Nr 30 FÖRSTA KAMMAREN 19 6 2 (Riksdagens protokoll 1962:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30 FÖRSTA KAMMAREN 19 6 2

13—14 november

Debatter ra. m.

Onsdagen den 14 november Sid.

Beskattningen av ensamstående barnförsörjare .................. 4

Om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen .................... 8

Godkännande av en europeisk social stadga...................... 24

Om stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land ....... . 25

Interpellationer:

av herr Elowsson, Nils, ang. behörighetsreglerna för konsulenter
hos hushållningssällskapen ............................ 29

av herr Larsson, Thorsten, ang. polismyndighets rätt och plikt
att ingripa vid hot om våld .............................. 29

Samtliga avgjorda ärenden

Onsdagen den 14 november

Statsutskottets utlåtande nr 157, ang. organisation m. in. av försvarets
centrala intendenturförvaltning ........................ 4

— nr 158, om ökad upplåtelse av militära verkstäder för civil yr kesskolutbildning

.......................................... 4

— nr 159, om besiktningen av hästar, som uttagas enligt militära

uttagningsförordningen .................................... 4

— nr 160, om en plan för fortsatt utbyggnad av patent- och registreringsverket
............................................ ^

— nr 161, om sättet för vissa utbetalningar till kommuner m. fl. .. 4

_ nr 162, om ersättning till byggnadsarbetaren A. S. Sundström för

skada uppkommen genom olycksfall i arbetet ................ 4

— nr 163, om partiell tjänstledighet eller deltidstjänstgöring för

folk- och småskollärare m. ................................ 4

_ nr 164, om rätt för lärare att tillgodoräkna tjänstgöring i annat

nordiskt land såsom merit .................................. 4

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 58, ang. förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen, m. m........................... 4

— nr 59, om ändrad lydelse av 8 § förordningen angående stämpelavgiften,
m. m............................................. 18

Andra lagutskottets utlåtande nr 34, om ersättning av statsmedel vid
ingripanden enligt karantänskungörelsen .................... 18

— nr 35, om auktorisering av bilförsäljare ...................... 18

— nr 36, om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen............ 18

— nr 38, ang. godkännande av en europeisk social stadga ........ 24

— nr 39, ang. ändring i sjömanslagen, m. m..................... 25

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37, om tidpunkten för utbetalande
av ersättning vid expropriation av vägmark.................. 25

— nr 38, om trafiksäkerhetsbestämmelserna avseende husvagn .... 25

— nr 39, ang. översyn av bestämmelser om arbetstid för förare i

yrkesmässig automobiltrafik ................................ 25

— nr 40, ang. kompetensfördelningen mellan länsstyrelse och biltrafiknämnd
.............................................. 25

— nr 41, ang. fångst av vildkanin med iller och nät, m. in....... 25

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 49, om stöd till den estniska
befolkningsgruppen i vårt land ........................ 25

Tisdagen den 13 november 1962

Nr 30

Tisdagen den 13 november

Kammaren sammanträdde kl. 16.00.

Justerades protokollet för den 6 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
telegram:

New York 13 9/11

Första kammaren Riksdagshuset
Stockholm

Anhåller om ledighetens förlängning
en vecka.

Alva Myrdal

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 196, angående statligt stöd till förbättrad
torrläggning av Kvismaredalen m. fl.
områden i Örebro län.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 197, med förslag till förordning angående
de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum.

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts proposition
nr 198, med förslag till förordning
om bekämpande av hönstyfus.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 191, med förslag till lag om rätt
för kommun att bistå utländska studerande.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 192, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Argentina för undvikande
av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet.

Föredrogs och hänvisades till jordbruksutskottet
Kungl. Maj:ts proposition
nr 193, angående omorganisation av statens
jordbruksnämnds råd.

Föredrogos och bordlädes ånyo statsutskottets
utlåtanden nr 157—164, bevillningsutskottets
betänkanden nr 58 och
59, andra lagutskottets utlåtanden nr 34
—36, 38 och 39, tredje lagutskottets utlåtanden
nr 37—41 samt allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

194, med förslag rörande beredskapslagring
av olja; samt

nr 199, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge angående
grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags inkomster.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts proposition nr 195,
angående lönegradsplaceringen för vissa
tjänster m. m.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.04.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Onsdagen den 14 november

Kammaren sammanträdde kl. 14.00.

Upplästes ett till kammaren inkommet
protokoll, så lydande:

År 1962 den 14 november sammanträdde
de valmän, som av kammaren fått i
uppdrag att utse fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret för anställande
av val utav en suppleant för en fullmäktig
i riksbanken efter herr J. Sigfrid
Jonsson i Strömsund, vilken avlidit; och
befanns efter valets slut hava blivit utsedd
till

suppleant för herr Persson, Ragnar
Valdemar

under återstående delen av valperioden
1960—1963:

herr Nilsson, Elis Birger,

ledamot av andra kammaren, med
46 röster.

Olof Nilsson O. Malmborg

Nils-Eric Gustafsson Ragnar Bergh

På framställning av herr talmannen
beslöts att det upplästa protokollet skulle
läggas till handlingarna ävensom att
riksdagens kanslideputerade skulle genom
utdrag av protokollet underrättas
om detta val samt anmodas låta uppsätta
och till kamrarna ingiva förslag dels till
förordnande för den valde, dels ock till
skrivelse till Konungen med anmälan om
det förrättade valet.

Vid föredragning av Kungl. Maj:ts proposition
nr 194, med förslag rörande beredskapslagring
av olja, hänvisades propositionen,
i vad den avsåge ändring i
förordningen den 31 maj 1957 (nr 344)
om oljeavgift in. m. och ändring i förordningen
den 5 december 1958 (nr 575)
om avskrivning å vissa oljelagringsanläggningar,
m. m., till bevillningsutskottet
samt i övrigt till behandling av lagutskott.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet
Kungl. Maj :ts proposition
nr 199, angående godkännande av avtal
mellan Sverige och Norge angående
grunderna för fördelning i beskattningshänseende
av Luossavaara-Kiirunavaara
Aktiebolags inkomster.

Föredrogos ånyo statsutskottets utlåtanden: nr

157, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående organisation m. m.
av försvarets centrala intendenturförvaltning; nr

158, i anledning av väckta motioner
om ökad upplåtelse av militära verkstäder
för civil yrkesskolutbildning;

nr 159, i anledning av väckt motion
om besiktningen av hästar, som uttagas
enligt militära uttagningsförordningen;

nr 160, i anledning av väckta motioner
om en plan för fortsatt utbyggnad av patent-
och registreringsverket;

nr 161, i anledning av väckta motioner
om sättet för vissa utbetalningar till
kommuner m. fl.;

nr 162, i anledning av väckt motion
om ersättning till byggnadsarbetaren A.
S. Sundström för skada uppkommen genom
olycksfall i arbetet;

nr 163, i anledning av väckta motioner
om partiell tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
för folk- och småskollärare
m. m.; samt

nr 164, i anledning av väckta motioner
om rätt för lärare att tillgodoräkna
tjänstgöring i annat nordiskt land såsom
merit.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Ang. beskattningen av ensamstående
barnförsörjare

Föredrogs ånyo bevillningsutskottets
betänkande nr 58, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370), m. m., jämte
i ämnet väckta motioner.

I en den 14 september 1962 dagtecknad,
till bevillningsutskottet hänvisad
proposition, nr 181, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370);

2) förordning angående ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

5) förordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt; samt

6) lag angående ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna i lagen den 18
maj 1962 (nr 163) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370).

I propositionen hade bland annat föreslagits
skattelättnader för ensamstående
med hemmavarande barn.

Enligt nuvarande bestämmelser erhölle
den som vore ogift (även änka, änkling
och frånskild) och hade hemmavarande
barn under 16 år samma ortsavdrag
som gift (4 500 kronor), och statlig
inkomstskatt beräknades för sådan barnförsörjare
efter den för gifta avsedda
skatteskalan. Det hade i propositionen
föreslagits att åldersgränsen för barnet
skulle höjas, så att de nämnda förmånerna
behölles ända till dess att barnet
fyllt 18 år.

Vidare hade föreslagits att ensamstående
kvinna med hemmavarande barn
under 16 år skulle få samma rätt till förvärvsavdrag
som gift kvinna.

Kostnaden för dessa reformer kunde
beräknas till 32 miljoner kronor, varav
hälften belöpte på staten och hälften på
kommunerna. Bestämmelserna hade fö -

reslagits bliva tillämpliga redan i fråga
om 1962 års inkomster.

Till utskottet hade hänvisats följande i
anledning av propositionen väckta motioner,
nämligen

I) de likalydande motionerna I: 750,
av herr Dahlberg m. fl., och II: 905, av
fru Holmquist m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i anledning av propositionen
nr 181 hos Kungl. Maj:t anhålla
om en allsidig utredning med beaktande
av de skatterättsliga, familjerättsliga och
sociala aspekterna på de ensamstående
barnförsörjarnas situation, varvid i motionerna
angivna synpunkter måtte beaktas,
samt att Kungl. Maj:t måtte för
riksdagen så snart som möjligt framlägga
förslag i ämnet;

II) de likalydande motionerna 1:751,
av fröken Andersson och herr Holmberg,
samt II: 908, av fru Kristensson och
herr Turesson, vari anhållits, att riksdagen
måtte antaga det till propositionen
fogade förslaget till lag om ändring i
kommuhalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370) med den ändring, att
48 § 2 mom. erhölle i motionerna angiven
lydelse. Detta förslag avsåg, att
rätten till förhöjt ortsavdrag och beskattning
enligt den gynnsammare skatteskalan
skulle utsträckas ytterligare ett år
eller till dess barnet fyllt 19 år. Därjämte
hade föreslagits, att såsom ytterligare
villkor för barnförsörjares rätt att åtnjuta
de nu avsedda skatteförmånerna
skulle gälla, att barnet icke haft egen
inkomst, uppgående till minst 2 400 kronor; III)

de likalydande motionerna I: 752,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II: 907,
av fröken Elmén m. fl., vari hemställts,
att riksdagen måtte

dels med ändring av vad Kungl. Maj:t
föreslagit i proposition nr 181 besluta,

1. att rätten till samma ortsavdrag och
skatteskala samt försäkringsavdrag som
för gift skattskyldig skulle för ensamstående
barnförsörjare utsträckas att gälla
till dess barnet fyllt 19 år,

2. att ensamstående barnförsörjare
skulle hava rätt till samma förvärvsav -

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

drag som förvärvsarbetande gift kvinna
att gälla såväl kvinnlig som manlig vårdnadshavare,

dels ock i samband med behandlingen
av förevarande proposition i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en översyn
av den lagstiftning eller andra samhällsåtgärder
som i skilda sammanhang
gällde ensamstående vårdnadshavare, varvid
även de problem, som vore för handen
för ensamstående fäder med hemmavarande,
minderåriga barn, borde uppmärksammas; IV)

de likalydande motionerna I; 753,
av fru Segerstedt Wiberg, och II: 909,
av herr Westberg, vari föreslagits, att
riksdagen i samband med behandlingen
av Kungl. Maj:ts proposition nr 181
skulle besluta ändra reglerna för avdraget
för ensamstående barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande
barn (kommunalskattelagen 46 § 2 mom.
punkt 4) i enlighet med vad i motionerna
anförts, varvid avdraget skulle fastställas
till ett belopp motsvarande det
som utbetalats i underhåll, dock högst
2 000 kronor, och kunna medgivas till
dess barnet fyllt 18 år;

V) de likalydande motionerna I: 754,
av herr Sundin m. fl., och II: 906, av
herr Antonsson in. fl., vari anhållits, att
riksdagen vid behandlingen av propositionen
nr 181 måtte

A. besluta,

1. att det högre ortsavdraget och den
gynnsammare skatteskalan enligt de
grunder som gällde för gift skattskyldig
skulle tillkomma ensamstående barnförsörjare
till dess att yngsta barnet fyllt
19 år;

2. att det högre försäkringsavdraget
på maximalt 800 kronor skulle tillkomma
ensamstående barnförsörjare till dess
att yngsta barnet fyllt 19 år;

3. att manliga vårdnadshavare med
barn under 16 år skulle åtnjuta förvärvsavdrag
enligt de grunder som i motsvarande
fall föreslagits i propositionen
för ensamstående kvinnor;

B. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om skyndsam utredning och förslag angående
åtgärder i syfte att ytterligare
förbättra de ensamstående barnförsörjarnas
situation i enlighet med vad i motionerna
anförts;

VI) motionen I: 755, av herrar Öhman
och Lager, vari hemställts, att riksdagen
med bifall av vad i övrigt föreslagits
i Kungl. Maj:t proposition nr 181
måtte besluta, att förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), 46 § 3 mom.
skulle erhålla den lydelse, som angivits
i motionen; vilket förslag avsåg, att den
föreslagna reformen borde utsträckas till
att gälla alla ensamstående med vårdnad
om barn, således även ensamstående fäder; VII)

motionen II: 910, av fröken Wetterström
och fru Kristensson, vari anhållits,
att riksdagen vid sin behandling
av det till proposition nr 181 fogade förslaget
till lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr
370) måtte i stället för det av Kungl
Maj:t förordade förslaget till lydelse av
46 § 3 mom. antaga i motionen infört
förslag till lydelse av samma lagrum.
Motionärernas förslag avsåg en utsträckning
av rätten till förvärvsavdrag till att
omfatta även ensamstående manlig skattskyldig
med hemmavarande barn under
16 år.

Utskottet hade i det nu föreliggande
betänkandet på anförda skäl hemställt,

A) att riksdagen — med förklarande
att Kungl. Maj :ts förevarande proposition,
nr 181, icke kunnat av riksdagen
oförändrad bifallas samt i anledning av
de sinsemellan likalydande motionerna
I: 752, av fru Hamrin-Thorell m. fl., och
II: 907, av fröken Elmén in. fl., samt
I: 754, av herr Sundin m. fl., och II:
906, av herr Antonsson m. fl., ävensom
motionen I: 755, av herrar Öhman och
Lager, samt motionen II: 910, av fröken
Wetterström och fru Kristensson — måtte
antaga de vid propositionen fogade
förslagen till

Onsdagen den 14 november 1982

Nr 30

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med de ändringar, att 46 § 3 mom. och
65 § erhölle under punkten angiven lydelse; 2)

förordning angående ändrad lydelse
av 7 § förordningen den 26 juli 1947
(nr 576) om statlig inkomstskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen
den 23 november 1956 (nr
623);

4) förordning om ändring i uppbördsförordningen
den 5 juni 1953 (nr 272);

5) förordning angående ändring i förordningen
den 16 maj 1958 (nr 295) om
sjömansskatt med de ändringar att

dels ingressen skulle erhålla den lydelse,
som under punkten angivits,

dels ock rubriken i kolumn 3 i den vid
förordningsförslaget fogade bilagan skulle
lyda »Ogift sjöman med barn»;

6) lag angående ändrad lydelse av
övergångsbestämmelserna till lagen den
18 maj 1962 (nr 163) om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928
(nr 370);

B) att riksdagen — i anledning av utredningsyrkandena
i de sinsemellan likalydande
motionerna 1:750, av herr
Dahlberg m. fl., och II: 905, av fru Holmqvist
m. fl., I: 752, av fru Hamrin-Thorell
m. fl., och II: 907, av fröken Elmén
m. fl., samt I: 754, av herr Sundin m. fl.,
och II: 906, av herr Antonsson m. fl.,
ävensom i anledning av de likalydande
motionerna I: 753, av fru Segerstedt Wiberg,
och II: 909, av herr Westberg —-måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t giva
till känna vad utskottet i betänkandet
anfört i dessa delar;

C) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna I: 750,
av herr Dahlberg m. fl., och II: 905, av
fru Holmqvist in. fl.,

2) de likalydande motionerna I: 751,
av fröken Andersson och herr Holmberg,
samt II: 908, av fru Kristensson och herr
Turesson,

3) de likalydande motionerna I: 752,
av fru Hamrin-Thorell m. fl., och II:
907, av fröken Elmén m. fl.,

4) de likalydande motionerna I: 753,
av fru Segerstedt Wiberg, och II: 909,
av herr Westberg,

5) de likalydande motionerna I: 754,
av herr Sundin m. fl., och II: 906, av
herr Antonsson m. fl.,

6) motionen 1:755, av herrar Öhman
och Lager, ävensom

7) motionen II: 910, av fröken Wetterström
och fru Kristensson,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet i betänkandet
anfört och hemställt, av riksdagen
lämnas utan åtgärd.

Av utskottet förordad ändring i 46 §
3 mom. kommunalskattelagen innebar,
att såväl manlig som kvinnlig ensamstående
skattskyldig med hemmavarande
barn under 16 år skulle medgivas samma
rätt till förvärvsavdrag som gift
kvinna.

Reservationer hade avgivits

I) av herrar Söderquist, Gustaf Elofsson,
Stefanson, Gustafson i Göteborg och
Yigelsbo samt fru Nettelbrandt, vilka —
med åberopande av vad som anförts i
motionerna I: 752, av fru Hamrin-Thorell
m. fl., och 11:907, av fröken Elmén
m. fl., samt motionerna 1:754, av
herr Sundin m. fl., och II: 906, av herr
Antonsson m. fl. —- ansett, att utskottet
även bort tillstyrka de i nämnda motioner
framförda yrkandena att det högre
ortsavdraget och den gynnsammare
skatteskalan enligt de grunder, som gällde
för gift skattskyldig, ävensom det
högre försäkringsavdraget på maximalt
800 kronor skulle tillkomma ensamstående
barnförsörjare till dess att yngsta
barnet fyllt 19 år, och att utskottet därför
bort under A hemställa, att riksdagen
— med förklarande att Kungl. Maj ds
förevarande proposition, nr 181, icke
kunnat av riksdagen oförändrad bifallas
samt i anledning av de sinsemellan
likalydande motionerna I: 751, av fröken
Andersson och herr Holmberg, samt

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

II: 908, av fru Kristensson och herr Turesson,
I: 752, av fru Hamrin-Thorell
m. fl., och II: 907, av fröken Elmén
m. fl., samt I: 754, av herr Sundin m. fl.,
och 11:906, av herr Antonsson m. fl.,
ävensom motionen I: 755, av herrar
Öhman och Lager, samt motionen II:
910, av fröken Wetterström och fru Kristensson
— måtte antaga de vid propositionen
fogade förslagen till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370)
med de ändringar, att 46 § 2 och 3 mom.,
48 § 2 mom. samt 65 § erhölle i reservationen
angiven lydelse;

2) förordning angående — — — —
(= utskottet) — — —• ■— september
1928 (nr 370);

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Ja cobsson,

Magnusson i Borås och Darlin,
vilka på anförda skäl ansett, att utskottet
bort under A hemställa, att riksdagen
—- — — (= reservation I)

—• — — september 1928 (nr 370);

III) av herrar Söderquist, Stefanson
och Gustafson i Göteborg samt fru Nettelbrandt,
beträffande den i de likalydande
motionerna 1:753, av fru Segerstedt
Wiberg, och II: 909, av herr Westberg,
behandlade frågan om avdrag för
ensamstående barnförsörjares underhållsbidrag
till icke hemmavarande
barn.

Den i reservation II förordade motiveringen
omfattade sex särskilda stycken,
varav de tre sista styckena avsåge förslaget
i motionerna I: 751 och II: 908
att såsom ytterligare villkor för rätten
till förhöjt ortsavdrag och beskattning
enligt den gynnsammare skatteskalan
skulle gälla, att barnet icke haft minst
2 400 kronors inkomst.

Vid betänkandet fanns därjämte fogat
ett särskilt yttrande av herr Wärnberg
och fru Holmquist.

Herr SÖDERQUIST (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet huvudsakligen
för att yrka bifall till reservation
I i det föredragna betänkandet
från bevillningsutskottet. Denna avser

förslag, som tidigare framförts från folkpartihåll,
senast vid förra årets höstriksdag.
Det är alltså fråga om en gammal
bekant, varom motioner, utskottsbetänkanden
och reservationer givit utförliga
besked. Då jag dessutom tror mig veta,
att en av motionärerna — fru HamrinThorell
— kommer att närmare redogöra
för ifrågavarande problem, kan jag, herr
talman, nöja mig med det framställda yrkandet.

Beträffande den motion av fru Segerstedt
Wiberg, som omnämnes i den blanka
reservationen III, vill jag endast säga,
att det enligt min och mina medreservanters
mening förtjänar understrykas
vad som framhålles i utskottets yttrande,
nämligen att socialpolitiska kommittén
har under övervägande frågan om
samordning av reglerna om underhållsbidrag
och bidragsförskott och att allmänna
skatteberedningen har att pröva,
i vad mån ökad hänsyn bör tas till försörjningsbördan
vid beskattningen. Utskottets
uttalande, att frågan om reformer
i ifrågavarande hänseenden kan
komma att bli aktuell inom berörda beredningar
ville jag gärna ha uttryckt så,
att frågan bör bli aktuell.

Jag har, herr talman, intet yrkande på
denna punkt.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Självfallet känner jag nu
den tillfredsställelse som man alltid känner
när man får ungefär som man vill.
Varför då bete sig som ett sturigt barn
och efterlysa vem som först framlade
detta förträffliga förslag till de ensamstående
familjeförsörjarnas hjälp? Kan ett
avslag på det förslag som kom i våras
men nu har lagts fram i en proposition
öka regeringens ärorika frammarsch på
det sociala fältet, så gärna för mig! Men
någon generositet någon gång kanske inte
skulle direkt misskläda ens en maktfullkomlig
regering. Förslaget om skattelindring
för de ensamstående familjeförsörjarna
har nämligen inte blivit mycket
bättre sedan i våras, fastän det nu har
passerat kansliapparaten. Men från rätt
håll kommer det ju, och det tycks vara

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare
en djup källa till tillfredsställelse för ve- kraft som måste till för att dels sköta
derbörande. sitt yrkesarbete under dagen och dels

Men nog nu om detta! Att de ensamstå- jobba hemma på kvällarna. För att inte
ende mödrarna genom denna reform får de barn, som fadern har vårdnaden om,
en betydligt förbättrad ställning i skatte- skall behöva sitta emellan, bör skattehänseende
gläder oss alla. Alla föräld- lättnaden självfallet utgå oavsett kön.
rar vet att ungdomarna är dyrast under Utskottet tycks ha hyst vissa betänkligsin
utbildningstid och att föräldrarna heter mot att tillerkänna den manliga
plötsligt, när minsta barnet blir 16 år, vårdnadshavaren denna skattelättnad —
inte bara förlorar barnbidragen utan vilket också kan utläsas i utlåtandet på
också skattelättnaden. Skatten ökar för sid. 35 — men utskottet har låtit dessa
många ganska betydligt. Detta innebär betänkligheter vika. Det vore ganska
säkert en ekonomisk katastrof för åtskil- intressant att få höra vilka de egentliliga
familjer. gen har varit.

16 år kan över huvud taget inte vara Det särskilda yttrande, som fogats till
något heligt tal när det gäller barn i utskottsbetänkande! av herr Wärnberg
fråga om socialbidragen, och därför är och fru Holmqvist, tyder på att man hydet
bra att åldern här höjs åtminstone ser en viss fruktan för att de åtgärder
till 18 år. För min del anser jag — och som föreslagits skulle inverka menligt
det framgår även av min och mina med- på äktenskapsbildningen. Man menar
motionärers framställning -— att även alltså att två ensamstående, som har barn
den gränsen är för låg. Vid 19 år tidigast var och en på sitt håll, kan flytta ihop
avslutar många av de ungdomar, som väl- utan att gifta sig, eftersom detta favorijer
en högre teoretisk utbildning eller serar dem i skattehänseende. Har de
en mera praktisk utbildning, t. ex. vid barn tillsammans, blir ju inte detta falhandelsgymnasier
eller tekniska gymna- let, utan då räknas de som sammanbosier,
endast den första etappen av sin ende under äktenskapliga former och då
utbildning. Tills denna avslutats bor inträder helt andra skatteregler. Jag tror
många av dem hemma och blir en svår att farhågorna för att folk inte gifter sig
ekonomisk börda för föräldrarna. Det av fruktan för en ökad beskattning är beär
av den anledningen som vi föreslå- tydligt överdrivna. Detta har ju visat sig
git att gränsen skulle höjas till 19 år. när det gäller sambeskattningen; man

Att bevillningsutskottet har ändrat trodde allmänt — åtminstone trodde jag
Kungl. Maj:ts proposition till förmån det — att detta förhållande skulle leda
för de ensamstående fäderna förefaller till en mindre äktenskapsfrekvens inom
vara fullt logiskt. Om dessa skattelätt- vissa grupper, men det tycks inte ha
nader skall ses ur synpunkten av att den varit så att folk sätter sig ner och kallt
ensamstående vårdnadshavaren skall få kalkylerar över vad det kostar i skatt om
större ekonomiska möjligheter att ta de vigs eller inte. Det är ju bara undanvård
om sina barn och att förvärvsav- tagen som bekräftar regeln, och jag tror
draget skall vara en kompensation för att samma förhållande kommer att gälla
de utlägg som vederbörande har för in- även i detta fali.

komsternas förvärvande, så finns det I den motion, som jag och mina medingen
rimlig mening i att denna favör motionärer väckt med anledning av prointe
skall tillfalla även de ensamståen- positionen, begäres också en utredning
de fäderna. I själva verket har en ensam- rörande åtgärder för att förbättra de enstående
far betydligt mindre praktiska samstående familjeförsörjarnas ställning
möjligheter och förmåga att samtidigt inte bara i skattehänseende utan också
sköta hem och yrke än en mor, och han socialt och familjerättsligt. Men detta vill
måste väl i de allra flesta fall skaffa inte utskottet vara med om, därför att
en ersättare för sin frånskilda eller av- utskottet anser att dessa problem tagits
lidna hustru. En ensam mamma anses upp inom olika kommittéer — man nämju
av naturen vara begåvad med den ner allmänna skatteberedningen, socialt
Första kammarens protokoll 1962. Nr SO

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

politiska kommittén och familjerättskommittén
— och detta har väl i viss utsträckning
sin riktighet. Men utskottet
framhåller också i detta sammanhang,
att det förutsätter en bättre samordning
och ett intimare samarbete mellan dessa
kommittéer. I detta kan jag verkligen
livligt instämma. För min del skulle
jag vilja tillfoga att ett bättre samarbete
mellan kommittéerna och vederbörande
departement också vore i hög grad
påkallat. De erfarenheter som familjerättskommittén
— det är den kommitté,
vars arbete jag bäst känner till eftersom
jag är ledamot av den — har gjort beträffande
denna samordning i fråga om
de frånskilda kvinnornas änkepension
har varit ganska bittra. Kommittén fick
inte endast en gång utan två gånger själv
ta initiativet till ett samarbete med departementet,
och sista gången var det så
dags. Kommitténs synpunkter kom aldrig
i departementets blickpunkt, såvitt
vi kunde förstå, och till kommitténs synpunkter
togs ingen som helst hänsyn.
Riksdagen fick också rätta till detta förslag
och begära en ny utredning. Jag
tycker att detta är ett söndagsskoleexempel
på, hur samarbetet mellan kommittéerna
sinsemellan och mellan kommittéerna
och departementet inte bör
fungera.

Om nu denna fråga plockas ut på olika
kommittéer, får vi väl hoppas att samarbetet
blir bättre. Vad familjerättskommittén
beträffar är det endast på vissa,
direkt fixerade punkter som den kommer
att behandla dessa familjers familjerättsliga
ställning. Det gäller t. ex. pensionerna
och det gäller underhållsbidragen.
Men kommittén måste i övrigt i sitt
arbete utgå ifrån äktenskapet såsom en
institution och kan, såvitt jag förstår,
aldrig tänka sig en generell eller allmän
likställighet i familjerättsligt avseende
mellan två personer som är gifta
och två som bor ihop och inte har ett legaliserat
förhållande till varandra. Man
får alltså sätta sin lit till de andra kommittéerna,
om man vill ta ett krafttag för
de ofullständiga familjerna. Men vi får
väl hoppas att kommittéerna tar upp

denna fråga i ett större sammanhang
och ur olika aspekter. Jag har därför
på denna punkt intet yrkande, utan
ansluter mig till det yrkande som herr
Söderquist ställde om bifall till den med
I betecknade reservationen.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Utskottets majoritet har
avstyrkt motion nr 753 i denna kammare
och nr 909 i andra kammaren, vari
begäres att den som är underhållsskyldig
gentemot icke hemmavarande barn
skall erhålla rätt till ett skatteavdrag på
2 000 kronor mot för närvarande 1 000
kronor. Avstyrkandet har fått den formen,
att motionen rönt en tämligen välvillig
skrivning och att det skett en hänvisning
till den översyn, som socialpolitiska
kommittén och allmänna skatteberedningen
har att verkställa. I och för
sig skulle det inte vara något att invända
mot en sådan hänvisning, om man
kunde vara övertygad om alt arbetet
snart var avslutat, men jag är rädd för
att det kommer att dra ut på tiden och
att dröjsmålet i detta fall går ut över
dem som har hand om de barn det nu
är fråga om och framför allt över barnen
själva.

Det är allmänt erkänt, att det är svårt
i första hand att få de underhållsskyldiga
att gå med på att lämna ett sådant underhåll
att det förslår för barnets eller
barnens uppehälle och i andra hand att
förmå den underhållsskyldige att utbetala
det belopp han förbundit sig till.
Svårigheten avspeglas i det förhållandet,
att det exempelvis i Göteborg är cirka 58
procent av utbetalade bidragsförskott,
som aldrig återbetalas. I hela landet utbetalades
under år 1959 — det sista år
från vilket det finns siffror — bidragsförskott
med 38,5 miljoner kronor, av
vilka något över 18 miljoner kronor återbetalades.

Man har ofta velat göra gällande, att
svårigheten att erhålla ett underhållsbidrag,
som står i rimligt förhållande till
vad det kostar att fostra ett barn, beror
på tredska och likgiltighet. Jag tror emel -

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Ang. beskattningen av ensamstående barnforsorjare

lertid, att man numera är allt villigare
att erkänna att det lika ofta eller oftare
beror på ekonomiska svårigheter. Vare
sig det gäller underhåll till ett utomäktenskapligt
barn eller till skilsmässobarn
har fadern mycket ofta svårt att betala
ut underhållet av det enkla skälet att
han har ytterligare en familj att försörja.
Den hemmavarande familjen kommer då
i första rummet, och den andra familjen
eller den ensamma modern med barnen
kommer i klämma.

Vi motionärer har funnit det i hög
grad rimligt, att skatteavdraget höjes så,
att det står i bättre relation än nu till
de generella bidragsförhöjningar, som
redan har genomförts, och framför allt
till ortsavdraget. Den gång skatteavdraget
fixerades skedde detta ju av hänsyn
till att man avskaffade det halva ortsavdrag
den underhållsskyldige tidigare
hade haft rätt till.

Vi har även funnit det lämpligt, att
skatteavdraget får tillämpas efter samma
regler som gäller för ortsavdragen
med hänsyn till barnets ålder. De generella
förhöjningarna av underhållsbidragen
har ju automatiskt medfört ökade
utgifter för de underhållsskyldiga.
I praktiken tillkommer som bekant flertalet
underhåll genom frivilliga avtal. Det
krävs inte mycken fantasi för att förstå,
att ges det högre skatteavdrag, så kommer
detta att betyda större villighet från
faderns sida att ge ett rimligt underhåll
till den ensamma modern till barnets
eller barnens underhåll.

Dessutom vill jag gärna påpeka, att
skatteavdraget ju inte gäller barnet utan
fadern, och denne kan ha skyldighet att
betala ut underhåll till flera barn. Detta
gäller ju i synnerhet skilsmässobarn. Utskottet
förefaller mig med all rätt göra
det påpekandet, att skilsmässobarnen nu
är fler än de utomäktenskapliga barnen.
På detta område har samhället genomgått
en radikal förändring, vilket också kan
tjäna till att belysa, att det är felaktigt
att påstå att de lättnader man gör av de
ensamståendes bördor leder till minskad
äktenskapsfrekvens. Den tendensen har i
varje fall ännu inte givit sig till känna.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionen 753 i denna kammare.

Herr NILSSON, YNGVE, (h):

Herr talman! De frågor som vi diskuterar
här i dag behandlades ju så sent
som vid vårriksdagen men kunde då inte
nå en tillfredsställande lösning.

Nu gällande bestämmelser innebär ju
bl. a., att en ensamstående skattskyldig
med hemmavarande barn under 16 år får
samma ortsavdrag som gifta, nämligen
med 4 500 kronor, varjämte följer rätt
att beskattas enligt för gifta gällande
skatteskalor vid den statliga inkomstbeskattningen.
I propositionen föreslås
nu, att åldersgränsen höjes från 16 till
18 år. Vidare föreslås motsvarande uppjustering
av åldersgränsen när det gäller
rätten för ensamma barnförsörjare
att erhålla försäkringsavdraget. Härutöver
kommer att gälla samma rätt till
förvärvsavdrag för ensamstående med
barn under 16 år som för äkta makar.

Jag vill gärna vid detta tillfälle uttala
min erkänsla till finansministern
för de föreliggande förslagen, som innebär
en avsevärd förbättring för de ofullständiga
familjerna. Förslagen sammanfaller
också med de önskemål, som från
högerpartiets sida tidigare framförts i
riksdagen. Vi kunde ju kanske ha nöjt
oss härmed, men det förhåller sig otvivelaktigt
så, att studietiden förlänges för
många ungdomar. En del går till gymnasierna
och andra till yrkesskolor av
olika slag för vidareutbildning. Vi har
därför ansett att åldersgränsen bör höjas
till 19 år. Det är på den punkten som de
båda reservationerna I och II avviker
från majoritetens förslag i utskottsbetänkandet.

De båda reservationerna har samma
yrkanden. Det är endast motiveringen
som skiljer. I högerreservationen diskuteras
den inkomstspärr, som motionärerna
anser sig böra föreslå i det fall att
barnet haft egen inkomst med minst
2 400 kronor, då barnet självt kan utnyttja
ortsavdraget. Vårdnadshavaren borde
då enligt motionärernas mening inte er -

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

hålla förhöjt ortsavdrag. Rent principiellt
kan väl skäl anföras för ett sådant
ställningstagande, men å andra sidan
gäller det här endast en delreform på
familjebeskattningens område. Då den
därtill gäller dem som oftast har den
sämsta ekonomiska bärkraften, nämligen
de ofullständiga familjerna, har jag och
mina medreservanter inte ansett oss kunna
tillstyrka motionen i denna del. Skulle
barnavdragen framdeles komma att
genomföras inom hela detta beskattningsområde,
kommer givetvis frågan i ett
nytt läge och får då tas under förnyad
prövning.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till reservation nr II.

Herr WÄRNBERG (s) :

Herr talman! Fru Holmqvist och jag
har till detta utskottsbetänkande fogat
ett särskilt yttrande. Vi har genom detta
velat ge till känna att vi hyser vissa betänkligheter
mot det utskottsförslag som
nu föreligger.

Låt mig först anföra, att vi naturligtvis
inte har någon annan uppfattning än
utskottet om att ensamstående mödrar
med barn och för all del också ensamstående
män med barn är en grupp som
behöver samhällets stöd och omvårdnad.
På den punkten råder inga delade meningar,
men vi är inte helt övertygade
om att det stöd som skall ges de ensamstående
bör ges skattevägen. Vi tror inte
att skattevägen är den lämpligaste vägen
att beträda. Skälen härtill är många.

Det första skälet är att en mycket stor
del av de ensamstående inte får någon
hjälp denna väg. över 20 000 ensamstående
med barn har ingen inkomst alls
och kan inte få någon hjälp skattelindringsvägen.
över 20 000 ensamstående
med barn har en inkomst som understiger
7 100 kronor, varför även dessa får
mycket liten hjälp denna väg. Vi anser
alltså att vi på detta sätt inte hjälper
dem som bäst behöver hjälp. Vidare kan
man säga att det skattebortfall på cirka
20 miljoner kronor årligen eller något
mera, som kommunerna får vidkännas
genom denna reforms genomförande,

kommer att medföra att kommunerna
inte blir särskilt pigga på att för framtiden
införa sociala anordningar av olika
slag för att lindra bördan för denna
grupp av människor. Slutligen kan man
säga att skatteförmånerna för ensamstående
med barn kan bli så stora att de
enligt vår uppfattning kan få icke önskvärda
konsekvenser på det familjerättsliga
området. Så länge vår sociallagstiftning
till stor del är uppbyggd kring familjeenheten
och på vissa juridiska formaliteter
måste det väl vara ett önskemål
att man och kvinna som sammanbor med
varandra är gifta. Man kan heller inte
helt bortse från moraliska värderingar
i detta fall. Med de bestämmelser genomförda
som Kungl. Maj:t föreslagit och
i ännu högre grad efter de ändringar
som utskottet föreslagit föreligger enligt
mitt sätt att se stora frestelser för den
enskilde att hoppa över äktenskapet av
skattetekniska skäl.

För några år sedan fördes i borgerlig
press, vilket nu har vitsordats av fru
Hamrin-Thorell, en väldig propaganda
mot sambeskattningen. Man menade att
många människor kommer att skilja sig
för att få lägre skatt. Fru Hamrin-Thorell
har i dag tagit avstånd från den propaganda
som då fördes och sade att det
inte blev som hon trodde. I dag är
hon emellertid beredd att bjuda över vad
regeringen föreslagit för att på ett ännu
värre sätt nå samma effekt som hon då
siade om.

Låt mig, herr talman, nämna ett par
exempel. Om en man som tjänar 20 000
kronor och en kvinna som tjänar 15 000
kronor bor tillsammans, har de en skatt
på omkring 6 500 kronor under förutsättning
att de har var sitt barn och lever
tillsammans men inte har något barn
gemensamt. Om dessa två gifter sig, får
de en skattehöjning på 3 200 kronor.
Skulle man genomföra folkpartiets förslag
till ett höjt förvärvsavdrag, skulle
man få en ännu större effekt i fråga om
skatteskärpning.

Jag kan ge ett annat exempel. Om mannen
och kvinnan vardera tjänar ungefär
25 000 kronor, har var sitt barn och lever
tillsammans utan att gifta sig, så får

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

de om de gifter sig en skatteskärpning
på omkring 6 000 kronor. Ju högre upp
man kommer i inkomstläge, desto större
blir frestelserna, ty då tjänar man ännu
mera på att inte gifta sig. Det är troligt
att inte så många människor kommer att
skenupplösa sina äktenskap för att
komma i ett bättre skatteläge, men man
bör betänka att ett mycket stort antal
äktenskap upplöses av andra skäl, och
i många förhållanden med barn tror jag
det kommer att utgöra ett allvarligt hinder
när vederbörande skall ingå nytt
äktenskap, om det på grund därav skall
ske en skatteskärpning på flera tusen
kronor.

Frånsett de moraliska aspekterna uppslår
naturligtvis många problem av ekonomisk
natur om ett sammanboende sker
utan äktenskap. Jag kan således nämna
att änkepension från ATP inte utgår om
inte parterna är gifta. Särskild förmånstagare
måste sättas in beträffande kapitalförsäkringar
och grupplivförsäkringar
för att kvinnan skall kunna få ut något
dem. Behållningen i boet kanske inte
alls kommer att tillfalla kvinnan, om
hon icke lever i äktenskap med mannen;
det kan tillföras andra arvingar
om man inte vidtagit särskilda juridiska
dispositioner, och för detta erfordras i
alla fall ett eget initiativ.

Vid skilsmässa kan också skattetekniska
skäl påverka vem som skall ha
vårdnaden om barnen. Vi tycker det är
på tok om makarna vid en frivillig överenskommelse
om barnen skall behöva
taga hänsyn till skattetekniska skäl.

Fru Holmqvist och jag hyser den uppfattningen
att det varit bättre med sociala
åtgärder, bidrag och liknande, för att
lätta upp denna svåra belägenhet. Nu är
det en mycket stor grupp människor,
kanske fyrtio eller fyrtiofem tusen, som
inte kan få någon hjälp skattevägen. Metoden
med skattelättnader ger den största
hjälpen där hjälp inte behövs, nämligen
där man har den största inkomsten.

När vi ändå inte yrkat avslag på Kungl.
Maj :ts proposition och utskottets förslag,
har det berott på att en stor mellangrupp
människor ändå nu får ett rejält
handtag. Det är bättre att de får någon -

ting än ingenting alls. Därför har vi nöjt
oss med ett särskilt yttrande, i vilket vi
inför kamrarna velat tala om våra åsikter.
Så hoppas vi att de sittande utredningarna
på familjerättens område m. fl.
så småningom och helst ganska snart
skall komma fram till bättre lösningar än
de nu föreslagna.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Efter de inlägg som
gjorts utgår jag ifrån att kammaren inte
har intresse av en detaljredogörelse för
propositionen och utskottsbetänkandet.
Ärendet är ju väl känt av kammaren. Den
förändring som inträtt genom denna proposition
är också bekant, och den enda
skillnaden mellan partierna vid deras
ställningstagande är, att man från de
borgerliga partiernas sida vill ha en ytterligare
höjd åldersgräns — regeringen
har föreslagit en höjning från 16 till 18
år, reservanterna föreslår höjning till
19 år.

Det finns ett motionsvägen framfört
förslag om att dessa skatteförmåner
skulle göras beroende av att barnen inte
skulle ha egen inkomst överstigande
2 400 kronor. Under utskottsbehandlingen
har ingen yrkat bifall till motionsyrkande!
i denna del, och det är ju rätt
intressant. När denna talarstol stod på
andra sidan, i våras, gav jag till känna
den meningen, att det förslag som de
borgerliga partierna då hade som reservation,
i vilken centerpartiet, folkpartiet
och högern gemensamt yrkat på en sådan
inkomstgräns, var diskriminerande
för alla de ungdomar som tar förvärvsarbete.
Tidningarna lade ut saken så, att
jag inte hade någon förståelse för ungdomarna
och för de ensamståendes svåra
läge, när jag kunde tala som jag gjorde.

När nu fru Hamrin-Thorell säger, att
det inte är någon nämnvärd skillnad
mellan detta förslag och det som framfördes
i våras, vill jag invända att det
är en mycket stor skillnad, framför allt
rent principiellt men även materiellt.
Det förslag reservanterna hade i våras
skulle inneburit ett lägre ortsavdrag för

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

ensamstående än vad regeringen nu föreslår.
Skillnaden blir över tusen kronor,
och sådana belopp brukar vi räkna med
i dessa sammanhang.

Nu tvistas om vem som skall ha äran
av dessa förslag. Jag är inte särskilt road
av sådan diskussioner. Fru HamrinThorell
menade, att hon i alla fall var
först, och i så fall vill jag gratulera. Men
det sägs också att det ingalunda var folkpartiet
som var först, utan ett annat parti.
Det har jag inte hunnit kontrollera,
så jag vill inte påstå det.

Hur som helst: man kan hysa vissa
betänkligheter både av den art som herr
Wärnberg framhållit och andra. Sedan
länge har man haft klart för sig att det
inte går att skattevägen hjälpa de människor
som har det ailra sämst ställt.
Redan 1941 var jag med i en skattekommitté,
som hade till uppgift att underlätta
för barnfamiljerna i fråga om
skatterna. Det första vi upptäckte var
att två tredjedelar av alla familjer med
barn inte hade någon skatt till staten.
Herr Wärnberg har anfört siffror som
visar att många inte kan dra nytta av
det nu föreslagna systemet, och jag vill
därför inte vara med om att genomföra
ett system med barnavdrag över hela linjen.

Det är en annan sak, som jag tror att
man bör uppmärksamma. Det har hänt
någonting i det svenska samhället, och
det kommer att hända ännu mer från
och med nästkommande år. En ensamstående
mor med minderåriga barn får
ju nu, om hon har arbete och inkomst,
en betydande skattelättnad, och det är i
och för sig ingenting att säga om, men
när hon även får änkepension från staten
och från ATP och barnen också får
pension enligt ATP-försäkringen, allmänna
barnbidrag samt de särskilda pensionerna
från staten och man jämför en sådan
vårdnadshavares ekonomiska ställning
med de fullständiga familjernas, i
de fall där också dessa familjer har
minderåriga barn, blir resultatet enligt
mitt sätt att se att vi tvingas till en översyn
av vårt skattesystem. Det tränger sig
fram ohjälpligt. Jag har ingen anledning
att säga, i vilken riktning det kommer att

gå, men jag tror att det som vi nu är i
färd att besluta om kommer att få rätt
långtgående konsekvenser med tanke på
de beslut vi har fattat tidigare. I och för
sig är denna skattelättnad mycket glädjande,
men jag tror att man ur rättvisesynpunkt
bör beakta konsekvenserna.

Sedan, herr talman, vill jag ha sagt,
att om enigheten är så stor som det framgår
av utskottsbetänkande!, så bör debatten
om de här tingen i stort sett vara
avslutad, såvida man inte har lust att
förfara på samma sätt som i våras, då
man sökte göra gällande att vissa ledamöter
av riksdagen kan luras med på vad
som helst. Om bara en regeringsledamot
gör en deklaration, så ändrar socialdemokraterna
i bevillningsutskottet ögonblickligen
mening över hela linjen, menade
man. Alla som har varit med i politiskt
arbete vet att det inte går till så.
Den som vill studera bevillningsutskottets
betänkande från i våras finner också
att vi där sade, att vi var för ytterligare
reformer men ville ha ett bättre förslag
än det reservanterna hade. Nu har vi fått
ett bättre förslag.

Det kan ytterligare tilläggas, att vi är
nöjda med förslaget. Jag avslöjar inte
några hemligheter om jag säger, att vi
veckor i förväg var väl underrättade om
den deklaration som regeringen avgav.
Deklarationen vållade alltså inte någon
uppståndelse som vissa pressorgan har
velat göra gällande.

När man lägger ut texten på det sättet
skulle jag vilja fråga, om det är så inom
de andra partierna, att menige man i
riksdagsgruppen aldrig har reda på vad
ledningen tänker besluta. Hos oss är det
inte så — vi har i regel informationer i
ärendena.

Det här sista har jag lagt till, eftersom
riksdagen framstår såsom egendomlig,
om det skrivs i tidningarna att inte
bara en ledamot utan tio ledamöter av
ett utskott utan vidare ändrar mening
bara därför att en regeringsledamot gör
en deklaration.

Nu har det hela fått ett bra slut, och
jag har inget annat yrkande, herr talman,
än om bifall till utskottets förslag
över hela linjen.

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

Herr HOLMBERG (h):

Herr talman! Jag skall inte ta upp någon
debatt om vad som har stått i tidningen
eller om vem som beslutar inom
folkpartiet, utan jag vill knyta några reflexioner
till det uttalande som herr John
Ericsson inledde med, nämligen att han
inte ville förbättra barnfamiljernas standard
genom att införa barnavdrag över
hela linjen. Detta ger mig anledning att
säga några ord i det här ämnet, och eftersom
jag har väckt en motion i ärendet
tillsammans med fröken Andersson,
finns det ytterligare skäl att något ta upp
frågan.

Den, såsom jag ser det, principiellt
viktigaste saken i den här propositionen
är att ensamstående med minderåriga
barn skall få åtnjuta förvärvsavdrag efter
samma regler som gäller för förvärvsarbetande
gift kvinna. Det finns i och för
sig inte någonting att invända mot en
sådan ordning, och det är väl allmänt
känt och erkänt att förvärvsavdraget är
att jämställa med ett omkostnadsavdrag.
Den skattskyldige skall ju erhålla avdrag
för de kostnader för barnens omhändertagande
och vård som är nödvändiga för
intäktens förvärvande.

Trots att det här resonemanget varit
avgörande för högerpartiets ställningstagande
när partiet bedömt skattefrågan
för ensamstående med minderåriga barn,
så har vi tidigare inte ställt något yrkande
om någon formell samordning med
förvärvsavdraget. Anledningen till det är
att vi betraktat det höjda ortsavdraget såsom
ett förvärvsavdrag som utgått i annan
form än som tillämpas för gifta kvinnor.
Men i och med att ensamstående föräldrar
nu även formellt får förvärvsavdrag,
samtidigt som de får behålla ortsavdragsförhöjningen,
ändras ju karaktären
av det höjda ortsavdraget — det blir
ju i själva verket ett barnavdrag. Avdragsrätten
blir visserligen inte fullständig,
eftersom man inte tar hänsyn till antalet
barn, men det är uppenbart att man
genom den här ändringen tar ett steg i
riktning mot ett bättre hänsynstagande
till skatteförmågan hos barnfamiljer av
viss typ.

Eftersom vi inom högern haft den upp -

fattningen, att rättvisa i beskattningen
mellan barnfamiljer och barnlösa skattskyldiga
inte kan uppnås utan att barnavdrag
åter införs, anser vi självfallet att
den här ändringen är ett steg i rätt riktning.
Men konsekvenser måste ju vara,
herr talman, att man snarast prövar frågan
om ett återinförande av barnavdraget
även för gifta sammanboende skattskyldiga
med minderåriga barn.

Förutsättningen för att barnavdrag
skall kunna användas är självfallet att
vårdnadshavaren utövar försörjningsplikten.
Om barnet har egna inkomster,
som är så stora att det kan försörja sig
självt och även så stora att det åtnjuter
ett eget ortsavdrag, föreligger ju egentligen
inget motiv för att föräldrarna skall
åtnjuta ortsavdrag för barnet. Denna
princip borde — och det har vi också
framhållit i den motion med nr 751 som
fröken Andersson och jag har väckt ■—
ha varit avgörande redan för den nu förordade
lagstiftningen.

Nu har den motionen inte följts upp.
Det finns inget särskilt yrkande i anslutning
till motionen, och orsaken till det
är den begränsade räckvidd som en inkomstspärr
kan tänkas få i nuvarande situation,
men vi har också genom att inte
följa upp denna motion fått till stånd en
samverkan mellan de borgerliga partierna
så till vida att vi alla står eniga bakom
klämmen i reservation I. Det måste
emellertid, såsom vi ser saken, vid ett
återinförande av barnavdrag över hela
linjen bli nödvändigt att hänsyn tas till
om barnet försörjes av föräldrarna eller
om det har förmåga att försörja sig
självt. Det är också den tankegång som
ligger bakom den särskilda motivering
till vårt ställningstagande som vi anfört i
bevillningsutskottet.

Till slut vill jag, herr talman, nämna
en helt annan sak och erinra om att finansministern,
när frågan diskuterades
i våras, betecknade oppositionspartiernas
yrkanden i den utformning som de
då hade fått såsom slarvigt hopkomna.
Jag vill inte komma med någon motbeskyllning,
men jag kan inte underlåta att
påtala ett ganska märkligt förhållande,
nämligen att de deklarationsblanketter,

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

som skall användas år 1963, nu föreligger
tryckta i många miljoner exemplar i en
felaktig utformning. Där talas fortfarande
om åldersgränsen 16 år för barn till
icke sammanboende föräldrar. Eftersom
de bestämmelser, som vi i dag kommer
att besluta om, skall gälla redan vid 1963
års taxering och alltså för 1962 års inkomster,
lär denna utformning av deklarationsblanketten
i många fall komma att
leda till att ensamstående fäder och mödrar
går miste om rätten till förhöjts ortsavdrag
eller inte kommer i åtnjutande av
förmånen att beskattas enligt den gynnsammare
skatteskalan. Eller ämnar man
kanske, vilket naturligtvis vore det bästa,
om man inte kan lösa frågan på annat
sätt, trycka om hela denna miljonupplaga
av deklarationsblanketter och låta de
felaktiga gå till pappersinsamlingen?

Herr talman! Jag nöjer mig med det
anförda och instämmer i det yrkande
som framställts av herr Yngve Nilsson.

Fru SEGERSTEDT WIBERG (fp):

Herr talman! Det har påpekats för
mig, att jag av formella skäl inte kan
ställa något yrkande. Jag får därför bidraga
till enigheten genom att ta tillbaka
mitt yrkande. I stället vädjar jag till
den frånvarande finansministern att beakta
de framförda synpunkterna. Jag
tror, att han har större möjlighet att ge
dem verkan än om jag motionsvis framför
dem.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Jag sade redan i mitt
första anförande, att jag tror att det vore
en överdriven farhåga att utgå ifrån att
personer sätter sig ner och kallt kalkylerar
om de skall gifta sig eller inte och
därvid låter sitt handlande bestämmas av
den lindring i skatten som de får respektive
inte får. Det rör sig här visserligen
bara om en tro hos både mig och herr
Wärnberg. Faktum är ju att de konsekvenser,
som man befarat att sambeskattningen
med dess ökade skatter skulle få,
inte alls har visat sig. Det är ju bara i
några få undantagsfall som konsekven -

sen har blivit den befarade. Jag tror inte
heller att man behöver befara det, när
det gäller den nu aktuella skattelättnaden.

Sedan noterar jag naturligtvis med tillfredsställelse,
om det nu kan intressera
herr Ericsson, att det kommer att bli en
översyn av skattesystemet. Alla är vi väl
glada över om den skulle komma att
medföra en skattelättnad för denna
grupp av medborgare.

Jag skall inte alls diskutera vem som
först kom fram med detta förträffliga
förslag. Det var emellertid rätt intressant
att få höra, att först talar regeringen om
vad den ämnar göra och hur partiet i
riksdagen skall förhålla sig. Sedan talar
partiledningen för säkerhets skull i riksdagsgruppen
än en gång om, hur man
skall förhålla sig. Vi har ingen regering
att få upplysningar av, utan i min riksdagsgrupp
måste vi tycka själva. Jag
måste emellertid sätta ett litet frågetecken
i samband med herr Ericssons uppträdande.
Om herr Ericsson alltså i förväg
visste om att detta förslag skulle
komma, är det väl ändå ganska märkligt
att han i våras intog denna fullständigt
negativa inställning till det förslag som
då lades fram. Tyvärr var jag inte närvarande
här i kammaren under debatten på
grund av att jag var förhindrad av sjukdom,
men jag har inte av protokollet
kunnat utläsa någon som helst positiv inställning
hos herr Ericsson till det förslag
som då framlades, och detta fastän
herr Ericsson tydligen visste om att det
inom kort skulle komma ett i stort sett
liknande förslag från regeringen.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Vi var inte negativa till
frågans lösning. Om fru Hamrin-Thorell
läser betänkandet, framgår detta tydligt
och klart. Jag sade i debatten i våras, att
vi ville ha ett bättre förslag än vad reservanterna
då kommit med. Jag kan nu
konstatera, att vi också har fått ett bättre
förslag. Fru Hamrin-Thorell försöker ju
heller inte bestrida det. Vi är nöjda därför
att regeringen har tillmötesgått våra
synpunkter. Dessutom anser vi att skäl

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Ang. beskattningen av ensamstående barnförsörjare

kan tala för att även manliga vårdnadshavare
bör ha denna förmån, vilket vi
nu också föreslagit.

Vad jag ville ha sagt med mitt yttrande
om skriverierna i pressen är att man där
försökt ge allmänheten den uppfattningen,
att vårt partis representanter i ett utskott
skulle fullständigt ändra mening
bara därför att regeringen gör ett uttalande
här i riksdagen. Så går det inte
till. Det var därför jag frågade, om inte
medlemmar av de borgerliga partierna
har en aning om när deras ledning fattar
något beslut, men det fick jag inget
svar på.

Sedan överläggningen ansetts härmed
slutad, yttrade herr talmannen, att med
anledning av vad därunder yrkats propositioner
komme att framställas först
särskilt beträffande varje punkt av utskottets
i förevarande betänkande gjorda
hemställan samt därefter särskilt angående
motiveringen.

I fråga om punkten A, fortsatte herr
talmannen, hade yrkats l:o) att utskottets
hemställan skulle bifallas; 2: o) att
det förslag skulle antagas, som innefattades
i den av herr Söderquist m. fl. vid
betänkandet avgivna, med I betecknade
reservationen; samt 3: o) att kammaren
skulle godkänna det förslag, som innehölles
i den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen
II. Emellertid, anförde vidare herr
talmannen, voro reservationerna I och
II i vad gällde hemställan likalydande,
varför reservationerna vid ställandet av
propositioner komme att sammanföras.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner,
först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i dels den
av herr Söderquist m. fl. vid betänkandet
avgivna, med I betecknade reservationen,
dels den av herr Yngve Nilsson
m. fl. vid betänkandet anförda reservationen;
och förklarade herr talmannen,
sedan han upprepat propositionen på
bifall till utskottets hemställan, sig finna
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller vad bevillningsutskottet
hemställt i sitt betänkande nr 58
punkten A, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i dels den av herr Söderquist
m. fl. vid betänkandet avgivna, med I
betecknade reservationen, dels den av
herr Yngve Nilsson m. fl. vid samma
betänkande avgivna reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr talmannen
förklarade, att enligt hans uppfattning
flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Söderquist begärde
rösträkning, verkställdes nu votering medelst
omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava utfallit
sålunda:

Ja —74;

Nej —62.

Sedermera bifölls på särskilda propositioner
vad utskottet i punkterna ''B och
C hemställt.

Till följd av kammarens redan fattade
beslut, yttrade nu herr talmannen,
hade dels yrkandet i reservationen I i
vad avsåge motiveringen, dels ock yrkandet
i reservationen II såvitt gällde
motiveringen till fastställandet av åldersgränsen
19 år fallit; kvar stode emellertid
yrkandet om godkännande av motiveringen
i de tre sista styckena av reservationen
II.

Därpå gjorde herr talmannen propositioner,
först på godkännande av utskottets
motivering oförändrad samt därefter
på godkännande av utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i de tre sista styckena i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet av -

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

givna reservationen; och förklarade herr
talmannen, sedan han upprepat propositionen
på godkännande av utskottets
motivering oförändrad, sig anse denna
proposition vara med övervägande ja
besvarad.

Herr Nilsson, Yngve, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt efter
given varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som godkänner motiveringen i
bevillningsutskottets betänkande nr 58
oförändrad, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets motivering
med den ändring, som föreslagits
i de tre sista styckena i den av herr
Yngve Nilsson m. fl. vid betänkandet
avgivna reservationen.

Sedan denna voteringsproposition
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Vid förnyad föredragning av bevillningsutskottets
betänkande nr 59, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
med förslag till förordning om ändrad
lydelse av 8 § förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften,
m. m., bifölls vad utskottet
i detta betänkande hemställt.

Föredrogos ånyo andra lagutskottets
utlåtanden:

nr 34, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid ingripanden
enligt karantänskungör elsen;
och

nr 35, i anledning av väckta motioner
om auktorisering av bilförsäljare.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om ökat stöd åt den svenska tobaks odlingen Föredrogs

ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen.

Andra lagutskottet hade till behandling
förehaft två inom riksdagen väckta,
till lagutskott hänvisade motioner, nr 20
i första kammaren av herr Elofsson,
Gustaf, m. fl., samt nr 107 i andra kammaren
av herr Larsson i Borrby.

I motionerna, vilka voro likalydande,
hade hemställts, att riksdagen måtte besluta
att höja det statliga stödet för
svenskodlad obearbetad tobak från nuvarande
80 öre till tre kronor per kilo.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på åberopade grunder hemställt,
att förevarande motioner, I: 20 och II:
107, icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservation hade anförts av herrar
Nils Elowsson och Gustavsson i Alvesta,
vilka ansett, att utskottets yttrande bort
erhålla den lydelse, som i reservationen
angivits, samt att utskottet bort hemställa,
att riksdagen, med bifall till förevarande
motioner, 1:20 och 11:107,
för sin del måtte antaga i reservationen
infört förslag till lag om ändring av
övergångsbestämmelserna till lagen den
16 juni 1961 om statsmonopol på tillverkning
av tobaksvaror.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Vi är två ledamöter i utskottet,
som inte har kunnat ansluta oss
till det beslut som majoriteten har kommit
fram till. Jag tänkte därför i allra
största korhet motivera vårt ståndpunktstagande.

Tobaksodlingen i vårt land är mer än
230 år gammal, och den utvecklades så
småningom till att bli en husbehovsodling,
beroende på att man i gångna tider
inte hade så lätt för att skaffa utländsk
tobak till lika förmånliga priser som nu.
Odlingen utvecklades på sina håll så att
vi fick en hel mängd små tobaksfabriker,
och den formen av odling fortsatte ända

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen

tills tobaksmonopoiet kom till. Då träffades
en uppgörelse, i vilken det ingick,
att om odlingen i beredskapssyfte inte
skulle fortsätta, så skulle ett inlösningsförfarande
komma till stånd för att de
som hade lagt ned kapital i denna odling
inte skulle bli helt lottlösa. Tobaksodling
är väl något som de flesta av riksdagens
ledamöter inte haft tillfälle att
stifta bekantskap med. Därför skall jag
i största korthet säga något om den.

Tobaksfröna sås på våren, och när
plantorna blir tillräckligt stora sätts de
ut i långa rader. När tobaken blir skördemogen
skördas den blad för blad. Man
skär cn skåra i bladen och dessa sätts
upp på spett för att torkas. Denna tobak
torkas på vindar. Därför måste odlarna
ha tillräckliga vindsutrymmen för att
kunna hänga upp skörden. Där skall den
hänga tills bladen har torkat.

Genom tobaksmonopolets intresse för
den inhemska tobaksodlingen har man
emellertid också fått andra former av
torkning. Dels torkar man i s. k. röklador
och dels genom vedeldning. Dessa
lador måste byggas på ett speciellt sätt
för att lämpa sig för dessa torkningsmetoder.
Genom dessa har man enligt tobaksmonopolets
mening fått fram en
bättre tobak än förr.

Tobaksodlarna har emellertid under
de senare åren varit något missgynnade.
De sista fem åren har de inte fått någon
kompensation alls. De som bedriver odling
i större omfattning har följaktligen
fått betala de högre lönerna till dem som
har hjälpt dem, utan att ha fått någon
som helst kompensation därför. Om nu
tobaksbolaget inte tänker fortsätta att
köpa in tobak till rimliga priser, måste
det ju innebära att den här odlingen
kommer att läggas ner, och om det inte
blir en uppgörelse mellan tobaksodlarna
och tobaksbolaget — d. v. s. närmast
staten — så betyder det ju att de som
har lagt ner kapital i denna odling kommer
att helt och hållet förlora detta.

Då är frågan om vi är där nu. Det är
väl inte så alldeles säkert, ty sista ordet
är väl ännu inte sagt, men är det så att
tobaksodlingen skall läggas ner, så kan
ju rimligtvis inte allting bara få, som

man säger, rinna ut i sanden på det sättet
att bolaget vägrar att betala sådana
priser som fordras för att odlingen skall
bära sig. Det kommer naturligtvis att bli
så att den ena odlaren efter den andra
lägger ner sin odling — det betalas ju så
ynkligt — och då försvinner odlingen
alltså efter hand.

De som inte känner närmare till saken
säger ofta att de som odlar tobak
väl kan odla någonting annat på den
jord som de använder för tobaksodlingen.
Det kan de inte göra, eftersom de
måste räkna med att förränta det kapital
som de lagt ner i de här odlingarna. Tobaksodlingen
sköts i högsta grad manuellt,
den kan inte bedrivas med maskiner,
och förmodligen kommer den heller
aldrig att mekaniseras. I de länder
där tobak odlas i större skala har man
inte lyckats med det, och följaktligen kan
vi inte heller göra det. Arbetskostnaderna
vid tobaksodlingen uppgår till 60 procent
av den bruttointäkt som odlarna får,
och det är ju mycket mer än i fråga om
annan odling. Man kan därför inte räkna
med att tobaksodlingen skall kunna
fortsätta, om det inte ges kompensation i
en eller annan form.

I regel är det småfolk som bedriver
den bär odlingen, folk som har en jordbit
omkring stugan och ett uthus där
det finns tillräckligt vindsutrymme för
att kunna torka tobaken. Som regel får
husmor och barn hjälpa till med odlingen,
och detta ger ett tillskott till inkomsten.
I synnerhet för ensamstående
kvinnor betyder denna inkomst inte så
litet. Om nu tobaksodlingen läggs ner,
kan dessa människor inte skaffa sig ersättning
för inkomstbortfallet.

Skulle också de större odlingarna läggas
ner, kan de röklador som har uppförts
inte längre användas, eftersom de
är byggda på ett speciellt sätt. En sådan
lada kostar i anläggning 50 000 kronor
eller mer, och en nedläggning skulle innebära
en betydande kapitalförlust. Om nu
tobaksbolaget i fortsättningen inte vill betala
så mycket att denna beredskapsodling
kan upprätthållas i samma omfattning
som tidigare eller upprätthållas över huvud
taget, bör det komma till en uppgö -

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen

relse mellan staten och odlarna. Det är
närmast för att skapa intresse kring den
saken som vi har väckt vår motion.

Nu kan man säga — och det säger tobaksbolaget
— all beredskapssynpunkten
har numera ingen egentlig betydelse, ty
man kan importera och lagra tobak så
att vi kan vara säkra på att vi har sådan,
om vi skulle bli avstängda på nytt.
Är det så ställt, är det inte någon större
mening med att fortsätta tobaksodlingen,
utan då bör vi avveckla den, men om vi
skall avveckla den kommer det förmodligen
att ta lång tid, och vi motionärer
anser att odlarna under mellantiden bör
ha ersättning för sitt arbete på samma
sätt som de som odlar andra produkter.
Det är detta vi har velat understryka i
den reservation som har avgivits, och
jag ber att få yrka bifall till den.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle i stort sett
kunna helt instämma i vad föregående
talare anförde beträffande den svenska
tobaksodlingen. Jag skall bara tillägga
några få ord.

Det sägs i utskottets utlåtande att den
svenska tobaksodlingen inte har någon
större betydelse — eller något i den stilen
— ur beredskapssynpunkt, men jag
vill bara tala om hur det var 1939, när
kriget bröt ut. Då kom genast tobaksmonopolet,
som det hette då, och bad att det
skulle undersökas huruvida inte den
svenska tobaksodlingen kunde utökas.
Det var inte fråga om då att odlingen
skulle vara begränsad på något sätt, utan
det var bara fråga om att få en så stor
odling som möjligt. Bland annat var man
mycket angelägen om att det skulle odlas
en särskild sorts tobak som man fick olja
av, vilken skulle användas för vissa
ändamål. Nu har man glömt det där.
Man tror kanske att freden i världen
skall bestå i all evighet och att vi inte
behöver ha någon beredskap.

Nu sägs det att man kan lagra utländsk
tobak. Ja, visst kan man det. Det talas
också om att Svenska tobaksaktiebolaget
har meddelat att bolaget bidrager med ett
prisstöd på 1,24 kronor per kilo till den

svenska tobaksodlingen, vilket är ett
större belopp än som betalas för andra
jordbruksprodukter. Jag vill inte bestrida
detta. Den svenska tobaksodlingen är
ju dock, som den föregående talaren sade,
en urgammal odling, som huvudsakligen
utövas av småbrukare och sådana
pensionärer som har en liten jordbit att
plantera tobak på. Jag tror att den subventionering
som det har talats så mycket
om här i kammaren nog inte är av
den arten att man därför helt och hållet
bör lägga ned den svenska tobaksodlingen.

Vid de förhandlingar som odlarnas organisation
i våras förde med Svenska tobaksaktiebolaget
fick vi meddelande om
att all tobaksodling i vårt land skulle vara
avvecklad inom tre år. Efter det väldiga
bakslag som förra året drabbade tobaksodlingen
när hela skörden gick till
spillo, sträckte visserligen staten ut en
hjälpande hand, men den gav ingalunda
det belopp som odlarna hade räknat med
att kunna få utan endast ett mindre belopp.
Odlarna var ju dock mycket glada
och tacksamma, ty ett mögelangrepp hade
då förstört hela den svenska tobaksskörden.
I år har det varit litet bättre.
Visserligen har det funnits tecken till angrepp,
men tobaksskörden lär enligt odlarna
ha blivit ganska bra.

Tobaksodling har bedrivits i vårt land
i minst 150 år, och det är 700—800 småföretagare,
pensionärer och dylika som
bedriver denna odling. Det har visat sig
att Svenska tobaksaktiebolaget, när bara
tobaken är klar, gärna vill ha den. Men
det är klart att bolaget kanske försöker
tänka som så, att det är mycket lättare
att köpa utifrån och att det då slipper att
ha besvär med den svenska tobaken. Jag
skall inte upprepa vad jag förut har sagt,
men låt oss tänka på att det kan ske någonting
utanför vårt lands gränser eller
innanför, som gör att det kan vara bra
att ha den svenska tobaksodlingen.

Jag vill, herr talman, till slut säga att
om denna odling skall nedläggas, måste
ju staten ersätta de kostnader som dessa
odlare har nedlagt på samma sätt som
när staten bildade tobaksmonopolet. Alla
små cigarrtillverkare löstes in av staten

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen

den gången, och så får väl ske även här
om man nu skall lägga ned tobaksodlingen.

Den nuvarande subventionen på 80 öre
per kilo har stått sig från 1924. Jag undrar,
mina damer och herrar, vilka priser
som har stått sig oförändrade sedan
1924. De har nog ökat 100 procent många
gånger om. Tobaksodlarna har i den mån
det varit möjligt försökt att upprätthålla
odlingen. Utgifterna har dock ständigt
stegrats och då man inte är skyddad mot
den tobak som kommer från Rhodesia,
som är ett land med mycket stor tobaksodling,
och även från andra länder, där
odlarna kanske betalar 75 öre eller en
krona om dagen till de anställda, är det
inte lätt för odlarna i vårt land. Arbetslönerna
är den huvudsakliga utgiften för
de svenska tobaksodlarna. Det finns inga
maskiner som kan användas, utan
mänsklig arbetskraft måste utnyttjas. Då
är det väl ändå inte meningen — jag tror
inte heller att den svenska riksdagen vill
vara med om det — att alla som odlar
tobak inte skall ha samma lön för sitt
arbete som andra näringsutövare i vårt
land. Jag tycker därför att det gäller en
så liten åtgärd att riksdagen gott kunde
bifalla vårt förslag, så att vi hade något
att falla tillbaka på för den händelse vi
även i framtiden skulle behöva en svensk
tobaksodling.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka
bifall till den av herr Nils Elowsson avgivna
reservationen.

Häri instämde herr Osvald (fp).

Herr förste vice talmannen STRAND

(s):

Herr talman! De båda Elofssönerna representerar
det distrikt inom vilket tobak
odlas. Det är den enda ursäkt jag
kan finna för att de försvarar en motion
som går så långt vid sidan om vad som
är rationellt som man över huvud taget
kan komma.

Det är inte utskottet som säger att tobaksodlingen
saknar betydelse för konsumtionen
inom Sverige, utan det är tobaksbolaget
som konstaterar att den odling
som sker i Sverige saknar betydelse

med hänsyn till att det är dålig kvalitet
på den svenska tobaken. Den kan inte
användas till cigarrer och cigarretter. I
viss utsträckning kan den väl användas
som inblandning i röktobak. Att den
kunde användas under kriget förstår jag,
ty den var naturligtvis bättre än hö och
halm eller vad som eljest kunde komma
i fråga såsom utfyllnad för att tillmötesgå
dem som hade behov av att röka även
när det var brist på varan.

Vi förbrukar 9 000 ton tobak om året,
och den svenska odlingen lämnar 300
ton, alltså ungefär 3 procent av den totala
åtgången. Det finns 734 odlare, säger
tobaksbolaget, under det år som uppgifterna
avser. Odlingsarealen är 162
hektar. Det är alltså en mycket obetydlig
areal som står till förfogande för denna
odling. Nu utgår en ersättning av
statsmedel med 80 öre per kilogram odlad
tobak. Det var visst en ersättning
som fastställts med hänsyn till tobaksskatten
som eu gång i tiden tydligen utgjorde
SO öre. Det är möjligt att ersättningen
härstammar från tiden kring
1924. I det avseendet vill jag inte bestrida
herr Gustaf Elofssons uppgifter. Men
därutöver tycks tobaksbolaget betala ett
merpris av kronor 1.24 per kilogram utöver
vad det betalar för från utlandet inköpt
råvara. Det totala skyddet skulle
alltså vara omkring två kronor per kilo.

Nu vill motionärerna att det statliga
stödet skall höjas från 80 öre till tre kronor
per kilo. Jag förmodar att de räknar
med att man skall ha kvar det särskilda
prisstödet om kronor 1.24 som tobaksbolaget
nu betalar.

Detta betyder, ärade kammarledamöter,
att stödet till tobaksodlarna som nu
utgör mellan 3 000 och 4 000 kronor per
hektar skulle höjas till mellan 5 000 och
6 000 kronor, om jag nu räknar med dessa
begärda 3 kronor och redan utgående
kronor 1: 24.

Ur rationell synpunkt vore det bättre
att avveckla tobaksodlingen i Sverige, eftersom
den är av så liten betydelse ur odlarsynpunkt
och produkten så föga eftertraktad
av tobaksbolaget. Att detta över
huvud taget köper tobaken beror på att
ingen annan får köpa tobak. Vi har ju

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen

monopol på denna vara. Inte heller får
någon annan tillverka tobaksvaror. Det
är klart att tobaksbolaget då känner sig
förpliktat att inköpa den odlade tobaken,
men bolaget skulle helst vilja slippa.

Jag har ingen åsikt om den lämpligaste
tidpunkten att i ett sammanhang avveckla
tobaksodlingen i vårt land. Det är möjligt
att det behövs en viss avvecklingsperiod.
Men avvecklingen påskyndas icke
om vi höjer det ekonomiska stödet från
80 öre till tre kronor per kilo.

Herr talman! Vi har inom utskottet
kommit till den uppfattningen att det
ur alla synpunkter är omotiverat att höja
stödet till tobaksodlingen. Med hänsyn
till vad tobaksmonopolet sagt förefaller
det som om det vore lämpligt att avveckla
den och ta den tid för avvecklingen
som erfordras. Jag hemställer om
bifall till utskottets hemställan.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Jag skulle bara vilja säga
till herr förste vice talmannen att varken
herr Nils Elowsson eller jag är inblandad
i någon tobaksodling, men ändå kan
man ha sympatier för dem som odlar tobak.
Det kan inte vara något fel. Jag
vågar inte säga det, men jag tror inte
att herr förste vice talmannen är lika
kemiskt ren från tobaksmonopolet som
vi är från tobaksodlingen.

Jag skulle också vilja säga att när talman
Strand här drog upp hur mycket det
kostar tobaksmonopolet — var det 4 000
kronor per hektar? jag hörde inte riktigt
— så tror jag att det är lite felaktiga
beräkningar, ty tobaksbolaget bygger
sina jämförelser på den allra billigaste
tobak det kan köpa från utlandet. Denna
jämför man med den svenska tobaken,
och därför kommer man upp i dessa
höga siffror. Men om vi tar den finare tobaken
som man använder till cigarretter
och till bättre cigarrer, så blir nog inte
prisskillnaderna så höga som här påståtts.
Därtill kommer att den svenska
tobaken ju använts både till snus och,
som utskottsordföranden här mycket riktigt
sagt, i viss mån även till cigarrcigarretter.
Vi vet att snustillverkningen

har gått ner. För 10—12 år sedan konsumerades
8 miljoner kilo snus i vårt
land, men jag tror att vi nu är nere i
3 miljoner kilo. Det är klart att även detta
inverkar.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte beskyllt någon
av Elofssönerna för att odla tobak.
Jag har sagt att de representerar det distrikt
i vilket tobak odlas och att det
var den enda ursäkten för att de vill försvara
motionen om att höja det ekonomiska
stödet till tobaksodlingen.

Vidare har jag inte heller påtagit mig
ansvaret för de uppgifter som lämnats
beträffande det nämnda stödet. Jag har
inte talat om tobaksbolagets merkostnader
utan om det stöd som utgår till tobaksodlingen.
Det är ren matematik. Man
odlar tobak på 162 hektar. Det ger 300
ton tobak, och det blir ungefär två ton
per odlad hektar. Med ett stöd av tre
kronor per kg blir det 6 000 kronor per
hektar i stöd åt tobaksodlingen. Det är
betydligt mer än vad som i övrigt utgår
i prisstöd åt jordbruket.

Om det kan glädja herr Elofsson —
eller göra honom ledsen — vill jag slutligen
tala om att jag inte röker den
skånska tobaken. Antagligen skulle jag
avstå från att röka, om jag inte hade
tillgång till någon annan tobak.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Utskottets ordförande sade
att den enda ursäkt som kunde anföras
för att jag och min namne hade tagit
upp denna sak var att vi bor i det distrikt
där tobaken huvudsakligen odlas.
Men det är inte de enda ursäkten.

Jag försökte i mitt första anförande göra
klart att tobaksodlingen inte var någon
givande odling, om man skulle se det
ur rationell synpunkt, och det har inte
heller någon påstått. Men i vårt land
finns många odlingar, om vilka man kan
säga att det inte är rationellt att fortsätta
med dem. Vi kunde köpa dessa jordbruksvaror
utifrån, men vi fortsätter än -

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen

då att odla dem av beredskapsskäl. I motionen
har framhållits att man skall ta
ställning till frågan huruvida man skall
behålla tobaksodlingen eller inte, sett ur
beredskapssynpunkt. Skall man inte ha
den kvar, då skall man inte segdra nedläggandet
av dessa odlingar på ett sådant
sätt att odlarna gör förluster det ena året
efter det andra. Då skall man säga, att
tobaksbolaget från och med den och den
dagen inte längre skall köpa svensk tobak
— sedan är det slut. Men då bör de
som satsat på tobaksodlingen ha kompensation
härför, både de som skaffat sig
tillräckligt stora torklador av den gamla
typen och de som skaffat sig röklador av
den nya typen. Alla dessa odlare har av
tobaksmonopolet stimulerats till att fortsätta
med odlingen och till att bygga dessa
lador. Tobaksmonopolet har till och
med lämnat upp till 10 000 kronor per lada
i räntefritt lån för att de skulle fortsätta
med odlingen.

Under sådana förhållanden är det inte
bara den omständigheten att vi bor därnere
som gör att vi säger att det begås en
orättvisa mot dessa odlare, en orättvisa
som vi söker förhindra. Jag tycker inte
att det är så dumt att en riksdagsman
försöker göra något sådant när det gäller
hans egen ort.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag sade att det förhållandet
att talarna representerar det distrikt
där tobak odlas var den enda ursäkt
som jag skulle kunna tänka mig för
att de stödde motionsyrkandet om en
höjning av stödet till tobaksodlingen. För
alla andra inom utskottet var det nämligen
efter tobaksbolagets yttrande och i
övrigt efter den föredragning vi fick
ganska självklart att tobaksodlingen borde
avvecklas snarast möjligt. Enligt tobaksbolagets
mening mötte det nämligen
inga svårigheter att lagra tobak. Kvantiteten
300 ton var så liten, förmenade tobaksbolaget
att man kunde ha ett reservlager
som kunde täcka den beredskapsproduktion
som man helt naturligt ansåg

sig behöva för vissa nödvändiga grenar
inom tobakstillverkningen.

Vi har inom utskottet över huvud taget
inte sysslat med vad det skulle kosta att
avveckla tobaksodlingen och vem som
skulle betala. Det blir en fråga som kommer
upp i annat sammanhang. Men genom
att höja stödet så högt som till 3
kronor per kg och lämna detta stöd permanent
kan man i alla fall inte forcera
fram en avveckling.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Till den siste talaren vill
jag säga att om man skulle handla på det
sättet att man skulle besluta en utökning
av subventionen och inte säga att man
skall upphöra med den vid en viss tidpunkt,
stimulerar det naturligtvis inte till
nedläggande av tobaksodlingen. Men om
man säger att det inte skall förekomma
någon tobaksodling efter två eller tre eller
fyra år, då menar jag att odlarna till
dess avvecklingen sker bör ha den ersättning
som vi har föreslagit.

Efter det överläggningen förklarats
härmed slutad, gjorde herr talmannen i
enlighet med därunder framkomna yrkanden
propositioner, först på bifall till
vad utskottet i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande
av det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet avgivna reservationen;
och förklarade herr talmannen, sedan
han upprepat propositionen på bifall
till utskottets hemställan, sig anse
denna proposition vara med övervägande
ja besvarad.

Herr Elofssort, Gustaf, begärde votering,
i anledning varav uppsattes samt
efter given varsel upplästes och godkändes
en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller vad andra lagutskottet
hemställt i sitt utlåtande nr 36,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Ang. godkännande av en europeisk social stadga

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen
ånyo upplästs, verkställdes omröstningen
genom uppresning; och befanns därvid,
att flertalet röstade för ja-propositionen.

Ang. godkännande av en europeisk
social stadga

Föredrogs ånyo andra lagutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition rörande godkännande
av en europeisk social stadga.

Genom en den 16 mars 1962 dagtecknad
proposition, nr 175, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
andra lagutskottet, hade Kungl. Maj:t
föreslagit riksdagen att godkänna en av
Europarådet utarbetad europeisk social
stadga. Stadgan hade undertecknats av
Sverige och tolv andra av Europarådets
medlemsstater den 18 oktober 1961.

Utskottet, vilket ej funnit anledning
till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag,
hade i det nu föreliggande utlåtandet
hemställt, att riksdagen måtte bifalla förevarande
proposition, nr 175.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Det föreligger vid detta
utskottsutlåtande inte någon reservation,
och det har inte heller förekommit någon
motion bakom det. Men jag skulle vilja
säga några ord med anledning av detta
utlåtande på grund av att jag i ett par
omgångar haft kontakt med ärendets förhistoria
inom Europarådet. Jag skulle
därför vilja passa på tillfället att ge uttryck
åt en ganska vidsträckt opinion
inom den rådgivande församlingen, där
man tycker att ministerkommittén gått
litet hårt fram när det gäller att begränsa
åtskilliga av de föreskrifter som på
ett tidigare stadium fanns med i denna
sociala stadga. Man har kort sagt tyckt
att ministerkommittén gått för långt med

dessa begränsningar och gjort hela stadgan
mindre värdefull för de syften man
velat uppnå. Det är inte bara inom Europarådets
rådgivande församling man
haft den åsikten, utan det har också uttryckts
mycket livliga protester från
fackligt håll ute i Europa och även här
hemma. Jag kan inte neka till att jag
tycker att den kritiken i det väsentliga
varit berättigad. Jag tycker att man t. ex.
gått för långt med att ge undantagsmöjligheter
och gått för långt med att reducera
minimikraven när det gäller ratificering
av denna stadga. Jag skall be
att få belysa detta något, herr talman.

Jag vill ta ett exempel. Det förelåg
från rådgivande församlingens sida en
skrivning i artikel 2 i stadgan som i
fråga om arbetstid och sådant innebar
att man skulle företa en reducering stegvis
av arbetstiden till 40 timmar per vecka.
Det var alltså en preciserad målsättning.
Man sade inte när detta skulle uppnås,
men man konkretiserade det så
långt som skett. Nu föreligger det sedan
ministerkommittén har gjort sitt arbete
en mycket mer avblankad och likgiltig
skrivning. Man säger nu att »arbetsveckan
förkortas efter hand som produktionsökning
och andra omständigheter
av betydelse det medgiva». Jag
får säga att skall vi ha något kvar kan
man inte gå längre i fråga om att uttunna
själva syftet med det hela, och jag
tycker att det är en ganska olycklig uttunning.
Man tycker nog också att det
var onödigt att göra denna uttunning,
eftersom den skrivning som förelåg i den
rådgivande församlingen inte krävde ett
omedelbart uppfyllande av bestämmelsen
utan hade den som en riktpunkt ungefär
på samma sätt som skett när det
gäller det krav som uppställes i artikel
1, nämligen att en av de viktigaste målsättningarna
skall vara att eftersträva
full sysselsättning. I båda fallen gäller
en målsättning — en avsikt att nå fram
till ett bestämt mål.

Jag kan ta ett annat exempel. Rådgivande
församlingen hade i avsikt att påskynda
stadgans förverkligande föreslagit
en paragraf som skulle innebära att

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Om stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land

varje land inom en tid icke överstigande
fem år efter det att stadgan trätt i kraft
inom det egna landet skulle som signatärmakt
vara tvungen sätta i kraft hela
del II av stadgan. Men detta förslag, som
otvivelaktigt skulle ha inneburit en stark
press på signatärstaterna att verkligen
göra någonting åt förverkligandet av
stadgan i praktisk politik, har alldeles
kommit bort under resans lopp genom
ministerkommitténs arbete. Detta tycker
jag också är ganska beklagligt.

Låt mig sedan bara i förbigående
nämna att som en av ackvisitionerna i
stadgan — det är troligen första gången
i en internationell konvention — har
strejkrätten erkänts såsom ett legitimt
medel i löntagarnas kamp för sociala och
ekonomiska intressen.

Till slut vill jag, herr talman, bara
säga att jag tycker att det är en händelse
som mera ser ut som en tanke, att samma
dag som propositionen om ratificering
av denna stadga framlades kom
också en proposition om ratificering av
ILO-konventionen nr 100 om likalönsprincipen,
och det var inte för tidigt
att den kom. Den borde enligt min mening
ha ratificerats för länge sedan. Det
har inte skett, men jag medger att skulle
man ha ratificerat den sociala stadgan
och då kommit med uttryckligt undantag
för dess krav på likalönsprincipens
erkännande, hade det sett mycket illa
ut. Därför fick man ta dessa båda ting
på en gång, och vi får då hälsa med en
viss tillfredsställelse att det har kunnat
ske.

Det är klart att det ligger ett avsevärt
arbete bakom denna stadga under mycket
lång tid — i själva verket ända sedan
år 1951. Jag vill för min del uttrycka den
övertygelsen att om denna stadga föres
ut i verkligheten i den allmänna miljö
som en expanderande europeisk stormarknad
kan innebära, så kan den visa
sig bli ett mycket värdefullt redskap för
att uppnå harmonisering uppåt av denna
marknads socialpolitiska målsättningar.

Med det anförda ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad överläggning bifölls
vad utskottet i det nu ifrågavarande
utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning av andra
lagutskottets utlåtande nr 39, i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ändring i sjömanslagen
den 30 juni 1952, m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner, bifölls vad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogos ånyo tredje lagutskottets
utlåtanden:

nr 37, i anledning av väckt motion om
tidpunkten för utbetalande av ersättning
vid expropriation av vägmark;

nr 38, i anledning av motioner om trafiksäkerhetsbestämmelserna
avseende
husvagn;

nr 39, i anledning av motion angående
översyn av bestämmelser om arbetstid
för förare i yrkesmässig automobiltrafik; nr

40, i anledning av motioner angående
kompetensfördelningen mellan
länsstyrelse och biltrafiknämnd; samt

nr 41, i anledning av dels motion om
fångst av vildkanin med iller och nät,
dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse
av vildkanin.

Vad utskottet i dessa utlåtanden hemställt
bifölls.

Om stöd till den estniska befolkningsgruppen
i vårt land

Föredrogs ånyo allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 49, i anledning
av väckt motion om stöd till den estniska
befolkningsgruppen i vårt land.

I den till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionen I: 518, av herrar
Per-Ölpf Hanson och Ringaby, hade
föreslagits, att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att
Kungl. Maj:t snarast måtte tillsätta en
utredning med uppdrag att framlägga
förslag på skolans och övriga kulturella

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Om stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land

områden i syfte att stödja den estniska
befolkningsgruppen i vårt land i dess
strävan att hålla det egna modersmålet
levande och att i övrigt bevara och vidareutveckla
det estniska kulturarvet.

Utskottet hade i det nu föredragna utlåtandet
på anförda skäl hemställt, att
motionen I: 518 icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Ringaby, Schött, Gunnar Pettersson,
Hamrin i Jönköping, Carlsson i Huskvarna
och Edlund, vilka ansett, att utskottets
yttrande bort erhålla den lydelse,
reservationen visade, samt att utskottet
bort hemställa, att riksdagen i anledning
av motionen I: 518 måtte i skrivelse
till Kungl. Maj:t giva till känna vad reservanterna
anfört.

Reservanterna hade funnit det vara
både motiverat och angeläget med en
särskild utredning av i motionen berörda
problem.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Frågan om ökade möjligheter
för esterna i vårt land att få
undervisning i estniska språket och över
huvud taget bättre möjligheter att bevara
den egna kulturen hotar ju att bli en
årlig företeelse på föredragningslistan i
den svenska riksdagen. Argumenten för
att avslå förslaget om utredning i denna
fråga har nog enligt min mening aldrig
varit särskilt starka eller övertygande.
Det borde nu vara på tiden att vi bryter
denna följetong genom att bifalla reservationen.

I våra dagar talas det ju mycket, kanske
speciellt vid lionnörstillfällen, om
kulturens roll i välfärdssamhället, inte
minst som en motvikt mot materialism
och förflackning. För en minoritet som
den estniska befolkningsgruppen i vårt
land kan man kanske inte anföra det
motivet för att bevara dess kultur, men
det måste väl för den befolkningsgruppen
vara värdefullt att kunna ha kontakt
med den egna kulturen. Det måste vara
en tillgång och kanske rent av en förutsättning
för att den skall kunna få en

god anpassning till det svenska samhället.
Vi får ju aldrig glömma tragedien
bakom esternas uppehåll i vårt land.

Får jag också tillägga att det ingalunda
är fråga om några isolationistiska strävanden
från denna grupp. Just denna
flyktinggrupp har ju tvärt om anpassat
sig mycket väl efter svenska förhållanden.
Esterna trivs utmärkt i Sverige. De
har — det måste vi alla erkänna — gjort
en insats i det svenska samhället. Inte
minst därför borde deras strävan i detta
fall beaktas, och vi borde därför ge
dem stöd och uppmuntran i denna sak.

Jag vill begagna tillfället att från denna
plats erkänna att det har gjorts en
hel del på detta område, men vi vet
också att en kartläggning av ytterligare
åtgärder och behov är mycket önskvärd.
Det är således efter vad jag kan förstå
en rimlig begäran som reservanterna har.
Ingen annan flyktinggrupp i vårt land
har visat prov på en sådan sammanhållning
och lojalitet som den estniska. De
förrättar ju t. ex. formliga riksdagsval
till sin representation i vårt land.

När utskottet i fjol avstyrkte en motion
med liknande syfte, skedd detta under
motivering att folkbildningsutredningen
förmodligen skulle komma att ta
upp dessa spörsmål. Nu har denna utredning
avgivit sitt betänkande, men utredningen
har inte alls tagit upp dessa
frågor. Det styrker oss i våra krav, och
man kan göra gällande att sedan den
motivering som utskottet anförde i fjol
för avslag har fallit bort, så kvarstår
bara avstyrkandet vid årets behandling
i utskottet.

Skolöverstyrelsen har ju i princip faktiskt
tillstyrkt en utredning på detta område.
överstyrelsen redogör för folkbildningsutredningens
betänkande och för
vad departementschefen anfört härom.
Skolöverstyrelsen tillfogar härefter följande:
»Därest departementschefens uttalande
är att fatta så, att nya sakkunniga
kan väntas få i uppdrag att företaga
en överarbetning av utredningens förslag
— en sådan tolkning förefaller väl motiverad
-— synes det överstyrelsen lämpligt,
att det genom förevarande motion
ånyo aktualiserade problemet i samband

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Om stöd till den estniska befolkningsgruppen i vart land

med en sådan överarbetning göres till
föremål för närmare överväganden.»

Detta innebär i princip ett tillstyrkande.
Nu vet vi att det har tillsats en utredningsman
för att se över folkbildningsutredningens
betänkande, men han kommer
endast att syssla med studiecirkelverksamheten
och kommer inte att beröra
detta område. Även där har vi alltså
starka skäl för vårt krav i reservationen.

Utskottet slutar med att säga att intet
nytt har tillkommit sedan fjolårets behandling,
men det har det väl ändå gjort.
Esternas representation och organisationer
har sänt en skrivelse till utskottet,
där det mycket starkt poängteras önskvärdheten
av att få en dylik utredning
och kartläggning av behoven. Denna
skrivelse är undertecknad av över 3 000
personer, och det får väl ändå betraktas
som en mycket kraftig manifestation från
esternas sida att man vill ha någonting
gjort åt denna sak.

Med dessa ord, herr talman, ber jag att
få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Eskilsson (h), Schött (h) och Osvald
(fp).

Herr ANDERSON, CARL ALBERT,

(s):

Herr talman! Jag skall söka att mycket
kortfattat yttra mig på utskottets vägnar
i denna fråga. Jag vill först säga att
i princip samma motion var föremål för
riksdagens behandling så sent som föregående
år. Utskottet hade då haft frågan
till prövning, en mycket ingående sådan,
och med hänvisning dels till skolöverstyrelsens
yttrande och dels till pågående
kommittéutredningar hade utskottet
avstyrkt motionerna. Riksdagens
beslut blev i överensstämmelse med utskottets
hemställan.

I år har ärendet ånyo varit uppe i beredningsutskottet,
såsom den föregående
ärade talaren nämnde. Det enda nya
som vi har kunnat konstatera i utskottet
är att en petition med 3 000 namnunderskrifter
från esternas sida har inlämnats
till utskottet. Även om detta är en

betydande manifestation anser vi inte att
det är något nytt sakskäl som har tillförts
debatten. Ecklesiastikministern har
ju tagit upp frågan om en översyn av
folkbildningsutredningens förslag. Denna
utredning pågår nu i vad gäller studieverksamheten
genom, som det har sagts,
en särskilt tillkallad utredningsman. Vidare
behandlas frågan om det statliga
stödet till ungdomsverksamheten av en
särskilt tillkallad kommitté.

Vi har inom utskottet kommit till den
uppfattningen att föregående års prövning
var grundlig. Det finns intet skäl
till ändring av utskottets ställningstagande
då intet nytt framförts, och vi tillstyrker
därför bifall till utskottets hemställan,
som innebär avslag på motionen.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! Vi vet ju alla att inget
skäl är mera gångbart i riksdagens kamrar
än en hänvisning till att inget nytt
tillkommit sedan föregående års beslut
fattades. Det är den traditionella riksdagskonservatismens
sätt att argumentera,
och jag får böja mig i vördnad för
denna välkända bekante.

Denna sak har ju hamnat i ingenmansland
i närheten av pågående utredningar.
I fjol sade utskottet — och det gick
kammaren med på —• att det pågick en
utredning på området, och detta var ett
ganska avgörande skäl till att avvisa förslaget
då. Den utredningen är nu avslutad,
och det visade sig att den inte sysslat
med detta problem. Nu har man hittat
en annan utredning som pågår och
som inte heller sysslar med detta problem,
men likafullt används den som skäl
för ett avslagsyrkande.

Jag tycker det är olyckligt att utskottet
lägger upp sin argumentering på det
sättet.

Vidare hänvisar utskottet till behovet
av likformighet i behandlingen av olika
flyktinggrupper. Det är väl bra i princip,
men ändå vill jag säga att man inte
får pressa ett sådant likformighetskrav
alltför mycket. Såvitt jag har mig bekant
rör det sig här om den utan jämförelse

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Om stöd till den estniska befolkningsgruppen i vårt land

största homogena flyktinggruppen i vårt
land. Det gäller också den utan jämförelse
kulturellt mest medvetna flyktinggruppen,
som lägger ned det största arbetet
på att med egna ansträngningar bevara
sin kulturtradition med allt vad till
den hör. Jag tycker det skulle vara om
inte annat så ett slags gärd av tacksamhet
och uppskattning för vad den befolkningsgruppen
uträttat under den tid den
varit här, om riksdagen intog en något
generösare ställning än utskottsutlåtandet
här ger uttryck åt.

Det är riktigt, som herr Ringaby här
sagt, att skolöverstyrelsen också tycks
vara i sak ense med motionärerna, i varje
fall är .skolöverstyrelsen betydligt mera
på motionärernas sida än på utskottets
sida.

Herr talman, med detta ber jag att få
yrka bifall till den vid utskottsutlåtande!
fogade reservationen.

Överläggningen ansågs härmed slutad,
varefter herr talmannen jämlikt därunder
framkomna yrkanden gjorde propositioner,
först på bifall till vad utskottet
i det nu ifrågavarande utlåtandet
hemställt samt vidare på antagande av
det förslag, som innefattades i den vid
utlåtandet avgivna reservationen; och
förklarade herr talmannen, sedan han
upprepat propositionen på bifall till utskottets
hemställan, sig finna denna proposition
vara med övervägande ja besvarad.

Herr Ringaby begärde votering, i anledning
varav uppsattes samt efter given
varsel upplästes och godkändes en
omröstningsproposition av följande lydelse: Den,

som bifaller vad allmänna beredningsutskottet
hemställt i sitt utlåtande
nr 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som
innefattas i den vid utlåtandet avgivna
reservationen.

Sedan kammarens ledamöter intagit
sina platser samt voteringspropositionen

ånyo upplästs, verkställdes till en början
omröstning genom uppresning. Herr
talmannen förklarade, att enligt hans
uppfattning flertalet röstat för ja-propositionen.

Då emellertid herr Ringaby begärde
rösträkning, verkställdes nu votering
medelst omröstningsapparat; och befunnos
vid omröstningens slut rösterna hava
utfallit sålunda:

Ja —77;

Nej —48.

Därjämte hade 8 ledamöter tillkännagivit,
att de avstode från att rösta.

Anmäldes bevillningsutskottets förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 358, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. in., jämte i
ämnet väckta motioner, och

nr 359, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. m.

Skrivelseförslagen godkändes under
förutsättning beträffande vartdera av
dem, att andra kammaren i avseende å
motsvarande utskottsbetänkande fattade
samma beslut som första kammaren.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

190, angående utgifter å tilläggsstat
I till riksstaten för budgetåret 1962/
63;

nr 200, med förslag till lag om vissa
åtgärder för utnyttjande av vattenkraft
vid krig m. m.; och

nr 201, angående överförande av fiskprisregleringsmedel
till försäkringsfond
för en erkänd arbetslöshetskassa för yrkesfiskare.

Onsdagen den 14 november 1962

Nr 30

Interpellation ang. polismyndighets rätt och plikt att ingripa vid hot om våld

Interpellation ang. behörighetsreglerna
för konsulenter hos hushållningssällskapen Herr

ELOWSSON, NILS, (s) erhöll på
begäran ordet och anförde:

Herr talman! Enligt nu gällande bestämmelser
(§ 6 kungl. kungörelsen nr
929/1947) fordras för anställning såsom
jordbruks- eller husdjurskonsulent vid
hushållningssällskap, vilka erhåller statsbidrag
till avlönande av dylika befattningshavare,
att sökande skall ha avlagt
agronomexamen. För trädgårdskonsulentbefattning
kräves examen vid högre
trädgårdskursen vid Alnarps lantbruks-,
mejeri- och trädgårdsinstitut. Maskinkonsulent
skall antingen ha avlagt agronomexamen
och därjämte ha erhållit särskild
utbildning för maskinkonsulenter i enlighet
med av lantbruksstyrelsen meddelade
bestämmelser eller ock ha avlagt ingenjörsexamen
å maskinteknisk avdelning
av lägst teknisk fackskola och därjämte
genomgått ettårig kurs vid lantbruks-
eller lantmannaskola eller erhållit
annan jordbruksutbildning, som lantbruksstyrelsen
finner kunna jämföras
med sådan kurs. Av angivna befattningar
är det således endast för trädgårdskonsulenterna
som examen vid namngiven utbildningsanstalt
i Sverige kräves.

Jordbruks-, husdjurs-, trädgårds- eller
maskinkonsulent skall därjämte ha förvärvat
den erfarenhet i övrigt, som erfordras
för befattningen, samt äga god
förmåga att meddela undervisning och
upplysning i tal och skrift.

I angivna paragraf (§ 6) heter det slutligen
att lantbruksstyrelsen må, då särskilda
skäl därtill föranleder, medge undantag
från de för konsulentbefattning
uppställda kraven på viss examen eller
utbildning.

Genom denna dispensmöjlighet borde
— synes det — såväl personer från något
av de övriga nordiska länderna med kvalificerad
utbildning i sitt hemland som
svenskar med motsvarande utbildning i
annat nordiskt land än Sverige ha goda
möjligheter att erhålla ifrågavarande
konsulentbefattningar hos hushållningssällskapen.

Tyvärr har det emellertid visat sig vid
de enstaka tillfällen, då fråga uppkommit
om utnyttjande av dispensmöjlighet
enligt § 6, att lantbruksstyrelsen avslagit
sådan ansökan. En svensk med
cand. hort.-examen från Kungl. Veterinär-
og Landbohpjskolen i Köpenhamn
har sålunda fyra gånger icke medtagits
av lantbruksstyrelsen på den lista om tre
namn, bland vilka hushållningssällskapen
enligt den förut tillämpade ordningen
ägde utse innehavare av ifrågavarande
trädgårdskonsulenttjänst. Vilka skäl
som kan ha motiverat lantbruksstyrelsens
negativa hållning i detta fall har det
icke varit möjligt att utröna.

Grundlagsreglerna, som tidigare krävde
svenskt medborgarskap för erhållande
av allmän tjänst, har nu ändrats vad avser
tekniska och naturvetenskapliga
tjänster i syfte att möjliggöra en nordisk
arbetsmarknad på dessa fält. Hinder mot
en sådan bör icke resas genom bibehållande
av nationella kompetensregler, som
är strängare än som är erforderligt.

Med hänvisning till vad som ovan anförts
anhåller jag om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
jordbruksdepartementet få framställa följande
fråga:

Vill statsrådet medverka till att behörighetsreglerna
beträffande konsulenter
hos hushållningssällskapen uppmjukas,
så att jämbördig utbildning i annat nordiskt
land likställes med i Sverige erhållen
utbildning?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Interpellation ang. polismyndighets rätt
och plikt att ingripa vid hot om våld

Ordet lämnades på begäran till herr
LARSSON, THORSTEN, (ep) som yttrade
:

Herr talman! Förhållandevis ofta inträffar
att våldshandlingar föregås av
hot. Ibland framföres dylika hotelser
upprepade gånger och under längre tid.
Det bär också förekommit att hotelsen
fullföljts genom en synnerligen grov

Nr 30

Onsdagen den 14 november 1962

Interpellation ang. polismyndighets rätt och plikt att ingripa vid hot om vald

våldshandling, i en del fall med dödlig
utgång. Helt nyligen har ett sådant fall
inträffat i en större stad i södra Sverige.

Det är givetvis angeläget att sådana
handlingar så långt möjligt omintetgöres
och att således lämpligt ingripande kan
ske på så tidigt stadium att hotelsen ej
omsättes i våldshandling.

Här är icke avsikten att ta upp de
straffrättsliga bestämmelserna till prövning.
Den sidan av saken torde beröras
av den pågående behandlingen av förslaget
till brottsbalk. Det kan f. ö. ifrågasättas
om det är genom åtgärder av straffrättslig
natur som ett effektivare förebyggande
kan komma till stånd i sådana fall
som här är i fråga.

Polismyndigheternas möjligheter till
ingripande i fall då hot framställes torde
vara av större betydelse, då det gäller att
avvärja att en hotelse omsättes i våldshandling
och att bereda de hotade större
säkerhet till liv och lem. Med hänsyn till
att hot om våld i många fall, åtföljt av
våldshandling, förekommer i oroväckande
hög grad kan det enligt min mening
ifrågasättas om inte en effektivisering av

polismyndigheternas åtgöranden i förebyggande
och säkerhefsskapande syfte
bör komma till stånd.

Med hänvisning till det anförda anhåller
jag om kammarens tillstånd att till
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
få framställa följande frågor.

Är statsrådet villig att redogöra för
gällande bestämmelser rörande polismyndighets
rätt och förpliktelse till ingripande
i fall av våldshotelse?

Anser statsrådet att dessa bestämmelsers
innehåll och tillämpning är tillfyllest
då det gäller att förebygga att våldshotelse
omsättes i handling och bereda
hotade tillräcklig säkerhet?

Det sålunda begärda tillståndet lämnades
av kammaren.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 16.20.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

621193