Nr 30 FÖRSTA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30 FÖRSTA KAMMAREN 1964

29 maj

Debatter m. m.

Fredagen den 29 maj Sid.

Svar på interpellationer:

av herr Wikner om åtgärder för att förebygga olyckor till följd
av bristfälliga kopplings- och draganordningar mellan lastbil
och släpvagn ...................................... 3

av herr Hjorth ang. kommunala anslag till politiska ungdomsföreningar
............................................ 4

av herr Åkerlund ang. sammanslagningen till kommunblock.. 8

av herr Nilsson, Ferdinand, om statligt stöd för att stimulera

industriell verksamhet i norra Uppland, m. m........... 20

av herr Billman ang. bedömningsgrunderna vid tillsättandet av
ordinarie lärartjänster å grundskolans högstadium ........ 25

Sista instans i ersättningsmål vid övergången till högertrafik .... 26

Kemiska växtskyddsmedel.................................... 36

Om åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården ........ 37

Gifta kvinnors förvärvsarbete ................................ 40

Om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft .............. 43

Ändrad organisation av postverket, m. m....................... 48

Vissa ändringar i skollagen .................................. 53

Statschefens behörighetsålder, m. m........................... 54

Statsråds deltagande i utskott................................ 73

Anföranden i anledning av vårsessionens avslutning............ 77

1 Första kammarens protokoll 1964. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 maj $id.

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 2 §
2:o), 4:o), 11»), 16:o) och 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
.............................................. 26

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36, ang. skadeverkningar
av kemiska växtskyddsmedel, m. m................. 36

— nr 37, om åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården 37

— nr 38, om bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft, m. in. 40

— nr 39, ang. gifta kvinnors förvärvsarbete, m. m............. 40

— nr 40, om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m. 43

— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden
.................................................... 48

Sammansatta konstitutions- och bankoutskottets utlåtande nr 1,
ang. inrättandet av ett fast kansli hos konstitutionsutskottet. . 48

Statsutskottets utlåtande nr 136, ang. ändrad organisation av postverket,
m. m............................................. 48

Andra lagutskottets memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden .................................. 53

Tredje lagutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandling
av vissa utskottet tilldelade ärenden .................. 53

Första lagutskottets utlåtande nr 31, om sänkning av myndighetsåldern
.................................................. 53

— nr 32, ang. tillämplig lag beträffande internationella köp av

lösa saker, m. m......................................... 53

Andra lagutskottets utlåtande nr 53, ang. skolväsendets centrala

ledning m. in............................................. 53

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, ang. förslag till vissa

grundlagsändringar m. m................................. 54

—■ nr 20, ang. vissa grundlagsändringar ...................... 73

Bankoutskottets utlåtande nr 39, ang. utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. m....................... 73

— nr 40, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret____ 74

—■ memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa till

bankoutskottet hänvisade ärenden ........................ 74

Statsutskottets utlåtande nr 137, ang. avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden .................. 74

— nr 138, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II: avskrivning

av nya kapitalinvesteringar .............................. 74

— nr 139, ang. anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
.................................................. 74

— memorial nr 140, ang. uppskov med behandlingen av vissa

ärenden ................................................ 74

Första lagutskottets memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden ................ 74

Särskilda utskottets memorial nr 2, ang. kamrarnas skiljaktiga beslut
vid behandling av särskilda utskottets utlåtande om studiesocialt
stöd till studerande ungdom, in. in............... 74

Statsutskottets memorial nr 145, ang. tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64 .................................. 75

— nr 146, ang. statsregleringen för budgetåret 1964/65 ........ 75

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Fredagen

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Hans excellens herr statsministern
Erlander avlämnade Kungl. Maj:ts
skrivelse nr 164, angående förordnande
av statsrådsledamöter att uppläsa Kungl.
Maj:ts öppna brev till riksdagen angående
viss grundlagsfråga.

Av nämnda kungl. skrivelse, som nu
föredrogs, inhämtades bland annat, att
Kungl. Maj:t förordnat hans excellens
herr statsministern Erlander att i
första kammaren uppläsa Kungl. Maj:ts
ifrågavarande öppna brev.

Med anledning härav lämnades ordet
till hans excellens herr statsministern
Erlander, som i enlighet med det honom
givna uppdraget uppläste Kungl. Maj:ts
öppna brev, nr 165, angående viss
grundlagsfråga.

Uppläsningen av berörda öppna brev
åhördes av kammarens ledamöter stående.

På sedermera gjord proposition beslöts
att förevarande kungl. skrivelse
och öppna brev skulle läggas till handlingarna.

Om åtgärder för att förebygga olyckor
till följd av bristfälliga kopplings- och
draganordningar mellan lastbil och släpvagn Herr

statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
SKOGLUND,
som tillkännagivit, att han hade för avsikt
att vid detta sammanträde besvara
herr Wikners den 8 maj framställda interpellation
om åtgärder för att förebygga
olyckor till följd av bristfälliga
kopplings- och draganordningar mellan
lastbil och släpvagn, erhöll ordet
och anförde:

den 29 maj

Herr talman! Herr Wikner har frågat
mig om ytterligare åtgärder kommer
att vidtagas för att förebygga olyckor
som har samband med bristfälliga kopplings-
och draganordningar mellan lastbil
och släpvagn utöver de som nämnts
i Kungl. Maj:ts proposition 1964:132.

Jag vill först konstatera, att de för ett
par år sedan införda bestämmelserna
om kopplingsbesiktning av släpvagnar
och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
anvisningar till besiktningsmännen om
sådan besiktning uppenbarligen haft en
god effekt att döma av olycksfallsstatistiken.

I den årliga kontrollbesiktning som
blir obligatorisk från och med nästa
årsskifte får vi ytterligare ett instrument
av värde i kampen mot släpvagnsolyckorna.
Kopplingsbesiktningen syftar
i första hand till att säkerställa att
rätta kopplingstyper väljes och att dessa
är av godtagbar konstruktion. Kontrollbesiktningen
åter innebär här kontroll
av att kopplingarna även underhålles
på tillfredsställande sätt.

Det bör också framhållas att problemet
med släpvagnskopplingar är föremål
för kontinuerligt bedrivet tekniskt
utvecklingsarbete inom bl. a. Sveriges
Mekanförbund. Resultatet härav torde
bli av betydelse för de normer som avses
ligga till grund för kommande bestämmelser
om typgodkännande av
kopplingsanordningar.

Slutligen vill jag nämna, att varje
rapporterad olycka som orsakas av t. ex.
brott på släpvagnskoppling blir föremål
för särskild granskning inom väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen. Syftet härmed
är att fastställa om ytterligare åtgärder
kan vidtagas i trafiksäkerhetens intresse,
varvid jag utgår från att även den av
interpellanten nämnda tanken på dubbla
kopplingsanordningar tages under
övervägande.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. kommunala anslag till politiska ungdomsföreningar

Med det anförda, herr talman, anser
jag mig ha besvarat herr Wikners interpellation.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
få framföra mitt tack för
svaret på min interpellation.

Det är vissa orsaker som gjort att jag
interpellerat i denna fråga angående
olyckor som uppkommer på grund av
bristfälliga kopplings- och draganordningar
mellan lastbil och släpvagn.

Först vill jag nämna att det var två
ungdomar, en av dessa var från min
hemtrakt, som råkade köra på en släpvagn
som lossnat från en lastbil. Flickan
som åkte med i bilen förolyckades och
pojken ådrog sig skador. Det har berättats
och även skrivits i tidningar, att
dessa ungdomar inte hade någon skuld
till denna olycka och ej heller hade någon
möjlighet att undvika den. Kammarens
ledamöter vet mycket väl hur det
kändes för deras anhöriga. Det är inte
enbart den part jag här omnämnt som
drabbades hårt när dessa olyckor inträffar,
även lastbilsägaren och den
chaufför som kör lastbilen. Jag tror att
de känner det minst lika svårt. Jag har
talat med flera lastbilsägare och chaufförer,
och de är tacksamma för om ytterligare
åtgärder kunde vidtagas för
att minska riskerna för dessa olyckor.
Det är för att skydda alla parter som
jag tagit upp denna fråga. Dessa olyckor
blir förödande med mänskligt lidande
och många gånger med dödlig utgång
samt stora materiella skador.

Jag har läst Kungl. Maj:ts proposition
1964: 132 som behandlar besiktning av
vissa fordon samt kopplingsanordningar
m. m. Propositionen har behandlats
i riksdagen den 14 maj detta år.

De obligatoriska kontrollbesiktningar
man här föreslår är mycket värdefulla,
det kan ingen förneka. Detta hälsar jag
med största tillfredsställelse. Men det
räcker inte. Om man besiktigar kopp -

lingen varje dag kan det ändå uppstå
fel. Det är oerhörda påfrestningar som
den utsättes för, körningar på dåliga
skogsbilvägar, oförsiktig backning med
släpvagn in. in.

Jag har i min interpellation framhållit
att det borde finnas en extra draganordning
(reserv) som fungerade när
fel uppstår på kopplings- och draganordning
mellan lastbil och släpvagn, och
jag är tillfredsställd med de lugnande
besked som statsrådet även i denna del
lämnar i sitt svar. Statsrådet framhåller
att problemet med släpvagnskopplingar
är föremål för kontinuerligt bedrivet
tekniskt utvecklingsarbete inom bl. a.
Sveriges Mekanförbund. Jag hoppas att
teknikerna kan lösa problemet snarast
möjligt. Den tunga trafiken — lastbilstrafiken
med släpvagn -— har ökat kraftigt
de senaste åren, och därigenom har
de här påtalade olycksfallsriskerna för
biltrafikanterna ökat. Det är därför
högst angeläget att allt göres för att
minska olycksfallsrisker. Jag har fullt
förtroende för kommunikationsministern
i dessa frågor.

Herr talman! Jag ber än en gång att
få tacka statsrådet Skoglund för svaret.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. kommunala anslag till politiska
ungdomsföreningar

Ordet lämnades härefter till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som meddelat,
att han ämnade vid detta sammanträde
besvara herr Hjorths den 20 mars framställda
interpellation angående kommunala
anslag till politiska ungdomsföreningar,
och nu yttrade:

Herr talman! Herr Hjorth har frågat
mig om jag delar den uppfattningen att
kommunala bidrag till ungdomsfrämjande
organisationer även bör utgå till
politiska ungdomsföreningar och om jag
i så fall är beredd att överväga sådana
ändringar i kommunallagen, att kommu -

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Ang. kommunala anslag till politiska ungdomsföreningar

nerna ges möjlighet att utge bidrag härtill.

Till svar får jag anföra följande.

I tre utslag den 20 februari i år har
regeringsrätten förklarat, att kommun
inte lagligen kan lämna bidrag till politisk
ungdomsorganisation, om inte genom
särskilda föreskrifter eller eljest
säkerhet skapas för att medlen inte
kommer att främja organisationens politiska
verksamhet. Det kan nämligen
enligt regeringsrätten inte anses ligga
inom den kommunala kompetensen att
understödja politisk verksamhet.

Regeringsrättens utslag ansluter i viss
mån till de regler som hittills gällt rörande
statsbidrag till ungdomsorganisationerna.
Enligt dessa regler utgår bidrag
inte till politisk organisation men
kan däremot utgå för instruktör anställd
av godkänt studieförbund, även om instruktören
är verksam inom politisk
ungdomsorganisation. Riksdagen har
den 28 april i år godtagit ett i statsverkspropositionen
framlagt förslag
(prop. I bil. 10. p. 74; SU 62, p. 9) att
de politiska ungdomsorganisationernas
särställning i bidragshänseende skall
undanröjas. I fortsättningen skall alltså
statsbidrag kunna utgå även direkt till
sådana organisationer.

Jag vill för min del uttala, att jag anser
att även kommunala bidrag bör
kunna utgå till all ungdomsverksamhet,
som kan anses lämplig för ungdomens
personliga utveckling, således också till
den verksamhet som bedrives av politiska
ungdomsorganisationer. I den mån
den kommunala kompetensen inte omfattar
en sådan bidragsgivning, bör
kompetensen vidgas. Hur en dylik vidgning
lämpligen bör ske överväges f. n.
inom departementet.

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Jag vill först uttala mitt
tack till statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation
och uttrycka min glädje
över svarets positiva innehåll.

Som framgick av interpellationen var
jag otillfredsställd med de möjligheter
som för närvarande, inom kommunallagens
ram, ges kommunerna att ekonomiskt
stödja de politiska ungdomsföreningarna.
Jag åberopade därvid regeringsrättens
utslag i tre fall, där kommunala
beslut om ekonomiska bidrag
till politiska ungdomsföreningar underkänts.
Man kunde därför, ansåg jag, hysa
vissa farhågor för att regeringsrättens
utslag skulle verka hämmande på
kommunernas vilja till föreningshjälp i
framtiden. I dessa farhågor låg också,
fast inte direkt uttalad, en oro för att
överklagningar av beslut om dylika
kommunala anslag ytterligare skulle stimuleras.

I min interpellation hänvisade jag till
ändrade signaler beträffande det statliga
stödet till ungdomsorganisationernas
centrala verksamhet, såsom det kom
till uttryck i årets statsverksproposition.
Enligt denna skulle hädanefter
ingen skillnad göras på organisationernas
ungdomsfrämjande verksamhet och
deras idéinriktade arbete. Stödet skulle
alltså omfatta hela deras totala verksamhet.

Som bekant beslöt också riksdagen,
vilket inrikesministern i sitt svar erinrat
om, i enlighet med ecklesiastikministerns
förslag, därtill med stor majoritet
i båda kamrarna. Högern var i
stort sett ensam om att vara motståndare
till den föreslagna bidragsgivningen
åt de politiska ungdomsorganisationerna.
Med riksdagens klart uttalade
positiva inställning till dessa frågor anser
jag det naturligt att det måste bli
vägledande även ute i kommunerna. Det
är med tillfredsställelse jag noterar att
statsrådet har samma uppfattning.

Tiden får med andra ord anses mogen
för en ändrad inställning även här.
Delade meningar har, som jag framhöll
i min interpellation, varit rådande
om hur långt den kommunala kompetensen
har sträckt sig i fråga om anslag
till de politiska föreningarna. Denna
ovisshet har ej blott hänfört sig till

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. kommunala anslag till politiska ungdomsföreningar

kommunerna själva. I två av de tre fall
av överklagning över kommunala föreningsbidrag,
som regeringsrätten behandlat
och som jag berörde i interpellationen,
hade respektive länsstyrelser
fastställt de kommunala besluten. I det
tredje fallet hade länsstyrelsen undanröjt
beslutet. Tveksamheten om lagligheten
i besluten hade alltså spritt sig
till länsplanet.

Nu har — det vill jag betona — viljan
inte saknats hos kommunerna.
Tvärtom har utvecklingen varit den, att
de i allt större utsträckning givit sina
politiska ungdomsorganisationer anslag
för deras verksamhet. Till denna utveckling
har framför allt tre olika omständigheter
bidragit. Dels torde 1948
års kommunallagsändring med vidgad
kommunal kompetens från gemensamhetsintresse
till allmänintresse ha inverkat,
dels innebar 1957 års riksdagsbeslut
om statligt stöd även till de politiska
ungdomsorganisationerna ett principiellt
ståndpunktstagande av stor
räckvidd. Vidare har också de starkt
tilltagande ungdomsproblemen inverkat
på kommunernas vilja att ge alla ungdomsorganisationer
stöd för sin verksamhet.
Inte många har heller bestritt
riktigheten i kommunernas uppfattning
att pengar till hjälp åt de i kommunen
verksamma ungdomsföreningarna varit
en god investering som varit väl förenad
med allmänintresset.

Den rådande oklarheten om det kommunalrättsligt
riktiga i sådana kommunala
beslut har nu alltså skingrats. Regeringsrättens
utslag gav besked men
tyvärr i negativ riktning. Kommunerna
hade överskridit sina befogenheter.
Därför emotsåg jag med stor spänning
men även med viss förväntan statsrådets
svar på mina frågor.

Nu har också inrikesministern förklarat
att han för sin del anser att även
kommunala bidrag bör kunna utgå till
all ungdomsverksamhet, som kan anses
lämplig för ungdomens personliga utveckling,
och att dessa bidrag också
kan lämnas till de politiska ungdoms -

organisationernas verksamhet. Helt naturligt
är jag glad över detta besked.
Jag uppskattar statsrådets positiva intresse
för att den här viktiga frågan får
en lösning. Den medborgarfostran och
den allmänna ungdomsfostran, såsom
den bedrivs i de demokratiska ungdomsorganisationerna,
är något som
kommunerna bör vara tacksamma för
och som de har all anledning att ekonomiskt
stödja. Jag hoppas nu att man
inom inrikesdepartementet skall finna
en lämplig form för denna bidragsgivning.

I många kommuner har man utarbetat
riktlinjer för stöd till de olika ungdomsföreningarna,
med vilka de politiska
alltså bör jämställas. I stor utsträckning
har dessa uppgifter lagts på
särskilda nämnder, såsom fritidsnämnd,
ungdomsstyrelse eller motsvarande. Jag
anser att detta är en god lösning för
planering, samordning och utveckling
av fritids- och ungdomsverksamheten i
kommunerna. En vidgning av den kommunala
kompetensen i denna riktning
tror jag skulle möta förståelse och uppskattning
av kommunalmännen.

Jag ber, herr talman, att än en gång
få tacka för svaret.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Statsrådet Johanssons
positiva svar på herr Hjorths interpellation
anknyter ju, som han själv antydde,
till de beslut som riksdagen fattade
den 28 april i år om organisationsbidrag
även till politiska ungdomsorganisationer.
Vid det tillfället gav vi från
högerpartiet och åtskilliga från folkpartiet
— både i denna kammare och än
mera i den andra kammaren — till känna
en stor tveksamhet inför den vidgning
av bidragsgivningen som man då
beslöt.

Tveksamheten grundade sig på flera
omständigheter. Jag skall be att få nämna
ett par.

Såsom det statliga stödet var kon -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964
An(j. kommunala anslag

struerat, skulle det i fortsättningen administreras
inte av de kulturella organen,
så att säga, d. v. s. av skolöverstyrelsen,
som skett tidigare, utan direkt
av Kungl. Maj:t. Den förändringen betraktar
vi som en olycklig förändring.
En politisk myndighet skall sålunda avgöra
till vilka statsstödet skall gå.

Den andra orsaken till avståndstagandet
var det resonemang, som hade
förts om nödvändigheten av en prövning
av anslagsäskandena, en prövning
ur en speciellt besvärlig och känslig
synpunkt: de organisationer som skulle
få stöd skulle vara demokratiskt sinnade.

Den tredje anledningen till invändningar
var att stödets storlek grundade
sig på föreningsantal och medlemsantal.

Om man nu på något sätt, som tydligen
inrikesministern tänker sig, skall
översätta detta till det kommunala planet,
kommer dessa svårigheter sannerligen
att förstoras i hög grad. Innebörden
av detta vet jag ingenting om, eftersom
jag inte vet hur denna lagstiftning
kommer att utformas, men det torde
väl bli ganska svårt, inte minst med
hänsyn till sovringen ur demokratisk
synpunkt, att kunna tillämpa vad som
väl ändå alltjämt är grundprincipen i
den kommunala anslagsgivningen, nämligen
att den skall gälla gemensamma
ändamål.

Jag vill, herr talman, ha sagt detta
för att från högerpartiet deklarera, att
vi nog i fortsättningen kommer att med
intresse följa utvecklingen av detta men
också med undran inför vad statsrådet
tänker ha för sig i framtiden.

Herr KARLSSON, GÖRAN (s):

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga, att högerns tveksamhet väl finns
i teorien men inte i praktiken. I det
landsting som jag tillhör delar vi ut anslag
till ungdomsorganisationer. Den
första ungdomsorganisation som ansökte
om bidrag var — högerns ungdomsdistrikt.

till politiska ungdomsföreningar

Herr HJORTH (s):

Herr talman! Fröken Ljungberg bekräftade
vad jag sade i mitt första anförande,
nämligen att högern är motståndare
till bidrag till de politiska ungdomsorganisationerna.
Detta är i och
för sig icke överraskande. De som har
överklagat de kommunala besluten om
ungdomsstöd är just fröken Ljungbergs
partivänner. Men att fröken Ljungberg,
som i sin civila gärning ändå ägnar sig
åt ungdomens fostran, här skall gå i
spetsen mot ungdomsarbetet i ungdomsorganisationerna
är väl ändå en överraskning.

Fröken Ljungberg stödde sig på olika
skäl, bl. a. principiella. Man kan nästan
få ett intryck av att politik är ett smutsigt
hantverk, men ändå innehåller det
ju så mycket — även av spänning och
dramatik, vilket vi nyligen har fått uppleva.

Nu ger kommunerna i stor utsträckning
bidrag, utan protester från högerhåll,
till studiecirklar, t. o. m. i ämnen
som liberal politik och i socialism. Skall
det då vara så mycket värre att ge bidrag
till hyror, ungdomsledarutbildning
och sådant? Jag är naturligtvis
medveten om att det kan uppstå svårigheter
med gällande lagtolkning att i ett
anslag till en ungdomsförening avgränsa
det som är rent partipolitisk verksamhet.
Jag tror emellertid att vi med tillförsikt
kan överlämna detta problem
till kommunalmännen, som väl är mogna
att ta ansvaret även när det gäller
dessa anslag.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är klart att meningarna
delar sig i åtskilliga frågor,
och de får då bryta sig mot varandra.
Vi har en annan uppfattning än den
som fröken Ljungberg här gav uttryck
för. Det är väl då inte mycket lönt att
vi nu tar upp en ny debatt om dessa saker.

Jag har sagt att det i anslutning till
riksdagens beslut i frågan är rimligt, att

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sammanslagningen till kommunblock

man överväger att ge kommunerna samma
förutsättningar och möjligheter. Frågan
skall nu bearbetas i departementet
och så småningom underställas riksdagen.
Kan vi inte vara överens om att vi
tar debatten vid det tillfället?

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Efter herr statsrådets
vädjan skall även jag gärna avstå från
att ta upp de anfall, som gjorts bland
andra av herr Hjorth, och spara det till
ett annat tillfälle.

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. sammanslagningen till kommunblock Herr

statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som
förklarat sig ämna vid detta sammanträde
besvara jämväl herr Åkerlunds
den 28 april framställda interpellation
angående sammanslagningen till kommunblock,
erhöll ånyo ordet och anförde: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare herr Åkerlund har frågat mig
om jag är beredd att lämna kammaren
en redogörelse för de principer vilka
legat till grund för sammanslagningen
till kommunblock.

Till svar härpå vill jag anföra följande.

Som bekant infördes genom beslut av
1962 års riksdag en ny bestämmelse i
1919 års lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning. Enligt denna
bestämmelse skall för varje län finnas
en av Kungl. Maj:t fastställd plan,
som utvisar den med hänsyn till befolkningsförhållandena
och den ekonomiska
utvecklingen ävensom de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning
och beskaffenhet samt förhållandena
i övrigt lämpligaste indelningen
av länet i kommuner. Förslag till sådan
plan eller ändring därav skall upprättas

av vederbörande länsstyrelse efter samråd
med företrädare för kommunerna
och vissa länsmyndigheter. Innan länsstyrelsen
överlämnar förslaget till
Kungl. Maj:t för fastställelseprövning
skall kommunerna beredas tillfälle att
inkomma med yttranden.

Riksdagsbeslutet anger därutöver vissa
principer, som i görligaste mån skall
ligga till grund för utformningen av indelningsplanerna.
Huvudprincipen är
att de planerade kommunerna bör utgöras
av näringsgeografiska regioner,
d. v. s. att med centralorterna skall sammanföras
de områden som befolkningsmässigt,
ekonomiskt och kommunikationsmässigt
har gemenskap med dessa
orter. Vidare uppställes som riktpunkt
för befolkningsunderlaget att invånarantalet
år 1975 kan beräknas uppgå till
minst 8 000 personer. Det står dock
klart angivet att befolkningsunderlaget
endast har sekundär betydelse i förhållande
till de näringsgeografiska förutsättningarna.
De faktiska förhållandena
i landet är ju sådana, att en naturligt
avgränsad näringsgeografisk enhet i
många fall kommer att innehålla betydligt
högre befolkningstal medan man i
andra fall av avståndsskäl o. d. får gå
under — kanske avsevärt under -— den
uppställda riktpunkten. Speciella förhållanden
skall nämligen kunna föranleda
modifikationer i de allmänna principerna.
Generellt undantag från principernas
tillämpning har gjorts beträffande
de tre s. k. storstadsregionerna,
d. v. s. Stockholms-, Göteborgs- och
Malmöområdena. Planeringen skall —
sägs det vidare — gå ut på att till regionerna
(»kommunblocken») i första
hand hänföra hela nuvarande kommuner.
Endast om det ger en avgjort bättre
lösning bör delning av en kommun
planeras, varvid dock i vart fall församlingsgräns
skall följas. Bortsett från
kommungränser och — i speciella fall
— församlingsgränser bör vid indelningsplanernas
upprättande i princip
hänsyn ej tagas till existerande judiciella
och administrativa indelningar. I stäl -

Fredagen den 29 maj 1901

Nr 30

let förutsattes att dessa senare indelningar,
bl. a. länsindelningen, sedermera
anpassas (ill kommunblocken.

Den av interpellanten åberopade s. k.
frivilligprincipen avser ju inte den nu
avslutade planeringen utan hänför sig
till indelningsplanernas genomförande,
d. v. s. frågan om sammanläggning av
de särskilda kommunerna inom blocket.
Planeringen är obligatorisk såsom framgår
av lagtexten. En på visst sätt upprättad
plan för lämplig kommunindelning
skall finnas för varje län. Om man
vid upprättande av en sådan plan skulle
tillgodose varje enskild kommuns önskemål
bleve det icke endast omöjligt att
följa enhetliga principer utan det skulle
också i flertalet län, på grund av diametralt
motsatta uppfattningar bland
kommunerna, över huvud taget icke gå
att få någon planering till stånd. Frivilligheten
för kommunerna ligger ju i
stället däri att planens fastställande icke
i och för sig medför några tvångsåtgärder
utan att —• som konstitutionsutskottet
uttryckte det — »den indelningsreform,
som väntas efter hand växa fram
på grundval av indelningsplanerna, avses
få helt frivillig karaktär».

Sedan indelningsplaner numera fastställts
för samtliga län vill jag begagna
detta tillfälle att lämna en översikt över
det sålunda avslutade arbetet. Därvid
får jag också möjlighet att närmare belysa
det förhållandet att de fastställda
planerna i åtskilliga fall avviker från
länsstyrelsens förslag.

Antalet kommuner i riket uppgår f. n.
till 1 006, varav 133 städer, 96 köpingar
och 777 landskommuner. Förslagen till
planer för ny indelning innehöll —• sedan
några länsstyrelser ändrat sina förslag
— tillhopa 333 s. k. kommunblock.
De fastställda planerna upptar 281
kommunblock, varav 36 »block» består
av en enda nuvarande kommun. Till
detta antal bör läggas Stockholms stad,
som inte alls berörs av den nu avslutade
planeringen. Antalet kommunblock
— och därmed också antalet planerade
framtida kommuner — uppgår sålunda

Ang. sammanslagningen till kommunblock
till 282. I detta sammanhang vill jag parentetiskt
erinra om den i propositionen
till riksdagen redovisade försöksplaneringen,
vilken gav till resultat att
en tillämpning av de i propositionen
förordade och av riksdagen i stort sett
godkända principerna kunde förväntas
leda till bildande av ca 272 block.

Regeringens beslut innebär sålunda
bl. a., att antalet block reducerats med
52 i förhållande till länsstyrelsernas
förslag. I ett fall har ett av länsstyrelsen
föreslaget block vid fastställelse delats
så att i stället två block bildats inom
samma område. Följaktligen är det
sammanlagt 53 föreslagna block som vid
fastställelseprövningen icke kunnat godkännas
utan tillförts angränsande
block. Härtill kommer vissa ändringar
i gränsdragningen mellan blocken, vilka
inte påverkat antalet block. Av de
fastställda blocken överensstämmer 182
helt med respektive länsstyrelses förslag
under det att 99 innebär större eller
mindre avvikelser.

I flertalet län har avsteg gjorts från
länsstyrelsens förslag, och endast för
två av länen är den fastställda planen
helt identisk med länsstyrelsens förslag.
De gjorda justeringarna är dock i regel
tämligen små, men i några fall är avstegen
betydande.

Innan jag går in på anledningarna
härtill vill jag gärna uttala, att länsstyrelserna
över lag såvitt jag kunnat bedöma
utfört ett gott arbete för att komma
till rätta med denna mycket grannlaga
uppgift. Självfallet har de av riksdagen
fastställda riktlinjerna legat till
grund även för deras bedömningar.
Största svårigheten torde därför även
för länsstyrelserna ha bestått i att avgöra
i vilka fall sådana »speciella förhållanden»
förelegat, som borde föranleda
avsteg från de allmänna principerna.

Det kunde inte undvikas att länsstyrelserna
i sistnämnda avseende kom
fram till bedömningar, som ledde till
påfallande olikheter mellan förslagen
inbördes. Som exempel kan nämnas att

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sammanslagningen till kommunblock

antalet av länsstyrelserna föreslagna
block med ett beräknat invånarantal år
1975 under 8 000 uppgick till 64. Fem
länsstyrelser hade dock konsekvent
undvikit så små blockbildningar, och i
förslaget från en länsstyrelse var invånarantalet
i det minsta blocket omkring
15 000. Dessa ojämnheter i förslagen
påtalades bl. a. från kommunalt
håll. Särskilt uppmärksammat blev det
när olikheter förekom i förslag från
varandra angränsande län. Fråga uppkom
därför om man inte vid fastställelseprövningen
borde söka åstadkomma
något större enhetlighet i bedömningarna.

Nämnas bör också att en rad avvikelser
från länsstyrelsernas förslag var
ofrånkomliga därför att man på ömse
sidor om en liinsgräns stannat för sinsemellan
oförenliga förslag. Sålunda hade
blocktillhörigheten för sammanlagt
16 kommuner och delar av ytterligare
10 kommuner bedömts olika av olika
länsstyrelser.

Fn viktig faktor vid fastställelseprövningen
var också de yttranden kommunerna
avgivit över länsstyrelsernas
förslag. Även om en betydande och
glädjande stor majoritet tillstyrkte förslagen
förelåg dock delade meningar i
åtskilliga fall. Omkring 770 av de nuvarande
kommunerna tillstyrkte förslagen
men ca 220 ville ha indelningen
gjord på annat sätt. Beträffande nära
hälften eller omkring 160 av de föreslagna
blocken förelåg icke enighet om
utformningen därför att minst en av de
berörda kommunerna hade avvikande
uppfattning. Även inom kommunerna
förelåg ofta delade meningar. De kommunala
opinionerna siktade icke alltid
till mindre enheter än vad förslagen
upptog.

Mot bakgrunden av här angivna förhållanden
var det nödvändigt att vid
fastställelseprövningen ingående diskutera
de alternativa lösningar, som i olika
fall kunde tänkas. Det framstod som
självklart att dessa överväganden skulle
ske i intimt samråd med vederbörande

länsstyrelse. Oftast visade sig därvid
enighet föreligga om vilka alternativ
som borde föras vidare. Nästa steg blev
då att hålla överläggningar med berörda
kommuner. Detta skedde vid ett 40-tal olika sammanträden ute i landet, anordnade
i vederbörande länsstyrelses
regi och med deltagande av företrädare
för inrikesdepartementet. Representanter
för sammanlagt ca 300 kommuner
har vid sådana sammanträden fått diskutera
olika alternativa indelningsförslag.
Kommuner som icke berörts av
ifrågavarande alternativa lösningar eller
som efter nyssnämnda överläggningar
icke ansett sina intressen tillgodosedda
har vid uppvaktningar i departementet
framfört synpunkter på dessa frågor.
Drygt 150 kommuner har genom delegationer
haft företräde i departementet.

Det är sålunda efter ingående överväganden
som regeringen i en rad fall
fastställt block, som avvikit från länsstyrelsernas
förslag. Även vid fastställelsen
har det emellertid ansetts lämpligt
att i en del fall göra avsteg från de
generella principerna. Sålunda har bl. a.
godkänts omkring 30 block där befolkningsunderlaget
icke når den önskvärda
minimistorleken. En betydligt större
jämnhet mellan de olika länsplanerna
inbördes har dock uppnåtts.

Frågan kan då ställas i vilken omfattning
de gjorda ändringarna skett
mot kommunernas önskan. Som tidigare
nämnts var det dock ca 220 kommuner
som var missnöjda med länsstyrelsernas
förslag. Åtskilliga av dessa har fått sina
önskemål tillgodosedda vid fastställelseprövningen,
vilket dock i en del fall
medfört att andra kommuner fått en enligt
deras uppfattning sämre lösning.
Det går knappast att exakt ange hur
ändringarna i det avseendet verkat. En
sammanställning som gjorts ger dock
vid handen att ett 90-tal kommuner sagt
sig föredraga den fastställda indelningen
framför länsstyrelsens förslag medan
ca 70 kommuner skulle ha varit mera
tillfredsställda om länsstyrelsens förslag
följts. Även om motståndet varit bety -

Fredagen den 29 maj 1904

Nr 30

dande från åtskilliga kommuner i den
senare gruppen så torde dock som helhetsomdöme
kunna sägas att det genom
ändringarna gått att få till stånd en
mera konsekvent och på längre sikt
hållbarare planering utan att detta, totalt
sett, mött ökat motstånd hland kommunerna.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill tacka statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min interpellation.
Statsrådet har bestått mig ett ganska
utförligt svar på inte mindre än fem
sidor. Jag tar det som uttryck för att
statsrådet —- kanske också med anledning
av vårt lilla meningsutbyte tidigare
— velat ge en .särskilt god belysning
av frågan. Av svaret har jag fått den
uppfattningen att statsrådet själv har
stort intresse för ämnet, och jag uppskattar
naturligtvis att vi får en öppen
överläggning i denna angelägenhet.

Jag har i min interpellation efterfrågat
principerna för sammanläggningen
av kommunblock. I svaret hänvisar
statsrådet delvis till för mig och för alla
andra kända principer, de principer
som riksdagen fastlade 1962. Regioner
skulle bildas, bestående av kommuner i
anslutning till bestämda centralorter,
och riktlinjen skulle vara att det skulle
föreligga en gemenskap — eller att man
skulle försöka skapa en gemenskap —
på grundval av befolkningsmässiga, ekonomiska
och kommunikationsmässiga
hänsyn.

Riksdagen angav ett befolkningstal
på 8 000 invånare år 1975 som minsta
storlek på dessa kommunblock. Statsrådet
säger nu att detta är en sekundär
princip, den primära är i själva verket
den näringsgeografiska. Storstadsområden
är undantagna. När det gäller frivilligprincipen,
som jag åberopar i min
interpellation, är det riktigt att den
hänför sig till genomförandet av de obligatoriska
indelningsplancrna. Det viktiga
är väl kanske här att det är just ge -

AnR. sammanslagningen till kommunblock

nomförandet av planerna som är det intressanta
för människorna.

Motivet för min interpellation har
självfallet varit att försöka få sådana
saker belysta, som kan innebära avsteg
från de mera allmänna riktlinjerna. Det
är således själva tillämpningen av riksdagens
anvisningar som är det intressanta.
Statsrådet säger i svaret att det
finns speciella förhållanden som har
åberopats för avsteg exempelvis från de
näringsgeografiska principerna. Det är
då att märka att utom dessa näringsgeografiska
principer, hur viktiga de än
är —■ man kan säga att de naturligtvis
ligger till grund för riksdagens beslut —
är det också andra principer som bör
komma in i bilden. Det är kanske framför
allt sådana saker som tradition och
kulturell gemenskap. Det finns påtagliga
exempel på städer som är mycket
gamla och som nu läggs ihop med
kringliggande områden, kanske med resultat
att de kommer att försvinna som
självständiga städer.

Jag skulle vilja ställa några frågor.
Den första är: Anser herr statsrådet att
statsrådet har tagit all den hänsyn som
varit möjlig just till sådana synpunkter
av traditionell och kulturell art etc. som
jag har åberopat? Om så inte varit fallet,
varför har man då frångått dessa
speciella skäl?

Man har fått ett intryck av att befolkningsprincipen
inte spelar stor roll.
Det finns exempel på att kommuner
slagits ihop till mycket stora enheter
befolkningsmässigt, men det finns också
exempel på kommuner där det kommer
att finnas väsentligt mindre än
8 000 invånare år 1975.

Sedan vill jag säga några ord också
om länsstyrelsernas förslag, till vilka
jag har hänvisat i min interpellation.
Statsrådet svarar, att länsstyrelsernas
förslag har helt följts av inrikesdepartementet
endast i två fall. Man kan kanske
tycka att det är anmärkningsvärt
att så många av länsstyrelsernas förslag
blivit underkända. Det kan kanske också
tyckas, att det varit otacksamt för

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sammanslagningen till kommunblock

länsstyrelserna att utföra detta arbete,
när de vunnit så ringa anslutning. Visserligen
tackar statsrådet här i svaret
för det goda arbete, som utförts av länsstyrelserna,
men det kan kanske inte
nekas till att det för dem som i många
fall har arbetat i två hela år för att
försöka jämka ihop denna, som statsrådet
säger, känsliga och ömtåliga angelägenhet
kan förefalla otacksamt att
det inte tas större hänsyn till deras förslag.

Statsrådet går sedan över till att tala
om kommunerna och säger, att omkring
770 av kommunerna accepterat länsstyrelsernas
förslag och cirka 220 avvisat
förslagen. Det är i varje fall en fjärdedel
av fallen, där kommunerna haft annan
uppfattning än länsstyrelsen. Representanter
för inrikesdepartementet
har deltagit i en mängd sammanjämkningssammanträden,
men resultatet har
ändå blivit att synnerligen många kommuner
uppvaktat inrikesdepartementet;
det framgår inte klart, om detta skett
före eller efter sammanjämkningsförsöken,
men det spelar inte så stor roll för
mitt resonemang. Det är 150 kommuner
som uppvaktat för att få sina speciella
synpunkter beaktade. Jag vill då fråga:
Har dessa kommuner fått sina synpunkter
beaktade? Det är synnerligen många
kommuner som säger att de inte har fått
det i tillräcklig utsträckning.

Statsrådet säger avslutningsvis att
många kommuner är missnöjda och
framhåller att motståndet varit betydande.
Nu är det väl så, att det är just dessa
fall som är viktiga — alltså de kommuner
som är missnöjda; de som är
nöjda är det inte så mycket att diskutera
om. Man får här inte bortse från
att en viss resignation kan insmyga sig
hos företrädarna för det kommunala
självstyret. De kan tycka att vad de än
säger, tycker och menar, så tjänar det
inte mycket till; de får sina order uppifrån
och detta sätter naturligtvis ner
humöret på många.

Det är klart att många följaktligen
frågar sig, när det gäller indelningspla -

nernas genomförande: Hur skall det bli
med frivilligheten? Ännu så länge är
det bara block, men blocken är uttryckligen
bildade för att grundval skall skapas
för en senare sammanslagning av
kommunerna. Får nu dessa missnöjda
kommuner vägra att gå ihop? Statsrådets
svar är, att riksdagen formellt givit
uttryck åt den meningen, att de naturligtvis
får vägra. Men hur ter sig situationen
i ett sådant fall reellt sett?
Det är en fråga som jag här skulle vilja
ställa.

Herr talman! Jag skall sluta med att
ännu en gång tacka statsrådet för interpellationssvaret.
Jag hoppas självfallet
på att vi skall kunna få en ny
diskussion senare, kanske i samband
med lokaliseringspolitiken, ty detta är
en del av lokaliseringspolitiken, och det
finns många synpunkter när det gäller
koncentrationen av befolkningen till
tätorter o. s. v. som behöver ytterligare
diskuteras. Jag tror att det är angeläget
att vi kan få till stånd en sådan diskussion,
framför allt när riksdagen är
mindre stressad än den är nu. Jag vill
för egen del säga att jag inte är »slutpratad»
i frågan.

Herr OTTOSSON (h):

Herr talman! I anslutning till herr
Åkerlunds interpellation i kommunblocksfrågan
vill jag gärna med herr
talmannens tillstånd få ta fram ett exempel
från min hembygd.

Av statsrådets svar framgår, om jag
fattat rätt, att principen om frivillighet
nu skall tillämpas efter det att kommunblocksbildningen
är färdig. Min hemkommun,
Anderstorp, begärde som
statsrådet känner väl till på ett tidigt
stadium att få bilda block tillsammans
med en grannkommun, Reftele. Vi hade
en känsla av att dessa kommuner
uppfyllde de krav som ställdes i detta
sammanhang, och såväl länsstyrelsens
beslut som enhälliga fullmäktigebeslut
gick i den riktningen, och gemensamma
skrivelser från industrier och fack -

Fredagen den 29 maj 19G4

Nr 30

liga organisationer bifogades. Det var
alltså en enhällighet som var förkrossande.

Nu vill jag helt kort fråga herr statsrådet
med anledning av att de tre av
utredningen föreslagna blocken av
statsrådet sammanförts till ett block:
Kan då den frivillighetsprincip som här
talas om i interpellationssvaret innebära,
att dessa två kommuner, Anderstorp
och Reftele, är oförhindrade — om de
så önskar — att bilda ett kommunblock
utan medverkan av de övriga kommunerna
som skulle ingå i blocket?

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):

Herr talman! Ämnet är naturligtvis
lite för frestande för att man skall kunna
sitta stilla i denna debatt.

Jag hörde att herr Åkerlund här frågade
statsrådet, hur många önskemål
som hade blivit tillgodosedda vid de
uppvaktningar och de länsstyrelsesammanträden
det här gäller. Statsrådet
och jag utväxlade i tysthet en blick
över kammarens bänkrader, och jag
skall inte ställa någon fråga, ty jag känner
ju till den, åtminstone vissa speciella
fall. Jag skall i stället här tala om
någonting som kan ge en belysning av
detta problem och som jag kanske kan
få svar på senare.

Jag förstod av statsrådets svar att den
region jag tillhör, nämligen Malmö- och
Lundaregionen, ingår bland dem som
blir föremål för särskilda avsteg från
den hittills tillämpade principen. Det
har blivit så också, ty vid principen
om befolkningsunderlag har tydligen
inte departementet fäst någon betydelse,
i varje fall inte för den kommunblocksbildning
som blivit gjord i Malmö- och
Lundaregionen och för övrigt i västra
Skåne. Befolkningsunderlaget är här i
ständigt växande. Vi har inte några bekymmer
på det sättet utan i stället bekymmer
för att kunna öka bostadsproduktionen
i den takt som behövs.

Vad vi reagerat ganska hårt emot är
att den kommun jag tillhör, Staffans -

Ang. sammanslagningen till kommunblock

torp, vilken ligger mellan Lund och
Malmö, väl hastigt fick dessa frågor inpå
livet. Tidigare hade vi nämligen inte
fått något annat besked än att vi skulle
utgöra ett eget kommunblock. Vid det
sammanträde, som vi kallades till på
länsstyrelsen med ett par dagars varsel,
ställde vi frågan till den föredragande
tjänstemannen från inrikesdepartementet
— detta är inom parentes
inte avsett att vara något angrepp på
denne man, som inte kan stå upp här
och bemöta mig, utan jag vill bara göra
detta påpekande, som enligt min mening
kan vara belysande för en viss inställning
— om vi åtminstone inte kunde
få så lång tidsfrist att fullmäktige
fick tillfälle att yttra sig över det skisserade
förslaget att vi skulle delas upp
i kommunblock med Malmö och Lund.
Då svarade han helt enkelt, att vad fullmäktige
här kunde yttra inte kunde ha
någon avgörande betydelse för frågan.
Det är en tillämpning som kan synas
väl hård, när man tänker på den kommunala
självbestämmanderätten.

Vid länsstyrelsesammanträdet och vid
den uppvaktning, då vi hade äran att
träffa statsrådet på departementet,
framhölls det att kommunerna fortfarande
skulle vara suveräna. När vi fick
Kungl. Maj:ts beslut oss genom pressen
kungjort, fann vi emellertid att kommunen
i högstadiehänseende blivit delad,
något som inte i något sammanhang
tidigare varit på tal.

Jag vill nu fråga statsrådet, om vi på
något sätt kan beredas tillfälle att yttra
oss över denna splittring av högstadieundervisningen,
som innebär att det nuvarande
högstadieområdet, som varit i
verksamhet sedan 1957, splittras på två
områden.

Jag vill sedan också fråga statsrådet,
hur statsrådet i detta sammanhang ser
på den kommunala självbestämmanderätten
och hur det blir med den kommunala
suveräniteten speciellt i det
sistnämnda avseendet. Eller har man
rätt om man säger, att det meddelade
heslutet helt enkelt är ett regeringsdik -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sammanslagningen till kommunblock

tat, som »I härefter rätten och packen
eder efter»? Då är saken nog diskuterad,
och då får man väl avgöra den på
annat sätt.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi skulle naturligtvis
kunna anslå en stund för att nu diskutera
detta problem, ty det är intressant
och jag är personligen intresserad av
det. I kammaren finns ju även många
aktiva kommunalmän, som är intresserade
av problemet och berörda av det.
Jag vet emellertid inte riktigt hur stämningen
är bland kammarens ledamöter i
övrigt, vilka inte direkt är intresserade
av problemet. Jag har en känsla av att
om vi nu engagerar oss i ämnet under
några timmar, så kommer ingen att frivilligt
bjuda oss på kaffe, annat än möjligen
för att locka ut oss ur kammaren!

Vi kanske emellertid hinner klara ut
några grundläggande principiella frågor
för att senare få återkomma till detaljproblemen.
Som herr Åkerlund påpekade
kommer det ju att bli många
tillfällen att diskutera dessa ting, och
ingenting hindrar ju att det när hösten
kommer väckes nya interpellationer och
frågor. Det kommer ju inte heller att
hända så mycket under de närmaste
månaderna, såvitt jag förstår. Det blir
helt beroende av hur kommunerna kommer
att vilja ha det.

Jag skall nu först ta upp de direkta
frågorna. Herr Ottossons fråga är ju på
ett sätt enkel, och jag kan svara på den
med detsamma. Det kan inte av de två
berörda kommunerna bildas ett nytt
block, men man kan sammanlägga dessa
två kommuner inom det större blocket.
Häremot föreligger inget hinder. I vissa
sammanhang kommer det att bli diskussioner
om att vidga kretsen, men det
finns inga möjligheter för oss att utöva
något tvång i den riktningen. Jag kan
alltså i princip svara ja till en successiv
sammanläggning av två kommuner
inom ett block.

Herr Larsson tog upp några frågor.
Han tillhör de missnöjda — under alla

omständigheter de inte helt tillfredsställda
i detta sammanhang.

Låt mig omedelbart ta upp de svar
som våra tjänstemän lämnat i diskussion
med kommunerna. De har såvitt jag
förstår givit uttryck för att om man här
skulle ha medgivit ett uppskov vid
handläggningen av frågan för att ge
fullmäktigförsamlingen tillfälle att avgiva
remissyttrande, så hade vi kommit
i en tidsnöd som hade blivit utomordentlig
besvärlig. Det hindrar naturligtvis
inte att det inte varit omöjligt att
skjuta på avgörandet. Vi hade redan
måst göra en förskjutning några månader
framåt i tiden. Skolmyndigheterna
låg över oss och ville ha sina planer
fastställda, men det kunde inte undvikas
att vi måste ha utrymme för alla
våra överläggningar. Nu var det emellertid,
herr Larsson, på det sättet att den
delegation, som talade för Staffanstorp,
var fullständigt enig på en punkt, nämligen
att man ville avvisa förslaget. Man
kunde inte gärna vänta sig att fullmäktigförsamlingen
skulle ha gett uttryck
åt någon annan mening. Om vi alltså
hade alldeles klart för oss att fullmäktige,
möjligen med något undantag, ville
detsamma som delegationen, nämligen
understödja länsstyrelsens förslag, då
hade vi naturligtvis att överväga den
negativa ståndpunkten ifrån kommunens
sida till vår propå, eller det alternativa
förslag, som vid två, tre skilda
tillfällen diskuterats igenom med länsstyrelsen.
Därför menar jag, att herr
Larsson lika väl kan betrakta vårt beslut
såsom en uppskattning av den uppfattning,
som framfördes ifrån tjänstemännens
sida och som kunde anses
mycket representativ för den mening
som förelåg i kommunen.

Herr Larsson har tagit upp skolfrågan,
och det är egentligen inte min fråga.
Men jag kan nog svara så mycket
för ecklesiastikdepartementet, att ecklesiastikdepartementets
fastställande av
skoldistrikten grundar sig på en av
riksdagen utfärdad fullmakt för regeringen
att göra detta även mot kom -

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

munernas önskemål, .lag har vid något
tillfälle sagt, att de befogenheter, som
riksdagen i mitten på 1950-talet gav åt
regeringen, innebar ett av de längst
gående ingripanden i den kommunala
självstyrelsen, som jag vet har skett. .lag
har också sagt, att jag tror att denna
fullmakt var nödvändig för att kunna
genomföra enhetsskolereformen. I annat
fall hade vi säkerligen på många
håll inte kunnat bygga upp skolorganisationen,
därför att kommunerna hade
bromsat.

Jag säger detta därför att det kan vara
intressant för herr Larsson att erinra
sig, att den som skrev under den propositionen
var nuvarande landshövdingen
herr Persson i Skabersjö, som
då var ecklesiastikminister. Det faller
ingen skugga över honom för det, men
jag kan inte underlåta att påpeka saken
i detta sammanhang.

Det är möjligt att herr Larsson med
kommunens representanter kan ta tillfället
i akt att uppvakta ecklesiastikministern
och diskutera denna fråga. Det
får ecklesiastikministern avgöra. Men
vi är fullt på det klara med att regeringen
har denna fullmakt.

Ja, herr Åkerlund har ställt några
frågor, men jag skall försöka att korta
ned mitt inlägg bär och bara ta upp ett
par av dem.

Herr Åkerlund har tagit upp problemet
att beakta traditionella, kulturella
och andra omständigheter i kommunerna,
och han frågar i vilken omfattning
vi har gjort det. Jag vill säga, att vi har
försökt göra det så långt som möjligt.
Under alla omständigheter har vi mycket
noga diskuterat igenom vad som
kan komma i framtiden.

Hur skall man förfara med kulturbygder
eller kulturorter, som ingår i ett
större blocksammanhang? Det är en fråga
där kommunalmän och andra representanter
för myndigheterna och regeringen
får fundera över spörsmålen.
Kommunalrättskommittén överväger
frågan om enhetliga kommuner. Kommer
den med ett förslag om en enhetlig

Ang. sammanslagningen till konununhlock
kommun, vad skall den kommunen ha
för status? Kan man inom ramen för
en sådan enhetlig kommun bevara namnet
på en kulturort? Jag förmodar att
det är Sigtuna, som leker i tankarna,
men det kan vara Vadstena, Skänninge
och andra medeltidsstäder. Jag tror inte
att det skall vara omöjligt att bevara
namnet och att låta dessa orter vara vad
landshövdingen i Stockholms län någon
gång uttryckte »pärlor i en infattning
av omkringliggande större regioner».

Efter all diskussion om Sigtuna och
alla protestaktioner från det hållet, som
alla gick emot regeringens förslag att
lägga in Sigtuna i ett större block, har
jag ändå kunnat glädja mig åt en sak.
Det är ett uttalande från folkpensionärernas
förening, där man uttryckte sin
tillfredsställelse över beslutet, därför att
nu kanske också folkpensionärerna i
Sigtuna skulle få möjligheter till ett
hyggligt kommunalt bostadstillägg.

Utan att utveckla detta resonemang
för mycket skulle jag till detta vilja säga:
Kanske detta kastar ett ljus över en
problematik, som är mera långtgående
och mera besvärande än vad man i
första rummet tänker? Problematiken
ligger ju i de ekonomiska förutsättningarna
för en kommun att uppfylla de
villkor och tillgodose de önskemål på
service i form av sjukvård, skola, socialvård
o. s. v., som kommunens medlemmar
ställer. Skall vi ha en rad av
kommuner, där befolkningsunderlaget
sviktar, så att de inte bara invånarmässigt,
utan också ekonomiskt kommer i
ett underläge? Skillnaderna mellan kommunerna
i fråga om förutsättningarna,
d. v. s. skatteunderlaget, är i ständigt
ökande. Vi kan klara en del av dessa
problem genom skatteutjämning, men
jag tror att vi aldrig kan komma så långt
i fråga om skatteutjämning, att vi kan
klara alla dessa problem. År det då inte
rimligt, att tätorternas befolkning med
en ständigt växande ekonomi också får
bidra till de inom regionen boende människorna
för den service som skall lämnas
dem?

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sammanslagningen till kommunblock

Detta är huvudproblemet som vi
ställts inför. När vi går hemma i våra
kommuner och funderar på dessa problem,
ser vi de kommunala angelägenheterna
som de väsentligaste. Det är
inte alltid lätt att koppla bort från dem
och försöka se in i den framtid vi går
till mötes och den utveckling vi är inne
i, där befolkningsomflyttningen och
koncentrationstendenserna är så dominerande
inslag.

Jag skulle vilja säga, att det vi nu
gör egentligen är att vi på det kommunaladministrativa
området söker dra
konsekvenserna av det förhållandet, att
vårt land på 100 år har förändrats från
ett agrarland till ett industriland. Vi
byggde upp en kommunal författning
för det dåvarande jordbrukarlandet.
Tar vi nu konsekvenserna av att vi har
blivit ett industriland, där vårt jordbruk
för vår totala ekonomi i dag spelar
en roll av fyra procent? När kommunalförvaltningen
kom till var jordbruket
helt dominerande. Det är självfallet
svårt att komma till rätta med
de slumpmässiga och praktiska problemen
— men måste vi ändå inte göra
det någon gång? Vi försöker göra övergången
så smidig som möjligt, och vi
är överens om att försöka göra denna
reform frivillig och stimulera till ett
samarbete mellan kommunerna, som vi
hoppas skall leda fram till en sammanläggning
till större kommunala enheter.

När vi i vårt arbete med planeringen
av länets indelning i kommuner — som
det heter i författningen — kanske har
gått något längre än länsstyrelserna och
något längre än när vi diskuterade denna
fråga år 1961 och 1962, har vi sagt
oss, att vi säkerligen kommer att få ta
den olägenhet som ligger i att sammanläggningsönskemålet
förskjuts framåt i
tiden. Vi har ansett att det är bättre
att ta den olägenheten än att göra alltför
små kommunblock, och alltså så
långt det är möjligt skapa kommunblock
som är sammanhängande regioner
och bygger på ett niiringsgeografiskt
ekonomiskt underlag. Det är na -

turligtvis i det sammanhanget som en
kommun som Staffanstorp —- låt mig
säga det — kommer i kläm, då det gäller
att se regionen såsom något mer av
en totalitet. Andra kommuner har haft
nästan motsvarande situation, men i
slutomgången har man varit helt överens
med oss att helt ändra länsstyrelseplanen
för att i stället göra en större
enhetlig region, som i huvudsak omfattar
den näringsgeografiskt sammanhängande
regionen.

Jag tillåter mig peka på Kristianstadsblocket
och de diskussioner vi hav
fört i samband med det. Därmed har
jag inte velat säga att kommunalmännen
i en del av dessa kommuner varit
mer förutseende än kring Malmö. Problematiken
är emellertid någorlunda
lika. Vad som har gjorts i Kristianstadsblocket
är, att det har skapats förutsättningar
för regionerna att verkligen
kunna ta emot en expansion som
man kan förvänta sig. Det blir verkligen
en region, som kan locka mera
än hittills. Det gäller att bygga upp
starka regioner som verkligen kan bli
konkurrerande enheter. Det tror vi är
en av förutsättningarna för att åtminstone
i någon mån förmå att bromsa
tillströmningen av människor mot våra
storstadsområden. Vi kommer, det kan
jag försäkra, att inom den närmaste tiden
vara aktiva på det området, att
försöka förmå städer och regioner som
t. ex. Uppsala och Södertälje till en aktivitet,
som gör det möjligt för dem att
konkurrera med storstäderna. Förutsättningarna
därför är att det finns
pengar och utrymme för en bostadsplanering,
som inte obönhörligen behöver
ligga i regionens kärna, utan som
kan nå en effektfull spridning till människor
som kanske bor några mil från
regionens centrum. Här kommer vi in
på planeringsfrågor som vi måste arbeta
mycket med framöver.

Låt mig till sist, herr talman, säga,
att denna uppläggning och detta försök
att förändra den kommunaladministrativa
utvecklingen, baserad på de för -

Nr .''JO

Fredagen den 29 maj 1964

ändrade förhållanden under vilka vi
lever i vårt land, industrilandet, är saker
som har uppmärksammats praktiskt
taget i hela Europa. Jag hade i förra
veckan besök av en delegation från
Frankrike. Från Holland har man framfört
önskemål att få komma hit och
med oss diskutera kommunindelningen.
Om ett par veckor får vi besök av representanter
för den norska regeringen
vilka med oss vill diskutera kommunindelningen
och dess grundprinciper.

.lag säger inte detta för att jag på
något sätt vill göra gällande att detta
intresse 1 och för sig är ett bevis för
att vi handlat riktigt. Vi tror docK att
vi här har handlat riktigt. Riksdagen
har också gett oss möjligheter att gå
fram på dessa vägar. Det måste självfallet
ske med den allra största försiktighet.
Det grundväsentliga är dock att
med denna uppläggning har vi bestäml
oss för att den kommunala självstyrelsen
för framtiden skall bevaras och spela
en minst lika dominerande roll som
den hitintills har gjort. Vi bygger upp
kommuner, till vilka vi kan delegera
över nya uppgifter, åstadkomma en decentralisering
av skoluppgifterna och
en rad andra uppgifter som är väl lämpade
att ligga inom självstyrelsens ram.

De som nu känner sig en smula besvikna
över det beslut som vi har fattat
bör nog ändå sätta sig ned och fundera
över vad det betyder i nuet men i lika
hög grad över vad det betyder för framtiden,
för självstyrelsen och för vårt
lands utveckling, ekonomiskt och i
andra sammanhang.

Herr ÅKERLUND (h):

Herr talman! Jag vill ta fasta på ett
par ord som statsrådet Johansson anförde,
nämligen att ingenting händer
nu i sommar och att vi kan få återkomma
längre fram i höst.

Herr statsrådet säger att det är klokt
att fundera. Jag delar helt den uppfattningen
att det många gånger verkligen
är klokt att ta sig en rejäl funderare,

2 Första kammarens protokoll 196U. .Yr 30

Ang. sammanslagningen till kommunblock

inte minst om det gäller frågor av detta
slag.

De områden som jag bl. a. åsyftade
är självfallet just de som statsrådet
själv nämnde, Sigtuna, Vadstena, Skiinninge,
samt i Stockholms län exempelvis
Djursholm, Stocksund, Saltsjöbaden
etc. Det viktiga här är ändå att det inte
enbart rör sig om en namnfråga utan
ett sätt att bygga upp samhällen. Det
kan trots allt vara mycket klokt att låta
sådana samhällen bestå som självständiga
enheter som intensivt önskar
det. Vi skall aldrig glömma att om man
lägger ihop ett villasamhälle och ett
höghussamhälle kommer villasamhället
obönhörligen i minoritet. Det leder
naturligtvis till att det blir nedtryckt.

Den allmänna teori som statsrådet
här bygger mycket av sina tankar på,
nämligen om övergången från agrarsamhälle
till industrisamhälle, som vi
nu måste ta konsekvenserna av, känner
jag mig kanske inte helt övertygad
av, trots att statsrådet själv har stor entusiasm
för tanken.

Herr talman! Det är kanske klokt att
inte försöka förhindra riksdagsmännens
hemresa en dag som i dag. Desto
mindre anledning har jag att vägra dem
en kopp kaffe.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Med all respekt för synpunkten
om riksdagsmännens hemresa
måste jag ändå be att få säga ett parord.

Jag kommer att läsa statsrådets inlägg
här, när vi så småningom får det
i protokollet, med all den uppmärksamhet
som det förtjänar, ty i statsrådets
anförande fanns många utomordentligt
intressanta synpunkter. Jag är övertygad
om att vi får flera tillfällen att diskutera
dessa frågor. Vi får upp dem i
samband med de kommande överläggningarna
och besluten om en som jag
hoppas aktiv lokaliseringspolitik. Vi får
tillfälle att diskutera dem också i sam -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sammanslagningen till kommunblock

band med frågan om en kommunal skatteutjämning
samt även i samband med
debatter om andra kommunala frågor.

Herr statsrådet gjorde ett par uttalanden
som jag vill säga ett par ord om.

Herr statsrådet talade sig varm för
frivilligheten och betonade vilka reformer
som här åstadkommits på frivillighetens
väg. Herr Åkerlund hade en något
annorlunda syn på saken. Kommunerna
hade, sade han, helt enkelt resignerat
inför länsstyrelsernas och Kungl.
Maj:ts beslut att fastställa dessa samarbetsområden.
Jag vet inte vem som
här gör den rätta tolkningen av det
faktiska läget. Jag tror dock för min
del att man kommit fram till en situation
där kommunerna nu faktiskt resignerat
inför de beslut som Kungl. Maj :t
fattat om utformningen av samarbetsområdena.
Man betraktar det från
kommunernas sida icke som någon frivillig
reform i det stycket.

Det har förekommit delade meningar
i en lång rad kommuner, sade statsrådet.
Inte mindre än 150 kommuner hade
uppvaktat honom. På frågan om
dessa kommuner hade fått sina synpunkter
tillgodosedda svarade statsrådet
nog närmast nekande. Det förstår
jag också av att antalet block minskats
högst väsentligt; från först planerade
ungefär 335 till 281 kommunblock vid
det slutliga ställningstagandet.

I 2 § av indelningslagen bär det klart
utsagts att i varje län skall finnas en
indelning av kommunerna i samarbetsområden
som utgör grundvalen för en
ny kommunindelning. I orden »skall
finnas» ligger ändå, herr statsråd, ingen
frivillighet. Frivillighet finns endast
i fråga om huruvida man skall ingå i
en samarbetsnämnd eller inte. På den
punkten kan man säga att en kommun
som inte går in i en samarbetsnämnd
handlar felaktigt. Man bör nämligen vara
med i samarbetsnämnderna för att
där kunna diskutera de samarbetsärenden
som man får på sikt. Dessa kommunblock
skall ju ändå bli de nya kommunerna.
Därom råder ingen tvekan ef -

ter den utformning som 2 § i indelningslagen
fått. Det är då självfallet att
kommunerna från början är med i planeringen.
På den punkten har man frivillighet,
men den frivilligheten är så
minimal i förhållande till den stora reformen
att man inte kan göra alltför
stor affär av den.

Men låt mig ställa en annan fråga till
herr statsrådet i det sammanhanget. I
en TV-intervju, jag vill minnas det var
i september eller oktober 1962, alltså
efter valet, blev herr statsrådet tillfrågad
om riksdagens beslut om förändringar
i Kungl. Maj:ts proposition innebar
en uppmjukning av Kungl. Maj:ts
ursprungliga förslag. På det svarade
herr statsrådet att regeringen ju hade
möjlighet att när som helst ta initiativ
för att förverkliga de nya kommuner,
som riksdagsbeslutet syftade till.

Det är en intrikat fråga, och jag borde
kanske inte ens ställa den, men mot
bakgrunden av den utformning som 2 g
har fått vore det värdefullt att få ett
besked av statsrådet om hur han ser på
takten i bildandet av dessa nya kommuner
och när statsrådet menar att de
skall vara förverkligade. Det vore särskilt
värdefullt mot bakgrunden av att
man i många kommuner i dag diskuterar
sekundära sammanläggningar, som
innebär att ett par av kommunerna i
ett block gör en sammanläggning, under
det att andra på mer eller mindre goda
skäl ställer sig utanför. När man ändå
skall få dessa nya kommuner så småningom
kan det vara skäl att ställa frågan
om man skall göra en indelning i
olika omgångar och på det viset också
få förändringen av den kommunala organisationen
i olika omgångar.

Sedan skulle jag vilja ställa ytterligare
en fråga till statsrådet. Det sades
i Kungl. Maj:ts proposition och i utskottsutlåtandet
att undantag från förutsättningarna
i fråga om befolkningsunderlag
och blockens utformning kunde
ske med hänsyn till speciella omständigheter.
Det var tre saker som
nämndes, och de gällde för det första

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Stockholms-, Göteborgs- och Malmöregionerna,
där man hade särskilda utredningar,
för det andra möjligheten att
bilda sekundärblock som kunde få sådant
utseende att de sedan som helhet
kunde ingå i större kommunblock, och
för det tredje fjäll- och glesbygdsområden
med långa avstånd.

I vilken omfattning har man tagit
hänsyn till de stora avstånden för fjälloch
glesbygdsområden? Jag har anledning
att ställa den frågan med hänsyn
till den plan som statsrådet gjorde för
Kopparbergs läns vidkommande. Jag
skulle också vilja ytterligare utveckla
det som gäller sekundärblocken och
fråga om man, när dessa sekundärblock
skall läggas in i det stora kommunblocket,
kan tänka sig att från sekundärblocken
flytta över kommuner i gränsområdena
till andra block och få en
annan lösning av planläggningen än den
som i dag är gjord. Jag tror det är ganske
viktigt att få också den frågan klarlagd.

Vidare sade statsrådet att det vård
värdefullt att man tagit tid på sig och
skyndat långsamt. Statsrådet har ju diskuterat
den frågan med mig tidigare,
och jag vill säga att det, när det funnits
så många invändningar, hade varit
värdefullt att man skyndat ännu litet
långsammare, inte minst med hänsyn
till de stora förändringar som Kungl.
Maj:t har gjort i förhållande till kommunernas
och länsstyrelsernas förslag.

Nu har emellertid Kungl. Maj :t fastställt
samarbetsområdena, så på den
punkten är det väl inte mer att säga.
Man får nu göra det bästa möjliga av
situationen.

Låt mig till slut säga att jag hoppas
att statsrådet, när kommunerna framför
önskemål om förändringar i de nuvarande
samarbetsområdena på grundval
av den erfarenhet som man har vunnit
och kommer att vinna, skall ge möjlighet
till en smidig tillämpning och
möjliggöra sådana förändringar som
är motiverade och att största möjliga
hänsyn skall tagas till kommunernas

Ang. sammanslagningen till kommunblock

önskemål när den nya kommunindelningen
definitivt skall fastställas.

Jag skall inte fortsätta diskussionen,
herr talman. Vi får anledning att diskutera
denna sak vid flera tillfällen. Jag
har bara velat anföra dessa synpunkter
i anledning av det svar som statsrådet
har givit på interpellationen och de
kompletteringar av svaret han hiir har
gjort.

Herr LARSSON, THORSTEN, (ep):
Herr talman! Jag skall inte gå in på
någon detaljdiskussion, dels därför att
föredragningslistan är hårt belastad och
dels därför att jag anser att det skulle
föra alldeles för långt. Jag skall inte
heller ta upp skolfrågan mer, eftersom
jag under hand har fått löfte av ecklesiastikministern
att få diskutera den
frågan med honom senare.

Jag vill bara säga till inrikesministern
att vi nog inte har riktigt samma uppfattning
om den kommunala självbestämmanderätten
såsom den här har
blivit tillämpad. Jag må säga att jag
hyllar demokratien så mycket att jag,
även om statsrådet smickrade oss representanter
för kommunerna litet,
dock vill ha en fullmakt från den beslutande
församlingen i kommunen om
hur jag skall uppträda. Jag har kanske
inte vant mig vid denna nya maktfullkomliga
form av demokrati som innebär
att man kan underlåta att höra
folkrepresentationens mening, i sådana
ärenden.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talmani Herr Larsson och jag
har väl inga delade meningar i den
frågan. Något annat besked hade han
inte fått av fullmäktige än att man skulle
hålla fast vid länsstyrelsens förslag.

Jag skall bara i korthet svara på herr
Eric Carlssons frågor. Han ville veta vad
som var avsikten med mitt uttalande i
en TV-intervju 1962 om riksdagens uppmjukning
av denna sak. Låt mig kort

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Om statligt stöd för att stimulera industriell verksamhet i norra Uppland, m. m

ange det. Vi hade i propositionen skrivit
att regeringen borde till 1967 års
riksdag redovisa hur samarbetet hade
framskridit i kommunblocken och hur
långt man hade kommit beträffande
sammanläggningsönskemålen. Detta
uppfattades så att 1967 var den tidpunkt
då vi på nytt skulle gå till riksdagen
och begära eventuella fullmakter
att sammanlägga kommunerna i de
hlock, som gjorts upp, till enhetliga
kommuner. Det var i och för sig inte
avsikten, men vi tyckte att det efter
kommunalvalet 1966 kunde vara ett
lämpligt tillfälle att lämna riksdagen en
sådan redovisning. Till det sade emellertid
riksdagen nej — man gjorde en
kompromiss och tog bort den skrivningen.
Detta hade vi ingenting emot,
men det var då som jag på en förfrågan
sade att regeringen ju alltid har initiativrätt
— vi hade varit oförhindrade
att framlägga förslag redan nästa år.
Men vi vill ju pröva hur långt det frivilliga
samarbetet kan komma att utveckla
sig.

I anslutning till herr Carlssons fråga
om sekundärblocksbildningarna -—- där
vi alltså gått längre än länsstyrelserna
— skulle jag vilja säga att vi har tagit
den olägenhet som ligger i att det antagligen
kommer att behövas något
längre tid för att utveckla samarbetet
fram till sammanläggningen, framför
allt i de stora regionerna, när vi har
gått direkt på att göra dessa regioner
till enheter i block i stället för att dela
upp dem i en huvudregion och sekundärblocksbildningar
riktade in mot
själva kärnblocket. Det gör att jag inte
anser mig kunna besvara herr Carlssons
fråga på annat sätt än att vi under
alla omständigheter bör avvakta 1966
års kommunalval, kanske också 1970
års kommunalval, innan det finns någon
anledning att hos riksdagen eventuellt
begära längre gående fullmakter.
Någonting annat kan jag faktiskt inte
säga.

Jag tror att samarbetet nu kommer i
gång på många håll. Vi har redan lagt

samman ett tiotal kommuner i år, och
i några fall har block sammanlagts från
den 1 januari 1965. Och efter vad vi förstår
av samarbetssträvandena i blocken
kommer vi att få ett mycket stort antal
sådana ärenden fram till 1966. Under
sådana förhållanden är det väl lämpligt
att vi avvaktar hur utvecklingen och
samarbetet fortskrider, och så får vi
gemensamt diskutera problemen.

Vi bör i alla fall kunna vara överens
om, herr Carlsson, att regeringen inte
kan tvinga kommunerna till sammanläggning;
för det skulle nya fullmakter
av riksdagen krävas. Däri ligger en
garanti för frivillighet. Den är så klart
fastlagd att jag inte tror att det finns
anledning att här dra upp någon större
tvist om problemet frivillighet eller inte.
Det största tvång vi har är enligt
min mening utvecklingen själv.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Om statligt stöd för att stimulera industriell
verksamhet i norra Uppland, m. m.

Ordet gavs ännu en gång till herr
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
JOHANSSON, som tillkännagivit,
att han hade för avsikt att vid
detta sammanträde besvara även herr
Ferdinand Nilssons den 15 maj framställda
interpellation om statligt stöd
för att stimulera industriell verksamhet
i norra Uppland, in. in., och nu yttrade:

Herr talman! Herr Nilsson i Kungsängen
har frågat om jag anser att de
lokala arbetsmarknadsmyndigheterna
och vederbörande kommun först bör
kontaktas innan arbetsmarknadsstyrelsen
medverkar till att förflytta industriell
verksamhet från en industrifattig
landsdel till en annan ort samt om
jag vill överväga att möjliggöra att statligt
stöd lämnas åt åtgärder för att stimulera
företagsamhet också i de på industrier
fattiga, utav avfolkning hotade
kommunerna i norra Uppland.

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Om statligt stöd för att stimulera industriell verksamhet i norra Uppland, m. in.

Interpellantcn har som utgångspunkt
för sin fråga tagit ett konkret lokaliseringsärende.
Jag vill i anledning därav
framhålla att det i detta fall gällde utläggning
av en filial från företagets
stockholmsfahrik till Frösön i Jämtland.
För min del anser jag detta vara
ett tillfredsställande resultat av lokaliseringsverksamheten.
Produktionen vid
det dotterbolag, som det berörda företaget
har i norra Uppland, kommer enligt
uppgift inte att påverkas av nylokaliseringen
i Jämtland.

Lokala arbetsmarknadsmyndigheter
och berörda kommuner bör kontaktas
när det blir fråga om att förflytta ett
företag från en ort till en annan. Sådan
kontakt bör tagas oavsett om arbetsmarknadsstyrelsen
medverkat till
förflyttningen eller inte och oavsett om
det är fråga om industriell eller annan
verksamhet.

Vad slutligen gäller frågan om statligt
lokaliseringsstöd till företag i norra
Uppland torde detta spörsmål få bedömas
i samband med att den framtida
statliga lokaliseringspolitiken utformas.
Ett av de viktigaste — och för övrigt
också ett av de svåraste — problem,
som statsmakterna måste ta ställning
till i det sammanhanget, är just i vilka
områden lokaliseringspolitiska insatser
skall ifrågakomma.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Jag ber, herr talman, att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för att han varit vänlig att
besvara min interpellation, fastän vi nu
befinner oss i vårriksdagens hårt arbetsbetungade
slutskede.

I interpellationen har jag belyst problemet
med ett konkret exempel, som
också beröres i svaret. Detta innehåller
alltså tre avsnitt och berör dels detta
exempel, dels de bägge frågor jag framställt.

Mitt konkreta exempel gällde förflyttningen
av AB Svenska Warners dotterbolag
i Skutskär, Älvkarleby kommun,

AB Modern Konfektion, ända upp till
Frösön i Jämtland. Där finns tydligen
inga grader beträffande lokaliseringen,
bara breddgrader. Och detta har skett
utan kontakt med vare sig länsarbetsnämnd
eller vederbörande kommun.
Statsrådet återger en uppgift om att
produktionen i Skutskär icke kommer
att påverkas av nylokaliseringen i Jämtland.
Det vore ju enbart glädjande om
så verkligen blir fallet — då skulle
också anmärkningen mot arbetsmarknadsstyrelsen
för bristande kontakter
på lokalplanet i motsvarande mån reduceras.
Men ledsamt nog vågar man
knappast tro att så är fallet. Redan erfarenheten
hittills talar ett annat språk.
När Älvkarleby kommun för en femårsperiod
till en årskostnad av cirka
40 000 kronor förhyrde de nuvarande
fabrikslokalerna och sedan återuthyrde
dem till Warnerkoncernen för
mindre än hälften, ställde bolaget i utsikt
en verksamhet med ungefär hundratalet
anställda, mest kvinnlig arbetskraft.
Detta är någonting som är
mycket betydelsefullt i en ort som Skutskär,
där man sysselsätter en hel del
manlig arbetskraft men där möjligheterna
för sysselsättning av kvinnlig arbetskraft
är alltför svaga. Man kom
emellertid aldrig upp till mer än 48
anställda, och nu är det fråga om ungefär
30-talet; s. k. utveckling! För att
få fason på saken förnyade kommunen
inte subventionskontraktet. Resultatet
visade sig då det blev känt att arbetsmarknadsstyrelsen
klarat bolagets problem
genom ett statskommunalt bygge
av arbetslokaler där uppe i Norrland.
Byggkostnaden har beräknats till
2 700 000 kronor — vad nu slutsiffran
kan bli. Och staten bidrager ju med ett
ordentligt tilltaget miljonbelopp. Den
industrien lär komma att sysselsätta
300 personer, även där huvudsakligen
kvinnlig arbetskraft.

Jag vill betona att vi inte i Uppland
missunnar Norrland eller Jämtland något,
vi konstaterar bara att rimliga skäl
kunde ha talat för att ett sådant företag

22 Nr 30 Fredagen den 29 maj 1964

Om statligt stöd för att stimulera industriell verksamhet i norra Uppland, m. m.

kommit till i norra Uppland, där det
likaledes väl behövts. Varför skulle man
behöva gå över älven efter vatten? Varför
skulle man behöva förlägga den industrien
mitt i Storsjön? Enligt vad som
inhämtats från arbetsmarknadsstyrelsen
skulle anledningen vara att kommunen
skulle ha visat dåligt intresse enligt bolagets
mening. Kunde arbetsmarknadsstyrelsen
inte ha kontaktat länsarbetsnämnden
därom? Kunde man inte ha
hört också den andra parten, Älvkarleby
kommun? Om den kommunen kommit
ohjälpligt på kant med det stora bolaget
— varom jag inte kan yttra mig —
finns det inte flera andra kommuner
i norra Uppland med sysselsättningsproblem?
Var det nödvändigt att låta
förflyttningen dra ända upp åt Jämtland? Sedan

saken påtalats på lokalplan
har bolaget förhyrt andra lokaler, före
detta Palladiumbiografen, för två år.
I kommunen har man en klar uppfattning
om att det är fråga om en avveckling
under denna tid tills man kommit
helt i gång på Frösön. På yrkesinspektionens
distriktskontor uppges att bolaget
när det gällt att ordna upp lokaliteterna
självt anfört att det bara är fråga
om ett provisorium. Att fabriksbvgget
på Frösön inte påverkar läget i Skutskär
bör bedömas som föga troligt utifrån
dessa uppgifter. Uppgiften om arbetsmarknadsstyrelsens
ståtliga insats
för förflyttningen kommer otrevligt nära.
Så mycket större värde sätter jag
därför på statsrådets svar på min första
fråga om arbetsmarknadsstyrelsen först
bör kontakta länsarbetsnämnd och
kommun innan den medverkar till att
flytta industrier från eu industrifattig
landsdel. Det tycker jag i sammanhanget
var nyttigt, och värdet därav
förminskas inte av att vederbörande inte
nu velat medge att det är avsett att
avveckla verksamheten i Skutskär.

Beträffande statsrådets svar på min
andra fråga vill jag understryka uttalandet
av landstingets förvaltningsutskott i
Uppsala län att även i detta län, sär -

skilt norr och väster om Uppsala, finns
problem som, ehuru inte helt likartade
med de norrländska, kan vara
nog så brännande. I detta sammanhang
vill jag också hänvisa till Uppsala läns
företagareförenings yttrande, där det
konstateras att lika brännande problem
som beträffande de norrländska förefinns
även i områden i Mellan- och Sydsverige
och att det hade varit önskvärt
att dessa omfattats av de förslag som
lokaliseringsutredningen har avgivit.

Man skall inte begära för mycket —
ingen kan göra mer än han förmår —
och att statsrådets svar på min andra
fråga inte är helt negativt vill jag ta fasta
på. Han avvaktar och konstaterar
med all rätt att ett av de svåraste problemen
för statsmakterna är i vilka områden
åtgärder beträffande lokaliseringen
bör sätta in. Jag har bara pekat på
ett enda fall men vill understryka, herr
talman, att Älvkarleby kommuns problem
är Tierps och Västlands, österlövstas
liksom Dannemoras, Wendels
och Olands problem, lika väl som ett
brännande problem för andra av avfolkningen
hotade kommuner i norra
Roslagen.

Herr statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är riktigt att man
inte skall begära för mycket, och jag
begär inte, tycker jag, för mycket av
herr Nilsson i Kungsängen när jag säger
att det väl ändå vore önskvärt om
han inte försvårade lokaliseringspolitiken
för oss. Här försöker vi stimulera
företag till en lokalisering i Jämtland.
Jag vågar säga att vi verkligen gör ansträngningar
i det fallet. Vi har frågat
industrimän om det inte skulle vara
möjligt med en lokalisering till Östersund.
De ställer sig tveksamma. Vi ger
inte tappt utan håller i gång diskussionerna.
Så skall man då läsa i herr Ferdinand
Nilssons interpellation att det
här gäller en lokalisering långt borta
på Frösön i Jämtlands län. Man ser
liksom framför sig att detta skulle vara
en plats långt bortom civilisationen och

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

21$

Om statligt stöd för att stimulera industriell verksamhet i norra Uppland, in. m.

långt bortom all åra och redlighet. Jag
försöker tala om för industrifolket att
Jämtland är eu förnämlig bygd, att Östersund
och Frösön är utomordentligt
intressanta och vackra platser och att
människor borde kunna trivas där. Men
vad skall människorna där få för uppfattning
när de läser detta om att man
försöker lokalisera ett företag »långt
borta i Jämtland»?

Jag sade nyss att jag inte begär för
mycket, men jag vågar ändå rikta en
vädjan till herr Nilsson att han tänker
sig för innan han skriver. Om jag dessutom
vädjar till honom att tänka sig för
inan han talar, är jag övertygad om att
jag skulle få många instämmanden. Jag
hoppas ändå att vi skall kunna få till
stånd en lokalisering till Jämtland.

Vad var det nu som skedde i detta
ärende? Jo, Konfektionsindustriförbundet
kom till arbetsmarknadsstyrelsen i
slutet av maj år 1963 och sade att det
fanns ett intresse från Konfektionsindustriförbundet
att ett företag skulle förlägga
en filial till företagets fabrik i
Jolianneshov i Stockholm. Det gällde
alltså en utvidgning i Stockholm. Man
avsåg att bygga ut för 200—300 anställda.
Då sade man i arbetsmarknadsstyrelsen
att man med hänsyn till angelägenheten
av en ökad industrilokalisering
till Norrlandslänen föreslog att företaget
borde etablera en industri i
Jämtland. Arbetsmarknadsstyrelsen tog
alltså upp problemet och frågade om
det inte i stället för att bygga ut i Johanneshov
vore möjligt att lägga företaget
i Jämtland, närmare bestämt i Östersund.
Arbetsmarknadsstyrelsen lyckades
få till stånd ett intresse från företagets
sida för en sådan lokalisering.
Man pekade på att där fanns det arbetskraft.

Herr Nilsson i Kungsängen frågar om
man behöver gå över älven för att hämta
vatten. Jag skulle vilja säga att det
här väl närmast är en fråga om att gå
över vatten för att hämta flickor, och
det har väl en och annan prövat på.
Det gällde ju här sysselsättningsmöjlig -

heter inte minst för kvinnlig arbetskraft.
Arbetsmarknadsstyrelsen kunde
då säga att det här fanns ledig arbetskraft
och all man kunde yrkesutbilda
de unga. Arbetsmarknadsstyrelsen tillsammans
med kommunerna kunde sätta
i gång en utbildning av sådan arbetskraft
som behövdes. Så nådde man
resultat och genom samarbete med arbetsmarknadsstyrelsen
och Östersunds
stad byggdes det upp en fabrik som
skulle sysselsätta mellan 200 och 300
människor enligt planerna. Hittills har
inte mer än ett 50-tal utbildats, om jag
är rätt underrättad, men utbildningen
pågår och verksamheten kommer att
fortsätta.

Företaget säger att detta inte kommer
att betyda en nedläggning av verksamheten
i Skutskär. Det är möjligt att
man får vissa omställningsproblem när
man flyttar över en viss tillverkning,
men det må vara företagets egen sak.
Det har alltså inte varit på det sätt som
herr Ferdinand Nilsson vill göra gällande,
nämligen att man tar ett företag
från en ort som Skutskär och flyttar
det till Jämtland. Det är att ge en vilseledande
bild av hela problematiken.
Detta tycker jag nog är någonting som
herr Nilsson borde kunna ta tillbaka.
Är han felunderrättad, får vi väl säga
att det inte kan hjälpas. Men då kan
väl herr Nilsson också säga att det är
så.

När det gäller förflyttningar skall arbetsmarknadsstyrelsen
självfallet hålla
kontakt med länsorganen och kommunerna.
Det har jag också sagt ifrån
mycket bestämt. Det är ingen nyhet,
utan det har vi talat om långt tidigare.
Jag hoppas att industriföretaget skall
fullfölja sina planer för fabriken på
Frösön så att verksamheten nu kommer
i gång och utvecklas till den omfattning
som är tänkt. Jag hoppas också
att företaget kommer att behålla sitt företag
i Skutskär och bereda tillfälle till
arbete åt dem som bor där, även om
det, som jag sade nyss, kan bli fråga
om vissa omställningar.

24 Nr 30 Fredagen den 29 maj 1964

Om statligt stöd för att stimulera industriell verksamhet i norra Uppland, m. m

Herr WIDÉN (fp):

Herr talman! Det betonas nu och det
har betonats ännu mer under den föregående
punkten, i diskusssionen om
kommunblock, att riksdagen väl i höst
får tillfälle att ta ställning till lokaliseringspolitiken
och alla de problem som
därmed sammanhänger. Nu fällde dock
herr Ferdinand Nilsson vissa yttranden
som vi kanske får tillfälle att komma
tillbaka till så småningom när höstlöven
börjar falla. Men jag vill bara säga
det, herr talman, att skulle nu herr
Nilsson ha givit uttryck för gängse uppfattningar
söder om Dalälven är ju situationen
en aning kränkande för oss
där uppe. Även om vi nu kommer långt
norrifrån, herr Ferdinand Nilsson, kan
vi väl ta upp en diskussion när hösten
kommer, och då kan vi blanda in både
den ena och andra platsen i resonemanget,
kanske rent av även Häcklefjäll.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag vet inte om statsrådets
replik till mig delvis var grundad
på att han missförstod vad jag
sade om att man inte skall begära för
mycket. Vad jag begärde var inte att
få ett bestämt uttalande i bindande
form angående principerna för lokalisering.
Vad jag önskar var närmast att
man borde ta upp till prövning de problem
som finns i norra Uppland, där
avfolkningsfrågorna är så aktuella. Lokaliseringsutredningen
har gjort en geografisk
avgränsning som jag tycker inte
var riktigt bra i alla stycken. Jag menade
att när statsrådet i svaret på min
interpellation betonade att det är ett
besvärligt problem, är detta ett steg på
vägen, ty det visar att han inte anser
problemet vara löst. Jag undrar om han
inte missförstod mig och trodde att det
låg någon udd i formuleringen. På annat
sätt kan jag inte förklara hans sätt
att utforma sitt svar till mig. Han lade
upp sitt anförande så pass folkligt att
han skrämde även herr V/idén, som

tydligen trodde att jag vänt mig mot
lokaliseringsåtgärder i Jämtland. Det
har jag nu inte gjort, men det kan inte
herr Widén veta, tv han har säkert inte
hunnit med att läsa interpellationen.

I interpellationen säger jag klart att
det var fråga om att flytta ett företag
av denna art från det industrifattiga
norra Uppland långt bort till en annan
industrifattig landsdel. Jag hade alldeles
klart för mig, och jag är beredd
att understryka det, att det inte var
fråga om någon aversion mot de norrländska
bygder där jag personligen har
så pass starka förankringar att jag
tvärtom begriper att norrlandsproblemen
kan vara brännande nog. Därmed
anser jag att herr Widéns och mitt
mellanhavande är avklarat, och jag återkommer
nu till herr statsrådet.

Vad jag har tagit upp är ett fall då
ett industriföretag i Stockholm har
gjort upp med en kommun angående
en industriell anläggning som subventioneras
av kommunen på ett enligt min
mening hyggligt sätt. Om jag har blivit
missledd, så är det av yrkesinspektionen
eller av kommunen, och det tror
jag inte, herr statsråd. När kommunen
såg att de utfästelser som gjorts inte
hölls, lät kommunen kontraktet utlöpa
och väntade nya förhandlingar. Då fick
kommunen veta att saken klarats på ett
annat sätt, nämligen genom lokalisering
av en precis likartad, ståtlig anläggning
uppe på Frösön. Även där gällde det
kvinnlig arbetskraft. Då uppstod det litet
oro i kommunen, och man hörde sig
för på länsarbetsnämnden. Där visste
man ingenting, och kommunen för sin
del hade inte blivit kontaktad.

Det var därför jag blev så belåten
med statsrådets svar på min första fråga.
Där gavs ju klart besked om hur
man borde ha förfarit i det här fallet.

Nu har statsrådet fått en uppgift enligt
vilken det inte var meningen att avveckla
den verksamhet som var förlagd
till Älvkarleby kommun. Jag konstaterar
att denna verksamhet inte heller
under den första femårsperioden blev

Fredagen den 29 maj 1964 Nr 30

Ang. bedömningsgrunderna vid tillsättandet av ordinarie lärartjänster å grundskolans
högstadium

vad som ställts i utsikt från början.
Man nådde inte upp till det avsedda
antalet anställda, nämligen 100, utan
det blev 48. Sedan gick utvecklingen
bakåt, som jag antydde, ned mot 30 anställda,
och därefter har man under
klart angivande till yrkesinspektionen
av att det rör sig om ett provisorium
sagt, att man vill ha en ny förhyrd lokal
för en tvåårsperiod — ingenting annat.
Detta är vad som återstår, och jag
kan inte finna annat än att detta innebär
att den verksamhet som var avsedd
att bli förlagd till Älvkarleby kommun
i själva verket nedskrivits och nu överflyttas
till Frösön.

Herr statsrådet antydde att jag skulle
tycka att Frösön låg väldigt långt borta.
Visst är det väldigt långt borta från
norra Upplands problem, men att det
därför skulle vara så att säga någon av
Gud förgäten landsdel var en konstruktion
som inte jag har kommit på och
som jag bestämt vill reservera mig emot.
Min uppfattning var bara att det inte
blir bättre om man flyttar företagsamhet
från en industrifattig bygd till en
annan industrifattig bygd. Framsteget
blir måttligt.

Enligt de upplysningar jag fått del
av från arbetsmarknadsstyrelsen har
det antytts att man inom bolaget var
missnöjd med kommunen. Ja, men det
finns väl i all rimlighets namn flera
kommuner i norra Uppland som väl
är i behov av det tillskott som det här
är fråga om. Man behöver säkerligen
inte genomföra en så omfattande flyttning.
Det borde kunna finnas grader i
fråga om sådant också. Det var bara
så jag menade, och jag tycker inte att
det var värt det något hårda omdöme
som statsrådet avgav. Han antydde ju
att jag borde använda mina eventuella
förståndsgåvor på ett bättre sätt, både
när jag skrev och när jag talade. Jag
tror att statsrådet gör så gott han kan
i dessa avseenden och jag skall inte på
något sätt kvittera artigheten. Jag vill
emellertid betona att vad han sade

grundar sig på ett missförstånd. Han
har fått en uppgift, som jag inte tror
på, nämligen att den där industrien blir
kvar någon längre tid i Älvkarleby.

Herr ANDERSSON, AXEL JOHANNES,
(fp):

Herr talman! Jag har lyssnat till herr
Ferdinand Nilsson och har då kommit
underfund med att en gåta blivit löst
som de lärda och olärda grubblat mycket
länge över, nämligen frågan om
Storsjöodjuret verkligen existerar och,
om det existerar, vilken underlig krumelur
detta odjur är. Av vad jag fått
höra i dag är det klarlagt att odjuret
existerar. Det är också klarlagt av vilket
kön det är, och det är till och med
klarlagt att det har ett namn, namnet
Ferdinand!

Överläggningen förklarades härmed
slutad.

Ang. bedömningsgrunderna vid tillsättandet
av ordinarie lärartjänster å
grundskolans högstadium

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
EDENMAN, som
meddelat, att han ämnade vid detta
sammanträde besvara herr Billmans
den 15 maj framställda interpellation
angående bedömningsgrunderna vid
tillsättandet av ordinarie lärartjänster
å grundskolans högstadium, fick nu
ordet och anförde:

Herr talman! Med hänvisning till en
exemplifierande motivering har herr
Billman i en interpellation frågat, om
jag är beredd att medverka till en undersökning
av vad interpellanten kallat
för bristfälligheter i handläggningen av
frågor om vissa vidareutbildade folkskollärares
behörighet till tjänster på
grundskolans högstadium. Herr Billman
har vidare frågat, om jag är beredd att
medverka till att sådana bedömnings -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sista instans i ersättningsmål vid övergången till högertrafik

grunder kommer till användning vid
tillsättningen av ordinarie tjänster på
grundskolans högstadium att inte sakligt
väl meriterade sökande stoppas i
sin karriär på grund av överdriven
formalism.

Som svar på frågorna vill jag anföra,
att jag skall låta undersöka de förhållanden
herr Billman berört i sin interpellation
och att, på grundval av vad
därvid framkommer, det kommer att
prövas, om skäl finns att ändra de
grunder som nu tillämpas vid bedömning
av sådana sökande som interpellanten
avser.

Herr BILLMAN (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka ecklesiastikministern
för svaret, som jag
förmodar är preliminärt och kommer
att efterföljas av ett definitivt och mera
detaljerat svar vid höstriksdagen.
Jag har full förståelse för att herr Edenman
inte har kunnat lämna mer än ett
preliminärt besked nu, ty det problem
som jag här tagit upp är så omfattande
att jag faktiskt inte räknade med att
herr Edenman skulle hinna komma med
ett svar före vårriksdagens slut. För
min del kan jag givetvis vänta utan
större otålighet, men jag vill gärna understryka
att landets samtliga folkskollärare
med stort intresse väntar på vad
herr Edenman kan komma att svara.

Det råder oro, anmärkningsvärt stor
oro, inom folkskollärarkåren för närvarande,
och detta är inte bra. Om grundskolans
idé skall kunna förverkligas,
måste man räkna med en positiv och
entusiastisk medverkan från lärarkårens
sida. En sådan insats förutsätter
emellertid att det nuvarande missnöjet
med befordringsförhållandena och låt
mig säga inom parentes även beträffande
löneförhållandena avlägsnas. En
missnöjd lärarkår arbetar illa.

Jag förmodar att herr Edenman uppmärksammat
den aktion som 23 stycken
nyutexaminerade folkskollärare i Karlstad
härom dagen vidtog. De har som

bekant hoppat av och söker sig till det
privata näringslivet, i stället för att söka
sig tjänst som lärare. Det är ett illavarslande
tecken i en situation när det
råder brist på lärare, att nyutexaminerade
lärare överger det yrke som de har
utbildats för emedan löneförhållandena
inom yrket är otillfredsställande.

Det finns för mig ingen anledning att
här i dag gå närmare in på detta. Jag
har endast velat omnämna förhållandet
som ett symtom på den oro som för
närvarande råder inom folkskollärarkåren.
Jag hoppas alltså få ett fylligare
svar av herr Edenman vid lämpligt
tillfälle.

Herr statsrådet EDENMAN:

Herr talman! Två svar på en interpellation
tänker jag inte lämna till herr
Billman, men han kan naturligtvis återkomma
i höst med ny interpellation. Då
skall jag gärna svara på den. Jag hoppas
att läget på detta område då skall
vara mera tillfredsställande ur herr
Billmans synpunkt — och även ur min
— än vad det är just nu. Skolöverstyrelsen
kommer under sommarens lopp,
som jag också sagt i mitt interpellationssvar,
att göra en översyn över alla
dessa förhållanden, och om herr Billman
anser sig böra komma igen i höst
tror jag det skall vara mycket lätt för
mig att ge ett tillfredsställande svar då.

Överläggningen ansågs härmed slutad.

Ang. sista instans i ersättningsmål vid
övergången till högertrafik

Föredrogs ånyo första lagutskottets
utlåtande nr 33, i anledning av dels
Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse av 2 §
2:o), 4:o), ll:o), 16:o) och 17:o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om
Kungl. Maj:ts regeringsrätt, dels ock i
ämnet väckt motion.

Fredagen den 29 maj 19C4

Nr 30

Ang. sista instans i ersattnmgsmal vid övergången till högertrafik

Genom en den 29 april 1964 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 158, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o), ll:o),
16:o) och 17:o) lagen den 26 maj 1909
(nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

De genom propositionen föreslagna
ändringarna i regeringsrättslagen voro
föranledda av redan genomförd eller
föreslagen lagstiftning.

Ett av Kungl. Maj:t föreslaget tillägg
till 2 § 4:o) regeringsrättslagen innebar
bland annat, att besvärsmål, som rörde
ersättning för kostnader till följd av
övergången till högertrafik, skulle prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet.

1 samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
densamma i andra kammaren väckt
motion, nr 1017, av herr Jönsson i
Ingemarsgården och herr Hamrin i
Kalmar, i vilken motion anhållits,

i första hand, att orden »eller rör ersättning
för kostnader till följd av övergången
till högertrafik» måtte utgå ur
2 § 4:o) förslaget till ändrad lydelse av
regeringsrättslagen; eller, om detta yrkande
ej bifölles,

i andra hand, att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
inrättande av en särskild värderingsnämnd
under ordförandeskap av domare
för avgörande av besvärsmål avseende
ersättning för kostnader till följd
av övergången till högertrafik.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

A. att riksdagen måtte besluta att till
höstsessionen med innevarande års
riksdag uppskjuta behandlingen av förevarande
proposition, nr 158, i vad
det genom propositionen framlagda lagförslaget
vore betingat av det genom
annan proposition framlagda förslaget
till naturvårdslag;

B. att riksdagen — med förklaring
att riksdagen icke för närvarande kunnat
taga ställning till det genom förevarande
proposition framlagda lagförslaget
i dess helhet — nu måtte, med
avslag å det i förevarande motion, II:
1017, i första hand framställa yrkandet,
för sin del antaga sistnämnda lagförslag
med de ändringar däri, att dels
momentbeteckningen »11 :o) » i lagens
rubrik och ingress bortfölle, dels det
genom propositionen föreslagna tillägget
till mom. 11 :o) utginge, dels ock
mom. 16:o) erhölle under punkten angiven
lydelse;

C. att nämnda motion, II: 1017, i vad
den ej besvarats med vad utskottet under
B. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Ferdinand Nilsson, Hilding
och Nyman, fru Boman samt herrar
Svensson i Vä och Gustafsson i Borås,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, reservationen visade,
samt att utskottet bort under B.
hemställa, att riksdagen ■— med förklaring
att riksdagen icke för närvarande
kunnat taga ställning till det genom
förevarande proposition framlagda lagförslaget
i dess helhet samt att förslaget
i övriga delar ej kunnat oförändrat
antagas — nu måtte, med bifall till det
i förevarande motion, II: 1017, i första
hand framställda yrkandet, för sin del
antaga sistnämnda lagförslag med de
ändringar däri, att dels momentbeteckningen
»11 :o)» i lagens rubrik och ingress
bortfölle, dels ur den föreslagna
lydelsen av mom. 4:o) orden »eller rör
ersättning för kostnader till följd av
övergången till högertrafik» utginge,
dels det genom propositionen föreslagna
tillägget till mom. 11 :o) utginge,
dels ock mom. 16:o) erhölle i reservationen
angiven lydelse.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! I anledning av den till
utskottets utlåtande avgivna reserva -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sista instans i ersättningsmål vid övergången till högertrafik

tionen ber jag att få framföra några
synpunkter. Jag vill först erinra om
att den del av propositionen som har
blivit föremål för en motion avser överklagningsbestämmelser
angående ersättning
för övergång till högertrafik. Man
räknar med att dessa ärenden förbereds
i högertrafikkommissionen, och
det var fråga om en överklagningsinstans
i detta fall. Propositionen har föreslagit
och utskottsmajoriteten tillstyrkt
att denna överklagning skall ske
hos Kungl. Maj:t i statsrådet. I motionen
har ifrågasatts om det inte vore
lämpligare att det bleve regeringsrätten
som avgjorde dylika ärenden. Propositionen
avser ett tillägg till en katalog
över bestämmelser om undantag ifrån
regeringsrättens prövning som det här
är fråga om. Reservationen överensstämmer
inte med utskottsutlåtandet på
den punkten, utan vi har ansett att detta
tillägg till texten bör utgå.

Motiveringen vill jag beröra något litet.
Det bar sagts att det är rimligt och
riktigt att man behandlar frågan om
planerna för kostnadsberäkningarna
och ersättningsbesluten i samma instans.
På den punkten brister inte enigheten
mellan utskottets majoritet och
reservanterna. Vi är övertygade om att
det är riktigt och praktiskt, och reservanterna
uttalar att prövningen rimligen
bör ske i regeringsrätten. Det är
framför allt den mera tryggade rättsliga
prövning som vi anser böra förekomma
i det fallet.

I reservationen har vi också utgått
från att i den mån som dessa planer
innehåller normer för kostnaderna inbegrips
de i bestämmelsen. Det finns
ingen principiell differens mellan den
ena sortens kostnader och den andra
sortens.

Ett skäl som man har anfört i propositionen
är att det inte sällan förekommer
ett nära samband mellan ersättningsfrågor
enligt författningen och
bidrag från väganslaget. För vår del betraktar
vi det närmast som en fördel
att man håller isär de där sakerna. Det

är en viss garanti för att medel inte
överföres från väganslaget till högertrafikanslaget
eller från högertrafikanslaget
till väganslaget, och en sådan boskillnad
mellan av riksdagen till olika
ändamål avsedda medel betraktar åtminstone
jag som en påtaglig fördel.

Beträffande de fall då sådana beröringspunkter
inte sällan förekommer
vill jag erinra om att i Kungl. Maj :ts
kungörelse nr 99 den 10 april 1964 uppräknas
de fall då ersättningskostnaderna
skall utgå. Det rör sig om ombyggnad
eller ändring av redskap för reformens
utnyttjande ävensom utrangering
av sådant redskap och dess ersättande
med nytt. Det rör sig om ombyggnad
av spårvagn, buss eller annat
fordon, trafikföretags anskaffning av
fordon genom köp eller förhyrning tidigare
eller senare än som skulle ha
skett om vänstertrafiken bibehållits eller
utöver vad som erfordrats i sådant
fall. Det rör sig också om trafikföretags
bibehållande av fordon i trafik efter
den tidpunkt då fordonet skulle ha
utrangerats eller utrangerande av fordon
i förtid, vidare ombyggnad, ändring
eller flyttning av bensinstation och
åtgärd som motsvarar eller är jämförlig
med nyssnämnda åtgärder. Därtill
kommer också ombyggnad eller ändring
av trafikplats, vägskäl, hållplats,
parkeringsplats eller annan sådan trafikanläggning,
flyttning eller ändring
av vägmärke, trafiksignal, linjemarkering
eller liknande anordning ävensom
utmönstring av trafikanordning och
dess ersättande med ny.

De fall då man här får räkna med
sammanblandning kan såvitt jag bedömer
det inte vara så många. Men fördelarna
av att man håller de olika anslagen
isär är i alla fall påtagliga. Det
som för reservanterna har varit och är
bestämmande är som sagt att man menar
att det förhållandet, att regeringsrätten
är klagoinstans vid överklagande
av högertrafikkommissionens beslut,
skapar den rättsliga trygghet i de enskilda
fallen som kan vara så värdefull

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sista instans i ersättningsmål vid övergången till högertrafik
för att handha fördelningen av dessa

ersättningar, att se till att de blir tillräckliga
och att de inte utges i de fall
så inte bör ske. Den domstolsmässiga
prövningen där av kommissionens förslag
då tvister uppstår förefaller ge eu
större trygghet för rättssäkerheten än
om man låter saken bli ett departemensärende.

Det är i överensstämmelse med denna
uppfattning —• för att tillgodose kravet
på enhetlighet och rättsskydd —
som vi avgivit vår reservation. Vi menar
att planerna lika väl som ersättningskostnaderna
bör kunna vid överklaganden
prövas av regeringsrätten på
grundval av de förslag som i båda fallen
upprättas av högertrafikkommissionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservationen av herr Arvidson
in. fl.

Häri instämde herr Arvidson (h).

Herr HILDING (fp):

Herr talman! Jag kan väl instämma i
åtskilligt av vad herr Nilsson här har
yttrat. Frågan är ju, som herr Nilsson
närmare utvecklade, om besvär i samband
med fastställande av ersättning
för kostnader vid övergång till högertrafik
skall avgöras av regeringsrätten
eller av Kungl. Maj:t i statsrådet.

Reservanterna har anslutit sig till de
synpunkter som anföres i en motion av
herrar Jönsson i Ingemarsgården och
Hamrin i Kalmar och som innebär att
man följer regeringsrättslagens huvudregel
om att ersättningsmål — som i
administrativ väg fullföljes till Kungl.
Maj:t — går till regeringsrätten. De
skäl av såvitt jag kan förstå alldeles
övervägande praktisk natur som har anförts
för att besvären skulle avgöras av
regeringen är i och för sig förståeliga
men knappast tillräckliga för att man
skall göra ett undantag. Jag ber därför,
herr talman, att få ansluta mig till herr
Nilssons bifallsyrkande beträffande reservationen.

Herr AHLKVIST (s):

Herr talman! Som framgår av utskottsutlåtandct
och av de redan hållna
anförandena är det endast på en punkt
i de föreslagna ändringarna i regeringsrättslagen
som delade meningar har
uppkommit inom utskottet. Det gäller,
såsom framgått av det redan sagda, besvärsmål
som rör ersättning för kostnader
till följd av övergången till högertrafik.
Utskottet har biträtt Kungl.
Maj:ts förslag som går ut på att dessa
mål skall prövas i statsrådet, medan
reservanterna ansett att regeringsrätten
bör handlägga dessa mål.

Som herr Hilding mycket riktigt anförde
är pricipen för uppdelningen av
besvärsmål på statsrådet och regeringsrätten
som bekant den att regeringsrätten
skall handlägga mål om rättstilllämpning.
Nu förekommer det emellertid
bara i undantagsfall att man kan
skilja mellan å ena sidan rättsfrågor
och å andra sidan lämplighets- och skälighetsfrågor.
Man får därför ta sikte
på vad som är det väsentliga och låta
regeringsrätten pröva de mål där man
kan säga att behovet av rättsskydd är
det dominerande. Det blir ofta fråga
om en avvägning mellan principiella
och praktiska synpunkter. Som ett exempel
kan nämnas mål om skatteersättning
i anledning av ortsavdragsreformerna.
Dessa mål gäller kommunerna
tillförsäkrade rättigheter och skulle
därför i princip gå till regeringsrätten.
Emellertid har man ansett att avgörandet
av dessa mål torde influeras av skälighetssynpukter
och att det är angeläget
att målen kan avgöras snabbt. Därför
har man frångått principen och alltsedan
1951 haft den ordningen att överklaganden
i dessa mål går till Kungl.
Maj:t i statsrådet.

De materiella bestämmelser som den
nu aktuella frågan gäller har meddelats
i kungörelse den 10 april i år om ersättning
av statsmedel för kostnader till
följd av övergången till högertrafik. Det
är fråga om generella regler som när
förutsättningarna härför är uppfyllda

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sista instans i ersättningsmål vid övergången till högertrafik

ger en verklig rätt till ersättning. Så
till vida kan man säga att det finns ett
starkt rättsligt inslag i de besvärsmål
som kan uppkomma när högertrafikkommissionen
har tillämpat bestämmelserna
i kungörelsen. Utskottet har emellertid
ansett att de praktiska skäl som
talar för en handläggning i stastrådet
är övervägande och att statsrådet alltså
måste bli slutinstansen. Detta sammanhänger
med de krav på en effektiv administration,
som måste ställas i fråga
om övergången till högertrafik.

Enligt kungörelsen skall ersättning
för nödvändiga kostnader till följd av
övergången till högertrafik ersättas av
statsmedel, om infe kostnaden är att anse
som ringa. Möjligheten att få ersättning
har intresse främst för väghållare
och trafikföretag. Enskilda kan endast
i undantagsfall ifrågakomma. Statliga
myndigheter skall erhålla ersättning
för sina kostnader i samma ordning
som enligt kungörelsen gäller för andra.

Gången vid ersättningsfrågornas behandling
blir i stort sett denna. Den
som vill göra anspråk på ersättning för
t. ex. en vägomläggning eller ombyggnad
av bussar skall i allmänhet göra
upp en plan med kostnadsberäkning
över de åtgärder han ämnar vidtaga.
Planen skall inges till högertrafikkommissionen,
som skall ta upp frågan om
godkännande av planen. För godkännande
krävs att åtgärd planerats på sätt
som är ändamålsenligt och förenligt
med högertrafikkommissionens planläggning
av övergången till högertrafik
och att kostnaden beräknats till skäligt
belopp. Om kommissionen inte kan godkänna
planen i befintligt skick, kan det
bli fråga om att förhandla sig fram till
en lämplig lösning. Bland annat gäller
det för kommissionen, som alltså har att
planera omläggningen i stort, att tillse
att tillgängliga resurser, t. ex. verkstadskapaciteten,
utnyttjas på ändamålsenligaste
sätt samt att vaka över att kostnaderna
hålles nere. Genom sin prövning
av planer med kostnadsberäkning
får kommissionen möjlighet att fullgöra

sin funktion som samordnande organ
för trafikomläggningen. Det torde också
vara meningen att kommissionen vid
behov skall anvisa sökandena lämpliga
utvägar att inpassa inköp och andra åtgärder
i den samlade planläggningen
för trafikreformens genomförande.

När planen godkänts vare sig det
skett hos högertrafikkommissionen eller
i högsta instans, får planen betydelsefulla
verkningar för sökandens möjligheter
att erhålla ersättning. Om sökanden
går med härpå kan i samband
med godkännandet av planen bestämmas
att ersättning skall utgå med belopp
som är upptaget i planen. I annat
fall skall ersättning för åtgärd som vidtagits
enligt planen utgå med styrkt belopp
för kostnaden i den mån denna
prövats nödvändig eller motsvara normalkostnadsbelopp
som fastställes på
visst sätt. Det normala torde bli, att
godkännandet av plan med kostnadsberäkning
blir det helt avgörande ledet
i förfarandet.

Med den konstruktion som ersättningsförfarandet
har är det nu alldeles
uppenbart att det är planfrågornas behandling
som får den största betydelsen
både för de ersättningsberättigade
och för det allmänna. Ersättningsfrågorna
i trängre mening framstår i realiteten
som sekundära till planfrågorna.
Den synpunkten har inte alls beaktats i
den motion som utgör underlaget för
reservationen i utskottet. Motionärerna
tycks nämligen ha sett på problemet
rent teoretiskt, och de har inte antytt
hur de eventuellt tänkt sig hur handläggningen
av planfrågorna skall ske.
Inte heller har utskottet vid sin överläggning
i ärendet fått något klart besked
från reservanternas sida, hur man
hade tänkt sig behandlingen av planfrågorna.
Vid reservationens utformning
har emellertid reservanternas uppmärksamhet
riktats på sambandet mellan
planeringen och ersättningsfrågorna
i övrigt. De har då kommit till samma
resultat som utskottet i ett avseende,
vilket även herr Ferdinand Nilsson

Fredagen den 29 maj 1904

Nr 30

Ang. sista instans i ersättningsin&l vid övergången till högertrafik

framhöll, nämligen utt en och samma
slutinstans måste taga hand om alla hithörande
spörsmål.

Med utgångspunkt från motionärernas
till synes mera begränsade förslag
har reservanterna då nödgats intaga en
ståndpunkt som innebär att samtliga
frågor som kan uppkomma i det nu
aktuella sammanhanget skall i sista instans
avgöras i regeringsrätten. Därmed
har de kommit till en mycket opraktisk
lösning av ett problem som har stor betydelse
för de ersättningsberättigade.

Det är ju påfallande att rent administrativa
synpunkter i mycket blir bestämmande
för bedömningen av planerna,
alltså synpunkter som anses nödvändiggöra
att ärendena behandlas i
statsrådet. Prövningen skall bl. a. gälla
de planerade åtgärdernas ändamålsenlighet,
och de skall passas in i den allmänna
planläggningen beträffande
övergången till högertrafik. Det kan
komma att gälla, som herr Ferdinand
Nilsson läste upp i kungörelsen, bl. a.
sådana frågor som vad man behöver göra
åt en trafikanlägning för att den
skall kunna fungera på ett bra sätt, och
det kan bli fråga om hur man skall lägga
ut beställningar på ombyggnad av
fordon, hyra fordon (eventuellt från utlandet)
o. s. v. för att hålla transportkapaciteten
uppe under övergångsskedet.
Alla dessa praktiska frågor anser
reservanterna bör handläggas i sista instans
av ett domstolsorgan, regeringsrätten.
För utskottsmajoriteten förefaller
däremot uppenbart att dylika frågor
vid fullföljd mot högertrafikkommissionens
beslut måste avgöras av Kungl.
Maj:t i statsrådet, om man vill eftersträva
en rationell ordning.

Med denna utgångspunkt i kravet på
en enda slutinstans som tycks vara gemensam
för utskottet och reservanterna
ger det sig då av sig självt att samtliga
besvärsmål om ersättningsfrågor
enligt kungörelsen den 10 april bör gå
till Kungl. Maj:t i statsrådet. Denna argumentering,
som utskottet ansett vara
övertygande, bär utgått från ersätt -

ningsfrågornas allmänna natur. Härutöver
har, som herr Ferdinand Nilsson
sagt, i propositionen åberopats att ersättningsfrågor
enligt kungörelsen ofta
har samband med spörsmål om liknande
frågor enligt författning om bidrag
till viigföretag in. m. Det är kanske möjligt
att det, som reservanterna säger,
här bara gäller ett mindre antal fall,
men man kan nog ifrågasätta om det
inte på många håll blir så att ombyggnader
för högertrafiken kombineras
med förbättringar, som i och för sig
inte är nödvändiga för trafikoinläggningen.
På denna punkt tyckte herr
Ferdinand Nilsson att det var bra om
man kunde hålla isär dessa saker, men
om man fullföljer den tankegången och
söker klarlägga vilka svårigheter som
skulle uppkomma, om reservanternas
förslag följes, skulle man finna att regeringsrätten
och regeringen var för sig
skulle försöka draga en gräns mellan
åtgärder och kostnader som hänför sig
till å ena sidan omläggningen till högertrafik
och å andra sidan förbättring
av annan art. Sådana komplikationer
anser inte utskottsmajoriteten vara
önskvärda, särskilt med hänsyn till de
sökandes intressen. Till detta kommer
slutligen att regeringsrättens arbetsbörda
redan är synnerligen betungande,
och det råder ingen tvekan om att det
skulle bli en avsevärd skärpning av läget,
om de besvärsmål som nu aktualiseras
i detta sammanhang skulle läggas
till regeringsrätten.

Reservanterna avfärdar detta med att
säga att därest sådana svårigheter skulle
uppkomma, bör det ankomma på
Kungl. Maj:t att taga initiativ till tillfälliga
förstärkningar inom regeringsrätten.

Jag vet egentligen inte varför reservanterna
är så blygsamma. Är det därför
att de vill göra det bekvämt för
sig? Även riksdagen har ju initiativrätt
i lagstiftningsfrågor. Reservanterna hade
därför haft möjlighet att fullfölja
sitt ärende även i vad det gällde regeringsrättens
utbyggnad. Men det finns

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sista instans i ersättningsmål vid
möjligen ytterligare en och annan sak
att anföra i det sammanhanget.

Mig veterligen känner vår författning
inte till några extra eller tillfälliga regeringsråd.
När det i tidigare sammanhang
har talats om en tillfällig förstärkning
av regeringsrådens antal, har man
räknat med att antalet skulle nedbringas
i samband med avgång vid uppnådd
pensionsålder. Jag undrar om reservanterna
har undersökt, därest det blir erforderligt
att utöka regeringsrådens antal,
om det åter kan nedbringas sedan
dessa ärenden slutbehandlats. Det är ju
dock av engångsnatur. Därutöver kan
väl sägas, att dessa ärendens brådskande
natur också är en stark motivering
för att deras handläggning i sista instans
sker i statsrådet.

Jag vill till slut, herr talman, endast
säga att propositionens förslag enhälligt
lämnats utan erinran av lagrådet.
Reservanternas förslag har av naturliga
skäl ännu inte kunnat bli föremål för
lagrådets granskning.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Jag fäste mig vid att
herr Ahlkvist så starkt underströk allt
som enat oss och var väsentligt. Jag är
angelägen att konstatera, att även utskottsmajoriteten
tycks ha en stark
känsla för att vi har litet rätt, när vi
hävdar att det finns starka skäl för en
prövning från regeringsrättens sida. Jag
tycker man skall ta fasta på detta.

Jag vill erinra om att flertalet frågor
av detta slag förmodligen blir behandlade
endast i högertrafikkommissionen.
Det blir alltså inte regelmässigt besvär
utan endast när vederbörande inte är
nöjd med någonting. Det förefaller rimligt
att ha samma rättsliga prövning av
de normer som läggs upp i en plan,
som man har beträffande ersättningsanspråken.

När herr Ahlkvist betonar att dessa
ärenden bör avgöras så fort som möj -

övergången till högertrafik

ligt, vill jag anföra en annan synpunkt,
nämligen att det skall bli så rätt som
möjligt. Där ger den rättsliga prövningen
en viss garanti.

När det sägs att väganslaget och ersättningen
för övergång till högertrafik
kan komma att beröra varandra, vill jag
erinra om att dessa anslag från början
kommer att behandlas åtskilda, och då
kan det väl vara rimligt att så sker även
i fortsättningen. Jag tycker vägande
skäl talar för att sammanblandning undvikes.
Jag tror det blir lättast om inte
så många tillfällen till sammanblandning
ges, utan man låter ärendena beredas
och fullföljas i de olika instanserna.

Herr Ahlkvist säger sedan att reservanterna
har gjort det lätt för sig beträffande
frågan om regeringsrättens
arbetsbörda. Ja, varför kan inte reservanterna
för en gångs skull ha större
förtroende för Kungl. Maj:t och dess
möjligheter att ordna denna sak? Man
behöver inte tro att det går så tokigt,
om riksdagen hemställer till Kungl.
Maj:t att ta initiativ till åtgärder i den
mån det kan anses rimligt. Reservanterna
säger just att det ankommer på
Kungl. Maj:t att ta initiativ till tillfälliga
förstärkningar inom regeringsrätten eller
de andra åtgärder — det glömde
herr Ahlkvist — vartill förhållandena
kan föranleda. Jag menar att man därmed
har lämnat Kungl. Maj:t en uppgift,
som jag tror att Kungl. Maj:t kan
klara.

Jag tror det kan vara av värde, att
de ekonomiska anspråk, som kan uppkomma
på grund av planerna och de
normer och de ersättningsbelopp som
därvid bestäms, i den mån det behövs
prövas rättsligt. Jag skulle föreställa
mig att Kungl. Maj:t liksom regeringsrätten
i de allra flesta fall i sina avgöranden
kommer att röna avsevärt inflytande
av de synpunkter som högertrafikkommissionen
kan komma att anlägga.
I stort sett tror jag man kan säga
att prövningarna av besvärsmål inte
kommer att bli av sådan omfattning,

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964
Ang. sista instans i ersättningsmål vid övergången till högertrafik

att det uppstår praktiska svårigheter
att genomföra reformen. Tnte heller tror
jag att det kommer att bli några praktiska
svårigheter beträffande ersättningarna,
särskilt som det väsentligen
kan vara fråga om de stora beloppen
och de stora principavgörandena. Frågan
gäller i sådana fall ofta inte närmast
enskilda individer, utan det kan
vara stora företag och stora kommunala
enheter som vill ha ersättning. Jag
tror det är både rimligt och riktigt
att för prövningen av sådana stora frågor
som uppgörandet av planerna och
utanordnandet av ersättning för kostnaderna
för trafikomläggningen ha en
rättslig sista instans över högertrafikkommissionen.
Det tycker jag ur alla
synpunkter borde vara att föredra. Det
är också glädjande att vi på den punkten
har kommit så pass nära varandra
som vi gjort, men jag anser det inte riktigt
att den tillfälliga majoriteten i första
lagutskottet skall rida alltför hårt på
ett krav på en administrativ ordning,
där den rättsliga prövningen nog är den
naturliga.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Efter herr Ahlkvists
utomordentligt klargörande inlägg hade
jag inte tänkt ta till orda. Herr Ahlkvist
har ju på ett klart och tydligt sätt visat,
att reservanternas ståndpunkt är i
praktiken omöjlig att genomföra, och
jag skulle alltså inte ha yttrat mig, om
det inte varit för det motsägelsefulla anförande,
som herr Ferdinand Nilsson
senast höll här.

Det är naturligtvis utomordentligt
glädjande, att herr Nilsson har sådant
förtroende för regeringen, att vi beträffande
regeringsrätten skall få vidta de
åtgärder vartill förhållandena kan föranleda.
Men, herr Nilsson, sätt in det i
grundlagen, annars kan jag inte vidta
några åtgärder. Jag är skyldig att lyda
grundlagens bud, och jag kan inte manipulera
med regeringsrådens antal för

3 Första kammarens protokoll 196/i. Nr 30

att bemästra en tillfällig ökning av arbetsbördan.
Herr Nilsson har så stort
förtroende för regeringen på den punkten,
att vi skall få göra hur vi vill praktiskt
taget, men herr Nilsson har inte
något som helst förtroende för regeringen
när det gäller att bedöma frågor,
som huvudsakligen är av skönsinässig
art. Det är visserligen sant att
i dessa ersättningsfrågor ibland kommer
in ett rättsligt bedömande, men
huvuddelen är i alla fall av skönsmässig
art.

Planerna skulle enligt reservanterna
fastställas av regeringsrätten. Jag är
absolut övertygad om att regeringsrätten
skulle betacka sig för att få sådana
ärenden att handlägga. Det är ingen
som helst tvekan om detta.

Reservanterna skall också veta, vilket
ansvar de påtar sig, om deras förslag
skulle gå igenom. Då riskerar vi nämligen
att icke kunna hålla tidtabellen
för genomförande av den beslutade högertrafikreformen,
och den blir som bekant
dyrare för varje år som går. Vill
reservanterna att motorfordonsägarna
skall betala den extra fordonsskatten
ytterligare ett år? Det kan bli resultaten
av deras aktion.

Slutligen, herr talman, vill jag bara
tillägga, att kammaren bör observera,
att ett enhälligt lagråd, vari alltså ingår
även en ledamot av regeringsrätten, har
tillstyrkt propositionens förslag.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Herr statsrådet tyckte,
att vad jag sade var motsägelsefullt och
att jag inte skulle inbilla mig att Kungl.
Maj:t kunde rumstera hur som helst
med regeringsrätten och vad därmed
sammanhängde. Men då har herr statsrådet
nog inte hunnit ta del av vad
reservanterna säger på den punkten. De
hade ett mycket stort förtroende till
Kungl. Maj :t, och statsrådets anförande
lyckades icke helt och hållet rubba den
saken. Vi skriver bara, att Kungl. Maj :t

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. sista instans i ersättningsmål vid övergången till högertrafik

skall ta nödvändiga initiativ, inte rumstera
om hur som helst. Behövs det någon
form av förstärkningar, så kommer
ett förslag — det finns ju en höstriksdag
— och då skall den saken kunna
klaras ganska lätt och ganska hyggligt.
Det tror jag statsrådet och jag kan vara
överens om.

Den skönsmässiga prövningen kommer
väsentligen att ske i högertrafikkommissionen,
och jag vill förmoda att
kommissionen inte sköter sin planläggning
så, att planerna regelmässigt hamnar
som besvärsärenden i överinstansen.
Detta sker endast vid betydande
meningsskiljaktigheter beträffande
grunderna för hur denna ersättning
skall utgå. Det förefaller mig som om
detta skulle vara bra.

Det talas så mycket om arbetsbördan
i regeringsrätten. Har inte även Kungl.
Maj:t i kanslihuset en smula att göra''?
Jag har en bestämd känsla av att det
förefaller praktiskt rimligt och riktigt,
att man i detta fall inte avstår ifrån den
garanti för rättslig prövning, som dock
i ett rättssamhälle som vårt är av fundamentalt
värde.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan inte hjälpa att
jag finner även herr Nilssons senaste
anförande motsägelsefullt. Herr Nilsson
har i reservationen bundit sig för att
planärendena skulle gå upp i regeringsrätten,
men av hans senaste anförande
verkar det som om regeringsrätten när
det gäller planärendena bara skulle fastställa
vad kommissionen sagt och inte
ha någon fri prövningsrätt. Det kan väl
aldrig vara meningen.

Jag skulle råda herr Nilsson att läsa
igenom det utlåtande från konstitutionsutskottet,
som skall behandlas senare
här i dag. Det gäller grundlagsändringar,
som bland annat gör det
möjligt att dubblera lagrådet. Där talas
litet om regeringsrättens arbetsbörda
och angelägenheten av att icke ytterligare
utöka regeringsrättens leda -

motsantal. För att kunna dubblera lagrådet
måste man utöka ledamotsantalet
med en, men om det skall bli någon
mening med en ökning av regeringsrätten,
måste man få en helt ny avdelning.
Då måste vi öka med fem ledamöter,
och då har vi en administrativ högsta
domstol på 22 personer.

Vad regeringens arbetsbörda beträffar
vill jag bara säga, att om bara andra
kammaren också får lägga konstitutionsutskottets
memorial i Wennerströmaffären
till handlingarna, så inverkar
i varje fall inte den på regeringens
arbetskapacitet.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Som argument för ett
arrangemang för att ordna med ersättningarna
vid övergången till högertrafik
var statsrådets hänvisning till Wennerströmaffären
av lättaste slag.

Sedan vill jag konstatera att vad reservanterna
talar om är tillfälliga förstärkningar
inom regeringsrätten eller
andra åtgärder. Vi har icke alls bundit
oss vid en stor och konstant administrativ
ombildning. Det överlämnar vi
helt till Kungl. Maj:ts bedömande. De
initiativ som skall tas i denna fråga
skall ju tas av herr statsrådet och blir
då naturligtvis väl avvägda — det förstår
vi alla.

Jag vill också understryka, att vad
som här sagts angående den procedur
som dessa frågor har att undergå och
som herr Ahlkvist detaljerat var inne
på, gäller båda lösningarna. Herr statsrådet,
men såvitt jag förstår inte herr
Ahlkvist, räknade med att överinstansen
kommer att anlitas i mycket stor
omfattning. Jag tror att vi kan utgå
ifrån att högertrafikkommissionen kommer
att lägga en ganska ordentlig och
solid grund för fastställandet av dessa
ersättningar. Men i de fall där väsentliga
principiella eller ekonomiska intressen
kommer på tal är det rimligt
att man vill ha prövningen lagd under
regeringsrätten. Det sammanhänger med

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964
Ang. sista instans i ersättningsmäl vid övergången till högertrafik

att det är där som grunden läggs för
ekonomiska avgöranden av stor räckvidd
i frågor som man gärna vill ha underkastade
domstols prövning. Med de
normer som högertrafikkommissionen
har för sin handläggning av ersättningsärendena
behöver vi nog inte räkna
med att det skall bli ett otal besvärsärenden.
Det är endast genom att
skräckmåla på den punkten, som man
kan få fram den ökade arbetsbörda som
skulle försinka den reform som statsrådet
talade om.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Endast en kort replik.

Herr Nilsson talar ideligen om att det
bara skulle vara fråga om en tillfällig
ökning av regeringsrådens antal. I anledning
därav skulle jag vilja uppmana
herr Nilsson att noggrant läsa konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 punkt
4. Jag skall om någon timme, när kammaren
kommer att behandla det ärendet,
noggrant iaktta, om herr Nilsson
vill vara konsekvent och i enlighet med
den ståndpunkt han nu intar yrka avslag
på mitt av konstitutionsutskottet
enhälligt tillstyrkta förslag till § 36 regeringsformen,
där det heter: »Den som
utnämnts till domare må skiljas från
tjänsten endast av domstol efter åtal
eller genom beslut om entledigande i
samband med pensionering; dock må
han, om det finnes erforderligt av organisatoriska
skäl, förflyttas till en annan
jämställd domartjänst.»

Herr talman! Ett regeringsråd kan
med den lydelsen icke förflyttas.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talmani Även jag skaäl fatta
mig så där föredömligt kort.

Det är icke jag som talat så mycket
om regeringsråden, utan det är statsrådet.
Vad jag gjort är att jag på grund
av dessa uttalanden har måst åter och
åter hänvisa till vad reservanterna skriver:
»Därest sådana svårigheter upp -

kommer, torde det ankomma på Kungl.
Maj :t att taga initiativ till tillfälliga förstärkningar
inom regeringsrätten eller
de andra åtgärder vartill förhållandena
kan föranleda.» Värre saker har vi
inte sagt. Att göra detta till en fråga
om regeringsrådens antal beror helt
och hållet på de initiativ som herr statsrådet
behagar ta.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas särskilt
beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande utlåtande gjorda hemställan.

På gjord proposition bifölls vad utskottet
i punkten A hemställt.

Därefter gjorde herr talmannen i
enlighet med de rörande punkten B
förekomna yrkandena propositioner,
först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till
utskottets hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Hilding begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, soan bifaller vad första lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 33
punkten B, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. kemiska växtskyddsmedel
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid herr Hilding begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja — 76;

Nej — 60.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkten C hemställt.

Ang. kemiska växtskyddsmedel

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 36, i anledning
av väckta motioner dels angående skadeverkningar
av kemiska växtskyddsmedel,
dels om forskning och försök
rörande kemiska växtskyddsmedel och
dels om utredning rörande kemiska
växtskyddsmedel.

Till allmänna beredningsutskottet hade
hänvisats följande motioner angående
utredning rörande kemiska växtskyddsmedel: 1)

de likalydande motionerna 1:93,
av herrar Risberg och Ottosson, samt II:
115, av fröken Karlsson m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte anhålla,

a) att Kungl. Maj:t måtte vidtaga åtgärder
för att utöka och intensifiera
forskningen rörande biocidernas skadliga
verkningar,

b) att Kungl. Maj:t måtte vidtaga sådana
åtgärder, som begränsade användningen
av biocider till dess omfattningen
av deras skadeverkningar på vårt
lands växt- och djurliv klarlagts;

2) de likalydande motionerna 1:319,
av herrar Weibull och Yngve Nilsson,
samt 11:420, av herr Ringaby, vari anhållits,
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa om en allsi -

dig utredning samt förslag rörande förstärkning
av forsknings- och försöksresurserna
på växtskyddsmedlens område;
ävensom

3) motionen II: 540, av herr Nilsson
i Tvärålund m. fl., vari yrkats att riksdagen
skulle i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om tillsättande av en vetenskaplig
kommission med uppgift att skyndsamt
utreda och kartlägga situationen
i Sverige vad gällde dels användningen
av biocider inom växt- och skogsodlingen,
dels förekomsten av biocider
och andra gifter i saluförda livsmedel,
dels biocidernas verkningar på fauna
och miljö i övrigt samt om att Kungl.
Maj:t måtte överväga de praktiska åtgärder,
som kunde vara påkallade i anledning
av dessa utredningar.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen, i anledning av de
likalydande motionerna 1:93 och II:
115, de likalydande motionerna 1:319
och 11:420 samt motionen 11:540, i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla,
att motionerna och utskottets utlåtande
över desamma måtte överlämnas
till utredningen angående våra naturresursers
bevarande och utnyttjande jämte
vissa därmed sammanhängande
spörsmål.

Herr WEIBULL (h):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har vid sin prövning av de vid
riksdagens början väckta motionerna
intagit en mycket positiv ställning. Remissbehandlingen
bär också skapat ett
mycket värdefullt material för den utredning
om naturresurserna som Kungl.
Maj:t nyligen har bemyndigat statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
att tillkalla. Direktiven för denna
utredning är mycket vida. Jag vill
bara understryka vad departementschefen
och utskottet härvidlag har sagt,
nämligen att utredningsuppdraget bör
bedrivas skyndsamt när det gäller de i
motionerna aktualiserade frågeställ -

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Om åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården

ningarna. Det är av vikt att vi här så
snart som möjligt får bort den osäkerhet
som i dag är rådande. Men, herr
talman, det är också viktigt att de ekonomiska
förutsättningarna för de undersökningar
som är nödvändiga för
forsknings- och försöksarbete skapas
och att medel fortlöpande ställs till de
berörda organens förfogande.

Herr talman! Jag har inget yrkande.

Herr SCHÖTT (h):

Herr talman! Herr Weibull föreföll
nöjd med utskottsbehandlingen och
ställde inget särskilt yrkande. Jag kan
därför som utskottets talesman fatla mig
kort.

Jag vill endast meddela, att det i trycket
insmugit sig ett fel. Mitt på sid. 18
upplyses att Kungl. Maj:t den 23 april
1963 beslutat om utredning angående
våra naturresursers bevarande och utnyttjande.
Rätt årtal skall, som framgår
av innehållet, givetvis vara 1964.

Herr talman! Jag vill slutligen endast
framhålla ärendets stora betydelse och
under hänvisning till utskottets enhälliga
utlåtanden yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Om åtgärder mot bristen på personal
inom sjukvården

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning
av väckta motioner om åtgärder mot
bristen på personal inom sjukvården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:634, av fru Olsson och herr Axel
Kristiansson, samt II: 758, av herr Börjesson
i Falköping och herr Gustavsson
i Alvesta, hade hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla -

1. om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till nuvarande brist på
personal inom sjukvården med avseende
på arbets-, social-, löne- och skatteförhållandena; 2.

om skyndsam prövning av frågan
om utländska sköterskor kunde rekryteras
för olika vårduppgifter inom sjukhusväsendet; 3.

om skyndsam utredning, på grundval
av ovannämnda undersökningar, angående
åtgärder för ett snabbt hävande
av .sjukvårdens brist på sjuksköterskor
och annan vårdpersonal.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,
att de likalydande motionerna I:
634 och 11:758 icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Skoglösa och Svanström, fru Olsson,
herrar Kilsmo, Hamrin i Kalmar och
Börjesson i Glömminge samt fru Forsling,
vilka ansett, att utskottets yttrande
bort erhålla den lydelse, reservationen
visade, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:634 och 11:758
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till nuvarande brist på
personal inom sjukvården med avseende
på arbets-, social-, löne- och skatteförhållandena
samt om skyndsamt vidtagande
av de åtgärder, vartill undersökningens
resultat kunde föranleda.

Fru OLSSON (ep):

Herr talman! I motionerna I: 634 och
II: 758 har vi motionärer tagit upp det
svåra problem som vi har i bristen på
sjuksköterskor. Jag är väl medveten om
de kraftansträngningar som huvudmännen
gör för att klara situationen, men
jag vet också att trots dessa ansträngningar
bristen på sjuksköterskor ökar.
Det är ju synnerligen oroande för oss
alla men naturligtvis mest för de sjuka
och vårdsökande.

Fredagen den 29 maj 1964

38 Nr 30
Om åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården

Förra året var nära 10 procent av
alla vårdplatser på sjukhusen outnyttjade
på grund av personalbrist. På länslasarettet
i mitt hemlän stängdes i april
i år en långtidsavdelning, och den
stängdes tills vidare. I juli kommer vi
att stänga ytterligare på den avdelningen,
också tills vidare. Det är alltså inte
här fråga om någon s. k. semesterstängning,
som annars börjar bli så vanlig på
våra sjukhus.

Vad skall vi då göra för att råda bot
på denna akuta brist? Jo, vi skall naturligtvis
öka utbildningen; jag tror
inte att det räcker. För att klara den
akuta bristen måste vi enligt min uppfattning
på något sätt försöka få de utbildade
men ej yrkesverksamma att
återgå i tjänst. Man måste söka utröna
orsakerna till att vi har en så liten stegring
i arbetsvolymen som 2 procent, när
antalet examinerade sköterskor i arbetsför
ålder växer med över 4 procent per
år. Dessa siffror betyder ju att yrkesintensiteten
sjunker med 2 procent per år,
och så har det varit sedan 1960. Av 100
sköterskor hade 52,4 heltidstjänst år
1960, men år 1963 hade motsvarande
siffra gått ned till 49,5. Sjuksköterskeföreningen
anför i sitt remissvar att
omkring 10 000 sjuksköterskor beräknas
vara ej yrkesverksamma, men om hälften
av dem återgick i tjänst skulle vi
inte ha någon brist.

Vi bör alltså, som jag tidigare sagt,
inrikta oss på att undersöka varför så
många slutar, och i motionerna hemställes
om en skyndsam utredning av det
problemet. Vi vill att undersökningen
skall avse arbetsförhållandena — arbetstiden
är som bekant obekväm för
sköterskorna, med den egendomliga tudelningen
av arbetsdagen och en lång
rast mellan passen; de som bor långt
från arbetsplatsen kan ju inte utnyttja
denna rast. Jag undrar också varför
motståndet mot treskift på sjukhusen är
så stort. Troligen behövs fler deltidstjänster.
Man bör nog även ägna uppmärksamhet
åt skatteförhållanden och
förvärvsavdrag; jag tror att förhål -

landena därvidlag spelar rätt stor roll
för avgången från yrket.

Vad jag nu sagt om arbets- och skatteförhållanden
är endast framkastat som
tänkbara orsaker till bristsituationen. Vi
vill att undersökningen skyndsamt skall
titta på arbetsförhållanden, sociala förhållanden,
löne- och skatteförhållanden
samt att man därefter skyndsamt vidtager
de åtgärder som undersökningens
resultat kan föranleda.

Herr talman! Jag yrkar med denna
motivering bifall till reservationen av
herr Skoglösa m. fl.

Herr SÖDERBERG (s):

Herr talman! Det hade varit av intresse
om motionärerna och reservanterna
kunnat ge något uppslag när det
gäller att komma till rätta med bristen
på sjukvårdspersonal, men såvitt jag
förstår kan motionen och reservationen
inte medföra något som helst resultat,
därför att de av reservanterna önskade
undersökningarna antingen har verkställts
eller just nu pågår.

Vi har vid tidigare tillfällen fått klart
för oss att utbildningskapaciteten nu
ökar för varje år. Intagningen är i år
uppe i 2 400 elever, och sjukhusens kapacitet
att ta emot elever för utbildning
rör sig om ca 2 700, varför ytterligare
ökning kan väntas. Nya grupper
av personal tillkommer — operationsassistenter,
röntgenassistenter och laboratorieassistenter.
Utbildningsfrågorna
är i allra högsta grad föremål för
huvudmännens prövning. Landstingsförbundet
beslöt vid sin kongress i höstas
att i Sigtuna starta en ny skola för
vidareutbildning av personal. Förbundet
har också tillsatt en särskild personalvårdsutredning,
med riksdagsman
Enskog som ordförande, vilken sysslar
med dessa frågor. Och när det gäller
löne- och skattefrågorna, som fru Olsson
var inne på, vet vi alla att skatteberedningen
arbetar med de frågorna och

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1904
Om åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården

att den inom den närmaste tiden kommer
att lägga fram ett förslag på den
punkten. För övrigt må det väl stå klart
för oss att det är arbetsmarknadens
parter som har att klara lönefrågorna;
det kan inte ske genom några beslut här
i riksdagen.

Rationaliseringssträvanden förekommer
på detta område i allra högsta grad.
Riksdagen beslöt för ett par dagar sedan
att ge ett miljonanslag för sjukhusrationalisering
genom Sjura, som har
tillsatt eller kommer att tillsätta inte
mindre än 15 expertgrupper, som skall
arbeta med rationaliseringsfrågorna inom
sjukvården. Vi har också CSB och
Landstingsförbundets organisationsavdelning,
som sysslar med dessa frågor.
På alla de fronter som det här gäller
pågår just ett sådant utredningsarbete
som fru Olsson har ansett vara nödvändigt.
Det finns alltså inte, såvitt jag
förstår, några möjligheter att här komma
någon vart genom att tillsätta en
speciell utredning.

Därför ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till beredningsutskottets förslag.

Herr WALLMARK (h):

Herr talman! Såsom framgår av utskottsutlåtandet
har högerledamöterna
icke deltagit i reservationen. Det kan
måhända synas något egendomligt med
hänsyn till det intresse som vi i övrigt
har visat för denna fråga. Jag har anledning
att förklara varför.

Jag ber att få hänvisa kammarens ledamöter
att ta del av beredningsutskottets
utlåtande nr 40, där de borgerliga
med lottens hjälp har kommit i majoritet.
I detta utlåtande behandlas en folkpartimotion,
i vilken begäres en utomordentligt
vittgående analys och utredning
beträffande bl. a. dessa nu aktuella
frågor. Utskottet har alltså med lottens
hjälp tillstyrkt yrkandet i motionen.
I utlåtandet talas om bristsituation
och köbildning på vårdområdet. Motio -

nen handlar till stor del just om sjuksköterskebristen.
Utskottet skriver
bl. a.: »Det synes utskottet vara eu angelägen
samhällsuppgift att söka klarlägga
de i motionerna berörda spörsmålen om
den välutbildade arbetskraftens betydelse
i samhället i dag och för samhällsutvecklingen
och om vilka åtgärder
som kan vara lämpliga för att stimulera
sådan arbetskraft att i större omfattning
än nu är fallet utnyttja sin utbildning.
»

Det är exakt den saken fru Olsson
här har talat om. Beredningsutskottets
utlåtande nr 40 utmynnar i en begäran
om att såväl långtidsutredningarna och
planeringsrådet som andra planerande
instanser skall vidtaga åtgärder för att
belysa de vinster samhället har att hämta
ur ett bättre utnyttjande av den välutbildade
arbetskraften samt för att
över huvud taget leta rätt på flaskhalsarna
och sätta in förbättringsåtgärder
där de bäst behövs. Det är alltså en
mycket långtgående motion, som där
har tillstyrkts.

Vad det nu gäller är ett delproblem.
Det finns, såsom vi har sett saken, ingen
anledning att begära en särskild utredning
beträffande en del i en helhet. Jag
har velat lämna denna förklaring, herr
talman!

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
förekomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på antagande av det förslag,
som innefattades i den vid utlåtandet
avgivna reservationen; och förklarade
herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Fru Olsson begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en omröstningsproposition
av följande lydelse: -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. gifta kvinnors förvärvsarbete

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 37, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr talmannen förklarade, att enligt
hans uppfattning flertalet röstat för japropositionen.

Då emellertid fru Olsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—87;

Nej — 39.

Därjämte hade 13 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 38,
i anledning av väckta motioner dels om
bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft
och dels angående deltidsarbete
för kvinnor in. m., bifölls vad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Ang. gifta kvinnors förvärvsarbete

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning
av väckta motioner dels angående gifta
kvinnors förvärvsarbete och dels om
åtgärder för att höja yrkesintensiteten
hos gifta kvinnor.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 448, av fru Hamrin-Thorell och
herr Lundström, samt 11:537, av fröken
Elmén, hade hemställts, att riksda -

gen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära, att Kungl. Maj:t måtte uppdraga
åt statens råd för samhällsvetenskaplig
forskning att planlägga en undersökning
om de olika förhållanden i familjelivet,
som hängde samman med de
gifta kvinnornas förvärvsarbete, för att
skapa ökat underlag för beslut, vilka
samtidigt som de gåvo kvinnorna valfrihet
mellan arbete inom eller utanför
hemmet skulle giva dem möjligheter att
utnyttja sin utbildning och öka arbetsmarknadens
behov av arbetskraft, samt
att ■— om så befunnes lämpligt — framlägga
förslag om inrättandet av en fast
forskartjänst.

I en inom andra kammaren väckt och
likaledes till allmänna beredningsutskottet
hänvisad motion, 11:422, av fru
Sjövall och fru Kristensson, hade föreslagits,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t skulle anhålla om att en
utredning måtte tillsättas med uppgift

1) att insamla och analysera material,
som belyste yrkesintensiteten hos
i motionen berörda grupper av gifta
kvinnor, samt

2) att föreslå de skatte- och familjepolitiska
m. fl. åtgärder, vartill undersökningen
kunde föranleda.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet på anförda skäl hemställt, att
de likalydande motionerna 1:448 och
11:537 samt motionen 11:422 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Fröken MATTSON (s):

Herr talman! Det är inte endast dagordningens
relativt långsamma framåtskridande
mot punkt 24 som gör att jag
kanske borde avhållit mig från att träda
upp i det här avseendet. Jag tillhör
inte allmänna beredningsutskottet, och
jag är inte motionär i något av de avsnitt
som berörs i de tre utlåtanden
från allmänna beredningsutskottet som
egentligen hänger ihop, men i gengäld
har jag under tre års tid som svensk
delegat i Europarådet behandlat frågorna
om den kvinnliga yrkesutbild -

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

ningen. Jag har gjort det i samarbete
med kolleger från Danmark, Norge och
Island och i egenskap av rapportör mellan
sociala kommittén och befolkningsoch
flyktingskommittén. Där har vi
oavsett partifärg arbetat fram en gemensam
skandinavisk handlingslinje,
som jag tror kunde vara rätt intressant
att fä belysa i det här sammanhanget.
Det är nämligen så att frågan om den
kvinnliga arbetskraften också kan ses
ur en hel rad internationella aspekter.

I det program om kvinnans jämlikhet
med mannen som just nu har utarbetats
och som skall tas upp vid mitt
partis kongress i juni månad har det
framhållits, att de s. k. kvinnofrågorna
tidigare har varit arbetslöshetsfrågor.
Man kan väl numera säga att dessa frågor
mera är en fråga om arbetskraftstillfällen
och en fråga om den rena befolkningsutvecklingen.
Dessa frågor är
med andra ord i ganska stor utsträckning
rent demografiska. Inom OEEC:s
»Mankind power committee» har gjorts
en hel råd demografiska undersökningar.
Man har undersökt befolkningsutvecklingen
inom de femton länder som
tillhör Europarådet, och man har funnit
att utvecklingen går därhän att Europa
blir en kontinent som kanske inte
är i utdöende men där i alla fall befolkningen
ganska snabbt minskar i förhållande
till andra delar av världen. År
1900 utgjorde medlemsstaterna i Europarådet
13 procent av världens befolkning.
För fjorton år sedan 1950, hade
procentsiffran sjunkit till 10, och år
2000 kommer Europas befolkning att utgöra
endast 5 procent av världens totala
befolkning. Det ställer oss samtliga,
inte endast i Skandinavien utan även i
andra länder i Europa, inför ganska
svåra problem, om vi vill behålla det
inflytande, kulturellt och ekonomiskt,
och de möjligheter att hjälpa andra delar
av världen som vi fortfarande önskar
ha. Därför har på Europarådets
uppdrag dessa problem penetrerats
ganska ordentligt, varvid man funnit
att utvecklingsländernas befolkning

Ang. gifta kvinnors förvärvsarbete

ökar lika mycket på 30 är som de västeuropeiska
ländernas på 70 år. Utvecklingen
går alltså mot att vår andel i
viirldsbefolkningen minskar mycket
snabbt. Först och främst är det grupperna
i arbetsför ålder som inom samtliga
länder i Västeuropa minskar mycket
snabbt efter 1976. Redan om ett par
år har vi problematiken här. Visserligen
kommer den totala befolkningen att
öka, men grupperna i arbetsför ålder
minskar i förhållande till den totala befolkningen.
Även om utvecklingen iir
något olika i olika länder gäller samma
regel för samtliga femton länder i Europa,
nämligen att det är gruppen kvinnor
i de arbetsföra åldrarna som minskar
snabbast.

Dessa problem har egentligen endast
uppmärksammats i tre länder, nämligen
England, Västtyskland och Sverige.
I vårt land kommer vi inte att beröras
lika mycket av denna problematik som
man gör t. ex. i England, Österrike och
Västtyskland, men vi har samma problem
som andra länder ute i världen.
Vi tillhör som sagt dem som tagit upp
den här frågan till övervägande och
som ansett att flera kvinnor måste ut
på arbetsmarknaden.

Nu finns det givetvis olika sätt att ta
itu med detta problem, och när jag talar
om skandinavisk samverkan i definitivt
ställningstagande så gäller det
närmast att vi tagit upp en delvis annan
syn på hur man skulle angripa hithörande
problem än man i början varit
benägen att göra i en del andra länder.
När kvinnornas antal är så litet och när
de ändå måste ut på arbetsmarknaden,
om vi skall kunna bibehålla den vunna
standarden och arbeta vidare på den,
kan det sägas från visst håll i Europa
att kvinnorna skall hänvisas till vad
som tidigare ansetts vara speciella kvinnoyrken.
Vi intog en annan ståndpunkt
och hävdade, att det skall vara lika
chanser för alla.

I det slutgiltiga betänkandet, som förelåg
vid årets januarisession i Strasbourg,
framhölls det med stor skärpa

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. gifta kvinnors förvärvsarbete

att det här också är fråga om forskning
i hithörande problem. Vårt land kommer
liksom andra länder i Europa, liksom
FN-organ och representanter för
hela den stora nordamerikanska kontinenten
att få delta vid de överläggningar
angående Europas demografiska problem
som äger rum i Strasbourg 1966,
då man framför allt kommer att ta upp
kvinnornas problem på arbetsmarknaden
i Europa, i Amerika och över huvud
taget i de delar av världen där den
kvinnliga arbetskraften kommer att vara
en av de faktorer man måste hålla
i minnet, när man skall planera den fortsatta
standardutvecklingen och det fortsatta
inflytandet på världens kulturella
och ekonomiska utveckling. Där kommer
man framför allt att behandla en
långsiktig planeringsproblematik, och
eftersom man just i utskottsutlåtandet
nr 39 har tagit upp några mycket intressanta
motioner, dels ett motionspar
av fru Hamrin-Thorell och herr Lundström,
dels en motion av fru Sjövall och
fru Kristensson, skulle jag i detta sammanhang
vilja peka på hur viktigt mycket
av det som påpekas i dessa motioner
är.

Jag är inte säker på att jag i likhet
med fru Hamrin-Thorell tror på att enbart
statens råd för samhällsvetenskaplig
forskning kan planlägga en undersökning
om de olika förhållanden i familjelivet
som hänger samman med de
gifta kvinnornas förvärvsarbete. Det behöver
göras en del om ytterligare frågor,
och bl. a. har Landsorganisationen
framhållit att den vill ha en ännu mer
långsiktig utredning på samtliga berörda
områden om förhållanden som griper
in i kvinnligt förvärvsarbete.

Jag tror inte heller att jag helt håller
med fru Sjövall om att det här behövs
en enmansutredning och att denna enmansutredning
skall insamla och analysera
material som belyser yrkesintensiteten
hos kvinnliga akademiker och
kvinnor som har ett yrke med certifikat.
Jag tror att vi både i Sverige och i
något annat europeiskt land som tillhör

OECD och Europarådet skulle kunna
vinna på att ägna denna problematik
ett ganska stort utrymme. Vi har börjat
forska och vi har en hel rad utredningar
på gång, men jag tror ändå inte att
de kommer att vara tillräckliga. Jag tror
att vi i en framtid får tänka på att göra
ännu flera sociologiska och statistiska
undersökningar för att få hela detta vida
fält belyst och samordnat, så att vi
sedan skall kunna ha ett ordentligt underlag
för den debatt som behövs, om
vi skall kunna ta ställning till eventuella
politiska åtgärder som sedan måste vidtagas.
Det är en överskådlig forskning
som ännu inte har hunnit växa fram i
vårt land, men som vi i framtiden med
all säkerhet måste få till stånd, om vi
skall kunna bemästra de mycket svåra
befolkningsproblem som möter oss och
andra länder ute i världen.

Jag har, herr talman, intet yrkande.

Fru MYRDAL (s):

Herr talman! Liksom fröken Mattson
har jag känt det vara en bjudande plikt
att inte med fullkomlig passivitet åse
hur kammaren här som en slags ringdans
i sista minuten avverkar 3—4 utlåtanden,
som i alla fall cirklar kring
ett av nutidens mest brännande problem,
nämligen hur man skall kunna
utnyttja halva befolkningens arbetskapacitet
och arbetslust. De av oss som
har gjort upprepade försök att få till
stånd en mera kringsynt opinionsbildning
kring kvinnofrågorna och familjepolitiken
och särskilt de unga generationer
som nu står inför ofta mycket
svåra valsituationer, kan inte i längden
förstå att dessa problem inte skall vara
värda mer än att de kan avfärdas med
orden: »Icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd».

Ett par ord måste man få lägga till.
De har framförts tidigare från denna
talarstol, och de måste väl komma att
upprepas, nämligen kravet att en dag
en stor och genomgripande utredning
om samhällets anpassning till kvinnor -

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft

nas och familjernas nya livsmönster
måste komma till stånd, alltså en undersökning
av vad verkningarna av olika
alternativa kombinationer av samhälleliga
åtgärder skulle bli på yrkcsintensiteten,
på familjestorleken o. s. v.
Det är visserligen sant, menar åtminstone
jag, att vi kan lita på vår regering
att en hel del reformåtgärder kommer
till stånd. De går i rätt riktning och
kanske även ganska långt. Vi bedriver
en föredömligt aktiv arbetsmarknadspolitik.
Vi ger kurser och stimulansbidrag
till fromma för kvinnornas återinträde
på arbetsmarknaden. Men det
räcker ändå inte i längden att vi en
dag beslutar om en utökning av daghemmen,
en annan dag höjer barnbidraget
litet och en tredje dag kanske
höjer förvärvsavdraget och rent av ortsavdraget.
Det räcker inte att en del
detaljproblem utredes i olika sammanhang,
när det som saknas just är en
sammanvägning av alla åtgärderna och
en verklig översyn av vad samhället
och kvinnorna själva vill göra med de
många långa »årsverken» som de är kapabla
att passa in i sin livsplan, samt
av vilken kombination av åtgärder som
därför bör göras för att bäst tillvarata
samhällets och hemmens intressen.

Så länge vi saknar denna typ av utredning
får vi inte något ljus över vägen
för den allmänna debatten och
opinionsbildningen som därför lätt kan
råka gå vilse i denna fråga. Kanske är
det redan för sent, om det som glunkas
om skatteberedningens kommande förslag
verkligen skulle vara sant. Då blir
vi kanske principlöst fastlåsta vid en
rad kortsiktiga förmåner som utlovas åt
en grupp eller en annan, men får inte
någon öppen horisont mot framtiden.
Och en sådan är ju oumbärlig, särskilt
för de unga kvinnorna och de unga familjerna
som i tid måste inrikta sig på
luir de skall ordna livet för sig, inte bara
omedelbart utan också under och inte
minst efter de korta moderskapsåren.
Jag skulle rent av vilja säga att en allsidig
utredning och en klargörande de -

batt i dessa frågor behövs för att det allmänt
skall förstås att saken också har en
socialmoralisk aspekt, nämligen den att
så mycken investering som vi lägger
ned på utbildning, måste den motsvaras
av att de gynnade individerna själva gör
en fullgod motprestation för samhällets
bästa.

Herr talman! Jag har nu inte något
yrkande, men hur skulle de som är
ansvariga för utredningsmaskineriets
igångsättande ens kunna förnimma att
det finns ett starkt krav bakom dessa
äskanden på utredningar, om det inte
kommer några signaler över partigränserna
i den riktningen? Som en sådan
signal är mitt inlägg att betrakta liksom
det faktum att jag, om det kommer
till omröstning här, skall lägga ned min
röst på samma sätt som jag har gjort
i fråga om det förförra utlåtandet från
beredningsutskottet och som jag kommer
att göra i fråga om det nästkommande.

I fru Myrdals yttrande instämde fri!
Wallentheim (s).

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
det nu föredragna utlåtandet hemställt.

Om bättre utnyttjande av välutbildad
arbetskraft

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning
av väckta motioner om bättre utnyttjande
av välutbildad arbetskraft, m. m.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna I:
632, av herr Lundström m. fl., och II:
778, av herr Ohlin m. fl., hade hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t måtte uttala,

1. att Kungl. Maj:t borde tillse, att
inom ramen för såväl långtidsutredningarna
och planeringsrådet som i
andra planerande instanser åtgärder
måtte vidtagas för att belysa de vinster

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft

samhället hade att hämta ur ett bättre
utnyttjande av den välutbildade arbetskraften
samt för att över huvud taget
undersöka var de mest besvärande
flaskhalsarna funnes och hur förbättringar
bäst borde sättas in, samt

2. att Kungl. Maj:t för riksdagen borde
redovisa de från dessa utgångspunkter
vidtagna åtgärderna.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på åberopade grunder hemställt,
att riksdagen med bifall till de
likalydande motionerna 1:632 och II:
778 i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
uttala,

1. att Kungl. Maj:t borde tillse, att
inom ramen för såväl långtidsutredningarna
och planeringsrådet som i
andra planerande instanser åtgärder
måtte vidtagas för att belysa de vinster
samhället hade att hämta ur ett bättre
utnyttjande av den välutbildade arbetskraften
samt för att över huvud taget
undersöka var de mest besvärande
flaskhalsarna funnes och hur förbättringar
bäst borde sättas in, samt

2. att Kungl. Maj:t för riksdagen borde
redovisa de från dessa utgångspunkter
vidtagna åtgärderna.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Sörlin,
Söderberg, Hellebladh, Tage Johansson,
Hedlund, Helge Karlsson, Lundmark
och liask, fröken Anderson i Lerum
samt fru Hörnlund, vilka ansett, att utskottet
på anförda skäl bort hemställa,
att de likalydande motionerna I: 632
och II: 778 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Utskottet har vid behandlingen
av föreliggande utlåtande
blivit delat på två hälfter, och eftersom
jag tillhör den minoritet som tillkom
med lottens hjälp, skall jag be att få
säga några ord i anslutning till reservationen.

Bakgrunden till utskottsutlåtandet är
en folkpartimotion på inte mindre än

elva sidor. En hel del av vad som återfinnes
i motionen är mycket välkända
ting. Man talar nämligen om kösamhälle
och vad det fört med sig i olika
sammanhang, men man har även fört
in talet om den bristsituation på olika
områden som uppstått därigenom att
den välutbildade arbetskraften icke utnyttjas
av samhället i tillbörlig utsträckning.

Vad är då att säga om detta? Ja, den
fulla sysselsättningen borde egentligen
innebära, såvitt jag förstår, att även den
välutbildade arbetskraften utnyttjar sitt
kunnande inom samhällssektorns olika
områden. Det finns i dessa sammanhang
anledning att stillsamt undra, hur
det kan vara möjligt att vissa människor
med god utbildning går sysslolösa. Hur
kan sysslolösa personer, vilkas arbetskraft
efterfrågas, anse sig vara goda
samhällsmedborgare? Hur går det med
deras ekonomi? Man har anledning att
fråga sig detta när det gäller människor
som inte utnyttjar sin arbetskraft, fastän
samhället helt och fullt behöver
denna. Det är å andra sidan uppenbart
att det är angeläget att sätta in stimulansåtgärder
för att komma till rätta
med det hela.

Årets statsverksproposition innehåller
vägledande förslag. Olika verks och
myndigheters samordning och planeringsverksamhet
förstärkes, och förslag
om formerna för detta arbete skall läggas
fram för nästa års riksdag. En rad
problemställningar har redan uppmärksammats
på det ekonomiska området
liksom på andra områden. Ett praktiskt
taget oavlåtligt arbete pågår inom beredningar,
utredningar och myndigheter
för att tillvarataga och öka förutsättningarna
för att lösa i sammanhanget
aktuella spörsmål.

En särskild utredning förefaller vara
orimlig med hänsyn till omfattningen
av problemet. Det finns anledning att
fråga: Var skulle de experter hämtas
som skall kunna klara alla dessa vittomfattande
frågor?

Det av utskottsmajoriteten tillstyrkta

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft

motionsyrkandet, som innebär att
Kungl. Maj:t tillser — märk väl: Kungl.
Maj:t tillser — att vissa åtgärder vidtages
och att redovisning lämnas till
riksdagen över företagna åtgärder, måste
betraktas som onödigt, eftersom
Kungl. Maj:t redan bär uppmärksamheten
starkt inriktad på att praktiskt
söka lösa hithörande frågor.

Det vore, herr talman, en hel del att
tillägga, men jag ber med dessa korta
ord att få yrka bifall till den vid utlåtandet
fogade reservationen, som innebär
avslag på ifrågavarande motionsyrkande.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag kan nästan instämma
i vartenda ord som fröken Mattson
yttrade i sitt intressanta anförande, liksom
jag kan till alla delar instämma i fru
Myrdals inlägg. Men det är självfallet
att jag beklagar att fru Myrdals slutsats
inte blev att hon kunde biträda
det krav på en utredning inom nu befintliga
instanser som man hade hoppats
på. Jag kan väl förstå att även
detta kan förefalla såsom en halvmesyr
i jämförelse med den fristående och
omfattande forskning som fröken Mattson
pekade på. Jag vill bara framhålla
att det är vad jag som motionär förra
året begärde men tyvärr inte fick riksdagen
med på. I år har vi försökt att
föreslå riksdagen att lägga denna forskningsuppgift
inom rådet för samhällsforskning.
Vi har fått en välvillig skrivning,
men mera har det inte blivit.

Däremot måste jag säga, utan att dra
upp någon längre debatt här i kammaren
i dag, att jag inte alls förstår herr
Sörlins inställning till detta problem.
Jag kan inte fatta hur det har kunnat
undgå herr Sörlin, att stora skaror av
välutbildade kvinnor i detta land inte
använder sin utbildning i samhällets
tjänst. Man kan säga att det är ansvarslöst
av dem, man kan säga att de har
föga av socialt samvete och idealitet.
Men det är påtagligt att många fakto -

rer påverkar dem i negativ riktning och
lägger hinder i vägen för dem att utnyttja
den utbildning de fått. Det är
ekonomiska faktorer, svårigheter att få
hjälp med barnen o. s. v., och skulle
jag vilja tillägga i många fall inte minst
en påverkan från de män som dessa
kvinnor iir gifta med.

Alla dessa motioner som vi nu behandlar
hänger ihop. De speglar det
förhållandet, som vi alla så väl känner
till, att vi har brist på arbetskraft
och att viktiga områden därför är försummade.
Därigenom blir enskilda
människor lidande. Den arbetskraftsreserv
som vi kan räkna med finns bland
de gifta kvinnorna. Frågeställningen är
hur vi skall få dessa gifta kvinnor att
använda sin utbildning och åta sig ett
arbete och hur vi skall kunna undanröja
de negativa faktorer som onekligen
finns och som redan satts in här i
ett större sammanhang.

Vi har ofta debatterat denna fråga i
riksdagen men den är fortfarande olöst
och utredningarna är splittrade på detaljfrågor.
Det håller jag alldeles med
de föregående talarna om. Kunde vi
enas om att få en grundlig översyn över
hela fältet vore det naturligtvis det allra
bästa, i synnerhet som säkert antalet
kvinnor med högre utbildning kommer
att bli ännu större än förut. Det beror
på det beslut vi fattade i förrgår
i fråga om möjligheten för flickor att
få sådan utbildning. Genom den studiesociala
hjälpen kommer deras antal
att öka i en naturligtvis glädjande omfattning.
Det är ett känt faktum att när
de ekonomiska möjligheterna är begränsade
inom en familj där det finns
både söner och döttrar, blir det sönerna
som det kostas på — som det heter
— och flickorna får stå tillbaka. Av
någon underlig anledning är flickori
mindre benägna att genom lån investera
ett kapital i sin utbildning. Det
har blivit bättre, men detta faktum är
fortfarande hämmande för flickornas
utbildning. Nu står emellertid inga ekonomiska
hinder i vägen för flickor att

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft

satsa på högre utbildning och man
hoppas att det skall medföra en större
rekrytering till en hel rad yrken, både
akademiska yrken, sjuksköterske- och
läraryrket in. fl. Då måste man se som
en stor fråga i framtiden att undanröja
de hinder som finns för dessa kvinnliga
ungdomar att fortsätta sitt yrke och
nyttiggöra sin utbildning.

Redan nu satsar staten stora pengar
på en utbildning som inte används.
Man blir härmed vemodig, när man tar
del av sådana siffror som att år 1960
de sammanlagda utbildningskostnaderna
för folkskollärare, läkare och sjuksköterskor
som inte gav någon återbäring
var minst 600 miljoner kronor, om
man räknar med att kostnaderna under
utbildningstiden för blivande sjuksköterskor
under detta år var 12 000
kronor, för folkskollärare 10 000 kronor
och för läkare 12 500 kronor. Man
räknar också att antalet förlorade årsverken
samma år bland folkskollärarna
var 4 230, för kvinnliga läkare 270 och
för sjuksköterskor över 15 000.

Samtidigt som staten alltså med ekonomiskt
understöd kraftigt uppmanar
flickorna att alltefter sin intresseinriktning
välja högre studier, möter de när
de vill utnyttja denna utbildning ett
kraftigt motstånd, för vilket staten i
varje fall till stor del bär det direkta
ansvaret.

Man ger med ena handen och tar tillbaka
med den andra. I praktiken finns
det en mycket begränsad valfrihet för
de kvinnor som gifter sig och får vårdnaden
om barnen. Svårigheterna ligger
framför allt på det ekonomiska planet
och är även beroende av svårigheterna
att få hjälp med barnen, något som de
behöver samhällets bistånd för att övervinna.
Det är inte fråga om något dirigerande
ut på arbetsmarknaden av
kvinnor som önskar vara hemma och
sköta hemmet och barnen, ty det kan
enligt min uppfattning inte accepteras
i ett demokratiskt samhälle. Detta är
heller inte avsett från något håll. Fn
annan fråga är att det enligt min me -

ning måste sättas in en kraftig upplysningsverksamhet
bland dessa ungdomar
för att de, som herr Sörlin mycket riktigt
påpekade, skall ta på sig ansvaret
för den utbildning som de har fått och
som man väl ändå får tro att de valt
av intresse.

Det har redan påpekats här under
debatten att det finns olika åtgärder
att vidta. Redan nu kan man lappa på
en del, även om man instämmer med
fru Myrdal i att det kan vara farligt
att sätta lappar på ett kläde som är så
pass trasigt som det vi nu har.

Någon kartläggning av de olika faktorerna
och deras inbördes sammanhang
och inverkan på varandra har vi
inte. Det är därför som motionärerna
ansett att hela problemkomplexet skall
nystas upp så att flaskhalsarna skall
kunna upptäckas. Jag upprepar vad jag
flera gånger sagt i riksdagen att om man
tar upp en speciell faktor till diskussion
får man genast ett svar emot sig
att det inte är den som det gäller. Finansministern
t. ex. har otaliga gånger
upprepat att det inte kan vara skattesystemet
som är det avgörande för att
de gifta kvinnorna inte vill gå ut på
arbetsmarknaden. Andra talare — i
synnerhet från »landstingspartiet» —
påstår att t. ex. sjuksköterskebristen
inte kan bero på lönerna. Andra åter
förmenar att den beror på bristande
samhällsservice. Därför bör de synpunkter
som motionen tar upp och som
ligger till grund för utskottets utlåtande,
nämligen att man skall försöka att inom
de planerande instanser som vi redan
har — här gäller det alltså inte tillsättandet
av någon ny stor utredning —
beaktas av riksdagen. Vi ser nämligen
de planerande instanser som redan finns
som ett verktyg för att klarlägga problemkomplexet
åtminstone till att börja
med, och vi begär därför inte något
nytt utredningsorgan.

Fröken Mattson sade i sitt inlägg att
det socialdemokratiska partiet i bokform
framlagt ett framtidsprogram för
att genomföra kvinnornas jämställdhet

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft

med männen samt för vår familjepolitik.
Eftersom statsministern har skrivit
företalet och flera regeringsledamöter
deltagit i den studiegrupp, som står
bakom programmet, får man förmoda
att det är partiets program som har
lagts fram. Och där finns en hel rad
med förslag, som vi från folkpartiet
helhjärtat kan ansluta oss till, eftersom
vi under de senare åren lagt fram ungefär
liknande förslag i motioner och interpellationer.
Detta är inte något skryt,
och jag anser inte att vi nu i sista
stund bör ta upp frågan vem det är som
har äran av det ena eller det andra,
men det är ett faktum som kan utläsas
ur riksdagens protokoll. I samma protokoll
kan vi också läsa, att riksdagens
socialdemokratiska ledamöter år efter
år röstat emot dessa förslag.

Det finns emellertid nu anledning att
förmoda att tiden är inne att i beslut
omsätta detta progressiva program. Här
ges nu ett tillfälle i riksdagen att starta
handlingsprogrammet genom att följa
utskottets förslag, att åtgärder genom
de planeringsinstanser som redan finns
tillgängliga skall vidtagas för att belysa
de vinster som samhället har att
hämta ur ett bättre utnyttjande av den
välutbildade arbetskraften samt för att
över huvud taget — som det heter i
motionen — undersöka var de mest besvärande
flaskhalsarna finns och hur
förbättringar bäst skall sättas in.

Jag har, herr talman, för en gångs
skull nöjet att yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr SÖRLIN (s):

Herr talman! Jag unnar så gärna fru
Hamrin-Thorell glädjen att få yrka bifall
till utskottsmajoritetens hemställan.
Men låt mig samtidigt stillsamt be fru
Hamrin-Thorell att titta på det motionsyrkande
som hon ställt och som utskottsmajoriteten
tillstyrkt! Hon har
nämligen med många ord talat för vad
denna majoritet vill åstadkomma och
framför allt i anförandet fångat in

kvinnoproblemet. Men var står det i
motionen och motionsyrkandet, att denna
fråga gäller den kvinnliga arbetskraften?
Det står i motionsyrkandet att
Kung]. Maj:t skall tillse att inom ramen
för såväl långtidsutredningarna och planeringsrådet
som i andra planerande
instanser åtgärder vidtages för att belysa
de vinster samhället har att hämta
ur ett bättre utnyttjande av den välutbildade
arbetskraften. I en motion på
11 sidor kunde man väl kosta på sig att
någonstans också flika in ordet »kvinnlig».

Jag tror att kammaren håller mig
räkning för om jag inte tar upp en alltför
lång debatt i denna fråga, men jag
har välgrundad anledning att understryka
vad reservanterna i sitt yrkande
har framfört, nämligen att det pågår
en rad utredningar på detta område
och att Kungl. Maj:t senast vid årets
statsverksproposition anmält att vissa
förslag skall framläggas till ett kommande
år.

Det får kanske i dag räcka med vad
jag nu anfört. Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till reservationen.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Ja visst, herr Sörlin, det
är ett alldeles riktigt påpekande att vi
inte precis pekat på den kvinnliga arbetskraften.
Men det kanske ligger en
liten finurlig tanke bakom detta. Faktum
är emellertid att det för den manliga
välutbildade arbetskraften ingalunda
finns så många tillbakahållande och
negativa faktorer som för den kvinnliga,
och detta var anledningen till att jag
mest uppehöll mig vid frågan om den
kvinnliga arbetskraften. Jag håller emellertid
med herr Sörlin att om det finns
negativa faktorer även när det gäller
den manliga välutbildade arbetskraften,
så bör man självfallet även ta med den i
detta sammanhang. Men problemen för
den andra delen av arbetskraften är
otvivelaktigt större.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. ändrad organisation av postverket,

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, gjorde herr förste vice talmannen,
som för en stund övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar,
jämlikt föreliggande yrkanden propositioner,
först på bifall till vad utskottet
hemställt samt vidare på godkännande
av deii vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr förste vice
talmannen, efter att hava upprepat propositionen
på bifall till utskottets hemställan,
sig finna denna proposition vara
med övervägande ja besvarad.

Herr Sörlin begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 40, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes den vid utlåtandet
avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en
början omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen förklarade,
att enligt hans uppfattning flertalet röstat
för nej-propositionen.

Då emellertid fru Hamrin-Thurell begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —63;

Nej — 71.

Därjämte hade 4 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Vid förnyad föredragning av allmänna
beredningsutskottets memorial nr 41,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, bifölls vad utskottet
i detta memorial hemställt.

m. m.

Vid ånyo skedd föredragning av sammansatta
konstitutions- och bankoutskottets
utlåtande nr 1, med anledning
av väckta motioner angående inrättandet
av ett fast kansli hos konstitutionsutskottet,
bifölls vad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ang. ändrad organisation av postverket,
m. m.

Föredrogs ånyo statsutskottets utlåtande
nr 136, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad organisation
av postverket, m. m. jämte i
ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 141 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden
för den 10 april
1964, föreslagit riksdagen att dels godkänna
i statsrådsprotokollet föreslagna
riktlinjer för omorganisation av
postverket, dels bemyndiga Kungl. Maj:t
att i personalförteckningen för postverket
vidtaga i statsrådsprotokollet angivna
ändringar, dels ock bemyndiga
Kungl. Maj:t att vidtaga de övergångsanordningar,
som erfordrades i anledning
av omorganisationen.

Det i propositionen framlagda förslaget
till ny organisation för centralförvaltningen
inom postverket innebar
bland annat en funktionell uppdelning
av arbetsuppgifterna på de olika organisationsenheterna
och en ändrad utformning
av verksledningen samt en
ytterligare decentralisering av befogenheter
från centralförvaltningen till distriktsförvaltningarna.
Enligt förslaget
skulle poststyrelsen — vartill benämningen
generalpoststyrelsen hade föreslagits
ändrad —- i fortsättningen vara
organiserad på sex byråer jämte postbanken.
Högsta beslutande instans skulle
bliva en lekmannastyrelse om högst
sju ledamöter, bland vilka förutsattes
ingå banksakkunniga, varför särskilda
postbanksfullmäktige i fortsättningen ej
skulle erfordras.

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Ang. ändrad organisation av postverket, m. m.

1 fråga om postverkets servicepolitik
hade departementschefen erinrat om eu
inom generalpoststyrelsen nyligen tillsatt
kommitté, den s. k. servicekommittén,
som bland annat hade till uppgift
att kartlägga serviceläget på postbehandlingens
område, att inventera vilka
ytterligare servicebehov som funnes
samt att utreda de posttekniska,
personella, ekonomiska och sociala
förutsättningarna för olika servicealternativs
genomförande.

I detta sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av
herr Skärman (I: 796) och den andra
inom andra kammaren av herr Kollberg
m. fl. (11:980),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fru
Carlqvist in. fl. (I: 806) och den andra
inom andra kammaren av herr Carlsson
i Västerås m. fl. (II: 992),

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Stenberg och herr Arvidson (I:
820) samt den andra inom andra kammaren
av herr Björkman (II: 1009),
dels ock en inom andra kammaren
av herrar Nelander och Rimmerfors
väckt motion (II: 993).

I motionerna I: 796 och II: 980 hade
hemställts, att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 141 måtte
dels i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla,
att i servicekommittén inåtte ingå
ledamöter med kunskap om respektive
företagens, glesbygdernas och tätorternas
särskilda behov av postal service,
dels uttala, att ändring av postbankens
ställning och uppgifter icke borde vidtagas
utan att fråga härom ånyo underställdes
riksdagen.

I motionerna 1:820 och 11:1009 hade
anhållits att riksdagen vid sin behandling
av propositionen nr 141 måtte
uttala, att postutdelning i städer och

4 Första kammarens protokoll 1964. Nr SO

tätorter borde i största möjliga utsträckning
ske i form av höghusbrevbäring.

Utskottet hade i det nu föreliggande
utlåtandet av angivna orsaker hemställt,

I. att riksdagen måtte

a) godkänna i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden för den
10 april 1964 föreslagna riktlinjer för
omorganisation av postverket;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de ändringar i personalförteckningen
för postverket, som föranleddes
av vad i förenämnda statsrådsprotokoll
föreslagits;

c) bemyndiga Kungl. Maj :t att vidtaga
de övergångsanordningar, som erfordrades
i anledning av omorganisationen; II.

att motionerna I: 796 och II: 980
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

III. att motionerna I: 806 och II: 992
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionen II: 993 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

V. att motionerna I: 820 och II: 1009
icke måtte av riksdagen bifallas.

Reservation hade anmälts av herr
Nelander, som dock ej antytt sin mening.

Fröken STENBERG (h):

Herr talman! Detta inlägg i vårriksdagens
elfte timme gäller motionerna I:
820 och II: 1009, vilka i anslutning till
proposition nr 141 behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 136. I motionerna
hemställer vi motionärer om att
riksdagen vid sin behandling av proposition
nr 141 måtte uttala, att postutdelning
i städer och tätorter bör i största
möjliga utsträckning ske i form av höghusbrevbäring.
Det är ju ett ärende som
tidigare har legat på riksdagens bord
men som fortfarande har aktualitet.

I statsutskottets utlåtande föreslås att
postverket också i fortsättningen skall

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. ändrad organisation av postverket,

självt handlägga servicefrågorna. Med
adress till den nya lekmannastyrelsen
vill jag som motionär understryka allmänhetens
påtagligt dokumenterade intresse
för postverkets servicefrågor.

Under mer än 100 år har arbetet på
att ge Sveriges folk en god postservice
pågått. Redan 1912, för mer än 50 år
sedan, fick vi de två utbäringsformer
som fortfarande tillämpas, nämligen
höghusbrevbäring — d. v. s. lokalbrevbäring
som innebär att posten avlämnas
inomhus i postlåda eller postinlägg vid
adressatens bostad, ett förfarande som
1959 bestämdes att gälla tätorter och
bus med minst fyra avlämningsställen
-— samt s. k. villabrevbäring, d. v .s. lådbrevbäring
som betyder att posten avlämnas
i postlåda uppsatt utomhus på
av postverket anvisad plats. Denna postutbäring
skulle enligt 1959 års beslut i
princip ske till villor och friliggande
hus med högst fre avlämningsställen.
Som villor räknas även s. k. rad- och
kedjehus. Villabrevbäring skulle tillämpas
i mindre samhällen utan postkontor
och i tätorternas ytterområden.

Gränsdragningen mellan de båda utdelningsformerna
blev tydligen mycket
varierande och väckte efter hand missnöje
på många håll. I samband med
1953 års utredning beträffande omorganisation
och översyn av brevbäringen,
som gjordes internt av generalpoststyrelsen,
övervägdes enligt styrelsens yttrande
till 1962 års riksdags allmänna beredningsutskott
först möjligheterna att
helt slopa villabrevbäringen och ersätta
den med höghusbrevbäring, d. v. s. lokalbrevbäring,
men styrelsen avstod
från denna reform främst därför, att
den skulle ha krävt ett betydande personaltillskott
vid en tidpunkt då efterfrågan
på arbetskraft var i starkt stigande
och reformen till följd därav
skulle ha blivit till förfång för andra,
mer angelägna serviceförbättringar.
Man avstod också därför att reformen
skulle definitivt ha omöjliggjort en med
hänsyn till den ökade villa- och radhusbebyggelsen
önskvärda motoriseringen

m. m.

av brevbäringen inom sistnämnda bostadsområden.

Styrelsen beslöt år 1957 att båda utdelningsformerna
skulle bibehållas och
fastställde — som jag tidigare har angivit
— år 1959 vissa riktlinjer för tilllämpning
av den ena eller andra formen
av brevbäring.

När dessa riktlinjer enligt generalpoststyrelsens
allmänna cirkulär den 29
juli 1959, nr 173, skulle tillämpas i
praktiken, uppstod från allmänhetens
sida en mycket kraftig reaktion mot vad
man ansåg vara en serviceförsämring i
och med att villabrevbäring skulle tilllämpas
på nytillkomna villor och radhus
samt att en successiv övergång till
villabrevbäring skulle ske för äldre villor
och radhus. Det betydde i realiteten
att nya stadsdelar med blandad höghusoch
villabebyggelse fick helt olika postservice.
I pressen speglades missnöjet
med den försämrade servicen. Inlagor
från enskilda och korporationer lämnades
in till vederbörande myndigheter.
Sådana kom även från Sveriges villaägareförbund,
från flera trädgårdsstadsföreningar
o. s. v. Det var proteststormar
mot postmästare, som endast och allenast
gjorde sin plikt då de till hushåll i
berörda områden översände skrivelser
med åberopande av generalpoststyrelsens
nya bestämmelser och anmodanden
om att korrespondenterna, alltså kunderna,
skulle vidta åtgärder för rättelser.

Det är en intressant läsning. Man kan
bl. a. studera stadsarkitektens protest
och synpunkter på det estetiska i stadsbilden,
byggnadsnämnden som har funderat
över tomtgränser och snöplogningsproblem
i samband med postlådeplacering,
och det klagas på dålig postutdelningsservice
för villabyggare med
i eget hus investerat kapital till båtnad
för bostadsbeståndets utökning och
standardhöjning. I Göteborg klagar 66
radhusägare på postverkets beslut att
tillämpa villabrevbäring inom området
och inställa brevutlämning i avvaktan
på att radhusägarna skulle sätta upp
postlådor vid tomtgränsen. Villaägarna

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Ang.

anställde då i avvaktan på ärendets vidare
handläggning en hemmafru som
kvartersbrevbärare. I en annan handling
kan man läsa om postmästaren som
uttalar en förhoppning om att generalpoststyrelsens
direktiv skulle ge honom
friare händer att bestämma utdelningssiittet.
Exemplen skulle kunna mångfaldigas.

Man vågar kanske anse att mot bakgrunden
av den offentliga debatten
kan denna postutbärningsfråga inte
längre ges den definition som blev generalpoststyrelsens
i dess yttrande till
allmänna beredningsutskottet år 1962
— »en serviceförbättring vars angelägenhetsgrad
får bedömas som skäligen
ringa». Om det nu är allmänhetens reaktion
eller någon annan okänd faktor,
som orsakat att en viss omställning skett
i generalpoststyrelsens uppfattning om
tillämpning av tidigare utfärdade direktiv,
kan jag inte avgöra, men att något
har hänt vittnar vissa postcirkulär
om. Jag har ett sådant framför mig, daterat
april 1963, där det heter att generalpoststyrelsen
anser för sin del att
riktlinjer skall fastställas av den blivande
lekmannastyrelsen för postverket. I
avvaktan på detta kommer följande regler
att tillämpas: »I nybebyggelse skall
tillses, att lådorna placeras enligt för
villabrevbäring gällande bestämmelser,
medan man i områden, där H-brevbäring
nu tillämpas, i allmänhet skall
nöja sig med status quo. Inga aktioner
skall sålunda vidtagas för åstadkommande
av en enligt nämnda bestämmelser
riktig lådplacering inom områden
med äldre bebyggelse. Påbörjade
aktioner inom begränsade sådana områden
bör dock fullföljas. Om i anslutning
till nybebyggelse en eller annan
postlåda i äldre bebyggelse, som ömsintes
av nybebyggelsen eller eljest ligger
omedelbart intill denna, är placerad
på ett felaktigt sätt och detta kan
antas medföra svårigheter att få korrespondenterna
inom det nybebyggda området
att acceptera en riktig lådplace -

ändrad organisation av postverket, in. m.
ring, bör åtgärder vidtagas för utflyttning
av denna eller dessa lådor. Vad
ovan sagts innebär självfallet icke, att
postlådor, som efter aktioner från postkontorets
sida blivit riktigt placerade,
nu får återflyttas genom medverkan avpostkontoret
eller att, om sådan återflyttning
vidtages av korrespondent,
detta får accepteras av postkontoret.»

Jag vill inte kommentera detta, men
jag kan ändå förstå vederbörande tjänstemans
problematik, när han skall tolka
och riktigt tillämpa dessa direktiv.
Det belyses av den anteckning »men
huru om tvärtom?» som står i marginalen
på den skrivelse, ur vilken jag
nyss citerade.

Det är möjligt att också utredningen
har haft en känsla för dessa svårigheter
eftersom man i propositionen ifrågasätter
»med hänsyn till den uppmärksamhet
som ägnats problemet, om icke statsmakterna
i detta fall bör ange närmare
riktlinjer för utformningen av berörda
service».

Den åsikten delas också av ett flertal
remissinstanser. Det är bara två som
har avstyrkt, nämligen generalpoststyrelsen
och Statstjänstemännens riksförbund.
Departementschefen ansluter sig
emellertid till uppfattningen, att det
liksom hittills principiellt bör ankomma
på postverket att i överensstämmelse
med statsmakternas allmänna direktiv
för postverket sköta denna sak.
Det skall också sägas, att såväl departementschefen
som utskottet klart har
sagt ifrån att utvecklingen på detta område
uppmärksamt skall följas och att
den fortsatta undersökningen av postservicefrågorna
bör ske i en positiv
anda, så att möjligheterna att från organisatoriska
och ekonomiska synpunkter
genomföra olika serviceförbättringar
ingående överväges i konstruktivt
syfte. I det sammanhanget vill
jag hänvisa till vår motion om arbetskraftsreserven
— den kvinnliga. Där
finns beträffande kvinnlig arbetskraft
ett påtagligt samband med vad som ti -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. ändrad organisation av postverket,
digare har sagts i dag i kammaren av
fru Myrdal, fröken Mattson och fru
Hamrin-Thorell.

Långtidsutredningen, SOU 1962: 10
uppmanar också företagen att snabbt
skapa förutsättningar för att utnyttja
personal på deltid, äldre arbetskraft
etc. Det är möjligt att en rekrytering
via kvinnlig arbetskraftsreserv skulle
kunna ge de cirka 400 brevbärare, som
saknas för att åstadkomma bl. a. en
övergång till höghusbrevbäring i villaområden,
alltså likartad service under
likartade betingelser.

Jag vill nämna att enligt en färsk
statistisk uppgift finns det 805 000 utom
hemmet yrkesarbetande husmödrar. Arbete
på deltid synes tilltala den gifta
kvinnan. Nu arbetar utom hemmet
272 000 gifta kvinnor mellan 15 och 34
timmar i veckan. Denna kategori redovisas
vara större i år än i fjol, men
fortfarande finns det tydligen en stor
och dessutom påtagligt villig arbetskraftsreserv
tillgänglig.

Herr talman! Jag har i anslutning till
vår motion velat redovisa något av postkundopinionens
inställning, och jag vill
till sist kraftigt understryka vad som
tidigare framhållits i den offentliga debatten,
nämligen att det är bättre
kundpsykologi att på nya vägar söka
skaffa fram arbetskraft för att bevara
god service än att »rationalisera bort»
servicen genom att hänvisa till motorisering
av brevbäringen. Välståndshöjning
innebär också förbättrad komfort
på alla områden. Statsmonopolets —
det kungl. postverkets — kunder hoppas
mycket, och det med all rätt, av
den nu arbetande servicekommittén och
den nya lekmannastyrelsen som bar att
bevaka en för allmänheten progressiv
postservicepolitik.

Herr talman! Departementschefen
och utskottets positiva skrivning borgar
för friska tag beträffande förbättrad
postservice, och jag har därför intet
vrkande.

in. m.

Herr SKÄRMAN (fp):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 136 angående ändrad organisation
av postverket finns endast fogad
en blank reservation av herr Nelander.
Som motionär skulle jag emellertid
vilja göra en kort kommentar till
den tanke som ligger bakom förslaget
i motionsparet 1:796 och 11:980, att
i den servicekommitté som finns inom
postverket skall ingå ledamöter med
kunskaper om företagens, glesbygdernas
och tätorternas särskilda behov. Vi
bar nyss fått mycket klart framlagt vilka
behov och vilka problem som kan
föreligga.

Såsom utskottet framhåller innebär
ju föreliggande omorganisationsförslag,
att generalpoststyrelsen omändras till
en poststyrelse med lekmannainslag.
Emellertid vet vi alla i denna kammare,
att om man skall ha någon framgång
även med goda förslag och uppslag
bör man få fram dessa så tidigt
som möjligt. När slutliga förslag är utarbetade
och lägges fram på bordet är
det inte längre så lätt att få till stånd
ändring, varken här i riksdagen eller
i en blivande poststyrelse. Dels kommer
sambandet i förslagen att rubbas,
dels kommer frågan om bekvämligheten
in och slutligen får man heller inte
förbise prestigefrågan.

Det är av denna anledning, herr talman,
som vi motionärer skulle vilja ha
ett inslag av lekmannasyn på postservicefrågorna
redan i den servicekommitté
i poststyrelsen, som skall förbereda
dessa frågor. Som det nu är, utgöres
denna av en ren tjänstemannakommitté
med den begränsning som
detta måste föra med sig. Det får inte
bli så att den rationalisering, som jag
i annat sammanhang varit med om att
förorda och som trots portohöjningen
för en vecka sedan måste komma till
stånd, enbart går ut över servicen för
företag, glesbygder och andra av postgången
särskild beroende områden.

Herr talman! Jag har intet särskilt
yrkande att ställa, men jag lovar att

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

jag skall försöka bevaka de frågor det
här gäller i den mån jag har möjlighet
och förmåga därtill.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag vill göra herr Skärman
uppmärksam på att i det organisationsförslag,
som riksdagen nu skall ta
ställning till, ingår också inrättande även
lekmannastyrelse, och denna lekmannastyrelse
skall i sista hand träffa
avgöranden om hur postens service
skall vara utformad. Hittills har servicekommittén
arbetat såsom ett tjänstemannaorgan.
Nu blir det ett organ underställt
lekmannastyrelsen, och herr
Skärman behöver inte ha någon vakthållning.
Den skall lekmannastyrelsen
sköta om.

Herr SKÄRMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka
chefen för kommunikationsdepartementet
för denna upplysning. Jag hoppas
att det skall bli på det antydda sättet
och i så fall skall jag bli nöjd och glad.

Herr PERSSON, FRITZ, (s):

Herr talman! I anledning av de föregående
yttrandena skall jag be att få
säga några ord.

Med hänsyn till vad herr statsrådet
har sagt och med hänvisning till vad
som står på sid. 17 i statsutskottets utlåtande
ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtandet hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets memorial nr 54, angående
uppskov med behandlingen av7 vissa
ärenden, bifölls vad utskottet i detta
memorial hemställt.

Ang. vissa ändringar i skollagen

Vid ånyo skedd föredragning av
tredje lagutskottets memorial nr 35, angående
uppskov med behandling av
vissa utskottet tilldelade ärenden, bifölls
vad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogos ånyo första lagutskottets
utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om sänkning av myndighetsåldern;
och

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllämplig
lag beträffande internationella
köp av lösa saker, m. m.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. vissa ändringar i skollagen

Föredrogs ånyo andra lagutskottets
utlåtande nr 53, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition angående
skolväsendets centrala ledning m. m., i
vad propositionen hänvisats till lagutskott,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Till detta utskottsutlåtande
finns fogad en reservation av sex
socialdemokrater. Det framlagda förslaget
gäller ändringar i skollagen. Dessa
ändringar är en följd av ett tidigare
principbeslut av statsutskottet, som redan
underställts riksdagen. Riksdagen
har därvid på alla punkter följt statsutskottet.
Reservationen i det nu föreliggande
ärendet kan därför inte bifallas.

Jag yrkar sålunda, herr talman, bifall
till utskottets hemställan på grund
av att reservationen fallit i och med
riksdagens tidigare ställningstagande.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, bifölls vad utskottet i
förevarande utlåtande hemställt.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19, i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa grundlagsändringar samt i
ämnet väckta motioner m. m.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 14 april 1964 hänvisat en
av Kungl. Maj:t till riksdagen avlåten
proposition, nr 140, vari Kungl. Maj:t
till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlagt i propositionen intagna
förslag till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93
regeringsformen, §§ 53 och 67 riksdagsordningen
samt § 2 successionsordningen; 2)

ändrad lydelse av §§ 24 och 26
regeringsformen;

3) ändrad lydelse av § 21 regeringsformen; 4)

ändrad lydelse av §§ 35 och 36
regeringsformen;

5) ändrad lydelse av § 81 regeringsformen
;

6) ändrad lydelse av § 62 regeringsformen
samt §§70 och 71 riksdagsordningen; 7)

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen
samt §§72 och 73 riksdagsordningen; 8)

ändrad lydelse av §§ 96—102, 106
och 110 regeringsformen samt §§42 och
68 riksdagsordningen;

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen; 10)

ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen; 11)

ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen; 12)

ändrad lydelse av § 6 mom. 7
riksdagsordningen; samt

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen.

Kungl. Maj :ts förslag till ändrad lydelse
av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,
§§ 53 och 67 riksdagsordningen
samt § 2 successionsordningen innebar
bland annat, att statschefens behörighetsålder
skulle höjas från 21 till 25 år.

I det under punkten 2 i propositionen
framlagda förslaget hade förordats,
att kravet på de högsta domstolsinstansernas
hörande i nådeärenden skulle
slopas i sådana fall, där skäl att bifalla
nådeansökan uppenbarligen saknades.

Kungl. Maj:ts förslag till ändrad lydelse
av § 21 regeringsformen innebar,
att lagrådet skulle kunna arbeta på avdelningar
och att varje avdelning skulle
bestå av tre justitieråd och ett regeringsråd
med möjlighet att enligt Konungens
förordnande ersätta ett av justitieråden
med annan lagfaren, skicklig
och oväldig person.

Propositionen innehöll under punkten
4 förslag om ändring av regeringsformens
regler om tjänstemän. Ändringen
innebar, att grundläggande bestämmelser
såvitt gällde andra statstjänstemän
än domare skulle överföras från regeringsformen
till annan lag, stiftad av
Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt
efter lagrådets hörande.

Förslaget till ändrad lydelse av § 81
regeringsformen innebar, att konstitutionell
beslutanderätt, som ej avsåge
stiftande, ändring eller upphävande av
grundlag, skulle kunna genom särskild
lag överlåtas på mellanfolklig organisation
för fredligt samarbete. Lag om sådan
överlåtelse hade föreslagits stiftad
antingen i den ordning som gällde för
grundlag eller också genom samfällt
beslut av Kungl. Maj:t och en riksdag,
i vilket minst 5/6 av de röstande i vardera
kammaren vid votering instämt.

Under punkten 6 i propositionen hade
bland annat upptagits förslag om inrättande
av en riksdagens lönedelegation
med uppgift att i förhandlingsfrågor
rörande statsanställdas anställningsvillkor
rådgöra med statsrådsledamot,
som Kungl. Maj:t därtill förordnat, samt
att å riksdagens vägnar godkänna förhandlingsöverenskommelse,
som träffats
i sådan fråga.

I propositionen under punkten 7 hade,
utom annat, föreslagits särskilda
regler om utövningen av riksdagens be -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

fogenheter under krig. Därest krigsförhållanden
det påkallade, skulle riksdagens
befogenheter överföras i första
hand till en riksdagens krigsdelegation
och i sista hand till Kungl. Maj :t.

Propositionen upptog under punkten
8 förslag om ändring av regeringsformens
och riksdagsordningens regler om
riksdagens ombudsmän i syfte att möjliggöra
vissa organisatoriska reformer
rörande ombudsmännen.

I propositionen under punkten 9 hade
vidare förordats, att förbudet att
utan vederbörande kammares tillstånd
väcka talan om ansvar mot riksdagsledamot
för hans gärningar och yttranden
i denna egenskap skulle utsträckas
att gälla jämväl skadeståndstalan.

Kungl. Maj :ts förslag till ändrad lydelse
av § 16 riksdagsordningen innebar
bland annat, att rösträtt vid val till
riksdagens andra kammare skulle inträda
kalenderåret efter det, då vederbörande
fyllt 20 år.

Därjämte hade under punkten 11 föreslagits,
att möjlighet skulle öppnas för
röstberättigad, som till följd av sjukdom,
lyte, vanförhet eller hög ålder vore
förhindrad att inställa sig vid valförrättning,
att rösta genom valsedelsförsändelse.

Vidare hade under punkten 12 förordats,
att magistrats befattning med
förstakammarval skulle upphöra.

Under punkten 13 i propositionen
hade föreslagits ändring av regeringsformen
i syfte att möjliggöra en överflyttning
av naturalisationsärenden från
Kungl. Maj :t till annan myndighet.

Samtidigt med propositionen hade
utskottet förehaft till behandling följande
motioner, nämligen i samband
med propositionens förslag under punkt

1) Statschefens behörighetsålder

de likalydande motionerna 1:802, av
herr Dahlberg m. fl., och II: 986, av
herr Blidfors m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte såsom vilande grund -

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.
lagsförslag antaga sådana ändringar i
regeringsformens §§ 39, 41 och 93, att
statschefens behörighetsålder höjdes
från 21 till 30 år;

motionen 1:814, av herr Gösta Jacobsson,
vari anhållits, att riksdagen
måtte avslå propositionen nr 140 såvitt
avsåge förslaget om ändrad lydelse av
§§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53
och 67 riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen
;

de likalydande motionerna I: 817, av
herr Thorsten Larsson och herr Mattsson,
samt II: 1007, av herr Boo och herr
Larsson i Borrby;

motionen II: 961, av herr Hamrin i
Jönköping och herr Gustafson i Göteborg; 3)

Lagrådets organisation

de likalydande motionerna I: 805, av
herr Svanström m. fl., och II: 988, av
herr Larsson i Norderön in. fl.;

motionen 11:991, av herr Nordgren
m. fl., vari föreslagits, att andra meningen
i andra stycket av den i propositionen
föreslagna formuleringen av
§ 21 regeringsformen skulle erhålla följande
lydelse: »I stället för ett av justitieråden
må dock Konungen efter hörande
av högsta domstolen förordna
annan lagfaren, skicklig och oväldig
person att tjänstgöra såsom ledamot av
lagrådet.»;

5) överlåtelse av konstitutionell befogenhet
på mellanfolklig organisation

de likalydande motionerna I: 804, av
herrar Lager och Adolfsson, samt II:
987, av herr Hermansson m. fl., vari
hemställts, att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140 med
förslag till grundlagsändringar under 5)
»ändrad lydelse av § 81 regeringsformen»
måtte besluta avslå förslaget till
ändrad lydelse av § 81;

de likalydande motionerna I: 815, av
herr Thorsten Larsson och herr Mattsson
samt II: 1005, av herr Boo m. fl.;

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m

6) Inrättande av en riksdagens lönedelegation de

likalydande motionerna I: 816, av
herr Thorsten Larsson och herr Mattsson,
samt II: 1006, av herr Boo m. fl.;

motionen 1:819, av herr Lundström,
vari yrkats, att lönedelegationen skulle
tillsättas för varje förhandling på det
sätt författningsutredningen föreslagit,
och hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan förändring beträffande tillsättningen
av delegationen;

7) Inrättande av eu riksdagens krigsdelegation
m. m.

motionen II: 990, av herr Nordgren
och herr Bengtson i Solna;

8) Ändrade grundlagsregler rörande
riksdagens ombudsmän

motionen II: 62, av herr Lundberg;

9) Riksdagsledamots immunitetsskydd

motionen II: 1008, av fru Gärde Widemar; 10)

Rösträttsåldern

de likalydande motionerna från år
1963, 1:1, av herr Dahlberg m. fl., och
II: 1, av herr Haglund m. fl., vari föreslagits,
att riksdagen skulle besluta dels
att i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
om sådan utredning rörande myndighetsåldern,
som möjliggjorde en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern till
förslagsvis 18 år, dels ock att som vilande
grundlagsändring antaga en sådan
ändring av gällande bestämmelser,
att rösträtt vid allmänna val inträdde
det år, då vederbörande fyllde 21 år;

de likalydande motionerna 1:2, av
herr Lundström m. fl., och II: 3, av herr
Ohlin m. fl., vari hemställts, att riksdagen
måtte 1) besluta såsom vilande
grundlagsändring, att rösträttsåldern
vid val till riksdagens andra kammare
skulle sänkas från nuvarande året efter
uppnådda 21 till året efter uppnådda
18 år, 2) besluta, att rösträttsåldern
vid kommunala val skulle sänkas på
samma sätt;

de likalydande motionerna 1:320, avherr
Sundin, och II: 305, av herr Boo
in. fl.;

de likalydande motionerna I: 455, av
herr Holmberg, samt 11:546, av herrar
Wennerfors och Nordgren;

motionen II: 470, av herr Nilsson i
Gävle, vari yrkats att riksdagen skulle

I) besluta om sådan grundlagsändring,
att rösträttsåldern vid val till riksdagen
sänktes från nuvarande året efter
uppnådda 21 till året efter uppnådda 18
år, 2) besluta, att rösträttsåldern vid
kommunala val skulle sänkas på samma
sätt;

motionen II: 989, av herr Nordgren;

II) Sjukas, invaliders och åldringars
rösträttsutövning

motionen I: 818, av herr Lundström,
vari anhållits, att riksdagen måtte såsom
vilande antaga i motionen infört
förslag till ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen.
Motionärens förslag avsåg
ett system med ambulerande röstmottagning,
vilken skulle kunna ske
även före valdagen.

Därutöver hade utskottet i samband
med behandlingen av punkten 10, angående
rösträttsåldern, förehaft till behandling
Kungl. Maj :ts skrivelse nr 84,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, såvitt
den avsåge den under A 2 i avdelning
II upptagna frågan om sänkt rösträttsålder.

Utskottet hade i det nu föredragna
utlåtandet på anförda skäl hemställt,

1. a) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag under punkt 1) i
förevarande proposition och med avslag
å motionerna 11:961, 1:802 och 11:986
samt I: 814 måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
i utlåtandet infört förslag till ändrad
lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,
§§53 och 67 riksdagsordningen
samt § 2 successionsordningen;

b) att motionerna I: 817 och II: 1007,
i den mån de icke blivit besvarade ge -

Fredagen den 29 nxaj 1964

Nr 30

nom vad utskottet under 1 a) hemställt,
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

2. att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj:ts under punkt 2) i
förevarande proposition intagna förslag
till ändrad lydelse av §§24 och 26
regeringsformen;

3. a) att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna 1:805 och 11:988, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj:ts under
punkt 3) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av § 21
regeringsformen;

b) att motionen 11:991, i den mån
den icke besvarats genom vad utskottet
anfört, icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

4. att riksdagen i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag under punkt 4) i förevarande
proposition måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga i utlåtandet infört förslag
till ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen
och § 38 riksdagsordningen; 5.

a) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag under punkt 5) i
förevarande proposition och med avslag
å motionerna 1:804 och 11:987 måtte
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande

Förslag

till

ändrad lydelse av § 81 regeringsformen
§ 81

Denna regeringsform — — — riksdagars
beslut.

Då riksdagen---ej godkänner.

Beslutanderätt, som enligt denna regeringsform
tillkommer Konungen och
riksdagen, gemensamt eller var för sig,
eller annat statligt organ och ej avser
frågor om stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av grundlag, må i begränsad
omfattning överlåtas på mellan
folklig organisation för fredligt sam -

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

arbete, till vilken riket är eller skall
bliva anslutet. Beslut om sådan överlåtelse
fattas antingen i den ordning
som gäller för grundlagsändring eller
ock, om därmed förenad tidsutdräkt är
till men för riket, samfällt av Konungen
och eu riksdag. I sistnämnda fall erfordras
för beslut om överlåtelse, att i
vardera kammaren minst fem sjättedelar
av de röstande och minst tre fjärdedelar
av ledamöterna vid votering instämt
i beslutet;

b) att motionerna I: 815 och II: 1005,
i den mån de icke besvarats genom
vad utskottet under 5 a) hemställt, icke
måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 6.

a) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag under punkt 6) i
förevarande proposition måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga i utlåtandet infört förslag
till ändrad lydelse av § 62 regeringsformen
samt §§ 70 och 71 riksdagsordningen; b)

att motionerna I: 816 och II: 1006
samt I: 819 måtte anses besvarade med
vad utskottet anfört och hemställt;

7. a) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag under punkt 7) i
förevarande proposition måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga i utlåtandet infört förslag
till ändrad lydelse av § 50 regeringsformen
samt §§ 72 och 73 riksdagsordningen; b)

att motionen II: 990 måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört och
hemställt;

8. a) att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj:ts under
punkt 8) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av
§§ 96—102, 106 och 110 regeringsformen
samt §§ 42 och 68 riksdagsordningen; b)

att motionen II: 62, såvitt den avsåge
riksdagens ombudsmän, icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

9. a) att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj:ts under punkt
9) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av § 110 regeringsformen; b)

att motionen II: 1008 måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört och
hemställt;

10. a) att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: 2 och II: 3, I: 320
och 11:305, 1:455 och 11:546, 11:470
samt 11:989, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
Kungl. Maj:ts under punkt 10) i förevarande
proposition intagna förslag till
ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen; b)

att från 1963 års riksdag uppskjutna
motionerna I: 1 och II: 1 samt
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84, såvitt den
avsåge under A 2 i avdelning II upptagen
fråga, måtte anses besvarade med
vad utskottet i utlåtandet anfört och
hemställt;

11. att riksdagen måtte, med avslag å
motion I: 818, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
Kungl. Maj:ts under punkt 11) i förevarande
proposition intagna förslag till
ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen; 12.

att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj:ts under punkt

12) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av § 6 mom.
7 riksdagsordningen;

13. att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj:ts under punkt 13)
i förevarande proposition intagna förslag
till ändrad lydelse av § 33 regeringsformen.

Utskottets i punkten 1 a införda förslag
till grundlagsändringar voro i fråga
om statschefens behörighetsålder av
samma lydelse som Kungl. Maj :ts förslag.

Utskottets i punkten 4 införda förslag
till ändring av § 35 regeringsformen
var av följande lydelse:

»Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,
varifrån Konungen må dem
entlediga, när han prövar rikets tjänst
det fordra. Konungen fatte sådana beslut
i statsrådet.»

Utskottets förslag i punkten 4 till
ändrad lydelse av § 38 riksdagsordningen
innebar, att beredningen inom
riksdagen av lagärenden om statstjänstemännens
rättsställning skulle tillkomma
konstitutionsutskottet.

Reservationer hade avgivits till olika
punkter av utskottets utlåtande

Statschefens behörighetsålder

1. av herrar Sveningsson, Hubinette,
Hamrin i Jönköping och Wahlund, vilka
inom utskottet yrkat avslag på Kungl.
Maj:ts under punkt 1) i förevarande
proposition framförda förslag;

2. av herr Spångberg, vilken yrkat,
att riksdagen skulle såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga
utskottets förslag med den ändring
av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, att
behörighetsåldern tjugufem år ändrades
till trettio år;

Lagrådets organisation

3. av herrar Sveningsson, Hubinette,
Magnusson i Tumhult och Braconier,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen för vidare grundlagsenlig
behandling måtte med bifall till
motionen 11:991 antaga det i propositionen
framlagda förslaget i förevarande
del med den ändring, som framginge
av i reservationen infört förslag till
ändrad lydelse av § 21 regeringsformen;

Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen 4.

av fru Segerstedt Wiberg och herr
Spångberg, vilka yrkat, att riksdagen
för vidare grundlagsenlig behandling
skulle antaga utskottets förslag med
den ändring, som framginge av följande -

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Förslag

till

ändrad lydelse av § 35 regeringsformen
§ 35.

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,
varifrån de må entledigas,
när rikets tjänst så fordrar. Beslut härom
fattas av Konungen i statsrådet;

Överlåtelse av konstitutionell befogenhet
på mellanfölklig organisation

5. av herr Spångberg, utan angiven
mening;

Rösträttsåldern

6. av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Dahlén, Svanström, von Friesen,
Hamrin i Jönköping och Wahlund, vilka
yrkat, att riksdagen för vidare grundlagsenlig
behandling skulle antaga i reservationen
infört förslag till ändrad
lydelse av § 16 riksdagsordningen, vilket
förslag avsåg, att rösträtt skulle erhållas
kalenderåret efter det, då vederbörande
fyllt 18 år.

Vid utlåtandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande, till punkten 13 i
utskottets utlåtande, av herr von Friesen,
med instämmande av fru Segerstedt
Wiberg.

Herr SVANSTRÖM (ep):

Herr talman! Det föreliggande utlåtandet
från konstitutionsutskottet innehåller
en knippa lagförslag av grundlagskaraktär.
Jag skall be att få yttra
några ord beträffande sänkning av
rösträttsåldern.

I fråga om detta spörsmål har utöver
propositionen avgivits ett antal motioner
från samtliga i riksdagen företrädda
partier. Utskottet har ansett skäl föreligga
att bifalla Kungl. Maj:ts förslag,
vilket innebär en sänkning av rösträttsåldern
till att inträda året efter det att
vederbörande fyller 20 år. I och med
detta medgivande har man gått ifrån
den tidigare ganska benhårt upprätthållna
kontakten mellan myndighetsålder
och rösträttsålder. I många sam -

Ang. statschefens behörighetsålder, m. in.
manhang kan det vara önskvärt att eu
viss samordning sker. Bl. a. uppstår
självfallet problem i samband med de
medborgare som på grund av mentala
eller andra rubbningar vid uppnådd
myndighetsålder blir förklarade omyndiga.
Dessa personer kan genom domslut
redan före uppnådd myndighetsålder
förklaras komma att bli omyndigförklarade.

Reservanterna i fråga om rösträttsåldern
är företrädare för folkpartiet och
centerpartiet. Vi har ansett att riksdagen
redan nu bör för vidare grundlagsenlig
behandling antaga ett förslag syftande
till sänkning av rösträttsåldern
till 18 år.

Motiven för en sådan ytterligare sänkning
av rösträttsåldern kan vara många.
Jag ber att för den manliga ungdomens
vidkommande få peka på det förhållandet,
att de unga männen redan vid 18
års ålder anses mogna att bära ansvaret
för landets försvar i och med att de
då blir värnpliktiga. De kvinnliga ungdomarna
får sedan länge utan särskilt
tillstånd ingå äktenskap vid 18 års ålder.
Jag har dessutom den uppfattningen,
att den allmänna mognaden hos landets
ungdom jämte ett ökat intresse och
ökade insikter i politiska och samhälleliga
ting berättigar till en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservation nr 6
av fru Segerstedt Wiberg m. fl.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det ifrågasättes i dag,
som vi tror skall vara vårriksdagens
sista arbetsplenum, vid samtal mellan
ledamöterna om vi egentligen har rätt
att begära ordet. Men nog bör det väl
ändå vara tillåtet att med anledning av
detta utskottsutlåtande, som berör ett
betydande antal grundlagsförslag, ta
några minuter i anspråk. Jag kan försäkra
att det inte skall bli något särskilt
långt anförande, även om ledamöterna
kanske kan ha anledning till
sådana misstankar.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

I det föreliggande rätt omfattande utlåtandet
nr 19 från konstitutionsutskottet
redovisas behandlingen av de
olika förslag till vilande grundlagsändringar
som framlagts i proposition nr
140. Utskottet har gjort en hel del ändringar
i Kungl. Maj:t förslag. Dessa ändringar
har gjorts i enighetens tecken.
Viljan i utskottet har från olika håll —
det kan erkännas — varit god när det
gällt att i samförstånd göra ändringar
till det bättre. Jag skall här inte närmare
beröra dessa ändringsförslag.

Även om viljan till samförstånd har
varit god när det gäller de framlagda
förslagen till grundlagsändringar har
dock enighet inte kunnat uppnås på
alla punkter. När det gäller tronföljarens
myndighetsålder har utskottet inte
gjort några ändringar i förhållande till
propositionens förslag. Vad utskottet
nu föreslår är att tronföljarens myndighetsålder
höjes från 21 till 25 år. Förslaget
om myndighetsåldern är hämtat
från författningsutredningen. Vi är
några reservanter som inte delar den
uppfattningen, utan vi föreslår oförändrad
myndighetsålder. Så sent som
1948 höjdes myndighetsåldern från 18
till 21 år, och i en hel del andra länder
som har monarki finns en lägre
myndighetsålder än 21 år: Belgien, Nederländerna,
Danmark och Storbritannien
har 18 år, och vårt grannland
Norge har 21 år.

I det förslag till en helt ny författning
som visserligen inte blev framlagt
i år men som vi hoppas skall komma
att framläggas under de närmaste åren
föreslås att kungen som statschef skall
få minskade befogenheter. Har det gått
bra med denna lägre myndighetsålder i
tider som varit, bör det komma att gå
bra även i fortsättningen.

Även om såsom departementschefen
framhållit majoriteten av remissinstanser
har godkänt en till 25 år höjd myndighetsålder,
så är det ändå ett betydande
antal som anser att den nuvarande
myndighetsåldern är tillräcklig.
Bland dem som gjort erinringar mot

förslaget och yrkat avslag är länsstyrelsen
i mitt eget län, Älvsborgs, och i
Gävleborgs län. Sex ledamöter av regeringsrätten
har anfört erinringar mot
förslaget och finner en höjning utöver
21 år onödig.

Här kan också erinras om att i sällskap
med detta förslag kommer det förslag
om sänkning av rösträttsåldern som
redan har berörts. Det arbetas med en
sänkning av den allmänna myndighetsåldern,
således under 21 år, och den
frågan skall enligt riksdagens uttalande
för några minuter sedan bli föremål för
utredning. Det talas också ofta om att
unga människor mognar tidigare nu än
förr. Utvecklingen i tiden kan knappast
påstås gå i riktning mot en höjning,
utan i stället mot en sänkning av åldersgränsen.

Som det är sagt i den motion som i
denna kammare har lämnats av herr
Gösta Jacobsson förefaller det säreget
att nu bryta ut denna fråga om myndighetsåldern
för den som är närmaste
arvtagare i tronföljden. Den misstanken
ligger nära, att bakom detta förslag om
höjd myndighetsålder finns en spekulation
i den situation som just nu råder
i vårt land genom att en generation i
den naturliga arvsföljden är borta.

Jag vill också vid detta tillfälle beklaga
det beslut som riksdagen för bara
några dagar sedan fattade efter förslag
från konstitutionsutskottet att inte samtidigt
med denna proposition behandla
högermotionerna om kvinnlig tronföljd,
men ett redan fattat beslut i detta ärende
kan inte någonting göras åt vid det
här tillfället.

Det finns en del krafter som vill
avskaffa monarkien och införa republik.
Förslaget om att vår motion om
kvinnlig tronföljd inte skulle behandlas
i vår och det nu föreliggande förslaget
om myndighetsåldern är nog påverkade
av intressen från det hållet. De som vill
införa republik vill inte föra någon mer
högljudd propaganda för den saken,
och så har det varit länge. Man tycker
att tiden inte är lämplig, beroende

Fredagen den 29 maj 19C4

Nr 30

på att vår monark och hela den kungliga
familjen är mycket populära och i
mycket hög grad åtnjuter allmänhetens
stora förtroende och intresse. I avvaktan
på ett bättre utgångsläge och i avvaktan
på att något skall inträffa vid
något tillfälle, kanske under tiden mellan
21 och 25 år, nöjer man sig med att
föreslå en höjning av myndighetsåldern.

Då jag inte kan dela den uppfattningen
att myndighetsåldern bör höjas,
så ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till reservationen och avslag på
utskottets hemställan under punkt 1 a,
vilket innebär —- om detta förslag bifalles
— att nuvarande myndighetsålder
för tronföljare bibehålies.

Det finns, herr talman, även en annan
reservation än denna enbart av högerledamöterna
i utskottet. Den gäller förslaget
om lagrådets organisation, och
om den skall jag fatta mig ännu kortare.

Det har länge ansetts att lagrådet är
arbetstyngt, och det skall nu bli möjligt
för det att arbeta på avdelningar. Vi bär
inget att erinra mot detta förslag. I
detta sammanhang föreslår Kungl. Maj:t
följande bestämmelse: »Där så prövas
nödigt, må i behandlingen av visst ärende
i lagrådet deltaga ytterligare en för
insikt, erfarenhet och redlighet känd
person, som Konungen utser.»

När det gäller frågan om att denna
nya ledamot skall utses för behandling
av vissa ärenden, har vi inte heller
motsatt oss förslaget i denna del. Meningarna
är emellertid delade därom,
hur denna ledamot utanför kretsen av
justitieråd och regeringsråd skall utses.
Skall Kungl. Maj:t såsom föreslagits
utan vidare utse denna ledamot, eller
skall, såsom föreslagits i en motion, han
utses av högsta domstolen? Från högerhåll
har i en motion föreslagits, att ledamoten
skall utses av Konungen efter
hörande av högsta domstolen.

Denna fråga är inte någon stor fråga,
det går inte att påstå. Vi finner det
dock angeläget att högsta domstolen får

Ang. statschefens behöriRhetsålder, m. m.
denna uppgift att avge yttrande innan
någon utanför, som sagt, kretsen av justitieråden
och regeringsrättens lagfarna
ledamöter förordnas på uppdraget
att tjänstgöra i lagrådet.

Vi har reserverat oss för denna uppfattning,
och jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till den under denna punkt
fogade med 3 betecknade reservationen.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Som motionär i tre av
de nu aktuella frågorna vill jag helt
kort anföra några synpunkter.

Den första frågan gäller riksdagens
lönedelegation. Jag vill uttala min tillfredsställelse
över att sådan uppmjukning
har skett av propositionen, att
riksdagen inte alldeles frånhänder sig
det direkta inflytandet i lönefrågorna.
Jag tycker alltså att den ändring som
har gjorts är en ändring till det bättre.

Däremot beklagar jag utskottets beslut
att tillstyrka det i propositionen
föreslagna sättet för sjukas, invaliders
och åldringars rösträttsutövning, nämligen
att dessa grupper skall få rösta
genom ombud. Denna rätt är således inte
längre knuten till make, utan till ett
ombud vilket som helst. Jag befarar att
det kan medföra betydande risker för
obehörig påverkan. Jag hade hellre sett
att man följt den andra föreslagna vägen
när det gäller dessa gruppers röstning.
Då emellertid utskottet är enigt
på den punkten, anser jag det meningslöst
att ställa något yrkande. Jag har
dock velat delge kammaren min uppfattning,
att jag alltjämt vidhåller min
mening om att detta icke är en bra utväg.

Jag begärde ordet huvudsakligen för
att säga något om rösträttsåldern. Det
är ju glädjande att se att både Kungl.
Maj :t och utskottet anser att det kan vara
rimligt med en lägre rösträttsålder
än dén som nu föreslås. Man anser
emellertid att den saken måste anstå
till dess frågan om myndighetsåldern

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m,
har utretts. Jag har under några år föreslagit
att en förutsättningslös utredning
skulle igångsättas om och hur myndighetsåldern
skulle kunna sänkas, men
förslaget har tyvärr varje gång avslagits.
Min specielle motståndare i det fallet,
herr Ahlkvist, lyckades ju även förmå
Nordiska rådet att avslå mitt förslag om
en rekommendation i detta avseende.
Nu har Nordiska rådet däremot antagit
en rekommendation om sänkning av
rösträttsåldern, ehuru man är medveten
om att det finns ett samband mellan
myndighets- och rösträttsålder.

Jag är fullt på det klara med att här
föreligger ett samband, som på längre
sikt kan bli besvärande. Kungl. Maj:t
har löst problemet för en övergångstid
— medan den utredning om myndighetsåldern
arbetar som man tänker tillsätta
— genom ett tillägg till lagparagrafen
av visst slag. Man säger också att
sänkningen med ett år innebär att det
är så få nya som får rösta, att det inte
har så stor betydelse under en kortare
tid. Med samma motivering skulle man
gott kunna sänka rösträttsåldern ytterligare
två år, vilket har föreslagits i
några motioner, av vilka jag har väckt
en. Dessa motioner har emellertid avstyrkts
av utskottet.

Jag anser därför att vi nu mycket väl
kan fatta ett beslut om sänkning av
rösträttsåldern utöver vad som föreslagits
av utskottet. Den utredning om
myndighetsåldern, som skall igångsättas,
bör kunna arbeta så snabbt, att inte
heller vid en ytterligare sänkning av
rösträttsåldern några väsentliga bekymmer
skulle behöva uppstå.

Av nu anförda skäl hemställer jag
om bifall till den reservation av fru
Segerstedt Wiberg m. fl., som har fogats
till konstitutionsutskottets utlåtande
med nr 6.

Herr ADOLFSSON (k):

Herr talman! Jag skall be att under
punkten 5 a i utskottets hemställan få
yrka bifall till motionsparet I: 804 och

II: 987. Motionerna innebär avslag på
regeringsförslaget att vissa nationella
maktbefogenheter skall få överlåtas till
vad som kallas mellanfolklig organisation.
Vi för vår del anser denna fråga
vara av så stor betydelse, att en mera
ingående argumentation nu skulle ha
varit motiverad. Jag begränsar mig
emellertid av känd anledning till ett par
korta och allmänt hållna kommentarer.

Jag vill först konstatera att också utskottet
tydligen hyser vissa bekymmer
över den ändring av § 81 regeringsformen
som föreslås, ty utskottet skriver
på sid. 60 bl. a. följande: »Ett avstående
av befogenheter, som utgör led i den
svenska statens suveränitet, berör fundamentala
principer i vårt styrelseskick
och är sålunda en fråga av mycket
stor vikt.»

Vi anser att detta verkligen är en
mycket stor fråga, så stor och på litet
längre sikt så avgörande, att man måste
känna sig mycket oroad över den
ändring i regeringsformen som här nu
föreslås och som utskottet tillstyrker.

Vi förstår ju att det är en eventuell
associering med eller anslutning till
EEC som föranleder en sådan brådska
att man funnit det angeläget att bryta
ut denna fråga ur det stora författningskomplex,
som nu står under diskussion,
och förorda en särskild lagstiftning
just på denna punkt. Vi tycker att redan
ett överlåtande av vissa svenska
nationella befogenheter till EEC i kraft
av ett riksdagsbeslut och utan folkets
hörande är illa nog. Man erinrar sig
det gamla talesättet om att »ge hin ett
finger» o. s. v. Här öppnas nu porten i
i vart fall ett litet stycke på glänt för
svensk suveränitetsinskränkning, och
sedan är det väl bara en tidsfråga när
krav kommer om att porten skall slås
upp på vid gavel.

Till försvar för förslaget har anförts
att det dock är till mellanfolkliga organisationer
för fredligt samarbete som
vissa delar av de svenska maktbefogenheterna
skall kunna överlämnas. Man
måste nog anse att det argumentet har

Fredagen den 29 maj 1904

Nr 30

1)3

ringa värde, eftersom ju ingen mellanfolklig
organisation säger sig vara icke
fredlig — alla framställer sig tvärtom,
jag höll på att säga självfallet, som
fredliga organisationer. För övrigt finner
vi formuleringen om beslutsöverlåtandets
begränsade omfattning oroande
tänjbar.

Huvudinvändningen från vårt håll
gäller emllertid suveränitetsinskränkningen
över huvud taget. Därom kunde
man känna sig ha anledning att yttra
åtskilligt, men trots frågans vikt skall
jag nu inte säga någonting ytterligare,
med hänsyn till omständigheterna, utan
upprepar det yrkande jag började med
att framställa och hänvisar i övrigt till
motiveringarna i vår motion.

Jag vill tillägga att också från vårt
håll har väckts en motion om rösträtt
vid 18 års ålder. Det kravet återkommer
nu i reservation nr 6, till vilken bifall
redan har yrkats från denna talarstol.
Även jag vill gärna ansluta mig till det
yrkandet.

Herr DAHLBERG (s):

Herr talman! Riksdagen har i dag att
ta ställning till Kungl. Maj:ts proposition
nr 140 med förslag till vissa grundlagsändringar.
Till de 13 olika förslagen
om grundlagsändring har en rad
motioner väckts, bl. a. en beträffande
statschefens behörighetsålder, nämligen
motion nr 802 i denna kammare och 986
i andra kammaren.

I propositionen har föreslagits att
statschefens behörighetsålder skall höjas
från nuvarande 21 till 25 år. Departementschefen
har i stort sett följt
författningsutredningens förslag på den
punkten. Författningsutredningen framhåller:
»Redan de representativa uppgifter,
som tillkommer rikets främste
företrädare, motiverar enligt utredningens
mening en höjning av den nuvarande
minimiåldern.» Vidare heter det:
»De konstitutionella befogenheter, som
enligt förslaget lägges på konungen,
kan i vart fall icke anföras som skäl

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

för en lägre ålder.» Utredningen anser
även att en höjning av behörighetsåldern
lämnar väsentligt bättre utrymme
för fortsatta akademiska eller andra studier.

Vi motionärer har tagit fasta på författningsutredningens
motiv, men anser
att höjningen av behörighetsåldern
inte är tillräcklig utan att behörighetsåldern
bör bli 30 år. Vi har bl. a. påpekat
att författningsutredningens förslag
om höjning av behörighetsåldern
gäller en helt ny grundlag, medan den
i dag aktuella ändringen skall ske inom
den alltjämt gällande 1809 års grundlag.
I 1 § regeringsformen sägs ju enligt
författningsutredningens förslag, att
all statsmakt i Sveriges rike skall utgå
från Sveriges folk. Statschefen skulle
alltså där få agera under helt andra
betingelser än enligt den nuvarande
grundlagen.

I remissvaren på författningsutredningens
förslag finner man att meningarna
är delade. Länsstyrelserna i Stockholms
och Kristianstads län ställer sig
tveksamma om höjningen av behörighetsåldern
från 21 till 25 år är tillräcklig.
Länsstyrelsen i Västerbotten framhåller
den grannlaga uppgift som åvilar
statschefen vid ministärbildning genom
att han skall utse statsminister
och utnämna statsråd.

Allt talar för att man, när nu en höjning
av statschefens behörighetsålder
sker, också beaktar att statschefen i en
monarki bör få reella möjligheter till
en gedigen utbildning. Detta är i dag
inte någon död bokstav, utan frågan om
behörighetsåldern har en reell innebörd
med hänsyn till nuvarande ställning i
kungahuset.

Jag vill, herr talman, yrka bifall till
reservation 2 vid punkten 1 a i det
föreliggande utlåtandet.

När det gäller rösträttsåldern var jag
motionär vid föregående års riksdag.
Den frågan behandlas i det föreliggande
utlåtandet, och jag kan på denna
punkt fatta mig kort, herr talman, eftersom
mina önskemål blivit tillgodo -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.
sedda. Vad min motion förra året innehöll
har departementschefen nu
framlagt som förslag i propositionen,
och om riksdagen följer departementschefen
har jag inget yrkande på denna
punkt.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Omständigheter varöver
utskottet knappast råder har gjort att
intresset i dag väl inte står i rimlig
proportion till det arbete som har nedlagts,
först inom departementet och sedan
inom utskott, på denna fråga. Det
har ju också sin naturliga förklaring,
och alla talare har lovat att fatta sig
kort. Det skall också jag göra, även om
jag anser att det är en mycket stor och
betydelsefull fråga som vi har att behandla.

Jag har själv den kanske kortaste reservationen
som finns till detta utlåtande
och den gäller § 35, där utskottet
redan har företagit en viss jämkning
av statsrådets förslag för att betona att
beslut bör fattas av konungen i statsrådet.
Herr Spångberg och jag har ansett
att det bör markeras tydligare att
det skall vara konungen i statsrådet. Vi
vill alltså inte ha formuleringen »konungen»
eller »han». Både propositionen
och utskottsutlåtandet visar ju
egentligen hur svårt det är att i en
gammal grundlag, som är stämplad av
förhållandena på Karl Johans tid, få
in moderna termer. Herr Spångberg
och jag har som sagt menat att det måste
markeras litet mera, att vi verkligen
är på väg mot en parlamentarism i dess
egentliga mening, och vi har därför åtminstone
velat ha denna nya formulering.

Sedan, herr talman, har herr von
Friesen och jag ett särskilt yttrande,
eftersom det inte var möjligt med eu
reservation på den punkten, i vilket
yttrande vi vill påpeka att vi tycker
att bestämmelsen om att till statsråd
endast skall få utses infödd svensk
medborgare är en föråldrad bestäm -

melse. Vi får allt flera framstående
svenska medborgare som inte är infödda.
Det har inom utskottet framhållits,
vilka oerhörda vådor som skulle kunna
följa av att man lät icke infödda bli
statsråd. Jag tror att skräcken för vad
som skulle kunna följa om man även
kunde ta icke infödda är en skräck,
som inte hör hemma i nutiden eller
framtiden. Denna gång har jag dock
som sagt fått nöja mig med ett särskilt
yttrande. Jag får väl längre fram eventuellt
försöka min lycka på annat sätt.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till reservationen 4.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Det har här kommit yrkanden
utöver vad som finns i reservationerna.
Jag ber att beträffande dem
få hänvisa till vad utskottet anfört under
dessa punkter och yrkar där bifall
till utskottet.

Vad sedan gäller reservationerna som
är fogade till detta utlåtande är det ju
först fråga om statschefens behörighetsålder.
Där förekommer två reservationer,
en att man skall bibehålla behörighetsåldern
vid 21 år och en annan att
man skall gå upp till 30 år. Vid behandlingen
i utskottet har vi funnit att det
inte finns någon anledning att frångå
departementschefens förslag, och jag
yrkar alltså i denna punkt bifall till utskottet.

När det sedan gäller den ändrade lydelsen
av § 21 regeringsformen, som
avser lagrådet, föreligger även där eu
reservation, vari man vill att det skall
vara högsta domstolen och inte konungen
som förordar ledamot i lagrådet.
Bakom detta förslag ligger en misstanke,
nämligen den att det kanske skulle
kunna bli en påverkan från Kungl.
Maj:t om det var på det sättet att Kungl.
Maj:t hade att utse ledamot av lagrådet.
Utskottet har för sin del funnit att det
är att vara alltför misstänksam och har
därför i denna punkt följt Kungl. Maj:t.
Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Vad sedan gäller det som fru Segerstedt
Wiberg nu anförde beträffande
§ 35 är vi inte så rädda — d. v. s. vi
i utskottsmajoriteten -— för att det skall
bli något missbruk, utan vi tror nog att
man skall kunna gå fram med den formulering
varom utskottsmajoriteten är
ense. Jag yrkar även här bifall till utskottet.

Beträffande den sista reservationen,
som har med rösträttsåldern att skaffa,
kanske jag bara behöver erinra om att
vi för en liten stund sedan enhälligt
avslog motioner, som var hänvisade till
första lagutskottet och som gällde eu
sänkning av myndighetsåldern. Det beslutet
fattades ju sedan första lagutskottet
hade fått vetskap om att dessa frågor
skall bli föremål för en utredning.
I konstitutionsutskottet har i varje fall
majoriteten funnit att det råder ett sådant
samband mellan rösträttsåldern
och myndighetsåldern att man inte ensidigt
kan fatta beslut om en sänkning
av rösträttsåldern, utan frågorna är
sammanflätade. Jag föreslår alltså även
här bifall till vad som förslås i proposionen.

Jag ber alltså, herr talman, att på
alla punkter få yrka bifall till vad konstitutionsutskottet
har föreslagit.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara med ett
par ord rätta till ett misstag som herr
Pettersson gjorde sig skyldig till i sitt
anförande, när det gällde reservationen
i fråga om utseende av ledamot av lagrådet.

Det finns nämligen två motioner. I
den ena föreslås att högsta domstolen
skall utse ledamoten och i den andra
motionen, som är en högermotion, föreslås
att högsta domstolen skall få avge
yttrande innan Kungl. Maj:t förordnar
denna ledamot. Det är den senare motionen,
alltså den som gäller enbart yttrande
av högsta domstolen, som föranlett
reservation vid detta utskottsutlåtande.

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

Herr statsrådet KLING:

Herr talman! Trots att det har lidit
ganska långt på dagen och de flesta
av kammarens ledamöter väl ser fram
emot att få de sista voteringarna överstökade,
ser jag mig nödsakad att säga
ett par ord om vissa delar av utskottets
utlåtande.

Det är givetvis förenat med stora svårigheter
att komma med partiella grundlagsreformer
i ett läge då ett förslag
till allmän författningsrevision är föremål
för statsmakternas prövning. Vid
ett separat ställningstagande till en viss
begränsad grundlagsfråga utsätter man
sig lätt för risken att komma till ett
resultat som vid en bedömning från vidare
utgångspunkter kan framstå som
mindre tillfredsställande. För att så
långt som möjligt undvika detta har vi
i årets proposition om partiella grundlagsreformer
begränsat oss till frågor
som av en eller annan anledning ansetts
angelägna att lösa utan tidsutdräkt
och som tillika förefallit möjliga att ta
ställning till utan att föregripa det resultat
som man kan tänkas komma till
i händelse av en allmän författningsreform.
Av samma skäl som ämnesurvalet
sålunda har måst strängt sovras, har
behandlingen av varje särskilt ämne i
regel ansetts böra begränsas till vad
som har varit för ändamålet direkt erforderligt.
Frågor som tangerar ett behandlat
ämne har således i allmänhet
lämnats å sido, i den mån de icke nödvändigtvis
har behövt lösas redan i detta
sammanhang.

Det förefaller som konstitutionsutskottet
i huvudsak har godtagit de principer
efter vilka ämnesurval och ämnesbehandling
har skett i propositionen.
Men på några punkter har utskottet
vidgat ramen för de partiella grundlagsreformerna.
En sådan punkt hänför
sig till avsnittet om statschefens behörighetsålder.
För närvarande gäller att
om statschefen på grund av sin ålder
är obehörig att föra riksstyrelsen, skall
denna i stället utövas av en, tre eller

S Första kammarens protokoll 196b. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m,

fem förmyndare, beroende på vad riksdagen
i det konkreta fallet bestämmer.

I samband med att statschefens behörighetsålder
föreslås så höjd att den
kommer att överstiga den allmänna
myndighetsåldern, har i propositionen
förordats att benämningen på den eller
dem som skall föra riksstyrelsen till dess
statschefen uppnått behörig ålder ändras
från förmyndare till riksföreståndare.
Man bär väl inte gärna en förmyndare
för myndig person. Vad som behandlats
på denna punkt i propositionen
är sålunda endast frågan om en
namnförändring, betingad av förslaget
om höjning av statschefens behörighetsålder.
Däremot har spörsmålet om lämpligheten
av att riksstyrelsen i händelse
av statschefens obehörighet förestås av
en eller flera personer icke berörts i
propositionen. Detta har i första hand
berott på att spörsmålet icke har ansetts
äga något nödvändigt samband med frågan
om statschefens behörighetsålder
och alltså i enlighet med de allmänna
riktlinjerna för propositionens uppläggning
tills vidare borde lämnas å sido. En
annan synpunkt som på denna punkt
inverkat på ämnesavgränsningen i propositionen
är att spörsmålet, huruvida
riksstyrelsen i händelse av statschefens
obehörighet skall förestås av en eller
flera personer, har betydelse också i
andra fall än då obehörigheten beror på
statschefens ålder och att sakliga och
systematiska skäl därför kunde tala för
att spörsmålet prövades i anslutning till
en författningsreform på bredare basis.
Utskottet har i denna del gått ett par
steg längre och föreslagit att riksstyrelsen
endast skall kunna förestås av en
person, när statschefen på grund av sin
ålder är obehörig, och att förfarandet
vid val av sådan person ändras till överensstämmelse
med vad som gäller för
val av Konung. Jag har i sak ingen erinran
mot utskottets förslag beträffande
antalet riksföreståndare utan har endast
velat korrigera den på sina håll förekommande
missuppfattningen att frågan
om antalet ställföreträdare för obehörig

statschef skulle ha sakbehandlats i propositionen
och samtidigt klargöra de
skäl som har föranlett att frågan där
tills vidare lämnats å sido.

En annan punkt, där utskottet har ansett
sig böra gå utöver ramen i propositionen,
rör frågan om riksstyrelsen
under krig. Utskottet har här i 50 §,
tredje stycket, regeringsformen föreslagit
ett nytt stadgande. I anledning av
det förslaget vill jag till en början framhålla
att författningsutredningen har ägnat
ett helt kapitel, det tionde, åt grundlagsregler
angående statsorganens verksamhet
under krig och andra utomordentliga
förhållanden. Av dessa förslag
har jag, såsom framgår av propositionen,
ansett mig nu böra upptaga till
behandling endast frågan om utövningen
av riksdagens befogenheter under
krig. Med hänsyn till det stora antal ledamöter
i detta för statslivet centrala
organ har jag funnit nämnda fråga särskilt
angelägen, bland annat ur beredskapsplaneringssynpunkt.
Med behandlingen
av övriga bestämmelser i tionde
kapitlet förslaget till regeringsform har
jag för min del ansett böra anstå i avbidan
på prövningen av frågan om en
mera genomgripande författningsreform.
Då kräver givetvis också frågan
om riksstvreisens utövande under
krigstid beaktande. Man bör uppmärksamma
att för bedömande av författningsutredningens
förslag i sistnämnda
fråga reglerna i tionde kapitlet måste
ses i sammanhang med de allmänna, i
tredje och fjärde kapitlen i förslaget
upptagna reglerna om statschefen och
rikets styrelse. Remissbehandlingen av
förslaget i dessa senare delar var icke
avslutad vid tiden för propositionens
avlämnande, och någon slutgiltig bearbetning
av remissvaren i dessa avsnitt
har ännu icke kunnat ske. Jag bedömde
alltså saken så att frågan om riksstyrelsen
under krig ännu icke var mogen för
avgörande.

Över huvud taget skulle jag här vilja
tillfoga att det arbete, som vi har haft
med dessa partiella regeringsformsre -

Fredagen den 29 maj 1904

Nr 30

former, liar klart visat att det är omöjligt
att genomföra någon mera genomgripande
författningsreform utan en total
omarbetning av våra grundlagar,
d. v. s. helt nya grundlagar. Den saken
är alldeles klar efter det arbete
som vi nu har haft.

Om jag skall följa min plikt att vara
uppriktig mot kammaren kan jag icke
påstå att mina farhågor för att saken
icke skulle vara färdig för ett ställningstagande
blivit helt skingrade genom
de förslag som utskottet har framlagt.
Ehuru jag förstår och respekterar
den goda tanke som ligger bakom förslaget,
har jag litet svårt att känna odelad
tillfredsställelse med förslagets utformning.
Det förefaller nämligen icke
vara helt klart vad förslaget närmare
kommer att innebära. Om man håller
sig till själva lagtexten, alltså § 50 tredje
stycket, och det skall man ju mer än
eljest göra när det gäller grundlag, tyder
stadgandets premiss — »Kan till
följd av krig, vari riket befinner sig,
rikets styrelse icke föras efter vad i
denna regeringsform stadgas» — närmast
på att stadgandet skulle vara tilllämpligt
så snart någon grundlagsbestämmelse
som avser rikets styrelse på
grund av kriget icke går att i allo tilllämpa,
oavsett vad bestämmelsen i fråga
reglerar. Rättsföljden i det föreslagna
stadgandet, nämligen att riksdagen
respektive dess krigsdelegation till rikets
skydd och krigets slutförande äger
förordna hur riksstyrelsen skall förestås,
ger däremot det intrycket att stadgandet
endast skulle syfta på det fall
att till följd av krig hinder skulle uppkomma
för statschefen eller legal ställföreträdare
för denne att fullgöra sina
funktioner.

Läser man utskottets motivering bibringas
man den uppfattningen att en
tredje tolkning skulle vara avsedd, åsyftande
det fall att statschefen eller statsrådet
eller båda satts ur funktion på
grund av kriget. Vilken av de olika
tolkningarna man än väljer, kommer
stadgandet att omfatta åtminstone den

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.
situationen alt någon statschef till följd
av kriget icke längre finnes. Denna situation
omfattas också av reglerna i 94
§ regeringsformen, där saken regleras
på annat sätt än i det föreslagna stadgandet.
Detta ger anledning till tvekan
om vilket av de båda konkurrerande
lagrummen som skall tillämpas.

Slutligen kan man ur systematisk synpunkt
ifrågasätta lämpligheten av åt!
regler om riksstyrelsen intas i det avsnitt
av regeringsformen som innehåller
regler om riksdagen.

Med hänsyn till den kritik som således
ur olika synpunkter kan riktas mot
det föreslagna stadgandet har jag —
trots min uppskattning av utskottets goda
uppsåt — svårt att helt frigöra mig
från den tanken att det hade varit bättre
om denna fråga fått mogna ytterligare
någon tid.

Till sist, herr talman, skall jag endast
beröra ett par saker i utskottets motivering.
I det avsnitt som avhandlar sådana
ändringar som kan möjliggöra en
dubblering av lagrådet uttalar utskottet
på sid 46: »Då högsta domstolens arbetsbörda
genom den i förevarande proposition
jämväl föreslagna ändringen i
§ 26 regeringsformen kommer att i viss
mån minska, torde emellertid, om förslaget
genomföres, någon ökning av antalet
justitieråd ej behöva ske.»

För att något missförstånd inte skall
behöva uppstå vill jag meddela att det
redan nu torde vara klart att när det
omfattande jordabalksförslaget remitteras
till lagrådet blir det nödvändigt att
justitierådens antal ökas. Om det däremot
i framtiden kommer att bli erforderligt
är det nu för tidigt att uttala
sig om.

I fråga om den s. k. EEC-paragrafen
uttalar utskottet i det stycke som börjar
strax nedanför mitten på sidan 61
beträffande ordningen för befogenhetsöverlåtelser
att »endast om delegationsfrågan
är mycket brådskande bör den
alternativt föreslagna regeln med beslut
av en riksdag med kvalificerad majoritet
få användas». Jag utgår ifrån att

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighets&lder, m. m

utskottet inte med denna skrivning avsett
någon skärpning av den i propositionens
motivering använda formuleringen.

Herr statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! I det förslag till grundlagsändring
som kammaren nu har att
ta ställning till förekommer också vissa
omformuleringar av §§35 och 36 regeringsformen
som reglerar statstjänstemännens
rättsställning i viss utsträckning.
Utskottet har i sin skrivning anfört
en motivering som föranlett mig
att begära ordet i denna punkt.
Utskottet säger på sid. 51: »Utskottet har
i förslaget till utformning av § 36 regeringsformen
vidtagit en jämkning,
som på ett otvetydigt sätt anger att
bestämmelser om statstjänstemännens
rättigheter och skyldigheter genom den
föreslagna grundlagsändringen i stället
givas i lag. Med hänsyn till den konstitutionella
betydelse, som denna lagstiftning
får, föreslår utskottet att beredningen
av dessa lagärenden inom riksdagen
tillkommer konstitutionsutskottet.
»

Vidare har utskottet föreslagit en
ändring av riksdagsordningens § 38, där
man har tillagt orden »om statstjänstemännens
rättsställning». Även dessa frågor
skall alltså handläggas av konstitutionsutskottet.

Vi har arbetat intensivt med en lösning
av förhandlingsrättsfrågorna. Vi
har hela tiden haft som riktmärke att
anpassa den statliga förhandlingsordningen
i alla avseenden till den rättsordning
som gäller på den enskilda sektorn.
I det förslag som framlägges är
avsikten att man i tjänstemannalagen
skall reglera statstjänstemännens skyldigheter
och vissa rättigheter, under det
att de ekonomiska rättigheter som statstjänstemännen
har skall regleras i kollektivavtal.
Med den formulering som
utskottet givit blir det ganska vittsyftande,
men jag förmodar att utskottet
inte avsett en prövning av kollektivav -

talets innehåll utan enbart tjänstemannalagens
paragrafer.

På den punkten vill jag erinra om att
parallellt med förslaget till förhandlingsrätt
för statstjänstemännen och den
särskilda lag som skall reglera detta
kommer också att läggas fram ett förslag
berörande kommunaltjänstemännen.
Lagen för kommunaltjänstemän är
i de paragrafer som föreläggs riksdagen
identisk med vissa paragrafer i lagen
för statens tjänstemän. Det lagförslaget
skall i vanlig ordning remitteras till
andra lagutskottet som har att handlägga
arbetsmarknadsfrågor i övrigt, och
då förefaller det mig som om det hade
varit naturligare och riktigare att det utskott
som regelmässigt handlägger dessa
frågor även hade haft att handlägga lagstiftning
som rör tjänstemännen. Men
den formulering som utskottsutlåtandet
nu har fått innebär att å ena sidan konstitutionsutskottet
och å andra sidan
andra lagutskottet skall samtidigt behandla
likalydande paragrafer i eu lagstiftning
som gäller dels för statstjänstemännen,
dels för kommunaltjänstemännen.
Det är den formen som jag
finner mindre ändamålsenlig, och det
är därför som jag har velat anföra de
synpunkter som jag har framfört i denna
fråga.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
säga till herr Pettersson i Visby att om
riksdagen hade bifallit det förslag om
förutsättningslös utredning av myndighetsåldern
som har väckts här vid åtskilliga
tillfällen tidigare, första gången
av mig för några år sedan, hade måhända
förutsättningar nu förelegat för
den ytterligare sänkning av rösträttsåldern
som både statsrådet och utskottet
tycks ha en viss förståelse för. Under
alla förhållanden kan man konstatera
att avslagen på dessa tidigare framstötar
har inneburit en försening av det
genomförande av en lägre rösträttsålder
som vi och tydligen många andra

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

(39

önskar och därtill medför att den lösning
som nu av Kungl. Maj:t och utskott
framläggs blir behäftad med vissa
problem under en övergångstid.

Det kan vara motiverat att detta konstaterande
göres.

Herr ELMGREN (s):

Herr talman! Herr Georg Pettersson
har ju besvarat vissa i debatten framförda
synpunkter. Jag har begärt ordet
med anledning av att justitieministern
och civilministern har yttrat sig i debatten.

Till justitieministern vill jag säga att
om utskottet hade haft kännedom om
det omfattande arbete som förestod beträffande
jordabalken — det framgick
inte av propositionen — hade skrivningen
säkerligen inte blivit så stark
på denna punkt. Jag har för min del
ingenting att erinra mot att det kommer
en proposition till riksdagen om
utökning av justitierådens antal när jag
nu hör justitieministerns motivering.

Beträffande civilministerns anförande
vill jag bara påpeka att vad utskottet
med sin skrivning avser är de grundläggande
bestämmelserna om statstjänstemännens
rättsliga ställning, alltså
det som egentligen skulle ha haft
plats i grundlag men som man inte
vill belasta denna med. Det är därför
konstitutionsutskottet kommer in i bilden.
Men jag vill försäkra civilministern
att när vi behandlade dessa saker
sades det ganska klart ifrån att vi inte
ville ta ifrån andra lagutskottet någon
del av dess arbetsområde. Ett sammansatt
utskott är därför från vår sida att
räkna med på denna punkt.

Jag finner emellertid med anledning
av civilministerns anförande att det behövs
en formell ändring i utskottsutlåtandet
för att vi skall kunna undvika
vissa svårigheter nästa år då dessa
grundlagsförslag kommer så att säga i
ett paket och är odelbara och därför
denna paragraf, som civilministern talat
om, behandlas samtidigt med § § 35

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

och 36 regeringsformen. Jag skulle därför,
för att undvika eventuella svårigheter,
vilja föreslå en formell ändring
på sid. 116 i utlåtandet av den innebörden
att man sätter a) förslag till
ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen
och b) förslag till ändrad
lydelse av § 38 riksdagsordningen. Då
har man således delat på paketet och
fått större handlingsfrihet.

Jag yrkar i övrigt, herr talman, bifall
till utskottets hemställan.

Herr DAHLÉN (fp):

Herr talman! Såvitt jag kunde uppfatta
det anförande utskottets ärade ordförande
höll, har jag för min del ingenting
att invända mot den uppdelning
han föreslog.

Beträffande civilministerns farhågor
vill jag säga att den saken kan väl ordnas
på det sätt som herr Elmgren här
antytt. Det finns också möjligheter att
i detta fall använda uppmjukningsregeln,
och jag tror inte heller att det blir
några svårigheter vid behandlingen av
frågan om lag för kommunaltjänstemännen.

Vidare var justitieministern ■—- om
jag uppfattade honom rätt — beträffande
§ 50 regeringsformen en aning osäker
om vad som avsågs med utskottets
förslag till lydelse av paragrafen i andra
stycket. Av utskottets motivering på
sid. 83 i utlåtandet framgår ganska
klart att detta måste syfta på § 4 regeringsformen,
och då kan väl själva omfattningen
av orden »rikets styrelse»
inte föranleda något missförstånd. Därtill
står i slutet på fjärde stycket på sid.
83 att det gäller att interimistiskt förordna
om riksstyrelsen. Detta kan knappast
avse annat än Konung och statsråd.
Att det skulle inbegripa frågor av helt
annan karaktär, om domstolar etc., kan
knappast vara meningen.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning av vad därunder yrkats
propositioner komrae att framstäl -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964
m. m.

Ang. statschefens behörighetsålder,

las särskilt beträffande varje punkt av
ustkottets i förevarande utlåtande gjorda
hemställan, varvid dock dels viss
uppdelning komme att ske vid punkterna
1, 3, 4 och 10, dels punkterna 5 b
—-9 och 11—13 sammanföres.

I fråga om de i punkten 1 framlagda
grundlagsändringsförslagen, fortsatte
herr talmannen, hade yrkats

dels att såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling skulle antagas
av utskottet framlagda förslag till
ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,
§§ 53 och 67 riksdagsordningen
samt § 2 successionsordningen,

dels att nämnda grundlagsändringsförslag
skulle avslås,

dels ock att kammaren skulle såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag till ändrad
lydelse av dessa grundlagsändringsförslag,
som framlagts i den av herr Spångberg
till denna punkt avgivna reservationen.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner, först på antagande av
samt vidare på avslag å utskottets förslag;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
antagande av utskottets förslag, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Sveningsson begärde votering, i
anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av följande
lydelse:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
av konstitutionsutskottet i dess utlåtande
nr 19 punkten 1 framlagda förslaget
till ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93
regeringsformen, §§ 53 och 67 riksdagsordningen
samt § 2 successionsordningen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —106;

Nej — 30.

Därjämte hade 1 ledamot tillkännagivit,
att han avstode från att rösta.

Därefter gjorde herr talmannen beträffande
det i herr Spångbergs reservation
framlagda förslaget propositioner,
först på antagande härav samt vidare
på avslag därå; och förklarade
herr talmannen, efter att hava upprepat
propositionen på antagande av detta
förslag, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition
:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
förslag till ändrad lydelse av §§ 39, 41
och 93 regeringsformen, §§ 53 och 67
riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen,
som framlagts i den beträffande
punkten 1 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 av herr Spångberg
avgivna reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en bör -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

jan omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Dahlberg begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —7;

Nej —128.

Därjämte hade 3 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På särskilda propositioner bifölls
härefter dels vad utskottet i övrigt hemställt
i punkten 1, dels ock utskottets i
punkten 2 gjorda hemställan.

Såvitt avsåge det i punkten 3 framlagda
förslaget till ändrad lydelse av
§ 21 regeringsformen, anförde nu herr
talmannen, hade yrkats dels att detsamma
skulle antagas såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling, dels
ock att kammaren skulle såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag, som framlagts i den
av herr Sveningsson m. fl. till denna
punkt avgivna reservationen.

Härpå gjordes propositioner, först på
antagande av samt vidare på avslag å
utskottets förslag; och förklarades den
förra propositionen, som upprepades,
vara med övervägande ja besvarad.

Vidare gjorde herr talmannen propositioner,
först på antagande av samt vidare
på avslag å det i reservationen
framlagda förslaget; och förklarade
herr talmannen, sedan han upprepat
propositionen på antagande av reservationens
förslag, sig anse denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
förslag till ändrad lydelse av § 21 regeringsformen,
som framlagts i den beträffande
punkten 3 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 av herr Sveningsson
m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånvo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Sveningsson begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja —25;

Nej —106.

Därjämte hade 5 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På härefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt i punkten
3.

I vad gällde punkten 4, yttrade herr
talmannen, hade yrkats att kammaren
skulle såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga dels a) utskottets
förslag till ändrad lydelse av
§§35 och 36 regeringsformen, dels b)
utskottets förslag till ändrad lydelse av
§ 38 riksdagsordningen, samt vidare
det i den av fru Segerstedt Wiberg och
herr Spångberg till punkten avgivna reservationen
framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 35 regeringsformen.

Härefter gjordes propositioner, först
på antagande av samt vidare på avslag
å utskottets förslag till ändrad lydelse
av §§ 35 och 36 regeringsformen; och
förklarades den förra propositionen,

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

Ang. statschefens behörighetsålder, m. m.

vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

Ytterligare gjordes propositioner,
först på antagande av samt vidare på
avslag å utskottets förslag till ändrad
lydelse av § 38 riksdagsordningen; och
förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Sedermera gjorde herr talmannen
propositioner, först på antagande av
samt vidare på avslag å det i reservationen
framlagda förslaget till ändrad
lydelse av § 35 regeringsformen; och
förklarade herr talmannen, efter att hava
upprepat propositionen på antagande
av reservationens förslag, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
förslag till ändrad lydelse av § 35 regeringsformen,
som framlagts i den beträffande
punkten 4 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 av fru Segerstedt
Wiberg och herr Spångberg avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för nej-propositionen.

Avseende utskottets hemställan i
punkten 5 a gjordes propositioner, först
på bifall till densamma samt vidare på
bifall till motionerna I: 804 och II: 987;
och förklarades den förra propositio -

nen, vilken förnyades, vara med övervägande
ja besvarad.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i punkterna 5 b—.9 hemställt.

Vidkommande det i punkten 10 framlagda
förslaget till ändrad lydelse av
§ 16 riksdagsordningen, anförde nu
herr talmannen, hade yrkats dels att
detsamma skulle antagas såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling,
dels ook att kammaren skulle såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga det förslag, som framlagts i
den av fru Segerstedt Wiberg m. fl. till
denna punkt avgivna reservationen.

Därpå gjordes propositioner, först på
antagande av samt vidare på avslag å
det av utskottet framlagda förslaget;
och förklarades den förra propositionen,
som upprepades, vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Pettersson, Georg, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en omröstningsproposition av
följande lydelse:

Den, som såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antager det
förslag till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen,
som framlagts i den beträffande
punkten 10 i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 av fru Segerstedt
Wiberg m. fl. avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, avslås nämnda grundlagsändringsförslag.

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för nej-propositionen.

Då emellertid herr Svanström begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och
befunnos vid omröstningens slut rösterna
hava utfallit sålunda:

Ja—-27;

Nej —103.

Därjämte hade 7 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

På därefter gjord proposition bifölls
vad utskottet i övrigt hemställt i punkten
10.

Slutligen bifölls på gjord proposition
vad utskottet i punkterna 11—13 hemställt.

Ang. statsråds deltagande i utskott

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets
utlåtande nr 20, i anledning av
väckta motioner angående vissa grundlagsändringar.

Konstitutionsutskottet hade funnit sig
böra till behandling i ett gemensamt utlåtande
upptaga följande till utskottet
hänvisade motioner rörande grundlagsfrågor,
nämligen

1) de likalydande motionerna nr 247
i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 177 i andra kammaren
av herr von Friesen, angående konstitutionsutskottets
dechargeförfarande;

2) de likalydande motionerna nr 248
i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 178 i andra kammaren
av herr von Friesen, vari hemställts,
att riksdagen måtte besluta sådan
grundlagsändring, att statsråd gåves tillträde
till utskott på sätt i motionerna
närmare angivits;

Ang. statsråds deltagande i utskott

3) de likalydande motionerna nr 246
i första kammaren av fru Segerstedt
Wiberg och nr 176 i andra kammaren
av herr von Friesen, angående utskottssammanträde
mellan riksdagssessioner;
samt

4) den vid 1963 års riksdag väckta
motionen nr 467 i första kammaren av
herr Sundin m. fl., angående den allmänna
motionstiden.

Utskottet hade i det nu ifrågavarande
utlåtandet på anförda skäl hemställt,
att

1) motionerna 1:247 och 11:177;

2) motionerna 1:248 och 11:178;

3) motionerna I: 246 och II: 176; samt

4) motionen 1:467 från år 1963

icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade anförts av fru Segerstedt
Wiberg samt herrar von Friesen
och Hamrin i Jönköping, vilka ansett,
att utskottet bort i anledning av
motionerna I: 248 och II: 178, angående
statsråds deltagande i utskott, för riksdagen
framlägga förslag till grundlagsändringar
i motionernas syfte.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till den vid utskottets utlåtande fogade
reservationen.

Herr PETTERSSON, GEORG, (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Jag ber att av tekniska
skäl få återta mitt yrkande.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, bifölls vad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo bankoutskottets utlåtanden
och memorial:

nr 39, angående dels regleringen för
budgetåret 1964/65 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

m. m., dels vissa i anslutning härtill
väckta frågor;

nr 40, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ändringar i reglementet för
riksgäldskontoret; och

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden,

varvid utlåtandet nr 39 företogs
punktvis till avgörande.

Vad utskottet i dessa betänkanden
hemställt bifölls.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
137, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1964/65 jämte en i
ämnet väckt motion.

Beträffande detta utlåtande hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
138, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ytterligare utgifter å
tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret
1963/64, i vad propositionen avser
avskrivning av nya kapitalinvesteringar.

Även beträffande detta utlåtande hade
utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i utlåtandet hemställt.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
139, i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
om anslag för budgetåret 1964/65
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner.

Jämväl beträffande detta utlåtande
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

På sedermera gjord proposition bifölls
vad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
140, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden.

Utskottet hade beträffande detta memorial
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därpå bifölls på gjord proposition
vad utskottet i förevarande memorial
hemställt.

Föredrogs första lagutskottets memorial
nr 34, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden.

Beträffande detta memorial hade utskottet
hemställt, att detsamma måtte
företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls berörda
hemställan.

Sedermera bifölls på gjord proposition
vad utskottet i memorialet hemställt.

Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 2, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandling av särskilda
utskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angå

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

ende .studiesocialt stöd till studerande
ungdom, dels Kungl. Maj:ts förslag i
statsverkspropositionen angående anslag
till kostnader för avskrivning av
vissa studielån med statlig kreditgaranti,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Sedan kammaren bifallit utskottets
hemställan om ärendets företagande till
avgörande efter allenast en bordläggning,
lades utskottets i memorialet gjorda
anmälan till handlingarna.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
145, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64.

Även beträffande detta memorial hade
utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan.

Därefter bifölls på gjord proposition
vad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs statsutskottets memorial nr
146, angående statsregleringen för budgetåret
1964/65.

Jämväl beträffande detta memorial
hade utskottet hemställt, att detsamma
måtte företagas till avgörande efter allenast
en bordläggning.

På gjord proposition bifölls denna
hemställan, varefter memorialet företogs
till avgörande punktvis.

Punkterna 1—12

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 13 och 14

Lades till handlingarna.

Punkten 15

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 16

Lades till handlingarna.

Punkten 17

Vad utskottet hemställt bifölls.

Anmäldes jordbruksutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 275, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 276, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställningar angående anslag till naturvårdsverksamhet,
m. in. jämte i ämnet
väckta motioner.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes särskilda
utskottets förslag till riksdagens skrivelse,
nr 290, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
studiesocialt stöd till studerande
ungdom, dels Kungl. Maj:ts förslag i
statsverkspropositionen angående anslag
till kostnader för avskrivning av
vissa studielån med statlig kreditgaranti,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Anmäldes statsutskottets förslag till
riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 295, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad organisation
av postverket, m. m.;

nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1964/65 jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

302, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1964/
65 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

303, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64;

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

nr 304, angående statsregleringen för
budgetåret 1964/65; och

nr 305, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1964/65.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes allmänna beredningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 308, till Konungen i anledning av
väckta motioner dels angående skadeverkningar
av kemiska växtskyddsmedel,
dels om forskning och försök och
dels om utredning rörande sådana växtskyddsmedel.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan
i utlåtande nr 36 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes första lagutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen: nr

312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
ll:o), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Majrts regeringsrätt;
samt

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om tilllämplig
lag beträffande internationella
köp av lösa saker, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 314, till Konungen
angående dels regleringen för
budgetåret 1964/65 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. in., dels vissa i anslutning härtill
väckta frågor.

Skrivelseförslaget godkändes under
förutsättning att utskottets hemställan i
utlåtande nr 39 bifölles även av andra
kammaren.

Anmäldes bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelser:

nr 315, till fullmäktige i riksgäldskontoret
med uppdrag att utreda frågan
om skrivhjälp till riksdagens ledamöter;

nr 316, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
med uppdrag att utreda dels
frågan om riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och behov av resurser,
dels frågan om anordnandet av
ett klipparkiv för riksdagens räkning;
samt

nr 317, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vart och ett
av dem, att andra kammaren i avseende
å motsvarande utskottsutlåtande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och godkändes konstitutionsutskottets
förslag till riksdagens
skrivelse, nr 318, till Konungen i anledning
av väckt motion om rätt för
kommun att tillskapa semesterbyar
m. m.

Anmäldes och godkändes andra lagutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 319, till Konungen i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
skolväsendets centrala ledning
m. m., i vad propositionen hänvisats
till lagutskott, dels ock i ämnet väckta
motioner.

Anmäldes Kungl. Maj:ts till kammaren
överlämnade proposition nr 161,
angående tandläkarutbildning m. m. i
Göteborg.

Den kungl. propositionen hänvisades
till statsutskottet; och beslöts att upp -

Fredagen den 29 maj 1964

Nr 30

skjuta behandlingen av densamma till
höstsessionen.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag.

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med andra kammarens
talman får jag meddela att riksdagens
höstsession i år kommer att taga sin
början fredagen den 16 oktober kl. 14.
Kallelse kommer att i vanlig ordning
utfärdas genom annonsering och genom
tillkännagivande i radio.

När kammaren nu står inför avslutningen
av årets vårsession, vill jag uttala
ett varmt tack till såväl kammarens
ledamöter som dess tjänstemän för ett
förtjänstfullt arbete under sessionen.

Uet antal ärenden som riksdagen detta
år haft att behandla är större än någonsin
tidigare, och jag är medveten
om att arbetsbelastningen under vårsessionen
och i synnerhet under dess avslutningsskede
varit stor. Genom en alltmer
genomgripande arbetsplanering har
det emellertid i en större utsträckning
än man med hänsyn till arbetsbelastningen
haft anledning förmoda varit
möjligt att undvika alltför sena kvällsplena
och jämväl gått att genomföra att
arbetet kunnat avslutas i rimlig tid på
fredagarna.

Emellertid torde nu i huvudsak det
vara gjort för arbetsplaneringen inom
riksdagen som går att åstadkomma enbart
med riksdagens organ. Tyvärr har
riksdagens arbete såväl i utskott som i
kamrar belastats med ett antal stora
ärenden, vilka kommit riksdagen till
handa först under sessionens senare del.
I detta läge har ett betydande antal
ärenden, flera än något år tidigare,
måst uppskjutas till behandling under
höstsessionen. Jag räknar därför med
att även höstsessionen kommer att bli
ganska arbetsam. Under hösten har
riksdagen sålunda att behandla bl. a.
propositioner rörande totalförsvarets
regionala ledning, naturvårdslag och hu -

vudmannaskapet för rådhusrätterna och
därjämte ett mycket stort antal motioner.

För många ledamöter med starka engagemang
i såväl utskott som kammare
har särskilt avslutningen av vårsessionen
givit en tyngre arbetsbörda än vad
som är rimligt. Det synes nu ofrånkomligt
att en ändring kommer till stånd.
Härvid måste frågan om tidpunkten för
propositionernas avlämnande upptagas
till ny, allvarlig prövning. Det är frestande
att jämföra den tid som står till
förfogande för kommittébehandling, remisser
— trots klagomål på för kort tid
— och utarbetandet av propositioner å
ena sidan och riksdagsledamöternas tid
för inläsning av Kungl. Maj:ts propositioner,
övervägande av och utarbetande
av motioner samt utskotts- och kammarbehandling
å andra sidan. För att åstadkomma
drägliga arbetsförhållnaden synes
mig ett långt intimare samarbete än
hittills mellan riksdag och regering för
gemensam arbetsplanering vara erforderligt.

För riksdagens möjligheter att arbeta
effektivt är dess tjänstemannafrågor av
avgörande betydelse, och tiden synes
mig nu vara inne att till närmare behandling
upptaga av författningsutredningen
ställt förslag om att förse riksdagen
med en egen tjänstemannakår.

Jag vill uttala en förhoppning att de
frågor jag berört skall kunna få en
lösning inom en nära framtid.

Slutligen vill jag personligen tacka
för den vänlighet och det överseende
kammaren och dess enskilda ledamöter
visat mig i min egenskap av kammarens
talman.

Jag tackar er alla och önskar er en
god och angenäm sommar.

Detta tal besvarades av herr SANDLER
i följande ordalag:

Herr talman! Kammaren önskar förvisso
att ett tack framföres till vår ärade
och avhållne talman för hans vänliga
sommarhälsning till oss och att en
motsvarande hjärtlig hälsning returne -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964

ras till Eder, herr talman, från kammarens
sida.

Vi har bakom oss några veckor av
en orimlig arbetsbelastning, så orimlig
att en upprepning kommer att menligt
inverka på riksdagens anseende. Jag
ansluter mig därför helt och fullt till
vad herr talmannen nyss har sagt oss
om nödvändigheten att överväga möjligheterna
att tillämpa mera effektiva
arbetsformer i riksdagens arbete och
att ansvaret därvidlag ankommer icke
blott på riksdagen utan även på regeringen.

Vi andra har ju haft möjlighet att då
och då skaffa oss en frist genom att avstå
från att sitta i våra bänkar, men
denna möjlighet till rörelsefrihet tillkommer
inte talmannen. Han är inte
bara bunden tid talmansstolen, han har
också att med uppmärksamhet följa allt
som försiggår under kammarens förhandlingar,
fånga upp alla yrkanden —
de må vara än så utsiktslösa — och han
har i förekommande fall därjämte att
pröva huruvida propositioner skall
framställas beträffande ställda yrkanden.

Vi har ju en alldeles färsk erfarenhet
av ett mycket märkligt sådant ställningstagande
från gårdagen. Jag tillåter
mig att uttala min uppskattning över
talmannens ambition att, efter allvarligt

övervägande av den fråga som då förelåg,
ta en ståndpunkt som befriade kammaren
från att själv fatta något beslut
i ärendet och att efter sorgfällig prövning
meddela oss resultatet: att det
framställda yrkandet enligt talmannens
mening kunde ställas under proposition.

Vi har under hela denna riksdag haft
anledning att beundra herr talmannens
uthållighet i arbetet. Han är också väl
förtjänt av att nu få några månaders
sommarvila — utan plenidagar — för
att kunna ansa sin egen trädgårdstäppa,
där jag förmodar att det växer andra
blomster än dem vi har här i riksdagen! Vi

önskar talmannen hjärtligt välkommen
tillbaka för att återtaga ledningen
av vårt arbete i höst.

Herr talmannen förklarade härefter,
under förutsättning att andra kammaren
ej i återstående ärenden fattade annat
beslut än första kammaren, årets
vårsession för första kammarens del avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes kl.
17.07.

In fidem

K.-G. Lindelöw

Stockholm 1964. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

640020