skrivit
i sitt betänkande 1961 nr 50:

»Utredningen anser att det skulle ligga
i linje med den svenska biståndsverksamheten
att lämna bidrag till missionen
för sådan verksamhet som från
biståndssynpunkt är angelägen och nyttig.
»

Statsutskottet har tidigare anfört liknande
synpunkter i sin skrivning, vilka
riksdagen också har godtagit.

Jag skulle också kunna citera t. ex.
professor Gunnar Myrdal, som inför
beredningen rekommenderat att man
»tar lärdom av missionärernas sätt att
arbeta. De har lång erfarenhet av underutvecklade
länder.»

Kanske kunde man även återge Sven
Jerrings ord, när han framhåller »vilket
gigantiskt arbete missionärerna utför
— något som hela svenska folket
har heder av».

Herr talman! Det iir förvisso angeläget
att vi i detta arbete, som nu så
väsentligt kommer alt utvidgas, får med
alla goda krafter och att vi för detsamma
kan entusiasmera hela vårt svenska
folk.

34 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

I detta anförande instämde herrar
Rimmerfors (fp) och Berglund (fp).

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Vi har alla med stora
förväntningar motsett det centrala administrativa
organ för u-hjälpen som
NIB —• jag tillåter mig använda den
av Dagens Nyheter lanserade förkortningen
— skulle bli. Redan i direktiven
för administrationsutredningen angavs
så många svårigheter, främst på
samordningsplanet, beträffande både
den multilaterala och bilaterala, den
offentliga och den privata hjälpen, att
en lösning tedde sig trängande. Någon
enkel uppgift har icke administrationsutredningen
haft; jag hänvisar till dess
betänkanden, där man får en åskådlig
bild av den administrativa härva som
existerar. Den problematik utredningen
rör sig med förenklas icke heller genom
den begreppsförvirring som råder
beträffande de olika termer vi nyttjar
när vi beskriver delområden inom
u-hjälpen. Administrationsutredningen
har här haft ett ogynnsamt utgångsläge.
I likhet med riksdagen har den i
huvudsak saknat kännedom om den omfattande
internationella översyn av dessa
problem som finns. Det ter sig särskilt
allvarligt att riksdagen icke har
tillgång till denna då vi i dag skall behandla
frågan om NIB:s kompetensområde.

Inom den totala u-hjälpen världen
över eller inom enskilda länder skiljer
man på finansiellt, tekniskt och humanitärt
bistånd. Samtliga biståndsformer
kan vara av multilateral eller bilateral
karaktär, i var och en av dem — även
i den humanitära — finns en finansiell
del, eftersom all hjälp innebär en ekonomisk
uppoffring från givarlandets
sida. Man har emellertid valt att som
finansiellt bistånd karakterisera det bistånd
som sker i offentlig regi, dock
flyter gränserna mellan finansiell hjälp

och kommersiell, ytterligare en huvudform
för u-bistånd.

Även det tekniska bistånd, som ofta
definieras som ett kunskapsöverförande
i olika former, har flytande gränser till
den kommersiella hjälpen, där exempelvis
kapitalexport ofta förenas med ett
kunskapsöverförande inom den kommersiella
verksamheten i u-landet i fråga,
där dessa element icke står i motsatsförhållande
till varandra utan utgör
varandras förutsättningar och komplement.
Den kommersiella hjälpen definieras
i regel som den hjälp näringslivet
ger, men det är viktigt att komma ihåg
att den innefattar även detta tekniska
bistånd i form av kunskapsöverförande
genom experter och genom anställda i
u-landet. Även den finansiella hjälpen
kan innefatta tekniskt bistånd, om man
exempelvis stöder indirekta investeringar
i ett land genom att ge lån till
byggandet av skolor, vägar etc., om man
samtidigt sänder experter från givarlandet
till u-landet.

Näringslivets insatser uppges från
olika större länders sida ibland ha blivit
av sådan karaktär att de gynnat givarlandet
mer än u-landet. Här ligger
en stor del av den problematik som
göms i den finansiella och i den kommersiella
hjälpen, nämligen att man
inom ett givarland skall kunna utarbeta
sådana samarbetsformer mellan
stat och näringsliv att sådana snedvridningar
till näringslivets kanske ibland
ensidiga vinstbetonade förmån undvikes.
Jag återkommer till detta problem
senare.

Det finansiella bistånd som i dag
lämnas världen över uppges vara cirka
tio gånger större än det tekniska biståndet.
Det bilaterala finansiella biståndet
skulle också vara cirka tio
gånger större än det multilaterala dito,
det bilaterala tekniska biståndet likaledes
tio gånger större än det multilaterala
dito. Det kommersiella biståndet,
d. v. s. den privata kapitalöverföringen,

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade

länder

skulle uppgå till cirka 40 procent av
det totala bistånd u-länderna i dag erhåller.

Även om Sverige befinner sig i början
av sin biståndsverksamhet tror jag
det är viktigt att vi har dessa relationer
för hela världen klara för oss, att
vi är medvetna om att den multilaterala
hjälpen står väsentligt tillbaka för
den bilaterala, att det finansiella biståndet
och de kommersiella insatserna
har denna storleksordning. Vi saknar
uppgifter om de svenska kommersiella
insatsernas storlek i dag — de är säkerligen
betydande. Den finansiella
hjälp inklusive de privata direkta investeringar
vi lämnar beräknas — om
än med hjälp av otillförlitliga uppgifter
— dock redan nu vara betydligt
större än den tekniska och den humanitära
hjälp statsmakterna ger, drygt
34 miljoner kronor.

Mot bakgrunden av denna mycket
kortfattade redogörelse för den totala
u-hjälpens struktur är det uppenbart att
NIB tilldelats ett mycket begränsat
verksamhetsområde, nämligen övervägande
det bilaterala tekniska och i någon
mån det multilaterala biståndet,
däremot i mycket liten omfattning frågor
rörande det finansiella biståndet.
Att detta senare i huvudsak uteslutits
har motiverats med att det har så stark
politisk karaktär att det bör utformas
av regering och riksdag. Likaså bör avvägningen
mellan multi- och bilaterala
insatser åvila statsmakterna.

Råder flytande gränser mellan de
olika sektorerna inom den totala u-hjälpen
— det synes vara signifikativt för
denna snabbt expanderande globala
verksamhet — så råder även flytande
gränser för de begränsade områden
NIB tilldelats. Den multilaterala och
den bilaterala biståndsverksamheten
handläggs för närvarande enligt administrationsutredningen
inom sju departement
— jag förmodar att det bör vara
åtta, då väl justitiedepartementet också

snart bör ingå i bilden — samt av ett
konsultativt statsråd. Därutöver finns
för den multilaterala minst fjorton olika
FN-organ med underavdelningar angivna,
och dessa har olika motsvarigheter
på svensk sida. Propositionen
ger ingen klar uppfattning om hur allt
detta skall inordnas i NIB som ämbetsverk.
Samarbetet med de svenska kontaktorganen
till FN skall tydligen ske
övervägande via det till NIB anslutna
rådet. Flera remissinstanser har i samband
härmed och även beträffande övriga
gränsdragningsproblem för NIB
påpekat att risk för kompetenskonflikter
föreligger genom att NIB:s kompetensområde
icke avgränsats klarare.

Den bilaterala tekniska hjälpen sker
övervägande inom den privata sektorn
i samhället. Det har påpekats att huvudparten
av experterna och stipendiaterna
kommer från näringslivet. Missionen
utgör en annan källa, och LO
och KF ökar sina insatser. Även här
måste risker för kompetenskonflikter
uppkomma. Det är för övrigt oklart på
vilket sätt NIB skall lösa problemet om
de 16 olika dörrar, genom vilka experter
slussas ut och de 22 olika dörrar,
genom vilka stipendiaterna kommer in.
Huvudparten av dessa »dörrar» kommer
väl alltfort att vara öppna, eftersom
det måste vara hela den privata
sektorn obetaget att fortfarande fungera
vid sidan om NIB.

Man finner alltså att NIB skall vara
ett centralt statligt organ som i mycket
stor utsträckning skall planlägga
det officiella tekniska biståndet och avgöra
dess omfattning samtidigt som
den ena huvuddelen av resurserna för
detta tekniska bistånd, både ekonomiskt
och personellt, hämtas från samhällets
privata sektorer. Även en stor
del av utformningen av detta tekniska
bistånd sker inom den privata sektorn.
Framför allt kommer detta att gälla
näringslivets insatser, främst därför att
de utgör den största delen av det tek -

36 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

niska biståndet — vid sidan av det
statliga dito, som vi dock alla väntar
också skall expandera kraftigt.

Granskar man alltså NIB:s arbetsuppgifter
sådana de formulerats i propositionen,
främst utbildning, rekrytering
av experter och stipendiater samt långtidsplanering
av i synnerhet den bilaterala
tekniska hjälpen, finner man
återigen att samordningsproblemen inte
blivit tillfredsställande analyserade
och därför ej heller tillfredsställande
lösta. Det är här vår motion antyder
en problematik, där jag gärna vill specificera
vissa bestämda delproblem.

Att avgränsa kompetensområden för
NIB, ett nyinrättat ämbetsverk inom ett
för det svenska samhället i praktiken
helt nytt och på ett i det stora hela
oprövat arbetsområde, som tillika spänner
över så vitt skilda internationella
arbetsfält, måste vara svårt och måste
i viss mån bli konturlöst — även om
jag anser att statsrådet glidit över problematiken
betydligt snabbare än administrationsutredningen
och även
statsutskottet gjort. Framför allt har
problematiken i Sverige i propositionen
blivit övervärderad.

Den väsentliga problematiken ligger
dock i u-landet i fråga, och det väsentliga
målet för varje insats måste vara
att den på bästa möjliga sätt gagnar
u-landet. Det gäller att finna lösningar
där man på bästa sätt utnyttjar administrationen,
ofta bristfällig, i u-landet,
tar hänsyn till landets utbildningsnivå,
till det utvecklingsprogram u-landet
lagt upp och framför allt också tar
hänsyn till, som administrationsutredningen
påpekat, att de experter man
sänder ut och framför allt de stipendiater
man utbildar senare kan finna
placering inom u-landets arbetsliv, där
det många gånger kan komma att gälla
att skapa nya typer av arbetstillfällen
i u-landet. Det måste t. ex. vara meningslöst
att skapa en svensk yrkesskola,
om man inte i förväg vet att

dessa yrkesskoleelever kan nyttja det
kunnande de erhållit, därför att arbetsprojekt
senare saknas för dem. En samordning
här med samtidiga kommersiella
insatser från givarlandet för att skapa
dessa arbetsbetingelser måste vara en
del i det framtida planläggande arbetet.

Det finns två klassiska typer av projekt
inom ett u-land, som väl belyser de
samordningsfrågor som kommer att föreligga
mellan staten, både i givarlandet
och i u-landet i fråga, och näringslivet,
där samtliga tre instanser
måste sträva efter att samordna en rad
problem, inte minst frågor om finansiella
avtal och olika stödformer mellan
å ena sidan staten i givar- och i
u-land och å andra sidan näringslivet.
Den hjälp näringslivet här skall erhålla
är ju icke någon sorts subventioner
i nedsättande betydelse, utan det är utarbetande
av i eminent mening nya,
moderna och demokratiska arbetsformer,
inom sig kanske rymmande väsentliga
demokratiska utvecklingstendenser,
där lärdomarna av dessa kanske även
kan komma industrilandet till godo i
dess egen demokratiska utveckling. Vi
kan inte lösa problemen kring u-hjälpen,
kring deras essentiella kärna, finansiella
och kommersiella insatser,
med hjälp av gammaldags metoder, dugliga
i ett industriland. Vi måste finna
nya former för detta, nya även för industrilandet.
För övrigt är det anmärkningsvärt,
om man studerar hela den
debatt som förs kring exempelvis uppläggningen
av utbildningen och forskningsstödet
i u-länderna, att man där
lyckas nå längre in till kärnproblemen
rörande dessa frågor — lika viktiga,
lika brännande, samma flaskhalsar i ett
industriland som i ett u-land — än vi
kan göra, när vi debatterar motsvarande
egna problem. Man gör det kanske
just därför att man ser dem utifrån,
obunden av traditioner och prestige
m. m. Jag tror att från denna debatt

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

skulle man kunna hämta väsentliga positiva
synpunkter på svensk problematik
inom dessa områden. På samma sätt
tror jag att det samarbete mellan stat
och näringsliv som u-länderna framskapar
kan ge motsvarande inhemska
vinst.

De två huvudtyper av projekt jag
åsyftar är dels ett avancerat industriprojekt
som Lamco utgör exempel på,
dels de jordbruksexperiment och det
stöd av jordbruksnäringen som Rockefeller
Foundation står för. Kring båda
dessa typer av verksamhet som kärna,
båda med ett kommersiellt inslag kopplat
med ett vetenskapligt program,
byggs sedan successivt upp en verksamhet
inom landet med allt mer vidgade
arbetsuppgifter: skolor, hälsovård,
vägar, nya typer av industrier etc. Det
är allt detta som måste betecknas som
planläggning på lång sikt av ett bilateralt
tekniskt program, där statliga och
enskilda insatser hela tiden vävs samman
och där problemen både då ett
projekt skall startas, då det står på
höjden av sin utveckling och då det
sedan successivt skall avvecklas och
u-landet träda i stället, reser en rad
problem.

Om allt detta skall uppfylla det uppställda
målet — att maximalt komma
u-landet till godo med hjälp av de trots
allt begränsade resurser givarlandet har
i fråga om såväl ekonomiskt stöd och
personellt dito som expertkunnande
och arbetskraft —- så måste alla dessa
frågor samordnas. Behoven är omätliga,
resurserna begränsade. Planläggningen
är alltså än viktigare för att erhålla
maximal effekt.

Samtliga de problem som uppkommer
när sådana här insatser skall planeras,
med handelspolitiska överväganden,
med finansiella problem av olika
karaktär — arten av dem har berörts i
tidigare riksdagsdebatter — diplomatiska
förhandlingar med u-landet, olika
regionala projekt mellan olika in -

dustriländer, olika former av skapande
av avtal mellan två stater och den
tredje privata investeraren, det må vara
en industri eller ett team läkare, är
alla av den storleksordning att man i
andra länder valt att lösa dem genom
att inrätta underavdelningar inom ett
departement, interdepartementala delegationer
eller t. o. m. självständiga departement.
Men inte ens detta löser
hela problemet, därför att frågan om
samarbetsformer mellan stat och näringsliv
inte kan ordnas upp enbart
inom departementala institutioner.

För närvarande har vi utöver de olika
departementen — minst åtta — även
riksbanken och exportkreditnämnden.
Nu skall även NIB inrättas, och sannolikt
kommer vi även att få ett exportkreditinstitut
så småningom. Konkreta
planer för samordning mellan
samtliga dessa instanser föreligger ännu
inte. Eftersträvar man ett samgående
mellan stat och näringsliv för att
skapa dessa samlade insatser av typ
Lamco, vilket vi ändå bör eftersträva
att göra, kommer ej heller det föreslagna
exportkreditinstitutet att lösa samordningsproblemen.
Kärnpunkten ligger
ju i att man måste finna former att gemensamt
— d. v. s. mellan stat och näringsliv
— diskutera näringslivets planerade
insatser när de befinner sig på
projekteringsplanet.

Avvägningsproblemen mellan olika
insatser från näringslivets sida, ofta
självfallet tillkomna utan att den ena
parten inom näringslivet har kännedom
om vad en annan part kan planera
och den prioritet samhället önskar
ge endera av två sådana projekt,
bl. a. kanske på grund av samhällets
egna planerade åtgärder, har ej heller
fått ett debatt- och överliiggningsforum.
Omvänt saknar näringslivet möjligheter
att ta ställning till, värdera,
råda beträffande statliga insatser och
deras samordning med niiringslivets
dito. Detsamma gäller KF, LO, missio -

38 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

nen — trots tillkomsten av NIB, som
ju inte kommer in i detta tidiga planläggningsskede,
även om det säkerligen
bör utnyttjas där mer än propositionen
förutsätter.

Herr talman! Hela denna problematik
finns angiven i direktiven till administrationsutredningen,
som också
berör densamma i förbigående, och den
har som sagts utvecklats i riksdagen
tidigare. Nu har administrationsutredningen
fått order att arbeta snabbt.
Även statsrådet har gjort detta. Jag tror
att detta har varit olyckligt. Den svåraste
delen av hela problematiken kvarstår
olöst, den som rör de kommersiella
och de finansiella insatserna — utformningen
av vår handelspolitik, vår
valutapolitik, regler för exportkreditgivning,
där kreditinstitutets kreditgivningskapacitet
blir beroende av utformningen
av det statliga kreditstödet,
m. m. Ej heller har man löst alla
de samordningsproblem som här föreligger
mellan stat och näringsliv, trots
att också dessa finns angivna i direktiven.
NIB kommer att få ett mycket
begränsat verksamhetsområde, men jag
tror att det är väsentligt att ramen för
NIB:s insatser vidgas så mycket som
möjligt i dess senare praktiska arbete
och att NIB bör beredas möjligheter att
i sitt arbete beakta även dessa problem,
i den mån den har resurser att göra
detta. NIB måste alltså ha ett kompletterande
organ.

Med än större spänning väntar vi på
utformningen av detta än vi väntat på
vad som blev NIB. Jag tror inte att en
delegation inom ett departement kommer
att vara till fyllest. Hur statsmakterna
än tänker sig lösa dessa problem
måste det vara viktigt att de håller i
minnet, att det krävs lika kvalificerade
krafter för detta arbete som NIB erhållit,
där chefen i sak har generaldirektörs
ställning. Motsvarande måste säkert
gälla för detta andra kompletterande
organ. Även övriga tjänstemän

inom detsamma måste vara av samma
— eller än mer kvalificerade — karaktär
som de tjänstemän NIB tilldelats.

Jag är tacksam för att utskottet beaktat
vår motion och klart slagit fast
att näringslivet bör vara representerat
i NIB:s styrelse. De aspekter de finansiella
och de kommersiella problemen
och samordningsproblemen mellan dessa
insatser reser har långt vidare omfattning
än vi angett i motionen. Skall
NIB på rätt sätt, även om dess verksamhet
blivit begränsad, inordnas i den totala
u-hjälpen, framträder valet av tjänstemän
och valet av styrelseledamöter
som än viktigare än vad vi angett -—
det är skälet till att jag lämnat denna
fylliga översikt om hela u-hjälpen och
dess sammansatta konstruktion.

Mot bakgrunden av detta vore det beklagligt
om statsrådets uttalande på sid.
36 i propositionen vunne stöd. Hon uttalar
där att den föreslagna departementsrepresentationen
i styrelsen ter
sig väl ensidigt ekonomisk. Jag tror att
den sammansättning av den departementala
delen av styrelsen för NIB som
utredningen föreslagit är den riktiga.

Jag kan heller inte dela statsrådets
uppfattning att familjeplanering skall
ges en speciell prioritet vid val av styrelseledamot.
Dels är det principiellt
oriktigt mot bakgrunden av att statsrådet
i övrigt frångår utredningens förslag
om dylik partsrepresentation inom styrelsen,
dels utgör dock familjeplanering
en ringa del av den totala verksamheten.
Jag tror jag kan lova statsrådet
att hon även i fortsättningen via
NIB kan erhålla allt det stöd hon här
behöver från det mycket ringa antal
människor som representerar landets
sakkunskap på detta område.

Samtliga remissinstanser har till min
förvåning tillstyrkt inrättandet av ett
råd, som om man kopierar det som finns
kring centralkommittén för tekniskt
bistånd skulle bestå minst av 44 personer
— flera utvidgningsförslag före -

Onsdagen den 22

Organisationen för handläggning av frågor

länder

ligger redan nu. Är ändå inte detta ett
onödigt påhäng, särskilt när man läser
att detta råd sällan skall fungera in pleno,
däremot då och då i arbetsgrupper
men framför allt genom telefonkontakter
till enskilda rådsmedlemmar? Hur skall
i så fall detta ämbetsverks normala telefonkontakter
med övriga sakkunniga ute
i samhället rubriceras? Och skall rådsmedlemmarna
erhålla arvode för dessa
telefonsamtal men övriga sakkunniga
inte? Både styrelsens och rådets medlemmar
förutsätts bli aktivt arbetande.
Skulle de förena detta med beskäftighet,
måste jag å verkets vägnar be
gud bevara dem för deras vänner.

Herr talman! Jag har inget yrkande.
Jag önskar NIB lycka till. Något lätt arbete
får inte denna nämnd men sannolikt
ett stimulerande. Jag tror dock,
herr talman, att om man inte vid tillsättandet
av cheftjänstemännen inom
NIB och vid valet av styrelseledamöterna
tar hänsyn till alla de aspekter kring
u-hjälpen jag redogjort för, föreligger
risk för, även med den begränsning av
NIB:s arbetsuppgifter som gjorts, att
dess verksamhet redan från början kommer
att bli lidande, kanske snedvriden,
till nackdel för den totala u-hjälpen och
dess utformning, där NIB skall inordnas
som ett delinstrument bland många.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! I mycket vill jag instämma
i den föregående talarens synpunkter,
särskilt när det gäller de allmänna
utblickarna, där hon försökte inplacera
NIB i dess större sammanhang.
Jag skall här begränsa mig till det område,
som avser den multilaterala hjälpverksamheten
från vår sida.

Jag tror man kan våga det omdömet,
att varken propositionen eller utskottsutlåtandet
har skapat tillräcklig
klarhet i hur arbetsfördelningen inom
detta nya administrativa organ skall
bli när det giiller den bilaterala, respektive
multilaterala biståndsverksamhe -

november 1961 Nr 31

om tekniskt bistånd till underutvecklade

ten. Det är utomordentligt svårt att ha
någon bestämd mening om den saken
redan nu. Kanske det är tillräckligt att
konstatera, liksom föredragande statsrådet
har gjort i propositionen, att ännu
så länge har inte den multilaterala
hjälpverksamheten fått större administrativa
konsekvenser för vårt land men

— och det är det väsentliga — att efter
hand som Sverige självt ökar sina
insatser kommer det att krävas större
administrativa insatser här hemma. Det
blir allt tydligare en återverkan från
våra större anslag till FN:s tekniska
biståndsverksamhet och våra egna engagemang.

Det finns dock en sak som man särskilt
bör understryka när det gäller
den bilaterala verksamheten, nämligen
erfarenheterna från den verksamhet vi
har i gång i Etiopien och Pakistan. Vi
vet nämligen numera att bilateral hjälpverksamhet
är mycket arbetskrävande.
Allt måste i själva verket göras från
grunden av det land som ger hjälpen

— man kan inte lita till någon större
insats från det hjälpmottagande landet.

En annan viktig sak är att man helt
enkelt inte kan tillåta att den bilaterala
hjälpen misslyckas. Det är inte bara
fråga om prestige, utan man måste också
visa upp för det mottagande landet
att man kan klara uppgifterna. Detta
kräver ofta ytterligare insatser, och
man får inte ge upp förrän man ser att
projektet åtminstone hjälpligt klarats i
hamn.

När jag går igenom propositionen finner
jag att för den bilaterala verksamheten
— och den utgör huvudparten
av NlB:s verksamhet i dag — bara har
avsetts omkring 17, kanske 20 tjänster.
Jag tror att detta är en mycket liten
personalorganisation, om man vill
låta denna verksamhet få någon omfattning
och verkligen lyckas. Om man
nämligen ser efter vad vi här hemma
liar i fråga om administrativ personal

40 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

för att t. ex. leda ett sjukhus eller driva
yrkesutbildning, finner vi att det
minsann inte är någon liten administrativ
personal. Om man vill driva motsvarande
verksamhet i ett utvecklingsland,
behövs det inte bara lika mycket
utan åtskilligt mera administrativ
personal.

Jag skulle verkligen vara stolt om
man kunde klara sig med den lilla administrativa
personal som föreslagits
i propositionen för den bilaterala verksamheten.
Jag är glad över att man väntar
så pass mycket av de tjänstemän som
skall anställas och att organisationen
skall bli så elastisk och funktionsduglig
att den går i land med dessa uppgifter.
Här är det ju också fråga om att
samarbeta med näringslivet i olika former,
med fackföreningsrörelsen, kooperationen
och missionen i lämpliga delar.

Om jag sålunda konstaterar att den
föreslagna personalorganisationen för
den bilaterala hjälpverksamheten inom
NIB redan från början kanske är alltför
blygsamt tilltagen, så är det alldeles
uppenbart att organisationen för
den multilaterala hjälpverksamheten är
klart otillräcklig. Vi skall ha klart för
oss att det är där de stora insatserna
kommer att göras i framtiden. Som den
föregående talaren påpekade, är den
multilaterala hjälpen ännu ganska blygsam
i förhållande till den bilaterala —
kanske en tiondel eller ännu mindre —-men den har så många uppenbara fördelar
att den kommer att arbeta sig
fram med kraft.

För det första är många av problemen
i utvecklingsländerna sådana att
de berör mer än ett land. De är av internationell
karaktär. För det andra
mottas den hjälp som lämnas av FN
utan misstro av utvecklingsländerna.
Den accepteras på ett annat sätt än den
bilaterala verksamheten. Förenta Nationerna
har också efter hand fått en
betydande överblick över hjälpverk -

samheten och hjälpbehoven. Slutligen
har FN också möjligheter att rekrytera
experter från hela världen, vilket främjar
den multilaterala hjälpverksamheten
framdeles.

Jag skall här ta exempel från tre områden,
där man i dag har en mycket
betydelsefull multilateral hjälpverksamhet
i gång. Det första är den verksamhet
som hela världens skola UNESCO
bedriver. På grund av de oerhört stora
behov som i utvecklingsländerna föreligger
på undervisningens och yrkesutbildningens
områden beslöt UNESCO:s
generalförsamling i december i fjol att
organisationen tills vidare skall ge förtursrätt
åt utvecklingsländerna i sin
verksamhet. I första hand skall man
inrikta sig på en långsiktig planering
av respektive länders undervisningssystem
samt på lärarutbildningen. Ett
tiotal stora regionala institutioner för
utbildning av lärare, skoladministratörer
och forskare på det pedagogiska
området skall under de närmaste två
åren upprättas i Afrika, Arabstaterna
och Asien. Samtidigt skall ett tusental
stipendier utdelas för högre studier och
utbildning i bl. a. Europa. En liknande
verksamhet pågår sedan 1957 i Sydamerika,
där antalet lärare tack vare
UNESCO:s insatser har ökat med inte
mindre än 90 000 och antalet nyinskrivna
elever med nära 4 miljoner.

För den högre undervisningen skall
vidare under den kommande femårsperioden
färdigställas 17 tekniska högskolor,
en i Afrika, fem i Arabstaterna,
sju i Asien och fyra i Latinamerika.
Kostnaderna härför beräknas preliminärt
till 300 miljoner kronor.

Detta är i dag UNESCO :s insatser för
utvecklingsländerna. Man kan bara hoppas
att den verksamheten skall kunna
fullföljas enligt planerna och att Förenta
Nationerna och UNESCO skall få
tillräckliga resurser för att genomföra
ytterligare program av detta slag.

Det andra exemplet hämtar jag från

Onsdagen den 22

Organisationen för handläggning av frågor

länder

Internationella arbetsorganisationens
verksamhet, där Sverige har sitt kontaktorgan
i socialdepartementet. Sverige
ställer där årligen en rad specialister
till förfogande, men åtskilligt mer
begärs av oss. Och fanns det bara tillräckligt
med kompetent personal, så
skulle vårt land kunna öka sina insatser
väsentligt på det området. När det
gäller arbetsmarknadspolitik och sociala
reformer exempelvis, har Sverige i
dag verkligen någonting att lära ut. Om
våra arbetsmarknadslärdomar — framför
allt förhållandet mellan parterna på
arbetsmarknaden — kunde spridas till
utvecklingsländerna, så skulle de framtida
svårigheterna där i samarbetet mellan
arbetsgivare och löntagare säkerligen
bli mindre. Ty just i det komplicerade
samspelet mellan löntagare och arbetsgivare
kommer man i utvecklingsländerna
att möta de största riskerna.
Att med en omogen fackföreningsrörelse
möta det internationella kapitalets
stora resurser och fördomsfria metoder
kan bli en spirande demokratisk utveckling
övermäktig. Därför måste allt
göras för att fostra kunniga fackföreningsledare
till mognad och ansvarskänsla,
och i det arbetet kan man säkert
göra åtskilligt från vårt land.

Det tredje området avser den verksamhet
som Internationella barnfonden,
UNICEF, bedriver i olika u-länder.
UNICEF:s uppgift är att lindra andlig
och fysisk nöd bland barn, och verksamheten
är av rätt betydande omfattning
— UNICEF har i dag 350 projekt
i 100 u-länder. Man räknar med att antalet
mödrar och barn som blivit delaktiga
av det bistånd som givits av
UNICEF under 1960 uppgått till inte
mindre än 55 miljoner. Det är alltså en
verksamhet av stor omfattning och även
av mycket stor betydelse.

Vad skall vi dra för slutsatser av den
verksamhet som de tre nämnda av FN:s
fackorgan, UNESCO, ILO och UNICEF
— dessa tre kan kompletteras med yt4
— Andra kammarens protokoll 1961. Nr

november 1961 Nr 31

om tekniskt bistånd till underutvecklade

terligare åtminstone ett tiotal — bedrivit
i u-länderna? Jo, en slutsats är att
de svenska egna organen, som bedriver
verksamhet i samarbete med FN:s fackorgan,
t. ex. UNESCO-rådet, måste personellt
förstärkas och administrativt
upprustas samt ges helt andra möjligheter
att samarbeta med sin huvudorganisation
liksom att inom vårt eget
land utöka sin verksamhet. Den andra
slutsatsen är att det nya administrativa
organet, NIB, måste få mer personal
för att hålla kontakt med den
verksamhet som bedrivs av FN:s fackorgan
och den verksamhet som bedrivs
av våra egna organ, knutna till FN-organen.
NIB måste få folk som lär sig
de frågor som FN:s fackorgan sysslar
med. Vederbörande måste kunna ta initiativ,
förmedla kontakter och ha kontakter
bl. a. med fackföreningsrörelsen
och kooperationen.

Herr talman! Jag har särskilt uppehållit
mig vid den multilaterala hjälpverksamheten.
Det är nämligen den som
kommer att utvecklas i framtiden -—•
det ligger i FN:s egen utveckling att
så sker. Vi har fått en hel råd nya självständiga
stater, och alla dessa kommer
efter hand att upptäcka, att hjälpbehoven
är större än de någonsin föreställt
sig och att resurserna verkligen
är blygsamma, alldeles för ringa.
Vidare kommer de att upptäcka att de
utvecklade länderna verkligen är rika
och har resurser samt måste dela med
sig. Det är därför arbetet för framtiden
måste bedrivas efter två linjer.

Den ena linjen är, som jag redan
sagt, att man på olika sätt måste förstärka
de svenska organ som verkar i
samarbete med FN:s fackorgan — det
gäller samtliga. Ty efter hand som Sverige
ökar sina anslag till den tekniska
biståndsverksamheten kommer det från
dessa FN:s fackorgan att krävas mer
av oss, och då måste vi stå rustade med
skicklig administrativ personal, olika
specialister.

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

Den andra linjen är att vi måste vara
beredda att ganska snart förstärka NIB.
Jag har tillsammans med en annan ledamot
av kammaren i detta syfte lagt
fram en motion, i vilken föreslås en
personalökning med tre byråsekreterartjänster
och tre kontoristtjänster.
Denna personalförstärkning avses närmast
möjliggöra för NIB att hålla tillräcklig
och önskvärd kontakt med FN:s
olika fackorgan inom Sverige, liksom
att i större utsträckning kunna samarbeta
med fackföreningsrörelsen och
kooperationen. Utskottet har avstyrkt
motionen, men jag känner mig fördenskull
inte alls nedslagen. Så mycken erfarenhet
har jag nämligen av detta hus,
att jag vet vilket öde som drabbar snart
sagt varje motion med förslag om anslagshöjningar.
Det går inte att räkna
med att personalförstärkningar skall
beviljas, framför allt inte när det gäller
ett nytt organ. Men jag har ändå velat
lägga fram denna motion för att NIB
och de som är verksamma på detta område
skall få en klar uppfattning om att
man både inom utskottet och — såsom
redovisats i propositionen — på regeringshåll
är beredd att för framtiden
företa de personalförstärkningar som
säkerligen kommer att visa sig nödvändiga
ganska snart. Jag har alltså velat
uppmuntra förslagsställare inom NIB,
så att de inte skall förtröttas att ta initiativ
för att bättre kunna klara de administrativa
uppgifterna.

Herr talman! Avslutningsvis skulle jag
vilja göra ett påpekande av ungefär
samma karaktär som det herr Svensson
i Kungälv gjorde, nämligen att det är
glädjande och tillfredsställande att detta
nya administrativa organ nu blir till:
att vi sålunda får en organisation som
kan ta hand om denna hjälpverksamhet
på ett effektivare sätt än som tidigare
har skett. Detta ger så att säga en ny
start för utökade svenska insatser på
detta område.

Men än viktigare är nog vad rege -

ringen och finansministern kommer att
föreslå nästa års riksdag i fråga om anslag
till hjälpverksamheten över huvud
taget. I denna kammare finns en bred
majoritet, som önskar att man från regeringens
sida i januari nästa år verkligen
redovisar långt gående förslag,
som sätter Sverige bland de främsta av
de nationer som verkligen vill göra en
insats för att hjälpa u-länderna in på
vägen mot bättre förhållanden. Det är
det som är vår plikt i dag. Därför vill
jag till sist bara uttrycka den förhoppningen
att finansministern och regeringen
nästa år inte kommer att visa sig
ha varit för blygsamma i sin vädjan till
denna kammare att välvilligt behandla
förslag i den riktningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Med hänsyn till den
enighet som ändå i stort sett råder i
fråga om utvecklingshjälpen och grunderna
för det administrativa organ som
här förelås inrättat, skall jag begränsa
mig till endast några mera allmänna reflexioner.
På några få år har ju antalet
fria stater i vår värld ungefär fördubblats;
det är en väldig frigörelseprocess
som har pågått och pågår. Dessa nya
stater har praktiskt taget alla att brottas
med oerhörda problem: svält, sjukdomar,
otillräcklig undervisning, kapitalbrist
och en explosionsartad befolkningsökning.
Därtill kommer de starka
motsättningarna mellan stormaktsblocken
i öst och väst. Utvecklingen därvidlag
ger anledning till farhågor för ökad
social och politisk oro i världen.

Det är med glädje man kan konstatera
en växande insikt om behovet av
att vi lämnar ökad hjälp till utvecklingsländerna,
en hjälp inte bara i akuta
katastrofsituationer. Riksdagsmajoriteten
avslog i våras krav från bl. a. centerpartiets
sida på ökning av hjälpen
till utvecklingsländerna. Men vi betraktar
det förslag, som nu föreligger, såsom
en etapp på vägen till utvidgad, vi

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

tror väsentligt utvidgad hjälp till u-länderna.
Det är nödvändigt att skapa en
smidig och effektivt arbetande organisation
på detta område. Jag tror att vi
kommer att få en sådan. Jag är övertygad
om att tillkomsten av detta organ
med dess personella resurser för planering
och verkställande av olika insatser
och olika hjälpprojekt skall ge verksamheten
ökad stadga och effektivitet.
Den hittillsvarande splittringen i administrativt
hänseende har inte varit
lycklig.

Jag nöjer mig med dessa allmänna
reflexioner, då — som jag sade — enigheten
i utskottet har varit stor om de
grundläggande principerna för den nya
nämndens organisation och uppgifter.
Både utskottet och reservanterna är ense
om behovet av en upprustning av informationsverksamheten.
Man skall nog
inte överdriva meningsskiljaktigheterna,
de gäller närmast anställningsformen.
Här beror väl det mesta på om det
skall lyckas att till verksamheten knyta
lämpliga personer.

Jag vill också understryka angelägenheten
av att den nya nämnden får en så
allsidig och ändamålsenlig sammansättning,
att den blir ett effektivt arbetande
men också ett verkligt samlande organ.
Det bör, som utskottet har betonat,
kunna bli en arbetande styrelse, som
representerar personligt kunnande om
och erfarenheter av utvecklingsländernas
och utvecklingshjälpens problem.
Det är viktigt att här utnyttja den sakkunskap
som finns t. ex. inom näringslivet,
folkrörelserna, missionen och de
humanitära hjälporganen.

Utskottet har inte velat binda Kungl.
Maj:t, som skall utse ledamöterna, till
en viss partsrepresentation, men har
mycket starkt understrukit betydelsen
av den värdefulla hjälp, som lämnas av
missionen. Utskottet har också utgått
från att missionen skall bli företrädd
i den nya nämndens styrelse. Vi inom
centerpartiet noterar detta med stor

tillfredsställelse. Redan i våras framförde
vi krav om ekonomiskt stöd till
den betydelsefulla biståndsverksamhet
som den kristna missionen bedriver
inom utvecklingsländerna. Det är enligt
vår mening angeläget att man vid
både planering och genomförande av
hjälpprojekt utnyttjar den rika fond av
erfarenhet som missionens folk har
samlat under många årtionden ute på
fältet. På många håll är missionen den
enda arbetsdugliga fältorganisationen.

Utskottet har inte i detta sammanhang
— såsom föreslagits i vissa motioner
— närmare prövat frågan om avvägningen
mellan multilateral och bilateral
hjälp. Det torde väl ändå, herr
talman, råda ganska stor enighet om att
vårt bistånd till övervägande del skall
lämnas genom FN och dess organ. På
det sättet kan ökade insatser från vårt
land också väntas utlösa ökade insatser
från andra länder. Detta förringar inte
värdet av biståndsverksamheten på nationell
och nordisk bas. Tvärtom finns
enligt min mening starka skäl som talar
för att en viss del av Sveriges biståndsaktioner
bör ha denna karaktär.
Det förefaller mig, herr talman, som om
dessa synpunkter mycket väl kan förenas
med principerna för det nya administrativa
organet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Till att börja med vill
jag liksom de tidigare talarna med tillfredsställelse
konstatera, att den proposition
som vi nu behandlar innebär
förbättrade betingelser för den hjälp
till u-länderna som riksdagen tidigare
i år så starkt uttalat sig för. U-hjälpen
som sådan får vi emellertid anledning
återkomma till då vi i början av nästa
år får förslag i det ärendet.

Vid bedömningen av den administrativa
apparaten är det emellertid svårt
alt underlåta att gå in på de många va -

44 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

riationer som denna hjälp kan komma
att få och måste få, om den skall fylla
sin uppgift: bilaterala, multilaterala,
tekniska, humanitära, kommersiella och
finansiella insatser via näringslivet, enskilda
organisationer och på statligt initiativ.
Skall dessa olika typer av bistånd
fungera på ett riktigt sätt, komplettera
varandra och få största effekt,
måste detta förutsätta en samordning
och ett medvetet genomtänkt samspel.
Här blir den nu aktuella nämnden en
viktig faktor.

Inom denna nämnd skall frågor rörande
det tekniska biståndet och det
humanitära och kommersiella biståndet
handläggas, i de två senare fallen dock
endast i anslutning till den tekniska
biståndsverksamheten. Här finns alltså
en avgränsning. Alla de samordningsproblem,
som fru Sjövall ganska utförligt
har redovisat, kan man självfallet
inte blunda för. Statsutskottet och dess
första avdelning har också vid behandlingen
av ärendet intresserat sig i hög
grad för den frågan. Men det måste väl
ändå sägas, att det är en fråga som vi
inte kan ta ställning till i dag; den ligger
på ett annat plan. Som fru Sjövall
konstaterade sorterar u-hjälpen under så
många olika departement, att det blir
ett samordningsproblem som det i första
hand måste åligga regeringen att lösa.

Man kan också fråga sig, om vi därför
bör skynda långsammare. Jag tror
inte att det skulle vara lämpligt att göra
det. Även om man inte genom den föreslagna
nämnden löser alla svåra problem,
så är den ändå en faktor som bidrar
starkt till att vi så småningom
skall komma till en lösning. På sitt område
innebär ju nämnden en nyttig samordning
och en utveckling åt det håll
vi önskar.

Riktlinjerna för u-hjälpen över huvud
taget skall ju, som det konstateras både
i propositionen och i utskottets utlåtande,
självfallet dras upp av regering
och riksdag, inte av några underordnade

organ, inte av den nu föreslagna nämnden.
Den skall begränsa sig till att komma
med kortsiktiga och långsiktiga förslag,
och den skall verkställa de beslut
som fattas. När det gäller de övriga samordningsproblemen
får vi väl avvakta
vad utredningen kan åstadkomma.

Om man anser att denna nämnd är en
så viktig kugge i det stora sammanhanget,
så kan man naturligtvis som herr Kellgren
fråga sig om den fått tillräckliga
resurser. Herr Kellgren bedömer saken
så, att de tjänster som skall inrättas
för den bilaterala insatsen är för få
och att nämnden även med hänsyn till
utvecklingen av den multilaterala hjälpen
är otillräckligt utrustad.

Denna nämnd skall ju emellertid inte
vara en för all framtid, kanske inte ens
för den närmaste framtiden färdig produkt.
Det måste ske en utbyggnad inte
bara under nästa budgetår, utan utbyggnaden
måste fullföljas successivt i samma
takt som behoven anmäler sig.

En annan fråga, som är viktig för att
nämnden skall kunna fungera väl i större
sammanhang och som även ägnats
stor uppmärksamhet av utskottsavdelningen,
är informationen. Det är ytterst
viktigt att informationsverksamheten
kan få ändamålsenliga former. Den måste
ha en vid målsättning och måste arbeta
på många olika sätt. Den skall lämna
både långsiktig och dagsaktuell information
och ge upplysningar och uppgifter
till dem som är personligt engagerade
i hjälparbetet i vårt land eller
i u-länderna. Den skall vidare stå såväl
organisationer, myndigheter och
riksdag som den breda allmänheten till
tjänst med att lämna allsidig och vederhäftig
upplysning.

Denna informationsverksamhet skall
försiggå genom de sedvanliga kanalerna:
press, radio, TV och folkbildning.
Värdet av folkbildningsverksamheten
har ifrågasatts av framför allt herr
Ståhl, och det har också sagts att den sidan
är oklar. Jag tror emellertid det är

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade

länder

ytterst viktigt att spridandet av upplysning
via folkbildningsverksamheten
och folkrörelserna finner sina rätta former.
Informationsverksamheten skall
inte bara äga rum på direkt anmaning
utan den skall även själv verka intresseväckande,
inspirerande och i verklig
mening informerande och undervisande.
U-hjälpen får inte bara ske som en våg
av offervilja efter ett visst TV-program
eller då en tragedi utöver det ordinära
inträffat, utan den måste bygga på något
mera stabilt. Vi vet att den i längden
kommer att bli krävande och påkostande,
men den är oändligt nödvändig.
Viljan att hjälpa måste förankras
hos oss alla inte bara känslomässigt
utan också förnuftmässigt. Jag tror för
min del — och det är väl också utskottets
uppfattning — att folkbildningens
och organisationernas upplysningsverksamhet
här blir av avgörande betydelse.
Dessa måste då förses med material,
fakta, kloka råd och inspiration av kunniga
och erfarna människor. Dessa får
i sin tur genom utbytet, samvaron och
den ömsesidiga kontakten också klart
för sig hur svenska folket ställer sig
och reagerar i denna fråga, vilket inte
är det minst viktiga.

Nämnden är i detta liksom självfallet
även i andra avseenden ytterst beroende
av att den tillförsäkras lämpligt folk.
Det gäller väl också den del av verksamheten,
som herr Ståhl mest uppehöll sig
vid, nämligen pressinformationen. Han
försökte göra detta till en viktig principfråga.
Jag tillåter mig däremot att se
också detta som mera en praktisk fråga.
Det måste såvitt jag förstår råda samklang
mellan de olika slag av information,
som denna nämnd svarar för. En
pressombudsman är härvid otillräcklig.
Flera remissinstanser har också med
skärpa sagt ifrån, att en sådan icke är
till fyllest. I stället har man rekommenderat
en siirskild sektion, som också
svarar för det breda informationsarbetet.
I frågan om valet mellan en byrå -

chef eller en pressombudsman är det väl
något av ordens magi, som ligger bakom
att detta gjorts till en så stor fråga. Man
tror att det i det första fallet skall bli
en stel och otillgänglig byråkrat och i
det andra fallet en smidig och utåtriktad
person. Frågan kan emellertid lösas
på så sätt, att en journalistiskt inriktad
person tillsätts med byråchefs titel, och
denne lär väl inte helt plötsligt ändra
karaktär genom att han får denna
tjänsteställning.

Det är väl ingen som tror att informationsavdelningen
hur den än konstrueras
skall vara till för att hindra
insyn. Det måste vara tvärtom. Jag tror
inte heller att det framlagda förslaget på
något sätt innebär någon nyordning
inom svensk förvaltning. På vilket sätt
informationen än lämnas ut till tidningar
och andra intresserade, måste det
ändå alltid ske under sedvanligt ämbetsmannaansvar.
Vilken titel den som lämnar
ut uppgifterna än har, måste utgångspunkten
vara densamma.

Herr Ståhl sade att vederbörande person!
utifrån skulle kunna få en god inblick
i förhållandena. Jag har en känsla
av att det under sådana omständigheter
också kan bli så, att vederbörande blir
isolerad och främmande inför sina uppgifter,
och detta är väl ändå inte vad
vare sig herr Ståhl eller någon annan
önskar.

Det verkar vidare något missvisande
att — som man gör — använda utredningens
argument för en pressombudsman
men samtidigt medge, att det behövs
mycket större resurser än vad utredningen
föreslagit. Under sådana förhållanden
måste man väl också ha tänkt
sig att organisationen som sådan skulle
utformas på annat sätt än vad utredningen
tänkt sig.

Vidare anser jag att man ser spöken
på ljusan dag då man i detta sammanhang
börjar tala om propagandaministerium
o. s. v. Så svag är väl ändå inte den
svenska opinionen för u-hjälpen, att det

Nr 31

46 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

skall behövas någon underlig slags
inpiskningsverksamhet från denna
nämnds sida. Det gäller som sagt att
meddela och vidarebefordra klara fakta
till alla dem som önskar få sådana, på
praktiskt taget samma sätt som nu sker
men i andra sammanhang. Dessutom
skall man målmedvetet söka hjälpa dem,
som i sin tur önskar medverka till att
upplysa svenska folket om vad u-hjälpen
innebär.

Vad gäller de övriga reservationerna
vill jag om högerreservationen säga, att
den synes mig vara ett uttryck för ett
visst okynne; man måste pruta också i
detta fall, även om det rör sig om en
ringa summa. Man kan liksom inte acceptera
vad som här har föreslagits.

I fråga om Sverigehuset torde herr
Ståhl och jag vara överens. Ändå tror
jag att den saken återkommer, och då
kan vi klarare se det hela.

Missionens representation torde genom
utskottets skrivning för dagen vara
ordnad på det sätt som är möjligt. Vad
gäller herr Nelanders bekymmer om
bidragen till missionsverksamheten kan
sägas, att det är en sak som får tas upp
när vi får en översikt över vår u-hjälp
över huvud taget. Den saken hör knappast
hemma i dagens diskussion.

Till sist vill jag säga, att vi alla kan
vara glada över att vår enighet är så
pass stor som den är. Det bör också vara
en försäkran om att vi önskar gå ytterligare
ett steg på vägen mot en effektiv
insats för att hjälpa u-länderna.

Jag ber med detta att få yrka bifall till
utskottets utlåtande i alla stycken.

Herr STÅHL (fp):

Herr talman! När fru Lewén-Eliasson
här säger, att hon inte förstår den principiella
skillnaden mellan den ena typen
av informationsorgan och den andra,
talar hon uppenbarligen sanning
— det hördes på hennes framställning.

Inte desto mindre finns det en sådan
principiell skillnad, och att fru Lewén -

Eliasson inte vill förstå det är inte
mycket att göra åt. Jag vill bara konstatera,
att om man nu är på väg att skapa
en byrå för statlig information, är det
viktigt att vi har klart för oss, att
konsekvensen därav inte får bli flera
sådana byråer inom statsförvaltningen.
Då kan det uppstå risker för att den
offentlighetsprincip går förlorad, som
vi har hållit så styvt på i svensk förvaltning,
som vi alltjämt håller på och
som är en så betydelsefull garanti för
rättssäkerheten på alla områden.

Men jag skall inte driva resonemanget
längre på den punkten. Jag erkänner att
jag hela tiden har tyckt att inrättandet
av eu informationsbyrå medför mindre
risker just på detta område än kanske
på andra. Icko desto mindre är det en
så viktig fråga, att dess betydelse bör
understrykas med en viss kraft redan nu
när vi för första gången slår in på denna
väg.

Jag vill vidare klargöra för kammaren,
om någon eventuellt av fru LewénEliassons
anförande skulle ha fått det
intrycket, att vår reservation skulle ininebära
ett mindre belopp och därför
utgöra en mindre effektiv informationstjänst,
att detta är oriktigt. Vi föreslår
precis samma belopp som propositionen
och som majoriteten inom utskottet.
Skillnaden gäller arbetsformerna.

Vidare vill jag i allt väsentligt instämma
med fru Lewén-Eliasson beträffande
hennes yttrande med anledning
av fru Sjövalls och herr Kellgrens tidigare
inlägg här i debatten. Vi har diskuterat
dessa samordningsfrågor. Vi har
också diskuterat organisationens dimensionering
efter de arbetsuppgifter som
förestår. Det är alldeles riktigt som fru
Lewén-Eliasson här sade, att när vi på
detta preliminära stadium inte vågar —-som herr Kellgren här underströk — ha
någon bestämd uppfattning ens om anslagen
i nästa års budget, så bjuder
klokheten att vi i ett sådant läge går
försiktigt fram och inte skär till den

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade

länder

administrativa rocken så att säga större
än vad som motsvarar det materiella
innehåll rocken kommer att rymma. Det
är så vi har resonerat, och jag tror att
vi kan stå till svars för detta.

En annan aspekt, som närmast berördes
av fru Sjövall, avsåg en vittsyftande
och mycket komplicerad fråga, nämligen
hur olika krafter och intressen kommer
att spela in — gemensamt eller mot
varandra — både på den bilaterala och
på den multilaterala sidan. Det är ett
svårt och vittsyftande perspektiv, och
ingen som försöker tänka sig in i denna
sak torde våga vara tvärsäker på att
han kan säga något bestämt om utvecklingen.
Under våra diskussioner har vi
sagt oss, att även denna sida av saken
blir ett problem, till vars lösning det
nya administrationsorganet får försöka
att finna både formerna och vägarna.
Jag har velat understryka detta bara för
att visa, att vi i denna del av utskottsutlåtandet
är fullkomligt överens. Klokheten
bjuder att man börjar försiktigt
och att man förutsätter att den nya organisationen
kommer att få all den frihet
som den behöver på detta område.

Sedan är vi också fullkomligt överens
i vår förhoppning, att det skall visa sig
möjligt att på rätt sätt kanalisera ut de
betydande svenska insatserna, så att
dessa skall bli till verklig nytta och få
all önskvärd effekt. Herr Kellgren träffade
precis mitt i prick när han sade,
att det vi här kan åstadkomma bara är
en ringa första hjälpinsats i den fullkomliga
ocean av hjälpbehov som öppnar
sig i olika delar av världen, men redan
detta att man börjar på ett rätt sätt
har sin stora betydelse och sitt värde.

Herr RIMMERFORS (fp):

Herr talman! Jag är såvitt jag vet
den siste på talarlistan, och jag skall inte
ta kammarens uppmärksamhet i anspråk
synnerligen länge. Jag har med
mycken tacksamhet lyssnat till det mesta
som här har sagts, och jag vill kon -

statera — och det är säkerligen vår gemensamma
glädje att kunna göra det —
att när vi nu går till beslut har vi en
enig känsla av att det är någonting riktigt
och värdefullt som har mognat
fram.

Någon sade nyss, att det i denna fråga
behövdes klarhet och återigen klarhet.
Det är alldeles riktigt, och sedan
jag nu några månader haft förmånen att
tillhöra u-landsberedningen och att där
lyssna till så många föredragningar och
delta i så många diskussioner, står det
ännu mera klart för mig hur nödvändigt
det var att vi fick till stånd dessa
utredningar. Det var först administrationsutredningen
och sedan u-landsberedningen,
vilken snarare är, om uttrycket
tillätes, mera en diskussionsklubb,
där vi har penetrerat alla möjliga
frågor i detta sammanhang. Vi har sedan
fått ta del av Kungl. Maj:ts proposition,
och jag kan med avseende på den
betyga, att jag kände mig så till freds
med det mesta av förslagen, att jag inte
ansåg det nödigt att motionsledes göra
någon hemställan, även om jag delar
herr Ståhls uppfattning att man kunde
börja litet varsammare med informationsverksamheten,
varför jag kommer
att rösta för reservation nr 2.

I övrigt förefaller det mig som om vi
hade ett moget och gott förslag framför
oss, ytterligare positivt bearbetat av utskottet.
När vi nu går att besluta om
tillsättandet av ett administrativt organ,
som vi hoppas skall få arbeta i
många år och med mycken framgång,
har vi anledning att göra det med tillfredsställelse.
Riksdagen får tillfälle att
ideligen återkomma till denna fråga,
eftersom utskottet i dag föreslår, att den
blivande nämnden inte skall få bli alltför
egenmäktig utan att biståndets omfång
och inriktning samt avvägningen
mellan multilaterala och bilaterala insatser
skall prövas av regering och riksdag.
Jag anser att det är principiellt
riktigt. Den styrelse och det råd, som

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

skall tillsättas, får naturligtvis ändå en
mycket stor uppgift att fylla.

Här har nämnts något om styrelsens
sammansättning. Vi minns att administrationsutredningen
hade ett förslag
om tio ordinarie ledamöter och tio
suppleanter. Beträffande suppleanterna
ansåg utredningen dock inte, att de
skulle inkallas och delta i förhandlingarna
annat än vid förfall för de ordinarie
ledamöterna. Statsrådet Lindström
har som bekant i det fallet gått en annan
väg och ansett, att såväl ordinarie ledamöter
som suppleanter bör delta i sammanträdena.
Jag tror att det är riktigt
med denna kontinuitet i styrelsen, om
den skall kunna få verklig sakkunskap.

Administrationsutredningen föreslår
beträffande fördelningen av representanter
mellan de olika grupperna, att
man skulle direkt ange att utöver de
fem, som skulle representera departementen,
skulle ingå en representant för
missionen, en för näringslivet, en för
kooperationen, en för de fackliga organisationerna
och en för de humanitära
hjälporganen. Denna propå har visserligen
mjukats upp under ärendets gång,
men jag tycker ändå inte att detta är
särskilt anmärkningsvärt, eftersom det
har uttalats så många önskemål om att
alla dessa intressen och all den sakkunskap
som där finns bör vara företrädd.
Om man alltså inte låser fast
regeringen men ändå i likhet med utskottet
uttalar detta önskemål även beträffande
representation för missionen,
utgår jag ifrån att det blir en god representation.

Herr talman! Det som beträffande
själva arbetets uppläggning synes vara
viktigast är en massa avvägningsfrågor,
som delvis har behandlats i dag och delvis
naturligtvis återkommer, när vi skall
sakbehandla frågorna. Nu väntar vi med
spänning på statsverkspropositionen för
att se vilka resurser vi får att röra oss
med. Sedan får vi, som det nyss också
riktigt sades av fru Lewén-Eliasson, ta

ställning till de fördelningsfrågor, som
här kan uppstå. Det gäller bl. a. avvägningen
mellan bilateral och multilateral
hjälp. Jag skall inte närmare gå in på
det problemet nu. Jag har tidigare i
denna talarstol givit uttryck för mina
synpunkter på den frågan, och jag har
även haft tillfälle att framföra min mening
inför beredningen.

Avvägningen mellan helt nya projekt
och sådana, som redan är under utförande,
är en viktig sak, och jag tänker mig
att missionens arbete där kommer in i
bilden.

Vi har vidare att ta ställning till expert-
och stipendiatverksamheten. När
det gäller experterna är det från svensk
synpunkt av vikt att vi får fortsätta det
betydelsefulla arbete, som svenska experter
har utfört i de underutvecklade
länderna, och att vi kan upprätta ett
expertregister. Vi har redan många experter
med god erfarenhet. Myndigheterna,
eller närmast NIB:s styrelse, bör
ha tillgång till en aktuell personförteckning
eller ett expertregister, varifrån
man kan hämta uppgifter om sådana
personer, som kan tänkas vara villiga att
göra en insats på detta område. Där
återkommer man också till den tanken
som förts fram i en folkpartimotion,
nämligen frågan om juniorexperter. Man
bör alltså göra försök med att skicka ut
yngre människor med mindre krav på
egna fördelar och bekvämligheter, och
på vilka man i början också skulle ställa
mindre krav men som efterhand finge
mogna och växa in i uppgifterna under
ledning av erfarna experter. Dessa juniorexperter
skulle kunna bli en utomordentlig
tillgång. I beredningen tycks
det finnas starkt gehör för tanken, att
Sverige skulle kunna på det sättet hjälpa
unga människor att få komma ut i
u-landsarbetet.

Vad beträffar stipendiaterna kan man
naturligtvis diskutera, huruvida de skall
tas hit eller dit eller om de skall stanna
hemma. Det får bli det nya or -

Onsdagen den 22 november 1961 Nr 31

Organisationen för handläggning av frågor om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder

ganets sak att pröva detta. Jag förmodar
att man får gå båda vägarna, nämligen
att ta hit en del och att upprätta utbildningsanstalter
i de olika länderna.
Kanske det också finns möjlighet till en
tredje väg, en mellanväg, som innebär,
att man ställer medel till förfogande för
unga människor från ett u-land att resa
till ett område, där deras språk talas
och där de kan få sin utbildning.

Slutligen skulle jag, herr talman, principiellt
vilja säga att i en tid, när världen
oroas av politiska stormar och då
hela kontinenter håller på att vakna ur
sin tusenåriga dvala, när många unga
folk yrvaket frågar efter sin andel av
mänsklighetens stora arv och då frihetsdrömmen
håller på att bli verklighet för
en hel rad mer eller mindre underkuvade
folk, då är vår uppgift klar. För
oss som har njutit en etthundrafemtioårig
fred, för oss som har mognat fram
till en fruktbärande demokrati, för oss
som har frihet och gärna vill behålla
den, synes mig, ärade kammarledamöter,
detta vara en av de bästa vägarna
att hålla vår egen demokrati levande.
Det bästa sättet att få en stor förmån
är att dela den med andra, att ge frikostigt.
Det tycks vara en oskriven lag,
även om det låter som en paradox, att
detta »att giva är ytterst detsamma som
att få» och att man inte blir fattigare
genom att dela med sig utan tvärtom.
Vi har praktiserat detta i de svenska
folkrörelserna i många sammanhang —
missionen har nämnts, andra områden
kan nämnas såsom den humanitära hjälpen
genom Röda korset, Rädda barnen
och andra hjälporganisationer. Nu mognar
det fram till att bli en hela folkets
angelägenhet, och däröver skall vi
glädjas.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock på bifall till

nämnda hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till den
vid utlåtandet fogade reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Regnéll begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 157, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
1) av fröken Andersson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen,
vadan kammaren bifallit utskottets
hemställan.

Härefter framställde herr talmannen
i avseende å motiveringen propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
utskottets ifrågavarande motivering med
den ändring däri, som föreslagits i den
vid utlåtandet fogade, med 2) betecknade
reservationen; och fann herr talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Ståhl begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets motivering i utskottets
utlåtande nr 157, röstar

Ja;

50 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Principerna för intagning vid lärarutbildningsanstalterna

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bar kammaren godkänt
utskottets berörda motivering med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till reservationen 2) av herr Axel Johannes
Andersson in. fl.

§ 11

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr

158, i anledning av väckta motioner angående
decentralisering av skolbyggnadsärendena
till länsskolnämnderna.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12

Principerna för intagning vid lärarutbildningsanstalterna Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr

159, i anledning av väckt motion rörande
principerna för intagning vid lärarutbildningsanstalterna.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Fröken KARLSSON (h):

Herr talman! Det kan måhända förefalla
onödigt att ta kammarens tid i
anspråk, då min motion är, som det heter
i det här huset, välvilligt behandlad,
ja, till och med så välvilligt, att den
enligt statsutskottets enhälliga förslag
ger anledning till ett vidgat direktiv
för lärarutbildningssakkunniga och sålunda
synes leda till att i motionen
framförda synpunkter beaktas.

Nu är det emellertid så, att det är
vissa spörsmål som kommit upp i samband
med behandlingen av min mo -

tion som har lett till utskottets förslag
att bl. a. frågan om anledningen till att
så få manliga sökande har anmält sig till
småskollärarutbildningen skall utredas.
Jag har naturligtvis ingenting emot det.
Personligen tror jag att det finns flera
orsaker till det. Framför allt är naturligtvis
lönesättningen utslagsgivande.
Alldeles självfallet vill jag genast ha
sagt, att jag inte motsätter mig en sådan
utredning, men jag vill gärna fästa
kammarens uppmärksamhet på att man
helt enkelt förbigått det jag avsåg med
min motion. Jag vill gärna citera yrkandet
i motionen för att de närvarande
kammarledamöterna genast skall förstå
vad det gäller.

Jag yrkar i motionen, att riksdagen
skall uttala »att vid intagningarna till
lärarutbildningsanstalterna man följer
principen, att endast de bäst meriterade
vinner inträde och att fordringarna för
inträde är lika för alla».

Personligen delar jag den uppfattning,
som kommer fram i utlåtandet,
att det är av största vikt att vi har både
manliga och kvinnliga lärare vid våra
skolor. Jag ser gärna att det är hälften
av varje. Det är alltså inte fråga om något
kvinnosaksintresse för mig. Men jag
anser att man i första hand skall se till,
att man vid varje tillfälle endast tar in
dem, som har de bästa kvalifikationerna
för att tillgodogöra sig den lärarutbildning
som man vill ge. Ett berättigat
krav tycker jag är, att alla inträdessökande
behandlas lika.

I 1958 års statsverksproposition kunde
man läsa — jag tror att kammarledamöterna,
om de har läst statsverkspropositionen,
känner igen uttalandet — att
»ett något större antal kvinnliga än
manliga sökande intagits trots att fordringarna
på de förra ställdes avsevärt
högre än på de senare». Nog är det anmärkningsvärt!
Man anför som skäl, att
pojkarna under den egentliga skoltiden
inte är fullt så ambitiösa som flickorna,
varför de sistnämnda får bättre betyg.
Resultatet härav är, att man måste ned -

Onsdagen den 22 november 1961

Nr 31

värdera deras prestationer. Det är i
sanning en ganska märklig uppfattning!
Jag tycker att man snarare borde se till,
att man höjde pojkarnas ambitioner så
att de når ett bättre resultat. Vi har i
detta samhälle liksom i andra samhällen
användning för ambitiösa medborgare,
både pojkar och flickor. Om man fortsätter
att behandla pojkar och flickor
på det sätt som nu skett skulle logiken
bjuda, att man inte tog in de pojkar,
som fått höga betyg. De höga betygen
skulle ju rent av kunna vara tecken på
oroväckande ambition, och den ambitionen
vill man ju nedvärdera!

Vi behöver alltid ambitiösa och väl
utbildade lärare vid våra skolor. Det
synes mig inte nödvändigt, att man
skall behöva utreda frågan om huruvida
man skall behandla pojkar och flickor
lika vid intagning till seminarierna. Att
så sker är enligt min uppfattning alldeles
självfallet, och det är inte värdigt
ett modernt samhälle att handla annorlunda.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde fru Kristensson
(h).

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 13

Föredrogos vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 160, i anledning av väckta motioner
om statsbidrag till avlönande av vissa
yrkeskonsulenter,

nr 161, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till riktlinjer
för organisationen av vården och undervisningen
av barn och ungdom med cerebral
parcs in. m., samt

nr 162, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ny huvudorganisation
för statens vattenfallsverk.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 14

Redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter

för kommande fyra budgetår m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
163, i anledning av väckta motioner om
redovisning i statsverkspropositionen
för visst år jämväl av beräknade utgifter
för kommande fyra budgetår m. m.

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ragnar Bergh (1:247) och den andra
inom andra kammaren av herr Heckscher
m. fl. (11:358), hade hemställts,
att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, att fr. o. m statsverkspropositionen
för budgetåret 1962/63 måtte
dels lämnas en samlad översikt av ungefärligt
beräknade totala utgiftsbehov
under de fyra närmast därefter följande
budgetåren, dels för varje anslag upptas
jämväl uppgift om det ungefärliga belopp,
som kunde beräknas bli erforderligt
för ifrågavarande ändamål under
de två närmast därefter följande budgetåren.

Utskottet hemställde,

1. att motionerna 1:247 och 11:358,
i vad de avsåge beräkning av det totala
utgiftsbehovet under visst antal budgetår,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

2. att motionerna 1:247 och 11:358,
i vad de ej behandlats under 1., icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Boman och Ivar Johansson, fröken Andersson
samt herrar Axel Johannes Andersson,
Ragnar Bergh, Nils Theodor
Larsson, Lundström, Staxäng, Svensson
i Stenkyrka, Stähl, Eliasson i Sundborn,
Bohman och Nelandcr, vilka ansett att
utskottet under 1. bort hemställa, att
riksdagen måtte, i anledning av motionerna
I: 247 och II: 358, i vad de avsåge
beräkning av det totala utgiftsbehovet
under visst antal budgetår, i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad
reservanterna anfört.

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

Redovisning i statsverkspropositionen för visst år jämväl av beräknade utgifter för

kommande fyra budgetår m. m.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Frågan om långtidsplanering
av budgetarbetet har ju vid upprepade
tillfällen debatterats här i kammaren,
och jag skall inte nu upprepa de
argument som tidigare anförts. Låt mig
bara påminna om att en enhällig besparingsutredning
för några år sedan begärde
en rullande långtidsplanering
samt att finansministern faktiskt har
delvis tillgodosett detta önskemål i både
föregående års och årets kompletteringsproposition
och att han förklarat sig
villig att fortsätta med denna redovisning
flera år framåt.

Meningsskiljaktigheterna i statsutskottet
är inte heller stora, utan det är
enbart fråga om nyanser. Den borgerliga
minoriteten anser att riksdagen bör
för Kungl. Maj:t ge till känna såsom sin
uppfattning, att det är värdefullt med
en flerårsbedömning av utgiftsbehovet
och att man även förutsätter att riksdagen
skall få tillfälle att följa detta arbete.
Majoriteten inom utskottet finner ett sådant
påpekande onödigt. Man anser också
att riksdagen inte bör ge Kungl. Maj:t
några direktiv beträffande bl. a. tidsramen
för planeringsarbetet.

Denna inställning från majoritetens
sida föranleder mig att erinra om att
budgetmakten författningsmässigt dock
ligger hos riksdagen. Oaktat att så är
förhållandet har minoriteten i utskottet
inte velat fixera någon tidsram utan har
endast sagt att planeringen bör omfatta
ett lämpligt antal budgetår.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen av herr
Boman m. fl.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Den reservation, som är
knuten till utskottets utlåtande och som
är undertecknad av tretton av utskottets
fjorton borgerliga ledamöter, avviker

inte, såsom herr Bohman här sagt, i
några väsentliga avseenden från vad
utskottet hemställt.

I den motion, som ligger till grund
för reservationen, påyrkas att det måtte
lämnas en samlad översikt av utgiftsbehovet
för de närmaste fyra åren efter
det aktuella budgetåret. Denna tidsbegränsning
till fyra år har man släppt i
reservationen. Vidare påyrkas i motionen,
att det för de två första av dessa
budgetår skulle lämnas en detaljerad redovisning
för utgiftsbehovet på varje
punkt i budgeten. Detta yrkande har
man helt släppt i reservationen. Vad
som finns kvar är egentligen bara, att
reservanterna begär att riksdagen skulle
hemställa att Kungl. Maj :t måtte uppmärksamma
vad Kungl. Maj :t redan
uppmärksammat i två tidigare kompletteringspropositioner.
Från utskottsmajoritetens
sida har vi ansett detta vara
ett tämligen onödigt påpekande, och vi
har därför inte funnit anledning att tillstyrka
motionsyrkandet i denna del.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Hern talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets berörda
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 163, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961
Rätt till visst avdrag vid 1962 års taxering för investering i rörelse — Utredning

ang. lagstiftning om mäklarverksamhet

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
berörda hemställan med den
ändring däri, som föranledes av bifall
till den vid utlåtandet fogade reservationen
av herr Boman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
hava röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
vadan votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgåvos 108 ja och 99 nej, varjämte 3
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 15

Rätt till visst avdrag vid 1962 års taxering
för investering i rörelse

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 77, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om rätt till visst avdrag vid
1962 års taxering för företag, som år
1960 verkställt extra inbetalning i riksbanken
å konto för investering i rörelse.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr VIGELSBO (ep):

Herr talman! Den proposition, som
föreligger till riksdagens avgörande och
som bevillningsutskottet har behandlat,
gäller skatteekonomiska förmåner som
erbjuds bolag och ekonomiska föreningar.
I den mån sådana företag uppskjuter
uttagande av sina tillgodohavanden
från sina i riksbanken innestående investeringskonton
erbjuds betydande
skattelättnader. Det skattebortfall som
härigenom uppstår har överslagsmässigt
beräknats till inemot 20 miljoner kro -

nor. Bevillningsutskottet är enigt med
statsrådet och tillstyrker reservationslöst
den föreliggande propositionen.

Då jag själv deltagit i ärendets behandling
i utskottet, har jag naturligtvis
inte heller någon annan mening än
utskottet. Jag tror att den föreslagna åtgärden
är riktig både från industriens
och samhällets synpunkt. Jag skulle i
detta sammanhang endast vilja säga, att
när finansministern på detta sätt låter
sin nådes sol skina över det svenska näringslivet,
så utbeder jag mig hans välvilja
även den dag då vi från jordbrukets
sida återkommer med vårt krav
om ett jordbrukskonto, som skulle ge
oss samma förmåner som de industrien
tidigare har fått. Även om jordbrukets
resurser och penningtillgångar inte kan
mäta sig med industriens och på samma
sätt åstadkomma omvälvningar i finansministerns
stabiliseringskalkyler, så
anser jag likväl att denna del av näringslivet
inte bör förvägras sin rätt till
likvärdig behandling.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 16

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
om brandfarliga varor, dels ock
i ämnet väckta motioner.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 17

Utredning ang. lagstiftning om mäklarverksamhet Föredrogs

andra lagutskottets utlåtande
nr 62, i anledning av väckta motioner
om utredning angående lagstiftning
om mäklarverksamhet.

Nr 31

Onsdagen den 22 november 1961

Utredning ang. lagstiftning om mäklarverksamhet

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr KÄLLENIUS (h):

Herr talman! I motion 11:591 framhålls
några särskilt framträdande missförhållanden
inom fastighetsmäklarverksamheten.
Vidare pekar motionärerna
på betydelsen av skriftliga avtal och
hänvisar till dylika avtal av standardtyp.
Rent generellt begärs en utredning
rörande lagstiftning, i första hand
avseende fastighetsmäklarverksamheten.

Andra lagutskottet har i sitt utlåtande
nr 62 redovisat de näringsrättsliga reglerna
på området och tillika lämnat en
historik över frågans tidigare behandling
i riksdagen. Jag kan inte underlåta
att påpeka hur noggrant, sakkunnigt
och föredömligt frågorna benas upp och
redovisas i våra utskott. I det vardagliga
lägger vi ofta inte märke till dessa
prestationer som faktiskt förtjänar att
framhållas.

Med ledning av inhämtade remissyttranden
har utskottet sedan delat upp
frågan i två avsnitt, nämligen den näringsrättsliga
och den civilrättsliga
regleringen av mäklarverksamheten. I
det första hänseendet vill man inte vara
med på att det skall fordras särskilt tillstånd
för att driva yrkesmässig fastighetsmäklarverksamhet.
Man avvisar frågan,
därför att den är svår och komplicerad.
Genom att skapa ett begränsat
monopol skulle man tydligen komma i
konflikt med principerna om näringsfrihet.

Redan i våra grannländer finns auktorisation
i form av särskilda tillstånd,
således ej blott titelauktorisation som
hos oss. Dessa förhållanden har emellertid
sin grund i den hantverkslagstiftning
som gäller i dessa länder. På liknande
sätt förekommer auktorisation
även i andra länder. Enligt min mening
hade det måhända varit lämpligt, att
just på grund av att frågorna är så invecklade
låta utredningen omfatta även
denna del av frågan. Det hade sålunda

varit fördelaktigt, om utskottet velat
förorda en utredning ägnad att allsidigt
belysa problemen, så att man kunde få
tillräckligt underlag för att kunna bedöma
dem även ur bär anförd synvinkel
och speciellt ur den näringsrättsliga.

Emellertid har utskottet — med stöd
av starkt vägande remissyttranden från
Svea hovrätt, Föreningen Sveriges häradshövdingar
och Sveriges advokatsamfund
— begränsat sig till att föreslå
en civilrättslig utredning om mäklarverksamheten.
Detta är mycket att vara
tacksam för mot bakgrunden av frågans
— skall vi säga omilda — behandling
tidigare i riksdagen. Att märka är
att utskottet enligt i vad motiveringen
framhållits icke begränsat utredningen
till fastighetsmäklarna, utan förordat en
generell utredning om mäklarverksamheten
som sådan.

Avslutningsvis endast en reflexion.
Många av de olägenheter eller missförhållanden
som uppkommer i praktiken
torde ha sin grund i att de som sysslar
med ifrågavarande verksamhet dels icke
själva söker skapa fasta regler, dels —
när det undantagsvis sker — ensidigt
fastställer dylika regler. Man finner sådana
»leveransvillkor», eller vad de nu
kallas, inom bransch efter bransch, innehållande
mer eller mindre långtgående
friskrivningar från de rättigheter och
skyldigheter som fastlagts i våra avtals-
och köplagar. Mycket skulle vara
att vinna på att branscherna själva toge
initiativ till objektiva regler, alltså i
samförstånd med de organisationer som
representerar »motparten». Så har med
fördel skett på byggnadsområdet, där
Svenska teknologföreningen i samverkan
med statliga och kommunala myndigheter
samt med näringslivets organisationer
kunnat fastställa objektiva regler,
som i anslutning till de statliga upphandlingsreglerna
bestämmer rättsförhållandet
mellan byggherre och entreprenör
på ett område, där det rör sig
om ännu mera invecklade avtalsproblem
än dem varom här är fråga. Om de par -

Onsdagen den 22 november 1961

Nr 31

Utredning i syfte att främja forskning på fiskets område

ter som är intresserade av nu förevarande
fråga — fastiglietsmäklarna och
t. ex. fastighetsägarna — genom sina
organisationer toge itu med problemen,
eventuellt i samråd med handelskamrarna,
som har hand om den titelauktorisation
som nu förekommer, kanske
man kunde lösa dem utan lagstiftning.
Emellertid är det tacknämligt att utskottet
nu velat förorda en utredning.

Jag har inget yrkande utöver vad utskottet
anfört.

Herr ANDERSON i Sundsvall (fp):

Herr talman! Endast på en enda
punkt vill jag säga några ord med anledning
av det anförande herr Källenius
nyss höll.

Herr Källenius tryckte på att utskottet
föreslagit en generell utredning rörande
en civilrättslig lagstiftning om
mäklarverksamheten. Det är riktigt, men
det har samtidigt i utskottsutlåtandet givits
klart uttryck för, att denna utredning
i första hand bör beakta förhållandena
inom fastighetsmäklarområdet.
Jag vill endast göra detta förtydligande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 18

Utredning i syfte att främja forskning
på fiskets område

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 37, i anledning av väckta motioner
angående utredning i syfte att främja
forskning på fiskets område.

Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde

Herr HEDIN (h):

Herr talman! I den motion av herr
Staxäng och mig, som ligger bakom detta
utlåtande, yrkar vi på en utredning i
syfte att främja forskningen på fiskets
område.

Behovet av forskning, framför allt
grundforskning, är mycket stort, och jag

är glad över att de flesta remissinstanser
och även utskottet har understrukit
detta så kraftigt. Man behöver bara
nämna de problem som sammanhänger
med sjöregleringarna, med föroreningar
av sjöar och andra vattendrag samt med
det expanderande fritidsfisket och det
rationaliserade yrkesfisket.

Det finns många olösta problem både
när det gäller fritidsfisket och yrkesfisket.
Hittills har man inte kunnat ge
några säkra besked om orsakerna till
variationerna i fiskbestånden, om behovet
och betydelsen av olika fiskevårdsåtgärder
och om risken för överfiskning
av fiskbestånden. Tyvärr släpar vi
efter avsevärt när det gäller forskningen,
vilket framhållits i många av remissyttrandena,
t. ex. av matematisk-naturvetenskapliga
fakulteten i Lund som
säger att det inte är någon tvekan om
att den fiskeribiologiska grundforskningen
i Sverige är av långt mindre omfattning
än som vore önskvärt. Sveriges
yrkesfiskares riksförbund anför: »Vi

kan ej heller underlåta att framhålla
vår uppfattning om att en eftersläpning
föreligger och att fiskeriforskningen i
vårt land är eftersatt vid jämförelse
dels med våra grannländer och dels med
vissa andra inhemska näringsgrenar.»

Till fiskeristyrelsens yttrande var fogad
en bilaga, i vilken föreståndaren för
havsfiskelaboratoriet bl. a. yttrar: »För
att Sverige i fråga om enbart den marina
fiskeribiologiens personalbehov skall
komma i paritet med våra grannländer
erfordras inte en fördubbling utan minst
en femdubbling av den nuvarande arbetstyrkan.
»

Detta uttalande gjordes visserligen för
några år sedan, men situationen har
inte nämnvärt förändrats sedan dess.

Å andra sidan finns det anledning att
hoppas på en viss upprustning som
följd av de åtgärder som redan vidtagits
och som redovisats i utlåtandet.

Framför allt liar jag fiist mig vid
statskontorets uttalande om utbyggnaden
av forskningsorganisationen i Göte -

56 Nr 31 Onsdagen den 22 november 1961

Utredning i syfte att främja forskning på fiskets område

borg. En första etapp i utbyggnaden har
tagits bl. a. genom att en professur i
zoologi skall inrättas från och med
budgetåret 1962/63. Statskontoret säger
vidare: »Med utbyggnadens genomförande
torde således förutsättningar komma
att föreligga för en förstärkning av
utbildnings- och forskningsmöjligheterna
på fiskets område.» Statskontoret
menar att syftet med motionerna därmed
skulle vara tillgodosett.

Jag hoppas att den utbyggnad som
statskontoret här förutsätter kommer
till stånd. Jag har i utskottet nöjt mig
med den positiva skrivning som utskottet
gjort och avstått från att fullfölja
yrkandet i motionen. Men jag tror att
det finns stor anledning inte bara för
fiskeristyrelsen utan även för oss här i
riksdagen att följa frågan de närmaste
åren. Det behöver hända något om vi
inte skall bli helt akterseglade i jämförelse
både med andra näringsgrenar
och andra jämförbara länder.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan
och har med detta inlägg bara velat
motivera mitt ställningstagande.

Vidare yttrades ej.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från statsutskottet:

nr 365, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag angående organisationen
för handläggning av frågor
om tekniskt bistånd till underutvecklade
länder jämte i ämnet väckta motioner;
och

från bevillningsutskottet:

nr 364, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om rätt till visst avdrag vid 1962 års
taxering för företag, som år 1960 verkställt
extra inbetalning i riksbanken å
konto för investering i rörelse.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.11.

In fidem

Sune K. Johansson

IDUNS TRYCKERI. ESSELTE. STMLN 61
108250