Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1967 (Riksdagens protokoll 1967:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1967

22—-23 maj

Debatter m. m.

Måndagen den 22 maj

Sid.

Svar på interpellationer av:

herr Rask ang. ökade möjligheter att fullgöra den första värnpliktstjänstgöringen
vid förband nära hemorten, m. m..............

herr Franzén i Träkumla ang. planerna beträffande militära övningsområden
inom Stenkumla kommun ...................

herr Tobé ang. försäkringsskyddet mot skada genom löskommen

olja...................................................

herr Johansson i Skärstad ang. beredskapsåtgärder inom sjukvården
i samband med övergången till högertrafik...............

herr Lorentzon ang. säkerhetsbestämmelserna beträffande grävmaskiner
................................................

fru Nettelbrandt ang. utredningsarbetet rörande en allmän egenpension
..................................................

fru Nettelbrandt ang. sekretesskyddet för patienter vid allmänna

sjukvårdspolikliniker......................................

fru Nettelbrandt ang. helikopter- och svävartrafik i Stockholms

skärgård.................................................

herr Gustavsson i Alvesta ang. kommunala anslag för fortsatt

drift av landsvägsbusslinjer................................

herr Hedlund ang. omfattningen av statens järnvägars person- och

posttrafik samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet.......

herr Jonasson ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på
grund av dubbel bosättning och herr Wikner i samma ämne. ..
herr Gomér ang. rationaliseringsverksamheten inom statsförvaltningen
..................................................

herr Svensson i Kungälv ang. begärd utredning rörande finansieringen
av de expanderande kommunernas investeringsbehov ...

1_Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid.

herr Nordgren ang. anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra

inom statlig verksamhet.................................. 47

herr Svanberg ang. den framtida organisationen av statens skogsför valtande

och skogsindustriella verksamhet.................. 51

herr Eriksson i Bäckmora ang. koncession för eldistribution...... 53

herr Gustafsson i Borås ang. en enhetlig nordisk kontroll av elmateriel.
................................... g4

Tisdagen den 23 maj fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m............................ <55

Tisdagen den 23 maj em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. in. (forts.).................... 160

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond................ 205

Samtliga avgjorda ärenden

Tisdagen den 23 maj fm.

Jordbruksutskottets memorial nr 28, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande de nya lantbruksnämndernas organisation
m. m........................................

Tisdagen den 23 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23, ang. bemyndigande att sälja viss

staten tillhörig fast egendom, m. m........................... 100

Statsutskottets utlåtande nr 100, ang. riktlinjer för bostadspolitiken

m‘m...................................................... 160

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36, om ändrad lydelse av 2 § förordningen
angående byggnadsforskningsavgift.................... 160

nr 37, om ändrad lydelse av 76 § 1 mom. byggnadsstadgan...... 160

— nr 43, ang. ändring i lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m.............................. 160

Statsutskottets utlåtande nr 113, om anslag till statens hantverks- och

industrilånefond.......................................... 205

nr 103, ang. överlåtelse av viss staten tillhörig mark m. in....... 208

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Måndagen den 22 maj

Kl. 13.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr andre
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 12 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter
att fullgöra den första värnpliktstjänstgöringen
vid förband nära
hemorten, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Rask har frågat
mig om jag avser att vidtaga åtgärder
som möjliggör att värnpliktiga bereds
tillfälle att fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring
vid regemente nära den
värnpliktiges hemort eller, om så icke
är fallet, jag har för avsikt att genom
ökat antal fria hemresor och ökat antal
tjänstledighetsdagar kompensera dessa
värnpliktiga från Syd- och Mellansverige,
som tvingas fullgöra första tjänstgöringen
vid norrlandsregementen.

Flertalet värnpliktiga får fullgöra sin
grundutbildning vid förband i närheten
av sin hemort. Emellertid måste åtskilliga
värnpliktiga tjänstgöra långt från
sin hemort. Anledningarna härtill kan
vara flera. Utbildning av specialkaraktär
såsom i jägartjänst, spaningstjänst
m. m. måste sålunda genomföras i enheter
av lämplig storlek och under ledning
av särskilt utbildat befäl. Sådan
utbildning måste därför centraliseras.
Vidare är antalet regementen vid vissa

av arméns truppslag litet. Flottans skolor
är förlagda till endast två platser,
Berga och Karlskrona. Rekryteringen
till dessa regementen och skolor måste
likväl ske från hela landet, vilket i
många fall medför långa avstånd till
hemorten för de värnpliktiga.

Under senare år har befolkningskoncentrationen
till storstadsområdena
medfört att man fått överskott av värnpliktiga
i dessa områden. Samtidigt har
man i delar av Norrland brist på personal.
En utjämning mellan de olika delarna
av landet är därför nödvändig.

I detta sammanhang bör slutligen
nämnas att stor hänsyn tas till att sådana
enskilda värnpliktiga som kan
styrka angelägna personliga eller sociala
skäl eller familjeskäl får fullgöra tjänstgöringen
vid förband så nära hemorten
som möjligt. Eftersom det antal värnpliktiga
som skall fullgöra grundutbildning
vid olika förband är bestämt av
krigsorganisationens behov, kan omplaceringar
av ett större antal värnpliktiga
dock inte medges.

Under hänvisning till det sagda vill
jag som svar på den första av de ställda
frågorna anföra att jag inte, med nuvarande
organisatoriska förutsättningar,
ser någon möjlighet att låta fler värnpliktiga
fullgöra grundutbildningen nära
hemorten. I stället måste större vikt
läggas vid de personalvårdande åtgärderna
för värnpliktiga som fullgör
grundutbildning långt från hemorten.

Förläggningar av god standard, marketenterier,
soldathem, förbandsbibliotek
m. m. är här av stor betydelse. Under
senare år har åtskilliga åtgärder
i förbättrande syfte vidtagits på detta
område.

Vid sidan härav framstå dock goda

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar pa interpellation ang. ökade möjligheter att fullgöra den första värnpliktstjänst göringen

vid förband nära hemorten, m. m.

möjligheter att besöka hemorten som
särskilt betydelsefulla. För närvarande
har de värnpliktiga i de flesta fall fem
fria resor till hemorten. Den nu arbetande
försvarsutredningen överväger i
enlighet med erhållet uppdrag frågan
om de värnpliktigas förmåner, vilka
även omfattar fria resor. Utredningen
beräknar framlägga vissa förslag i höst.
I avvaktan härpå är jag inte beredd att
ta ställning till frågan om fler fria resor.

Extra tjänstledighet kan beviljas värnpliktiga
med lång resväg hem. Genom
beslut den 20 april 1967 har Kungl.
Maj :t medgett försvarsgrenschef att förlägga
tjänsten för underlydande värnpliktig
personal vid vissa förband på
sådant sätt att fler tjänstefria dagar kan
beredas de värnpliktiga. Härigenom förbättras
i vissa fall hemresemöjligheterna.

Vidare anförde:

Herr EASK (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
för svaret på min interpellation.

Även om svaret med undantag för den
sista delen inte ger något direkt för
dagen, vill jag läsa in en anda av förståelse
från försvarsministerns sida för
de problem som jag har tagit upp i min
interpellation. Jag hoppas också att försvarsutredningen
ägnar även dessa frågor
det intresse och det arbete som de
är värda.

Som jag framhöll i min interpellation
är det ganska många ungdomar från
Syd- och Mellansverige som varje år
tvingas fullgöra sin första värnpliktstjänstgöring
vid norrlandsgarnisoner.
En mycket stor del av dessa söker omplacering
och en nästan lika stor del
får sina ansökningar avslagna. Man tar
endast hänsyn till mycket starka familjeskäl.
Exempelvis en värnpliktig, vilken
såsom skäl anför att han under

värnpliktstiden på fritid önskar komplettera
eller läsa på ett akademiskt betyg,
göre sig inte besvär. Ansökan om
förflyttning blir avslagen av besvärsnämnden.
Annars tycker man väl att
hänsyn kunde tas även till ett sådant
skäl. Nu säger visserligen många att den
militära utbildningen kräver så mycket
av den värnpliktige, att det inte finns
tid över för annat. Detta kan väl vara
sant till en del, men det finns dock
ambitiös ungdom, som om möjligheter
förefanns, skulle utnyttja fritiden på
ett sådant sätt.

I ett interpellationssvar till herr
Thure Dahlberg i första kammaren den
7 maj 1965 nämnde försvarsministern,
att det under år 1965 i Umeå pågick särskild
försöksverksamhet för att få fram
lämpliga former för stöd till bl. a. akademiska
studier per korrespondens för
värnpliktiga. Jag vill i detta sammanhang
fråga försvarsministern hur denna
försöksverksamhet har utfallit och om
den nu praktiseras på några förband.

En inskriven värnpliktig har många
gånger följande lidandes väg. Vid inskrivningen
blir han tilldelad ett visst
truppslag. Så får han efter en tid den
första kallduschen, när han meddelas
att utbildningen får påbörjas först efter
ett eller två år. Nästa kalldusch får han,
när inkallelseordern kommer och det
meddelas att inställelse skall ske vid
ett norrlandsregemente, och sedan följer
kallduscharna slag i slag. Många —-kanske de flesta — tål det, men några
tål det inte. För de allra flesta blir detta
dock en irritation, och det finns åtskilliga
fall där den värnpliktige helt enkelt
begärt att få uppskov med sin
första, påbörjade utbildning, vilket inneburit
trassel både för utbildningens
bedrivande och för den värnpliktige
själv.

Om det inte, som statsrådet framhåller
i sitt interpellationssvar, med nuvarande
organisatoriska förutsättningar
finns möjligheter att låta fler värnplik -

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. ökade möjligheter att fullgöra den första värnpliktstjänst -

göringen vid förband nära hemorten, m.

tiga fullgöra sin grundutbildning nära
hemorten, är det ju så mycket angelägnare
att söka se till att personalvården
blir så effektiv som möjligt, detta dels
med tanke på den värnpliktiges trivsel
men också ur utbildningssynpunkt, ty
dessa båda faktorer står säkert alltid
i ett visst förhållande til! varandra. Det
är riktigt, som försvarsministern framhåller
i svaret, att det gjorts en hel
del under senare år för att förbättra
personalvården, men jag anser att mycket
mer behöver göras. Detta är en sak,
tycker jag, som från militärt håll tidigare
förbisetts.

En meningsfylld fritid är viktig för
alla ungdomar men inte minst för dem
som fullgör värnplikten och under den
tiden har långa avstånd till hemorten.
De övningsfria lördagarna under sommarhalvåret
kan exempelvis inte utnyttjas
på samma sätt av dem som har
lång resväg som av dem som bor närmare
utbildningsorten. Följden blir väl
i allmänhet den att man helt enkelt går
och dräller på kaserngården och på
stan. Detta tycker jag inte kan vara direkt
inspirerande eller meningsfyllt.
Flyget kan inte heller utnyttjas av de
värnpliktiga, eftersom den militära flygbiljetten
inte garanterar vidareresa med
plan från Stockholm söderut.

Nu hoppas jag att det beslut om
extra tjänstledighet, som Kungl. Majrt
fattade dagen efter det jag framställt
min interpellation, också delges de värnpliktiga.
Det är för resten egendomligt
att inte tidningarna alls uppmärksammat
denna sak. Jag skulle också vilja
fråga om beslutet kommer att redovisas
i broschyren »Inför inskrivningen -67»,
som delas ut till dem som i år skrivs in
som värnpliktiga.

Jag tolkar för min del i beslutet in en
rättighet för de värnpliktiga som har
sin hemort i Syd- och Mellansverige och
som fullgör sin värnpliktsutbildning vid
norrlandsregementen och på Gotland,
att kunna få ett ökat antal tjänstledig -

hetsdagar fr. o. m. nu. Det bör för dem,
som för några dagar sedan ryckte in till
sin första militärutbildning, bli ett glädjeämne
i tristessen de första veckorna.

Tidigare har det ofta varit på det sättet,
att om värnpliktiga med långa restider
till hemorten ansökt om extra
tjänstledighetsdagar, har vederbörande
befälsperson svarat, att så och så har
riksdag och regering bestämt — det är
omöjligt att bevilja ledighet med hänsyn
till utbildningstidens längd o. d. Nu tror
jag, att finns det vilja så finns alltid
även möjligheterna. Om exempelvis dessa
grupper av värnpliktiga söderifrån
vid norrlandsregementena sammanförs
till särskilda kompanier eller batterier,
skulle utbildningen kunna anpassas så
att mera sammanhängande ledigheter
kunde beviljas.

Kungl. Maj:ts beslut av den 20 april
i år kommer med all säkerhet av de
värnpliktiga som berörs att uppfattas
som en god kompensation, och jag ber
att än en gång få tacka försvarsministern
för svaret på interpellationen.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara några ord! Det är
en mycket stor och viktig fråga som
herr Bask tagit upp. Jag beklagar bara
att vi inte har några som helst förutsättningar
att ändra på de nuvarande
förhållandena. Vi är tvungna att utnyttja
de utbildningsanstalter vi har,
och under senare decennier har vi på
grund av befolkningsströmmen till våra
storstäder tvingats flytta ut eller lägga
ner förband. Följdeni är att vi därför
har många utbildningsanstalter
mycket långt från de tätbebyggda delarna
av mellersta och södra Sverige,
men vi är tvungna att utnyttja dem.
Därför är de personalvårdande åtgärderna
mycket väsentliga och jag medger
utan vidare att vi — som herr Rask
sade — ännu har mycket att göra på
detta område. Jag kan försäkra herr

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. planerna beträffande militära övningsområden inom
Stenkumla kommun

Rask att vi ständigt har detta i tankarna.
Det är ett mycket stort problem för
oss.

När det gäller de ombyggnader av
kaserner som pågår i landet ser vi till
att det i samband därmed ordnas lämpliga
lokaler där de värnpliktiga kan vistas
på sin fritid, där de kan studera, få
chans att idrotta o. s. v. Det är en mycket
viktig fråga. Vi har tvingats öka
anslagen för den personalvårdande
verksamheten varje år, bl. a. med hänsyn
till att så många värnpliktiga får
göra sin militärtjänst så långt från
hemorten.

Jag kan tyvärr inte svara på herr
Rasks fråga om resultatet av försöksverksamheten
i Umeå. Vi har inte fått
dessa resultat redovisade, men vi skall
omedelbart ta itu med problemet och i
varje fall ge herr Rask personligen uppgift
om resultatet.

lag vet dock många värnpliktiga som
kommit till mig och begärt annan tjänstgöringsort
på grund av studieskäl —
de har velat tjänstgöra nära Stockholm,
Uppsala eller någon annan universitetsstad
— efteråt har förklarat att
det är möjligt, särskilt i Umeå men
också i Boden med den tillgång man där
bar till fina bibliotek, att bedriva enskilda
studier. Jag tror därför att de
som är mycket ambitiösa och som vill
försöka utnyttja fritiden och som orkar
att läsa efter hårda övningar inte är alldeles
ur stånd att göra det. Frågan om
att förbättra möjligheterna härvidlag i
norrlandsstäderna hör också till de frågor
som vi undersöker.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. planerna beträffande
militära övningsområden inom
Stenkumla kommun

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Franzén i Träkumla
bär frågat mig om jag är villig
att lämna eu redogörelse för aktuella
framtidsplaner beträffande militära övningsområden
inom Stenkumla kommun.

Någon planering av övningsområden
inom Stenkumla kommun har inte av
myndigheterna redovisats till försvarsdepartementet.
Däremot pågår enligt
vad jag inhämtat vissa översiktliga undersökningar
av möjligheterna att förbättra
övningsområdena för Gotlands
regemente (P 18).

I detta syfte har genom den regionala
ledningens försorg olika alternativ till
nya eller utvidgade övningsområden
undersökts. Ett av dessa alternativ berör
Stenkumla kommun och ligger inom
det område som redovisats i pressen.
Den utredning som gjorts granskas för
närvarande i arméstaben. Något ställningstagande
har emellertid inte skett.
Det är därför ännu inte möjligt att bedöma
om detta alternativ för utvidgningen
kommer att bli aktuellt och när
det i så fall blir det. Än mindre kan
sägas om omfattningen av en eventuell
sådan utvidgning.

Skulle en utvidgning i Stenkumla
kommun emellertid bli aktuell kommer
såväl läns- och kommunalmyndigheterna
som de enskilda markägarna att orienteras
härom i god tid. Så sker numera
vid alla större markförvärv.

Jag vill också erinra om att förslag
till militära markförvärv av mera betydande
omfattning i regel hänskjuts
för yttrande till försvarets fastighetsnämnd
som bär att pröva både de militära
och de civila intressena.

Interpellanten har framhållit den irritation
som undersökningar rörande militära
markförvärv kan skapa hos berörda
markägare. Innan ett konkret
markförvärvsförslag kan framläggas av

Måndagen den 22 mai 1967 Nr 30 7

Svar på interpellation ang. planerna beträffande militära övningsområden inom
Stenkumla kommun

de militära myndigheterna måste som
regel ett stort antal alternativ undersökas.
Om samtliga av dessa alternativ
berörda markägare skulle orienteras
skulle säkerligen låmgt större irritation
bli följden eftersom många alternativ
aldrig blir aktuella.

De militära myndigheterna eftersträvar
därför att orientera berörda civila
myndigheter och markägare först då ett
konkret förslag till markförvärv kan redovisas.
Detta utesluter givetvis inte
att redan dessförinnan vissa kontakter
tas med civila myndigheter i syfte att
inhämta sakliga upplysningar om olika
tänkbara alternativ.

Vidare anförde:

Herr FRANZÉN i Träkumla (ep):

Herr talman! Jag tackar försvarsministern
för svaret på min interpellation.

Vad som föranledde mig att framställa
interpellationen var det förhållandet,
att de berörda undersökningarna
nu har pågått lång tid, vilket har
framgått av kommentarer i pressen. De
kommunala myndigheterna har emellertid
inte på minsta sätt varit underrättade
om undersökningen vilket också gäller
de enskilda markägarna. Jag tycker
att denna fråga kunde ha handlagts med
större hänsyn till den enskildes rätt så
att man kunnat undvika den oro, den
ovisshet och det missmod som åtgärder
av detta slag skapar för den enskilde.

Försvarsministern anför att det också
finns andra alternativ. Det skulle
vara intressant att få reda på dessa alternativ
till en utökning av övningsfälten
på Gotland. I Stenkumla kommun
har man redan tidigare tagit i anspråk
ett skjutfält, halva Tofta socken,
som även ligger inom Stenkumla kommun.
Det område som det nu är fråga
om skulle bli en komplettering. Om kompletteringen
skulle genomföras, enligt

det föreliggande förslaget, skulle övnings-
och skjutfältet ändå bil för litet.
Eftersom avståndet mellan pjäsplats och
mål måste vara mycket stort, kan det
fastställas att ett skjutfält av erforderlig
storlek knappast står till förfogande
på Gotland.

Markområden i enskild ägo kan emellertid
utnyttjas. De enskilda markägarna
och de militära myndigheterna kommer
numera rätt bra överens medan
övningarna pågår. Tidigare har icke
alltid så varit fallet, då militären förorsakat
skador på skog och gröda eller
kört sönder vägarna. Numera gör de
militära myndigheterna upp med markägarnas
organisation RLF, varigenom
i stort sett inget missförstånd uppstår.
Jag instämmer med markägarna att det
inte finns någon anledning att utvidga
övningsfältet i Stenkumla.

Statsrådet säger att försvarets fastighetsnämnd
prövar dessa frågor. Har
fastighetsnämnden haft kännedom om
den utredning som nu har gjorts? Jag
hoppas att markägarna informeras, och
kommunen kontaktas innan beslut fattas.
Både kommunen och markägarna
hoppas att någon utvidgning av skjutfältet
inte blir aktuell. Enskild mark
upptäts för detta skjutfält och den enskilde
markägaren har ingenting emot
det.

Jag tackar än en gång för svaret.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Eftersom dessa frågor
är föremål för myndigheternas handläggning
vill jag inte konkret gå in på
dem. Åtskilliga andra platser på Gotland
undersöks men jag vill inte genom
att nämna någon annan kommun än
Stenkumla göra hela befolkningen på
Gotland irriterad. Vi får avvakta det
resultat som de regionala myndigheterna
och arméledningen kommer fram
till. Jag skulle inte tro att detta ärende
ännu har framskridit så långt att det

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. försäkringsskyddet mot skada genom löskommen olja

hänskjutits till försvarets, fastighets^
nämnd.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. försäkringsskyddet
mot skada genom löskommen
olja

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Tobé har frågat
om jag är beredd att låta utreda frågan
om försäkringsskydd mot skador genom
löskommen olja. I interpeilationen
hänvisar herr Tobé till de skador av
detta slag som kan drabba tredje man
till följd av fartygsolyckor.

Den som riskerar att bli utsatt för
skada genom att olja flyter i land efter
att ha kommit lös på havet kan för närvarande
inte teckna försäkring mot sådan
skada. Men gällande lag lägger inte
något hinder i vägen mot att försäkring
av detta slag införs.

I vissa fall kan den som drabbas av
skada genom oljeutflöden från fartyg
få ut ersättning på grund av ansvarsförsäkring
som gäller för redaren. En
sådan försäkring ■—- som inte är obligatorisk
■— täcker i princip de skador
som redaren själv är ansvarig för. Hit
hör skador som vållas av fartygets befälhavare
och besättning, exempelvis1
genom felaktigheter vid navigeringen.
Ansvarigheten är emellertid regelmässigt
begränsad till visst belopp för varje
skadetillfälle. De regler som gäller
härom enligt svensk rätt grundas på
en internationell konvention som antogs
i Bryssel år 1957. Dessa regler innebär
att ansvaret begränsas till 1 000
guldfrancs, dvs. mellan 300 och 400 kronor,
per ton av fartygets dräktighet.
Stater som inte har anslutit sig till
Brysselkonventionen tillämpar andra
regler. Dessa kan innebära att ansvarig -

heten begränsas till ett belopp som i
huvudsak motsvarar fartygets värde.
Detta värde kan, särskilt efter en sjöolycka,
vara ytterst ringa och i sådana
fall är redaren praktiskt taget fri från
ansvar.

Av vad jag nu har sagt framgår att
den som drabbas; av en skada som det
här är fråga om har vissa möjligheter
att få ut ersättning av redaren eller ur
redarens försäkring men att möjligheterna
är begränsade på olika sätt. I likhet
med interpellanten anser jag därför
att en förbättring av försäkringsskyddet
bör övervägas. Frågan bör
emellertid lösas på internationellt plan.
Under de senaste veckorna har olika
frågor rörande skyddet mot oljeskador
i samband med fartygsolyckor behandlats
vid två internationella sammankomster,
nämligen dels. av Mellanstatliga
rådgivande sjöfartsorganisationen
(IMCO) i London den 4—5 maj
och dels av strandstaterna vid Nordsjön
i Hamburg den 10—11 maj. Vid det
förstnämnda tillfället diskuterades också
försäkringsfrågan. IMCO beslöt att
ta upp denna och andra hithörande
rättsliga frågor till behandling.

På grund av interpellationens utformning
har jag här bara uppehållit
mig vid skador genom oljeutflöden till
havs. Sådana utflöden kan emellertid
också uppstå på land, i sjöar och i andra
vattendrag. För dessa fall finns inte
samma behov av internationell reglering.
Det betänkande om beredskap mot
oljeskador som herr Tobé nämner i
interpeilationen innehåller vissa förslag
till åtgärder för att motverka skador genom
olja som bär kommit lös till lands,
eller till sjöss. Betänkandet behandlar
inte försäkringsfrågor, men vid remissbehandlingen
har sådana frågor tagits
upp från några håll. Betänkandet och
remissyttrandena övervägs för närvarande
inom kommunikationsdepartementet.

Vidare anförde:

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! Jag ber att få framföra
mitt tack till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet för svaret på min
fråga. Det framgår därav att tredje
man, alltså enskilda markägare, ägare
av semesteranläggningar, kommuner
etc., för närvarande inte kan teckna
försäkringar men att gällande lag inte
utgör något hinder för det. Däremot
kan skadegöraren, alltså redaren, befäl
och besättning på fartygen eller importören
teckna sådan försäkring. Det är
inte obligatoriskt och det sker efter
skilda normer, och det är naturligtvis,
som statsrådet säger, ett internationellt
problem.

Statsrådet håller med mig om vad jag
sagt i min interpellation att en förbättring
av försäkringsskyddet bör övervägas
och nämner att det varit två konferenser,
däribland den i IMCO den
4—5 maj i år. Jag har läst presskornmunikén
från denna sammankomst i London.
Den innehåller 14 punkter. Bland
punkterna märks förslag att man skall
ha särskilda leder för tankers, i synnerhet
för stora tankers, särskilda navigationsföreskrifter,
fartrestriktioner i
vissa fall och särskild utbildning av besättning
och befäl. Vidare talas om saneringsberedskap
m. m. Försäkringsfrågan
har fått en mycket undanskymd
plats i en av punkterna.

Man kan alltså säga som statsrådet
gör att man har tagit upp frågan, men
det framgår inte — i varje fall inte av
presskommunikén —• att man tar sig an
den med någon större kraft.

Är det något jag saknar i interpellationssvaret
så är det just engagemanget.
Statsrådet kan väl säga att denna fråga
inte hör till hans område utan att den
hör till kommunikationsdepartementet.
Men då ber jag att få erinra om vad
statsrådet Palme sade för en tid sedan
i en diskussion med den engelske lorden
och författaren C. P. Snow då det gällde
de två kulturerna och där sådana här
saker kom på tal. Statsrådet Palme sade,
1* — Andra kammarens

mot skada genom löskommen olja

att det tyvärr ofta behövs dramatiska
händelser för att få upp politikernas
ögon för vissa olägenheter och olycksrisker.

Man skall enligt min mening naturligtvis
hålla huvudet kallt när en olycka
händer, men man måste också utnyttja
dramatiska händelser för att få upp
ögonen på dem som har att handlägga
dessa saker. Interpellationssvaret tycks
mig som jag redan framhållit i det fallet
alltför mycket sakna drag av engagemang.

Jag tror inte att IMCO kommer att
ta sig an denna angelägenhet med någon
större kraft, om inte några regeringar
verkligen stöter på om den. Storbritannien
och Sverige har nu reella fall att
peka på, Storbritannien genom olyckan
vid Land’s End i mars i år och Sverige
genom Gokstadsolyckan år 1964. Det
vore nog anledning för regeringen att
se till att våra representanter i IMCO
verkligen driver frågan.

Sverige representeras i IMCO av sjöfartsstyrelsen.
Denna har till sitt stöd i
frågor om oljeskador statens oljeskyddsråd.
I detta råd sitter företrädare för
redare, för oljeimportörer och även för
statens naturvårdsorgan. När IMCO håller
kongresser eller särskilda sammanträden
—■ som nu i London i maj —
representeras Sverige alltså regelmässigt
av en tjänsteman i sjöfartsstyrelsen, och
denne brukar biträdas av en representant
för redarna och en för oljeimportörerna.
Det vore väl för mycket begärt
att dessa två rådgivare skulle nämnvärt
engagera sig i den här frågan. Vi har
detta oljeskyddsråd, som vi häromdagen
diskuterade här i kammaren när det
gällde naturvårdsverket och där naturvården
har sin klara uppgift. Då bör
också naturvården få komma till tals i
dessa frågor. Jag tror att det är viktigt
att man från regeringens sida, i första
hand från kommunikationsdepartementets,
tar sig an dessa frågor.

Jag förstår att statsrådet inte kunnat
gå in på detaljerna här, men jag har

protokoll 1967. Nr 30

försäkringsskyddet

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967
Svar på interpellation ang. beredskapsåtgärder inom sjukvården i samband med

övergången till högertrafik

velat nämna detta för att visa att jag
är orolig för att vår representation i
IMCO inte driver den här frågan tillräckligt
hårt.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Tobé att jag inte tänker undandra mig
mitt ansvar i den här frågan, som enligt
interpellationssvaret gäller redaransvarets
begränsning och försäkringsmöjligheterna
och alltså tillhör mitt ämbetsområde.

Jag vill samtidigt påpeka att regeringen
var representerad vid IMCO:s
möte i London den 4 och 5 maj genom
en representant för kommunikationsdepartementet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar pa interpellation ang. beredskapsatgärder
inom sjukvården i samband
med övergången till högertrafik

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Johansson i Skärstad
har bett mig redogöra för vilka
beredskapsåtgärder som kommer att vidtas
inom sjukvården för att möta en
eventuell ökning av antalet trafikolyckor
i samband med övergången till högertrafik.

Inom sjukvården finns en allmän beredskapsplanering
för att möta sådana
eventuella katastrofer som ett stort antal
olycksfall, epidemisjukdomar m. m.
En planmässig utbyggnad av den medicinska
beredskapen bar pågått i flera
år. Den beredskap inom sjukvården som
kan anses erforderlig vid övergången
till högertrafik tillgodoses inom ramen
för den allmänna beredskapsplane -

ringen. Om denna vill jag ytterligare
nämna följande.

En kommission för medicinsk beredskap
vid katastrofer, som utsetts av berörda
statliga myndigheter, sjukvårdshuvudmän
och organisationer, har utarbetat
anvisningar för olika olyckseller
epidemisituationer m. m. Med ledning
av dessa anvisningar upprättas särskilda
planer vid varje akutsjukhus.
Sjukvårdshuvudmännen har hållit konferenser
för att förbereda planerna. Under
juni i år kommer vidare att ordnas
regionkonferenser i medicinalstyrelsens
regi i syfte att samordna planeringen
inom sjukvårdsregionerna. Sjukvårdspersonalen
informeras samtidigt genom
lokala konferenser och övningar.

I en situation med t. ex. ett större
antal trafikolycksfall än vanligt är det
självfallet av den allra största betydelse
att ambulansorganisationen fungerar
väl. Jag vill erinra om att sjukvårdshuvudmännen
numera har ansvaret för
sjuktransportorganisationen. En upprustning
på området har också skett.
Nya anvisningar har utfärdats om utformningen
av ambulansbilar, och utbildningskurser
har anordnats för ambulansförare.

Sammanfattningsvis vill jag understryka,
att den beredskapsplanering som
sker inom sjukvården också avser de
särskilda behov som eventuellt kan uppstå
i samband med högertrafikreformen.
Jag vill emellertid betona att denna
reform beslutats främst i syfte att förbättra
trafiksäkerheten och att de olika
åtgärderna i anslutning till omläggningen
är inriktade på att göra övergången
till högertrafik så trafiksäker
som möjligt.

Vidare anförde

Herr ERIKSSON i Räckmora (ep):

Herr talman! Enär herr Johansson i
Skärstad är förhindrad att själv ta emot
detta svar har jag blivit ombedd att

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna beträffande grävmaskiner

göra det. Jag ber därför först att få
framföra interpellantens och även mitt
tack till socialministern för det positiva
svar som har lämnats. I detta tack kan
även inneslutas allmänheten som härigenom
har fått en samlad redovisning
över de beredskapsåtgärder som myndigheterna
planerat och håller på att
planera. Jag vet att det finns ett starkt
intresse för dessa frågor inte minst mot
bakgrunden av de diskussioner som
förts i anslutning till högertrafikens
införande.

Det är måhända endast på en punkt
som jag tvivlar på funktionsdugligheten.
Jag hoppas liksom socialministern att
ambulansorganisationen skall komma
att fungera väl. Den är naturligtvis en
mycket väsentlig del i hela beredskapsplaneringen,
men den fungerar kanske
inte så väl ännu. Landstingen är huvudmän
för ambulansorganisationen, och
jag känner till från mitt eget landsting
att man planerar så gott man kan och
så långt man hinner. Men åtskilligt återstår
att göra i fråga om utrustningen av
ambulansbilarna och utbildningskurserna
för ambulansförarna vilket är en
synnerligen viktig del i planeringen,
och statsrådet understryker också detta
i sitt svar vilket jag livligt vill understryka.

Jag vill därför endast uttrycka min
förhoppning att detta område skall stå
rustat och klart inför dagen H för att
kunna fungera tillfredsställande, och jag
ber med dessa ord än en gång att få
tacka för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna
beträffande grävmaskiner Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr

statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Lorentzon har frågat
mig om arbetarskyddsstyrelsen har
vissa säkerhetsfrågor rörande grävmaskiner
under utredning och om initiativ
kan väntas beträffande utformningen av
nya säkerhetsbestämmelser för grävmaskiner.

Sådana grävmaskiner som används
för lyftändamål vid husbyggnadsarbeten
skall enligt redan gällande bestämmelser
besiktigas från säkerhetssynpunkt av
särskilda besiktningsmän som fått behörighet
därtill av arbetarskyddsstyrelsen
eller yrkesinspektionen. Dessa besiktningsmän
kontrollerar förutom själva
lyftanordningarna även skyddsåtgärderna
för maskinernas rörliga delar.
Enligt vad jag inhämtat avser arbetarskyddsstyrelsen
att inom kort utfärda
nya anvisningar i dessa frågor, varvid
obligatorisk årlig besiktning kommer att
föreskrivas.

I arbetarskyddsstyrelsens gällande anvisningar
beträffande grävmaskinernas
användning för annat än lyftändamål,
dvs. för vanliga grävningsarbeten, framhålls
betydelsen av att maskinerna fortlöpande
kontrolleras med hänsyn till de
stora påfrestningar och det slitage som
dessa maskiner är utsatta för. Arbetarskyddsstyrelsen
har emellertid kunnat
konstatera, att denna kontroll eftersätts
på många håll, och flera av de olycksfall
som inträffat vid arbete med grävmaskiner
har orsakats av att maskinerna
varit förslitna. Detta har föranlett
arbetarskyddsstyrelsen att ta upp frågan
om regelbunden besiktning av dessa
grävmaskiner. Ett omfattande utredningsarbete
har redan utförts, och de
olika problemen har därvid ingående
diskuterats med leverantörer och grävmaskinsförare.
På grundval av utredningen
pågår inom arbetarskyddsstyrelsen
arbete med ett förslag om skyddsåtgärder
vid grävmaskiner, varvid även
frågan om regelbunden besiktning behandlas.
Arbetarskyddsstyrelsen avser
att snarast möjligt infordra yttranden
över detta förslag från berörda leveran -

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar pa interpellation ang. säkerhetsbestämmelserna beträffande grävmaskiner

törer och från arbetsgivarnas och arbetstagarnas
organisationer.

I interpellationen berörs även frågan
om en enhetlig placering av maskinreglagen
i olika grävmaskiner. Arbetarskyddsstyrelsen
har vid olika tillfällen
med stöd av 45 § arbetarskyddslagen
påfordrat ändring av konstruktionen
hos flera grävmaskinsfabrikat. Frågan
om maskinreglagens placering, märkning
och rörelseriktning har också diskuterats
med grävmaskinsleverantörerna.
Det är enligt arbetarskyddsstyrelsens
uppfattning viktigt att så långt
möjligt få till stånd enhetlighet i dessa
avseenden för att undanröja riskerna
för felmanövreringar. Arbetarskyddsstyrelsen
kommer att fortsätta behandlingen
av denna fråga.

Vidare anförde

Herr LORENTZON (k):

Herr talman! Jag tackar sociahninisfern
för svaret på min interpellation.
Jag gör det med så mycket större tillfredsställelse
som svaret är positivt på
samtliga de punkter jag behandlat i interpellationen.
Jag skulle dock vilja anföra
några synpunkter på frågan.

Som jag framhållit i interpellationen
har under senare år inom byggnadsoch
anläggningsbranschen en mängd
mindre firmor etablerat sig. De tillhandahåller
en eller flera grävmaskiner.
Den hårda konkurrensen mellan
dessa småföretagare har lett till att
maskinparken försämrats i sådan grad,
att gränsen för ett någorlunda riskfritt
arbete passerats. Dessa maskiner kan
i alltför många fall betraktas som rena
rishögarna. För berörda arbetare verkar
det givetvis underligt att rådande
missförhållanden på detta område, trots
att arbetarskyddsstyrelsen sedan lång
tid tillbaka känt till dem, har fått fortsätta
utan att några åtgärder egentligen
har blivit vidtagna. Grävmaskinisterna
har ställts utanför lagen.

Detta har i alltför många fall icke
omdömesgilla arbetsgivare använt sig
av. Har maskinisten anmärkt på att maskinen
som han skall sköta är i livsfarligt
skick för både honom och andra
personer på arbetsplatsen, har han faktiskt
riskerat att bli avskedad från arbetet
med motivering att han är oduglig
som förare. Om maskinisten accepterar
företagarens metoder och själv
under arbetet vidtar de reparationer
han kan göra — och detta reparationsarbete
kan upprepas åtskilliga gånger
under arbetsskiftet —- kommer med säkerhet
arbetsledaren för byggnadsföretaget
att fråga grävmaskinisten, om
maskinen är undermålig då reparationer
förekommer så ofta. Om grävmaskinisten
vill behålla arbetet måste han
ljuga och helt enkelt svara att maskinen
är bra, ty i annat fall gör beställaren
anmärkning till grävmaskinens ägare,
och då vet maskinisten säkert att han
är utan arbete nästa dag. Arbetsbetygen
blir också därefter.

Detta har stått klart för arbetarskyddsstyrelsen
sedan mycket lång tid
tillbaka. Därvid har såväl grävmasldnisterna
som derias fackliga förtroendemän
rekommenderats att anonymt till
styrelsen anmäla ifrågavarande företagare
och maskin. Då behöver anmälaren
— maskinisten i detta fall — inte
ta risken att förlora arbetet, men arbetarskyddsstyrelsen
lovar, att när man
får denina anonyma anmälan, skall man
komma och kontrollera maskinen.

Dessa förhållanden ute på arbetsplatserna
är givetvis olidliga. Arbetaren
ställs vid sidan av lagen och kan i
vissa fall helt utnyttjas av obskyra företagare.

I sitt svar bekräftar socialministern
att dessa många gånger undermåliga
arbetsmaskiner orsakat flera olycksfall.
Även om bestämmelserna på arbetarskyddsområdet
kan betraktas såsom
varande ganska bra i vårt land, föreligger
en lucka i lagen, då stora arbetsmaskiner
kan användas år från år och bli

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. utredningsarbetet rörande en allmän egenpension

rena rishögarna utan att det föreligger
besiktningstvång med tidsintervaller.

Till den andra frågan, om en enhetlig
placering av maskinreglagen i olika
grävmaskiner, säger arbetarskyddsstyrelsen
enligt socialministerns svar här
i dag, att styrelsen med stöd av 45 §
arbetarskyddslagen påfordrar ändring
av konstruktionen hos flera grävmaskinsfabrikat,
men efter vad jag kan
förstå av svaret hittills utan något som
helst resultat.

Nu rådande förhållande på detta område
ger upphov till elakartade olyckstillbud
och olyckor. Man kan nämligen
inte begära av en yrkesman — i detta
fall en grävmaskinist — hur många år
han än har i yrket att han omedelbart
vid byte av grävmaskin skall vänja
sig vid det nya maskinmärket, där
kopplingen plötsligt bytt plats med
bromspedalen, eller där vid rattrörelse
till vänster maskinen svänger åt höger,
för att nämna några exempel. En
reflexrörelse — och vem kan inte göra
sig skyldig till en sådan under hårt och
pressat arbete — kan ge upphov till
svåra olyckor.

Enligt svaret här i dag är arbetarskyddsstyrelsen
enig om att det är av
synnerligen stor vikt att få till stånd
en enhetlighet i detta avseende mellan
de olika fabriksmärkena för att därmed
undanröja felmanövreringar,
olyckstillbud och olyckor på arbetsplatserna
och att styrelsen kommer att fortsätta
förhandlingarna med grävmaskinsfabrikanterna
i denna fråga.

Arbetarna ute på arbetsplatserna finier
det dock underligt att frågan inte
nar kunnat lösas ännu. I några tiotals
år har ju grävmaskiner utan enhetlighet
i manöversystemets reglage funnits
i marknaden, men fabrikanterna gör
som de själva vill. Yad är då arbetarskyddslagens
45 § värd? Vidare frågar
man sig när denna enhetlighet i fabrikationen
kan komma till stånd.

Ett annat problem gäller instruktionsböckerna
för de olika grävmskins -

typerna. Även om dessa är lättfattligt
framställda, ger de inte maskinföraren
den handledning denne behöver, eftersom
vissa nödvändiga upplysningar
saknas. Det är framför allt en av orsakerna
till att så många grävmaskiner
kommer i rullning i backar.

Vid omkoppling från grävning till
transport eller förflyttning varnas ej i
instruktionsböckerna för den risk som
uppkommer om växlarna inte inkopplas
i en viss ordning. Denna ordningsföljd
är inte ens omskriven.

En i undervagnen befintlig spärrhake
till transportsystemet skall vara det sista
i ordningen av kopplingsreglagen vid
omkoppling från grävning till transport.
Spärrhaken skall efter fullbordad
förflyttning vara det första av alla reglage,
som bringas i läge då grävningen
åter skall påbörjas.

Framför allt nybörjare bland maskinförarna
kan råka ut för svåra olyckor,
om de inte själva i tid kommer underfund
med den inbördes ordning varmed
växlarna skall inkopplas. Instruktionsböckerna
ger ingen som helst ledning
och kan i detta fall betraktas som
varande undermåliga.

Självklart ställer man sig frågande
inför orsakerna till att grävmaskinsfabrikanterna
under alla dessa år bär
kunnat få uppträda på sätt som skett.

Jas uttalar till sist, herr talman, den
förhoppningen, efter det positiva svar
som här bär getts av socialministern,
att dessa för arbetarna ute på arbetsplatserna
så väsentliga frågor, som har
med deras hälsa och liv att göra, löses
med det snaraste.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. utredningsarbetet
rörande en allmän egenpension

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr

statsrådet ASPLING, som yttrade:

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar pa interpellation ang. utredningsarbetet rörande en allmän egenpension

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
ställt följande fråga: »Vill herr statsrådet
medverka till att utredningsarbetet
rörande en allmän egenpension planeras
så, att en lösning kommer till stånd
snarast möjligt på de problem som f. n.
gäller inom familjepensioneringen?»

I skrivelse den 11 november 1966 har
riksdagen med hänvisning till andra
lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 53 anhållit att två motioner
om allmän egenpension överlämnas till
pensionsförsäkringskommittén

I motionerna kritiserades bl. a. den
nuvarande familjepensioneringen och
vissa uppslag till ändrade pinciper fördes
fram.

Andra lagutskottet yttrade i det nämnda
utlåtandet bl. a. följande: »I direktiven
till pensionsförsäkringskommittén,
som bl. a. har att utreda frågorna om
änkepensioner till frånskilda och om
änklingspensioner, uttalas, att en lösning
av frågan om frånskildas pensionsrätt
får sökas utifrån de allmänna principer,
på vilka pensionssystemets regler
om familjepensioner vilar. Det bör vara
en riktpunkt för utredningsarbetet att
reglerna om frånskilda kvinnors rätt till
änkepension skall låta sig infoga i den
ram som det allmänna pensionssystemet
för närvarande ger. Med hänsyn till att
pensionsförsäkringskommittén således
har att utreda frågorna om änkepensioner
till frånskilda och om änklingspensioner
anser utskottet, att förevarande
motioner bör överlämnas till kommittén.
»

Genom beslut den 16 december 1966
överlämnade Kungl. Maj :t motionerna
och utskottsutlåtandet till pensionsförsäkringskommittén
för att de skulle vara
tillgängliga vid behandlingen av de
av utskottet omnämnda frågorna.

I skrivelse den 26 april 1967 har riksdagen
med bifall till två motioner om
översyn av socialförsäkringssystemet,
såvitt avser frågan om jämställdhet mellan
män och kvinnor, begärt utredning
i enlighet med vad andra lagutskottet
anfört i sitt utlåtande nr 38.

Även de motioner som vunnit bifall
av årets riksdag är kritiska mot den nuvarande
familjepensioneringen. Motionerna
behandlar inte bara pensioneringen
utan även sjukförsäkringen.

Andra lagutskottet anslöt sig i sitt utlåtande
till motionärernas uppfattning
att det finns behov av en översyn av
socialförsäkringsförmånerna i de avseenden
motionärerna påtalat och anförde
vidare följande: »Redan nu är vissa av
dessa frågor föremål för utredning. Pensionsförsäkringskommittén
prövar sålunda
efterlevandeskyddet för frånskilda
kvinnor och frågan om införande av
änklingspension. Med hänsyn till att
den översyn utskottet förordar kommer
att beröra grundläggande principer för
den allmänna försäkringen och dessutom
torde utgöra en tämligen omfattande
uppgift anser utskottet att densamma
bör anförtros åt en särskild utredning.
Utskottet förutsätter därvid att
en ändamålsenlig samordning kommer
till stånd i fråga om övrigt utredningsarbete
på socialförsäkringsområdet.»

En utredning om ändrade principer
för mäns och kvinnors ställning inom
socialförsäkringssystemet, som både
årets och fjolårets motioner gäller, är
omfattande. Vidare uppkommer svåra
juridiska problem inte minst med hänsyn
till rättssäkerheten inom ATP-systemet.
Frågan om detta utredningsarbete
får övervägas mot bakgrunden av riksdagens
skrivelse den 26 april 1967. Det
krävs bl. a., som andra lagutskottet påpekar,
en ändamålsenlig samordning
med övrigt utredningsarbete på socialförsäkringsområdet.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag beredde mig faktiskt
på att lyssna riktigt intensivt på
den tredje sidan i svaret, som jag trodde
var borttappad i mitt exemplar. Sådant
kan ju hända i majbrådskan.

Enligt min mening är det föreliggande
svaret inte något svar. Det slu -

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. utredningsarbetet rörande en allmän egenpension

tar där det borde ha börjat. Därför vet
jag inte heller riktigt vad jag skall
tacka för. Men det kan vara värdefullt
att få en resumé av en frågas riksdagsbehandling,
inte minst med hänsyn till
våra svårigheter — exempelvis den otillräckliga
sekreterarhjälpen —• att här i
riksdagen bedriva vårt arbete. Därför
är jag tacksam för den resumén. Men
mycket mer innehåller inte svaret. Citat
av andra lagutskottets citat av direktiv
till utredningar kan jag t. ex. inte
tycka är så särskilt värdefullt i ett interpellationssvar.

Av det som kan vara gjort i socialdepartementets
egen fatabur har jag
egentligen bara hittat fyra meningar.
Den första är: »En utredning om ändrade
principer för mäns och kvinnors
ställning inom socialförsäkringssystemet
— — — är omfattande.» Ja, det
tror jag säkert att den är. Yi kan vara
överens på den punkten. Mera intressant
är kanske — även om vi är överens
där också — den inskjutna satsen i samma
mening, där socialministern talar
om att dessa frågor aktualiserats både i
årets och fjolårets motioner. Det är intressant,
sett mot bakgrunden av att när
folkpartiets motion i denna fråga diskuterades
i riksdagen förra året, påpekade
en av årets socialdemokratiska huvudmotionärer
i denna enligt socialministern
samma fråga flera gånger i sitt
korta inlägg att det inte var någon ny
fråga man motionerade om.

Det där var emellertid en parentes.

För det andra säger socialministern
att det här uppkommer svåra juridiska
problem. Jag förstår det. Även där kan
vi vara överens.

För det tredje säger socialministern
att frågan om utredningsarbetet får
övervägas mot bakgrunden av riksdagens
skrivelse den 26 april 1967. Jag
förstår inte riktigt den meningens innebörd,
men jag förmodar att hänsyn skall
tagas till riksdagens skrivelser, och det
är ju tacknämligt att det har kommit
på pränt.

För det fjärde står det att det krävs,
som andra lagutskottet har påpekat, en
enhetlig samordning, och det är väl
också ostridigt. Men därmed är det slut
på svaret.

Vad jag hade pekat på i min interpellation
var för det första att det behövdes
en allmän egenpension, en självständig
pension för hemarbetande och
deltidsarbetande make, för det andra
att man skulle ta bort den nuvarande
orättvisan för änklingarna genom införande
av en försörjarpension, för det
tredje att man skulle införa förtidspension
för barnlös efterlevande som inte
kan försörja sig, för det fjärde att man
skulle ha generösare barnpensioner och
för det femte att man skulle åstadkomma
enhetlighet mellan de olika pensionssystemen.

I anslutning till vad jag här pekat på
såsom eftersträvansvärt frågade jag om
planeringen av utredningsarbetet skulle
gå till på sådant sätt att man kunde
räkna med att nå en lösning så snart
som möjligt. Det är alltså på den frågan
som jag fortfarande saknar svar.

Jag tyckte att jag borde ställa denna
fråga inte minst med anledning av den
skrivelse från Kungl. Maj :t till pensionsförsäkringskommittén
i vilken det framhölls
— som också åberopats här — att
utlåtandet från höstriksdagen skulle hållas
tillgängligt för utredningen. Jag förstår
kanske inte riktigt denna vokabulär
— jag förmodar att allt riksdagsmaterial
är tillgängligt för en utredning.
Men om det är något som skall hända
i en utredning så är det väl inte riktigt
detta man önskar.

Jag ber nu att få fråga: Vill socialministern
utveckla någon aktivitet för
att något skall hända i detta ärende?
Har någon sådan aktivitet redan utvecklats?
Vad händer t. ex. just nu i saken?
Är det den gamla kommittén som sysslar
med den eller en ny, och i så fall
vilken? Vilka direktiv har i så fall meddelats?
Det kanske vore intressantare
att erhålla svar på dessa frågor än att

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar pa interpellation ang. utredningsarbetet rörande en allmän egenpension

få citat av de direktiv som redan tidigare
föreligger tryckta.

Jag upprepar den i interpellationen
ställda frågan, eftersom inget försök ens
har gjorts, tycker jag, till besvarande av
den: Vill statsrådet medverka till att utredningsarbetet
rörande en allmän egenpension
planeras så, att en lösning kommer
till stånd snarast möjligt på de
problem som för närvarande gäller inom
familjepensioneringen? Jag är verkligen
mycket tacksam för ett svar på den
frågan.

Jag kanske också får fullfölja den frågan
med ett annat spörsmål: Anser socialministern
— i likhet med vad jag
gör —- att detta är en viktig sak och
att det just på grund av dess mycket
komplicerade natur är angeläget att man
så snart som möjligt får en lösning till
stånd av de invecklade samordningsproblem
som socialministern har pekat
på?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Det är tydligen mycket
svårt att tillfredsställa fru Nettelbrandt,
när det gäller att i ett kort interpellationssvar
beröra en rad olika ting. Vad
hon har frågat om — för att ta klämmen
— är om jag vill medverka till att
utredningsarbetet rörande en allmän
egenpension planeras så att en lösning
kommer till stånd snarast möjligt på de
problem som för närvarande gäller inom
familjepensioneringen. Jag skulle nog
vilja be fru Nettelbrandt att läsa igenom
mitt interpellationssvar en gång till, så
kan hon ju ändå finna dels hur vi ser på
den här frågan, dels vad som har åtgjorts
och dels vilka problem vi kommer
att möta.

Jag utgår ifrån att fru Nettelbrandt
väl inte menar att jag som svar på interpellationen
skall läsa upp eventuellt
kommande utredningsdirektiv eller tala
om hur den här frågan i olika detaljer
skall finna sin lösning. Menar hon det,
tycker jag nog att hon har. gått fel väg.

Det finns ju motionsrätt också vid årets
riksdag.

För övrigt har fru Nettelbrandt själv
i interpellationen ytterst skissartat berört
hela det här komplexet.

Låt mig bara, herr talman, erinra om
att pensionsrätt som är intjänad i pensionssystemet
inte kan försämras. Om
jag har förstått fru Nettelbrandt rätt —
för att ta några punkter — menar hon
att hustrun skall få del av de ATP-förmåner
som mannen har tjänat in. Det
är sannerligen en både stor och komplicerad
fråga, en sak som fru Nettelbrandt
också endast skissartat har angivit. Jagvet
att fru Nettelbrandt i många olika
sammanhang har sagt, att det nuvarande
pensionssystemet är krångligt och
ett träsk av olika bestämmelser. Det är
inte troligt att en omläggning skulle
kunna medföra någon särskilt stor förenkling,
alldenstund fru Nettelbrandt
själv pekade på att man måste räkna
med en lång övergångstid och således
med en rad olika komplicerade övergångsbestämmelser,
med andra ord ett
dubbelsystem under en följd av år.

Det kan naturligtvis, det vill jag betona,
herr talman, finnas skäl för att
från tid till annan göra en översyn av
vissa av våra socialförsäkringsanordningar,
och det har nu riksdagen begärt.
Man får dock inte glömma bort
att dessa frågor är komplicerade. Det är
inte så länge sedan riksdagen var rörande
enig om de nuvarande principerna.
Jag kan inte undanhålla kammaren
den reflexionen, att fru Nettelbrandt,
om folkpartiet hade fått igenom sin s. k.
frivilligpension, sannerligen hade haft
svårt att i dag ställa krav på det nuvarande
ATP-systemets förändring.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Socialministern säger
att det är svårt att tillfredsställa mig
när det gäller att svara på dessa olika
frågor. Nej, jag har verkligen varit blygsam.
Jag har bara velat att han över
huvud taget skulle gå in på den fråge -

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. utredningsarbetet rörande en allmän egenpension

ställning som jag har tagit upp och inte
inskränka sig till att citera vad som
står att läsa i skilda handlingar inom
riksdagen. När socialministern uppmanar
mig att läsa svaret en gång till för
att kunna se hur »vi» -— i socialdepartementet
alltså -— ser på detta problem,
vill jag till socialministern rikta frågan:
På vilken rad i interpellationssvaret
kan jag finna någonting om socialministerns
inställning till problemet?
Jag skulle vara mycket tacksam för en
upplysning om på vilken rad jag kan
återfinna detta.

Vad som åtgjorts i saken står faktiskt
i svaret. Ty det är väl, om jag fattat
rätt, att riksdagen skrivit att det material,
som kommit från riksdagen, skall
hållas tillgängligt för pensionsförsäkringskommittén.
Och det är ju inte ett
särskilt aktivt grepp på frågan — det
vil! jag inte påstå.

Jag har inte begärt att socialministern
skall tala om, hur denna fråga i alla
sina detaljer skall finna sin lösning.
Tvärtom: jag är av den meningen att
man skall ha utredningar i varje fråga,
innan man lägger fram förslag till lösningar.
Har socialministern — och kanske
även andra ministrar — samma uppfattning,
så är jag bara tacksam.

Att jag behandlat saken helt summariskt
i min interpellation är självklart.
I en interpellation finns väl ingen anledning
att göra ens en skiss av ett
system. Det har jag däremot gjort relativt
fylligt i den motion som jag väckte
vid förra årets riksdag. Inte ens det är
emellertid tillräckligt i en fråga av denna
komplicerade natur — ty den är
komplicerad, vi är överens om det. Men
det är just därför angeläget att man
sätter i gång på ett tidigt stadium och
inte skjuter på frågan ytterligare.

När socialministern säger att det inte
är troligt att någon förändring görs
alldenstund — som jag själv påpekat —
en omläggning kräver en övergångstid
på flera år, så förstår jag uppriktigt sagt
inte logiken. Ty att en övergångstid

krävs ändrar väl inte på det faktum
som jag tror att vi alla ändå kan vara
överens om, nämligen att det finns en
rad diskrepanser i dessa båda pensionssystem
och en rad bestämmelser som är
otillräckliga och otillfredsställande. Dem
vill man göra något åt, och är detta då
komplicerat bör man börja brottas med
problemen omedelbart och inte skjuta
saken på framtiden.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag vill erinra om att
riksdagen begärde att motionen skulle
överlämnas till pensionsförsäkringskommittén.
Detta har också skett.

Fru Nettelbrandt säger sig ha svårt
att återfinna departementets synpunkter
i mitt svar. Riksdagen har gjort två
framställningar. Yi har refererat det väsentliga
i dessa, vilka i sig själva fångar
in detta i hög grad komplicerade problem.
Jag har påpekat att man innan
denna utredning sätts i gång måste tänka
sig för. Det är vidare angeläget med
en samordning beträffande övriga utredningar,
vilka redan i dag, fru Nettelbrandt,
behandlar flera av dessa väsentliga
problem.

Fru Nettelbrandt bör, när hon ställer
interpellationer, precisera sig klarare
än vad som skett i denna mycket allmänt
hållna interpellation, vari hon frågar
vilken lösning jag nu skall försöka
komma fram till. Fru Nettelbrandt kan
lita på att vi i socialdepartementet skall
behandla detta ärende med all den omsorg
det kräver.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Det egendomliga bär ju
inträffat, nämligen att den folkpartimotion
som väckts under höstriksdagen i
denna fråga skickades till pensionsförsäkringskommittén,
medan den motion,
som väckts under vårriksdagen och som
enligt den högsta auktoriteten på området,
socialministern, i princip rör samma
fråga, skall överlämnas till en sär -

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang'', sekretesskyddet för patienter vid allmänna sjukvårds polikliniker -

skild utredning. Då behövs ett initiativ.
Det är socialdepartementets handlingskraft
därvidlag som jag efterlyser och
som jag ännu inte fått något grepp om.

Härmed var överläggningen slutad.

efter moderna principer med smårum
som möjliggör full avskildhet. Allteftersom
det äldre lokalbeståndet ersätts
med moderna lokaler kommer de svårigheter
som nu finns på vissa håll att
försrvinna.

§ 8

Svar på interpellation ang. sekretessskyddet
för patienter vid allmänna sjukvårdspolikliniker Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt har
frågat, om jag tänker vidta några åtgärder
för att se till att patienter som
uppsöker mottagningar för öppen vård
på sjukhus får samma sekretesskydd
som privatpatienter.

Läkare och annan sjukvårdspersonal
är alltid skyldiga att tillvarata patienternas
rätt till sekretess vid undersökning
och behandling. Bestämmelser om
sekretess finns i allmänna läkarinstruktionen,
i ett cirkulär som medicinalstyrelsen
meddelat med stöd av kungörelsen
om medicinalpersonal under medicinalstyrelsens
inseende och i sjukvårdslagen.

Fru Nettelbrandt tar upp en annan
fråga som gäller möjligheterna för andra
patienter att avlyssna en patients
samtal med sin läkare. I de äldre sjukhusen
finns det fortfarande mottagningslokaler,
s. k. omläggningsrum, där
man tar emot ett stort antal patienter
samtidigt. Lokalernas utformning och
nödvändigheten att ta emot akuta fall
för samtidig behandling gör att avskildhet
inte alltid går att åstadkomma i dessa
lokaler. Jag tror dock att man kan
utgå från att personligt ömtåliga förhållanden
behandlas under sådana omständigheter,
att skyddet mot avlyssning
blir betryggande.

De nya sjukhusmottagningarna byggs

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! »Läkare och annan sjukvårdspersonal
är alltid skyldiga att tillvarata
patienternas rätt till sekretess vid
undersökning och behandling», säger
socialministern, och det är vi ju helt
överens om. Men jag kan mot den bakgrunden
inte förstå att det är en annan
sak när det gäller möjligheterna för patienter
att avlyssna en annan patients
samtal med sin läkare.

Delar inte socialministern min uppfattning
att den för den enskilde skadliga
eller otillfredsställande effekt som
man har velat eliminera genom sekretess
inom sjukvården blir ett faktum
vare sig sjukvårdspersonalen själv yppar
uppgifter eller om behandlingar, undersökningar
och konsultationer går
till så att uppgifterna kommer främmande
människor till handa genom direkt
information? Möjligheterna för andra
patienter att avlyssna samtal med
läkare är enligt min mening visst ingen
annan fråga än sekretesskyddet. Det
är i stället en fråga om hur sekretessskyddet
effektivt kan sättas helt ur funktion.
Det är inte godtagbart att hela sekretesskyddet
viftas bort med förklaringen
att lokalerna är mindre goda.

Socialministern tror att man när det
gäller personligt ömtåliga förhållanden
ser till att skyddet mot avlyssning blir
betryggande. För det första är detta enligt
min mening så viktigt att det inte är
tillräckligt med att bara tro, utan det
är nödvändigt att förvissa sig om att
den enskilde verkligen har detta skydd.

För det andra torde bestämmelserna
faktiskt inte göra någon skillnad mel -

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

sekretesskyddet för patienter vid allmänna sjukvårds

Svar på interpellation ang.

polikliniker

lan personligt ömtåliga förhållaniden
och andra förhållanden. Allt faller ju
under den s. k. läkarsekretessen.

Vad är för det tredje egentligen »personligt
ömtåliga förhållanden»? Det verkar
som om många tror att det bara
är underlivsbesvär och psykiska fall
som hör dit. Men vad som är personligt
ömtåligt kan man nog inte utifrån döma
om. Det är strängt individuellt.

En ung flicka har många gånger talat
med mig om hur oerhört pinsamt hon
funnit det vara att sitta i ett rum med
en massa andra människor och klä av
sig strumpor och skor. Det kanske inte
vi tycker är särskilt ömtåligt, men det
kunde det vara för henne.

En annan flicka har berättat för mig
om den förtvivlan som hon känt när
hon fått sitta i ett behandlingsrum med
fem läkare på ena sidan och fem patienter
på den andra och tala om sina
problem. Eftersom det var fråga om
en successivt ökande synskada var det
ett för henne stort och verkligt personligt
ömtåligt problem.

År det personligt ömtåligt exempelvis
att en gänglig tonårsyngling står inför
en läkare och får reda på att han
inte har några muskler, att han; inte får
se ut på det där sättet? Omkring honom
sitter en rad andra tonåringar, och
en hel korridor med människor lyssnar
också på någonting liknande. Jag tror
inte herr socialminister, att man får ta
så här lätt på dessa problem för de enskilda
människorna.

Om vi nu har viktiga sekretessregler,
kan väl dessa inte försättas ur kraft
med att man pekar på någonting sådant
som exempelvis lokalförhållanden. Då
bör man väl i stället pröva fantasin
för att se till att man kan rätta till det
som brister. I varje fall skulle det på en
hel del håll räcka med en så enkel åtgärd
som att stänga dörren till korridoren,
om man bara vill respektera detta
sekretesskydd.

Det kan dessutom vara en enkel fråga

om ändring av rutinerna, och det bör
också göras. Det får enligt min mening
inte vara någon som helst lägre ambitionsgrad
när det gäller dessa ting på
poliklinikerna än vad som är fallet hos
privatläkare.

Det finns också — jag vill säga detta
inom parentes fastän jag här inte tagit
upp saken — andra sekretessproblem
som är värda minst samma beaktande.
Det gäller dels de frågor som aktualiserats
på försäkringskassorna och dels
journalföringen av dessa frågor i anslutning
till en kommande databehandling.
De kräver särskilt beaktande. Men
beträffande dessa saker har så många
människor hört av sig och berättat om
sitt lidande när de går till poliklinikerna,
att dessa förhållanden väl blir
föremål för uppmärksamhet vilket jag
tycker är riktigt.

Statsrådets svar motiverar några kompletterande
frågor. Anser statsrådet
t. ex. att undantag i sekretessreglerna
finns för icke personligt ömtåliga omständigheter?
Hur vill statsrådet i så
fall göra gränsdragningen? Finns det
dispensmöjligheter i sekretessreglerna
på grund av någonting sådant som lokalförhållanden?
Gäller i så fall dessa
dispensbestämmelser för både privatläkare
och polikliniker? Eller kan man
på poliklinikerna godtaga förhållanden
som inte godtas i andra fält?

Det vore, herr talman, av stort värde
om socialministern ytterligare ville belysa
dessa frågor.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag är angelägen att
reda ut en sak som jag tror att fru Nettelbrandt
inte helt har förstått.

Sekretesskyddet skulle jag i detta fall
vilja översätta med läkarens tystnadsplikt.
Där finns inga undantag. Vad fru
Nettclbrandt har talat om är en rad
praktiska problem som uppstår — det
har jag redan sagt i mitt svar — i fram -

20 Nr 30 Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. helikopter- och svävartrafik i Stockholms skärgård

för allt omoderna och trånga sjukhus.
Det är beklagligt, och det är angeläget
att sådana problem löses. Jag har också
sagt att i den mån gamla sjukhus
byggs om och moderniseras kommer
dessa praktiska svårigheter att försvinna.

Jag vill emellertid än en gång betona
att sekretesskyddet är lika med läkarens
tysnadsplikt. Vid omläggningar etc. kan
svårigheter på sina håll uppstå, men
det är både viktigt och angeläget att den
enskilde patienten så långt som möjligt
ges inte bara ett skydd utan även möjlighet
att på ett individuellt och för
honom på intet vis kränkande sätt komma
i kontakt med läkaren.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Socialministerns argumenteringskonst
är en aning förbryllande.
Han svarar på ett sådant sätt som
om det skulle finnas en råd undantag
och en rad möjligheter -att urholka rätten
till sekretess eller om man i stället
vill kalla det sjukvårdspersonalens tystnadsplikt,
vilket är två sidor av samma
sak.

Samtidigt svarar socialministern som
om jag inte har förstått det hela, ty det
finns inga undantag. Nej, det är just
därför att min uppfattning är den att
det inte föreligger några undantag från
dessa regler som jag av svaret föranleddes
att ställa mina frågor.

Jag skulle förstås, ha varit tacksam
om socialministern, när han erkänner
att det är en del otillfredsställande förhållanden,
samtidigt velat ge en vink
om att det infe får vara så, utan det bör
rättas till så långt tillnärmelsevis kan
ske. Det är väl riktigt att sådant skydd
som är lagfäst verkligen skall finnas
för de medborgare som anlitar detta,
utan att det skall kunna urholkas och
uppluckras på det sätt som faktiskt sker.

Chefen för socialdepartementet, herr
slatsrådet ASPLING:

Herr talman! Om en patient vill ha ett

personligt samtal med läkaren, föreställer
jag mig att den svenska läkarkåren
i allra högsta grad är inställd på att
söka ordna det. Att sedan sjukvårdshuvudmännen
på denna punkt är införstådda
med vikten av att de rent praktiska
svårigheterna skall kunna lösas
kan fru Nettelbrandt lita på.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag är också övertygad
om att en läkare även på en poliklinik
tillåter ett sådant samtal i enrum om en
patient verkligen kräver det. Men tror
herr socialministern att de enskilda poliklinikpatienterna
i allmänhet har kurage
att kräva detta? Så stor är fortfarande
respekten för både läkare och
sjukhus att patienterna vackert finner
sig i de regler och de metoder som tilllämpas
där.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 9

Svar på interpellation ang. helikopteroch
svävartrafik i Stockholms skärgård

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Fru Nettelbrandt bär
frågat mig om jag mot bakgrund av de
nya omständigheter som tillkommit sedan
föregående år nu är beredd vidta
åtgärder i syfte att upprätta en särskild
helikopterorganisation för Stockholms
skärgård att insättas vid svårare isförhållanden
samt om jag vill medverka till
att frågan om trafik med svävare i skärgården
blir närmare utredd.

För omkring ett år sedan svarade jag
på en interpellation av fru Nettelbrandt
rörande bl. a. upprättandet av en särskild
helikopterorganisation för skärgården.
Jag framhöll då, att det varken
av kostnads- eller serviceskäl syntes
motiverat att upprätta en sådan. Några

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. helikopternya
skäl som gör det befogat att nu upprätta
eu särskild statlig helikopterorganisation
har enligt min uppfattning inte
kommit fram. Däremot bör liksom hittills
vid exceptionellt svåra isförhållanden
det allmänna medverka till att helikoptrar
sätts in, om trafiken inte kan
klaras på annat rimligt sätt.

I fråga om svävarna vill jag framhålla,
att ett omfattande utvecklingsarbete
ännu återstår innan de kan tas i bruk
för reguljär åretrunttrafik. Sjödugligheten
har visat sig vara ett svårare problem
att lösa än väntat liksom nedisningen
och kursstabiliteten. Regulariteten
har visat sig svår att upprätthålla.
Flera linjer med reguljär trafik har t. ex.
i Danmark och Norge måst läggas ned
av dessa skäl. Självfallet kommer vi inom
departementet att noga följa trafik
med svävare i olika länder. Jag har också
som bekant tagit initiativ för att bereda
väg för svävarnas framtida användning
här i landet genom den utredning
om trafik med svävare som tillkallades
enligt Kungl. Maj ds bemyndigande
den 4 mars 1966.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
svaret på min interpellation. Vad först
gäller helikoptertrafiken säger statsrådet
Palme, att han inte vill föreslå någon
statlig helikopterorganisation. Det
är på den punkten som jag i den debatt
vi hade förra året i denna fråga framhöll
det viktiga i att folk som är beroende
av detta kommunikationsmedel får
känna trygghet. Om problemet löses organisatoriskt
eller administrativt på det
ena eller andra sättet, kan för den enskilde
vara egalt, men det måste fungera
när något inträffar. Det var anledningen
till att jag någon gång i mitten
av januari väckte denna interpellation.

Förra vintern hade skärgårdsbefolkningen
stora svårigheter. Det är angeläget
att man i tid ser till att sådana
besvärligheter inte upprepas. Vederbö -

och svävartrafik i Stockholms skärgård

rande myndigheter måste i förväg vara
informerade om regeringens inställning,
så att något omedelbart kan göras när
behov inträffar. Det har t. ex. inlämnats
en framställning från länsstyrelsen
om att föreskrifter skall utfärdas på
denna punkt. Är allt klart i detta avseende,
så att länsstyrelsen inte åter
behöver hesitera i ett sådant läge utan
alla trådar snabbt kan kopplas samman? I

övrigt är beredskapsfrågan för detta
år i någon mån passé; jag antar att
även statsrådet Palme bär upptäckt att
isen ändå bär gått upp så att behovet
av helikoptertrafik inte är lika trängande.

När det gäller svävarna pekar statsrådet
Palme på en rad tekniska komplikationer.
Deras sjöduglighet t. ex.
skulle tydligen inte vara tillräcklig. Den
tekniska expertisen har väl delade uppfattningar
på den punkten. Det är inte
heller riktigt att hela tiden göra jämförelserna
med de svävare som hittills
har varit på tal — sådana för 38 personer
— eftersom de har helt andra
egenskaper än de svävare för kanske
ett par hundra personer som kommer
att bli aktuella i framtiden. Dessa svävare
för 38 personer klarar emellertid
en våghöjd på ungefär 1,2 meter, och
det bär gjorts undersökningar någonstans
i Stilla havet som har visat att
de klarar sjögången där väl. Inom Stockholms
skärgård torde inte heller dyningarna
vara större än att även dessa
svävare kan ta sig fram. Den utredning
som har gjorts inom Sverige -—• den är
visserligen lokal men ändå mycket förtjänstfull
— styrker också påståendet
att svävarna skulle kunna vara fullt sjödugliga
inomskärs, och det är detta
frågan gäller.

Nedisningen, som statsrådet också pekar
på i interpellationssvaret, är väl
praktiskt taget ett löst problem, om jag
har uppfattat teknikerna rätt. Genom
vibrationerna skulle det finnas möjlighet
att få till stånd den nödvändiga

22 Nr 30 Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. helikopter- och svävartrafik i Stockholms skärgård

uppvärmningen. De besvär man tidigare
haft med en del svävare gäller svävare
med gasturbiner av viss typ och med
flygfotogen som drivmedel. Detta är
heller inte aktuellt för de svävare som
skall användas i en framtid; de kommer
förmodligen att drivas med dieselolja,
som både ekonomiskt och tekniskt är
bättre än flygfotogen.

Regulariteten är en fråga om vad man
vill jämföra med. Man kan jämföra t. ex.
med de svävare som nu är i bruk och
länge varit det på sträckan Isle of Wight
— Portsmouth. Jag känner inte till att
det i fråga om dessa har framförts några
klagomål beträffande regulariteten och
inte heller förekommit trouble av annat
slag, utan allt har varit all right. 1
Norge gjordes inskränkningar, huvudsakligen
av ekonomiska skäl. Vid jämförelser
med andra trafikmedel, exempelvis
vaxholmsbåtarna, har inte regulariteten
alltid varit det mest utmärkande,
men det har fått duga ändå. För att
dra ytterligare en parallell, har inte heller
SJ under svåra klimatiska förhållanden
haft så lätt att upprätthålla regulariteten.
Men vi lägger inte fördenskull
ned SJ:s verksamhet, åtminstone inte
helt.

Enligt min mening har människor
som bor i skärgården ett oerhört stort
behov av att komma dit ut eller därifrån
vilken tid på året som helst. De skall
inte behöva vänta och frysa under flera
timmar, som man har fått göra med de
kommunikationsmedel som hittills stått
till deras förfogande.

Jag vill också ta upp en annan fråga,
nämligen om optimalt utnyttjande av resurserna,
vilket vi är angelägna om när
det gäller trafiken. Vägarna kräver oerhörda
investeringar, och i de områden
där man skulle kunna tänka sig en avlösning
med andra kommunikationsmedel,
skulle det för att möta efterfragetrycket
behövas både vägar och
broförbindelser av en annan omfattning
än vi för närvarande har.

Ser man det inom kommunikations -

departementet så att svävare är ett medel
att sätta in i stället för något av de
övriga kommunikationsmedel som vi
räknar som mera traditionella? Den
allmänna synen blir väl avgörande för
den policy som man kommer att visa
från kommunikationsdepartementets sida.
Om man svarar ja på den frågan —
räcker det då med att, som det stod i
interpellationssvaret, följa trafik med
svävare i olika länder? År det inte ett
alldeles för passivt grepp, om man verkligen
tror att man skulle kunna uppnå
någonting positivt med sådan trafik?
Vem står i så fall för det utvecklingsarbete,
som enligt kommunikationsministern
återstår, innan svävarna kan tas
i bruk för reguljär åretrunttrafik? Spelar
vi alltså här i Sverige bara den rent
passiva rollen? Finns det inte anledning
att vara något aktiv på denna
punkt?

Är inte den utredning, som har tillsatts
och som kommunikationsministern
erinrar om, huvudsakligen en trafikjuridisk
utredning? Den skall ju undersöka
exempelvis vilka ljussignaler, vilka hastighetsbegränsningar
och vilka regler
som skall gälla i olika hänseenden på
detta område. Det är väl inte så, att den
utredningen på något sätt driver fram
den tekniska utvecklingen och ger någon
klarhet om i vilken omfattning dessa
trafikmedel kan komma att användas
i Sverige. En statlig utredning för kartläggning
av de tekniska och ekonomiska
frågorna borde enligt min mening behövas,
och jag tror inte att den av kommunikationsministern
tillsatta utredningen
är tillräcklig i detta avseende.
Det är inte heller, såvitt jag förstår, den
typ av expertis som har tillkallats. Vi
borde kanske rent av från svensk sida
delta något i det utvecklingsarbete som
enligt kommunikationsministern är erforderligt.
Om vi redan deltar i ett sådant
arbete, vore det enligt min mening
värdefullt att få höra någonting om vad
det är vi gör och vad det är vi kommer
att göra på svenskt håll.

Måndagen den 22 maj 19G7

Nr 30

Svar på interpellation ang. helikopter Cliefen

för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag skall väl inte i det
fortsatta meningsutbytet sväva ut i den
omfattning som fru Nettelbrandt har
gjort.

Beträffande isbrytarna vill jag endast
konstatera, att om det verkligen
behövs kommer helikoptrar att kunna
sättas in. Med hänsyn till de ofantliga
kostnader det är fråga om försöker man
emellertid klara problemet i första
hand med isbrytning. Går det inte får
man ta till helikoptern. Det gjordes vid
ett antal tillfällen i fjol. I år har det
inte behövts. Det är det mått av beredskapsorganisation
som man behöver
och som gör det alldeles klart för skärgårdsbefolkningen
att vi i en exceptionell
situation hjälper till. Men att ha
dessa utomordentligt dyra redskap stående
enbart i beredskap för sådana tillfällen
vore mycket orationellt.

Beträffande svävarna är det riktigt
att den utredning som vi har tillsatt
framför allt är en trafikjuridisk utredning.
Vi har velat rätta till koncessionsvillkor
och bestämmelser för trafiken,
så att statliga bestämmelser på området
inte skall saknas om man vill sätta svävare
i trafik här i landet. Jag har inte
den uppfattningen, att svävare under
den tid som nu kan överblickas kommer
att ersätta något av de statliga
kommunikationsmedlen — tågen, flyget
eller vad det kan vara. Det är alltså
icke en uppgift primärt för staten att
engagera sig i ett tekniskt utvecklingsarbete
på detta område, utan det bör vara
en bedömning från industrins sida
om man vill satsa på detta och en bedömning
från de lokala trafikföretagens
sida om man vill använda sig av svävare.
Föresvävar det kanske fru Nettelbrandt
att staten skulle satsa på ett stort
tekniskt utvecklingsarbete på detta område
och pumpa in ganska mycket pengar
i eu tilltänkt svävarindustri? Vid den
prioritering vi bär kunnat göra och de
kontakter vi har haft med SAAB, ma -

och svävartrafik i Stockholms skärgård

rinen och många andra, har vi inte
kunnat finna underlag för en sådan
tanke.

Inom ett så utomordentligt stort område
som kommunikationsväsendet
finns det eu rad uppgifter. Man kan
inte handlöst kasta sig på alla. Man får
försöka ha tentaklerna ute och följa
utvecklingen på så många områden
som möjligt, men sedan tvingas man
prioritera. Dagens utvecklingsläge i fråga
om svävarna är icke sådant, såvitt
vi har kunnat se, att det skulle motivera
att ett statligt utvecklingsarbete på området
gavs en hög prioritet.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag tackar statsrådet
för det positiva beskedet här om att —
om det verkligen blir behövligt — helikoptrar
omedelbart kommer att sättas
in. Jag tycker att det är värdefullt att
det har blivit fastslaget här i kammaren.
Det bär skrivits från länsstyrelsen
— jag efterfrågade det men det sades
ingenting närmare om huruvida några
sådana föreskrifter hade utfärdats. Jag
blev emellertid litet oroad, eftersom det
vid förra tillfället just hakade upp sig
på grund av ovissheten, om man hade
möjlighet och rättighet eller inte att
sätta i gång. Det var enligt uppgift inte
hos flyget det hakade upp sig.

Sedan vill jag bara säga att herr statsrådet
skall inte tro att jag har någon
lust att föreslå att man skulle pumpa in
pengar i något större statligt företag på
området. Men med tanke på att detta
är en ny fråga tror jag att det skulle
vara av stort värde att få en kartläggning
av inte minst erfarenhetsmaterialet
och forskningsarbetet utomlands.
Anledningen till att man inte bara bör
avvakta utan kanske vara aktivare än på
andra områden beträffande just denna
trafikutveckling är den, att det gäller
att ge dessa isolerade människor möjlighet
till kontakt med yttervärlden. Här
har enligt min mening samhället en
större uppgift än då det är fråga om att

24 Nr 30 Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. kommunala

linjer

hjälpa enskilda människor på andra
håll.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! I den sittande svävarutredningen
samlas självfallet en mängd
erfarenhetsmaterial om svävarnas utveckling
och användningsmöjligheter.
Detta är ju själva förutsättningen för att
man skall kunna utfärda regler för dem.
Att tillsätta ytterligare en utredning har
vi i varje fall i dagens läge inte funnit
motiverat. Det får också vara någon
spärr vid tillsättandet av utredningar
— inte minst med tanke på den brist
på lämpligt folk som vi har.

Jag är naturligtvis glad över att fru
Nettelbrandt är tacksam för mitt besked
om insättande av helikoptrar. Eftersom
jag veterligen gav exakt samma
svar i riksdagen i fjol förstår jag att
fru Nettelbrandt i dag känner dubbel
tacksamhet.

Fru NETTELBRANDT (''fp):

Herr talman! Denna min fråga och
tacksamhet föranledes av att länsstyrelsen
trots statsrådets svar avlät denna
skrivelse i december förra året.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Svar på interpellation ang. kommunala
anslag för fortsatt drift av landsvägsbusslinjer Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade
:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
bär frågat mig, dels om jag uppmärksammat
att SJ i vissa fall satt
kommunala bidrag som villkor för fortsatt
drift av landsvägsbusslinjer, dels

anslag för fortsatt drift av landsvägsbuss om

jag anser att detta tillvägagångssätt
är förenligt med gällande principer för
trafikpolitiken.

Inledningsvis vill jag erinra om att
målsättningen för den statliga trafikpolitiken
är att för landets olika delar
trygga en tillfredsställande transportförsörjning
till lägsta möjliga kostnader
och under former som medger företagsmässig
effektivitet.

För SJ :s busstrafik gäller, liksom för
affärsbanenätet, att verksamheten skall
ge full kostnadstäckning. I den mån
detta krav inte kan uppnås har SJ möjligheter
att erhålla bidrag av statsmedel
till drift av icke lönsamma busslinjer
på landsbygden på samma villkor som
gäller för kommunala och privata trafikföretag.
Utformningen av statsstödet
har skett med utgångspunkt från att stödet
måste begränsas till maximalt en
dubbeltur per dag. Härutöver utgår
ingen särskild ersättning till SJ för
busslin j ©trafiken.

Den statliga trafikpolitiken ger således
SJ samma förutsättningar och villkor
som de kommunala och privata
bussföretagen. Detta är helt i överensstämmelse
med gällande principer för
trafikpolitiken och innebär inget hinder
för kommuner att exempelvis genom
överenskommelser med SJ eller
andra bussföretag stödja lokal busstrafik.
Kommunerna är som bekant engagerade
i den kollektiva lokaltrafiken i
många olika former och bär därvid
samma möjligheter som de statliga och
privata bussföretagen att erhålla statsbidrag
till icke lönsamma busslinjer på
landsbygden.

I detta sammanhang vill jag också
nämna att SJ i samband med linjetrafik
på landsbygden i vissa fall har lokaltrafik
även inom städer. Därvid har
avtal om viss ekonomisk garanti träffats
med varje stad för sig. Detta kan i
likhet med överenskommelser om linjetrafik
på landsbygden ofta vara det
billigaste och mest rationella sättet att

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 39

Svar på interpellation ang. kommunala anslag för fortsatt drift av landsvägsbuss -

linjer

driva den lokaltrafik kommunerna önskar
upprätthålla.

Vidare anförde:

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):
Herr talman! Jag tackar statsrådet
Palme för att han har gett mig ett svar,
men tyvärr måste jag säga att det svar
jag fått av statsrådet inte är svar på
den fråga jag ställt. Jag har, som framgår
av interpellationssvaret, frågat dels
om statsrådet uppmärksammat att SJ i
vissa fall satt kommunala bidrag som
villkor för fortsatt drift av landsvägsbusslinjer,
dels om statsrådet anser att
detta tillvägagångssätt är förenligt med
gällande principer för trafikpolitiken.

På detta svarar statsrådet att det inte
innebär något hinder för kommuner att
exempelvis genom överenskommelser
med SJ eller andra bussföretag stödja
lokal busstrafik. Men, herr statsråd, min
fråga var inte om kommunerna fick betala,
utan frågan var ju om det stod i
överensstämmelse med gällande principer
för trafikpolitiken att SJ ställde
som villkor att kommunerna skulle betala
för att SJ :s busslinjer skulle fortsätta
att drivas.

Jag har ställt denna interpellation
med anledning av att SJ den 5 april i år
begärde, att en kommun i Kronobergs
län före den 20 april skulle ge besked
om kommunen var beredd att ersätta
SJ med 35 000 kronor för ett beräknat
underskott på den enda reguljära busslinjen
inom kommunen. Om kommunen
inte gick med på detta, skulle busslinjen
dras in.

Kommunen svarade att detta var den
enda reguljära busslinje som fanns inom
kommunens gränser och att man ansåg
att ett indragande av den skulle
medföra stort avbräck för bygden. Kommunen
har i dagarna fått svar från
distriktskontoret i Växjö, och däri säger
distriktschefen följande: »Som jag i

olika sammanhang meddelat, har jag så -

dana krav på kostnadstäckning för våra
tjänster att jag inte kan villfara kommunens
begäran.» Därför skall alltså busslinjen
dras in fr. o. m. den 28 maj i år,
och kommunen blir utan busslinje.

I Kungl. Maj:ts proposition nr 1961:
98 säger departementschefen på s. 22:
»Att en trafiksituation, sådan som utredningen
skisserat, kan uppkomma får
därför enligt min mening ingalunda betraktas
såsom osannolikt. Tvärtom torde
i själva verket busslinjetrafiken på sina
håll numera ha kommit i ett läge, där
det icke längre är fråga om att enbart
skära ned den redan uttunnade trafiken
utan att i stället lägga ned den helt.
Verksamma stödåtgärder är därför enligt
min uppfattning nödvändiga i den
allmänna transportförsörjningens intresse.
»

I proposition 1963:191 föreslog departementschefen
att detta stöd även
skulle utgå till SJ :s bussar, och det blev
också beslutat. Jag ifrågasätter om SJ :s
beslut beträffande den aktuella busslinjen
överensstämmer med vad riksdagen
uttalat. Det var det jag frågade
statsrådet om. Vi fattar här i riksdagen
viktiga principbeslut, som sedan får en
sådan här tillämpning!

I fredags hade vi en diskussion om
glesbygdernas problem. I bankoutskottets
utlåtande nr 30, som då behandlades,
anförde utskottet:

»En speciell arbetsgrupp för frågor
rörande service till glesbygdsbefolkningen
har tillsatts inom Kungl. Majrts
kansli. Denna grupp, som spänner över
de olika sektorer av administrationen
som främst berörs av frågorna, avser att
på det ena området efter det andra pröva
möjligheterna att förbättra den service
som erbjuds glesbygdsbefolkningen
och att över huvud taget söka bidra
till lösandet av de problem som befolkningsomflyttningen
förorsakar.»

Detta resonemang och skrivningen i
propositionen överensstämmer dåligt,
herr statsråd, med det aktuella ställ -

2G Nr 30 Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. kommunala anslag för fortsatt drift av landsvägsbusslinjer -

ningstagandet. Jag hänvisar till den
fråga, som jag ställt i interpellationen,
och vore tacksam om jag kunde få ett
klarare besked på den frågan.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Herr Gustavsson i Alvesta
sade först, att jag inte svarat på
frågan. Därefter konstaterade han att
jag hade svarat på frågan och sagt dels
att jag uppmärksammat detta och dels
att ja§ finner det vara förenligt med
trafikpolitiken.

A är det gäller tågtrafiken får sådana
bidrag inte förekomma. P.iksdagen täcker
ju underskottet för den olönsamma
järnvägstrafiken, och det är inte mer att
säga om det. När det gäller busstrafiken
däremot har vi ett särskilt bussbidrag.
Det utgår efter samma grunder till enskilda
företagare som till SJ. Man kan
lycka att detta bussbidrag är olämpligt
utformat eller för litet. Det har emellertid
i årets statsverksproposition meddelats
att biltrafiknämnden fått i uppdrag
att göra en undersökning om bussbidragets
utformning för framtiden. Det är
ett uttryck för principen om konkurrens
pa lika villkor, att SJ och de privata
bussbolagen får samma bidrag.
Men det betyder också att man inte kan
ställa större krav på SJ än på de enskilda
bussföretagen; SJ skall också ha
kostnadstäckning för sin verksamhet.

När trafikunderlaget tunnats ut mycket
kraftigt har SJ i vissa fall inte kunnat
upprätthålla trafiken i oförändrad
omfattning. Då har antalet turer på
vissa linjer minskat. Men innan någon
ändring görs tar SJ regelmässigt kontakt
med de parter som berörs av trafiken
för att klarlägga den ekonomiska situationen
och för att diskutera lämpliga
åtgärder. Man kontaktar då kommunerna,
och därvid kommer frågan om
kommunala bidrag ibland upp. SJ brukar
göra klart att man inte kan svara
för annat än ur ekonomisk synpunkt

rimlig trafik, såvida inte vederbörande
kommun är beredd att betala särskild
ersättning för de kostnader som trafiken
förorsakar SJ.

I en del fall är gången denna: För
linjetrafiken är skolskjutsarna en viktig
inkomstkälla. Denna delas ut av skolorna,
och konkurrensen om den är
ganska hård. Det har i en del fall hänt
att skolstyrelsen på orten givit skolskjutsarna
till en privat bussföretagare
som i och för sig kanske inte alls har
någon anknytning till orten. Därigenom
har det ekonomiska underlaget för SJ:s
linjetrafik på den orten allvarligt försvagats,
och då har SJ fått minska antalet
turer, om man inte från kommunens
sida sagt: All right, vi har försvagat
er ställning; vi går in och betalar
mellanskillnaden.

Detta är helt i överensstämmelse med
trafikpolitiken. Vi kan inte rimligen
ställa större krav på SJ än på andra
bussföretag. SJ måste få agera utifrån
vanliga företagsekonomiska principer.
Det bussbidrag samhället ger kan vi
alltid diskutera, men om en kommun
dessutom vill träda in för att rädda en
busslinje, så är det i och för sig ingenting
i trafikpolitiken som hindrar det.
Om det är klokt eller inte är en sak
som vi i detta speciella sammanhang
saknar anledning att diskutera.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Jag sade, herr statsråd,
att jag inte fått svar på den fråga jag
hade ställt.

Statsrådet Palme tog här upp den
mycket intressanta frågan om skolskjutsarna
i en bygd. Jag har läst en skrivelse
från SJ:s högste chef, där det
litet hotfullt säges att om kommunen
inte vill låta SJ svara för skolskjutsarna,
kommer kommunen att få stå för
de ekonomiska konsekvenserna. Här
gällde det dock en privat taxiförare,
som haft hand om skolskjutsarna i 20 år,
herr Palme, och då tycker jag att detta

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post trafik

samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

hot från SJ:s högste chef är mycket
egendomligt.

Vidare ifrågasätter jag om det är riktigt
att den 5 april begära av en kommun
att svara på en fråga av detta slag
inom 14 dagar och att hotfullt tillägga
att får vi inte ett positivt svar, så lägger
vi ned busslinjen den 28 maj. Anser
verkligen herr Palme att en kommun
kan träffa ett avgörande på så kort tid?
Och menar statsrådet att det står i överensstämmelse
med det beslut vi fattat
bär i riksdagen att helt utlämna en
kommun på detta sätt?

Jag tror att den kommun det här gäller
är den enda i hela länet som efter
den 28 maj står utan bussförbindelse.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag är helt förhindrad
att diskutera enskilda fall, och jag har
inte på något sätt yttrat mig om något
enskilt fall, om någon kommun i
Kronobergs län. Huruvida det är riktigt
som herr Gustavsson i Alvesta säger vet
jag inte, och jag har inte uttalat mig om
huruvida 14 dagar är tillräckligt eller
inte. Jag har svarat beträffande det principiella
problemet, ty jag förutsätter att
det är det principiella problemet som
interpellationen handlar om. Det enskilda
fallet finns inte med i interpellationen.
Jag saknar kännedom om det,
och det vore knappast i överensstämmelse
med kammarens regler om jag
skulle diskutera det för det fall att jag
hade känt till det.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det är väl ingenting som
hindrar att man tar upp en principdebatt
med utgångspunkt från ett enskilt
fall. Såvitt jag fattade herr statsrådets
föregående inlägg var herr statsrådet
ganska väl förtrogen med det enskilda
fallet. Som jag åberopat i ett
föregående anförande.

Tidsfristen tycker jag är en princi -

piell fråga som herr statsrådet mycket
väl kan ta ställning till. Frågan gäller,
om det är riktigt att med så kort varsel
kräva besked av en kommun.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag tog detta med skolskjutsar
som ett återkommande problem
— det kan uppstå på många håll. Från
hundratals ärenden på detta område
vet jag att det är balansen mellan skolskjutsar,
linjetrafik och eventuell beställningstrafik
som är A och O för
busstrafiken på landsbygden.

Jag känner fortfarande inte till det
enskilda fallet, och så länge jag inte
vet, om detta med 14 dagars varsel är
riktigt, vill jag inte uttala mig om det.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Det framgår tydligt av
handlingarna i det här fallet att det var
14 dagars varsel. Statsrådet Palmes uttalande
om skolskjutsfrågan stämmer
mycket väl överens med det enskilda
fallet som jag nämnt.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 11

Svar på interpellation ang. omfattningen
av statens järnvägars person- och posttrafik
samt utbyggnadstakten beträffande
vägnätet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME, som yttrade: Herr

talman! Herr Hedlund har frågat,
om jag är villig att lämna en redogörelse
för de planer som kan föreligga
om en begränsning av järnvägens person-
och posttrafik och om en samtidig
neddämpning av utbyggnadstakten av
vårt vägnät.

I fråga om de trafikomläggningar som

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar pa interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post

trafik samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

planeras träda i kraft i maj 1968 och
rörande vilka vissa uppgifter förekommit
i pressen under senare tid vill jag
anföra, att SJ:s distriktschefer för närvarande
planerar utformningen av den
regionala tågtrafiken för de närmaste
fem åren. Den tidtabell som skall träda
i kraft i maj 1968 — och som i första
hand avser en förbättring av fjärrtågplanen
-— är en etapp i omläggningen
av den regionala trafiken och ännu inte
definitivt fastlagd inom SJ. Jag kan
därför inte nu uttala mig om de konkreta
åtgärder som kan bli en följd av
pågående planering. I fråga om den
allmänna inriktningen av SJ:s fortsatta
verksamhet vill jag anföra följande.

Genom den ökade bilismen har svårigheterna
för järnvägen att hävda sig
i konkurrensen på persontransportområdet
blivit allt större. I synnerhet på
korta och medellånga avstånd har järnvägen
drabbats av en kraftig minskning
i resandefrekvensen. På 15 år har sålunda
antalet resor på avstånd upp till
50 km minskat med drygt 50 procent.
Under samma tid har antalet resor på
avstånd mellan 50 och 100 km gått ner
med ca 40 procent. Denna utveckling är
inte specifik för vårt land utan kan
konstateras i alla länder med en starkt
utvecklad bilism. Den fortgående urbaniseringen
har inneburit att trafikunderlaget
inom stora områden successivt
har minskat, vilket i sin tur ökat svårigheterna
för SJ att driva lönsam järnvägstrafik.

SJ har givetvis måst anpassa sin verksamhet
till förändringarna i trafikefterfrågan.
Sedan flera år tillbaka försöker
SJ genom rationalisering minska kostnaderna
och göra verksamheten mera
lämpad för den förändrade trafikstrukturen.
Rationaliseringsverksamlieten är
bl. a. inriktad på nedläggning av trafiksvaga,
icke lönsamma bandelar och
att i övrigt olönsamma trafikuppgifter
skall reduceras genom att exempelvis
tåg med alltför få resenärer dras in.

En förutsättning för denna strukturanpassning
av transportapparaten är givetvis
att tillfredsställande transportförsörjning
ändå finns inom området eller
kan åstadkommas billigare t. ex. genom
landsvägstrafik. Syftet måste vara att
åstadkomma en rimlig transportförsörjning
för trafikområdet till lägsta möjliga
kostnad.

Under dessa förutsättningar står en
övergång till landsvägstrafik i överensstämmelse
med riktlinjerna för trafikpolitiken.
En sådan övergång blir mera
angelägen om därmed förutsättningar
skapas för en lönsam landsvägsbusstrafik
eller för en starkare inriktning på
den ekonomiskt bärkraftiga järnvägstrafiken.

För att fylla sin uppgift som effektivt
och konkurrenskraftigt transportföretag
måste SJ fortsätta att genomföra sina
långsiktiga rationaliseringsplaner. Dessa
innebär i fråga om persontrafiken bl. a.
ett ökat antal expresståg, att trafiken
leds genom de tätast bebyggda områdena,
en koncentration av den snabba trafiken
till färre linjer och stationer, överflyttning
av den regionala persontrafiken
till landsväg samt avbemanning
eller nedläggning av mindre stationer.
För resenärerna torde dessa förändringar
i det övervägande antalet fall
medföra en förbättrad trafikservice. I
fråga om den långväga trafiken kommer
SJ bättre än hittills att kunna erbjuda
konkurrenskraftiga alternativ till biltrafiken
genom ökningen av antalet
expresståg. Beträffande den regionala
trafiken kan en övergång till landsvägstrafik
ge många områden en i avgörande
hänseende bättre service än den nuvarande
järnvägstrafiken. De regionala
resandetågens tidtabeller är i åtskilliga
fall kompromisslösningar för flera områdens
transportbehov. Busstrafik kan
bättre anpassas efter varje områdes speciella
behov av service.

Omläggningen av SJ:s trafik får givetvis
konsekvenser även för postver -

Måndagen den 22 mai 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post trafik

samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

ket. För att minska uppehållen och därmed
restiderna kommer ett ökat antal
resandetåg i fjärrtrafik att framföras
utan post och gods. I stället kommer på
vissa linjer särskilda posttåg att sättas
in. Kombinationen posttåg—landsvägsbefordran
med tider för posttågen så
långt möjligt anpassade efter postverkets
önskemål om mycket tidig ankomsttid
till stora övergångs- och slutstationer
innebär i åtskilliga fall bättre postförbindelser
än med nuvarande organisation
av trafiken, där nattågens tider
måste anpassas efter sovvagnsresenärernas
krav på rimliga sovtider. För de
regionala posttransporterna torde eu
övergång från järnvägstrafik till landsvägstrafik
i de flesta fall ha relativt begränsad
inverkan, eftersom postverket i
fråga om dessa transporter redan tidigare
i stor utsträckning bär gått över till
landsvägsbefordran.

Rörande konsekvenserna för vägväsendets
del av förändringar i SJ:s trafik
vill jag erinra om att man i varje
ärende rörande nedläggning av järnvägstrafik
noga undersöker vilka behov
av vägupprustningar som föreligger om
trafiken överförs till landsväg. Dessa
frågor behandlas i en särskild samarbetsdelegation
i vilken ingår representanter
för statens järnvägar, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen
och näringslivets trafikdelegation.
I varje nedläggningsframställning
redovisas de krav som ställs i
fråga om vägarnas utbyggnad. Om överföring
av trafiken motiverar vägupprustning,
brukar Kungl. Maj :t regelmässigt
i anslutning till nedläggningsbeslutet
anvisa särskilda medel för vägarbetena.
Enligt min mening beaktas
vägfrågorna i erforderlig omfattning vid
behandlingen av nedläggningsärenden.
Kungl. Maj :t har under senare år reserverat
en icke oväsentlig del av väganslagen
för att kunna tillgodose de berättigade
anspråk på vägupprustning som
aktualiseras av järnvägsnedläggningar.

Dessutom har Kungl. Maj:t i direktiven
för upprättande av flerårs- och fördelningsplaner
för väg- och gatubyggandet
under perioden 1967—1971 särskilt
framhållit, att man i flerårsplanerna bör
ta in sådana vägbyggnadsföretag som
med hänsyn till planerade nedläggningar
av järnvägstrafik bedöms bli erforderliga
under perioden. Enligt direktiven
bör allmänt sett gälla att sådana
vägbyggnadsföretag vid planläggningen
ges hög prioritet.

Övriga förändringar i trafikunderlaget
till följd av att trafik förs över från
järnväg till landsväg beaktas i samband
med den prioritering av skilda vägprojekt
som sker i anslutning till upprättandet
av fördelnings- och flerårsplanerna.
Dessa planer baseras på en trafikpolitisk
angelägenhetsgradering av
väg- och gatubyggnadsbehoven samt
dessa behovs fördelning på län och
väghållare. Prioriteringen av de skilda
objekten sker i princip med utgångspunkt
från objektens lönsamhet.

Den totala omfattningen av verksamheten
på väg- och gatuområdet blir givetvis
beroende av det samhällsekonomiska
utrymmet. Jag vill i detta sammanhang
erinra om att bruttoinvesteringarna
i vägar och gator under en
lång följd av år ökat i snabbare takt än
de totala bruttoinvesteringarna i landet.
Samtidigt har, enligt bedömningar i
långtidsutredningen, arbetsproduktiviteten
inom väg- och gatubyggandet ökat
med cirka 5 procent i medeltal per år
och med en tendens till stegring av takten
sedan 1957/58 till storleksordningen
6 å 7 procent per år.

Enligt riktlinjerna för arbetet med
upprättande av fördelnings- och flerårsplaner
för perioden 1967—1971 har flerårsplanerna
upprättats med utgångspunkt
från en sammanlagd årlig medelstilldelning
av 610 miljoner kronor till
väg- och brobyggnadsverksamheten. I
riktlinjerna framhölls emellertid att detta
belopp givetvis inte innebar något

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar pa interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post trafik

samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

ställningstagande i förväg till de anslagsbelopp,
som för här ifrågavarande
budgetår anvisas på riksstaten under de
ordinarie byggnadsanslagen. Även om
konkurrensen om tillgängliga resurser
kan väntas bli stor tror jag att väginvesteringarna
även i fortsättningen får
sitt berättigade utrymme.

Vidare anförde:

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag tackar för svaret.

Kommunikationsväsendet har ju undergått
en gynnsam och rask utveckling
på relativt kort tid. Vi har fått förbättringar
som vi tidigare knappast kunnat
tänka oss och utvecklingen fortgår, som
vi vet. Men den omställningsprocess som
följer i spåren av denna i och för sig
glädjande utveckling leder inte till förbättringar
för alla. Indragningar av
järnvägslinjer eller andra kollektiva
kommunikationsmedel är merendels
ganska ovälkomna för den bygd som
berörs av indragningarna, om inte fullgoda
kommunikationer av annan typ
står till buds i stället. Man kan under
sådana förhållanden inte förundra sig
över att rykten om indragningar vållar
oro. Och än värre blir det naturligtvis
när statliga befattningshavare på området
meddelar att omfattande och genomgripande
förändringar är att vänta

— förändringar av sådan beskaffenhet
att de faktiskt för många innebär försämringar.

Helt nyligen fick TV-tittarna veta att
»de gamla klassiska persontågen», som
den frågande benämnde dem, kommer
att helt försvinna utom omkring Stockholm
och ett par andra större städer.
När frågan så ställdes, om det kunde
vara tiotusentals människor som berörs
av dessa indragningar, blev svaret

— och detta är väl i och för sig inte
förvånande — att det inte var så lätt
att bestämt säga någonting om saken.
Men vederbörande tilläde att han inte

ville tro att det skulle bli så mycket
som tiotusen människor om dagen som
tillsammans berördes därav.

Jag övergår så till att nämna något
om vad postens företrädare sade i denna
TV-intervju. Det intressanta, förutom
att den omläggning som nödvändiggörs
av att persontågen försvinner kommer
att bli dyr för postverket, var framför
allt hans svar på frågan, om den andra
postutbärningsturen skulle slopas. Svaret
blev att det var mycket möjligt att
så skulle komma att ske på en del håll.
I klarhetens och fullständighetens intresse
bör jag nämna att han sade sig
räkna med att 95—97 procent av posten
skulle kunna delas ut i en första tur.
Totalt skulle det alltså bli en serviceförsämring.
Delar man ut posten var
fjortonde dag kommer man nog upp i
99,9 procent. Drar man in några turer
blir det mer att dela ut på de kvarvarande.

Så lät det i stort sett. I tidningarna
har myndigheterna kompletterat uppgifterna
genom att meddela att om 5 å 10
år kommer inte mer än något över 10
procent av Sveriges nuvarande järnvägsstationer
och hållplatser att finnas kvar.
Detta innebär förbättringar för de flesta
— sägs det — men naturligtvis försämringar
för en del. Försämringarna drabbar
givetvis människor som inte råkar
bo i eller invid de stora järnvägsknutarna
där tågen skall stanna även i fortsättningen.
Alltså går försämringarna i
stor utsträckning ut över folk i glesbygder,
vilka i åtskilliga avseenden redan
nu är missgynnade med kommunikationer.
Man erinrar sig osökt orden:
»Den som haver, honom skall varda givet,
och den som icke haver, honom
skall ock varda ifråntaget det han haver.
»

En del av den trafik som järnvägen
på detta sätt gör sig kvitt skall övertagas
av flyget, men det mesta av lastbilar
och landsvägsbussar, förklaras det.
Utan tvivel kan goda landsvägsförbin -

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post trafik

samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

delser ersätta tåg om det inte gäller
särskilt långa sträckor. Det ställer sig
dock både dyrbarare och omständligare
att — som ofta blir fallet — tvingas utnyttja
två trafikmedel — tåg och buss
resp. tåg och lastbil.

När jag i samband med genomgången
av interpellationssvaret tittade i en del
handlingar fann jag att den s. k. trafikpolitiska
delegationen lämnat en beskrivning
av hur det brukar gå med
ersättningstrafiken inför en trafikomläggning.
Det sägs att man gör klart för
sig vilka vägbyggen som bör utföras
före trafikomläggningen och vilka som
behöver utföras i anledning av denna
men som inte nödvändigtvis behöver
färdigställas före omläggningen. Med
andra ord får vissa vägbyggen, som konstateras
vara behövliga i anledning av
omläggningen, utföras någon gång efter
det att trafikomläggningen genomförts.
Det förvånar mig att inte ett sådant
förfarande uppmärksammats offentligt
litet mer.

Ungefär samtidigt med underrättelsen
om att en stor del av järnvägstrafiken
skall överföras till landsvägarna kom
ett meddelande från vägmyndigheterna
om att utbyggnadstakten för vägnätet
sannolikt kommer att dämpas framöver.
Som lök på laxen nämner man ungefär
i samma andetag att man har för avsikt
att begränsa lastbilarnas längd.

Så här bekymmersamt ter det sig för
massor av människor i vårt land. Att
somliga får det bättre än de har det i
dag, betvivlar jag inte alls, men lika
säkert är att andra får det sämre. Självklart
är, såsom det sägs i interpellationssvaret,
att vägbyggandets omfattning
naturligtvis måste bedömas med
hänsyn till samtliga investeringsbehov.
Det finns kanske skäl för en liten randanmärkning
i detta sammanhang. Investeringarnas
omfattning är helt beroende
av sparandet, och vi har för
bilismens vidkommande ett tvångssparande
— jag använder inte uttrycket

för att jag har något emot det — som
är tillräckligt, ja, mer än tillräckligt
för de investeringar vi i dag gör. I likhet
med kommunikationsministern tror
jag inte att man i fortsättningen behöver
vara så särskilt orolig för att inte
vägväsendet totalt kommer att få ut sin
anpart av investeringarna, ty de 2 miljonerna
bilägare och deras familjer
kommer nog att se till att så blir fallet.

Låt mig sedan fråga: Hur blir det
med våra rälsbussar? Skall de bara
stanna omkring var tionde mil eller
skall de försvinna från banorna helt
och hållet?

Som målsättning för vår trafikpolitik
har angivits att man för landets
olika delar skall trygga en trafikförsörjning
till lägsta möjliga kostnader. Det
kan man skriva under på, men det är
en tämligen tänjbar beskrivning. Frågan
är naturligtvis hur den tillämpas.

En annan grundsats som fastslagits av
riksdagen är att SJ skall drivas företagsekonomiskt
och att staten skall ansvara
för kostnaderna i den del en icke
lönsam trafik upprätthålles. Jag har
ingenting att invända mot att järnvägen
i sina bedömningar anlägger strikt
järnvägsekonomiska synpunkter, men
detta är naturligtvis inte alltid detsamma
som samhällsekonomiskt riktiga synpunkter.
Man kan knappast begära att
ett verk som SJ skall ägna sig åt samhällsekonomiska
spörsmål och åt vad
som är riktigt ur den synpunkten, än
mindre åt att följa kraven på en med
hänsyn till de geografiska förhållandena
rimlig transportförsörjning i de delar
det inte är företagsekonomiskt riktigt
för SJ att upprätthålla trafiken. Jag
vet mycket väl att här finns ett särskilt
förfarande med en samarbetsdelegation
som avger yttrande, men det är nog
litet klent ställt med företrädare för
den stora allmänheten i denna delegation.

Jag kommer så fram till det som jag
tycker är det väsentliga.

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post trafik

samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

Den nu bebådade trafikomläggningen,
varigenom 90 procent av landets järnvägsstationer
och hållplatser enligt uppgift
från ansvarigt håll kommer att läggas
ned, är enligt min mening en av de
största ändringar i trafiken som förekommit.
Ställning till de åtgärderna
kan självfallet inte få tagas av SJ och
inte heller av någon samarbetsdelegation.
Här fordras enligt min mening att
planerna läggs fram för riksdagen, så
att den blir i tillfälle att väga kostnader
och andra nackdelar mot besparingarna
för att sedan ta ställning till i vad mån
riksdagen är beredd till ekonomiska insatser.
Jag menar inte att riksdagen
skall kopplas in i detaljbehandlingen,
men att själva principfrågan om borttagandet
av 90 procent av järnvägsstationer
och hållplatser bör underställas
riksdagen är min bestämda uppfattning.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Jag utgick från att herr
Hedlunds interpellation gällde de horisontella
kommunikationerna, men han
inlade så märgfyllda bibelcitat i sitt anförande
att jag funderar på om man
skall vidga ämnet till att omfatta även
de så att säga vertikala kommunikationerna.

Herr Hedlund tog upp många problem,
och jag vet inte om jag hinner
beta av dem alla. För att börja med
posten har där pågått en ganska omfattande
strukturrationalisering. Som
jag många gånger haft tillfälle att säga
både i denna kammare och medkammaren
har denna i allmänhet inneburit
förbättrad service för allmänheten, helt
enkelt därigenom att brevbärarna bär
förvandlats till ambulerande poststationer;
man uppsöker människorna i hemmen
och de slipper att ta sig fram långa
vägar till poststationen. Detta har rönt
stark uppskattning av landsbygdens
folk, ty på detta område betydde ratio -

naliseringen verkligen också förbättring.

Beträffande den andra turen finns
ingenting bestämt, men jag vill rätta
till ett missförstånd. När man säger att
det blir 95 procent i den första turen
menar man 95 procent av den dagens
post mot en helt annan fördelning vid
vissa tillfällen; det var inte 14 dagars
post som var inblandad i sammanhanget.
Det ger ett annat perspektiv på
procenttalet, och postverket ansåg sig
därför kunna hävda att detta kan totalt
sett tänkas innebära förbättrad service.
Men denna fråga är inte aktuell för
dagen, varför jag inte har någon anledning
att ta ställning till den.

Beträffande SJ återkom en siffra
fyra—fem gånger i herr Hedlunds anförande,
nämligen att 90 procent av
landets järnvägsstationer och hållplatser
skulle läggas ned. Jag har inte sett
den siffran; den har aldrig nämnts för
mig i någon föredragning; vi har inte
kunnat finna den i någon av de handlingar
som finns tillgängliga i departementet.
Den är alltså okänd för mig,
och jag måste få reda på vem som har
nämnt den innan jag tar ställning till
den.

För att rätta till ett missförstånd i
detta sammanhang vill jag säga att det
är riktigt att nedläggningsärendena beredes
i järnvägsstyrelsen. Därefter tas
de upp av samarbetsdelegationen och
sedan behandlas de av Kungl. Maj :t. När
vi sedan har att behandla dem hos
Kungl. Maj:t åker vår arbetsgrupp för
denna typ av ärenden ut och tittar på
platsen och införskaffar ytterligare material.
Frågan remitteras till de kommunala
myndigheterna. Sedan äger ett
sammanträde rum på länsstyrelsen för
en öppen diskussion av frågan, varvid
alla berörda kommunala intressen finns
företrädda. Därefter kommer ärendet
tillbaka till Kungl. Maj :t, och sedan
dröjer det inte förrän de kommunala
intressenterna besöker kommunikations -

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30 33

omfattningen av statens järnvägars person- och postbeträffande
vägnätet

Svar på interpellation ang.

trafik samt utbyggnadstakten

ministern för ett resonemang. Samarbetsdelegationen
skall man alltså inte
lyfta upp på någon piedestal. Den är
med i den förberedande behandlingen
av ärendet, och sedan utbryter det folkliga
engagemanget. Detta är en värdefull
om än, naturligtvis, tidsödande del
av proceduren. Den skall vi behålla.

Om man säger att vi skall lägga ned
tåg, järnvägslinjer, stationer och hållplatser
och att utvecklingen i den riktningen
är ofrånkomlig, men begränsar
sitt resonemang till att omfatta bara
denna del, låter det hemskt. En del personer
har kanske utnyttjat detta tal för
att skrämma människor med de hemska
anslag som ämbetsverken och kommunikationsdepartementet
kan tänkas förbereda.
Problematiken är emellertid i
varje särskilt fall: Vad sätter vi i stället?
Ersättningstrafiken måste föras in
i bilden, innan man kan bedöma om
nyheten är en försämring eller en förbättring
eller någorlunda likvärdig. Den
tendens som har funnits har varit att
klart olönsamma järnvägslinjer har ersatts
med busstrafik. I samband med
detta har ofta en upprustning av vägarna
gjorts.

När det gäller persontåg och stationer
har det skett en utveckling mot att SJ
arbetar med knutpunktstrafilc i det att
lokaltågen ersätts med bussar som kör
till uppsamlingsplatser. På det sättet
får man i realiteten ofta en bättre service
för trafikanterna — det kan vara
litet olika — och framför allt en mycket
billigare drift. Jag skulle faktiskt
vilja fråga herr Hedlund om han är av
den meningen att det generellt skulle
vara en försämring att vi ersätter järnväg
med buss, eller kan det i något fall
vara rationellt och rimligt?

Vad vägarna beträffar är frågan om
att minska lastbilarnas längd ett rent
trafiksäkerhetsproblem. Det är inte så
roligt att ha bilar på uppåt 40 meter
på våra vägar, fordon som jag skulle
vilja betrakta som rena monster. De inte
bara kör sönder vägarna, de är också

en uppenbar trafikfara. Det finns inte
något annat land som tillåter sådana
bilar. Därför bör vi också ha bestämmelser
på området.

När det gäller vägnätets fortsatta utbyggnad
har jag sett referat av och utläggningar
om vad Gustav Vahlberg
skulle ha sagt i olika sammanhang. Det
var därför med viss spänning jag tog
del av manuskriptet till vad han verkligen
sade. Det är mycket modest och
går egentligen ut på två ting. Det första
är att i en hårdnande konkurrens om
det samhällsekonomiska utrymmet —
han yttrade sig inte om vad vägarna
skall få — skärps kraven på ordentliga
lönsamhetsundersökningar rörande vägbyggnader.

Det andra han sagt är att 77 procent
av den totala våglängden trafikeras av
mindre än 500 fordon per årsmedeldygn.
Dessa 77 procent svarar endast
för 24 procent av trafikarbetet, medan
6 procent av vårt vägnät har en trafikeringsintensitet
av 2 000 fordon per årsmedeldygn
och svarar för icke mindre
än 45 procent av trafikarbetet. Under
senare år har härvidlag skett en betydande
omstrukturering. Därför har han
frågat sig om man icke också när det
gäller underhållet måste se till lönsamheten
och koncentrera underhållsarbetet
till de delar där trafiken är störst.
Annat har han inte sagt.

Vare sig det gäller posten, järnvägen
eller vägväsendet är det fråga om stora,
viktiga klumpar av vår ekonomi. Vi
måste behandla dem på ett samhällsekonomiskt
riktigt sätt, låta dem arbeta
efter företagsekonomiska normer och
samtidigt se till att människorna får en
rimlig service. Det är en ekvation som
inte alltid är så lätt att lösa.

SJ är ett transportföretag i konkurrens
med andra. Det lyder under samma
ekonomiska lagar som gäller många
verksamhetsområden och måste alltså
anpassa sig till de strukturförändringar
som präglar vårt samhälle som helhet.

Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post trafik

samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Det verkar som om
kommunikationsministerns tankegångar
kom att fixeras kring två punkter i
mitt anförande. Den ena var det citat
jag åberopade och det andra var att
90 procent av stationerna — enligt uppgifter
från vad jag betraktar som ansvarigt
håll — skulle försvinna inom loppet
av en 5—10-årsperiod. På annat
sätt kan jag inte förklara att kommunikationsministern
inte uppmärksammade
vad jag sade: När man lägger ned
en järnväg och i stället får goda landsvägsiförbindelser
kan det vara minst
lika bra för trafikanterna. Jag sade faktiskt
det. Jag tänkte inte på de fall då
man sätter in lastbils- och busstrafik
och busstrafiken strax därefter upphör.
Det lär hända sådant också, om jag inte
har förstått den föregående interpellationsdebatten
alldeles fel. I det fallet
blir resultatet inte fullt lika bra.

Sedan frågas det varifrån jag fått
dessa uppgifter. Det är från Dagens
Nyheter för den 6 april i år. Departementen
brukar klippa sådant som står
i tidningarna och följa upp ärendena.
Jag tror knappt att kommunikationsdepartementet
utgör något undantag i
detta hänseende. I detta referat från ett
anförande i Örebro av byrådirektör Stig
Iverson från SJ:s centralförvaltning i
Stockholm i samband med att SJ, ASG
och SLAB presenterade en nybyggd
godsterminal där, står det att endast
något mer än en tiondel av Sveriges
omkring 2 500 järnvägsstationer och
hållplatser kommer att finnas kvar om
5—10 år. När man nu uppenbarligen i
kommunikationsdepartementet inte har
lagt märke till detta uttalande, trots att
samma tema behandlades även i televisionen,
tycker jag att kommunikationsministern
bör känna sig mycket tillfredsställd
över att jag nu tagit upp frågan
så att han får tillfälle att dementera
denna uppgift. Jag tyckte mig förstå —
fast jag är inte säker på det — att den

skulle vara oriktig. Då bör det få komma
ut till svenska folket. Yi skall ju,
som kommunikationsministern sade, inte
skrämma upp allmänheten i onödan,
utan vi skall väl försöka lugna allmänheten,
om den på grund av ett eller
annat misstag -— jag uppfattar det tills
vidare som ett misstag — har blivit
uppskrämd. Då får man rätta till det
och tala om att här har det blivit ett
fel; ni behöver inte känna er oroliga.

Sannolikt beroende på tvåpunktsfixeringen
undgick det tydligen också kommunikationsministern,
att jag var fullt på
det klara med omläggningarnas nödvändighet
på grund av utvecklingen och att
jag också var på det klara med att det
blev förbättringar kanske för de flesta.
Det var i det sammanhanget som jag
fann mig föranlåten afl ta fram citatet.
Förbättringarna kommer nog nämligen
i första hanid dem till godo som har det
riktigt bra, medan försämringarna går
ut över dem som bär det litet klent
ställt i kommunikationshänseendet.

Jag får nöja mig med att säga detta
och hoppas, att vi tillsammans kan
hjälpas åt att lugna allmänheten i detta
avseende.

Jag vet inte hur jag skall uppfatta
uttalandet om vad generaldirektör
Vahlberg har sagt. Det står i ett annat
tidningsurklipp, som jag har nere i bänken
men som jag inte tyckte det var
mödan värt att ta med mig hit upp, att
han befarar en dämpad ökningstakt i
vägbyggandet. Det verkar ju kusligt för
dem som först får klart för sig att 90
procent av järnvägsstationerna skall
bort, och därefter att man skall dämpa
takten i vägbyggandet. Här är nog upplysning
synnerligen nödvändig.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Min fixering vid de 90
procenten var inte så konstig, eftersom
herr Hedlund hade nämnt dem så
många gånger i det första anförandet

Måndagen den 22 mai 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. omfattningen av statens järnvägars person- och post

trafik samt utbyggnadstakten beträffande vägnätet

och det var en för mig okänd siffra.
Nu återkommer han till dem i det andra
anförandet.

Vi har ju självständiga ämbetsverk i
detta land och självständiga tjänstemän,
och det är omöjligt för mig att ta ansvar
för vad en byrådirektör i järnvägsstyrelsen
säger vid någon konferens någonstans
ute i landet. Denna fråga har på
intet sätt varit underställd departementet,
icke prövad på något sätt, och jag
tar på intet sätt ansvar för nämnda uttalande.
.lag tycker att herr Hedlund
och jag skulle med gemensamma krafter
sprida upplysning om att detta inte är
uttryck för någon politik som statsmakterna
har antagit. Gör inte herr Hedlund
och jag en gemensam kraftansträngning
på det området, befarar jag,
att vi i den politiska debatten får möta
denna siffra som ett oumkullrunkeligt
faktum som kommunikationsdepartementet
har liksom bestämt, och det är
det sannerligen inte fråga om. Jag vill
att det skall vara absolut klart efter
dagens debatt.

En annan sak är att en fortsatt strukturrationalisering
måste pågå, något
som herr Hedlund mycket väl känner
till. Järnvägar skiljer sig inte i princip
från mejeriföreningar och sulfitfabriker.
En utveckling framtvingas av ekonomiska
lagar, som man inte kan göra
mycket åt, men man kan göra sitt bästa
för att dämpa verkningr-rna och framför
allt känna ansvaret att ge en saklig
och korrekt upplysning till allmänheten.
Jag är mycket glad att herr Hedlunds
uttalande att det kan i många fall
vara vettigt att sätta in landsvägstrafik
i stället för järnvägstrafik kommer med
i kammarens protokoll. Det är naturligtvis
mycket svårt att säga att en förändring
inte skall medföra att någon
enda människa får vidkännas eu försämring.
I vissa fall har järnvägen gått
genom en liten by med hållplats, medan
vägen går genom grannbyn som ligger
en mil därifrån. Överflyttas trafi -

ken till landsvägen får de som bor vid
hållplatsen en försämring och de som
bor vid landsvägen en klar förbättring.
Det är denna typ av svårigheter vi ständigt
möter, och jag vill därför inte påstå,
att det är helt möjligt att undvika ert
försämring för alla. Yi skall emellertid
ha ambitionen att försöka åstadkomma
så många förbättringar och så få försämringar
som möjligt för de enskilda
människorna.

Jag delar i hög grad den ideologi som
framskymtade i herr Hedlunds uttalande,
nämligen att vi har ett gemensamt
ansvar att särskilt hjälpa de människor
i samhället som har det svårast, men
det gäller sannerligen inte bara kommunikationerna
utan oerhört många
andra problem.

Vad slutligen Gustav Valilberg beträffar
står det i tidningen att han uttalat
att vägbyggandet skulle dämpas. Jag
skaffade lians manuskript varav framgår
att han yttrade, att man får räkna
med en ökad konkurrens om de samhälleliga
resurserna under 1970-talet
med hänsyn till att tillväxttakten kanske
inte blir så hög som i början av 1960-talet.
Han ansåg att det torde vara helt
klart vad detta kommer att betyda för
vägväsendet och yttrade vidare, att det
i varje fall för utformningen av vägpolitiken
torde innebära en ännu mer
konsekvent tillämpning av lönsamhetskraven
vid prioriteringen av olika åtgärder.
Härom är väl både herr Hedlund
och jag ense med generaldirektör Vahlberg.
Att sedan uttalandet på sina håll
i pressen utformats litet mer dramatiskt
kan faktiskt inte generaldirektör Valilberg
rå för.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Eftersom jag inte var
med när generaldirektör Vahlberg gjorde
detta uttalande och inte heller kan
infordra hans uttalande in extenso har
jag måst gå efter tidningsreferaten, men
dessa brukar ju vara auktoriserade.

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

beskattningen för merkostnader på grund

Svar på interpellationer ang. avdrag vid

av dubbel bosättning

Naturligtvis trodde jag att tidningsreferatet
var riktigt eftersom det inte kommit
något slags dementi.

Sedan vill jag för tredje gången framhålla
att jag är fullt på det klara med
att det behövs rationaliseringar litet
varstans i samhället, kommunikationsväsendet
inte undantaget. På den punkten
är vi alltså så överens som vi kan
vara.

Sedan tar jag naturligtvis ad notam
att kommunikationsministern säger, att
han icke ställer sig bakom detta uttalande,
att 90 procent av järnvägsstationerna
och hållplatserna i vårt land
skulle komma att försvinna under loppet
av fem, tio år utan att detta är eu
underordnad befattningshavares egna
reflexioner.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! lag bär egentligen begärt
ordet ytterligare en gång endast för
att i korthet understryka den enighet
som råder mellan herr Hedlund och
mig. Det var just därför att det kan
uppstå missförstånd beträffande generaldirektör
Vahlbergs uttalande — jag
var inte heller närvarande vid hans
föredrag — som jag i kammarens protokoll
läste in i varje fall vad som stöd
i hans manuskript. Kanske kan det undanröja
risken för framtida missförstånd.

Slutligen vill jag bara säga, att det
är mycket glädjande att vi —- såsom
det synes framgå av slutskedet av denna
debatt — lyckats uppnå enighet om att
den ekonomiska utvecklingen tvingar
oss till en på ett sätt ganska hårdhänt
rationalisering av hela vårt transportväsen
för att det skall kunna fylla sin
funktion i vår ekonomi. Men vi är naturligtvis
även överens om att vi skall
besjälas av en önskan att se till att dessa
förändringar inte medför alltför stora
svårigheter för enskilda människor.
Kan man vara överens kring de håll -

punkterna undviker man många missförstånd,
som alldeles i onödan skulle
kunna medföra att man skrämmer människor,
framför allt dem som bor på
landsbygden.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag tror också att den
här debatten kan få eu lugnande effekt.
Det är också alldeles nödvändigt
med någonting sådant efter vad som
stått att läsa i tidningarna och efter
vad vi sett i TV. Bådadera tycks märkligt
nog ha gått kommunikationsdepartementet
förbi.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet PALME:

Herr talman! Vad som förekommit i
TV har faktiskt gått mig förbi. Jag
brukar — som herr Eriksson i Bäckmora
vet — under frågestunderna på
torsdagarna säga, att jag inte bär något
ansvar för TV-programmen. Däremot
har jag sett vad som stått i tidningarna.
Men eftersom denna interpellation framställts
av herr Hedlund så tyckte jag att
detta var det rätta tillfället att klargöra
situationen. Det är ju närmast ett hänsynstagande
till herr Hedlund.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Jag tackar för det hänsynstagandet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 12

Svar på interpellationer ang. avdrag vid
beskattningen för merkostnader på grund
av dubbel bosättning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Jonasson och herr
Wikner har interpellerat mig rörande
avdrag för kostnader vid dubbel bo -

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellationer ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund

av dubbel bosättning

sättning. Herr Jonasson har frågat mig
om jag överväger åtgärder i syfte att
få till stånd en mera enhetlig och generös
tillämpning i fråga om avdrag
vid taxeringen för den ökning av levnadskostnaderna,
som uppkommer vid
dubbel bosättning på grund av arbetet.
Herr Wikner frågar om jag är beredd
att medverka till för hela landet gällande
regler beträffande tillämpningen
av 33 § kommunalskattelagen om avdrag
vid taxering för resor till och från
familjens bostad i de fall skattskyldig
på grund av sitt arbete är bosatt på annan
ort än sin familj.

Den av interpellanterna åberopade
bestämmelsen infördes fr. o. m. 1964
års taxering. Tidigare kunde fördyrade
levnadskostnader vid dubbel bosättning
på grund av arbetet inte beaktas
vid taxeringen. Efter lagändringen torde
det i regel inte möta några större
svårigheter att avgöra i vilka fall avdrag
för dubbel bosättning bör medges. Vad
gäller resorna mellan familjebostaden
och arbetsorten ligger det i sakens natur
att en skälighetsprövning måste ske.
Taxeringsintendenterna i flertalet län
bär utfärdat vissa anvisningar på detta
område. I normalfallen brukar avdrag
medges för en resa per vecka när avståndet
är under 10 mil, för två resor i
månaden vid 10—35 mil och för en
resa i månaden om avståndet är över
35 mil. Avdrag medges efter liberalare
grunder, om den skattskyldige kan åberopa
särskilda omständigheter.

Man har hittills erfarenhet från endast
tre års taxeringar att bygga på.
Praxis torde därför inte ännu ha hunnit
stabilisera sig. Det ligger i riksskattenämndens
allmänna uppgifter att följa
utvecklingen och vid behov ge anvisningar.
Nämnden bar redan gjort vissa
vägledande uttalanden i denna fråga
och kommer givetvis att fortsätta därmed
om det visar sig nödvändigt för att
få en enhetlig tillämpning i enlighet
med lagstiftningens syfte.

Vidare anförde:

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka finansministern
för svaret på min interpellation.

Den fråga vi nu diskuterar är mycket
betydelsefull. Den tekniska utvecklingen
och strukturrationaliseringen
här i landet har i grunden förändrat
förhållandena. Den omflyttning av arbetskraft
som skett från vissa näringsgrenar
till andra är mycket stor. Förr i
tiden arbetade ju de flesta människor i
sin hemort. Nu har industrin storleksrationaliserat,
och därigenom har arbetstillfällena
koncentrerats till städer
och tätorter. Men för en del människor
varierar också arbetsplatsen från den
ena årstiden till den andra. Detta gäller
särskilt anställda inom byggnadsbranschen.
Entreprenadfirmorna har
övertagit en hel del sektorer inom byggnadsbranschen
— det kan gälla industribyggen,
bostadsbyggande eller kraftverksbyggande.
De anställda får ett
jobb på ett halvår här och ett halvår
där, och arbetsplatserna är belägna
över hela landet. Under sådana omständigheter
är det givetvis svårt att ha en
fast bostad. Man bor kvar i sin hemort.
Många har svårt att skaffa sig en familjebostad
på den nya orten. Det kan
t. ex. bero på bostadsbristen. En del
har inte heller ansett det lämpligt att
skaffa bostad på den nya orten, då de
byter arbetsplats så ofta. Vissa andra är
knutna till hemorten på ett eller annat
sätt och önskar inte flytta. Det kan t. ex.
bero på att makarna har olika arbeten.
Det finns också många andra faktorer
som inverkar.

De människor som på detta sätt fått
en dubbel bosättning som kostar stora
pengar bör i skattehänseende få göra
avdrag för de fördyringar de åsamkas
när det gäller uppehälle, hyra, resor
in. in. Detta bör vara en grundprincip,
och det är väl också meningen med den

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellationer ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund

av dubbel bosättning

skattelagstiftning vi har på detta område.
Men här kommer vi in på den
speciella frågan hur dessa bestämmelser
tillämpas. Man måste nog konstatera
att reglerna tillämpas ganska olika i
olika kommuner. På arbetsplatserna går
jobbarna och jämför med varandra, och
Andersson har mycket svårt att förstå
varför inte han beviljats ett avdrag som
Pettersson fått av sin taxeringsnämnd.
Det föreligger rätt stora skillnader i tilllämpningen.
Det är klart att detta förorsakar
stark irritation; jobbarna har
svårt att förstå varför det på denna
punkt skall föreligga skillnader mellan
taxeringsnämndernas tillämpning — det
är ju ändå samma lagar som gäller. Det
är klart att respekten för lagar och
förordningar blir lidande på detta.

Jag medger gärna att detta är en
svår uppgift för taxeringsnämnderna.
Från samhällets sida måste man följa
denna fråga med allra största uppmärksamhet.

De som klagar på sådana här förhållanden
kan ibland få rådet att flytta.
Men det är inte alla gånger så lätt. Man
kan också fråga sig om det ur samhällets
synpunkt är så önskvärt att folk flyttar.
Enligt min uppfattning är det inte det.
Bostadsbristen skulle i så fall bli ännu
större på många håll, och man skulle
tvingas bygga betydligt fler bostäder,
skolor och andra serviceinrättningar i
stället för att använda pengarna t. ex.
till en nyttig industribyggnad för att förbättra
produktionen — det är ju den
som är det avgörande för vårt framåtskridande.
Man kan inte tänka sig någon
höjd levnadsstandard utan en högre
produktion.

Det skulle vara svårt för samhället
att klara av alla de byggen som blir
nödvändiga, därest arbetarna omedelbart
flyttade till de orter där de arbetar.
Från samhällets sida skall man därför
vara tacksam för att många människor
offrar mycket av sitt familjeliv
för att göra en nyttig insats i produk -

tionen på annan ort. Och då är det
också rimligt att de får göra avdrag
för sina merkostnader. Detta är emellertid
en bedömningsfråga, som är svår
att avgöra för dem som inte själva prövat
att ha dubbel bosättning, och oftast
blir avdragen därför för små. Framför
allt är det resebidragen som vållar de
största bekymren.

Finansministern säger i svaret: »Taxeringsintendenterna
i flertalet län har
utfärdat vissa anvisningar på detta område.
I normalfallen brukar avdrag
medges för en resa per vecka när avståndet
är under 10 mil, för två resor i
månaden vid 10—35 mil och för en resa
i månaden om avståndet är över 35
mil.» Jag tycker det är anmärkningsvärt
att man inte har enhetliga anvisningar
härom i alla län. Klarare och mera
generösa regler borde tillämpas. Om
vederbörande arbetstagare reser hem
och bedömer resan som nödvändig, bör
väl ändå avdrag för en resa i veckan
kunna medges. Såvitt jag förstår bör
också behovet av hemresa vara mer avgörande
än avståndet hem för avdragsrätt.

Finansministern säger att man vill
avvakta och få större erfarenhet av
1964 års lagstiftning samt att riksskattenämnden
skall följa utvecklingen och
vid behov utfärda anvisningar, men jag
tycker inte att finansministern har svarat
på en av de frågor jag ställt. Jag frågade
om finansministern vill vidta åtgärder
i syfte att få till stånd en mera
generös tillämpning av avdragsreglerna.
Mot bakgrunden av vad jag här anfört
tror jag att detta skulle vara på sin plats
både ur den enskildes och samhällets
synpunkt. Jag medger dock att detta är
svåra frågor.

Jag ber att här få ta ett exempel och
i samband med det ställa en fråga till
finansministern. Vi tänker oss två personer
som arbetar för en firma här i
staden. Den ene bor och är mantalskriven
i Stockholm. Den andre är man -

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellationer ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund

av dubbel bosättning

talsskriven i Värmland men hyr ett rum
här. Arbetsplatsen ligger några mil
utanför Stockholm. Då får båda traktamenten,
vilka skall täcka omkostnaderna.
Den som bor i Stockholm får
utan vidare göra avdrag för traktamentena
enligt den tillämpade schablonmetoden.
Men om den som är skriven i
Värmland vill göra avdrag för hemresorna
från Stockholm, måste han också
redovisa de totala merkostnaderna
för att få göra avdrag. Det tycker jag inte
är någon likställdhet, och jag vill fråga
finansministern: Borde inte den
man som är skriven i Värmland utöver
avdraget för traktamenten ■— som avser
vistelsen i exempelvis Norrtälje,
om vi nu tänker oss att det är där de
arbetar — också få göra avdrag för
hemresan till Värmland?

Finansministern måste givetvis skaffa
pengar för att klara rikets finanser.
Jag har full förståelse för det. Men
om man ser saken i stort, tror jag att
mera generösa regler skulle främja samhällsekonomin
i dess helhet. Detta är en
rättvisefråga, och den bör följas med
uppmärksamhet.

Herr W1KNER (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
finansministern för svaret.

Jag kommer mest att syssla med resorna.
Först vill jag nämna att det inte
är jag som är upphovet till denna fråga
— det är för mig ingen personlig fråga.
Flera arbetare, som har arbetsplatsen
på annan ort än familjen, har kommit
till mig och beklagat sig och ansett att
det borde tillämpas enhetliga regler för
avdrag av resekostnader.

Enligt anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen
»äger skattskyldig, som
på grund av sitt arbete bosatt sig på annan
ort än den där hans familj är bosatt,
därest det med avseende på makes
förvärvsverksamhet, svårighet att anskaffa
familjebostad eller annan därmed
jämförlig omständighet icke skäligen

kan ifrågasättas, att familjen skall avflytta
till den skattskyldiges bostadsort,
åtnjuta avdrag för den ökning i levnadskostnaden
som föranledes av den skilda
bosättningen.» Det är väl helt naturligt
och tydligt att de resor jag talar om avses
i detta citat.

Nu säger finansministern att det ligger
i sakens natur att en skälighetsprövning
måste göras, och han omtalar att
en del taxeringsintendenter utfärdat anvisningar
på detta område. Det är riktigt
att så sker, och därigenom blir också
tillämpningen mycket olika inom
olika län.

Regeringsrätten har genom vissa utslag
i taxeringsmål fastslagit att dessa
resor än en form av fördyrade levnadskostnader.
Varför kan man då inte tilllämpa
enhetliga regler i hela landet?

Det har meddelats mig att riksskattenämnden
inte har utgivit anvisningar i
denna fråga och ej heller avser att göra
det, då den anses vara av liten omfattning
och innefatta en typisk skälighetsprövning.
Men vad finansministern här
avser är väl den handledning för arbetet
i taxeringsnämnderna som har delats ut.
Jag anser att riksskattenämnden skulle
utarbeta dessa regler och inte taxeringsintendenterna
separat. Men reglerna
kan naturligtvis utarbetas i samråd med
taxeringsintendenterna.

Personligen anser jag att denna fråga
är mycket viktig. Den berör många arbetare,
och då jag själv är norrlänning
kan jag nämna att det framför allt gäller
arbetare i Norrland. Har man extra utlägg,
bör man naturligtvis få avdrag för
dessa resor. Arbetsproblemen är tillräckliga
för dessa människor. Vi har
även andra problem ute i glesbygderna;
före denna fråga har diskuterats ett problem
som gällde trafiken.

Jag har också i min interpellation
påpekat att allteftersom omstruktureringen
i vårt näringsliv accelererar och
arbetskraftens ökande rörlighet medför
att gifta arbetstagare har sin arbetsplats

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellationer ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund

av dubbel bosättning

och därmed, åtminstone under begränsad
tid, också sin bostad på annan ort
än där familjen är bosatt, torde 33 §
kommunalskattelagen komma att få allt
större tillämpning. Detta går således
stick i stäv mot vad riksskattenämnden
säger.

Finansministern anför vidare i svaret:
»Det ligger i riksskattenämndens
allmänna uppgifter att följa utvecklingen
och vid behov ge anvisningar. Nämnden
har redan gjort vissa vägledande
uttalanden i denna fråga och kommer
givetvis att fortsätta därmed om det
visar sig nödvändigt för att få eu enhetlig
tillämpning i enlighet med lagstiftningens
syfte.» Det är, som jag också
sagt tidigare, en helt annan upplysning
än den jag erhållit. Jag hoppas att
det förhåller sig på det viset och att
nödvändiga åtgärder snarast kommer
att vidtagas.

Jag har också inhämtat uppgifter från
Jämtlands län rörande 1966 års taxeringar
och funnit att följande normer
gällde för enkel resa — de avviker något
från de exempel som finansministern
anfört i svaret:

En hemresa i veckan om resan understiger
10 mil. Två hemresor i månaden
om reseavståndet utgör 10—35 mil. Två
hemresor i månaden om reseavståndet
överstiger 35 mil.

I andra län tillämpas andra anvisningar
och i vissa län anses det helt
förkastligt med anvisningar — man
framhåller att det inte skall finnas några
regler utan att en skälighetsprövning
från fall till fall är den lämpligaste lösningen.
Denna skiftande tillämpning av
lagen i olika län måste ge upphov till
irritation hos de arbetstagare som berörs.
Den som varit verksam på en arbetsplats
vet att arbetarna diskuterar
dessa frågor och jämför vad de fått i
avdrag. En del blir naturligtvis missnöjda,
då de anser att de inte erhållit
skäligt avdrag, och som regel skyller
man på taxeringsnämnden.

Jag hoppas att något snarast görs åt
frågan, så att irritationsmomenten kan
elimineras. Finansministerns svar tar
jag som ett halvt löfte om att så kommer
att bli fallet.

Herr talman! Med detta ber jag att
än en gång få tacka för svaret.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Man får väl se detta
problem från två skilda utgångspunkter.

I en del fall finns det praktiska möjligheter
att ge rekommendationer av
generell karaktär. Jag har i svaret anfört
att när det gäller reglerna för resekostnadsavdraget,
så har det meddelats
mig att taxeringsintendenterna i flertalet
län utfärdat ensartade rekommendationer
efter anmaning av riksskattenämnden.
I de fall där man kan klara
sig med generella regler avviker min
uppfattning inte från det två interpellanternas
— där bör man helst ha hela
fältet täckt genom de generella rekommendationerna.
— Jag är för min de!
beredd att höra mig för hos riksskattenämnden
huruvida den inte har möjlighet
att på de områden, där man lämpligen
kan ha generella rekommendationer,
se till att det blir en generell tilllämpning
från det ena länet till det
andra.

Men sedan finns det ju avsnitt av
problemkomplexet, där man svårligen
kan klara sig med generella anvisningar.
Det gäller bl. a. den bestämmelse i
anvisningarna till 33 § kommunalskattelagen,
där det heter att huruvida vederbörande
skall få ett extra avdrag beror
på eu bedömning av om det skäligen
kan anses att familjen kan flytta med
eller ej. Därvidlag är det svårare att
lämna några generella rekommendationer;
man får nöja sig med lagtexten och
författningen, och varje taxeringsnämnd
får pröva huruvida det i det särskilda
fallet kan anses skäligt att familjen flyt -

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellationer ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund

av dubbel bosättning

tar med. Det beror ju på om det finns
bostad på orten eller ej. Inte heller i
det fallet kan någon generalisering göras,
utan det får bli en individuell prövning.
Längre kommer man alltså inte i
detta avseende.

I fråga om dagtraktamentena medges
ju generell avdragsrätt enligt beslut av
riksdagen med samma gränsvärden som
gäller för de statsanställdas dagtraktamenten.
Detta bör väl därför näppeligen
utgöra något problem. — Däremot kan
det vara ett problem om det, med bortseende
från dagtraktamenten och med
bortseende från resor, i det speciella
fallet finns andra fördyringar av levnadskostnaderna
som man bör ta hänsyn
till.

Inte heller därvidlag tror jag att generella
rekommendationer är till fyllest
utan man får överlämna åt taxeringsnämnderna
att avgöra detta. Min personliga
erfarenhet av taxeringsnämnderna
är att de har så mycket erfarenhet
på området att man i stort kan
vara tillfredsställd med deras tolkningar.
Om det skulle visa sig att Andersson
och Pettersson har fått olika avdrag —
jag tror det var herr Jonasson som anförde
detta exempel — finns måhända
en förklaringsgrund därför. Det är
emellertid önskvärt att vi kommer fram
till en likvärdig bedömning, det skall
jag inte förneka.

Herr Jonasson ställde en direkt fråga
till mig: om jag personligen är villig att
liberalisera dessa avdragsregler. Jag
känner alltid en viss tveksamhet inför
dessa anspråk på liberalisering av avdragsreglerna,
detta av det skälet att om
vi skall komma fram till en definitiv
källskatt någon gång, då måste vi pruta
på alla dessa anspråk på inbördes och
relativ rättvisa.

Dessutom är det knappast hela sanningen
om jag säger att det är orättvist
att den som arbetar på annan ort inte
får speciella hänsyn tagna till de merkostnader
han har jämfört med dem
2* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr

som stannar kvar och arbetar i hembygderna.
Även inkomstens storlek har
betydelse i detta sammanhang. Det kan
ju tänkas att den som arbetar på annan
ort blir berättigad till en inkomst som
gör detta förmånligare för honom —
även om en viss restriktivitet gäller beträffande
avdragsrätten — än att stanna
kvar i hembygden och ta ett sämre avlönat
arbete där. Problemet är inte så
renodlat som man kan tro när man ser
det endast från en sida. Allt detta —
menar jag — utgör bland annat skälet
till att det finns vissa begränsningar i
de generella rekommendationerna.

Herr talman! Jag har med detta velat
ge en kommentar till de båda inläggen
från interpellanterna.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr ÅKERLIND (h):

Herr talman! Finansministern säger i
sitt svar till de båda interpellanterna
att »taxeringsintendenterna i flertalet
län har utfärdat vissa anvisningar på
detta område». Jag vill för min del beklaga
att inte detta gjorts i alla län. Det
finns tydligen län där taxeringsnämnderna
inte har något att rätta sig efter.
Jag vill instämma i vad herr Wikner
sade om att det är riksskattenämnden
och inte taxeringsintendenterna som bör
utarbeta anvisningarna.

I finansministerns svar står vidare:
»I normalfallen brukar avdrag medges
för en resa per vecka när avståndet är
under 10 mil, för två resor i månaden
vid 10—35 mil och för en resa i månaden
om avståndet är över 35 mil.» Jag
tycker att dessa normalbestämmelser
tyder på att avdrag ges synnerligen
restriktivt. Det är väl orimligt att begära
att den som arbetar 40 mil hemifrån
skall resa hem bara en gång i månaden.
Skulle finansministern undersöka
hur ofta riksdagsmännen reser

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellationer ang. avdrag vid beskattningen för merkostnader på grund

av dubbel bosättning

hem tror jag att det skulle visa sig vara
betydligt oftare.

Herr Jonasson påtalade — vilket jag
vill instämma i -—• att löntagarna — särskilt
byggnadsarbetarna — ofta finner
sig olika behandlade i skattehänseende.

Jag vill ta ett exempel. I en artikel
i tidningen Byggnadsarbetaren, nr 11
1967, under rubriken »Pendeltrafiken»
har påtalats ett missförhållande som har
anknytning till den i interpellationen
upptagna frågan.

I artikeln sägs att byggnadsarbetare,
som har sin hemort i Dalarna men bor
och arbetar i Stockholm under veckorna,
d. v. s. reser hem på fredagskvällarna
och tillbaka till Stockholm
på söndagskvällarna, inte får begärt
skatteavdrag för resor till och från hemorten.
För att de skall få avdrag krävs
att vederbörande har anmält sig till
Stockholms stads bostadsförmedling. I
denna bostadskö får de inte stå utan att
vara skrivna i Stockholms stad. Det
krävs alltså att dessa arbetare dokumenterar
sin avsikt att flytta till Stockholm
för att få reseavdrag.

En sådan politik orsakar bl. a. onödigt
minskat skatteunderlag i glesbygderna,
onödig inflyttning till storstaden
och onödig ökning av bostadsbristen i
Stockholm. Myndigheterna skall väl inte
på detta sätt konstruera problem både
för samhället och för den enskilde. Jag
hoppas verkligen att finansministern
vidtar nödvändiga åtgärder för att sådana
orimligheter som det anförda exemplet
ger bevis på inte vidare skall
förekomma. Jag anser det vidare självklart
att samma regler bör gälla över
hela landet.

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Jag ber att få framföra
ett tack till finansministern för hans
löfte att genom riksskattenämnden följa
denna fråga. Jag tror att detta är nödvändigt,
om man skall få fram mera
enhetliga bestämmelser.

Jag hade emellertid också tänkt ta
upp ett par andra saker. Frågan om familjerna
vill eller kan flytta med bör
ej utgöra anledning att vägra avdrag,
och på denna punkt tycker jag att man
borde vara något mera generös med
skatteavdragen, eftersom bristen på bostäder
är så stor på vissa orter; man vill
ju inte heller i onödan belasta vår samhällsekonomi.

Jag tror att finansministern missförstod
vad jag sade om traktamenten. De
båda personer som jag nämnde har traktamentsersättning
från en firma och arbetar
utanför Stockholm. För resor från
Stockholm till sitt hem i Värmland ett
par gånger i månaden får den ene vidkännas
en utgift som han borde få avdrag
för. Sådan utgift har ej den andre.
Det var denna fråga som jag gärna ville
höra finansministerns uppfattning om.

Finansministern tog sedan upp frågan
huruvida man skall gå in för definitiv
källskatt och sade att vi i avvaktan
på beslut härom inte bör göra alltför
omfattande lagändringar som försvårar
införande av definitiv källskatt. Jag
skall inte fälla någon dom över förslaget
om definitiv källskatt förrän jag har
sett det, men jag vill absolut inte hetsa
finansministern till att lägga fram förslag
om något som jag tror blir betydligt
sämre än vad vi nu har.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Finansministern sade
att flertalet län har meddelat anvisningar
men att man hör ha hela fältet
täckt. Vidare sade han att han kommer
att höra med riksskattenämnden om generella
regler kan tillämpas över hela
landet. Detta tar jag till intäkt för att
frågan kommer att följas upp, och därmed
anser jag att båda interpellanterna
kan vara nöjda.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

§ 13

Svar på interpellation ang. rationaliseringsverksamheten
inom statsförvaltningen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! Herr Gomér har bett mig
lämna en kort redogörelse för resultatet
av de åtgärder, som vidtagits för rationalisering
av den statliga förvaltningen,
i synnerhet kontorsadministrationen,
samt för planerna på ytterligare åtgärder
i nämnda syfte.

I ett svar på en interpellation i denna
kammare av herr Hedlund lämnade jag
den 13 december förra året en redogörelse
för hur det statliga rationaliseringsarbetet
är organiserat och för några
av de resultat, som uppnåtts. Jag har
sedermera i årets finansplan redovisat
regeringens allmänna syn på rationaliseringen
inom den statliga sektorn och
de frågeställningar, som är förknippade
med detta arbete. Jag utgår från att herr
Gomér har tagit del av dessa redogörelser.
Jag skall därför i dag inskränka mig
till att lämna några exempel på rationalisering
av det slag som herr Gomér
efterlyst.

Fr. o. m. nästa år kommer automatisk
databehandling att tillämpas inom folkbokförings-,
skatte- och uppbördsväsendet.
Detta medför en avsevärd rationalisering
av denna verksamhet och är ett
av de största ADB-projekten hittills i
vårt land.

Inom polisväsendet beräknas 300
tjänster kunna sparas genom pågående
och genomförda rationaliseringsprojekt,
omfattande bl. a. ADBÄillämpning. En
besparing av samma omfattning beräknas
kunna fås inom exekutionsväsendet
genom övergång till ADB.

Statskontorets rationaliseringsundersökningar
vid Stockholms örlogsvarv
och marinkommandona Ost och Väst
under åren 1964—1966 beräknas ha resulterat
i en personalbesparing motsvarande
700 personer.

Inom postbanken har införandet av
ADB beräknats medföra en årlig besparing
av 8 milj. kr. En ytterligare lönebesparing
av 10 milj. kr. om året förutses
genom automatisering av postgirorörelsen
till hösten.

Inom SJ :s centralförvaltning och vattenfallsverket
har rationaliseringsverksamheten
på det tekniska och administrativa
området medfört ett minskat
personalbehov med omkring 1 200 personer
sedan år 1959. Inom tullverket
har personalen genom olika rationaliseringsåtgärder
minskats med 500 personer
under de sista 10 åren.

På förslag av regeringen har årets
riksdag fattat beslut om en omläggning
av den statliga redovisnings- och revisionsverksamheten.
Detta kommer att på
sikt väsentligt minska personalbehovet
för det kamerala arbetet hos myndigheterna.

Som framgår av exemplen har övergången
till ADB spelat en stor roll för
rationaliseringen på det administrativa
området. Den 1 april 1966 fanns 56
ADB-anläggningar inom statsförvaltningen.
Ytterligare 41 anläggningar var
vid denna tidpunkt beställda för leverans
före utgången av år 1968. Av områden,
där utredning f. n. pågår om
övergång till ADB, vill jag nämna fastighetsregistreringen,
bilregistreringen och
den allmänna försäkringen.

I fråga om de ytterligare åtgärder som
planeras av det centrala statliga rationaliseringsorganet,
statskontoret, vill jag
hänvisa till den femårsplan, som statskontoret
lagt till grund för sitt arbete.
Enligt denna kommer verksamheten i
ökad omfattning att inriktas på funktionella
undersökningar som berör flertalet
myndigheter. Rationaliseringsverksamheten
är emellertid i första hand en
angelägenhet för varje enskild myndighet.
Regeringen har därför senast i de
anvisningar som utfärdats inför årets
petitaarbete anmodat myndigheterna att
i sina anslagsframställningar lägga fram
förslag till rationaliseringar och redovisa
de rationaliserings- och besparingsåtgärder
som vidtagits.

Nr 30

44 Nr 30 Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. rationaliseringsverksamheten inom

Vidare anförde

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Jag tackar finansministern
för svaret.

Redan från början vill jag göra klar!
för finansministern att avsikten med
min interpellation inte var att framföra
någon kritik. På samma sätt som riksdagsmännen
frågar statsrådet om alla
tänkbara ting får emellertid också riksdagsmännen,
när de kommer ut i landet,
svara på frågor. Ofta har man sagt till
mig: Ja, nog rationaliserar ni här i
landsorten, men vad gör man i statsförvaltningen?»
Det är den enkla anledningen
till att jag har framställt denna
interpellation. Jag har alltså inte velat
komma åt vare sig regeringen, tjänstemännen
eller förvaltningen.

Jag har emellertid några synpunkter
på rationaliseringsverksamheten, och
jag hoppas att ingen — inte ens finansministern
— tar illa upp om jag redogör
för dem.

Statens verksamhet är inte företagsekonomiskt
lönsam, och det är inte
heller dess egentliga syfte. Den är inte
vinstmaximerande och inte föremål för
någon konkurrens utifrån. Självfallet är
det angeläget att denna verksamhet ändå
fuilgöres till lägsta möjliga kostnad men
så att största möjliga utbyte av gjorda
insatser nås.

Kravet på statsförvaltningens effektivitet
har ökat; det har vi hört både i dag
och alla andra dagar. Dels har den fått
en mycket stor omfattning med många
människor anställda, dels kräver det
ekonomiska läget att befintliga resurser
utnyttjas på bästa sätt.

Rationaliseringssträvandena är av
vikt på alla områden, inte minst på kontorsområdet.
I olika tidningar har det
förekommit en mängd skriverier på temat:
Bland arbetarna, särskilt låglönearbetarna,
kan ni rationalisera, men vad
gör ni med tjänstemännen på kontoren?
Kanske är detta resonemang i något

statsförvaltningen

enda fall befogat, men det är inte min
mening att diskutera det.

Ett par tre dagar efter det att jag
hade framställt min interpellation fick
jag en stor dossier handlingar, som jag
har försökt ta del av. Dessa skrifter visar
bl. a. att år 1950 antalet tjänstemän
var 843 000 och antalet arbetare
1 661 000. År 1970 beräknas tjänstemännen
vara 1 503 000 och arbetarna
1 660 000 — alltså praktiskt taget lika
många. Denna utveckling har naturligtvis
flera orsaker, men den innebär också
att kontorssidan måste ägnas större uppmärksamhet
både inom näringslivet och
inom statsförvaltningen.

Jag är medveten om — finansministern
har understrukit samma sak i sitt
svar — att de statliga rationaliseringsorganen,
främst statskontoret, har uträttat
ett förtjänstfullt arbete. Jag har
tagit del av statskontorets femårsplan
och särskilt fäst mig vid förslaget om
programbudgetering; denna innebär,
som kammarens ledamöter sannolikt
känner till, att varje myndighets uppgifter
uttrycks i ett program, vari anges
de prestationer eller tjänster som
skall utföras liksom kostnaderna för
dessa. Jag vill framhålla angelägenheten
av att statskontorets förslag blir föremål
för beslut och eventuell modifiering där
så kan vara nödvändigt. Det räcker inte
med att statskontoret lägger fram goda
förslag; de måste också accepteras och
genomföras i praktiken.

För övrigt är rationaliserings- och
besparingsfrågorna inte bara en angelägenhet
för vissa organ; de måste ständigt
beaktas, och vi vet att man försöker
göra det. På samma sätt är rationaliseringen
inte bara en uppgift för de
tjänstemän som har som arbete att uppmärksamma
rationaliseringsmöjligheter,
utan —det är vad jag egentligen ville
säga med mitt lilla inlägg — alla måste
engageras i denna verksamhet. Jag är
inte på något sätt ute för att kritisera
tjänstemännen; fastmer vill jag genom
min interpellation framhålla betydelsen

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. begärd utredning rörande finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov

av att ett bättre samarbete kommer till
stånd och att alla uppslag till förbättringar
tillvaratages.

Rationalisering bör ske genom användning
av tidsenliga metoder och maskiner.
Finansministern talade om detta
i sitt interpellationssvar och jag tror att
vad som är möjligt att göra i detta avseende
också kommer att göras. För
att klara detta behövs en utvidgning av
försöksverksamheten, d. v. s. den verksamhet
som består i att inkomma med
förslag. Konkreta förslag till rationalisering
och besparing är värdefulla, då
de fäster personalens uppmärksamhet
på dessa frågor. Jag har erfarenhet av
hur viktigt detta team-arbete är.

Det finns företagsnämnder, men de är
inte överallt vad de borde och skulle
kunna vara. Det är naturligtvis inte möjligt
att få dessa att fungera i alla avseenden.
Jag skulle kunna anföra ett par exempel
på detta men jag avstår, eftersom
tiden är långt framskriden — trots att
vi bara har interpellationsdebatt i dag
— och många interpellationer kvarstår.

I början av 1960-talet kom från personalen
vid en enda institution under ett
år 26 och under ett annat år 62 förslag.
Militärförvaltningen och de statliga verken
är här undantagna. Det skulle kunna
göras en hel del på vad jag vill kalla
vardagsrationaliseringens område. Om
man kunde stimulera denna verksamhet
vore det väl använda pengar. Det gäller
att så mycket som möjligt "få bort
känslan av distans mellan företagsledning
och anställda. Om det kommer ett
bra förslag från en arbetare eller en
underordnad tjänsteman, är det inte säkert
att chefen tar upp det till behandling.
Kanske kommer förslaget i stället
från honom själv om något år. Jag vet
att sådant kan förekomma. Detta kan
finansministern naturligtvis inte reda ut
i ett enda tag och det menar jag inte
heller, men jag ville nämna att sådant
kan förekomma och att det naturligtvis
inte är riktigt. Genom att vara lyhörd

för detta slag av rationaliseringsförslag
skulle många förbättringar kunna genomföras.
Detta gäller även kontorsrationalisering.

Jag läste i en tidning att ett kilo papper
inte kostar mycket till en början,
men när tjänstemännen vid ett kontor
behandlat det, och särskilt om chefen
också är med, blir kilopriset 3 000 kronor!
Jag tror att man inom den statliga
förvaltningen kan spara åtskilligt på
detta område om man ägnar det en intensifierad
uppmärksamhet.

Jag ber än en gång att få tacka för
svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 14

Svar på interpellation ang. begärd utredning
rörande finansieringen av de
expanderande kommunernas investeringsbehov Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr Svensson i Kungälv bär frågat
mig när den av riksdagen på grundval
av bankoiutskottets utlåtande nr 45 år
1966 begärda utredningen av de frågor
som sammanhänger med finansieringen
av de expanderande kommunernas investeringsbehov
kommer att tillsättas.

Jag vill svara att frågan om den begärda
utredningen sedan en tid tillbaka
övervägs inom finansdepartementet. Då
emellertid frågan sammanhänger med
vissa andra problem som riksdagen begärt
utredningar om kan jag för dagen
icke ange eu bestämd tidpunkt då utredningen
kan igångsättas. Det är emellertid
min avsikt att, sedan de olika utredningsbeställningarna
prövats i sitt
inbördes sammanhang, ta ställning till
detta i och för sig mycket omfattande
utredningsuppdrag.

Vidare anförde:

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. begärd utredning rörande finansieringen av de expanderande
kommunernas investeringsbehov

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för finansdepartementet
för svaret, där han talar om
att vi ganska snart kan emotse tillsättandet
av den utredning som begärdes
i november 1966.

Jag skulle till detta svar bara vilja
knyta några enkla reflexioner, som
kanske i och för sig inte är så särskilt
nya, men jag vill framföra dem på
grund av bekymmer som jag har med
mig hemifrån och från göteborgsregionen.
Dessa bekymmer understryker
vad som framhölls i motionen I: 314 av
herr Sture Palm och i en likalydande
motion i denna kammare av herr Lindahl
m. fl. om de ekonomiska bekymmer
som de expanderande kranskommunerna
kring storstäderna har. Skatten
i dessa kommuner är ofta ett par tre
kronor högre än i Göteborg för vår del,
och motsvarande gäller kranskommunerna
kring Stockholm.

Denna fråga var föremål för diskussion
också 1964, såsom framgick av
bankoutskoittets utlåtande, nr 45/1966,
då man talade om skatteförskottet till
kommunerna. Det visade sig vid den
översyn man då gjorde, att ungefär en
fjärdedel av det som kommunerna i
verkligheten skulle ha in inte kom kommunerna
till del förrän längre fram.
Det gällde alltså förskott. Det vore ju
bra, om man kunde få ut pengarna om
inte till hundra procent så i varje fall
med en procentsats bra nära den. Framför
allt för de kommuner som expanderar
fort växer denna summa. Man får
ju nya skattebetalare, vilket medför att
det blir större summor som kommunerna
får ligga ute med.

Jag har erfarit att det finns era bestämmelse
i fråga om statsbidragen till
driftskostnader för det allmänna skolväsendet,
enligt vilken förskott till
allmänt driftbidrag kan utgå, om det är
synnerliga skäl till det. Det vore mycket
bra, om en liknande bestämmelse

kurade införas i fråga om skatteförskottet
till kommunerna.

Jag vill bara göra ytterligare en allmän
reflexion i detta sammanhang. Det
som bankoutskottet var inne på gällde
givetvis krediterna till kommunerna. De
sammanhänger ju med om man kan få
pengar genom skatten eller om man kan
få ett förskott ifrån staten och här gäller
det följ dinvesteringarna. Enligt beräkningar
motsvarar dessa ungefär
20 000 kronor per lägenhet. Det har visat
sig, att det är ganska lätt att öka bostadsbyggandet
i expanderande kommuner.
Vi har i varje fall i våra trakter —
det gäller Kungälv — inte någon större
svårighet att få fram ett bostadsbyggande
i den utsträckning våra resurser
medger, naturligtvis inte så många bostäder
som skulle behövas med hänsyn
till den stora bostadskö vi ju har. Vi
behöver flera bostäder, men vi får i
varje fall bygga bostäder så långt vår
ekonomi medger det.

Nu kan man få fram pengar till bostadsbyggandet.
Det har blivit bättre
under det senaste året i detta avseende
— frågan har ju diskuterats mycket.
Men i fråga om följ dinvesteringarna
uppkommer problem. Då dessa är 20 000
per lägenhet är det inte små summor
som kommunen måste stå för. Framför
allt gäller det skolväsendet, där kommunerna
är särskilt hårt ansträngda,
men det gäller också andra saker.

Jag yet inte om det är realistiskt,
men om jag finge önska mig någonting
mycket förnämligt i fråga om samhällsplanering
skulle det vara, att bostadsbyggande
och följdinvesteringar samordnades
så att det i samband med bostadsbyggandet
också garanterades nödvändiga
följdinvesteringar — antingen
genom krediter, som ju vanligen utgör
huvudparten, eller också genom skatten.

Jag ber att få tacka finansministern
för svaret och hoppas att utredningen
snart kommer till stånd.

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellation ang. anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra inom

statlig verksamhet

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! .lag kan till alla delar
instämma i de av herr Svensson i Kungälv
framförda synpunkterna.

En röst från Storstockholm bör enligt
min mening inte saknas i denna
interpellationsdebatt och det är därför
jag begärt ordet. Interpellanten herr
Svensson bär för övrigt åberopat den
motion som socialdemokratiska riksdagsmän
från de tre storstadsregionerna
framlade vid 1966 års riksdag. Motionen
ledde till att riksdagen begärde
en utredning om de frågor som sammanhänger
med finansieringen av de
expanderande kommunernas investeringsbehov.
Det var höstriksdagen 1966,
som begärde denna utredning. Kommunalmän
med stor erfarenhet har den
uppfattningen att krediterna till bostadsbyggandet
i år flyter mycket bättre
än exempelvis 1965 och 1966. Denna
uppfattning vill jag gärna delge finansministern,
eftersom vi tidigare i så
många olika sammanhang har klagat
och även delgivit finansministern dessa
våra bekymmer. Med bostadsbyggandet
är, varom finansministern dagligen blir
påmind, de kommunala investeringarna
nära förbundna. Jag skall därför med
instämmande be att få åberopa Storstockholms
planeringsnämnd, som den
27 februari i år i en skrivelse till bostadsnämnden
i Stockholms stad och
län framhöll följande:

»Kapitalmarknaden bär under senare
år inte fungerat på ett sådant sätt att
samhällsbyggande! kunnat fullföljas
planenligt. I fråga om de kommunala
investeringarna råder stora eftersläpningar.
De har inte kunnat hålla takt
med bostadsbyggandet. Följden har bhvit
en råd ofullständiga samhällen, som
inte kan fungera tillfredsställande med
avseende på kollektiva anordningar av
skilda slag. En samordning av kreditbehovet
till bostäder och kommunala
investeringar är därför angelägen. Det
ankommer på statsmakterna att göra så -

dana avvägningar mellan skilda investeringsbehov,
att såväl det ackumulerade
lånebehovet för kommunala serviceanordningar
inom redan exploaterade bostadsområden
som behovet av kommunlån
för nyttigheter, som bär samband
med det nu aktuella bostadsbyggnadsprogrammet,
kan tillgodoses.»

Så långt Storstockholms planeringsnämnd
och jag har på denna punkt
ingenting att tillägga. Det vore mot denna
bakgrund bra om dessa förvisso besvärliga
problem för de expanderande
kommunerna så fort som möjligt bleve
Föremål för den av riksdagen begärda
utredningen. Att den blir omfattande
och att den kommer att ta tid talar för
att den bör starta så snart som möjligt.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Herr Lindahl sade att
det i detta sammanhang inte borde saknas
någon röst från Storstockhobn, och
jag tror att det också finns anledning
att från Göteborgs horisont instämma
i vad herr Lindahl sade. Den utredning
som begärts av riksdagen bör
skyndsammast komma till stånd. Jag
observerade också att herr Lindahl i
slutet av sitt anförande inte bara åberopade
Stockholm utan även det samlade
behov som finns i de expanderande
kommunerna.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 15

Svar på interpellation ang. anställningsvillkor
m. m. för partiellt arbetsföra
inom statlig verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Nordgren har frågat
mig om jag har vetskap om att det
kan innebära svårigheter för myndigheterna
i fråga om arbetets gång och

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. anställningsvillkor m. in. för partiellt arbetsföra inom
statlig verksamhet

effektivitet att ställa sig till efterrättelse
cirkuläret den 15 september 1960
angående anställningsvillkor m. in. för
partiellt arbetsföra inom statlig och
statsunderstödd verksamhet.

Herr Nordgren har vidare frågat om
jag är beredd att vidta erforderliga anstalter
för att avhjälpa dessa svårigheter
genom att anvisa ytterligare utvägar
utom dem som redan nu står till buds
enligt cirkuläret och det särskilda anslag
för ändamålet som är upptaget under
tolfte huvudtiteln i riksstaten.

Det cirkulär som det är fråga om
behandlar ingående hur frågor angående
anställningsvillkor m. m. för partiellt
arbetsföra skall handläggas. Cirkulärets
främsta syfte är att sprida kännedom
bland berörda myndigheter och enskilda
arbetstagare om statsmakternas positiva
syn på dessa frågor och om vilka
riktlinjer för verksamheten på detta
viktiga område som bör följas.

Den situation som herr Nordgren beskriver
berör en ganska allmän problemställning,
och han framhåller själv
att den i flera fall gäller personer som
vid anställandet ansetts fullt arbetsföra
men senare av olika skäl måst betraktas
som partiellt arbetsföra. Tillfälliga
sjukdomsfall kan drabba vem som helst.
De kan vålla arbetsgivaren svårigheter,
som ökar i den mån sjukdomsfallen
upprepas och i den mån annan arbetskraft
som kan ta över arbetsuppgifterna
inte finns.

När det gäller att bedöma vad som
kan göras för att få en bättre ordning
till stånd får vi alltså hålla i minnet att
myndigheter kan få svårigheter på
grund av sjukfrånvaro inte bara beträffande
personer som vid anställningen
ansetts som partiellt arbetsföra
utan också i fråga om dem som då
varit fullt friska och kanske i genomsnitt
lika mycket beträffande de senare.
Över huvud taget tror jag att det vore
sakligt omotiverat och psykologiskt
olyckligt att på förhand vidta särskilda

anordningar grundade på en bedömning
att vissa personer kan beräknas komma
att bli frånvarande på grund av sjukdom
mer än andra. Herr Nordgren antyder
heller inte om det är detta eller
något annat han syftar till. För egen
del ser jag den här frågan som en del
av den allmänna bedömningen av vad
som rimligen kan göras för att ge myndigheterna
de resurser som de behöver
för att lösa sina arbetsuppgifter. Jag är
emellertid beredd att fortsätta det arbete
för en aktivering av de partielit
arbetsföra, som kommit till uttryck
bl. a. i de förslag som lagts fram under
tolfte huvudtiteln i 1966 och 1967 års
statsverkspropositioner.

Vidare anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för civildepartementet
för svaret på mina frågor angående
anställningsvillkoren för partiellt
arbetsföra inom den statliga verksamheten.
Civilministern erinrar i svaret
om att det är ett ganska allmänt
men också svårt problem som jag berört
i min interpellation. Det är naturligtvis
riktigt och det är ju därför jag
framställt min interpellation!

Om jag tolkat civilministerns svar
rätt — och det hoppas jag att jag gjort
■— tyder det på förståelse från civilministerns
sida för dessa problem. Jag
hoppas innerligt att det på de vägar
som statsrådet antyder i sitt svar skall
vara möjligt att komma till rätta med
dessa problem. Jag tänker dels på möjligheten
att genom omprövning av vissa
anslagsfrågor skapa de resurser som
behövs för att klara dessa arbetsuppgifter,
dels på civilministerns löfte att
fortsätta det arbete för en aktivering
av de partiellt arbetsföra som kommit
till uttryck bl. a. i de förslag som lagts
fram under tolfte huvudtiteln i 1966
och 1967 års statsverkspropositioner.

Jag är övertygad om att både statliga

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellation ang. anställningsvillkor m. m. för partiellt arbetsföra inom
statlig verksamhet

och kommunala myndigheter liksom det
enskilda näringslivet på alla sätt vill
medverka till att skapa goda och meningsfulla
sysselsättningar för de partiellt
arbetsföra. Av egen erfarenhet vet
jag, att det arbete dessa utför i regel
är minst lika gott och bra som det arbete
som utförs av övriga anställda.

Problemen uppkommer när handikappet
ökar eller när ett handikapp av
någon anledning uppstår och den anställde
under längre eller kortare perioder
nödgas vara borta från tjänsten.
Möjligheterna att erhålla kvalificerade
vikarier på mer eller mindre obestämd
tid är ytterst begränsade. Det måste
man förstå, och det gör civilministern
också att döma av svaret.

Motsvarande problem kan naturligtvis,
som civilministern påpekar, uppstå
även för vid anställningstillfället fullt
arbetsföra personer. Jag framställde
emellertid min interpellation med anledning
av Kungl. Maj ds cirkulär den
15 december 1960 —- ändrat 1964 och
1966 — i vilket anställningsförhållandena
för partiellt arbetsföra regleras
och jag har därför inskränkt mig till
att beröra den saken.

Det är möjligt att det, som civilministern
säger, är »omotiverat och psykologiskt
olyckligt att på förhand vidta
särskilda anordningar grundade på en
bedömning att vissa personer kan beräknas
komma att bli frånvarande på
grund av sjukdom mer än andra». Eftersom
det nämnda cirkuläret redan
ändrats ett par gånger, undrar jag om
det inte vore möjligt att ändra det en
gång till — alla goda ting är ju tre —
och med den ändringen försöka lösa
detta problem för de partiellt arbetsföra
och för dem som av en eller annan
anledning under anställningstiden blir
partiellt arbetsföra.

Man frågar sig: Vad skall vederbörande
myndighet göra när t. ex. följande
fall inträffar? Jag skall bara kortfattat
relatera tre aktuella fall.

En befattningshavare, lidande av diabetes,
har anställts. Vederbörande bedömdes
vid anställningen kunna göra
normala arbetsprestationer. Det gick bra
under det första året; sedan inträffade
upprepade sjukdomsfall under olika
tidsperioder. Under 1966 var vederbörande
frånvarande 125 dagar, alltså
jämte semester praktiskt taget halva
året. Vikarie stod inte att erhålla för
de korta tidsrymder det gällde, utan
arbetet måste fördelas på arbetskamraterna
som utförde det på övertid.

En tjänsteman anställdes -— hos samma
myndighet som i föregående exempel
— som fullt arbetsför. Efter tio år
erhöll vederbörande mentala besvär under
tider av varierande längd och var
år 1966 frånvarande i sex månader. Vikarie
har kunnat erhållas endast under
vissa kortare tidsperioder.

En tjänsteman anställdes som fullt
arbetsför, insjuknade i ledgångsreumatism
och fick bestående besvär. Vederbörande
kan nu inte utföra de ordinarie
arbetsuppgifterna utan endast en
del enklare skrivbordsarbete.

I sådana här fall blir arbetet liggande
eller också tvingas arbetskamraterna att
utföra arbetsuppgifterna på övertid med
ty åtföljande kostnader och risker för
vantrivsel och ohälsa.

Det nuvarande systemet, att medel endast
står till personalvårdsnämndens
förfogande, synes tungrott. Det borde
inte vara alldeles omöjligt att efter därom
gjord hemställan direkt ställa erforderliga
anslag till vederbörande myndighets
förfogande för avlönande utanför
gällande avlöningsram av befattningshavare
som bedömes icke längre
tillfredsställande kunna fullgöra sina
åligganden utan att likväl skäl föreligger
för att vederbörande skall skiljas
från tjänsten genom sjukpension eller,
där så kan ske, genom uppsägning. Vederbörande
tjänsteman bör överföras på
övergångsstat och tjänsten ledigförklaras.
Myndigheten har i så fall kvar

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. anställningsvillkor
statlig verksamhet

möjligheten att i någon mån utnyttja
den övergångsstatplacerades erfarenheter
och arbetsförmåga utan att fördenskull
äventyra arbetets gång eller arbetskamraternas
hälsa genom anspråk
på övertidsarbete. Förfarandet skulle
även medge ett tillbörligt iakttagande
av vederbörande tjänstemans personliga
intressen i högre grad än nuvarande
ordning med endast sjukpensioneringen
skymtande i bakgrunden.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
för den händelse de möjligen kan
medverka till att lösa några av de problem
det här gäller, och jag tror att det
är allas vår önskan, inte minst civilministerns,
att så sker. Det är nödvändigt
att komma till rätta med svårigheterna
på detta område. Om så inte sker måste
man befara att olika statliga myndigheter
liksom näringslivet blir obenägna
att anställa handikappade. En sådan utveckling
skulle vara djupt olycklig såväl
av humanitära skäl som ur arbetsmarknadssynpunkt.

Herr talman! Jag upprepar mitt tack
för svaret till civilministern och inbegriper
däri mitt tack för civilministerns
löfte att ytterligare intressera sig för
här berörda problem.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet GUSTAFSSON:

Herr talman! Det finns ingen anledning
för mig att här ta upp någon diskussion
med herr Nordgren. Vi är säkert
överens i stort. I varje fall är vi
överens om att det är ett betydelsefullt
problem hur man skall kunna sysselsätta
även den arbetskraft det här gäller
i vettiga och för individerna själva angelägna
anställningar.

Men det är ändå ett par saker jag
vill säga något om. Herr Nordgren uppfattade
tydligen mina ord så, att jag
ansåg att vi skulle ompröva vissa anslag.
Det har jag emellertid inte uttalat
mig direkt om. Jag pekade bara helt
allmänt på att det kan vara en anslags -

ni. m. för partiellt arbetsföra inom

fråga, som inte bara avser de partiellt
arbetsföra utan som har en vidare syftning
och kan gälla alla anställda. Anslagsvägen
kan vi nog inte komma fram
till någon helt tillfredsställande lösning
på de partiellt arbetsföras problem. Där
måste vi nog söka oss fram på andra
vägar.

Herr Nordgren sade vidare att man
väl kan ändra på det cirkulär det här
gäller. Ja, visst kan vi göra det. Vi
kanske kan ändra det flera gånger. Men
här är det fråga om någonting som har
vuxit fram så småningom, och vi får så
att säga känna oss för vart vi kan komma.
Om det visar sig angeläget att cirkuläret
får en annan utformning, är jag
givetvis beredd att medverka till det.

Sedan tog herr Nordgren upp tre fall
av respektive diabetes, mentalsjukdom
och ledgångsreumatism som exempel,
men det är ju sjukdomar som kan drabba
vem som helst, inte bara partiellt
arbetsföra. Det är ett allmängiltigt problem.
De nämnda sjukdomarna kan
drabba även den som är fullt frisk vid
anställningen och har varit det under
lång tid. Det är ingenting som gäller
bara för gruppen partiellt arbetsföra.

Herr Nordgren tog i slutet av sitt
anförande upp en fråga som jag ställer
mig ytterligt tveksam till, nämligen huruvida
vi inte skulle kunna föra över
dessa personer på övergångsstat. Den
frågan är alltför stor för att jag. här
skulle kunna lämna ett direkt svar på
den, men jag hyser principiella betänkligheter
och även betänkligheter av
psykologisk art, med hänsyn till att
denna grupp därigenom kan komma i
en särställning och själv kanske betraktar
åtgärden som någon form av diskriminering.
På civildepartementet är vi
dock öppna för alla goda uppslag och
skall därför se närmare även på den
frågan.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. den framtida organisationen av statens skogsförvaltan

de och skogsindustriella verksamhet

civilministern för löftet även i detta
hans senaste yttrande.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 16

Svar på interpellation ang. den framtida
organisationen av statens skogsförvaltande
och skogsindustriella verksamhet

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Svanberg har frågat
mig om Kungl. Maj :t avser att på
basis av bl. a. utredningen Statens skogar
och skogsindustrier förelägga riksdagen
förslag rörande den framtida organisationen
av statens skogsförvaltande
och skogsindustriella verksamhet och
när i så fall en proposition i frågan
väntas.

Som herr Svanberg erinrat om i interpellationen
avgav statens skogsföretagsutredning
sitt betänkande år 1964.
Förslaget har därefter remissbehan dlats
och varit föremål för en preliminär beredning
inom finansdepartementet.

Vad som hittills framkommit visar
att utredningsförslaget inte utan väsentlig
överarbetning kan läggas till grund
för ett ställningstagande i frågan. Remissorganens
uppfattning har gått starkt
isär. Förutsättningarna har också förändrats
i flera avseenden sedan förslaget
avgavs. Jag tänker därvid bl. a. på
domänverkets och ASSI:s ekonomiska
utveckling och den ändrade jordförvärvslagstiftningen.
ASSI:s rörelse har,
som herr Svanberg konstaterat, under
senare år utvecklats positivt. Domänverket
befinner sig i ett skede av kraftig
rationalisering. En sådan är nödvändig
för att möta de i förhållande till
virkespriserna stigande kostnaderna,
som medfört en försvagning av driftsresultatet
under senare år.

I princip delar jag interpellantens

uppfattning om behovet av en nära samordning
mellan statens skogsförvaltande
och skogsindustriella verksamhet.
Denna samordning bör gå längre än
nuvarande långtidsavtal om råvaruförsörjningen.
När slutlig ställning i fråga
om eu organisatorisk samordning av
de berörda företagen kan tas och vilka
former som man därvid bör välja kan
jag inte nu uttala mig om. Frågan kommer
att bearbetas; vidare av en särskild
arbetsgrupp inom berörda departement.

Vidare anförde

Herr SVANBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
interpellation.

Behovet av en bättre samordning mellan
olika statliga företag ter sig för
varje dag mer angeläget. Alldeles speciellt
gäller detta företag som ligger
varandra mycket nära, t. ex. ASSI och
domänverket, LKAB och NJA. Det är
nödvändigt med en samordning om de
skall kunna tävla på lika villkor med
andra företag. Jag föreställer mig att
det på den privata sidan skulle vara
alldeles otänkbart att ha skilda bolag
och skilda förvaltningar för råvaran
och förädlingsindustrin.

Jag kan i detta sammanhang inte underlåta
att med några ord beröra bakgrunden
till dagens situation när det
gäller ASSI:s råvara. Vi vet alla att
ASSI en gång i tiden tillkom för att
ge utkomst och sysselsättning åt arbets^
lösa människor, framför allt i Norrbotten.
Dessa människor hade blivit arbetslösa
och hamnat i en hopplös situation
på grund av att en stor del av
skogsindustrin i Norrbotten hade gått
över styr och lagts ned. Staten i form
av ASSI fick då ta över de nedkörda
industrierna och de arbetslösa människorna.
Men, råvaran, de stora skogsarealer
som hade hört till dessa industrier
tidigare, blev kvar i privat ägo.

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. den framtida

de och skogsindustriella verksamhet

Man bör minnas att ASSI under hela sin
tillvaro haft att köpa varje pinne av
sitt råvarubehov, antingen från domänverket
eller från enskilda skogsägare.
Detta är något som man förr gärna ville
glömma bort när man diskuterade
ASSI:s föment dåliga driftsresultat.

Under senare år har ju ASSI visat
mycket bra driftsresultat, och det är synnerligen
glädjande. Men enligt mitt sätt
att se ger detta inte anledning till någon
ändrad inställning till samordningsfrågorna.
Jag har inte med min interpellation
menat att man borde få en
sammanläggning av ASSI och domänverket
därför att ASSI skulle kunna visa
ett bättre driftsresultat på bekostnad av
domänverkets inkomster; jag tror att
det är eu riktig och rationell åtgärd ur
bägge företagens synpunkt. För samhället
måste ändå ett rationellt utnyttjande
av tillgångarna, en rationell drift, vara
det viktiga, oavsett vem som äger dessa
tillgångar. Man bör här få till stånd
en sammankoppling mellan råvara och
företag.

Jag vill dessutom ifrågasätta om ett
statligt ämbetsverk är den rätta förvaltnings-
och organisationsformen när det
gäller att avverka och sälja skogsråvara.
Detta vill jag ha sagt med all respekt för
domänverket. Ibland framhålls det från
domänverket att vissa skogsområden,
t. ex. i övre Norrland, visar mycket låg
räntabilitet. Det bär sig egentligen inte
att avverka dem, trots att allmänningar
och liknande skogar i samma område
visar ett skapligt resultat. Kan inte det
bero på att själva organisations- och
förvaltningsformen inte är den allra
bästa?

För att det inte skall uppstå något
missförstånd vill jag säga, att jag med
min interpellation inte speciellt har
avsett förhållandena i Norrbotten. Jag
tycker att det är rimligt att ASSI får
möjlighet att konkurrera med andra
skogsindustrier pä jämställd fot överallt
där det finns förutsättningar för

organisationen av statens skogsförvaltan detta.

Jag anser därför att denna interpellation
kan gälla hela landet, även om
ASSI just i Norrbotten har speciella
möjligheter och speciella uppgifter. Den
norrbottniska skogsindustrin kanske
inte kan vidareutvecklas i någon avgörande
omfattning vad gäller det kvantitativa
utfallet, men när det gäller vidareförädling
och produktutveckling finns
synnerligen mycket att göra, och därför
tror jag på stora utvecklingsmöjligheter
också för den norrbottniska skogsindustrin.

När resonemanget kommer in på en
samordning mellan ASSI och domänverket
är det alltid några som börjar
tala om att en sådan skulle innebära att
ASSI tog död på alla småsågarna i Norrlands
inland. Jag tror att det är en mycket
grov missuppfattning. Tvärtom torde
en enhetlig förvaltning för statens
skogar och statens skogsindustrier t. ex.
i Norrbotten ge alla skogsindustrikategorier
bättre förutsättningar genom att
det kunde bli ett ökat samarbete med
det privatägda skogsbruket. Bl. a. skulle
man kanske kunna komma dithän att
stora delar av de nu betydande transporterna
av skogsråvaror ut ur länet
till andra delar av landet kunde elimineras.

I svaret på min interpellation framhåller
statsrådet att remissvaren på
utredningen Statens skogar och skogsindustrier
har varit synnerligen motstridiga
och att utredningen därför icke
kan läggas till grund för en proposition.
Jag noterar detta med beklagande, men
finner att statsrådet i sitt svar kraftigt
understryker behovet av en nära samordning
mellan berörda företag. Han
säger sig dela uppfattningen att en närmare
samordning bör ske och att den
hör gå längre än till nuvarande leveransavtal
mellan ASSI och domänverket. Detta
finner jag synnerligen glädjande och
positivt. Hans meddelande om att en
arbetsgrupp inom kanslihuset sysslar
med att finna lämpliga samordningsfor -

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellation ang. koncession för eldistribution

mer är synnerligen värdefullt och tyder
på ett starkt intresse för frågan
hos statsrådet och regeringen.

Samtidigt som jag än en gång tackar
statsrådet för hans positiva och värdefulla
svar vill jag uttala en förhoppning
om att denna arbetsgrupp som skall
sättas in här verkligen skall ge prov på
både snabbhet och djärvhet i sitt arbete.
Ett snabbt handlande, utan förutfattade
meningar och utan tyngande traditionstänkande,
är av avgörande betydelse för
att den statliga företagsamheten inom
såväl skogsbruket som skogsindustrin
verkligen skall kunna bli effektiv och
därmed ge ytterligare trygghet åt de
anställda och bli till ökat gagn för folkhushållet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 17

Svar på interpellation ang. koncession
för eldistribution

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! Herr Eriksson i Bäckmora
har i en interpellation frågat om
jag är beredd att, i avvaktan på resultatet
av den pågående eldistributionsutredningen,
medverka till att elföreningar
och andra mindre företag, som
bedriver en tillfredsställande eldistribution,
oberoende av sin storlek antingen
erhåller områdeskoncession under
en tid av minst fem år eller en förnyelse
av hittillsvarande linjekoncession
under minst samma tid.

Många mindre eldistributionsföretag
sköts på ett tillfredsställande sätt. På
grund av kostnadsutvecklingen och de
ökade kraven på distributörerna blir
det emellertid allt svårare för dessa
företag att fullgöra sina uppgifter. Det
blir därför ofta nödvändigt att de går
upp i större, rationellare enheter. Såsom
ett led i strävandena att främja

denna strukturomvandling på eldistributionssidan
utnyttjas bland annat koncessionsgivningen.
Möjligheten att samordna
verksamheten till bärkraftiga enheter
skulle säkerligen miniska, om företagen
efter koncessionstidens utgång
skulle kunna påräkna förlängda koncessioner
med fem år. Strukturrationaliseringen
skulle därigenom fördröjas. I
detta sammanhang får jag nämna, att
eldistributionsutredningen enligt sitt utredningsuppdrag
har att beakta bland
annat att bestämmelserna om områdeskoncession
i sin nuvarande utformning
ger kommerskollegium begränsade möjligheter
att verka för önskvärda sammanslagningar
av företag eller distributionsområden.

Jag är emellertid medveten om att det
finns en viss risk för att de korta koncessionstiderna
kan medföra besvärligheter
för distributionsföretagen att planera
sinia investeringar med hänsyn
bland annat till svårigheten att bedöma
möjligheten att få tillbaka nedlagda
kostnader vid en överlåtelse. Jag får i
detta sammanhang erinra om att det
saknas bestämmelser om ersättning vid
övertagande av elektriska distributionsanläggningar.
Det ankommer på parterna
att i förekommande fall förhandla
om villkoren för överlåtelse. För den
händelse att distributionsföretag av någon
anledning motsätter sig överlåtelse
av anläggningarna kan frågan om förlängd
koncession komma att prövas på
nytt. Såvitt jag erfarit bär hittills inte
något distributionsföretag vägrats förlängda
koncessioner för att få erforderligt
rådrum för exempelvis överlåtelse
av distributionsanläggningarna. De korta
koncessionstiderna torde således inte
böra medföra att distributionsföretagen
minskar sina investeringar i anläggningarna
eller eftersätter underhållet.

Som framgår av vad jag nu har sagt
är jag inte beredd att medverka till de
av interpeUanten åsyftade åtgärderna.

Vidare anförde:

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. koncession för

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet Wickman för svaret på min
interpellation.

Jag är inte helt tillfredsställd med
svaret, ty den här frågan rymmer aspekter
som jag anser att statsrådet inte har
tillräckligt beaktat. Jag bär nämligen en
känsla av att statsrådet har sett mera
till storleksrationaliseringen av eldistributionen
— utan att därför vinna någon
bättre service för abonnenterna -—• än
till de ekonomiska verkningarna och de
problem som uppstår för de mindre elföreningarna,
när de vägras förnyad
områdeskoncession och måste överlåta
sina anläggningar till andra företag.

Det finns många exempel på välskötta
eldistributionsföreningar — jag vill understryka
att frågan gäller endast välskötta
eldistributionsföreningar — som
med god ekonomi har gjort betydande
kapitalinvesteringar i sitt elnät för att
tillhandagå abonnenterna med en god
elförsäljning — oftast till lägre taxor.

En vacker dag befinner de sig i det
läget att de inte kan erhålla förlängd
områdeskoncession. Det gäller då att
inom en tidrymd av några månader
eller högst ett år finna en köpare som
är villig att lösa in anläggningen. Den
rimliga utgångspunkten för säljaren är
väl att få betalt åtminstone för anläggningens
tekniska värde. Den som är intresserad
av att köpa -— i regel är det
ett storföretag — bär klart för sig att
säljaren fått endast en kort nådatid och
kan därför betala praktiskt taget vilket
underpris som helst, något som det också
finns flera exempel på.

Visserligen framhåller statsrådet i sitt
svar, att inga föreningar har fått avslag
såvitt angår linjekoncessioner, men det
har då så gott som undantagslöst varit
fråga om förlängningar under synnerligen
kort tid. Åtminstone elföreningarna
har samtidigt fått besked om att
de enligt kommerskollegii mening inte
uppfyller kravet att utgöra en lämplig
enhet. Kommerskollegium säger därför

eldistribution

tydligt ifrån, att föreningar inte kan påräkna
att erhålla områdeskoncession.
Så gott som samtliga föreningar, vilkas
koncessioner gått ut eller upphör att
gälla inom den närmaste tiden, har därför
i realiteten endast fått ett halvt eller
ett helt år på sig.

Det säger sig självt att föreningarna
därigenom har haft ett utomordentligt
dåligt förhandlingsläge, när de tvingas
att underhandla med statliga, kommunala
och enskilda storföretag om övertagande
av deras anläggningar. Oftast
kan endast en köpare komma i fråga.
Förliandlingsläget försvåras ytterligare
genom att det, såsom statsrådet framhåller
i sitt svar, fortfarande saknas
fasta regler för överlåtelse av linjenät
från äldre till ny koncessionsinnehavare.
Det tycks också vara en utomordentligt
svår sak att åstadkomma sådana
regler, eftersom Svenska elverksföreningen
efter sex års utredningar
ännu inte lyckats lösa problemet.

Man frågar sig i detta sammanhang
varför kommerskollegium har frångått
sin tidigare inställning, enligt vilken
den nye koncessionsinnehavaren ålades
att inlösa anläggningar, vilka tillhört
äldre koncessionsinnehavare, efter en
teknisk värdering. Även om det kan diskuteras
huruvida tekniskt värde skall
vara utslagsgivande, lär man nog få
acceptera att det är detta värde som
bör ligga till grund för förhandlingar
om ett övertagande när den ena parten
är i ett tvångsläge. Utsikterna att genom
fortsatta utredningar komma fram till
andra rättvisare regler torde enligt min
mening kunna bedömas som mycket
små. Därför frågar man sig varför kommerskollegium
inte tillämpar de regler
som redan finns i fråga om värderingen
till dess antingen att utredningens resultat
är klart eller några nyare regler
har tillkommit.

Det finns därför skäl att önska den
pågående eldistributionsutredningen all
framgång om den inom den närmaste
tiden skall lyckas lösa en fråga, som i

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellation ang. koncession för eldistribution

många år varit föremål för diskussioner
inom Elverksföreningen, som måste anses
besitta en viss sakkunskap på detta
område.

Under tiden som dessa utredningar
pågår måste det anses föga rationellt
att många hittills otvivelaktigt välskötta
eldistributionsföreningar icke skall kunna
planlägga sin verksamhet annat än
för ett eller annat år i sänder. Var inom
näringslivet kan man träffa på ett
motsvarande förhållande och hur skall
man tro att det finns investeringsvilja
och investeringsmöjligheter att under
så osäkra förhållanden göra förbättringar
i företaget?

Som statsrådet själv framhållit finns
många mindre eldistributionsföretag
som skötts och sköts på ett tillfredsställande
sätt. Ofta är det emellertid just
dessa företag, företrädesvis elföreningar,
som till synes konsekvent vägras
områdeskoncessioner. De ökade kraven
på distributörerna kan dessa företag
tillfredsställa minst lika bra som storföretagen,
många gånger i varje fall,
ibland till och med bättre, vilket det
finns flera exempel på. Inte minst visade
sig detta vid fjolårets och innevarande
års snöskador på linjerna. Det
var ofta de företagen som först blev
klara med sina linjer och snabbast var
beredda att återuppta eldistributionen.

Det kan inte påstås — i varje fall inte
för landsbygdens del — att man har
erhållit rationellare enheter genom att
göra företagen större, där vi har haft
och har välskötta distributionsföretag.
Stora företag betyder minskad lokal service
med långa avstånd till den hjälp
som man måste erhålla bland annat vid
strömavbrott.

De största svårigheterna på grund av
kostnadsutvecklingen torde också särskilt
drabba stora företag. Det säger sig
självt att mindre företag som sköts av
lokala krafter inte har känning av kostnadsutvecklingen
på samma sätt som
stora företag. Det är också anledningen
till bildandet av eldistributionsför -

eningar på landsbygden, vilket särskilt
statens eget företag, vattenfallsverket,
har medverkat till genom att lämna teknisk
och administrativ hjälp vid företagens
utbyggnad. Vattenfallsverket har
för övrigt förklarat att man alltjämt är
beredd att lämna elföreningarna sådan
hjälp.

Det finns inget som helst fog för antagandet
att de mindre företagen skulle
fördröja en samordning av verksamheten,
om en sådan samordning kan påvisas
gagna elkonsumenterna. Men vad
dessa föreningar begär är att samordningen
skall genomföras utan press från
storföretagen med hänvisning till de
kortfristiga koncessionerna. Nuvarande
förhållanden kan inte främja den rationalisering
av landsbygdens distribution
som statsmakterna syftar till. De mindre
företagen behöver rådrum, vilket statsrådet
också understryker i sitt svar, för
att förhandlingarna inte skall förorsaka
praktiska svårigheter eller olägenheter.
Ett sådant rådrum bör inte understiga
fem år för att företagen skall få möjligheter
både att förhandla och att eventuellt
fullfölja vissa investeringar.

Det är beklagligt att statsrådet inte
vill medverka till en lugn och sansad
utveckling på detta område, som har
stor betydelse även för landsbygdens
näringsliv.

Jag skulle, herr talman, till sist ändå
vilja fråga statsrådet Wickman, om
statsrådet närmare ville precisera vad
som i interpellationssvaret menas med
»erforderligt rådrum» när det gäller
förlängd områdeskoncession för att ernå
ett acceptabelt förhandlingsresultat.
Är det här fråga om månader, ett år eller
flera år?

Jag ber att få tacka för svaret.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag råkade uppmärksamma
herr statsrådets svar i dag, och
det är särskilt två meningar i svaret
som har föranlett mig att begära ordet.

Det står i svaret att det ankommer

56 Nr 30 Måndagen den

Svar på interpellation ang. koncession f

på parterna att i förekommande fall
förhandla om villkoren för överlåtelse,
och strax därefter säger statsrådet:
»Såvitt jag erfarit har hittills inte något
distributionsföretag vägrats förlängda
koncessioner för att få erforderligt
rådrum för exempelvis överlåtelse av
distribution sanläggningarna.»

Jag har för några minuter sedan haft
kontakt med mitt hemlän för att kolla
upp vad jag redan trodde mig veta,
nämligen att ansökningar som det här
är fråga om har avslagits. Här står
alltså uppgift mot uppgift. Jag skall naturligtvis
undersöka huruvida jag är
felaktigt underrättad, men jag anhåller
att också statsrådet Wickman ville undersöka
hur det egentligen förhåller
sig.

I vissa av dessa fall har vattenfallsverket
redan inlagt koncessionsansökan
utan att reella förhandlingar i egentlig
mening har upptagits. 1 ett fall har
inget bud alls lämnats av verket. I
sammanhanget bär heller inga resonemang
om priser förts. Under sådana
förhållanden måste man väl säga att
inga förhandlingar har förekommit.

Är det verkligen så, herr statsråd, att
inga distributionsföretag som har ingett
ansökningar för att få rådrum har fått
sina ansökningar avslagna? Det skulle
vara intressant att veta om det verkligen
förhåller sig på det sättet.

I november i fjol uppvaktades statsrådet
Lange i denna fråga och enligt
vad jag tidigare fått höra från detta tillfälle
— och det bär upprepats i dag —•
skulle statsrådet ha uttalat att ingen behövde
känna sig hotad utan alla bör få
radrum för att hinna förhandla om de
lösningar och de villkor som skall gälla.
Faktum är emellertid att Vattenfalls
uppträdande bär uppfattats såsom ett
hot av många av de berörda små företagen.

Man kan då fråga sig hur Vattenfall
uppträder i sådana här sammanhang.

Jag är inte själv engagerad i förhandlingar
av detta slag, men jag har från

22 maj 1967
eldistribution

en källa som jag hyser förtroende för
erhållit uppgifter om att Vattenfall till
enskilda smärre företag, som befinner
sig i förhandlingssituation, ger beskedet
att de inte kommer att få koncession.

Om nu sådana uttalanden har fällts
vill jag gärna ställa frågan till statsrådet,
om Vattenfall är bemyndigat
att göra sådana uttalanden.

Jag vill ta upp också en annan principfråga.
Enligt vad som upplysts mig
är det Vattenfall självt som värderar anläggningar
vilka sedan skall överlåtas
till Vattenfall och om vilka förhandlingar
skall ske. Är det riktigt att den
ena parten skall göra sådana värderingar
när det finns tillgång till opartiska
organ, som kan företa värderingarna?
När liknande uppgörelser i andra fall
skall komma till stånd brukar antingen
köpare och säljare värdera var för
sig eller ett opartiskt organ få göra värderingen.

Enligt uppgift har Vattenfalls värdering
i ett fall uppgått till 1,3 miljon
kronor medan dess bud var på 550 000
kronor. Bland de små eldistributionsföretagen
talar man i detta sammanhang
om »skambud». Jag vill inte själv stå
för denna beskrivning, men jag vill
nämna det i referatform såsom ett
exempel på hur man på det hållet uppfattar
situationen. Enligt min mening
skall dock inte den ena parten i en
förhandling, som i detta fall, betraktas
som en objektiv värderare i sammanhanget.

I Västerbotten pågår nu förhandlingar
om att sammanslå flera mindre företag
till ett större enligt de intentioner
som statsrådet uttrycker svaret. Också
en större tätort inom området skall ingå.
Förhandlingarna störs emellertid
uppenbart av det sätt som Vattenfall
har uppträtt på, enligt vad jag fått refererat.

Av de meningar som jag har citerat
tycker jag mig läsa ut att statsrådet
Wickman anser att parterna bör ges

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellation ang. koncession för eldistribution

tillfälle till förhandlingar. Om så är fallet
är det bra, och jag förutsätter då
att statsrådet på något vis vill medverka
till att dessa förhandlingar kan komma
till stånd. Då fordras emellertid rådrum.
Den sista meningen i statsrådets
svar — att han inte vill medverka till
att vidta några åtgärder ■— stämmer
alltså inte med den uttolkning jag har
gjort av vad statsrådet anfört tidigare i
svaret och inte heller med det uttalande
som statsrådet Lange skall ha gjort inför
de uppvaktande från Västerbottens
län i november i fjol.

Statsrådet Wickmans interpellationssvar
ger mig anledning till några frågor
om vad som egentligen skall gälla i
detta sammanhang. Är det statsrådet
Langes svar att rådrum bör ges? Så har
jag faktiskt uttolkat svaret tidigare, men
statsrådet Wickman drar kanske i sista
meningen ett streck över denna uttydning.
Det skulle vara intressant att
höra statsrådets mening på den punkten.

En annan fråga av intresse är huruvida
vattenfallsverket skall vara det
enda alternativet när det gäller att bilda
större företag. Bör inte, när förhandlingar
mellan smärre företag pågår för
att åstadkomma ett större, även andra
alternativ prövas? Bör det inte ges tid
för förhandlingar? Är det riktigt, att
den ena parten skall utföra värderingar
och den andra parten skall uppfatta
dessa värderingar såsom mer eller
mindre diktat? Det är möjligt — jag
hoppas det är så — att föreningarna hav
uppfattat detta fel.

Det skulle vara intressant att höra
statsrådets mening även på denna punkt
och, som sagt, också huruvida rådrum
över huvud taget kan ges dessa företag.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Man kan ställa frågor
på olika sätt, och ibland ställer man
frågorna på ett sådant sätt att man naturligtvis
vet vilket svar som är att

vänta. Herr Eriksson i Bäckmora vill
att jag skall precisera begreppet »erforderligt
rådrum» och detta i form av en
viss tid i månader eller år. Det är självklart
att en sådan precisering inte kan
göras, ty i begreppet »erforderligt rådrum»
ligger och måste ligga en prövning
av vad som är erforderligt i det
speciella fallet. Man kan inte ge en generell
regel för detta.

Det är mycket svårt både för herr
Eriksson i Bäckmora, för herr Nilsson i
Tvärålund och för mig att exakt avgöra
hur dessa saker ligger till i praxis. Det
är alldeles omöjligt för mig att här diskutera
vissa fall, som herr Nilsson
åberopar, eftersom jag inte känner till
just dem. Står uppgift mot uppgift, så
får vi i dagens debatt nöja oss med det.

Jag vill emellertid gärna försäkra
herr Eriksson i Bäckmora och herr
Nilsson i Tvärålund att jag är beredd
att pröva frågan och inhämta ytterligare
uplysningar från dem det vederbör om
hur praxis tillämpas.

När jag sade i mitt svar att jag inte
var beredd att vidta de åtgärder som
interpellanten hade krävt , stod det inte
alls i motsättning till vad jag för övrigt
anförde i interpellationen. Om någon
vill tolka mitt svar på det sättet, har
han råkat ut för en avsiktlig eller oavsiktlig
feltolkning. Ty vad interpellanten
begärde var ju att man generellt
skulle förlänga koncessionstiderna för
dessa företag. Det tror jag vore en
oklok åtgärd. Jag är helt övertygad om
att den skulle leda till att den nödvändiga
rationalisering som vi står inför
på eldistributionsområdet skulle fördröjas.

Detta betyder inte att de regler som
kommerskollegium följer när det gäller
koncessionstiden skulle vara så oerhört
strikta och svåra att anpassa till förhållandena
i de särskilda fallen som de föregående
talarna kanske gav kammarens
ledamöter intryck av. Det händer
nämligen faktiskt att områdeskoncessioner
också i dag beviljas föreningar.

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. koncession för eldistribution

Jag bär en uppgift från kommerskollegium
att sedan den 1 januari 1966 och
fram till den dag uppgiften lämnades i
slutet av april hade fem föreningar fått

områdeskoncessioner.

Sedan frågade herr Nilsson om man
kan säga att Vattenfall är bemyndigat
att uttala sig i frågan om koncession
kommer -att beviljas eller inte i ett enskilt
fall, men han sade också att han
inte visste om uppgiften att ett sådant
uttalande fällts var riktig. Vi bör avstå
från att föra diskussionen på grundval
av okontrollerbara uppgifter om vad
som kan ha skett i de olika enskilda fallen.
Jag vill trots detta komma med det
självklara påpekandet att Vattenfall inte
är bemyndigat att uttala sig om beslut
som kommerskollegium kommer att fatta.
Vad som kan ha hänt i detta fall gissar
jag är — det är naturligtvis en gissning
— att Vattenfall med kännedom
om praxis kan ha sagt att sannolikheten
för en fortsatt koncession var liten.
Men det är ju i så fall någonting
annat.

Vad sedan gäller värderingen av anläggningarna
är det riktigt att det är
Vattenfall som gör värderingarna, och
det är en praktisk ordning, men det betyder
ju inte att Vattenfalls värdering
är bindande för uppgörelsen, utan det
finns ju möjligheter att få den opartiska
värdering, som herr Nilsson efterlyste,
genom det skiljedomsförfarande
som samtidigt finns inbyggt i systemet.

Sedan vill jag, herr talman, bara allmänt
deklarera, att målet för statsmakternas
och de statliga myndigheternas
agerande i denna fråga är att bevaka
elkonsumenternas intressen, och göra
det på ett sätt som ger konsumenterna
i glesbygden ström till samma taxor
som till konsumenterna i tätorterna.
Just genom att man går in för större
distributionsområden skapar man en
möjlighet att fördela kostnaden mellan
glesbygderna och den i och för sig ur
distributionens synpunkt gynnsammare
belägna tätorten. De ekonomiska vins -

ter som distributionsföretagen kan göra
i tätorterna kommer genom att områdena
blir större också glesbygden till
del.

Om vi samtidigt vet att bara 18 procent
av det totala antalet distributionsföretag
i detta land ligger över den minimistorlek
som enligt en gammal beräkning
bör gälla för distributionsföretag,
nämligen 2 000, och vi dessutom
vet att enligt modernare kalkyler bör
ett distributionsföretag repliera på åtminstone
5 000 abonnenter, så är det
alldeles klart att vi står inför en nödvändig
och fortsatt strukturrationalisering
på detta område liksom på så
många andra områden. Men i handläggandet
av denna fråga sker icke ett gynnande
av den ena företagsformen framför
den andra. Att det kan se ut så beror
bara på att distributionsföreningarna
ofta är små, men är de välskötta och
på sikt bärkraftiga så får de koncession.

Jag tycker därför, herr talman, att
vi skall hålla i minnet att rationaliseringen
är nödvändig — det tror jag att
båda talarna håller med mig om — och
att det inte minst är glesbygdens elkonsumenters
intressen som de statliga
myndigheterna här söker bevaka.

Jag vet att det finns fler som säger
— jag vet inte vilken vikt man skall
tillmäta det, men jag förstår att det
kan ligga någonting i det — att det naturligtvis
också på det lokala planet
finns motsättningar mellan de gamla
distributionsföreningarnas andelsägare
och konsumenterna. I valet mellan att
gynna andelsägarnas intressen och elkonsumenternas
intressen tycker jag det
är riktigt att sätta elkonsumenternas intresse
i främsta rummet.

Herr SKOGLUND (s):

Herr talman! Jag tror att man skall
vara försiktig med att generalisera även
i denna fråga. Jag skall belysa det genom
ett exempel från mitt eget län. Just
nu pågår inom umeåregionen en omläggning
på så sätt, att en del abonnen -

Måndagen den 22 maj 1967 Nr 30

Svar på interpellation ang. koncession för eldistribution

ter skall överföras från vattenfallsverkets
distributionsområde till en ny
distributör. Det har därvid visat sig
att de som tidigare haft vattenfallsverket
såsom distributör av den elektriska
energin nu vänder sig mot att en annan
kraftdistributör i stället skall få leverera
den elektriska energin. Varför gör
man det? Jo, antagligen för att de har
bedömt situationen på det sättet att
vattenfallsverket givit dem en bättre
service än vad de förmodar att det nya
företaget kan ge. Jag vill bara nämna
detta som ett exempel på att man skall
vara försiktig i sina bedömningar och
inte generalisera.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag fick ingen direkt
precisering av statsrådet Wickman om
vad han avsåg med »nödigt rådrum».
Jag tar emellertid fasta på statsrådets
löfte att han å sin sida är beredd att
pröva denna fråga med hänsyn till föreliggande
omständigheter, och jag är säker
på att statsrådet också kommer att
få pröva besvär i denna riktning i frågor
där kommerskollegium redan har
vägrat förnya koncessionen men omständigheterna
tycks tyda på att det är
fråga om välskötta företag.

Statsrådet säger att om det är välskötta
företag skall de få förlängd koncession.
Jag tackar för ett sådant löfte,
men det måste bli koncession på längre
tid och att det gäller områdeskoncession.
Visst kar koncession lämnats i
många fall, men jag kommer tillbaka
till det problem jag tog upp, nämligen
att koncessionstiden därvid sätts alldeles
för kort. Den kan vara ett halvt eller
ett helt år, men på denna tid hinner inte
en förhandling slutföras som beaktar
säljarens ekonomiska önskemål. Det
spekulerande företaget känner till förhållandet
och avvaktar tills tiden gått
ut och sedan sitter den säljande föreningen
i ett lika svårt förbandlingsläge
igen. Det är kanske bara mänskligt
att storföretaget utnyttjar möjligheterna.

Kunde man däremot utsträcka koncessionstiden
till fem år skulle situationen
bli en helt annan. Här är det som
jag tidigare framhållit bara fråga om
välskötta företag och med sådana menar
jag företag som har en god ekonomi
och en tillfredsställande eldistribution
med tillräckligt låga taxor. I många fall
kan det bevisas att dessa företag har
lägre taxor än andra större kraftföretag
och Vattenfall. Statsrådet framhöll
ju också att det från abonnenternas synpunkt
är väsentligt med lägsta möjliga
taxor. Jag delar helt den synpunkten.

Jag kan ge några exempel på eldistributionsföretag
som vägrats koncession
under omständigheter som gör detta
svårförståeligt trots att de uppfyllt alla
dessa krav.

Jag tar Vassända Naglums distributionsförening
med 1 640 elförbrukare.
Föreningen har utmärkt ekonomi och
förstklassig service inom en del av Vänersborgs
stad. Där finns också ett annat
företag som heter Wargöns AB med
1 550 abonnenter som likaledes täcker
en del av Vänersborgs stad. Båda dessa
företag ansökte om förlängd områdeskoncession.
Vassända Naglums distributionsförening
— den större elföreningen
— fick helt avslag, under det att
Wargöns AB fick förlängd koncession
med hela 40 år.

Man måste ju fråga sig: Vad var det
för fel på Vassända Naglums eldistributionsförening,
eftersom den icke fick
förlängd koncession, medan däremot
Wargöns AB fick en förlängning med
40 år? Det är sådana fall som föranlett
att jag blivit litet fundersam.

Vidare tar jag Jukkasjärvi sockens
belysningsförening med 1 600 elförbrukare
inom ett ogynnsamt eldistributionsområde.
Föreningen syntes dödsdömd
för bara några år sedan, men med lokala
krafters hjälp och efter införandet
av den tidsenliga, särskilt av RLF förordade
»propptaxan», vilken inte minst
storföretagen ställde sig skeptiska till,
har elförbrukningen inom föreningen

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. koncession för eldistribution

under fjolåret ökat med inte mindre än
50 procent. Föreningen bär gjort stora
investeringar i sitt ledningsnät —
600 000 kronor under det senaste året
—• och ser nu ljust på framtiden. Att
den nuvarande koncessionen upphör
med utgången av innevarande år borde
inte utgöra något hot mot föreningens
existens, om de myndigheter som har
avgörandet i sin hand såg till elförbrukarnas
bästa.

Jag frågar ännu en gång: Vad är det
för fel på detta företag? Det finns inga
klagomål mot det, men hur kommer
det att bli behandlat när det gäller
koncessionen?

Jag vill också att herr statsrådet skall
uppmärksamma att det här hela tiden
gäller välskötta kooperativa föreningar,
där det privata vinstintresset inte ligger
i botten utan där avsikten är att ge
abonnenterna lägsta möjliga taxa. När
däremot ett storföretag får hand om
verksamheten, blir det kanske inte precis
fråga om samma sak, utan då gäller
det att också åstadkomma privata vinster
som kan delas ut, vilket kanske inte
alla gånger avspeglar sig i taxesättningen.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag kan inte svara på
den fråga, som herr Eriksson i Bäckinora
nu ställde till mig, men jag kan
däremot säga att det svar som jag inte
kan ge i dag kommer jag att få tillfälle
att lämna rätt snart, ty just det ärende
som herr Eriksson i Bäckmora här aktualiserade
är föremål för besvär och
kommer att avgöras av Kungl. Maj :t
inom en nära framtid. Då är jag fullt
beredd att för herr Eriksson i Bäckmora
redovisa de skäl, som kommer att ligga
bakom det beslutet — ett beslut som
jag ännu inte vet hur det kommer att bli.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag vill också liksom
statsrådet Wickman betyga att jag vill
bevaka elkonsumenternas intressen, inte

minst när det gäller elkonsumenterna
i glesbygderna som i detta sammanhang
väl kommer i första skottlinjen.

Jag tyckte att herr statsrådets andra
anförande var i viss mån lugnande. Han
anförde att det inte var något företag
som skulle bli gynnat på det andras bekostnad.
Det måste innebära, vad jag
förstår, att tid skall ges åt företagen i
fråga att förhandla med varandra och
att om möjligt komma överens. Om det
inte visar sig vara möjligt, prövas alltså
enligt interpellationssvaret koncessionsfrågan.
Det betyder —- om jag har förstått
herr statsrådet rätt — att vattenfallsverket
inte behöver vara det enda
alternativet utan att också andra företag
kan tänkas komma i fråga i detta
sammanhang och att enskilda företag
också kan sammanslås för att bilda företag
av den storlek som anses erforderlig.

Vattenfallsstyrelsen hade inte bemyndigande
att göra uttalanden som ankom
på annan myndighet att göra — jag är
fullt medveten om att det inte får gå till
på det sättet och inte kan vara på det
sättet. Jag har emellertid anledning tro
att de källor, från vilka jag har fått
uppgiften, gett mig riktiga uppgifter.
Jag hoppas att parterna nu — vem som
nu eventuellt har förgått sig — skall ta
sig till vara i fortsättningen.

Herr Skoglund nämnde ett exempel på
strukturrationalisering på det område vi
diskuterar. Det tyckte jag var ett bra exempel,
som visade att det behövs strukturrationaliseringar
även på detta område,
att distributionsområdena får bättre
geografisk anpassning än tidigare
o. s. v. Jag tycker att sådana möjligheter
bör ges också i de fall jag har åberopat
—■ de företagen känner sig emellertid
enligt egna uppgifter hotade på grund
av att rådrum inte skall ges.

Jag tycker att statsrådets andra anförande
var förhållandevis moderat och
lugnande, och jag hoppas därför, herr
talman, att det åtföljs av åtgärder som
gör att också parterna kan uppträda
lugnt och sansat och får tid på sig till

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. en enhetlig nordisk kontroll av elmateriel

vettiga uppgörelser som gagnar elkonsumenterna.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Jag vill instämma i vad
herr Nilsson i Tvärålund sade; även jag
uppfattade statsrådets senaste inlägg
som kanske mer positivt än interpellationssvaret.

Jag vill också säga till herr statsrådet,
att jag med intresse avvaktar
prövningen av det koncessionsärende
som statsrådet kom att omnämna. Jag
vill bara än en gång understryka angelägenheten
av att nya områdeskoncessioner
för de välskötta företag, som det
är fråga om, får så lång giltighetstid, att
företagen har möjligheter att förhandla
sig fram till ett acceptabelt resultat i
den mån de blir tvingade att överlåta
verksamheten på något annat företag,
men helst kunna fortsätta sin egen verksamhet.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 18

Svar på interpellation ang. en enhetlig
nordisk kontroll av elmateriel

Ordet lämnades på begäran till

Herr statsrådet WICKMAN, som yttrade: Herr

talman! I en interpellation har
herr Gustafsson i Borås frågat, om
finansministern är beredd att medverka
till en sådan ordning att ett godkännande
som lämnats av en nordisk elmaterielkontrollanstalt
får giltighet i samtliga
nordiska länder. Interpellationen
har i enlighet med fastställd ärendesfördelning
överlämnats till mig.

Kontrollanstalterna i Danmark, Finland,
Norge och Sverige för elektrisk
materiel ingick redan år 1955 ett avtal
om samnordisk provning av de materielgrupper
för vilka enhetliga nordiska
provningsbestämmelser fanns. För allt
fler materielgrupper har därefter tillkommit
sådana bestämmelser. Dessa har

grundats på motsvarande bestämmelser,
som utarbetats av de europeiska materielkontrollanstalternas
organisation.

Efter Nordiska rådets rekommendation
år 1963 om samordning av installationsföreskrifterna
för elektrisk materiel
tillsattes en kommitté. Dennas arbete
har lett till att de europeiska bestämmelserna
för materielprovning har
godtagits som nordiska bestämmelser
med ytterst få avvikelser.

Så gott som all elmateriel, för vilken
obligatorisk provning krävs i Sverige,
kan numera provas samnordiskt. Bland
de materielgrupper som återstår märks
lysrörsarmaturer och vissa elvärmeapparater.
På dessa områden avvaktas pågående
internationellt arbete.

Avtalet om samnordisk provning avser
endast materiel tillverkad inom Norden.
Det nordiska samarbetet på området
har emellertid inte stannat därvid.
Sålunda har man diskuterat en utvidgning
av det nordiska provningsförfarandet
till att omfatta även materiel som
tillverkats utanför Norden. En sådan utökning
har dock inte ansetts lämplig
med hänsyn till att de nordiska länderna
anslutit sig till ett system för förenklad
europeisk provning, vilket skapats av
de europeiska materielkontrollanstalternas
organisation. Detta skulle omfatta
provning endast i tillverkarian det jämte
ett annat av organisationen utsett land.
På grundval av dessa provningar skall
sedan övriga länder kunna utfärda nationella
godkännanden.

Den verksamhet som inleddes 1955
har alltså efter hand utökats, så att den
nu omfattar praktiskt taget alla materielgrupper,
där man inte avvaktar pågående
internationellt arbete. Jag anser
sålunda, att den av herr Gustafsson förordade
ordningen — enligt vilken godkännande
som lämnats av en nordisk elmaterielkontrollanstalt
får giltighet i
samtliga nordiska länder — i praktiken
redan föreligger i de fall där så är möjligt
utan att föregripa den internationella
utvecklingen på området.

Nr 30

Måndagen den 22 maj 1967

Svar på interpellation ang. en enhetlig nordisk kontroll av elmateriel

Vidare anförde:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! När jag ser ut över kammaren
tycker jag nästan att det från en
viss synpunkt kan anses som en förmån
att stå sist på dagens föredragningslista.

Jag behöver i varje fall inte gripas av
publikskräck. I andra fall skulle ödsligheten
kanske verka litet deprimerande,
men i det här huset -— som herr
Adolv Olsson i Gävle brukade säga —
behöver man ju inte känna det så.

Jag ber att först få tacka statsrådet
Wickman för svaret på min interpellation.
I den mån jag inte är helt nöjd
med detta, kan det bero på den kanske
något svåråtkomliga formuleringen av
svaret och därav följande eventuella
missförstånd från min sida. Kanske
statsrådet i så fall vill förklara det i
svaret som jag ställer mig frågande till.

Jag har sökt följa denna fråga alltifrån
den dag då herr Eliasson i
Sundborn 1962 väckte förslag om att
Nordiska rådet skulle rekommendera regeringarna
i de nordiska länderna att
föranstalta om ett förenhetligande av
elmaterielkontrollen i Norden. Nordiska
rådets ekonomiska niomannakommitté
följde denna linje och föreslog att
ett godkännande efter provning av elmateriel
som utförts av ett lands provningsanstalt
skulle kunna få omedelbar
giltighet även i övriga nordiska länder.
Provning i ett land och godkännande
där skulle alltså vara till fyllest
för att erhålla godkännande även i övriga
nordiska länder.

Såvitt jag fattat saken rätt kvarstår
— även om en hel del framsteg har
gjorts — i alla fall den huvudfråga som
jag fört på tal i min interpellation, den
alltså om ett godkännande, givet av en
nordisk elmaterielkontrollanstalt, kan
få omedelbar giltighet i samtliga nordiska
länder.

De två första styckena i svaret handlade
om ett nordiskt förenhetligande av
de bestämmelser som skall tillämpas vid

elmaterielkontroll. Självfallet kan inte
beslut om godkännande ges internationell
giltighet, om inte de kontrollbestämmelser
som skall tillämpas är enhetliga.
Därför är det glädjande, att enhetlighet
i kontrollreglerna kunnat uppnås
i den utsträckning som erfordras.

Herr statsrådet konkluderar i tredje
stycket, att så gott som all materiel numera
kan provas samnordiskt. Däri synes
ligga, om jag fattat saken rätt, endast
att kontrollbestämmelserna är enhetliga.

I fjärde stycket redogörs därefter för
att den s. k. samnordiska provningen
avser endast i Norden tillverkad materiel.
Detta skulle innebära, att för all
materiel utifrån, varje anstalt i Norden
alltjämt provar självständigt.

Frågan blir då: Tillämpas därvidlag
andra kontrollbestämmelser än för nordisk
materiel? Gör varje land en fullt
självständig provning med denna utländska
materiel? Hur förfar man då,
om i ett prov ingår delar tillverkade
både inom och utom Norden?

Det är möjligt, herr talman, att dessa
frågor ligger utanför eller i varje fall
i utkanten av min interpellation. I så
fall kan de kanske lämnas därhän, men
jag har tyckt att de hör hemma inom
området.

Antydningar om ett kommande internationellt
system innebärande att all
materiel skulle prövas endast två gånger,
nämligen i tillverkningslandet jämte
ytterligare ett land, tyder på att man
ännu inte nått fram till ett system ens
för Norden enligt vilket ett lands godkännande
utan vidare godtas i de andra
länderna. Jag har alltså svårt att komma
ifrån, att min huvudfråga om internordisk
giltighet inte är besvarad. Om jag
har fattat svaret rätt, skall alltjämt varje
land utfärda ett godkännande, som det
tar viss tid att erhålla och för vilket
rimligtvis avgifter måste erläggas.

När statsrådet talar om internordisk
giltighet synes han inte avse mer än att
man helt eller delvis godtar den prov -

Måndagen den 22 maj 1967

Nr 30

Svar på interpellation ang. en enhetlig nordisk kontroll av elmateriel

ning som skett vid en nordisk systeminstitution
och lägger denna prövning
till grund för det egna beslutet. Men ett
sådant nationellt beslut i varje fråga erfordras
uppenbarligen alltjämt.

Vad jag frågat om och syftat till med
min interpellation var alltså huruvida
ett godkännande beslut meddelat i annat
nordiskt land kunde göras giltigt
t. ex. i Sverige, utan någon omprövning
—- om också blott av formellt slag —
vid en svensk provningsanstalt. Samma
sak skulle givetvis gälla i alla de nordiska
länderna i växelverkan. Det är på
den frågan som jag har svårt att utläsa
ett tillfredsställande svar ur det som
herr statsrådet sagt.

År 1964 sände SEMKO ut ett cirkulär
till svenska fabrikanter av elektrisk
materiel och angav vissa bestämmelser
som ännu gäller. Gången på ett ärende
är följande. En svensk firma som tillverkar
elmateriel finner på en konstruktionsdetalj
och sänder den till provningsanstalten.
Sedan går den vidare
till SEMICO för godkännande. Därefter
skall firman sända prov jämte SEMKO:s
utlåtande till samtliga nordiska länders
materielprovningsanstalter, inbetala avgifter
till samtliga och invänta svar, om
man vill sälja till dessa länder. Avgifterna
är kanske i detta fall en sekundär
sak, men tiden och väntan är långtifrån
sekundära faktorer.

Jag har velat fråga, om statsrådet anser
denna omständliga apparat nödvändig
eller om han vill medverka till en
sådan ordning, att ett godkännande som
lämnats av en nordisk elmaterielkontrollanstalt
får giltighet i samtliga nordiska
länder.

När jag var uppe på SEMKO i dag
på förmiddagen och frågade, om tågordningen
för godkännande av försäljning
av elmateriel här i Norden är den
som jag skisserat, blev svaret att så är
fallet.

Enligt Nordiska rådets tryck från den
elfte sessionen 1963 säger SEMKO i
sitt yttrande över utlåtandet av Nor -

diska rådets ekonomiska niomannakommittés
förslag vad gäller denna fråga,
att man ser fram mot den av kommittén
framlagda förenklingen, innebärande
att ett godkännande i ett nordiskt land
får omedelbar verkan i hela Norden.
Än så länge sker alltså inte detta?

Den elmateriel det här är fråga om
finns till exempel upptagen i den lilla,
nätta bok som jag här visar. Det gäller
inte bara tio eller hundra utan tusentals
artiklar.

Herr statsrådet WICKMAN:

Herr talman! Jag delar herr Gustafssons
i Borås uppfattning att detta är rätt
komplicerade frågor. Såvitt jag förstår
är herr Gustafssons tolkning alldeles
riktig — att det fortfarande fordras en
formell omgång även hos den svenska
myndigheten för att en artikel skall bli
godkänd. Man kan säga att det borde
vara rationellare om godkännande i ett
nordiskt land automatiskt blev giltigt
i de andra länderna. Jag kan gärna lova
herr Gustafsson att jag skall ägna ytterligare
uppmärksamhet åt denna fråga
och se vad det finns för invändningar
mot en sådan ordning. Jag är, som
herr Gustafsson förstår, fortfarande i
stor utsträckning lekman på detta område,
och därför kan jag inte göra alltför
bestämda uttalanden om vilket resultat
man kan nå.

Det samma gäller det europeiska kontrollsamarbetet,
som ännu inte har kommit
i gång i den utsträckning vi hoppats
på.

När det gäller dessa frågor kämpar vi
mot en byråkratisk slentrian baserad
på ett historiskt förflutet, vilket kan förklara
att reformerna kommer långsamt.
Men jag skall gärna samarbeta med herr
Gustafsson för att vi skall nå så snabba
resultat som möjligt.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag är helt nöjd med
statsrådets svar på män a erinringar
kring denna fråga. Jag skall med stort

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

intresse följa utvecklingen. Vi är överens
om att den nuvarande situationen
är närmast oefterrättlig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 19

Föredrogs, men bordlädes åter jordbruksutskottets
memorial nr 28.

§ 20

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag hemställer, att bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista måtte uppföras dels
jordbruksutskottets memorial nr 28 och
utlåtande nr 23, statsutskottets utlåtande
nr 100 samt tredje lagutskottets utlåtanden
nr 36, 37 och 43 i nu nämnd
ordning främst, dels andra lagutskottets
utlåtande nr 45 närmast efter statsutskottets
utlåtande nr 117, dels bevillningsutskottets
betänkande nr 44 närmast
efter tredje lagutskottets utlåtande
nr 34, dels ock allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 33 närmast efter
tredje lagutskottets utlåtande nr 42.

Denna hemställan bifölls.

§ 21

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 130, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m., och

nr 134, med förslag till lag om åtgärder
mot diskriminering i internationell
sjöfart.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 22

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Härmed får jag anhålla om befrielse
från fullgörande av riksdagsarbetet under
tiden den 22—26 maj för bevistande
av kommittésammanträde inom Europarådets
verksamhet i Luxemburg.

Stockholm den 19 maj 1967

Bo Martinsson

Kammaren biföll denna ansökan.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.57.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 23 maj

Kl. 10.30

§ 1

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 130, med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen,
m. m.; och

till lagutskott propositionen nr 134,
med förslag till lag om åtgärder mot
diskriminering i internationell sjöfart.

§ 2

Föredrogs jordbruksutskottets memorial
nr 28, i anledning av kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande jordbruksutskottets
utlåtande nr 18 i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition angående
de nya lantbruksnämndernas organisation
m. in., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

§ 3

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Herr TALMANNEN yttrade:
Jordbruksutskottets utlåtande nr 23,
statsutskottets utlåtande nr 100 samt
tredje lagutskottets utlåtanden nr 36, 37
och 43 kommer att föredragas och debatteras
i ett sammanhang och yrkanden
beträffande samtliga dessa utlåtanden
framtställes under den gemensamma
överläggningen.

Härefter föredrogs i ett sammanhang
jordbruksutskottets utlåtande nr 23, i
anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående bemyndigande att sälja viss
staten tillhörig fast egendom, m. m.,
järnte i ämnet väckta motioner;

statsutskottets utlåtande nr 100, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition
angående riktlinjer för bostadspolitiken,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner;
samt

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 36, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 2 § förordningen
den 22 april 1960 (nr 77) angående
byggnadisforskningsavgift,

nr 37, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 | 1 mom.
byggnadstadgan den 30 december 1959
(nr 612), och

nr 43, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag angående
ändring i lagen den 10 juli 1947
(nr 523) om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande, m. m.,
jämte i ämnet väckta motioner.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23

I en till riksdagen den 17 mars 1967
avlåten, till jordbruksutskottet hänvisad
proposition, nr 99, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för samma dag, föreslagit
riksdagen att

1) medge,

den 1 juli 1967 tills vidare inom vissa
höjda värdegränser dels beslutade om
försäljning av viss staten och allmänna
arvsfonden tillhörig fast egendom,
dels bemyndigade vissa myndigheter att
sälja sådan egendom,

2) medge, att Kungl. Maj:t fr. o. m.
den 1 januari 1968 tills vidare utan begränsning
till värdet beslutade om försäljning
av staten tillhörig mark till
kommun för samhällsbyggnadsändamål,

3) besluta, att en stats-kommunal
marknämnd skulle inrättas den 1 januari
1968.

I samband härmed hade utskottet behandlat
följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) 1: 819 av herrar Bengtson och Dahlén,
likalydande med II: 1023 av herrar
Ohlin och Hedlund, vari hemställts,
att riksdagen måtte dels i skrivelse till
Kungl. Maj :t anhålla om förslag som
syftade till att ge planverket och byggnadsstyrelsen
uppgiften att gemensamt
— i samråd med kommuner, statliga
och kyrkliga myndigheter — utreda
och kartlägga det statliga och kyrkliga
markbehovet på längre sikt, dels i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om förslag
till förenkling och effektivisering
av formerna vid förhandlingar om försäljning
av kyrklig jord samt till ändringar
i kyrkliga försäljningslagen m.ni.
som eventuellt kunde föranledas därav,
dels med avslag å Kungl. Maj:ts förslag
att statens förhanidlingsnämnd tilldelades
uppgiften att svara för samordningen
i vissa statliga markförsäljningsärenden
besluta att byggnadsstyrelsen
tilldelades denna uppgift, dels med avslag
på Kungl. Maj :ts förslag om inrättande
av en staits-kommun,al miarknämmd
besluta att statens mark gjordes expropierbar
enligt expropriationslagen samt
dels besluta att sådan kyrklig mark,
som staten hade formell äganderätt till
och som därför hittills ej omfattats av
bestämmelserna, gjordes exproprierbar
enligt expropriationslagen;

2) I: 820 av herrar Hiibinette och
Enarsson och II: 1024 av fröken Wet -

att Kungl. Maj:t fr. o. in.
Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

terström, i vilka likalyd an de motioner
hemställts, att riksdagen måtte avslå
det i proposition nr 99 framlagda förslaget
om inrättande av en statskommunal
marknämnd.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1) medge, att Kuragl. Maj :t fr. o. in.
den 1 juli 1967 tills vidare utan riksdagens
samtycke i varje särskilt fall beslutade
om försäljning av staten eller
allmänna arvsfonden tillhörig fast egendom,
om taxeringsvärdet på egendomen
uppginge till högst 500 000 kr., då egendomen
förvaltades av postverket, televerket,
statens järnvägar, statens vägverk,
luftfartsverket, statens vattenfallsverk
eller domänstyrelsen, samt i annat
fall till högst 300 000 kr., eller, om taxeringsvärde
inte vore åsätt, det vid särskild
uppskattning utrönta saluvärdet
uppginge till högst nämnda belopp;

2) medge, att Kungl. Maj :t därvid i
huvudsaklig överensstämmelse med de
i utlåtandet angivna riktlinjerna föreskreve
de former och villkor under vilka
försäljningarna skulle äga rum, med
rätt för Kungl. Maj :t att, om så ansåges
lämpligt, överlämna beslutanderätten
rörande försäljningen åt nyssnämnda
myndigheter, när fråga vore om egendom
vars taxeringsvärde eller, om sådant
värde inte vore åsatt, uppskattningsvärde
inte överstege 300 000 kr.,
åt annan central förvaltningsmyndighet,
när sagda värde inte överstege
150 000 kr., samt åt länsstyrelse, såvitt
anginge allmänna arvsfonden tillhörig
fast egendom, när enahanda värde
inte överstege 100 000 kr.;

3) förklara, att vad sålunda medgetts
rörande försäljning av staten tillhörig
fast egendom skulle gälla beträffande
avstående utan ersättning av statlig
mark som erfordrades till järnväg eller
allmän väg, varvid dock rätten att besluta
om dylikt avstående finge av
Kungl. Maj :t överlämnas till central förvaltningsmyndighet
endast när det gäll -

de obebyggt område av högst ilo hektars
yta eller 25 000 kronors värde;

4) medge, att Kungl. Miaj:t fr. o. m.
den 1 januari 1968 tills vidare utan
riksdagens samtycke i varje särskilt
fall beslutade om försäljning av staten
tillhörig mark till kommun för samhälM>yggnadsändamål; 5)

med bifall till Kungl. Maj ds förslag
samt med avslag å motionerna
I: 819 och II: 1023, såvitt nu var i fråga,
godkänna att statens förhandlingsnämmd
fr. o. m. den 1 januari 1968 tillfördes
uppgiften att svara för samordningen
i de mark! örsäljningsärcnden
som omförmälts i utlåtandet;

6) med bifall till Kungl. Maj ds, förslag
samt med avslag å motionerna
1:819 och 11:1023 samt 1:820 och
II: 1024, förstnämnda motionspar såvitt
nu var i fråga, besluta, att eu statskommunal
marknämnd skulle inrättas
den 1 januari 1968;

7) lämna motionerna 1:819 och
II: 1023 utan åtgärd såvitt däri påyrkats
att viss kyrklig mark skulle göras
exproprierbar enligt expropriationslagen; 8)

medge, att Kungl. Maj d i huvudsaklig
överensstämmelse med de i utlåtandet
angivna riktlinjerna föreskreve
de former och villkor under vilka försäljningarna
enligt p. 4 skulle äga rum,
med rätt för Kungl. Majd att, om så
ansåges lämpligt, överlämna beslutanderätten
åt fortifikationsförvaltningen och
domänstyrelsen samt åt statens förhandJlingsniämnd
— såvitt avsåge försäljning
rörande vilken markförvaltande
myndighet uppdragit åt nämnden
att förhandla — när fråga vore om
mark, vars taxeringsvärde eller, om sådant
värde inte vore åsatt, uppskattmingsvärde
inte överstege 1 milj. kr.;

9) förklara, att vad sålunda medgetts
rörande försäljning av staten tillhörig
fast egendom skulle gälla även beträffande
byte samt upplåtelse under åborätt
eller tomträtt av sådan egendom;

10) uttala att, oavsett de sålunda läm -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

nade medgivandena, i författning eller
eljest i särskild ordning meddelade föreskrifter
angående rätt för Kungl.
Maj :t eller förvaltningsmyndighet att
sälja, byta eller under åborätt eller
tomträtt upplåta staten tillhörig fast
egendom alltjämt skulle gälla;

11) lämna motionerna I: 819 och
II: 1023 utan åtgärd i vad avsåge viss
utredning och kartläggning av det statliga
och kyrkliga markbehovet;

12) lämna motionerna I: 819 och
II: 1023 utan åtgärd, såvitt de ej behandlats
i det föregående.

Reservation hade avgivits av herrar
Carl Eskilsson, Nils Hansson, Isacson,
Skärman, Axel Kristiansson, Antby,
Eliasson i Moholm, Persson i Heden,
Dahlgren och Berndtsson, vilka ansett
att utskottet under 5), 6), 7), 11) och
12) bort hemställa, att riksdagen måtte

5) i anledning av Kungl. Maj:ts förslag
samt med bifall till motionerna
I: 819 och II: 1023, såvitt nu var i fråga,
godkänna att byggnadsstyrelsen
fr. o. m. den 1 januari 1968 tillfördes
uppgiften att svara för samordningen i
de markförsäljningsiärenden som omförmälts
i reservationen;

6) med bifall till motionerna 1:819
och 11:1023 samt 1:820 och 11:1024,
förstnämnda motionspar såvitt nu var i
fråga, avslå Kungl. Maj :ts förslag att en
stats-kommunal marknämnd skulle inrättas
den 1 januari 1968 ävensom, i
anledning av motionerna I: 819 och
II: 1023 i vad desamma avsåge expropriation
av statlig mark, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag i enlighet med vad i reservationen
anförts;

7) i anledning av motionerna I: 819
och II: 1023, såvitt gällde expropriation
av viss kyrklig mark, i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om utredning
och förslag i överensstämmelse med
vad reservanterna förordat:

11) med bifall till motionerna I: 819
och II: 1023, såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

förslag som syftade till att ge planverket
och byggnadsstyrelsen uppgiften att gemensamt
— i samråd med kommuner,
statliga och kyrkliga myndigheter — utreda
och kartlägga det statliga och kyrkliga
markbehovet på längre sikt;

12) i anledning av motionerna I: 819
och II: 1023, såvitt de ej behandlats i
det föregående, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om förslag till förenkling
och effektivisering av formerna vid
förhandlingar om försäljning av kyrklig
jord samt till ändringar i kyrkliga
försäljningslagen m. m. som eventuellt
kunde föranledas därav, i enlighet med
vad i reservationen förordats.

Statsutskottets utlåtande nr ICO

I propositionen nr 1 (bilaga 13, punkterna
D 1—D 4, D 8—D 10, IV: 1, IV: 2
och V: 2) hade Kungl. Maj:t, under åberopande
av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för den
3 januari 1967, föreslagit riksdagen att
i avvaktan på särskild proposition i
ämnet för budgetåret 1967/68 beräkna
följande anslag, nämligen

A. på driftbudgeten

1) till Bostad sstyr elsen: Avlöningar,
ett förslagsanslag av 5 273 000 kr.,

2) till Bostadsistyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 277 000 kr.,''

3) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar,
ett förslagsanslag av 11 398 000
kr.,

4) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader,
ett förslagsanslag av 1 480 000
kr.,

5) till Räntebidrag, ett förslagsanslag
av 390 milj. kr.,

6) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet,
ett förslagsanslag av
105 milj. kr.,

7) till Byggnadsforskning, ett anslag
av 1 800 000 kr.,

B. som investeringsanslag på kapitalbudgeten a)

under statens utlåningsfonder

1) till Lånefonden för bostadsbyggande
1 310 milj. kr.,

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

2) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin 15
milj. kr.,

b) under fonden för låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande
14 milj. kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 100, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över inrikesärenden för dem 17 mars
1967, föreslagit riksdagen att

1) godkänna de allmänna riktlinjer
för mark- och bostadspolitiken som
förordats i statsrådsprotokollet,

2) besluta att lån av statsmedel enligt
i statsrådsprotokollet förordade
grunder skulle utgå till kommuner för
förvärv av mark,

3) godkänna vad i statsrådsprotokollet
förordats i fråga om åtgärder för
att främja rationellt byggande,

4) godkänna de ändringar i grunderna
för statliga bostadslån som förordats
i statsrådsprotokollet,

5) godkänna de ändringar i övrigt
av grunderna för lån och bidrag till
bostadsförsörjningsändamål som förordats
i statsrådsprotokollet,

6) medge att lån som skulle utgå från
lånefonden för bostadsbyggande — utöver
tomträttslån till kommuner — samt
i förekommande fall räntebidrag utan
samband med statligt lån beviljades
inom ramen för följande antal lägenheter
resp. lånebelopp,

a) för nybyggnad: högst 84 000 lägenheter
under vart och ett av åren
1967, 1968 och 1969 samt under år
1967 ett belopp av 1 730 000 000 kr.,

b) för övriga låneändamål: ett belopp
av 125 000 000 kr. under år 1967 och
135 000 000 kr. under år 1968,

7) medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas
med tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst
10 000 lägenheter under ettvart av åren
1968—1972,

8) medge att räntefria förbättringslån,
som skulle utgå från anslaget Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet,
beviljades med högst 100 000 000
kr. under vart och ett av åren 1967
och 1968,

9) medge att beslut om lån, som
skulle utgå från anslaget Räntefria lån
till bostadsbyggande, beviljades intill ett
belopp av 35 800 000 kr. under år 1967,

10) bemyndiga Kungl. Maj:t att, under
de förutsättningar som angetts i
statsrådsprotokollet, besluta om utökning
av de under 6) och 9) upptagna
ramarna för lån- och b i d r agsgi vningen
under år 1967,

11) för budgetåret 1967/68 anvisa

på driftbudgeten under elfte huvudtiteln a)

till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 523 000 kr.,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 327 000 kr.,

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 11 398 000
kr.,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 480 000
kr.,

e) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 345 000 000 kr.,

f) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksambet
ett förslagsanslag av
105 000 000 kr.,

g) till Byggnadsforskning ett anslag
av 1 800 000 kr.,

på kapitalbudgeten under statens utlåningsf
onder

a) till Lånefonden för bostadsbyggande
ett i nveste ringsanslag av
1 310 000 000 kr.,

b) till Lånefonden för maskinanskaffning
inom byggnadsindustrin ett investeringsanslag
av 15 000 000 kr.,

på kapitalbudgeten under fonden för
låneunderstöd

till Räntefria lån till bostadsbyggande
ett investeringsanslag av 14 000 000
kr.

I detta sammanhang hade utskottet

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

behandlat följande vid riksdagens början
väckta motioner, nämligen

från första kammaren

1:56 av herr Svermngsson m. fl.,

1:65 av herr Werner,

I: 139 av herr Svanström in. fl.,

1:280 av herr Dahlén m. fl.,

I: 283 av herrar Högström och Göran
Karlsson,

I: 399 av herr Bengtson m. fl.,

1:401 av herr Torsten Hansson,

I: 404 av fru Landberg och herr Tage
Johansson,

1:407 av herr Wikberg,

I: 508 av herrar Dahlén och Bengtson,

I: 512 av herr Dahlén m. fl.,

I: 515 av herr Hilding m. fl.,

1:519 av fröken Mattson, samt

från andra kammaren
II: 76 av herrar Nilsson i Agnäs och
Larsson i Norderön,

II: 81 av herr Karlsson i Huddinge
in. fl.,

II: 177 av herr Mattsson m. fl.,

II: 359 av fru Holmberg och fru Jäderberg,

II: 366 av herr Ohlin m. fl.,

II: 454 av herrar Gustavsson i Alvesta
och Gustafsson i Stenkyrka,

11:508 av herr Hedlund in. fl.,
11:505 av herrar Börjesson i Glömminge
och Gustavsson i Alvesta,

II: 509 av fru Hörnlund,

II: 645 av herrar Hedlund och Ohlin,
II: 653 av herr Lindkvist in. fl.,

II: 647 av herr Jansson in. fl.,

II: 650 av fru Lewén-Eliasson in. fl.,
II: 656 av fru Nettelbrandt in. fl.,
11:659 av herrar Ohlin och Wedén,
11:660 av fru Svensson m. fl.

Vidare hade utskottet behandlat följande
i anledning av propositionen nr
100 väckta motioner, nämligen

från första kammaren

I: 754 av herr Dahlberg m. fl.,

I: 765 av herrar Strand och Herbert
Larsson,

I: 802 av herr Axel Andersson in. fl.,

Riktlinjer för bostadspolitiken m. m.

I: 803 av herr Bengtson m. fl.,

1:804 av herrar Bengtson och Axel
Andersson,

I: 805 av herr Holmberg m.fl.,

1:806 av herr Werner, samt

från andra kammaren

II: 943 av herr Svenning m.fl.,

II: 952 av herr Henningsson m. fl.,
11:953 av herrar Svenning och
Adamsson,

II: 1000 av herr Bohman m.fl.,

II: 1001 av herr Hedlund m. fl.,
11:1002 av herr Lundberg,

II: 1003 av herr Nilsson i Gävle in. fl.,
II: 1004 av herrar Ohlin och Hedlund,
II: 1005 av herr Ohlin m. fl.

I de likalydande motionerna I: 65 (av
herr Werner) och II: 81 (av herr Karlsson
i Huddinge m. fl.) hade föreslagits
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om förslag angående
inrättande av en statlig bostadsbank
eller annan form för statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet, varvid
frågan såvitt rörde en statlig bostadsbank
remitterats till bankoutskottet.

I de likalydande motionerna 1:283
(av herrar Högström och Göran Karlsson)
och II: 359 (av fru Holmberg och
fru Jäderberg) hade föreslagits att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställde
att bostadsstyrelsen finge i uppdrag
att i tillämpningsföreskrifterna för
kommunala bostadsbyggnadsprogram
införa anvisningar rörande en kontinuerlig
planering av bostäder för handikappade.

I de likalydande motionerna 1:280
(av herr Dahlén m. fl.) och II: 366 (av
herr Ohlin m. fl.) hade hemställts att
riksdagen måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj :t understryka
angelägenheten av

a) att ansträngningarna ökades väsentligt
att uppnå en jämn och successiv
ökning av bostadsbyggandet samt
en jämnare och säsongmässigt bättre
planerad igångsättning,

Nr SO

Tisdagen den 23

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

b) att bostadsproduktionen i takt
med tillgängliga mark- och planresurser
och med större målmedvetenhet inriktades
på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle bli besvärande
samt att ansträngningar gjordes
för att minska efterfrågetrycket i
storstadsområdena genom en aktiv lokaliseringspolitik,
som gåve sysselsättning
utanför dessa områden,

c) att erforderliga åtgärder vidtoges
för att öka småhusbyggandets andel av
bostadsproduktionen till 50 %, vilket
den väntade utvecklingen av efterfrågan
motiverade,

d) att villkoren för statens utlåning
utformades med sikte på att underlätta
byggandet av särskilda servicehus i
bättre takt med det nuvarande behovet,

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa
att Kungl. Maj :t efter samråd med
byggnadsarbetsmarknadens parter och
med näringsfrihetsrådet tillsatte ett organ,
bestående av företrädare för dessa
instanser jämte opartiska experter, med
uPPgift att följa hur rationaliseringsframstegen
inom byggnadsindustrin sloge
igenom samt beräkna vilka möjligheter
till ett utöver tidigare målsättning
ökat bostadsbyggande som ett industriellt
byggandes produktivitetshöjande
effekt skulle kunna medföra.

I motionen 11:454 (av herrar Gustavsson
i Alvesta och Gustafsson i Stenkyrka)
hade hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t måtte dels
uttala att lantbruksnämndernas prövning
i samband med bostads- eller förbättringslån
till jordbruksfastighet måtte
utgå, dels anhålla om utfärdande
av nya anvisningar beträffande bostadslåneärenden
i fråga om jordbruksfastighet
i enlighet med motionens syfte.

I de likalydande motionerna 1:399
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:508
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte

a) anhålla om ett program för reali -

maj 1967 fm.

serandet av riksdagens år 1965 fastslagna
målsättning om byggande av en miljon
lägenheter under den kommande
tioårsperioden,

b) påtala vikten av en lämplig säsongmässig
fördelning av bostadsbyggandets
igångsättning och av att kredittillförseln
anpassades därefter,

c) uttala sig för en sådan regional
fördelning att orter där näringslivet
och lokaliseringsåtgärder förutsatte bostadsbyggande
tillförsäkrades en tillfredsställande
lägenhetsproduktion i
enlighet med vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna 1:407
(av herr Wikberg) och II: 505 (av herrar
Börjesson i Glömminge och Gustavsson
i Alvesta) hade hemställts att
riksdagen måtte medge att — utöver de
låneramar för det totala bostadsbyggandet
som riksdagen kunde komma
att medge — bostadslån finge beviljas
lör högst 1 000 lägenheter i pensionärshem,
företrädesvis i landsbygdskommuner.

I de likalydande motionerna 1:508
(av herrar Dahlén och Bengtson) och
11:645 (av herrar Hedlund och Ohlin)
hade — såvitt nu var i fråga — hemställts
att riksdagen måtte besluta att
räntan på nu amorteringspliktiga tillläggslån
skulle fastställas till 6 % mot
nuvarande 4 % i syfte att åstadkomma
bättre paritetsförhållande beträffande
hyrorna i under 1950-talet färdigställda
hus samt att denna subventionsminskning
skulle träda i kraft fr. o. m. den
1 juli 1967.

I de likalydande motionerna I: 512
(av herr Dahlén in. fl.) och 11:659 (av
herrar Ohlin och Wedén) hade hemställts
att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhölle om en uppmjukning
av villkoren för ombyggnadslån
så att dylika kunde beviljas så snart
genom förbättring av äldre fastigheter
goda lägenheter kunde åstadkommas
till kostnader som så mycket underskrede
de för rivning och nybyggnad nöd -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

vändiga insatserna att en faktisk resursbesparing
uppstode.

I de likalydande motionerna 1:754
(av herr Dahlberg m. fl.) och 11:943
(av herr Svenning m. fl.) hade yrkats
att riksdagen måtte besluta, att basannuiteten
fastställdes till 4,6 procent.

I de likalydande motionerna 1:765
(av herrar Strand och Herbert Larsson)
och 11:952 (av herr Henningsson
m. fl.) hade hemställts att riksdagen vid
behandling av propositionen nr 100
måtte beakta vad i motionerna anförts.

I motionen II: 953 (av herrar Svenning
och Adamsson) hade hemställts
att riksdagen måtte besluta, att de kommunala
bostadsförmedlingarna finge
förmedlingsrätt till lägenheter i statligt
belånade fastigheter i de fall där bytesrätten
icke kunde komma att tillämpas.

I de likalydande motionerna 1:802
(av herr Axel Andersson m. fl.) och
11:1005 (av herr Ohlin in. fl.) hade
hemställts att riksdagen måtte

1) godkänna riktpunkter för ett ordinarie
bostadsbyggnadsprogram utgående
från det av motionärerna år 1964
framlagda förslaget, modifierat på
grund av att regeringens planeringsmisslyckande
försämrat förutsättningarna
och innebärande igångsättning av

för 1967 93 500 lägenheter

» 1968 98 000 »

» 1969 103 000 »

» 1970 108 000 »

» 1971 112 000 »

i jämförelse med av regeringen för åren
1967, 1968 och 1969 förordade 90 000
lägenheter, samt dessutom förorda upprättandet
av en konjunkturreserv om
10 000 lägenheter för vart och ett av
åren 1967 t. o. m. 1971;

2) beträffande bostadsbyggandets
struktur och geografiska fördelning i
skrivelse till Kungl. Maj :t uttala

a) att erforderliga åtgärder borde
vidtas för att successivt öka småhusbyggandets
andel av bostadsproduktio -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

nen, vilket den väntade utvecklingen
av efterfrågan motiverade, med en riktpunkt
tills vidare av 50 %, och vidare
att den ökning av den totala produktionen,
som ovan framlagda program
innebure, alltså i första hand borde
komma småhusbyggandet till godo,

b) att en ökning av tvårumslägenheternas
andel i nyproduktion av flerfamiljshus
likaledes ur efterfrågesynpunkt
syntes önskvärd, varvid andelen för lägenheter
om ett rum och kök eller mindre
i motsvarande grad kunde minskas.

c) att bostadsproduktionen i takt med
tillgängliga mark- och planeringsresurser
och med större målmedvetenhet borde
inriktas på områden där bostadsbristen
vore störst eller eljest skulle bli besvärande
samt att ansträngningar borde
göras för att minska efterfrågetrycket
i storstadsområdena genom en aktiv
lokaliseringspolitik, som gåve sysselsättning
utanför dessa områden;

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
att bostadsstyrelsen finge generellt
bemyndigande att fördjupa det
statliga bostadslånet;

4) beträffande den statliga bostadlslångivningen
besluta

a) att den undre gränsen för de statliga
bostadslånen höjdes från 70 till
75 %,

b) att den övre lånegränsen i fråga
om lån till kommun eller allmännyttigt
bostadsföretag fastställdes till 100 % av
låneunderlaget under förutsättning att
kommun ställde borgen för bostadslånen
mellan 95 och 100 %,

c) att den övre lånegränsen för småhus
som beboddes av låntagaren fastställdes
till 95 % av låneunderlaget under
förutsättning att kommun ställde
borgen för bostadslånet mellan 90 och
95 %,

d) att den övre lånegränsen för enskilt
ägda flerfamiljshus fastställdes till
90 % av låneunderlaget under förutsättning
att kommun ställde borgen för
bostadslånet mellan 85 och 90 %,

e) att låneunderlag, pantvärde och

Nr 30

Tisdagen den
Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

godkänd produktionskostnad skulle utgöra
ett och samma belopp, beräknat i
överensstämmelse med av bostadspolitiska
kommittén förordade grunder,

f) att kostnader för serviceanläggningar
inräknades i låneunderlaget;

5) besluta att de nya bestämmelsierma
för statliga bostadslån skulle tillämpas
jämväl för sådana lån som preliminärt
beslutades före den 1 januari 1968 men
där slutligt beslut fattades efter detta
datum; samt

6) beträffande bostadsform edlingsverksamheten
i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad som anförts i
motionerna.

I de likalydande motionerna 1:803
(av herr Bengtson m. fl.) och 11:1001
(av herr Hedlund m. fl.) hade hemställts 1)

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte tillkännage vad i motionerna
anförts angående en aktiv lokaliseringspolitiks
betydelse för balansen på
bostadsmarknaden,

2) att riksdagen måtte medge att lån
skulle utgå från lånefonden för bostadsbyggande
i enlighet med Kungl. Maj :ts
förslag och därvid uttala att en sådan
ökning av byggandet utöver minimiramen
om 90 000 lägenheter borde eftersträvas
att antalet igångsättningar icke
underskrede det under år 1966 uppnådda,

3) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte hemställa om åtgärder för
att få till stånd ett bättre underlag för
den regionala fördelningen och om åtgärder
som medgåve att större hänsyn
toges till befolkningstalen och till det
förhållandet att standardhöjning och
förnyelse av bostadsbeståndet vore nödvändiga
även på orter som icke statistiskt
räknades som expansiva.

4) att riksdagen måtte besluta att
samarbetsnämnds beslut angående fördelning
av bostadslånemedel mellan i
kommunblocket ingående kommuner
icke finge ändras av länsmyndighet, då
samarbetsnämnden vore beredd att på -

23 maj 1967 fm.

taga sig fördelningsuppgiften och då
kommunerna vore överens därom,

o) att riksdagen måtte besluta att
kommunerna skulle erhålla särskilda
kvoter för pensionärsbostäder och studentbostäder
utanför den övriga lägenhetstilldelningen,
avpassade efter antalet
åldringar respektive studenter i vederbörande
kommun,

6) att riksdagen måtte uttala sig för
en utvidgning av den särskilda kvoten
för senare fördelning i enlighet med
vad i motionerna anförts,

7) att riksdagen måtte uttala sig för
en sådan inriktning av samhällets bostadspolitik
att man stimulerade uppkomsten
av en bebyggelse som fyllde de
miljökrav och de krav på bostädernas
utformning som redovisades i motionerna,

8) att riksdagen; måtte godkänna vad
som i motionerna anförts angående
servicefunktionerna i nya bostadsområden,

9) att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte anhålla om utarbetande av
bestämmelser för att undvika bullerproblem
i bostadsområdena,

10) att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte anhålla om utarbetande
av ett program för en ökning av
småhusbyggandet så att konsumenternas
önskemål kunde tillgodoses,

11) att riksdagen i skrivelse till

Kungl. Maj :t måtte framhålla angelägenheten
av att utvecklingen av konkurrenssituationen
inom byggnadsproduktionen
noga uppmärksammades och
att erforderliga åtgärder vidtoges,

12) att riksdagen, med godkännande
i princip av propositionens förslag om
en kostnadsgräns motsvarande kostnaden
för ett småhus om 125 in2 som villkor
för statliga lån, måtte besluta att
gränsen måtte kunna överskridas då
speciella skäl såsom stort barnantal eller
liknande förhållanden motiverade
en större bostad i enlighet med vad i
motionerna anförts,

13) att riksdagen måtte medge att

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

övre lånegränsen för statligt lån för
småhus som beboddes av låntagaren
höjdes till 95 % och till 90 % för enskilt
ägda flerfamiljshus samt godkänna vad
som i motionerna anförts angående
kommunal borgen,

14) att riksdagen — om den icke
skulle bifalla yrkandet angående höjda
lånegränser ■— måtte medge att kommunerna
erhölle generell rätt att teckna
halva egeninsatsen för egnahemsbyggare
och bostadsrättshavare,

15) att riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte anhålla om att vid
reformeringen av det familjepolitiska
stödet särskild hänsyn toges till de ekonomiskt
svaga grupper som kunde komma
att erhålla en med hänsyn till sin
ekonomiska situation betungande bostadskostnad
samt att pensionärernas
och de handikappades bostadsekonomiska
situation speciellt uppmärksammades,

16) att riksdagen måtte besluta att
förbättringslån måtte kunna utgå till
de låginkomsttagargrupper som fram
till den 1 juli 1966 vore berättigade till
sådana lån, samt

17) att riksdagen i övrigt måtte beakta
vad i motionerna anförts.

I de likalydande motionerna I: 804
(av herrar Bengtson och Axel Andersson)
och II: 1004 (av herrar Ohlin och
Hedlund) hade hemställts att riksdagen
måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t understryka
betydelsen av att dels tillgodose
rättssäkerhetens krav vid utformningen
av markpolitiken t. ex. beträffande
den kommunala förköpsrätten och expropriationslagstiftningen,
dels kommunerna
i ökad utsträckning utnyttjade
sin ställning som markägare och marköverlåtare
för att åstadkomma en förbättrad
konkurrens om byggande och
förvaltning,

2) avslå Kungl. Maj :ts förslag att medelsanvisningen
till markförvärvslån
skulle göras beroende av inkomsterna

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

från beskattningen av vinster vid fastighetsförsäljningar,

3) i skrivelse till Kungl. Maj :t, vari
särskilt borde betonas vikten av att
kommunerna verkade för en serviceinriktad
miljöplanering, hemställa om förslag
till innevarande års höstriksdag
med närmare riktlinjer för en statlig
marklånefond, att inrättas fr. o. in. den
1 januari 1968.

I de likaly dande motionerna I: 805
(av herr Holmberg m. fl.) och 11:1000
(av herr Bohman m. fl.) hade hemställts
att riksdagen måtte

1) avslå förslaget om inrättande av en
lånefond för kommunala markförvärvet,

2) besluta, att kvottilldelning av lägenhet
till län respektive kommuner
skulle upphöra,

3) beslut a

a) att den statliga bostadslångivningen
fr. o. in. den 1 juli 1967 skulle ersättas
av ett kollektivt kreditgarantisystem
baserat på fastighets avkastningsvärde
och avseende lån mellan 70 och 90 %
av detta värde,

b) att i anledning härav preliminära
beslut om lån från lånefonden för
bostadsbyggande ej skulle meddelas efter
den 30 juni 1967,

c) att för erhållande av kreditgaranti
skulle till staten erläggas en engångsavgift
på 0,5 % av garantibeloppet,

d) att för tid fr. o. m. den 1 januari
1967 räntebidrag ej längre skulle medgivas
beträffande hus färdigställda före
ingången av 1960,

e) att för tid fr. o. m. den 1 januari
1967 räntebidrag å underliggande lån
skulle grundas å en basränta av 6 %
vad avsåge hus färdigställda 1960—
1961, 5 °/o vad avsåge hus färdigställda
1962 och 4,5 % vad avsåge senare färdigställda
hus,

f) att statliga tertiärlån, egnahemslån
och förbättringslån, avseende hus
som påbörjats fr. o. in. den 1 januari
1958, skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1967 upp till 90 % av låneunderla -

3*—-Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 i''m.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

get förräntas efter en räntesats av 6 %
och till den del lånen överstege 90 %
efter en räntesats av 7 %,

g) att räntan på reaktiverade tilläggslån
skulle för tid fr. o. m. den 1 januari
1967 utgöra 6 %,

h) att de såsom allmännyttiga betecknade
bostadsföretagen skulle åläggas
redovisningsskyldighet icke blott för sina
fonder, dessas storlek och successiva
uppbyggnad utan även för de principer
efter vilka hyressättningen skedde
och för produktionskostnadernas
utveckling, och

i) att för överlåtelse av statens mark
till kommun för bostadsändamål m. m.
skulle gälla den regeln, att mark alltid
överlätes om förhållandena vore sådana
att marken, därest den icke varit
statsägd, kunnat exproprieras ävensom
att fråga angående markens värde underställdes
expropriationsdomstols
prövning;

4) — om förslaget under 3) a) ovan
ej vunne riksdagens bifall — besluta

a) att bostadslån, till vilka tillstånd
lämnats tidigast den 1 juli 1967, skulle
beviljas upp till 90 % av belåningsvärdet
oavsett förvaltningsformen och,
vad småhus beträffade, oavsett storleken,

b) att vid utgivande av statligt bostadslån
en förvaltningsavgift av engångsnatur
å 0,5 % skulle uttagas i
samband med lånets utbetalande,

c) att — om yrkandet beträffande
småhus under punkten 4) a) ovan ej
vunne riksdagens bifall -— lån till småhus
överstigande 125 m2 skulle medgivas
med ett schablonbelopp motsvarande
normalkostnaden för ett hus på
125 m2;

5) för budgetåret 1967/68 anvisa

a) till Räntebidrag ett förslagsanslag
av 215 000 000 kr., och

b) på kapitalbudgeten under statens
lånefonder till Lånefonden för bostadsbyggande
ett investeringsanslag av
1 270 000 000 kr.,

6) medge att lån som skulle utgå från

lånefonden för bostadsbyggande medgåves
inom ramen av ett belopp av
1 590 000 kr. för 1967/68,

7) avslå förslaget om långivning enligt
den s. k. paritetstalsmetoden,

8) — om sistnämnda yrkande ej
vunne riksdagens bifall — besluta att
basannuiteten i paritetstalssystemet
skulle sättas till 6,1 %, samt

9) i övrigt beakta vad i motionerna
anförts.

I de likalydande motionerna 1:806
(av herr Werner) samt II: 1003 (av
herr Nilsson i Gävle m. fl.) hade föreslagits
att riksdagen i anledning av propositionen
nr 100 måtte besluta godkänna
de i motionerna anförda allmänna
riktlinjerna för den statliga markoch
bostadspolitiken.

I motionen 11:1002 (av herr Lundberg),
vilken motion såvitt avsåge hyresregleringslagstiftningen
hänvisats till
tredje lagutskottet, hade hemställts att
riksdagen måtte beakta i motionen anförda
synpunkter och i målsättningen
uttala sig för en ökad byggenskap av
mindre lägenheter på ett och tvä rum
samt uttala sig för att söka åstadkomma
ett prisstopp för hyror och att hyresregleringen
måtte bibehållas och effektiviseras
till dess att en mättad hyresmarknad
uppnåtts.

Utskottet kommer att i annat sammanhang
avge utlåtande beträffande
följande förslag, nämligen

a) hemställan i propositionen nr 100
under punkterna 3) och 4) såvitt rörde
den med statlig lån- och bidragsgivning
förenade hyreskontrollen, ävensom

b) motionerna 1:806 och 11:1003
samt II: 1002, samtliga motioner såvitt
rörde under a) angiven fråga.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

1. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde dess regionala
fördelning med avslag å motionerna
1:280 och 11:366, 1:399 och
11:508, 1:802 och 11:1005 samt 1:803

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

och 11:1001, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

2. beträffande utredning angående bostadsbyggandet
på landsbygden besluta
att motionerna 1:56 och 11:76 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; 3.

beträffande bostadsbyggandet inom
turist- och fritidsområden besluta att
motionerna 1:139 och II: 177 icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

4. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde lägenheternas
storlek med avslag å motionerna
1:802 och 11:1005 samt 11:1002, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

5. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge fördelning
på hustyper med avslag å motionerna
1:280 och 11:366, 1:802 och 11:1005
samt I: 803 och II: 1001, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

6. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge miljöfrågor
besluta att motionerna 1:803 och II:
1001, såvitt nu var i fråga, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

7. beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen,
till den del de ej blivit
under punkterna 1—6 särskilt berörda,
godkänna vad utskottet anfört;

8. beträffande frågor angående service
i bostadsområden besluta att motionerna
1:280 och 11:366, 1:515 och
II: 656, II: 647, I: 519 och II: 650, I: 404
och II: 653 ävensom I: 802 och II: 1005,
1:803 och 11:1001 samt 1:804 och
11:1004, de sex sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

9. beträffande metoderna för planering
genom låneramar med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:399 och 11:508,
1:802 och 11:1005, 1:803 och 11:1001,
1:805 och 11:1000, samtliga motioner

Riktlinjer för bostadspolitiken, ni. m.

såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

10. beträffande fördelning av kvot
för bostadslån inom kommunblock besluta,
att motionerna I: 803 och II: 1001,
såvitt nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

11. beträffande inriktningen av en aktiv
kommunal markpolitik med avslag
å motionerna 1:805 och 11:1000, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

12. beträffande formen för kommunala
markupplåtelser med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 804 och II: 1004, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

13. beträffande metoderna för kommurlala
markupplåtelser såvitt rörde
konkurrens om byggandet med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna 1:803 och 11:1001
samt 1:804 och 11:1004, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

14. beträffande metoderna för kommunala
markupplåtelser såvitt rörde
konkurrens mellan förvaltningsformerna
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
ävensom motionerna 1:765 och 11:952
samt I: 804 och II: 1004, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

15. beträffande kommunal markpolitik,
till den del frågan ej berörts under
punkterna 11—14, med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:804 och 11:1004 samt
1:805 och 11:1000, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

16. beträffande industrialisering av
byggandet i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag samt med avslag å motionerna
I: 806 och II: 1003, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

17. beträffande viss redovisning av
rationaliseringsframsteg besluta att motionerna
1:280 och 11:366 samt 1:802
och II: 1005, samtliga motioner såvitt

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

nu var i fråga, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd;

18. beträffande bostadsbyggandets säsongmässiga
fördelning med avslag å
motionerna 1:280 och 11:366 samt
1:399 och 11:508, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

19. beträffande ökad amortering av
äldre fastighetslån besluta att motionerna
1:765 och 11:952, såvitt nu var
i fråga, icke måtte föranleda någon
riksdagens åtgärd;

20. beträffande redovisningsskyldighet
för allmännyttiga bostadsföretag i
anledning av Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:805 och
II: 1000 godkänna vad utskottet anfört;

21. beträffande stöd för grupper med
svag betalningsförmåga med avslag å
motionerna 1:803 och 11:1001 samt
1:806 och 11:1003, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

22. beträffande allmänna riktlinjer för
mark- och bostadspolitiken, till den del
de ej behandlats under punkterna 1—21,
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag och
under erinran om vad utskottet anfört
godkänna vad i statsrådsprotokollet förordats; 23.

beträffande ett principbeslut om
markförvärvslån till kommun med bifall
till Kungl. Maj :ts förslag samt med
avslag å motionerna I: 805 och II: 1000,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

24. beträffande formen för finansieringen
av statliga markförvärvslån med
bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:804 och
11:1004 samt 1:805 och 11:1000, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

25. beträffande villkoren för statliga
markförvärvslån med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag samt med avslag å motionerna
1:805 och 11:1000 samt 1:806
och II: 1003, samtliga motioner såvitt

nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

26. beträffande överlåtelse av statens
mark till kommun för bostadsändamål
med bifall till Kungl. Maj :ts förslag samt
med avslag å motionerna 1:805 och
11:1000 samt 1:806 och 11:1003, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

27. beträffande markpolitiska frågor
till den del de ej behandlats under
punkterna 23—26, i enlighet med Kungl.
Maj :ts förslag och under erinran om
vad utskottet anfört godkänna vad i
statsrådsprotokollet förordats;

28. beträffande åtgärder för att främja
rationellt byggande i enlighet med
Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad utskottet
anfört;

29. beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
med bifall till Kungl.
Maj:ts förslag samt med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, såvitt nu var
i fråga, godkänna vad utskottet anfört;

30. beträffande statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet med avslag å
motionerna 1:65 och 11:81, såvitt nu
var i fråga, godkänna vad utskottet anfört; 31.

avslå i motionerna 1:802 och
11:1005 framställda yrkanden om höjning
av den undre lånegränsen och utökning
av bostadslån;

32. beträffande avveckling av räntesubventionerna
med bifall till Kungl.
Maj :ts förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:805 och 11:1000 samt
I: 806 och II: 1003, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

33. avslå i motionerna 1:805 och
11:1000 framställt yrkande om en förvaltningsavgift
för bostadslån;

34. beträffande en omfördelning av
lånekostnaderna i tiden med bifall till
Kungl. Maj ds förslag ävensom med avslag
å motionerna 1:765 och 11:952
samt I: 805 och II: 1000, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
utskottet anfört;

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

35. beträffande basannuiteten med bifall
till Kungl. Maj:ts förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 754 och
11:943, 1:765 och 11:952 samt 1:805
och II: 1000, de fyra sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

36. beträffande tillämpningen av omfördelningsmetoden
i anledning av
Kungl. Maj ds förslag samt motionerna
I: 765 och II: 952, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

37. beträffande säkerhet för skuldökning
i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt med avslag å motionerna
I: 765 och II: 952, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

38. beträffande kreditvärdebedömningen
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
samt motionerna I: 765 och II: 952,
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t ge till känna vad utskottet
anfört;

39. beträffande bostadslån för studentbostäder
i anledning av Kungl.
Maj ds förslag i skrivelse till Kungl.
Maj d ge till känna vad utskottet anfört;

40. beträffande räntelån och räntebidrag
med bifall till Kungl. Maj ds förslag
ävensom med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

41. beträffande ränta på vissa tilläggslån
i anledning av Kungl. Maj ds förslag
och motionerna I: 508 och II: 645 samt
1:805 och 11:1000, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj d ge till känna vad utskottet
anfört;

42. beträffande beräkning av låneunderlag,
pantvärde och godkänd produktionskostnad
med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och i anledning av motionerna
1:765 och 11:952 samt med avslag
å motionerna 1:802 och 11:1005,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

43. beträffande maximiyta och maximikostnad
för bostadslån för småhus
med bifall till Kungl. Maj ds förslag samt

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

i anledning av motionerna I: 803 och
11:1001 ävensom med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

44. beträffande bostadslånets storlek
och säkerhetsläge med bifall till Kungl.
Maj ds förslag ävensom med avslag å
motionerna 1:802 och 11:1005, 1:803
och 11:1001 samt 1:805 och 11:1000,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad utskottet anfört;

45. beträffande kommuns rätt att teckna
borgen i anledning av Kungl. Maj ds
förslag samt motionerna I: 803 och
II: 1001, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

46. beträffande tid för ikraftträdandet
av nya bestämmelser med bifall till
Kungl. Maj ds förslag samt med avslag
å motionerna 1:802 och 11:1005 godkänna
vad utskottet anfört;

47. beträffande villkor om bostadsförmedling
i samband med beviljande
av bostadslån med bifall till Kungl.
Maj ds förslag och i anledning av motionerna
11:953, 1:765 och 11:952 samt
1:802 och 11:1005, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj d ge till känna vad utskottet
anfört;

48. beträffande anvisningsnormer vid
bostadsförmedling, såvitt nu var i fråga,
med bifall till Kungl. Maj ds förslag godkänna
vad utskottet anfört;

49. beträffande lån för upprustning
av flerfamiljshus med bifall till Kungl.
Maj ds förslag samt i anledning av motionerna
1:512 och 11:659 samt 1:805
och 11:1000, de två sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad utskottet anfört;

50. beträffande förbättringslån avslå
motionerna 1:803 och 11:1001, såvitt
nu var i fråga;

51. beträffande planering av bostäder
för handikappade i anledning av motionerna
1:283 och 11:359 godkänna vad
utskottet anfört;

52. beträffande handläggningen av lån

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

för jordbruksfastighet i anledning av
motionen 11:454 godkänna vad utskottet
anfört;

53. beträffande handläggning av låneärenden,
såvitt avsåge konstnärlig utsmyckning,
avslå motionerna I: 401 och
II: 509;

54. beträffande utredning om lån för
egen insats besluta att motionen II: 660
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

55. beträffande grunderna för den
statliga låne- och bidragsverksamheten
för främjande av bostadsförsörjningen,
såvitt de ej behandlats under punkterna
1—54, med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
och under erinran om vad utskottet
anfört, godkänna i statsrådsprotokollet
förordade ändringar;

56. beträffande bostadsbyggandets
omfattning med bifall till Kungl. Maj :ts
förslag samt med avslag å motionerna
1:407 och 11:505, 1:802 och 11:1005,
1:803 och 11:1001 samt 1:806 och
11:1003, de sex sistnämnda motionerna
såvitt nu var i fråga, godkänna vad utskottet
anfört;

57. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:802 och 11:1005, 1:805 och 11:1000
samt I: 806 och II: 1003, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, medge att
lån som skulle utgå från lånefonden för
bostadsbyggande — utöver tomträttslån
till kommuner — samt i förekommande
fall räntebidrag utan samband med statligt
lån beviljades inom ramen för följande
antal lägenheter resp. lånebelopp:

a) för nybyggnad: högst 84 000 lägenheter
under vart och ett av åren 1967,
1968 och 1969 samt under år 1967 ett
belopp av 1 730 000 000 kr.,

b) för övriga låneändamål: ett belopp
av 125 000 000 kr. under år 1967
och 135 000 000 kr. under 1968;

58. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
medge att förhandsbesked om bostadslån
för hus som skulle byggas med
tillämpning av industriella produktionsmetoder
meddelades för högst

10 000 lägenheter under vart och ett av
åren 1968—1972;

59. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
medge att räntefria förbättringslån,
som skulle utgå från anslaget Bidrag
till viss bostadsförbättringsverksamhet,
beviljades med högst 100 000 000 kr.
under vart och ett av åren 1967 och
1968;

60. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
medge att beslut om lån, som skulle
utgå från anslaget räntefria lån till
bostadsbyggande, beviljades intill ett
belopp av 35 800 000 kr. under år 1967;

61. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
bemyndiga Kungl. Maj :t att under
i statsrådsprotokollet angivna förutsättningar
besluta om utökning av de
under 57 och 60 upptagna ramarna för
lån- och bidragsgivningen under år
1967;

62. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
för budgetåret 1967/68 på driftbudgeten
under elfte huvudtiteln anvisa

a) till Bostadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av 5 523 000 kr.,

b) till Bostadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 327 000 kr.,

c) till Länsbostadsnämnderna: Avlöningar
ett förslagsanslag av 11 398 000
kr.,

d) till Länsbostadsnämnderna: Omkostnader
ett förslagsanslag av 1 480 000
kr.,

e) till Bidrag till viss bostadsförbättringsverksamhet
ett förslagsanslag av
105 000 000 kr.,

f) till Byggnadsforskning ett anslag
av 1 800 000 kr.;

63. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, såvitt nu var i fråga,
till Räntebidrag för budgetåret 1967/68
på driftbudgeten under elfte huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
345 000 000 kr.;

64. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, såvitt nu var i fråga,
till Lånefonden för bostadsbyggande

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under statens utlåningsfonder
anvisa ett investeringsanslag av
1 310 000 000 kr.;

65. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
till Lånefonden för maskinanskaffnirag
inom byggnadsindustrin för budgetåret
1967/68 på kapitalbudgeten under
statens utlåningsfonder anvisa ett
investeringsanslag av 15 000 000 kr.;

66. i enlighet med Kungl. Maj :ts förslag
till Räntefria lån till bostadsbyggande
för budgetåret 1967/68 på kapitalbudgeten
under fonden för låneunderstöd
anvisa ett investeringsanslag av
14 000 000 kr.;

67. besluta att i förevarande sammanhang
behandlade motioner till den del
de ej blivit under punkterna 1—66 särskilt
berörda eller behandlades i annat
utskottsutlåtande, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservationer och ett särskilt yttrande
hade avgivits enligt följande.

Reservationer

1) beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt avsåge produktionsmålet av

herrar Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Gustafsson i Skellefteå, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att det stycke
i utskottets yttrande på s. 13, som började
med »Statsmakternas tidigare» och
slutade med »av lägenhetsbeståndet»,
bort ha i denna reservation angiven
lydelse;

2) beträffande riktlinjer för bostadsr
produktionen såvitt avsåge dess regionala
fördelning

a) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Eric Gustaf Peterson, Nyman,
Bohman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under 1.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer för bostadsproduktionen såvitt
rörde dess regionala fördelning och
betydelsen av en aktiv lokaliseringspoli -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m,

tik i anledning av motionerna I: 280 och
11:366, 1:399 och 11:508, 1:802 och
II: 1005 samt I: 803 och II: 1001 i skrivelse
till Kungl. Maj :t ge till känna vad
reservanterna anfört;

b) av herrar Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att utskottet
bort under 1. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde dess regionala
fördelning och betydelsen av
en aktiv lokaliseringspolitik i anledning
av motionerna I: 280 och II: 366,
1:399 och 11:508, 1:802 och 11:1005
samt I: 803 och II: 1001 i skrivelse till
Kungl. Maj:t ge till känna vad i denna
reservation anförts;

3) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo, vilka ansett att utskottet
bort under 4. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande riktlinjer för bostadsproduktionen
såvitt rörde lägenheternas
storlek i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag jämte motionerna 1:802
och II: 1005 samt med avslag på motionen
11:1002, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

4) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 5. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer för bostadsproduktionen såvitt
avsåge fördelning på hustyper i anledning
av motionerna 1:280 och II:
366, 1:802 och 11:1005 samt 1:803
och 11:1001, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.
Maj :t anhålla om utarbetande av ett
program för en sådan ökning av småhusens
andel av bostadsbyggandet att
konsumenternas efterfrågan tillfredsställdes; -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

5) av herrar Kaijser, Ottosson, Waltmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 6. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
riktlinjer för bostadsproduktionen såvitt
avsåge miljöfrågor i anledning av
motionerna 1:803 och 11:1001 i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla om en
samlad översyn av bomiljöfrågorna syftande
till uppkomsten av en bebyggelse
som uppfyllde högt ställda miljökrav; 6)

beträffande metoderna för planering
genom låneramar

a) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
9. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande metoderna för planering
genom låneramar i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt motionerna 1:805
och II: 1000 ävensom med avslag å
motionerna 1:399 och 11:508, 1:802
och 11:1005 samt 1:803 och 11:1001,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo, vilka ansett att utskottet
bort under 9. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande metoden för planering
genom låneramar i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:399 och 11:508, 1:803 och 11:1001
samt med bifall till motionerna I: 802
och II: 1005 ävensom med avslag å
motionerna 1:805 och 11:1000, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i denna reservation anförts;; c)

av herrar Thorsten Larsson, NilsEric
Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka anisett att utskottet
bort under 9. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande metoderna för planering
genom låneramar med bifall

till motionerna 1:399 och 11:508 samt
I: 803 och II: 1001 samt i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och motionerna
1:802 och 11:1005 ävensom med avslag
å motionerna I: 805 och II: 1000,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna viad dessa reservanter anfört;

7) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
under 10. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande fördelning av kvot för bostadslån
inom kommunblock med bifall
till motionerna I: 803 och II: 1001,
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
denna reservation anförts;

8) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
11. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande inriktningen av en aktiv
kommunal markpolitik i anledning av
motionerna 1:805 och 11:1000, såvitt
nu var i fråga-, i skrivelse till Kungl.
Maj :t ge till känna vad i reservationen
anförts;

9) av herrar Kaijser, Ottosson, Waltmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bo-rt under 12.
hemställa, att riksdagen måtte beträffande
formen för kommunala markupplåtelser
i anledning av Kungl. Maj :ts
förslag och motionerna I: 804 och
It: 1004, såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i denna reservation anförts;

10) beträffande metoderna för kommunala
markupplåtelser, såvitt rörde
konkurrens mellan förvaltningsformerna,

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skel -

Tisdagen den 23 maj 19G7 fm.

Nr 30

lefteå, Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mnndebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att det stycke i utskottets yttrande
på s,. 23, som började med »Utskottet
förutsätter» och slutade med
»anses besvarade», bort ha i reservationen
angiven lydelse;

11) beträffande industrialisering av
byggandet

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att det stycke i utskottets
yttrande på s. 24, som började
med »De allmänna» och slutade med
»fortfarande gällande», bort ha i denna
reservation angiven lydelse;

12) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo, vilka ansett att utskottet
bort under 17. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande viss redovisning av
r a t i on a 1 iseringsfr am st eg i anledning
av motionerna I: 280 och II: 366 samt
1:802 och 11:1005, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna vad
reservanterna anfört;

13) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
under 18. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadsbyggandets säsongmäsisiga
fördelning med bifall till
motionerna I: 280 och II: 366 samt
1:399 och II: 508, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, i skrivelse till
Kungl. Maj :t påtala angelägenheten av
en säsongmässigt bättre planerad igångsättning
och av att kredittillförseln anpassades
därefter;

14) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
20. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande redovisningsskyldighet för
allmännyttiga bostadsföretag med bifall
till motionerna I: 805 och II: 1000,
såvitt nu var i fråga, samt i anledning

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

av Kungl. Maj:ts förslag godkänna vad
i reservationen anförts;

15) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
ansett att utskottet bort under 21. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande
stöd för grupper med svag betalningsförmåga
med bifall till motionerna
1:803 och 11:1001 samt i anledning
av motionerna I: 806 och II: 1003, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om
att vid reformeringen av det familjepolitiska
stödet särskild hänsyn toges
till de ekonomiskt svaga grupper som
kunde komma att erhålla en med hänsyn
till sin ekonomiska situation betungande
bostadskostnad samt att pensionärernas
och de handikappades situation
speciellt uppmärksammades;

16) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
23. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande ett principbeslut om markförvärvslån
till kommun med bifall till
motionerna 1:805 och 11:1000, såvitt
nu var i fråga, avslå Kungl. Maj :ts
förslag;

17) beträffande formen för och finansieringen
av statliga markförvärvslån a)

av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
under 24. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande formen för och finansieringen
av statliga markförvärvslån
i anledning av Kungl. Maj :ts förslag
och motionerna I: 804 och II: 1004
Sianit med avslag å motionerna I: 805
och II: 1000, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, i skrivelse till Kungl.

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

Maj :t hemställa om förslag till höstriksdagen
om anslag till en statlig
marklånefond, att inrättas fr. o. m.
den 1 januari 1968, ävensom i övrigt
godkänna vad reservanterna anfört;

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Waltmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 16
icke bifölles — ansett att utskottet bort
under 24. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande formen för och finansieringen
av statliga markförvärvslån med
bifall till motionerna I: 804 och
II: 1004 samt I: 805 och II: 1000, samtliga
motioner såvitt nu var fråga, avslå
Kungl. Maj:ts förslag;

18) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 16
icke bifölles — ansett att utskottet bort
under 25. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande villkoren för statliga
markförvärvslån med bifall till motionerna
I: 805 och II: 1000 samt i anledning
av Kungl. Maj ds förslag ävensom
med avslag å motionerna I: 806
och II: 1003, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad i reservationen
anförts;

19) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark,
Thorsten Larsson, Eric Gustaf
Peterson, Nils-Eric Gustafsson, Nyman,
Bohman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo samt fröken Ljungberg, vilka
— under förutsättning av bifall till
den vid jordbruksutskottets utlåtande
nr 23 fogade reservationen -—- ansett
att utskottet bort under 26. hemställa,
att riksdagen måtte beträffande överlåtelse
av statens mark till kommun
för bostadsändamål i anledning av
Kungl. Maj ds förslag och motionerna
I: 805 och II: 1000 samt med avslag å
motionerna 1:806 och 11:1003, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga,
godkänna vad i denna reservation anförts; 20)

beträffande införandet av ett
kreditgaramtisysteim

a) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att det avsnitt i
utskottets yttrande, som på s. 33 började
med »Ett oavvisligt» och på s. 34
slutade med »s. k. paritetslån», bort
ha i denna reservation angiven lydelse;

b) av heirrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
29. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande införandet av ett kreditgarantisystem
med bifall till motionerna
I: 805 och II: 1000, såvitt nu var i fråga,
och med avslag å Kungl. Maj :ts förslag,
godkänna vad reservanterna anfört; 21)

beträffande statlig totalfinamsiering
av bostadsbyggandet

a) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att det stycke i
utskottets yttrande på s. 34, som började
med »Utskottet är» och slutade
med »nuvarande karaktär» hort ha i
denna reservation angiven lydelse;

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att nyssnämnda stycke
i utskottets yttrande bort ha av dessa
reservanter angiven lydelse;

22) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
under 31. hemställa, att riksdagen måtte
bifalla i motionerna I: 802 och
II: 1005 framställda yrkanden om höjning
av den undre lånegränsen och utökning
av bostadslån;

23) av herrar Kaijser, Ottosson,
Waltmark och Bohman samt fröken
Ljungberg, vilka ansett att utskottet
bort under 32. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande avvecklingen av rån -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

tesubventionerna med bifall till motionerna
I: 805 och II: 1000 och med
avslag å Kungl. Maj ds förslag ävensom
motionerna 1:806 och 11:1003, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad reservanterna anfört;

24) av herrar Kaijser, Ottosson, Waltmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 20 b — ansiett
att utskottet bort under 33. hemställa,
att riksdagen måtte bifalla i motionerna
I: 805 och II: 1000 framställt yrkande
om en förvaltningsavgift för bostadslån; 25)

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
34. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande en omfördelning av lånekostnaderna
i tiden med bifall till motionerna
1:805 och IT. 1000 samt med
avslag å motionerna I: 765 och II: 952,
samtliga motioner såvitt nu var i fråga,
avslå Kungl. Maj ds förslag;

26) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 25 icke
bifölles — ansett att utskottet bort under
35. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande basannuiteten med bifall
till motionerna 1:805 och 11:1000 och
med avslag å Kungl. Maj ds förslag
ävensom å motionerna I: 765 och
IT 952 samt I: 754 och IT 943, de fyra
förstnämnda motionerna såvitt nu var
i fråga, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

27) beträffande tillämpningen av omfördelningsmetoden av

herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — om reservationen 25 icke
bifölles — ansett att det avsnitt i utskottets
yttrande, som på s. 40 började
med »En utsträckning» och på s. 42
slutade med »har anifört», bort ha i
reservationen angiven lydelse;

28) ;av herrar Kaijser, Ottosson, Wall -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

mark och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 23 — ansett att
utskottet bort under 40. hemställa, att
riksdagen måtte beträffande räntelån
och räntebidrag med bifall till motionerna
I: 805 och IT 1000, såvitt nu var
i fråga, samt med avslag å Kungl. Maj ds
förslag godkänna vad reservanterna anfört; 29)

beträffande köpeskillingskontirollen
och bostadslån för studentbostäder

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmarli
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att det avsnitt i utskottets
yttrande på s. 42, som började
med »Utskottet har» och slutade med
»ur lånebestämmelserna», bort ha i denna
reservation angiven lydelse;

30) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo, vilka ansett att utskottet
bort under 42. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande beräkning av låneunderlag,
pantvärde och godkänd produktionskostnad
i anledning av Kungl.
Maj ds förslag och motionerna 1: 802
och IT 1005 ävensom med avslag å
motionerna 1:765 och 11:952, samtliga
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört;

31) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
43. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande maximiyta och maximikostnad
för bostadslån för småhus i
anledning av motionerna I: 805 och
11:1000 samt 1:803 och 11:1001, såvitt
nu var i fråga, ävensom med avslag
å Kungl. Maj ds förslag godkänna
vad reservanterna anföirt;

32) beträffande bostadslånets storlek
och säkerhetsläge

a) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nils-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
under 44. hemställa, att riksdagen måtte

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

beträffande bostadslånets storlek och
säkerhetsläge med bifall till motionerna
I: 802 och II: 1005 samt I: 803 och
II: 1001 ävensom med avslag å motionerna
I: 805 och II: 1000, samtliga motioner
såvitt nu var i fråga, godkänna
vad i denna reservation anförts;

b) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka ansett att utskottet bort under
44. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande bostadslånets storlek och
säkerhetsläge med bifall till motionerna
1:805 och II: 1000 ävensom med avslag
å Kungl. Maj ds förslag och motionerna
1:802 och 11:1005 samt 1:803
och II: 1001, samtliga motioner såvitt
nu var i fråga, godkänna vad dessa reservanter
anfört;

33) av herrar Thorsten Larsson, Eric
Gustaf Peterson, Nits-Eric Gustafsson,
Nyman, Mattsson, Gustafsson i Skellefteå,
Nilsson i Tvärålund, Tobé och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
under 46. hemställa, att riksdagen måtte
beträffande tid för ikraftträdandet
av nya bestämmelser i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:802 och 11:1005, såvitt
nu var i fråga, godkänna vad reservanterna
anfört;

34) av herrar Thorsten Larsson, NitsEric
Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att utskottet
bort under 50. hemställa, att riksdagen
måtte med bifall till motionerna 1: 803
och II: 1001, såvitt nu var i fråga, besluta
att förbättringslån måtte kunna
utgå till de låginkomstgrupper som fram
till den 1 juli 1966 vore berättigade till
sådana lån;

35) beträffande bostadsbyggandets
omfattning

a) av herrar Eric Gustaf Peterson,
Nyman, Gustafsson i Skellefteå, Tobé
och Mundebo, vilka ansett att utskottet
bort under 56. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
omfattning i anledning av Kungl. Maj :ts

förslag och motionerna 1:803 och
II: 1001 samt med bifall till motionerna
I: 802 och II: 1005, nämnda motioner
såvitt nu var i fråga, ävensom med avslag
å motionerna I: 407 och II: 505 samt
1:806 och II: 1003, sistnämnda båda
motioner såvitt nu var i fråga, godkänna
vad dessa reservanter anfört;

b) av herrar Thorsten Larsson, NitsEric
Gustafsson, Mattsson och Nilsson
i Tvärålund, vilka ansett att utskottet
bort under 56. hemställa, att riksdagen
måtte beträffande bostadsbyggandets
omfattning med bifall till motionerna
I: 803 och II: 1001, såvitt nu var i fråga,
ävensom i anledning av Kungl.
Maj :ts förslag samt motionerna 1: 407
och 11:505, 1:802 och 11:1005 samt
I: 806 och II: 1003, de fyra sistnämnda
såvitt nu var i fråga, godkänna vad i
denna reservation anförts;

36) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmarlc
och Bohman samt fröken Ljungberg
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 23 — ansett att
utskottet bort under 63. hemställa, att
riksdagen måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
1:805 och 11:1000, såvitt nu
var i fråga, till Räntebidrag för budgetåret
1967/68 på driftbudgeten under
elfte huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag
av 215 000 000 kr.;

37) av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg,
vilka — under förutsättning av
bifall till reservationen 32 b — ansett
att utskottet bort under 64. hemställa:,
att riksdagen måtte i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag samt med bifall
till motionerna 1:805 och 11:1000, såvitt
nu var i fråga, till Lånefonden för
bostadsbyggande för budgetåret 1967/68
på kapitalbudgeten under statens lånefonder
anvisa ett investeringsanslag av
1 270 000 000 kr.;

38) beträffande frågor angående service
i bostadsområden av fru LewénEliasson,
utan angivet yrkande.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

Särskilt yttrande

av herrar Kaijser, Ottosson, Wallmark
och Bohman samt fröken Ljungberg.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36

Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 78, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, föreslagit riksdagen att
antaga ett vid propositionen fogat förslag
till förordning om ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 22 april 1960
(nr 77) angående byggnadsforskningsavgift.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte bifalla förevaran de proposition,
nr 78.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37

Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 81, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats
av tredje lagutskottet, hade Kungl.
Maj :t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över kommumikationsärenden, velat inhämta
riksdagens yttrande över vid
propositionen fogat förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 § 1
mom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612).

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anmäla
att riksdagen icke funnit anledning
till erinran mot propositionen nr
81.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43

Genom en den 17 mars 1967 dagtecknad
proposition, nr 101, vilken hänvisats
till lagutskott och behandlats av
tredje lagutskottet, hade Kungl. Maj :t,
under åberopande av propositionen bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
inrikesärenden, föreslagit riksdagen att

Riktlinjer för bostadspolitiken, in. ra.

antaga vid propositionen fogade förslag
till

1. lag angående ändring i lagen den
10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande och

2. lag angående upphävande av 10 §
lagen den 19 juni 1942 (nr 429) om
hyresreglering m. m.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

Propositionen innehåller förslag till
lagstiftning som ger Kungl. Maj:t rätt
att förordna, att kommuner i område
som utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende
skall anordna gemensam
bostadsförmedling. Meddelas sådant
förordnande, blir kommunerna
skyldiga att samverka i kommunalförbund
för bostadsförmedlingsverksamheten
och att tillämpa enhetliga grunder
vid anvisning av bostäder. Dessa grunder
och bostadsförmedlingarnas tillgång
till bostäder har behandlats i prop.
1967: 100.

Vidare föreslås skyldighet för kommun
att fortlöpande samla uppgifter
om bostadsförsörjningen i kommunen
och att genom lämpligt organ informera
de bostadssökande härom. Slutligen föreslås
att den nuvarande verksamheten
med kommunala bostadsbyggnadsprogram
lagfästs.

Lagändringarna föreslås träda i kraft
vid utfärdandet.

Utskottet hade i samband med propositionen
behandlat följande i anledning
av densamma väckta motioner, nämligen a)

de likalydande motionerna I: 821
av herrar Dahlén och Lundström samt
II: 1026 av herr Gustafsson i Skellefteå
in. fl., i vilka motioner hemställdes,

»att riksdagen vid sin behandling av
Kungl. Maj:ts proposition nr 101 måtte
i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att
kommunens skyldighet att svara för information
åt bostadssökande ej skall

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

kunina överföras på visst bostadsföretag.
»;

b) de likalydande motionerna I: 822
av herr Enarssori m. fl. och II: 1025 av
herr Bengtson i Solna m. fl., i vilka motioner
hemställdes, att riksdagen måtte
med anledning av proposition nr 101/
1967 antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag angående ändring i
lagen den 10 juli 1947 om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande
med den ändringen att 3 och 4 §§
erhölle i motionerna angiven lydelse;

c) de likalydande motionerna 1:823
av herrar Axel Kristiansson och Svanström
samt II: 1027 av herrar Gustavsson
i Alvesta och Larsson i Öskeviksby,
i vilka motioner hemställdes, att riksdagen
måtte antaga de i proposition nr
101 framlagda förslagen till lagstiftning
med den ändringen att 4 § lagen
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande erhölle i dessia
motioner angiven lydelse;

d) motionen II: 1015 av hem Jansson
in. fl., i vilken motion hemställdes,

»att riksdagen måtte besluta om sådan
ändring i det föreliggande förslaget
till lag angående ändring i lagen
den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande att i 4 § första stycket tilllägges: -

(Kungl. Maj:ts förslag)

I den omfattning som Kungl. Maj :t
bestämmer skall kommun fortlöpande
upprätta bostadsbyggnadsprogram i
syfte att främja att bostadsbyggandet
inom kommunen förberedes och genomföres
på ett ändamålsenligt sätt.

Bostadsbyggnadsprogram skall upprättas
efter samråd med myndighet
som Kungl. Maj:t bestämmer och tillställas
myndigheten.

Närmare föreskrifter om bostadsbyggnadsprogram
meddelas av Kungl. Maj:t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Bostadsförmedlingen skall förmedla
alla inom området nyproducerade och
ledigblivna hyreslägenheter.»

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen med avslag å motionerna
1:822 och 11:1025, 1:823 och
II: 1027 samt II: 1015, såvitt däri yrkats
ändring i lagförslagen, måtte antaga de
genom förevarande proposition nr 101
framlagda lagförslagen;

B. att motionerna I: 821 och II: 1026,
i vad de ej kunde anses besvarade genom
vad utskottet anfört, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

C. att motionerna I: 822 och II: 1025
samt I: 823 och II: 1027, i vad de ej
kunde anses besvarade genom vad utskottet
anfört och hemställt, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservationer hade avgivits

Vid A. i utskottets hemställan

I. av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:822 och 11:1025 i denna del
måtte för sin del beträffande 3 § i lagen
om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande antaga
följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

I den omfattning som Kungl. Maj;t
bestämmer skall kommun fortlöpande
upprätta bostadsbyggnadsplan. Denna
skall lända till huvudsaklig efterrättelse
beträffande bostadsproduktionen inom
kommunen.

Bostadsbyggnadsplan skall upprättavs
efter samråd med myndighet som Kungl.
Maj:t bestämmer och tillställas myndigheten.

Närmare föreskrifter om bostadsbyggnadsplan
meddelas av Kungl. Maj :t
eller myndighet som Kungl. Maj:t bestämmer.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

II. av herrar Ebbe Ohlsson och Hedin,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen med bifall till motionerna
1:822 och 11:1025 i denna del
och med avslag på motionerna I: 823

(Kungl. Maj:ts förslag)

Om det behövs för bostadsförsörjningens
främjande, äger Kungl. Maj:t
förordna, att kommun skall anordna avgiftsfri
bostadsförmedling samt att
kommuner i område som kan anses utgöra
en enhet i bostadsförsörjningshän&eende
skola anordna gemensam
sådan förmedling och tillämpa enhetliga
grunder vid anvisning av bostäder.

Har förordnande meddelats om gemensam
bostadsförmedling, skola de
deltagande kommunerna handha denna
i kommunalförbund. Enas de icke om
forbundsordningen eller ändring av
den eller om ordförande i förbundets
fullmäktige eller styrelse, beslutar länsstyrelsen
eller, om kommuner i mer
än ett län beröras, Kungl. Maj :t. I övrigt
gäller lagen den 31 maj 1957 (nr
281) om kommunalförbund.

III. av herrar Alexanderson, Åkesson,
Hermansson, Nyberg, Grebäck och
From, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

att riksdagen i anledning av motionerna
1:823 och 11:1027 och med avslag
på motionerna I: 822 och II: 1025,
såvitt gällde förevarande lagrum, måtte

(Kungl. Maj:ts förslag)

Om det behövs för bostadsförsörjningens
främjande, äger Kungl. Maj:t
förordna, att kommun skall anordna
avgiftsfri bostadsförmedling samt att
kommuner i område som kan anses utgöra
en enhet i b o s ta ds försörjningshänseende
skola anordna gemensam sådan
förmedling och tillämpa enhetliga
grunder vid anvisning av bostäder.

Har förordnande---------

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

och II: 1027 måtte för sin del beträffande
4 § i lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande
antaga följande som reservanternas förslag
betecknade lydelse:

(Reservanternas förslag)

Kungl. Maj:t äger förordna att i kommun
avgiftsfri bostadsförmedling skall
anordnas på kommunens bekostnad.

Kommuner i område som kan anses
utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende
äga rätt att genom överenskommelse
i frivillig samverkan gemensamt
anordna bostadsförmedling och
tillämpa enhetliga grunder vid anvisning
av bostäder.

för sin del beträffande 4 § i lagen om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande antaga det genom
propositionen framlagda förslaget med
den ändringen att 4 § erhölle följande
som reservanternas förslag betecknade
lydelse:

(Reservanternas förslag)

Om det behövs för bostadsförsörjningens
främjande, äger Kungl. Maj :t
förordna, att kommun skall anordna
avgiftsfri bostadsförmedling samt att,
om erforderlig kommunal samverkan
ej kunnat uppnås, kommuner i område
som kan anses utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende
skola anordna
gemensiam sådan förmedling och
tillämpa enhetliga grunder vid anvisning
av bostäder.

— — om kommunalförbund.

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Vid B. i utskottets hemställan

av herrar Alexanderson, Ebbe Ohlsson,
Åkesson, Hermansson, Nyberg, Grebäck,
Hedin och From, vilka ansett att
utskottet bort hemställa,

B. att riksdagen med bifall till motionerna
I: 821 och II: 1026 måtte giva
Kungl. Maj :t till känna vad reservanterna
anfört om att kommuns skyldighet att
svara för information åt bostadssökande
ej .skulle kunna överföras på visst
bostadsföretag.

Sedan vad utskotten hemställt föredragits
anförde:

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Bostadsdebatten har i år
tillförts ganska mycket nytt material
genom regeringens bostadspaket, som
onekligen innehåller en del nyheter av
vilka flera går i den riktningen vi önskar.
Paketet är en sammanställning av
utredningsförslag som regeringen följt
i stora drag, dock med vissa ändringar
som jag i flera fall anser vara förbättringar.
Det bästa exemplet på detta är
förslaget till lag om kommunal förköpsrätt
till mark.

Att vi accepterar en stor del av nyheterna
i bostadspaketet hindrar emellertid
inte att vi i flera avseenden är
kritiska mot regeringens bostadspolitik.
Denna kritik gäller inte minst de
senaste årens dåliga planläggning av igångsättningen
med en ryckighet som
inte endast betyder färre bostäder utan
också dyrare bostäder. Vi har i våra
reservationer starkt understrukit detta.

Men vår kritik gäller också själva bostadspaketet
— inte så mycket vad som
finns i paketet, utan snarare det som
inte finns men borde ha funnits. Om bostadspaketet
skall uppfattas som ett samlat
bostadspolitiskt program från regeringens
sida — och det tycks vara meningen
— så borde dess viktigaste innehåll
ha varit en analys av medlen att
uppnå balans på bostadsmarknaden
och en plan över hur denna balans skall

uppnås. Inte ens en aldrig så trött regering
kan ändå acceptera en ständig
bostadsbrist som ett permanent inslag
i välståndssamhället. Men av en sådan
analys finns just ingenting, och inte heller
finns någon plan för bostadsbristens
avveckling.

Paketets viktigaste nyheter, exempelvis
omläggningen av den statliga långivningen,
är av mycket stort intresse
för dem som sysslar med bostadsproduktion
och bostadsförvaltning, men för
dem som står i bostadsköerna är nog
detta ganska ointressanta saker. De är
intresserade av att veta när det kan ljusna
för deras del, när de kan få lägenhet.
Om deras problem finns just ingenting
i bostadspaketet. Man är frestad
att tala om sveket mot bostadsköerna.
Om statsministern någon mer gång skulle
komma att fungera som rådgivare åt de
bostadslösa, så bör han nog inte råda
dem att läsa årets bostadsproposition,
ty där finner de ingenting.

Jag tycker annars att tidpunkten just
nu borde ha varit särskilt lämplig för en
grundlig diskussion om hur balans skall
uppnås på bostadsmarknaden. Vi vet ju
nu hur hyresregleringen skall avvecklas,
och därmed har vi större möjligheter
att bedöma vilken effekt avvecklingen
får på efterfrågan. Det är tydligt att
det skall bli en försiktig avveckling. Lagförslaget
innehåller flera spärrar avsedda
att förhindra en snabb och
chockerande hyreshöjning. Denna försiktiga
linje omfattas säkerligen av en
mycket stor majoritet i riksdagen. För
egen del har jag vid tidigare tillfällen
framhållit att hyresregleringen måste
avvecklas efter dessa principer. Vi får
liksom reglera oss ur det tillstånd som
vi reglerat oss in i. Bostadsmarknaden
har hunnit bli så desorganiserad under
den tid vi haft hyresreglering att någon
annan väg inte är möjlig.

För en försiktig avveckling talar sociala
skäl men också det förhållandet
att en klumpig avveckling för lång tid
framåt skulle kompromettera en fri hy -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

resmarknad hos en utbredd hyresgästopinion.
När jag i hyreslagstiftningskommittén
varit med om att föreslå
dessa spärrar mot chockerande prishöjningar,
är det alltså helt i linje med tidigare
förda resonemang. Men när vi nu
väljer en försiktig — man kan säga
successiv — anpassning av hyresnivån
mot mera marknadsbetonade hyror, bör
vi också vara på det klara med att vi
därmed har avstått från att uppnå snar
balans på bostadsmarknaden genom att
kraftigt pressa ned efterfrågan. Vi kan1
inte få både en försiktig avveckling av
hyresregleringen och en smabb och
kraftig efterfrågeminskning; vi får välja
det ena. Det valet är såvitt jag förstår
redan träffat, och det vore bra om detta
bleve fullt klart.

Det betyder inte att det inte skall bli
några hyreshöjningar alls i det äldre
beståndet, även om statsrådet Geijer
underligt nog tycks vara av den uppfattningen.
Från oppositionen föreligger
ju också en reservation, där vi säger
att hänsyn vid reformeringen av familjepolitiken
bör tas till att grupper med
svag betalningsförmåga kan komma att
få vidkännas ökade bostadskostnader.
Detta är angeläget. Men vi bör samtidigt
vara på det klara med att om vi
genom olika åtgärder avskärmar de
grupper som är mest känsliga för prisförändringar
från verkningarna av hyreshöjningarna,
så blir effekten på efterfrågan
även därigenom mindre. Det
är i så fall det pris som måste betalas.

När riksdagen i höst säkerligen med
stor majoritet godkänner förslaget om
hyresregleringens; avveckling innebär
det att den väljer en försiktig anpassning
av hyresnivån framför att komma
näirmare balans på bostadsmarknaden
genom en kraftig efterfrågeminiskning.
Sedan man konstaterat detta finns det
bara en slutsats att dra, nämligen att
denna balans till största delen måste
uppnås genom ökat byggande. Någon
annan slutsats kan helt enkelt inte dras
i sammanhanget. Det är möjligt att inri -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

kesministern också dragit denna slutsats,
men lian har i så fall inte tagit
konsekvensen av den och på allvar
gått in på frågan om hur ökningen av
bostadsbyggandet skall åstadkommas
och när den skall påbörjas.

För de närmaste åren föreslås en igångsättning
på 90 000 lägenheter. Det
skall ändå enligt propositionen bli en
miljon lägenheter under perioden 1965
—1974. Man kan undra hur många år till
som inrikesministern anser sig kunna
upprepa detta påstående. År 1969 har
halva perioden gått, och då borde årsproduktionen
uppgå till nära 100 000
lägenheter. Det är möjligt att man tänker
göra som man gjort de senaste åren
med årsigångsättningen — panikigångsätta
mot slutet — eller att man räknar
med att andra får uppfylla löftena.

Vad igångsättningen i år beträffar
har drygt 14 000 lägenheter påbörjats
under första kvartalet. Det är 1 300 lägenheter
mer än under första kvartalet
i fjol. Mer än så var väl inte att vänta
med hänsyn till anhopningen av påbörjandet
i slutet av år 1966. Men nu
gäller det att tyngdpunkten i fortsättningen
kommer på andra och tredje
kvartalen och inte som under de senaste
två åren på sista kvartalet.

Möjligheterna att få bostadskreditiv
bör nu vara något bättre; affärsbankernas
inlåning har under den senaste tolvmånadersperioden
ökat mycket kraftigt,
vilket inte är fallet med utlåningen. Det
går inte heller att skylla på brist på arbetskraft
— man är tvärtom orolig för
arbetslöshet inom byggnadsfacken till
hösten. — Blir fördelningen av igångsättningen
i år lika olämplig som i fjol
och i förfjol måste det nog uppfattas
som en definitiv inkompetensförklaring.
Ett annat viktigt problem som man
inte kan finna mycket av i bostadspaketet
är de eljest livligt omdebatterade
service- och miljöfrågorna.

Det är ett väsentligt minus att man
vid utformningen av bostadspalcetet inte
på allvar givit sig i kast med problemet

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

om hur vi skall komma till rätta med
bostadsbristen.

En mängd reservationer har ju avgivits,
De flesta får tala för sig själva, och
jag skall bara kortfattat kommentera
några.

Yi har föreslagit att enskilda som
bygger flerfamiljshus skall få låna 90
procent av låneunderlaget och de som
bygger småhus 95 procent under förutsättning
att kommunen borgar för de
översta 5 procenten. För att undvika att
detta leder till ökad statlig långivning
föreslår vi att statens lån skall ligga
ovanför 75 procent av låneunderdlaget
mot för närvarande 70 procent men med
möjlighet för bostadsstyrelsen att fördjupa
det statliga lånet när så är nödvändigt.
Socialdemokraterna motsätter
sig en ändring av lånegränsen, och det
förefaller mig ligga rätt mycket av
dogmtro bakom deras ståndpunkt.

Den enskilda bostadsförvaltningen
har ju på sätt och vis ändrat karaktär.
Den handhas inte längre av kapitalplacerare,
som räknar med en god förräntning
av nedlagt kapital, utan av ett annat
slags företagare som räknar med
en hygglig avkastning på grund av ett
ekonomiskt byggande och eu ekonomisk
förvaltning. Därför blir storleken
av den egna insatsen ganska avgörande
för om verksamheten över huvud taget
kan bedrivas. Det betyder inte att staten
låter enskilda företag belåna till
100 procent, men varför man måste
stanna vid 85 procent är obegripligt för
mig. Det måste ligga i bostadskonsumenternas
intresse att en konkurrerande
enskild bostadsförvaltning finns
kvar. Hur skall man kunna veta om
den offentliga förvaltningen fungerar
bra, om det inte finns något att jämföra
med?

Vi har också tillsammans med centerpartiet
reserverat oss beträffande förslaget
om en lånefond för markförvärv.
Förslaget i propositionen innebär att
riktlinjer för denna fond skall beslutas,
men några medel därtill skall inte an -

slås. Pengar skall fonden kunna få så
småningom när den ännu inte beslutade
ändringen av realisationsvinstbeskattningen
börjar ge avkastning. Finansministern
besökte för en tid sedan Västerbotten.
Han berörde då i ett föredrag
denna fråga. Av ett tidningsreferat att
döma var han ganska kallsinnig mot
denna lånefond. Den blir inte rättvis,
ansåg han. En del kommuner har köpt
tillräckligt med mark redan men behöver
låna till andra ändamål. Kommunalmännen
har inte samma skonummer,
menade finansministern. Men det
skulle bli en fond i alla fall. Finansministern
slutade med att tala om att när
det kommer pengar från den nya realisationsvinstbeskattningen,
då skall
fonden få anslag. Varför fonden passar
de olika skonumren bättre om pengarna
kommer från en viss skatt glömde
han däremot att förklara. I själva verket
är denna anknytning till realisationsvinstbeskattningen
ett ganska underligt
påhitt. Vi föreslår att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj :t skall begära
förslag till höstriksdagen om anslag till
fonden. Den överflyttning av äganderätten
till mark det här är fråga om har
knappast någon större verkan på samhällsekonomin.

I folkpartiets bostadsmotioner har
tidigare år föreslagits att bostadsbyggandet
skulle finansieras med indexlån,
dels för att få lägre hyror i nyproducerade
hus, dels för att utjämna hyresklyftor
mellan olika årgångar av hus.
Det förslag om paritetslån som nu läggs
fram får i stort sett samma verkningar
på bostadsmarknaden som indexlån, och
för låntagarna blir skillnaden mycket
obetydlig. Systemet har däremot inte
den sparstimulerande effekt som utbudet
av indexlån på marknaden skulle
ha. Jag tycker därför att det borde ligga
nära till hands att staten sökte så
långt möjligt skaffa medel till bostadslångivningen
genom att erbjuda indexreglerade
placeringar. Man kan ju ge
spararna denna möjlighet. Det har —

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

inte minst från högerhåll — sagts att
paritetslån är en spekulation i inflation,
ett påstående som jag inte vill skriva
under. Jag tror att systemet kan fungera
mycket bra utan någon inflation,
om man nämligen kan utgå ifrån att
räntan i så fall blir låg. Går räntan ner
till 5 procent blir det ingen skuldökning
under det första året. Blir räntan
lägre innebär det en amortering redan
från början. Går den ner till 4 procent
fungerar det hela perfekt på grund av
att utgångsannuiteten är beräknad efter
denna ränta.

Skall vi nödvändigtvis tala om spekulation
i detita sammanhang, låt oss då
kalla det en spekulation i det faktum
att om vi får en period, då vi slipper
inflation, får vi samtidigt en lågränteperiod.
Jag tycker inte att en sådan
spekulation förefaller särskilt äventyrlig.
Några representanter för enskild
bostadsförvaltning har sagt sig befara
att det nya systemet skulle missgynna
denna företagsform. För min del vill
jag säga att ett av skälen till att jag
accepterade den nya låneformen i utredningen
var att den innebar betydligt
mer likvärdiga konkurrensvillkor
mellan olika företagsformer än det system
vi nu har. De s. k. allmännyttiga
företagen får nu låna 15 procent mer
än enskilda företag. Dessa 15 procent
får de till en ränta av 4 procent, vilket
har inneburit en in ersubvention i jämförelse
med enskilda företag på några
kronor per kvadratmeter. Denna mersubvention
har varit en direkt gåva.
Någon återbetalning har inte förekommit.

I fortsättningen måste den hyresnedsättning
man får från början återbetalas.
Därigenom blir det en mindre fördel
att få större lån. Vidare tillämpar
de allmännyttiga företagen en kostnadsbestämd
hyra, någonting som jag tror
att de kommer att fortsätta med utan att
bry sig om att det står på annat sätt i
propositionen.

Kostnadsbestämda hyror måste leda

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

till hyresklyftor i olika årgångar av hus
när byggnadskostnaderna stiger. För att
motverka detta och minska klyftorna
kan de stora offentliga företagen vidta
en utjämning av hyran mellan olika årgångar
av hus inom företagen. Det innebär
att nyproducerade lägenheter får
eu hyra som är för låg i förhållande till
byggnadskostnaden. Enskilda företag
har inte den möjligheten. Därför kommer
jämförelsen mellan hyrorna i nyproducerade
lägenheter att bli missvisande
till nackdel för det enskilda byggandet.

I högerns motion heter det att enskilda
byggherrar inte sällan finansierar
den egna insatsen med lån på den allmänna
kreditmarknaden. I det nya systemet
blir ett sådant förfarande uppenbart
omöjligt, påstås i motionen. Blir
det verkligen det? Om de enskilda företagen
finge låna 90 procent, som vi föreslår
men som socialdemokraterna
motsätter sig, skulle den egna insatsen
bli 90 kronor per kvadratmeter vid eu
byggnadskostnad av 900 kronor. Det
betyder att varje procent högre avkastning
på den egna insatsen skulle höja
hyran med 90 öre, vilket då måste ställas
i relation till en sammanlagd hyreskostnad,
som nu ligger mellan 60 och 70
kronor. Ett enskilt företag som bygger
ekonomiskt och förvaltar huset ekonomiskt
bör ha rätt stora möjligheter att
få en hygglig avkastning på den egna
insatsen redan från början. Jag tror att
det kommer att visa sig att farhågorna
här är överdrivna. I varje fall är det
omöjligt att bestrida att den enskilda
bostadsförvaltningen kommer i ett bättre
läge än för närvarande. Men jag beklagar
ånyo att socialdemokraterna inte
kan gå med på att minska den egna insatsen
för dessa företag.

Högern bär i en reservation föreslagit
övergång till ett s. k. kollektivt kreditgarantisystem.
Jag finner det nödvändigt
att förklara varför jag inte
gick på den linjen i bostadspolitiska
utredningen. I kommittén reserverade

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

sig högerns representant, herr Turesson,
för en övergång till detta system,
men det skulle genomföras när man
började skönja balans på bostadsmarknaden.
När vi fick högerns bostadsmotion
framgick det att man beslutat sig
för att skönja denna balans redan 1
juli i år. För mig är det rätt ofattbart
att man kan föreslå en övergång redan
den 1 juli. Det måste betyda att ett stort
antal företag får ett meddelande från
de statliga bostadsorganen om att de inte
kan erhålla de lån de sökt och fått
preliminärt löfte om. En del av husen
är under byggnad, andra är redan färdigbyggda
med hyresgästerna inflyttade.
I stället får de vända sig till kreditinrättningar
och höra om de kan få ett
garantilån. Om de kan få ett sådant och
hur stort detta blir är osäkert, därför
att det avgöres av kreditinrättningarna
själva. Både enskilda företag och andra
måste komma i ett ganska bekymmersamt
läge. De kommer i en situation
som de inte kunde föreställa sig
när de satte i gång bygget. Jag måste
nog fråga om staten över huvud taget
kan bandia på det sättet.

Sedan några ord om själva låneformen.

Till skillnad från s. k. individuellt
kreditgaranitisystem, som vi har ansett
användbart, innebär ett kollektivt system,
att kreditinstitut som lämnar lånen
skall avgöra om företaget skall belånas
samt hur stort lånet skall bli.
Statliga eller kommunala organ har inte
med den saken att skaffa. Det blir
alltså inga låneramar längre, inte heller
någon fördelning på olika områden
och inte några riksdagsbeslut om bostadsbyggandets
totala omfattning. Staten
skall garantera lån till det bostadsbyggande
som blir av, och hur mycket
som blir av bestämmer kreditinstituten.
För att få denna uppgift skall instituten
själva svara för 10 procent av risken
medan staten skall svara för 90 procent.

Systemet bar sina fördelar; bland
annat blir det administrativt enklare.

Men det har en rad nackdelar, varav
risken för starkt minskat bostadsbyggande
väl är vad man i första hand
tänker på. En annan nackdel är att
det torde bli svårare än nu att få lån
till bostadsbyggande utanför tätorterna,
om denna form genomföres.

Att märka är också att det är mer
angeläget nu än tidigare att kommuner
och byggnadsföretag får möjligheter till
flerårsplanering. Det beror på att det
är nödvändigt att så långt som möjligt
utnyttja arbetskraften hela året, men
det beror också på den dyrbara maskinparken
som kräver ett någorlunda kontinuerligt
byggande för att vara ekonomisk.
Vi bär därför i våra bostadsmiotioner
föreslagit femårsiplanering av
bostadsbyggandet. Men hur skall en sådan
planering över huvud taget bli möjlig
vid ett kollektivt kreditgarantisystem?
Man vet ingenting om hur stor
omfattning byggandet kan få förrän instituten
har behandlat de olika låneansökningarna
och tagit ställning till dem.
Jag tror nog att högern hade gjort klokt
i att tänka sig för innan den lät detta
förslag ingå i bostadsmotionen.

Jag vill också gärna ställa en annan
fråga till högern. Högern föreslår kraftiga
minskningar av räntesubventioner
— jag skall inte ta upp frågan hur stora
hyreshöjningarna blir, men de blir kraftiga
i en del hus uppförda efter 1958.
Vi ämnar nu avveckla hyresregleringen.
En av svårigheterna därvidlag är den
desorganisation av bostadsmarknaden
som har uppstått och som innebär en
i många fall mycket stor spännvidd mellan
hyrorna i det äldre beståndet och
hyrorna i de hus som byggs för närvarande.
Högerns förslag skulle, om det
bifölls, ytterligare mycket kraftigt öka
denna spännvidd. Kan det verkligen vara
ett bra sätt att förbereda hyresregleringens
avveckling?

Till sist, herr talman, några ord om
statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.
Socialdemokraterna i statsutskottet
hyser ingen som helst tvekan om

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

att detta är en bra lösning. I bostadspolitiska
kommittén förekom flera föredragningar
om problemet och kommittén
fick även promemorior därom. Efter
att ha diskuterat detta material fann utredningen
följderna för marknadens
långivare, för kreditpolitiken och den
ekonomiska politiken så vittgående, att
kommittén inte med det materialet som
underlag kunde förorda en övergång.
Majoriteten i statsutskottet har tagit
ståndpunkt utan att ha något material
alls. Det är ett exempel på löst tyckande,
som dess bättre inte förekommer så
ofta i riksdagsutskott när det gäller så
invecklade problem.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till samtliga reservationer av herr Eric
Gustaf Peterson m. fl. samt reservationerna
2 a, 4, 5, 9, 10, 15 och 19 av hem
Kaijser m. fl. samt reservationerna 7,
13, 17 a, 20 a, 21 a, 22, 32 a och 33 av
hem Thorsten Larsson m. fl.

Fröken LJUNGBERG (h):

Herr talman! Jag kommer liksom herr
Gustafsson i Skellefteå att uppehålla mig
vid de frågor som behandlas i statsutskottets
utlåtande nr 100.

Inledningsvis vill jag gärna instämma
med herr Gustafsson i att det borde
ha varit en huvuduppgift för regeringen
att nu göra en analys av medlen för att
uppnå balans på bostadsmarknaden.

I stället ådagalägger det program, om
vi kan kalla det så, som regeringen
har förelagt oss att det — trots en
del förbättringar, det skall medges —■
kvarstår en omfattande krisreglering,
som kom till under andra världskriget
och de närmaste efterkrigsåren. Detta
redan visar att det är något fel på regeringspolitiken
på bostadsbyggandets
område.

T proposition nr 100 finns bland mycket
annat läsvärt en historisk översikt
över bostadspolitikens framväxt och utveckling
under de senaste 20 åren. Jag

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

vill gärna salutera inrikesministern för
att han har givit oss denna överblick.
Den förefaller motiverad, inte bara därför
att statsrådet anser sig böra konstatera
att svensk s-märkt bostadspolitik har
varit ovanligt bra utan också därför att
han i viss utsträckning klargör i vad
mån han anser att den varit bra, i vad
mån den inte varit bra och i vad mån
den föranleder förändringar i fråga om
målsättning och metoder.

Efterkrigstidens bostadspolitik firar
nu 20-årsjubileum. Departementschefen
säger själv: Grunddragen av denna bostadspolitik
— som fastställdes av 1946
och 1947 års riksdagar — består fortfarande.
Skall man kritisera regeringens
bostadspolitik av i dag, vilket vi gör
bl. a. i en partimotion från högerpartiet,
är det både tjänligt och rättvist att i
någon mån analysera resultaten av dessa
20 år just med utgångspunkt i den
överblick som propositionen ger och
med huvudvikten lagd vid målsättningen,
metodiken och resultaten.

När kriget slutade konstaterades bostadsbrist,
trångboddhet och låg bostadsstandard
i fråga om utrustning och
dylikt. Då blev målsättningen given:
för det första att avveckla bostadsbristen,
för det andra att öka utrymmet och
för det tredje att höja bostadsstandarden.
Till detta kom också ett uttalande
om att kostnaden för en rimlig familjebostad
inte borde överskrida 20 procent
av den genomsnittliga inkomsten för en
industriarbetare.

Hur har man nu närmat sig det uppställda
målet? Svaret ges i propositionen.
Bostadsbristen kvarstår trots att
bostadsproduktionen från och med år
1952 genomsnittligt sett har varit i stigande.
De sex första åren efter andra
världskrigets slut sjönk den däremot.
Man har alltså inte kunnat bygga bort
bostadsbristen. Bland orsakerna till detta
finner vi, fortfarande enligt propositionen,
ett stort bortfall av lägenheter
på grund av rivning — saneringen
således — landsbygdens avfolkning,

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

som lett till en koncentrering till tätorterna,
och en kontorisering i de större
städernas centrala delar.

Bostadsbeståndet för 20 år sedan uppgick
till i runt tal 2,1 miljoner lägenheter
och beräknas nu vara 2,9 miljoner.
Med hänsyn tagen till befolkningsökningen
är detta långt ifrån tillfredsställande.
Bostadstillgången uttrycks i propositionen
också i antal rumsenheter.
År 1946 beräknas antalet rumsenheter
till 6,5 miljoner. Med rumsenhet menas
rum eller kök. Hur många sådana vi nu
har anges inte, men eftersom antalet
rumsenheter per lägenhet i hela bostadsbeståndet
har ökat från 3,12 år
1945 till 3,6 i dag, bör antalet rumsenheter
närma sig 9,5 miljoner.

Om både statistik och erfarenhet säger
att bostadsbristen kvarstår, visserligen
ojämnt fördelad över landet, visar
bostadsstatistiken också att utrymmesstandarden
verkligen liar ökat. År 1945
bodde 99 människor i 100 rumsenheter,
i dag är siffran 75. Även om man räknar
med förändringen i folkmängd kan
trångboddheten alltså sägas ha minskat
avsevärt.

Om den tredje uppgiften, som gällde
bostadsstandarden i allmänhet, kan sägas
att bostadspolitiken i stort sett har
lyckats att åtminstone komma ett bra
stycke på väg. Bostadsstandarden har
höjts avsevärt. Det är svårt att ur det
givna materialet ange en exakt siffra.
Kanske kommer man ungefär rätt när
man räknar fram — vilket jag försökt
göra — att cirka 40 procent av lägenheterna
år 1945 hade vad man kallar
moderna bekvämligheter. Nu är det
drygt 70 procent.

Samtidigt har bostadskostnaderna •—■
konstateras det i propositionen —- i fråga
om hyror ökat endast hälften så
mycket som inkomsterna. Enligt statistiken
kostade en tvårumslägenhet år 1965
15 procent och en trerumslägenhet 20
procent av den genomsnittliga industriarbetarlönen.
Också här tycks man ha
kunnat uppnå ett uppställt mål. Man bör

dock komma ihåg, vilket inte framhålles
i propositionen i detta sammanhang,
att den statliga räntesubventionen samma
år kostade 260 miljoner kronor, vilket
man betalade skattevägen vare sig
man hade bostad eller stod i bostadskö.

Om jag summerar detta kommer jag
till den slutsatsen att bostadsbristen
kvarstår med sin efterfrågepress på
kostnaderna och med sina både socialt
och ekonomiskt orättvisa konsekvenser.

Var verkligen medlen i form av statligt
kreditstöd åt bostadsbyggandet, räntegarantier
och räntebidrag riktigt valda?
Departementschefen vill naturligtvis
påstå att så var fallet. Han gör dock
samtidigt det påpekandet — och det bör
observeras, inte minst i samband med
det aktuella bostadsprogrammet — att
låneräntan med sin ursprungliga låsning
vid 3 procent och räntegarantin
för primär- och sekundärlån i det vid
dess tillkomst rådande läget inte hade
någon subventionskaraktär och inte var
avsedd att ha det. Men man räknade
fel därför att »utvecklingen på kapitalmarknaden
så småningom kom att ge
reglerna en betydande subventionseffekt».
Man bör kanske komma ihåg att
utvecklingen på kapitalmarknaden ju
inte är alldeles oberoende av den finanspolitik
och de samhällsekonomiska
åtgärder av olika slag som från regeringens
sida proponeras. Det är ganska
förvånande tycks det mig att inte inrikesministern
ännu mera ingående har
granskat det nya finansieringssystemet
mot bakgrunden av dessa tidigare erfarenheter.
Jag återkommer till det
längre fram.

Gör man en hopsummering av resultaten
av de tjugo årens bostadspolitik
föranleder det, säger inrikesministern,
en ny formulering av målsättningen. Det
heter nu att »hela befolkningen skall beredas
sunda, rymliga, välplanerade och
ändamålsenligt utrustade bostäder av
god kvalitet till skäliga kostnader»..
Formuleringen är ju lika allmänt hållen
som målet har idealets höga karak -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

tär, och det finns ingen som helst invändning
att göra mot formuleringen.

Emellertid behövs mera konkreta riktlinjer
för en kortare period, och en
tioårsperiod har därvid valts. Det är
riktlinjer för att man skall kunna överväga
och bedöma vilka åtgärder som
nu skall sättas in för att främja utvecklingen
mot de uppställda nya målen.
Då konstateras först att samhällets insatser
alltjämt behövs, både statens och
kommunernas, för att planeringen skall
bli ändamålsenlig i förhållande till bostadsefterfrågans
utveckling och för att
produktionsfaktorerna skall kunna utnyttjas
effektivare och ge både ökat
utbud av bostäder och återhållsamhet
i fråga om produktionskostnaderna och
slutligen för att de boende skall känna
sig skyddade i besittningen av sin bostad
och mot att hyreskostnaderna skall
stiga oskäligt i förhållande till kostnadsnivåer
i övrigt.

De sålunda föreslagna åtgärderna
skall åstadkomma balans på bostadsmarknaden,
och alltsammans har departementschefen
lagt ihop i form av ett
paket, som herr Gustafsson i Skellefteå
talade om, i denna proposition nr 100,
ett paket som handlar om markfrågor,
bostadsbyggandets finansiering och rationalisering,
om hyreslagstiftning och
kommunal bostadsförmedling.

Hem talman! Jag tillåter mig att
citera ett tidningsorgan, som är känt
för att kunna göra charmfulla formuleringar
på truistiska framställningar. Jag
tror att den ärade församlingens litterata
ledamöter känner igen vilket organ
det handlar om. Där sägs följande:
»Det synes nu som om bostadsbristen
snart skulle vara hävd å grund av det
bostadspaket, som regeringen förelagt
riksdagen. Detta går — som framgått
av referat i vår lokalupplaga — ut på att
hyrorna i gamla hus skola bliva lika
höga som i nya, varigenom antalet
flyttningar väntas öka och köerna å
bostadsförmedlingen i motsvarande mån
minskas. Vi vilja visserligen minnas det

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

man från oppositionens sida många
gånger föreslagit hyresregleringens upphävande
och framhållit att bostadsbristen
därigenom skulle bringas att upphöra,
vilket man då, givetvis med all
rätt, förnekat från regeringens sida.
Argumentet får givetvis en helt annan
tyngd då det nu framföres av regeringen
själv. Att regeringen nu slagit om
i denna fråga visar hur flexibel den kan
vara i sin politik, vilket givetvis är en
styrka i det föränderlighetens samhälle
vari vi nu leva.» Nog citerat ur Grönköpings
Veckoblad!

Herr talman! Det här paketet är med
förlov sagt litet knöligt att hantera. Dels
innehåller det principförslag av bitvis
mycket omfattande art, dels anslagsäskanden
till statlig långivning och
räntesubvention och dels aviseringar
om förslag till åtgärder i andra propositioner
— antingen avgivna samtidigt
eller att vänta i höst. Det sista gäller
exempelvis den nya hyreslagen.

Vi i högerpartiet har granskat propositionen
nr 100 och givit våra förslag
formen av en partimotion, som ger vid
handen att vi dels gärna instämmer i
fråga om det allmänt formulerade målet
för bostadsförsörjningen — som jag nyss
citerade i propositionen — dels är helt
överens med departementschefen om åtskilliga
synpunkter och förslag som är
aktuella i nuläget, dels slutligen att vi
har en annan uppfattning om vägen mot
målet.

Herr talman! Jag skall i fortsättningen
begränsa mig till de två punkter
som är betydelsefullast rörande avvikelserna
från regeringens förslag och syftar
då naturligtvis på markpolitiken
och frågan om bostadsbyggandets finansiering.
Övriga avvikelser som uttryckts
i form av reservationer till statsutskottets
utlåtande nr 100 är i flertalet fall
konsekvenser av ståndpunktstagandet i
huvudfrågorna. Eftersom detta ståndpunktstagande
i sin tur är grundat på
en annan samhällsuppfattning än regeringens
och därför föranleder önske -

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

mål om andra samhällsåtgärder på bostadspolitikens
område, har vi vid utskottsbehandlingen
valt att ge ett samlat
uttryck härför i form av ett särskilt
yttrande, som vi sedan kunnat
hänvisa till i flera av de 20 reservationer
till utskottsutlåtandets 67 punkter
som högerrepresentanterna i utskottet
ensamma svarar för.

Det torde vara svårt att göra gällande
att de förbättringar i fråga om bostadsstandard,
både i vad avser utrymme
och utrustning, som jag förut påpekat,
kommit till stånd enbart tack
vare regeringens bostadspolitik. Den
tekniska utvecklingen och den allmänna
produktionsstegringen kunde enligt
vårt sätt att se ha lett till minst lika
gott resultat på en friare bostadsmarknad.

Vi är ense med departementschefen
om att bristen på balans på bostadsmarknaden
är det avgörande onda. Vi
hälsar därför med tillfredsställelse att
åtskilligt av det som vi anser hindrat
balansen skall undanröjas; det gäller
hyresregleringen och det gäller de generella
räntesubventionerna. Men medan
departementschefen alltjämt i samhällets
möjligheter att leda bostadsbyggandet
ser ett självändamål, som kräver
fortsatt kontroll i olika former, hävdar
vi att det höga målet att ge hela befolkningen
sunda, rymliga och ändamålsenliga
bostäder till skäliga kostnader
bäst kan förverkligas, om man med ett
minimum av statliga ingrepp kan erbjuda
konsumenterna en verklig frihet
i valet av bostad.

Strävan att begränsa produktionsoch
förvaltningskostnaderna har vi gemensamt.
Men vi anser att den strävan
bäst stimuleras av att konsumenternas
bostadsönskningar får öva ett tryck
på konkurrerande produktionsföretag.
Samhällets åtgärder skall effektivt sättas
in för de konsumenter — och sådana
kommer det alltid att finnas, hur
välordnat samhället än är — som av
olika anledningar inte kan få tillfreds -

ställande lösningar på sina bostadsproblem
i eu fri bostadsmarknad lika litet
som i den reglerade. Därför vill vi också
ha ett effektivt besittningsskydd och
bostadssociala reformer, så att vi inte
utlämnar människor åt slumbostäder.

Vi delar utskottets uppfattning, att
kommunerna skall föra en aktiv markpolitik.
Men vi anser att tyngdpunkten
härvidlag ligger mera på den kommunala
planberedskapen än på ett så stort
kommunalt markförvärv som möjligt.
En ändamålsenlig och långsiktig planering
kan och skall göras oberoende av
markägarförhållandena och kunna tilllåta
ett samarbete mellan kommuner,
andra markägare och eventuellt andra
byggherrar som kan och vill vara med
och realisera bostadsbyggnadsplanerna,
allteftersom detaljplaneringen — naturligtvis
i kombination med de samhällsekonomiska
resurser som man kan
förfoga över — skapar de slutgiltiga
förutsättningarna för bostadsbyggandet.

Med den uppfattningen måste vi yrka
avslag på förslaget om inrättande av en
särskild lånefond för kommunala markförvärv,
kanske desto mer som den fonden
föreslås få anknytning till realisationsvinstbeskattningen
vid fastighetsförsäljningen
— detta förslag skall riksdagen
först senare få ta ställning till.
Det finns alltså nu inget finansieringsförslag
knutet till förslaget om lånefonden,
något som i och för sig är värt
uppmärksamhet.

Det statliga stödet till bostadsbyggandet
i form av s. k. paritetslån, som föreslagits
av den bostadspolitiska utredningens
majoritet och som herr Gustafsson
i Skellefteå nyss talade för, har enligt
vår uppfattning många svagheter,
samtidigt som det har sin styrka i att
det avser att avskaffa räntesubventionerna.

Svagheterna består, menar vi, bl. a. i
att systemet kräver en fortsatt statlig
reglering, ett bibehållande av ett kvoteringssystem
som i sin tur drar med
sig åtskilligt av administrationskostna -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

der. För att förhindra alltför stora hyreshöjningar
i övergångsskedet är systemet
konstruerat på ett sätt som jag
tycker strider mot allt vanligt sunt tänkande
i fråga om fastighetsförvaltning.
Att de kapitalkostnader som byggenskapen
dragit skall belasta fastigheten mer
ju äldre den blir måste vara bakvänt.
Detta måste — det säger jag trots det
försvar för systemet som herr Gustafsson
i Skellefteå presterade — bidra till
att minska intresset för privat kapitalplacering
i hus med ett sådant här statligt
finansieringssystem. Särskilt påfallande
blir detta när det gäller de speciella
förhållanden som i det nya systemet
föreslås för bostadsrättsföreningarnas
lägenheter.

Det har även i andra motioner än i
högerpartiets påpekats att farhågorna
för minskat intresse för den sortens
finansiering av olika slags bostadskooperativ
verksamhet är befogade. Det
tycker jag att även utskottets skrivning,
om än motvilligt, ger belägg för — i utlåtandet
erkänns att det »är av vikt att
den som väljer att lösa sin bostadsfråga
genom anslutning till bostadsrättsförening
och således är beredd att prestera
en egen kapitalinsats också därigenom
kan påräkna ekonomiska fördelar».

Men så fortsätter utskottet: »Det är
emellertid uppenbart att möjligheten att
vinna sådana fördelar inte endast bestäms
av finansieringsförutsättningarna
utan också av kostnaderna för förvaltningen
i övrigt och formerna härför.»
Det är självklart, men detta måste ju
gälla också hyresfastigheter med privata
kapitalinsatser. Varför då i fråga
om bostadsrättsföreningar hänvisa till
att problemet för deras del skall prövas
i samband med en översyn av bestämmelserna
rörande bostadsrättsföreningar?
Problemet är större än så, men bostadsrättsföreningarnas
problem är så
påfallande just därför att de erbjuder

— som herr Gustafsson också påpekade

— en möjlighet till sparande och till utnyttjande
av ett privat sparande som
4 — Andra kammarens

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

vi bar anledning att ta till vara i bostadsproduktionen.

Kapitalsatsning av annat slag än den
statliga är alltså ändå ett problem —
det tycker jag utskottet genom sin skrivning
medger. Den fråga man har anledning
att ställa är då: Anser utskottet
att intresset för sådan satsning kommer
att minska eller inte? Utskottet anser att
så inte kommer att ske. Jag vill för min
del hävda att risken för det är mycket
stor.

Slutligen har detta system, menar vi,
en svaghet i det speciella sambandet
med hyressättningen. Hyreskontrollen
har samband med paritetssystem. Man
bibehåller olika lånegränser för olika
byggherrekategorier, och prioriteringen
av främst de allmännyttiga bostadsföretagen
lägger hinder i vägen för den
fria konkurrens på lika villkor, som
vi menar är en förutsättning för valfrihet
för konsumenterna och för ett tvång
till kostnadsmedvetande hos producenterna.

Samtidigt som departementschefen
säger att det är angeläget att bibehålla
den konkurrens som det innebär att
förvaltningen sker i olika former ger
han de allmännyttiga bostadsföretagen
en dominerande ställning också i hyrespolitiskt
avseende. Och ändå säger departementschefen
att deras s. k. självkostnadsprincip
skall modifieras. Man
kan alltså ifrågasätta om den över huvud
taget kommer att finnas kvar. Resonemanget
kring just de allmännyttiga
bostadsföretagens situation i det sammanhanget
är sannerligen inte lätt att
tränga igenom, och konsekvenserna kan
inte utan vidare anses bli de som departementschefen
förutsätter.

Högerreservanterna i utskottet yrkar
av skäl som jag nu angivit och ytterligare
skäl som jag inte skall trötta kammaren
med att återge avslag på propositionens
förslag och på utskottets hemställan
i fråga om finansieringssystem.
Fördelarna med ett kollektivt garantisystem
är därvidlag för oss avgörande.

protokoll 1967. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. in.

Jag kan summera det i några satser, som
jag tycker är viktiga: långivningen kan
baseras på fastigheternas avkastningsvärde,
långivningens administrationskostnader
minskas, och konkurrensen
mellan olika byggherrar kan upprätthållas.
Det kan ske om den prioritering
som följer med den statliga långivningen
och dess kvoteringssystem med ty
åtföljande kommunala rangordningar
avskaffas, alltså sådana rangordningar
som är ovidkommande i förhållande till
den förräntningsmässiga konkurrenskraften.

Herr talman! Jag skall inte i detalj
motivera de reservationer som i ganska
stort antal från högerhåll har knutits
till statsutskottets utlåtande nr 100. På
en hel del punkter har vi emellertid
också haft samma uppfattning som folkpartiet,
ibland också som folkpartiet
och centerpartiet, och det gör att jag
nöjer mig med att här yrka bifall till
samtliga reservationer där herr Kaijsers
namn står först; i övrigt yrkar jag
bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herr Wennerfors
(h).

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! I framtiden kommer
möjligen 1967 att betraktas som ett märkesår
för vår bostadspolitik. En rad
utredningar har nu utmynnat i ett regeringsförslag
för bostadspolitiken, som
i allt väsentligt syftar till en betydande
frigörelse från olika regleringar med
rötter i prispolitiken på 1940-talet. Den
kritik som under lång tid har riktats
mot reglerings- och subventionspolitiken
på bostadsområdet har sålunda till sist
givit resultat.

I de senaste årens valrörelser har bostadsfrågan
varit ett mycket engagerande
ämne. Det är också naturligt, eftersom
vi i vissa områden av vårt land
nar så stor bostadsbrist. Bostaden hör
ju dessutom till de mera primära förut -

sättningarna för mänsklig "samlevnad.
Detta förhållande är orsaken till att kraven
på en god bostad och en egen bostad
stigit med högre levnadsstandard. Det
kan därför vara värt att uppmärksamma
att en betydande enighet råder om de
stora riktlinjerna i den nya bostadspolitiken,
exempelvis vad gäller avvecklingen
av de generella subventionerna,
hyresregleringen och trygghet åt hyresgästen.

Den omständigheten att de olika aspekterna
i bostadsfrågan varit föremål
för grundliga utredningar med en ingående
remissbehandling torde vara en
av orsakerna till att samlande lösningar
i stor utsträckning varit möjliga. Regeringen
har dessutom varit relativt lyhörd
för remisskritik och även för reservationsvis
framförda meningar. Högerpartiet
har emellertid gått egna vägar,
som vi nyss hörde av fröken Ljungberg,
beträffande finansieringssystemet
och den kommunala förköpsrätten till
mark för samhällsbyggandet, två principiellt
och reellt mycket stora och viktiga
frågor. Även med beaktande av detta
förhållande och trots de många reservationerna
i utlåtandet vill jag konstatera
att det finns en betydande enighet
på väsentliga områden, innan jag
övergår till en redovisning av hur centerpartiet
ser på bostadspolitiken.

En av de stora frågorna i bostadsreformen
är det nya finansieringssystemet.
Socialdemokrater, folkpartister och
centerpartister står bakom detta. Vi har
under tidigare år förordat ett individuellt
kreditgarantisystem. Detta kan ha
vissa fördelar som är värda att beakta.
En av de främsta fördelarna torde vara
att debatten om finanspolitiken kunde
föras med ett betydligt fastare underlag
om staten inte behövde uppträda som
långivare för utgifter, vilka inte är statsutgifter
i egentlig mening. En förutsättning
för att ett kreditgarantisystem skall
kunna godtas är emellertid, enligt vår
mening, att finansieringsvillkoren inte
försämras. Det är tveksamt om denna

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

förutsättning föreligger i dag beträffande
ett kreditgarantisystem på grund
av konkurrensen om kapitalet i vårt
land.

Det är många skäl som ur bostadskonsumenternas
synpunkt talar för det
föreslagna statliga finansieringssystemet.
Ett av de starkaste skälen är att
låneformen utan direkta subventioner
kan nedbringa de höga hyreskostnaderna
under de första åren och utjämna
de hyresklyftor som en förändring av
byggnadskostnaderna medför mellan
olika årgångar av bostadshus. De allmännyttiga
bostadsföretagen kan väntas
tillämpa kostnadsbestämda hyror.
I en fortgående inflation måste detta
i ett kreditgarantisystem leda till hyresklyftor
mellan olika årgångar hus
även om viss hyresutjämning inom bostadsbeståndet
kan vara möjlig för de
allmännyttiga företagen. Enskilda ägare
av hyreshus har emellertid knappast
denna möjlighet, varför en hyresjämförelse
mellan olika ägarkategorier blir
missvisande genom ett kreditgarantisystem
i dagens läge. Även andra skäl
talar faktiskt för de nu föreslagna så
kallade statliga paritetslånen.

Den s. k. basannuiteten på bostadslånen
föreslås bli 5,1 procent. Det är en
anpassning till den hyresnivå vi för
närvarande har i nyproduktionen. På
vilken nivå bostadskostnaden kommer
att ligga i framtiden blir beroende av
byggnadskostnadernas utveckling, mätt
genom statistiska centralbyrån i ett särskilt
index. Kungl. Maj:t skall ha rätt
att efter vissa förut bestämda regler och
förutsättningar ändra basannuiteten.
Även om jag inte är en vän av sådana
allmänna bemyndiganden, tycker jag
att det kan vara befogat i detta fall.
Förändringarna skall göras för att man
skall kunna uppnå det mål och uppfylla
de förutsättningar som fastlagts i beslutet
om bostadspolitiken.

Det föreslagna finansieringssystemet
synes också kunna bli någorlunda följsamt
till kostnadsutveckling och ränte -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

förändringar. Från högerpartiet har
sagts att systemet förutsätter en permanent
inflation. Jag kan inte finna att
så behöver vara fallet. Under ett skede
av stigande konjunkturer får man väl
förutsätta att räntan också stiger och
att den sjunker vid nedgående ekonomisk
utveckling. Högerns påstående kan
vara riktigare under förutsättning att
räntan ligger fast oavsett konjunkturerna
under bostadslånets hela löptid.

Men jag tror knappast att högern vill
hävda att denna räntepolitik är sannolik
för framtiden eller att högern själv
vill binda sig för en sådan räntepolitik.
Om man förutsätter att räntan i framtiden
blir rörlig och anpassad till konjunkturerna
kan inte högerns påstående
vara riktigt enligt paritetslånets mekanism.
Högerns finansieringssystem —
kollektiva kreditgarantier— kan väntas
ge betydligt högre hyror, förmodligen
inte bara för nyproduktionen utan också
för det äldre bostadsbeståndet med
den jämförelsegrund för hyressättningen
som hyresnämnderna väntas komma att
arbeta på. Dessa hyreshöjningar skulle
bl. a. få till resultat att främst låginkomstgrupperna
skulle få stora svårigheter
att bo i en god bostad. Det är enligt
vår mening ett socialt icke acceptabelt
sätt att avhjälpa bostadsbristen.

Högerförslaget innebär dessutom ■—
det framgick av fröken Ljungbergs anförande
— att det blir bankerna som i
allt väsentligt kommer att bestämma
vem som får låna och var husen skall
byggas.

Vidare skulle enligt högerförslaget —
det har herr Gustafsson i Skellefteå redan
berört — de privata fastigheterna
på grund av de icke utjämnade hyresskillnaderna
i olika årgångar hus i konkurrenshänseende
komma i en sämre
situation i förhållande till exempelvis
allmännyttiga företag. Det är faktiskt ur
flera synpunkter — inte minst de sociala
—• svårt att förstå högerns agerande i
finansieringsfrågan. Men vi har bara
att konstatera att det är en konservativ

100 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

linje, en konservativ politik som skiljer
sig från övriga partiers.

Ett förstaliandsintresse för bostadskonsumenten
är naturligtvis bostadskostnaden
och besittningsrätten. Härvidlag
har hittills hyresregleringen, som
nu skall avskaffas, verkat. Hyran skall
enligt det föreliggande förslaget i princip
fastställas genom avtal mellan hyresvärd
och hyresgäst. Fältet släpps
emellertid inte fritt för en ohämmad
marknadsprissättning, vilket väl närmast
är avsikten med högerförslaget.
Hyresgästen har rätt att få hyrans skälighet
prövad av hyresnämnd, vars beslut
går att överklaga i domstol. Denna
ordning kan förmodas ge hyresgästen
trygghet för besittningsrätten och skydd
mot oskäliga hyreshöjningar. Vägledande
för hyresnämndernas bedömning
skall vara produktionskostnaderna i de
allmännyttiga företagens bostäder som
i princip skall byggas, administreras
och förvaltas utan vinstsyfte.

Vi har i såväl motioner som reservationer
framhållit angelägenheten av att
det blir en konkurrens mellan de olika
ägarkategorierna, så att byggnads- och
boendekostnaderna kan pressas. Likvärdiga
lägenheter bör betinga samma hyra.
På s. k. bristorter, där även förstagångshyran
kan prövas, skall också jämförelser
göras med andra nybyggda lägenheter
på orten och med självlcostnadsliyrorna
i nyproduktionen. Härigenom
bör man kunna få ett lås mot oskäliga
hyror på grund av bostadsbrist.

Beträffande besittningsskyddet för lokaler
kommer förslag att föreläggas
höstriksdagen. Besittningsskyddet för
småföretagare måste enligt vår mening
ge samma trygghet som besittningsskyddet
för hyresgäster.

Fn flaskhals för ett välplanerat bostadsbyggande
har varit regeringens
misslyckade politik beträffande krediterna.
Denna politik har lett till en
mycket beklaglig snedvridning av igångsättningarna
som orsakat störningar på
arbetsmarknaden, längre byggtider, out -

nyttjade resurser och därmed fördyrade
bostäder. Dessa störningar borde ha
kunnat undvikas om regeringen tagit
ad notam riksdagens skrivelser till
Kungl. Maj:t åren 1965 och 1966. Riksdagen
var då orolig för hur krediterna
till bostadsbyggandet skulle klaras. Inte
förrän i fjol höstas tog regeringen kontakt
med kreditinstituten om kapitalfrågorna.
De nu träffade överenskommelserna
med bankerna borde kunna
innebära en betydligt bättre ordning —■
det är också nödvändigt om bostadsbyggnadsprogrammet
skall kunna genomföras.
Saken har också tagits upp
i statsverkspropositionen.

Trots att ökningen av bostadsbyggandet
beräknas till 9 procent i år sänktes
ändå antalet igångsättningar till 90 000.
Det är beklagligt men kan i viss mån
försvaras och förklaras om man därigenom
kan komma på rätt köl igen
och nå en riktigare igångsättning under
året och en successiv årlig ökning därefter
kan åstadkommas. I reservation
35 b uttalar vi att man bör eftersträva
minst samma igångsättning som föregående
år, detta för att undvika den ryckighet
mellan åren som varit kännetecknande
för 1960-talet. Några tusen igångsättningar
under fjärde kvartalet i fjol,
vilket hade en igångsättning som var
ungefär dubbelt så stor som normalt,
får nog anses som formella och bör
överföras till innevarande års byggnadsverksamhet.

Bostadsproduktionen kan naturligtvis
inte frikopplas från konjunkturutvecklingen,
men den får inte heller vara
någon konjunktur- och sysselsättningsregulator.
Bostadsbyggandet kräver mer
än de flesta andra områden en långsiktig
planering utan ryckighet och häftiga
omsvängningar. Tyvärr har bostadsbyggnadsverksamheten
de två senaste
åren varit utsatt för just dessa företeelser
främst på grund av regeringens eget
handlande eller, rättare sagt, brist på
handlingskraft. Den nyss påtalade ryckigheten
under 1960-talet förvärrades

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 101

genom den kraftiga omläggningen av
bostadsbyggandets regionala fördelning
som genomfördes 1965. Denna omläggning
skulle ha till syfte att öka bostadsbyggandet
där bostadsbristen var störst.
Inom centerpartiet trodde vi inte att
denna tvångsstyrning skulle ge avsett
resultat. Vi anser oss nu ha fått rätt.
Bostadsbyggandet i storstadsregionerna
har inte kunnat ökas särskilt mycket.

Vi förslog 1965 och 1966 att ökningen
av bostadsbyggandet skulle komma storstadsregionerna
till del. Genom denna
lugnare successiva ökning av bostadsbyggandet
i storstadsområdena hade vi
förmodligen undvikit en hel del av de
störningar som nu förekommit. Vi anser
oss ha anledning att understryka detta
även för framtiden. Ett optimalt bostadsbyggande
har inte varit möjligt på
grund av denna ryckighet och den häftiga
omkastningen 1965.

Även orter som inte kan räknas som
särskilt expansiva behöver ett visst bostadsbyggande.
Ett obetydligt eller inget
bostadsbyggande alls i en kommun bär
i sig incitamentet till en tillbakagående
samhällsutveckling. Om sådana orter
men också andra expansiva orter runt
om i landet underförsörjes med bostäder,
vilket i hög grad varit fallet under
tiden efter 1965, påverkar detta näringslivets
lokalisering. Kön av bostadssökande
i de s. k. bristorterna kan då inte avlastas.
För att råda bot på bostadsbristen
måste industrietablering och bostadsbyggande
lokaliseras så att samhällets
totala resurser optimalt utnyttjas.
Härigenom uppnås den mest lönsamma
produktionen över huvud taget — vilket
gäller även bostäderna. En viss decentralisering
av företagslokaliseringen anser
vi skulle främja en rationellare produktion,
ge ett friare val av boendemiljö
och avlasta trycket på de s. k.
bristorterna.

Herr talman! Centerpartiet kräver i
år en undersökning om grunderna för
bostadsbyggandets regionala fördelning
med samhällsresursernas optimala till -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

varatagande som grund. Man kan inte
med fog säga att den nuvarande fördelningen
grundar sig på en objektiv
bedömning. I statsverkspropositionen
uttalas att storstadsområdenas och de
växande orternas behov av bostäder
skall tillgodoses. Som framgått av vad
jag nyss sagt är detta mål för snävt och
ensidigt. Det måste leda till en fortsatt
och ökad koncentration av människor
till ett fåtal orter i landet, men en fortsatt
och kanske ännu svårare bostadsbrist
där under överskådlig tid. På
andra orter pågår en kapitalförstöring
samtidigt som samhällsinvesteringarna
utnyttjas dåligt. Möjligheterna att välja
bostadsort och miljö inskränkes dessutom.

För bedömning av bostadsbyggandets
lokalisering behövs i botten befolkningsunderlaget
och dess åldersammansättning,
näringslivets utveckling, de
mål som de planerande läns- och kommunala
myndigheterna har, även bedömt
ur riksplaneringssynpunkt, lokaliseringspolitiska
bedömningar, miljöbedömningar,
kommunikationsfrågor, den
ur konsumentsynpunkt önskvärda utvecklingen
av hustyper etc. Viss förnyelse
av det gamla bostadsbeståndet är
också nödvändig, så att folk i alla delar
av vårt land får del i standardhöjningen
genom bättre bostäder. Även andra bedömningar
kan behöva göras för att vårt
samhälle skall byggas effektivare och
trivsammare.

I reservation nr 7 framhålles att försöksverksamheten
beträffande kommunblockens
interna fördelning av bostadsbyggandet
inte utan synnerligen starka
skäl bör ändras av länsbostadsnämnden,
om kommunerna i blocket varit eniga.
Det är enligt vår mening ett mycket störande
inslag i kommunernas samarbetssträvanden,
om de statliga myndigheterna
ingriper på det sättet.

Under tidigare år har en viss del av
byggnadskvoten avdelats för senare fördelning
för att tillgodose de särskilda
behov som uppkommer i samband med

102 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

etablering och utvidgning av företag,
t. ex. i samband med den samhälleliga
lokaliseringspolitiken. Centerpartiet har
i år i motion nr 11:1001 yrkat på en
utvidgning av denna kvot. I reservationen
6 c yrkas att den får en tillfredsställande
omfattning.

Utskottets majoritet följer propositionen
och anser att avvägning beträffande
denna särskilda kvot för senare fördelning
bör ankomma på Kungl. Maj:t.
Utskottet uttalar inte ens att en sådan
kvot är nödvändig. Bostadsbyggandet
i samband med näringslivets expansion
skall enligt vad utskottet skriver i detta
fall bli beroende av beslut om bostadsbyggandets
omfattning 1967. Eftersom
utskottet föreslår en sänkning av antalet
igångsättningar för innevarande år, föreligger
risk för att lokaliseringspolitiken
hämmas.

I år liksom under många tidigare år
har till statsutskottets utlåtande om bostadspolitiken
fogats reservationer med
innehåll att bostadsbyggandets inriktning
beträffande hustyper bör anpassas
till bostadskonsumenternas efterfrågan.
Det kan tyckas vara en självklar anpassning
av bostadsbyggandet. Denna
anpassning har emellertid inte gjorts.
Alla undersökningar visar att småhusandelen
är för liten. Internationellt sett
är den uppseendeväckande liten.

En ökad småhusproduktion bör minska
efterfrågan på kapitalkrävande fritidshus.
Småhusen och småhusområden
som barn- och tonårsmiljöer torde vara
överlägsna höghusbebyggelsen. Detta
kan vara skäl nog för att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande
av ett program för en sådan ökning av
småhusens andel av bostadsbyggandet,
att konsumenternas efterfrågan tillfredsställes.
För att underlätta att så
sker föreslås i reservationen 32 a att den
övre lånegränsen för småhus som bebos
av låntagaren fastställes till 95 procent
av låneunderlaget under förutsättning
att kommunen ställer borgen för bostadslånet
mellan 90 och 95 procent.

Man kan ha fog för att ställa frågan
om vi i dag bygger bostäder och samhällen
så att de ger dagens och morgondagens
människor valmöjligheter mellan
bostadstyper och miljöer. De bostäder
vi bygger i dag är också framtidens i
minst ett par tre decennier. Gör vi
verkligen vårt bästa i vårt land för att
bygga så bra bomiljöer som möjligt?
Kritiken mot vissa bomiljöer blir alltmera
högljudd. Man frågar om det verkligen
behöver vara på det viset.

I bostadspropositionen sägs inte
många ord om bomiljön. Man kan nästan
säga att den är förbigången. »Samhällets
mål för bostadsförsörjningen», heter
det i propositionen nr 100, »bör vara
att hela befolkningen skall beredas
sunda, rymliga, välplanerade och ändamålsenligt
utrustade bostäder av god
kvalitet till skäliga kostnader.» Centerpartiet
instämmer helt i denna allmänna
målsättning.

Även om bomiljön i vidare mening
kan inrymmas i detta allmänna uttalande,
t. ex. i orden »välplanerade och
ändamålsenligt utrustade», måste jag
nog ändå säga att miljöfrågorna i dag
har sådan vikt, att de särskilt borde ha
omnämnts och behandlats i bostadspropositionen.

I propositionen säges vidare att målet
är rörligt och påverkas av förändringar
i behov och önskemål och att bebyggelseplanering
och bostadsproduktion
måste anpassas till sådana förändringar.
Jag vill på allt sätt understryka detta.
Jag vill dessutom hävda att det är hög
tid att miljöfrågorna i vårt bostads- och
samhällsbyggande omprövas och ägnas
mycket större uppmärksamhet. Ett mera
samlat grepp om bomiljöfrågorna
måste tas. De bör därför bli föremål för
den sandade översyn som centerpartiet
har krävt under en följd av år.

För den inre miljön är det lättare
att fastlägga kriterier än för den yttre
miljön. Inte minst den senare delen av
miljökomplexet har försummats. Den
är enligt min mening av större betv -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 103

delse än man i allmänhet tror. Särskilt
gäller detta ungdomens möjligheter att
få utlopp för sitt aktivitetsbehov och
finna trivsel i samhället. Det är inte
endast fråga om olika anordningar som
kan iordningställas — det är också
fråga om utrymme, om arealer. Den
förda koncentrationspolitiken mot ett
fåtal stora städer har lett till att bristerna
på detta område är stora och valmöjligheterna
små.

Statsutskottets socialdemokratiska majoritet
anser emellertid att tillräckliga
skäl inte finns för att göra ett särskilt
uttalande och att centerpartiets yrkande
i denna del inte bör föranleda någon
riksdagens åtgärd. Utskottet pekar också
på att myndigheterna har denna fråga
under uppsikt och att förutsättningen
för godkännande av byggnads- och
stadsplaner är att goda bomiljöer åstadkommes.
Dessa allmänna krav har gällt
sedan lång tid och ändå vet vi alla att
många försyndelser har begåtts mot
miljöutformningen i bostadsbyggandet
och i samhällsplaneringen.

Sedan statsutskottet godkände skrivningen
i detta utlåtande har emellertid
regeringen varslat om att en utredning
skall tillsättas som skall behandla barnen
i bomiljön. Centerpartiets arbete
för bättre bomiljö synes till sist bära
frukt. Den varslade utredningen skall
enligt den av statsrådet Palme vid HSBkonferensen
nyligen lämnade uppgiften
inte beröra hela bomiljön. Man kan fråga
sig vad denna försiktighet beror på.
Enligt centerpartiets mening bör hela
detta frågekomplex skyndsamt utredas
innan vi gör alltför stora felinvesteringar
och misstag. Under förutsättning
att den av statsrådet Palme varslade utredningen
inte bara är en lämplig banderoll
att visa upp vid högtidliga tillfällen
torde statsutskottets avvisande
hållning till centerpartiets framstöt i
denna fråga inte vara aktuell i dag.

Den kommunala markpolitiken skall
jag inte mycket beröra men jag vill ändå
understryka att den behöver aktiveras.

Iiiktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

En tioårig markreserv för bostadsbyggandet
får anses som önskvärd, ja, behövlig,
om en god och långsiktig planering
skall åstadkommas. Därmed kan
man också vänta att jord som behövs
för jordbruksändamål i större utsträckning
än hittills blir befriad från spekulation.
Vi accepterar en statlig marklånefond,
vars medel bör användas i
den omfattning det aktuella behovet påkallar
och resurserna tillåter. Endast i
den mån medel användes för konsumtion
betyder en ändring av äganderätten
till mark någon samhällsekonomisk belastning.
Större delen av lånemedlen
torde emellertid återföras till kapitalmarknaden,
och detta anser även utskottets
majoritet som inte heller accepterar
Kungl. Maj ds förslag om specialdestination
av skatteintäkterna från realisationsvinstbeskattningen,
vilken ingen
— i varje fall ingen inom oppositionen
— ännu vet någonting om. Utskottet
skriver i stället: »Enligt utskottets
mening skulle det ha varit önskvärt om
finansieringsformerna kunnat bestämmas
redan i detta sammanhang utan
bindning till viss inkomstkälla.» Att så
inte sker är regeringens fel. Det utsäges
inte klart i utskottets skrivning,
men denna tyder på att man kan vänta
att mittenpartiernas förslag så småningom
föreläggs riksdagen.

En effektiv ekonomisk politik är naturligtvis
grunden för att uppnå ett
optimalt byggande, som är en förutsättning
om den av riksdagen uttalade målsättningen
på en miljon lägenheter under
tio år fram till 1974 skall kunna
uppnås. Bostadsbyggandet ligger redan
nu efter det av bostadsstyrelsen uppgjorda
programmet för att nå detta
mål. Centerpartiet har i år krävt att
regeringen lägger fram ett program för
den återstående tiden. Vi tror att det
med en god planering, vars olika komponenter
på ett riktigt sätt griper in i
varandra, är möjligt att förverkliga den
uppställda målsättningen. Förutsättningen
är dock en regering som utan allt -

104 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

för doktrinära bindningar är beredd att
målmedvetet fullfölja givna utfästelser.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till de reservationer vid statsutskottets
utlåtande nr 100, vid vilka mitt namn
förekommer.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det är rimligt att i ett
dynamiskt samhälle från tid till annan
ompröva former och metoder i den
samhälleliga verksamheten. Detta måste
också gälla bostadspolitiken. Den nya
giv som regeringen nu presenterar innebär
i sig åtskilligt som kan accepteras
men också åtskilligt som icke kan
accepteras. När vi för samman de olika
förslagen, benar upp dem och söker oss
en uppfattning om hur de sammantagna
kommer att verka i praktiken, måste
vi få den uppfattningen att de genomförda
till sina verkningar måste betyda
avsevärt ökande boendekostnader. Men
inte bara detta; om förslagen genomföres
kommer det också att innebära
att samhället frånhänder sig kontrollen
av hyresutvecklingen på bostadsmarknaden.
Den s. k. avtalsfriheten på
hyresmarknaden kommer att i tider av
bostadsbrist leda till stigande boendekostnader,
och privata ägare av hyreshus
kommer att göra sig goda men otillbörliga
extraförtjänster. Samma omdöme
kan avges vad det gäller den nya
förköpslagen. De föreslagna åtgärderna
kommer icke att stoppa fortsatt markspekulation.

Förnöjsamheten hos de privata byggherrarna
ges ett förnämligt uttryck av
direktören Arne Näverfelt vid Näringslivets
byggnadsdelegations årsmöte. Enligt
referat i Svenska Dagbladet den 12
april 1967 säger denne direktör följande:
»Regeringsförslaget är i stort sett
utmärkt. Det uppfyller de flesta av de
krav som oppositionen och fastighetsägarna
framfört under många år.» Belåtenheten
är som synes mycket stor.
Regeringsförslaget rimmar väl med de
borgerligas krav att det genom »mark -

nadshyror» skall upprättas balans på
bostadsmarknaden.

Mot denna bakgrund förvånar det mig
att fröken Ljungberg är så missnöjd
med regeringens nu föreslagna nya
mark- och bostadspolitik. Högern kan
väl inte gärna begära att allt vad den
önskar skall expedieras av en socialdemokratisk
regering. Ni har nu efter
många års kamp lyckats få regeringen
alt så småningom avskaffa hyresregleringslagen.
Man skall ju införa avtalsfrihet
på hyresmarknaden, och man
skall med något diffust begrepp om en
lägenhets bruksvärde som grundval bestämma
nya hyror etc.

Mittenpartierna är tämligen belåtna.
De 37 reservationer som jag har läst
går —- med undantag framför allt för
högerreservationerna — inte i sak mot
regeringens nya bostadspolitik. Enligt
min mening är belåtenheten på den borgerliga
kanten exeptionellt stor.

Herr talman! Uppsendeväckande är
emellertid att regeringen framlägger
förslag, som innebär ökande boendekostnader,
utan att samtidigt föreslå
sociala motåtgärder för de stora grupper
av medborgare — barnfamiljer,
pensionärer, handikappade och de stora
låglönegrupperna — vilkas inkomster
icke mäktar bära de höjda hyrorna för
en modern bostad av i dag. Vi anser att
detta utgör en allvarlig brist vid behandlingen
av riktlinjerna för den
framtida bostadspolitiken. Behovet av
sådana förslag kan inte nog understrykas.
Jag finner det nära nog oförsynt
att regeringen kräver godkännande
av en ny bostadspolitik utan att ge
riksdagen möjligheter att få veta något
om regeringens planer i detta avseende.

Jag övergår nu till att i korthet motivera
de kommunistiska motionerna
som vi i detta sammanhang har att behandla.
I anslutning till Kungl. Maj ds
proposition nr 100 har vi avlämnat en
principmotion, i vilken vi tar upp propositionen
till granskning ur olika

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 105

aspekter. Jag avser motionerna 1:806
och 11:1003.

När det gäller markpolitiken ansluter
vi oss till förslaget om en statlig marklånefond
i syfte att underlätta kommunernas
markförvärv. Vi anser emellertid
att såväl amorteringstiden som
den amorteringsfria tiden är väl kort.
Den borde kunna utsträckas till förslagsvis
15 respektive 8 år. De föreslagna
åtgärderna för kommunala förvärv
av jord från staten och kyrkan bör
också välkomnas, även om vi därvidlag
anser att kommunerna icke må kunna
återförsälja denna mark med mindre
än att dispens beviljas av Kungl. Maj:t.

Beträffande förköpsrätten, som vi i
princip godkänner, har vi flera invändningar
att göra. Det kan sålunda ifrågasättas,
huruvida de inskränkningar av
förköpsrätten som återfinns i § 3, den
s. k. arealregeln, och som undantar alla
fastigheter understigande 3 000 kvadratmeter
och med lägre taxeringsvärde än
200 000 kronor, inte kommer att försvåra
den samhällsplanering som kan anses
erforderlig inom ett tätorts- eller cityområde.
Samma hinder synes kunna
uppkomma enligt § 3 punkt 4. Ytligt
betraktat kan självfallet skäl anföras
för att fastighet vid försäljning i första
hand tillförsäkras en nära anförvant.
Det kan emellertid ifrågasättas huruvida
detta betraktelsesätt är relevant i
dessa avseenden. En ur samhällskollektivets
synpunkt ofrånkomlig planering
kan med dessa undantag förhindras eller
starkt försvåras.

Vad sedan gäller § 5 första stycket
innebär denna paragraf att kommunen
får förvärva den egendom köpet avser
från säljaren på de villkor som avtalats
mellan denne och köparen. Man kan inte
komma ifrån att denna lagtext lämnar
utrymme för s. k. skenköp. Under alla
förhållanden ger styckets utformning
möjligheter till en otillbörlig höjning
av försäljningspriset, vilket senare kan
komma att drabba kommunen när denna
gör sin förköpsrätt gällande. Vi

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

anser att en prövning av markprisets
skälighet skulle kunna anförtros en genom
länsstyrelsen tillsatt marknämnd.
Därmed skulle säljarens möjligheter att
själv bestämma villkoren beskäras, allt
till nytta för kommunerna.

Nu inträffar det märkliga att just
den proposition som behandlar förköpsrätten
och som är av grundläggande
betydelse för den fortsatta samlade
mark- och bostadspolitiken skall behandlas
först i höst. Regeringens handlande
i detta avseende erinrar mig opåkallat
om hundvännen som skulle kupera
sin hunds svans. Han tog en bit
i taget för att det inte skulle göra så ont.
Tillåt mig fråga, om detta handlande
från regeringens sida är ett medvetet
handlande. Det borde vara möjligt att,
då vi behandlar den nya bostadspolitiken,
vi samtidigt skulle få ta ställning
till den nya markpolitiken. Att så inte
är fallet utgör en stor svaghet vid behandlingen
av detta stora problemkomplex.

Jag övergår nu till frågan om bostadsbyggandets
finansiering. Denna
fråga har behandlats många gånger i
kammaren. Jag skall därför inte fördjupa
mig alltför mycket i ämnet, även
om det är av avgörande betydelse.
Ryckigheten i fråga om bostadsbyggandets
kreditförsörjning leder till flera
menliga — och för samhället synnerligen
kostsamma — följdverkningar. Planeringsverksamheten
kan inte följas
upp, onödiga permitteringar och arbetslöshet
går ut över samhället och den
enskilde. Över huvud taget medför den
rådande ordningen — eller oordningen
om man så vill -— en misshushållning
med de produktionsresurser för
bostadsbyggandet som faktiskt föreligger.
Särskilt hårt drabbar detta storstäderna,
de medelstora städerna och
de större tätorterna.

Den 1 oktober i fjol hade byggbolagen
ute i landet vanligtvis byggnadskreditiv
ordnade till åtminstone 75
procent, men byggnadsföretagen i Stock -

4* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

106 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

liolm och Göteborg till endast 40—45
procent. Utvecklingen i storstockliolmsområdet
under föregående år är i och
för sig inget undantag. Enligt uppgifter
liar områdets andel av den totala bostadsproduktionen
i riket minskat från
20 procent år 1951 till 16 procent år
1965. För storstadsregionerna sammanlagt
har andelen förblivit oförändrad,
d. v. s. 32 procent. Siffrorna talar för
sig själva. Kritiken mot det institutionella
krånglet gäller såväl erhållandet
av byggnadskreditiv som de senare »avlyften»
och omplaceringarna av lånen
i form av botten- och sekundärlån, som
ofta måste sökas var för sig i skilda
kreditinstitut. Den tågordning som tilllämpas
i fråga om bostadskredit saknar
varje vettig motivering och medför onödiga
ränteutgifter för låntagarna. I motion
1:65 och 11:81 föreslår vi därför
inrättande av e,n statlig bostadsbank
eller annan form av statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet.

Såväl bostadspolitiska kommittén som
inrikesministern medger att ett dylikt
finansieringssystem vore att föredra ur
många synpunkter. Att man ändå inte
föreslår ett sådant system beror på andra
faktorer, främst den påstådda oklarheten
om vilken betydelse en statlig
bostadsbank skulle erhålla för den övriga
kreditmarknaden.

Bostadspolitiska kommittén, som förra
året avlämnade sitt betänkande, har
också tagit upp frågan om statlig totalfinansiering
av bostadsbyggandet. Kommittén
anser att två former för statlig
totallånegivning ligger närmast till
hands. Det ena är att som nu sker i
fråga om de statliga topplånen låta långivningen
gå via den statliga kapitalbudgeten.
En annan tänkbar form är
att ordna kapitalanskaffningen utanför
statsbudgeten genom inrättandet av ett
särskilt kreditinstitut. Utredningen anför:
»övergång från statlig toppfinansiering
till statlig totalfinansiering med
kapitalanskaffning över budgeten skulle
inte medföra några tekniska eller

administrativa komplikationer.» Beträffande
upprättandet av ett särskilt kreditinstitut
säger kommittén: »Institutet
skulle kunna organiseras som ett
statligt aktiebolag, men även andra organisationsformer
är tänkbara. Det
mest rationella sättet för upprättande
av ett sådant institut torde vara att omorganisera
bostadsstyrelsen eller delar
därav till en statlig bostadsbank. Medelsanskaffningen
finge ske inte som i det
förra fallet över statsbudgeten och riksgäldskontoret
utan genom bostadsbankens
upplåning på marknaden, främst
via emissioner av obligationer.»

Det finns sålunda, herr talman, uppenbara
sympatier för vårt förslag om
statlig totalfinansiering av bostadsbyggandet.
De organisatoriska formerna
kan man naturligtvis diskutera.

Våra yrkanden i detta hänseende har
emellertid hänvisats till bankoutskottet,
medan statsutskottet yrkar avslag på
dessa motioner, i vad de behandlas i
statsutskottets utlåtande. Själva gången
av handläggningen av yrkanden och
förslag som framställes i samband med
riktlinjerna för bostadspolitiken synes
mig knappast rationell. Detta hindrar
oss inte från att vidhålla våra förslag
och yrka bifall till dessa. Vi kan nämligen
inte godkänna det förslag till ny
bostadsfinansiering som regeringen rekommenderar,
därför att man därigenom
endast skapat en garanti för att
hyrorna blir högre ju äldre lägenheterna
blir.

Vid tidigare riksdagar har vi motionsledes
fört fram förslag om upprättandet
av ett stort statligt, fackligt,
kooperativt byggbolag. Även vid årets
riksdag har vi avlämnat samma förslag.
Nu synes det som om den fackliga rörelsen
redan kommit fram till vissa förberedande
konkreta åtgärder i detta avseende.
Vi hälsar med tillfredsställelse
fackförbundens och Riksbyggens initiativ.
För ett sådant företag krävs emellertid
stora kapitaltillgångar. Staten torde
här ha sitt ansvar. Att stödja till -

Tisdagen den 23 mai 1967 fm.

Nr 30 107

komsten av ett stort fackligt, kooperativt
och allmänägt byggföretag är ett
samhällsintresse.

Jag skall inte närmare motivera detta
vårt förslag. Våra motiv har vi redovisat
tidigare, och de är väl kända. Ett
sådant företag som jag här talar om
ingår som ett viktigt led i strävan till
industrialisering av byggandet. Vi är positivt
inställda till högindustriellt byggande
liksom vi också ger vår anslutning
till ökade anslag åt byggnadsforskningen.

I statsutskottets utlåtande nr 100 har
en lång rad motioner behandlats. Jag
är angelägen att här få uttala min sympati
och fulla anslutning till bl. a. motionen
nr 943 av herr Svenning m. fl.
i denna kammare, likalydande med motion
nr 754 i första kammaren av herr
Dahlberg in. fl., ävensom motionen nr
765 i första kammaren av herrar Strand
och Herbert Larsson och den likalydande
motionen nr 952 i denna kammare
av herr Henningsson in. fl. samt slutligen
motionen nr 1002 av herr Lundberg
i denna kammare. Samtliga dessa
motioner innehåller synpunkter och
förslag som kommunistiska partiet kan
ge sin anslutning till. Jag är särskilt angelägen
om att, därest de kommunistiska
förslagen till ny finansieringsform
för bostadsbyggandet icke vinner kammarens
bifall, förslagen i nyss nämnda
motioner i så fall vinner kammarens
gehör. Betydelsefullt är att kammaren
ger sin anslutning till förslagen om en
lägre basannuitet med en sänkning från
föreslagna 5,1 procent till 4,6 procent,
vilket enligt motionärerna kan leda till
en betydligt lägre hyra redan från utgångsläget,
då de nya bestämmelserna
skall träda i kraft.

Vad beträffar den kommunistiska motionen
nr 647 i denna kammare kommer
min partikamrat Axel Jansson att närmare
redogöra för denna liksom för sin
uppfattning om bostadsbyggandets omfattning
och betydelsen av en låg ränta.

Med det anförda ber jag få yrka bifall

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

till motion 11:81 av herr Karlsson i
Huddinge m. fl., vilken är likalydande
med motion I: 65 av herr Werner, ävensom
till motion 11:1003 av mig m. fl.,
och likalydande med motion 1: 806 av
herr Werner, såvitt angår momenten
16, 20, 25, 26, 32 och 56.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Under de nära två timmar
som opponenterna använt för att
kritisera utskottets förslag har det framförts
åtskilliga synpunkter även om vissa
inneburit upprepningar. Jag skall
försöka avhålla mig från att sväva ut
i alltför många kommentarer.

Inledningsvis vill jag framhålla att
det naturligtvis hade varit önskvärt att
få alla förslag beträffande bostadspolitiken
i ett paket, vilket ju är en populär
beteckning när det kommer flera
politiska förslag på en gång. Nu blev det
inte så, ty det måste ju vara klart med
innehållet när ett paket slås in. Så är
emellertid inte fallet eftersom vissa frågor
befinner sig på utredningsstadiet
och andra inte kommer upp till behandling
förrän vid höstriksdagen. Det är
därför litet svårt att finna en beteckning
på det vi nu diskuterar, men »paket»
kan det väl knappast kallas.

Huvuddragen i vad som i år kommer
att ske på bostadspolitikens område har
emellertid klarlagts i och med proposition
nr 100, och att det är stora och
betydelsefulla frågor som vi nu får ta
ställning till står också klart. Jag känner
dock ett mycket stort behov av att
fastslå att det råder rätt stor missuppfattning
om vad vi nu har att besluta.
Många säger att det skett en revision
av den bostadspolitiska målsättningen.
Jag har inte hittat någon som helst ändring
av den målsättning som fastlades
i mitten på 1940-talet, och som fröken
Ljungberg nogsamt citerade, utan den i
ny språkdräkt utformade målsättningen i
propositionen nr 100 har, såvitt jag
förstår, precis samma innebörd. Sedan
har vi tid efter annan mera i detalj

108 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

fixerat målsättningen; de nu gällande
besluten diskuterades och fattades ju så
sent som förra året.

Det vi nu skall besluta om innebär
inte —■ och härvidlag har väl fröken
Ljungberg rätt och herr Nilsson i Gävle
fel — att samhället upphör att känna
ansvar för bostadsförsörjningen. Samhället
skall alltjämt påverka bostadsbyggandets
omfattning, mängden av lägenheter,
priset på dem, deras utformning
och utrustning. Det är alldeles klart
att högern här skiljer sig från alla andra
partier, ty så får man väl uppfatta
herr Gustafssons i Skellefteå och herr
Nilssons i Tvärålund anföranden. Även
om det i fråga om allt inte är fullständigt
tydligt så är det beträffande de
konkreta frågorna uppenbart att den
politiska värderingen är olika. Fröken
Ljungberg intar attityden att samhället
inte skall lägga sig i dessa frågor, utan
att de fria krafterna skall få göra sig
gällande. Då, menar hon, blir det ett
fint samhälle att leva i. Vi andra tycker
nog att samhället självt skall ha litet
grand att säga till om; för min del
tillhör jag dem som anser att samhället
skall ha rätt mycket att säga till om.

Får jag, innan jag går in på att karakterisera
förslaget, framhålla att ändringarna
beträffande medlen, ty det vi
nu har att besluta om gäller endast
ändringar i fråga om medlen att uppnå
målet, avser bestämmelser vilka aldrig
någonsin varit avsedda att gälla under
en längre period. Bestämmelserna har
funnits kvar, men de har aldrig varit
avsedda att bli beständiga. När vi i mitten
på 1940-talet hade att ta ställning
till frågan sades det klart ifrån att man
inte räknade med att de generella subventionerna
skulle bli ett varaktigt inslag
i bostadspolitiken. Det var bostadssociala
utredningen, vars huvudsekreterare
var Alf Johansson, som utformade
den linje, vilken riksdagen sedermera
kom att följa. När Gustav Möller
i mitten på 1940-talet framlade sin bostadsproposition,
i vilken huvudlinjerna

för den nuvarande bostadspolitiken
drogs upp, framhölls det att staten med
sin räntesubvention skulle svara för 1
procent över den dåvarande marknadsräntan
på 3 procent — kapitalkostnader
därutöver skulle slå igenom i hyrorna
— och att räntesubventionerna
skulle ges under tio år för att sedan
försvinna. I mitten på 1950-talet föreslog
den dåvarande socialministern — vår
nuvarande finansminister — att enprocentsgränsen
skulle slopas; man blundade
då för den ursprungliga tanken
att räntesubventionerna skulle upphöra
efter tio år. Sedan kom kanske subventionerna
att bli kvar litet för länge,
men det har aldrig varit meningen att
de skulle utgöra ett bestående inslag i
bostadspolitiken.

Nu har vi, kanske med en alltför
besvärande ryckighet, efter hand tagit
bort dessa subventioner. Yi har nu funnit
ett lånesystem, som medför att fördelarna
med de generella subventionerna
blir kvar och med vilket vi kan
påverka hyrespolitiken.

Detta nya lånesystem är inte lätt att
beskriva eller förklara. Jag skall inte
heller ge mig in på det; vi bör inte hålla
populärvetenskapliga föreläsningar här
i kammaren. Ledamöterna har ju handlingarna
att tillgå, det finns en upplysningstjänst,
och så småningom skall man
väl få ett grepp om detta system i alla
dess detaljer.

Principen är emellertid att vi genom
detta system skall slippa ha generella
subventioner och därigenom undvika att
lämna bidrag till personer som inte behöver
ha sådana. Vi kan härigenom
också förverkliga Gustav Möllers tanke,
att dessa subventioner inte skall vara
ett bestående inslag i bostadspolitiken,
och ändå åstadkomma en smidig anpassning
till kostnadsutvecklingen samt
— och det var den väsentliga avsikten
med räntegarantin — ett skydd mot alltför
kraftiga ändringar i räntenivån. Det
föreliggande förslaget, som i sin utbyggda
och finslipade form är genialt — vi

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 109

lär bli ensamma i världen om detta
system — bygger på den mycket enkla
tanke, som fastighetsägare i alla tider
haft i bakhuvudet när de byggt sina
fastigheter, nämligen att den hyra som
kan förefalla hög när huset är nytt så
småningom kommer att bli låg i jämförelse
med hyrorna i de då nyproducerade
fastigheterna. I en fri marknad
kan man alltså ta ut en högre hyra än
som motsvarar den verkliga kostnaden.
Det är denna erfarenhet av utvecklingen
som ligger till grund för detta förslag.

Vi har dessutom i dessa småpaket,
som så småningom kanske kan läggas
tillsammans i en låda, föreslagit en rad
andra värdefulla ting: markpolitiska åtgärder,
åtgärder för ett rationellare byggande
och åtgärder på hyrespolitikens
område.

Får jag till herr Gustafsson i Skellefteå
säga att det verkar vara ett utslag
av politisk klåfingrighet att 44 reservationer
fogats till detta utlåtande. Att
punkterna i utskottsutlåtandet är många
beror på att det i anledning av propositionen
väckts en rad motioner; ett
ambitiöst utskott detaljbehandlar alla
förslag, och då blir det ett stort antal
punkter i utlåtandet. Men att man har
fogat 44 reservationer till utlåtandet
måste betraktas som klåfingrigt.

Många ledamöter har kommit till mig
och frågat, vad det egentligen är för
skillnad mellan utskottets förslag och
reservanternas. Jag har inte på alla
punkter lyckats hitta någon sådan skillnad.
Men det tycks höra till saken, att
alla dessa reservationer år efter år skall
föras fram och att folkpartiet år efter år
skall tala om att man vill bygga så mycket
mer än socialdemokraterna. Det vill
man göra i år också. Men så glömmer
herr Gustafsson, när han talar om bostadsbyggandets
omfattning, att ett väsentligt
inslag i bostadspropositionen i
detta avseende gäller frågan om kommunernas
markresurser. Det har vidtagits
en hel rad åtgärder för att ge kommunerna
möjligheter att disponera över

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

marken, så att de kan lägga upp en långsiktig
bostadsbyggnadsverksamhet. Detta
är ju den grundläggande förutsättningen
för att de skall kunna öka takten
i bostadsbyggandet och planera bostadsbyggandet
på sådant sätt att man undviker
ryckighet.

Den andra förutsättningen för att man
skall kunna öka takten i bostadsbyggandet
och göra det mer planmässigt —
det förslaget har fått en mer undanskymd
plats — är byggnadsindustrialiseringen.
Nu använder man ordet
byggnadsrationalisering mer än byggnadsindustrialisering,
och det är bra —
det är lättare att begripa. Man har försökt
definiera begreppet industrialisering
och bara lyckats åstadkomma dåliga
definitioner, medan däremot de flesta
redan vet vad termen rationalisering
betyder.

När det gäller byggnadsrationaliseringen
föreligger en rad förslag. Det
mest betecknande är att man kommer
att ställa villkor för de statliga lånen
•— och det är ju tacknämligt. De som
bygger med statliga lån måste uppfylla
vissa minimikrav i fråga om standardisering;
ett villkor för att man skall kunna
få statliga lån är att man följer
svensk standard. Om staten bara vore
hälften så hård i nyporna som enskilda
banker när de lånar ut pengar, så skulle
den svenska bostadsproduktionen te sig
väsentligt annorlunda — det är jaghelt
övertygad om. Därför hälsar jag de åtgärder
som kommer att vidtas på detta
område med stor glädje. De ger möjligheter
till långa serier och till ett industriellt
byggande — om jag nu skall
ta detta svårdefinierade ord i min mun.
De ger därmed möjligheter att i en
framtid dra nytta av vad som går under
beteckningen elementbyggeri. Den
verksamhet som förekommer på detta
område i dag borde kanske inte betecknas
som elementbyggeri, även om
det är byggnadselement som fabriceras;
de reella vinsterna med elementbyggeri
kommer vi att få en gång i framtiden.

Ilo Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Avsikten med detta bostadspropositionens
förslag till villkor för lån är att
vi skall kunna bygga fler lägenheter. .lag
är helt förvissad om att det om fem—tio
år kommer att finnas mindre arbetskraft
tillgänglig för att bygga fler bostäder.
Vi vill ju bygga fler bostäder
för varje år som går, och vi kommer
att få mindre och mindre arbetskraft
disponibel för bostadsbyggande, eftersom
vi vill åstadkomma så mycket på
så många andra områden av samhällslivet.

Skall man då fabricera fler lägenheter
per arbetsinsats måste man åstadkomma
en produktion som är mindre arbetskrävande.
Dessa betingelser skapas
genom de förslag som i år — det kan
komma att framföras fler senare —
läggs fram när det gäller det rationella
byggandet. Jag tycker att herr Gustafsson
skulle ägna litet mer tid åt denna
sida av saken och litet mindre åt det
navelsbetraktande som år efter år tar
sig uttryck i att folkpartiet föreslår
1 000, 2 000 eller 3 000 fler lägenheter
om året och sedan klankar på regeringen
för att den inte håller planerna.

Herr Gustafsson i Skellefteå framhöll
— det gjorde också herr Nilsson i
Gävle på ett mycket pregnant sätt —
att hyresregleringen nu kommer att avskaffas.
I så fall kan man säga att även
hyreslagen och besittningsskyddslagen
avskaffas. Vad är det vi vill göra? Jo, vi
vill baka samman värdefulla inslag i hyresregleringslagen,
i besittningsskyddslagen
och i hyreslagen till en enda ny
lag och alltså slopa de tre nuvarande
lagarna.

Vi vill inte åstadkomma marknadshyror
på orter där det finns bostadsbrist.
Såvitt jag kan förstå, herr Gustafsson,
är det inte fråga om någon successiv
anpassning till marknadsnivån. På
en råd orter här i landet har man inte
någon hyresreglering och där finns det
alltså en fri marknad. På orter där det
råder bostadsbrist har vi i dag hyresreglering.
För dessa orter föreslår man

nu att dessa tre lagar skall bakas samman
i en lag. Det är därvid inte fråga
om att åstadkomma något marknadspris,
utan det är jämförelsehyran dessa åtgärder
tar sikte på. Syftet är alltså samma
hyra för likvärdiga lägenheter, och
det är något helt annat än marknadshyror.
Det finns ju inte något socialt
skäl för att en person skall bo billigare
än en annan bara av den anledningen
att hans lägenhet framställts tidigare.

De allmännyttiga bostadsföretagen bär
under de år dessa företag haft fri hyressättning
och kunnat förhandla med
hyresgästerna om hyran lyckats få till
stånd utjämningar så att skillnaden i
hyra baseras på för hyresgästerna begripliga
skillnader. Tidigare har hyran
per kvadratmeter kunnat vara åtskilligt
högre i den ena uppgången inom
samma hus än i den andra. Det är denna
jämförelseprövning som skall göras.

Jag vill här rätta ett misstag vilket
hatr annonserats ut över landet. Det har
påståtts att i lagrådsremissen — det
har ju inte blivit någon proposition ännu
— har förklarats att de allmännyttiga
produktionsföretagens nyproduktionshyror
skall vara riktpunkt för den
hyresnivå som skall tillämpas på bristorterna.
Såvitt jag kan utläsa ur lagrådsremissen
— och jag har läst avsnittet
åtskilligare gånger för att förvissa
mig om att jag fattat rätt — är det
påståendet felaktigt. Den riktn.ivå som
de allmännyttiga företagens nyproduktionshyror
skall utgöra efter nedräkning
till jämförbar nivå skall bara tjäna
till att slå ut de speciellt höga hyrorna
i jämförelsematerialet. Det är inte
alls sagt att om nedräkndngshyran för
en tvårumslägenhet blir 400 kronor
och det bara finns en 300-kronorsnivå i
jämförelsematerialet, så man får höja
till 400-kronorsnivån, utan man skall då
stanna vid 300 kronor.

Dessa siffror tog jag bara som exempel;
de bär inte någonting med verkligheten
att göra. Jag ville bara illustrera
nivåerna. Nyproduktionshyrorna för

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 111

de allmännyttiga bostadsföretagen är
alltså ointressanta i detta sammanhang.
Avsikten är bara att rensa ut topphyror
som kommit in i jämförelsematerialet.
Detta står klart utsagt i lagrådsremisser
jag vill minnas på sidan 164.
Det är alltså klart att det inte gäller en
marknadshyra anpassad till nyproduktionen
på bristorterna. Allt tal om successiv
anpassning till marknadsnivån
är därför felaktigt.

Det bar sagts att statsrådet Lennart
Geijer uttryckt sig på ett visst sätt i
det sammanhanget. Jag har själv inte
hört vad han sagt utan bara läst om
det i tidningarna och där får man väl
aldrig se den exakta ordalydelsen. Men
han tolkar väl ungefär den mening som
jag vet att hyresgästernas företrädare
har, nämligen att det inte kommer att
ske så mycket i det gamla bostadsbeståndet
på bristorterna. Där har vi redan
nu ett påslag, som många säkerligen
glömt storleken av. Hyrorna fastställdes
1942 och har därefter höjts
åtskilliga gånger. Hyresökningen sedan
dess fram till i dag är upp till hundra
procent i det gamla beståndet. Oftast
är bostäderna inte heller i det skick att
det är av något värde att jämföra dem
med andra lägenheter i respektive orter,
om där finns lägenheter med högre hyror.

Statsrådet Geijer har nog mera rätt än
mången tror, även om jag inte vet exakt
hur han formulerade sina ord. Hans
uppfattning grundar sig säkert på hans
medverkan i utredningsarbetet och på
erfarenheterna som aktiv inom hyresgäströrelsen.
Han har lång erfarenhet av
sådana här frågor. Och man skall inte
lägga in mer i statsrådet Geijers ord än
vad han verkligen har sagt.

Lagrådsremissen blir som sagt inte
proposition förrän i höst, men det är
propositionen vi har utgått från i våra
diskussioner. Det är den som har spelat
en roll i sammanhanget, och därför
tycker jag det har varit angeläget
att säga det som jag här anfört.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Sedan har herr Gustafsson i Skellefteå
dragit med sig några andra i sin
plädering för att öka statens insatser
till enskilda som uppför bostadsfastigheter.
De skulle alltså få låna mer pengar
av staten. Herr Gustafsson gav sig in
på en ganska söt beskrivning av vad
som händer på den privata marknaden.
Tidigare ville man ha en god förräntning,
sade herr Gustafsson — det var
alltså den fula fastighetsspekulationen
som där blev betygsatt. Nu vill man ha
en hygglig avkastning. Ordet hygglig
låter onekligen hyggligt, men skillnaden
mellan de två begreppen är den
som betingas av möjligheterna att kunna
ta ut en vinst. Det är väl inte så
konstigt att man vill ha hög avkastning
av sin verksamhet. Det är inte lagstridigt
här i landet att tjäna pengar. Men
det är samhällets sak att se till att
ingen tjänar pengar på områden där
detta kan bli till skada för andra människor,
och det är därför vi gör ingreppen
på bostadsförsörjningens område.

Det är tjatigt att tala om de allmännyttiga
bostadsföretagen och de enskilda
företagen och om lika villkor
för dem. Men det är märkligt att i den
enda näringsgren i detta land som verkligen
har ett samhällets stöd, där skriker
man värst, lag kan inte se att det i dag
finns något som helst motiv för staten
att låna pengar till enskilda byggnadsföretagare
eller fastighetsägare för att
uppföra fastigheter på orter där det
inte råder bostadsbrist. Det vore intressant
— jag vill säga det när nu statsministern
kommer in ■— om man inom
regeringen kunde diskutera tanken att
avveckla statsbelåningen till bostadsbyggen
för enskilda fastighetsägare på
områden där det inte finns bostadsbrist.
Skälet till att samhället engageras för
att låna ut till alla kategorier bostadsföretagare
var ju enbart att man ville se
till att bostadsförsörjningen fick ett
gott tillskott. När tillskottet inte behövs,
får man pröva om lånemöjligheterna. Att

112 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

man lånar ut till kommunala bostadsföretag
är ju en annan sak, ty de har
helt andra funktioner på denna marknad
än de enskilda företagen har som
riktpunkt för sin verksamhet.

Det finns — och det har jag upprepat
tidigare — inte någon bransch som är
så förmånligt ställd som byggmästare
och fastighetsägare som äger och förvaltar
bostadsfastigheter. De erhåller
med statens hjälp en förmögenhetsbildning
som icke är föraktlig och som förmodligen
kommer att ge dem — och
det räknar de väl med — en god avkastning
i framtiden. Som placeringsobjekt
är ju fastigheter förmånliga.

Till herr Gustafsson i Skellefteå vill
jag säga att vi i utskottet väl hade kunnat
skriva oss samman om reservationen
beträffande de pengar som skall disponeras
för marklånefonden. Vi var
ju praktiskt taget eniga om att det i och
för sig inte var angeläget att det skulle
vara specialdestinerade pengar. Men detta
är kanske inte så mycket att tvista
om.

Olika talare här i debatten har framhållit
att man är ängslig för att de allmännyttiga
bostadsföretagen skall spela
en egendomlig roll i hyrespolitiken
framöver genom att de kommer att göra
utjämningar av sitt bestånd så att nyproduktionshyrorna
påverkas. Jag tror
att man på den punkten inte behöver
vara så ängslig. Det finns ju inte
något skäl i och för sig för de allmännyttiga
företagen att göra detta.
Att det kan ske mindre putsningar är
väl inte märkligt; något formellt hinder
föreligger inte. Men vi skall ha en
fri hyresmarknad, och då skall vi inte
detaljreglera den på nytt. Får man friheten,
skall man orka med den. Om
samhället reformerar lånevillkoren med
inbakning av en hyrespolitik -— om
man alltså utformar kostnaden för kapitalet
så att den medger 35 å 40 procents
lägre nivå på inflyttningshyran •—
finns det väl ingen anledning för de
allmännyttiga företagen att vara mer

sociala än samhället och ytterligare
sänka hyreskostnaden. Jag tror inte att
hyresgäströrelsen kommer att godta ett
sådant sätt att handskas med hyrespolitiken.
Men det får vi se så småningom.
Både de enskilda och allmännyttiga företagen
skall ju få större frihet, och vi
får se vem som bäst kan bära den.

Det är fascinerande att lyssna till
fröken Ljungberg. Hon bär så vackert
språk och talar så intressant, och jag
kanske lyssnade mer på rösten och formuleringarna
än på innehållet. Men jag
blev förbluffad när hon illustrerade
högerns attityd med synpunkter från
Grönköpings Veckoblad. Det får val
tydas så att det är en mycket antikverad
syn på bostadspolitiken som högern
företräder. Nu är ju Grönköpings
Veckoblad dessutom roligt, medan den
politik som högern bedriver är föga
lustig. Den grundar sig, som fröken
Ljungberg sade, på en helt annan samhällsuppfattning
än den som socialdemokratin
förfäktar. Det framgår också
av den förda diskussionen att det också
är en annan uppfattning än den som
folkpartiet och centern representerar.

Fröken Ljungberg läste propositionen
mycket flott och gav, såvitt jag
begrep, sakliga beskrivningar av vad
som hänt tidigare. Hon sade att bristen
nu är en annan än tidigare. Det finns
naturligtvis förklaringar till att människorna
inte får de lägenheter som de
vill ha. Men boendestandarden har ökat
och lägenhetsutrustningen blivit en helt
annan. Detta har emellertid skett till
priset av att samhället åtagit sig en del
av kostnaderna. Det tycker fröken
Ljungberg är ett fel i bostadspolitiken,
men vi tycker det är riktigt att samhället
på detta sätt genom sina insatser
kunnat påverka hyrespolitiken, så att
vi kunnat öka efterfrågan, kunnat få en
hög produktion och kunnat förbättra
standarden hela tiden.

Det nya lånesystem som kommer att
tillämpas innebär ju precis samma möjligheter
genom att man förändrar amor -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 113

teringen och villkoren för återbetalningen,
så att de effekter som tidigare uppnåtts
kan uppnås även i fortsättningen.
Man slipper emellertid de generella
subventionerna, och det borde ha varit
ett skäl för högern att följa med på den
punkten.

Jag skall inte alltför mycket ge mig
in på högerns värderingar. Det vore i
och för sig intressant att göra det, men
andra kommer väl att behandla detta
tema. Det finns ju många aspekter på
frågan varför högern så klart —• det
tycker jag dock hedrar högerpartiet —
i ett särskilt yttrande markerat sin helt
avvikande mening och hävdat att de
fria krafterna skall få spela på fältet
och att prisbildningen skall bli fri. Vi
skulle då emellertid få en helt annan
prisnivå och helt andra lägenheter skulle
komma att produceras — var så säker
på det! Vi har tidigare haft fria
krafter som spelat på bostadsmarknaden,
och erfarenheterna därav gör att i
varje fall inte vi inom vårt parti vill
vara med om en fri marknad av det
slag som fröken Ljungberg pläderat för.

Herr Nilsson i Tvärålund gick in på
planeringen och talade, som centerpartisterna
alltid gör, välvilligt om det
mesta. Han tyckte att man skall bygga
mycket på bristorterna och även på orter
utan bostadsbrist — ty där skall
man se till att det blir bostadsbrist genom
vissa andra insatser. Över huvud
taget skall man, enligt centerns mening,
göra mer överallt. Detta hävdar centerpartisterna
samtidigt som de ironiserar
över storstädernas svårigheter.

Jag vill på den punkten säga — och
därmed verifiera vad herr Nilsson i
Gävle anförde beträffande finansieringsmöjligheterna
i storstäderna när
han angav siffrorna för kredittäckningen
förra året — att det är lättare att
låna pengar när man bygger bostäder
ute i landet, därför att projekten då
oftast är mycket små, men mycket svårt
att få krediter i de stora städerna, därför
att projekten omfattar flera år och

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

går upp till flera miljoner kronor. De
enskilda bankerna har ju varit de som
försett bostadsbyggandet med byggnadskreditiv
och därigenom väsentligt
påverkat tidpunkten för igångsättningen.
De har ett avgörande inflytande,
något som vi inte skall blunda för även
om vi talar om kvoter, andra regleringar,
statslån och allt detta samt om kommunernas
vilja. Affärsbankerna kan genom
sin maktställning skapa svårigheter.

När man till vardags sysslar med dessa
frågor kan man inte befria sig från
intrycket att de politiska värderingar,
som ledningarna för affärsbankerna
har, färgar deras handlande vid bedömningen
av utlåningen. Ty det är de allmännyttiga
och de kooperativa företagen
som i första hand svarar för de
stora projekten, medan de enskilda företagen
oftast har små projekt. Vid varje
kollning som sker i de stora städerna
finner man att de enskilda små projekten
är klara, medan de allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretagens stora
projekt har svårigheter och ligger
efter. Detta är ett av skälen till de åtgärder
som vidtogs förra året.

Man tycker ju att bankerna främst
skulle fylla sin funktion i näringslivet
genom att verka för en rationell produktion.
Om de inte enskilt orkar ta
risken i ett visst projekt kunde de ju
gå samman, som de gör på andra områden,
och verkligen satsa på ett billigt
bostadsbyggande, som man kan få till
stånd genom stora enheter. Men härvidlag
är den politiska värderingen kanske
så stark att vederbörande inte orkar
tänka rationellt och effektivt utan förblindas
av drömmarna om att på egna
vägar få till stånd en styrning.

Jag tror att herr Nilsson i Tvärålund
skulle kunna inse detta om han funderade
igenom problemet. Det kan finnas
svårigheter av denna karaktär i
storstäderna. Det finns många andra
svårigheter, men jag har velat nämna
denna som ett av inslagen.

114 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Bostadsmiljön kan man tala om hur
länge som helst. I utskottet försökte vi
att ge konkreta exempel på vad folk
önskar och vad det är för fel i den utformning
av bostadsmiljön som myndigheterna
i dag försöker få bostadsbyggarna
att gå in för. Bättre miljö
kostar mer pengar, det är väl alldeles
självklart. Miljön blir alltså resultatet
av en avvägning av vad man har råd
med. Vi får glädjas åt att vi i dag uppmärksammar
miljöfrågorna mycket mer
än tidigare. Det är ju ett tecken på att
det trots allt är ganska hyfsat ställt på
bostadsområdet. I utskottet gick vi igenom
skriften God bostad — jag har
1964 års upplaga, möjligen finns en senare,
reviderad sådan. Det visade sig
att där finns just de anvisningar —- ordagrant
— för miljöutformningen som
man i en centerpartimotion försöker
göra ett stort nummer av. Jag trodde
inte att det var någonting som skulle
kunna föranleda skilda politiska värderingar,
men man måste tydligen på något
sätt kunna markera att man har
olika åsikter.

Jag vill härefter till herr Nilsson i
Gävle än en gång säga vad jag redan tidigare
sagt: samhället kommer inte att
frånhända sig kontrollen över hyresmarknaden.
Samhället har givit hyresgästerna
ett instrument att bekämpa
oskäliga hyror med. I bristorter eller icke
bristorter finns en sammanbakning
av hyresregleringslagen, besittningsskyddslagen
och hyreslagen som nu sätter
på pränt de gamla krav som hyresgäströrelsen
kämpat för, att hyresgästerna
skall ges kvarboenderätt och
skydd mot oskäliga hyror. Jag tror inte
att effekten kommer att bli den man
nu siar om. Direktör Näverfelts anförande
kan ju vara till glädje, men jag
tror att han har bedömt saken alldeles
fel. Jag kan inte se något annat. Han
har inte förstått vad han läst eftersom
han kunnat dra sådana slutsatser därur.
Fröken Ljungbergs tolkning att vi har
kvar samhällets inflytande genom reg -

lering är mycket riktigare. Det är väl
också just det, herr Nilsson, som gör
att fröken Ljungberg inte är nöjd. Jag
tror att det är bättre att diskutera med
henne än med herr Näverfelt, som ju
dessutom inte är närvarande här i kammaren.

Jag tycker som herr Nilsson att det
varit önskvärt att få detaljbesked om
vilket stöd samhället avser att ge inkomstsvaga
grupper för att dessa skall
kunna öka sin bostadsefterfrågan. Det
är alltid svårt att finna goda formuleringar
på detta område. Jag tror inte

— vilket jag vill understryka — att det
finns något stöd i proposition nr 100
eller i lagrådsremissen för en generell
lyftning av den totala hyresnivån. I
enskilda fall kommer det att bli justeringar,
vilka i och för sig kan utgöra
anledning för samhället att se över familjebostadsbidragen
— alltså familjepolitiken.
Vi har också anledning att se
till att människor — t. ex. barnfamiljer,
som blir inkomstsvaga genom att de har
stor försörjningsbörda, åldringar o. s. v.

— som i dag inte har resurser att betala
en god bostad får möjligheter därtill.
Nu är utredningen inte färdig, men
den kommer till hösten och regeringen
bär lovat att skriva propositionen så att
effekten av detta förslag kommer att
sammanfalla med de eventuella förändringar
i enskilda hyresfall som kan inträffa,
Dessa fall kommer ju inte att
uppträda förrän tidigast 1970. Under
åren 1968—1969 kan teoretiskt sådana
fall inträffa men inte i praktiken.

Jag har nu talat så länige att det är
tid för mig att sluta, även om det skulle
vara intressant att ta upp en diskussion
om totalfinansieringen med herr Nilsson
i Gävle. Jag tycker han bör titta
efter vad utskottet skriver på denna
punkt. Vi har sagt så mycket att vi har
stört mångas ro, både Svenska Dagbladets
och herr Henning Gustafssons. Vi
har nog den värderingen att det bör
finnas mycket starka skäl som talar
emot, för att samhället inte skall gå in

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 115

för en totalfinansiering. Ty vill vi verkligen
trygga en jämn produktion, måste
staten ta över utlåningen från de enskilda
bankerna varigenom utlåningen kan
starta när, var och hur samhället vill.
Man måste se till att försörjningen med
pengar är klar. På den punkten är jag
helt medveten om vad som krävs.

Nu har bankerna i år fungerat. Vad
detta kan bero på skall vi inte filosofera
över. Men vi får väl se hur länge det
varar. Förra året stod vi här och diskuterade
och trodde att det skulle fungera.
Men vi hade inte mer än hunnit resa
hem förrän det började blir grus i maskineriet.
Om det blir grus i maskineriet
igen, herr Nilsson i Gävle, kommer
i varje fall jag att starkt plädera för att
inrätta någon form av t otal f ina n s i erin g
för bostadsbyggandet. Det får inte vara
på det sättet, att vi sitter och bestämmer
i detta hus hur samhället skall se
ut och sedan skall de som har hand om
pengarna få säga: Nej, det vill inte vi.
Det kan gälla dem som har hand om
både statens och enskilda människors
pengar. Pengar har en egendomlig förmåga
att få folk att anlägga en annan
värdering på dessa saker än vad riksdagen
uttalat sig för.

Därför tycker jag det är väsentligt
att dessa frågor hålles levande. Utskottets
markering är alldeles klar med den
formulering utlåtandet har fått.

Jag skulle naturligtvis kunna uppehålla
mig vid vad utskottet har sagt
om de motioner som herr Henning
Gustafsson talade om. Läser man utlåtandet,
finner man att det föreligger
ett väsentligt tillmötesgående mot
den motion, som vi kan kalla herr
Strands. Jag minns inte vem som i andra
kammaren var motionär. Herr Svennings
motion om basaninuiteten är också
behandlad och värderad. Även om utskottet
inte har gått med på något detaljyrkanide,
är värderingarna i vissa
avseenden rätt samstämmiga beträffande
denna motion —■ om vi bortser från
herr Lundbergs motion, som delvis

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

skall behandlas till hösten men i övrigt
inte blivit tillstyrkt. De förstnämnda
motionerna har alltså inte misshandlats
av utskottet.

Med dessa ord, herr talman, ber jag
att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Herr Bergman började
sitt synpunktsrika och långa anförande
med att medge att detta paket inte var
så helt väl inslaget. På den punkten är
vi överens. Han sade också att högerpartiet
inte har missuppfattat vad det
här gäller, nämligen att fortsätta samma
regleringspolitik som man började
på 1940-talet. Det är precis så. Men herr
Bergman måste väl också möjligen förstå
att man kan rikta kritik mot ett
regleringssystem, som dock kom till i
en speciell bristsituation under kriget
och de första efterkrigsåren med alla
de svårigheter som kriget skapade på
praktiskt taget alla områden.

Det är inte så lätt att anpassa ett
sådant regleringssystem i ett modernt
dynamiskt samhälle. Det måste bli trassel,
precis som vi har nu. Det innebär
inte, som herr Bergman sade, att högerpartiet
anser att samhället inte skall
lägga sig i denna sak. Jovisst! Även kreditgarantisystemet
är ett slags statligt
ställningstagande som kräver sådana åtgärder
som jag tidigare talade om. Det
kommunala ansvaret är mycket stort i
planeringssammanhang, det har jag tidigare
berört. Skillnaden är väl egentligen
att vi inte har en övertro på att
statliga lånefonder skall kunna trolla
fram ekonomiska resurser. Det talades
om detta i ett annat sammanhang för
inte så länge sedan. Det är i hög grad
tillämpbart i detta fall också.

Samhället har påtagit sig en del av
kostnaderna, säger herr Bergman. Ja,
samhället har reserverat en del av de
samhällsekonomiska resurserna för bostadsbyggandet,
prioriterat dem, spe -

116 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

cialdestinerat dem. Den synpunkt vi har
är att det behövs ett bättre sammanhang
mellan den samhällsekonomiska
planeringen över huvud taget och planeringen
på bostadsproduktionens område.
Jag tror att därvidlag ger mig
även herrar Gustafsson i Skellefteå och
Nilsson i Tvärålund rätt, trots den kritik
de riktat mot vårt förslag om kreditgarantisystemet.
Jag kan konstatera att
de motioner som deras respektive partier
har väckt också talar om möjligheten
av en framtida omprövning av
finansieringssystemet. Särskilt centerpartiet
har uttryckt vissa sympatier för
ett kreditgarantisystem.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber först att få rätta
ett uttalande som förmodligen var en
felsägning av herr Bergman. Han sade
att jag hade påstått att samhället inte
har ansvar för bostadsbyggandet. Av
den senare delen av hans anförande,
där han riktade kritik mot högerpartiet,
framgick att det måste ha varit en felsägning.

Herr Bergman berörde byggandets regionala
fördelning och menade att centerpartiets
åsikt, att ett hävande av bostadsbristen
måste innebära byggande
i hela landet, var felaktig. Här framträder
en principiell skillnad mellan
centerpartiet och socialdemokraterna.
Vi menar att åtgärder också måste vidtagas
på byggnadsområdet, genom lokaliseringspolitiken
och på annat sätt som
minskar köerna i de stora bristorterna.
Socialdemokraterna däremot försöker
men lyckas inte bygga mer just där och
rycker därmed undan underlaget för
näringslivets utveckling på andra håll
i landet, inte bara på sådana orter som
statistiskt inte är expansiva utan även
på orter som kan räknas som expansiva.
Vad centerpartiet föreslog 1965
och 1966 skulle ha gett minst lika stor
ökning av bostadsbyggandet i storstäderna
plus ett ökat byggande ute i lan -

det. Centerpartiets förslag skulle, om de
kunnat genomföras, ha inneburit en helt
annan kontinuitet i byggandet över hela
landet, vilket naturligtvis skulle ha medfört
att köerna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och liknande orter kunnat minskas.
Vi hade fått ett högre byggande i
hela landet, vilket vi anser nödvändigt
för att häva bostadsbristen.

Herr Bergman sade att jag var bunden
till värderingar. Jag tror att herr
Bergman och socialdemokraterna i lika
hög grad är bundna till värderingar som
skymmer blicken för honom och för
socialdemokratin. För att lösa storstädernas
problem måste man blicka ut
över deras egna gränser.

Herr Bergman nämnde även miljöfrågorna
och sade att dem kan man ju
alltid prata om. Jag vill erinra herr
Bergman om att statsrådet Palme har
varslat om en utredning av miljöfrågorna
—• visserligen inte av hela problemkomplexet
men i varje fall en del
därav. Utskottets skrivning och negativism
hoppas jag mot denna bakgrund
inte är så aktuell nu som när utlåtandet
skrevs. Miljöfrågorna hör till de viktigaste
i bostadssammanhanget.

Herr NILSSON i Gävle (k) kort genmäle
:

Herr talman! Den vänlighet med vilken
herr Bergman dels polemiserade
mot mig, dels anslöt sig till vissa synpunkter
som jag hade framfört i mitt
inlägg gör det svårt för mig att argumentera
mot honom. Jag vill endast
ställa ett par frågor.

När herr Bergman talar dels om att
vi skall ha en fri hyresmarknad, dels
om att samhället skall ha kontroll över
hyresmarknaden vill jag gärna veta hur
stor del av hyresmarknaden som skali
vara fri och hur stor del som skall
kontrolleras av samhället. Om jag inte
minns alldeles fel står det i förslaget
till hyreslagstiftning 46 §, att värden
skall bestämma hyran. Om hyresgästen
inte är nöjd skall han ha rätt att klaga

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 117

hos hyresnämnd och hyresdomstol. Var
och en vet att enskilda människor har
mycket svårt att göra det. Vi kommer
därför att få en smygande ökning av
hyrorna.

Jag vill också erinra om att de förhandlingar
som regeringen ämnar föra
med bankerna om amortering av bottenlånen
omedelbart kommer att leda
till hyresstegringar inte bara i privata
fastigheter utan även i HSB-föreningarnas
fastigheter.

Jag skall gärna erkänna att den skrivning
som förekommer i förslaget till
besittningsskyddslag i flera stycken är
mycket positiv, och vi hälsar den med
tillfredsställelse. Å andra sidan måste
herr Bergman medge att den nya hyreslagstiftningen
icke ger samma skydd
mot oskäliga hyreshöjningar som den
nuvarande hyresregleringslagen kan ge.
Det är detta som gör oss ganska oroade
för framtiden.

Att det inte skall hända någonting
år 1968 har jag klart för mig. På grund
av den diskontosänkning vi fick i år
kommer väl hyrorna då snarare att sänkas
till nytta för valrörelsen, men därefter
blir det säkert hyreshöjningar.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske får börja
med att försvara våra reservationer.
Herr Bergman påstår att de är ett uttryck
för politisk klåfingrighet. Vi har
skrivit reservationer på de punkter där
vi inte har kunnat gå med på utskottets
skrivning. Ibland har vi också på ett
kraftigare sätt velat föra fram frågor
som vi varit speciellt intresserade av.
Jag tycker inte att detta är något fel.
Det skall bli intressant att se vilket
slags klåfingrighet som kommer att känneteckna
den opposition som avlöser
den nuvarande.

Beträffande marklånefonden skulle vi
hamna på samma linje, säger herr Bergman.
Socialdemokraterna tyckte inte om
sammankopplingen med realisations^

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

vinstbeskattningen, det är riktigt. I det
fallet har vi alltså samma uppfattning.
Att få er i tredje avdelningen att skriva
en direkt beställning till regeringen på
förslag om anslag till hösten tror jag
dock inte varit möjligt.

I sitt resonemang om hyreslagstiftningen
säger herr Bergman att det inte
blir någon avveckling av hyresregleringen
utan en sammanbakning av olika
lagar. Vad är det som sker? Vi får ett
besittningsskydd, men det har vi redan
nu. Skillnaden blir inte stor; det blir
kanske en bättre lag, men inte mer.
Sedan får vi några spärrar, som dock
är avsedda att vara tillfälliga även om
de kommer att verka ganska länge. Enligt
min mening har man full rätt att
tala om hyresregleringens avveckling,
men debatten om hur denna kommer att
verka kan vi spara till hösten.

Herr Bergman uttalar sig bestämt för
en totalfinansiering. Vad jag har sagt
är att ni inte haft något material för
att bedöma denna fråga. Den är alldeles
för invecklad. Tre fjärdedelar av sparbankernas
utlåning går till bostadsbyggandet
liksom ungefär 80 procent av
postbankens. Skapas nu en statlig bostadsbank,
måste till denna föras de
pengar som för närvarande av dessa
organ utlånas till bostadsbyggandet, annars
fungerar inte systemet. Hur skall
herr Bergman skapa garantier för att
detta verkligen sker? Det är den stora
frågan. Om detta har ni inte vetat någonting;
ni har bara tyckt.

I fortsättningen sade herr Bergman
något om att det hedrar högern att den
har gjort så och så. Det förefaller som
om ju längre man placerar sig från
socialdemokratin, desto hederligare är
man. Det är en ganska underlig uppfattning.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är väl hederligt

118 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

om man talar om vilken position man
intar och inte bara förtiger meningar
som det kan misstänkas att man har.

Herr Gustafsson i Skellefteå menade
att vi socialdemokrater i statsutskottet
bara har tyckt. Att syssla med politik
innebär ju att tycka rätt mycket, och
vi har tyckt — det håller jag med om
— att totalfinansiering har stora fördelar,
därför att den ger möjligheter
att trygga bostadsbyggandet i den omfattning
och takt som samhället önskar.
Vi har inte sagt att den skall genomföras
ögonblickligen, eftersom frågan är
föremål för en utredning i den finansieringsdelegation
som arbetar inom departementet.
När denna lägger fram
sitt förslag måste det, säger vi, finnas
mycket starka skäl för att inte gå med
på det. Tyckandet i detta sammanhang
är nog av det slag som både herr Gustafsson
och vi andra sysslar med.

Fröken Ljungberg vill jag erinra om
att det inte alls är samma slags reglering
vi har i dag som vi hade i mitten
av 1940-talet. Denna var formad av den
tidens samhälle, och det har gjorts
många ändringar i de statliga lånebestämmelserna
och i reglerna för bostadspolitiken
sedan dess. Det förslag vi
lägger fram i dag är anpassat efter den
moderna tidens krav på samhällsinsatser.

Fröken Ljungberg säger att man vill
att samhället skall blanda sig i kommunernas
ansvarsfråga. Kommunerna skall
skaffa mark för att sälja den till enskilda
och samhället skall ha ett kollektivt
kreditgarantisystem. Någon har en
gång formulerat detta mycket elegant genom
att säga: Detta betyder att man
privatiserar vinsten och socialiserar förlusten.
Den beteckningen på det kollektiva
kreditgarantisystemet är alldeles
perfekt. Det är vad som kommer att
hända; enskilda kan göra sig förtjänster
medan samhället får ta förlusterna.
Den sortens socialism älskar inte jag.

Herr Nilsson i Tvärålund hörde måhända
fel eller det kanske var jag som

glömde att säga ortsnamnet när jag menade
herr Nilsson i Gävle. Det var kanske
detta som gjorde att min karakteristik
av bostadspolitiken råkade drabba
fel talare.

Beteckningen »statistiskt ej expansiva
orter» har jag inte kunnat begripa. Jag
har sedan reservationen skrevs försökt
att med hjälp av statistiker få reda på
innebörden i detta. Det är väl ett sådant
där nytt, fint uttryck som gör att
hjärnorna slocknar när man ser det.
Man tror sedan att någonting skall
hända.

Herr Nilsson i Gävle frågar vad som
är meningen med det nya förslaget.
»Här talar herr Bergman om fri hyresmarknad
och samhällets kontroll.» Jag
talade om friare hyresmarknad. Helt fri
blir den inte, därför att samhället har
gett hyresgästerna medel att förhindra
oskäliga hyror. Därvidlag kommer samhällets
kontroll in. Samhället hänvisar
inte i första hand till hyresdomstol utan
till hyresnämnder. Först skall medling
ske och om detta inte lyckas kan hyresnämnden
pröva ärendet. Om hyresgästen
inte är nöjd med denna prövning
kan han gå till hyresdomstolen.
Hyresgästerna kommer självfallet inte
att svälja vilka hyror som helst som
påläggs dem.

Vi har även en inom denna marknad
verksam hyresgästförening, som nu har
tränat upp sig inom de allmännyttiga
bostadsföretagen genom att förhandla
på en fri hyresmarknad, nämligen den
friare hyresmarknad som dessa allmännyttiga
bolag haft. Hyresgästföreningarna
är säkerligen beredda att nu gå
ut på den övriga marknaden och tillvarataga
hyresgästernas intressen.

Det är en dröm man kan hysa att via
amortering på bottenlånen få tillbaka
pengar att tillföra kapital- och lånemarknaden.
Detta är dock inget konkret
förslag som vi kan räkna med skall
få tillämpas generellt över hela bostadsmarknaden.
Redan nu förekommer
amortering av bottenlånen. Detta kan

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 119

ske utan att det verkar störande på hyresmarknaden.
Jag tror inte man skall
se fler spöken än vad som är nödvändigt
.— och det är kanske nödvändigt
att se sådana i den politiska debatten.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag har begärt ordet för
att anföra några kritiska synpunkter
mot en del avsnitt i regeringspropositionen.
Jag skall även anföra några
sådana synpunkter på vad herr Bergman
här tidigare sagt.

Jag skulle emellertid vilja börja med
ett par helt andra saker. Efter att ha
lyssnat till herr Nilsson i Gävle kan
jag knappast underlåta att göra ett konstaterande
alldeles vid sidan av ämnet.
Jag har sällan hört någon talare uttrycka
sig med en sådan snabbhet, emfas och
kraftfullhet när det gällt användning av
olika ord som ingår i vad man skulle
kunna kalla för riksdagens formalia,
inte minst »Kungl. Maj :ts regering».

Jag kan heller inte underlåta att
knyta några kommentarer till vad fröken
Ljungberg anförde. Jag tycker, liksom
herr Bergman, att det var ett trosvisst
och inte minst därför charmfullt
anförande som fröken Ljungberg höll.
Det tycktes dock liksom bygga på bl. a.
den premissen att om ni bara gör som
jag och högern vill kommer det att bli
väldigt bra på hela det bostadsområde
vi nu diskuterar. Dessutom föreföll det
mig att bygga på några andra premisser,
som tyvärr inte heller håller. Jag
tror att om man läser fröken Ljungbergs
yttrande och kanske ännu mer om man
läser det särskilda yttrande som högerledamöterna
i statsutskottet har avgivit
till utskottsutlåtandet, finner man, att
det är en enda medicin som rekommenderas
för att åstadkomma en förvandling
till ett ofantligt mycket bättre tillstånd
än det vi har. Det är någonting
som man skulle kunna kalla för marknadsmedicinen.

Jag vill understryka, herr talman, att
jag i princip i alla sammanhang där

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

man kan vänta sig att få ett fungerande
marknadssystem — och det kan man
i de flesta sammanhang — anser att
detta är ett av de finaste instrument som
vi över huvud taget har för att ordna
inte bara ekonomiska förlopp utan för
att åstadkomma en garanti även för
friheten i samhället i vidare mening.
Men det måste finnas sådana betingelser
att marknadsmekanismen kan fungera
på ett tillfredsställande sätt. Ju större
de förutsättningarna är, desto mindre
av intervention från samhällets sida behövs,
desto mindre av t. ex. socialpolitiska
och monopolkontrollerande ingrepp
av olika slag behövs det.

Men när dessa förutsättningar är dåliga,
när man hastigt vill föra över
marknadsmekanismen att tillämpas på
ett område där det inte är klart att den
fungerar väl utan där det tvärtom är
klart att den i varje fall i nuläget kommer
att fungera dåligt, då ligger det
annorlunda till.

Jag skall nämna några omständigheter
som gör att det är en felaktig premiss
att tänka sig att på det sätt som fröken
Ljungberg talade om beträffande detta
område lösa alla väsentliga problem
genom att på ett doktrinärt sätt upprepa
detta ord »marknad».

Den första är naturligtvis den, att vi
under alla de år som har gått efter kriget
har haft en regleringsmekanism för
hyressättning. .lag vill gärna säga, herr
talman, att det är min uppfattning,
att det vore oklokt och jag vill gärna
tillägga omöjligt att på det snabba sätt,
som det föresvävar mig att fröken
Ljungberg och högerpartiet menar, på
detta område kasta skydden över bord.
Det är klart att det inom bristområdena
skulle leda till konsekvenser som inte
kan accepteras.

Som en andra omständighet kan man
nämna det förhållandet som är utmärkande
för bostadproduktionen, i synnerhet
i skeden av stark inflation, att om vi
jämför ett hus av en viss bestämd kvalitet
som byggdes t. ex. 1950 och som då

120 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

kostade ungefär en miljon kronor med
ett hus som byggdes 12 eller 13 år senare
med precis samma kvalitet, så måste
vi dess värre konstatera, att kapitalkostnaderna
för det senare huset måste
baseras på utlägg som är ungefär
dubbelt så höga som i 1950-talshuset.
Detta spelar en kolossal roll när det
gäller inverkan på hyresnivån. Jag förstår
över huvud taget inte hur man kan
föra ett resonemang på detta område
och helt negligera de kolossala problem
som härigenom uppstått. Här kommer
hänsynstaganden in i bilden av sådan
art, att förutsättningen för en normalt
fungerande marknadsmekanism
inte kan klaras i brådrasket.

Jag skall vara djärv nog, herr talman,
att nämna en tredje faktor som jag för
min del kanske vill betrakta som den
mest betydelsefulla när det gäller att
förklara varför vanlig marknadsmekanism,
som i så stor utsträckning och i
så överväldigande många andra avseenden
är överlägsen, inte fungerar väl
på detta område. Det beror på det enkla
förhållandet att vi inte kan importera
hus. Vi har inte ett normalt internationellt
konkurrenstryck när det gäller
bostadsproduktionen. Resultaten av
den kombination av å ena sidan starka
gemensamma intressen som utmärker
både löntagar- och arbetsgivarparten på
den svenska arbetsmarknaden och å
andra sidan de motsättningar i fråga om
kakans fördelning som alltid måste finnas
mellan dem blir en annan inom
bostadsproduktionen än inom områden
med normal internationell konkurrens.
Beträffande dessa senare områden behöver
man inte hysa någon särskilt stor
fruktan för att en tredje part måste inträda
och betala för konsekvenserna av
ett för svagt konkurrenstryck. Vi saknar
detta tryck på kostnadsutvecklingen när
det gäller bostadsproduktionen och därför
får vi •— det gäller inte bara detta
land utan alla länder — en situation
där balansmekanismen inom denna del
av arbetsmarknaden inte fungerar på

samma sätt som inom de områden som
är utsatta för internationell konkurrens.

Av de skäl som jag nämnt uppstår en
tendens till kraftigare kostnadsuppressning.
Mot den bakgrunden är det kanske
inte så märkvärdigt att detta också är
ett område där de av fackföreningarna
ägda företagen —• för att uttrycka mig
enkelt, från herr Knut Johanssons sida

— är intresserade av att bli allt större
samtidigt som man tydligen inte föreställer
sig att detta på något besvärande
sätt skall påverka kraften vid förhandlingarna
om kakans fördelning från den
andra sidan av bordet. Jag tror inte att
det skadar om vi ibland relativt öppenhjärtigt
belyser problem av det här
slaget.

De omständigheter som jag nu nämnt

— jag betonar ännu en gång med utgångspunkt
från min principiella men
icke doktrinära uppskattning av marknadshushållning
som sådan — ger enligt
min mening vid handen, att det
här gäller ett område där man just från
dessa icke doktrinära utgånspunkter
måste medge, att det behövs ett större
mått av samhällsinflytande — kalla det
gärna ett större mått av intervention
ist i sk politik — än vad som behövs på
områden där marknaden fungerar normalt.

Jag tycker att det är detta som fröken
Ljungberg förbisåg i sitt trevliga anförande.
Därför skulle konsekvensen
av högerpolitiken inte bli — som fröken
Ljungberg utryckte det — sunda,
rymliga bostäder till skäliga kostnader
och i tillräckligt antal. Jag är ledsen att
behöva säga det men det skulle inte bli
konsekvensen. Föregående talare har
belyst olika svagheter i denna högeruppläggning,
förutom de brister av mera
grundläggande slag som jag här uppehållit
mig vid, såsom det kollektiva kreditgarantisystemets
oformlighet — jag
vågar använda detta uttryck — och dess
inverkan i nedpressande riktning på bostadsbyggandets
omfattning, inställningen
till möjligheten att mycket snabbt

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 121

åstadkomma sådana justeringar av kostnadsnivåerna
beträffande bostäder att
man på den sidan kan nå verkligt goda
resultat då det gäller att påverka efterfrågan.
Skillnaderna i fråga om kapitalkostnader
mellan nya och något äldre
hus har jag också belyst.

Slutresultatet härav blir därför, att vi
med högerpolitiken som den i dag framträder
får ett mindre antal bostäder
och avsevärt högre bostadskostnader
än enligt de riktlinjer som förordas av
varje annan politisk meningsriktning.
Jag skulle vilja tillåta mig att uttala ett
varningens ord för en sådan politik
mot bakgrunden av det otvivelaktigt
stora behov vi har — i betraktande av
de pärser vi fått utstå under de tre
senaste åren — av en lugn löneutveckling
och kostnadsutveckling över huvud
taget på den svenska arbetsmarknaden
efter 1968.

Jag skall sedan, herr talman, övergå
till att säga några ord om regeringsförslagen
och om herr Bergmans anförande.

Låt mig då börja med en parentes.
Det var en litet smärtsam upplevelse
för mig att höra herr Bergman, som
på detta område utan tvivel är en mycket
sakkunnig bedömare, upprepa de
vilseledande framställningarna av kreditströmmarna
och anledningen till att
det uppstod svårigheter under förra
året och under 1965. Dessa framställningar
innebar beskyllningar för att
kreditinstituten låtit andra bedömningar
och värderingar än de i sammanhanget
skäliga spela in och att detta oförmånligt
hade drabbat kooperativa och
kommunala företag. Det liar på den
punkten gjorts klarlägganden, som jag
för min del tycker är ovedersägliga och
som dementerar dylika framställningar.
Det är väl ändå alldeles tydligt —
jag vill fråga herr Bergman, om han inte
är ense med mig på den punkten — att
roten och upphovet till det onda i detta
fall verkligen inte låg på affärsbankssidan.
På det hållet försökte man nog ut -

Biktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

nyttja alla de möjligheter att lämna
byggnadskreddtiv som över huvud taget
förelåg. Men utsikterna härtill blev
under en tid sämre och sämre, eftersom
det under en lång tid blev sämre och
sämre med avlyftningen av byggnadskreditiven
i de hus som färdigställts.
Med andra ord: den förda politiken
gjorde hypoteksinstitutens möjligheter
att i erforderlig utsträckning ställa primärlån
till förfogande sämre och sämre.
Då fick byggnadskreditiven ligga
kvar i bankerna och möjligheterna att
lämna nya kreditiv minskades.

Det gör väl ingenting att jag påpekar
för herr Bergman och övriga kammarledamöter,
något som jag för övrigt
gjort i ett annat sammanhang, att när
bankofullmäktige hade detta problem
uppe till grundlig diskussion i några
sammanhang — bl. a. i anledning av en
framställning från bostadsstyrelsens
chef — var det förvisso inte herr Bergmans
meningsfränder som var mest angelägna
om att tillgodose möjligheterna
att på kreditsidan klara det bostadsbyggnadsprogram
som en majoritet i
riksdagen hade bestämt sig för. Den
enda reservationen jag känner till i denna
mäktiga församling, vilken ändå reglerar
möjligheterna att lämna nya kreditiv
och att avlyfta gamla, har kommit
från representanter för den meningsriktning
jag företräder. Nog sagt
om den saken!

Vi må kalla det föreliggande förslaget
för paket eller för vad vi vill. Det innehåller
i alla fall många ingredienser,
av vilka en del förvisso är något knöliga
— på denna punkt instämmer jag
med fröken Ljungberg, fastän jag kanske
inte menar att förslagen är knöliga
i samma avseenden som hon menar —
och andra är ofullständiga och provisoriska.
Jag skall i korthet nämna några
av dem och samtidigt något belysa utvecklingen
av den politiska diskussion
som pågått i dessa frågor under de båda
senaste åren.

Låt mig första ta markpolitiken som

122 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

ju är en betydelsefull ingrediens — jag
är ense med ett par av de föregående
talarna om det. Jag upplevde t. ex. under
den senaste valrörelsen hur min så
utomordentligt trevlige, vänlige och
skicklige riksdagskollega från Eskilstuna,
numera statsrådet Lundkvist, använde
jag kan gott säga huvuddelen av
en politisk diskussion till att försöka göra
sannolikt att folkpartiet och centerpartiet
stod för en politik som inte låg i
de boendes intresse och som inte låg i
kommunernas intresse när det gällde att
skapa större möjligheter för en god
markförsörjning, utan som stod i
andra intressens tjänst. Mycket ihärdiga
påpekanden av mig och andra folkpartimedlemmar
under hela valrörelsen om
att vad vi strävade efter var att åstadkomma
en ordning, som ur rättslig synpunkt
var betryggande och som inte
hade den fullständigt generella karaktär
som de ursprungliga utkasten till
socialdemokratiska förslag hade, men
som ändå ur markförsörjningssynpunkt
var tillfredsställande, vann inget
gehör. Misstänkliggörandet fortsatte. I
dag kan vi bara konstatera — jag gör
det med tillfredsställelse och hoppas
att detta skall bli en läxa för socialdemokraterna
att inte bedriva en så överdriven
agitation — att den markpolitik
om vilken vi nu i många stycken är
överens i mycket större utsträckning
präglats av folkpartiets och centerpartiets
förslag i markkommittén än av de
ursprungliga socialdemokratiska förslagen.

Det har ju talats en liel del om lönesystemet.
Jag vill bara konstatera — jag
tror att herr Gustafsson i Skellefteå också
gjorde det — att det föreslagna lånesystemet
utan att vara fullständigt ändå
innebär ett steg, ett betydelsefullt sådant,
i riktning mot tillämpning av ett
sådant system av indexbundna bostadslån,
som vi från folkpartiets sida i
många år föreslagit just i avsikt att utjämna
bostadskostnaderna i olika årgångar
av hus. Det är av stor betydelse

att en sådan utjämning kommer till
stånd. Det går inte — låt mig understryka
detta trots att herr Gustafsson
i Skellefteå redan tidigare har gjort det
— att föra ett sådant resonemang som
man gör från högerhåll. Där säger man
att vi först skall införa en ordning som
lyfter hyrorna mycket mer än någon annan
politisk meningsriktning föreslår i
de allra senaste årgångarna av hus. Och
när detta gjorts skall liyresläget över
hela linjen snabbt anpassas upp mot
denna nivå. Herr talman! Jag tror inte
att det är någon överdrift att i detta
sammanhang använda ett uttryck som
statsminister Erlander använde i ett
mindre lyckat sammanhang för några
veckor sedan: En sådan politik kommer
inte att föras av någon svensk regering.

Här har ändå gjorts framsteg i den socialdemokratiska
inställningen. Jag hälsar
dessa framsteg med tillfredsställelse.
Jag tyckte att herr Bergman i polemiken
med herr Nilsson i Gävle gjorde litet
väl mycket för att förklara att det
egentligen inte var något märkvärdigt
som hade skett; följaktligen skulle då
inte heller några märkvärdiga framsteg
gjorts.

Härefter kommer jag till de områden
där jag har den bestämda uppfattningen
att regeringspolitiken och de förslag som
lagts av statsutskottets majoritet alltjämt
är otillräckliga och därför måste
kritiseras hårt. Jag tänker då framför
allt på bostadsbyggandets omfattning
och sammansättning. Vi har ju haft åtskilliga
bekymmer på byggnadsarbetsmarknaden,
även bekymmer av annat
slag än jag här tidigare berört. Vi har
liaft tendenser till, och utan tvivel även
faktiska tillstånd av, klara överslag i
överhettningsriktning. Vi har haft
abrupta åtgärder för att rätta till den
saken, t. ex. den av finansministern vidtagna
åtgärden med den nya skatten —•
trots att vi vid sidan av den också har
en reglering. Vi har ansett det motiverat
med ökade resurser, även byggnads -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 123

resurser, inom näringslivet. Och nu senast
har vi fått en frisläppning av investeringsfonderna
som gäller begränsad
tid och som bl. a. skall tjäna syftet
att avvärja en arbetslöshet inom byggnadsfacket.
Men jag vill ställa den frågan
till kammarens ledamöter, om det
inte mot bakgrund av den på så många
orter mycket otillfredsställande bostadssituationen
kan vara berättigat att säga:
Om det nu åter uppstår ett ökat utrymme,
skall inte då en skälig andel därav
falla på bostadsproduktionen?

För det första kan vi med bättre planering
och mindre ryckighet åstadkomma
en hel del. Det har många talare
tidigare framhållit. Men vi kan också
ställa anspråket att en något större del
av de samlade resurserna än vad som
är fallet enligt regeringens förslag skall
tillkomma bostadsbyggandet. Mot bakgrunden
av de faktiska förhållandena är
jag alldeles övertygad om att det inte
är berättigat att framställa bostadsbyggandet
som något slags snyltgäst på den
svenska ekonomin. Vi har obestridligen
under hela efterkrigstiden haft en avsevärt
svagare utveckling av bostadsproduktionen,
i fasta priser räknat, än vi
har haft av hela nationalprodukten. Bostadsproduktionen
representerar dessutom
endast en tredjedel av hela byggnads-
och anläggningsverksamheten. Då
man samtidigt har satt upp mycket ambitiösa
mål när det gällt att underlätta
efterfrågan på bostäder, är det ju inte
så märkvärdigt att vi fått en brist som
visat mera tilltagande än avtagande tendenser
även under senare år och som
i stor utsträckning lett till många faktiska
nödsituationer.

Jag läste häromdagen att byggnadsarbetarna
i Göteborg — herr Bergman
kanske kan upplysa om huruvida de har
fel eller inte -—• hävdar den uppfattningen
att man bara inom den regionen
mycket väl skulle kunnat öka kvoten
med omkring 2 000 lägenheter i
syfte att undvika en onödig arbetslöshet.
Jag har en känsla av att situatio -

Itiktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

nen kan vara densamma inom andra
regioner i landet.

Det är inte någon överbudspolitik vi
bedrivit år efter år på detta område,
och jag bryr mig inte om beskyllningar
av det slaget. Vi har hållit fast vid en
konsekvent uppfattning och ett konsekvent
program när det bl. a. har gällt
bostadsbyggandets omfattning.

Jag måste säga att tillståndet på många
orter i landet i dag bekräftar att denna
uppfattning är riktig och att en ändring
måste ske. Då är det väl också klart att
det läge som vi i dag har, med en brist
som är koncentrerad till de större tätorterna,
borde kunna mötas med mera
effektiva åtgärder beträffande bostadsproduktionen
just på dessa orter, så
att man inte får en situation av det slag
som man uppenbarligen hade i Stockholm
för några månader sedan. Man
måste då sysselsätta en del från Norrland
kommande byggnadsarbetare på
andra och från regleringen då tillfälligtvis
undantagna byggen i stället för
på bostäder och låta en del andra fara
hem. Detta är ju ett skolexempel på
bristfällig planering.

Jag skall sluta med att säga något
om bostadsproduktionens sammansättning.
Vad är egentligen regeringens
ståndpunkt härvidlag? Det skulle vara
mycket intressant om vi kunde få något
klarläggande besked. På några håll
inom det socialdemokratiska partiet
hävdas med bestämdhet att utrymmesstandarden
och bostadsmiljöerna här i
landet måste fortsätta att förbättras.
Statsrådet Palme t. ex. har i en tidningsartikel
intagit en positiv hållning till
det intressanta projekt som tidningen
Expressen har presenterat och som kallas
för Strosa. Får jag nämna frågan om
servicehusen. På detta område kan det
nu visserligen väntas åtgärder från regeringens
sida. Av den anledningen har
vi för året avstått från reservation på
den punkten, och det kan ju glädja herr
Bergman att han blev av med åtminstone
en reservation. Men vilket slag av

124 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

åtgärder är det vi får? Är det verkligen
vad som med skäl kan krävas, nämligen
att man i låneunderlagen inräknar sådana
speciella utrustningsdetaljer som
måste tillkomma i den arten av bebyggelse,
eller vill man avskriva en sådan
tanke?

Det har också i fråga om bostadsbyggandets
sammansättning kommit helt
andra signaler från regeringssidan. Dessa
signaler erinrar om dem som under
50-talet kom från något håll inom regeringen.
Jag syftar på herr Strängs propåer
om att man skulle stoppa, frysa
ned utrymmesstandarden i den aktuella
produktionen för att få fram ett större
antal lägenheter. I början på 50-talet
gjordes en ganska ingående undersökning
för att få klarhet om vilka möjligheter
som egentligen förelåg i det
avseendet. Denna undersökning gav ett
nedslående resultat. Jag känner väl till
den och skall inte upprepa dess siffror
här — det skulle ta för lång tid. Men
jag skulle, för att vi skall få en bättre
vägledning i den nuvarande diskussionen
än vad vi har, vilja hemställa till
regeringen att se till att vi får en motsvarande
undersökning av vad man kan
vinna i ökat antal lägenheter genom en
uppbromsning eller kanske total nedfrysning
av den utrymmesstandard som
vi nu har. Det skulle förvåna mig om
inte även den undersökningen kommer
att visa att vad man på det sättet kan
vinna är obetydligt i jämförelse med
vad bara någon ytterligare procents andel
av nationalinkomsten skulle betyda
för bostadsbyggandet.

Men vilken är alltså regeringens
ståndpunkt? I proposition nr 100 säger
statsrådet Rune Johansson endels ungefär
att det kan vara lämpligt att göra en
dylik nedfrysning under nuvarande förhållanden,
att det kan vara lämpligt att
inte bygga så mycket stora lägenheter.
Han säger emellertid också att det kan
vara olämpligt att bygga för många små
lägenheter. Klarheten i detta uttalande
tycks mig inte vara särskilt framträdan -

de, och jag tror att här finns ett behov
av vägledning.

För min del har jag den uppfattningen,
att det i detta sammanhang inte
går att sätta något stopp. Vi har inte
i detta land nått en utrymmesstandard
för lägenheter, vilka genomsnittligt skall
användas av de svenska familjerna, som
står i nivå med vår sociala utveckling
i övrigt. Därför, herr talman, tror jag
det är nödvändigt att riksdagen verkligen
ser till att det förs en politik som
låter oss bygga för framtiden, för morgondagen.
Vi nöjer oss inte med en
politik som, liksom regeringens nu, inte
ens tillfredsställer dagens behov och
naturligtvis inte heller med en politik
av konservativt märke, som vill stanna
vid gårdagens värderingar.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Jag har, så lärare jag
är, mycket svårt för betygsättning. Men
jag får väl acceptera herr Wedéns betygsättning
av mig och möjligen återgälda
den med att — litet avundsjukt
— säga att jag tycker att hans anförande
andades lika mycket av trosvisshet
som mitt. Och när herr Wedén ville
göra gällande att min trosvisshet i
största utsträckning var grundad på något
doktrinärt mindre vetande, så kan
jag erkänna även detta. Jag tycker att
man vet »endels» i denna fråga, och
jag skall gärna gå med på att herr Wedén
vet mera på ett endels sätt.

Då herr Wedén bekänner sig till detta
med marknadsmässig princip säger han
ju precis detsamma som jag försökte ge
uttryck åt. Det är litet egendomligt att
herr Wedén samtidigt säger: men inte
just på detta område. Och detta är ett
område där icke en marknadsmässig
princip har fått prövas på ett kvartssekel.

Vad innebär det att man just här
stänger den marknadsmässiga principen
ute? Det gäller ju inte bara bostadsproduktionen
som sådan, utan det gäl -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 125

ler detta att så vidsträckta grenar av
den industriella produktionen medverkar
i bostadsproduktionen. Skall den
marknadsmässiga principen således inte
heller där få göra sig gällande? Hur
långt skall begränsningen av den principen
sträcka sig enligt herr Wedéns
uppfattning? Det fick jag inte riktigt
klart för mig.

Visst behöver vi en lugn utveckling
på löneområdet. Men herr Wedén menar
väl inte att det är just en lugn
löneutveckling som karakteriserat byggnadsmarknaden
under regleringens tid?

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr Wedén,
mig veterligt inte upprepat några vilseledande
beskyllningar beträffande finansieringen
av bostadsbyggandet. Jag
förstår mycket väl vilken diskussion
herr Wedén syftar på. Men den diskussionen
hade jag inte i tankarna när jag
fällde mitt yttrande om hur bankerna
värderar bostadsbyggandet, ty i den
diskussionen var i varje fall inte de allmän,
nyttiga bostadsföretagen särskilt illa
ute. Det var uteslutande de kooperativa
företagen som hade bekymmer, dokumenterade
i den redovisning som herr
Wedén tänker på. Jag hade sålunda inte
alls den diskussionen i tankarna.

Herr Kollbergs reservation i riksbanksfullmäktige
när det gällde bostadsstyrelsens
framställning var väl
ändå av mera formell karaktär, ty det
fanns inget i beslutet som innebar att
storstäderna inte skulle få pengar. Det
var fråga om huruvida man skulle binda
riksbankschefen i hans agerande med
affärsbankerna för att därigenom kunna
fullfölja bostadsstyrelsens intentioner.
Det är klart att man hade kunnat
biträda herr Kollbergs reservation, men
jag förmodar att det ändå inte förelåg
några motsättningar i själva beslutet.

Vad jag — herr Wedén — yttrade
mig om var affärsbankernas alldeles
klart markerade brist på benägenhet
att medverka till stora projekt. Man kan

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

hoppas att detta kommer att ändras. Då
ställde jag mig frågan: Kan detta sammanhänga
med att dessa nästan uteslutande
handläggs av allmännyttiga
och kooperativa bostadsföretag? Där
har vi praktisk erfarenhet. Vid redovisningar
— framför allt i de större städerna
— har framkommit att enskilda
företagare har lätt att klara sin verksamhet
därför att de har så många små
projekt, medan de allmännyttiga och
kooperativa företagen har mycket besvärligt
att få kredit i trängda lägen.
Jag tror att detta är ett problem som
man numera kanske kan komma till
rätta med — jag har i varje fall upplevt
det så — därför att under första kvartalet
i år har den delegation inom departementet
som förhandlat med affärsbankerna
fått en helt annan förståelse
för dessa frågor, och det verkar som
om man nu har lösningar klara. Det
var detta avsnitt i frågan jag ville beröra.

Herr Wedén frågade mig om jag tror
att det är fel att byggnadsarbetarna i
Göteborg skall kunna klara kommande
krissituationer på byggnadsmarknaden
genom att — som man önskar — starta
byggandet av 2 000 lägenheter. Jag tror
att det är en riktig bedömning. Får man
inte i gång byggnadsverksamheten nu
kommer det att bli arbetslöshet så småningom,
och jag är informerad om att
man just nu prövar vilka slags projekt
som skall starta. Om det skall bli bostäder,
fabriker eller något annat, det
vet jag inte, och det gör kanske ingen
för närvarande, men de länsorgan som
handlägger dessa igångsättnings- och
tillståndsärenden prövar just nu denna
fråga.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Vi har nu fått lyssna
till herr Bergman och fröken Ljungberg.
De har företrätt två helt skilda
slag av missuppfattningar vad beträffar
möjligheten att tillämpa marknadsmässiga
principer även på bostadsområdet.

126 Nr 30 Tisdagen den

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Jag har sagt — och jag har angivit skäl
därför, vilka jag inte tänker upprepa —
att det inte går lika bra på detta område
som på flertalet andra. Fröken Ljungberg
har inte låtsats om detta. Herr
Bergman tycks dra den motsatta slutsatsen
och säger att eftersom de inte
fungerar riktigt bra skall man inte tilllämpa
dem alls. Jag är dock överens
med de ledamöter i kammaren som år
efter år krävt mer likvärdiga konkurrensförhållanden
så att man verkligen
skall kunna ta till vara de kostnadspressande
marknadselement som kan
finnas i en sådan konkurrens.

Vad jag säger är — och där ligger
felet i fröken Ljungbergs resonemang —
att det finns så många speciella omständigheter,
i detta land liksom i andra,
varför man inte bara kan lita till denna
marknadsmekanism och tro att allting
skall bli bra. Det betyder inte att man
kan kasta den överbord i så stor utsträckning
som herr Bergman är beredd
att göra. Det betyder att man skall
förbättra den i jämförelse med det tillstånd
vi har för närvarande. Men att
tro att vi kan få lyckliga förhållanden
på detta område genom att följa högerreceptet,
det är fel.

Jag vet inte om jag hörde rätt när
herr Bergman talade, men jag tyckte att
han först sade att de kommunala företagen
icke haft anledning att känna sig
missgynnade beträffande fördelningen
av byggnadskreditiv. Därefter sade han
att han befarade att de stora projekten
i viss mån skulle hamna på undantagssidan
i affärsbankernas behandling av
sådana ärenden. Detta går inte ihop.
Den verkliga knuten i resonemanget,
den verkliga anledningen till att det
blivit bättre i år är naturligtvis att hypoteksinstituten
fått möjligheter som de
tyvärr inte haft tidigare att gå ut med
bostadslån i mer tillfredsställande omfattning.
Då har det också blivit bättre
med kreditiven.

Herr talman! När herr Bergman säger
att han tror att byggnadsarbetarna i

23 maj 1967 fm.

Göteborg har rätt när de påstår att det
kommer att bli eu arbetslöshet på litet
längre sikt, i varje fall om man inte
gör en påfyllnad av igångsättningen,
har han därmed skapat ett utomordentligt
argument för sig själv att på denna
punkt följa folkpartiets reservation.

Fröken LJUNGBERG (h) kort genmäle: Herr

talman! Det var en viktig modifiering
som herr Wedén gjorde när han
talade om att de marknadsmässiga principerna
inte var lika tillämpliga inom
detta område. Jag uppfattade det tidigare
som om han icke ansåg detta. Men
jag tror att våra ståndpunkter nu börjar
närma sig varandra. Jag är fullt
medveten om att den marknadsmässiga
metodiken har sina begränsningar, men
den princip vi talade om bör kunna
tillämpas här.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Om fröken Ljungberg
läser mitt första anförande, skall hon
finna att det alls inte existerar någon
motsättning mellan detta och vad jag
nyss sade. Jag hävdade då liksom jag
också hävdade i min replik, att man
särskilt på detta område inte kan ha
någon doktrinär uppfattning.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Den bostadspolitiska debatten
i vårt land börjar onekligen bli
litet sliten. Jag vågar påstå att dess
rotande i detaljer inte längre förmår
fånga allmänhetens intresse, trots att
den berör något för alla människor
mycket vitalt och väsentligt. Men bostadspolitiken
har genom detta förfarande
och denna sin art kommit att
bli en svårtsmält specialitet för en liten
grupp experter. Man kan kalla dem det
bostadspolitiska kineseriets mandariner.

Det var litet annorlunda för tjugu år
sedan. Då eggades och stimulerades
många människor i vårt land av de
käcka bostadspolitiska parollerna inför

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 127

den socialdemokratiska skördetiden. Regeringen
lovade tillräckligt många och
goda bostäder till billiga priser inom
få år. Och allmänheten trodde snällt på
löftena.

Erfarenheten har därefter bl. a. lärt
oss att uppgiften inte var så lätt att lösa
med statliga regleringsmetoder, som regeringen
då gjorde gällande. Den bostadspolitiska
debatten har därför alltmera
avlägsnat sig från de enkla och
demagogiska slagorden, och detta har
vi naturligtvis i och för sig ingen anledning
att beklaga. Men den har i stället
blivit så oerhört teknisk och krånglig,
att den för de flesta är svår att förstå,
för att inte säga helt obegriplig.
Den når därför inte ut till allmänheten,
och det är ett allvarligt fel i ett demokratiskt
land. Jag är övertygad om att
för den allmänhet som står i bostadskö
ter sig denna debatt mera som stenar
än som bröd.

Det är därför inte heller så lätt att
föra en debatt om bostadspolitiken. Man
får ibland en känsla av att den förs i
ett lufttomt rum och att fastlåsning vid
doktriner och teorier har fört den bort
från verklighetens värld.

När jag nu skall ta upp till belysning
några enligt min mening för bostadsförsörjningen
grundläggande huvudfrågor
skall jag försöka göra mitt resonemang
litet mera begripligt genom att
utgå från fyra teser. Min första tes lyder:
Människorna i detta rika och väl
utvecklade land har rätt att ställa vissa
bestämda, högt ställda krav på bostadsförsörjningen.

Låt mig först säga att jag då menar
de människor som är helt opåverkade
av socialdemokratisk bostadsdogmatism.
Jag talar alltså om kraven på bostadsförsörjningen
från de människor, som
med oförvillad blick ser en effektiv bostadsförsörjning
som en nödvändighet
för levande människors möjlighet att
just leva i människovärdiga former.

Men jag talar inte bara om dem, jag
talar också för dem, eftersom jag anser

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

deras krav på bostadsförsörjningen rimliga
och rättmätiga. Jag finner det nämligen
både rimligt och rättmätigt att den
svenska allmänheten i dag kräver bostäder
i tillräcklig mängd, valfrihet i
fråga om storlek, standard, lägenhetstyp,
lokalisering och miljö samt, sist
men inte minst viktigt, rimliga boendekostnader.
Jag tror att var och en måste
hålla med om att detta är mycket modesta
krav av medborgarna i vårt tekniskt
och ekonomiskt välutvecklade
samhälle. Och eftersom samhället engagerar
sig så djupt i bostadspolitiken
är det mot oss politiker som kraven
riktas. Vi har därför anledning att hålla
oss väl underrättade om hur dessa krav
i verkligheten är tillgodosedda. Var och
en som gör det måste finna min andra
tes väl underbyggd. Den lyder: Den
under efterkrigstiden förda bostadspolitiken
har inte lyckats.

Det torde räcka att peka på några
välbekanta fakta. Vi har brist på bostäder,
långa vänteköer och en stark hyressplittring.
Den bostadssökande har
ingen eller mycket obetydlig valfrihet.
Vi har vidare mycket höga produktionskostnader
med därav följande höga hyror
i nyproduktionen. Departementschefen
anför visserligen exempel på att
hyrorna i procent av inkomsten i ett
visst fall har sjunkit under de senaste
20 åren. Man har verkligen anledning
att fråga sig, varför departementschefen
inte i det sammanhanget anför de beräkningar
härom, som bostadspolitiska
kommittén har redovisat i sitt betänkande.
Dessa beräkningar, som redovisas
i en tabell på s. 64 i betänkandet,
visar nämligen att hyran i procent av
inkomsten efter skatt stigit under åren
1955—1965. I en annan kolumn redovisas
hyran i procent av inkomsten före
skatt, och den har sjunkit något under
denna tid. Men i detta sammanhang är
det självfallet hyran i procent av inkomsten
efter skatt, som är av intresse.
Det är detta belopp som man har till
förfogande och hyrans procentuella an -

128 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1907 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

del av det beloppet har under tioårsperioden
1955—1965 stigit.

Vi har under åren efter kriget fastnat
i ett statiskt boende. Den naturliga cirkulationen
av familjer i olika åldersskeden
med växlande behov av utrymmen,
serviceanordningar i form av skolor
och fritidsutrymmen har praktiskt taget
upphört. Det innebär att de samlade
resurserna utnyttjas dåligt och att såväl
samhällets som de enskildas ekonomi
utsattes för onödiga påfrestningar.

Hyresregleringen har också stimulerat
till den våldsamma rivningsverksamheten
med stort bortfall av lägenheter
och orimlig värdeförstöring som
följd. Nettoeffekten av bostadsbyggandet
har därmed reducerats i högre grad än
de flesta föreställer sig, och produktionskostnaderna
för de nya husen har
pressats uppåt i rent orimlig grad. Det
sätt varpå en del uppmärksammade rivningsärenden
liar handlagts och de väldiga
förluster detta för med sig för
fastighetsägarna och i sista hand för
hyresgästerna i form av fördyrade boendekostnader
har på ett skrämmande
sätt ådagalagt hur rättssäkerheten på
dessa områden luckrats upp.

Vidare har bristen på konkurrens och
frånvaron av valfrihet gjort att det som
är av trivselskapande och miljöförbättrande
karaktär försummats. På sätt och
vis är det förklarligt. Bostadsproducenterna
har inte behövt anstränga sig för
att attrahera hyresgästerna. Människorna
har måst ta vad som bjudits, då något
bjudits. Visst har det gjorts framsteg
och visst har bostäderna i en del avseenden
blivit bättre, framför allt när
det gäller den tekniska utrustningen —
och varför skulle inte bostäderna och
deras tekniska utrustning ha blivit bättre
under dessa 20 år, när allting annat
i samhället bär utvecklats? Men det
råder alltjämt stora brister just på detta
miljöområde.

Den som för ett par veckor sedan
hörde statsrådet Palme tala i Hälsingborg
om hur illa människornas behov

av en god miljö tillgodosetts under de
senaste årtiondenas bostadsbyggande
fick en känsla av att hans skräckskildringar
gällde något u-land. Men det var
våra egna svenska förhållanden han redogjorde
för, och det fanns inte mycket
positivt i bilden. Åhöraren gjorde dessutom
den reflexionen att det sannerligen
är magra resultat i samhällsbyggandet
som 35 års socialdemokratisk
regim kan påvisa även på ett så vitalt
område som utformningen av vår dagliga
miljö. De av statsrådet Palme i Hälsingborg
signalerade initiativen för att
nu bättra på förhållandena är välkomna.
Men de kommer som vanligt för
sent.

Låt mig nu gå över till min tredje tes!
Bet förefaller sannolikt att inte heller
den bostadspolitik som föreslås i Kungl.
Maj:ts proposition nr 100 till denna
riksdag kommer att kunna tillgodose
allmänhetens berättigade krav på bostadsförsörjningen.

De avgörande orsakerna till de dåliga
resultaten av den tidigare bostadspolitiken
kvarstår. Fortfarande förutsättes
att bostadsmarknadens omfattning, inriktning,
finansiering och lokalisering
skall regleras av statsmakterna genom
bostadsbyråkratin. Fortfarande skall en
långt gående fixering av bostadsbyggnadsprogrammet
fastställas av statsmakterna.
Fortfarande skall den avgörande
kreditgivningen till bostadsbyggandet
ske över statens budget, varigenom statens
behov av upplåning ökas vid budgetunderskott.
Fortfarande skall vissa
företag och företagsformer prioriteras.

Allt detta är till en del visserligen
omstöpta men dock kvarlevor från de
första efterkrigsåren. Då kunde regleringar
och ingripanden ibland vara motiverade,
men även om i vissa krisartade
lägen marknadsreglering från resursallokeringssynpunkt
kan accepteras
är det angeläget att komma ihåg att den
är en krisföreteelse, som bör ges kortaste
möjliga varaktighet. Konsumenternas
preferenser kommer nämligen inte

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 129

fram i en reglerad marknad, och det
är ju för konsumenternas dagliga nyttjande
bostäderna byggs. Då man sätter
konsumentstyrningen ur spel överläter
man åt funktionärer och politiker att
gissa sig till vad bostadskonsumenterna
vill ha. Risken för att man råkar vilse
är stor. De gångna årens erfarenheter
bestyrker den sanningen.

De positiva förändringar som föreslås
i propositionen —• slopandet av hyresregleringen
och borttagandet på visst
sätt av de nuvarande generella subventionerna
— innebär tyvärr inte den nödvändiga
frigörelsen från regleringspolitiken.

Förutsättningarna för en bostadspolitik
som tillgodoser konsumenternas
behov av verklig frihet vid val av bostad
måste skapas med utgångspunkt
från samma principer som gäller för
marknadspolitiken i övrigt. Det finns
därför tyvärr anledning konstatera att
det nu framlagda bostadspaketet mera
anknyter till en dogmatism, som i sin;a
huvuddrag är socialdemokratisk, än till
en allvarlig verklighet. Låt mig belysa
detta med några korta kommentarer.

Det föreslagna nya finansieringssystemet,
paritetstalsmetoden, innebär en
fortsatt bindning till samhället och till
statens budget. Man för visserligen över
subventionspengarna från driftbudgeten
till kapitalbudgeten, men det generella
statliga tillskottet till hyrorna kommer
ändå under den första åttaårsperioden
att uppgå till ungefär 2 400 miljoner
kronor, d. v. s. i genomsnitt 300
miljoner kronor per år, och alltså bli
av samma storleksordning som nu utgående
räntebidrag. Genom detta förfarande
skjuter man det verkliga hyressättningsproblemet
framför sig för
att senare, när husen blir äldre, lägga
på hyresgästerna de kraftiga hyreshöjningar,
som den med åren stigande graden
av förräntning och låneamortering
medför.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

att den skall göra — kan systemet med
fördelning över tiden av kapitalkostnaderna
utnyttjas så att företagsamma
människor bor i en lägenhet endast
under de första åren efter husets byggande
och därefter flyttar över till en
ny lägenhet i ett nytt hus. På så sätt
kan man systematiskt bo i ständigt
toppmoderna lägenheter för den relativt
sett lägsta hyran. Detta visar att
systemet inbjuder till nya orättvisor,
till nya överflyttningar av hyreskostnaderna
från vissa grupper av människor
till andra. Det skulle fungera rättvist
endast under förutsättning att varje
hyresgäst under en mycket lång följd
av år bor kvar i samma lägenhet eller
i varje fall i hus av samma årgång.
Om man skall komma till rätta med
denna form av kostnadsövervältring
från vissa människor till andra, måste
man på något sätt på nytt, men av andra
skäl än hittills, konservera det statiska
boendet. Hur skall detta ske? Skall
det ske tvångsvis via hyresförmedlingarna?
Det vet vi ingenting om. Men om
det tvingas fram visar det bara att vi
fått ett nytt exempel på den välkända
företeelse som innebär att regleringar
föder nya regleringar.

De möjligheter som föreligger att genom
ett annat kreditgivningssystem,
t. ex. ett kreditgarantisystem som vi
föreslagit, vidga basen för bostadsförsörjningens
finansiering, avvisas i regeringsförslaget,
och därmed bevaras
bundenheten till staten av bostadsbyggandets
finansiering.

Det föreslagna finansieringssystemet
kommer att försvåra enskilda investeringar
i bostäder, vilket innebär en avgörande
begränsning av konkurrensförhållandena.
Den föreslagna fortsatta
och utbyggda prioriteringen av de allmännyttiga
bostadsföretagen innebär
ytterligare en begränsning av konkurrensen.
Med olika skatte- och lånemöjligheter
och nu även med de allmännyttiga
företagen som i viss utsträckning
pris- och hyresledande skapas en

När bostadsmarknaden en gång kommer
i balans — och det hoppas vi alla
5 — Andra kammarens protokoll f.96''7. Nr 30

130 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

omöjlig konkurrenssituation. För bostadskonsumcnterna
innebär detta en
allvarlig risk, mest på så sätt att konkurrensen
som prispressande faktor blir
än mindre framträdande än i dag.

Mitt slutomdöme om det nu framlagda
bostadspaketet måste därför bli att
de hittillsvarande bristerna inom bostadsförsörjningen
inte torde kunna avhjälpas
genom dess förslag.

Jag är nu framme vid min fjärde och
sista tes: För att de krav på bostadsförsörjningen,
som medborgarna har
rätt att ställa, skall kunna tillgodoses
fordras en på marknadshushållning
grundad bostadspolitik. För att uppfylla
allmänhetens krav på bostadsförsörjning,
nämligen att det skall finnas bostäder
i tillräcklig mängd, måste hyresmarknaden
frigöras. Därmed är inte
sagt, som lierr Wedén gjorde gällande,
att vi från högerpartiets sida vill på en
gång kasta loss från alla säkringar. Målsättningen
måste emellertid vara, att
vi så snart som möjligt skall få en fri
hyresmarknad. Den bristande balans
som råder på denna marknad med allt
starkare hyressplittning och därav följande
bundenhet i människornas boendemönster
motverkar direkt ett optimalt
utnyttjande av tillgängliga resurser
i fråga om såväl bostäder som samhälleliga
serviceorgan.

Regeringens förslag innebär ett steg
bort från hyresmarknadens reglering,
men det tas för sent, och alltför mycket
finns kvar av tänkandet och handlandet
från andra världskriget och åren
därefter. .Tåg behöver bara nämna generella
subventioner, visserligen i annan
form och tappning, styrning och kvotering,
favorisering av vissa företagsformer
och motvilja mot fri konkurrens.
Jag skall gärna erkänna, att det
naturligtvis uppkommer övergångssvårigheter,
när man överger ett regleringssystem,
som man har varit bunden
vid i många år. Därför fordras det kraft
och beslutsamhet för att våga föreslå
det. Svårigheterna har emellertid blivit

större för varje år man väntat. Marknaden
hade snabbare kommit i balans,
om man inte hade väntat så länge.

Samtidigt med hyresmarknadens frigörelse
måste bostadsproduktionens finansieringssystem
normaliseras, om tillgången
på bostäder skall nå upp till efterfrågenivån.
Marknadsmässiga bedömningar
är beträffande produktion av
bostäder lika effektiva för produktionens
ökning och för kostnadspressande
rationalisering av tillverkningsmetoderna
som beträffande produktion av bilar,
TV-apparater, fritidsbåtar och fritidshus.

Herr Wedén tror inte på marknadsmekanismen,
då det gäller bostadsförsörjningen,
och ändå bekänner han sig
till en tro på marknadsmekanismen i
allmänhet som ett av de finaste instrumenten
för vår frihet. Men beträffande
bostadsmarknaden sade herr Wedén i
sitt första anförande — jag antecknade
det ordagrant — att en full marknadsmekanism
fungerar dåligt på bostadsmarknaden,
under det att herr Wedén
i en senare replik sade, att den
inte fungerar lika bra som ett statligt
reglerat system.

Ett av de skäl som herr Wedén anförde
mot marknadsmekanismens införande
på bostadsproduktionens område
var, att bostadsmarknaden under
hela efterkrigstiden varit föremål för
en hårdhänt regleringsmekanism. Ja,
det är klart att om man reglerar en
marknad med statliga ingripanden, stör
man det normala beteendet hos marknadsmekanismen.
Så länge man har kvar
regleringsmekanismen kommer marknadshushållningen
inte att fungera bra.
Det är därför angeläget — och jag har
försökt påvisa det tidigare här — att
vi snarast möjligt kommer bort från
regleringsmekanismen, så att förutsättningar
skapas för att marknadsmekanismen,
»ett av de finaste instrumenten för
vår frihet», för att än en gång citera
herr Wedén, skall kunna fungera även
på bostadsmarknaden, där det inte finns

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

131

några sakliga skäl, bortsett från eventuell
tro, för att den inte skulle fungera
lika bra som på andra områden.

Om hyresmarknaden frigöres, kommer
bostadsproduktionens volym, lokalisering
och utformning i fråga om
lägenhetsstorlekar, typer och standard
att bättre anpassas till konsumenternas
verkliga efterfrågan och värderingar.
Även det andra kravet — beträffande
de bostadssökandes valfrihet — skulle
alltså tillgodoses effektivare om bostadsproduktionen
inordnades i en normal
marknadshushållning av den typ,
som fört vårt land till en så gynnsam
position på snart sagt alla andra materiella
områden än bostadsförsörjningens.

Den skrämmande kostnadsutvecklingen
inom byggnadsproduktionen skulle
också dämpas. En sådan följdeffekt
skulle vara hälsosam inte bara för boendekostnaderna
utan för hela samhällsekonomin.
Att en sådan medicin
behövs framgår av att det i dag finns
nya bostäder här i Stockholm och på
sina håll ute i landet som står tomma
och oanvända, därför att hyrorna är
så höga att folk inte har råd att betala
dem.

I detta sammanhang skulle jag vilja
anknyta till vad herr Bergman yttrade.
Han sade att det kanske är nödvändigt
att ibland mana fram spöken i den politiska
debatten. Dessförinnan hade herr
Bergman försökt skrämma ledamöterna
i kammaren och därmed också hela
svenska folket för högerns förslag, som
enligt herr Bergman skulle medföra så
våldsamma hyreshöjningar. Jag antar
att herr Bergmans uttalande om högerförslagets
inverkan på hyressättningen
var just ett sådant försök att mana fram
spöken, som herr Bergman i annat
sammanhang talade om. Visst skulle
våra förslag medföra en viss höjning
av hyrorna vid ett tillfälle, men denna
höjning är inte på något sätt exceptionell
eller sensationsartad jämförd med
de höjningar, som praktiskt taget årli -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

gen under en lång följd av år drabbat
hyrorna. Man kan naturligtvis räkna
på litet olika sätt, men i stort sett kan
man säga att de prishöjningar som skulle
bli en följd av övergången till ett friare
system skulle uppgå till i olika fall
mellan 6 och 10 procent på de senaste
årens produktion.

Att vi nu behöver en ny bostadspolitik
torde alla vara överens om, men
inom högerpartiet är vi helt övertygade
om att den förnyelsens väg, som regeringen
valt, inte leder till de mål vi
vill uppnå.

Herr talman! Jag ber därför att få
ansluta mig till de reservationer till
statsutskottets utlåtande nr 100 som
fröken Ljungberg yrkat bifall till.

I detta anförande instämde herrar
Magnusson i Borås, Ringaby, Eliasson
i Moholni och Nordgren (samtliga h).

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag förmodar att dessa
instämmanden även gäller det uttalande
som den föregående talaren gjorde och
som innebar att det enligt hans mening
inte finns några som helst skäl
anta, att det inte skulle vara möjligt
att få ett marknadssystem att fungera
på det här området lika väl som på de
flesta andra.

Jag använde en avsevärd del av mitt
anförande för att framhålla några elementära
orsaker till varför det inte förhåller
sig så. Jag nämnde den långa tid
vi haft en reglering, byggnadsarbetsmarknadens
bristande balansmekanism
jämförd med situationen på de flesta
andra områden av arbetsmarknaden,
den stora skillnad i fråga om kapitalkostnader
som kan uppstå för hus av
olika ålder men med likvärdiga lägenheter
o. s. v. Jag har också betonat att
dessa omständigheter inte alls utgör
något argument för att inte använda
marknadsmekanismens fördelar i större
utsträckning än den socialdemokratiska
regeringen nu vill göra. Man jag betonade
verkligen, att det mot bakgran -

132 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1907 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

den av dessa skäl, som går att utveckla
ytterligare, var troskyldigt att vänta
sig att den skulle ställa allt till rätta.
Det kan den lika litet här i landet som i
något annat land, eftersom bostadshus
inte är artiklar som lätt och behändigt
kan skickas över gränserna. Det anser
väl inte heller herr Turesson att de
kan. Därmed faller en stor del av hans
resonemang.

Till sist vill jag säga att vår beskrivning
av den inverkan som högerpolitiken
skulle få på hyresnivån inte innebär
att vi ser några spöken. För det
första drabbar nämligen högerpolitiken
de senare årgångarna av hus hårdast,
och för det andra ger den därför en hög
riktpunkt för den allmänna hyresnivå
som man vill överföra till en fri marknad.

Jag tillåter mig därför att reagera
mot den doktrinära inställningen att
man just när det gäller detta stora och
betydelsefulla område, där det är uppenbart
att flera faktorer talar emot
antagandet att en normal marknadsmekanism
utan några korrigeringar kan
fungera väl, envisas med att säga att
det inte finns några skäl för det resonemang
jag fört.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag måste säga att jag
är en smula överraskad över herr Turessons
anförande. Det har i dag från
flera håll riktats kritik i detalj mot det
föreliggande förslaget om det kollektiva
kreditgarantisystemet. Det var ju herr
Turesson som reserverade sig för den
metoden i bostadspolitiska utredningen.
Han har alltså en väsentlig del av skulden
till att högern begått misstaget att
föra fram det förslaget i år. Då tycker
jag att det också borde vara hans sak
att bemöta den detaljkritik som riktats
mot förslaget. Bland annat borde han
väl förklara vad han anser om högerns
förslag att genomföra detta system redan
den 1 juli i år. Detta är ju praktiskt

omöjligt, något som herr Turesson mycket
väl torde förstå.

Förslaget innebär att staten skall ta
90 procent av risken vid kreditgarantier,
medan andra kreditgivare skall ta
10 procent av risken. Men staten skall
trots detta risktagande till 90 procent
inte ha någonting att säga till om —
var det skall byggas, när det skall byggas
och hur mycket det skall byggas,
d. v. s. hur stor omfattning statens risktagande
skall få. Allt detta skall beslutas
av dem som tar 10 procent av risken.
Jag vill fråga herr Turesson om han
inte tycker att denna fördelning av risktagande
och inflytande är ganska ofördelaktig
för staten.

När herr Turesson säger att paritetssystemet
kan medföra att folk bor några
år i ett nytt hus och sedan flyttar till
ytterligare ett nytt hus och på det sättet
får lägre hyra, så utgår han ifrån att
detta system skulle leda till en bakvänd
hyressplittring, så att hyrorna i
det äldre bostadsbeståndet bleve högre
än i det nya. Men det är ju inte alls
vad som i verkligheten blir fallet. Tänker
ni verkligen bedriva en så grovt
demagogisk propaganda mot paritetssystemet? Herr

BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Turesson nämnde
en siffra som verkligen gjorde mig fundersam.
Han sade, att om vi får en fri
hyresmarknad, så blir det en hyreshöjning
på 6 å 10 procent och — om
jag antecknade rätt — att det bara blir
en viss höjning vid ett enda tillfälle -—-sedan skulle hyrorna ligga stilla.

Nog gör man sig väl skyldig till dagdrömmeri
om man tror på någonting
sådant. Yar kan man låna pengar till så
låga räntor och på sådana amorteringsvillkor
på en fri marknad? En enkel
matematisk beräkning visar att det blir
en höjning på 35 procent, om man räknar
med samma ränta på topplånet som
på underliggande lån. Där har det hittills
inte funnits någon fri marknad;

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 133

blir det en sådan kan man lugnt räkna
med att räntan på den delen av lånet
inte blir lägre än på underliggande lån.
Det vore intressant om herr Turesson
kunde ge oss en lektion i den räknekonsten
och tala om var de billiga
pengarna finns att få.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det finns självfallet inga
möjligheter att i ett kort genmäle vare
sig hålla några lektioner för herr Bergman
eller gå in i detaljpolemik med
herr Gustafsson i Skellefteå.

Jag begärde ordet då herr Wedén
hade sin replik. Det är sant att herr
Wedén i sitt huvudanförande använde
en avsevärd tid för att förklara varför
han ansåg att marknadsmekanismen
inte var så lämplig inom bostadsproduktionen.
Men hur lång tid herr Wedén
än använde så lyckades han inte övertyga
mig. Jag menar att en stor del av
herr Wedéns skäl var uttryck för herr
Wedéns tro lika väl som en del av mina
argument — det erkänner jag gärna —
är ett uttryck för min tro. Där står vi.

Ett skäl som herr Wedén anförde är
riktigt — det har jag ingen anledning
att inte hålla med om •— och det är
argumentet att det råder brist på utländsk
konkurrens. Man kan inte bygga
hus utomlands och flytta dem över
gränserna. Men jag är inte säker på att
det är den allvarligaste faktorn då det
gäller kostnadsstegringen på bostadsproduktionsområdet.
Det är kanske i
stället det egendomliga förhållandet —
som vi dagligen kan se exempel på i
Stockholm och i många andra städer —
att man river fullt användbara, präktiga
hus därför att det inte lönar sig för
ägaren att modernisera dem, eftersom
han inte får ta ut en hyra som ger tillräcklig
förräntning på investeringarna.
Det lönar sig bättre att riva huset hur
användbart det än är och bygga ett
nytt, varvid hela köpeskillingen för det
gamla huset — beräknad efter något
slags avkastningsvärde grundat på ut -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

gående hyror eller på spekulationer om
framtida hyressättning i det nya huset
— läggs i botten på produktionskostnaden
för det nya huset. Och ändå har
under hela den tid det gamla huset ägt
bestånd folk bott där och betalat hyra,
som till en del utgör amortering av produktionskostnaden
för det gamla huset.

Detta är, tror jag, en verkligt allvarlig
kostnadsfördyrande faktor i bostadsproduktionen
som skulle elimineras om
regleringssystemet togs bort. Den är
nämligen en direkt följd av regleringssystemet
och den är en av de farligaste
inflationsdrivande faktorerna här i
landet.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Det förslag till lösning
av våra bostads-, hyres- och markproblem
som presenteras i proposition 100
är resultatet av ett flertal statliga kommittéers
arbete. Utan tvivel har man på
många punkter tagit ett gott samlande
grepp, och det finns åtskilliga positiva
lösningar som man helt kan ansluta sig
till. Jag ser bl. a. förslagen om ökade
befogenheter för våra bostadsförmedlingar
som ett ytterst betydelsefullt
framsteg när det gäller att skapa rörlighet
på hyresmarknaden och som ett
värdefullt bidrag när det gäller att nå
fram till en rättvis fördelning av lägenheterna
i såväl det äldre som det nyare
bostadsbeståndet. Bestämmelserna om
att statligt belånade fastigheters lägenheter
skall förmedlas av bostadsförmedlingarna
är värdefulla, och i än högre
grad kan detta sägas om övergången
till lagstadgad bytesrätt.

Dessa åtgärder kommer att medföra
en mer naturlig, ekonomiskt och utrymmesmässigt
riktig lägenhetsfördelning.
För närvarande har framför allt fastighetsägarnas
ganska utbredda vägran till
lägenhetsbyten bromsat erforderlig rörlighet
på vår hyresmarknad och ställt
de ekonomiskt svagare familjerna utan
reella möjligheter till en god lösning
av sina bostadsproblem utan att pressa

134 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.

familjernas ekonomi över hövan. Genom
en lagstadgad bytesrätt undanröjs
många sådana hinder och en bättre
anpassning sker till lägenheter som motsvarar
hyresgästernas önskemål och
krav.

Beträffande statsbelånade fastigheter
föreslås i propositionen att endast
förstagångshyresgästerna skall anvisas
av bostadsförmedlingarna, detta under
motivering att den lagstadgade bytesrätten
i fortsättningen kan utnyttjas.
Det finns emellertid åtskilliga fall där
bytesrätten inte kommer att kunna användas,
när lägenheter friställes i statligt
belånade fastigheter, t. ex. vid flyttning
till annan ort, skilsmässa, villaköp,
dödsfall etc. Därför har herr Adamsson
och jag i motion 11:953 föreslagit att
alla ledigblivna lägenheter i statligt belånade
fastigheter bör fördelas av bostadsförmedlingarna,
med undantag för
de fall där den lagstadgade bytesrätten
kan tillämpas.

Utskottet skriver att »frågan om att
tillämpa lånevillkoret på andra än
förstagångshyresgäster bör av Kungl.
Maj :t slutligt prövas i samband med
genomförandet av en ny hyreslagstiftning.
Skulle möjligheter därtill finnas
hör Kungl. Maj :t utfärda erforderliga
bestämmelser därom.»

Jag tycker det är en bra skrivning.
Motionärerna kan helt ansluta sig till
utskottets skrivning i detta avsnitt.

Vad gäller lösningen av markfrågorna
kan jag helt ansluta mig till propositionens
riktlinjer, speciellt i fråga om förköpsrätt
för kommunerna, statliga lån
till markköp, förslagen om tomträtt och
den vidgade expropriationsrätten. Alla
dessa åtgärder präglas av en socialdemokratisk
grundsyn rörande betydelsen
av att samhället får inflytande över
markfrågorna.

I propositionen föreslås vidare att de
nuvarande statliga räntesubventionerna
och underräntan på statslånen slopas
och ersättes med ett nykonstruerat statligt
lån, vilket skall återbetalas under

en trettioårig amorteringstid. Konstruktionen
av detta nya statslån skall göra
det möjligt för fastighetsägarna och bostadsföretagen
att kunna presentera
rimliga inflyttningshyror, och hyresgästerna
får sedan under amorteringstiden
räkna med en återbetalning av de
statliga lånen under former som förhindrar
språngvisa höjningar av hyrorna
av det slag vi fått uppleva under
senare år.

Basannuiteten har fixerats till 5,1
procent och i propositionen räknar man
med att de statliga lånen skall vara slutamorterade
efter 30 år. Detta tal, 5,1
procent på låneunderlaget, tillämpas för
närvarande av länsbostadsnämnderna
och utgör den genomsnittliga kapitalkostnaden
i ett med statligt lån uppfört
hyreshus med enbart bostäder under de
tio första åren av lånetiden. Tillämpningen
sker vid fastställandet av de
högsta hyror som får uttagas i en sådan
fastighet.

Den nuvarande utgångshyran är redan
nu sedd ur bostadssocial synpunkt
besvärande hög. Ett fastställande av
basannuiteten till 5,1 procent för den
kommande nyproduktionen skulle innebära
ett initialt hyresuttag av den högsta
hyra som länsbostadsnämnderna i
dag kan godkänna.

Under remissbehandlingen av denna
fråga har konjunkturinstitutet framhållit
att basannuiteten kan komma att sättas
så högt att en ökning av kapitalkostnaden,
som sedan år efter år kommer
till stånd genom paritetstalets höjning,
kan leda till en för snabb återbetalning
av statslånet eller att pariteten
i kapitalkostnaderna mellan tidigare
byggda och nya hus måste uppges, vilket
innebär att en av systemets viktigaste
funktioner sättes ur spel.

Vad jag i detta avsnitt har försökt
bevisa bestyrkes av propositionens räkneexempel
som gör klart att även vid
ett högt marknadsränteläge statslånet
slutamorteras på 23 år vid en förutsatt
årlig höjning av paritetstalet med 3 pro -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 135

cent. Om man som basannuitet i stället
för 5,1 väljer 4,6 procent men i övrigt
bibehåller propositionens förutsättningar,
blir inflyttningsliyran 4 ä 5 kronor
lägre än enligt regeringsförslaget. En
basannuitet på 4,6 procent och bibehållande
av propositionens förutsättningar
i övrigt leder till en amorteringstid för
statslånet på nästan exakt 30 år. Dagens
ränteläge för underliggande krediter är
emellertid lägre än vad som förutsatts
i propositionens exempel.

Med hänsyn till att inflyttningshyrorna
under den gångna delen av 1960-talet fått icke önskvärda bostadspolitiska
effekter bör ytterligare höjning av
inflyttningshyrorna icke godtagas. Den
förkortning av amorteringstiden för
statslånen som propositionens basannuitet
konstituerar kan icke motiveras
med hänvisning till vare sig sund fastighetsförvaltning
eller säkerhetsskäl för
långivningen. Ett rejält fasthållande vid
den nuvarande amorteringstiden 30 år,
vilket i propositionens motivering godtages,
skulle verka som en stabilisator i
den nya bostadspolitiken.

1 några motioner, I: 754 och I: 765
samt 11:943 och 11:952, har pekats på
angelägenheten av att basannuiteten
sättes så lågt som möjligt för att utgångshyran
i de nybyggda fastigheterna
icke skall pressa upp hyresläget samt
att paritetstalen för den årliga bedömningen
icke onödigtvis pressar upp hyresläget
i fortsättningen.

I motionerna I: 754 av herr Dahlberg
in. fl. och II: 943 av mig m. fl. har hemställts
att riksdagen måtte besluta att
basannuiteten fastställs till 4,6 procent.
Det är härvid icke fråga om statliga
subventioner, utan statslånen skall under
alla förhållanden helt återbetalas.
När, som jag här påvisat, återbetalningen
av statslånen kan ske inom 30 år
även med tillämpning av den basannuitet
jag här förordar, kan en högre basannuitet
icke sakligt motiveras. Hyresposten
är så viktig för den enskilda familjen
att största möjliga hänsyn bör tas

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

till denna utgift vid utformningen av
den förändring av villkoren för bostadspolitiken
vi skall besluta om.

Högern har i motsats till andra partier
föreslagit ett betydligt högre basannuitetstal
än propositionen, nämligen
6,1 procent. Med 6,1 procent i basannuitet
blir amorteringstiden för statslånet
16 år. Jag vill betona detta i debatten.
Högermotionen innebär vidare en höjning
av utgångshyrorna i nyproduktionen
med 9 å 10 kronor per kvadratmeter
lägenhetsyta eller för en trerumslägenhet
på 70 kvadratmeter en höjning
av 650 kronor per år, alltså över 50
kronor per månad.

En sådan våldsam upptrissning av
hyrorna är i och för sig konsekvent
för högerns socialpolitiska värderingar.
Men man kommer att ställa de lägre
inkomsttagarna utan reell chans på den
nya bostadsmarknaden. I regeringsförslaget
ligger ett helt annat socialt hänsynstagande
än i högerförslaget. I propositionen
framhålles att om avvecklingen
av räntebidragen och underräntan
på statslånet genomförs, skulle detta
i dagens ränteläge medföra en höjning
av hyrorna med cirka 35 procent. Enligt
både propositionens och utskottets
mening är åtgärder som får en sådan
effekt otänkbara. De skulle innebära ett
kraftigt avbräck i samhällets strävan att
åstadkomma en allmän förbättring av
bostadsförhållandena och rasera en väsentlig
del av den standarhöjning på
området som dock uppnåtts.

Utskottet har också självt varit litet
betänksamt i fråga om valet av basannuitet.
Jag skall citera vad utskottet
skriver med hänsyn till basannuiteten
och förhållandena för närvarande på
hyresmarknaden, vilket jag tycker är
mycket positivt: »Utskottet kan inte befria
sig från intrycket att de på sina
håll uppträdande svårigheterna att finna
avsättning för nybyggda lägenheter
kan sammanhänga med den ändring
som inträtt i konjunkturbilden. Enligt
utskottets mening är det emellertid av

136 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

yttersta vikt att utvecklingen av hyror
och kostnader följs med skärpt uppmärksamhet.
Skulle svårigheterna accentueras
förutsätter utskottet att Kungl.
Maj:t förelägger riksdagen förslag till
sådana åtgärder som kan vara påkallade.
»

Denna skrivning konstaterar helt enkelt
att det håller på att ske någonting
på bostadsmarknaden som man inte
kan gå förbi. Man måste helt enkelt ta
hänsyn till vad som skett i fråga om
både kreditkostnader och byggnadskostnader.

Högermotionerna 1:805 och 11:1000
tar inga sådana väsentliga hänsyn utan
föreslår att de nuvarande räntebidragen
avvecklas på det sätt och med den effekt
som här påvisats. Om högermotionärerna
skulle få igenom sina förslag,
skulle det bli nära nog omöjligt för lågavlönade
att hyra en modern bostad.
Enligt de uppgifter som föreligger från
bostadsförmedlingarna har över 20 procent
av de bostadssökande gemensamma
inkomster understigande 15 000
kronor. I dessa grupper är inte inräknade
pensionärer och bidragsberättigade
flerbarnsfamiljer.

Jag utgår från att barnfamiljer, pensionärer
och handikappade med det snaraste
kommer att beredas möjlighet till
en förstärkning av sitt bostadsstöd och
att vederbörande departementschef omtalar
att sådant stöd prövas i anslutning
till arbetet inom pensionsförsäkringskommittén
och familjepolitiska
kommittén. Ett förslag till förbättring av
samhällets familjebostadspolitiska stödformer
avses bli genomfört under budgetåret
1968/69, d. v. s. i god tid innan
hyresregleringslagen upphör och de nya
hyrorna slår igenom på hyresmarknaden.
Således kan man räkna med en
förstärkning av dessa gruppers bostadsstöd,
medan andra samhällsgrupper med
låglöner speciellt hårt skulle drabbas
om högermotionärerna fick möjlighet
att genomföra sina förslag.

Det har ofta och från många håll —

inte minst av högern — framhållits att
alla krafter skall mobiliseras för att bekämpa
inflationen och hindra prishöjningar.
Det kan inte vara främmande för
någon att en starkt ökad hyra kan inverka
på de kommande avtalsrörelserna
och lägga nytt bränsle på inflationsbålet.
Den av Kungl. Maj:t föreslagna
metoden för erläggande av ränta och
amortering å statliga bostadslån innebär
att dessa betalningar fördelas över
amorteringstiden, så att tre syften uppnås.
Det ena syftet är att den höjning
av kapitalkostnaderna som betingas av
subventionsavvecklingen skall slå igenom
i boendekostnaderna först så småningom.
Det andra syftet är att skapa
kapitalkostnadsbetingelser för en jämnare
hyresnivå i de hus som i framtiden
tillkommer med stöd av statliga
län. Det tredje syftet är att motverka
genomslag i boendekostnaderna av kortsiktiga
variationer i marknadens räntesatser
— man vill förhindra sådana
språngvisa hyreshöjningar som ägt rum
under de senaste åren. När nu de generella
subventionerna skall avvecklas
borde man, anser jag, gå något försiktigare
fram vid fastställandet av basannuiteten
för att därigenom få mer
moderata utgångshyror. Jag ber därför
att få yrka bifall till de likalydande
motionerna I: 754 och II: 943, som preciserar
basannuiteten till 4,6 procent.

Frågan om hyresregleringens slopande
och de nya förslag som sammanhänger
med tillkomsten av en fri hyresmarknad
kommer inte att behandlas under
vårriksdagen utan först i höst. Jagvill
gärna betona att jag anser det vara
ytterst värdefullt att vi får tillfälle att
ingående studera de olika förslagen rörande
hyresregleringslagen och får tid
på oss att framföra synpunkter. Tidsfristen
kan därför vara av betydelse.

Vad som nu sker i synnerhet på bristorterna
när det gäller svartabörsaffärer
och kontrakts- och lagöverträdelser —
något som nyligen på ett drastiskt sätt
avslöjades i ett TV-program — ställer

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 137

oss här i riksdagen inför viktiga avgöranden.
Det gäller att utforma den
blivande nya hyreslagen så, att bästa
möjliga garantier ges för möjligheterna
att förhindra mänskliga tragedier och
skapa skydd mot ett hänsynslöst utnyttjande
av bostadssituationen. Jag vill
framför allt fästa uppmärksamheten på
andrahandshyresgästernas nuvarande
situation och på gällande hotellstadga
—• det hör undersökas om inte förändringar
behöver göras härvidlag. Enligt
min mening måste en dylik granskning
göras med största omsorg.

Innan jag slutar mitt anförande vill
jag bemöta herrar Wedén och Turesson.

Herr Wedén frågade om vi inte bör
ta större hänsyn till sammansättningen
av bostadsbeståndet. Men tas inte sådan
hänsyn redan nu, herr Wedén? Vi som
handhar den praktiska tillämpningen
av bestämmelserna i bostadsförmedlingar
och fastighetsnämnder och som har
med de kommunala och de kooperativa
bolagen att göra kan i dag konstatera
att flertalet av familjerna hyser ett stort
intresse för tre- och fyrarumslägenheter
och det byggs främst sådana lägenheter.
Men är det fel att bygga tvårumslägenheter?
Den frågan kan ställas
i dagens läge. När vi studerar 1965 års
siffror rörande pensionärer och vissa
andra grupper finner vi att antalet
människor i högre åldrar ökat kraftigt.
Kommer inte dessa människor att inom
kort behöva betydligt bättre lägenheter
än de har i dag? Varför skall de hänvisas
enbart till enrumslägenheter, till
små lägenheter?

Står inte även de ensamstående i
samma predikament? Bygger vi tvårumslägenheter
nu kommer både pensionärer
och ensamstående att vara
högst angelägna att få disponera dessa
lägenheter. Tvårumslägenheter och lägenheter
med två rum och kokvrå är
i dag lägenhetstyper som är mycket
starkt efterfrågade och som är av största
betydelse. Vad är det som rivs av saneringsbeståndet?
1960 års bostadsräkning

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

visade ett mycket stort överskott av enoch
tvårumslägenheter. Detta överskott
reduceras mer och mer därför att det
mesta som rivs i saneringskvarteren är
små lägenheter. Vi behöver alltså förnya
typurvalet av tvårumslägenheter.
Detta är något som man i högsta grad
bör ta hänsyn till. Vi skall skapa utrymmesstandard
inte bara för familjer utan
även för ensamstående och pensionärer,
något som jag vill starkt betona.

Herr Turesson förvånar mig. Han talade
om att vi skall verka för rimliga
hyreskostnader. Han hade talat med
en del grupper som inte är påverkade
av socialdemokratisk dogmatism och
dessa önskade att rimliga hyreskostnader
måtte skapas. Vad gör högern då?
Alla deras förslag höjer de redan nu
höga hyrorna som, enligt herr Turesson,
råder på dagens marknad. Detta är att
gå i helt annan riktning än vad han
uttalat sig för. Vilka grupper är opåverkade
av »socialdemokratisk dogmatism»?
Är det de betalningsstarka grupperna?
Är det de grupper för vilka hyran
inte spelar någon roll? Är det de
som inte behöver överväga sina möjligheter
att välja bostad? Är det de som
inte räknar med att någonsin behöva stå
i bostadskö? Jag ställer dessa frågor,
ty det skulle vara synnerligen intressant
att få veta vilka grupper herr
Turesson avser. Det kan inte vara de
folkgrupper med små inkomster jag
tidigare talade om, de som ständigt
måste fråga sig: Kan jag ta denna bostad
om den erbjuds mig?

Herr Turesson sade vidare att det
rivs så mycket. Till detta är —• enligt
honom — hyresregleringslagen skuld.
Nej, herr Turesson, så är det inte alls!
Hyresregleringslagens bestämmelser ger
i nuvarande stund stora möjligheter —•
vilket jag gång på gång påpekat från
denna talarstol — åt de människor som
vill modernisera sina lägenheter. De
gynnas på ett utomordentligt sätt och
ingen som moderniserar behöver frukta
att detta inte kommer att ge god av -

5* — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

138 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

kastning. En klok fastighetsägare väljer
alltid denna utväg.

Det som rivs i Stockholm -— framför
allt i centrum — är de fastigheter
som bankpalats, varuhus och stora industrier
gärna vill ha, och dessa kommer
inte under några förhållanden att
backa ut från goda tomtlägen. De får ett
centrumläge och de betalar gärna rådande
tomtpris. Detta är det verkliga
läget. Hela saneringen i Stockholms
centrum ger vid handen att det inte
finns någon som helst möjlighet att
restaurera dessa hus därför att tomterna
är alltför attraktiva och välbelägna.
De skall inlösas till varje pris och
de fastighetsägare som har dessa fastighetstomter
säljer dem gärna.

Herr Turesson sade också att det på
grund av för höga hyror finns lägenheter
i Stockholm som står tomma. Men
herr Turesson och högern hjälper ju
till att ytterligare höja dessa hyror. Då
kommer ännu fler lägenheter att bli
tomma.

Jag vill sluta med att påminna om att
herr Turesson också nämnde att de
kooperativa och kommunala lägenheternas
hyror kommer att bli riktgivande
för de kommande hyrorna. Detta vill jag
hälsa med största tillfredsställelse ty
dessa företags hyror bygger på självkostnadsprincipen.
Det ger en möjlighet
att hålla hyrorna nere och ingen
bör stå främmande för att dessa företag
verkligen går in för rationalisering och
tekniskt utbyggande.

Herr talman! Med det anförda her jag
att få yrka bifall till de likalydande
motionerna 1:754 och 11:943. I övriga
avsnitt vill jag helt yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Svenning har med
våldsam energi kastat sig över mig. Det
tyder väl på att han känt säg illa berörd
och kanske litet orolig inför den
utveckling som skulle bli följden av

vårt förslag — kanske inte i första
hand av den anledningen att det skulle
bli några försämringar på lång sikt
utan därför att ett godkännande av vårt
förslag skulle bryta den hegemoni över
bostadsmarknaden som råder inom vissa
företag.

Herr Svenning påstod att högerns förslag
skulle komma att ställa mängder av
människor med små inkomster utan
möjlighet att hyra moderna bostäder.
Samtidigt nämnde herr Svenning att det
från kanslihuset hade signalerats om
förslag till ökning av stödet till barnfamiljers
och pensionärers bostadskostnader.

En sådan förändring av de behovsprövade
bostadsbidragen bär vi inom
högerpartiet anledning att hälsa med
tillfredsställelse. Jag minns att för några
år sedan när regeringen senast föreslog
ändrade regler för detta, vägrade
man en ständigt att hjälpa dem som bäst
behövde hjälp, nämligen de som hade
de minsta inkomsterna. Man höjde i
stället inkomstgränserna för dem som
var berättigade att få stöd. Detta var
alltså tvärtemot vad som hade varit rimligt
och riktigt.

Regeringen säger i propositionen att
paritetslånesystemet inte innebär någon
subventionering. Högerpartiet gör
gällande att det är fråga om en subventionering.
Det är hyresgästerna i de
nya husen som under ett antal år subventioneras,
men det är dessutom en
subventionering på grund av inflationens
effekt i detta avseende. Av de räntor
och amorteringar som under 15 år
förvandlats till lån, d. v. s. sådana som
icke betalas årligen utan i stället lägges
på hög och förvandlas; till lån, blir
på grund av inflationen — om man räknar
med 6 procents ränta och 4 procents
årlig inflation -— förlusten för staten
ungefär halva beloppet av ränte- och
amorteringslånen. Det är en mycket väsentlig
subventionering, vilken jag också
belyst genom att nämna siffran 2 400
miljoner kronor under en åttaårsperiod.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 139

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att jag känner
mig illa berörd av herr Turessons
anförande, men det kanske beror på
att jag har en annan samhällssyn och
ett intresse för att man inte utlämnar
stora grupper av människor. De bör ha
en chans till en modern bostad, en
chans att få ut något av detta välfärdssamhälle.
Det kan inte vara alldeles felaktigt
att vi hjälper till i något större
utsträckning än vad herr Turesson och
högermotionen utgår från.

Herr Turesson sade att vi skall stödja
de förslag som gäller barnfamiljer och
pensionärer. Men jag talade om att
det fanns 20 procent bostadssökande
som inte. tillhörde denna grupp och
som har en medelinkomst på 15 000
kronor. Hur skall man hjälpa dessa
människor? Skall de helt ställas utanför?
Det oroande i högerförslaget är
att dessa medborgare utlämnas helt och
hållet. Det är detta som övriga partier
inte vill vara med om.

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Det vore värdefullt, om
vi kunde vara ense om att även kostnaderna
för vårt boende måste betalas.
Det är en sanning som naturligtvis även
herr Svenning — om han är ärlig —
måste vitsorda.

Regeringen försöker göra gällande att
propositionen innebär eu avveckling av
subventionerna. Jag har försökt visa att
så icke är fallet. Men ponera att regeringen
verkligen har rätt, vad anser
herr Svenning i så fall? Skulle det inte
innebära en lika stor orätt mot de små
inkomsttagarna, som herr Svenning påstår
att vi ställer utanför möjligheten att
hyra en modern bostad?

Jag tror att ett grundläggande fel i
herr Svennings resonemang är att han
rör sig med medeltal i fråga om inkomsterna.
Grupperna av inkomsttagare med
låga inkomster rymmer människor i
många olika situationer. Vi får inte
glömma bort att en mycket väsentlig del

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

av människorna i inkomstlägen upp till
låt oss: säga 20 000 kronor är ungdomar,
som har en god ekonomi på grund av
att de har goda inkomster men små utgifter.
Det är en mycket köpstark grupp
som ryms, i den grupp av människor,
som herr Svenning säger sig ömma för.
Jag tror inte att de sociala vådorna skulle
vara så stora, herr Svenning.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Turesson underlät
helt att svara på frågan vilka grupper
som har det så bra att de går emot ett
stöd av staten. Han gick helt förbi alla
de fyra frågor som jag ställde. Det är
väl en väsentlig skillnad mellan förslaget
om 5,1 procent i basannuitet och
högerns förslag, som utan tvekan får de
konsekvenser stom jag har påtalat.

Herr Turesson sade vidare att den
grupp som har låga inkomster kan rymma
människor i mycket olika situationer.
Men de flesta av dem är faktiskt
familjeförsörjare. Eftersom jag dagligen
sysslar med dessa frågor och går igenom
bostadsregistret har jag haft tillfälle
att se att många av dessa människor
bor i de sämsta lägenheterna. Deras
chanser att få en bättre lägenhet
kommer ytterligare att försämras om
vi inte kan tillämpa en förnuftig bostadsförmedling
och hjälpa dem till moderna
bostäder. Detta vill herr Turesson
tydligen inte förstå.

Ordet lämnades på begäran till

Herr TURESSON (h), som yttrade:

Herr talman! Kammarens arbetsordning
medger mig inte att fortsätta debatten
med herr Svenning.

Vidare anförde:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Jag skall inte lägga mig
i debatten mellan herr Svenning och
herr Turesson, men jag blev nästan rörd
när herr Svenning talade om de stora

140 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

bank- och affärspalatsen och sade att
de är skulden till en stor del av de
missförhållanden som råder. Det kanske
dock ej är någon större skillnad
när en bank själv bygger eller låter ett
annat företag bygga ett hus och sedan
köper det. Det finns färska exempel
för dagen.

Jag fick den uppfattningen att herr
Svenning som försvarsadvokat tyckte
att allt i stort sett var väl beställt. Det
bör han tycka, ty socialdemokraterna
har under en lång period enväldigt skött
bostadspolitiken utan att ta några hänsyn.
Det är bara att konstatera att detta
har resulterat i att det fattas bostäder
och att bostäderna är för dyra. Det är
väl ändå inte det allra bästa resultat
man kan tänka sig?

Skall man då skjuta hela skulden på
dem som äger marken och säga att de
förorsakar de höga kostnaderna? Jag
vill erinra om att det inte är så länge
sedan vi diskuterade denna fråga när
SAS skulle köpa mark för sin terminal
vid Stallmästaregården. Man köpte av
domänverket, över vilket staten inte
alldeles saknar inflytande, till mycket
höga tomtpriser vilka naturligtvis också
blev normgivande.

Jag vill också erinra om den kritik
som har riktats mot djurgårdsnämnden,
med vilken det inte heller har varit
lätt att komma överens. Skillnaden mellan
att diskutera med staten och med
en enskild säljare är bara att när det
gäller staten har kommunerna ingen
möjlighet att genom expropriering få
rimliga priser fastställda.

I samband med att vi diskuterar statsutskottets
utlåtande nr 100 skall vi också
diskutera jordbruksutskottets utlåtande
nr 23 som berör just dessa punkter.

Kommunerna har klagat över att det
är svårt att komma över den tomtmark
som är nödvändig, när den ägs av staten.
Då det gäller andra säljarkategorier
har man möjlighet att medelst
expropriering nå en lösning, men i

förhållandet till staten saknas denna
möjlighet. Det är väl också därför kommunerna
anser sig vara i ett svårt underläge.
Jag förstår dem så väl, ty jag
har också förhandlat med statliga myndigheter.
Dessa vill inte bara ha bra
betalt; de kräver även många gånger
att köparen skall lämna kompensation
som på lång sikt kan vara förmånlig.
Passar inte de bud som ges, avstår de
helt enkelt från försäljningen. Kommunerna
har kunnat konstatera att dessa
förhandlingar många gånger tar oändligt
lång tid.

Nu föreslås en viss decentralisering
av statens försäljningar, och det är naturligtvis
riktigt. Å andra sidan vill
man, om kommunerna och staten inte
kan komma överens om priserna vid
sina förhandlingar, införa en ny nämnd,
alltså en ny form av byråkrati. Denna
stats-kommunala marknämnd skall rycka
in vid schismerna och kunna förhandla
om priserna och de övriga villkoren.
Vad den bestämmer skall för
staten-säljaren vara ett bindande beslut.

Vi har yrkat avslag på detta förslag,
helt enkelt därför att det är vår principiella
inställning att såväl köpare som
säljare, oavsett vilken ägarkategori det
gäller, bör behandlas lika. När jordförvärvslagen
handlades i riksdagen hade
högerpartiet den uppfattningen att man
inte skulle göra någon skillnad mellan
om köparen var en enskild jordbrukare
eller domänverket. Vi lyckades naturligtvis
inte genomdriva detta förslag,
men vår principiella uppfattning står
fortfarande kvar: den bästa lösningen
är att dessa köp arkategorier sätts på
precis samma nivå som andra. Alla
säljare skall behandlas lika.

Genom en sådan princip skulle kommunerna
ha samma möjligheter vid sina
förhandlingar vare sig säljaren är stat,
kyrka eller enskild person. I så fall
skulle hänsyn tagas till alla lokala förhållanden,
till priserna på orten och
inte minst till allmän praxis. Detta skul -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 141

le, herr talman, från rättssäkerhetssynpunkt
vara väsentligt bättre än det förhållande
som nu råder.

Det finns alltså enligt vår uppfattning
ingen anledning att införa detta
nya organ, men det är allt skäl att behandla
alla säljarkategorier lika. Därför,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till den reservation som är fogad till
jordbruksutskottets utlåtande nr 23.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! Jag vill endast säga
några ord med anledning av jordbruksutskottets
utlåtande nr 23 angående proposition
nr 99 rörande statens och kyrkans
markförsäljning.

Inom kommunerna pågår som bekant
överallt i landet en febril byggnadsplanering
på lång sikt. Den gäller lokalisering
av bostadsområden, den gäller
industriområden och allmänna områden
liksom fritidsområden. För att kommunerna
skall kunna genomföra en dylik
planering i praktiken fordras att de har
tillgång till den mark som är nödvändig.
Att detta inte alltid är så lätt
åstadkommet visar eu mängd exempel,
avseende markförvärv såväl från enskilda
markägare som från kronan och
kyrkan etc. I allmänhet har problemet
varit mindre när det gällt markförvärv
från enskilda markägare. Det kan visserligen
inte bestridas att svårigheter
i enstaka fall uppstått då enskilda markägare
ställt sig avvisande till kommunernas
markförvärv, men härvidlag har
kommunerna redan nu ett medel till
sitt förfogande, nämligen expropriationsrätten
gentemot enskilda markägare.

I fråga om markförvärv från kronan
och förvärv av kyrklig mark som överförts
från kronan, är läget helt annorlunda.
Här gäller ingen expropriationsrätt.
Inte heller enligt regeringens lagförslag
om kommunal förköpsrätt får
förköpsrätt utövas vid statens markförsäljning.
Detta är en underlig företeelse.
Två stora markägare, staten och

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

kyrkan kan sålunda, yad gäller mark
som överförts från kronan, utgöra ett
oerhört hinder vid kommunernas markplanering.
Jag kan ge exempel på fall
där dylik mark under relativt lång tid
inte ställts till kommunernas disposition,
vilket bidragit till ökade kostnader
för uppförandet av allmännyttiga
byggnader.

Det har sålunda erfarenhetsmässigt
visat sig att det ofta tar lång tid att
genomföra ett markköp från statligt
eller kyrkligt organ. Det finns exempel
på att marköverlåtelse till kommunerna
från staten och kyrkan har fördröjts
av ifrågavarande markägare under motivering
att de inte är klara med sin
egen markdisposition. Detta har således
använts som ett argument när det
gällt att hindra försäljning av statens
eller kyrkans mark.

I motion II: 1023 har framförts önskemål
om en kartläggning av det statliga
och kyrkliga markbehovet i syfte att
möjliggöra att mark som berörs av samhällsutbyggnaden
i god tid skall kunna
ställas till kommunernas förfogande.

Jag kan inte inse fördelen i att stålens
förhandlingsnämnd skulle fungera
som samordningsorgan i statliga markförsälj
ningsärenden. Markpolitiska utredningen
har föreslagit att byggnadsstyrelsen
skulle åläggas denna samordningsuppgift.
Byggnadsstyrelsen svarar
för bl. a. statens lokalförsörjning och
är samrådspart i mark- och hyresfrågor.
Jag anser att byggnadsstyrelsen är
det organ som är bäst kvalificerat för
denna samordningsuppgift. När det gäller
formerna för villkor och prissättning
vid kyrklig markförsäljning torde
en förenkling kunna åstadkommas. Detta
har också anförts i ovan nämnda
motion, II: 1023, och jag har ingen anledning
att upprepa vad där sägs.

Regeringen har i proposition nr 99
föreslagit inrättandet av en stats-kommunal
marknämnd som skall fungera
som skiljenämnd vid oenighet mellan
parterna när det gäller markförsälj -

142 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

ningar till kommuner i enlighet med
expropriationslagens principer. Vi har
yrkat avslag på förslaget om inrättandet
av dylik marknämnd. Såvitt jag förstår
skulle detta system inte innebära
ett påskyndande av markförsäljningsfrågornas
handläggning. Om ledamöterna
i en central nämnd avses resa
landet runt och förhandla utan att känna
till de lokala förhållandena, kan detta
vålla förseningar i stället för att påskynda
frågornas lösning. Nej, låt i stället
expropriationsdomstolarna få avgörandet
i sin hand. Dessa domstolar har
erfarenhet och långvarig praxis att bygga
på, de är opartiska och äger lokalkännedom
både i fråga om markpriser
och planering in. m. Som herr Eliasson
i Moholm nämnde, kan därigenom också
tillämpas enhetliga bestämmelser vad
gäller enskild mark, statlig mark och
kyrklig mark överförd från kronan.

Ett underlättande av kommunernas
markförvärv är ett legitimt samhällsintresse
som inte får förbises. De i jordbruksutskottets
utlåtande nr 23 framförda
förslagen torde inte enligt mitt sätt
att se vara den bästa lösningen. Låt i
stället statens mark liksom kyrkans som
anslagits av kronan falla under expropriationslagens
bestämmelser i likhet
med vad som gäller enskild mark.

Herr talman! Med stöd av vad jag
anfört ber jag att få på samtliga punkter
yrka bifall till den reservation av
herr Eskilsson in. fl. som är fogad till
jordbruksutskottets utlåtande nr 23.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr LUNDMARK (s):

Herr talman! Jordbruksutskottets utlåtande
nr 23 har kommit med på ett
hörn i årets stora bostadsdebatt, eftersom
i utlåtandet behandlas proposition
nr 99 angående statens markförsäljning
för samhällsbyggnad sändamål.
Jordbruksutskottet tillstyrker enhälligt
Kungl. Maj ds proposition i vad den av -

ser höjning av värdegränsen för statens
och allmänna arvsfondens mark
som Kungl. Maj:t har bemyndigande
att sälja. Likaså tillstyrks propositionsförslaget
att Kungl. Maj :t utan värdebegränsning
skall kunna sälja statens
mark för s am h äl Isb y ggn ad sä ndam ä 1
från och med den 1 januari 1968.

I fråga om det avsnitt av propositionen
som gäller formerna för dessa
marköverlåtelser är meningarna inom
utskottet delade, såsom herrar Eliasson
i Moholm och Persson i Heden här
redan omvittnat. Sålunda har jordbruksutskottets
samtliga borgerliga ledamöter
biträtt reservationen, medan majoriteten
biträtt Kungl. Maj :ts förslag om
inrättande av en stats-kommunal marknämnd
med upgift och befogenhet att
besluta i statliga försäljningsärenden
då kommunen och ett statligt verk som
förvaltar och säljer icke kunnat enas.
Det är således fråga om en skiljenämnd
med ungefär samma uppgift som en
expropriationsdomstol. Vidare tillstyrker
utskottets majoritet, att samordningen
av statens markförsäljning anförtros
statens förhandlingsnämnd.

Jag vill i detta sammanhang påpeka
att i reservation nr 19 som är fogad till
statsutskottets utlåtande nr 100 görs
ett felaktigt påstående, då där sägs att
jordbruksutskottet avvisar tanken på en
stats-kommunal marknämnd. I verkligheten
är det tvärtom, jordbruksutskottets
majoritet tillstyrker inrättandet av
cn sådan nämnd.

Som framgår av vad reservanternas
talesmän anfört yrkas från deras sida
avslag på inrättandet av en dylik nämnd
och man föreslår att statens mark i stället
göres exproprierbar. Reservanterna
motsätter sig också att statens förhandlingsnämnd
anförtros samordningen av
statens markförsäljningar och yrkar i
stället att denna uppgift läggs på byggnadsstyrelsen.
Reservanterna yrkar vidare
på en utredning och kartläggning
av statens och kyrkans markbehov på
längre sikt.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 143

Reservanternas motivering, som bär
redovisats, för avslag på förslaget om
en stats-kommunal marknämnd är, att
förhandlingarna mellan staten och kommunerna
i fråga om markförsäljning är
svåra och tidsödande. Man menar således
att ett expropriaitionsförfarande
skulle ge snabbare resultat. .Tåg frågar
mig om reservanterna här riktigt vet
vad de talar om. Är det inte tvärtom
så, att kommunerna i det längsta drar
sig för att använda expropriationsmöj11
gli et en, i de fall den nu är tillämplig,
där för att den är så tidsödande?

Den normala gången avses enligt propositionen
bli att kommunen och det
statliga verk, som förvaltar marken,
genom förhandlingar kommer överens
om villkoren för förvärvet. Lyckas de
inte, har vilkendera parten rätt att begära
att ärendet överlämnas till den
stats-kommunala marknämnden för avgörande.

Det låter kanske eu smula radikalt
att yrka på expropriationsrätt till statens
mark, men det innebär i sak ingen
skillnad mot den ordning utredningen
och Kungl. Maj :t föreslagit. För erhållande
av rätt till expropriation gäller
att Kungl. Maj :t skall lämna sitt medgivande,
vilket betyder att, om samma
ordning skall tillämpas för statlig mark,
Kungl. Maj it skall bestämma om expropriation
skall tillåtas kommunen gentemot
Kungl. Maj :t. När nu enligt proposition
nr 100 Kungl. Maj it skall äga befogenhet
att ge kommun förvärvstillstand
till marken utan att uppgörelse
om pris och villkor hunnit träffas är
det fråga om en fullständig parallell
till förfarandet vid expropriation och
en gardering mot onödig tidsspillan.
Skillnaden är endast att den stats-kommunala
marknämnden i stället för en
expropriationsdomstol ger utslag om
pris och villkor.

Man har anledning att tro att marknämnden
blir ett smidigare organ än
domstolen när det gäller dessa förhandlingar.
Kanske finns det också skäl att

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

påpeka att denna nämnd endast har
hand om de statliga försäljningarna i de
fall dessa förorsakar tvist. Dess verksamhetsfält
är således ganska begränsat.
medan däremot expropriationsdomstolarna
arbetar på hela fältet.

Beträffande reservanternas yrkande
att samordningen av statens markaffärer
bör åligga byggnadsstyrelsen i stället
för statens förhandlingsnämnd måsr
te man, säga att detta inte är någon stor
fråga. Förhandlingsnämndens verksamhet
torde ligga närmare till för denna
uppgift, och det är närmast därför som
utskottsmajoriteten biträtt denna linje.
Det är också möjligt att byggnadsstyrelsen
i högre grad än statens förhandlingsnämnd
av kommunerna skulle betraktas
som part i målet.

En annan diskutabel sak som reservanterna
pläderat för är en utredning
av statens och kyrkans markbehov på
längre sikt. En sådan utredning som
skulle avse hela landet, varvid varje
kommun måste inventeras, skulle bil
en tidsödande historia som skulle ta
många år och ge de statliga myndigheterna
och kyrkan en utomordentlig anledning
att vänta med från deras synpunkt
mindre populära försäljningar
och därmed fördröja angelägna markupplåtelser.
Nej, låt statens och kyrkans
markbehov prövas i samband med
den kommunala byggnaidsplaneringen,
detta är det enda rimliga. För övrigt är
det inte säkert att kyrkan och staten
bör bygga på av dem tidigare ägd mark.
Detta bör vara en planeringsfråga. Normalt
är kommunerna så intresserade av
statliga anläggningar, att de är mycket
beredvilliga att hjälpa till att lösa skilda
hinder, då också markfrågan i förekommande
fall.

Beträffande spörsmålet om förenkling
av kyrkans markförsäljning och en
eventuellt vidgad expropriationsrätt för
kommun anförs i proposition nr 100,
att denna fråga får tas upp till prövning
i justitiedepartementet. Det beskedet
bör för dagen vara tillfredsstäl -

144 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

lande. Den omständigheten att den
stats-kommunala marknämnden blir remissorgan
även i ärenden som gäller
kyrkans markförsäljning kan i bästa
fall bli mönsterbildande för en förenklad
handläggning även av ärenden av
detta slag.

Herr Eliassons i Moholm påstående,
att de statliga markförsäljningarna skulle
ha haft en prishöjande effekt, är
väl ändå ganska ogrundat. Jag är övertygad
om att inte ens djurgårdsnämndens
priser tangerar de priser »om skulle
ha tagits, ut om den marken varit
privatägd. Det förhåller sig i stället så,
att vi i jordbruksutskottet — i varje
fall under nyare tid — aldrig haft anledning
att ifrågasätta skäligheten av
priserna i de försälj ningsärenden som
förelagts utskottet för beredning.

Till sist, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till jordbruksutskottets hemställan
i dess utlåtande nr 23.

Herr ELIASSON i Moholm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag förstår inte riktigt
hur herr Lndmark kunde komma fram
till sina slutsatser. Först säger lian att
den stats-kommunala nämnden i själva
verket inte skall fungera på annat sätt
än som eu expropriationsdomstol —den
skall fastställa priser och villkor. Den
skillnaden förelåg emellertid, att nämnden
endast skall arbeta med ärenden
som gäller statsägd mark. Det är möjligt
att herr Lundmark anser att den marken
är av alldeles speciellt slag och att
vi därför behöver alldeles, speciella
människor för att handlägga sådana
ärenden. Jag har den uppfattningen,
att en expropriationsdomstol, som verkar
i den bygd där marken är belägen
och som alltså känner till förhållandena
i bygden, är bättre ägnad att handlägga
dessa ärenden är denna nämnd, vars
ledamöter skall resa till de olika orterna.

Herr Lundmark sade vidare att jag
inte hade något belägg för att det vid

försäljning av statsägd mark hade tagits
ut högre priser än vid försäljning
av privatägd mark. Jag ber bara herr
Lundmark att undersöka vilka priser
som tagits vid försäljning av statlig
mark. Se gärna efter vilka tomtpriser
som togs ut när man skulle sälja mark
till SAS-terminalen. Denna fråga har
behandlats här i riksdagen, så den känner
jag till.

Om man tror på regeln att den vår
Herre ger ett ämbete, ger han också
förstånd att sköta det och att den regeln
skall få tillämpning också på den
här nämnden, så kommer det kanske
trots allt att gå bra. Men jag måste säga
att man börjar tvivla på att den där
gamla regeln verkligen gäller då man
ser hur bostadspolitiken hitintills har
utvecklats.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag skall inte använda
samma debatteknik som herr Lundmark
gjorde när han sade, att vi reservanter
inte vet vad vi talar om. Det
omdömet får stå för hans räkning. Jag
har den känslan att vi vet vad vi talar
om, herr Lundmark.

Min erfarenhet från det kommunaipolitiska
området säger mig, att det
skulle vara bra mycket ändamålsenligare
om statens mark och även den del av
kyrkans mark, som anslagits av staten,
liksom privatägd mark, löd under expropriation,
sdomstol, så att det kunde bli
enhetliga bestämmelser.

Herr Lundmark ansåg själv att det
inte är så värst mycket som skulle
skilja när det gäller handläggningen i
de båda instanserna. Varför skall man
då tillsätta ytterligare ett organ, i detta
fall ett centralt organ, vars ledamöter
sedan skall resa land och rike kring
och ta ställning till dessa ting utan att
på förhand ha någon som helst kunskap
om det lokala läget? Expropriationsidomstolarna
på det lokala planet
har sådan kunskap. Det enklaste för -

Tisdagen den 23 maj 19G7 fm.

Nr 30 145

farandet är att anlita dem, och det skulle
inte behöva innebära någon förhalning.
Däremot tror jag att regeringsförslaget,
som också är utskottsimajoritetens
förslag, skulle komma att förhala
ärendenas avgöranden.

Jag delar herr Lundmarks uppfattning
att frågan huruvida byggnadsstyrelsen
eller statens förhandlingsnämnd
skall vara det samordnande organet
inte är någon stor fråga. Men vi bär
ansett att det är riktigt att hålla på
byggnadsstyrelsen, eftersom den markpolitiska
utredningen i sitt betänkande
uttalat sig för att byggnadsstyrelsen
bär handlägga dessa ärenden. Vi tror
att markpolitiska utredningen har penetrerat
saken grundligt och att man inte
behöver ifrågasätta utredningens objektivitet
i detta sammanhang.

Herr LUNDMARK (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Eliasson i Moholm
frågade: Vad vinner man på att
försöka genomdriva sitt förslag om det
i båda fallen - - vare sig ärendena går
till expropriationsnämnden eller till
den stats-kommunala marknämnden —
blir fråga om ett likformigt handläggande
av dessa försälj ningsärenden?
Jo, skillnaden är den att förfarandet
kan förenklas då det endast är fråga
om affärer mellan stat och kommun,
eftersom dessa båda företräder allmänintresset.

Jag återkommer till priserna för SASterminaien.
Jag har inte minne av att
någon vid det tillfället ifrågasatte ett
lägre pris än det preliminära avtalade.
Däremot förekom i debatten i jordbruksutskottet
för en del år sedan, vid
behandling av försälj ningsärenden, att
man ansåg att priserna var för låga.

Jag vill nu inte diskutera enskilda
fall, men enligt mina erfarenheter från
hemmaplan —- jag har varit med om
att göra en del affärer både med enskilda,
kyrkan och statens verk — har de
allmänna organen varit mera resonabla

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

än de enskilda, och det är väl i och för
sig naturligt.

Till sist några ord om frågan hur
statskommunala nämnden skall fungera.
Man har uttalat farhågor för att den
skulle komina att utgöra en broms på
markaffärerna. När nu nämnden endast
skall syssla med tvistemål och då
bara sådana som berör den statliga försäljningen,
bör det finnas större förutsättningar
för eu snabb behandling av
ärendena i nämnden än om ärendena
skall gå igenom kanske hela raden av
domstolsinstanser.

Herr PERSSON i Heden (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark har
sina erfarenheter av markköp och markförsäljningar
och jag har mina. Enligt
herr Lundmark är staten åtskilligt mer
resonabel än enskilda i sådana fall,
men där har jag en annan erfarenhet.
Jag vet inte om det beror på vair man
kommer ifrån eller på hur man ser saken,
sett ur politisk synpunkt. Jag skulle
kunna anföra flera exempel, men det
finns ingen anledning att förlänga debatten
därmed, herr Lundmark och jag
kan ju diskutera den saken senare ute
i korridorerna,

Jag vill emellertid beröra en mycket
allvarlig sak, som verifierar mitt påstående,
och jag gör det därför att jag
inte vet om den motion som Torsten
Andersson i första kammaren och jag
bär väckt kommer upp till behandling
under vårriksdagen. Den motionen gäller
just köp av mark från domänverket.
Nio s. k. kronotorpare i min landstingsvalkrets
har begärt att få friköpa
ett litet markområde omkring den stuga
som de äger och som deras fäder
har byggt och bott i under generationer.
De begär alltså inte att få friköpa
det jordområde som de och deras föräldrar
och farföräldrar odlat upp, utan
de vill bara friköpa ett markområde
på omkring 2 000 kvadratmeter för att
vara säkra på att få behålla sitt hus.

146 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Detta har man vägrat dem. Husen
ligger utefter allmän väg och inverkar
därför inte på sk o
kring på något sätt, men staten har som
sagt nekat dem att få köpa marken.
De får endast l-år&kontrakt för nyttjanderätt
på ett visst markområde där
huset är beläget. Om en enskild person
i stället hade ägt denna mark, kunde
ensittarlagen tillämpas. Detta fall är väl
ett bevis på att statens mark bör jämställas
med enskild mark när det gäller
tillämpningen av expropriationslagen.

Herr ELIASSON i Moliolm (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Lundmark och
jag tycks ha helt olika uppfattningar
om samarbetet med domänverket. I varje
fall till för några år sedan var det
så, att vid varje förhandling med domänverket
som gällde köp av mark och
man från jordbrukets sida då ville ha
ersättning, så förklarade domänverkets
talesmän att de inte var villiga att diskutera
någon försäljning. Vid ett tillfälle
då jag var med sade man att man
inte ens hade fullmakt att diskutera
några försäljningar. Då är det ju lätt
att senare vara ganska resonabel.

Detta är emellertid inte det väsentliga.
Jag är den förste att ge herr Lundmark
rätt i att om vi kunde komma
fram till förenklade metoder i expropriationsförfarandet,
så skulle vi vandra
den vägen; då kunde alla transaktioner
gå fortare. Men jag vill kraftigt
understryka att även om snabbhet i
ärendenas handläggning är viktig, finns
det ändå enligt mitt sätt att se en sak
som är ännu viktigare, nämligen den
att alla skall behandlas lika. Och så
kommer inte att ske med utskottsmajoritetens
förslag!

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Vid sidan om den stora
bostadspolitiska debatten i anslutning
till statsutskottets utlåtande nr 100 och

de speciella markfrågor som tagits upp
i jordbruksutskottets utlåtande nr 23
har vi att behandla förslag om ändring
i lagen om kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, som har
prövats av tredje lagutskottet. Jag skall
här närmast gå in på några av de frågeställningar
som där tagits upp, men
först vill jag helt kort knyta an till den
tidigare debatten.

Såvitt jag vet finns det inget område
inom samhällslivet som är så hårt reglerat
som bostadssektorn. Det är det mest
socialiserade och samtidigt det mest
misslyckade. När den fria marknadshushållningen
sättes ur spel, blir det
alltid negativa följdverkningar med
markanta bristsituationer. Motsatsen kan
vi studera exempelvis i USA, där bostadsmarknaden
i huvudsak är helt fri
och där bostadsbristen närmast är ett
okänt begrepp. Där — och för övrigt på
många andra håll i världen — finns
det möjlighet för dem, som inte tror på
att den fria marknadsmekanismen fungerar
väl när det gäller bostadsförsörjning,
att studera förhållandena och lära
av dem.

Förslaget till ändring av lagen om
kommunala åtgärder för bostadsförsörjningens
främjande innebär en ökad
statlig styrning av den kommunala
bostadsförmedlingsverksamheten. Den
kommunala självstyrelsen, som redan
nu är hårt naggad i kanten, blir ytterligare
beskuren genom den föreslagna
fullmaktslagen, vilken innebär ändring
av 2, 3 och 4 §§. Jag kan inte komma
ifrån intrycket att regeringen här tilllämpat
principen att ge med ena handen
och ta tillbaka med den andra. I
fråga om de allmänna riktlinjerna har
det blivit en viss uppluckring i förhållande
till vad som gäller nu, men här
tar man som sagt igen det.

Jag har ingen erinran när det gäller
formuleringen av 2 §, men instämmer i
den uppfattning som har kommit till
uttryck i den sista reservationen angående
information åt bostadssökande.

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 147

Denna information bör inte överföras
på visst bostadsföretag, utan handläggas
av de kommunala organen. Jag lämnar
emellertid denna frågeställning, eftersom
jag vet att herr Nyberg kommer
att ta upp den senare.

1 3 § föreslås den ändringen, att tidigare
bestämmelser om bostadsförsörjningsplaner
i kommunens regi dels skall
utökas till att gälla alla kommuner, dels
skall avse »bostadsbyggnadsprogram»,
vilket kan innebära hårdare styrning
från statens sida än som tidigare varit
fallet. Jag har ingenting att erinra mot
att man utvidgar bestämmelserna och
föreskriver att alla kommuner skall
upprätta planer i detta avseende. Men
jag anser att det liksom nu skall vara
fråga om en plan för huvudsaklig efterrättelse
och inte ett detaljerat program.

I anslutning till ett förslag i ett par
högermotioner har jag därför tillsammans
med herr Ebbe Ohlsson i första
kammaren i reservation A I till tredje
lagutskottets utlåtande nr 43 föreslagit
en ändrad formulering av 3 § som i
stort sett anknyter till nuvarande bestämmelser.

I 4 § föreslås att Kungl. Maj :t skall
kunna förordna om avgiftsfri bostadsförmedling
inte bara för en enskild
kommun utan också gemensamt för
kommuner i ett område »som kan anses
utgöra en enhet i bostadsförsörjningshänseende».
Förslaget inkräktar i
allra högsta grad på den kommunala
självstyrelsen och är av allt att döma
riktat mot några få storstadsområden
där det visat sig svårt att få till stånd
en samverkan. I landet för övrigt har
det mig veterligt inte funnits några som
helst svårigheter i detta avseende. När
samarbetet blir än mer fördjupat i kommunblocken
och när kommunblock förvandlas
till storkommuner, kommer det
att vara ännu lättare än nu att få en
effektiv samordning till stånd.

Inom högerpartiet anser vi det vara
ytterst angeläget att kommunerna så
långt som möjligt behåller sin självbe -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

stämmanderätt. Vi menar att regeringen
i detta avseende i onödan har gjort en
inskränkning. Vi instämmer helt i vad
Svenska kommunförbundet har sagt i
sitt remissyttrande över detta förslag:
»Ett åläggande för flera kommuner att
anordna gemensam bostadsförmedling
innebär ett betänkligt ingrepp i den
kommunala självbestämmanderätten och
bör därför om möjlig undvikas. Liksom
hittills bör man lita till viljan och förmågan
hos de berörda kommunerna att
anordna bostadsförmedlingsverksamheten
genom frivilliga åtaganden.»

I reservationen A II har vi föreslagit
en ändrad lydelse av 4 § som klart understryker
den frivilliga samverkan
mellan kommunerna men som tar avstånd
från varje form av tvång.

Jag yrkar, herr talman, bifall till reservationerna
A I, A II och B vid tredje
lagutskottets utlåtande nr 43.

Herr NYBERG (fp):

Herr talman! I två av de tre utlåtanden
från tredje lagutskottet, som behandlas
i detta sammanhang är utskottet
enhälligt. Det gäller de lagändringar
som möjliggör dels en höjning av byggnadsforskningsavgiften
och dels en smidigare
tillämpning av byggnadsstadgan
i vad den avser föreskrifter som meddelas
av byggnadsstyrelsen. Utskottet
har i dessa fall inte funnit anledning
till erinran mot de föreliggande propositionerna.

Däremot är utskottet, såsom framgår
av trycket, inte enhälligt när det gäller
det tredje utlåtandet, nr 43, som avser
proposition nr 101 om samverkan mellan
olika kommuner när det gäller att
anordna bostadsförmedling. Frågan är,
som framgick av herr Hedins yttrande
nyss, mera kontroversiell till sin natur.
Vi har dock inom utskottet även vid
behandlingen av denna proposition
kunnat komma överens i betydande delar.
Ingen vill väl i sak underkänna betydelsen
av en kommunal samverkan
på bostadsförmedlingens område. Det

148 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

måste dock samtidigt framhållas att betydelsen
av en sådan samverkan varierar
från kommun till kommun. Den lagstiftning
som nu föreslås genomförd och
som riksdagen med säkerhet kommer
att fastställa får sin främsta betydelse
för storstadsområdena. För övriga kommuner
— det stora flertalet — får den
kanske inte någon större betydelse. Jag
vill härvidlag instämma i vad herr Hedin
sade om konsekvenserna i detta
avseende av utvecklingen mot allt större
kommuner.

Den kontroversiella sidan av lagstiftningen
avser bl. a. den fullmakt som
Kungl. Maj :t har begärt för att kunna
förordna om kommunal samverkan.
Från högerhåll har, som herr Hedin
framhöll, yrkats avslag på denna del av
propositionen •— högern anser att endast
frivillig samverkan skall kunna
etableras. I två likalydande motioner
av några representanter för centerpartiet
— 1:823 och 11:1027 — föreslås
en sådan ändring av lagförslaget, att
ifrågavarande fullmakt skall kunna tillgripas
endast när frivillig samverkan
mellan kommuner inte har kunnat uppnås.
Vid utskottsbehandlingen har vi
folkpartiledamöter funnit goda skäl föreligga
för bifall till denna hemställan,
och reservationen A III ansluter sig i
sak till motionerna. Så långt som till
ett direkt yrkande om avslag på Kungl.
Maj:ts förslag har vi inte ansett oss
kunna gå.

Jag vill påpeka, att utskottets majoritet
skrivit mycket välvilligt i detta
sammanhang. Utskottsmajoriteten understryker
vikten av att staten inte ingriper
med tvång förrän det visar sig
att det avsedda resultatet inte kan uppnås
genom frivillig samverkan samt
framhåller — liksom departementschefen
— att starka skäl måste föreligga
innan ett ingripande sker. Däremot har
utskottsmajoriteten inte velat låta denna
inställning komma till uttryck i
själva lagtexten. Vi reservanter från
mittenpartierna hävdar däremot att den

logiska följden av denna inställning hos
utskottsmajoriteten och givetvis också
hos reservanterna borde leda fram till
en sådan ändring av lagtexten, att vår
uppfattning där klart kommer till uttryck.
Fullmakten bör med andra ord
bli mera noggrant avgränsad. Den utformning
av paragrafen vi föreslår är
inte helt densamma som föreslagits i
centerpartimotionerna, men ändringen
torde dock täcka vad vi avser med vår
reservation på denna punkt.

Även på en annan punkt vill vi från
folkpartiet och centerpartiet och, i detta
fall, även högerns sida anmäla avvikande
mening. Det gäller den fråga som
herr Hedin också var inne på, nämligen
på vilket sätt informationer till allmänheten
om bostadstillgången inom
en kommun eller inom samverkande
kommuner skall kunna organiseras. Departementschefen
har på denna punkt
ansett att inte bara kommunen själv
utan även något enskilt bostadsföretag
skall kunna anförtros uppgiften att ombesörja
denna serviceverksamhet. Vi reservanter,
som ansluter oss till motionen
från folkpartiet, motsätter oss bestämt
att enskilda företag skall kunna
få denna uppgift. Jag vill gärna understryka
att även utskottets socialdemokrater
varit ganska lyhörda på denna
punkt och skrivit att denna överlåtelse
av informationsverksamheten till enskilt
bostadsföretag bör få förekomma
endast i undantagsfall och under förutsättning
att kommunen inte har möjligheter
att själv på tillfredsställande
sätt svara för informationen. Jag tror,
herr talman, att man skulle ge sig in
på en ganska betänklig väg om man
utnyttjade den om ock lilla möjlighet
som utskottets majoritet här anvisar
och vi anser att riksdagen på denna
punkt bör ge ett klart och entydigt
besked. Det kan väl i praktiken icke
finnas eu enda kommun här i landet
som inte har möjlighet att på ett eller
annat sätt, t. ex. genom bostadsförmedlingsorgan
eller annat kommunalt or -

Tisdagen den 23 maj 1907 fm.

Nr 30 149

gan ordna denna informationsverksamhet.
Därför anser vi att man bör helt
avvisa tanken på att kunna överlåta
denna verksamhet åt enskilt bostadsföretag.
Ett sådant kan ju få viss favör
av detta och vi bör främja den konkurrens
på lika villkor mellan olika bostadsföretag,
som i varje fall vi från
folkpartihåll anser vara riktig.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till reservation III vid
punkten A och reservationen vid punkten
B av herr Alexanderson m. fl. i
tredje lagutskottets utlåtande nr 43.

Medan jag har ordet ber jag samtidigt
att få yrka bifall till hemställan i
utskottets utlåtanden nr 36 och 37.

Herr LEVIN (s):

Herr talman! Som herr Nyberg redan
nämnt har tredje lagutskottet i
sina utlåtanden nr 36 och nr 37 enhälligt
kort och gott tillstyrkt vad Kiungl.
Maj :t har föreslagit i propositionerna nr
78 resp. nr 81. Om förslagen i proposition
nr 101, som behandlas i tredje lagutskottets
utlåtande nr 43, har det däremot
blivit delade meningar, även om
vi faktiskt i stora stycken varit överens
även där.

Det är ju ett par tre saker som behandlas
i denna proposition. Det kanske
viktigaste är möjligheterna att skapa
gemensamma kommunala förmedlingsorgan
för bostadsförsörjningen.
Propositionen föreslår att en viss form
av tvång skall kunna tillämpas, om en
kommun inte frivilligt vill gå med i
ett kommunalförbund. Mot detta har
man reagerat från olika håll.

Egentligen är det tre bud som kommit
beträffande bostadsförmedlingen.
Ett hägerförslag går helt mot möjligheten
att skapa dylika kommunalförbund,
om det inte kan ske helt på frivillighetens
väg. En centerpartimotion
har resulterat i en mittenpartireservation,
som anser att man i lagtexten bör
skriva in att tvång bara får tillgripas,
om frivillighet inte går att åstadkomma.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Dessutom föreligger en motion om obligatorisk
förmedling av alla nyproducerade
bostäder.

Mellan utskottets förslag och mellanpartiernas
reservation föreligger egentligen
ytterst liten skillnad. Även utskottet
anser att man skall ta all möjlig
hänsyn till den kommunala självbestämmanderätten
och att man inte
skall få tillgripa tvång utan att det
klart visat sig att resultat inte kan uppnås
genom frivillig samverkan. Med en
sådan skrivning uppnår man ungefär
detsamma som begärts i centerpartimotionen
och i mellanpartiernas reservation.
Jag yrkar därför på denna punkt
avslag på reservationen och bifall till
utskottets förslag.

Vad gäller kommunernas åliggande
att ordna information om bostadstillgången
inom kommunen har i propositionen
föreslagits, att kommun skall
kunna åläggas att tillhandahålla sådan
och att man under vissa förhållanden
skall kunna uppdra åt annat än kommunalt
organ att handha denna verksamhet.

En folkpartimotion har gått emot
detta förslag, vilket också resulterat i
en mittenpartireservation. I denna reservation
säger man bestämt ifrån att
informationsverksamhet endast får ske
genom ett kommunalt organ. Ändå kan
det sägas att utskottet ganska bestämt
sagt ifrån, att det förutsätter att det som
regel blir kommunala organ som tar
hand om informationsverksamheten.
Endast i sådana fall då kommunen inte
anser sig förfoga över något lämpligt
organ skulle avvikelse kunna ske
och informationsverksamheten kunna
överlåtas åt ett bostadsföretag.

Här är det onekligen utskottet som i
högre grad än reservanterna har slagit
vakt om den kommunala självbestämmanderätten.
Utskottet föreslår att
om kommun så önskar, skall den kunna
överlåta informationsverksamheten
till något bostadsföretag. Men reservanterna
vill inte ens gå med på att en

150 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

enhällig kommunal församling skall
kunna uppdra åt annat organ än ett
kommunalt att handha denna sak.

Högern har en reservation om ytterligare
em sak, nämligen beträffande
kommun ala b o st a dsby ggn a dsp ro gr am,
som varit föremål för försöksverksamhet
och som Kungl. Maj :t vill ha inskrivet
i lagen. Högern vänder sig mot
detta. Jag vet inte vad det skulle vara
för skillnad mellan ett kommunalt bostadsbyggnadsprogram
och den bostadsbyggnadsplan
som högern i stället föreslår.
Jag tycker att den reservationen
är ännu mer obefogad än de övriga
reservationerna.

Jag vill än em gång understryka att
vi i utskottet, om jag undantar högerrepresentanternia,
varit i stort sett ense
om dessa frågor. Mittenpartierna har
ansett att vissa saker skulle skrivas in
i lagen, medan vi i majoriteten ansåg
att det räcker med utskottets skrivning.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till tredje lagutskottets hemställan
i utlåtande nr 43. De övriga två utlåtandena
har herr Nyberg redan yrkat bifall
till.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Utskottets ärade vice
ordförande berörde högerns reservation
beträffande bostadsbyggnadsprogrammet.
Vi bär ansett att man bör kräva
att kommunerna liksom nu skall upprätta
en bostadsbyggnadsplan som i
huvudsak kan följas. Det kan kanske
vara riktigt, som herr Levin framhöll,
att skillnaden inte är så stor mellan
vårt och utskottets förslag ■—- det beror
helt på hur det utformas. Avsikten
med vår reservation är att staten
inte i detalj skall lägga sig i utformningen.
Det menar vi att vi bättre garderar
oss mot med den formulering som
vi har valt, alltså att det skall finnas
en plan som i huvudsak skall följas
och inte ett mycket omfattande bostadsb
y ggnadsp r ogram.

I fråga om informationen tycker jag

att utskottsmajoriteten har tagit en underlig
ställning. Det bör väl från kommunernas
sida inte finnas något behov
av att överlämna denna verksamhet
till någon annan än sig själv. Om
inte annat finns i varje kommun en
kommunalnämnd som med fördel kan
handlägga dessa frågor.

Herr LEVIN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag blev inte så mycket
klokare av herr Hedins anförande
på vad det är för skillnad mellan högerns
reservation att kommunerna skall
upprätta bostadsbyggnadsplaner och utskottets
förslag att kommunerna skall
ha b o st a d sby ggn ad spr o gram.

Beträffande informationen om bostadssituationen
inom kommunen är
det väl alldeles riktigt, som herr Hedin
säger, att det i regel finns något
kommunalt organ som kan ta hand
om den verksamheten. Men det behöver
inte utesluta att kommunen, om em fullmäktigförsamling
anser att man inte
har möjlighet eller att det inte finns
anledning att inrätta ett särskilt organ,
skall ha rätt att överlåta denna
verksamhet till något annat än ett kommunalt
organ. Det strider i varje fall
inte mot den kommunala självbestämmanderätten.
Tvärtom skulle det strida
mot denna, om man avhänder komunerna
en dylik möjlighet.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Med den skrivning som
föreslås i reservationen tror jag inte
att man kan hindra någon kommun att
om särskilda skäl föreligger överlåta
informationsverksamheten åt någon
annan. Det är endast en rekommendation
som vi föreslår. Om denna verksamhet
skulle överlåtas åt ett enskilt
företag är risken stor att informationen
blir ensidig. Det finns ändå olika
former av företag som i viss män konkurrerar
med varandra i detta avseende.

Frågan om plan kontra program tor -

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 151

de herr Bengtson i Solna komma att gå
närmare in på i sitt anförande.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! I sin proposition nr
100 har inrikesministern begärt att
riksdagen skall godkänna de allmänna
riktlinjer för mark- och bostadspolitiken
som han förordat. Eftersom utskottsmajoriteten
utan några invändningar
har godtagit hans förslag har
högerrepresentanterna i statsutskottet
skrivit ett särskilt yttrande, vari högerpartiets
synpunkter på bostadspolitiken
klargöres. Det är placerat före
alla reservationerna och har på det viset
fått karaktären av ett yttrande
med allmänna riktlinjer. 1 detta yttrande
säges bl. a. att det är bristen på
fri konkurrens inom bostadsbyggnadssektorn
och frånvaron av ett klart kostnadsmedvetande,
som har orsakat den
snabba ökningen av byggnadskostnaderna,
vilket i sin tur har skärpt inflationstendenserna
inom samhällsekonomin
i övrigt.

Liksom herr Gustafsson i Skellefteå
och fröken Ljungberg har jag i inrikesministerns
proposition mest fäst mig
vid det som saknas, nämligen en analys
av hur man skall skapa balans på bostadsmarknaden.
Det är emellertid också
något annat som fullständigt saknas
i propositionen: en klar målsättning.
Målet för all bostadspolitik måste
vara att producera tillräckligt med bostäder
till sådana hyror som människorna
har råd att betala. Detta kan i
och för sig låta enkelt, men vi i högerpartiet
konstaterar att de nya förslagen
inte ändrar inriktningen av bostadspolitiken
på den punkten. Det blir nästan
lika svårt som tidigare att åstadkomma
en marknadsmässig hushållning. Man
fastlägger inte någon principändring,
bara vissa tekniska ändringar i bostadspolitiken,
utan att ta hänsyn till att vi
så småningom måste utforma den marknadsmässigt.
Konsumenterna måste ändå
til syvende og sidst bestämma. Det

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

måste bli större valfrihet. Det är just
därför högerpartiet vill komma närmare
en marknadsmässig hushållning, inte
som något självändamål utan för att
skapa större valfrihet och genom fri
konkurrens pressa priserna inom bostadsbyggandet.

I detta sammanhang kan det vara av
intresse att ta del av en utredning som
en stor byggindustri har gjort. Man har
granskat ett mycket stort antal likvärdiga
hyreshus och räknat ut medelkostnaden.
Undersökningen har visat en
mycket stor spridning av kostnaderna
omkring ett medelvärde, en spridning
som är direkt beroende av bostadspolitikens
utformning. Utredningen redovisar
att fullständigt likvärdiga hus har
producerats till en kostnad av 80 respektive
120 procent av medelkostnaderna,
d. v. s. i det ena fallet 20 procent billigare
och i det andra fallet 20 procent
dyrare än medelkostnaden. Var och en
kan förstå vad detta innebär vid hyressättningen.
Det är med mycket stort intresse
jag studerat denna utredning. Resultatet
innebär ju att det hus som
framställts på billigaste sätt är 50 procent
billigare än det hus som varit dyrast
att producera.

Om man utformade en politik så, att
fri konkurrens erhålles, borde alltså
kostnaderna kunna pressas ned väsentligt.
Säg att vi lyckas sänka kostnaderna
med 10 procent. Det skulle innebära
att vi under en 10-årsperiod för samma
kapitalinsats kunde bygga 100 000 fler
lägenheter.

Det skulle också innebära en sänkning
av hyreskostnaderna. I fråga om
dessa måste jag anmärka mot herr
Svennings statiska sätt att resonera. Vi
måste genom fri konkurrens lägga en
säkrare grund för att på lång sikt kunna
hejdia den ständiga kostnadsökningen
i produktionen. Det finns redan nu
exempel på att man, trots subventionering,
i nyproduktionen kommer upp till
hyreskostnader av 92 kronor per kvadratmeter.
Vid en debatt i Stockholms

152 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

läns norra del, som jag hade tillfälle att
lyssna till, konstaterades det att problemet
inte var att bygga tillräckligt
många bostäder; det var helt enkelt att
se till att människor fick råd att bo i
de nya bostäderna.

Den utredning som byggnadsindustrin
utfört har gått ett steg längre.
Man har försökt ta reda på vilka de
kostnadshöjande faktorerna är. Man vet
att en entreprenör för ett bygge kan påverka
byggnaidskostnaderna med 10
procent genom att driva arbetet på ett
mer eller mindre rationellt sätt. Detta
är en väsentlig skillnad. I utredningen
sägs vidare att byggnadskostnaderna
kan påverkas utöver dessa 10 procent
med ytterligare 25 procent när det gäller
olika projekteringsled, exempelvis
konstruktions- och stomkostnader, eloch
VVS-arbeten. När det gäller konsultkostnader
kan man konstatera en
differens mellan billigaste och dyraste
alternativ på upp till 8 procent av totalkostnaden.

Det måste löna sig att bygga rationellt.
Det går inte att endast i allmänna
ordalag föreskriva industriellt byggande,
föreskriva att det tillses att förhandsbesked
om lån föreligger och mera
sådant. Bostadspolitiken måste utformas
så, att det blir direkt lönande
för den industri som utför bostadsbyggandet
att pressa ned kostnaderna.

Jag ber att få anföra ytterligare ett
par siffror ur denna utredning, då jag
anser dem vara belysande. Stadsplanernas
utformning kan innebära 10
procent av den totala byggnadskostnaden.
Det finns många olika spörsmål att
ta hänsyn till härvidlag; man kommer
in på miljöfrågor. Det väsentliga är
dock att man utöver att garantera en
god miljö måste se till att stadsplanerna
utarbetas med tanke på byggandets
ekonomi. Så är inte alltid fallet. Det
händer mer än ofta att man bokstavligt
talat gräver ned pengar i onödiga
sprängnings- och schaktningsarbeten
och markarbeten.

Slutligen har man som sista punkt talat
om råmarkspriset. Av sammanställningen
framgår att det kan ändra totalpriset
för ett bygge med 1—2 procent.
Det är ju, ärade kammarledamöter, en
siffra som är ganska intressant i belysning
av hur pass mycket av debatten
om byggkostnaderna som har rört sig
om markkostnaderna. 1—2 procent är
det de totala byggkostnaderna kan variera
på grund av råmarkspriset.

I en byggmästares hand är marken
helt enkelt en mycket viktig produktionsfaktor.
Därför måste naturligtvis
en byggindustri ha eu viss markberedskap
för att den skall kunna hålla sin
personal och sin dyra maskinpark i
gång och få till stånd en kontinuerlig
verksamhet. Denna möjlighet kommer
att bli betydligt mindre, om man nu inriktar
sig på ett direkt kommunalt
markmonopol genom lagen om förköpsrätt.
Jag är för min del rädd för att den
monopolställning som kan bli följden
av lagen om förköpsrätt kommer att bli
mycket olycklig för byggkostnadernas
utveckling. Jag skall inte, herr talman,
gå in på förköpsrätten närmare. Den
kommer vi ju att få behandla i höst.
Då blir det också tillfälle för oss att
behandla förslaget till ny hyreslag, som
ju inte har tagits med i den proposition
som vi nu diskuterar.

Det är, herr talman, utomordentligt
intressant att lyssna på två herrar här
i kammaren, nämligen dels herr Bergman
och dels herr Svenning, när det
gäller hyreslagstiftninigen. Herr Bergman
säger att hyresregleringen har
medfört en hel del olägenheter. Han
nämner att den hyressplittring, som
denna bl. a. har bidragit till, inte kan
på något vis socialt försvaras. Det är
väl saker som bl. a. jag har stått i denna
talarstol och sagt tidigare. Herr
Svenning är emellertid mycket mera
oroad. Man måste ha mycket mer tid
på sig för att behandla denna lag, säger
herr Svenning. Vidare säger han
att sivartabörshandeln är ett tecken på

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 153

att hyresregleringslagen behövs, och
han talar om en hel del avigsidor som
skulle uppstå, om denna hyresregleringslag
skulle upphöra att gälla. Yi har
emellertid här i kammaren varit eniga
om att denna reglering är omodern och
bör slopas, och vi bär också varit ense
om att i det sammanhanget måste vissa
stödåtgärder sättas in. Det är ju, som
flera talare tidigare har konstaterat,
synd att några förslag om sådana stödåtgärder
inte har kunnat läggas fram
för kammaren i detta sammanhang.

Herr talman! I tredje lagutskottets
utlåtande nr 43 behandlas en proposition
om en fullmaktslag, enligt vilken
Kungl. Maj:t skulle få rätt att förordna
om bildande av gemensamma bostadsförmedlingar.
Herr Hedin har tidigare
varit inne på denna fråga, varför det
väl inte är så mycket att tillägga. Otvivelaktigt
har inrikesministern begärt
denna fullmakt i en alldeles bestämd
avsikt, nämligen för att ålägga Storstockholms
kommuner ett visst tvång.
Det har onekligen varit utomordentligt
besvärligt för Storstockholms kommuner
att kunna enas om en gemensam
bostadsförmedling. Senast i går hölls
ett sammanträde i frågan, varvid det
gällde för förorterna att komma överens,
och jag har en känsla av att de
lyckades vid detta tillfälle. De enades
då om att stöda eu frivillig sammanslagning
av bostadsförmedlingarna och
jag tror därför, herr talman, att den
här lagen om fullmakt att använda
tvång är helt onödig.

Med detta ber jag att få yrka bifall
till samtliga reservationer med undantag
för reservation A III till tredje lagutskottets
utlåtande nr 43.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag satt och läste protokollet
över vad jag tidigare yttrat
samtidigt som jag lyssnade på herr
Bengtson i Solna. Jag blev överraskad
när han sade att jag här i kammaren
skulle ha yttrat, att hyresregleringen

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

medfört en del olägenheter och att den
ej är socialt försvarbar. Jag är helt
främmande för dessa tankegångar och
kan inte finna i protokollet att jag
skulle ha gjort ett sådant uttalande. Jag
ber herr Bengtson att så småningom se
efter i protokollet, om han kan hitta ett
sådant yttrande — jag kan det i varje
fall inte.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! Även jag blev lika överraskad
över herr Bengtsons i Solna uttalande
om vad herr Bergman skulle ha
sagt. Så hade ju herr Bergman inte alls
yttrat sig.

Herr Bengtson i Solna sade vidare,
att jag försvarar hyresreglcringslagen
och att jag anser att det är synnerligen
svårt att slopa lagen i dagens läge, och
häri har han alldeles rätt. Jag är däremot
på det klara med att den nya uppbyggnad
av hyreslagen som det nu skall
beslutas om, d. v. s. den permanenta
hyreslagen, innehåller två väsentliga
saker. Den har ett besittningsskydd som
är bättre än det nuvarande, vilket är
mycket angeläget att understryka. När
det gäller hyrorna får vi däremot avvakta
och se hur utvecklingen blir. Kan
man verkligen få en riktig kontroll över
hyrorna? Varken herr Bengtson eller
jag kan svara på den frågan i dag, men
genom den hyresdomstol som upprättas
och den hyreskontroll som parterna kan
utöva är det kanske möjligt att uppnå
en tillfredsställande översyn.

Herr Bengtson talade om att det bör
vara fri konkurrens på byggnadsmarknaden.
I dag råder en sådan fri konkurrens.
Jag kan försäkra herr Bengtson
att vi på grund av den nu tillämpade
byggnadsinvesteringsavgiften och
konkurrensen på marknaden just nu
kan räkna med bättre anbud från entreprenörerna.
Därom vittnar de anbud vi
får f. n. Jag tycker detta är någonting
att glädjas åt. Både inom den kommunala
sektorn och på bostadsområdet
kommer det att visa sig att vi äntligen

154 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

fått en fri konkurrens — detta inte
minst därför att det inte råder översysselsättning
för i varje fall byggmästare
och entreprenörer.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag hade noterat herr
Bergmans uttalande, att det inte finns
något socialt försvar för den hyressplittring
som följt i hyresregleringens
spår. Jag tror att det framgick ganska
tydligt av mitt anförande, att det var
det jag menade.

Herr Svenning säger att det råder fri
konkurrens. Det tycker jag är ett uttalande
som verkligen måste tas med
mycket stor reservation. Inte råder det
väl någon fri konkurrens när det gäller
möjligheterna till markberedskap. Som
jag framhållit är markinnehav en nödvändig
förutsättning för att de större
bostadsbvggnadsföretagen skall kunna
på ett ekonomiskt sätt bedriva sin verksamhet.
Möjligheterna för privata byggnadsföretag
att förvärva mark kommer
självfallet att minska i och med att
lagen om förköpsrätt införs. Även i
andra sammanhang, herr Svenning, torde
det vara långt kvar till en fri konkurrens
under marknadsmässiga förhållanden.

Herr BERGMAN (s) kort genmäle:

Herr talman! Herr Bengtson i Solna
missförstod mig tydligen; jag talade i
detta sammanhang inte om hyresregleringen,
utan jag sade att det var den
med den statliga långivningen förenade
hyreskontrollen som medfört, att man
på objekt, belånade olika år, kan ha
olika hyror. Jag sade också, att om lägenheterna
i övrigt är lika, så finns det
inget skäl för att inte även hyrorna skall
vara lika.

Herr SVENNING (s) kort genmäle:

Herr talman! I mitt anförande sade
jag att det beträffande byggnadskostna -

derna förekommer en verklig konkurrens.

Låt mig nu, med anledning av vad
herr Bengtson i Solna sade, även helt
kort ta upp frågan om markpolitiken.
Herr Bengtson sade att byggnadsföretagen
måste ha mark till sitt förfogande
framför allt därför att de måste kunna
planera. Det är precis vad som nu kommer
att kunna ske. När vi i kommunerna
får ökad möjlighet att köpa mark, så kan
vi planera på lång sikt, vi kan skapa en
ordentlig miljö, vi kan lägga upp planer
för åtta, tio år framåt och vi kan tilllämpa
tomträtten, som är den bästa formen
för markinnehav. Gör man det, tror
jag man har vunnit mycket. I Malmö
har vi f. n. mark för åtta, tio år framåt,
vi tillämpar tomträtten över lag och fördelar
marken på de olika kategorierna.
Jag är helt övertygad om att den markpolitik
som vi fört i tjugu års tid är den
för samhället absolut bästa.

Herr BENGTSON i Solna (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Svenning ser frågan
om markpolitiken enbart ur kommunernas
synpunkt. Jag vill försöka
se den även ur producenternas synpunkt.
Vid den planering herr Svenning
talar om är det kommunens förutsättningar
som blir avgörande. När kommunen
fått pengar, när kommunen har
upprättat stadsplaner och när kommunen
kan bygga skolor och vägar är det
som blir avgörande för tidpunkten för
igångsättning. Men ur producentens
synpunkt är det väsentligt att ha både
arbetskraft och maskinpark sysselsatta.
Fördenskull måste åtskilliga av byggnadsföretagen
ha markberedskap. Det
är vad jag vill ha sagt gentemot det
kommunala markmonopolet!

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag vill instämma med
de talare som framhållit hur mycket
bättre det hade varit, om vi hade fått

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30 155

mark- och bostadspolitiken i ett enda
paket. Herr Nilsson i Gävle har redogjort
för vad vi inom den grupp jag tillhör
anser vara positivt och vad vi ser
kritiskt på i det föreliggande förslaget.

I fråga om bostadsbyggandets omfattning
innebär den av riksdagen antagna
målsättningen för bostadsbyggandet under
tioårsperioden 1965—1974 en genomsnittlig
produktion av 100 000 lägenheter
per år. Under första planåret
klarades inte denna siffra. Inte heller
kommer den att klaras det andra planåret.

Bostadsstyrelsen föreslog en ökning
med 3 000 lägenheter per år utgående
från 1966 års nivå på 92 000 lägenheter,
vilket skulle innebära 95 000 lägenheter
under innevarande år, 98 000 lägenheter
nästa år, 101 000 lägenheter 1969, 104 000
lägenheter 1970 o. s. v. Det är ostridigt
att nuvarande bostadsbrist utgör en
stark motivation för bostadsstyrelsens
förslag. Det kan därför endast beklagas
att departementschefen vill begränsa
byggandet till 90 000 lägenheter. Perspektivet
blir minst sagt dystert för
framför allt storstadsområdena, vilkas
procentuella andel i byggandet har
minskat under det senaste årtiondet.

Alla har i denna debatt talat för en
lägre hyresnivå och lägre produktionskostnader.
En del har gjort det av realpolitiska
skäl, andra av demagogiska
skäl — de har nämligen samtidigt talat
för åtgärder som skulle leda till ytterligare
hyreshöjningar.

Jag vill göra några påpekanden om
vad som skulle möjliggöra en lägre hyresnivå
och lägre produktionskostnader.

1. En statlig bostadsbank eller statlig
totalfinansiering i någon annan form
—■ vi har framlagt förslag om en sådan
bank, och herr Nilsson i Gävle har redan
talat för det.

2. En ytterligare sänkning av räntenivån.
Enbart en sänkning av diskontot
med ytterligare 1 procent skulle effektivt
motverka hyreshöjningarna i nyproduktionen.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

3. Ett industriellt bostadsbyggande.
Det skulle bli en effektiv medicin när
det gäller att få till stånd ett snabbare
tempo i byggandet och en lägre hyresnivå.

Vad som saknas i det föreliggande
förslaget är ett direkt statligt engagemang
i bostadsproduktionen genom
medverkan till större byggföretag, ett
stort statligt-fackligt-kooperativt byggföretag,
som kunde införa mera rationella
metoder i byggandet, bättre utnyttja
stordriftens fördelar och i hård konkurrens
med de dominerande privata
företagen inom byggnadsindustrin framtvinga
en genomgripande rationalisering
av byggandet.

Herr talman! Jag vill också utnyttja
tillfället till att motivera den i tredje
lagutskottets utlåtande nr 43 avstyrkta
motionen nr 1015 om lagstiftning, som
skulle ge den kommunala bostadsförmedlingen
rätt att förmedla alla inom
området nyproducerade och ledigblivna
hyreslägenheter. Den s. k. frivilliglinjen
har länge diskuterats. Det är bevisat att
den inte är framkomlig. Den har inte
visat sig framkomlig i storstockholmsområdet
och inte heller i göteborgsområdet;
däremot har man kommit väsentligt
längre i malmöområdet.

Obligatorisk kommunal bostadsförmedling
har varit och är ett självklart
krav från bostadskonsumenternas sida.
Proposition 101 förordar att kommuner
som utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende
skall anordna gemensam
bostadsförmedling. Förslaget är på
några punkter ett avgjort framsteg, men
det sägs också att förmedlingen endast
därest kommunen så beslutar skall tilldelas
alla lägenheter som byggs med
statliga lån.

Vilka är svagheterna? För det första
att vi trots de allmännyttiga och kooperativa
bostadsföretagens kraftiga tillväxt
har 600 000 privata hyreslägenheter
på hyreskontrollerade orter. För
det andra att det är en förutsättning att
kommunen fattar ett sådant beslut. Svag -

156 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

heten i den föreslagna lagtexten måste
bedömas utifrån att vi efter valet har
en borgerlig majoritet i många kommuner,
som inte önskar kommunal bostadsförmedling
och därför inte kommer att
medverka till en effektivisering av detta
område.

Hur skall vi på allvar kunna ingripa
mot den spekulation och svarta börs
som finns på hyresmarknaden? Jag menar
att vi inte kan komma åt den med
mindre än att det förslag som ställts i
vår motion bifalles, nämligen att det i
lagtexten införes »att bostadsförmedlingen
skall förmedla alla inom området
nyproducerade och ledigblivna hyreslägenheter».
Det är den enda förutsättningen
för att komma framåt på detta
område.

Herr Wedén talade för en övergång
från reglerings- till marknadsmekanism
och sade att den sistnämnda är »ett av
de finaste instrumenten för vår frihet».
Jag skall här inte uppta tiden med att
upprepa vad jag i tidigare debatter talat
om från denna talarstol, nämligen den
hajarnas marknad som finns på bostadsområdet,
framför allt i Stockholms-, göteborgs-
och malmöregionerna och i
andra storstadsregioner. Det är känt hur
det spekuleras med lägenheter. I några
delar av landet, framför allt i Malmö,
förekommer upprepade rättegångar om
sådana fall. En ungdomsklubb där har
bl. a. genom sin aktivitet givit ett mycket
gott bidrag i försöken att hålla efter
spekulanter och hyresockrare.

Jag måste säga att det verkligen inte
saknas förmåga, när man kan kläda hyresockret,
spekulationen, denna hajarnas
marknad, ockermetoder som får
varje vettig människa att rysa, i en så
lysande formulering som »ett av de finaste
instrumenten för vår frihet»! Nej,
vi behöver ännu finare instrument för
vår frihet, herr Wedén. Vi behöver en
lagstiftning genom vilken vi kan komma
till rätta med hyresockret. Och det är
från den utgångspunkten vi har väckt
vår motion om eu obligatorisk bostads -

förmedling i stället för det system vi nu
har eller det som kommer att föreslås.

Herr talman! Får jag sedan också
med några ord motivera motion II: 647,
som gäller utredning om forskning och
kartläggning angående behoven av service
samt skyndsam utredning i syfte
att lokaler och bostadskomplement för
att tillgodose behovet av service ges
samma lånemöjligheter som för bostäder.

Bakgrunden till den motionen är att
en väsentlig förändring har ägt rum i
fråga om familjetyper. Barnfamiljerna,
särskilt småbarnsfamiljerna, är en grupp
som i hög grad har motiverat den nuvarande
bostadens utformning. Vid planeringen
av den bostaden utgick man
ifrån att hustrun i familjen inte förvärvsarbetade
utan i huvudsak ägnade
sig åt att sköta hushållet. Utvecklingen
visar emellertid att antalet hemmafruar
minskar kraftigt, och 1965 års långtidsutredning
har förutsatt en kraftig ökning
av antalet gifta kvinnor i förvärvslivet.
Tvåpersonershushållen, ofta familjehushåll
utan barn, har på grund av
att båda som regel är förvärvsarbetande
mycket stora krav på service; de
liar ökade krav på inköp, budpassning,
hushållsarbete, passning av sjuka. En
undersökning i Stockholm visar att enoch
tvåpersonshushållen ökat starkt
ocli nu utgör 25 respektive 29 procent
av hushållen, medan tre-, fyra- och
fempersonshushållen minskat och utgör
20, 16 respektive 10 procent av hushållen.
Det är klart att vi måste få fram
ett bestånd av bostäder som svarar mot
denna förändring. Gruppen av ensamstående
har som regel förvärvsarbete
och är därför den grupp som vid sidan
av folkpensionärerna kanske har det
största behovet av service. Denna grupp
är i behov av service också ur synpunkten
att servicefunktionerna kan utgöra
värdefulla träffpunkter.

Jag skall inte ytterligare motivera behovet
av service för folkpensionärerna,
för barn och ungdomar i skolåldern. Låt

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

157

mig sammanfattningsvis säga att det är
nödvändigt att vi ganska snabbt får åtgärder
på detta område. Sedan denna
motion liksom motioner av herr Lindkvist,
fru Nettelbrandt m. fl. väckts, har
inrikesdepartementet tillkallat en kommitté
som fått till uppgift att utreda vad
vi föreslagit på området. Jag vill därför
bara notera det tillmötesgående som departementschefen
har visat när det gäller
motion II: 647, och till detta konstaterande
vill jag knyta den förhoppningen
att utredningen skall arbeta så
snabbt som möjligt.

Jag vill därför till slut yrka bifall till
motion 1015 i denna kammare.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det kan kanske synas
onödigt, men jag måste göra ett mycket
kort tillrättaläggande med anledning
av den grova misstolkning av mitt tidigare
anförande som herr Jansson gjorde
sig skyldig till. Det är riktigt att jag har
sagt att marknadshushållningen på de
flesta områden där den fungerar väl är
ett mycket fint instrument för att ordna
ekonomiska förlopp och även för frihetssfären
över huvud taget. Från den
utgångspunkten använde jag en avsevärd
del av mitt tidigare anförande till
aitt förklara varför denna mekanism inte
fungerade väl inom bostadsproduktionen
och inom hela bostadssektorn och
varför man inte kunde sätta samma lit
till den på det området som på andra.
Fröken Ljungberg angrep mig för detta
mycket odoktrinära uttalande. Herr
Jansson angriper mig för att jag på detta
område försökt tillämpa ett resonemang,
som jag i själva verket varnat för att
ge en överdriven tillämpning av just
när det gäller bostadsproduktion och
bostadsförhållanden.

Jag tycker att man även på den kommunistiska
sidan kunde vara angelägen
att bemöda sig om en viss intellektuell
hederlighet i debatten.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill inte diskutera

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

nivån av intellektuell hederlighet. Jag
har inte beskyllt herr Wedén för intellektuell
ohederlighet. Jag har uttalat mig
kritiskt från utgångspunkten, inte att
det var ohederlighet, utan en mycket
massiv borgerlig inställning som låg
till grund för herr Wedéns sätt att uttrycka
sig. Det var en betydlig modifiering
i den sista formuleringen »om
marknadshushållningen när den fungerar
väl». Jag tycker det kan vara värt att
notera denna modifiering av uttalandet.

Jag skall inte diskutera detta med en
doktrinär inställning. Det finns doktrinärer
på alla områden av politiken och,
förmodar jag, inom alla politiska partier.
Men jag är klart medveten om att
i frågan om samhällsinflytande eller
privatkapitalistiskt inflytande på bostadsproduktion
och annan produktion
representerar herr Wedén ett dogmatiskt
borgerligt tänkande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har i min replik
till herr Jansson inte modifierat något
av vad jag yttrade i mitt första anförande.
Det är herr Jansson som grundat
sin kritik på en grov vantolkning av vad
jag förut sade.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Dagens långa bostadsdebatt
skall sättas in i ett vidare perspektiv,
eftersom de beslut som den
föranleder kommer att få långtgående
konsekvenser. Ur den synpunkten skulle
det ha varit en fördel om vi nu kunnat
diskutera såväl den nya hyreslagen som
en förstärkning av familjepolitiken. De
tre frågorna om bostadspolitiken, hyreslagstiftningen
och familjepolitiken bildar
nämligen en helhet.

Bakom förslagen i proposition nr 100
ligger naturligtvis ett ambitiöst lagarbete.
Förslagen är led i en bostadspolitik
som inte bara innefattar ändrade
finansieringsbestämmelser, där räntelån
ersätter nuvarande räntesubventioner,
utan också på sikt en ny hyreslag.

158 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Markpolitiken stramas åt, så att fortsatt
spekulation förhindras, och den kommunala
förköpsriitten förverkligas, till
gagn för den kommunala markberedskapen.
Vanliga människor är inte så rädda
för kommunalt markägande som herr
Bengtson i Solna tycks tro.

Det gäller vidare att påverka utvecklingen,
så att vi uppnår 1 miljon lägenheter
under perioden 1965—1974 som
riksdagen tidigare uttalat sig för. Till
bilden av en samlad bostadspolitik hör
därför bättre kreditivförsörjning, och
det är verkligen glädjande att bankerna
tvingats delta i kreditgivningen till bostadsbyggandet
och att det finns ett
alternativ som går ut på totalfinansiering
av bostadsbyggandet.

Vi behöver också uppnå en fastare
prisbildning och bl. a. genom investeringsskatten
bättre markera att det är
bostäderna som nu skall prioriteras.

När man bedömer den uppladdning
som sker i bostadsfrågan får man intrycket
att statsmakterna bestämt sig
för att bli hårdare i nyporna i syfte att
bättre tillvarata bostadskonsumenternas
rättmätiga intressen då det gäller tillgången
till en god familjebostad. Jag
vill fästa uppmärksamheten på två väsentliga
ting i bostadsfrågekomplexet.

Först och främst måste planeringen
förbättras, så att vi får en jämnare bostadsproduktion
— en bostadsproduktion
utan svåra ryckningar. Därvidlag
har vi mycket att lära av erfarenheterna
från de senaste åren. Planeringen måste
utformas så, att arbetslösheten bland
byggnadsarbetarna försvinner, att bostadsförsörjningen
ges ekonomiska garantier
och att kostnaderna för boendet
på sikt kan pressas nedåt. För det andra
diskuterar vi en ny finansieringsreform
i ett läge då vi besväras av ökande
boendekostnader. Vi har för första
gången på flera år ett antal lägenheter
på bostadsmarknaden som får vänta varierande
tider på hyresgäster. Det rör
sig kanske om några tusen lägenheter
som nått sådan kostnadsnivå att åtskil -

liga bostadssökande måste avstå. Utskottet
säger i sitt utlåtande apropå
överskottslägenlieterna att det är fråga
om en ändring i konjunkturbilden. Men
detta är inte hela sanningen. Det är i
väsentlig grad fråga om höga produktionskostnader.
Fn inflyttningshyra på
70 å 80 kronor per kvadratmeter i Storstockholm
är ingen ovanlighet. Det säger
sig självt att sådana som har små
inkomster — exempelvis nybildade familjer
— har svårigheter att betala dessa
höga hyror; och det skulle vara mycket
intressant att av herr Turesson få veta
vilka grupper han åsyftar när han i
replik till herr Svenning säger, att det
finns många ungdomar med stora inkomster
och små utgifter. Beklagligt
nog uraktlåt han att vidareutveckla denna
intressanta tes i sitt resonemang.

F''lera av dessa ungdomar skall dessutom
bekosta resor till och från en avlägset
liggande arbetsplats, ha kostnader
för barnpassning etc. Sett ur denna
synpunkt är det kanske av största betydelse
att den regulator för kostnadsnivån
som basannuiteten i det nya systemet
utgör kunde sättas lägre. Enligt
förslaget skall den utgöra 5,1 procent.

Det finns också en socialdemokratisk
motion i vilken föreslagits en basannuitet
på 4,6 procent. Skillnaden beträffande
antalet amorteringsår utgör cirka 8
och skillnaden i fråga om kvadratmeterpriset
i nyproduktionen är knappt 5
kronor. Ett bifall till denna motion innebär
en återbetalningsperiod på drygt
30 år. En lägre basannuitet får samtidigt
en dämpande effekt på hela den övriga
bostadsmarknaden genom den tänkta relationen
mellan nyproduktionen och det
tidigare bostadsbeståndet. Utskottets talesman,
herr Bergman, anförde att utskottet
haft påtagliga sympatier för en
lägre basannuitet och helt riktigt också
markerat detta i sin skrivning. Det är
emellertid beklagligt att utskottet inte
lyckats samla sig kring en lägre basannuitet
än den som finns i den aktuella
propositionen. Jag anser visserligen

Tisdagen den 23 maj 1967 fm.

Nr 30

159

att det är ett skickligt drag att utnämna
de allmännyttiga och kooperativa bostadsföretagen
till normgivande när det
gäller hyresjämförelser med de privatförvaltade
lägenheterna. Det finns bland
konsumenterna ett förtroendekapital för
de allmännyttiga och kooperativa företagen
som mycket väl kan utnyttjas i
den nya bostadspolitiken. Men oroad
av de höga hyrorna, av de väsentliga
förändringar som förestår i fråga om
finansieringen, av höstens debatt kring
den nya hyreslagen och inte minst av
de stora förväntningar som uppställts
från fastighetsägarhåll, i kombination
med de höga produktionskostnaderna,
anser jag att regeringens förslag till
basannuitet ligger för högt. Jag kommer
därför i voteringen alt ge mitt stöd
åt den socialdemokratiska motionen
nr 11:943, under vilken herr Svennings
namn står först.

Ilerr talman! Som tidigare har anförts
i debatten har högern föreslagit en basannuitet
på 6,1 procent. Det betyder i
jämförelse med regeringsförslaget en merkostnad
på 9—10 kronor per kvadratmeter.
Jag kan aldrig förlika mig med
tanken att det skall konstrueras så höga
boendekostnader, att betalningskapaciteten
för stora, värdefulla löntagargrupper
blir otillräcklig. Finns det något
vettigare ur såväl den enskilde individens
som samhällets och, föreställer
jag mig, den möderne arbetsgivarens
synpunkt som att de anställda kan beredas
en välplanerad familjebostad i en
positiv miljö till överkomliga kostnader?
Med ledning av erfarenheterna
från hyresregleringen vet vi att fastighetsägarna
ingalunda är svältfödda. Men
högern fortsätter envist att markera en
politik som sätter de finansiella intressena
före bostadskonsumenternas. Det
är en oriktig och snedvriden uppfattning.
Om vi skall få ett samlat grepp
över bostadsmarknaden och alla dess
olika aspekter, måste särskilt intresse
ägnas de grupper inom den privatförvaltade
sektorn, som använder fastig -

Riktlinjer för bostadspolitiken, in. in.

hetsmarknaden som tummelplats för
sina egna ekonomiska intressen.

Vi fick genom TV-reportaget häromkvällen
se hur utländsk arbetskraft
tvingas betala ockerhyror i ytterligt dåliga,
för att inte säga vanvårdade lägenheter.
Tusentals svenskar har under
många år utsatts för liknande behandling
utan att vi har haft möjligheter att
göra något effektivt emot det. Här måste
lagstiftningen ändras. Vi kan inte överlämna
åt enskilda personer, vilkas kanske
främsta merit är att ha ett litet kapital
placerat i en fastighet, att husera
med sina hyresgäster utan offentlig insyn
och kontroll. Vi bör därför fundera
över på vilket sätt vi med anknytning
till den nya hyreslagen skall kunna ge
hyresgästerna i de privatförvaltade husen
medinflytande på förvaltningen och
insyn i fastighetens ekonomi och skötsel.
Den marknaden är i vissa delar så
osund att samhället tvingas göra någon
form av ingripande för att skydda hyresgästerna
i främst de vanskötta fastigheterna.

Jag har, herr talman, tillsammans med
andra socialdemokrater utarbetat en
motion som uppmärksammar behovet
av särskilda åtgärder för att stimulera
tillkomsten av välplanerade servicehus
och serviceområden. Detta betraktar vi
som en mycket angelägen fråga. Från
utskottet har vi fått ett formellt avstyrkande,
vilket beror på att en statlig utredning
har tillsatts under ledning av
statsrådet Camilla Odhnoff. Mina medmotionärer
och jag hälsar detta initiativ
med största tillfredsställelse. Det är av
stor vikt att morgondagens bostadsmarknad
planeras så, att det finns tillgänglig
en väl genomtänkt serviceapparat
som minskar de tunga hemsysslorna
och ger föräldrarna möjlighet att återvända
till arbetsmarknaden. Om vi menar
allvar med vårt tal om kvinnans valfrihet,
måste detta ta sig uttryck i en
service som i dag endast sporadiskt
finns tillgänglig i våra bostadsområden.
Det behövs ett helt nytt tänkande och

160 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

nya, radikala grepp. Vi hoppas att det
inte skall dröja alltför länge innan vi
får se de första resultaten av utredningens
arbete.

I detta anförande instämde herr Hngosson
(s).

På förslag av herr andre vice talmannen
beslöt kammaren att uppskjuta
den fortsatta behandlingen av föreva -

rande utlåtanden samt behandlingen av
övriga på föredragningslistan upptagna
ärenden till kl. 19.30, då enligt utfärdat
anslag detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.56.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 23 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande jordbruksutskottets
utlåtande nr 23, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition angående
bemyndigande att sälja viss staten
tillhörig fast egendom, m. in., jämte
i ämnet väckta motioner, statsutskottets
utlåtande nr 100, i anledning av
Kungl. Maj ds proposition angående riktlinjer
för bostadspolitiken, in. in., jämte
i ämnet väckta motioner, samt tredje
lagutskottets utlåtanden nr 36, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse
av 2 § förordningen den 22 april
1960 (nr 77) angående byggnadsforskningsavgift,
nr 37, i anledning av Kungl.
Maj ds proposition med förslag till kungörelse
om ändrad lydelse av 76 §
1 mom. byggnadsstadgan den 30 december
1959 (nr 612), och nr 43, i anledning
av Kungl. Maj ds proposition

med förslag till lag angående ändring i
lagen den 10 juli 1947 (nr 523) om kommunala
åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep),
som yttrade:

Herr talman! I sitt anförande strax
före middagspausen framhöll herr Lindkvist
angelägenheten av planering för
det framtida bostadsbyggandet. Ingen
vill väl bestrida nödvändigheten av en
sådan. Den situation vi i dag har på
bostadsområdet är i icke ringa grad betingad
av bristen på planering.

Vad är exempelvis anledningen till
att igångsättningen fick en sådan förskjutning
till de sista kvartalen under
förra året och även under år 1965? Beror
inte detta i första hand på regeringen,
eller beror det möjligen på kommunerna,
som inte har planerat? Det
skulle vara mycket intressant att få ett
svar på denna fråga av inrikesministern.
I varje fall vet jag att vi i det län
jag representerar har ett stort antal
kommuner, som tidigare har fått uppmaning
att inköpa mark och planera.

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 161

Detta har de gjort, men när dessa områden
är färdiga finns det inte någonting
att hämta i bostadskvoten för dem.
Enligt tillgängliga uppgifter var det inte
mindre än 136 kommuner i landet som
för år 1966 inte fick en enda lägenhet
i tilldelning. Är det rätt att använda
resurserna på det sättet?

De mindre orternas och glesbygdernas
problem föres ofta in i diskussionen.
Det talas också ganska ofta om
den spontana avflyttningen från dessa
orter, men är denna avflyttning alltid
så spontan som man vill göra gällande?
Jag tror inte det. Den är inte sällan
framtvingad av myndigheternas ställningstagande,
bl. a. i fråga om bostädernas
fördelning.

Vi har i dag runt om i vårt land
många trivsamma mindre orter där människor
verkligen vill bo — men de har
inte möjligheter till det. Enligt myndigheternas.
bedömning skall det inte byggas
på den eller den orten. Jag är övertygad
om att många av dessa mindre
orter i dag har det bättre ordnat med
möjligheter till fritidsaktiviteter, med
skollokaler och med vård för de gamla
och de långtidssjuka än man har här i
landets huvudstad. Hur är det från såväl
samhällsekonomisk som företagsekonomisk
synpunkt med den negativa
överrörligheten på arbetsmarknaden?
Jo, den finner vi i första hand i storstadsregionerna.
Det finns så många
positiva drag hos de mindre orterna
att det borde stå klart för regering och
övriga myndigheter att man inte kan
utelämna dem från bostadsbyggande
som så ofta bär gjorts.

Finns det i dag samma behov som
förut av att arbetsort och bostadsort
är densamma? Nej, det gör det inte.
Man kör gärna både två och tre mil
och kanske mer till arbetsplatsen under
förutsättning att man har hyggliga vägar.
Man fäster större vikt vid en trivsam
bostadsort med områden för friluftsliv
i närheten o. s. v. Detta är så
tungt vägande skäl att myndigheterna

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

inte kan fortsätta att som nu lämna
dessa mindre orter åt deras öde.

Vi har också bostäder ute på rena
landsbygden som frigöres i samband
med sammanslagningar av jordbruksfastigheter,
och de blir fler och fler.
Många av dem är i behov av upprustning,
och jag tror inte att de kommer
att stå tomma om de upprustas. Det
finns även människor som vill bo på
landet.

Jag har tidigare motionerat om att
dessa fastigheter skall omfattas: av den
statliga långivningen. Såvitt jag kan
finna av proposition nr 100 skall åtminstone
eu del av dessia fastigheter
under vissia förutsättningar omfattas av
långivningen, men jag tycker att propositionen
är oklar på denna punkt.
På sidan 248 står bl. a. följande: »Förvärvslån
föreslås också kunna utgå för
egnahem som i samband med jordbrukets
rationalisering kommit i statens
ägo.» Detta enligt förslag från utredningen.

Ett stycke längre ner på samma siida
talas det om en viss vidgning utöver
vad utredningen har föreslagit. Jag vore
tacksam för ett svar på hur detta
skall tolkas och vill ta upp två exempel.
Lantbruksnämnden har köpt en
fastighet och avstyckar eu bostad på
denna. Är det då möjligt för den som
köper denna fastighet att utnyttja det
statliga lånet? Inrikesministern köper
två fastigheter i alvestatrakten och en
bostad avstyckas. Utgår statligt lån om
jag köper denna fastighet som inte varit
i statens ägo?

Förhållandet beträffande den jordpolitiska
prövningen av bostads- och
förbättringslån för jordbruksfastigheter
har tagits upp i en motion. Detta förhållande
kan resultera i —- och gör det
också — att om en fastighet betraktas
som icke bestående jordbruksfastighet
vägras vederbörande fastighetsägare bostadslån.
Syftet med denna prövning
har väl från början varit att undvika
bostadsupprustning som kunde tänkas

6 — Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

162 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

minska säljarens säljbenägenhet. Ur social
synpunkt är detta förfarande betänkligt.
En person som får avslag på
sin låneansökan och som inte med egna
medel kan rusta upp bostaden bär att
välja mellan att bo kvar i en undermålig
bostaid eller flytta från fastigheten. Detta
är också ett slags valfrihet, men det
är väl inte valfrihet av denna typ vi
menar när vi prisar den.

På sidan 49 i statsutskottets utlåtande
sägs att långivningen inte bör tilllämpas
på sådant sätt att målet för jordbrukspolitiken
äventyras. Detta har
också uttalats tidigare. Utskottet framhåller
också att förbättringslångivningen
har koncentrerats till pensionärerna
och att avvägningen förskjutits till de
sociala aspekternas fördel. Utskottet säger
att det »pågår vidare överläggningar
mellan bostadsstyrelsen och lantbruksistyrelsen
om nya anvisningar för
handläggningen av ifrågavarande låneamsökningar».
Därmed menar utskottet
att motionens syftemål är tillgodosett.
År det verkligen så? Utskottet talar endast,
såvitt jag kan finna, om låneansökningarna
beträffande pensionärer.
Hurdan blir situationen för den grupp
som är låt oss säga mellan 50 och 60
år och som behöver rusta upp sin bostad?
Jag vore tacksam för ett klarläggande
från utskottets talesman på denna
punkt.

»Landsbygdens1 befolkning och bostäder
1950—1960» heter en bok som utgivits
av statistiska centralbyrån och
bostadsstyrelsen. I denna redovisas resultat
av 1950 och 1960 års folkräkningar.
Av uppgifterna i detta verk framgår
att det år 1960 bodde 1 350 000 personer
på fastigheter som taxerades som
jordbruksfastigheter.

Av dessa var 522 000 förvärvsarbetande
men -—- och det är mycket intressant
— av dessa förvärvsarbetande
var endast 61 procent förvärvsarbetande
i jordbruket, medan de övriga 39 procenten
var anställda i industri, byggnads-
och anläggningsverksamhet och

övrig verksamhet. Vad visar dessa siffror?
De visar i klartext vilken betydelse
även jordbrukets byggnader har i bostadshänseende
för icke blott dem som
är förvärvsarbetande utan också för en
betydande grupp icke förvärvsarbetande
och dem som är förvärvsarbetande
utanför jordbruket. Sedan kan man naturligtvis
när det gäller denna grupp
av bostäder även anlägga miljö- och
naturvårdssynpunkter som jag tror, att
man så småningom också måste ta med
i diskussionen.

Vad beträffar studentbostäderna har
vårt parti i motion nr 1001 i denna
kammare tagit upp frågan om dem och
begärt att de skulle skiljas ut från den
ordinarie bostadskvoten. Utbyggnaden
av universiteten, bl. a. filialerna, medför
på en hel del orter ett väsentligt ökat
byggande av bostäder, och det är väl
inga delade meningar om att det är av
stor betydelse att man får fram bostäder
för detta område, men vi tror att
denna utbyggnad bör ske på sådant sätt
att tilldelningen av studentbostäder
skits ifrån den ordinarie kvoten. Enligt
utskottets mening skulle det inte
vara något att vinna på en, som utskottet
säger, ytterligare låsning av lånemedlen
till särskilda kommunala kvoter
för studentbostäder. Snarare kommer
detta att motverka planeringens
syfte, säger utskottet. Man måste fråga:
På vilket sätt låser man lånemedlen,
om det blir särskilda kvoter och på
vilket sätt skulle detta motverka planeringen? Sedan

skall jag, herr talman, till sist
säga ett par ord rörande den föreslagna
marknämnden. Jag vill först instämma
i vad som sagts om betydelsen av att
kommunerna planerar behovet av en
markreserv. Departementschefen har
föreslagit att man i stället för en expropriationsdomstol
bör ha eu marknämnd.
Herr Lundmark var inne på denna fråga
tidigare och menade, såvitt jag riktigt
uppfattade vad man sade, att det
var enklare med en marknämnd, men

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 163

när han så småningom kom fram till
vad denna nämnd skulle göra var det
ju endast att fastställa priset. I fråga
om enkelheten har man väl anledning
att ställa en fråga: Vad är det egentligen
som blir enklare här?

Under alla förhållanden måste det väl
göras en värdering av marken. Såvitt
jag förstår måste man vid ett värderingsförfarande
anlita den värderingssakkunskap
som finns på orten. Sedan
blir det den centrala marknämndens
sak att fastställa priset, då man får tillgång
till värderingsmaterialet. I expropriationsdomstolen
däremot ingår värderingssakkunskap
i domstolen och därför
behöver man inte anlita särskild
sakkunskap för det.

När det gäller förvärvstillstånd skall,
om jag har läst propositionen rätt, sådant
tillstånd alltid lämnas av Kungl.
Maj :t oavsett om marknämnd skall avgöra
ärendet eller expropriationsdomstol
skall göra det. Jag efterlyser enkelheten
i detta förfarande, och jag förstår
inte varför man nu skall tillskapa
en särskild nämnd. Vore det inte bättre
att avvakta det förslag i fråga om exp
rop ri åt lön s f ö rf arandet som, om jag
inte missmin ner mig, skall framläggas?

Vi har behov av något slags nämnd
rörande markärenden även beträffande
naturvården. Är det inte möjligt att
samordna över hela fältet? Som tidigare
i dag framhållits finns det sakkunskap,
och den lokala sakkunskapen
är också betydelsefull.

Jag kan ta exemplet — jag vet inte
om det anförts tidigare här i debatten
■— med en kommun som skall köpa mark
av två markägare, varav den ena är staten
och den andra en privat ägare. Om
man inte kommer överens måste marknämnden
inträda beträffande den statliga
marken, medan däremot expropriationsdomstolen
inkopplas i fråga om
den privata. Är detta det enklaste och
bästa förfaringssättet, herr inrikesminister? Herr

talman! Med detta ber jag att

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

få ansluta mig till de yrkanden som
under debatten ställts av herr Nilsson
i Tvärålund och herr Persson i Heden.

Därefter anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Vi har i dag att diskutera
en proposition som anger riktlinjerna
för bl. a. bostadspolitiken, och
det är givet att det i fråga om riktlinjerna
måste röra sig om en principiell
bedömning. Man måste emellertid försöka
se på frågan inte bara teoretiskt
utan också praktiskt med tanke på dagens
problem på detta område.

Beträffande såväl mark- som bostadspolitiken
har jag en känsla av att man
varken i propositionen, utskottsförslaget
eller reservationerna försöker lösa
några av de mest aktuella problemen.
Man har väl aldrig vågat ta det nödvändiga
steget fullt ut för att avskaffa den
bostadsnöd som vi faktiskt har, utan
man har försökt gå runt problemet liksom
katten kring den heta gröten, som
den aktar sig att bränna sig på.

Det är av stor vikt att man verkligen
försöker lösa dessa frågor med tanke på
samhällets skyldighet att ordna en riktig
och god bostad åt medborgarna. Jag har
en känsla av att bostadsmarknaden påminner
om den amerikanska proffsboxningen
där det förekommer en kapitalspekulation
och bedömning som vi
inte anser vara lämplig. Det finns i dag
anledning att vid planeringen för framtiden
vidta åtgärder för att rätta till
vad som brustit.

Förslaget anger möjligen riktlinjerna
för lösandet av bostadsfrågan för de
folkgrupper som har det bra ställt ekonomiskt.
Men varken i propositionen,
utskottsförslaget eller reservationerna
kommer man ihåg de folkgrupper som
saknar ekonomiska möjligheter att nu
gå in på bostadsmarknaden.

Bostadssituationen i dag företer ett
mycket brokigt mönster. Vi kan läsa i
tidningar å ena sidan om att en känd
TV-stjärna har byggt en bostad på 300

164 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

kvm med swimming-pool inomhus och
å andra sidan om att gamla människor,
ungdom och lågavlönade saknar möjlighet
att få en bostad på ett eller två
rum och kök.

När man talar om misslyckanden i
detta sammanhang, får jag en känsla av
att det inte är samhället som misslyckats
med sina åtgärder i och för sig,
utan att misslyckandet ligger däri, att
den privata företagsamheten och spekulationslustan
har släppts in på bostadsmarknaden
i en utsträckning som inte
kan försvaras ur vare sig ekonomisk eller
social synpunkt.

Professor Cassel sade i något sammanhang
— jag är inte alldeles säker på
att den sittande talmannen instämmer
i alla sin fars synpunkter i sociala och
ekonomiska frågor — att det enda område
han kunde tänka sig att socialisera
var bostadsmarknaden. Jag tror att
professor Cassel därvid inte såg denna
fråga enbart ur sociala utan även ur
ekonomiska synpunkter. Bostaden är
nämligen av så central betydelse, att vi
i dagens situation inte kan överlåta till
den privata företagsamheten att handha
produktionen på detta område.

Det mål vi satt upp för bostadspolitiken
kan synas vara riktigt och vackert.
I de utredningar, som gjorts av så kallade
experter sägs det att riktmärket
för vår bostadsproduktion nu bör vara
lägenheter på fyra rum och kök och att
ingen skall behöva bo i köket eller vardagsrummet.
Det där låter mycket vackert.
Men det faktiska förhållandet är
att många familjer skulle betrakta det
som en stor förmån att ha ett rum och
kök att krypa in i. Sådan är situationen.
Varför skall vi i vårt land ständigt och
jämt sätta upp mål som vi icke kan nå
i det praktiska livet! En sådan målsättning
kan endast tillmötesgå kraven från
de stora inkomsttagarna. Eftersom vi
inte kan räkna med att arbetarna i vårt
land under de närmaste åren skall tjäna
de 25 000 eller 30 000 som fordras
för att de skall kunna hyra de bostäder

som produceras om vi har ett sådant
mål för vår bostadspolitik, är det väl
bättre att vi försöker hålla oss på jorden
och bygger mindre bostäder. Man
kan inte säga till unga människor på
17, 18 eller 20 år: Sätt in 20 000 kronor
i en lägenhet och betala 700 å 800 kronor
per månad i hyra! Vi kan inte heller
säga åt arbetarna som tjänar 10 000
—15 000 om året att det enda vi i dag
har att bjuda är bostäder som dels är
mycket dyra, dels har mycket flott inredning
—■ helst bör det ju finnas två
toaletter och alla finesser och moderniteter.
Vad som efterfrågas i dag är bostäder
på två rum och kök. Jag tycker
att åtminstone utskottet hade kunnat
tänka litet framåt och uttala att privata
bostadsföretag såväl som kooperativa
bör inrikta sig på lägenheter om
två rum och kök. I stället kan man av
statistiken utläsa att den procentuella
andelen producerade en- och tvårummare
oupphörligt minskat, trots att det
är sådana lägenheter som efterfrågas.

Också i tätorterna är nu situationen
den att de stora bostäderna står tomma
och outhyrda. I ett samhälle i närheten
av Stockholm bygger en bostadskooperativ
förening, och i dess produktion
finns inga lägenheter med två rum och
kök. Jag tycker verkligen att man borde
göra en kraftansträngning för att avhjälpa
bristen på en- och tvårummare.

Här har talats om ekonomisering. Jag
vill påpeka att ränte- och kreditfrågorna
ändå är av väsentlig betydelse för
bostadsproduktionen. Om jag inte tolkat
propositionen och utskottsutlåtandet
fel, så kommer vi troligen att få en
hyreshöjning igen. Det kan hända att
den hyreshöjningen inte kommer att
träffa de stora lägenheterna — efterfrågan
på dem är i stort sett mättad —
men den kommer att drabba alla de
mindre lägenheterna, eftersom efterfrågan
där vida överstiger tillgången.

När man nu skall förändra bostadspolitiken
skall man väl ändå vara på
det klara med att man inte kan handla

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 165

som om vi hade en mättad marknad —
så länge vi har en bristsituation kommer
plånboken och inte behovet att
vara avgörande för om man skall kunna
skaffa sig en bostad.

Jag har också den uppfattningen att
samhället måste se till att man kan få
pengar till bostadsbyggande till en
mycket låg men fast ränta. Vi måste
samtidigt garantera kreditiv på ett annat
sätt än för närvarande. Jag kan inte
tänka mig att det är rimligt att i nuvarande
läge ta bort en del av det stöd vi
ger till bostadsproduktionen. Tvärtom
borde vi väl bygga ut det stödet. På denna
punkt måste man väl kunna begära
en viss solidaritet mellan olika grupper.
Det gäller ju att lösa ett av de viktigaste
problem vi har i dagens samhälle.

Det är statens uppgift att tillmötesgå
kravet att alla skall ha rätt till bostad,
och staten får faktiskt skaffa de pengar
som erfordras härför. Det är orimligt
att tro att vi genom borttagande av vissa
subventioner kan lösa problemen.
Staten måste garantera bostäder, liksom
den nu garanterar hälso- och sjukvården.
En god akutsjukvård kostar nu
omkring 200 kronor per dag, och samhället
tar ut en avgift på 5 kronor per
dag. Det tycker jag är rimligt. Det vore
lika riktigt att staten gjorde en liknande
ansträngning för att komma till rätta
med bostadsproblemen.

Jag har väckt en motion i vilken jag
säger ifrån att jag inte vill vara med om
att ta bort hyresregleringen, och eftersom
vi nu skall dra upp riktlinjerna för
framtiden och man kan förvänta att
den fråga jag väckt kan bli aktuell i
höst, vill jag öppet säga ifrån att borttagandet
av hyresregleringen är en åtgärd
som kommer att skärpa hyres- och
kostnadsproblemen på bostadsområdet
ytterligare.

Men det är inte bara bostadskostnaderna
som kommer att gå i höjden. I
tätorterna har vi i det äldre bostadsbeståndet
också hantverkslokaler och småbutiker,
och det vore en olycka om vi

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

drev fram en onormal hyreshöjning för
dem.

Nu sägs det att staten inte skall släppa
taget utan försöka klara problemen, men
hur har det varit under senare år? Vi
vet ju att det har betalats pengar under
bordet för lägenheter och att hyressättningen
på många håll är onormal. Det
vore olyckligt om de riktlinjer som nu
utstakats fick ligga till grund för den
framtida bostadspolitiken här i landet.
Då kommer vi inte att kunna lösa
bostadsproblemen för mindre inkomsttagare
och ungdomar.

I dag måste ungdomar som ännu inte
fyllt 20 år sätta sig i skuld för 10 000—
15 000 kronor för att få en lägenhet och
samtidigt betala hyror på 400—700 kronor
i månaden. Ungdomarnas inkomster
står inte i rimlig proportion till sådana
ekonomiska åttaganden. Det är
lättsinnigt att medverka till uppkomsten
av en sådan situation. Det kan heller
inte vara rimligt att ungdom, som måste
ha en bostad, blir tvingad att handla
lättsinnigt i ekonomiska ting. Så länge
de ungas föräldrar kan hjälpa till —
och det är inte alla föräldrar som kan
det —• går det kanske, men efter den
första förälskelsen och giftermålet kommer
vardagen.

I den situationen, herr talman, finner
jag det önskvärt att riksdagen understryker
att vi icke vill fortsätta att
banta ned antalet bostäder på två rum
och kök, utan att vi måste ålägga alla
parter att bygga fler mindre lägenheter.
Jag anser att räntepolitiken i fråga om
bostäder icke bör följa de olika ekonomiska
lagarna i övrigt, utan att vi på
detta område måste få möjlighet att
skaffa »billiga pengar», lugnt och säkert
till låg ränta. Men innan marknaden
på hela bostadsområdet är mättad
vill jag icke vara med om att slopa
hyresregleringen.

Jag anser att rätten till bostad är väsentlig
för ett sunt och demokratiskt
samhälle. De riktlinjer som jag anser
böra ligga till grund för bostadispoli -

166 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

tiken vill jag ge uttryck för genom att
yrka bifall till motion 1002 med förhoppningen
att dessa riktlinjer skall
vinna gehör vid utformandet av den
framtida bostadspolitiken.

Herr MATTSSON (ep):

Herr talman! Trots, att man under
många år har uppfört ett stort antal
bostäder i vårt land är det många som
saknar egen bostad fast de så väl skulle
behöva en sådan. Detta medför många
och svåra problem, som inte sällan leder
till vad vi närmast måste karaktärisera
som tragedier.

Orsakerna till detta förhållande är
flera. Den stora samhällsombyggnaden
bidrar givetvis. Därtill kommer ökade
krav på egen bostad från såväl unga
som äldre. Det är en oerhörd skillnad
på de krav som nu ställs på egen bostad
och de som ställdes för bara några
årtionden sedan, då det rådde en skrämmande
trångboddhet i många familjer.
Att det har skett förbättringar kan ju
vem som helst se. Detta får emellertid
inte hindra oss från att söka avhjälpa
de brister som vi alltjämt kan finna i
vårt samhälle.

Utöver de orsaker till den nuvarande
bristsituationen som jag har nämnt kan
man anföra flera andra. Jag tänker på
rivningen av de många fastigheter som
vid rivningstiilfället var fullt beboeliga
eller kunde ha blivit beboeliga efter en
mindre reparation. Man torde inte heller
kunna komma ifrån att en större
konkurrens på byggsidan skulle ha kunnat
innebära rationaliseringar och mera
av industriellt byggande, som hade
kunnat förbilliga och öka produktionen.
En bättre fungerande hyresmarknad
skulle också ha kunnat göra situationen
ljusare för många på bostadsmarknaden.
Vidaire är det i dagens: läge
många som behåller sina stora lägenheter,
trots att de inte behöver dem,
medan familjer som behöver större bostadsyta
trängs i alltför små lägenheter.

Det är angeläget att samhället med -

verkar till ett omfattande bostadsbyggande.
Meningarna går emellertid något
isär när det gäller hur mycket som
årligen skall byggas. Det råder också
olika meningar om var man skall bygga.

Visserligen anser vi att vi i första
hand skall bygga där bostadsbristen är
störst, men det gäller ju också att på
bästa sätt utnyttja de resurser som står
till förfogande.

Till vad jag här sagt vill jag lägga,
att genom eu ökad spridning av arbetstillfällena
i vårt land kan ett befintligt
bostadsbestånd bättre utnyttjas. Därtill
kommer att investeringar som tidigare
gjorts’ utanför storstadsområdena kan
bli bättre utnyttjade. Det har gjorts investeringar
i vägair och gator, vatten
och avlopp, skolor och andra anläggningar,
och när sådana anläggningar
inte till fullo kan utnyttjas blir det för
dem som vistas på orten mer ekonomiskt
betungande än om anläggningarna
kunde utnyttjas väl.

Därtill kommer att det kostar mycket
pengar att bygga ut nya stadsdelar. Kan
man utnyttja de investeringar som är
gjorda sparas medel som kan användas
bl. a. till ett ökat bostadsbyggande. Härigenom
kan vi tillvarata de resurser
som finns i samhället. — Enligt min mening
är det i hög grad motiverat att ta
upp dessa förhållanden till diskussion,
eftersom det synes vara en utbredd mening
att det på landsbygden, i tätorter
och även i mindre städer inte behöver
byggas alls eller i mycket liten omfattning.

Här har tidigare erinrats om att det
under förra året var inte mindre än
136 kommuner som inte fick någon
tilldelning av den bostadskvot som fördelades,
och många av de övriga kommunerna
erhöll e,n mycket snål tilldelning.
Det bor dock människor också i
de kommunerna, och de bor där året
om. Även i dessa kommuner finns vidare
ett näringsliv. Och om det skall
bo människor där också i fortsättningen
och näringslivet skall kunna bestå, så

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 167

behövs det självfallet bostäder även
framdeles.

Människor som bor i en kommun,
där det inte får byggas en enda lägenhet
på ett helt år eller bara en och
annan lägenhet, anser kommunen mer
eller mindre dödsdömd och söker med
ljus och lykta efter en annan plats att
bo och arbeta på. Redan bevarandet av
ett befintligt bostadsbestånd innebär
att det behöver byggas en del bostäder.
De gamla bostäderna måste ersättas —-man kan ju inte hålla på att reparera
hur länge som helst.

Alldeles särskilt negativt för bygden
eller orten verkar det om ungdomarna
inte kan få bygga sig ett eget hem i
hemkommunen, när de bildat familj.
Och den bygd eller den ort som förlorar
sin ungdom är snart förlorad som
boendeplats.

Det finns anledning att beakta dessa
förhållanden också ur andra synpunkter.
Jag tänker på att i och med att
dessa människor flyttar kommer bostadsbristen
på andra platser i många
fall att öka. Därför är det enligt min
mening ett allmänt intresse att bevara
arbetstillfällena utanför storstadsområdena
och även öka antalet sådana arbetstillfällen.
Man kan då dels bättre
utnyttja resurserna, dels förbättra situationen
i storstadsområdena, inte minst
när det gäller bostadsproblemet.

I proposition nr 100 föreslås att lånemedel
för 300 pensionärslägenheter skall
fördelas till glesbygdskommuner i vilka
något kontinuerligt bostadsbyggande
inte pågår. Det innebär tydligen att
man räknar med att nuvarande ordning
skall bestå, och en del kommuner
kommer inte att få bygga nytt.

Som en naturlig följd av den samhällsomvandling
som ägt rum och som
fortfarande pågår har vi fått notera att
befolkningen i vissa avfolkningsbygder
till stor del utgörs av folkpensionärer.

Många av dem har genom det upprustningsbidrag
som utgår för att förbättra
pensionärernas befintliga bo -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

städer fått sin bostad förbättrad. Kvar
står dock att det föreligger stort behov
av pensionärslägenheter i många kommuner.
Att en pensionärslägenhet räknas
som likställd med annan lägenhet
vid tilldelningen innebär emellertid att
pensionärerna kan få bo kvar i gamla
bostäder, som möjligen kan passa som
bostad för sommaren men inte för hela
året. Visserligen kan de som skall sköta
kommunernas angelägenheter hysa en
stark känsla för de gamla och en livlig
önskan att hjälpa dem till en bra
bostad, men när de skall besluta om
användningen av de lägenheter som
eventuellt har tilldelats kommunen är
det lätt hänt att de resonerar som så:
»Nu har vi fått fem lägenheter» — det
är utomordentligt för många kommuner
om de kan erhålla en så stor tilldelning
—- »men vi har tio unga familjer
som vill bygga här i kommunen.
Skall vi avstå från att ge dem möjlighet
att få en bostad för att i stället
hjälpa de gamla?» Om man fortsätter resonemanget
och säger: »Kan vi få fem
unga familjer att bo kvar i kommunen
bidrar de till en förbättrad skattekraft
och vi kan ställa i utsikt att bygden
kommer att leva vidare.»

Ofta när man talar med erfarna kommunalpolitiker
och kommer in på konkreta
spörsmål, frågar de hur det hela
kommer att verka i praktiken. I
praktiken är det alls inte uteslutet att
det blir som jag nyss nämnt. I någon
mån är detta problem observerat i och
med att lånemedlen till 300 pensionärslägenheter
skall ställas till förfogande
för fördelning i glesbygdskommunerna.
Men en särskild lägenhetstilldelning för
byggandet av pensionärslägenheter, avskild
från den övriga tilldelningen,
torde vara nödvändig för att vi på ännu
bättre sätt skall kunna medverka till
uppförande av pensionärslägenheter i
många av glesbygdskommunerna. Dessa
lägenheter tar, liksom studentbostäderna,
genom sin mindre storlek inte samhällets
resurser i anspråk på samma

168 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

sätt som andra lägenheter, och de bör
därför enligt min mening vara skilda
från den övriga bostadskvoten.

Utöver vad jag nu anfört skulle jag
gärna vilja säga några ord om miljöfrågorna
i samband med bostadsbyggandet.
Herr Bergman sade tidigare i dag
något om att centerpartiet pratade så
mycket om miljöfrågorna och tydligen
önskade vara annorlunda än andra därvidlag.
För min del gäller det inte att
prata om denna sak, utan för mig är
miljöfrågorna ett mycket allvarligt problem.
Enligt min uppfattning spelar
boendemiljön en ytterst stor roll, och
denna åsikt delas tydligen också av
representanter för regeringen. Statsrådet
Palme sade vid HSB:s bostadsriksdag
i Hälsingborg att »miljön är allvarligt
hotad av förstörelse genom den
tekniska utvecklingen och av vår bristande
helhetssyn». Han instämde också
i vad tidningen Arbetet samma dag
hade skrivit och där det bl. a. hette: »I
dag står vi i den situationen att lagen
föreskriver hur stort utrymme bilarna
skall ha på våra bostadsområden —
men ett lagstadgat utrymme för barnens
lekar existerar inte.»

En stadsplan blir sällan eller aldrig
underkänd därför att den har för få
dåligt planerade lekplatser. Det är synd
om barnen i många bostadsområden,
och jag tror att det finns all anledning
att arbeta för att åstadkomma ett mera
familjevänligt samhälle sett ur bostadssynpunkt.
Alla som har erfarenhet från
tätortsbebyggelse vet att förhållandena
där ofta inte är ordnade på ett tillfredsställande
sätt. Jag skall inte ge några
exempel i detalj, utan bara erinra om
servicefrågorna när det gäller kommunikationerna,
tillgången på affärer, skolhusens
placering och vägarna dit, anordningar
för barn i olika åldrar. Härvidlag
vill jag gärna säga att man ofta
har glömt dem, som befinner sig i de
yngsta tonåren, 12—15-åringarna, dem
vi så ofta starkt klankar på men som
tyvärr alltför sällan har någonstans att
ta vägen.

Vi bar också anledning att mer beakta
åldringarnas och de handikappades
situation i bostadsområdena. Deras bomiljö
vill man ofta inte tala om. önskelistan
kan givetvis göras lång, men när
dessa spörsmål förs på tal säger man
många gånger: Ja, det ligger mycket i
detta, men det har vi inte tänkt på.

Att få fram bostadsområden där alla
trivs måste vara ett mål för oss att
sträva efter. De väldiga bilköerna ut
från städerna till rena landsbygden i
slutet av varje vecka ger inte intrycket
att människorna känner den verkliga
trivseln i staden. Där kan man inte i
lugn och ro koppla av tillsammans med
sin familj på fritiden.

Miljön är inte bara området kring
bostaden, utan också inne i densamma.
Även om vi fått en förbättrad standard
på våra bostäder, har man ändå inte
kommit fram till sådana resultat när det
gäller bostadsbyggandet att de kan betraktas
som tillfredsställande. Alltför
många lägenheter är t. ex. dåligt ljudisolerade.
Jag vet inte om alla har
samma erfarenhet som jag, men jag kan
inte finna att ljudisoleringen i de nya
husen är bättre än i de äldre. Lägenhetsbullret
är mycket irriterande. När
vi lägger ned så mycket pengar på
forskning och har skaffat oss så mycken
erfarenhet då det gäller bostadsbyggandet,
torde vi ha kommit längre i
fråga om ljudisoleringen. Både arkitekter,
materialtillverkare och byggare får
härvidlag ta åt sig av kritiken. Ingen
vill väl försvara de nuvarande förhållandena,
utan vi måste ha rätt att kräva
bättre ljudisolerade bostäder.

Till miljöfrågorna hör också arbetsplatsens
förhållande till bostadsområdet.
Många människor betraktar sovstäderna
som trista. Därtill är dessa
ofta ofullständiga då det gäller service.
De skapar ofta trafikproblem och blir
i många hänseenden dyra. Att kunna nå
arbetsplatsen under lugna förhållanden
och på så kort tid som möjligt är givetvis
ett önskemål som man allmänt
har.

Nr 30 169

Tisdagen den

I likhet med herr Lundberg har jag
i anslutning till föreliggande utlåtande
en motion som inte har kunnat tillstyrkas.
Det är motion nr 177 i denna kammare,
som gäller inköp av bostadsfastigheter
att användas till fritidsbostäder.
Det är enligt min mening en olycklig
utveckling både för de kommuner där
fastigheterna är belägna och för köparna,
om inte helårsbostäder uppföres
i stället för dessa fritidsbostäder.

Det är givetvis ingen nackdel om fastigheter,
som inte lämpligen kan användas
av den bofasta befolkningen året
om, köps upp av människor som använder
dem som fritidsbostäder. Problemet
uppstår när helårsbostäderna på
orten övergår till att bli fritidsbostäder
utan att det byggs nya bostäder för helårsanvändning.
Då blir det mindre trivsamt
både för dem som hela tiden bor
kvar i samhället och för dem som vistas
där endast en kort tid på året. Nödvändig
service kan inte upprätthållas,
och därför blir trivseln inte sådan som
skulle vara fallet om man kunde få
bygga nya helårsbostäder i stället för
dem som har övergått till fritidsbostäder.

Jag skall inte, herr talman, beröra
fler punkter i detta utlåtande. Jag skulle
kunna sammanfatta vad jag sagt med
att understryka att arbetstillfällena bör
spridas mera i detta land för att redan
befintliga bostäder och andra investeringar
bättre skall kunna utnyttjas; att
det finns anledning att bättre beakta
glesbygdernas, de mindre städernas och
tätorternas behov av bostäder; att vi
bör ha en särskild lägenhetstilldelning
för byggande av pensionärs- och studentbostäder;
att vi bör skapa en mera
familjevänlig bomiljö; samt att man vid
tilldelningen av bostadskvot bör beakta
de problem som uppstår då helårsbostäder
säljs för användning som fritidsbostäder.

23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Nilsson i Tvärålund och Persson i Heden.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Herr Mattsson beklagade
sig över att herr Bergman tidigare
hade sagt att centerpartiet talar så mycket
om miljöfrågorna och — som jag
uppfattade det — över att herr Bergman
hade sagt att det är ett problem
som man skall försöka lösa i den praktiska
verksamheten. Det senare är väl
alldeles riktigt. Jag skulle inte tro att
vare sig herr Bergman eller någon annan
vägrar centerpartister eller andra att
tala om miljöfrågorna. Men de gör det
på ett sätt som om dessa frågor inte
hade uppmärksammats vid något annat
tillfälle eller av några andra.

Låt mig erinra om att bostadsstyrelsens
broschyr »God bostad» sedan flera
år tillbaka har tagit upp miljöproblemet,
försökt stimulera diskussionen i kommunerna
i de byggande företagen samt
försökt ge uppslag till hur man skall
utveckla en god boendemiljö. Att vi behöver
komma längre i denna debatt är
vi överens om.

Statsrådet Palmes föredrag i Hälsingborg
sysslade inte bara med frågan om
byggandet av lekplatser — det var en
visionär framställning om hur den tekniska
utvecklingen har ställt oss inför
utomordentligt stora problem, där vi
måste tillvarata våra naturtillgångar i
fråga om fritidsområden, sjöar, stränder
o. s. v. Dessa problem berör inte bara
bostaden, utan i lika hög grad och kanske
framför allt lokaliseringen av företag
— det må sedan gälla massa- eller
pappersfabriker i Kvicksund eller på
andra platser i vårt land eller det kan
gälla Vattenfalls anläggningar. Dessa
problem är utomordentligt stora och
angelägna, och man måste försöka göra
upp planer för att lösa dem för framtiden.

En av de utredningar som senast till -

Till sist ber jag att få ansluta mig till
de yrkanden som har ställts av herrar *

6*-—Andra kammarens protokoll 1967. Nr 30

170 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

satts berör barnens lek- och fritidsmöjligheter.
En annan utredning gäller serviceproblemen,
som är lika viktiga i
sammanhanget. Vi har också sagt att
denna uppgift är så angelägen och
brådskande att det finns anledning att
skapa en speciell arbetsgrupp, som
skall kunna ge mera direkta anvisningar
i dessa frågor till kommuner och byggherrar.
Låt oss vara överens om att detta
är angelägna problem, som det finns
skäl att diskutera men framför allt att
söka planera och genomföra lösningar
av.

Den andra kommentar jag skulle vilja
göra till de inlägg jag har haft tillfälle
att lyssna på gäller kvotfördelningen,
som såväl herr Mattsson som herr Gustavsson
i Alvesta berörde. Jag vill inte
bestrida riktigheten i de uppgifter som
har lämnats om att det kan finnas 136
kommuner som inte fått någon andel av
bostadskvoten. Vi bestämmer en totalram
och fördelar den på länen, varefter
länsbostadsnämnderna verkställer en
fördelning ut till kommunerna. Vi har
rekommenderat att de skall göra fördelningen
till kommunblock så långt det
är möjligt och under alla omständigheter
höra kommunblocken om fördelningen
inom dessa.

I en del av kommunblocken rör man sig
inte med så stora tal — det är alldeles
riktigt — och då gäller det att utnyttja
kvoten på bästa möjliga sätt. Man måste
ta hänsyn till var expansionen sker och
var det mest trängande behovet av bostäder
föreligger. Jag erkänner att det
är en besvärlig avvägning, men den är
nödvändig så länge som vi rör oss med
kvoter. Visserligen är den stor — totalt
över 90 000 lägenheter per år — men
den mindre kommunen får naturligtvis
bara en liten del och i vissa fall ingen
alls. Varför? Jo, därför att det råder så
stark efterfrågan på bostäder i vissa
områden — storstadsregionerna och de
expanderande industriregionerna — där
de lokaliseringspolitiska insatserna har
gjorts.

Det har i detta sammanhang hävdats
att det med en annan lokaliseringspolitik
skulle bli en lättande efterfrågan på
bostäder i våra storstadsregioner och
medelstora städer med deras närmaste
omgivning. Det ligger mycket i detta,
och vi söker praktisera den politiken.
Men, ärade kammarledamöter, om vi får
en lokalisering till stånd av företag i
Norrbotten, gäller den framför allt industriexpansiva
regioner, ofta i kustbandet.
Då stiger bostadsefterfrågan i Luleå,
i Piteå, i Skellefteå, i Örnsköldsvik och
i andra motsvarande regioner där expansionen
sker. Detta lättar i och för sig
trycket mot Stockholm, men det betyder
inte en miskad total efterfrågan på bostäder.
Flyttningsrörelserna går nämligen
ofta inom länen, inom den större
regionala enheten. Människorna flyttar
från landsbygden in till centralorterna,
där de finner möjligheter till arbete, till
utbildning o. s. v. Det är någonting som
vi får acceptera. Fördelningen av det
bostadsbyggande vi har möjligheter till
måste självfallet göras under hänsynstagande
till allt detta.

Jag är inte heller övertygad om att
alla de kommuner som har angivits behöver
ytterligare bostäder. Jag har sett
kommuner i min tidigare hemstads närhet
där man inte har haft behov av en
enda ny lägenhet under något eller några
år.

Vad pensionärsbostäderna beträffar
vill jag erinra herr Mattsson om att vi
i år har försökt med en speciell fördelning.
300 lägenheter har lämnats till
arbetsgruppen för glesbygdsfrågor just
i syfte att pensionärsbostäder skall byggas
i vissa av våra glesbygdskommuner.

Låt mig sedan besvara herr Gustavssons
i Alvesta direkta frågor.

Spörsmålet om bostadsbyggandet vid
jordbruk har uppmärksammats under
den senaste tiden. Utskottet säger att det
av de centrala myndigheterna övervägs
nya eller eventuellt ändrade anvisningar
i fråga om bostadsbyggandet och förbättringslåneverksamheten
vid jord -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 171

bruk. Det har också i utskottets utlåtande
angivits att ändrad praxis i viss omfattning
kommit till uttryck i en del av
Kungl. Maj:ts beslut i besvärsmål. Jag
skulle tro att mina vänner från Jämtland
vet, att Kungl. Maj :t har tagit ställning
mot länsmyndigheterna i ett par
sådana här ärenden därför att vi ansett
att sociala skäl kan väga så tungt, att
man kan, om olägenhet med hänsyn till
jordbruksdriften inte uppstår och en
avstyckning för bostaden genomföres,
skilja ut bostadsfastigheten från jordbruksegendomen
och medge den tidigare
innehavaren förbättringslån. Jag
tror att detta är en riktig politik.

När det sedan gäller förvärv eller lån
för bostadsbyggandet till den som har
förvärvat jordbruk är det avgörande,
om jordbruket skall bli bestående eller
om den som köper ett jordbruk har sin
huvudsakliga inkomst av annan verksamhet.
Har han det, får han möjligheter
till förbättringslån.

Eftersom jag nu besvarar frågor, skall
jag ta upp ytterligare en fråga som herr
Gustavsson i Alvesta har ställt. Han frågar
varför vi föreslagit inrättandet av
en särskild marknämnd och ifrågasätter,
om detta medför en förenkling i det
administrativa förfarandet. Alternativet
är ju att gå expropriationsvägen. Utredningen
— och Kungl. Maj :t har följt utredningens
förslag i huvudsak -—• har
ansett att det är onödigt med ett judiciellt
förfarande och att möjligheter
borde föreligga att åstadkomma en förenkling
genom inrättandet av en nämnd,
bestående av en opartisk ordförande, en
företrädare för staten och en för kommunen,
när priset för statlig mark under
försäljning skall fastställas. Jag
tror att det är för tidigt att fälla ett
omdöme i denna sak, herr Gustavsson.
Låt oss avvakta och se hur denna nämnd
kommer att fungera och verka.

Herr talman! Jag har haft tillfälle att
ta del av vad som tidigare sagts i denna
kammare, och jag har fått den mycket
bestämda uppfattningen att debatten här

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

följt ungefär samma linjer som i medkammaren.
Högerpartiet har mycket
klart velat skilja ut sig och ange en
mycket extrem egen linje i fråga om
markpolitiken, hyrespolitiken och kreditpolitiken.
Jag upprepar vad jag sagt
i medkammaren att vi hyser respekt för
en sådan politik, men vi kominer att bekämpa
den. Yi är inte beredda att acceptera
högerns motstånd mot den
njarkpolitik som vi förordar med exempelvis
det aktuella genomförandet av en
förköpsrätt. Vi är inte beredda att acceptera
en övergång till ett kreditgarantisystem
med en väsentlig höjning av
kostnaderna för de boende som ett slutgiltigt
resultat, utan vi kommer att upplysa
medborgarna i vårt land om vad
högerns politik skulle ge för resultat.
Det finns anledning att konstatera, att
om vi skulle ta bort räntegarantierna
enligt högerns tankegångar och införa
ett kreditgarantisystem, skulle det bli
hyreshöjningar på ungefär 35 procent.
Yi skulle också få hyreshöjningar, kanske
t. o. m. längre gående sådana vid
övergång till en fri hyresmarknad, där
marknadsmekanismen skulle få verka
fullt ut.

Högern anför som skäl för sitt förslag
att man med andra medel än bostadsbyggandet
vill nå ett balansläge i fråga
om tillgång och efterfrågan på bostäder.
Jag upprepar att vi får respektera,
att man så klart anger sin politiska
ståndpunkt i dessa frågor, men vi kan
inte acceptera den. Vi kan inte godta
att man skulle så försvåra möjligheterna
för människorna i allmänhet att få en
bostad.

Därför kommer vi att söka medborgarnas
stöd för den bostadspolitik
som vi här förordar, med det kreditsystem
som i propositionen föreslås. Det
innebär att vi i praktiken bibehåller en
hyressättning i inflyttningslägenheterna
som inte överstiger nivån i inflyttningslägenheterna
med det nuvarande subventionssystemet.
Vi är inte heller beredda
att acceptera en fri marknadspris -

172 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

bildning, utan vi vill ha för det första
besittningsskydd och för det andra
spärrar mot oskäliga hyresstegringar.

Högern önskar som sagt någonting annat,
den företräder en annan mening.
Det är ur flera synpunkter beklagligt.
Det hade varit bra, med en så stor
samling som möjligt kring den nya
bostadspolitik som riksdagen nu skall
bestämma sig för. Vi skall emellertid
inte beklaga oss över att högern vill gå
en annan väg. Det sker på något sätt
en klarare markering av vad propositionsförslaget
innebär genom det ställningstagande
som högern här gjort.

Det har under debattens gång i dag
sagts å ena sidan av herr Wedén, att
han inte är till freds med de uttalanden
som vi har gjort beträffande utrymmesoch
kvalitetsstandard. Å andra sidan
säger min vän herr Lundberg i Uppsala,
att vi bygger för stora bostäder, och att
bostadsproduktionen borde inriktas på
lägenheter om två rum och kök.

Låt mig erinra om att riksdagen för
bara något år sedan på regeringens förslag
gjorde ett uttalande, där riksdagen
säger att i fråga om rumsstorlekar och
lägenhetsutrustning motsvarar dagens
standard högt ställda krav. Den höjning
av utrymmesstandarden som är möjlig
i en nyproduktion av den avsedda omfattningen
bör därför i första hand inriktas
på en ökning av antalet rum i
lägenheterna. Det innebär, som någon
har uttryckt det, att vi skulle frysa läget
av i dag beträffande den totala utrymmes-
och kvalitetsstandarden någon tid
framåt för att därmed få ökade förutsättningar
att bygga fler lägenheter, för
att kunna bygga ifatt, om det är möjligt,
den brist som finns på åtskilliga
orter.

Med anledning av herr Wedéns fråga
om utvecklingen av lägenheternas utrustnings-
och kvalitetsstandard skulle
jag ändå vilja ge några siffror som belyser
de senaste årens utveckling.

När de nya riktlinjerna för bostadspolitiken
presenterades för ett par må -

nader sedan, hade vi inte tillfälle att
göra en fullständig redovisning av 1965
års bostadsräknings material. Med utgångspunkt
från några länssiffror redovisades
de bostadspolitiska insatserna i
några delar av landet. Nu har emellertid
statistiska centralbyrån publicerat
en första omgång rik&siffror som belyser
bostadsbeståndet och boendeförhållandena
1965.

Enligt dessa uppgifter uppgick lägenhetsbeståndet
1965 till 2,9 miljoner, vilket
innebär en ökning sedan år 1960
med cirka 200 000 eller 7 procent. Drygt
hälften av detta lägenhetstillskott har
kommit storstadslänen till del. Enbart
Stockholms stad och län hade fått mer
än en fjärdedel. Räknat per 1 000 invånare
ökade lägenhets antalet mellan
1960 och 1965 från 350 till 370, d. v. s.
med inemot 4 procent. Det största tillskottet
per invånare fick Stockholms
län, 76 lägenheter per 1 000 invånare
räknat efter länets folkmängd 1965.

Beträffande den kvalitativa utvecklingen!
kan följande sammanfattning göras
för perioden 1960—1965. Det genomsnittliga
antalet rumsenheter per
lägenhet ökade från 3,41 till 3,56, vilket
betyder att 100 personer år 1960 disponerade
121 rumsenheter och 1965 cirka
132. Antalet lägenheter bestående av
minst tre ram och kök ökade med närmare
25 procent. Kraftigast ökade fyrarumslägenheterna
och de större lägenheterna.
Andelen lägenheter om minst
tre rum och kök ökade på fem år från
42 procent till 48 procent.

Om vi ser på bostadsbyggandet under
1966 och i vår statistiska bedömning
tar bort en del av det som ingår
i kvoten som studentbostäder eller ålderdomshem
visar det sig, att lägenheter
om minst tre rum och kök och
större är den helt dominerande bostadstypen.
Den omfattar inte mindre än
71 procent av produktionen i fjol. Detta
betyder att vi här har lägenhetstyper
där en fyrabarnsifamilj kan bo utan att
enligt den gamla normen anses vara

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 173

trångbodd och en tvåbarnsfamilj enligt
den norm på något längre sikt som
riksdagen i fjol uttalade sig för. Det
innebär också att vi trängt tillbaka
trångboddheten beträffande kategorin
familjer som bor i vad vi enligt den senare
normen betecknar som trångbodda
lägenheter, där högst två personer per
boningsrum vistas, kök och vardagsrum
oräknade. Andelen trångbodda hushåll
har här gått ned från 46 till 25 procent
— alltså en väsentlig förbättring av utrymmesstandarden.

Härtill kommer ju att den allmänna
kvaliteten beträffande lägenhetsbeståndet
förbättrats högst avsevärt, dels genom
nyproduktion, dels genom ombyggnad
och modernisering och dels genom
sanering. Jag skulle i detta sammanhang
vilja framhålla att förbättringslåneverksamheten
haft en utomordentlig betydelse.
1960 års bostadsräkning visade
att det fanns 120 000 bostäder bebodda
av äldre människor vilka bostäder skulle
kunna bli föremål för förbättring,
d. v. s. utrustas så att de äldre med fördel
skulle kunna bo i dem. Detta arbete
har nu pågått under några år. I
år begär vi för ändamålet 100 miljoner
kronor, som jag hoppas att riksdagen
om en stund kommer att bevilja. Detta
belopp ger oss möjligheter att förbättra
cirka 12 000 sådana lägenheter. Men
därutöver bär regeringen med hänsyn
till läget på byggarbetsmarknaden, vilket
förväntas bil något besvärligare under
kommande vinter än i år, funnit anledning
att begära ytterligare 50 miljoner
kronor för denna förbättringslåneverksamhet.
Detta gör det möjligt att förbättra
ytterligare 6 000 sådana bostäder.
Fram till nästa sommar kommer
alltså 18 000 lägenheter att ha förbättrats
och blivit helt beboeliga, lägenheter
som i huvudsak kommer att disponeras
av äldre människor.

Jag tycker att man bör hålla denna
verksamhet i minnet när man bedömer
den förda bostadspolitiken och dess resultat.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Även om man måste göra en viss reservation
beträffande det statistiska underlaget,
förefaller det som om cirka
hälften av nyproduktionen inneburit
ersättningsproduktion. Resultatet av de
olika formerna av upprustning av lägenhetsbestånidet
har blivit, att andelen
moderna lägenheter ökat från 51
procent 1960 till 64 procent 1965. Detta
är en klar bekräftelse på att första
hälften av 1960-talet ur bostadspolitisk
synpunkt varit den utan all jämförelse
mest framgångsrika perioden under efterkrigstiden.
Vi har haft en brant stigande
produktionskurva — från 68 000
färdigställda lägenheter år 1960 till
97 000 år 1965.

Vi har nu av kända skäl tvingats under
ett par mellanår hälla en produktionsnivå
på omkring 90 000 lägenheter.
Det är ingen låg siffra i och för sig.
Men låt mig slå fast att detta är minimisiffror.
Vi har för 1967 begärt en kvot
på 90 000 lägenheter och samma antal
för åren 1968 och 1969, men vi framhåller
samtidigt att i den mån det kommer
att finnas utrymme på kapitalmarknaden
och tillgänglig arbetskraft, så
kommer vi att söka öka bostadsbyggandets
omfattning. Det har redan nu skett
en ökning. Investeringsfondernas frisläppande
och regeringens beslut att
ställa 50 miljoner kronor till förfogande
för förbättringslån har medfört
att byggande av 30 000 lägenheter inom
ålderdomshemsverksamheten kunnat
beslutas. Redan det höjer kvoten till
över 91 000.

Med detta har jag velat markera, att
man inte bör haka sig fast vid siffran
90 000 och säga, att vi kommit ned på
en låg nivå. Det är ju från den nivån
vi skall arbeta oss upp.

När det gäller kreditproblemen har
herr Gustafsson i Skellefteå frågat bl. a.
om anledningen till svårigheterna under
åren 1965 och 1966. Det är klart att
man kan föra en omfattande diskussion
om den saken. Jag har tidigare i kammaren
konstaterat, att det rått en efter -

174 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

släpning i fråga om kredituppföljningen,
som inte varit tillfredsställande. Riksdagen
bär på bankoutskottets hemställan
uttalat, att det bör komma en annan
ordning till stånd.

Vi har också vidtagit åtgärder i syfte
att åstadkomma en jämnare uppföljning
av krediterna. Vi har träffat en överenskommelse
med bankerna, och denna
har under de första månaderna i år
fungerat utomordentligt väl. Under årets
fyra första månader påbörjades sammanlagt
ca 23 700 lägenheter. Jämfört
med motsvarande siffra för förra året,
17 000 lägenheter, är detta en ökning
med 39 procent. I storstadsområdena
igångsattes under denna tid 8 400 lägenheter
mot 6 000 förra åiret. I stockholmsregionen
är ökningen särskilt
markant; där har antalet påbörjade lägenheter
ökat från 2 700 förra året till
4 200 i år.

Det har alltså blivit en bättre kredituppföljning
av det bostadsbyggnadsprograrn
vi beslutat; arbetsmarknadsstyrelsen
och bostadsistyrelsen har givit anvisningar
om bostadsbyggandets omfattning
per månad, och bankerna har
beviljat de erforderliga krediterna. Vi
tror att det skall bli möjligt att klara
denna uppgift även när påfrestningarna
är som störst, nämligen under andra
och tredje kvartalet. Skulle det visa
sig att vi inte får den medverkan av
bankerna som vi hoppas på och som
utvecklingen under de första månaderna
av året inte givit oss anledning att
ifrågasätta, är det klart att vi får fundera
över om vi skall gå andra vägar för
att klara kreditförsörjningen. Den arbetsgrupp
i kanslihuset, som förde förhandlingarna
med affärsbankerna, har
därför fått i uppdrag att också utarbeta
ett alternativ till nuvarande system.
Om detta alternativ skall bestå i att befintliga
statliga kreditinstanser — kreditbanken,
postbanken och andra —
nyttjas eller om man skall inrätta en
särskild bostadsbank, är väl en fråga
som får övervägas om det skulle visa

sig erforderligt. Jag vill gärna säga att
jag inte bär någonting att erinra mot
utskottets uttalande i denna fråga, vilket
går något längre än statsverkspropositionens.

Herr talman! Jag skall lämna detaljerna
i den förda debatten och övergå
till att kortfattat ange huvudprinciperna
i det bostadspolitiska program som
här lagts: fram och som kammarens ledamöter
om en stund går att votera
om.

Bostadspolitiken skiljer sig ju inte
från annan verksamhet där solidariteten
har en roll att spela. Bostadspolitiken
kan också betecknas som en solidaritetspolitik.
Kreditstödet, räntegarantin, bostadsbidragen,
hyresregleringen, förbättringslånen
— allt detta är ett uttryck för
samhällets åtaganden för att klara framför
allt de lägre inkomsttagargruppernas
bostadsförsörjning. Men, ärade kammarledamöter,
det vore helt orealistiskt att
inte inse att de ekonomiska och sociala
förhållandena för flertalet medborgare
nu är annorlunda än för ett par årtioden
sedan. Väsentliga förändringar
som förskjutit intressetyngdpunkten har
skett. Vi har som en tillgång att räkna
med ett klart bostadsmedvetande. Man
vill ha goda bostäder, lättarbetade och
ändamålsenliga, i så trivsam miljö som
möjligt. De ekonomiska förutsättningarna
att skaffa den goda bostaden är
nu bättre. Nya grupper av storkonsumenter
av bostäder har tillkommit: de
äldre med en växande folk- och ATPpension,
de unga och ensamstående, de
till tätorterna inflyttande och invandrande.
Det har härigenom uppstått ett
starkt eft er fråget ry c k som kullkastat
tidigare beräkningar.

Vi bär emellertid också haft anledning
ställa frågan om generella åtgärder
till stöd för ett förbättrat boende längre
är erforderliga. Slutsatsen av dessa överväganden
har blivit långtgående förändringar
av principiell natur som riksdagen
nu diskuterar och har att ta ställning
till. Avsikten är att de tillgängliga

Tisdagen den 23 mai 1967 em.

Nr 30 175

resurserna i första hand skall användas
för en så omfattande bostadsproduktion
som möjligt. De senaste årens bostadsproduktion
är av sådan omfattning att
den inte oväsentligt överstiger vad som
är nödvändigt med hänsyn till bortfallet
av bostäder genom sanering, kontorisering,
flyttning från landsbygden och
en ökad hushållsbildning. Jag vill gärna
referera till långtidsutredningens betänkande
från 1961 där dessa frågor togs
upp. Då angavs att det skulle behövas en
bostadsproduktion på omkring 75 000
lägenheter om året för att kompensera
bortfallet genom sanering, kontorisering,
flyttning från landsbygden och
den ökade hushållsbildningen.

Sett i belysning av de faktiska siffrorna
för sanerings- och flyttningsverksamheten
tror jag det är realistiskt att
säga att bortfallet plus de nödvändiga
bostäderna för den ökade hushållsbildningen
ställer krav på ungefär 65 000
lägenheter om året. Först när vi kommer
upp till den siffran kan vi säga att vi
börjar tränga tillbaka bristen.

Årstillskotten motverkar nu den brist
som uppmätts i bostadssökande utan
egen lägenhet. Men alltjämt är bristen
stor och ger anledning till den klara
markeringen i uttalandena i propositionen,
att knapphetsproblemet är det
största och det tyngst vägande. Uppgiften
måste med andra ord i första hand
vara att producera bostäder i tillräckligt
antal för att alla skall få en chans
att inom rimlig tid skaffa sig den eftertraktade
bostaden. Samhällssolidariteten
bjuder att ingen möda sparas i det
syftet. Jag säger detta med adress inte
minst till herr Lundberg. På denna
punkt är vi helt överens. Att producera
bostäder är den stora och dominerande
uppgiften, och det är det väsentligaste
inslaget i den proposition vi nu behandlar.

Men man kan inte bortse från att
många människor av ekonomiska skäl
har svårt att skaffa sig den bostad de
vill ha. Kostnaderna i nyproduktionen

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

är höga. Bättre planering samt modern
produktions- och upphandlingsteknik
kan ge lättnader. Den enligt vår uppfattning
nödvändiga markpolitiken är
också en förutsättning för att vi skall
kunna genomföra en så långtgående planering,
att vi kan få en byggnation av
stora projekt med upphandling i större
omfattning för att därigenom pressa
priserna. Vivallaprojektet i Örebro, där
man noterat en sänkning av ortskostnaden
på inte mindre än 16 procent, är
ett gott bevis på vad som kan åstadkommas.
För Rydprojektet i Linköping, som
regeringen har prövat och för vilket vi
i konselj för några dagar sedan givit
förhandsbesked om kvot för de närmaste
åren, ligger kostnaden drygt 10 procent
under ortskostnaden. Detta visar
vilka möjligheter som föreligger att
pressa kostnaderna, och det hoppas vi
skall stimulera våra kommuner och
byggherrar landet runt att försöka
åstadkomma liknande resultat.

Nu kan man på många håll säga: Ja,
men vi har ju alldeles för små kvoter.
Hur skall vi kunna klara det när det gäller
småhusbyggandet? På det vill jag
svara att i det fallet krävs det samverkan.
Kommunalmännen och byggherrarna
måste lära sig inse hur nödvändigt
det är med en samverkan över kommungränserna.
Detta gäller inte minst upphandlingen
av småhus. Där kan flera
kommuner tillsammans beställa större
serier och därigenom pressa priserna.

Sedan uppmärksammade jag att herr
Wedén var inne på konkurrensfrågan.
Jag har meddelat honom att jag inte
tänker polemisera mot det, eftersom
herr Wedén var tvungen att vara borta
i kväll. Därför tar jag bara upp själva
spörsmålet. Herr Wedén menade att vi
inte har några möjligheter till utländsk
konkurrens på bostadsbyggnadsområdet.
Jo, vi vill gärna ha också konkurrens
från andra länder om bostadsbyggandet
här i landet. Jag hade för något
år sedan tillfälle att besöka Finland, där
jag sammanträffade med entreprenörer

176 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

och byggmästare, och jag sade då till
dem: Ni är välkomna till Sverige att
konkurrera om vårt bostadsbyggande.
Ni har att konkurrera med priser och
kvalitet. Många kom också hit och deltog
i tävlan om Salemprojektet. Det tror
jag var stimulerande. Det visade sig
emellertid att svenska företag kom lägst
när det gällde priset. Det fanns alltså
möjligheter att pressa ned kostnaderna.
Men det var också ett inslag av utländsk
konkurrens i detta sammanhang som jag
tror att det finns all anledning att sätta
värde på.

Kreditstödets utformning medverkar
till en inflyttningshyra som inte nämnvärt
avviker från hyran enligt det subventionssystem
som vi nu tillämpar.
Detta har klart angivits här tidigare.
Jag tror att det är mycket viktigt att
övergången görs så mjuk som möjligt,
liksom att vi försöker undvika abrupta,
stora hyreshöjningar i framtiden. Den
metodik som vi tillämpat för avveckling
av räntegarantin har ju inneburit
att det blivit mycket kraftiga påslag —
mellan 10 och 20 procent — på hyrorna
vartannat år, vid något tillfälle flera år
i rad. Med den metodik för kreditstödet
som nu väljs och vid en normal eller
rimlig utveckling av byggnadskostnaderna
— 3 eller 4 procent — kommer
hyresstegringen att ligga vid ungefär 2
procent om året. Vid en likaså normal
utveckling av vår ekonomi har vi hittills,
framför allt under efterkrigstiden,
kunnat uppmäta en stegring av inkomsterna
med mellan 3 och 5 procent. I belysning
därav ter sig inte eu hyreshöjning
på cirka 2 procent om året som
särskilt avskräckande. Den bör vara
möjlig att klara, framför allt när vi genom
det nya kreditsystemet erbjuder
samma möjligheter som med subventioner,
nämligen att hyran kan hållas ungefär
15 procent lägre än vad som skulle
vara erforderligt om vi hade tagit ut
kostnaden för produktion och förvaltning.

Vissa grupper kommer dock — det
skall vi vara överens om — att behöva

ett mer direkt stöd. En del av barnfamiljerna,
de gamla och handikappade
har besvärligheter att klara sina bostadskostnader.
Vi behöver en rörligare
bostadsmarknad. En friare hyresmarknad
kan här ge resultat i form av omflyttningar
från i dag relativt prisfastlåsta
lägenheter till mindre lägenheter för enoch
tvåfamiljshushåll, varigenom det
blir möjligt för större familjer att komma
över rymligare och i vissa fall prisbilligare
bostäder. Men det direkta stödet
till dessa grupper kommer med all
sannolikhet att te sig nödvändigt, och
vi är på regeringens sida beredda att
föreslå en utbyggnad av detta i anslutning
till tillämpningen av den nya bostadspolitiken
— inte som en gradering
för konsekvenserna av denna utan därför
att kostnaderna redan i dag är alltför
höga för vissa grupper. Det utrymme
som åstadkoms genom en avveckling
av det generella stödet bör i större omfattning
komma mera behövande grupper
till godo.

I den nya hyrespolitiken har vi bestämt
avvisat en marknadsprisbildning,
som högern vill ha och som skulle slå
igenom i hyrorna i det äldre fastighetsbeståndet.
Balansproblemet får enligt
vår uppfattning lösas med andra medel.
En mer omfattande rörlighet, en förbättrad
underhålls- och reparationsverksamhet
och eventuellt ökad amortering
även för de äldre husen, vilken
kan berika kapitalmarknaden och ge
ökade förutsättningar för höjd bostadsproduktion,
är viktiga argument för en
friare hyresmarknad i ändamålsenligare
funktion. Måttliga höjningar i det nu
hyresreglerade bostadsbeståndet kan
därigenom innebära en solidarisering
mellan människor, boende i olika årgångar
av bostäder och med skilda kostnader,
samtidigt som de kan medverka
till en snabbare lösning av problemen
för dem som är i den svåraste belägenheten
— de bostadslösa, de unga och de
som bor i för trånga och besvärliga lägenheter.

Herr talman! Jag har med detta velat

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 177

ange den principiella innebörden i det
förslag som vi nu behandlar, samtidigt
som jag mycket starkt understryker att
bostadspolitiken är en viktig del av vår
samhällspolitik. Den har haft en social
förankring och det kommer den att behålla
för framtiden.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tackar inrikesministern
för det positiva uttalande han gjorde
rörande lokaliseringsverksamheten
som ett verksamt medel att lätta trycket
när det gäller storstadsområdenas bostadssituation.
Vi har i alla fall kommit
så långt under de senaste årens diskussion
i lokaliseringsfrågan, att det
numera erkännes att detta problem inte
bara rör landsbygden utan i lika stor
utsträckning även storstäderna.

Inrikesministern nämnde att det i
närheten av hans hemstad fanns någon
kommun som inte hade behov av en
enda bostad. Ja, det kan naturligtvis
förhålla sig så. Men jag tror också att
inrikesministern är medveten om att
det intill hans hemstad också finns
mindre orter som har stort behov av nya
bostäder, därför att det är många som
helt enkelt vill bo där. Jag tror att det
skulle vara värdefullt om de som gör
upp fördelningsplanerna tog något mera
hänsyn till var människorna vill bo.

Frågorna rörande den jordpolitiska
prövningen tror jag inte vi har klarat
upp än. Inrikesministern hänvisar till
statsutskottets utlåtande nr 100, där det
heter: »Förbättringslångivningen har

enligt riksdagens beslut kommit att koncentreras
till i huvudsak pensionärerna.
— ---Lösningen av deras bostads fråga

i denna form har medfört att de
bostadssociala aspekterna kommit i förgrunden.
» Så långt är det bra. Men hur
ligger det till i alla övriga fall? Jag
pekade på dem som är i 50—60-årsåldern
och som bor på en fastighet som

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

av lantbruksnämnden inte anses vara
en bestående fastighet. När det gäller en
sådan fastighet skall man alltså inte få
bygga eller rusta upp. Hur blir det för
dem som bor på fastigheten? Det är i
sådana fall som jag anser — och vi har
en motion i ärendet — att den jordpolitiska
prövningen bör slopas.

I fråga om förvärslånen tror jag att
inrikesministern missuppfattade mig. På
s. 248 i propositionen nr 100 heter det
bl. a.: »Kommittén har föreslagit en
försöksverksamhet med statliga lån till
förvärv av egnahem.---Förvärvs lån

föreslås också kunna utgå för egnahem
som i samband med jordbrukets
rationalisering kommit i statens ägo.»
Jag frågade inrikesministern: Får köparen
av en fastighet, som är inköpt av
lantbruksnämnden och där lantbruksnämnden
gjort avstyckning för bostad,
lån till denna fastighet? Får han det är
saken klar. Och vidare: Utgår lån även
om en lantbrukare köper en fastighet för
att lägga till sin egen och själv ordnar
med avstyckningen? Då har lantbruksnämnden
alltså inte ägt fastigheten. Jag
vill gärna ha svar på dessa frågor. Jag
vet inte om det beror på bristande förmåga
att läsa innantill att jag inte fått
saken klar för mig.

När det gäller marknämnden säger
inrikesministern att det är för tidigt att
fälla något omdöme. Det kan jag hålla
med om. Men jag ställer frågan: Hade
det inte varit bättre att se hur systemet
med expropriationsnämnd verkar, innan
en sådan nämnd tillsättes? Min uppfattning
av hur detta kommer att verka
accepterade tydligen inrikesministern.
För min del kommer jag fram till att
det inte blir någon förenkling. Man får
en central nämnd som måste åka land
och rike runt för att lösa dessa problem,
men den måste ändå använda lokal expertis
för värdering. Sådan expertis
finns redan i expropriationsnämnderna
och då hade det varit bättre att anlita
det expropriationsinstitut som finns i
dag.

178 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har känt ett behov
av att försöka hyfsa ekvationen något
och samtidigt försöka skala bort en del
av de ovederhäftigheter som sagts under
debatten. Jag syftar då inte på inrikesministerns
anförande även om det
innehöll vissa felaktigheter.

Utgångspunkten för högerpartiets syn
på bostadspolitiken har varit att den
hittillsvarande regleringspolitiken har
misslyckats. Trots de löften som gavs
i efterkrigsprogrammet har politiken
lett till att man skapat orättvisa på bostadsmarknaden,
en hyressplittring som
gynnat vissa och missgynnat andra
hyresgäster. Man har fått långa bostadsköer
och svartabörsaffärer — jag behöver
bara hänvisa till TV-programmet
häromdagen. Rättsmedvetandet har på
detta område upphört att fungera, kostnaderna
har drivits i höjden och lönerna
på byggnadsfronten har varit ledande
för utvecklingen i övrigt. Hela
samhällsekonomin har påverkats negativt.
Jag tror att flertalet svenskar i dag
upplever bostadsfrågan som vårt största
samhällsproblem. Är man inte medveten
om detta känner man inte folkopinionen.

Visst har vår bostadsstandard höjts
under åren men det skulle bara fattas
om vi inte kunnat nå det resultatet i
atomåldern med den utveckling som
ägt rum på alla andra områden. Bostadskostnaderna
för konsumenterna har
emellertid sedan 1945, om man tar hänsyn
till nettolönen, stigit. När man återger
siffror om trångboddheten, herr
inrikesminister, bör man väl också räkna
med alla dem som inte har någon
bostad. Då blir trångboddhetssiffrorna
helt andra. Vi har successivt — inte
avsiktligt —- glidit in i ett subventionssystem
som spätt på efterfrågan och
som, tillspetsat, innebär att de som
inte har lägenhet får vara med och betala
hyrorna åt de människor som redan
har en sådan.

Vad som emellertid i dag är väsentligt
att konstatera är två ting, för det

första att vi är ense om att vi bör övergå
till större smidighet och större rörlighet
och för det andra att subventioneringen
skall bort. Detta understryks
starkt i propositionen och också av
statsutskottet i dess utlåtande.

Hur kan det då komma sig att högerpartiets
förslag medför högre hyror för
vissa hus än vad majoritetens förslag
gör? Även om inrikesministerns påstående
att vårt förslag skulle leda till 35
procent högre hyror är fullständigt fel,
därför att inte heller vi har föreslagit
att subventionssystemet skall helt avvecklas,
kommer vårt förslag att för
vissa hus leda till högre hyror än vad
majoritetens förslag skulle göra. Då frågar
man sig: Vad beror det på? Jo, det
beror på att majoritetens förslag skjuter
upp den ofrånkomliga hyreshöjningen
till dess att husen blir äldre. Man räknar
alltså med en annan fördelning i tiden
av de verkliga kostnaderna för husen.
Man slår ut dem över eu längre
tidsperiod, men i stort sett blir det över
hela perioden inte en krona lägre hyror.
Spetsar man till det skulle man kunna
säga att propositionen leder till, att vi
får lägre hyror i dag och högre i morgon,
medan vårt förslag innebär att
vissa hus får högre hyror i dag och
lägre i morgon, i varje fall betydligt
lägre än vad det förslag som majoriteten
framlagt innebär. Dessutom medför
majoritetens förslag så många andra
olägenheter att vi inte ansett oss kunna
acceptera det. Hyrorna måste betalas
på ett eller annat sätt om ingen subventionering
finns och enligt inrikesministern
skall ju den tas bort. Man
kan inte trolla med knäna när det gäller
ekonomiska realiteter vare sig på
detta område eller på andra områden.
Kostnaderna måste betalas av någon.
Det regnar inte manna från himlen på
hyresområdet. Att påstå att majoritetens
förslag inte innebär att hyresgästerna
på längre sikt skall betala vad det kostar
vore att lura dem, att föra dem
bakom ljuset.

Nu innebär emellertid enligt vår me -

Tisdagen den 23 mai 1967 em.

Nr 30 179

ning paritetslåneförslaget en subventionering.
Men det innebär vårt förslag
också under en övergångstid. Båda innebär
att skattebetalarna får vara med och
betala en del av hyrorna. Det innebär
alltså en övervältring av vissa hyreskostnader
från en kategori av hyresgäster
på ett större antal människor,
nämligen skattebetalarna. Hur mycket
som vältras över är svårt att säga, eftersom
paritetslånesystemet är mycket invecklat.
Men skillnaden i sak mellan
de två systemen är inte att det blir lägre
eller högre hyror över en lång period
utan skillnaden ligger i hur hyrorna
skall fördelas över den perioden.

Inrikesministern gjorde gällande att
vi var mot besittningsskyddet.

(Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet Johansson: Nej, det gjorde
jag inte!)

Då missförstod jag, ty jag fattade
hans anförande på det sättet. Vidare
sade inrikesministern — jag hoppas att
det föreligger ett missförstånd på den
punkten också — att vi var mot hyresspärrar.
Det vet inrikesministern inte.
Vi har ännu inte sett förslaget till ny
hyreslag och inte tagit ställning. Vi har
samma syn på den solidariska bostadspolitiken,
nämligen att de konsumenter
som inte har råd att betala hyrorna skall
få stöd i en eller annan form. Den frågan
behandlas som kammarens ledamöter
vet inom den familjepolitiska
kommittén.

Jag måste avbryta här; sex minuter
går alltför fort, herr talman!

Herr TURESSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Inrikesministern sade
att bostadspolitiken kan betecknas som
solidaritetspolitik och att den syftar
till att klara de lägre inkomsttagarnas
bostadsfråga. Jag skulle vilja fråga: Varför
har man då så envist och så länge
hållit fast vid generella bostadssubventioner?
Dessa subventioner gynnar mest

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

dem som bor i de största lägenheterna,
vare sig de har behov av subventioner
eller inte, och de har också haft den
effekten, att de rubbat marknadsmekanismen
och motverkat det kostnadsmedvetande,
som är mera nödvändigt på bostadsproduktionens
område än på något
annat område. Ett utpräglat kostnadsmedvetande
är nämligen nödvändigt
för att vi skall få rimliga boendekostnader
och för att dämpa vår samhällsekonomis
mest inflationsdrivande
faktor.

Det är naturligtvis också särskilt betänkligt,
att det nya bostadspaketet också
innehåller subventiomsmoment, som
kommer att få samma ogynnsamma effekter
på kostnadsutvecklingen som
det nuvarande subventionssystemet.

Det är sådana värderingar och en
bestämd uppfattning om vad som på
sikt är mest gynnsamt för både de enskildas
ekonomi och för samhällsekonomin,
som gör att högerpartiet inte har
kunnat göra sig politiskt medansvarigt
för den bostadspolitik, som regeringen
nu föreslår.

Inrikesministern sade, att högerpartiet
skiljer ut sig och intar en extrem
ståndpunkt. Samtidigt sade inrikesministern
att han respekterade detta handlande
från högerpartiet men att han
kommer att bekämpa det, vilket han
naturligtvis har all rätt att göra, och att
han kommer att söka medborgarnas
stöd för sin bostadspolitik. Ja, det har
väl regeringen gjort under många år.
Men allmänheten har tydligen haft en
annan uppfattning om denna politiks
framgång. Det visar valutslaget i höstas.
En vetenskaplig undersökning rörande
skälen till olika människors ställningstagande
vid valet i höstas har visat
att den förda bostadspolitikens
mindre lyckade resultat var en av de
främsta anledningarna till att regeringspartiet
förlorade så stor del av
valmanskåren.

Slutligen sade inrikesministern att
socialdemokratin vill ha spärrar mot

180 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

oskäliga hyresstegringar, och han sade
detta i samband med att han talade
om att högerpartiets förslag skulle medföra
hyresstegringar. Det sambandet är
förrädiskt. Inrikesministern vill väl
inte med ett sådant uttalande göra gällande,
att högerpartiet vill medverka till
oskäliga hyresstegringar, d. v. s. sådana
höjningar av hyran, som inte är sakligt
motiverade?

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Johansson
sade i sitt anförande att han skulle bekämpa
högerns politik i bostadsfrågan.
Han är inte ensam om att vilja göra det.
Även vi kommer att upplysa om följderna
av högerns bostadspolitik. På de
väsentliga punkterna råder nämligen
enighet mellan centerpartiet, folkpartiet
och socialdemokraterna. På visisa punkter,
exempelvis den regionala fördelningen,
miljöfrågorna, är det ju skilda
uppfattningar mellan centern och socialdemokraterna.
Det kommer vi också
att upplysa om.

Det finns anledning att ställa vissa
ljusa förhoppningar på den nya bostadspolitiken,
och statsrådet gav uttryck
härför i sitt anförande. Jag tror
att han har större anledning därtill i år
än han hade 1965 och 1966. De åren
infriades ju inte statsrådets högt ställda
förväntningar på sin och socialdemokraternas
bostadspolitik.

Statsrådet Johansson uppträder förtroendeingivande
och man vill gärna tro
honom på hans ord. Jag hoppas därför
att den uppgörelse som har träffats
med bankerna skall leda till goda
resultat —- statsrådets redogörelse tydde
härpå. Men statsrådet får ursäkta
om vi reservanter — visa av erfarenheterna
från 1965 och 1966 — ändå i
skrivelse till Kungl. Maj:t vill påpeka
vikten av att kreditfrågorna löses.

Vi anser att det är centerpartiet som
har dragit upp miljöfrågorna till den
mera framträdande position som de i

dag har i bostadsdebatten. Och vi försöker
också liksom hittills vara pådrivande
i fråga om lokaliseringspolitiken.
I statsrådets proposition nr 100 har tyvärr
inte tillräcklig uppmärksamhet
ägnats miljöfrågorna. Det är sant att
det finns krav på miljöutformning när
stadsplaner skall fastställas. Jag vill
emellertid erinra om vad tidningen Arbetet
skrev samma dag som statsrådet
Palme höll sitt anförande om miljöfrågorna
på HSB-riksdagen, att knappast
någon stadsplan har avstyrkts på grund
av otillfredsställande miljöutformning.
Det finns en hel del att göra på detta
område, och jag beklagar att den begränsade
utredning som statsrådet Palme
har aviserat inte kan utvidgas till
att omfatta hela frågan om bomiljön.

Statsrådet Johansson tog också upp
lokaliseringspolitikens betydelse. Han
sade att lokaliseringspolitiken avlastar
storstäderna men inte sådana orter som
Örnsköldsvik och Skellefteå. Jag delar
inte statsrådets mening på den punkten.
Även i sådana områden har lokaliseringspolitiken
betydelse och sparar
bostäder åt storstäderna. Tillåt mig att
nämna fallet Mjödvattnet! Jag tar mig
också friheten att nämna min egen
hemkommun. Ett företag ökade under
fjolåret antalet anställda med 30 och
kommunens hela byggkvot var 5 lägenheter.

Visst har lokaliseringspolitiken mycket
stor betydelse. Vi vill framhålla att
det för att klara bostadsbristen, inte
minst i de stora bristorterna, är nödvändigt
att bygga över hela landet och
inte bara så, som statsrådet uttalar i bostadspropositionen,
att bostadsbyggandet
i storstäderna och andra växande
samhällen skall tillfredsställas. Även
områden utanför dessa behöver en tillfredsställande
bostadstilldelning, om
hela bostadsproblemet skall kunna lösas.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 181

Herr talman! Statsrådet Johansson
sade att högerns ståndpunkt i bostadsfrågan
innebar en klarare markering av
oppositionens förslag. Han uttryckte sig
på ett sådant sätt att man kunde dra
slutsatsen, att han egentligen är tacksam
för denna högerns klarare markering.

Det ligger väl till så, att folkpartiet
och socialdemokraterna i några avseenden
har kommit närmare varandra. Jag
vill dock bestämt bestrida att det beror
på någon ändrad attityd till bostadsfrågan
hos folkpartiet. Jag skall ta några
exempel. Yad paritetslånen beträffar
har vi under flera år motionerat om en
utredning om indexlån för bostadsbyggandet.
Motiveringen har varit dels åt!
man på det sättet skulle få ned hyran i
nyproduktionen utan direkt subventionering,
dels att man skulle undvika hyresklyftor
mellan olika årgångar av hus.
Detta är precis vad man nu uppnår med
paritetslånen. Metoden är i viss mån en
annan, men verkningarna på bostadsmarknaden
är desamma.

I fråga om hyresregleringen har folkpartiet
hela tiden hävdat att det måste
bli en försiktig, successiv avveckling, eftersom
vi har kommit i sådan otakt på
marknaden att vi helt enkelt inte kan
annat än reglera oss ur det tillstånd
vi har råkat in i. Folkpartiet har alltså
egentligen talat för en avveckling av det
slag som det nu blir. Jag har tidigare
t. o. m. sagt att det är nödvändigt att
kunna kontrollera även hyran vid förstagångsuthyrningar,
då besittningsskyddet
inte verkar, eftersom man annars
skulle få topphyror. Så blir det tydligen
också. Jag kan inte finna att vi på något
sätt har ändrat oss på den punkten.

Den beskrivning statsrådet gav —
framför allt i första kammaren — av
verkan på hyran av hyresregleringens
avveckling kan jag instämma i; den motsvarar
ungefär vad jag tidigare har påpekat.
Herr Bergman har nog större anledning
än jag att polimisera mot statsrådet
i det fallet.

Det förslag om förköpsrätt som nu

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

presenterats ligger närmare mittenpartiernas
reservation i utredningen än maj
oritetsförslaget.

I dessa tre frågor är det enligt min
mening ganska klart vem som kommit
närmare vem. Det kan ha ett visst intresse
att fastslå detta.

Fortfarande finns det dock punkter
på vilka vi är oeniga. Det gäller framför
allt bostadsbyggandets omfattning. Vad
innevarande år beträffar tror jag mycket
väl att det är omöjligt med en igångsättning
på mycket över 90 000 lägenheter.
Vi har för vår del sagt att man
bör kunna igångsätta samma antal lägenheter
som i fjol, d. v. s. något över
90 000. Att det inte går att komma högre
beror framför allt på den dåliga planeringen
tidigare år. Statsrådet säger att
90 000 lägenheter är en minimisiffra.Det
har man förklarat både 1965 och 1966,
men frågan är om denna minimiplan
kan anses ha fullföljts. År 1966 igångsatte
man 20 000 fler lägenheter under
fjärde kvartalet än vad som i propositionen
angavs som rimligt. Det betyder naturligtvis
att man skjuter byggandet
framför sig i tiden.

Jag tycker också att det är rätt underligt
att statsrådet i propositionen inte
har berört denna fråga på längre sikt. Vi
är nu eniga om en försiktig avveckling
av hyresregleringen.

Vi måste konstatera att detta innebär
att vi inte får räkna med en stark nedpressad
efterfrågan på bostäder. Jag föreställer
mig att vi är eniga om detta.
Det står klart att den balans vi strävar
efter måste uppnås genom ett ökat byggande
och det förefaller underligt att
inte detta problem tagits upp på allvar i
bostadspropositionen. I ett bostadsprogram
från regeringen borde det viktigaste
vara att ange hur vi skall nå balans
och komma till rätta med bostadsbristen
och få till stånd andra förhållanden
på detta område.

I kreditfrågan är vi eniga om att det
är angeläget att kapital ställs till förfogande
för det byggande som riksdagen

182 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

beslutar. Jag tror dock inte vi bör ha
alltför bråttom med att bestämma oss
för en statlig bostadsbank. Det gäller ett
mycket invecklat problem och det är
inte alldeles säkert att en bank skulle
underlätta möjligheterna att ställa kapital
till förfogande. Ett dylikt beslut skulle
innebära att vi till banken måste suga
in det kapital som nu på andra vägar
går till bostadsbyggandet, ty tillkomsten
av denna bank skapar inte något nytt
kapital. Detta problem är sannerligen
inte det lättaste att lösa.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att statsrådet
och jag är helt eniga om målet, men vi
har olika uppfattningar om sättet att
lösa bostadsproblemen. Vi kan inte med
konstlade medel, räntepolitik eller på
annat vis, lösa bostadsfrågan. Vi tvingas
till fysiska åtgärder, om vi över huvud
taget skall komma till rätta med problemen.
Man hyser en övertro till att räntepolitik
och andra ekonomiska åtgärder,
d. v. s. plånboken, skall kunna lösa dessa
problem. Det går inte!

När det sägs att det har byggts så och
så många lägenheter och att huvuddelen
av de lägenheter som byggdes förra året
var av storleken tre rum och kök och
däröver, är det givet att alla som har
ekonomiska resurser och fått en sådan
bostad kan vara nöjda. Det är dock inte
dem det gäller utan det gäller alla de
människor i de lägre inkomstgrupperna
som av ekonomiska skäl eller andra
sådana förhållanden saknar möjlighet
att få bostad. När det talas om den procentuella
del av inkomsten som går till
bostaden i dagens läge skall vi inte räkna
med enbart bostadskostnaden. I detta
resonemang måste också införas bilarna,
avståndet till arbetsplatsen, fritidsfrågor
m. m. Med hänsyn härtill tror jag
det är skäl att sluta med det s. k. procenttänkandet.

Det är riktigt att man har försökt få
fram 18 000 förbättrade mindre bostäder,
men om jag inte tar fel kommer

vi att år 1970 ha 1 300 000 folkpensionärer
i detta land, varför behovet av mindre
bostäder kommer att öka i snabb takt.

Jag vill erinra om att när jag på 1940
—1950-talet diskuterade miljöfrågor ville
icke center- och folkpartisterna eller
någon annan vara med om detta. Miljöfrågorna
är en mycket sen skapelse i
detta sammanhang.

En bostadsbank löser inte de ekonomiska
frågorna. Jag tror att man, samtidigt
som man beslutar sig för denna
bostadsbank, jämväl måste tänka sig
ganska betydande subventioner.

Vad beträffar expropriation och
marknämnd vill jag deklarera att jag inte
tror på expropriationsalternativet. Den
uppfattningen har jag framfört många
gånger förut här i riksdagen. Jag tror att
man måste gå en annan väg för att förvärva
tomtmark; i det avseendet ligger
Amerika långt före oss.

Herr Turesson talade om att man skall
ha en konsumentstyrning av bostadsbehovet.
Jag skulle vilja fråga: När kunde
konsumenterna styra bostadsbyggandet?
Det har vi inte kunnat under senare årtionden.
Inrikesministern har rätt i att
vi, som upplevde bostadsförhållandena
under 1920-talet och 1930-talet, måste
säga oss att det under senare år har skett
en revolution på detta område. Men för
stora grupper i detta samhälle innebär
det inte, att vi har löst deras bostadsfråga.
Mitt motstånd riktar sig inte bara
mot en höjning av hyrorna i de nybyggde
lägenheterna. Jag tror det är lika
viktigt att vi vad beträffar de äldre lägenheterna
gör klart för oss att de äldre
har gjort sådana offer för att få en sådan
bostad, att det skulle vara orimligt
att de, när de nu har kommit över det
värsta, skulle behöva ta på sig en ökad
börda i detta sammanhang.

Här har också talats om fri konkurrens
på detta område. Jag förutsätter att
den som yttrade det har läst exempelvis
Heckschers bok om »Merkantilismen».
Där står det bl. a. om konkurrensen,
att konkurrensen kan döda konkur -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 183

rensen. I dag förefaller det mig som om
det skulle ha skett.

Frågan om bostadskostnaderna är en
viktig fråga i folkhushållet, och vi bör
försöka lösa den frågan på ett vettigt
sätt.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag ställde i ett inlägg
tidigare några frågor, men då var inrikesministern
inte inne, och därför
skulle jag nu vilja passa på att upprepa
dem. Jag läser i statsutskottets utlåtande
nr 100 följande: »Departementschefen
ansluter sig till den av bostadspolitiska
kommittén anförda bedömningen, att en
statlig totalfinansiering rent tekniskt är
en enkel väg att uppnå en rationell kredittillförsel
till bostadsbyggandet.» Jag
vill från den utgångspunkten fråga, om
inrikesministern inte skulle vilja säga
varför vi inte nu fick förslag om en
statlig bostadsbank och om han skulle
kunna ge några hållpunkter för vid vilken
tidpunkt vi skulle kunna få en sådan
bank.

Vad beträffar frågan om obligatorisk
bostadsförmedling föreslås i propositionen
nr 101, att kommuner i områden
som utgör en enhet i bostadsförsörjningshänseende
skall anordna gemensam
bostadsförmedling. En förutsättning
för att en gemensam bostadsförmedling
skall bli effektiv är enligt min
mening, att samtliga lägenheter lämnas
till den gemensamma bostadsförmedlingen.
Det föreligger en motion i denna
fråga, men den har avstyrkts. Jag vill
fråga inrikesministern: Säger inte alla
erfarenheter vi hittills har haft framför
allt i storstockholmsområdet, att det
vore bättre att redan nu få en lagstiftning
som klart fastslår, att alla nyproducerade
och ledigblivna hyreslägenheter
skall lämnas till denna bostadsförmedling? Chefen

för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Om jag får börja med

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

den siste ärade talaren, herr Jansson,
skulle jag vilja svara på den första av
hans frågor som gällde bostadsbanken
och varför vi inte inrättar en bostadsbank
nu.

Om kredittillförseln via de befintliga
kreditinstituten fungerar tillfredsställande,
har vi ingen anledning att övergå
till ett annat system. Under alla omständigheter
har vi det inte förrän vi utrett
om ett annat alternativ -— en bostadsbank
eller kreditförsörjning via befintliga
statliga kreditinstanser -— kan beräknas
fungera bättre och ge ett mera
tillfredsställande resultat. Jag har sagt
att vi utreder dessa frågor, och om det
skulle visa sig att vi inte får den service
av affärsbankerna som innefattas i
överenskommelsen kommer detta att utgöra
fullgod anledning att pröva andra
möjligheter.

Beträffande bostadsförmedlingsverksamheten
har vi för närvarande ansett
det mest angeläget att åstadkomma en
gemensam bostadsförmedling inom storstockholmsområdet,
och det är också
därför vi begärt riksdagens fullmakt att
föranstalta om en sådan, såvida inte
kommunerna i storstockholmsregionerna
eller i annan storstadsregion på frivillig
väg klarar uppgiften. Beträffande
storstockholmsregionen förefaller detta
inte vara möjligt och därför torde resultatet
bli ett åläggande ifall fullmakten
beviljas. Jag tror att man i första hand
skall pröva denna väg.

Herr Lundberg sade att det förekommer
en övertro på räntan men att denna
inte är ett tillräckligt styrande medel.
Det är klart att vi alltid kan diskutera
räntan. Jag har full förståelse för
herr Lundbergs tankegång. Men de som
arbetar inom bostadsbyggandet har väl
anledning att påstå att ränteposten varit
dryg när det gäller såväl byggandet
som förvaltningen av bostäderna, och
räntan slår också hårt igenom då det
gäller bostadskostnaderna. Under de senaste
åren har vi emellertid prövat att
med fysiska regleringar åstadkomma ett

184 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

bättre resultat på kapitalmarknaden och
för kreditförsörjningen. Jag kan nämna
prioriteringslagstiftningen, investeringsavgiften
och investeringsbanken; jag
säger medvetet investeringsbanken, som
ju medför att vi under två år tar in
500 miljoner kronor med vilka vi begränsar
konsumtionen. Detta innebär
ett ökat sparande, ett tvångssparande,
men medlen ställs ju till kapitalmarknadens
förfogande framför allt för att
hjälpa näringslivet att göra viktiga investeringar.

Jag skulle tro att dessa tre åtgärder
också medverkat till att vi i dag har ett
lättare kreditläge och en bättre fungerande
kapitalmarknad. Beträffande
oprioriterade företag kan jag nämna att
ansökningar finns bordlagda eller uppskjutna
motsvarande ett belopp av ungefär
3,5 miljarder — alltså ett mycket
betydande belopp.

Om jag sedan går över till de övriga
frågeställningarna så har herr Gustafsson
i Skellefteå tagit upp frågan vem
som anslutit sig till vad. Om vi är överens
i stora drag om de förslag regeringen
framlagt och alltså folkpartiet och
centerpartiet funnit anledning ansluta
sig till dessa, så finns det ju ingen anledning
att ta upp en tvist om var och
när och hur vi blev överens.

Jag är medveten om att herr Gustafsson
i Skellefteå på ett förtjänstfullt sätt
deltagit i ett flertal utredningar, bl. a. i
hyreslagstiftningsutredningen. Denna utrednings
betänkande presenterades i
fjol före valet. Vid samma tid tillfrågades
folkpartiledaren, hur han och hans
parti ställde sig till frågan om hyresregleringens
avskaffande. Han svarade,
att de ville vänta till hösten med att ta
ställning till den frågan, d. v. s. till efter
valet. Jag tycker inte att detta var modigt,
och det innebar sannerligen inget
bestämt ställningstagande till denna
mycket viktiga fråga, som var underställd
folket i val. Nu har folkpartiet
ansett sig kunna följa herr Gustafsson
— jag kan väl uttrycka det så, eftersom

han var med i utredningen. Det betyder
alltså att folkpartiet kommit i lä av socialdemokratin
eller i varje fall på samma
linje som socialdemokratin.

Herr Gustafsson i Skellefteå har vidare
vid ett par tillfällen tagit upp balansproblemen.
Han anser att vi borde
ha försökt göra en analys av hur mycket
vi behöver bygga för att nå en bättre
balans. Vi har sagt att det är nödvändigt
att bygga så mycket som våra resurser
medger och att vi med den höga
byggproduktion vi har nu och har haft
under de senaste åren bör kunna nedbringa
bristen. Men jag vågar inte i dag
ange vid vilken tidpunkt jag tror att
bristen skall vara eliminerad. Däremot
har riksdagen på regeringens förslag
som ett mål för vår bostadsproduktion
under tioårsperioden 1965—1974 satt
upp en miljon nya lägenheter. Vi eftersträvar
att nå det målet, och jag tror att
det betyder att vi kommer att anstränga
våra resurser till det yttersta. Men jag
bedömer det så att det är en realistisk
målsättning; det målet bör vara möjligt
att uppnå.

Herr Gustavsson i Alvesta återkom till
sina frågor om jordbrukare och möjligheterna
att erhålla förbättringslån och
bostadslån. Kunde de som bor på ofullständiga
jordbruk och är i 50—60-årsåldern
få förbättringslån? Så ställdes
frågan om jag uppfattade den riktigt.
På det vill jag svara — det gjorde jag
redan i mitt förra inlägg -— att om de
har utkomst av annan verksamhet så
har de möjligheter att få förbättringslån.
Det är väl ett klart besked som
inte behöver föranleda någon ytterligare
diskussion.

När det gäller jordbruksfastighet i statens
ägo, d. v. s. i lantbruksnämnds vård,
från vilken fastighet man är beredd att
avstycka mark för en bostadsfastighet
•— jag förutsätter att lantbruksnämnden
bedömer det så att avstyckningen kan
ske utan olägenhet för jordbruksdriften,
eventuellt vid sammanslagning med annan
fastighet — bör förbättringslån ut -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 185

gå om sociala skäl talar för det. Det är
framför allt för sådana fall som vi genom
beslut i jämtlandsärendena velat
fastlägga en praxis. Man överväger nu
i de centrala instanserna att ändra bestämmelserna
med hänsyn till det.

Vi vet ju hur en expropriationsnämnd
fungerar och hur besvärligt det ibland
kan vara. Det är därför vi velat söka
en annan form för prövning av sådana
här värderingsspörsmål. Vi har då valt
att föreslå en marknämnd.

.lag kommer sedan till herr Bohman
och herr Turesson. Vad jag ville säga,
herr Bohman, var att i diskussionen om
de principiella riktlinjerna för en framtida
bostadspolitik ■—• det är ju det det
är fråga om — har högern inte velat
godta våra förslag när det gäller markpolitiken
och kreditstödet, och högern
har såvitt jag förstått en avvikande mening
om hyrespolitiken.

Jag har sagt att det är en klar markering.
Man har velat skilja sig ut från de
andra, jiag tror inte just för profilens
egen skull, utan därför att det är en
grunduppfattning som man har inom
högern. Man vill inte acceptera en
samhällspolitik av den art och karaktär
som regeringsförslaget innebär. Jag
har sagt att jag respekterar en sådan
politik, men jag kommer att tillsammans
med andra bekämpa den.

Då kommer naturligtvis frågan: Om
man — vilket jag räknar med att högern
gör — skall sikta till en fri marknadsprisbildning,
vilka resultat får vi
då på det hyrespolitiska området för
de äldre bostäderna och vilka resultat
når vi så småningom, ifall vi går över
till ett ikreditgarantisystem och häver
räntesubventionerna? Vid en övergång
till ett kreditgarantisystem och en samtidig
snabb avveckling av subventionerna
skulle det, som jag tidigare sagt,
komina att innebära hyreshöjningar på
inemot 35 procent. Nu har högern modifierat
detta i sin reservation. Man
föreslår »enbart» en höjning av hyrorna
i nyproduktionen med cirka 10 pro -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

cent. Man vill alltså lägga sig cirka 10
procent över utskottsmaj oritetens förslag.
Men är det ändå inte så, herr Bohman,
att ni på sikt vill övergå till ett
kreditgarantisystem? Blir då inte resultatet
det av mig angivna vid det ränteläge
som vi för närvarande har? När
herr Bohman säger att det är fullständigt
fel, har han anknutit till det förslag
som reservationen innebär, men
inte tagit hänsyn till högerns principiella
uppläggning. Det finns väl ingen anledning
att förneka det. Herr Bohman säger
att denna nya politik, som högern vill
föra, önskar man för att regleringspolitiken
misslyckats. Det är klart att
man alltid kan diskutera: Vad är ett
misslyckande? Jag har sett uttrycket i
utlåtanden och hört det många gånger
i debatter. Jag skall inte upprepa mina
siffror om det omfattande bostadsbyggande
som vi trots allt genomför i landet,
om den utrymmes- och standardstegring
som ägt rum. En sådan bör vi
ha möjligheter till, och jag tror även
att det skall vara möjligt att komma
längre. Men när högern alltså går ut
och säger att politiken har misslyckats
och högern vill något annat, så ser vi
det som vår skyldighet att upplysa medborgarna
om vad den politik som är
något annat innebär. Medborgarna skall
ha klart för sig att den innebär väsentligt
högre kostnader för de bostäder
som man efterfrågar.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Får jag först säga att
när jag hörde herr Gustafsson i Skellefteå
tala om att han ansåg att paritetslånesystemet
var ett slags indexlånesystem,
trodde jag inte att jag hörde rätt.
Det förhåller sig ju precis tvärtom. Man
skulle kunna säga att paritetslånesystemet
är ett inverterat indexlånesystem
—- eller rättare sagt ett perverterat indexlånesystem.
Efter att sedan ha hört

186 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

inrikesministern och herr Gustafsson i
Skellefteå utbyta synpunkter kan jag
inte underlåta att fritt citera det gamla
utropet: Det är fasligt vad ni är lika,
du Rune och du Henning; särskilt du,
Henning!

När jag för en stund sedan tog upp ett
bemötande av inrikesministern berodde
det ingalunda på att jag på något sätt
skämdes för den ståndpunkt vi intagit
i högerpartiet och att jag inte starkt
ville markera att det här föreligger
principiellt klart olika ståndpunkter.
Anledningen till att jag tog upp debatt
var närmast den att jag vill påstå att
konsekvenserna av de två förslagen inte
alls är de som nämnts under debatten
tidigare i dag. Det är min personliga
övertygelse — om man nu kan ha
någon övertygelse i så svåra frågor som
det här gäller —- att vårt system på
längre sikt kommer att leda till lägre
boendekostnader för alla människor och
att krisen på bostadsmarknaden skall
lösas snabbare.

Vi tar avstånd från den markpolitiska
grundsynen hos socialdemokraterna
och från deras syn på kreditpolitiken.
Vi vill klart markera vår tro att en
övergång till ett system, som ligger
marknadshushållningen så nära som
möjligt, på lång sikt är det bästa receptet
för de boende. Det hittillsvarande
har misslyckats. Det trodde jag verkligen
att inrikesministern var beredd att
Öppet erkänna. Det råder väl ingen som
helst tvekan på den punkten. Gå ut och
fråga väljarna och hyresgästerna ute i
landet, så får ni klart besked!

Vi är emellertid medvetna om att en
övergång till vårt system kan medföra
vissa svårigheter. Det är ett problem.
Därför har vi föreslagit en avtrappning
av de tidigare subventionerna. Och det
är ingenting nytt. Vi har inte »modifierat»
vårt förslag. Det är det förslag vi
har i vår motion, och det innebär att
man successivt glider in i ett system
som är bättre än det hittillsvarande.
Och det systemet kommer att leda till

att vi får bort de onödiga regleringarna
och den centrala styrningen, att vi får
mindre byråkrati och att konsumenternas
egna värderingar blir mera avgörande
och att vi får en fri och prispressande
konkurrens. Det väsentligaste är
kanske att vi på denna sektor får en fri
konkurrens, jämförbar med den fria
konkurrens som man bär på andra
håll. Slutresultatet blir enligt vår mening
lägre hyror på längre sikt.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag återkommer till
dessa frågor. Jag anser att det svar inrikesministern
gav förra gången inte
överensstämmer med vad som står skrivet
på s. 49 i statsutskottets utlåtande:
»Förbättringslånigivningen har enligt
riksdagens beslut kommit att koncentreras
till i huvudsak pensionärerna.» Sedan
säger inrikesministern'' att den som
är 50—60 år och har förvärvsverksamhet
utanför jordbruket skall få sådant
lån.

(Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet Johansson: Jag avsåg
bostadslån.)

Då är det missförståndet uppklarat.

En person som är 55 år kan anse att
han klarar sig på sitt jordbruk under
sin återstående tid, medan lantbruksnämnden
inte bedömer detta jordbruk
såsom bestående. Vilken möjlighet bär
han att få lån för att rusta upp sin
bostad?

Inrikesministern säger beträffande
de avstyckade bostadsfastigheterna, att
vissa sociala skäl kan föreligga. Jag tar
följande exempel. Lantbrukare A säljer
sin fastighet till lanbrukare B. Lantbrukare
B slår samman fastigheterna, avstyckar
bostaden till eu av dessa fastigheter
och säljer denna bostadsfastighet
till C, som är chaufför. Får C möjlighet
till lån? Jag hoppas att jag har
framställt frågan klart.

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 187

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan försäkra herr
Bohman att han hörde alldeles rätt. Jag
har sagt att indexlån och paritetslån får
ungefär samma verkan på bostadsmarknaden.
Indexlånen! verkar nämligen så
att det blir lägre hyra vid nyproduktionen,
eftersom de kan fås till lägre ränta.
Sedan stiger hyran vid en inflatiomistisk
utveckling och utjämnar alltså hyresklyftan.

Statsrådet Johansson sade att vi måste
utreda om en bostadsbank fungerar
bättre än det nuvarande systemet. Det
tycker jag är en väsentligt bättre formulering
än vad utskottsmajoriteten har
åstadkommit.

Vad beträffar herr Ohlins svar före
valet på frågan om hyresregleringen
kanske det skulle ställas i något annan
belysning om man hade citatet ordagrant
och inte endast det frihandscitat som
statsrådet gav. Jag tycker nog att vi har
kunnat tävla med socialdemokraterna,
när det gällt mod att tala om hyresregleringen.
Herr Bergman har i dag till
och med sagt att man kan inte tala om
hyresregleringens avskaffande. Han tänker
nog spara det till efter nästa val.

Vidare säger statsrådet att han inte
bär kuinnat ange någon tidpunkt när
bostadsbristen kommer att vara avskaffad.
Nej, det har vi inte heller begärt,
men om man skall göra ett samlat bostadspolitiskt
program bör man enligt
min mening nog ägna det tyngsta avsnittet
just åt det problemet.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman: Jag konstaterar att

statsrådet inte bemötte mitt tidigare
anförande, varför jag väl får utgå ifrån
att det jag uttalat står oemotsagt än så
länge.

Herr statsrådet tog upp en fråga som
vi behandlat i vår motion, nämligen om
målet med en miljon bostäder under en
tioårsperiod är en realistisk målsätt -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

ning. Vi vill också gärna se det på det
sättet. Faktum är emellertid att programmet
har kommit på efterkälken om vi
jämför det med det program som bostadsstyrelsen
har uppgjort för att målet
skall uppnås. Dessutom tillkommer
nu att igångsättningen för innevarande
år skall sänkas till 90 000 bostäder. Det
finns väl ändå en uppenbar risk för
en förskjutning av bostadsbyggandet till
programtidens senare del. Det är av den
anledningen som centerpartiet har yrkat
att regeringen förelägger riksdagen en
plan för hur målet skall uppnås. Vi har
ju vissa erfarenheter om de svårigheter
som kan uppstå, när det inte är planmässighet
i bostadsbyggande. Jag tror nästan
att statsrådet var väl optimistisk i
sitt uttalande, liksom statsutskottets socialdemokratiska
majoriet, då den vill
avvisa en begäran om en plan på hur
denna målsättning skall uppnås. Mot bakgrunden
av det nödvändiga i planmässighet
när det gäller bostadsbyggande,
anser centerpartiet att en plan borde
föreläggas riksdagen i just detta avseende.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi skulle naturligtvis
kunna syssla med detaljer, och om jag
hade fått det »alfabet», som herr Gustavsson
i Alvesta räknade upp, nedskrivet
på en lapp, skulle jag kunna ge honom
besked. Jag får i stället be honom
ställa en interpellation i denna fråga,
så jag får den frågeställning han för
fram helt klar för mig.

Jag skulle sedan vilja säga ett par ord
till herr Gustafsson i Skellefteå, som
åberopade herr Bergmans uttalande beträffande
hyresregleringen. Jag åhörde
inte herr Bergmans anförande. Jag har
fått den uppfattningen att han har sagt
att effekterna av det som görs, enligt
det förslag som remitterats till hyresrådet,
inte blir att vi får en fri hyresmarknad
där hyresregleringens resultat
är borta, utan den nya hyreslagen, med

188 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

besittningsskyddet och de spärrar som
däri ligger, gör att effekterna inte kommer
att avvika så mycket ens på bristorterna
jämfört med dem som nu uppstår
med tillämpning av en tillfällig
hyresreglering.

Till sist skulle jag, herr talman, vilja
bemöta herr Bohman, som talade om sin
tro på att vi kommer att uppnå lägre
kostnader för vårt byggande och boende
i framtiden. Herr Bohman citerade
fritt ur minnet en författare, och jag vill
göra på samma sätt till ledning för kammarens
ledamöter. Någon har skrivit:
»Hör tidens röster, dundrar demagogen.
Ja, hör och se men tro ej allt du
hör!»

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det är ju inte någon
särskilt angenäm uppgift att gå upp i
talarstolen i ett så sent skede av debatten.
Jag har emellertid några synpunkter
på dessa frågor som jag inte vill
avstå från att framföra.

Låt mig först instämma i vad herr
Svenning anfört i detta ärende, som
nu har diskuterats så ingående att jag
inte anser det vara någon mening att
ta upp detaljer i utlåtandet. En sak finner
jag emellertid så viktig att jag inte
kan förbigå den, och det är basannuiteten.
I detta avseende är uppgifterna
faktiskt motsägande på ett sådant sätt
att det måste påtalas.

Skall tiden för återbetalning av lånen
vara 30 år, så stämmer inte det angivna
procenttalet — det borde då vara en
halv procent lägre. Det är så mycket
mer angeläget att klarhet skapas i frågan
som detta procenttal kommer att
få avgörande betydelse för hela hyresmarknaden.
Jag är övertygad om att
ifall de nuvarande nybyggnadshyrorna
skall vara vägledande för hela bostadsbeståndet,
blir risken att det vid en aldrig
så liten höjning snabbt konstateras
att bostadsbristen har upphävts.

Då svarar man kanske att vi ju vill
ha bort bostadsbristen. Däri instämmer

jag självfallet. Men bostadsbristen får
inte upphävas på grund av att priserna
på bostäder blir så höga att vanligt
folk inte har råd att skaffa sig den bostad
de behöver. I dag har man i flera
av våra städer — även de större — inga
som helst svårigheter att få ny bostad
om man har tillräckliga inkomster för
att betala vad en fyra- eller femrumslägenhet
kostar. Den trend som vi med
så stor tillfredsställelse konstaterat under
den gångna delen av 1960-talet, nämligen
att man efterfrågat allt större
lägenheter, har nu helt försvunnit. Nu
efterfrågas ånyo ettor och tvåor i så betydande
omfattning att denna efterfrågan
inte kan nonchaleras. Vi får i vårt
byggande gå tillbaka till en utrymmesstandard
på ett sätt som på längre sikt
måste betecknas som en felinvestering.

Jag är medveten om att underlaget
för denna bostadsproposition är ett omfattande
expertarbete. Skulle man dessutom
ha velat ha en expert på trångboddhet
skulle jag utan tvekan ha kunnat
ställa upp som sådan. Jag har inte
skaffat mig en uppfattning om denna
vid något universitet, utan jag har helt
enkelt som barn blivit mycket väl medveten
om vad trångboddhet innebär
och jag har också ett mycket gott minne
av dess vådor. Då jag var barn rådde
den verkliga marknadshushållningen,
som högern finner så underbart riktig
— ja rent av det enda riktiga. Önskar
man verkligen så hett att få den tiden
tillbaka? Man har anledning att ställa
den frågan så mycket mer som man i så
många andra sammanhang har konstaterat
hur högern har svängt betydligt
i andra socialt betingade frågor, men
inte i bostadsfrågan. Nej, där är man beredd
att slåss för att säkerställa bostadsmarknaden
för det fria spekulerandet,
där endast den enskildes plånbok skall
vara avgörande för bostadens kvalitet
och lämplighet. Man har, herr talman,
från den borgerliga sidan skapat en
opposition mot den nuvarande ordningen,
så stark, att regeringen till slut fun -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 189

nit sig föranlåten att falla undan för den
till en del. Man har med en ihärdighet,
som vore värd en hel doktorsavhandling,
på alla sätt misstänkliggjort den
nuvarande räntesubventioneringen, som
om detta vore någonting i hög grad
suspekt och samtidigt någonting i lika
hög grad löjeväckande. Man har framhållit
såsom fullständigt horribelt, att vi
betalar varandras hyror över skattsedeln.
Men, ärade kammarledamöter, varför
skall nu detta betraktas som något
så fullständigt felaktigt? Vi betalar numera
våra sjukvårdskostnader över
skattsedeln. Vi betalar våra barns utbildning
över skattsedeln. Vi betalar
åldringarnas pensionering i hög grad
över skattsedeln. Vi betalar vårt försvar
över skattsedeln. Jag skall inte fortsätta
uppräkningen längre. Var och en vet
att det är en lång rad av åtgärder som
vi slutligen kommit fram till att vi bäst
finansierar gemensamt skattevägen, helt
eller delvis. Eller menar man att de
nu uppräknade frågorna är mera gemensamma
för vårt folk än bostadsfrågan?
I varje fall vill jag helt bestrida
riktigheten i en sådan tankegång och
påstå att av de nämnda frågorna finns
icke någon som så gemensamt som just
bostadsfrågan berör varje medborgare
i detta land. Anspråken på bostad är
betydligt mer allmänna anspråk än dem
man väcker i de övriga nämnda områdena.

Vi ivrar nu från flera håll för att
införa obligatorisk och förebyggande
hälsovård som även jag tror är av mycket
stor betydelse. Hur kan man då
blunda för vilken betydelse bostaden
har för hälsans bevarande? Exempel i
det fallet är väl onödiga för dem som
levt under de senaste 30—40 åren i
vårt land. Vi vet att åtskilligt har hänt i
detta land som också förändrat bilden
av våra sjukdomar.

Jag vill också nämna vad bostaden
och dess miljö kan betyda för det uppväxande
släktet. Vad betyder bostaden
och dess miljö för den sociala anpass -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

ningen, som numera är ett så stort
problem i många av våra städer? Vi
bar ingen anledning att i något avseende
nedvärdera betydelsen av goda bostäder.
Därför, herr talman, när tankarna
nu koncentrerar sig på bostädernas
betydelse, kan jag inte dela den
uppfattningen, att subventioneringen
av bostadsbeståndet skulle vara något
felaktigt eller dumt. Tvärtom ser jag
detta som en mycket betydelsefull investering
för hälsa och välbefinnande,
även om de nuvarande formerna träffat
blint utan tanke på de ekonomiska resursernas
olikhet.

Detta är väl heller inte något nytt.
Vi har folkpension till alla, oavsett inkomst.
Vi bar barnbidrag utan åtskillnad.
Vi har sjukvård utan åtskillnad.
Varför skall det betraktas som olyckligt
om vi löser bostadsproblemet med
gemensamma ansträngningar?

Det har sagts att dessa subventioner
inte varit avsedda att fungera någon
längre tid. Det är nog riktigt, men det
går inte att bestrida att denna ordning
betytt otroligt mycket för att folk just
i de lägre inkomstklasserna fått möjlighet
att efterfråga bättre bostäder. Denna
utveckling, herr talman, hälsar jag
med den största tillfredsställelse och
jag beklagar uppriktigt att man från
regeringens sida av ekonomiska skäl anser
sig vara nödsakad att upphöra härmed.
Herr Wedén uttryckte en misstanke
om att denna form av stöd inte var rätt
vald. Trots detta kan det inte förnekas
att denna form haft en mycket positiv
verkan för många av landets invånare.
Att sedan herr Wedén finner denna
åtgärd mindre väl genomtänkt, gör den
absolut inte sämre.

Herr Wedén framhöll i övrigt, att han
hade en stark tilltro till marknadshushållningen
men menade att den fungerade
mindre tillfredsställande just på
bostadsförsörjningens område därför
att vi på detta inte hade någon utländsk
konkurrens. Men, herr Wedén, varför
gäller detta endast bostäderna? Var

190 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

finns den utländska konkurrensen på
sjukvårdens område, på försvarets, på
utbildningens område? I stort sett finns
denna utländska konkurrens egentligen
— ibland i dubbel bemärkelse — enbart
inom industriproduktionen. Man har
även i annat avseende varit inne på
frågan om konkurrensen inom bostadsbyggandet,
och man påstår att det inte
föreligger tillräcklig konkurrens ens
inom landet. I verkligheten är det likväl
så att huvuddelen av vårt bostadsbyggande
sker med anbudsgivning bland
alla dem som kan tänkas komma i
fråga för byggande. Detta är visst inte
begränsat till några snäva räjonger.

Jag skall gärna medge att det ibland
varit svårt att få tillräckligt många anbud
för att därigenom åstadkomma ett
hyggligt pris. Men detta har inte berott
på att möjligheter till konkurrens inte
har förelegat. I det stycket vill jag gärna
säga till herr Wedén att om något
parti skall tillskrivas den tvivelaktiga
äran av att ha drivit byggnadskostnaderna
i höjden, får folkpartiet ta en
stor del av denna ära. Jag skall förklara
varför.

Varje år som riksdagen haft att fastställa
byggandets omfattning, en omfattning
som regeringen försökt anpassa till
de resurser som stått till buds, har folkpartiet
omedelbart kommit med ett förslag
om minst 2 000 lägenheter ytterligare,
ibland mer. Med tanke på de
fria krafternas spel är det inte skäl
att bli förvånad över att anbuden inte
har tenderat att bli lägre, då de inom
denna näring sysselsatta har fått klart
för sig att det finns anspråk på att
bygga betydligt mer än landet har arbetskraft
och materiella resurser till.
Förstår man inte inom folkpartiet att
sådana propåer verkar direkt prishöjande,
skulle jag bli mycket förvånad.
Personligen skulle jag helst se att bostadsbyggandets
omfattning inte bestämdes
av riksdagen. De något för
yviga ambitionerna har ovedersägligen
haft en mycket fördyrande effekt, och

det är i hög grad folkpartiets agerande
som har drivit fram denna. Det har förmodligen
inte varit folkpartiets avsikt,
utan man har velat göra reklam för
sig.

Högerpartiets representanter har redan
fått flera bemötanden. Fröken
Ljungberg höll ett mycket uppmärksammat
anförande, har det sagts, och
jag vill gärna instämma i det omdömet.
Om jag skall göra någon anmärkning
vill jag mera i förbigående säga att jag
inte blev riktigt på det klara med när
fröken Ljungberg citerade Grönköpings
Veckoblad och när hon gav uttryck för
sina egna funderingar. Men förmodligen
kommer detta att framgå av protokollet,
och jag får väl lugna mig tills det
föreligger.

Fröken Ljungberg gav i många avsenden
ett gott betyg åt vad som hittills
har skapats på bostadsfronten. Detta
blev tydligen för starkt för herr Turesson,
som tyckte att det inte fanns anledning
till beröm, utan påstod att det
var helt naturligt att bostäderna blivit
bättre när allt annat blivit så mycket
bättre här i landet. Men så fann herr
Turesson åter sig själv och förklarade
att i fråga om bostadsbyggandet borde
vi efter 35 års socialdemokratiskt styre
betraktas som ett underutvecklat land.
Ja, hur är det nu, herr Turesson? Flar
vi blivit så mycket bättre under dessa
35 år eller har vi blivit ett underutvecklat
land? Vi kan ju tydligen inte
ha blivit båda delarna, ty det var väl
inte ett underutvecklat land, som vi
övertog från de borgerliga för 35 år
sedan?

Herr Turesson hade också ett och annat
att säga om det anförande, som
statsrådet Palme höll i Hälsingborg vid
den därvarande bostadsriksdagen, och
menade, att statsrådet Palme själv hade
givit vårt miljöskapande ett klart underbetyg.
Ja, herr talman, jag beklagar
att inte flera av kammarens ledamöter
hade tillfälle att höra statsrådet Palmes
anförande vid bostadsriksdagen i

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 191

Hälsingborg. Jag förstår att herr Turesson
blev illa berörd av detta briljanta
anförande, i vilket tankar kläddes i
ord, som jag förstår kan skapa underlag
för mardrömmar i en strängt borgerlig
hjärna. Det var ord och meningar
med en framtidssyftning, som varje
samhällsmedborgare borde acceptera.

Statsrådets anmärkning på att vi vid
vår planering har tagit större hänsyn
till platsen för bilen än för barnet ger
väl inte precis ett intryck av att det
gällde en planlösning för något underutvecklat
land. Jag är verkligen nyfiken
på vad som finns att anmärka på de
tankar som kom till uttryck. Personligen
är jag övertygad om att herr Turesson,
om detta yttrande hade fällts av
någon icke-politiker, skulle ha funnit
det vara ett utomordentligt anförande.
Litet större objektivitet, herr Turesson,
skulle inte skada.

Herr talman! Med det sagda vill jag
helt ansluta mig till det yrkande som
tidigare ställts av herr Svenning om bifall
till den motion som han har väckt.
Den motion, där jag själv står såsom
första namn, har av utskottet behandlats
på ett sådant sätt att jag inte finner
anledning att ställa något yrkande på
den punkten.

Härmed var överläggningen slutad.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 23

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i reservationen; och fann herr
talmannen den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Tumhult begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 23, röstar

Ja;

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
däri, som föreslagits i reservationen av
herr Carl Eskilsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Persson i Heden begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 97 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Statsutskottets utlåtande nr 100

Herr TALMANNEN anförde:

Propositioner framställes först i fråga
om utskottets yttrande beträffande
riktlinjer för bostadsproduktionen såvitt
avser produktionsmålet och därefter
momentvis beträffande utskottets
hemställan med tillhörande motivering.

Utskottets yttrande beträffande riktlinjer
för bostadsproduktionen såvitt
avser produktionsmålet

Herr talmannen gav propositioner dels
på godkännande av utskottets yttrande,
dels ock på godkännande av det förslag,
som framlagts i reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren godkänner
statsutskottets yttrande beträffande

192 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

riktlinjer för bostadsproduktionen såvitt
avser produktionsmålet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt
det förslag, som framlagts i reservationen
1) av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 36 nej,
varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså godkänt utskottets
yttrande.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 2 a) av herr
Kaijser m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
2 b) av herr Thorsten Larsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Nilsson i Tvärålund votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kon -

traproposition i huvudvoteringen angående
mom. 1) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager reservationen 2 a)
av herr Kaijser m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 2 b) av herr Thorsten
Larsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 77 ja och 35 nej, varjämte
99 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2 a) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu em
gånig uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han fumme flertaltet av
kammarens ledamöter ha röstat för
ja-propositionen. Herr Gustafsson i
Skellefteå begärde emellertid rösträk -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 193

ning, varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
111 ja och 70 nej, varjämte 30 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2 och 3

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. i

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;

2:o) bifall till reservationen 3) av herr
Eric Gustaf Peterson m. fl.; samt 3:o)
bifall till motionen II: 1002 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Mom 5

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 5) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen 4) av herr Kaijser m. fl.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 101 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 6

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i inom. 6) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 5) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposi
ti o nen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 99 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 7 och 8

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 9

Herr talmannen gav prop tioner på

194 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 6 a) av
herr Kaijser in. fl.; 3:o) bifall till reservationen
6 b) av herr Eric Gustaf Peterson
m. fl.; samt 4:o) bifall till reservationen
6 c) av herr Thorsten Larsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
herr Gustafsson i Skellefteå votering, i
anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontraproposition i
voteringen om kontraproposition i huvudvoteringen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 3:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande sistnämnda kontraproposition
begärde dock herr Nilsson i Tvärålund
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i voteringen om kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 9) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager reservationen 6 b) av
herr Eric Gustaf Peterson m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vilt, röstar

Nej,

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 6 c) av herr Thorsten
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 37 ja och 42 nej,
varjämte 131 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagit den under 4:o) angivna
propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren till
kontraproposition i huvudvoteringen
angående mom. 9) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager reservationen
6 a) av herr Kaijser m. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 6 c) av herr Thorsten
Larsson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition'' blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 35
ja och 48 nej, varjämte 127 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 4:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 9) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

195

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 6 c) av herr Thorsten
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 109
ja och 45 nej, varjämte 57 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 10

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 7)
av herr Thorsten Larsson in. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 11

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
8); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voterinigspropositian
upplästes och godkändes
:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 11) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
7* — Andra kammarens protokoll 1967. .

Riktlinjer för bostadspoliti n, m. m.
Nej;

Vinner Nej, bär kammar bifallit
reservationen 8) av herr Kai er m. fl.

Sedan kammarens ledamot häref -

ter intagit sina platser och teringspropositionen
blivit ännu en g uppläst,
verkställdes amröst genom

uppresning. Herr talmannen 11 känna gav,

att han funne flertalet kamma rens

ledamöter ha röstat för a-propo -

sitionen. Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, v r votering
medelst omröstningsapp åt verkställdes.
Därvid avgavs 169 j och 31
nej, varjämte 10 av ns leda möter

förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bi allit utskottets
hemställan.

Mom. 12

Herr talmainnen gav pro ''tioner
dels på bifall till utskottets h mställan,
dels ock på bifall till reservat onen 9);
och fann herr talmannen den "rra propositionen
vara med överväga de ja besvarad.
Herr Gustafsson i Ske efteå begärde
emellertid votering, i nledning
varav efter given varsel följa de voteringsproposition
upplästes oc godkändes: Den,

som vill, att kammare bifaller
statsutskottets hemställan i m in. 12) i
utskottets utlåtande nr 100, r" tar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammare bifallit
reservationen 9) av herr Kaijs r m. fl.

Sedan kammarens ledamöte härefter
intagit sina platser och voteri gspropositionen
blivit ännu en gån uppläst,
verkställdes omröstning geno uppresning.
Herr talmannen tillkän agav, att
han funne flertalet av ens leda möter

ha röstat för ja-prop sitionen.

r 30

196 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em,

Riktlinjer för bostadspolitiken, ni. m.

Herr Gustafsson i Skellefteå begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 100 nej,
varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 13

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. Ib

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 10); och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 14) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets
hemställan med den ändring i
motiveringen, som föreslagits i reservationen
10) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 110 ja och 100

nej, varjämte 1 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 15

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 16

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 11) av herr Kaijser
m. fl.; samt 3:o) bifall till motionerna
1:806 och 11:1003 i motsvarande
del; och biföll kammaren utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 17

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 12)
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 18

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
13); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följanr
de voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 18) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 13) av herr Thorsten
Larsson m. fl.

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 197

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 131 ja och
69 nej, varjämte 10 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 19

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 20

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 14)
av herr Kaijser m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 21

Herr talmannen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 15) av herr
Kaijser in. fl.; samt 3:o) bifall till motionerna
I: 806 och II: 1003 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Nilsson
i Tvärålund begärde likväl votering, i
anledning varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o)
angivna propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 21) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Riktlinjer för bostadspolitiken, in. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 15) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 104 ja och 100 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 22

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 23

Herr talmannen jgav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
16); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 23) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 16) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att

198 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparsat verkställdes. Därvid
avgavs 168 ja och 32 nej, varjämte
10 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 24

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2 ro) bifall till reservationen 17 a)
av herr Thorsten Larsson m. fl.; samt
3:o) bifall till reservationen 17 b) av
herr Kaijser in. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock
fröken Ljungberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 24) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager reservationen 17 a)
av herr Thorsten Larsson in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 17 b) av herr Kaijser
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst oinröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 74 ja och 34 nej,
varjämte 102 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 24) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
17 a) av herr Thorsten
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne
tvekan kunna råda angående omröstningens
resultat, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 102 ja och 67 nej, varjämte
40 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 25

Herr talmannen gav propositioner
på 1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 18) av
herr Kaijser m. fl.; samt 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den ändring
däri, som föranleddes av bifall till
motionerna I: 806 och II: 1003 i motsva -

Tisdagen den 23 mai 1967 em.

Nr 30

199

rande del; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. 26

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föranleddes
av bifall till motionerna I: 806
och II: 1003 i motsvarande del; och biföll
kammaren utskottets hemställan
oförändrad.

Mom. 27 och 28

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 29

Herr talmannen gav propositioner på

1 ro) bifall till utskottets hemställan;

2 ro) bifall till utskottets hemställan med
den ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 20 a) av herr
Thorsten Larsson in. fl.; samt 3:o) bifall
till reservationen 20 b) av herr
Kaijser in. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Fröken
Ljungberg begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för såg. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde
dock fröken Ljungberg votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
inom. 29) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen,
som föreslagits i reservationen 20 a)
av herr Thorsten Larsson in. fl., röstar

.Ta;

Den, det ej vill, röstar

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 20 b) av herr Kaijser
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringsproposi
ti omen blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
hani funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 76 ja och 35 nej,
varjämte 99 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 29) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i motiveringen, som föreslagits i reservationen
20 a) av herr Thorsten Larsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 110 ja och
70 nej, varjämte 31 av kammarens le -

200 Nr 30

Tisdagen den 23 må] 1967 ém.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

dam ö t er förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskot*
tets hemställan med oförändrad motivering.

Mom. 30

Herr talmannen gav propositioner på
Iso) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan
med den ändring i motiveringen, som
föreslagits i reservationen 21 a) av
herr Thorsten Larsson in. fl.; 3:o) bifall
till utskottets hemställan med den
ändring i motiveringen, som föreslagits
i reservationen 21 b) av herr Kaijser
m. fl.; samt 4: o) bifall till motionerna
I: 65 och II: 81 i motsvarande del; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 31

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 22)
av lierr Thorsten Larsson in. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 32

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 23) av herr
Kaijser m. fl.; samt 3:o) bifall till motionerna
1:806 och 11:1003 i motsvarande
del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Fröken Ljungberg
begärde likväl votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
antagits den under 2:o) angivna
propositionen följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 32) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
23) av herr Kaijser in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning,
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 171 ja och 34 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 33

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 3''i

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 25)
av herr Kaijser m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 35

Herr tahnannnen gav propositioner
på l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 26) av
herr Kaijser m. fl.; samt 3:o) bifall till
motionerna I: 754 och II: 943; och fann
herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fröken Ljungberg begärde likväl
votering, i anledning varav herr
talmannen för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda
återstående propositionerna, av vilka
herr talmannen nu fann den under 2:o)
angivna ha flertalets mening för sig.
Beträffande kontrapropositionen begärde
dock herr Svenning votering, i anledning
varav efter given varsel följan -

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 201

de voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 35) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager reservationen 26)
av herr Kaijser m. fl., röstar

Ju;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, liar kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
motionerna I: 754 och II: 943.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 41 ja och 70 nej, varjämte
99 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit
den under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 35) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej,

Vinner Nej, har kammaren bifallit
motionerna I: 754 och 11:943.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. ni.

för ja-propositionen. Herr Svenning
begärde emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 127 ja och
42 nej, varjämte 41 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 36

Mom. 37 och 38

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 39

Mom. 40 och 41

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 42

Hem talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 30)
av herr Eric Gustaf Peterson m. fl.;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 43

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,

202 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

dels ock på bifall till reservationen 31);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Fröken Ljungberg begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Dera, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom.
43) i utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 31) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu eu gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att ham funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Fröken Ljungberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 165 ja och 34 nej,
varjämte 11 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 44

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 32 a) av
hen- Thorsten Larsson in. fl.; samt 3:o)
bifall till reservationen 32 b) av herr
Kaijser m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

Mom. 45

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. 46

Herr talmannen gav propositioner

dels på bifall till utskottets hemställan,

dels ock på bifall till reservationen 33)
av hem Thorsten Larsson m. fl.; och
biföll kammaren utskottets hemställan.

Mom. 47—49

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. 50

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 34);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Nilsson i Tvärålund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 50) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 34) av herr Thorsten
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nilsson i Tvärålund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 48 nej, varjämte
17 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 51—55

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 23 mai 1967 em.

Nr 30 203

Mom. 56

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen 35 a) av
herr Eric Gustaf Peterson m. fl.; 3:o)
bifall till reservationen 35 b) av herr
Thorsten Larsson m. fl.; samt 4:o) bifall
till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föranleddes av bifall
till motionerna I: 806 och II: 1003 i motsvarande
del; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr Gustafsson
i Skellefteå begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen
för bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de tre återstående
propositionerna, av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha
flertalets mening för sig. Beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Nilsson i Tvärålund votering, i anledning
varav och sedan till kontraproposition
i den förberedande voteringen
antagits den under 3:o) angivna propositionen
följande voteringsproposition
efter given varsel upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
mom. 56) i statsutskottets utlåtande
nr 100 antager reservationen 35 a)
av herr Eric Gustaf Peterson in. fl., röstar Ja; Den,

det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen 35 b) av herr Thorsten
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och sistnämnda voteringsproposition
blivit ännu en gång
uppläst, verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, var -

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

för votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 41 ja och
38 nej, varjämte 132 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 56) i
utskottets utlåtande nr 100, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 35 a) av herr Eric Gustaf
Peterson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Gustafsson i Skellefteå
begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 135
ja och 39 nej, varjämte 38 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 57—67

Vad utskottet hemställt bifölls.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 36

Utskottets hemställan bifölls.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 37

Utskottets hemställan bifölls.

204 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Riktlinjer för bostadspolitiken, m. m.

Tredje lagutskottets utlåtande nr 43

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till avgörande
momentvis. I fråga om mom. A)
framställes först propositioner beträffande
de i reservationerna berörda paragraferna
i lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
varefter utskottets hemställan i
övrigt under mom. A) ställes under proposition
i ett sammanhang.

Mom. A

3 § lagen om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
A I); och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hedin begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 43, såvitt
avser 3 § lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, bär kammaren bifallit
reservationen AI) av herrar Ebbe Ohlsson
och Hedin.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hedin begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
173 ja och 31 nej, varjämte 5 av

kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i motionen II: 1015 föreslagna
tillägget till 4 § första stycket lagen om
kommunala åtgärder till bostadsförsörjningens
främjande

Herr talmannen gav propositioner på
bifall till eller avslag å ifrågavarande
förslag; och avslog kammaren nämnda
förslag.

4 § lagen om kommunala åtgärder till
bostadsförsörjningens främjande

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen A II) av herrar
Ebbe Ohlsson och Hedin; samt 3:o)
bifall till reservationen A III) av herr
Alexanderson m. fl.; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Hedin begärde likväl votering, i anledning
varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen ånyo
upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu fann
den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr Nyberg
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
4 § lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande
antager reservationen A II) av herrar
Ebbe Ohlsson och Hedin, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen A III) av herr Alexanderson
m. fl.

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 205

Anslag till statens hantverks- och industrielånefond

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst oniröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 45 ja och 71 nej,
varjämte 94 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
A) i utskottets utlåtande nr 43, såvitt
avser 4 § lagen om kommunala åtgärder
till bostadsförsörjningens främjande,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
A III) av herr Alexanderson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för japropositionen.
Herr Nyberg begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst oniröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 68 nej,
varjämte 33 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. A i övrigt

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen B);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nyberg begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
tredje lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 43, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
B) av herr Alexanderson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst oniröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 98 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 2

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond Föredrogs

statsutskottets utlåtande nr
113, i anledning av Kungl. Maj ds i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1967/
68 till statens hantverks- och industri -

206 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond

lånefond jämte i ämnet väckta motioner.

Kungl. Maj:t hade (bilaga 12, punkt
IV: 1, s. 163) föreslagit riksdagen att
till Statens hantverks- och industrilånefond
för budgetåret 1967/68 anvisa ett
investeringsanslag av 18 000 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Johan Olsson och Mattsson (1:16)
och den andra inom andra kammaren
av herr Andersson i Örebro in. fl.
(11:20), i vilka motioner hemställts att
riksdagen måtte besluta dels höja de i
kungl. kungörelsen 1960:372 (1965:102)
angivna gränserna för företagareförenings
utlåning till 150 000 kronor, dels
ock i samband därmed slopa de f. n.
olika maximigränserna för lån till maskiner; dels

ock två likalydande motioner,
väckta den ena inom första kammaren
av herr Johan Olsson m. fl. (I: 551) och
den andra inom andra kammaren av
herr Andersson i Örebro in. fl. (II: 681),
i vilka motioner hemställts att riksdagen
måtte till Statens hantverks- och
industrilånefond för budgetåret 1967/68
anvisa ett investeringsanslag av
21 000 000 kr.

Utskottet hemställde,

1. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt med avslag
å motionerna I: 551 och II: 681, till Statens
hantverks- och industrilånefond
på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett i n vest er i n gxanslag av 18 000 000
kr.;

2. att motionerna I: 16 och II: 20 icke
måtte av riksdagen bifallas.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Kaijser, Harry Carlsson,
Bengtson, Ottosson, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Karl-Erik Eriksson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Helander,

Björkman, Tobé, Sjönell och Westberg,
vilka ansett att utskottet bort under 1.
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj :tsi förslag samt med bifall
till motionerna 1:551 och 11:681, till
Statens hantverks- och Lndustrilånefond
på kapitalbudgeten under statens utlåningsfonder
för budgetåret 1967/68 anvisa
ett investeringsanslag av 21 000 000
kr.;

2) av herrar Kaijser, Harry Carlsson,
Bengtson, Ottosson, Nils-Eric Gustafsson,
Schött, Karl-Erik Eriksson, Bohman,
Eliasson i Sundborn, Nelander,
Björkman, Tobé, Sjönell och Westberg,
vilka ansett att utskottet bort under 2.
hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 16 och II: 20, besluta höja
de i kungörelsen den 3 juni 1960 (nr
372) om statligt kreditstöd till hemslöjd,
hantverk och småindustri angivna gränserna
för företagareförenings utlåning
till 150 000 kr., varvid de f. n. olika
maximigränserna för lån till maskiner
skulle slopas.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ANDERSSON i Örebro (fp):

Herr talman! I föreliggande statsutskottsutlåtande
nr 113 behandlar utskottet
två motionspar, varav i motionerna
1:551 och 11:681 motionärerna
hemställer att riksdagen till statens hantverks-
och industrilänefond för budgetåret
1967/68 måtte anvisa ett investeringsanslag
av 21 miljoner kronor i
stället för av departementschefen föreslagna
18 miljoner kronor. I det andra
motionsparet, I: 16 och II: 20, hemställs
att gränserna för företagareföreningarnas
utlåning höjs till 150 000 kronor i
stället för nuvarande högst 50 000 kronor
till en och samma sökande och, om
det är fråga om maskiner, 75 000 kronor.

Senast i förra veckan har det i olika
sammanhang hävdats, och detta med
full rätt, att de mindre och medelstora

Nr 30 207

Tisdagen den 23

Anslag till

företagen har utomordentligt stora svårigheter
att på tillfredsställande sätt
ordna sin kapitalförsörjning. Mot bakgrunden
av dessa företags minskade
självfinansieringsgrad utgör därför företagareföreningarnas
möjligheter till
kapitalutlåning från statens hantverksoch
industrilånefond ett viktigt komplement
till dessa företags kapitalförsörjning.
Med hänsyn till de mindre och
medelstora företagens betydelse från såväl
produktions- som sysselsättningssynpunkt
måste det vara en framsynt samhällsekonomisk
planering att på olika
sätt underlätta dessa företagsgruppers
rationalisering och utveckling.

Kommerskollegium har i sin skrivelse
den 30 juni 1966 föreslagit att ett belopp
på 21 miljoner kronor anvisas till fonden.
Kommerskollegium brukar ju här
i kammaren ofta anses äga goda förutsättningar
att bedöma hithörande frågor,
och vi motionärer har gått på kollegiets
förslag. Jag yrkar därför bifall
till reservation 1 av herr Kaijser m. fl.

Företagareföreningarnas högsta lånegräns
har varit densamma sedan år
1960. Med hänsyn till den allmänna
kostnadsutvecklingen och de ökade krav
på maskinutrustning och ändamålsenliga
lokaler som man i dag måste ställa
på ett företag för att det skall anses
vara rationellt — detta gäller i lika hög
grad för hantverket och den mindre industrin
som för övriga företag — är de
nuvarande lånegränserna för företagareföreningarna
alltför snäva. En höjning
av lånegränsen till 150 000 kronor skulle
många gånger underlätta för dessa företag
att få lån till mindre fabriksbyggnader.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda yrkar jag bifall även till reservation
2 av herr Kaijser in. fl.

I detta anförande instämde herrar
Eliasson i Sundborn (ep), Nordgren
(h), Westberg (fp), Jonsson (fp), Sjönell
(ep), Björkman (h), Nelander (fp),
From (fp) och Gustafsson i Borås (fp).

maj 1967 em.

statens hantverks- och industrielånefond

Herr LINDHOLM (s):

Herr talman! Vi har i detta ärende
liksom i alla övriga anslagsärenden vi
behandlar att göra en avvägning inom
ramen för budgeten.

Motionärerna bär yrkat på en höjning
till 21 miljoner kronor i stället för den
av Kungl. Maj :t föreslagna höjningen
till 18 miljoner kronor. Man bör emellertid
observera att det inte endast är
dessa 18 miljoner kronor som ställs till
förfogande, utan därutöver beräknas enligt
kommerskollegium 34 miljoner kronor
stå till förfogande; sammanlagt höjs
det disponibla beloppet alltså till 52 miljoner
kronor och inte, som man kan fa
en föreställning om, endast till 18 miljoner
kronor. Det är alltså inte så mycket
som skiljer utskottets förslag från
motionärernas, men vi brukar ju försöka
att hålla ihop budgeten vid handläggningen
av dessa frågor.

När det sedan gäller yrkandena i motion
I: 16 och II: 20 angående gränserna
för utlåningen vill jag erinra om att

företagareföreningsutredningen beräknas
avlämna sitt betänkande tidigt i
höst. Inom den utredningen har man
tagit upp dessa problem till behandling.
Utskottet har inte ansett det skäligt
att förekomma utredningen på denna
punkt, utan vi vill i stället avvakta
det resultat utredningen kommer till.
Med stöd härav hemställer jag om bifall
till utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. 1

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen
1); och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande ja
besvarad. Herr Andersson i Örebro begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller

208 Nr 30

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Anslag till statens hantverks- och industrilånefond

statsutskottets hemställan i mom. 1) i
utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
! Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Örebro begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 108 ja och 96 nej, varjämte
3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. 2

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Andersson i Örebro begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. 2) i
utskottets utlåtande nr 113, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen 2) av herr Kaijser m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,

verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Andersson i Örebro begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 109 ja och 95 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
103, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående överlåtelse av viss staten
tillhörig mark m. m.

Utskottets hemställan bifölls.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr talmannen
att uppskjuta behandlingen av
återstående på föredragningslistan upptagna
ärenden till morgondagens sariimanträde.

§ 4

På hemställan av herr talmannen beslöt
kammaren, att statsutskottets utlåtande:
nr 117 och andra lagutskottets
utlåtande nr 45 i nu nämnd ordning
skulle uppföras främst bland två gånger
bordlagda ärenden på morgondagens
föredragningslista.

§ 5

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 214, till Konungen i anledning av
Kungl. Maj :ts proposition angående de
nya lantbruksnämndernas organisation,
m. m., jämte i ämnet väckta motioner,
såvitt propositionen och motionerna
hänvisats till jordbruksutskottet.

§ 6

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 132, angående godkännande

Tisdagen den 23 maj 1967 em.

Nr 30 209

av avtal mellan Sverige och Belgien för
undvikande av dubbelbeskattning och
för reglering av vissa andra frågor beträffande
skatter på inkomst och förmögenhet,
överlämnades till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 7

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad anhåller om ledighet
från riksdagsgöromålen under tiden 29

—31 maj 1967 för resa till Montreal i
Nordiska Rådets uppdrag.

Stockholm den 22 maj 1967

Leif Cassel

Kammaren biföll denna ansökan.

i 8

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.50.

In fidem

Sune K. Johansson