Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1969 (Riksdagens protokoll 1969:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1969

30 maj — 25 juni

Debatter m. m.

Fredagen den 30 maj fm.

Sid.

Svar på interpellationer av:

fru Ryding (vpk) ang. åtgärder för att upplysa svenska spanienrese närer

om vissa förhållanden................................ 3

herr Ahlmark (fp) ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd
och herr Lindkvist (s) i samma ämne.............. 6

fru Lewén-Eliasson (s) ang. den sociala sammansättningen av klasserna
i grundskolan........................................ 21

Ekonomisk debatt............................................. 27

Fredagen den 30 maj em.

Ekonomisk debatt (forts.)...................................... 93

Meddelande ang. höstsessionens början........................... 122

Vårsessionens avslutning....................................... 123

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 30 maj fm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 26, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden..................................... 27

1 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Fredagen den 30 maj em.

Sid.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50, ang. beräkning av bevill ningarna,

m. m............................................ 93

Bankoutskottets utlåtande nr 38, ang. den ekonomiska politiken....... 93

— nr 39, ang. komplettering av riksstatsförslaget, m. m............. 93

Statsutskottets utlåtande nr 121, ang. sysselsättningspolitiskt motiverade
hyrestillskott m. m................................... 93

— memorial nr 122, ang. tilläggsstat II och tilläggsstat III till riks staten

för budgetåret 1968/69................................ 121

— nr 123, ang. statsregleringen................................. 121

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

Fredagen den 30 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder för
att upplysa svenska spanienresenärer om
vissa förhållanden

Ordet lämnades på begäran till

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig vilka åtgärder som enligt min mening
kan vidtas från svenska myndigheters
sida för att upplysa svenska spanienresenärer
om »den spanska polisens
förekommande metoder och de risker,
som därmed är förenade med ett
besök i landet», särskilt mot bakgrunden
av den praxis som vid polisingripanden
tycks tillämpas av resebyråer.

Om en person i ett främmande land
fängslas eller på annat sätt berövas sin
frihet, har myndigheterna där skyldighet
att på hans begäran utan dröjsmål
underrätta vederbörande konsulat om
hans belägenhet. Detta får anses utgöra
en allmänt erkänd folkrättslig grundsats.

Tyvärr kan det ibland inträffa att
sådan underrättelse inte lämnas så
snabbt som man skulle önska. Beträffande
svenska medborgare har dessa
fall varit mycket sällsynta. När de undantagsvis
förekommit har utrikesförvaltningen
som regel på andra vägar
fått kännedom om att vederbörande berövats
sin frihet och därigenom kunnat
lämna behövlig rättshjälp utan större
dröjsmål.

En svensk som berövats sin frihet
utomlands får självfallet inte bli misshandlad.
Jag kan här citera FN:s konvention
om medborgerliga och politiska
rättigheter, enligt vilken den som
berövats sin frihet skall behandlas humant
och med respekt för människans
inneboende värdighet.

Ambassaden i Madrid har tillställt
mig en redogörelse för sina erfarenheter
av de svenska spanienresenärernas
rättsskydd och personliga säkerhet. Enligt
denna har spanska polisen och andra
spanska myndigheter normalt alltid
underrättat svenskt konsulat eller ambassaden
så snart en svensk medborgare
berövats sin frihet.

Endast i två fall har svenskar beklagat
sig över misshandel från den
spanska polisens sida. Båda dessa skulle
ha erhållit slag i ansiktet sedan polisen
ingripit mot dem för ordningsstörande
uppträdande. I övrigt har ambassaden
inte kännedom om någon polismisshandel
av svenskar.

Som torde framgå av vad jag nu sagt
föreligger det enligt min uppfattning
inte behov av några sådana särskilda åtgärder
från svenska myndigheters sida
som interpellanten åsyftar.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! I svaret på min interpellation
talar utrikesministern om vilka
regler som gäller om en person fängslas
eller på annat sätt berövas sin frihet
i ett främmande land, vilka regler
får anses utgöra en allmänt erkänd folkrättslig
grundsats. Likaså hävdar utrikesministern
att en svensk som berövats
sin frihet utomlands självfallet inte får

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder för

vissa förhållanden

misshandlas. Därvidlag hänvisar utrikesministern
till FN:s konvention om
medborgerliga och politiska rättigheter,
enligt vilken den som berövats sin
frihet skall behandlas humant och med
respekt för människans inneboende värdighet.

Detta gäller givetvis rent allmänt när
det är fråga om främmande länder, men
i min interpellation har jag på basis
av ett konkret, aktuellt fall av polisövergrepp
och misshandel konstaterat
att Francospanien inte är ett land där
sådana regler i dag fungerar på rätt
sätt. Skyldig eller oskyldig person kan
där får sitta fängslad obestämd tid före
en rättegång, och misshandel och tortyr
förekommer dagligen i de spanska fängelserna,
som är helt »skyddade» från
insyn. Jag tror att vi ändå måste erinra
oss att Francospanien tyvärr alltjämt
är en diktatur och att polisen där har
utsträckta fullmakter.

Jag har också i min interpellation
konkretiserat det fall som kommit till
allmänhetens kännedom dels genom en
officiell hänvändelse till i detta fall
norska UD om en utredning, dels genom
tidningspressen. Tidningarna Arbetet,
Göteborgs Handels- och SjöfartsTidning
och Göteborgs-Tidningen hade
den 21 och 22 april i år initierade och
stora artiklar i frågan.

Det upprörande var att varken den
spanska polisen eller den resebyrå, som
anordnade resan, ingrep för att på den
anhållnes begäran söka kontakt med i
detta fall den norske konsuln på platsen
— det gällde en sedan 14 år tillbaka
i Sverige bosatt norsk medborgare
med arbete i Göteborg. Kontakten med
konsulatet fick en medresenär sköta.
Den utföll också positivt, och konsuln
på platsen kunde snabbt ingripa och
hjälpa.

Det kunde emellertid lika gärna ha
varit en svensk medborgare, eftersom
skandinaver i Francospanien säkerligen
behandlas på likvärdigt sätt. Den spans -

att upplysa svenska spanienresenärer om

ka polisen skär alla skandinaver över
en kam och man hade från detta håll
i det av mig nämnda fallet yttrat sig
på följande sätt: »Vi spanjorer är ett
kultiverat folk och vill inte ha hit några
nordiska barbarer.» Jag vill inte på något
sätt bestrida att det spanska folket
har kultur — men så som den tar sig
uttryck under Francoregimen måste
man väl i alla fall sätta ett frågetecken
för detta ord i samband med den spanska
polisens tillvägagångssätt.

Av utrikesministerns svar framgår
också att han tagit kontakt med vår ambassad
i Madrid och erhållit redogörelse
beträffande erfarenheterna av de
svenska spanienresenärernas rättsskydd
och personliga integritet. Jag tycker det
är bra att utrikesministern gjort detta,
och enligt redogörelsen tycks också kontakten
med det svenska konsulatet ha
varit tillfredsställande. Detta är också
bra, men vad jag däremot finner mindre
bra är att det förekommit två fall av
misshandel också mot svenska medborgare
från den spanska polisens sida.
Det är två fall för mycket.

Enligt vad jag vidare kan finna av
svaret anser utrikesministern inte att
det — åtminstone inte ännu — föreligger
behov av några särskilda åtgärder
från svenska myndigheter i den riktning
som jag åsyftat. Jag kan också
förstå denna inställning, själv vet jag
inte heller på vilket sätt man skulle
kunna ålägga eller vädja till de resebyråer,
som svarar för resorna till Francospanien,
att på ett bättre sätt än hittills
ta ansvar för sina resenärer. Såsom
det i dag är vill de över huvud taget
inte lägga sig i något som den spanska
polisen företar sig mot deras resenärer,
och anledningen härtill är att de
inte vill komma i en besvärlig ställning
gentemot de spanska myndigheterna. De
tar alltså inte på sig något som helst
ansvar och medverkar inte heller till
att söka den kontakt som behövs vid
ett fall av polisövergrepp.

Fredagen den 30 maj 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellation ang. åtgärder för att upplysa svenska spanienresenärer om

vissa förhållanden

Nåväl, sanningen om förhållandena i
Francospanien kommer säkerligen ut
till allmänheten, även om det enligt
mitt förmenande går alltför långsamt.
Den spanska polisen och de spanska
myndigheterna i övrigt tycks själva
ganska väl sörja för att den som följer
pressen blir underrättad om förhållandena.

Jag kan inte underlåta att citera vad
den norska borgerliga tidningen Dagbladet
skrev i samband med det fall jag
tagit upp i min interpellation. Det gör
jag trots att jag är anhängare av utvidgade
förbindelser mellan alla folk. Det
hette där:

»Med eller uten unntakstilstand —•
det spanske diktatur er uforandet.
Det finnes ingen tale- eller trykkefrihet.
Ikke en gang for turister. Den som
reiser til Spania må reise med munnkurv,
og ungå alle sammenstpt med
politiet.

Vårt råd er derfor: Reis ikke til Spania
på ferie. Det finnes nolc av andre
land å reise til, der sola er like varm,
vannet like herlig og vinen like god.»

Herr talman! I förhoppningen att vår
utrikesminister i det fortsatta arbetet
skall följa utvecklingen i Francospanien
i vad gäller våra svenska medborgare
som vistas där ber jag att få tacka för
svaret på min interpellation.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Mitt svar innebär helt
naturligt inte att jag har tagit någon
ståndpunkt till Spanienresorna som sådana
— den saken lämnade ju för övrigt
fru Rvding också utanför interpellationen.
För mitt eget vidkommande
kan jag säga att jag inte har besökt
Spanien sedan under inbördeskriget.
Det är för mig en självklarhet att jag
inte heller kommer att göra det under
de politiska förhållanden som nu råder
där.

Jag vill understryka att anledningen
till att jag inte finner att vi behöver
vidtaga några särskilda åtgärder just
nu är att de svenska myndigheterna
ingriper precis så som de skall ingripa
i sådana här fall. Två fall av misshandel
från polisens sida har kommit till
ambassadens kännedom. Det är två fall
för mycket, säger fru Ryding, och det
tycker jag också att det är, eftersom
jag är principiell motståndare till all
misshandel från polisens sida, var den
än förekommer. Men dessa två fall har
inte inträffat under ett och samma år
utan under en tidsperiod av flera år.
Vi får också se saken mot bakgrund av
det antal svenska turister som reser till
Spanien — det var 400 000 enbart under
år 1968. Det är alltså med utgångspunkt
från dessa erfarenheter som jag
säger mig att vi inte behöver vidta några
särskilda åtgärder.

Vidare vill jag hänvisa till att det inom
utrikesdepartementet har utarbetats
en folder med råd för utlandsresenärer.
Den har distribuerats genom våra
passmyndigheter i inte mindre än 1,2
miljon exemplar. I denna folder kan
man läsa om vad man skall göra om
man anhålles i utlandet. Jag har här ett
exemplar av dessa 1,2 miljon som utgivits
av utrikesdepartementet. Därtill
vill jag understryka att ingen av de båda
svenskar som beklagat sig över polisens
behandling önskade att konsulatet
skulle vidtaga några åtgärder med anledning
därav. Man var på konsulatet
inställd på att göra detta, men dessa
båda ville själva inte att några som helst
åtgärder i detta avseende skulle vidtagas.

Det är dessa fakta i målet som gör att
jag givit fru Ryding det svar jag gav.
Men det är klart att vi när det gäller
alla diktaturländer dit svenska turister
reser även i fortsättningen kommer att
följa utvecklingen och vad som kan
hända dem där.

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag är glad över att
konstatera att utrikesministerns personliga
uppfattning om Spanienturismen
helt överensstämmer med min egen.
Dessutom noterar jag med tillfredsställelse
hans löfte om att vi från svensk
sida kommer att följa vad som händer
svenska turister när de ger sig ut till
olika diktaturländer. Visserligen gör de
detta på eget ansvar, men i egenskap
av svenska medborgare bör de ha det
skydd de kan åtnjuta.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellationer ang. handläggningen
av ansökningar om uppehållstillstånd Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST, som yttrade:

Herr talman! Herr Lindkvist har frågat
statsministern, om en sådan prövning
av nuvarande bestämmelser kan
förväntas att ansökningar om uppehållstillstånd
för grekiska medborgare bedöms
med tillfredsställande hänsyn till
den politiska situationen i Grekland.
Herr Lindkvists fråga har överlämnats
till mig för besvarande.

Herr Ahlmark har frågat mig om
jag anser att det är rimligt dels att till
Grekland utvisa grekiska medborgare
som vid politisk verksamhet i Sverige
har kritiserat och demonstrerat emot
militärregimen i Aten, dels att verkställa
en utvisning av detta slag innan
en inlämnad nådeansökan har hunnit
behandlas.

Jag ber att få svara på dessa frågor
i ett sammanhang.

Interpellationerna gäller prövningen
av frågor om politiskt flyktingskap och
politiskt hinder att verkställa beslut om
utlännings avlägsnande från Sverige.

Sådana frågor skall enligt gällande bestämmelser
i regel prövas av den centrala
utlänningsmyndigheten. Innan den
fattar sitt beslut skall den inhämta yttrande
från utlänningsnämnden, som
består av en domare eller f. d. domare
som ordförande och två andra ledamöter.
Nämnden är ett organ för utlänningarnas
rättsskydd, särskilt just i frågor
om politiskt flyktingskap och politiskt
verkställighetshinder. Föreligger
skilda uppfattningar mellan nämnden
eller någon ledamot i nämnden och den
centrala utlänningsmyndigheten kan
utlänningen besvära sig över myndighetens
beslut, om det har gått honom
emot. Dessutom kan den centrala utlänningsmyndigheten
självmant överlämna
ärende till Kungl. Maj:ts avgörande,
om det finns särskilda skäl till
det. Överlämnandet skall ske om utlänningsnämnden
begärt det. Enligt riktlinjer
som riksdagen godtog förra hösten
bör överlämnandet ske, om det är
fråga om grannlaga bedömningar med
politisk innebörd.

Dessa bestämmelser ger enligt min
uppfattning goda garantier för en tillfredsställande
bedömning av påståendet
om politiskt flyktingskap eller politiskt
verkställighetshinder. Bestämmelserna
gäller självfallet medborgare i alla
främmande länder. Jag vill också
erinra om att utlänningsmyndigheterna
i dessa ärenden har att tillämpa utlänningslagens
regler. Någon direktivrätt
från regeringens sida i fråga om
bedömningen av särskilda fall föreligger
inte, bortsett från den ledning för
bedömningen som Kungl. Maj:ts egna
avgöranden i enskilda ärenden ger.

Beträffande herr Ahlmarks frågor vill
jag helt allmänt säga att det givetvis
inte bör komma i fråga att i andra fall
än som särskilt anges i utlänningslagen
verkställa utvisning eller någon annan
form av avlägsnande härifrån till hemlandet
av den som kan antas bli utsatt
för politisk förföljelse där. Men bedömningen
av risken för politisk förföljei -

Fredagen den 30 maj 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

se kan enligt min mening inte göras enbart
på grundval av så formella kriterier
som herr Ahlmark anger.

Det särskilda fall som herr Ahlmark
åberopar som grund för sina frågor
är jag förhindrad att gå in på i detta
sammanhang i vidare mån än att jag
hänvisar till den kommuniké i saken
som regeringen har utfärdat i förrgår.
Av kommunikén framgår att regeringen
beslutat utreda, om omständigheterna i
detta och andra liknande fall ger anledning
att ändra gällande bestämmelser
om formerna för handläggning av ärenden
om utlännings avlägsnande från
Sverige.

Vidare anförde:

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Bakgrunden till den här
debatten är väl känd. Den visar hur en
byråkrati kan fungera när det mesta
går på tok, och hur kombinationen av
administrativ stelhet och mänsklig ofullkomlighet
kan få tragiska följder. Det
får inte hända en gång till. För att veta
vad som skall ändras i framtiden är det
nödvändigt att nå fram till klarhet om
vad som brustit i det förflutna. När jag
nämner fallet Kotzikos sker detta som
en illustration till centrala principer.

En grek som i Stockholm demonstrerat
mot militärjuntan i Aten sänds i väg
av svenska myndigheter till militärjuntan
i Aten. Med eskort av två svenska
poliser sätts han på pingstaftonens morgon
på ett flygplan destinerat inte till
Västtyskland, där han lär ha haft uppehållstillstånd,
utan till Grekland. En nådeansökan,
inlämnad flera timmar före
avfärden påverkar inte någon av dem
som får del av den. Inte ens mitt på dagen
gör man, trots påstötningar, något
försök att på flygplatsen i Ziirich stoppa
färden. Planet fortsätter till Aten.

I dag tycks de flesta vara överens
om att ett misstag har begåtts. Utlänningsnämnden
kände inte till Kotzikos’
verksamhet, hade inte tillräckliga in -

formationer. Jag lämnar den delen av
affären åt sidan. Jag delar visserligen
inte inrikesministerns mening att vi i
dag har »goda garantier» för bedömning
av politiskt flyktingskap m. m.
Naturligtvis måste misstagen här leda
till viktiga förändringar i fråga om hur
uppgifter skall samlas in, vilka som
skall höras och en sista möjlighet för
den som riskerar avvisning att anföra
nya skäl etc. Det kan gälla väl och ve
för en enskild människa. Det är en självklar
åtgärd att nu utreda den saken,
Jag tackar inrikesministern för svaret
på min interpellation, där han nämner
om en sådan utredning. Jag utgår från
att den handlar snabbt och att misstagen
från detta fall blir lärdomar av
betydelse för framtiden.

Men jag lämnar, som sagt, den delen
av affären åt sidan. För det kan alltid
göras misstag av myndigheter. Hur bra
paragrafer man än skriver kan missförstånd
alltid uppstå. Det är därför
så angeläget att landets högsta myndighet
och den politiskt ansvariga instäm
sen kan handla med kraft, snabbhet och
omtanke om den enskilda människan.
Därmed är vi inne på inrikesminister
Eric Holmqvists personliga ansvar och
insatser.

Eu enskild svensk medborgare, som
mer av en slump kommit i kontakt med
Kotzikos, gjorde natten mellan fredagen
och lördagen förra veckan imponerande
ansträngningar för att förhindra
avvisningen. Han fick till slut reda på
var Kotzikos var förvarad. Han lyckades
bryta Kotzikos’ isolering. Han nådde
personlig kontakt med honom på polishuset.
Han satte upp en nådeansökan
till Kungl. Maj:t som Kotzikos skrev på.
En kopia gavs till polisen. Originalet
lämnades 6—7 timmar innan planet till
Aten lyfte från Arlanda in till inrikesdepartementet.

Hans ansträngningar var ändå förgäves.

Vad hade då hänt? Inrikesministern
har själv i ett nu herostratiskt ryktbart

8 Nr 30 Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

uttalande sammanfattat vad som hände,
eller inte hände: »Samhället fungerar
inte nattetid.» Statsrådet Holmqvist
blev strax före midnatt uppringd av en
journalist. Han fick veta att det gällde
en avvisning morgonen därpå av en
grekisk medborgare, som bedrivit viss
politisk verksamhet i Sverige, en avvisning
till Grekland. Såvitt jag vet
gjorde inrikesministern ingenting för att
ta reda på vad fallet gällde, om det var
rätt handlagt, om utlänningsnämnden
hade känt till Kotzikos’ bakgrund eller
om en ansökan enligt 51 § utlänningslagen
hade lämnats in. Ingen kontakt tog
han med någon myndighet, vare sig på
natten eller, såvitt man vet, tidigt på
morgonen för att få ytterligare informationer
om avvisningen. »Samhället
fungerar inte nattetid.»

Men polis och flygbolag fungerar på
natten — och så var det tragiska misstaget
gjort. I 51 § utlänningslagen står
det så här: »Kan beslut om avvisning,
förpassning, förvisning eller utvisning
icke verkställas eller föreligger eljest,
vare sig beslutet verkställts eller icke,
skäl att beslutet inte längre skall lända
till efterrättelse, äger Konungen upphäva
beslutet. I samband därmed meddelar
Konungen de föreskrifter för utlänningens
vistelse i riket, som må finnas påkallade.

Beslut om avvisning eller förpassning,
vilket icke blivit verkställt, må ock
upphävas av den centrala utlänningsmyndigheten,
om särskilda skäl äro därtill.
»

Här ges alltså chansen till ännu en
prövning. Om man kallar den nådemöjlighet
eller överklaganderätt är mindre
viktigt. Den innebär under alla förhållanden
en rätt för Kungl. Maj:t att ändra
ett beslut, fattat av utlänningsnämnden.
Men skall denna rätt fungera, förutsätter
det naturligtvis att avvisningen
inte hinner ske innan en nådeansökan
eller en ansökan enligt 51 § är behandlad.
Det hjälper ingen avvisad att
i ett annat land, vare sig han är fri

eller i fängelse, få veta att hans avvisning
skulle ha upphävts, om hans ansökan
hade hunnit behandlas av regeringen.

Det här leder fram till en viktig fråga
till statsrådet Holmqvist. Den gäller inte
bara detta fall utan är av principiell
natur. Antag att en inrikesminister får
veta, det må vara på dagen eller på natten,
att en avvisning till en diktatur är
omedelbart förestående. Det talas om
att den som skall avvisas har bedrivit
politisk verksamhet. Är det inte då
hans moraliska skyldighet att så snabbt
som möjligt försöka få veta mera om fallet?
Jag talar inte om inrikesministerns
formella eller juridiska skyldighet. Jag
talar inte om hans politiska ansvar; det
utkrävs väl på annat sätt. Jag menar
inte att inrikesministern i strid med
svensk förvaltningsrätt skall ge direktiv
till underställd myndighet. Vad jag frågar
om är hans moraliska skyldighet
att efter en påstötning försöka sätta sig
in i fallet innan det är för sent. Anser
statsrådet att det kan ställas ett sådant
moraliskt krav på en inrikesminister?
Eller menar statsrådet att hans uppträdande
natten mellan fredag och lördag i
förra veckan bör kunna prägla också
kommande händelser av liknande slag
om de skulle inträffa?

Till slut är frågor av det här slaget
i grunden mänskliga problem. Det är
visserligen klart att reformer måste gelomföras
beträffande nådeansökan, eller
ansökan enligt 51 §. Varje utlänning
som gripits av polisen för att avvisas
ur landet och sändas till en totalitärt
styrd stat måste få reda på sin rätt att
begära ändrat beslut hos Kungl. Maj:t.
Varje utlänning som befinner sig i en
sådan situation måste få en chans att
kontakta advokat, sina landsmän eller
andra vänner. Och när en ansökan har
inlämnats, på dagen eller på natten, bör
avvisningen automatiskt uppskjutas och
det skall alla myndigheter veta. Här
måste vi få nya regler och en ny praxis
som försvårar ett upprepande.

Fredagen den 30 maj 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

Men till slut är detta, jag upprepar
det, en fråga om medmänsklighet. Författningar
och lagar kan tyckas lätta
att förstå och forcera för dem som befinner
sig på samhällets topp. Men för
dem som drabbas av administrationens
osmidighet blir intrycket lätt ett annat.
De kan uppleva hela processen,
där myndigheter kanske skyller på varandra
och där ansvaret är fördelat på
så många händer att det blir nästan anonymt,
som om de var utplacerade i en
byråkratisk djungel utan rättssäkerhet
för dem själva. Jag kan tänka mig att
Paul Kotzikos upplevde sitt läge så på
fredag och lördag i Stockholms polishus.

Då tjänar det inte mycket till att vi
andra vet att om inte det och det hade
inträffat hade utvisningen aldrig skett.
Vad det ytterst gäller, förutom nya bestämmelser
och lagar, är att var och
en i beslutande eller inflytelserik position,
som nås av ett nödrop av detta
slag, inte väljer den bekvämaste vägen,
inte lägger på telefonluren och somnar
om. Om ett sådant nödrop kommer från
en svensk eller utlänning är mindre viktigt.
Det viktiga är att man gör något,
att man handlar med god vilja och i
generös anda.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! I denna debatt rör vi
oss med ett verklighetsunderlag av det
mer olustiga slaget. När en utvisning
sker under så uppseendeväckande former
som fallet varit i fråga om en grekisk
medborgare upprör det en bred
folkopinion. Fallet blir än mer tragiskt
om man befarar en straffrättslig
påföljd i hemlandet. Särskilt markeras
denna allmänna inställning om avvisningen
sker till ett land som exempelvis
Grekland, för vars regim huvuddelen
av det svenska folket känner en
djup och äkta avsky.

I allmänhetens ögon har, allteftersom
de närmare detaljerna kring avvisningen
redovisats, hopat sig inånga fråge -

tecken. Man frågar sig varför vederbörande
avvisades till Grekland, när
han hade uppehållstillstånd i Västtyskland,
från vilket land han kom till
Sverige den 21 februari i år.

Har ärendet handlagts med den omsorg
och det omdöme som erfordras i
ett fall av den speciella karaktär som
det här är fråga om? Och om det i detta
fall har förekommit en handläggning
som visar brister vid ärendets bedömning,
vad slags åtgärder ämnar
myndigheterna då sätta in för att förhindra
upprepanden? Detta är frågor
som den i flera avseenden alltmer kritiska
allmänheten ställer sig och detta
oavsett hur myndigheterna i Grekland
sätter in sin alldeles speciella rättsskipning.
Man bör nämligen inte helt
utesluta — även om det just nu kan
verka otroligt — att grekjuntan låter
Kotzikos återvända till Sverige eller
Västtyskland för att genom detta slags
PR ge omvärlden ett billigt intryck av
att det finns rester kvar av den grekiska
demokratin. Kvar står intrycket att
det måste ha vunnits lärdomar av det
inträffade, även om det i detta enskilda
fall efterlämnar en bitter eftersmak.

Det säger sig självt att det inträffade
har väckt stor och förståelig oro i
såväl grekiska exilkretsar i Sverige
som hos de breda folkgrupperna. Vårt
land bär tagit emot tusentals grekiska
medborgare som på förvånansvärt kort
tid har anpassat sig till svenska förhållanden.
Flertalet av dessa greker har
lämnat sitt land av politiska skäl. Med
tanke på den framträdande roll som den
svenska regeringen spelar i kampen mot
den grekiska militärjuntan har också
Sverige blivit en tillflyktsort, varifrån
grekerna kan arbeta för en frigörelse
av sitt land. Samarbetet mellan exilgrekerna
och svenskarna går också alldeles
utmärkt. Så helt plötsligt och lika
oväntat störs denna atmosfär av de
händelser vid senaste veckoslutet som
ledde till en utvisning av en grek och
som föranlett flera opinionsyttringar

10 Nr 30 Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

mot de svenska myndigheternas åtgärder.

Det var för att få ett lugnande besked
om den svenska regeringens principiella
inställning till exilgrekernas
fortsatta verksamhet i Sverige som jag
besvärat statsministern med en fråga,
som han har föredragit att överlämna
till inrikesministern för besvarande.
Ett besked från regeringen gäller inte
endast exilgrekerna utan i lika hög grad
den stora allmänhet som både är konfunderad
och upprörd av det som inträffat.

Statsrådet Holmqvist har emellertid
inte lyckats särskilt väl, om han vill
att jag skall tolka hans allmänt svepande
resonemang som ett svar. Min frågeställning
förbigås helt. Svaret är både
svagt och till innehållet magert. Det
skulle vara olyckligt om detta ger utrymme
för den tolkningen, att inrikesministern
kommit till den uppfattningen
att frågan är så ringa att den inte
förtjänar någon större uppmärksamhet
i riksdagssammanhang. Det inträffade
är ju eljest inte så särskilt renommerande
för regeringen, som i vanliga
fall åtnjuter anseende i sådana sammanhang.

Nu förhåller det sig emellertid så,
herr talman, att jag kortfattat kan anknyta
min fråga till den mening som
statsministern tidigare gett uttryck åt.
Den svenske statsministern har sammanträffat
dels med kommittén för
Greklands demokrati, dels med den grekiske
exilledaren Andreas Papandreou.
Enligt TT har statsministern medgett
att en del olyckliga omständigheter lett
till den nu så omstridda utvisningen,
att den svenska regeringens inställning
till den grekiska juntan står fast samt
att vi också i fortsättningen tänker ge
skydd åt exilgreker i Sverige. Detta
besked är alldeles för betydelsefullt för
att undanhållas riksdagens protokoll.
Detta uttalande står i god överensstämmelse
med min fråga varför jag således
— även om jag fått gå vägen

över TT — anser mig nöjd med beskedet,
som jag tackar för.

Förutsatt att de nu igångsatta undersökningarna
av det omstridda fallet leder
fram till en humanare handläggning
framöver i ärenden av liknande
karaktär bör det inträffade —• som jag
verkligen hoppas är en ren engångsföreteelse
beroende på mänskliga misstag
— vara en nyttig läxa för myndigheterna.
Jag vet dessutom att statsministerns
uttalande haft en lugnande inverkan
på exilgrekerna för deras fortsatta
verksamhet i Sverige.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Helt allmänt vill jag
säga att den uppgift som en inrikesminister
har att ta ställning till frågor,
som gäller huruvida utlänningar
som kommit till vårt land skall avvisas
eller skall få lov att stanna kvar,
är något av det obehagligaste man har
att syssla med. Jag är övertygad om att
de som haft den uppgiften före mig
har hyst samma känslor i detta sammanhang.

Vi ställs vecka efter vecka inför uppgiften
att ta ställning till ärenden där
personer i allmänhet har begärt upphävande
av ett tidigare fattat beslut.
För dem gäller det självfallet mycket
väsentliga ting. Man begär att få stanna
kvar i landet för att behålla kontakten
med sin familj eller man anför
svårigheter som kan vänta om man kommer
tillbaka till sitt hemland o. s. v.
Det förekommer en hel rad komplicerade
omständigheter som man har att ta
ställning till. Uppenbart är emellertid
att bedömningen aldrig kan ske utifrån
enbart utgångspunkten: Vad skulle jag
vilja göra om jag bara fick bjuda till
och se det ur aspekten att jag skall
försöka vara så vänligt inställd som
möjligt till den människa det gäller?
Man måste emellertid ha klart för sig
att bakom det beslut som fattats ligger
en noggrann penetrering av frågorna

Fredagen den 30 maj 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

genom ansvariga tjänstemän eller förtroendevalda
som har till uppgift att
ta ställning. Detta gör att uppgiften
blir mycket komplicerad och svår för
den som har att handskas med den.

Vi skall vara uppmärksamma på att
det finns många skäl till att en utlänning
vill flytta till Sverige och bosätta
sig här för längre eller kortare tid.
Försörjningsmöjligheterna här i landet
är emellertid begränsade för de utlänningar
som kommer hit. Vi kan inte
utan vidare säga att människor utifrån
kan strömma in i vårt land, ty då skulle
vi ganska snart stå inför betydande
svårigheter. Vår utgångspunkt har varit
att försöka åstadkomma en ordning
så att de människor som kommer utifrån
skulle få möjligheter att leva här i landet
under samma villkor som svenska
medborgare. De skall ha tillgång till
bostad och ordnat arbete. Vi ställer
därför upp som ett kriterium för att
en människa skall få komma hit och
stanna att vederbörande i förväg har
förvissat sig om att man kan få bostad
och arbete i landet. Detta har vi alla
varit ense om. Dessa principer har alla
som sitter i denna lokal — åtmintone
de som var ledamöter i fjol — varit
med om att knäsätta. Vi antog ju då
en utlänningslag som har den innebörden.
Detta är således huvudlinjerna i
den invandringspolitik som vi bedriver.

Det är alldeles uppenbart att det kan
medföra betydande svårigheter för utländska
medborgare att uppfylla de
villkor vi ställer. Därför väljer en utlänning
ibland utvägen att resa hit som
turist och sedan helt enkelt stanna
kvar; så kunde man göra förut. Detta
går inte nu, eftersom arbetstillstånd i
regel inte får ges till den som redan
har kommit in i Sverige när han söker
tillståndet.

Detta är de allmänna reglerna. Jag
vill betona att de självfallet inte gäller
den som kan få asyl av politiska eller
liknande skäl. Det är ju den reella in -

nebörden i asylbegreppet, och det bör
självfallet respekteras också framöver.

Det vore emellertid orimligt att utgå
från att det inte finns människor
som försöker utnyttja denna möjlighet
att kringgå vår reglerade invandring.
Av den anledningen finns det också
skäl att inte utan vidare godta ett påstående
om politiska motsättningar mellan
en man som har kommit hit och
regimen i det land varifrån han kommer.
Speciellt kan det vara svårt att
göra en sådan bedömning beträffande
personer som har lämnat sitt eget land
utan att det har funnits några politiska
skäl för det och som inte heller har
åberopat några sådana skäl. Detta inbjuder
till särskilt stor försiktighet.

Från de utgångspunkter som jag här
har beskrivit är det självklart att man
inte kan handla så reservationslöst att
man låter bara det förhållandet att en
person har ställt upp i en demonstration
eller delat ut flygblad här i Sverige
konstituera förutsättningar för politisk
asyl i vårt land. Det vore alldeles
orimligt. Vi kan inte grunda bedömningen,
såsom herr Ahlmark tror, enbart
på ett formellt konstaterande att
den som har ställt upp med ett plakat
och kanske blivit fotograferad i samband
därmed skall få leva i det svenska
samhället framöver eller att den som
formellt har manifesterat en sådan hållning
inte skulle kunna utvisas ur landet.

Tänker man igenom problemet, inser
man ganska snart att människor
oskyldigt kan försättas i sådana situationer.
En del människor är lika varandra,
och det finns möjligheter till
förväxlingar på bilder, så det är möjligt
att fel person utpekas. Det förhållandet
att man varit med på platsen
vid en demonstration kan inte utgöra
ett tillräckligt kriterium för att
man skall bedömas som politisk flykting
och ha rätt att bo kvar i Sverige.

Nej, självfallet måste besluten grundas
på en mera allmän bedömning av

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

situationen. Uppgiften är ytterst grannlaga,
vare sig det är polisen eller någon
annan som skall utföra den. Ju längre
vi går i våra strävanden att liberalisera
utlänningspolitiken — och det finns
starka skäl för att utveckla vår lagstiftning
i den riktningen — desto mer
grannlaga blir uppgiften att pröva, vilka
människor som skall få stanna i vårt
land och vilka som skall avvisas.

Jag vet inte om jag har konstitutionell
befogenhet enligt grundlagen att
gå in på diskussioner kring ett enskilt
fall. Såvitt jag förstår vore det rätta
förfarandet att riksdagens konstitutionsutskott
begär in handlingarna i
ärendet och granskar huruvida man har
förfarit rätt. — Jag kanske inte behöver
säga mer på den punkten.

Jag går i stället över till det moraliska
ansvar som herr Ahlmark utkräver
av mig. Det är i och för sig märkligt
att herr Ahlmark säger att han
inte har anledning att utgå från att
jag skulle ha gjort något fel i handläggningen
av denna fråga men samtidigt
gör den till en moralisk fråga och säger
att jag borde ha handlat annorlunda.

Man bör inte grunda ett agerande i
riksdagen, såsom herr Ahlmark gör, enbart
på utryckta lösa avsnitt ur ett telefonsamtal
som har förts mellan en
tidningsman och ett statsråd. Uppenbarligen
har tidningsmannen alltid ett
överläge i sådana fall — det är han
som väljer ut de meningar som skall
publiceras, och den som blir intervjuad
har i allmänhet inte möjlighet att lägga
det till rätta, eller åtminstone är
det förenat med stora svårigheter. Man
kan ge intrycket att jag skulle ha en
cynisk inställning till dessa ting när
man rycker ut sådana meningar som
att samhället inte fungerar på natten,
och det är lätt att framställa saken så,
att jag på grund av bekvämlighet inte
bryr mig om det som har hänt. Detta
är en risk som alla vi som sysslar
med politik får ta. Kanske får också

herr Ahlmark någon gång i framtiden
stå till svars för stympade uttalanden
som ger en felaktig bild av vad han
har menat.

Mina skäl, som jag vill redovisa för
kammaren, är inga andra än att jag
känner de personer som sitter med i
den nämnd som har att bedöma sådana
här ärenden. Jag fick veta att saken
prövats i vederbörande instanser och
att den också varit underställd utlänningsnämnden,
som hade varit enig i
sin bedömning. Dessa personers agerande
gör att jag är säker på att det har
skett en rättvis bedömning av ärendet.

Det är lätt att säga att detta är att
lägga för stor vikt vid det rent formella
och att hysa alltför stark tilltro till
myndigheter o. s. v., men en ledamot av
regeringen måste ha förtroende för de
myndigheter som ändå arbetar för den
gemensamma sak som vi har att företräda
i den lagstiftande församlingen och
över huvud taget tillämpa de lagar som
vi har att följa.

Jag kände alltså till att ärendet var
handlagt av människor som jag har förtroende
för. Jag skall inte närmare ange
vilka det gäller, men det är en leda
mot av denna kammare, som jag känner
sedan många år, vidare en annan
man som jag under flera år har samarbetat
med och en hög jurist.

Sedan vill jag tillägga en sak utan
att närmare beröra det aktuella ärendet.
När jag i efterhand har haft anledning
att gå igenom akten har jag
kommit till uppfattningen att man har
handlat riktigt. Jag skulle ha gjort på
samma sätt, om jag i departementet hade
haft att bedöma vilken status denne
man skulle ha i vårt land, om han skulle
vara att anse som politisk flykting
eller bedömas som en person som kommit
hit utan att ha reglerat sina förhållanden.
Jag skulle ha gjort samma
bedömning som nämnden har gjort i
det avseendet.

Formalia kring förpassningen — frågan,
om vederbörande skulle sändas till

Fredagen den 30 maj 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

det ena eller det andra landet — lämnar
jag därhän. Detta är en angelägenhet
som polisen har att svara för enligt
den gällande lagstiftningen, och på
den punkten har jag inte anledning att
i dag gå in i svaromål. Jag vill säga till
herr Ahlmark att det på senare tid
har förekommit också andra fall som
har aktualiserat frågan, om det finns
anledning att justera förfaringssättet
vid verkställigheten av beslut om avvisning.
Jag skall inte nu ge mig in
på någon diskussion om detta, men
var och en som tänker över saken måste
konstatera att vi även här har ett
gemensamt ansvar.

Vi begär att polisen så fort som möjligt
skall verkställa en förpassning. Det
är utgångspunkten. Har vi valt den vägen
har vi också varit medvetna om
att vi här avstått från möjligheter som
kan föreligga i andra ärenden, nämligen
rätt till överklagande o. s. v.

Men vi kanske skall ändra på det.
Därför har ju regeringen intagit den
ståndpunkten, att den har uppdragit
åt landshövding Lindell, som ju under
sin tid i regeringen och sin långa ämbetsmannabana
har haft anledning att
syssla med sådana här ärenden, att gå
igenom handläggningen av dem och se
om det kan finnas möjligheter till förbättringar,
som skulle kunna innebära
ett ökat rättsskydd för en utländsk medborgare.

Herr talman! Med det anförda tror
jag att jag har lämnat de kompletterande
upplysningar i detta ärende, som
kammarens ledamöter kan önska för
belysning av mitt handlingssätt och
över huvud taget ärendets handläggning.

Jag förstod att herr Lindkvist inte
var nöjd med svaret. Herr Lindkvist
skall vara medveten om att när en fråga
framställs så här kort tid innan svaret
skall ges, väljer man att göra svaret
kortfattat, även om frågan har interpellationens
form. Det var så mycket
mer berättigat som vi alla har haft möj -

lighet att via information på olika sätt
genom press och radio o. s. v. och regeringens
agerande i denna sak få en
mera uttömmande bild av det hela.
Därför tycker jag att herr Lindkvist
skulle ha kunnat nöja sig med att svaret
var så kortfattat.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
kom in på frågan hur man skall behandla
en människa som deltagit i en
demonstration i Sverige riktad mot den
grekiska militärjuntan. Det är inte
självklart, sade inrikesministern, att
han skall få stanna kvar. Men vi måste
veta, att de risker som en sådan person
utsätts för om han sänds tillbaka,
är mycket stora, att man i Grekland
betraktar en sådan verksamhet som
brottslig och att han riskerar straff, som
vi i denna kammare knappast kan föreställa
oss. Därför menar jag, att man
skall iaktta en utomordentligt stor noggrannhet
i sådana här fall och att man
skall pröva dem med stor energi och i
generös anda.

Inrikesministern säger att jag har
byggt mina uttalanden bara på lösa
uppgifter av någon enstaka journalist.
Det är fel. Jag har försökt följa vartenda
uttalande som har gjorts de senaste
sex dygnen av statsrådet Holmqvist
i radio och i tidningar. De ger alla
samma besked: att statsrådet Holmqvist
ingenting gjorde efter att ha fått en
påstötning klockan 11.30 natten mellan
fredag och lördag i förra veckan.

Det bekräftar också inrikesministern
här. Han säger: jag litar på dem som
sitter i utlänningsnämnden. Jag känner
dem sedan gammalt. De är goda, omdömesgilla
människor.

Jag tvivlar inte på att de är det.
Men varför skall vi ha § 51 i utlänningslagen,
som ger Kungl. Maj :t en
möjlighet att upphäva det beslut som
utlänningsnämnden har fattat, om man
självklart utgår ifrån, att det beslut
nämnden har fattat är riktigt? Vad är

14 Nr 30 Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

den paragrafen till för om man känner
ledamöterna i nämnden, vet att de är
goda människor och litar på deras beslut?
Det kan tänkas att nya fakta har
tillkommit, att nya omständigheter, som
de inte kände till, kan påverka de ansvariga
myndigheterna och statsrådet
efter att beslutet fattats. Så var det i
detta fall.

Statsrådet Holmqvist säger vidare att
han skulle ha handlat på samma sätt
om han suttit i nämnden. Menar alltså
statsrådet Holmqvist, att det var rimligt
att sända i väg en person till Grekland
och inte till Västtyskland, en person
som bedrivit politisk verksamhet
i Stockholm och som hungerstrejkat
utanför grekiska ambassaden här? Jag
tycker inte det var rimligt, jag trodde
att det i den allmänna debatten rådde
enighet om att det här var ett misstag.

Men jag kan väl inte, säger statsrådet
Holmqvist, sätta mig över vad de
personer som sitter i utlänningsnämnden
kommit fram till. Jag kan väl inte
anse att jag har ett bättre omdöme än
de, o. s. v.

Får jag peka på ett parallellfall som
är drygt ett år gammalt. Det inträffade
alltså på gamle inrikesministerns
tid när Rune Johansson var med i regeringen.
Man skulle avvisa en person,
jag tror han hette Londono och att det
var till Colombia. Detta hände på en
söndag, men någon fick tag i inrikesministern
någonstans i Småland. Han
sade inte: Samhället fungerar inte på
söndagarna. Han ringde sin expeditionschef
som i sin tur informerade länsstyrelsen
om den besvärsskrivelse som
kommit in. Och länsstyrelsen fattade
beslut om uppskov, varefter regeringen
senare upphävde förpassningsbeslutet.

Var det fel av statsrådet Holmqvists
föregångare att göra på det sättet?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag förstår att herr Ahlmark
förutsätter att det i framtiden ic -

ke skall vara möjligt att förpassa en
grekisk medborgare tillbaka till Grekland.
Skall detta också gälla för Spanien:
Vi vet, herr Ahlmark, att människor
kommit hit utan att ha velat fly
från regimen där. Jag har fått många
vittnesbörd om att man tvärtom har
gjort det i den bestämda avsikten att
gå den rådande regimens ärenden.

Herr Ahlmark bör fundera över den
här saken och försöka inse, att man
inte utan vidare kan utgå ifrån att vi
skall underlåta att återförpassa personer
till Grekland, därför att vi på goda
grunder inte ansluter oss till den
nuvarande regimens principer och värderingar.

Detta mitt yttrande berör absolut inte
på något sätt ifrågavarande person,
utan jag har rent principiellt velat ställa
frågan om hur man skall handla i
sådana här fall.

Herr AHLMARK (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Holmqvist
ställde en rent principiell fråga. Låt
mig svara rent principiellt.

Om en inrikesminister, det må vara
på dagen eller på natten, får reda på
att en person som bedrivit politisk
verksamhet i Sverige riskerar omedelbar
avvisning till Grekland, bör detta
statsråd genast sätta sig in i omständigheterna
och handla därefter. Det är
mitt principiella svar.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s):

Herr talman! Jag skall inte begränsa
mitt anförande till grekiska medborgare.
Inrikesministern har ju här behandlat
frågan om utlänningslagens utformning,
och jag vill anknyta till den interpellation
i den saken som jag väckte
den 25 februari och som besvarades och
debatterades i kammaren en månad senare.
Vad jag nu har att säga kan därför
knappast skrivas på efterklokhetens
konto.

Först skulle jag emellertid vilja göra
en kommentar till herr Ahlmarks

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

Svar pa interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

anföranden och hans uppläggning av
dem. I Dagens Nyheter förklarade professor
Papandreou efter onsdagens diskussion
med statsministern om den tragiska
utvisningen bl. a. följande: »Jag
hoppas att Paul Kotzikos inte skall bli
’någon politisk fotboll’. Det skulle betyda
slutet för honom hos hemliga grekiska
säkerhetspolisen. Kotzikos var en
i grunden opolitisk person. Det var bara
under de sista två eller tre veckorna
som han deltagit i vissa demonstrationer
i Stockholm.»

Herr Ahlmarlc får själv avgöra om
han motsvarat den grekiska exilledarens
förväntningar, exempelvis vid formuleringen
av sin interpellation där
han talat om Kotzikos’ »politiska verksamhet»
och i sina anföranden nyss här
i kammaren.

Jag är helt övertygad om att inrikesministern,
åtminstone om man ser
till den formella sidan, har rätt i sin
syn på utlänningslagstiftningen, vilken
som vi alla vet är mycket liberal och
generös. Men som jag framhöll här i
kammaren den 25 mars tillstöter svårigheter
då man kommer in på de
praktiska möjligheterna att leva upp
till utlänningslagens bestämmelser. Visst
är utlänningsnämnden ett utmärkt organ
för invandrarnas rättsskydd, men
hur ser det material ut som myndigheterna
skall bygga sina beslut på? I
svaret till mig upplyste inrikesminister
Holmqvist om att den centrala utlänningsmyndigheten
under det senaste
året har föranstaltat om förhör i elva
ärenden, men endast i ett av dessa fall
har förhör hållits av utlänningsnämnden
själv. I de övriga tio fallen har förhören
hållits av länsstyrelsen. I övervägande
antalet fall förekommer heller
ingen personlig kontakt med den berörde
invandraren — det är min egen reflexion.

I tidningsuttalanden av utlänningskommissionens
egen personal har, som
jag framhöll i kammaren för två månader
sedan, vitsordats att man bedö -

mer det som en svårighet att man inte
vid handläggningen av dessa ärenden
kunnat skapa det bättre underlag för
beslutet som personlig kontakt med invandraren
skulle ge. I många fall har
det också visat sig att de utredningar
som ligger till grund för avgörandet har
varit ofullständiga när handlingarna
kommit till utlänningsmyndigheten, och
då har man där tvingats begära kompletteringar.
Det är inte heller underligt
om språksvårigheter många gånger
har komplicerat utredningarna. Polisens
stora arbetsbörda skapar likaledes
svårigheter.

Jag vill här anföra ett exempel som
visar att det material som skall bilda
underlag för ett beslut kan vara mycket
skiftande, att man under handläggningen
av ett ärende kan ställas inför
svåra bedömningsfrågor samt att nya
omständigheter kan komma fram under
själva handläggningen. .lag syftar på utvisningen
av två egyptier i Eskilstuna.
Inom parentes vill jag säga att inrikesminister
Holmqvist efter det att en
opinion i Eskilstuna hade slagit larm
den gången verkade för ett uppskov
med förpassningen av dessa utlänningar
och att man då uppnådde en avvägning
av det slag som förre inrikesministern
Rune Johansson på sin tid föranstaltade
om och som herr Ahlmark
här berört.

För nämnda två egyptier fattades
emellertid med korta intervaller tre
beslut av delvis olika innebörd. För det
första beslöt utlänningskommissionen
om förpassning av invandrarna till hemlandet,
eftersom de inte kunde betraktas
som flyktingar. För det andra gjorde
utlänningskommissionen ett remissuttalande
till regeringen — efter uppskov
med förpassningsbeslutet — i vilket
kommissionen föreslog att utvisningsbeslutet
skulle förses med s. k.
hemlandsklausul, som enligt uttalande
av en UK-tjänsteman innebar att de båda
invandrarna under inga förhållanden
skulle behöva återvända till sitt

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

hemland. För det tredje beslöt regeringen
sedermera om återgång till förpassningsbeslutet
utan hemlandsklausul
men med sex månaders uppskov med
verkställigheten.

I likhet med herr Lindkvist är jag
glad över meddelandet i regeringens
kommuniké att landshövding Lindell
har fått i uppdrag att utreda frågan om
utvisningsärendena, men jag hoppas
verkligen att utredningen inte begränsas
till att gälla reglerna för avlägsnandet
av utlänningar utan att herr
Lindell också får i uppdrag att utreda
frågan huruvida det utredningsförfarande
som föregår ett beslut i dag
från rättssäkerhetssynpunkt är tillfredsställande
för invandrarna.

I detta anförande instämde fru Dahl
och herr Hellström (båda s).

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag hade själv avsett
att interpellera i denna sak men avstod
när jag fick reda på att andra
hade samma avsikt. Att jag ändå begärt
ordet beror på att det rör sig om sådana
viktiga principiella frågor att alla
partier bör uttala sin mening.

Överlämnandet av Paul Kotzikos till
den fascistiska junta, som med USA:s
stöd regerar Grekland, har en skrämmande
likhet med det sämsta inom
svensk flyktingpolitik under det andra
världskrigets år. Man finner samma formella
hänvisning till paragrafer och
bestämmelser, samma urskuldanden
med att samhället inte fungerar på natten
— hör alltså icke polisen till samhället?
— och samma brutala resultat.
Det skylls på missförstånd, på luckor i
lagstiftningen, på allt och ingenting.
Jag tycker inte att herr Holmqvists anförande
gör saken bättre för regeringen
— tvärtom. Det ger en del av förklaringen
till att sådana här saker kan
hända.

Men var finns ansvaret för att en
människa som sökt skydd i vårt land

utlämnas till sina fiender, med viss
sannolikhet till tortyr och långvarigt
fängelsestraff — i dagens Grekland också
ett straff som har tortyrens former?
Ansvaret måste utredas och de skyldiga
tvingas ta konsekvenserna av sitt
handlande. Vi anser att en särskild undersökningskommission
med representanter
för de politiska partierna och för
de grekiska flyktingarna bör tillsättas.
Det kan inte vara rimligt att de som
har ansvaret för utlämningen själva
utreder om de bär någon skuld eller
inte.

För vår del anser vi det självklart
att en person icke får utvisas, om det
finns någon som helst fara för att han
riskerar politisk förföljelse. Och marginalen
måste härvidlag vara sådan att
svenska myndigheter hellre är för generösa
än tvärtom. Det bör också vara
självfallet att en utvisad person, om
han kungör sin avsikt att begära nåd,
skall aga rätt att stanna i Sverige till
dess att nådeansökan behandlats. Det
förfarande som tvärtemot denna regel
använts i fallet Kotzikos är inte endast
brutalt, utan också helt oförnuftigt. Det
är som att hänga en person i väntan på
att myndigheterna skall behandla hans
ansökan om nåd.

I debatten har anförts att den nya lagstiftning
som antogs i höstas skulle vara
medskyldig till utlämnandet. Finns några
som helst berättigade misstankar om
att lagstiftningen icke ger tillbörligt
skydd, måste den givetvis snabbt ändras.
Det förekom här i riksdagen kritik
mot lagen, men det förefaller som
om den icke var tillräcklig. Rätt till
överklagning av avvisningsbeslut borde
föreligga även om icke någon ledamot
i utlänningsnämnden anfört avvikande
mening.

Herr Holmqvist sade för en stund sedan
att vi har valt ståndpunkten att polisen
så snart som möjligt skall verkställa
utvisning. Vilka »vi»? Om han
därmed menar samtliga riksdagsledamöter
vill jag säga — och jag tror

Fredagen den 30 maj 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

att många instämmer med mig — att vi
icke anser oss ha givit något godkännande
av en sådan princip genom det
beslut som fattades i höstas.

Herr talman! Till de politiska partigrupperna
i riksdagen har nyligen riktats
en skrivelse från Amnesty International,
i vilken påvisas att 30 namngivna
medlemmar av det grekiska parlamentet
hålles i fängelse eller i husarrest
av den fascistiska juntan. Parlamentsmedlemmar
bör inte vara oss dyrbarare
än andra medmänniskor, men å
andra sidan visar denna uppgift hur
hänsynslöst den grekiska demokratin
nedtrampas. Vi anser att den svenska
riksdagen på lämpligt sätt borde ge sin
indignation till känna och kräva att de
fängslade grekiska parlamentsmedlemmarna
återfår sin frihet. Jag vädjar till
herr talmannen att snabbt ta ett initiativ
i denna fråga.

Jag vill tillägga att vi också anser det
självklart att vårt land bör verka för
Greklands uteslutning ur Europarådet
liksom för bojkott av det planerade
EM i fri idrott i Aten.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Som ledamot av Svenska
kommittén för Greklands demokrati
och som på annat sätt väl förtrogen
med vad som händer bland de greker
som har kommit hit, med vilka stämningar
som finns, kan jag inte underlåta
att säga några ord i denna fråga.

Jag har ingen anklagelse att rikta mot
statsrådet Holmqvist; så enkelt ligger
inte frågan till. Men det får inte undanskymmas
att många frågetecken finns
efter denna händelse. Jag vill peka på
några av dem.

Behövde greken eskorteras av två polismän
till Grekland bara för att han
inte hade arbetstillstånd i Sverige, då
han hade arbetstillstånd i Västtyskland?
Det är en fråga som alla ställer sig —
grekerna också.

Borde inte färskare uppgifter ligga
till grund för ett så allvarligt beslut

som det dock är att utvisa en person
till Grekland? De uppgifter som utlänningskommissionen
hade var ett par
månader gamla, och enligt dessa uppgifter
hade det bestämt sagts ifrån av
den grekiska kommittén, att denne man
inte hade sysslat med någon motståndspolitik.
Uppgifterna som låg till grund
för utlänningskommissionens beslut var
alltså inte av den arten att utlänningskommissionen
kunde betrakta honom
som en politisk flykting.

Då kan man säga att hans agerande
senare i Sverige i politiska sammanhang
var av ganska ytligt slag — det
gällde protester i form av demonstrationer.
Men hur agerar grekerna i Sverige
politiskt? Jo, de demonstrerar. I detta
fall hade demonstrationerna genomförts
också utanför ambassaden. Och
även om det inte ett ögonblick gör denne
man till en politisk storhet, inte gör
att man kan kalla honom en kämpe, så
är det tillräckligt för att han i Grekland
skall betraktas som en person som på
ett uppenbart sätt har protesterat mot
juntans politik. I Grekland gör man inte
distinktionen, att den ene i hjärtat är
en motståndsmän, medan den andre
bara deltagit i en demonstration.

Men dessa uppgifter fanns inte hos
utlänningskommissionen, och då blir
frågan: Borde man inte ha något aktuellare
uppgifter än som var fallet, när
ändå ett beslut i denna riktning kan betyda
synnerligen mycket för en person?

Statsrådet Holmqvist sade att en uppgift
i en tidning kan vara hur felaktig
som helst. När det gäller en bild i en
tidning kan det röra sig om en förväxling,
och därför är det inte så mycket
att grunda ett omdöme på, menade statsrådet.
Men jag är övertygad om att
ifall en tidning med en bild av denne
man visas upp inför den grekiska polisen,
så blir det inget resonemang om
att den bilden skulle vara tagen på ett
annat ställe, att det skulle vara en falsk
bild e. d., utan bilden anses utgöra tillräckligt
bevis för att vederbörande kan

2 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 30

18 Nr 30 Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

stämplas som en flykting som här
i Sverige arbetat emot juntan.

Nu hoppas och tror jag att den belysning
och den reaktion som skett i detta
fall, den observans som förekommit,
skall leda till att vederbörande inte råkar
alltför illa ut. Å andra sidan kan
just detta agerande stämpla honom som
en mycket mera politiskt verksam man
än han i själva verket varit. Reaktionen
kan alltså få två olika slags konsekvenser:
å ena sidan kan den skada honom
personligen, å andra sidan kan den
möjligen hindra aktioner mot honom
som annars skulle ha genomförts. Det
är i varje fall på detta stadium svårt att
avgöra hur det blir. Men saken kan inte
förbigås i tysthet. Vad som skett har
skett, och reaktionerna förekommer både
i Sverige och i Grekland.

Det kan väl heller inte vara riktigt,
oavsett om vederbörande är politisk
flykting eller inte, politiskt agerande eler
inte, att han inte får ett meddelande
om att han är utvisad eller avvisad —
jag vet inte vilken term som användes
— förrän i den stund då han skickas
i väg. Inget annat meddelande lämnades
heller till de anhöriga; de fick endast
mot kvitto lämna ut hans kläder
till polisen. Jag har också träffat dem
som i hans omedelbara närhet då reagerade
och försökte att få en annan
kontakt.

Detta kan inte vara riktigt. Jag anklagar
ingen, men jag måste säga att här
råder otillfredsställande förhållanden
på flera punkter, vilka man måste ta
allvarligt på och vilka kanske vore mera
betjänta av att ändras i stället för att
man försöker finna syndabockar för
den eller den handlingen. Jag är helt
öveitvgad om att den skildring som
statsrådet Holmqvist gav av ärendets
behandling är riktig och att de som
haft att göra med detta fall är människor
med heder och med känsla för
flyktingar liksom att de lagar vi har
är stiftade för att skipa rättvisa i sådana
här fall.

Jag är övertygad om detta men säger
mig ändå att det härvidlag finns så
många oklara punkter att det kan hända
sådant som väcker ovilja.

Sedan vill jag säga att man nog i detta
fall spekulerat politiskt i rätt hög
grad, såsom alltid i sådana här fall.
Det är lätt att göra detta bland flyktinggrupper,
som har svårt att fatta våra
förhållanden. Om man talar illa om
polisen får de associationer av en annan
polis än vår. Talar man om myndigheter
som sätter sig över lagarna får
de associationer av andra förhållanden
än våra, och därför är dessa flyktingar
lätta att skärra upp.

Den kontakt jag har med dessa flyktingar
ger dock vid handen att de genom
det inträffade inte har förlorat förtroendet
för vårt land. De hyser fullt
förtroende för oss. De tror inte ett ögonblick
att den svenska regeringen handlar
som bödlar och de tror inte ett ögonblick
att vi kommer att handla på annat
sätt än vi deklarerat just när det gäller
grekerna.

Att blåsa upp denna händelse och
säga att den skapat allvarlig förvirring
är inte riktigt. I stället bör man gjuta
olja på vågorna och försöka inse att
det inte får göras hemmapolitik av saken
i onödan. Men den politik vi varit
överens om att föra i utlänningsfrågor
och som speciellt beträffande grekerna
utformats mycket humant bör vi även
i fortsättningen stå helt fast vid. De
grekiska flyktingarna har förtroende
för oss, och detta förtroende skall vi
inte svika.

I detta anförande instämde herr Wahlund
(ep).

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag skall inte förlänga
denna debatt ehuru saken onekligen är
förtjänt av att vi kunde föra diskussionen
vidare.

Det är klart att de frågor fru Eriksson

Fredagen den 30 mai 1969 fm. Nr 30

handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

Svar på interpellationer ang.

ställer är väsentliga, regeringen har just
i anslutning till detta fall sagt sig att
uppgift här står mot uppgift på många
punkter. Vi skall vara medvetna om vad
jag förut betonade, nämligen att myndigheterna
ofta befinner sig i ett visst
underläge, att uppgiftslämnare, vilka inte
behöver agera med samma ansvar
som myndighetspersoner, har lättare att
göra snabba uttolkningar och beskrivningar
av vad som skett. Uppenbart är
att vi i regeringen gjort försök att belysa
hur dessa frågor uppfattas av myndigheterna.
Därvidlag har vi företagit
vissa sonderingar, och jag kan då helt
kort konstatera att det föreligger helt
motstridiga uppgifter om vad som förevarit
på en del punkter. Därför har vi
ansett detta ärende vara en god utgångspunkt
när det gäller att bedöma
förutsättningarna att förbättra rättsskyddet.

“ Jag pekade på att det förekommit
även andra fall — herr Svensson i Eskilstuna
nämnde ett av dem — där
man kan diskutera om inte våra höga
anspråk på rättssäkerhet borde ha gjort
att prövningen utsträckts vidare.

Herr Hermansson och herr Ahlmark
har gjort sällskap på denna punkt, och
utan att ha möjlighet att känna till det
aktuella ärendets detaljer har de gått
mycket långt i sin kritik. Jag tror
att andra, mera sansade människor föredrar
att vänta tills utredningen är
klar för att utifrån den kunna bilda sig
en uppfattning om huruvida vi har behov
av att göra förändringar i detta
avseende.

Herr Svensson i Eskilstuna aktualiserade
i en tidigare diskussion här i kammaren
ett förslag om att både nämnden
och kommissionen ■— eller det nya invandrarverket,
som det nu blir fråga
om ■— skulle få större möjligheter att
ta personlig kontakt med utlänningar,
som söker rätt att stanna här i landet.
Enligt min mening ingår det som en del
i strävandena att bättre klargöra situationen,
och jag skall gärna medverka

till att landshövding Lindell ser också
på möjligheterna att på det planet
åstadkomma förbättringar.

Visst kan vi, herr Ahlmark och herr
Hermansson, mena att det är brutalt att
man verkställer en utvisning så här
snabbt, men detta handlingssätt är förankrat
i lagen. Herr Hermansson säger
att den lagen känner han inget ansvar
för; vi får väl se efter om herr Hermansson
har uttalat någon reservation
på den punkten. Annars framgår det
klart av 58 § i den lag, som riksdagen
tog ställning till i fjol, att avvisning
skall så snart det kan ske verkställas
av polismyndighet. Med denna formulering
ges således inga möjligheter att
utkräva ett ansvar av en myndighet,
som snabbt har verkställt en utvisning.
Det kan också vara värt att fundera
över motsatsen. Det har ju ofta framförts
kritik mot att människor har suttit
för länge i förvar i väntan på verkställighet.

Detta är ett problem, men det borde
vara tillräckligt att regeringen nu både
handlat snabbt och klart preciserat
vad den anser vara nödvändigt att undersöka
i syfte att åstadkomma en
bättre tingens ordning. Jag tror att
kammarens ledamöter därmed kan känna
sig förvissade om att dessa frågor
blir föremål för en noggrann prövning.

Herr AHLMARK (fp):

Herr talman! Jag skall bara ge en helt
kort information till herr Olle Svensson.
Men dessförinnan vill jag understryka
att det mellan vad statsministern tidigare
har sagt och vad inrikesministern
nu har anfört finns stora skillnader i attityd
och nyanser. Statsministern har
sagt att han ser utomordentligt allvarligt
på vad som hänt och skall göra allt
för att förhindra ett upprepande. Men
statsrådet Holmqvist har i dag försökt
ge intryck av att han skulle ha handlat
på samma sätt som skedde, om han
själv hade suttit i nämnden. Därför är
det fullt naturligt att herr Oskar Lind -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellationer ang. handläggningen av ansökningar om uppehållstillstånd

kvist var missnöjd med interpellationssvaret
men mera nöjd med det svar,
som han tidigare fått av ett annat statsråd
via TT.

Herr Olle Svensson antydde att jag
genom att ta upp det här fallet i riksdagen
skulle riskera att skada Paul
Kotzikos. Tror inte herr Svensson i Eskilstuna
att den grekiska ambassaden
i Sverige läser tidningar? Hela fallet
har varit mycket omskrivet med detaljer
och fotografier. Jag har knappast
sagt någonting alls om Kotzikos’ politiska
verksamhet; jag har bara antytt
något av det som har stått i tidningarna.

Skulle då vi i riksdagen tiga om den
här affären? Tidningarna har inte tigit.
Radio och TV har inte tigit. Grekernas
egna organisationer har inte tigit. I
kväll håller de en stor demonstration
här i Stockholm med anledning av fallet
Kotzikos. Jag har för säkerhets skull
dessutom frågat sekreteraren i centerunionen
i Stockholm -— det gäller
verkligen sekreteraren och inte den
assistent som kallades för »sekreteraren»
i inrikesministerns kommuniké för
två dagar sedan — och han är tacksam
för att fallet diskuteras och kritiseras
också i riksdagen.

Vi i riksdagen kan inte låta bli att
diskutera och ta ställning till frågor där
fakta redan är kända och som ställer
krav på oss som politiker och som företrädare
för en oroad opinion.

Herr SVENSSON i Eskilstuna (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ahlmark gjorde
gällande att jag skulle ha motsatt mig
att denna fråga togs upp till debatt
i parlamentet. Jag har själv yttrat mig
i debatten och anfört synpunkter på
frågan. Därmed faller väl hans anklagelser
till marken. Jag har vänt mig mot
vissa uttryck i herr Ahlmarks anförande.
Hans rätt att rikta politiska anklagelser
mot statsrådet förnekar jag inte,
men han bygger dem på uppgifter som
kan ge intryck av att man förstorar in -

nehållet i den politiska verksamhet som
den utvisade greken har bedrivit och
det kunde, antydde jag, försvåra dennes
sak i Grekland. Här stödde jag mig
på den grekiske exilledarens uttalanden.

Jag delar statsministerns uppfattning
att utvisningen av den grekiske flyktingen
är synnerligen tragisk. Jag vill
vidare säga att vi alla här har ansvar
för att rätta till vad som kan ha brustit.
Jag tycker att det i den borgerliga debatten
har förekommit något av skrymteri
då man, som Expressen har gjort,
talar om de nya av den socialdemokratiska
regeringen skapade bestämmelserna
eller då man, som en annan tidning
har gjort, talar om de grymma paragrafer
som regeringen har skapat. Sanningen
är att det inte fanns en enda
borgerlig motion med förslag till en annan
utformning av dessa bestämmelser.
Det är hyckleri av de borgerliga tidningarna
att nu skylla allt på regeringen.
Om något fel har begåtts har vi
alla här i riksdagen ansvar för det, och
i den andan bör vi reformera lagstiftningen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Sverige har velat framstå
som ett föredöme när det gäller politiska
flyktingars skydd och rättssäkerhet.
På den punkten råder väl allmän
enighet, och det finns ingen anledning
att ta upp en debatt om huruvida
partierna har skilda intentioner i den
frågan.

Det fall vi nu diskuterar har väckt
stor uppmärksamhet, och av vissa skäl
har jag liksom fru Eriksson i Stockholm
haft anledning att sätta ett och
annat frågetecken i kanten när jag har
följt uppgifterna om handläggningen
av fallet. Ett av dem har gällt varför
vederbörande inte gavs möjlighet att
komma till Tyskland utan utvisades till
Grekland. Det finns även ett par andra
egendomliga omständigheter.

Vi måste emellertid akta oss för att

Fredagen den 30 mai 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

fälla domar över den ena eller den andra
parten innan alla handlingar som
kan redovisas för allmänheten har lagts
på bordet. Det verkligt angelägna är att
allt nu göres för att skyndsamt klarlägga
hur frågan har handlagts på olika
nivåer, så att vi får en säkrare bedömningsgrund
innan vi gör tvärsäkra påstående
därom. Det är värdefullt att regeringen
har insett nödvändigheten av
att göra en översyn av reglerna och
undersöka om det i den handlingsprocess
som skall ske enligt lagen finns
brister som måste rättas till.

Med hänsyn till de metoder som militärjuntan
i Atén använder kan det inte
råda någon som helst tvekan om att
varje uns av misstanke att en person,
som utvisas från Sverige, skall råka ut
för straff även på grund av någon relativt
obetydlig politisk verksamhet, gör
det angeläget att Sverige bereder grekiska
flyktingar i vårt land skydd och
rättssäkerhet. Jag är därför tacksam för
att statsministern så klart har deklarerat
att regeringens ståndpunkt till den
grekiska regeringen är oförändrad och
att regeringen bedömer det angeläget att
bereda grekiska flyktingar sådant skydd.

I detta anförande instämde herrar
Persson i Heden, Börjesson i Falköping
och Johansson i Växjö (samtliga ep).

Herr HERMANSSON (vpk):

Herr talman! Jag skall bara ta upp en
detalj. Statsrådet Holmqvist säger, att
riksdagen har ett ansvar för att denna
utvisning ägt rum. Han hänvisar till 58
§ i utlänningslagen som stadgar: »Avvisning
skall så snart det kan ske verkställas
av polismyndighet.» Denna paragraf
berördes icke och fanns icke ens
återgiven i den proposition med förslag
till ändring av utlänningslagen som
framlades i höstas. Det är naturligtvis
riktigt om statsrådet Holmqvist hävdar,
att varje riksdagsman har skyldighet
att sätta sig in i hela lagen och hade
formell möjlighet att kräva ändring
också av denna paragraf. Men någon

ändring av 58 § föreslogs alltså icke
i propositionen. Denna pragraf släpar
med från den gamla lagen.

Nu vill jag påpeka för statsrådet
Holmqvist att vad som sägs i 58 §, såvitt
jag förstår, syftar på förfarandet
innan frågan går till utlänningsnämnden.
I fortsättningen av paragrafen heter
det nämligen: »Påstår utlänningen
att han i det land, till vilket han skulle
befordras, löper risk att bliva utsatt för

politisk förföljelse ---skall ärendet

underställas den centrala utlänningsmyndigheten».
Jag kan icke i denna
paragraf eller annanstans finna något
stadgande som föreskriver att polismyndighet,
om en avvisad person kungör
sin avsikt att begära nåd, skulle
vara skyldig att omedelbart förpassa
honom ur landet. Skulle det förhålla
sig så, är det uppenbart orimligt. Om
nådeinstitutet skall ha någon som helst
betydelse, förutsätter det att personen
i fråga kan få stanna kvar i landet. Om
en person avvisas och döms till livstids
fängelse i ett land, vad har han då för
glädje av att den svenska regeringen
sedan finner att det var felaktigt att avvisa
lionom och beviljar honom nåd.
Det kan möjligen utgöra en viss moralisk
upprättelse, men det förbättrar icke
hans situation när han har börjat avtjäna
ett långvarigt fängelsestraff.

Finns det på denna punkt luckor
i lagstiftningen, hoppas jag att regeringen
snart tar initiativ till en ändring.
Annars är jag övertygad om att det till
höstriksdagen kommer motioner som
kräver de nödvändiga ändringarna av
lagen.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. den sociala
sammansättningen av klasserna i
grundskolan

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

Herr talman! Fru Lewén-Eliasson bär
frågat mig vilka åtgärder jag avser att
vidtaga för att säkra en allsidig social
sammansättning av klasserna i grundskolan.

Ett grundläggande mål för den obligatoriska
skolan är att främja elevernas
sociala utveckling. Ett viktigt instrument
för att förverkliga detta syfte är
— som läroplanen för grundskolan anger
— att den inövning av sociala vanor
och attityder, som betyder så mycket
för elevernas framtida anpassning
i samhället, sker i klasser som erbjuder
en mångsidig social miljö.

Som fru Lewén-Eliasson påpekat bar
det emellertid visat sig att i storstadsområdena
klasserna i grundskolan avviker
starkt från varandra vad gäller
barnens fördelning på olika samhällsgrupper.
Skilda faktorer medverkar
härtill, främst naturligtvis samhällsplaneringen.
Skolans åtgärder synes emellertid
också kunna ha inflytande. En
bättre bild över hur det faktiskt ligger
till bör vi få när resultaten av vissa
undersökningar som understöds med
statsmedel blir klara.

Redan innan dessa resultat föreligger
bör dock vissa åtgärder vidtas. Med
utgångspunkt i att skolan skall främja
demokrati och jämlikhet är det viktigt
att skolstyrelserna uppmärksammar den
betydelse som fördelningen av elever
på klasser har för att uppnå en mångsidig
social miljö. Jag avser därför att
föreslå Kungl. Maj :t att i bestämmelserna
rörande grundskolans mål och riktlinjer
skall framhållas skolstyrelsernas
ansvar på detta område.

Vidare anförde:

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för utbildningsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Svaret är tillfredsställande, eftersom
det visar att utbildningsministern har

sin uppmärksamhet riktad på de förhållanden
som varit anledningen till
min interpellation, nämligen att man
inom grundskolan påvisat tendenser till
en social segregation av eleverna.

Det är inte så länge sedan vi i Sverige
hade ett skolsystem som innebar en
uppdelning av barnen och ungdomarna
i olika skolformer, en uppdelning som
i stort sett följde föräldrarnas inkomstförhållanden
och sociala ställning. Våra
stora skolreformer har emellertid inneburit
att vi raserat den ordningen
och fått en sammanhållan grundskola
för alla. Uppenbarligen måste vi vara
mycket vaksamma så att inte något av
den gamla ordningen smyger sig in
i skolsystemet igen.

I majnumret av Kommunal skoltidning
redovisas en undersökning som
har gjorts under docent Swedners ledning
vi Malmös skolor och som klart
visar att inte bara klasser utan hela
skolenheter där är socialt segregerade.
I en skola till exempel är två tredjedelar
av eleverna från socialgrupp 1 och
tjänstemannahem på mellanivå och endast
7 procent från socialgrupp 3. I en
annan skola däremot är förhållandena
rakt motsatta; två tredjedelar av eleverna
kommer från socialgrupp 3 och 4
procent från socialgrupp 1. Denna undersökning
är i sina detaljer mycket intressant
men jag skall inte ta kammarens
dyrbara tid i anspråk och tala
mer om dem. Bakom dessa siffror och
förhållanden ligger naturligtvis socialt
skiktade bostadsområden som skolledningen
sedan dragit gränser mellan och
därmed kommit att dela upp eleverna
på de olika skolenheterna ganska
aningslöst.

De negativa följder som kan uppstå
för eleverna i en ensidig social skolmiljö
är många. Det kan bli en ojämn
rekrytering av lärare som i sin tur kan
färga av sig på standarden på skolan.
Vi vet att skolmotivationen är mycket
starkare bland elever som kommer från
hem där föräldrarna själva har högre

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

utbildning. Om den elevgruppen saknas
helt i en klass eller i en skola påverkar
detta naturligtvis skolarbetet negativt.
För den enskilde elevens framtid kan
sådana ting ha betydelse när det gäller
val av yrke, val av fortsatta studier
o. s. v.

Allmänt sett måste det vara olyckligt,
om vi i vår obligatoriska skola får en
uppdelning av barn och ungdomar som
är strängt socialt skiktade. Det innebär
helt enkelt ett motverkande av de
allmänna jämlikhetssträvanden som vi
vill skall prägla det svenska samhället
och som skolan skall vara ett instrument
för. Det är därför nyttigt att det
görs undersökningar av just den typ jag
åberopade och som visar att man har
kommit in i en felaktig utveckling. Det
är naturligtvis även nödvändigt att åtgärder
vidtas för att motverka det som
är felaktigt.

Herr statsrådet avser att vidta särskilda
åtgärder för att skolstyrelserna
skall få sin uppmärksamhet riktad på
vad fördelningen av eleverna kan betyda.
Det är mycket tacknämligt, och
jag hoppas att det skall kunna ske snart
och i sådana former att det får effekt på
de orter där detta kan vara aktuellt och
där fördelningen av eleverna redan nu
är tveksam.

Jag kan emellertid inte låta bli att
framhålla att informationen till skolledningarna
måste vara ganska ingående.
\nnars
skap, hävdande av den genom hela skoltiden
sammanhållna klassen och enklast
möjliga sätt att ordna skolbussar bli så
tunga argument, att de negativa effekterna
av en utpräglad social uppdelning
av eleverna skjuts undan.

Man måste observera att det sägs
i skolstadgan 6 kap. 19 § att vid uppflyttning
till högre årskurs eleverna bör
få behålla sina klasskamrater och lärare.
Det är en bestämmelse som strikt
tillämpas, om inte särskilda skäl föreligger
för en avvikelse. Det betyder att
sammansättningen av klasserna i års -

kurs 1 såväl med hänsyn till skolförutsättningarna
som ur social synpunkt
kan vara av stor social betydelse under
hela skoltiden. Höghusets provisoriska
klassrum som samlar nybörjarna i kvarteret
eller villaområdets lågstadieskola
ger alltså inte bara starten för skolgången
utan kan bli avgörande och bindande
på ett negativt sätt för hela skolgången,
om inte särskilda åtgärder vidtas.

Jag vill alltså uttrycka en förhoppning
om en ingående information till
de ansvariga lokala skolmyndigheterna
i den här saken för att de skall få en
vägledning om hur man bör leda utvecklingen
in i rimliga banor.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag känner väl till den
undersökning som är gjord i Malmö.
Här har nu framställts en interpellation,
och statsrådet har svarat att man skall
beakta de synpunkter som fru LewénEliasson
har anfört.

»Aningslöst» var ett ord som användes
— skolstyrelserna skulle aningslöst
dela upp eleverna. Jag vill erinra om att
vi har regler, som gäller över hela landet,
att barnen i första klass skall sättas
i den skola som ligger närmast eller
som innebär minst farlig skolväg. Man
har också där beaktat att barnet om
möjligt skall få till kamrater de lekkamrater
det före skolåldern har haft

1 närmaste daghem eller i sandlådan
utanför bostaden.

Här drar emellertid fru Lewén-Eliasson
och statsrådet upp ett alldeles nytt
problem. Innebär deras önskemål alltså
att varje skolstyrelse i framtiden, när
sjuåringarna inskrivits i skolan, skall
dela upp dem och bestämma vilka som
kommer från socialgrupp 1 a, 1 b, 2 a,

2 b o. s. v. för att få en jämn fördelning
— »den flickan måste tyvärr åka skolbuss
redan från det hon är sju år, eftersom
det på grund av bebyggelsen i området
redan finns för många barn vilkas
föräldrar är akademiker eller vilkas

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

föräldrar har ett icke intellektuellt yrke»? Vad

menas egentligen med dessa åtgärder?
Jag vill ställa frågan, eftersom
det enligt vad jag vet är första gången
en debatt om detta har kommit upp
i Sveriges riksdag. Som jag ser saken är
alternativet antingen att göra på det
av mig här beskrivna sättet eller att reglera
bostadsmarknaden och bebyggelsen
så, att man även där ser till att man får
en jämn social fördelning av de boende.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Med all respekt tycker
jag att fru Sundbergs inlägg var just litet
aningslöst.

Jag kommer från en veckolång utbildningsministerkonferens
i Paris. Ett
av huvudproblemen, för att inte säga
huvudproblemet, var det som fru Lewén-Eliasson
här har tagit upp. I alla
länder har den snedvridna sociala skiktningen
i undervisningen skapat oerhörda
problem. Problemen förvärras starkt
av att man i andra länder delvis har ett
privatskolesystem och delvis har en
kommunalt finansierad skola.

En av undersökningarna visar att i
Amerika satsningen per elev är två
gånger större i vissa förortsområden än
i innerstadsområdena i storstadsregionerna.
Även på kontinenten har landsbygdsskolorna
så dåliga resurser, därför
att de är beroende av kommunal
finansiering, att de släpar efter — där
gäller relationen 1:3.

Vidare har de flesta länder haft ett
parallellskolesystem och har nu upptäckt
i sina undersökningar att detta
har en benhårt socialt segregerande effekt.

För ett par år sedan, framför allt
i början av 1960-talet, var det svårt att
på internationella konferenser argumentera
för den svenska enhetsskolan
eller grundskolan. Nu finns det inte ett
enda land i Europa som inte försöker

införa något slags grundskolesystem efter
den modell som vi har tillämpat,
alltså en sammanhållen skola med likvärdiga
förhållanden i olika delar av
landet och med sen specialisering och
differentiering.

Förut hävdades det alltid i debatten
att man måste ta hand om begåvningarna
— det är återklanger av den svenska
skoldebatten. Nu anser även regeringar
som består av vad som väl närmast är
partivänner till fru Sundberg att de för
att hålla ihop samhället måste satsa på
barnen med sämre förutsättningar och
sämre startmöjligheter. Jag tror dessutom
att studentrevolter och annat har
varit en nyttig väckarklocka för dem.

Vi kan säga att vi har kommit längre,
att vi inte har detta problem med landsbygdsskolorna,
att vi inte har privatskoleproblemet,
att vi har genomfört
grundskolan, men fortfarande verkar
samma mekanismer i utbildningsväsendet
— det visar den undersökning av
TCO-S, som jag diskuterade med herr
Strömberg för en tid sedan, och det
visar Swedners undersökning. Vi måste
hela tiden uppmärksamma vad vi ytterligare
kan göra för att utjämna utbildningsmöjligheterna
för landets ungdom,
så att det inte blir så, som någon sade
på konferensen i Paris, att ett barns
framtid är avgjord i det ögonblick som
barnet skrivs in i första klass i skolan.

Fru Lewén-Eliasson tog upp en
aspekt: fördelningen på klasserna. Fru
Sundberg blev upprörd och frågade, om
det innebär att vi skall föra en bostadspolitik
som gör att vi får en likartad
social sammansättning. Ja, på sätt och
vis blir konsekvensen den. Det var Gustav
Möllers stora tanke, en fantastiskt
framsynt idé. I stället för att, som man
gjorde i många länder, bygga arbetarbostäder,
sökte han redan under 1920-talet skapa klasslösa bostadsområden.
Det har HSB, bostadskooperationen, de
allmännyttiga och kommunala bostadsföretagen
försökt följa upp, men gudarna
skall veta att vi är långt från målet.

Fredagen den 30 maj 1969 fm. Nr 30

Svar på interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

Vi har en social segregering, det finns
områden som är fina, det finns tomter
som är dyra, och det finns hus som betingar
enorma priser. Därför får vi en
social skiktning av bostadsbeståndet,
och detta försvårar självfallet en vettig
utbildningspolitik.

Men om jag inte är fel underrättad
är det som Swedner har visat inte så att
man säger, att du tillhör den socialgruppen
och därför får du resa en bit
för att komma i lämplig skola. Det är
inte så att man utsätter barn för trafikfarlighet
för att de skall komma till
en viss skola. Däremot har man i samma
rektorsområde upptäckt tendenser
till indelning i får och getter. Det finns
många automatiska mekanismer hos
människorna, fru Sundberg. Jag vill
inte beskylla någon, men jag skulle
vilja litet outrerat nämna att man kanske
säger att här finns lektorns lille
Per, och då är det väl bra att ha apotekarns
Kalle och ingenjörens lilla Lisa
i samma klass. Det blir så. Sedan säger
man kanske till ett annat barn att det
får gå i den andra klassen.

Vi säger att om det skall vara en
automatisk mekanism så bör den verka
åt andra hållet. Vi säger att vi skall
försöka få en rimlig fördelning i detta
rektorsområde. Man skall tänka på att
detta icke är något negativt. Man skall
inte nödvändigtvis plocka ihop barn
efter principen att lika barn leka bäst
utan man skall försöka ordna så att
skolklassen i möjligaste mån speglar det
samhälle som barnen sedan kommer ut
i. Så enkelt är det.

Vi kan inte åstadkomma några underverk
genom anvisningar till läroplanen.
Vi kanske skall ändra skolstadgan i
konsekvens med vad vi önskar uppnå.
Det är en av många åtgärder som rektorerna
skall tänka på för att försöka
tillgodose vårt önskemål. De nästan apokalyptiska
visioner av något alldeles
förskräckligt som kanske finns ett spån
av i fru Sundbergs anförande skall vi
inte vara rädda för.

Fru SUNDBERG (m):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon stor skoldebatt. Jag måste säga
att jag var nog så aningslös att jag inte
trodde, att statsrådet skulle syfta på
europeiska och kontinentala förhållanden.
Jag känner dem väl. Jag är medveten
om inte minst situationen i Västtyskland.
Beträffande den är statsrådet
Palmes skildring fullständigt korrekt.
Vi har för vår del kommit längre.
Jag är fruktansvärt rädd för att den nya
generationen barn, statsrådets barn och
mina barn, skall växa upp och börja
skolan med någon form av social stämpel
på sig. Det gör de i och med att
rektorn eller den som fördelar barnen
börjar med att tänka: Nej, det är för
många av den socialgruppen i den klassen,
det barnet skall till en annan skola.

Mina barn bär förmånen att växa
upp i en ren landsbygdsskola, och jag
känner till betydelsen av den s. k. skiktningen,
men om vi skall sätta en stämpel
på barnen då är vi på väg bakåt.

Dessutom tycker jag att det är barockt
att jämföra med privatskolesystemet.
Vi diskuterar ju grundskolan i dag
och grundskolan för framtiden.

Jag tycker att statsrådets hela anförande
helt enkelt mynnar ut i ett klart
misstänkliggörande av våra rektorer,
som tydligen enligt vad statsrådet här
har beskrivit i framtiden skall sitta
och tänka på att Kalle inte skall gå i
samma klass som Lisa. Jag tycker att
det är ett tydligt misstänkliggörande av
den form av uppdelning som äger rum i
vår grundskola i dag.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Först och främst vill
jag säga att jag misstänkliggjorde sannerligen
ingen rektor. Jag anklagar inte
en enda rektor. Men det kan finnas sådana
automatiska mekanismer, vilket
vetenskapen tydligt har påvisat, att det
lätt fungerar så som jag nämnde för en
skolledning. Skall man ge anvisningar,

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Svar på interpellation ang. den sociala sammansättningen av klasserna i grundskolan

skall de alltså gå i motsatt riktning. Man
får försöka se till att man får en rimligt
fördelad sammansättning i klassen.

Vidare säger fru Sundberg att detta
skulle innebära att man sätter en social
stämpel på barnen. Vore det enda
uttrycket för det svenska klassamhället
att rektorerna handlade på detta sätt
vid fördelningen inom klassen skulle vi
nästan ha uppnått jämlikhetens samhälle.
Det finns oändligt många andra
sätt på vilka det i dag sätts sociala
stämplar på barnen, och i grund och
botten vet både fru Sundberg och jag
detta. Om en rektor eller en skolledning
i sin skola försöker få en rimlig
social sammansättning är det inte alls
fråga om att sätta på någon stämpel,
utan det rör sig bara om en vettig
skolpolitik.

Jag är mycket glad över att fru Sundberg
tycker att vi har hunnit så mycket
längre än andra länder, men jag upplever
ständigt att vi trots allt inte hunnit
tillräckligt långt. Det finns så oändligt
mycket att reformera och förbättra
inte minst på skolområdet. Detta med
den sociala rekryteringen inom skolväsendet
är inte en av de minst viktiga
förbättringarna. Det finns inga patentlösningar
utan vi får på alla områden
försöka arbeta efter jämlikhetens principer.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Får det tillåtas mig säga
att jag tycker att min interpellation
fick större betydelse genom fru Sundbergs
inlägg, ty det visar att den var
befogad.

Jag kan inte förstå annat än att fru
Sundberg vill ha en skola med klasser
där barnen är blandade på lämpligt
sätt men uppenbarligen vill hon inte
kännas vid att förhållandena inte är sådana
för närvarande. Hon känner väl
till hur situationen är i Malmö men
hon vill inte bry sig om det. Hon vill
inte brottas med frågan hur problemet
skall kunna lösas. Hon sade att det är

så svårt att eventuella åtgärder innebär
det och det o. s. v. Men det avgörande
måste väl ändå vara att försöka uppnå
det mål vi varit överens om. Vi
måste diskutera metoderna för att lyckas
undvika att som fru Sundberg nästan
affektladdat framhålla att det inte
går att göra någonting åt saken.

Mitt uttryck »aningslöshet» kan nog
användas ty jag har förstått att när
man i Malmö stad upptäckt de här förhållandena
har man försökt vidta åtgärder
för att i fortsättningen undvika
olägenheterna. Tidigare har man helt
enkelt inte sett problemet klart. Jag
har också förstått att man går till grunden
genom att nu mycket metodiskt
planera bostadsbebyggelsen. Man vill på
det sättet komma åt grundorsaken, nämligen
hur människor bor och hur barnen
därigenom skiktas upp.

Herr STRÖMBERG (fp):

Herr talman! För en kort tid sedan
har som statsrådet Palme påpekade han
och jag haft förmånen att diskutera den
här frågan med kanske något vidare
aspekter, och därför skulle jag i detta
sammanhang vilja säga några ord.

Fru Lewén-Eliasson träffade mitt i
prick när hon talade om uppdelningen
i årskurs 1. Den är oerhört väsentlig
men tyvärr har skolan mycket svårt att
klara problemen härvidlag, eftersom
den vid inskrivningarna i samband
med skolgångens början utsätts för en
hård press från målsmännens sida. Som
rektor vid både små och stora skolenheter
har jag upplevt alla aspekter av
detta. Det är väl i alla fall en skyldighet
för skolan att försöka klara dessa
problem, och vissa möjligheter härtill
finns också. Som skolledare tror jag
att man kan säga att de som arbetar i
skolan är intresserade av att få klasser
som från alla synpunkter är så jämna
som möjligt. Vi försöker t. ex. åstadkomma
en jämn könsfördelning.

Vi har vissa besvärliga problem att
dras med, t. ex. det som fru Lewén -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

Eliasson berörde och som jag förstår
att hon upplevt i sin kommun, nämligen
provisorierna. Själv har jag också
erfarenhet av detta. För de barn som
bor i nya områden där skolorna inte
blir färdiga i tid eller där man av skäl
som jag här inte skall ingå på inte får
bygga några skolor slår man upp provisoriska
lokaler, som vi har stort
besvär med.

I det sammanhanget vill jag också påpeka
en annan sak för herr statsrådet.
Jag tror att den är ganska viktig. I stadsplaneringen
finns det för närvarande
en stark tendens att bygga så små skolor
som möjligt. Det verkar som om
planerarna trodde det var skadligt för
barnen att ha några hundra meters väg
till skolan — men när de väl kommer
dit får de under gymnastiklektionerna
springa runt idrottsplanen flera varv.
Ju mindre skolorna blir, desto mindre
blir också möjligheterna att klara problemen.
Om skolorna åtminstone göres
så stora att vi på låg- och mellanstadiet
får tre avdelningar i årskurs 1
finns det ändå vissa möjligheter i den
riktning statsrådet angav, men om man
följer planerarnas önskemål om mycket
små enheter råkar vi genast illa ut.

Dessutom bör det ligga i kommunernas
intresse att få skolenheter som
inte bara fyller de högsta pedagogiska
anspråk utan också kravet att de ur
såväl drift- som kapitalsynpunkt skall
vara ekonomiska.

Härmed var överläggningen slutad.

I 5

Föredrogs och hänvisades till lagutskott
Kungl. Maj ds å bordet vilande
proposition nr 114, med förslag till lag
om ändring i rättegångsbalken.

§ 6

Föredrogs konstitutionsutskottets memorial
nr 26, angående uppskov med
behandlingen av vissa ärenden.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 7

Ekonomisk debatt

Herr TALMANNEN yttrade:
Bevillningsutskottets betänkande nr
50, bankoutskottets utlåtanden nr 38
och 39 samt statsutskottets utlåtande
nr 121 föredrages och debatteras i ett
sammanhang, och yrkanden beträffande
nämnda betänkande och utlåtanden
framställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
bevillningsutskottets betänkande nr
50, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1969/70, m. m. jämte
motioner;

bankoutskottets utlåtanden:
nr 38, i anledning av motioner angående
den ekonomiska politiken, och
nr 39, över motioner i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition angående
komplettering av riksstatsförslaget för
budgetåret 1969/70, in. m.; samt

statsutskottets utlåtande nr 121, i anledning
av motioner angående sysselsättningspolitiskt
motiverade hyrestillskott
in. m.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50

Enligt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1969/70 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1969 (Bilaga 1
till statsverkspropositionen 1969: Finansplanen)
hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt
Kungl. Maj :ts prövning finansplan och
beräkning av inkomster för budgetåret
1969/70 jämte därmed sammanhängande
frågor. Departementschefen hade
därvid anmält riksrevisionsverkets skri -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

velse den 13 december 1968 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 25 april 1969 dagtecknad
proposition, nr 115, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1969/70 m. m. hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen besluta, att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1969/70
med 100 procent av grundbeloppet. Vidare
föreslogs ny beräkning av vissa inkomsttitlar.

Propositionen nr 115 hade i förstnämnda
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Motioner väckta med anledning av propositionen
nr 115

1) Motionerna 1:1058 av herr Bengtson
m. fl. och II: 1219 av herr Hedlund
in. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var i
fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhölle om snabbutredning
och förslag till höstriksdagen angående
inrättande av fonder med lokaliseringspolitiskt
syfte för användning inom begränsat
geografiskt område enligt vad
som anförts i motionerna;

2) motionerna 1:1060 av herr Werner
och II: 1220 av herr Hermansson
in. fl., i vilka hemställts, att riksdagen
beslutade

a) att uttala sig för en snabbt genomförd
skattesänkning för låginkomstgrupperna
och att hos regeringen begära
förslag till höstriksdagen om utformningen
av denna skattereform,

b) att tills vidare utta en extra bolagsskatt
på 10 procent av den beskattningsbara
inkomsten, samt

c) att i skrivelse till regeringen ge till
känna vad som anförts i motionerna;

3) motionen II: 1218 av herr Enarsson,
i vilken hemställts, att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t begärde förslag
till höstriksdagen om en sänkning
av den statliga direkta beskattningen

för inkomståret 1970, antingen i form av
lägre skatteskalor över hela linjen eller
reducerad uttagningsprocent, i enlighet
med de principer som angivits i motionerna
1:714 och 11:796, ävensom förslag
— avpassade till konjunkturläge
och samhällsekonomi — till en sterilisering
av köpkraft i form av sparstimulerande
åtgärder och en måttlig höjning
av den indirekta skatten.

Motioner väckta vid riksdagens början

1) Motionerna /: 74 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 153 av herr Magnusson
i Borås m. fl.;

2) motionerna I: 76 av fröken Stenberg
in. fl. samt II: 96 av herr Ringabg
och fröken Wetterström;

3) motionerna I: 206 av herr Augustsson
och fru Landberg samt II: 233 av
herr Leander m. fl.;

4) motionerna I: 333 av herr Virgin
m. fl. och II: 442 av herr Holmberg
m. fl., i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj :t begärde, att Kungl. Maj :t, i
enlighet med de riktlinjer som angivits
i motionerna, för riksdagens godkännande
under innevarande vårriksdag
framlade förslag om en finanspolitisk
beredskapsplan, avsedd att snabbt kunna
sättas in i stimulerande syfte vid
konjunkturavmattning;

5) motionerna 1:381 av herr Dahlén
in. fl. och II: 439 av herr Wedén m. fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t begärde översyn
av skattesystemet för åstadkommande
av en sammanhållen och planenligt genomförd
reform främst i syfte att inom
ramen för lättnader i den direkta inkomstskatten
och förskjutning mot ökad
andel för indirekt skatt

a) lätta det totala skattetrycket på
låginkomstgrupperna genom att i vidgad
omfattning befria de låga inkomsterna
från inkomstskatt, varvid särskilt
beaktades den skattebelastning som härrörde
från den kommunala skatten,

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

b) successivt genomföra övergång till
individuell beskattning i stället för nuvarande
sambeskattning,

c) genom inkomstöverföringar stärka
och skydda barnfamiljernas, pensionärernas
och andra socialt utsatta gruppers
ställning,

d) åstadkomma lättnader i skattebelastningen
på inkomstökningar och extrainkomster
(marginalskatten),

e) genom vidgad användning av systemet
för indirekt skatt, vilket borde
göras mera enhetligt och förenklas,
minska utrymmet för skatteflykt, varigenom
skattesystemet bleve effektivare
och mera rättvist;

6) motionerna I; 638 av herr Bengtson
m. fl. och II: 742 av herr Hedlund
m. fl, i vilka hemställts, såvitt nu var
i fråga, att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t begärde en skyndsam utredning
av beskattningen av låginkomstgrupperna
och inkomsttagare i närmast
angränsande skikt för att främst genom
förskjutning från direkt till indirekt
beskattning i en första etapp

a) lätta det totala skattetrycket för
låginkomstgrupperna och inkomsttagarna
i angränsande skikt genom införande
av ett schablonavdrag vid den kommunala
beskattningen motsvarande
kommunalskatteavdraget vid den statliga
beskattningen och samtidigt kompensera
kommunerna för skattebortfallet,

b) stärka barnfamiljernas, pensionärernas
och konsumentsvaga gruppers
ställning genom inkomstöverföringar,

c) skapa utrymme för ett skattefritt
bottenbelopp i statlig och kommunal
beskattning, samt att som en andra
etapp

d) överväga införande av minimiinkomst
samt närmare utreda dess konsekvenser
för den framtida socialpolitiken
och de befintliga sociala förmånerna; -

Ekonomisk debatt

7) motionerna 1:703 av herr Sundin
och II: 779 av herr Boo m. fl., i vilka
hemställts, att riksdagen beslutade

a) införa ett schablonavdrag vid den
kommunala beskattningen med 1 000
kr. för gifta och motsvarande samt 500
kr. för ensamstående,

b) att kommunerna kompenserades
för skattebortfallet genom höjning av
kommunalskattebidraget med sex enheter
i respektive skattekraftsområde,

c) att avdrag för erlagd kommunalskatt
vid den statliga beskattningen
medgåves med maximalt 12 000 kr.,
motsvarande en kommunalt beskattningsbar
inkomst på ca 60 000 kr., samt

d) att vederbörande utskott utarbetade
erforderlig författningstext;

8) motionerna I: 710 av herr Werner
och II: 79b av herr Hermansson m. fl.,
i vilka hemställts, att riksdagen måtte

a) besluta om en höjning av arvsoch
gåvoskatten med i genomsnitt 50
procent, varvid vederbörande utskott
utarbetade lämpliga skatteskalor.

b) anta följande

Förslag till förordning om ändring
i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom.
förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

11 §.

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt
— — —• familjestiftelse utgöra;

när den beskattningsbara förmögenheten
icke överstiger 150 000 kronor:

en procent av den del av den beskattningsbara
förmögenheten, som
överstiger 100 000 kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten
överstiger

150 000 men icke 200 000 kr.:	500 kr. för	150 000 och 1,5 %	av	återstoden;
200 000 » » 400 000 » :	1250 » »	200 000 »	2 %	»	» ;
400 000 » » 1 000 000 » :	5 250 » »	400 000 »	2,5 %	»	^ j
1 000 000 kr. :	2C. 250 » »	1 000 000 »	3 %	»	» »

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

9) motionerna 1:711 av herr Werner
och II: 795 av herr Hermansson m. fl.;
i vilka hemställts, att riksdagen i skrivelse
till regeringen begärde en allsidig
utredning om företagsbeskattningen;

10) motionerna I: 712 av herr Werner
och II: 793 av herr Hermansson m. fl.;

11) motionerna I: 714 av herr Virgin
m. fl. och II: 796 av herr Holmberg
m. fl., i vilka hemställts,

»I) att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att Kungl. Maj :t måtte med det
allra snaraste tillsätta en expertkommitté,
vari representanter för arbetsmarknadens
parter ingår, med uppdrag
att framlägga förslag om en genomgripande
omläggning av vårt skattesystem
i enlighet med vad i motionen
anförts med så stor skyndsamhet, att
förslag om en sådan skatteform kan
föreläggas 1970 års riksdag;

2) beakta, att statlig inkomstskatt för
1970 skall uttagas

beträffande beskattningsbara inkomster
intill 20 000 kronor med 5 % lägre
belopp än enligt de i statsskatteförordningen
angivna grundbeloppen och

beträffande beskattningsbara inkomster
överstigande 20 000 kronor med
1 000 kronor lägre belopp än enligt förordningens
grundbelopp;

3) besluta, att preliminärskattetabellerna
för 1970 skall utarbetas enligt de
under 2) angivna grunderna; samt

11) att vederbörande utskott måtte utarbeta
förslag till sådan förordning
som erfordras för genomförande av vårt
förslag under I 2)»;

12) motionen II: 774 av herrar Ahlmark
och Mundebo.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 115, såvitt
densamma hänvisats till bevillningsutskottet
— besluta att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges i
10 § 1 mom. förordningen den 26 juli
1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
skulle för budgetåret 1969/70 ingå i

preliminär skatt med 100 % av grundbeloppet; B)

att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) I: 74 och II: 153,

2) I: 76 och II: 96,

3) I: 206 och II: 233,

4) I: 333 och II: 442, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

5) I: 381 och II: 439,

6) I: 638 och II: 742, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

7) I: 703 och II: 779,

8) I: 710 och II: 794,

9) I: 711 och II: 795,

10) I: 712 och II: 793,

11) I: 714 och II: 796,

12) 1:1058 och 1219, i vad de hänvisats
till bevillningsutskottet,

13) I: 1060 och II: 1220,

14) II: 774 samt

15) 11:1218,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört och
hemställt;

C) att bevillningarna för budgetåret
1969/70 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation.

Reservationer hade avgivits enligt följande.

Uttag sprocenlen och skatteskalorna

1) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under A bort hemställa,

att riksdagen måtte

a 1) med bifall i denna del till motionerna
I: 714 av herr Virgin m. fl. och
11:796 av herr Holmberg m. fl. besluta
att statlig inkomstskatt för skattskyldig
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig
inkomstskatt skulle för budgetåret 1969/
70 ingå i preliminär skatt med 95 % av
grundbeloppet i den mån detta understege
20 000 kronor samt i övrigt med
ett 1 000 kronor lägre belopp än de i

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

nämnda författningsrum angivna grundbeloppen; 2)

i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj :t till höstriksdagen
framlade förslag till lagstiftning i syfte
att främja sparandet i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som anförts i de
vid riksdagens början väckta motionerna
1:713 av herr Virgin m. fl. och
11:797 av herr Holmberg m. fl. ävensom
förslag till andra efterfrågedämpande
åtgärder i konjunkturstabiliserande
syfte;

b) om yrkandet under a 1) icke vunne
bifall i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställa om förslag till höstriksdagen
till antingen en femprocentig sänkning
av grundbeloppen för statlig inkomstskatt
fr. o. m. den 1 januari 1970 i enlighet
med vad som anförts i motionen
II: 1218 av herr Enarsson eller en jämförbar
sänkning av den statliga inkomstskatten
genom ändring av skatteskalorna
ävensom om förslag till sådana
åtgärder som avsåges under a 2)
ovan;

Företagsbeskattningen

2) av herrar Sundin, Eriksson i Bäckmora
och Börjesson i Falköping (samtliga
ep), vilka ansett att utskottet under
B 12 bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna 1:1058 av herr Bengtson
m. fl. och 11:1219 av herr Hedlund
m. fl., såvitt här var i fråga — i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om snabb
utredning och förslag till höstriksdagen
angående inrättande av fonder med
lokaliseringspolitiskt syfte för användning
inom begränsat geografiskt område
med sysselsättningsproblem i enlighet
med vad som anförts i motionerna;

Reformering av skattesystemet

3) av herrar Lundström (fp), Sundin
(ep) och Tistad (fp), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Eriksson i
Bäckmora (ep) och Börjesson i Falkö -

Ekonomisk debatt

ping (ep), vilka ansett, att utskottet under
B 5, 6 och 7 bort hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall i berörda
delar till motionerna 1:381 av
herr Dahlén m. fl. och 11:439 av herr
Wedén m. fl. samt motionerna I: 638
av herr Bengtson m. fl. och 11:742 av
herr Hedlund m. fl. och med anledning
av motionerna I: 703 av herr Sundin
och 11:779 av herr Boo m. fl. angående
reformering av skattesystemet — i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
en samlad översyn av beskattningen för
fysiska personer och förslag med en
tidsplan för successivt genomförande
av reformeringen i enlighet med vad
i reservationen angivits;

4) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson och Magnusson i Borås
(samtliga m), vilka ansett att utskottet
under B 4 och 11 bort hemställa,
att riksdagen måtte — med bifall i
denna del till motionerna I: 714 av herr
Virgin in. fl. och II: 796 av herr Holmberg
m. fl. ävensom med anledning av
motionerna 1:333 av herr Virgin m. fl.
och 11:442 av herr Holmberg m. fl. —
i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att Kungl. Maj :t måtte med det snaraste
tillsätta en expertkommitté, vari representanter
för arbetsmarknadens parter
inginge, med uppdrag att utreda
frågan om en genomgripande omläggning
av vårt skattesystem i enlighet med
vad i förstnämnda motioner anförts
med så stor skyndsamhet, att proposition
om en sådan skattereform kunde
föreläggas 1970 års riksdag.

Bankoutgkottets utlåtande nr 38

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

dels de likalydande motionerna I: 719
av herrar Bengtson och Dahlén samt II:
850 av herrar Wedén och Hedlund, vari
hemställdes att riksdagen skulle i skrivelse
till Kungl. Maj:t

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

1. uttala att den ekonomiska politiken
i ökad utsträckning borde beakta de i
motionerna framförda synpunkterna
och förslagen i avsikt att motverka prisoch
kostnadsstegringar samt trygga full
sysselsättning och främja produktionens
tillväxt;

2. särskilt framhålla att genom stabiliseringskonferenser,
där arbetsmarknadens
parter, vissa andra organisationer,
regering och riksdag samt erforderlig
expertis deltoge, förutsättningar
borde skapas för en frivillig samordning
av arbetsavtal, prispolitik och ett
lämpligt tillrättaläggande av den offentliga
ekonomiska politiken med ökad
ekonomisk stabilitet som följd;

3. anhålla att utredning skedde om
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd
med uppgift att diskutera och förbereda
en effektiv stabiliseringspolitik;

4. hemställa att en parlamentarisk
utredning tillsattes för en översyn av
statens uppgifter i syfte att främja kostnadsbesparingar;
samt

5. hemställa att under medverkan av
ekonomisk expertis en utredning skedde
för belysning av olika finanspolitiska
åtgärders verkningar på produktion,
sysselsättning och inkomstfördelning
samt av förväntningsbilden inom näringslivet
för en bättre och snabbare
bedömning av konjunkturutvecklingen;

dels de likalydande motionerna I: 379
av herr Virgin m. fl. och II: 437 av herr
Holmberg m. fl., vari hemställdes att
riksdagen skulle f skrivelse till Kungl.
Maj:t hemställa om tillsättande av en
parlamentarisk besparingsutredning
med uppgift »att mot bakgrund av det
bekymmersamma framti dsp ersp ektivet
för den offentliga utgiftsökningen verkställa
översyn av de offentliga åtagandena
i syfte att åstadkomma besparingar
i de offentliga utgifterna så att de
procentuellt icke stiger snabbare än
den årliga produktionen».

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 719 och II: 850, såvitt de avså -

ge uttalande om stabiliseringskonferenser; B.

att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 719 och II: 850, såvitt de avsåge
inrättande av ett ekonomisk-socialt råd;

C. att riksdagen måtte avslå

a) motionerna I: 379 och II: 437,

b) motionerna 1:719 och 11:850, såvitt
de avsåge tillsättande av en parlamentarisk
besparingsutredning;

D. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:719 och 11:850, såvitt de avsåge
utredning av verkningarna av finanspolitiska
åtgärder;

E. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 719 och II: 850 i övrigt.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

De synpunkter utskottet ovan anfört
beträffande dessa konferenser torde i
allt väsentligt vara tillämpliga på förslaget
om ett ekonomisk-socialt råd. Utskottet
har tidigare år redogjort för sådana
råd i andra länder och därvid konstaterat
att deras ställning, sammansättning,
uppgifter och arbetssätt är starkt
växlande. Motionärerna har inte angivit
några synpunkter på lösandet av hithörande
frågor och deras förslag kan
därför, som utskottet tidigare uttalat,
knappast uppfattas som ett realistiskt
försök att skapa institutionellt underlag
för strävanden att åstadkomma samhällsekonomisk
stabilitet.

Reservationer hade avgivits

1. beträffande utskottets hemställan
under A

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(in), Regnéll (m), Börjesson i
Glömminge (ep), Larsson i Umeå (fp)
och Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
under A bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:719 och 11:850 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om stabiliseringskonferenser;

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

2. beträffande utskottets hemställan
under B

a) av herrar Stefanson (fp), Nils
Theodor Larsson (ep), Regnéll (m),
Börjesson i Glömminge (ep), Larsson
i Umeå (fp) och Stridsman (ep), vilka
ansett att utskottet under B bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 719 och II: 850 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning om inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd i enlighet med vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Åkerlund och Brundin
(båda m), vilka ansett att ovan intagna
stycke bort utbytas mot ett stycke av
följande lydelse:

»I avvaktan på att ett informellt samråd
i form av stabiliseringskonferenser
prövas synes det inte finnas anledning
att aktualisera frågan om utredning om
inrättande av ett ekonomisk-socialt
råd.»;

3. beträffande utskottets hemställan
under C

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(in), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
under C bort hemställa,

C. att riksdagen måtte i anledning av

a) motionerna I: 379 och II: 437,

b) motionerna 1:719 och 11:850 i
ifrågavarande del

hos Kungl. Maj :t hemställa om tillsättande
av en parlamentarisk besparingsutredning
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

4. beträffande utskottets hemställan
under D

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(m), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
under D bort hemställa,

Ekonomisk debatt

att riksdagen måtte med bifall till riiotionerna
I: 719 och II: 850 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om utredning av finanspolitiska åtgärders
verkningar i enlighet med vad reservanterna
anfört;

5. beträffande utskottets hemställan
under E

av herrar Stefanson (fp), Åkerlund
(m), Nils Theodor Larsson (ep), Brundin
(in), Regnéll (m), Börjesson i Glömminge
(ep), Larsson i Umeå (fp) och
Stridsman (ep), vilka ansett att utskottet
under E bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
motionerna 1:719 och 11:850 i övrigt
hos Kungl. Maj:t hemställa om åtgärder
på den ekonomiska politikens område
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Bankoutskottets utlåtande nr 39

I anledning av Kungl. Maj:ts i det
föregående redovisade proposition nr
115, angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70,
m. m., hade bl. a. väckts

dels de — likaledes i det föregående
redovisade — liltalydande motionerna
1:1058 av herr Bengtson m.fl. och II:
1219 av herr Hedlund m.fl., vari hemställdes,
såvitt nu var i fråga, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
skulle besluta att

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om »parlamentarisk utredning och
förslag angående åtgärder för att dämpa
expansionen i landets tre stortätorter
i syfte att skapa en förbättrad regional
hefolkningsbalans i landet som helhet,
tillgodose vitala samhällsekonomiska intressen
och ge ökade möjligheter till en
tillfredsställande miljöplanering i de
stora tätorterna»,

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att kontaktorgan tillskapades mellan
staten och de mindre och medelstora
företagens organisationer i syfte att
inventera lämpliga lokaliseringsobjekt

3 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

i enlighet med vad som för närvarande
skedde tillsammans med de större företagen,
samt

4) i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
att den svenska regeringen toge initiativ
till internationella överläggningar
angående valutaproblemen och den därav
följande ränteutvecklingen i syfte att
åstadkomma en sänkt internationell räntenivå; dels

de likalydande motionerna I:
1059 av herr Dahlén m.fl. och II: 1221
av herr Wedén m. fl., Vari hemställdes

att riksdagen skulle i skrivelse till
Kungl. Maj :t uttala att ianspråktagande
av investéringsfonderna, så länge tendenser
till överhettning funnes i ekonomin,
skulle ske med ökad tonvikt på
orter och regioner med sysselsättningssvårigheter,
samt

ätt riksdagen skulle uttala »angelägenheten
av svenska initiativ för internationell
ekonomisk samverkan i syfte
att bl. a. dämpa tendenserna till räntestegring
och motverka oron på den internationella
valutamarknaden».

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1058 och II: 1219 såvitt de avsåge
en parlamentarisk utredning rörande
storstädernas expansion,

B) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1058 och II: 1219 såvitt de avsåge
tillskapande av ett organ för kontakt
mellan staten och de mindre och
medelstora företagen för inventering
av lokaliseringsprojekt,

C) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1059 och II: 1221 såvitt de avsåge
ianspråktagande av investeringsfonder,

D) att riksdagen måtte avslå motionerna
1:1058 och II: 1219 samt 1:1059
och II: 1221 såvitt de avsåge internationella
överläggningar om ränteutvecklingen
och valutaproblemen.

Reservationer hade avgivits

vid utskottets hemställan under A

1) av herrar Stefanson (fp), Åker -

lund (m), Thorsten Larsson (ep), Vilhelm
Erik Carlsson (m), Regnéll (m),
Börjesson i Glömminge (ep), Löfgren
(fp) och Stridsman (ep), vilka ansett
att utskottet under A bort hemställa,

att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
hemställa att motionerna 1:1058 och
II: 1219, såvitt de avsåge frågan om
storstädernas expansion, överlämnades
till 1968 års lokaliseringsutredning för
att beaktas vid dess arbete;

vid utskottets hemställan under B

2) av herrar Thorsten Larsson, Börjesson
i Glömminge och Stridsman (alla
ep), vilka ansett att utskottet under
B bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:1058 och II: 1219 i ifrågavarande
del hos Kungl. Maj:t hemställa
om åtgärder för att tillskapa ett organ
för kontakt mellan staten och de mindre
och medelstora företagens organisationer
i enlighet med vad reservanterna
anfört;

3) av herrar Stefanson och Löfgren
(båda fp), utan angivet yrkande;

vid utskottets hemställan under C

4) av herrar Stefanson (fp), Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(ep), Löfgren (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett att utskottet under C bort
hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 1059 och II: 1221 i ifrågavarande
del som sin mening ge Kungl.
Maj:t till känna vad reservanterna anfört
om ianspråktagande av investeringsfondsmedel
i lokaliseringspolitiskt
syfte;

5) av herr Vilhelm Erik Carlsson
(m), utan angivet yrkande;

vid utskottets hemställan under D

6) av herrar Stefanson (fp), Thorsten
Larsson (ep), Börjesson i Glömminge
(eg), Löfgren (fp) och Stridsman (ep),
vilka ansett att utskottet under D bort
hemställa,

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

att riksdagen måtte med bifall i ifrågavarande
hänseende till motionerna
1:1058 och 11:1219 samt 1:1059 och
11:1221 hos Kungl. Maj:t anhålla att
initiativ toges till överläggningar rörande
ränteutveckling och valutaproblem
i enlighet med vad reservanterna anfört.

Statsutskottets utlåtande nr 121

I de likalydande, i anslutning till
Kungl. Maj :ts i det föregående redovisade
proposition nr 115 väckta motionerna
1: 1056 av herr Karl Pettersson
m. fl. och 11:1217 av herr Petersson i
Gäddvik m. fl. hade bl. a. hemställts att
riksdagen måtte besluta

a. att försöksverksamheten med hyrestillskott
skulle insättas som ett komplement
till bortavistelsebidraget vid
sysselsättning på annan ort än hemorten,

b. att införandet av hyrestillskott vid
sådan sysselsättning icke skulle användas
som instrument för att kunna styra
folkomflyttningen från vissa områden
av landet till ett annat område.

Utskottet hemställde,

1. beträffande inriktningen av försöksverksamheten
med hyrestillskott att
riksdagen måtte avslå motionerna
1:1056 och 11:1217 såvitt nu var i
fråga,

2. beträffande kostnaderna för försöksverksamheten
med hyrestillskott
att riksdagen måtte som sin mening ge
Kungl. Maj:t till känna vad utskottet
anfört,

3. beträffande viss samverkan mellan
staten och Sveriges industriförbund att
riksdagen måtte avslå motionerna
1:1056 och 11:1217 såvitt nu var i
fråga,

4. beträffande förstärkta sysselsättningsskapande
insatser i vissa regioner
att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 1056 och II: 1217 såvitt nu var i fråga.

Reservation hade avgivits beträffande
försöksverksamheten med hyrestillskott

Ekonomisk debatt

av herrar Axel Andersson (fp), Per Jacobsson
(fp), Bengtson (ep), Eric Peterson
(fp), Wallmark (m) och Strandberg
(m), fru Elvy Olsson (ep) samt
herrar Gustafson i Göteborg (fp), Mattsson
(ep), Enskog (fp), Nordstrandh
(m), Nilsson i Tvärålund (ep), Dahlgren
(ep) och Petersson i Gäddvik (m),
som ansett att utskottet under 1 bort
hemställa,

beträffande inriktningen av försöksverksamheten
med hyrestillskott att
riksdagen måtte som sin mening ge
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört i anledning av motionerna
1:1056 och 11:1217 såvitt nu var i
fråga.

Vad utskotten hemställt föredrogs;
och anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Den allmänna syn på
konjunkturläget som finansministern
uttalat i kompletteringspropositionen
överensstämmer på väsentliga punkter
med den uppfattning vi har inom centerpartiet.
Tendenserna i både Västeuropa
och Förenta staterna tyder på en
större ekonomisk tillväxt under detta
år än man räknade med för några månader
sedan, och detta stimulerar självfallet
den svenska konjunkturuppgången.
Vi har här hemma klart expansiva
tendenser även om — och det är viktigt
att understryka — dessa främst
gör sig gällande i storstadsregionerna
och över huvud taget i de södra delarna
av landet.

Jag vill också i detta sammanhang
med tillfredsställelse notera att näringslivets
investeringar nu ser ut att öka.
Det är ytterst välkommet efter den stagnation
som förekommit under senare
år. Den betydande, icke minst regionala
arbetslöshet som vi haft under senare
tid och som hänger samman också
med rationalisering i basnäringarna
och strukturförändringar inom närings -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

livet ställer oss i framtiden inför ökade
krav på investeringar, om vi skall
kunna trygga en full och säker sysselsättning
och en fortsatt god ekonomisk
tillväxt. Allt talar ju för att vi,
om vi skall kunna hävda oss i konkurrensen,
mer och mer målmedvetet
måste satsa på en högförädling av produkterna
så långt detta är möjligt.

Det finns emellertid anledning, vilket
också finansministern pekat på, att
upprätthålla en beredskap inför möjligheten
av att expansionstendenserna
utomlands något försvagas under nästa
år eller kanske redan tidigare på grund
av att man utomlands för och kommer
att föra en restriktiv ekonomisk politik.
Den bristande jämvikten mellan de
stora ländernas betalningar och konsekvenserna
härav i form av valutaoro,
spekulationer i förändringar i valutakurserna
och en upp drivning av
räntenivån kan leda till minskade investeringar
inom näringslivet i många
länder och också till vissa störningar
i utrikeshandeln, som också vi kommer
att få känning av.

Räntehöjningar har nu i många länder
tillgripits för att förhindra ett försämrat
konkurrensläge på valutamarknaden,
och konsekvensen av detta har
blivit en internationell räntespiral uppåt.
Självfallet drabbas låginkomstgrupperna
hårdast av den pris- och kostnadsstegrande
effekten av räntestegringarna,
bl. a. i form av ökade bostadskostnader
och höjda varupriser.

Det är, såsom också understrukits av
företrädare för centern och folkpartiet
både i motioner och i en gemensam
reservation fogad vid bankoutskottets
utlåtande nr 39, ytterst angeläget
att man försöker få till stånd internationella
överläggningar i syfte att
nå en bättre samordning av den ekonomiska
politiken i olika länder och
därmed också möjlighet till en återgång
till ett mera normalt ränteläge. Vi
anser att den svenska regeringen, om
möjligt i samverkan med de övriga nor -

diska ländernas regeringar, bör verka
för att sådana internationella överläggningar
kommer till stånd.

Men, herr talman, jag vill också understryka
att det behövs en beredskap
mot balansrubbningar av inflatorisk
art i vår interna ekonomi. Det gäller
att bevara stabiliteten i ekonomin, och
den kan hotas i en uppåtgående konjunktur.
Överhettningsten denser märks
redan nu i storstadsregionerna och om
dämpningsåtgärder sätts in för sent,
sprider sig överhettningen som ringar
på vattnet ut över landet.

Herr talman! Vi har på centerhåll
under årets riksdag märkt att flera av
våra idéer vunnit ökad anslutning, och
det är naturligtvis glädjande. Förre inrikesministern
Rune Johansson uttalade
i årets statsverksproposition, att det
var nödvändigt att söka åstadkomma en
dämpning av storstadstillväxten. Det är
ett exempel på vad jag nyss har betecknat
som en glädjande utveckling. Det
ökade intresset från olika håll för lokaliseringspolitiska
insatser på bredare
front är ett annat exempel. Det är
betydelsefullt, inte minst i nuvarande
läge med en allvarlig regional obalans
i sysselsättningen. Det är ett faktum att
konjunkturuppgången hotar att leda till
en ökad utflyttning från skogslänen.

Det framstår som alltmer klart att
enbart lokaliseringspolitiska åtgärder
inte är tillräckliga för att komma till
rätta med utvecklingen. Det krävs också
en dämpning av tillväxten i de stora
tätortsregionerna. Prognoserna och planerna
för exempelvis Storstockholmsområdet
inriktas på en fördubbling av
folkmängden till 2,5 miljoner människor
omkring år 2000. En stor del av
denna befolkningsökning består av beräknad
inflyttning från skogslänen. Utvecklingen
måste ofelbart leda till försämrade
villkor för både inflyttningsoch
utflyttningsområdena. Det är svårt
att se hur man med en sådan utveckling
skall kunna på ett rimligt sätt skapa
möjligheter att tillgodose kraven på

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

en höjd miljöstandard och ökad jämlikhet.

Sanningen är att det i dag tyvärr
saknas en klar samhällelig målsättning
för utvecklingen i båda dessa typer av
regioner. De samhälls- och företagsekonomiska
konsekvenserna är inte heller
tillräckligt klarlagda, och kraven på
ökad jämlighet i samhället kan inte tillgo"
doses med denna väldiga folkomflyttning Yi

vill för vår del kraftigt understryka
förre inrikesministern Rune Johanssons
synpunkter på behovet av en
dämpning av storstadstillväxten. Vi har
också föreslagit att denna målsättning
snarast skall följas upp av konkreta åtgärder.
Det får inte stanna vid allmänt
tal. De konkreta åtgärderna skall vara
sådana, att de minskar skadeverkningarna
av den pågående utvecklingen och
stärker framtidstron i de områden av
landet där den nu sviktar. Vi har redan
förlorat alltför mycket tid.

Herr talman! Det är ingen tillfällighet
att det nu under riksdagens slutspurt
förts flera debatter om lokaliserings-
och arbetsmarknadspolitiken.
I mitten av denna månad hade vi nämligen
34 000 arbetslösa. Det innebär
visserligen en nedgång från april, men
det mest allvarliga är skillnaderna i
sysselsättning. Mer än hälften av de
34 000 arbetslösa finns i skogslänen, något
som visar att den förda politiken
inte förmått lösa sysselsättningspolitiken
i dessa delar av landet.

Även om dessa frågor ingående berörts
under de senaste dagarnas debatter
vill jag göra ytterligare några reflexioner.
Situationen karakteriseras
ganska väl av att det i april fanns tre
lediga platser på varje arbetslös i storstadslänen
men tre arbetslösa på varje
ledig plats i skogslänen. Siffrorna torde
inte ha ändrats väsentligt under de senaste
veckorna. Det är mot denna bakgrund
svårt att finna någon riktig samstämmighet
mellan kompletteringspropositionen,
där herr Sträng så ofta och
så starkt betonar möjligheterna att flytta

Ekonomisk debatt

folk från de arbetslöshetsdrabbade områdena,
och de programpunkter ■—- låt
vara föga konkreta — som statsministern
redovisade här i kammaren i tisdags.
Det hade onekligen varit värdefullt,
om dessa ansatser till ett program
hade ingått i kompletteringspropositionen
och mera konkreta åtgärder redovisats
av regeringen.

Man får väl ändå tolka statsministerns
uttalande som ett tecken på att regeringen
har insett att den hittills förda
lokaliseringspolitiken —■ även om den
på många håll givit värdefulla resultat
— är klart otillfredsställande. Den
är otillräcklig och det behövs en mera
målmedveten satsning på en bredare
front.

Centerpartiet har givetvis all anledning
att notera detta med tillfredstäilelse,
under förutsättning att det inte
stannar vid allmänna talesätt utan att
konkreta åtgärder sättes in i en nära
framtid.

Under remissdebatten i februari i år
underströk jag att även om åtskilliga
företag, främst då sådana som redan tidigare
var etablerade inom skogslänen,
visat intresse för utvidgad verksamhet
i dessa län, borde ändå de större företagen
här i landet, rent allmänt sett,
dokumentera en större beredvillighet
att förstärka sysselsättningsmöjligheterna
i skogslänen. Om statsmakterna av
samhällsekonomiska, sociala och jämlikhetspolitiska
skäl inte kan acceptera
att stora delar av landet avfolkas,
måste också näringslivet och dess företrädare
söka ta sin del av ansvaret för
att sysselsättningsfrågorna i dessa
landsdelar skall kunna lösas. Jag rekommenderade
därför överläggningar
mellan regeringen och näringlivets företrädare,
och jag har med tillfredsställelse
noterat att regeringen nu har
tagit kontakt md Industriförbundet i
denna sak. Jag hoppas att den inventering
av lämpliga lokaliseringsobjekt
som nu börjat skall ge konkreta och positiva
resultat.

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

Med hänsyn till de överhettningstendenser
som redan nu föreligger särskilt
i storstadsregionerna borde det även
av rent företagsekonomiska skäl framstå
som en fördel att lokalisera en del
utbyggnadsprojekt till de områden, där
det nu råder och sedan länge rått en
påtaglig brist på sysselsättning.

Men, herr talman, det finns nu ingen
anledning att begränsa denna inventering
till den större industrin. Etableringen
av mindre och medelstora företag
har på många orter medfört ett avsevärt
tillskott av arbetstillfällen, och
därför bör en inventering av lämpliga
lokaliseringsobjekt ske på bredaste bas.
Därför bör också enligt vår mening de
mindre och medelstora företagens organisationer
få en liknande inbjudan till
överläggningar som den Industriförbundet
fått.

Herr talman! Jag skall också något
beröra frågan om investeringsfonderna,
som i detta sammanhang onekligen
måste tillmätas icke ringa betydelse.
Vi har på vårt håll ganska länge
ansett att investeringsfonderna skall
kunna användas även i lokaliseringspolitiskt
syfte. Man har på andra håll
tidigare varit ganska ointresserad av
detta, men under senare år har regeringen
givit tillstånd till att investeringsfondsmedel
fått utnytjas för lokaliseringsändamål,
men hittills har detta
skett i tämligen begränsad utsträckning.
I dessa fall har företagen ofta
samtidigt fått använda fondmedel för
investeringar i orter där den ekonomiska
aktiviteten redan förut varit
ganska hög, och ibland har vederbörande
företag faktiskt fått göra betydligt
större investeringar med anlitande
av investeringsfonderna i en överhettad
ort än i en sysselsättningssvag. Mot
den bakgrunden anser vi inom centerpartiet
att man i varje fall så länge
överhettningstendenserna hestår i de
stora tätortsregionerna måste i ökad
grad inrikta sig på att investeringsfonderna
utnyttjas för att skapa arbetstill -

fällen i regioner med brist på sysselsättning.

Från centerhåll har vi också begärt
att årets höstriksdag skall få förslag om
särskilda investeringsfonder, som skall
få användas av alla företag i landet för
investeringar som görs inom bestämda
geografiska områden med speciella sysselsättningsproblem.

Allt tyder på att inkomstklyftorna har
vidgats under senare år. Samtidigt har
skattesystemets utjämnande effekt reducerats
genom den starka ökningen av de
kommunala skatterna och förskjutningen
från direkt till indirekt skatt. Kommunalskatterna
har stigit med inte
mindre än 50 procent under den senaste
tioårsperioden och är i dag en långt
tyngre skattebörda än statsskatten för
95 procent av alla skattebetalare, särskilt
för mindre och medelstora inkomsttagare.
Skillnaderna reduceras ju
med stigande inkomst. Denna utveckling
understryker att skatteuttaget, oaktat
det är avsett för att täcka statens,
landstingens eller kommunernas utgifter,
måste betraktas som en helhet — i
varje fall när man ser skatterna ur fördelningspolitisk
synpunkt.

Den kommunala skatteutjämningen
och kostnadsfördelningen mellan stat
och kommun är också viktiga ur jämlikhetssynpunkt.
Det är glädjande att
centerns krav på en översyn kommer att
tillgodoses genom årets riksdagsbeslut.
Detta kan — hoppas vi — leda till ökad
jämlikhet mellan olika kommuners invånare
när det gäller både skattebelastning
och kommunal service. Det står väl
helt klart för oss alla att en ökad ekonomisk
jämlikhet inte kan uppnås enbart
på avtalsmarknaden eller enbart genom
samhällets fördelningspolitiska åtgärder.
Det krävs naturligtvis målmedvetna
insatser på båda dessa områden, om
jämlikhetspolitiken verkligen skall lyckas.

Vi har sedan flera år krävt en skattereform,
som syftar till ökad jämlikhet.
Enligt vår uppfattning bör en sådan re -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

form snarast genomföras; om möjligt
bör vi få ett beslut redan under höstriksdagen.
Visar det sig att skattelättnader
för låginkomstgrupperna och
människor i angränsande inkomstlägen
inte kan finansieras utan vissa inkomstförstärkningar,
utan nödvändiggör en
höjd mervärdeskatt, måste givetvis folkpensionärer,
barnfamiljer och andra
konsumtionssvaga grupper samtidigt
kompenseras. Det är lika klart att höglönegrupperna
måste vara beredda att
avstå från kompensation för en skattereform,
vars främsta syfte är att åstadkomma
ökad jämlikhet. Detta kan naturligtvis
bli ett test på solidariteten i samhället.

Vid en sådan skattereform bör övervägas
införande av ett ökat skattefritt
bottenbelopp i såväl den statliga som
den kommunala beskattningen enligt de
linjer, som vårt partis ordförande drog
upp redan för ett år sedan. Samtidigt
måste naturligtvis, om man vill lätta
på de kommunala skattebördorna, kommunerna
kompenseras på ett sådant sätt
att reformen inte urholkas genom höjd
kommunal utdebitering.

På längre sikt bör införandet av garanterad
minimiinkomst i kombination
med negativ beskattning kunna bli en vidareutveckling
av jämlikhetspolitiken.
Det är ett intressant uppslag, som diskuterats
inte bara i vårt land utan i
många andra länder. Uppenbarligen
finns vissa tekniska svårigheter som inte
skall förringas, men förslaget har ändå
sådan karaktär, att det enligt vår uppfattning
bör bli föremål för en förutsättningslös
utredning. Detta är som
sagt en fråga på längre sikt; vad som
krävs för den närmaste framtiden är en
skattereform som ger låginkomstgrupperna
och angränsande inkomstskikt
verkliga skattelättnader som ett led i en
mer målmedveten jämlikhetspolitik.

Några ord också om den avtalsrörelse
som nu pågår och som har blivit mycket
segsliten. Resultatet — vad det nu kommer
att bli — är naturligtvis av stor be -

Ekonomisk debatt

ty delse både från jämlikhetssynpunkt
och för möjligheterna att bevara stabiliteten
i den svenska ekonomin. Om man
verkligen vill ge låginkomstgrupperna
förhållandevis större förbättringar, ge
dem en högre standard och skapa möjligheter
till en utjämning, krävs både
avtalsmässiga framsteg och en utjämning
via skatte- och socialpolitiken, som
jag redan har strukit under.

Trots att inte alla avtalsmarknadens
parter från början tycktes vara inställda
på en samordnad avtalsrörelse, har
tydligen en sådan samordning ändå
tvingat sig fram. Medlingen har kommit
att omfatta både de privatanställda och
de anställda på den offentliga sektorn.
.lag vill för egen del gärna ge uttryck åt
den uppfattningen att det behövs en
bättre samordning än tidigare. Jag tror
också att jag inte är ensam om den uppfattningen
—• allt fler tycks hysa samma
mening, att döma av inläggen i debatten.
Det kan enligt min mening inte
vara önskvärt att avtalsrörelserna blir
något slags huggsexa, där de starkaste
grupperna försöker vänta till sist och på
det sättet får en bättre uppgörelse än de
grupper, som har träffat avtal tidigare
och som har en svagare förhandlingssituation.

Det är också självklart, och det har vi
betonat vid flera tillfällen under 1960-talet, att parterna på avtalsmarknaden
och statsmakterna har ett ömsesidigt intresse
av att känna till varandras intentioner.
Det gäller t. ex. lagstiftning som
påverkar löneutrymmet, stabiliseringspolitiken,
jämlikhetssträvandena o. s. v.
Frågan är om inte överläggningar mellan
statsmakterna, näringslivet och arbetsmarknadsorganisationerna,
där man
klargör inställningen i olika frågor, ändå
skulle vara av värde. Yi har som sagt
under lång tid fört fram krav på sådana
överläggningar, och vi kan inte finna
att de på något sätt skulle begränsa den
fria avtalsrätten eller föregripa fria förhandlingar.

Jag har här försökt att begränsa mig

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

till några huvudområden som vi inom
centerpartiet anser ha särskild aktualitet
i dagsläget. Andra representanter för
vårt parti kommer att närmare beröra
de frågor, som behandlas i de olika utskottsutlåtandena.

Jag skall till sist, herr talman, helt
kort sammanfatta vad jag anser vara
viktigt.

1. Vi måste upprätthålla stabiliteten i
ekonomin och trygga full sysselsättning
nu och på längre sikt. Mot den bakgrunden
är det glädjande att investeringarna
i näringslivet äntligen är på väg uppåt
igen. Konjunkturuppgången kräver dock
ökad beredskap för att vi skall kunna
möta olika slag av balansrubbningar i
ekonomin.

2. Vi anser att Sverige bör ta initiativ
till överläggningar med andra länder om
valutaproblemen och den därav följande
upp drivningen av räntenivån för att vi
snarast möjligt skall få en återgång till
en normalare räntenivå.

3. Den regionala obalansen på arbetsmarknaden
kräver vidgade åtgärder för
att minska arbetslösheten i skogslänen
och samtidigt en dämpning av expansionen
i storstadsregionerna. Den äldre
arbetskraftens speciella problem måste
särskilt observeras och möjligheterna
till sysselsättning för dessa grupper förbättras,
t. ex. genom en differentiering
av ATP-avgifterna.

4. Investeringsfonderna måste i ökad
utsträckning användas i lokaliseringspolitiskt
syfte. Dessutom måste särskilda
fonder tillskapas, vilka medger alla företag
möjlighet att investera på lika villkor
i områden med speciella sysselsättningsproblem.

5. Även de mindre och medelstora företagens
organisationer bör nu inbjudas
av regeringen till överläggningar i syfte
att finna lämpliga lokaliseringsobjekt,
främst för skogslänen.

6. Vi önskar en snar skattereform,
som innebär skattelättnader för låginkomstgrupperna
och för grupper i angränsande
inkomstskikt med särskilt be -

aktande av den allt tyngre kommunalskatten.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Det råder ju en relativt
stor enighet mellan fackekonomer och
politiker när det gäller bedömningen av
själva konjunkturbilden. De ytterligare
insatser som folkpartiet ansett erforderliga
för Norrland och skogslänen har
kammaren nyligen diskuterat, och jag
skall av den anledningen inte ta upp
dem till förnyad behandling.

De synnerligen betydelsefulla skattefrågorna
och de viktiga ärenden som
presenteras av bankoutskottet och statsutskottet
kommer att tas upp av andra
företrädare för den meningsriktning jag
representerar.

Jag kan instämma i nästan allt vad
herr Eliasson i Sundborn sade. Jag skulle
vilja särskilt understryka, att det berättigade
i den av finansministern ofta
med ett litet snett leende behandlade
propån om samordning av avtalsförhandlingarna
och om statsmakternas
medverkan därtill illustreras — det har
herr Eliasson alldeles rätt i — av den
utveckling vi haft i år.

Jag vill nu ta upp några mer långsiktiga
och principiella frågeställningar av
betydelse för den ekonomiska politikens
allmänna utformning. Debatten i dessa
avseenden rör sig i stor utsträckning
med begrepp som »nationalprodukt»,
»tillväxttakt» och »inkomst per capita».
Många anser att detta sker i alltför stor
utsträckning och att värden som inte
kan mätas i pengar får för liten plats i
de krassa ekonomisk-politiska kalkylerna
och resonemangen. Jag kan förstå
den invändningen; den är till stor del
berättigad, men inte självklart och genomgående
berättigad. Naturligtvis är
inte den ekonomiska tillväxten — och
bör inte heller vara det — ett självändamål,
men den är ett medel att förverkliga
t. ex. politiska och kulturella ambitioner
i vårt samhälle utanför den rent
materiella tillväxtens ram.

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

Vi måste, med andra ord, ha klart för
oss att en ökning av de ekonomiska resurserna
och därmed kravet på att använda
produktionsmedlen så effektivt
som möjligt inte står i något generellt
motsatsförhållande till önskemål av icke-materiellt
slag. Det är lätt att räkna
upp — och det sker ibland — mängder
av önskvärda aktiviteter och konstatera
att i jämförelse härmed ter sig kravet på
ekonomisk expansion krasst och materialistiskt.
Men de aktiviteter som man
därvid åsyftar kräver också ekonomiska
resurser. Att ge sjuka människor bättre
vård, att genomföra snabbare förbättringar
för låginkomstgrupperna i vårt
eget land och av vårt stöd till de fattiga
folken, att söka mildra lidande över huvud
taget är självklara humana värden.
Men dessa åtgärder har sitt pris och får
avvägas mot andra önskemål. Och den
avvägningen blir naturligtvis lättare eller
i varje fall mindre smärtsam, om de
totala resurserna växer snabbt.

En ekonomisk politik som gynnar en
sådan snabb tillväxt är därför, som jag
ser det, mer human och mer ägnad att
leda till ett mot människorna hänsynsfullt
samhälle — ett mänskligare samhälle
— än en ekonomisk ordning med
långsammare tillväxttakt. Naturligtvis
gäller detta resonemang endast under
den förutsättningen att en rättvis och
lämplig användning och fördelning av
de växande resurserna sker.

Jag tror också det finns anledning,
herr talman, att i en diskussion om den
ekonomiska politikens mål på en väsentlig
punkt komplettera bilden. Vi löper
en viss risk, när vi betonar den ekonomiska
tillväxtens värde, att sätta likhetstecken
mellan begrepp som nationalproduktens
ökning och den ekonomiska tillväxten
å ena sidan och förbättring av
levnadsstandard och allmän välfärd å
den andra. I så fall kan resonemanget
bli missledande. Nationalprodukten är
inte någon rättvisande mätare på den
allmänna välfärden. Den täcker inte ens
vad den avser att täcka och den ger

Ekonomisk debatt

inget begrepp om vår värdering av sådana
saker som arbetsförhållanden, miljöförhållanden,
fritid. Det är väl ändå
utan vidare klart att bättre miljö- eller
arbetsförhållanden, som den enskilde
upplever såsom meningsfulla och angenäma,
är lika viktiga inslag i en högre
levnadsstandard som t. ex. en ökad förmåga
att köpa stora frysboxar.

Inte minst professor Erik Dahrnén
har understrukit hur viktigt det är att
vi ser en förbättrad miljö som en del av
vår levnadsstandard. När resonemang
förs till stöd för miljöförbättrande insatser
— och vi har även fört dem i denna
kammare — sägs ofta att andra värden
än ekonomiska ibland måste beaktas,
d. v. s. förbättrad miljö kan inte motiveras
med ekonomiska argument, utan
stödes i huvudsak med medicinska, estetiska,
kulturella och andra. Professor
Dahmén hävdar att detta är ett skevt
sätt att se på problemet. Förbrukningen
av miljövärden och förstöring av miljö
kan ses som konsumtion, anser han,
precis som man talar om konsumtion av
varor och tjänster. Om man ökar varukonsumtionen
mindre snabbt än som
eljest vore möjligt till förmån för miljön,
innebär detta en standardhöjning,
om miljöförbättringen värderas högre
än en viss utebliven ökning av konsumtionsnivån.

Det gäller här en värdering och ett
val mellan varaukonsumtion och miljö.
Om det valet träffas på grundval av
goda informationer kan ingen påstå,
såvitt jag förstår, att det ena eller andra
valet samhällsekonomiskt skulle vara
oriktigt eller riktigt. Det gäller här alltså
att få fram de verkliga kostnaderna
för förbrukningen av miljö. Dessa kostnader
är i dag i betydande utsträckning
dolda. Först om de kommer fram kan
man göra en rationell avvägning mellan
å ena sidan varu- och tjänstekonsumtion
och å andra sidan konsumtion av
miljövärden. Jag vill gärna säga att det
skulle förvåna mig mycket om inte en
sådan värdering, om man kunde göra

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

den från bättre utgångspunkter än man
kan i dag, skulle leda till att miljövärdena
av de enskilda konsumenterna
värdesattes högre än vad som i dag är
fallet.

Vad saken alltså i ganska hög grad
gäller är vad vi vill prioritera och vad
vi vill lägga in i begreppet en höjd levnadsstandard.
Det gäller att på olika
sätt länka den ekonomiska utvecklingen
så att den står i bättre samklang
med folkligt förankrade idéer och värderingar.

Det hävdas ofta från socialdemokratisk
sida — inte minst av herr Erlander
— att vad som krävs är ett starkt samhälle.
Detta är en ganska oprecis term.
Vad som avses måste rimligen vara en
stark statsmakt. Jag tror inte att meningarna
är så delade om denna tes
rent allmänt sett. De faktiska frågorna
är naturligtvis: För vilka syften skall
statsmakten användas och vilka skall
begränsningarna av dess styrka vara?
Man vill gärna påstå på den socialdemokratiska
sidan, att folkpartiet eftersträvar
en ordning där det i princip
råder fri konkurrens och där statsmaktens
ingripande inskränks till ett minimum.
Men inte ens om man går tillbaka
till de liberala politikerna och ekonomerna
från 1800-talets senare del kan
man finna några övertygande belägg för
en sådan outrerad inställning. Att den
inte har någonting gemensamt med den
moderna sociala liberalismen i dag är
klart.

Det krävs en rad ingripanden inte
bara för att marknadsekonomin skall
fungera väl, utan också för att man
skall uppnå angelägna sociala eller ekonomiska
målsättningar. Det gäller inte
bara den styrning som utövas med den
ekonomiska politiken eller den offentliga
sektorns uppbyggnad och inriktning.
Det gäller också rader av selektiva
insatser av de slag som arbetsmarknadsoch
lokaliseringspolitiken utgör och
som har en betydande styrande effekt

och inte bara innebär en anpassning i
efterhand till marknadskrafterna.

Så långt och i liknande sammanhang
är tesen om den starka statsmakten riktig.
Men ett helt annat omdöme måste
gälla uppfattningen att praktiskt taget
all ökning av den statliga makten innebär
en förstärkning av det folkliga inflytandet
eller att statliga ingripanden i
nästan alla sammanhang är en förutsättning
för att man skall uppnå en bättre
samhällsordning.

Det förhållandet att politiska instanser
— vare sig det är fråga om staten eller
kommunerna — inte direkt fattar beslut
om någon viss sak innebär ju inte automatiskt
att människor som berörs av
den saken, den aktiviteten skulle sakna
inflytande över den. Jag tror det är lätt
att illustrera.

Statsmakterna fattar inte beslut när
det gäller löner annat än för de statligt
anställda. Men att därför hävda att löntagarna
skulle sakna inflytande vore ju
orimligt. Lika felaktigt vore det att utgå
från att konsumenterna skulle sakna
inflytande över marknaden om inte
statsmakterna fattar beslut rörande vilka
varor som skall produceras och priserna
på dem.

Man kan naturligtvis med fog diskutera
om löntagarnas och konsumenternas
inflytande är tillräckligt starkt, men
man kan — milt uttryckt —- inte utgå
från att inflytandet förstärks automatiskt
om man lägger större delen av beslutanderätten
i händerna på politiskt
valda organ. Det är naturligtvis så, att
om statens inflytande blir överstarkt när
det gäller löneavvägningen och bestämningen
av produktionens sammansättning
och priserna på den, reduceras löntagarnas
och konsumenternas inflytande
mycket väsentligt i jämförelse med dagsläget.

Jag vill ingalunda bestrida att åtskilligt
i den socialdemokratiska uppfattningen
liksom i de socialliberala ekonomernas
uppfattning om statsmaktens

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

uppgifter har fört utvecklingen avsevärt
framåt. Men samtidigt måste jag
konstatera att man i dag på socialdemokratiskt
håll hyser ett ganska förstrött
intresse för det som enligt vår uppfattning
är grundläggande för möjligheterna
att vidareutveckla en vital demokrati
och ett folkligt inflytande på olika
nivåer och för olika ändamål. Det gäller
behovet av maktbalans och decentralisering
och en insikt om att också
den statliga politiskt utövade makten
kan bli för stark, hur välmenande syftet
än har varit. Man måste således skapa
en sådan ordning att det folkliga inflytandet
kan göra sig gällande på olika
nivåer och med olika metoder.

Vi har för en kort tid sedan haft en
stor debatt i kammaren i samband med
kommunindelningsreformen om möjligheterna
till insyn i riksplanering, regional
planering och kommunal planering
och om en förstärkning av det folkliga
inflytandet i de fallen. Den diskussionen
var inte uppmuntrande när
det gällde den socialdemokratiska inställningen.

Den aktuella debatten inom det socialdemokratiska
partiet förs i dag mellan
å ena sidan dem som är anhängare av
mer centralisering, mer socialisering
och längre avstånd mellan beslutsfattare
och dem som påverkas av besluten, å ena
sidan, samt å andra sidan dem — och
det är främst regeringsrepresentanter
— som vill ta det lugnare. Men decentraliseringsaspekterna
lyser även för de
sistnämnda debattdeltagarnas del med
sin frånvaro.

Jag tror att den typ av debatt som nu
pågått en tid inom det socialdemokratiska
partiet bommar en del av det väsentliga.
Det finns mycket att förändra
och förbättra i samhället. Statsmakten
kan inte avhända sig skyldigheten att
dra upp riktlinjer för samhällsutvecklingen
och staka ut lämpliga framkomstvägar.
Tvärtom — det bör ske i ökad
utsträckning. Målsättningen inte minst
inom regionalpolitiken, som vi talat så

Ekonomisk debatt

mycket om de senaste dagarna, bör utstakas
tydligare. Men det viktigaste, som
jag ser det, är att söka skapa ett ekonomiskt
system och institutionella förhållanden
som inom givna ramar ger möjlighet
till handlande för självständiga
enheter, vare sig det gäller kommuner,
landsting, företag, organisationer eller
konsumenter. Därmed skapas också bättre
förutsättningar för att medborgarnas
önskemål och värderingar kan göra sig
gällande på olika plan.

Låt mig, herr talman, som en helt kortfattad
illustration till dessa synpunkter
göra några påpekanden om de socialdemokratiska
propåerna om en stor
statlig företagssektor och de socialiseringsframstötar
som med växande iver
framförs inte endast från SSU — det spelar
mindre roll — utan även från andra
och mäktigare krafter inom det socialdemokratiska
partiet. För vår del har
vi ingen dogmatisk inställning till statliga
företag. De kan ofta vara nödvändiga
och ändamålsenliga — det har
framhållits många gånger från vårt håll
även här i kammaren. Jag koncentrerar
mig emellertid på några principiella
aspekter på den dogmatiska socialistiska
inställningen till en stor statlig företagssektor.

Den bärande tankegång som jag har
funnit bakom det socialdemokratiska
näringsprogrammet och de socialiseringspropåer
som kommer fram inom
partiet är att en stor statlig företagssektor
eller statligt direktstyrd ekonomi
skulle ge ett inflytande för de många
människorna som på ett bättre sätt
skulle kunna eliminera en rad problem
vilka både det enskilda näringslivet
och samhällsekonomin har att brottas
med. Det är inte litet som man där ställer
i utsikt: det gäller ökad trygghet för
de anställda, större rationalitet i ekonomin,
bättre varor och ökat hänsynstagande
till konsumenternas behov, bättre
geografisk balans o. s. v. Men man
undviker att ge besked om varför dessa
i och för sig utmärkta målsättningar

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

skulle kunna så mycket bättre infrias om
företag får staten som ägare.

Den socialdemokratiska metoden att
föra debatten är, som jag ser det, så
mycket mer otillfredsställande som man
ändå tydligen i många sammanhang tänker
sig att söka bibehålla ett marknadsekonomiskt
system där företagen
arbetar med rörliga priser på en fungerande
marknad med lönsamhetskriteriet
levande. Men just i detta ligger enligt
min uppfattning ett grundläggande dilemma.
Hur skall dessa olika kriterier
vägas mot varandra? Och vad innefattar
egentligen de allmänna samhällsekonomiska
överväganden som sägs skall bli
grunden för besluten?

Jag tror att vi i full skala kan studera
detta problem i östekonomierna. Att hitta
ett mått på företagens effektivitet
utan att införa rörliga priser, betingade
av marknadshushållning, och utan att
släppa den centrala statsmaktens grepp
över företagens utveckling är ju den
konstitutiva svårighet som man där oavbrutet
har brottats med och som inte
har kunnat lösas på ett tillfredsställande
sätt. De täta kasten i uppfattningar som
förekommit i östländerna om den lämpligaste
vägen illustreras av de många
drastiska omsvängningarna i planmetoder
och organisationsmetoder; detta
trots att de rent ekonomiska tillväxtkraven
har en självklar prioritet.

Öststaterna håller alltså på att brottas
med problemet hur de, utan att ge avkall
på de kommunistiska partiernas
maktställning, skall i någon mån kunna
komma ifrån den centraliserade byråkratiska
apparaten och få en ordning
som är på en gång mera effektiv och
bättre tillgodoser konsumenternas krav.
Jag tror, herr talman, att det problemet
är olösligt i ett dogmatiskt socialistiskt
system.

Varför skulle vi då, som socialisterna
inom det socialdemokratiska partiet
vill, ge oss en bit in i den snårskog som
öststaterna mer eller mindre halvhjärtat
försöker ta sig en bit ut ur? Med en

mycket stor statlig företagssektor är jag
övertygad om att problem av det slag
jag nyss skisserat kommer att aktualiseras
också här.

Det är enligt min uppfattning föga
troligt att man därvid vare sig kommer
att uppnå bättre ekonomiska resultat
eller ökat reellt hänsynstagande till sådana
viktiga ting som löntagartrygghet,
konsumentinflytande och miljövård.

De erfarenheter vi har av de statliga
företagens sociala hänsynstaganden
eller företagsdemokratiska karaktär
eller intresse för miljön pekar verkligen
inte på några gynnsamma skillnader
i förhållande till enskild eller
kooperativ företagsamhet som sådan.

Till det kommer, tror jag, att en stor
statlig sektor i sig innebär ett politiskt
problem för den sittande regeringen, en
benägenhet att inrätta företag efter de
politiska konjunkturväxlingarna med
sneglande på nästa val eller en ovilja
att genomföra sådana förändringar av
redan befintliga företag som skulle vara
utvecklingsfrämjande på längre sikt.

De överväganden som därvidlag skulle
riskeras kunde i själva verket bli rakt
motsatta en god samhällsekonomisk bedömning.
Man skulle kunna främst bli
intresserad av den statliga företagssektorns
framgång och frestas till en mer
egoistisk bevakning av de statliga företagens
arbetsvillkor. Det kan leda till
subventioner, det kan leda till dolda
subventioner i form av att staten endast
köper av statliga företag. Tankegångar
i den riktningen har ju inte saknats.
Både Alva Myrdal och Krister Wickman
har varit inne på dem. En sådan självhushållning
inom den statliga sektorn
är verkligen, som jag ser det, inget samhällsintresse,
inget konsumentintresse
och inget effektivitetsintresse.

Min allmänna slutsats är således följande.
Marknadshushållningen måste
fås att fungera bättre än nu till konsumenternas
tjänst. De ramar inom vilka
näringsliv och marknad fungerar kan
aldrig vara en gång för alla givna. Den

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

snabba tekniska utvecklingen, vidgade
geografiska marknader, mer köpstarka
konsumenter är några faktorer som lett
till nya konkurrensvillkor och förändrade
villkor för konsumenterna samt
förändrade förutsättningar för samarbete
mellan näringsliv och samhälle. Kraven
på insyn, medinflytande, maktbalans
och konsumentupplysning —-detta är naturligtvis en ofullständig
uppräkning — blir delvis också förändrade
i en sådan ny situation.

Om man nu som vi, som företräder
den sociala liberalismen, är övertygad
om att det ligger ett självständigt värde
i ett vidgat medborgerligt inflytande
över gemensamma angelägenheter och
att koncentration av makt och inflytande
bör motverkas, måste man ju fordra
av oss att vi säger något om de förändringar
av de av samhället givna ramarna
som bör ske.

Låt mig bara kortfattat ange några
uppslag som jag tror kan vara befruktande
för den kommande politiska diskussionen
i dessa frågor. Jag går då,
fortfarande av tidsskäl, förbi det kolossala
område som den ekonomiska och
fysiska planeringen på olika nivåer och
inom olika regioner utgör, men jag tror
att kammarens ledamöter känner min
inställning härvidlag. Tanken att förstatligande
och socialisering skulle
kunna vara ett generellt botemedel har
jag redan avvisat. En annan och mer
framkomlig väg är att på olika sätt direkt
och i större utsträckning föra in
löntagarinflytandet då det gäller avgöranden
inom företaget. Jag tror att
tiden är mogen att med större allvar än
tidigare pröva om inte förutom ägarna
även de anställda regelmässigt borde
vara representerade i ett överordnat
organ inom företaget.

Insynsfrågorna är naturligtvis fortfarande
ingalunda genomgående välordnade.
Det gäller också de statliga
företagen — i många fall inte minst
dem. Vi behöver bara erinra om Durox.
Jag tror det finns anledning att införa

Ekonomisk debatt

skärpta bestämmelser på detta område.
Särskilda motiv för insyn från samhällets
sida finns naturligtvis när det gäller
företag och verksamheter som får
lokaliseringsförmåner. Och sådana motiv
föreligger också beträffande större
stiftelser och föreningar som har betydande
skattemässiga förmåner därför
att de t. ex. främjar vetenskaplig forskning.

I detta sammanhang vill jag också erinra
om de lovande experiment som i
samverkan med norska landsorganisationen
och Norges arbetsgivareförening
utförts under ledning av docenten Torsrud.
Professor Dahlström fäste i en artikel
i Dagens Nyheter häromdagen
uppmärksamheten på de s. k. självstyrande
grupperna av Torsruds modell.

Det innebär att en arbetsgrupp av anställda
får utföra en serie av uppgifter,
att arbetsrollerna inom gruppen bestäms
av gruppen själv och utformas så,
att deluppgifter anknyter till den huvuduppgift
som är gruppens. Arbetsledningen
utanför gruppen riktar sig huvudsakligen
mot gruppen som helhet
och innebär icke någon ordergivning
inom gruppen. Resultatet av gruppens
samlade verksamhet mäts fortlöpande
på ett tillförlitligt och av gruppen accepterat
sätt. Gruppmedlemmarna har
alla möjligheter att påverka valet av sin
gruppledare och eventuellt utse honom.

Försöksverksamheten med denna modell
som bedrivits med ganska stor
framgång i Norge manar starkt till
svensk efterföljd. Jag ser med stort intresse
fram mot erfarenheten av den
försöksverksamhet som i utvecklingsrådets
regi nu kommer att starta. Behovet
av reformer som gör själva arbetslivet
mer stimulerande är enligt min mening
klart markerat. Jag tänker då inte
främst på stimulans till ökad produktion
utan på själva trivseln i arbetet.
Personligen tror jag att en av de många
olika vägar, som måste prövas för att
minska den tristess som många upplever
i sitt dagliga arbete, kan gå via

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

självstyrande grupper av den typ som
jag nu talat om.

Herr talman! En sak som ganska lätt
kommer bort i diskussionerna om en
förstärkt företagsdemokrati — det kan
ju vara själva termen som härvidlag
leder vilse —• är att problemen givetvis
inte är begränsade till företag i mer inskränkt
mening. De har också giltighet
för andra typer av organisationer och
institutioner där människorna har sitt
dagliga arbete förlagt. Det är lika viktigt
att skapa en större känsla av delaktighet
och medinflytande hos de anställda
vid sjukhusen, vårdhemmen och
utbildningsanstalterna som i de direkt
varuproducerande företagen. Man kanske
t. o. in. skulle kunna säga att det är
ännu viktigare, eftersom serviceinstitutionerna
av olika slag i vid mening ju
befinner sig i en påfallande snabb tillväxt
till skillnad från tillverkningsindustrierna.

På ett annat område har folkpartiet
under en följd av år hävdat att det varit
motiverat att ändra de av statsmakterna
uppdragna ramarna för att förbättra
vårt ekonomiska system, nämligen
i fråga om ansträngningarna att
stärka konsumenternas ställning på
marknaden. De nio offentliga utredningar
som arbetat under de senaste
åren har hittills inte avsatt några mer
imponerande resultat i regeringens politik.
Jag avstår från att utveckla temat
närmare, eftersom det redan tidigare
skett många gånger här i kammaren.

Det är i dag nödvändigt att vända sig
mot inte bara de försvarare av en ortodox
marknadsekonomi, som anser att
allt är bra som det är, utan också mot
dem som vill vältra det blandeltonomiska
systemet över ända. Vi måste gå
till motangrepp mot de dogmatiska socialisternas
anfall på konsumtionssamhället,
därför att deras anfall just kritiserar
den konsumentstyrda sektorn av
ekonomin. Det är om dem som ServanSchreiber
vid ett tillfälle sade följande:
»En elit som anser sig känna sanningen

tror sig ha rätt att påtvinga alla sin egen
smak.» Jag skulle tro att t. ex. Kooperativa
förbundet, som till konsumenternas
tjänst fyller en så viktig funktion i
marknadshushållningen, skulle instämma
i denna Schreiberska framställning.

Jag skall sluta med några mycket
korta internationella betraktelser. Finansministern
betonar med rätta i kompletteringspropositionen
att den ovisshet
som råder om den internationella
konjunkturutvecklingen försvårar en
mer långsiktig bedömning av de yttre
villkoren för den svenska ekonomiska
politiken. Orosmolnen vid den internationella
ekonomiska horisonten kommer
inte minst från valutasidan, där
mer eller mindre allvarliga situationer
har avlöst varandra under det senaste
året. I november i fjol var det franckrisen
som också ordentligt skakade
pundet. Och vid månadsskiftet april—
maj i år har det varit en stor spekulation
kring den tyska marken. Drygt 16
miljarder D-mark i utländsk valuta,
sökte sig då under några veckor till
Västtyskland. Samtidigt rapporteras
fortsatta eller t. o. m. växande underskott
i den franska och den engelska
handelsbalansen. Att denna brist på balans
avvärjts temporärt är beklagligtvis
ingen garanti för en störningsfri framtida
utveckling på den internationella
valutamarknaden.

Jan Magnus Fahlström har i en artikelserie
i Dagens Nyheter beskrivit
nackdelarna i det nuvarande valutasystemet
med fasta växelkurser med tilllåtna
variationer på högst en procent;
uppåt eller nedåt. Olägenheterna skulle
ligga i att den nödvändiga anpassningen
till ändrade konkurrensförhållanden
mellan länderna dramatiseras och får
karaktären av en kapitulation när den
inträffar och som därför uppskjutes till
dess att situationen har blivit totalt
ohållbar. Det nuvarande systemet har
lett till upprepade valutakriser, ett alltmer
uppskruvat ränteläge och restriktioner
som hämmat världshandeln och_

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

den ekonomiska tillväxten -— och den
rikt dokumenterade osäkerhet om de
framtida växelkurserna som vi har även
nu skriver Fahlström. Det är en ganska
träffande skildring av det nuvarande
systemets svagheter. Och mot den bakgrunden
är det inte ägnat att förvåna
att allt fler har börjat fråga sig om inte
ändringar i själva systemet är nödvändiga.

Vi har i en partimotion i anledning
av kompletteringspropositionen anfört
att det viktiga samarbete beträffande
internationella krediter i monetärt stabiliserande
syfte som ägt rum under
senare år och lett till förslaget om de
s. k. dragningsrätterna bör kompletteras
med en viss samordning av räntepolitiken
i olika länder. På den vägen skulle
man kunna undvika en fortgående konkurrens
i fråga om räntornas höjd för
att locka till sig kapital och slippa en
fortsatt uppressning av räntenivån utöver
vad som motiveras av inre ekonomiska
konjunktur hänsyn.

Jag tror att regeringen och de som i
övrigt sköter dessa angelägenheter bör
pröva en sådan väg. Men jag tror inte
att den ensam leder till målet: ett bättre
och mera störningsfritt fungerande internationellt
valutasystem. Oberoende
av vilken teknisk utformning man stannar
för har jag den senaste tiden känt
mig mer och mer övertygad om vikten
av att de ansvariga svenska myndigheterna
inte bara avvaktar initiativ
från andra länder utan också överväger
egna framstötar i kontakt med övriga
nordiska länder —• vilket jag tror att
också herr Eliasson i Sundborn framhöll
— i första hand för att motverka
en alltför hög räntenivå men också för
att försöka finna ändamålsenliga former
för ett system som kan garantera
en bättre balans i de internationella
betalningsförhållandena.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Ekonomisk debatt

Herr HOLMBERG (m):

Herr talman! De ekonomiska utsikterna
bedöms just nu som ljusa. Den
internationella konjunkturutvecklingen
framstår också som gynnsam och även
den svenska ekonomin uppvisar en
oväntat snabb uppgång. Den ekonomiska
utvecklingen för 1969 har därför på
flera punkter fått revideras i förhållande
till de prognoser som förelåg i
januari månad och som vi då diskuterade
här i riksdagen. Både efterfrågan
och produktion har växt snabbare än
vi hade väntat. Exportutvecklingen visar
en gynnsam tendens och industriinvesteringarna,
som under lång tid
stagnerat, tycks nu ha utvecklats i en
expansiv riktning.

Till följd av denna ekonomiska stimulans
har också sysselsättningsläget
förbättrats. Antalet lediga platser har
ökat, och i stora delar av landet föreligger
t. o. m. en risk för överefterfrågan
på arbetskraft. Kvar står emellertid
som ett dystert och bekymmersamt
inslag i den ekonomiska bilden ändå
en betydande arbetslöshet i Norrlandslänen.

Man kan naturligtvis diskutera ett
och annat i denna bedömning, som ansluter
sig till den som finansministern
gjort i kompletteringspropositionen, både
när det gäller den internationella
konjunkturen och när det gäller våra
egna framtidsutsikter. Olika meningar
kan först och främst råda om långvarigheten
av och styrkan i konjunkturuppgången.
Vi har, det skall vi komma
ihåg, denna gång fått del av den internationella
uppgången förhållandevis
sent, och vi skall också hålla i minnet
att den internationella konjunkturbilden
just nu är ganska splittrad och
ojämn. Inte minst instabiliteten på den
internationella valutamarknaden medför
osäkerhet i bedömningen. Detta problem
berörs på flera ställen i den reviderade
finansplanen.

Den utveckling som vi kunnat bevittna
under de senaste åren inger onek -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

ligen oro. En permanent balansbrist
har vid upprepade tillfällen startat spekulationsvågor
riktade mot centrala valutor
— mot pundet, mot francen och
även mot dollarn. Sverige har ju hitintills
sluppit allvarligare valutaproblem
men helt fria från följdverkningarna av
dessa återkommande kriser har vi inte
gått. Låt mig bara erinra om den kraftiga
avtappning av valutareserven, som
inträffade de första månaderna av detta
år, och om de ganska stora förskjutningar
som inträtt i samband med spekulationerna
kring en uppskrivning av
den tyska D-marken.

Det är svårt att komma ifrån intrycket
att det internationella betalningssystemet
med den konstruktion, som
det för närvarande har, bidrar till att
konservera de grundläggande ekonomiska
problem som kan förklara balansbristen
på valutamarknaden. Ledande
ekonomer har ju länge arbetat med och
diskuterat dessa problem, och självfallet
har åtskilliga konstruktiva förslag
som skulle kunnat ligga till grund för
en förbättring av det internationella betalningssystemet
förts fram. Man har
tänkt sig en breddning av de nuvarande
kursmarginalerna eller ett ersättande
av de nuvarande relativt stora
kursändringarna med små regelbundna
justeringar över längre tidsperioder —•
kanske kan en kombination av båda
dessa förslag tänkas —• allt i syfte att
förbättra vårt nuvarande valutasystem.
I USA har ju Nixonadministrationen
visat intresse för ett system med mera
rörliga växelkurser.

Även på denna punkt fordras det naturligtvis
en aktivitet från den svenska
regeringens sida, och en sådan aktivitet
skulle ligga eller ligger, i den mån
aktivitet förekommit, väl i linje med
Sveriges traditionella strävanden att avveckla
tullar och andra handelshinder
mellan världens nationer.

Ett betalningssystem som inte fungerar
tillfredsställande innebär alltid en
risk och kan betraktas som ett frö ur

vilket nya handelshinder kan växa fram.
För en liten nation som liksom Sverige
är starkt beroende av utrikeshandeln
är ett väl fungerande betalningssystem
av avgörande betydelse. Därför är det
också naturligt att regeringen borde
verka för någon form, t. ex. genom en
återkommande internationell konferens,
för en fortlöpande översyn av det internationella
betalningssystemet.

Den inhemska konjunkturförbättringen
får alltså inte förleda oss att tro att
vi nu kommer att leva i en värld fri
från problem. Den ökade ekonomiska
tillväxttakten får inte heller leda till
något slags huggsexa, där vi inte längre
känner oss besvärade av ekonomiska
restriktioner. I själva verket ställer denna
nya ekonomiska situation stora krav
på den ekonomiska politikens utformning.
Och det finns kanske också anledning,
när vi nu är ute ur konjunktursvackan,
att blicka tillbaka och försöka
lära av misstagen i den förda politiken.

Gång på gång under 1960-talet och
inte minst under de senaste två-tre åren
har med otvetydig skärpa framgått hur
starkt beroende vårt land är av omvärlden.
Vi kan inte föra en ekonomisk
politik som är isolerad från den
som förs i andra med oss konkurrerande
länder, och vi kan inte bortse
från de villkor som våra internationella
handelspartners skapar. Pris- och kostnadsutvecklingen
i vårt land måste hela
tiden ses i sitt internationella sammanhang.
Vårt näringslivs konkurrenskraft
är avgörande för möjligheten att
expandera, att skapa sysselsättning, och
tar man inte hänsyn till dessa ekonomiska
realiteter drabbas man av de ekonomiska
problem som vi upplevt under
de senaste två-tre åren.

Men härav följer också att vi i dag
inte kan sitta med armarna i kors i tro
att vi bara har att inhösta de vinster
som konjunkturuppgången medför. Förutsättningen
för snabb produktionsökning
och tryggad sysselsättning är de

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

Ekonomisk debatt

möjligheter den internationella kon- Det bör inte råda några delade mejunkturen
ger och det utrymme för en
ekonomisk expansion som vi skapar.

En balanserad ekonomisk utveckling
ställer därför minst lika stora krav på
den ekonomiska politikens utformning
som det varit nödvändigt att ställa i varje
annat konjunkturläge. Den bristande
samhällsekonomiska balans som är
en följd av regeringens politik under
1960-talets första hälft bidrog, har vi nu
kunnat konstatera, till att förvärra den
sysselsättningskris som sedan följde. Vi
saknade, när nedgången kom, manöverutrymme
då det bäst behövdes för den
mer expansiva politik som hade varit
önskvärd för att åstadkomma en bättre
balans på arbetsmarknaden.

Att industrins investeringar stagnerat
under den senaste tre- eller fyraårsperioden
har påpekats flera gånger både
i kompletteringspropositionen och
i den proposition som lämnades i januari.
Men det är också klart att detta
framstått som ett av de allvarligaste
hindren för den kommande ekonomiska
tillväxten. Inte heller i januari i år
tydde prognoserna på någon förbättring,
men nu har den senaste investeringsenkäten
visat på en klar uppgång.

Det tycks alltså äntligen bli en sådan,
och enligt bedömningarna i den reviderade
finansplanen skulle nu industriinvesteringarna
komma att öka med totalt
6 procent under 1969.

Vi är vana vid att sådana här prognoser
har stora osäkerhetsmarginaler.

Men det är ändå tydligt att industrin
i dag till följd av den internationella
konjunkturuppgången ser den närmaste
framtiden an med större tillförsikt.

Det finns emellertid även i fråga om
industriinvesteringarna anledning till
en reservation. Förutsättningen för att
den oundgängligen nödvändiga uppgången
av investeringarna inom industrin
i synnerhet och inom näringslivet
i största allmänhet skall komma
till stånd är att det kan skapas utrymme
för en dylik ökning.

ningar om nödvändigheten av en sådan
prioritering av de ekonomiska resurserna,
att en utbyggnad och en förbättring
av produktionsapparaten snarast
kan komma till stånd. Det förutsätter
givetvis att inte de offentliga investeringarna
tar så mycket utrymme
i anspråk att det inte blir något över
för det privata näringslivets investeringar.
En återhållsamhet med investeringarna
på den offentliga sidan blir
därför av detta skäl också nödvändig.
Inte minst måste en sådan restrilctivitet
komma att gälla kommunerna, som ju
uppvisar en betydande expansionsvilja.
Det skall bli intressant att höra hur
finansministern den här gången ämnar
tackla sin låt mig säga ärkefiende på
detta område. Hur skall finansministern
se till att man från statens sida får
ett bättre grepp över den kommunala
investeringsutvecklingen ?

Det är ett erkänt faktum att förväntningarna
alltid spelar en stor och avgörande
roll när det gäller näringsliv
och ekonomi. Vi bygger över huvud taget
mycket av vårt handlande på framtida
förhoppningar och förväntningar.
Investeringarna sker naturligt nog efter
en bedömning av framtidsutsikterna.

Man frågar sig nu hur framtiden ter
sig rent politiskt. Vilka politiska förutsättningar
har man att räkna med under
åren framöver? Kommer i spåren av
den alltmer accentuerade vänstervridningen
i svensk politik t. ex. motsättningarna
mellan regeringen och näringslivet
att skärpas? Kommer de gamla
klasskampssignaler som hissades före
1968 års val återigen att hissas 1970
eller kan man räkna med en samverkan
mellan olika parter, en samverkan som
är en förutsättning för en framgångsrik
ekonomisk utveckling?

Det är några av de frågor som måste
ställas i dag. Jag tror också att det är
naturligt att många ställer dessa frågor,
inte bara näringslivets män, de som
i första hand har till uppgift att se till

4 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

industrins utveckling och produktionsutvecklingen,
utan även alla andra som
är beroende av den ekonomiska utvecklingen
och sysselsättningsmöjligheterna
i framtiden.

Hur blir det för övrigt med den s. k.
socialiseringsfrågan? Ja, vi har ju på
senare tid fått höra alltmera högljudda
krav på socialisering av stora delar av
vårt näringsliv, och kraven har inte bara
kommit från vänsterpartiet kommunisterna.
Då hade det inte varit så mycket
att bekymra sig om. De har även framförts
från grupper och medlemmar av
det socialdemokratiska regeringspartiet.
Med större frenesi, större energi och
större resurser har från olika håll hela
den gamla socialiseringskatalogen ropats
ut.

Det är alla de vid det här laget välkända
kraven på att oljebolagen, läkemedelsföretagen
och andra stora delar
av den privata företagsamheten skall
förstatligas. Man talar om att mark och
bostäder skall överföras i samhällets
ägo, att kyrkans egendom skall konfiskeras
av staten o. s. v. Det senaste och
mycket energiskt framförda kravet är
att bankerna skall socialiseras.

Tidigare — det vill jag gärna erkänna
—■ har det inte funnits någon anledning
att under senare år ta upp socialiseringspropåerna
till en seriös behandling,
i varje fall inte här i riksdagen,
med finansminister Sträng. De gamla
socialiseringskraven har med den
aktning och vördnad som ålderdomen
kräver fått stå kvar i gamla socialdemokratiska
programskrifter. De har
dammats av vid olika jubileer men avsikten
har ju — vilket finansminister
Sträng då och då sagt — tydligen aldrig
varit att förverkliga dem. Bakgrunden
till detta är väl att det svenska folket
inte har någon önskan om socialisering.
Det har tvärtom vid de val då äganderättsfrågorna
aktualiserats sagt mycket
bestämt nej till sådana strävanden. Därvidlag
har säkerligen inte någon förändring
inträtt just nu. Men ändå kom -

mer man inte ifrån, att socialiseringsfrågan
av någon underlig anledning nu
kastar en oroande skugga över det svenska
samhället.

Finansministern brukar själv hänvisa
till dessa socialiseringskrav som en bidragande
orsak till att vi under senare
tid haft »en viss oro på valutafronten
som föranlett statsmakterna att vidtaga
särskilda åtgärder i förebyggande syfte».
Effekten av det socialdemokratiska
ungdomsförbundets nyligen presenterade
program om en socialisering av bankerna
blev enligt finansministern en avtappning
av vår valutareserv med något
tiotal miljoner kronor. Det är ett
klart belägg för att man inte bara kan
rycka på axlarna åt sådana extrema
förslag. Därför finns det också anledning
att just i slutet av vårriksdagen
ställa en allvarlig fråga till regeringen:
Överväger ni i dag i er långsiktsplanering
låt oss säga en indirekt socialisering
av bankväsendet i vårt land? Föreligger
det risk för andra experiment
på socialiseringsfronten?

Nu kan finansministern visserligen
försäkra svenska folket att han personligen
går i god för att inga sådana experiment
kommer till stånd. Kanske
t. o. m. statsministern vill göra anspråk
på att vara en garant för att hans eget
partiprogram inte skall förverkligas.
Men vad finns det för garantier för
framtiden? Det socialdemokratiska partiet
har kongress i höst. En ny ledning
kommer till. Nya människor — hämtade
ur den krets som i dag kräver socialism
på olika områden — antas,
åtminstone fram till valet, komma att
överta regeringsmakten. Det är därför
angeläget att få ett besked om hur regeringen
ser på socialiseringsfrågan i samhället
inte bara nu utan också under
1970-talet. Jag tror att svenska folket
vill veta hur det skall gå. Jag är dessutom
övertygad om att svenska folket
inte vill att välståndet skall äventyras
genom sådana våghalsiga experiment.

Jag vill också i detta sammanhang

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

ta upp en skattefråga. I anslutning till
socialiseringsdebatten har man ständigt
återkommit till kravet på en skärpt, ja,
t. o. m. konfiskatorisk arvs- och förmögenhetsbeskattning.
Det finns uppenbarligen
strömningar inom socialdemokratin
som menar, att ett personligt förmögenhetsägande
och arvsrätten som
sådan är moraliskt diskutabla och därför
kraftigt bör kringskäras.

Ett representativt uttryck för dessa
strömningar finner man i tidskriften
Tiden, som i sitt senaste nummer på
ledarplats bl. a. kräver en skärpning av
arvsskatten med motiveringen: »Moraliskt
finns det få möjligheter att försvara
arvsrätten.» De praktiska och
mycket besvärliga konsekvenser, som
en skärpt arvsbeskattning skulle få exempelvis
för familjeföretag, viftar man

lättvindigt undan :»Här kan man----

tänka sig praktiska lösningar, som att
arvsskatten tas ut via skuldebrev. Amorteringsförfarandet
skulle innebära, att
staten fick en ny fordran vid varje generationsskifte.
» Jag tror inte att denna
syn på arvsrätten delas av svensken i
gemen. Vi har nog i allmänhet den uppfattningen
att det vi lyckats arbeta och
spara ihop under livet också skall kunna
gå vidare till barnen och kommande
generationer.

Det finns stor anledning att redan nu
gå in på en sakdebatt om dessa frågor,
trots att de —- som vi alla vet — är föremål
för utredning i kapitalskatteberedningen.
Men regeringen borde redan nu
kunna ge ett besked om hur den ser på
den principiella frågan. Delar regeringen
exempelvis uppfattningen att arvsrätten
inte moraliskt kan försvaras?
Anser regeringen att förmögenhetsskatten
kraftigt skall skärpas?

inom moderata samlingspartiet anser
vi att skatten på förmögenhet inte kan
ses som en isolerad företeelse utan måste
ses som ett komplement till andra
skatteformer såsom inkomstskatten som
träffar avkastningen, utskiftningsskatten
som träffar uppsamlade vinstmedel,

Ekonomisk debatt

realisationsvinstbeskattningen som träffar
aktier samt arvs- och gåvobeskattningen
som träffar den benefika kapitalöverföringen.
Jag skulle, i anledning av
gårdagens diskussion med finansminister
Sträng, kunna lägga till fastighetstaxeringens
kombination med inkomstskatten
som ju berör villaägarna.

Jag tror därför att endast en samlad
genomgång av skatteformerna kan ge
det underlag som erfordras för att man
skall få en uppfattning om förmögenhetsskattens
funktion i det ekonomiska
skeendet. Vår uppfattning inom moderata
samlingspartiet är att vi i dag inte
är beredda att biträda förslag som innebär
skärpt arvs- och förmögenhetsbeskattning.
Däremot är det motiverat
med en sänkning av både arvs- och
förmögenhetsskatten för mindre arvslotter
och förmögenheter.

I finansplanen varnas för riskerna av
en överhettning av ekonomin. I det
sammanhanget bör vi inte glömma bort
den offentliga konsumtionen. Det är en
vanlig föreställning att konsumenterna
alltid är oansvariga och att deras konsumtion
måste hållas tillbaka med skattevapnet.
Men hur vore det om man
först såg till att riksdagen — politikerna
inklusive finansminister Sträng, som
naturligtvis anser sig som mycket mer
kompetent och ansvarsmedveten än alla
övriga — ansträngde sig att begränsa
den konsumtion över vilken den suveränt
beslutar, nämligen den offentliga
konsumtionen.

Vi har från moderata samlingspartiet
ofta hävdat vikten av att hålla de
offentliga utgifterna på en nivå som ligger
inom ramen för den produktionsökning
som normalt sker i samhället år
efter år. Det är också därför som vi i
budgeten för kommande budgetår har
anvisat en del besparingar för att hålla
utgiftsökningen på en någorlunda rimlig
nivå — alltså ett litet tillskott till
de besparingar som finansministern traditionellt
genomför. Men det är också
därför som vi har yrkat på en bespa -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

ringsutredning för att försöka finna de
nödvändiga besparingar som måste komma
till stånd för att balans i ekonomin
skall kunna upprätthållas och för att
ett rimligare skattetryck skall kunna
etableras.

Viktigt är också att se till att man
stimulerar det frivilliga sparandet. Att
genom olika former av sparstimulerande
åtgärder försöka få medborgarna att
deltaga i kapitalbildningen i samhället
leder självfallet till en önskad återhållsamhet
av den privata konsumtionen,
men det är också ett inslag i en politik
som syftar till att sprida ägandet på allt
fler händer i samhället.

Herr talman! Den allvarligaste kritiken
mot regeringens ekonomiska politik
måste som vanligt riktas mot regeringens
handlande i skattefrågan. Inte heller
i kompletteringspropositionen förekommer
några resonemang om hur regeringen
ser på skattepolitikens framtida
utformning. Någon skattereform diskuteras
över huvud taget inte. Däremot
har både finansministern och andra
socialdemokratiska politiker i andra
sammanhang denna vår tagit upp skattefrågan.
Ett genomgående drag i anförandena
har varit att man betonat
hur svårt det är att genomföra en skattereform.
Ointresset för en modern skattepolitik
har verkligen lyst igenom. De
krassa ekonomiska realiteter, som finansministern
älskar att tala om, kommer
kanske dock att tvinga regeringen att
finna någon form för omläggning av
skattepolitiken.

Men då är också frågan i vilken riktning
och på vilket sätt en sådan omläggning
skall ske.

Hittills har de fördelningspolitiska
aspekterna på skattefrågan helt kommit
att dominera debatten. Någon tanke
på att skattepolitiken bör utformas
så att det blir ett instrument att öka de
samlade ekonomiska resurserna i samhället
har sällan förekommit. Av de uttalanden
som gjorts från socialdemokratiskt
håll har också framgått att även i

den kommande skattepolitiken blir det
fördelningsfrågorna som får dominera.
Skattesystemets resursskapande betydelse
blir återigen för den socialdemokratiska
regeringen en underordnad fråga.

Ändock borde väl den första fråga
som man ställer sig när det gäller skattesystemets
utformning vara om det är
produktionsvänligt, om det är modernt
och om det verkar så att den ekonomiska
tillväxten stimuleras. Borde inte
skattepolitiken, herr finansminister,
som ett primärt mål ha att stimulera
arbetsvilja och sparande?

Nu har uppenbarligen regeringen Erlander
aldrig formulerat frågan på det
sättet och därför ser också det svenska
skattesystemet ut som det gör. Det är
omodernt, kostnadsuppdrivande, arbetshämmande
och produktionshindrande.
Vårt gällande skattesystem har alla de
nackdelar som gör det otjänligt som instrument
i en modern ekonomi.

Det framgår klart av avtalsförhandlingarna
under de senaste månaderna
att skattefrågan spelat en stor roll. Den
gör det inte bara för tjänstemannaorganisationerna
utan också för LO-förhandlarna.
Skatten väger tungt i förhandlingsvågskålen
— uttalat eller outtalat.
Vi i moderata samlingspartiet har framlagt
ett krav på en skattereform, som behandlas
i det betänkande från bevillningsutskottet
som i dag föreligger. Reformen
är av ungefär samma modell
som det förslag den norska borgerliga
regeringen nyligen har presenterat och
som jag tror i dag behandlas i stortinget.
Den modellen skulle omplanterad till
svenska förhållanden sammanfattningsvis
innebära:

1. Befrielse från statlig skatt för inkomsttagare
under 20 000 kronor.

2. I inkomstlägena 20 000—30 000
kronor en proportionell skatt om 10 procent.

3. För inkomsttagare över 30 000 kronor
väsentligt sänkta marginalskatter i
förhållande till nuvarande skatteskala.

4. Höjd mervärdeskatt.

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

5. Kompensation för barnfamiljer,
pensionärer och andra inkomstsvaga
grupper.

Ett sådant skattesystem, rätt utformat,
är produktionsvänligt och resursskap ande.
Det skulle innebära en stimulans för
hela vår ekonomi. Det skulle innebära
att människorna kunde ta extraarbete
och få eu välbehövlig löneökning utan
att straffheskattas för denna. Förslaget
skulle också innebära ett rejält bidrag
till en lösning av låglöneproblematiken.

Jag tror också att en så radikal och
genomgripande förändring av de direkta
skatterna skulle, om man så vill, ge
utrymme för att realisera en individuell
beskattning utan att man får de skatteskärpningar
som familjeskatteberedningens
olika alternativ till ny familjebeskattning
visat sig ge.

Statsmakterna kommer inte ifrån sitt
ansvar inför arbetsmarknadens parter.
Man kan inte säga att lönefrågan enbart
är en förhandlingsfråga mellan löntagare
och företagare. Självfallet är dessa
parter också beroende av vilken prisutveckling
det blir och vilka skatter man
har. Regeringen borde i det här läget
ha presenterat en skattereform av den
modell vi föreslagit som statsmakternas
bidrag till ett gynnsammare förhandlingsklimat.

Herr talman! Vi ser det som en viktig
uppgift att vara ett parti som företräder
alla i samhället — även dem som
Då grund av utbildning, ansvarsställning
arbetsskicklighet o. s. v. har högre inkomster.
Vi anser att även de hårt trängda
inkomstgrupperna med låt oss säga
omkring eller över 30 000 kronor behöver
skattelättnader. Jag vill därför sluta
med att understryka att de skatteförslag
som vi framlagt är avsedda att medföra
skattelättnader när det gäller direkta
skatter över hela fältet och inte bara
inskränka sig till några bestämda grupper
på inkomstskalan. Vi tror att den
mest angelägna skattereformen är att
sänka den produktionshämmande marginalskatten.
Det är olustigt att i dag

Ekonomisk debatt

höra politiker bagatellisera skattefrågan
genom att blunda och låtsas som
om sänkta marginalskatter var en oväsentlig
fråga. Mot den bakgrunden skall
det bli intressant att höra om finansminister
Sträng skall fortsätta gå blundande
genom livet eller om han skall öppna
ögonen och se att det finns många människor
som är hårt trängda när det gäller
skattefrågan.

Samhällsekonomi, skattepolitik, avtalsrörelser
samt offentliga och enskilda
utgifter — allt hänger samman. Om man
rör på det ena påverkas det andra. Regeringen
söker emellertid isolera skattefrågan
till ett problem att skaffa staten
mer pengar. Vi inom moderata samlingspartiet
vill sätta in den i sitt stora
sammanhang. Det är detta som är den
avgörande skillnaden mellan vår uppfattning
och regeringens uppfattning.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag har en känsla av att
kammaren sätter värde på att den här
sista debatten blir relativt kort. När jag
ser ut över bänkarna får jag kanske
också en känsla av att den senaste veckans
lokaliseringsdebatt har inneburit
att en hel del av kammarens värderade
medlemmar har funnit för gott att lokalisera
sig till andra områden än just kammarens
plenisal. Detta gör det naturligtvis
lättare för oss att koncentrera oss i
det meningsskifte som sedvanligt följer
med varje riksdags avslutning.

Då vi i dag försöker bedöma den ekonomiska
situationen blir resultatet ett
belägg för den gamla välkända satsen
att konjunkturerna — på samma sätt
som årstiderna — växlar. För ungefär
ett år sedan präglades situationen och
läget av stor försiktighet på efterfrågesidan
från de svenska industriföretagarna.
På en del håll hade man en känsla av
att det var något av en resignation som
präglade framtidsbedömningarna. Riksdagsprotokollet
från diskussionen för
ungefär ett år sedan, som jag roat mig

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

med att läsa igenom, ger vittnesbörd om
att situationen var så i grund annorlunda,
vilket naturligtvis också avspeglade
sig i den ekonomiska debatten.

Från oppositionens sida framfördes
mycket energiska krav på generella lättnader
i den ekonomiska politiken. Man
skulle ha skattesänkningar på olika områden
för att stimulera konjunkturen.
Man uppträdde som olyckskorpar och
talade om vad som väntade oss om regeringen
var tveksam då det gällde att
elda i den brasa som man tyckte behövde
tändas.

Så här i efterhand kan vi väl alla vara
glada över att oppositionen var opposition
för ett år sedan. Det skulle ha
sett väsentligt mycket besvärligare ut i
dag — jag behöver inte illustrera det
närmare — om vi hade följt alla dessa
»visa» råd som vi uppbyggdes med för
ett år sedan.

Vid årsskiftet och efter statsverkspropositionens
framläggande tillät jag
mig att i låt vara ganska försiktiga ordalag
sia om att bättre tider var på
väg. Nu, de sista dagarna av maj månad,
vågar vi hävda att konjunkturuppgången
är ett erkänt faktum — på den punkten
har jag nämligen inte blivit motsagd
av oppositionens talesmän. I vissa
avseenden är konjunkturuppgången så
markant att politiken måste präglas av
åtgärder för att dämpa en alltför snabb
uppgång, med alla de risker och negativa
verkningar en sådan kan föra med
sig för den ekonomiska balansen i vårt
samhälle och för prisstabiliteten.

Den gamla kända debatten från många
tidigare år av påtagligt konjunkturuppsving
blir således aktuell på nytt, och
samhällets åtgärder för att förhindra
överhettning blir mer aktuella än åtgärder
för att stimulera och aktivisera
— det konstaterandet gäller generella
åtgärder och generella ingripanden. Den
lokala stimulansen och den selektiva
ekonomiska politiken har väl även i dagens
perspektiv sin aktualitet -—■ de senaste
dagarnas intensiva debatt om lo -

kaliseringspolitiken är vittnesbörd härom.
Vi kommer att få använda såväl
generellt åtstramande medel som selektivt
stimulerande medel på samma
gång, så länge efterfrågan ökar i en del
av landet, medan i en annan del av landet
efterfrågan inte räcker till för att ta
i anspråk de tillgängliga resurserna.

Man belyser måhända situationen bäst
om man visar på arbetslöshetsläget i
mitten av maj 1969. Centerpartiets talesman
Lars Eliasson anförde här en del
siffror, och jag skall i någon mån komplettera
dem.

Det har sagts många gånger tidigare
under den gångna veckan, att vi i hela
riket hade närmare 68 000 obesatta platser
i mitten av maj månad och att det är
22 000 fler obesatta platser än vid motsvarande
tid för ett år sedan. I landet
utanför skogslänen är de obesatta platsernas
antal nära 20 000 större än för
ett år sedan, men även i skogslänen
— det har kanske inte kommit fram under
den gångna veckans debatter — är
platstillgången i dag bortåt 3 000 större
än den var för ett år sedan. Antalet arbetslösa
i riket är ungefär oförändrat i
jämförelse med läget för 12 månader
sedan. I skogslänen har arbetslösheten
tyvärr ökat något, men i landet i övrigt
har den sjunkit.

En talande uppgift är — här vill jag
föra statistiken litet mer å jour än herr
Eliassons siffror — att storstadslänen
har fyra platser på varje arbetslös. I
landet i övrigt utanför skogslänen går
det tre lediga platser på varje arbetslös,
men i skogslänen går det två arbetslösa
på varje ledig plats.

I april månad hade vi i skogslänen tre
arbetslösa på varje ledig plats, och i
maj månad var det två arbetslösa på
varje ledig plats. Det finns väl anledning
att räkna med att arbetsmarknaden
trots allt kommer att kontinuerligt förbättras
även i skogslänen.

Nu är det ju inte så enkelt, att de lediga
platserna utan vidare passar ihop
med de arbetslösa och de arbetssökan -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

de, men statistiken har sitt stora intresse
som en barometer på utvecklingen
också i ett längre perspektiv, kanske både
framåt och bakåt.

Vi finner således att under de senaste
åtta åren har efterfrågan på arbetskraft,
mätt med rikssiffror, aldrig
någonsin varit så hög som den är nu,
i maj månad 1969, inte ens under det
typiska högkonjunkturåret — jag kan
säga överansträngningsåret -—• 1965. En
intressant statistisk uppgift är också att
vi inte någon gång på de sista åtta åren
har haft så många lediga obesatta platser
i skogslänen som under maj månad
i år. Att antalet obesatta lediga platser
inom övriga län också är högre i maj
detta år än tidigare under 1960-talet
är ju den enkla matematiska konklusionen
av detta.

Till denna bild bör fogas, att dessa
33 000 arbetslösa i maj är en högre
siffra än som förekommit tidigare under
1960-talet i maj månad. Detta gäller
speciellt för norrlandslänen; i storstäderna
och i övriga län har vi vid några
tillfällen under den sista åttaårsperioden
haft högre arbetslöshetssiffror
än i dag. Nu är emellertid årets arbetslöshetssiffra
påverkad av fjolårets
riksdagsbeslut både om förlängd ersättning
till sådana som tidigare blev utförsäkrade
som arbetslösa och om s. k.
äldrestöd, vilket var ett okänt begrepp
för ett år sedan. Förutsättningen för att
få ut såväl den förlängda försäkringsersättningen
som äldrestödet är att anmälningsplikten
vid arbetsförmedlingen
fullgöres och det sker i mycket större
utsträckning när man nu har möjligheter
att få ersättning såvida man icke
kan erbjudas arbete. När tidigare dessa
ersättningsmöjligheter icke förelåg,
var det naturligt om man mindre ambitiöst
besökte arbetsförmedlingarna —
många gånger kanske man helt enkelt
resignerade därför att man visste att
det inte fanns något arbete att få.

Denna starkt ökade efterfrågan på
arbetskraft sammanhänger med en ny

Ekonomisk debatt

optimism i fråga om det svenska näringslivets
utsikter. Jag har under de
senaste remissdebatterna uttalat vissa
bekymmer över den stagnation i näringslivets
investeringar som statistiken
givit belägg för. Glädjande nog — detta
har understrukits i flera inlägg i dag

— bar vi fått en vändning i det avseendet.

För handelns investeringar är uppgången
utomordentligt markant: icke
mindre än 19 procent under 1969 i förhållande
till fjolåret. Däri ligger då också
byggnation för kontor samt kostnader
för administrativa och förvaltningsmässiga
ändamål. Delvis har vi här en
reflexverkan efter den påtvingade återhållsamhet
som den 25-procentiga investeringsavgiften
för något år sedan
innebar, men även den egentliga industrin,
vars investeringar under 1968
låg kvar på den nedpressade nivå som
kunde avläsas år 1967, visar nu tydliga
tecken på uppåtgående optimism
och aktivitet. I kompletteringspropositionen
redovisas, som här redan sagts,
en investeringsökning på 6 procent, i
huvudsak för maskinsidan, med de
aspekter detta har för svensk verkstadsindustri.
Där är uppgången icke mindre
än 10 procent under 1969 i förhållande
till fjolåret.

Industrin återtar alltså nedgången under
de två senaste åren och avancerar
ytterligare ett steg framåt.

Naturligtvis finns det förklaringsgrunder
för denna nyvaknade optimism.
1968 var för företagen ett på
det hela taget mycket gott år, och eftersom
man under år 1968 fortfarande
var ganska tveksam om framtidsutsikterna,
stärkte man rent allmänt likviditeten
och konsoliderade företagens ekonomi.

Var och en som av intresse eller å
ämbetets vägnar —- för min egen del,
är det kanske en kombination av båda

— försöker följa med företagens bokslut
kan konstatera, att det gångna året
praktiskt taget utan undantag har va -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

rit gott i ekonomiskt avseende. Riksrevisionsverket
räknar ju upp inkomsterna
från företagen med icke mindre än
20 procent i det nya perspektivet. Man
har således på företagssidan numera
bättre finansiella möjligheter för en ny
expansion, en högre grad av egen likviditet,
vilket alltid är investeringsstimulerande,
särskilt som man har kunnat
avläsa både en ökad efterfrågan och,
märk väl, en påtagligt förbättrad prissituation
på världsmarknaden. Det gäller
väl framför allt de under de senaste
åren ganska hårt pressade industrigrenarna,
skogsindustrin, järn- och stålindustrin
och även varvsindustrin.

Utrikeshandeln, vars siffror ju är
representativa för det svenska näringslivets
konkurrenskraft, visar under 1969
en mycket glädjande utveckling. Värdemässigt
kan vi avläsa en exportstegring
på 12 å 13 procent under de första
fyra månaderna i år, jämfört med ett
år tidigare. Naturligtvis har även importen
ökat, nämligen med 10 å 11 procent.
Importen har väl stigit något mer
än vad vi räknade med, medan exporten
i stort sett motsvarat våra förväntningar.

Det är i dag för tidigt att spå något
om årsresultatet av vår utrikeshandel,
men en viss förbättring av bytesbalansen,
såsom annonseras i propositionen,
tror jag vi vågar räkna med som en realistisk
prognos. När jag talar om »en
viss förbättring» betyder det sakligt sett
en reduktion av det tidigare skisserade
underskottet i vår bytesbalans.

Importökningen har väl också sin
förklaring i en benägenhet att på nytt
bygga upp lagerhållningen inför risken
att den konjunkturuppgång vi nu avläser
skall föra med sig ytterligare prisstegringar.
Då vill man från importörsidan
helt naturligt se om sitt hus.

Den försörjningsbalans som vi redovisar
utgår ifrån att de samlade resurserna
skall öka med 4—5 procent, det
är satt till 4,5 procent. Denna ökning
fördelas på investerings- och konsum -

tionssidan, så att den privata bruttoinvesteringen
ökar med 6—7 procent, den
kommunala med 8—9, den statliga med
± 0 och bostäderna med någon procent.
Den offentliga konsumtionen beräknar
vi skall öka med 6 procent och den privata
med hälften så mycket.

Jag har dragit dessa siffror — trots
att jag är på det klara med att kammarens
ledamöter redan har informerat
sig om dem — helt enkelt därför att
de ger ett ganska klart uttryck för hur
vi försöker spela med den statliga investeringsaktiviteten
för att utjämna
och balansera den fluktuation, som man
alltid har att räkna med från den privata
sidan, i viss mån även från den
kommunala sidan, även om det där
finns större stabilitet.

Jag vågar nog säga att de grundläggande
förutsättningarna för att klara
den skisserade uppgången med bibehållen
balans i vår ekonomi är relativt
goda. Vi har en effektiv arbetsmarknadspolitik
med variationsmöjligheter i
fråga om insatsernas tyngd i olika avseenden.
Våra reserver som kan ställas
till marknadens förfogande utgörs i dag
av de statliga beredskapsarbetena som
kommer att tas ned, samt av de i runt
tal 35 000 personer som är under omskolning,
en siffra som även kommer att
tas ned. Under den mest besvärande
sommarsäsongen får vi väl också som
vanligt ett extra tillskott av skolungdomar
som är beredda att göra sin insats
på arbetsmarknaden.

Under konjunkturnedgångens år uppstod
en viss outnyttjad produktionskapacitet
som kommer väl till pass när
efterfrågan ökar. Jag skulle därför inte
vara riktigt ärlig, om jag inte i dag förbehöll
mig rätten att revidera synpunkterna
från årsskiftet på ett par avsnitt.

Den inkomststegring som vi vid årsskiftet
räknade med att svenska folket
kollektivt skulle kosta på sig uppskattades
då till 6 procent. I dag har vi höjt
siffran till 7. Detta får konsekvenser i

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

två avseenden. Vi räknar med en något
hårdare drive i konjunkturuppgången
och följaktligen också med att
den prisstegring på 2 procent under
1969 som annonserades förmodligen
kommer att uppgå till 2,5 procent. Vid
en prisjämförelse retroaktivt för de senaste
tolv månaderna visar det sig att
prisstegringen med utgången av april
månad varit 2,4 procent.

Inkomstuppräkningen får effekt även
på statsinkomsterna, som för innevarande
år beräknas öka med en halv
miljard kronor och för kommande budgetår
med i runt tal en miljard. Den
statliga upplåningen skulle således för
kommande budgetår siffermässigt stanna
vid ungefär en och en halv miljard
kronor, vilken siffra dock automatiskt
kommer att justeras när, som jag hoppas,
den långa och besvärliga lönerörelsen
så småningom kan avslutas. Men
samma underskattning förekom i statsverkspropositionen
varför den relativa
förbättringen inte förändras utan blir
ungefär en miljard. Detta är enligt min
mening av utomordentligt värde då,
trots den förbättrade likviditeten inom
företagen, den pånyttfödda investeringsoptimismen
kommer att leda till större
anspråk på kapitalmarknaden, på
samma sätt som kommunernas investeringar
mot bakgrunden av den ständigt
stigande kommunala utdebiteringen
kommer att fordra ett visst ökat låneutrymme.

Slutsatsen blir följaktligen, herr talman,
att dagens situation kan bedömas
så, att det föreligger faror för
överansträngning och överslag och en
samlad ambition kan gå längre än vad
våra reella resurser tillåter. Detta ligger
närmare i blickfältet än den motsatta
situationen, som dominerat de senaste
årens ekonomiska debatter.

För att bibehålla den ekonomiska balansen
tvingas nu regering och riksbank
att följa den fortsatta utvecklingen
med allra största uppmärksamhet,
och vi skall använda de penningpoli -

Ekonomisk debatt

tiska, finanspolitiska och kreditpolitiska
medel som står till vårt förfogande.
Vi har också räknat med att komplettera
detta med en skärpning av byggnadsregleringen
på det oprioriterade
området, d. v. s. vad som inte rör bostäder,
skolor och industrianläggningar.
Denna skärpning har redan drivits
så långt att i Kungl. Maj :ts kansli sker
en prövning av alla investeringsobjekt,
som drar en kostnad över 3 miljoner
kronor, således en individuell prövning
av om investeringarna är nödvändiga
eller ej. Vidare bär statliga beställningar
hos industrin skjutits på framtiden
för att lätta trycket. Och för första
gången har Sveriges industriförbund utfärdat
en motsvarande rekommendation
till sina medlemmar med en klar uppmaning
att ta det lugnare och skjuta på
beställningarna för att undvika vissa
överansträngningsfenomen. Det är som
sagt första gången Sveriges industriförbund
gör en sådan insats i den allmänna
ekonomiska politikens tjänst, som
jag gärna vill ge förbundet ett oreserverat
erkännande för.

Kreditåtstramningen är ett faktum
och kommer väl att förbli det under i
varje fall den närmast överskådliga tiden.
Räntenivån är hög i vårt land.
Diskontot ligger på 6 procent, vilket
har sina förklaringar. Delvis är den höga
räntenivån betingad av valutaoron
i världen — den saken har tidigare
framhållits i denna debatt. Även den
oron härrör från skilda källor. Amerikanernas
strävan att eliminera sitt betalningsunderskott
leder till en internationell
likviditetsåtstramning'', och då
fungerar marknadsmekanismen som
den alltid gör: är det ont om en vara,
så stiger priserna på densamma, och
är det ont om pengar, så stiger räntan.
Den valutapolitiska oron hämtar
också sin näring ur det förhållandet
att ett par av Europas stora länder har
en stark press på sin valutareserv, samtidigt
som den efter Amerika mest betydande
ekonomiska maktfaktorn i hela

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

den industrialiserade världen, Västtyskland,
har besvär med ett valutainflöde
som verkar störande på valutaläget internationellt.

Denna situation leder till att man i
den ekonomiska internationella debatten
av och till talar om kommande växelkursjusteringar.
Jag har läst en del
uttalanden av professorer och ekonomer
av facket som ägnat sig åt dessa
frågor. Men jag är ännu mer överraskad
av att några av dagens talare så
oförblommerat har givit uttryck för att
växelkursjusteringar skulle vara en lösning
i dagens situation. Jag tror inte
detta -—• det vill jag ärligt erkänna.
Bretton Woods-överenskommelsen efter
kriget, med vad den innebar av fasta
växelkurser, gav en stabilitet åt den
internationella handeln som har varit
av utomordentligt värde och medfört
en expansion i internationell och nationell
ekonomi utan tidigare motsvarighet.
Visserligen finns det i dag en liten
variation i växelkurserna, men den är
helt obetydlig i fråga om förskjutningarna.
Gör den marginellt större, och det
uppstår en osäkerhet i de internationella
affärerna. Då riskerar man en permanent
spekulation — och det spekuleras
gudi klagat tillräckligt ändå i dessa
frågor!

Jag skulle alltså inte vilja rekommendera
detta system. Det är någonting
som man kan sitta och leka med vid
sitt skrivbord och rent teoretiskt utveckla
texten kring, men jag tror man
skall vara utomordentligt aktsam när
det gäller att tillämpa systemet ute i
den praktiska verkligheten. Vi har för
vår del försökt klara problemen med
andra ingripanden.

Det finns alltså anledning bibehålla
systemet med praktiskt taget fasta och
oförändrade växelkurser. Den spekulation
som var så markant före första
veckan i maj månad och som förorsakade
mycket av oron på valutamarknaden
och en avtappning även för vår del har

nu klingat av. I ett av våra grannländer
tvingade avtappningen av valutareserver
fram korrigeringar i den ekonomiska
politiken av utomordentligt
långtgående natur som sved hårt i skinnet
på medborgarna. Enligt den tyska
regeringens mycket bestämda deklarationer,
som vi väl har anledning tro på,
blir det ingen revalvering. Tyskarna
nöjer sig med den exportskatt och den
importeftergift som redan finns; man
förlänger tiden för de åtgärderna. Detta
kan kallas för en form av revalvering,
men det har inte revalveringens alla
konsekvenser och leder inte till spekulation
i de olika ländernas valutor.

Det har också kunnat noteras en återströmning
av valutor. Den har kanske
inte varit särskilt snabb, men om jag
minns rätt har omkring 4 miljarder
D-mark nu strömmat tillbaka. Det var
dock mellan 11 och 12 miljarder Dmark
som strömmade in i Västtyskland,
och det är alltså ett gott stycke kvar
innan situationen har blivit helt återställd.

Jag återkommer till det förhållandet
att, om man skulle börja laborera med
tankegångarna om en genomgående
större rörlighet i växelkurserna, skulle
det skapas en permanent oro och en
regelbundet förekommande spekulation,
som ingen skulle vara betjänt av.

Vi bär väl ändå kunnat avläsa en viss
ljusning beträffande dessa svåra frågor
när vi studerat vad som inträffat på
det internationella fältet. Man torde i
dag vara på det klara med att ett valutafallissemang
för en nation — i varje
fall om det gäller en nation av nämnvärd
storleksordning — är en olycka
för hela världen. Staterna är så invävda
i varandra handels- och valutamässigt
att en ekonomisk konkurs —
om jag får använda detta uttryck — för
en stor nation drar med sig många konsekvenser
för andra nationer. Detta förhållande
har lett till att det växt fram
något av en internationell riksbanks -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

och regeringssolidaritet när det gäller
att klara sig ur sådana här och liknande
situationer.

Den internationella monetära fonden
i Washington, som är en institution tillkommen
i ett klokt ögonblick i mänsklighetens
historia, är ett försäkringsarragemang
för situationer av detta slag.
Baselbanken har också vid olika tillfällen
ingripit och via ett solidariskt
engagemang från vissa riksbanksledningar
klarat av tillfälliga besvärligheter
för någon viss nation. Medlemsländerna
i IMF av vilka Sverige är ett, har
ratificerat överenskommelsen om de
speciella dragningsrätterna, som är ett
led i arbetet på att stabilisera den internationella
ekonomin. Avsikten är nu
att man vid höstens bank- och fondniöte
i Washington skall försöka komma
fram till en mera realistisk startpunkt
för att iscensätta det nya systemet.

Vi kan således konstatera att det under
åren har etablerats något av ett internationellt
försäkringssystem på valutaområdet,
och det har trots allt inneburit
ett stabiliserande moment. Men
naturligtvis har detta liksom alla andra
försäkringssystem ett klart och mycket
bestämt villkor: på lång sikt måste det
i samtliga länder finnas ekonomisk disciplin
och klok hushållning, eftersom
försäkringssystemet är uppbyggt för att
avhjälpa tillfälliga och oförutsedda påfrestningar.
Den ekonomiska disciplinen
och den kloka hushållningen är således
ständigt och vid varje tillfälle aktuella
ting för oss.

Jag tycker inte att oppositionen i
vårt land vare sig tidigare eller i dagsläget
bär lyckats leva upp till dessa målsättningar.
I en situation där vi snart
har tagit ut ett maximum av vad penning-
och kreditpolitiken förmår i återhållande
syfte travar t. ex. moderata
samlingspartiet oförskräckt på och kräver
omedelbara skattesänkningar. Man
vill alltså att finanspolitiken skall försvagas
i ett läge där kredit- och pen -

Ekonomisk debatt

ningpolitikens möjligheter är utnyttjade
praktiskt taget så långt det går.

Detta förhållande försöker herr
Holmberg och hans partivänner nödtorftigt
kamouflera genom att tala om
att det i stället skall sättas in sparstimulerande
och andra finanspolitiska
åtgärder. Vilka dessa andra finanspolitiska
åtgärder skall vara, är man klok
nog att inte i något avseende försöka
precisera. Även centerpartiet är i detta
sammanhang ute på en farlig väg. Man
föreslår att företagen i skogslänen skall
få generella skattesänkningar, som man
kallar skattefria avsättningar i lokaliseringspolitiskt
syfte.

Under utskottsbehandlingen har ju
också dessa förslag avvisats med hänsyn
helt enkelt till att skattesänkningar
inte passar ihop med en i dag riktig finanspolitik,
och det framhålles att vi
har andra och bättre medel för att nå
våra syften i den lokaliseringspolitiska
aktivitet som vi är eniga om.

Herr talman! Härmed har jag väl i
stort sett kommenterat reservationerna.
Men i bevillningsutskottets betänkande
nr 50 möter vi också, och det är
intressant, en lång önskelista från oppositionen
— det är mittenpartierna som
leder härvidlag — om utformningen av
en skattepolitisk reform i framtiden.
Ett år när skattepolitiken inte figurerar
i regeringsförslagen, inte finns med
i kompletteringspropositionen, inte presenteras
i form av speciella skatteförslag,
så skriver oppositionen långa skattepolitiska
reservationer. Det kan väl
bara tolkas som ett uttryck för brist
på argument i de frågor som kompletteringspropositionen
egentligen gäller.

Nu hoppas jag — jag har tidigare sagt
det offentligt och jag kan upprepa det
— att det skall bli möjligt att under
1970 års riksdag presentera en skattereform.
Denna kan endast — det vill
jag understryka — ha karaktären av en
skattepolitisk omläggning. Huvuddragen
tror jag att jag har offentligt dekla -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

rerat. Men jag kan repetera att det väsentliga
blir att höja den indirekta skatten
för att skapa möjligheter att åstadkomma
skattelättnader för de lågavlönade.
Enligt min mening bör man i
sammanhanget göra ett allvarligt försök
att ordna upp familjebeskattningens
irriterande problem, och jag tror inte
heller att kommunalskattens verkningar
kan lämnas åsido vid en kommande
reform, lika litet som förmögenlietsoch
arvsbeskattningen.

Men här är vi inne på svåra avvägningar.
Varje höjning av mervärdeskatten
slår på levnadskostnaderna, utlöser
kompensationsanspråk från de löntagare
som konfronteras med levnadskostnadsstegringen
i mer eller mindre
accentuerad form. Måhända kan dessa
kompensationsanspråk — men det blir
en svår arbetsuppgift — »pacificeras»
när det gäller de lågavlönade grupper
som via skatteoperationen får en direkt
sänkning av sina skatter. Svårare
tror jag det är att »pacificera» den inkomsttagargrupp
som i ett skatteutspel
med tyngdpunkten på de lågavlönade
praktiskt taget blir utan skattesänkningar
men konfronteras med levnadskostnadsfördyringen
via den indirekta beskattningen.

Under de senaste åren har jag funnit
att framför allt centerpartiet och folkpartiet
—• alltså mittenpartierna — varit
mycket angelägna att tala om nödvändigheten
av att lönemässigt och skattemässigt
slå vakt om just de lågavlönade
grupperna. Jag tror vi har en gemensam
arbetsuppgift i att predika inkomstutjämningens
och solidaritetens
evangelium för de grupper i samhället
som icke kan räknas in bland de lågavlönade.
Centerpartiet och folkpartiet
bör här, sin propaganda trogna, ha en
utomordentligt stor uppgift att fylla.

I en sådan här skatteoperation, som
ofrånkomligen för med sig levnadskostnadsstegringar,
aktualiseras också
andra kompensationsanspråk. Det gäller
kompensation åt folkpensionärerna

och barnfamiljerna med anledning av
levnadskostnadsstegringen. Om man ser
litet närmare på saken finner man därför
att det inte bara är fråga om att stå
till tjänst med ett skatteförslag, som
mottas med allmän entusiasm och applåder,
utan att den bistra verkligheten
är den, att det kan bli tillfredsställelse
på ett håll men motsatt reaktion på
andra håll. Allt vad du vill göra för en
viss grupp, det måste en annan grupp
betala.

I de intressanta reservationerna vid
bevillningsutskottets betänkande och
bankoutskottets utlåtanden hittar vi
gamla kända ting. Men vi hittar också
en och annan ny formulering som kan
ha sitt intresse att avläsa. Det är bl. a.
en önskan om att vi skall komma fram
till ett enklare, rationellare och riktigare
skattesystem. Det är sådana där värdeladdade
uttryck som är populära och
går rakt in i själen hos åhörarna. Alla
vill ha en enklare skatt, alla vill ha en
riktigare skatt, alla vill ha en rationellare
skatt.

Parallellt med denna ståtliga beställning
presenterar moderata samlingspartiet
förslag om 23 nya småjusteringar
i det befintliga skattesystemet,
medan frän mittenpartierna föreslås 24
nya sådana småjusteringar. Jag brukar
ju häcklas för det Strängska lapptäcket.
Men herrarna bär flitigt fram nya lappar
till täcket samtidigt som ni högljutt
ropar på ett helt nytt och olappat
täcke. Man kan verkligen efterlysa konsekvensen
i det hela, men jag är ju
inte bortskämd i det avseendet.

I den här intressanta diskussionen
om det runda bordet, som till och med
för förslagsställarna börjar bli så tjatig
att man växlat om terminologi och talar
om att även andra intressen bör tas
med för att det skall bli en riktig avvägning,
har väl strikt och strängt taget
inte årets övning och erfarenheter
givit särdeles uppmuntrande resultat.
Det var väl bara någon vecka sedan
som tjänstemännens ordförande bekla -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

gade ait man inte i avtalsrörelsen hade
kunnat komma till ett samordnat utspel
och samtal med Landsorganisationen.
Vi känner till de inre kontroverserna,
de inre spänningarna, och när
man inte bland löntagarna — trots behjärtansvärda
ansträngningar — har
kunnat resonera sig samman till någonting
av gemensam värdering, är det
då någon som tror att dessa samtal
skulle underlättas genom att i dem fördes
in andra intressen som icke är anknutna
till löntagargrupperna.

På samma sätt som alla gånger tidigare
är detta ett krav för den publika
konsumtionen. Runt omkring i landet
finns det människor som inte är så
väl informerade om vad jag kallat relativa
spänningar och relativa jämförelser
och som utifrån en vanlig enkel bedömning
säger sig: »Visst vore det bra
om man kunde resonera sig samman
och komma överens!» Visst vore detta
bra, men motionärerna borde vid det
här laget vara på det klara med att det
här bara är fråga om en fönsterskyltning
utåt som man ändå till sist skulle
kunna utesluta ur den allmänna utställningsverksamheten,
eftersom den inte
har någon reell betydelse.

Besparingsutredningen, parlamentariskt
sammansatt, väcks till liv igen,
men eftersom jag har intill leda kommenterat
detta förslag många gånger
tidigare avstår jag därför nu. Långtidsbudgeten
i arbetskraftstermer är också
en sådan där gammal god bekant. Man
behöver bara se första ordet, så kan
man utantill vad som kommer därefter.

Jag har alltid försökt tala om för motionärerna
att den budgeten redan
finns. Det görs ju sådana beräkningar
och statistiska överslag i den långtidsprognos,
som följer med kompletteringspropositionen.
Jag vet inte hur vi
skall kunna göra dem mera intensiva
och mera närgånget granskande än i
det utomordentligt förtjänstfulla arbete
på den punkten, som har utförts
inom finansdepartementets ekonomis -

Ekonomisk debatt

ka utredningsavdelning och Industrins
utredningsinstitut, där man såsom utredningsmän
har haft den bästa expertis
som har kunnat mobiliseras på området.

När herr Holmberg gör gällande att
vi saknade expansionsutrymme då lågkonjunkturen
kom, talar han säkerligen
mot sitt bättre vetande. Han kan
inte, så ung och vital som han är, råka
ut för så kapitala minnesförluster. Vad
har vi gjort under de två senaste åren,
då vi har haft denna konjunkturnedgång?
Vi har låtit kreditpolitiken expandera
— t. o. m. i form av konsumtionskrediter
utan någon limitering —
så att det faktiskt inte har förelegat
några som helst hinder för att låna
pengar. Vi har släppt fonderna generellt
för att den vägen stimulera till industriinvesteringar.
Jag har gått till
riksdagen med förslag om och fått dess
sanktion för extra avskrivningsbidrag
i form av 10-procentiga skattepreferenser
för investeringar, som har iscensatts
under lågkonjunkturen.

Det har på alla de områden, där man
har kunnat göra en aktivisering, också
skett en aktivisering. Jag behöver inte
erinra om att arbetsmarknadspolitikens
expansion har varit exceptionell
med en uppgång till icke mindre än 2
miljarder kronor i anslagssumma under
de senare åren och med en brant
stegring av antalet människor som är
under omskolning och i beredskapsarbeten
— människor som nu, i en annan
konjunktur, kan lösgöras för att i
viss utsträckning motsvara en stigande
efterfrågan på arbetskraft.

Dessutom känner vi till att denna
lågkonjunktur faktiskt har inneburit
att det har funnits ett expansionsutrymme
inom företagen, ett expansionsutrymme
som väl ännu inte är helt
konsumerat; på vissa områden är så
fallet, på vissa områden inte.

Jag frågar mig därför förtvivlat vad
herr Holmberg är ute efter, när han säger
att man inte har skött politiken så,

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

att man i dagens konjunkturuppgång
har de rätta reserverna, som kan behövas
såsom hot mot eventuella överansträngningsf
enomen.

Herr Holmberg tar vidare upp socialiseringsfrågan,
och naturligtvis hade
jag förväntat mig det. Jag vill minnas
att också herr Wedén i sitt mera ideologiskt
betonade anförande kom in på
dessa intressanta frågeställningar. Herr
Holmberg menar att svenska folket har
sagt nej till långtgående socialiseringskrav.
Låt mig villigt erkänna att jag
tycker att han har ganska rätt i det
avseendet. Men herr Holmberg, som
har avläst valresultaten på det sättet,
kommer naturligtvis sin plikt likmätigt
att tala om socialisering så mycket
han orkar fram till valet i september
månad nästa år.

Hur ser regeringen på detta intressanta
problem? Den frågan har framställts
här i dag. Jag tror inte att jagkan
svara på ett bättre sätt än genom
att till kammarens protokoll läsa in följande
avsnitt av socialdemokratiska
partiets grundstadgar som fastställdes
av kongressen 1964:

»Socialdemokratin vill i varje särskilt
fall pröva vilka former av ägande,
företagande och nyskapande som bäst
tjänar materiellt framåtskridande och
mänsklig välfärd. Den företräder kravet
på samhälleligt ägande eller samhällskontroll
av naturtillgångar, kreditinstitut
och företag i all den omfattning
det är nödvändigt för att tillvarata
viktiga medborgarintressen.» —
Men inte mer, det är ingen socialisering
för dess egen skull utan för att
tillvarata viktiga medborgarintressen.
— »Den är beredd att skapa nya företag
i samhällets ägo eller under samhällets
kontroll, när den privata företagsamheten
är ur stånd att fylla väsentliga
behov. Den vill främja tillkomsten
och utvecklingen av skilda
former av samägda företag i alla de
fall, då dessa kan väntas tjäna de arbetandes
och konsumenternas intressen.

Den vill stimulera enskild företagsamhet
på de områden, där denna visar sig
kunna förena effektivitet och framstegsvilja
med ansvar gentemot konsumenterna,
de anställda och samhället.
Driftighet och initiativkraft skall ges
spelrum och byråkratisering bekämpas
inom såväl enskilda som kollektiva företag.
De kollektiva företagen kan vara
statliga, kommunala eller kooperativa,
och ett direkt samarbete mellan privat
och kollektiv företagsamhet kan också
i många fall vara lämpligt. Dessa olika
företagsformer bör inte betraktas som
självändamål. Valet mellan dem måste
bestämmas av vilka uppgifter som skall
lösas.»

Detta är, mina damer och herrar, en
utomordentligt pragmatisk och nyanserad
programförklaring, godtagen av
1964 års socialdemokratiska partikongress.
Det går inte att ur den hämta
underlag för att skapa socialiseringsskräck
och skrämma dem som valt att
vara egna företagare och vill fortsätta
med det. Det går inte att ur den programförklaringen
ta fram någonting
som visar att vi vill socialisera för socialiseringens
egen skull. Vi skall göra
ingripanden där den privata företagsamheten
har misslyckats och det är
nödvändigt för samhället att korrigera,
där samhället behöver ha en barometer
på utvecklingen inom den privata
sektorn.

Det vore av värde om oppositionen
ägnade sig åt att studera vad som verkligen
står i det program som gäller än
i dag. Man behöver inte måla en viss
potentat på väggen bara för nöjet att
få piska honom, även om man tror att
det är valpolitiskt gångbart. I det långa
loppet håller det säkerligen bättre om
man talar om saker och ting som de är.

Herr Holmberg frågade vidare om
regeringen funderar på att skärpa
arvs- och förmögenhetsbeskattningen.
De moderata vill ha — och där presenterade
herr Holmberg faktiskt en överraskning
—- lindrigare arvs- och för -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

mögenhetsbeskattning än den nuvarande.
Jag är frestad att fråga herr Wedén
och herr Eliasson i Sundborn ■—•
och jag gör det från den utgångspunkten
att herr Holmbergs senaste politiska
slogan är »samarbete med övriga
borgerliga partier, samarbete, samarbete,
samarbete till varje pris, kosta
vad det kosta vill»: Är ni överens på
den punkten? Är herr Wedén och
herr Eliasson också inställda på att i
detta läge, när framför allt herr Eliasson
och hans partivänner har talat så
mycket om den orimliga förmögenhetsfördelningen
i landet, gå in för en liberalisering
av arvs- och förmögenhetsbeskattningen? Det

är faktiskt en fråga som är värd
att ställas, och jag tycker att den förtjänar
ett svar. Det skulle vara värdefullt
för den politiska debatt vi har
framför oss.

Som alla känner till arbetar nu en
utredning som har att behandla förmögenhets-
och arvsbeskattningen —
den s. k. kapitalskatteberedningen. I den
har moderata samlingspartiet sin representant,
i den har centerpartiet och
folkpartiet sina representanter och
i den har självfallet regeringspartiet
sina representanter. Jag brukar
dra mig för, om jag skall som
statsråd sedermera handlägga en utrednings
arbetsprodukt att avge en programförklaring
under den tid en utredning
arbetar. Jag tycker att kapitalskatteberedningen
skall kunna arbeta tämligen
ostört. Det är kloka och förnuftiga
människor som partierna sätter in
som sina representanter. I mitt parti
sker det efter eu sorgfällig bedömning,
och jag utgår från att oppositionspartierna
också arbetar på det sättet när
de utser sina representanter. Dessutom
skall kapitalskatteberedningens förslag
i vanlig ordning remissbehandlas, och
det kommer att bli en offentlig debatt
i frågan. Vi får alltså möjligheter att
avläsa både remissinstansernas uppfattning
och den offentliga debatten. Först

Ekonomisk debatt

därefter brukar det vara vanligt att regering
och riksdag tar ställning.

Det är därför naturligt att jag inte nu
från denna talarstol anger riktlinjer för
det förslag som kan bli resultat av den
sittande kapitalskatteberedningens arbete.
Så mycket vågar jag väl ändå säga
att jag inte betraktar förmögenhetsbeskattningen
och arvsbeskattningen i den
form dessa i dag har som tabu för ett
ingripande i skärpande riktning. Hur
långt man skall gå är en omdömesfråga.
Vilka hänsyn man skall ta i arvsbeskattningen
i de fall där det föreligger
ett direkt blodsband och i de fall
där det är fråga om kusiner, syskon
o. s. v., allt detta är en fråga om praktiskt
politiska värderingar. Jag kan således
inte stå till tjänst med ett program
i denna fråga i dag. Men jag försäkrar
herr Holmberg, att om jag lever och
har hälsan och är den som skall rykta
delta ämbete även i fortsättningen —
och det är mycket som talar för det —
så kommer jag att försöka exponera
någonting av en uppfattning i de här
frågorna i samband med den större
skattereform, som jag tidigare sagt
lämpligen bör kunna behandlas av 1970
års riksdag.

Herr Holmberg tar upp den gamla
tanken att vi måste ha en annan skattepolitik,
en skattepolitik som ger arbetslust
och är produktionsvänlig, som
inte är arbetshämmande och som inte
verkar emot produktionsutvecklingen.

Ärade kammarledamöter! Till leda
har jag stått i denna talarstol och fungerat
som något slags nationalekonomisk
föreläsare och försökt att med siffror
bevisa att vi varken nationellt eller internationellt
behöver skämmas i det
här landet när det gäller produktionsutvecklingen
och arbetslusten, trots att
skattebördan är hög. Det finns länder,
där skattebördan är beskedligare och
lindrigare men där man på långa vägar
inte presterar vad det svenska folket
presterar i sin dagliga gärning, trots
den höga skattebördan. Jag har någon

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

gång sagt till herr Holmberg att han,
när han slår an dessa tongångar, i själva
verket är förbaskat —- förlåt, herr
talman! •— oförskämd mot alla hederliga
medborgare i detta land. Svensken
är flitig och arbetsam. En och annan
säger, att det är på grund av den höga
skatten som han måste vara flitig och
arbetsam för att få någonting över för
en rimlig tillvaro. Det finns faktiskt en
professor i nationalekonomi som i artiklar
lagt ut texten i dessa tongångar.
Jag inskränker mig till att säga att det
inte finns något som helst bevis för att
den nuvarande skatten dämpar arbetslusten
och arbetsglädjen eller är produktionshämmande.

Då man talar om en produktionsliämmande
beskattning hör man se på
hur företagen beskattas i vårt land. Det
är tre ting som konstituerar ett svenskt
företags konkurrenskraft: ränteläget,

skattebördan och arbetslönerna. Varje
internationell jämförelse beträffande
räntenivån visar att den svenske företagaren
när han lånar på svensk kapitalmarknad
snarare är mera gynnad än
hans konkurrenter utanför våra gränser.
När det gäller företagsbeskattningen är
det ingen tvekan om att med de generösa
avsltrivningsregler vi har i vårt
land — regler som ytterligare har liberaliserats
genom förra veckans beslut
om avskrivningsregler för byggnader
och fasta anläggningar — är de
svenska företagarna även i detta avseende
favoriserade. Jag erkänner emellertid
att när det gäller lönerna är de
inte favoriserade — arbetare och tjänstemän
i vårt land har högre löner än
i andra länder. På denna punkt kompenseras
emellertid företagen av att vi
har en effektivitet i det svenska arbetslivet
som man inte torde finna på så
många andra håll. I en internationell
sifferserie redovisas arbetskostnaden
per produktenhet sedan 1960-talets början
till dags dato. Det är egentligen bara
ett land som kan visa en förmånligare
utveckling än vårt, nämligen Nord -

amerikas förenta stater, detta av skäl
som jag här inte närmare skall utveckla.

Herr talman! Artigheten bjuder att
jag även i någon mån försöker kommentera
övriga partiledares inlägg. Herr
Wedéns ideologiska utläggning hade
kanske en viss distans till de mera konkreta
och praktiska frågor som kompletteringspropositionen
och skattediskussionen
behandlar. Men den var icke
förty ganska intressant att få del av.
Han började med att säga att i botten
på alla framsteg, det må vara på vilket
område som helst, ligger den solklara
omständigheten, att nationen har en fast
och stabil ekonomi. På den punkten
råder det naturligtvis inga delade meningar.
Jag vill minnas att jag läste i
min ungdom att författaren Sten Selander
vid något tillfälle uttryckte detta så,
att först den dagen som den enkle arbetaren
får en lön som är dräglig, en
bostad som gör skäl för namnet och
en arbetstid som är rimlig, först den
dagen kan man i landet börja tala om
kultur.

Naturligtvis måste de materiella bekymren
vara ur världen innan andlig
tillväxt och andra aktiviteter kan byggas
vidare. Vi har lagt den grunden i
vårt land, och det är naturligt att herr
Wedén kommer över på det andra skedet
i sin ideologiska debatt där han
frågar om vi i fortsättningen skall ävlas
och kämpa för att få någon krona
mer i timmen eller om vi i stället skall
avstå från detta för renare luft, för bättre
vatten, för mindre buller, för en rimligare
miljö. Den diskussionen pågår,
och visst är detta en viktig fråga. Herr
Wedén åberopar professor Dahmén, som
ju har ägnat mycket stort intresse åt
dessa frågor. Professor Dahmén har
emellertid två alternativa lösningar. Den
ena skulle jag vilja kalla en mera intensiv
regleringsekonomi. Jag tror inte
att professor Dahmén med den liberala
ekonomiska grundåskådning som han
i själva verket har — jag träffar honom

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

en gång om året på Nationalekonomiska
föreningens debatter och har tillfälle
att dryfta sådana frågor med honom
och, vi börjar känna varandra rätt bra
— håller fast vid den idén. Hans andra
alternativ är att den som förstör miljön
skall betala för förstörelsen. Kör
man bil in i storstaden till sin arbetsplats,
skall man betala för den luftförstöring
som det innebär. Om man av
bekvämlighetsskäl utnyttjar engångsglas,
skall man betala för den miljöförstöring
som engångsglasen innebär.
Om husmödrarna i effektivitetens intresse
använder ett diskmedel som förorenar
vattnet i recipienten, skall vederbörande
fabrikant eller i sista hand
husmödrarna betala de åtgärder som
blir nödvändiga.

Han ställer frågan som den skall ställas,
och han ställer kyrkan mitt i byn.
Han för inte bara ett allmänt tal om att
vi skall ha bättre miljö, renare luft och
renare vatten, utan han reser frågan,
om vi är beredda att betala för det.

Det vore naturligtvis riktigare och
mera konsekvent och logiskt, om man
slutade detta allmänna tal med ungefär
sådana djärva rekommendationer som
professor Dahmén vågar göra — han
åberopades ju såsom den som speciellt
har sysslat med och intresserat sig för
de här frågorna.

När herr Wedén talade om risken för
att tidsutvecklingen leder till att vi hamnar
i en centraliserad dirigering som
ödelägger den lokala demokratin och
det lokala inflytandet, tror jag att han
gjorde sig skyldig till utomordentligt
stora överdrifter. Vårt land har primärkommuner
— det må vara 280 eller 900
— med en långt gående suveränitet och
24 självständiga landstingskommuner.
.lag föreställer mig att vårt land är det
enda på klotet som utan begränsning
medger kommunerna en helt självständig
och obehindrad beskattningsrätt.

Vi har vidare en fackföreningsrörelse
som är självständig, och vi vill till
varje pris undvika politiska ingripan5
— Andra kammarens

Ekonomisk debatt

den på arbetsmarknaden. Även detta är
en faktor som garanterar att den centrala
makten inte blir alltför dominant.
Vi har en inflytelserik kooperativ rörelse.
Vi tillämpar en blandekonomi
som fungerar i enlighet med det citat
ur partiprogrammet som jag tillät mig
göra nyss. Ingen kan väl göra gällande
att vi naggar några frihetsvärden eller
demokratiska värden i kanten, när vi
har denna utbyggda institutionella demokrati.

Å andra sidan är jag helt på det
klara med att utvecklingen osvikligen
leder till att de centrala myndigheterna
— regeringen och riksdagen — tvingas
till ett större mått av ledning och ansvar
för den totala samhällsutvecklingen
än tidigare.

Jag drar den slutsatsen av det enkla
konstaterandet, att den enskilde medborgaren
i dag icke godtar den osäkerhet
inför framtiden i sin dagliga livsföring
som han accepterade för bara
något tiotal år sedan. I och med att
han inte godtar det måste det finnas
någon instans mot vilken han kan rikta
sina anspråk när han tycker att någonting
brister, och då blir det den centrala
ledningen som får ta det ansvaret.

Samtidigt lever vi i en värld där
gränsbarriärerna successivt försvinner
på handels- och valutaområdet, såsom
jag har skildrat tidigare. Vi går in som
en integrerande del i ett större ekonomiskt
folkhushåll av världskaraktär.
Även det talar för att riksledningen
måste få ett större centralt ansvar än
den har haft tidigare.

Det gäller att finna eu kompromiss
mellan dessa båda synpunkter. Ingen är
väl överraskad om jag säger, att jag tycker
vi har lyckats ganska bra med kompromissen.
Jag tycker att vi har grundlagt
sådana konstitutionella rättigheter
i kommunerna och ute bland folket, att
denna utveckling inte behöver gå ut
över värdefulla inslag i det svenska folkets
bestämmanderätt.

protokoll 1969. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

Herr Wedén slutade sitt anförande
med att punktera upp ett program —
det har blivit så populärt på senaste tiden
att ställa upp punktprogram. Jag
skall inte låta locka mig in på någonting
sådant, men jag skall återge ungefär
vad herr Wedén kom fram till.

Den första punkten gällde att förstatligande
skulle avvisas, Det är ju alldeles
för onyanserat att uttrycka saken
på det sättet. Jag tycker att vi har
funnit den rätta kompromissen i den
programtext jag nyss citerade.

Den andra punkten gällde att löntagarna
skall ha större inflytande på arbetsplatsen
och över arbetsprocessen.
Här är vi helt överens.

Det tredje önskemålet var inflytande
från samhällets sida över de skattefavoriserade
stiftelserna. Det är bra, Wedén!
Där är vi helt överens. Samma
sak har vi fastlagt i ett näringspolitiskt
program som godtogs för ett par
år sedan.

Det norska experimentet med inflytande
för de anställda har också jag
haft tillfälle att studera, visserligen inte
på platsen men i olika redovisningar.
Det är ett intressant projekt, och jag
skulle hälsa med tillfredsställelse, om
man provade något liknande här i Sverige.
Alla sådana experiment är värdefulla.
Det finns inte heller här några
delade meningar bland oss.

Förstärk konsumenternas inflytande,
säger herr Wedén. Ja, det är bara bra.
Det önskar vi allesammans.

Jag vill uttala en rent personlig uppmaning
till herr Wedén: Fortsätt den
mentala utvecklingsprocess som Ni för
närvarande genomgår! Yi på vårt håll
hälsar den med stor tillfredsställelse.

Allra sist vill jag säga några ord till
herr Eliasson i Sundborn som i dag
vikarierar såsom partiledlare.

Att man skall ta upp internationella
överläggningar för att stabilisera ränteläget
är nog en väl grund tanke när
den beskrivs i dessa termer. Vårt land

är representerat i alla de internationella
organ som sysslar med det svårlösta
problemet om internationell valutastabilitet
och internationell ekonomisk stabilitet
över huvud taget — det må vara
Världsbanken, Internationella monetära
fonden, OECD eller andra institutionella
organ som sysslar med liknande frågor.
Vi är rent av med i Tiogruppen,
den exklusiva grupp av industriländer
som behandlar ekonomiska ärenden
och valutafrågor.

Nu tror jag inte att räntan i och för
sig bör betraktas som något primärt.
Att ränteläget är olika i olika länder
är en följd av att den ekonomiska politiken
sköts på olika sätt. Det primära
är att få till stånd internationella förankringar
i ekonomin som möjliggör
en jämnare och mer stabil ekonomisk
utveckling ute i världen. Lyckas det,
blir det lugnare också på räntefronten.
Räntans höjd är sålunda en följdföreteelse,
och räntans växlingar har sitt
ursprung i valutaoro och misslyckanden
att skapa ekonomisk stabilitet. Det är
det primära som man måste attackera,
och sedan löser sig väl det andra på ett
tämligen naturligt sätt.

Herr Eliasson i Sundborn tar upp frågan
om dämpning av storstädernas tillväxt.
Jag har inte haft tillfälle att avlyssna
den långa lokaliseringsdebatten,
men jag föreställer mig att åtskilliga
talare har ventilerat den frågan under
sistlidna vecka.

Naturligtvis kan storstädernas tillväxt
gå för fort. Personligen har jag
den uppfattningen att den kommer att
lugna ner sig. Jag brukar varna kommunalmännen
i storstäderna och storstädernas
kranskommuner från att alltför
sangviniskt bara dra trenden vidare
i vädret, såsom den har utvecklat sig
under de senaste tio åren. Jag tycker
mig ha funnit en ganska bestämd strävan
från producerande företag att söka
sig ifrån storstadsområdena. Naturligtvis
finns det förklaringsgrunder till det.

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

Att driva industriell varuproduktion
på markområden som har ett värde som
ligger mellan 500 och 1 000 kronor per
kvadratmeter, vilket faktiskt kan avläsas
i denna stad, måste ju innebära en
ekonomisk belastning för företagen, som
gör att de förr eller senare får fundera
på, om de inte kan flytta på sig. De
har dessutom andra nackdelar, som de
inte kommer undan. Det är den mycket
påtagliga rörligheten i storstadsområdena
på arbetskraftssidan, och det är naturligtvis
också löneglidningen som är
väsentligt mera avancerad än i de lugnare
områdena.

Naturligtvis kommer storstäderna alltid
att präglas av administrativa och
förvaltningsmässiga centra, men direkt
varuproducerande industriexpansion i
storstadsområdena tror jag inte så mycket
på.

Vidare tog herr Eliasson upp en fråga,
vilket väl får uppfattas som en kritik
mot mig själv, så länge som jag sitter i
regeringen och har ett visst ansvar för
i vad mån investeringsfonderna används
i lokaliseringssyfte. Han säger att
det är fel att man, när man släpper loss
investeringsfonderna, åstadkommer en
effekt av dem i redan heta områden,
som är större än vad man får i de typiska
glesbygdsområdena. I vissa fall är
det emellertid ofrånkomligt, därför att
det för kanske 10—15 år sedan gjordes
en etablering i ett storstadsområde, som
växt fast så hårt att man inte nu kan
vända på det hela.

Jag har ju kritiserats mycket för regeringens
medgivande till Volvo att få
använda investeringsfonderna, där huvuddelen
av det sista av våra utsläpp
gick till Göteborg medan bara mindre
delar gick till Skaraborgs län, till Västerbottens
län och till Dalsland. Emellertid
får man ju alltid sätta sig ned och
fundera: Var är det rimligt att göra utbyggnaden?
Man kommer då fram till
någonting av en kompromiss emellan
företagsekonomiska argument som man

Ekonomisk debatt

inte kan vifta bort och lokaliseringspolitiska
argument som man vill tillmötesgå.
Volvoinvesteringen är ett resultat
av denna kompromiss.

Volvo ute på Torslanda sammansätter
bilar, vilket är en ytterst högmekaniserad
och automatiserad verksamhet. Man
gör där 160 000 bilar om året och räknar
med att bygga ut det ytterligare,
kanske till det dubbla. Men man gör
just ingenting annat än sätter samman
bilarna vid det löpande bandet i Torslanda.
Plåtdelar görs i Blekinge, motorer
görs i Skaraborgs län, växellådor
och axlar görs i Västmanlands bergslag,
karosser till lastbilarna görs uppe i
Umeå och inredningar görs i Dalsland.
Dessutom finns det, om jag inte minns
fel, 580 underleverantörer som gör detaljer:
skruvar, brickor, bultar o. s. v.
Man kan resa omkring i Småland, ärade
kammarledamöter, och i varje liten
by hitta en liten företagare med 10, 15,
20, 25 eller 50 man som arbetar som
underleverantör till Volvo. Det blir alltså
fråga om en kalkylering av kostnaderna
för transport till sammansättningsfabriken.
Skall Volvo, som är avsikten,
bygga ett utvecklingscenter, bör
väl detta ligga där den förvaltningsmässiga,
administrativa och tekniska organisationen
är förlagd. Det är alltså inte
så enkelt som att säga: Ge er i väg upp
till Luleå, Piteå eller Umeå och förlägg
hela expansionen dit. Den som i sista
hand skall bära ansvaret måste ju också
göra företagsekonomiska värderingar,
och här rör det ju sig om en artikel
för vilken man slåss på en världsmarknad
som kanske är hårdare än beträffande
de flesta andra produkter.

Herr Eliasson i Sundborn tog också
upp frågan om rundabordskonferensen.
Det spörsmålet har jag emellertid redan
berört.

Jag lovade från början att vara föredömligt
kortfattad, men allt här i världen
är relativt. Utifrån mina bedömningsgrunder
har jag hållit mitt löfte.

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Dagens debatt spänner
ju över mycket stora områden. Herr
Wedén tog upp mycket intressanta problem
i sitt inlägg, kanske inte bara för
att blanda sig i den inre debatten inom
socialdemokratin. Hans anförande utgör
en intressant avspegling i liberala termer
av den objektiva process som pågår
i samhället. Kritiken av nuvarande maktförhållanden
blir allt starkare, kraven
på verklig makt för löntagare och konsumenter
ställs av allt flera. Även i borgerliga
kretsar inser man att det inte går
att bara säga nej till sådana krav. Man
går kraven till mötes en bit och försöker
bygga in dem i det nuvarande
systemet, men detta kommer säkert inte
att lyckas. Kraven på verklig makt för
löntagare och konsumenter går inte att
förverkliga under kapitalismen.

Det skulle finnas mycket att säga i
dessa utomordentligt viktiga frågor, men
jag får återkomma vid ett annat tillfälle.
Jag vill bara göra ett konstaterande:
Kritiken från den socialistiska vänstern

— av herr Wedén benämnd nymarxism

— har starkt påverkat debatten.

Herr Holmberg ville pressa finansministern
till principiella ställningstaganden
beträffande radikala ingripanden
mot förmögenhetskoncentrationen
och förstatligandefrågorna. Herr Sträng
har nu försökt svara på dessa frågor.
När regeringen på nytt börjar läsa högt
ur SAP:s grundsatser måste det väl i
alla fall ha hänt någonting, även om
herr Sträng så småningom verkade bli
helt överens med herr Wedén. Jag noterar
bara de intressanta förskjutningar
som på kort tid inträffat i fråga om debatteman.
Detta är också naturligt med
hänsyn till de många problemen på den
ekonomiska politikens område. Sverige
upplever en kraftig kapitalistisk högkonjunktur,
som drar med sig alla de
klassiska problem som är förenade med
en sådan utveckling men som dessutom
förstärker andra motsättningar som be -

ror på mera långsiktiga s. k. strukturella
förändringar. Ökade klyftor och skärpta
motsättningar uppstår på en rad områden
vid fördelningen av inkomster
och förmögenheter: mellan olika delar
av landet, mellan arbete och kapital
samt mellan folkets intressen och intressena
hos den förening av statsbyråkrati
och storfinans som utgör ett dominerande
maktcentrum.

Vi har redan betonat att vi i dagens
läge med hänsyn till de utvecklingstendenser
som» finns anser det tvingande
nödvändigt att verka för följande mål:

1. att säkra sysselsättningen för skogslänens
befolkning genom en förbättrad
regionpolitik, som grundas på anläggande
av nya statsägda företag,

2. att hårdare driva fackföreningsfolkets
krav på allmänna löneförbättringar
och särskilt stora lönehöjningar för de
lågavlönade,

3. att reglera kapitalinvesteringarna i
stället för att, som regeringen har föreslagit
och riksdagen i går beslutade om,
ge bolagen en allmän skattefavör genom
ännu gynnsammare avskrivningsregler,

4. att genomföra en demokratisk skattepolitik,
som bl. a. innebär skattesänkningar
för låginkomsttagarna, vilket underlättas
av de ökade statsinkomsterna.

Jag skall inte i dag ta upp alla dessa
frågor. Riksdagen har under den gångna
veckan flera gånger diskuterat regionpolitiken,
och jag tror uppriktigt
sagt inte att något väsentligt nytt kan
tillföras den diskussionen, hur viktig
den än är. Det avgörande för att få en
ändring till stånd på det området är för
övrigt att utlösa en massrörelse bland befolkningen
i de berörda regionerna som
tvingar fram en ändring av statsmakternas
målsättning och politik.

Det är emellertid ett speciellt problem
som jag vill fråga finansministern om.
Den relativt kraftiga ökning av investeringarna
som nu sker har såvitt jag förstår
direkta återverkningar på förhållandet
mellan de olika regionerna. Statsmakterna
har ställt som ett allmänt mål

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

att uppmuntra till ökade investeringar,
och nu uttalas det allmän tillfredsställelse
med att det målet har uppnåtts.
Men det viktiga är ju inte att det investeras
över huvud taget, utan det på
längre sikt avgörande är i vilken typ av
verksamhet som investeringarna göres, i
vilka regioner de göres och vilka som
kontrollerar investeringarnas konkreta
genomförande. Och på det området har
vi som, bekant inte kommit särskilt långt
i fråga om folkligt eller rent statligt inflytande.

Ett som vi ser det oerhört viktigt problem
är om man verkligen skall tillåta
de privatkapitalistiska företagen att använda
löntagarnas och samhällets medel,
d. v. s. det gemensamma produktionsresultatet,
till vilken typ av investeringar
som helst. Vi menar att man
inte kan göra det. Samhällsorganen måste
ha inflytande över investeringarnas
typ och kvalitet. Om vi skall få en bättre
regionpolitik, är det också ett villkor
att de nya investeringarna kommer
till stånd i de områden där näringslivet
planmässigt bör utvecklas.
Statsmakterna borde i varje fall gå före,
så att t. ex. frisläpp ur investeringsfonderna
i huvudsak bara göres om det
kommer sådan verksamhet och sådana
regioner till godo där en utveckling är
önskvärd ur allmänna intressen.

Jag skulle gärna vilja höra finansministerns
synpunkter på dessa viktiga
investeringsfrågor, särskilt mot bakgrunden
av hans yttrande att vi måste
ha ett större mått av ledning från samhällets
sida över näringslivet.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Sträng sade att
alla i dagens konjunkturläge är ense om
att vi inte kan sätta in generellt stimulerande
åtgärder. Han hade samma uppfattning
för ett år sedan, men oppositionen
hade då en annan mening. Jag

Ekonomisk debatt

har alltså fått rätt på den punkten, anser
herr Sträng.

Jag kommer här att tänka på det
gamla talesättet att en klocka som står
ju visar rätt tid två gånger om dygnet.
Herr Strängs argumentation var väl
också litet grunt tänkt — för att knyta
an till ett uttryck som finansministern
själv använde.

Det konjunkturläge vi hade för ett år
sedan kännetecknades ju inte alls av
den konjunkturuppgång vi har nu, och
det är väl ändå orimligt att driva den
meningen att oppositionen hade fel när
den då krävde tidsbegränsade generella
eller selektiva stimulansåtgärder. Jag
understryker att det gällde tidsbegränsade
åtgärder. Det var inte fråga om
åtgärder för obegränsad tid.

Men låt mig här ställa en motfråga.
Herr Sträng har i egenskap av finansminister
givit företagen tillstånd att
utnyttja sina investeringsfondsmedel.
Om herr Sträng nu har tid att lyssna på
mig vill jag ställa följande fråga. Under
tiden maj 1967 till slutet av juli 1968
släppte herr Sträng loss bortåt en miljard
kronor i investeringsfondsmedel i
de tre storstadsområdena. Hade det inte
varit lika motiverat ur konjunktursynpunkt
att i stället sätta in generella åtgärder,
som hela landet kunde ha fått
glädje av och som hade medfört mindre
risker för överhettning i storstadsområdena? När

man diskuterar den ekonomiska
politikens metoder kan man inte utan
vidare avvisa tanken på att vissa generella
stimulansåtgärder hade varit berättigade
i fjolårets konjunkturläge. Vi
hade då också en påtaglig och stor arbetslöshet,
inte minst i skogslänen. Enligt
min mening har regeringen misslyckats
i sin politik genom att inte mera
målmedvetet sätta in stimulansåtgärder
i början av förra året. De skulle som
sagt ha kunnat göras tidsbegränsade.

Herr Sträng tog vidare upp frågan, om
vissa skattelättnader skulle kunna göras
i lokaliseringspolitiskt syfte och sade,

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

att det var att beträda en farlig väg.
Men är detta principiellt farligare än
att använda investeringsfondsmedel,
vilket ju också innebär skattelättnader.
De har otvivelaktigt inneburit att de stora
beloppen hamnat där vi har de största
riskerna för överhettning.

Det kan vara förståeligt om herr
Sträng försvarar sitt handlande i Volvoaffären,
men jag vill påpeka att de uppgifter
som lämnats i pressen tyder på att
det därvid inte bara gällde några man
som skulle plocka ihop delar utan var
fråga om en ökning av antalet anställda
med 5 000 personer. Det betyder totalt
ett antal motsvarande vad som finns i en
landsortsstad på 20 000 invånare. Det
kan väl inte betecknas som ett relativt
litet problem.

Herr Sträng förbigick mina frågor
om det inte nu borde finnas anledning
att hårdare utnyttja investeringsfonderna
i lokaliseringspolitiskt syfte och vidare
om det inte borde tillskapas särskilda
investeringsfonder, vilka alla företag
i landet som är villiga att satsa
på speciella områden med stor arbetslöshet
skulle få rätt att använda.

Jag noterar med tillfredsställelse att
finansministern har sagt ifrån, att en
skattepolitik reform skall föreläggas
nästa års riksdag och att den skall ta
sikte på det av oss från centerhåll så
starkt understrukna kravet på verkliga
skattelättnader för låginkomstgrupperna
och angränsande skikt. Jag är vidare
glad över att finansministern sade att
pensionärer, barnfamiljer och andra inkomstsvaga
grupper måste kompenseras,
om en höjning av mervärdeskatten
måste tillgripas. Det får inte heller bli
så att höglönegrupperna kompenserar
sig för en reform av detta slag, som syftar
till ökad jämlikhet.

Beträffande arvs- och förmögenhetsskatten
vill jag lika litet som herr Sträng
ge mig in på några uttalanden som på
något sätt kan föregripa utredningsarbetet.
Den enda reflexion jag vill göra i
detta läge är att i varje fall vissa juste -

ringar förefaller nödvändiga med hänsyn
till penningvärdeförsämringen och
höjningen av taxeringsvärdena.

Herr talman! Jag skulle också ha velat
tillägga ytterligare en del, men tiden
för mitt genmäle är nu ute.

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Det fanns mycket att
botanisera i herr Strängs invändningar
mot mitt anförande. Jag känner mig
föranlåten att börja med ett påstående
av herr Sträng som innebar en oförskämdhet
inte bara mot oppositionen
som helhet utan även mot det demokratiska
system som vi arbetar under.
Herr Sträng frågar: Varför talar ni om
skatter då jag, herr Sträng, inte har sagt
ett enda ord i några propositioner om
det framtida skattesystemet, inte lagt
fram några förslag till ändringar? Ja,
ännu har vi ju inte kommit i det läget
att det är herr Sträng eller regeringen
över huvud taget som bestämmer vad vi
inom oppositionen skall tala om, och
vi tänker inte heller tillåta att det blir
ett sådant läge. Avgörande är att vi inom
oppositionen — i viss utsträckning från
olika utgångspunkter men ändå med ett
gemensamt mål i sikte — har presenterat
skisser till ett helt nytt skattesystem,
och vi tycker det finns anledning att
diskutera dessa.

Nu beklagar sig herr Sträng dessutom
över att vi också framför konkreta förbättringsförslag.
De är temporära, avsedda
att gälla tills vi får ett nytt skattesystem.
Finansministern kallade dem
nya lappar på herr Strängs eget skattetäcke.
Ja, det behövs verkligen nya lappar
på detta skattetäcke, ty det är knöligt,
malätet och tunt, och under det ligger
många skattebetalare som saknar
både värme och pengar. Jag tycker därför
att herr Sträng borde vara glad över
att vi gör en insats för att förbättra situationen
för herr Sträng även på det
området.

Men låt mig gå över till en konkret
skattefråga som herr Sträng tog upp,

Fredagen den 30 mai 1969 fm.

Nr 30

nämligen arvs- och förmögenhetsbeskattningen.
Herr Sträng refererade mig
— och det är jag van vid — slarvigt,
ofullständigt och också felaktigt. Vad jag
sagt beträffande förmögenhetsskatten är
att vi inom moderata samlingspartiet
inte är beredda att biträda ett förslag
som avser att skärpa arvs- och förmögenhetsskatterna;
däremot är det motiverat
med en sänkning av både arvsoch
förmögenhetsskatterna när det gäller
mindre förmögenheter och mindre
arvslotter. Det uttalandet står jag fast
vid.

Nu undrar herr Sträng om mittenpartierna
går med på detta. Ja, mittenpartierna
får svara för sig själva. Men i realiteten
är det ju så, finansminister
Sträng, att denna tankegång att de
mindre förmögenheterna och arvslotterna
skall bli föremål för en viss skattelättnad
inte är främmande ens för regeringen,
och indirekt kan den utläsas
ur direktiven till kapitalskatteutredningen.
Därför vill jag fråga finansministern:
Skall jag tyda finansministerns
uttalande så, att finansministern
vill göra en hårdare tolkning av direktiven
till kapitalskatteutredningen än
den jag gjort? År det meningen att det
skall bli en skärpning även i de lägre
förmögenhets- och arvsklasser som jag
här talat om?

Herr Sträng gick också in på socialiseringsfrågan
och försökte med en
svepande formulering, under hänvisning
till det socialdemokratiska partiprogrammet,
avvisa hela socialiseringstanken.
Jag anser -— och jag tror att
många ansluter sig till den uppfattningen
— att herr Sträng fortfarande i viss
mån är en garanti för att några radikala
förslag på detta område inte omedelbart
kommer att genomföras. Men jag
har också konstaterat, att på talarlistan
för denna ekonomiska debatt förekommer
inte någon av de unga nya socialdemokratiska
ledamöterna som i andra
sammanhang företräder en betydligt
mera socialistisk syn på ekonomisk po -

Ekonomisk debatt

litik och på äganderätt. Det är möjligt
att herr Sträng har skrämt bort dem i
dagens debatt. Men min fråga är: Kan
vi räkna med att herr Sträng även vid
en ny sammansättning av regeringen
kommer att vidhålla uppfattningen att
några socialiseringsexperiment inte
skall genomföras? Frågan är i allra
högsta grad berättigad därför att vi har
en utrikesminister Torsten Nilsson som
är litet delad på den här punkten. Flan
är bl. a. ordförande i Stockholms arbetarkommun,
där man flitigt motionerar
om socialisering av kreditväsen, om
konfiskering av kyrkans egendom och
överförande av flerfamiljshus till samhället
och liknande saker. Jag undrar
om det inte finns skäl att få ytterligare
ett auktoritativt uttalande på denna
punkt även från andra personer i regeringen
än herr Sträng när det gäller
socialiseringsfrågan.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng talade i ett
sammanhang om en viss mentalitetsförändring
som skulle ha inträffat hos
mig eller hos folkpartiet. Det var i samband
med den näringspolitiska uppläggningen
och frågan om det allmännas
insyn i företag som får lokaliseringsstöd
eller i stiftelser som bedriver
t. ex. forskning för nyttiga ändamål.

Jag skulle vilja erinra herr Sträng
om att detta har funnits i vårt näringspolitiska
program något längre än i
det socialdemokratiska programmet —
efter vad jag minns. När det gäller konsumentpolitiken
vill jag erinra herr
Sträng om, att den socialdemokratiska
majoriteten i denna riksdag år efter år
har avslagit liberala framställningar i
syfte att förstärka konsumenternas
ställning. När det gäller miljöpolitiken,
i fråga om vilken jag tyckte att herr
Strängs framställning var mycket intressant,
vill jag erinra om att jag i
mitt första anförande uttryckte uppfattningen,
att om man finge ett klar -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

läggande av vad priset för miljön är i
jämförelse med för andra produkter —
Dalimén har också talat för detta —
kunde man mycket väl tänka sig att
där uppstode ett spontant val till förmån
för en bättre miljö i jämförelse
med en snabb ökning av annan konsumtion.

Så sent som i år har man också från
den socialdemokratiska majoriteten avvisat
en rad förslag från oss som gått
längre i miljöskyddande syfte än vad
regeringen vill vara med om.

Sedan är det verkligen nödvändigt,
herr talman, att på samma sätt som
herr Eliasson i Sundborn reagera mot
finansministerns framställning av det
riktiga i den politik som han själv och
regeringen förde under 1968: ”Högkonjunkturen
kom till slut och var
skulle vi varit om oppositionens förslag
hade genomförts?”

Dessa förslag innebär för det första
en del åtgärder som automatiskt skulle
ha avvecklats. För det andra var de i
hög grad selektivt insatta. Vad finansministern
här är ute efter är tydligen
ett försvar för en av honom själv förd,
icke tillräckligt konjunkturanpassad
politik, en politik som medförde bekymmer
och besvärligheter för många
människor här i landet, många fler än
det var nödvändigt att utsätta därför.
Såväl medan vi förde denna diskussion
1968 som i efterhand har man från stora
löntagarorganisationer uttryckt precis
samma mening som vi gjorde då
och som den jag uttrycker nu. Det var
alltså en dåligt konjunkturanpassad politik.

.Tåg instämmer med herr Holmberg
beträffande skatterna i ett avseende;
det var ett häpnadsväckande uttalande
som finansministern gjorde när han
sade: ”Jag har inte tagit upp de långsiktiga
skatteproblemen i år. Varför
gör man det från oppositionens sida?
Varför har folkpartiet och centerpartiet
tillsammans en stor gemensam reservation?”
Jo, herr finansminister,

därför att vi nu — det har varit fallet
under en längre tid — anser att en sådan
genomgripande skattereform är
nödvändig, därför att finansministern
skulle ha tagit itu med den saken tidigare
och därför att vi nu för vår del
vill precisera några bärande linjer för
en lösning.

Sedan är det säkerligen finansministern
välbekant att när det gäller de
konkreta högerförslagen om skattesänkningar
har vi för vår del liksom
under tidigare år icke ansett dem möjliga
att genomföra.

Vad kapitalskatterna beträffar menar
jag, med utgångspunkt i att jag finner
det riktigt att finansministern inte
i detalj preciserar sin inställning på
den punkten, att jag har samma rätt att
inte göra det. En generell höjning av
kapitalskatterna anser jag emellertid
inte befogad, så mycket kan jag säga.

Det är dock klart att penningvärdets
förändring är ett mycket starkt
skäl för lindring av både förmögenhets-
och arvslottsskatterna, när det är
fråga om de mindre förmögenheterna
och arven. Att detta i sin tur kan föranleda
justeringar av skatteskalorna
och viss ökning i fråga om större förmögenheter
och arv är naturligt. Under
alla förhållanden tror jag att man
härvidlag också måste ta hänsyn till
spareffekterna och de effekter som finansministern
i ett annat sammanhang
har uttryckt farhågor för, nämligen kapitalflyktseffekterna.
Man kan inte isolera
de båda senare avvägandena från
hela detta problem; det måste finansministern
vara medveten om.

Herr talman! Det citat som finansministern
läste upp om socialisering
kan ju tolkas på både det ena och det
andra sättet. Det kan användas som
underlag för den ståndpunkt som finansministern
intar men också som
underlag för den ståndpunkt som man
intagit inom det socialdemokratiska
ungdomsförbundet — och inte bara
där; jag fäster, som jag redan nämnt,

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

mindre vikt vid det. Även landets båda
största arbetarkommuner har ju uttryckt
sitt instämmande i t. ex. kravet
på banksocialisering. Det kan man väl
kalla starka krafter inom det socialdemokratiska
partiet!

Mitt resonemang om centralisering
kontra decentralisering gällde i huvudsak
inte det nuvarande tillståndet utan
den framtida utvecklingslinjen. Herr
Sträng befinner sig ändå på en centraliseringslinje,
ehuru icke alls på en så
utpräglad socialiseringslinje som de
andra instanser jag här talat om. Här
fordras ett klarare besked från finansministern
än vi hittills har fått.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hermansson ställde
en fråga till mig: Skall man tillåta
vilka typer av investeringar som helst?
Det förhåller sig ju så att det som resultat
av en investering kommer fram
en produkt. I vårt fria konsumtionssamhälle
kan en del produkter visserligen
sägas vara viktigare än andra
produkter, men på det hela taget svarar
produktionen mot medborgarnas
önskemål. Jag är medveten om att herr
Hermansson kan invända, att medborgarnas
önskningar är manipulerade
och dirigerade av en reklamverksamhet,
som inte känner några gränser,
och därför inte är något riktigt uttryck
för vad de egentligen vill ha, men jag
har alltid avhållit mig från sådana patentklara
uppfattningar i dessa frågor.

Vad är det vi gör i detta land? Vi
har en skogsindustri som producerar
sågad vara, trä, plywood, craft liner,
papper, massa o. s. v. Vi har en varvsindustri
som gör båtar från ganska lyxbetonade
färjor — som fraktar herr
Hermansson, om han någon gång reser
över Östersjön till Europas kontinent
—• till oljetankers och lastfartyg. Vi har
en järn- och stålindustri, vars produkter
vi alla känner till. Vi har en beklädnadsindustri,
som gör allt från ar -

Ekonomisk debatt

betskläder av blåtwills till — höll jag
på att säga — fru Timanders rymddräkt;
om den är fabrikstillverkad eller
specialgjord vill jag dock låta vara
osagt. Vi har också en livsmedelsindustri,
som producerar vad vi önskar på
det området.

Jag har ganska svårt att tänka mig
att regeringen skulle bestämma vilka
typer av industrier som skall få producera
och vilka produkter som skall
få föras ut i marknaden. Produktionsinriktningen
är väl ett uttryck för i
vilken konsumtionsnivå och standardnivå
en nation är.

När jag har haft tillfälle att resa omkring
litet ute i världen har jag funnit,
att nationer som befinner sig i början
på en standardstegring är tvingade till
prioritering av en helt annan karaktär
än nationer som har passerat låt mig
säga det första och det andra steget på
denna långa väg. Det är helt naturligt
att Frankrike och andra länder i Europa
efter kriget måste sätta in sina resurser
på områden som man gav preferenser,
t. ex. för återuppbyggnaden.
När jag reste i Sovjetunionen hade jag
tillfälle att tala med dess planeringschefer.
Landet var då i en sådan situation
att det viktigaste var att producera
elektrisk kraft och stål, hämta fram
olja och se till att jordbruket gav livsmedel
i tillräcklig utsträckning, så att
medborgarna kunde äta sig mätta.

Jag har tyvärr bara varit där en
gång, men jag har talat med andra som
har varit där efter det att jag reste där
1963 eller 1964. Sovjetunionen har nu
kommit litet längre i den allmänna
standardstegringen och släpper fram
en konsumentvaruproduktion som,
även om den inte har samma karaktär
av lyx som den har i vårt land, ändå
börjar tendera åt det hållet. Får man
leva och ha hälsan och behålla freden
är man väl snart inne i samma mönster
som vi.

När jag reste där gjorde man inga
bilar för privat behov. De allra flesta av

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

oss som sitter i denna kammare håller
oss med en privatbil för personligt behov
oavsett vilken partitillhörighet vi
råkar ha. Men i Sovjet hade man ransonerat
tillgångarna och använde sin
bilindustri till att göra i huvudsak
astbilar. Det tarvades en mycket mirutiöst
granskad licens för den privatperson
som ville köpa en privatbil. Det
är möjligt att man i dag, sedan man utvecklat
industrin, har helt andra och
liberalare grunder och att Sovjetmedborgaren
nu utan alltför stora svårigheter
kan köpa sin Volga, sin Moskvitch
eller sin Fiat — ty man tillverkar
ju även Fiat i Sovjetunionen numera.
Det är således en fråga om i vilket läge
man befinner sig i den allmänna utvecklingen;
industrins investeringar
och produktion reflekterar i stor utsträckning
läget.

Jag skulle inte vara beredd att säga
att det vore särdeles lämpligt att centralt
dirigera alla investeringar i vårt
land. Man kan visserligen ibland reta
sig på att det tillverkas vissa produkter
som inte är lika angelägna som
andra där man tycker att det vore bättre
om ansträngningarna sattes in, men
på det hela taget är vår blandekonomi
ett ganska riktigt uttryck för de breda
folklagrens önskemål. Vi är inte — jag
vill här försvara Medelsvensson — manipulerade
i den utsträckning som man
ibland gör gällande i den s. k. radikala
agitationen.

Herr Eliasson i Sundborn — och jag
kan inkludera även herr Wedén — försökte
försvara ståndpunkten för ett år
sedan. Jag vidhåller uppfattningen att
det varit fel att släppa loss generella
stimulanser i maj månad 1968. Redan
då började uppgången, och man gör
inte generella liberaliseringar för att
efter någon eller ett par månader låta
dem efterträdas av nya skärpningar i
den ekonomiska politiken. På det hela
taget är den ekonomiska politikens instrument
inte så rörligt att det utan vidare
går att göra en fin, snabb anpass -

ning från den ena dagen till den andra,
från vecka till vecka. Man skulle önska
att det vore möjligt, men i praktiken
spelar vissa tröghetselement in.

Vad jag däremot är absolut övertygad
om är, att ifall vi hade följt mittenpartiernas
rekommendationer, så hade vi
inte kunnat hålla den prisstabilitet som
vi kan se tillbaka på i dag. Vi hade haft
en sämre valutareserv, vi hade varit
längre ut i det kalla vattnet, och vi
hade haft mindre motståndskraft mot
de internationella valutaspekulationer
som vi sedermera fått uppleva. Det är
min mycket bestämda övertygelse.

Låt mig vidare till herr Eliasson i
Sundborn säga, att jag inte kontrollräknat
om det är precis 1 000 miljoner kronor
som släppts loss av investeringsmedel
i de tre storstadsområdena. Man
kanske först får göra den reflektionen
att de pengarna inte har utlöst någon
aktivitet eller efterfrågan på ett år och
inte heller på två år, utan det är fråga
om en tidsperiod på tre, fyra och i något
fall fem år. Dessutom innebar det
lössläppandet att man erhöll ett par
hundra miljoner kronors investeringar
i lokaliseringsbygderna. Det gör man
inte med generella lättnader i den ekonomiska
politiken. Då får man alltihop
satsat just i de områden som ligger vid
sidan om skogslänen. Vi tvingade fram
investeringarna i Luleå, Piteå, Kalix,
Lycksele och Sollefteå — för att nu taga
några exempel. Det resultatet hade herr
Eliasson inte kunnat avläsa med alternativet
generella lättnader i den ekonomiska
politiken.

Låt mig säga, även om jag inte längre
skall tala om Volvo, att vad jag ville
illustrera var följande: Volvo i Göteborg
har en sammansättningsverkstad. Företaget
har ett investeringsprogram framför
sig som fram till år 1980 kommer att
öka arbetsstyrkan med 4 000 å 5 000
personer. Det betyder följaktligen att
det behövs mer folk i Olofström i Blekinge,
mer folk på ett par ställen i
Skaraborgs län, mer folk på ett par stäl -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

len i Dalsland, mer folk i Umeå, mer
folk i Västmanlands bergslag och mer
folk i alla de småorter i Småland och
Mellansverige som tillverkar detaljer till
denna utökade volvoproduktion. När
emellertid den tekniska apparaten skall
utvecklas, när forskningen skall sättas
in och när det blir fler bilar att sätta
samman, då kommer det att betyda en
ökad aktivitet i Göteborg. Denna bild
bör man ha klar för sig när man —
något som tyvärr varit fallet -— gör
dessa enkla jämförelser som jag fann i
herr Eliassons inlägg.

Så några ord till herr Holmberg. Jag
brukar få finna mig i det mesta, och
visst skall jag finna mig i att ni diskuterar
skatter även i dag. Men jag tilllåter
mig trots allt att ha den uppfattningen,
att skattedebatten vinner på att man
för den när de konkreta utredningsförslagen
föreligger och när frågorna blir
aktuella. Kommer det ett skatteförslag,
så har det föregåtts av en stor offentlig
debatt och ett remissförfarande; det har
väckts motioner, och det har förekommit
en diskussion i bevillningsutskottet.
Jag tycker nog att debatten i riksdagen
lämpligen bör komma därefter i stället
för på detta utomordentligt förberedande
plan. Vad jag emellertid ville understyrka
var inkonsekvensen i att, samtidigt
som man ropar på den enkla och
rationella skattereformen, så drar man
sig inte för att komma med tjoget yrkanden
om ändringar i det gamla systemet.
Det är det jag anser inte går ihop
i den skattepolitiska debatt som herrarna
för.

Herr Holmberg gjorde ett medgivande
i sitt senaste inlägg. I det första anförandet
sade han, att det var angeläget
att liberalisera arvs- och förmögenhetsskatten.
Jag antecknade, så jag minns
inte fel på den punkten. I det andra inlägget
sade han, att det är angeläget att
göra det för de mindre förmögenhetsägarna
och de mindre arvstagarna. Jag
tycker nog att herr Holmberg börjar
nalkas problemen från mer realistiska

Ekonomisk debatt

utgångspunkter. När vi så småningom
får akterna på bordet får vi se vad herr
Holmberg stannar för. Det är möjligt att
vi kan ha skilda uppfattningar om var
gränsen går för vad som menas med
mindre förmögenhetsägare och större
förmögenhetsägare. Kommer en ny regering
att experimentera med socialiseringsingripanden,
frågar herr Holmberg.
Det vore förmätet om jag gjorde
mig till tolk inte bara för den sittande
regeringen utan även för en eventuell
ny regering. Jag kan uttrycka mig så
försiktigt att jag säger att jag skulle bli
mycket överraskad om en ny regering
skulle experimentera med socialiseringsingripanden.
Att en ny regering på
samma sätt som den sittande regeringen
finner det förenligt med sin allmänna
politik att ha ett ökat statsinflytande på
vissa områden har ingenting med experiment
i socialiseringssyfte att göra.
Jag skulle således tro att en ny regering
på det hela taget fortsätter i den gamla
regeringens fotspår. Herr Holmberg säger
att man skall fråga inte endast
finansministern om detta, utan man
skall fråga även andra. Jag får då överlåta
åt herr Holmberg att välja lämpliga
ögonblick och fråga andra, jag svarar
som sagt för mig i detta sammanhang.

Herr Wedén tog upp samma fråga
som herr Eliasson i Sundborn, nämligen
att vad de tyckte i fjol var alldeles
riktigt. Som jag tidigare framhållit tror
jag däremot att deras åsikt var alldeles
felaktig. Jag har tillåtit mig säga att vi
borde tacka vår himmelske Skapare för
att förslagställarna var i opposition vid
det tillfället och inte satt i regeringen.

Herr talman! Vad herr Wedén anförde
i övrigt var inte så direkt riktat mot
finansministern och regeringen att det
bör föranleda något egentligt svar utöver
detta.

Herr HERMANSSON (vpk) kort genmäle: Herr

talman! Herr Sträng ville intyga
att Svensson inte var manipulerad. Jag

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

tycker däremot att herr Sträng själv
föreföll mycket manipulerad av liberala
idéer, när han talade om vårt fria konsumtionssamhälle.
Jag tror inte att det
existerar i den formen som man inbillar
sig i den liberala teorin.

Herr Sträng ville också hävda den
uppfattningen att de enda typer av samhällen,
där det vore angeläget för statsmakterna
att gå in och prioritera olika
verksamhetsområden eller olika användningar
av bruttonationalprodukten,
skulle vara samhällen som vore industriellt
mera outvecklade än vårt. Det
är ett grundläggande fel som finansministern
gör sig skyldig till om han gör
den bedömningen. En rad sådana prioriteringar
görs i vårt samhälle, men frågan
är vilka som skall bestämma och
fatta de avgörande besluten. Det handlar
här inte om att kanslihuset skall
sitta och bestämma vilka tyger och konsumtionsvaror
som skall produceras,
utan det handlar om de stora besluten.
Vi anser att regering och riksdag skall
fatta beslut om fördelning av nationalprodukten
på investeringar och konsumtion
och även på investeringsområdena
i stort. Vem fattar annars besluten?
Ja, inte är det konsumenterna,
utan det är andra maktgrupper i samhället
som gör det. Man kan inte vifta
bort detta problem med hänvisning till
det fria konsumtionssamhället.

Herr Strängs liberala inställning kom
till uttryck även när han tog upp miljöfrågorna
och åberopade professor Dahmén
och framställde dennes synpunkt
så — vilket han själv instämde i — att
man skall få skita ner hur mycket som
helst bara man betalar för sig. Jag kan
inte dela den uppfattningen. En sådan
uppfattning kan inte få ligga till grund
för samhällets miljöpolitik att en medborgare,
de företag, de grupper som kan
betala skall ha rättighet att fördärva
miljön hur mycket de vill. Den frågan
bör nog finansministern tänka över en
gång till.

Jag vill ta upp en annan fråga med

honom, som gäller företagsbeskattningen.
Vårt parti är det enda som har följt
en klar linje när det gäller beskattningen
av de stora förmögenheterna
och arven. Vi vill också att det skall
göras en allmän utredning om företagsbeskattningen.
Jag vill gärna veta, varför
den tidigare igångsatta utredningen
om företagsbeskattningen inte fortsattes,
varför den först lades in i kylskåpet
av finansministern och nu har fått
frysa till döds. Jag tror att en allmän
översyn av företagsbeskattningen är
mycket angelägen. En sådan har också
krävts av de stora löntagarorganisationerna:
Landsorganisationen och TCO.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga att jag
har svårt att föreställa mig en mera
fruktansvärd torped än den som herr
Sträng nyss satte under manipulationsteoriernas
ark. Jag tror att hans position
i det fallet är mycket stark. Däremot
är hans position verkligen inte
stark när det gäller vad som borde ha
gjorts 1968 utöver vad regeringen gjorde
— observera, herr finansminister,
att det gäller kalenderåret 1968!

Det är riktigt att vi i januari månad
lade fram förslag om en mera expansiv
politik, i mycket stor utsträckning bestående
av selektivt insatta åtgärder.
Det sades i den motion som herr Hedlund
och jag väckte att de av regeringen
föreslagna åtgärderna syntes oss otillräckliga.
Samtidigt sades det emellertid
också att det var klart att en hög beredskap
krävdes, så att i händelse av en
snabb konjunkturförbättring under vintern
1968/69 eller månaderna därefter
den expansiva politiken kunde dämpas.
De inslag vi särskilt tänkte på var en
tidigareläggning av försvarsbeställningar
och en utökning av vägarbetena i
Norrland — åtgärder som regeringen i
viss utsträckning vidtar nu.

Jag måste verkligen säga, herr talman,
att de människor som det här i
första hand gäller skulle haft större an -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

ledning att tacka sin himmelske Skapare
om finansministern velat lyssna
till dem och till oss när det gällde åtgärder
som skulle vidtas i början av
1968. Detta har ingenting att göra med
beredskapen mot den senare insättande
högkonjunkturen.

Finansministern avstår från att gå vidare
i debatten om utvecklingen av det
framtida ekonomiska systemet här i
landet. Jag får då ännu en gång säga att
det inte är någonting likgiltigt, som
man bara kan sudda bort, att de båda
största arbetarekommunerna, Stockholms
och Göteborgs, i socialiseringsfrågorna
har en inställning som är helt
skild från den som finansministern här
representerar. Det är någonting som
man inte bara kan rycka på axlarna åt,
och det är väl inte märkvärdigt om detta
föranleder frågor som riktas till hela
regeringen.

Till slut, herr talman, vill jag säga att
vi nu har en högkonjunktur i de södra
och mellersta delarna av landet. Jag
tror att det finns anledning för finansministern
att, liksom vi gjorde 1968,
tänka på att det naturligtvis kommer
en vändning igen. Jag tror att statsmakterna
då bättre än hittills kan hjälpa
till genom att i tid vidta exportfrämjande
åtgärder för att stödja det
svenska näringslivet. Det tar nämligen
också tid att arbeta sig in på olika
marknader.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Som herr Wedén redan
har påpekat förbigick herr Sträng resonemanget
om de selektiva åtgärderna,
t. ex. ökat vägbyggande och ökade
industribeställningar med tonvikt på
skogslänen, där man hade stor arbetslöshet
och åtgärder av detta slag alltså
kunde sättas in.

Jag skall inte ta upp investeringsfonderna
igen, eftersom min tid är
starkt begränsad, men jag vill säga till
herr Sträng att det inte bara inom cen -

Ekonomisk debatt

terpartiet finns en enhällig uppfattning,
att regeringen icke har skött denna sak
på ett tillfredsställande sätt och att man
i större utsträckning borde ha utnyttjat
investeringsfonderna i lokaliseringspolitiskt
syfte. Jag är övertygad om att
det i dag även inom övriga partier finns
många som har sympatier för den uppfattning
som vi så ofta har givit uttryck
åt.

Herr Sträng gav 90 miljoner av frisläppta
investeringsfondsmedel till en
storindustri i ett storstadsområde, och
samtidigt gav han, om jag inte minns
fel, 10 miljoner, alltså eu ganska liten
smula, för investeringar i ett skogslän.
På det sättet kan man inte klara arbetslösheten
i norrlandslänen och vissa angränsande
län. Vår kritik på den punkten
står alltså fast. Mot bakgrund av
detta kräver vi nu att det skall införas
speciella investeringsfonder för företag
var som helst i landet och att företagen
skall få använda medlen om de sätter
in dem i investeringar inom speciellt
arbetslöshetsdrabbade områden.

Så till sist några ord om lönerörelsen.
Herr Sträng sade att samordningen
i år inte hade tett sig så lätt att realisera
och att detta skulle vara ett skäl
mot stabiliseringskonferenser. Om någonting
står klart efter vad som hände
1966 och vad som har hänt i år är det
emellertid att det behövs en bättre samordning.
Att löntagarorganisationerna
har olika intressen och måste resonera
sig samman är klart, och det går inte
att skapa större jämlikhet utan en bättre
samordning än som nu förekommer.

Herr Geijer kastade för ett år sedan
fram tanken, att staten skulle blanda
sig i avtalsrörelsen. Jag ställer då frågan:
Varför skall inte vi med bibehållen
förhandlingsrätt och förhandlingsfrihet
kunna finna former för en samordning
på frivillig väg?

Herr HOLMBERG (m) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern sade
att skattedebatten skulle vinna på att

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

det funnes konkreta utredningsförslag
på bordet. Jag håller gärna med om att
det alltid är lättare att diskutera, om
man har tillgång till ett stort och genomtänkt
sakmaterial, och detta ger mig
anledning att ställa en allvarlig fråga
till finansministern.

Vi fick höra tidigare att vi under
1970 kan vänta oss ett stort skattepaket
från regeringen. Ännu har det icke tillsatts
i varje fall någon parlamentarisk
utredning som skall behandla denna
sak, såvida det inte gäller reminiscenser
av 1960 års skatteberedning. Man
får därför förmoda att herr Strängs egna
goda och förtjänstfulla medarbetare
håller på med detta arbete inom lyckta
dörrar i herr Strängs eget kansli.

När skall då den allmänna debatten
om en så viktig skattefråga äga rum?
Skall den smygas på riksdagen i form
av en proposition, eller skall vi plötsligt
få en omfattande departementspromemoria
med så kort remisstid, att någon
egentlig skattedebatt inte kan föras? Finansminister

Strängs påstående om
hur skatteärendena skall behandlas motiverar
alltså en mycket allvarlig fråga.

Till slut vill jag säga att vi naturligtvis
kan strida om ord. Jag tycker att
orden liberal och liberalisering många
gånger är bra uttryck, men det var inte
de orden jag använde i samband med
förmögenhetsbeskattningen. Jag har just
sett efter i protokollet, och jag hoppas
att herr Sträng korrigerar sina egna
anteckningar.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det väsentliga var ju
att herr Holmberg i sitt första inlägg
inte gjorde distinktionen att det var de
mindre förmögenhetsägarna och de
mindre arven som han ömmade för,
utan han talade rent generellt om att
här var det nödvändigt med lindrigare
beskattning.

Herr Hermansson och jag kan natur -

ligtvis fortsätta att diskutera vem av
oss som är mest manipulerad. Jag vågar
utifrån det historiska perspektivet med.
full förtröstan överlämna åt vem som
helst att avgöra om det är jag eller herr
Hermansson som råkar vara mest manipulerad.

Herr Hermansson tog sedan upp frågan
om miljöpolitikens kostnader, vilket
är en mera reell fråga. Jag tyckte
det var intressant att få den belyst, och
jag försökte belysa den i mitt första
inlägg. Det kostar att driva miljöpolitik.
Man kan betala det på flera sätt.
Man kan betala det genom att direkt
finansiera det över statsskatten, man
kan betala det genom att lägga avgifter
på den produktion som föranleder miljöförstöringen.
En del kanske föredrar
det ena, en del det andra. I realiteten
är det väl på det sättet att, oavsett vilken
väg man går, det i sista hand är
konsumenten som får betala. Därest
man lägger avgiften på den som producerar
de miljöfarliga produkterna,
tar han ju ut kostnaderna i sista hand
av konsumenten. Jag kan säga att frågan
är, om man skall betala det via en
direkt eller indirekt beskattning, men
det måste betalas. Det var det jag ville
illustrera, och i den debatten har det
förts diskussioner om olika finansieringsfrågor.
Jag fann till min överraskning
att herr Hermansson tycks leva
i en värld, där han tror, att detta kan
ordnas utan att det kostar någonting
och utan att någon behöver betala kostnaderna.

Det blir naturligtvis ganska tradigt
att hålla på att stöta och blöta detta om
vad som hände under 1968. Herr Wedén
citerar vad man från oppositionens sida
tyckte i januari månad. Jag citerade
vad man från oppositionens sida tyckte
de sista dagarna i maj månad 1968.
Herr Wedén talade om att man borde
tidigarelägga försvarsbeställningar. Vi
prövade det under den föregående vintern.
Men att efter den sista maj 1968
hålla på att ytterligare skjuta på be -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

ställningarna skulle ha varit felaktigt,
och jag tror att herr Wedén ger mig
rätt i det. Jag kanske missförstår herr
Wedén.

(Herr Wedén: Vi sätter i gång beställningarna
nu.)

Nej, vi skjuter på beställningarna.
Det är den stora skillnaden. Herr Wedén
vill sätta i gång dem, och vi beslutar
att skjuta på dem med hänsyn
till det samhällsekonomiska läget.

Vidare ville herr Wedén, och det
ville även herr Hedlund, som svarade
för argumenteringen, slopa energiskatten,
och han ville skjuta på uttagandet
av arbetsgivaravgiften, som ger 600 å
700 miljoner till statskassan och som
trätt i kraft den 1 januari innevarande
år. Allt detta är ju försämringar av
en finanspolitik, som skulle ha aktualiserats
just nu i ett läge, när vi inte
har råd med några försämringar.

Herr Eliasson i Sundhorn kom tillbaka
till sina klagomål över mitt sätt
att sköta investeringsfonderna. Dessutom
säger han: Vad ni ville för ett år
sedan var ökade industribeställningar i
skogslänen. Tyvärr är det på det sättet
att den svenska industri, där man kan
lägga in ökade beställningar, är i liten
utsträckning placerad i skogslänen. Det
är följaktligen en allmän, till intet förpliktande
formulering som inte ger något
utbyte, därför att man inte kan aktualisera
eller aktivisera en sysselsättning.
Industrierna ligger på andra håll i
vårt land. Det är mycket begränsade
möjligheter i skogslänen.

Herr Eliasson i Sundborn gjorde vissa
jämförelser och framhöll att 90 miljoner
släpptes i ett storstadsområde och
10 miljoner i Norrland. Det är möjligt
att mitt minne sviker mig, men jag brukar
ha ett rätt bra minne för siffror.
Det ärende som herr Eliasson väl närmast
tänker på gällde 60 miljoner i storstadsområdet
och 10 miljoner längst
upp i norr. Om det inte hade blivit 60
miljoner i storstadsområdet hade det
inte heller blivit 10 miljoner i norr —

Ekonomisk debatt

jag tror det är angeläget att herr Eliasson
har klart för sig detta förhållande.

Han kom sedan tillbaka och talade
om samordningen i lönerörelserna men
det var för auditoriet, ty han är tillräckligt
klok för att förstå att varken
hans eller min övertalningsförmåga kan
ändra på faktiska förhållanden och den
motstridande uppfattningen hos de direkt
involverade parterna. När de
inte själva kan resonera sig till enighet
där de sitter på samma sida om bordet,
hur i Herrans namn skall då vi lägga
någonting till den debatten som skulle
kunna ge intryck av att faktiska motsättningar
överbryggas.

Herr Holmberg slutade med att ställa
en direkt fråga till mig, nämligen hur
ett kommande skatteförslag kommer att
behandlas. Jag är inte beredd att ge
det definitiva svaret i dag men kan
säga att jag tror det vore rätt meningslöst
att företa en parlamentarisk utredning.
Vi har haft sådana i skattepolitiska
frågor till övermått. Allt vad som
kan utredas är utrett, och det är här
fråga om en politisk viljeyttring. Vad
vill man göra och hur mycket vågar man
pressa den indirekta skatten i höjden
utan att det får sådana konsekvenser
med avseende på revanschkänslor och
kompensationskrav på löntagarsidan, att
man måste konstatera att man tagit till
för mycket?

Vad är det stora problemet i Norge i
dag? Herr Holmberg betecknade, om
jag inte minns fel, den norska modellen
som föredömlig för vår kommande
skattepolitiska verksamhet. Det finns
vissa bra saker i det norska förslaget
om man bara ser på halva problemet,
nämligen en rad skattesänkningar. Men
i fråga om mervärdeskatten rör det sig
om en höjning från 12 till 20 procent,
och detta har inte herr Holmberg redovisat.
Det betyder att norrmännen får
en stegring av sina levnadskostnader,
och det diskuteras om det kommer att
röra sig om 5, 6 eller 7 procent. Härtill
kommer den ofrånkomliga stegring i

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Meddelande ang. kvällsplenum — Ekonomisk debatt

levnadskostnaderna som ingen nation
med rimlig sysselsättning undgår, och
jag är inte säker på om norrmännen gör
så klokt när de med ens är beredda att
acceptera en total levnadskostnadsstegring
på upp till 8, 9 eller 10 procent.
Jag är inte heller alldeles säker på att
de är på det klara med vilka revanschkänslor
detta kan komma att väcka.

Jag tror också att norrmännen är betydligt
mera tveksamma, även på regeringssidan,
än herr Holmberg som
svensk eftersägare när han kommenterar
den norska skattepolitiken. Han
kan ju slå upp dagens nummer av sitt
liv- och husorgan, Svenska Dagbladet,
och finna en intressant andraledare, i
vilken återges en intervju med statsminister
Borten. Statsminister Borten lär
ha förklarat — för vilket han kritiserats
mycket skarpt i Svenska Dagbladet —
att man möjligen kunde få vänta med
den här skattereformen. Han har skorna
på sig och känner var de tränger. Han
känner opinionen bland jordbrukare
och löntagare, de som blir lidande av
denna levnadskostnadsstegring.

Problemet är alltså litet annorlunda
än vad herr Holmberg tror. Vid en kommande
skattereform i vårt land gäller
det att göra dessa avvägningar, och de
är inte utredningsmässiga utan exklusivt
politiska. Här är det fråga om en
politisk viljeakt, och utformningen av
den blir avgörande för hur skattereformen
kommer att te sig. Förslag därom
kommer att läggas på riksdagens bord
efter ett sådant politiskt ställningstagande,
och sedan har herr Holmberg att
göra sina politiska ställningstaganden
under motionstiden i vanlig ordning. Så
kommer det att gå, vågar jag lova herr
Holmberg.

Ordet lämnades på begäran till

Herr HOLMBERG (m), som yttrade:

Herr talman! Jag beklagar att varken
herr Wedén, herr Eliasson i Sundborn
eller jag själv har någon replikrätt kvar

och därför inte kan bemöta finansministern.

§ 8

Meddelande ang. kvällsplenum

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Som kammarens ärade ledamöter torde
ha observerat har vi funnit oss nödsakade
att sätta upp anslag om fortsättande
av detta plenum klockan 19.30,
efter sedvanlig middagspaus. Jag beklagar
att det arrangemanget blivit nödvändigt,
men med hänsyn till arbetsförhållandena
här i riksdagen, inte minst
stenografernas, och med hänsyn till de
18 talare som återstår på listan har
detta ansetts ofrånkomligt. Jag vågar
emellertid rikta en vädjan till dessa 18
talare att i möjligaste mån koncentrera
sina inlägg, så att vi åtminstone kan gå
till votering i dessa frågor före midnatt.

§ 9

Ekonomisk debatt (forts.)

Återupptogs behandlingen av bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående
beräkning av bevillningarna för
budgetåret 1969/70, m. m. jämte motioner,
bankoutskottets utlåtanden nr 38,
i anledning av motioner angående den
ekonomiska politiken, och nr 39 över
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående komplettering av
riksstatsförslaget för budgetåret 1969/70,
m. m., samt statsutskottets utlåtande nr
121, i anledning av motioner angående
sysselsättningspolitiskt motiverade hyrestillskott
m. m.; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr HERMANSSON (vpk), som yttrade: Herr

talman! Jag lovar att i detta an -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

förande fatta mig väsentligt kortare än
finansministern.

Herr Sträng ville diskutera med mig
vem av oss som var mest manipulerad,
och även om herr Sträng nu har lämnat
kammaren vill jag säga att den saken
kan vi naturligtvis diskutera, men den
är inte särskilt intressant. Det intressanta
är i vilken riktning vi är manipulerade.
Och då konstaterar jag än en
gång att herr Sträng i dag framträder
här som i mycket hög grad manipulerad
i liberal riktning. Detta framgick
även när herr Sträng på nytt ville ta upp
miljöfrågorna till diskussion.

Det är självklart att det kostar pengar
att bota nedsmutsningen av miljön, men
man får där skilja på två olika saker.
Fn ståndpunkt som jag tycker är korrekt
och riktig är att de som sysslar med sådan
produktion eller verksamhet som
smutsar ner miljön skall betala kostnaderna
för att förhindra nedsmutsningen.
Men herr Sträng sade något annat. Han
hävdade att frågeställningen var, att om
man bara betalade kostnaden för att använda
nedsmutsande produkter kan man
enligt hans mening ha rätt att smutsa
ned. Det är en ståndpunkt som jag inte
kan godkänna, ty den leder ju till en
fortsatt mycket stark miljöförstöring.

Sedan fann herr Wedén att finansministerns
polemik mot mig om det s. k.
fria konsumtionssamhället var mycket
övertygande. Herr Wedén menar tydligen
då att konsumenterna har all den
makt i vårt samhälle som de rimligen
kan kräva. Men där finns det en intressant
motsättning i folkpartiets inställning.
Om man hävdar att allting är
väl beställt, varför talar då folkpartiet
och herr Wedén så varmt för att man
måste öka konsumenternas inflytande?
Redan det kravet tyder ju på att allt inte
är så väl beställt på detta område som
herr Wedén ville göra gällande.

Herr talman! Det har i denna debatt
varit många frågor uppe som rör löntagarna,
vilka utgör en majoritet av vårt
''ands befolkning, och för dem är just nu
C — Andra kammarens protokoll 1969.

Ekonomisk debatt

utgången av avtalsrörelsen den avgörande
ekonomiska frågan. Tyvärr är avtalsrörelsens
uppläggning sådan att de
berörda många hundra tusen löntagarna
har små formella möjligheter att aktivt
påverka dess utgång. Bland många fackligt
organiserade finns en känsla av att
de saknar avgörande inflytande såväl
över de förutsättningar under vilka de
utför sitt arbete som över arbetskraftens
betalning. De känslorna blir allt
starkare. Löntagarna måste emellertid
utnyttja de reella möjligheter som trots
allt finns och visa den aktivitet som
är nödvändig för att framtvinga ett
gynnsamt avtal. Arbetsgivareföreningens
attityd blir alltmera högdragen och
överlägsen. Vad som berättas i dagens
tidningar om vägran att betala ur överenskomna
löneförbättringar retroaktivt
är typiskt härför. Man drar ut i det
oändliga på avtalsförhandlingarna och
gör därigenom stora räntevinster, och
man räknar samtidigt med att slippa
betala ut högre löner för den tid avtalsförhandlingarna
pågått.

Jag är emellertid övertygad om att
Arbetsgivareföreningen kommer att bita
sig i tummen om den fortsätter med
denna cyniska attityd. Den möts av
förbittring på avtalskonferenserna och
på arbetsplatserna.

Det huvudtema som jag avsett att taga
upp i dag och som jag mycket kort
skall beröra är frågan om skattebördans
fördelning. Jag gör det i anslutning
till motioner som vår partigrupp väckt
och som behandlats under denna punkt.
Vi har i detta avseende eu rad konkreta
förslag som ingår i ett skattepolitiskt
program. Huvudlinjen i detta är en
minskning av skattebördan på de vanliga
inkomsttagarna, framför allt låginkomstgrupperna,
och en skärpning av
beskattningen av stora förmögenheter,
gåvor och arv, av vinster på aktie- och
markspekulation och av bolagsvinsterna.

Bevillningsutskottet har skjutit upp
motionen om en skärpt beskattning av
Nr 30

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

aktievinster och markvärdestegring till
höstriksdagen. Jag skall därför inte taga
upp den frågan även om den är brännande
aktuell. Jag vill bara säga att
finansministerns argumentering beträffande
aktievinsterna för någon vecka sedan
i denna kammare icke var övertygande.
Det finns utomordentligt starka
skäl för att omedelbart skärpa beskattningen
av vinster på aktiespekulation
och markvärdestegring.

Vårt krav på en väsentlig skärpning
av förmögenhetsskatten och av arvs- och
gåvoskatten avvisas av bevillningsutskottet
med motiveringen att dessa problem
diskuteras inom kapitalskatteberedningen.
Det är nu inga nykläckta förslag
vi för fram, utan vi har framställt
dem under en lång rad av år. Jag vill
verkligen uttrycka förhoppningen att
kraven inom arbetarrörelsen på att dessa
skatter äntligen skärps skall ha blivit
så starka att regeringen tvingas att
snarast framlägga ett förslag. Skall vi
gissa att sådana förslag kommer att
spela en stor roll i nästa års valrörelse?

Vi har också krävt en provisorisk
höjning av bolagsskatten med 10 procent
samtidigt med en allsidig utredning om
hela företagsbeskattningen. Jag fick tyvärr
inget svar av finansministern på
min fråga varför denna utredning, som
startades för några år sedan, lades in
i kylskåpet och nu bar frusits ned till
döds. Vi menar att en sådan utredning
i högsta grad är påkallad och snarast
måste genomföras.

Den utredning som arbetade framlade
bara ett förslag, nämligen om än
gynnsammare avskrivningsregler för företagen.
Härom beslutade ju också riksdagen
i går. Dessa utökade skattefavörer
till företagen på avskrivningssidan
gör en skärpning av uttagningsprocenten
ännu mera berättigad. Herr Sträng
medgav nu under debatten det som herr
Brandt i natt var så angelägen om att inte
hålla med om, nämligen att de svenska
företagen är mycket favoriserade redan
före den ändring av beskattningen

som riksdagen nu beslutat. Herr Brandt
trodde i natt att hela grisen Särimner
skulle ätas upp om denna åtgärd skulle
genomföras. Det förefaller mig emellertid
finnas mycket kött kvar på den grisen
— möjligen kan man säga att det
är alltför fett.

Huvudfrågan för oss är emellertid
att få till stånd en sänkning av skatterna
för låginkomstgrupperna. Någon
längre motivering behöver inte ges för
detta krav. Inkomstfördelningen har
blivit ännu mera ojämn, låginkomstgrupperna
belastas mycket hårt, och
den pågående avtalsrörelsen kommer
icke att medföra en lösning på deras
problem. Vi har ställt ett konkret förslag
som omedelbart kan genomföras.
Det gäller en fördubbling av det nuvarande
schablonavdraget för kommunalskatten.
En sådan förändring skulle uteslutande
gynna låginkomstgrupperna.
Skattebortfallet för statskassan beräknas
för helt budgetår bli 340 miljoner kronor.

Vi anser emellertid att man sedan
måste gå vidare och genomföra en omfattande
skattereform där låginkomstgruppernas
intressen speciellt tillgodoses.
Utskottet har tagit upp ett resonemang
om denna fråga och avvisar den
i några sammanhang framförda tanken
på s. k. negativ inkomstskatt. Vi tror
att en mera ingående prövning av denna
idé är nödvändig, men jag kan samtidigt
säga att vi anser att inkomsttryggheten
för låginkomstgrupperna främst
bör säkras genom lagstiftning om en
minimilön, givetvis i kombination med
en samhällelig säkring av en minimiinkomst
för alla medborgare.

En omedelbar skattesänkning för låginkomstgrupperna
är nödvändig. Man
bör inte skjuta hela denna fråga till
nästa år, såsom regeringen och riksdagsmajoriteten
nu förefaller ha planer på.
Oss förefaller det upprörande att riksdagen
kan besluta om en skattelindring
för framför allt företagen med flera
hundra miljoner kronor, såsom man

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

gjorde i går, men säger nej till kravet
på en omedelbar skattesänkning för låginkomstgrupperna.

Hur går den attityden ihop med löftena
om kamp för ökad jämlikhet? Inte
alls. Regeringens nuvarande linje i skattepolitiken
vidgar klyftorna i stället
för att minska dem. Jag vill understryka
vad herr Sträng sade: Allt vad du
vill göra en viss grupp — han menade
i skattehänseende — måste en annan
grupp betala. Jag tror att riksdagen borde
ha tänkt på det innan beslut fattades
om ytterligare lindring av företagsbeskattningen.

Herr talman! Man talar ofta om jämlikhet,
men fattar beslut som ökar klassklyftorna.
Jag tror inte att det var för
en sådan politik som så många svenska
medborgare röstade i valet 1968.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till motionerna I: 1060 och II:
1220, I: 710 och II: 794 samt I: 711 och
II: 795.

Under detta anförande övertog herr
andre vice talmannen ledningen av förhandlingarna.

Därefter anförde:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Innan jag går in på de
ekonomiska frågorna vill jag gärna med
några ord, för vidarebefordran till högerledaren,
bemöta den oförskämdhet
som han gjorde sig skyldig till mot finansministern
— som ju har god förmåga
att försvara sig själv — men även
mot vissa ledamöter av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen, vilka enligt
högerledaren skulle ha en annan
uppfattning i socialiseringsfrågorna än
finansministern. Herr Holmberg sade
att dessa ledamöter skrämts bort från
talarlistan i dag. Jag tror inte att det,
om det finns några socialdemokratiska
ledamöter här i kammaren som har en
annan uppfattning i socialiseringsfrågan
än finansministern, går att skräm -

Ekonomisk debatt

ma bort dessa ledamöter från talarlistan.
Däremot har vi socialdemokratiska
ledamöter i dag vinnlagt oss om att
begränsa våra insatser i debatten, eftersom
det är så uppenbart att tidsnöden
är stor. De som står anmälda på talarlistan
är personer som på grund av
sin placering i utskott och på annat
sätt är skyldiga att göra en insats i debatten,
och de kommer också att tala.
Det vore värdefullt om man även på den
borgerliga sidan kunde försöka iaktta
en sådan balans i sitt uppträdande.

Herr Wedén ansåg att vad de två
största socialdemokratiska arbetarkommunerna
hade uttalat i fråga om bl. a.
banksocialiseringen måste tillmätas stor
vikt. Men inom det socialdemokratiska
partiet är ju ändå partikongressen den
högsta beslutande instansen, och de motioner
som väckts inom arbetarkommunerna
kommer ju i höst att behandlas
av partikongressen. Och mellan kongresserna
måste ändå partistyrelse och
riksdagsgrupp vara de organ som utåt
företräder partiets politik. Jag tror därför
att vad ett enstaka årsmöte i en
arbetarkommun kan uttala sig för inte
skall tillmätas alltför stor vikt.

Under den ekonomiska debatten har
från oppositionens sida hävdats att det
under förra året gjorts vissa felbedömningar
— man skulle ha fört en alltför
restriktiv politik, man skulle alldeles
i onödan ha låtit arbetslösheten öka
och man skulle genom andra försummelser
ha medverkat till att konjunkturuppgången
dröjde. Om man går till
ett uttalande av OECD:s generalsekreterare
finner man emellertid en helt annan
bedömning av frågan.

I det yttrande som han avgav i början
av maj månad inför Europarådet i
Strasbourg uttalades synnerligen stor
uppskattning av de svenska insatserna.
Den internationellt erkände ekonom som
uppehåller denna befattning går igenom
alla de svårigheter som OECD-staterna
råkat in i beroende på allt tätare förbindelser
mellan länderna. Valutasvå -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

righeterna är många gånger inte direkt
uttryck för att ekonomin i de olika delstaterna
skulle vara svag utan beror på
att expansionen har varit snabbare i de
internationella transaktionerna —• sådana
som handel, turism, transporter, kapitalrörelser
etc. — än i själva produktionen,
av vilket resultatet blir att
det ömsesidiga beroendet de nationella
ekonomierna emellan växer snabbt. Detta
gör också att små förändringar i de
stora staternas ekonomi kan leda till
sådana kriser i valutapolitiken som vi
upplevt under senare tid.

I samband med en redovisning för åtgärder
i olika länder framhöll generalsekreteraren,
att uppmärksamhet även
bör ägnas det arbete för det särskilt
kraftfulla system för snabb handling
som användes för att ändra klimatet på
den svenska arbetsmarknaden mellan
1967 och 1968 och till att förbereda en
ny expansion och för en stark ökning
av en redan hög omskolningskapacitet
och ingripande åtgärder för skapande
av selektiv sysselsättning. — Det är en
annan betygsättning än den som herr
Holmberg har redovisat i kammaren.

Om man går till den reviderade finansplanen
får man väl dela finansministerns
mening att det viktigaste nu är
att försöka bevara balansen i ekonomin.
Vi har redan upplevt hur man på olika
sätt dragit till bromsarna. Detta kan
enligt min mening få den verkan att
uppbromsningen görs så kraftig att
skogslänen och de eftersatta delarna
av landet liksom aldrig får någon del
av konjunkturuppgången. En av arbetsmarknadsstyrelsens
ämbetsmän, verksam
i min hemort, uttalade vid ett tillfälle
att än så länge har högkonjunkturen
i Göteborg och i stockholmsområdet
endast inneburit att de arbetslösa i våra
trakter har fått det sämre, eftersom
de generella instruktionerna har medfört
att beredskapsarbetena har nedskurits
och att de fortfarande små inkomstmöjligheterna
där ytterligare beskurits.
Det är alltså människor som kan för -

skaffa sig en inkomst på 10 000—11 000
kronor om året, som berörs av dessa åtgärder.

Nu har vi visserligen, som finansministern
sade, kunnat iaktta en viss uppgång
även i glesbygderna. I mitt eget
län har vi upplevt en minskning av
arbetslösheten med 555 personer från
april till maj, men vi har fortfarande
flera arbetslösa än vi hade 1968. Man
finner att det blir en uppgång i pappersindustrin
och man anställer semesteravlösare.
Det blir också en viss uppgång
i byggnadsindustrin, och man får
även uppleva att antalet lediga platser
ökar. Men på vissa områden tycks det
vara tämligen omöjligt att nå en expansion.

På ett av de arbetsförmedlingskontor
där skogsarbetarkåren är dominerande,
nämligen kontoret i Liden, som
ligger 50 kilometer från Sundsvall, har
man 141 arbetslösa. Minskningen är bara
åtta personer, och anledningen är
alldeles klar: där finns övervägande
skogsarbetare, och för dem har situationen
inte förbättrats.

Om man läser Svenska cellulosa AB:s
årsredovisning, finner man att bolaget
under år 1968 har minskat antalet industriarbetare
med 336 och antalet
skogsarbetare med 1 280. Det innebär
att detta bolag, med ett totalt antal anställda
av 12 000—13 000, på ett oerhört
markant sätt friställer människorna
i glesbygderna. SCA har också bestämda
planer på att till mitten av 1970-talet nedbringa den fast anställda skogsarbetarstammen,
som legat vid 3 500—
4 000 personer, till 200. Var och en
måste förstå vilka konsekvenser det får
för de bygder som är berörda.

På s. 10 i finansplanen kan man läsa
de planer som redovisas för arbetsmarknaden.
Där säges: »Som en följd
av det förändrade läget på arbetsmarknaden
sker nu en snabb neddragning
av vissa arbetsmarknadspolitiska aktiviteter
som under vintern haft stor
omfattning. Det innebär att arbets -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

marknaden får ett väsentligt tillskott
av sökande från beredskapsarbeten och
utbildningskurser. Antalet personer i
beredskapsarbeten uppgick vid månadsskiftet
mars—april till drygt 19 000
varav drygt 12 000 i skogslänen. Enligt
arbetsmarknadsmyndigheternas bedömning
bör arbetena kunna nedbringas så
att de i juni totalt i landet sysselsätter
ca 12 000 personer, huvuddelen av dessa
i särskilda beredskapsarbeten för
svårplacerad arbetskraft. Antalet personer
i arbetsmarknadsutbildning var
i mars ca 37 000 men beräknas i juni
vara nere i mindre än 20 000.»

Om man får tolka detta besked så,
att det rör sig om den säsongmässiga
nedskärningen av omskolningsverksamheten,
kan man kanske vara nöjd. De
flesta kurser börjar ju på sensommaren
eller hösten, och antalet människor
i omskolning är alltid lågt i juli och
augusti månader. Om det däremot skulle
betyda att myndigheterna inför hösten
avser att skära ned omskolningsverksamheten,
har man anledning att
vara litet ängslig, ty förhoppningarna
om att dessa människor utan varje omskolning
skall kunna föras ut till industrin
eller annat arbete måste vara
tämligen små.

Av våra arbetslöshetssiffror kan vi
se, att av de arbetslösa två tredjedelar
är i åldern över 50 år, och 35 procent
av dessa är över 60 år. Många av dem
är troligen inte lämpliga för omskolning.
I varje fall är det uteslutet att
de som kommer från skogs- och byggnadsarbete
utan omskolning skulle kunna
vara lämpliga för den industri som
nu ropar efter arbetskraft. Byggnadsfirmor
i Mälardalen, i Göteborg och i
Skåne värvar nu folk i norrlandslänen,
och Volvo skickar upp delegationer i
samma syfte, men inte ens dessa värvare
är intresserade av denna arbetskraft,
om den inte har fått omskolning.

Enligt min mening bör man i detta
läge ännu kraftigare än tidigare satsa
på omskolningsverksamheten. Jag vill

Ekonomisk debatt

tolka denna del av uttalandet i finansplanen
så, att det endast är den säsongmässiga
nedskärningen som nu avses
och inte en mera definitiv nedskärning
inför hösten.

Denna arbetslöshet visar också ganska
speciella drag. Byggnadsgrovarbetarkåren,
som tidigare varit tämligen
homogen, är nu i detta jämlikhetens
årtionde uppdelad i två bestämt avgränsade
grupper. Dessa har t. o. m. blivit
åtskilda på det sättet att de har olika
kort inom arbetsmarksnadsverket; den
ena gruppen har blåkort och den andra
har gråkort. Blåkort har de som
byggnadsfirmorna annonserar efter: Betongarbetare
— ett framtidsjobb. De som
har gråkort är byggnadsarbetare som
inte har denna betongutbildning utan
har sysslat med att vara grovarbetare
utan speciell yrkesutbildning eller med
en äldre yrkesutbildning. De är mycket
svåra att placera och känner sig naturligtvis
— det är förklarligt efter många
års slit — tämligen deklasserade när
de kommer till arbetsförmedlingar och
arbetsgivare med sina gråkort.

I den tämligen ljusa bild som vi i dag
har, med internationell uppgång och
en uppgång även inom landet, finns
vissa bekymmer. Vi är ibland ängsliga
i glesbygderna för att konjunkturuppgången
inte skall bli till så stor glädje
för oss. Men vi hoppas på dess långvarighet,
och lyckas man bara behålla
balansen i ekonomin och bemästra utvecklingen
så att inget övertryck uppkommer
kan väl utvecklingen leda till
en uppgång även i de delar av landet
som ännu inte i någon nämnvärd utsträckning
fått del av den.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Herr Martinsson sade
att hans parti hade skickat fram i debatten
endast dem som på grund av
sin utskottstillhörighet hade särskilda

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

uppgifter att bevaka och att det vore
bra om man även på den borgerliga sidan
kunde iaktta en sådan balans i sitt
uppträdande. Jag tror att det också vore
bra om herr Martinsson uttalade sig
något mer nyanserat på den punkten.
Jag kan inte finna annat än att i varje
fall det parti som jag företräder redan
har visat den balans som herr Martinsson
efterlyser.

Sedan vill jag med några ord beröra
eu del av vad finansministern tog upp
i sitt senaste av polemik bemängda yttrande.
Som redan har sagts här framförde
han det vid ett tillfälle då ingen
av de i debatten uppträdande hade någon
möjlighet att svara.

Finansministern tog bl. a. upp frågan
om arbetsgivaravgiften och vårt krav
på att, som han sade, skjuta på arbetsgivaravgiften.
Jag tycker att det är viktigt
att i protokollet få antecknat den
distinktionen, att vad vi begärde var
att skjuta på inte arbetsgivaravgiften
utan bestämmandet av denna tills man
kunde se hur konjunkturutvecklingen
hade utfallit. När vi sedan sett att konjunkturen
hade vänt, hade vi inte heller
något emot att beslut fattades om
arbetsgivaravgiften till den tidpunkt
som var utsatt.

Beträffande frågorna om flexibiliteten
i åtgärder på det finanspolitiska
området har vi också haft stöd från
LO-sidan.

Jag avser att ta upp en del skattefrågor,
som min partiledare tidigare i dag
egentligen inte berört annat än i den
omfattande polemiken. Jag kommer som
mitt partis företrädare i bevillningsutskottet
att något beröra de frågor som
tagits upp i reservationen 3 till bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

Det finns två faktorer som jag anser
måste bilda bakgrunden till varje
svensk skattedebatt i dag. Den första
är det osedvanligt höga skattetrycket
i Sverige jämfört med skattetrycket i
andra jämförbara länder. Den andra är
den i förhållande till statsskatten höga

kommunalskatten, som alldeles speciellt
drabbar de lägre inkomsttagarna. Med
sina 40 procent av bruttonationalprodukten
ligger det svenska skattetrycket
på klar topplats vid en jämförelse med
OECD-länderna. Det snabbt stigande
skattetrycket har också accentuerat behovet
av ett rättvist utformat skattesystem.
Vad som vid ett lågt skattetryck
mer är en fråga om teknik och metoder,
blir vid ett högt skattetryck känsliga
rättvisefrågor. Det är när det svider
ordentligt som de enskilda skattebetalarna
börjar undra. Vart har den heliga
skatteförmågeprincipen egentligen tagit
vägen? Ingen har väl avsvurit sig från
den, men alltmer har i alla fall verkligheten
fjärmat sig från den.

Kommunalskatterna slår särskilt hårt
på de lägre inkomsterna. Under den senaste
tioårsperioden har kommunalskatterna
ökat med 50 procent, och det
får verkligen inte effekter som överensstämmer
med skatteförmågeprincipen.
Man bör emellertid ta hänsyn till
att detta är den genomsnittliga ökningen.
Ser man efter hur det slår för olika
inkomsttagargrupper finner man, att det
är ännu sämre. Ökningen har t. ex. för
en gift inkomsttagare med 12 000 kronors
inkomst varit 56 procent. En gift
inkomsttagare med bara 8 000 kronors
inkomst har fått en ökning av kommunalskatten
under denna tioårsperiod
med 76 procent. Men i 100 000-kronorsklassen
har höjningen av kommunalskatten
under denna period bara varit
40 procent. Härtill kommer att man
mycket tydligt kan skönja ytterligare
höjningar av kommunalskatten med effekter
av detta slag.

Det är häpnadsväckande, tycker jag,
att finansministern inte har redovisat
någon konstruktiv fantasi på detta område.
Allmänna uttalanden om hjälp åt
låginkomsttagarna är bra, men effektiva
åtgärder i enlighet med uttalandena
är naturligtvis bättre. Efter vilka vägar
kan egentligen finansministern söka sig
eu lösning? Det kan väl inte bäst gagna

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

låginkomsttagarna att man fortsätter att
på detta sätt trycka i buskarna.

I sitt tal i mars i Östersund sade finansministern
att det är bättre att realistiskt
se problemet i ögonen och att
angripa det från de faktiska förutsättningarna
än att tala allmänna ord om
nödvändigheten av en genomgripande
skattereform. Javisst, det är bra! På allmänna
fraser lär ingen bli fet. Men det
gäller också om denna fras. Ty det blir
ytterst bara en sådan fras, om man inte
börjar bena upp förutsättningarna och
skissera vad det är man vill göra. I
folkpartiets skattemotion har vi försökt
att lösa problemet med kommunalskatten
och de lägre inkomsttagarna: att ge
alla ett avdrag direkt på den uträknade
skatten.

Det går som bekant inte att på ett
effektivt sätt lösa låginkomsttagarnas
skatteproblem genom att bara rikta sig
mot den statliga skatten. Till skillnad
från alla grundav dragshöjningar fungerar
vårt förslag inte som något incitament
i sig självt till ytterligare höjningar
av kommunalskatten. Det är klart
att det även finns andra tekniska vägar,
men det är säkert ganska svårt att hitta
andra sådana lösningar som både är effektiva
och inte skapar besvärande tröskelproblem.
Vad är det för lösning som
finansministern ruvar på? Det borde
vara av värde att få i gång en meningsfylld
diskussion på denna punkt. Finansministerns
tystnad försvårar detta.
År det meningen att ett förslag en dag
skall dimpa ned på riksdagens bord och
att vi sedan skall ta ställning till detta
förslag på ett par veckor? Kan det verkligen
vara på det sättet som reformpolitik
skall bedrivas?

I förlängningen av detta perspektiv
på låginkomsttagarna finns tanken på
en negativ inkomstskatt eller någon annan
form av garanterad minimiinkomst.
Bestämda ståndpunkter finns det knappast
underlag för i dag, men det finns
all anledning att snarast börja utreda
denna fråga. Den är intressant, den är

Ekonomisk debatt

principiellt betydelsefull och den ger
ett framtidsgrepp på låginkomstproblemen
som kan komma många av dagens
frågor att framstå som ett krafsande i
marginalen.

Vi vet egentligen ännu ingenting om
olägenheterna och svårigheterna, men
det är uppenbart att de finns. De måste
emellertid kartläggas innan man kan
uttala en bestämd mening. Redan nu
möter det oändliga svårigheter att få
t. ex. en riktig jämförelse mellan den
ena och den andra inkomsten. Blandningen
av skattepliktiga och icke skattepliktiga
inkomster gör rättvisande
jämförelser svåra. Jag tror inte att vi
kan åstadkomma någon rationell lösning
av skattefrågorna för låginkomsttagarna
förrän man har gjort någonting
åt även detta problem.

Jag skulle tro att finansministern nu
förfogar över praktiskt taget alla remissyttranden
över familjeskatteberedningens
arbete. Om förslagen får en nedgörande
kritik kan säkert inte vare sig
finansministern eller jag bli särskilt
ledsen eller ens förvånad. För egen del
anser jag det beklagligt att själva principen
om individuell beskattning blir
diskrediterad med dåliga förslag. Det
har även visat sig att många sammanknippar
effekterna av just de presenterade
förslagen med principen som sådan.
Man kan få höra att effekterna blev
ogynnsamma — alltså är principen felaktig,
och fyra års arbete har bevisat
att allt bör bli vid det gamla. Många
gånger under arbetet mötte jag människor
som tolkade finansministerns direktiv
om att hålla sig till en enda inkomstkälla
som ett effektivt sätt av en
gammal sambeskattare att skjuta hela
särbeskattningstanken i sank. Sådana
misstankar om vår värderade finansminister
vare mig helt främmande.

Vi kanske i dag kunde få ett klart
besked — dess värre har finansministern
efter den långa partiledardebatten
avvikit — om vilken färdriktning finansministern
anser vara den rätta. Fi -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

nansministern sade i ett tal i Östersund
i våras att mervärdeskatten är den enda
skatt som ger realistiska möjligheter att
åstadkomma en omfördelning till förmån
för de lågavlönade.

Men det gäller med samma kraft också
för en omfördelning till individuell
beskattning, och då förstår jag inte att
handlingsramarna blev så snäva att
uppgiften blev omöjlig. Om man nu vill
ha en lösning för låginkomsttagarna och
om man vill ha en individuell beskattning,
måste ju båda sakerna införas
samtidigt, eller menar man att detta med
individuell beskattning gäller högre inkomsttagare
och därför kan ges en sämre
prioritering? Det är i själva verket
precis tvärtom — i nuläget är individuell
beskattning något som i högsta
grad gäller människor med låga och
medelstora inkomster.

Alltför många glömmer att det gäller
att åstadkomma någon sorts skatterättvisa
också för de ensamstående. Att
skatten blir väsentligt ändrad beroende
på om man är gift eller ogift är naturligtvis
inte acceptabelt. Utformningen
av beskattningen måste knytas ihop
också med utformningen av barnstödet.
Ett sådant samlat grepp har regeringen
hittills inte velat ta, och det är beklagligt.

En ensamstående som har 30 000 kronors
inkomst får när han gifter sig en
sänkning av skatten med närmare 2 900
kronor, men den som har ett barn att
vårda och försörja får bara 900 kronor
i barnbidrag, vare sig han tjänar 30 000
eller t. ex. 10 000 kronor.

Man kan också göra jämförelsen på
ett annat sätt. Den som har 10 000 kronor
i inkomst och gifter sig får på
grund av äktenskapet en reducering av
skatten med ungefär 1 150 kronor, men
har han 80 000 kronor i inkomst, får
han 4160 kronor lägre skatt. Är det
verkligen en ordning som kan försvaras? Eller

se på en ensamstående som har
barn! Om han har en inkomst på bara

20 000 kronor, får han skatteskärpningar
på 4 000—5 000 kronor under loppet
av tre år när det yngsta barnet blir
16—18 år.

Det gäller att prioritera. Först och
främst måste låginkomstgruppernas problem
lösas. Fråga är då, om det finns
någon motsättning mellan hjälp åt låginkomstgrupperna
och ett införande av
den individuella beskattningen. Inkomststatistiken
visar att det bland de
ensamstående — och det är ju i stor
utsträckning dem det gäller — finns en
stor andel med mycket låga inkomster.
Av de ensamstående kvinnorna kommer
71 procent inte upp till 15 000 kronors
inkomst, och av de ensamstående kvinnorna
med barn är det 56 procent som
inte uppnår samma inkomst. Ensamstående
män har det inte så mycket bättre
— 46 procent av dem har samma låga
inkomst, men det har endast 7 procent
av familjer med två vuxna och barn.

Det finns alltså ingen motsats mellan
dessa saker och det finns anledning att
ta dem i ett gemensamt grepp. Jag behöver
väl inte stryka under vikten av att
det blir mjuka övergångsregler när man
tar detta större radikala grepp.

Vad kommer nu att hända? När vi arbetade
i familjeskatteberedningen fick
vi en närmast orimlig arbetsuppgift i
januari i år. Vår uppdragsgivare krävde
vid årsskiftet att hela arbetet skulle
vara klart inom en månad, före januari
månads slut. I det läget, då kravet kom,
var det närmast en omöjlig uppgift, men
syftet var vällovligt. Finansministern
ville ha fram förslaget, så att det skulle
remissbehandlas under våren och proposition
skulle kunna lämnas till vårriksdagen.
Mot den bakgrunden är det
en aning egendomligt att vi i dag inte
har hunnit längre.

Och inte heller i dag har vi fått något
besked om vad som skall hända. Hur
ser den exakta tidtabellen ut och vad
har finansministern för planer på innehållet?
Visst är man tacksam över att
skatteförslag blir remissbehandlade och

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

ännu mera tacksam över att remissinstansernas
synpunkter också blir avspeglade
i förslaget, men det finns i
alla fall ett allmänt intresse här i landet
att få del även av finansministerns
egen mening. Detta skulle berika debatten,
det vill jag säga, och göra den mera
meningsfylld.

Att se över marginalskatteproblemen
är också en angelägen uppgift. Tvärtemot
vad många hävdar är det en fråga
som i högsta grad gäller även de lägre
inkomsttagarna. Jag bar den tron, att
en hög marginalbelastning verkar nedsättande
på arbetsviljan. Det råder olika
uppfattningar om den saken, men
det finns inget bevis för någondera.
Längst nere i normalinkomstlägena
drabbar marginalskatterna hårt. För
pensionärerna — vi har nyligen diskuterat
den frågan här i kammaren — kan
marginalbelastningen trots vårens reform
uppgå till i många fall närmare
100 procent och ibland t. o. m. överstiga
100 procent.

Alla pengar som genom skatteflykt un.
dandras det allmänna betyder ett hårdare
tryck på andra människor. Det
är därför en rättvisefråga och en fördelningsfråga
att åstadkomma ett effektivt
skattesystem som förhindrar
skatteflykten. Jag tänker också på en
effektivitetsökning när det gäller själva
skatteindrivningen som skulle eliminera
de stora skatteavskrivningar som
vi har sett prov på.

Det är inte bara den direkta beskattningen
som man kan rikta stark kritik
mot. På den indirekta sidan finns kvar
de avarter som punktskatterna innebär.
Yi lägger, delvis av nykterhetspolitiska
skäl, en särskild skatt på alkoholhaltiga
drycker, och det är riktigt. Men vi lägger
samtidigt en extra punktskatt på sådana
drycker som man egentligen vill
stimulera framför allt ungdomar till att
dricka. Vad finns det för motiv för att
utöver momsen lägga 11 öre i skatt på
en läskedryck? Detta motverkar ju de
syften som man vill uppnå. Och vad

Ekonomisk debatt

finns det för motiv för guld- och silverskatten?
Det är, i alla fall för det mesta,
inte någon lyx det är fråga om. Den som
i traditionell ordning köper en guldring
till förlovningen för 150 kronor får utöver
momsen betala en särskild skatt på
27 kronor. Skall vi ha den förmyndarinställningen
kvar, att vi här bestämmer
vad som är lyx för den enskilde, eller
vad är det eljest för motiv?

Alldeles självklart måste man anvisa
vägar för att finansiera kostnadskrävande
förbättringar av den direkta
skatten. Vi har i reservationen anvisat
en ytterligare förskjutning mot den indirekta
beskattningen. Det är, såsom finansministern
redan många gånger har
sagt, den enda möjligheten att få tillräckligt
mycket pengar för att göra någonting
rejält både åt låginkomsttagarnas
problem, åt den individuella beskattningen
och åt en rad av de andra problem
som vi skisserat.

I det sammanhanget går det också
att göra något rejält åt barnstödet. Jag
syftar då inte på den självklara kompensationen
till pensionärer och barnfamiljer
och övrigt särskilt utsatta grupper
som blir en nödvändig konsekvens
av en höjd moms, utan jag tänker på den
avsevärda ökning av barnstödet som
barnförsörjarna alltför länge har fått
vänta på.

Finansministern talade här om att
hans skattesystem i många år har blivit
kallat för ett lapptäcke. Han sade
också att herrarna nu flitigt bär fram
nya lappar till täcket — jag är tacksam
för att jag alltså inte behöver känna
mig träffad av den kritiken. Men få bilder
är så flitigt använda som denna om
skattelapptäcket.

Enligt min mening är det en alldeles
för snäll bild. Den säger ingenting om
de inkonsekvenser som finns i skattesystemet,
de spänningar mellan alla de
inslag som är en motsats till någonting
annat, ingenting om hur effekter av en
åtgärd i högre eller lägre grad neutraliseras
av effekterna av en annan åt -

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

gärd. Lapptäcken kan vara verkligt
konstnärliga produkter. De kännetecknas
sannerligen inte av att bitar av
olika kvaliteter sammanfogas på så dåligt
sätt att de stretar i väg åt alla håll.

Finansministern har senast i dag aviserat
att ett skattepaket skall komma.
Är inte det beroende på att finansministern
efter trycket från oppositionen till
slut blivit medveten om att vårt skattemönster
behöver få en ny design? Men
hurdan design skall det bli? I dag har
redan mästerdesignaren själv trätt fram.

Eftersom finansministern menar att
det inte är fruktbärande med bara allmänna
fraser — i dag har han kritiserat
partiledarna för att de gjort onyanserade
uttalanden -— har man rätt att
vänta sig ganska väl utvecklade preciseringar
från hans sida om hur hans skiss
ser ut. Vi fick också höra punkterna repeterade.

För det första var det höjda indirekta
skatter, och det är ju konkret, men det
gäller att fastställa siffran, och den fick
vi inte höra. Den är ju också beroende
av de övriga punkterna. Det som är svårt
härvidlag är ju hur kompensationen
skall göras, men det fick vi inte heller
höra ett ord om.

Den andra punkten var att man skall
ordna upp familjebeskattningens så irriterande
problem. Jag undrar, om någon
kunde uppfatta på vilket sätt det
skulle ske, i vilken riktning arbetet skall
bedrivas. Nej, det sades ingenting om
det.

Vi fick i en annan punkt höra, att finansministern
inte heller tror, att kommunalskattens
verkningar kan lämnas
åt sidan. Men hur skall man lösa den
frågan? Det låter inte särskilt aktivt och
engagerat att uttala sig för att man inte
tror att man kan lämna den frågan åt
nansministern inte heller tror att komsidan.
Redan i finansplanen i årets början
kunde vi för övrigt konstatera, att
hela problemet med höjda kommunalskatter
och låginkomsttagarna fullstän -

digt förbigicks från finansministerns sida.

Nog är det märkligt att vi inte skall
kunna föra en debatt här i landet om
hur ett kommande skattesystem skall
se ut med konstruktiva bidrag även från
finansministern. Finansministern säger
först att han inte vill störa utredningsarbetet
och sedan när utredningsarbetet
är färdigt vill han i lugn och ro läsa
remissyttrandena. Därefter går det en
tid då ingenting händer. Slutligen kommer
propositionen. Det är den vanliga
tågordningen — i bästa fall. Annars kan
det bli som det blev med släpvagnsskatten.
Hur kan den proposition på en och
en halv sida som vi fick då utgöra konstruktivt
underlag för en debatt?

Vi har redan här i landet så mycket
utrett av olika utredningar att ett skattepaket
kan läggas fram. Det enda som
behövs är, som redan har sagts här, den
politiska viljan.

Det är en redovisning från finansministern
av vad viljan rymmer i detta
hänseende som efterlyses. Jag tror det
vore av värde att en sådan debatt kunde
föras innan en proposition läggs på
riksdagens bord.

Herr talman! Jag yrkar bifall till den
vid bevillningsutskottets betänkande
nr 50 fogade reservationen 3.

Herr MAGNUSSON i Borås (m):

Herr talman! Kammarens arbetsförhållanden
gör att representanter för
det utskott som avlämnat förevarande
betänkande först strax före middagspausen
får tillfälle framlägga sina synpunkter.

Det är inget tvivel om att finansministern
har rätt i att skattefrågan utretts
en hel del, men man har inte
vågat gå från ord till handling och under
tiden har vi kunnat bevittna verkningarna
av den höga direkta beskattningen,
en beskattning som inte passar
i dagens samhälle där det krävs en
skattepolitik som inte är inflationsdri -

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Nr 30

vande eller kostnadshöjande. Vi måste
ha en sparvänlig skattepolitik eftersom
vårt komplicerade samhälle kräver alltmer
kapital. Tidigare högerpartiet och
nuvarande moderata samlingspartiet
liar också påyrkat en ny skattepolitik.
Vi anser att detta är en av de allra viktigaste
frågorna, och därför har vi också
under flera år krävt olika former
av skattesänkningar för att visa att en
sådan politik åtminstone kan påbörjas.

Det är måhända för anspråksfullt att
säga att vi kräver en skattesänkning i
•och med framläggandet av vårt konkreta
förslag om en uttagning på 95
procent. Det är kanske riktigare att
säga att det skulle ske en minskning
av den ständigt pågående skatteökningen.
Nu skall man ju inte få tala om
skattesänkning i det här läget, men när
får man då göra det? Det går inte för
sig i inflationstider, och herr Sträng
varnade för en liten stund sedan för
det norska skattesänkningsförslagel
och sade att det skulle innebära en ökning
av levnadsomkostnaderna med 5
å 6 procent. Under flera år de senaste
decennierna har ju en sådan ökning
inträffat här i Sverige, och Norge skulle
i så fall börja att likna vårt land. Jag
liar emellertid kunnat ta del av den
norska propositionen och därvid funnit,
att en trebarnsfamilj med en inkomst
på 20 000 kronor trots dessa
kostnadshöjningar skulle få sin realinkomst
ökad med 4,6 procent.

Skulle det också i vårt land genomföras
en skattereform, varvid de svåraste
inflationsdrivande verkningarna
av vårt hårda direkta skattesystem tas
hort, uppstår det kanske ett produktionsvänligare
klimat och därmed blir
det större möjligheter till realinkomstökning.

Problemet är om vi i framtiden skall
tillåta att en växande andel av människornas
inkomster skall omhändertas av
samhället och disponeras av politikerna
eller om människorna själva skall få
bestämma över sina inkomster i större

Ekonomisk debatt

utsträckning. För närvarande är vi inne
på fel väg. Den marginella skattekvoten
t. ex., d. v. s. kvoten mellan ökningen
av den preliminära A-skatten och ökningen
av lönesumman, visar att mycket
mer än hälften av de nya inkomsterna
tas om hand av samhället. Då det rör sig
om ett genomsnitt betyder detta att en
övervägande del av inkomsten för de
flesta människor disponeras av det allmänna.

I vår reservation återges ett exempel
på verkningarna. Trots att vi inte räknat
med mer än 2 procents levnadskostnadsökning
blir det på grund av
det höga marginalskattetrycket inte
kvar mer än 0,7 procent av en 6-procentig
lönestegring. Det är självklart
att en sådan politik driver lönerna och
därmed kostnaderna i höjden, med en
försämrad konkurrensförmåga som
följd — och det är inte till nytta för
någon.

Detta system har också i stor utsträckning
ökat de nominella löneskillnaderna
och minst av allt befordrat
den s. k. jämlikheten. Här är vi inne i
en ond cirkel, som det gäller att komma
ur. Det är därför vi anser det vara
nödvändigt att få ett nytt skattesystem,
som bättre tillgodoser den enskildes
arbetsvilja och företagsamhet
och stimulerar till ökat personligt sparande.
Detta kan ske genom en rejäl
sänkning av de direkta skatterna. Vårt
krav innebär en sådan reform av skattepolitiken.
I ett sådant system menar
vi att inkomster på upp till cirka
20 000 kronor skall vara fria från statsbeskattning.

Under senaste tiden har det också
talats mycket om kommunalskatteavdraget.
I den debatten har avdragsrätten
många gånger framställts på ett felaktigt
sätt. Självklart finns det inte någon
skattekraft kvar i ett belopp som
redan har disponerats för annan skatt.
Kommunalskatteavdraget har haft till
uppgift att utjämna olikheterna i kommunernas
utdebitering, ett motiv som

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 fm.

Ekonomisk debatt

med tiden har vunnit i styrka. Vi torde
nu ha en spännvidd på ungefär 10
kronor per skattekrona mellan den
lägsta och den högsta utdebiteringen.
Detta innebär att beskattningen blir
onormalt hög för personer bosatta
inom de skattesvaga avfolkningskommunerna
om avdragsrätten borttages.
Lokalisering till glesbygderna, t. ex. till
Norrland, försvåras också när skatten
för människorna i området stiger avsevärt.

I vår reservation har vi understrukit
den bärande principen i det svenska
samhället, nämligen att familjen utgör
grunden för samhällets fortbestånd och
de ungas fostran. Hänsyn måste tagas
till det förhållandet vid skattesystemets
utformning. Därför måste vi sätta
oss in i vad det vackra talet om en
individuell beskattning i verkligheten
betyder. Man kan helt enkelt inte bortse
från att familjen inte bara ur sammanlevnadssynpunkt
utan även ur rent
ekonomiska synpunkter är en enhet.

Sedan familjeskatteberedningen nu
har lagt fram sitt vidunderliga förslag
rörande särbeskattningen tycks debatten
ha kommit av sig något. Detta är
väl naturligt med tanke på de verkningar
som förslaget skulle ha, bl. a.
mycket höga skattehöjningar för familjer
med små inkomster. Sedan detta
blivit bekantgjort har man varit mera
nyanserad i sin anslutning till särbeskattningsprincipen.

Det är helt orealistiskt att tänka sig
att man genom övergångsbestämmelser
skulle klara de problem som reser sig
på detta område. Jag förmodar att vi
alltjämt skall behålla skatteförmågeprincipen,
och under sådana förhållanden
kan ett renodlat särbeskattningssystem
varken nu eller i framtiden
tillämpas. Om vi håller fast vid
skatteförmågeprincipen måste vi också
ta hänsyn till hur många som skall
leva på en inkomst. Därför är det inte
möjligt att föreskriva att vissa personer
inte skall ha något ortsavdrag. Är

förresten inte hustruns arbete i hemmet
från samhällets synpunkt värt
2 250 kronor per år, d. v. s. ett belopp
som motsvarar ortsavdraget?

Det går inte att lösa problemen så
helt fritt från den kalla verklighetens
krav. Förhållandena är inte sådana att
kvinnorna alltid kan erhålla arbete ute
på öppna marknaden. Det kan väl inte
heller vara meningen att problemen
skall klaras av med några former av
kontanta bidrag från det allmänna. Det
skulle vara en förnedrande åtgärd. Det
skulle också innebära att jordbrukare
och företagare skulle tvingas anställa
hustrurna i sina rörelser och betala
dem lön samt inleverera preliminärskatt
och arbetsgivaravgift för dem.
Det går naturligtvis inte till på det sättet
i sådana småföretag, utan där är det
nödvändigt att rätta munnen efter matsäcken,
så att resultatet av det samlade
arbetet under året får bli avgörande
för storleken av vederbörandes inkomster.

Herr talman! Jag skulle gärna ha velat
diskutera många av de problem som
tagits upp under debatten här, men
jag skall respektera den maning som
den fungerande talmannen för en stund
sedan riktade till oss, nämligen att vi
skall fatta oss mycket kort. Jag skall
därför inte nu gå in på några ytterligare
frågor utan ber endast att få yrka
bifall till reservationerna 1 och 4 vid
bevillningsutskottets betänkande nr 50.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av förevarande
ärenden samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.05.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30

Fredagen den 30 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet.

§ 1

Ekonomisk debatt (forts.)

Herr talmannen meddelade, att överläggningen
rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 50, angående beräkning
av bevillningarna för budgetåret
1969/70, m. m. jämte motioner, bankoutskottets
utlåtanden nr 38, i anledning
av motioner angående den ekonomiska
politiken, och nr 39, över motioner i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående komplettering av riksstatsförslaget
för budgetåret 1969/70, m. m.,
samt statsutskottets utlåtande nr 121, i
anledning av motioner angående sysselsättningspolitiskt
motiverade hyrestillskott
m. m., nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Centerpartiets syn på
konjunkturläget och den förda ekonomiska
politiken, såsom förhållandena
avtecknas i kompletteringspropositionen
och i verkligheten, har herr Eliasson
i Sundborn redogjort för i sitt anförande
tidigare i dag. Jag kommer
därför närmast att uppehålla mig vid
de reservationer som av bland andra
centerpartiets representanter fogats till
bevillningsutskottets betänkande nr 50.

Liksom tidigare år kräver vi tillsammans
med folkpartiet en genomgripande
skattereform som syftar till en mer
rättvis inkomst- och standardfördelning
i samhället. Som herr Eliasson i

Sundborn redan framhållit räcker det
inte med de förbättringar som låginkomstgrupperna
kan komma att uppnå
i avtalsrörelsen. Skattepolitiken och
samhällets inkomstöverföringar måste
naturligtvis också vara verksamma instrument
för ökad jämlikhet. Det är
speciellt motiverat när vi vet att inkomstklyftorna
före skatter och inkomstöverföringar
ökat sedan mitten
av 1950-talet, under i varje fall en tioårsperiod
från denna tidpunkt räknat.
Det är möjligt att den utvecklingen
dämpats något i samband med konjunkturavmattningen
under senare år.

På skattesidan har vi haft en mycket
snabb stegring av den kommunala utdebiteringen.
Eftersom den kommunala
skatteutjämningen inte varit så effektiv
har denna skärpning av de proportionellt
utgående skatterna blivit
särskilt besvärande för områden i vårt
land som samtidigt kämpar med sysselsättningssvårigheter
och avfolkning.
Därför är det glädjande att — efter
åtskilliga centerframstötar i denna fråga
— enighet nu kunnat uppnås om en
ny utredning rörande kostnadsfördelningen
mellan stat och kommun. Därmed
kan man kanske hoppas på större
effektivitet i systemet och således ökad
jämlikhet mellan skattebetalarna i olika
kommuner och en mera likvärdig
servicestandard för olika medborgare
oavsett var de bor i landet.

Kommunalskatterna har, vilket framhållits
tidigare i dag från denna talarstol,
ökat från kronor 13:68 för tio år
sedan till kronor 20:25 i år, d. v. s. i
runt tal med 50 procent. I och med att
kommunalskatten är avdragsgill vid
den statliga taxeringen kommer den

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

relativt sett att drabba låginkomstgrupperna
hårdare än vad eljest hade blivit
fallet. Den får snarast en verkan som
är rakt motsatt den som vår progressiva
direkta skatt har. Den som har hög
marginalskatt får därigenom — enkelt
uttryckt — en ganska stor del av sin
kommunalskatt betald av staten.

Sedan början av 1960-talet har vi
haft en successiv förskjutning från direkt
skatt till indirekt skatt, d. v. s. allmän
varuskatt och numera mervärdeskatt.
Även denna skattereform drabbar
hårdast den som måste konsumera
hela eller övervägande delen av sin inkomst;
därmed betalas en tiondel avinkomsten
i skatt under förutsättning
att den används för skattepliktig konsumtion.
Denna konsekvens av förskjutningen
till indirekt beskattning
understryker särskilt kravet på kompensation
till de sämst ställda vid varje
tillfälle som en förskjutning till mera
indirekt beskattning sker. En sådan
kompensation kan uppnås genom höjda
barnbidrag och folkpensioner. Dessa
åtgärder måste emellertid kombineras
med särskilda lättnader i den direkta
skatten för de lägsta inkomstgrupperna.
Dessutom är det enligt vår
uppfattning, som vi förfäktat under
lång tid, mycket angeläget med ytterligare
skattesänkningar för dem som
har det sämst ställt.

Den individuella beskattningen har
varit särskilt aktuell i debatten under
den senaste tiden i och med att familjeskatteberedningen
framlagt sina
förslag till lösningar på detta problem.
Nu är väl de allra flesta ense om, att
inte något av de alternativ som utredningen
lagt fram ger någon tillfredsställande
lösning. Därför kommer det
inte att bli möjligt att genomföra en
snabb reform på det här området. Det
återstår dessutom att finna metoder,
som kan garantera dem som inte kan
få arbete utanför hemmet en med
andra jämförbara grupper likvärdig
standardutveckling även efter en sär -

beskattningsreform. Svårigheterna att
få arbete kan ha en mängd olika skäl,
t. ex. ålder, bristande utbildning eller
ensidig näringsstruktur på boendeorten.

Det är oerhört viktigt — och det är
en förutsättning för en dylik reform

— att man inte genom lösningen av
denna i och för sig angelägna jämlikhetsfråga
samtidigt ställer andra människor
i strykklass, d. v. s. minskar förutsättningarna
för jämlikhet. Ett genomförande
av särsbeskattningen
måste också kräva en avsevärd övergångstid,
under vilken man kan tänka
sig att sam- och särbeskattningen fungerar
jämsides. Det skulle således bli
en successiv övergång till det senare
systemet.

Det är således för centerpartiets del
alldeles klart att en skattereform —-som vi hoppas kan genomföras snart

— måste syfta till att i första hand lätta
skattebördan för människor i de
lägsta inkomstklasserna. Särskilt den
kommunala skatten är — såsom framhållits
— betungande för många grupper.
Hela 90 procent av alla skattebetalare
erlägger mer skatt till kommunen
än till staten, och man måste komma
upp i ganska höga inkomstlägen innan
statsskatten väger över.

Vi har därför under en följd av år
krävt införande av ett särskilt schablonavdrag
i den kommunala beskattningen
just med hänsyn till låginkomstgrupperna.
Vi är angelägna om
att understryka att en sådan mer genomgripande
skattereform, som finansministern
från denna talarstol i dag;
har utlovat, också i första hand lättar
skattebördan på den kommunala sidan.
Samtidigt måste man givetvis kompensera
kommunerna. Eljest skulle reformen
urholka den kommunala skatten.

Till sist, herr talman, skall jag med
några ord beröra centerpartiets reservation
angående företagsbeskattningen.
I en motion med anledning av kompletteringspropositionen
har vi föreslagit.

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30

en snabbutredning om inrättande av
särskilda fonder i företagen, som dessa
skulle få använda för investeringar
i vissa begränsade geografiska områden
av landet, vilka har speciella sysselsättningsproblem.
I dag är det angeläget
att investeringsfonderna används
i samma syfte, eftersom det där finns
pengar fonderade. Men investeringsfonderna
har vissa begränsningar, som
de nya fonderna inte skulle få enligt
vårt förslag. Dessa fonder med lokaliseringspolitiskt
syfte skulle tillåtas i
alla företag och således inte såsom investeringsfonderna
vara begränsade till
aktiebolag, ekonomiska föreningar eller
dylikt. Därmed skulle även de mindre
företagen få ökade möjligheter till fondanvändning.
Dessutom har vi som bekant
haft åtskilliga investeringar från
investeringsfonder, vilkas tyngsta del
använts i områden där det inte finns
sysselsättningssvårigheter men som storföretagen
fått igenom för en liten investering
i t. ex. skogslänen.

De skattemässiga fördelar som skulle
förknippas med fondavsättningar uppvägs
i detta fall enligt vår uppfattning
av de samhällsekonomiska vinster som
uppstår om man därmed kan öka sysselsättningsmöjligheterna
på orter där
dessa är otillräckliga i dag. Dessutom
skulle även de berörda företagens lönebetalningsförmåga
något förbättras, vilket
är väsentligt för arbetskraften i
dessa företag.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 2
och 3 till bevillningsutskottets betänkande
nr 50.

Därefter anförde:

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Bevillningsutskottet är
väl det enda utskott som får uppleva
att ett statsråd uppträder som talesman
för dess majoritet och partiledarna
som reservanternas förespråkare,
såsom har skett här. Med anledning av

Ekonomisk debatt

detta och med tanke på att herr förste
vice talmannen har uppmanat oss att
fatta oss kort ber jag med dessa ord
att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr REGNÉLL (m):

Herr talman! Från bankoutskottet föreligger
två utlåtanden. Det första, nr
38, behandlar motioner som väckts under
den allmänna motionstiden. Det är
fråga om dels en principmotion som
mittenpartierna gemensamt avlämnat i
båda kamrarna, dels ett motionspar från
moderata samlingspartiet vari det framställts
krav på en parlamentarisk besparingsutredning.
Det andra utlåtandet,
nr 39, behandlar två motionspar med
mera begränsade syften som centerpartiet
och folkpartiet, nu vart för sig,
väckt i anslutning till tilläggspropositionen.

Utskottets socialdemokratiska hälft
har genomgående avvisat motionsyrkandena.
Oppositionspartierna har, med
mindre modifieringar på någon punkt,
hållit fast vid synpunkterna från motionerna,
och resultatet har blivit reservationer
över hela linjen. I fråga
om utlåtandet nr 38 står bakom reservationerna
en enig borgerlighet, så när
som på en punkt. I utlåtandet nr 39 har
däremot vi som företräder moderata
samlingspartiet — med undantag för
punkten om storstädernas expansion —
ansett att vi redan redovisat vårt ställningstagande
i utlåtandet om lokalisering
och därför saknat anledning till
förnyade påpekanden. Så mycket om
det tekniska. Av sakfrågor tänker jag
egentligen bara ta upp en enda.

I den reviderade nationalbudgeten,
som vi fick häromdagen, presenteras en
kreditmarknadskalkyl, där det räknas
med en nettokreditgivning under innevarande
år på 21 miljarder kronor.
Det är nytt svenskt rekord, drygt 1 miljard
kronor mer än den kredit som
förmedlades under 1968. I siffrorna ligger
ändå inte någon post för ökade

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

statstjänstemannalöner. Att sådana kommer
vet vi alla, och om inga andra inkomstkällor
flödar rikligare än man nu
räknat med måste statens upplåning bli
större.

Av de fyra konkurrenterna på lånemarknaden
— stat, kommuner, bostäder
och näringsliv — beräknas näringslivet
genom ökad investeringsbenägenhet
1969 gå förbi bostäderna och hamna
på 8,5 miljarder kronor mot bostädernas
8 miljarder kronor. För näringslivet
betyder det en ökning på 1 miljard
kronor i jämförelse med 1968. På
utbudssidan är det affärsbankernas utbud
som fungerar som restpost, d. v. s.
förs upp med den siffra som behövs
för att räknestycket skall gå jämnt upp.
I anslutning till det konstaterandet vill
jag nu göra några reflexioner.

Om affärsbankerna i enlighet med
kreditmarknadskalkylen under 1969
skulle stå för 6 miljarder kronor av
nettokreditgivningen behöver med gällande
bestämmelser en väsentlig del av
det beloppet läggas i likvida tillgångar
för att bankerna skall uppfylla kravet
på likviditetskvot. Vad som blir över
skulle knappast räcka till att klara ens
den utlåning till näringslivet som affärsbankerna
stod för 1968, än mindre
för de högre krav som kommer att ställas
i år. Det är i den belysningen som
man bör se mångas undran över att
riksbanken i sin omsorg om valutaläget
och bostadsfinansieringen i mars
tillgrep åtgärden att skärpa framräkningssättet
för affärsbankernas likviditetskvoter.
Man räknar med att de nya
reglerna i genomsnitt innebär en skärpning
på omkring 4 procent i jämförelse
med de grunder som gällde tidigare.
Som extra bekymmer tillkom att riksgäldskontoret
samtidigt upphörde att
ge dagslån till bankerna, vilka då blev
tvungna att planera för sin likviditet
med större marginaler.

Hur skall detta gå ihop? Jag har inte
sett något svar på den frågan. Om ingen
ändring sker står vi inför risken att

näringslivet inte kan få sina kreditönskningar
tillgodosedda. Det skulle innebära
att näringslivet inte kunde ta
till vara de chanser som den livligare
konjunkturen nu erbjuder. Det är osäkert
hur länge medvinden blåser —-det gäller att fånga upp den medan
den varar. Kreditsvårigheter skulle innebära
att företagen inte kunde försäkra
sig om de råvara- eller halvproduktlager,
som det är tryggt att ha när det
artar sig till köprush på marknaderna,
och att man inte skulle kunna skaffa
maskiner och utrustningar för utvidgningar
som i och för sig bedöms som
lönsamma. Vår exportindustri skulle
inte heller kunna lämna de leverantörskrediter
som numera är ett så viktigt
försäljningsargument.

Sådana perspektiv är allvarliga. De
gör det i första hand angeläget att undersöka,
om inte andra kreditanspråk
kan pressas ned. Men hur är det på den
punkten? Bostäderna skall ha sitt, det
vet vi. Riksbankens nya ingrepp var ju
delvis betingade just av en önskan att
underlätta bostadsfinansieringen. Kommunernas
anspråk är inte heller lätta att
pressa ned. Utvecklingen av statsutgifterna
är oroande. Den höga statsupplåning
som utgiftsöverskottet kräver är
besvärande.

I det läget är det trots finanasministerns
leda vid tanken, uttalad senast i
dag, naturligt att på nytt föra fram
tanken på en parlamentarisk besparingsutredning.
Den skulle inte minst inrikta
sig på att kartlägga effektiviteten
i den statliga verksamheten, där rationaliseringen
för närvarande bedrivs på
ett ganska splittrat sätt av olika instanser.
Förslaget om en parlamentarisk
besparingsutredning förs fram i reservationen
3 i bankoutskottets utlåtande nr
38, och jag ber här att få yrka bifall
till denna reservation.

Jag sade nyss att det främst var hänsyn
till vår valutaställning som föranledde
riksbanken att skärpa kreditrestriktionerna.
Det konstaterandet skulle

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30

kunna ge anledning till reflexioner dels
kring vår bytesbalans, dels kring den
internationella valutasituationen och
hur den berör oss. Finansministern —•
och andra med honom — har emellertid
naturligt nog redan varit inne på detta
spörsmål, och i första kammarens protokoll
kan vi om någon dag läsa ett
interpellationssvar som herr Gösta Jacobsson
fick om de internationella valutaproblemen.

Det kunde vara frestande att kommentera
en del av de uttalanden som
gjorts, till exempel finansministerns
oreserverade formuleringar om att Dmarken
inte kommer att skrivas upp
eller hans bestämda avståndstagande
från dem som rekommenderar större
svängningsutrymmen för valutorna.

Men talarlistan är lång, herr talman,
och jag nöjer mig, som jag lovade, med
att ha fört fram synpunkterna på kreditmarknadskalkylen.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Yttrandena över de motioner
om den ekonomiska politiken
som bankoutskottet har behandlat finns
intagna i två utlåtanden, i nr 38 beträffande
de motioner som väcktes under
den allmänna motionstiden och i nr 39
beträffande de motioner som väcktes i
anslutning till kompletteringspropositionen.

Av de motioner som väcktes vid riksdagens
början är den gemensamma partimotionen
från centerpartiet och folkpartiet
den mest omfattande. Denna motion
innehåller bl. a. en rad förslag till
åtgärder för att skapa en säkrare grund
för den ekonomiska politiken. En del
av förslagen har behandlats även vid
tidigare riksdagar, vilket emellertid inte
betyder att de mist sin aktualitet.
Tvärtom kan man säga att de fått förnyad
aktualitet genom den hastiga omsvängning
i konjunkturen som kunnat
registreras under vintern och våren och
de påtagliga svårigheter som man hade
att i förväg förutse denna uppgång.

Ekonomisk debatt

Till de förslag som riksdagen tidigare
har haft att ta ställning till hör
förslaget om att före varje större avtalsrörelse
kalla till en s. k. rundabordskonferens
med företrädare för bl. a.
arbetsmarknadens parter, riksdag och
regering samt fristående ekonomisk expertis.
Hit hör också förslaget om inrättande
av ett ekonomisk-socialt råd.
Förslagen har även i år avvisats av utskottet
med motiveringen att överläggningar
i den formen inte skulle ha någon
större uppgift att fylla.

Inte minst den pågående avtalsrörelsen
har emellertid påvisat behovet av
att man redan vid en avtalsrörelses början
tillsammans försöker resonera sig
fram till gemensamma ståndpunkter om
vad som finns att ta ut och vilka standardförbättringar
man eventuellt skall
prioritera. Att de löneförhandlingar som
pågår har blivit så segslitna hänger uppenbarligen
samman med att man inte
har haft någon sådan bas för förhandlingarna.

I samma motion har centerpartiet och
folkpartiet tagit upp frågan om en utredning
beträffande verkningarna av
olika finanspolitiska åtgärder. Syftet
med det förslaget torde vara ganska lätt
att förstå; det underlag som vi nu har
när vi sätter in olika åtgärder på t. ex.
skattepolitikens område är i många avseenden
bräckligt, och vad som kan göras
för att skapa en säkrare grund för
statsmakternas handlande kommer snart
att ge god avkastning. Utskottsmajoriteten
har emellertid ansett att de resultat
som den fortlöpande forskningen vid
universiteten, handelshögskolorna o.s. v.
avkastar är nog. Man torde emellertid då
ha bortsett från att det sällan är möjligt
att den vägen så att säga beställa
speciella utredningar på de områden
som man är mest intresserad av. Utskottet
åberopar också den analys av finanspolitikens
verkningar som nyligen
publicerats av OECD. Den utredningen
berör emellertid bara vissa begränsade
sektorer av detta område. Därför har

7 —- Andra kammarens protokoll 1969. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

vi inom oppositionen ansett det vara
befogat att riksdagen nu hos Kungl.
Maj :t begär en samlad översyn och analys
av hur olika finanspolitiska åtgärder
verkar.

Mittenpartierna för i sin motion också
på nytt fram kravet på att budgetplaneringen
byggs ut så att man får bättre
möjligheter att göra långsiktiga bedömningar
liksom kravet på en nationalbudget
i arbetskraftstermer. Det skall inte
bestridas att vissa förbättringar redan
har skett i dessa avseenden och att man
när den pågående långtidsutredningen
blir färdig troligen får ett ytterligare
förbättrat underlag för långtidsbedömningar.
Någon särskild utredning har
vi därför inte ansett vara befogad i nuläget.
Det skulle emellertid vara av stort
värde om riksdagen gjorde ett uttalande
där den underströk angelägenheten av
att man bygger ut budgetplaneringen i
dessa avseenden. Krav på ett sådant uttalande
framförs därför av oppositionspartiernas
representanter i bankoutskottet
i en reservation till utskottets utlåtande
nr 38.

Såväl mittenpartierna som moderata
samlingspartiet reser också krav på en
ny besparingsutredning. Det kan visserligen
sägas att resultatet av den besparingsutredning
som arbetade i slutet av
1950-talet blev skäligen magert. Men det
var knappast utredningens fel. Särskilt
om man i en parlamentarisk kommitté
granskar möjligheterna till kostnadsbesparingar
och större effektivitet i statsverksamheten
bör det finnas möjligheter
att åstadkomma åtskilliga besparingar.

De åtgärder som föreslås i de motioner
som har väckts i anslutning till
kompletteringspropositionen syftar
självfallet i första hand till att komma
till rätta med de ekonomisk-politiska
problem som uppkommit till följd av
den senaste tidens förändringar i det
ekonomiska läget. Helt allmänt är ju
den konjunkturbild som ges i kompletteringspropositionen
ganska ljus: pro -

duktionen stiger i åtskilligt snabbare
takt än under de närmast föregående
åren, och utrikeshandeln utvecklas mycket
gynnsamt.

Samtidigt finns emellertid också vissa
osäkerhetsmoment. Dit hör inte minst
vad som kan komma ut av oron på den
internationella valutamarknaden och de
betalningssvårigheter, som flera av våra
viktigaste exportländer brottas med.
Som en följd av valutaoron finns dessutom
tendenser till höjning av den internationella
räntenivån. För att undvika
valutaavtappning har olika länder tagit
till räntevapnet i hopp om att komma
i ett bättre konkurrensläge på valutamarknaden
i förhållande till andra länder.
Oftast leder emellertid dessa åtgärder
bara till kortsiktiga fördelar —•
ibland inga alls. Konsekvensen blir i
stället en internationell räntespiral i vilken
allt fler länder tvingas följa med.

Detta är naturligtvis en olycklig utveckling
ur många synpunkter. Det är
också vad finansministern tidigare i dag
har understrukit och beskrivit. Det är
därför angeläget att internationella överläggningar
kommer till stånd mellan berörda
länder om ränteproblemen. Det är
glädjande att svenska regeringsrepresentanter
redan har tagit upp frågan i
Europarådet. Något resultat kan dock
knappast väntas om inte regeringen —
ensam eller tillsammans med regeringarna
i grannländerna — följer upp frågan
i andra internationella organ, t. ex.
OECD.

Bland de rent inhemska problemen
dominerar sysselsättningsfrågorna. Dessa
har diskuterats mycket intensivt här
i riksdagen vid flera tillfällen under
vårsessionen. Jag skall därför nu fatta
mig relativt kort om dem.

I den partimotion som centerpartiet
har väckt i anslutning till kompletteringspropositionen
framläggs i tre punkter
konkreta förslag till åtgärder för
att komma till rätta med störningarna
på arbetsmarknaden. Sålunda föreslår
vi utredning av möjligheterna att be -

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30

gränsa storstadstillväxten, inrättande av
särskilda investeringsfonder med lokaliseringspolitisk
inriktning samt inrättande
av ett kontaktorgan mellan staten
och de mindre och medelstora företagens
organisationer i syfte att inventera
lämpliga lokaliseringsobjekt på
samma sätt som redan sker för de större
företagens del.

Om möjligheterna till industrilokalisering
i sysselsättningssvaga regioner
skall tillvaratas fullt ut, måste strävandena
att finna lämpliga lokaliseringsobjekt
utsträckas till ett brett skikt inom
näringslivet. Angeläget är härvid att de
mindre och medelstora företagen kommer
i åtanke. Etablering av sådana företag
har på många orter medfört ett avsevärt
sysselsättningstillskott. Samverkan
i lokaliseringsfrågor mellan staten
och näringslivet får alltså inte begränsas
till att avse de större företagen. Den
inbjudan som från statens sida riktats
till Sveriges industriförbund borde snarast
åtföljas av en liknande inbjudan till
de mindre och medelstora företagens
organisationer. Därför bör ett särskilt
organ komma till stånd för kontakt mellan
staten och sistnämnda organisationer
i syfte att inventera lämpliga lokaliseringsobjekt
bland mindre och medelstora
företag på samma sätt som nu sker
för de större företagens del.

Sedan vi skrev denna reservation har
det kommit till min kännedom att sådana
kontakter har tagits mellan staten
och de mindre företagens organisationer
och att dag redan skulle vara utsatt
för det första sammanträdet. Detta
borde logiskt sett föranleda även utskottets
majoritet att rösta för reservationen
2 i bankoutskottets utlåtande nr 39.

I annat fall röstar man mot den åtgärd
som redan genom kontakter med de små
och medelstora företagens organisationer
är på väg att genomföras.

Herr talman! Med vad jag här har anfört
ber jag att få yrka bifall till reservationerna
1, 2 a, 3, 4 och 5 i bankoutskottets
utlåtande nr 38, reservationerna

Ekonomisk debatt

1, 2, 4 och 6 i bankoutskottets utlåtande
nr 39 samt reservationen 2 i bevillningsutskottets
betänkande nr 50.

Herr LARSSON i Umeå (fp):

Herr talman! Den ekonomiska politiken,
som vi i dag debatterar, omspänner
stora och vida områden, och från
denna talarstol har väl redan sagts det
mesta om dessa problem, men det är
ändå några synpunkter som jag skulle
vilja anföra.

Att vi kommer att få en viss överhettning
i konjunkturen under detta år
är vi för dagen ganska överens om. Utvecklingen
har också visat att vi är på
väg in i en god konjunktur som utvecklar
en mycket stark uppgång på många
områden. Samtidigt som vi har en konjunkturuppgång
i vissa delar av vårt
land är emellertid bilden den rakt motsatta
inom andra delar av landet. Man
kan knappast säga att någon direkt ljusning
kan skönjas där, även om någon
liten förbättring har förmärkts i de
norra områdena. Fortfarande råder
dock en mycket besvärande arbetslöshet
där. Finansministern redogjorde tidigare
för att vi, samtidigt som det är brist
på arbetskraft i de expanderande orterna
i landet, får dras med en arbetslöshet
som fortfarande ligger på en mycket
hög nivå inom skogslänen. Generella
medel kommer att insättas för att
dämpa konjunkturen och investeringsverksamheten,
om det ser ut att bli risk
för en överhettning, men de åtgärderna
måste naturligtvis begränsas till just de
områden där risken för överhettning
föreligger. Kreditpolitiska medel har redan
insatts genom den begränsning som
affärsbankerna måste iaktta — detta
brukar vara den första åtgärd som man
vidtar för att dämpa takten. Men då läget
i skogslänen motiverar ytterligare
stimulansåtgärder bör de kreditpolitiska
åtgärderna utformas så, att de regionerna
inte drabbas av restriktioner. Man
får här inte tillgripa rent generella restriktioner,
utan dessa bör enligt min

100 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

uppfattning så anpassas till förhållandena,
att de blir ett smidigt instrument;
om man måste dra åt svångremmen på
vissa ställen måste man inom andra områden
vidta åtgärder av annat slag för
att få ut den effekt som eftersträvas. Jag
anser därför att särskilda villkor bör
gälla för de regioner som har det besvärligt
för närvarande och som kan
bedömas få det besvärligt också i framtiden,
eftersom det skulle gynna en ökad
investering på de områden där mycket
stora behov av stimulans nu föreligger.

Investeringsfondernas användande
bör få förtur för investeringar inom
skogslänen, och det bör klart utsägas
från statsmakterna, att frisläppandet av
fonderna förutsätter investeringar i de
sysselsättningssvaga områdena. Jag tror
att det är nödvändigt att det klart utsägs,
att om dessa fonder släpps fria, så
bör de användas med prioritet på de
områden där de i första hand behövs.
De är ju avsedda att användas i en lågkonjunktur.
När det råder lågkonjunktur
inom vissa delar av landet, bör man
därför söka styra flödet av medel från
investeringsfonderna till dessa områden,
i den mån man kan göra det. Detta
förutsätter givetvis att de som har sådana
fondmedel insatta på riksbanken
är villiga att göra dessa investeringar
och att detta är förenligt med deras
intressen.

I debatten om lokaliseringspolitiken
var vi också inne på tanken — åtminstone
framfördes den mycket starkt från
folkpartihåll — att man måste förutom
dessa åtgärder även tillgripa andra medel
för att stimulera företagen att göra
sina investeringar på de ställen där de
ur samhällsekonomisk synpunkt är mest
värdefulla.

De kommunala investeringarna kommer
också in i bilden. Det är alldeles
uppenbart att dessa bör prioriteras för
de kommuner som får göra följ dinvesteringar
genom privata eller statliga investeringar.
Om en industri investerar
på en ort följer helt automatiskt att kom -

munen måste göra mycket stora investeringar.
Jag anser att de kommuner som
måste göra sådana investeringar —-många gånger mycket snabbt — lättare
skall kunna komma ut på lånemarknaden
och bli prioriterade när det gäller
deras uppkommande kapitalbehov.

Den ekonomiska politiken bör enligt
min uppfattning så differentieras, atl
lättnader insätts i de områden där det
är motiverat och att åtstramningar drabbar
de områden där man befarar överhettning
i konjunkturen.

Herr talman! Efter det jag nu anfört
skall jag be att få beröra reservationerna.
Jag skall göra det synnerligen kortfattat.
I reservationen 1 till bankoutskottets
utlåtande nr 38 upptas frågan om
stabiliseringspolitiska konferenser. Reservanterna
understryker att förslaget
inte innebär någon rekommendation om
ingrepp i arbetsmarknadsparternas frihet
att träffa avtal. Det vill jag särskilt
understryka. Det är också givet att metoden
inte kan tillämpas vid pågående
avtalsförhandlingar.

Förtroendet för statsmakternas vilja
att åstadkomma samhällsekonomisk balans
bör stärkas, och parterna bör få ett
sådant förtroende till denna, att de inte
på grund av förväntade prisstegringar
ser sig nödsakade att gardera sig för
prishöjningar, vilket skulle få till följd
att prisstegringarna ytterligare påskyndades.

Stabiliseringskonferenserna har sin
viktigaste uppgift innan de egentliga
avtalsförhandlingarna börjar. Om vi
haft sådana konferenser före nu pågående
avtalsförhandlingar, skulle vi
kanske ha kunnat undvika den situation
som vi för dagen hamnat i. Parterna
har ju varit något ovissa om hur
utvecklingen skulle komma att gestalta
sig. Hade de vetat mer om förutsättningarna
tror jag att de lättare skulle
ha kunnat komma överens, eftersom de
då hade haft lättare att bedöma det utrymme
som finns.

Vi är väl alla överens om en sak,

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 101

nämligen att den situation som vi har
hamnat i då det gäller avtalsförhandlingarna
är i allra högsta grad otillfredsställande.

I reservationen 2 a föreslår reservanterna
en utredning om ett ekonomisksocialt
råd. Utskottsmajoriteten motsätter
sig en sådan utredning, och det är
inte första gången. Reservanterna anser
att det skulle vara av värde om ett
sådant råd kunde skapas, då det kunde
innebära ett verksamt medel för att
åstadkomma samhällsekonomisk balans.
En bättre belysning av olika intressen
skulle därigenom kunna erhållas,
vilket skulle vara av utomordentligt
värde.

I reservationen 3 föreslår reservanterna
tillsättandet av en besparingsutredning
med parlamentarisk sammansättning.
Utskottsmajoriteten anser att
vi redan nu har tillräckligt med organ
för att bevaka kostnadsutvecklingen. De
organ som vi har är värdefulla — det
skall inte bestridas — och de har naturligtvis
sin stora betydelse, men det
hindrar inte att man ytterligare fördjupar
sig i dessa problem. En besparingsutredning
innebär inte att man
minskar verksamheter eller gör indragningar
utan att tillgängliga resurser
används på sådant sätt att man får ut
mesta möjliga effekt av dem. Den begränsning
som alltid kommer att finnas
när det gäller utrymmet för lösning
av olika uppgifter förutsätter att uppgifterna
kan lösas på billigaste och rationellaste
sätt. Om så kan ske, skapas
också utrymme för andra saker som
annars kanske måste skjutas på framtiden.

I reservationen 4 föreslår reservanterna
utredning beträffande olika finanspolitiska
åtgärders verkningar på
produktion, sysselsättning och inkomstfördelning
samt av förväntningsbilden
inom näringslivet för en bättre och
snabbare bedömning av konjunkturutvecklingen.
Vi anser att de ekonomiskpolitiska
besluten skall kunna grundas

Ekonomisk debatt

på bästa möjliga kunskaper. Det material
som vi nu har till förfogande är
inte tillräckligt för de bedömningar
som måste göras. Vi anser därför att
en utredning om dessa frågor borde
kunna presentera framkomliga vägar
och ge bättre underlag för de bedömningar
som skall göras och de beslut
som skall fattas.

I reservationen 5 säger reservanterna
att de vill att budgetplaneringen skall
utbyggas med ett längre tidsperspektiv
framåt och att en översiktlig nationalbudget
i arbetskraftstermer skall
upprättas. Vi anser att de nuvarande
planeringsrutinerna inte fyller de krav
som man bör ställa. Reservanterna berör
även andra uppslag och påpekar
även värdet av att det enskilda sparandet
uppmuntras och konkurrensens
värde från olika synpunkter tillvaratas.

Vad beträffar den konkreta utformningen
av den ekonomiska politiken
anser vi att de synpunkter som vi har
framfört i de olika reservationerna bör
tillmätas ökad vikt.

Med det anförda ber jag att få yrka
bifall till reservationerna 1, 2 a, 3, 4
och 5 som är fogade till bankoutskottets
utlåtande nr 38.

Herr ENARSSON (m):

Herr talman! Till bevillningsutskottets
betänkande nr 50 har i reservationer
av ledamöter tillhörande moderata
samlingspartiet tagits upp en rätt
bred punktöversikt av frågor som sammanhänger
med kompletteringspropositionen,
med tyngdpunkten lagd på
skattelagstiftningen och dess framtida
utformning. Andra åtgärder i sammanhanget
har från bl. a. vårt håll aktualiserats
och upptagits till beredning av
bankoutskottet, som redovisar sin behandling
härav i utlåtandet nr 38, vilket
även ligger på riksdagens bord för
behandling just nu.

I våra reservationer till bevillningsutskottets
betänkande säger vi att det

102 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

nuvarande skattesystemet i många avseenden
har spelat ut sin roll och därför
skyndsamt bör ersättas med ett som
bättre tillgodoser dagens och morgondagens
krav. Riktigheten av detta påpekande
framstår, tycker jag, i sin rätta
belysning, om man betänker att huvuddragen
i skattelagstiftningen tillkom genom
1928 års kommunskattelag med
tillhörande författningar. Sedan den tiden
har såväl samhället som den enskildes
levnadsförhållanden helt omgestaltats.
Inom näringslivet finns knappast
något kvar av de förhållanden och
förutsättningar för produktion och
marknadsföring som rådde under 1920-och 1930-talen. Visserligen har sidoordnade
former för beskattning införts i
stor omfattning — jag tänker då närmast
på omsättningsskatten, som nu förvandlats
till mervärdeskatt, samt i fråga
om uppbördsförfarandet naturligtvis på
källskattens införande — men jämsides
med tillskapandet av nya former för
uttagande och uppbörd av skatt har
hela tiden fortgått en skärpning av den
skatt som, vilket jag nyss nämnde, uttas
efter i huvudsak de bestämmelser som
tillkom 1928. Detta belyser enligt min
mening klart att tiden är mogen för en
genomgripande reform. Ingen kan ju
begära att skattelagstiftningen i en tid
av snabba förändringar skall kunna fylla
sin uppgift efter de förutsättningar
som gällde vid tillkomsten.

Verkningarna av vårt föråldrade
skattesystem tar sig negativa uttryck
på många områden. En rik flora av
ändringar som vi fått allteftersom
åren gått leder inte till en förnyelse i
takt med tiden, utan lagstiftningen blir
härigenom endast ett lappverk. Finansministern
berörde detta tidigare i dag
och sköt skulden härför på oppositionen
och sade, att den kommer med en
mängd förslag om ändringar som gör att
det lappas på gång på gång. Jag tycker
att det snarare är hans egen och regeringens
sak att se till att ett nytt skattesystem
genomförs, eftersom det finns

så många påtagliga brister i det nuvarande.
Det brådskar verkligen med att
vi skaffar oss ett skattesystem som är
i takt med tiden, låt vara att det säkerligen
också i framtiden måste reformeras
med hänsyn till utvecklingen om det
skall fungera tillfredsställande.

Skattelagstiftningens verkningar är
mångskiftande, och det är av stor vikt
att vid utformningen ta vara på vunna
erfarenheter av såväl positiv som negativ
art. För alla framstår det i dag som
självklart att vi måste ha skatter av en
sådan storleksordning att en betydande
del av medborgarnas inkomster
överförs på det allmänna. Vidare råder
i dag, tror jag, i stort sett enighet om
att taket för det totala skattetrycket
inte nämnvärt kan höjas.

Utifrån dessa utgångspunkter bör vi
utforma skattelagstiftningen, och från
vårt parti har vi pekat på riktlinjer
för ett skattesystem, som enligt vår
uppfattning på ett bra sätt skulle fylla
sin huvuduppgift, nämligen att ge det
allmänna inkomster för dess verksamhet
men samtidigt bidra till att stimulera
medborgarna till ökade prestationer,
som i sin tur ger högre inkomster
för konsumtion och möjlighet till ökat
sparande och förmögenhetsbildning
hos den enskilde. Detta skapar förutsättningar
för kreditinstitut och möjligheter
för företagen att genom självfinansiering
göra investeringar i tekniskt
alltmer komplicerade och därför
kapitalkrävande maskiner och annan
utrustning.

Jämsides med skatteförslaget fäster
vi även stort avseende vid det förslag
vi aktualiserat hos bankoutskottet, i
vilket vi påyrkar en parlamentarisk
besparingsutredning för översyn av de
offentliga utgifterna — närmast i syfte
att bringa balans i stegringstakten mellan
dessa och den årliga produktionen.
Skall man kunna hålla god ordning
på ekonomin gäller det — för såväl
enskilda som företag — att se på
både utgifter och inkomster. Detta gäl -

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 103

ler i minst lika hög grad för det allmänna.

Enligt min mening är de synpunkter
vi här framlagt av grundläggande betydelse
för bevarandet av enskilt ägande
och ett effektivt näringsliv.

Vi har under årens lopp ihärdigt fört
fram förslag till ökat sparande och förmögenhetsbildning.
Vi ser med olust på
allt detta i många fall obalanserade tal
som under senare tid förts mot människors
rätt att äga förmögenhet och
mot arvsrätten, som intimt hänger ihop
med familjeband och släktgemenskap.
Hos alla människor finns en naturlig
önskan att äga något för egen del. När
vi nu nått dithän att möjligheter skapats
till ägande även för människor som
tidigare saknat sådana möjligheter, varför
skall vi då beröva dem rätten att
låta något av detta gå till barn och efterkommande,
som de under sin tid
strävat att fostra och hjälpa?

Utifrån vår grundsyn har vi konsekvent
lagt stor vikt vid utformningen
av kapitalvinstbeskattningen, förmögenhets-
och arvsbeskattningen m. m. Den
utveckling inom dessa områden som vi
nu kan spåra ger anledning till skärpt
uppmärksamhet. Det talas just i dessa
dagar om skärpning av skatten på fastigheter
vid den kommande fastighetsfaxeringen,
och enligt vad som antytts
från pågående utredningsarbete i fråga
om kapitalbeskattningen finns anledning
hysa farhågor för skärpningar. Om
inte måttfullhet och sunt ekonomiskt
tänkande får prägla utformningen av
inte minst dessa avsnitt av skattelagstiftningen
kan resultatet bli ett hot mot
både ägande och ekonomiska villkor
för medborgarna, för både stora och
små inkomsttagare och förmögenhetsägare.
Vi vill på vårt håll gärna se att
en sänkning av förmögenhetsskatten
kommer till stånd för de mindre och
medelstora förmögenheterna. Vi vill inte
acceptera en skärpning av nuvarande
bestämmelser för någon grupp av ägare.

Herr talman! Jag använde nyss ordet

Ekonomisk debatt

måttfullhet, och enligt min uppfattning
har vi strävat efter måttfullhet i de riktlinjer
vi antytt för ett kommande utredningsarbete.

Vi vill hålla fast vid skatteförmågeprincipen,
och i konsekvens därmed
förordar vi frihet från statlig inkomstskatt
för lägre inkomsttagare, folkpensionärer
m. fl. Vidare anser vi att en
höjning av den indirekta beskattningen,
som kanske blir nödvändig, måste medföra
kompensation för ökad belastning
på dessa grupper. Beteckningen måttfullhet
anser jag även gälla våra förslag
till bankoutskottet, i vilka vi säger
att en besparingsutredning bör tillsättas
med sikte på att åstadkomma besparingar
i de offentliga utgifterna, så
att dessa procentuellt inte stiger snabbare
än den årliga produktionen.

Herr talman! Med dessa kortfattade
kommentarer till de förslag vi fört fram
i förevarande utskottsutlåtanden ber jag
att få instämma i de yrkanden som herr
Magnusson i Borås tidigare framställt.
Jag yrkar även bifall till reservationerna
i bankoutskottets utlåtande nr 38.

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! I bankoutskottets utlåtande
nr 38 behandlas de vid riksdagens
början väckta borgerliga partimotionerna
angående den ekonomiska politiken.
Mittenpartiernas motioner aktualiserar i
fem punkter i stort sett gamla välkända
förslag. Det första är en i allmänna
ordalag hållen hemställan att åtgärder
skall vidtas för att skapa trygghet för
den fulla sysselsättningen och motverka
pris- och kostnadsstegringar. För det
andra återkommer man till frågan om
rundabordskonferenser eller, som de nu
döpts om till, stabiliseringskonferenser.
I punkt 3 vill motionärerna att ett ekonomisk-socialt
råd inrättas med uppgift
att klara en effektiv stabiliseringspolitik.
För det fjärde yrkar motionärerna
att det skall tillsättas en parlamentarisk
besparingsutredning. Den
punkten överensstämmer med tankarna

104 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

i motioner från moderata samlingspartiet.
För det femte önskar mittenpartierna
en parlamentarisk utredning som
skall belysa verkningarna av olika finanspolitiska
åtgärder och göra en snabbare
bedömning av konjunkturutvecklingen.

I den långa debatt som förts i dag
har de flesta frågeställningar som berör
den ekonomiska politiken belysts, och
jag skall därför endast kortfattat kommentera
de reservationer som är knutna
till bankoutskottets utlåtande nr 38.

I reservationen 1, bakom vilken står
samtliga borgerliga ledamöter i utskottet,
yrkar reservanterna på stabiliseringskonferenser.
Utskottet har flera
gånger, såsom även både herr Regnéll
och andra talare påpekat, avvisat motsvarande
krav. Utskottet remitterade år
1966 liknande motioner till ett antal i
sammanhanget aktuella organisationer,
bl. a. Svenska arbetsgivareföreningen,
LO och TCO. Alla dessa tre organisationer
avstyrkte bestämt motionskraven.
Endast SACO kunde tänka sig att vara
med, dock under vissa förutsättningar,
nämligen att dessa konferenser inte på
något sätt fick inkräkta på den fria
fackliga förhandlingsrätten. Det skulle
emellertid bli fallet om man skulle följa
motionärernas och reservanternas förslag.
I realiteten avstyrkte alltså även
SACO.

Reservanterna menar i dag att en stabiliseringskonferens
borde ha hållits före
avtalsförhandlingarnas början detta
år, men eftersom de stora och tunga arbetsmarknadsorganisationerna
tidigare
bestämt har avvisat tanken på sådana
konferenser, lär det bli svårt att få
dem att sätta sig ned vid förhandlingsbordet
i detta sammanhang. Riskerna
med sådana fristående arrangemang
över huvudet på riksdagen är uppenbara.
Förekomsten härav kunde medföra
en överflyttning av den offentliga
ekonomiska debatten, som naturligtvis
skall föras här i riksdagen, till ett slutet
sällskap på annat håll. Detta är en

form för ekonomisk debatt som vi på
socialdemokratiskt håll inte vill vara
med om, och därför avvisar vi bestämt
dessa tankegångar. Inget nytt har heller
inträffat sedan vi senast behandlade
denna fråga, som skulle kunna föranleda
oss att ändra uppfattning.

Samma förhållande gäller beträffande
reservationen 2 a, som är en mittenpartireservation,
i vilken föreslås inrättandet
av ett ekonomisk-socialt råd. Detta
är en annan variation på den tanke som
ligger bakom stabiliseringskonferenserna.
Tilltron till sådana från riksdagen
fristående organisationer tycks vara
stor på mittenpartihåll.

I en rad andra länder finns för övrigt
olika former av ekonomiska råd, men
efter vad jag kan förstå har de inte
fungerat särdeles väl varför vi inte har
någon anledning att ta efter dessa idéer.
Med samma motiveringar som beträffande
reservationen 1 avstyrker utskottsmajoriteten
förslaget.

När det gäller kravet i reservationen
3 angående tillsättande av en parlamentarisk
besparingsutredning anser utskottsmajoriteten
en sådan utredning
vara ganska meningslös. Den utredning
i samma syfte som fanns på 1950-talet
gav inte några påtagliga resultat. Som
utskottet anför talar starka skäl för att
en ny utredning skulle ge lika dåligt
resultat. Det torde vara klokast att lita
till de organ som riksdagen nu förfogar
över, riksrevisionsverkets förvaltningsrevision,
statskontoret och försvarets rationaliseringsinstitut
etc.

I reservationen 4 hemställes om en
utredning av finanspolitiska åtgärders
verkningar. Motionärerna vill ha en
samlad översyn av hela detta problemkomplex.
Såväl reservanterna som utskottsmajoriteten
är ense om nyttan av
så omfattande kunskaper som möjligt
när ekonomisk-politiska beslut skall fattas.
På detta område bedrivs ett omfattande
forsknings- och utredningsarbete
som väl torde täcka det aktuella behovet.
Även på denna punkt anser utskot -

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 105

tet således att det är omotiverat att vidtaga
några särskilda åtgärder.

Reservationen 5 slutligen avser »långtidsplanering
inom statsdepartementen».
Man måste redan nu inom departementen
arbeta med ganska långtgående bedömningar
av konjunkturutvecklingen.
Enbart utarbetandet av statsbudgeten
börjar tidigt på hösten ena året, och
densamma fastställes året därpå av vårriksdagen
för att sedan gälla ytterligare
ett år, vilket i realiteten betyder en
ekonomisk planering för två år framåt.

Utöver dessa planeringar utarbetas
årligen inom finansdepartementet långtidsbudgeter,
och vidare företas ju långtidsutredningar.
Motionärernas krav torde
därmed vara tillgodosedda. Jag hänvisar
i detta sammanhang till bilaga 2 i
kompletteringspropositionen.

Så till bankoutskottets utlåtande nr
39, som behandlar mittenpartimotionerna
i anledning av kompletteringspropositionen.

Man blir en aning konfunderad när
det i vårsessionens sista timmar väcks
motioner som huvudsakligen upptar lokaliserings-
och regionpolitiska frågor.
Jag kan förstå den del av motionerna
som behandlar valuta- och ränteproblemen,
men att nu starta en ny lokaliseringsdebatt
bär jag inget intresse av
att medverka till. Jag inser för övrigt
inte varför dessa lokaliseringsresonemang
förs, eftersom riksdagen på förslag
av bankoutskottet i största enighet
beslutat om hur vi skall tackla dessa
frågor. Jag lämnar således åsido de delar
av motionerna som omfattas av de
tre första reservationerna vid bankoutskottets
utlåtande nr 39.

Jag vill emellertid framhålla att utskottet
som vanligt trots tidsnöden
grundligt behandlat motionerna. I centerpartimotionerna
föreslås bl. a. att ett
särskilt organ skall tillsättas för kontakterna
mellan staten och de små och
medelstora företagens organisationer
för att intressera dessa företagargrupper
i lokaliseringssammanhang. Ut -

Ekonomisk debatt

skottsmajoriteten menar att ett sådant
organ är överflödigt därför att staten
självfallet skall ta kontakter härvidlag.
Herr Börjesson i Glömminge framhöll
också att detta redan är på gång.

I utskottsutlåtandet har vi ändå skrivit
in dessa självklarheter på förslag av
dessa företagargruppers företrädare i
bankoutskottet, herr Stefanson från första
kammaren. Han för sin del ansåg den
skrivning som nu återfinns i utlåtandet
fullt tillräcklig. Således skulle ett bifall
till reservationen 2 vid bankoutskottets
utlåtande nr 39 innebära att man slog
in öppna dörrar. Och jag förstår inte
herr Börjessons i Glömminge rekommendation
att vi inom utskottsmajoriteten
just av den anledningen, att centerpartisterna
här har fått igenom precis
vad de vill, skulle rösta för reservationen.
Snarare är väl motsatsen fallet,
och jag tycker därför inte att man behöver
göra så stort väsen av reservationen
i denna del.

Reservationen 6 går ut på att regeringen
skall ta initiativ till överläggningar
angående ränteutvecklingen och
valutaproblemen ur internationell synvinkel.
Jag är nästan böjd att karakterisera
den propån som ett försök att
föra ut de borgerliga funderingarna om
rundabordskonferenser på det internationella
planet. Jag tror inte att man vinner
så mycket med att inrätta ytterligare
internationella organ utöver dem som
redan sysslar med dessa ting. Det blir
bara dubbelarbete i onödan. Säkert kan
Sverige göra sin röst hörd i de nu fungerande
internationella samarbetsorganen,
bl. a. i den ekonomisk-politiska
kommittén inom OECD och en arbetsgrupp
inom denna kommitté som har
regelbundna sammanträden om det internationella
ekonomisk-politiska läget
i OECD-länderna.

Jag förutsätter att de problem som
reservanterna aktualiserat hör hemma i
dessa resonemang. Herr talman! Slutsatsen
blir således att jag yrkar avslag
på samtliga reservationer och bifall till

106 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

bankoutskottets hemställan i dess utlåtanden
nr 38 och 39.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr PETERSSON i Gäddvik (m):

Herr talman! På grund av den tidsnöd
som präglar riksdagens arbete i
kväll skall jag försöka fatta mig kort
och inte ingå på en ny lokaliseringsdebatt.

I statsutskottets utlåtande nr 121 behandlas
ett motionspar som väckts av
riksdagsmän från moderata samlingspartiet
i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition nr 115 och däri redovisad
finansplan, där chefen för finansdepartementet
anmält att arbetsmarknadsstyrelsen
tills vidare försöksvis får utbetala
vissa hyrestillskott i anslutning till
att flyttande arbetskraft slutgiltigt byter
bostadsort.

Vi motionärer vände oss i motionen
inte mot den föreslagna försöksverksamheten,
men vi vill inte att de nya
hyrestillskotten skall kunna användas
som ytterligare ett instrument för att
styra folkomflyttningen från vissa områden
av landet till andra områden.

Vi reservanter anser att risken för en
varaktig avflyttning av icke önskvärda
mått allvarligt bör uppmärksammas.
Även om en utjämning av den geografiska
arbetskraftsbalansen eftersträvas
för att öka förutsättningarna för en resursskapande
produktion, så bör en på
sikt förväntad bättre arbetsmarknadssituation
i hemorten tillmätas ett högre
värde och beaktas i första hand.

Det positiva synsätt på en mer effektiv
lokaliseringspolitik som kom till uttryck
vid riksdagens behandling av bankoutskottets
utlåtande nr 30 i den gångna
veckan utgör enligt min uppfattning
ett fullgott skäl för att nu yrka bifall till
den vid statsutskottets utlåtande nr 121
fogade reservationen.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Försöksverksamheten

med hyrestillskott är naturligtvis en liten
delfråga i en debatt som handlar om
den ekonomiska politikens huvudlinjer.
Men det är en icke oviktig delfråga.
Försöksverksamhetens utformning är av
principiell betydelse för vår arbetsmarknads-
och trygghetspolitik.

För närvarande är det så — som
herr Petersson i Gäddvik antydde —
att arbetsmarknadsstyrelsen tills vidare
får utbetala vissa hyrestillskott i samband
med att flyttande arbetskraft slutgiltigt
byter bostadsort. Detta tillskott
betraktas som ett alternativ till det nuvarande
bortavistelsebidraget, och syftet
med försöksverksamheten är att underlätta
flyttning av arbetskraft.

I ett par motioner har yrkats att hyrestillskottet
skall utgå som ett komplement
till bortavistelsebidraget och att
det inte får användas som instrument
för att styra folkomflyttningar inom
landet.

Folkpartiets representanter i statsutskottet
har anslutit sig till en reservation,
i vilken det framhålls att bidragsgivningen
har fått sådan utformning att
det finns risker för varaktig flyttning av
arbetskraft från skogslänen. Bidragsgivningen
får ju inte motverka lokaliseringspolitiska
insatser. Vi menar att de
statliga bidragen bör utformas så, att
avflyttningen från områden med brist
på arbetstillfällen inte blir definitiv.

Arbetsmarknadspolitiken består av
många olika detaljåtgärder, som tillsammans
bildar en helhet. För att helheten
skall fungera bra fordras att delarna
är väl utformade. Vi vill medverka till
försöksverksamheten med hyrestillskott,
men vi vill ha en bättre utformning av
den.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen
av herr Axel Andersson
in. fl. vid statsutskottets utlåtande nr
121.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):
Herr talman! Jag skall försöka vill -

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 107

fara herr talmannens önskemål om ett
kort anförande, som ansluter sig till
statsutskottets utlåtande nr 121.

Bakgrunden till försöksverksamheten
med de särskilda hyrestillskotten är enligt
departementschefen en önskan att
ytterligare underlätta flyttning av arbetskraft.
Denna kommer att försiggå
framför allt från Norrland till storstadsområdena
i södra Sverige, det vet
vi. I olika sammanhang framhålls från
■socialdemokratiskt håll det mycket stora
värdet av denna verksamhet. Centern
är inte alls entusiastisk för den. Yi anser
att denna verksamhet leder till ökad
obalans i samhället. Den snedvrider
näringslivets lokalisering, eftersom
■arbetskraften levereras utan kostnad till
företag i de mest upphettade områdena.

Den ökar bostadsköer och trängsel
och försvårar miljöproblemen i de nyss
nämnda områdena. Den upplevs i många
fall som den enda bittra utvägen då
ingen valmöjlighet erbjuds. Många människor
anser att de behandlas som
lcänslolösa kollin. Detta är exempel på
negativa effekter av den s. k. rörlighetsfrämjande
politiken. Det torde vara känt
att centerpartiet i stället vill prioritera
åtgärder för att skapa sysselsättning där
arbetskraften finns. Det är detta vi vill
ha sagt i reservationen till utlåtandet.

Skrivningen i statsverkspropositiotionen
tolkar vi så, att socialdemokraterna
som vanligt vill prioritera just
den rörlighetsfrämjande politiken. Vi
accepterar flyttningsbidragen men vill
inte prioritera dem. I det moderna dynamiska
näringslivet med stora förändringar
på grund av den tekniska utvecklingen
är en relativt stor rörlighet
av arbetskraften ofrånkomlig. Samhällets
medverkan kommer helt naturligt
in från såväl näringspolitisk som social
synpunkt. Centerpartiet accepterar
flyttningsåtgärder som en sista utväg
för dem som inte vill flytta när arbete
finns på hemorten eller kan erhållas
där efter omskolning. Men vi omfattar
inte den filosofi som redovisas på

Ekonomisk debatt

s. 2 i statsutskottets utlåtande nr 121.
Där står:

»Försöksverksamheten syftar enligt
departementschefen till att underlätta
flyttning av arbetskraft för att hindra
en överansträngning av resurserna i
Syd- och Mellansverige och bör leda till
en förbättring av sysselsättningsläget i
skogslänen.»

Jag vill fråga utskottets talesman hur
det kan vara möjligt att förbättra sysselsättningsläget
genom att flytta bort
människor. Man kan möjligen förbättra
sysselsättningsbalansen men inte skapa
fler arbetstillfällen. Om man fortsätter
tankegången måste skrivningen innebära
att om man flyttar bort praktiskt
taget alla människor därifrån förbättras
sysselsättningsläget i skogslänen. År
det så utskottet menar?

Den första delen i denna korta mening
innehåller något som jag också
vill ta upp. Det står att man genom
flyttningen vill hindra överansträngning
av resurser i de upphettade regionerna.
Om det är så måste den föreställningen
vila på förutsättningen att det är någonting
ödesbundet och alldeles oundvikligt
med en ständig expansion just
i dessa områden och en ständig och
lika oundviklig tillbakagång i övriga
delar av Sverige. Är det verkligen på
det sättet? Hur stämmer det med bankoutskottets
utlåtande nr 30, som vi
diskuterade för ett par dagar sedan, och
med statsutskottets utlåtande nr 57 om
den regionala utvecklingen, där både
utskottet och riksdagen var helt eniga
i sin uppfattning?

Vad centerpartiet och övriga reservanter
vill framgår av en mening i reservationen
som lyder: »En på längre
sikt förväntad bättre arbetsmarknadssituation
i hemorten måste i första hand
beaktas även om en utjämning eftersträvas
av den geografiska arbetskraftbalansen
för att öka förutsättningarna
för resursskapande produktion.»

Med tanke på all välvilja som uttalades
i onsdags om lokaliseringspoli -

108 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

ken och med tanke på statsutskottets
utlåtande nr 57 om regionalpolitiken
borde väl detta ha varit ett minimum
som vi hade kunnat enas om här i riksdagen.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr FAGERLUND (s):

Herr talman! När man nu kommer upp
i den här talarstolen är det ungefär som
att komma på ett dåligt efterkalas i Småland.
Det mesta är väl redan sagt. Låt
mig med en lätt travestering av Hasse
Alfredson säga att lokaliseringspolitiken
är som en karamell; man kan suga
och suga och suga ur »det göttaste».

Jag tycker faktiskt vi har sugit ur
det godaste ur lokaliseringspolitiken efter
att ha debatterat den i kammaren
tre gånger under de senaste 14 dagarna
och även i dag. Därför finns det
inte så mycket att tillägga.

Låt mig bara citera något för att belysa
reservationen. Det ena som reservanterna
anmärker på är att utskottet
skriver: »Hemställan i motionerna i
denna del torde inte syfta till att avvisa
eller inskränka försöksverksamheten
på grund av dess avsedda rörlighetsfrämjande
effekt.» Reservanterna
vill ha följande ändring: »Därmed ökar
emellertid också risken för en varaktig
avflyttning från nämnda län. Hemställan
i motionerna i denna del syftar till
att rikta uppmärksamheten på dessa risker.
»

Jag skall av tidsskäl inte läsa upp
nästa stycke, där reservanternas yrkande
skiljer sig från utskottets förslag i
samma utsträckning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets hemställan i dess
utlåtande nr 121.

Herr LÖFGREN (fp):

Herr talman! Eftersom jag har representerat
folkpartiet i bankoutskottet vill
jag bara säga några ord beträffande
de reservationer vi har anslutit oss

till i utlåtandet nr 39, nämligen reservationerna
1 under A, 4 under C och 6
under D.

Att vi sedan har avgivit en blank
reservation i anslutning till den av centerpartisterna
avlämnade reservationen
nr 2 vill jag gärna förklara med att vi i
utskottet fick in en sådan skrivning,
som återgives överst på s. 5 i utlåtandet
och som vi anser vara fullt tillfredsställande.
Vi har fördenskull inte funnit
anledning att ansluta oss till reservationen
2.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna 1,

4 och 6.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BOHMAN (m):

Herr talman! Jag skall be att få runda
av dagens debatt med några funderingar
kring den näraliggande ekonomiska
framtiden. Men låt mig först ge finansminister
Gunnar Sträng en komplimang
för den analys av det ekonomiska läget
som han gjort i kompletteringspropositionen.
Det är nästan oroande för en
oppositionspolitiker att behöva ge sådana
här komplimanger. Men rätt skall
vara rätt, och även den som försöker
finna fel måste konstatera att den redovisning
av läget som finansministern
gjort är bra och riktig.

Jag tycker att man särskilt har anledning
att observera den vikt som finansministern
numera — det har inte
alltid varit på det sättet — lägger vid
det svenska näringslivets konkurrenskraft
samt nödvändigheten av att stärka
den och att följa med i utvecklingen genom
produktivitetsstimulerande investeringar
av olika slag. Men man frågar
sig: Kommer den socialdemokratiska
regeringspolitiken att motsvara de anspråk
som sådana här förpliktande konstateranden
ställer? Kan vi alltså utgå
ifrån att de medel som kommer till användning
i detta syfte väljs med sam -

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 109

ma målmedvetenhet och realism? Det är
i det hänseendet som man kan ha anledning
att hysa visst tvivel. Jag återkommer
till den frågan om en stund.

Finansministern är försiktig i sin
konjunkturbedömning — det kan vi
alla konstatera. Redan i slutet av detta
år — den nya högkonjunkturens första
år — väntar finansministern liksom
många andra bedömare ute i Europa
en regress. Den försiktigheten tycker
jag är motiverad, ty osäkerheten är betydande.
Det finns flera för en fortsatt
gynnsam utveckling alarmerande latenta
företeelser som när som helst och
väldigt plötsligt kan helt förändra läget.
Är vår handlingsberedskap — ett ord
som Gunnar Sträng ofta använder —•
tillräckligt hög? Kan regeringen förväntas
vara beredd att förutsättningslöst
vidta de åtgärder som kan behövas för
att bevara och förstärka den svenska
ekonomin?

Vi vet att 1968 års konjunkturförbättring
påverkade läget här hemma långsammare
än i andra länder. När man
konstaterar detta, ligger däri ett bemötande
av finansministerns kritik emot
oss för våra krav för jämnt ett år sedan
på en mer generell stimulanspolitik. Jag
tror inte — i motsats till finansministern
— att generella stimulansåtgärder
förra våren skulle ha lett till sämre
resultat. Tvärtom! Jag tycker också att
det finns anledning att vända sig mot
finansministerns beskyllningar tidigare
i dag mot oss att vi vid den här tiden
förra året skulle ha svartmålat; vi uppträdde
som korpar — tydligen Gunnar
Strängs älsklingspippi.

Jag skulle vara beredd att läsa upp
vad jag sade förra året; det var verkligen
en rätt nyanserad bild som jag då
tecknade. Den bilden och de beskrivningarna
står sig fortfarande. Det finns
anledning att påminna om att det var
först omkring det senaste årsskiftet som
den otillfredsställande tendensen i vårt
sysselsättningsläge började vända. Och
det var först under vårens lopp som

Ekonomisk debatt

förbättringens signaler blev alldeles
otvetydiga. Men vi vet alla att vi fortfarande
har en alltför hög arbetslöshet
i de norra delarna av vårt land. Det var
först mot slutet av det första kvartalet
som det uppsving i näringslivets investeringar
inträffade som vi hade sett
fram emot under de senaste två årens
stagnationsperiod.

Konjunkturbilden är alltså i dag
splittrad trots tecken på en vändning
uppåt. Inom flera branscher och flera
företag är läget fortfarande dåligt. Produktionstillväxten
förra året, 3,5 procent,
låg faktiskt — det glömmer vi
ofta bort — en bra bit under genomsnittet.
Det är inte heller sannolikt att
den förbättrade produktiviteten inom
näringslivet, som finansministern talade
om i dag, är ett uttryck för en ökad
absolut effektivitet. Det är tvärtom mycket
som talar för att en höjd arbetsintensitet,
som i sin tur har berott på det
dåliga sysselsättningsläget, en minskad
arbetskraftsrörlighet och minskad löneglidning,
har lett till den förbättrade
produktiviteten. Om så är fallet understryker
det ytterligare labiliteten i läget
och nödvändigheten av att vidta
investeringar som skapar bättre rationalisering
i näringslivet. Det behovet
har dessutom ytterligare accentuerats
genom att vi i kostnadshänseende ligger
betydligt över flertalet med oss konkurrerande
länder.

Jag har apostroferat finansministern
för hans klara prioritering av investeringarna.
Men den avgörande frågan är
om den svenska ekonomin ger tillräckligt
stort utrymme för de investeringsbehov
som föreligger. På den punkten
råder också en viss tvekan. Den kommunala
investeringssidan är delvis svåråtkomlig.
Bostadsbyggandet är fortfarande
tabubelagt, och de utlovade förskjutningarna
av statliga investeringar
och beställningar skapar på något längre
sikt uppdämda behov som ju så småningom
måste tillgodoses, om man inte
sänker den s. k. politiska ambitionsni -

Ilo Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

vån. Visserligen har lönsamheten i näringslivet
blivit bättre under året, men
den är fortfarande låg, och i vissa
branscher är den klart otillfredsställande.
Självfinansieringsgraden har under
året inte förbättrats i nämnvärd grad.
Sambandet mellan de verkligt riskvilliga
och därför — om de lyckas — på
sikt särskilt utvecklingsfrämjande investeringarna
har vi inte rätt att bortse
ifrån.

Kreditmarknaden har i förhållande
till 1968 visat påtagliga åtstramningstendenser,
och de har ytterligare markerats
av en kreditpolitik som har försvårat
för bankerna att fullgöra sina funktioner.
Man har anledning att fråga sig
om det är ovidkommande politiska
önskemål, nämligen att stärka den statliga
Investeringsbankens ställning, som
har spelat in när man vidtagit vissa
kreditmarknadspolitiska åtgärder.

Men hur det än må vara i det hänseendet
kommer med all säkerhet relationerna
mellan å ena sidan behovet av
en stark enskild investeringsaktivitet
och å andra sidan de reella resurserna
därför att utgöra ett av finansministerns
verkligt stora problem under detta år.

Ett annat problem är valutasituationen.
Inte heller här är vårt utgångsläge
särskilt starkt. Det är en smal marginal
som vi balanserar på. Det är finansministern
klart medveten om. Under årets
första månader har utvecklingen inte
varit tillfredsställande. Oavsett orsakerna
är en avtappning av valutor under
första kvartalet med upp emot en miljard
kronor oroande. Det är klart att
finansministern är bekymrad över den
ökande och valutakrävande importbenägenheten
i vår ekonomi. Med stigande
investeringsbehov ökar som bekant importen.
De just nu mycket gynnsamma
prisrelationerna på import- och exportsidan
kan knappast förväntas bli
bestående. Det är finansministern också
medveten om.

Det är, herr talman, framför allt det
internationella valutaläget som är ägnat

att skapa osäkerhet och oro. I dagens
världsekonomi, som är baserad i stort
sett på ett fritt handelsutbyte mellan
länderna, har det inbördes beroendet
länderna emellan blivit allt påtagligare.
Dessa valutastörningar är bara symtom
på bristande balans i staternas interna
ekonomi.

Även om det internationella samarbete
som finansministern hänvisar till
skulle kunna leda till väsentliga reformer
på valutaområdet, lär ändå som
förutsättning för avgörande förbättringar
alltid komma att krävas att de
stora nationerna håller sin ekonomi
under kontroll. Vart motsättningarna
mellan å ena sidan Västtysklands och
Schweiz starka ekonomier samt å
andra sidan det minst sagt labila läget
i Storbritannien, Frankrike och Förenta
staterna kan leda är ovisst, men att
utvecklingen där kommer att bli helt
avgörande för vår egen ekonomi är
självklart. Vi har också anledning räkna
med att exempelvis höstens val i
Västtyskland och det förestående presidentvalet
i Frankrike kan få sådana
återverkningar på dessa länders valutapolitik,
att både konjunkturutveckling
och samhällsekonomi på andra
håll i världen inte kan bli opåverkade.

Jag tycker att dessa rubbningar och
påfrestningar i det internationella betalningssystemet
i själva verket mer än
någonting annat har åskådliggjort vårt
starka beroende av omvärlden. Den
uppfattningen, som framför allt socialdemokratiska
företrädare tidigare har
brukat ge uttryck åt, nämligen att vårt
land skulle kunna driva sin egen välfärdspolitik
i stort sett obekymrat om
utvecklingen utanför våra gränser, borde
vid det här laget vara vederlagd av
verkligheten.

Under den senaste tioårsperioden
har handeln industriländerna emellan
fördubblats. Den interna produktionsvolymens
uppgång har i de här länderna
varit i runt tal 50 procent. Dess»
siffror är alltså ett uttryck för en starkt

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 111

ökande internationell arbetsfördelning
och den ekonomiska integrationen länderna
emellan. Kapitalrörelserna har
ökat ännu mycket snabbare än handeln.
Inom OECD-länderna tycks det
vara fråga om en femdubbling.

Den anpassning till efterfrågan som
detta är ett uttryck för har ytterligare
förstärkt de ömsesidiga bindningarna
och känsligheten för obalans på olika
marknader. Även mindre betydande inflationistiska
störningar i ett land kan
snabbt få konsekvenser utanför det och
påverka balansen i det internationella
betalningsläget.

Den industriella expansionen under
efterkrigstiden har alltså förstärkt de
internationella banden.

På sätt och vis har — även om det
kan tyckas ligga en motsägelse i detta
■— blockbildningarna ute i Europa
gynnat uppkomsten av en multinationell
företagsamhet. Strävandena att
komma innanför respektive blocks murar
har medverkat till att framtvinga
en mer aktiv etableringspolitik än den
som annars skulle ha förts.

I den internationalisering av företagsamheten
som äger rum med stigande
intensitet har även svenska företag
medverkat, och relativt sett stiger produktionen
och antalet sysselsatta i
utomlands belägna svenska företag
snabbare än vad fallet är inom landet.
Den strävan efter arbetsfördelning som
integrationen är ett uttryck för måste
hälsas med tillfredsställelse, eftersom
därigenom skapas högre effektivitet
och lägre priser för avnämarna. Ett utbyte
av teknologiska och andra produktivitetsfrämjande
faktorer åstadkommes
på detta sätt, och man lägger
grunden för en snabbare välståndsutveckling.

Detta industriella utbyte över gränserna
är på sikt ägnat att också lösa
upp alltmer föråldrade nationella bindningar.
Ett näraliggande exempel erbjuder
utvecklingen i Norden, där man
inom ramen av EFTA har nått resultat

Ekonomisk debatt

som man för knappt tio år sedan inte
kunde drömma om. Vi har alltså nu
fått ett fast underlag för våra strävanden
att förverkliga det som ligger
i Nordekplanen.

Vi har också på det internationella
området mycket att lära av samarbetet
mellan myndigheter och näringsliv i
Förenta staterna. Då det gäller forskning,
utveckling och industriell information
har man i Förenta staterna lagt
grunden för en utveckling som lett till
detta omdiskuterade »industrial gap»
mellan Europa och Förenta staterna.
Även om massmedia i Sverige i dag
roar sig med att återge vad som händer
i den amerikanska studentvärlden,
måste vi vara medvetna om att den
amerikanska universitetsutbildningens
anknytning till näringslivet varit en av
de verkligt välståndsbefrämjande faktorerna.

Det ger anledning till eftertanke för
vår del. I vårt land finns i dag en del
tecken som tyder på att den universitetsutbildade
ungdomen är mer intresserad
av att ställa sina krafter till det
offentligas förfogande och mindre till
det näringslivs som ytterst utgör garanti
för trygghet och utveckling. Kan
vi möjligen hoppas att ungdomens starka
internationella engagemang kan
leda till att med den pågående internationaliseringen
av företagen man
åter kommer att vända blickarna mot
direkt utvecklingsfrämjande insatser?

Detta internationella beroende är
emellertid inte bara ägnat att öka välståndet
och effektiviteten. Det gör oss
också mera ömtåliga och känsliga för
störningar utifrån. Det är inte bara valutapolitiska
tendenser i ett eller flera
länder som får omedelbara konsekvenser
för vår ekonomi och vår handlingsförmåga;
även politisk-psyko logiskt
kan vi bli tvungna till ett större
mått av hänsynstagande än vi skulle
behöva acceptera i en mera sluten ekonomi.
Vi kan inte utan konsekvenser
ställa oss utanför handelspolitiska

112 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

spelregler och normer för internationellt
umgänge som växer sig allt starkare
genom integrationen.

Herr talman! I detta läge — och inte
minst mot bakgrund av våra erfarenheter
av kostnadsinflationen för några
år sedan i vårt eget land — finns starka
skäl för att fråga sig vilka konkreta
politiska åtgärder den socialdemokratiska
regeringen kommer att vidtaga när
det gäller att följa upp de mycket målmedvetna
uttalanden som finansministern
gjort i kompletteringspropositionen.
Kommer finansministerns prestige
och ställning att räcka till för den uppbackning
som han kan behöva? Kommer
han att ha möjlighet att förutsättningslöst
förhindra eller dämpa den
överhettning som ett eventuellt alltför
frikostigt resultat av den pågående lönerörelsen
kan förorsaka? Och vilken beredskap
kan han upprätthålla för den
händelse förhandlingarna skulle utmynna
i en stor arbetskonflikt på den
svenska marknaden?

Vi vet att skattevapnet blir allt trubbigare
med åren. Ju högre det totala
skattetrycket är, desto mindre tjänlig
blir skattepolitiken som konjunkturpolitiskt
instrument. Vårt skattetryck ligger
redan vid den övre gränsen. De
mycket påtagliga bristerna i skattesystemet
gör inte heller detta mer lätthanterligt.
Om skattepolitiken dessutom har
utnyttjats som universalmedicin i medoch
motgång lika — i både hög- och
lågkonjunktur — stärker man näppeligen
förtroendet för vare sig medicinen
eller läkaren. Såväl patienten som andra
har fått en känsla av att sjukdomen
inte sällan blivit en förevändning för
skattepolitiskt kvacksalveri.

Det har ofta varit av politisk-ideologiska
— och inte främst samhällsekonomiska
eller konjunkturpolitiska —
skäl som skattehöjningar vidtagits i
snart sagt alla väder. Men nu är handlingsfriheten
mer begränsad och samtidigt
framstår den av många önskade
skattereformen som alltmer angelägen.

Vi väntar nu med spänning — eller med
oro — på vilka finanspolitiska åtgärder
som avtalsrörelsens slutresultat kommer
att utlösa.

Jag utgår från att finansministern
med visst intresse har studerat OECD:s
nyligen publicerade rapport Fiscal Policy
for a Balanced Economy, som är
utarbetad av en expertgrupp inom
OECD. Den åberopas bl. a. av bankoutskottet.
Rapporten redovisar för vårt
lands vidkommande både positiva och
negativa omdömen. Generellt understryker
rapporten vikten av en finanspolitik
som är inriktad på att skapa balans
inte främst i statsfinansiellt hänseende
utan i samhällsekonomin. Rapporten
kritiserar den bristande flexibilitet som
karakteriserat staternas finanspolitik.
Den statliga utgiftspolitiken på både
kapital- och driftsidan måste, säger
man bland annat, vara betydligt rörligare.
Över huvud taget måste, menar
man, en mera förutsättningslös och
mindre dogmatisk finanspolitik ersätta
den hittillsvarande konventionella.
Bland annat borde i detta syfte skapas
helt oberoende utredningsinstitut, som
skulle ha till uppgift att presentera alternativ
till statsmakternas egna samhällsekonomiska
bedömningar.

Det är också intressant att konstatera
vilken vikt man utomlands fäster vid
en gemensam eller samordnad skattepolitik.
Man strävar efter att samordna
skattepolitiken för att undvika nationellt
betingade säraktioner, och man söker
över huvud taget åstadkomma enhetliga
regler för en gemensam industri- och
skattepolitik.

Jag vet, herr talman, att jag i varje
debatt om det svenska skattetrycket —
det högsta i världen — så småningom
nalkas socialdemokraternas heligaste
ko, »det starka samhället». Vad innebär
egentligen »det starka samhället»? Det
skulle man väl närmast fråga statsministern
om. Även om han kanske inte är
upphovsman till detta uttryck är det
framför allt han som använder det.

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 113

Begreppet »det starka samhället» låter
obestridligen mycket bra. Endast det
starka samhället — samhället med de
stora resurserna — har förmåga att
lösa de problem som de många svaga
människorna i en av teknik och förändringar
präglad ny och osäker värld
inte kan bemästra trots stigande välstånd.
I icke ringa utsträckning är det
förvisso riktigt att morgondagens samhälle
måste komma att lägga nya och
delvis vidgade uppgifter på det offentliga.

Vi måste helt enkelt räkna med betydande
investeringar för forskning och
utveckling, inte minst på de väldiga, eftersatta
områden, där industrialiserings-
och urbaniseringsprocessen utlöst
problem, som tidigare lämnats obeaktade.
Strävandena att med bibehållen
internationell konkurrenskraft bevara
och förbättra vår miljö måste komma att
kräva betydande insatser. På transportoch
stadsplaneområdet dyker nya problem
successivt upp, som för att lösas
kräver samarbete och insatser av såväl
den offentliga som den privata sektorn.
Vi kan, för att bevara naturvårds- och
miljövärden för framtiden, tvingas —
och måste också vara beredda att bära
uppoffringarna härför — att avstå från
sysselsättningsskapande och effektivitetsfrämjande
aktuella uppgifter. Vi
måste ha råd och vi måste ha mod att
exempelvis säga nej till sådant som
Vindelälvens utbyggnad, även om kortsiktiga
motiv kunde åberopas för en
sådan utbyggnad.

Men de växande anspråken på det
offentliga behöver inte leda till en absolut
sett ständigt ökande offentlig sektor,
vidgande kollektiva tendenser och
minskat utrymme för de enskilda. Det
måste i stället vara fråga om en omvärdering
och omfördelning av uppgifter
mellan kollektiv och individ. Varför? Jo,
bland annat därför att det »starka»
samhälle statsministern tänker sig eljest
inte kommer att vara så starkt, att
vårt land med bibehållen konkurrens8
— Andra kammarens protokoll 1969.

Ekonomisk debatt

kraft i ordets vidaste bemärkelse kan
anpassa sig till och följa med i utvecklingen
i en värld som är kännetecknad
av ökat ömsesidigt beroende och långtgående
arbetsfördelning. Ett lands styrka
utgör summan av de mångas styrka,
av deras kunskaper, duglighet, arbetsförmåga,
arbetsvilja och initiativkraft.
Det är genom de många enskilda människornas
insatser som man lägger grunden,
inte bara för deras utan för hela
samhällets välstånd och utveckling. En
fortgående överföring till kollektivet av
resultatet av de enskilda människornas
arbete — låt vara i syfte att göra kollektivet
starkt — kan snabbt leda till
sin motsats. Samhället blir svagt. Det
finns gränser för hur långt kollektivet
kan gå, det måste vi vara medvetna om.
Det kan sedan diskuteras var gränsen
skall dragas.

Jag tycker att vi har haft anledning,
herr talman, att föra fram dessa synpunkter
framför allt med hänsyn till den
debatt som blommat upp på vänsterkanten
i finansministerns parti bland grupper,
som — av ideologiska, inte statsfinansiella
skäl — begär inte bara högre
progressiva skatter utan också rent konfiskatoriska
förmögenhets- och arvsskatter.

Det är inte bara några få »högtalare»
som kräver sådant. Förespråkarna för
denna nya skattepolitik måste anses representativa
för det socialdemokratiska
partiet. Fackföreningsrörelsens organ
står öppna för dem, och debatten har
tagit sig sådana uttryck, att finansministern
själv blivit oroad — av debatten
som sådan förmodar jag, men också
av tendenserna till kapitalflykt och de
konsekvenser utomlands som denna utlöst.

Herr talman! En sak är klar, inte bidrar
man till att skapa ett »starkt samhälle»
genom sådan politik, inte bidrar
man till att öka våra produktiva resurser
och skapa trygghet, inte vidgar
man förutsättningarna för svensk medverkan
i en gemensam politik, som för
Nr 30

114 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

allt fler Europastater framstår som nödvändig
på längre sikt, om vår världsdel
skall kunna rätt tillvarata sina resurser
och hävda sig i framtidens värld.

Jag frågar, och många med mig: Vilken
linje kommer den svenska socialdemokratin
att följa? Blir det finansminister
Gunnar Strängs trots allt i stort
sett just nu moderata, balanserade och
realistiska ekonomiska tankegångar som
kommer att prägla politiken efter september
i år, eller har vi att räkna med
att helt nya strömningar kommer att
bli vägledande? Ur strikt partipolitisk
synvinkel skall kanske en oppositionspolitiker
inte vara bekymrad över en
utveckling i sistnämnda riktning, men
för vår trygghet, vår ekonomi och vår
fortsatta välståndsutveckling skulle en
sådan tillämpning av den nya politiken
kunna få mycket allvarliga konsekvenser.

Herr talman! Till sist vill jag säga att
jag tycker det är tråkigt att vi har en
sådan arbetsordning i Sveriges riksdag,
att en debatt som avser en slutredovisning
av årets ekonomi och där det
ställs prognoser för det kommande
årets utveckling skall behöva äga rum
under sådana former som tillämpats i
kväll.

Det är inte enskilda talares fel var på
talarlistan de blir placerade. Medan
man kan ägna hur mycken tid som
helst åt anföranden på förmiddagen,
tvingas eftermiddagens och kvällens
talare antingen att radikalt skära ned
det som de anser sig ha rätt att föra
fram eller också att föredra detta på
ett sådant sätt att det inte ger rättvisa
åt sådana — i varje fall som de själva
tycker — värdefulla synpunkter som
bör avsluta en debatt vid vårsessionen
i Sveriges riksdag.

Härmed var överläggningen slutad.

Bevillningsutskottets betänkande nr 50

Herr TALMANNEN yttrade:

I fråga om punkten A ställes först

proposition beträffande de i reservationen
1) under a) avsedda frågorna
angående uttagsprocenten m. m. Om de
reservationsvis framställda yrkandena
därvid icke vinner bifall upptas det i
reservationen 1) under b) gjorda
andrahandsyrkandet om viss skrivelse
till Kungl. Maj:t.

Beträffande punkten B upptas först
de frågor, som avses i de vid betänkandet
fogade reservationerna, samt de
motionsyrkanden till vilka bifall yrkats
under överläggningen, varefter proposition
ställes i ett sammanhang på utskottets
hemställan i övrigt under punkten
B.

Punkten A

Uttagsprocenten m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till de i reservationen
1) under a) framställda yrkandena;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i
punkten A) i utskottets betänkande nr
50, såvitt avser uttagsprocenten m. m.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit de
i reservationen 1) av herr Yngve Nilsson
m. fl. under a) framställda yrkandena.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 115

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 158 ja och 23 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i reservationen 1) under b) framställda
yrkandet om viss skrivelse till
Kungl. Maj:t

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å nämnda yrkande;
och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren avslår
det i reservationen 1) av herr Yngve
Nilsson m. fl. under b) framställda yrkandet
om viss skrivelse till Kungl.
Maj:t, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
detta yrkande.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 160 ja och 22 nej,
varjämte 4 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Ekonomisk debatt

Kammaren hade alltså avslagit yrkandet
i fråga.

Punkten B

Företagsbeskattningen

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2); samt
3:o) bifall till motionerna I: 711 och II:
795; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Eriksson
i Bäckmora begärde likväl votering,
i anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
angivna propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 50,
såvitt avser företagsbeskattningen, röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Eriksson i Bäckmora begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 32 nej,
varjämte 12 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Reformering av skattesystemet

Herr talmannen gav propositioner på

118 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 3) av herr
Lundström m. fl.; 3:o) bifall till reservationen
4) av herr Yngve Nilsson
m. fl.; samt 4:o) bifall till det i motionerna
I: 1060 och II: 1220 under a)
framställda yrkandet; och fann herr
talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Nettelbrandt begärde likväl
votering, i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr
talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Magnusson i Borås votering,
i anledning varav och sedan till
kontraproposition i den förberedande
voteringen antagits den under 3 ro) angivna
propositionen efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B i bevillningsutskottets
betänkande nr 50, såvitt avser reformering
av skattesystemet, antager
reservationen 3) av herr Lundström
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4) av herr Yngve
Nilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begär -

de emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 63 ja och 32 lej,
varjämte 90 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 50, såvitt
avser reformering av skattesystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Lundström m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 59
nej, varjämte 24 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Höjning av förmögenhetsskatten

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det i motionerna
I: 710 och II: 794 under b) framställda

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 117

yrkandet; och biföll kammaren utskottfe
hemställan.

Utskottets hemställan under punkten B
i de delar beträffande vilka beslut icke
tidigare fattats

Bifölls.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

Bankoutskottets utlåtande nr 38

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. A)
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 102 ja och 83 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

9 — Andra kammarens protokoll 1969. Nr

Ekonomisk debatt

Mom. B
Hemställan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2 a);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B)
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2 a) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 103 ja och 73 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr FRIDOLFSSON i Stockholm
(m), som yttrade:

Herr talman! Jag avsåg att rösta
»Nej» men råkade rösta »Avstår».

Motiveringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på godkännande av utskottets motivering,
dels ock på godkännande av
den motivering, som anförts i reserva30 -

118 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

tionen 2 b) av herrar Åkerlund och
Brundin; och godkände kammaren utskottets
motivering.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C)
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 102 ja och 83 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning var -

av efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D)
i utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 102 ja och 82 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. E

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Umeå begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. E) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herr Stefanson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 119

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Larsson i Umeå begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 102 ja och 82 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Bankoutskottets utlåtande nr 39

Mom. A

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom A) i
utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 83 nej,

Ekonomisk debatt

varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. B) i
utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Thorsten Larsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 138 ja och 33 nej,
varjämte 14 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);

120 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Ekonomisk debatt

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. C) i
utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 121 ja och 59 nej,
varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. D

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 6);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i mom. D) i
utskottets utlåtande nr 39, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
6) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Börjesson i Glömminge begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 126 ja och 58 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 121

M om. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 121, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 121

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 101 ja och 82 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs statsutskottets memorial nr

122, angående tilläggsstat II och tilläggsstat
III till riksstaten för budgetåret
1968/69.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 3

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr

123, angående statsregleringen för budgetåret
1969/70.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att ärendet
måtte företagas till avgörande efter
endast en bordläggning.

Punkterna 1, 2, 16 och 17

Lades till handlingarna

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

Statsregleringen

§ 4

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen

från utrikesutskottet:
nr 277, angående godkännande av avtal
om räddning och återsändande av
rymdfarare samt återlämnande av föremål
som sänts ut i yttre rymden;

nr 278, angående godkännande av
konvention om delgivning i utlandet av
handlingar i mål och ärenden av civil
eller kommersiell natur;

nr 279, angående redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation; och
nr 280, angående godkännande av vissa
internationella överenskommelser på
den intellektuella äganderättens område; från

statsutskottet:

nr 298, i anledning av motioner angående
sysselsättningspolitiskt motiverade
hyrestillskott m. m.;

nr 299, angående tilläggsstat II och
tilläggsstat III till riksstaten för budgetåret
1968/69;

nr 300, angående statsregleringen för
budgetåret 1969/70; och

nr 301, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1969/70;

från bevillningsutskottet:
nr 234, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1969/70, m. m.
jämte motioner;

från bankoutskottet:
nr 306, angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; och

nr 309, angående lokaliserings- och
regionalpolitik m. m.; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 304, i anledning av motioner om
inventering av väderkvarnar.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser

122 Nr 30

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Meddelande ang. höstsessionens början

dels till styrelsen för riksdagens förvaltningskontor: nr

303, angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt m. m.;

nr 305, angående ändring i reglementet
för Nordiska rådets svenska delegation; nr

308, angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.; och

nr 311, om ADB-teknikens utnyttjande
i riksdagsarbetet;

dels till fullmäktige i riksgäldskontoret: nr

307, angående regleringen för budgetåret
1969/70 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

dels ock till styrelsen för Stiftelsen
Riksbankens jubileumsfond:

nr 310, angående verkställd granskning
av stiftelsens verksamhet och förvaltning
under år 1968.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelser till
Konungen:

nr 256, angående val av fullmäktige i
riksbanken med suppleanter; och
nr 261, angående val av fullmäktige i
riksgäldskontoret med suppleanter;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

257 och 258, för herr Erik Gunnar
Wärnberg och herr Per Valfrid Åsbrink
att vara fullmäktige i riksbanken;

nr 259 och 260, för herr Villiam Evert
Björk och herr Bengt Olof Norling att
vara suppleanter för fullmäktige i riksbanken; nr

262 och 263, för herr Axel Wilhelm
Strand och herr Karl Torsten Fredriksson
att vara fullmäktige i riksgäldskontoret; nr

264 och 265, för herr Paul Gerhard
Jansson och fru Anna Mary Sylvia
Holmqvist att vara suppleanter för fullmäktige
i riksgäldskontoret;

nr 267, för herr Per Sigurd Lindholm

att vara ordförande i styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor;

nr 268 och 269, för herr Lars Thorsten
Larsson och herr Jonas Albert Gillis
Augustsson att vara ledamöter i styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor;
samt

nr 270—272, för herr Erik Selmer Johan
Adamsson, herr John Erik Eriksson
och herr Nils Erik Wååg att vara styrelsesuppleanter
i riksdagens förvaltningskontor.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse till Konungen: nr

284, angående val till styrelsen
över riksdagsbiblioteket;

dels ock till riksdagens förordnanden: nr

285, för fröken Lisa Mattson att
vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket; nr

286, för herr Clas Eric Carlsson att
vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket; nr

287, för herr Nils Gunnar Erik
Richardson att vara suppleant för ledamot
av st3Trelsen över riksdagsbiblioteket;
och

nr 288, för herr Alf A:son Wennerfors
att vara suppleant för ledamot av
styrelsen över riksdagsbiblioteket.

§ 5

Justerades protokollsutdrag.

§ 6

Meddelande ang. höstsessionens början

Herr TALMANNEN yttrade:
Riksdagens höstsession kommer att
taga sin början torsdagen den 16 oktober
kl. 11.00. Kallelse kommer att ske
på sedvanligt sätt genom annonsering
och tillkännagivande i radio.

Fredagen den 30 maj 1969 em.

Nr 30 123

§ 7

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärade kammarledamöter! Vårsessionens
arbete är nu slutfört. De senaste
veckornas intensiva arbetstakt med
långa sammanträden och utdragna debatter
har på ett påtagligt sätt återigen
aktualiserat frågan om kortare debatter
och jämnare fördelning av arbetsuppgifterna
under sessionen. Trots de åtgärder
som vidtagits under senare år
för att åstadkomma en utjämning av
arbetsbelastningen återstår ännu mycket
att göra, och fortsatt uppmärksamhet
måste ägnas dessa förhållanden.

Med tillfredsställelse kan vi konstatera
att det under denna session fattats
många viktiga beslut, som berör de mest
skilda områden av samhällslivet och
som vi hoppas kommer att vara till
gagn för medborgarna i vårt land.

Jag tackar kammarens ärade ledamöter
för gjorda insatser i riksdagsarbetet
och för visat förtroende. Till herrar vice
talmän ber jag att få framföra ett tack
för värdefull hjälp och för gott samarbete.
Jag framför också kammarens tack
till vår sekreterare för hans förnämliga
arbete och för det sätt på vilket han
fullgjort sina uppgifter. Likaså uttrycker
jag kammarens tacksamhet till kanslipersonalen,
stenograferna och vaktmästarkåren
för utomordentliga insatser.

Jag önskar kammarens ärade ledamöter
en angenäm och skön sommar med
avkoppling och rekreation och hoppas

att vi med friska krafter kan mötas till
höstens arbete.

Ordet lämnades härefter på begäran
till

Herr ERLANDER (s), som yttrade:

Herr talman! För de ord som herr
talmannen nyss riktat till oss framför
jag å kammarkamraternas vägnar ett
uppriktigt tack. Jag är övertygad om
att jag talar å allas våra vägnar när jag
till det tacket också fogar ett tack för
det sätt på vilket Ni, herr talman, har
fört våra understundom ganska tröttsamma
förhandlingar. Ni har genom
skicklighet, fasthet och oväld fullföljt
de traditioner som skapat en sådan
respekt och aktning för talmansämbetet.

I tacket till talmannen innesluter jag
också ett tack till vice talmännen, vilkas
insatser har präglats av samma egenskaper
som vi beundrat hos Eder, herr
talman.

Jag vill också gärna understryka herr
talmannens tack till sekreteraren, till
dennes personal och till alla de vaktmästare
och andra som i så hög grad
bidragit till trivseln under vårt arbete.

Dessutom returnerar jag herr talmannens
önskan om en angenäm och vilsam
sommar.

Herr talmannen förklarade 1969 års
vårsession avslutad, varefter kammarens
ledamöter åtskildes kl. 21.49.

In fidem

Sune K. Johansson

124 Nr 30 Onsdagen den 11 och onsdagen den 25 juni 1969

Onsdagen den 11 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att kammarens
vid vårsessionens slut återstående
ojusterade protokoll komme att
justeras i kammarens konferensrum
denna dag kl. 12.00 samt onsdagen den
25 innevarande juni kl. 12.00; och tillstädeskom
nu följande ledamöter:

herr Sundelin,

» Lundmark och
» Johansson i Trollhättan.
Protokollen för den 22, den 23 och
den 27 nästlidne maj samt protokollet
för detta sammanträde upplästes för
justering och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 25 juni

Kl. 12.00

Jämligt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdad därom, att
justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats vid
sammanträde den 11 innevarande juni,
komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

herr Talmannen,

fru Eriksson i Stockholm,

herr Eskel,

» Johansson i Trollhättan och
» Lindkvist.

Protokollen för den 28, den 29 och
den 30 nästlidne maj samt för detta
sammanträde upplästes för justering
och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 60
814425