Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1968 (Riksdagens protokoll 1968:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

''■T; ;T''<

I t

MWi

Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1968

30 maj—20 juni

Debatter m. m.

Torsdagen den 30 maj fm.

Svar på frågor av:

herr Grebäck (ep) ang. förläggning av statlig verksamhet till Märsta

herr Nordgren (h) ang. tillämpningen av EFTA-avtalet .........

herr Nilsson i Bästekille (h) ang. ersättning till minkgårdsägare för

vissa förluster ...........................................

herr Hamrin i Jönköping (fp) ang. åtgärder med anledning av försäljning
av avlyssningsapparater ...........................

herr Franzén i Motala (s) ang. placeringen i sjukpenningklass i vissa

fall .....................................................

herr Nordgren (h) ang. vissa åtgärder för att sänka hyreskostnaderna
...................................................

fru Ryding (vpk) ang. förbud mot obligatorisk sammankoppling av

garage- och bostadsupplåtelse..............................

fru Ryding (vpk) ang. statsbidraget till kommunalt kontantunder stöd

vid arbetslöshet .....................................

herr Börjesson i Falköping (ep) ang. utredning rörande illegala demonstrationer
...........................................

herr Flyltander (fp) ang. väginvesteringarna ...................

herr Rubin (mbs) ang. ytterligare utredning om förläggning av ett

flygfält till Sturup........................................

herr Grebäck (ep) ang. lokaliseringen av planerat gymnasium.....

herr Turesson (h) ang. åtgärder för att förebygga störande av undervisningen
vid universitet och högskolor .....................

herr Nihlfors (fp) ang. befordringsmöjligheterna för befattningshavare
med kanslistutbildning................................

herr Nordstrandh (h) ang. det fria linjebytet på gymnasiet ......

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete
....................................................

1 — Andra kammarens protokoll 196S. Ar 30

Sid.

Nr 30

Innehåll

Sid.

Vissa löneanslag m. m......................................... 59

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m...... 66

En samhällsägd basindustri i Kalmar län........................ 80

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m...... 88

Torsdagen den 30 maj em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. (forts.),
tillika svar på interpellationer av herr Larsson i Umeå (fp) ang.
avyttring av viss kronan tillhörig skogsmark och herr Hansson
i Skegrie (ep) ang. utarrenderingen av kronan tillhöriga egen -

domar .................................................. 98

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform .......... 122

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt............................ 141

Beräkning av bevillningarna, m. m............................. 143

Fredagen den 31 maj

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt............................ 157

Vårsessionens avslutning....................................... 161

Samtliga avgjorda ärenden
Torsdagen den 30 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 140, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden.............................................. 28

Bevillningsutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen

av vissa till utskottet hänvisade ärenden...................... 29

Tredje lagutskottets memorial nr 52, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut om framflyttning av den för tillämpning av ensittarlagen

avgörande tidpunkten...................................... 29

Statsutskottets utlåtande nr 131, ang. ökat statligt stöd till teknisk forskning
och industriellt utvecklingsarbete........................ 29

—- nr 134, ang. vissa löneanslag m. m............................ 59

— nr 135, ang. stat för riksgäldsfonden.......................... 66

— nr 136, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden
............................................... 66

— nr 137, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat II (avskrivning av

nya kapitalinvesteringar)................................... 66

— nr 138, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

m. m..................................................... 66

— nr 139, ang. statlig garanti för skadeersättning vid vissa atomolyckor
................................................... 66

Bankoutskottets utlåtande nr 38, om åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m................................... 66

Innehåll

Nr 30

Sid.

— nr 39, ang. lokaliseringspolitiska åtgärder avseende södra delen av

Älvsborgs län, m. m........................................ 80

— nr 40, om en samhällsägd basindustri i Kalmar län............. 80

Tredje lagutskottets memorial nr 51, ang. uppskov med behandlingen av

vissa utskottet tilldelade ärenden m. m....................... 88

Torsdagen den 30 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 32, ang. effektivisering och samordning
av statens skogsföretag, mm............................ 98

Allmänna beredningsutskottets memorial nr 43, ang. uppskov med behandlingen
av vissa ärenden................................. 122

Utrikesutskottets memorial nr 10, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden.............................................. 122

Bankoutskottets utlåtande nr 47, ang. provisoriska lokaler för riksdagen

vid författningsreform....................................... 122

— nr 48, ang. riksdagens lokalfrågor på längre sikt................ 141

Bevillningsutskottets betänkande nr 47, ang. beräkning av bevill ningarna,

m. m............................................ 143

Bankoutskottets utlåtande nr 49, ang. regleringen av utgifterna under

huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m.................... 154

— nr 50, ang. tilläggspension till avdelningssekreteraren Åke Gyllenram
...................................................... 154

— nr 51, ang. familjepension åt fru Helfrid Wigren................ 154

— nr 53, ang. viss ersättning för deltagande i interparlamentariskt

möte..................................................... 154

Statsutskottets memorial nr 141, ang. tilläggsstat II till riksstaten för

budgetåret 1967/68......................................... 155

— nr 142, ang. statsregleringen................................ 155

Fredagen den 31 maj

Bankoutskottets memorial nr 54, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut beträffande riksdagens lokalfrågor på längre sikt......... 157

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Torsdagen den 30 maj

Kl. 10.00

§ 1

Svar på fråga ang. förläggning av statlig
verksamhet till Märsta

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Grebäck har frågat
mig, om det föreligger planer på
att förlägga någon statlig förvaltningsverksamhet
eller annan statlig verksamhet
till Märsta.

Som svar får jag meddela, att det
för dagen inte föreligger några konkreta
planer på en sådan lokalisering.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret på min enkla
fråga.

Orsaken till att jag framställde den
var att en av de ledande kommunalmännen
i Märsta för en tid sedan frågade
mig, om jag hört några antydningar
om sådana förläggningsplaner. Det
sade jag att jag inte hade, men jag lovade
att föra frågan vidare till någon av
dem som makten haver i detta land och
kan förväntas ha inflytande i detta fall.

Det råder en mycket livlig planeringsverksamhet
inom storstockholmsregionen
över huvud taget och speciellt
i Märsta. Kommunalmännen är
givetvis angelägna om att samla in så
många data som möjligt för planeringsverksamheten
med tanke på framtiden.
För dagen finns det av finansministerns
svar att döma tydligen ingen tröst och
ledning att hämta för kommunalmännen
i Märsta, men svaret innehåller
dock en antydan om eventuella fram -

tida möjligheter. Kommunalmännen i
Märsta får väl försöka vara optimistiska,
ge sig till tåls och invänta bättre
tider.

Jag tackar än en gång för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Svar på fråga ang. tillämpningen av
EFTA-avtalet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har
frågat, om jag anser att det förekommer
diskriminering av svenska varor i strid
med EFTA-avtalets artikel 14.

Jag vill svara följande.

Från svenskt industrihåll har aktualiserats
ett par fall av påstådd diskriminering
vid statlig upphandling i
Storbritannien och Österrike. Dessa fall
är nu föremål för undersökning. Men
jag kan redan nu säga att om diskriminering
förekommit har denna inte
initierats från centralt håll i någotdera
landet. Tvärtom har de för tillämpningen
av EFTA-konventionen ansvariga
visat sig mycket tillmötesgående
och genom olika skrivelser sökt göra
EFTA-besluten om artikel 14 kända
bland de upphandlande myndigheterna.

Självfallet följer vi utvecklingen i
dessa frågor noggrant. Jag vill också
nämna att man inom EFTA-organisationen
i dagarna påbörjar en översyn
av den praktiska tillämpningen av
EFTA-konventionens artikel 14 om statlig
upphandling.

Vidare anförde:

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. ersättning till minkgårdsägare för vissa förluster

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för handelsdepartementet
för svaret på min fråga.
Jag konstaterar av svaret att statsrådet
har uppmärksammat den fråga jag
berört och att det har verkställts en
undersökning. Jag tackar för det.

Anledningen till min fråga var att
jag för någon månad sedan fick höra
att det visat sig mycket svårt att sälja
en del svenska varor på den årligen
återkommande mässan i Köpenhamn.
Redan vid det tillfället hade de svenska
utställarna en känsla av att det var
något slags diskriminering på gång mot
svenska varor i England. Senare kunde
man också i pressen läsa att det på
förslag av Svenska handelskammaren
i London hade företagits en utredning
om hur det förhöll sig med den saken
och att av svaren från 160 svenska
företag framgått att man konstaterat
att diskriminering förekom.

Senare konstaterades det också att
de brittiska statsbanorna varit återhållsamma
när det gällde köp av svenska
varor, och man fick en bekräftelse på
det genom den engelske finansministern
som upprepade gånger uppmanat
engelska folket att köpa hemmatillverkade
varor. Även det har väl bidragit
till svårigheterna för de svenska varorna.
Av statsrådets svar framgår nu att
statsrådet har uppmärksammat frågan
och kommer att följa utvecklingen med
uppmärksamhet.

Jag ber än en gång att få tacka för
detta och för svaret.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill bara begagna
tillfället till att ge herr Nordgren en
liten tankeställare: om man kritiserar
andra skall man själv ha ett rent samvete.
Utan att vilja utveckla saken vidare
måste jag säga, att jag inte är alldeles
övertygad om att vi har rent
mjöl i påsen själva.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! När det gäller frågan,
om vi själva har rent mjöl i påsen vill
jag säga, att vi naturligtvis försöker
sälja de svenska varorna både hemma
och utomlands. Men när vi här i riksdagen
motionledes gjorde ett försök
till en kampanj för försäljning av svenska
varor inom landet på samma sätt
som skett i t. ex. England, Finland med
flera länder ansåg i varje fall majoriteten
av riksdagen att vi inte skulle
genomföra någon sådan med tanke på
EFTA-samarbetet och handelsavtalen
över huvud taget.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. ersättning till minkgårdsägare
för vissa förluster

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Nilsson i Bästekille
har frågat mig, om jag vill medverka
till att de minkgårdsägare som
i samband med flygets övningar i östra
Skåne lidit stora förluster erhåller ersättning
för dessa.

Skador som uppkommit för innehavare
av minkgårdar på grund av överflygningsbuller
kan medföra ersättningsskydldighet
enligt 1922 års lag angående
ansvarighet för skada i följd
av luftfart. Om bullerskadorna uppstått
vid militära övningar, handläggs ersättningsfrågorna
i första hand av försvarets
civilförvaltning. Minkgårdsägare
som vill ha ersättning för skador
på grund av flygövningar bör således
vända sig till civilförvaltningen med
sina ersättningsanspråk. Jag anser inte
att några åtgärder behövs från min
sida.

Vidare anförde

Torsdagen den 30 maj 19G8 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. åtgärder med anledning av försäljning av avlyssningsapparater

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till försvarsministern för svaret
på man fråga. Jag är också nöjd med
svaret.

Jag väckte frågan av den anledningen,
att man enligt uppgifter i pressen
bland minkgårdsägarna inte var säker
på om man fortfarande hade rätt till
ersättning för skador orsakade av flygbuller.
Statsrådet har klart dokumenterat
att denna rätt fortfarande gäller,
och det tycker jag är bra.

Såsom försvarsministern mycket väl
vet är jag en varm försvarsvän, men
frågan är ändå om inte försvaret, i
detta fall flygvapnet, och den organisation
som företräder minkgårdsägarna
skulle kunna komma överens om något
lämpligare tider för flygövningar.
Det uppstår nu stora förluster på många
håll som genom en sådan överenskommelse
säkerligen skulle kunna undvikas.
Flygvapnet skulle då slippa betala ut
ersättningar för sådana skador och
båda parter skulle vara nöjda.

Jag tackar statsrådet för att han lämnat
detta klara besked. Vederbörande
kommer naturligtvis att låta höra av
sig, och vi får i framtiden se om det
skall bli möjligt att komma fram till
en överenskommelse mellan parterna.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. åtgärder med
anledning av försäljning av
avlyssningsapparater

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Hamrin i Jönköping
har frågat mig, om jag i avvaktan
på integritetsskyddskommitténs förslag
ämnar vidta åtgärder för att hind -

ra de kränkningar av enskildas integritet
som kan bli följden av den försäljning
av olika slag av avlyssningsapparater
som nu pågår.

Svaret är nej. Det rör sig här om en
lagstiftningsfråga som är så komplicerad,
att det svårligen kan komma i
fråga att vidta provisoriska åtgärder i
avvaktan på kommittéförslaget och remissbehandlingen
av detta.

Vidare anförde:

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag tackar justitieministern
för svaret på min fråga. Det
var dess värre entydigt negativt, änskönt
det rör sig om en företeelse som
vi väl alla måste bedöma såsom djupt
alarmerande. Det pågår uppenbarligen
en stor reklamkampanj — sedan hur
länge vet jag inte — för ett utbud av
avlyssningsapparater, med vilkas hjälp
man kan lyssna till förtroliga samtal
bakom stängda dörrar, t. o. m. ta upp
en konversation som förs i viskande
ton bakom solida väggar eller på långt
avstånd, bakom stängda fönster o. s. v.
Över huvud taget kan man tal del av
allt som försiggår i angränsande rum
och lägenheter.

Jag bedömer detta som en med hänsyn
till den personliga integriteten mycket
allvarlig fråga. Särskilt allvarligt
är det ju att det, som sagt, tydligen
redan pågår en handel med dessa tingestar.
Jag vill rent av beteckna det
som kusligt att vi skall ha det på detta
sätt. Det innebär ju ingenting mindre
än att det i vårt samhälle pågår
någonting som i princip faktiskt är
liktydigt med vad man lägger in i begreppet
hemfridsbrott.

Jag hade hoppats att det ändå skulle
ha funnits en möjlighet att på något
sätt åstadkomma omedelbara motåtgärder
härvidlag. Men jag vill i varje fall
förutsätta, att den utredning som pågår,
betraktar sin uppgift som utomordentligt
brådskande, så att den verk -

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1908 fm.

Svar på fråga ang. placeringen i sjukpenningklass i vissa fall

ligen vinnlägger sig om att snabbast
möjligt nå ett resultat.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag ser lika allvarligt
på detta problem som herr Hamrin i
Jönköping. Men tyvärr har det under
arbetet inom utredningen, som nu pågått
i två år, visat sig att det inte är
så lätt att lagstiftningsvägen komma
till rätta med problemet.

Det ligger naturligtvis nära till hands
att tänka sig en näringsrättslig lagstiftning,
om jag så får säga — importförbud,
tillverkningsförbud och försäljningsförbud.
Men det visar sig att de
komponenter som ingår i dessa avlyssningsapparater
är mycket allmänna i
handeln och behövs för många olika
ändamål. Och det är inte något stort
tekniskt problem för den som har ett
gott handlag att sätta ihop de olika
komponenterna till en sådan avlyssningsapparat;
kostnaderna blir inte
stora.

Jag tror därför inte att vi kan klara
oss enbart med ett försäljningsstopp,
ett importstopp eller ett tillverkningsstopp.
Det måste, såvitt jag förstår, i
det utredningsskede som vi nu befinner
oss i bli någonting i stil med vad
herr Hamrin i Jönköping antydde, nämligen
ett utvidgat skydd för hemfriden

o. s. v. Svårigheten är emellertid att ein
utvidgning av lagstiftningen på det området
lätt kan bli ett slag i luften genom
att den som är objektet för brottsligheten
inte vet om att han är det och
därför inte kan beivra saken. Avlyssningen
går ju att genomföra på ett sådant
sätt att den avlyssnade inte märker
någonting.

Det är dessa stora problem som måste
lösas innan vi kan skrida till lagstiftningsåtgärder.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag inser till fullo de
svårigheter som här föreligger. Får jag

bara ställa den ytterligare frågan, om
justitieministern kan ge kammaren ett
begrepp om när denna utredning kan
tänkas bli klar med sin uppgift.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Vi räknar med att få
ett första betänkande från kommittén,
som har bemyndigande att avlämna delbetänkanden,
under loppet av detta år.
När slutbetänkandet sedan kommer vågar
jag inte sia om, men jag hoppas
att det skall föreligga innan riksdagen
åtskiljes nästa vårsession.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på fråga ang. placeringen i sjukpenningklass
i vissa fall

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Franzén i Motala
har frågat, om jag vill medverka till
en snabb ändring av den praxis riksförsäkringsverket
tillämpar i fråga om
ändring av sjukpenningklass för den
som genomgår bristyrkesutbildning mer
än sex månader, nämligen att placering
i sjukpenningklass 0 sker fr. o. m.
utbildningens början.

Arbetsmarknadsstyrelsen har under
våren hemställt hos Kungl. Maj :t om
åtgärder som syftar till att förhindra
att personer som utan att vara arbetslösa
deltar i bristyrkesutbildning får
sin sjukpenningklass ändrad så länge
utbildningen pågår. Framställningen
har varit på remiss hos riksförsäkringsverket,
och verkets yttrande kom
in till departementet den 24 maj. Ärendet
kommer att beredas i vanlig ordning
inom de departement som berörs
av frågan. Jag är för dagen inte beredd
att göra något uttalande i frågan.

Vidare anförde:

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. vissa åtgärder för att sänka

Herr FRANZÉN i Motala (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Jag kan väl förstå att inrikesministern
inte i dag vill ge något definitivt
besked. Jag förutsätter emellertid att
statsrådet vid frågans vidare handläggning
i departementet ser till att en ändring
av nuvarande praxis kommer till
stånd. Som också arbetsmarknadsstyrelsen
säger bl. a. i sin första framställning
till riksförsäkringsverket står denna
bestämmelse i strid med de intentioner
riksdagen har när det gäller
bristyrkesutbildningen. Denna har som
målsättning att man skall animera folk
som arbetar exempelvis inom låglöneyrken
att övergå till andra yrken. Det
framhålles att det är lämpligt att slussa
in dessa människor i bristyrken, exempelvis
på vårdsidan.

Det vore bra, om statsrådet så snart
som möjligt ville uppta denna fråga till
behandling, så att en snar ändring
kommer till stånd.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag kan garantera herr
branzén i Motala, att vi så skyndsamt
som möjligt skall försöka lösa problemet
på sådant sätt, att det kan tillgodose
de önskemål som här framförts.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. vissa åtgärder för att
sänka hyreskostnaderna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig, om jag är beredd att medverka
till sänkning av hyreskostnaderna
genom att enskilda byggnadsföretag ges
tillfälle att, utan hinder av de statliga

hyreskostnaderna

lånegränserna, pröva nya produktionsformer
och få en större valfrihet då det
gäller bostadens utformning.

Reglerna för den statliga bostadslångivningen
är utformade så, att de skall
främja ett rationellt byggande av bostäder
med en viss minimistandard i fråga
om utrymme, utrustning och yttre
miljö. Jag vill också erinra om att det
system med femåriga besked om statligt
bostadslån, som tillämpats sedan
något år tillbaka, har till syfte att stimulera
till användning av rationella
projekterings- och produktionsformer.

Det har inte kommit till min kännedom,
att lånereglerna vare sig när det
gäller enskilda eller andra byggnadsföretagare
skulle hindra en utveckling
i den riktning herr Nordgren åsyftar.
Om det visar sig att reglerna skulle motverka
en önskvärd inriktning av bostadsbyggandet
är jag givetvis beredd
att medverka till en ändring av dem.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för svaret på min fråga.

Statsrådet säger i svaret att det inte
kommit till hans kännedom att reglerna
för den statliga bostadslångivningen,
som är utformade så att de skall
främja ett rationellt byggande av bostäder,
skulle hindra en utveckling i
den riktning jag har åsyftat. Men faktum
är att trots bostadsbristen har det
blivit ett stort problem att hyra ut lägenheterna
i många av de nybyggda
fastigheterna. Förbundsordföranden i
Hyresgästernas riksförbund Erik Svensson
framhöll vid en konferens i april,
att man möter avsättningsproblem för
bortåt 10 000 lägenheter. Detta skulle
enligt hans uppfattning bara vara början
av problemen på detta område.

Jag hoppas att det inte är så, men
när vi i olika sammanhang inom orga -

nisationer och i yrkesföreningar träf1*—Andra
kammarens protokoll 196S. Nr 30

10 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. vissa åtgärder för att sänka hyreskostnaderna

far byggare och byggmästare hör vi
ofta resonemanget: Om vi finge göra så
och så, om lånegränserna vore annorlunda,
om reglerna över huvud taget
vore utformade på annat sätt skulle vi
utan tvivel kunna åstadkomma billigare
bostäder och alltså lägre hyror.

Jag har hört detta flera gånger. Jag
har inte tagit upp problemet tidigare
men nyligen visades i TV ett program
där dessa förhållanden återigen påtalades.
Därefter återgavs i pressen det
resonemang som förts i TV om att det
går att sänka hyrorna med ända upp
till 30 procent. Enligt en storbyggare
skulle detta vara möjligt under förutsättning
att det blev konkurrens på lika
villkor, att reglerna angående bostädernas
utformning ändrades, att vissa besparingar
kunde göras på utrymmet eller,
med andra ord: om man kunde få
bygga mer i enlighet med önskemålen
hos de människor som skall hyra lägenheterna,
så skulle man kunna pressa ned
kostnaderna avsevärt. Han plockade
fram åtskilliga andra punkter där besparingar
skulle kunna åstadkommas.
Jag förmodar att statsrådet har uppmärksammat
denna artikel.

1 slutet av sitt svar säger statsrådet
Johansson, att han är villig att medverka
till en ändring av lånereglerna,
ifall det kommer till hans kännedom
att de verkar i icke önskvärd riktning.
Det hoppas jag att statsrådet kommer
att göra.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Som jag innerst inne
befarade var denna fråga mycket dåligt
underbyggd. Herr Nordgren ställer en
fråga, som är långtsyftande och mycket
allvarlig, och begär ett besked om
huruvida vi inte kan ändra lånereglerna
så att hyreskostnaderna kan bli
lägre. Jag svarar att lånereglerna inte
reser några hinder, och jag kan hänvisa
till de projekt som har genom -

förts, vid vilka kostnaderna har bringats
ned med intill 20 procent.

Så sent som i denna veckas konselj
fattade vi beslut om förhandsbesked i
två fall — ett utanför Göteborg, ett
utanför Stockholm — där kostnaderna
ligger mellan 10 och 20 procent under
ortsnivån. Hur har man kunnat åstadkomma
det? Jo, genom att inom ramen
för våra låneregler söka utforma projekten
så, att betydande kostnadsbesparingar
vinnes. Det är alltså det praktiska
resultat som nu uppnås. Jag skulle
kunna räkna upp 10, 15, 20 andra projekt
i landet som håller på att förberedas
med samma förutsättningar.

Hur kan det komma sig att de privata
byggföretagen, som gång på gång stiger
fram och talar om svårigheterna att
få åstadkomma någonting i fri konkurrens,
inte har kunnat vara med i denna
utveckling? Uppenbarligen har de inte
haft något intresse för det, så länge som
de har kunnat bygga med de stora
vinster som har varit möjliga. Nu uppmärksammar
vi att även de stora privata
företagen på platser, där exempelvis
det fackliga bvggproduktionsföretaget
har gått före som ett slags murbräcka,
lämnar anbud som är nere på
ungefär samma nivå.

Jag tycker att det är genant för de
privata företagen att först anklaga samhället
för att detta inte ger samma möjligheter
till dem som till andra företag
och sedan, när det visar sig att dessa
på olika vägar kan nå goda resultat,
följa efter i spåren. Det är bra att de
äntligen håller sig framme, men jag hävdar
att det på detta område finns fullt
fri konkurrens. De har alltså frihet att
konkurrera om de byggprojekt som föreligger.
Det finns skilda regler i fråga
om förvaltningen av de bostadsfastigheter
som byggs, men det anser jag också
vara riktigt.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 30 maj 1968 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. statsbidraget till kommunalt kontantunderstöd vid arbetslöshet

§ 7

Svar på fråga ang. förbud mot
obligatorisk sammankoppling
av garage- och bostadsupplåtelse

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
mig, om jag har för avsikt att förbjuda,
eventuellt genom lagstiftningsåtgärder,
en obligatorisk sammankoppling av garage
eller uppställningsplats för bil och
bostadshyran.

Parkeringskommittén har i sitt nyligen
avgivna betänkande behandlat frågan
om kontraktsmässig koppling mellan
bostad och bilplats. Betänkandet
sänds i dagarna ut på remiss. I avvaktan
på remissbehandlingen är jag inte
beredd att göra något uttalande i den
av fru Ryding väckta frågan.

Vidare anförde:

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Johansson för svaret på min
enkla fråga, ehuru det på grund av pågående
utredning tyvärr inte kunde
bli något svar som tillfredsställer mig.
Ännu mindre tillfredsställda är de hyresgäster
som tvingas att med en hundralapp
i månaden betala för en bilplats,
som de inte har användning för
och som de inte kan hyra ut, därför
att det finns många andra i samma
situation.

Det är bra att parkeringskommittén
har tagit upp frågan i sitt tjocka betänkande.
Jag hoppas att jag nu skall
kunna säga till de ofta äldre och ekonomiskt
sämre lottade människor, som
får dras med en för hög hyra till följd
av denna obligatoriska sammankoppling
av garage eller uppställningsplats
för bil med bostadshyran, att denna
utredning i varje fall har föreslagit
att vad beträffar bostadslägenheter un -

dantag bör göras för hyresgäst, som i
sitt hushåll inte disponerar bil.

Det är män förhoppning att remissinstanserna
skall komma till samma
resultat och att ''man inom en inte alltför
avlägsen framtid skall komma till
rätta med detta förhållande, som börjar
bli ett verkligt problem på grund av att
så många människor oförskyllt drabbas
av en alltför hög hyreskostnad. Det räcker
med den hyra de måste betala för
sina bostadslägenheter.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Jag är i högsta grad intresserad av
det problem som fru Ryding har tagit
upp och skulle gärna ha velat ge henne
ett annat svar. Den formella ärendegången
gör emellertid att jag inte har
velat säga mera nu.

Skall jag tillägga någonting, är det
att jag är övertygad om att vi skall
kunna nå fram till beslut som kan komma
att minska kostnaderna och framför
allt eliminera den olägenhet som
ligger i att de som inte har bil ändå
i vissa fall måste betala hyra för garage
eller uppställningsplats för bil. Detta
är naturligtvis en otillfredsställande
ordning, det är vi helt överens om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. statsbidraget till
kommunalt kontantunderstöd vid
arbetslöshet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Fru Ryding har frågat
socialministern, om han har för avsikt
att föreslå höjning av statsbidragsbeloppet
vad gäller svenska medborgare
respektive ändring av bestämmelserna
om det maximalt utgående under -

12 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. utredning rörande illegala demonstrationer

stödsbeloppet för kommunal kontantunderstöd
vid arbetslöshet.

Frågan har överlämnats till mig för
besvarande.

Frågan om kommunalt kontantunderstöd
vid arbetslöshet behandlas av KSAutredningen.
Jag är därför inte beredd
att nu ta ställning i den fråga som fru
Ryding tagit upp. Jag vill för övrigt
erinra om att understödens högstbelopp
höjdes så sent som för ett år sedan.

Vidare anförde

Fru RYDING (vpk):

Herr talman! Jag vill tacka inrikesministern
också för detta svar men
samtidigt beklaga att även denna fråga
för närvarande befinner sig i ett för
inrikesministern obesvarbart tillstånd
på grund av att den hamnat hos den
nu pågående KSA-utredningen.

Det är riktigt att understödens högsta
belopp höjdes för ett år sedan. Den
17 april 1967 blev understödet för en
ensamstående fastställt till 24 kronor
per dag. Det är bara det, att de personer
som får detta kommunala kontantunderstöd
inte anser sig kunna klara
sig på den summan i dagens läge. Jag
är väl medveten om att det inte gäller
särskilt många människor och inte heller
så värst många kommuner, men
detta gör kanske frågan enklare därför
att det då kostar desto mindre att höja
bidragen.

Sedan vore det även tacknämligt, om
statsbidraget i någon mån kunde höjas
också för de svenska medborgarna. —
För de utländska medborgarna i Sverige
kan ju statsbidraget inte höjas,
eftersom det redan är 100 procent.

Även i detta fall får jag naturligtvis
tala om för de personer det gäller, att
de får lov att försöka klara sig med dessa
24 kronor om dagen, om de är ''ensamstående,
tills KSA-utredningen kommit
med ett nytt betänkande. Utredningen
avgav ett delbetänkande förra året som
inte tog upp denna fråga på annat sätt

än genom en redovisning. Jag hoppas
att detta inte betyder att utredningen
anser att allt är väl på den fronten, utan
att det också här behöver komma en ändring
till stånd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på fråga ang. utredning rörande
illegala demonstrationer

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson i Falköping
bär frågat socialministern, om
han vill ta initiativ till en kartläggning
och belysning av vilka grupper
som medverkar i illegala demonstrationer.
Frågan bär överlämnats till mig
för besvarande.

Vilka politiska intressen som de olika
demonstrationsgrupperna företräder
framgår av själva demonstrationerna
och torde inte kräva någon kartläggning.
Jag tolkar därför herr Börjessons
fråga så, att han åsyftar en kartläggning
av vilka grupper och kategorier
i samhället demonstranterna tillhör och
vilka bevekelsegrunder som uppbär de
enskilda demonstranternas handlande.
Någon sociologisk undersökning av detta
slag planeras inte.

Vidare anförde:

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
få framföra mitt tack för svaret,
även om jag inte är tillfredsställd
med det.

Anledningen till att jag — trots ingående
debatter om händelserna kring
olika slag av demonstrationer — ville
aktualisera frågan om eu kartläggning
av vilka grupper det är som medverkar
i illegala demonstrationer är att jag

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

anser att detta är något som blivit alltför
litet uppmärksammat. Vi torde alla
vara överens om önskvärdheten av att
få de ungdomar det gäller till insikt
om att opinionsbildning bedrivs på
effektivaste sätt genom redan etablerade
organisationer, både politiska och
icke politiska. Men så länge vi inte
har någon klar bild av vilka grupper
av ungdomar som nu dominerar bland
de illegala demonstranterna blir det
ytterst svårt att genom t. ex. upplysningsverksamhet
nå önskvärda resultat.
Upplysningen bör ju ta sikte på att
klargöra för de unga, att friheten att
uttrycka sina åsikter är förknippad
med skyldighet att iaktta demokratiska
spelregler, vilka också utgör garantin
för den fulla mötesfrihet vi har här i
landet. Denna mötesfrihet kan bli illa
hotad av de element -som underlåter
att respektera lag och ordning. För inte
minst våra politiska ungdomsförbund
är det enligt min uppfattning en given
uppgift att aktivt medverka till en allsidig
upplysningsverksamhet om dessa
elementära faktorer för att på den vägen
söka fånga upp ungdomar, som
står utanför, och söka anpassa dem till
vårt demokratiska samhällsliv.

Herr talman! Jag tror att en kartläggning
och en sociologisk undersökning
av de aktuella grupperna kunde underlätta
sådana strävanden och i bästa fall
leda till att vi i framtiden inte behöver
uppleva för vår demokrati skadliga
händelser av den art som under senare
tid förekommit.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag är helt överens med
herr Börjesson i Falköping om att detta
är en mycket allvarlig och intressant
fråga. Men jag tror inte att den rätta
metoden är att sätta i gång långvariga
sociologiska undersökningar. Jag tror
att metoden är att genom de demokratiska
politiska ungdomsorganisationerna
försöka komma till tals med de ung -

Svar på fråga ang. väginvesteringarna

domar som inte vill respektera demokratins
spelregler. Det behövs nog inte
några särskilda vetenskapliga undersökningar
för att göra detta. Vi skall
i stället inställa oss på att ge våra ungdomsorganisationer
de resurser som de
behöver för att ta hand om detta problem.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep) :

Herr talman! Jag ber att få tacka
justitieministern speciellt för hans sist
gjorda uttalande, att vi skall ge ungdomsorganisationerna
ökade resurser
för att bereda dem möjlighet att fånga
upp de ungdomar det här är fråga om.
Därmed kan vi också medverka till att
göra goda demokrater av våra svenska
samhällsmedborgare.

Även om man vet vilka politiska intressen
dessa grupper företräder, är det
ändå enligt min mening —- här är det
fråga om tro — värdefullt med en kartläggning
och en sociologisk undersökning
av de bevekelsegrunder som ligger
bakom ett engagemang vilket leder
till illegala demonstrationer. Först då
kan enligt min mening effektiva och
förebyggande åtgärder vidtas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på fråga ang. väginvesteringarna

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Hyltander har
frågat mig, om jag anser att man kan
klara de krav på utbyggnad och förbättring
av landsvägsnätet, som den
ökande transportvolymen kommer att
ställa under de närmaste åren, utan
att ge kraftigt ökade anslag till väginvesteringar
jämfört med vad som
skett under de senaste åren.

14 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. väginvesteringarna

Frågorna rörande anslag till väginvesteringar
prövas vid de årliga budgetberedningarna
och jag vill inte föregripa
denna prövning.

Vidare anförde:

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Jag hade i mitt lilla
manuskript på sedvanligt sätt börjat
med ett tack till kommunikationsministern
för svaret. Jag får väl ändra
det och i stället tacka honom för det
vänliga sätt, varpå han glidit undan
svaret genom att hänvisa till det kommande
budgetarbetet.

Anledningen till min fråga är att jag
haft möjlighet att följa och haft ansvar
för vägbyggandet på det lokala planet.
Därvid har jag nödgats konstatera att
angelägna vägprojekt upprepade gånger
skjutits över från den ena femårsperioden
till den andra just i brist på medel.
När man ser sådant hända blir man
bekymrad för den framtida utvecklingen,
speciellt som nybyggnadsbehoven
inte visar någon tendens att minska
utan tvärtom växer snabbare än man
hinner bygga bort bristerna. .Tåg hade
givetvis hoppats att få besked om att
man kan vänta en mot behovet svarande
ökning av anslagen under de kommande
åren.

Den godsmängd som skall transporteras
ökade enligt uppgifter som jag
fått totalt under perioden 1950—1961
med i genomsnitt 4,5 procent per år
och under perioden 1961—1966 med
7,7 procent. I de beräkningar som gjorts
väntas godstransporterna årligen öka
från 36 miljarder tonkilometer 1966 till
79 miljarder tonkilometer 1980, vilket
innebär en årlig ökning med i genomsnitt
6 procent. Detta gäller alltså godstransporterna,
vilka utgör den i dubbel
bemärkelse tunga delen av transportfrågorna
— den del som belastar och
sliter på våra transportleder, för att
inte tala om broarna, och för vilken
tarvas större kapacitet i vägbredder

och byggstandard för att vägarna skall
tåla tyngder och tryck.

Härtill kommer den ökande personbilstrafiken,
som väntas bli fördubblad
från 43 miljarder personkilomter 1960
till 84—90 miljarder personkilometer
1970, eller i tusental personkilomter per
invånare räknat från 5,7 1960 till 10
å 11 1970.

Den ökade risk för olycksfall som
blir följden om inte vägarna avsevärt
förbättras torde ligga i öppen dag, och
de pengar som anslås i syfte att nedbringa
olyckorna är säkerligen väl använda.

Med kännedom om att statens inkomster
av fordonsskatt och drivmedelsskatt
är cirka 3 490 miljoner kronor
och att hela driftbudgeten för innevarande
år för kommunikationsdepartementet
är 2 731 miljoner kronor kan
motorfolket anses ha belägg för åsikten,
att det borde finnas pengar till
ett ökat vägbyggande inom ramen för
de inkomster som tillförs staten.

Jag har konstaterat det stora behov
som kommer att göra sig gällande på
transportområdet framöver och vill inte
underlåta att fråga kommunikationsministern,
om han är beredd att instämma
i detta konstaterande och ta
de konsekvenser som det innebär.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! .Tåg är självfallet val
medveten om de behov som föreligger
på detta område. Jag konstaterar emellertid
dels att vi här i riksdagen varit
överens om storleken på de vägbyggnadsanslag
som skall ges för det budgetår
som börjar den 1 juli, dels att
det vore ganska orimligt om vi på område
efter område i förväg diskuterade
omfattningen av de anslag som vi kan
komma att föreslå i nästa års statsverksproposition.
Om herr Hyltander
tänker igenom vad det skulle innebära,
om hans övriga kolleger i kammaren
skulle börja fråga hur stora anslag vi

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. ytterligare utredning

skall ha i nästa statsverksproposition
på deras respektive arbetsområden, förstår
herr Hyltander säkerligen att han
inte kan få ett annorlunda svar.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Kan jag då konstatera
att vi är överens om det stora behovet?
Och så får jag väl avvakta nästa proposition
som kommer att framläggas
i frågan. Jag hoppas sannerligen att
den ger utrymme för de förbättringar
som är absolut nödvändiga. Att frågan
är av vital betydelse torde vi också
kunna vara överens om.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på fråga ang. ytterligare utredning
om förläggning av ett flygfält till Sturup

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
hem statsrådet LUNDKVIST,
som yttrade:

Herr talman! Herr Rubin har frågat
mig, om jag avser att vidta ytterligare
utredningar om lämpligheten att förlägga
ett flygfält i Sturup.

Kungl. Maj:t har den 29 mars 1968
uppdragit åt luftfartsverket att vidta
de på staten ankommande åtgärderna
för anläggande av en allmän flygplats
vid Sturup. Frågan om lokalisering av
malmöregionens nya flygplats är sålunda
avgjord.

Vidare anförde

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet för svaret på min fråga.

Det måste först konstateras att riksdagen
endast tagit ställning till en ny
allmän flygplats i malmöregionen genom
att anvisa vissa medel för projektering
och fastställande av investe -

om förläggning av ett flygfält till Sturup

ringsram för markanskaffning. Riksdagen
har alltså inte beslutat om anslag
till byggande av flygfältet; en hemställan
om anslag för detta ändamål
kommer dock antagligen i nästa års
statsverksproposition.

Klart är emellertid att 13 miljoner
kronor bokats till markförvärv för en
flygplats i malmöregionen. Men därvid
har aldrig i någon statsverksproposition
eller någon annan av riksdagens
handlingar utsagts var den nya flygplatsen
närmare bestämt skall ligga.
Förre kommunikationsministern räknade
med eventuellt 60 miljoner kronor
i felinvesteringspengar. Tretton av dessa
miljoner är som sagt redan bokade.
Det får sannerligen inte bli några fler
miljoner!

Personligen tror jag och många med
mig att Sturups flygfält aldrig kommer
att byggas, helt enkelt av den anledningen
att om vi får en ny regering,
vilket det finns skäl att tro, så kommer
denna aldrig, såvitt jag kan förstå,
att godkänna Sturupsprojektet, och
nästa års riksdag kommer således inte
att bevilja några anslag till byggande
av ett flygfält i Sturup.

De 13 miljoner kronorna får anses vara
förlorade på grund av ett förhastat
beslut som föregåtts av en utredning, vilken
en rad omdömesgilla personer ansett
sakna den grundlighet som borde
krävas när det gäller ett projekt som
inte enbart berör malmöregionen utan
givetvis hela vårt land. Fn tio sidor
lång redogörelse för ett hundramiljonersprojekt
torde vara något unikt i
svensk administrativ beredning.

Valet av Sturup som plats för Malmö
nya flygfält har drivits fram av en
handfull kommunalmän och byråkrater,
som för att värna om sin egen
prestige vägrat lyssna på sakskäl i debatten,
skrev professorn i psykologi
Gudmund Smith för några veckor sedan
i Dagens Nyheter. Även om jag
tycker att professorn tar till något för
starka ord förstår jag att han är en

16 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. ytterligare utredning

duktig psykolog, som väl känner till
många av dagens politiker, vilka ofta
saknar det mått av ansvarskänsla, självständighet,
objektivitet och respekt för
demokrati som krävs för att de skall
ompröva en felaktig ståndpunkt.

Jag är ledsen över att statsrådet inte
tänker vidta ytterligare utredningar
utan genom att ta ståndpunkt för Sturup
inte enbart underkänner den svenska
miljövårdsexpertisens kompetens
utan också godkänner en flygplatslokalisering
utan att veta vad det kostar
och utan att någon generalplanering
eller följ dplanering är gjord. Det är
sannerligen ett stort ansvar som herr
statsrådet tagit på sig.

Härefter meddelade herr talmannen,
att herr Svenning begärt ordet; och
beslöt kammaren att beträffande denna
fråga upphäva den i § 20 mom. 4
kammarens ordningsstadga föreskrivna
inskränkningen i yttranderätten.

I enlighet härmed lämnades ordet till

Herr SVENNING (s), som yttrade:

Herr talman! Eftersom herr Rubin
angripit mig personligen, måste jag
framhålla ett par saker.

För det första är jag överraskad över
att herr Rubin, som själv är stadsfullmäktigledamot
i Malmö, vänder sig mot
stadsfullmäktiggruppen och inte bara
mot denna utan också mot landstinget
i Malmöhus län, som har beslutat om
detta.

För det andra vill jag meddela att
så sent som vid ett sammanträde med
stadsfullmäktige i Malmö i förra veckan
beslöt dessa att inköpa mark vid SturuP
— jag kan t. o. m. nämna att priset
är 68 öre per kvadratmeter, alltså
ett mycket hyggligt pris. Stadsfullmäktige
fattade enhälligt detta beslut. Malmö
har alltså fortsatt att skaffa mark och
planera det hela.

Beträffande det sista om att en psykolog
har skrivit någonting — jag har
också läst artikeln — så ifrågasätter

om förläggning av ett flygfält till Sturup

jag om man är psykolog när man inte
tillåter andra människor att ha en annan
åsikt än man själv har.

Vidare anförde:

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord om de utredningar som har föregått
detta beslut och som jag tidigare
omnämnt vid kammarens diskussioner.

De utredningar som presenterades av
luftfartsverket och som blev föremål
för remissbehandling utgjorde den sista
länken i en lång kedja av utredningar
om den lämpligaste lokaliseringen av
ersättningsflygplats för Bulltofta. Under
förhandlingarna mellan kommunikationsdepartementet
och berörda lokala
regionala instanser i dessa frågor presenterade
luftfartsverket åtskilliga alternativ
till lokalisering av flygplatsen.
Men redan under förhandlingarnas
gång kunde flertalet förkastas som
olämpliga från trafiktekniska och trafikekonomiska
synpunkter.

Det enda alternativ som kvarstod och
som ansågs realistiskt att diskutera var
Sturup sområdet i vid bemärkelse —
jag är övertygad om att kammaren förstår
vad jag menar härmed; vi hade
ju från början diskussionen om Holmeja.
Alternativet presenterades sedermera
i luftfartsverkets utredningspromemoria.

Det kan mot denna bakgrund enligt
min mening inte hävdas att frågan skulle
vara ofullständigt utredd. Det är
viktigt att i detta sammanhang framhålla
som jag har gjort så många gånger
förr, att det i betydande grad gäller
att ta hänsyn till de regionala och lokala
intressena. När alltså herr Rubin
dömer ut alla myndigheter, som tagit
positiv ställning till frågan, som omdömeslösa,
så innebär detta att herr
Rubin underkänner ett enhälligt stadsfullmäktigebeslut
i Malmö, Malmöhus
läns landstings beslut och den inställ -

Torsdagen den SO maj 1968 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. ytterligare utredning

ning som länsstyrelsen och planverket
har haft. Han upphöjer sitt eget omdöme
till den enda riktiga ståndpunkten.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Till herr Svenning vill
jag säga att när Malmö stadsfullmäktige
beslutade att göra markinköp så
hade de givetvis också tagit hänsyn
till vad som stod i kontrakten med
markägarna. Där står att om inte flygfältet
kommer till stånd så äger markägarna
köpa tillbaka marken. Denna
kan ju också användas till andra ändamål
än flygfält, när man här har att
göra med så natursköna trakter.

Herr kommunikationsministern säger
att åtskilliga alternativ har presenterats.
Men det har inte presenterats tillräckligt
många alternativ. Man har aldrig
från början undersökt om flygverksamheten
vid Ljungbyhed skulle kunna
flyttas eller inte. Det är därför jag talar
om ofullständiga utredningar.

Vad beträffar, herr Svenning, den
förutnämnde professorns kompetens i
psykologi så tycker jag att enbart hans
titel visar att han är en kompetent
psykolog, ty annars vore han ju knappast
professor i psykologi. Att placera
ett flygfält i Sturup är en mycket
viktig fråga ur naturvårdssynpunkt och
det är ur denna synpunkt ett av de
viktigaste ärenden som har förekommit
under senare år. Den moderna sociala
natur- och miljövårdssynen har
ju bokstavligen skjutits i sank vid det
första tillfället efter riksdagsbeslutet
om en aktivare miljövård. Man har ju
helt enkelt underkänt den svenska miljövårdsexpertisen.
Den myndigheten
räknade herr kommunikationsministern
inte upp, när han talade om vilka som
hade yttrat sig i dessa vitala frågor.

Det är skrämmande om riksdagen en
gång skulle bevilja anslag för förstörelse
av det sy dskånska skogs- och sjölandskapet
som för närvarande är något
enastående som svenskt naturkom -

om förläggning av ett flygfält till Sturup

plex, ett av de yppersta och rikaste
som svensk natur över huvud taget kan
uppvisa. Det är ju inte bara själva området
för flygplatsen, som framtida beslut
berör, utan även t. ex. hela Bökebergsskogen.
Skall vi t. ex. behöva torrlägga
Fjällfotasjön och Björlcåkrasjön?
Så sent som i somras fastslog en luftfartskongress
i Hamburg att man som
norm för att minska riskerna för fågelkollisioner
skulle uppställa att det på en
bredd av 6,5 km på varje sida om eu
landningsbana inte skall finnas någon
betydande vegetation och att alla vattenhål
som kan locka fåglar skall fyllas
igen. För det extremt fågelrika Sturup
kommer sådana åtgärder att bli aktuella.
Men det är ju klart att sådant talar
man inte om i ansvariga kretsar.

Vidare ber jag få fråga både kommunikationsministern
och herr Svenning:
Skall verkligen inte framtidens
flygfält placeras så att de bäst betjänar
en större allmänhet och inte bara exempelvis
en stads lokalpolitiska intressen?
Det finns sannerligen många problem
att utreda, innan riksdagen fattar beslut
att anvisa ytterligare medel till
ett flygfält i Malmöregionen.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det ingick också i dessa
beslut, där jag har varit med om både
förhandlingar och överläggningar i
drätselkammaren, att flygfältet skulle
placeras cirka 2,5 mil från Malmö. Det
har man iakttagit.

Vidare har det sagts ifrån att Holmeja
ur naturskyddssynpunkt inte var sådant
att det lämpade sig för flygfält.
Det alternativet uteslöts därför, och man
beslöt alltså att flygfältet skulle placeras
i Sturup. Det är fullt klart att
beslutet har fattats i vederbörlig ordning.
Landstinget har ju också godkänt
det.

Jag vill vidare säga att jag är litet
överraskad över att herr Rubin redan
har inträtt i regeringen, eftersom han
har sagt ifrån att han aldrig kommer

18 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. ytterligare utredning

att gå med på ett sådant beslut. Det är
inte bara myndigheterna som felat utan
också regeringen, till vilken han redan
nu säger hur den skall besluta nästa
år, vilken regering det än må vara.

Dessutom vill jag nämna att landshövding
Gösta Netzén sitter både i naturvårdsverket
och i länsstyrelsen och
att han har intagit en klar ståndpunkt
i denna fråga. Alltså har många experter
över huvud taget haft tillfälle att
ta en klar inställning i frågan.

Vad sedan beträffar miljön är det
ingen tvekan om att man har tagit all
den hänsyn som kan tas, men det behövs
ett flygfält för hela regionen. Det
har också visat sig att herr Rubin har
alldeles fel när han säger att man inte
har övervägt Eslövsalternativet. Det
har man gjort. Man har undersökt fjorton
platser och Eslövsalternativet kunde
inte komma i fråga på grund av
hänsyn till Ljungbyhed. Allt detta har
alltså undersökts och därvid har befunnits
att det sätt på vilket man kan
klara frågan i dag är att välja den placering
man nu har bestämt sig för.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Jag skall inte ägna tid
åt alla de överdrifter som herr Rubin
gjorde sig skyldig till. Det är nog bara
herr Rubin som vid detta laget tror att
allt det som han talar om verkligen
skulle drabba detta område. När han
talar om att man skulle ödelägga ett
område som sträcker sig intill 6,5 kilometers
avstånd från flygplatsen lyckas
han, trots all den upplysning han måste
ha fått, förväxla detta med det faktum
att det är olämpligt ur fågelsynpunkt
att lägga soptippar på ett närmare avstånd
än 6,5 km från flygplatsen. Från
naturvårdssynpunkt ligger det val, herr
Rubin, ingenting negativt i att man befriar
det här området från soptippar
inom ett avstånd av 6,5 kilometer från
fältet.

Jag rekommenderar herr Rubin i

om förläggning av ett flygfält till Sturup

hans egenskap av riksdagsman att tala
med representanter för kommunerna i
sydvästra Skåne, så att han får höra
deras mening om placeringen av flygfältet
från lokaliseringssynpunkt. Reträffande
avvägningen mellan naturvårdsintressena
och behovet av att förlägga
ett flygfält någonstans i Skåne
kan man naturligtvis, som naturvårdsverket
också gjort, säga sig att det
från naturvårdsverkets synpunkt kunde
ha varit önskvärt att om möjligt förlägga
flygplatsen till ett annat ställe.
Men en flygplats måste ju också kunna
användas, och om man kommer till den
slutsatsen, att man ändå måste ha en
flygplats, blir det nödvändigt att göra
en avvägning var den skall förläggas
med tanke på den minsta skadan från
naturvårdssynpunkt man gör samtidigt
som den skall kunna tjäna sitt avsedda
ändamål.

Jag har vandrat på ägorna kring
Sturup och fick då klart för mig att
det finns lika litet anledning att sätta
tilltro till de omdömen, som herr Rubin
avgett om det här området i riksdagen
vid tidigare tillfällen, som till de övriga
omdömen han avgett om flygplatsen i
dag.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! För omkring två månader
sedan hade kammaren en debatt i
denna fråga, varvid det från flera håll
gavs uttryck för en önskan om ytterligare
informationer från regeringen
om de omständigheter som kunde påverka
lokaliseringen av den nya flygplatsen.
Jag sade själv att man kanske
inte kunde begära att kommunikationsministern
skulle kunna lämna dessa informationer
på rak arm men ansåg att
de borde kunna lämnas ganska snart.
Om jag minns rätt satt kommunikationsministern
alldeles tyst under debatten,
men några dagar senare fattade
regeringen beslut i frågan utan att
ha framlagt de informationer för vilka
från olika håll uttalats livligt intresse.

Torsdagen den 30 mai 1968 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. ytterligare utredning om förläggning av ett flygfält till Sturup

Jag tillåter mig fråga kommunikationsministern:
Vad är orsaken till ett sådant
beteende från regeringens sida?
Hade det inte varit möjligt för regeringen
att före beslutet lämna några
av de informationer som begärdes? I
de offentliga yttranden som kommunikationsministern
lät åtfölja beslutet
spårades ingenting av hänsyn till önskan
om sådana informationer.

Herr talman! Jag finner detta uppträdande
så pass anmärkningsvärt, att
jag har velat rikta denna fråga till
kommunikationsministern. Jag vill tilllägga
att jag delar uppfattningen, som
uttryckts kanske särskilt från skånskt
håll, att flygplatsproblemet är brådskande
och att det måste finnas en regional
flygplats i Skåne. Men detta
motiverar inte på något sätt kommunikationsministerns
negligerande av
önskemål som uttryckts av flera ledamöter
här i kammaren.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Beträffande gången av
denna frågas behandling vill jag säga,
att själva frågan är av den karaktären
att riksdagen har att ta ställning i stort
-—■ om en ersättningsflygplats för Bulltofta
skall skapas och om statens ekonomiska
engagemang i sammanhanget.
Avtalet med Malmö stad har redovisats
för riksdagen, utan att riksdagen gjort
någon erinran, och medel bär anvisats
av riksdagen för markförvärv och projekteringsarbete.
Det har icke förutsatts
att riksdagen genom särskilt beslut
skulle fastställa den exakta belägenheten
av fältet. Frågan är, enligt
min mening, i första hand regional
och därför har också de regionala myndigheternas
ställningstaganden fått spela
en avgörande roll vid lokaliseringen.
Om man i detta fall hade följt gängse
praxis skulle luftfartsverket ha kunnat
besluta om den exakta lokaliseringen
inom det angivna området, men
med hänsyn till de särskilda omstän -

digheter som förelåg överenskoms i avtalet
mellan staten och Malmö stad att
kommunikationsdepartementet skulle
meddela närmare anvisningar om den
exakta lokaliseringen. Jag vet inte om
herr Ohlin var inne i kammaren när
jag redovisade hela det utredningsmaterial
som legat till grund för ett beslut.

Efter debatterna här i kammaren tidigare
mellan i första hand Skånes
riksdagsmän —■ även herr Ohlin deltog
naturligtvis i diskussionerna — har
jag besökt platsen och studerat förhållandena.
Med hänsyn till att det är
så angeläget för inte minst människorna
i malmöregionen, att den mycket
viktiga frågan om en ersättningsflygplats
för Bulltofta löses, kom jag sedan
fram till att hela det underlag,
som var nödvändigt för att avgöra frågan,
fanns, och därför förordade jag
den lokalisering som regeringen nu har
fattat beslut om.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Statsrådet Lundkvist
talar här hela tiden om de lokala förhållandena
och om nödvändigheten av
att ta hänsyn till vad man säger i malmöregionen,
men debatterna i både
landsting och stadsfullmäktige i denna
fråga har inte präglats av sådan enighet
som man skulle kunna tro efter
att ha hört på herr Svennings anförande.
Jag anser heller inte att ett flygfält
bara är en regional angelägenhet.
Det skall betjäna den stora allmänheten,
oberoende av om denna allmänhet
bor i regionen eller inte. I Skåne
bor en sjättedel av Sveriges befolkning.
Därför är det mycket viktigt att så
många som möjligt får vara med och
besluta i denna fråga.

Jag tycker att regeringen borde ha
lagt fram en proposition med bl. a. förslag
om var flygfältet skall ligga. Så
har tyvärr inte skett. Som jag tidigare
sagt är vissa lokalpolitiker ute efter
att enbart befrämja Malmös intressen,

20 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. ytterligare utredning

men de glömmer att Skåne inte bara
består av Malmö. Redan innan 1965
började man bebygga området runt
Bulltofta, Riseberga, och de stackars
människorna i Riseberga sitter nu så
att säga i pant på grund av rådande bullerproblem
runt Bulltofta.

Kommunikationsministern sade att jag
hade missförstått frågan om soptippar
och deras belägenhet minst 6,5 kilometer
från flygfältet. Här gäller det
inte alls några soptippar, utan det är
fråga om att den huvudsakliga vegetationen
skall tas bort på ett avstånd upp
till 6,5 kilometer från landningsbanorna
vid byggande av framtida flygfält, allt
enligt vad som uttalades på en luftfartskonferens
i Hamburg i somras. Om kommunikationsministern
vill kan han få
ta del av handlingarna från den konferensen.
Det enda sammanhang som
finns mellan soptipparna och detta
flygfält är att flygfältsförslaget så småningom
väl måste läggas på soptippen,
såvitt jag förstår, och att vi får behålla
det vackra område vi nu har i Malmös
närhet.

Vi måste också utreda varför man
inte kan flytta militärflygfältet från
Ljungbyhed och därefter förlägga ersättningsflygplatsen
för Bulltofta till
Eslövstrakten, som lämpar sig bättre
för ett flygfält. Då skulle fältet också
i framtiden komma att ligga mera centralt
för att kunna betjäna samtliga
Skånes städer.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! lag vill bara konstatera
att kommunikationsministern inte
har besvarat min fråga. Förhållandet är
ju det, som jag förut sagt, att det här
i andra kammaren konstaterades, att
utredningarna hittills hade bundits vid
vissa bestämda förutsättningar, bl. a.
i fråga om flygskolan i Ljungbyhed.
Det uttalades intresse för upplysningar
från regeringen i vad mån placeringen
av det nya flygfältet var beroende av
dessa speciella förutsättningar och i

om förläggning av ett flygfält till Sturup

vad mån utredningarna för den skull hade
begränsats men kunde vidgas. Man ville
gärna ha närmare informationer skyndsamt,
innan det definitiva beslutet fattades.
Kommunikationsministern satt den
gången på sin bänk bär i kammaren och
sade inte ett ord om att han inte tänkte
tillmötesgå dessa önskemål. Ett par dagar
senare fattade regeringen sitt beslut.
Inte heller i detta sammanhang meddelades
de önskade upplysningarna.

Herr talman! Jag tror inte att ett
sådant uppträdande motsvarar ett naturligt
önskemål om samarbete mellan
regering och folkrepresentation.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! För en naturintresserad
skåning var det ganska upprörande
att höra den nedklassning av naturen
kring Sturup som kommunikationsministern
gjorde sig skyldig till. Han
sade att han hade promenerat på ägorna
och hade tydligen funnit att talet
om naturskönhet var en våldsam överdrift.

Statsrådet tar alldeles fel. Så måste
man ha tolkat statsrådets hela uppläggning,
när han här bemötte herr Rubin.
Ägorna, som tydligen ter sig ointressanta
för statsrådet, utgör en del av
ett fint utformat kulturlandskap. I omedelbar
närhet finns det bokskog och
småsjöar, och tillsammans bildar detta
ett slutet område, som lämpar sig
utomordentligt väl för fritidsändamål.

Även om det kanske förhåller sig på
det sättet, att själva bansträckorna inte
kommer att kräva att någon skog huggs
ned, är det alldeles klart att hela karaktären
av området kommer att förändras.
Där det nu finns skoig som är utflyktsmål
för malmöbor, lundabor
o. s. v. kommer det kanske också i fortsättningen
att finnas skog. Men det
måste bli en livlig flygtrafik över området,
det kommer att finnas insprängda
bostäder och serviceanläggningar av
olika slag, och det kommer att dras
vägar från alla håll in mot flygplatsen.

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. ytterligare utredning

Vi har ju gjort den erfarenheten, att
skall ett område kunna bevaras som
rekreaktionsplats, måste det ha tillräckliga
dimensioner, och man får inte i
det släppa in alltför många olika aktiviteter.
Då blir hela området nedslitet
och förstört och förlorar helt sin
nytta och mening.

Med dessa ord vill jag ha inlagt en
protest mot den nedklassning av områdets
betydelse som man måste kunna
utläsa ur kommunikationsministerns
anförande.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet LUNDKVIST:

Herr talman! Det sista som herr
Regnéll nu tillät sig att säga är ju på
gränsen till en lögn när det gäller att
tolka vad jag har sagt i detta sammanhang.
Jag har inte klassat ner området
runt Sturup, men jag har sagt till herr
Rubin att han när han skildrat Sturup sområdet
— det område där själva flygplatsen
skall ligga -— ändå gör sig skyldig
till en betydande överdrift, när
han kallar det för ett så naturskönt
strövområde att man med lokaliseringen
av flygplatsen dit skulle komma
att åstadkomma en stor naturförstöring.

Dessutom har jag vänt mig mot de
påståenden, som herr Rubin gjort och
gör. Jag hoppas att herr Regnéll och
herr Ohlin åtminstone genom alla de informationer
som har förekommit i denna
fråga i många sammanhang också har
klart för sig att det ju inte här är fråga
om att ödelägga hela detta område. Här
talas det om bokskogar som skall försvinna
och om Fjällfotasjön som skall
läggas igen. Jag hade åtminstone väntat
mig att herr Regnéll skulle tycka att det
fanns anledning för honom att i någon
mån medverka till den sakliga upplysningen
kring dessa frågor genom .att
medge, att det uteslutande är fråga om
själva flygplatsområdet och att detta
icke kan betraktas som ett strövområde
av någon högre klass.

om förläggning av ett flygfält till Sturup

Det borde vara ett intresse för skåningarna
i största allmänhet att handskas
med denna fråga på ett annat sätt
än skåneriksdagsmännen nu gör — detta
med tanke på den roll vi kan vänta
att denna flygplats i framtiden kommer
att spela för utvecklingen inte bara
när det gäller Malmö stad utan också
när det gäller andra vitala områden i
Skåne.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Trots att jag påpekade
att Eslövs-alternativet ingick i bedömningen
och att det inte gick att
lägga något flygfält där med hänsyn
till Ljungbyheds flygfält, fortsätter herr
Rubin att argumentera på samma sätt
som tidigare. Det är dock klart att frågan
har prövats noggrant och att det
inte går att ordna saken på det sättet.

Sedan säger herr Rubin att det gäller
en handfull kommunalmän. I denna
»handfull kommunalmän» ingår hela
stadsfullmäktige i Malmö, drätselkammaren
där, riksdagsmän från både folkpartiet
och högern, som alla har samma
uppfattning, samt högermannen
kommunalrådet Ster ning, som nyligen
sagt att den lösning man stannade för
vad den enda tänkbara i läget. Och jag
skulle kunna citera åtskilliga fler som
har denna uppfattning.

Ingen har under debatten här i kammaren
berört det väsentliga problemet,
nämligen att ett avtal träffats vad gäller
både avståndet till flygfältet och
uppläggningen i övrigt. Det hela bottnar
ju i att vi under 15—20 års tid
dragits med ett bullerproblem. I närvarande
stund ligger 300 000 människor
under bullermattan. Befolkningen
kommer allt närmare flygplatsen genom
nybyggnation och bullret blir allt intensivare.
Vidare kan ju jetflyg när
som helst aktualiseras.

Detta tas inte alls med i bedömningen,
utan man lägger upp det på ett
helt annat sätt. Men Malmö stads befolkning
står bakom kravet att buller -

22 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1908 fm.

Svar på fråga ang. ytterligare utredning om förläggning av ett flygfält till Sturup

problemet skall lösas och att flygplatsen
skall förläggas på ett avstånd från staden
som är någorlunda rimligt. — Den
lösning som valts är enligt min uppfattning
den bästa tänkbara, sedan man
undantagit Holmeja, som var en naturskön
plats, och bestämt sig för Sturup
i stället.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Kommunikationsministern
började med mycket hårda ord när
han kritiserade mitt inlägg. Vad han
fortsättningsvis sade gav emellertid besked
om att jag hade helt rätt i min
tolkning.

Kommunikationsministern säger att
han ville påpeka att herr Rubin hade
fullständigt fel när han gjorde gällande
att detta var ett ur naturskyddssynpunkt
så märkvärdigt område. När
kommunikationsministern hävdar att
herr Rubin har fel, så måste han väl
göra det utifrån sin egen uppfattning
att området icke är så värdefullt. Det
var den uppfattningen som jag kritiserade
och som jag lyssnat mig till genom
att höra på kommunikationsministerns
tidigare inlägg.

Så gör visserligen kommunikationsministern
en distinktion mellan själva
banområdet och det omgivande området.
Det var precis vad jag gjorde, herr
kommunikationsminister, och det har
jag faktiskt gjort tidigare debatter också.
Jag har erinrat om att det inte endast
är fråga om att lägga ut landningsbanor
och vad som närmast berör en
flygplats. Jag vill minnas att jag i det
sammanhanget använde ett kanske litet
tråkigt uttryck — jag talade om »bebyggelsens
kräfta», som skulle komma
att sprida sig över stora angränsande
områden. Detta är vad all erfarenhet
visar. Sådant sker när man lägger serviceanläggningar
på en plats. Man säger
till en början att man skall skona
angränsande områden, men sedan växer
aptiten — man gnager sig allt längre
in i det som från början var avsett att

bli sparat. Området blir överbefolkat,
det blir nedslitet och ändrar helt karaktär.
Det är detta som många skåningar
reagerar mot: att ett område, som har
fått sin karaktär av åkerbruk och skogsskötsel
i århundraden och som står
kvar på det sätt som våra förfäder sett
det, nu skulle behöva förstöras efter en
utredning som vi finner otillräcklig.

Herr Rubin påpekade att man inte
grundligt har undersökt möjligheterna
att flytta Ljungbyhed. En sådan flyttning
skulle givetvis dra kostnader med
sig. Mycket höga belopp har nämnts,
men det kan vara värt att undersöka
huruvida inte också stora kostnader
är berättigade för att slippa skövlingen
av ett väsentligt skånskt naturvärde där
det, herr kommunikationsminister, inte
bara är fråga om de kvadratkilometer
som kommer att täckas av asfalt och
betong utan också om det angränsande
skogs- och sjöområdet.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag är något förvånad
över att man tar upp en debatt om denna
fråga ännu en gång. Såvitt jag vet
är den avgjord och det finns inga möjligheter
att riva upp det beslutet. Jag
har för min del tidigare sagt min mening
och den står jag fortfarande för.
Det har ännu inte, under den tid som
gått, inträffat någonting som i positiv
idktning stöder det beslut som fattats.

Jag tycker dock att det görs en hel
del överdrifter i denna debatt. Jag tror
inte att bullerproblemet för Malmö är
så stort som herr Svenning gör gällande.
Jag tror inte heller att man skall
överdriva naturskönheten i detta område.
Jag ser det hela, som jag tidigare
sagt, rent ekonomiskt och jag är inte
övertygad om att detta är en klok investering.
Men, som sagt, frågan är avgjord
och de som fattat beslutet här får
också bära ansvaret. Tiden får utvisa
huruvida placeringen är riktig eller
inte.

Härmed var överläggningen slutad.

Torsdagen den 30 maj 1968 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. åtgärder för att förebygga störande av undervisningen vid universitet
och högskolor

§ 12

Svar på fråga ang. lokaliseringen av planerat
gymnasium

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: Herr

talman! Herr Grebäck har frågat
chefen för utbildningsdepartementet
när det kan förväntas att beslut fattas
angående lokaliseringen av det gymnasium
som enligt frågeställaren skulle
komma att förläggas till Märsta eller
Sollentuna. Enligt fastställd ärendefördelning
ankommer det på mig att besvara
frågan.

Enligt vad jag inhämtat från skolöverstyrelsen
pågår överläggningar
mellan överstyrelsen och vederbörande
kommunala organ om gymnasieorganisationen
i Storstockholm, överstyrelsen
räknar för närvarande med att planeringen
skall vara färdig i sommar.
Givetvis inrymmer denna organisationsfråga
många svårlösta moment, och beslutsförfarandet
kan beräknas bli ganska
tidskrävande. Det är därför inte
möjligt att i dag säga när beslut i ämnet
kan föreligga.

Vidare anförde

Herr GREBÄCK (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret på min
fråga.

För att lämna mitt lilla bidrag till att
avsikten med frågeinstitutet inte missbrukas
skall jag fatta mig kort. Svaret
innehåller en värdefull upplysning om
att skolöverstyrelsen beräknar att planeringen
av den nya gymnasieorganisationen
för storstockholmsområdet
skall bli färdig i sommar.

Vidare läser jag i svaret att denna
organisationsfråga innehåller många
svårlösta moment och att beslutsförfarandet
kan beräknas bli ganska tidskrävande.

Är det nödvändigt att beslutsförfarandet
skall ta så förskräckligt lång tid
i detta fall? Föreligger klarhet om hur
organisationen skall utformas bör det
väl vara möjligt att ganska snabbt fatta
ett beslut när det gäller lokaliseringen
av dessa gymnasier. För kommunalmännen
i området är det naturligtvis
av utomordentligt stor betydelse ur
markdispositionssynpunkt, byggnadssynpunkt
o. s. v. att snabbt få besked
om var höga vederbörande tänkt sig
placeringen av det gymnasium som jag
berört i min fråga. Naturligtvis ställer
också allmänheten otåliga frågor om
när det kommer att inträffa någonting
på detta område.

Jag ber att än en gång få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 13

Svar på fråga ang. åtgärder för att förebygga
störande av undervisningen vid
universitet och högskolor

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade:

Herr talman! Herr Turesson har frågat
mig vilka åtgärder jag förordar för
att förebygga störande av undervisningen
vid universitet och högskolor
från vissa elevers sida.

Det ankommer i första hand på de
lokala universitetsmyndigheterna att
verka för goda studiebetingelser. Som
jag i annat sammanhang uttalat kommer
frågan huruvida gällande bestämmelser
i detta avseende är ändamålsenliga
att prövas.

Vidare anförde:

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka utbildningsministern
för att han besvarat
min fråga. Den gällde egentligen vilka

24 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. åtgärder för att förebygga störande av undervisningen vid universitet
och högskolor

åtgärder statsrådet Palme vill förorda,
inte vilka han ämnade vidta, men jag
finner det bra att statsrådet vill låta
utreda om de bestämmelser som finns
är tillräckliga.

Jag är naturligtvis väl medveten om
att det kan synas störande, om elever
vill reformera undervisningen och göra
sina erfarenheter och åsikter gällande,
men det är inte något fel, om det görs
på ett något så när hyfsat sätt. Naturligtvis
kan det bidra till att föra utvecklingen
framåt, det är jag den förste att
hålla med om.

I den mån störningen av undervisningen
på våra dyrbara institutioner,
där vår ungdom skall få sin utbildning,
emanerar från utländska yrkesrevoltörer,
vilka med våldsmetoder och klart
odemokratiska medel vill störta omkull
det samhälle, som de demokratiska partierna
-— inte minst herr Palmes eget
parti -— byggt upp i vårt land, måste
ri emellertid bestämt säga ifrån. Det
kan inte vara rimligt att sådana extremistelement,
som studerar i vårt land
på svenska skattebetalares bekostnad
med hjälp av statliga studiemedel, skall
få verka för att omstörta vårt land, om
vilket de inte vet mycket mer än att de
har lärt sig de svenska svordomarna.
Vad som hänt här i Stockholm är upprörande.
Sådana tendenser måste stävjas.

Statsrådet Palme gjorde i söndags —•
om jag minns rätt — ett uttalande i televisionen
efter de upplevelser han hade
haft på Stockholms kårhus under natten.
Jag har aldrig tidigare haft anledning
att se så positivt på ett framträdande
av honom. Det var ett utomordentligt
välgörande uttalande, och det
uppfattades säkerligen så av svenska
folket. Jag antar att detta uttalande innebär
att statsrådet Palme definitivt har
tagit avstånd från de vänsterextremistiska
element, som är ett minst sagt dåligt
sällskap för ett demokratiskt statsråd.

En annan viktig effekt av vad som har
hänt under det senaste veckoskiftet är
att vänsterpartiet kommunisternas ungdomsorganisation
lika definitivt har avslöjats
som anhängare av våldsmetoder,
som icke är tolerabla i vårt samhälle.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Frågan gällde ju störningar
av undervisningen. De studenter
som valde att övernatta i kårhuset
i Stockholm för att diskutera störde
inte direkt någon undervisning.

För att till en början ta upp den
första frågan vill jag säga att jag delar
herr Turessons mening, att det är rimligt
att studenterna skall ha möjlighet
att påverka sin studiemiljö. 1964 års
reform innebar ganska stora förändringar
härvidlag. Studenterna har alltså
visst inflytande i utbildningsnämnderna,
i institutionskollegierna — som
dock är rådgivande organ — men framför
allt gäller det för studenterna att
se till att de kan få till stånd ett inflytande
även på institutionsnivå. Det
är till stor del detta som diskussionen
gäller.

Jag hade tillfälle att mycket utförligt
redovisa min syn på dessa frågor
vid Sveriges förenade studentkårers
studentriksdag i Linköping, och vi har
en dialog på gång, som jag vet att också
universitetskanslern är mycket intresserad
av. Vi skall alltså ompröva formerna
för ett positivt konstruktivt studentinflytande
när det gäller läroböcker,
kursuppläggning, undervisningsinnehåll
och sådant, precis som vi försöker
göra på gymnasiehåll och i det
övriga ordinarie skolväsendet.

Sedan tog herr Turesson upp de händelser
som utspelade sig i kårhuset.
Det är riktigt att jag var med. Men jag
släpades inte dit av några uppretade
studenter, som det har sagts, utan det
var en av mina egna medarbetare som
kom och meddelade mig vad som på -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm. Nr 30

Svar på fråga ang. åtgärder för att förebygga störande av undervisningen vid universitet
och högskolor

gick där. .lag ångrar inte en sekund att
jag gick dit, därför att min närvaro i
kårhuset under dessa timmar lärde mig
att det här inte primärt var fråga om
studieförhållanden eller undervisningsreformer
eller någonting sådant, utan
vad det rörde sig om var helt enkelt
försök från en liten klick att utnyttja
ett eventuellt missnöje eller en eventuell
okunnighet om undervisningsförhållandena
för att därigenom kunna angripa
den svenska demokratin. Jag tror
att det faktum, att jag var där, bidrog
till att för det första avslöja detta och
för det andra isolera de grupper som
stod bakom dessa händelser. Nu har
som bekant den s. k. studentrevolten
avvecklats och avslöjats i sin ynkedom,
där uppviglarna och ledarna försöker
skylla ifrån sig på de studenter
som de har lurat till dumheter. Det står
emellertid alldeles klart att det var ledare
för Vänsterns ungdomsförbund
som förordade ockupationen av regeringsbyggnaden,
som satte i gång demonstrationståget
genom Stockholms
centrala delar och som rekommenderade
användandet av våldsmetoder för
att förändra det svenska samhället. De
grupperna har genom de senaste dagarnas
händelser avslöjats som en liten
klick utan förankring hos de svenska
medborgarna.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! För att undvika missförstånd
vill jag säga att jag inte med
ett enda ord har förebrått herr Palme
för att han befann sig på kårhuset den
natten; det var inte det dåliga sällskapet
jag tänkte på.

Tvärtom tror jag det var bra att han
var där. Jag anser att det var nyttigt
att herr Palme helt realistiskt fick erfara
vilken andas barn de här gossarna
är. Herr Palmes uttalande i TV
gav klart belägg för att det hade varit
en upplevelse, som jag vill beteckna
såsom hälsosam.

Det är klart att detta beslut som de
fattade när de valde att övernatta i kårhuset
för att, som de sade, diskutera,
i och för sig innebar ett övergrepp
gentemot de gällande reglerna för kårhusets
utnyttjande. Och att de sedan
tågade ner i staden och försökte storma
Operan ocfy inta riksdagshuset och
kanslihuset och centralstationen innebar
ju också att de satte sig över de
gällande reglerna; det har herr Palme
vitsordat.

Men är det samma mentalitet hos dem
som gjorde detta och hos de individer
som stör undervisningen, då har vi här
ett samband, och då måste samhället ingripa
hårt och effektivt även mot dessa
elements verksamhet på det sistnämnda
området.

Chefen för utbildningsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Det är riktigt att dessa
grupper i viss mening bemäktigade sig
kårhuset och därmed hindrade andra
att komma dit. Men jag tror att det var
klokt av kårhusstyrelsen — det är fråga
om studenternas eget hus — att vänta
ut dem i stället för att själv ta till några
våldsmetoder. Det är nämligen en gammal
erfarenhet att grupper av detta slag
ofta bekämpas effektivast med hjälp
av demokratins egna metoder.

Herr Turesson sade att det för mig
kanske var en hälsosam upplevelse att
få träffa dessa studenter. Jag vet inte
om jag kan säga det, eftersom jag många
gånger varit med om upplevelser av
denna typ då jag i ett tidigare skede
slogs med stalinisterna på olika håll i
världen.

Jag har märkt att grupper av detta
slag bäst trivs när målet för deras
aggression befinner sig på avstånd; då
får de liksom tillfälle att hetsa upp sig.
Om däremot målet för aggressionerna
dyker upp mitt ibland dem, går luften
så småningom ur dem. Det visade sig
även i detta fall. Under en å två tim -

26 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. befordringsmöjligheterna för befattningshavare med kanslistutbildning -

mar rådde en obehaglig stämning i kårhuset,
men efter ytterligare en halvtimme
hade luften gått ur dem så pass
att de var tvungna att göra ett avbrott
för att dricka Öl. Då var det inte längre
samma tempo över det hela.

Detta var en hälsosam upplevelse för
alla. I våra relationer till extremistgrupper
bör vi primärt och så länge
det går bemöta dem med demokratins
metoder och visa att de inte klarar sig
i en demokratisk debatt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på fråga ang. befordringsmöjligheterna
för befattningshavare med kanslistutbildning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nihlfors har frågat
mig hur jag ser på den framtida användningen
av kanslistutbildningen
inom statsförvaltningen såsom en väg
att ge erforderliga befordringsmöjligheter
för befattningshavare i lägre lönegrader,
vilka saknar formell kompetens,
mot bakgrunden av en ökande tillgång
på akademiker med intresse för statstjänst.

Kanslistutbildningen innebär att dugande
tjänstemän som saknar högre
teoretisk utbildning kan få möjlighet
att utföra sådana mer kvalificerade uppgifter
som förut i huvudsak varit förbehållna
akademiskt utbildad arbetskraft.
Genom kanslistutbildningen har
man kunnat släppa fram och tillgodogöra
sig en begåvningsreserv, samtidigt
som akademiskt utbildad arbetskraft
kunnat utnyttjas effektivare. Parallellt
med detta har man i stor omfattning
slopat formella kompetenskrav för innehav
av högre tjänst.

En ökad tillgång på akademiskt ut -

bildad arbetskraft kan givetvis medföra
att kanslistkarriären kommer att
omfatta även personer med högre teoretisk
utbildning. Att utesluta sådan arbetskraft
bör inte komma i fråga. Kanslistkarriären
bör följaktligen som hittills
stå öppen för personer med olika
utbildning, däribland även akademisk.
Jag förutsätter, att behövliga anpassningar
eller kompletteringar av kanslistutbildningen
kommer att ske om
rekryteringsunderlaget framdeles kräver
det.

Vidare anförde:

Herr NIHLFORS (fp):

Herr talman! Jag tackar herr statsrådet
och chefen för civildepartementet
för svaret. Som framgår av min fråga
delar jag statsrådets uppfattning sådan
denna enligt min mening uttrycktes i
svaret, att kanslistutbildningen hittills
varit en värdefull tillgång för att ge utbildningsmöjligheter
för dugande befattningshavare
vilka ej har högre teoretisk
utbildning som leder till befordran
till mellangraderna.

Men onekligen, skulle en tillströmning
av akademiker till denna mellanliggande
karriär betyda en begränsning av
befordringsmöjligheterna för dem som
denna utbildning ursprungligen varit
avsedd för. För närvarande finns en
särskild befordringsgång för akademiker,
vilken ligger högre än dessa mellangrader.
Det skulle även vara olyckligt
om den befordringsgången i en
framtid började lägre ned i graderna.

Civilministern framhöll i sitt svar att
kanslistutbildningen kommit till för att
akademiskt utbildad arbetskraft bättre
skall kunna utnyttjas för arbetsuppgifter,
för vilka akademisk grad är erforderlig.
Den motiveringen försvinner
ju i framtiden, om akademiker börjar
så lågt i lönegraderna att kollision uppstår
med andra tjänstemannagrupper.
Enligt min mening finns det i första

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Svar på fråga ang. det fria linjebytet på gymnasiet

hand två utvägar att tillgripa. Den ena
är något slags kvotering; sådan tillgrips
inom andra utbildningsområden. Den
andra är att öka kanslistutbildningen så
att antalet utbildningschanser blir fler
än för närvarande. Anser civilministern
att dessa vägar kan beträdas? Det
är min kompletterande fråga. Besvikelsen
bland stora grupper inom statstjänsten
skulle bli stor, om utvecklingen
blev sådan att en omfattande spärr
i realiteten infördes på detta speciella
utbildningsområde.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Jag tror inte det är
någon större skillnad mellan herr Nihlfors
och min uppfattning i dessa sammanhang.
För dagen är det nog omöjligt
att mer konkret säga hur utvecklingen
kommer att bli om det skulle bli
en tillströmning av akademiskt utbildad
arbetskraft till denna karriär inom
statsförvaltningen. Å andra sidan är
det uppenbart att vi får ta konsekvenserna
av utbildningssamhället. Kommer
det folk med utbildning som passar för
de arbetsuppgifter som föreligger är det
uppenbart att vi får ompröva den specialutbildning
som no finns.

För min personliga de! är jag emellertid
mycket angelägen att framhålla,
att jag anser det väsentligt att även de
som inte haft förmånen att få någon
akademisk utbildning genom kanslistutbildning
kan nå högre befattningar
och därmed få bättre utbyte av sina
arbetsinsatser.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på fråga ang. det fria linjebytet på
gymnasiet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet MOBERG, som yttrade: -

Herr talman! Herr Nordstrandh har
frågat chefen för utbildningsdepartementet
om han tänker medverka till
en skärpning av bestämmelserna angående
det fria linjebytet i gymnasiet.
Enligt fastställd ärendefördelning ankommer
det på mig att besvara frågan.

Skolöverstyrelsen har i skrivelse till
Kungl. Maj :t den 8 maj 1968 inkommit
med förslag till åtgärder beträffande
dels antalet intagningsklasser i gymnasiet
och fackskolan läsåret 1969/70, dels
elevfördelningen i årskurs 1 av gymnasiet
och fackskolan samt i årskurs 2
av gymnasiet.

Överstyrelsens framställning är för
närvarande under beredning inom utbildningsdepartementet.
Jag är inte beredd
att nu ta ställning till den av herr
Nordstrandh ställda frågan om en
skärpning av bestämmelserna om det
fria linjevalet i gymnasiet.

Vidare anförde:

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Moberg för svaret, vilket som
enda nyhet innehåller att statsrådet
icke är beredd att ta ställning •— om
detta nu kan betraktas som en nyhet.
Statsrådet får då sannerligen skynda
på med att bilda sig en uppfattning i
den allvarliga principfrågan om spärr
eller andra åtgärder. Som det nu är
med linjebytet kan det inte få fortgå.

Förra läsåret gick inte mindre än var
tredje elev över från en linje till en annan,
och i år har 38 procent anmält att
de vill byta linje. Flykten från den naturvetenskapliga
linjen, som anses svår,
är störst, men det förekommer även
flykt från den tekniska linjen — det
är bara på den humanistiskt-samhällsvetenskapliga
linjen som man vill stanna
kvar.

SÖ vill —• det framgår ganska klart av
dess skrivelse — ha spärrar för det fria
linjebytet. Men det är, med förlov sagt,
en mycket enkel tankegång — och så -

28 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Svar på fråga ang. det fria linjebytet på gymnasiet

dana har man ofta i SÖ. Problemet ligger
djupare och kräver djupare grepp.
Dessutom avslöjar väl ändå dessa flyttningar
en bristande balans i det nya
gymnasiet och ställer alltså frågan om
det inte föreligger något konstruktionsfel.
Frågan är alltså närmast varför
eleverna vill byta, inte hur man skall
hindra dem att göra det.

Jag tror, att det är nödvändigt med
en översyn av läroplanerna för de olika
linjerna, så att dessa blir jämbördiga
— lika krävande och lika fängslande.
Och en sådan översyn måste ske snabbt.

Jag skulle alltså vilja fråga —- och
det är den viktigaste frågan i sammanhanget:
Är herr statsrådet medveten om
att det nya gymnasiet har ett konstruktionsfel?
Är herr statsrådet — om så är
fallet — beredd att medverka till en
revision av gymnasiet?

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Detta var en ny fråga
av ganska vittgående natur. Den får väl
herr Nordstrandh ställa i sedvanlig ordning,
och jag skall då försöka besvara
den.

Jag vill nu bara konstatera, att vi
ända sedan vi fick det nya gymnasiet
varit varse den problematik som ligger
bakom herr Nordstrandlis fråga, nämligen
att elevernas önskemål när det
gäller det fria valet inte helt stämmer
med de riktlinjer i stort som drogs upp
vid 1964 års beslut, riktlinjer som delvis
var baserade på bedömningar av den
framtida arbetsmarknadens behov av
olika typer av gymnasialt utbildad personal.
Den problematiken är väsentlig,
den är svår, och vi har vår uppmärksamhet
riktad på frågan.

Herr Nordstrandh sade i början av
sitt anförande, att jag i mitt svar inte
givit något besked i den konkreta fråga
det gällde. Jag vill meddela herr Nordstrandh
— för den händelse han inte
redan känner till det — att skolöverstyrelsen
begärt att få besked i frågan
hösten 1968. Det beskedet skall skol -

överstyrelsen få vid den tidpunkt då
det erfordras.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Herr statsrådet säger,
att linjevalet — och därmed också linjebytet
— inte helt stämmer med de i
stort uppdragna riktlinjerna. Detta är
inte en riktig karakteristik — det stämmer
nämligen nästan inte alls! Det är
allvarligare än små krusningar på ytan.

Enligt uppgift skall SÖ tillsätta en
intern arbetsgrupp för översyn av det
nya gymnasiet. Vid förfrågan i går var
denna ännu inte tillsatt. Jag förmodar,
att herr statsrådet är medveten härom.
Om en sådan intern grupp tillsätts för
den översyn som måste göras — den
saken är nog statsrådet Moberg ense
med mig om — så är detta politiskt
icke godtagbart. En ändring av den
omfattning det här blir fråga om —
hela det gymnasiala stadiet kommer
att påverkas — är en samhällsfråga
som kräver en parlamentarisk utredning.
Men då vågar vi väl hoppas på
en annan typ av parlamentarisk utredning
än den som nu bereder frågan om
dimensioneringen av de eftergymnasiala
studierna.

Herr statsrådet MOBERG:

Herr talman! Skulle det bli aktuellt
med någon mer genomgripande förändring
av det nuvarande gymnasiet,
är det självklart att regeringen kommer
att presentera riksdagen förslag härom.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§ 17.

Föredrogs vart för sig

statsutskottets memorial nr 140, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden; och

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

-bevillningsutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen av
vissa till utskottet hänvisade ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit av utskotten gjorda
framställningar om ärendenas företagande
till avgörande efter endast en
bordläggning, bifölls vad utskotten ,i memorialen
hemställt i övrigt.

§ 18

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 52, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandlingen av tredje
lagutskottets utlåtande i anledning av
motion om framflyttning av den för tilllämpning
av ensittarlagen avgörande
tidpunkten.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan att
ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, lades utskottets
i memorialet gjorda anmälan
till handlingarna.

§ 19

Ökat statligt stöd till teknisk forskning
och industriellt utvecklingsarbete

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
131, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ökat statligt stöd till
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete
jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 (bilaga 9, s. 110—111 och s. 151) beräknat
medel dels för teknisk forskning
och industriellt utvecklingsarbete, dels
för teckning av aktier i ett statligt utvecklingsbolag,
hade Kungl. Maj :t i propositionen
nr 68 under åberopande av
utdrag av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 15 mars 1968 föreslagit
riksdagen att

1. besluta att statens tekniska forskningsråd
och institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR, skulle
upphöra vid utgången av juni 1968 och

att den 1 juli 1968 skulle inrättas en ny
central myndighet, benämnd styrelsen
för teknisk utveckling, i huvudsak med
de uppgifter och enligt de riktlinjer
som anförts i statsrådsprotokollet,

2. besluta att den 1 juli 1968 skulle inrättas
ett råd för vetenskaplig information
och dokumentation,

3. bemyndiga Kungl. Maj:t att inrätta
en tjänst som generaldirektör i Cp 6,
avsedd för chef för styrelsen för teknisk
utveckling,

4. till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1968/69 under sjunde ihuvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 4 200 000 kr.,

5. till Stöd till tekniska forskningsprojekt
för budgetåret 1968/69 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kr.,

6. till Stöd till kollektiv teknisk forskning,
m. m. för budgetåret 1968/69 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 18 000 000 kr.,

7. bemyndiga Kungl. Maj :t att godkänna
avtal angående stöd till kollektiv teknisk
forskning in. m. i enlighet med vad
som anförts i statsrådsprotokollet,

8. till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1968/69 under
sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag av
450 000 kr.,

9. till Aktieägartillskott till ett statligt
utvecklingsbolag för budgetåret 1968/69
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kr.,

10. till Teckning av aktier i ett statligt
utvecklingsbolag på kapitalbudgeten
för budgetåret 1968/69 under fonden
för statens aktier anvisa ett investeringsanslag
av 18 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:132
av herr Nyman m. fl. och II: 174 av herrar
Norrby och Enskog,

dels de likalydande motionerna 1: 454
av herrar Brundin och Lundberg samt
II: 786 av fru Sundberg och herr Lothigius,

30 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

dels de likalydande motionerna I: 668
av herr Johan Olsson in. fl och II: 847
av herr Sjönell m. fl., vari hemställts att
riksdagen

måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
att det aviserade förslaget om ett
utvecklingsbolag mätte få en sådan utformning
att bolaget föresloges halvstatligt
med delägarskap för näringslivsoch
arbetsmarknadsorganisationer och
med uppgift att tjäna även det enskilda
näringslivets utveckling och exploatering
av nya produkter i enlighet med
motionernas syfte,

dels de likalydande motionerna I: 858
av herr Dahlén in. fl. och 11:1115 av
herr Wedén in. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte

A. i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om utredning och förslag om ett
institut för forskningsförmedling med
anknytning till styrelsen för teknisk utveckling
och med i motionerna angivna
uppgifter, nämligen a) rådgivning till
myndigheter och institutioner samt tillsy
nsuppg.ifter i frågor somi rörde statlig
beställningsforskning, b) förmedlings-
och informationsverksamhet på
forsknings- och utvecklingsområdetsamt

c) rådgivning och konsultverksamhet i
frågor som rörde forskning, utveckling
och exploatering av innovationer, samt

B. besluta

1) att inrätta en ny central myndighet
benämnd tekniska forskningsrådet,
avsedd att överta de uppgifter som för
närvarande handhades av statens tekniska
forskningsråd, Malmfonden och
INFOR, varvid rådets uppgift skulle
vara att fördela statliga anslag till teknisk
forskning och utvecklingsarbete enligt
i motionerna angivna riktlinjer, innebärande
att följande områden borde
bättre tillgodoses än vad som föreslagits
i propositionen, nämligen a) bidrag och
lån till kommersiell exploatering av
innovationer, b) bidrag till långsiktig
marknadsforskning samt c) bidrag till
utveckling av en mera avancerad markna
dsf öri ng stek n i k,

2) att inrätta en styrelse för teknisk
utveckling med i propositionen angivna
uppgifter med undantag för de uppgifter
som enligt motionerna föresloges
skola handhas av tekniska forskningsrådet,

3) att bilda ett statligt utvecklingsbolag
enligt i motionerna angivna riktlinjer,

4) att utvecklingsbolaget huvudsakligen
borde inrikta sin verksamhet på
prospekterings- och utvecklingsarbete,
att varuproduktion och marknadsbearbetning
borde överlåtas på andra företag
och att bolaget icke borde ha rätt att
inträda som delägare i privata eller statliga
produktions- och försäljningsbolag,

dels de likalydande motionerna I: 860
av herr Holmberg m. fl. och II: 1113 av
herr Bohman in. fl., vari hemställts att
riksdagen, med avslag på förslaget om
inrättande av ett statligt utvecklingsbolag,
måtte

1) besluta att institutet för nyttiggörande
av forskningsresultat, INFOR,
skulle upphöra vid utgången av juni
1968,

2) besluta att statens tekniska forskningsråd
skulle bibehållas med de vidgade
arbetsuppgifter och enligt de riktlinjer
som angetts i motionerna,

3) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta
de organisatoriska förändringar inom
statens tekniska forskningsråd som må
föranledas av den vidgade verksamheten,

4) besluta att den 1 juni 1968 skulle
inrättas en styrelse för teknisk utveckling
med de uppgifter och enligt de riktlinjer
som anförts i motionerna,

5) besluta att EFOR :s och uppfinnarkontorets
funktioner skulle sammanslås
i en fristående stiftelse som erhölle anslag
från styrelsen,

6) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader för budgetåret
1968/69 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 2 550 000 kr.,

7) till Statens tekniska forskningsråd:
Förvaltningskostnader för budgetåret

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

1968/69 under sjunde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 1 250 000 kr.,

8) till Statens tekniska forskningsråd
för stöd till tekniska forskningsprojekt
för budgetåret 1968/69 under sjunde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 49 000 000 kr.,

9) till Styrelsen för teknisk utveckling
för budgetåret 1968/69 under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.,

10) till Stöd till kollektiv teknisk
forskning m. m. för budgetåret 1968/69
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 18 000 000 kr.,

11) bemyndiga Kungl. Maj:t att godkänna
avtal angående stöd till teknisk
forskning m. m. i enlighet med vad i
motionerna anförts,

12) till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1968/69
under sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 1 950 000 kr.,

13) i skrivelse till Kungl. Maj :t som
sin mening tillkännage att åtgärder snarast
borde vidtas för att av planerade
forskningsstationer uppbygga den som
förutsatts komma till stånd i Göteborg,

dels de likalydande motionerna I: 861
av herr Sundin m. fl. och 11:1114 av
herrar Sjönell och Eliasson i Sundborn,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av proposition nr 68 måtte

A. besluta

1) att beslutsfunktionen beträffande
styrelsen för teknisk utvecklings anslagsgivning
decentraliserades enligt i
motionerna angivna grunder,

2) att styrelsen skulle ha överinseende
även över beställningsforskningen,

3) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
hemställa om utredning och förslag om
ett Institut för forskningsförmedling
med anknytning till styrelsen för teknisk
utveckling och med i motionerna
angivna uppgifter,

4) om inrättande av en särskild informations-
och dokumentationstjänst
vid styrelsen för teknisk utveckling i
enlighet med vad i motionerna anförts,

5) att utvecklingsbolaget icke vare
sig självt eller genom dotterbolag skulle
äga rätt att uppta tillverkning för
försäljning av produkter utan i stället
skulle överlåta varuproduktion och
marknadsföring på andra företag,

6) att utvecklingsbolaget icke skulle
äga rätt att inträda som delägare i produktions-
och försäljningsbolag,

7) att privata företag och enskilda organisationer
och personer skulle äga
rätt att teckna aktier i utvecklingsbolaget
intill hälften av aktiekapitalet,

8) att till utvecklingsbolagets ledning
också skulle knytas representanter för
konsumenterna och konsumentvaruforskningen
samt för näringslivets organisationer,
däribland även de mindre
företagens,

9) att uttala att utvecklingsbolagets
verksamhet särskilt borde inriktas på
att tillvarata idéer och uppfinningar,
som komme från mindre företag och enskilda
uppfinnare, samt

B. beakta även vad i motionerna i övrigt
anförts.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:858 och 11:1115, 1:860 och 11:1113
samt 1:861 och 11:1114, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att
institutet för nyttiggörande av forskningsresultat,
INFOB, skulle upphöra
vid utgången av juni 1968,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:858 och 11:1115 samt
1:860 och 11:1113, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att statens
tekniska forskningsråd skulle upphöra
vid utgången av juni 1968,

3. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och i anledning
av motionerna 1:861 och 11:1114 samt
med avslag å motionerna 1:858 och
11:1115, 1:860 och 11:1113, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, besluta
att den 1 juli 1968 skulle inrättas en
ny central myndighet, benämnd styrel -

32 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

sen för teknisk utveckling, i huvudsak
med de uppgifter och enligt de riktlinjer
som anförts i statsrådsprotokollet,

4. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 860 och II: 1113 i vad de avsåge
sammanföring den 1 juli 1968 av
stiftelsen för exploatering av forskningsresultat,
EFOR, och Svenska uppfinnarkontoret
i en fristående stiftelse,

5. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:861 och 11:1114 i vad de avsåge
beställningsforskning,

6. att riksdagen måtte bemyndiga
Kungl. Maj :t att inrätta en tjänst som
generaldirektör i Cp 6, avsedd för chef
för styrelsen för teknisk utveckling,

7. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och i anledning
av motionerna 1:861 och 11:1114 såvitt
nu var i fråga godkänna vad i statsrådsprotokollet
anförts beträffande informations-
och dokumentationstjänst
vid styrelsen för teknisk utveckling,

8. att riksdagen måtte besluta att den
1 juli 1968 skulle inrättas ett råd för
vetenskaplig information och dokumentation
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
förordats,

9. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:860 och 11:1113 i vad de avsåge
förvaltningen av viss forskningsstation
m. in.,

10. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:858 och 11:1115 samt 1:861
och II: 1114 i vad de avsåge ett institut
för forskningsförmedling,

11. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna 1:860 och 11:1113 såvitt
nu var i fråga bemyndiga Kungl. Maj :t
att godkänna avtal angående stöd till
kollektiv teknisk forskning m. m. i enlighet
med vad som anförts i statsrådsprotokollet,

12. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 860 och It: 1113 i vad de avsåge
forskningsstation i Göteborg,

13. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 132 och II: 174,

14. att riksdagen måtte med bifall

till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:668 och 11:847,
1:858 och 11:1115, 1:860 och 11:1113
samt 1:861 och 11:1114, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta om
bildande av ett statligt utvecklingsbolag
med de uppgifter och enligt de riktlinjer
som anförts i statsrådsprotokollet,

15. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 454 och II: 786 i vad de avsåge
inrättande av en forskning»^''änst i emballageteknik,

16. att riksdagen måtte med bifall till

Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 860 och II: 1113 såvitt nu
var i fråga till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader för

budgetåret 1968/69 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 4 200 000 kr.,

17. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och med avslag å
motionerna I: 454 och II: 786 samt
I: 860 och II: 1113, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, till Stöd till tekniska
forskningsprojekt för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under sjunde
huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 31 000 000 kr.,

18. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 860 och II: 1113 såvitt nu var i fråga
till Stöd till kollektiv teknisk forskning,
m. in. för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 18 000 000
kr.,

19. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:860 och 11:1113
såvitt nu var i fråga till Bidrag till
Ingeniörsvetenskapsakademien för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under
sjunde huvudtiteln anvisa ett anslag
av 450 000 kr.,

20. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag och med avslag
å motionerna 1:860 och 11:1113
såvitt nu var i fråga till Aktieägartill -

Nr 30

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

skott till ett statligt utvecklingsbolag
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa ett reservationsanslag
av 7 000 000 kr.,

21. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionerna 1:860 och 11:1113 såvitt
nu var i fråga till Teckning av aktier
i ett statligt utvecklingsbolag för budgetåret
1968/69 på kapitalbudgeten under
fonden för statens aktier anvisa ett
investeringsanslag av 18 000 000 kr.

Reservationer hade avgivits

A. beträffande frågan om tekniskt
forskningsråd och styrelse för teknisk
utveckling, av herrar Virgin (h), Nyman
(fp), Bengtson (ep), Ottosson (h),

TValtmark (h), Karl-Erik Eriksson (fp),
Johan Olsson (ep), Bohman (h), Ståhl
(fp), Eliasson i Sundborn (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson (ep),
Björkman (h) och Sterne (fp), som ansett
att utskottet under 2. och 3. bort
hemställa,

2. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag att statens tekniska
forskningsråd skulle upphöra vid
utgången av juni 1968 och med bifall
till motionerna I: 858 och II: 1115 samt
i anledning av motionerna 1:860 och
II: 1113, samtliga motioner såvitt nu var

1 fråga, besluta att den 1 juli 1968 skulle
inrättas en ny central myndighet, benämnd
tekniska forskningsrådet, med
den organisation och de uppgifter som
reservanterna förordat,

3. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
1:858 och 11:1115, 1:860 och 11:1113
samt 1:861 och 11:1114, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, besluta att
den 1 juli 1968 skulle inrättas en ny
central myndighet, benämnd styrelsen
för teknisk utveckling, i huvudsak med
de uppgifter och enligt de riktlinjer
som reservanterna anfört;

B. beträffande frågan om inrättande
av eu stiftelse med uppgift att ombesörja
bl. a. de uppgifter som EFOR och

2 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr

Svenska uppfinnarkontoret nu hade, av
herrar Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Björkman (samtliga h), som
ansett att utskottet under 4. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:860 och 11:1113 såvitt
nu var i fråga besluta att den 1 juli
1968 skulle inrättas en ny stiftelse med
i huvudsak de uppgifter som stiftelsen
för exploatering av forskningsresultat,
EFOR, och Svenska uppfinnarkontoret
nu hade;

C. beträffande förvaltningen av forskningsstationen
i Stockholm m. m., av
herrar Virgin, Ottosson, Wallmark, Bohman
och Björkman (samtliga h), som
ansett att utskottet under 9. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna I: 860 och II: 1113 såvitt nu
var i fråga och med avslag å Kungl.
Maj ds förslag besluta att Ingeniörsvetenskapsakademien
även i fortsättningen
skulle dels förvalta forskningsstationen
i Stockholm, dels omhänderlia planeringen
av forskningsstationer;

D. beträffande frågan om institut för
forskningsförmedling m. m., av herrar
Nyman (fp), Bengtson (ep), Karl-Erik
Eriksson (fp), Johan Olsson (ep), Ståhl
(fp), Eliasson i Sundborn (ep), Gustafsson
i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Sterne (fp), som ansett att
utskottet under 10. bort hemställa,

att riksdagen; måtte i anledning av
motionerna 1:858 och 11:1115 samt
1:861 och 11:1114, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, ge Kungl. Maj :t
till känna vad reservanterna anfört beträffande
utredning om ett institut för
forskningsförmedling;

E. beträffande frågan om bildandet av
ett statligt utvecklingsbolag och bolagets
verksamhet

1) av herrar Virgin, Ottosson, Wallmark,
Bohman och Björkman (samtliga
h), som ansett att utskottet under 14.
bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
30

34 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

motionerna I: 860 och II: 1113 och med
avslag å motionerna 1:668 och 11:847,
1:858 och 11:1115 samt 1:861 och
11:1114, samtliga motioner såvitt nu
var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag
om bildande av ett statligt utvecklingsbolag; 2)

av herrar Nyman (fp), Bengtson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Johan
Olsson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Sterne (fp),
som ansett att utskottet under 14. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:668 och 11:847, 1:858 och 11:1115
samt 1:861 och 11:1114 ävensom med
avslag å motionerna I: 860 och II: 1113,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
besluta om bildande av ett statligt utvecklingsbolag
i huvudsak med de uppgifter
och enligt de riktlinjer som reservanterna
anfört;

F. beträffande anslagsberäkningarna

1) i vad avsåge vissa förvaltningskostnader a)

av herrar Virgin, Ottosson, Wallmark,
Bohman och Björkman (samtliga
h), som under förutsättning av bifall
till reservationerna A. och C. ansett att
utskottet under 16. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna 1:860 och 11:1113 såvitt
nu var i fråga för budgetåret 1968/69 på
driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa

a) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 2 550 000 kr.,

b) till Tekniska forskningsrådet: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av
1 250 000 kr.;

b) av herrar Nyman (fp), Bengtson
(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Johan
Olsson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Sterne (fp),
som under förutsättning av bifall till

reservationen A. ansett att utskottet under
16. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 860 och II: 1113 såvitt nu var i fråga
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa

a) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Förvaltningskostnader ett förslagsanslag
av 2 800 000 kr.,

b) till Tekniska forskningsrådet: Förvaltningskostnader
ett förslagsanslag av
1 400 000 kr.;

2) i vad avsåge stöd till tekniska
forskningsprojekt m. m., av herrar Virgin,
Ottosson, Wallmark, Bohman och
Björkman (samtliga h), som under förutsättning
av bifall till reservationen
E. 1) ansett att utskottet under 17. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall
till motionerna I: 860 och II: 1113 samt
med avslag å motionerna 1:454 och
II: 786, samtliga motioner såvitt nu var
i fråga, för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisa a)

till Statens tekniska forskningsråd:
Stöd till tekniska forskningsprojekt ett
reservationsanslag av 49 000 000 kr.,

b) till Styrelsen för teknisk utveckling:
Viss innovationsverksamhet ett reservationsanslag
av 5 000 000 kr.;

3) beträffande bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien a)

av herrar Virgin, Ottosson, Wallmark,
Bohman och Björkman (samtliga
h), som under förutsättning av bifall
till reservationen C. ansett att utskottet
under 19. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och med bifall till
motionerna I: 860 och II: 1113 såvitt nu
var i fråga till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1968/
69 på driftbudgeten under sjunde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 1 950 000
kr.;

b) av herrar Nyman (fp), Bengtson

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

(ep), Karl-Erik Eriksson (fp), Johan
Olsson (ep), Ståhl (fp), Eliasson i
Sundborn (ep), Gustafsson i Skellefteå
(fp), Antonsson (ep) och Sterne (fp),
som ansett att utskottet under 19. bort
hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag och motionerna
I: 860 och II: 1113 såvitt nu var i fråga
till Bidrag till Ingeniörsvetenskapsakademien
för budgetåret 1968/69 på driftbudgeten
under sjunde huvudtiteln anvisia
ett anslag av 950 000 kr.;

4) beträffande medelsanvisning till
utvecklingsbolaget, av herrar Virgin,
Ottosson, Wallmark, Bohman och Björkman
(samtliga h), som under förutsättning
av bifall till reservationen E. 1)
ansett att utskottet under 20. och 21.
bort hemställa,

20. att riksdagen måtte med bifall
till motionerna 1:860 och 11:1113 såvitt
nu var i fråga avslå Kungl. Maj :ts
förslag om anvisande av medel till aktieägartillskott,

21. att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:860 och 11:1113 såvitt
nu var i fråga avslå Kungl. Maj :ts förslag
om anvisande av medel till aktieteckning.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Då jag inleder debatten
om detta utlåtande skall jag tillåta
mig att lämna en mycket komprimerad
resumé i ärendet.

Propositionen gäller alltså samordning
och effektivisering av det statliga
stöd, som för närvarande i olika former
utgår till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete. För detta
syfte bildas ett centralt organ, styrelsen
för teknisk forskning. Den skall överta
de uppgifter som för närvarande handhas
av statens tekniska forskningsråd,
Mahnfonden, INFOR, EFOR och Svenska
uppfinnarkontoret. För stöd till tekniska
forskningsprojektet föreslås ett

anslag på 31 miljoner kronor och till
stöd för kollektiv teknisk forskning ett
anslag på 18 miljoner kronor. Styrelsen
skall dessutom förfoga över Malmfondens
och INFOR :s medel, väsentligen
för stöd till industriellt utvecklingsarbete.
Styrelsen skall också bedriva viss
serviceverksamhet bl. a. i fråga om rådgivning
åt uppfinnare och forskare
samt förmedling av forskningsresultat.

Vidare föreslås bildandet av ett statligt
utvecklingsbolag med uppgift att
främja framtagandet av innovationer,
särskilt sådana som tillgodoser angelägna
samhällsbehov, och att skapa
bättre förutsättningar för utveckling
och planering av nya produkter särskilt
inom den statliga sektorn.

För teckning av aktier föreslås ett investeringsanslag
på 18 miljoner kronor
och ett aktieägartillskott på 7 miljoner
kronor som bidrag till driften under
det första året.

Det är sålunda fråga om en väsentlig
utvidgning inte bara av det statliga stödet
till teknisk forskning utan även av
det statliga företagandet. Några delade
meningar i fråga om behovet av statliga
insatser till stöd åt forskning och industriellt
utvecklingsarbete föreligger
inte. Däremot är vi inte överens om hur
stödet lämpligen bör organiseras för att
nå det syfte som vi alla eftersträvar.

Från högerpartiets sida har under
många år understrukits vikten av att
den ekonomiska politiken utformas så
att näringslivets konkurrensförutsättningar
och långsiktiga investeringsverksamhet
stimuleras. Vi har gång på
gång påtalat de risker som ligger i vårt
höga kostnadsläge i förhållande till våra
konkurrenter ute i världen samt i tendenserna
till sjunkande lönsamhet och
minskad självfinansiering. Den senare
har i särskilt hög grad varit ägnad att
hämma risktagandet. Ingen kan gärna
bestrida att man är mera beredd att
göra investeringar, som innebär risktagande,
om det sker med egna sparade
pengar än om det sker med lånade.

36 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

Våra förslag har icke mött särskilt
påfallande gensvar från regeringens
sida. Den har i stället för generellt verkande
åtgärder valt att angripa företag
och företagsledare för förmenta försyndelser
och brist på förutseende och nya
initiativ. Det har stundom skett i vad
jag skulle vilja karakterisera som mindre
passande former. Regeringspolitiken
har präglats av en doktrinär inställning,
grundad på kollektivistiska värderingar.

De aktuella svårigheterna beror i
första hand på regeringens ekonomiskpolitiska
åtgärder eller brist på åtgärder
för att stimulera produktiv utveckling.
Vårt näringslivs inriktning kommer
under lång tid framåt att i huvudsak
vara densamma som i dag. Visst
kommer förändringar att ske — det har
det alltid gjort — men i huvudsak inom
ramen för den produktion vi redan bedriver.
Liksom hittills måste utvecklingen
i det svenska näringslivet förutsättas
ske i samverkan mellan staten
och den enskilda företagsamheten. Arbetsfördelningen
bör vara den att de
statliga insatserna i första hand blir
av generell natur.

Propositionen bygger på en grundsyn
beträffande förhållandet mellan
stat och enskilda som vi utifrån våra
värderingar icke kan acceptera. Våra
värderingar delas självfallet inte av det
socialdemokratiska partiet. Men vi menar
att uppgifter som lika väl —- och
bättre — kan anförtros åt enskilda bör
staten icke lägga sig ombord med. Den
har nog och övernog med uppgifter som
är gemensamma och som måste handhas
av det allmänna. Att samordna och
effektivisera de statliga insatserna för
teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete
är den bärande idén i
propositionen och den tanken är riktig.
Men propositionen innebär icke ett konsekvent
fullföljande av denna tanke. I
början av årets riksdag begärde vi en
samlad översyn av hela det forskningspolitiska
fältet. Denna översyn saknas

alltjämt. Den industriella forskningen
förbigås nästan helt. Det finns inget
underlag för att kunna bedöma om icke
en ökad utläggning på näringslivet av
statliga beställningar av forsknings- och
utvecklingsarbete många gånger skulle
ge ett lika bra, ja bättre resultat än en
ytterligare utbyggnad av den statliga
forskningsorganisationen.

Risken finns att den nya styrelsen för
teknisk utveckling blir tyngd av byråkrati
och kommer att sakna den smidighet
och den överblick som är nödvändig
för att nå resultat.

Meningarna hos remissinstanserna
har varit mycket delade. Särskilt har
kritik riktats mot att styrelsen skall
vara å ena sidan ett serviceorgan för
näringslivet och samordna olika statliga
forskningsinsatser på det tekniska området
och å andra sidan ett anslagsfördelande
organ.

Enligt vår mening bör styrelsens uppgifter
delas på två myndigheter. Uppgiften
att fördela anslag till projekt bör
ligga hos ett från den förvaltande styrelsen
fristående organ.

För det statliga utvecklingsbolaget
har i propositionen anförts en rad skäl
som huvudsakligen kan sammanfattas
i fem.

Det första är att staten, vid sidan av
uppgiften att stimulera forskning och
utvecklingsarbete i allmänt produktivitetshöjande
syfte, också har ett behov
av att få fram ny teknik för att lösa
olika aktuella samhällsproblem. Det
statliga utvecklingsbolaget anses äga särskilda
förutsättningar att tillgodose
detta behov eftersom det förutsätts stå
i nära förbindelse med statliga ämbetsverk
och företag.

Det kan inte anses givet — det står
tvärtom i strid med hittills utbildad
praxis — att ett företag enbart därför
att det är statligt skall ha någon företrädesrätt
till att tillgodose utvecklingsbehov
inom den offentliga sektorn.

Ett andra näraliggande och oacceptabelt
skäl för ett statligt utvecklings -

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

bolag är att detta skulle skapa bättre
förutsättningar för exploatering av innovationer
gjorda av anställda vid
statliga myndigheter. I detta hänseende
finns ingen anledning att skilja mellan
anställda hos statliga myndigheter eller
företag och andra anställda.

Ett tredje skäl anges vara att det statliga
utvecklingsbolaget skulle ge de statliga
företagen vidgade möjligheter att
etablera samarbete med näringslivet i
övrigt för att utveckla och få fram produkter
av gemensamt intresse.

Om produktutvecklingen skulle vara
otillfredsställande inom statliga verk
och företag, förefaller i första hand förändringar
inom företagen eller verken
i fråga vara påkallade för att stimulera
till initiativ och produktutveckling. Att
samarbetet mellan existerande statliga
och enskilda företag skulle stimuleras
av att ett nytt statligt företag inkopplas
som mellanhand förefaller mindre sannolikt.

Ett fjärde skäl för det statliga utvecklingsbolaget
skulle vara att skapa
ytterligare en kanal för utveckling och
exploatering av innovationer, gjorda
speciellt inom mindre företag samt av
enskilda uppfinnare och forskare, vilka
härigenom skulle beredas flera valmöjligheter.

Någon utredning som verkligen ger
belägg för att den enskilda marknaden
icke fungerar tillfredsställande har icke
förebragts. Det avgörande är emellertid
att eventuella brister i detta sammanhang
icke kan sägas utgöra något argument
för tillkomsten av ett helstatligt
utvecklingsbolag. Tvärtom skulle förekomsten
av ett statligt företag med de
vidsträckta ambitioner som förutsätts
i propositionen kunna medföra allvarliga
olägenheter för den fria företagsamhet
och det personliga initiativ som
utgör själva grunden för den verksamhet
som här åsyftas.

Som ytterligare ett argument — det
femte — görs i propositionen gällande,
att det skulle vara ett näringslivsintres -

se att ett utvecklingsbolag underlättade
kontakten mellan enskilda företag och
beställande myndigheter. Jag tror inte
att någon kan frånkänna IVA erfarenhet
på detta område, och IVA har i sitt
remissvar framhållit bl. a. följande:

»Om ett statligt verk eller företag
känner behov av samverkan med privata
företag i samband med sitt utvecklingsarbete,
bör de normalt ha tillräcklig
branschkunskap för att veta, vilket
eller vilka andra företag de kan samarbeta
med. De bör även ha tillräcklig
kompetens för att kunna bedöma sådana
samarbetsfrågors ekonomiska och
tekniska betydelse. För speciella problem
i samband därmed kan naturligtvis
behov av specialister uppstå och utvecklingsbolaget
kan anlitas om de
bästa specialisterna finnes inom detta,
men sådana behov torde inte bli så omfattande
att de motiverar tillkomsten
av bolaget.»

Från högerpartiets sida har vi anvisat
andra vägar som vi anser vara lämpligare.
Den av oss förordade stiftelsen,
uppbyggd av EFOR och Uppfinnarkontoret,
kan fullgöra viktiga uppgifter på
detta område. Den nytillkomna statliga
verksamheten talar för att den bör anknytas
till ett organ som med tillgänglig
expertis förenar god överblick över
forsknings- och utvecklingsarbete inom
både den statliga och den enskilda sektorn.
Dessa uppgifter bör anförtros den
föreslagna styrelsen för teknisk utveckling,
vars organisation bör uppbyggas
med hänsyn härtill.

Av det belopp som enligt propositionen
skulle anvisas — det rör sig om
sammanlagt 25 miljoner kronor — bör
enligt vår uppfattning 5 miljoner tilldelas
styrelsen för att täcka de ökade
omkostnaderna och återstoden överföras
till det utvidgade tekniska forskningsrådet.

Herr talman! Vi yrkar alltså avslag
på regeringens förslag om bildandet av
ett statligt utvecklingsbolag. Förvaltningen
av forskningsstationen i Stock -

38 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

holm, som hittills på ett tillfredsställande
sätt handhafts av IVA, bör även i
fortsättningen stanna hos akademin och
icke överflyttas till den nya tekniska
styrelsen.

Med det sagda yrkar jag, herr talman,
bifall till de reservationer där herr Virgin
står som första namn.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Det skulle vara frestande
att ta upp en längre dikussion om
den mycket viktiga fråga som behandlas
i detta utskottsutlåtande. Man skulle
kunna ge sig in på en diskussion om
den pågående debatten om exempelvis
det teknologiska gapet mellan Förenta
staterna och Europa. Det förefaller mig
som om man i många fall ger uttryck
för en pessimism vars berättigande kan
ifrågasättas. Jag tror inte att man inom
alla branscher kan dra den slutsatsen,
att vi skulle stå inför oöverstigliga svårigheter
i konkurrensen med den stora
grannen i väster.

Jag skall emellertid lämna det vidare
perspektivet därhän och nöja mig med
att konstatera, att vi alla säkert är medvetna
om att forskning och teknisk utveckling
har kommit att spela en allt
viktigare roll för framstegstakten i de
industrialiserade länderna.

Under senare år —• herr Björkman
snuddade väl också vid detta — har
vi haft en diskussion om de konsekvenser
som företagens minskade självförsörjningsförmåga
kan medföra i det
här avseendet. Detta problem förtjänar
att allvarligt uppmärksammas. Å ena
sidan är det klart att om företagen genomgående
har en mycket hög självfinansieringsförmåga
kan detta vara
ägnat att försvåra möjligheterna att föra
en aktiv konjunkturpolitik. Men det
kan också ur fördelningssynpunkt vara
mindre önskvärt att ha en mycket hög
självfinansieringsförmåga. Å andra sidan
är det väl lika uppenbart att den
minskning i självfinansieringsgraden
som inträtt under senare år reser frå -

gan vilka konsekvenser den tendensen
kan få när det gäller att satsa för framtiden,
särskilt då satsningar på långsiktiga
och riskfyllda investeringar.

Likaså är det klart — vilket också
statsrådet Wickman har erkänt i andra
sammanhang — att en för svag självf
i nansi eri ngs f örmåga kan äventyra
framstegstakten. Då kan man få en situation
där företagarna inte är benägna
att satsa tillräckligt på forskning och
teknisk utveckling. De är inte beredda
att helt eller till stor del låna pengar
till projekt för vilka det är osäkert huruvida
produktionen i framtiden kan
bli lönande.

Som sagt har vi för närvarande en
mindre självfinansieringsförmåga än tidigare
hos företagen. Samtidigt har vi
klart för oss att forskningen och den
tekniska utvecklingen framdeles kommer
att spela en växande roll för våra
möjligheter att hävda oss i eu hårdnande
internationell konkurrens. Forskningsinsatserna
och innovationerna
kommer att växa i betydelse och bli
alltmer avgörande för våra möjligheter
att hävda oss. Vi är ett litet folk
med hög levnadsstandard. Om vi skall
kunna hävda oss framöver kommer satsningen
på detta område att spela en allt
större roll.

Både den omständigheten att vi har
en minskning i företagens självfinansieringsförmåga
och det faktum att vi
går mot eu framtid där den tekniska
forskningen och det tekniska utvecklingsarbetet
kommer att spela en växande
roll för framstegstakten gör att vi
också måste söka oss fram på nya vägar.
Vi måste vara beredda att bygga ut
samhällets insatser därvidlag och pröva
nya former för samverkan mellan samhälle
och näringsliv, om vi skall kunna
lösa problemen på ett tillfredsställande
sätt. Som företrädare för ett parti som
redan på 1930-talet mycket starkt underströk
betydelsen av samverkan mellan
samhälle och näringsliv är det naturligt
för mig att också i detta sam -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

manhang ge uttryck för samma principiella
uppfattning.

Redan nu ger samhället stöd till teknisk
forskning och industriellt utvecklingsarbete
på olika vägar. Låt mig här
bara nämna den tekniska forskningen
vid högskolor och universitet. Vi har
Tekniska forskningsrådets insatser,
atomenergipolitiken, Malmfonden, Norrlandsfonden,
EFOR och INFOR och
Svenska uppfinnarkontoret. Vi har vidare
branschforskningsinstituten samt
Ingeniörsvetenskapsakademien. Denna
förteckning är ingalunda fullständig.

Det kan knappast råda någon tvekan
om att det behövs en ökad statlig satsning
på detta område och att det också
behövs en bättre samordning av den
samhälleliga verksamheten, men meningarna
går isär när det gäller medlen
att åstadkomma detta. Detta framgår
också av de reservationer som är
fogade till föreliggande utskottsutlåtande.
Åtskilliga remissinstanser har ansett
att fördelningen av statliga anslag till
teknisk forskning och tekniskt utvecklingsarbete
normalt inte bör handhas
av samma organ som har förvaltande
och verkställande uppgifter. Vi reservanter
delar dem uppfattningen, att man
bäst löser denna intressekonflikt med
en tudelning av uppgifterna. Av den
anledningen föreslår vi, att anslagsfördelningen
handhas av eu ny central
myndighet — vi har kallat den för
Tekniska forskningsrådet — och att
styrelsen för teknisk utveckling får de
förvaltande funktionerna om hand. Tekniska
forskningsrådet bör då enligt vår
mening självt få bedöma, huruvida verksamheten
liksom hittills bör bedrivas
med rådgivande och förslagsställande
nämnder eller om nämnderna bör ha
någon beslutande funktion.

I en annan reservation begär företrädare
för centerpartiet och folkpartiet
utredning och förslag om ett institut för
forskningsförmedling. Många uppfinnare
liksom mindre och medelstora företag
har ett stort behov av rådgivning

och experthjälp av skilda slag. Det kan
exempelvis gälla patentfrågor, licensfrågor,
industriell organisation etc. En
förmedlings- och informationsverksamhet
kan hjälpa vederbörande att komma
i kontakt med forskare och forskningsinstitutioner
liksom att intressera industrin
för resultat av de forskningsinsatser
som har gjorts vid universitet
och högskolor o. s. v. Detta institut måste
naturligtvis ha en bred överblick över
vilka forskningsinsatser som görs för
att kunna ge råd och service både åt
enskilda företag och åt olika myndigheter.
Här finns nu privata konsultföretag
av serviceinriktad karaktär, men
vi anser att de lämpligen bör kunna
kompletteras med en statlig institution
för förmedling och rådgivning — ett
organ som då också bör handha den
verksamhet, som nu ombesörj es av
EFOR och Uppfinnarkontoret.

Högerpartiet har, som framgick av
herr Björkmans anförande, sagt nej till
det statliga utvecklingsbolaget. Man har
från högerhåll också hävdat, att detta
utvecklingsbolag skulle kunna på något
sätt lända till förfång för företagsamheten.
Inom centerpartiet och folkpartiet
delar vi inte denna uppfattning,
utan vi anser tvärtom att ett statligt utvecklingsbolag
bör finnas som arbetar
på kommersiell grund och som kan
underlätta och befordra i första hand
innovationer inom den samhälleliga
sektorn och inom de statliga företagen,
men därutöver innovationer som gjorts
inom de mindre och medelstora företagen
och av enskilda forskare och
uppfinnare. Detta anser vi vara värdefullt
och en riktig tanke.

Att det på det samhälleliga området
behövs ett ökat engagemang i detta hänseende,
är väl uppenbart för alla. Miljövården,
hälso- och sjukvården, trafiksäkerheten
och undervisningen är ju
exempel på områden, där en ökad satsning
på utvecklingsarbetet är ytterst
angelägen. Behov föreligger också att
främja innovationer inom de statliga fö -

40 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

retagen för att man skall kunna rationalisera
produktionen, göra den mera
lönsam och för att man också skall
kunna utveckla företagen. Man bör också
kunna stödja uppslag som kommer
fram från anställda inom statliga företag
och affärsdrivande verk.

Ur de mindre, enskilda företagens
synpunkt kan ett utvecklingsbolag vara
till stor fördel. Det är, som jag ser det,
ett direkt intresse för dessa företag att
få en ytterligare möjlighet att utveckla
nya produkter och ny teknik. Ett statligt
utvecklingsbolag ger härvidlag ökade
valmöjligheter.

I motsats till utskottets majoritet har
vi som företräder mittenpartierna ansett
att det statliga utvecklingsbolaget inte
bör uppta egen tillverkning eller försäljning.
Enligt vår mening bör bolaget
inte heller ha rätt att ingå som delägare
i produktions- och försäljningsbolag.
Bakom detta ligger den uppfattningen,
att utvecklingsbolaget utan dessa begränsningar
riskerar att förlora den avsedda
karaktären och i stället blir ett
förvaltande holdingbolag.

Vi är självfallet medvetna om att innovationsarbetet
i många fall inte är
slutfört i och med att en prototyp framställts.
Det erfordras ofta en produktanpassning,
som kan slutföras först sedan
produkten har lanserats på marknaden.
Detta kräver ju inte minst god
kännedom om marknadsförhållandena,
och sådan kännedom kan utvecklingsbolaget
inte ha på alla områden. Man
bör då kunna begagna sig av avtal med
lämpliga företag — statliga och enskilda
— som kan sköta försökslanseringen
av en innovation. Som huvudregel bör
gälla att innovationer som initierats av
utvecklingsbolaget överlåts på det företag
som är villigt att betala den bästa
ersättningen till bolaget i form av
royalty eller på annat sätt. Det har i
debatten hävdats att man därmed skulle
väsentligen hindra utvecklingsbolaget
från att göra tillräckliga insatser. Jag
har svårt att förstå att så skulle behöva

vara förhållandet. Det kan inte vara
nödvändigt att utvecklingsbolaget är
aktieägare i en mängd försäljnings- och
produktionsbolag för att det skall kunna
befordra innovationerna.

Herr talman! Jag ber att med dessa
ord få yrka bifall till samtliga de reservationer
där mitt eget namn och namnen
på övriga företrädare för centern
och folkpartiet antecknats.

Herr STERNE (fp):

Herr talman! Mittpartiernas ståndpunkt
till det frågekomplex som vi nu
diskuterar har herr Eliasson i Sundborn
redan angivit. Jag ber att få instämma
i hans yrkande om bifall till de
reservationer vi fogat till utskottsutlåtan
det.

Utöver det som redan sagts i debatten
vill jag stryka under några synpunkter
som enligt min mening särskilt
bör uppmärksammas. Först och
främst bör det framhållas att vårt lands
fortsatta industriella utveckling är ytterst
beroende av de framsteg som våra
tekniker kan göra inom forskningens
och rationaliseringens områden. Våra
industrier bär väl alltid varit medvetna
om detta och använt stora summor årligen
för arbete med sikte på framtiden.
Det kan därför synas som om 25 miljoner
kronor är ett jämförelsevis betydelselöst
belopp i det stora sammanhanget.
Men den mindre och medelstora industrin
kan ha svårigheter att samordna
insatserna, och det är ett skäl till att
statsmakterna nu går in på detta område
mer effektivt än tidigare. Samtidigt
utgår vi från att ett smidigt och gagnande
samarbete äger rum; det är nödvändigt
för att resultat skall kunna vinnas.
— Det är mot denna bakgrund, herr talman,
som vi är positiva till de föreslagna
åtgärderna men samtidigt genom
olika arrangemang önskar se till att
garantier skapas för ett friktionsfritt
samarbete.

Statsmakterna har huvudansvaret för
att det skapas ett generellt gynnsamt

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

forskningsklimat i vårt land. Det torde
framgå av vad jag redan anfört varför
det är på det sättet, men härtill
kommer också det allmännas intresse
för miljövård, för trafik-, sjukvårdsoch
undervisningsväsende. Detta intresse
kommer alldeles säkert att alltmer
accentueras allteftersom tiden går och
tvinga fram lagstiftningsåtgärder av olika
slag på grund av den tekniska utvecklingen.

Vi är också angelägna om att framhålla
att forskningsresultat, som tillkommit
genom insatser via statliga institutioner,
t. ex. universitet och högskolor,
bör göras tillgängliga för vidare
utveckling på enskilt håll — inom industrilaboratorier
och utvecklingsavdelningar.
Denna vår inställning hänger
samman med att vi betraktar samhället
och dess institutioner som serviceorgan
även för privat verksamhet.

Jag skulle, herr talman, vilja uppehålla
mig särskilt vid reservationen D,
som gäller inrättande av ett institut
för forskningsförmedling. I propositionen
förutses att statsmakterna mer än
hitintills skall kunna lägga ut beställningsforskning
hos företag och institutioner,
alltså något liknande det som redan
nu förekommer på t. ex. det försvarsitekniska
området. Det institut för
forskningsförmedling som vi föreslagit
såsom ett organ inom styrelsen för teknisk
utveckling bör enligt vår uppfattning
ha denna uppgift och bör kunna
anvisa forskare, institution eller företag
med kunskaper och resurser lämpliga
för sådana utvecklingsuppdrag som
kan bli aktuella.

För mig synes det otänkbart att utvecklingsbolagets
styrelse själv skall
kunna fylla denna uppgift. Den måste
koncentrera sig på andra uppgifter i
samband med utvecklingsprojekt. Institutet
för forskningsförmedling kan
bli ett nog så viktigt organ genom sin
möjlighet till bred kartläggning av de
samlade forsknings- och utvecklingsresurserna
i samhället.

Många uppfinnare och mindre och
medelstora företag har stort behov av
en omfattande rådgivning och hjälp,
som inte enbart är av finansiell natur.
Det kan gälla patent, licensverksamhet
och industriell organisation över huvud
taget. Privata konsultföretag finns, men
de bör kompletteras med en utökad
statlig företagsamhet av denna karaktär,
vilken lämpligen kan förläggas till
nämnda institut för forskningsförmedling.

I detta sammanhang bör understrykas
att universitets- och högskoleinstitutioner
i större utsträckning än för
närvarande borde kunna utnyttjas av
industrin för beställningsforskning.
Detsamma gäller olika former av statliga
forskningsstationer. Samarbetet universitet—näringsliv
bör främjas. Det
kan ske genom att man på ett bättre
sätt än tidigare integrerar forskarkarriärerna
vid universiteten med de statliga
forskningsinstitutionerna och industrierna,
t. ex. genom att industriell
forskningserfarenhet ges större meritvärde
vid en akademisk karriär. Det kan
vara lämpligt att överföringen av forskningsförmedling
samt den omfattande
rådgivning och hjälp som många uppfinnare
och medelstora företag är i
stort behov av utredes av tidigare nämnda
samordningsutredning. Utskottet har
också förordat detta.

Vi har genom denna vår reservation
velat understryka vikten av forskningsförmedling
och rådgivningsverksamhet.
Vi tror nämligen att uppfinnare och exploateringsverksamhet
genom ett sådant
mer fristående organ kan verka i mer
obundna former. Vidare kan sekretessen
möjligen tillgodoses bättre. Flera tunga
remissinstanser, såsom TCO och EF OR,
bär också varit inne på denna lösning.

Låt mig till slut, herr talman, framhålla
att vi anser det angeläget att IVA
får ett högre bidrag än det som föreslagits
i propositionen. Dess kontaktskapande
verksamhet både inom och utom
landet är av synnerligen stor betydelse

2*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 30

42 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning

och dess insatser för att väcka intresse
för nya ämnen och forskningsuppgifter,
t. ex. beträffande organisk kemi, bioteknologi,
luft- och vattenföroreningar,
är värda allt stöd. Vi har därför föreslagit
ett anslag på 500 000 kronor.

Vi är alltså, herr talman, positivt inställda
till de föreliggande förslagen om
utbyggnad och effektivisering på forskningens
område. De invändningar vi
gjort gäller formerna för styrelsens arbete.
Vi tror att denna nya organisation,
om den utformas på rätt sätt, skall kunna
bli ett betydelsefullt instrument till
gagn för statlig och privat verksamhet
när det gäller teknisk forskning.

Herr LINDHOLM (s):

Låt mig börja med ett personligt omdöme
om propositionen. Jag skulle vilja
gratulera statsrådet Wickman, som
på ett radikalt och för framtida utveckling
förtjänstfullt sätt har angripit den
problematik som där behandlas. Jag
tror att just det som föreslås i propositionen
är i högsta grad nödvändigt
i dagens läge, om man skall ha möjlighet
att följa den snabba tekniska utvecklingen
inom olika avsnitt av näringslivet.
Det är därför som jag personligen
hälsar propositionen med den
största tillfredsställelse.

Vi bär nu mött oppositionens traditionella
bugningar inför idéerna om att
vi bör stödja innovationerna, att vi bör
stödja den tekniska forskningen, att vi
bör stödja utvecklingen så långt som
våra resurser sträcker sig. Därom är vi
överens, men när det gäller medlen att
nå det mål man bugar sig för reser man
som alltid de obotfärdigas förhinder.

När jag lyssnade till herr Björkmans
inledningsanförande erinrade jag mig
en liten diskussion, som han och jag
förde i denna kammare för någon tid
sedan i anledning av ett förslag från
högerhåll om att vi skulle sälja statliga
aktier. Herr Björkman åberopade vid

och industriellt utvecklingsarbete

detta tillfälle de italienska IRI-företagen
som mönsterbildande. Nu föreligger
ett förslag, som visserligen inte i
alla stycken är helt identiskt med de
italienska IRI-företagen men som ändock
i princip har en tydlig anknytning
till den verksamhet som där bedrives.
Om man tänker på investeringsbanken,
som vi tidigare har beslutat
om, på näringsrådet och på förslaget
om ett utvecklingsbolag, kan man konstatera
att det finns en principiell överensstämmelse
i den trend man möter i
de olika besluten med vad som enligt
herr Björkman borde vara föredömligt
för mitt handlande.

Jag tillät mig den gången förklara
att jag inte var riktigt övertygad om
att jag skulle få herr Björkman med
mig, när det eventuellt kunde gälla ett
ställningstagande med anknytning till
de principer som tillämpas inom IRIföretagen.
Tyvärr måste jag, herr talman,
i dag konstatera att min bedömning
vid denna tidpunkt var fullt riktig.
Herr Björkman har ändrat sig, och
den friskhet som han visade när det
gällde samhällelig verksamhet har totalt
förbleknat. Han har fallit tillbaka
i högerns gamla betraktelsesätt.

Herr Björkman har alldeles rätt i att
propositionen innebär ett förslag om
isamordning och komprimering av olika
anslag och skilda institutioners verksamhet
på dessa områden. Han medger
också att det finns behov av ett ökat
stöd till denna verksamhet, men när det
gäller medlen vill han inte vara med.
Han vill ha de gamla formerna kvar,
han vill inte ge den vidgade frihet till
en naturlig utveckling på detta område
som förslaget innebär.

I sak är det ingen skillnad mellan
den verksamhet som nu föreslås och den
som förekommer inom det enskilda näringslivet.
Jag kan nämna att Enskilda
banken har en motsvarighet, som inom
dess intressesfär sköter dessa ting. Handelsbanken
har en likadan, och på en
del andra områden förekommer det väl

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

också en motsvarighet till det utvecklingsbolag
som nu föreslås.

Vad som förordas i propositionen är
att man på det statliga området skall
kunna få arbeta på med övriga jämställd
fot, helt enkelt på lika villkor. I detta
avseende hattar högerpartiet ■—- och
även mittenpartierna — ganska mycket.

Det är intressant med denna attityd
mot bakgrunden av den kritik som från
borgerligt håll ofta riktas mot den statliga
verksamheten. Man talar om att
den statliga verksamheten är byråkratisk
och stelbent och att den saknar utvecklingsmöjligheter.
Nu vågar jag för
min personliga del hävda den meningen,
att de statliga företagen i stort sett
är ganska rationellt skötta, men detta
betyder inte att utrymme skulle saknas
för ytterligare rationaliseringar. Om vi
emellertid tar de statliga affärsverken
posten, järnvägen, vattenfall, televerket,
tror jag inte att någon med anspråk på
att representera saklighet kan påstå att
dessa verk utgör exempel på efterblivenhet
i förhållande till utvecklingen
i övrigt inom näringslivet.

Däremot förekommer det ju även inom
dessa företag att det hos tjänstemännen
föds tankar som egentligen inte
hör hemma i företagens intressesfär
men som ändock är så värdefulla, att
de bör bli föremål för ytterligare bearbetning
och eventuella åtgärder i mera
positiv riktning. Det är uppgifter av
bl. a. den arten som skulle tillkomma
utvecklingsbolaget.

När man i det borgerliga lägret nu
prisar det enskilda näringslivet för
dess initiativkraft på olika områden,
varför vill man då säga nej till samma
slags initiativkraft på den statliga sektorn?
Det kan väl inte vara så, att man
är angelägen om att behålla stelbenta
former för den statliga verksamheten,
vilka skulle göra att den statliga verksamheten
inte får samma frihet till utveckling
som man tillerkänner det enskilda
näringslivet? Alla de bindningar
som man här vill ge den statliga verk -

samheten gör det svårt för den att agera
på ett från rationella synpunkter sett
riktigt sätt.

Jag menar att den statliga företagsamheten
genom det förslag som nu föreligger
kan få bättre möjligheter att arbeta
på samma villkor som det enskilda
näringslivet än vad som skulle bli fallet
med alla de bindningar i den statliga
verksamheten som enligt de borgerligas
uppfattning med naturnödvändighet
skall finnas i sådan verksamhet.

Jag undrar om man inte i det borgerliga
lägret borde känna ett behov av att
tänka om och försöka komma ikapp
den tid vi lever i. Om mani studerar
vad som på detta område sker i Frankrike,
Italien och åtskilliga andra länder,
skall man finna att även borgerligt
orienterade politiker där ingalunda har
samma konservativa inställning som den
svenska borgerliga opinionen representerar.

Därför vill jag faktiskt uppmana herrarna
att i dessa sakfrågor försöka skaffa
sig en uppfattning som går i takt
med den tid vi lever i. Skulle högern
få bestämma precis som den vill, när
det gäller att organisera de statliga företagen,
blir följden uppenbart den
sämre form av byråkrati som herr Björkman
varnade för. Om däremot företagen
ges möjlighet att arbeta på lika
villkor som motsvarande privata företag,
uppnås den elasticitet i arbetsformerna
som är nödvändig för att åstadkomma
bättre utveckling inom företagsamheten.
Då bortfaller också den risk
som herr Björkman påvisade, nämligen
att styrelsen i sitt handlande skulle vara
hårt bunden av stränga byråkratiska
former.

Propositionen syftar inte till någonting
annat än just detta att för de statliga
företagen åstadkomma den, elasticitet
som ger dem möjligheter till ett rationellt
handlande.

I propositionen finns ytterligare en
punkt. Det gäller ju inte här enbart innovationer
i den statliga verksamheten

44 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

-— dem bugar man ju delvis för — utan
det räknas dessutom med att den mindre
industrin som i regel går under benämningen
småindustrin skulle få en
chans till hjälp beträffande innovationer.
På den punkten är det rätt intressant
att konstatera den mycket stora
attitydförändring som inträtt i det borgerliga
lägret.

Vi har under årens lopp haft att behandla
ett betydande antal motioner
från borgerligt håll, i vilka man förordat
anslagshöjningar till än den ena
än den andra åtgärden inom småindustrins
verksamhetsområde. Man har —
höll jag på att säga -— med flåsande
iver försökt bibringa allmänheten den
felaktiga uppfattningen att socialdemokratin
på grund av något slags underliga
principiella ställningstaganden
skulle vara i det närmaste, om inte fientligt
så dock kallsinnigt inställd till småindustrins
problem.

Här föreligger nu ett förslag, som enligt
min mening innebär den största
satsning som samhället någon gång har
gjort när det gäller att hjälpa småindustrin
till en rationellare utveckling och
stprre förutsättningar att hävda sig såväl
i den nationella som den internationella
konkurrensen. Det är ett obestridligt
faktum att småindustrin även
på det internationella området genom
samarbete på vissa avsnitt har hävdat
sig mycket väl. Här är det meningen att
ge ett ytterligare vidgat stöd till denna
verksamhet.

Vad (säger man då på borgerligt håll?
På grund av några förlegade principiella
uppfattningar om att samhället
inte skall medverka på dessa områden
kan man inte tillstyrka förslaget i den
delen. Man är med på att samhället skall
satsa pengar, men man vill inte att samhället
skall ha inflytande på denna utveckling.

Herr Eliasson i Sundborn talade om
att centerpartiet redan på 1930-talet varit
inställt på en utveckling av denna
art. Om centerpartiet redan på 1930-falet hyste denna uppfattning, varför

har partiet då inte år 1968 kommit fram
till att man också bör bevilja de medel
som behövs för att nå målet? När det
gäller dessa medel »hattar» man i hela
det borgerliga lägret. Då har man dessa
enligt min mening synnerligen underliga
och förlegade principiella uppfattningar
som hämmar möjligheterna att
göra en reell insats för den mindre industrins
utveckling.

Här nämndes också frågan om sättet
att utnyttja de olika forskningsorgan
som finns. Det var herr Sterne som talade
om att det behövdes ett bättre utnyttjande
av de olika forskningsinstitutionerna
vid universitet och högskolor.
Herr talman! Just det soim herr
Sterne efterlyser är ju kungstanken i
den proposition vi nu har att behandla.
Avsikten är att utvecklingsbolagets styrelse
skall kunna lägga ut beställningar
hos såväl offentliga som enskilda olika
forskningsinstitut alltefter arbetsuppgiftens
art och institutionens förutsättningar
att lösa problemet.

Här är det alltså fråga om att knyta
ihop möjligheterna att på ett rationellare
sätt än hittills utnyttja samtliga
de olika institutioner som finns. Därför
är jag förvånad över att herr Sterne går
på den borgerliga reservationen i stället
för att med tillfredsställelse hälsa
att just det som han eftersträvar nu
åstadkommes genom propositionen.

I reservationen A föreslås eu tudelning
av arbetsuppgifterna mellan styrelsen
och forskningsrådet. Ett bifall till
detta yrkande betyder bara ett konserverande
av onödigt krångel. I sak innebär
nämligen yrkandet att ett dubbelarbete
måste utföras; samma arbetsuppgifter
måste utföras såväl inom styrelsen
som inom forskningsrådet. Då är
det väl rationellare att man avstår från
detta enligt min mening synnerligen
onödiga dubbelarbete och i stället skaffar
sig ett organ som rationellt kan
lägga ut de olika arbetsuppgifterna där
det är lämpligast och på så sätt ge ett
vidgat stöd.

Herr talman! Jag kunde ha anfört fler

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

synpunkter på denna synnerligen betydelsefulla
fråga, men med hänsyn till
att detta förmodligen är det sista arbetsplenum
under denna session vill
jag inte ytterligare tynga debatten.

Avslutningsvis vill jag livligt understryka
vad jag inledningsvis anförde,
nämligen att den proposition som nu
behandlas är av utomordentligt stor
betydelse. Jag ber, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Denna debatt kan bli
en aning tjatig, eftersom herr Lindholms
argument i frågan om den statliga
företagsamheten är ungefär desamma
som vi tidigare hört.

Jag måste emellertid friska upp herr
Lindholms minne på en punkt även om
den är oväsentlig. Det var inte i fråga
om försäljningen av statens aktier i
LKAB som jag kom in på de italienska
IRI-företagen, utan det gällde försäljningen
av aktier i statliga bolag över
huvud taget. När vi i år behandlade
frågan om försäljning av aktierna i
LKAB var jag föredömligt kortfattad,
herr Lindholm. Jag yrkade bara bifall
till utskottets hemställan under åberopande
av den argumentering som vi
fört i elva år. Frågan om de italienska
IRI-företagen tog jag upp i samband
med frågan om möjligheterna att försälja
aktier i statliga bolag, varom oppositionen
var enig.

Jag medger gärna att herr Lindholm
har större sakkunskap på detta område
än jag har -— herr Lindholm var ju med
på resan till Italien, och min kännedom
om IRI bygger bara på andrahandsuppgifter,
inte från herr Lindholm utan
från andra som var med på resan. Mycket
av vad jag hörde att IRI hade för
sig lät bestickande, men jag undrar om
det är relevant i detta sammanhang
där det gäller att bilda ett statligt utvecklingsbolag.

Argumentet att detta är högerns gamla
betraktelsesätt har vi hört många

gånger. Det är möjligt att betraktelsesättet
är gammalt, men det är också beprövat
och grundar sig på erfarenheter.
Om vi inte tror på en sak som regeringen
föreslår måste vi opponera och
säga ifrån att vi inte anser att detta
kommer att gå bra. Vi ger därmed ändå
regeringen litet att tänka på. Och här
säger vi att det finns risker för byråkrati
om staten skall sköta denna uppgift.
Den har hittills inte skötts så illa
på det enskilda området, och varför
skall man inte kunna fortsätta med en
samverkan?

Det är möjligt att vi kan behöva tänka
om, herr Lindholm, och att man behöver
göra det även på den statliga
sidan. Herr Lindholm kanske själv
skulle kunna tänka om — i så fall kunde
vi måhända komma varandra litet
närmare när vi diskuterar IRI och annat.

Herr Lindholm sade vidare att nu
hade de borgerliga ett utomordentligt
tillfälle att stödja småindustri, hantverk
och mindre företagsamhet. Det är
samma argument som vi hörde i debatten
för någon tid sedan, och jag
tänker inte ta upp dem till diskussion
igen. Då kommer detta plenum att bli
ännu längre.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall avstå från att
betygsätta mina meningsmotståndares
progressivitet, något som herr Lindholm
i olika sammanhang har en benägenhet
att göra. Även om herr Lindholm
själv betraktar sig som en riktkarl
för all framstegsvilja och progressivitet,
kan det nog ifrågasättas om det
är en allomfattad mening.

Vad vi nu diskuterar är huruvida
det behövs ett statligt utvecklingsbolag.
På det svarar vi ja. Statsrådet Wickman
har uttalat att man då bör se till att
detta utvecklingsbolag inte förlorar den
karaktär som man avsett att det skall
få. Men det önskar ju också vi reser -

46 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

vanter. Vi vill inte att detta bolag skall
binda sina ekonomiska och personella
resurser genom att engagera sig i olika
produktions- och försäljningsbolag, så
att bolaget inte kan fullgöra de uppgifter
som det egentligen har bildats
för att handha.

Ge ett konkret exempel på vad det är
vi hindrar! Jag är icke någon vän av
affärsbankernas försök att till sig knyta
olika aktiviteter och att vidga sitt inflytande
hur mycket som helst. Jag är
icke någon vän av ett system som
tvingar den som vill befordra en innovation
att bli för hårt knuten till ett
kreditinstitut. Jag är icke vän av ett
system som innebär att varje stor affärsbank
skaffar sig investmentbolag
som köper upp en rad expansiva familjeföretag.
Jag har en helt annan uppfattning;
vi skall motverka en koncentration,
herr Lindholm, inte befordra
den.

Om nu en person eller ett företag —
det kan här inte gälla statliga företag
— vill befordra en innovation, så kan
utvecklingsbolaget hjälpa till härmed,
och det tekniska forskningsråd som vi
föreslår kan ge pengar. Naturligtvis bör
det föreligga återbetalningsskyldighet,
om det blir en lönande produktion.
Dessutom finns det enskilda kreditinstitut
och statliga kreditinstitut — Kreditbanken,
Investeringsbanken och inte
minst företagareföreningarna — som
kan ge kredit.

Hur skulle då de begränsningar som
vi reservanter föreslår kunna medföra,
att det inte blir någon valmöjlighet för
ett företag när det gäller att få sin innovation
understödd? Vad problemet gäller
är huruvida det statliga utvecklingsbolaget
så att säga skall utvecklas
till ett holdingbolag.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag får väl be herr
Björkman om ursäkt för att jag beskyllde
honom för detta uttalande angående
försäljningen av LKAB-aktierna. Det

var ju när han hade dubbelpartierna
med sig som han blev så modig, att han
ville åberopa IRI-företagen. Men i sak
är kritiken mot herr Björkmans sätt att
svänga runt ändå riktig.

Nu undrar herr Björkman om det
föreslagna systemet verkligen kan jämföras
med IRI-företagen. Men, herr
Björkman, när det gäller småföretagen
är ju avsikten att staten skall kunna
gå in tillsammans med enskilda. Det
överensstämmer alltså helt med IRI; i
Italien är det också så att staten och
enskilda tillsammans äger vissa företag.
Avsikten med propositionens förslag
är att så skall kunna ske även här.

Herr Eliasson i Sundborn säger att
han är motståndare till koncentration.
Enligt propositionen skall det inte föreligga
något tvång för den som får hjälp
i första ledet, alltså när det gäller utredningar
och forskningsarbete för en
innovation, att acceptera att staten skall
vara med på marknadsföringen och
uppbyggandet av företaget. Men om den
enskilde saknar ekonomiska möjligheter
att utnyttja innovationen, kan han
under vissa förutsättningar få hjälp att
utnyttja sin idé. Centerpartiet är alltså
motståndare till att staten skall ge småföretagare
den hjälpen.

Det är en intressant aspekt på kampen
mot maktkoncentration som herr
Eliasson sålunda redovisar.

Herr STERNE (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm tog
fasta på vad jag sade om att man i
större utsträckning än hittills borde
kunna använda forskningsresultaten
vid våra universitet och högskolor för
industrins räkning. Han tilläde, att det
var en av kungstankarna i propositionen,
och att vi på borgerligt håll därför
borde ha kunnat acceptera propositionens
förslag utan någon kommentar.
Jag vill därför understryka vad jag började
och slutade mitt första anförande
med, nämligen att vi är helt positivt
inställda till tankegångarna i proposi -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

tionen när det gäller syftet med den;
däremot har vi en något annorlunda
uppfattning om de former varunder
detta arbete skall ske.

När det gäller beställningsforskningen
anser vi att det är till fördel att det
bildas ett särskilt institut för förmedling
av sådan forskning. Herr Lindholm
anser att en sådan tudelning bara är
en tungrodd apparat, medan vi i vår tur
anser att den skulle innebära en effektivisering
av denna förmedling.

Man kan ha olika uppfattningar, men
vi på vårt håll undanber oss att man
försöker misstänkliggöra den positiva
attityd som vi har till denna proposition
över huvud taget. Som ordförande
i femte avdelningen vet herr Lindholm
att våra representanter där inte vid något
tillfälle har förfäktat en negativ attityd
i detta sammanhang.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm yttrade
nyss att centerpartiet ville hindra mindre
företag från att kunna utnyttja statliga
ekonomiska insatser. Jag tycker att
det sättet att föra debatt är minst sagt
märkligt. För någon minut sedan påpekade
jag möjligheten för sådana företag
att erhålla medel från det tekniska
forskningsråd som vi har föreslagit, att
utnyttja utvecklingsbolaget för att utveckla
innovationer och att genom avtal
låta ett annat företag överta och
sköta lanseringen om inte det egna bolaget
kan göra det. Det är också möjligt
att utnyttja både den statliga kreditbanken
och den statliga investeringsbanken
liksom — förmodar jag — exempelvis
företagareföreningarna och andra.

Hur kan man då säga att centern,
som har medverkat till tillkomsten av
alla dessa statliga organ vid sidan av
de privata finansieringsmöjligheterna,
är motståndare till att ett enskilt företag
skall kunna utnyttja samhälleliga

ekonomiska resurser för att befordra
tekniskt utvecklingsarbete?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Vi har här lyssnat till
hur representanter för folkpartiet och
centern ivrigt förklarar att de är mycket
positivt inställda till allt det som
omnämns i propositionen. Men när det
gäller medlen att förverkliga vad som i
propositionen förordas har de olika
meningar och vill inte vara med.

Om man, herr talman, är positivt intresserad
av att uppnå vissa resultat på
ett område, måste man väl också ställa
till förfogande de medel som erfordras.
Herr Eliasson i Sundborn talar om att
man vill att forskningsrådet skall få så
och så mycket. Men forskningsrådet
skall väl ändå inte ge sig in på marknadsföring
eller på uppbyggande av företag.
Däremot skall styrelsen ha den
möjligheten, därest den enskilde företagaren
har behov därav.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Det är en mycket intressant
proposition som här behandlas,
och den har också gett upphov till
olika motioner som sedan avspeglat sig
i reservationer till utskottsutlåtandet.
Jag skall inte närmare kommentera dessa
reservationer -—■ det har på ett övertygande
sätt gjorts av representanterna
för folkpartiet och centerpartiet. Jag
vill bara göra en liten reflexion i anledning
av vad herr Lindholm sade.

Om man är positivt intresserad för en
sak men inte tycker att det förslag som
föreligger i alla delar är det bästa, så
vill man ju gärna framföra konstruktiva
motförslag. Det är klart att statsutskottsmajoriteten
inte gillar de förslag
som sålunda framlagts i detta
ärende, men det är på det sättet man
arbetar. Herr Lindholms sterila argumentering
har däremot inte på något
sätt berikat debatten.

48 Nr 30

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

Herr talman! Jag har för avsikt att
här anknyta till den internationella utblick
som görs i början av propositionen
och göra några reflexioner som en
bakgrund till ett par frågor som jag
hade tänkt att ställa till statsrådet Krister
Wickman. Vad som sägs i propositionen
om internationella förhållanden
är ju intressant även om det är utomordentligt
kortfattat. Det kanske hade
varit bättre om statsrådet hade berört
detta litet mer. Vi är ju på det klara
med att vi inte kan isolera oss i vårt
land. Vi måste när det gäller forskningsoch
utvecklingsarbete ha ett samarbete
utöver gränserna, och det är naturligt
att detta samarbete i första hand kommer
att gälla Europa.

Herr Eliasson i Sundhorn berörde i
början av debatten den diskussion, som
vi har haft så mycket av, beträffande
den teknologiska klyftan mellan Europa
och USA och de risker som man har
menat att det finns för att USA skulle
liksom erövra Europa, köpa upp den
europeiska industrin och förvandla
Europa till något slags industriell satellit
till USA. Herr Eliasson sade att han
tror att dessa farhågor var överdrivna,
och jag vill instämma i det. Mycket av
vad som sagts har bidragit till att skapa
ett mindervärdeskomplex här i Europa
som inte alls är motiverat, eftersom det
i Europa på detta område finns en mycket
stor potential att ta upp en tävlan
med USA på ganska jämbördiga villkor.

Det talas så mycket om det amerikanska
kapitalet som svämmar över
Europa och som används för att köpa
upp europeiska industrier och etablera
nya industrier. Men om man ser närmare
på denna sak finner man att de
europeiska långfristiga investeringarna
i USA är praktiskt taget lika stora som
de amerikanska i Europa. Skillnaden är
bara den att det europeiska kapitalet
placerats i obligationer eller minoritetsposter
i redan etablerade amerikanska
företag, där europeerna blir sleeping
partners utan något egentligt inflytande,

under det att amerikanerna har använt
sitt kapital till att köpa upp europeiska
företag eller etablera nya industrier och
därigenom har kunnat påverka utvecklingen.
Jag har sagt det i annat sammanhang,
och jag kan upprepa det, att
om de europeiska kapitalplacerarna visade
litet mer fantasi och företagaranda
och i större utsträckning etablerade
dotterföretag i USA skulle bilden
bli en helt annan.

Också vad beträffar den teknologiska
potentialen som berörs i propositionen
har man underskattat Europas möjligheter.
Det har delvis berott på ett statistiskt
misstag av ganska grotesk omfattning.
Vid försök att uppskatta antalet
ingenjörer i USA och i Europa har
i USA-siffran tagits med alla collegeutbildade
under det att för Europas del
inte har medräknats dem som är utbildade
vid de högre ingenjörsskolor
som finns runtom i Europa. Den rapport
som förelåg vid OECD:s ministermöte i
mars, där ju statsrådet Wickman var
med, visar att om man tar det totala
antalet ingenjörer är den europeiska
siffran snarare överlägsen den amerikanska
än underlägsen den.

Här finns alltså en stor teknisk potential
i Europa. Skillnaden är den att
man i USA satsar mycket mer pengar
på forsknings- och utvecklingsarbete
och att man låter ingenjörerna mycket
mer syssla med sådant arbete.

Dessutom finns det en väsentlig skillnad
som vi också bör komma ihåg,
nämligen arten av teknologi. Man brukar
tala om primär, sekundär och
t. o. m. tertiär teknologi. Man brukar
tala om offensiv teknologi å ena sidan
och defensiv å den andra sidan. Amerikanerna
använder framför allt den
offensiva teknologin som innebär att de
utvecklar och försöker på marknaden
få ut nya produkter, under det att man
i Europa ofta tillämpar en defensiv
teknologi som går ut på att så att säga
hålla det hela i gång och förbättra redan
existerande produkter o. s. v.

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

Det har visat sig, att de amerikanska
företag som gjort investeringar i Europa
varit mycket framgångsrika. De har inhöstat
mycket stora vinster, därför att
de satsat på nya produkter och under
initialperioden kunnat ta ut ganska
goda priser på dem. Företagen har
varit så framgångsrika att det inte förhåller
sig på det sättet, att de amerikanska
dotterföretagens investeringar i
Europa under de senaste åren har finansierats
med pengar från Amerika.
Enligt en utredning är det bara 10 procent
av det investerade kapitalet som
överförts från USA till Europa. 90 procent
kan hänföras till dels vinster som
de amerikanskägda företagen gjort i
Europa, dels till att man kunnat låna
på den europeiska kapitalmarknaden i
konkurrens med europeiska företag.
Varför har man kunnat göra det? Jo,
därför att det rört sig om räntabla, expanderande
och framgångsrika företag,
som också framgångsrikt kunnat tävla
med de europeiska företagen på kapitalmarknaden.

Det är således viktigt att vi får ett
klimat för utvecklingsarbetet och forskningen
i vårt land och hela Europa, som
stimulerar den offensiva teknologin och
som gör det möjligt att satsa på denna.

Dag Romell har förmedlat en, enligt
min mening, mycket intressant uppgift.
Han berättade om ett svenskt företag
som bedriver mycket forskning och som
i USA har ett dotterföretag vilket också
gör detta. Vid en undersökning visade
det sig att antalet offensiva projekt i
förhållande till defensiva projekt var
tre gånger större i USA-filialen än i det
svenska moderföretaget.

Detta måste bero på att det i USA
råder ett bättre klimat för utvecklingsarbete.
Det behövs, såsom har berörts
av herr Eliasson i Sundborn tidigare
i dag, även eget kapital för finansiering
av utvecklingsarbete inom ett företag;
man kan inte helt anlita lånat kapital.
Det måste därför tillses att företagen
går med vinst och att en del av vinsten

kan användas för framtida utvecklingsarbete.

Jag tycker att i den nuvarande politiska
debatten i vårt land visar man på
socialdemokratiskt håll en mycket doktrinär
inställning. Det verkar nästan
som om man tycker, att det är skamligt
att ett företag går med vinst, och
det har från olika håll föreslagits, att
det skall skapas sådana skatteregler att
nästan hela vinsten skattas bort till staten,
för att staten sedan skall kunna
distribuera den åt olika håll. Jag tror
inte att statsrådet Wickman delar den
uppfattningen; det finns från hans sida
uttalanden i motsatt riktning. Men tam
kegången drivs mycket hårt, på en del
håll, och den har sin hemvist framför
allt i den socialdemokratiska tidskriften
»Tiden».

Det måste vara en fördel för samhället,
forskningen och utvecklingen
liksom för löntagarna att företagen går
med vinst, och detta under två mycket
bestämda förutsättningar: att det finns
starka löntagarorganisationer som tar
ut en skälig andel av vinsten, och att
det tillses att inte monopol får skinna
konsumenterna, utan att det finns en
effektiv övervakning som gör att konkurrensen
blir sund. Under dessa förutsättningar
är det alltså till fördel om vi
har räntabla företag, och det är just
detta som har varit en av anledningarna
till den stora framgången för de amerikanska
företagen i Europa. Deras stora
vinster har kunnat användas för ytterligare
expansion.

Det är klart att detta medför problem
från inkomstfördelningssynpunkt, men
vi har ju förklarat att vi är villiga att
diskutera dessa problem, och vi har
också framlagt förslag i den riktningen.

Härefter kommer jag till de frågor
som jag ville ställa.

Om nu felet med den europeiska
forskningen är att det finns så många
vattentäta skott mellan länderna — liksom
det även inom länderna finns vattentäta
skott mellan industrin, univer -

50 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

siteten och myndigheterna — hur ser
då statsrådet Wickman på Sveriges möjligheter
att delta i ett europeiskt teknologiskt
samarbete? Statsrådet Wickman
var med på OECD-konferensen i Paris
om forskning och vetenskap, och han
har också deltagit i samtal därom i
Bryssel. Det skulle nu vara mycket intressant
att höra herr Wickmans uppfattning
om Sveriges möjligheter att
delta i det samarbetet. Det finns ju där
en del aktuella problem, t. ex. den europeiska
rymdforskningen som nu på
grund av den engelska och i någon mån
även den italienska attityden befinner
sig i en kris. Det föreligger också planer
på en europeisk telekommunikationssatellit.
Vi har också rvmdfrågorna över
huvud taget, vilka jag tidigare har intresserat
mig för och vet att statsrådet
Wickman också varit intresserad av och
bearbetat inom departementet. Det vore
mycket intressant att höra litet också
om den saken.

Min andra fråga har samband med
företagens möjligheter att själva finansiera
en betydande del av sitt forsknings-
och utvecklingsarbete. På s. 26 i
propositionen säger statsrådet Wickman,
att skatteproblemen och avskrivningsreglerna
behandlas av företagsbeskattningsutredningen.
Jag tog därför i
går kontakt med en ledamot av utredningen
för att höra hur långt man där
kommit med behandlingen av frågan
om forskningskostnadernas behandling
i skattehänseende, och han sade att man
inte har börjat behandla den frågan
ännu. Därvidlag tycker jag alltså inte
att regeringen har visat så särskilt stor
initiativkraft. Herr Kollberg väckte år
1959 en motion i denna kammare om
vissa forskningskostnaders behandling
i skattehänseende, och riksdagen beslöt
då enhälligt att begära en utredning om
den saken. Om det nu anses att forsknings-
och utvecklingsarbetet är så viktigt,
så hade det väl varit möjligt att
bedriva den utredningens arbete litet
snabbare.

I anledning av propositionen har det
väckts en del motioner om forskningskostnadernas
skattemässiga behandling,
men dessa motioner har uppskjutits till
höstriksdagen. När förslaget härom kom
till bevillningsutskottet frågade jag om
anledningen härtill. Det hade ju varit
lämpligt att behandla de motionerna i
samband med propositionen. Då antyddes
det att det möjligen skulle läggas
fram en proposition till hösten, som
skulle beröra dessa frågor. Det var en
intressant upplysning. Jag vill nu fråga
statsrådet Wickman, om han vill skynda
på det arbete i utredningen som enligt
propositionen pågår i företagsbeskattningsutredningen
men som tydligen
ännu inte har påbörjats.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman ! I en replik till mig sade
herr Gustafson i Göteborg att det är bra
om man är positivt intresserad och lägger
fram konstruktiva motförslag. Men,
herr Gustafson, de konstruktiva motförslag
som här presenterats innebär
ingenting annat än att vi i stort sett
skall ha det som det är nu — och vi är
ju ändock medvetna om att allt ingalunda
är bra i dag. Tvärtom behövs det
betydande insatser för att ändra på
förhållandena.

Sedan talade herr Gustafson liksom
så många andra i det borgerliga lägret
om betydelsen av självfinansiering. En
vidgad självfinansiering tycks där vara
lösenordet. Den skall klara alla problem.
Men på en punkt är man märkvärdigt
tyst när man talar om självfinansieringen,
nämligen vilka kostnadsfaktorer
i ett företag som skall
ändras för att göra självfinansieringen
större än den är i dag.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm kom -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

menterar ett utlåtande från statsutskottet,
till vilket har fogats en rad reservationer
bl. a. av mittenpartierna i vilka
de kräver konstruktiva åtgärder, och
så säger herr Lindholm att vad man
där sagt är bara att det hela skall vara
som det varit hittills. Är inte detta ett
exempel på den maktfullkomlighet och
— jag använder ordet trots tveksamhet
—- självgodhet, som gärna insmyger sig
hos ett parti som har suttit för länge
vid makten?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är alldeles riktigt
att det vid det föreliggande utskottsutlåtandet
avgivits en serie reservationer,
men på den avgörande punkten
—• att skapa möjlighet att utnyttja den
tekniska utvecklingen — säger man i
det borgerliga lägret nej.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Att industristater som
Sverige måste satsa ett växande belopp
på forskning, därom har alla varit
överens som har deltagit i debatten i
dag, oavsett hur man ser på förhållandet
mellan statens och näringslivets insatser.
De belopp, som kommer att satsas,
kommer till sin huvudsakliga del
att hanteras och förbrukas av forskare.
Det måste därför vara i det allmännas
intresse att forskarna är högt kvalificerade.
Det blir bortkastade investeringar,
om dessa medel skall handhas av okvalificerat
folk. Ett teknologiskt gap —■
som herr Eliasson i Sundborn inledningsvis
nämnde — kan uppstå också
på den vägen, om vi inte tar oss i akt.
Det tycks ibland, som om man utgår
från att forskning — och kvalificerad
forskning — är en självklarhet och som
sådan existerar och kan nyttiggöras
oberoende av alla personella förutsättningar.
Om dessa senare har inte sagts
mer än vad herr Gustafson i Göteborg
har anfört om den teknologiska beredskapen
i Europa över huvud. Vi måste
alltså följa detta med uppmärksamhet

och se till att vi får dels fler forskare,
dels bättre utbildade forskare. Universitet
och högskolor och samverkan med
dem har nämnts flera gånger i dag.

Den nu litet väl förhärskande doktrinen,
att all utbildning måste bli kortare
än den för närvarande är, är därför
farlig och något i otakt med tidens krav.
Detta har sagts många gånger och i
olika sammanhang, men det måste upprepas,
då denna doktrin nu tycks komma
i konflikt också med vad som anförs
i propositionen om ökat statligt
stöd åt teknisk forskning.

I propositionen betonar statsrådet
Wickman kraftigt, att högkvalificerad
forskning och teknik är vår chans som
en liten nation. Man kan emellertid
frukta, att förutsättningarna för kvalitativt
god verksamhet kan komma att
minskas, om det genomförs en alltför
hård snabbutbildning. För närvarande
finns 75 000 studerande eller fler, men
i gengäld skall tiden pressas med den
olycksaliga UKAS:s hjälp från fem till
tre år. Vi tjänar kanske mer på det sättet
i pengar, men vi måste samtidigt befara
en kvalitetssänkning.

Fortsätter man på en sådan väg, kan
det befaras, att ekonomiskt stöd av den
typ, som statsrådet Wickman förordar,
om några tiotal år inte kan tillräckligt
hjälpa vårt näringsliv, ty vi löper risk
att då sakna kvalificerade yngre forskare.
UKAS:s förslag tillgodoser icke näringslivets
mångsidiga och starkt differentierade
behov av högre utbildning
som utmynnar i forskning och forskningens
nyttiggörande. Det går inte att
sänka utbildningskraven samtidigt som
samhället blir mer och mer utbildningsberoende.

Detta är, herr talman, självklara ting
men de hör samman med den föreliggande
propositionen och det är nödvändigt
att peka på dem. Vad jag sagt innebär
givetvis inte, att alla akademiker
skall vara egna forskare -— sådant nonsens
vill jag inte ägna mig åt att tala
om — men många måste bli det och

52 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning- och industriellt utvecklingsarbete

vara det. När jag nu talar om den
filosofiska utbildningen och om filosofiska
examina säger det sig självt, att
resonemanget har relevans även för teknisk
och medicinsk utbildning.

Jag vill i detta sammanhang beröra
en fråga som ligger något utanför det
vi diskuterar men som måste in i bilden,
nämligen den direkt oroande nedgången
i språkkunskaper hos de blivande
forskarna. Engelska börjar bli
det enda språket för många. Den nuvarande
tendensen att studerande inte
kan läsa tyska och franska måste brytas
— för att inte tala om hur det är
med kunskaperna i ryska. Den blivande
forskarens kunskaper i matematik eller
de matematiska grundvalarna för statistik
är otillräckliga —- matematikkunskapen
sjunker.

Risken är alltså, att vi, om vi inte ser
om vårt hus, kan komma att få en härskara
av snahbutbildade kandidater,
som på intet sätt motsvarar de krav
som samhället kan ställa på kvalificerad
arbetskraft. Det är ett perspektiv på
det ibland frejdiga talet om vår högtstående
tekniska forskning och vår tekniska
utveckling som också bör anläggas.
Anslag och anslag i all ära — det
är dock ytterst människan som skall
göra något av anslagen. Och när vi
talar om forskning, måste vi också tala
om forskarna.

Den tekniska forskningen och de
tekniska forskarna av alla slag griper
djupt in i samhällsliv och samhällsstruktur.
Alla investeringar i forskning
får konsekvenser för vår kulturella och
materiella framtid, och ju mer vi satsar,
desto större blir följdverkningarna.
Forskarnas ansvar är alltså stort, och
därför bör vi aldrig göra avkall på
våra krav på deras utbildning, arbetsförhållanden
och frihet. I ett ekonomiskt
och näringspolitiskt resonemang
av den typ som förts här i dag kring
vår tekniska forskning och utveckling
måste synpunkter av denna art ha sin
berättigade plats. Kvalificerad forsk -

ning är — och jag vill sluta med detta
— lika mycket en fråga om människor
som en fråga om pengar och administration.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att gå upp i denna debatt — inte bara
av hänsyn till kammarens tidsbrist utan
även och framför allt därför att den
debatt som förts har varit så uttömmande
och därför att det jag skulle ha att
säga redan sagts av herr Lindholm.
Men herr Gustafson i Göteborg ställde
vissa direkta frågor till mig, och jag
skall inte undandra mig att besvara
dem. Frågorna var dess värre av mycket
allmän karaktär, varför även svaren —
om det inte skall bli en mycket lång
diskussion -— måste bli rätt allmänna.

Herr Gustafson i Göteborg nämnde
vissa uppgifter som hade samband med
den aktuella diskussionen om det teknologiska
gapet mellan Europa och Amerika.
Jag vet inte riktigt vad som var
poängen i herr Gustafsons argumentering,
ty allt vad herr Gustafson nämnde
var just indikationer på existensen av
detta gap. Det gällde formen för den
europeiska kapitalexporten till Förenta
staterna jämfört med den amerikanska
kapitalexporten till Europa. Herr Gustafson
i Göteborg menade kanske att
vi har kapital i Europa. Det är riktigt
att kapitalexporten från Europa till
Förenta staterna är betydande. Vi har
också bevisligen många forskare och en
hög utbildningsnivå. Därför är i och för
sig utgångspunkten för Europa inte dålig.
-— Om detta var vad herr Gustafson
ville framhålla skall jag gärna instämma.

Men samtidigt visar det sig att dessa
faktorer — förekomsten av kapital, förekomsten
av forskare samt en hög utbildningsnivå
— icke är tillräckliga för
att driva fram eu sådan utveckling, som
med hänsyn till den snabba amerikanska
framstegstakten är nödvändig
också i Europa.

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

I och med att jag tar upp detta problem
kommer jag in på frågan om det
europeiska samarbetet. Herr Gustafson
ställde en fråga till mig, som gällde
hur jag ser på Sveriges möjligheter att
delta i det teknologiska samarbetet. Det
är alldeles självklart att det för ett
litet land som Sverige — och detta gäller
för flertalet länder i Europa — är nödvändigt
att samarbeta med andra länder.
Det är också -—• ur såväl svensk,
nordisk som europeisk synpunkt — nödvändigt
med import av ny teknik från
Förenta staterna, vilket vi i och för
sig inte skall oroa oss över.

Det förhållandet att vi kan utnyttja
amerikanska forskarrön är dock inte
någon ersättning för våra egna insatser.
I det internationella sammanhanget bör
man beakta — det framhålles också i
propositionen — att den organisation
som propositionen föreslår naturligtvis
i första hand är avsedd att främja de
inhemska insatserna för att effektivisera
forsknings- och utvecklingsarbetet.
Men samtidigt utgör den föreslagna
organisationen givetvis också en bas
utifrån vilken vi deltar i det internationella
teknologiska samarbetet.

Detta teknologiska samarbete innebär
inga speciella problem för Sverige.
Vi bär goda utgångspunkter och är
välkomna att delta i samarbetet — det
har säkerligen också herr Gustafson erfarit
vid sitt arbete inom Europarådet.
Jag har också kunnat konstatera detta
vid mitt arbete både i Parisorganisationen
och i EEC-kommissionen i Bryssel.

Problemet med det internationella
samarbetet i Europa är alltså inte ett
svenskt problem utan framför allt ett
europeiskt. När vi talar om Europa i
dag vet vi tyvärr ganska litet vad vi
talar om. Men redan före den utveckling
som började för ett par veckor
sedan befann sig dess värre det teknologiska
samarbetet i Europa i en krissituation
— av ekonomiska och politiska
skäl. Detta gäller bl. a., vilket herr
Gustafson nämnde, rymdsamarbetet. Vi

arbetar med denna fråga i departementet
och har ett systematiskt samarbete
med de industrier som är intresserade.
Vi gör detta för att få en genomtänkt
ekonomisk grund för det ställningstagande
vi har att göra, om det europeiska
rymdsamarbetet verkligen skall komma
att materialiseras. Man kan tyvärr
vara tveksam på den punkten.

Sedan tog herr Gustafson upp skattefrågan.
Det är riktigt att denna fråga
inte behandlats explicite i propositionen
utan att där förs ett mer allmänt resonemang
om en generell, med skattepreferenser
genomförd foskningspolitik
jämfört med en aktiv forsknings- och
utvecklingspolitik av den typ propositionen
skisserar. Propositionens slutsats
på denna punkt är — vilket kan vara
skäl att understryka ■— att helt oberoende
av vilken ställning vi tar till den
skattemässiga behandlingen av forskningsutgifterna
kvarstår ett växande
behov av den typ av åtgärder som föreslås
i propositionen.

Jag tänker faktiskt avstå, herr Gustafson
i Göteborg, från att ta upp en
diskussion om självfinansiering och
vinstutveckling; jag tror inte att det är
något önskemål hos kammaren att vi
upprepar den debatten.

Vi upplever nu hos herr Gustafson i
Göteborg i rätt koncentrerad form samma
uppträdande som många gånger tidigare.
Vi får höra ett allmänt tal om
behovet av förbättrade vinster och ett
annat ekonomiskt klimat som lösning
på de besvärliga konkreta frågor vi har
att klara av. Jag kan inte inse att den
metoden, vare sig som debatteknik eller
som riktlinje för politiken, för oss ett
steg närmare lösningen av våra problem.

Precis som herr Lindholm hajade jag
till, när herr Gustafson beskrev sitt partis
agerande i samband med proposition
nr 68 såsom präglat av konstruktiva
motförslag. I den fråga som bär
varit den mest kontroversiella i sammanhanget,
nämligen utvecklingsbola -

54 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

get, förefaller beteckningen konstruktiva
lösningar mer missvisande än vanligt.
Vad vi har upplevt är en exakt
upprepning av mittenpartiernas beteende
när vi har diskuterat ekonomisk politik
och näringspolitik. På det principiella
planet håller man med, men så
fort vi lägger fram konkreta förslag,
som direkt påverkar vår ekonomi och
vårt näringsliv, vill man inte vara med
längre. Vi har just dessa dagar fått två
exempel på detta. Det ena är mittenpartiernas
agerande när det gäller de
statliga skogsföretagen, det andra är
deras ställningstagande till utvecklingsbolaget.

Vad är det man föreslår i båda dessa
fall? Jo, man vill lägga sådana bindningar
på dessa företag som man aldrig
skulle drömma om att belasta ett privat
företag med. Man säger t. ex. om
ASSI: ASSI får inte lokalisera sig på
andra ställen än där bolaget kan bygga
på en råvara från statens skogar och det
får inte heller utveckla en produktion,
som inte bygger på statlig skog som råvara,
utan att först gå till riksdagen och
fråga om lov. Det är en mycket egendomlig
tillämpning av det krav på konkurrens
på lika villkor, som mittenpartierna
annars ständigt driver.

Detta är en genomgående tendens hos
mittenpartierna. De säger inte som högerpartiet:
Vi tycker inte om statligt
företagande. Vi är av omtanke -— en omtanke
som enligt min mening grundas
på ett missförstånd -— om det privata
näringslivet motståndare till en expansion
av statligt företagande. Däirför säger
vi nej till utvecklingsbolaget. Folkpartiet
handlar annorlunda, och det
gäller lika mycket centern. Herr Eliasson
i Sundborn argumenterade nyss så
positivt och övertygande för utvecklingsbolaget,
att jag nästan trodde att
jag lyssnade på en partivän. Men sedan
tar mittenpartierna ett steg tillbaka
och hamnar — som mittenpartier naturligtvis
bör göra — någonstans mitt emellan
socialdemokraterna och högern. De
vill lägga begränsningar också på detta

företag på samma sätt som de velat begränsa
inivesteringsbankens verksamhet
och — som jag nämnde —■ ASSI:s.

Mittenpartierna vill alltså förbjuda
utvecklingsbolaget att förvärva aktier
i andra företag och att engagera sig i
marknadsföring och egen exploatering.
Fråga de industrimän, som står bakom
de privata företagsgruppernas utvecklingsföretag,
om de skulle drömma om
att införa sådana förbudsklausuler i sina
bolagsordningar!

Jag har inte fått höra något annat
skäl för en sådan inställning än en
egendomlig farhåga för att utvecklingsbolaget
iskulle utvecklas till ett stort, expansivt
holdingbolag. Den risken är
mycket liten, och det vet herr Eliasson
i Sundborn.

Inte ett enda rimligt skäl har anförts
till att man skulle försätta det statliga
utvecklingsföretaget i en klart sämre
förhandlingsposition än ett privat företag
inär det gäller att exploatera sina egna
projekt. Den försvagning av företaget
som detta förfaringssätt skulle innebära
medför självfallet också att de som
vänder sig till utvecklingsbolaget —
småföretagare, uppfinnare och andra —
skulle komma att få eu svagare partner
och ett svagare stöd.

Jag kommer inte ifrån att jag tycker
att det verkligen är en rätt komprometterande
ståndpunkt som mittenpartierna
här intar. Å ena sidan anpassar man
sig och accepterar våra förslag om ett
ökat statligt företagande, men å andra
sidan lägger man sedan omedelbart sådana
begränsningar på dessa företag
att man bestämt vet att de kommer att
fungera sämre än vad de annars skulle
göra. Och man gör väl ändå inte detta
för att efteråt kunna säga: Vad var det
vi sade; ett statligt företagande fungerar
inte. Nej, det är inte en inställning
som tyder på något större politiskt
mod, och den tyder heller inte på någon
vidare känsla eller något ansvar
för dem som är sysselsatta i de statliga
företagen.

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Beträffande det sista
som statsrådet Wickman här sade skall
jag nöja mig med att konstatera, att regeringen
för närvarande lägger upp sin
politik på ett sådant sätt att man lägger
fram en proposition som oppositionen
gärna får säga nej till; det tycker man
om, eftersom man då kan anklaga oppositionen
för passivitet och brist på
initiativ. Men när oppositionen kommer
med egna förslag om en annan uppläggning,
då tycker regeringen inte om det.

Herr talman! Jag skall nu bara replikera
på de punkter som jag behandlade
i mitt tidigare anförande — jag
skall inte vidga diskussionen av hänsyn
till den pressade tiden för kammarens
ledamöter.

Jag tog upp vissa faktorer beträffande
förhållandena i Europa och i USA
just för att visa att den mindervärdeskänsla
»om vi i så stor utsträckning har
i Europa icke är motiverad, utan att vi
har ett bra utgångsläge. Där är vi alltså
överens, statsrådet Wickman och jag.
Det finns en amerikansk överlägsenhet,
men statsrådet Wickman kommer kanske
också ihåg från OECD-undersökningen
av de åtta undersökta branscherna,
att det inte gällde för samtliga
dessa utan för några forskningsintensiva
branscher.

Statsrådet Wickman tog också upp
en diskussion om ASSI, men eftersom
denna punkt kommer upp senare på
föredragningslistan får väl statsrådet
lugna sig litet.

Sedan ställde jag en fråga, huruvida
statsrådet nu är villig att påskynda det
utredningsarbete som riksdagen påminde
om redan 1959 och som är mycket
angeläget. Ett av motiven för mitt anförande
här var att visa i vilken utsträckning
storleken av företagens sparande
påverkar möjligheterna att driva
en expansiv politik. Därför är detta en
fråga av stor angelägenhetsgrad.

Herr BJÖRKMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade liksom statsrådet
Wickman tänkt att respektera
kammarens intensiva önskan att få denna
debatt avslutad före middagen, men
det kan bli litet svårt, eftersom statsrådet
inte bara höll sig till herr Gustafssons
i Göteborg fråga utan också gick
in på vårt förslag.

Jag vill ändå säga till statsrådet Wickman,
att ni på socialdemokratiskt håll
uppfattar en statlig expansion som ett
värde i sig självt. Det gör ni socialister,
och den uppfattningen respekterar jag.
Ni vill gärna genom att bilda statliga
företag också försöka konkurrera ut
privata företag. Även den uppfattningen
kan jag respektera. Det har ni rätt
att försöka göra, men det skall ske under
den bestämda förutsättningen, att
konkurrensen sker på lika villkor och
utan att staten utnyttjar sin makt att ge
staten ett bättre utgångsläge i den fria
konkurrensen.

Mer skall jag inte säga till statsrådet
Wickman. Jag måste emellertid till sist
också säga ett par ord till herr Lindholm.
Det var en omständighet som han
kom tillbaka till gång på gång när han
kritiserade de borgerliga — inte bara
högerpartiet, utan alla de borgerliga
partierna. Han påstod att de borgerliga
när det nu gäller att ta ett initiativ och
göra något på detta område inte vill vara
med om att bevilja medlen. Det kan
herr Lindholm ändå inte mena.

Herr Lindholm hävdar att vi vill att
allt skall vara som det är. Nej, hem
Lindholm, så är det inte. Vad vi inte velat
vara med om är formerna. Vi har
velat anvisa lika stora anslag till den
tekniska forskningen, men de 18 miljoner
som skulle gå till det statliga utvecklingsbolaget
vill vi lägga på det utvidgade
tekniska forskningsområdet.

Vi har alltså uppställt andra alternativ
och anvisat andra former för att nå
det mål som vi är överens om. Det är
således inte medlen vi tvistar om utan
formerna för att nå detta mål.

56 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! ASSI kommer upp under
en senare punkt, så låt oss inte nu
ta upp tiden med att diskutera den frågan.

Jag kan förstå, statsrådet Wickman,
att mittenpartiennas ställningstagande
inte är särskilt angenämt för socialdemokraterna.
Det hade naturligtvis varit
enklare om de bara hade behövt ta hänsyn
till de ståndpunkter som högern
har tagit — då hade linjerna varit så
att säga renodlade, och man kunde ha
sagt att »detta är en samlad borgerlighets
uppfattning».

Om vi inte på alla områden delar er
uppfattning om medlen behöver det inte
betyda att vi intar en negativ ståndpunkt.
Socialdemokraterna bör inte utmåla
vårt ställningstagande som bristande
intresse för t. ex. de mindre företagens
problem. Jag påpekar än en
gång, att det finns många olika former
för statliga finansieringsmöjligheter vid
sidan av privata kreditinstitut. Påståendena
om att våra förslag skulle hindra
innovationer inom enskilda företag måste
därför anses som våldsamt överdrivna.
Ge ett konkret exempel på det i
stället för att tala i allmänna ordalag!

Jag kan inte finna att det föreligger
hinder för de statliga företagen att lansera
nya produkter om de får fram prototyper.
Detta torde inte vara något
problem eftersom de statliga företagen
kan utnyttja de resurser som det statliga
utvecklingsbolaget hav. Statsrådet
Wickman har själv starkt understrukit
att utvecklingsbolaget inte bör komma
bort från den huvudsakliga uppgiften
att göra en insats på den samhälleliga
sektorn och inom de statliga företagen.
Detta ligger också ganska väl i linje med
de synpunkter som centerpartiet och
folkpartiet framfört.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 2 och 3

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
A); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) och
3) i utskottets utlåtande nr 131, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen A) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 104 nej.

Kammaren hade alltså bifallit vad utskottet
hemställt.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
B); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 4) i
utskottets utlåtande nr 131, röstar

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

Nr 30

Ökat statligt stöd till teknisk forskning och industriellt utvecklingsarbete

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen B) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sin platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 175 ja och 35
nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 5—8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
C); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Björkman begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utsKottets utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen C) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropo -

sitionen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Björkman begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 173 ja och 34 nej,
varjämte 7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
D); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 10) i
utskottets utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen D) av herr Nyman in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 114
ja och 74 nej, varjämte 26 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

58 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Ökat statligt stöd till teknisk forskning- och industriellt utvecklingsarbete

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 11—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. l''i

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
E 1) av herr Virgin m. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen E 2) av
herr Nyman m. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Eliasson i Sundborn begärde
likväl votering, i anledning varav
herr förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice
talmannen nu fann den under 2:o) angivna
ha flertalets mening för sig. Jämväl
beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Eliasson i Sundborn
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 14) i statsutskottets utlåtande
nr 131 antager reservationen El)
av herr Virgin m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen E 2) av herr Nyman
m. fl.

varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 125
ja och 68 nej, varjämte 21 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 ro) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14) i
utskottets utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen E 1) av herr Virgin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Björkman
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116 ja och
37 nej, varjämte 61 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 15—18

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 19

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
F 3 b); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emeller -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

tid votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 19) i
utskottets utlåtande nr 131, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen F 3 b) av herr Nyman
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110
ja och 104 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 20 och 21

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 20

Vissa löneanslag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
134, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående vissa löneanslag
m. m. jämte motioner.

Sedan Kungl. Maj :t i propositionen nr
1 (bilaga 14, punkt D 9) beräknat medel
till täckning av merkostnader för
löner och pensioner in. in. för budgetåret
1968/69, hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 121 under åberopande av

Vissa löneanslag m. m.

utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden
för den 26 april 1968 föreslagit
riksdagen att 1) till Täckning av
beräknade merkostnader för löner och
pensioner m. m. för budgetåret 1968/69
under tolfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 400 milj. kr. samt 2) godkänna
vad i statsrådsprotokollet förordats
i fråga om vissa tjänster för vilka
ATF inte gällde.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels de likalydande motionerna 1:68
av herrar Åkesson och Erik Filip Petersson
samt II: 100 av herr Westberg m. fl.,
vari hemställts att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj:t måtte som sin mening
ge till känna att frågan om en avveckling
av nu gällande lönegruppering borde
aktualiseras senast i samband med
kommande löneförhandlingar avseende
tiden efter nu löpande avtalsperiod,

dels de likaly dande motionerna I: 357
av herr Bengtson m. fl. och II: 455 av
herr Hedlund m. fl., vari hemställts att
riksdagen måtte uttala sig för att dyrortsgrupperingen
av de statsanställdas
löner avvecklades i enlighet med vad
i motionerna anförts samt att därvid de
särskilda förhållandena beträffande övre
Norrland beaktades.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte till Täckning
av beräknade merkostnader för löner
och pensioner m. m. för budgetåret
1968/69 på driftbudgeten under tolfte
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
400 000 000 kr.,

2. att riksdagen måtte godkänna vad
i statsrådsprotokollet förordats i fråga
om vissa tjänster för vilka ATF icke
gällde,

3. att riksdagen måtte avslå motionerna
1:68 och 11:100 samt 1:357 och
II: 455.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson (fp), Bengtson (ep),
Karl-Erik Eriksson (fp), Johan Olsson
(ep), Ståhl (fp), Eliasson i Sundborn

60 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Vissa löneanslag m. m.

(ep), Gustafsson i Skellefteå (fp), Antonsson
(ep) och Sterne (fp), som ansett
att utskottet under 3. bort hemställa,

att riksdagen måtte i anledning av motionerna
1:68 och 11:100 samt 1:357
och 11:455 ge Kungl. Maj:t till känna
vad reservanterna anfört.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herrar Virgin, Kaijser, Ottosson och
Bohman (samtliga li).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! I detta utskottsutlåtande
behandlas bl. a. frågan om dyrortsgrupperingens
avveckling. Här föreligger
en reservation med yrkande om att
denna fråga bör aktualiseras vid de
förhandlingar som så småningom inleds
för den avtalsperiod som börjar
efter den nuvarande. Vi har från centerpartihåll
framfört detta krav i motioner
och där även understrukit att
man i sammanhanget bör beakta de speciella
förhållandena beträffande främst
övre Norrland där klimat och avstånd
motiverar särskilda tillägg.

Under många år bär ju centerpartiet
energiskt hävdat den uppfattningen att
dyrortssystemet bör successivt avvecklas,
och glädjande nog har vi också
kunnat notera en del resultat. Jag erinrar
om att grupperingen på skatteområdet,
de dyrortsgrupperade ortsavdragen,
har avvecklats och att vi på löneområdet
har fått en minskning såväl
av antalet ortsgrupper som av spännvidden
mellan högsta och lägsta dyrort.
Vi har för närvarande som alla vet tre
ortsgrupper och eu spännvidd på 12
procent.

Vi noterar med tillfredsställelse att
en viss minskning av spännvidden mellan
lönerna i ortsgrupp 3 och ortsgrupp
4 bär åstadkommits vid förhandlingarna
om fördelningen av 1968 års totalram.
Vi har, herr talman, såsom också framgår
av reservationen, den uppfattning -

en att detta steg inte får betraktas som
ett slutmål utan att man vid kommande
löneförhandlingar, som avser tiden efter
den nu aktuella avtalsperioden, bör
aktualisera lönegrupperingens fortsatta
avveckling.

Utskottets majoritet hänvisar till att
lönegrupperingen numera är en förhandlingsfråga
och att riksdagen inte i
annan ordning än genom lönedelegationen
bör ge uttryck för ståndpunktstaganden
inför kommande förhandlingar,
och utskottet avstyrker därför motionerna
liksom under tidigare år.

Vi reservanter anser emellertid att
den omständigheten att lönegrupperingen
numera är en förhandlingsfråga inte
bör hindra riksdagen att ge uttryck för
den principiella uppfattningen att den
statliga parten vid kommande förhandlingar
bör visa sitt intresse för att inom
en totalram medverka till en fortsatt
avveckling av lönegrupperingen.

Det är minst sagt anmärkningsvärt
att, när treårsavtalet slöts 1966, inte i
uppgörelsen ingick en fortsatt avveckling
av lönegrupperingen. Antalet ortsgrupper
skulle fortfarande vara tre och
någon ändring av spännvidden ingick
inte i avtalet 1966, detta trots att krav i
den riktningen hade framförts både från
Statstjänarkartellen och TCO. Dessutom,
vilket jag vill understryka vikten
av, förelåg innan avtalet slöts reresultatet
av en ny och mycket omfattande
prisgeografisk undersökning
som klart visade orimligheten i lönegrupperingen.
När denna undersökning,
som mera ingående än tidigare undersökningar
sökt mäta de verkliga levnadskostnaderna
vid lika standard, beslöts
av riksdagen, uttalades både av dåvarande
civilministern och av riksdagen
att resultatet av undersökningen skulle
ligga till grund för framtida ställningstaganden
till ortsgrupperingen.

Dyrortsgrupperingen är, och den uppfattas
också av många i detta land på
det sättet, en klar orättvisa. Därom vittnar
de många protesterna inte minst

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

från olika fackliga organisationer ute
i landet. Det är märkligt att löneskillnaderna
är förhållandevis störst i de
lägre lönegraderna, medan det beträffande
de högre lönegraderna inte finns
någon dyrortsgruppering alls. Vi anser
som sagt att riksdagen nu inför förhandlingarna
om en kommande avtalsperiod
bör ge till känna sin uppfattning
i denna fråga och uttala sig för
att dyrortsgrupperingen skall avvecklas.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Axel Andersson m. fl.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi brukar ju eu gång
om året diskutera lönegrupperingsfrågan,
Hos herr Eliasson i Sundborn har
det ännu inte trängt igenom att vi har
givit statstjänstemännen full förhandlingsrätt,
och det har inte heller trängt
igenom att vi beträffande förhandlingsförfarandet
tillämpar den ordningen att
organisationerna själva bör ha ett avgörande
inflytande på hur förhandlingsresultatet
skall bli. Det är kanske rätt
hopplöst att diskutera detta spörsmål
med herr Eliasson, eftersom han tycks
vara bunden av en speciell tro på att
just centerpartiets arbete är det riktiga
i den här frågan. Men denna attityd betyder,
att man själv har utsett sig till
förmyndare över de statliga tjänstemännens
organisationer. Jag tror inte det
finns någon statstjänarorganisation, som
är beredd att ge centerpartiet fullmakt
att uppträda som dess förmyndare i
förhandlingssammanhang. Jag föreställer
mig att de nu liksom förr själva vill
göra bedömningar i dessa frågor.

Herr Eliasson sade sedan att det var
anmärkningsvärt att treårsavtalet genomfördes
utan att någonting hände på
lönegrupperingens område, men herr
Eliasson borde studera vad som ägde

Vissa löneanslag m. m.

rum i anslutning till uppgörelsen om
treårsavtalet. Det förelåg ett förslag
från medlingskommissionen till vilket
parterna hade att svara ja eller nej. I
det förslaget fanns ingenting beträffande
lönegrupperingen och ändring av
denna. Däremot har det vid den senaste
förhandlingen företagits en justering
av lönegrupperingen liksom vid tidigare
förhandlingar. Jag vill erinra om att
den löneplan som tillämpades fr. o. m.
1967 helt var en produkt av en förhandlingsuppgörelse,
och de förändringar
som skett sedan dess är också ett resultat
av förhandlingsuppgörelser med
personalorganisationerna. Vill man respektera
förhandlingsrätten skall man
överlämna åt parterna att vid förhandlingsbordet
träffa uppgörelse om de
justeringar som önskas i fråga om lönegrupperingen.
Herr Eliasson sade, att
man inom totalramen för en förhandlingsuppgörelse
bör göra en justering i
enlighet med motionsyrkandet. Herr talman!
Detta skulle sannolikt betyda att
man fick utnyttja praktiskt taget hela
totalramen för den justering som herr
Eliasson vill ge direktiv om. Jag tror
inte att det finns några som helst praktiska
förutsättningar att gå den vägen,
även om man ville det.

Jag vill understryka ännu en sak i
detta sammanhang, nämligen att det
finns andra områden med lönegrupperingar
i det svenska samhället. Där är
spännvidden väsentligt större — i åtskilliga
fall dubbelt större än för de i offentlig
tjänst anställda. Men den saken
har herr Eliasson och centerpartiet tydligen
inget som helst intresse för. Jag
undrar vad resultatet skulle bli om vi
jämförde löneställningen vid de industrier,
där centerpartister har ett väsentligt
inflytande, med den lön som
industriarbetare i allmänhet bär på
5-ort. Jag tror inte att herr Eliasson
då skulle få fram bättre relationer än
vad som finns på den statliga sektorn.

Om man skall blanda sig i organisationernas
sätt att lösa sina förhandlings -

62 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Vissa löneanslag m. m.

frågor, bör man nog inrikta sig på de
områden där behoven är störst. Jag har
den principiella uppfattningen att löneoch
anställningsvillkor skall fastställas
vid fria förhandlingar, där parterna kan
uppträda som likaberättigade vid förhandlingsbordet.
Det är också med utgångspunkt
därifrån som utskottet har
avstyrkt motionerna.

Herr talman! Jag hemställer om bifall
till utskottets hemställan.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Vi är väl alla ense om
att vi inte skall ha någon diskriminering
när det gäller ras, religion eller
politisk åsikt. Vi har också här i kammaren
haft en livlig debatt om att färgade
skall ha samma rättigheter som
vita att träna och tävla för olympiska
spel. Jag tycker det är bra att de frågorna
tagits upp till behandling. Men
här i landet har vi en annan företeelse
av diskriminerande art, nämligen lönegrupperingen.
Jag anser att vi inte heller
där skall ha någon diskriminering.
Man skall inte diskriminera en person i
lönehänseende därför att han bor eller
arbetar på en viss ort. Vi skall sträva
efter lika lön för lika arbete, oavsett
var någonstans inom landet arbetet utföres.
Jag anser bosättningsdiskrimineringen
vara lika förkastlig som all annan
diskriminering.

Speciellt upprörande är att lönediskrimineringen
drabbar de lågavlönade
allra hårdast. Ju högre upp i löneskalan
man kommer, desto mindre lider man
av den diskrimineringen. Jag anser att
riskdagen, har ansvar för att dyrortssystemet
inte har avskaffats helt. Systemet
grundar sig ju på tidigare riksdagsbeslut.
Vi bör därför inte helt avsäga
oss ansvaret för vad som hänt och
händer.

Statsutskottets majoritet vill på löntagarorganisationerna
övervältra ansvaret
att komma till rätta med problemen
på det området. Herr Lindholm sade
att vi inte skall uppträda som förmyn -

dare för personalorganisationerna. Men
den lilla reservationen till utskottets utlåtande
innebär ju bara ett uttalande
från riksdagen till ledning för arbetsgivarparten
att uppmärksamma och aktualisera
dessa frågor. Jag kan inte tänka
mig att herr Lindholm tycker att
det är påtryckning på löntagarorganisationerna
om en grupp inom Svenska
arbetsgivareföreningen t. ex. inför en
avtalsförhandling lägger fram förslag
som deras representanter i förhandlingarna
bör ta upp till löntagarnas bästa.
Det vill väl inte herr Lindholm eller
någon annan påstå är en påtryckning
på löntagargrupperna eller detsamma
som att inta ett slags förmyndarattityd.
Det är ju förhandlingarna som blir avgörande
för slutresultatet.

Den senast genomförda dyrortsundersökningen
1964 visar ju att denna gruppering
är orättvis, om hänsyn tas till
levnadskostnaderna. Men det är en annan
sak som vi bör tänka på enligt min
mening, och det är att det inte är konsumtionskostnaderna
utani arbetsinsatsen
som bör vara avgörande för lönesättningen.
År vi inte beredda att acceptera
detta, skulle man på samma sätt
kunna hävda att en familjeförsörjare
med många barn skulle ha högre lön
just därför att han har många barn och
en stor försörjningsbörda och därför
att hans levnadskostnader är högre än
andra familjers. Detta är ett orimligt
resonemang, trots att det systemet kanske
ur vissa synpunkter vore riktigt.
Men principerna för lönesättningen bör
enligt min mening vara lika lön för lika
arbete, oavsett vem det är som utför
arbetet — om det är ung eller gammal,
man eller kvinna — och oavsett var i
Sverige arbetet utförs. Jag anser att
riksdagen bör visa större solidaritet
med de lågavlönade, och den solidariteten
visar vi i dag enligt min mening,
om vi röstar för den till utskottets utlåtande
fogade reservationen. Reservationen
innebär ju bara att riksdagen
uttalar att lönegrupp er ingens avveck -

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

Nr 30

ling bör aktualiseras i samband med
kommande löneförhandlingar — det är
väl inte något förmynderskap. Ett uttalande
av detta slag är väl det minsta
vi kan göra för de lågavlönade.

Herr talman! Jag vill instämma i yrkandet
om bifall till reservationen av
herr Axel Andersson m. fl.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vad jag menade med
totalram var självfallet det utrymme för
löneförhöjningar som blir aktuellt under
en kommande avtalsperiod — det
är ju detta jag har diskuterat.

Vidare är det nästan obegripligt, hur
ett principuttalande från riksdagen om
att dyrortssystemet bör avvecklas skulle
kunna anses innebära något slags förmynderskap
för löntagarorganisationerna
— det är väl ändå omöjligt att
inbilla folk någonting sådant. Om det
är så, herr Lindholm, att det finns en
arbetsgivarpart och en löntagarpart, är
det väl inte något fel om arbetsgivarparten
uttrycker en viss synpunkt —
det är ju förhandlingarna som sedan
skall leda fram till ett resultat där det
krävs ömsesidiga eftergifter. Men det
förhåller sig ju på det sättet, att Statstjänarkartellen,
som tillhör LO, och
TCO krävt systemets avveckling redan
vid de förhandlingar som gällt treårsavtalet,
och det är ju ändå känt genom
skriverier i den fackliga pressen, att
det uppenbart var den statliga arbetsgivarparten
som inte ville vara med om
justeringar i syfte att nå det resultat
vi här eftersträvar. Om dessa organisationer,
som dessutom företräder låginkomsttagarna
på detta område, begär
att det skall bli en justering, d. v. s.
en successiv avveckling av dyrortssystemet,
kan det väl ändå inte innebära
någon inskränkning i organisationernas
rätt att föra förhandlingar att riksdagen
ger till känna sin principiella uppfattning
i samma riktning.

Jag skulle vilja ställa en fråga till
herr Lindholm, eftersom han inte läng -

Vissa löneanslag m. m.

re är civilminister utan riksdagsman
och bör kunna svara på frågan utan
hänsyn till statsrådsämbetets eventuella
problematik. Frågan är: Om det på
detta område har införts en dyrortsgruppering
av lönerna med hänvisning
till undersökningar av levnadskostnaderna,
som varit mycket bristfälliga och
som enligt vad alla i denna kammare
kan intyga icke i verkligheten har belyst
skillnaderna i levnadskostnaderna,
och om det nu på förslag av den förutvarande
civilministern, herr Lindholm,
har verkställts en ny utredning
som på grundval av mera tillförlitligt
material klart visar att denna dyrortsgruppering
inte är motiverad, anser då
herr Lindholm som privat riksdagsman
att dyrortsgrupperingen bör avvecklas
eller inte? Herr Lindholm har väl på
den punkten en uppfattning som det
skulle vara intressant att få reda på.

När man nu hänvisar till att det finns
en lönedelegation vill jag erinra om att
— det framgår av officiella handlingar
—• då man från centerhåll inför treårsavtalet
tog upp idén om att den statliga
arbetsgivarparten skulle aktualisera
frågan om att inom det blivande
avtalets ram gå ett steg i riktning mot
en successiv avveckling av dyrortsgrupperingen,
så vann detta förslag inte
majoritet inom delegationen.

Till sist vill jag endast med ett par
ord kommentera herr Lindholms uttalande
att skillnaderna på den enskilda
marknaden härvidlag är större än skillnaderna
på den statliga marknaden.
Skillnaderna var dubbelt så stora, sade
herr Lindholm. Vad den statistiken
grundar sig på vet jag inte. Enligt den
statistik som jag har framför mig och
som redovisats av riksdagens upplysningstjänst
— den gäller spännvidden
och grundar sig på skillnaden mellan
lönerna för högsta och lägsta dyrort,
uttryckt i procent av förnstnämnda lön,
och den avser timförtjänsten november
1965 till november 1967 för vuxna manliga
industriarbetare — var spännvidden

64 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Vissa löneanslag m. m.

år 1965 15,9 procent, år 1966 14,9 procent
och år 1967 13,5 procent. Det har
alltså enligt denna statistik skett en
minskning med ungefär 2,5 procent.
Och i varje fall är det ju inte som herr
Lindholm säger, att skillnaden skulle
vara dubbelt så stor på det enskilda området
som på det statliga.

Det är uppenbart att de statliga åtgärderna
har en viss vägledande betydelse.
Det kan inte finns något motiv
för statsmakterna att ha den principiella
uppfattningen, att avvägningen på
ett annat område skall vara utslagsgivande.
Anser man att vi skall ha en
dyrortsgruppering, baserad på skillnaderna
i levnadskostnader, måste man
också vara beredd att acceptera resultatet
av en undersökning som klart visar
att den nuvarande dyrortsgrupperingen
saknar grund.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det sägs i denna debatt
att ett uttalande från riksdagen inte är
någon påtryckning utan bara ett ututtryck
för en mening. Men om man ger
uttryck för en mening, så avser man
väl något med den meningen. Eller är
det bara en mening som man vill uttala
utan förpliktelse?

När herr Eliasson i Sundborn talar
om att han vill ta i anspråk den del av
totalutrymmet som behövs för en avveckling
av lönegrupperingen, så har
jag — med den erfarenhet jag äger på
området — bara att konstatera att det
sannolikt inte blir något över till annat.
Och jag tror inte det finns någon
statstjänarorganisation som är beredd
att acceptera ett dylikt förfarande.

Från centerpartiets sida vill man ha
en förmyndarställning på detta område.
Men vi har ju skapat organ som
skall sköta dessa ting —- vi har avtalsverket
och vi har riksdagens lönedelegation.
Varför skall då riksdagen fatta
ett beslut? Ett beslut i riksdagen blir
väl ändå ett direktiv att det skall ske
på det eller det sättet. Därmed är den

fria förhandlingsrätten kränkt — det
finns inget utrymme för den.

Så ställde herr Eliasson vissa frågor
till mig om olika ting. Jag vill bara
svara, att när man sysslar med förhandlingar
får man anpassa beteendet
vid förhandlingarna efter det rådande
förhandlingsläget. Det gjorde jag på
den tiden jag skötte dessa saker. Då avvecklade
vi bl. a. ortsgrupp 2. Jag ansåg
att det var skäligt, och därför genomförde
jag avvecklingen i en fothandling.
Så får man göra även i framtiden,
om man vill respektera den fria
förhandlingsrätten. Vill man inte det
utan vill uppträda som förmyndare röstar
man för reservationen.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon debatt med herr Lindholm om
denna sak. Jag bara upprepar min fråga:
Har herr Lindholm personligen den
uppfattningen, att den nuvarande dyrortsgrupperingen
är berättigad, eller
anser herr Lindholm principiellt att
den nuvarande dyrortsgrupperingen bör
avvecklas?

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att herr
Eliasson i Sundborn kan ställa frågor
om det eller det är berättigat. Det som
förekommer på detta område är en produkt
av en förhandlingsöverenskommelse.
Huruvida en förliandlingsöverenskommelse
av alla anses berättigad
eller oberättigad är en sak som får avgöras
från fall till fall. I detta fall föreligger
en förhanlingsöverenskommelse
som har accepterats, och den måste
man respektera.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara konstatera
att min fråga inte gällde 1968 års totalram
och dess fördelning utan framtiden.
Herr Lindholm har alltså vägrat

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

att besvara min fråga. Det förvånar mig
inte, ty detta torde stämma med den
uppfattning han hävdade som civilminister,
nämligen att dyrortsgrupperingen
inte skall avvecklas — och det är
också ett besked.

Herr ÅKERLIND (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm fortsätter
att tala om att det är tecken på
förmyndarattityd att rösta för reservationen.
Jag skulle vilja fråga herr Lindholm:
Om löntagarorganisationerna i
avtalsförhandlingarna aktualiserar lönegrupperingsfrågan
och vill ha en lösning
på den men avtalsverket då hänvisar
till att riksdagen icke har velat
uttala sig för ett upphävande samt under
åberopande härav motsätter sig att
ta upp frågan, anser inte herr Lindholm
att det är förmyndarskap?

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag skulle faktiskt vilja
säga att herr Åkerlinds fråga röjde avgrundslik
okunnighet om förhandlingsförfarandet.
Det är ändå på det sättet
att avtalsverket aldrig kommer att hänvisa
till ett sådant beslut. Det är i stället
förhållandena i respektive förhandlingslägen
som blir bestämmande för
förhandlingsresultaten.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Jag begärde ordet med
anledning av att jag tidigare har motionerat
i denna fråga. Jag vill bara
meddela att jag kommer att rösta för
reservationen.

Om riksdagen en gång har beslutat
om denna lönegruppering skall vi inte
vara så bekväma att vi överlämnar till
förhandlarna att ta bort den. Riksdagen
bör också säga sin mening, när lönegrupperingen
skall tas bort. Jag är medveten
om att det kommer att bli en viss
lönespridning, även om man tar bort
lönegrupperingen. Men den differentieringen
av lönerna får bestämmas vid
avtalsförhandlingarna, så att inte för -

vissa löneanslag m. m.

handlarna på förhand är låsta av det
faktum att en järnvägstjänsteman i Örebro
skall ha lägre lön än motsvarande
tjänsteman i Stockholm, oavsett levnadskostnaderna.
I stället får det på
vanligt förhandlingsvis bestämmas hur
lönerna skall sättas. En viss spridning
kommer att finnas även i fortsättningen,
men den skall inte vara låst av lönegrupperingen.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag vill bara upplysningsvis
meddela att denna fråga är
överlämnad till förhandlingsparterna.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1 och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 3

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Eliasson i Sundborn begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 3) i
utskottets utlåtande nr 134, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson

m. fl.

3 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 30

66 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

propositionen. Herr Eliasson i Sundborn
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 116
ja och 81 nej, varjämte 10 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 21

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden:

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1968/69,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1968/69,

nr 137, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 138, i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag om anslag för budgetåret 1968/
69 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
m. m., och

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående statlig garanti för
skadeersättning vid vissa atomolyckor.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

§ 22

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
m. m.

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 38, i anledning av motioner om åtgärder
för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier,
m. in.

Bankoutskottet behandlade i detta utlåtande
i ett sammanhang

dels de likalydande motionerna l: 18b
av herr Gösta Jacobsson in. fl. och
II: 240 av herr Magnusson i Borås m. fl.,
vari hemställdes att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :,t begära att
temporärt inom ramen för GATT och
EFTA restriktioner måtte vidtagas i fråga
om licensgivningen av importen från
låglöneländer som föranledde sådana
marknadsstörningar att fortbeståndet av
eljest livskraftiga svenska industrigrenar
och sysselsättningen äventyrades,
att en begränsning av importkontingenterna
för dylika länder vidtoges där så
befunnes möjligt, samt att andra möjliga
temporära åtgärder på tullområdet
till skydd för hotade industrigrenar och
deras arbetskraft måtte komma till
stånd;

dels de likalydande motionerna I: 655
av herr Torsten Andersson och II: 8b b
av herr Persson i Heden.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 184 och II: 240,

B. att riksdagen måtte avslå motionerna
I: 655 och II: 844.

Reservation hade avgivits av herr
Enarsson (h), som ansett att utskottet
under A. bort hemställa,

att riksdagen måtte med bifall till
motionerna 1:184 och II: 240 i skrivelse
till Kungl. Maj :t begära att temporärt
inom ramen för GATT och EFTA restriktioner
vidtoges i fråga om licensgivningen
av importen från låglöneländer
som föranledde sådana marknadsstörningar
att fortbeståndet av eljest
livskraftiga svenska industrigrenar och
sysselsättningen äventyrades, att en begränsning
av importkontingenterna för
dylika länder vidtoges där så befunnes
möjligt samt att andra möjliga temporära
åtgärder på tullområdet till skydd
för hotade industrigrenar och deras arbetskraft
komine till stånd.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Börjesson i Glömminge (ep).

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

Herr ANDRE VICE TALMANNEN yttrade
:

Överläggningen beträffande banko''
utskottets utlåtande nr 38 må omfatta
jämväl bankoutskottets utlåtande nr 39,
men yrkanden rörande sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma
föredragits.

Bankoutskottets hemställan i utlåtandet
nr 38 föredrogs; och anförde därvid: Herr

MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Det svenska näringslivet
har ingenting att invända mot en
fri konkurrens utan är på det klara med
att denna sporrar till ansträngningar.
Näringslivet känner också sin stora uppgift
att se till, att konsumenterna erhåller
bästa möjliga varor och tjänster till
lägsta möjliga priser, och är därför
angeläget att dessa håller en hög kvalitet.

På den svenska marknaden har emellertid
under de senaste åren börjat införas
varor till priser, som inte har något
med verkligheten att göra. Det är
fråga om den s. k. förfalskade konkurrensen,
då varor utbjudes till priser,
som ligger långt under tillverkningskostnaderna.
Detta förhållande har för
ett flertal branscher skapat allvarliga
störningar, som lett till arbetslöshet. I
år liksom i fjol har herr Gösta Jacobsson
och jag jämte ett flertal andra ledamöter
i riksdagen i motioner tagit upp
detta problem.

Såväl i år som i fjol remitterades dessa
motioner till bankoutskottet. Om bankoutskottets
majoritet i fjol vinkade
med kalla handen, synes den i år visa
åtminstone någon förståelse för dessa
problem.

Också kommerskoillegium har nu sagt
att något måste göras på detta område.
Utskottsmaj oriteten har dock inte presterat
något annat förslag än avslag på
motionerna, i förlitande på att regeringen
skall göra något för att hämma

denna mycket osunda konkurrens. Flera
regeringsledamöter har visserligen uttalat
att något måste göras, men ingenting
händer. Det kan då inte vara rimligt
att stillatigande låta i och för sig
välrationaMserade och effektiva företag
slås ihjäl och därigenom göra människor
arbetslösa endast av den anledningen
att initiativkraft saknas för att
lösa detta problem, ett problem som
mycket väl går att lösa med de liandelsåtaganden
vi har gjort. Den enda
åtgärd som regeringen hittills har vidtagit
är en importbegränsning på trikåvaror
från Sydkorea. Denna åtgärd
var emellertid helt meningslös. Importen
hade på kort tid ökat från några
hundra tusen kronor till över 40 miljoner
kronor per år, och då skär man
ned importen till 42 miljoner kronor,
när denna del av den svenska industrin
i stor utsträckning redan förlamats.
Denna importgräns är så hög att den —
trots ihärdigt arbete och stora ansträngningar
från importagenturernas sida —
inte kunnat utnyttjas. Lagren är nu också
väl fyllda. Den form av importbegränsning
som regeringen alltså hittills
praktiserat är helt meningslös och skapar
bara onödig irritation.

Det är därför, herr talman, som jag
nu yrkar bifall till den reservation som
herr Enarsson fogat till bankoutskottets
utlåtande nr 38.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I vårriksdagens sista
skälvande minut framkallar kanske var
och en som ytterligare tar upp tiden en
viss oro i kammaren. Jag anser dock att
denna fråga är av så vital betydelse att
jag ändock vill begagna tillfället att med
några ord framföra en del synpunkter.
Det gäller motionen 844 i denna kammare,
vari jag hemställt om en viss begränsning
av den ökade importen av
textil- och konfektionsvaror från lågprisländer.
Som jag tidigare anfört har
denna import medfört att våra hemmamarknadsindustrier,
främst då textil -

68 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

och konfektionsindustrin, befinner sig
i ett utomordentligt bekymmersamt ekonomiskt
läge. Detta har fått sådana återverkningar
att många textilföretag måst
läggas ned, varigenom tusentals anställda
kommit att stå utan några som helst
försörjningsmöjligheter.

Denna företeelse berör särskilt vissa
delar av vårt land. Det område som jag
representerar, Bo,råsbygden och Sjuhäradsbygden,
bär blivit särskilt utsatt på
grund av att nära hälften av de anställda
har sin verksamhet inom just textiloch
konfektionsindustrin.

Det kanske kan tyckas bli tjatigt att
upprepa detta resonemang. Så sent som
den 16 maj i år diskuterade vi problematiken
i samband med ett interpellationssvar
som handelsministern då lämnade
mig, varvid frågan belystes ur
många synpunkter. Jag vågar säga att
sä länge regeringen inte vidtar de mått
och steg som behövs för att reda upp
den situation, i vilken vi befinner oss
på detta område, får vi inte förtröttas
utan framhålla lägets allvar.

Efter de debatter som förts i kammaren
under mer än ett år har det ändå
hänt så mycket att regeringen erkänt att
något måste göras. Jag uttrycker min tillfredsställelse
över detta. Handelsministern
har uttalat att han hyser förståelse
för de synpunkter som framförts av
kommerskollegium och som anger att
det läge som uppstått genom lågprisimporten
är av så allvarlig natur, att
åtgärder måste vidtagas.

När vi för något mer än ett år sedan
diskuterade frågan, var handelsministern
fullkomligt negativt inställd. Han
ansåg att ett vidtagande av åtgärder för
begränsning av importen helt skulle strida
mot hans och regeringens principer.

Sedan dess har läget alltmer förvärrats,
och de åtgärder som hittills vidtagits
genom beslut om viss kvotering
av importen från lågprisländer har inte
lett till något resultat; den kvoterade
importkvantiteten var så hög att det
nästan var svårt att passera den.

Under tiden har importen ökat ytterligare.
År 1959 uppgick denna import
till endast 90 miljoner kronor, och av
denna summa importerades för 18 miljoner
kronor från lågprisländerna. Men
1967, alltså åtta år därefter, hade importen
ökat med i runt tal 300 miljoner
kronor till 390 miljoner kronor,
varav 36 procent kommer från lågprisländerna.
Bara under 1967 hade importen
av konfektionsvaror ökat med cirka
40 procent. Var och en förstår att det
inte går att möta en sådan oerhörd konkurrens.
Från Jugoslavien importeras
kostymer för 75 kronor per styck, och
det beräknas att 300 000 kostymer eller
mer kommer att importeras till detta
pris i år.

Kraftåtgärder måste nu vidtas. Kommerskollegium
har, som utskottet påpekar,
förutsatt att åtgärder omedelbart
kommer att vidtas. Detta är nödvändigt
om de skador som åsamkats både
arbetstagare inom denna industri och
de företagare som tvingats lägga ned sina
rörelser på grund av textilkrisen
skall kunna botas.

I en reservation till utlåtandet har
herr Enarsson hemställt att restriktioner
vidtas i fråga om licensgivningen
vid importen från låglöneländer som
föranleder dessa marknadsstörningar.
Reservationen innehåller tyvärr en
punkt som jag inte kan acceptera; det
gäller kravet på åtgärder på tullområdet.
Läget är sådant att det inte räcker
med tullar hur höga de än sätts; det
måste bli en importkvotering på sådan
nivå att importen från låglöneländerna
begränsas.

Nu kanske någon säger att man i så
fall inte är u-landsvän; vi har ju nyligen
diskuterat dessa frågor. Jag vågar
då påstå att vi inte heller är u-landsvänner
om vi lever högt på u-ländernas
bekostnad och köper varor från dem
till sådana priser att arbetarna knappast
får någon lön — en timlön på 20
öre är svältlön.

Trots denna skrivning i reservatio -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

nen kommer jag emellertid att rösta
med den. Åtgärder måste nämligen omedelbart
vidtas om inte hela vår textiloch
konfektionsindustri skall försvinna
och stora områden, där textilindustrin
och jordbruket är huvudnäringar, ödeläggas.

Jag är glad över utskottets skrivning;
den kan måhända påskynda de åtgärder
som regeringen måste vidta. Den
planerade utredningen om Teko-industrdn
hälsar jag med tillfredsställelse.
Den kommer emellertid att ta lång tid
och räddar inte situationen just nu.

Jag hoppas att regeringen, som nu
börjat vakna, inser lägets allvar, och
snabbt vidtar åtgärder.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Denna debatt lär få
karaktären av ett vittnesbördsmöte från
södra Älvsborg, och jag skall också be
att få lämna ett bidrag. Jag lovar emellertid,
herr talman, att det inte skall ta
mer än fem minuter.

Debatten om textil- och konfektionsindustrin
har väl bedarrat något efter
kommerskollegii utredning, men att
man på många håll i landet och särskilt
i Sjuhäradsbygden varit och är
allvarligt bekymrad är väl helt naturligt.
Det länder alla till heder att ingen
likväl har ropat på panikåtgärder.

Sedan början av 1950-talet har cirka
25 000 löntagare lämnat dessa industrier.
Följer man frågan steg för steg så
finner man att av dem som lämnat industrin
har 30 procent fått arbete med
högre inkomst, 35 procent har fått arbete
med likvärdig lön, 20 procent har
tvingats att ta ett sämre avlönat arbete,
och 15 procent står arbetslösa. I den
sistnämnda hårt drabbade gruppen
finns givetvis främst den äldre arbetskraften.

Det är ett faktum som ingen kan komma
ifrån att decimeringen av svensk
textilindustri under de senaste 15 åren
endast i undantagsfall berott på att de
utländska konkurrenterna haft ett tek -

niskt försprång. Huvudorsaken har varit
den långt drivna frihandelspolitik
vårt land fört. Mot den principen har
jag inte hört någon reagera. Men principen
kan inte restlöst tillämpas utan
någon hänsyn till omvärlden. Vi har i
Sverige haft en självförsörjning till cirka
80 procent i fråga om textilier. I dag
är självförsörjniingsgraden endast 50
procent. Vi har fått vara med om och
är alltfort föremål för eu låglöneimport
som svämmar alla bräddar och skapar
väldiga problem. Jag har svårt att tänka
mig en ytterligare beskärning av dessa
industrier utan att man tangerar
gränsen även för bristande beredskap

— och vårt land har ju knappast ett
klimat som passar klädlösa.

Genom ett internationellt sett relativt
högt lönekostnadsläge är textil- och
konfektionsindustrin ganska sårbar för
importen från låglöneländerna, särskilt
om dessa — vilket uppenbarligen sker

— tillämpar politiska exportpriser, premiering
av export och allt vad det nu
är. Tiden är nu inne — och har varit
det i åratal — att ta ställning till dessa
våra industriers fortsatta existens.

Situationen är ju den att 57 . procent
av alla skjortor som säljs här i landet
kommer från lågprisländerna. Detsamma
gäller 13—20 procent av alla kostymer,
24 procent av alla herrbyxor, 48
procent av alla blusar och 11 procent
av alla dräkter och klänningar. Jäg bär
förundrat mig över att det för den inhemska
industrin har varit möjligt att
hålla fältet så pass som skett och därtill
trots alla hinder öka exporten av konfektionsvaror
från 25 miljoner kronor
1959 till 163 miljoner 1967. Samtidigt
liar man haft att möta en stigande ström
av konfektionsvaror utifrån.

Det allvarliga i nuet är bl. a. att importkonkurrensen
gör sig gällande på
ett vidare varuområde än tidigare. Orderläget
är vikande, särskilt vad det
gäller hemmamarknaden, och man befarar
minskad produktion och sysselsättning
till hösten. Kommerskollegii

70 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1908 fm.

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

förslag om en särskild branschutredning
för en allsidig analys och bedömning
av de berörda industriernas konkurrens-
och utvecklingsmöjligheter på
lång sikt hälsas med tillfredsställelse.
Men det är inte nog i en akut svår
situation. Jag har förut i denna kammare
hävdat — och på den punkten är vi
från södra Älvsborg ense ■— att kvantitativa
restriktioner kan påkallas som en
följd av en starkt ökad och som skadlig
och osund betraktad lågprisimport, som
herr Ericsson i Kinna uttryckte det i
första kammaren. Jag vet val att den
vägen knappast är farbar i längden, men
vi har dock vissa möjligheter att i särskilda
lägen ingripa för att begränsa en
osund lågprisimport. I år finns det
verkligen all anledning att speciellt beakta
den import av konfektionsvaror
som äger rum framför allt från Hongkong.
Portugal och Jugoslavien. Jag har
den förhoppningen att departementschefen,
som val känner till lågprisimportens
allvarliga konsekvenser för de
berörda industrigrenarna och därmed
också för de anställda, kommer att
handla inom ramen för de befintliga
möjligheterna. Sådana möjligheter står
säkert att finna inom ramen både för
GATT och EFTA.

Visst har utskottet skrivit rätt positivt
och säger sig hysa stor förståelse
för både motiven och bevekelisegrunderna
hos motionärerna, men utskottet
slutar med att säga att det inte vill förorda
importbegränsande åtgärder. Ja,
här bryts väl meningarna. Skäl står mot
skäl och får vägas mot varandra. Jag
lcan inte säga att reservationens formuleringar
helt tillfredsställer mig — det
gäller särskilt den sista att-satsen —
men i den situation vi för närvarande
befinner oss i, då vi står inför extraordinära
åtgärder som jag anser att
det kan vara riktigt att ta till i en extraordinär
situation, kommer jag att yrka
bifall till reservationen.

Beträffande utskottets utlåtande nr 39
kan man val säga att motionärernas hu -

vudönskemål kommer att tillgodoses.
De lokaliseringspolitiska åtgärder, som
motionärerna efterlyser, vill jag bestämt
ansluta mig till.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till herr Enarssons reservation —
herr Enarsson är en nästan ödsligt ensam
reservant.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! Jag vill till behandling
ta upp ett par saker i de båda utlåtanden
från bankoutskottet som behandlar
textil- och konfektionsindustrins problem.

Först och främst vill jag uttrycka
belåtenhet över att vi kommer att få
en ordentlig bransclmtredning, vilket
är helt i linje med vad herr Carlstein
och jag har krävt i den motion som behandlas
i utlåtande nr 39. Utskottets
skrivning när det gäller fortsatta lokaliseringsinsatser
betraktar jag också
som positiv, eftersom utskottet utgår
från att lokaliseringsstöd bör komma
regioner med ensidigt näringsliv till del
i enlighet med utfärdade författningsföreskrifter.

AMS har ju också i remissvar bekräftat
att man är villig att medverka
till fortsatt lokaliseringsverksamhet beträffande
företag som avser att etablera
sig i södra delen av Älvsborgs län,
under förutsättning att en mer påtaglig
sysselsättningseffekt därmed uppnås.

Jag är medveten om att det har gjorts
relativt stora insatser från statsmakternas
sida för att få en differentiering
till stånd. Men problemen är så pass
stora att de knappast kan lösas annat
än på sikt. Därför är det också viktigt
att textil- och konfektionsindustrin får
fortsatta möjligheter att klara utlandskonkurrensen.
Det är knappast möjligt
att genom arbetsmarknads- och lokaliseringsåtgärder
kunna klara en omställning,
som i så fall skulle gälla flera tusentals
anställda, om de som ropar ivrigast
skulle få sin vilja igenom.

I tisdagens nummer av Expressen

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

lieter det på ledarsidan: »Borde inte
vårt land med vår berömda arbetsmarknadspolitik
och vår omskrutna näringspolitik
kunna klara av den omställning
som skulle bli följden av att underlätta
för u-länderna att sälja t. ex. skor och
kläder åt oss?»

Jag undrar om ledarskribenten verkligen
har funderat över vilka problem
som skulle uppstå exempelvis i Borås
och Sjuhäradsbygden med dess 185 000
invånare, om handelsministern skulle
följa Expressens råd och medverka till
att importen skulle öka ännu kraftigare
än vad den hittills gjort. Det skulle
vara intressant att höra vad herr Persson
i Heden och herr Gustafsson i Borås
egentligen har för uppfattning om
den av Expressen framförda åsikten i
denna fråga. Det skulle komma att betyda
en oerhörd kapitalförstöring i en
av våra tätaste befolkningsregioner med
dess väl utbyggda samhällsfunktioner.
Det är nämligen inte möjligt att på kort
tid skapa ny sysselsättning för 35 000
—40 000 arbetstagare som det dock här
gäller. Man må vara hur u-landsintresserad
som helst, men hjälpinsatserna
från vår sida kan näppeligen utsträckas
så långt att vi skall skapa u-regioner
i vårt eget land och låta en viss befolkningsgrupp
betala hela priset.

Vidare är det diskutabelt hur mycket
av en ökad import som verkligen skulle
komma u-ländernas befolkning till godo.
Den redovisning som kommerskollegium
har lämnat och som återfinns i
bankoutskottets utlåtande nr 38 visar
att det är Honkong, Jugoslavien och Portugal,
som lämnat det största bidraget
till den snabba ökning som skett på
importsidan.

Jag hade anledning att i kammaren
för någon vecka sedan understryka att
det är svenska intressen, som ligger
bakom importökningen från Jugoslavien
och Portugal. I Portugal har en etablering
av svenska företag medfört att
vissa delar av svensk konfektionsindustri
konkurrerar med sig själva och

andra företag på den svenska marknaden,
vilket illustrerades på ett utomordentligt
sätt vid den bekanta skjortaffären
i början av detta år.

Jag finner det anmärkningsvärt att
ingen av de herrar som har varit uppe
här i talarstolen i denna fråga förut
någonsin tagit upp frågan om utlandsetableringen
av svenska företag och
den konkurrens som man själv bedriver
på detta område.

Jag har fäst mig vid att det av utlåtandet
nr 38 framgår att kommerskollegium
i sin till handelsdepartementet
överlämnade utredning rekommenderat
diskussioner med Hongkong och Jugoslavien
i syfte att medverka till att mildra
trycket temporärt på den svenska textil-
och konfektionsindustri. Jag finner
ingen anledning att inte på samma
sätt syna Portugal-införseln litet närmare
i sömmarna. Med detta menar jag
att importen därifrån som för övrigt
visar en mycket stark uppgång också
bör betraktas som konkurrensskadlig
för vår egen produktion. Jag vill än en
gång understryka vad jag anförde i den
förra debatten i denna fråga, nämligen
att jag förutsätter att branschutredningens
direktiv får en sådan utformning
att det klart framgår att en analys över
de problem som sammanhänger med
Portugal-etableringen också bör ske.

Avslutningsvis vill jag konstatera, och
jag riktar mig då till de borgerliga motionärerna
på älvsborgsbänken som kräver
importbegränsningar, att jag i sak
delar uppfattningen, att det måste finnas
vissa gränser för hur mycket vi
skall ta in från andra länder och att
vi inte kan gå så långt i vår liberala
handelspolitik att vi stjälper oss själva.
Även i vår motion har vi ju påpekat
detta.

Men jag kan heller inte underlåta att
påpeka, att frågan om kvotering, importskydd
och begränsningar inte är
fullt så enkel som motionärerna vill
ge sken av när man tid efter annan
skjuter på regeringen i dessa frågor.

72 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, ni. m.

Bankoutskottets ledamöter har varit
tämligen eniga när de fastslagit våra
handelspolitiska målsättningar. Av utskottets
sju borgerliga ledamöter är
det endast en ledamot som gått motionärerna
till mötes och biträtt yrkandet
i högermotionen.

Det ger en annan bild av denna fråga
än den som vissa herrar alltför ofta
söker måla, och jag tycker att det finns
anledning att hålla detta i minnet vid
kommande debatter.

Det hade också varit klädsamt om
herr Magnusson i Borås inte bara hade
kritiserat regeringen utan även kritiserat
de borgerliga ledamöterna i bankoutskottet
som inte har biträtt motionen.
Herr Persson i Heden tycks stå med ett
ben i varje läger, d. v. s. han är nöjd
med utskottsmajoritetens skrivningar
men ändå biträder han reservationen,
trots att lian inte är nöjd med den.
Det är inte så lätt att komma på mellanhand,
herr Persson. Jag kan förstå
hans dilemma.

Låt oss nu få en ordentlig utredning;
därefter kan vi vidtaga de mått och
steg som kan visa sig nödvändiga. Under
tiden kan lokaliseringsåtgärderna
fortsätta för att få till stånd en förändrad
näringsstruktur på sikt.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har sökt att bilda
mig en uppfattning om denna frågas
problematik utan att som kunskapskälla
ha vare sig Expressen eller några andra
tidningar. Jag har trott att fru Hörnlund
inte hade behövt sväva i tvivelsmål
om min syn på hur man bör möta
de frågeställningar som vi diskuterar
här.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! .Tåg erinrar mig ett gammalt
ordspråk som säger att det är gott
när en syndare sig omvänder och bättrar.
Jag har en känsla av att fru Hörn -

lund är i den belägenheten att hon är en
syndare som sig omvänder och bättrar.
Jag har nämligen i färskt minne fru
Hörnlunds ställningstagande när vi
diskuterade just Teko-industrin för något
år sedan. Då sades det att det inte
leder till något resultat utan att det
rent av vore farligt att gå den väg jag
anvisar då jag kräver importkvoteringar.
Nu har fru Hörnlund gudskelov accepterat
mina åsikter och stryker också under
vad utskottet har sagt att man behöver
sätta in temporära åtgärder.

Fru Hörnlunds motion är värdefull i
så måtto att däri krävs en utredning på
lång sikt. Nu har visserligen denna utredning
aviserats innan motionen blev
behandlad, och utredningen kommer ju
att sättas i gång. En utredning på
lång sikt är nödvändig, men situationen
i ett prekärt läge räddas inte ens
om en snabbutredning äger rum. Här
måste vidtas omedelbara åtgärder.

Jag har inte heller tagit någon hänsyn
till vad Expressen, Aftonbladet eller
Västgöta-Demokraten skrivit i ärendet.
Däremot erinrar jag mig att handelsministern
i viss mån tagit råd av
Expressen under tidigare år, men han
hör också till dem som har sig omvänt
och bättrat.

Fru Hörnlund försöker attackera oss
för att vi inte tagit upp till debatt frågan
om företag som etablerat sig i utlandet.
Jag vill inte på något sätt försvara
detta, men det kan tänkas att dessa
företag på grund av konkurrensen
tvingats etablera sig i utlandet där
framställningskostnaderna är lägre. Detta
är emellertid inte att rekommendera,
det är jag angelägen att understryka.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
säga att jag faktiskt inte är någon syndare
som omvänt sig. Inte heller har jag
i denna kammare yttrat att det skulle
vara farligt att gå kvoteringsvägen. Jag
skulle vilja uppmana herr Persson i

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

Heden att försöka bestyrka de uttalanden
som han försöker lägga i min mun.

Från socialdemokratiskt håll har vi
tagit upp textilindustrins problem i
kammaren vid flera tillfällen, och vi har
också fått igenom våra motionskrav —
det hände 1966 och kommer väl att hända
i dag igen. Dessutom har vi pekat
på allt vad som sammanhänger med
denna problematik. Vi är medvetna om
att alla instrument kanske måste användas
för att klara denna industri och
framför allt arbetsmarknaden i södra
delen av Älvsborgs län.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara göra fru
Hörnlund uppmärksam på att jag inte
sade att hon yttrat sig på det sättet i
denna kammare. Men fru Hörnlund har
uttalat sig så, i privata samtal med mig,
och andra socialdemokrater har sagt
det offentligt. Det var detta jag ville
understryka.

Jag är mycket tacksam över att även
socialdemokraterna vill stödja textilindustrin
också i våra bygder, och jag
kan erinra om vad handelsministern sade
när vi diskuterade problemet för ett
och ett halvt år sedan. Han framhöll
då bl. a. att han inte kan acceptera några
åtgärder som går ut på en begränsning
av kvoteringen, eftersom det stred mot
hans principer. Nu har han ändrat sina
principer och kommer tydligen att
acceptera en begränsning av importen.
Detta framhöll han i debatten i riksdagen
den 16 maj och det uttalandet
betraktar jag som något av en omvändelse
till det bättre.

Fru HÖRNLUND (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan bara konstatera
att ord står emot ord, och herr Persson
i Heden kan inte bestyrka att jag
fällt de yttranden han försökt lägga i
min mun.

Herr CARLSTEIN (s):

Herr talman! Det är synd att herr
Persson i Heden inte tar intryck av vad
han läser i tidningen Västgöta-Demokraten.
Hans linje skulle i så fall kanske
vara litet renare i denna fråga än vad
den tycks vara, om man får döma efter
hur han agerar här i talarstolen.

Hans påstående att den och den sagt
det och det i privata diskussioner får
väl stå för hans egen räkning, och hans
yttrande att socialdemokrater sagt så
och så vid offentliga diskussioner får
han väl försöka ge belägg för. Jag har
haft offentliga diskussioner med herr
Persson i Heden nere i vår bygd och
där har vi, enligt min mening, företrätt
åsikter som varit till gagn för den
svenska textil- och konfektionsindustrin.
Jag tycker att herr Persson i
Heden i anständighetens namn skall
klara ut var han har hört socialdemokratiska
talare uppträda på det sätt som
han här ville göra gällande.

Vi är väl alla ense om angelägenheten
av att vidta snabba åtgärder för att
komma till rätta med de problem som
landets textil- och konfektionsindustri
nu kämpar med, och jag har begärt
ordet nu bara för att göra några korta
påpekanden i anslutning till de båda
bankoutskottsutlåtanden som vi nu behandlar.

Fru Hörnlund och jag har i motion
11:492 tagit upp de problem det här
gäller och de följdverkningar de har
för textil- och konfektionsindustrin i
vår bygd, södra delen av Älvsborgs län.
Vi har begärt fortsatta lokaliseringspolitiska
åtgärder och sagt att vi anser
det nödvändigt att nu tillsätta en ny allsidig
utredning och se vad man kan
göra för att få bukt med svårigheterna
och klara problemen och för att belysa
industrins framtid och fortsatta utvecklingsmöjligheter.

I bankoutskottets utlåtanden nr 38
och 39 har det lämnats en god redovisning
av frågans nuläge. Där har vi fått
belägg för uppfattningen att import -

3*—Andra kammarens protokoll 1968. Nr 30

74 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, m. m.

ökningen från lågprisländerna Portugal
och Jugoslavien samt från Hongkong
har varit mycket kraftig. Den ökningen
har redovisats i kalla siffror. I
den redovisning som kommerskollegium
har överlämnat till handelsdepartementet
har man också rekommenderat upptagande
av diskussioner med Hongkong
och Jugoslavien om de speciella problem
som skapas genom importökningen
från nämnda håll. Det finns all
anledning att understryka nödvändigheten
av att sådana överläggningar
kommer till stånd och att vederbörande
statsråd därvid inte försitter någon tid
utan omedelbart tar initiativ därtill.

Importen från Portugal måste också
ägnas stor uppmärksamhet. Av den
lämnade redovisningen framgår att ökningen
där har varit rent lavinartad.
År 1961 hade vi en import från Portugal
på några hundra tusen kronor, och 1967
hade den stigit till 63 miljoner kronor.
Som fru Hörnlund framhöll är det
främst svenska företag som etablerat sig
där nere som nu konkurrerar på den
svenska marknaden.

Om man försöker se problemen i
längre perspektiv — vilket fru Hörnlund
och jag har försökt göra i vår
motion — kommer man fram till att
också andra och tyngre åtgärder givetvis
måste sättas in. I tidigare motioner
har vi pekat på nödvändigheten av
lokaliseringspolitiska åtgärder och sagt
att sådana måste sättas in för att skapa
ett mera differentierat näringsliv. 1
bankoutskottets utlåtande nr 39 redovisas
de insatser som gjorts i boråsregionen.
De åtgärderna skall inte förringas
men måste betraktas bara som en
början för att avhjälpa ensidigheten i
näringslivet. Noteras bör också att den
ökning av arbetstillfällena som redovisas
i utskottets utlåtande får sin fulla
effekt först omkring år 1970. Genom
ianspråktagande av investeringsfondmedel
och med statliga lokaliseringsstöd
kan man förvänta att vi då får ett
sysselsättningstillskott på drygt 1 600
personer.

Näringspolitiska rådet har ansett att
en utredning bör tillsättas för att lösa
de långsiktiga problemen för textil- och
konfektionsindustrin. Detta hälsar vi
med tillfredsställelse liksom konstaterandet
att förutsättningarna att genomföra
en sådan utredning snabbt är goda
tack vare det utredningsmaterial som
redan nu finns att tillgå. Men, ärade
kammarledamöter, näringspolitiska rådets
ställningstagande gjordes den 2
maj, och såvitt jag vet är utredningen
ännu inte tillsatt.

Det kan tyckas att vi är otåliga, men
oron bland dem som nu har sin utkomst
inom textil- och konfektionsindustrin
är så stor att ingen tid får försittas
när det gäller att ta itu med industrigrenens
problem. Jag vill därför
framhålla nödvändigheten av att man
går till verket med större beslutsamhet
och ser till att handläggningen blir snabbare
än hittills.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Bara några ord!

Jag vill erinra herr Carlstein om att
Västgöta-Demokraten i ganska kraftiga
ordalag gick till angrepp mot mig i samband
med interpellationer som jag
framställt.

Jag erinrar om den debatt i dessa
frågor som vi hade i Viskafors den 4
april och som herr Carlstein också omnämnde.
Vi var där i stort sett överens.
Jag sade att jag skulle komma att rösta
för herr Carlsteins och fru Hörnlunds
motion om en lokalisering av industrier
i Sjuhäradsbygden och om en utredning
om textilindustrins framtid. Men jag
sade samtidigt — och jag har sagt det
flera gånger förut här i dag -— att detta
inte skulle rädda situationen i nuvarande
läge, då importen från dessa lågprisländer
väller över bygderna. Jag
frågade, om herr Carlstein ville stödja
min motion. Jag fick inte något svar på
frågan den gången, och därför drog
jag slutsatsen att herr Carlstein inte

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Åtgärder för skydd

var positivt inställd till snabba åtgärder
i ett prekärt läge.

Beträffande lokaliseringspolitiken vill
jag bära helt kort, för att inte trötta
kammaren längre i denna fråga, erinra
om centerpartiets partimotion 1954
om de lokaliseringspolitiska åtgärderna,
och däri ingick också stödet för de områden
som berörts just i Sjuhäradsbygden.
Men vi har sedan vid flera tillfällen
sagt att lokaliseringsåtgärderna
inte bör geografiskt begränsas utan sättas
in där de behövs, och detta skedde
långt innan — om vi nu skall diskutera
vem som handlade först — fru Hörnlund
hade väckt sin motion.

Herr CARLSTEIN (s) kort genmäle:

Herr talman! .Tåg har inte gjort något
försök att tala om vem som varit först
eller vem som varit sist. Jag vill bara
beklaga att herr Persson i Heden försöker
att göra detta till något slags
partipolitisk fråga. Detta är ju en fråga
där hela bygden står enig och vill att
man skall åstadkomma någonting. Att
på detta sätt försöka göra det hela till
ett partipolitiskt utspel tycker jag är
att missbruka ställningen som riksdagsman
bär i kammaren. Jag tycker, herr
Persson i Heden, att man, om man tillgriper
metoden att insinuera att den
och den har sagt det och det vid privata
överläggningar och att den och
den har sagt det och det vid de och de
diskussionerna, inte ger denna fråga
den behandling som den förtjänar.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det betyder mindre vad
herr Carlstein har för uppfattning i
detta fall, men i egenskap av oppositionsparti
måste vi ju agera, när inte
regeringen vidtar åtgärder.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i vad den och den har sagt eller vad

åt vissa hemmamarknadsindustrier, in. m.

den och den tidningen har skrivit i
detta ärende; jag tycker att det är viktigare
att klara frågan om vi skall kunna
försöka rädda en svensk industri
eller inte.

Jag ber, herr talman, först att få instämma
i vad herr Magnusson i Borås
har yttrat i detta ärende, när vi började
behandlingen därav. Jag är klart
medveten om att den liberala handelspolitik
som Sverige under en följd av
år har bedrivit har varit till gagn för
landet.

Men lika klart är att politiken måste
anpassas efter de aktuella förhållandena
och inte får drivas extremt — extremare
än i andra länder. Faktum är att
genom den frikostiga licensgivning som
ägt rum har viktiga grenar av den
svenska hemmaindustrin kommit att utsättas
för allt svårare påfrestningar till
följd av stegrad import från låglöneländerna.
Medan andra europeiska länder
gör vad de kan för att stimulera
sina hemmaindustrier och vidtar erforderliga
skyddsåtgärder har importen
till Sverige kommit att svälla ut.
Resultatet har blivit att svenska i och
för sig effektiva företags existens allvarligt
hotas — ja, att åtskilliga företag
har tvingats till nedläggning. Jag tänker
då, liksom de andra talarna här, framför
allt på textil- och konfektionsindustrin,
även om andra industrier också
kunde nämnas.

Den som liksom jag under flera årtionden
på yrkets vägnar haft mycket
nära kontakt med den svenska textiloch
konfektionsindustrin finner det
rent beklämmande att konstatera hur
det ena textil- och konfektionsföretaget
efter det andra lagts ned. Speciellt
många har nedläggningarna varit under
den senaste tiden. Det är inte många
kvar av de företag i branschen som
fanns för bara tio år sedan. Enbart
under tiden från 1965 fram till april i
år har 178 sådana företag lagts ned och
9 270 personer friställts i dessa nedlagda
företag. Lägger vi till siffran för

76 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier. m. m.

dem som friställts i företag som ännu
försöker fortsätta sin verksamhet blir
antalet friställda 12 580 bara inom dessa
båda branscher.

Det är allvarliga siffror. Och av allt
att döma — det klargjordes bl. a. vid
ett besök här i riksdagen av en delegation
för några dagar sedan — har vi inte
sett slutet på nedläggningarna ännu.
Om åtgärder inte omedelbart vidtas
finns risk för att ytterligare företag blir
nödsakade att lägga ned eller i varje
fall minska sin verksamhet.

I dagens läge är det alltså nödvändigt
att vi i varje fall inom ramen för EFTAoch
GATT-avtalen vidtar de åtgärder
som är möjliga till skydd för dessa industrier.
Går det inte att vidta åtgärder
omedelbart är det faktiskt ur ifrågavarande
branschers synpunkt önskvärt
att regeringen lämnar de näringsutövare
det gäller klart besked huruvida
regeringen verkligen vill att svenska
textil- och konfektionsindustrin helt
skall avvecklas. Vill man detta är det
lika bra att säga det rent ut, så att företagen
får avveckla i tid. Det är också
önskvärt att man under sådana förhållanden
talar om, vad de som varit sysselsatta
inom dessa industrier under
många år skall omskolas till.

Jag skall gärna erkänna att som en
följd av lokaliseringsstöd och andra
åtgärder har det dykt upp en del nya
företag inom dessa båda branscher.
Men många av dem har tyvärr haft kort
livslängd.

Helt naturligt berörs i första hand de
platser där textil- och konfektionsindustrierna
ligger. Men det gäller också
alla de företag ute i landet som
distribuerar varorna. Det är önskvärt
att även vi som sysslar med den delen
av verksamheten får ett klart besked
huruvida vi i ännu större utsträckning
skall försöka köpa våra varor från
andra länder och därmed dels sänka
standarden — ty otvivelaktigt är de importerade
varorna på detta område av
en lägre kvalitet än de svenska — dels

medverka till att skapa ytterligare problem
på arbetsmarknaden.

Herr talman! Vi vill ha klart besked
av regeringen. Vi vill veta vad vi har
att rätta oss efter. Jag hoppas att beskedet
blir att regeringen är beredd att
omgående sätta in åtgärder och ge det
stöd som behövs, så att vi kan bevara
den svenska textil- och konfektionsindustrin
i varje fall i dess nuvarande omfattning
och åtminstone behålla den
klädstandard vi för närvarande har här
i landet.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Jag kommer att rösta
för herr Enarssons reservation vid bankoutskottets
utlåtande nr 38. Eftersom
jag är varm anhängare av den liberala
handelspolitik som vårt land för, och
som det har heder av och eftersom jag
dessutom är medveten om att skillnaden
i sak mellan utskottsmajoritetens
skrivning och reservationens kanske
inte är så stor kan ett sådant ställningstagande
kräva en viss motivering.

Trots att jag alltså är anhängare av
en liberal handelspolitik, anser jag att
en sådan politik inte utesluter vad jag
skulle vilja kalla en handelspolitisk nödvärnsrätt,
som skulle kunna tillgripas i
vissa situationer.

Debatten i detta ärende har —- naturligt
nog med tanke på vilka motioner
den är knuten till och kanske också
vilka som väckt dessa motioner — kommit
att helt röra sig om textil- och konfektionsindustrins
bekymmer. Yi är
alla medvetna om att det finns andra
branscher, som har likartade svårigheter.
Det må väl förlåtas mig, herr talman,
om jag erinrar om fiskets situation,
som i vissa stycken påminner om
textil- och konfektionsindustrins. De
aktuella krisartade svårigheterna beror
till väsentlig del på en ohämmad import
till priser som vi inte kan konkurrera
med.

Jag har ett mycket bestämt intryck
av att industrin i de hotade branscher -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Åtgärder för skydd åt vissa hemmamarknadsindustrier, in. m.

na, lika väl som exempelvis fisket, i och
för sig anser sig ha hyggliga möjligheter
ätt konkurrera med utländska företag
— om konkurrensen får ske på lika
villkor. De stora och ofta oöverstigliga
svårigheterna uppstår när företagen
därutöver blir tvungna att —- som det
någon gång uttryckts — konkurrera
med främmande regeringar. Jag avser
alltså inte produkter som är billiga antingen
därför att de kommer från låglöneländer
eller av andra så att säga
produktionstekniskt betingade orsaker,
utan produkter som är billiga därför att
exporten av dem till vårt land premieras
i ursprungslandet på det ena eller andra
sättet — med klassiska duinpingmetoder,
direkta subventioner, exportpremier
o. s. v. I en sådan situation kan
svårigheterna bli övermäktiga och det
har — vilket exemplifierats i denna debatt
— redan varit fallet på många områden.
Risken är uppenbar för att detsamma
kommer att hända inom fler
branscher.

De människor och företag här i landet
som nu bokstavligen kämpar för
sin ekonomiska existens behöver hjälp
på minst två sätt för att orka och kunna
fortsätta den kampen. För det första
behöver de liksom se ljuset i slutet på
tunneln, de behöver veta att det någonstans
i framtiden skymtar en möjlighet
till bättre förhållanden. För det andra
kan de behöva hjälp med att över huvud
taget kämpa sig dithän att läget
lättar.

Beträffande fisket tror man faktiskt
hemma på Västkusten att vissa lättnanader
kan väntas, kanske redan i höst,
men man är oviss om huruvida det skall
bli möjligt att ekonomiskt överleva de
närmaste två, tre månaderna utan att
hela näringsgrenen störtar samman i en
serie konkurser, av vilka den ena drar
den andra med sig.

Jag tror det är likadant för andra
drabbade branscher. De måste på något
sätt få hjälp att öveleva fram till den
dag då en utjämning av konkurrensbe -

tingelserna har skett. Jag är övertygad
om att sådana lättnader åtminstone i
någon mån är på väg även när det gäller
textil- och konfektionsindustri!!.

I den situationen anser jag att vi är
berättigade att åberopa en handelspolitisk
nödvärnsrätt. Och det är närmast
därför att jag finner den rätten vara klarare
uttryckt i reservationen av herr
Enarsson än i utskottsmajoritetens
skrivning som jag har bestämt mig för
att i voteringen stödja reservationen.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Omdömena om bankoutskottets
utlåtande nr 38 har varierat.
Herr Magnusson i Borås inledde sitt anförande
med att konstatera, att utskottet
i fjol hade mött motsvarande motionskrav
med kalla handen. I år, menade
han, hade utskottet däremot visat
någon förståelse. Herr Persson i Heden
sade sig vara glad åt utskottets skrivningar.
Att han samtidigt förklarade
att han komme att stödja reservationen
är kanske inte så märkvärdigt. Vi hörde
nyss herr Carlshamre deklarera, att han
knappast såg någon skillnad mellan majoritetens
och reservantens formuleringar.

Jag knyter an till herr Magnussons i
Borås ord om kallsinnighet. Ingen som
känner den problematik det här gäller
kan vara kallsinnig inför den. Det hade
varit helt onaturligt, om representanterna
för de bygder, där denna industri
är koncentrerad, inte hade agerat aktivt
här i riksdagen — som motionärer,
som interpellanter, som deltagare i debatterna.
De har agerat på det sättet,
och jag är övertygad om att vi från
andra landsdelar har full förståelse för
detta och högaktar den insats, som de
har gjort oberoende av sitt politiska
hemvist.

Utskottet har på ort och ställe studerat
problematiken. Det innebär att
inte heller utskottet har kunnat vara
kallsinnigt och inte gärna bör beskyllas
för kallsinnighet. Vi har bedrivit

78 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Åtgärder för skydd åt vissa hcmmamarknadsindustrier, m. m.

dessa studier under ledning av lokal
expertis från länsstyrelsen, från kommunerna,
från fackföreningarna och
från företagsledningarna. Ett besked
om utskottets intresse ger väl också det
rika material, som vi bragt ihop och
ställt samman på ett sätt, som jag hoppas
skall kunna vara nyttigt. Jag noterade
med glädje att herr Carlstein talade
om den goda redovisning av nuläget
som har lämnats i utskottsutlåtandet.

Att utskottet ändå har dragit den slutsatsen,
att det bör hemställa om avslag
på motionerna, heror på en rad olika
omständigheter. Jag skall redovisa en
del av dem.

Ett skäl är att näringslivet när det
gäller att utforma handelspolitiken har
möjlighet att komma till tals genom det
handelspolitiska råd, som är knutet till
kommerskollegium. En annan anledning
är att uppgörelse faktiskt redan år 1967
träffats med Sydkorea, och en ytterligare
att förhandlingar nu har inletts
med Jugoslavien. Vi har vidare det nyinrättade
näringspolitiska rådet, som
har tagit upp textil- och konfektionsindustrins
svårigheter och aviserat att
rådet skall göra en ordentlig och grundlig
utredning av problematiken. Slutligen
har vi handelsministerns svar -—•
lämnat så sent som för fjorton dagar
sedan — på en interpellation och en
enkel fråga, ställda just av herr Persson
i Heden och herr Gustafsson i Borås.
Däri förklarade statsrådet bl. a.,
att han är införstådd med att situationer
kan uppstå, som gör det berättigat
med tillfälliga avsteg från Sveriges handelspolitiska
linje.

Allt detta innebär att vi, även med
full förståelse för den otålighet som
enligt någon av talesmännen för motionärerna
präglar dessas inställning, menar
att skeendet är i gång. Vederbörande
myndigheter har sin uppmärksamhet
riktad mot vad som behöver
göras. Vi anser oss kunna räkna med
att man inom ramen för vårt lands tra -

ditionella handelspolitik skall kunna
finna en lösning av dessa problem.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Berglund
(fp) samt fru Renström-Ingenås
och herr Bengtsson i Landskrona (båda
s).

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! För undvikande av vidare
missförstånd ber jag få påpeka att
när jag i mitt första anförande riktade
kritik mot bankoutskottet gällde denna
kritik givetvis samtliga de ledamöter
som där icke hade reserverat sig.

Herr Regnéll säger att bankoutskottet
har förståelse för dessa problem, och
detta är väl någonting som vi i och för
sig får vara tacksamma för. Vi har kritiserat
bankoutskottet därför att man
har förlitat sig på att någonting skulle
komma att ske. Enligt vår mening har
människorna i denna bygd fått vänta
alltför länge på att åtgärder skulle vidtagas.
Enigheten där är hundraprocentig
beträffande vad som bör göras från
statsmakternas sida.

Nu redovisar herr Regnéll bl. a. samtal
och en överenskommelse med Sydkorea.
I mitt tidigare anförande försökte
jag klargöra att denna var en från
näringslivets synpunkt helt meningslös
uppgörelse. År det den typen av uppgörelser
som bankoutskottet förlitar sig
på även i fortsättningen, kommer det
hela inte att ha någon effekt.

Det är därför som vi anser att det
hade varit på sin plats att man, när
man nu förstår lägets allvar -—• vilket
bankoutskottet i dag tycks göra — hade
gått med på en skrivelse till Kungl.
Maj:t, där det hade understrukits betydelsen
av att åtgärder äntligen vidtages.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag vill helt instämma
i de synpunkter som här anförts be -

Torsdagen den SO maj 1968 fm.

Nr 30

Åtgärder för skydd

träffande den svenska textil- och konfektionsindustrins
läge. Det skulle vara
en överloppsgärning att gå närmare in
på dessa företags svårigheter att hävda
sig gentemot den utländska industrin,
som arbetar med lägre produktionskostnader
och därigenom kan sälja sina
varor billigare än vad den svenska hemmamarknadsindustrin
kan göra.

Det finns därför all anledning att
beakta den sektor av näringslivet som
textil- och konfektionsindustrin omfattar.
Eftersom en rationell arbetsfördelning
mellan olika länder bör så långt
som möjligt eftersträvas, bör icke detta
utgöra något hinder för att åtgärder
vidtages för att skydda — gärna temporärt
— sådana industrier som jag
här har omnämnt. Man får utgå från
att det i detta fall är fråga om en begränsad
grupp som drabbats av ekonomiska
bekymmer, under det att hela
folket får del av de handelspolitiska
positiva resultaten.

Om läget skulle förvärras och textilindustrin
alltså skulle få ännu större
svårigheter att brottas med, kan det
kanske vara befogat att ta sig en funderare
över om det inte under vissa
förhållanden är erforderligt med en
etableringskontroll för svensk industri
i utlandet, en åtgärd som sannerligen
inte bör tillgripas i första taget.

Det är därför, herr talman, angeläget
att i den aktuella situationen åtgärder
vidtages som kan lindra de svårigheter
som textilindustrin råkat in i för närvarande,
och jag noterar med tillfredsställelse
vad utskottet har anfört, nämligen
att man förväntar att Kungl. Maj :t
kommer att med uppmärksamhet följa
lågprisimportens fortsatta utveckling
och dess konsekvenser för vårt näringsliv.
Därmed kan man utgå från att åtgärder
kommer att vidtagas i syfte att
underlätta för berörda industrier att
hävda sig gentemot de utländska.

Utskottets skrivning är positiv och
någonting att ta fasta på. Anledningen
till att jag ändå kommer att rösta för

åt vissa hemniamarknadsindustrier, m. m.

reservationen är att jag anser läget i
dag vara sådant att omedelbara åtgärder
är erforderliga. Man får enligt min
mening inte dröja alltför länge med
dem.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr andre vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i inom. A) i
utskottets utlåtande nr 38, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Enarsson.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 160 ja och
39 nej, varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. B

Utskottets hemställan bifölls.

80 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

§ 23

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 39, i anledning av motion angående
lokaliseringspolitiska åtgärder avseende
södra delen av Älvsborgs län, m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 24

Eu samhällsägd basindustri
i Kalmar län

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 40, i anledning av motion om en
samhällsägd basindustri i Kalmar län.

I motionen II: 173 av herr Lorentzon
in. fl. föreslogs att riksdagen i skrivelse
till Kumgl. Maj :,t skulle hemställa om
skyndsam utredning med sikte på anläggande
av samhällelig basindustri i Kalmar
län, förslagsvis Oskarshamn, i enlighet
med vad i motionen anförts.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte avslå motionen
II: 173.

Reservation utan angivet yrkande hade
avgivits av herrar Österdahl (fp) och
Börjesson i Glömminge (ep).

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! I motion nr 173 i denna
kammare föreslås att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t skall hemställa
om en skyndsam utredning med sikte
på anläggande av eu samhällelig basindustri
i Kalmar län, förslagsvis i Oskarshamn.

Anledningen till att vi i motionen
speciellt ägnat uppmärksamhet åt Oskarshamn
är det faktum att Oskarshamn
ur sysselsättningssynpunkt är det
svåraste fallet på ostkusten. Annars är
det ju så att utefter ostkusten ända
från Norrköping i norr till Karlskrona
i söder finns en råd samhällen som under
senare år mer eller mindre drab -

bats av akuta sysselsättningsproblem.
Oskarshamn är alltså inget isolerat problem
på ostkusten, varför det gäller att
förhindra att hela denna landsända blir
utsatt för fortsatt ekonomisk tillbakagång.
Men Oskarshamn är dock i detta
avseende ett specialfall.

För inte så länge sedan fanns i denna
stad ett varv som sysselsatte 1 400
personer men som nu helt har upphört
med sin verksamhet. Nyligen meddelade
Bolidenbolaget att man inom två år
kommer att lägga ned sin svavelsyrefabrik
i staden, varvid 140 personer
blir utan sin tidigare sysselsättning. Under
ett par år har Oskarshamn förlorat
1 000 arbetstillfällen.

Man kan givetvis påstå att sysselsättningsläget
i Oskarshamn i dag inte är
så oroväckande då endast omkring 150
personer redovisas som arbetslösa, men
härtill måste läggas de omkring 500 personer
som befinner sig på omskolningskurser
och beredskapsarbeten. Även
dessa skall ju beredas sysselsättning i
den s. k. öppna marknaden.

Det har vid olika tillfällen framhållits
att Oskarshamn bär varit ett gott
exempel på hur ansvariga myndigheter
med arbetsmarknadspolitiska och lokaliseringspolitiska
medel kunnat dämpa
en svår sysselsättningskris ■— man lyckades
ju under den första varvskrisen
med olika medel hålla arbetslösheten
nere på en relativt låg nivå. Det har
dock visat sig att den instabilitet som
kännetecknar exempelvis Oskarshamn
inte med förde! kan bekämpas med improviserade
punktåtgärder.

Redan då varvet lades ned satsade
staten 7,5 miljoner kronor som lån för
att här skapa en ersättningsindustri —
givetvis i privat regi — och Jungners
AB har erhållit såväl statlig som kommunal
hjälp för utbyggnad av lokaliteterna.
Trots dessa statliga och kommunala
insatser har driften inskränkts.

Under de senaste fem, sex åren har
stat och kommun satsat omkring 75
miljoner kronor till olika åtgärder i

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

arbetsskapande syfte. Situationen i Oskarshamn
har dock inte blivit nämnvärt
bättre. Staten och Oskarshamns
stad har fått satsa miljonerna, under
det att storfinansen genom L M Ericsson,
Boliden och Scania-Vabis fått ett
betydligt bättre grepp över näringslivet.

Efter vad som hänt i Oskarshamn
står det klart att samhället måste ta
ansvaret för denna regions framtid. Den
privata företagsamheten har inte lyckats
och kommer inte heller i en framtid
att lyckas göra det. Jag vill i detta sammanhang
knyta an till vad Aftonbladet
i en ledare så sent som den 23
april skrev beträffande frågan om
att industriellt vidareutveckla den region
det här är fråga om: »För att detta
ska lyckas krävs en intensifierad regional
utvecklingsplanering. En industriell
nyetablering är nödvändig, men
denna nyetablering bör inte begränsas
till enskilda privata företag. Tvärtom
torde det vara nödvändigt att satsa på
industriella utvecklingsblock med ett
stort inslag av samhälleligt ägande.»
Jag tycker mig av detta utlåtande finna
att tidningen helt är med på den
linje som vi föreslår i vår motion till
årets riksdag om lokalisering av en
samhälleligt ägd basindustri till Kalmar
län, förslagsvis Oskarshamn.

Nu är det inte första gången vi på
kommunistiskt håll i riksdagen har föreslagit
en dylik lösning. Det skedde
redan år 1963 då kommunisterna i riksdagen
krävde att staten på grund av de
krisartade förhållanden som då förelåg
skulle vidta åtgärder för att klara sysselsättningen
i detta område.

I sitt utlåtande över vår motion hänvisar
utskottet rätt utförligt till ett av
inrikesministern avlämnat interpellationssvar
för en kort tid sedan. Utskottet
skriver i detta sammanhang: »Den
aktuella situationen i oskarshamnsområdet
påkallar uppenbarligen åtgärder
i syfte att väsentligt förbättra sysselsättningsläget.
» Av denna skrivning tror
man sig finna att även utskottet är av

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

den meningen att allvarliga åtgärder måste
vidtas. Den villfarelsen tas man dock
snart ur, ty i nästa andedrag säger utskottet:
»Då en konjunkturuppgång nu
synes vara på väg att inträda finns underlag
för förhoppningar om en ökad
investeringsaktivitet», o. s. v. Utskottet
sätter tydligen hela sin lit till det privata
näringslivet.

Även om utskottet i slutet av sitt utlåtande
inte helt vill ta ställning mot
att samhället etablerar industrier i det
aktuella området, utan framhåller att
frågan bör prövas, anser dock utskottet
inte att en sådan prövning bör ske från
de utgångspunkter som motionärerna
har angivit. Det vore på sin plats att
utskottets talesman förtydligade vad utskottet
egentligen avser med denna sin
skrivning.

Herr talman! Jag vill med det anförda
yrka bifall till motion II: 173.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Det är riktigt som den
förre ärade talaren sade i sin redogörelse,
att Oskarshamn sedan många
år haft stora sysselsättningssvårigheter.
Det kan vara intressant att något titta
tillbaka på den historiska gången av det
hela.

1965 trodde myndigheterna att man
hade klarat av de här svårigheterna,
som dock nu återigen har dykt upp under
de senare åren och fått en uppseendeväckande
publicitet över hela landet.
År 1965 yttrade länsarbetsnämnden: »I
allt väsentligt är varvskrisen i Oskarshamn
förbi. Egentligen blev den icke
någon kris — i varje fall ej av den omfattning
som många befarade. Orsaken
härtill är inte minst de arbetsmarknadspolitiska
hjälpmedel som det centrala
arbetsmarknadsorganet satte in både
snabbt och i betydande omfattning
och i gott samarbete med staden och
de företagare — såväl i staden tidigare
etablerade som nyinflyttade ■— vilka
skapat nya arbetsmöjligheter. De gjorda
insatserna har också medfört att pes -

82 Nr 30

Torsdagen den 20 maj 1968 fm.

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

sis-mism och bristande tro på framtiden
snabbt bröts och vändes i stark optimism.
»

En tid efter det att detta yttrande avgivits
spelades in en film om de arbetsmarknadspolitiska
åtgärderna i Oskarshamn,
en film som skulle visa hur
verksamma dessa åtgärder hade varit
när det gällt att befrämja sysselsättningen.
Denna film skickades även till
Amerika, där man alltså fick se hur
svårigheterna i Oskarshamn hade kunnat
klaras av.

År 1966 skrev statsminister Tage Erlander
ett upprop i en lokaltidning där
det bl. a. heter: »Oskarshamn var ett
praktexempel på hur samhället numera
har möjlighet att ingripa i kritiska lägen.
Det är aktioner av detta slag som
stärker förtroendet för den socialdemokratiska
politiken. Vi har visat att det
ligger allvar bakom våra solidaritetsförklaringar,
och det är vår förhoppning
att väljarna skall inse detta.» Uppropet
är alltså undertecknat av Tage
Erlander.

I Oskarshamn räknar man med vid
diskussioner inom metallarbetarkretsar
att man har förlorat cirka 1 000 arbetsplatser
under 1967. Det är klart att de
kommunala myndigheterna och de äldre
arbetarna på varvet i Oskarshamn
och vid övriga industrier har trott att
parollerna från myndigheterna skulle
kunna lösa problemen i Oskarshamn.
Det har emellertid inte lyckats, utan
situationen är fortfarande tämligen
oklar.

Man har diskuterat om man möjligen
skulle kunna rädda varvet, och från arbetsmarknadsstyrelsen
insattes på sin
tid en del pengar i försöket att rädda
varvet, men saken har tydligen avskrivits.
Man har ansett att det inte skulle
kunna drivas ett ekonomiskt bärkraftigt
varv i Oskarshamn.

Under senaste tiden har ett par bröder
från Skärhamn på västkusten förklarat
sig villiga att med ytterligare
statsmedel återigen sätta i gång driften

vid varvet, men man har från inrikesministerns
och arbetsmarknadsstyrelsens
sida inte velat acceptera detta anbud;
man har kanske inte trott på att
det hela skall kunna bära sig ekonomiskt.

.Tåg har avgivit en blank reservation
i detta ärende. Å ena sidan har jag inte
kunnat ansluta mig till de formuleringar
och motiveringar, som min vän kommunisten
Lorentzon anför i sin motion.
Men jag kan heller inte på grund av
vissa skrivningar helt ansluta mig till
vad utskottet har skrivit i just den del,
som herr Lorentzon särskilt citerade,
och där man återigen ger arbetarna och
Oskarshamns stad en viss förhoppning
om att konjunkturen skall bli sådan att
nya industrier och nya företag kan komma
att etableras i Oskarshamn.

Läget för Oskarshamns stad när det
gäller sysselsättning och ekonomi är
fortfarande ganska mörkt. Hur många
personer som i dag inte har en tryggad
sysselsättning är det rätt svårt att få
fram en siffra på, men det torde röra sig
om mellan 250 och 300 personer.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Herr Börjesson i Glömminge
har sett sig föranlåten att i dag
upprepa det anförande han höll under
en interpellationsdebatt för några veckor
sedan. Anförandet var lika innehållslöst
i dag som det var då, eftersom
herr Börjesson varken då eller nu säger
något om hur han vill att oskarshamnsproblemet
skall lösas.

Herr talman! Jag avser inte att på
nytt berätta den långa historien om Oskarshamn.
Jag vill bara erinra kammarens
ledamöter om att när vi från socialdemokratiskt
håll använde Oskarshamn
som exempel på lyckad lokaliseringspolitik
så var beskrivningen vid
den tidpunkten riktig. Den film som
inspelades för några år sedan och de
uttalanden som då gjordes var riktiga.
Oskarshamnskrisen var då löst.

Sedan har det uppstått eu ny kris,

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

och den är, herr talman, sannerligen
inte löst. Oskar,shamnskrisen framstår
för mig som ett påtagligt exempel på
vissa privata företagares oförmåga att i
pressade situationer klara det hela.
Trots att staten i Oskarshamn engagerade
sig med 7,5 miljoner kronor, blev
det en ny oskarshamnskris, en kris
som drabbar enskilda människor och
kommunen men som säkerligen icke
har drabbat ledningen för det företag
som med statens medverkan kunde utnyttja
en avsevärd kreditgaranti.

Jag vill, herr talman, ta detta tillfälle
i anspråk för att inför kammaren intyga
att det som tidigare har sagts om
oron i Oskarshamn är ett riktigt konstaterande.
Arbetslösheten är statistiskt
sett relativt obetydlig, men återverkningarna
av krisen på samhällets olika
funktioner är betydande. Såväl kommunalmännen
som de enskilda medborgarna
i Oskarshamn upplever en utomordentligt
djup oro för framtiden.

Arbetsmarknadsläget i Kalmar län
har väsentligt förbättrats och det är för
närvarande tillfredsställande. Det finns
ingen anledning att ge ett intryck av
att förhållandena i Kalmar lön nu sikulle
vara oroande eller dåliga. Situationen
är helt godtagbar, och vi har anledning
att se optimistiskt på framtiden.
Men detta gäller länet som helhet, dock
icke, herr talman, Oskarshamn.

Detta leder iruig fram till det konstaterandet
att det privata näringslivets
tidigare misslyckanden att lösa problemen
i Oskarshamn tvingar fram ökade
samhälleliga engagemang i staden. Bankoutskottet
har inte förklarat sig främmande
för den tanken. Det är väl snarare
så, att utskottet har skrivit positivt,
men kommit fram till något av en
västgötaMimax; det blir ett avstyrkande
av motionen trots att man i sitt yttrande
praktiskt taget hela vägen har
pläderat för motionen.

Det är överraskande att den centerpartistiske
representanten från Kalmar
län i utskottet inte bär dragit en rimlig

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

konsekvens av utskottsutlåtandets innehåll
och avlämnat en reservation i sak,
utan nöjt sig med eu blank reservation.

Jag vill också notera att företrädare
för regeringen som har uttalat sig i detta
problem ganska ofta har snuddat vid
tanken på att man kanske måste etablera
statlig företagsamhet i Oskarshamn.
Jag noterar det med tillfredsställelse.

När jag utnyttjar, herr talman, tillfället
till denna deklaration, vill jag låta
den mynna ut i en bestämd hemställan
till arbetsmarknadsmyndigheterna och
till regeringen att i ett läge då den
enskilda företagsamheten inte har fungerat,
komplettera den med ett statligt
företag. Den enda möjligheten att lösa
den nya oskarshamnskrisen är att staten
i någon form etablerar en basindustri
i oskarshamnsbygden.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara säga till
herr Alemyr med anledning av att han
gör gällande att mitt anförande var
innehållslöst och att jag inte framställde
några förslag, att vi väl sitter i samma
båt. Herr Alemyrs allmänna reflexioner
var i så fall lika innehållslösa
och han framställde inte heller något
enda förslag om hur man skall kunna
lösa krisen i Oskarshamn.

Jag vill också göra kammaren uppmärksam
på att han inte hade någon
enda anmärkning att rikta mot den historiska
översikt som jag gjorde över
vad som har förekommit beträffande
Oskarshamns problem.

Jag medger gärna att det är stora svårigheter
för arbetsmarknadsstyrelsen
liksom för statsrådet Rune Johansson
och hela regeringen att lösa dessa problem,
men detta betyder inte att man
får beskylla en debattör för att inte ha
framställt problemet som det är.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte sagt att

84 Nr 30

Torsdagen den 30 mai 1968 fm.

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

herr Börjessons i Glömminge historieskrivning
var felaktig, men jag ville
inte upprepa den. Redogörelse för vad
som hänt i Oskarshamn har lämnats
från regeringshåll i denna talarstol, och
herr Börjesson har också berättat om
saken för några veckor sedan i en interpellation
sd eib att.

Jag har kritiserat herr Börjesson därför
att han inte har något att föreslå
i fallet Oskarshamn. För min del har
jag, herr talman, föreslagit en statlig
företagsamhet och uttalat mig för att
staten skall engagera sig som företagare
i Oskarshamn. Vad vill herr Börjesson
på den punkten? Om herr Börjesson
har samma uppfattning, borde den ha
utmynnat i en reservation till förmån
för ett sådant yrkande i utskottet och
inte bara i en till intet förpliktande
blank reservation.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har ingenting emot
att en statlig industri etableras i Oskarshamn,
och herr Alemyr har full
rätt att yrka bifall till herr Lorentzons
motion, vilket han inte gjorde, och även
att rösta för den.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag har inte begärt ordet
därför att jag anser mig ha möjlighet
att ge någon anvisning om någon
statlig basindustri eller annat statligt
företag som eventuellt skulle kunna lokaliseras
till Oskarshamn — jag kan
lika litet göra detta som motionärerna,
den tidigare interpellanten och andra
som har yttrat sig i frågan.

Utskottet framhåller att det atomkraftverk
som förlagts till Simpvarp
kommer att utgöra en sådan basindustri,
och det kan man hålla med om.
Men den basindustrin kommer bara
att sysselsätta ett fåtal människor och
löser alltså inte de problem Oskarshamn
har i dag. Jag hoppas emellertid att de
beslut som riksdagen har fattat i år

beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder
så småningom skall leda till att
statsmakterna får sådana möjligheter,
att de kan ingripa med meningsfylld
sysselsättning på orter där det privata
initiativet sviktar och där — som i Oskarshamn
—- de privata företagen låter
en industri slitas ned för att sedan bara
slå igen och avskeda de anställda
utan något som helst hänsynstagande
till människornas existensmöjligheter.

Dessa beslut har i mycket stor utsträckning
fattats trots den borgerliga
oppositionens motstånd. Dess bättre
handlar inte alla företag som AB Oskarshamns
Varv, nämligen att man underlåter
att planera för en annan tillverkning
när den egna produkten blir
utslagen på marknaden, varefter man a
pniori står inför den situationen att
antingen lägga ned företaget eller begära
att statsmakterna skall satsa pengar,
utan att det ges några garantier för att
företaget har någon livskraft i framtiden.
Tyvärr finns det väl inte i dag
några möjligheter för staten att i de
kommuner som så begär starta statliga
företag. Jag tror inte att vare sig regeringen
eller arbetsmarknadsverket i dag
har några industrier i bakfickan som
kan lokaliseras till en ort så fort som
det privata initiativet där uteblir.

För övrigt anser jag att den industrilokaliisering
som är nödvändig i Oskarshamn
inte bör bindas vid vissa äganderättsförhållanden.
Avgörande för den industri
som skall förläggas dit är att den
kan ge trygghet och en hygglig utkomst
åt de människor som den skall sysselsätta.
Då kommer man snabbare till rätta
med problemen i Oskarshamn än om
man knyter lokaliseringen till en viss
ägarekategori.

Jag hoppas att kammaren håller mig
räkning för att jag nu inte hreder ut
mig över de sociala problem som uppstår
när en stor, dominerande industri
lägger ned verksamheten. Jag underlåter
att göra det därför att jag vet att
regeringen, arbetsmarknadsverket och

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

riksdagen är fullt underkunniga om
problemen. Det finns därför ingen anledning
för mig aitt bär uppta tiden med
en redogörelse härför.

Däremot vill jag ta tillfället i akt att
här tacka för det stöd som min hemkommun
fått av arbetsmarknadsverket
och regeringen i strävandena att komma
till rätta med en situation liknande
den som Oskarshamn nu upplever. Vi
har fått den hjälpen utan att det framställts
några interpellatianer eller väckts
några motioner. Det visar att om man
lägger fram sina önskemål till vederbörande
och fäster uppmärksamheten
på den situaitiom man råkat i, så får
man också hjälp att lösa problemen. .Vi
har nu en mycket kraftig expansion
med brist på arbetskraft, medan vi tidigare
hade stor arbetslöshet. Det är en
mycket glädjande utveckling för oss i
Västervik. Även en kraftig expansion
medför visserligen en del problem, men
den saken skall jag här inte ingå på.
.lag hoppas att det statliga stödet skall
bli lika effektivt i Oskarshamn och att
mycket snart den pessimism som nu råder
i staden kan vändas till optimism
samt att Oskarshamn får en utveckling
liknande den vi bär noterat i Västervik.

Herr talman! Jag har inget annat yrkande
än bifall till utskottets hemställan
i detta utlåtande, som jag tycker är
så positivt som det kan vara.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Den debatt vi här för
tycker jag är en dålig upprepning av
den interpellationsdebatt i samima ämne
som vi hade här i kammaren för
inte så länge sedan. Jag kan därför
fatta mig kort.

Jag konstaterar att motionärernas och
herr Alemyrs kolartro på att kunna lösa
kriser av det slag som man råkat ut
för i Oskarshamn genom att under alla
förhållanden till orten i fråga förlägga
en statlig industri enligt min mening är
ganska dåligt underbyggd. Jag har tidigare
i liknande sammanhang påmint om

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

fallet Törefors, och det finns många
andra exempel på att lokalisering av
en statlig industri inte under alla förhållanden
hjälper vare sig de anställda
eller kommunen. För att så skall ske
måste det vara fråga om en statlig industri
som verkligen kan klara av sysselsättningsfrågorna.
Jag har därför i
och för sig inget emot slutklämmen i
utlåtandet, som jag skall be att få läsa
in till kammarens protokoll för att motivera
varför jag kommer att rösta för
utskottets hemställan. Det heter på följande
sätt: »Utskottet finner det givetvis
inle uteslutet att frågan om upptagande
av ytterligare industriell verksamhet i
samhällelig regi bör prövas. En sådan
prövning torde emellertid böra ske
främst från andra utgångspunkter än
dem motionärerna angivit. En samhällelig
etablering som i första hand motiverades
med att lokaliseringspolitiska åtgärder
av annat slag icke kunnat genomföras
skulle sannolikt ha alltför dåliga
framtidsutsikter för att böra förverkligas.
»

Jag anser att utskottet resonerar riktigt.
Eftersom herr Alemyr efterlyser
vad det är som man verkligen vill och
för egen del enbart kan föreslå förläggandet
av en statlig industri till Oskarshamn,
vill jag säga att man kan gå andra
vägar. Enligt statistiken rörande lokaliseringsstödets
fördelning på olika
län under perioden den 1 juli 1965—
31 mars 1968 ligger Kalmar län relativt
blygsamt till i detta avseende. Vi
liar i Kalmar län fått 2,6 procent av
lokaliseringsstödet under denna tid. Jag
kan som jämförelse nämna att Östergötlands
län fått 3,1 procent och Blekinge
län 3,2 procent härav. En intensifiering
av det lokaliseringspolitiska stödet
skulle vara av stort värde för att
klara krisen i Oskarshamn.

Eftersom Simpvarp, värmeverket i
Oskarshamn, bär nämnts vill jag säga,
att detta är en lokaliseringspolitisk faktor
som man inte utan vidare skall bortse
från. Det kommer troligen inte en -

86 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

bart att dra till sig sådan personal som
behövs för själva driften av verket utan
också andra industrier som på ett eller
annat sätt har samband med kraftkällan.
I varje fall tror jag att det är synnerligen
blåögt att enbart ropa på en
statlig industri i det samhälle som vi
lever i. Om herr Alemyr har någon
tanke bakom sitt förslag skulle det vara,
att man varje gång det uppstår en krissituation
på en plats skulle dit förlägga
en statlig industri eller ändra hela
vår blandekonomi, såsom herr Alemyr
själv uttryckte sig, till ett socialiserat
samhälle. Då kan jag möjligtvis förstå
logiken i hans resonemang. Den vägen
vill i varje fall inte jag beträda.

Jag tror, såsom jag tidigare framhållit,
att vi når längst om vi i stället med
gemensamma krafter försöker att klara
problemen i Oskarshamn med sådana
lokaliseringspolitiska åtgärder som arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsnämnden
har satt in sina krafter på.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag skall be att få yrka
bifall till utskottets hemställan — den
hemställan som herr Alemyr nyss kallade
för en västgötaklimax. Hur herr
Alemyr kan finna skäl för en sådan karakteristik
förstår jag inte, men ibland
har man ju svårt att förstå varandra.

Jag begriper för min del inte herr
Alemyr, som först talar om regeringens
intresse för frågan och sedan önskar
att riksdagen skall rikta en bestämd
hemställan till arbetsmarknadstyrelsen
och regeringen om att verkligen göra
något. Om regeringen är vaken för problemet,
behöver den ju inte väckas. Om
den sover på sina taburetter kan ju
herr Alemyr, som själv har sin arbetsplats
på ett departement, diskret väcka
de sovande. Motionärernas och herr
Alemyrs krav på ett riksdagsinitiativ i
form av en riksdagsskrivelse i frågan
är ett misstroendevotum mot de ansvariga
myndigheterna. Utskottet har inte

funnit skäl till ett sådant misstroendevotum.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag skall först säga ett
par ord med anledning av herr Hamrins
i Kalmar anförande.

Det har uppstått diskussion om det
samhälleliga företagandets betydelse och
värde. Jag har aldrig uttalat mig för
ett förstatligande av näringslivet. Jag
tror inte att vi skall överge den blandekonomi
som vi har engagerat oss i.
Men vid tillfällen då biandekonomin
inte fungerar, då det privata näringslivet
inte räcker till för att ge människorna
trygghet och sysselsättning, måste
staten rycka in. Och det är odiskutabelt,
att på många håll i vårt land har
ett statligt företagande varit den enda
räddningen för bygden. Det finns ett
flertal norrländska exempel på detta.

Jag betraktar situationen i Oskarshamn
som så allvarlig, att det inte kommer
att gå att klara problemen med de
vanliga metoderna utan att man som
komplement till dessa måste engagera
samhället mera än hittills och sålunda i
någon form etablera ett statligt företagande.

Jag vet att detta är mycket besvärligt.
Jag har inte varit beredd att peka
på något särskilt objekt, även om jag
tror att det finns sådana som skulle
kunna utpekas just nu. Och när jag konkluderar
mitt resonemang i en allmän
vädjan till regeringen att etablera statlig
företagsamhet i Oskarshamn, så gör
jag det i medvetande om att det behövs
mycket djupgående undersökningar. Ett
statligt företag måste ju vara ett som
har förutsättningar att klara sig — har
förutsättningar att på lång sikt medverka
till en lösning av trygghetsfrågorna
i oskarshamnsbygden.

På den punkten har utskottets värderade
ordförande också missförstått
mig. Jag riktar ingen kritik mot de
statliga arbetsmarknadsmyndigheterna,

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

varken de centrala eller de regionala.
Alla parter har engagerat sig starkt för
att med de vanliga arbetsmarknadspolitiska
och lokaliseringspolitiska medlen
lösa oskarshamnsproblemet. Men hittills
har försöken inte givit önskat resultat.
Oron i bygden tilltar, problemen är
nästan lika stora i dag som för ett par
år sedan. Och, herr talman, i detta läge
kan det inte vara oriktigt om riksdagen
begär att man upprättar någon form av
samhällelig företagsamhet — på en
plats sålunda där det privata näringslivet
icke lyckats ge medborgarna en
godtagbar trygghet.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Jag vill bara helt kort
slå fast att om angelägenheten av trygghet
och sysselsättning för de anställda
och om behovet av att tillgodose
kommunernas intressen härvidlag är
herr Alemyr och jag överens. Men
jag fattar inte hur herr Alemyr kan
finna att endast en statlig industri —
tydligen av inte närmare angivet slag
— skulle utgöra garanti för trygghet
och sysselsättning på längre sikt, vilket
de anställda har rätt att fordra.

Jag har tidigare angivit vissa siffror
rörande de lokaliseringspolitiska insatserna
i det aktuella området. Jag står
fast vid —- utan att vilja klassa Kalmar
län som ett stödområde, vilket kunde
ha vissa besvärliga psykologiska verkningar
— att man dock bör kunna fordra
att där görs ungefär lika stora insatser
som i exempelvis Blekinge län
och Östergötlands län. Den vägen tror
jag är den riktiga och den som behöver
beträdas.

Herr ALEMYR (s):

Herr talman! Jag vill bara i störsla
korthet understryka för herr Hamrin,
att jag inte sagt att statlig företagsamhet
är det enda instrument som skall
användas. Jag upprepar att jag sagt att
statlig företagsamhet måste utnyttjas
som komplement, och det är såvitt jag

En samhällsägd basindustri i Kalmar län

förstår nu nödvändigt att sätta in detta
komplement för att klara oskarshamnsproblemet.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Jag noterar med tillfredsställelse
herr Alemyrs rakryggade
ställningstagande i denna debatt beträffande
Oskarshamn. Det kommer säkerligen
också väljarna i höst att göra. Det
är ju på det sättet att såväl fackföreningarna
som de kommunala organen
i Oskarshamn har uttalat att om svårigheterna
där skall kunna övervinnas
måste det ske genom samhälleliga insatser.

Sedan må man säga vad man vill i
Västervik. I dag är det Oskarshamn vi
diskuterar. Jag beklagar att de åtta socialdemokratiska
ledamöterna i bankoutskottet
inte kunnat inta samma ståndpunkt
som herr Alemyr gjort.

Jag skall inte förlänga debatten ytterligare
utan vill endast än en gång
yrka bifall till vår motion.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag vill bara säga ett
par ord till herr Lorentzon. Om herr
Lorentzon hade lyssnat till mitt anförande
hade han kanske hört att jag
sade att det var tack vare den socialdemokratiska
regeringen och arbetsmarknadsverket
— alltså samhälleliga
insatser — som vi i Västervik lyckades
komma till rätta med de sysselsättningssvårigheter
som där förelåg.

Låt mig, herr talman, bara tillägga
att jag inte har någonting emot att staten
startar ett företag i Oskarshamn —
tvärtom. Men jag befarar att om vi skall
vänta till dess detta företag blir klart
kommer Oskarshamn under tiden att
gå under. Oskarshamn är en tätort i
det första kommunblock som bildades
i Kalmar län. Det är nödvändigt att
denna tätort får det stöd den behöver
för att fungera som centralort för hela
oskarshamnsregionen. Därför säger jag:
Har vi inte i dag möjlighet att lokali -

88 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

sera ett statligt företag till Oskarshamn
får vi tillgripa de metoder som är möjliga
för att på annat sätt hjälpa denna
region ur den svåra situation som den
för närvarande befinner sig i.

Herr LORENTZON (vpk):

Herr talman! Föregående ärade talare
gratulerade regeringen och arbetsmarknadsmyndigheterna
för att de lyckats i
Västervik. Men när det gäller Oskarshamn
måste det bli ett underbetyg därför
att det är ju samma metoder som använts
där.

Herr Johanson i Västervik anser fortfarande
att den privata industrin skall
klara Oskarshamn, Det är kontentan av
vad Ni säger. Men det är detta myndigheterna
i Oskarshamn såväl som fackföreningarna
inte är med om. I stället
anser de att samhälleliga insatser måste
till. De bör sättas in rätt snabbt.

Inrikesminister Rune Johansson har
nyligen i sina förstamajtal uttalat att
om det privata initiativet inte klarar
det hela, så kommer samhälleliga och
eventuellt kooperativa insatser att sättas
in för att klara sysselsättningen i
de områden, som har det svårast.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr andre vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till motionen
II: 173; och fann herr andre vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Lorentzon
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionen II: 173.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr andre vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Lorentzon begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 185 ja och 14 nej,
varjämte 9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 25

Föredrogs tredje lagutskottets memorial
nr 51, angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade
ärenden m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 26

Effektivisering och samordning av statens
skogsföretag, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 32, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag,
m. m., jämte motioner.

Kungl. Maj d hade i propositionen nr
103, under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över jordbruksärenden
för den 5 april 1968, föreslagit riksdagen
att

1) anta förslag till förordning om
upphävande av förordningen den 10
maj 1935 (nr 157) angående grunder
för förvaltningen av vissa kronoskogar,

2) fastställa de grunder som i propositionen
angivits för domänverkets
förvaltning av statens skogar,

3) godkänna den i propositionen förordade
ändringen i grunderna för försäljning
i vissa fall av statlig egendom
m. m.,

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

4) godkänna vad i propositionen förordats
i fråga om riktlinjer för domänverkets
organisation,

5) godkänna vad i propositionen förordats
beträffande domänverkets ekonomiska
handlingsfrihet,

6) godkänna vad i propositionen förordats
beträffande domänverkets rätt
att bilda aktiebolag samt förvärva, förvalta
och avyttra aktier i bolag,

7) godkänna vad i propositionen förordats
i fråga om dispositionen av domänverkets
rörliga kredit i riksgäldskontoret,

8) medge att Kungl. Maj :t tills vidare
utan riksdagens samtycke i varje särskilt
fall beslutade om försäljning av
staten tillhörig av domänverket förvaltad
fast egendom till annan än kommun
och till kommun till annat än för
samhällsbyggnadsändamål om taxeringsvärdet
eller, om sådant värde saknades,
det vid särskild uppskattning utrönta
saluvärdet uppginge till högst 2 000 000
kr., med rätt för Kungl. Maj :t att låta
domänverket besluta om försäljning då
motsvarande värden uppginge till högst
1 000 000 kr.,

9) godkänna vad i propositionen förordats
beträffande samordnad ledning
av statens skogsföretag,

10) godkänna vad i propositionen
förordats rörande pantförskrivning av
inteckningar i Assi tillhörig fast egendom,

11) godkänna vad i propositionen
förordats beträffande bostadslån, bostadsrättslån
och statlig kreditgaranti
för maskinlån åt arbetare vid domänverket,

12) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga
de åtgärder i övrigt som behövdes
för förslagens genomförande.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat följande motioner, nämligen

dels de vid riksdagens början väckta
motionerna

1) 1:290 av herr Strandberg och
II: 362 av herr Petersson, vari hemställts
ätt riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte hemställa om en
utredning med anlitande av objektiv
expertis om driftformens inverkan på
de vitt skilda ekonomiska resultaten av
domänverkets och skogsallmänningarnas
verksamhet i Norrbotten samt formerna
för kronoskogs överförande till
s. k. skogsallmänningar,

2) I: 432 av herr Hedström m. fl. och
II: 544 av herr Svanberg m. fl.,

3) I: 708 av herrar Nils-Eric Gustafsson
och Wikberg samt II: 917 av herr
Nilsson i Tvärålund m. fl., vari hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om skyndsam inventering
av möjligheterna att försälja
domänverksskogar, främst inom i motionerna
berörda områden, för att ökade
sysselsättningsmöjligheter skulle kunna
skapas, samt om skyndsamma åtgärder
i övrigt till förverkligande av motionernas
syfte,

dels de i anledning av propositionen
nr 103 väckta motionerna

1) 1: 939 av herr Karl-Erik Eriksson
och II: 1197 av herr Andersson i Örebro,

2) 1:940 av herr Åke Larsson in. fl.
och II: 1198 av herr Brandt m.fl., vari
hemställts att riksdagen vid godkännande
av vad i propositionen förordats
i fråga om riktlinjer för domänverkets
organisation i skrivelse till Kungl. Maj :t
måtte uttala att domänstyrelsen vid indelning
av Mellansverige i överjägmästardistrikt
och bestämmande av lokaliseringen
av distriktskontoren skulle ha
att beakta vad i dessa motioner anförts,

3) 1:957 av herr Skärman m.fl. och
II: 121Å av herr Hansson i Skegrie in. fl.,
vari hemställts att riksdagen vid behandlingen
av förevarande proposition
måtte

a) uttala att Kungl. Maj :t kontinuerligt
borde förelägga riksdagen underlag
för bedömning av för domänverket
fastställda avkastningskrav;

b) uttala att domänverkets markförvärv
borde hållas inom den förmögenhetsram,
som det nuvarande markinnehavet
och markfonden representerade,

90 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

innebärande att statens innehav av
skogsmark icke borde ökas;

c) besluta att domänverket icke skulle
äga rätt att bilda aktiebolag eller
förvärva aktier i sådant bolag utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall;

d) besluta att domänverket för rörlig
kredit i riksgäldskontoret skulle erlägga
ränta med minst samma räntesats som
gällde beträffande statliga lokaliseringslån; e)

besluta att Assi icke utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall
skulle äga rätt att lokalisera industriell
verksamhet till område, där domänverket
icke i väsentlig utsträckning kunde
förse bolaget med råvara;

f) besluta att Assi icke utan riksdagens
medgivande i varje särskilt fall
skulle äga rätt att investera i projekt,
som icke hade trä som råvara eller som
icke hade direkt samband med bolagets
träindustriella verksamhet; samt

g) beakta även vad i övrigt bär anförts
i motionerna,

4) 1:958 av herr Åkesson m. fl. och
II: 1215 av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl.

Utskottet hemställde,

att riksdagen måtte

1. anta förslag till förordning om upphävande
av förordningen den 10 maj
1935 (nr 157) angående grunder för förvaltningen
av vissa kronoskogar,

2. fastställa de grunder som utskottet
an get t för domänverkets förvaltning av
statens skogar,

3. godkänna den i propositionen förordade
ändringen i grunderna för försäljning
i vissa fall av statlig egendom
m. m.,

4. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag på motionerna
1:939 och 11:1197, 1:940 och 11:1198
samt 1:958 och 11:1215 godkänna vad
utskottet anfört i fråga om riktlinjer
för domänverkets organisation,

5. i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 957 och II: 1214, såvitt nu var i fråga,

godkänna vad utskottet förordat beträffande
domänverkets ekonomiska handlingsfrihet,

6. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 957 och II: 1214, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet uttalat rörande
domänverkets rätt att bilda aktiebolag
samt förvärva, förvalta och avyttra aktier
i bolag,

7. med bifall till motionerna 1:957
och 11: 1214, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört rörande räntenivån
för domänverkets rörliga kredit
i riksgäldskontoret,

8. godkänna vad utskottet förordat i
fråga om dispositionen av domänverkets
rörliga kredit i riksgäldskontoret,

9. medge att Kungl. Maj:t tills vidare
utan riksdagens samtycke i varje särskilt
fall beslutade om försäljning av
staten tillhörig av domänverket förvaltad
fast egendom till annan än kommun
och till kommun till annat än för
samhällsbyggnadsändamål om taxeringsvärdet
eller, om sådant värde saknades,
det vid särskild uppskattning utrönta
saluvärdet uppginge till högst 2 000 000
kr., med rätt för Kungl. Maj :t att låta
domänverket besluta om försäljning då
motsvarande värden uppginge till högst
1 000 000 kr.,

10. godkänna vad utskottet förordat
beträffande samordnad ledning av statens
skogsföretag,

It. godkänna vad i propositionen förordats
rörande pantförskrivning av inteckningar
i Assi tillhörig fast egendom,

12. i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 957 och II: 1214, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört angående
inriktningen och lokaliseringen av Assis
verksamhet,

13. godkänna vad i propositionen förordats
beträffande bostadslån, bostadsrättslån
och statlig kreditgaranti för maskinlån
åt arbetare vid domänverket,

14. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidta -

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. in.

ga de åtgärder i övrigt som behövdes
för förslagens genomförande,

15. besluta att motionerna 1:290 och
II: 362 samt I: 708 och II: 917 icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd,

16. anse motionerna I: 432 och II: 544
besvarade med vad utskottet anfört,

17. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner till den del
de ej blivit under föregående punkter
.särskilt berörda icke föranledde någon
riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande riktlinjer för domänverkets
organisation

av herrar Karl-Erik Eriksson och
Rimås (båda fp), utan angivet yrkande; 2)

beträffande domänverkets ekonomiska
handlingsfrihet

av herrar Mossberger, Hedström,
Magnusson, Augustsson, Wanhainen,
Arweson, Johanson i Västervik, Lundmark,
Eskilsson i Likenäs och Johansson
i Simrishamn (samtliga s), som ansett
att utskottet under 5. och 6. bort
hemställa,

5. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag på
motionerna 1:957 och 11:1214, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
förordat beträffande domänverkets
ekonomiska handlingsfrihet,

6. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl, Maj ds förslag samt med avslag
på motionerna 1:957 och 11:1214, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
uttalat rörande domänverkets
rätt att bilda aktiebolag samt förvärva,
förvalta och avyttra aktier i bolag; 3)

beträffande räntan på domänverkets
rörliga kredit i riksgäldskontoret

7. att riksdagen måtte lämna motionerna
1:957 och 11:1214, såvitt avsåge
räntenivån för domänverkets rörliga
kredit i riksgäldskontoret, utan åtgärd;

4) beträffande inriktningen och lokaliseringen
av Assis verksamhet

12. att riksdagen måtte med bifall
till Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
på motionerna I: 957 och II: 1214,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört angående inriktningen
och lokaliseringen av Assis verksamhet; 5)

beträffande utredning rörande
skogsbruket i övre Norrlands inland

av herrar Carl Eskilsson (h), Skärman
(fp), Hermansson (ep), Lundberg
(h), Karl-Erik Eriksson (fp), Hansson
i Skegrie (ep), Eliasson i Moholm (h),
Rimås (fp), Dahlgren (ep) och Åberg
(fp), som ansett att utskottet under 15.
bort hemställa,

15. att riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Majd anhålla att motionerna
T: 290 och II: 362 samt I: 708 och II: 917
jämte över desamma avgivna remissutlåtanden
överlämnades till skogspolitiska
utredningen för beaktande.

Ldskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jordbruksutskottet har
enhälligt accepterat Kungl. Maj ds proposition
nr 103 med förslag om en samordning
mellan statens skogsföretag —
domänverket och ASSI — samt formerna
härför. Utskottet är också ense om
den gemensamma målsättningen för verket
och bolaget och om att företagen
skall drivas med strikt ekonomisk inriktning
och under största möjliga
handlingsfrihet för att på bästa sätt

92 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, in. m.

kunna hävda sig i konkurrensen och
ge hästa möjliga ekonomiska utbyte. I
den mån staten ålägger företagen speciella
uppgifter, såsom sysselsättningspolitiska,
naturvårdande och dylikt,
skall dessa finansieras över statsbudgeten
eller redovisas för sig. Detta är
det grundläggande i den reform vi nu
är på väg att besluta om.

Såsom framgår av utlåtandet är dock
enigheten icke total. I några detaljer
— i vissa fall väsentliga detaljer — är
jordbruksutskottet kluvet i två lika stora
delar, varför lotten fått avgöra vilken
hälft som skulle anförtros att formulera
utlåtandet i vissa avsnitt. Under punkterna
5, 6, 7 och 12, som knippats samman
vid behandlingen, har lotten gynnat
den borgerliga delen av utskottet,
och den socialdemokratiska delen står
således som reservanter, medan under
punkten 15, som gäller utredningskrav
i fråga om försäljning av vissa statens
skogar m. m., förhållandet är det omvända.
Jag kommenterar här de socialdemokratiska
reservationerna i ordningsföljd.

Reservationen 2 behandlar frågan om
graden av domänverkets ekonomiska
handlingsfrihet. Enligt propositionens
förslag skall markfonden upplösas och
ersättas med en investeringsfond. Fonden
får disponeras för inköp av fast
egendom men också för mera varaktiga
investeringar av annat slag, exempelvis
i byggnader, vägar och dylikt. Vidare
föreslås att överskottsmedel och vissa
andra medel skall avsättas till en dispositionsfond.
Denna fond skall domänverket
hä full frihet att använda för
skilda ändamål, även till förvärv av
mark.

Mot detta förslag till en vidgad ekonomisk
handlingsfrihet för domänverket
står utskottets borgerliga ledamöter
samlade och yrkar tvärtom på en begränsning
av verkets befogenheter på
detta område. Som kammarens ledamöter
uppmärksammat framhålles i jordbruksutskottets
utlåtande: »Liksom hit -

tills bör endast medel som inflyter vid
försäljning av fast egendom få disponeras
för markförvärv. Dessa medel
bör därvid endast användas för förvärv
som erfordras för att förbättra
statsskogarnas arron dering. Härav följer
bl. a. att dispositionsfonden inte bör
få utnyttjas för fastighetsförvärv. Vidare
bör som i förenämnda motioner»

— d. v. s. motionerna I: 957 och II: 1214

— »anförts domänverket inte utan riksdagens
godkännande i varje särskilt
fall äga förvärva aktier i bolag eller
bilda aktiebolag.»

Vi reservanter finner en dylik begränsning
olycklig, för att icke säga
orimlig. Den skulle innebära att privata
skogsbolag skulle ha större rätt att uppträda
på fastighetsmarknaden än statens
eget verk, liksom en betydande inskränkning
i användandet av investeringsfonden
i förhållande till vad som
tidigare gällt för markfonden.

Yrkandet i motionsparet I: 957 och
II: 1214, som utskottets lottmajoritet
anammat — att Kungl. Maj :t kontinuerligt
skall förelägga riksdagen underlag
för bedömning av det avkastningskrav
Kungl. Maj :t ställer på domänverket —•
innebär anspråk på en detaljkontroll
från riksdagens sida, som är ganska
enastående och som tidigare icke satts i
fråga. Avkastningskravet kommer självfallet
att redovisas i statsverkspropositionen,
och riksdagen ges därvid tillfälle
att granska, kritisera och korrigera.
Syftet med denna reform skulle
spolieras, om man, som den borgerliga
delen av utskottet synes önska, klavbinder
domänverkets rörelsefrihet i olika
avseenden.

Reservationen 3 gäller vilken ränta
som skall debiteras domänverket för
dess rörliga kredit i riksgäldskontoret.
Utskottets lottmajoritet har tagit fasta
på ett motionsförslag, enligt vilket räntan
på denna kredit skall vara densamma
som på lokaliseringslån för att
därigenom göras, som man säger, konkurrensneutral.
Jag tillåter mig betvivla

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

att skogsbolagen i gemen betalar sådan
ränta. I varje fall finns det ingen anknytning
mellan denna kredit och lokaliseringslån.
Det är fråga om krediter
med högst olika risktaganden.

Emellertid skulle domänverket med
denna räntesats få betala drygt 1 procent
högre ränta än vad andra affärsverk
betalar. För närvarande gäller att
fullmäktige i riksgäldskontoret bestämmer
räntesats för domänverkets kredit,
och det finns väl ingen anledning att
nu fråntaga dem den uppgiften.

Utskottets borgerliga majoritet har
också motsatt sig vidgad handlingsfrihet
för ASSI:s verksamhet, vilket föranlett
reservationen 4. Således motsätter
man sig Kungl. Maj :ts förslag att bolaget
skall vara obundet vid val av
industriplats samt ha möjlighet att starta
annan industri eller produktion än
sådan som kräver trä som råvara. Man
yrkar att i den mån ASSI önskar etablera
sig utanför skogsindustribranschen,
skall detta underställas riksdagens
prövning. Samma villkor skulle
gälla om ASSI önskar lokalisera industri
till annan plats än där domänverket
i väsentlig utsträckning kan förse
bolaget med råvara.

Vi reservanter menar att ASSI bör så
långt möjligt ha samma frihet och möjlighet
som enskilda företag att utveckla
sin verksamhet. De statliga företagen
och bolagen kommer ändå alltid att i
högre grad än de enskilda få ta hänsyn
till samhällsintresset i stort.

Under senare år har det blivit allt
vanligare att skogsindustriföretag etablerat
företag utanför trämarknaden,
och det finns väl knappast motiv för
att icke ge det statliga bolaget samma
möjligheter. Att hindra ASSI härvidlag
genom tidsödande processer inför offentligheten,
som skulle bli fallet om
riksdagens medgivande måste inhämtas,
synes i hög grad opåkallat.

Herr talman! Jag vill till sist något
kommentera reservationen 5 av herr
Carl Esltilsson in. fl., som berör tvenne

motionspar, 1:290 och 11:362 samt
1:708 och 11:917, vilka motioner behandlats
i anslutning till propositionen
103. I motionerna presenteras två
skilda yrkanden, dels att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj :t måtte hemställa
om utredning med anlitande av
objektiv expertis om driftformens inverkan
på de vitt skilda ekonomiska resultaten
av domänverkets och skogsallmänningarnas
verksamhet i Norrbotten,
dels att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla om
skyndsam inventering av möjligheterna
att försälja domänverksskogar, främst
inom i motionerna berörda områden,
för att ökade sysselsättningsmöjligheter
skall kunna skapas, samt om skyndsamma
åtgärder i övrigt till förverkligande
av motionernas syfte.

De borgerliga reservanterna vill gå
motionärerna till mötes så till vida, att
man föreslår att motionerna måtte överlämnas
till skogspolitiska kommittén för
beaktande. Anledningen till att detta
yrkande icke vunnit stöd av utskottets
majoritet redovisas i utskottsutlåtandet
men i viss mån också — fastän kanske
oavsiktligt — i reservationen, där det
bl. a. heter: »I anledning härav vill utskottet
erinra om att dessa frågor tidigare
behandlats i en av länsstyrelsen
i Norrbottens län till Kungl. Maj :t ingiven
utredning med förslag till ett aktivare
skogsbruk i de fjällnära skogarna
och även i motioner till 1967 års riksdag
angående utnyttjande av skog ovan
den s. k. skogsodlingsgränsen. Länsstyrelsens
utredning har överlämnats till
skogsbruksutredningen medan nyssnämnda
motioner i överensstämmelse
med riksdagens beslut överlämnats till
skogspolitiska utredningen.»

Därmed borde rimligtvis årets motioner
kunna anses besvarade i den del
som berör driftfonderna.

I fråga om det andra motionsyrkandet
om skyndsam inventering av möjligheterna
och formerna för att försälja
statens skogar kan de socialdemo -

94 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

kratiska ledamöterna inte alls vara med.
Yrkandet, som kan betecknas som provokatoriskt,
är inte värt den uppmärksamhet
som en remiss till skogspolitiska
kommittén skulle innebära. Utskottet
deklarerar också i utlåtandet:
»I anledning av de i motionerna uttalade
förväntningarna om ökade sysselsättningsmöjligheter
vid en överföring
av kronoskog till annan ägare vill utskottet
vidare nämna att redovisade
uppgifter utvisar att domänverket jämfört
med andra skogsägare ligger på en
hög avverkningsnivå och även bedriver
ett intensivt återväxtarbete. Med anledning
av vad nu anförts har utskottet
kommit till den slutsatsen att den i motionerna
ifrågasatta överföringen varken
kan väntas resultera i förbättrat
ekonomiskt resultat i skogsdriften eller
åstadkomma ökad sysselsättning.»

Det torde vara ett känt förhållande,
i varje fall för motionärerna, att domänverkets
skogsbruk kännetecknas av
en helt annan kontinuitet än vad fallet
är med det privatägda skogsbruket eller
skogsallmänningarna — ett förhållande
av största betydelse för jämn sysselsättning
och relativ trygghet för dem
som arbetar i skogarna men också för
skogsindustrin. Vid sämre konjunkturer
avstår många privata helt från att
avverka, och även allmänningarna
minskar gärna sina utbud. Dessutom
ligger domänverket ett gott stycke före
i fråga om skogsvård, reproduktionsåtgärder
och dylikt, varför ett överförande
av statens skogar på nämnda kategorier
skulle motverka motionärernas
främsta syfte: att skapa ökad sysselsättning.
Det förhållandet att domänverket
under en femtonårsperiod överfört 125
miljoner från de sydliga skogsdistrikten
till de nordliga är ett bevis härpå.

Detta bevisar också en annan väsentlig
sak, nämligen värdet av att våra s. k.
höjdlägesskogar med svaga biologiska
och ekonomiska förutsättningar till
större delen ligger i statens eller domänverkets
hand. Staten förfogar över

domäner av varierande produktivitet,
där de svagare områdena temporärt kan
stödas av de starkare. Att dela ut den
lågproduktiva skogen för att slakta den
är kortsiktig politik, likaså att spekulera
i att om skogen ägdes av enskilda
skulle dessa, i glädjen över att äga,
arbeta till underpris utan anspråk på
lönsamhet. Sådant håller inte i längden.

Låt oss inte förvillas av några doktrinära,
liberala föreställningar till att
upprepa samma dumhet som man begick
i slutet på 1700-talet, då man försökte
realisera statens skogar. Ett betydande
skogsinnehav är av betydelse
för skogsnäringens utveckling, en regulator
för skogsindustrins råvaruförsörjning
och till förmån för det yrkesfolk
som arbetar i skogen. Mot denna
bakgrund har utskottet avstyrkt motionerna
i fråga.

Med det anförda yrkar jag, herr talman,
bifall till reservationerna 2, 3 och
4 av herr Mossberger m. fl. samt i övrigt
bifall till utskottets hemställan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag kan vara ense med
herr Lundmark om att vi allesammans
är intresserade av att domänverket och
ASSI får en effektivare drift och bättre
resultat av sin verksamhet än vad de
hittills kunnat uppvisa. Det är tyvärr
på det sättet, att domänverket har fått
och får uppbära kritik för att det inte
kunnat uppvisa samma goda resultat
som det privata skogsbruket. Nu tillbakavisar
herr Lundmark denna kritik
med att påpeka, att domänverkets
skogar är sämre belägna än bondeskogsbrukets.
Reservanterna framhåller också,
att domänverket har sociala uppgifter
som det övriga skogsbruket inte
har.

Jag vill inte i och för sig bestrida de
invändningarna. Men även om man tar
hänsyn till dessa omständigheter, torde
domänverket ändå inte kunna konkurrera
med vare sig bondeskogsbrukel

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

eller skogsallmänningarna. Vore man
strikt konsekvent skulle detta leda till
att man i varje fall inte bör medverka
till att överföra skog från enskild ägo
till statligt ägande. En sådan åtgärd
skulle med hänsyn till de resultat som
uppvisats innebära en samhällsekonomiskt
felaktig investering. Resultaten
framför allt från Norrbotten tyder på
att om man skall vidta några förändringar,
så borde dessa gå i motsatt riktning,
d. v. s. man borde överföra statsägd
skog till allmänningar — landstings-
eller kommunallmänningar. Det
är också beträffande sådana åtgärder
som det i de motioner, som herr Lundmark
omnämnde, begärs en utredning.

I år föreligger en del utredningar
som inte fanns när vi förra året skickade
ut de då föreliggande motionerna på
remiss. Man har gjort en speciell utredning,
som visar för domänverket
synnerligen nedslående resultat. Denna
utredning visar också att allmänningskogarna
är långt överlägsna i fråga om
driftens effektivitet. Dessa senare skogsbruk
har kunnat visa vinstresultat på
samma områden där domänverket tyvärr
visat ganska stora förluster.

När jag väckte den interpellation,
som kommer att besvaras senare i dag,
hade jag anledning att titta litet närmare
på det material som finns beträffande
domänverkets egendomar, framför
allt jordbruksegendomarna. Jag har
vid det studiet funnit en omständighet,
som jag vill nämna och som vi hittills
kanske inte tillräckligt har observerat.
Bemyndigandet för domänverket att
försälja sina gårdar har utsträckts och
kan nu gälla gårdar med 1 miljon
kronors taxeringsvärde mot tidigare
300 000 kronors taxeringsvärde. Jag har
vid min undersökning funnit att av de
700 å 800 gårdar som domänverket
äger, har inte mer än ett femtontal ett
taxeringsvärde på över 1 miljon kronor.
Följaktligen innebär ett bemyndigande
att domänverket på egen hand kan
sälja praktiskt taget alla gårdar det har.

Detta är naturligtvis en sak på gott och
ont. Bemyndigandet kan användas på
ett sådant sätt att det blir till gagn;
statsjordbruk kan t. ex. ställas till förfogande
för rationaliseringsändamål på
samma sätt som kan ske med privata
jordbruk. Men det kan också innebära
att man kan försälja jordbruk och investera
i skog i stället. Det är emellertid
felaktigt att göra så med hänsyn till
att skogen tycks ge dåligt resultat, när
den förvaltas av domänverket. Jag vill
inte berömma domänverkets jordbruksskötsel
heller. Man har emellertid utarrenderat
all jord och därigenom når
man ett något bättre resultat än om
man själv brukade den.

Det finns emellertid en annan synpunkt,
och det är att jordbruken är
värdebeständigare och ger bättre resultat
än om detta kapital i stället skulle
förvandlas till skogsfastigheter.

Jag vill här endast säga att det krävs
försiktighet när vi måhända ger domänverket
bemyndigande att sälja så pass
mycket. Frågan är rent av om inte ett
så långt gående bemyndigande som upp
till en miljon kronor naggar § 77 regeringsformen
något i kanten. Det heter
där att man skall kunna försälja mindre
egendomar, men här kan man nog
tänka sig att sälja egendomar som är
relativt stora.

Det förslag till samordning av ASSI
och domänverket, som har framlagts i
proposition 103, avser ju en förstärkning
av verksamheten inom de nämnda
företagen i syfte att göra dem effektiva.
Detta är vällovligt och i högsta grad
önskvärt framför allt om man betraktar
de hittills redovisade resultaten.
Som jag sade råder det heller inte inom
utskottet någon skiljaktig mening
i princip på denna punkt. Vi vill alla
försöka göra dessa företag mera konkurrenskraftiga
än vad de tydligen är
för närvarande.

Inom utskottet har vi krävt att den
effektiviseringsprocess som nu skall
göras skall ske i full och likvärdig kon -

96 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. in.

kurrens med den privata företagsamheten
på motsvarande områden.

Jag vill understryka vad utskottsmajoriteten
och reservanterna gemensamt
uttalat, nämligen att domänverket bör
vara skickat att nå lika goda resultat
som någon annan kategori skogsägare.
Vi har tillsammans uttalat denna mening,
och man måste se till att det målet
verkligen blir förverkligat. Därför
anser vi att den ställning, som domänverket
och ASSI nu skall få inte bör
uppnås genom att statsmakterna förser
dessa två företag med gynnsammare betingelser
än vad övriga företag på området
har. Är det så att domänverket
och ASSI erhåller speciella förmåner,
som andra företag inte har, så kan måhända
detta rent av bli ett incitament
till att effektiviteten minskar och man
får mindre intresse för rationaliseringar.

I propositionen sägs att driften i stort
sett skall följa företagsekonomiska principer.
Sådana principer innebär bl. a.
att man ser till att förräntningen på
det använda kapitalet blir så god som
möjligt. Man bör i varje fall kunna kräva
en förräntning med 5,75 procent,
d. v. s. den statliga normalräntan. Om
man försöker granska domänverkets
siffror så finner man att de utvisar en
väsentligt lägre förräntning, kanske inte
ens hälften av den nyss nämnda. Om
man genom rationalisering kan höja
förräntningen på kapitalet så pass mycket
så är det bara tacknämligt, och det
är angeläget att man försöker åstadkomma
detta.

Tidigare har det varit så att Kungl.
Maj :t har fastställt driftstat för domänverket.
Nu skall Kungl. Maj:t begränsa
sig till att uppställa, som det heter, ett
avkastningskrav för verket. Men det
sägs ingenting om hur detta avkastningskrav
skall utformas och efter vilka
principer det skall fastställas. Utskottsmajoriteten
menar att det är rimligt
att avkastningskravet så nära som
möjligt bör anpassas till det marknads -

värde som förmögenheten representerar.
Det gör man ju i allmänhet i företag.
I varje fall bör det kapital som nyinvesteras
och som återinvesteras bära
vad man kallar för fulla förräntningskrav.
Det är som jag sade i varje fall
statens normallåneränta som man i detta
sammanhang bör kräva. Vill man kan
man säga att därutöver bör egentligen
avkastningskravet också innebära krav
på en kompensation för den inkomstskatt
och förmögenhetsskatt som undandras
statsverket därigenom att domänverket
ju inte betalar skatt. Det bör
rimligen också räknas in i ett avkastningskrav.
Detta bör som jag sade fastställas
efter vad man kallar företagsekonomiska
principer.

Utskottet menar att statens innehav
av skogsmark i princip inte bör ökas
och det finner jag riktigt. Anledningen
är att den låga förräntning som man nu
kan uppvisa inte talar för att skogsinnehavet
ökas. Den nu föreslagna dispositionsfonden
och rätten att använda
den kan emellertid utnyttjas i det syftet
och kommer väl även att användas
på det sättet. Den dag man får full förräntning
för skogen kan detta ses i en
annan dager än nu när lönsamheten i
skogsbruket är så pass dålig.

Vad beträffar köp för arrondering är
det alldeles självklart att domänverket
bör ha samma möjligheter som andra
skogsägare att kunna förbättra sitt innehav
i arronderingssyfte. Vi menar
också att ASSI och domänverket bör ha
samma möjlighet att skaffa sig erforderlig
kredit som andra företag har.
Den nya ordning som man nu här föreslår
kommer, förmodar jag, att utvidga
möjligheterna till kapitalförsörjning.
Det är riktigt och även nödvändigt. Men
som jag nämnde bör dessa företag icke
subventioneras genom en lägre ränta
eller genom att man kräver en lägre
räntesats när man fastställer avkastningskravet
än när det gäller företagsamheten
i övrigt.

Jag vill bara nämna ett exempel: När

Torsdagen den 30 maj 1968 fm.

Nr 30

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. ni.

det gäller att lämna lån från lantbruksnämnderna
till jordbruken uppställer
man ju i en kalkyl ett avkastningskrav
som innebär åtminstone 5 procents
ränta på det insatta kapitalet. Det sistnämnda
är betydligt högre än taxeringsvärdet,
när det gäller domänverket.
Här bör man vara konsekvent, så
att det inte får vara någon skillnad
mellan de krav man ställer när staten
är företagare och när privata är det.
Därför bör, som jag sade, marknadsmässig
ränta krävas på det disponerade
kapitalet.

Reservanterna har skrivit att om
man skulle följa riktlinjerna enligt utskottsutlåtandet
skulle ASSI få bära en
räntesats som kunde bli 1 å 2 procent
högre än den nu är. Menar reservanterna
då att det är nödvändigt att domänverket
och ASSI får beräkna en ränta
som är lägre än vad som krävs av andra
företag för att de statliga företagen
över huvud taget skall klara sig i konkurrensen?
Man kan inte tolka det på
annat sätt, när det framhålles som ett
beklagande.

Den ursprungliga avsikten med statens
skogindustrier var ju att förädla
domänverkets skogsprodukter, och det
är i och för sig riktigt. Det råder ingen
tvekan om att detta även i fortsättningen
bör vara ASSI:s uppgift. Jag tror att
man därigenom kan få en ganska varierande
sysselsättning. Skall man starta
annan produktion än den som har trä
som råvara bör detta, enligt vår åsikt,
anmälas för riksdagen, som bör kunna
följa utvecklingen inom de här företagen,
både när det gäller att fastställa
avkastningskravet och beträffande förvaltningen.
En alldeles fri etableringsrätt
på detta område kan måhända leda
till dyra försöksobjekt, därför att det
inte behöver tas så stor hänsyn till förlustriskerna
då staten står som garant.

Utskottsmajoriteten har därför framhållit
att den anser att om sådan produktion
skall sättas i gång bör anmälan
ske till riksdagen, som bör ha möj4
— Andra kammarens protokoll 1968. Nr

ligheter att bedöma denna verksamhet.
Den statliga företagsamheten har vi ju
alla lika stor del i och lika stort ansvar
för, och därför är det väl också
rimligt att vi när det gäller den företagsamheten
ställer kraven åtminstone
lika högt som vi gärna vill göra beträffande
privat företagsamhet.

Herr talman! Med det sagda ber jag
få yrka bifall till reservationen 5. I övrigt
ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! I fråga om riksdagens
styrning av domänverkets och ASSI:s
verksamhet vill jag säga jordbruksutskottets
värderade ordförande, att vi
väl alla är medvetna om att riksdagen
är ett ganska obekvämt instrument när
det gäller att göra affärer. Den saken
torde vara självklar.

Beträffande räntan kan man naturligtvis
resonera på många olika sätt,
men nog är det opåkallat att kräva att
domänverket skall påföras en extra hög
ränta för sin kredit. De krediter det
här är fråga om anses väl ändå tämligen
riskfria, och kan intressera andra
långivare än riksgäldskontoret.

Jag vill med tanke på tidpunkten
bara ta upp ytterligare en sak, nämligen
den norrbottensutredning som behandlade
bl. a. frågan om lönsamhet
för domänverket å ena sidan och
allmänningarna å den andra. Jag har
ingen deciderad mening om utredningens
värde men vill påpeka att det, när
det gäller en odling som skogsbruket
med en omloppstid på 80—140 år, är
nästan omöjligt att avgöra vad som är
mer eller mindre lönsamt. Detta beror
självfallet i hög grad på ambitionsgraden
i reproduktionsarbetet. Inriktar
man sig på det längre perspektivet i
skogsbruket och räknar med den långa
omloppstiden kostar det mindre, men
då finns det också lägre värden ute i
markerna. Virkesuttaget kan dock vara
detsamma under lång tid.

Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Domänverket har väl i fråga om
skogsvärden främst kritiserats för att
ambitionsgraden är alldeles för hög beträffande
reproduktionsarbetet på sämre
skogsmarker.

Sedan är det litet inkonsekvent att
påstå att sockenallmänningar skulle vara
skickade att sköta skogar men inte
riksallmänningen, d. v. s. domänverket.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Lundmark om att riksdagen är ett obekvämt
organ, framför allt vid denna
tiden på sessionen. Det är vi väl alla
överens om. Och riksdagen är alldeles
särskilt olämplig att driva en rörelse;
det ger jag herr Lundmark fullständigt
rätt i.

Beträffande räntan har vi endast begärt
att domänverket och statlig företagsamhet
över huvud taget skall kunna
förränta sitt kapital i åtminstone samma
utsträckning som den privata företagsamheten
gör. ASSI och domänverket
bör i den mån de behöver låna upp
pengar betala samma låneränta som
andra företag gör, och man bör av dem

kräva samma ränteavkastning på kapitalet
som vad som fordras i andra fall.
Vi har inte begärt annat än att förhållandena
därvidlag skall vara desamma
som i övrigt.

Vad sedan beträffar allmänningarna
föreligger det ju en utredning. Om de
siffror som där redovisas är riktiga kan
jag inte svara för. Enligt denna utredning
skulle domänverket emellertid i
Norrbotten ha 2 miljoner hektar skog,
som gett en förlust på 6 miljoner kronor,
under det att allmänningsskogarna
omfattar 210 000 hektar som gett en
vinst på 2 miljoner kronor. Detta är ju
för domänverket förkrossande siffror.

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta den
fortsatta behandlingen av förevarande
utlåtande samt behandlingen av övriga
på föredragningslistan upptagna ärenden
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.02.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 30 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av
herr förste vice talmannen.

§ 1

Effektivisering och samordning av statens
skogsföretag, m. m. (forts.), tillika
svar på interpellationer ang. avyttring
och utarrenderingen av kronan tillhöriga
egendomar

Herr förste vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jord -

bruksutskottets utlåtande nr 32, i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
angående effektivisering och samordning
av statens skogsföretag, m. m.,
jämte motioner, nu komme att fortsättas.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet Holmqvist, hade tillkännagivit,
att han hade för avsikt att
i samband med behandlingen av detta
ärende besvara interpellationer av herr
Larsson i Umeå (fp) angående avyttring
av viss kronan tillhörig skogsmark och

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. (forts.), tillika svar

på interpellationer ang. avyttring och utarrenderingen av kronan tillhöriga egen domar -

herr Hansson i Skegrie (ep) angående
utarrenderingen av kronan tillhöriga
egendomar.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Jag har beretts tillfälle
att under denna punkt besvara två interpellationer.

Herr Larsson i Umeå har frågat dels
om jag vill lämna en redogörelse för i
vilken utsträckning domänverket beslutat
hänföra skogsmark till s. k. 0-områden,
dels om jag vill medverka till att
sådana områden, som domänverket ej
anser lönsamma, förs över till andra
ägare och då i första hand till kommuner
och enskilda som skulle vara villiga
att bedriva skogsbruk på berörda
områden.

Domänverket drog i början av 1950-talet upp den s. k. skogsodlingsgränsen.
Ovanför denna gräns har sedan
dess i huvudsak inte bedrivits något
skogsbruk. Någon skogsmark har därefter
inte tagits ur produktionen och
enligt nuvarande planer skall någon
ytterligare mark inte tas undan från
uthålligt skogsbruk.

I proposition nr 103 till årets riksdag
om effektivisering och samordning av
statens skogsföretag föreslås bl. a. ändrade
grunder för domänverkets förvaltning
av statens skogar. Utan att kravet
på ett uthålligt skogsbruk överges skall
områden, där virkesinkomsterna inte
täcker avverknings- och reproduktionskostnader,
tillfälligt kunna läggas utanför
avverkningsprogrammet. De marker,
som här kan komma i fråga, har i allmänhet
dåliga avsättningslägen och låg
produktion. Ett rationellt skogsbruk inom
dessa områden måste arbeta med
stora enheter och hög mekaniseringsgrad.
Det är därför osannolikt att en -

skilda eller kommuner skulle ha bättre
förutsättningar än domänverket att bedriva
ett lönsamt skogsbruk på dessa
marker och samtidigt uppfylla kravet
på ett uthålligt skogsbruk. I sammanhanget
bör framhållas att domänverket
aktivt deltar i arbetet med att förbättra
den skogliga arronderingen.

Jag vill också erinra om att domänverket
ställer ett stort antal arbetsobjekt
inom Norrlands inland, lämpliga
som beredskapsarbete, till arbetsmarknadsmyndigheternas
förfogande.
Enligt domänverket kan antalet ökas
ytterligare.

Mot bakgrunden av det anförda finns
det enligt min mening inte någon anledning
att föra över kronoskog till enskilda
eller kommuner.

Herr Hansson i Skegrie har frågat
dels om jag vill medverka till att domänstyrelsen
vid fastställandet av nya
arrendevillkor bättre beaktar arrendeuppskattningsnämndernas
förslag, så
att förordningens avsikt med uppskattningsnämnden
blir en realitet, dels om
jag vill medverka till att hembud rörande
nytt arrende lämnas senast sex
månader före arrendetidens utgång.

Enligt gällande grunder för förvaltningen
av statens jordbruksegendomar
skall domänstyrelsen med stöd av arrendeuppskattningsnämndens
förslag
jämte övriga tillgängliga upplysningar
fastställa de villkor under vilka utarrenderingen
bör ske. Nämndens förslag
är alltså inte ensamt avgörande
vid bedömningen av ett skäligt arrende.
Finner styrelsen att föreslagna avgälder
avviker från den allmänna arrendenivån
för jämförbara jordbruk
bör styrelsen självfallet kunna fastställa
en annan avgäld än den nämnden
föreslagit.

Såsom framhållits i proposition nr
103 till årets riksdag om effektivisering
och samordning av statens skogsföretag
bör de företagsekonomiska princi -

100 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. (forts.), tillika svar

på interpellationer ang. avyttring och utarrenderingen av kronan tillhöriga egen domar -

perna vara vägledande, även när fastighetsinnehavet
under domänverkets
förvaltning disponeras för annat ändamål
än skogsbruk.

För närvarande saknas särskilda regler
för hur lång tid före arrendetidens
utgång ett erbjudande om fortsatt arrende
skall lämnas. Särskilda omständigheter
har gjort att denna tid i några
aktuella fall blivit relativt kort. Enligt
vad jag inhämtat avser domänverket
emellertid — liksom tidigare i allmänhet
har skett — att överlämna hembuden
minst sex månader före arrendetidens
utgång.

Vidare anförde:

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Jag ber att få tacka
jordbruksministern för att han besvarat
min interpellation.

På den första frågan i interpellationen
— den gäller i vilken utsträckning
domänverket beslutat hänföra skogsmark
till s. k. 0-områden —- lämnar
jordbruksministern inget klargörande
svar utan hänvisar till den på 1950-talet uppdragna skogsodlingsgränsen
och för i övrigt ett resonemang om de
områden som tillfälligtvis skall läggas
utanför avverkningsprogrammet. Därför
kan besked på frågan om i vilken
utsträckning domänverket beslutat hänföra
skogsmark till s. k. 0-områden inte
utläsas av svaret. Min avsikt med frågan
var att få en bild av omfattningen
av de arealer som domänverket anser
olönsamma, men jag kan inte av svaret
få en klar uppfattning om domänverkets
inställning. Men vi vet att storleken
av dessa områden är avsevärd och
att arealerna har ökat de senaste åren,
vilket orsakat en minskning av antalet
arbetstillfällen i de områden som drabbats
av verkets bedömning om lönsamhet.

I de skogsområden som helt behärskas
av domänverket och som tagits ur
produktionen har arbetstillfällena upphört
genom denna åtgärd, vilket följaktligen
medfört allvarliga skadeverkningar
när det gäller sysselsättningen.

Beskedet att de områden där virkesinkomsterna
ej täcker avverknings- och
reproduktionskostnader tillfälligt skall
läggas utanför avverkningsprogrammet
är förståeligt ur verkets synpunkt, eftersom
verket har att svara för den
ekonomiska avkastningen. Men det betyder
samtidigt att denna mark —- som
dock representerar ekonomiska värden
— står helt outnyttjad och är helt beroende
av domänverkets lönsamhetskalkyler.
De ekonomiska verkningarna av
nedläggningen av skogsbruket drabbar
för övrigt även andra kategorier skogsägare,
som får ökade kostnader beroende
på ett minskat underlag för gemensamma
transporter — kanske framför
allt i flottlederna. Men även för övriga
transportsätt har på grund av en minskad
virkesmängd uppstått ökade kostnader.
De ekonomiska verkningarna är
därför ej endast hänförliga till domänverkets
skogsbruk utan drabbar även
andra ägarkategorier. Inlandssågverkens
situation kan också bli besvärande
genom att råvarutillgången minskar.

På min andra fråga, om statsrådet
skulle vilja medverka till att de områden
som domänverket ej anser lönsamma
kunde överföras till enskilda
ägare eller allmänningar, lämnar statsrådet
ett mer klargörande svar än på
den första frågan om arealer. Om områdena
ej är lönsamma för domänverket
anser statsrådet att de ej heller
bör kunna bli lönsamma för någon annan
innehavare samt att dessa ej skulle
ha förutsättningar att tillmötesgå kravet
på ett uthålligt skogsbruk i de områden
det här är fråga om. Erfarenheterna
av allmänningsskogarna och de
enskilda skogsägarnas markinnehav är

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 101

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. (forts.), tillika svar

på interpellationer ang. avyttring och utarrenderingen av kronan tillhöriga egen domar -

dock att områdena skötts och förvaltats
på ett fullt tillfredsställande sätt. Det
finns väl knappast något som talar för
att förhållandena skulle bli annorlunda
om dessa ägare övertog ytterligare arealer.
Dessa grupper skogsägare har ej
haft intresse av att få ut tillfälliga vinster
från skogen utan har i stället velat
få en jämn avkastning och trygghet
när det gäller sysselsättningen.

Enskilda skogsägare och allmänningar
har ett sämre läge än domänverket
vid beskattningen. För allmänningarna
gäller en 15-procentig statsskatt, som
domänverket helt slipper. För enskilda
skogsägare varierar skatten, beroende
på inkomsternas storlek. Den kommunala
beskattningen är dock lika för alla
ägarkategorier. Även om skattebelastningen
är ogynnsammare för exempelvis
allmänningarna visar dock denna
företagsform i regel goda resultat, trots
att det geografiska läget av deras skogsarealer
ej varit det bästa. Den utredning
som verkställts i Norrbotten talar här
sitt tydliga språk.

Statsrådet anser att en absolut förutsättning
för lönsamt skogsbruk skall
vara att man arbetar med stora enheter
och hög mekaniseringsgrad. Jag anser
att dessa synpunkter är värda allt beaktande,
men det är fel att enbart ta
detta som kriterium. Följden skulle då
bli att lönsamhet endast skulle uppstå
för de stora innehavarna av skogsmark
såsom domänverket, bolagen eller de
allra största allmänningarna. Det har
visat sig att även det mindre skogsbruket
kan hävda sig gott, och kombinationen
jord- och skogsbruk är många gånger
en riktig lösning, som ger utövarna
en fullt tillfredsställande sysselsättning
och inkomst. För Norrlands inland är
denna kombination troligen den bästa
och den som många gånger ger den
största avkastningen. Det är inget som
hindrar att inte landvinningarna inom
tekniken utnyttjas även här.

Statsrådet påpekar att domänverket
ställt stora arbetsobjekt till AMS’ förfogande
för beredskapsarbeten, men
uppoffringen i det fallet från domänverkets
sida är väl ringa, då AMS utför
gratisarbeten för verkets räkning. Även
andra skogsägare skulle ta emot sådana
arbeten med tacksamhet. Jag tycker att
AMS’ insatser är värdefulla i det läge
där vi befinner oss med den stora arbetslöshet
som förekommer i skogsbruket
och för de där verksamma människorna.

Jag kan ej dela statsrådets negativa
inställning till överförande av domänverkets
icke lönsamma skogsmarker till
enskilda eller allmänningar, utan jag
anser att frågan skyndsammast borde
utredas och att, om förutsättningar föreligger
för bättre utnyttjande av skogsmarken
av andra än domänverket, denna
mark genom skäliga avtal bör överföras
till andra ägarkategorier.

Herr talman! Det utlåtande från jordbruksutskottet
som vi nu behandlar rör
frågor av samma art som i interpellationen.
I reservationen 5 har samma
tankegångar lagts fram som de jag framfört.
Jag ber därför att få yrka bifall
till reservationen 5 vid jordbruksutskottets
utlåtande nr 32.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber också att få
tacka herr statsrådet för svaret. Vad
jag främst vände mig mot var den nonchalans,
som jag anser att domänstyrelsen
visat gentemot arrendeuppskattningsnämnderna
när den utan att höra
dessa eller remittera sitt förslag till
dem höjde deras förslag till arrenden
med inte mindre än 30 procent. Det är
en så avsevärd höjning att den borde
ha föregåtts av kontakt med uppskattningsnämnderna.
Åtminstone borde förslaget
ha remitterats till dem innan styrelsen
själv avgjorde saken. Vid arren -

102 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. (forts.), tillika svar

på interpellationer ang. avyttring och utarrenderingen av kronan tillhöriga egen domar -

desättningarna spelar många individuella
förhållanden in, och det är därför
inte möjligt att åstadkomma en generell
uppräkning med utgång från Stockholms
horisont.

Jag vill inte förneka att domänstyrelsen
har full rätt att höja arrendena
såsom den har gjort, men jag betecknar
det som ett missbruk av denna rätt när
den på detta sätt förbigår de organ,
som skall vara rådgivande i sådana
fall. Innan man gör så stora avsteg från
regeln borde man remittera sitt förslag
till nämnderna för nytt hörande eller
överlägga med dem. Det är bara en på
ort och ställe gjord uppskattning som
ger möjlighet att bedöma de verkligt
skäliga arrendevillkoren. Detta är arrendeuppskattningsnämndernas
uppgift.
De är officiella organ och bör därför
inte ses över axeln, såsom man har
gjort i detta fall.

Många kronoarrendatorer har gjort
betydande investeringar på statens gårdar
i byggnader och markförbättringar.
Dessa har de själva fått betala, och domänverket
ersätter dem inte. Det är
självklart att sådana omständigheter
spelar in vid arrendesättningen. Det lär
— som jag sade — inte vara möjligt att
från Stockholms horisont generellt bedöma
förhållandena i det enskilda fallet.

.lag kan ansluta mig till vad statsrådet
sade i interpellationssvaret om att
man naturligtvis bör räkna med företagsekonomisk
lönsamhet för de tillgångar
som inte är skog, d. v. s. för jordarna.
Detta skall vara en vägledande
princip. Jag förmodar att domänverket
har lättare att ställa detta krav på en
arrendator än på sig självt, när det utövar
driften på sina skogsdomäner. Jag
hoppas emellertid att det också i detta
fall fordrar lönsamhet efter företagsekonomiska
principer.

Min andra fråga gällde varför man
meddelat de nya arrendevillkoren så

sent. Jag hälsar med tillfredsställelse
att svaret — som jag tolkar det —• lovar
bot och bättring på den punkten. Det
är riktigt att den förordning, efter vilken
utarrenderingen av kronogårdarna
äger rum, icke innehåller bestämmelser
om hur långt före arrendetidens utgång
ett nytt arrendekontrakt skall lämnas.
Trots detta borde enligt min mening
domänverket följa den gängse regeln
att lämna besked till arrendatorerna
i varje fall i så god tid, att dessa har
möjlighet att söka nytt arrende, om de
inte är nöjda med villkoren. Som nämnt
tolkar jag emellertid svaret på denna
punkt så, att det som inträffat är en
engångsföreteelse, som kommer att följas
av bättre förhållanden framöver.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill betona vad jag
sade i mitt svar, att dessa skogsodlingsgränser
ju inte har ändrats, utan att de
ligger där de har legat.

För att inte något missförstånd skall
uppstå vilt jag hålla med om att 0-områdena
självfallet är beroende av skogens
värde i varje ögonblick. Vid ett
lågt utbyte av avverkningen kommer
detta värde att förändras. Vi kan nog
vara överens om att det särskilt under
de senaste åren uppstått betydande svårigheter
att behålla den goda ekonomin
på skogar som tidigare varit räntabla.

Däremot anser jag det vara fullständigt
orealistiskt att räkna med att man
skulle kunna få god avkastning genom
att överlåta de sämsta områdena. Jag
kan möjligen medge, att om man skulle
ta ut de bästa bitarna, och kanske även
om man nöjde sig med de medelgoda
och valde en annan skogspolitisk handelslinje
än den domänverket följer,
man då skulle kunna nå ett något bättre
resultat.

Jag har inte anledning att nedvärdera
betydelsen av det kombinerade

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 103

av statens skogsföretag, m. m. (forts.), tillika svar
och utarrenderingen av kronan tillhöriga egen -

Effektivisering och samordning

på interpellationer ang. avyttring

domar

jordbruket och skogsbruket. Vi arbetar
ju för att även — och i synnerhet i
Norrland — komplettera jordbruken
med ökat skogsinnehav. Jag kan i de
koncentrerade rationaliseringsåtgärderna
visa många exempel på att detta är
en handlingslinje. Men vi är övertygade
om att vi där, trots de åtgärder
som har vidtagits, i många fall ändå
inte har kunnat tillskapa tillräckligt
gediget underlag för en god försörjning,
med de ökade anspråk som i dag
kan ställas på tillgång till maskiner
etc., för att man skall kunna driva
skogsbruket så rationellt som möjligt.
Det ligger ju inte så till att man nu
slåss om pinnarna uppe i de norrländska
skogarna som man gjorde tidigare.
Jag har fått höra domänverket klandras
för att verket inte har velat köpa
fastigheter som hembjudits. Tar man
kontakt med lantbruksnämnderna —
detta gäller i Norrbotten och jag tror
också i Västerbotten — kan man finna
att det är god tillgång på skog som
ägarna gärna skulle överflytta i domänverkets
ägo men som verket förklarar
sig inte ha intresse av att öka sitt innehav
av skog med.

Det förhåller sig alltså inte så som
resonemanget här möjligen kan ge sken
av. Vi befinner oss tyvärr i den situationen
i dag att skogen inte längre är så
eftertraktad inom dessa områden som
den varit tidigare. .lag tror att det vore
alldeles fel att i dagens situation göra
gällande att det skulle finnas förutsättningar
att åstadkomma en så radikalt
annorlunda förvaltning av dessa objekt
genom att överföra dem till någon annan.

.lag skulle sedan till herr Hansson i
Skegrie vilja säga att jag inte riktigt
känner igen honom när han nu talar
om arrendatorernas förhållanden, eftersom
han förut hade mycket höga anspråk
på domänverket och ville att domänverket
skulle betala högre räntor

etc. Nu klandrar han domänverket, låt
vara i ganska milda ordalag — han upptäckte
kanske själv hur föga detta rimmade
med hans tidigare kraftiga uttalanden
här i dag. Bakom hans rätt
hovsamma krav kunde man ändå ana
ett visst missnöje med att domänverket
har höjt sina anspråk, särskilt i södra
Sverige. Jag vill gärna säga att jag
tycker att domänverket där har haft
ett ganska gott underlag för detta, och
jag tar det inte så särskilt allvarligt att
man där har gått ifrån den uppskattning
av skogen som de mera lokalt
bundna har gjort. När domänverket under
1966 och 1967 har genomfört en
inventering av samtliga kronoegendomar
och genomfört en beräkning av arrendevärdena
enligt en enhetlig metodik
och sedan gjort jämförelser mellan
olika delar av landet har det nämligen
visat sig, att överensstämmelsen är
ganska tillfredsställande även i de mellersta
delarna av landet mellan de beräknade
arrendevärdena och de faktiska
värdena, d. v. s. de värden som
gäller på marknaden i övrigt.

När man kommer till Kristianstads
och Malmöhus län finner man att det
där varit mindre tillfredsställande. Om
man tar arrendeavgälden och jämför
den med taxeringsvärdet kan det konstateras
att man i det södra området
nått en förräntning på 4,33 procent. I
de östra och västliga delarna av Mellansverige
ligger däremot förräntningen
på 6,12 och 6,13 procent.

Man har emellertid inte för Skåne
vågat gå så långt, även om man härvidlag
gått längre än arrendeuppskattningsnämnderna
gjort. Man har stannat
vid att begära en förräntning, som ligger
något över 5 procent och därigenom
åstadkommit en viss utjämning.
Det är enligt min mening ganska nödvändigt
att domänverket gör sådana
jämförelser mellan olika områden och
att man inte utan vidare godtar det som

104 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. (forts.), tillika svar

på interpellationer ang. avyttring och utarrenderingen av kronan tillhöriga egen domar -

framkommer genom den mera lokalt
bundna värderingen.

Det skulle kanske inte finnas så mycket
mera att säga om dessa saker, men
det framgår att de vidtagna åtgärderna
varit berättigade. Däremot kan jag gärna
hålla med herr Hansson i Skegrie
om att det naturligtvis inte är tillfredsställande
att det dröjt ända till tre månader
före arrendets utgång innan arrendatorn
har fått besked. I det 20-tal
fall, i vilka man riktat anmärkning mot
den sena tiden, har det rört sig om tre
månader. Jag säger utan vidare att denna
tid är för kort, och denna uppfattning
har tydligen även domänverket.
Därför har man också i något fall där
framställning har gjorts förlängt gällande
arrende under ytterligare ett år för
att undvika att arrendatorn kommer i
en alltför besvärlig situation.

Vi är emellertid överens om att det
inte varit tillfredsställande. Domänverket
siktar ju också till att framöver regelmässigt
kunna ge arrendatorn längre
tid att fundera.

Herr LARSSON i Umeå (fp) kort genmäle: Herr

talman! Jag håller med statsrådet
om att det inte har så stor betydelse
om det är enskilda eller domänverket
som säljer skogen. Jag tror inte
att den ene tjänar mer än den andre.
Frågan ligger inte till på det sättet.
Möjligen kan man tänka sig att domänverket
kunde ha högre administrationskostnader,
men dessa lär inte kunna
ge ett så stort utslag.

När det gäller frågan om huruvida
man får mest betalt för växande eller
avverkad skog kan nog sägas att möjligheterna
är tämligen enahanda. I detta
fall har jag nog samma uppfattning
som statsrådet. Närmast gäller det nu
de människor vilka bor i dessa trakter
och som inte är direkt arbetslösa men
dock undersysselsatta. Om dessa finge

sina arealer utökade, skulle de kunna
få en bättre lönsamhet; de skulle till
och med kunna få lönsamhet på skogsmark
som i stordrift inte är ekonomiskt
lönande.

Jag tror alltså att man på denna väg
skulle kunna tillvarata en hel del överskottsarbetskraft.
Denna fråga är så
pass betydelsefull för de människor som
bor där uppe att man borde företa en
undersökning och verkligen penetrera
problemet för att få fram om det kan
bli större lönsamhet. Jag vill inte skriva
under på om man utan vidare skall
överföra mark, men som jag tidigare
framhållit bör man göra en undersökning,
ty det finns skäl som talar för
att det i vissa fall skulle vara lönande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har ingalunda motsagt
mig själv, herr statsråd. Jag har
inte gjort någon bedömning av arrendesummornas
storlek; jag har bara vänt
mig mot den nonchalanta hållning som
domänstyrelsen har intagit. Det går inte
att jämföra arrendesummorna på privata
egendomar och kronoegendomar.
De varierar avsevärt för de privata arrendena,
beroende på om det är sidoarrende
eller självständigt arrende.

Även jag har granskat den beräkning
som statsrådet åberopade. Därvid har
jag funnit att den jämförelse som domänverket
gör mellan olika områden i
söder, norr och öster säger väldigt litet.
Taxeringsvärdena på gårdarna varierar
nämligen mycket mellan ex. södra och
östra distrikten. Såvitt jag kunnat finna
är t. ex. taxeringsvärdena i östra
området betydligt lägre än i södra.
Detta betyder att en höjning av arrendena
i östra området i procent räknat
blir högre än en höjning av arrendena
i södra området. Den beräkning som
domänverket har gjort är därför ganska
missvisande.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 105

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m. (forts.), tillika svar

på interpellationer ang. avyttring och utarrenderingen av kronan tillhöriga egen domar -

Arrendeuppskattningsnämnderna har
de bästa förutsättningarna att kunna
sätta arrendena. De är tillsatta härför
och har möjlighet att på ort och ställe
göra riktiga avvägningar med hänsyn
till de investeringar som arrendatorn
många gånger tvingas göra och som
måste räknas in i ett kommande arrende.
Sådant kan inte göras från domänverket.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag kan naturligtvis,
herr Hansson i Skegrie, fundera länge
över vad det kan bero på att förhållandena
skiftar så starkt i Skåne och
Mellansverige. Jag kan t. ex. säga att
människorna nere i Skåne är ovanligt
snälla. När de sätter arrendena kanske
de är försiktiga och återhållsamma, på
andra håll är människorna kanske mer
djärva och tilltagsna. Herr Hansson i
Skegrie har den förklaringen att taxeringsvärdena
är höga i Skåne, men det
beror väl i sin tur på att marken där i
allmänhet har bra avkastningsförmåga.
De som sitter i taxeringsnämnderna i
Skåne är väl inte så underligt beskaffade
att de tänker tvärtom mot dem som
sitter i andra taxeringsnämnder. Det
finns naturligtvis en viss korrespondens
mellan vad jorden kan ge och det värde
man fastställer. Jag är därför inte så
nöjd med den förklaring som herr
Hansson i Skegrie gav.

Vid de fastighetsköp som förekommer
i Skåne — och de är ganska många —
kan vi konstatera att priserna där som
på andra håll ligger skyhögt över taxeringsvärdena;
det är ungefär samma
relation mellan köpesumman och taxeringsvärdet
i Skåne som på andra håll
i landet.

Det är förståeligt om herr Hansson i
Skegrie vill ge till känna ett missnöje
som arrendatorerna i Skåne kan hysa
men det passar illa att göra det i detta

sammanhang när vi resonerar om domänverkets
möjligheter att få verksamheten
ekonomiskt riktigt avvägd. Vi bör
i stället se till att domänverket får
skälig ersättning för upplåtelsen av sin
mark.

Ordet lämnades därefter, i enlighet
med förut gjord anteckning; till

Herr BRANDT (s), som yttrade:

Herr talman! Jag förstår att många
nu tycker att det har kommit in en
katt bland hermelinerna; vad har
Brandt i en jordbruksdebatt att göra!
Jag försöker heller inte leka partiledare,
ty då skulle jag naturligtvis ha
stått först på talarlistan. Nej, det är så
att jag vill ta till orda i en sak som är
angelägen för oss i Örebro län. Alla
ledamöter därifrån har motionerat om
en detalj i propositionen. I propositionen
tas frågan om den regionala organisationen
upp, och det föreslås att antalet
överjägmästardistrikt skall minskas
från 11 till 8, d. v. s. med 3. Denna
minskning kommer bl. a. att gå ut över
bergslagsdistriktet, vars nuvarande kontor
ligger i Örebro, där överjägmästaren
följaktligen är placerad.

Detta distrikt omfattar nu större delen
av Örebro och Västmanlands län
samt delar av Södermanlands, Kopparbergs
och Gävleborgs län. Avsikten är
nu att det distriktet skall delas upp på
faludistriktet, ett östra distrikt och ett
västra distrikt, alla med 9 revir. Örebrokontoret
kommer alltså att dras in,
och i stället blir det ett kontor i Falun
och ett i Vänersborg.

Jag som själv har växt upp inom
skogsindustrin och som under hela min
ungdomstid hade min verksamhet inom
denna är helt med på propositionens
förslag i stort och är även på det klara
med att det aktuellt läget på det skogliga
området kräver en rationellare
skogsvård och mekaniserad virkeshan -

4* — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 30

106 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

tering som skapar rationellast möjliga
drift. Jag är även på det klara med att
förvaltningsenheterna bör överses. Men
man kan ju diskutera, huruvida den
regionala indelning som föreslås i propositionen
ger den ur företagsekonomiska
synpunkten bästa effekten. Kritiska
remissinstanser anser att så inte
blir fallet om bergslagsdistriktet uppdelas
enligt förslaget. Detta gäller bl. a.
överjägmästaren i bergslagsdistriktet,
länsstyrelsen och skogsvårdsstyrelsen i
Örebro län men även TCO och domänverkets
tjänstemannaförening, för att
nu nämna några remissinstanser som
bar denna uppfattning.

Överjägmästaren framhåller bl. a., att
Örebro visar ur företagsekonomisk synpunkt
och även med tanke på en eventuell
utveckling mot stordistrikt de i
särklass bästa testvärdena som distriktskontorsort.
Minst lämpliga är enligt
hans mening Falun och Vänersborg
som stationeringsorter. Falun ligger,
framhåller han, inom ett område där
kronoparksinnehavet på längre sikt bör
försvinna. Det blir också företagsekonomiskt
en mycket dyr sak. Avståndet
till närmaste kronoparker, revircentra
och andra kontaktpunkter är exceptionellt
stort. Ingen annan föreslagen eller
tänkbar distriktsstad kan uppvisa så
stora avstånd. Detta är naturligt när
Falun är beläget ganska centralt i vad
överjägmästaren kallar en »domänöken».
Distriktet skulle komma att fungera
som ett nordligt och ett sydligt distrikt
med föga problem- och intressegemenskap.
Allt detta enligt överjägmästarens
uppfattning.

Såvitt jag förstår har utredningen
med sitt förslag velat ta viss hänsyn
till de tids- och kostnadskrävande resorna
inom distrikten, dels till överjägmästarnas
möjligheter till inspektion,
samråd och rådgivning, dels till deras
ökade arbetsuppgifter.

Denna uppfattning har också lett till
att man anser att antalet revir i hela
landet totalt bör vara lika stort som

för närvarande. Utredningen kom härigenom
fram till att det bör vara 8 å 9
revir i varje distrikt. Det förefaller alltså
som om man endast genom en enkel
division har bestämt antalet distrikt.
Det kan inte hjälpas att man tycker
sig sakna en mer ingående bedömning
av huruvida det föreslagna antalet är
det företagsekonomiskt riktiga. Man
stärks i den uppfattningen när man
konstaterar att utredningens skäl för
indragningen av distriktskontoren i
Örebro och Sollefteå anges i denna enda
mening: »Indragningen av distriktskontoren
i Örebro och Sollefteå är en
följd av att kommittén funnit 8 distrikt
utgöra ett lämpligt antal.»

Såvitt jag vet har man inte genom
någon enkel gallupundersökning eller
förfrågan hos över jägmästarna och kronojägarna
sökt utröna deras arbetsbörda,
arbetsuppgifter, kontakter och samråd
nu och med den regionala omändring
som föreslås. Det kan inte vara lätt
att bestämma deras arbetsbörda uttryckt
i antalet revir inom distriktet.

Jag vill också understryka vad som
framhållits i remissvar att det ur företagsekonomisk
synpunkt inte kan vara
något önskemål att en eller flera dyrbara
tjänstemäns arbetstid till stor del
måste disponeras för tidskrävande, improduktiva
och tröttande långa resor.
Kontaktpunkterna bör ligga så nära
tyngdpunkten som möjligt, anser man.
Detta förutsätter att distriktsnivån utökas
med ett antal tjänstemän. Då ökar
självfallet kravet på kortast möjliga restid
till mera perifert liggande kontaktpunkter.
Så blir inte fallet beträffande
bergslagsdistriktets nya utsträckning.

Örebro pappersbruk, som driver massa-
och papperstillverkning i Örebro
och Frövifors, har också uttalat sina bekymmer
för verkstadsdistriktets indragning.
Domänverket svarar nu för mer
än 30 procent av bolagets massavedsbehov,
och detta behov tillgodoses från
revir inom verkstadsdistriktet. Inköpsområdet
blir nu splittrat på flera di -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 107

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

strikt med betydande nackdelar för bolaget.
Man vill utbygga Frövifors från
nuvarande 75 000 ton till 125 000 tons
produktion per år. Inköpsbehovet av
massaved kommer att öka med cirka
250 000 kubikmeter och väsentligen
kommer det att inköpas från domänverkets
skogar. Bolaget hoppas att det skall
vara möjligt att vinna avsevärda rationaliseringsfördelar
utan den föreslagna
uppdelningen av bergslagsdistriktet.

Med hänsyn till vad jag redan anfört
samt till kommunikationsnätets utformning,
lokaliseringen och domänverkets
skogsinnehav samt till de statsägda
sågverken i Laxå och Valåsen i Bergslagen
och till att Örebro är beläget i
centrum av domänverkets produktionsmässigt
mest koncentrerade område och
distriktet även skogsbruksmässigt är
synnerligen enhetligt, så anser vi motionärer
från länet att Örebro stad bör
behållas som distriktskontorsort.

Vi är fullt medvetna om att departementschefen
godtar de principer för
distriktsindelningen och även val av
station eringsort som domänstyrelsen redovisat
i sitt förslag. Domänverket skall
vidare ensamt få besluta i fråga om den
regionala lokala organisationen sedan
Kungl. Maj:t har angett högsta antalet
överjägmästardistrikt. Jag anmärker inte
på detta, men det hindrar naturligtvis
inte i och för sig att riksdagen ger
till känna en annan mening. Vi motionärer
anser det inte nödvändigt. Vi vill
att domänstyrelsen skall beakta de synpunkter
som vi har framfört ifrån remissinstanserna
i länet och vad vi framför
i motionen.

Jordbruksutskottet säger nu att det
inte vill blanda sig i domänverkets
eller dess styrelses befogenheter eller
inskränka dem, som det heter i utlåtandet.
Förslagen i propositionen avser
ju i själva verket att ge domänverket
ökad handlingsfrihet i en rad avseenden
för att möjliggöra en effektivare
verksamhet. Jag förstår detta, eftersom
jag också är talesman för ett annat ut -

skott och vet hur man måste behandla
frågorna. »Sådant beslut» — alltså om
den regionala och lokala organisationen
— »bör ske med utgångspunkt från
de principer domänstyrelsen föreslagit
och Kungl. Maj:t biträtt», skriver utskottet.
Jag tycker att detta liksom underförstått
utgör ett uttryckande av de
synpunkter som vi har framhållit om
man ser på motiveringen, att man skall
ta hänsyn till de ekonomiska synpunkterna
o. s. v. Detta bör resultera i att
Örebro får kvarstå som stationeringsort
för ifrågavarande distrikt.

Jag talar nu mera till domänstyrelsen
än till jordbruksutskottets företrädare
eller departementschefen. Jag
måste respektera deras synpunkter att
domänverket bör ha ett sådant här inflytande,
men jag hoppas de skall överväga
saken ytterligare och söka få en
organisation, som medför att bergslagsdistriktet
och örebrokontoret bibehålies.

Herr talman! Med hänsyn till det anförda
finner jag inte anledning att frångå
vårt yrkande i motionen utan ber
att få yrka bifall till motionen II: 1198
— och jag lovar att jag inte skall återkomma
med någon replik.

I detta anförande instämde herrar
Berglund (fp), Allard (s) och Ringaby
(h) samt fru Lindberg (s).

Vidare anförde:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! Jag får instämma i herr
Brandts anförande från talarstolen. Han
har ju sagt det mesta i denna fråga och
framfört de synpunkter som vi som är
från Örebro län anlägger på frågan.

Jag har emellertid väckt en motion,
11:97, med anledning av propositionen
nr 103, där jag tagit upp vissa synpunkter
i anslutning till bl. a. utredningen
och propositionen. Jag skall avkorta mitt
anförande då herr Brandt har sagt det
mesta av vad jag hade att säga.

Utredningen uppställde vid bildande

108 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

av de nya distrikten och lokalisering av
distriktsk.ontoren vissa kriterier. Utredningen
framhöll bl. a. att distriktskontorens
stationeringsorter bör utväljas så
att reseavstånden blir rimliga. Vidare
sades det att kontoren med hänsyn
till kontakterna med länsmyndigheterna
bör ligga i länsresidensstäder som
bör väljas inom län där domänverkets
markinnehav redan är omfattande. Mot
dessa kriterier har jag inget att erinra.
Däremot är jag förvånad över att utredningen
efter att ha uppställt dessa kriterier
frångått dessa vad gäller bl. a.
distriktsindelning och placering av distriktskontoren.
Det gäller bl. a. bergslagsdistriktets
kontor i Örebro som föreslås
bli flyttat till Falun.

Som jag framhållit i motionen har en
de! av remissinstanserna varit mycket
kritiska mot förslaget, vilket herr Brandt
erinrade om. BI. a. har länsstyrelsen i
Örebro län, över jägmästaren i bergslagsdistriktet,
TCO och domänverkets
tjänstemannaförening haft avvikande
mening vad beträffar placeringen av
detta distriktskontor.

Jag har den uppfattningen att, såsom
remissinstanserna har framhållit, Örebro
är en av de städer som bäst fyller
fordringarna i fråga om reseavstånd och
virkesutflöde. Domänverket har som
sagt en stor verksamhet just i Örebro
län, och den verksamheten blir ännu
större. Under 1967 har det gjorts stora
markbyten, bl. a. har domänverket i
Örebro län ökat sitt markinnehav med
cirka 10 000 hektar.

Ett ytterligare skäl för att behålla
Örebro som stationeringsort är att en av
anledningarna till den ändrade distriktsindelningen
var att man väntade en ny
länsindelning. Men det kommer väl att
dröja ganska länge, innan vi kan emotse
förslag om en ny länsindelning.

Jag vill betona — herr Brandt var
också inne på det — att eftersom ASSI
och domänverket enligt förslaget i stort
sett kommer att få samma styrelse måste
det Väl Vara en Väsentlig fördel att be -

hålla Örebro som stationeringsort för ett
distriktskontor, då man bl. a. inom ASSI
har en så stor verksamhet just i det området.
Sålunda har man ju där'' Skinnskattebergs
sågverk och snickerifabrik,
Laxå sågverk, Valåsens sågverk och en
i övrigt omfattande verksamhet.

Jag vill med det anförda, herr talman,
ytterligare understryka de synpunkter
som herr Brandt har framfört och framställer
samma yrkande som han.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag konstaterar med tillfredsställelse
att herr Brandt förstod
det mesta men att han inte riktigt insåg
vilken väg han i det här fallet egentligen
bör gå. Herr Brandt bör tillsammans
med kommunen eller landstinget uppvakta
domänstyrelsen för att hålla det
anförande som han höll inför detta forum.
Här har det inte samma verkan.

Jag kan alltså bara ge herr Brandt
och även herr Andersson i Örebro rådet:
Ta vara på manuskripten, ty de kan
komma till bättre användning på ett annat
ställe!

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Tillsammans med herr
Karl-Erik Eriksson i första kammaren
har jag till detta utskottsutlåtande fogat
en blank reservation, som faktiskt gäller
det som nu senast varit föremål för diskussion
i kammaren. I en motion i andra
kammaren av herr Nilsson i Lönsboda
och i första kammaren av herr
Karl-Erik Eriksson behandlas just omorganisationen
av domänverket och valet
av stationsorter för distriktskontoren
i Växjö respektive Falun.

Domänverkets egen uttalade princip
lyder: »Vid val av stationsorter för distriktskontor
bör om möjligt väljas orter
med rimliga reseavstånd till de viktigaste
kontaktpunkterna.» Utgår man från
detta finner man att motionärerna har
fog för sina uttalanden, att valet av de
båda nämnda ståtionsorterna inte över -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 109

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

ensstämmer med den nyssnämnda principen.
Falun ligger ju mitt i vad som
brukar kallas »domänöknen» och som
omfattar större delen av Värmlands,
Kopparbergs och Gävleborgs län.

Nu har de lokala representanterna från
Örebro län redogjort mycket utförligt
för saken, och riksdagen kan ju inte besluta
i frågan, varför jag inte har någon
anledning att utförligare redogöra
därför. Jag vill emellertid nämna att
tyngdpunten för arbetsområdet när det
gäller växjökontoret kommer att ligga
i skånelänen i stället för i smålån dslänen.
I smålandslänen finns endast 31
kronodomäner, under det att 185 jordbruksdomäner
är belägna i skånelänen.
Eftersom det nu ankommer på domänstyrelsen
— som herr Hansson i Skegrie
nämnde alldeles nyss — att själv bestämma
lokaliseringen av distriktskontoren,
har jag inget yrkande på den här
punkten, utan vill endast uttala förhoppningen
att missförhållandena senare
kommer att rättas till.

Beträffande utskottsutlåtandet i övrigt
kan jag nöja mig med att instämma
i de synpunkter som herr Hansson i
Skegrie framförde före middagsrasten.
.Tåg finner det självklart att domänverket
skall drivas under förutsättningar
som överensstämmer med dem som gäller
för andra skogsägarkategorier, både
när det gäller avkastning och förräntning
på insatt kapital. Domänverket bör
vara konkurrensneutralt och därför inte
genom bättre villkor gynnas framför
andra företag.

Herr talman! Jag vill med det sagda
yrka bifall till utskottets förslag med
undantag för punkten 15 där jag yrkar
bifall till reservationen 5.

I detta anförande instämde herr Nilsson
i Lönsboda (fp).

Herr JOHANSSON i Simrishamn (s):

Herr talman! I den här debatten har
det uttryckts bekymmer för den vikande
sysselsättningen inom skogsbruket. Inom
denna näringsgren liksom inom många

andra uppstår det självfallet problem för
dem som berörs av en vikande sysselsättning,
och det är den äldre, lokalt
bundna arbetskraften som då drabbas
hårdast.

Den rationalisering som bedrivs inom
domänverket är en naturlig följd av målsättningen
att skapa god lönsamhet och
goda konkurrensförhållanden. Men detta
får naturligtvis inte innebära att de
som blir arbetslösa utestänges från möjligheten
att få arbete. Här vill jag fästa
uppmärksamheten på vad departementschefen
och utskottet starkt understrukit,
nämligen att arbetsobjekt, bl. a. beredskapsarbete,
skall ställas till förfogande.
Detta kommer att ske i samverkan med
arbetsmarknadsmyndigheterna. Med sin
organisatoriska uppbyggnad och sitt sätt
att verka har arbetsmarknadsmyndigheterna
överblick över den aktuella och
väntade utvecklingen på arbetsmarknaden
bl. a. genom det existerande avtalet
om varselsystem. Därför finns det goda
utsikter att i samverkan med berörda
parter kunna planlägga och utföra beredskapsarbeten
eller vidta andra sysselsättningsskapände
åtgärder. Härvid
måste självfallet avvägningar göras med
hänsyn tagen till dén rådande situationen,
ålderssammansättning, lokal bundenhet,
tillgång på arbetsobjekt 6. s. v.

Arbetsmarknadsmyndigheterna och
domänverket har i samverkan skapat åtskilliga
arbetstillfällen i form av. anläggning
av skogsbilvägar och , andra
skogs- och landskapsvårdande arbeten,
som varit inriktade på en effektivisering
av skogsbruket. I övrigt vill jag nämna
sådana arbetsmarknadspolitiska medel
som omskolning, rorelsestimulerande åtgärder,
lokaliseringspolitiska åtgärder
m. m.

Genom vår arbetsmarknadspolitik är
vi numera rustade för och har ambition
att skapa arbetstillfällen, på ena eller
andra sättet, för dem som beröres av situationer
som det här är fråga om. Samhällsekonomiska
och företagsmässiga
faktorer måste självfallet beaktas, men

110 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

den enskilde måste alltid ha rätten att
känna trygghet.

Jag skall här tillåta mig att anföra ett
par synpunkter på utskottets utlåtande
i övrigt.

När det gällt att behandla förevarande
proposition angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag
bär man inte kunnat undgå att märka
hur olika vi politiskt har närmat oss
problemet. I princip vill vi ha så smidiga
och effektiva former som möjligt för
alla företag, men när det gäller de statliga
företagen verkar det som om det på
något sätt tog emot hos de borgerliga.
De kritiserar ofta de statliga företagen
men vill inte ge dem bättre arbetsformer.
Om ASSI skulle ta upp annan tillverkning
som inte har trä som råvara
måste detta enligt de borgerliga först
beslutas av riksdagen. Och om ASSI
skulle vilja lokalisera industri till ett
område, där företaget inte har egna råvaror,
då skall man också enligt de borgerliga
först fråga riksdagen o. s. v.

Det har ofta sagts att vi gemensamt
äger de statliga företagen och därför
skall vi vara rädda om dem — underförstått
vårda dem väl. Detta är i och
för sig alldeles riktigt, men denna omtanke
— om jag så får säga — får inte
slå över, så att vi hindrar företagens utveckling
och effektivitet. I varje fall bör
de som klandrar domänverkets effektivitet
inte motsätta sig att företagen ges
en ökad handlingsfrihet, som ansluter
sig till den som övriga bolag har. För
mig finns det inga »heliga kor» i vår
företagsstruktur. Jag anser att företagen
oavsett äganderätten skall skötas så
effektivt och väl som möjligt. Förutsättningarna
härför skall vara lika för alla.

Herr talman! Med det anförda yrkar
jag bifall till reservationerna 2, 3 och 4.
I övrigt yrkar jag bifall till utskottets
hemställan.

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jordbruksutskottets ledamöter
är ganska vana vi att utskottets
ärenden behandlas fram på nattimmar -

na. Nu är det väl inte särskilt sent, men
de flesta av kammarens ledamöter tycker
säkert ändå att det är alltför sent
både på dagen och på vårens riksdagssession.

Vad beträffar jordbruksutskottets utlåtande
nr 32 angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag
kan jag helt instämma i vad den föregående
ärade talaren, herr Johansson i Simrishamn,
sade om att vi alla vill skapa
största möjliga effektivitet hos företagen.
Jag kan intyga att vi inom högerpartiet
har precis den uppfattningen. Effektiviteten
skall vara den bästa, vem
som än äger ett företag, och det skall vi
gemensamt försöka åstadkomma.

Jag skall inte nu närmare gå in på
det förslag som här föreligger, utan vill
bara göra några kommentarer.

Förslaget utmärkes av att man ger väsentligt
större handlingsfrihet åt såväl
domänverket som ASSI. Nu är ju handlingsfrihet
inte alltid lika med effektivitet
eller något som ur samhällssynpunkt
är ändamålsenligt. Samtidigt kan konstateras
att riksdagen får en bristande
insyn i företagen.

Man har också önskat att företagen
skall arbeta under så lika villkor som
möjligt. Jag vill med anledning härav
konstatera att för domänverket skapas
bättre kreditmöjligheter än vad som gäller
för andra företag. Vidare glömmer
man ofta att påpeka att domänverket är
befriat från statsskatt, vilken däremot
andra företag skall betala. Fn tillbakablick
på ASSI:s verksamhet för ett tiotal
år visar också, att utskott och riksdag
många gånger ställdes inför fullbordat
faktum, så att vi strängt taget bara
hade att konfirmera de åtgärder som
vidtagits inom företaget. Om jag inte
minns fel var riksdagen ganska enig om
att detta var otillfredsställande. Man ansåg
att riksdagen skulle underrättas innan
sådana åtgärder vidtogs eller att
riksdagen t. o. m. skulle fatta besluten
om dem. Det var en klok ståndpunkt som
alla då var överens om.

Nu skapar man större handlingsfrihet

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 111

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, in. m

för ASSI. Företaget skall kunna lokalisera
industriföretag också till orter, däl
det inte finns råvaror till den verksamhet
som företaget från början var avsett
för, nämligen förädling av skogsprodukter.
Man vill ge ASSI ökade möjligheter
att ta upp tillverkningar som
inte grundar sig på råmaterial från skogen.
Jag ställer mig onekligen den frågan,
om det är någon speciell tillverkning
man anser att ASSI i denna situation
bör kunna ta upp. Enligt min mening
hade det mot denna bakgrund varit
klokt, om riksdagen hade behållit
sin beslutanderätt i fråga om ASSI:s
tillverkning.

Jag vill, herr talman, helt kort erinra
om några motioner som väckts i detta
ärende. I ett motionspar yrkas att domänverkets
skog skall kunna överföras
till andra ägare. I en utredning har
gjorts en jämförelse mellan skogar i domänverkets
ägo och s. k. skogsallmänningar
i Norrland. Denna utrednings resultat,
vars riktighet har vitsordats från
Norrland, visar att förutsättningarna för
de olika ägarkategorierna där uppe är
i stort sett lika. Under en femårsperiod
har domänverket gjort ganska stora förluster
på sin skog, medan skogsallmänningarna
uppvisat vinster.

Med hänsyn till detta resultat och
även med hänsyn till det förhållandet
att domänverket måste i framtiden ställa
större krav på ekonomisk lönsamhet i
sin verksamhet kommer man kanske
inom vissa områden att upphöra med avverkningarna.
Detta kan få ganska stora
konsekvenser för bygden. Det kan innebära
risker för råvaruförsörjningen för
de företag som finns i trakten i fråga
och det kan också leda till bristande
sysselsättning. Detta har påpekats av arbetsmarknadsstyrelsen,
och jag tror i
likhet med herr Johansson i Simrishamn
att det i de flesta fall blir den äldre arbetskraften
som därvid kommer att
drabbas.

Skälet till det sämre resultatet för domänverkets
del är naturligtvis svårt att
ange. Det råder i dag delade meningar

härom. Måhända har domänverket större
administrationskostnader. De uppgivna
siffrorna har sedermera blivit korrigerade,
men det råder som sagt mycket
delade meningar härvidlag.

Vi reservanter har föreslagit att de
motioner som väckts i detta ärende skall
överföras till skogspolitiska utredningen
för vidare behandling, och jag tror
att det skulle vara en riktig åtgärd. Det
kan inte vara farligt att låta en utredning
undersöka vad som är sant i detta
fall. Det väsentliga är ju att skapa effektivitet
— ett ord som har använts många
gånger i dag — och att bevara den sysselsättning
som finns.

Herr Lundmark ansåg att detta skulle
vara en mycket stor reform. Jag tycker
inte att man kan tala om en reform i
detta sammanhang. Det är möjligen fråga
om en rationalisering och effektivisering
på området.

Det har också sagts att man på borgerligt
håll skulle vara angelägen om
att inte avstå någon skogsmark till domänverket.
Jag vill med anledning härav
bara konstatera att herr Lundmark,
om jag inte missuppfattat honom, använde
uttrycket »provokativt» om förslaget
att domänverket skall sälja mark till
andra ägarkategorier. Det skulle vara så
tryggt om domänverket ägde skogen.
Men då domänverket har för avsikt att
låta sysselsättningen i stora områden
vika där uppe kommer väl tryggheten
att bli mindre.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationen 5 av
herr Carl Eskilsson m. fl.

I detta anförande instämde herrar
Petersson och Nilsson i Bästekille (båda

h).

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Som representant för ett
län där domänverket äger mer än hälften
av skogen och där ASSI har sina
största intressen må det vara mig tilllåtet
att uttrycka min tillfredsställelse
över det beslut vi om en stund kommer

112 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

att fatta. Beslutet innebär att det blir en
bättre samverkan mellan statens skogar
och statens skogsindustrier.

Många hade önskat att denna samordning
skulle gå längre — man har talat
om att bilda ett bolag av domänverket.
Detta må vi lämna därhän. Jag är i
alla fall glad över att vi nu för första
gången kan säga att ASSI får tillfälle att
konkurrera med den privata skogsindustrin
på lika villkor. När ASSI eu gång
bildades fick det ta hand om de nedkörda
privatindustrierna, som lagts ned, och
de arbetslösa människorna — men de
skogar som hade hört ihop med de gamla
industrierna stannade i andras händer.
Jag är därför, som sagt, glad att vi
här i dag kan fatta ett beslut som ger
ASSI möjlighet till konkurrens på lika
villkor.

Det är mot denna bakgrund svårt för
mig att förstå de borgerligas inställning
när de säger att ASSI inte skall ges möjligheter
att syssla med annat än skogsprodukter
— något som jag inte vill att
andra skogsbolag skall råka ut för. Vad
är det man är rädd för? Är det en gammal
konservativ, reaktionär inställning
att staten inte skall syssla med företagsamhet
som luftas här? Eller är det någon
ny idé om att riksdagen och staten
skall besluta vad varje företag skall
syssla med? I bägge fallen blir det lika
svårt att fatta tankegången, och jag hoppas
att riksdagen kommer att stanna för
ett beslut som går i annan riktning.

Vad gäller domänverket uttalas att
detta i sin verksamhet framöver endast
skall anlägga företagsekonomiska aspekter
på sin verksamhet. Det är i sak alldeles
riktigt — det kan vi väl alla instämma
i. Men vissa modifikationer bör
göras. Jag vill peka på ett par.

Jag hoppas att de företagsekonomiska
synpunkterna alltid skall kunna ses
i ett regionalt sammanhang, med andra
ord att det inte skall krävas samma lönsamhet
av skogsområden i alla delar av
landet. Att det skall vara en regional anpassning;
är för mig självklart.. Likaså

finner jag att det i synnerhet i Norrland
under vikande skogskonjunkturer kommer
att finnas områden rörande vilkas
lönsamhet det måste råda stor tvekan.
Om man då skulle behandla skogspolitiken
som ett dragspel och under dåliga
skogskonjunkturer dra 0-zonerna långt
ned mot kusten och under bättre skogskonjunkturer
skulle dra 0-zonerna långt
upp mot fjällvärlden, så skulle även arbetsmarknaden
bli som ett dragspel.

Jag är därför glad att jordbruksutskottet
stannat för att kraftigt poängtera det
värdefulla i en motion som vi från socialdemokratiskt
håll i Norrbotten har
väckt och som går ut på att det skall
vara självklart att vissa av de skogsvårdsarbeten
och avverkningsarbeten,
som måste ske även under dåliga skogskonjunkturer,
skall kunna genomföras
med allmänna medel, alltså med arbetsmarknadsmedel.
Domänverket har delvis
tagit sociala hänsyn på ett annat sätt
än vad privata bolag har gjort. Men det
är orimligt att kräva att domänverket
skall göra det, om man samtidigt kräver
en strikt företagsekonomisk inriktning.
Därför är vi glada över denna möjlighet
att erbjuda sysselsättning i synnerhet åt
den äldre arbetskraften i inlandet — just
de människor i avfolkningsbygder, i
glesbygder, som har svårast att klara sig.
Vi är — jag upprepar det — glada över
den positiva inställningen.

I ett par motioner har föreslagits att
stora delar av domänverkets skogar skall
överföras i privat ägo. Jag tror emellertid
inte att en ändring av ägandeförhållandena
löser några problem.

Det har också i diskussionen — kanske
mer i första kammaren än här —
talats om att en utredning, som gjorts
på uppdrag av Norrbottens läns landsting
och som avser en jämförelse mellan
statsskogar och aiimänningsskogar, skulle
visa på statsskogsbrukets mycket dårliga
lönsamhet. Man bör ha klart för sig
att denna utredning inte har företagits
för att få ett slagträ mot domänverket.
Syftet har heller inte varit att djupare

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 113

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

analysera ■ anledningen till skillnaderna.
Utredningen är emellertid gjord med all
vetenskaplig exakthet av erkända experter.
Efter slutförandet av denna utredning
har andra experter på uppdrag av
domänverket framhållit att viss del av
grundmaterialet inte var riktigt redovisat
från utredningsexperternas sida.
Följaktligen står här expert mot expert.

Jag hoppas att vi skall kunna låta denna
expertdiskussion få fortsätta och att
vi lekmän, som har att syssla med dessa
frågor, skall ta lärdom av det som kommer
fram ur expertdiskussionen. Vi bör
dra den nytta vi kan av de synpunkter
som kommer fram, men vi skall inte tro
att vi genom att ändra ägarförhållandena
vinner någonting väsentligt när det
gäller skogen.

Jag är alldeles övertygad om att domänverket
har alla möjligheter att förbättra
, lönsamheten av skogsbruket och
att man från verkets sida kommer att
följa expertdiskussionen väl. Jag hoppas
därför att vi framöver skall få ett
än effektivare skogsbruk. Jag är övertygad
om att detta skogsbruk bör ligga
i samhällets händer och bäst kan drivas
i domänverkets regi. Utredningen som
är — det vill jag betona — gjord av bästa
möjliga expertis bör uppfattas för vad
den är: en expertutredning som andra
experter sedan angriper. Experter skall
ändå inte fatta besluten i detta sammanhang,
utan det skall vi lekmän göra.

Med det anförda, herr talman, ber jag
att än en gång få uttrycka min tillfredsställelse
i stort med det förslag som redovisats
i jordbruksutskottets utlåtande
nr 32. Jag yrkar bifall till reservationerna
2, 3 och 4 samt i övrigt till vad utskottet
hemställt.

I detta anförande instämde fru Jäderberg
och herr Hansson i Piteå (båda s).

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svanberg sade att
resultatet av den företagna utredningen

inte var avsett som ett slagträ mot domänverket.
Arbetet har gjorts av vetenskapliga
experter och sedan har andra
experter påpekat att materialet använts
felaktigt.

Herr talman, jag tycker att hela denna
beskrivning är ett utmärkt argument för
att riksdagen borde bifalla vår reservation,
som innebär att frågan skulle ses
över en gång till.

Herr SVANBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Låt mig säga att det är
en underlig matematik som herr Eliasson
i Moholm använder. Om två grupper
experter är oense skulle resultatet enligt
hans uppfattning bli bättre genom att
det tillsättes en tredje grupp. Jag tror
inte på det!

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) :

Herr talman! Låt mig direkt ansluta
till det föregående replikskiftet.

Olika grupper av experter är oense —
och det är inte ovanligt att experter är
det. Ju högre nivå experterna befinner
sig på, desto mer oense kan de ibland
vara. Det kan i sådana fall vara skäl i
att låta s. k. sunt förnuft komma in i bilden.
Ute i kommunerna representeras
detta ofta av kommunalmännen. Jag vet
att många kommunalmän i de områden
vi här talar om har ett mycket starkt intresse
av att domänverket överlåter sina
skogar till exempelvis kommuner och
allmänningar. Förvaltningsutskottet i
Västerbottens län har erinrat just om
detta förhållande och därvid var förvaltningsutskottet
— vars ledamöter tillhör
såväl det socialdemokratiska partiet
som andra partier — helt enigt.

När det gäller den motion om ev.
överförande av domänskogar till andra
ägarkategorier som jag har avsett att beröra
i all korthet — och på vilken reservationen
5 delvis grundar sig — vill
jag framhålla att den expertis som yttrat
sig remissvägen inte heller är enig.
Domänstyrelsen, länsstyrelsen i Norrbottens
län, Svenska skogsarbetareför -

114 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

bundet och Skogsindustriernas samarbetsutskott
anser inte att någon åtgärd
bör vidtagas. De befinner sig alltså på
samma linje som socialdemokraterna i
utskottet. Skogsstyrelsen, skogshögskolan,
skogsvårdsstyrelsen i Norrbottens
län och Skogsägarnas riksförbund tillstyrker
däremot en utredning i denna
fråga.

Här står också expert mot expert, och
eftersom vi har en utredning som utreder
skogspolitiska frågor vore det enligt
min mening lämpligt att låta den undersöka
på vilket sätt en överföring av domänskog
i andra ägarkategoriers händer
kunde tänkas ske.

Det råder full enighet om att skogen
skall brukas så, att den lämnar största
möjliga bidrag till nationalinkomsten.
Frågan om vägarna att nå dit står emellertid
under debatt i dag både här i kammaren
och ute i bygderna. Vi diskuterar
också huruvida olika ägarkategorier
skall få konkurrera på lika villkor. Härvidlag
skiljer sig uppfattningarna hos
den socialdemokratiska minoriteten och
utskottets lottmajoritet. Jag kan inte finna
att villkoren är så lika, så länge lönsamheten
skall beräknas på en lägre
procent i avkastning än den som gäller
t. ex. vid köp av skogsmark.

I övrigt är det självklart att statlig
företagsamhet och enskild skall verka
på lika villkor. Det gäller inte minst i
skilda arbetsmarknadslägen, där arbetsmarknadsmedel
bör användas på i princip
lika villkor. Det är glädjande att domänverket
under det senaste året har
upplåtit sina skogar för beredskapsarbete.
Det tyder på en social ansvarskänsla
även inom domänverket, som enskilda
skogsägare och skogsallmänningar
har visat sedan länge.

En hos allmänheten i skogsområdena
rätt spridd uppfattning är att det enskilda
skogsbruket ger större utbyte i form
av kommunala skatteinkomster och vinst
på skogen än t. ex. domänskogarna. Domänverket
levererar varje år till statsverket
ett antal miljoner kronor i vinst

före beskattning. Det anses ganska allmänt
att vinsten borde kunna vara större
med hänsyn till den andel av skogsarealen
och det skogsvärde som staten
förvaltar. Domänverkets ekonomiska resultat
kan knappast betraktas som så
gott, att det bör få hindra andra ägarkategorier
att förvärva domänskog.

Denna min slutsats grundas delvis på
studier av skogsallmänningars och revirs
årsbokslut inom i stort sett jämförbara
områden, som visat att skogsallmänningarna
i detta avseende över lag
är mera lönsamma. Jämförelserna berör
företrädesvis Norrland. De är naturligtvis
inte av den arten, att man kan precisera
resultaten på kronan när; det
finns givetvis marginaler som tål att diskutera.
Klart är emellertid att domänverket
har upphört med skogsbruk på
grund av dålig lönsamhet inom områden,
där t. ex. skogsallmänningar alltjämt bedriver
sådant.

Detta har föranlett skogsallmänningar
att ta upp frågan om förvärv av domänskogar.
Jag erinrar om vad som i detta
avseende har inträffat i Västerbotten.
De här aktuella områdena är oftast svårt
drabbade av arbetslöshet. När domänverket,
som är så dominerande, drar
tillbaka sin verksamhet blir de desto
svårare hemsökta av sysselsättningsproblem.
Skogsallmänningarna får vissa bidrag
till skogsvård, vilka utgår delvis
därför att skogsvårdslagstiftningen tidigare
hade en sådan utformning, att ett
återställande av skogsbeståndet är nödvändigt.
Skogsallmänningarna har, efter
vad jag vet, en skogspolitisk målsättning
som inrymmer ansvar för framtiden.
Man skördar och man sår. Man sörjer
för en god reproduktion av skogsbeståndet.

Samhället bör enligt min mening inte
ställa sig oförstående till att under sådana
förhållanden överlåta domänverkets
skog i vissa fall till andra skogsägarkategorier
om det tjänar samhällsnyttan.
Man kan då fråga sig vem som
bör avgöra vad som är att anse som sam -

Torsdagen den 30 mai 1968 em.

Nr 30 115

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

hällsnytta. Vi har i vår motion föreslagit
att dessa frågor bör prövas av en
utredning, och det föreslår också reservanterna
i jordbruksutskottet. Vidare
bör kommunerna vara väl skickade att
bedöma vad som kan vara den bästa
samhällsnyttan lokalt sett. Jag vill hävda
att kommunerna därvidlag bör ha ett
lika gott omdöme som domänverket. Man
bör också på kommunalt håll ha större
förutsättningar att anpassa näringsverksamheten
till rådande förhållanden än
vad domänverket måhända har, som
måste bedriva sitt arbete i större skala
och efter mera generella riktlinjer.

Målsättningen för förvärven bör vara
att förstärka näringslivet och sysselsättningen
i bygden, och det bör naturligtvis
uppgöras realistiska planer för hur
den verksamheten skall bedrivas. Här
kan jag hänvisa till vad förre landshövdingen
i Norrbottens län bär uttalat i
den utredning som är åberopad här tidigare
i dag.

I avsikt att så snabbt som möjligt
åstadkomma projekt för en sådan verksamhet
tycker jag också att länets lokaliseringsmyndigheter
skulle kunna engageras
för att dra upp vissa riktlinjer. Då
en mycket snar hjälp för befolkningen i
dessa bygder är nödvändig bör verksamheten
komma till stånd så snart som
möjligt.

Jag vill också, herr talman, erinra om
vad förvaltningsutskottet i vårt län har
uttalat beträffande upprustningen av
skogarna i lappmarken. Förvaltningsutskottet
har hänvisat till en beräkning
som skogsvårdsstyrelsen i länet har
gjort. Beräkningarna måste naturligtvis
betraktas som ungefärliga men kan ändå
tjäna till en viss vägledning. Det framgår
av dessa, att ett generellt bidrag på
50 procent till alla skogsägarkategorier
inom området skulle kosta ungefär 10
miljoner kronor per år, men detta skulle
också medföra en ökad sysselsättning på
ungefär 160000 dagsverken — det blir en
kostnad per dagsverke på i runt tal 60
kronor. I detta sammanhang är det ock -

så värt att påpeka att den arbetskraft
som därigenom skulle bli sysselsatt är
svårplacerad; det är människor som i
många, kanske i de flesta fall, ändå måste
beredas sysselsättning i beredskapsarbete
eller gå arbetslösa. Samhällets kostnader
för dessa åtgärder skulle säkert
komma att bli högre genom andra beredskapsarbeten
än genom en upprustning
av skogarna i lappmarken.

Jordbruksministern sade i ett anförande
här att det i dagens situation inte
finns köpare till skogen. Läget är ju att
det i dag inte inom någon skogsägarkategori
finns många som vill köpa skog.
De flesta köpen sker, efter vad jag vet,
genom släktköp. Skogsbolagen har inte
tillräckligt med pengar för att köpa skogar,
andra använder inte heller gärna
sina pengar till skogsköp i den osedvanligt
låga konjunktur som skogsnäringen
just nu befinner sig i.

Men vi skall väl inte rätta oss efter
ett konjunkturläge som måste betecknas
såsom synnerligen onormalt och dåligt.
Vår skogsindustri har ytterst små möjligheter
att fortleva, om inte den utomordentligt
låga skogskonjunktur som råder
praktiskt taget överallt och där vår
egen skogsindustri inte klarar sig sämre
än andra länders kommer att hävas inom
överskådlig tid.

En annan sak som förhindrat förvärv
av skog inom inlandsområdena och
lappmarken är den jordförvärvslag som
socialdemokraterna har genomfört. Jordbruksministern
pekade på de kompletteringar
som sker genom den s. k. koncentrerade
rationaliseringen, men dessa
kompletteringar är inte alls aktuella
inom de områden vi här resonerar om,
eftersom KR-jordbruk förekommer endast
i de s. k. jordbruksområdena och inte
i inlandet inom skogsbruksområdena.
Detta är alltså inte i det här sammanhanget
något adekvat argument.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till reservationen 5 och
i övrigt till jordbruksutskottets hemställan.

116 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effekti visering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

Herr JOHANSON i Västervik (s):

Herr talman! Jag skall bara med några
ord beröra den fråga som vi nu debatterar,
och jag vill börja med att bemöta
herr Nilsson i Tvärålund, som talat
om den avkastning som domänverkets
skogar ger.

Jag tycker nog att man i detta sammanhang
är litet orättvis. Det går inte
att ta en kort period och enbart efter
denna bedöma själva avkastningen när
skogen har en omloppshastighet på över
100, i vissa fall 200 år. Det är då omöjligt
att på grundval av en femårsperiod
bedöma avkastningen.

I ett revir har man haft en sådan avverkning,
att allt som finns att avverka
skulle vara taget om tio år, om avverkningstakten
bibehölls. Efter denna tioårsperiod
skulle skogen inte lämna någon
avkastning.

.lag tar detta enbart som ett exempel
på att det inte går att göra en objektiv
jämförelse av hur olika ägarkategorier
driver verksamheten. Avkastningsresultatet
är avhängigt av vilken avverkningspolitik
man bedriver och av hur
mycket man offrar för röjning, gallring
och reproduktionskostnader.

Jag skall gärna återge vad generaldirektör
Sköld säger, särskilt som det också
gäller frågan om sysselsättningen,
som herr Nilsson i Tvärålund hade vissa
synpunkter på. Herr Nilsson ansåg visst
att då domänverket bedrev denna skogsverksamhet
kom inte människornas sysselsättning
in i blickfånget på samma
sätt som om skogen legat i enskild ägo.

Generaldirektör Sköld säger: »Vill
man rikta kritik mot Domänverkets
Norrlands-politik så bör den i så fall
innebära att Domänverket haft för stora
ambitioner då det gällt att skapa förutsättningar
för den framtida virkesproduktionen
på kronans marker i övre
Norrland. Detta har nämligen kostat
mycket pengar. Arbetet har dock skapat
ett maximum av arbetstillfällen både i
avverkningsarbetet och skogsvårdsarbetet
och har således verksamt bidragit till

att minska arbetslösheten samtidigt som
det lagt grunden till ett framtida ekonomiskt
skogsbruk i övre Norrland, vilket
bör garantera framtida arbetstillfällen i
områden där det är svårt att lokalisera
andra näringar.»

Låt mig till detta tillägga vad generaldirektör
Folke Rydbo framhåller beträffande
statliga kostnader utöver ATP,
vilka inte tillnärmelsevis har sin motsvarighet
hos andra företag. Under 1966
var dessa kostnader inte mindre än cirka
3 kronor per avverkad kubikmeter.

Låt mig också citera vad skogsinspektor
Björn Bauer säger om skötseln av
skog i enskild ägo: »Vi har, för att
återupptaga gallringsfrågan, sett fruktansvärda
exempel på vart det bär hän
då en skogsägare struntar i att gallra.
Vår nationalinkomst hade varit åtskilliga
miljoner större om man gallrat sina
skogar i tid. Det är också Vadim Söderström»
— han är universitetslektor vid
Skogshögskolan — »angelägen att understryka.
''Viktigast är värdeproduktionen
och tidpunkten då man kan lyfta avkastningen
från beståndet’, säger han.»

Domänverket har alltså genom sina
åtgärder avsevärt bidragit till att öka
vår nationalförmögenhet.

Man har här talat om konkurrens på
lika villkor, och man är mycket intresserad
av att ge de statliga företagen möjligheter
till sådan konkurrens. Det är
emellertid en läpparnas bekännelse. Domänverket
räknar med att på grund av
rationaliseringsåtgärder behöva friställa
mellan 300 och 400 man. Utskottet säger
att domänverket inte bör få öka sitt
markinnehav. Man ger alltså inte domänverket
denna möjlighet att bereda de
människor som måste friställas genom
rationalisering sysselsättning.

Men så kommer man in på ASSI. Mar
tycker att ASSI skall få konkurrera med
privata företag på lika villkor. Utskottet
säger emellertid att om ASSI:s produktion
skall omfatta produktion som grundas
på någon annan råvara än trä skall
riksdagen först godkänna detta.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 117

Effektivisering oeh samordning av statens skogsföretag, m. m.

Ärade kammarledamöter! När har
riksdagen fått pröva frågan om ett privat
företag skall få använda någon annan
råvara för sin produktion än företaget
tidigare har gjort? Utskottets linje
innebär att ASSI:s planer skulle avslöjas
för eventuella konkurrenter, som
på så sätt tidigare skulle kunna komma
i gång med en egen produktion på samma
område. Om riksdagen skall godkänna
dessa planer, måste det väl först bli
ett remissförfarande, och det skulle ta
så lång tid att andra företag skulle kunna
komma före. Då finge man återigen
anledning att säga att de statliga företagen
inte kan konkurrera med de privata
att de handlar för sent o. s. v.

Jag tycker nog att det är hyckleri,
när man talar om att ASSI skall få konkurrera
på lika villkor men samtidigt
vill införa sådana begränsningar i
ASSI:s handlingsfrihet att den fria konkurrensen
blir rent illusorisk.

Herr talman! Jag skall inte ta tiden
i anspråk längre; utan jag ber härmed
att få yrka bifall till reservationerna 2,
3 och 4 samt i övrigt till utskottets hemställan.

Herr LOTHIGIUS (h):

Herr talman! Jag vill börja med att ta
upp jordbruksministerns interpellationssvar
till herr Larsson i Umeå. Vad jag
saknade i det svaret var ett uttalande
om de biologiska faktorerna. Om de är
av den arten att det går att driva ett
långsiktigt skogsbruk i dessa områden,
anser jag att man bör ge den enskilde
chansen att göra det, ifall domänverket
inte är berett härtill — under förutsättning
naturligtvis att man inte lämnar det
enskilda skogsbruket subventioner för
att bedriva denna verksamhet. När det
gäller de biologiska betingelserna finns
det emellertid plats för forskning och
undersökningar.

Jag vill inte vara så kategorisk att jag
säger att domänverket alltid driver sin
verksamhet med dålig lönsamhet. Det är
inte säkert att man vid ett försök till en

bedömning kan påvisa om det ena eller
det andra företaget är det mest lönsamma.
Mot bakgrunden av industrins nuvarande
förädlingsgrad kan man fråga sig,
om det över huvud taget lönar sig att
driva ett långsiktigt skogsbruk i det här
landet. Det är en öppen fråga, som jag
tror att man, med tanke på vårt gemensamma
ansvar för framtiden, borde penetrera
betydligt bättre.

Frågan om vem som har rätt i diskussionen
mellan herr Sköld och herr
Näslund kan jag för min del inte ge ett
fullständigt svar på.

Låt mig rent allmänt göra några kommentarer
till innehållet i denna proposition.
Det är med en viss tillfredsställelse
som man noterar andan i propositionen,
viljan att söka ge domänverket
och ASSI en ställning, som i stort sett
skall ge dessa företag konkurrensjämställdhet
med den privata företagsamheten.
Propositionen är egentligen ett
ovanligt aktstycke, åtminstone i den delen
där de olika förslagen kommenteras;
det är, tycker jag, som en lovsång till
den enskilda företagsamheten. Jag vet
inte hur många av kammarens ledamöter
som noggrant har läst propositionen,
men i departementschefens skrivning talas
det på varje sida och ibland flera
gånger på varje sida om friheten i den
enskilda företagsamheten som ett föredöme
för domänverkets och ASSI:s verksamhet.
I det stycket håller jag med departementschefen.

När man talar om att ge dessa företag
samma villkor som den enskilda företagsamheten,
måste man emellertid erinra
sig vilken situation domänverket befinner
sig i. Domänverket äger nära en
fjärdedel av landets totala skogsmark.
Bara det ger förutsättning för en skogsdrift
av ganska kolossala dimensioner,
något som i sig självt borde ge en fördel
i konkurrensen.

Att jag återfinns bland motionärerna
beror på att jag vill ge domänverket en
sådan ställning, att man inom domänverket
skall känna att man arbetar i en

118 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

fri konkurrens och att man alltså skall
slippa misstänksamheten från de enskilda
skogsbolagens och den kooperativa
skogsindustrins sida. Finns inte ett sådant
förtroende från deras sida kommer
domänverket alltid att utsättas för en kritisk
uppmärksamhet. Jag tänker här på
den känsliga ställning som domänverket
har som leverantör av råvara till svensk
skogsindustri som inte själv äger någon
skog. Domänverket kan sannerligen inte
få sin verksamhet att gå ihop, om man
inte har möjlighet att till 70 procent,
som just nu är fallet, leverera sin råvara
till enskild företagsamhet. En samordning
mellan ASSI och domänverket anser
jag måste vara så utformad, att domänverket
får garanti för att kunna leverera
råvaran dit där den betalas bäst,
detta just därför att en så stor del av
industrin är beroende av domänverkets
skog men också därför att domänverket
är beroende av den industri som finns.
Därför är jag något tveksam beträffande
den starka bundenheten på styrelseplanet
mellan ASSI och domänverket, som
kan försvåra den fria ställning som domänverket
verkligen behöver vid utövandet
av sin affärsverksamhet.

Det är också min önskan att hjälpa
domänverket genom att föreslå att den
skogspolitiska utredningen undersöker
hur man skall förfara med allmänningsskogarna
och domänverket, dvs. ta upp
den diskussion som nyss förekom. Vilken
form lönar sig bäst? Finns det ett
tillräckligt stort underlag för att avgöra
detta? Det är två parter som har
tagit upp den frågan till diskussion och
man lägger fram två olika utredningar.
.lag anser att om man gör en något så
när opartisk utredning i detta sammanhang
så skulle man kunna undanröja
den misstänksamhet som nu finns på
båda hållen. Jag tror att detta är väsentligt
och behövligt för framtiden.

Får jag sedan, herr talman, bara beröra
en del av herr Svanbergs motion i
denna kammare. Om man skulle följa
motionären i detta sammanhang skulle

man klippa av en del av möjligheterna
för domänverket att kunna bedriva sin
verksamhet på samma basis som enskilda
företag. Här ser jordbruksministern
hur svårt det är med den konstruktion
och de arbetsuppgifter som domänverket
har. Domänverket kommer alltid att få
påtryckningar om att ta på sig arbetsuppgifter
som inte kan inlänkas i en
arbetsform, där man konkurrerar med
företag som har till sin uppgift att drivas
med största möjliga vinst. Se bara på
naturvårdssidan! Domänverket har lagt
ned mycket arbete på att sköta denna
sak. Domänverket behöver driva sådan
verksamhet även om statens naturvårdsverk
kommer att överta en del uppgifter.
Men hur skall man kunna infoga den
verksamheten i den fria företagsamhetens
form? Därför behöver man — och
därvidlag är jag liksom beträffande en
hel del annat ense med herr Hansson i
Skegrie — gå till riksdagen för att denna
skall ge domänverket mandat för olika
aktiviteter.

Jag kommer härmed också in på frågan,
huruvida ASSI skall få bedriva en
annan verksamhet än som har anknytning
till trä. Vad menar man med anknytning
till trä? Jo, vi från skogs- och
träsidan menar att det skall vara riktigt
och lovligt för ASSI att bedriva en industriell
verksamhet som hör ihop med
plastindustri, därför att plastindustrin
och pappersindustrin och träindustrin
mer och mer hör ihop. Det kommer inte
att vara möjligt att bedriva en träindustrien
verksamhet 1975 eller 1980 utan
att lägga in plast i den verksamheten.
Det är alltså min uppfattning, att ASSI
skall ha möjlighet att gå in på sådana
allmänna områden som också omfattas
av skogsindustrin i övrigt.

Men, herr jordbruksminister, om man
vill gå längre, om man vill gå så långt
att man vill ge ASSI möjlighet att bedriva
vilken verksamhet som helst, kan
jag inte vara med längre. Herr Johanson
i Västervik menade att ASSI borde ha
den möjligheten. Men varför skall ASSI

Torsdagen den 30 mai 1968 em.

Nr 30 119

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

ha det, då en rad statliga företag i detta
land har möjlighet att bedriva sådan annan
verksamhet? Varför skall ASSI med
skogen som råvara behöva gå in på en
rad områden som inte har anknytning
till skogen? Staten bedriver redan industriell
verksamhet här i landet som är
av helt annan art och som inte har med
trä och dylikt att göra. Därför kan jag
inte instämma i propositionens förslag
på denna punkt.

Detta var, herr talman, några allmänna
synpunkter på dessa problem. Jag vill
sluta med att upprepa vad jag sade i
början av mitt anförande: Det är ett
steg i rätt riktning som tas genom den
proposition som framlagts av jordbruksministern.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag skall som vanligt
fatta mig kort.

På dagordningen står frågan om en
väsentlig omorganisation av statens
skogsföretag. För några år sedan var
jag med om en motion som i huvudsak
anslöt sig till statens skogsföretagsutrednings
betänkande, avlämnat 1964,
med förslag till en fullständig sammanslagning
av domänverket och ASSI.

En sådan sammanslagning skulle innebära
en förening av råvaruproduktion
och industri, varigenom vi skulle
få samma struktur på det statliga skogsföretaget
som den som i hög grad kännetecknar
de privata företagen. De stora
skogsföretagen har som regel egen
råvara som grundval för produktionen.
Vinsterna på det egna skogsbruket plöjs
ned i den industriella förädlingen.

Genom att ASSI på sin tid avsöndrades
från statens skogsbruk fick den
statliga träförädlingen andra villkor än
den privata. Visserligen fick ASSI ett
leveransavtal med domänverket, men
priserna blev därvid andra än de privata
skogsföretagens självkostnadspriser.
Skilsmässan mellan statens skogar
och dess skogsindustrier drevs fram av
de borgerliga. Det är lätt att inse vilka

intressen som låg bakom. Den borgerliga
aversionen mot framgångsrika statliga
företag är som vi ser oföränderlig.
Jag sade »framgångsrika», ty dåliga sådana
är ju bra att ha för den borgerliga
propagandan. Det talas ofta från denna
talarstol — även av borgerliga talare —
om nödvändigheten av att det skapas
nya arbetstillfällen, men man bör då
också komma ihåg att statens skogsindustrier
på sin tid tillkom, därför att
det privata näringslivet inom träförädlingsbranschen
i övre Norrland gav
vika. I dag har vi stora sysselsättningssvårigheter
inte minst i den del av
Norrland där ASSI har sin huvudsakliga
verksamhet.

Man baxnar en aning när man läser
föreliggande utskottsutlåtande. De borgerliga
som dikterat det försöker på allt
sätt att sätta krokben för den statliga
företagsamheten på detta område. Även
om hundratusentals jordbruk försvinner
bör inte staten få skaffa sig mera
skog och förädla den, menar man. Men
vem skall då ta hand om skogen? Ja,
det finns som bekant många intresserade.
Statliga företag bör inte få baseras
på annat än statlig råvara, och ASSI
bör inte få gå över till att producera
nya produkter, framhålles det. Är detta
skogsbolagens röst eller är det rätt och
slätt bara borgerlig ideologisk ståndaktighet?
I alla händelser har uppenbarligen
ökade sysselsättningsmöjligheter
förvandlats till något sekundärt. Man
frågar sig bara, om den borgerliga enigheten
på detta område verkligen kan
vara fullständig.

Beträffande föreliggande organisationsförslag
rörande domänverket och
ASSI överensstämmer de inte med de
förslag, som statens skogsföretagsutredning
framlade 1964 och som vi framförde
i motion 1966. Jag och mina medmotionärer
har emellertid avstått från
att motionera denna gång, vilket inte
beror på att vi ändrat uppfattning. Jag
tror fortfarande att en fullständig sammanslagning
av domänverket och ASSI

120 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Eif ek ti visering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

—- d. v. s. råvara och industri — vore
riktig, men vi vill vänta och se hur det
kommer att fungera. För oss är det fråga
om att åstadkomma största möjliga
effektivitet i den statliga skogshushållningen.
Kanske kan den omorganisation
som nu föreslås innebära mera än vad
man från början kan tro.

I alla händelser betraktar vi förslaget
som ett betydelsefullt steg mot en ännu
effektivare skogsförädling. Statens
skogsindustrier är redan en framgångsrik
industri, men den kan bli bättre och
framför allt större. Det borgerliga motståndet
får inte hindra detta.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
2, 3 och 4.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1—3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 4

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till motionerna
1:940 och 11:1198; och fann
herr förste vice talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Carlsson i Västerås begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
4) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till motionerna
1:940 och 11:1198.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan oförändrad.

Mom. 5 och 6

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
2); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Lundmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.

5) och 6) i utskottets utlåtande nr 32,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 95
ja och 105 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
2) av herr Mossberger m. fl.

Mom. 7

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 121

Effektivisering och samordning av statens skogsföretag, m. m.

hemställan, dels ock på bifall till reservationen
3); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Lundmark begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
7) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 95
ja och 104 nej, varjämte 2 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
3) av herr Mossberger m. fl.

Mom. 8—11

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 12

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
4); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Lundmark begärde emellertid votering,
i anledning varav éfter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
12) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Mossberger
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 96
ja och 104 nej, varjämte 1 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
4) av herr Mossberger in. fl.

Mom. 13 och lb

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 15

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Hansson i Skegrie begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
15) i utskottets utlåtande nr 32, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

122 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Carl Eskilsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Hansson i Skegrie
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 105 ja och
94 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 16 och 17

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 2

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 43, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; och

utrikesutskottets memorial nr 10, angående
uppskov med behandlingen av
vissa ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial hemställt.

§ 3

Provisoriska lokaler för riksdagen vid
författningsreform

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 47, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående provisoriska lokaler
för riksdagen vid författningsreform
jämte motioner.

Riksdagen hade den 17 maj 1968 beslutat
att såsom vilande antaga förslag
till grundlagsändring innebärande att

tvåkammarriksdagen från och med år
1971 ersattes med en enkammarriksdag
bestående av 350 ledamöter (prop.
1968:27, KU 20). I avvaktan på en
permanent lösning av enkammarriksdagens
lokalproblem, vilken kunde bedömas
kräva lång tid, måste provisoriska
lokaler anskaffas.

I detta utlåtande behandlade utskottet
föreliggande förslag till provisoriska
lokaler för riksdagen. Beträffande
riksdagens lokalfrågor på längre sikt
hänvisades till utskottets följande utlåtande,
nr 48.

Hithörande spörsmål liade redan ett
par gånger varit före i riksdagen. I
februari 1967 bemyndigades styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor att
föranstalta om en utredning av riksdagens
lokalfrågor (BaU 1967:4). Den
6 mars 1968 beslöt riksdagen att hos
Kungl. Maj :t hemställa att byggnadsstyrelsen
skulle få i uppdrag att projektera
en planerad förvaltningsbyggnad
i kvarteret Garnisonen i Stockholm
på sådant sätt att riksdagen kunde erhålla
provisoriska lokaler där (BaU
1968: 9). Sistnämnda beslut betecknades
uttryckligen som en beredskapsåtgärd;
det förutsattes att det slutliga beslutet
i ämnet skulle innefatta prövning av
ytterligare alternativ, i varje fall det
förslag som från Stockholm stads sida
framlagts om förläggning av riksdagen
till av staden planerade byggnader
vid Sergels torg. Innan riksdagen i
mars tagit ställning till frågan om projektering
av provisoriska lokaler hade
särskilda publikationer rörande de båda
nämnda projekten tillhandahållits
samtliga dess ledamöter. Sedermera hade
en av Stockholms stads fastighetskontors
saneringsavdelning framlagd,
den 11 mars 1968 dagtecknad promemoria
om årskostnader för provisoriskt
riksdagshus vid Sergels torg likaledes
tillställts riksdagens ledamöter.

I skrivelse till riksdagen den 3 april
1968 hemställde styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor »att riksdagen

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 123

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

vid bifall till prop. 1968:27 om ändringar
i regeringsformen in. in. med antagande
av Stockholms stads erbjudande
måtte besluta, att riksdagen under
en övergångstid från och med den 1
januari 1971 skall vara förlagd till av
staden erbjudna lokaler vid Sergels
torg intill dess riksdagen kan inflytta
i om- och/eller nybyggt riksdagshus».

Det erbjudande av Stockholms stad
på vilket förvaltningskontorets styrelse
grundade sitt förslag hade, när styrelsen
avlåtit sin framställning till riksdagen,
förelegat skriftligen endast i form
av promemorior upprättade av tjänstemän
hos staden. Sedan ärendet upptagits
till behandling i utskottet hade finansborgarrådet
Per-Olof Hanson för
stadens räkning lämnat ett formellt hyreserbjudande
i en till riksdagen ställd
och till förvaltningskontoret ingiven
.skrivelse.

Såsom tidigare anmälts för riksdagen
hade bankoutskottet i februari i år
emottagit en skrivelse från andra kammarens
andre vice talman herr Cassel
jämte ytterligare åtta riksdagsledamöter,
i vilken föreslagits att utskottet skulle
pröva möjligheten att fylla behovet av
provisoriska lokaler för riksdagen genom
att utnyttja ett för ändamålet ombyggt
passagerarfartyg, förlagt till lämplig''
plats i Stockholms ström. Skrivelsen
remitterades av utskottet till styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor för
yttrande. Det yttrande som avgivits inginge
i den nu föreliggande skrivelsen
till riksdagen. Förvaltningskontoret hade
begränsat sin prövning till att gälla
S/S Caronia, ett av de två fartyg som
särskilt nämndes av förslagsställarna.

I anledning av den föreliggande skrivelsen
från styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
hade väckts de likalydande
motionerna I: 937 av herr Brundin
m. fl och 11:119b av herr Ullsten
m. fl., vari yrkades att riksdagen vid
sin behandling av skrivelsen skulle med
bifall till kontorets hemställan besluta

1) uttala sig för ett lokalprogram för
det provisoriska riksdagshuset som innebure
290 ledamotsrum,

2) att förhandlingar med Stockholms
stad upptoges angående möjligheterna
att önskat antal av dessa rum anordnades
som bostadsrum för riksdagsledamöter,
varvid i motionerna anförda synpunkter
beträffande principerna för en
uppgörelse beaktades, samt

3) att de våningar som komme att
innehålla arbetsrum för riksdagsledamöterna
finge en tillfredsställande vaktmästarservice
samt att ledamöterna därutöver
bereddes möjligheter till sekreterarhjälp
och teknisk utrustning för
utskrifter, diktamen, telefonpassning
in. in.

I det särskilda yttrande som ledamoten
av styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
herr Wärnberg fogat
till styrelsens skrivelse förordades att,
om riksdagen beslutade om provisorisk
förläggning till Sergels torg, även
frågan om permanent förläggning dit
skulle övervägas. Denna tanke hade funnit
gensvar hos en av utskottets ledamöter.
Förslaget behandlades i utskottets
utlåtande nr 48 angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt.

Utskottet hemställde att riksdagen
måtte

1) med bifall till förevarande framställning
från styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor anta Stockholms
stads erbjudande om provisorisk förläggning
av riksdagen till lokaler vid
Sergels torg från och med år 1971 samt
uppdra åt riksdagens förvaltningskontor
att i enlighet med vad utskottet anfört
svara för förhandlingar och andra
åtgärder för provisoriets genomförande;

2) i anledning av motionerna 1:937
och 11:1194 uppdra åt riksdagens förvaltningskontor
att enligt de riktlinjer
som utskottet angivit utreda förutsättningarna
för en utökning av antalet ledamotsrum
och planera service i anslutning
till dessa;

124 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

3) ge Kungl. Maj:t till känna att riksdagen
avstode från att utnyttja lokaler
i den planerade förvaltningsbyggnaden
i kvarteret Garnisonen.

Ett särskilt yttrande hade avgivits av
herr Hagnell (s).

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

överläggningen beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 47 må omfatta
jämväl bankoutskottets utlåtande nr 48
men yrkanden rörande sistnämnda utlåtande
framställes först sedan detsamma
föredragits.

Utskottets hemställan i utlåtandet nr
47 föredrogs; och anförde därvid:

Herr REGNÉLL (li):

Herr talman! Som talesman för utskottet
har jag först anledning att säga,
att det sena datum vid vilket förevarande
utlåtanden kommer på riksdagens
bord hänger samman med att debatten
kring enkammarriksdagen först
måste ha ägt rum. Denna debatt fördes
ju den 17 maj. Nackdelen med den sena
behandlingen i kamrarna minskas väl
av den successiva behandlingen i olika
sammanhang. Etappbeslut har alltifrån
februari 1967 träffats av riksdagen, och
kamrarnas ledamöter har haft tillgång
till god information genom föredrag, utställda
modeller — här i huset och på
annat håll — och olika publikationer.
Det kan vara på sin plats att uttala ett
tack till dem som har bidragit till denna
förträffliga information.

Kamrarna har i dag att ta ställning
dels till provisoriska lokaler, dels till
vad som brukar kallas lokaler på längre
sikt — permanent är ju ett ord som
man knappast vågar använda längre i
vår föränderliga värld. Beträffande provisoriet
är utskottet enigt, med undantag
av att ledamoten herr Hagnell har
avgivit ett särskilt yttrande, som jag
gissar att han själv kommer att motivera.
Beträffande lokalerna på längre

sikt är 14 av utskottets 16 ledamöter
helt ense. En ledamot som representerar
högerpartiet motsätter sig att arkitekttävlingen
skulle omfatta också alternativ
på Nedre Norrmalm. En ledamot
som representerar centerpartiet vill att
förvaltningskontorets styrelse skall utreda
även möjligheten att låta det tänkta
provisoriet vid Sergels torg bli en
permanent förläggning. Den tanken
hade tidigare framförts i ett särskilt yttrande
av en ledamot av förvaltningskontorets
styrelse.

I båda dessa frågor har vi anledning
att erinra oss — och har också blivit
erinrade om — att vi inte agerar ensamma
på scenen. Riksdagsarbetet är
en bland många aktiviteter i Stockholm.
Vi är alltså inte ensamma om att
planera och projektera. Tvärtom finns
något som heter kommunalt planmonopol.
Vi är inte heller ensamma om att
ha synpunkter på tradition, skönhetsvärden
o. d. Vi inser också ganska väl
våra begränsade rörelsemöjligheter.

Mot tanken att permanenta provisoriet
har från kommunalt håll i Stockholm
rests starka invändningar. Utskottet
anser, bl. a. av tekniska skäl, att ett
sådant alternativ inte skulle vara lyckligt.
Så länge ingen argumenterar till
förmån för tanken här i kammaren kan
det kanske räcka med detta konstaterande.

Däremot har den Åkerlundska tanken
att begränsa arkitekttävlingen, så att
den inte skulle inkludera Nedre Norrmalm,
stöd hos delar — majoriteten förefaller
det — av Stockholms stads ansvariga
instanser. Fullt så restriktiv
som herr Åkerlund är emellertid inte
Stockholms stad. Herr Åkerlund kan
inte tänka sig någon placering på Nedre
Norrmalm över huvud taget. Stadens
betänkligheter gäller endast de underalternativ
som innebär konflikt med intressena
för det stora parkeringshus
och det hotell som cityplanen räknar
med.

När utskottsmajoriteten, trots att den

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 125

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

är medveten om stadens betänkligheter,
förordar att arkitekttävlingen skall omfatta
alternativ också norr om Jakobsgatan
skall denna inställning ses mot
bakgrunden att det är förberedelserna
för arkitekttävlingen som är aktuella.

I utredningsarbetet är det förutsatt att
staden skall taga del i den fortsatta planeringen
för arkitekttävlingen och i annat
erforderligt arbete. Vilken utgången
av dessa överläggningar blir beror väl
på vilket värde man vill tillmäta de olika
argumenten.

Inte heller på denna punkt skall jag
i detta skede av debatten plädera för
bankoutskottets ställningstagande. Jag
vill bara nämna att flertalet organisationer
med god sakkunskap ställt sig
positiva till att också de olika Nedre
Norrmalms-alternativen skall prövas.
Jag avser Svenska arkitektföreningen,
Konstakademien, Samfundet S:t Erik
och skönhetsrådet.

Under hänvisning till den redovisning
som lämnats i bankoutskottets
båda utlåtanden och i medvetandet om
att fler talare anmält sig i ärendet —
närmast förvaltningskontorets ordförande
om jag är rätt underrättad — ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Jag beklagar, liksom
bankoutskottets ordförande, att denna
betydelsefulla fråga har kommit upp till
behandling i vårsessionens sista minuter.
Tidspressen tvingar oss som skall
tala i denna fråga att koncentrera oss
på ett sådant sätt, att vi kanske inte kan
ge en tillräckligt god bild av de olika
detaljer som påverkat vårt handlande.

När vi inom förvaltningskontorets
styrelse blev medvetna om att 1971
skulle bli det första år då den nya enkammarriksdagen
skulle sammanträda

och när vi samtidigt blev medvetna om
att det sannolikt fanns ett parlamentariskt
underlag för ett beslut om en enkammare
med 350 ledamöter, stod det
fullt klart för oss att en av förutsättningarna
för att tidsschemat skulle kunna
hållas var att också lokalfrågorna
togs upp i god tid.

Vi har under flera år fört en diskussion
om författningsreformen, men
först sedan förvaltningskontorets styrelse
börjat diskutera lokalproblemet
kom denna fråga in i bilden. Lokalfrågan
måste ju lösas, om man över huvud
taget skall kunna ha en kammare med
350 ledamöter. Därför gjorde vi i början
vissa sonderingar rörande hur enkammarriksdagens
lokalfråga på ett enkelt
sätt skulle kunna lösas provisoriskt.
Vi undersökte möjligheterna i
Rikssalen på Slottet, vi undersökte Folkets
hus och vi undersökte en del andra
lokaler, men samtliga hade det gemensamt
att provisoriet skulle lida av mycket
allvarliga brister, varför vi inte
kunde ta på vårt ansvar att rekommendera
något av dessa alternativ.

Under tiden hade vi kontakt med
byggnadsstyrelsen, och efter vissa diskussioner
presenterade denna ett utarbetat
förslag, enligt vilket riksdagen
provisoriskt skulle kunna inrymmas i
det planerade bygget i kvarteret Garnisonen.
Förslaget hade uppgjorts mot
bakgrund av att provisoriet skulle vara
i 8—10 år; det är den tidsperiod man
får räkna med innan en ny riksdagsbyggnad
kan stå färdig. Åtta år beräknas
om man förlägger denna till Helgeandsholmen,
och det anses vara ett minimum.
Skall man välja Nedre Norrmalm,
betyder det en förlängning med
minst ett par år, eftersom det där blir
fråga om att inlösa ett avsevärt antal
fastigheter, vilket i sin tur fördröjer
problemets lösning.

Då vi således hade klart för oss att
provisoriet måste planeras för en så
lång tidsperiod och vi dessutom alla
var medvetna om att de förhållanden,

126 Nr 30

Torsdagen den 30 mai 1908 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

som råder i det nuvarande riksdagshuset,
av ledamöterna anses vara allt annat
än tillfredsställande från arbetssynpunkt,
var det givet att vi eftersträvade
ett provisorium, som på ett godtagbart
sätt kunde uppfylla önskemålet om bättre
arbetsförhållanden för riksdagens ledamöter
och tjänstemän. Denna princip
kunde helt tillgodoses i det förslag,
som utarbetades inom byggnadsstyrelsen
och som innebar en förläggning
till kvarteret Garnisonen.

När vi var i det närmaste färdiga med
planeringen och hade börjat projekteringen
visade det sig, att man även hos
Stockholms stad hade vissa problem
som man ville lösa. Det gällde Nedre
Norrmalms reglering, speciellt kring
Sergels torg, där man planerat att bygga
ett kulturhus, avsett att i betydande
utsträckning tillgodose Stockholms
stads behov av en kulturell verksamhet.
Stockholms stad lät i detta sammanhang
utarbeta en första skiss över hur
man eventuellt skulle kunna åstadkomma
ett provisorum för riksdagen vid
Sergels torg. Den var rätt ofullständig,
men en tredje skiss klargjorde att man
även där på ett godtagbart sätt skulle
kunna lösa riksdagens lokalfråga provisoriskt.

Det måste således bli en avvägning
mellan de två alternativ vi hade att arbeta
med. Jag beklagar att förvaltningskontorets
styrelse, som eljest varit enhällig
i alla sina tidigare beslut, på
denna punkt inte kunde enas utan delades
efter skilda linjer, varvid majoriteten
förordade Sergels torg. Nu har professor
Sven Silow gjort en avvägning
mellan de båda alternativen. Enligt hans
bedömning har Sergels torg ett klart
företräde när det gäller centralt läge i
Stockholm och beträffande arbetsrummens
storlek; de blir nämligen minst 5
kvadratmeter större än de rum, som är
planerade inom kvarteret Garnisonen.
På övriga punkter är emellertid — utan
att detta innebär ett underkännande av
Stockholms stads projekt vid Sergels

torg —- den föreslagna byggnaden i
kvarteret Garnisonen enligt professor
Silows bedömning överlägsen Sergels
torgalternativet. Dess överlägsenhet är
visserligen inte överväldigande, men
byggnaden är ändå från olika synpunkter
ändamålsenligare för den uppgift
som den skall fylla. Det är alltså hans
rent opartiska bedömning av dessa
spörsmål.

När jag för min personliga del hade
att ta ställning till detta ärende var det
också andra synpunkter som jag ville
väga mot varandra vid min bedömning.
Denna min uppfattning delades för övrigt
av vice ordföranden i förvaltningskontorets
styrelse, herr Torsten Andersson
i Brämhult, när han gjorde sin bedömning
av detta spörsmål.

Vid Sergels torg kommer under riksdagens
två första år där att pågå en betydande
byggnadsverksamhet i intilliggande
byggen. Jag har den bestämda
uppfattningen att denna byggnadsverksamhet
kommer att verka i hög grad
störande på det riksdagsarbete som
skall bedrivas där. Jag vill bara erinra
om de problem som vi hade här vid utbyggnaden
av puckeln utanför riksdagshuset,
trots att denna anläggning
ändå var relativt tidsbegränsad. Jag vill
med detta naturligtvis inte ha sagt, att
det blir precis samma intensiva slammer
under de båda åren, men det är
synnerligen irriterande att ha denna
betydande byggnadsverksamhet så nära
inpå sig samtidigt som man skall bedriva
riksdagsarbetet. Därtill kommer
den omfattande trafik som pågår runt
omkring det föreslagna byggnadsalternativet
vid Sergels torg. Där kan det
därför inte bli den lugna miljö som
riksdagen har behov av när den skall
utföra sitt utskottsarbete och fullgöra
andra uppgifter.

Detta är negativa faktorer som jag
anser att det är nödvändigt att beakta
när man gör denna bedömning. Jag har
för min personliga del inte kunnat godta
förslaget om riksdagens förläggning

127

Torsdagen den 30 mai 1968 em. Nr 30

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

till Sergels torg — ty jag ville inte höra
domen av dem som skulle komma att
arbeta i det huset och frågan: Varför
tog ni inte det andra alternativet i stället,
där vi hade kunnat få en bättre och
lugnare arbetsmiljö?

Ytterligare ett argument finns, nämligen
det rent ekonomiska. Man kan naturligtvis
diskutera ekonomi i det oändliga,
och det har ju också skett i olika
sammanhang; men kvar står det faktum,
att enligt de offerter som vi haft
tillgång till blir alternativet vid Sergels
torg med delade arbetsrum för ledamöterna
cirka 20 miljoner kronor dyrare
under den korta tid som riksdagen
skall vara förlagd dit än alternativet i
kvarteret Garnisonen. Jag rår inte för
det, men jag fick redan som barn lära
mig att man bör ta reda på vad man
får för sina pengar när man gör en utgift.
Jag menar därför att även den ekonomiska
sidan av saken bör få spela en
viss roll vid valet av plats.

Sedan är det naturligtvis också möjligt
att den tanke som har förts fram i
ett särskilt yttrande, nämligen att man
bör definitivt förlägga riksdagen till
Sergels torg, vinner gehör när enkammarriksdagen
en gång går att besluta
om eventuell nybyggnad. En nybyggnad
kommer att kosta mellan 100 och 150
miljoner kronor, och det är inte alldeles
uteslutet att man vid den tidpunkten
liksom alltid i budgetsammanhang,
resonerar ungefär så: Det blir ändå en
belastning på budgeten som vi kanske
bör avstå från, eftersom vi har relativt
hyggliga förhållanden här. Det är alltså
en betydande risk som Stockholms stad
tar genom att lämna ut kulturhuset till
förmån för ett provisoriskt riksdagshus.
Detta får väl inte tillmätas någon avgörande
betydelse vid bedömningen,
utan den avgörande betydelsen bör tillmätas
de lägre kostnaderna i kvarteret
Garnisonen och de bättre möjligheterna
till arbetsro som detta alternativ medför.
En förläggning av riksdagen till
kvarteret Garnisonen kommer dessutom

säkerligen att tvinga enkammarriksdagen
att besluta om en nybyggnad eller
eventuellt en ombyggnad av det gamla
riksdagshuset, vilket kan innebära att
vi återigen får vår riksdag förlagd hit
till Helgeandsholmen, där Sveriges politiska
centrum ligger.

Herr talman! Detta är några av de
skäl som enligt min mening talar för
att vi bör välja alternativet Garnisonen.
Jag skall i detta sammanhang också
säga några ord om den arkitekttävlan
som är avsedd att genomföras beträffande
nybyggnaden. Inom förvaltningskontorets
styrelse har vi i ett tidigt
skede givit uttryck åt den meningen att
riksdagen bör förläggas till Helgeandsholmen.
När vi begärde pengar till de
första utredningarna, hade vi förordat
Helgeandsholmen.

Vid behandlingen inom bankoutskottet
utvidgade man direktiven till att
omfatta en undersökning av Nedre
Norrmalm. I enlighet med riksdagens
beslut har vi också gjort dessa undersökningar.
Vi har haft ett antal sammanträffanden
med representanter för
Stockholms stad. Vi har haft diskussioner
med borgarråden för de ansvariga
rotlarna. Dessa har bestämt angivit att
de när det gäller Nedre Norrmalm icke
kan medverka till de två alternativ som
bankoutskottet har utvidgat sitt förslag
med. Det har till förvaltningskontorets
styrelse från deras sida bestämt förklarats
såsom Stockholms stads uppfattning,
att det enda staden kunde godtaga
vore alternativet med en lång byggnad
utefter gatan. Att tränga in på djupet
i Nedre Norrmalm skulle enligt deras
mening fördröja cityregleringen så
länge att de icke kunde medverka till
en sådan lösning.

Med hänsyn till den bestämda inställning
Stockholms stad hade på denna
punkt har styrelsen velat att man
inte nu binder enkammarriksdagen definitivt
i förläggningsfrågan, ty de flesta
av oss som i dag är med och fattar
beslut i denna fråga kommer sannolikt

128 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.
Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

icke att tillhöra enkammarriksdagen då
denna en gång skall fatta det definitiva
beslutet om förläggningen. I förvaltningskontoret
menade vi därför att de
olika alternativ som nu varit aktuella
bör bli föremål för en arkitekttävlan,
där arkitekterna får visa vilka olika lösningar
som kan åstadkommas. Därför
skall vi nu inte ta definitiv ställning.

När bankoutskottet har utvidgat förvaltningskontorets
styrelses förslag på
sätt som skett, måste jag nog säga att
den väg som bankoutskottet förordar
vallar betänkligheter, ty vi i Sveriges
riksdag har beslutat att städerna skall
ha planmonopol. Vi har från Stockholms
stad fått ett entydigt uttryck för
att den utvidgning som bankoutskottet
förordar icke kan av staden accepteras.
Då bör riksdagen enligt min mening
respektera de lagar som den själv
har stiftat och de rättigheter som den
givit städerna på denna punkt. Därför
vill jag personligen på detta sätt ge
uttryck åt att jag finner det mindre
lämpligt att riksdagen på sätt som nu
förordas fattar beslut om att alla tre
alternativen på Nedre Norrmalm bör
bli föremål för en arkitekttävling. Det
strider mot vad som bör förevara sedan
riksdagen själv givit Stockholms stad
planmonopol.

Herr talman! Jag skulle ha oändligt
mycket mer att säga, men jag förstår att
jag i så fall skulle fresta kammarledamöternas
tålamod i alltför hög grad.

Jag vill därför sluta med att yrka att
kammaren måtte besluta att riksdagen
under en övergångstid från och med
den 1 januari 1971 skall vara förlagd
till kvarteret Garnisonen i Stockholm
intill dess riksdagen kan inflytta i omoch/eller
nybyggt riksdagshus.

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Den huvudsakliga anledningen
till att jag begärt ordet i detta
ärende är att jag kommit att tillhöra
majoriteten i förvaltningskontorets styrelse
och där förordat alternativet Ser -

gels torg för de provisoriska lokalerna.
Innan jag kom till den slutsatsen var jag
ganska tveksam. För alternativet Garnisonen
har en hel del skäl talat, bl. a. det
som herr Lindholm anförde — det ekonomiska.
Om vi stannar för alternativet
Garnisonen blir kostnaderna för riksdagens
lokaler under provisorietiden
lägre. I alternativet Sergels torg får
man betala för arbetsrum för ledamöterna
som är något större än de egentligen
behöver vara, eftersom byggnaden
är avsedd att bli hotell och rummen
därför inte är ämnade att tjäna
som arbetsrum för riksdagsledamöter.

Ett annat skäl till att vi varit tveksamma
är att man inte kunde vara säker
på att bygget vid Sergels torg skulle
bli färdigt i tid; vi litade mer på att
byggnadsstyrelsen skulle kunna bli färdig
med Garnisonen.

Stockholms stad har företagit en
ganska vidlyftig utredning och ett stort
antal byggnadsföretag har i intyg bestyrkt
att det blir möjligt att klara bygget
i tid, även om man enligt vissa av
intygsgivarna får arbeta i skift.

Som herr Lindholm framhållit skulle
vi under viss tid få arbeta invid en
byggnadsplats, och det är naturligtvis
en nackdel även om vi inte skall vara
överkänsliga — många av oss får på
våra andra arbetsplatser finna oss i trafikbuller
och besvär av byggnadsarbeten
i vårt grannskap utan att vi därför
kan underlåta att utföra våra arbetsuppgifter.

En annan sak som bidrog till tveksamheten
var att Stockholms stad ställde
villkor som riksdagen inte hade möjlighet
att uppfylla; det var villkor som
det närmast ankom på regeringen att
uppfylla, och riksdagen kunde inte göra
några utfästelser. Från början krävdes
t. ex. att expropriationstillstånd beträffande
en viss privat fastighet skulle utlovas,
och det var naturligtvis mycket
betänkligt. I dag ställs emellertid inte
det villkoret, varför det problemet är
borta.

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 129

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

I reservationen av herrar Lindholm
och Andersson i Brämhult har framhållits
några av de betänkligheter som
jag har refererat. Jag tycker emellertid
att de på ett ganska groteskt sätt försökt
bagatellisera — om jag får använda
det uttrycket — det förhållandet att
Garnisonen ligger ganska illa till rent
kommunikationstekniskt. I reservationen
kan man på s. 26 i utlåtandet läsa
att det finns »förbindelse såväl med
Centralstationen som övriga frekventerade
anhalter i det kollektiva trafiknätet.
Det saknas anledning anta att en
ledamot skulle anlita bil för att förflytta
sig mellan Centralstationen och Garnisonen
endast för att slippa gå sträckan
Karlavägen—Garnisonen. Denna
sträcka är kortare än avståndet mellan
nuvarande riksdagshus och Centralstationen,
vilken riksdagens ledamöter för
närvarande i regel torde tillryggalägga
till fots».

Herrar Andersson i Brämhult och
Lindholm tycks inte ha tänkt på alla
de tillfällen då man står här i korridoren
med väskan i handen och till varje
pris måste hinna till tåget. Då springer
man inte gärna vare sig 300 eller 500
meter med bagaget, utan man vill helst
komma fram i en taxi.

Vidare sägs i reservationen att under
trafiktopparna vid Nybroplan och
Strandvägen kan mera framkomliga
stråk användas för att ta sig från kanslihuset
till Garnisonen. Jag skulle gärna
vilja få veta av herr Lindholm vilka de
stråken är. Olyckligtvis bor jag i det
bekanta riksgäldshuset vid Jungfrugatan
15, och jag har aldrig hittat de
stråk som skulle vara tillgängliga för
en snabb transport därifrån till kanslihuset
eller riksdagshuset eller i motsatt
riktning.

Dessa övertygande skäl, som påverkat
bankoutskottets bedömning, bör
också få påverka kammarens ställningstagande.
Jag anser att det centrala läget
vid Sergels torg bör få väga över och
bestämma kammarens beslut.

När det galler bankoutskottets utlåtande
nr 48 delar jag däremot herr
Lindholms mening. Det är mycket betänkligt
att bankoutskottet har gett sig
in på den här linjen. I förvaltningskontorets
styrelse har vi under åtskilliga
timmar diskuterat frågan, huruvida staten
borde bryta det planmonopol som
kommunerna fått. Jag vill erinra om
att det redan vid tillkomsten av 1931
års lagstiftning uttalades, att den monopolställning
i fråga om stadsplans upprättande,
som städerna och samhällena
hade, huvudsakligen betingades därav,
att fastställelse av stadsplan över visst
område kunde för staden eller samhället
medföra avsevärda ekonomiska förpliktelser.
Detta är ju hela bakgrunden till
stadsplanemonopolet, och när nu riksdagen
har fattat beslut om detta stadsplanemonopol
och vid senare tillfälle
även bekräftat detta beslut, så bör riksdagen
inte i ett beslut med anledning
av ett förslag från bankoutskottet kränka
de rättigheter som Stockholms stad
i likhet med andra kommuner här i
landet har.

Jag vill också erinra om att bankoutskottets
förslag i det hänseendet går ut
på att man skulle lägga detta beslut till
grund för ett förberedelsearbete för arkitekttävlingen.
Man vet alltså inte vad
arkitekttävlingen slutligen kommer att
gå ut på. Detta tror jag är ännu mer betänkligt,
ty det betyder att Stockholms
stads handlingsfrihet kommer att bindas
kanske under ett årtionde eller i
varje fall under en stor del av nästa årtionde.
Det kan knappast vara till gagn
för stadens utveckling. Jag vill också
erinra om att det inte är några små
tekniska eller ekonomiska avgöranden
som den kommunala ledningen i en
stad som Stockholm har att träffa. Jag
skulle själv som kommunalman känna
mig i mycket hög grad besvärad, om
staten skulle ingripa i den kommunala
handlingsfriheten i min egen hemort
på det sätt som här föreslås.

Herr talman! Jag yrkar bifall till

5 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 30

130 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

bankoutskottets hemställan i dess utlåtande
nr 47. Jag återkommer med yrkande
beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 48.

Herr ULLSTEN (fp):

Herr talman! Yi är sent ute i den här
frågan, har flera talare sagt. Det är riktigt;
denna fråga har varje år diskuterats
i riksdagssessionens sista skälvande
minut. Det är nu kanske ett mindre
problem. Ett större problem är att vi är
sent ute i själva sakfrågan, att frågan
om ett nytt riksdagshus har väckts så
sent som skett. Med litet förutseende
hade denna fråga kunnat vara löst nu.
Det har länge stått ganska klart, att vi
behöver ett hus som är mer funktionsdugligt
än detta. Det har pågått olika
slag av utredningar ända sedan 1930-talet, och det har i varje fall under de
senaste tio åren varit klart att vi skulle
få en enkammarriksdag och att vi för
denna skulle behöva nya lokaler. Ändå
vet vi ännu inte var de lokalerna skall
ligga eller hur de skall se ut. Det är
onekligen ganska allvarligt, och det är
den situationen som har skapat det problem
som vi nu hamnat i och som gör
att vi på vissa punkter kommer i konflikt
med Stockholms stads intressen.
Det är å andra sidan helt klart att
det inte är fråga om att bryta något
kommunalt planmonopol. Till att börja
med finns det ingen fastställd plan för
det område som vi nu diskuterar; det
finns en av stadsfullmäktige fastställd
s. k. cityplan, som inte har någon rättslig
verkan utan som mer utgör riktlinjer
för Stockholms stads myndigheter.
För övrigt är det ju i dag fråga om ett
beslut som innebär att vi i samarbete
med Stockholms stad skall göra en utredning
beträffande riksdagshusets förläggning
och i samband därmed fastställa
ett program för en arkitekttävling.
Förhandlingarna som kommer att
tas upp får väl visa om vi kan nå enighet.
Jag hoppas att vi kan det; om vi
inte kan det får väl Kungl. Maj :t, såsom

vanligen sker när det gäller sådana här
frågor, fatta beslutet. Om man vid utredningen
skulle komma fram till att
den lämpligaste placeringen av riksdagshuset
är på Nedre Norrmalm, så
vore det egendomligt om inte Kungl.
Maj :t skulle ta hänsyn till detta och
fatta ett beslut i enlighet med den bedömningen.

Jag har också en gång tyckt att Garnisonen
var den bästa lösningen av
lokalprovisoriet, men det var innan jag
kände till Sergels torg-alternativet och
fick klart för mig att det var genomförbart.
Det finns flera skäl som i dag visar
— tvärtemot vad herr Lindholm
sade — att Sergels torg-alternativet är
överlägset. Det ena är ett skäl som herr
Lindholm häromdagen ivrigt talade för,
nämligen att statsförvaltningen har behov
av lokaler. Vi borde inte tänka så
mycket på östermalmsbornas obehag
av den ifrågavarande byggnadens stora
dimensioner, framhöll herr Lindholm i
debatten, utan i stället tänka på de
statsanställdas arbetsförhållanden. Ja,
den gången höll jag med honom helt
och hållet, och jag är därför litet förvånad
att han nu är beredd att snuva
statsförvaltningens anställda på en
tredjedel eller kanske hälften av denna
byggnad, när det finns ett alternativ
som är genomförbart och som inte konkurrerar
med statsförvaltningen om lokalutrymme.

Det finns en rad andra skäl. Att Sergels
torg ligger närmare kanslihuset än
Garnisonen gör behöver man inte gå
till en professor för att få besked om,
vilket herr Lindholm tydligen har gjort.
Tvärtom tror jag det hade varit bättre
om han vänt sig till en vanlig bilist i
Stockholm och frågat hur man bär sig
åt för att tillryggalägga sträckan från
Garnisonen till kanslihuset på den tid
som herr Lindholms utredning visar.
Jag tror att det är en omöjlighet under
andra än mycket speciella omständigheter,
som säkert mycket få av ledamöterna
kommer att befinna sig i.

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 131

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

Sergels torg-alternativet ger oss vidare
bättre lokaler, bättre kvalitet, bättre
läge, bättre koncentration. Dessutom
tycker jag att det kan vara ett intresse
inte bara för oss stockholmare utan
även för landet i allmänhet att denna
centrala del av landets huvudstad inte
för ytterligare lång tid framöver skall
se ut som en bombkrater utan att vi
skall få möjlighet att bygga de hus som
är planerade där och som vi nu kan ha
användning för. Flera skäl talar alltså
för att man bör acceptera detta provisorium,
och jag vill yrka bifall till utskottets
hemställan på den punkten.

När man sedan skall ta ställning till
arkitekttävlingen och vilka alternativ
den skall omfatta, måste man, såvitt jag
förstår, försöka göra en bedömning av
frågan hur man anser att ett permanent
nytt riksdagshus skall se ut och var det
skall ligga. Man måste då diskutera de
funktionella synpunkterna, de stadsplanemässiga,
de allmänt estetiska och
givetvis också de kulturhistoriska. Man
måste också ta hänsyn till genomförbarhet,
vad det kostar i pengar och tid,
vad det innebär för ändringar i uppgjorda
planer och annat sådant.

Byggnadsstyrelsen har gjort en sådan
bedömning där man ur olika synpunkter
har försökt ta ställning till de tre
alternativ som finns, nämligen ombyggnad
här, nybyggnad här och nybyggnad
på Nedre Norrmalm. Vad har man
kommit fram till? Jo, att ombyggnadsalternativet
är att föredra om man värderar
den politiska traditionen att riksdagshuset
skall ligga på Helgeandsholmen
men är beredd att sänka kravet
något när det gäller funktionsdugligheten.
Beträffande nybyggnadsalternativet
här på Helgeandsholmen har man
sagt att det kan accepteras om man är
beredd att göra de ingrepp i stadsbilden
som det innebär att bygga ett nytt
hus här på Helgeandsholmen och är
beredd att acceptera ett måttligt funktionellt
hus. När det gäller Nedre Norrmalm
säger man, att om man är beredd

att ta stor hänsyn till stadsbilden och
till kravet på att huset skall vara funktionellt
samt är beredd att acceptera att
det blir något dyrare, att det innebär
vissa besvär för Stockholms stad o. s. v.,
då bör man acceptera en nybyggnad på
Nedre Norrmalm.

Jag tycker inte att det är speciellt
svårt att med utgångspunkt från den
analys som byggnadsstyrelsen gör finna
vilket alternativ som skulle vara bäst
för riksdagen. Det är alldeles klart att
såväl stadsplanemässiga som estetiska
och funktionella synpunkter talar för
alternativet att man bygger på Nedre
Norrmalm. Man måste, tycker jag, även
från riksdagens sida ta sådana här
stadsplanemässiga hänsyn. Man måste
också ta kulturhistoriska hänsyn. Detta
hus och detta rum har varit en av de
viktigaste skådeplatserna för den svenska
demokratins och den svenska välfärdsstatens
framväxt. Jag tycker inte
att man utan vidare kan säga: Det huset
river vi om vi tycker att det är bättre
att bygga och bo någon annanstans.

Jag tycker också att det är diskutabelt
att, om man vill anlägga denna traditionella
synpunkt, förorda ombyggnad
som ju, vilket också förvaltningskontoret
understryker, i själva verket
ligger rivningen ganska nära. Det blir
inte mycket kvar av det hus som man
av pietetsskäl vill bevara, om man förordar
en ombyggnad.

Men vad som nu ändå måste vara
väsentligt för vår bedömning är att vi
får ett funktionsdugligt riksdagshus. I
dag är arbetsförhållandena här fullständigt
olidliga. Det tror jag inte
någon vill bestrida. Yi bör nu, tycker
jag, när vi offrar år av diskussioner
och utredningar, när vi kanske kommer
att satsa ett par hundra miljoner på att
bygga ett nytt riksdagshus, inte stanna
vid en halvmesyr. Vi måste få ett hus
som fyller de rimliga krav vi har. Vi
måste också — det tycker jag är den
väsentligaste synpunkten -— vara beredda
att bygga det på ett sådant sätt

5* — Andra kammarens protokoll 196S. Nr 30

132 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

att det även kan tillgodose de krav som
1980-talets och 1990-talets riksdagsmän
och riksdagsmän som kommer därefter
kan ställa på service i olika hänseenden,
så att de inte skall behöva hamna
i samma tvångsläge som vi nu befinner
oss i på grund av att detta hus är så
opraktiskt. Alla dessa synpunkter tillgodoses
bäst av ett nybygge på Nedre
Norrmalm. Delar av det området är redan
reserverade för statlig förvaltning
inklusive ett nytt kanslihus. Förläggning
av riksdagshuset dit skapar den
önskade närheten till dessa byggnader
och dessutom ger det ju bättre expansionsmöjligheter
än man har här på en
holme som är mycket begränsad. Vi
lämnar med den lösningen det nuvarande
riksdagshuset ostört, överlåter åt
kommande generationer att göra en avvägning
mellan å ena sidan stadsplanemässiga
och estetiska samt å andra sidan
politiskt traditionella hänsyn, vilka
blir avgörande för om man vill ha detta
hus kvar eller inte. Man kommer då att
kunna göra den bedömningen utan att
vara bunden av att hitta en ersättningsplats
för riksdagen, en uppgift som såvitt
jag förstår då kommer att vara helt
omöjlig att klara, om man vill vidhålla
kravet på att riksdagshus och kanslihus
skall ligga tillsammans. Det kommer då
inte att finnas några sådana förutsättningar.

Det kan givetvis finnas många som
bär en helt annan syn på dessa frågor
än jag har både vad gäller de principiella
aspekterna och vad beträffar enskildheter.
Men i det läget har utskottet
resonerat ungefär så, att då måste vi få
de olika alternativen grundligt utredda,
mera utredda än vi har kunnat få hittills.
Det kan man bara få, om man låter
samtliga alternativ omfattas av den arkitekttävlan
som föreslås.

Det är självklart att den skall ske i
samarbete med Stockholms stad. Det är
också självklart att riksdagen inte skall
sätta sig över det kommunala planmonopolet
eller några andra bestämmelser i

byggnadslagstiftningen eller byggnadsstadgan,
men jag kan inte se att med de
motiveringar som jag framförde i början
av mitt anförande några invändningar
på de punkterna kan riktas mot
utskottets förslag när det gäller att utvidga
arkitekttävlingen till att avse även
de alternativ på Nedre Norrmalm som
förvaltningskontorets styrelse har velat
utesluta. Det finns såvitt jag förstår så
mycket större skäl att låta den omfatta
hela detta område som just de alternativ,
som förvaltningskontoret har föreslagit
att arkitekttävlingen skall gälla,
underkänts av en rad sakkunniginstanser,
av en rad framträdande arkitekter
och av en rad stadsplaneexperter.

Jag vill med hänvisning till det anförda,
herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag i bankoutskottets utlåtande
nr 48.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Ullsten är tydligen
en mycket lycklig människa, ty han
har så lätt för att lösa alla problem, och
det är klart att det går lätt att lösa dem,
om man inte behöver ta hänsyn till den
verklighet man befinner sig i. Så fort
man börjar gripa sig an med problemen
blir de inte lika enkla som när man löser
dem vid skrivbordet.

Herr Ullsten började med ett beklagande
av att denna fråga inte lösts tidigare.
Ja, men det kanske beror på att vi
inte hade något förvaltningskontor förut,
som hade anledning att syssla med
spörsmålet. På ett av förvaltningskontorets
styrelses första sammanträden
tog vi upp just riksdagens lokalfrågor,
och det är tack vare det som spörsmålet
avancerat så långt som det gjort i dag.
Jag vågar påstå att byggnadsstyrelsen
på ett alldeles utomordentligt förtjänstfullt
sätt har engagerat sig och fullgjort
sin andel av uppgifterna.

Herr Ullsten kastar bort professor Silows
undersökning med en enkel gest
att det räcker att tala med en taxichaufför.
Jag får gratulera herr Ullsten som

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 133

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

har kontakt med taxichaufförer, vilka
har förmågan att bedöma en så pass
stor byggnads ändamålsenlighet från
olika synpunkter och alla de ting som
nar samband med en avvägning av en
byggnads lämplighet i olika avseenden
med tanke på den uppgift den skall ha.
Jag tror inte att den goda cigarren hittas
så lätt, utan vi får säkerligen söka
efter den, ty professor Silows undersökning
gällde inte enbart kommunikationen
mellan kanslihuset och kvarteret
Garnisonen utan också en hel rad av de
väsentliga ting man har att pröva, när
man skall undersöka om en byggnad är
lämplig eller inte för sitt ändamål. I
den prövningen har professor Silow
kommit fram till att Sergels torg är
fullt godtagbart men att det finns plus
för kvarteret Garnisonen med avseende
på ändamålsenligheten. Jag tror inte att
man skall skjuta undan problemställningen
så där enkelt som herr Ullsten
gjorde.

Herr Ullsten gör det nog också ganska
lätt för sig när det gäller problemet
med Nedre Norrmalm. Utan vidare river
han Skandinaviska bankens gamla
hus som kostat staten något över 30
miljoner, Grängeshergsbolagets huvudkontor,
danska legationens hus, Fylgias
hus och en hel del byggnader bakom
för att bygga sitt riksdagshus på Nedre
Norrmalm. Jag tror man får lov att använda
litet sunt förnuft när man prövar
detta spörsmål.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lindholm säger
att förvaltningskontoret har arbetat
snabbt, att man börjat behandlingen av
frågan omedelbart efter sin tillkomst.
Men jag har aldrig anmärkt på att förvaltningskontoret
inte arbetat tillräckligt
fort. Jag sade att det är riksdagen
som inte arbetat tillräckligt snabbt.
Riksdagens lokalfråga var aktuell långt
innan förvaltningskontoret tillkom, en
av de saker som riksdagen borde ha tagit
itu med redan på 1930-talet i stället

för på 1960-talet var just att tillskapa ett
riksdagens förvaltningskontor. Tidigare
fanns det inget organ som var ansvarigt
för saken, och det är en av orsakerna
till att vi nu befinner oss i den här prekära
situationen. Herr Lindholm har
gjort mycket för att hjälpa oss. Jag har
bara pekat på en förklaring till det besvärliga
läget vi hamnat i och som bl. a.
inneburit komplikationer med Stockholms
stad.

Beträffande min hänvisning till taxichaufförer
var det faktiskt inte min avsikt
att de skulle bedöma — i varje fall
inte ensamma — funktionsdugligheten
hos det nya riksdagshuset. Det gällde
bara avståndet, och jag anförde den saken
som ett skäl för valet av Sergels
torg vid sidan av en rad andra skäl,
bl. a. det som herr Lindholm själv i en
debatt för några dagar sedan ansåg
mycket viktigt, nämligen att statsförvaltningen
behöver flera lokaler. Här
kan man få flera lokaler, om riksdagen
förläggs inte till kvarteret Garnisonen
utan till Sergels torg, där vi inte konkurrerar
med statsförvaltningens övriga
tjänstemän.

Herr Lindholm! Jag håller inte alls
på att riva Skandinaviska Banken, Fylgias
och Grängeshergsbolagets huvudkontor
m. m. Jag yrkar bara bifall till
bankoutskottets hemställan där det
krävs en utredning om var riksdagshuset
skall ligga. I den utredningen inkluderas
även den del av Nedre Norrmalm
där hl. a. de nu nämnda byggnaderna
ligger. Om husen i fråga skall rivas
eller ej får vi väl se. Det beror på
om utredningen kommer fram till att
den bästa placeringen av riksdagshuset
är just där.

Jag har gjort en bedömning. Jag påstår
inte att den är sakkunnig. Den är
min egen personliga bedömning. Och
jag har kommit fram till att om vi vill
ha ett riksdagshus som fyller de krav
som bör ställas på ett modernt riksdagens
hus — och där räcker inte det lokalprogram
som man tidigare stannat

134 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

för, utan det måste förmodligen bli fråga
om en expansion framdeles — så
måste vi sannolikt bygga riksdagshuset
på Nedre Norrmalm. Här på Helgeandsholmen
finns inte tillräckliga expansionsmöjligheter.

Herr Lindholm kan ju ändå inte komma
ifrån det faktum att denna ö liksom
alla andra öar är omgiven av vatten,
och om man därför skall ta sig över
måste det ske med hjälp av kulvertar
eller andra konstlade och svåra anordningar.
Att förlägga riksdagshuset inom
ett område som är avsett för statliga
förvaltningsbyggnader ger bättre expansionsmöjligheter
än att förlägga det
till Helgeandsholmen.

Herr LINDHOLM (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag beklagar att jag nu
förlänger debatten ytterligare någon
minut.

Herr Ullsten sade att om det och det
hade gjorts förut, så hade vi inte behövt
ha det så och så nu. Han hade inte
förordat att de byggnader jag nämnde
på Nedre Norrmalm skall rivas, sade
han. Men hur kan herr Ullsten då förorda
att man förlägger riksdagshuset
just dit? Han kan väl inte förlägga det
i luften! Eller är det så att herr Ullsten
vill förlägga riksdagshuset på en tomt
som i allt väsentligt motsvarar underlaget
för hans argumentering?

Om inte »om» hade varit kanske också
herr Ullsten hade haft en mera realistisk
bedömning i denna fråga.

Herr ULLSTEN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara förlänga
debatten med ytterligare en halv minut.

Jag kräver liksom bankoutskottets
majoritet — jag är inte alldeles exklusiv
i det avseendet — en undersökning
av möjligheterna att förlägga ett riksdagens
hus till Nedre Norrmalm, och
den enda möjligheten att bedöma om
det går är att den föreslagna utredningen
kommer till stånd. Det är inte detsamma
som att lägga ett riksdagshus i

luften; om det är någon som pratar i
luften är det herr Lindholm.

Fröken SANDELL (s):

Herr talman! Eftersom jag har haft
förmånen att följa denna frågas behandling
i förvaltningskontorets styrelse
hela den tid de olika alternativen
vuxit fram tycker jag mig ha anledning
att redovisa min inställning till de
två alternativ till provisorium som här
föreligger.

Om jag hade haft möjlighet att delta
i förvaltningskontorets styrelses beslut
hade jag anslutit mig till ordförandens
och vice ordförandens reservation för
kvarteret Garnisonen, och jag skulle ha
gjort det av två skäl. Det första är kostnadsskälet.
Man kastar inte bort 20 miljoner
kronor, och det är ju fallet när
pengarna inte ger någon ökad funktionsduglighet
för riksdagen eller förbättrade
arbetsmöjligheter i övrigt. Det
enda man får för den merkostnaden är
vad man kallar för det mera centrala
läget. Det är också det som stått i förgrunden
när man förordat alternativet
vid Sergels torg. Även bankoutskottet
har förklarat att de två alternativen är
likvärdiga; det enda som ger Sergels
torg-projektet företräde enligt utskottet
är det mera centrala läget. Vi har ett
ekonomiskt ansvar, och med hänsyn
härtill anser jag mig inte kunna tillstyrka
Sergels torg-alternativet.

När det gäller funktionsdugligheten
är Sergels torg-projektet absolut inte
överlägset alternativet i kvarteret Garnisonen.
Den som från början följt med
hur det senare projektet vuxit fram till
planeringen enligt de färdiga modellerna
har många belägg för detta. Utöver
det förhållandet att ytorna i huset vid
Sergels torg blir dyrare tillkommer
ökade kostnader för parkeringsplatser.
De parkeringsplatser som staden där
kan erbjuda är dessutom sådana som är
avsedda för stockholmarna i allmänhet.
Det kommer således inte att iordningställas
några nya parkeringsplatser

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 135

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

för riksdagens räkning. Om riksdagsmännen
förut inte varit populära i
Stockholm, kommer de säkerligen inte
heller att bli det efter att ha flyttat in
vid Sergels torg.

Det blir ökade kostnader också i ett
annat avseende, som inte har nämnts i
vare sig redovisningen från förvaltningskontorets
styrelse eller av bankoutskottet,
nämligen för den ökade service
som måste komma till i Sergels
torg-alternativet genom större antal
vaktmästare m. m. Jag föreställer mig
att vi i framtiden med nuvarande lönesättning
inte heller kommer att kunna
behålla våra vaktmästare. Vi måste säkerligen
räkna med både ökat antal
personal och högre lönekostnader.

Det andra skälet till att jag har anslutit
mig till reservationen är att jag
anser att miljön vid Sergels torg inte är
lämplig för förläggningen av ett riksdagshus.
Det är inte en sådan miljö som
är lämplig för riksdagens arbete. Det är
en kommersiell miljö, som tillsammans
med klotterplanket och de ständiga demonstrationerna
där är mycket väsentlig
anledning till att man bör ställa sig
tveksam till en förläggning av riksdagens
verksamhet dit. Såsom också tidigare
har påpekats kan vi räkna med
ständiga störningar från byggnadsarbeten
runt om de provisoriska riksdagslokalerna.
Herr Martinsson menar att
detta är något som man får finna sig i
även på andra arbetsplatser, men vi
vet alla vilka svårigheter riksdagen
hade att arbeta under vårsessionen föregående
år när det pågick ombyggnadsarbeten
på det nuvarande riksdagshusets
tomt.

Jag har anfört alla dessa skäl mot
bakgrunden av vad jag lärt mig under
de år jag verkat i det nuvarande riksdagshuset.
Jag vet hur riksdagshuset
fungerar som arbetsplats och jag känner
till kollegernas reaktioner i den
miljö som våra säregna arbetsförhållanden
skapar. Jag kan inte riktigt förstå
herr Ullstens påstående att arbets -

förhållandena i detta hus är »fullständigt
olidliga». Man undrar vilka fina
arbetsförhållanden han är van vid.

Vi som själva kunnat studera hur utvecklingen
gått framåt vet att ständigt
nya krav har tillkommit, och vi har
inom ramen för detta hus försökt att så
långt som möjligt tillgodose riksdagsmännens
intresse. Det kan visserligen
sägas att det är en ny generation som
skall flytta in i det provisorium, som
vi nu skall besluta om, och att vi som
sedan länge arbetat i detta hus inte ens
har stora utsikter att själva få verka i
den nya miljön och därför inte skulle
ha någon anledning att söka påverka
de förhållanden som en gång skall gälla.
Men jag tycker ändå att jag för mitt
eget samvetes skull, med utgångspunkt
från mitt sinne för fair play, vill deklarera
min ståndpunkt i denna fråga. Jag
har inte deltagit i styrelsens beslut men
väl i planeringen rörande de olika alternativen,
och jag anser att jag bör förklara
var jag står. Det är i dag vi skall
ta ställning, och vi har alla vårt ansvar.
Jag finner för min del inte att det enda
avgörande skäl som anförts för Sergels
torg-alternativet, nämligen att byggnaden
kommer att ligga några hundra meter
närmare en tunnelbanestation än
fallet skulle bli i kvarteret Garnisonen,
är bärande.

Jag vill också säga några ord om de
ledamotsrum som planerats vid Sergels
torg. Det har talats mycket om dessa,
och i pressen har vi kunnat läsa att
riksdagsledamöterna om de så vill kan
få bad i rummen. Men det är ju inte
badrum som riksdagsledamöterna i första
hand behöver utan arbetsrum. Och
förslaget i motionen av herr Ullsten
m. fl., att man från början skulle låta
inreda rummen som hotellrum och att
de riksdagsledamöter som så önskar
skulle kunna använda dem som bostad,
tror jag inte på. För ett tiotal år sedan
framlades ett liknande förslag — det
skulle byggas ett hotell där riksdagsledamöterna
skulle få använda rummen

13G Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

under sessionstid, medan rummen över
sommaren skulle disponeras som hotellrum.
Det projektet strandade närmast
på att riksdagsledamöterna vid den tidpunkten
förklarade att de inte ville ha
det på detta sätt. Det var tillräckligt, ansåg
riksdagsledamöterna, att se sina
riksdagskolleger hela dagarna i riksdagshuset
— på fritiden ville man inte
ständigt konfronteras med sina arbetskamrater,
utan man ville komma bort
från arbetsplatsen. Och jag undrar om
de som nu motionerat kan vara övertygade
om att särskilt många riksdagsmän
skulle begagna sig av möjligheten
att flytta in i anslutning till arbetslokalerna.

Det är arbetsrum vi behöver, sade
jag. Jag tror det är riktigt att försöka få
ett rum till varje ledamot och inte —
som man tidigare tänkt sig — under
provisorietiden låta det räcka med rum
som delas mellan ledamöter. Vi har ju
erfarenheter av hur det nu är att dela
arbetsrum. Den bästa lösningen är alltså
enligt min uppfattning att även i provisoriet
försöka få ett funktionsdugligt
arbetsrum till varje ledamot. Det har vi
möjligheter till om vi stannar för projektet
Garnisonen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till det av herr Lindholm
under överläggningen framställda
yrkandet.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr andre vice talmannen CASSEL
<h):

Herr talman! Ända sedan det hus där
vi nu sitter började planeras en gång i
världen har stridens vågor gått höga
angående placeringen av huset. Esteter
och skönandar av olika slag har ständigt
klagat över husets tyngd och alltför
dominerande plats i stadsbilden.
Man har drömt sig tillbaka till den avlägsna
men idylliska tid då Helgeandsholmen
var en jungfrulig ö utan bebyggelse.

Dessa tankar förs nu fram igen i sam -

band med planeringen för ett nytt riksdagshus.
En rad institutioner, Kungl.
akademien för de fria konsterna m. fl.,
träder fram med yrkande att Helgeandsholmen
skall friläggas. Nuvarande
riksbyggnader — riksdagshuset och
riksbanken — skall enligt dessa yrkanden
bort och helst skulle ingenting annat
komma i deras ställe. Riksdagen
skulle anvisas plats i fonden av Gustav
Adolfs torg som en pendang till slottet.
Därmed, menar man, skulle den Tessinska
tanken i viss mån fullföljas. Det
skulle bli en nord-syd-axel mellan representativa
byggnader av stort format.

Låt mig emellertid, herr talman, invända
att man vid planläggningen alltid
måste ta nödig hänsyn till riksdagens
egna önskemål. Den tomt på Helgeandsholmen
där riksdagshuset nu är beläget
är utan tvivel den bästa tomt som över
huvud taget kan tänkas för placering
av en riksbyggnad av denna karaktär.
Riksdagshuset får här det solitära läge
som riksdagens värdighet kräver. Det
ligger inte, som det skulle komma att
göra enligt Nedre Norrmalm-alternativet,
i en lång räcka av Kungl. Maj:ts
ämbetsverk, som ett bland alla andra.
Det ligger inte heller inklämt mellan
starkt trafikerade stråkvägar. Det ligger
för sig självt och befäster därmed sin
speciella position i svenskt statsliv som
den högborg riksdagshuset är och alltid
måste förbli inom svensk demokrati.

Att riksdagen skulle uppge en sådan
belägenhet — evakuera sitt hus och
överge sin tomt — av uteslutande estetiska
skäl är en tanke som knappast någonsin
kommer att kunna realiseras. Til
svvende og sidst kommer riksdagen säkerligen
att hålla på sin rätt och fordra
att huset får ligga där det ligger. Jag
tror att styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
gjorde helt rätt när den
inte lade fram något annat förslag. Jag
vill i detta sammanhang erinra om Erik
Axel Karlfeldts ord: »Fördärves jag
platt om jag viker en tum ifrån mitt
rum.»

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 137

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

Folk har accepterat detta läge, men
jag vill inte påstå — det vill kanske
ingen annan heller — att riksdagshuset
har en idealisk arkitektur. Men man har
vant sig vid huset. Det har med åren
kommit att smälta in i stadsbilden. Jag
har hört många, även framstående arkitekter,
säga att det har sitt intresse —
och kommer att få det i allt större utsträckning
— som en exponent för sin
tids byggnadsstil. Kanske kan man om
ett antal decennier t. o. m. börja tycka
att det är vackert! Man har vant sig
vid att riksdagshuset ligger här på Helgeandsholmen.
Läget är ett traditionellt
begrepp i svenskt politiskt liv, som inte
kan kastas åt sidan som någonting utan
värde.

För att riksdagen skall hålla sig kvar
på Helgeandsholmen talar också det
förhållandet — vilket redan framhållits
av andra talare — att ett bygge vid
Gustav Adolfs torg medför merkostnader,
som förefaller tämligen orimliga
och t. o. m. meningslösa. Att ge sig på
att riva ett sådant hus som Skandinaviska
banken i kvarteret Vinstocken,
vilken byggnad staten om jag inte är
fel underrättad nyligen förvärvat för 25
miljoner kronor och har reparerat för
7 miljoner kronor; att ge sig på att försöka
köpa Grängesbergsbolagets hus
och riva det; att försöka köpa danska
ambassadens hus och riva det — med
tv åtföljande risk för förvecklingar med
främmande makt; allt detta förefaller
mig vara ett slöseri med pengar och
värden, vilket utgör ett mycket dåligt
föredöme i vårt land.

Att placera riksdagshuset på Nedre
Norrmalm, det är att ställa till besvärligheter
för Stockholms stad. Slutligen
innebär själva genomförandet av detta
projekt svårigheter, som gör att egentligen
ingen människa kan säga när det
hela någonsin blir färdigt.

Herr talman! Jag är helt övertygad
om att varje förslag om ett riksdagshus
på någon annan plats än Helgeandsholmen
är dödfött. Vi har bott här i 60 år,

vi bor bra här och vi skall stanna här.
Men om man har klart för sig att vi bör
vara kvar där vi är, att vi har den bästa
tomt som finns i Stockholms stad och
dessutom just den tomt som anstår riksdagens
värdighet, varför skall man då
sätta i gång en arkitekttävlan, som omfattar
även andra alternativ? Nej, låt
arkitekterna studera problemet nybyggnad
eller ombyggnad — därvidlag skall
vi lämna dem fritt spelrum — men låt
oss för all del ta bort alternativet att
bygga vid Gustav Adolfs torg! Det är
bara att kasta bort arbete och kostnader
till ingen nytta.

Arkitekttävlingen bör alltså begränsas
till att röra de olika alternativen
just på den tomt där riksdagen nu befinner
sig. Blir det fråga om nybyggnad,
har vi möjligheter att trycka vår
husfasad något längre västerut och därmed
göra sikten från Gustav Adolfs torg
över Strömmen mot Slottet friare än
den nu är. Det har ett estetiskt värde,
som vi bör försöka ta till vara.

Jag ber, herr talman, att få återkomma
med ett yrkande när bankoutskottets
utlåtande nr 48 har föredragits.

I detta anförande instämde herr Eliasson
i Moholm (h), herrar Börjesson i
Falköping och Larsson i Luttra (båda
ep), herrar Dickson och Nordstrandh
(båda h), herr Eriksson i Bäckmora
(ep), herrar Nordgren, Adolfsson, Magnusson
i Borås, Bengtson i Solna, Wennerfors
och Fridolfsson i Stockholm
(samtliga h), herr Sjönell (ep) samt
herr Björkman och fröken Wetterström
(båda h).

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag vill ägna några ord
åt förberedelserna till arkitekttävlingen.
Det första som skall göras är en programskrivning,
och därefter skall man
utarbeta formerna för tävlingen. Jag är
alldeles övertygad om att programskrivningen
är en mycket viktig fråga, som
bor handhas av något riksdagens organ.

138 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

Kanhända måste man göra programmen
för de olika platser, som är föreslagna
av bankoutskottet, något olika. Många
förarbeten är gjorda, och därför bör
detta kunna gå. Man måste emellertid
hårt styra själva tävlingen med programmet.

Enligt förvaltningskontorets förslag,
något kommenterat av bankoutskottet,
skall själva arkitekttävlingen äga rum
i samarbete mellan riksdagen, regeringen
och Stockholms stad. Med regeringen
måste man då sammankoppla en del
ämbetsverk, såsom byggnadsstyrelsen,
planverket och riksantikvarieämbetet.
De stadens organ som ifrågakommer är
naturligtvis främst planorganen: generalplaneberedning,
byggnadsnämnd osv.
Särskilt i samband med alternativet 3
måste man ha ett sådant samarbete med
staden.

Komplikationerna med arkitekttävlingen
är — såsom bankoutskottet har
lagt upp den — att den omfattar tre
olika alternativ: ombyggnad här, nybyggnad
här och förläggning till Nedre
Norrmalm. Om samma arkitekter inbjudes
till alla tre alternativen, finns det
risk för att många av dem — kanske
alla — ägnar sig med särskilt intresse
åt någon av platserna. Eftersom herr
Cassel nyss har förklarat att i detta fall
allting är dödfött som inte har med Helgeandsholmen
att göra, är det mycket
möjligt att tävlande arkitekter koncentrerar
sig på lösningar här och tar de
andra alternativen mera legärt.

Det kan därför böra övervägas att
inbjuda olika arkitekter att tävla om ett
riksdagshus på de olika områdena. Detta
är emellertid inte så lätt, när arkitektkretsen
är så stor — bankoutskottet
har föreslagit att man inte skall begränsa
sig till arkitekter från Norden utan
även kunna sträcka sig till arkitekter
utanför. Men bedömningen av hur man
verkligen skall få fram tre likvärdiga
förslag för vart och ett av de tre olika
platsalternativen och dessas underalternativ
— detta gäller speciellt förslaget

nr 3 — är en mycket stor fråga, och det
problemet måste lösas innan man kan
besluta om inbjudning till en tävling.

Beträffande alternativ 3 har stadskollegiets
majoritet sagt sig endast kunna
gå med på alternativ 3 a, och förvaltningskontoret
har också — bl. a. för att
respektera det kommunala planmonopolet
— begränsat sig till alternativ 3 a,
vilket innebär uppförande av en långsmal
byggnad vid Gustav Adolfs torg
och utefter Fredsgatan. Men om vi skall
välja det alternativet, herr Lindholm,
måste man väl också riva vissa hus —
herr Lindholm anmärkte tidigare gentemot
herr Ullsten att denne ville bygga
sina hus i luften. Men även detta förslag
innebär att man måste ta bort en del
av de nuvarande byggnaderna, bl. a.
Skandinaviska banken. I det fallet har
alltså herrarna Lindholm och Ullsten
samma principiella inställning till projektet.

Herr Lindholm nämnde sedan det
kommunala planmonopolet, och jag tycker
att det är riktigt att man kommenterar
detta. Han sade att man inte bör
gå emot riksdagsbeslutet att städerna
skall ha planmonopol; vi skall respektera
de lagar vi själva har stiftat. Nu är
det dock på det sättet att det inte finns
någon bestämmelse i byggnadslagen
som säger att städerna har planmonopol,
utan det sägs tvärtom. Uttrycket är:
»Finnes för stads ändamålsenliga utveckling
eller till främjande av betydande
allmänt intresse nödigt att stadsplan
upprättas — — —» och staden
inte gör det, kan staden av Kungl. Maj:t
förständigas att göra det eller upprätta
ett förslag. Men »planmonopolet» ligger
i att den paragrafen aldrig kommit till
användning. I sak är det riktigt som
herr Lindholm säger, men han bör inte
få stå oemotsagd när han hävdar att vi
har stiftat en lag som säger att städerna
har planmonopol, eftersom den lagen
inte finns. De regler som tillåter att
man går ifrån vad städer eller kommuner
över huvud taget bestämmer om sin

Torsdagen den 30 maj 1968 em. Nr 30 139

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

planering har man däremot aldrig tilllämpat.

Herr Martinsson var också inne på
tanken att man skulle kunna kränka de
kommunala rättigheterna. Jag skulle vilja
kommentera detta genom att säga att
om man i samarbete med staden utlyser
en tävling som omfattar även Nedre
Norrmalm och det blir ett eller flera
lyckade resultat av denna arkitekttävling,
är det självklart att de planorgan
som staden har kan tänkas ta intryck
därav och försöka åstadkomma förslag
till en stadsplan som går att använda.
För närvarande finns det ingen fastställd
stadsplan för Nedre Norrmalms ombyggnad;
alltså kränker man inget planmonopol,
och framför allt gör man inte
detta genom att man utlyser en arkitekttävling
som omfattar ett visst område.
Jag utgår från att förhandlingar
sedan skall upptagas med kommunala
organ, och kan man därvid uppnå ett
lyckat resultat behöver staten inte heller
denna gång åberopa den paragraf
som säger att kommunerna inte har
planmonopol.

Efter att ha kommenterat hur viktigt
det är att ha en arkitekttävling
skulle jag slutligen vilja framföra en
kättersk tanke som har litet med programstyrning
att göra. Varför skall vi
nödvändigtvis ha en plenisal där varje
riksdagsledamot har sin egen lilla bänk
med sitt eget lilla bänklock att lyfta på
och förvaringsplats för några handlingar?
Det ser tröstlöst ut i en sådan sal,
inte bara för den som står i talarstolen
utan också för dem som sitter på läktarna
och dem som ser på TV. Här är
för närvarande mellan 120 och 130 personer,
skulle jag tro — för en stund sedan
var det ungefär 75 eller 100 — och
det ger inte intryck av att vara något
auditorium. De som sitter i bänkarna
vänder sig mot talaren men många eller
flertalet kanske vänder sig mot ett annat
håll. Så är det vid många debatter,
och ofta är det ännu färre ledamöter
inne än nu. Skulle man inte kunna göra

det litet mer trivsamt som i en del andra
parlament, exempelvis parlamentens
moder, underhuset i London. Vi kunde
göra så att den som vill delta i debatten
sätter sig här framme kring talarstolen
och i övrigt är salen fri.

När man skall rösta bör detta kunna
göras utan att man skall behöva sitta
med knappar i varje bänk. Det finns nu
för tiden elektronik, och det kommer att
finnas ännu mera om 8—10 år då det
nya huset finns till. Man stoppar kanske
då in en nyckel på ett ställe på en tavla
och därmed kan man avge sin röst. Det
går att ordna så att fusk blir uteslutet.

Detta är alltså en kättersk tanke som
jag här ville framföra, och det skulle
kunna hända att detta kunde förbilliga
det nya riksdagshuset.

Slutligen skall jag — vilket också har
med programskrivningen att göra —
framföra ett litet programutkast från
1882. Det var två ingenjörer, A. Amundson
och C. G. Borgström, som då gjorde
ett förslag till en ny riksdagsbyggnad
på Riddarholmen. Det var ett kort programutkast
som hade följande lydelse:
»Detta betyder ju alldeles icke att riksdagshuset
behöfver vara i det yttre
praktfullt, i det inre öfverflödigt. Naturligtvis
måste först och främst utrymme,
luftvexling och helsoförhållanden i allmänhet
vara fullt tillfredsställande; det
kan svårligen vara rigtigt lämpligt att
lagstiftarne, särdeles vid oundgängligt
qvälls- och nattarbete, genom öfverdrifvet
hög temperatur både andligen
och lekamligen onödigtvis ansträngas

Med detta lilla bidrag till programskrivningen
skulle jag vilja yrka bifall
till i första hand bankoutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 47 som avser
den provisoriska byggnaden. Jag återkommer
senare till yrkandet i utlåtandet
nr 48 om permanent riksdagsbyggnad.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Kalmar (fp).

140 Nr 30 Torsdagen den 30 maj 1908 em.

Provisoriska lokaler för riksdagen vid författningsreform

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Tobé vill jag
säga att hur vi än gör om denna sal lär
vi väl inte kunna få folk att lyssna mer
eller mindre. Det beror väl på oss själva
och på vad vi har att säga. Jag tror att
det är en bra frihet den att låta bil och
lyssna som vi fortfarande har.

När det sedan gäller planmonopolet
är det måhända inte obekant för herr
Tobé att bestämmelsen om statens möjlighet
att ingripa närmast kom till för
att möjliggöra ingrepp mot kommuner
som över huvud taget inte ville befatta
sig med problemen och göra det som
egentligen ålåg dem.

Vad som enligt min mening är det
mest betänkliga i det hela är den situation
som kommer att uppstå om man
bifaller bankoutskottets utlåtande nr 48.
De planerande myndigheterna i Stockholms
stad, de myndigheter som skall
sköta fastighetsaffärerna där och de
som skall ligga ute i mycket stora finansiella
transaktioner för att lösa cityfrågan
i Stockholm, binds under en tid
som vi inte kan överskåda. Vi vet inte
hur lång tid arkitekttävlingen kommer
att ta. Utskottet understryker att den
etapp av lokalfrågans behandling som
nu förestår innefattar förberedelserna
för en arkitekttävling. Jag tycker att det
vore orimligt att behandla dem av våra
kolleger som är kommunalmän i Stockholm
på det sättet, att de skall behöva
sväva i ovisshet under kanske tre, fyra,
fem år, medan först detta förberedelsearbete
och sedan arkitekttävlingen pågår.

Vi har enligt min mening fått tillräckligt
besked om vad stockholmarna
anser. En skrift från stadskollegiet dagtecknad
den 27 maj 1968 har delats ut.
När ärendet var uppe i förvaltningskontorets
styrelse fick vi också ett klart
besked om vad man på kommunalt håll
i Stockholms stad då ansåg. Om kammaren
skulle bifalla utskottets hemställan
i dess utlåtande nr 48, skulle detta
i hög grad försvåra arbetet i Stockholms
stad.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Utan att vara patetisk
som herr Cassel skulle jag dock till slut
vilja hamna på samma ställe.

Jag kan egentligen helt ansluta mig
till vad herr Martinsson sade om att vi
bör ha respekt för kommunalmännen i
Stockholm som får planera och uträtta
en mycket stor del av arbetet. Deras
inställning är att arbetet på cityregleringen
skulle stoppa upp, man skulle
få nya rivningar och det skulle skapas
svårigheter som naturligtvis kan gå ut
över vår möjlighet att lösa rikdagshusfrågan.
Det är egentligen för att företräda
de socialdemokratiska kommunalmännen
i Stockholm som jag vill förklara
att det skulle vara till stor hjälp
för dem, om vi kunde följa den anvisning
att lösa frågan som lämnas i reservationen
till utskottets utlåtande nr 48,
nämligen att begränsa arkitekttävlingen
till Helgeandsholmen för att därmed
åstadkomma en snabbare lösning och
ge kommunalmännen i Stockholm bättre
arbetsmöjligheter.

När vi kommer till bankoutskottets
utlåtande nr 48 kommer jag att ansluta
mig till reservationen av herr Åkerlund.
Beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 47 instämmer jag i yrkandet om bifall
till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Lindkvist
(s).

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring däri,
som föranleddes av bifall till det av
herr Lindholm under överläggningen
framställda yrkandet, att kammaren
måtte besluta att riksdagen under en
övergångstid från och med den 1 januari
1971 skulle vara förlagd till
kvarteret Garnisonen i Stockholm intill
dess riksdagen kunde inflytta i omoch/eller
ny byggt riksdagshus; och fann
herr förste vice talmannen den förra

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 141

propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Lindholm begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring
däri, som föranledes av bifall till det
av herr Lindholm under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Johansson i Norrköping
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 1G1
ja och 22 nej, varjämte 13 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 4

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av .skrivelse från styrelsen
för riksdagens förvaltningskontor
angående riksdagens lokalfrågor på
längre sikt jämte motioner.

Såsom förutskickats i utskottets under
nästföregående paragraf redovisade utlåtande
nr 47 behandlades i detta utlåtande
riksdagens lokalfrågor på längre
sikt mot bakgrund av den förestående

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

övergången till en enkammarriksdag
med 350 ledamöter.

På grundval av bemyndigande som

1967 års riksdag lämnat styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor (BaU 4)
hade kontoret under medverkan av
byggnadsstyrelsen och av denna anlitade
konsulter företagit en utredning av
riksdagens lokalfrågor. Byggnadsstyrelsen
hade i mars 1968 avgivit ett betänkande
med titeln »Riksdagens hus», vilket
tillställts riksdagens samtliga ledamöter
och innefattade tre alternativa
lösningar:

1) Ombyggnad av nuvarande riksdagshus.

2) Nybyggnad på Helgeandsholmen.

3) Nybyggnad på Nedre Norrmalm
med

a) förläggning till kvarteren Johannes
Större, Vinstocken och Jakob Mindre,
innebärande i stort sett en anpassning
till cityplanen och sålunda små
förändringar av denna;

b) förläggning till kvarteren Vinstocken
och S:t Per samt del av kvarteret
Jakob Mindre, innebärande måttliga
förändringar av cityplanen;

c) förläggning till kvarteren Vinstocken
och S:t Per samt del av kvarteret
Jakob Mindre, innebärande relativt stor
omarbetning av cityplanen för området
söder om Herkulesgatan.

I skrivelse till riksdagen den 3 april

1968 hemställde styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor, att riksdagen
skulle uppdraga åt styrelsen att på basis
av byggnadsstyrelsens nämnda utredning
och annat i skrivelsen redovisat
material ytterligare utreda riksdagens
lokalfrågor på längre sikt i enlighet
med de riktlinjer styrelsen i skrivelsen
anfört samt att utarbeta program
för en arkitekttävling avseende förslag
till riksdagshus enligt i princip något
av alternativen 1, 2 eller 3 a i byggnadsstyrelsens
utredning.

1 anledning av skrivelsen hade väckts
de likalydande motionerna 1:938 av

142 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

herrar Lundberg och Brundin samt
II: 1195 av herr Sterne in. fl., vari hemställdes
att riksdagen vid sin behandling
av skrivelsen skulle med bifall i
övrigt till denna besluta att den fortsatta
utredningen av riksdagens lokalfråga
på längre sikt även borde avse det
i byggnadsstyrelsens utredning som
3 b betecknade alternativet till permanent
riksdagshus.

Utskottet, som vid sin prövning av
ärendet bl. a. funnit, att alla norrmalmsalternativets
tre underalternativ borde
omfattas av arkitekttävlingen, hemställde,

att riksdagen måtte i anledning av förevarande
skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor samt motionerna
1:938 och 11:1195

1) uppdra åt förvaltningskontorets
styrelse att enligt de riktlinjer som utskottet
angivit ytterligare utreda riksdagens
lokalfrågor på längre sikt och
utarbeta program för en arkitekttävling
avseende förslag till riksdagshus enligt
i princip något av alternativen 1, 2 eller
3 i byggnadsstyrelsens utredning
»Riksdagens hus», samt

2) hemställa hos Kungl. Maj :t om
medverkan av Kungl. Maj :t och statliga
myndigheter i det här avsedda utredningsarbetet
i enlighet med vad utskottet
anfört.

Reservationer hade avgivits

1) av herr Åkerlund (h), som ansett
att utskottet under 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte uppdra åt förvaltningskontorets
styrelse att enligt angivna
riktlinjer ytterligare utreda riksdagens
lokalfrågor på längre sikt och
utarbeta program för en arkitekttävling
avseende förslag till riksdagshus
enligt i princip något av alternativen 1
eller 2 i byggnadsstyrelsens utredning
»Riksdagens hus»;

2) av herr Nils Theodor Larsson (ep),
som ansett att till utskottets hemställan
bort fogas en punkt 3) av innebörd att
riksdagen måtte uppdra åt förvaltnings -

kontorets styrelse att utreda möjligheten
av att riksdagen toge de tillämnade provisoriska
riksdagslokalerna vid Sergels
torg i anspråk för permanent bruk.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Åberopande vad jag anfört
i den föregående debatten ber jag
att få yrka bifall till reservationen 1 av
herr Åkerlund.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Jag ber att få instämma
i yrkandet om bifall till herr Åkerlunds
reservation.

Härmed var överläggningen slutad.

Punkten 1

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i punkten 1)
i utskottets utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 1) av herr Åkerlund.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkän -

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 143

nagav, att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 84 ja
och 97 nej, varjämte 15 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
1) av herr Åkerlund.

Punkten 2

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Beräkning av bevillningarna, m. m.

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 47, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1968/69,
in. in., jämte motioner.

Jämlikt § 40 riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag till
beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1968/69 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget av
statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 3 januari 1968 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1968: Finansplanen)
hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt Kungl.
Maj :ts prövning finansplan och beräkning
av inkomster för budgetåret 1968/
69 jämte därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen hade därvid
anmält riksrevisionsverkets skrivelse
den 11 december 1967 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 19 april 1968 dagtecknad
proposition, nr 125, angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret
1968/69 m. m. hade Kungl. Maj:t
bl. a. föreslagit riksdagen besluta, att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå i
preliminär skatt för budgetåret 1968/69
med 100 procent av grundbeloppet.

Beräkning av bevillningarna, m. m.

Propositionen nr 125 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositionen
väckta motioner,
nämligen

A) de likalydande motionerna I: 963
av herr Bengtson m. fl. och II: 1222 av
herr Hedlund m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte besluta

a) att i skrivelse till Kungl. Maj :t
anhålla om att finanspolitiska åtgärder
— i första hand ett uppskov med
ikraftträdandet av den löneskatt som
den nya arbetsgivaravgiften utgjorde
— planerades och förslag i enlighet med
vad i motionerna anförts förelädes riksdagen
under hösten 1968, om betydande
arbetslöshet och svagt kapacitetsutnyttjande
inom näringslivet då bedömdes
komma att råda även under vinterhalvåret
1968/69,

b) att i skrivelse till Kungl. Maj :t begära
åtgärder i syfte att åstadkomma
en stabil ekonomi, inriktad på att främja
full sysselsättning, en förbättring
av låginkomstgruppernas ställning, ekonomisk
tillväxt och att hejda prisstegringarna
med utgångspunkt från vad
som anförts i motionerna;

B) de likalydande motionerna 1:964
av herr Dahlén m. fl. och II: 122b av
herr Wedén m. fl., i vilka framställts
samma yrkanden som de under A) redovisade.

De ovan redovisade motionerna hade
hänvisats till bevillningsutskottet såvitt
de avsåge skattepolitiken och i övrigt till
bankoutskottet.

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet upptagit följande vid
riksdagens början väckta
motioner, nämligen

I) de likalydande motionerna 1:175
av herr Holmberg in. fl. och 11:230 av
herr Bohman m. fl., i vilka hemställts,
att riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära

144 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Beräkning av bevillningarna, m. m.

att Kungi. Maj :t med förtur utredde och
framlade förslag om avskaffande av
skatteplikten för folkpensioner, samt

2) anta vid motionerna fogade förslag
till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

vilka förslag avsåge höjning av folkpensionärernas
ortsavdrag;

II) de likalydande motionerna I: 262

av fröken Stenberg m.fl. och 11: 332 av
fröken Wetterström m.fl.;

III) de likalydande motionerna I: 379
av herr Gösta Jacobsson m. fl. och
11:487 av herr Nordgren m.fl., i vilka
hemställts, att riksdagen beslutade att
hos Kungl. Maj:t göra framställning om
en förutsättningslös och allsidig utredning
rörande skattesystemets verkningar
i olika hänseenden framför allt med avseende
på samhällsekonomin;

IV) de likalydande motionerna I: 392
av herr Werner och II: 473 av herr
Hermansson m.fl., i vilka hemställts, att
riksdagen måtte

1) anta följande

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt

Härigenom förordnas, att 11 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 om statlig
förmögenhetsskatt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

1 mom. Statlig förmögenhetsskatt---familjestiftelse utgöra:

när den beskattningsbara förmögenheten icke överstiger 150 000 kronor: en
procent av den del av den beskattningsbara förmögenheten, som överstiger 100 000
kronor;

när den beskattningsbara förmögenheten överstiger

150 000 men icke 200 000 kr.: 500 kr. för 150 000 och 1,5 % av återstoden 200

000 » » 400 000 » : 1 250 * » 200 000 » 2 % » »

400 000 » » 1 000 000 » : 5 250 » » 400 000 » 2,5 % » » •

1 000 000 kr. : 20 250 » » 1 000 000 » 3 % » »

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t begära utredning angående i motionerna förordade
förändringar av den direkta statsbeskattningen,

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära att reklamutredningen genom tilläggsdirektiv
finge i uppdrag att utarbeta förslag till en stark begränsning av rätten till
avdrag för reklamutgifter;

V) de likalydande motionerna 1:630 av herrar Bengtson och Dahlén samt
II: 825 av herrar Wedén och Hedlund, i vilka hemställts, att riksdagen måtte

1) anhålla om förslag till en allmän skattereform innefattande

a) särskilda lättnader beträffande den direkta inkomstskatten för låginkomstgrupperna
inte minst folkpensionärerna — samt lättnader i marginalskatterna
med särskilt beaktande av inflationen,

b) fortsatt reformering av den direkta beskattningen, innebärande bl. a. en utrensning
av vissa punktskatter;

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla att undersökningar komine till stånd

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 145

Beräkning av bevillningarna, m. m.

rörande metoder att undvika inflationens skattehöjande verkningar samt att förslag
i anledning härav förelädes riksdagen;

VI) de likalydande motionerna 1:633 av herr Holmberg m.fl. och 11:795 av
herr Bohman m. fl., i vilka hemställts, att riksdagen måtte

1) anta följande

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskatlelagen den 28 september 1928 (nr 370)

Härigenom förordnas, att 48 § 2 mom. kommunalskattelagen skall erhålla följande
ändrade lydelse.

48 §.

2 mom. Skattskyldig fysisk •— --nedan sägs.

Skattskyldig, som under beskattningsåret varit gift och levt tillsammans med
andra maken, åtnjuter kommunalt ortsavdrag med 4 800 kronor.

Gift skattskyldig---stycke sägs.

Annan skattskyldig än i andra eller tredje stycket sägs (ensamstående) äger
åtnjuta kommunalt ortsavdrag med 2 400 kronor.

Har skattskyldig — ---tiotal kronor.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1969, dock att äldre bestämmelser alltjämt
skola gälla i fråga om 1969 års taxering samt i fråga om eftertaxering för år
1969 eller tidigare år.

2) anta följande

Förslag

till

förordning om ändrad Igdelse av 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 19)7
(nr 576) om statlig inkomstskatt

Härigenom förordnas, att 10 § 1 mom. förordningen den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

10 §.

1 mom. Statlig inkomstskatt---angivna grundbelopp.

För skattskyldig---beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

12 000 men icke	18 000 kr.	1 200 kr. för	12 000 kr. och 14 %	av återstoden
18 000	9	9	24 000 »	2 040	9	9	18 000	»	9	21 %	»	9
24 000	9	9	30 000 »	3 300	»	9	24 000	9	9	30 %	»	9
30 000	9	9	40 000 *	5 100	9	»	30 000	9	»	40 %	9	9
40 000	9	»	60 000 »	9 100	9	it	40 000	»	»	48 %	9	»
60 000	9	»	100 000 »	18 700	»	9	60 000	»	9	54%	»	9
100 000	9	9	150 000 »	40 300	9	it	100 000	»	»	59 %	9	9
150 000 kr.			69 800	9	9	150 000	»	9	65%	9	9 .

146 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Beräkning av bevillningarna, in. m.

För annan---- beskattningsbara inkomsten;

när den beskattningsbara inkomsten överstiger

6 000 men icke 9 000 kr.

600 kr. för 6 000 kr. och 14 % av återstoden

9 000

12 000

1 020

9 000

21 %

12 000

15 000

1 650

12 000

27 %

15 000

20 000

2 460

15 000

31 %

20 000

25 000

4 010

20 000

36 %

25 000

30 000

5 810

25 000

40 %

30 000

40 000

7 810

30 000

44 %

40 000

60 000

12 210

40 000

49 %

60 000

100 000

22 010

60 000

54 %

100 000

150 000

43 610

100 000

59 %

150 000 kr.

73 no

150 000

65%

Ändå att---denna inkomstdel.

Med familjestiftelse---ekonomiska intressen.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1969; dock att äldre bestämmelser
alltjämt skola gälla i fråga om 1969 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1969 eller tidigare år.

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t begära,
att Kungl. Maj:t

a) föreläde 1968 års höstriksdag förslag
rörande indexreglering av ortsavdrag
och av skatteskiktsgränser inom
de statliga inkomstskatteskalorna,

b) tillsatte en allsidigt sammansatt
utredning med uppdrag att göra en
skyndsam översyn av allmänna skatteberedningens
betänkande rörande ett
nytt skattesystem och framlade härav
föranledda förslag;

VII) de likalydande motionerna I: 651
av herr Sundin samt II: 468 av herrar
Boo och Dahlgren, i vilka hemställts,
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhölle om skyndsam utredning
och förslag angående införande av ett
särskilt schablonavdrag vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt motsvarande
det nu gällande avdraget för kommunalutskylder
vid den statliga beskattningen
i enlighet med vad i motionerna
anförts;

VIII) motionen II: 20 av herr Sjöholm
m. fl., i vilken hemställts, att riksdagen
beslutade att hos Kungl. Maj :t
begära utredning och förslag till såda -

na ändrade beskattningsregler att utgående
folkpensionsbelopp bleve skattefria; IX)

motionen II: 484 av herrar Lindberg
och Persson i Heden, i vilken hemställts,
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om skyndsam utredning
och förslag angående frågan
om skattefrihet för folkpension i enlighet
med vad i motionen framhållits;

X) motionen 11:594 av herrar Carlstein
och Fagerlund.

Del ovan under IV) 2) framställda
yrkandet hade i vad det avsåge översyn
av arvsbeskattningen samt ändrad utformning
av mark- och aktievinstbeskattningen
redan behandlats av riksdagen
(BeU 1968:19 och 43), medan
yrkandet i vad det avsåge införandet
av ett effektivt kontrollsystem för att
motverka skattefusk komme att prövas
av utskottet under höstriksdagen i samband
med behandling av motioner angående
rättssäkerheten vid beskattningen
in. m. Det under IV) 3) framställda
yrkandet hade också redan behandlats
av riksdagen (BeU 1968:34). Yrkandena
under V) 1) b) och VI) 3) b) i vad

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 147

de avsåge indirekt beskattning hade behandlats
av utskottet i dess betänkande
1968: 45 angående införande av mervärdeskatt.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen måtte — med bifall
till Kungl. Maj:ts proposition nr 125,
såvitt densamma hänvisats till bevillningsutskottet
— besluta att statlig inkomstskatt
för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,
skulle för budgetåret 1968/
69 ingå i preliminär skatt med 100
procent av grundbeloppet;

B) att riksdagen måtte avslå följande
motioner, nämligen

1) motionerna 1:175 och 11:230,

2) motionerna 1:262 och 11:332,

3) motionerna 1:379 och 11:487,

4) motionerna 1:392 och 11:473, i
vad de behandlades i detta betänkande,

5) motionerna 1:630 och 11:825, i
vad de behandlades i detta betänkande,

6) motionerna 1:633 och 11:795, i
vad de behandlades i detta betänkande,

7) motionerna 1:651 och 11:468,

8) motionerna T: 963 och 11:1222, i
vad de behandlades av bevillningsutskottet,

9) motionerna 1:964 och 11:1224, i
vad de behandlades av bevillningsutskottet,

10) motionen 11:20,

11) motionen II: 484,

12) motionen 11:594,

i den mån de icke kunde anses besvarade
genom vad utskottet anfört;

C) att bevillningarna för budgetåret
1968/69 måtte beräknas enligt en i utskottets
hemställan intagen specifikation.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

Utskottet ansluter sig i sin bedömning
av det samhällsekonomiska läget
till den i kompletteringspropositionen
redovisade uppfattningen. Med hänsyn
härtill tillstyrker utskottet att procent -

Beräkning av bevillningarna, m. ro.

talet för den statliga inkomstskattens
uttagande även för senare hälften av
budgetåret 1968/69 fastställs till 100.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Beträffande uttagsprocenten för den statliga
inkomstskatten

1) Reservation av herrar Gösta Jacobsson,
Enarsson och Magnusson i
Borås (samtliga h), vilka ansett att ovan
intagna avsnitt i utskottets yttrande
bort ha följande lydelse:

»Finansministern har i den reviderade
finansplanen anfört vissa tecken som
tyder på en begynnande konjunkturuppgång.
Den internationella konjunkturbilden
är emellertid ännu ganska
splittrad. Det är därför enligt utskottets
mening tveksamt om vi har att vänta en
konjunkturuppgång som under hösten
och vintern kommer att resultera i ett
normalt kapacitetsutnyttjande och ökad
efterfrågan på arbetskraft. Oavsett detta
tillstyrker utskottet förslaget att procenttalet
för den statliga inkomstskattens
uttagande fastställs till 100 även för den
senare hälften av budgetåret 1968/69.»

2) Särskilt yttrande av herrar Stefanson
(fp), Sundin (ep), Lundström
(fp) och Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt
(fp) samt herrar Enskog (fp) och Boo
(ep).

Beträffande folkpensionärernas beskattning

3) Reservation av herrar Stefanson
(fp), Sundin (ep), Lundström (fp) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herrar Enskog (fp) och Boo (ep),
vilka ansett att utskottet under punkterna
B 1), 10) och 11) bort hemställa,

att riksdagen måtte — i anledning av
motionerna II: 20 av herr Sjöholm m. fl.
samt II: 484 av herrar Lindberg och
Persson i Heden ävensom motionerna
1:175 av herr Holmberg m. fl. och
11:230 av herr Bohman m. fl., såvitt
här var i fråga, och med hänvisning till
det av riksdagen 1967 fattade beslutet

148 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Beräkning av bevillningarna, m. m.

om en riksdagsskrivelse i förevarande
ärende — i skrivelse till Kungl. Maj:t
begära skyndsam utredning av frågan
om beskattningen av folkpensionärernas
sidoinkomster.

4) Reservation av herrar Gösta Jacobsson,
Enarsson och Magnusson i
Borås (samtliga h), vilka ansett att utskottet
under punkterna B 1), 10) och
11) bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna 1:175 av herr Holmberg
in. fl. och II: 230 av herr Bohman in. fl.,
såvitt här var i fråga, samt motionen
11:20 av herr Sjöholm m. fl. och motionen
11:484 av herrar Lindberg och
Persson i Heden -—- i skrivelse till
Kungl. Maj :t begära, att Kungl. Maj :t
efter skyndsam utredning framlade förslag
om avskaffande av skatteplikten för
folkpensioner.

Beträffande kommunalskatteavdraget

5) Reservation av herrar Sundin, Vigelsbo
och Boo (samtliga ep), vilka ansett
att utskottet under punkten B 7)
bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 651 av herr Sundin samt
II: 468 av herrar Boo och Dahlgren, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
skyndsam utredning och förslag angående
ett successivt införande av ett
schablonavdrag vid taxeringen till kommunal
inkomstskatt, motsvarande det
nu gällande avdraget för kommunalutskylder
vid deni statliga beskattningen,
samt kompensation för kommunerna i
anledning av skattebortfallet.

Beträffande ortsavdragen

6) Reservation av herrar Gösta Jacobsson,
Enarsson och Magnusson i
Borås (samtliga h), vilka ansett att utskottet
under punkten B 6) bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna 1:633 av herr Holmberg
m. fl. och II: 795 av herr Bohman m. fl.,
såvitt här var i fråga — anta det vid

motionerna fogade förslaget till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370), avseende höjning
av de generella ortsavdragen.

7) Reservation av herrar Gösta Jacobsson,
Enarsson och Magnusson i
Borås (samtliga h), vilka ansett att utskottet
under punkten B 1) bort hemställa,

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna 1:175 av herr Holmberg
in. fl. och II: 230 av herr Bohman m. fl.,
såvitt här var i fråga — anta de vid
motionerna fogade förslagen till

a) lag om ändring i kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370),
och

b) förordning om ändrad lydelse av
8 § och 10 § 1 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt,

avseende höjning av folkpensionärernas
ortsavdrag.

Beträffande skatteskalorna

8) Reservation av herrar Gösta Jacobsson,
Enarsson och Magnusson i Borås
(samtliga h), vilka ansett att utskottet
under punkten B 6) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 633 av herr Holmberg
m. fl. och II: 795 av herr Bohman m. fl.,
såvitt här var i fråga, anta det vid motionerna
fogade förslaget till förordning
om ändrad lydelse av 10 § 1 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576)
om statlig inkomstskatt.

Beträffande indexreglering av skattesystemet

9) Reservation av herrar Stefanson
(fp), Sundin (ep), Gösta Jacobsson (h),
Lundström (fp), Enarsson (h), Magnusson
i Borås (h) och Vigelsbo (ep), fru
Nettelbrandt (fp) samt herrar Enskog
(fp) och Boo (ep), vilka ansett att
utskottet under punkterna B 5) och 6)
i vad gällde inflationens verkningar vid
beskattningen bort hemställa,

att riksdagen måtte, med anledning

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 149

av motionerna I: 630 av herrar Bengtson
och Dahlén samt II: 825 av herrar
Wedén och Hedlund ävensom motionerna
1: 633 av herr Holmberg m. fl. och
II: 795 av herr Bohman m. fl., i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att undersökningar
komme till stånd rörande metoder
att undvika inflationens verkningar
vid beskattningen, samt att förslag i
anledning härav förelädes riksdagen.

Beträffande fortsatt reformering av skattesystemet
och utredning angående dess
verkningar

10) Reservation av herrar Stefanson
(fp), Sandin (ep), Lundström (fp) och
Vigelsbo (ep), fru Nettelbrandt (fp)
samt herrar Enskog (fp) och Boo (ep),
vilka ansett att utskottet under punkterna
B 3), 5), 6), 8) och 9) bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna 1:630 av herrar Bengtson
och Dahlén samt II: 825 av herrar Wedén
och Hedlund angående reformering
av skattesystemet, i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla att med beaktande av vad
i motionerna anförts utarbetades förslag
till tidsplan för samordnad och
fortsatt genomgripande skattereformering
i syfte att åstadkomma rättvisare
inkomstfördelning och en snabbare produktionsökning
innefattande i första
hand följande åtgärder:

a) särskilda lättnader beträffande
den direkta inkomstskatten för låginkomstgrupperna
— inte minst folkpensionärerna
— mot bakgrund av den successivt
stigande proportionella beskattningen
samt lättnader i marginalskatterna
med särskilt beaktande av inflationen,

b) fortsatt reformering av den indirekta
beskattningen, innebärande bl. a.
en utrensning av vissa punktskatter.

11) Reservation av herrar Gösta Jacobsson,
Enarsson och Magnusson i Borås
(samtliga h), vilka ansett att utskottet
under punkterna B 3), 5) och 6)
bort hemställa,

Beräkning av bevillningarna, m. m.

att riksdagen måtte — med bifall till
motionerna I: 379 av herr Gösta Jacobsson
m. fl. och II: 487 av herr Nordgren
m. fl., motionerna I: 630 av herrar Bengtson
och Dahlén samt II: 825 av herrar
Wedén och Hedlund ävensom motionerna
1:633 av herr Holmberg m. fl.
och II: 795 av herr Bohman m. fl. — i
skrivelse till Kungl. Maj :t begära att
Kungl. Maj:t tillsatte en allsidigt sammansatt
utredning med uppdrag att belysa
skattesystemets verkningar i olika
hänseenden, bl. a. med avseende på
samhällsekonomin, och framlägga förslag
till ett nytt skattesystem på grundval
av allmänna skatteberedningens betänkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna 1, 4, 6, 7, 8, 9
och 11.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationerna
3, 9 och 10.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen 5 av herr Sundin
m. fl.

Herr KARLSSON i Huddinge (vpk):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till motionerna 1:392 och 11:473.

Herr BRANDT (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Utskottets hemställan företas till avgörande
punktvis. Beträffande punkten
B) upptas först de frågor, som avses i
de vid betänkandet fogade reservation

6 — Andra kammarens protokoll 1968. Nr 30

150 Nr 30

Torsdagen den 30 mai 1968 em.

Beräkning av bevillningarna, m. m.

nerna, varvid den i dessa tillämpade
uppdelningen följes. Därefter upptas de
motionsyrkanden till vilka bifall yrkats
under överläggningen och slutligen ställes
proposition i ett sammanhang på utskottets
hemställan i övrigt under punkten
B).

Punkten A

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till utskottets
hemställan med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen
1); och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
A) i utskottets betänkande nr 47,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
1) av herr Gösta Jacobsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 157 ja och
33 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Punkten B

Folkpensionärernas beskattning

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 ro) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen
3) av herr Stefanson in. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen 4) av herr
Gösta Jacobsson m. fl.; och fann herr
förste vice talmannen den förstnämnda
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Fru Nettelbrandt begärde likväl
votering, i anledning varav herr
förste vice talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo upptog
de båda återstående propositionerna,
av vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Magnusson
i Borås votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B) i bevillningsutskottets
betänkande nr 47, såvitt avser folkpensionärernas
beskattning, antager reservationen
3) av herr Stefanson in. fl.,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 4) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 60 ja och

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 151

41 nej, varjämte 91 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2 ro) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 47,
såvitt avser folkpensionärernas beskattning,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 3) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 103
ja och 64 nej, varjämte 28 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Kommunalskatteavdraget

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
5); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Boo
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: -

Beräkning av bevillningarna, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 47,
såvitt avser kommunalskatteavdraget,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Sundin m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Boo begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 161 ja och 25 nej, varjämte
9 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Höjning av ile generella ortsavdragen

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels och på bifall till reservationen
6); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 47,
såvitt avser höjning av de generella ortsavdragen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

152 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Beräkning av bevillningarna, m. m.

reservationen C) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 157 ja och
34 nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Höjning av folkpensionärernas ortsavdrag

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
7); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 47,
såvitt avser höjning av folkpensionärernas
ortsavdrag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 7) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 154 ja och
35 nej, varjämte 6 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Skatteskalorna

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr förste vice
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 47,
såvitt avser skatteskalorna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 8) av herr Gösta Jacobsson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 159 ja och
32 nej, varjämte 3 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Nr 30 153

Indexreglering av skattesystemet

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen
9); och fann herr förste
vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Fru
Nettelbrandt begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given varsel
följande voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 47,
såvitt avser indexreglering av skattesystemet,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 9) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Fru Nettelbrandt begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 99 ja och 92 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Fortsatt reformering av skattesystemet och
utredning angående dess verkningar

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets
hemställan; 2:o) bifall till reservationen

10) av herr Stefanson in. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 11) av herr Gösta
Jacobsson in. fl.; och fann herr förste
vice talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja bc -

Beräkning av bevillningarna, m. m.

svarad. Fru Nettelbrandt begärde likväl
votering, i anledning varav herr förste
vice talmannen för bestämmande av
kontrapropositionen ånyo upptog de
båda återstående propositionerna, av
vilka herr förste vice talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Magnusson
i Borås votering, i anledning
varav efter given varse] följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B) i bevillningsutskottets
betänkande nr 47, såvitt avser fortsatt
reformering av skattesystemet och
utredning angående dess verkningar,
antager reservationen 10) av herr Stefanson
m. fl., röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 11) av herr Gösta
Jacobsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 67 ja och
40 nej, varjämte 84 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

1 enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

154 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

Beräkning av bevillningarna, m. m.

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i punkten
B) i utskottets betänkande nr 47,
såvitt avser fortsatt reformering av skattesystemet
och utredning angående dess
verkningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 10) av herr Stefanson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr förste vice talmannen
tillkännagav, att han funne
flertalet av kammarens ledamöter ha
röstat för ja-propositionen. Fru Nettelbrandt
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 99
ja och 62 nej, varjämte 32 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i motionerna I: 392 och II: 473
framställda yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående rätten till avdrag
för representationskostnader

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till nämnda
yrkande; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Det i motionerna I: 392 och II: 473
framställda yrkandet om skrivelse till
Kungl. Maj:t angående skatteskalorna

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till nämnda
yrkande; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Det i motionerna 1:392 och 11: 473
framställda yrkandet beträffande beskattningen
av stiftelser

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till nämnda
yrkande; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Det i motionerna I: 392 och II: 473
framställda yrkandet beträffande förmögenhetsskatten Herr

förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till nämnda
yrkande; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan under punkten
B i de delar beträffande vilka beslut
icke tidigare fattats

Bifölls.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6

Föredrogs vart efter annat bankoutskottets
utlåtanden:

nr 49, angående regleringen för budgetåret
1968/69 av utgifterna under huvudtiteln
Biksdagen och dess verk
in. in.,

nr 50, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående tilläggspension till avdelningssekreteraren
Åke Gyllenram,

nr 51, i anledning av skrivelse från
fullmäktige i riksgäldskontoret angående
familjepension åt fru Helfrid Wigren,
samt

nr 53, i anledning av skrivelse från
styrelsen för riksdagens förvaltningskontor
angående viss ersättning för deltagande
i interparlamentariskt möte
jämte motion.

Kammaren biföll vad utskottet i dessa
utlåtanden hemställt.

Torsdagen den 30 maj 1968 ein.

Nr 30 155

§ 7

Föredrogs statsutskottets memorial nr

141, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1967/68.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
att ärendet måtte företagas till avgörande
efter endast en bordläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt gjorda
hemställan.

§ 8

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr

142, angående statsregleringen för budgetåret
1968/69.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att ärendet
måtte företagas till avgörande efter
endast en bordläggning.

Punkterna 1, 2, 1C> och 17

Lades till handlingarna.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 9

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Vid behandlingen av bankoutskottets
utlåtande nr 48 har kamrarna stannat
i skiljaktiga beslut, i det att denna kammare
under mom. 1 bifallit reservationen
av herr Åkerlund medan första
kammaren bifallit utskottets hemställan.
Sammanjämkning av kamrarnas skiljaktiga
beslut skall alltså ske. För att
möjliggöra bordläggning av blivande utskottsmeinorial
i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut ajourneras härmed
kvällens sammanträde till kl. 0.30.

Sammanträde för behandling av utskottets
memorial avses därefter skola
äga rum kl. 0.35.

Statsregleringen

§ 10

Då förhandlingarna kl. 0.30 återuppT
togs beslöt kammaren, med hänsyn till
att väntat utskottsmemorial ännu icke
förelåge till bordläggning, på hemställan
av herr förste vice talmannen att
ajournera sina förhandlingar till kl. 1.00.

§ 11

Då förhandlingarna kl. 1.00 ånyo återupptogs
anmäldes till bordläggning bankoutskottets
memorial nr 54, föranlett av
kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
bankoutskottets utlåtande nr 48 i anledning
av skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor angående
riksdagens lokalfrågor på längre sikt
jämte motioner.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen
från utrikesutskottet:
nr 296, angående dels redogörelse för
verksamheten inom Europarådets ministerkommitté
under år 1967, dels redogörelse
för Europarådets församlingssessioner
under år 1967;

nr 297, angående redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation;

nr 298, angående godkännande av
konsularkonvention mellan Sverige och
De Socialistiska Rådsrepublikernas
Union; och

nr 299, angående godkännande av
1968 års internationella kaffeavtal;
från konstitutionsutskottet:
nr 300, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen om polisregistret jämte följ dmotioner;
och

nr 301, i anledning av proposition
med förslag till lag angående ändring i
lagen om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar (i viss
del);

156 Nr 30

Torsdagen den 30 maj 1968 em.

från statsutskottet:
nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående långtidsplan för
det statliga utvecklingsbiståndet m. m.
samt Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare svenska bidrag till Internationella
utvecklingsfonden (IDA)
jämte motioner;

nr 303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående undervisning för
utlandssvenska barn samt för vissa minoriteter
i Sverige jämte motioner;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ökat statligt stöd
till teknisk forskning och industriellt
utvecklingsarbete jämte motioner;

nr 305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, m. m., i vad
avser riktlinjer för statsbidrag för allmän
arbetsgivaravgift vid statsunderstödd
verksamhet;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående vissa löneanslag
m. m.;

nr 307, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1968/69;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1968/69;

nr 309, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1967/68 i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

310, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1968/
69 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,
ni. in.;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående statlig garanti för
skadeersättning vid vissa atomolyckor;

nr 312, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1967/68;

nr 313, angående statsregleringen för
budgetåret 1968/69; och

nr 314, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1968/69;

från bevillningsutskottet:
nr 277, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående reglering av priserna
på vissa jordbruksprodukter,
in. in., såvitt propositionen hänvisats
till bevillningsutskottet;

nr 293, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om allmän arbetsgivaravgift, in. m. jämte
motioner;

nr 294, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till förordning
om mervärdeskatt, in. in. jämte motioner;
och

nr 295, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1968/69,
in. m. jämte motioner;
från bankoutskottet:
nr 316, angående provisoriska lokaler
för riksdagen vid författningsreform;
och

nr 318, angående regleringen för
budgetåret 1968/69 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
in. in.; samt

från jordbruksutskottet:
nr 269, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående effektivisering
och samordning av statens skogsföretag,
m. in. jämte motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser
till fullmäktige i riksgäldskontoret: nr

319, angående regleringen för budgetåret
1968/69 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk in. in.;
och

nr 322, angående familjepension åt
fru Helfrid Wigren.

Slutligen anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor:

nr 315, angående provisoriska lokaler
för riksdagen vid författningsreform;

nr 320, angående regleringen för budgetåret
1968/69 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
in. m.;

Fredagen den 31 maj 1968

Nr 30 157

nr 321, angående tilläggspension till
avdelningssekreteraren Åke Gyllenram;
och

nr 323, angående viss ersättning för
deltagande i interparlamentariskt möte
jämte motion.

§ 13

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sanunanträde
med herr talmannen och herr
andre vice talmannen samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte talmännen tillsätta
kammarens kanslipersonal, den 29
maj 1968.

§ 1

Herr talmannen anmälde, att enligt
vid förhandlingsöverenskommelse den
25 april 1968 träffat avtal skulle bl. a.
till den förste stenograf i andra kammaren,
som erhållit särskilt uppdrag
att, utöver honom normalt åliggande
göromål, organisera stenografernas
tjänstgöring och liknande uppgifter, under
sessionstid utgå ett uppdragstillägg
med högst 75 kronor för månad.

Herrar deputerade beslöt att till förste
stenografen hos kammaren Hans
Heimbiirger, som vid sammanträde den
12 januari 1968 utsetts att fullgöra nämnda
uppdrag, skulle utgå uppdragstilllägg
beräknat efter 75 kronor per månad
fr. o. m. tjänstgöringens början vid
vårsessionen.

§ 2

I skrivelse den 28 maj 1968 hade kanslisten
hos kammaren fru Svea Salander
anhållit om entledigande från och med
den 1 oktober 1968.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
fru Salander begärt entledigande, dels
bemyndiga herr talmannen att meddela
erforderligt förordnande på ifrågavarande
tjänst i avvaktan på tillsättande
av tjänsten.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.05 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 31 maj

Kl. 1.10

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes av herr förste vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 22 innevarande
maj.

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 54, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 48 i anledning av skrivelse
från styrelsen för riksdagens förvalt -

158 Nr 30

Fredagen den 31 ma} 1968

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

ningskontor angående riksdagens lokalfrågor
på längre sikt jämte motioner.

Bankoutskottet hade i sitt utlåtande
nr 48 hemställt att riksdagen i anledning
av en skrivelse från styrelsen för
riksdagens förvaltningskontor samt motionerna
I: 938 och ll: 1195 skulle

1) uppdra åt förvaltningskontorets
styrelse att enligt de riktlinjer som utskottet
angivit i utlåtandet ytterligare
utreda riksdagens lokalfrågor på längre
sikt och utarbeta program för en arkitekttävling
avseende förslag till riksdagshus
enligt i princip något av alternativen
1, 2 eller 3 i byggnadsstyrelsens
utredning »Riksdagens hus», samt

2) hemställa hos Kungl. Maj :t om
medverkan av Kungl. Maj :t och statliga
myndigheter i det avsedda utredningsarbetet
i enlighet med vad utskottet
anfört.

Till utlåtandet hade fogats bl. a. en
reservation 1) av herr Åkerlund (h),
som ansett att utskottets hemställan icke
bort innefatta alternativet 3.

Vid ärendets behandling hade första
kammaren bifallit utskottets hemställan,
medan andra kammaren bifallit reservationen
1).

Med anledning av vad som sålunda
förekommit hade utskottet till behandling
upptagit frågan om sammanjämkning
av kamrarnas skiljaktiga beslut.

Utskottet hemställde,

att andra kammaren måtte med frånträdande
av sitt beträffande bankoutskottets
utlåtande nr 48 fattade beslut
biträda det beslut som därutinnan fattats
av första kammaren.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit av utskottet tillika gjord
hemställan att ärendet måtte företagas
till avgörande efter endast en bordläggning,
föredrogs utskottets i övrigt gjorda
hemställan; och yttrade därvid:

Herr MARTINSSON (s):

Herr talman! Jag yrkar avslag på det
av bankoutskottet framlagda memoria -

let. Som skäl härför vill jag anföra att
i memorialet icke har framförts något
nytt. Utskottet har endast givit ett referat
av vad utskottet anfört i sitt utlåtande
nr 48.

Om kammaren nu i sak intar samma
ståndpunkt som den gjorde för ett par
timmar sedan, frågar man sig givetvis
vad som kommer att hända. Därom kan
naturligtvis delade meningar råda. Möjligen
kan någon anse att hela frågan
om förberedelsearbetet för arkitekttävlan
förfaller. Jag kan emellertid inte
dela den meningen. Jag har rådgjort
med några personer som är väl förfarna
i frågor av detta slag. Enligt min och
deras mening kommer utredningsalternativen
1 och 2 inte att falla, eftersom
kamrarna varit eniga beträffande dem.
Endast beträffande alternativ 3 kommer
ett avslagsbeslut här i kammaren
att innebära att bankoutskottets förslag
faller. Ett avslag medför alltså enligt
min mening inte att ärendet på något
sätt fördröjs. Däremot kommer den mening,
som denna kammare vid den tidigare
voteringen gett till känna, att bli
gällande gentemot första kammarens
mening.

Herr talman! Jag har endast att vidhålla
det nyss framställda yrkandet om
avslag på bankoutskottets memorial.

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h):

Herr talman! Även jag ber att få yrka
avslag på detta memorial. Det står i
slutet på utskottets uttalande någonting
egendomligt om att riksdagen senare
kommer att få ta slutlig ställning
till arkitekttävlingens omfattning. Men
vad vi nu inbjudes att fatta beslut om
är ju att arkitekttävlingen skall omfatta
icke bara de båda alternativen beträffande
Helgeandsholmen utan också alternativet
vid Gustav Adolfs torg. Vi i
andra kammaren har redan beslutat att
tävlingen skall omfatta enbart de båda
första alternativen. Jag anser att vi skall
hålla fast vid det beslutet.

Fredagen den 31 maj 1968

Nr 30 159

Sedan vill jag mera i marginalen säga,
att frågan om var det nya riksdagshuset
skall placeras väl borde ha ett
skäligen akademiskt intresse för första
kammaren. Det naturliga är att den
kammare som skall verka i det nya huset
också skall bestämma var huset
skall ligga.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Herr Martinsson förklarade,
att den skrivning som nu föreligger
från bankoutskottet inte innebär
någonting nytt. Naturligtvis inte, herr
Martinsson! Det vore väl ganska anmärkningsvärt,
om vi nu skulle ha kommit
med några nya fakta. Fakta hade
presenterats ordentligt redan i utskottsutlåtandet.
Men jag är inte helt övertygad
om att alla ledamöter har trängt
in ordentligt i detta utlåtande. Det är
ingen oförskämdhet av mig att säga så.
Jag är den förste att erkänna att man
absolut inte hinner att i detalj gå igenom
alla utlåtanden. Det är väl rent av
så att herr andre vice talmannen har
försummat att se vad som står på sidan
4 i utskottsutlåtandet: »Utskottet vill
slutligen understryka att den etapp av
lokalfrågans behandling som nu förestår
innefattar förberedelserna för en
arkitekttävling». Detta innebär att utskottet
är i sin fulla rätt att nu framhålla
att riksdagen senare kommer att
få ta slutlig ställning till arkitekttävlingens
omfattning.

Jag tillåter mig alltså påstå att debatten
tidigare haft en viss slagsida.
Jag tänker då inte på s/s Caronia
som tidigare varit inne i debatten men
sedan avförts från dagordningen. Den
lär numera ha sålts till ett kanadensiskt
rederi och kommer att segla under
bekvämlighetsflagg, vilket alltså blir
det fartygets öde.

Jag vill nog påstå att man överdrivit
betydelsen av det beslut som vi nu står
beredda att fatta. Det har frammanats
en viss ödesstämning. Herr Cassel lyckades
skickligt göra detta genom att

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

citera Karlfeldt. Han läste som om han
vore de Wahl själv: »Fördärves jag

platt om jag viker en tum ifrån mitt
ärvda rum» — det är väl så det heter?
Det är inte fråga om att vi skall flytta
från det ärvda rummet. Och det är inte
heller fråga om att vi skall fortsätta den
flyttning längre in mot vad som nu är
den centrala staden som faktiskt har
ägt rum. Ty om jag är rätt underrättad
så sammanträdde ständerna och även
den samlade riksdagen tidigare alls inte
på denna holme, som då var kungligt
hovstall, utan på Riddarholmen, i Storkyrkan
o. s. v. Även för den historiskt
intresserade är det inte en oacceptabel
tanke att riksdagen skulle flytta härifrån.
Det är inte fråga om att i dag
säga nej till Helgeandsholmen och ja
till Nedre Norrmalm. Det är heller inte
fråga om ett övergrepp som vi skulle
begå mot Stockholms stad.

Jag har tyvärr inte mina noteringar
här, men jag tror att det var det uttrycket
som användes av herr Martinsson,
nämligen ett övergrepp. Det skulle ge
intryck av att vi skulle sätta oss på staden,
förvägra staden att utöva det planmonopol
som tillkommer staden.

Det är faktiskt inte så att man sätter
sig så lätt på herr Mehr, knappast heller
på Carl Albert Anderson. De har
möjlighet att tillvarata sina intressen.
Utskottet har speciellt understrukit detta,
och jag tillåter mig att på nytt läsa
ur utlåtandet: »Den fortsatta utredningen
och arkitekttävlingen bör», såsom
förvaltningskontorets styrelse anför,
»organiseras i samarbete mellan riksdagen,
Kungl. Maj :t och staden, vilken
senare alltså får tillfälle till full insyn
och medverkan i arbetet.»

Det är faktiskt så, ärade kammarledamöter,
att instanser från Stockholm
stads sida har uttalat sig skeptiskt gentemot
tanken att riksdagen möjligen skulle
ha sitt nybygge på Nedre Norrmalm.
Men vi vet också att det finns starka
minoriteter i dessa instanser som har
talat till förmån för att man skall un -

160 Nr 30

Fredagen den 31 maj 1968

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

dersöka den tanken. Det finns de som
kan föreställa sig en annan lösning att
utnyttja dessa välbelägna kvarter än att
där placera parkeringshus för tusentals
bilar och ett jättehotell byggt för amerikanska
pengar.

Detta betyder att jag på nytt velat
framhålla att ett beslut i den riktning
som utskottet rekommenderar, nämligen
ett biträdande av första kammarens
beslut, icke innebär att vi avsäger oss
möjligheterna att i fortsättningen existera
på Helgeandsholmen i detta gamla
hus eller i ett nybyggt hus. Det innebär
icke att vi pressar oss på Stockholms
stad. Det innebär däremot större valfrihet,
större möjligheter för dem som
fortsättningsvis kommer att handlägga
detta ärende. Får jag, trots att det inte
innebär något nytt, sluta med att läsa
upp vad som står i detta bankoutskottets
memorial, som så snabbt har behandlats
här i natt. Det framhålles bl. a.
följande: »I betraktande av att förhandlingar
med Stockholms stad sålunda
förutsätts äga rum och att riksdagen
senare kommer att få ta slutlig ställning
till arkitekttävlingens omfattning har
utskottet funnit sig böra föreslå att
andra kammaren biträder första kammarens
beslut i ärendet.»

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till detta bankoutskottets i enighet avlåtna
memorial.

I detta anförande instämde herrar
Bengtsson i Varberg (s), Antonsson
(ep), Bengtsson i Landskrona (s), Dahlgren
(ep), Berglund (fp), Börjesson i
Glömminge (ep), Tobé (fp), Anderson
i Sundsvall (fp) och Ullsten (fp).

Herr andre vice talmannen CASSEL
(h) kort genmäle:

Herr talman! Det var naturligtvis
mycket fascinerande för oss alla att
lyssna till utskottets ärade ordförande
och precis få veta vad det är som bankoutskottet
inbjudit oss att ta ställning
till. Men läsa innantill kan vi ju alla,
och vi visste att det var fråga om för -

beredelse för en arkitekttävlan. Det kom
alltså inte som någon nyhet, utan vi
var fullt på det klara med att det inte
rörde sig om det slutliga beslutet utan
om en förberedelse. Om utskottets ärade
ordförande lyssnade till mitt anförande
vet han att jag sade, att det är
helt onödigt att ställa till med en arkitekttävlan
rörande ett projekt som vi
inte vill ha, ty vi vill inte flytta härifrån.
Vi önskar bo kvar på Helgeandsholmen
och vill icke till Nedre Norrmalm.
Det är det ställningstagandet vi
bör ta.

Till slut skulle jag parentetiskt vilja
säga den ärade ordföranden i bankoutskottet
att, om han vill korrigera mina
citat av Karlfeldt, bör han se efter
vad Karlfeldt skrivit, ty det han sade
var fel.

Herr MARTINSSON (s) kort genmäle:

Herr talman! Bankoutskottets ärade
ordförande beskyllde mig för att ha
talat om övergrepp, men då måste han
ha uppfattat mig illa. Däremot har jag
sagt att jag tyckte att bankoutskottets
förslag innebär en kränkning av de
kommunala intressena i Stockholms
stad, och det får väl herr Regnéll uppfatta
som ett alltför starkt uttryck, om
han nu är ute efter att finna sådana.

Vad jag vill konstatera är att det
från bankoutskottets sida icke har åberopats
några formella hinder för att de
ledamöter, som för en stund sedan bestämde
denna kammares beslut, även
denna gång skall kunna ge sin mening
till känna.

Herr REGNÉLL (h) kort genmäle:

Herr talman! Trots att det väl inte
har så stort sakligt intresse ber jag ändå
om ursäkt för att jag felciterade Karlfeldt.
Jag gjorde det inte för att korrigera
herr andre vice talmannen utan
för att citera honom, men jag misslyckades
tydligen med det, vilket berodde
på att jag har mina anteckningar från
debatten uppe i utskottet och inte var

Fredagen den

inställd på att man här skulle få tillfälle
att plädera. Det tillfället är mig
emellertid mycket kärkommet, eftersom
det ger mig möjlighet att nu erinra om
att herr Martinsson talade om kränkning
av stadens planmonopol. Jag hoppas
att jag i mitt tidigare inlägg gav
klart besked om att någon sådan kränkning
icke kommer att ske.

Till sist ber jag att på nytt få framhålla
att jag själv gjort mig skyldig till
att dåligt ha läst och citerat i handlingarna.
Innan tävlingen utlyses skall
ärendet komma åter till riksdagen. Om
denna kammare biträder första kammarens
beslut är alltså inte pengarna
till en arkitekttävling bortkastade. Vi
får då tillfälle att pröva huruvida vi är
benägna att låta arkitekterna göra upp
skisser och ritningar också över ett
riksdagshus på Nedre Norrmalm. Ärendet
kommer alltså åter innan tävlingen
utlyses.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag begärde ordet enbart
för att i alla avseenden instämma
med herr Regnéll, möjligen med undantag
beträffande längden av hans första
anförande. Jag tillåter mig erinra kammaren
om att det inte gäller att fatta
ett beslut om var ett nytt riksdagshus
skall ligga. Något sådant borde vara
onödigt vid det här laget. Vad det gäller
är ett beslut som anger för riksdagens
ledamöter bredden av det material
som de en gång skall ta ställning
till. Den tolkning som herr Martinsson
gjorde av innebörden av ett beslut om
avslag i andra kammaren har åtskilliga
brister. Jag ber därför att livligt få tillstyrka
bankoutskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr förste vice talmannen gav propositioner
på bifall till eller avslag å
utskottets hemställan; och fann herr förs -

31 maj 1968 Nr 30 161

Riksdagens lokalfrågor på längre sikt

te vice talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Martinsson begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
memorial nr 54, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren avslagit
utskottets berörda hemställan.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Martinsson begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 86 ja och 64
nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 324, till Konungen angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 317, till styrelsen för riksdagens
förvaltningskontor angående riksdagens
lokalfrågor på längre sikt.

§ 4

Justerades protokollsutdrag.

162 Nr 30

Fredagen den 31 maj 1968

§ 5

Vårsessionens avslutning

Herr FÖRSTE VICE TALMANNEN
yttrade:

Vinner Nej, har kammaren avstyrkt

Ärade kammarledamöter! 1968 års
riksdags vårsession går mot sitt slut,
och vi räknar i dag den 31 maj — den
sista dag då vi har rätt att sammanträda,
om vi inte vill fortsätta till den 15
juni. I det senare fallet får vi ju inte
ta någon höstsession.

Slutspurten i riksdagsarbetet har
onekligen varit påfrestande, och detta
sammanträde avslutas under omständigheter
som ter sig en aning ovanliga.
Orsaken till att jag och inte vår avhållne
talman Thapper står här framför er
och avslutar vårsessionen är att talman
Thapper befinner sig i Uppsala för att
mottaga en mycket hög akademisk utmärkelse.
Jag är övertygad om att kammarens
ledamöter instämmer med mig
i en lyckönskan till talman Thapper för
denna mycket välförtjänta utmärkelse
såsom erkänsla för ett långvarigt arbete
till den svenska sjukvårdens fromma.

Det åvilar mig nu att med några ord
hemförlova kammarens ledamöter till
den inbrutna, väntande sommaren. Må
det tillåtas mig att uttala vissa förhoppningar.
Jag hoppas att vi efter denna
veckas ansträngningar skall få tillfälle
att åtminstone i någon mån avnjuta den
svenska sommarens behag och fördelar,
att vi skall få den ro och avslappning
som jag är helt övertygad om att samtliga
kammarens ledamöter behöver.

En reflexion har jag kunnat göra från
den utsiktspunkt där jag just nu befinner
mig. Den valrörelse, som kommer
att kulminera omedelbart före den 15
september, förefaller mig att redan ha

tagit sin början. Kanhända har vissa
hårda ord växlats, kanhända jag inte
är en alltför dålig profet, om jag förmodar
att åtskilligt flera tillmälen kommer
att utbytas mellan kammarens ledamöter,
tillhörande olika partier, innan
vi har fått del av valets resultat.

Hur som helst uttalar jag den förhoppningen,
att vi, när vi på nytt möts
i detta rum, vilket kommer att inträffa
onsdagen den 16 oktober kl. 11.00, skall
återförenas i känslan av det goda kamratskap
över partigränserna, som ändock
alltid har präglat umgänget mellan
kammarens ledamöter.

Jag kan dock inte sluta detta anförande
utan att också rikta ett tack till
våra värderade medarbetare, till kammarens
sekreterare, herr Johansson, till
hela vårt kansli, som har nedlagt en
ospard möda när det gällt vårt arbete,
och till kammarens vaktmästarpersonal,
som också har lämnat en förträfflig service
till allas vårt gagn. Sist men inte
minst skulle jag till kammarens stenografer
vilja framföra ett alldeles särskilt
tack för det påfrestande arbete de
har utfört under den senaste veckan.
Jag tror inte att kammarens ledamöter
alla förstår vad det innebär för stenograferna
att arbeta under pressen av de
många nattplena, som här har hållits.
De har gjort det på ett — som vi vet —
mycket förtjänstfullt sätt. De är förtjänta
av vår tacksamhet.

Jag ber nu att få rikta vårsessionens
sista fråga till kammarens ledamöter:
Behagade kammarens ledamöter åtskiljas? Kammarens

ledamöter åtskildes härefter
kl. 1.38 på natten.

In fidem

Sune K, Johansson

Tisdagen den 11 och torsdagen den 20 juni 1968 Nr 30 163

Tisdagen den 11 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit vederbörligen
utfärdat därom, att kammarens
vid vårsessionens slut återstående
ojusterade protokoll komme att justeras
i kammarens konferensrum denna dag
kl. 12.00 samt torsdagen den 20 innevarande
juni kl. 12.00; och tillstädeskom
nu följande ledamöter:

fru Löfqvist,

herr Karlsson i Huddinge,

herr Björkman,

» Lothigius och
» Johansson i Simrishamn.

Protokollen för den 24 och den 27
nästlidne maj samt protokollet för detta
sammanträde upplästes för justering
och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidein

Sune K. Johansson

Torsdagen den 20 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats vid
sammanträde den 11 innevarande juni,
komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

herr Alemyr och

» Wiklund i Stockholm.

Protokollen för den 28, den 29, den
30 och den 31 nästlidne maj samt för
detta sammanträde upplästes för justering
och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson