Nr 31 A N D RA KAMMAREN 1962
ProtokollRiksdagens protokoll 1962:31
RIKSDAGENS
PROTOKOLL
Nr 31 A N D RA KAMMAREN 1962
13—14 november
Debatter in. in.
Tisdagen den 13 november
Svar på interpellationer av:
herr Holmberg ang. kallortsplaceringen av Arjeplogs kommun. . . 3
herr Börjesson i Falköping ang. åtgärder mot illegalt hasardspel. . 5
fru Gärde Widemar ang. särskild yrkesutbildning för teater, television,
radio och film................................... 7
Interpellation av herr Senander ang. skydd mot uppsägning från anställning
............................................... 10
Onsdagen den 14 november
Svar på interpellation av herr Gomér ang. de andliga sång- och mu -
sikprogrammen i radio.................................... 12
Sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl................ 15
Rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring i annat nordiskt land såsom
merit.............................................. 16
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn........ 17
Ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen...................... 41
Godkännande av en europeisk social stadga.................... 44
Fångst av vildkanin med iller och nät, m. m.................... 45
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land............. 46
Interpellation av herr Larsson i Hedenäset ang. skadestånd för skador
vid militära övningar................................. 55
Samtliga avgjorda ärenden
Onsdagen den 14 november
Val av suppleant för fullmäktig i riksbanken................... 12
Statsutskottets utlåtande nr 157, ang. organisation m. m. av försvarets
centrala intendenturförvaltning........................... 15
1 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 31
2
Nr 31
Innehåll
Sid.
Statsutskottets utlåtande nr 158, om ökad upplåtelse av militära verkstäder
för civil yrkesskolutbildning......................... 15
— nr 159, om besiktningen av hästar, som uttages enligt militära
uttagningsförordningen.................................. 15
— nr 160, om en plan för fortsatt utbyggnad av patent- och registreringsverket
.......................................... 15
— nr 161, om sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl. .. 15
— nr 162, om ersättning till byggnadsarbetaren A. S. Sundström för
skada uppkommen genom olycksfall i arbetet................ 16
— nr 163, om partiell tjänstledighet eller deltidstjänstgöring för folk
och
småskollärare m. m.................................. 16
—- nr 164, om rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring i annat
nordiskt land såsom merit................................ 16
Bevillningsutskottets betänkande nr 58, om ändring i kommunalskattelagen,
m. m............................................ 17
-—■ nr 59, om ändrad lydelse av 8 § förordningen angående stämpelavgiften,
m. m......................................... 41
Andra lagutskottets utlåtande nr 34, om ersättning av statsmedel vid
ingripanden enligt karantänskungörelsen. ................... 41
— nr 35, om auktorisering av bilförsäljare..................... 41
— nr 36, om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen........... 41
— nr 38, rörande godkännande av en europeisk social stadga...... 44
— nr 39, om ändring i sjömanslagen, m. m..................... 45
Tredje lagutskottets utlåtande nr 37, om tidpunkten för utbetalande
av ersättning vid expropriation av vägmark.................. 45
— nr 38, om trafiksäkerhetsbestämmelserna avseende husvagn..... 45
— nr 39, ang. översyn av bestämmelser om arbetstid för förare i
yrkesmässig automobiltrafik.............................. 45
— nr 40, ang. kompetensfördelningen mellan länsstyrelse och biltrafiknämnd
............................................. 45
— nr 41, om fångst av vildkanin med iller och nät, m. m......... 45
Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 49, om stöd till den estniska
befolkningsgruppen i vårt land........................ 46
Tisdagen den 13 november 1962
Nr 31
3
Tisdagen den 13 november
Kl. 16.00
§ 1
Justerades protokollet för den 6 innevarande
november.
§ 2
Herr talmannen meddelade, att herr
Munktell enligt till kammaren inkommet
läkarintyg vore sjukskriven under
tiden den 11 innevarande november—
den 31 nästkommande december.
Herr Munktell, som vid sammanträde
den 16 nästlidne oktober beviljats ledighet
från riksdagsgöromåJen till och
med den 10 innevarande november, erhöll
nu fortsatt ledighet till årets utgång.
§ 3
Svar på interpellation ang. kallortsplaceringen
av Arjeplogs kommun
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM, som yttrade:
Herr talman ! Herr Holmberg har frågat
mig om jag vill medverka till en
sådan förändring i kallortsgrupperingen
att Arjeplogs kommun hänföres till
kallortsgrapp D. Med anledning härav
vill jag omtala att de ändringar som
genomfördes i kallortsgrupperingen
fr. o. m. den 1 januari 1961 utgjorde ett
delresultat av löneförhandlingarna med
de statsanställdas organisationer under
år 1960. Denna ändrade gruppering var
vidare förutsatt i den överenskommelse,
som träffades med personalorganisationerna
i slutet av 1956.
Jag vill i sammanhanget klargöra att
benämningen kallortstillägg är en i vissa
avseenden vilseledande benämning
på det lönetillägg som frågan gäller.
Kallortstilläggets innebörd är att likställa
tjänstemän inom kallortsområdet
med tjänstemän inom andra delar
av landet. Härvid får givetvis hänsyn
tagas inte bara till klimatologiska förhållanden
utan även till inverkan av sådana
förhållanden som enslig belägenhet,
avståndet till huvudorter och ödemarksnatur.
Med detta anser jag mig ha lämnat
det svar som påkallats av den framställda
frågan.
Vidare anförde:
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Lindholm få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation. Från tjänstemännens
utgångspunkt bör väl svaret
också kunna betecknas som ett framsteg.
Tidigare bär nämligen civildepartementet
intagit en avvisande hållning
till de propåer som framställts av
tjänstemännen av deras fackliga organisationer
samt av kommunala myndigheter.
Statsrådets svar i dag innebär
visserligen inte något uttryckligt löfte
att medverka till en rättvisare ordning,
men det är å andra sidan inte avvisande.
Det framgår redan av min interpellation
att jag har samma mening som
statsrådet i fråga om kallortstilläggets
funktion. Det skall avvägas inte bara
med hänsyn till klimatiska förhållanden
utan måste också påverkas av en
råd andra omständigheter.
För tjänstemännens del handlar det
om en sådan likställighet med andra
grupper som statsrådet nämnt i interpellationssvaret.
Men kritiken mot nuvarande
förhållanden i Arjeplogs kom
-
4
Nr 31
Tisdagen den 13 november 1962
Svar på interpellation ang. kallortsplaceringen av Arjeplogs kommun
mun grundar sig just på att kallortsgränsen
bestämts utan någon sådan saklig
jämförelse mellan tjänstemannagrupper
i olika delar av landet. Jag vidhåller
att det var ett helt godtyckligt arrangemang,
när man tog odlingsgränsen
som skiljelinje mellan de olika kallortsområdena
i Arjeplogs kommun. Odlingsgränsen
utstakades i mitten av
1800-talet och var avsedd som ett skydd
för lapparna mot intrång från bofasta
inbyggare. Därför kom denna gräns att
bukta runt de större bosättningsområden
som fanns redan då och går bl. a.
i eu vid båge i nordvästlig riktning runt
kommunens största tätort, där givetvis
också det övervägande antalet tjänstemän
finns. Dessa tjänstemän måste nu
vidkännas en betydande inkomstförlust
om man jämför med grupper, som
de borde vara jämställda med, bara av
den anledningen att civildepartementet
har kommit på den underliga idén att
använda en 100-årig odlingsgräns för
lösningen av denna viktiga lönefråga.
Även om klimatförhållandena bara är
en av de faktorer som påverkar kallortstillägget
kan det vara skäl att göra
några jämförelser också på den punkten.
Det är fullt i sin ordning att exempelvis
Jokkmokks kommun bland
många andra tillhör D-ort. Men beträffande
en så avgörande fråga för klimatförhållandena
som höjd över havet, kan
noteras, att Jokkmokks samhälle ligger
på 258 meters höjd medan Arjeplog ligger
på 425 meters höjd över havet.
I fråga om andra omständigheter som
statsrådet erinrat om, t. ex. avståndet
till huvudorter, talar också liknande
jämförelser för att Arjeplog borde tillhöra
D-ort. Avståndet till Luleå, och
därmed bl. a. till flygplats, är från
Jokkmokk 175 kilometer, från Arjeplog
312. Till närmaste lasarett är det 100
respektive 216 kilometer och liknande
gäller exempelvis i fråga om avståndet
till högre skolor, större affärscentra.
Nu har jag hittills talat enbart om
orättvisor mot befattningshavarna. Men
därtill kommer att kommunen, landstinget
och andra samhällsinstitutioner
får stora svårigheter på grund av nuvarande
missförhållanden. Det gäller bl. a.
svårigheten att rekrytera personal. Redan
på grund av rekordartat hög kommunalskatt,
svåra klimatförhållanden
och långa avstånd befinner sig Arjeplog
i en svår situation i konkurrensen om
alltför fåtaliga lärarkrafter och annan
personal. Men ännu värre blir det därför
att Arjeplog på grund av den orimliga
kallortsindelningen får tjänstemannalöner
som med ända upp till 1 000
kronor per år understiger vad samma
tjänstemän kan få på andra jämförliga
orter.
Jag hoppas därför att den form svaret
bär fått innebär, att de tjänstemän och
andra anställda som berörs av den här
frågan, kan räkna med en saklig prövning
när deras krav om att bli ekonomiskt
jämställda med andra tjänstemannagrupper
härnäst blir föremål för förhandlingar.
Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:
Herr talman! När vi 1956 förde förhandlingar
med personalorganisationerna
om den nya löneplanen och en
hel del andra problem, som berörde anställningsvillkor
m. m., diskuterade vi
även en ny indelning av kallorterna
med utgångspunkt från att den gamla
gränsdragningen många gånger ur rent
administrativ synpunkt var ganska
ohanterlig. Jag kan som exempel nämna
att vi diskuterade vilken kallort en
prästman skulle tillhöra som hade sin
bostad på den ena sidan om landsvägen
och tjänstestället på den andra sidan
och gränslinjen utgjordes av landsvägen.
Det var administrativa besvärligheter
av den arten som utgjorde motivet
till att vi ville genomföra en ny
kallortsreglering. I det arbetet har deltagit
experter på detta område som har
försökt, inte att godtyckligt välja gränslinjer
utan att få en så objektiv bedöm
-
Tisdagen den 13 november 1962 Nr 31 5
Svar på interpellation ang. åtgärder mot illegalt hasardspel
ning som det över huvud taget var möjligt.
Jag tror inte att jag avslöjar någon
hemlighet om jag nämner, att det är
från pers o n a lor ga n i s a t i on s h å 11 som man
har förordat odlingsgränsen som skiljelinje.
Detta har vi accepterat i de förhandlingar
som vi har fört med organisationerna.
Slutligen vill jag säga att herr Holmberg
nog gör sig skyldig till en betydande
överdrift, när han talar om en
inkomstskillnad på omkring 1 000 kronor
mellan tjänstemän på jämförliga
orter. På jämförliga orter har man försökt
balansera löneläget så, att lönerna
skall komma i paritet med varandra.
Vad herr Holmberg avser är en gränsreglering,
där man vid tidigare diskussioner
varit överens om att det kunde
vara motiverat med hänsyn till odlingsgräns,
belägenhet, ödemarksförhållanden
m. m. att ha det högre kallortstilllägget
på det avsnittet av kommunerna.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Jag har angivit vad jag
menar med jämförliga orter. Jag har
tagit Jokkmokk som exempel. Jag anser
att Jokkmokk och Arjeplog är jämförliga
orter. Om det skulle kunna anses
föreligga skäl för att väga mellan
dessa båda, skulle det utfalla till Arjeplogs
fördel. Men jag har betraktat dem
som jämförliga, och om jag gör den jämförelsen,
så stämmer de lönesummor
som jag har angivit.
Vad statsrådet sagt i fråga om förloppet
av förhandlingarna är i varje fall
delvis riktigt. Det var tjänstemannaorganisationen,
i detta fall TCO, som föreslog
den kompromiss som genomfördes.
Jag har emellertid framför mig ett
brev från TCO, där det redogörs för
hur det gick till. Där sägs att man från
TCO:s sida föreslog att hela Arjeplog
skulle tillhöra högsta kallortsgruppen.
När departementet inte ville vara med
om detta, föreslogs från TCO:s sida eu
klyvning av Sorsele och Arjeplogs kom
-
muner på det sättet att områden väster
om odlingsgränsen skulle tillhöra D och
områden öster om odlingsgränsen C.
Härav framgår alltså tydligt, att det var
på grund av motstånd från civildepartementets
sida som man kom fram till
denna orimliga kompromiss.
Jag hoppas fortfarande att civildepartementet
med hänsyn till de mycket
starka sakskäl som finns för att hela
Arjeplog skall uppföras i grupp D
kommer att medverka till en sådan
lösning. Då skulle man också komma
ifrån de administrativa svårigheter
som statsrådet här talade om.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Svar på interpellation ang. åtgärder mot
illegalt hasardspel
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:
Herr talman! Med kammarens tillstånd
har herr Börjesson i Falköping
frågat chefen för inrikesdepartementet,
om han har övervägt särskilda åtgärder
med anledning av de enligt herr Börjessons
uppfattning oroande tendenserna i
fråga om illegalt hasardspel och om
han ej minst för att underlätta polisens
arbete är beredd att föreslå åtgärder i
syfte att få till stånd eu skärpning av
straffsättningen för anordnande av illegalt
hasardspel.
Det har överlämnats till mig att besvara
interpellationen, och jag får därvid
anföra följande.
Herr Börjesson har framhållit, att polisen
saknar resurser att kraftfullt bekämpa
det illegala hasardspelet och att
bötesstraff som drabbar innehavarna av
spelhålor saknar tillräckligt återhållande
effekt, samt ifrågasätter därför en
straffskärpning, bl. a. för att möjliggöra
häktning.
Straffet för anordnande av äventyrligt
spel är för närvarande fängelse el
-
6 Nr 31 Tisdagen den 13 november 1962
Svar på interpellation ang. åtgärder mot illegalt hasardspel
ler böter. Straffskalan medger sålunda
att frihetsstraff ådömes, och denna möjlighet
har på senare tid också utnyttjats
i några fall. När det gäller ingripandet
mot detta slags brottslighet, kan
också 2 kap. 16 § andra stycket strafflagen
få tillämpning. Enligt detta stadgande
kan den som av brottslig gärning
haft vinning förpliktas att utge däremot
svarande belopp till kronan. Vinsten
kan alltså förklaras förverkad, helt eller
delvis.
Straffbestämmelserna för äventyrligt
spel har — liksom andra straffbestämmelser
— granskats vid utarbetandet av
förslaget till brottsbalk, som snart torde
komma under debatt i riksdagen. I
brottsbalken upptages bestämmelserna i
16 kap. 14 §. Straffet för brottet, som
har fått benämningen dobbleri, är böter
eller fängelse i högst sex månader.
Att maximistraff särskilt angivits för
fängelse sammanhänger med att i brottsbalken
de båda nuvarande arterna av
frihetsstraff -— straffarbete och fängelse
— har sammanslagits till ett enhetligt
frihetsstraff, kallat fängelse. De nyss
nämnda bestämmelserna om förverkande
har i sak oförändrade upptagits i
brottsbalkens 36 kap. 1 §.
Herr Börjesson har särskilt pekat på
att med nuvarande regler häktning inte
kan ske vid brott av detta slag. För
häktning förutsättes nämligen •— med
vissa speciella undantag — att straffarbete
kan följa på brottet.
I detta avseende innebär straffbestämmelserna
i brottsbalksförslaget inte
någon förändring. Genom brottsbalken
öppnas emellertid möjlighet till häktning
i de fall då det är fråga om upprepad
brottslighet. Den nya avfattningen
av återfallsreglerna medger nämligen
att, om någon har dömts till fängelse,
straffet vid återfall kan bestämmas
över eljest gällande maximum. Maximistraffet
vid återfall blir så högt att häktning
— efter följdändringar som jag
ämnar föreslå med anledning av det enhetliga
frihetsstraffet — kan ske.
Längre gående regler än dem för vilka
jag nu har redogjort är jag inte beredd
att föreslå för närvarande. Det allvarliga
problem som dobbleriet utgör
kräver emellertid fortsatt uppmärksamhet.
Om så skulle visa sig erforderligt,
får ytterligare åtgärder övervägas.
Vidare anförde
Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret
på min interpellation. Anledningen till
att jag besvärat statsrådet med min fråga
om åtgärder mot illegalt hasardspel
är att det under den senaste tiden skett
en rad avslöjanden om illegalt hasardspel.
Dessa avslöjanden inger allvarlig
oro. Främst i Stockholm pågår eu systematisk
och till synes växande spekulation
i illegalt spel om pengar eller
penningvärden, dvs. sådant äventyrligt
spel som avses i strafflagen 11 kap.
12 §. Tendenserna pekar på att denna
brottsliga hantering lätt kan få en omfattning
av oöverskådliga verkningar.
Alarmerande uppgifter i tidningspressen
om spelhålor i huvudstaden ger belägg
härför. Uppgifterna har också verifierats
genom olika rättegångar.
Från vederhäftigt håll uppges att det
lär finnas minst ett 30-tal spelhålor i
Stockholm. I dessa kan vem som helst
få spela. Enligt samma uppgifter lär
spelhålorna ägas av en klan på tio man,
av vilka de flesta nu gjort sig miljoner
på dessa skumraskaffärer. Många av
huvudstadens spelhålor omsätter hundratusentals
kronor per kväll.
Det system som tillämpas i dessa
spelhålor är kusligt och upprörande.
Det lär förekomma att alla deltagare har
att betala 10 procent på vinsten eller
förlusten. Spriten flödar fritt. De böter
roulettkungarna kan dömas till skrattar
de åt — de är småpengar i miljonomsättningen.
Kunder lär det finnas gott om. Det är
inte svårt för spelhålekungarna att ut
-
7
Tisdagen den 13 november 1962 Nr 31
Svar på interpellation ang. särskild yrkesutbildning för teater, television, radio och
film
nyttja dessa människokategoriers spellusta.
Har de gripits av speldjävulen har
de också ytterst svårt att sluta. Många
tragedier har utspelats, vari de flesta
offren blivit helt ruinerade.
Det måste från rättskänslans synpunkt
vara angeläget att myndigheterna
på ett effektivt sätt söker komma till
rätta med spelhålorna och klientelet
kring dem. Man frågar sig emellertid
om tillräckliga medel står till förfogande
för de nödvändiga åtgärder som
krävs för att tillrättalägga missförhållandena.
Av justitieministerns svar framgår att
man är beredd att — därest det visar
sig erforderligt — överväga ytterligare
åtgärder. För min del anser jag att de
dimensioner den illegala spelverksamheten
redan fått ger fog för att man på
allvar tar itu med problemet och anvisar
konkreta åtgärder för att stoppa
verksamheten. Vad som enligt min mening
behövs är en ny lag mot illegalt
spel, en lag som ger möjligheter för
domstol att utdöma ett ordentligt och
avskräckande straff. Min förhoppning
är att justitieministern utfärdar sådana
direktiv åt en utredning — vilken jag
anser påkallad i sammanhanget — som
syftar till en speciell lagstiftning i fråga
om den illegala spelverksamheten.
Naturligtvis måste man också se till att
polisen får ökade resurser att bemästra
detta problem.
Jag ber än en gång att få tacka för
svaret på min interpellation.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 5
Svar på interpellation ang. särskild yrkesutbildning
för teater, television, radio
och film
Ordet lämnades på begäran till
Ghefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade
:
Herr talman! Fru Gärde Widemar har
i en interpellation frågat om jag har för
avsikt att vidtaga effektiva åtgärder för
att skyndsamt få till stånd särskild yrkesutbildning
för teater, television, radio
och film.
Härpå får jag svara följande.
De av interpellanten berörda utbildningsområdena
— teaterns, televisionens,
radions och filmens — tilldrar sig
med rätta allt större uppmärksamhet.
Jag har redan —• vilket också fru Gärde
Widemar nämner — i andra sammanhang
uttalat mig positivt för ett ökat
samhälleligt engagemang för att avhjälpa
de brister som otvivelaktigt föreligger
i fråga om utbildningsmöjligheterna
inom denna växande sektor. Både
avnämarna och den utbildningssökande
ungdomen kan, anser jag, resa berättigade
krav på ökade insatser för utbildningen
på dessa områden.
1955 års provinsteaterutredning har
behandlat skådespelarutbildningen i ett
år 1961 avgivet särskilt betänkande,
»Den sceniska utbildningen». Genom
detta betänkande och vid remissbehandlingen
framförda synpunkter har enligt
min mening en god grund skapats för
vidare ansträngningar att förbättra och
utbygga framför allt den grundläggande
sceniska utbildningen. Vissa praktiska
svårigheter, särskilt framhävda i remissbehandlingen,
lägger dock hinder i
vägen för att ett så omfattande utbyggnadsprogram
som utredningsförslaget
innebär snabbt skall kunna förverkligas.
Vid lösningen av frågan om den
sceniska grundutbildningen bör också
beaktas det i flera avseenden viktiga
sambandet mellan denna utbildningsfråga
och frågan om utformningen och
organisationen av den motsvarande
högre utbildningen. En sådan högre utbildning,
som skulle komma att omfatta
bl. a. regissörer, filmskapare, dekoratörer
samt radio- och TV-producenter
och även tillgodose behovet av
fortbildning bl. a. på skådespelarbanan,
Nr 31
8
Tisdagen den 13 november 1962
Svar pa interpellation ang. särskild yrkesutbildning för teater, television, radio och
film
erbjuder en mångfald problem. Det gäller
här — trots många gemensamma
drag — utbildning till ganska skilda banor
med skiftande krav, uppgifter och
arbetsvillkor. Jag anser det därför vara
betydelsefullt för ett kommande ställningstagande
att det till en början etableras
möjligheter till försöksverksamhet
inom olika hithörande utbildningsområden.
Sådan verksamhet skulle ge
värdefulla erfarenheter men bör givetvis
kompletteras med fortsatt utredningsarbete
rörande hela utbildningsfrågan.
Härvidlag är särskilt lokaliseringen
av skolorna samt lärarbehovet
på grundutbildningsnivån av intresse,
liksom den nödvändiga samverkan mellan
utbildningsanstalterna och de
konstutövande institutionerna.
Därmed, herr talman, har jag i största
korthet angivit min uppfattning om
vilka huvudsakliga riktlinjer man bör
följa för att söka få till stånd en samlad
lösning av dessa utbildningsproblem.
Det är min avsikt att, så snart det
av bl. a. budgetmässiga skäl är möjligt,
vidta konkreta åtgärder i här antydd
riktning.
Vidare anförde:
Fru GÄRDE WXDEMAR (fp):
Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Edenman för svaret på min
interpellation. Den utmynnar i en fråga
om statsrådet ville vidta effektiva åtgärder
för att skyndsamt få till stånd
särskild yrkesutbildning för teater, television,
radio och film. Jag kan bara
konstatera att statsrådets svar består
av så vaga uttalanden att det i stort
sett innebär ett nej.
Med tanke på vissa tidigare uttalanden
av statsrådet — bl. a. ett löfte om
att kulturfrågorna skulle ägnas särskild
uppmärksamhet inom ecklesiastikdepartementet
— är jag besviken över att
denna fråga tydligen kommer att ställas
på framtiden inom departementet. Detta
s är beklagligt, eftersom behovet av utbildning
för teaterns, filmens, radions
och televisionens folk blivit allt större
och växer i styrka för varje dag som
går. Det är verkligen förvånansvärt att
utbildningen inom ett så viktigt kulturområde.
inte redan finns på ecklesiastikdepartementets
program. Så gott som
samtliga andra utbildningsområden har
under senare år blivit föremål för översyn,
och det är utan tvivel ofrånkomligt
att också detta ägnas uppmärksamhet.
Det förefaller rimligt att man vill
börja med försöksverksamhet, men jag
finner i herr statsrådets svar inga konkreta
uppgifter om inom vilka områden
man planerar sådan verksamhet.
Dessutom saknas tidsangivelser.
Vi vet av erfarenhet att ett uppskov
av s. k. budgetmässiga skäl mycket lätt
kan leda till att frågor skjuts på en obestämd
framtid. En försöksverksamhet
på något eller några arbetsfält skulle
kunna igångsättas utan alltför stora
kostnader, men tydligen ingår det inte
i ecklesiastikdepartementets planer för
de närmaste åren. Helt säkert kommer
detta att utlösa stor besvikelse hos
många som berörs av denna fråga och
som hoppats att i varje fall någon form
av försöksverksamhet skulle kunna påbörjas
utan dröjsmål.
Jag fruktar att det med den inställning
som herr statsrådet här redovisar
kommer att dröja flera år innan någon
konkret åtgärd kommer till stånd. Det
skulle inte vara nödvändigt, eftersom
sådan utbildning förekommer i andra
länder och vi kan bygga på deras erfarenheter.
Herr statsrådet nämner också i sitt
svar att ett fortsatt utredningsarbete
rörande hela utbildningsfrågan bör äga
rum. Avser herr statsrådet med detta
att en ny utredning skall igångsättas,
och när skall det i så fall ske?
.lag tror att det är viktigt att något
görs i positiv riktning och vill därför
sluta med att uttala en förhoppning om
9
Tisdagen den 13 november 1962 Nr 31
Svar på interpellation ang. särskild yrkesutbildning för teater, television, radio och
film
att herr statsrådet måtte ompröva frågan.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Exegetiken i denna kammare
är ibland mycket egendomlig. Jag
har sällan varit med om en så dålig innanläsning
och ett så dåligt lyssnande
som fru Gärde Widemar nyss gav prov
på. Jag tror att fru Widemar här är ute
i ett typiskt folkpartiärende: att söka
hinna först med en reform som hon är
hundraprocentigt övertygad om att regeringen
kommer att lösa mycket snart.
Det har annonserats i så många sammanhang
och så offentligt och bindande,
att frågan om utbildningen på detta
område skall tas upp, att det inte är
möjligt att fru Widemar kan leva i den
föreställningen att det kommer att dröja
åratal innan detta problem angripes.
Detta är verkligen ett positivt svar.
Om fru Widemar hade några kontakter
med den kulturvärld som det här är
fråga om, skulle hon på stående fot
kunna få upplysningar om minst ett
tiotal personer som nu är engagerade i
ecklesiastikdepartementets förberedande
arbete på denna punkt. Här gäller
det verkligen, fru Widemar, att få synpunkter,
att vända isig till kunnigt folk
för att få hjälp med uppslag — t. ex. för
direktivskrivning — och inte minst att
få klart för sig var svårigheterna ligger.
Det pågår arbete på nordiskt plan
inom detta område. Det är också en
gammal nyhet, som jag tyckte att jag
inte skulle behöva upprepa här i kammaren.
Om det av olika skäl inte går
att få en samordnad utbildning t. ex. på
teaterns område — teatern är en ganska
nationellt bunden konstart när det
gäller utbildning — kommer man under
alla förhållanden att få en lösning
på nationell basis. Om man skall börja
med teatern eller filmen kan jag inte i
dag säga. Man kanske skall börja med
filmen i form av försöksverksamhet.
Det finns redan krafter vidtalade, som
också är hågade att hjälpa till på den
punkten.
Vad fru Gärde Widemar nu bygger
upp sitt anförande på är tydligen en
mening, som hon ändå som gammal
riksdagsledamot borde känna till och
som vi alltid levererar i november och
december. När man är mitt uppe i ett
budgetarbete förekommer det inte att
en departementschef talar om vad som
kommer att stå i en statsverksproposition
som ännu inte utarbetats.
Gå nu inte och säg i januari eller
mars, fru Gärde Widemar, att »tack
vare den hårda press jag utövade och
det kraftfulla inlägg jag höll i riksdagen
i november har nu regeringen fått litet
fart». Den farten är redan ganska högt
uppdriven, fru Gärde Widemar, på detta
område.
Fru GÄRDE WIDEMAR (fp):
Herr talman! Det förvånar mig, om
man har så vittgående planer på att
lösa denna fråga, som herr statsrådet
nu har redogjort för, att dessa inte redovisas
för riksdagen i ett interpellationssvar.
Jag kan inte rimligen gissa
mig till vad som händer i ecklesiastikdepartementet.
Då jag vänt mig till
ecklesiastikministern för att få ett svar,
anser jag att jag vänt mig till den mest
sakkunniga instansen här i landet. Varför
skulle jag gå runt och fråga andra
personer och myndigheter, när jag kan
fråga ecklesiastikministern direkt i
riksdagen?
Sedan vill jag säga beträffande exegetiken
i riksdagen, att dit hör väl
knappast att ett statsråd talar om för
oppositionens ledamöter vad de skall
säga eller inte säga i riksdagen.
Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN:
Herr talman! Reformer framlägges i
form av propositioner till riksdagen eller,
ibland, i form av direktiv för en
10 Nr 31 Tisdagen den 13 november 1962
Interpellation ang. skydd mot uppsägning
utredning. Jag har i mitt interpellationssvar
sagt att jag är i hög grad positivt
inställd till reformverksamheten
på detta område och att det är min avsikt
att vidta åtgärder i den riktning
som angivits i svaret. D''å kan det väl
inte gärna vara en mera positiv ton i
ett svar, fru Gärde Widemar!
Däremot har jag blivit upplyst om
att det inte räcker att framlägga en proposition
bara på provinsteaterutredningens
grund, eftersom det här inte
enbart gäller teaterutbildning på grundplanet.
Hela frågan om en teaterhögskola,
en teaterakademi, ett filminstitut
eller en filmakademi samt televisionens
och radions ställning till en sådan institution
har aldrig utretts. Därför är
en utredning på det området inte någon
upprepning av provinsteaterutredningen,
fru Gärde Widemar, utan det är en
utredning på ett nytt område — och det
är en helt annan historia.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 6
Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid
till konstitutionsutskottet propositionen
nr 191, med förslag till lag om rätt
för kommun att bistå utländska studerande
;
till bevillningsutskottet propositionen
nr 192, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet;
till
jordbruksutskottet propositionen
nr 193, angående omorganisation av
statens jordbruksnämnds råd;
till statsutskottet propositionen nr
195, angående lönegradsplaceringen för
vissa tjänster m. in.;
till jordbruksutskottet propositionen
nr 196, angående statligt stöd till för
-
från anställning
bättrad torrläggning av Kvismaredalen
m. fl. områden i Örebro län;
till bevillningsutskottet propositionen
nr 197, med förslag till förordning am
gående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum; samt
till behandling av lagutskott propositionen
nr 198, med förslag till förordning
om bekämpande av hönstyfus.
§ 7
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 917.
§ 8
Föredrogs, men bordlädes åter statsutskottets
utlåtanden nr 157—164, bevillningsutskottets
betänkanden nr 58
och 59, andra lagutskottets utlåtanden nr
34—36, 38 och 39, tredje lagutskottets
utlåtanden nr 37—41 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49.
§ 9
Interpellation ang. skydd mot uppsägning
från anställning
Ordet lämnades på begäran till
Herr SEN ANDER (k), som yttrade:
Herr talman! Den nyligen bilagda
stenungsundskonflikten aktualiserar med
skärpa frågan om åtgärder som syftar
till trygghet i anställningen. Konflikten
visade hur arbetsgivaren sökte utnyttja
sitt envälde på arbetsplatsen för att
tvinga arbetarna till underkastelse. Att
detta inte lyckades berodde på de 500
trakasserade arbetarnas enighet och beslutsamhet
att sätta sig till motvärn.
Konflikten väckte särskild uppmärksamhet
genom att arbetsgivaren-entreprenören
utgjordes av ett dotterbolag
till en amerikansk firma som åtagit sig
uppdraget att för den stora oljetrusten
Standard Oil bygga upp den första
petrokemiska industrien på svensk
mark. Arbetsgivaren har visat ett mar
-
11
Tisdagen den 13 november 1962 Nr 31
Interpellation ang. skydd mot uppsägning från anställning
kant godtyckte i sitt förhållande till arbetarna.
Avskedanden, till och med utan
uppsägning, har skett. Väsentliga
skyddsföreskrifter har nonchalerats,
och flera olyckstillbud har i anledning
därav inträffat. Kulmen nåddes när två
arbetare avskedades på godtyckliga
grunder. Då arbetsstyrkan i övrigt reagerade
mot godtycket blev man bemött
på ett sätt som inte kunde tolkas annorlunda
än att samtliga arbetare uppsades.
Det utländska företaget hade därmed
demonstrerat sin likgiltighet för
arbetskraftens skydd och rätt till en
rimlig trygghet i anställningen.
Enligt vad som hävdats av arbetare
vid företaget skall arbetsgivaren ha hotat
med att importera arbetare från Holland
i stället för de i konflikten indragna.
Härmed må vara hur som helst.
Stenungsundskonflikten visar vilka konsekvenser
som kan uppstå, när främmande
kapital får fotfäste i vårt land.
Den ger även en föreställning om den
sociala oro som måste följa på en anslutning
eller associering till EEC med
dess s. k. fria kapital- och arbetsmarknad.
Ingenting motsäger antagandet att
samverkan med EEC kan leda till en
renässans för strejk- och blockadbryteriet
i vårt land.
Kravet på trygghet i anställningen har
tidigare vid upprepade tillfällen rests
inom den fackliga rörelsen. Spörsmålet
diskuterades självfallet även bland
stenungsundsarbetarna. Det är därför
på tiden att någonting göres för att
bryta arbetsgivarnas envälde på arbetsplatserna,
i främsta rummet i fråga om
anställande och avskedande av arbetskraft.
Enligt min mening måste lagstiftningsvägen
beträdas.
Jag hemställer sålunda om kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få framställa
följande interpellation:
Har statsrådet för avsikt att ta initiativ
till att åstadkomma åtgärder för
uppsägningsskydd till förebyggande av
omotiverade uppsägningar eller permitteringar?
Denna
anhållan bordlädes.
§ 10
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:
nr 194, med förslag rörande beredskapslagring
av olja, samt
nr 199, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge angående
grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags inkomster.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 11
Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion, nr
918, av herr Hagberg m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr 184,
med förslag till läkemedelsförordning,
m. m.
Denna motion bordlädes.
§ 12
Justerades protokollsutdrag.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.38.
In fidem
Sune K. Johansson
12
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Onsdagen den 14 november
Kl. 14.00
§ 1
Upplästes följande till kammaren inkomna
protokoll:
År 1962 den 14 november sammanträdde
de valmän, som av kammaren fått
i uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för anställande
av val utav en suppleant för en
fullmäktig i riksbanken efter herr J.
Sigfrid Jonsson i Strömsund, vilken avlidit;
och befanns efter valets slut hava
blivit utsedd till
suppleant för herr Persson, Ragnar
Valdemar
under återstående delen av valperioden
1960—1963:
herr Nilsson, Elis Birger,
ledamot av andra
kammaren ...... med 46 röster.
Olof Nilsson O. Malmborg
Nils-Eric Gustafsson Ragnar Bergh
Protokollet lades till handlingarna;
och skulle riksdagens kanslideputerade
genom utdrag av kammarens protokoll
underrättas om detta val samt anmodas
låta uppsätta och till kamrarna ingiva
förslag dels till förordnande för den
valde, dels ock till skrivelse till Konungen
med anmälan om det verkställda
valet.
§ 2
Herr TALMANNEN yttrade:
Såsom tidigare meddelats avses ett
stort antal ärenden skola företagas till
avgörande vid plenum onsdagen den 21
november, och sammanträdet kommer
därför att fortsättas på kvällen. På
kammarens föredragningslista för nämnda
dag upptages frågorna om brottsbalk
och fluorlagstiftning i angiven ordning
främst. De ärenden, som eventuellt icke
medhinnes vid plenum onsdagen den
21 november, kommer att upptagas till
behandling vid sammanträdet onsdagen
den 28 november kl. 10.00.
§ 3
Svar på interpellation ang. de andliga
sång- och musikprogrammen i radio
Ordet lämnades på begäran till
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:
Herr talman! Herr Gomér har frågat
mig, dels om jag anser att de kristna
gruppernas behov av andlig sång och
musik tillgodosetts på ett tillfredsställande
sätt inom melodiradions och nattradions
ram, dels om jag anser att åtgärder
bör vidtagas för att bättre tillgodose
dessa grupper och intressen inom
de nämnda programmens ram.
Med anledning av dessa frågor vill
jag framhålla följande.
Enligt gällande avtal mellan staten
och Sveriges Radios AB tillförsäkras
bolaget ensamrätt att bestämma vilka
program som skall utsändas över svenska
sändare. I avtalet finns vidare en bestämmelse
om att radionämnden har
till uppgift att granska bolagets handhavande
av programverksamheten.
Med hänsyn till avtalets innehåll tillkommer
det alltså inte mig att göra några
uttalanden, huruvida sammansättningen
av ljudradions program är lämplig
eller icke lämplig, något som jag upprepade
gånger påpekat i denna kammare.
Med det anförda anser jag mig ha besvarat
herr Gomérs interpellation.
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
13
Svar på interpellation ang. de andliga sång- och musikprogrammen i radio
Vidare anförde:
Herr GOMÉR (ep):
Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra ett tack för svaret
på min interpellation.
Anledningen till att jag besvärat statsrådet
är helt enkelt den, att jag i en
tidning fann en stort upplagd artikel
med rubriken »Orättvist i radio: 3 000
skivor i veckan — tjugo av dem andliga».
Det blir alltså 7 promille, 7 per
tusen. Med tanke på att så många människor
tycker det är både intressant,
vackert och uppbyggligt att lyssna till
andlig sång och musik måste man säga
sig att skillnaden är för stor och att det
blir en orättvisa, och det var alltså därför
jag framställde min interpellation.
Helt naturligt är jag inte särskilt
överraskad över det svar statsrådet givit
och som går ut på att han anser sig
vara förhindrad att diskutera själva sakfrågan.
Det är samma attityd som statsrådet
intagit tidigare, senast vid besvarandet
av en interpellation angående
melodiradion som framställdes i första
kammaren i våras. Jag har också förståelse
för den restriktivitet som statsrådet
härvidlag ålägger sig — det är
givetvis inte lätt för honom att gå in
på dessa saker. Jag vill dock erinra om
att statsrådet i nyssnämnda interpellationssvar
meddelade att radioföretaget
ansett, att det från olika minoritetsgruppers
sida förelåg ett starkt intresse
för utökning av melodiradions sändningar
och att statsrådet ämnade tillstyrka
radioföretagets framställning om
ökning av sändningstiden, något som
senare också skett.
Statsrådet gav också några exempel
på vilka minoritetsgrupper det här kunde
gälla. De som har särskilt intresse
av andlig sång och musik nämndes inte
— det kan ju också vara tveksamt om
dessa skall betraktas som en minoritetsgrupp.
Jag kan emellertid försäkra att
man bland dem som sätter värde på and
-
lig sång och musik fäste stor vikt vid
den utökning av sändningstiden som
utlovades. Man hoppades givetvis — liksom
varje annan grupp — att få sina intressen
tillgodosedda. Även av denna anledning
fann jag det angeläget att framställa
interpellationen. Statsrådets svar
i våras saknade inte politisk betydelse
— det kan vi väl vara överens om. Jag
har därför ansett det riktigt att även
den opinion och de omdömen som
kommit till uttryck sedan melodiradions
verksamhet utökades får återspeglas i
riksdagens protokoll, ställda i relation
till statsrådets utfästelser under vårriksdagen.
Jag har gjort det trots risken
att få ett låt mig säga så knapphändigt
svar som statsrådet nu lämnat.
Som jag framhöll har jag emellertid
förståelse gör statsrådets situation, och
jag ber att än en gång få tacka för
svaret.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Jag hav begärt ordet för
att bara med några ord få stryka under
hur starkt motiverad herr Gomérs interpellation
i själva verket är. Herr Gomér
har påpekat, att Radio-TV bör eftersträva
en rättvis och objektiv avvägning
av programverksamheten. Sker då
detta? Varför ger i så fall Sveriges Radio
den andliga sången och musiken en
— så måste man säga — styvmoderlig
behandling? Man kan inte komma ifrån
denna fråga när man tar del av siffrorna
i en undersökning, som på privat initiativ
gjorts om radions skivpolitik. I
och med melodiradions och nattradions
tillkomst fick vi en enorm utökning av
grammofontiden i radion. Hur stor del
av denna väldiga ökning har kommit
den andliga sången och musiken till
del? Jag tror att svaret måste bli: föga
eller intet.
Herr Gomér påpekade tidigare att endast
ett 20-tal av de över 3 000 skivor
som spelas i Sveriges Radio per vecka
kommer under rubriken andlig sång.
Herr talman! Detta rimmar, tycker jag,
14
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Svar på interpellation ang. de andliga sång- och musikprogrammen i radio
ganska illa med lyssnarintresset, när
man betänker att antalet medlemmar
enbart inom de frikyrkliga samfunden
i vårt land ligger närmare 350 000, ungdomsorganisationerna
icke medräknade.
Enligt uppgifter som jag fått från
musikhandlarhåil köpes cirka 50 procent
av de grammofonskivor med andlig
sång och musik som säljes av människor
som icke är medlemmar i någon
frikyrklig organisation. Detta innebär
att man kan räkna med att det finns ett
aktivt intresse för den andliga sången
bland ett betydligt större antal människor
är bland de samfundsanslutna. Lågt
räknat kan man säkerligen uppskatta aktivt
intresserade lyssnare till 15 procent
av vårt folk. Lägger man därtill alla
andra som »tycker om» att lyssna till
sång och musik av detta slag, inser man
nog hur orimlig dess andel är.
Jag har svårt att komma till en annan
uppfattning än att även televisionen
missgynnar den andliga sången och musiken
under det att intresset för schlagers
underblåses. Hur skall man annars
förklara att det gång på gång inträffar att
en schlagerartist framträder med en ny
melodi i TV samtidigt som den kommer
ut på skiva. Förhandsreklamen ges i
radio-TV, och dagen efter ligger skivan
på försäljningsborden.
Förra månaden sjöng en av TV:s bästa
artister en ny schlager, och dagen efter
fanns den att köpa i grammofonaffärerna.
Aftonbladet skrev litet elakt i samband
med det inträffade: »Ni kan ju
kalla det påpasslighet om ni vill, ...»
Exemplet kunde mångfaldigas; jag tror
för övrigt inte att man skall tala om
påpasslighet utan om planmässighet.
Vad som för mig och för många andra
ter sig underligt är att den andliga
sången inte får samma möjligheter. Vi
har en god stab av kristna populära
sångare och musiker. Varför får inte
skivnyheter inom den andliga sången
samma chanser som TV? Hemmets Härold
t. ex., som är störst i branschen,
lär ännu inte ha fått uppleva att någon
av dess sångare gjort ett enda TV-framträdande.
Man frågar sig varför.
Jag tycker att det finns all anledning
att kommunikationsminister Skoglund
ägnar denna fråga — i den män den
faller inom hans verksamhetsområde
— det intresse som den verkligen förtjänar.
Det är därför jag vill understryka
vad herr Gomér sade i sitt anförande.
Detta inte minst med tanke på att
nu gällande avtal löper ut den 1 juli
1964.
Jag skall sluta med att säga att mycket
i radio-TV är bra, och det är jag tacksam
för, men jag måste också tillägga
vad en vis man i första kammaren en
gång konstaterade i en remissdebatt:
Allting i det svenska samhället är ännu
inte riktigt bra!
Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:
Herr talman! Avtalet mellan Sveriges
Radio och staten går ut den 1 juli 1964,
framhöll herr Gustafsson i Borås. Men i
dag gäller avtalet, och enligt detta avtal
tillkommer det inte staten att lägga
sig i radio- och TV-programmens sammansättning
och vad därmed sammanhänger.
Jag skall inte fälla något som helst
omdöme om det som sagts av herrar
Gomér och Gustafsson i Borås. Jag vill
bara göra ett litet påpekande. I styrelsen
för Sveriges Radio liksom i radionämnden
— två lämpliga instanser att vända
sig till, när man vill ha en annan sammansättning
av programmen — sitter
representanter för de stora folkrörelserna,
även för de religiösa rörelserna i
landet. Jag tycker att herr Gomér och
herr Gustafsson i Borås i första hand
skulle ta upp ett resonemang med styrelsen
för Sveriges Radio och radionämnden
och med dem diskutera hithörande
frågor, eftersom vi här inte
kan komma till något annat än vad vi
nu har kommit till: konstaterandet att
kommunikationsministern på grund av
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
15
Sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl.
gällande avtal inte kan agera i dessa
sammanhang.
Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):
Herr talman! Det är sant som kommunikationsministern
sagt, att avtalet
gäller fram till den 1 juli 1964. Men,
herr talman, detta avtal är inte meders
och persers oryggliga lag; det finns
ingenting som säger alt det skall prolongeras
med den lydelse det nu har.
Jag — och jag tror många med mig —
är mycket angelägen om att få kommunikationsministern
inkopplad på detta.
Sedan skall vi nog sköta om kontakten
med de andra.
Härmed var överläggningen slutad.
§ 4
Vid föredragning av Kungl. Maj :ts å
bordet vilande proposition nr 194, med
förslag rörande beredskapslagring av
olja, hänvisades propositionen, såvitt
avsåg ändring i förordningen den 31
maj 1957 (nr 344) om oljeavgift m. m.
och ändring i förordningen den 5 december
1958 (nr 575) om avskrivning
å vissa oljeiagringsanläggningar, in. in.,
till bevillningsutskottet samt i övrigt till
behandling av lagutskott.
Vidare föredrogs och hänvisades till
bevillningsutskottet Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 199, angående
godkännande av avtal mellan Sverige
och Norge angående grunderna för fördelning
i beskattningshänseende av
Luossavaara-Kiirunavaara Aktiebolags
inkomster.
§ 5
Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott den å bordet vilande
motionen nr 918.
§ 6
Föredrogs den av herr Senander vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation till herr
statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående skydd mot uppsägning
från anställning.
Kammaren biföll denna anhållan.
§ 7
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. in. av försvarets centrala intendenturförvaltning,
nr 158, i anledning av väckta motioner
om ökad upplåtelse av militära verkstäder
för civil yrkesskolutbildning,
nr 159, i anledning av väckt motion
om besiktningen av hästar, som uttages
enligt militära uttagningsförordningen,
samt
nr 160, i anledning av väckta motioner
om en plan för fortsatt utbyggnad
av patent- och registreringsverket.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 8
Sättet för vissa utbetalningar till kommuner
m. fl.
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
161, i anledning av väckta motioner om
sättet för vissa utbetalningar till kommuner
m. fl.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr PALM (h):
Herr talman! Detta ärende avser utbetalningen
av kommunernas skattemedel.
Motionen syftar till att ett tidigare
tillvägagångssätt, som bl. a. tillämpats
vid statens översändande av kommunernas
pengar till skånestäderna, skall
kunna användas även i fortsättningen
för kommuner som så önskar.
Inom riksräkenskapsverket kom man
förra året till den uppfattningen, att utbetalning
med check inte skulle vara i
16
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Rätt för lärare att tillgodoräka tjänstgöring i annat nordiskt land såsom merit
överensstämmelse med gällande bestämmelser.
I vad mån denna tolkning är
riktig har ifrågasatts, eftersom den åberopade
kungörelsen avser utbetalande
av statsbidrag, och kommunernas egna
skattepengar kan ju inte rimligen betraktas
som bidrag från staten.
Konsekvensen av den nya tolkningen
blev att dessa skattemedel numera utbetalas
via postgiro, vilket resulterat i
en försening av medelsöverförandet till
kommunerna. Även om det vid varje
tillfälle bara rör sig om ett par dagars
försening, blir ränteförlusten för kommunerna
inte oväsentlig.
Motionärerna anför som exempel, att
det för Malmö stad rör sig om sex utbetalningar
årligen, varje gång uppgående
till 35 miljoner kronor. Eftersom
kontrollsynpunkten förts fram från riksräkenskapsverket,
har motionärerna vidare
pekat på att fullt betryggande kontroll
föreligger även vid checkutbetalning.
Det rör sig dock om stora utbetalningar
varje gång och om fastställda
utbetalningsdagar.
I remissyttrandet från riksrevisionsverket
sägs bl. a. att motionärernas yrkande
synes förestavat av önskemålet
att bereda kommunerna en räntevinst.
I själva verket är det dock fråga om att
hindra att kommunernas utsattes för en
ränteförlust.
Svenska stadsförbundet framhåller i
sitt yttrande att motionsyrkandet är ett
berättigat och ur kommunalekonomisk
synpunkt angeläget önskemål. Styrelsen
för landstingsförbundet ansluter sig till
motionärernas uppfattning i fråga om
framställningens syfte, och även landskommunernas
förbund tillstyrker förslaget.
Statsutskottet anser att frågan bör
undersökas närmare och att detta av
riksdagen bör meddelas Kungl. Maj:t.
Som motionär har jag anledning att
tacksamt notera utskottets ställningstagande.
Anledningen till min blanka reservation
i utskottet är att jag anser att
det tidigare tillämpade systemet med
checkutbetalning fungerat tillfredsställande
och borde ha kunnat tillämpas
under den tid då frågan blir föremål för
undersökning.
Utan att framställa något yrkande
tillåter jag mig, herr talman, att uttala
förhoppningen att Kungl. Maj :t måtte
finna en snar undersökning vara angelägen
och att en sådan undersökning skall
få ett för kommunerna gynnsamt resultat.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 9
Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:
nr 162, i anledning av väckt motion
om ersättning till byggnadsarbetaren A.
S. Sundström för skada uppkommen genom
olycksfall i arbetet, samt
nr 163, i anledning av väckta motioner
om partiell tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
för folk- och småskollärare
m. m.
Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 10
Rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring
i annat nordiskt land såsom merit
Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
164, i anledning av väckta motioner om
rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring
i annat nordiskt land såsom merit.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Det finns ingen anledning
att annat än uttrycka tillfredsställelse
över att utskottet bär skrivit på
det positiva sätt som skett. Vad som
likväl uppkallar mig att säga några ord
är att det varken av motionen eller utskottsutlåtandet
framgår, huruvida man
17
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
bär enbart åsyftar lärare som har såväl
■examen i annat nordiskt land som
tjänstgöring i annat nordiskt land eller
om man dessutom åsyftar lärare som bär
svensk examen och tjänstgöring i annat
nordiskt land. Eftersom man ibland använder
konjunktionen och och ibland
eller framgår det inte klart av skrivningen
vad man bär åsyftar. I motionens
kläm bär man endast talat om lärare
som har såväl examen som tjänstgöring
1 annat nordiskt land.
Jag vill bara fästa uppmärksamheten
på att det finns fall, där en lärare med
svensk examen efter ingånget äktenskap
haft en mycket lång tjänstgöring i ett
annat nordiskt land. Det är föga i överensstämmelse
med den nordiska tanken
att en sådan lärare skall bli diskriminerad
jämfört med de kolleger som stannar
kvar i Sverige och tjänstgör där.
Jag hoppas att denna motion kominer
att föranleda någon Kungl. Maj :ts åtgärd,
och att även lärare av den typen
blir inkluderade.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 11
Skattelättnader för ensamstående med
hemmavarande barn
Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 58, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), in. in., jämte
i ämnet väckta motioner.
I en den 14 september 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 181, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
finansärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);
2) förordning angående ändrad ly
2
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr
delse av 7 § förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt;
3) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956
(nr 623);
4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);
5) förordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295)
om sjömansskatt; samt
6) lag angående ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna till lagen den
18 maj 1962 (nr 163) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september
1928 (nr 370).
Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anförde utskottet följande.
I propositionen föreslås skattelättnader
för ensamstående med hemmavarande
barn.
Den som är ogift (även änka, änkling
och frånskild) och har hemmavarande
barn under 16 år erhåller för närvarande
samma ortsavdrag som gift (4 500
kr.), och statlig inkomstskatt beräknas
för sådan barnförsörjare efter den för
gifta avsedda skatteskalan. Det föreslås
i propositionen, att åldersgränsen för
barnet höjs, så att de nämnda förmånerna
behålls ända till dess att barnet fyller
18 år.
Vidare föreslås, att ensamstående
kvinna med hemmavarande barn under
16 år skall få samma rätt till förvärvsavdrag
som gift kvinna.
Kostnaden för dessa reformer kan beräknas
till 32 miljoner kronor, varav
hälften belöper på staten och hälften på
kommunerna. Bestämmelserna föreslås
bli tillämpliga redan i fråga om 1962
års inkomster.
I propositionen har även upptagits
förslag om tekniska ändringar i skalteförfattningarna
som föranledes av den
i våras beslutade omläggningen av socialförsäkringslagstiftningen
samt om
ett förtydligande av övergångsbestämmelserna
till den av 1962 års vårriksdag
beslutade lagstiftningen om rätt
31
18 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
till avdrag vid inkomsttaxeringen för
kostnader för nyanläggning och förbättring
av täckdikning.
Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen väckta
motioner, nämligen
I) de likalydande motionerna I: 750
av herr Dahlberg m. fl. och 11:905 av
fru Holmquist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen ville i anledning av propositionen
nr 181 hos Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig utredning med beaktande
av de skatterättsliga, familj er ättsliga och
sociala aspekterna på de ensamstående
barnförsörjarnas situation, varvid i motionerna
angivna synpunkter beaktades,
samt att Kungl. Maj :t måtte för riksdagen
så snart som möjligt framlägga förslag i
ämnet;
II) de likalydande motionerna I: 751
av fröken Andersson och herr Holmberg
samt II: 908 av fru Kristensson och
herr Turesson, vari hemställts, att riksdagen
måtte antaga det till propositionen
fogade förslaget till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring att
48 § 2 mom. erhölle följande lydelse:
48 g.
2 mom. Skattskyldig fysisk —• — •—
nedan sägs.
Skattskyldig, som---- 4 500 kro
nor.
Gift skattskyldig, som under beskattningsåret
icke levt tillsammans med
andre maken, ävensom ogift skattskyldig
(varmed jämställes änka, änkling eller
frånskild) äger, därest han haft hemmavarande
barn under 19 år, vilket icke
haft minst 2 400 kronors inkomst, åtnjuta
kommunalt ortsavdrag med belopp
som i föregående stycke sägs.
Annan skattskyldig — — — 2 250 kronor.
Har skattskyldig---tiotal kro
nor.
III) de likalydande motionerna I: 752
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 907
av fröken Elmén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte
dels med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit i proposition nr 181 besluta
1. att rätten till samma ortsavdrag
och skatteskala samt försäkringsavdrag
som för gift skattskyldig skulle för ensamstående
barnförsörjare utsträckas
att gälla till dess barnet fyller 19 år,
2. att ensamstående barnförsörjare
skulle ha rätt till samma förvärvsavdrag
som förvärvsarbetande gift kvinna att
gälla såväl kvinnlig som manlig vårdnadshavare,
dels ock i samband med behandlingen
av förevarande proposition i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en översyn
av den lagstiftning eller andra samhällsåtgärder
som i skilda sammanhang
gällde ensamstående vårdnadshavare,
varvid även de problem, som vore
för handen för ensamstående fäder med
hemmavarande, minderåriga barn, borde
uppmärksammas;
IV) de likalydande motionerna I: 753
av fru Segerstedt Wiberg och II: 909 av
herr Westberg, vari hemställts, att riksdagen
i samband med behandlingen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 181 måtte
besluta ändra reglerna för avdraget för
ensamstående barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande barn
(kommunalskattelagen 46 § 2 mom.
punkt 4) i enlighet med vad i motionerna
anförts, varvid avdraget fastställdes
till ett belopp motsvarande det som utbetalats
i underhåll, dock högst 2 000
kronor, och att avdrag skulle kunna
medges till dess barnet fyllde 18 år;
V) de likalydande motionerna I: 754
av herr Sundin m. fl. och II: 906 av
herr Antonsson m. fl., vari hemställts,
dels att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 181 måtte
A. besluta
1. att det högre ortsavdraget och den
gynnsammare skatteskalan enligt de
grunder som gällde för gift skattskyldig
skulle tillkomma ensamstående barnför
-
19
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
sörjare till dess att yngsta barnet fyllt
19 år;
2. att det högre försäkringsavdraget
på maximalt 800 kronor skulle tillkomma
ensamstående barnförsörjare till
dess att yngsta barnet fyllt 19 år;
3. att manliga vårdnadshavare med
barn under 16 år skulle åtnjuta förvärvsavdrag
enligt de grunder som i motsvarande
fall föreslagits i propositionen
för ensamstående kvinnor;
B. i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam utredning och förslag angående
åtgärder i syfte att ytterligare
förbättra de ensamstående barnförsörjarnas
situation i enlighet med vad i
motionerna anförts;
dels ock att vederbörande utskott måtte
utarbeta förslag till erforderlig författningstext;
VI)
motionen I: 755 av herrar öhmaii
och Lager, vari hemställts, att riksdagen
med bifall till vad i övrigt föresloges
i Kungl. Maj:ts proposition nr 181 måtte
besluta att 46 § 3 mom. förslaget till lag
om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) erhölle följande
ändrade lydelse:
46 §.
3 mom. Har ensamstående med hemmavarande
barn under 16 år haft inkomst
av rörelse, vari denne varit verksam
— •— ■—- må jämväl åtnjutas av ensamstående,
som---därest denne
antingen varit gift och levt tillsammans
med sin make/maka — — — under
16 år; samt
VII) motionen II: 910 av fröken Wetterström
och fru Kristensson, vari hemställts,
att riksdagen vid sin behandling
(Kungl. Maj:ts förslag)
3 m o m. Har kvinna--
av det till proposition nr 181 fogade
förslaget till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370) måtte i stället för det av Kungl.
Maj :t förordade förslaget till lydelse av
46 § 3 mom. antaga följande förslag till
lydelse av samma lagrum:
46 §.
3 mom. Har kvinna — — —- haft
hemmavarande barn under 16 år.
Har gift —--nämnda belopp.
Vad ovan sagts rörande kvinna med
hemmavarande barn under 16 år skall
även gälla beträffande man, som har
hemmavarande barn under 16 år och
som är gift men icke sammanbor med
sin hustru eller är ogift eller änkling
eller frånskild.
Avdrag enligt — •-- 2 000 kronor.
Avdrag enligt---sagda kommun.
Utskottet hemställde,
A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 181, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning
av de sinsemellan likalydande motionerna
I: 752 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och II: 907 av fröken Elmén m. fl.
samt I: 754 av herr Sundin m. fl. och
II: 906 av herr Antonsson m. fl. ävensom
motionen I: 755 av herrar Öhman
och Lager samt motionen II: 910 av fröken
Wetterström och fru Kristensson —-måtte antaga de vid propositionen fogade
förslagen till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med de ändringar att 46 § 3 mom. och
65 § erhölle följande såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:
(Utskottets förslag)
46 §.
--under 16 år.
Vad i föregående stycke sägs skall
även gälla beträffande man med hemmavarande
barn under 16 år, därest
han antingen varit gift men icke levt
tillsammans med sin hustru eller ock
20 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
(Kungl. Maj:ts förslag) (Utskottets förslag)
varit ogift (varmed jåmställes änkling
eller frånskild).
Har gift------nämnda belopp.
Avdrag enligt ■— —------ 2 000 kronor.
Avdrag enligt------sagda kommun.
65 §.
Fråga, huruvida skattskyldig haft
barn eller icke eller om barn är att
räkna såsom hemmavarande eller icke,
liksom ock fråga om barns ålder skall
bedömas efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret.
Med barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn. Barn, som bor hos
sina föräldrar, skall, såvitt avser beräkning
av föräldrarnas ortsavdrag, anses
som hemmavarande endast hos den
ena av dem.
Fråga, huruvida skattskyldig haft
barn eller icke eller om barn är att räkna
såsom hemmavarande eller icke, liksom
ock fråga om barns ålder skall bedömas
efter förhållandena den 1 november
året näst före taxeringsåret. Med
barn avses jämväl styvbarn ävensom
adopterat barn. Barn, som bor hos sina
föräldrar, skall, såvitt avser föräldrarnas
rätt till avdrag enligt 46 § 2 mom.
första stycket vid 3) och 46 § 3 mom.
ävensom ortsavdrag, anses som hem
-
mavarande endast hos den ena av dem.
I fråga------följande beskattningsåret.
De för------make avlidit.
Har eljest -— -----för taxeringen.
De för------haft barn.
(Se vidare anvisningarna.)
2) förordning angående ändrad lydelse av 7 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;
3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 23 november 1956 (nr
623);
4) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 5 juni 1953 (nr 272);
5) förordning angående ändring i förordningen den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt med de ändringar att
dels ingressen erhölle följande såsom
(Kungl. Maj:ts förslag)
Härigenom förordnas, att 4 § och
anvisningarna till 10 § förordningen den
16 maj 1958 om sjömansskatt skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives,
att i de vid samma förordning
fogade sjömansskattetabellerna kolumnerna
skola, med ändring av nuvarande
rubriker, erhålla rubrikerna, kolumn
1 »Ogift» och kolumn 2 »Gift»
samt att till nämnda sjömansskattetabeller
skall fogas en ny kolumn med
nummerbeteckning 3 och med lydelse,
som framgår av härvid fogad bilaga.
utskottets förslag betecknade lydelse:
(Utskottets förslag)
Härigenom förordnas, att 4 § och
anvisningarna till 10 § förordningen
den 16 maj 1958 om sjömansskatt skola
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives, att i de vid samma förordning
fogade sjömansskattetabellerna kolumn
2 skall, med ändring av nuvarande
rubrik, erhålla rubriken »Gift sjöman»
samt att till nämnda sjömansskattetabeller
skall fogas en ny kolumn med
nummerbeteckning 3 och med lydelse,
som framgår av härvid fogad bilaga.
21
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
dels ock rubriken i kolumn 3 i den
vid förordningsförslaget fogade bilagan
skulle lyda »Ogift sjöman med barn»;
6) lag angående ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna till lagen den
18 maj 1962 (nr 163) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);
B) att riksdagen — i anledning av utredningsyrkandena
i de sinsemellan likalydande
motionerna I: 750 av herr
Dahlberg in. fl. och II: 905 av fru Holmqvist
in. fl., I: 752 av fru Hamrin-Thorell
m. fl. och 11:907 av fröken Elmén
m. fl. samt I: 754 av herr Sundin m. fl.
och 11:906 av herr Antonsson m. fl.
ävensom i anledning av de likalydande
motionerna I: 753 av fru Segerstedt Wiberg
och 11:909 av herr Westberg —
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet anfört i dessa
delar;
C) att följande motioner, nämligen
1) de likalydande motionerna I: 750
av herr Dahlberg m. fl. och II: 905 av
fru Holmqvist m. fl.,
2) de likalydande motionerna I: 751
av fröken Andersson och herr Holmberg
samt 11:908 av fru Kristensson
och herr Turesson,
3) de likalydande motionerna I: 752
av fru Hamrin-Thorell m. fl. och II: 907
av fröken Elmén m. fl.,
4) de likalydande motionerna I: 753
av fru Segerstedt Wiberg och II: 909 av
herr Westberg,
5) de likalydande motionerna I: 754
av herr Sundin m. fl. och II: 906 av herr
Antonsson m. fl.,
6) motionen I: 755 av herrar Öhman
och Lager, ävensom
7) motionen II: 910 av fröken Wetterström
och fru Kristensson,
måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas
utan åtgärd.
Reservationer hade avgivits
I) av herrar Söderquist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo samt fru Nettelbrandt, vilka
— med åberopande av vad som anförts
i motionerna I: 752 av fru HamrinThorell
m. fl. och 11:907 av fröken
Elmén m. fl. samt motionerna I: 754 av
herr Sundin m. fl. och 11:906 av herr
Antonsson m. fl. — ansett att utskottet
även bort tillstyrka de i nämnda motioner
framförda yrkandena att det högre
ortsavdraget och den gynnsammare
skatteskalan enligt de grunder, som
gällde för gift skattskyldig, ävensom det
högre försäkringsavdraget på maximalt
800 kronor skulle tillkomma ensamstående
barnförsörjare till dess att yngsta
barnet fyllt 19 år, och att utskottet därför
bort under A) hemställa,
att riksdagen — med förklarande att
Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 181, icke kunnat av riksdagen oförändrad
bifallas samt i anledning av de
sinsemellan likalydande motionerna
I: 751 av fröken Andersson och herr
Holmberg samt 11:908 av fru Kristensson
och herr Turesson, I: 752 av fru
Hamrin-Thorell m. fl. och II: 907 av
fröken Elmén m. fl. samt I: 754 av herr
Sundin m. fl. och II: 906 av herr Antonsson
m. fl. ävensom motionen 1:755 av
herrar Öhman och Lager samt motionen
II: 910 av fröken Wetterström och
fru Kristensson — måtte antaga de vid
propositionen fogade förslagen till
1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med i reservationen angivna ändringar
av 46 § 2 och 3 mom., 48 § 2 mom. samt
65 §;
2) förordning angående — — —
(= utskottet) — — — september 1928
(nr 370).
II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Magnusson i Borås och Darlin,
vilka — med åberopande av i denna
reservation anförd motivering —
ansett att utskottet bort under A) hemställa,
att riksdagen---(= reservation
X)---september 1928 (nr 370).
22 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
III) av herrar Söderquist, Stefanson
och Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt
beträffande den i de likalydande
motionerna 1:753 av fru Segerstedt
Wiberg och II: 909 av herr Westberg
behandlade frågan om avdrag för
ensamstående barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande
barn.
Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Wärnberg och fru Holmquist.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Fru HOLMQVIST (s):
Herr talman! Jag har tidigare sagt i
denna kammare att de ensamma mödrarnas
problem inte främst är en skattefråga.
Varken i det uppmärksammade
TV-programmet »Mamma utan ring»
eller i tidningsintervjuer med ensamma
mödrar bär skattefrågor nämnts. Vid
en intervjuundersökning med ensamma
mödrar som socialstyrelsen gjorde för
en del år sedan fann man, att endast en
tiondel av de tillfrågade ogifta mödrarna,
en sjättedel av de frånskilda och en
sjundedel av änkorna önskade skattelättnader.
De övriga önskade bidrag i
annan form.
Önskemålen kan givetvis ha ändrats
något sedan dess. 11 000 ensamma mödrar
fick icke del av 1960 års skattereform.
Att 30 000 ensamma mödrar inte
får del av denna reform nu heller är
betänkligt. Ytterligare 14 000 kan inte
helt utnyttja förvärvsavdraget, vilket
visar att de ensamma mödrarna inte på
långt när uppnått social rättvisa. En
årsinkomst överstigande 8 500 kronor
fordras för att man helt skall kunna utnyttja
förvärvsavdraget.
Oppositionens intresse för de ensamstående
föräldrarnas problem är nymornat,
och energin har satts in på
skatteavdragssidan. Jag skulle önska att
samma intresse hade visats de ensamstående
mödrarna och fäderna även när
det gäller reformer där skatteavdrag
är utan betydelse. Men för dessa har
oppositionen inte något till övers, och
då är det inte så lätt att skriva lagtexter.
.lag är själv dotter till ensam mor och
skulle kunna berätta hur det var för
ensamma mödrar när de borgerliga
hade makten här i landet.
Det föreliggande förslaget betyder
ett inkomstbortfall på 20 miljoner för
staten och 20 miljoner för kommunerna.
En kollega till mig, en barnavårdsman,
var bekymrad över detta och sade:
»Hur skall man få resonans hos kommunalgubbarna
för utbyggd service när
det gäller barntillsynen. De kommer att
stegra sig inför kostnaderna och försvara
sig med att man inte kan ge såväl
skatteavdrag, vilka renderar kommunerna
minskade skatteintäkter, som
bidrag till daghem, vilka är ekonomiskt
betungande för kommunerna och innebär
eu avsevärd utgiftspost. Om kommunerna
på grund av ökade kostnader
för barnpassningsservice, daghem, familjedaghem
och kompensation för
skattebortfall höjer dagavgifterna med
två kronor, blir skattelättnaden för de
ensamstående föräldrarna en chimär.»
Skulle hennes farhåga vara berättigad,
kan riksdagen inte göra något åt
att denna skattereform inte får avsedd
verkan.
Tolkningen av begreppet »hemmavarande
barn» kan inge tvekan. För sjömän
som har vårdnaden om barn, bär
frågan lösts så att även om vederbörande
vistats på sjön hela året och följaktligen
inte haft den direkta vårdnaden
om barnet, skall barnet trots detta anses
såsom hemmavarande hos den ogifta
modern eller fadern, och för detta specialfall
bär man konstruerat en särskild
sjömansskattetabell. På annat sätt förhåller
det sig för en ensam mor. Jag
kan som exempel ta en mor, som inte
kunnat lösa sin bostadsfråga men som
med sitt barn hade fått en fristad hos
en gift syster. Efter kort tid måste mo
-
23
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
dern flytta efter påtryckning från husvärden.
Egen bostad för moder och barn finns
inte att tillgå, utan modern får lösa sin
bostadsfråga genom inackordering utan
möjlighet att få ta barnet med sig till
sitt inackorderingsrum. Hade hon fått
ha barnet hos sig om nätterna, kunde
hon ha erhållit ett ganska betydande
kommunalt bidrag till kostnader för
barntillsyn i familjedaghem och dessutom
numera förvärvsavdrag. Eftersom
modern och barnet får olika mantalsskrivningsadresser
och barnet betraktas
som fosterbarn hos systern, har jag
svårt att föreställa mig, att någon lokal
taxeringsnämnd tolkar dagens förslag
så, att modern kan beskattas som gift
och berättigad till förvärvsavdrag. Det
exemplifierade fallet är inte enastående.
Då det gällt att omedelbart ge ensamma
fäder med vårdnaden om barn rätt
till förvärvsavdrag, har mina synpunkter
inte mött förståelse inom utskottet.
Jag vill här ge mina betänkligheter till
känna inför kammaren, så att ledamöterna
vet vad de beslutar om.
Till bevillningsutskottets betänkande
nr 58 har jag fogat ett särskilt yttrande
med anledning av Kungl. Majrts proposition
nr 181 och utskottets utvidgning
av detta förslag så, att inte bara ensamstående
mödrar skall få rätt till förvärvsavdrag
utan att också ensamstående
fäder skall få rätt till detta avdrag
för inkomster från och med detta års
början. Såsom mina medmotionärer och
jag har påpekat är detta inte mer än
rättvist, men enligt vår uppfattning borde
ett lagförslag ha föregåtts av en allsidig
utredning.
Våra betänkligheter gäller inte den
skattetekniska sidan; det är där endast
fråga om en enkel förändring i lagtexten
och i källskattetabellen. Nej, betänkligheterna
gäller de följder, som
ett sådant förslag kan få för kvinnors
och barns familjerättsliga ställning. Jag
tror att det är sensationellt, att riksda
-
gen antar ett lagförslag, vars följder
man inte kan överblicka. Jag menar
inte, att riksdagen inte skulle vara medveten
om vilka utgifter förslaget medför
räknat i pengar — åtta miljoner
kronor, varav fyra för staten och fyra
för kommunerna. Det är inte det frågan
gäller.
För en man, som har vårdnaden om
ett barn och ingår äktenskap, kommer
onekligen en skatteskärpning att inträda.
Har hustrun inget förvärvsarbete
eller driver rörelse, förlorar mannen
förvärvsavdraget, vilket kan förleda
parterna till samboende utan att ingå
äktenskap. Kvinnan — och även mannen
— är kanske omedveten om att hon
riskerar att gå förlustig ATP-förmåner,
vilka endast tillkommer gift kvinna.
För grupplivförsäkringar och andra
kapitalförsäkringar fordras att kvinnan
insättes såsom förmånstagare. Även behållningen
i boet kan frånhändas henne
och hon kan få lämna ett enligt hennes
uppfattning gemensamt hem, såvida
inte särskilda juridiska föranstaltningar
göres. Risk föreligger alltid att sådana
juridiska dispositioner underlåtes,
då dessa är avhängiga egna initiativ.
Har båda parter vårdnaden om icke
gemensamma barn, sker en skatteskärpning
av betydande mått vid ingående
av äktenskap mellan parterna eller om
de får gemensamma barn. Om kvinnan
exempelvis har 15 000 kronor och mannen
20 000 kronor i årsinkomst och
båda parter har icke gemensamma barn,
betyder det en skatteskärpning — med
det förvärvsavdrag som nu är föreslaget
i utskottets betänkande — på omkring
3 000 kronor i och med äktenskapets
ingående. Räknar man med folkpartiets
skatteskalor och förvärvsavdrag
på maximalt 4 000 kronor, blir det
en skatteskärpning på omkring 4 000
kronor. Med högerns skatteskalor betyder
det en skatteskärpning på 3 900
kronor.
Nog måste man säga, att sådana utslag
utgör en fara för äktenskapsbild
-
24 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
ningen. Frestelsen till samboende utan
att legalisera äktenskapliga förbindelser,
där parterna har vårdnaden om
icke gemensamma barn, blir större ju
högre inkomsterna är. Utskottsförsiaget
innebär exempelvis en skatteskärpning
på cirka 6 300 kronor, om kvinnan
och mannen har vardera 25 000
kronor i årsinkomst. Enligt folkpartiets
skatteskalor blir skärpningen omkring
9 500 och enligt högerns skatteskalor
omkring 8 300.
Man kan kanske säga, att s. k. samvetsäktenskap
inte allmänt accepteras
och att risken att förlora socialt anseende
kan verka som en avhållande faktor
för denna form av samlevnad. Blir
skattevinsten emellertid stor, kan frestelsen
bli övermäktig. I vissa kretsar
kan skatteskal accepteras som orsak för
att inte ingå äktenskap, och det kan
t. o. m. förefalla pikant för en del människor.
Man lurar ju herr Sträng, tror
man. Men barnet kan lida smälek för
att far eller mor inte är gift med partnern.
Ensamma föräldrar är accepterade
av kamraterna, men kamraterna
accepterar inte ett samboende utan giftermål.
Barn är lojala mot föräldrarna.
Är det så att de av lekkamrater får lida
nesa, talar de inte om det. Men att deras
kamrater av den anledningen hånar
dem är i högsta grad sannolikt.
I den upprörda stämning, som råder
mellan makar vid tvist i vårdnadsfrågan,
används alla medel i argumenteringen
för att få vårdnaden om barnen.
I de fall, där modern inte har förvärvsarbete
eller inte har sådan inkomst, att
förvärvsavdraget kan helt utnyttjas,
finns risk för att även skattefrågan används
som argument mot modern. För
barnavårdsnämnderna är det alltid
svårt att yttra sig i vårdnadsfrågor, och
jag föreställer mig att det är svårt även
för domstolar att döma i sådana fall.
Domstolarna tar stor hänsyn till barnavårdsnämndernas
yttrande i vårdnadsfrågor.
Det är bedömningar och avväg
-
ningar, som blir avgörande för barnens
framtid.
Därtill kommer frågan vilken betydelse
skattefrågan kan ha i tvisten om
barnen. Fädernas ärliga uppsåt kan
misstänkliggöras. Är det känsloskäl eller
skatteskäl, som avgör vederbörandes
önskan att få vårdnaden om barnen?
Risk kommer också att föreligga
för att parterna i godo kommer överens
om att inbördes dela vårdnaden om
syskon av ekonomiska skäl, så att syskons
uppväxttid blir skild åt, även om
det för barnens bästa hade varit lämpligt
att de fått växa upp tillsammans
hos en av parterna.
För dem som vill slå vakt om äktenskapet
som institution — och jag tillhör
dem, inte minst för barnens skull
•— är det en fara med det utvidgade
skatteförslaget.
I detta anförande instämde fröken
Olsson (s), fröken Andersson i Strängnäs
(s) och fru Löfqvist (s).
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Det här är en glad dag
för 60 00 ofullständiga familjer här i
landet, d. v. s. familjer där den ena av
föräldrarna saknas, ty så många ensamstående
barnförsörjare med hemmavarande
barn blir det som får fördel av det
beslut som riksdagen här kommer att
fatta.
Här gäller det reformer i två hänseenden.
För det första får ensamstående
barnförsörjare med hemmavarande barn
rätt till förvärvsavdrag fram till dess att
det yngsta barnet fyller 16 år. För det
andra blir den hårda belastning, som
träffar sådana familjer när yngsta barnet
fyller 16 år, i mycket stor utsträckning
mildrad. Hittills har det varit så
att när det yngsta barnet fyller 16 år i
en sådan ofullständig familj förlorar
denna vissa sociala förmåner: man förlorar
barnbidraget och ett helt ortsavdrag
och får endast tillgodogöra sig det
avdrag som gäller för ensamstående.
25
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
Vidare blir man beskattad efter en mycket
hårdare skatteskala, nämligen den
som gäller för gifta. Genom det beslut
vi kommer att fatta i dag skjuts åldersgränsen
upp till 18 år, och därigenom
uppstår en väsentlig lättnad för barnfamiljerna.
Det är klart att det är en glad dag
även för oppositionen, den opposition
som efter valet på sina håll betraktades
såsom kraftlös. Det är nämligen ett
gammalt förslag från oppositionen som
nu blir bifallet. I ett hänseende, nämligen
när det gäller att jämställa manlig
och kvinnlig barnförsörjare, bär utskottet
enhälligt gått ifrån Kung!. Maj :ts förslag
och i stället anslutit sig till oppositionens
förslag att även manlig ensamstående
barnförsörjare skall ha rätt till
förvärvsavdrag.
Fru Holmqvists anförande här innehöll
egentligen en motivering för avslag
på förslaget. Man skulle knappast kunna
tro att hon dock har röstat för detta
förslag i utskottet när man hörde alla
de invändningar som hon hade att rikta
emot det. I det särskilda yttrande, som
hon jämte en ledamot av första kammaren
har fogat till detta betänkande,
säger fru Holmqvist — såsom hon för
övrigt också gjorde bär — att en noggrann
utredning om reformens verkningar
för äktenskapsbildningen och på
familjerättens område borde ha föregått
ett beslut i skattefrågan. Detta innebär
att om fru Holmqvist hade fått sin
vilja fram, hade denna reform inte blivit
genomförd ännu på många år, ty
man måste räkna med att en sådan omfattande
utredning om konsekvenserna
för äktenskapsbildningen och hela familjerätten
kommer att ta flera år i anspråk.
Inom utskottet kunde fru Holmqvist
inte få förståelse för dessa synpunkter,
eftersom vi hade den uppfattningen
att reformen är så angelägen att
den bör beslutas i dag.
Men jag vill erkänna att många av de
synpunkter som fru Holmqvist framför
om de konsekvenser som kan uppstå på
detta område bär sitt berättigande. Det
är därför som utskottet starkt understryker
angelägenheten av att en samordning
kommer till stånd mellan de
olika utredningar som nu pågår på detta
område så att dessa frågor blir föremål
för behandling. Man kan val ändå
vara överens om att det bär är fråga om
rena undantagsfall, och dessa får inte
ställa sig i vägen för genomförandet av
en så angelägen reform som det här är
fråga om.
Herr talman! Det finns ett yrkande
från oppositionshåll som inte är bifallet
av utskottet, nämligen förslaget om att
flytta upp åldersgränsen ytterligare ett
år, från 18 till 19 år, och det finns
många skäl för detta. 19 år är t. ex. den
åldersgräns som används inom ATP-försäkringen.
Jag ber, herr talman, med anledning
av det sagda få yrka bifall till reservation
nr I till utskottets betänkande.
Jag vill slutligen säga en sak som jag
tycker är mycket viktig, nämligen att
alla ofullständiga familjer inte är hjälpta
genom denna skattereform. Om vi räknar
med att det finns ungefär 100 000
familjer av detta slag i vårt land, så är
det ungefär 40 000 ofullständiga familjer
som inte har någon glädje av detta
skatteavdrag därför att de inte har sådana
inkomster att de kommer i åtnjutande
av denna förmån. Därför bör man
enligt vår uppfattning på andra vägar
komma dessa familjer till hjälp.
Fru Holmqvist sade att oppositionen
ingenting har till övers för dessa familjer.
Det måste ju betyda att fru Holmqvist
inte har läst den motion som
väckts från folkpartihåll. Där säger vi
att de skattepolitiska åtgärderna bör
kompletteras med reformer på andra
områden där de ensamstående barnförsörjarnas
speciella problem för närvarande
inte synes vara i tillfredsställande
grad beaktade. Det gäller både
familjerätten och sociallagstiftningen. I
motionen har vi också begärt en översyn
av den lagstiftning och de andra
26 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
samhällsåtgärder som i skilda sammanhang
berör ensamstående vårdnadshavare.
Herr talman! Det förhållandet att
man med dessa skattereformer inte kan
hjälpa alla ofullständiga familjer bör
inte få stå i vägen för en reform på
detta område. Men å andra sidan bör
vi på grund härav se till att vi på andra
vägar skapar rättvisa åt och en skälig
behandling av dessa familjer.
I detta anförande instämde fröken
Elmén (fp).
Fru HOLMQYIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att 60 000 ofullständiga familjer
är glada. Men det är 40 000 som
inte är glada. Det är naturligtvis en liten
skillnad i mängd, det medger jag.
Folkpartiet har under hela valrörelsen
gjort stort nummer av de »påtryckningar»
som man säger sig ha övat på
regeringen i denna fråga. På dem som
inte är initierade bär man givit intrycket
att folkpartiet har löst de ensamstående
barnförsörjarnas problem. Jag
har inför kammaren försökt ge förslaget
dess rätta proportioner.
Vad bär folkpartiet tidigare gjort för
de ensamstående mödrarna? Folkpartiet
föreslog så sent som 1960 en minskning
av mödrahjälpen och de fria resorna
för barn. Högern bär gått ännu längre
och velat avskaffa de fria skolmåltiderna
och de fria läroböckerna. Min första
motion i denna kammare bifölls av riksdagen,
och den innebar att de ensamstående
fäderna fick del av bidragsförskottet.
Efter socialdemokratiska motionsyrkanden
har vi två gånger fått
underhållsbidragen uppräknade, fått utfyllnadsbidrag,
rätt till bosättningslån
och familjebostadsbidrag, och nyligen
bär genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg de ensamstående mödrarna fått
möjlighet att erhålla bidrag till yrkesutbildning.
I våras biföll riksdagen en
motion beträffande utredning om rätten
till del i den reallöneökning som de under
hållsskyldiga får under den långa
tid då underhållsbidrag utgår.
Herr Gustafson i Göteborg var fräck
nog att i den ekonomiska debatten i radio
och TV säga, att det i varje fall
fanns en ståndaktig tennsoldat bland de
socialdemokratiska kvinnorna som skulle
yrka avslag på detta Kungl. Maj:ts
förslag när det framlades. Många bär
frågat om det var mig herr Gustafson
syftade på. Jag bär svarat att det är
omöjligt, eftersom jag aldrig sagt att
jag skall yrka avslag på förslaget. Vad
jag bär sagt kan alltså inte utgöra underlaget
för herr Gustafsons beskyllning.
De socialdemokratiska kvinnorna är intresserade
av att få veta vem herr Gustafson
syftade på. I det särskilda yttrande
som fogats till utskottets betänkande
hav vi sagt att vi inte vill yrka
avslag på förslaget, som dock ger en
del en skattelättnad.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Som svar på fru Holmqvists
fråga skall jag be att få citera
andra kammarens protokoll den 25 maj
1962, sid. 117. En socialdemokratisk ledamot
— det var inte fru Holmqvist,
utan fröken Olsson — sade då efter det
att jag i den ekonomiska debatten hade
konstaterat en sinnesändring bland socialdemokraterna,
eftersom de nu i motsats
till tidigare var villiga att gå med
på denna skattereform:
»Herr Gustafson i Göteborg gladde sig
åt att det på socialdemokratiskt håll
hade skett en sinnesändring. Det är med
anledning av att jag också har tyckt
mig skönja en sådan sinnesändring som
jag har---velat få till protokollet
antecknat, att det i alla fall finns en
ståndaktig tennsoldat som anser att när
det gäller att utjämna barnkostnaderna
är den enda rätta vägen den, som vi
så löftesrikt slog in på år 1947, då skatteavdragen
ersattes med kontanta bidrag.
När jag 1 dag lyssnade till fru
27
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
Holmqvists inlägg fick jag en viss känsla
av att jag kanske inte är så ensam
om denna åsikt som jag ett tag trodde.»
Det har tidigare, fru Holmqvist, funnits
ett motstånd mot denna reform från
socialdemokratiskt håll. Yi är mycket
glada över att vi nu kan fatta ett enhälligt
beslut i frågan.
Fröken OLSSON (s) kort genmäle:
Herr talman! Eftersom det var jag
som var den ståndaktiga tennsoldaten,
skall jag be att få deklarera att mitt
yttrande i våras inte innehöll någonting
om att vi skulle yrka avslag på detta
förslag när det kom; jag förstod mycket
väl att det skulle komma. Något sådant
har heller inte fru Homqvist sagt, och
hon har motiverat sin ståndpunkt i ett
särskilt yttrande.
Reformen kommer att hjälpa många,
och därför yrkar vi inte avslag på den,
men vi anser att de pengar som den kostar
kunde ha använts på ett sätt som
ger ett bättre handtag åt de ensamstående
föräldrarna. Fru Holmqvist nämnde
siffran 40 miljoner kronor, 20 miljoner
från staten och 20 miljoner från
kommunerna. Tänk om dessa 40 miljoner
hade använts till en omedelbar utbyggnad
av daghemsverksamheten! Hade
inte det hjälpt många ensamstående föräldrar
mycket bättre än denna åtgärd?
Det är bra att få en skattesänkning
för dem som har höga inkomster. För
dem som lever på existensminimum är
det ingen hjälp, och det är dem vi i
första hand borde hjälpa. Men också
för större inkomsttagare kan barntillsynen
vara ett nästan olösligt problem.
Inte ens en mycket avsevärd skattesänkning
betyder så mycket för dem som
en större tillgång till daghemsplatser
och över huvud taget anordningar för
att hjälpa dem i deras fostrargärning
skulle göra.
Jag hälsar detta förslag med glädje,
därför att det visar en vilja att hjälpa
de ensamstående föräldrarna, men jag
är lika ståndaktig som förut i min upp
-
fattning att hjälpen ges på ett sådant
sätt att den inte kommer till bästa möjliga
nytta.
Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Min tveksamhet i fråga
om bevillningsutskottets utvidgning av
Kungl. Maj:ts förslag tror jag är befogad.
Jag har för övrigt redan av herr
Gustafson i Göteborg fått bekräftelse på
att mina farhågor för barnens ställning
icke är ogrundade. Att jag inte yrkat avslag
beror på att jag hade den uppfattningen
att det inte fanns någon chans
att vinna framgång i sakfrågan. Då hade
en demonstration varit meningslös. Jag
har inför kammaren redogjort för mina
farhågor. De politiska positionerna var
låsta, efter vad vi kunde förstå i utskottet.
Och om de borgerliga och kommunisterna
går tillsammans, förlorar vi
vid en votering. När det har gått politik
i en fråga, hjälper det inte att vädja
vare sig till förnuft eller moral.
Herr Gustafson påstår att en utredning
om beslutets konsekvenser för äktenskapsbildningen
och på familjerättens
område skulle ha fördröjt beslutet
många år. Men jag vill fråga herr Gustafson
om han såsom aktivt kristen vågar
taga de risker som beslutet kan ha.
I debatten i denna kammare den 25
maj i år citerade herr Gustafson en lösryckt
mening ur ett anförande av mig.
Men då jag strax därpå fick ordet bemötte
jag honom genom att sätta in citatet
i dess rätta sammanhang. Efteråt
växlade vi några ord i bänken. Herr
Gustafson bad om ursäkt för att han använt
mitt yttrande på ett sådant sätt
att det kunde misstolkas. Jag trodde att
han missförstått den diskussion som
fördes.
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:
Herr talman! Den sista delen av fru
Holmqvists anförande innehöll ett felaktigt
referat av vad som förekom, men
vi har ingen anledning att bär diskutera
28 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
privata samtal. Det citat jag då använde
var fullt korrekt och gav en klar bild
av sammanhanget.
Viktigare är den fråga som fru Holmqvist
ställde till mig, nämligen om jag
vågar ta konsekvenserna av det beslut
vi skall fatta i dag. Ja, fru Holmqvist,
det vågar jag, och det hoppas jag att alla
som röstar på detta förslag vågar. Om
det sedan i rena undantagsfall kan uppstå
visa konsekvenser på familjerättens
område, skall vi utreda den saken och
vidta de åtgärder som kan föranledas
därav. Men jag kan inte stödja uppfattningen
att vi skall uppskjuta hela denna
stora reform på grund av att den i undantagsfall
kan medföra vissa icke önskvärda
konsekvenser på det rent familjerättsliga
området.
Fru Holmqvist sade vidare att när det
gått politik i en sak, hjälper det inte att
vädja till förnuftet. Jag har den uppfattningen
att det beslut vi i dag kommer
att fatta står i överensstämmelse med
både förnuft, rättvisa och skälighet.
Herr MAGNUSSON i Borås (h):
Herr talman! Det är väl rätt naturligt
om man inom oppositionen i dag
känner en viss tillfredsställelse, när man
får se tidigare motionsförslag återkomma
i form av en kungl. proposition, som
framlagts av finansministern, herr
Sträng. Å högerpartiets vägnar kan jag
därför uttala samma tillfredsställelse
som herr Gustafson i Göteborg gav uttryck
åt. Det förslag som vi nu diskuterar
sammanfaller ju med de krav som
vi redan tidigare har framfört.
Det hade kanske varit lika bra, herr
Sträng, om detta förslag genomförts redan
i våras genom att våra motioner då
bifallits. Det skulle ha i varje fall inneburit
att riksdagen hade kunnat bespara
statsverket vissa utgifter. Jag har
nämligen i min hand en blankett för
självdeklaration att avlämnas år 1963.
Den innehåller ett par olika frågor, bl. a.
på första sidan denna: Hade Ni den
1/11 1962 hemmavarande barn under
16 år? Frågan återkommer på sidan 3,
där det gäller försäkringsavdraget.
Herr Sträng förklarade ju vid vårdebatten,
att detta förslag skulle framläggas,
och då är det ganska egendomligt
att på blanketten finna uppgiften att
den tryckts i 15 miljoner exemplar i augusti
1962. Blanketten blir väl onödig i
fortsättningen och måste tryckas om.
Det är tydligen dåligt ordnat med förbindelserna
inom den statliga förvaltningen.
När missförhållanden av detta
slag blottas, herr finansminister, börjar
man ana att det fanns ett visst behov
av den ekonomiska planeringskommitté
som nu har tillsatts inom regeringen.
Den proposition som vi nu skall behandla,
avviker i ett avseende från det
förslag som vi framlade i våras, nämligen
i fråga om den åldersgräns för barnet
som skall vara avgörande för huruvida
den förmånligare beskattningen
skall få tillämpas. Högerpartiet har nu
liksom vid vårriksdagen föreslagit att
denna åldersgräns bör sättas vid 19 i
stället för vid 18 år, detta av den anledningen
att barnen ofta i ganska stor
utsträckning fortsätter sina studier så
länge. I högerpartiet står vi i detta fall
principiellt kvar på den ståndpunkt vi
intog i våras. Yi anser att motivet för
den förmånligare beskattningen bortfaller
i det ögonblick barnet försörjer
sig självt. Kravet på rättvisa i beskattningen
för såväl ensamstående som för
fullständiga familjer med barn leder
onekligen fram till den ståndpunkten.
De utredningar som gjorts inom utskottet
visar att det förslag vi nu behandlar
endast berör ett mycket litet
antal personer, och det är detta som
gjort att vi i högerpartiet ansett oss
kunna vara med om att avstå från det
krav som rests. Förslaget om dubbla
ortsavdrag och förmånligare skatteskalor
för såväl manlig som kvinnlig ensamstående
barnförsörjare ocli kompletteringen
med rätt till förvärvsavdrag
för dessa innebär i verkligheten att riksdagen
i princip accepterar barnavdrag
29
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
vid beskattningen, låt vara att det sker
i begränsad omfattning. Nästa steg för
att nå rättvisa i beskattningen måste enligt
min mening vara, att vi inför barnavdrag
även för de fullständiga familjerna.
Men i ett så stort sammanhang
blir det givetvis inte möjligt att bortse
från barnets egna inkomster, om barnet
försörjer sig självt. Därför har vi i
vår reservation funnit det vara angeläget
att deklarera denna vår principiella
inställning, vilken exakt sammanfaller
med den inställning man hade i folkpartiet
och centerpartiet vid vårriksdagen.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till den vid bevillningsutskottets
betänkande fogade reservationen
nr II.
I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fru Kristensson
(h).
Herr BRANDT i Aspabruk (s):
Herr talman! I propositionen föreslås
två väsentliga ändringar i nu gällande
beskattningsregler för ensamstående
med barn, nämligen höjning av
barnets ålder vid tillämpningen av ortsavdraget
och försäkringsavdraget och
av den förmånligare skatteskala som nu
gäller för gifta samt — det allra viktigaste
— att även ogift person med hemmavarande
barn under 16 år skall ha
rätt till samma förvärvsavdrag som gift
kvinna.
Nu äger ogift liksom änka, änkling
och frånskild med hemmavarande barn
under 16 år rätt till samma ortsavdrag
som gift, d. v. s. 4 500 kronor, och den
statliga inkomstskatten beräknas efter
den förmånligare skatteskalan för gifta.
Denna 16-årsgräns gäller även för det
högsta försäkringsavdraget, d. v. s. alla
får göra avdrag med 800 kronor. Enligt
propositionen skall denna åldersgräns
höjas i båda fallen från 16 till 18 år.
Vidare får som bekant förvärvsarbe -
tande gifta kvinnor dra av 300 kronor
från sin inkomst. Och om de har hemmavarande
barn under 16 år, får de dessutom
göra ett ortsavdrag på 20 procent
av nettoinkomsten, dock högst 2 000
kronor. I propositionen föreslås nu att
även ensam kvinna med hemmavarande
barn under 16 år skall få samma rätt att
göra förvärvsavdrag som gift kvinna.
Propositionen betyder sålunda ett infriande
av det löfte regeringen gav i våras
i samband med de motionsyrkanden
som då behandlades. Och med hänsyn
till den positiva inställning som statsutskottet
då hade till denna fråga —
jag tillåter mig säga det — är det naturligt
att bevillningsutskottet i sitt betänkande
nu har uttalat sin tillfredsställelse
med förslaget om skattelättnader
åt ensamstående barnför sörj are. Utskottet
har också kunnat göra det så
mycket mer som propositionens förslag
är avgjort förmånligare för den grupp
det här gäller än yrkandena i motioner
och reservationer i våras.
I ett avseende har utskottet dock inte
kunnat nöja sig med propositionens förslag
utan har föreslagit att rätt till förvärvsavdrag
även skall tillkomma manlig
vårdnadshavare med hemmavarande
barn under 16 år. Man trodde då att vårens
motionärer och reservanter skulle
vara belåtna, när de nu blivit bönhörda
nästan över hövan. Men trots att man
inom alla partier har uttalat sin tillfredsställelse
med förslagen, har ändå
några reservationer avgivits till bevillningsutskottets
betänkande, nämligen
beträffande åldersgränsen, som man har
velat höja från 18 till 19 år. Högerreservanterna
har dock på den punkten
lämnat sina motionärer i sticket. Till
förslaget om 19-årsgränsen hade nämligen
motionärerna fogat det villkoret,
att det högre ortsavdraget i skatteskalan
för gifta kvinnor inte skulle tilllämpas,
om barnet har egen inkomst
överstigande 2 400 kronor. Detta har
högerreservanterna som sagt inte velat
tillstyrka — och det har de gjort allde
-
30 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
les rätt i. Det kan nämligen inte vara
klokt att diskriminera barnets arbete
och arbetsinkomster på det sätt som ett
bifall till motionerna skulle innebära.
Om ett barn är studerande får det studiebidrag
och föräldrarna, fader eller
moder, får då förvärvsavdrag och de
gynnsammare förmånerna, men ett barn
som arbetar får som bekant, om det
tjänar 3 000 å 4 000 kronor, skatt på viss
inkomst och dessutom förlorar barnets
föräldrar de förmåner som utgår när
barnet studerar. På grund av att barnet
arbetar får alltså föräldrarna det sämre.
Det kan i så fall inte bli så, som det brukar
heta i oppositionens valaffischer,
att det skall löna sig att arbeta. En sådan
ordning skulle verka i en rakt motsatt
riktning.
Därtill kommer de rent skattetekniska
komplikationer som skulle följa av en
tillämpning av en dylik regel. Skall barnets
inkomster beskattas, så kan ju inte
föräldrarna erhålla den skattelättnaden i
samband med källskatteavdragen, eftersom
man inte kan säga hur stora inkomster
barnet kommer att få under
året.
Detta är kort sagt motiveringen för
att bevillningsutskottet inte kunnat vare
sig i våras eller nu acceptera ett sådant
villkor knutet till dessa förmåner.
Med detta ställningstagande följer också
att utskottet inte kan tillstyrka en
höjning av åldersgränsen till 19 år. Det
är nämligen uppenbart att de flesta artonåringar
trätt ut i förvärvslivet och
har egna inkomster, även om det finns
vissa som fortsätter skolgången och kanske
gör det tills de blir rätt så gamla.
Men skulle man ta hänsyn till alla dem
som fortsätter med yrkesutbildning eller
vad det kan vara tills de blir åtskilligt
över 20 år, vet man inte var man
hamnar. Jag vill erinra om att departementschefen
i detta sammanhang påpekar,
att ovanför artonårsgränsen finns
ju möjligheten till avdrag för nedsatt
skatteförmåga.
Det har ju också framställts ett ut -
redningsyrkande, som fru Holmqvist talade
om. Utredningen skulle syfta till
att ytterligare förbättra de ensamstående
barnförsörjarnas situation, varvid
bl. a. skulle beaktas verkningarna av
dessa skatteförmåner ur familjerättsliga
och sociala synpunkter. Som fru Holmqvist
underströk kommer skattelättnaderna
inte de ensamstående barnförsörjare
till del som har låga inkomster. Utskottet
säger att dessa synpunkter visst
är värda beaktande, men att det redan
finns tillräckligt många utredningar på
detta område. Socialpolitiska kommittén
med Michanek som ordförande skall
även behandla bidragsförskotten. Det
finns inom parentes sagt också ett motionsyrkande
om att man skall höja avdraget
för underhållsbidrag till 2 000
kronor. Familj er ättskommittén skall företa
en översyn av äktenskapslagstiftningen
och därmed sammanhängande
frågor, varvid ändring av giftermålsbalken
kommer att övervägas. Den av statsrådet
Ulla Lindström tillsatta familjeberedningen
har bl. a. till uppgift att klarlägga,
utreda och analysera problem i
anknytning till samhällets service för
barnfamiljer. I denna kommitté sitter
fem icke parlamentariska ledamöter som
företräder olika familjetyper samt sex
experter. Man kan alltså tycka att behovet
av utredningar av dessa spörsmål
borde vara väl tillgodosett, och man får
väl hoppas att det skall komma fram något
positivt av dessa utredningar.
Emellertid är det alldeles riktigt att
omkring hälften av de ensamstående inte
kan hjälpas skattevägen. De kan alltså
inte få någon hjälp ens genom föreliggande
förslag. Det måste ju, som här
sagts tidigare, anses otillfredsställande.
Andra åtgärder måste alltså vidtagas
som ett komplement, om man skall kunna
skapa riktig rättvisa.
Det är också riktigt att även utskottet
understryker att det ur vissa synpunkter
kan väcka betänkligheter att
medge förvärvsavdrag även åt manliga
vårdnadshavare. Därvid tänker man
il
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
nog på sådana konsekvenser som fru
Holmqvist var inne på. Man kan inte
bortse från att dessa är allvarliga, men
utskottet har menat att dessa betänkligheter,
som man ju inte kan veta så mycket
om men som väl ändå finns, får vika
för rättvisekravet, alltså för kravet
att man skall skapa likartade förhållanden
mellan ensamstående manliga och
kvinnliga vårdnadshavare som har minderåriga
barn. För min del är jag alldeles
övertygad om att en manlig vårdnadshavare
inte har mindre utan väl i
regel större kostnader för barnens omhändertagande
än vad en ensamstående
kvinna har.
Jag skulle vilja tillägga, att jag också
tror att man med detta förslags genomförande
får en riktigare bedömning, eftersom
det för en ensamstående man
med inkomst blir fråga om verkliga kostnader
för barn, medan det däremot då
det gäller gifta kvinnor kan inträffa att
de får detta schablonavdrag på 2 000
kronor, oavsett om inkomstens förvärvande
medför ökade kostnader för barn.
Det kan nog inte inträffa i många fall
beträffande manliga vårdnadshavare
och måhända över huvud taget inte alls.
Herr Gustafson i Göteborg sade något,
som ger mig anledning att tillägga
några ord. Han sade att socialdemokraterna
tidigare rest motstånd i denna fråga,
och därför hälsar han med glädje,
att det skett en förändring i detta avseende.
I anledning av detta och i övrigt
till de invändningar, som gjorts och
bakom vilka man skymtar en strävan,
särskilt från högerns sida, att på nytt
få igenom ett system med barnavdrag
i beskattningen — ett system som en
gång i tiden betraktades såsom orättvist
och därför ersattes med barnbidrag —
vill jag erinra om att sambeskattningsrevisionen
framfört synnerligen starka
betänkligheter mot vad som nu föreslagits.
Och jag vill erinra om att i sambeskattningsrevisionen,
vars uttalande var
enhälligt, fanns representanter för samtliga
politiska partier i riksdagen, vilka
alltså har underskrivit dessa betänkligheter.
Sambeskattningsrevisionen hyste alltså
betänkligheter även mot att ogifta
kvinnor skulle erhålla förvärvsavdrag
och föreslog därför inte något sådant
förvärvsavdrag. Revisionen hänvisade
bl. a. till att man avskaffat barnavdragen
vid beskattningen, men samtidigt
realiteter bibehållit dem för en viss
grupp av skattskyldiga i form av förhöjt
ortsavdrag. Revisionen framhöll,
att även om denna inkonsekvens i beskattningen
redan konstaterats av familj
eutredningen, så var det alltid betänkligt
att förstora en sådan inkonsekvens.
Resultatet bleve bl. a. en skärpning
av beskattningen när förmånerna
upphörde. Detta är också den starkaste
motiveringen för att vi i dag är beredda
att fatta beslut om förvärvsavdrag även
för ogifta kvinnor med barn. Skärpningen
drabbar ju inte familjerna, där hustrun
redan har rätt till förvärvsavdrag.
Vådan av att ge alltför markerade
förmåner åt ogifta skattskyldiga med
barn kommer också fram — påpekade
revisionen — om man tänker sig'' ett
system med bibehållna barnavdrag.
Med ett sådant system skulle det nog
inte anses motiverat att för ogifta med
barn vid sidan om barnbidragen bibehålla
de förmånligare ortsavdrag som
gäller för äkta makar.
Jag ber herr Magnusson i Borås beakta
detta när han i ett beslut enligt det
föreliggande förslaget ser en inkörsport
till nya barnbidrag vid beskattningen.
Sambeskattningsrevisionen övervägde
olika möjligheter, men ansåg att frågan
var komplicerad. Det ansågs emellertid
värdefullt att förvärvsavdraget bibehölls
som ett speciellt med samtaxeringen
förenat avdrag för gift kvinna och
att det inte utvidgades till nya kategorier.
Till detta kom, menade revisionen
— och man underströk alltså enhälligt
vikten därav — att när det gäller ogifta
skattskyldiga med barn hade redan hänsyn
tagits till barnkostnaden genom höj
-
Nr 31
32
Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
ningen av ortsavdraget, som på sätt och
vis utgör ett schablonmässigt förvärvsavdrag.
Att laborera med två olika avdrag,
som ytterst tillgodosåg samma syfte,
fann revisionen inte lämpligt. Om
man ville hjälpa ogifta kvinnor med
barn, var inte ett förvärvsavdrag det
mest angelägna, eftersom dessa kvinnor
i allmänhet har så låga inkomster, att
de inte i någon högre grad kan tillgodogöra
sig ett kvotavdrag, såsom äkta makar
nu har möjlighet att göra.
Det är alltså vad revisionen sade och
vad, som jag tyckte, fröken Olsson uttryckte
tidigare. Många har kanske samma
uppfattning i dag, när vi står inför
detta förslag. Revisionen sade att om det
skulle ske en ytterligare förhöjning av
ortsavdraget, vore det uteslutet att dessutom
införa ett förvärvsavdrag inom
denna grupp. Den framhöll att det råder
missuppfattningar om behandlingen
av de ogifta kvinorna med barn, därför
att hjälpen till denna grupp genom
ortsavdrag och skatteskalor är osynlig.
Jag har tillåtit mig denna erinran om
vad sambeskattningsrevisionen enhälligt
yttrade, eftersom det här verkligen har
skett en förändring av tänkesättet, kanske
inte minst beroende på att man
saxar sig fram i skattesystemet. Jag
fruktar att så kommer att ske även i fortsättningen
ända tills vi fått den allmänna
skatteberedningens betänkande.
Hur verkar nu dessa åtgärder, herr
talman, som enligt vad man här tidigare
framhållit kostar 40 miljoner kronor,
sedda mot bakgrunden av vad sambeskattningsrevisionen
sade? Jo, en ensamstående
med 15 000 kronors inkomst
i dag har 1 000 kronor högre skatt än en
gift man med samma inkomst. En ensamstående
kvinna med 15 000 kronors
inkomst och minderåriga barn har i
själva verket 1 600 kronor lägre skatt
än en ensamstående med samma inkomst.
Därtill har hon naturligtvis barnbidrag.
En änkling med två barn under
16 år och med 15 000 kronors inkomst
har 1 600 kronor lägre skatt än
en ensamstående utan barn. Han har vidare
550 kronor i barnbidrag och 2 000
kronor i barnpension. Det blir en lättnad
på 4 700 kronor jämfört med en ensamstående
utan barn som har samma
inkomst. I förhållande till en gift man
med två barn och samma inkomst får
han 2 630 kronor över. En änka med
två barn under 16 år och 15 000 kronors
inkomst har inte mindre än 10 285 kronor
till godo i jämförelse med en ensamstående
utan barn genom de skatteförmåner
och sociala förmåner som utgår.
Hon har naturligtvis också ATP-pension
för både sig och barnen och änkepension.
I förhållande till en gift man i
samma omständigheter har hon 8 215
kronor mera.
Om man penetrerar förslaget, finner
man att det inte får enbart gynnsamma
konsekvenser och inte i allt skapar rättvisa
mellan olika skattegrupper i samhället.
Som jag nämnde tidigare får vi
säkert snart erfara att man på något
håll säger: »Nu blir det orättvist mot
de gifta med barn, och därför skall vi
vidta åtgärder i det avseendet.» Så kommer
man att saxa sig fram, och högern
kommer att driva den linjen, att vi nu
har genomfört något som i själva verket
inte är annat än ett barnavdrag på vissa
områden och att sådana bör införas generellt,
som herr Magnusson i Borås
menade.
Jag skall gärna medge, herr talman,
att detta inger också mig betänkligheter,
men jag har varit med om att tillstyrka
förslaget efter att ha vägt alla omständigheter
mot varandra. I den förhoppningen
att den allmänna skatteberedningen
och de andra utredningar
som arbetar på detta område skall finna
en bättre lösning på problemet som inte
skapar dessa inte alltid gynnsamma
konsekvenser i olika avseenden ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande.
Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
33
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
Fru NETTELBRANDT (fp):
Herr talman! Det må tillåtas en novis
i riksdagsarbetet att ge uttryck åt en
viss förvirring inför det jonglerande
med en rad av ståndpunkter som många
representanter för regeringspartiet presterat
i denna fråga både nu och tidigare
men kanske framför allt i dag.
Man blir onekligen överraskad av
att finna att dessa representanter så
kraftigt talar emot ett förslag som de
tydligen i alla fall kommer att rösta för.
Herr Gustafson i Göteborg har redan
uttryckt sin förvåning över att så var
fallet med fru Holmqvist, och jag måste
säga att herr Brandts i Aspabruk yttrande
föranledde mig att i handlingarna
kontrollera, om han verkligen hade
underskrivit bevillningsutskottets betänkande.
Det hade han gjort, men
hans anförande i dag tydde knappast
på detta.
Det är riktigt som herr Brandt sade
att bevillningsutskottets majoritet redan
i våras kom med en positiv skrivning
när det gäller skattelättnader för
ensamstående med barn, men jag vet
inte hur stort värde som kan tillmätas
denna skrivning. Den tveksamheten bestyrkes
genom vad bevillningsutskottets
ordförande yttrade under diskussionen
i första kammaren, när han pekade på
de förbättringar, som hade företagits
år 1960, och sade att dessa innebar —■
märk väl, såsom han tilläde — mycket
betydande lättnader.
Det är därför inte utan förvåning
som man nu i höst konstaterar, att bevillningsutskottet
inklusive dess ordförande
uttalar sin särskilda tillfredsställelse
över att det framlagts förslag
i frågor, som enligt utskottsmajoritetens
mening för några månader sedan
borde kunna anstå åtskillig tid framåt
i avvaktan på allmänna skatteberedningens
förslag. Nu går man till och
med därhän, att man tycker att det är
naturligt och önskvärt att i högre grad
än som skedde år 1960 likställa ofullständiga
familjer som har försörjnings3
— Andra kammarens protokoll 1962. Nr
plikt med de fullständiga familjerna.
Det är klart att det bara finns anledning
att uttrycka glädje över den sinnesändring
som detta — får vi väl hoppas
— innebär. Jag delar alltså den
glädje som herr Gustafson i Göteborg
här förut har deklarerat.
Jag skall tillägga att den förvirring
som jag har känt inför de olika ståndpunkter
som har redovisats kanske något
minskades efter ett av fru Holmqvists
anföranden, i vilket hon reducerade
problemet om att ta ståndpunkt
i riksdagen från en fråga om att ha bestämda
åsikter i ett visst spörsmål till
en fråga om enkel addition.
Den fråga där det nu återstår meningsskiljaktigheter
gäller åldersgränsen.
Jag säger »nu återstår», därför att
vi har glädjen att nu se finansministern
här i kammaren, och det kanske
kan vara löftesrikt. Man kanhända rent
av vågar räkna med ännu en regeringsdeklaration
som förändrar de positioner
vi för närvarande har i denna fråga.
Det är klart att oavsett om gränsen
ligger vid 18 år eller vid 19 år kan vi
aldrig komma till en gräns som är helt
rättvis i de olika fall som kan bli berörda.
Vare sig vi lägger den vid 18 år
eller 19 år, har alltid vissa ungdomar
inkomster före gränsen, medan andra
på grund av studier inte har inkomster
efter gränsen. Det är en schablonregel
med alla de nackdelar som följer därmed.
Men vi måste väl ändå vara medvetna
om att inte minst det skolbeslut
som fattades i våras om höjning av den
obligatoriska skolpliktsåldern och även
medvetandet om att yrkesutbildningen
blir allt långvarigare för allt större kategorier
pekar hän mot den högre gränsen.
Herr Gustafson i Göteborg hänvisade
till den åldersgräns på 19 år, som vi
bär redan förut inom ATP-systemet.
Även i det pensionssystem som staten
tillämpar för sina egna anställda finns
gränsen 19 år. Vi kan återfinna flera
andra liknande fall, där man ansett
31
34 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
att upp till 19 år är förbindelserna mellan
föräldrar och barn så speciella, att
det finns anledning att ha särskilda bestämmelser
upp till den åldern.
Alldeles oavsett jämförelser med andra
områden vill jag gärna peka på att
utskottsmajoriteten har hävdat, att behovet
av särskild skattelättnad i regel
har bortfallit då barnen uppnått 18 års
ålder. Herr Brandt talade sig varm för
den åsikten, att man måste räkna med
att ungdomar efter 18 år normalt har
inkomster. Jag skulle här vilja fråga
herr Brandt och övriga företrädare för
denna ståndpunkt vad det finns för
särskilt behov av skattelättnad för gifta,
som har barn vilka nått upp till denna
åldersgräns. Med nuvarande skattesystem
har vi ju skatteskalor, som är
gynnsammare för gifta än för ogifta.
De gynnsammare skatteskalorna gäller
för gifta innan de fått barn, om de har
barn i åldern 18—19 år, om de har
barn över 19 år och om de över huvud
aldrig får barn. Vad är det som motiverar
den privilegierade ställning man
här vill ge de gifta? Om det skulle vara
familjebildningen som sådan och önskvärdheten
av att man får barn, så kanske
det vore rimligt med någon gränsdragning
—- måhända ganska långt upp
i åldersklasserna. Men någonstans borde
väl i alla fall den privilegierade
ställningen ta slut. Vad beror det på
att tveksamheten när det gäller de ensamstående
föräldrarna i detta hänseende
är så enormt stor, när man tydligen
utan vidare anser sig kunna svälja
det system vi redan har med skatteskalor
som privilegierar de gifta även om
de saknar barn under den åldersgräns
det här gäller?
Beträffande frågan om förvärvsavdraget
vill jag gärna säga ett par ord.
Där har visserligen utskottet förenat
sig på samma linje, men man kan ändå
inte underlåta att ge uttryck åt en mycket
stor förvåning över den uppdelning
som i propositionen gjorts på den
punkten. För dem som har kunnat för
-
ledas till misstanken att de strävanden
man från folkpartiet har givit uttryck
för under en lång följd av år, nämligen
att få likställighet mellan män och kvinnor,
skulle vara någon sorts kvarleva av
någon förlegad kvinnosak, kan det vara
värdefullt att här beakta, att det ingalunda
är fråga om att skapa några speciella
rättigheter för kvinnorna utan i
stället, i överensstämmelse med ett liberalt
synsätt, att ge likställighet åt såväl
män som kvinnor. Det är därför
fullständigt naturligt att även männen
skall få komma i åtnjutande av samma
förmåner som de kvinnliga ensamstående
föräldrarna.
Det är väl troligt att det har varit ett
annat synsätt som legat bakom den differentiering
som gjorts i propositionen.
Jag erinrar mig att statsrådet Lindström
vid vårens riksdagsbehandling i denna
fråga yttrade, att för barnet är en ogift
mor ett dubbelt handikapp: att dels
sakna den tillgång som en far utgör
och dels behöva utstå materiella försakelser.
Nu tillhör jag dem som menar,
att det innebär en tillgång även att ha
en mor — jag kanske vågar säga en
lika stor tillgång som att ha en far.
Den logiska konsekvensen av en sådan
uppfattning blir ju, att det är samma
dubbla handikapp att sakna en mor
som det är att sakna en far. Detta leder
obönhörligt till slutsatsen att några
skillnader i detta hänseende inte
skall förekomma.
Jag vill däremot inte gå så långt som
herr Brandt gjorde nyss, när han förmenade
att det generellt är större kostnader
för en manlig vårdnadshavare
än för en kvinnlig. En sådan inställning
bottnar i ett alltför tradionellt
tänkesätt i dessa frågor, som man tycker
kanske inte skulle höra hemma hos
en socialdemokratisk representant.
Fru Holmqvist har uttalat en rad betänkligheter
mot ett jämställande av
manliga och kvinnliga skattskyldiga
när det gäller förvärvsavdraget. Det
finns naturligtvis stort fog för många
35
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
av de synpunkter som fru Holmqvist
här har redovisat, och jag kan instämma
i mycket av vad fru Holmqvist kommit
fram till. Men jag vill samtidigt uttrycka
den förhoppningen, att andra
utredningar skall ta upp dessa frågor
till behandling. Frågor av denna art
hör väl ändå inte hemma i denna rent
skattemässiga behandling.
Jag är mycket glad över att fru Holmqvist
särskilt har fäst vikt vid de konsekvenser
av annan än ekonomisk art
som kan väntas bli följden av dessa
skillnader. Jag förmodar att fru Holmqvist
och jag på det sättet skall få lättare
att komma överens, när vi t. ex.
skall diskutera en annan fråga här i
kammaren, nämligen sambeskattningen.
Ty det förhåller sig väl inte så, att fru
Holmqvist tycker att de följder, som
skattesystemet medför på det området,
är ovidkommande? Där blir det nämligen
exakt samma effekt som den fru
Holmqvist har påvisat i det fall vi nu
diskuterar.
Fru Holmqvist sade vidare, att här
behövs en allsidig utredning just beträffande
konsekvenser av olika slag.
Eftersom man väl från regeringssidan
inte har något nymornat intresse för
denna fråga utan intresset tvärtom —
enligt vad fru Holmqvist sade — är
mycket gammalt, förmodar jag att man
där redan har en allsidig utredning av
det slag som fru Holmqvist efterlyst,
och det skulle vara intressant att höra
närmare om den. Fru Holmqvist har den
uppfattningen, att oppositionens intresse
för frågan är nymornat, och i så fall
kan man väl inte vänta sig att det där
skall finnas en utredning. Inte heller
har oppositionen samma möjligheter
att få till stånd en utredning.
Herr talman! Jag ber att få ansluta
mig till det yrkande som tidigare ställts
av herr Gustafson i Göteborg.
Fru HOLMQVIST (s) kort genmäle:
Herr talman! Fru Nettelbrandt nämnde
att mitt ställningstagande var en en
-
kel addition. Ja, det är inte så svårt att
räkna ut att när de borgerliga och kommunisterna
enas i en gemensam votering,
förlorar vi med en röst.
Fru Nettelbrandt sade vidare att de
familjerättsliga frågorna inte hör till
skattedebatten. Detta är också anledningen
till att jag inte har tagit upp
dem i de debatter som tidigare har förts
i skattefrågor beträffande ensamstående.
De utredningar som har begärts
från borgerligt håll har nämligen aldrig
tagit upp hela spörsmålet utan endast
betraktat problemet som en skattefråga.
Nu säger fru Nettelbrandt att vi skulle
kunna enas i sambeskattningsfrågan.
Från folkpartihåll har tidigare framhållits
att folk skiljer sig på grund av
sambeskattningseffekten. Effekten av
de beskattningsregler vi nu diskuterar
blir ju att folk med var sin inkomst inte
gifter sig. Och när det gäller de ensamståendes
beskattning är det faktiskt speciella
förmåner vi talar om.
Herr BRANDT i Aspabruk (s) kort
genmäle:
Herr talman! Beträffande frågan om
en höjning av åldern till 19 år gjorde
fru Nettelbrandt en jämförelse med
beskattningen av gifta. Jag måste tillstå
att jag inte riktigt fattade vad hon
menade. Det är väl ändå på det sättet,
att de ensamstående beräknas ha en
större skattekraft än gifta. Följaktligen
beskattas de hårdare genom lägre ortsavdrag
och oförmånligare skatteskalor.
Nu är det fråga om att införa förmåner
för ogifta utöver dem jag här har
nämnt, samma ortsavdrag och samma
gynnsamma skatteskalor som för gifta,
nämligen förvärvsavdrag även om barnet
har inkomster. Det är det sistnämnda
som är det väsentliga och som högern
inte gärna vill acceptera utan ansett
sig tvungen att gå emot sina motionärer.
Utskottet medger detta förvärvsavdrag
åt ensamstående kvinna
även om hennes pojke eller flicka har
36 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
aldrig så stora inkomster, och då bör
det vara rimligt att man stannar vid
18-årsgränsen.
Jag har ingalunda sagt att alla 18-åringar arbetar, utan jag sade att de
flesta, när de kommer upp i den åldern,
kommer ut i förvärvslivet och får
egna inkomster. Man måste sätta någon
gräns, och den gränsen bör inte sättas
alltför högt när man medger förvärvsavdrag,
även om pojken eller flickan
har egna inkomster och det alltså inte
föreligger behov av sådant avdrag.
Jag har inte heller sagt att de manliga
ensamstående generellt har högre
kostnader för sina barn. Jag underströk
utskottets uttalande att de inte har
mindre kostnader, och jag skärpte detta
för egen del och sade att de flesta ensamstående
fäder troligen har högre
kostnader för barnens omhändertagande
än de ensamstående kvinnorna, som
av olika anledningar väl har lättare att
klara hushållsarbete och annat. Denna
uppfattning har jag fortfarande.
Jag har ingenting vidare att tillägga
utöver vad jag tidigare sagt. Jag har försökt
dra fram skälen för och emot denna
reform och har velat säga till herr
Gustafson i Göteborg, att om det har
skett en förändring i ställningstagandet,
så gäller detta inte bara socialdemokraterna
utan vi har gott sällskap
av samtliga partiers ledamöter i sambeskattningsrevisionen.
Herr WESTBERG (fp):
Herr talman! Herr Brandt i Aspabruk
sade i sitt inlägg, att de motionärer som
under vårriksdagen ville förbättra de
ensamstående mödrarnas ställning hade
blivit bönhörda, t. o. m. som han uttryckte
det kanske mer än bönhörda.
Jag vill påstå att detta icke gäller alla
inom denna kategori. Jag tänker då på
en motion, som jag själv lagt fram, vilken
avser utvidgning av den år 1960
införda avdragsrätten för skattskyldig,
som underhåller icke hemmavarande
barn. Därför har jag vid höstriksdagen
återkommit med denna motion. Det
gäller alltså avdrag från den samlade
inkomsten för underhåll av eget barn,
för vilket vederbörande icke är vårdnadstagare,
för belopp som han utgivit
för underhåll av sådant barn under 16
år, dock med högst 1 000 kronor. Det
är att märka att en motsvarighet till
detta avdrag har funnits tidigare men
då utgick i form av förhöjt familjeavdrag
respektive ortsavdrag och med en
fixerad summa, d. v. s. med hälften av
ortsavdraget för ensamstående personer.
När man förra hösten höjde ortsavdraget
uraktlät eller glömde man att
höja detta allmänna avdrag som således
tidigare hade följt ortsavdraget. Redan
av det skälet att det inte förra hösten
fick följa ortsavdragets höjning motiverar
enligt min mening en höjning.
Men det finns också ett annat skäl, vilket
motiverar en större höjning än vad
en höjning i enlighet med ortsavdraget
skulle innebära.
Det är inte obekant att det möter svårigheter
att få fäder att frivilligt gå med
på ett underhållsbidrag, som tillgodoser
barnets och moderns berättigade
krav. Skattetänkandet är mycket utbrett,
och det är svårt att med nuvarande avdragsbestämmelser
få frivilliga avtal
till stånd med belopp överstigande 1 000
kronor. En höjning av det avdragsberättigade
beloppet skulle med säkerhet
innebära en förbättring av de ensamma
mödrarnas och de berörda barnens villkor.
Då de ensamma mödrarna är en
grupp i samhället som ofta kämpar
med ekonomiska problem, är det enligt
min mening angeläget att man höjer avdragsbeloppets
maximigräns till 2 000
kronor i stället för 1 000 kronor. Man
måste i detta sammanhang observera
att avdraget är detsamma både när det
gäller underhåll till ett och till flera
barn. Det går i båda fallen icke utöver
1 000 kronor.
Visserligen har utskottet under hänvisning
till socialpolitiska kommittén
37
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
och allmänna skatteberedningen inte
velat tillstyrka motionen utan nöjt sig
med att förorda att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t ger till känna vad
utskottet anfört i anledning av förenämnda
utredningsyrkanden och motionerna
I: 753 och II: 909. Utskottet
har samtidigt anfört, att en viss uppräkning
av förevarande avdrag kan te
sig berättigad ur vissa synpunkter.
Enligt motionärernas mening talar så
starka skäl för en ändring av gällande
bestämmelser på detta område, att man
bör ta upp frågan så snart som möjligt.
Det kan inte finnas anledning att invänta
utredningsutlåtande i en fråga,
där det endast gäller att räkna upp ett
avdrag, som man utan tvekan måste
anse vara för lågt och att i övrigt anpassa
bestämmelserna till reglerna om
ortsavdrag för ensamstående vårdnadshavare
samt till åldersgränsen för barnbidrag.
Utan tvekan kan en sådan reform
genomföras mycket snart, och det
vore värdefullt om så kunde ske.
De ensamstående mödrarna är en
grupp i samhället som — såsom jag tidigare
sade — har det besvärligt med
ekonomien. Även om de har arbete
utanför hemmet och har god inkomst
blir utgifterna för omvårdnaden av barnet
eller barnen betungande. Det skulle
därför innebära en väsentlig förbättring
av såväl de ensamstående mödrarnas
som barnens ställning, om riksdagen
ville besluta en ändring av 46 §
2 mom. i kommunalskattelagen i enlighet
med det i motionerna gjorda yrkandet.
Herr talman! Av formella skäl kan
jag inte yrka bifall till motionen, men
jag ville med dessa ord fästa kammarens
uppmärksamhet på denna fråga
och uttala den förhoppningen, att finansministern
skall finna en utväg att
tillgodose detta önskemål.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Man har tidigare vid
några tillfällen försökt att markera en
klyfta mellan de borgerligas uppfattning
och de socialdemokratiska kvinnornas
ståndpunkt i de ensamstående
mödrarnas skattefråga. Detta försökte
man också utnyttja i valrörelsen. Särskilt
herr Gustafson i Göteborg försökte
ett par gånger — egentligen så ofta han
kunde — inför hela Sveriges folk tala
om att det stackars folkpartiets representanter
hindrades speciellt av de socialdemokratiska
kvinnorna från att
lösa denna skattefråga.
Vad är det då för storartade ting man
ville komma med och hur ense har de
borgerliga partierna varit om en skattelättnad
för dessa kvinnor? Jag har tidigare
sagt att alla de önskemål — som
nu framlagts i en proposition vilken åtminstone
bevillningsutskottet i stort vill
tillstyrka — har från det socialdemokratiska
kvinnoförbundet framförts till
den skatteberedning som har till uppgift
att klara upp skattefrågorna i deras
helhet.
Vad var de borgerliga partierna ense
om före valet i våras? De var inte ense
om att begära ett dubbelt ortsavdrag till
de ensamstående mödrarna, inte heller
om att dessa skulle få tillämpa de giftas
skatteskala. Man var långt ifrån
överens om att man skulle begära ett
förvärvsavdrag för dessa kvinnor. Det
finns under tider som gått spridda motioner
och mer eller mindre ljumma
ställningstaganden till frågorna från de
borgerliga partierna, men i våras var
de borgerliga partierna endast ense om
att ge ett och ett halvt ortsavdrag till
ensamstående mödrar med barn —
punkt och slut. Så stor var den reform,
som man ville beteckna som uttryck för
ett liberalt synsätt, eller hur fru Nettelbrandts
ord nu föll. Märkvärdigare
bär man inte varit, då det gällt hjälp
åt de ensamstående mödrarna ens på
skatteavsnittet.
Jag tycker att den reform som vi i
dag är färdiga med är en mycket stor
reform. Den är stor därför att den är
principiell. Den kan också ha stor eko
-
38 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
nomisk betydelse för många. Jag är
fullt medveten om att den hjälper långt
ifrån alla ensamstående mödrar. De som
har för små inkomster, och de är alldeles
för många i denna grupp, får
ingen nytta av den. Men man slår fast
en parallellitet mellan den familj, som
man kallar för den ofullständiga familjen
och den vanliga familjen. Det skulle
vara mycket skönt om man fullt accepterade
mor och barn som en familj, så
att vi kommer ifrån den diskriminering,
som ligger i uttrycket »ofullständig
familj».
Jag anser inte att det dubbla ortsavdrag,
som man nu föreslår och som
jag hoppas man kommer att besluta om,
ger stöd för den uppfattning som man
velat utläsa, kanske mest från högerhåll,
om att vi skulle vara på väg tillbaka
till barnavdrag i beskattningen.
Jag kallar detta för ett familjeortsavdrag.
Familjeortsavdraget är berättigat
för man och hustru likaväl som för
ensamstående mor och barn eller ensamstående
far med barn. Om man skall
hålla samman familjen, får man ha vad
som kan kallas för en familjeomgivning.
Man måste ha en familjelägenhet.
Man får över huvud taget leva på ett
annat sätt än om man är ungkarl. Därför
är detta, att man bestämt sig för
att höja åldersgränsen från 16 till 18 år
ett erkännande åt den ensamstående familjen
som jag sätter mycket stort värde
på.
Jag fattar den kritik som har riktats
mot denna reform mindre som en
kritik mot själva reformen än som en
kritik mot bristen på andra hjälpåtgärder
åt de ensamstående mödrarna.
Många anser att man kanske borde ha
givit andra åtgärder förtur. Det har
framförts från de socialdemokratiska
kvinnorna, att det finns kvinnor som
har en mycket dålig ekonomi och som
är ensamma om försörjningen och som
därför borde ha skyddats ekonomiskt
i första hand. Det är en bedömningsfråga.
I dag har vi inte möjlighet att
göra något ytterligare före detta skattebeslut,
och därför bör inte detta beslut
stå tillbaka i väntan på att något annat
skall ske på andra fronter.
Den andra delen av kritiken är den
som fru Holmqvist i dag betonade, nämligen
att om man ger sådana skattefavörer
åt ensamstående föräldrar kan
de finna det ekonomiskt fördelaktigt
att leva ensamma med sina barn hellre
än att gå in i ett nytt äktenskap. Fru
Holmqvist sade, att den ökade skattebörda
som på grund av sambeskattningen
och progressionen inträder i vissa
fall vid äktenskap ofta påtalats från
borgerligt håll såsom ett äktenskapshinder.
Samma situation inträder för de
ensamstående föräldrarna om de vid
äktenskap mister skattelättnader. Det
där skattemedlidandet med de gifta
tycker jag emellertid de borgerliga kan
få hålla på med själva.
Dagens reform måste ses som i viss
män en provisorisk åtgärd. Den är väl
betingad, skulle jag tro, av de starkt
verifierade uppgifterna om de ensamstående
mödrarnas ofta prekära ekonomiska
läge. Jag skulle tro, att skattebeslutet
måste påskynda både skatteberedningen
vid dess hela omdaning
av familjebeskattningen och också familjerättskommittén
med dess mycket
viktiga revision av giftermålsbalken.
Men liksom vi tidigare inte varit rädda
att ta skattelättnader fastän vi inte bär
hela den stora skatterevisionen klar,
behöver vi väl inte vara rädda att ta
detta beslut, fastän vi inte har fått familjerättskommitténs
förslag. Vi fattade
för resten beslut om en hel del genomgripande
reformer i samband med pensionsfrågans
lösning, där vi helt visst
föregrep de förslag som familjerättskommittén
kommer att avlämna i fråga
om barnpensionerna, den gifta kvinnans
del av familjens samlade pension
och i fråga om änkepension. Vi bör i
dag inte vara mer ängsliga för att ta
denna reform, vilken jag •—- som sagt —•
betraktar som ett provisorium. Att vi
39
Onsdagen den 14 november 1962 Nr 31
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
höjer åldern för barnen till 18 år innebär
inte någon ny princip utan är endast
en anpassning till den nya skolan.
Däremot inför vi en ny princip, om
vi ger även de mödrar, som bär barn
med egen inkomst, del av denna skattelättnad.
Jag skulle ha förstått om de
borgerliga på den punkten varit betänksamma.
Fru Nettelbrandt sade, att
vi vid beslutet om ATP fäste 19-årsgränsen
på papperet. I fråga om folkpensioneringen
sattes emellertid gränsen
till 16 år. Anledningen härtill angavs
vara att många barn har egna inkomster
vid den åldern. Man menade att det inte
vore riktigt att ha pension samtidigt
som man har inkomst.
För min del tycker jag att det är en
avgjord fördel att inte göra någon skillnad
mellan de familjer, där barnen börjar
arbeta omedelbart efter skolan, och
andra familjer. Barnen slutar grundskolan
vid 17-årsåldern, och de har då
ofta arbete endast korta tider. Efter en
tid slutar de kanske arbetet för att ta
en kurs, och det blir ett väldigt trasslande
fram och tillbaka.
Om man betraktar denna reform som
ett skydd för familjesammanhållningen
och som en hjälp till de ensamma mödrarna
att bereda barnen familjemiljö,
är det riktigt att ge alla skyddet medan
barnen är mellan 16 och 18 år.
I den åldern är de ekonomiska påfrestningarna
stora. Den som haft barn som
slutat skolan och gett sig ut i förvärvsarbetet
vet att det plötsligt ställs andra
krav på dem. De skall på en gång
uppträda som vuxna på ett annat sätt
än när de gick i skolan. Jag anser därför
att det är bättre att sätta gränsen
vid 18 år och ge stödet till alla än vid
19 år och då endast till dem som har
barn i skolan.
Visserligen innebär förvärvsavdraget
till ensamstående mödrar en ny princip,
men hur skall vi kunna hjälpa människor
och rätta till missförhållanden
som vi upptäcker, om vi inte är beredda
att ta nya ståndpunkter?
Vi har goda skäl för att ge förvärvsavdrag
även till ensamstående familjeförsörjare,
utan så stora betänkligheter,
eftersom vi så småningom kommer
att få ta ställning till skatteberedningens
översyn av hela området.
Det är felaktigt att göra gällande att
skattelättnader inte skulle betyda någonting.
De kan för många mödrar betyda,
att de kan behålla sina barn hos
sig; de ger dem t. ex. möjligheter att
lättare skaffa hjälp för barntillsynen
och även bättre möjligheter att skaffa
en bostad. Och varför skall vi inte se
ett värde i att de mödrar som kan klara
sin försörjning så att de får nytta av
skattelättnaden ges möjlighet att behålla
barnen hos sig? Det är väl ett
lika stort intresse som att andra ensamstående
mödrar får stöd att hålla samman
sin familj. Det är inte riktigt att
vid en framtida revision samhällets
stöd till familjerna knytes till föräldrarnas
civilstånd. Denna provisoriska lösning
understryker nödvändigheten av
en översyn av hela barnförsörjningsproblemet.
Både familjerättskommittén och skatteberedningen
väntas komma med viktiga
förslag. Jag skulle vara glad om jag
kunde få fru Nettelbrandts och andras
stöd för min uppfattning om ett starkt
stöd till barnfamiljerna. En översyn av
familjepolitiken skulle göra att vi sluppe
löst grundade förslag.
Med tacksamhet måste propositionen
mötas bl. a. därför att den nya lagen
kommer att träda i kraft omedelbart.
Inte minst är vi inom det socialdemokratiska
kvinnoförbundet synnerligen
tacksamma för att reformen omfattar
både ortsavdraget, skatteskalorna och
förvärvsavdraget.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
I detta anförande instämde fru Renström-Ingenäs
(s).
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Jag har under åtskilliga
40 Nr 31 Onsdagen den 14 november 1962
Skattelättnader för ensamstående med hemmavarande barn
år intresserat mig för frågor som rört
sådana familjer, där den ena av föräldrarna
saknas. Med anledning av vad
fru Eriksson i Stockholm nyss sade
vill jag betyga det stora intresse som
hon under alla dessa år bär visat för
dessa spörsmål.
Jag har begärt ordet endast för att
på en punkt komplettera fru Nancy
Erikssons framställning. När fru Eriksson
sade, att vad oppositionen ville ge
i våras var »ett och ett halvt ortsavdrag,
punkt och slut», förhöll det sig
i stället så, att vi från liberalt håll redan
förra året väckt motioner om att dessa
ofullständiga familjer skulle få samma
ortsavdrag och beskattas enligt samma
skatteskalor som fullständiga familjer.
Vi återkom med dessa motioner i våras.
Då hade Socialdemokratiska kvinnoförbundet
redan ingivit en framställning i
ärendet till allmänna skatteberedningen.
Vi hoppades därför att vi skulle vinna
större gehör för vårt förslag då än föregående
år och även att vi skulle vinna
de socialdemokratiska kvinnorna för
förslaget. Men vi ville ta det försiktigt.
Vi sade uttryckligen, att »ett första steg»
skulle tagas i denna reform med ett och
ett halvt ortsavdrag, men det var meningen
att sedan fullfölja hela reformen.
Motionärerna ansåg att man borde ha
samma ortsavdrag, samma skatteskalor,
och i fråga om förvärvsavdraget för ensamstående
barnförsörjare reserverade
vi oss redan när frågan var uppe i våras.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Det enda de borgerliga
var eniga om var detta futtiga ett och
ett halvt ortsavdrag. Beträffande de övriga
förslagen rådde en förfärlig splittring.
Jag har inte sagt att folkpartiet inte
har haft en motion om dessa saker, men
vad jag ville poängtera var att det var
före höstens folkpartimotion som vi
inom Socialdemokratiska kvinnoförbundet
hade lämnat in vår skrivelse. Det
spelar emellertid så liten roll om detta
skedde en månad före eller efter; det
bara visar att uppslutningen hela tiden
varit stor kring de skattefrågor som tagits
upp i denna proposition. Men det
är inte ett speciellt s. k. liberalt synsätt
som har tagit sig uttryck i anslutning
till dessa frågor, utan intresset har
länge varit stort och ganska allmänt,
trots att man i våras inte lyckades åstadkomma
mer än ett och ett halvt ortsavdrag.
Överläggningen var härmed slutad.
Herr talmannen gav först propositioner
i fråga om utskottets hemställan,
nämligen dels på bifall till utskottets berörda
hemställan, dels ock på bifall till
nämnda hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationerna
I) och II); och fann herr talmannen
den förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 58, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets berörda hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i reservationerna
I) av herr Söderquist in. fl.
och II) av herr Yngve Nilsson m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 99 nej.
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
41
Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.
Härefter blev på i fråga om motiveringen
framställd proposition utskottets
motivering av kammaren godkänd.
§ 12
Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
59, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 8 § förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.; samt
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid ingripanden
enligt karantänskungörelsen,
och
nr 35, i anledning av väckta motioner
om auktorisering av bilförsäljare.
Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.
§ 13
Ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen.
Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr
20 i första kammaren av herr Gustaf
Elofsson m. fl. samt nr 107 i andra kammaren
av herr Larsson i Borrby.
I motionerna, vilka var likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att höja det statliga stödet för
svenskodlad obearbetad tobak från nuvarande
80 öre till tre kronor per kilo.
Utskottet hemställde, att förevarande
motioner, 1:20 och 11:107, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Nils Elowsson och Gustavsson i Alvesta,
Ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen
vilka ansett att utskottet bort hemställa,
att riksdagen med bifall till förevarande
motioner, 1:20 och 11:107, för sin del
måtte antaga ett i reservationen intaget
förslag till lag om ändring av övergångsbestämmelserna
till lagen den 16 juni
1961 om statsmonopol på tillverkning av
tobaksvaror.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr LARSSON i Borrby (ep):
Herr talman! Detta ärende gäller den
svenska tobaksodlingen. När man bedömer
argumenten för den svenska tobaksodlingens
vara eller icke vara, kan
man göra det från fyra olika utgångspunkter:
1)
den ekonomiska aspekten,
2) sociologiska verkningar,
3) kvalitétsmässiga synpunkter och
4) beredskapssynpunkter.
När det gäller den ekonomiska faktorn
har utskottsmajoriteten konstaterat
att det inte är ekonomiskt att köpa
svenskodlad tobak, när man kan köpa
tobak från andra länder till lägre pris.
Det är ett riktigt konstaterande. Men
gentemot detta skulle jag vilja anföra,
att när man exempelvis i dagarna erfar
att EEC-länderna har beslutat att införa
en värdetull på råtobak uppgående till
inte mindre än 28 procent, ställer sig
den svenska tobakens konkurrensmöjlighet
i en helt annan dager. Det är alltså
en icke oväsentlig förändring, som
kan inträffa i ett läge, då vi närmar oss
EEC-marknaden, vilken vi alla hoppas
en hel del av.
Vidare gäller naturligtvis också som
en viktig ekonomisk faktor arbetskostnadsutvecklingen,
inte minst i de länder,
varifrån vi köper tobak. Priset på
denna produkt är nämligen i speciellt
hög grad betingat av arbetskostnaden.
Av den totala kostnaden för ett kilo
tobak härrör mellan 60 och 70 procent
från arbetskostnader. Det beror på det
förhållandet, att det helt enkelt inte
tycks vara tekniskt möjligt att mekani
-
42
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen
sera tobaksodlingen; man är hänvisad
till manuellt arbete. Jag menar att arbetskostnadsutvecklingen
i andra länder
på sikt kan mycket starkt påverka
också den svenska tobakens konkurrensmöjlighet
efter hand som arbetarna
även i andra länder börjar ställa krav
på en skälig ersättning för sitt arbete.
Beträffande den sociologiska faktorn
påpekar utskottsmajoriteten, att denna
fråga bär begränsad omfattning, ty det
är inte mer än 734 familjer, som är beroende
av denna tobaksodling. För min
del kan jag inte så nonchalant avvisa
dessa 734 familjers ekonomiska intressen
i sammanhanget — i all synnerhet
inte som denna odling är koncentrerad
till en s. k. avfolkningsbygd i ett avfolkningslän.
Kvalitetsmässigt fyller inte svenskodlad
tobak de krav, som man kan ställa
och som den importerade varan uppfyller,
det är också riktigt. Men gentemot
detta vill jag framhålla, att Svenska
tobaksmonopolet under de senaste
femton åren har satsat bortåt 400 000
kronor på att få till stånd försök, förädling
och forskning för att därigenom
få fram för vårt land odlingsvärda sorter.
Man har också nått en bit på väg i
dessa sina strävanden. Det är professor
Tedin, som är ansvarig för denna förädlingsverksamhet.
I ett uttalande så
sent som i denna vecka meddelar han,
att man nu kommit så långt i sitt förädlingsarbete,
att man kan göra en inblandning
i svenska rökverk med inte
mindre än 10 procent av inhemsk vara
utan någon som helst nackdel. Det är
därför helt naturligt, att de som sysslar
med denna forskningsverksamhet med
mycket stor förvåning nu ser att man
plötsligt är beredd att släppa hela denna
odling.
Jag kommer därmed direkt in på
beredskapssynpunkter. Det råder olika
uppfattning om vilket värde man skall
tillmäta denna vara ur beredskapssynpunkt.
Det är dock ett ostridigt förhållande,
att det vid det avspärrningsläge,
som vi senast upplevde, förekom en
mycket stark propaganda ifrån dåvarande
Tobaksmonopolet för att utöka
den svenska odlingen och därmed få
fram viss råvara. Jag menar att det vore
felaktigt att äventyra den odling som
finns, även om den har ganska ringa
omfattning. Ur beredskapssynpunkt
måste det vara en riktig väg att hålla
denna odling intakt, att fortsätta med
forskning och förädling, att alltmer få
fram odlingsvärda sorter och att i ett
eventuellt avspärrningsläge kanske kunna
utöka produktionen till önskvärd
omfattning.
Herr talman! Jag anser mig med detta
ha vederlagt utskottsmajoritetens uppfattning
på samtliga punkter. Av den
anledningen ber jag att få yrka bifall
till den reservation, som herrar Nils
Elowsson och Gustavsson i Alvesta låtit
foga till utskottets utlåtande.
Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Även om jag har den
uppfattningen, att det är en otillbörligt
stor subvention, som man ger tobaksodlingen
i vårt land, skall jag med hänvisning
till föregående talares fyra olika
motiveringar och till de remisshandlingar
som finns i ärendet be att få
yrka bifall till utskottets förslag.
Herr NILSSON i Bästekille (h):
Herr talman! Även om kammarens
ledamöter i gemen, sedan de läst detta
utskottsutlåtande, tycker att denna fråga
är synnerligen liten, tror jag inte att det
skadar att erinra om att denna odling
bedrivs i de magraste trakterna av Kristianstads
län. Den sker på de stora
sandfälten runt Åhus. Odlingarna är till
övervägande antal små. De sköts mestadels
av kvinnor, och även om det finns
någon större odlare sköts odlingen även
där huvudsakligast av kvinnlig arbetskraft.
Den jord som finns där och som
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
43
på detta sätt har kunnat ge sina ägare
en liten inkomst är sannerligen inte
mycket att hurra för, om man skall
räkna som man gör vid ett vanligt jordbruk.
När man talar om att tobaksodlingen
är särskilt gynnad, tycker jag
att man i bilden skall ta in det förhållandet
att denna jord annars inte skulle
ha avkastat någonting.
Även om det gäller sådana små näringar
som vi någon gång kommer att
syssla med här, tycker jag nog att det
bör framhållas att de har ett stort värde
för sina utövare. De människor som
sysslar med denna näring är nöjda med
relativt litet i denna värld. Därför bör
vi också låta dem få möjlighet att fortsätta
denna odling även i framtiden. Om
dessa liksom andra medborgare i landet
skulle få högre ersättning än hittills för
sitt arbete, har sannerligen ingen orättvisa
skett gentemot andra grupper.
Tvärtom kan man säga att rättvisa i
någon mån bär skipats mot en grupp
som sedan länge varit klart eftersläpande
i inkomsthänseende. För min del tycker
jag nog att riksdagen kunde vara
så vänlig att den kostar på sig ett erkännande
och i detta fall inte går med
på vad utskottet har föreslagit.
Jag skall, herr talman, nöja mig med
detta och ber att få yrka bifall till den
reservation som finns fogad till utskottets
utlåtande.
Herr LUNDBERG (s):
Hem talman! Jag skulle bara vilja erinra
den närmast föregående talaren
om att för varje odlat kilo tobak betalas
över 2 kronor i subvention, och det är
alltid någon näring som måste betala.
Det kan inte ur någon som helst synpunkt
vara rimligt att vi skulle stimulera
till att ytterligare öka en produktion
som ger ett sådant resultat. Ekonomiska
och andra faktorer talar för att
utskottet i denna situation varit generöst
som inte har påtalat att det är orimligt
med en så stor subvention. Jag vidhåller
alltså mitt yrkande.
Ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen
Herr LARSSON i Borrby (ep):
Herr talman! Jag vill bara säga att
den stora subvention om 2 kronor per
kilo som herr Lundberg talade om
ganska exakt motsvarar den höjning av
priset på importerad tobak som vi
kommer att få betala efter den aviserade
höjningen av tullen till 28 procent.
En kostnadshöjning per kg importerad
tobak som är större än det av oss föreslagna
prisstödet.
Herr NILSSON i Bästekille (h):
Hem talman! Herr Lundberg vände
sig till mig och erinrade om att dessa
stora subventioner måste betalas av någon
och ansåg att det var orimligt att ge
dylika subventioner.
Men som herr Larsson i Borrby påpekade
kan subventionerna kanske ändå
löna sig. Skulle det inte bli på det sättet,
anser jag ändå att vi numera inte är
så fattiga i vårt land att vi inte har
råd med att ge dessa begränsade subventioner
till den relativt lilla grupp av
människor som strävar och sliter för
sina odlingar.
Herr LUNDBERG (s):
Herr talman! Jag har en känsla av att
bakom allt detta tal ligger faran för att
man skulle komma att få kontakt med
EEC-länderna och på något sätt gå in
i denna organisation. Den olyckan har
ännu inte drabbat oss. Om herrarna
vore lika rädda i fortsättningen, kanske
vi kunde få ned diskussionen på jorden.
Att det finns faror i fråga om EEC vet
jag mer än väl, och jag har heller inte
tagit så stora ord i munnen och talat
om ett ja till Europa o. s. v.
överläggningen var härmed slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
av herrar Nils Elowsson och
Gustavsson i Alvesta; och biföll kammaren
utskottets hemställan.
44
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
§ 14
Godkännande av en europeisk social
stadga
Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande godkännande av
en europeisk social stadga.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):
Herr talman! Vi har under årens lopp
ofta kunnat konstatera att mycket stora
och betydelsefulla frågor kan passera
alldeles oförmärkt i riksdagen, om det
råder enighet kring dem. Efteråt vet
varken press eller allmänhet att riksdagen
över huvud taget har beslutat i
dem. Jag tycker att den fråga vi här har
att behandla, nämligen godkännande av
en europeisk social stadga, hör till denna
typ av frågor. Jag läste i tidningen i
morse, herr talman, en liten redogörelse
för de ärenden som skulle behandlas i
riksdagen i dag. Förutom det viktiga
ärendet om ensamstående barnförsörjare,
får man veta att vi kommer att besluta
om bl. a. auktorisering av bilförsäljare,
stöd till tobaksodlingen, höjning
av fartgränser för bil med tillkopplad
husvagn och kaninplågan på Gotland.
Men inte ett ord står att läsa om det
ärende vi nu har att besluta i, ett ärende
som har sysselsatt Europarådet och
Europarådets ministerkommitté sedan
1954. Det är fråga om att godkänna en
europeisk social stadga, som sträcker
sig över hela det sociala fältet.
Eftersom Sverige av utrikespolitiska
skäl inte kan och inte vill delta i militärpolitiskt
eller utrikespolitiskt samarbete,
är det viktigt att vi i stället inriktar
oss så mycket som möjligt på att
medverka i det europeiska samarbetet
på de områden, där vi har möjlighet att
göra det.
Europarådet har ju redan genom sin
konvention om de mänskliga rättigheterna
tagit ett betydelsefullt initiativ. Där
väntar man ännu på att Sverige skall
ställa sig under den europeiska domstolens
jurisdiktion. Den sociala stadga vi
nu skall besluta om är en annan hörnsten
i ett europeiskt konventionssystem.
Det är självklart, herr talman, att denna
stadga blir till största nyttan för de
länder som inte har hunnit lika långt
som vi och att den inte innehåller särskilt
mycket, som vi inte redan har
uppnått.
Nu är det så, att man kan ratificera
stadgan utan att ratificera alla artiklarna
i den, och vi har genom att utnyttja
den möjligheten undantagit vissa
artiklar från ratificering, bl. a. dem som
rör frågor vilka anses böra kunna avgöras
mellan arbetsmarknadens parter.
Även om det är så, herr talman, måste
vi väl betrakta denna sociala stadga, som
avser minimistandard för Europa, såsom
moraliskt förpliktande för oss också på
de områden, där vi av principiella skäl
inte kan ratificera den. Jag vill i korthet
anföra något om de avsnitt där vi
icke har ratificerat. Det är bestämmelsen
i andra artikelns mom. 1, där det
sägs att man skall sörja för att det fastställes
en skälig arbetstid per dag och
vecka och att arbetsveckan förkortas efter
hand som produktionsökning och
andra omständigheter av betydelse det
medgiver. I den ursprungliga texten stod
det att man skulle sträva efter 40-timmars
vecka. Detta har bortfallit i senare
editioner — givetvis är det dock en utredning
i denna riktning som åsyftas.
Vi har också undantagit mom. 2 där det
sägs att man skall sörja för att lön utgår
å allmänna helgdagar, och mom. 3
om att man skall sörja för att arbetstagare
sysselsatta i vissa angivna riskfyllda
eller hälsofarliga arbeten kommer
i åtnjutande av en betald tilläggssemester
eller en förkortning av arbetstiden.
Vidare har vi undantagit fjärde artikelns
mom. 4 om att erkänna alla arbetstagares
rätt till skälig uppsägningstid vid
anställningens upphörande.
Jag har nämnt några av de punkter
där vi inte har ratificerat men i fråga
om vilka jag ändå menar att vi bör verka
för att de blir genomförda.
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
45
Fångst av vildkanin med iller och nät, m. m.
Denna sociala stadga är inte bara ett
tomt papper, dess efterlevnad kommer
att övervakas genom en särskild kommitté
som är tillsatt inom Europarådet.
Övervakningen skall ske i samarbete
med ILO (den internationella arbetsbyrån).
Jag har, herr talman, endast velat begagna
tillfället att fästa uppmärksamheten
vid detta mycket viktiga framsteg i
det europeiska samarbetet.
I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 15
Föredrogs vart för sig
andra lagutskottets utlåtande nr 39,
i anledning av dels Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till lag om ändring
i sjömanslagen den 30 juni 1952, m. m.,
dels ock i ämnet väckta motioner; samt
tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckt motion
om tidpunkten för utbetalande av ersättning
vid expropriation av vägmark,
nr 38, i anledning av motioner om
trafiksäkerhetsbestämmelserna avseende
husvagn,
nr 39, i anledning av motion angående
översyn av bestämmelser om arbetstid
för förare i yrkesmässig automobiltrafik,
och
nr 40, i anledning av motioner angående
kompetensfördelningen mellan länsstyrelse
och biltrafiknämnd.
Kammaren biföll vad utskotten i dessa
utlåtanden hemställt.
§ 16
Fångst av vildkanin med iller och nät,
m. m.
Föredrogs tredje lagutskottets utlåtande
nr 41, i anledning av dels motion om
fångst av vildkanin med iller och nät,
dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse
av vildkanin.
Sedan utskottets hemställan föredragits
anförde
Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):
Herr talman! Jag har ingen invändning
att göra mot vad utskottet skriver
i sitt utlåtande. Tvärtom vill jag ge utskottet
ett erkännande dels för den
grundlighet det lagt i dagen genom sitt
besök i de härjade trakterna i Skåne,
dels för det förslag som nu föreligger.
Jag vill särskilt understryka vad utskottet
säger på sid. 25 i utlåtandet, nämligen
att vildkaninen »kan betecknas som
ett skadedjur, vilket enligt utskottets
mening såvitt möjligt borde utrotas».
Från gotländskt håll har, som också
framgår av utskottets utlåtande, under
de senaste tio åren oavlåtligt gjorts
framställningar till Kungl. Maj :t om effektiva
åtgärder. Det har igångsatts olika
utredningar, men något resultat har
ännu inte förelagts riksdagen. Jaktutredningens
betänkande föreligger nu,
och det är föremål för Kungl. Maj :ts
prövning. Jag hoppas att jordbruksministern,
som jag vet ser rätt allvarligt på
denna fråga, också med det snaraste
kommer att förelägga riksdagen proposition
i ärendet, närmast då i anslutning
till utredningens förslag och också med
hänsynstagande till de synpunkter som
utskottet nu har anfört. Så sent som i år
har både från skogsvårdsstyrelsen och
hushållningssällskapet i Gotlands län
gjorts framställningar om ekonomiskt
bidrag till åtgärder för kaninbekämpning.
Det rör sig ju här om skador som
kan uppskattas till miljoner. På Gotland
har landsting och kommuner anvisat betydande
belopp till skottpengar. För ett
par dagar sedan hade vi en ansökan om
bidrag till ett belopp av över 60 000 kronor
gällande de tre första kvartalen i år.
Då förstår var och en vilken tunga detta
är för kommuner med tidigare stor
skattebörda. Det har under årens lopp
offrats hundratusentals kronor på denna
46
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
vildkaninbekämpning. Vi får förutsätta
att statsmakterna finner det angeläget
att lämna bidrag till denna verksamhet.
Utskottet framhåller på sid. 30, att undersökningar
pågår om vildkaninen och
den av djuret orsakade skadegörelsen
och att dessa undersökningar bör fullföljas.
Jag delar denna uppfattning, men
jag vill betona att dessa undersökningar
inte bör få utgöra något hinder för
omedelbara och effektiva åtgärder.
Jag har, herr talman, självfallet inget
annat yrkande än bifall till utskottets
hemställan, även om jag skulle önska
att det i utlåtandet hade sagts att dessa
omedelbara åtgärder är angelägna.
Vidare yttrades ej.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 17
Stöd till den estniska befolkningsgruppen
i vårt land
Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning av väckt
motion om stöd till den estniska befolkningsgruppen
i vårt land.
I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen l: 518 av herrar
Per-Olof Hanson och Ringaby föreslogs,
att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungi. Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t
snarast måtte tillsätta en utredning med
uppdrag att framlägga förslag på skolans
och övriga kulturella områden i
syfte att stödja den estniska befolkningsgruppen
i vårt land i dess strävan att
hålla det egna modersmålet levande och
att i övrigt bevara och vidareutveckla
det estniska kulturarvet.
Utskottet hemställde, att motionen
1:518 icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.
Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby, Schött, Gunnar Pettersson,
Hamrin i Jönköping, Carlsson i Huskvarna
och Edlund, vilka ansett att utskottets
utlåtande bort ha annan, i re
-
servationen angiven lydelse, samt att
utskottet bort hemställa, att riksdagen
i anledning av motionen I: 518 måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t giva till känna
vad reservanterna sålunda anfört.
Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:
Herr HAMRIN i Jönköping (fp):
Herr talman! Som framgår av handlingarna
i detta ärende har utskottet
inte blivit enigt i sin bedömning av vad
som bör företas. Om det är mycket eller
litet som skiljer ståndpunkterna åt,
kan kanske vara en smaksak. För min
del skall jag inte på något sätt överdimensionera
motsättningarna. Jag vill
emellertid å andra sidan säga att det
ingalunda är likgiltigt vilken linje man
väljer.
Vad jag främst vill lägga vikt vid är
helt enkelt detta att de problem, som
de i vårt land bosatta esterna har att
brottas med är på en gång så klart och
bestämt avgränsade och så beaktansvärda,
att de •— som motionärerna och
reservanterna menar —■ borde göras
till föremål för en särskild utredning,
en samlad översyn. Det måste, som vi
ser det, i ett fall som detta vara en förnuftig
och rationell metod, helt enkelt
det bästa sättet att ta på frågan. Utskottsmajoriteten
är, som jag uppfattat
det, ingalunda främmande för den tanken
eller likgiltig för det faktum att
Sverige-esterna i åtskilliga avseenden
har fog för sina propåer. I varje fall är
det väl ingen som bestrider, att frågan
om hur de på bästa sätt skall kunna få
sina berättigade önskemål tillgodosedda
på skolans område, när det gäller det
kyrkliga livet, när det över huvud taget
gäller ansträngningarna att bevara
och stärka det specifikt estniska kulturarvet,
är stor och väsentlig.
Nu invänder kanske någon: Men är
det ändå inte meningen att esterna som
andra befolkningsgrupper, som kommit
till vårt land på i princip samma sätt
och under enahanda omständigheter,
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
47
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
skall växa in i det svenska samhället
och inrätta sig som svenska medborgare
i övrigt? Ja, härpå vill jag svara,
att det utan tvivel förhåller sig på det
sättet. Esterna vill, såvitt jag förstår situationen
rätt, inte alls göra anspråk
på någon undantagsställning, när det
gäller t. ex. skyldigheterna mot samhället.
De allra flesta är svenska medborgare
— och goda sådana —- som fullt
ut känner samhörigheten med det nya
land, dit de har kommit. Men de vill
någonting därutöver. De vill slå vakt
om sitt modersmål. De vill föra sitt kulturarv
vidare. De vill hålla på sin
egenart — och det må väl heller ingen
förtänka dem. Att det här är fråga om
ambitioner som bäres upp av en mycket
bred opinion, framgår av bl. a. den
omständigheten att vi i utskottet fått
motta en petition med inte mindre än
3 000 å 4 000 namnunderskrifter från
esternas organisationer i detta land.
Esterna representerar ju också den
ojämförligt största flyktinggruppen, inemot
20 000 människor. Redan detta
anser jag vara ett skäl att ägna deras
problem speciell uppmärksamhet.
Det gäller då framför allt, det vill jag
understryka, att tillförsäkra barnen undervisning
i det språk som talas av deras
mor- och farföräldrar och en möjlighet
över huvud taget till fortsatt kontakt
med den estniska kulturen. Nu säger
visserligen kungl. skolöverstyrelsen,
och utskottet instämmer, att folkbildningsutredningen,
som ännu inte tycks
vara ett helt avslutat kapitel, skulle erbjuda
en väg till prövning av de frågor
som tas upp i motionen. Låt mig
då säga att det väl knappast kan vara
realistiskt att tro, att det på den vägen
står någonting att vinna ur esternas synpunkt.
Det betänkande som framlades
i fjol, gick inte alls in på dessa spörsmål.
Det finns faktiskt inte heller någonting
som ger vid handen, att den
utredningsman, som nu håller på med
att överarbeta förslaget, på något sätt
skulle ta sig an just esternas problem.
Nu kan man naturligtvis som utskottsmajoriteten
hävda, att i den mån den
estniska befolkningsgruppen har några
svårigheter i fråga om t. ex. rekryteringen
av lärare och präster, får de
frågorna tas upp i ett större sammanhang
— det vill säga de får prövas i
samband med att motsvarande frågor
prövas för det svenska samhället i dess
helhet. Det är så utskottsmajoriteten menar.
Man kan naturligtvis argumentera
på det sättet, men det tycks åtminstone
mig som om ett sådant resonemang
röjer en viss brist på förståelse
för vilka problem det här ändå gäller.
Det finns med andra ord aspekter, som
inte på något sätt är identiskt lika med
dem vi i övrigt har att ta ställning till.
Det är ju här fråga om en folkgrupp
med sin egen historia.
Esternas representation i Sverige har,
tycker jag, på ett övertygande sätt lagt
fram sina bekymmer och önskemål,
och jag kan inte finna annat än att det
måste vara ett riktigt grepp på frågan
att göra den till föremål för en specialutredning.
Nog borde vi ha råd att visa
den generositet som det skulle innebära
att tillmötesgå detta utredningskrav.
Det vore att sträcka ut handen
till en folkgrupp, som lidit mycket och
som fått se sitt fosterland i statsrättslig
mening utplånas. Man menar kanske,
att det förhållandet att de håller fast
vid sitt språk och sin kultur, skulle
tyda på att de också håller fast vid
drömmen om att deras land en gång
trots allt skulle kunna återuppstå. Nå,
om så skulle vara fallet, inte kan detta
vara något fel och inte kan det läggas
dem till last! För min del ser jag det
tvärtom som någonting fullt legitimt
och naturligt och någonting som man
själv med ganska stor visshet i motsvarande
belägenhet skulle uppleva på alldeles
samma sätt.
Det kan kanske till sist också vara
värt att erinra om den genomgående
föredömliga och frisinnade attityd, som
det en gång självständiga Finland intog
48
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
till den inom landets gränser befintliga
svensktalande befolkningsgruppen. Det
är ett historiskt perspektiv, som i detta
sammanhang inte heller skall glömmas
bort. Jag menar med andra ord, att den
svenska riksdagen har fullgoda skäl att
i dag ge esterna i Sverige allt tänkbart
stöd. Det kan också konstateras att stöd
redan ges i många former. Men ett faktum
är, att åtskilligt ännu brister därvidlag
och åtskilligt är oklart. Av den
anledningen anser jag att en utredning
är påkallad.
Herr talman! Med detta ber jag att
få yrka bifall till den reseravtion som
är fogad till utskottsutlåtandet.
I detta anförande instämde herrar
Dickson (h), Gustafsson i Borås (fp)
och Börjesson i Falköping (ep), fru Boman
(h) samt herrar Carlsson i Huskvarna
(fp) och Rimmerfors (fp).
Herr EDLUND (h):
Herr talman! Utskottet har i denna
fråga liksom förra året uttalat förståelse
och sympati för esternas strävan att
hålla sitt språk och sin speciella kultur
levande men har ändock avvisat
motionen om viss utredning angående
stöd åt dem och därvid hänvisat till
vissa andra utredningar, där man förväntar
att hithörande frågor skall tagas
upp. Tyvärr är det dock så, att åtminstone
hittills inga som helst direktiv
lämnats i den riktningen. På grund
härav skulle det otvivelaktigt vara mycket
värdefullt, om riksdagen antoge den
positiva hemställan, som reservanterna
framför.
I utlåtandet sägs det, att det är angeläget
att iakttaga jämnhet och likformighet
i behandlingen av de skilda
flyktinggrupperna, och mot detta finns
intet att invända. Men detta betyder
självfallet inte att åt varje flyktinggrupp,
stor eller liten, skall ges stöd i
samma omfattning.
Den estniska flyktinggruppen är den
största i vårt land och torde enbart av
denna anledning vara berättigad till
mer stöd än andra, mindre grupper.
Dessutom har esterna, troligen mer
än någon annan flyktinggrupp visat intresse
och gjort stora ansträngningar
-—- ofta innebärande stora personliga
uppoffringar — för att bevara och hålla
levande sitt språk och sina speciella
kulturformer, detta dock ingalunda för
att på något sätt isolera sig inom vårt
samhälle. Tvärtom bär de mycket väl
lyckats smälta in i detta och har gjort
en på många sätt utomordentligt värdefull
insats på olika samhällsområden
såväl inom näringsliv och samhällsförvaltning
som kulturliv.
Utskottet erinrar i sitt utlåtande om
att antalet ester, som avlagt akademisk
examen eller bedriver akademiska studier,
är mycket stort i förhållande till
hela antalet ester i Sverige.
Detta torde vara ett av många exempel
på att de snabbt lyckats bemästra
omställningssvårigheterna i ett nytt, för
dem främmande land, och även på den
kvalitet, duglighet och goda samhällsanda
som kännetecknar dem.
Otvivelaktigt har esterna här gjort en
insats av mycket stort värde för samhället,
och de är väl värda det ytterligare
stöd, vi eventuellt kan ge dem.
Jag vill i detta sammanhang erinra om
att under den tyvärr så korta period,
då det förunnades esterna att vara ett
fritt folk i ett fritt land, visade de stor
förståelse och stor generositet mot den
svenska folkgruppen i Estland och dess
strävanden att bevara sitt språk och
sin speciella kultur. Vidare bör vi nog
se saken så, att ett bevarande av estnisk
kultur inom vårt lands gränser för
oss själva inte innebär någon börda
utan tvärtom är en berikande tillgång,
som vidgar vår egen kulturella horisont.
Skulle riksdagen i dag avvisa denna
begäran om utredning hoppas jag att
esterna ändock inte förtröttas i sina
strävanden. Skulle reservanternas farhågor
besannas beträffande i utskottsutlåtandet
berörda utredningar, hoppas
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
49
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
jag, att riksdagen nästa år skall visa
icke blott förståelse utan även ett positivt
och aktivt intresse för frågan.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.
Häri instämde herrar Magnusson i
Borås, Nilsson i Bästekille, Turesson,
Hamilton, Stiernstedt, Björkman, Bengtson
i Solna, von Sydow, Wachtmeister
och Magnusson i Tumhult (samtliga h).
Herr KEIJER (fp):
Herr talman! Det är ju inte mer än
ett och ett halvt år sedan vi här i kammaren
hade en lång debatt i denna fråga.
Argumenten från de olika sidorna i
debatten är ungefär desamma nu som
då. Det är kanske till sist en olika bedömning
av den estniska befolkningsgruppen
och dess situation det gäller,
men låt mig i alla fall få framföra några
synpunkter.
vidare, men alltjämt finns det, såsom
här antytts, en stor estnisk grupp i vårt
land.
Hos dem som flydde hit fanns å ena
sidan en stark känsla för den inre gemenskapen
och troheten mot det egna
kulturarvet, å andra sidan en önskan
att vara lojala medborgare i det nya
landet. Ambitionen att värna och främja
den estniska kulturen har också tagit
sig många uttryck. Redan under första
året fanns det ett femtiotal folkhögskolor
i de olika flyktinglägren, och i Sigtuna
upprättades ett provisoriskt gymnasium
vars främsta uppgift var att föra
fram till studentexamen de gymnasister
som påbörjat sina studier i hemlandet.
Sedan dess har helt naturligt antalet
estniska skolor minskat, och i dag finns
det bara en folkhögskola i Stockholm
och en i Göteborg samt ett kvällsgymnasium
i Stockholm.
Det var, som redan antytts, många
band som både historiskt och känslomässigt
förenade Sverige och det fria
Estland. Inom Estland utgjorde svenskarna
en liten minoritet, 0,7 procent av
landets befolkning, men i Estlands lagar
var rätten till kulturautonomi för minoriteten
inskriven. Det betydde bl. a. att
det fanns ett tjugotal svenskspråkiga
folkskolor. Utbildningen av lärare till
dessa skolor kunde inte äga rum i Estland,
eftersom antalet lärarkandidater
var alltför litet, men den estniska staten
bidrog genom stipendier till lärarnas
utbildning i Sverige och Finland.
Ett svenskspråkigt läroverk grundades
år 1931 i Haapsal, och för vuxen ungdom
tjänade Birka folkhögskola och
lantmannaskolor här i Sverige såsom utbildningsvägar.
Allt detta gällde en minoritet
på cirka 8 000 människor.
Jag har velat omnämna dessa förhållanden
för att antyda den generositet
som visades svenskarna i det fria Estland.
Under andra världskrigets slutskede
kom ju flyktingströmmen från Estland
till vårt land. Många har sedan sökt sig
4 — Andra kammarens protokoll 1962. Nr
På ett tjugutal orter finns dessutom
s. k. kompletteringsskolor — fritidsgrupper
på kvällar och söndagar — i
vilka det meddelas undervisning i estniska
språket och ges kontakt med Estlands
historia. Utom detta grundläggande
utbildningsarbete förekommer vidare
en kulturell aktivitet av betydande
omfattning. Under 15 år har enligt uppgift
utanför Estland utgetts 266 böcker
på estniska. Det övervägande antalet är
romaner, men också novellsamlingar,
diktsamlingar och memoarböcker finns
med bland dem. De flesta av dessa har
utgetts i Sverige. Här utkommer också
två litterära och en politisk-kulturell
tidskrift samt fyra tidningar, av vilka
en är daglig. Detta vittnar om ett stort
engagemang på det kulturella området,
och det bärs upp av den estniska gruppen
ensam, samtidigt som den har sina
förpliktelser i det svenska samhället.
Man har emellertid uppenbarligen åtskilliga
svårigheter av ekonomisk och
personell natur som hotar att förminska
den kulturella aktiviteten. Svårigheten
att t. ex. få ledare för ungdomsverksamheten
kan knappast avhjälpas utifrån.
31
50
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
Då det gäller skolverksamheten anges
ett av problemen vara de låga lärarlönerna,
som i sin tur beror på ett svagt
ekonomiskt underlag. Därvidlag borde
en hel del kunna göras genom ökade bidrag
från de svenska statsmakterna.
Det finns, herr talman, många svårbedömbara
faktorer i det frågekomplex
som vi här talar om, och därför vore
det värdefullt med en ordentlig utredning.
Jag vill fördenskull ansluta mig
till den reservation av herr Ringaby
m. fl. som är fogad till allmänna beredningsutskottets
utlåtande 49. Det finns
all anledning att ge den estniska befolkningsgruppen
det stöd som en sådan utredning
skulle innebära.
I detta anförande instämde herrar
Westberg och Neländer (båda fp).
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Utskottet hade i fjol
att behandla en motion av strängt taget
samma innehåll som den här föreliggande.
Vi ansåg då att motionen borde
anses besvarad med hänvisning till
de uppgifter som kunde redovisas. När
motionen i år kommer tillbaka har det
egentligen inte inträffat något nytt mer
än att Esternas Representation i Sverige,
som utgör ett slags av esterna i
vårt land vald riksdag, har avlämnat en
skrivelse med förteckning över sina
önskemål, en skrivelse som undertecknats
av något mer än 3 000 personer.
Vad hem Keijer här yttrade utgjorde
egentligen en redogörelse för innehållet
i denna skrivelse. Han återgav dock
icke den allra sista meningen i skrivelsen,
något som enligt min mening hade
varit värdefullt. I denna mening heter
det: »Den estniska minoriteten saknar
inte förutsättningar att bevara sin egenart
och sitt nationella kulturarv här i
Sverige.» Däremot anser man att man
behöver ett ekonomiskt stöd -— det bör
poängteras.
Tidigare vid denna riksdag har väckts
två motioner som behandlat estniska
krav och som båda har avslagits. Den
ena motionen gällde anställandet av en
estnisk instruktör. Inom statsutskottet
ansåg man att denna fråga kunde lösas
först i samband med frågorna om folkbildnings-
och instruktörsverksamheten
över huvud taget, och eftersom det
betänkande, som allmänna beredningsutskottet
i fjol hänvisade till, ännu inte
föranlett någon Kungl. Maj :ts åtgärd
utan torde bli föremål för en överarbetning,
så fanns det enligt statsutskottets
mening alla skäl att vänta tills en översyn
av det allmännas stöd till instruktörsverksamheten
kunde företas.
Den andra motionen avsåg inrättandet
av ett högstadium vid de estniska
skolorna. Motionen avvisades av statsutskottet
med den motiveringen att elevunderlaget
inte var tillräckligt för att
ge ett sådant högstadium den bredd som
anses önskvärd. Med andra ord: valfriheten
för eleverna kunde inte göras
så stor som på högstadiet i övrigt. Utskottet
framhöll emellertid att frågan
kunde tas upp på nytt därest förhållandena
ändrade sig.
Majoriteten inom allmänna beredningsutskottet
har framför allt följt två
principer vid sitt ställningstagande till
den här föreliggande motionen. Den första
är att man bör tillförsäkra de flyktingar,
som söker en fristad i vårt land,
samma rättigheter som de svenska medborgarna
och inte låta dem inta en minoritetsställning.
De skall inte avstängas
från olika utbildningsvägar, utan härvidlag
ha samma möjligheter som andra
svenskar.
Den andra principen är att olika flyktinggrupper
bör få samma behandling
och att man inte bör låta en viss grupp
bli föremål för särbehandling. Såsom
här förut sagts finns det inte något skäl
att behandla estniska flyktingar på andra
sätt än övriga flyktinggrupper. Man
bör, såsom även skolöverstyrelsen framhållit,
låta alla flyktinggrupper som söker
sig till vårt land bli delaktiga av
en likartad behandling.
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
51
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
Vad är det då för krav som den estniska
representationen har framställt
i sin skrivelse? Bland annat begärs stöd
åt skolorna. Herr Keijer har nämnt vilka
skolmöjligheter som finns, och tidigare
har nämnts att om det skulle finnas
underlag till ett högstadium på folkskolan
skolöverstyrelsen är beredd att
ta upp frågan.
Det är kanske värt att nämna att det
inte finns någon flyktinggrupp som har
haft förmåga att tillgodogöra sig undervisning
och utbildning i Sverige så som
just esterna. 400 estniska studenter —
från somliga håll uppges att de skulle
vara ännu fler — åtnjuter nu akademisk
undervisning. Om vi skulle ha
samma proportion i landet i övrigt, skulle
vi vara uppe i 120 000 studenter vid
högskolorna i Sverige. Esterna har väl
kunnat hävda sig, och det är också känt,
om man har någon kontakt med dessa
studenter, att de ofta förekommer bland
de allra mest framstående inom olika
fakulteter. Det är ett gott tillskott till
den akademiska ungdomen som har kommit
från estniskt håll.
Därför är det något förvånande när
den estniska representationen säger att
det är svårt att rekrytera lärare som
kan undervisa på estniska språket och
att få präster till de estniska kyrkorna.
Jag undrar om inte detta är precis samma
fenomen som märks inom Sverige i
övrigt. Vi har svårt att rekrytera tillräckligt
många lärare, och det har också
åtminstone vissa tider varit svårt att
rekrytera präster. Det har t. o. m. varit
tal om att ge prästkandidater en epautbildning
för att hinna ifatt behovet.
Det torde alltså vara ett svenskt fenomen
som också gör sig gällande bland
esterna. Någon brist på studenter eller
på akademiskt utbildad arbetskraft råder
inte bland dem.
Motionen, som har väckts upprepade
gånger, är nog närmast att uppfatta som
ett uttryck för den djupa sympati som
man känner för denna flyktinggrupp.
Den är ovanligt välartad, hävdar sig ut
-
märkt och har gott om bildade människor
inom sig. Över huvud taget imponerar
esterna mycket. Det är väl detta
som gör att motionärerna säger, att om
esterna har några önskemål utöver att
jämställas helt med svenskarna, skall vi
även ge dem möjlighet att realisera
dessa.
När man försöker penetrera frågan är
det emellertid svårt att veta vad motionärerna
vill utöver ett allmänt utredningskrav.
De pekar inte på någon
konkret fråga i vilken något skulle kunna
vinnas genom ytterligare utredning.
Utredningskravet är mera ett bevis på
sympati för den estniska folkgruppen än
ett förnuftsmotiverat förslag. Jag stöder
mig då bl. a. på slutklämmen i den estniska
representationens skrivelse, som
jag talade om förut, nämligen: »Den estniska
minoriteten saknar inte förutsättningar
att bevara sin egenart och sitt
nationella kulturarv.» Samtidigt har esterna
visat stor förmåga att tillgodogöra
sig svensk kultur, göra insatser i svenskt
kulturliv och över huvud taget hävda
sig som svenska medborgare.
Enligt min mening vore det en oriktig
väg att tillmötesgå esternas lust att
hålla samman genom att svara att vi
bör utreda möjligheterna för dem att
isolera sig.
Det finns kanske en principiell skillnad
mellan reservanter och utskottsmajoritet
i uppfattningar om flyktingarnas
problem. Enligt min uppfattning tjänar
vi esterna bäst, om vi behandlar dem
på samma sätt som alla andra grupper
med rättigheter som fullvärdiga svenska
medborgare.
Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Enligt uppgift är nu 90
procent av alla ester i vårt land svenska
medborgare, och jag håller med fru
Eriksson i Stockholm om att samma
villkor bör gälla för dem som för alla
4* — Andra kammarens protokoll 1962. Nr 31
52
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
andra svenskar. De har också denna
möjlighet.
Trots motionärernas och reservanternas
tal om de kulturella och humanitära
intressen, som påstås ligga till grund
för omsorgen om esterna i Sverige, är
väl knappast någon tveksam om att hela
denna fråga först och främst är en politisk
aktion. Om det rått någon tveksamhet
härom tidigare, har väl den saken
nu blivit fullt klar efter herr Hamrins
i Jönköping påstående att esterna
har »fått se sitt land i statsrättslig mening
utplånat». Herr Hamrin säger sig
också genom sin aktion vilja uttrycka
sin sympati för »drömmen att esterna
skall få so sitt land återuppstå». Med det
menar han självfallet att den gamla regimen
skall återuppstå.
Det har uppenbarligen varit mycket
angeläget för motionärerna att vidmakthålla
esternas karaktär av en flyktinggrupp,
som står i motsättning till den
socialistiska regimen i deras förutvarande
hemland. Jag vet inte om detta
är någon förhärskande attityd numera
bland esterna, men det är alldeles tydligt
att motionärerna vill ha det så. Det
finns naturligtvis också ledande estniska
kretsar i Norden, som gärna demonstrerar
en aggressiv utrikspolitisk
attityd, det har vi märkt många tecken
På.
Med anledning av motionärernas anspråk
på särskilda favörer för esterna i
fråga om tillgång på skolor och lärarkrafter
erinrar utskottet om att esterna
redan nu har förmåner, som inte är
andra svenskar förunnade. Detta ger
mig anledning att göra några jämförelser
med en annan språkgrupp, nämligen
de finsktalande i Sverige, vilka
finns i stort antal i Norrbotten. För den
gruppen har inga borgerliga motionärer
eller reservanter någonsin höjt ett finger
för att utverka några fördelar. Tvärtom
har de borgerliga representanterna i
offentliga sammanhang motsatt sig åtgärder
för att den gruppen skulle kunna
vidmakthålla och förkovra sitt moders
-
mål. Den borgerliga linjen har i fråga
om de finsktalande alltid varit att det
snarast bör ske en total försvenskning
av Tornedalen. I den avsikten har man
också ända till helt nyligen förbjudit
skolbarnen att tala finska på rasterna,
och det var förbjudet att inköpa finsk
litteratur till biblioteket vid Tornedalens
folkhögskola — för att bär bara
nämna ett par exempel.
Det finns estniska folkskolor, och
särskilda åtgärder vidtages för att befrämja
esternas högskoleutbildning, men
inga motsvarande anordningar har
gjorts för de finsktalande, som dock är
en många gånger större grupp bär i
Sverige. Några av de diskriminerande
åtgärderna mot de finsktalande har numera
upphört, men det skedde för helt
kort tid sedan och först efter påtryckningar
av en mycket stark opinion i
Tornedalen. Hur illa det ännu är ställt
framgår därav att det fortfarande inte
är obligatoriskt med finskkunniga lärare
i folkskolan, liksom det inte heller
är något villkor att kunna finska för att
vinna anställning på postkontor och
banker och liknande institutioner i Tornedalen.
Det är ju också en vidunderlig uppfattning
motionärerna företräder i fråga
om förutsättningarna för den estniska
kulturen att leva vidare. Motionärerna
påstår faktiskt på fullt allvar, att om
den estniska flyktinggruppen i Sverige
inte får de ytterligare favörer som är
föreslagna, »så kommer den estniska
kulturen så småningom att upphöra».
Därmed vill motionärerna tydligen ha
sagt att den flyktinggrupp som bosatt
sig i Sverige, därför att man inte vill
medverka i en socialistisk samhällsordning,
är de enda bärarna av estnisk
kultur — men inte hela det estniska
folket som i sitt hemland efter regimförändringen
bär åstadkommit ett kulturellt
uppsving utan motsvarighet i
landets tidigare historia. Det är naturligtvis
motionärernas ensak, om de vill
väcka uppmärksamhet med sådana un
-
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
53
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
derliga formuleringar, men det avslöjar
också den politiska avsikten med denna
motion.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag tycker inte att det
är riktigt snyggt att ge debatten den ton,
som herr Holmberg här gör.
Det har inte vidtagits några speciella
anordningar för esterna för deras deltagande
i högskoleundervisningen, men
de har ändå hävdat sig val där. Det
meddelas undervisning i estniska språket
vid en folkskola, och det anordnas
också kompletteringskurser, som till
stor del bekostas av esternas egen förening.
I den mån esterna sålunda kan
tala sitt modersmål, är detta i stort sett
ett uttryck för deras intensiva vilja att
själva klara språkundervisningen.
.Tåg vill också tillägga att när man nu
på skolans högstadium kommer att kunna
välja två språk, så finns det kanske
möjligheter att ett av de ''främmande
språken kan bli estniska, om det finns
tillräckligt elevunderlag härför. Vi som
tillhör utskottets majoritet har varit
fullt eniga om att esternas vilja att bevara
sitt språk bör understödjas.
Herr HAMRIN i Jönköping (fp):
Herr talman! Jag skall inte låta mig
provoceras till någon diskussion med
herr Holmberg i den del där han riktade
sig till mig. Vi känner väl alla här i
kammaren den cynism, med vilken herr
Holmberg och hans meningsfränder
brukar resonera om det baltiska problemet.
Emellertid skulle jag för utskottets
ärade ordförande vilja påpeka, att när
hon förklarat att ingenting nytt har
inträffat, sedan vi sist diskuterade denna
fråga, slår hon ju själv i nästa ögonblick
ihjäl det argumentet genom att ge
en utförlig presentation av den katalog
med önskemål, som esterna företett för
utskottet. Jag tycker nog, att detta talar
för att det finns anledning att ta upp
frågan på nytt.
Jag kan inte heller neka till att den
omständigheten, att vi uppvaktats med
en petition med inte mindre än 3 000 ä
4 000 namnunderskrifter också gör ett
starkt intryck och är ett argument, som
man inte kan gå förbi.
När frågan senast diskuterades här,
åberopades folkbildningsutredningen —
det skulle vara en väg att gå för att man
skulle få vissa förhållanden prövade.
Därvidlag bär väl också inträffat något
nytt: folkbildningsutredningen bär redovisat
sina förslag. De upptog ingenting
som hade med esternas sak att
skaffa, och såvitt jag förstår, ämnar den
utredningsman, som nu är i färd med
att göra en överarbetning av betänkandet,
inte heller gå in på esternas problem.
Den vägen är alltså uppenbarligen
stängd, och jag anser, att också detta
är ett skäl som bör beaktas.
Får jag sedan för undvikande av alla
missförstånd säga, att i varje fall jag
för min del inte ett ögonblick ifrågasatt
att Sverige-esterna skulle ges någon
undantagsställning. För dem skall gälla
precis samma villkor som för andra
grupper i detta samhälle. Men jag tillät
mig säga, att vi bör ägna deras problematik
speciell uppmärksamhet av den
anledningen, att de ju ändå utgör den
största flyktinggruppen i detta land
och att de så övertygande kunnat visa
att de har en hel del olösta problem.
Utan tvivel råder en hel del oklarheter
här som behöver undanröjas.
Herr HOLMBERG (k):
Herr talman! Om fru Eriksson fattade
mitt anförande så, att jag skulle ha
någonting att invända mot esternas
strävan att förlcovra sig i silt modersmål
och i övrigt vidmakthålla sin nationella
särart inom Sveriges gränser
på de villkor som gäller för alla andra,
så har fru Eriksson uppfattat mig fel.
Jag menar att alla skall ha den möjligheten,
även esterna. Jag har gjort jäm
-
54
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land
förelser med den finsktalande befolkningen
för att visa att det inte är så beträffande
den gruppen.
Sedan är det ingen cynism, herr Hamrin,
att påtala den politiska propaganda
som ni anknyter till den bär motionen.
Herr EDLUND (h):
Herr talman! Det mesta av vad fru
Eriksson bär har sagt i sina båda anföranden
och alla de många frågor hon
där har pekat på har faktiskt stärkt mig
i min uppfattning, att en utredning i
dessa frågor vore av mycket stort värde.
Herr RIMMERFORS (fp):
Herr talman! Låt mig bara här i debattens
slutskede understryka en synpunkt
med anledning av vad fru Eriksson
sade i sitt sympatiska anförande
här senast, nämligen att man naturligtvis
mycket väl kunde tänka sig att i
vissa skolformer för dessa människor
låta estniska utgöra andra språket.
Det förde mina tankar till att det
kanske ändå finns åtskilligt, som ännu
inte är riktigt prövat och som borde
kunna undersökas. Jag förnekar inte att
man kan nå resultat på delvis andra vägar.
Men vi undersöker ju så mycket
i detta land, och det förefaller som om
den blygsamma hemställan som har
gjorts om en översyn av alla problem
för denna folkgrupp skulle vara befogad.
När man här talar om att två synpunkter
bryter sig mot varandra, är
det naturligtvis riktigt. Jag tycker dock
snarare, att man skulle kunna låta dem
komplettera varandra. Den ena är ju
den alldeles självklara att denna stora
grupp, den största till oss inflyttade,
på ett naturligt sätt skall smälta in i
det svenska kulturlivet och i hela vårt
folk med allt vad därtill hör — och det
har ju skett. Det har understrukits här,
att esterna har visat stor begåvning och
fallenhet för att tillgodogöra sig allt det
nya som bjudits här i Sverige.
Men då kommer den andra synpunkten
in, den som för dessa människor
tycks vara så oerhört angelägen: man
bör se till att den nya generationen
inte tappar nycklarna till kulturarvet
hemifrån. Även om man nu säger att de
skall bli riktiga svenskar, är det klart
att ett så pass begåvat folk, som det här
är fråga om, kan göra dessa kulturella
landvinningar i ett nytt land och samtidigt
genom de möjligheter vi ställer
till förfogande bevara sitt gamla språk
och sin gamla kultur.
Jag sticker inte alls under stol med
att där också finns en annan motivering.
Jag tolkar den ingalunda på samma sätt
som herr Holmberg. Naturligtvis känner
dessa människor en stark förhoppning
att tillståndet i världen en gång
skall bli sådant att en del av de estniska
familjer som flyttat hit i sällskap med
sina barn skall kunna återvända och
leva i det gamla hemlandet, vilket trots
allt för dem är det käraste på jorden,
och där återförenas med anhöriga som
stannat i det gamla landet. Detta bör
inte kunna misstänkliggöras i en värld,
där vi trots allt tror på FN-stadgans ord
om att folken skall ha rätt att flytta över
gränserna och bo där de vill.
Med denna motivering, herr talman,
skulle jag gärna ha sett att vi hade
kunnat kosta på oss den översyn som nu
har begärts i så många sammanhang.
Jag tycker att hela utskottsbetänkandet
är så nobelt skrivet, att det mycket väl
också kunde ha utmynnat i denna eftergift
för en folkgrupps innerliga önskan.
Jag tillåter mig, herr talman, att yrka
bifall till reservationen.
Häri instämde herr Persson i Heden
(ep).
Fru ERIKSSON i Stockholm (s):
Herr talman! Jag vill bara erinra om
att två motioner i detta ämne redan behandlats
av årets riksdag och avvisats.
De upptog just de krav som nu fram
-
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
55
Interpellation ang. skadestånd för skador vid militära övningar
förts i skrivelsen från Esternas Representation
i Sverige och som också innefattas
i den nu föreliggande motionen.
Även vid fjolårets riksdag togs dessa
frågor upp motionsvägen.
Vi har i utlåtandet citerat vad det
särskilda utskottet för skolfrågor under
vårriksdagen uttalade med anledning
av motionerna om inrättande av ett
högstadium vid den estniska skolan i
Stockholm:
»I den mån skolan framdeles — t. ex.
genom samarbete med andra skolor —
kan redovisa en från de synpunkter
som ligger till grund för skolreformen
tillfredsställande organisation, bör emellertid
frågan om statsbidrag kunna upptas
till förnyad prövning.»
Det är den ena frågan, som alltså är
besvarad och avgjord av kammaren tidigare
i år.
Rörande den andra frågan, som gäller
inrättande av en instruktörsbefattning
för estniska ungdomsfrågor, har vi i
utlåtandet hänvisat till att statsutskottet
vid innevarande riksdag avstyrkt
två likalydande motioner i detta ärende
under hänvisning till bl. a. att »förslag
på detta område borde avgöras
mot bakgrunden av ett allsidigt utredningsmaterial
och att det sålunda icke
vore lämpligt att föregripa det förväntade
utredningsresultatet». Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen. Vi inom
allmänna beredningsutskottet trodde
ingalunda att folkbildningsutredningen
skulle befatta sig speciellt med esternas
problem, men vi trodde att förslaget till
allmänt stöd åt folkbildningsarbetet
skulle leda till fördelaktigare regler än
de nuvarande och att detta även skulle
komma esterna till godo. Därför hänvisade
vi i vårt tidigare utlåtande till
denna utredning. Nu kommer folkbildningsutredningens
förslag tydligen att
överarbetas, och det var på detta utredningsmaterial
statsutskottet syftade
i det uttalande jag nyss citerade.
Jag menar alltså att årets riksdag
redan tagit ställning till denna fråga
och inte nu kan inta en annan ståndpunkt.
Härmed var överläggningen slutad.
Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hamrin i Jönköping begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:
Den, som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 49, röstar
Ja;
Den,
det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Ringaby m. fl.
Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 115 ja och
82 nej, varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.
Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.
§ 18
Interpellation ang-, skadestånd för skador
vid militära övningar
Ordet lämnades på begäran till
Herr LARSSON i Hedenäset (ep),
som yttrade:
Herr talman! Militära övningar innebär
särskilda risker för olycksfall. Den
56
Nr 31
Onsdagen den 14 november 1962
Interpellation ang. skadestånd för skador vid militära övningar
som blir skadad under militärtjänst,
så att hans arbetsförmåga för kortare
eller längre tid helt eller delvis förloras,
erhåller ersättning i form av sjukpenning
eller livränta enligt militärersättningsförordningen.
Bestämmelserna är i
överensstämmelse med dem som gäller
för yrkesskadeförsäkringen. Ersättningen
utgör kompensation för det inkomstbortfall,
som skadan medför för den
värnpliktige i hans civila arbete och
avser sålunda att trygga en skälig försörjning.
Ersättningssystemet torde kunna
betecknas som en militär yrkesskadeförsäkring
på grundval av det civila
arbetet.
Det är emellertid självklart, att en
kompensation enligt militärersättningsförordningen
oftast inte kan utgöra någon
tillfredsställande ersättning för den
skada som den värnpliktige lidit. Om
skadan tillkommit utan den skadades
eget vållande, bör han givetvis vara berättigad
till särskilt skadestånd. Staten
bär, såvitt mig är bekant, skadeståndsansvar
för fel och försummelser av militärt
befäl men inte för skada, som
vållas av menig. Om skadan vållas av
menig, ligger alltså skadeståndsansvaret
hos denne.
Åtskilliga exempel finns på att personer,
som skadats vid militära övningar,
inte kunnat erhålla skadestånd för liden
skada. Följande fall har exempelvis
förekommit. En handgranat briserar
innan den kastas, varvid den kastande
soldaten omkommer och närstående
kamrat skadas allvarligt. Den kastande
soldaten anses vållande till olyckan.
Staten anses sålunda inte ha skadeståndsansvar.
Den skadade kamraten
kan inte erhålla skadestånd, om den omkomnes
dödsbo saknar möjligheter härför.
Det finns också åtskilliga exempel
på att enskilda ådömts skadestånd för
skada vid militär övning men sedan
saknat möjlighet att fullgöra åliggandet.
Det kan givetvis sägas, att liknande
fall inträffar såväl i annan offentlig
verksamhet som i primitiv verksam
-
het. Frågan om garanterande av skadestånd
är sålunda ett allmänt problem.
Det synes mig emellertid vara
anledning att anlägga ett särskilt betraktelsesätt,
då det är fråga om skador
vid militära övningar. Över huvud taget
innebär såsom framhållits militära övningar
särskild risk för olycksfall. Men
framför allt måste det understrykas, att
olycksrisken vid militära övningar avviker
från andra fall däri att vederbörande
själv inte försatt sig i den utan ålägges
den genom den obligatoriska militärtjänstgöringen.
En särskilt hög grad av risk vid den
militära övningen är givetvis ofrånkomlig.
Då detta måste accepteras i vårt
allmänna försvarsintresse, synes det mig
också följdriktigt, att skadeståndsskyldigheten
för skador, som inträffar vid
militära övningar, i varje fall i sista
hand blir solidarisk, d. v. s. statens. Det
synes mig sålunda riktigt, att staten
övertar skadevållarens ersättningsplikt,
om skadestånd inte på annat sätt kan
garanteras den skadade. Det torde emellertid
även böra övervägas, om inte staten
helt bör överta skadeståndsansvaret
för olyckor vid militära övningar och
därvid kunna lämna skadestånd även
till person, som kan anses ha vållat
skadan. Den särskilda skaderisk som
vederbörande utsättes för vid militärtjänstgöringen
bör motsvaras av ett särskilt
ansvar från statens sida.
Med anledning av vad jag här har anfört
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet ställa följande
frågor:
Har herr statsrådet för avsikt att vidta
åtgärder i syfte att låta staten garantera
skadestånd för skador vid militära
övningar?
Har herr statsrådet i så fall för avsikt
att även överväga möjligheterna av
att låta staten helt överta ersättningsskyldigheten
för skador vid militära
övningar?
Denna anhållan bordlädes.
Onsdagen den 14 november 1962
Nr 31
57
§ 19
Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till Konungen:
nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), m. m., jämte i
ämnet väckta motioner; och
nr 359, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.
nr 190, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret
1962/63,
nr 200, med förslag till lag om vissa
åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig, m. m., och
nr 201, angående överförande av fiskprisregleringsmedel
till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare.
Dessa propositioner bordlädes.
§ 21
Justerades protokollsutdrag.
§ 20
Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:
Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.40.
In fidem
Sune K. Johansson