Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

tefe?

^ WMB ^

Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1966

1 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 1 november fm.

Sid.

Meddelande ang. reviderad propositionsförteckning................ 3

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr

138) om arbetstidens begränsning, m. m....................... 4

Interpellationer av:

herr Gustavsson i Ängelholm ang. vissa ekonomiska mellanhavanden
mellan luftfartsstyrelsen och kommun som är huvudman för

flygstation............................................... 83

herr Hamrin i Jönköping ang. väntetiden för rättspsykiatrisk undersökning
............................................... 84

Tisdagen den 1 november em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137, med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen den 16 maj 1930 (nr

138) om arbetstidens begränsning, m. m. (forts.)............... 86

Meddelande om enkel fråga av herr Öhvall ang. viss olägenhet av
dröjsmål med besked om lokaliseringsstöd .................... 140

1-—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Tisdagen den 1 november

Kl. 10.30

§ 1

Justerades protokollet för den 25
nästlidne oktober.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Werbro, som vid kammarens sammanträde
den 18 nästlidne oktober med
läkarintyg styrkt sig från och med
samma dag tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Herr talmannen meddelade, att herr
Gustavsson i Alvesta enligt till kammaren
inkommet läkarintyg vore sjukskriven
under tiden den 29 nästlidne oktober—den
7 innevarande november.

Herr Gustavsson i Alvesta beviljades
ledighet från riksdagsgöromålen under
angivna tid.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

Undertecknad hemställer vördsamt
om tjänstledighet under veckan 1—7
november för att under nämnda tid som
delegat deltaga i Unescos Generalförsamling
i Paris.

Stockholm den 28 oktober 1966

Blenda Ljungberg

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 5

Meddelande ang. reviderad propositionsförteckning Herr

TALMANNEN yttrade:

Till kammarens ledamöter har utdelats
en reviderad förteckning över propositioner
avsedda att föreläggas höstsessionen.

§ 6

Föredrogs var för sig följande Kungl.
Maj:ts å bordet vilande propositioner;
och hänvisades därvid

till bevillningsutskottet propositionen
nr 134, med förslag till förordning om
ändrad lydelse av 13 § förordningen den
4 oktober 1929 (nr 307) angående tullrestitution,
m. m.; och

till statsutskottet propositionen nr
135, angående domartjänster vid vissa
underrätter.

§ 7

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 39—
41, statsutskottets utlåtanden nr 126—
129, bevillningsutskottets betänkande
nr 49, andra lagutskottets utlåtanden nr
51—56 och tredje lagutskottets utlåtanden
nr 49—51.

§ 8

Föredrogs var för sig följande, vid
kammarens nästföregående sammanträde
gjorda men då bordlagda interpellationsframställningar,
nämligen av:

herr Lundberg, till herr statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet
angående rätten att nyttja enskild väg,
herr Eriksson i Bäckmora, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående expeditionsavgiften
å vissa telefonsamtal,
m. m., och

herr Lindahl, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartemen -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

tet angående bestämmelserna för resor
med charterflyg.

Kammaren biföll dessa framställningar.

§ 9

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj:ts å bordet vilande proposition
nr 137, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. in.; och anförde
därvid:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det socialdemokratiska
valnederlaget måste få konsekvenser för
landets politik, inte bara efter 1968
utan omedelbart.

Först inställer sig uppgiften att efter
en långvarig förhalning få till stånd en
demokratisk enkammarreform. Under
de närmaste veckorna skall grundlagsberedningen
försöka uppnå en kompromiss,
som i sina huvuddrag binder de
demokratiska partierna. Alla vet, att om
valet hade blivit en framgång för socialdemokraterna,
så skulle herr Erlander
ha åberopat detta som ett folkets erkännande
av hans s. k. kommunala samband.
Nu blev det tvärtom. De märkliga
konstruktionerna — biandkammare,
tvåstegskammare eller vad de nu heter
— har fallit under bordet. Utöver den
enkla reformen med särskilda riks- och
kommunalval finns kvar på bordet endast
tanken på en gemensam valdag, en
tanke som socialdemokraterna inte
tycks vilja släppa.

Oppositionspartierna är ytterst skeptiska
mot tanken på gemensam valdag
för riks- och kommunalval. Den har för
övrigt på det kommunalpolitiska planet
utsatts för en mycket hård kritik av alla
partier. Till och med det socialdemokratiska
partiet avvisade i februari bestämt
tanken på en gemensam valdag,

och man använde då i huvudsak samma
argument som de kommunalt verksamma
förtroendemännen nu åberopar.

Under sådana förhållanden vore det
enda rimliga att regeringen nu accepterade
ett rent enkammarsystem med skilda
valdagar för riks- och kommunalval
samt en rättvis valordning, dock av
hänsyn till riksdagens funktionsduglighet
med spärr mot uppsplittring i småpartier.
Beslut kan i så fall fattas i riksdagen
åren 1968 och 1969. Nyval till enkammarriksdagen
kan äga rum 1970
eller 1971.

Jag hoppas att herr Erlander och
hans parti kan lägga prestigehänsyn åt
sidan och acceptera en reform av riksdagen
som även skapar bättre förutsättningar
för den kommunala demokratiens
utveckling. Om regeringen gör
den gemensamma valdagen till ett villkor
för att acceptera en författningsreform
är vi trots allt beredda att överväga
detta. Men ansvaret för en olycklig
konstruktion faller då på regeringspartiet.

Efter sitt nederlag återkommer regeringen
nästa år med en stärkt representation
i riksdagen. Socialdemokraterna
får då en företrädare mer än i
år. Därigenom uppnår de en egen majoritet
vid gemensamma voteringar. Ett
parti med 42 procent av rösterna kan
alltså genomdriva beslut i skatte- och
utgiftsfrågor mot alla övriga partigruppers
önskemål. Tillåt mig fråga statsminister
Erlander: Medger ni att detta
är orimligt?

För några år sedan medgav regeringen
att det var önskvärt att den nuvarande
groteska förseningen av folkopinionens
genomslag i första kammaren
upphörde. Man framkastade tanken på
en grundlagsförändring i detta syfte, så
att första kammaren skulle kunna förnyas
efter 1966 års val. Från oppositionens
sida påpekades att detta kunde
försena enkammarreformen och att det
fanns och finns en enklare väg, nämligen
upplösning av första kammaren år

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

1967. Jag upprepade efter valet detta
förslag. Herr Erlander svarade emellertid
avböjande; man bör följa grundlagen,
sade han. Ja, ingen föreslår någonting
annat. Men inom ramen för dennas
bestämmelser finns det en rörelsefrihet
som i Sverige liksom annorstädes brukar
leda till en fortgående utveckling
av det levande statsskicket. Man kan
just genom upplösning av första kammaren
avhjälpa eftersläpningen i fråga
om väljaropinionens genomslag. Varför
då inte göra detta?

Herr Erlanders uttalande i TV strax
efter valet att folkpartiet för tre år sedan
motsatte sig eftersläpningens avlägsnande
men nu efter valet föreslår
detta är grovt felaktigt. Vi föreslog en
enklare och, allt taget i betraktande,
bättre metod, nämligen upplösning av
första kammaren och nyval genom de i
år valda landstingsledamöterna och
fullmäktige 1967, och vi håller fast vid
den metoden. Men regeringen vill nu
inte vara med om att låta väljaropinionen
utan uppskov framträda i riksdagens
sammansättning. Varför slår man
nu vakt om den eftersläpning som man
i princip fördömde för några år sedan?

Visst har regeringen formell rätt att
underlåta att begagna de möjligheter
att visa respekt för valutslaget som författningen
ger. I så fall begagnar man
på samma sätt som konservatismen i
seklets början första kammaren för att
stärka sin maktställning och genomföra
beslut mot folkflertalets vilja.

Konflikten inom skolväsendet är en
stor olycka. Jag skall självfallet inte
under pågående konflikt uttala mig om
ansvarsfördelningen eller om parternas
ståndpunkter. Men en fråga vill jag ställa
till regeringen: Vilken har regeringens
och civilministerns roll varit? Vilka
kontakter förekom med avtalsverket innan
detta fattade en del av de avgörande
besluten?

Tredje man som hårt drabbas redan
under strejken träffas ju tio gånger hårdare
under lockouten. Jag fäller inget

omdöme om den ena eller andra sidans
förfaringssätt utan jag konstaterar blott
ett faktum och begär en upplysning om
regeringens roll. I vad mån är regeringen
stridande part samtidigt som den
utser medlare och har att ta ställning
till en eventuell tvångsskiljedom, om
konflikten blir långvarig?

Vad jag begär är alltså att Sveriges
folk skall få information rörande regeringens
politik, naturligtvis inte detaljreferat
av samtal med avtalsverket o. d.
— särskilt inte så länge konflikten pågår
— men en upplysning om huruvida
regeringen har godkänt eller medverkat
till vissa avgörande beslut och förfaringssätt
från avtalsverkets sida. Vi har
här i landet en ny lagstiftning som riksdagen
har beslutat, och det finns all anledning
för riksdagen att i hög grad intressera
sig för hur denna lagstiftning
verkar i praktiken.

Låt mig tillägga en sak: starka skäl
synes mig tala för att medlingskommissionen
kompletteras med ytterligare tre
personer, så att kommissionen med
ökad kraft kan ta itu med en medling
mellan parterna. Jag ser ingen nackdel
men troligen fördelar förenade med ett
sådant förfaringssätt.

Den studerande ungdomen förtjänar
i stort sett en eloge för det sätt på vilket
den reagerat under konflikten, men
ingen har väl tänkt sig att lärarna skulle
vara umbärliga ens under en kortare
period. Jag vill därför uttrycka en livlig
förhoppning om att konflikten snart
skall kunna bringas till ett rimligt slut.

Ett annat brännande spörsmål är försvarsfrågan.
Regeringspartiets överraskande
handläggning ger tyvärr intrycket
av att man önskar och bestämt sig
för en politisk strid. Ilur skall man annars
förklara att försvarsberedningen,
som under ett par år arbetat utifrån
vissa ekonomiska förutsättningar och
ramar, efter valet får — endast ett par
månader innan beslut måste fattas inom
beredningen — beskedet att regeringspartiet
har bestämt sig för helt andra

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

och starkt reducerade belopp och nya
principer? Vad dessa belopp och principer
skulle innebära i fråga om försvarets
utformning, handläggning och
minskade effektivitet hade tydligen
ingen inom beredningen någon aning
när förslaget framlades. De militära utredningarna
av experterna — mödosamma,
noggranna utredningar — hade
ju gjorts ifrån helt andra förutsättningar.

Ett sådant tillvägagångssätt från regeringspartiets
sida vittnar sannerligen
inte om någon strävan efter saklighet;
det innebär ett tydligt avsteg från hittillsvarande
goda traditioner. Klart är
att även försvarets utgifter får prövas i
sparsamhetens tecken, när det ekonomiska
läget är ansträngt, men detta är
en sak. En helt annan sak är ett löst
tillyxande av belopp och planeringsregler,
som i växande grad skulle försvåra
en effektiv användning av anslagen
till försvaret. Det är dock ett allmänt
intresse att de stora offer som
Sveriges folk gör skall ge resultat i form
av ett effektivt försvar.

Statsminister Erlander har i Köpenhamn
för några veckor sedan uttalat,
att frågan om försvarets omfattning får
ses på lång sikt och att drastiska förändringar
inte kan eller bör ske varje
gång man får intrycket att de internationella
konfliktriskerna kanske något
avtagit. Jag hoppas, att regeringen skall
handla i överensstämmelse med denna
tankegång. Men jag måste tyvärr tillfoga
att mycket talar för att herr Erlander
blivit desavuerad av taktiker inom partiet,
vilka ser de nya signalerna i försvarsfrågan
som ett sätt att köpa popularitet
bland väljarna.

Ifall någon begränsning av utgiftsökningen
för försvarets del emellertid
måste ske, vilket är min uppfattning,
gäller detta naturligtvis också på en rad
andra punkter av statens utgifter — jag
talar här om begränsning av ökningarna,
inte om reducering av de absoluta
beloppen. Jag har aldrig trott på

talet om att minska de samlade statsutgifterna,
i pengar räknat, i ett växande
samhälle, allra minst under tider av
inflation, men det bör gå att begränsa
de reella utgiftsökningarna och hålla
dem inom ramen för de stigande statsinkomsterna
utan nya skatter. Detta är
en realistisk målsättning.

Den aktuella ekonomiska politiken får
vi tillfälle att mera i detalj diskutera om
två månader, när budgeten har framlagts.
Låt mig emellertid anföra några
synpunkter på en sida av den mera
långsiktiga politiken och därmed bidraga
till en belysning av några skiljaktigheter
mellan liberalt och socialistiskt
tänkesätt.

Under många årtionden har från vårt
håll oavbrutet framhållits vikten av att
kapitalbildningen ökas. Det måste ske
inte bara brutto genom avskrivningar
som direkt förebygger kapitalförtäring,
utan det måste också ske netto genom
en ökning av själva sparandet i egentlig
mening. Men det räcker inte att sparandet
växer, när nationalinkomsten ökar.
Nej, den sociala trygghetspolitikens tendens
att göra privatpersoners sparande
mindre nödvändigt för annat än köp
av bilar och sommarstugor måste ersättas
av uppmuntran till ökat sparande
för enskilda och företag.

Det nuvarande läget i vårt land visar
hur rätt vi har fått. Det är kapitalknappheten
som bär en stor del av skulden
till dagens krisfenomen. Det är den otillräckliga
kapitaltillgången som motverkar
näringslivets rationalisering och
försvårar ny företagsamhet. Den är även
orsak till det otillräckliga bostadsbyggandet
och till svårigheterna att finansiera
skolväsendets, den högre utbildningens
och forskningens investeringar.

För ett socialistiskt tänkesätt tycks
enskild kapitalbildning, utöver smärre
belopp, vara något föga önskvärt. Följden
av regeringens inflations- och skattepolitik
har blivit att företagens nyinvesteringar
numera nästan helt och hållet
finansieras med lån i stället för med

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 7

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

eget nysparande. Att reinvesteringar som
ersätter förslitning och åldrande hos
anläggningarna finansieras med avskrivningar
är en annan sak, och de är
självklara, om inte direkt kapitalförtäring
skall äga rum. Den saken bör inte
sammanblandas med nysparande, såsom
tyvärr ofta sker i debatten. — Till att
skapa ökade svårigheter för företagens
finansiering bidrar naturligtvis
också det lagstadgade tvånget att tömma
företagens pensionsfonder.

Man ser alltså hur den socialdemokratiska
politiken har medfört en minskning
ned till en bråkdel av just den nya
kapitalbildning som mest direkt leder
till ekonomiskt och tekniskt framåtskridande.
Regeringspolitiken minskar
också de mindre företagens möjligheter
att utvecklas.

Inte heller har regeringen brytt sig
om att koppla in önskemålet om en egen
bostad som en starkt sparstimulerande
faktor. Om folk hade möjlighet att välja
mellan bil och bostad skulle många
föredra att först få bostad och vänta
litet med bilen. Regeringens misslyckande
på bostadspolitikens område griper
in i och försvårar en tillräcklig kapitalbildning.

Att den starka inflationen också verkar
reducerande på sparandet är uppenbart.
På det sättet får vi dagens krisfenomen
och en långsammare ekonomisk
expansion på längre sikt än vårt land
skulle kunna uppnå med sina i många
avseenden gynnsamma förutsättningar.
Följden blir en minskad stegringstakt
inom vår ekonomi de närmaste åren.
Detta beror naturligtvis delvis också på
allmän oskicklighet hos regeringen vid
handhavandet av byggnads- och kreditpolitiken,
vars ryckighet många gånger
har påtalats.

Uppenbarligen behövs en debatt kring
och omläggning av den ekonomiska politiken
i syfte att öka kapitaltillgången
och därmed på längre sikt vidga utrymmet
för investeringar i produktion,
handel, bostäder, undervisningsanstalter
in. in.

Råde av hänsyn härtill och av rättviseskäl
är det nödvändigt att regeringen
äntligen tar sig samman och gör något
för att skapa rimligare förhållanden
för de misshandlade spararna. Att utge
värdesäkra obligationer är en väg som
rekommenderades av en statlig utredning
för flera år sedan. Lika viktigt är
att ändra skattelagstiftningen så, att beskattning
inte drabbar långivare som
med låntagarna privat avtalat kompensation
för penningvärdets fall. Varför
skall staten beskatta inte bara räntan
utan även sådan kompensation, vars
uppgift är att skydda spararna mot direkt
förlust på inflationen?

En tredje utväg som kan beträdas
tillsammans med de två andra är att
innehavare av obligationer, inteckningar
och andra fordringar i pengar räknat,
utan indexklasul, slipper skatta för den
del av räntan som bara utgör kompensation
för penningvärdets fall. Ett
schablonavdrag på 3 procent vid beskattning
skulle innebära, att spararna
vid 3 procents årlig prisstegring kunde
bevara sitt kapital oförändrat och ändå
finge en överskjutande nettoränta på
några procent. Får spararen brutto 7
procent, blir den »rena» räntan 4 procent,
och efter beskattning finge han
kvar 2 å 3 procent — det är ju inte
överdrivet mycket.

Fastän rättvisa och klokhet talar för
att dessa spörsmål målmedvetet angripes,
har regeringen inte tillräcklig handlingskraft
för detta. Det är verkligen
beklämmande. En översikt visar att
från vår sida föreslagits bortåt ett tjugotal
åtgärder, som på längre sikt skulle
leda till en rikligare kapitalbildning och
till bättre balans på kapitalmarknaden.
Till dem hör också friare kapitalrörelse
över gränserna.

Viktigt är naturligtvis vidare att varurörelsernas
internationella utveckling
möter mindre hinder. Kennedy-ronden
och den västeuropeiska stormarknaden
visar på vägar framåt, som samtidigt
underlättar de allt viktigare nordiska
ekonomiska förbindelserna. Jag vill be -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

teckna det som ett ytterst lovande steg
framåt att de nordiska staterna för
första gången i större handelspolitiska
sammanhang avser att förhandla som
en enhet under Genéveförhandlingarna
om en allmän internationell tullsänkning.
Ännu är det för tidigt att uttala
någon bestämd mening om resultatet av
detta nya nordiska grepp, men en god
början är gjord. Jag vill lyckönska handelsminister
Lange och hans skickliga
medhjälpare liksom naturligtvis motsvarande
personer i grannländerna till
att ha tagit detta första betydande steg.

Tilläggas kan kanske att Nordiska
rådet de två senste åren förordat just en
sådan paketlösning genom inre uppgörelser
i förväg mellan de nordiska staterna,
varvid alla både ger och tar, i
syfte att de sedan skall kunna uppträda
enigt utåt. På så sätt blir Norden något
av en handelspolitisk stormakt, eftersom
t. ex. vår import från den kontinentala
ekonomiska gemenskapen EEC är
större än Förenta staternas.

Jag är ledsen att inte kunna uttrycka
samma uppskattning av statsrådet Langes
hållning när det gäller den viktiga
Londonöverenskommelsen mellan
EFTA-staterna, vilka för några år sedan
därigenom förband sig att samtidigt
ansluta sig till EEC. Det förbluffande
danska förslaget, att de tre nordiska staterna
utan dröjsmål skulle skjuta England
åt sidan, de facto bryta Londonöverenskommelsen
och söka inträde i
EEC, medför risker att denna överenskommelse
skulle förlora all kraft. Danmark
kan ju inte begära att England
skall vara bundet därav, när man själv
inte anser sig vara det.

Den danska aktionen innebar för övrigt
ett avtagande intresse för EFTA som
sådant. Mot bakgrunden av att alla vet
att EEC för närvarande över huvud taget
inte är berett att ens påbörja samtal om
en anslutning av nya stater framstår
aktionen — i den mån den inte förestavas
av inrikespolitiska skäl — som en
stöt mot sammanhållningen inom EFTA

nr 137

och ett försök att lösgöra Norge och Sverige
jämte Danmark från den hittillsvarande
intima samverkan med England
i marknadsfrågorna.

På detta danska utspel svarade naturligtvis
de norska och svenska regeringarna
klart avböjande, med det självklara
tillägget att tidpunkten för förhandlingar
med EEC och ordningsföljden vid
deras påbörjande och bedrivande förtroendefullt
bör diskuteras inom EFTAkretsen
och att man där inte i förväg
är bunden till att inta andraplatsen.

Men effekten på Londonöverenskommelsen
av det danska utspelet upphörde
inte därmed. Uppenbart är att engelsmännen
nu känner sig föga bundna av
denna överenskommelse.

Om man får tro ledande brittiska tidningar
känner britterna sig inte som
hittills vara skyldiga sina EFTA-partners
hänsyn i berörda avseende vid
kommande förhandlingar med EEC. Det
är möjligt att dessa tidningar något
överdriver, men jag tror att en reaktion
i den riktningen är ofrånkomlig.
Det medför ökad otrygghet för bl. a.
Sverige. Vad har svenska regeringen
gjort för att på effektivast möjliga sätt
hindra en dylik utveckling? Har man
tillräckligt klarlagt den svenska hållningen
sedan Danmark för mer än ett
år sedan gjorde en första rekognoscering
i angiven riktning — 15 månader
före det mera offentliga initiativet? Det
verkar inte så. Danska regeringen tycks
ha trott att man skulle kunna få med
sig Sverige ett bra stycke. Och i engelska
parlamentskretsar rådde för en månad
sedan en viss tveksamhet om den
svenska hållningen. Det har jag kunnat
konstatera genom samtal. Nog kunde
mera ha gjorts för att — gärna tillsammans
med flertalet av de mindre staterna
—- inom EFTA skydda den viktiga
Londonöverenskommelsen.

Klart är att en sammanslagning av
EFTA och EEC framstår som angelägen,
om den kan ske på rimliga villkor. Initiativ
för att skynda på utvecklingen i

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

den riktningen är bra om de är kloka,
men inte bra om de snarast motverkar
sitt syfte genom att försvaga EFTA:s
förhandlingsposition.

En förutsättning för att stormarknaderna
skall fungera väl är naturligtvis
att kostnadsutvecklingen fortsätter och
konkurrenskraften utvecklas på ett någorlunda
harmoniskt sätt. Därför har
vi från folkpartihåll i mer än ett årtionde
begärt att Sverige skulle ta initiativ
till att den västeuropeiska sammanslutningen
OECD och dess föregångare
OEEC, d. v. s. i första rummet
hela den västeuropeiska gruppen, inriktade
uppmärksamheten på inflationsproblemet.
Så småningom tog den svenska
regeringen upp denna tanke — men
utan någon större framgång. Nu ser jag
att frågan från svenskt håll har rests
inom EFTA. Jag tillåter mig att efterlysa
något närmare upplysningar från
regeringen om denna sak, som just i år
kommit i ett speciellt läge genom den
engelska socialdemokratiska regeringens
lagstiftning mot fria arbetsavtal
och lönestegringar utöver visst belopp.
Inte kan väl den svenska regeringen
överväga att slå in på sådana vägar?
Då följer i varje fall inte den meningsriktning
jag företräder med.

Däremot är vi anhängare av ett stärkande
av EFTA genom en vidgad samordning
av olika sidor av den ekonomiska
politiken, vilket kanske kan något
underlätta kampen mot prisstegringar.
Jag hoppas och tror att det är något
sådant regeringen har i sikte; i vilket
fall är jag för min del helt med på att
man skall försöka få till stånd ett mera
energiskt arbete i denna riktning inom
EFTA än tidigare.

I huvudsak får emellertid kampen
mot inflationen föras av varje land för
sig. Tyvärr står regeringen här lika
handfallen som när det gäller en ökning
av kapitaltillgången. För varje dag
blir det alltmera klart att den Erlanderska
regeringen kommer att gå till historien
som inflationsrcgeringcn, en rege -

ring som trots gynnsammare ekonomiska
förutsättningar än de i världskriget
inblandade industriländerna har lyckats
sämre än de flesta av dem att begränsa
prisstegringen. Man har inte velat
inse att en av de främsta uppgifterna
för en god styrelse är att penningvärdet
vårdas. Jag ber, herr talman, att
få återkomma i januari till den saken.

När folkpartiets talesmän redan före
valet begärde att regeringen i FN skulle
kräva att Sydafrikas mandat över Sydvästafrika
skulle upphöra, var vi ovissa
både om regeringens inställning och
om utsikterna till ett snart beslut i FN.
Så mycket mera glädjande finner jag
det naturligtvis vara att FN nyligen
fattat ett sådant beslut med stöd av en
av de båda anglosaxiska stormakterna,
nämligen Förenta staterna — Storbritannien
lade som bekant ned sin röst.
Man får nu avvakta Sydafrikas reaktion
och hoppas att den inte blir en utmaning
till världsopinionen.

I fråga om Rhodesia måste konstateras
att den hittillsvarande frivilliga
blockaden tyvärr inte har blivit tillräckligt
effektiv. FN bör därför skyndsamt
fattat beslut om en obligatorisk
blockad. Därefter kommer det ganska
snart att visa sig om Portugal är villigt
att samverka med FN:s övriga medlemmar.
Skulle den portugisiska regeringen
i stället motarbeta F"N:s blockad synes
det mig uppenbart, att frågan bör
tas upp inom EFTA. Även om det ligger
utanför den vanliga EFTA-problematiken
gäller det dock i båda fallen
handelspolitiska och ekonomiska förbindelser,
och det finns ett ekonomiskt
samband mellan dem. Portugals möjligheter
att agera mot FN i Afrika kan
ju i längden ökas genom samverkan i
EFTA.

Jag inser väl att det finns skäl mot
att informellt ta upp frågan om handeln
med Rhodesia på EFTA:s dagordning,
och det är inte alls säkert att
det skulle lyckas om den svenska regeringen
gör ett sådant försök. Men jag

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

anser för min del att detta försök bör
göras under de här angivna förutsättningarna.
Det finns tillfällen då hänsynen
till sedvanlig politisk etikett och
praxis får vika.

Oppositionens betydliga valframgång

— trots att KDS säkert tog fler röster
från oss än från socialdemokraterna

— gör det uppenbart för envar att valet
om två år i högre grad än på länge
kommer att gälla innehavet av regeringsmakten.
Ingen kan bestrida att det
ur många synpunkter skulle innebära
en vitalisering om — som jag tror —•
en växling vid makten kommer till
stånd. Hade vi inte haft vårt egendomliga
tvåkammarsystem, skulle uppenbarligen
ett regeringsskifte ha skett i
höst, liksom för övrigt redan 1957. Ett
väljarutslag av den styrka som förelåg
både 1956 och 1966 förtjänar att
få politiska konsekvenser. Man förstår
de varma känslor med vilka herr
Erlander omfattar första kammaren,
som 1957 räddade honom från att behöva
avgå, trots att väljarna berövat
honom hans regeringsunderlag. Överraskande
var att han på valnatten i år
tycktes i regeringsunderlaget inräkna
KDS, vars existens på något sätt skulle
stärka den socialdemokratisk-kommunistiska
minoritetens ställning i dess
tävlan med den något starkare oppositionen.
Det verkar mystiskt, men vi har
ju vant oss vid Erlanderska ekvilibristiska
konststycken under arbetet på en
ny författning och blir snart inte förvånade
över någonting i den vägen.
Envar kan se att, enligt hans mening,
allt är rätt och rimligt som ökar utsikterna
för socialdemokraterna att hålla
sig kvar vid regeringsmakten mot folkets
vilja.

För oppositionen blir naturligtvis
uppgiften att ytterligare stärka det förtroende
bland väljarna som så starkt
framträdde den 18 september. Det gäller
inte bara att vinna ett nytt val 1968
utan att göra det med ett program som
står sig. Att utställa växlar på en mil -

jard i skattesänkning, vilka inte kan inlösas,
och alltså bildligt talat skulle bli
en bumerang, är inte rimligt. Detsamma
gäller ett konservativt motstånd mot
en progressiv markpolitik. Det gäller
också sensationella hyreshöjningar i
de redan förut allra dyraste husen. Sådana
saker är oförenliga med en allmän
ekonomisk stabiliseringspolitik.

De båda mittenpartierna har klargjort
att programmet för den nya regering,
som man är fast besluten att söka åstadkomma
år 1968, inte kan vila på en sådan
grundval. Uppenbarligen är det ett
viktigt allmänt intresse att en mittenorientering
av högerpartiets politik
äger rum, liksom tidigare i Norge, så att
en trepartiregering befinns vara den
naturliga lösningen. Mittensamverkan av
långtgående slag som ett kraftcentrum
innebär alltså inte alls att ett betydelsefullt
samarbete med högerpartiet skulle
vara uteslutet. Tvärtom har folkpartiet
i ett par år inbjudit härtill i riksdagen.

Vår linje är att radikal mittensamverkan
kompletterad med ett visst trepartisamarbete
— inte mittensamverkan
som ett alternativ till trepartisamarbete
■— är den naturliga hållningen.
En förutsättning blir naturligtvis att
högern när konkreta politiska frågor
föres fram i riksdagen inte tar avstånd
från den progressiva, liberala och sociala
politik som en ny regering måste
föra. Något annat kan ju mittenpartierna
inte tänka sig, och ingen annan linje
har utsikt att få stöd av en majoritet
inom folket.

Man vet inte säkert hur långt högerpartiet
självt anser sig vara från denna
mittenpartiernas politik. Ibland talas
det som om skillnaden vore ringa,
ibland kräves ett helt annat alternativ
än mittenpartiernas. Jag har svårt att
tro att högerpartiet hellre skulle motarbeta
uppkomsten av en icke-socialistisk
majoritetsregering än att acceptera
en sådan grund för densamma som jag
här har antytt. En ny regering förutsätter
stöd i en eller annan form från

Tisdagen den 1 november 19CG fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

ett flertal bland väljarna och särskilt
från de grupper som tvekar mellan
socialdemokratien och mittenpartierna.
Det är dessa grupper som avgör vilken
sida som vinner nästa val.

Även ur högerpartiets egen synpunkt
bör det vara klart att föredra att oppositionen
sluter upp kring en politik
som kan vinna och bevara folkflertalets
förtroende. Det är genom politisk handling
som högerpartiet har möjlighet att
verkligen övertyga Sveriges folk om att
kvardröjande föreställningar om en reaktionär
och reformfientlig höger saknar
grund.

Med det jag nu sagt vill jag naturligtvis
ingalunda antyda att något parti
inom oppositionen saknar sin del i
ansvaret för tidigare mindre tillfredsställande
inbördes relationer. Men låt
oss inte gräva ned oss i det som varit.
Låt oss i stället utan onödiga prestigehänsyn
diskutera förutsättningarna för
ett ytterligare stärkt förtroende för oppositionens
vilja och förmåga att genomföra
en politik bär i landet, som
blir på en gång mera demokratisk och
mera dynamisk än den i gamla tänkesätt
stelnade socialdemokratiska regimens.

Socialdemokratien börjar tydligen
efter valet se allt fler frågor närmast
som redskap i en politisk maktstrid.
Det långa innehavet av regeringsmakten
har givit dem en skärv i ögat. Då
måste oppositionspartierna i stället företräda
saklighet, balans och rättvisa.
Vill regeringen ha en strid av hårdare
slag än vårt land på länge upplevat,
så kan oppositionen inte hindra det.
För folkpartiets del vill jag förklara att
vi är beredda. Vi är också fiirdiga att
inleda de samtal som jag hoppas skall
leda till en utbyggnad av mittensamverkan
och till ett sådant framträdande
av hela oppositionen att dess politik
kan vinna och bevara folkflertalets förtroende.

Ilerr talman! Ingen har mera energiskt
än den detroniserade socialde -

mokratiske ledaren i Stockholms stadshus,
Hjalmar Mehr, framhävt att höstens
val stod för eller mot den Erlanderska
regeringen. Herr Mehr söker ju
med hänvisning härtill faktiskt framstå
som martyren, den orätt vederfarits,
mannen som lider för andras misstag.

Herr Erlanders föregångare Per Albin
Hansson har ofta framhållit att man
bör fästa stor vikt vid om valet visar
en klar rörelseriktning hos väljaropinionen.
Nåväl, det blev ett förkrossande
utslag mot regeringen. Men herr
Erlander förskansar sig bakom de möjligheter
som grundlagen ger att inte
beakta folkopinionen. Han, som mer än
någon annan hävdat att det är väsentligt
att kommunalvalen får rikspolitisk
betydelse, kastar nu dessa tankar över
bord — trots att det var ett blandat
riks- och kommunalval — liksom han i
åratal har irrat omkring från ståndpunkt
till ståndpunkt i författningsdebatten
i sina försök att finna en skans
för fortsatt försvar av socialdemokratiska
privilegier.

Hur mycket av hån och kritik öste
inte i seklets början Hjalmar Branting
över de konservativa krafter som —
ehuru företrädande endast ett mindretal
av folket — gjorde anspråk på att
med en föråldrad grundlags hjälp få
behålla makten och hindra eller försena
en författningsreform! Skall verkligen
vår tids svenska socialdemokrati
slå in på, nej, — låt mig mera riktigt
säga — fortsätta på denna konservativa
väg? Tar verkligen lusten att bevara
makten över alla hänsyn till en fullödigare
svensk demokrati?

Herr HEDLUNI) (ep):

Herr talman! Valet gav ju ett tämligen
hyggligt resultat för centerpartiet.
Vi uppnådde faktiskt en större andel
av valmanskåren än någonsin förut.

Självfallet frågar man efter anledningen
till detta resultat. Svaret ligger
främst i den politiska huvudlinjen: det
är mittenpolitiken som har medverkat

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

till framgången. Mittenalternativets
ställning har stärkts. Den politik som
mittenpartierna inledde redan före
1964 års val, som då av båda partierna
bedömdes som riktig och som fullföljts,
har alltså enligt min mening givit goda
resultat både 1964 och 1966. Enpartiväldet
är på väg att brytas.

Att vidta ändringar i en kurs som
har visat sig framgångsrik lär knappast
kunna försvaras. För centerpartiet innebär
kursen fortsatt och fördjupad
mittensamverkan och klart avståndstagande
både från socialistiska tankegånger
och från högerpolitik. Samarbetet
med folkpartiet bör därför fortsätta.

Vad som sagts om valet må vara nog.
Nu gäller det att se framåt. Alltjämt intar
de ekonomiska problemen en framskjuten
plats. Samhällsekonomien, prisstegringar
och skatter är centrala frågor.

Många tycker kanske — det hör vi
alltemellanåt — att vi politiker alltför
ensidigt sysslar med ekonomiska ting.
Jag kan förstå dem som reagerar på
det sättet. Men samtidigt måste vi hålla
i minnet att ekonomiska och andra
problem går hand i hand. Utbildning,
forskning, vägar och andra kommunikationer,
sjukvård, åldringsvård och
trygghet över huvud taget kräver pengar,
ungdomens fostran fysiskt och andligt
likaså. I själva verket är det väl
så att en fysiskt och andligt stark människa
har livslust och arbetsglädje och
därför har lättare att förena en god,
aktiv arbetsinsats med trivsel.

Huvudupgifterna nu framöver anser
jag vara följande: broms på pris stegringarna,

balans i samhällsekonomien,
sparsamhet med allmänna medel
— inbegripet anstånd med mera kostnadskrävande
reformer — vidgad handel
med andra länder, fortsatt aktiv
och än mer intensiv lokaliseringspolitik
i syfte att få nya och bättre företag i
avfolkningsområden. Aktiv miljöpolitik
för att skapa bättre trivsel i tillvaron,

både i arbetet och under fritiden, är en
annan viktig uppgift.

Trafiksäkerhet i bostadsområden, i
synnerhet med tanke på våra barn, liksom
åtgärder mot vatten- och luftföroreningar
hör också till det man energiskt
måste verka för. Front mot gangsterdåden
— en undersökning om vad
som kan göras i det avseendet är en annan
nödvändig arbetsuppgift.

De samhällsekonomiska problemen
—- bytesbalansen och penningvärdeförsämringen
— har, som jag nämnde,
alltjämt en bister aktualitet. Kontentan
av uttalandena i statsverkspropositionen
i vintras var i detta hänseende
varken mer eller mindre än att vi har
levt över våra tillgångar. Under 1965
hade det personliga sparandet minskat
kraftigt. Importen hade, som vi alla
vet, varit 1,5 miljard större än exporten
och penningvärdet hade fallit
med 6,2 procent -—• låt vara att det
i rättvisans namn måste nämnas att 2,5
procent av penningvärdeförsämringen
berodde på övergång till indirekt beskattning.
Men i alla fall: det var en
föga uppbygglig redovisning.

Några tröstens ord gavs emellertid
också. Det uttalades, att för det kommande
året hade vi att räkna med att
underskottet i bytesbalansen skulle reduceras
ned till två tredjedelar —• men
som en grundläggande förutsättning
härför angavs då att inkomsthöjningarna
genom avtalsrörelser och löneglidning
inte skulle överskrida 6 procent.

Hur kommer då 1966 i praktiken att
gestalta sig i detta hänseende? Ja, exportunderskottet
har hittills blivit cirka
350 miljoner kronor mindre under de
första åtta månaderna jämfört med
samma tid i fjol, men det får sättas
ett frågetecken i kanten därför att denna
relativa förbättring uppenbarligen
hänför sig främst till en minskad efterfrågan
på bilar — en efterfrågan som
nu återigen tycks vara på uppåtgående.
Och vad penningvärdet beträffar får vi
konstatera att konsumentprisindex re -

Tisdagen den 1 november 19CC fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

dan har stigit med fem enheter. Även
här måste jag göra en parentes och
tala om, att cirka en av de fem enheterna
hänför sig till skatter som vi
fattat beslut om under vårriksdagen.

Men ändå: förhoppningarna om en
måttligare inflation ser inte ut att kunna
infrias. Det får alltså konstateras
att penningvärdeförstörelsen, klappjakten
priser—löner fortsätter och gör att
en väsentlig del av löneförhöjningarna
inte blir någonting annat än luft. Hur
många människor är det inte som frågar
sig: Vad är det för mening med
denna karusell? Vore det inte bättre
med något måttligare inkomstökningar
som till väsentlig del vore reella och
inte innehöll så mycket luft?

Det mest betänkliga med denna inflation,
denna kostnadsuppdrivning,
hänför sig emellertid till handeln med
andra länder. Det är fråga om både
vår export, där vi har svårare att konkurrera
med andra länder, och hemmamarknadsförsäljningen,
där vi måste
konkurrera med vissa länder som har
väsentligt lägre kostnadsstegring. Härvidlag
är det egentligen ingen mening
att tala om genomsnittliga kostnadsstegringar
utomlands — vi får konkurrera
även med dem som har en mycket
måttlig kostnadsstegring. Det är lika
meningslöst att i detta fall tala om
genomsnittliga kostnadsstegringar utomlands
som att säga, att i det och det
vattnet iir det inte farligt för barn att
gå ut, ty medeldjupet är bara 0,6 meter
— men glömma att nämna, att det på
vissa stiillen kan vara 2,5 meter djupt.

Det är uppenbart att den överefterfrågan
vi har kräver en stark finanspolitik.
Det är också uppenbart att den
nuvarande situationen faktiskt har sin
orsak i att finanspolitiken inte har
varit tillräckligt stark — jag återkommer
något till det i samband med att
jag säger några ord om räntepolitiken.

Det iir i den situationen oförklarligt,
att man ens talar om att eu sådan
överefterfrågan skulle kunna dämpas

genom allmänna skattelättnader. Tvärtom
skulle en sådan allmän skattelättnad
naturligtvis öka efterfrågan.

En annan sak är att man genom
omläggningar i beskattningen med ungefär
bibehållet allmänt skattetryck —-t. ex. genom ersättning av den nuvarande
omsättningsskatten med mervärdeskatt
— kan förbättra förutsättningarna
för näringsliv, arbete och produktion
och därigenom på litet sikt
kan få bättre balans mellan tillgång och
efterfrågan. Självfallet skulle en sådan
åtgärd, i den mån den kan genomföras,
ge våra exportnäringar bättre förutsättningar.
Den skulle också ge hemmamarknadsnäringar,
som är utsatta för
konkurrens utifrån, något bättre möjligheter
att hävda sig.

De konventionella medlen mot inflationen
har ju inte visat sig tillräckliga
för att bemästra nutida samhällsekonomiska
problem. Som vi alla vet
och som många gånger sagts har vi
kommit långt när det gäller den fulla
sysselsättningen, men den andra sidan
av problemet — det stabila penningvärdet
— är det sämre ställt med. Det
behövs nya, okonventionella grepp, liksom
när man på 1930-talet på allvar
gick in för att häva arbetslösheten och
åstadkomma full sysselsättning.

Vi har från centerns sida vid åtskilliga
tillfällen talat om behovet och värdet
av ett samråd mellan företrädare
för politiska instanser osv. Ändamålet
skulle naturligtvis i första rummet vara
en diskussion — mer kan det inte bli
—■ om resursfördelningarna mellan
konsumtion och investeringar; fördelningen
mellan privat konsumtion och
allmän konsumtion, mellan enskilda investeringar
och allmänna investeringar
etc.

Intill för omkring tio år sedan hade
vi en tämligen fastlåst lågräntepolitik.
Då skulle vi, som det hette, gå över
till en rörlig ränta, vilket betecknades
som ett utomordentligt effektivt och
fint konjunkturpolitiskt medel.

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Resultatet, hurudant är det? Jo, en
permanent högräntepolitik. Resultatet
har inte heller blivit minskad inflation
utan snarare tvärtom. När man fört
fram räntan som penningpolitiskt medel
har man ägnat för liten uppmärksamhet
åt finanspolitiken, som väl ändå
måste betraktas som det mest effektiva
medlet i detta sammanhang, i synnerhet
som vi vet att räntan endast omfattar
en del av lånesektorn. En väsentlig
del är ju helt undantagen.

Räntan är ett synnerligen trubbigt
vapen, ett mycket dåligt surrogat för
en normal eller god finanspolitik. Den
drabbar också den fattige mer än den
rike; den drabbar i mindre grad äldre,
välkonsoliderade företag med något av
egna resurser än nystartade rörelser,
som måste låna förhållandevis mer än
vad andra behöver göra.

Såväl den nuvarande skyhöga låneräntan
som bristen på kapital är hinder
för en behövlig rationalisering — en
rationalisering som blir allt nödvändigare
i samma mån som kostnaderna i
vårt land drivs upp. Man måste ju på
något sätt ta igen dessa fördyringar
om man inte kan lägga dem på varupriserna,
och detta är inte alltid men
merendels helt omöjligt när det gäller
exporten och rätt svårt i fråga om konkurrensen
på hemmamarknaden med
exportindustrien.

Det måste till rationaliseringar, och
de kräver pengar. På den vägen, via
rationaliseringar, är det man i största
utsträckning skall ta igen de ökade
kostnaderna. Det fordras större tillgång
på krediter, och det fordras en normal
ränta. Det blir finanspolitikens oangenäma
men ofrånkomliga uppgift att klara
den saken.

Jag vill säga ett par ord om SACOkonflikten,
om vilken man naturligtvis
medan den pågår måste yttra sig med
den största varsamhet. Det är litet beklämmande
att det första gången den
nya förhandlingsmetoden tillämpas blir
en sådan stor, tråkig, allvarlig konflikt

med mycket besvärande konsekvenser
för tredje man. Jag tror inte att det
vare sig nu eller senare skulle tjäna
mycket till att börja tala om vems
skulden är; vanligtvis är det inte bara
ens fel när två träter. Sedan kan det
vara den enes fel mer och den andres
mindre, men det är jag inte kapabel
att bedöma och avstår därför från det.

Vad man nu kan göra är väl bara att
hoppas på att konflikten skall bli kortvarig.
Jag vill dock tillägga att det sedan
blir samhällets uppgift att i möjligaste
mån eliminera skador och nackdelar
för eleverna. På tidningarnas löpsedlar
läste jag i dag på vägen hit att
man avser att förlänga terminen för att
på detta sätt bereda elever, som skall
upp i examen av något slag, tillfälle att
inhämta de kunskaper som de inte kan
få under konflikten. Det är kanske en
utväg, men det är utomordentligt angeläget
att samhället inte avstår från någon
möjlighet att för dem som nu drabbas
i egenskap av tredje man — eleverna
—• undanröja dessa skadeverkningar
och olägenheter. Detta är väl
vad man framför allt hör stryka under
från denna talarstol under pågående
konflikt.

Sedan några ord om lokaliseringspolitiken.
Den har betytt åtskilligt; vi
ser det på siffrorna. Jag tror att inrikesministern
kan känna en viss tillfredsställelse
över att avflyttningen från
norr med 10 000 människor åren 1963
och 1964 har stannat vid cirka 2 500
år 1965. Denna nedgång i avfolkningstakten
har till väsentlig del sin förklaring
just i lokaliseringspolitiken. Expanderande
orter i avfolkningsområdena
har fått större möjligheter att sysselsätta
arbetskraft än de haft tidigare.
Den geografiska rörlighetspolitiken har
alltså kommit att få en i motsvarande
mån mindre roll än tidigare.

Men lokaliseringspolitiken har alltjämt
det felet att de resurser som vi kan
ställa till förfogande är för små. Redan
då principbeslutet fattades var vi

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 15

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

inom centern på det klara med detta
och yrkade på höjning av beloppen,
framför allt av lånebeloppen. Utvecklingen
har visat att det hade varit värdefullt
om dessa ökade belopp funnits
att tillgå. Statens ekonomiska insatser
för lokaliseringspolitiken uppgick första
verksamhetsåret till 200 miljoner kronor
mot i principbeslutet bestämda 160
miljoner kronor, vilket innebär att man
har fått lov att använda pengar i förskott.
Om något kan visa att man var
för njugg vid anslagsgivningen, så är det
väl just det förhållandet, att man
tvingats ta i anspråk medel som egentligen
är avsedda för ett kommande budgetår.

Jag tror att det nu är tillräckligt klart
ådagalagt att vi måste ställa ökade resurser
till förfogande för en aktiv lokaliseringspolitik.
Jag tror också att
man kan ha anledning att överväga
huruvida det område, där man nu huvudsakligen
lägger ned lokaliseringsmedel
bör vidgas något.

Det pågår en nödvändig strukturomvandling
och den kan, om man inte
vidtar energiska åtgärder av detta slag,
komma att drabba hela områden med
sysselsättningssvårigheter, och detta
också — märk väl — där det i dag finns
tillgång på skolor, bostäder och andra
serviceanläggningar. Jag behöver inte
gå långt från min hemort för att känna
till sådana saker. Härvidlag måste man
väl säga sig, att det samhällsekonomiskt
är alldeles fel att inte här satsa på en
lokaliseringspolitik, om man därigenom
kan åstadkomma god sysselsättning och
därmed användning för bostäderna, skolorna
och övriga förefintliga serviceanläggningar.
Här är ett realkapital
som man måste försöka tillvarata.

En annan näraliggande sak kan också
förtjäna att kommenteras i detta sammanhang.
Nu skall ett stort forskningsprogram
klarlägga stadstillväxtcns mekanik.
Man vet alltför litet om vad som
ligger bakom den stora befolkningskoncentrationen,
en befolkningskoncentra -

tion som — det bör understrykas —
kan motverkas av en väl genomförd
lokaliseringspolitik ute i glesbygderna,
i avfolkningsområdena. Man undgår
härigenom att en massa människor på
grund av sysselsättningsbristen hemma
nödgas att — inte så sällan mot sin vilja
— bege sig t. ex. till någon av de tre
storstadsregionerna och där öka trängseln
när det gäller bostäder, skolor,
sjukvårdsplatser o. s. v. Är det inte en
klar samhällelig uppgift att försöka lösa
båda dessa problem samtidigt: minska
trängseln i de större tätorterna och skapa
sysselsättningsmöjligheter i de områden,
där det finns bostäder, skolor
och andra serviceanläggningar?

Vi är på god väg; det har gjorts åtskilligt,
och jag vill inte säga annat än
att denna verksamhet under den tid
som gått handhafts bra. Ett och annat
missgrepp har gjorts —- därom råder
inget tvivel. Men var inom den ekonomiska
världen och var någonstans eljest
inom vår skröpliga värld görs det inte
misstag och missgrepp ibland? Stirra
inte på dem, utan se på helhetsbilden!
Då tror jag att vi ser att resultatet måste
betecknas som ganska gott. Men det
gäller att målmedvetet fortsätta på den
vägen.

I denna strukturrationaliseringens tid,
då det om och om igen talas om värdet
av stora enheter, måste vi lägga på minnet,
att förhållandena varierar i skilda
branscher. I somliga branscher måste
man ha stora enheter för att över huvud
taget få en nöjaktig lönsamhet —
järnindustrien och cellulosaindustrien
är exempel på sådana industrier. Men
i andra branscher -— t. ex. snickerifabriker
och serviceföretag — klarar man
sig bra och ofta väl så bra med relativt
små anläggningar.

Utvecklingen inom de industriella
småföretagen — dit brukar man räkna
företag med upp till 50 anställda —•
har under den senaste tioårsperioden
varit ganska tillfredsställande. Dessa
företag sysselsätter omkring 250 000

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

människor. Under denna tioårsperiod
har förädlingsvärdet per anställd stigit
med 60 procent inom dessa företag,
medan motsvarande siffra för storindustrien
är omkring 40.

Så långt man kan se har stora och
små företag haft möjligheter att utvecklas
vid sidan av varandra. Låt vara
att det, som jag redan framhållit, i vissa
branscher är ofrånkomligt med stora
företag. Å andra sidan lämpar sig
en del av produktionen föga för stordrift.
Men givetvis är det en förutsättning
för lönsamheten inom alla företag,
att det finns möjligheter till rationalisering
och anpassning. De små företagen
har en del organisatoriska företräden,
som hjälper dem i konkurrensen.
Många av dessa företag har låga
administrationskostnader, eftersom företagarna
på egen hand eller genom
sina organisationer i stor omfattning
svarar för administration och försäljning.
I andra fall kan den rent personliga
översyn, som det är möjligt att
åstadkomma inom småföretagen, vara
en viktig konkurrensfaktor; det gäller
bl. a. tillverkningen av en del kvalitetsvaror.

Jag kan väl inte undgå att säga några
ord också om jordbrukspolitiken. I valargumentationen
var det åtskilliga som
försökte få folk att tro att jordbrukspriserna
skulle vara en verklig bov i
inflationsdramat. Det fanns t. o. m. de
som förespeglade folk att en ny jordbrukspolitik
skulle ge betydande prissänkningar.
De talade i sina mest optimistiska
ögonblick och, förmodar jag,
i den vildaste valyran om belopp av
storleksordningen 1 500 kronor per familj.
Alla som litet närmare sätter sig
in i saken begriper ju hur orimligt det
är. I medeltal 27 procent av en familjs
inkomster går till livsmedel. Endast 8
procent går till jordbrukarna. För dessa
8 procent skall jordbrukarna hålla byggnader,
djur, konstgödsel och allt vad
det är; för jordbrukarnas arbete blir
det sedan kvar ungefär 3 procent. Det

är självklart att konsumenterna inte
har några summor att hämta där. Jordbruksutredningen
—- om jag nu skall
uppehålla mig vid den ett ögonblick
— har alldeles riktigt konstaterat att
jordbruksprisernas faktiska betydelse
som drivande kraft i inflationen har
överskattats.

Alla är väl ense om att man så långt
det är möjligt skall försöka främja jordbrukets
rationalisering och effektivisering.
Men vi tycker att det är anmärkningsvärt
att man tror att det kan ske
genom en prispresspolitik. Vi tror inte
att man kan få företagare i vilken
bransch det än vara må att intressera
sig mycket mer för näringen genom
att säga att de skall få det sämre och
att priserna på deras produkter skall
sjunka. Vi tror inte att man kan få de
unga människor som står i begrepp
att välja yrke att tänka sig att bli jordbrukare,
om de på tröskeln till det egna
hemmet får veta att de skall få det
sämre. Vänder de inte då? Tror man
att de ändå vill satsa pengar på denna
strukturrationalisering, där det gäller
att sammanslå flera jordbruk och i
många fall att investera i större ekonomibyggnader
o. d.? Jag tror inte det.

En huvudpunkt i den socialdemokratiska
jordbruksargumenteringen har varit
att vi skulle inrikta oss på att sänka
självförsörjningsgraden här i landet till
ungefär 80 procent. Det skulle väl ändå
betyda att vi under missväxtår kommer
ned i en självförsörjningsgrad av
70 procent och kanske ännu mindre.
Då skulle vi vara hänvisade till att köpa
resten utifrån till s. k. världsmarknadspriser.
Men är det så säkert att man
i en bestående inköpssituation kan få
fram varorna kontinuerligt, så att försörjningen
blir tryggad, till de dumpingpriser
som man bygger sina kalkyler
på i en för mig oförklarligt stor utsträckning? Vi

skall i detta sammanhang inte heller
glömma bort den internationella livsmedelssituationen.
Visserligen får vi

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

gång på gång höra att livsmedel till uländerna
skall produceras där det är
billigast att producera dem. Och det är
väl ingen som har någonting att invända
emot det. Men, handen på hjärtat,
är det inte så, att i åtskilliga år framåt
både deras livsmedel och det lilla överskott
vi till äventyrs producerar av någon
vara behövs för att mätta hungrande
munnar? Vi får väl ändå hoppas
att försörjningen av de svältande skall
kunna ordnas något bättre organisatoriskt
och ekonomiskt än i dag. Vi har
skyldighet att medverka därvidlag. Om
alla skall kunna få en tillfredsställande
försörjning krävs enligt FAO:s beräkningar
fram till sekelskiftet en fyrdubbling
av livsmedelsproduktionen i världen.
Förenta staterna inriktar sig på
en ökad odling, och där säger man också
att ett sådant ansvar även bör ankomma
på andra industriländer. Även Sverige
är ett industriland.

Valresultatet får väl sägas ge besked
om att den nya jordbrukspolitiken ändå
har stött på motstånd hos stora grupper.
Man har ibland efter valet hört någon
säga att budskapet från socialdemokraterna
till jordbruket inte gick fram. Ja,
det gjorde det väl kanske ändå, men
det var fel budskap.

Behovet av en friare handel olika länder
emellan har kommit att framstå som
alltmer viktigt. Vad som händer i Europa
i det avseendet innebär en utveckling
både för och emot en friare handel.
EFTA:s verksamhet har givit gott resultat
för EFTA-länderna, EEC:s för EECländerna,
men för länder utanför har
verksamheten på väsentliga områden
inneburit ökade svårigheter. Att underlätta
handeln mellan de bägge handelsblocken
är ju ett intresse som — vilket
jag utgår ifrån — borde finnas i hela
Europa. Endast på det sättet kan de skilda
ländernas naturliga förutsättningar
komma att utnyttjas maximalt, och det
är ju dit vi måste sträva.

Detta gäller inte bara i fråga om han -

deln. Jag skulle tro att allteftersom tiden
går kommer det också att visa sig angeläget
med en alltmer omfattande ekonomisk
samverkan. Om vi är på det klara
därmed, inställer sig frågan hur målet
skall kunna uppnås och om detta
kan ske under förhållanden som stämmer
överens med vår neutralitetspolitik.
Vi får inte heller släppa den aspekten.
Antingen kan frågan klaras av på det
sätt som man tyckt sig — jag säger tyckt
sig — se något av, nämligen att EEC
ruckar på sin allmänna politiska inställning,
eller också måste det bli så, att vi
söker oss fram till en associering. Det
är lika bra att vi säger ifrån detta först
som sist.

Utan tvivel skulle, som herr Ohlin
sade, en samverkan mellan blocken som
sådana vara en utomordentligt bra lösning.
Det måste vara den första linje
vi har att arbeta efter. Då tror jag att
de allmänpolitiska bekymren kommer i
skymundan. Misslyckas vi därvidlag
får vi sträva efter att få till stånd en
lösning på annat sätt.

Jag har i någon tidning sett att man
ställt frågan: Vem är det som skall
konstatera detta? Jo, det skall vi naturligtvis
göra själva. Vi lämnar inte
över åt andra att bestämma, om vi har
misslyckats och bör byta fot. I varje
fall är detta min mening.

Det var glädjande att höra att herr
Ohlin har precis samma uppfattning som
jag, nämligen att Norden inte förrän
alla andra vägar har prövats bör ens
tänka på att utträda ur EFTA och försöka
vinna inträde i EEC. Vi måste komma
ihåg att England också är en mycket
viktig handelspartner för oss, och vi
har stort intresse av att få handla tullfritt
med England. Vi måste alltså försöka
att inom ett bevarat EFTA-samarbete
åstadkomma samarbete med EEC.
Det kan dessutom vara tvivelaktigt om
ett isolerat nordiskt utspel — låt vara
att Norden liandelsmässigt väger tungt
— skulle komma att ge annat resultat

2-—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

än att vi förlorar en god handelspartner
utan att i stället få någon ny. Jag tror
att vi bör fara varsamt fram härvidlag.

En satsning på trivselfrågor och miljöfrågor,
d. v. s. skapandet av trivsel för
människorna, är nödvändig i ett avancerat
samhälle, där stressfenomenen blir
mera påtagliga genom den koncentrationsprocess
som pågår beträffande
människor och företag till ett fåtal regioner.
Därmed följer ett snabbare förslitande
av människorna och av naturens
resurser. För att råda bot på problem
av detta slag är det nödvändigt
att vi vidtar åtgärder för att förbättra
möjligheterna till anpassning och god
psykisk och fysisk hälsa. Man måste då
ta itu med följdverkningarna av den
snabba tekniska utvecklingen som tar
sig uttryck i dels en mycket rask exploatering
av våra naturtillgångar, dels en
snabbt fortgående förorening av både
luften och vattnet. I fråga om luftföroreningen
är det inte minst bilismen som
vi har anledning att uppmärksamma.

Det måste bli samhällets uppgift att
ta ett mera samlat grepp på problem av
detta slag. Vi har alltför litet beaktat
trivselproblemen. Detta kanske har sin
förklaring. Vi har haft många angelägna
uppgifter tidigare, och man hinner inte
med allting. Men nu har vi kommit in i
ett läge där man inte får visa någon försagdhet
och brist på aktivitet inför problem
av denna art. Vi måste så långt
sig göra låter anpassa utvecklingen till
människan och människans förutsättningar
— för att använda ett kort uttryck.
Det innebär inte att man på
något sätt skall ha en lägre takt i den
tekniska eller ekonomiska utvecklingen
— tvärtom måste vi härvidlag hålla oss
så långt framme som det över huvud
taget är möjligt — men det betyder att
man leder in utvecklingen på människovänligare
banor.

Redan vid samhällsplaneringen måste
trivselfaktorerna beaktas. Det krävs väl
tilltagna grönområden, rekreationsområden
och en barnvänlig trafikplane -

ring. Bullret måste angripas genom en
bättre lagstiftning. Kulturlandskapet
måste bevaras som livsmiljö, så att man
så långt möjligt kan utnyttja det för arbete,
rekreation och friluftsliv. Förutsättningen
härför är ju att man inte låter
kulturbygden växa igen.

Så några ord om författningsfrågan,
som vi har diskuterat så oändligt många
gånger. Situationen i dag är den, att
socialdemokraterna har långt mindre
än 50 procent av de röster som avgavs
vid årets val, men ändå inemot hälften
av ledamöterna i denna kammare. Det
är en helt otillfredsställande ordning.
Dess bättre syns alla partier vara ense
om att vi måste få en lagstiftning, som
innebär att väljarnas uppfattning omedelbart
kommer att bli utslagsgivande
för riksdagens sammansättning. Detta
innebär enkammarsystem med direkta
val och rättvis valordning.

Det nuvarande systemet med en folkvilja
och en annan sammansättning av
riksdagen visar att vi nu måste skynda
på strävandena i denna riktning. Före
1968 års val måste vi komma fram till
ett första beslut. För vår del fäster vi
en helt avgörande vikt vid direkta val,
där valutgången på en gång slår igenom
i riksdagen och där vi har endast en
kammare och rättvis valordning.

Härvidlag rör det sig om principfrågor,
som man måste hålla fast vid, vilket
egentligen inte borde föranleda några
större svårigheter efter de uttalanden
som gjorts från företrädare för skilda
partier. I somliga andra frågor i
samband med författningsreformen får
vi försöka resonera oss samman. Men
som sagt: det hastar. Att behålla den nuvarande
ordningen vore närmast komprometterande
sedan vi nu har enats
om grunddragen för den nya ordningen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skulle först vilja rikta
en fråga till statsministern. Anser statsministern
att det är riktigt att konjunkturinstitutets
höstrapport, vars inne -

Tisdagen den 1 november 19C6 fm. Nr 30 19

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

håll väl ändå har ett rätt stort intresse
för denna debatt, får offentliggöras först
kl. 18 just i dag, medan — enligt vad
jag känner till — regeringen haft tillgång
till korrektur på denna rapport
sedan ganska lång tid tillbaka? Tycker
statsministern att detta överensstämmer
med spelets regler?

De många i vårt land som haft den
uppfattningen, att svensk politik är
något ovanligt stabilt, bör ha mycket
att lära av en jämförelse mellan höstens
valutgång och 1962 års valresultat. Inte
mindre intressant bör det vara att ta
del av de synpunkter på valresultatet
för fyra år sedan, som de olika partiernas
representanter då redovisade i
denna kammare.

Socialdemokraterna hade haft ett gott
val, något som satte sin prägel i debatten.
Inte minst statsministern — det var
denne vilken då som nu förde socialdemokraternas
talan — gav uttryck för
sin starka tillfredsställelse. Statsministerns
slutsatser och prognoser för framtiden
ger verkligen i belysning av vad
som har skett under bara fyra år en alldeles
särskild relief till det tema, som
herr Erlander då framför allt behandlade,
nämligen föränderlighetens samhälle.

Avgörande för ett valresultat är, underströk
statsministern, vad folk tänker
om den förda politiken och vad ett parti
verkligen vill och kan uträtta. Den
framåtblickande socialdemokratien hade
fångat tjänstemännen, sade statsministern.
Särskilt glädjande var de
unga väljarnas uppslutning och entusiasm
för den valfrihetens politik som
präglade socialdemokratien. Ingenstans,
framhöll statsministern, hade samhällskritiken
förts så hårdhänt som från de
socialdemokratiska talarstolarna.

Då man nu konstaterar att socialdemokraterna
på dessa fyra år har förlorat
nära 200 000 röster och alt de borgerliga
partierna tillsammans vunnit
nära 325 000 röster, och då man drar

sig till minnes, hur socialdemokraterna
förde årets valrörelse, framstår onekligen
sådana här uttalanden som märkliga.
Och man frågar sig: Vilka slutsatser
kommer man denna gång att dra
i det socialdemokratiska lägret? Fullt
så enkelt är det väl inte att den kraftiga
tillbakagången från omkring 50 procent
till omkring 42 procent av valmanskåren
beror på att samhällskritiken
ingenstädes varit så obefintlig under
denna valrörelse som i de socialdemokratiska
talarstolarna. För en stor de!
av väljarna måste det ha tett sig direkt
utmanande, när man från socialdemokratiskt
håll försökte ge sken av, inte
blott att socialdemokratien ensam hade
skapat det svenska välståndet utan också
att oppositionens kritik av prisstegrings-
och skattepolitiken var helt
grundlös, helt ovederhäftig. För alla de
svenska löntagarhushåll som dagligen
kan konstatera hur pengarna förlorar i
värde och hur våra nominella lönestegringar
äts upp av progressiva skatter
måste helt enkelt en skrytpolitik av det
slaget slå tillbaka, och det gjorde den.

Jag tror att man skall akta sig för att
utpeka någon speciell konkret fråga
som ensam avgörande orsak till valnederlaget.
Många olika faktorer har
självfallet spelat in. Socialdemokratiens
tillbakagång över hela landet är, såvitt
jag förstår, helt enkelt ett bevis på väljarnas
misstroende mot regeringen och
mot regeringens politik. Regeringens
brist på förmåga att planera för den
framtid statsministern så vältaligt beskrev
för fyra år sedan har spelat en
roll, orkeslösheten när det gällt att ta
itu med bristproblemen framför allt på
bostadsområdet har inverkat, den allmänna
radikaliseringen, vänstervridningen
i politiken, agerandet i republikfrågan,
utspelet på jordbruksområdet,
som av många uppfattades som
ett uttryck för bristande solidaritet, angreppen
på tjänstemännen som uppfattades
på samma sätt, allt detta har bidragit
till att skapa bilden av en rege -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungi. Majrts proposition nr 137

ring som inte förmått driva en ansvarsmedveten
och viljekraftig politik, ägnad
att engagera samhällsgrupperna för att
gemensamt lösa de framtidsproblem som
blivit alltmer brännande.

Herr talman! Det är en sak att föra
en politik när resurserna ter sig obegränsade
och när man lyriskt kan måla
framtidsperspektiven i bjärta färger.
Det är någonting helt annat att hålla i
rodret, då resultaten av en alltför sangvinisk
och planlös hushållning börjar
visa sig. Jag tycker att det illustreras
på ett drastiskt sätt av jämförelsen mellan
å ena sidan debatten här i kammaren
för fyra år sedan, då statsministern
försökte visionärt dra upp riktlinjerna
för föränderlighetens lyckorike, å andra
sidan dagens bistra samhällsekonomiska
och statsfinansiella situation.

Dessa konstateranden är inte uttryck
för övermod eller segerberusning. Politik
är föränderlighet. Men det är ett
hälsotecken i svensk demokrati att de
nya väljargenerationerna visat sig vara
lättrörligare, mera benägna att kritiskt
granska politik och politiska löften än
tidigare väljargrupper, som varit låsta
i historiskt betingade bindningar. Denna
nya rörlighet är kanske, när allt
kommer omkring, det mest betydelsefulla
i årets kommunalval. När det parti
som utövar regeringsmakten inte med
säkerhet kan lita på att alltid påräkna
stöd just av vissa samhällsgrupper,
framtvingas ett större mått av hänsynstagande.
Det blir svårare att utöva den
maktfullkomlighetens politik som socialdemokratien
inte varit helt främmande
för.

Herr talman! Jag vill avsluta detta
allmänna resonemang om valet, som
återfört socialdemokratien till den position
den hade år 1934, med att peka på
de praktisk-politiska konsekvenserna i
de svenska städerna, där i dag ungefär
hälften av vårt lands befolkning bor.

Under en lång följd av år har socialdemokratien
helt dominerat städerna.
Efter 1966 års val är läget ett annat.

Efter att ensamma ha haft majoritet i
inte mindre än 98 av landets i runt tal
130 städer har socialdemokraterna i dag
majoritet i bara 32 — från 98 till 32.
I 66 städer har de alltså förlorat majoriteten.
Det är verkligen siffror som talar.
Att jag känner särskild tillfredsställelse
för högerpartiets vidkommande är naturligt,
och ingen tar väl illa upp om
jag slår fast att högerpartiet efter nedgången
i början på 1960-talet på nytt är
en betydelsefull faktor. Av samtliga partier
är det högerpartiet som både relativt
och absolut har haft den största
framgången i jämförelse med 1964 års
val, d. v. s. det val vid vilket väljarna
senast gav uttryck åt en politisk mening.
Det förhållandet innebär inte — vilket
har tidigare understrukits från vårt
håll —- att vi kommer att överge den
politik vi har drivit under det senaste
året och hävdat i valrörelsen. Några
andra motiv än taktiska kan inte ha påverkat
de tidningsorgan som velat göra
gällande att högerpartiet nu skulle vara
sinnat att utmana borgerligheten i övrigt
genom utspel av det ena eller andra
slaget.

Vi kommer att fullfölja vår politik,
och vi är nu liksom tidigare beredda att
möta de andra borgerliga partierna i
överläggningar om gemensamt uppträdande
-— allt i syfte att lägga en fast
grund för en borgerlig trepartiregering
senast år 1968. Men utgångspunkten
måste vara att de tre borgerliga partierna
möts vid förhandlingsbordet under
lika förutsättningar. Lika väl som
det ställs krav på oss inom högerpartiet
att vi inte genom vår praktiska politik
skall försvåra ett gemensamt borgerligt
uppträdande, lika väl ställer vi motsvarande
krav på folkpartiet och centerpartiet
att inte genom extrem vänsterpolitik
omintetgöra borgerligt samarbete.

Jag tyckte att herr Ohlin var litet för
anspråksfull i sina krav på andra för
en stund sedan. Bakom högerpartiet
står i dag 725 000 väljare, och vår ök -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

ning från 19G4 var dubbelt så stor som
den som folkpartiet noterade. Jag misströstar
inte då det gäller det borgerliga
samarbetet, eftersom jag vet hur stark
opinionen för trepartisamarbete är
inom väljarkåren. Vi är också, det vill
jag särskilt understryka och skall strax
återkomma härtill, villiga att lämna vår
medverkan vid överläggningar med alla
demokratiska partier i de stora samhällsfrågor
där ett handlande i samförstånd
kan vara ägnat att leda till det
för landet och folket bästa resultatet.

Herr talman! Det är väl också på sin
plats att här i kammaren ge uttryck för
den bestämda meningen, att valutgången
borde ha föranlett regeringen Erlander
att ställa sina platser till förfogande.
1966 års val var bara formellt ett
kommunalval. 1 sak präglades det helt
av rikspolitiska problem och motsättningar.
Utgången måste betraktas som
ett klart avståndstagande från regeringens
politik. Nu återstår det emellertid
bara att konstatera att regeringen sitter
kvar, synbarligen till 1968, trots att den
inte har ett större underlag än 42,3 procent
av svenska folket och trots att
oppositionen, jag räknar självfallet inte
med kommunisterna, de facto representerar
majoriteten av folket. Jag har tidigare
hävdat att en sådan situation
måste ställa alldeles särskilda krav på
regeringen. Ett större hänsynstagande
till oppositionen borde i en sådan situation
vara en politisk-moralisk självklarhet.
Tyvärr förefaller det som om den
socialdemokratiska regeringen inte vore
inriktad på detta. Det verkar som om
den hade gripits av desperation. Utspelet
i försvarsfrågan, det första verkligt
stora avgörande som vi har att fatta
efter valet, kännetecknas av en hänsynslöshet
som man inte hade väntat sig.
Självfallet kan och bör inte försvarsfrågan
realdiskuteras här under pågående
förhandlingar i försvarsutredningen.

Men så mycket har redan läckt ut till
pressen, och så många kannstöperier av
olika slag har redan förekommit, att

man inte kan låta bli att framföra vissa
allmänna synpunkter på den förhandlingssituation
som skapats genom det
socialdemokratiska utspelet. Försvarsutredningens
ordförande, herr Frithiofson
har för övrigt själv offentligen
angivit den nivå på vilken försvarsutgifterna
enligt socialdemokraterna nu
skall låsas.

På nytt kan man konstatera hur
snabbt åren går i föränderlighetens
värld. För fyra år sedan stod statsministern
här i kammaren och deklarerade
i anledning av de förhoppningar
om samförstånd i försvarsfrågan, som
då framfördes från samtliga borgerliga
oppositionsledare inför slutförhandlingarna
i 1962 års försvarskommitté, att
regeringen reservationslöst instämmer
i den allmänna förhoppningen att det
skall bli möjligt att få till stånd en demokratisk
samling »kring ett försvarsprogram,
som inte innebär en reducering
av det svenska försvaret och dess
möjligheter att hävda de intressen, som
vi alla väntar skall hävdas».

Om vi i dag skulle få ett lika preciserat
och lika reservationslöst konstaterande
från regeringen, skulle atmosfären
i försvarsutredningen bli en helt
annan, det kan jag försäkra, och förutsättningarna
för samförstånd skulle avsevärt
förbättras.

Den oro som kommit till uttryck i
den allmänna debatten och som jag själv
har ansett mig ha rätt att ge offentlighet
åt, har nämligen berott på att vi
inte längre är helt övertygade om att
regeringen eftersträvar en samförståndslösning.
Vi är inte längre säkra
på att de många enstämmiga uttalanden,
beslut och rekommendationer rörande
försvaret, som regering och riksdag
gjort sedan 1958, alltjämt skall anses
ha giltighet. Vi har befarat att man på
nytt vill göra försvarsfrågan till en politisk
stridsfråga. Ingen kan vinna någonting
på det; det är min bestämda
övertygelse. Tvärtom skulle hela landet,
vår säkerhetspolitik och vårt anseende

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

utomlands kunna förlora någonting väsentligt,
om man plötsligt skulle blåsa
till strid i den frågan.

Visst står vår samhällsekonomi inför
svårigheter, det är vi i högerpartiet mera
medvetna om än många andra. Att
de statsfinansiella utsikterna inte heller
gör situationen lättare, är vi också på
det klara med. Men vad vi däremot har
svårt att acceptera är att de brister i
den hittillsvarande planeringen på olika
samhällsområden, vilkas konsekvenser
vi nu börjar urskilja, skall leda till att
det enda område, där en verklig effektiv
och ekonomisk planering har bedrivits
i tio år och möjliggjort att försvarskostnaderna
inte har ökat lika snabbt
som andra utgifter, skall bli föremål för
drastiska åtgärder.

Trots allt vill jag ändå ge uttryck för
samma förhoppning som fick statsministerns
oreserverade stöd i motsvarande
situation för fyra år sedan, nämligen
att vi skall kunna nå en demokratisk
samling kring ett försvarsprogram, som
inte innebär en reducering av det svenska
försvaret. Det finns ingenting i dagens
världsbild som säger att världen
är nämnvärt annorlunda nu än den var
för fyra år sedan — eller för 21 år sedan,
då den sista blodiga striden stod
kring det krossade Berlin, ett Berlin där
i dag järnridån och muren, ständigt bemannad
med skjutklara soldater, vittnar
om de ideologiska och utrikespolitiska
motsättningar som alltjämt råder
även i vår egen världsdel.

Liksom tidigare knyter vi förhoppningar
till FN och dess fredsbevarande
verksamhet. Men ingen är väl omedveten
om dess mycket begränsade möjligheter
att garantera freden. Det finns
tvärtom åtskilligt som tyder på att FN:s
auktoritet och möjligheter till aktiva insatser
i dag är mindre än tidigare. I
samma mån som nya stater utan våra
demokratiska traditioner och ideal fått
ökat inflytande i världsorganisationen
har FN alltmer blivit ett forum för demonstrationspolitik.
Det kan i läng -

den inte ligga i FN:s intresse, och därmed
inte heller i vårt, att generalförsamlingen
på löpande band producerar
resolutioner, som inte leder till resultat
eller vilkas yttersta konsekvenser
är våld. Det kan också diskuteras om en
liten stat som Sverige med eu oberoende
utrikespolitik bör aktivt medverka
till att tänja FN-stadgans innebörd utöver
vad som ursprungligen åsyftats. Vi
har tvärtom allt intresse av att internationella
överenskommelser och regler
tillämpas strikt efter sin ordalydelse.

Herr talman! Jag har också en känsla
av att företrädare för den svenska
regeringen har ett starkt behov — som
inte står i relation till Sveriges ställning
och betydelse — att engagera sig aktivt
i och påverka den internationella debatten.
Vi har en viss tradition i det
hänseendet — det skall jag gärna erkänna
— och enskilda svenskar har förvisso
gjort mycket betydelsefulla insatser
på det internationella fältet. Men
det finns också risk för att alltför stark
aktivitet kan binda vår egen handlingsfrihet
och därmed komina att stå i strid
med våra egna intressen på lång sikt.

Jag har, för att ta ett exempel, tidigare
försökt påvisa att våra i och för
sig riktiga insatser vid avrustningsöverläggningarna
i Geneve i syfte att åstadkomma
ett totalt provstopp och därmed
lägga grunden för avrustning på kärnvapenområdet
skulle kunna försätta oss
i den situationen, att vi komme att vara
det enda land i norra Europa som i en
konfliktsituation inte bara stode utan
kärnvapen utan också saknade tillräckligt
underlag för att skaffa sådana, om
vi ville göra det.

Har vi nu inte i själva verket kommit
därhän att vi de facto kan tvingas att
acceptera förbud mot spridning av
kärnvapen utan att ha uppnått de motprestationer
från supermakternas sida
som från början utgjorde den avgörande
förutsättningen för vårt deltagande
i förhandlingarna? Jag bedömer detta
som mycket allvarligt, inte minst mot

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.
Vid remiss av

bakgrunden av de aktuella franska och
kinesiska kärnvapenproven.

Herr talman! I början av mitt anförande
berörde jag regeringens bostadspolitik.
Jag vill återkomma, inte därför
att den spelade en stor roll för valutgången
utan därför att vår framtida
mark- och bostadspolitik är så betydelsefull
i och för sig och för den samhällsekonomiska
utvecklingen att jag
inte tycker att den kan förbigås i ett
dylikt sammanhang. Det mark- och bostadspolitiska
program, som regeringen
redovisade före valet, innebar obestridligen
mycket av besvikelse. Jag hade
väntat mig någonting annat, något bättre
och mera målmedvetet, någonting
som verkligen skulle vara ägnat att lösa
det stora samhällsproblem som bristen
på balans på bostadsmarknaden utgör.
Jag hade hoppats att statsrådet Rune
Johansson skulle komma till insikt om
att man inte löser bostadsbyggnadsproblemen
med konventionella regleringsmetoder
och att man än mindre löser
frågan genom att med nya löften späda
på alla de oinfriade som lämnats sedan
1945.

Yi vet att vi måste hushålla med våra
resurser under de närmaste åren. Vi
vet att vi inte nämnvärt kan öka samhällets
insatser för bostadsbyggandet
över hittillsvarande nivå. Med hittillsvarande
nivå menar jag inte vad som
kommer att byggas i år utan vad man
avsåg att bygga. Men vi vet också att
även om vi byggde mycket, mycket mera
skulle köerna och missförhållandena
fortsätta att växa. Här krävs ett nytänkande.
Det krävs en bättre användning
av de faktiska och latenta resurserna.
Genom fri och effektiv konkurrens mellan
olika intressen, genom att tillvarata
förefintliga reserver, genom att stimulera
bostadskonsumenterna att själva
bidra till bostadsbyggandets kapitalförsörjning
och genom att ta bort reglerande
åtgärder av olika slag, som
hindrar en marknadsmässig utveckling,
kan vi lösa bostadsbyggnadsproblemet.

Kungl. Maj :ts proposition nr 137

Men det fordrar alltså en annan grundsyn,
en annan uppfattning också på
markpolitikens område. Även här måste
skapas utrymme för enskilda insatser i
större utsträckning, och man måste göra
rent hus med föreställningen att ett
kommunalt markmonopol löser alla besvärligheter.
Det gör det inte, och det
vet inrikesministern och hans medarbetare
lika väl som jag. Konsten är bara
att erkänna det.

Högerpartiet har bidragit till att den
s. k. kommunala förköpsrätten blev ordentligt
diskuterad i valrörelsen. Vi har
fört den debatten därför att vi menar
att en kommunal förköpsrätt av det
slag som man föreslagit i utredningen
inte bara står i strid med hittills gängse
rättsprinciper utan också är ägnad att
motverka det avsedda syftet. Vi har givit
väljarna tillfälle att ta ståndpunkt.
Vi har fått uppbära klander för det.
Man har beskyllt oss för att slå vakt
om markspekulation, trots att man varit
medveten om att förköpsrätten inte har
någonting med markspekulationsproblemen
att göra.

Det är därför, herr talman, med tillfredsställelse
som vi nu tar del av de
remissyttranden, som successivt löper
in från myndigheter och organisationer,
och kan konstatera att det alldeles
övervägande antalet remissinstanser,
som verkligen inte kan beskyllas för att
vara ute i politiska ärenden, anslutit sig
till vår kritik. Jag vill verkligen hoppas
att förköpsrätten nu kan utmönstras ur
den markpolitiska arsenalen.

Herr talman! Jag bär i bostadsdebatterna
här i kammaren sträckt ut handen
till inrikesministern och föreslagit
att de fyra demokratiska partierna skulle
gemensamt försöka komma ur det
bostadspolitiska dilemmat och samlas
kring ett nytt, konstruktivt program.
Jag upprepar detta erbjudande, ehuru
jag är medveten om att utsikterna till
en samförståndslösning inte ter sig särskilt
gynnsamma. Det finns tyvärr risk
för att socialdemokratien är alltför bun -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

den av sitt partipolitiska förflutna, till
men för bostadskonsumenterna och till
men för samhällsekonomien.

Den socialdemokratiska partistyrelsen
förklarade efter valet att socialdemokraterna
skulle beakta de anvisningar
valresultatet givit. Vi väntar nu med
spänning på vad det löftet konkret kommer
att innebära, framför allt i fråga om
den fortsatta ekonomiska politiken. Det
är nämligen såvitt jag förstår främst regeringens
oförmåga att komma till rätta
med prisstegringarna och dess olust att
rätta till skattesystemets värsta oarter
som påverkat valutgången.

Kompletteringspropositionen i våras
redovisade rätt dystra prognoser. Vad
som därefter skett gör inte bilden nämnvärt
ljusare. Det allmänna konjunkturläget
är svåröverskådligt — det tycks
både optimister och pessimister vara
överens om. Trots en tredubbling av
antalet nedlagda arbetsställen, en väsentlig
ökning av antalet friställda i industrien,
en kraftig ökning av konkurser
och betalningsinställelser samt en påfallande
nedgång av börsens aktienoteringar
finns det inga entydiga tecken
på en påtaglig omsvängning i det allmänna
konjunkturläget. Särskilt inom
verkstadsindustrien har avsättningsmöjligheterna
varit tillfredsställande, investeringsintresset
är alltjämt stort och
trots den höga räntan är efterfrågan på
till förfogande stående knappa krediter
stark.

Det övertryck i samhällsekonomien,
som utgör en alltför god grogrund för
kostnads- och prisstegringar samt försämrad
konkurrenskraft på de internationella
och inhemska marknaderna, har
inte försvagats utan visar snarare tendenser
till ökning. Och jag kan väl
förstå finansministerns bekymmer, då
han i ett sådant läge samtidigt måste
lösa statsfinansiella underskottsproblem
av storleksordningen ett par miljarder
kronor. Jag understryker vad vi från
högerpartiets sida sagt under vårriksdagen
och upprepat under hela valrörel -

nr 137

sen, att roten och upphovet till vårt dilemma
är att vi överskattat våra resurser,
att vi fattat icke genomtänkta
beslut, vilkas konsekvens nu värker ut
i en orimligt hög expansion inom den
offentliga sektorn. Här ligger den direkta
orsaken till överansträngningsfenomenen.
Den enda möjligheten att
komma till rätta med problemen är att
angripa orsakerna, att minska den offentliga
expansionen så att den inte går
snabbare än vad som motsvarar ökningen
av våra reella resurser. Skattehöjningar
är inte längre något tjänligt
vapen — skattehöjningar skulle tvärtom
försvåra en naturlig anpassning till den
utgiftsnivå som läget obönhörligen kräver.

Av allt att döma blir prisstegringen
i år större än den vi tidigare räknat med.
Lönehöjningen har enligt avtalsuppgörelserna
också blivit större än vad man
utgick från i början av året. Exportökningen
har visserligen varit relativt tillfredsställande
och importökningen —-delvis av speciella orsaker —- lägre än
vad man tidigare hade anledning att befara.
Men den förbättring av handelsbalansen
som därigenom uppkommit
har den blygsamma storleksordningen
350 miljoner kronor. Och för hela året
beräknas bristen i bytesbalansen inte
bli mer än något hundratal miljoner
kronor mindre än förra året, för att sedan
öka på nytt. Den successiva förbättring
av bytesbalansen som ansågs
nödvändig — såväl i statsverkspropositionen
som i långtidsutredningen —
förskjuts på det sättet ännu längre framåt
i tiden, med åtföljande risker för
vårt handelspolitiska oberoende.

Med viss rätt kan regeringen göra
gällande att man inom det svenska näringslivet
och kanske även inom oppositionspartierna
ofta varit alltför benägen
att se pessimistiskt på konjunkturutsikterna.

Men när man i dag i näringslivet ger
uttryck åt oro för vår export tror jag,
att det är befogat. Kostnadsutveckling -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

en är allvarlig. Vi har ett högre kostnads-
och löneläge än flertalet med oss
konkurrerande länder. Det tekniska försprång
vi tidigare haft har börjat ätas
upp. Lönsamheten sjunker successivt,
något som får till konsekvens att möjligheterna
att konkurrera med priser
begränsas och att avsättningen för självfinansiering
av ytterligare investeringar
successivt upphör.

I stort sett har som bekant den svenska
exportprisnivån varit oförändrad under
de senaste tio åren, medan lönekostnaderna
stigit med omkring 100 procent.
Att detta i längden måste få konsekvenser
för räntabilitet och lönsamhet, självfinansiering
och konkurrensförmåga är
väl obestridligt och i allt större utsträckning
blir företagen hänvisade till att låna
på en kapitalmarknad som är hårt
reglerad och knappast längre kan sägas
fungera som en fri kapitalmarknad skall
göra. Kapitalet har blivit svåråtkomligt
och dyrt, så dyrt i själva verket att räntan
i stor utsträckning förlorat sin efterfrågereglerande
funktion och i stället
blivit en kostnadsfaktor.

De av våra avnämarstater som svarar
för två tredjedelar av den svenska exporten
inriktar sin politik på kostnadssänkande
och prisstabiliserande åtgärder,
ofta med importbegränsande effekt.
Det förhållandevis stora antalet industrinedläggelser
som karakteriserat det senaste
året är betecknande. 13 500 personer
har friställts hittills i år mot
4 500 året förut. Allt är inte ett uttryck
för strukturrationalisering i syfte att nå
högre effektivitet och starkare konkurrenskraft.
Åtskilliga nedläggelscr är i
stället resultat av bristande konkurrensförmåga
gentemot en omvärld, som arbetar
med lägre kostnader, och av bristen
på det kapital som hade behövts för
att möjliggöra arbetskraftsbesparande
rationaliseringar.

De omställningsproblem som det
svenska näringslivet nu ställs inför lär
inte kunna lösas genom den nya, utvidgade
form av planering som social -

demokratien skisserat nu efter valet.
Visst behövs planering och visst behövs
större planmässighet i många hänseenden.
Men de områden, där den svenska
socialdemokratien hittills planerat, utgör
verkligen inte efterföljansvärda
exempel. Och inte återställer man det
svenska näringslivets konkurrenskraft
genom statsingrepp och planeringsåtgärder.
Det vore därför önskvärt att
snarast möjligt få ett klarläggande från
regeringens sida om den verkliga innebörden
av den nya näringspolitiska aktiviteten.

Den oro, som vi har skäl att hysa för
våra exportnäringars framtidsutsikter
på de internationella marknaderna, förstärks
av det som händer i den europeiska
integrationsfrågan. Vi måste vara på
det klara med att våra exportföretag
hittills kunnat hålla sig kvar på EECmarknaden
på grund av en viss naturlig
tröghet inom den internationella
handeln och till följd av starkt reducerade
exportpriser. Detta påverkar i sin
tur vår betalningsbalans. Vi måste också
vara medvetna om en allt starkare
benägenhet hos de svenska företagen att
flytta sin tillverkning, helt eller delvis,
innanför den gemensamma marknadens
tullmurar för att nå den sammanlagda
försäljningsvolym som krävs för att företaget
alltjämt skall vara internationellt
konkurrenskraftigt.

EEC-statistiken visar klart att utanförstående
länder successivt får ge upp
inför den gemensamma marknadens företag.
Även om vi har kunnat klara oss
bättre än många andra, sjunker i dag
vår marknadsandel. Den kommer att gå
ned ytterligare. Våra varor pressas tillbaka
i konkurrensen med de mycket
stora företagsenheter som växer upp i
Europa.

Den nya stora marknaden kommer att
karakteriseras av en ny industripolitik,
byggd på samverkan mellan stora företag.
Möjligheter skapas därigenom att
specialisera produktionen och samordna
distributionen. Därigenom ges ock -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

så betingelser för de nya europaföretagen
att konkurrera respektive samverka
med det växande antalet dotterföretag
till amerikanska världskoncerner,
som etablerats inom EEC. För den
svenska massaindustrien är den utvecklingen
i dag en allvarlig realitet.

Det är betydelsefullt att man har
denna utveckling klar för sig när man
bedömer våra exportutsikter på längre
sikt och därmed också våra möjligheter
till fortsatt välståndsutveckling •—- inte
minst därför att det för in i bilden den
restriktivitet som vårt land tillämpar i
fråga om de internationella kapitalrörelserna,
en inställning som försämrar
våra företags möjligheter att konkurrera.
När skall regeringen visa sig beredd
att ompröva den hittillsvarande
negativa hållningen till det internationella
kapitalutbytet?

Herr talman! Det är -—- som även
herr Ohlin och, tror jag, herr Hedlund
har framhållit — tillfredsställande att
de nordiska länderna kan enas om en
gemensam plattform i GATT-förhandlingarna.
Det nordiska handelsblocket
har självfallet en avsevärt bättre förhan
dlingsposition än de enskilda staterna
skulle ha haft. Medan EEC i
Kennedy-rundan måste acceptera Norden
som förhandlingspart är läget inte
detsamma då det gäller överläggningar
om anslutning till EEC. Vi känner alltför
väl till EEC:s obenägenhet att diskutera
med utomstående block av vad
slag de vara må. Detta ställer särskilda
krav på vår förhandlingsberedskap. Vi
kan inte i längden hålla oss utanför
EEC. Den omständigheten att hindren
för Storbritanniens vidkommande att
vinna anknytning till Gemensamma
marknaden i dag ter sig större än någonsin
tidigare ställer i själva verket
högre, inte lägre, krav på oss att vara
beredda att förhandla så snart tillfälle
erbjuds. Det innebär enligt min mening
en högre beredskap än den vi har i dag
i både tekniskt och psykologiskt hänseende.

Herr talman! Jag återkommer till
skattepolitiken. Jag har konstaterat att
skattehöjningar i dagens situation icke
utgör något verksamt medel mot balansrubbningarna
i samhällsekonomien.
Skattehöjningar skulle kunna få direkt
motsatta konsekvenser, skapa nya kompensationskrav
och kostnadshöjningar
samt minska förtroendet för statsmakternas
vilja och förmåga att komma
till rätta med inflationsproblemen. Det
är mera angeläget än någonsin tidigare
att skapa ett tidsenligt skattesystem,
som stimulerar till nya insatser och
till sparande. Över huvud taget är regeringens
bristande intresse för behovet
av enskilt sparande anmärkningsvärt,
inte minst mot bakgrunden av
att man på många håll utomlands intensivt
diskuterar förhållandet mellan
skatter och nysparande. En skattereform
hör enligt vår mening till de samhällsreformer
som måste ges högsta
möjliga prioritet. Regeringen borde göra
sig fri från den statiska syn på
skattepolitiken som kännetecknat regeringspartiets
handlande under hela
efterkrigstiden. Att en lättnad i en progressiv
direktbeskattning inte nödvändigtvis
behöver innebära minskade
statsinkomster utan tvärtom lockar
fram nya arbetsinsatser och nya initiativ
och därmed skapar förutsättningar
för ökade statsinkomster, är någonting
som man kommit underfund med
i andra länder men som de svenska
socialdemokraterna vägrat att inse, på
samma sätt som de vägrat att begripa
vilka rent skadliga följder som vårt
skattesystem ger anledning till, direkt
och indirekt.

Låt mig i delta sammanhang bara
peka på en företeelse som i dag djupt
berör flertalet svenska hem, nämligen
konflikten mellan SACO och statens
avtalsverk, en konflikt som blivit något
av en förtroendekris för samhället.

Jag tänker inte ta parti i konflikten.
Statsmakterna skall enligt gammal god
svensk praxis icke engagera sig i ar -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

betskonflikter utan förhålla sig helt
neutrala. Dagens konflikt liknar emellertid
inga andra, och man frågar sig
om förbindelserna mellan avtalsverket
och regeringen verkligen möjliggör
neutralitet i vanlig bemärkelse. Är det
med andra ord icke en fiktion att göra
gällande att de avtalsslutande parterna
på tjänstemannaområdet kan förhandla
utan någon som helst inblandning av
politiska instanser? Identiteten mellan
arbetsgivaren och staten, d. v. s. regeringen,
är alltför fullständig för att
detta skall vara möjligt.

Även i andra hänseenden kan man
ställa sig frågande inför vad som nu
sker. I och med att statstjänstemännen
fått strejkrätt och man sökt applicera
den fria marknadens medel och metoder
på förhållandena mellan avtalsverket
och arbetstagarorganisationerna,
har även lockoutvapnet av naturliga
skäl måst ingå i arsenalen.

Men, herr talman, situationen för den
enskilda marknadens arbetsgivarorganisationer
är icke helt jämförbar med
avtalsverkets. En arbetsgivarorganisation
som tillgriper lockout måste räkna
med allvarliga ekonomiska konsekvenser
för sina medlemmar, något som verkar
i hög grad återhållande då det
gäller att utnyttja vapnet och är ägnat
att stärka viljan att komma överens
utan strid. På det statliga arbetsgivarområdet
finns inte motsvarande hämmande
respektive stimulerande faktorer.
De följder lockouten respektive
strejken får för utanförstående tredjeman
är i regel av icke-ekonomisk natur
men fördenskull inte mindre allvarliga,
i varje fall på längre sikt. Snarare
tvärtom. Vederbörande kan inte skydda
sig genom forcemajeureklausuler eller
på annat sätt, utan de är helt prisgivna.

Den nu pågående striden har dessutom
givit anledning till så många
pliktkollisioner och samvetskonflikter
att det —- hur tvisten än löses — framstår
som ofrånkomligt att överväga, om
det nuvarande systemet kan bibehållas

oförändrat. I samförstånd med berörda
parter bör alltså, menar jag, en omprövning
komma till stånd i syfte att
finna en annan och om möjligt bättre
form för att lösa intressemotsättningarna
mellan staten och dess anställda.

Jag upprepar, herr talman: Kan man
tänka sig en mer drastisk belysning av
konsekvenserna av ett orättvist och
otidsenligt skattesystem än det som just
nu sker? Det innebär inte att man solidariserar
sig med den ena eller andra
parten i den pågående konflikten att
konstatera, att det måste anses rimligt
och förståeligt att löntagargrupper, vilken
inkomstnivå de än må ligga på,
vid förhandlingar med sin motpart
strävar efter att få en reell och inte
bara en nominell andel av de nya resurser
som vi tillsammans genom vårt
arbete skapar. Om en sådan strävan
till följd av skattesystemets utformning
får de allvarliga konsekvenser som vi
alla nu är alltför väl medvetna om, då
bör skattesystemet revideras, inte arbetstagargruppen
kritiseras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det har riktats ett antal
frågor till mig under den hittills förda
debatten. Jag skall försöka att om möjligt
besvara en del av dem.

För det första beklagar jag livligt det
av herr Bohman påpekade missförhållandet
att konjunkturrapporten inte är
tillgänglig för kammarens ledamöter.
Jag känner inte närmare till varför så
inte är fallet, men jag föreställer mig att
jag kan ha en del av ansvaret, därför
att vi kommit överens om att denna remissdebatt
skulle hållas så tidigt som
den första november. Det kan vara detta
som vållat svårigheter för konjunkturinstitutet
att få fram en upplaga av
sin rapport åt kammarens ledamöter. I
den mån ansvaret härför är mitt, beklagar
jag livligt att rapporten uteblivit.

Beträffande jordbrukspolitiken fick

Nr 30

Tisdagen den 1 november 19G6 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

vi uppleva att herr Hedlund gjorde ett
försök att locka fram en jordbrukspolitisk
debatt. Jag skall inte följa honom,
men när han säger att budskapet om
den nya jordbrukspolitiken nog gick
fram till landets jordbrukare, det var
bara det att det var fel budskap, så tror
jag att hans eget anförande var ett bevis
för hur svårt det är att nå fram med
någonting nytt. Det dröjer alltid en
stund innan man vänjer sig. Budskapet
hade av herr Hedlund uppfattats på det
sättet att det innebar en försämring för
jordbrukarna. I själva verket innebar
budskapet, att vi genom kraftigt stöd till
rationaliseringspolitiken skulle skapa
en bättre ställning för de jordbrukare
som valde att stanna kvar i sin näring.
Det skulle bl. a ske på det sättet — herr
Hedlund — att vi skulle vidta åtgärder
för att undvika den överproduktion som
för närvarande vållar det svenska jordbruket
och det svenska samhället så betydande
förluster. Herr Hedlund kan
inte vara obekant med det faktum, att
det för närvarande pågår resonemang
och förhandlingar om ytterligare höjning
av de exportavgifter, som måst införas
därför att vi har en överproduktion
som måste säljas på en europeisk
marknad, där det redan föreligger betydande
svårigheter.

Jag tar bara detta, herr talman, som
exempel på att man förbisett denna viktiga
del av vårt jordbruksförslag, nämligen
att det innebar dels ett kraftigt stöd
till rationaliseringspolitiken, dels ett
försök att minska den överproduktion,
som vållar både samhälle och jordbrukare
betydande förluster. Herr Hedlund
framställer det i stället så, att det är naturligt
att bönderna tyckte att det var
förfärligt tråkigt att de skulle få vidkännas
en minskning av sin standard. Budskapet
har tydligen på något underligt
och för mig oförklarligt sätt förvanskats
redan på den korta väg som det
brukar vara mellan mig och herr Hedlund.

Herr Bohman ställde också en fråga.

Han sade: »Nu har ni blivit slagna» —
det har vi blivit; det vill ingen för ett
ögonblick bestrida — »och då blir ni
väl samarbetsvänliga mot dem som slagit
er.» Det ligger någonting i de orden,
nämligen att hänsyn till valutslaget
måste prägla en regerings politik.
Men herr Bohman överskattar valutslagets
effekt, om han tror att vi på
grund av de obestridliga framgångar
som högern vann vid valet är böjda att
kompromissa med högern beträffande
skattepolitiken och gå in för en kraftig
skattesänkning i ett statsfinansiellt läge,
då väl varenda människa måste säga
sig att vad som nu behövs är en sådan
skärpning av den ekonomiska politiken,
att det blir en fränare och hårdare
finanspolitik som ett komplement till
den redan mycket betungande kreditpolitiken.

Herr Bohman ställde även en annan
fråga. Den var litet oklar, och jag skall
med stor iver läsa protokollet när det
kommer. Herr Bohman får gärna rätta
mig, ty jag hoppas att jag missuppfattat
honom. Men jag uppfattade hans anförande
så, att han liksom ondgjorde sig
över de ansträngningar som den svenska
regeringen liksom många andra småstatsregeringar
gör för att stärka Förenta
Nationerna. Han menade att man
inte skulle tänja FN-stadgans möjligheter
till det yttersta. Om det gäller att
tänja FN-stadgan för att av Förenta
Nationerna skapa ett instrument för freden,
så finns det inga nationer som har
större intresse härav än de små nationerna.
Det är inte någon beskäftig iver
som präglar Torsten Nilssons och Alva
Myrdals agerande, utan deras agerande
är ett försök att hävda vad vi uppfattar
som ett nationellt intresse, vilket lyckligtvis
omfattas av många små nationer.

Herr Bohman säger vidare, att om vi
lyckas i våra strävanden i Geneve så
kommer det att göra det svårare för
Sverige att skaffa kärnvapen. Den
svenska regeringen har engagerat sig
för ett avtal om förbud mot ytterligare

Tisdagen den 1 november 19(50 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

spridning av atomvapen, för förbud
mot underjordiska prov och för en fortgående
nedrustning under kontroll. Den
kritik som herr Bohman hår framförde
är ett märkligt utslag av nationell
egiosm. Han avråder alltså Sverige från
att fortsätta på denna väg därför att
Sverige, som alla andra stater som arbetar
för nedrustning och förbud mot
kärnvapen, naturligtvis får finna sig i
att respektera resultatet av sina egna
ansträngningar. Om herr Bohman tror
att högerns valseger — den är obestridlig
— skulle medföra att den svenska
regeringen i fortsättningen med mindre
iver skulle sätta in sina krafter för att
nå resultat på dessa fält, så överskattar
herr Bohman -—- jag säger detta ännu
en gång — betydelsen av högerns valseger.
De ändringarna i regeringens politik
lär han få vänta på.

Jag skall inte ta upp någon försvarsdiskussion;
jag föreställer mig att försvarsministern
vill begagna det tillfälle
remissdebatten ger till att göra en del
klarlägganden. Men eftersom herr Ohlin
var älskvärd nog att citera vad jag sagt
i Köpenhamn och därvid försökte finna
ett spänningsförhållande mellan mitt
uttalande i Köpenhamn i försvarsfrågan
och vad som sedan hänt här hemma,
så vill jag bara slå fast att jag inte
har någonting att ta tillbaka när det gäller
mina deklarationer i Köpenhamn.
De överensstämmer till punkt och pricka
med de deklarationer som herr Bohman
nyss läste upp och som var hämtade
från mitt ställningstagande 1962.

Vad som hände var följande. Jag hade
talat om de kapitalbekymmer vi för närvarande
har inom det svenska näringslivet
och om behovet av ett ökat bostadsbyggande.
Jag fick eu fråga som
löd ungefär: Ni som lägger ner så oerhörda
belopp på försvaret, ni borde väl
kunna ta de pengar som fattas från försvaret
för att klara upp bekymren? På
detta svarade jag: Tro inte att det här
står några miljardbelopp till förfogande
för besparingar! Försvarets utgifter sti -

ger och stiger, och vad vi kan hoppas
på är att genom den strängaste sparsamhet
undvika alltför stora stegringar.
Formuleringen var kanske litet klarare
än den som herr Ohlin nyss använde,
men i stort sett sade han detsamma. Vad
som är ledsamt är att ett försök att på
försvaret tillämpa samma besparingsregler
som gäller för hela statsförvaltningen
av en del ledamöter av denna
kammare — nu närmast företrädda av
herr Bohman — uppfattas som ett brott
mot vår försvarspolitik. Jag skall inte,
eftersom det finns många ting som jag
vill ta upp, uppehålla mig mera vid detta;
såsom saken spelats ut av högern
föreställer jag mig att det kommer att
bli en av debattfrågorna i den kommande
diskussionen.

Slutligen fick jag en fråga av herr
Ohlin. Han intog, såvitt jag förstår, exakt
samma ståndpunkt som jag gjorde vid
mina resonemang i Köpenhamn om EEC
och Kennedy-rundan. Jag kunde inte
ens upptäcka någon nyansskillnad mellan
hans bedömning och min. Och det
gläder mig naturligtvis. Men så frågade
han, för att i alla fall markera att han
inte var riktigt nöjd med mig: Skulle
man inte på ett tidigare stadium kunnat
klargöra för den danska regeringen att
den svenska regeringen icke var villig
att bryta sönder EFTA? Den danska
regeringen borde i god tid ha underrättats
om var den svenska regeringen
stod.

Herr Ohlin behöver inte tveka på den
punkten. En väsentlig del av upplysningsverksamheten
har varit att klarlägga
dels vad herr Hedlund nyss sade,
nämligen att den svenska regeringen
icke kommer att göra avkall på sin neutralitetspolitik,
om vi skulle komma i
ett sådant läge att vi har att välja, dels
vad herr Ohlin nyss sade, nämligen att
vi inte kommer att lämna EFTA-partnerna
i sticket.

Yi kommer av eget egoistiskt intresse
att kräva respekt för sammanhållningen
inom EFTA. Det har vi gjort

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

många gånger, men herr Ohlin vet hur
svårt det ibland är att få gehör för sådana
här talesätt om samförstånd.
Herr Ohlin kommer nog ihåg nordiska
rådets möte i Köpenhamn, då vi kämpade
ungefär efter samma principer
så gott vi nu kunde detta. Jag tyckte
att jag var klarare och herr Ohlin tyckte
att han var klarare, men det är en
egenhet som vi ofta råkar ut för. I stort
sett hade vi dock samma uppfattning.
Ingen av oss vann något gehör och ändå
försökte vi uttrycka oss så klart som
möjligt om vad det nordiska samarbetet
kräver.

Herr Ohlin vet alltså mycket väl att
detta är en ganska besvärlig sak. De
nationella intressena är högst betydande,
men jag vågar säga att det trots allt
tack vare ett systematiskt upplysningsarbete
— framför allt från den svenska
regeringens sida — i dag är hyggligare
med den nordiska atmosfären.

Jag hade i lördags tillfälle att besöka
ett möte i Västerås, vid vilket de tongångar
som förekom skulle ha varit helt
otänkbara för tio år sedan. Man hade
både från dansk, norsk och finsk sida
större förståelse för att här förelåg problem
som kräver sammanhållning. Tro
alltså inte att vi försummat något i fråga
om upplysningsverksamhet!

Det är klart, att debatten i stor utsträckning
har kommit att röra sig om
valutslaget. Det vore väl underligt annars.
Som det påpekats här är det riktigt
att valutslaget kom efter en valrörelse,
som i allt väsentligt var präglad
av rikspolitiken. Vi skall inte heller
ett ögonblick vare sig glömma bort
eller försöka dölja att valutgången innebar
ett nederlag för socialdemokratien.
De borgerliga har all anledning
att glädja sig. De kan glädja sig med
rätta, ty det var en skickligt upplagd
valrörelse. De borgerliga partierna lyckades
dölja avsaknaden av något som
helst program för lösande av de frågor
som då var aktuella. Jag måste säga,
att jag på ett sätt beundrar skick -

ligheten i att kunna framställa programlösheten
som kvintessensen av en
borgerlig ideologi. Det var tydligen
mycket fint att inte ha något program,
ty därigenom lyckades man åstadkomma
denna underbara borgfred, som säkerligen
mer än något annat hjälpte
högern. Jag har svårt att tro att högerns
valseger skulle varit möjlig att vinna,
om inte de andra borgerliga partierna
varit så angelägna om att sudda ut alla
gränslinjer. Det fanns ingen skillnad.
Högern krävde skattesänkningar, högern
krävde en annan politik på nästan
alla punkter. Men det fick man inte
tala om, ty då var man inte snäll mot
högern.

Jag föreställer mig att valresultatet
obestridligen är en framgång för högern,
i någon mån för centern och
minst för folkpartiet. Entusiasmen
inom folkpartiet kan nog inte vara så
stor, när partiet efter denna fantastiska
propaganda med tillgång till landets
största tidningar ändå inte lyckades få
annat än en mycket blygsam andel av
den ännu inte skjutna björnens skinn.

Vi skall inte bagatellisera den motgång
vi har råkat ut för, men om ni
inbillar er detta som en vändpunkt i den
svenska politiken, kommer ni nog att
finna att ni får uppleva många vändpunkter
i fortsättningen.

Efter 1956 års val gjorde herr Ohlin
liksom till en ideologi att socialdemokraterna
nu var ett parti som kunde
rubriceras som solnedgångens parti.
Han sade att det är oundvikligt att eftersom
andelen av vad vi i traditionell
mening kallar arbetare minskar — och
det är obestridligt — kommer vi att få
uppleva att socialdemokratien allteftersom
denna strukturförändring pågår
pressas tillbaka, och det blir ett permanent
borgerligt maktinnehav. Det
gick inte riktigt så. 1962 gjorde vi ett
bra val, och då fick man uppleva att
borgerliga s. k. ideologer hemföll åt
den nattsvartaste pessimism. De sade
att vi går mot ett enpartisystem här i

Tisdagen den 1 november 19GG fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

landet. Det gavs ut böcker om hur man
skulle stärka demokratien för att förhindra
att ett och samma starka och
överväldigande parti för all framtid
skulle vara den bestämmande faktorn i
svensk politik.

Ärade kammarledamöter! Både den
våldsamma optimismen efter 1956 års
val och den nattsvarta pessimismen efter
1962 års val var lika ogrundade. Jag
tror att man helt enkelt kan konstatera
följande — och det gladde mig att herr
Bohman var inne på samma tankegång:
år 1962 drabbades de borgerliga partierna
av hemmasittarnas röststrejk. Vi
vann inte särskilt många röster, men
många borgerliga väljare var trötta på
borgerligheten. Dessutom lyckades vi
den gången bland de unga — som herr
Bohman så vackert skildrade med mina
ord — få förtroende för att vi representerade
framtiden. I dag finns det
inte någon stor övergång till borgerligheten
men däremot, det medger vi villigt,
en mängd människor som varit
missnöjda med vår politik och därför
stannat hemma. Det är allvarligt nog,
men det är ingenting annat än vad borgerligheten
upplevde 1962. Det är också
obestridligt att vi denna gång inte
hade förmågan att skapa samma entusiasm
bland de unga väljarna som vi
lyckades med 1962.

Vad är då detta ett belägg för? Jo
det är belägg för något mycket intressant,
vilket herr Bohman också snuddade
vid. Vi har fått en mycket rörligare
marginalväljarkår i Sverige än vi
någonsin tidigare har haft. Vi börjar
närma oss den situation som råder exempelvis
i England, då valutslaget beror
på 3, 4 eller 5 procent av väljarkåren
som inte bestämmer sig förrän
i sista minuten.

Det skulle föra för långt att vid detta
tillfälle ta upp en detaljerad analys av
vad detta betyder, men så mycket kan
jag säga att det måste komma att betyda
en ökad politisk aktivitet. Alla politiska
partier kommer att koncentrera

sina krafter på att dra till sig de 3 eller
4 procenten av marginalväljare som de
facto avgör valet. Det är möjligt att detta
kommer att leda till en häftigare politisk
strid, men det är inte alldeles säkert
att det blir resultatet. Det är visserligen
sannolikt — men jag vill inte
spå — att vi vädjar till i stort sett samma
väljarklientel och att man därför
kommer att få konstatera att rörligheten
i väljarkåren inte kommer att leda till
den våldsamma skärpning av de politiska
motsättningarna som i första ögonblicket
kan förefalla naturligt. Min gissning
är emellertid att i varje fall under
de närmaste åren leder de politiska
partiernas kamp om de 3 eller 4 procenten
av de rörliga väljargrupperna till
en skärpning av de politiska motsättningarna.
Men det kan också tänkas att
på litet sikt resultatet blir något annorlunda.

Är det till gagn eller till skada för
den svenska demokratien att rörligheten
blivit så stor? Ja, det är svårt att
säga. Självfallet förlorar man en del av
stabiliteten, men det är inte säkert att
denna förlust är till skada för demokratien.
Allt är för närvarande spännande
inom politiken på ett sätt som icke varit
fallet under någon del av den period
— och den har nu blivit rätt lång —
som jag ägnat mig åt detta arbete. Det
är mera av spänning och av dramatik
än tidigare, eftersom kampen nu koncentreras
till ett relativt begränsat avsnitt
av väljarkåren.

Flera talare har i dag anfört att vi
borde ha utlyst nyval. Även på denna
punkt skall jag be att få gå till protokollet.
Jag fick inte den uppfattningen
att herr Ohlin krävde nyval av andra
kammaren, men däremot krävde han
nyval av första kammaren. Det kan också
se ut som om det kunde finnas skäl
för en sådan åtgärd. Men lät oss ett
ögonblick tiinka igenom vad man då
gör.

Upplösningsrätten är en viktig institution
i den svenska författningen, men

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

den bär hittills använts när det gällt att
pressa fram stora avgöranden i för nationen
livsviktiga frågor. Jag bortser i
detta sammanhang från den upplösning,
vilken ägt rum som en följd av författningsändringar.
Men när har vi i övrigt
gått till riksdagsupplösning? Ja, vi
gjorde det när genom ett missöde protektionismen
segrade i vårt land i slutet
av 1880-talet. Vi gick vidare till nyval
på försvarsfrågan efter borggårdskuppen
år 1914 och när en — såsom vi
inom regeringen tyckte — oresonlig
borgerlig majoritet i andra kammaren
vägrade att genomföra tjänstepensioneringen.

I alla dessa tre fall har det varit fråga
om regeringar, som sagt sig att majoriteten
i andra kammaren — eller i
första kammaren om det gällt upplösning
av denna — sannolikt inte haft
samma uppfattning som regeringen i
vissa konkreta stora frågor. Regeringen
har alltså blivit besegrad i riksdagen
och gått ut och vädjat till folket i val.

Jag tror att den varsamhet, som präglat
regeringarnas handlande i dessa fall
även i fortsättningen skall tillämpas.
Det finns exempel på länder som genom
tätt återkommande riksdagsupplösningar
förvandlat valhandlingen till
en nullitet. Weimarrepubliken hade
många dödgrävare, men en av dem var
otvivelaktigt de ständigt återkommande
valen. Varje gång man trodde sig ha en
chans att vinna några mandat gick man
till en riksdagsupplösning.

Mot denna bakgrund har vi ansett att
det endast är vid tillfällen när man blir
besegrad i kammaren och tror att man
har folkets majoritet med sig man skall
gå ut och vädja till folket i val.

Dessutom torde ingen — och nu kommer
jag till herr Ohlins krav på upplösning
av första kammaren — efter detta
val bestrida, att det finns ett starkt
kommunalt-rikspolitiskt sammanhang.
Sambandet har väl aldrig demonstrerats
så tydligt som nu. Vi hälsar bland
socialdemokraterna med den största

nr 137

tillfredsställelse att man på den borgerliga
sidan börjat förstå en del av
vår argumentation för det kommunala
sambandet. Men vi har aldrig uttalat,
att man skall låta det kommunala sambandet
få en sådan dominans, att man
icke låter väljarna få kännedom om
innebörden i sin rösthandling.

Vi föreslog år 1963 att man skulle avskaffa
eftersläpningen och samtidigt
med valet till landsting och stadsfullmäktige
utse elektorer, som i sin tur
väljer förstakammarledamöter. Dessa
elektorer föreslogs skola sammanträda
månaden efter detta val för att företaga
nyval till första kammaren. Detta var
ett fullt rimligt förslag. Det hade inte
tagit mera tid än ett par sekunder för
konstitutionsutskottet att granska det
och man hade väl inte heller tvekat
många sekunder inför att antaga det i
denna kammare. Det är uppenbart nonsens
att påstå, att det med mera än kanske
30 sekunder skulle ha fördröjt lösningen
av vår författningsfråga.

Borgerligheten avvisade detta. Då är
att märka att vi för närvarande har en
grundlag där det står att det kommunala
sambandet skall fungera på ett
visst bestämt sätt, nämligen så att de
kommunalt valda förtroendemännen
med en åttondel om året väljer första
kammaren. Är det inte, jag vill inte
säga orimligt — nästan ingenting i politiken
är orimligt! — men nog är det
väl ett slag i ansiktet, om väljare som
skall rösta får ifrån statsministern,
ifrån herr Ohlin och ifrån herr Holmberg
förklaringar före valet att de ämnar
tillämpa det så att det i själva verket
blir på vanligt sätt, så att kommunalvalet
skall vara ett förspel till andra
kammaren. Jag har — jag hoppas det i
varje fall, det är annars lätt att skaffa
dem — några artiklar i Finanstidningen,
där både herr Ohlin och herr Holmberg
klart och bestämt säger: Avgörande
för den politiska kampen blir 1968
års val. Inga väljare kunde väl efter
dessa upplysningar få någon annan fö -

Tisdagen deii 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

reställning än att valets innebörd var
den som jag sade under en frågestund,
nämligen att vi skall dra de grundlagsenliga
konsekvenserna av valet, inga
andra. Att då efteråt komma med de
uttalanden som här gjorts tycker jag är
rätt häpnadsväckande. Hur glad jag än
är över att herr Ohlin och herr Hedlund
nu har anslutit sig till min idé om
det kommunala sambandet får jag säga
att det får väl vara någon måtta på er
entusiasm.

Men låt oss ett ögonblick konstatera
att det genom ert ställningstagande har
öppnats vägar för en lösning av författningsfrågan,
som herr Hedlund mycket
riktigt antydde. Jag tycker att man
skulle kunna nu i slutspurten ha kvar
ert ställningstagande till förmån för det
kommunala sambandet. Försök att komma
ihåg det åtminstone två år framåt!
I så fall skulle vi kanske äntligen kunna
komma fram till en lösning av den
fråga som också jag tycker det vore
värdefullt att få löst.

Jag skulle kunna till dem — det gäller
inte herr Ohlin men kanske herr
Bohman — som talade om nödvändigheten
att göra ett nyval till andra kammaren
bara vilja rikta följande försiktiga
varning: Tror ni att det skulle vara
den lämpligaste tidpunkten att kasta ut
landet i en storpolitisk strid just under
de månader som fordras för att vi skall
kunna komma fram till lösningar av de
ekonomiska balansrubbningar som för
närvarande är så dominanta? Det är
klart att om viktiga principer står på
spel får man stryka dessa taktiska hänsyn.
Men om det inte iir absolut krävande
politiska principer, bör ni fundera
på om vi inte har mera användning
för vår politiska stridslystnad, om
vi lägger band på den under de snart
endast ett och ett halvt år som återstår
till 1968 års val.

När jag alltså vågar uttala den förhoppningen
att herr Hedlund kommer
att få rätt, när han säger att vad som
nu har hänt banar vägen för en förnuf3
— Andra kammarens

tig och realistisk lösning av författningsfrågan,
vill jag tillägga att det vore
bra, om man kunde komma bort från
den underliga glåpordstaktik som innebär
att man hånar socialdemokratien
för dess förslag och tankegångar. Den är
i alla fall omöjlig efter detta val. Därför
tror jag att det trots allt kanske kan bli
en mera förnuftig och realistisk författningsdebatt
i fortsättningen.

Men om jag får begagna tillfället att
önska de borgerliga partierna fortsatt
framgång i fråga om det författningspolitiska
nytänkandet skulle jag vilja
säga följande: Fundera på om det är så
att enkammarsystemet allena kommer
att möjliggöra för Sveriges folk att på
valnatten ge besked om den regering
som skall företräda landet! Det är inte
så. Vi har länder med enkammarsystem
där man på grund av partisplittringen
kommer i en situation då ett val betyder
månadslånga, ibland årslånga diskussioner
om hur den regering skall se ut,
som ni nu tror att ni skall locka fram
omedelbart efter ett valutslag.

I grunden gäller det för hela Europa
— jag skulle kunna hänvisa till den pågående
holländska krisen — och det är
bara formellt som ni kan ha rätt då ni
säger att det är ett andrakammarsystem.
Det är på splittringen i den folkvalda
kammaren som alla dessa svårigheter
beror. Månad efter månad har vi sett
hur man i Finland, trots de författningsmiissiga
förutsättningarna, ändå har
haft så oändligt svårt att tolka vad folket
uttalade sig för i valet.

Om ett nytänkande kan få fortsätta,
fundera då också på om inte partisplittringen,
framför allt på er sida, är
det allvarligaste hindret för en effektivt
arbetande demokrati. Det är inte
min sak att ge några råd och anvisningar
men nog tycker jag att det, med
utgångspunkt från att vi närmar oss en
situation då författningsfrågan skall lösas,
vore vettigt att ta upp en diskussion
om hur man skall göra demokratien
arbetskraftig och livsduglig, och

protokoll 1966. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 1 november 19G6 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

hur man skall undvika perioder av långvarig
handlingsförlainning på grund av
partisplittringen.

Jag vill i författningsfrågan bara tilllägga
en sak som kanske kan ha sitt
intresse just nu. Det gäller valsystemet.
Vi skapade ett valsystem i samverkan
med centerpartiet för många år sedan,
och förutsättningen för detta valsystem
var att partierna inte skulle ingå i kartell
med varandra. Herr Ohlin höll ett
tal i vilket han uttryckte sin glädje över
att man nu fått ett valsystem som inte
nödvändiggjorde karteller utan att det
är möjligt att gå fram oberoende av
varandra. Är ni inte i färd med att
göra detta valsystem omöjligt i fortsättningen?
Tror ni att det går att i kammaren
säga att ni vill ha rena linjer och
samtidigt ute bland folket bära sig åt
så som de borgerliga partierna gjort under
denna valrörelse? Jag har här en
dossier som visar hur man uppträtt.
Konstellationen har varit högern, centern
och folkpartiet, ibland centern och
folkpartiet och till och med högern och
centerpartiet — allteftersom man haft
möjligheter att nafsa till sig ett eller annat
mandat. Tror ni att detta går för
sig i längden? Tror ni inte att detta valsystem
har spelat ut sin roll efter denna
valrörelse, då partiledningarna tydligen
inte haft någon som helst möjlighet att
komma till rätta med de småfinurliga
taktikerna, som sagt sig att det nog är
möjligt att ta ett mandat om man går
fram ensam här och om man går fram
tillsammans där, och om man går fram
som om man vore överens där o. s. v.?
Om ni studerar ert uppträdande under
denna valrörelse tror jag att ni kommer
att få åtskillig anledning till funderingar
med avseende på vad jag nyss
berört. Kanhända att ni också skulle
kunna fundera på hela det partipolitiska
systemet.

Jag har inte yttrat mig om vilken valmetod
som kan vara vettigast att genomföra,
men jag föreställer mig att
man, eftersom vi 1952 var fullständigt

överens om att man inte skulle vara
med om sådana manipulationer som
misskrediterar valsystemet, från den
borgerliga sidan med entusiasm kommer
att hjälpa oss att skapa garantier
för att inte valsystemet skall utnyttjas
på det sätt som nu skett.

Jag hoppas liksom herr Hedlund att
det skall vara möjligt att finna konstruktiva
lösningar på hela författningsfrågan
och att vi kan få en så snabb
lösning som möjligt. Valet innebar ett
nederlag för socialdemokratien, men
var det ett val till förmån för någonting?
I så fall är det verkligen svårt att
upptäcka detta. Folket uttalade sig väl
inte till förmån för högerns skattepolitik
och inte för en konservativ jordbrukspolitik.
Man röstade väl inte för
högerns linje — tyvärr stödd av några
folkpartitidningar, det är riktigt — för
en orationell konservativ maktpolitik.

Ja, visst var man missnöjd med bostadsbristen,
men förekom det under
valrörelsen ett enda förslag om vilket
de borgerliga partierna kunde ena sig
om konstruktiva åtgärder?

Dagens Nyheter, som är en i många
avseenden intressant tidning, hade i
söndags en ledare, i vilken man skildrade
det bedrövliga tillståndet inom socialdemokratien.
Vi saknade en bestämd
politik, vi var utan hållning och kraft.
Men i samma artikel förklarade man att
nu gäller det för borgerligheten att hålla
sig så nära socialdemokratien som
möjligt. Och det är klart att programlösheten,
hållningslösheten och kraftlösheten
måste vara nära nog oemotståndliga
egenskaper för folkpartiet.

Tidningen hade dessutom en ganska
rolig bild. Den visade mig, när jag satt
och rodde på torra land, och i texten
stöd att det var ebb. Ja, mina borgerliga
vänner, det blir säkert flod en gång till

— det brukar det bli efter sex timmar

— och då kommer vi att flyta igen. Men
bilden var utmärkt. Det går litet upp
och ned, och man kan hamna på torra
land ibland. Det kommer herr Ohlin

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

kanske ihåg från tjänstepensionsfrågan
...

Det program tidningen saknade har
man kanske fått i Dagens Nyheter nu,
ty där har herr Ohlin i dag en artikel
om Industriförbundets krav på den ekonomiska
politiken. Jag skulle gärna för
den fortsatta debatten vilja veta om de
tolv punkterna där, i vilka herr Ohlin
med stor journalistisk skicklighet sammanfattar
Industriförbundets skrivelse,
är det nya programmet. Herr Ohlin behöver
ju inte vara nyhetsreporter. Han
redogör bara för programmet och säger
att det visar att man i Industriförbundet
inte är nöjd med socialdemokraterna.
Men vi har aldrig begärt att man där
skall vara nöjd med oss. Frågan är i
stället huruvida herr Ohlin är nöjd med
Industriförbundet.

Det skulle vara mycket intressant att
höra av vilken anledning dessa tolv
punkter publicerats undertecknade av
Bertil Ohlin. Jag kan försäkra herr
Ohlin att om de punkterna är vägledande
för mittenpartierna, så kommer det
att bli ganska mycken strid inom svensk
politik! Då blir det inte så mycket av
det jag angav som alternativ, det goda
samförståndet etc.

Herr talman! Här har redan ordats
mycket om skatterna, och tiden går.
Därför skall jag bara konstatera att
t. o. in. högern i dagens debatt är försiktig
med sina vallöften om skatterna.
Det sägs bara att man inte skall vidta
några skattehöjningar och att det finns
andra medel o. s. v. Men tror ni att
människor glömmer en hel valrörelses
utfästelser? Tror ni att det nu bara går
att säga: Nej, det där går inte att genomföra
nu, det är egentligen ingenting
att tala om. Vi får nöja oss med några
smärre justeringar.

Ni har säkert vunnit en stor del av
valframgångarna på borgfreden men
också på att människor trott, att om ni
fick ökat inflytande så skulle det säkert
bli skattesänkningar. Nu söker ni lugna
opinionen. Men kvar står ju ändå cdra
vallöften.

Sedan vill jag också säga några ord
av mera principiell innebörd, inte bara
fortsätta denna polemik, som tagit lång
tid men som jag tror har varit nödvändig.
Jag började mitt anförande med
att i likhet med herr Bohman konstatera
att rörligheten i valmanskåren är
stor, men att den motsvaras av en stor
rörlighet inom vårt samhälle. Många
människor säger att allting är så lugnt
och stabilt i det svenska samhället. Det
händer ingenting. Men det är blinda
människor som säger så. Vi lever i en
våldsamt dynamisk tid då mycket stora
förändringar sker. Det skulle vara intressant
att illustrera det. Förändringarna
har inneburit stora möjligheter till
välståndsutveckling •— all right! —
men de har också inneburit väldiga
påfrestningar för den enskilde och för
hela samhället. Jag skall här ta några
exempel.

Vi kan glädja oss åt en snabb ökning
av antalet åldringar och pensionärer.
Det gläder oss att förbättrade levnadsvillkor
och hyggliga arbetsförhållanden
har gjort det möjligt för oss alla
att leva längre med något så när bibehållen
vitalitet. Men vi kan inte acceptera
det förhållandet enbart, utan vi
måste också ta krafttag för åldringarnas
försörjning, och vi måste dessutom ta
krafttag för att öka deras vårdmöjligheter.
Men detta har kostat och kommer
att kosta stora summor. Då säger
vi, att alla politiska partier måste vara
ense om att skapa en känsla av solidaritet,
så att vi tycker att det är roligt
att få vara med att med våra skatter
klara de gamlas vård- och försörjningsproblem.
Är det rimligt att säga att vi
aldrig kan vara med om detta om vi
icke får lönekompensation för de uttryck
för solidaritet som omtanken om
de gamla innebär? Jag tror att det skulle
vara nyttigt om de borgerliga gav
klart besked att man inte kan kompensera
sig för sådana utgifter, som solidariteten
med de gamla framtvingar.

Vi skall kanske gå till ett annat område.
Kvinnan går ut på arbetsmark -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

naden. Det kommer att fordras stora ansträngningar
för att hon skall vara där
som en respekterad och icke utschasad
arbetskraft. Vi vill väl alla att kvinnan
skall få dessa möjligheter. Men det kommer
att fordras pengar, det kommer att
fordras insatser för barntillsyn och allt
detta, vilket kommer att kosta pengar.
Tänk om man i stället för att kverulera
över skatterna sade, att vi för det vi
gör för att klara kvinnans likställighet
på arbetsmarknaden inte fordrar någon
kompensation. Vi tycker att det är rimligt
och bra att solidariteten tar sig sådant
uttryck att vi får vara med och
betala.

Låt oss ta en tredje sak! Vi har fått
en våldsam inflyttning till städerna.
Detta har skapat problem för utflyttningsorterna.
Jag tror, att knappast någonting
som jag varit med om under de
senaste fyra eller fem åren har varit av
större betydelse för hävdandet av solidaritetsprincipen
i vårt samhälle än
den skatteutjämning som är beslutad.
Den kostar mer än en miljard kronor,
men nog borde man kunna säga att den
solidaritetsakt, som innebär att vi satsar
över en miljard kronor av skattebetalarnas
pengar på glesbygdernas folk,
innebär en förmån för oss som har det
bättre ställt. Det är en förmån för oss att
vi med våra skatter har möjlighet att visa
denna solidaritet. Då begär vi emellertid
också att glesbygdernas folk skall
förstå att inflyttningen till städerna
ställer oss inför de problem som herr
Hedlund skisserade. Det blir en anhopning,
bostadsköandet kommer, köerna
i trafiken kommer, och det fordras en
kraftansträngning av samhället, som
kanske är lika stor som när det gäller
den kommunala skatteutjämningen, för
att klara dessa problem.

Solidariteten med glesbygdernas folk
är nödvändig. Men storstadstillväxten
skapar problem också för mottagningsorten,
vilket också kräver en form av
solidaritet.

Det har på ett utmärkt sätt, både av

herr Bohman och herr Hedlund, talats
om den situation som råder på exportmarknaden.
Det är riktigt, att om vi
skall kunna klara oss där, så är det palliativ
att tro — som herr Ohlin gjorde
— att man genom en omläggning av
skattesystemet kommer särskilt långt.
Det avgörande är att vi har höga löner.
Vi har även en prisnivå som är hög, och
vi har speciella förhållanden som gör,
att näringslivet har svårigheter att klara
konkurrensen från utlandet. Då säger
vi att vi måste visa den solidariteten
med exportföretagen och näringslivet
att vi hjälper dem att klara arbetsmarknadsbehoven
genom en aktiv
arbetsmarknadspolitik, som också kostar
nästan en miljard kronor av skattebetalarnas
pengar. Det får vi solidariskt
bära, eftersom det är ett stöd åt de näringar,
som för närvarande otvivelaktigt
kämpar med svårigheter.

Vi kommer att uppleva fortsatta rationaliseringar.
Och jag skulle bara önska
att alla näringsidkare hade fått den
politiska utbildning som herr Hedlund
har, när han går till sitt jobb som näringsidkare,
ty då skulle det vara lättare
att få förståelse hos näringslivet
för att här föreligger en problematik
inte bara för den enskilde företagaren.

Vad herr Hedlund sade var exakt vad
jag själv hade tänkt säga: Vi får allt dyrare
produktion, för varje anställd krävs
mer och mer kapital. Detta tvingar fram
rationaliseringar, det tvingar fram
sammanslagningar, produktionsenheterna
måste bli större, så att vi får ett
bättre utnyttjande av arbetskraften och
kapitalet.

Men herr Hedlund gick också in på
något som är minst lika viktigt, nämligen
att för varje anställd är det inte
bara ett kapital som investeras i just
den industri där vederbörande arbetar,
utan det är ett kapital som investeras
i människan själv: i arbetstagarens utbildning,
i hans barns utbildning, i skolorna,
gatorna, hälsovården — alltsammans.

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Många exempel kan anföras på hur
en industrinedläggning — i och för sig
helt motiverad från företagsekonomiska
utgångspunkter — slår, hur den förstör
och bryter ned mängder av det
kapital som är vår gemensamma egendom,
som vi med gemensamma krafter
har byggt upp. Hur tror ni det känns
för närvarande i Dals Långed, där en
fabrik som sysselsatt 400 man läggs ned?
Det är ingenting — det måste göras,
säger man. — Vi kan förstå att det måste
göras. Men är det i längden rimligt
att endast vi — vi i denna kammare,
ledamöterna av inedkammaren och regeringen
— skall gå till skattebetalarna
och säga: Nu har detta hänt. Ge oss nu
100 miljoner, 150 miljoner, 200 miljoner
för att rädda det som en hård rationaliseringsprocess
framtvingar!

Och, herr talman, lägg märke till att
jag inte kritiserar företagaren, ty jag
förstår att utan hans insatser skulle
otvivelaktigt det hela falla sönder i ännu
större utsträckning. Men vad jag säger
är att de åtgärder vi tvingas vidtaga
är uttryck för vår solidaritet, och man
skall inte begära annat än att vi med
tillfredsställelse hälsar de skatteutgifter
som blir en följd av att vi ger oss i
kast med problemet.

Människans egenvärde kan inte mätas
i pengar — all right. Men resultaten
av hennes insats, den värld som
hon bygger upp omkring sig, kan man
ändå få någon möjlighet att uttrycka i
pengar.

Underligt nog var det högern som under
valrörelsen drog upp de svårigheter
som kriserna vållar. Vad jag vill
säga om detta är: Det finns ingen väg
tillbaka. Precis detsamma sker överallt
där företagsenheterna är för små, och
vi vill inte försöka hejda utvecklingen.
Men vad vi vill göra är att skapa en
samhällsanda, en känsla av att vi är
solidariskt ansvariga för att de människor
som drabbas skall känna att de
lever i ett samhälle som vill stödja och
hjälpa dem.

Mycket mer vore att säga, och jag
är övertygad om att jag under den kommande
debatten får tillfälle att närmare
utveckla mina tankegångar. -— Det
var dessa ting, herr talman, som vi ville
göra till valrörelsens huvudnummer.
Jag medger att vi inte klarade det. Men
vi kommer tillbaka. Herr Hedlund sade
på valnatten att han inte kände igen
socialdemokratien. Herr Hedlund kan
vara övertygad om att han kommer att
känna igen oss 1968!

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vissa uttalanden av
statsministern tar jag som ett tecken
på att det förestår något slags sinnesändring,
innebärande att socialdemokraterna
är på väg tillbaka till den politik
som jag tillät mig att kalla den
gammalsocialdemokratiska och som jag
har betydligt större förståelse för än
för den som förs nu och framför allt
fördes under valrörelsen.

Vilka budskap har då trängt fram till
jordbrukarna och vilka har inte gjort
det, frågades det vidare. Ja, jag är alldeles
övertygad om att budskapet om
att mekanisera och att över huvud taget
rationalisera samt att man ville se
till att krediter ställs till förfogande,
det har alla hört. Det andra ledet i budskapet
har jordbrukarna säkerligen
också hört, nämligen att man skall försöka
pressa ned priserna. Det var detta
andra led av budskapet jag hade i tankarna
när jag sade att det var fel budskap
till en grupp som har kämpat för
s. k. likställighet och som ligger så
langt från den.

Sedan har vi då frågan om nyvalet.
Jag skall inte ägna mig åt någon nyvalsdebatt
i dag. Jag betraktar hela den
frågan som utagerad, och jag hoppas
att det iir både första och sista gången
vi har anledning till en debatt av detta
speciella slag. Det betyder att jag än

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

en gång understryker önskemålen från
mitt första anförande om att vi ofördröjligen
skall försöka få fram de författningsändringar
som vi trots allt i
stort sett är ense om.

Låt mig säga ett par ord om uddatalsmetoden.
Statsministern framhöll,
att denna metod på skilda håll har utnyttjats
för att skaffa fram något mandat.
Jag vill inte bestrida detta, men jag
vill fästa uppmärksamheten på att möjligheter
av det slaget kanske främst föreligger
vid ett landstingsmannaval,
men i utomordentligt ringa grad vid ett
riksdagsmannaval; det framgår om man
ger sig tid att titta på valsiffrorna.

Till herr Bohmans uttalanden om politisk
samverkan har jag inte mycket
att tillägga utöver vad jag sade i mitt
första anförande. Jag har sagt att mittenpolitiken
gett goda resultat 1964 och
1966, alldeles som vi väntat oss. Med
detta utgångsläge är det knappast försvarbart
att ändra politisk linje, utan
vi kommer att hålla fast vid vår hittillsvarande
linje med ett avståndstagande
från socialistisk politik och från
högerpolitik. Det vore helt orimligt om
man, i enlighet med de tankegångar
herr Bohman förde fram här, skulle
låta cirka 15 procent väljare på den
ena kanten få något avgörande inflytande
på den politik som förs för hela
folket. Detta gäller, herr Bohman, oavsett
om det är fråga om 14 eller 16 procent
på den högra kanten; det gör ingen
skillnad.

Det talas så mycket från socialdemokratiskt
håll om att vi borde ha haft ett
regeringsprogram klart före valet. Är
det den vanliga linjen? Är det inte i
flertalet länder på det sättet, att varje
politiskt parti i valrörelsen går fram
med sitt eget program och först efter
valet överväger man vilka politiska
konstellationer som med hänsyn till
valutgången är tänkbara. Först då försöker
man resonera sig fram till ett regeringsprogram.

Folkpartiet och centern har gått ett

nr 137

steg längre och redan före valet utarbetat
en stomme till ett regeringsprogram,
detta naturligtvis beroende på
att dessa två partier i viktiga principiella
frågor har funnit att de står varandra
nära — så nära att det har varit
möjligt att komma överens redan före
valet. Jag vill emellertid än en gång understryka
att detta icke är den vanliga
företeelsen i skilda länder.

Partisplittring är ju ingen önskvärd
företeelse. Vi har tre borgerliga partier,
två socialistiska partier — det socialdemokratiska
och det kommunistiska
-— och så KDS-partiet. Detta kan givetvis
sägas innebära en splittring, som
vidgats just i det skede då vi talar så
mycket om och arbetar för att minska
splittringen. Naturligtvis är detta betänkligt,
men, handen på hjärtat, i ett
proportionellt valsystem är det utomordentligt
svårt att hindra uppkomsten
av ett flertal partier. Emellertid är det
lyckligt med en spärr som motverkar
alltför små partier, och jag hoppas att
vi skall kunna enas om en sådan spärr
vid de slutgiltiga förhandlingar som förestår
rörande författningsreformen.
Jag är nämligen fullt på det klara med
att en uppsplittring i små partier kan i
vissa situationer bli inte bara en nackdel
utan till och med en olycka för ett
land.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Statsminister Erlander
talade ganska länge och intresseväckande,
men han hade ändå inte tid att kommentera
det för dagens politiska situation
betydelsefulla faktum att socialdemokratien
efter ett stort valnederlag
nästa år kommer tillbaka med ett mandat
mer i riksdagen och en egen majoritet,
med vars hjälp den kan genomföra
utgifts- och skatteförslag utan hänsyn
till alla andra partier. Tycker statsministern
att detta är ett rimligt tillstånd
eller att det är något som man
skyndsamt måste ändra? Har Ni den
uppfattningen att man skall ändra så

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 39

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

mycket som man kan inom grundlagens
ram? Är Ni vidare med på att vi måste
definitivt avhjälpa denna brist i vår
gammalmodiga författning genom beslut
åren 1968 och 1969?

Herr Erlander försökte hävda att oppositionen
inte hade något program att
komma med. Det är en gammal klyscha;
herr Hedlund har redan svarat, och jag
instämmer med honom. Mittenpartiernas
program fanns ju, och det gick mycket
längre i precisering än vad som har
brukat vara vanligt.

När herr Erlander häromdagen intervjuades
rörande vilka omedelbara konsekvenser
valutgången skulle erhålla
sade han bl. a.: »Vi får väl öka bostadsbyggandet»,
d. v. s. han övertog just en
sak från mittenprogrammet.

Vidare söker han här trösta sig med
tidningscitat. Jag har märkt, herr talman,
att statsministern alltid gör det
när han har brist på argument. Däremot
värjer han sig alltid när vi försöker
åberopa tidningscitat mot honom.
Var och en får svara för sin ståndpunkt.

Herr Erlander säger nu: »Om ni på
borgerligt håll tror att årets val är någon
vändpunkt kommer ni att få tänka
om.» Han hänvisar därvid till vad som
skedde åren 1960 och 1962, men han
tycks förbise att man kan ha en långvarig
tendens i den politiska utvecklingen
icke som en rak linje utan som
en vågrörelse och att även en vågrörelse
kan ha en bestämd riktning. Viktigare
än frågan om vändpunkt eller inte är
alltså den tendens som här gör sig gällande.

Herr Erlander försökte också trösta
sig genom att tala om socialdemokraternas
hemmasittare. Den vikt han fäste
vid dem tycktes mig ange att han gör
sig skyldig till det inte ovanliga misstaget
att tro att om 2 procent av socialdemokratiska
väljare mer än vanligt sitter
hemma har därigenom 2 procent av
den socialdemokratiska tillbakagången
förklarats. Det är ju inte alls fallet, utan

om 2 procent sitter hemma så betyder
detta en reducering av den socialdemokratiska
andelen i väljarkåren med
1 procent — och 1 procent är ju avsevärt
mindre än de 8 procent som socialdemokratien
har förlorat sedan
1962.

Därför bör nog inte herr Erlander
trösta sig alltför mycket med tanken på
hemmasittarna även om de spelade en
roll.

Rörligheten i den svenska väljarkåren
är en intressant företeelse. Det är
ett stort framsteg att klasstänkandet
tydligen minskar för varje val; jag tror
åtminstone att resultatet av detta val
kan tolkas på det sättet. Vi håller på att
fä en stor grupp av vad man i utlandet
kallar »flytande väljare». Herr Erlander
underströk dessa marginalväljarnas betydelse,
och på den punkten vill jag instämma
med honom. Jag hoppas att
man inom högerpartiet lyssnade uppmärksamt
till detta uttalande, ty det är
verkligen en sak av vikt att det är dessa
marginalväljare som avgör var majoriteten
kommer att hamna 1968.

Vad beträffar förstakammarupplösningen,
herr talman, ville statsministern
inte tänka sig en sådan upplösning,
trots att det indirekt var fråga
om ett förstakammarval i år. Han säger
att det är risk för att täta upplösningar
gör valhandlingen till en nullitet. Det
är mycket man skall höra! Om väljaropinionen,
sådan den framträdde i september
1966, får slå igenom i första
kammarens sammansättning, är detta
att göra väljaropinionen till en nullitet.
Men om man behåller en första kammare
där socialdemokraterna har ett mandat
mer än före sitt nederlag, då är
detta att respektera väljaropinionen.
Kan man ställa saker mer på huvudet
än herr Erlander gjorde den här
gången?

Tyvärr hinner jag inte närmare belysa
upplösningsfrågorna. Jag bara
konstaterar att när herr Erlander om
igen, liksom han gjorde i TV efter va -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

let, säger att oppositionen avvisade tanken
på att låta den vid ett kommunalval
framträdande opinionen slå igenom
i första kammaren, så är detta helt enkelt
inte sant. Vad vi avvisade var den
metod som herr Erlander föreslog. Vi
rekommenderade i stället ett annat tillvägagångssätt.

En hederlig argumentering skulle innebära
att herr Erlander sade: Jag föreslog
en metod och de ville ha en annan
metod. — Då frågar man sig: Varför
kan regeringspartiet inte använda
den av oss föreslagna metoden som,
med tanke på att det bara kunde gälla
en enda tillämpning, var mera naturlig
än att företa grundlagsändring för ett
enda tillfälle?

Herr Erlander talar om Industriförbundets
uttalande. Låt mig svara. När
en tidning överbetonar likheten mellan
regeringens program och industriens,
tillåter jag mig påpeka att det var mycket
stora olikheter mellan industriens
förslag och regeringens politik. Olikheterna
mellan industriens program
och vårt kan ju herr Erlander själv
konstatera genom att jämföra mittenprogrammet
med industriprogrammet.
Där finns både stora likheter och stora
olikheter.

Herr talman! Om min repliktid är
slut, får jag återkomma senare.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herrar Hedlund och
Ohlin ursäktar mig säkert, om jag inte
bemöter dem utan riktar mig mot statsministern
i stället. Det gäller att utnyttja
de sex minuterna jag har till förfogande
så effektivt som möjligt.

Får jag först rätta ett missförstånd
från statsministerns sida -— jag förmodar
det var avsiktligt; det brukar vara
så.

Jag begärde inte att socialdemokraterna
skulle vara mer samarbetsvilliga
nu därför att de förlorat valet. Vad jag
sade var att när regeringen nu fortsätter
att regera, trots att den bara repre -

nr 137

senterar en minoritet av svenska folket
och de borgerliga partierna tillsammans
representerar en större del av
svenska folket än socialdemokraterna
och kommunisterna, då kräver detta ett
större hänsynstagande till oppositionen
än vad man annars skulle begära — så
länge regeringen sitter och regerar.

Statsministern var inte beredd att
kompromissa med högerpartiet i skattefrågan,
och det har jag inte heller hoppats
på, om jag skall vara uppriktig.
Men när statsministern talade om våldsamma
eller väldiga skattesänkningar
— eller vilket drastiskt adjektiv han nu
valde — finns det skäl att erinra om
vad vårt skatteförslag innebar.

Liksom alla de andra borgerliga partierna
föreslog vi vid förra årets riksdag
vissa skattesänkningar. Högerpartiets
förslag innebar ett inkomstbortfall för
staten under innevarande budgetår på
340 miljoner kronor. Men samtidigt föreslog
vi besparingar med samma belopp.
För helt budgetår därefter innebar
förslaget en minskning av statsinkomsterna
med 700 å 800 miljoner kronor.
Det är i och för sig inga stora belopp
— de ligger inom den felmarginal,
som Gunnar Sträng alltid brukat räkna
med — men de är betydelsefulla. Dessa
skattesänkningsförslag ingick som ett
led i vår antiinflationskampanj. Att vi
föreslog skattesänkningarna berodde på
att vi visste att flertalet konsumenter i
vårt land är inställda på att det kommer
att bli fortsatta prisstegringar och
skattehöjningar. Vi anser att det då,
framför allt av psykologiska skäl, var
angeläget att visa svenska folket att det
går att genomföra en rimlig skattesänkning,
som för de grupper den berör har
stor betydelse men som för det allmänna
är av mindre betydelse.

För tiden därefter har vi diskuterat
en skattereform, som innebär ett förverkligande
av skatteberedningens förslag,
ett förslag som alla politiska partier,
arbetsmarknadens parter och näringslivet
var överens om för ett par år

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

sedan. Det förslaget innebar icke ökade
skatteuttag men icke heller sänkta skatteuttag.
Det var det vi satte som mål
för vår politik på lång sikt. De vallöftena,
herr statsminister, anser vi fortfarande
vara bindande.

Naturligtvis har statsministern rätt
när han säger, att alla de anspråk som
ställs på det svenska samhället i dag
och som kommer att ställas på samhället
i morgon, kräver »fantastiskt» mycket
pengar för att kunna uppfyllas.
Vore det inte, sade statsministern, roligt
att få vara med och betala dessa
pengar. Jovisst, i och för sig! Men var
går gränsen för vad man kan ta ut av
den enskilde utan att det fortsatta framåtskridandet
i samhället riskeras? Var
skall gränsen mellan den enskilde och
samhället dras? Någonstans måste den
ju gå. Jag vägrar att acceptera att solidaritet
är detsamma som progressivitet.
Om höga skatter i och för sig vore
ett uttryck för solidaritet, varför stannar
man då vid att ta ut ungefär 40 procent
i skatt? Varför tar man inte ut
60 eller 80 procent? Det skulle ju vara
ett ännu bättre uttryck för solidaritet
än att nöja sig med futtiga 40 procent.
Nej. Man avstår från det, eftersom problemet
inte är så enkelt. Höga skatter
leder till höga priser och höga kostnader,
till sänkt konkurrenskraft för näringslivet
och därmed på lång sikt också
till sänkt levnadsstandard. Och hur
går det med solidariteten i samhället
om vi råkar hamna i en sådan situation? Det

är hela denna mycket komplicerade
avvägning det gäller och inte bara
enskild egoism kontra samhällelig solidaritet.
Det är fråga om en avvägning
av vad som är bäst för samhället under
tiden framöver.

Det är förvånande att statsministern
ger uttryck för en så statisk syn som
han här gjort. Skatteproblemen kan man
inte angripa, om man inte har en dynamisk
syn på samhällsutvecklingen.

Vad FN beträffar är vi väl alla över -

ens om att FN skall stärkas så långt
detta är möjligt och ges ökade resurser.
Det har aldrig rått några delade
meningar på den punkten. Däremot kan
man ha anledning att ifrågasätta, om
den hittillsvarande aktiviteten inom FN
verkligen är ägnad att stärka organisationen.
FN har blivit ett forum för
världsopinionen — det är bra. FN har
också blivit ett forum för inrikespolitik
— det kan diskuteras om det är
bra. Men det kan allvarligt ifrågasättas,
om det som händer i FN nu verkligen
stärker FN som fredsorganisation. Internationella
överenskommelser och organisatoriska
bindningar på det internationella
planet skall tolkas enligt sin
ordalydelse och innebörd. Dessa bestämmelser
är resultatet av diskussioner
och avvägningar av mycket ömtåliga
balansproblem. Om bestämmelserna
är felaktiga, skall man ändra dem.
Men man skall icke tubba på dem under
den tid de är gällande. Då uppkommer
risk för missbruk, risk för att
organisationerna kan utnyttjas för andra
syften än de avsedda.

Det var det och ingenting annat jag
framhöll i mitt anförande.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag skall inte ge mig
in på någon alltför vidlyftig polemik.
Jag förstår det underläge mina opponenter
befinner sig i, eftersom de bara
har sex minuter till sitt förfogande. Jag
skall i alla fall försöka begränsa mig
till tre gånger sex, d. v. s. aderton minuter,
vilket kan vara rimligt.

Jag vill först begagna dessa få minuter
till att söka göra klart för herr
Ohlin att jag anser att eftersläpningen
i första kammaren är ett otyg. Detta har
jag visat genom att 1963 å partiets vägnar
föreslå att man skulle införa den
mycket enkla grundlagsändringen att
betrakta landstingsmannen, som inte
träder i funktion förrän den 1 januari,
såsom elektorer som skulle kunna

42 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

sammanträda omedelbart efter valet
och nyvälja första kammaren. Nu säger
herr Ohlin att hans parti också var med
på detta; det var bara det att de föreslog
en annan metod. Folkpartiets förslag
är en orimlighet, och detta av två
skäl. Genom att inte före valet tala om
vilka regler som gäller döljer man ju
en viktig sak för väljarna. Det är hänsynslöst
mot väljarna att först gå till
val och säga att de skall välja kommunala
förtroendemän, som med en åttondel
om året skall förändra första kammarens
sammansättning, och sedan efter
valet tala om att detta skall ha en
omedelbar effekt på första kammarens
sammansättning.

Det är en väldig skillnad mellan detta
herr Ohlins förslag och mitt förslag
1963, då jag föreslog att man skulle
göra en grundlagsändring och därmed
göra klart för väljarna att det vid varje
valtillfälle gällde regeringsmakten. Det
är rent spel, och det kan ingen väljare
bli lurad av. Att det sedan kan uppstå
sådana situationer att man tvingas upplösa
första kammaren är en sak för sig.
Men att systematiskt bedra väljarna på
det sätt om herr Ohlin föreslår, tycker
jag inte är juste.

Det är icke så, herr Ohlin, att ni upplyste
väljarna om att ni efter valet, om
ni vann, skulle komma att kräva en
upplösning av första kammaren. Några
sådana uttalanden har såvitt jag har
kunnat finna inte gjorts, i varje fall har
— för att begagna herr Hedlunds uttryck
— budskapet i så fall inte nått
fram.

Den avgörande ideologiska skillnaden
består alltså i respekten för demokratien
och demokratiens spelregler.
Jag har inte sagt att jag älskar eftersläpningen.
Det var ju jag som 1963 tog
initiativet till eftersläpningens avskaffande,
och jag kommer att med stor
entusiasm hälsa den dag då den är
förbi.

Ert system, herr Ohlin, är verkligen
systemlöshetens system. Det fanns inte

några skäl mot mitt förslag. Det framfördes
ingen tveksamhet mot förslaget
därför att det skulle vara besvärligt att
genomföra. Det har gjorts en massa
andra grundlagsändringar, och att ändra
grundlagen på denna punkt hade varit
gjort, som man säger, på några sekunder.
Men ert system, om det nu var
något system, vad innebär det? Jo, eftersom
vi inte utan grundlagsändring
kan betrakta landstingsmännen såsom
elektorer för första kammaren förrän
de börjar fungera, så kan inget val till
första kammaren ske förrän den 1 januari.
Det finns en rad bestämmelser
om detta, vilka jag mycket noga klargjorde
i första kammaren då en av herr
Ohlins meningsfränder framförde den
orimliga och bisarra idén att man skulle
kunna använda upplösningsrätten på
detta sätt.

Då framhöll jag för honom att för
det första var detta inget skäl emot mig
när jag föreslog en enkel metod. För
det andra var er metod omöjlig, ty den
skulle betyda att vi den 1 januari skulle
upplösa första kammaren, dra ihop
landstingen — all right det kan man
göra! — varefter riksdagen inte kunde
fungera förrän åtminstone två eller två
och en halv månader hade gått. Att komma
med ett sådant förslag är verkligen
att kunna sköta ett land! Och att sedan
efter tre år påstå att det var ett bra förslag
är nästan som när herr Ohlin diskuterade
tjänstepensionen, och trodde
att hans förslag var bra.

Detta är lika orimligt. Det fanns inget
förslag från er sida som var bra. Mitt
förslag var enkelt, men det avvisades.

Den avgörande invändningen är emellertid
inte de praktiska olägenheterna,
utan den principiella skillnaden att väljaren
när han röstar skall veta under
vilka förutsättningar han har inflytande
på rikspolitiken.

Vi kan hålla på hur länge som helst
och resonera om detta, ty min inställning
är ändå självklar eftersom det är
jag som visar den största respekten för

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

demokratiens spelregler. Jag låter mig
därför inte influeras av om ni eller jag
vinner. Jag vill ha grundlagen ändrad
så att man tar bort eftersläpningen; det
skall inte vara ett tillfälligt valresultat
som här kan inverka.

Nåväl, jag delar herr Hedlunds uppfattning
om att vi inte skall hålla på i
evighet och tala om detta, men när man
hör hur förälskad herr Ohlin är i sina
gamla föreställningar, blir man nästan
litet rädd för vart det kan bära hän
med författningsfrågan.

Det var inte min mening, herr Hedlund,
att man genom ett valsystem skulle
förhindra partisplittringen. Jag medger
att det är lockande att införa det
engelska majoritetsvalet, som ger oss
två stora partier. Det är klart att en stor
del av den engelska politikens stabilitet
och styrka beror på att man haft ett
valsystem som innebär att det blir två
stora partier som arbetar. Jag uttryckte
mig mycket försiktigare, eftersom jag
vet att majoritetsvalet har många motståndare
och att det också finns en del
skäl mot detta system. Jag ville därför
inte kasta ut ett sådant förslag som en
aktuell lösning. Vad jag sade var att det
borde vara en maning till de borgerliga
partierna att fundera på om partisplittringen
är så mycket värd och om den
inte kan leda fram till en förlamning av
handlingskraften. Sedan får herrarna
dra vilka slutsatser ni vill därav. Det
var alltså mera ett memento om att man
inte väljer regering i en sådan situation
som vi har bara genom att införa enkammarriksdag.
Svårigheterna kan
komma att bli oerhört stora.

Det skulle vara mycket att säga om
herr Bohmans sätt att smita ifrån skattediskussionen
som han nu excellerade

i. Det är väl ändå obestridligt att även
om under det budgetår som nu löper
skattesänkningen var obetydlig, så innebar
högerns skattcsänkningsförslag
mycket stora belopp när det gäller den
statsverksproposition som om några
månader skall framläggas. Jag skall inte

trötta kammaren med att läsa upp siffrorna;
ni har hört dem så många gånger
under valrörelsen. Men det lär väl inte
kunna bestridas att ni för att få en möjlighet
till dessa mycket stora skattesänkningar
för det budgetår, vars statsverksproposition
vi nu förbereder, skulle
vara tvungna att tillgripa rader av
besparingar, besparingar av samma typ
som dem vilka herr Hjalmarson förde
fram. Det är givetvis vackert att vara
följsam mot den gamle partiledaren —
det kommer också jag att tycka om en
gång — men man behöver väl inte på
alla punkter kopiera de misstag som
herr Hjalmarson gjorde sig skyldig till
och sedan efteråt komma och säga att
det var fråga om så litet. Varför bråkar
ni då, om det var så litet? Varför framhöll
ni för väljarna att förslaget var
så viktigt och så stort? Tror ni att väljarna
fick den uppfattningen att det
var fråga om en struntsak som inte
spelade någon roll?

Även om de 18 minuterna inte har
gått, herr Bohman, vill jag sluta med
att säga att vad jag framför allt invände
emot högerns skattesänkningar inte var
att dessa var betydande, ty det var de,
utan invändningen gällde högerns vilja
att i första hand öka inkomstklyftorna
i samhället. Hela mitt anförande utgjorde
en vädjan till solidariteten i samhället.
Då säger herr Bohman att solidariteten
inte har något att göra med
skatternas höjd. Ja, det beror helt och
hållet på vad man använder skatterna
till. Jag tog upp fyra olika frågor: utbildningspolitiken,
vården om de gamla,
kvinnans jämlikhetskrav, lokaliseringspolitiken
och därmed följande
frågor om stöd till glesbygdens folk. Det
är när skatterna användes till att på
detta sätt utjämna olikheter, även inkomstolikheter,
i samhället som viljan
att ta på sig skattebördor kan vara en
nödvändig förutsättning för att vi skall
lyckas genomföra eu solidaritetens politik.
Det har ingenting att göra med
skatternas höjd på det siitt som herr

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Bohman försökte göra sig lustig över,
utan det avgörande är vad man använder
skatterna till.

Till sist vill jag säga: Det lär inte gå
att skapa ett solidaritetens samhälle
med de nuvarande väldiga inkomstklyftorna.
Jag tror att den diskussion som
under de senaste månaderna har förts
om spänningarna i inkomsthänseende
mellan dels folken utanför vårt lands
gränser, dels olika grupper inom landet
är den nyttigaste som vi över huvud taget
har fört. Där står högern ensam,
hoppas jag, och kämpar för de gamla
klassprivilegierna och lägger fram ett
skatteförslag som skulle bidraga till att
ytterligare öka spänningarna och inkomstolikheterna
i vårt samhälle. Jag
hoppas att högerframgången inte skall
leda till att borgerligheten på denna
punkt visar undfallenhet och ger sig in
i ett resonemang där man emot vårt
krav på inkomstutjämning ställer krav
på ökning av skillnaderna i inkomsthänseende
i samhället.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Erlander medger
att han fortfarande anser att eftersläpning
i förhållande till väljaropinionens
genomslag är ett oting och vidhåller
inte längre påståendet att oppositionen
bara sade nej; han kan inte bestrida att
oppositionen hade en annan metod i
samma syfte. Folkpartiets riksdagsgrupp
gjorde ett uttalande som herr Erlander
borde känna till. Herr Erlanders
uttalande inför TV och tidigare här om
att oppositionen inte ville vara med om
åtgärder för att få bort eftersläpningen
är helt oriktigt, vilket nu har fastslagits.

Nu säger herr Erlander att den metod
som vi föreslog inte var så bra. Jag hinner
inte diskutera den i detalj, men när
statsministern säger — det går ju att
upplösa första kammaren inte bara i
januari utan även vid andra tidpunkter
— att han vill föreslå en grundlagsändring
etc., så hoppas jag att det var

en felsägning. Nu är det väl ändå inte
fråga om en grundlagsändring på den
bär punkten, utan avsikten är väl att vi
skall genomföra en stor enkammarreform
1968—1969. Eller tänker herr Erlander
verkligen ha kvar första kammaren
efter 1970?

Beträffande påståendet att vi inte
skulle ha sagt ifrån före valet, herr
statsminister, är inte heller det riktigt.
Vid partiledarintervjun inför 1 å 1,5
miljon åhörare diskuterade jag just frågan
om nyval till första kammaren. Jag
hade då närmast i tankarna en stor majoritet
för oppositionen, så att en upplösning
av första kammaren skulle leda
till majoritet där. Men herr Erlander
vill väl inte påstå att väljarna, som får
höra att deras röstning kan leda till en
upplösning av första kammaren, tänkte
så här: »Vi skall rösta precis så som
vi anser erforderligt för att — om kommunisterna
hjälper socialdemokraterna
i förstakammarvalet — de senare kommer
att få ett mandat mer än oppositionen
i första kammaren.»

Herr Erlanders oriktiga påstående att
saken inte berördes före valet saknar
därmed relevans. Nej, herr statsminister,
en sådan advokatyr är inte möjlig
att använda.

Låt mig vidare fråga, om statsministern
verkligen menar att årets valdebatt
haft en sådan karaktär, att oppositionen,
därest den skulle vinna 1968 års
andrakammarval, skulle vara förhindrad
att då upplösa första kammaren?
Detta var nämligen slutsatsen av herr
Erlanders resonemang. Jag hoppas att
han erkänner att det är en orimlig tanke.
I annat fall hoppas jag att han skall
få lära om.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! När jag talade om en
spärr mot småpartier avsåg jag den nuvarande
mekanismen med 1,4-faktorn.
Jag vill än en gång understryka att de
beräkningar vi gjort visar att det vid
riksdagsmannaval inte finns möjlighet

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

att annat än i enstaka fall göra sådana
taktiska samgåenden som det bär talats
rätt mycket om.

Jag skulle vidare vilja ställa en fråga
till statsministern. Det råder trängsel i
storstadsregionerna, och denna kan förhindras
genom lokaliseringspolitiken,
vilken även för avfolkningsområdena
måste betraktas som ett lyckligt grepp
i svensk politik. Är man beredd att aktivisera
denna politik?

Till herr Bohman vill jag framhålla
att man inte — vilka skäl man än anför
— kan komma från att en avtappning
av skatterna med 700 miljoner kronor
innebär en ökning av den inflationsdrivande
överefterfrågan som vi har. Om
herr Bohman studerar tidskrifter från
näringslivet skall han finna att man på
detta håll är djupt oroad av denna överefterfrågan.

Så ett par ord om statsministerns farhågor
för att högerns framgång skulle
kunna innebära att mittenpartierna viker
av åt höger i sin politik. Högerframgångarna
är i alla fall inte större
än att man i år endast tagit igen en
del av de senaste valens förluster — det
är alltihop.

Vi är för vår del klart medvetna om
att det inte går att föra en politik, som
strider mot uppfattningen inom de stora
folkgrupperna i vårt land, och vi kommer
att ta hänsyn till detta vid våra politiska
ställningstaganden.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministerns senaste
angrepp mot mig visar att han, då han
är trängd, »smiter ut» — för att använda
statsministerns eget mycket målande
älsklingsuttryck — till talarstolarnas
dialektik, och detta gör inte debatten
trevligare.

Att skattefrågan spelade så stor roll i
valrörelsen berodde på att vi ägnade
mycken tid åt att principiellt diskutera
vilken effekt skattevapnet kan ha i en
konjunktur som den nuvarande. Kan
man genom ökade skatter dra in köp -

kraft utan att detta för med sig andra
konsekvenser, som ytterligare driver på
inflationen och försämrar vårt allmänna
kostnadsläge? Anser inte statsministern
att ett otidsenligt och orättvist skattesystem
kan få och får skadliga konsekvenser
på det ena området efter det
andra? Det var framför allt därför att
vi ville påvisa sådana konsekvenser,
som debatten blev så intensiv under valrörelsen.

Nu påstår statsministern att högerpartiet
kämpar för gamla skatteprivilegier.
Ja, det är kanske oartigt att säga
det, men det är snudd på nonsens att
göra ett sådant påstående. Vad vi nu
har förordat är ett förverkligande av
det förslag som skatteberedningen utarbetade
för ett par år sedan. I fråga om
detta har alla de tre borgerliga partierna
varit överens. Sedan har vi ur det
förslaget brutit ut en mindre del som
vi menade skulle kunna genomföras redan
första budgetåret för att rätta till
den värsta och mest påtagliga puckeln
i progressivitetsskalan, den som drabbade
människor i inkomstläget mellan
20 000 och 25 000 kronor.

Det skulle för ett helt år — det är
alldeles riktigt — röra sig om mellan
700 och 800 miljoner kronor i minskade
skatteinkomster, men de har motsvarats
av de besparingar som vi föreslagit.
Men statsministern kommer tillbaka till
herr Hjalmarsons besparingar. Jag vet
inte vad de har med saken att göra. Vi
har inte föreslagit samma besparingar,
men vi har redovisat besparingar som
täcker det aktuella beloppet. Vi har alltså
tagit konsekvenserna av vårt förslag
till skattesänkningar, och vår tankegång
har tydligen väljarna i alla fall
accepterat.

Sedan skulle jag, herr talman, helt
kort vilja återkomma till diskussionen
om nedrustningsförhandlingarna. Vi
har alla varit överens om att om vi kunde
verka för avspänning och nedrustning,
om vi kunde åstadkomma hinder
för spridning av kärnvapnen och åstad -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

komma ett provstopp, skulle vi engagera
oss därför. Vi har, när vi har gjort
det, varit medvetna om att det kunde
innebära vissa risker för oss, därför att
vi i motsats till alla andra länder inte
har tillgång till kärnvapen, om det skulle
bli en allvarlig konflikt. Men vi har
ändå förhandlat, vi har ändå givit oss
in i överläggningar, men vi har, innan
vi har gjort det, klart uttalat, att vi
gick till förhandlingarna under den bestämda
förutsättningen att vi skulle
kräva motprestationer från de stormakter
som har tusentals kärnvapen i sina
arsenaler och bygger ut dessa ytterligare.

Nu finns det risk för att vi står där
bundna utan att stormakterna givit motsvarande
löften och bindningar.

Att slå vakt om det egna landets säkerhet
är då icke ett uttryck för egoism,
herr statsminister.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vidhåller att det är
anmärkningsvärt att man här uttrycker
sitt missnöje med de ansträngningar
som görs från de svenska regeringsrepresentanternas
sida i Geneve för att
få till stånd ett provstopp och ett förbud
mot kärnvapen. Jag tycker det är
mycket egendomligt att vi skall behöva
föra en sådan diskussion, och jag hade
verkligen inte räknat med den eventualiteten.
Jag trodde att hela svenska
folket stod bakom de strävanden som
svenska regeringen ■—- så som jag hittills
har uppfattat det — på svenska
folkets vägnar fört fram i Geneve. Och
fortfarande litar jag på att det bara är
en liten extrem grupp som på denna
punkt instämmer i högerns resonemang.

Herr Ohlin, vi får tydligen lov att fortsätta
att resonera om huruvida väljaren
på förhand skall ha klart för sig
vad hans röstning innebär eller inte.
Jag tycker annars att min ståndpunkt
är så självklar, att man inte skulle be -

höva uppehålla sig med att diskutera
den. På en punkt har den emellertid
tydligen förefallit mycket dunkel: herr
Ohlin tror att jag har menat att en
kammarupplösning över huvud taget
skulle vara omöjlig. Jag ägnade rätt
mycket av mitt första anförande åt att
påpeka att upplösningsinstrumentet är
ett mycket viktigt instrument, som skall
användas med förstånd och varsamhet
och tillgripas framför allt då det visar
sig att det är omöjligt att regera med
tillräcklig styrka. Om — vilket jag inte
ett ögonblick tror — borgerligheten
nästa gång skulle göra ett ännu bättre
val än det senaste — och det kommer
att behövas, det fordras nämligen bara
att vi för ytterligare någon procent av
rösterna för att hålla er under majoritetsställningen
— så att ni erhåller majoritet
i andra kammaren, då är det
klart att därest herr Ohlin skulle vilja
sänka sig till att fråga mig, skulle jag
säga: Upplös första kammaren! Det
finns ingenting i mitt betraktelsesätt
som strider häremot.

Jag kan säga detsamma beträffande
herr Bohman. Det är ju rätt tröstlöst när
han påstår att skattesänkningar för
nästa budgetår på någonting på 700
miljoner kronor inte skulle ha någon
effekt på vår ekonomiska situation. Det
skulle alltså innebära att man skulle få
en så väldigt kraftig uppblomstring av
näringslivet, att man kunde acceptera
en underbalansering. Här talar såväl
herr Ohlin och herr Bohman som herr
Hedlund om nödvändigheten av en
skärpning av finanspolitiken, och den
skall ske på det och det viset. Det värsta
som skulle kunna inträffa vore nu att
den företrädare för en skärpning av
finanspolitiken som herr Bohman är
skulle få någonting att säga till om i
svensk politik, ty det skulle betyda att
det som i första hand skulle göras i
nuvarande läge vore att för nästa budgetår
genomföra en skattesänkning på
700 miljoner kronor. En stor del härav
är nödvändig, säger herr Bohman, där -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj :ts proposition nr 137

för att det tar bort, jag tror han kallade
det så, den puckel som för närvarande
hindrar arbetsviljan.

Jag har låtit personer räkna ut vad
högerns skattesänkning innebär, den
som skulle medföra denna väldiga uppblomstring.
Ja, den skulle ha inneburit
en förlust för Sverige på omkring 700
miljoner kronor. Vi kan ju låtsas att
det är så litet, fast det ju egentligen
inte förhåller sig så, eftersom många
av högerns besparingsförslag är orimliga.
Vi kan emellertid låtsas så för ett
ögonblick. Vad vinner man på detta?
Man vinner en kraftig sänkning av
progressiviteten, säger herr Bohman.
Man skulle vid ett inkomstläge av 20 000
kronor vinna en kronas skattesänkning
i veckan. Detta skulle alltså vara motivet
till att man störtar landet i ekonomiska
vanskligheter. Herr Bohman nickar
bifall. Intensiteten i arbetsviljan
skulle ökas så fantastiskt på grund av
denna skattesänkning på en krona i
veckan att alla de risker som en underminering
av statsfinanserna innebär
skulle upphävas. Det är . lysande och
mycket, mycket bra att högern bakom
sig bara har en tredjedel av folket i
jämförelse med socialdemokraterna
även efter deras nederlag.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Får jag först göra några
korta kommentarer till den hittills förda
debatten.

Herr Flrlander sade i ett av sina inlägg,
att de borgerliga partierna inte
hade något program i valrörelsen, och
jag kan helt och hållet instämma med
honom på den punkten. Men, herr Erlander,
varför inte gå vidare och också
se på hur det förhöll sig med andra
partier, exempelvis med socialdemokratien.
Var inte det avgörande för socialdemokratiens
valnederlag att denna
inte hade något program för lösning av
de aktuella problemen och att den inte
heller kunde ge väljarna någon vision
av framtidssamhället?

Inte heller i dag har de hittillsvarande
talarna lagt fram något program för
hur framtidspolitiken bör föras. Detta
är egentligen ännu märkligare då vi
har haft ett mycket starkt valutslag.
Här framträder representanter både för
partier som påstår sig ha vunnit i valet
och för ett parti som erkänner sig ha
förlorat mycket stort, men de har ingenting
nytt att säga till allmänheten.
De upprepar egentligen sin gamla diskussion
som vi hört så många gånger
och som vi faktiskt är rätt trötta på.

Det fanns en ton i herr Erlanders
anförande som jag emellertid vill fästa
uppmärksamheten på. Jag tyckte att
herr Erlander gjorde ett försök att bagatellisera
det socialdemokratiska valnederlaget.
Han sade att detta huvudsakligen
berodde på att vissa av dem
som tidigare hade röstat socialdemokratiskt
nu stannat hemma. Det var hemmasittarna
som hade avgjort valet och
den saken kunde ju lätt rättas till
nästa gång. Han sade att det var en förträfflig
bild när det nu talades om ebb
för socialdemokratien, därför att ju då
helt automatiskt floden så småningom
kommer. Jag tror, herr Erlander, att
detta är en mycket farlig linje för arbetarrörelsen,
som kan leda till en passivitet
vilken i sin tur medför ännu
större valnederlag.

Inte heller tror jag att den teori som
herr Erlander framförde, att den politiska
kampen nu bara står om 3—4
procent av väljarna, d. v. s. särskilt
rörliga marginalväljare, är riktig. Det är
en i huvudsak felaktig teori. Ty vart
leder den arbetarrörelsen? Enligt herr
Erlander är det tydligen bara fråga om
en anpassning av politiken åt mitten
för att fånga tillbaka dessa 3—4 procent
marginalväljare, men det leder i sin
tur såvitt jag förstår till arbetarrörelsens
nederlag. En sådan politik, om regeringen
tänker slå in på den, innebär
att man bäddar för en borgerlig seger.

Vad innebar valutgången? Ja, när
man hör borgerliga kommentarer till

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

valslaget får man ibland det intrycket
att vart och ett av de borgerliga partierna
skulle lia vunnit lysande valsegrar
under de senaste åren. Mot denna något
skeva bild bör kanske framhållas vad
som framgår av de faktiska valsiffrorna,
att kommunisterna har ökat i särsklass
mest sedan förra kommunalvalet. Det
bör också påminnas om att kommunistiska
partiet jämte centerpartiet är det
enda som ökat sina röstsiffror vid båda
de senaste valen. Och denna odiskutabla
valframgång har vunnits i en ekonomisk
och social miljö, där man bara för
några år sedan förklarade att det inte
fanns någon plats för ett radikalt socialistiskt
parti.

Valframgången räcker emellertid inte
för att vi skulle se på 1966 års val med
odelad glädje. Orsaken härtill är självklar.
Våra röstvinster kunde endast
väga upp en del av den socialdemokratiska
förlusten. Därmed är också sagt
att vi betraktar de socialdemokratiska
och kommunistiska partierna som delar
av en och samma arbetarrörelse.

Vi är visserligen kritiska mot mycket
i den regeringspolitik som har bedrivits
under de senaste åren, men vi tar ännu
starkare avstånd från den politiska huvudlinje
som de borgerliga partierna
följer. Vi är mycket oroade över följderna
av den framgång som borgerligheten
noterade i årets val, och vi anser
att arbetarrörelsens olika grenar måste
slåss gemensamt för att motverka ett
ökat borgerligt inflytande på politiken.

Det avgörande för att i 1968 års riksdagsval
återvinna en säker majoritet
bland väljarna är nog inte att vänta på
den flod som automatiskt skall komma
tillbaka, utan det är självfallet att arbetarrörelsen
för en riktig politik. Och
med riktig menar jag en politik som
löser akuta problem i vårt samhälle och
gör det på det sättet att de breda folklagrens
intresse gagnas. Det är ännu
inte fullt klart och verkar inte heller
att bli det av denna debatt, om man
skall döma av herr Erlanders inlägg,

vilka politiska slutsatser socialdemokratien
drar av valutgången. Vi vill varna
för slutsatsen att politiken bör läggas
mera åt höger, göras mera borgerlig.
Om socialdemokratien gör det, kommer
den att lida ännu större nederlag
vid 1968 års val.

Låt oss se på de frågor som allmänt
erkännes ha varit avgörande för valutgången.
Det är bostadsbristen —- särskilt
i de stora tätorterna — de stigande
hyrorna och priserna samt den ur
jämlikhetssynpunkt sämre fördelningen
av inkomster och förmögenheter. Arbetarrörelsen
måste nu mycket energiskt
gripa sig an med att lösa dessa
problem. Men det går inte med borgerliga
metoder. Den politik i dessa frågor
som de borgerliga partierna företräder
skulle bara göra förhållandena värre.
De borgerliga partierna är ju om möjligt
ännu mera angelägna än regeringen
att lämna fritt fram för alla investeringar
av det privata näringslivet, och det
innebär att det blir ännu mindre kvar
för bostadsbyggandet. De vill ännu
snabbare än regeringen avskaffa hyresregleringen,
d. v. s. kraftigt höja hyresnivån,
och de avvisar varje ingripande
riktat mot monopol och storfinans, vilka
driver upp priserna. De borgerliga
partierna vill inte ha mera av jämlikhet
i fördelningen av inkomster och förmögenheter,
utan mindre av jämlikhet.

Svårigheten för regeringspartiet har
framför allt skapats därav, att man på
väsentliga punkter fört en politik som
tagit mycket stor hänsyn till det privata
näringslivets intressen. Man har byggt
politiken på samverkan med storfinansen
i stället för kamp mot denna. Detta
har skapat akuta problem för de breda
folklagren, ocli det har möjliggjort för
de borgerliga partierna att på vissa
punkter kritisera regeringen från vänster.
Arbetarrörelsen måste komma ur
denna rävsax. Det finns bara en möjlig
väg. Det är att föra en politik som utgår
från människornas egna behov och
krav och som inte väjer för att bryta

Tisdagen den 1 november 1966 fm. Nr 30 49

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 137

rådande makt- och egendomsförhållanden
när dessa står i vägen. Det är t. ex.
nödvändigt att ta upp en mycket ingående
debatt om hur en ökad jämlikhet
skall kunna åstadkommas på det avgörande
område som heter fördelning
av inkomster och förmögenheter.

Under det senaste årtiondet har utvecklingen
gått åt fel håll med större
klyftor som följd. Årets avtalsrörelse
torde inte leda till en utjämning. Erfarenheten
visar att ökad jämlikhet inte
kan åstadkommas enbart med de traditionella
medel som heter avtalspolitik
och skattepolitik. Det betyder inte att
dessa medel ej måste utnyttjas på bättre
sätt, men de måste kompletteras. Samhället
måste genom verklig ekonomisk
planering, vilket bl. a. innebär kontroll
över investeringarna, skapa en sådan
ekonomisk miljö att löntagarorganisationernas
kamp för en utjämning kan ge
bättre resultat.

Detta förutsätter också att prisstegringarna
angrips på ett betydligt hårdare
sätt än hittills. Vi måste få slut på
»låt-gå-politiken», som utgår från att
penningvärdet nödvändigt måste försämras
vid hög sysselsättning. Priserna
bestäms under nutida marknadsförhållanden
av en rad olika centra och organisationer.
Arbetarrörelsens kraft måste
riktas direkt mot de grupper och företag
som spekulerar i och driver fram
de höga priserna.

För att lösa bostads- och markfrågorna
på ett tillfredsställande sätt är det
likaså nödvändigt med en rad genomgripande
åtgärder. Samhället och de
fackliga organisationerna bör i stor
skala gå in i produktionen av byggnadsmateriel
och bostäder. Bostadsbyggandet
bör totalfinansieras av samhället
genom eu statlig investeringsbank.

Den statliga företagssektorn måste
äntligen få en mera rationell organisation.
Det är skandal att regeringen
misskött denna fråga på siitt som skett.
Löntagarnas ATP-fonder måste ges en
planmässig användning.

På område efter område talas nu om
de problem som möter den fortsatta reformpolitiken
genom konkurrensen om
knappa resurser. Behovet av mera bostäder
och av sociala reformer ställs
mot de privata investeringarna. Vi anser
det ofrånkomligt att man i ett sådant
läge får en verklig granskning och
kontroll av alla investeringar, så att
samhälleliga hänsyn blir avgörande för
hur våra gemensamma resurser skall
användas.

En sådan omprövning måste givetvis
gälla även de stora fastlåsta kostnaderna
för militära ändamål. Det kan inte
vara rationellt att detta viktiga område
hålls utanför den offentliga debatten
så som skett under många år. Med tillfredsställelse
konstaterar vi att detta
tabu nu håller på att brytas.

Det krävs enligt vår mening en annan
värdering än hittills av betydelsen
av de olika medel som vårt land kan
utnyttja för sin säkerhetspolitik och i
fredsbevarande syfte. Det rent militära
försvaret bör tillmätas mindre betydelse.
Andra områden som internationell
politik, bättre inriktat och ökat u-landsbistånd
o. s. v. bör ges kraftigt ökad
vikt.

Just nu är den största insats vi kan
göra för freden i världen att söka bidraga
till att få slut på det amerikanska
angreppskriget i Vietnam. Detta faktum
visar tydligt på vilka områden och
med vilka medel som fredspolitiken
måste arbeta. De avgörande synpunkterna
på vietnamkriget är givetvis att
ett litet folk av den amerikanska stormakten
vägras rätten att bestämma över
sitt eget liv och utsätts för ett brutalt
anfallskrig. Det är risk att tiden gör oss
blinda och döva för vad som pågår. Det
måste oupphörligt erinras om att de
amerikanska bombfällningarna i Vietnam
har en större omfattning än bombningarna
under andra världskriget och
närmar sig effekten av atombomben mot
Hiroshima.

De flesta människor är överens om att

4 — Andra kammarens protokoll 19C>C>. AV "0

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

allt måste göras för att få ett slut på
kriget i Vietnam. I vårt land finns en
stark sympati för det vietnamesiska
folket, som utsätts för så ohyggliga lidanden.
Men enbart denna solidaritet
blir ingen insats för att åstadkomma
fred i Vietnam, om den inte sätter press
på angriparen och kräver att denne
upphör med aggressionen.

Ingen hyser väl nu längre något tvivel
om att vad som försiggår i Vietnam
väsentligen är ett krig som förs av amerikanska
styrkor långt från dessa styrkors
hemland dels med flygbombardemang
mot Nordvietnam, dels med militära
operationer mot en nationell och
social frihetsrörelse i Sydvietnam. Den
general Ky, med vilken vårt land upprätthåller
diplomatiska förbindelser, är
ingenting annat än en marionett i amerikanarnas
händer. Vi måste vara klara
över att en övervägande majoritet av
Vietnams befolkning liksom av befolkningen
i det övriga Asien betraktar denne
Ky som en quisling.

Kommunikén från Manillakonferensen
i förra veckan visar att man från
amerikanska regeringens sida icke vill
öppet inse hur en majoritet av folken
i världen betraktar kriget i Vietnam.
Det är därför nödvändigt att också vårt
land officiellt genom sin regering klart
och entydigt fördömer det amerikanska
anfallskriget. Det är ett viktigt bidrag vi
kan ge till att söka göra slut på kriget
i Vietnam. Ett sådant klart ställningstagande
står på intet vis i motsättning
till regeringens instämmande i generalsekreterare
U Thants trepunktsprogram.

De amerikanska bombningarna av
Nordvietnam måste bringas att upphöra
och de amerikanska trupperna dras
bort från landet. Nationella befrielsefronten
bör erkännas som representant
för avgörande delar av Sydvietnams befolkning.
Krav har länge framförts om
ett svenskt erkännande av regeringen
i Demokratiska republiken Vietnam,
d. v. s. Nordvietnam. Påståendet att ett
sådant erkännande skulle försvåra en

eventuell medlarroll för vårt land kan
inte godtas. Tror vi oss om att kunna
spela en sådan roll är det tvärtom väsentligt
att vi har diplomatiska förbindelser
med det land vars intressen vi
vill tillvarata.

Man löper numera ingen större risk
att bli motsagd när man understryker
betydelsen av den utveckling som sker
i den tredje världen och hur viktigt det
är att våra relationer till folken i de
före detta koloniala länderna byggs på
en riktig grundval. Det finns i alla befolkningsskikt
i vårt land en väsentligt
ökad förståelse för u-landsproblemen,
en beredvillighet till insatser. Men det
finns också en stor osäkerhet om på
vilka vägar dessa insatser bör göras.
Tiden förefaller kommen för en fördjupad
och allmän diskussion av hela
frågan om våra relationer till folken
i den tredje världen. Jag kan inte här ta
upp denna fråga i hela dess vidd utan
begränsar mig till att anföra några synpunkter.

Det huvudsakliga bistånd som utifrån
kan ges åt u-ländernas ansträngningar
att upprätta en ekonomi med så stor
tillväxtförmåga som möjligt ligger enligt
vår mening på den internationella
handelspolitikens område. De nuvarande
handelsförbindelserna gynnar de redan
rika länderna. Handelsförbindelserna
måste ändras dithän, att de i stället
gynnar de industriellt outvecklade
länderna. Vi måste därför begagna Sveriges
inflytande i olika internationella
organ för att söka ändra de rika ländernas
sätt att reglera sina affärer med
u-länderna samt föregå med gott exempel
oavsett övriga rika länders handlingssätt.

Vad är det då som är viktigt att få till
stånd? Jo, de industriellt utvecklade
länderna måste ge handelspreferenser
åt u-länderna utan krav på ömsesidighet.
De måste acceptera att u-ländernas
industrier skyddas under uppbyggnaden.
De måste acceptera gemensamma
marknader inom u-länderna med diskri -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Öl

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

minering utåt men själva avstå från
liknande arrangemang. De s. k. GATTreglerna
måste revideras så att de gynnar
u-länderna.

Vidare bör uppställas kvantitativa
mål för importen, avsedda att uppnås
under en viss tidsperiod. Det gäller alltså
inköp av varor som framställs i tredje
världen. För att garantera köpkraften
hos exporten av råvaror bör upprättas
varuavtal. Tullar och avgifter på såväl
råvaror, halvfabrikat som färdigvaror
från u-länderna bör avskaffas.

Det är vidare viktigt att den internationella
valuta- och finanspolitiken
ändras för att möta u-ländernas behov.
Internationell finansiering i dessa länder
bör komma från allmänna medel
och ha multilateral karaktär. Lämpliga
FN-fonder bör byggas upp, bland
annat för att kompensera förluster genom
prisfall. Det är också viktigt att
det finansiella biståndet till u-länderna
ges med långa amorteringsperioder och
låg ränta eller som gåva för att betalningen
av skulden inte skall tynga landets
ekonomi i uppbyggnadsskedet. Sådana
räntebetalningar och skuldbetalningar
har nu eu förödande inverkan
på de fattiga ländernas ekonomi.

Det är självklart, att för att en ekonomisk
utveckling, som blir befolkningens
stora massa till verkligt gagn, skall kunna
komma i gång i de ännu fattiga länderna,
krävs vittgående omvälvningar
av den ekonomiska och sociala strukturen
i dessa länder. Denna ekonomiska
och sociala frigörelse kan bara vara
respektive folks eget verk. För oss bör
det emellertid vara självklart att understödja
frigörelseprocessen.

En aktuell och brännande fråga är
därvidlag utvecklingen i Sydafrika och
Sydvästafrika. En överväldigande majoritet
har i Förenta Nationerna beslutat
att fråntaga Sydafrika mandatet över
Sydviistafrika och placera området under
FN:s direkta ansvar. Den stora majoriteten
för detta beslut är glädjande,
men det finns en risk för att de afri -

kanska folken ändå anser att resultatet
blev en förhalning av frågans lösning.
Sverige borde där fullt ut ha kunnat
stödja det afrikanska resolutionsförslaget.

I en annan afrikansk fråga kan vi
inte heller undvika att ta ställning. Det
gäller Angola och Mozambique, i vilka
områden vår EFTA-partner Portugal utövar
ett brutalt kolonialvälde med massakrer
och krig. Jag vill här instämma
med de ungdomsorganisationer som
krävt, att vårt land skall använda sitt
inflytande för att söka framtvinga en
ändrad politik från Portugals sida, bl. a.
så att man upphör att bryta blockaden
mot Syd-Rhodesia. Det finns också anledning
att markera ett helhjärtat stöd
åt appellen från Ungdomens landsråd
när man nu går ut i en förnyad kampanj
för att få till stånd en effektiv
bojkott mot sydafrikanska varor här i
landet.

Herr talman! De många och svåra
problem som finns i de här antydda
sammanhangen visar var det enligt vår
mening är nödvändigt att lägga tyngdpunkten
av vårt lands insatser för att
medverka till en fredlig värld och därmed
till vår egen säkerhet. I den debatt
om försvarsfrågan som börjat blossa
upp vill jag i väntan på materialet från
försvarsutredningen för tillfället anlägga
endast ett par synpunkter.

Det är både glädjande och nödvändigt
att det nu över huvud taget blir en
debatt om säkerhetspolitiken och det
militära försvaret. Det måste ur demokratisk
synpukt vara oriktigt att viktiga
områden av samhällslivet dras undan
den offentliga debatten och avgörs
av små grupper av politiker eller experter.

För denna debatt spelar eu analys
och eu bedömning av det internationella
skeendet och utvecklingstendenserna
en viktig roll. Det har med rätta anmärkts
att militären på grund av professionella
ståndpunkter alltid har en
tendens att överdriva riskerna för krig.

Nr 30

Tisdagen den 1 november 19GG fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Om det inte finns något hot konstrueras
det. Det finns ingen anledning varför
dessa grundläggande bedömningar för
säkerhetspolitiken i så väsentlig utsträckning
skall överlämnas åt militären
som icke har någon speciell utbildning
eller erfarenhet för att göra dem.
Det riktigare vore i stället att verklig
expertis inom dessa områden presenterar
grundmaterialet för den offentliga
debatten.

Det brukas sägas från militärt håll,
att prutningar i militärbudgeten inte
får göras därför att lättnader noteras i
det internationella läget. Försvaret måste
långtidsplaneras. Omvänt är man
emellertid aldrig motståndare till en
ökning av beredskapen. Troligen krävs
här både långsiktsplanering och rörlighet.
Detta förutsätter emellertid en bedömning
av läget om kanske tio år.
Över så lång tid sträcker sig nämligen
effekten av beslut om en viss försvarsuppbyggnad.
I detta längre perspektiv
talar den överväldigande sannolikheten
för att de rent militära aspekterna
förlorar i vikt och att andra former
av vårt lands fredsbevarande politik
ökar kraftigt i betydelse. Det måste då
vara felaktigt att binda så mycket av
våra resurser för militära kostnader
som nu sker.

Detta leder in på den allmänna frågan
om hur de resurser som finns tillgängliga
i samhället skall fördelas på
olika användningssätt. För vår del har
vi länge hävdat -—• det står i överensstämmelse
med vårt socialistiska synsätt
—■ att det inte leder till goda resultat,
om samhällets kontroll och beslut
begränsas till vissa områden, medan
vinsthänsyn får vara ensamt avgörande
för utvecklingen på andra. Vi
har framför allt krävt en samhällelig
kontroll av investeringarna.

Med stor tillfredsställelse har vi konstaterat
att statsminister Erlander efter
valet kommit fram till liknande ståndpunkter.
I tidningsuttalanden har han
pläderat för en investeringsplanering

för samhället i dess helhet. Han har
ställt upp ett avgörande problem på
samma sätt som vi länge gjort, nämligen
att man inte kan ha planmässighet på
en avgränsad sektor — bostäderna —
utan att kräva större planmässighet för
det privata näringslivet, som slukar alltmer
lånepengar till sina investeringar.

Statsminister Erlander har också uttalat
att det nu behövs en kampregering
och att den s. k. biandekonomien kanske
står inför en kris. Slutsatsen är att
det behövs mera planering över hela
fältet. Dessa käcka tongångar i pressen,
vilka tyvärr inte hittills gått igen i den
debatt som föres här i kammaren i dag,
motsvarar en utbredd opinion bland
fackföreningsfolket, såsom den kommit
till uttryck på fackförbunds- och LOkongresser.

Vad som i debatten brukar kallas
blandekonomi är ingen blandning av
socialistiska och kapitalistiska element,
utan ett kapitalistiskt samhälle med relativt
stort och växande inflytande för
det offentliga. Det bör anmärkas att
man från det s. k. privata näringslivets
sida numera icke är motståndare till en
samverkan mellan statsmakterna och
privatkapitalet eller, rättare sagt, monopolkapitalet.
I vissa borgerligt styrda
länder finns en planering som går långt
utöver vad som förekommer i vårt land.

Man måste alltså konkret diskutera
hur planeringen skall bedrivas och vilka
intressen den skall tjäna. Vi anser för
vår del att man måste söka former som
ger så stort inflytande som möjligt för
demokratiskt valda organ. Det är inte
något framsteg, om vi hamnar i en ännu
mera utvecklad byråkrati. Den ökade
planmässigheten på det ekonomiska området,
som innebär att de strategiskt
viktiga besluten om investeringarnas
omfattning och inriktning i stor utsträckning
går över till samhällsorgan,
måste kombineras med en utveckling
av demokratien inom företagen och i
det ekonomiska livet som helhet.

Det är viktigt att man är på det klara

Tisdagen den i november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

med att det här handlar om maktfrågor,
vilkas lösning är av betydelse för
hela den samhälleliga utvecklingen och
för medborgarnas välfärd. Alltför mycket
av den ekonomiska makten ligger
nu i de stora affärsbankerna och de
med dem sammanknutna storföretagen,
ligger hos »de femton familjerna». Denna
makt bör i stället finnas hos demokratiskt
valda organ och hos folkorganisationer.
Det är detta som kritiken av
den s. k. biandekonomien ytterst syftar
till.

Det bör observeras att man från storföretagarnas
sida är mycket väl medveten
om detta. Den senaste framstöten
från Industriförbundet om att affärsbankerna
skall få disponera över medel
från löntagarnas AP-fonder är ett nytt
vittnesbörd härom. Denna framstöt måste
enligt vår mening bestämt avvisas.
Löntagarnas pengar bör användas för
att bekämpa monopolens maktkoncentration
i det ekonomiska livet, inte för
att understödja den.

Ekonomisk planering och ökat samhälleligt
inflytande över bl. a. investeringarna
är också nödvändiga för att
åstadkomma en utveckling mot ökad
jämlikhet i samhället. Jag vill återigen
erinra om att fördelningen av inkomster
och förmögenheter under det senaste
årtiondet gått i riktning mot större
skillnader än förut. De lägre inkomsttagarna
får nu en mindre andel av inkomstsumman
före skatt än för tio år
sedan. De stora miljonförmögenheterna
har ökat snabbare än genomsnittet.

Skattepolitiken har under denna tid
tyvärr inte utvecklats i särskilt framstegsvänlig
riktning, om man ser på
skattetryckets fördelning, utan snarare
i reaktionär riktning. De indirekta skatterna,
som hårt drabbar lägre inkomsttagare,
har ökat starkt. Skattetrycket
på företagen har däremot varit praktiskt
taget oförändrat. Förmögenhetsskattens
andel av statens skatteinkomster
har sjunkit avsevärt. En övergång
till mervärdeskatt skulle göra skattepo -

litiken ännu sämre ur de vanliga löntagarnas
synpunkt.

När man diskuterar fördelningsproblemen,
bör man observera att det finns
två aspekter. Vi har för det första det
stora och allmänna fördelningsproblemet,
som sammanhänger med det kapitalistiska
samhällets egenheter och
med en snabbt ökande produktivitet.
Vissa grupper i samhället — stora förmögenlietsägare,
stora inkomsttagare,
ägare av aktier och mark, stora företagare
m. fl. — har tillägnat sig en växande
del av produktionsresultatet. Befolkningens
stora majoritet, som består av
olika grupper av löntagare, har fått
en minskad andel. Frågan om ökad
jämlikhet gäller framför allt förhållandet
mellan dessa båda stora klasser i
samhället.

Men vi har också ett speciellt fördelningsproblem,
nämligen förhållandet
mellan inkomsterna för olika grupper
av löntagare. Vi är för vår del anhängare
av en utjämning i båda dessa
avseenden. Men vi vänder oss bestämt
mot att man låter det speciella fördelningsproblemet
helt undanskymma det
allmänna. Det behövs minskad spännvidd
mellan inkomsterna för olika grupper
av löntagare, men det behövs framför
allt en jämnare fördelning till löntagarnas
fördel och på bekostnad av intressena
hos olika grupper av större
kapitalägare.

Det nuvarande kapitalistiska samhället
försvårar en förnuftig lönepolitik.
De ekonomiska mekanismerna fungerar
inte så, att vad en löntagargrupp avstår
ifrån automatiskt kommer en annan
till godo. Det vanliga är att det
i stället hamnar i kapitalägarnas fickor.
Denna svårighet gör att det behövs
en samordning av avtalsrörelserna
för samtliga löntagargrupper, vare
sig de kallas arbetare eller tjänstemän,
så att gemensam kraft kan ge bättre resultat
och framför allt så, att vi kan
få en insats för dem som har de liigsta
lönerna.

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Kraven på ökad jämlikhet kräver för
sitt förverkligande emellertid framför
allt en bättre total ekonomisk och social
miljö, där löntagarna får verklig
makt genom att samhällsmajoriteten bestämmer
utvecklingen.

Jämlikhetsdebatten reser hela frågan
om en ny och mer förnuftig organisation
av samhället. Den är en av de avgörande
frågor som arbetarrörelsen i
vårt land nu måste söka realistiska lösningar
på. Om valutgången år 1966
leder till ett ökat intresse inom socialdemokratien
för dessa långsiktiga problem,
har den i all sin förskräckelse
ändå varit till någon nytta. Avsaknaden
av en genomtänkt uppfattning om hur
morgondagens samhälle bör utformas
torde nämligen ha spelat stor roll för
socialdemokratiens nederlag.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag begärde ordet därför
att jag inte ansåg mig kunna låta
stå oemotsagt något som jag i varje fall
betraktade som en missuppfattning från
herr Hermanssons sida.

Jag har över huvud taget inte yttrat
mig om vilken politisk färg som marginalväljarna
har. Jag ansåg mig kunna
konstatera att här finns en stor kategori
av människor, som alla politiska
partier nu kommer att försöka intressera
för sin politik och att socialdemokraterna
självfallet kommer att anstränga
sig till det yttersta för att vinna
dem för sin sak. Jag tror att jag till
och med framhöll, att konkurrensen om
dessa människor antingen kan medföra
eu skärpning av de politiska motsättningarna
— det skulle betyda att dessa
människor ingalunda lutade åt borgerligheten
— eller att, vilket dock är
mindre sannolikt, »infångandet» av dessa
människor kommer att leda till en
minskning av spänningarna. Jag tog
ingen ställning i den frågan, herr Hermansson,
utan jag lät den vara öppen.
Men min personliga preferens är, att

det här är fråga om grupper som inte
utan vidare är intresserade av en total
avspänning i det politiska livet och en
avideologisering av detta. Det är nämligen
intressant att konstatera, att vi
kunde mobilisera dessa grupper 1962
då vi framförde en ganska frän samhällskritik.

Jag har, herr talman, ansett det vara
angeläget att framhålla, att båda dessa
möjligheter finns men att min preferens
är den som jag nu skildrat.

Jag kan inte heller riktigt känna igen
mitt resonemang såsom herr Hermansson
återgivit det. Jag ögnade igenom
mitt anförande, medan jag i min enskilda
kammare lyssnade på herr Hermansson.
Jag kan inte förstå att herr Hermansson
fick uppfattningen, att jag
rekommenderat en anpassning av socialdemokratien
till högern. Hela mitt
anförande gick ut på att förstärka vad
jag försökte säga men kanske inte helt
lyckades säga under valrörelsen, nämligen
att man inte kan bygga ett modernt
samhälle utan att ta hänsyn till
varandra och utan att man bygger på
solidaritetens samhällsåskådning. Jag
framhöll att solidaritetens samhällsåskådning
ibland kräver uppoffringar
och att man därför inte skall tro att det
går att på andra vältra över kostnaderna
för exempelvis lokaliseringspolitiken,
en aktiv näringspolitik o. s. v. Jag
uppehöll mig rätt utförligt vid de konsekvenser
som denna aktiva näringspolitik
kommer att föra med sig exempelvis
när man lägger ned industrier i
Ådalen eller i Dals Långed. Vi kan nämligen
inte i längden acceptera tanken,
att samhället och skattebetalarna skall
vara en ambulans som rycker ut när
svårigheter uppstår. Även om jag har
full förståelse för de motiv som leder
den enskilda företagsamheten i dess
ställningstaganden, så vet jag att det
kommer att fordras en ökad grad av
planläggning och planmässighet. Kan
den ske i samarbete med näringslivet,
är det enligt min uppfattning bra. Men

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

att jag anser att den måste ske trodde
jag framgick alldeles klart av mitt anförande.

Jag kan därför inte heller riktigt
känna igen mig när herr Hermansson
säger att det liksom blivit en glidning
från mina tidigare uttalanden. Jag har
inte ställt mig kritisk till den blandekonomi,
som betytt så oerhört mycket
för vår expansionskraft och som gjort
att vi ligger långt före de rent socialistiska
staterna när det gäller expansionen,
men jag har ställt frågan: Hur går
det med denna blandekonomi om den
utsätts för många sådana här påfrestningar
och om samhället och skattebetalarna
gång på gång tvingas krafsa
kastanjerna ur elden åt företagarna?
Dessa påfrestningar beror inte på de
enskilda företagarnas misstag — dessa
tror jag är ganska få för närvarande
— utan på verkningarna av ett system,
som tvingar fram allt större koncentration
av näringslivet och allt fler fusioner
och sammanslagningar.

Jag har som sagt, herr Hermansson,
även efter en genomgång av vad jag
sade inte förstått vad det är i mitt anförande
som framkallade herr Hermanssons
oro för att vi nu skulle kapitulera
för borgerligheten. Risken för att
vi skulle kapitulera för de borgerliga
partierna är inte så stor, i synnerhet
som dessa partier inte lägger fram något
eget förslag och det alltså är svårt
att veta vad man egentligen skulle ansluta
sig till, om man gjorde en hysterisk
ansträngning att gå dem till mötes.
Detta gör det på sätt och vis ännu mer
svårt att förstå vad herr Hermansson
är så orolig för.

Herr talman! Jag är mycket ledsen
att herr Ohlin, som ställde den fråga
jag nu tänker ta upp, inte är här. Jag
tror emellertid inte att frågan är kontroversiell.

Herr Ohlin frågade mig hur jag såg
på avtalsverket och SACO-konflikten.
För det första vill jag siiga att jag helt
delar hans mening att vi inte skall dis -

kutera avtalsfrågan här så länge konflikten
pågår. På denna punkt finns det
alltså ingenting kontroversiellt. För det
andra vill jag att herr Ohlin skall få
kännedom om att varken regering, riksdag
eller riksdagens lönedelegation någonsin
kan frånkänna sig sitt arbetsgivaransvar;
det är ändå til syvende og
sidst riksdagen, lönedelegationen och
regeringen som kommer att få avgöra.
Jag har aldrig sagt att vi på denna
punkt skall iaktta något slags strikt
neutralitet. Jag har tvärtom sagt att det
ansvar vi alla har nödvändiggör kanaler
mellan avtalsverk, socialminister,
regering och riksdagens lönedelegation.
— Det var svaret på den frågan.

Sedan vill jag säga något som jag med
säkerhet vet inte är kontroversiellt,
nämligen att vi naturligtvis betraktar
denna konflikt som någonting förskräckligt.
Den är ett hinder för utvecklingen
av vårt skolväsende, ett
skolväsende vars genomförande krävt
ett så stort stöd av skattebetalarna. Vi
är mycket ledsna över varje vecka som
går på detta sätt och betraktar elevernas
uppoffringar som en ytterligare belastning.
Men jag vill också beträffande
eleverna säga att det de för närvarande
åstadkommer är någonting fantastiskt;
de tar hand om skolan på ett sätt som
jag vågar påstå att min generation aldrig
hade gått i land med. Den är inte så
dålig, den där generationen som vi då
och då klankar på, den är inte så handfallen! Då

jag under den sista tiden sett dessa
ungdomar i TV och hört dem i radio
så har jag fått klart för mig att det är
dessa som om femton år kommer att
vara Sveriges ledare. De har påtagit
sig ett ansvar som vi drömde om att få
göra. Det elevråden för närvarande uträttar
är en fostran i praktiken till demokratiskt
ledarskap som är helt fantastiskt.

Om jag nu tycker att denna konflikt
är så allvarlig, varför föreslår jag då
inte regeringen att göra ett resolut

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition

ingripande och förbjuda konflikten?
Ingenting vore ju i och för sig enklare.
Det är bara det, att riksdagen efter nära
tjugo års förhandlingar nu givit lärarna
strejkrätt, och detta är första gången
den utövas. Kan det vara rimligt att
samhället första gången den prövas drar
ett streck över den och säger: Vi menade
ingenting med att ge er strejkrätt;
det var bara ett skämt från vår sida. Nu
när ni försöker att vara med och utforma
arbetsvillkoren genom utövande av
strejkrätten så klipper vi till med en
lagstiftning. Jag tror att om vi gjorde
så nu, så skulle det komma att få ödesdigra
konsekvenser för den svenska arbetsmarknaden.
Då är gärdet upprivet;
nästa gång kan det gälla en annan
grupp — man kanske då inte precis
kan säga att det är fråga om en samhällsvådlig
konflikt men kanhända att
den ligger på gränsen till en samhällsvådlig
konflikt. Därför tror jag att vi
som efter långvariga, kanske 20-åriga
förhandlingar, genomfört denna strejkrätt
skall vara varsamma och inte bara
klippa till. Vi måste i varje fall ha absolut
klart belägg för att skadeverkningarna
på tredje man är större än vid
någon annan motsvarande konflikt. I
annat fall skapar vi ett allvarligt prejudikat.

Jag ber om ursäkt att jag besvarat en
fråga av herr Ohlin då han inte är närvarande
i kammaren. Jag skall gärna
tillställa honom svaret. Skulle det vara
någonting kontroversiellt i det, så kommer
nog herr Ohlin att ta upp en debatt
med mig — det brukar han ju inte dra
sig för.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! I den värdering som
statsministern gjorde av hur eleverna
skött sig under skolkonflikten kan väl
alla instämma. Också jag tycker att de
visat ett lysande exempel på mognad
och demokratisk vuxenhet.

Till de saker som herr Erlander tog

nr 137

upp i en replik till mig vill jag säga
följande:

Det är riktigt att herr Erlander inte
yttrade sig med bestämdhet vare sig
om vilken politisk färg som marginalväljarna
hade eller om vart utvecklingen
skulle leda genom att man framför
allt koncentrerade sig till en kamp om
dem. Han sade heller ingenting definitivt
om biandekonomien utan antydde
bara vissa problem. Jag erkänner också
att han i sitt första anförande sade
ifrån att det inte får bli någon anpassning
till högern när det gäller skattepolitiken.
Även hans resonemang om
solidaritetens betydelse var i verkligheten
riktat mot högerståndpunkter.
Allt detta är helt riktigt och kan av mig
understrykas.

Anledningen till att jag tog upp dessa
frågor i inledningen till mitt anförande
var att jag inte tror att det är tillräckligt
oavsett liur läget skulle vara beträffande
marginalväljarnas politiska
färg, att bygga en politik enbart utifrån
hänsynen till kampen om marginalväljarna,
ty det kan leda till anpassning
och passivitet. Det viktiga är naturligtvis
— varje politiskt parti utgår
från sådana bevekelsegrunder — att
lägga upp en långsiktig politik, som
bygger på vissa värderingar som man
har av samhällsutvecklingen och av det
framtida samhället, och försöka att genomföra
denna politik så gott sig göra
låter. Den risk jag ser för arbetarrörelsen
just nu är att de långsiktiga problemen
under en tid har kommit alltför
mycket i skymundan och att de
kortsiktiga problemen och deras lösningar
dominerat alltför mycket. Detta
bär jag sett som en fara, och jag har
i mitt tidigare anförande velat peka på
en rad långsiktiga problem. Jag är helt
övertygad om att statsministern är överens
med mig om att man måste ta upp
dessa till ytterligare behandling och
prövning. Det gäller u-landsproblemen
i hela deras vidd, det gäller vår säkerhetspolitik,
det gäller en bättre inkomst -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

och förmögenhetsfördelning och det gäller
det avgörande problemet om en
bättre planering av ekonomien.

Herr BENGTSSON i Varberg (s):

Herr talman! Eftersom jag häromdagen
kom hem från den pågående generalförsamlingen
i FN, kan jag inte
underlåta att med ett par ord beröra
några frågor som varit mycket aktuella
där, frågor som uppfyller sinnena just
nu. Jag gör det alldeles särskilt med
anledning av herr Bohmans, milt sagt,
besynnerliga inpass om FN, och jag
gör det också med anledning av herr
Hermanssons yttrande om Sydvästafrikafrågan.

Men innan jag går in på detta område
vill också jag spinna på den röda tråd
som har löpt genom denna debatt, nämligen
valutgången och vad som kan
komma att ske inom svensk politik den
närmaste tiden.

Den som lyssnat på debatten i dag
och läst pressen den senaste tiden frågar
sig onekligen vem som egentligen
vann årets val. Det som skrivits i pressen
har varit mycket intressant. Man
får väl så småningom bestämma sig på
den borgerliga kanten vem som skall stå
på segrarpallen. Efter dagens debatt förefaller
det att bli trångt där, tv nu har
också herr Hermansson gjort anspråk
på att få stå på denna segrarpall.

Klart är emellertid att centerpartiet
fick de flesta mandatvinsterna och därnäst
kommer kommunisterna med 49,
folkpartiet med 18 och högern med 15
mandat.

Socialdemokraternas förlust är mycket
stor, 146 mandat. Det är alltså fråga
om ett klart valnederlag, något som
också vidgåtts av partiordföranden,
statsminister Erlander. Men det totala
antalet vinster respektive förluster i
mandat säger inte allt om valutgången.
Om man studerar siffrorna länsvis finner
man att högern, centerpartiet och
kommunisterna över lag noterat fram -

gångar, medan folkpartiet står på status
quo i de landsting där de borgerliga
partierna har gått fram till val var för
sig. Där man haft skilda typer av borgerlig
samverkan har folkpartiet gjort
de flesta vinsterna, och det gäller särskilt
i de län där det förekommit s. k.
mittensamverkan. Resultatet av denna
analys skulle alltså vara att folkpartiet
fått del av den medvind i vilken centerpartiet
obestridligen har seglat i detta
val. Någon sanning ligger det onekligen
i Expressens tvärsäkra påstående
efter valet att det inte var folkpartiet
som vann utan att mittenpartierna stod
som valets segrare. Men den slutsatsen
förstår man att folkpartiet inte gärna
vill dra — folkpartiet brukar nämligen
vinna alla val oavsett valutgången.

Det är en smula ovisst hur valutgången
skulle ha blivit om det hade gällt
val till andra kammaren. Om man i större
utsträckning hade gått fram med
gemensamma borgerliga listor skulle vi
onekligen fått en borgerlig majoritet i
andra kammaren. Inom vissa valkretsar
skulle de borgerliga partierna ha vunnit
på gemensamma listor, i andra
skulle sådana ha varit till nackdel. Där
man finner det förmånligt att gå fram
var för sig gör man det, där det inte är
förmånligt går man fram med samlingslistor.
En författning som håller dylika
manipulationsmöjligheter öppna är ingen
bra författning. Den nya författning
som jag hoppas att vi snart skall kunna
enas om bör rimligtvis inte lämna
utrymme för sådana manipulationer.

Nästa fråga man ställer sig är naturligtvis
om vi inte borde ha gått ut i ett
nyval, när valutgången nu blev sådan
som den blev. På den punkten skulle
jag kunna nöja mig med att hänvisa till
vad statsministern sade i sitt anförande.
Före valet underströk de borgerliga
partierna gång på gång att valet gällde
kommunerna och landstingen. Kampen
om regeringsmakten skulle vi få 1968.
Årets val var eu förmatch och de borgerliga
ansåg sig därför inte ha skyldig -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Mai:ts proposition nr 137

het att redovisa ett klart och detaljerat
gemensamt regeringsprogram. Härtill
skulle man återkomma i god tid före
1968 års val.

I kommentarerna efter valet framfördes
heller inte något krav på nyval
till andra kammaren. Det var först
när den socialdemokratiska partistyrelsen
hade bestämt sig för att vi inte
skulle ha något nyval som man fick
mål i mun. Då passade det att föra
fram krav på nyval.

En hel del personer ropade högt efter
nyval till första kammaren, ända
tills man fann att valutgången inte
skulle ha givit borgerlig majoritet, utan
de borgerliga partierna skulle ha fått
75 mandat mot 73 för socialdemokraterna
och 3 för kommunisterna. Detta är
en principiell fasthet som är värd all
beundran!

Ser man till den gällande författningen
— och det skall man väl göra
—- bör nyval utlysas när regeringen
finner att den har en riksdagsmajoritet
emot sig i en viktig fråga. En sådan
fråga har vi för tillfället inte men
vi kan få den. Socialdemokraterna har
i andra kammaren majoritet i förhållande
till den borgerliga oppositionen,
och den majoriteten är stödd på väljarkåren
1964. Vid det valet visste väljarna
att det gällde andra kammaren
för en period om fyra år. Då säger kanske
någon: »Om ett kommunalval visar
helt ändrat majoritetsförhållande
i väljarkåren, bör man då inte utlysa
nyval?» Vår nuvarande författning inrymmer
ett kommunalt samband, vilket
påpekats tidigare, men det är enligt
vår uppfattning av alltför begränsad
natur. Hälften av första kammaren
skall under en fyraårsperiod successivt
nyväljas med hänsyn till valutgången.

I den nya författningen hoppas i varje
fall vi socialdemokrater att man skall
få till stånd en sådan ordning att valmannens
uttalande, även i samband
med kommunalval, över den förda rikspolitiken
automatiskt påverkar de po -

litiska styrkeförhållandena i riksdagen.
Det intressanta är att man från borgerligt
håll ända till nyligen inte velat
förstå rimligheten i en sådan ordning.
Det är denna ordning vi alltså skall
försöka eftersträva i den nya författningen.

Kommunalvalet har emellertid inte
helt ändrat majoritetsförhållandet i väljarkåren.
De borgerliga har nämligen
inte uppnått majoritet. Deras antal är
49,4 procent, socialdemokraternas 42,3
procent, kommunisternas 6,4 procent
och KDS’ 1,8 procent. En borgerlig
regering skulle med andra ord inte
kunna stödja sig på en majoritet i väljarkåren,
om den inte därvid också
räknade in KDS.

Herr Ohlin framhöll dock före valet
i partiledarutfrågningen ordagrant följande:
»Man kan inte räkna KDS på
någondera sidan.» I KDS’ egen deklaration
anförde vidare KDS’ partiledare
följande: »Vi går inte i de gamla partifållorna
— borgare och socialister —
utan vi söker oss en egen väg, och vi
tror att det finns en sådan väg. Vi bär
skakat loss alla de där gamla föreställningarna
om att man skall tänka efter
vissa partiprogram. Det betyder ganska
litet om man tidigare varit högerman
eller socialdemokrat. Det finns en möjlighet
att finna varandra.» Efter båda
dessa uttalanden kan man knappast
räkna gruppen KDS till borgerligheten
och, för den delen, inte heller till socialdemokratien.

Vad ville då väljarna? Att stora grupper
av tidigare socialdemokratiska väljare
antingen föredrog att stanna hemma
på valdagen eller övergick till andra
partier är ovedersägligt. Vi förlorade
5 procent av vår andel i väljarkåren
jämfört med 1964 års och 146 mandat
jämfört med 1962 års valutgång.

Vi vet att en del valanalytiker menar
att 2—3 procent av dessa 5 procent beror
på valskolk och ungefär lika mycket
på partibvte. Av den senare gruppen
skulle sannolikt två tredjedelar ha över -

Tisdagen den 1 november 19GG fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

gått till »de förenade centerpartierna»
och en tredjedel till kommunisterna.

Det är svårt att med bestämdhet avgöra
vad som är anledningen till att så
många denna gång inte ansåg sig kunna
rösta för socialdemokratien medan de
stödde oss förra valet. Ingen kan nämligen
exakt ange orsaken till att ett så
stort antal tidigare socialdemokratiska
väljare denna gång inte deltog i valet
och inte heller vad som var motiven till
att ett så stort antal personer bytte
parti. Skulle emellertid alla de orsaker
man från skilda håll framfört vara riktiga,
skulle vi inte ha erhållit en enda
röst på vårt parti.

De frågor som dominerade valrörelsen
var sådana, som samhället måste
anvisa lösningar till, t. ex. bostadsfrågan.
Väljarna — framför allt de unga
— känner naturligtvis stor otålighet i de
långa köerna till bostad. De blir inte tillfredsställda
med alla de jämförelser —
internationellt och med tidigare förhållanden
— som ändå visar vilken fantastisk
utveckling vi genomgått i vårt
land på detta område. De betraktar ändå
sin situation som för tillfället ganska
hopplös.

Vi vet vidare att behovet av platser
på daghem, sjukvårdsinrättningar, skolor
o. s. v. är mycket större än tillgången.
Ja, vi har själva inom socialdemokratien
medverkat till en ökad efterfrågan
på vård och utbildning genom att
ge människorna ekonomiska möjligheter
att utnyttja tjänsterna på dessa områden.
Men de väljare som stannade
hemma eller gav de borgerliga partierna
en röst kommer säkert att inse att lösningen
av alla dessa frågor inte kan
ske efter borgerligt recept. Det är samhället
som har ansvaret för lösningen
av frågorna, och det fordras ökat samhällsinflytande
för att man skall kunna
lösa dem. De borgerliga partierna verkar
ju inte för större samhällsingripande
utan tvärtom.

Eftersom debatten i förmiddags i så
stor utsträckning rörde förhållandet

mellan oss och de borgerliga partierna,
skulle jag gärna vilja med ett par ord
beröra hur vi ser på det kommunistiska
partiet. Låt mig här skjuta in att partiets
framgångar i mandatvinster är ju
betydligt större än ökningn av dess andel
i väljarkåren. De 49 mandat som
kommunisterna ökade med innebär att
mandaten mer än fördubblades jämfört
med 1962, medan andelen i väljarkåren
bara ökade med drygt en procent, från

5,2 till 6,4 procent.

Vårt partis inställning till och syn
på kommunisterna har givetvis inte förändrats
på grund av valutgången. Vi
får komma ihåg att det kommunistiska
partiet under sin 50-åriga tillvaro har
kunnat notera såväl framgångar, avsevärt
större än årets, som tilbakagång
utan att detta har påverkat vårt förhållande
till det kommunistiska partiet. Jag
behöver inte här rekapitulera den utveckling
som skett inom arbetarrörelsen
sedan dess start. Jag behöver bara erinra
om vad som förorsakade sprängningen
och som betydde tillkomsten
av det kommunistiska partiet för drygt
50 år sedan. Det var leninismen som
framkallade sprängningen inom arbetarrörelsen
världen över, och herr Hermansson
säger, att hans parti står på
marxistisk-leninistisk grund. Kvar står
alltså fortfarande den ideologiska skillnaden,
den skillnad som föranledde
sprängningen inom arbetarrörelsen.

Får jag vidare erinra om att kommunistiska
partiet under olika år intagit
mycket skilda ståndpunkter till socialdemokratien.
Svängningarna i attityderna
till oss bar inträffat inom de
kommunistiska partierna i alla länder
samtidigt, påverkade av den för tillfället
i Moskva rådande inställningen. När
socialdemokraterna skulle utmålas som
kapitalismens värsta lakejer — det var
Branting och Per Albin Hansson —
skedde det med all frenesi av det svenska
kommunistiska partiet. Niir det blev
på modet med mildare tongångar kom
samarbetsinviter även från det svenska

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

kommunistpartiet. Just för tillfället är
vi riktigt bra människor — men på alla
punkter angriper kommunisterna det
socialdemokratiska partiet, vilket också
framgick av herr Hermanssons anförande
här i dag.

Men kommunisterna har väl i alla fall
varit de som betytt mest i kampen mot
prisökningarna? Visst har kommunisterna
vid alla tillfällen sagt sig ogilla
prisstegringar — och vem gör inte det?
— och förklarat att de vill driva på
för att stoppa dem. Ser man en smula
närmare på de faktiska förhållandena
blir bilden annorlunda. Alla människor
som sysslat med nationalekonomi tycks
vara överens om att de prisökningar vi
har i stort sett är betingade av ökat
efterfrågetryck. Det skall villigt erkännas
att det inte är en lätt uppgift att
komma till en person i låglönegrupperna
och berätta för honom eller henne
att vederbörande representerar ett
för stort efterfrågetryck. Det är i de individuella
fallen en hopplös uppgift.
Men vi har ingenting annat än det gemensamma
produktionsresultatet att
fördela, och det gäller att så rättvist
som möjligt fördela den ökade produktionen.
Ett ökat sparande ■— enskilt
eller över budgeten — skulle dämpa
övertrycket. Det är emellertid en sida
av politiken som inte är så värst applådknipande
alla gånger och sammanhangen
ter sig synnerligen invecklade.

Hur har kommunisterna då ställt sig
på denna punkt? Man var emot införandet
av omsättningsskatten liksom höjningen
av denna. Denna skatt ger nu
samhället ungefär 6 000 miljoner kronor.
Dessutom har man från kommunistiskt
håll föreslagit ökade samhällsutgifter,
varvid merparten skulle leda
till en ökning av konsumtionen och därmed
även till större tryck på efterfrågan.

Om vi begränsar oss till årets riksdag
kan det konstateras, att kommunisterna
visserligen har föreslagit en skärpning
av förmögenhetsskatten och en höjning

av bolagsskatten som beräknas ge statskassan
520 miljoner kronor, men samtidigt
har partiets riksdagsgrupp på
skilda sätt föreslagit vissa reformer som
skulle innebära att åt barnfamiljer och
pensionärer i form av ökad köpkraft
ges ytterligare 500 miljoner kronor. Om
man genom åtgärder hade minskat andra
samhällsgruppers köpkraft med motsvarande
belopp, skulle denna överföring
inte drivit på inflationen, men
detta gör man ju inte. Visst behöver
barnfamiljerna höja sin standard, visst
är det rimligt att pensionärerna får det
mycket bättre, och i båda dessa avseenden
föreslog ju den socialdemokratiska
regeringen betydande förbättringar.
Men i ett läge då ökad efterfrågan medför
höjda priser — och barnfamiljerna
och folkpensionärerna har sannerligen
behov av ökad konsumtion och mycket
litet utrymme för mera sparande -—- är
det att driva med sådana grupper om
man ger ut flera hundra miljoner med
den ena handen och tar tillbaka med
den andra.

Kommunisterna var emellertid emot
omsättningsskatten även om de inte
röstade emot den. Men om vi inte hade
infört omsättningsskatten skulle vi inte
ha kunnat klara det stora reformprogram
som vi lyckats med under de senaste
åren. Jag påpekade att det kommunistiska
förslaget skulle ha inneburit
inkomster på 520 miljoner kronor,
men då skall man jämföra med vad vi
får genom omsättningsskatten, nämligen
6 000 miljoner kronor.

Herr talman! Jag har inte med det
sagda velat påstå att prisfrågorna är
obetydliga, ty de är oerhört viktiga,
utan jag har bara velat påpeka att man
inte löser dem så lätt som kommunisterna
söker göra gällande. Vi måste angripa
dem på många olika sätt. Det finns
ett absolut villkor som vi ställer upp i
kampen mot prisstegringarna och det
är att åtgärderna inte får leda till arbetslöshet.
Jag räknar med att andra talesmän
från vårt parti mera detaljerat

Tisdagen den 1 november 196G fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

kommer att utveckla hur vi kommer att
inrikta vår politik på detta viktiga område.

Får jag till sist ta upp ett par frågor
som var av intresse i Förenta Nationerna.
Som bekant inleds alltid generalförsamlingens
session med en allmän
debatt där företrädare för medlemsstaterna
framför sina synpunkter på situationen
i världen. Att situationen i
Sydvietnam oroar alla länders representanter
framstår mycket klart. Frågan
står visserligen inte på FN :s dagordning
men den behandlades i praktiskt taget
alla inlägg av de närvarande utrikesministrarna.
Den svenske utrikesministerns
inlägg gav uttryck för vad en
bred opinion, inte bara i vårt land utan
i hela världen, känner. Det är ingen
överdrift att säga att man i hela världen
har reagerat negativt på USA:s
engagemang i Vietnam. Stora grupper,
inte minst bland de unga, har i tal och
skrift samt genom demonstrationer här
i landet givit till känna sitt missnöje
över USA:s krigsinsatser och det som
sker i Vietnam. Men naturligtvis är det
nonsens att, som New York Times gjorde
i sitt fredagsnummer, förklara den
svenska opinionen i vietnamfrågan
så att den vore ett tecken på att
de radikala krafterna i vårt land inte
längre kan finna utlopp för sin radikalism
i krav på inhemska sociala reformer.
Påståendet är oriktigt av flera skäl.

För det första är vi visst inte färdiga
med det sociala reformarbetet här hemma,
även om välfärdspolitiken är långt
utvecklad. För det andra förekommer
demonstrationer och protester mot
USA:s vietnampolitik i praktiskt taget
samtliga länder, alltså även där radikalismen
rimligtvis måste kunna kanaliseras
i inrikespolitiska reformprogram.
För det tredje finns det ingen anledning
att ringakta de känslor av oro för utvecklingen
i världen som ligger till
grund för protesterna. För det fjärde
behöver inte den, som hävdar att vietnameserna
liar självklar rätt till frihet
och social rättvisa, tillskrivas andra syf -

ten eller motiv än just detta i sitt handlande.

Problemen i Sydostasien är inte bara
de stridande parternas angelägenhet;
att de angår en hel värld har, som jag
inledningsvis nämnde, dokumenterats
under det pågående FN-mötet. Praktiskt
taget alla medlemsländer har genom
sina talesmän framhållit hur nödvändigt
det är att få förhandlingar om fred
till stånd. Det var alltså vad som vädjades
om från svensk sida. Det är inte
fråga om att tillgripa sådana åtgärder
som herr Hermansson föreslår, alltså
att bara öva press på den ena sidan.

Det medför inga lösningar. I stället
är det fråga om vädjanden till alla sidor
i denna sorgliga konflikt.

Vad jag sade om opinionen här hemma
och dess yttringar innebär självfallet
inte — det vill jag understryka med
skärpa — att vi skall godta protestyttringar
som förvandlas till uppträden eller
upplopp och tvingar fram ingripanden
från myndigheterna. För den sortens
manifestationer kan man inte ha
någonting till övers.

Det kan utan överdrift sägas att
sydvästafrikafrågan är den viktigaste
fråga som årets FN-möte haft att behandla.
Detta underströks bl. a. av att
den togs upp till diskussion omedelbart
vid mötets början utan att utskottsbehandlas,
vilket annars är brukligt.
Frågan var hur FN skulle ställa
sig till Sydafrikas gamla FN-mandat
över Sydvästafrika. Som kammarens
ledamöter vet hade Internationella domstolen
vägrat att uttala sig om huruvida
Sydafrika juridiskt sett hade brutit mot
sina förpliktelser enligt mandatet.

Att Sydafrikas införande av rasåtskillnadspolitik
i Sydvästafrika stod
i kontrast till de högtidliga förpliktelser
Sydafrika åtagit sig när det mottog
mandatet, nämligen att befrämja
befolkningens välfärd är uppenbart.
Det var det konstaterandet generalförsamlingen
gjorde genom sitt historiska
beslut den 27 oktober.

Men generalförsamlingen gick längre

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

än så och beslöt helt enkelt att förklara
hela mandatet upphävt samt att ge FN
ett klart ansvar för områdets förvaltning.
Hur detta ansvar skall utövas är
en fråga som nu skall utredas. Herr
Hermansson ansåg att den nordiska insatsen
var till nackdel och skulle innebära
en förhalning av frågans lösning
och att den betraktades så av afrikanerna
själva. På denna punkt har herr
Hermansson fullständigt fel. Man betraktar
bland de afro-asiatiska staterna
inte den lösning som kom till stånd
såsom en förhalning, utan tvärtom såg
man med tillfredsställelse på frågans
lösning, eftersom det kunde bli så bred
uppslutning. Jag tycker att det är angeläget
att här påpeka att de nordiska
länderna har spelat en väsentlig roll
vid tillkomsten av det historiska beslut
som nu är fattat. Så snart som det ursprungliga
förslaget från de afro-asiatiska
staterna lades fram beslöt nämligen
de nordiska länderna att framlägga
ett ändringsförslag, som gick ut på att
man skulle göra en ordentlig utredning
om hur FN skulle kunna förbereda och
Isköta förvaltningen av området. De
afro-asiatiska staterna ville i sitt förslag
direkt tillsätta en förvaltningsmyndighet.
Syftet med det nordiska förslaget
var att göra FN-beslutet mera verklighetsbetonat
men också att vinna bredare
anslutning än som varit möjligt
med det ursprungliga förslaget om en
förvaltningsmyndighet, som i verkligheten
skulle ha blivit en exilmyndighet.
De nordiska tankarna vann genklang,
och det går också igen i det av
församlingen fattade beslutet.

Herr Bohmans inlägg har jag svårt
att förstå, därför att han inte konkretiserade.
Han sade att vad som händer
i FN just nu gör honom bekymrad.
Innan han konkretiserar på denna punkt
vet man inte vad han avser. Att han
tyckte att vi vid vissa tillfällen varit
alltför aktiva, förstod jag av hans inlägg,
men jag tycker att det är riktigt
och att det bör så vara. Med anledning

av detta vill jag göra ett påpekande av
mera formell natur. Man hör anklagelser
av direkt motsatt typ, nämligen att
aktiviteten är för ringa från den svenska
regeringens och de svenska delegaternas
sida. Man hör påståenden att vi
är för passiva. Man läser i pressen att
exempelvis Danmark varit pådrivande
i sydvästafrikafrågan, och man får intrycket
att Sverige suttit med armarna
i kors. Nu förhåller det sig emellertid
så att man på nordisk basis bedriver
ett mycket intimt samarbete på alla nivåer
inom FN-delegationen. Där det är
möjligt försöker man också att komma
fram till gemensamma nordiska ståndpunkter,
och det brukar ofta gå bra,
bortsett från de undantag som utgör
olycksfall i arbetet. När man sedan
kommit överens om taktiken i en fråga,
uppdrar man givetvis åt någon av ländernas
representanter att föra frågan
vidare å ländernas vägnar i det forum
där man kan föra sådana samtal. Att
Sverige i frågor rörande fredsbevarande
operationer blir talesman, det framstår
som helt naturligt. Likaså att Sverige
blir talesman när det gäller gemensamma
nordiska aktioner i nedrustningsfrågor
eller icke-spridningsavtal,
det betraktar de övriga nordiska ländernas
representanter som ganska självklart.
Att Danmarks representant kom
att bli överbringaren av de nordiska
tankarna i sydvästafrikafrågan, det ter
sig också naturligt. Danmark är med i
kolonialutskottet, där dylika frågor behandlas,
och vidare kan man räkna
med att Danmark står i tur att komma
med i säkerhetsrådet i år.

Den omständigheten att något nordiskt
lands delegation inte särskilt
nämns i en fråga behöver inte innebära
bristande aktivitet. Aktiviteten i kulisserna
kan vara nog så intensiv, men
■—■ som ni känner från detta hus — aktivitet
i kulisserna brukar icke noteras,
i varje fall inte i officiella rapporter.

Jag återgår till sydvästafrikafrågan
och säger, att FN nu på ett avgörande

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

sätt liar tagit band om hela frågan
om Sydvästafrikas framtid. Om och när
detta beslut verkligen skall leda till befolkningens
självständighet — en sådan
självständighet är ju det yttersta syftet
med beslutet — är naturligtvis svårt att
uttala sig om. Ett långt och svårt arbete
förestår — både att utarbeta förslag
till ytterligare FN-åtgärder som
erfordras, och att vinna en bred anslutning
för dessa, så att de kan genomföras
i praktiken. Yi kan nog inte räkna
med att Sydafrikas regering skall
vara vidare samarbetsvillig när det gäller
att genomföra beslutet. Vi kanske
kan hoppas, att om hårda påtryckningar
görs från de länder som har de största
möjligheterna att göra sig gällande
i Sydafrika, så skall inte alla försök att
genomföra beslutet definitivt saboteras.
Men det ser inte ljust ut.

Det är alltså ett tungt ansvar som vilar
på alla stater, både stora och små,
även om man får säga att stormakterna,
som röstade för beslutet, har att
bära den relativt största delen av ansvaret.
— Vi bär nog rätt att betrakta beslutet
som en milstolpe i det internationella
samarbetets historia.

Herr talman! Jag skall inte ta upp
fler av de frågor som är aktuella på
FN:s dagordning, vilken omfattar över
100 punkter. Jag hoppas att vi vid annat
tillfälle kan återkomma till alla dessa
intressanta frågor.

Till sist vill jag spinna ytterligare något
på den tråd jag inledningsvis drog
fram.

Valresultatet visar ju att väljarna kräver
hårdare tag mot prisstegringarna
men också ökad styrning av våra resurser
till bristområdena. För oss socialdemokrater
blev valutgången en stor
besvikelse. Men valutgången får inte
föranleda panik utan bara ge oss anledning
att ta nya tag. Vi får inte glömma
att 42,3 procent av valmanskåren
ställde sig bakom socialdemokratien.
1 858 000 viiljare hyser den meningen,
att de frågor vi i vårt land står inför

löses bäst genom socialdemokratisk politik.
Det parti som kommer näst efter
oss samlade knappt 17 procent av väljarna.
Vår framtida politik skall utformas
inte med hänsyn till den procent
som gick över till kommunisterna eller
med hänsyn till den något större andel
som gick över till de borgerliga partierna
eller med hänsyn till den grupp
som valskolkade. Man kan utgå från att
den stora grupp medborgare, som stödde
oss i valet, inte gjorde detta därför
att dessa väljare är nöjda med situationen
som den är. Alla är säkerligen medvetna
om att vi står inför mycket stora
och svårlösta problem. Förändringen av
vårt näringsliv och det vi kallar urbaniseringsprocessen
har egentligen bara
börjat. Att styra den utvecklingen i rätta
banor blir vår uppgift — att se till
att den enskilde finner trygghet när
han eller hon måste flytta från sin
bygd, måste byta arbetsplats och miljö.
1 858 000 väljare tror att socialdemokratien
bäst klarar den uppgiften.

Vi måste naturligtvis, liksom tidigare,
företaga en angelägenhetsgradering i
samhällsarbetet — vi kan inte göra allt
vi vill på en gång. Denna nödvändiga
angelägenhetsgradering kommer inte
alltid att bli populär. Att exempelvis
styra byggandet till bristområden måste
betyda minskat byggande på andra håll.
Det är en solidaritet som kan komma
att bli påfrestande på sina håll.

Vid angelägenhetsgraderingen måste
speciell omsorg ägnas åt dem som annars
riskerar att hamna vid sidan om
utvecklingen. Jag tänker på de handikappade,
på den äldre arbetskraften,
på dem som arbetar inom låglöneyrkena.

Det blir alltså, herr talman, en svår
uppgift att ge levande innehåll åt begreppen
solidaritet och trygghet i vårt
föränderliga samhälle, men den uppgiften
skall vi satsa på.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Först vill jag säga några
ord med anledning av de båda internationella
frågor herr Bengtsson i Varberg
tog upp.

Även jag uttryckte min tillfredsställelse
över att en så stor majoritet hade
ställt sig bakom beslutet om Sydvästafrika
i FN, men sade att det fanns risk
för att afrikanska stater också betraktade
beslutet som en förhalning av frågans
lösning. Herr Bengtsson erinrade
själv om att de afrikanska staterna hade
krävt ett beslut om en förvaltningsmyndighet,
men att denna punkt utgått ur
den slutgiltiga resolutionen. Det är
framför allt på den punkten man sätter
in kritik från de afrikanska staternas
sida och jag vill påpeka, att det bland
annat finns frihetsrörelser i Sydvästafrika,
som ställer sig kritiska på den
här punkten.

När det gäller vietnamfrågan har jag
i och för sig ingenting emot vädjanden
till alla sidor om att kriget i Vietnam,
som får så fruktansvärda resultat, skall
bringas till ett slut. Erfarenheten visar
dock, att sådana vädjanden tyvärr inte
är tillräckliga. Jag tror, herr Bengtsson,
att det är nödvändigt att gå ett steg
längre när man tar ställning till vietnamfrågan,
nämligen att man öppet kritiserar
angriparna och uttrycker sin
solidaritet med de angripna.

Herr Bengtsson höll ett något osammanhängande
valtal, som skulle behandla
det kommunistiska partiets politik.
Jag skall inte närmare gå in på hans
antydningar eller påståenden om att
vår inställning till socialdemokratien
skulle bestämmas i utländska huvudstäder.
Jag trodde att sådant nonsens hade
förvisats från den här kammaren.

Herr Bengtsson diskuterade också
frågan om priserna och vårt budgetförslag
i år, och detta ämne är kanske
något intressantare. Det är givet att
kampen mot prisstegringarna är mycket
svår. Vi har aldrig inbillat oss att

den frågan löses på en dag. Vi har ställt
en råd förslag. Vi har också ställt oss
bakom de rekommendationer som gjorts
ifrån Landsorganisationen vid dess senaste
kongress. Vi krävde i vårt valprogram
en skärpt statlig prispolitik med
förbud mot priskarteller och bestämmelser
om förliandsanmälningar av prishöjningar.
Vi föreslog också, att man
skulle bilda lokala priskommittéer som
skulle möjliggöra ökat inflytande för
konsumenterna -— en idé som sedan
också socialdemokraterna har fört fram.
Det kanske därför finns vissa områden
där vi kunde samverka när det gäller
att försöka sätta stopp för prisstegringarna.
Jag vill också erinra om att statens
pris- och kartellnämnd har gjort
en mycket god insats, särskilt genom de
prisjämförelser som har publicerats under
senare tid. Jag förstår uppriktigt
sagt inte herr Bengtssons polemik på
den här punkten.

När det gäller vårt budgetförslag i år
är det alldeles riktigt, att vi föreslog
förbättringar för barnfamiljerna och
folkpensionärerna. Vi tänker också återkomma
med förslag i dessa hänseenden.
Vi föreslog samtidigt hur staten skulle
få täckning för dessa ökade utgifter,
nämligen vad herr Bengtsson själv erinrade
om: en skärpt beskattning av aktiebolagen
och av stora förmögenheter.
Genom sådana åtgärder skulle man få
en överflyttning av köpkraft ifrån vissa
mycket köpstarka grupper i samhället
till andra grupper, som nu är mycket
köpsvaga.

Det var en sådan politik vi föreslog,
och jag kan inte heller på den punkten
förstå, varför herr Bengtsson kritiserar
vår uppläggning av politiken. Strider
det mot socialdemokratiens allmänna
inställning, att solidariteten är avgörande,
eller vari består hans anmärkning? Herr

Bengtsson sade sedan, att det
socialdemokratiska partiets inställning
till kommunisterna naturligtvis inte har
förändrats genom valrörelsen. Det för -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kung]. Maj:ts proposition nr 137

står jag mycket väl, tv en framryckning
med 1,2 procent bör naturligtvis
inte förändra ett stort partis inställning
i avgörande frågor. Det finns fortfarande
stora meningsskiljaktigheter mellan
våra båda partier. Vi är oense i en
hel del frågor i politiken, men som jag
framhöll i mitt tidigare anförande är
vi två delar av den svenska arbetarrörelsen,
och jag tror att det är viktigt
att komma ihåg detta faktum. Jag vill
deklarera, att vi från vår sida, trots de
politiska meningsskiljaktigheter som
fortfarande föreligger, är beredda till
varje form av samarbete som möjliggör
att arbetarrörelsens samlade kraft kan
utnyttjas i politiken i allmänhet och i
valen till riksdagen. Vi är alltid beredda
att allvarligt diskutera dessa problem
med det socialdemokratiska partiet. Jag
hoppas att herr Bengtsson har samma
inställning till frågan om hur arbetarrörelsen
skall kunna återvinna en säker
majoritet vid 1968 års val.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet inte om man
kan påstå att det var ett osammanhängande
valtal jag höll; jag tyckte att
det var rätt sammanhängande.

Beträffande frågan om Sydvästafrika
har jag alldeles färska upplevelser från
dess behandling, och jag vågar bestämt
hävda att de tankar som från nordiskt
håll framfördes till de afro-asiatiska
staterna mottogs med stor förståelse.
Man hälsade med tillfredsställelse möjligheten
av en sådan lösning. Det viktigaste
är ändå att människorna i Sydvästafrika
får sin frihet. Det är målet
för aktionen i FN. Det är ingen demonstrationspolitik
utan det är frihet
åt Sydvästafrika man vill åstadkomma.
Den tror jag att man kan nå på ett
bättre sätt genom det beslut som nu
fattades.

När det gäller Nordvietnam vidhåller
jag att det är bättre att vädja, men vädjandet
bör ges den utformningen att

man klart säger ifrån att man ställer
sig bakom FN:s generalsekreterare
Thants förslag till Amerika, nämligen
att amerikanerna upphör med bombningen
av Nordvietnam o. s. v. Man skall
också erinra sig att amerikanerna har
förklarat sig beredda till eftergifter, om
de får ett nöjaktigt svar från motståndarsidan.
Däremot bör man inte ta en
sådan ställning att man, som herr Hermansson
i varje fall under valrörelsen
ville, är beredd att sända vapen till
FNL. Det är inte med den formen av
initiativ man från svensk sida skall
tro att konflikten i Vietnam kan lösas.

Prisfrågorna tog jag upp därför att
kommunisterna söker göra gällande att
de är så enkla att komma till rätta
med. Mitt inlägg avsåg att belysa att
dessa frågor är enormt invecklade. Den
lösning som kommunisterna har föreslagit
—- att införa prisstopp •— är listig,
men man glömmer det andra ledet,
nämligen att ett prisstopp också måste
föra med sig prisreglering och lönestopp.
Det är emellertid inte så populärt,
så det talar man inte om.

Beträffande budgetpolitiken är det
riktigt, herr talman, att kommunisterna
föreslog inkomster på 520 miljoner kronor,
men de föreslog samtidigt utgifter
på eu miljard kronor. Det var inte fråga
om att överföra inkomster från dem
som har stor köpkraft. Ökad förmögenhetsskatt
och bolagsskatt innebär ju inte
att vederbörande köper mindre. Man
bekämpar inte inflationen genom den
sorts åtgärder som kommunisterna hade
föreslagit.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag har inte mycket att
säga till herr Bengtssons i Varberg senaste
inlägg. Han upprepade bara sina
tidigare påståenden i en ännu mer sammanfattad
och förenklad form.

Vad gäller frågan om Sydvästafrika
kan han säkert själv inhämta att det
finns frihetsrörelser i Sydvästafrika som

5 ■—Andra kammarens protokoll 1060. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

är kritiska mot den kompromiss som
kom till stånd. Man behöver inte ha
varit i New York för att kunna ta reda
på den saken. Det finns alltså tydligen
olika meningar i Afrika, liksom det finns
olika meningar i Europa, och man bör
nog referera olika synpunkter på denna
fråga.

Jag sade i mitt anförande att det självfallet
inte var någon enkel sak att komma
till rätta med prisstegringar. Jag
anser att prisstegringen väsentligen är
en produkt av det kapitalistiska samhällets
utveckling och utvecklingslagar.
Och det är mycket svårt att helt sätta
stopp för inflation och prisstegring. Detta
är jag medveten om, bl. a. därför att
jag fortfarande tar mig friheten att försöka
använda den marxistiska metoden
för analyser av samhället — en metod
som herr Bengtsson i Varberg bestämt
ville ta avstånd ifrån.

Trots att jag upprepade att det fanns
svårigheter, gick herr Bengtsson upp
och sade att kommunisterna hävdar att
det är så enkelt. Vad vi har framfört i
valrörelsen och vad vårt valprogram på
denna punkt innehåller har varit mycket
konkreta förslag att lösa dessa frågor,
förslag som vi haft glädjen se att man
på socialdemokratiskt håll och inom
LO senare har tagit upp. De kan alltså
ur socialdemokratisk synpunkt inte ha
varit så förfärligt dåliga.

Till sist vill jag bara uttrycka min
förvåning över slutet på herr Bengtssons
senaste inlägg, där han säger att
det inte lönar sig att lägga högre skatt
på stora förmögenheter och störa inkomster
därför att man på det sättet
inte kan bekämpa inflationen och minska
efterfrågeöverskottet. Det är en något
märklig teori. Det skulle alltså bara
löna sig att lägga skatter på de mindre
inkomsterna för att den vägen ta bort
»efterfrågeöverskottet». Jag tror inte,
herr Bengtsson, att den teorien håller.
Jag tror att vi framför allt bör sträva
efter en bättre fördelning i samhället
av inkomster och förmögenheter, varvid

ett väsentligt led är att begränsa de stora
vinsterna av spekulation och av förmögenhetsökning
med mera som vi vet
förekommer. Självfallet är en kamp
mot spekulation och inflationsvinster —
även om den ger blygsamma resultat —
ett steg i rätt riktning.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag skall bara kommentera
den sista frågan, som herr Hermansson
berörde. Jag hävdade självfallet
inte, att det inte lönar sig att ta ut
skatt från de stora förmögenheterna och
från bolagen. Vad jag försökte föra ett
resonemang kring var följande:

Man har ju ingenting annat att fördela,
vare sig i vårt land eller i socialistiska
länder, än de produktionsresultat
som vi med gemensamma ansträngningar
kan åstadkomma. En del av detta
måste vi ju avsätta i investeringar och
en del äter vi upp. Om vi äter upp allt
det som vi producerar och ger vissa
grupper 500 miljoner kronor mer att
köpa för — förslaget innebar ju att man
gav folkpensionärerna och barnfamiljerna
500 miljoner kronor att gå ut och
efterfråga varor för — betyder detta
en ökad efterfrågan, men tillgången av
varor blir oförändrad. Att man tar dessa
pengar från bolagen och de stora inkomsterna
innebär ju inte att bolagen
»äter» för 500 miljoner kronor mindre.

Det var detta enkla resonemang jag
försökte föra och som jag trodde att till
och med herr Hermansson skulle förstå.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! I den socialdemokratiska
eftervalsdiskussionen har man sökt
olika förklaringar till valnederlaget. Man
säger att väljarna inte har begripit huvudfrågorna.
Man säger att den socialdemokratiska
argumentationen inte har
trängt fram till väljarna, m. m.

Jag tror att det finns ett par mycket
enkla förklaringar. Den första är att
väljarna nu inte bara hade oppositio -

Tisdagen den 1 november 1906 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kung!. Maj:ts proposition nr 137

nens varningar för de följder som en
socialistisk och socialdemokratisk ekonomisk
politik kunde få. De hade också
dagliga påtagliga erfarenheter av resultatet
av denna politik.

Priserna hade stigit mer än tidigare,
bostadsbristen hade man inte börjat bygga
i kapp, utan den hade blivit större
och vi kunde registrera ett mycket kraftigt
bakslag i utlandsaffärerna. Det var
fakta, som socialdemokratiska talare —
hur skickliga de än var — inte kunde
resonera bort.

Om man på regeringshåll hade sagt,
att man erkänner att man i långa stycken
misslyckats i sin politik och måste
söka nya vägar att övervinna dessa svårigheter
och få en sund ekonomi igen,
kan det tänkas att väljarna haft sympati
för detta och tyckt att regeringen haft
det svårt och borde få en chans. Men i
stället ägnade sig socialdemokraterna åt
det mest ohöljda självberöm som tänkas
kan. Vi är världens bästa regering, sade
man. Enligt lagen om kontrastverkan
blev skillnaden mellan vad man utgav
sig för att vara och det man hade åstadkommit
väldigt stor i väljarnas ögon.
Detta kombinerades med en attityd av
maktfullkomlighet, som inte kunde undgå
att väcka uppmärksamhet. Ett statsråd
sade i TV, att han ville jämföra
oppositionen med en läktarpublik, som
är högröstad och ibland skränig och
som ger osakkunniga råd till dem som
spelar på planen. De som spelade på
planen var .socialdemokraterna, under
det att oppositionen inte deltog utan satt
på läktaren och skränade. Detta sades
alltså inför ett val till landstingen, där
socialdemokraterna redan då var i minoritet
i många valkretsar.

Det iir klart att detta inte gjorde något
gott intryck på väljarna. Men om man
summerar det hela, kanske man finner
alt förklaringen är den, att majoriteten
av svenska folket inte är socialister utan
att den tvärtom vill ha en progressiv
reformpolitik på en annan grund.

Statsminister Erlander sade tidigare

i dag, att oppositionen inte hade något
program. Jo, det hade den. Förhållandet
är i stället det, att medan socialdemokratien
gick ut utan program — man hade
inget samlat grepp i kampen mot inflationen
-—• så fanns mittenprogrammet.

Herr Erlander sade vidare att socialdemokratien
inte nått fram med sitt
budskap om att man vill hjälpa de gamla
i samhället och vidta åtgärder för att
underlätta för kvinnorna att gå ut på
arbetsmarknaden och för att motverka
de nackdelar som strukturomvandlingen
i samhället medför. Det finns mycket att
säga om detta, bl. a. innebär de åtgärder,
som vi vidtar för att underlätta för
de hemmafruar som så önskar att gå ut i
förvärvslivet, inte någon samhällsekonomisk
belastning, om man ser till nettoresultatet.
De kvinnor som går ut i arbetslivet
bidrar ju till att öka produktionen.
Att kvinnorna går ut i förvärvslivet
medför en samhällsekonomisk vinst
och även en statsfinansiell vinst genom
de skatteinkomster som dessa kvinnor
ger. Det väsentliga på denna punkt är
emellertid, att vi från folkpartiets sida
— och jag kan i detta sammanhang även
tala för centerpartiet — aldrig har vägrat
att ställa medel till förfogande för
dessa ändamål. När det gäller vården
av de gamla och när det gäller åtgärder
för att underlätta för gifta kvinnor alt
gå ut på arbetsmarknaden har vi varit
pådrivande. Och vi har aldrig vägrat
att ställa skattemedel till förfogande för
detta ändamål. Jag vill påminna om det
faktum, som finansministern själv vitsordat,
att vi har presenterat eu starkare
budget än herr Sträng.

Herr talman! Jag skall inte gå in på
alla punkter i det program som vi lade
fram före valet. De är väl kända, och vi
finner ingen anledning att efter valet
ändra huvudlinjen i detta program.

Vi behöver ytterligare bearbeta förslagen,
men vi har ingen anledning att
ändra huvudlinjerna. Jag vill understryka
att vår huvuduppgift på det ekonomiska
området måste vara att bromsa

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1900 fm.

Vid remiss av Kungd. Maj:ts proposition nr 137

inflationen. Vi anser det vara viktigt
att vi inte slår oss till ro med tanken
att 2 å 3 procents inflation, för att
citera finansminister Sträng, inte är
någonting farligt. En »programmerad
inflation» på 2 å 3 procent är farlig —
vi vet att det i en fullsysselsättningsekonomi
finns ett sådant tryck på priserna
att de gärna, som vi sett av erfarenheten,
hamnar 1 å 2 procent över vad vi
i och för sig är villiga att acceptera. Det
är därför vi liar vädjat till finansministern
och socialdemokraterna att tänka
om på denna punkt.

De medel vi har anvisat för kampen
mot inflationen är väl kända. Däri ingår
givetvis också finanspolitiken.
Statsminister Erlander sade i dag att
vi nu måste få en fränare och hårdare
finanspolitik. Som jag förut sade, så
har vi varit villiga att bidra till det
när vi har lagt fram våra förslag. Men
jag skulle i detta sammanhang vilja
varna för en övertro på finanspolitiken.
Förr trodde man att penningpolitiken
och räntan var ett universalmedel
mot inflationen. Nu tycks man tro
att skattehöjningar utan vidare fungerar
som ett universalmedel. Finanspolitiken
spelar — jag vill inte förneka det
— en viktig roll, men man måste sätta
in den i det samhällsekonomiska sammanhanget,
och då kan man inte bara
se till statsbudgeten och om den är totalbalanserad
eller inte, utan då måste
man t. ex. se på AP-fondernas utveckling
och ta hänsyn till det frivilliga
sparandet. Jag vill upprepa att det är
någonting som är försummat i den ekonomiska
debatten här i landet.

Jag såg i tidningarna i dag att dr
Ears Dahlgren har begärt ytterligare
forskning just när det gäller det frivilliga
sparandet, och jag vill livligt understryka
att det är nödvändigt. Man
stirrar sig blind på det faktum att vissa
sparpremieåtgärder kan förmodas inte
ha haft någon större effekt. Men det är
inte bara sådana små saker det gäller.
Vi har ju kunnat konstatera att hus -

hållningssparandet haft mycket kraftiga
fluktuationer. 1965 var de så stora
att de motverkade hela effekten av de
skattehöjningar som man vidtog i syfte
att motverka inflationen. Åtgärder
för alt återställa förtroendet för penningvärdet
och därmed lägga den första
grunden för en ökning av det frivilliga
sparandet måste vara en huvuduppgift
i en framtida ekonomisk politik.

Jag skall, herr talman, bara säga
några ord om skattereformerna. Jag
kan instämma i vad herr Hedlund sade.
Herr Erlander polemiserade mot kravet
på en skattereform tydligen därför
att han trodde att det var herr Ohlin
som hade framställt det, men det var i
själva verket herr Hedlund, som rekommenderade
en övergång till mervärdeskatt.
Jag vill upprepa vad jag sagt i
andra sammanhang, nämligen att det är
ganska orimligt att i en tid, då vi har
en negativ bytesbalans av den storleksordning
vi liar och antagligen får behålla
en tid framåt, lia ett skattesystem
som lägger extra bördor på den svenska
produktionen och gynnar de utländska
varorna i konkurrensen, både
de utländska varorna i utlandet när vi
exporterar dit och de utländska varor
som kommer hit när vi importerar.

Jag tycker att finansminister Sträng
i den valdebatt som fördes på detta område
lät näringslivet komma undan alldeles
för lätt. Han utgick utan vidare
ifrån att om vi tar bort omsen på
investeringarna, om vi tar bort läskedrycksskatten
och övriga punktskatter,
om vi tar bort energiskatten, så får
konsumenterna i stället betala det hela.
Det blir, sade han, en överflyttning
från företagen till konsumenterna. Man
skulle gynna företagen och lägga stora
bördor på konsumenterna. Detta skulle
innebära att näringslivet, trots att det
skulle få betydande sänkningar på sina
produktionskostnader, ändå skulle ta
ut lika höga priser som förut. Om
man toge bort punktskatter, läskedrycksskatter
och skatter på kosmetika

Tisdagen den 1 november 19GG fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

etc. skulle varupriserna komma att vara
helt oförändrade. Därefter skulle man
lägga skatten ovanpå.

Under sådana förhållanden drabbas
givetvis konsumenterna svårt. När vi i
skatteberedningen hade denna fråga uppe,
utgick vi ifrån att konsumenterna
inte skulle få någon egentlig ytterligare
belastning av detta. När kostnaderna
minskas och när man tar bort vissa
punktskatter får konkurrensen och den
samhälleliga prisövervakningen se till
att detta också får ett genomslag i prisnivån.
Vi hade från de branschorganisationer,
där punktskatter förekommer,
direkta utfästelser om att de skulle se
till att ett sådant borttagande skulle få
genomslag i prisnivån.

Jag tycker därför att det är beklagligt
att finansminister Sträng genom
schablonartade uttalanden försvårar genomförandet
av den skattereform, som
alla partier och arbetsmarknadens parter
var överens om i skatteberedningen
på sin tid. En sådan skattereform innebär
inte — något som vi också sagt i
valrörelsen — att vi kan ställa i utsikt
några väsentliga skattesänkningar i fråga
om det totala skattetrycket under de
närmaste åren. Det finns så många reformprojekt
som väntar på sin lösning,
och det finns områden som vi har försummat
mycket. Jag tänkte bara ta upp
två av dem.

Det första området är vårt förhållande
till u-länderna. Detta årtionde, 19G0-talet, döptes av president Kennedy på
sin tid till utvecklingens årtionde. Men
när vi ser på de hittillsvarande resultaten
under 19b0-talet, finner vi att nationalprodukten
i u-länderna har ökat
med ungefär 4 procent om året, under
det att den under de första åren på
1950-talet, då man inte befann sig i »utvecklingens
årtionde», ökade med 5 procent.
Genom den kraftiga folkökningen
blir produktionsökningen per capita
mycket mindre. Här har från experthåll
talats om att man i vissa länder ökar nationalprodukten
per capita med 1 pro -

cent om året. Chefen för världsbanken
har sagt: Om utvecklingen skall gå i
samma takt som hittills, kommer de uliinder,
som nu är medlemmar av världsbanken
och som har en nationalprodukt
på 120 dollar per capita om året, år
2000 att komma upp till 170 dollar per
år, under det att det mest utvecklade
landet, som nu har cirka 3 000 dollar
per capita, kommer upp till 4 500 dollar.
Man ökar alltså u-landets nationalprodukt
per invånare med 50 dollar
och de mera utvecklade med 1 500 dollar
per invånare. Det är en utveckling
som är så orimlig, att det står ganska
klart att vad som nu behövs är ett helt
nytt grepp på våra relationer med uländerna.

Detta understryker det krav som
ställts av folkpartiet och centerpartiet
vid årets riksdag, nämligen att man
verkligen utarbetar eu plan över hjälpen
till u-länderna. Det finns en rad intressanta
frågeställningar i detta sammanhang.
Man kan tala om den paradox
som föreligger när det gäller jordbruket
och som helt förbisågs i den debatt
som vi hade om jordbruksfrågorna under
valrörelsen. Det är sant att man
i den hungersituation som hotar i u-länderna
på allt sätt måste stimulera dessa
till att rationalisera sitt jordbruk så att
de kan öka sin produktion.

Men jordbrukarna där är miljontals
människor som lever spridda över stora
områden. Många av dem är analfabeter.
Därför kommer det att ta mycket lång
tid att utveckla jordbruksproduktionen
och rationalisera den i någon större
utsträckning. Vi kan därför vara förvissade
om att exporten av livsmedel
till u-länderna måste öka under den
kommande tioårsperioden. USA:s överflödslager
nr nu tömda. Här kommer
att behövas eu insats för export av jordbruksprodukter
inte bara från USA
utan från alla industriländer. Vilken
roll Sverige därvidlag skall spela får
avgöras i samråd mellan de olika europeiska
länderna. Vi får alltså räkna

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

med en ökad export av livsmedel från
industriländerna till u-länderna och i
gengäld måste vi vara beredda att i
ökad utsträckning ta emot industriprodukter
från u-länderna eftersom det,
som framhållits av OECI):s generalsekreterare,
faktiskt går fortare att sätta
upp t. ex. en bomullsfabrik i ett u-land
och utbilda folk för arbete där än att
rationalisera jordbruket. Jag vill upprepa
att det inte är fråga om att man på
något sätt skall låta bli att stimulera
jordbruksproduktionen i u-länderna —
tvärtom. Men vi måste se sanningen i
vitögat; det blir en sak på lång sikt.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja uttrycka min stora tillfredsställelse
över initiativet från svenskt och
engelskt håll vid världshandelskonferensen
att verka för ett system för vad
man kallar supplementär finansiering
som hjälper de u-länder, som får kraftiga
minskningar i sina exportinkomster,
att överbrygga den situation de har
råkat in i. Det skulle vara intressant att
vid något tillfälle få en utförligare redogörelse
här i riksdagen för vad som
har gjorts på detta område och på övriga
områden inom världshandelskonferensens
ram.

Den andra stora frågan — jag skall
för att spara tid inte gå in på den i
detalj —- är den rovdrift på naturen
som vi har bedrivit på grund av kortsynta
ekonomiska synpunkter. Denna
fråga berördes av herr Hedlund i hans
anförande, och jag skall endast referera
vad som står i mittenprogrammet.
Förstöringen av luften och vattnen, det
ökade bullret o. s. v., som gör att vi får
allt svårare att njuta av vår stigande
produktionsutveckling därför att vi
skapar en miljö som blir olidlig att
leva i, kräver insatser, även ekonomiska
insatser. Det måste vi ha i blickpunkten
när vi planerar för framtiden.

Man kan säga att det inte är några nyheter
som förts fram från oppositionens
sida i denna remissdebatt. Herr Hermansson
tyckte att det blev litet trå -

kigt att höra dessa rekommendationer
gång på gång. Men vad jag för min del
tycker är intressant är att dessa rekommendationer,
av vilka vi fört fram
många år efter år utan att man från
socialdemokratiens sida har tagit någon
hänsyn till dem, står närmare sitt
uppfyllande än någonsin. Vi har möjlighet
att inför 1968 års val ge väljarna
ett verkligt alternativ för en reformpolitik
på social och liberal grund, ett alternativ
till den regeringspolitik som
socialdemokraterna själva måste erkänna
har misslyckats på så många punkter.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Vi har inom centern
naturligtvis anledning att hysa glädje
över valresultatet, eftersom vårt parti
jämfört med kommunalvalet 1962 vann
ungefär 130 000 röster och därmed också
kommer att få sin representation i
kommuner och landsting avsevärt förstärkt.
Det är också centerns framgång
som i första hand har bidragit till att de
ickesocialistiska partierna i år fått flera
röster och en större andel av väljarkåren
än socialdemokrater och kommunister
tillsammans —• något som om
jag minns rätt inte har inträffat i ett
kommunalval sedan 1930-talet.

Det finns ingen grund för att tolka
valresultatet som en vänstervind och
inte heller för att uppfatta väljaropinionen
såsom något av en högervind, även
om högern i år lyckats få tillbaka en
del tidigare röststrejkande högerfolk och
val också tagit en del röster från mittenpartierna,
främst folkpartiet, genom löften
om stora skattesänkningar, vilka
illa rimmar med budgetperspektivet för
de närmaste åren.

Socialdemokraternas tillbakagång både
i jämförelse med kommunalvalet
1962 och riksdagsmannavalet 1964 blev
större än de flesta hade väntat. För
dem som inom regeringspartiet har betraktat
det som en naturlag, att socialdemokraterna
skall sitta vid makten i

Tisdagen den I november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

vårt land, måste resultatet ha kommit
som en chock, och för dem som inte
har velat erkänna att en växling vid
makten är både möjlig och nödvändig
blev valnattens besked säkerligen en
nyttig tankeställare.

En och annan inom regeringspartiet
har velat tolka detta valutslag liksom
även det som hände år 1964 såsom uttryck
för en social strukturförändring
i vårt samhälle, vilken skulle ha kommit
till uttryck i tidigare val, om inte
ATP-frågan hade »kommit emellan».
Man kan naturligtvis spekulera över
detta, men för egen del tror jag att förklaringen
främst får sökas i regeringspartiets
brist på förnyelse, oförmågan
att bemästra de ekonomiska problemen
och den tendens till ökad rörlighet i
valmanskåren, som också statsministern
pekade på.

I valrörelsens inledning framhöll
statsministern att det är socialdemokratien
som svarar för förnyelsen i
.svensk politik, och detta påstående blev
inte sannare av att det upprepades senare
under valkampanjen. Jag uppfattar
detta på ett helt annat sätt, och jag
tror att också stora grupper av svenska
folket gör det. Det förefaller i stället
vara så, att socialdemokratien under
senare år har kännetecknats av en brist
på förnyelse på många områden. Jag
behöver bara erinra om hur många förslag,
som mittenpartierna framlagt i
riksdagen men som regeringspartiet avvisat,
vilka så småningom efter ett eller
annat år dykt upp som regeringsförslag.

När det gäller lokaliseringspolitiken,
miljöfrågorna, dyrortssystemets avveckling
och en rättvisare behandling av
låginkomstgrupperna — jag tänker härvidlag
bl. a. på familjebostadsbidragen
•— har socialdemokratien inte heller varit
en pådrivande kraft, utan det har
varit centern som gått före. Socialdemokraterna
har i stället i vissa fall stått
tveksamma, splittrade och i en del fall
helt avvisande till nya grepp.

I författningsfrågan torde man inte

kunna karakterisera regeringspartiets
hållning såsom uttryck för en förnyelse
— tvärtom. På det ekonomiska området
har man trots att man inte lyckats klara
inflationsproblemen år efter år motsatt
sig våra krav på att man skulle
söka åstadkomma gemensamma överläggningar
mellan representanter för näringslivet,
för löntagarorganisationerna
och för de politiska partierna i syfte
att komma fram till samlande lösningar.

Hur många gånger har vi inte i denna
kammare diskuterat krav från bl. a.
vårt håll på en mera långsiktig budgetplanering
och på en prioritering inom
reformpolitiken. Man konstaterar nu
att efter valet och med hänsyn till det
ansträngda budgetläget statsministern
ansett angeläget att påtala behovet av
eu sådan här prioritering. Man skulle
kunna fortsätta denna exemplifiering.

Jag tror att socialdemokraterna alldeles
uppenbart underskattat riskerna
av koncentration och dirigering för den
enskilde och även för samhällsekonomin
och att valresultatet är ett uttryck för
detta. Många enskilda människor har
kommit i kläm. Vi har överhettade storstadsregioner,
som statsministern sade,
och vi har en glesbygd som hotar att
bli ett enda stort ålderdomshem, om
ingenting väsentligt förändras i utvecklingen.

Det talas så mycket om strukturrationalisering
och att låglöneföretag skall
raderas ut, och den politik som har
förts har skapat svårigheter för många
företag genom den höga räntan och
starka stegringar i kostnadsläget o. s. v.
Allt detta tal om strukturrationalisering
kan inte dölja att många företagsnedläggningar
inte är att betrakta som en
strukturrationalisering utan som ett uttryck
för det faktum, att dessa företag
haft konkurrenter i länder med betydligt
mindre inflationstendenser än vi
bar haft. Låglöneföretagens svårigheter
att ge de anställda större förbättringar
har i hög grad berott på att kreditpolitiken
icke gett företagen möjligheter att

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

skaffa krediter och att skaffa dem till
rimlig ränta.

Jag måste också säga att allt man
hört inte minst under detta år och .särskilt
efter valet av resonemang om att
det behövs en politik med mera socialistiskt
inslag är ett utslag av brist på
förnyelse inom det socialdemokratiska
partiet. Väljarnas reaktion inför tidigare
socialiseringsaktioner borde utgöra en
tillräcklig varning åt dem som tror att
man löser dagens och morgondagens
problem med förlegade ideologiska program.

Valresultatet för regeringspartiet får
säkerligen också ses som en bestämd
reaktion från väljarnas sida mot regeringspartiets
jordbrukspolitiska utspel.
Väljarna har inte trott på de orealistiska
löftena om stora prissänkningar
på livsmedel och de har reagerat mot
hotet om sänkt standard för jordbrukets
folk. Det är symtomatiskt att
statsministern i sin karakterisering av
den socialdemokratiska jordbrukspolitiken
helt förbigick den skrivning som
utredningsmajoriteten har använt sig
av ■— det klara hot som man har viftat
med i jordbruksutredningens betänkande.

Därtill kommer att många människor
också i städerna inte är helt okunniga
om att den folkgrupp som det här gäller
inte har den arbetstid och de inkomstförhållanden
som gör att man kan
karakterisera den som något annat än
en låginkomstgrupp. Slutligen tillkommer
något som jag tror har spelat en
stor roll, nämligen att .svenska folket
inte har kunnat undgå att genom press,
radio och TV ta intryck av den hotande
världssvälten. Många väljare måste
ju ha frågat sig om det med de oroande
framtidsperspektiven kan vara klokt
att vi här hemma skall — även med hot
om prispress — minska vår egen livsmedelsproduktion
till endast 80 procents
självförsörjningsgrad.

Det är, herr talman, intressant att se
att man i remissyttrandena över jord -

bruksutredningens betänkande oftast
möter en mera positiv och nyanserad
uppfattning om den framtida jordbrukspolitiken
än vad utredningens majoritet
representerade. Tar regeringen hänsyn
till denna opinion liksom till valutslaget
bör den framtida jordbrukspolitiken
kunna diskuteras och utformas i en
lugnare atmosfär och med större framsynthet.

Kommentarerna till valutslaget har
också berört samarbetet mellan centern
ocli folkpartiet. Våra partier är ju inte
ense i alla frågor, men vi har dock på
många väsentliga områden kunnat komma
fram till gemensamma ståndpunkter,
och utan tvivel har detta samarbete haft
sin betydelse för att ge väljarna klarhet
om att det vid ett regimskifte finns
ett alternativ — ett alternativ som innebär
någonting annat än den högerpolitik
som, hur man än ser det, ändå har
varit socialdemokraternas främsta propagandanummer.
Det är inget tvivel om
att vårt partis framgångar i de två senaste
valen främst har berott på att
vårt parti varit och är ett centerparti,
och att vi också av denna anledning så
klart tagit avstånd både från socialism
och extrema högerståndpunkter. Valet
visar, något som man tycker att alla
borde ha upptäckt för länge sedan, att
det är väljarna i gränsskiktet mellan socialdemokratien
och mittenpartierna
som avgör majoritetsförhållandena i
detta land, och därmed borde det kunna
bli litet mera realism i debatten om
samarbetet inom oppositionen. Avgörande
för detta samarbete varken kan
eller får vara några taktiska spekulationer
utan politikens reella innehåll.
Detta är en sak som vi ständigt har
strukit under och ju förr man inser det
på allvar desto bättre.

Herr talman! Några ord om den konflikt
som vi nu har mellan avtalsverket
och SACO och som för varje dag får
allt svårare verkningar för den part
som inte är orsak till st rid såtgärd erna,
nämligen de studerande och deras för -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

äldrar. För många har allvarliga störningar
i studierna inträffat med åtföljande
ekonomiska och andra konsekvenser,
och om inte konflikten biläggs mycket
snart talar mycket för att opinionen
för ingripanden kommer att bli
mycket starkare.

Avtalsverket och civilministern har
kanske inte haft det rätta handlaget i
alla situationer. Det är möjligt att kritiken
på denna punkt är befogad men
jag tror också att SACO har anledning
att begrunda lägets allvar. Jag skall inte
här diskutera SACO:s krav och inte heller
organisationens argumentation beträffande
reallönefrågan även om
många, däribland också jag, hyser en
annan mening än SACO. Däremot vill
jag understryka att det råder ett utbrett
missnöje inom de stora löntagargrupper
som på ett tidigt stadium gjorde
upp och som har jämfört det uppnådda
resultatet med resultaten vid senare löneuppgörelser.
Åreks avtalsrörelse skulle
ju speciellt gynna låglönegrupperna,
det var den målsättning man talade om.
Utvecklingen har sannerligen inte motsvarat
förväntningar och uttalanden.
Det är inte så underligt om det uppstår
irritation när vissa grupper har fått eller
erbjudits en höjning av lönen, som
är lika stor som eller större än vad
många familjer här i landet har i årslön.
Irritationen har inte blivit mindre
av att det talats så mycket om — det
gäller framför allt socialdemokraterna
—• att det är låginkomstgruppernas inkomstförbättringar
som bar bidragit
till att vi har fått skatte- och prishöjningar.
Jag tror att det vore ett allvarligt
fel att underskatta styrkan av den
av mig nämnda opinionen. Med dessa
synpunkter har jag endast velat understryka
angelägenheten av att denna allvarliga
konflikt snarast bringas ur världen.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord om den utrikespolitiska
utvecklingen, inte därför att jag gör anspråk
på att ha några märkliga syn -

punkter, utan därför att jag tycker att
utvecklingen härvidlag är utomordentligt
intressant.

I höst har tio år förflutit sedan revolten
i Ungern och Suezkrisen skakade
världen. Då kändes risken för ett tredje
världskrig vara hotfullt nära. Så här tio
år efteråt förefaller den risken mera
avlägsen, trots att öppet krig pågår i
Sydostasien. Kanske beror dessa olika
bedömningar på att Ungern låg mitt i
Europa, medan Vietnam ligger så långt
borta. Men förklaringen får också sökas
däri att världsläget har förändrats
under den gångna tioårsperioden. Då
var det kalla krigets frontställningar
låsta, och den ömsesidiga misstron hindrade
effektivt alla försök att komma
till tals med varandra i samtal och
överläggningar som kunde lätta på spänningen.

Denna misstro har mildrats men ingalunda
försvunnit. Alltjämt är sådana
storpolitiska problem i Europa som
Tysklands- och Berlin-frågorna olösta.
De frågorna trängs nu tillbaka och uppfattas
av många som inte så farliga för
världsfreden för närvarande. Detta sammanhänger
med att det världspolitiska
skeendet inte längre är lika stelt bundet
till det kalla kriget. Världspolitiken
förefaller för närvarande vara inne i
ett skede av omställning, men det slutliga
resultatet vet vi i dag ingenting om.

Det mest markanta draget i denna
omställningsprocess är uppluckringen
av maktblocken på ömse sidor. Kommunistvärlden
har definitivt splittrats
genom rivaliteten mellan Moskva och
Peking, och inom Europa har de mindre,
kommuniststyrda staterna fått ett
större mått av ekonomisk och man får
väl också säga politisk handlingsfrihet.

Inom västvärlden är det främst
Frankrikes politik som drivit på uppluckringstendenserna.
Frankrike har nu
lämnat Atlantpaktens militära maskineri,
det integrerade samarbetet inom
NATO. De europeiska säkerhetsproblemen
diskuteras emellertid livligt. Vart

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

dessa diskussioner kan leda är svårt
att säga, men det förefaller troligt att
både Atlantpakten och Warszawapakten
kommer att bestå men att kontakterna
mellan medlemsstaterna i de båda
blocken kommer att bli allt livligare. I
varje fall finns det all anledning att
önska en sådan utveckling.

Vidgad handel och utökade kulturella
kontakter kan successivt komma att
mildra misstron ytterligare och möjliggöra
lösningar av kvarstående kontroversiella
politiska problem. Det kan
förefalla som en paradox, men det är
inte helt uteslutet att krutdurken Berlin
kan bli eu samlingspunkt för arbetet
att lösa dessa problem. Berlin kan
bli en symbol för avspänning, även om
man naturligtvis måste lägga tonvikten
på ordet »kan». Ty i det rörliga utrikespolitiska
läge där vi nu inträtt kan oberäkneliga
faktorer snart ställa alla försök
till framtidsbedömning på huvudet.

Om man försöker bedöma det världspolitiska
läget och de sannolika utvecklingstendenserna
enbart från europeisk
horisont, förefaller det mig som om
det kan förmärkas en viss ljusning. Det
intrycket förstärkes om man tänker på
den attityd som Förenta staterna och
Sovjetunionen numera intar när det
gäller att söka åstadkomma ett stopp för
spridning av kärnvapen.

Ett avtal på detta område om förbud
mot underjordiska kärnvapenprov ligger
i varje fall inte utanför möjligheternas
gränser. Det är uppenbart att
kriget i Vietnam har försvårat en uppgörelse.
Sådana avtal skulle välkomnas
eftersom de kraftigt skulle bidraga till
men, jag vill understryka, ingalunda eliminera
riskerna för världsfreden. Man
får naturligtvis inte heller glömma att
sådana avtal ytterligare skulle stärka de
båda supermakternas dominerande inflytande.
Det ligger i bådas intresse att
förhindra att kärnvapen sprids till andra
stater.

Ser man på de världspolitiska problemen
ifrån utomeuropeisk synpunkt

nr 137

blir bilden annorlunda. Om än läget
i Europa kan ge anledning till en viss
optimism måste väl utvecklingen i Asien
bedömas med väsentligt mera pessimism.
I Europa finns trots allt en stabilitet
genom militär maktbalans och
ökat handelssamarbete, även om en
splittring i olika handelsblock medför
sina problem. I Afrika och Asien saknas
maktbalans mellan olika statsgrupper
och politisk stabilitet. Afrika får väl
betraktas vara av mindre betydelse för
det världspolitiska skeendet inom i
varje fall överskådlig tid, jämfört med
Asien, där de svåraste oroshärdarna
finns, vilka säkert kommer att bestå under
lång tid. Händelseutvecklingen i
Vietnam är ett tragiskt exempel på hur
ett litet, underutvecklat land kan komma
i kläm mellan stormaktsblocken i
deras maktpolitiska och ideologiska
kraftmätning. Sedan Förenta staterna
återupptagit bombningarna har läget
skärpts och konflikten blivit alltmer
prestigeladdad, förefaller det. Om här
skall finnas någon möjlighet att få till
stånd överläggningar mellan parterna
måste tydligen bombningarna av Nordvietnam
upphöra och stridsaktiviteten
dämpas på båda sidor. Dessutom måste
alldeles uppenbart den nationella befrielsefronten
få deltaga i överläggningarna.

Herr talman! Det är uppenbart att kriget
i Vietnam utgör en allvarligare risk
för en utvidgning till ett storkrig än
tidigare krig av lokal karaktär. Kinas
inträde i kärnvapenklubben och risken
för ytterligare spridning av kärnvapen
gör också situationen svårbedömbar när
det gäller återverkningarna på läget i
vår egen världsdel, där vi har att bedöma
den säkerhetspolitik som vårt
land skall föra. Jag skall här inte närmare
gå in på försvarsfrågan, eftersom
försvarsutredningen, där jag själv deltar,
ännu inte avslutat sitt arbete. Jag
skall därför inte frestas att ta upp någon
diskussion om vad som hänt på detta
område. Det är, åtminstone för mig,

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 137

uppenbart att både utrikespolitiska och
samhällsekonomiska bedömningar måste
göras, nu liksom tidigare. Det statsfinansiella
läget motiverar givetvis att
man söker ta till vara alla besparingsmöjligheter,
men, som statsministern
också underströk när han besökte Danmark,
det är nödvändigt att man ser till
att man behåller kontinuitet och långtidsplanering
inom försvaret. I annat
fall riskerar vi att inte få ut bästa möjliga
effekt av de pengar vi anslår till
vårt försvar.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Flera talare har tagit
upp försvarsfrågorna i debatten med
anledning av de förslag som de socialdemokratiska
representanterna lagt
fram i försvarsutredningen.

Försvarsutredningen är, som herr
Eliasson i Sundborn sade, det forum
där partierna nu diskuterar dessa frågor,
och jag skall därför bara göra en
kort kommentar; när utredningen slutfört
sitt arbete finns det anledning att
återkomma.

Herr Bohman betecknade de socialdemokratiska
förslagen som tämligen
hänsynslösa och herr Ohlin betecknade
dem som överraskande. Jag tror emellertid
inte att förslagen var så överraskande
för utredningens ledamöter,
då ju utredningen både i våras och nu
i höst fått ingående redogörelser för det
samhällsekonomiska och statsfinansiella
läget. Bakgrunden till de socialdemokratiska
förslagen är ett statsfinansiellt läge
som kräver stor återhållsamhet i fråga
om utbyggnad av den offentliga sektorn,
och eftersom försvaret utgör en betydande
del av vår offentliga sektor kan
det självfallet inte lämnas orört i rådande
läge.

De socialdemokratiska förslagen innebär
att försvarskostnaderna under de
närmaste åren skulle bibehållas på nuvarande
reella nivå — kostnadsökning -

en skulle hållas tillbaka. Jag vill fästa
uppmärksamheten vid att den fyraårsuppgörelse
som finns mellan partierna
utgår vid innevarande budgetårs slut.
Det finns inte några politiska bindningar
i försvarsfrågan längre — varje parti
har helt fria händer. Talet om att en
eventuell minskning av försvarsutgifterna
är ett brott mot tidigare överenskommelser
är sålunda helt felaktigt.

Det har använts överord om det s. k.
socialdemokratiska utspelet — man
säger att det är ett »spel med landets
säkerhet», att vi äventyrar neutraliteten
o. s. v. Jag vill bestämt varna dem
som nu på detta sätt talar om »hot mot
den nationella säkerheten». Sådana
överdrifter skadar både inåt och utåt.
Att i nuvarande läge hålla fast vid den
försvarsstyrka som vi nått efter en i varje
fall för svenska förhållanden exceptionell
uppbyggnadsperiod på försvarets
område innebär, herr talman, inga
äventyrligheter och är inget hot mot
vår säkerhet.

Det statsfinansiella läget pekar entydigt
på nödvändigheten av att hålla
igen även på försvarsutgifterna. Men
det är klart att man också måste ställa
frågan: Tillåter det utrikespolitiska läget
en sådan återhållsamhet? Ja, det beror
ju på hur vi bedömer riskerna för konflikter,
riskerna för eventuella krig. När
det gäller att bedöma den internationella
situationen och eventuella konfliktrisker
rör vi oss alla på mycket osäker
mark —■ vi vet ingenting och kan ingenting
veta om framtiden. Men en sak
tycker jag att det råder tämligen stor
enighet om, nämligen att krigshotet, riskerna
för krig i vår världsdel, inte har
visat någon tendens att tilltaga, att
ständigt förvärras. Skulle man försöka
sig på att utläsa någon tendens i utvecklingen,
framför allt i förhållandet
mellan stormaktsblocken, måste man väl
säga att det iögonenfallande är den stora
försiktighet, den stora återhållsamhet
som visas i umgänget blocken emellan.
Lika klart iir emellertid att beväpnings -

Nr 30

Tisdagen den J november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

nivån och stridsberedskapen, särskilt
i Europa, fortfarande är mycket hög.

Vi bar i Sverige under de senaste tio
åren byggt upp ett relativt starkt försvar.
Jag anser, att det svenska försvaret
i dag har en stor defensiv slagkraft,
och under de närmaste åren kommer
försvarskraften att ytterligare öka genom
den produktion av moderna vapen
som vi håller i gång. Om man jämför
försvarets nuvarande styrka med vår
försvarskraft under hela det kalla krigets
epok, är det klart, att den är väsentligt
större nu än under de gångna åren
då vi bedömde läget som allvarligare
och hotfullare än i dag.

Man kan då fråga: År de nuvarande
förhållandena i världen sådana, att vi är
tvungna att fortsätta en utbyggnad av
försvaret, t. ex. i den takt som kännetecknar
försvarsuppbyggnaden under
den senast förflutna tioårsperioden?
Skulle vi inte nu, i ett besvärligt statsfinansiellt
läge kunna säga: Låt oss under
de närmaste åren behålla den försvarskraft
vi uppnått, vilket kan ske med
i stort sett oförändrade försvarsutgifter.

Herr Ohlin talade om att det gjorts
vad han ansåg vara ett överraskande utspel
och han undrade om det berodde på
att socialdemokraterna önskade strid i
försvarsfrågan. På detta vill jag svara
nej. Om det blir politiska strider i försvarsfrågan
kan, enligt min mening,
inte ett särskilt parti lastas för det.

Vi har här i kammaren i många år
beslutat om försvarsutgifter i endräkt.
När nu de ekonomiska förhållandena
nödvändiggör stor återhållsamhet
även på försvarets område, är det i
första hand regeringspartiet som får anmäla
detta och ta initiativet till prutningar.
Men övriga partier har också ■—
i varje fall när de verkar i detta hus —
ansvar för statsfinanserna. Det borde
därför inte vara självklart, att vi blir
oeniga och att det blir strid. Jag säger
detta även därför att jag vet att enighet
i försvarsfrågan är en stor tillgång
både inåt och utåt, men jag förstår na -

turligtvis att vi befinner oss i en situation
där enigheten kommer att utsättas
fiir stora påfrestningar.

Försvarsutgifterna har blivit så höga,
att de utgör ett verkligt allvarligt statsfinansiellt
problem. Även oppositionspartierna
kommer att finna, att förutsättningarna
för att höja försvarsutgifterna
antingen är en förstärkning av
statskassan eller en så långt gående
sparsamhet på andra statliga verksamhetsområden,
att jag måste bedöma en
sådan politik som helt orealistisk.

Dilemmat här är att påfrestningar på
enigheten i stort uppstår hur vi än gör.
Såsom vi hört i dag möter prutningar
ovilja och motstånd, men ökningar av
försvarsutgifterna, som tvingar till
stark återhållsamhet på andra områden,
väcker också ovilja och motstånd inom
stora delar av opinionen. Det finns sådana
opinionsgrupper inom alla partier.
Gränserna mellan dessa grupper
följer ingalunda partiernas gränser, och
därför är detta dilemma gemensamt för
oss alla.

Möjligheterna till fortsatt samförstånd
kan inte främjas av att man — i stället
för att ta fasta på de verkliga motiven,
som framförts i försvarsutredningen —
pådyvlar oss på socialdemokratiskt håll
alla möjliga andra motiv, politiska och
taktiska, en förmodan att det är fråga
om en vänstervridning efter valet, undfallenhet
för kommunisterna o. s. v. Oppositionen
hyser verkligen stort förtroende
till sin egen förmåga alt skaffa
pengar till statskassan när den hänger
sig åt sådant politiskt slentriantänkande
eller i varje fall ett tänkande efter en
mycket gammal modell. Här är det inte
fråga om politisk taktik utan om hårda
ekonomiska realiteter.

Jag vet att försvaret är mycket starkt
förankrat ute hos det svenska folket. Det
finns inte någon, herr Ohlin, som kan
räkna med att vinna politiska poäng
eller köpa popularitet genom att börja
riva ned det. Jag har personligen alltid
varnat för tron att det skulle vara så

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

populärt att ge sig'' på försvaret. Vad
man kan vinna förståelse för i detta läge,
särskilt om vi blir eniga, är att man i
en kärv ekonomisk situation håller igen
med utgifterna. Det är endast detta det
är fråga om.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller att realdebatten
i detta ämne bör ske i försvarsutredningen
och inte här i kammaren,
men jag måste ändå rätta till ett par
uppgifter som försvarsministern lämnade.

Utspelet kom inte helt överraskande,
sade försvarsministern. Jo, jag kan försäkra
att det var helt överraskande. Vi
har arbetat i försvarsutredningen i nära
två års tid, vi bär lagt ut utredningar
av olika slag till experterna och vi har
haft riktlinjerna för det blivande arbetet
klart uppdragna. I våras fick vi en
fullständig föredragning rörande det
statsfinansiella läget, och vi gav fortsatta
uppdrag åt experterna. Ingenting
av det som nu har förts fram efter valet
har tidigare varit aktuellt i försvarsutredningen,
det kan jag försäkra försvarsministern.

Vad har skett inom försvaret under
tiden efter år 1958? På grundval av
1958 års, 1960 års och 1963 års försvarsbeslut
har vi byggt ut vårt försvar så
att det i dag är starkt, det är alldeles
riktigt. Vi har däremot inte ökat de ekonomiska
insatserna för försvaret mera
än på andra områden. Under denna tid
från år 1958 har försvarets kostnader
ökat med 63,3 procent i löpande priser
medan socialhuvudtiteln har ökat med
139,5 procent, kommunikationerna med
152,4 procent, ecklesiastikstaten med
166,3 procent och inrikeshuvudtiteln
med 233 procent — alltså siffror som är
långt större än de som kan appliceras
på försvaret.

Däget utrikes är fortfarande allvarligt,
säger försvarsministern. Ja, visst
är det det. Det är kanske inte fullt så
spänt just nu i Europa som det har

varit tidigare, men situationen är tillräckligt
fylld av allvar för att man skall
ha anledning att vara bekymrad. Jag
vill citera finansministern, som i debatten
här för fyra år sedan hävdade
att »den långsiktiga försvarsuppgörel sen

bör byggas på---förhållanden,

som har varit i det stora hela kännetecknande
för efterkrigstiden. Vi har
gjort två tidigare överenskommelser på
lång sikt under denna efterkrigstid.»
Det är alltså de allmänna förhållandena
som skall påverka försvaret, icke de
för tillfället rådande eventuella avspänningstendenserna.
Det har vi också varit
överens om.

Det förslag som vi nu har att ta ställning
till innebär, som försvarsministern
själv konstaterade, att man skulle
frysa ned de nuvarande utgifterna på
två år. Det betyder att man under dessa
två år skulle beröva försvaret omkring

1,2 miljard kronor. Detta är dock inte
det värsta; det är att man inte vet vad
som skall komma därefter. Genom ett
sådant provisoriskt beslut omöjliggöres
den effektiva fortsatta ekonomiska planering
som är nödvändig för försvaret
och som vi alla har varit överens om
sedan 1958. Det är det värsta. Om man
kräver att vi skall frångå dessa planeringsprinciper,
då kommer vi tyvärr
inte att kunna nå enighet om försvaret.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! .lag tyckte att försvarsministerns
anförande innehöll en viss
glidning mellan å ena sidan bevarandet
av försvarets reella styrka och å andra
sidan bevarandet av försvarets reella
kostnader, men jag går förbi den saken.
Det som har väckt en viss förvåning är
ju själva handläggningsmetoden inom
utredningen -— som herr Bohman nyss
berörde ■— det förhållandet att man nu
så plötsligt redovisar helt andra finansiella
förutsättningar än de som varit
gällande under ett par års utrednings -

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

arbete och som experterna haft till
grund för sina utredningar. Man lägger
fram helt nya siffror utan att experterna
fått tid att belysa dem, utan att
någon tycks veta vad de skulle innebära
i konkreta termer.

Vad som vidare är överraskande är
tendensen att låsa fast denna ståndpunkt
och antyda att det socialdemokratiska
partiet nu bundit sig för denna
nivå. Denna plötsliga förändring inträder
bara några månader efter utredningsarbetets
slut — sedan detta pågått
i ett par år.

Från vår sida är man, som jag redan
förut framfört, beredd att pröva en
mindre utgiftsökning för försvaret än
som eljest skulle ha kommit till stånd.
I ett ansträngt läge får alla utgifter tas
upp till prövning.

När försvarsministern säger att det
inte är självklart att vi skall bli oeniga
i denna fråga, vill jag svara att det i så
fall är ett ovanligt, till och med egendomligt
förfaringssätt som regeringspartiet
här tillämpat. Men hans yttrande
kan väl inte betyda mer än en sak, nämligen
att han och partiets övriga representanter
är beredda att diskutera något
annat än en fastlåsning vid denna
plötsligt föreslagna nivå.

Får jag också, herr talman, när jag
ändå har ordet, säga en enda sak till
herr statsminister Erlander som gjorde
så stort nummer av att vi inte före valet
skulle ha nämnt något om tanken
på upplösning av första kammaren. Utöver
vad jag tidigare anfört, uppmanade
jag i den stora slutdebatten, herr
statsminister, er att lova att minska
eftersläpningen och att pröva med praktiska
ting genom att upplösa första kammaren
i januari. Vid bägge de tillfällen
då jag hade det stora antalet lyssnare,
berörde jag alltså denna fråga. Men
statsministern byggde sin väsentliga argumentering
på att saken inte hade behandlats
under valkampanjen.

Jag ber att få kondolera statsministern
till dessa fakta.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det mesta är ju avslöjat
nu, så man behöver väl inte känna sig
generad att ta till orda här.

När man sitter i en utredning under
två år och lyssnar till en mångfald
föredragningar och diskussioner och
orienteras på ett visst sätt — jag är
beredd att efteråt privat tala om för
försvarsministern vad jag menar med
det -— om ståndpunkter och kanske
riktpunkter och sedan plötsligt får vara
med om ett utspel, som innebär att det
framlägges, inte ett förslag men någonting
att diskutera omkring, där förslagsställarna
själva inte har en aning om
konsekvenserna för vårt försvars organisation,
då blir man sannerligen inte
särskilt imponerad, herr statsminister.

När statsministern talar om kontinuitet
i försvaret och om behovet av planering,
kan man väl i rimlighetens namn
också begära att regeringen skall planera
så pass mycket att man vet vad
det är fråga om och kan få sakerna
belysta.

Herr försvarsminister! Redan för flera
månader sedan var jag ingalunda
okunnig om det statsfinansiella läget;
jag hade bl. a. läst regeringens budgetprognoser.
Varför kunde man inte för
länge sedan ha lagt fram hela saken,
så att vi fått resonera om den och fått
den bättre belyst.

Här i riksdagen har man sagt ifrån
att 350 miljoner skall återhämtas inom
de närmaste åren. Vi har på flygplanssidan
bundit oss för ett Viggenprojekt,
som bara i utvecklingskostnader drar

1,2 miljard. Det kanske blir 1,4 miljard,
innan det första planet finns på seriebandet.
Vilka konsekvenser får avbeställningar
för våra industrier? Det är
ingen som kan svara på den frågan i
dag.

Om jag skall tala öppet på den här
punkten vill jag säga, att jag har alldeles
klart för mig att det av mer än ett
skäl är motiverat med en viss dämpning

Tisdagen den 1 november 19GC fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

i stegringen av försvarskostnaderna.
Men man skall inte spoliera en långtidsplanering
och en flerårsplan, som
gör det möjligt att på bästa sätt använda
de pengar vi anslår till försvaret.
Sveriges riksdag och den nuvarande
regeringen har så många gånger förklarat
att en långtidsplanering är en
förutsättning för att få ut full effekt av
vårt försvar. Jag tycker då att det är
rimligt att dessa problem diskuteras på
ett sådant sätt att man kan behålla den
kontinuiteten.

Jag vill inte uttala mig om möjligheterna
att nå en uppgörelse, men jag
vill tillägga en sak som jag är helt övertygad
om. En bred anslutning bakom
ett försvarsbeslut betyder mer än en
eller annan miljon kronor uppåt eller
neråt. Det tror jag att vi alla har anledning
att besinna. Vi sitter inte på
någon obebodd ö: ute i världen följer
man vad som händer hos oss.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Utöver vad jag tillät
mig anföra i förmiddags skall jag inte
yttra någonting om försvarsfrågan; jag
antar att försvarsministern kommer att
bemöta de invändningar som gjorts. Jag
vill bara säga följande till herr Ohlin.

Den ende som i hela valdebatten tog
upp frågan om första kammarens upplösning
var jag. Det går att kontrollera
att jag klart och tydligt framhöll, att
valet kommer att få de grundlagsenliga
konsekvenser som betingas av bestämmelserna
om det kommunala sambandet,
såsom dessa är utformade i Sveriges
grundlag; några andra politiska
konsekvenser blir det inte. Detta upprepade
jag i eu intervju i Dagens Nyheter
eller möjligen i någon annan
av de stora tidningarna och framför
allt vid utfrågningen i TV. På denna
punkt mötte jag inte heller någon kritik;
partiledarna tog inte upp någon
diskussion kring detta, och det var all -

deles klart hur den ansvarige statsministern
bedömde valets innebörd.

Till yttermera visso vill jag erinra
om att herrar Ohlin och Holmberg i
Finanstidningen gjorde auktoritativa uttalanden
inför väljarna om vilka frågor
som var aktuella i årets valrörelse.
Det har alltid ansetts att dessa uttalanden
ger uttryck för partiledarnas uppfattning,
och där fastslår både herr
Holmberg och herr Ohlin, att årets val
är en förpostfäktning inför 1968 års
val; det är då frågan om socialdemokratiens
regeringsställning kommer att
avgöras.

Hur man mot bakgrunden av dessa
tre ting kan göra gällande att väljarna
var informerade om att avsikten var
att efter valet upplösa första kammaren
är för mig helt obegripligt. Men det är
inte det som utgör poängen i diskussionen.
Som vanligt har herr Ohlin
och jag mycket svårt att förstå varandra
— det kanske beror på mig —
och jag vill därför än en gång tala om
att poängen i diskussionen är att det
socialdemokratiska partiet 1963 föreslog
en grundlagsregel som skulle eliminera
eftersläpningen i första kammaren. Det
förslaget avvisades av en enig borgerlighet.
Inför den situationen har jag
tillåtit mig att dra slutsatsen, att till
dess vi får en gemensam författningsrevision,
så gäller den gamla grundlagen.

Detta är poängen i den diskussion
som herr Ohlin med all hedervärd envishet
försöker hålla vid liv.

Jag delar herr Hedlunds uppfattning
att det inte är mycken idé att resonera
om dessa ting. Vi hoppas att det inom
kort skall bli en grundlagsändring som
gör diskussioner av denna typ onödiga.
Jag vill emellertid deklarera, att
eftersom man år 1963 inte ville göra
den enkla gesten, att man klargjorde
för väljarna att kommunalvalen innebär
ett aktualiserande av regeringsfrågan,
så lär man inte komma förbi, att
den av oss två som här visar den största

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

respekten för demokratiens spelregler
är i varje fall inte herr Ohlin.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag skall inte tränga
djupare in i dessa frågor som vi senare
får återkomma till.

Både herr Bohman, herr Ohlin och
herr Eliasson har tagit upp handläggningen
som en stor sak. Jag kan självfallet
inte yttra mig i detalj om den,
eftersom jag inte tillhör försvarsutredningen,
men med den erfarenhet jag
har av sådana utredningar, särskilt på
försvarets område, finner jag det inte
egendomligt om man som nu skett arbetar
ett och ett halvt år med grundläggande
frågor och därvid är så flitig
som försvarsutredningen varit — den
har avgivit flera trycksaker som blivit
livligt diskuterade — och sedan efter
valet på hösten 1966 på allvar börjar
med sitt arbete att utforma den inriktning
försvaret skall ha och att bestämma
vilka kostnader det kommer att
kräva för de närmaste åren. Det är nog
den vanliga modellen. Att utspelet alltid
måste komma från socialdemokratiskt
håll visar också erfarenheten från
förr.

Jag kan inte se att det finns någon
anledning att rikta kritik mot detta.
Det skulle i så fall vara mot att budet
som sådant är överraskande därför att
det är så lågt. Jag kan förstå att budet
blev en chock för herr Bohman som
på det finansiella och statsfinansiella
området har levat i en drömvärld under
en hel valrörelse, då hans parti ensamt
utlovat skattesänkningar. Nu är
det inte fråga om valpropaganda eller
lek, herr Bohman, utan nu gäller det
hårda ekonomiska realiteter. Det är
därför bra om herr Bohman vaknat
upp ordentligt genom detta bud.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte se annat
än att försvarsministern går förbi den

springande punkten i fråga om handläggningen
av denna sak. Jag hänvisar
till vad som har sagts här tidigare om
det överraskande draget i förfaringssättet.
Att detta skulle vittna om någon
brinnande lust från regeringspartiets
sida att bevara enigheten på en punkt,
där vi sedan gammalt varit ense om
att det är viktigt att enigheten bevaras,
kan jag verkligen inte finna. Men jag
hoppas att försvarsministerns underlåtenhet
ätt besvara min fråga innebär
att han menar att regeringen vill visa
sin önskan om enighet genom att inte
låsa fast sin ståndpunkt innan närmare
definitiva resonemang kommer till
stånd. Är detta riktigt tolkat, herr finansminister?
Eller avser ni att uppnå
enighet genom att uppmana oppositionen
att helt ansluta sig till er ståndpunkt? Statsministern

menade att poängen
var att oppositionen 1963 avvisade ett
socialdemokratiskt förslag som skulle
inneburit att man förnyat första kammaren
efter landstingsvalen. Men sanningen
är ju den att det gick så långt
att folkpartiets riksdagsgrupp i saken
gjorde ett formellt uttalande — vilket
vi sällan gör — för att inte herr Erlander
sedan skulle kunna komma och
påstå något sådant. I detta uttalande
förklarar man bl. a. att man föredrar en
annan metod och säger: »Den åsyftade
reduktionen av eftersläpningen kan
emellertid för åren 1967—1970 utan
grundlagsändring uppnås genom nyval
av första kammaren vid nyåret 1966—
1967» (underförstått: eller senare under
1967). Detta är det svar som har
givits. Sedan har diskussionen om eftersläpningen
fortsatt av och till.

Herr Erlander har nu fått erkänna
att saken togs upp både i min TV-intervju
och i slutdebatten. Han kan inte
komma ifrån att jag uppmanade honom
att vara villig att upplösa första
kammaren 1967. Detta är väl ändå en
helt annan bild än den han försökte
ge. Nu tycks statsministern emellertid

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

falla tillbaka på den räddningsplankan
att eftersom han själv sagt någonting
i sammanhanget, skulle detta beröva
oppositionen möjligheten att kräva
en upplösning av första kammaren.
Det betyder att han skulle ha givit
väljarna uppfattningen att det inte kunde
bli tal om upplösning av första kammaren,
och därmed skulle han alltså
ha låst positionerna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Försvarsministern känner
säkert igen repliken: »Inga förklaringar,
Charlie, det gör bara saken
värre.»

När försvarsministern åberopar tidigare
erfarenheter av utredningar för
att dra slutsatser beträffande försvarsutredningen
må han göra det. Det är
vanligt i utredningar att man först
skaffar sig ett ordentligt sakligt underlag
för att sedan mot bakgrunden av
detta diskutera igenom de slutsatser utredningen
skall komma till. Så hade
vi gjort i vår försvarsutredning också.
Vi hade ett fullständigt underlag ända
till dess utspelet kom efter valet. Utspelet
var så överraskande att man på mycket
kort tid fick sätta i gång med nya
snabbutredningar, som överansträngde
experterna och vilkas resultat på grund
av den korta tiden var sådant att det
knappast kan läggas till grund för verkligt
allvarliga långsiktiga beslut.

Om försvarsministern verkligen tror
att det som nu skett i vår utredning
motsvarar vad som brukar ske i andra
utredningar, måste jag konstatera att
försvarsministern mycket litet känner
till vad som händer i utredningar inom
försvarsministerns verksamhetsområde.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag förstår att herr talmannen
kan börja tycka att det är litet
tjatigt när herr Ohlin och jag upprepar
exakt samma argument mot varandra
utan att någon av oss på dessa punkter
6 — Andra kammarens

kan tillföra diskussionen någonting
nytt. Jag vill bara för ordningens skull
upprepa att det väl ändå är rimligt att
det i grundlagen ges anvisningar om
vilken vikt man skall tillmäta sin rösthandling.
Att hänvisa väljaren till de
säkerligen mycket intressanta protokoll
som föres i folkpartiets riksdagsgrupp,
finner jag för min del ganska skrattretande,
men herr Ohlin och jag har
nog olika sinne för humor. Han tycker
att jag verkar litet löjlig. Jag har inte
sagt detta om honom, men hans argument
verkar onekligen en smula egendomligt.

Sedan finns det en liten skillnad
mellan oss, herr Ohlin. Jag har, som
sagt, gjort den enda mera uttömmande
deklarationen i detta ärende inför TVtittarna
och när jag sedan kommer i den
situationen att jag som regeringschef
har att ta ställning till denna fråga och
föreslå Kungl. Maj :t ett beslut, då kan
jag inte helt enkelt bortse från vad jag
sagt till väljarna. För mig är det omöjligt
att inte ta någon hänsyn till den
försäkran som jag givit väljarna, men
det är tydligt att detta för herr Ohlin
inte skulle erbjuda några som helst
svårigheter. Däri ligger den lilla skillnaden
mellan herr Ohlin och mig.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Bara ett par ord. Det
är en väldig skillnad, herr Bohman,
mellan utredningar av olika slag som
företas på alla möjliga områden — utredningar
igångsatta av regeringen om
t. ex. radio och TV — och våra försvarsutredningar.
Dessa förstnämnda
utredningar går, när de är färdiga, ut
på remiss till olika myndigheter, som
får yttra sig. Försvarsutredningarnas
resultat däremot sändes aldrig ut på
remiss. De går direkt till kamrarna via
regeringen, därför att i försvarsutredningarna
sitter de politiska partierna
och binder sig direkt för försvarskostnaderna
för framtiden. Så har det varit

protokoll 1966. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

under 1950- och 1960-talen, och det är
därför som man på ett visst stadium
av utredningsarbetet måste krypa fram
med direkta bud. Så har skett även
denna gång, liksom alltid tidigare.

De kammarledamöter som suttit med
i utredningen och vilka enligt talarlistan
här begärt ordet får väl så småningom
närmare förklara vad som förevarit,
men jag kan icke se något egendomligt
i detta. Jag förställer mig också
att alla partier av olika skäl var
intresserade av att denna budgivning
inte påbörjades före valet.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill svara statsminister
Erlander, att grundlagen ger möjlighet
till det förfaringssätt som jag
har föreslagit. Nu hänvisar herr Erlander
som motivering för sin ställning
i dag till vad han själv sade före valet.
Det argument som var det enda han
använde i TV efter valet — där han
vände sig till en stor församling -—
har nu fallit; han skyllde då på oppositionspartiernas
ställning. Nu kan han
inte längre påstå att vi har avvisat tanken
på att eftersläpningen skulle upphöra.
Inte heller kan han fortsätta att
påstå att vi under valkampanjen inte
tog upp frågan. Då faller han tillbaka
på att lägga skulden på sig själv.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag hänvisar endast till
mina tidigare anföranden. Jag tror att
det enklaste sättet för herr Ohlin att
inhämta kunskaper i detta ärende är
att ta del av dem.

Herr ELIASSON i Sundborn (ep) kort
genmäle :

Herr talman! Jag har en känsla av
att försvarsministern har glömt bort
hur det går till i försvarsutredningar.
Detta är den tredje i ordningen som jag
har deltagit i. Det har tidigare alltid
varit så, att man utgått från öB:s olika
alternativ. ÖB har gjort upp olika kost -

nadsramar och gjort en beskrivning av
vilken försvarseffekt man får av dessa.
Anser utredningen att vissa relativt begränsade
modifikationer bör göras i
det ena eller det andra alternativet kan
det ske utan att man behöver begära några
vidlyftigare utredningar härom. Men
det har också hänt att man i god tid
innan man räknar med att komma fram
till de avgörande diskussionerna har
begärt hos ÖB att få ett ytterligare alternativ
på en viss kostnadsram. Denna
gången inträffade den sensationen
att sedan man arbetat i bortåt två år

— ingen kunde väl ha varit okunnig
om att vi hade besvärliga statsfinanser,
det visste vi redan i januari i år, men
ingenting hände förrän valet var över

— att regeringspartiet presenterar ett
helt annat förslag, som uppenbarligen
är så genomgripande att ingen inom
regeringen vet vad det får för konsekvenser
för vår försvarsorganisation.
Ingen vet vart det leder i fråga om avbeställningar
inom industrien, ingen vet
vad det, om man fortsätter planeringen
på den nivån, kan betyda i fråga om
indragningar av förband i vår fredsorganisation.

Jag kritiserar inte att man har olika
meningar, men det måste finnas planering
även inom regeringens kansli, när
man talar så mycket om värdet av planering
på försvarssidan. Jag understryker
än en gång att för mig framstår det
som fullt klart att en viss dämpning
av försvarskostnadernas stegring är
nödvändig och motiverad, men jag
kommer aldrig att släppa den synpunkt
som för mig är väsentlig och som borde
vara väsentlig för alla som deltar i
denna diskussion, att vi inte får riva
sönder hela planeringen och därmed
råka in i den situationen att vi inte
får full effekt av de pengar som vi anslår
till försvaret. Det måste vara vägledande
för resonemanget.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttran -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Interpellation ang. vissa ekonomiska mellanhavanden mellan luftfartsstyrelsen och
kommun som är huvudman för flygstation

des avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

§ 10

Interpellation ang. vissa ekonomiska
mellanhavanden mellan luftfartsstyrelscn
och kommun som är huvudman för
flygstation

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAVSSON i Ängelholm (s),
som yttrade:

Herr talman! När en ny flyglinje i
vårt inrikes flygnät startas tecknas avtal
mellan kungl. luftfartsstyrelsen och
huvudmannen för flygstationen, d. v. s.
den kommun där denna är belägen. Så
skedde också när flygförbindelsen mellan
Stockholm och Ängelholm upprättades
år 1960. Mellan kungl. luftfartsstyrelsen
och Ängelholms stad tecknades
alltså ett avtal, där staden förband
sig att täcka det driftunderskott som
eventuellt kunde komma att uppstå vid
flygstationen.

Resandefrekvensen blev redan från
början relativt god och något underskott
på driften uppstod glädjande nog
inte under de första åren 1960—1964,
utan driften vid flygplatsen gick ihop
och lämnade också något överskott.
Exempelvis kunde för perioden 1/4
19G4—31/3 1965 ett överskott på 48 940
kronor redovisas.

Så inträffade den 20 november 1964
den fruktansvärda olyckan vid Ängelholm
då ett flygplan störtade och 31
personer omkom. Denna beklagliga
händelse medförde att resandefrekvensen
avsevärt reducerades. Detta var förståeligt
med hänsyn till att det i diskussionen
som följde efter katastrofen
konstaterades att utrustningen vid flygplatsen
ur säkerhetssynpunkt lämnade
en hel del övrigt att önska.

Detta kom givetvis att medföra att
inkomsterna på flygplatsen också minskade,
och för perioden 1/4 1965—31/3
1966 uppstod ett driftunderskott på
148 110 kronor, vilket belopp kungl.
luftfartsstyrelsen nu kräver Ängelholms
stad på. Underskottet kan anses vara en
direkt följd utav olyckan, vilket man
också på kungl. luftfartsstyrelsen bekräftat.
Detta är en konsekvens som
man givetvis inte räknat med när kontraktet
skrevs.

Nu undrar stadens skattebetalare om
det verkligen kan vara riktigt att de
skall tvingas att betala kostnader för
en sådan olyckshändelse, som man från
stadens sida inte haft någon möjlighet
att förebygga. Borde det inte vara så
att de överskott, som tidigare inkasserats
av kungl. luftfartsstyrelsen, kunnat
täcka det tillfälligtvis på grund utav
olyckan uppkomna driftunderskottet?
Detta anser jag vore rimligt, trots det
föreliggande avtalet. Staden får ju inte
tillgodoräkna sig någon del av de överskott,
som tidigare uppkommit och som
jag hoppas även i framtiden kominer
att uppstå, utan dessa inkasseras helt
av kungl. luftfartsstyrelsen.

Det kan i detta sammanhang förtjäna
påpekas, att staden och de kringliggande
kommunerna gemensamt bekostat
uppförandet av en ny stationsbyggnad
för mellan 400 000 och 500 000 kronor,
vilken sedan med varm hand skall överräckas
till kungl. luftfartsstyrelsen.

När man granskar den översända
räkningen finner man att det upptagits
eu post på 65 000 kronor för »Av Flygvapnet
debiterad kostnad för upplåtelse
av fältet». Det är en helt ny post som
inte tidigare har funnits. Om flygvapnet
framfört ett sådant krav till kungl.
luftfartsstyrelsen borde kungl. luftfartsstyrelsen
ha meddelat den andra
avtalsslutande parten härom innan
man, såsom nu är fallet, bara uppfört
beloppet på räkningen. Posten »Radioanläggning»,
som under närmast före -

84 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Interpellation ang. väntetiden för rättspsykiatrisk undersökning

gående period betingade en utgift av
9 170 kronor, har på den nu översända
räkningen upptagits till eu summa av
94 170 kronor, alltså 85 000 kronor mera
än förut. Av detta belopp på 94 170
kronor har enligt uppgift 80 000 kronor
avsett kostnader, som staden inte kan
gedkänna att de liänföres till ett driftunderskott
som skall täckas, nämligen:

1. flyttning av den inre inflygningsfyrcn 2.

flyttning av den yttre inflygningsfyren 3.

anordnande av markeringssändare.

Den 26/3 beställdes dessa anläggningar
hos televerket och utfördes av detta.
Man måste enligt min mening betrakta
dessa arbeten som nyanläggningar och
kan inte uppföra kostnaderna härför
såsom driftunderskott. Det vore väl inte
heller för mycket begärt att den andra
avtalsslutande parten blev underrättad
innan arbetena utfördes.

Då liknande spörsmål torde bli aktuella
även beträffande andra flygstationer,
hemställes med hänvisning till
vad ovan anförts om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet ställa
följande fråga:

Är herr statsrådet beredd att lämna
eu redogörelse för de principer som
bör tillämpas vid reglering av ekonomiska
mellanliavanden av här redovisad
art mellan kungl. luftfartsstyrelsen och
kommun som är huvudman för flygstation? Denna

anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. väntetiden för rättspsykiatrisk
undersökning

Ordet lämnades på begäran till

Hem HAMRIN i Jönköping (fp), som
yttrade:

Herr talman! Rättspsykiatrisk undersökning
skall enligt gällande sinnes -

sjuklag ske, innan domstol beslutar att
någon skall överlämnas till vård enligt
sinnessjuklagen. Vidare skall sådan undersökning
ske om den annars kan vara
av betydelse för bestämmande av brottspåföljd
eller i övrigt för målets avgörande.
Om straffet inte blir svårare än
böter får dock sinnesundersökning endast
ske, när särskilda skäl föreligger.
Undersökning av den som förvaras i
häkte skall ske vid psykiatriska avdelningar
inom fångvården, vilka är underställda
kriminalvårdsstyrelsen, medan
personer på fri fot undersöks vid
mentalsjukhus, underställda medicinalstyrelsen.
Rättspsykiatrisk undersökning
skall ske inom sex veckor efter det
att domstol förordnat därom.

Den organisation som verkställt rättspsykiatriska
undersökningar har under
lång tid haft för liten kapacitet, vilket
föranlett långa väntetider utöver stadgade
längsta tid på sex veckor. Ett flertal
utredningar företogs under 1950-talet och de resulterade 1961 i ett ornorganisationsförslag
från Kungl. Maj:t
(prop. 1961:185). Enligt förslaget skulle
den rättspsykiatriska organisationens
båda delar sammanföras under medicinalstyrelsen.
Den nya organisationen
skulle bestå av fem rättspsykiatriska
kliniker för främst undersökning av
häktade och fyra för personer på fri
fot. Då uppbyggnaden av klinikerna
skulle komma att ta lång tid, föreslogs
även åtgärder för att förbättra förhållian
dena under uppbyggnadstiden. Riksdagen
fattade med några mindre ändringar
principbeslut om genomförande
av omorganisation enligt propositionens
förslag. Förslag om de nya klinikerna
skulle successivt föreläggas riksdagen.

I JO:s ämbetsberättelse till 1984 års
riksdag upptogs problemet med de
länga väntetiderna för rättspsykiatrisk
undersökning efter det att ett flertal
klagoskrifter från väntande häktade personer
inkommit till ämbetet. JO fann att
ingen särskild kunde lastas för förhål -

Tisdagen den 1 november 1966 fm.

Nr 30

Interpellation ang. väntetiden för rättspsykiatrisk undersökning

landena och vidtog därför ingen åtgärd.
JO anförde emellertid samtidigt följande: ”Därmed

avser jag självfallet icke att
uttrycka att jag finner det nuvarande
läget godtagbart; tvärtom vill jag —
med upprepande av ett av mina tidigare
uttalanden härom — kraftigt framhålla
att förhållandena alltjämt äro sådana
att de måste betecknas såsom helt
oförenliga med elementära rättssäkerhetskrav.
Men med det mycket dåliga
utgångsläge som förelegat med hänsyn

I JO:s ämbetsberättelse redovisades att
kiatrisk undersökning utgjort

1960 1/8 120, varav

1961 1/8 195, »

1962 1/8 115, »

1963 1/1 157, »

JO anförde också att det fanns befo gad

anledning att räkna med att väntetiderna
inom en snar framtid skulle
komma att förkortas väsentligt.

Enligt uppgifter inhämtade från medicinalstyrelsen
har ingen märkbar förändring
skett i fråga om väntetidernas
längd under 1966. Inom fångvården
fanns den 1 oktober 1966 totalt 144
personer som väntade på rättspsykiatrisk
undersökning. Av dessa hade 85
väntat över 6 veckor. Den genomsnittliga
väntetiden anges vara omkring 3‘/a
månader. Antalet personer på fri fot,
som väntar på undersökning på mentalsjukhus,
var den 1 oktober 1966 totalt
112. Av dessa hade 76 väntat mer än 6
veckor. Väntetiden är här omkring 4
månader.

Som synes har väntetiderna ingalunda
förkortats sedan JO 1964 anmärkte på
dessa ur rättssäkerhetssynpunkt upp -

till den gamla organisationens brister
anser jag att några anmärkningar icke
kunna riktas mot takten eller omfattningen
i det nu pågående reformarbetet.
Och jag är förvissad om att alla
som deltaga i detta arbete äro lika
angelägna som jag att de här ifrågakomna
missförhållandena, som utgöra
ett av de mörkaste kapitlen i modernt
svenskt rättsliv, skola bringas ur världen
med all den skyndsamhet som är
möjlig.”

antalet häktade som väntat på rättspsy67
väntat mer än 6 veckor

rörande förhållanden. Ingen av de av
riksdagen 1961 beslutade rättspsykiatriska
klinikerna har heller ännu kunnat
tas i bruk.

Med hänvisning till det anförda hemställer
jag om andra kammarens tillstånd-
att till statsrådet och chefen för
justitiedepartementet ställa följande
fråga:

Vilka åtgärder tänker justitieministern
vidta för att rätta till det ur rättssäkerhetssynpunkt
djupt otillfredsställande
förhållandet att flertalet personer
som skall genomgå rättspsykiatrisk undersökning
tvingas vänta mer än den i
lag fastställda sexveckorsfristen?

Denna anhållan bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.22.

In fidem

Sune K. Johansson

121

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Tisdagen den 1 november

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137 (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen i samband med
remiss till utskott av Kungl. Maj:ts proposition
nr 137, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 4 och 5 §§ lagen
den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, in. m., nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid
ordet, i enlighet med förut gjord anteckning,
till

Herr MAGNUSSON i Borås (h), som
yttrade:

Herr talman! Under den debatt som
tidigare har förts här i dag gjorde statsministern
bl. a. det uttalandet att svenska
folket i detta val inte visste vad det
var det hade röstat på. Han gjorde gällande
att det inte hade funnits något
annat alternativ än det man från regeringens
sida hade lagt fram. Jag vill
med anledning därav bara säga, att
högerpartiet har vid detta års riksdag
liksom alla år tidigare lagt fram ett
klart och entydigt program för sin politik.
Det har varit ett program där man
har väl genomtänkt de olika åtgärderna,
ett program med en väl balanserad
budget.

Det har i denna debatt spekulerats en
hel del över anledningarna till den senaste
valutgången, och det kommer
alldeles säkert också i den fortsatta debatten
här att sägas en hel del om vad
orsaken är till socialdemokratiens till -

bakagång. Vid alla de samtal jag hade
i veckorna före valet fick jag en klar
uppfattning om att stora delar av svenska
folket hade en utpräglad misstro mot
den socialdemokratiska regleringspolitikens
möjligheter att kunna klara av
alla de stora problem som oundvikligen
kommer att uppstå i framtidens samhälle.
Man var helt enkelt orolig inför
framtiden, och man kände sig ingalunda
säker.

Det socialdemokratiska receptet att
vi har våra arbetsvårdande myndigheter
synes inte ha varit en tillräcklig
garanti för stora delar av vårt folk. Vi
är alla överens om att det är mycket
bra och av utomordentligt stort värde
att vi har en sådan organisation för
arbetskraftens rörlighet som kan gripa
in när det blir svårigheter. Men det är
nog ändå för många människor inte en
tillräcklig garanti. Arbetslöshetens spöke
är någonting fruktansvärt, och därför
gäller det att se till att vi inte försätter
oss i en sådan situation att det
blir ett aktuellt hot. Det som i dag är
oroande är att vi nu registrerar cirka
20 000 arbetslösa, medan vi för ett år
sedan hade 15 000. Utöver dessa har ett
icke ringa antal människor, vilka väl
också är att betrakta såsom arbetslösa,
placerats i omskolningskurser.

Tyvärr meddelar våra tidningars nyhetssidor
alltför ofta att företag i olika
branscher måste nedläggas eller permittera
delar av sin personal. Anledningarna
till dessa nedläggningar är
givetvis flera. Ibland kan det röra sig
om strukturförändringar inom branschen,
ibland beror det på att produkten
inte längre är lönande att framställa
i vårt land. Inte sällan händer det att
i och för sig lönande industrier måste
lägga ned sin rörelse på grund av brist

Tisdagen den 1 november 19C6 em.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

på likvida medel. Kreditsvåriglieterna
beror ju också ofta på att det enskilda
näringslivet kommit att sättas i en strykklass
på kapitalmarknaden. Men i allmänhet
beror det väl på en alltför hård
konkurrens från utlandet.

Företagsnedläggningar är en så allvarlig
sak och kan för den enskilde
innebära så stora svårigheter att det är
angeläget att sådana inte sker i onödan.
Även om omplaceringar kan göras blir
det i allmänhet en viss rest över som
det inte går att placera. Den har av ansvariga
myndigheter beräknats till cirka
20 procent av de friställda. Det är
inte sällan åldern som lägger hinder i
vägen för omplacering. I fråga om företag
där hemmafruarna har kunnat arbeta
är det på de flesta orter nära nog
omöjligt att bereda dem en ny sysselsättning.

Vi är alla medvetna om att det på
grund av det utvidgade internationella
samarbetet, teknikens framsteg och
mycket annat ständigt måste ske en
nydaning av vårt näringsliv, men när
dessa krafter är så starka är det av stor
betydelse, att inte statsmakterna driver
på fortare än vad samhället kan klara.
Det är väl också bär som man kan finna
en av orsakerna till den oro som svenska
folket på den senaste tiden har givit
uttryck åt.

Som ett exempel härpå kan nämnas
att man i vårt land inte vill vara med
om en så hastig strukturomvandling av
det svenska jordbruket som enligt en
viss utredning skulle kunna åstadkommas
med konstlade medel. Alla är nog
väl medvetna om att samhället ingalunda
är moget för en så stor förändring,
enär det skulle skapa problem och alltså
inte vara till någon nytta.

Detsamma är förhållandet när det
gäller stora delar av det övriga näringslivet.
Vi kommer att ha fullt upp
att klara alla de problem som uppstår
genom de strukturförändringar som
från företagsekonomiska synpunkter är
nödvändiga att göra. Jag tror att dessa

bekymmer är stora nog. Man frågar sig
då vad man skall göra för att lösa alla
de stora problem som framtiden onekligen
bär i sitt sköte. De effektiva och
verksamma krafter, som ligger förborgade
i vårt enskilda näringsliv i form
av de anställdas stora yrkesskicklighet,
företagarnas erfarenhet och tillgången
till det riskvilliga kapital som placerats
i dessa företag, måste få chansen att
arbeta ostörda av ett statligt dirigerande
eller hämmande ingripande. Det är också
nödvändigt att det nysparande som
kan åstadkommas i vårt land ställs till
det enskilda näringslivets förfogande i
större utsträckning än som nu sker.
Riksdagsbesluten får i fortsättningen
inte stå hämmande i vägen. Fn utvidgning
av rätten till återlåning från APfonden,
inte minst för de mindre företagen,
är ett exempel. Den höga räntan
som har förorsakats av offentliga utgifter
och som har fått stiga för mycket
är ett hinder för näringslivet, som nu
nära nog är ensamt om att drabbas av
de höga räntorna, sedan inte bara de
traditionsenliga samhälleliga investeringarna
utan även huvuddelen av bostadsproduktionen
är okänsliga för ränteläget.
Tyvärr tillämpar man metoden
att, när samhällets kostnader stiger,
bara höja skatterna.

Statsmakternas bevarande av penningvärdet
är en av förutsättningarna
för att ett effektivt näringsliv skall kunna
arbeta — det är nödvändigt för näringslivets
fortsatta planering. Den häftiga
utgiftsexpansionen måste hämmas
alldenstund det iir den som är orsaken
till vår penningvärdeförsämring. Det
höga kostnadsläget i vårt land utgör ett
allvarligt hinder för konkurrensförmågan,
vilket framhållits tidigare i denna
debatt, inte minst av herr Bohman. Vårt
höga löneläge i förhållande till konkurrentländernas
utgör ett så allvarligt
och ett så känt hinder i konkurrensen
att det inte behöver framhållas.

•lag har tidigare här i kammaren hävdat
att vårt progressiva skattesystem är

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

en starkt bidragande orsak till det höga
löneläget. Sedan nu statsmakterna själva
fått känning härav kanske man skulle
kunna våga hoppas på en ändring. De
uttalanden som statsministern gjorde
här på förmiddagen gör emellertid att
jag blir betänksam och ställer mig undrande.
Försöker man måhända att via
det progressiva skattesystemet åstadkomma
en definitiv inkomstutjämning
här i landet?

Regeringen har också för avsikt att
i fortsättningen köra med det gamla,
orimliga skattesystem vi har nu och
vill inte alls höra talas om de överenskommelser
som tidigare träffats i annat
sammanhang om att försöka åstadkomma
ett skattesystem som passar bättre
in i tiden än det gamla. Men vad är det
som säger att just det nuvarande skattetrycket,
som den socialdemokratiska
regeringen fastställt, är det rätta? Där
tycks talen vara så heliga att varje yrkande
om något annat än de skattesatser
vi har i dag säges kunna skapa rent
katastrofartade förhållanden här i landet.

Herr Erlander gjorde gällande att
högerpartiets yrkande om skattesänkningar
i våras var betydande. Samtidigt
sade han emellertid i annat sammanhang
att yrkandena inte kunde ha någon
betydelse, eftersom de för en person
med 20 000 kronors inkomst skulle
betyda en skattesänkning på 1 krona i
veckan. Men här är det fråga om att
minska marginalskatterna, och om man
minskar skatten med 7 kronor på varje
nyintjänt hundralapp, så tror jag för
min del att det spelar en mycket stor
roll i de inkomstlägen det här gäller.

De arbetsvårdande myndigheterna
kostar i dag staten cirka 1 000 miljoner
kronor om året. Vi saknar dock fortfarande
alla analyser över värdet av
dessa åtgärder. Jag är ingalunda ute för
att kritisera vad som göres på det området.
Det kan nog vara bra. Men det är
befogat att kräva en bättre redovisning.
Åtminstone borde det väl vara möjligt

nr 137

att lämna en redovisning över resultatet
av omskolningskurserna, så att vi
fick se i vilken utsträckning de omskolade
får anställning i det yrke som de
omskolats till.

Herr talman! Tillåt mig att sammanfattningsvis
säga att det måste vara av
utomordentligt stor betydelse att rationaliseringsprocessen
och förändringen
i näringslivets struktur kan fortgå. Men
detta får inte ske på annat sätt än på
företagsekonomiska grunder, och processerna
får inte påskyndas genom beslut
av statsmakterna, vilket kan komma
att medföra situationer som samhället
inte är moget att klara av. Det är
av stor vikt att vi tillvaratar den styrka
som ligger i ett enskilt näringsliv och
skapar bättre konkurrensbetingelser för
det, så att det får möjligheter att konkurrera
med utlandet på lika villkor.

Kan vi åstadkomma det, så kan vi
också lugna svenska folket och skänka
medborgarna den trygghet som de
har rätt att kräva och som vida kommer
att överträffa den trygghet som
kan åstadkommas genom ett statligt
genomreglerat samhälle.

Vidare anförde:

Fru EKENDAHL (s):

Herr talman! Det som pågår i vårt
samhälle just nu skulle jag vilja beteckna
som en andra industriell revolution,
som utsätter medborgarna för mycket
stora påfrestningar. Hela grunden
för deras existens rycks undan, när arbetsplatsen
rycks undan eller går upp
i eu annan, större enhet, ofta belägen
på annan ort än den där den lilla enheten
finns. Vår alltmer differentierade
och vittförgrenade arbetsmarknadspolitik
är det medel som det moderna samhället
skaffat sig för att skydda den
enskilde arbetstagaren mot den från allt
ansvar fritt verkande, »styrande handen»,
som tidigare fått råda och som
många gånger lett till massarbetslöshet
och skakande personliga tragedier, var -

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

vade med överhettningsperioder och
slumpvis utfallande toppvinster. Det har
varit ett lotteri med människor som insats,
vilket ingen i denna kammare
längre vägar ge sig in på. Där de fria
krafternas spel sätter människornas
trygghet på undantag måste samhället
gripa in och styra utvecklingen. Det
har sagts så många gånger i dag och
även tidigare. Vi satsar i dag stora summor
på vår arbetsmarknadspolitik. Men
ändå tror jag att vi allesammans är beredda
att intyga att det behövs ännu
större satsningar härvidlag, ännu mer
samordnade aktioner, dels för att skapa
sysselsättning i regioner som drabbats
hårdast av den pågående strukturrationaliseringen,
dels för att hjälpa
de människor —■ och deras familjer —
som måste söka sig nya arbetsplatser
och nya bostäder i nya regioner.

Jag är övertygad om att vi i stort
sett är ense om detta oavsett vilket parti
vi tillhör, oavsett om vi representerar
arbetstagare eller arbetsgivare. Men
kommer vi att fortsätta att vara eniga
på den punkten? Arbetsgivarnas utspel,
ivrigt och påpassligt stött av Folkpartiets
ungdomsförbund i samband med
debatten om den utländska arbetskraften,
som inte har berörts med ett enda
ord i dagens remissdebatt, har gjort att
man kan frukta att den enigheten kanske
inte är så stor längre.

Vad är det man håller på med på
arbetsgivarsidan och inom Folkpartiets
ungdomsförbund? Man ropar efter fri
invandring av utländsk arbetskraft, och
det i ett läge då den otillräckligt men
ändå i viss mån kontrollerade invandringen
har fört med sig att hela 15 procent
av den arbetslösa arbetskraften i
landet utgörs av utlänningar. Herr Magnusson
i Borås var inne på denna fråga
om arbetslösheten och drog vissa
slutsatser. Detta är ett mycket allvarligt
problem, som jag skulle vilja uppehålls»
mig litet vid.

Hela 15 procent av den arbetslösa arbetskraften
utgörs av utlänningar. I ab -

soluta tal betyder det 3 000 människor.
Det blir kanske 9 000—10 000 drabbade
individer, om man också räknar med
de arbetslösas familjer, vilket man ju
får göra. Men andelen utlänningar av
den totala arbetskraften är bara 5 procent.
Då förstår man hur pass viktigt
det är att vi håller fast vid det som vi
har försökt åstadkomma: en ordnad
invandring.

Socialbyråerna ute i kommunerna,
inte minst de som verkar i Stockholm,
kan berätta om tragedier som den okontrollerade
invandringen fört med sig.
Det kan omöjligen ligga i samhällets intresse,
i de svenska arbetstagarnas och
speciellt inte i utlänningarnas intresse
att få en helt okontrollerad invandring
till vårt land. Men i vems intresse ligger
det då? Jag har svårt att komma
till någon annan slutsats än följande.

För inte så länge sedan hävdade företrädare
för näringslivet och ibland
även företrädare för de borgerliga partierna,
att det vore nödvändigt att nöja
sig med en lägre grad av sysselsättningsambition
än den som den socialdemokratiska
regeringen hade satt upp
som mål. Det vore till fördel för både
produktionen och samhällsekonomien,
sade man, med en reserv, med en buffert.
I dag förs inte längre detta tal.
Men inställningen ser ut att komma
igen, om än förklädd, i fråga om den
utländska arbetskraften: när man nu
inte lyckats få svensk arbetskraft som
buffert vid konjunkturväxlingarna, tror
man att man skall kunna utnyttja utländsk
arbetskraft.

Fn sådan cynisk politik kominer de
svenska löntagarna och den svenska socialdemokratien
aldrig att medverka
till. Den utländska arbetskraften iir välkommen
till vårt land med dess knappa
arbetskraftsresurser — det bär sagts
så många gånger. Men att komma till
vårt land utan att ha bostad, utan att
ha arbete, med andra ord utan att ha
någonstans att ta vägen, kan verkligen
inte vara eftersträvansvärt. Friheten att

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

ligga under Stockholms broar, att gå
under i det svenska välfärdssamhället

— den friheten vill vi inte ge de utländska
kamraterna. Och vi vill inte
heller ge frihet åt arbetsgivarna att undan
för undan, i den takt de själva
önskar, fylla på i de låglönegrupper
som det alltjämt är svårt att få svensk
arbetskraft till.

För ungefär ett år sedan blev problemet
med den okontrollerade invandringen
akut i vårt land, och arbetsmarknadsstyrelsen
bemyndigades att
vidtaga åtgärder för en kontrollerad invandring.
Detta känner riksdagen väl
till. Det betydde åtaganden för samtliga
inblandade parter — också arbetsgivarsidan.
Antalet arbetsanmälda utlänningar
i Sverige uppgick den 1 oktober
i år till 175 400 — den högsta
siffra härvidlag som vi någonsin haft.
Ökningen, 21 000 sedan samma tid i
fjol, fördelar sig med 8 000 på nordiska
medborgare, som vi ju inte alls räknar
som utlänningar och som inte heller
omfattas av den paragraf i utlänningskungörelsen
som oftast diskuteras, och
13 000 på andra utlänningar. Under
tiden 1 januari till 30 september i
år har från utlänningskommissionen
till arbetsmarknadsstyrelsen remitterats
18 228 förstagångsansökningar om arbetstillstånd.
I denna siffra ingår ansökningar
från ett mindre antal personer

— cirka 250 — som kommit in i landet
i samband med den organiserade invandring
som vi menade borde vara det
enda sätt varpå utländsk arbetskraft
skulle rekryteras -— inte därför att vi
ville hindra folk att komma in utan därför
att vi menade att vederbörande
skulle ha ordnade förhållanden när de
kommer till vårt land för att deltaga i
vår produktion.

Mot bakgrund av den stora invandring,
som alltså skett utan hänsynstagande
till vad riksdagen önskade genom
en omformulering av § 38 i utlänningskungörelsen,
har arbetsmarknadsstyrelsen
skrivit till inrikesdepartemen -

tet och begärt en striktare tillämpning
—- jag vill inte använda ordet skärpning
— av bestämmelserna i utlänningskungörelsen.
I sin skrivelse nödgas styrelsen
konstatera att de enskilda arbetsgivarnas
intresse för en ordnad invandring
varit ganska ringa. Framför allt
tvcks detta vara fallet så länge spontant
inresta utlänningar kunnat erhållas
som arbetskraft utan de förpliktelser
från arbetsgivarnas sida som den
ordnade invandringen medför.

Styrelsen understryker här, och jag
vill också göra det, att huvudanledningen
till att en organiserad invandring inte
kunnat genomföras på ett sätt som motsvarar
de intentioner vi hade i fjol,
framför allt är att söka i att bestämmelserna
i utlänningskungörelsen inte tilllämpats
så strikt som avsett var. Det
innebär helt enkelt i klartext att det
skulle behövas en effektivare gränsövervakning
mot utländsk arbetskraft samt
att vi konsekvent skulle avslå begäran
om arbetstillstånd för utlänningar som
åker liit utan att ha vare sig arbete eller
bostad, det vill säga försöker komma
in i Sverige utan att ange att de tänker
försöka få arbete här. Men en sådan
skärpning av den reglerade invandringen
kräver också att vår utlänningspolitik
blir så mänsklig som vi vill ha den.

Vi måste skärpa kontrollen vid gränserna
och se till, att man verkligen i
de länder, vilkas medborgare önskar
söka sig till vårt land, får information
om vår lagstiftning, om vår arbetsmarknad
och om skyldigheten och rättigheten
att begära arbetstillstånd och undersöka
möjligheterna att erhålla arbete
innan man kommer hit. Därmed
skulle vi också ha garantier för att vi
skulle kunna skapa drägliga förhållanden
för de kamrater som kommer ifrån
andra länder.

Arbetsmarknadsstyrelsen — och även
jag — anser att vi har skyldighet att
lösa dessa frågor. Man kan göra mycket
på detta område, men om någon
eller några parter anser att det är utan

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

betydelse att vi har regler och bestämmelser
och i stället uppmuntrar den
okontrollerade invandringen har bestämmelserna
i lagarna inte den betydelse
som de borde ha i vårt ordnade
samhälle. Mycket nytta kan göras genom
den upplysning vi kan få ut till
övriga länders medborgare genom våra
ambassader och genom den verksamhet
som arbetsmarknadsstyrelsen bedriver.
Det kan synas hårt att man så strikt
skall tillämpa — jag vill, som jag tidigare
sade, inte använda ordet skärpa —
en paragraf som för den invandrade,
som blir stoppad vid gränsen, ter sig
över hövan rigorös. Jag tycker dock
att det är ännu hårdare att locka hit
människor, som vi varken har bostad
eller arbete åt den gång de kommer sä
att säga oanmälda.

Vi behöver ökad upplysning -—• herr
Magnusson i Borås var också inne på
behovet härav ehuru kanske från andra
utgångspunkter — om de beslut vi fattar
i riksdagen och om de reformer vi
genomför.

Det behövs också ökad upplysning
om vår arbetsmarknadspolitik och om
de medel vi där kan använda, så att de
många människor som känner oro inför
industrinedläggelser här och där och
vid olika tillfällen och inte vet vilken
dag omvälvningarna kan drabba dem,
inte skall känna otrygghet. De skall i
stället veta att den arbetsmarknadspolitik
vi enhälligt beslutat om är till för
att hjälpa människorna i samhället —
gripa in och hjälpa där den privata
sektorn inte klarar det ensam.

Det är så på många områden i vårt
samhälle, alt det fordras bättre upplysning
om de reformer vi beslutar om
i denna riksdag: om sjukförsäkring, om
pensioner för vårt lands egna medborgare,
om en förbättrad pension till utlänningar
o. s. v. Jag tror att vi borde
vara ense om att vi har gemensamt ansvar
för att kunskapen om de fattade
besluten skall nå ut till samhällsmcdborgarna.
Det är klart att vi har (»lika

uppfattningar om hur fördelningen av
tillgängliga resurser skall ske och vilka
reformer som är angelägnast, men har
vi beslutat om exempelvis en organiserad
invandring, har vi beslutat om en
aktiv arbetsmarknadspolitik, har vi beslutat
om en socialförsäkring som ger
människorna ökad trygghet, då har vi
enligt min mening också skyldighet att
objektivt upplysa om dessa reformer i
de föredrag vi håller, även om det sker
i en valrörelse, under vilken vi kanske
tar upp andra saker.

Detta, herr talman, tycker jag är angeläget
att föra fram i denna debatt, där
man som vanligt i remissdebatter får ta
upp ungefär vilka frågor man vill.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! .Tåg har begärt ordet
för att göra några korta påpekanden i
anslutning till vad herr Ohlin och några
andra talare i inledningsskedet av denna
debatt framhållit rörande marknadsfrågorna
och de förestående tullförhandlingarna
i GATT.

Låt mig börja, herr talman, med att
uttrycka både min glädje och min tacksamhet
över de uppskattande ord som
herr Ohlin fällde beträffande våra ansträngningar
att åstadkomma ett gemensamt
nordiskt förhandlingsframträdande
i Geneve. Våra försök ser ut att
bära frukt. Ansträngningarna har inte
varit förgäves. Vi underskattar inte —
det vill jag starkt understryka — de
problem som ändå kommer att ligga
framför oss. Jag tror och hoppas att
förutsägelserna om att vi verkligen
skall nå fram till ett gemensamt uppträdande
kommer att kunna bekräftas
den allra närmaste tiden. Att även herr
Hedlund och herr Bohman uppmärksammat
vad som här iir på väg att ske
som clt positivt konkret uttryck för eu
växande samarbetsvilja mellan de fyra
nordiska länderna är också i hög grad
tillfredsställande.

.lag instämmer i mycket av vad som

Nr 30

Tisdagen den 1 november 19CG em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

sagts om förhållandet mellan EFTA och
EEC, om de problem och svårigheter
som handelssplittringen mellan de två
organisationerna skapar och om vår
skyldighet att med kraft verka för att
avgörande steg skall kunna tas mot ett
sammanförande av länderna i vår del
av Europa till en enhetlig ekonomisk
marknad. Låt mig än en gång försäkra
kammarens ledamöter att vi från svensk
sida både här hemma, i den nordiska
kretsen och i EFTA gör allt vad vi förmår
för att intet tillfälle skall försittas
att föra EFTA och EEC närmare varandra.

EFTA har haft — jag vågar säga det
— en nästan oväntad framgång när det
gällt att fullfölja det ena av de två
huvudsyften för vilka organisationen
bildades, nämligen att skapa en fri
marknad för industrivaror från alla
medlemsländer. I huvudsak står vi inför
förverkligandet av det första frihandelsområdet
i världen redan nu vid
årsskiftet. Vi har inom ramen för EFTA
även kunnat öka samhandeln med jordbruksprodukter
väsentligt mer än de
flesta människor ursprungligen trodde
skulle vara möjligt i realiteten. Men
när det gällt att komma närmare EEC,
vilket varit EFTA:s andra huvudsyfte
och kanske i viss mån dess slutmål,
kan frihandelsförbundet inte redovisa
några framsteg. Vi är väl medvetna om
det. Ingen borde kunna sväva i tvivelsmål
om den svenska regeringens bestämda
vilja att tillvarata varje tillfälle
att så långt som möjligt vidga den ekonomiska
integrationen i vår del av världen.
Inte bara Norden utan t. o. m.
EFTA ger oss i dag ett alltför snävt utrymme
för det djupgående ekonomiska
samarbete som man nu mer eller mindre
målmedvetet utvecklar inom både
Gemenskapen och frihandelsförbundet
var för sig, med åtföljande förändringar
i medlemsländernas näringsliv och ekonomiska
struktur.

Även om det är besvärande att våra
ansträngningar hittills varit fruktlösa

har detta sannerligen inte utgjort något
skäl för oss att minska aktiviteten.
I väntan på den stora lösningen av den
europeiska marknadsfrågan har vi alltjämt
en del att uträtta i EFTA, som kan
vara till nytta för oss under mellantiden.
Detta var vi alla överens om vid
det senaste ministermötet i Lissabon.

Här hemma håller vi sedan lång tid
en hög beredskap. Utredningsarbete är
igångsatt om utbyggnaden av det nordiska
samarbetet liksom om den vidare
integrationsproblematiken i Europa. I
den nordiska kretsen kommer vi inom
en nära framtid, liksom i tidigare sammanhang,
att utbyta erfarenheter och
redovisa resultat av vårt utredningsarbete.
De slutsatser, som vi gemensamt
drar, bör enligt min uppfattning också
kunna redovisas i EFTA såsom ett viktigt
led i förberedelserna för framtida
diskussioner och förhandlingar med
EEC. Det har vi tillkännagivit senast
vid det möte i Lissabon, som jag nyss
talade om.

•lag förstår inte riktigt — om jag får
inskjuta det här, herr talman — vad
herr Bohman menat, när han tidigare
under debatten yttrat någonting om att
aktiviteten från den svenska regeringens
sida lämnar en hel del övrigt alt
önska.

Herr Hedlund underströk i sitt anförande
hur viktigt det var att vi, när
vi övervägde vägarna och metoderna
att uppnå det vidare ekonomiska samarbetet
i Europa, alltjämt uppmärksammade
den utrikespolitiska aspekten. Jag
delar helt uppfattningen att vad vi
företar oss på handelspolitikens område
naturligtvis inte får kompromettera den
svenska neutralitetspolitiken. Det var
vi överens om från början ■— även om
vi tolkade detta krav något annorlunda
olika partier emellan -— och jag hoppas
verkligen att vi alltjämt är det.

Vad jag nu anfört föreställer jag mig
inte är kontroversiellt. Det ligger tvärtom
i linje med vad andra talare tidigare
under den pågående debatten

Tisdagen den 1 november 196G em. Nr 30 93

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

framhållit i dessa avseenden. På en
punkt -— det måste jag erkänna — har
jag emellertid svårt att följa med och
förstå vad som sagts. Det gäller en passus
i herr Ohlins anförande. Han beklagade
det danska förslaget om att Danmark,
Norge och Sverige •— utan att vänta
på England — skulle göra ett eget
försök att åstadkomma en förhandlingsöppning
med EEC. Herr Ohlin menade
att ett dylikt utspel kunde undergräva
sammanhållningen inom EFTA. Den risken
finns, det erkänner jag gärna. Herr
Ohlin vet det, ty jag har uttryckligen
klargjort min uppfattning på den punkten
vid ett sammanträde i Nordiska
rådets ekonomiska kommitté för mindre
än fjorton dagar sedan i Oslo, där både
herr Ohlin och jag var närvarande. Men
nu vill herr Ohlin uppenbarligen lägga
skulden för det danska initiativet på
den svenska regeringen. Jag vill försäkra
herr Ohlin att även jag gjort allt
vad jag tror kunnat göras för att för
våra danska vänner understryka vikten
av EFTA-solidariteten. Jag har klart
sagt ifrån många gånger under det senaste
året och även tidigare i den nordiska
kretsen av ministrar, att EETAländerna
borde vinnlägga sig om ett
gemensamt uppträdande i förhållande
till EEC och att varje annat alternativ
för en spelöppning skulle betyda en försvagning
av varje medlemslands ställning
och av varje medlemslands möjligheter
att få till stånd en tillfredsställande
uppgörelse med EEC.

Herr talman! Ganska omedelbart efter
det att det danska initiaitivet offentliggjorts
i slutet av augusti framhöll jag
följande -— jag tror att det var en dag
eller två efter det att den danske statsministern
offentliggjorde detta beslut:

»Det finns ingen anledning att uppge
vårt mål att i någon form sammanföra
alla EFTA-länder med den gemensamma
marknaden, så mycket mer som
den tanken möter viixande förståelse
inom EEC. Alla andra kombinationer
ger också ett sämre ekonomiskt resul -

tat. Det är därför viktigt att EFTA-länderna
håller ihop. Tanken att Sverige,
Norge och Danmark skulle gå sin egen
väg skulle innebära ett uppbrytande av
EFTA, innan organisationen spelat ut
sin roll och fullföljt sitt syfte. Inte bara
England utan också Schweiz är mäktiga
bundsförvanter i vår strävan. Minst
av allt får vi glömma att Finland tillhör
Norden.»

I sak är vad jag nu återgivit ingenting
annat än en upprepning av vad
jag flerfaldiga gånger dessförinnan bestämt
hävdat. Det kan jag försäkra herr
Ohlin.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Får jag bara helt kort säga
till handelsministern, att han väl överdriver
något när han gör gällande att
jag vill lägga skulden för vad som hänt
på den svenska regeringen. Huvudansvaret
för det danska initiativet vilar
givetvis på den danska regeringen. Jag
känner väl till att herr Lange efter publicerandet
av det danska initiativet i
augusti 1966 gjorde vissa uttalanden. Jag
vill emellertid erinra om att statsminister
Krag under sitt officiella besök i
Sverige i juli 1965 underhand framförde
samma synpunkter som senare offentligt.
Det gick alltså 15 månader innan
det offentliga danska initiativet kom.
Man måste fråga sig om inte regeringen,
när den kan samarbeta med den norska
regeringen och tydligen även med den
finska i en sådan fråga, skulle ha haft
möjligheter att göra klart för den danska
regeringen, att den inte hade några som
helst chanser att få med de övriga nordiska
regeringarna i en sådan aktion.
Man bör ju veta i Danmark, att en isolerad
dansk aktion av olika skäl inte kan
komma i fråga. Jag undrar därför om
regeringen tillräckligt kraftigt har framhållit
dessa synpunkter, eftersom den
danska regeringen tydligen inte fiist sig
vid dem. Därtill kommer att det är
något oroande, att engelska parlamentariker,
som varit i Stockholm ganska

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

många dagar, när de är på väg härifrån
har intrycket, att det är ovisst hur man
i Sverige ställer sig till detta danska
försök till ett nytt utspel.

Jag understryker än en gång att detta
är något helt annat än den naturliga
ståndpunkten, att de nordiska länderna
gör allt vad som kan göras för att det
inte skall bli ett uppskov i förhandlingarna
mellan EFTA-medlemmar och EEG.
Det är inte alls nödvändigt att engelsmännen
skall vara först och att vi bör
vänta på ett initiativ från dem. Man kan
naturligtvis i bästa samförstånd diskutera
både tidpunkten och ordningsföljden.

När jag ändå har ordet, herr talman,
vill jag också säga några ord till fru
Ekendahl, som tyvärr med utgångspunkt
från ett ungdomsförbunds uttalande
tycktes ägna sig åt att misstänkliggöra
folkpartiets attityd i vissa arbetsmarknadsfrågor.
Jag trodde att vi hade kommit
så långt att vi inte försökte att med
utgångspunkt från uttalanden av ungdomsförbund
misstänkliggöra varandras
attityder. Vi får tillfälle att senare diskutera
dessa viktiga arbetsmarknadsfrågor,
men jag vill redan nu inlägga en
stillsam protest mot detta sätt att utnyttja
ungdomsuttalanden mot respektive
partier.

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det var 15 månader sedan,
påstår herr Ohlin, herr Krag första
gången framförde tanken att de nordiska
länderna utan att avvakta Englands
ställningstagande skulle göra ett gemensamt
utspel gentemot EEC. Statsministern
har ju redan här i kammaren, om
jag är rätt underrättad, talat om för herr
Ohlin att han omedelbart förklarade för
den danske statsministern att han icke
kunde påräkna ett svenskt stöd för ett
sådant försök. Jag kan bara ännu en
gång försäkra att jag åtskilliga gånger
därefter då jag har varit i kontakt med
andra danska ministrar haft anledning

att understryka detta. Vilka då bevekelsegrunderna
för det danska utspelet
i slutet av augusti kan ha varit vill
jag här över huvud taget inte spekulera
i. Jag tycker emellertid inte att man med
rätta kan rikta någon anmärkning mot
den svenska regeringen för att den inte
vid varje tillfälle som varit möjligt har
klargjort för våra danska vänner vilken
ståndpunkt vi intar.

Jag vill tillägga att en nordisk diskussion
om vad man kan göra för att aktivera
EFTA och ett nordiskt tankeutbyte
huruvida läget är lämpligt för ett utspel
har vi aldrig motsatt oss. Men det är ju
en annan sak; det är en förberedelse
för en diskussion i EFTA. Jag tror också,
herr talman — mitt minne kan svika
mig på den punkten — att jag under
båda de två senaste sessionerna med
Nordiska rådet haft anledning att uttryckligen
understryka den betydelse
som den svenska regeringen tillmäter
EFTA-sammanhållningen och EFTA-solidariteten.
Även vid tillfällen då herr
Ohlin varit närvarande har jag alltså
långt innan detta tillkännagivande eller
vad man nu skall kalla det kom i slutet
av augusti klargjort vår principiella
ståndpunkt.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Det var verkligen en
mycket allvarlig fråga jag tog upp, och
jag kunde inte låta bli att i sammanhanget
också nämna att Folkpartiets
ungdomsförbund, då arbetsgivarna inte
ville gå med på att skriva till inrikesministern
om att man skulle följa de
bestämmelser de själva har beslutat om,
steg upp vid arbetsgivarnas sida. Jag är
mycket glad att herr Ohlin tar avstånd
från denna ståndpunkt. Jag känner mycket
väl till herr Ohlins intresse för arbetsmarknadspolitiken,
och jag tror att
det är ett mycket allvarligt intresse, men
faktum kvarstår att det jag refererade
var vad Folkpartiets ungdomsförbund
tyckte enligt ett referat i en tidning, vars
namn jag inte vill nämna, eftersom jag

Tisdagen den 1 november 196C em.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj ds proposition nr 137

inte vill driva någon propaganda för
den tidningen.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker fortfarande
att frii Ekendahl har svårt att göra en
distinktion mellan folkpartiets riksdagsgrupp
och Folkpartiets ungdomsförbund.
Vi brukar göra dessa distinktioner
mellan partierna och våra ungdomsförbund.
Vi skulle få många debatter
här av egendomligt slag, om vi skulle
börja dra upp vad ett ungdomsförbund
sagt och som kanske kan vara
mindre nyanserat än vi inom respektive
parti skulle ha önskat.

Sedan vill jag bara konstatera, fru
Ekendahl, att detta är en stor fråga,
vilken vi får tillfälle diskutera senare;
jag kan inte ta upp den nu i en kort
replik. Min allmänna inställning framgår
av att jag har varit med om arbetsmarknadsutredningens
betänkande, men
i övrigt finns en hel del att säga.

Till herr Lange vill jag bara säga en
enda sak, nämligen att det är angeläget
att göra vad göras kan för att Londonöverenskommelsen
skall återfå den
kraft och det innehåll den tidigare haft.
Jag hade en liten from förhoppning om
att herr Lange skulle ha kunnat tala om
att han vid EFTA-sammankomsten i Portugal
nyligen hade begagnat tillfället
att se till att allt som göras kan även blir
gjort för att förvissa engelsmännen om
våra förhoppningar att denna förbindelse
är i full kraft. Nu gjorde herr
Lange inte något sådant uttalande, men
låt mig i varje fall få framföra den förhoppningen
att han verkligen kommer
att göra vad han kan, så att denna viktiga
överenskommelse inte liksom bara
rinner bort. Om så skedde skulle det
i många betydelsefulla avseenden försvaga
och försämra Sveriges ställning.

Fru EKENDAHL (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag har inte alls några
svårigheter att göra den distinktion som
herr Ohlin talade om. Vi talar tydligen

om olika saker. Jag talade om en skärpning
av arbetsmarknadspolitiken i fråga
om invandringen av den utländska
arbetskraften.

Vi får tillfälle att tala om detta senare,
säger herr Ohlin. Jag ville begagna
tillfället att tala om saken nu, eftersom
frågan är högaktuell. Det var därför
jag citerade ifrågavarande tidnings referat
från ungdomsförbundet. Herr Ohlin
vill tydligen inte ta ansvar för ungdomsförbundet.

Herr RUBIN (mbs):

Herr talman! Många talare har i dag
diskuterat valet. Jag ämnar inte under
någon längre tid uppehålla mig vid
detta utan kan blott konstatera att valet
blev ett nederlag för socialdemokratien
och en framgång för de tre oppositionspartierna.
Vi som tillhör samlingsrörelsen
diskuterar inte så mycket
vilket av de tre partierna som lyckades
bäst — det är av mindre betydelse
— utan ser som det mest betydelsefulla
att den samlade oppositionen haft framgång,
en framgång som rätt förvaltad
kan betyda ett regimskifte 1968.

Hur konstigt det än låter måste valresultatet
även betecknas som en framgång
för socialdemokraterna — jag menar
de ärliga människor som inser att
makten i en demokrati skall kunna skifta
och att ett långvarigt maktinnehav
många gånger lätt kan leda till maktmissbruk
och enpartivälde. Genom en
stark opposition skärper sig de makthavande,
och i vetskapen om att annars
tappa regeringsinnehavet vitaliserar
man sig, tänker framåt, och de nya
djärva målen blir inte enbart fraser i
en valkampanj.

Det är alldeles tydligt att borgfreden
som samlingsrörelserna genom sin aktivitet
manat fram haft eu grundläggande
betydelse för den samfällda oppositionens
frammarsch. Enigheten hos
oppositionspartierna har hos väljaren
väckt glädje och förtroende — något

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

som tidigare splittring med allt käbbel
och bråk undergrävde.

Min förhoppning och säkert många
väljares önskan är nu att borgfreden
skall fördjupas och att inte det egna
partiets väl skall sättas före den samfällda
oppositionens bästa. Om man
återgår till gammalt sedvanligt partikäbbel
mellan de tre oppositionspartierna
sviker man sannerligen huvudparten
av sina väljare. Våra ofta uppkonstruerade
meningsskiljaktigheter måste
avstyras. Småskuren partiegoism inom
och utom partierna och fasthållande vid
traditionella motsättningar har länge
nog förstört ett naturligt konstruktivt
samarbete mellan våra tre demokratiska
oppositionspartier.

Under min tid i riksdagen har det
talats mycket om rundabordskonferenser.
Hur vore det om våra tre demokratiska
oppositionsledare äntligen satte
sig ned och utarbetade ett gemensamt
handlingsprogram? Vidsynthet och samarbetsvilja
måste bli kännetecknet för
framtiden, och med en sådan målsättning
kommer oppositionen att stå stark
inför valet 1968.

En remissdebatt spänner över stora
områden, och ofta brukar riksdagsmannen
då tala om problem som ligger honom
nära hjärtat. Jag skulle givetvis
kunna tala om hur illa jag tycker om
det maktmissbruk som regeringen visade
när lagen mot Radio Syd antogs av
riksdagen. Jag skulle kunna uttala min
misstro mot press- eller partistöd. Redan
tidigare har jag inför kammaren
deklarerat att jag anser att politiska partier
skall bäras upp av visioner, idéer
och hängivna människor och inte i
framtiden bli statssubventionerade partifållor.
Vidare skulle jag kunna deklarera
att jag anser nästa års trafikomläggning
vara vansinnig. I en folkomröstning
uttalade sig 83 procent för att
de ville behålla vänstertrafiken. Här
genomför man således något mot folkets
vilja. När tredje lagutskottet på sin tid
diskuterade trafikomläggningen fann

man att en grundförutsättning för en
sådan var att Sveriges vägar byggdes
ut så att de blev i ett sådant skick att
de kunde ta emot en omläggning av trafiken.
Har så skett?

Nej, många av våra vägar är miserabla.
År 1941 skulle en trafikomläggning
ha kostat 16 miljoner kronor. I början
av 1960-talet skulle den ha kostat 400
miljoner kronor och i dag är vi uppe
i 600 miljoner förutom alla indirekta
kostnader som får betalas av kommuner
och enskilda. För min del anser
jag att vi för närvarande inte har råd
med någon trafikomläggning. Rygg ut
våra vägar, bygg motorvägar! Man kommer
säkert att finna att man kör lika
bra om inte bättre på vänster sida —
för att inte tala om alla de människoliv
som en illa förberedd trafikomläggning
kommer att skörda. Vi måste anpassa
oss efter den internationella trafiken,
säger någon. Ja, jag håller med
om att vi måste se internationellt på
våra problem. Men trafiken är en så liten
fråga i en värld där man ännu saknar
förståelse människor emellan.

Jag har hittills, herr talman, talat om
några saker som ligger mitt hjärta nära.
Nu skulle jag vilja säga något som inte
bara ligger nära utan bildlikt talat i
mitt hjärta — den svenska u-landshjälpen.

Vi är belastade med en global likgiltighet
som kommer att få farliga konsekvenser.
Vi talar så mycket om att hjälpa,
men tyvärr är det ofta så att många
människor visar föga intresse för sin
nästa — inte på grund av kallsinnig egoism
utan ofta på grund av okunnighet
om hur stor nöden och det mänskliga
lidandet egentligen är ute i den stora
världen. Sverige tillhörde förra året
de länder bland västliga industristater
som gav minst u-landslijälp i förhållande
till nationalinkomsten. Denna likgiltighet
för il-landshjälpen bottnar i att
våra politiker och opinionsbildare inte
tillräckligt engagerar sig. De vackra
orden frihet, jämlikhet och broderskap

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

blir bara fraser på första maj eller vid
andra högtidliga tillfällen.

Vad som behövs är hängivna, engagerade
och kunniga människor, som inte
sitter och väntar på en opinion utan
själva går i spetsen för att driva fram
en sådan. Vårt biståndsorgan SIDA
sprider knappast någon upplysande information
om sin verksamhet. I dag
ligger på våra bänkar fina broschyrer
i flerfärgstryck från SJ och telestyrelsen.
Spar in på dessa broschyrer genom
att låta stencilera dem och ge oss
i stället en vettig u-landsinformation!

För några veckor sedan frågade jag
25 personer vad de visste om SIDA och
dess verksamhet. 22 personer kände inte
till vad SIDA var! En god vän till
mig, redaktionschef för en av Sveriges
större tidningar, har hittills aldrig personligen
sett några informationsblad eller
bulletiner från SIDA. Nej, det är
sannerligen behövligt att informationsverksamheten
till tidningar och folkrörelser
om SIDA byggs ut.

Den 24 oktober firade vi — eller
skulle rättare sagt ha firat — FN-dagen,
en av årets mest betydelsefulla
dagar. Men vad märkte det stora flertalet
svenskar av denna dag? Svar:
praktiskt taget ingenting. Och ändå
skulle detta egentligen vara en av våra
stora internationella högtidsdagar.

Statsrådet Ulla Lindström beklagade
i fjol att hon fick så få brev med bön
om vidgad u-lijälp och att så få klappade
på kanslihusets dörr i samma
ärende, varför hon menade att det inte
heller fanns någon opinion för u-landshjälp.
Jag vidhåller i år liksom i fjol
att det iir hon som skall gå i spetsen
inte bara den 1 maj i Örebro i detta
sammanhang utan också vara den ledande
i denna viktiga opinionsbildning.
Diir ingen opinion finns skall
hon försöka skapa ett vidgat synsätt
på den svenska il-hjälpen — 1960-talets
viktigaste fråga.

Om så inte blir fallet är det bäst att
fru Lindström i fortsätt ningen helt
7 — Andra kammarens

nar sig åt familjepolitiken och att vi
får ett självständigt departement för ulandsfrågor.
I tidigare anföranden i denna
kammare har jag även betonat vikten
av en samordning av u-hjälpen inom
SIDA, som jag menar skulle underställas
ett enda departement och en departementschef.

SIDA måste i framtiden få till stånd
ett allt intimare samarbete med organisationer
såsom Rädda barnen, Lutherhjälpen
och Röda korset, så att vi får
en mera koncentrerad och samordnad
u-hjälp. 90 procent av u-världens befolkning
lever av eller skulle rättare
sagt leva av jordbruk. På många håll i
u-länderna tröskar man i våra dagar
precis såsom vi gjorde under medeltiden:
bonden låter helt enkelt sina oxar
gå och trampa i skörden. Det är av yttersta
vikt att Sverige i största möjliga
mån är självförsörjande och inte köper
livsmedel billigt från hungrande
länder. Vi måste på allt sätt hjälpa till
att bygga upp u-ländernas jordbruk.

Riksdagen måste bli generösare med
statsbidrag till missionens arbete. Det
måste vara felaktigt att utbildade Röda
kors-systrar eller lärare i missionens
tjänst skall arbeta under så svåra förhållanden,
som de många gånger får
göra, i brist på snöda pengar.

I nr 17 detta år av tidningen Fackföreningsrörelsen
skriver man så riktigt:
»Den svenska statliga u-hjälpsadministrationen
borde snarare än att syna
varje missionens anslagsäskande utifrån
kriteriet att statlig hjälp absolut
inte får gå till evangelisation, se efter
om inte missionen har administrativa
resurser att göra av med väsentligt mycket
mera pengar. Om de kyrkor, som
den svenska missionen understöder,
skulle få några fler medlemmar på
kuppen, kommer inte SIDA att bli anklagad
för kolonialism för det.»

Liksom missionen i framtiden allt
mer måste gynnas av statsmakterna

måste iiven eu annan ocli mycket viktig
äg- sektor i vår u-hjälp på allt siitl stödprotokoll
1066. Nr 30

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

jas ■—■ jag menar den svenska industriens
insatser i u-länderna. Mot
bakgrunden av den aktuella Lamcoaffären
diskuteras i dessa dagar de
svenska företagens verksamhet i u-länderna.
Eftersom vissa kretsar försöker
misskreditera dessa företags insatser i
u-länderna och därmed även den privata
företagsamheten över huvud taget,
anser jag det angeläget att anlägga några
synpunkter på denna fråga.

Som jag tidigare påpekat beror mycket
på bristande information. Människorna
i vårt land har föga begrepp om
hur de verkliga förhållandena är i uländerna.
Man förstår inte hur svåra
villkor de flesta människor lever under
i de fattiga länderna och hur komplicerade
och annorlunda förhållandena
där är i jämförelse med förhållandena
i Sverige. Man ser här hemma på uländerna
genom svenska glasögon och
bedömer händelser där med utgångspunkt
från förhållandena i vårt fredliga
och välmående land.

Den svenska u-landsdebatten gör
många gånger samma intryck som om
ett fartyg skulle hålla på att förlisa inför
våra ögon och vi, medan de överlevande
kämpar för att rädda sig, står
på stranden och överväger i det oändliga
om det bästa sättet att rädda de
drunknande: skall vi sätta ut båtar,
skall vi kasta ut flottar eller är det kanske
bättre med livbälten eller skall vi
skaffa fram en helikopter? Det är inte
nog med det, vi diskuterar även om
livräddningsbåtar som eventuellt kan
komma till användning har tillräckligt
bekväma platser eller om de är målade
i tilltalande färger o. s. v.

Så svåra som förhållandena är i de
flesta u-länder borde vi välkomna och
uppmuntra alla nyttiga insatser som
kan göras från svenskt håll. Företagens
insatser är inte minst värdefulla i dessa
sammanhang.

Ser vi på det konkreta exempel som
närmast givit upphov till den senaste
tidens intensiva debatt, kan det vara

av intresse att fråga: Vilka påtagliga
fördelar har Lamco-projektet betytt för
Liberia och dess folk? Det skulle bli
en lång lista och jag nöjer mig med att
t. ex. konstatera att liberianska staten
får en avsevärd del av sin statsinkomst
från Lamco. Genom exporten av järnmalm
tillförs Liberia stora summor
utländsk valuta. Den valutan har landet
god nytta av för sin import av utrustning,
maskiner och annat för andra utvecklingsprojekt.
Bristen på utländsk
valuta är ju ett av de allra största hindren
för de flesta u-länder när de försöker
genomföra sina utvecklingsplaner.
Lamcoprojektet sysselsätter 3 500
personer, varav nästan 90 procent är
liberianer. Även om deras löner efter
vår måttstock är låga, får vi inte glömma
bort, att dessa människor bara för
någon tid sedan till stor del levt på
svältgränsen. Lönerna som Lamco betalar
ligger också på en för landet obestridligen
mycket hög nivå. Genom
Lamcos försorg får personalen massor
av sociala förmåner, bostäder, skolor,
sjukhus, vatten, reningsverk, elkraftnät,
bibliotek, idrottsplatser för att nämna
några exempel.

Slutligen kan man peka på de spridningseffekter
i form av stimulans till
fortsatt ekonomisk utveckling som Lamco-projektet
medför. De anställda kan
t. ex. tack vare sin nya köpkraft efterfråga
en mängd produkter som de tidigare
inte kunde drömma om att köpa.
Härigenom skapas chanser för företagare
inom handel, reparations- och serviceverksamhet
och mindre fabrikation
att få ekonomiskt fotfäste. På samma
sätt verkar naturligtvis den del av bolagets
efterfrågan som riktar sig mot inhemsk
produktion av varor och tjänster.

Anklagelser för »utsugning» och dylikt,
som riktas från vissa håll mot våra
företag i u-länderna för att dessa tillgodogör
sig avkastning på insatt kapital,
förefaller ytterligt absurda. Tror
någon att det är en fördel för u-länder -

Tisdagen den 1 november 19GG em. Nr 30 99

Vid remiss av Kung], Maj:ts proposition nr 137

na om företagen går med förlust? Det
är bara i rika länder som t. ex. Sverige
som man har råd att hålla sig med
ständigt förlustbringande företag av typen
Norrbottens järnverk. I u-länderna
är det om någonstans ett livsvillkor att
företagen kan utvecklas till räntabla
och livskraftiga enheter som kan utgöra
en grundval för fortsatt expansion.

I stället för att behandla de svenska
företag som vågat investera i u-länderna
med misstänksamhet eller avoghet,
borde vi visa uppskattning och erkänsla
för de insatser de gjort och gör, ofta
många gånger under mycket svåra yttre
förhållanden.

Vi borde kanske inte heller glömma
bort att våra företags insatser i u-länderna
både i fråga om kapital och antalet
utsända experter hittills är mycket
större än vårt officiella u-landsbistånd.
Det finns all anledning för vår
regering att uppmuntra och stödja dessa
företagsinsatser på lämpligt sätt. De
flesta industriländer har t. ex. infört
investeringsgarantisystem, som täcker
en del av de politiska risker som är
förenade med investeringar i u-länderna.
Det är verkligen svårt att förstå
den passivitet som den svenska regeringen
visar på den punkten. Om regeringen
menar allvar med allt tal om
sin önskan att hjälpa de fattiga länderna
finns det här ett utmärkt tillfälle till
ingripande.

I våra dagar upprörs våra sinnen
ofta över grymheter som vi hör berättas
från Vietnam och andra länder där
oskyldiga människor utsätts för lidande
och terror. Många gånger måste man
väl ställa sig frågan: Hur skulle vi
svenskar handla om de mänskliga rättigheterna
sattes ur spel och vi själva
skulle få avgöra om vår nations grundläggande
humanitets- och rättsprinciper
skall gälla? Den frågan ställde jag
mig särskilt i dag när jag läste generalmajor
von Horns bok »Fredens soldater»
ur vilken jag citerar:

»Jag avskydde varje ögonblick av

denna nedstämmande och makabra episod.
Det var det mest vanärade ögonblicket
i modern svensk historia.»

Generalmajor von Horn skildrar den
upprörande baltutlämningen för tjugo
år sedan då 146 baltiska flyktingar, av
vilka de flesta med tvång satts i tysk
tjänst, utan hänsyn till asylrätten utlämnades
till ryska slavläger. Nära en
tredjedel av flyktingarna var underåriga
pojkar som enligt svensk sociallagstiftning
borde ha tagits om hand
av en barnavårdsnämnd.

I Finland lyckades Paasikivi genom
en rakryggad hållning rädda alla dem
som ryssarna krävde få utlämnade, och
Eisenhower vägrade att utlämna över
80 000 balter i den amerikanska ockupationszonen.

Även vårt grannland Danmark skyddade
sina baltiska flyktingar. Här hemma
i Sverige försökte man till en början
tysta ned och delvis hemligstämpla
det ödesdigra beslutet att skicka oskyldiga
flyktingar till en säker död. Vi vet
att hela Sveriges befolkning på den
tiden blev chockad och att petitioner
strömmade in till Konung, regering och
riksdag på löpande band — men allt
förgäves.

När flyktingarna fick veta att de
skulle utlämnas hungerstrejkade man
och den första som föll omkull av utmattning
var enligt uppgift en liten
sextonårs pojke. Under natten den 23
januari 1946 stormade polis och militär
flyktinglägren. Många flyktingar
försökte att ta livet av sig. Man svalde
rakblad, skar sig i pulsådern. I Rinkaby
körde en flykting som hette Plume
en dold kniv i magen. Halvnaken släpades
han över trägolvet, så att ryggen
blev full av flisor. För att inte förblöda
skickades han till sjukhus och lyckades
därför undgå deporteringen.

Aldrig glömmer jag scenerna i Trelleborg
om vilka general von Horn skriver
:

»Men de förrådda, plågade ansiktena,
den snubblande gången, som om varje

100 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

steg förde dem niirmare en levande död
som vi orättvist hade låtit komma över
deras huvuden, gav oss en så överväldigande
känsla av skam och förnedring
att vi knappast kunde titta på dem.»

Personligen minns jag hur många
gick på kryckor, andra hade huvudet
i band och många vacklade av svaghet.
En lettisk pojke, Silamekelis, hade
kört bägge händerna genom de tjocka
fönsterglasen i polisbussen. Den svenska
vaktpersonalen orkade inte — det
blev sex ryssar som fick släpa den halvt
förblödde pojken den sista biten över
landgången.

Även om många av oss försöker att
glömma balttragedien måste vi veta att
miljoner människor världen runt ännu
inte glömt den och ännu inte kunnat
förlåta vårt handlande. Det finns miljoner
balter i USA, och svenska folket
känner säkert inte till att den dag i dag
är bedriver baltiska exilorganisationer
en för Sverige föga smickrande kampanj.

Häromdagen fick jag ett kuvert prytt
med FN:s frimärken. På det kuvertet
fanns en stor bild från Trelleborg, där
en svårt medtagen balt efter självmordsförsök
släpades ombord på deportationsfartyget
av svenska poliser. Den
inramade texten — märk väl att detta
kuvert trycks i miljonupplaga i USA
— löd: »Denna skamliga handling skall
aldrig glömmas av de baltiska folken
och deras vänner.»

Jag har fått flera brev från personer
som råkat i samvetsnöd för att de av
lojalitet mot myndigheterna men mot
sitt eget samvete medverkade i baltutlämningen.
Jag förstår att regeringen
måste ha haft starka skäl för sitt handlande,
och det är lätt att vara efterklok,
att kritisera. Men även om inte allt kan
ursäktas måste vi ändå trovärdigt och
ärligt försöka förklara alla omständigheter
kring balttragedien, förklara varför
Sveriges regering under de svåra
efterkrigsåren ansåg sig tvungen att
handla som den gjorde. Vi vet att inte

ens flyktingnämndens ordförande var
underrättad, och genom von Horns bok
som kom ut i går vet vi nu att inte ens
överbefälhavaren till en början kände
till det ödesdigra beslutet.

I en kommande interpellation kommer
jag att begära en vitbok, i vilken jag
hoppas att svenska folket ärligt och
öppet får veta varför vi gjorde det,
som vi då tydligen ansåg oss tvingade
att göra, nämligen svika våra nedärvda
heders- och rättsbegrepp gentemot medmänniskor.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
har välvilligt bytt plats med mig
på talarlistan för att vi skulle få möjlighet
att avsluta den debatt på temat
valutgången och regeringsfrågan som
har förts här tidigare i dag och som
jag tänker fortsätta. Jag beklagar att
statsministern inte är närvarande, eftersom
jag i stor utsträckning tvingas vända
mig till honom. Men han har ju haft
en het dag, och jag förstår att han kan
bli trött.

I denna fråga har meningarna varit
delade, inte bara mellan partierna utan
även i viss mån inom partierna. Och
jag tror inte att det kan skada diskussionen
om dessa viktiga spörsmål, om
jag här framför några personliga synpunkter.
Jag vill då inledningsvis återge
några meningar ur Göteborgs Handels-
och Sjöfartstidning i början av
denna månad. Där uttrycktes den uppfattningen
att nyval till andra kammaren
i rådande politiska läge skulle ha
»tett sig som en tvivelaktig lösning även
ur mera allmänna synpunkter». Tidningen
tilläde: »Den som inte varit övertygad
om nyttan av att omedelbart och
i ett sammanhang jaga ut hela valmanskåren
en gång till har ingen anledning
att förebrå andra deras tveksamhet.
Alla partiledare förefaller i denna sak
ungefär lika duktiga. Deras ansträngningar
att efteråt skylla på varandra är

Tisdagen den 1 november 1960 em.

Nr 30 101

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

en barnslig lek som ingen behöver ta pä
allvar.»

Jag delar i mycket stor utsträckning
inte den uppfattning som framträder i
dessa rader, men jag tror att de lämpligen
kan tas till utgångspunkt för några
reflexioner kring ett par erfarenheter
som diskussionen efter det senaste valet
enligt min mening ändå borde ge
oss anledning att göra. Det är nödvändigt
att först klarlägga ett par för problemställningen
— som jag ser det —
särskilt viktiga omständigheter.

En av de huvudfrågor som statsministern
har fört fram till diskussion
här i dag är i vilken utsträckning de
svenska väljarna var medvetna om att
det val som vi nu har hållit gällde en
förtroendefråga för eller emot regeringen.
Jag tycker det är alldeles klart
att den ståndpunkt som regeringspartiet
har hävdat när det gäller det s. k.
kommunala sambandet i varje fall borde
medföra den slutsatsen, att man inte
inom regeringspartiet var mindre intresserad
av att sammanknyta ett kommunalt
val med en förtroendefråga för
regeringen än man var inom oppositionen.
Tvärtom.

Till detta kommer ju att statsministern
själv sannerligen inte var den
minst ivrige när det gällde att från
början göra regeringsfrågan till en huvudfråga
i valet. Han frågade oppositionen,
hans kolleger frågade oppositionen
och den ene efter den andre
av de socialdemokrater som talade i
valrörelsen över huvud taget frågade
oppositionen: Vad är ert alternativ, och
vilka kommer att bestämma riktlinjerna
för en eventuell ny regeringspolitik
i händelse av ett maktskifte?

Jag tycker att man inte behöver säga
mer för att göra klart att den socialdemokratiska
regeringens åsikter i författningsfrågan
och dess sätt att driva
själva valkampanjen måste ha givit de
svenska väljarna intrycket — nästan alldeles
oberoende av vad avsikten egentligen
kan ha varit -— att septembervalet i

år var av en betydelse för regeringsfrågan
som kunde liknas vid den som vi sedan
avsevärd tid tillmäter utgången av
andrakammarval. De ansträngningar
som under eftervalsdiskussionen gjorts,
inte minst av statsministern, att bortförklara
eller förneka det förhållandet —
och de har ju fortsatt i dag — tror jag
inte kommer att hålla inför en mera
ingående granskning.

Den andra omständigheten, som jag
från början vill peka på och som har
belysts tidigare i dag, är den att samarbetsdelegationer
från folkpartiet och
centerpartiet hade varit i verksamhet
sedan 1965 för att utarbeta konkreta
gemensamma politiska riktlinjer. Dessa
riktlinjer blev efter hand färdiga i allt
större utsträckning och antog i själva
verket karaktären av ett alternativt regeringsprogram.
Detta framhölls från
ledande håll inom både folkpartiet och
centerpartiet, och herr Hedlund har
upprepat det här i dag.

Avsikten var att formulera en politik,
som på sakliga grunder kunde övertyga
en majoritet av det svenska folket om
att den politiken var bättre än den
socialdemokratiska. Man väntade i och
för sig inte inom folkpartiet och centerpartiet
att regeringsfrågan skulle aktualiseras
med den skärpa som skedde
från socialdemokraternas sida vid 1966
års val. Man trodde att det skulle ske
vid 1968 års val. Men när regeringssidan
valde att föra fram frågan med
sådan skärpa fanns ju redan i stor utsträckning
en alternativ regeringsplattform
timrad, och man kunde hänvisa
till den. Det tvekade folkpartiets och
centerpartiets talesmän heller inte att
göra, när de socialdemokratiska attackerna
i regeringsfrågan utvecklades under
valrörelsen.

Vi lade — jag behöver knappast upprepa
det men gör det ändå — huvudvikten
vid att bekämpa prisstegringarna,
återupprätta betalningsbalansen gentemot
utlandet, ta väl planlagda, samordnade
och resoluta tag mot bostads -

102 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

bristen, sjukvårdskrisen och bristerna
i undervisningsväsendet.

För att nå dessa syften ville vi bl. a.
ha en skattereform med lägre marginalskatter
och en omläggning av den indirekta
beskattningen i exportvänlig
riktning och i större överensstämmelse
med det skattesystem som kan väntas
bli normgivande inom en europeisk
stormarknad. Samtidigt sade folkpartiet
och centerpartiet klart ifrån att
detta program — som alltså först och
främst innebar att man ville bota de
brister och skador som en misslyckad
socialdemokratisk politik fört med sig
—- inte öppnade några större möjligheter
att lätta det totala skattetrycket under
de närmaste åren. Man gjorde en
klar och tydlig prioritering, och i denna
ingick också att stor återhållsamhet
med nya utgifter måste iakttagas.

Högern anslöt sig inte till denna uppläggning
under valrörelsen. Den ville
naturligtvis i och för sig att socialdemokraterna
skulle besegras, men dess
huvudambition var knappast att formulera
en politik som kunde ha utsikt att
påräkna sympatier hos en majoritet av
väljarna. Huvudambitionen var i stället
— som jag ser det — att från folkpartiet
och centerpartiet försöka återvinna
en del av den terräng som förlorats under
de närmast föregående valen. Den
uppläggningen tillät inte en helhetssyn
på samhällslivets förhållanden som
kunde leda till en sammanvägning av
alla betydelsefulla politiska problem
och av alla folkgruppers berättigade
intressen med ett för alla medlemmar
av samhällsgemenskapen optimalt resultat.
Man valde inom högerpartiet mera
att genom orealistiska skattesänkningslöften
vinna sympatier inom grupper
som antogs vara särskilt mottagliga för
en sådan uppläggning.

I skydd av borgfreden — det har naturligtvis
statsminister Erlander rätt i
-—- mellan de demokratiska oppositionspartierna
har högern otvivelaktigt haft
en viss framgång med denna strategi.

nr 137

.Tåg tror emellertid, herr talman, att det
är lika bra att man först som sist på
alla håll gör klart för sig att en fortsatt
dylik högeruppläggning inte kan
förenas med en fortsatt borgfred, därför
att den inte ligger i linje med en
politik som avser att besegra socialdemokraterna
och kommunisterna och
åstadkomma en växling vid makten
samt möjligheter för en mera progressiv
utformning av samhällets åtgärder.

Jag har den uppfattningen, att partier
som kan bilda en ny majoritet i riksdagen
också bör vara företrädda i en
regering. Men i likhet med t. ex. Göteborgsposten
anser jag att huvudproblemet
på skatteområdet -— för att nu
nämna det en gång till — under den
närmast framförliggande perioden inte
kan vara att åstadkomma sänkningar
av det totala skattetrycket utan snarare
att undvika onödiga skärpningar av
detta.

Den senare av dessa sanningar beaktades
inte särskilt mycket av högern
under valrörelsen. Därför fick vi också
inom den progressiva sociala och liberala
formation, som folkpartiet och centerpartiet
bildade, frågan: Vad skall ni
göra med högern? Vi svarade: Det är
högerns sak att välja mellan vår politik
och en socialdemokratisk politik.

Jag tror — till skillnad från den nyss
av mig åberopade tidningen — att detta
är det riktiga sättet att ställa problemet
när det gäller att få svar på frågan
om vilken politik som kan samla
en majoritet av väljarna och i riksdagen.
Ställs frågan så finns det bara två
realistiska alternativ: den sociala och
liberala linjen samt den socialdemokratiska
linjen. Något tredje alternativ,
som utgår från en sådan helhetssyn som
jag nyss talade om och som därför kan
ha möjligheter att samla en majoritet
finns inte i svensk politik. Och politiska
strävanden som inte bygger eller inte
vill bygga på en sådan helhetssyn har
alltså helt enkelt inga möjligheter att
lyckas.

Nr 30 103

Tisdagen den 1
Vid

Föreställningar att några slags politiska
utpressningsförsök, i syfte att uppnå
fördelar för begränsade intressen
som stod i strid med ett optimalt resultat
för alla folkgrupper, skulle kunna
vinna framgång, tror jag antingen
bottnar i okunnighet om det demokratiska
politiska livets självklara villkor
eller i oförmåga att undvika demagogiska
frestelser.

Jag tror att det skulle vara orättvist
att inte tillägga två saker till detta avsnitt
av resonemanget. Den första är
att det ändå är uppenbart att — förlåt
att jag använder ordet — det begränsade
profiltänkandet ingalunda inom högern
har något obestritt herravälde.
Det finns där starka tendenser till en
bredare och mer realistisk orientering.
Den andra saken är, att högröstade företrädare
för profiltänkande och andra
krafter, som inte ålägger sig de krav
på en sådan helhetssyn, och på en sammanvägning
med optimalt resultat för
alla folkgrupper, som jag här antytt, sådana
krafter kan naturligtvis väcka en
verklig oro inom breda folklager. Då
kan också en verklig oro — och alltså
inte bara demagogiska knep -— för vad
ett alternativ skulle innebära förknippas
med socialdemokratiska kommentarer
till högerpartiets särståndpunkter
inom oppositionen.

Det är i själva verket föga märkligt,
herr talman, att socialdemokraterna under
valrörelsen till det yttersta sökte
utnyttja denna högerpartiets självvalda
särställning. Det märkliga och intressanta
är i stället att väljarna —
trots detta socialdemokratiska misstänkliggörande
med hjälp av speciella
högerståndpunkter av vad ett alternativ
till socialdemokraterna skulle innebära
— avgav ett tydligt misstroendevotum
mot det socialdemokratiska alternativet.
Folkpartiets och centerpartiets
klara deklarationer om vad en ny
regims politik skulle föra med sig vann
med goda skäl större tilltro än socialdemokraternas
misstänkliggöranden.

november 19G6 em.

remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Samtidigt är det väl uppenbart att det
socialdemokratiska nederlaget sannolikt
skulle ha blivit ändå större, om
någon anledning till misstänkliggörande
aldrig hade givits. Men detta är ändå
inte huvudsaken. Huvudsaken är att
detta kommunalval, inte minst av statsministern
och av regeringen i övrigt,
förvandlades till en folkets förtroendeomröstning.
Trots de gratischanser till
räddning som högerpolitikens uppläggning
innebar förlorade regeringen denna
omröstning.

Inte med den bästa vilja i världen
kan man säga, att regeringens och det
socialdemokratiska partiets ledare i detta
läge handlade så som moderna demokratiska
och parlamentariska regler
— efter den karaktär som han själv
hade givit valkampanjen — bort bjuda
honom. Det närmaste han kom ett riktigt
handlande var uttalandet på valnatten
att frågan om en upplösning av
och nyval till andra kammaren kunde
bli aktuell.

Samtidigt visade sig statsministern
.—- på ett sympatiskt sätt — vara helt
medveten om nederlagets omfattning,
och han gjorde inte några försök att
neddimensionera detta. Av bl. a. denna
anledning framträder enligt min mening
otillräckligheten — i förhållande
till en god parlamentarisk demokratis
krav — hos detta hans uttalande på
valnatten och ännu mer hos hans senare
ställningstaganden i särskilt hög
relief. En regering som förlorar ett val,
ett val som den själv givit karaktären
av en förtroendeomröstning för eller
emot regeringen, den bör, som jag ser
saken, avgå. Den skall inte gå till kungen
och säga: »Snälla farbror, det här
gick inte riktigt bra för oss. Vi vill försöka
en gång till.»

Det bör istället ankomma på en nytillträdande
regering — om en sådan
visar sig kunna bildas — att vidta de
upplösningsåtgärder den kan finna påkallade.
Kan en ny regering inte bildas,
måste naturligtvis budet gå tillbaka till

104

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

den avgående, och då — men först då
— kan det bli dess sak att besluta om
en upplösning.

Det skulle mot resonemang av den
typ jag fört kunna invändas att vi har
ett tvåkammarsystem med andrakammarparlamentarism
och att höstens val
var ett kommunalval. Men, herr talman,
med den ordning vi ännu tyvärr har ■—■
en ordning som socialdemokraterna i
det längsta velat bibehålla — är kommunalvalen
också val till en del av
riksdagen. Framför allt statsministern
har anledning att tänka över att han
och hans medarbetare i valrörelsen
ingalunda skymde undan den saken,
utan var angelägna att inge medborgarna
uppfattningen att 1966 års val
hade en betydelse för regeringsfrågan
som var stor och kunde liknas vid den
som vi av hävd tillmäter utgången av
andrakammarval.

Ännu sämre är ett argument som
statsministern har använt senare, nämligen
det att enligt hans mening inte något
reellt regeringsalternativ förelåg, eftersom
högern inte hade anslutit sig till
den politik som folkpartiet och centerpartiet
företrädde. Det är inte —jag tror
att det är av vikt att den synpunkten föres
fram —- en sittande regeringschefs sak
att efter ett förlorat val bedöma sådana
angelägenheter. Det kan bara prövas genom
att han avgår. Därefter får man
se, om en regering med utsikter att vinna
majoritet efter en upplösning av
andra kammaren kan bildas. Det är inte
en förlorande partiledares uppgift att
i förväg så att säga recensera sina konkurrenters
utsikter som regeringsbildare.
Däremot är det hans skyldighet att
sätta dem på ett praktiskt prov och avvakta
hur de lyckas med det. Infriar
han inte denna skyldighet, bidrar han
till att försvåra en sund utveckling av
demokratien.

Det jag nu sagt förklarar varför jag
inte kan dela den tveksamma inställning
till regeringsfrågan som kommit
till uttryck på en del håll i pressen.
Denna tvekan inom pressen har säker -

nr 137

ligen väsentligen grundats på andra skäl
än partipolitiska beräkningar. Givetvis
är det oundvikligt att strategiska och
taktiska partipolitiska spekulationer
alltid kommer med i spelet vid avgöranden
av detta slag. Ur sådana synvinklar
kan till exempel den bedömningen
göras att oppositionen bör vara glad
över att den inte ställdes inför frågan
om regeringsansvar i den krisartade inflationsröra
som regeringens politik har
lett till. Å andra sidan kan den socialdemokrati,
som mot ett misstroendevotum
från väljarna klamrar sig fast
vid makten, naturligtvis hoppas på en
ändring av konjunkturen som kan komma
till hjälp och på att väljarna skall
uppskatta de ansträngningar den kommer
att annonsera för att rätta till gamla
och söka undvika nya misstag.

Jag tror emellertid att det är skadligt
för demokratien, om beräkningar
av detta slag tillåts spela en så avgörande
roll för regeringsfrågan som fallet
synes ha varit nu i höst. Åtminstone
för socialdemokratiens del borde inställningen
till denna fråga efter utgången
av valet enligt min mening ha
varit alldeles klar. Det borde inte gå
för sig för en regering att först be om
ett förtroendevotum från medborgarna
och sedan, när den inte lyckats få det,
säga: »Vi menade egentligen inte på det
sättet. Vi får se om ett par år.»

Det finns emellertid anledning, herr
talman, att vara kritisk även mot den
demokratiska oppositionen i dessa sammanhang
—- ehuru av rakt motsatta
skäl. Om socialdemokraterna visat sig
alltför anspråksfulla när de iklätt sig
rollen som makthavare i fortsättningen,
så var oppositionen alltför anspråkslös
som maktkrävare. De svenska socialdemokraterna
tillfogades i själva verket
nära nog det största bakslag som de
någonsin under en fyraårsperiod råkat
ut för. Även om kommunisterna läggs
till, får de åter en mindre andel av valmanskåren
än de demokratiska oppositionspartierna.

Och vad händer? I stor utsträckning

Tisdagen den 1 november 1906 em.

Nr 30 105

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

syntes man också inom oppositionen
vara ganska fjärran från tanken att regeringsfrågan
borde resas av oppositionen.
Att valet framkallade en politisk
situation som i varje fall krävde hög
beredskap och möjligheter till snabba
beslut tycktes inte heller överallt ha varit
självklart. En partiledare, herr Holmberg,
stack i väg till Förenta staterna,
och herr Hedlund stack i väg till Strasbourg,
vilket förstås inte var så långt
bort. Detta ledde till fysiska kommunikationssvårigheter
som fick en del ur
oppositionens synvinkel föga önskvärda
följder. Bl. a. lyckades, herr talman,
faktiskt de besegrade socialdemokraterna
behålla slagfältet — om man med
slagfältet menar den allmänna politiska
debattens centrum. Den ende av de
segrande partiledarna inom oppositionen,
som i bokstavlig mening också
blev kvar där, var herr Ohlin, och han
konfronterades med tre omständigheter,
vilka var —- som jag ser saken -— lika
många nackdelar.

Den första har jag redan antytt: de
båda andra partiledarnas frånvaro under
avsevärd tid. Häri kanske man får
se orsaken till en eller annan mindre
lyckad manifestation från deras partiers
sida. Den andra nackdelen var —
det skall jag utan tvekan klart säga
ifrån — en enligt min mening alltför
utpräglad försiktighet, även inom folkpartiet,
i fråga om att ange de konsekvenser
av valet, som jag här har försökt
presentera såsom för mig ganska självklara.
Den tredje nackdelen var en motsvarande
känsla av tveksamhet inom
oppositionspressen, även inom en del
av den liberala. Jag har inledningsvis
givit ett exempel på det.

Detta är jämte den socialdemokratiska
tilltagsenheten de främsta anledningarna,
såsom jag bedömer det, till alt
eftervalsdiskussionen kom att koncentreras
till frågan: Skall herr Erlander
utlysa nyval till andra kammaren?
och inte till frågan: Bör herr Erlander
avgå? Den sista frågan har oppositio -

nen haft goda skäl att ställa i uppfordrande
form.

När så inte skett, pekar det enligt min
åsikt på en brist hos oppositionen, som
det gäller att rätta till och som jag inte
tror att det blir svårt att rätta till. Det
vore felaktigt och för oppositionen själv
säkert inte nyttigt att sticka under stol
med att den mötte valframgången med
alltför låg handlingsberedskap.

Yttrandet att en oppositions första
plikt är att opponera har ju blivit klassiskt.
Jag har ingenting att invända mot
det. Den sidan av saken klarade oppositionen
bra. Men en oppositions andra
plikt är att förbereda sig för att regera.
På den punkten kan vi förbättra en del.
Trots det tror jag att vi säkert skulle
ha klarat ett övertagande av regeringsansvaret
nu, efter de riktlinjer för ett
regeringsprogram som folkpartiet och
centern dragit upp.

Det som har skett har emellertid skett
— det har konstaterats flera gånger
förut här. Nu gäller det att göra förberedelserna
för regeringsansvaret 1968
ännu bättre. Ty då kan inte ens den
mest förhärdade socialdemokratiska
maktvilja göra gällande att ett nederlag
inte måste leda till en växling vid
makten.

Detta har till yttermera visso, som jag
fattat det, fastslagits genom herr Erlanders
yttranden i dag. Dessa har nämligen
klart givit vid handen, att han efter
en förlust vid det kommande andrakammarvalet
inte ämnar hänga fast vid
möjligheten att med hjälp av en eftersläpande
majoritet i första kammaren
klara sig vidare. Herr Erlander erkänner,
att det är en ny regerings självklara
rätt att upplösa första kammaren,
ehuru han nu inte velat göra det själv.

Det är klart att 1968 års val i ännu
högre grad än det nyss hållna kommer
att gälla huvudlinjerna för den politik
en svensk regering bör föra. Skall det
vara socialdemokratiska linjer, vilkas
verkningar vi i stort och smått nu under
20 år har lärt oss känna, eller skall det

106 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

vara en socialt ansvarsmedveten liberal
och progressiv politik?

Den uppläggningen kommer säkert
inte att bereda folkpartiet och centerpartiet
några svårigheter. Dessa partier
vill ha en politik, som på sakliga
grunder kan förutsättas ge ett för alla
folkgrupper bättre resultat än den socialdemokratiska.
De är medvetna om
att endast en politik med sådant syfte
kan vara värd en anslutning från en
majoritet av väljarna.

Svårigheterna är naturligtvis större
för högern. Högern har, som jag har
sagt i annat sammanhang, härvidlag ett
stort ansvar. Men jag tycker inte att
högern skall se det här problemet som en
fråga om strategi eller taktik. Jag hoppas
i stället att högern skall se det som
en fråga om de bidrag som högern vill
lämna till att stärka känslan av allmän
demokratisk och social samhörighet i
det svenska samhället. Inte minst efter
det anförande som statsministern höll
tidigare i dag måste det väl stå klart
för högern, att det är fråga om en insats
för att utplåna den bild av högern
som kämpade på de besuttnas skanser,
vilken sedan länge dröjer kvar i det
övervägande flertalet svenska medborgares
medvetande. Det är en fråga om att
sträva efter att i stället vinna förtroende
hos en majoritet av väljarna för en vilja
att presentera en sådan helhetssyn på
de förhållanden, varunder stora folkgrupper
lever, som kan ligga till grund
för en framgångsrik politik. För att man
skall lyckas där krävs det konsekventa
politiska handlingar.

Ställer jag emellertid problemet så,
blir det inte väsentligen en taktisk fråga,
utan det blir, som jag ser det, en pölitisk-moralisk
fråga. Det blir inte en
fråga, huruvida det ena partiet skall
underkasta sig det andras vilja; det
blir bara — och det är sannerligen inte
så bara —- en fråga om att underkasta
sig de anspråk som en framsynt, av
medmänsklig värme präglad syn på dagens
verklighet och framtidens möjlig -

heter reser. Jag vill gärna tillägga, att
inget parti som visar sig redo att uppfylla
sådana anspråk bör mötas med
fördomar, grundade i gamla ressentiment.

Vi tror inom folkpartiet — och jag är
övertygad om att man även gör det inom
centerpartiet — att vi gjort en ganska
bra början för att motsvara anspråk av
det slaget. Jag tror att jag uttrycker en
mycket allmän förhoppning om jag
säger, att vi skall fortsätta med detta —
fortsätta för oss själva, om så blir nödvändigt,
men gärna hälsa följeslagare
på vår väg välkomna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! På en punkt skulle jag
vilja ta upp herr Wedéns anförande till
granskning. Vi vet alla — inte minst
herr Wedén själv; det framgick av hans
anförande — att socialdemokraterna
med förtjusning gillrar en fälla för inittenpartierna,
då de gör gällande att ett
samarbete med högern skulle betyda att
högerpolitiken helt och hållet skulle
sätta sin prägel på samarbetet och att
högerpolitik är någonting farligt och
skrämmande, någonting som skulle avskräcka
väljarna.

Herr Wedéns eget anförande visade,
att han själv fallit i den fällan. Just sådana
svepande inlägg, där man målar
en vrångbild av dagens högerparti, är
riskabla för det borgerliga samarbete
på lång sikt som har betytt så mycket för
valutgången i år. Själva valresultatet är
en dementi av just de företeelser som
herr Wedén talade om. Ungefär två
tredjedelar av de borgerliga väljarna
vill ha ett trepartisamarbete och föredrar
det framför ett tvåpartisamarbete,
och det gör de av naturliga skäl.

Jag tycker att det är beklagligt att vi
skall behöva höra sådana här extrema
och onyanserade tongångar från herr
Wedén, som annars brukar vara förhållandevis
besinningsfull; åtminstone har
han varit det tidigare.

Jag skall inte säga mycket mer. Jag

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

107

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

vill bara fastslå, att borgerligt samarbete
ställer krav på besinning och ansvar
även hos framträdande representanter
för folkpartiet och inte bara hos högerpartiet
och dess politiker. Visst har
högerpartiet liksom de andra borgerliga
partierna ett stort ansvar när det
gäller att stärka känslan av samhörighet.
Bilden av den gamla överklasshögern,
som herr Wedén trodde levde kvar
hos en hel del människor, är inte en
realitet längre på det sätt som herr
Wedén föreställer sig. De 725 000 väljare
som röstade på högerpartiet denna
gång kan sannerligen inte kallas för
reaktionära. Vi tror oss veta — alldeles
säker kan man inte vara — att en stor
del av dessa väljare rekryterades just
inom den unga generationen.

Det var emellertid glädjande att herr
Wedén slutade sitt anförande med att
ta avstånd från de fördomar som i så
stor utsträckning präglade hans eget
anförande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Nej, jag vill inte konfirmera
att jag på något sätt känner
mig ha några fördomar i detta sammanhang.
Jag tror att herr Bohman
liksom de allra flesta av kammarens
ledamöter vet att jag hör till dem inom
folkpartiet som i själva verket anser
att det vore mycket lyckligt om man
kunde vidga basen för en samverkan inom
oppositionen och att jag har betraktat
de trevande försök i den riktningen
som förekommit, framför allt
i södra Sverige, som lovvärda steg, även
om de fört med sig en del incidenter
som i och för sig varit beklagliga.

Det är här alltså inte fråga om några
fördomar. Jag tror också att den som
läser mitt anförande får klart för sig
att jag sannerligen inte höll det i syfte
att av taktiska eller strategiska skäl polemisera
med högern.

Men med den kännedom som jag efter
snart 20 år i riksdagen förvärvat om
inställningen hos de folklager, som jag

företräder, som våra vänner inom centerpartiet
företräder, som socialdemokraterna
företräder och som högern i
viss mån företräder, sade jag att utan
vad jag här tillät mig kalla en politiskmoralisk
approach från högerpartiets
sida så kommer man inte utöver det nuvarande
allmänna tillståndet inom oppositionen
när det gäller politisk samverkan
i särskilda former.

Däremot är det naturligtvis ingenting
som hindrar att man, såsom herr
Ohlin tidigare har sagt, när det gäller
konkreta saker kan ha alla de resonemang
som är önskvärda.

Det har alltså inte varit mitt syfte,
herr talman, att här ta upp en polemik
med högern. Men jag har tyckt att det
inte kunde skada att vi även inför offentligheten
diskuterar oppositionens
problem när det gäller regeringsavtalet
på ett öppenhjärtigt sätt. Det har jag
alltså gjort och därvid kommer man
inte ifrån — jag upprepar det ännu
en gång —• det stora ansvar som vilar
på det svenska högerpartiet inför 1968
års val.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Wedén förklarade,
att han alltid har gjort vad på honom
ankommer för att vidga basen för samarbete.
Jag har alltid trott det och jag
trodde det även nu, och därför blev jag
besviken när jag hörde herr Wedéns
inlägg och hans mycket skarpa synpunkter
i vissa hänseenden.

Visst har vi problem att diskutera inom
borgerligheten; vi representerar tre
olika partier med delvis olika synsätt
i skilda frågor. Och det kommer vi att
ha så länge dessa olika partier existerar.
Personligen hyser jag den uppfattningen,
att de bindningar vid klasspartier,
som funnits i vårt land, nu börjat
att lösas upp. Jag tror att de fördomar,
som på många håll har karakteriserat
inställningen till det gamla högerpartiet
av historiska och delvis förklarliga skäl
börjat försvinna. Vi inom högern har

108 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

i dag förklarat och vi har förklarat tidigare,
att vi är beredda att göra vad
på oss ankommer för att främja det
borgerliga samarbetet. Det enda vi kräver
av er är att ni gör vad på er ankommer
för att främja samma samarbete.
Det är nödvändigt för att vi år 1968
skall kunna bilda den första borgerliga
regeringen i vårt land på många, många
årtionden.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall fatta mig mycket
kort. Det enda jag kräver av högerpartiet
med anledning av denna diskussion
är att man där försöker inse
den politiska nödvändigheten av och
i synnerhet det moraliska berättigandet
i att lägga sin egen politik så till
rätta, att den kan förtjäna förtroende
från en majoritet av väljarna.

Herr ANTONSSON (ep):

Herr talman! Efter det meningsskifte
om vitala samarbetsfrågor inom oppositionen
som här utspunnit sig mellan
herr Wedén och herr Bohman känner
jag mig uppfordrad att ta upp en debatt
på samma tema från mitt partis sida,
men jag skall, herr talman, innan dess
be att få göra några allmänna reflexioner.

Det har i dagens politiska debatt
sagts, att den svenska inrikespolitiken
under de närmaste åren kommit att
kännetecknas mera av en kamp om
regeringsmakten än av strid i sakfrågor.
Jag tycker att denna tes i eftervaldebatten
hävdats med en intensitet,
som lätt kan skapa intrycket av att vi
i vår mogna demokrati helt plötsligt
skulle ha fått den inställningen att
maktinnehavet bör betraktas som ett
självändamål. För min del hoppas jag
att de närmaste årens politiska meningsbrytningar
icke skall bli en kamp
om innehavet om makten för maktens
egen skull men väl en aktiverad och vital
debatt om politikens innehåll vid
maktens utövning, en debatt om det

ideologiska innehållet i den samhällsbild
på lång sikt, som de olika politiska
grupperingarna vill se förverkligad i
framtiden.

Jag delar statsministerns uppfattning,
att man i framtiden får räkna med en
mera rörlig, en mindre intressebunden
och mera ideologiskt lyhörd väljaropinion
än tidigare. Inom centerpartiet är
vi till freds med den utvecklingen. Vi
tar gärna upp en debatt med socialdemokratien,
med socialismen, om framtidssamhällets
ideologiska inriktning.
Centerpolitiken kännetecknas av att vi
vill vidareutveckla framstegspolitiken
efter andra ideologiska linjer än socialismen,
och då är vi självfallet beredda
att ta upp en debatt.

Socialdemokratien tror att samhället
blir bäst när staten bestämmer mest.
Vår välfärdsideologi utgår från att i
ett modernt samhälle måste det finnas
en självklar, medmänsklig gemenskapskänsla
och ett socialt kollektivt ansvar.
Hyllar man den tesen blir det självfallet
samhällets uppgift att ge medborgaren
en god social trygghet. Men vi
tror långt mer än socialdemokratien på
att den viktigaste drivkraften till utveckling
och framsteg är den hos människan
själv inneboende viljan att verka,
skapa och bära personligt ansvar.
Vi tror mer än socialismen på det enskilda
initiativet och den enskilda
äganderätten och på att dessa värden
stimulerar de mänskliga krafter som
ökar tillväxttakten inom ekonomi, produktion
och näringsliv. Genom denna
stegring av produktiviteten lägger man
grunden till den standardhöjning som
alla eftersträvar. Man undgår ökat skattetryck
och kan fullfölja reformpolitiken.

Jag vet, herr talman, att dessa teser
är mycket allmänt hållna, men jag vill
understryka deras idémässiga innehåll
därför att statsministern i förmiddags
betecknade oppositionen som programlös
och idémässigt tomhänt.

Det är två fakta som är intressanta i

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

109

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

årets valutslag. Det ena är socialdemokratiens
markanta tillbakagång i folkopinionen.
Det andra och nya i svensk
politik är att man lyckades med en
kraftsamling i den politiska centern.
Vi sade oss före valet inom mitt parti
att det kommer att visa sig att det finns
ett kraftfält i svensk politik, ett kraftfält
av alternativskapande, framstegsvänliga
krafter som väljarna är beredda
att satsa på. Valutslaget har bekräftat
att alternativpolitiken, sådan som den
utformats i mittenprogrammet, har bärighet
i folkopinionen.

Jag vill betona att centerpartiets röstmässiga
framgång i mycket hög grad
bygger på en övergång av tidigare socialdemokratiska
väljare till centerpartiet.
Det visar att centerpartiet i dagsläget
är det mest attraktiva alternativpartiet
till socialdemokratien.

Herr Bohman talade om att de tre
borgerliga partierna i framtiden måste
mötas utifrån lika förutsättningar. Han
tilläde i sitt huvudanförande att centerpartiet
och folkpartiet måste avhålla
sig från extrem vänsterpolitik, om jag
uppfattade herr Bohmans ordval rätt.
Får jag då fråga herr Bohman: På vilka
punkter kan mittendeklarationen uppfattas
som extrem vänsterpolitik? När
statsminister Erlander tog upp samma
tema var han tydligen fortfarande tveksam
om huruvida han skulle anse mittenpartierna
som idélösa eller liggande
så nära socialdemokratien som möjligt.
Det skulle säkert intressera kammarens
ledamöter att få veta på vilka punkter
mellanpartiernas program kan betecknas
som eu glidning åt socialismen. Om
jag ser på de frågor som centerpartiet
har fört fram och drivit på, tycker jag
att det snarare är så att socialdemokratien
på en råd punkter efter segt motstånd
har accepterat centerpartiets
ståndpunkt.

Låt mig bara nämna vår decentraliseringstes,
sådan vi har drivit den genom
den aktiva lokaliseringspolitiken.
Där var vi länge ensamma opinionsbildare.
Vidare, den kommunala skatteut -

jämningen, som jag vill beteckna som
en av årtiondets största solidaritetsreformer
för olika folkgrupper och regioner
i landet.

Låt mig peka på problemen för människan
inom arbetslivet i denna maskinteknikens
tidsålder, vilka vi sökt underlätta
genom våra miljöpolitiska ståndpunkter.
Låt mig erinra om vår politiska
aktivitet för social rättvisa åt låginkomstgrupperna,
vår vakthållning
kring folkpensionärerna, dyrortsgrupperingens
avskaffande o. s. v. På det internationella
området har vi tidigt varnat
för konsekvenserna av den befolkningsexplosion
och den hotande världssvält,
som för var dag rycker allt närmare.

Inom dessa väsentliga politiska områden
har enligt min mening centern
varit pådrivare och opinionsbildare.
Jag vill gärna fråga: På vilka punkter
innebär detta en glidning mot socialdemokratien? Jag

kan inte underlåta att knyta an
till den debatt, som herrar Bohman
och Wedén förde, och jag vill något
granska herr Bohmans påstående att
högern vunnit den största valsegern
bland de borgerliga partierna sedan
1964 och att man därmed bidragit till
att tillfoga socialdemokratien ett nederlag.
Personligen är jag inte särskilt
övertygad om riktigheten i denna tes.

Jag vill, herr talman, betona att jag
inte har någon åstundan att personligen
söka sak med högern eller att möta högern
med armbågen. Jag vet helt visst
att det i alla länder finns och i alla tider
har funnits och kommer att finnas
konservativt tänkande människor, som
skulle känna sig politiskt hemlösa, om
inte deras politiska grundsyn kom till
uttryck i medborgaraktivitet och samhällsarbete.
I realiteten kanske samhällets
utformning ofta är en produkt av
meningsbrytningar och växelspel mellan
försiktigt återhållsamma konservativa
krafter och mera radikalt pådrivande
politiska grupperingar.

Men jag hyser den meningen — och

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

det är en ärligt grundad uppfattning —
att konservatismen betyder mycket litet
som alternativparti till socialismen, helt
enkelt därför att alternativen för väljarna
inte är högern eller socialdemokratien
när de väljer parti. Man tar inte
gärna steget över från socialdemokratien
till högern, eftersom detta steg
ideologiskt sett är för långt.

Striden mot socialdemokratien skall
vinnas i det gränsskikt där vi har moderata
socialdemokrater och borgerliga
vänsterelement. Det är de borgerliga
vänsterkrafterna i svensk politik som
ytterligare behöver förstärkas.

Den främsta anledningen till den borgerliga
valsegern är uppenbarligen mittensamverkan
mellan högern och folkpartiet.
Denna samverkan har varit den
effektiva murbräckan mot socialdemokratien.
Mittenprogrammet — centerns
och folkpartiets gemensamma handlingsprogram
— uppfattas redan nu av
stora folkgrupper i vårt land som det
kommande regeringsprogrammet.

Socialdemokraterna räknar själva med
att de har förlorat dubbelt så mycket
till mittenpartierna som till kommunisterna.
Jag tror att man i detta sammanhang
knappast kan tala om någon förlust
till högern.

Men vilken roll har då borgfreden
spelat inom den demokratiska oppositionen?
Ja, jag är utan vidare beredd
att deklarera att jag tror den har haft
en klart positiv betydelse. Borgfreden
innebär nämligen, såsom jag uppfattar
den, att de tre oppositionspartierna har
markerat den gemensamma uppgiften
mot socialismen och att denna uppgift
är den viktigaste. Men det har även varit
viktigt att inom borgfredens ram
markera, att den nya politiken måste
bli en social framstegspolitik, sådan
den formats i mittenprogrammet, och
icke en högerpolitik.

Situationen efter valet är nu den att
det blir ökad spänning mellan å ena
sidan socialismen och å andra sidan
borgerligheten. Jag hälsar denna situa -

tion med tillfredsställelse, därför att den
ger möjlighet till ökad medborgaraktivitet
och tvingar partierna till ideologiska
konkretiseringar. Det har sagts,
och jag instämmer i det, att årets valutslag
framför allt är ett klartecken för
mittenpolitiken. Denna samverkan kommer,
hoppas jag, att förstärkas ytterligare.
Vi i mittenpartierna hoppas att
1968 års val skall ge oss ökat väljarinflytande,
så att det sociala framstegsoch
trygghetsprogram som vi liar byggt
upp gemensamt skall kunna ligga till
grund för en ny regeringspolitik.

Herr Bohman och herr Wedén tog
upp frågan om högerns roll i detta sammanhang.
Det har varit mycken debatt
om högerns inträde i en eventuell regering.
Jag anser för min del att den saken
för närvarande är inaktuell eller
för tidigt väckt. Uppriktigt sagt tror jag
det är en sekundär fråga. Det är enligt
min uppfattning mycket möjligt att högern
kan komma med i en sådan regering,
eftersom högerpolitiken inte har
någon reell möjlighet att förverkligas.
Men om högern, vilket jag inte har något
emot, kommer med där vid ett eventuellt
regeringsskifte får högern föredra
mittenpolitiken framför den socialdemokratiska
politiken. Men det får ju
högern också göra, om den väljer att
stanna utanför regeringen.

Den argumentering som förts ifrån
liögerhåll i ett par frågor efter valet
tycker jag kräver en kommentar. Det
har sagts att en huvudorsak till högerns
framgång skulle vara dess argumentering
för en borgerlig trepartisamverkan
— herr Bohman var inne på det
temat -— i betydelsen av en intim och
nära samverkan. Det är möjligt att högern
har vunnit sin framgång på detta,
men såsom jag redan har sagt är det
åtminstone min personliga tro, att högern
knappast kan vinna väljare från
socialdemokratien. Skall högern vinna
någonting får det alltså ske på mittenpartiernas
bekostnad. Genom den utformning
som den s. k. borgfreden fick

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30 111

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

genom mittenpartiernas samverkan lämnades
ett fält fritt för högern för aktivitet
mot mittenpartierna, och högern
tog vara på detta tillfälle. Högerpartiets
argumentering för en nära trepartisamverkan
under valrörelsen tror
jag inte gynnade oppositionen. Kanske
man kan säga att mittenpartierna var
en aning för beskedliga mot högern,
men, herr talman, vi ansåg att inbrytningen
i de socialdemokratiska ställningarna
var det viktigaste. Man kan
också uttrycka det så, att medan vi var
sysselsatta med framgångsrika inbrytningar
i den socialdemokratiska valmanskåren
lämnades ett fält öppet, där
högern kunde agera inom den borgerliga
oppositionen.

Nu säger herr Bohman att det måste
blir en nära trepartisamverkan, om vi
skall lyckas besegra socialdemokratien
1968. Jag är inte övertygad om det. Socialdemokratien
besegrades ju i år, herr
Bohman, utan någon nära trepartisamverkan.
över huvud taget kan en nära
trepartisamverkan, så länge högern vill
föra högerpolitik, inte få annan konsekvens
än en försvagning av den borgerliga
slagkraften mot socialdemokratien
— det tycker jag är en självklar
sak. Såsom framhållits är det uppenbart
att högern inte i nämnvärd utsträckning
kan dra till sig väljare från det
socialdemokratiska hållet. Högerpolitiken
avskräcker dessa väljare. Om de
väljare som mittenpartierna har vunnit
från socialdemokratien skulle behöva
befara, att den borgerliga politiken i
framtiden blir en kompromiss mellan
mittenpolitik och högerpolitik, kan resultatet
inte bli annat än en minskad
borgerlig slagkraft.

Det är otvivelaktigt så, som herr Wedén
antydde, att högerns argumentation
i årets valrörelse på denna punkt för en
nära trepartisamverkan var till hjälp
för socialdemokratien. Den borgerliga
valsegern hade helt säkert blivit större
om högern kunnat avhålla sig från denna
operation. Det finns ett ord som jag

ogärna använder och det är det gamla
kära »högerspöket», men jag tror att vi
inom alla partier är taktiker, och jag
tror att socialdemokratien kommer att
använda detta högerspöke så länge det
finns en högerpolitik som man tror kan
avskräcka väljarna. Men detta s. k. högerspöke
kan effektivt bringas ur världen
genom mittenpartiernas besked om
att högerpolitik inte kan bli regeringspolitik.

Herr talman! Jag håller alltså fast vid
borgfreden men menar att inom dess
ram skiljelinjen mellan mittenpolitiken
och högerpolitiken måste markeras på
de punkter där vi anser att detta är
nödvändigt ideologiskt och i övrigt
sakligt motiverat.

Jag tror inte heller att herr Bohman
skall övervärdera högerframgången. Det
är väl naturligt att det sker en återhämtning
efter en rad valnederlag.
Dessutom tror jag att en lång rad av
hemmasittare i högerpartiet röstade i
år. Det var de som var missnöjda med
ATP-utspelet vid det förra valet. Jag
har också betonat den andra faktorn,
nämligen att borgfreden helt säkert
även gynnat högern.

Herr talman! Slutligen skulle jag vilja
säga några ord i en annan fråga, nämligen
författningsfrågan. Man kan fråga
sig, om det blir en partiell författningsreform
1968/69. Vi är väl alla ense om
att den måste omfatta en enkammarriksdag
och ett därtill anpassat rättvist
valsystem. Jag måste emellertid säga att
handläggningen av författningsfrågan
knappast kan bli något äreminne över
den socialdemokratiska regimen i detta
land. Alla manövrer beträffande det
kommunala valsambandet har ju inte
fått annat resultat än att författningsfrågans
lösning försenats.

Däremot har oppositionens linje varit
klar och konsekvent. Den har ställt
krav på en enkammarriksdag, vald direkt
av folket vid ett och samma valtillfälle.
Motiveringen har varit principiellt
entydig, nämligen att detta är det

112

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

enda sätt på vilket man kan skapa en
direkt och effektivt fungerande parlamentarism.
Mot detta har socialdemokratien
ställt kravet på bibehållet kommunalt
valsamband, trots att man i direktiven
till författningsutredningen
1954 utgick ifrån att det kommunala
valsambandet som sådant inte hade något
speciellt värde.

Först hette det att man genom detta
samband ville garantera tillräcklig
kommunal erfarenhet i riksdagen. Den
kommunala demokratien är ju ett naturligt
rekryteringsunderlag för riksdagen.
De kommunala uppdragen är
oftast en normal karriärväg fram till
riksdagen, alldeles oberoende av om det
finns ett kommunalt valsamband eller
inte. Jag erkänner villigt att det finns
ett starkt saksamband mellan rikspolitiken
och kommunalpolitiken, men jag
tycker att statsministern gör sig skyldig
till ett logiskt tankefel, när han säger,
att det fördenskull måste finnas ett
tekniskt valsamband. Länsdemokratiutredningen
poängterade att det finns ett
förhållandevis något större mått av kommunal
erfarenhet i denna kammare,
som inte har det kommunala samband
som första kammaren har. Det går sålunda
inte att motivera det nuvarande
valsambandet med att det har någon
särskild uppgift att fylla som garant för
kommunal sakkunskap i riksdagen.

När nu inte den argumenteringen
duger, har statsminister Erlander i
stället sagt — vilket även har framskymtat
i länsdemokratiutredningens
betänkande — att vi står inför valet att
ha antingen bibehållet valsamband eller
hårdare statskontroll över kommunerna.
Det är alltså inte fråga om en kommunal
förankring i riksdagen utan snarare
om en förankring av kommunerna
under kanslihusets vilja, d. v. s. närmast
en ökad dirigering av kommunerna
från statsmakternas sida. Nu har vi
fått uppleva att regeringen har retirerat
inför kravet på en effektiv och direkt
parlamentarism, men man håller fast
vid kravet på kommunalt valsamband.

Vilka konsekvenser får då detta för
den kommunala demokratien? Ja, det
borde väl råda allmän enighet om att vi
skall stärka den kommunala demokratien.
Jag tror inte att rikspolitiken kan
hållas borta från de kommunala valrörelserna.
Däremot är det möjligt att
ge ökat utrymme åt den kommunalpolitiska
debatten om man har rena kommunalval,
och det är kanske det viktigaste
om vi vill stärka den kommunala
demokratien.

Enligt min mening är det uppenbart
att sambandet mellan kommunalval och
riksdagens sammansättning endast kan
ha negativ verkan på den kommunala
demokratien. Detta konstaterade också
länsdemokratiutredningen. Och den
mest negativa effekten för den kommunala
demokratien skulle enligt min mening
uppstå, om vi fick en gemensam
valdag, då riksdagsval och kommunalval
förrättades samtidigt. Då kommer
nämligen — vilket ofta har poängterats
i debatten — de kommunala frågorna
att drunkna helt i den rikspolitiska
diskussionen. Jag poängterar det märkliga
förhållandet att ungefär samma
synpunkter kan utläsas i direktiven till
den nya grundlagsberedningen.

Men ändå har vi måhända att vänta
en kompromisslösning med gemensam
valdag. Grundlagsberedningen har beslutat
att frågan om sådan valdag och
treåriga mandatperioder skall utredas.
Jag förmodar att beredningen har gjort
det därför att det är den minst omöjliga
kompromissen — och kanske också
därför att det kan vara det pris som den
borgerliga oppositionen måste betala för
att socialdemokraterna skall gå med
på att införa ett mera rättvisande valsystem.

Vid kompromisser får man ge och ta.
Och det är mycket angeläget att författningsfrågan
löses snarast möjligt, men
jag beklagar om det skall ske på bekostnad
av de väsentliga värden som jag
här nämnt för den kommunala demokratien.
Man kan beklaga det ur många
synpunkter, som jag dock inte här

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30 113

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

skall ta upp. Låt mig bara säga att den
kommunala sektorn redan nu är större
än den statliga.

Vad angår grundlagsberedningens arbete
pekar förhandsuppgifterna på att
tidsnöden nu är mycket stor. Om vi
skall kunna fatta ett första beslut om en
författningsreform 1968, finns det måhända
nu inget annat alternativ än det
som jag här nämnt. Det måste betecknas
som mycket märkligt, om vi nu skulle
få en lösning av vår författningsfråga
på grund av tidsnöd efter alla år av debatter
och utredningar om hur vi skall
lösa författningen på lång sikt.

Den kommunala demokratien har så
stort värde just i att den aktiverar så
många medborgare i positivt samhällsarbete.
Därför, herr talman, vill jag —
även om man ibland måste godta kompromisser
— i den kommunala demokratiens
intresse beklaga, om det blir en
sådan kompromiss, och deklarera att
jag icke är anhängare av gemensamma
valdagar för riksdagsval och kommunalval.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Det stod på ett tidigt
stadium klart att motsättningarna mellan
parterna på arbetsmarknaden inför
årets avtalsrörelse skulle bli stora. Anledningen
var givetvis den av regeringen
förda skatte- och prispolitiken, som
kom att föranleda mycket stora krav
från löntagarnas sida på lönelyftningar.
Det blev eu målsättning för arbetstagarorganisationerna
att alla arbetstagare
skulle få en realinkomstförbättring —
även den kvalificerade arbetskraften.
Det var med viss glädje man kunde
notera att statsministern före valet i ett
uttalande instämde i att det vore eu
rimlig ståndpunkt att också den kvalificerade
arbetskraften fick en skälig del
av realinkomstförbättringarna.

Men, herr talman, under dagens de -

batt har man kunnat konstatera att
statsministern på ett sätt som man inte
bär hört på mycket länge pläderar för
en kraftig inkomstutjämning. Statsministern
påstod att högerpartiet numera
ensamt kämpar för det gamla klasssamhället.
Han fällde uttalanden som tyder
på att socialdemokratien verkligen
ger uttryck åt ett statiskt betraktelsesätt
och synbarligen anstränger sig att
blåsa liv i gamla paroller om klassmotsättningar.

Man kan inte frigöra sig från en känsla
av att regeringens aggresivitet i dessa
frågor tyder på osäkerhet för att inte
säga nervositet. Det borde i stället vara
hög tid att vi i vårt land får ett modernt
skattesystem. När skatteberedningen för
några år sedan lade fram sitt betänkande
fanns det anledning hoppas att också
regeringspartiet skulle vara inställt
på en modernisering av beskattningen.
Från högerpartiet har vi nu under
många år hävdat att det måste löna sig
för alla att arbeta, även för den kvalificerade
arbetskraften. Det är ju ändå
inte minst på grund av den arbetskraftens
insatser som vårt fortsatta framåtskridande
beror.

Men, herr talman, att man följde förhandlingarna
med stor uppmärksamhet
berodde inte bara på att spännvidden
mellan parterna på arbetsmarknaden
var stor. Det var ju också första gången
som förhandlingsrätten för de offentliga
tjänstemännen skulle tillämpas. Det
fanns därför anledning att med vaksamhet
följa hur den nya förhandlingsrätten
skulle fungera i praktiken.

Kanhända finns det skäl att erinra
sig att det var ett långt utredningsarbete
— jag tror närmare 20 år —- som låg
bakom den lagstiftning om förhandlingsrätt
som presenterades riksdagen.
Utan tvivel är det många som kan ta
åt sig äran av att förhandlingsrätten
slutligen genomfördes, men jag vill inte
sticka under stol med att en hel del av
den äran kan tillskrivas förre civilministern
Lindholm. Det vare mig fjär -

8 — Andra kammarens protokoll 1960. Nr 30

114 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

rån att försöka tolka hur han skulle
reagera inför den förhandlingssituation
som har uppstått. Men låt mig ändå
våga påståendet, att han kanske inte
tänkt sig att lagstiftningen skulle komma
att fungera på det egendomliga sätt
som nu i själva verket blivit fallet.

Den första varningssignalen om att
förhandlingarna inte skulle komma att
förlöpa helt friktionsfritt kom när civilminister
Gustafsson i sitt förstamajtal
gjorde uttalanden som kunde tolkas
såsom ett ingripande från regeringens
sida i tjänstemännens fria förhandlingsrätt.

Det andra, som verkligen fick en att
börja fundera över lagens tillämpning,
var det som skedde och fortfarande
sker i iärarförliandlingarna. Jag tänker
då närmast på efterspelet till den s. k.
nattöverenskommelsen. Läget var helt
enkelt det, att SACO fick ett bud från
avtalsverket som SACO ansåg inte kunde
utgöra grund för fortsatta förhandlingar.
Detta meddelades avtalsverket.

Överläggningarna mellan parterna
fortsatte emellertid för att undersöka
om det var möjligt att i det kritiska läget
nå en kompromisslösning. Natten
till den 24 augusti nåddes också en
kompromissöverenskommelse. Även om
det har stått att läsa i pressen hur den
överenskommelsen kom till finns det
anledning att från denna talarstol konstatera,
att den träffades efter det att avtalsverkets
styrelse hade gett sin sanktion.
I den styrelsen ingår såväl statssekreteraren
i finansdepartementet som
statssekreteraren i civildepartementet
och — inte att förglömma — generaldirektören
Löwbeer i skolöverstyrelsen.
Arbetstagarparten hade givetvis anledning
utgå från att avtalsverket var förliandlingskapabelt
och att överenskommelsen
alltså skulle vara bindande för
arbetsgivaren.

Därefter kom det s. k. elefantinhoppet
från ecklesiastikdepartementet. Det
innebar att man, sedan den preliminära
förhandlingsöverenskommelsen var

träffad, förde in helt nya ting i bilden
— bl. a. en utökning av undervisningsskyldigheten
för lärarna. Det är ett förfarande
som helt strider mot andan i
förhandlingsrättslagstiftningen, enligt
vilken organisationsfrågorna skall vara
klara innan förhandlingarna börjar.

En annan egendomlig omständighet
är att när förlikningskommissionen så
småningom hade tillsatts och hemställt
till parterna att inställa varslade stridsåtgärder,
ansåg sig avtalsverket inte
kunna acceptera denna hemställan utan
ställde villkor för att den skulle bifallas.
Ändå torde det stå utom all diskussion
att det är kutym att en sådan vädjan
från en förlikningskommission villkorslöst
accepteras av båda parter.

Vidare frågar man sig, herr talman,
hur den förlikningskommission skulle
vara beskaffad som inte — enligt vad
det har uppgivits — inför motparten
för fram de förslag till kompromisslösning
som arbetstagarparten aviserat.
Jag kan för min del inte tro att förlikningskommissionen
handlat så mot all
praxis, att den inte gjort sig besväret
att undersöka förutsättningarna för en
sådan kompromiss. Det torde helt enkelt
förhålla sig så, att man gått förbi
avtalsverket och talat med den som
man anser har makt och myndighet att
bestämma vilket torde vara förklaringen
till att avtalsverket är helt ovetande
om det kompromissförslag som dock
hade framförts.

Med detta vill jag endast konstatera,
herr talman, att de första erfarenheterna
av tillämpningen av den nya förhandlingsrättslagen
inte är goda. En
ligt den proposition, som riksdagen antog
utan någon debatt och utan några
erinringar, skulle statens avtalsverk vara
avtalsslutande part. Det fanns därför
ingen anledning för arbetstagarorganisationerna
att tro annat än att avtalsverket
också var den motpart de skulle
förhandla med och en motpart som var
förhandlingskapabel. Men det faktiska
resultatet har blivit det motsatta — det

Tisdagen den 1 november 196G em.

Nr 30

115

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

har visat sig att avtalsverket inte har
haft de befogenheter som förutsattes i
propositionen, vilket inneburit, att arbetstagarparten
under förhandlingarna
inte har bibringats en entydig uppfattning
om den ståndpunkt som arbetsgivaren
i själva verket intagit. Det förefaller
alltså som om man ifrån statens
sida fortfarande hyser den uppfattningen,
att staten har något slags höghetsrätt
och att den jämställdhet som förhandlingsrätten
avsåg att skapa mellan
arbetstagare och arbetsgivare inom den
offentliga sektorn inte har kunnat genomföras.

Enligt vad jag har hört skulle finansministern
i första kammaren också ha
vitsordat, att regeringen blandat sig i
förhandlingarna. Det tyder på att han
anser det helt riktigt att staten bibehåller
den höghetsrätt som förhandlingsriittslagen
avsåg att avskaffa.

Min slutsats blir, att när dessa förhandlingar
väl är slutförda — vilket
jag hoppas kommer att ske snart —- är
det nödvändigt att på ett eller annat
sätt göra en översyn av statens avtalsverks
funktion. Det är ju en rimlig begäran,
att man har en förhandlingsmotpart
som är förliandlingskapabel, och
det borde ligga i båda parternas och i
riksdagens intrese att se till, att en sådan
praxis på förhandlingsrättens område
etableras, att parterna blir jämställda
på arbetsmarknaden och att staten
som arbetsgivare i praktiken kommer
att visa sig kapabel som förhandlingspart.

Herr KELLGREN (s):

Herr talman! Det var synd att inte
fler av denna kammares ledamöter fick
uppleva det ganska uppbyggliga skådespelet
för eu stund sedan, då herr Bohman
enträget friade till herr Wedén,
som då visade sig utomordentligt fjär.
Han var avvisande på ett sätt som var
ganska förvånande med tanke på att
herr Wedén tidigare varit inriktad åt
högerkanten. Jag tror inte, att herr Boh -

man på något sätt behöver känna sig
orolig, ty han kommer — om den dagen
skulle infinna sig då de borgerliga
kan bilda regering — inte tomhänt.
Han kommer med röster och mandat
och i denna riksdag är det just rösterna
och mandaten som räknas. Jag är
ganska övertygad om att herr Wedén,
och även herr Antonsson, i ett sådant
läge på ett helt annat sätt kommer att
acceptera herr Bohmans frieri. Jag tror
alltså att herr Bohman och även högerpartiet
för övrigt kan ta det ganska
lugnt. Deras tid kommer säkerligen.

Som socialdemokrat skulle jag med
glädje hälsa en enhetlig och samlad
borgerlig front. Det måste ju för politiken
i vårt land vara en klar fördel,
om vi får tydligt formulerade ståndpunkter,
d. v. s. en verklig borgerlig
front som kan samla sig kring en politik
som utgör ett alternativ till den socialdemokratiska.
Först om så blir fallet
kommer vi kanske att få den politiska
strid som man behöver i en demokrati,
om demokratien skall kunna leva
vidare.

Herr talman, jag vill göra ett par reflexioner
med anledning av SACO-konflikten,
lärarkonflikten. Jag skall inte
alls ge mig in på den historieskrivning
som fru Kristensson nyss presenterat.
Jag tror, att det är alldeles för tidigt att
kunna säga någonting objektivt om de
olika parternas ställningstaganden, vilken
roll medlingskommissionen spelat
etc. Däremot finns det anledning att redan
nu titta litet grand på vilket ställningstagande
SACO-lärarna egentligen
har gjort. Dessa lärare anser att det är
ett lämpligt fackligt vapen att åstadkomma
desorganisation inom skolväsendet,
att uppmuntra till oordning, att
uppamma — jag vågar karakterisera
det just på det sättet — asociala tendenser
som finns hos varje människa
och framför allt hos pubertetsungdom.
Lärarna litar nära nog till att sådana
utbrott skall äga rum. Då anser de att
de i sin fackliga strid har haft fram -

116 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

gång. Jag vill beteckna detta som det
mest häpnadsväckande utslag av facklig
cynism som har förekommit i vårt
land.

SACO anser vidare att man bör förbjuda
eleverna i högre klasser att hjälpa
elever i lägre klasser. Man vill förhindra
att kamrater bistår varandra i
skolarbetet. Är det inte upprörande att
tänka sig att man skall kunna upphöja
det till något slags facklig etik att handla
på det sättet, att över huvud taget betrakta
det som strejkbryteri att elever
försöker bibringa varandra kunskaper?

Man har, menar jag, i denna konflikt
satt i system att bekämpa barn, att
hindra barn i deras utveckling, att motarbeta
att barnen över huvud taget kan
skaffa sig kunskaper och tillgodogöra
sig de vuxnas lärdomar. Ännu beklagligare
är det givetvis att åtskilliga tidningar
och t. o. m. masskommunikationsmedel
som TV sätter en ära i att
försöka finna exempel på oordning och
på att disciplinen inte är som den borde
vara. Det anser de nästan vara en
bragd.

Inte blir det SACO-lärarna som segrar
i denna konflikt, hur mycket de än
kommer att få i procentuella löneökningar
och hur mycket de än kan sätta
åsido att vi måste vissa solidaritet och
att även SACO-lärare måste betala sina
skatter och bära de reallönesänkningar
som många gånger kan följa med att vi
har åtaganden i detta samhälle mot barnen,
mot lärarna, mot åldringarna och
mot försvaret.

När lärarna en gång intar sina platser
kommer de att skamsna vandra upp
i katedern, ty de kommer att möta elever
som har visat prov på betydligt
större mognad än vad de själva har
gjort. Det är kanske i sista hand den
allra största behållningen av denna
konflikt.

Herr talman! Jag skall också göra
några reflexioner med anledning av att
försvarsfrågan har berörts ganska mycket
i denna remissdebatt. Det är enligt

nr 137

min mening viktigt att konstatera, att vi
i vårt land har betydande försvartutgifter.
Jag vill inte påstå att dessa utgifter
är för höga, ty ingen kan ha en
dokumenterad, absolut riktig uppfattning
om att de kan vara för höga. Vi
kan emellertid jämföra oss med andra
länder. Om vi räknar ut våra försvarsutgifter
per invånare, kan vi konstatera
att de ligger i nivå med vad man
spenderar på försvaret i sådana länder
som Frankrike och Storbritannien. Det
är minsann inga länder som har små
försvarspolitiska engagemang. Nu hör
det väl också till bilden just i dag, att
både Frankrike och Storbritannien
verkställer en omprövning av sina försvarsutgifter.
Den sittande regeringen
i Storbritannien har bestämt sig för
ganska betydande minskningar av försvarsutgifterna,
och de Gaulle är i färd
med att göra en genomgripande strukturell
omdaning av det franska försvaret.

Jag tror det är viktigt att slå fast att
man, om man skall vinna de stora medborgargruppernas
förtroende för försvaret
och dess utgifter, i tider då vi
faktiskt kan konstatera en viss avspänning
måste kunna peka på minskningar
i försvarskostnaderna. Då kan man i
andra tider, när det kan krävas ökade
försvarsutgifter, med desto större rätt
av samma medborgargrupper begära de
insatser som fordras. Det är för försvarets
egen skull som man måste ha
möjligheter att med hänsyn till förändringarna
i vårt säkerhetsläge genomföra
ökningar respektive minskningar i försvarskostnaderna.

Det är väl i dag på många olika håll
omvittnat — bl. a. har den säkerhetspolitiska
forskning och den säkerhetspolitiska
analys som företagits i många
länder visat detta — att läget i Europa
har stabiliserats på ett mycket markant
sätt. Det är ingen som i dag kan säga
hur länge detta varar, men tendensen
är i varje fall klar sedan åtskilliga år
tillbaka.

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30 117

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Det finns emellertid också andra saker
som man har anledning att fundera
över och diskutera. Ilur skall egentligen
vårt försvar se ut med hänsyn till att
vi inte vet någonting om hur framtida
konflikter kommer att gestalta sig? Vilka
kommer de framtida hoten att vara
för Sveriges del?

Vi har nog alldeles för lätt att dra
paralleller med det förflutna, t. ex. med
andra världskrigets förlopp och det hot
som vi då var utsatta för. Vi är till och
med benägna att gå så långt tillbaka
som till första världskriget och göra
jämförelser med de förhållanden som
då rådde. Vi har så lätt att dra felaktiga
slutsatser av vad som har timat i
förgången tid. Jag tror de riskerna är
mycket större i dag än någonsin tidigare
med tanke på att den vapentekniska
utvecklingen går så oerhört
snabbt. För övrigt genomgår hela världen
för närvarande en stor omvälvning
när det gäller samarbete och när det
gäller att över huvud taget ordna relationerna
mellan olika nationer och nationsgrupper.

Fortfarande är det väl erfarenheterna
från det andra världskriget som bestämmer
vår uppfattning om hur vårt
försvar skall se ut i framtiden. Jag är
själv inte övertygad om att just den
sammansättning som vi i dag har av de
olika försvarsgrenarna är den lämpligaste
för framtida påfrestningar.

Jag menar att det är en stor fördel
att vi under den nedfrysning av utgiftsökningen,
som jag hoppas skall äga rum
under de följande två åren, får tillfälle
att fundera, diskutera, analysera och
om möjligt komma fram till ett nytänkande
som är mer realistiskt än det
gammalmodiga, ganska slentrianmässiga
tänkande som man på många håll
hänger sig åt.

Man skall inte bara tänka på det militära
försvaret utan man måste inrikta
alla ansträngningar på att säkerställa
vår neutralitet i fred och vår alliansfrihet
i krig. Man måste engagera det eko -

nomiska försvaret, civilförsvaret, våra
strävanden inom Förenta Nationerna,
u-landshjälpen till samlade åtgärder för
att hålla oss utanför ett framtida krig,
om vilket vi egentligen inte vet hur det
kommer att utspelas, framför allt inte
i vilken utsträckning det verkligen kommer
att hota oss.

Jag vill till sist, herr talman, säga
att det är felaktigt att föreställa sig att
vi socialdemokrater har valt denna väg
därför att den skulle vara populär. Den
kommer minst av allt att visa sig vara
populär. Den kommer nämligen att
medföra oerhört stora påfrestningar på
arbetsmarknaden inom hela vårt näringsliv.
En minskning av försvarsutgifterna
kommer i allt väsentligt att drabba
inte själva organisationen utan leveranserna
av olika slag av krigsmateriel
och medföra betydande störningar
på arbetsmarknaden framför allt inom
verkstadsindustrien. Det hade varit
mycket lättare att slentrianmässigt följa
de traditionella vägarna. Det hade
inte medfört några större komplikationer.
Men vi är inte övertygade om att
de vägarna är de rätta. Det kan finnas
nya och bättre möjligheter att ge vårt
land den säkerhet vi önskar än att bara
följa med strömmen och anslå medel
till och organisera vårt försvar på det
sätt som vi traditionellt har gjort under
hela efterkrigstiden.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Sällan har jag hört något
uttalande som så haft karaktär av
bumerang som det herr Kellgren nyss
gjorde. Jag vågade göra det påståendet
i mitt tidigare inlägg, att statsministerns
uttalanden om skattepolitiken var
ett uttryck för politisk nervositet. .lag
får samma intryck när jag lyssnar till
vad herr Kellgren säger om lärarkonflikten.

Herr Kellgren sade, att han inte ville
gå in på och bemöta mina synpunkter.
Ilan sade helt kort, att det ännu var för

118 Nr 30

Tisdagen den 1 november 196C em.
Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

tidigt att göra en sådan historiebeskrivning
som jag gjort. Med samma rätt kan
jag påstå att herr Kellgrens kommentarer
till lärarkonflikten kom för tidigt.
Jag skulle kunna travestera vad
herr Kellgren sade, att SACO gjort sig
skyldig till det mest häpnadsväckande
slag av facklig cynism, genom att säga
att herr Kellgren gjort sig skyldig till
de mest häpnadsväckande uttalanden
om en pågående facklig konflikt. Det
brukar ju vara kutym att man låter de
avtalsslutande parterna sköta förhandlingarna
själva och att man inte lägger
sig i de fackliga frågorna. Det finns
kanske anledning att poängtera att jag
med mitt inlägg inte avsåg att lägga
mig i den förhandlingssituation som
uppkommit. Jag gjorde endast gällande,
att en översyn av avtalsverkets ställning
som avtalsslutande part var befogad,
vilket är någonting helt annat.

Skall man göra en kommentar till
vad som händer för närvarande, kan
det vara frestande att till granskning
ta upp generaldirektör Löwbeers uttalande
i TV. Han har kallat denna fackliga
konflikt för force majeure. Det är
inte vanligt att man ger en konflikt den
karaktäristiken. Han har vidare hävdat,
att Målsmännens riksförbund bör visa
solidaritet. Mot vem? Man kan ifrågasätta,
om Målsmännens riksförbund
över huvud taget bör ta ställning för
någon av parterna i en sådan konflikt.

Nej, herr talman, det finns nog anledning
att avhålla sig från spekulationer
om förhandlingsresultatet. Det kan väl
räcka med att vi noterar att bakgrunden
till förhandlingssituationen är de
beslut vi har fattat här i riksdagen om
reformer inom skolväsendet. I avvaktan
på de besluten — det dröjde flera år innan
dessa reformer genomfördes — har
lärarnas löner stått stilla. Deras löneanspråk
har därför kumulerats. Det är
en av anledningarna till den stora
spännvidden mellan parternas ståndpunkter.
Men mitt inlägg i denna fråga
avsåg endast att kritisera tillämpning -

en av lagstiftningen och ingenting annat.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja
fråga fru Kristensson, om det finns något
exempel från den fackliga historien
på att man tidigare låtit en konflikt gå
ut över barn, och enbart barn, som i
detta fall.

Fru KRISTENSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att det är fel
att, som herr Kellgren gör, ta till sentimentala
tongångar i en facklig konflikt.
En facklig konflikt är alltid olustig,
och den drabbar alltid tredje man,
de må sedan vara barn eller vuxna.

Vi kan ändå konstatera att statsministern
i dag uttalat, att han för sin del
inte anser att det finns anledning för
statsmakterna att ingripa, och att konflikten
alltså inte är samhällsfarlig.
Detta konstaterande måste väl vara tillräckligt.

Herr KELLGREN (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara få det fastslaget
till kammarens protokoll, att
denna konflikt gäller barnen och ingenting
annat.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! I den debatt som förts
här i dag har valet och valresultatet
skymtat många gånger, och också i
den allmänna debatten har det funderats
över och kannstöpts om orsakerna
till den strömkantring som valet faktiskt
innebar. Jag skall emellertid inte
fördjupa mig i det — det är närmast
andra som kan ha intresse av att göra
sådana analyser. Men det har också
frågats, huruvida valresultatet för regeringspartiets
del skulle kunna tänkas
bero på de jordbrukspolitiska riktlinjer
som man förde till torgs i debatten. Jag
vill gärna säga att den frågan enligt
min mening såsom den presenterades
av regeringspartiet inte obetydligt bi -

Tisdagen den 1 november 1966 em. Nr 30 119

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

dragit till det negativa resultatet för
detta parti.

De riktlinjer man skisserade fick mer
prispolitisk anstrykning än jordbrukspolitisk
karaktär. Detta har inte uppskattats
av väljarkåren. Jag fäste mig
vid ett replikskifte i dag mellan statsministern
och herr Hedlund, där herr
statsministern gjorde gällande —- jag
har hört och sett det argumentet flera
gånger från socialdemokratiskt håll —
att man tyvärr inte hade tid att ordentligt
klargöra sin politik för väljarna och
för jordbrukarna. Tillåt mig att ha en
annan uppfattning på denna punkt.
Min mening är att det var bättre ju
mindre man talade om sina jordbrukspolitiska
idéer. Ju mer tid man haft till
sitt förfogande för ett sådant klargörande,
desto sämre hade resultatet av valrörelsen
blivit för partiets del. Jag
tyckte att man klart kunde märka en
tilltagande obenägenhet hos regeringspartiets
ledamöter att ägna intresse åt
jordbrukspolitiken. När man till exempel
velat göra gällande att man närmast
avsåg en jordbrukspolitik som skulle
göra jordbrukarnas ställning bättre än
tidigare, kan det sägas att detta är en
felaktig historieskrivning. På denna
punkt finns inga som helst delade meningar.
Alla partier är överens om det
syftet. Även jordbruksutredningen var
hundraprocentigt enig därom.

Nej, sanningen är att socialdemokraterna
i valrörelsen gjorde prispolitiken
till huvudämne. I syfte att vinna röster
på prisbildningen riktade sig socialdemokraterna
till konsumenterna och
försökte utlova billigare livsmedel, om
jordbruket bantades ned tillräckligt. Det
värsta var att man inte kunde bevisa
dessa påståenden. Det var enligt min
mening detta som gjorde att väljarna
reagerade. Därför vill jag gärna säga
att i den mån som den socialdemokratiska
jordbrukspolitiken har underkänts
av väljarna är detta ett hälsotecken.
Det svenska folket vill tydligen
inte äventyra den inhemska livsmedels -

försörjningen, och den socialdemokratiska
valpropagandan kunde inte fördölja
att det faktiskt gällde ett spel om
dessa värden.

Med den snabba rationaliseringstakt
som det svenska jordbruket undergår —
20 gårdar om dagen försvinner nu —-kan man ifrågasätta om denna takt över
huvud taget kan öka så mycket mer utan
att allvarliga efterverkningar på andra
områden skall uppstå. Den bortrationaliserade
arbetskraften — jordbrukarna
själva och andra -—■ måste finna en
naturlig omplacering i annan verksamhet.
Det lösgjorda kapitalet bör kunna
placeras i annan verksamhet. Man måste
skaffa bostäder till dem som försvinner
eller rationaliseras bort, och detta
måste ske trots en allvarlig brist på bostäder
för andra kategorier.

Man måste därför säga att jordbrukets
rationalisering bör bestämmas av
möjligheterna till en naturlig och sund
anpassning av de lösgjorda resurserna
i annan verksamhet. Jag tror att det
inte är riktigt att driva denna sak snabbare,
vilket även allmänheten torde ha
insett, och därför tror den inte heller
på de nya socialdemokratiska signalerna.

Försöket att utmåla jordbruket såsom
ett hinder för billiga livsmedel slog
grundligt slint. Innan valdebatten hade
avslutats hade t. ex. det danska smöret
blivit ungefär 60 öre dyrare än det
svenska och det danska sockret hade
blivit 40 öre dyrare. Ändå försökte man
inbilla konsumenterna att det skulle bli
väsentligt billigare bara vi importerade.
Än i dag har det sitt intresse att jämföra
de danska priserna med de svenska.
Ett kilo smör kostar i Danmark i
dag kr. 7:50 per kilo. I Sverige kostar
det kr. 6: 70 och är alltså 80 öre billigare
än i Danmark. Sockret kostar i dag i
butikerna i Köpenhamn 1: 54 kronor.
Det kostar i Malmö 1: 52, men då skall
man dra ifrån 10 procent omsättningsskatt.
Då kommer man ner i ett pris på
ungefär 1: 37. Det kostar 1: 75 i Stock -

120 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

holm. Fritt fabrik som det heter, alltså
tillverkningspriset när sockret lämnar
fabriken, är i dag i Danmark 1: 39 och i
Sverige 1:17.

Det står i dag en ganska intressant
artikel i tidningen Expressen, där det
talas om att när danska köttvaror måste
importeras till vårt land på grund av
veterinärstrejken steg genast priset på
det danska köttet ganska mycket — jag
tror att det var 25 öre per kg för nötkött,
20 öre per kg för kalvkött etc.
Men så fort strejken upphörde och de
svenska varorna kom i handeln igen
sänkte danskarna priset. Om jag har
tolkat det svensk-danska avtalet rätt lär
danskarna om de så vill kunna fortsätta
att begära detta högre pris. Detta erbjuder
ett påtagligt undervisningsmaterial.
När svenska varor tryter uppträder
ingen som välgörare. Kan man ta
ut en vinst gör man det.

Folk reser mycket nuförtiden, både
inom landet och utomlands, och de har
goda möjligheter att göra jämförelser
mellan svenskt och utländskt jordbruk.
Jag har den uppfattningen att vi har all
anledning att uppmana folk att göra
sådana jämförande studier. Det svenska
jordbruket har ingenting att förlora på
sådana jämförelser. Jag skulle gärna
vilja uppmana regeringspartiet att studera
jordbruk utomlands.

Jag betraktar valutslaget så att det innebär
att konsumenterna har givit regeringen
bakläxa på dess skildring av
det svenska jordbruket. Jag hoppas livligt
att man inom regeringen beaktar
detta när man till nästa år skall skriva
en proposition om de nya riktlinjerna.
Jag har den uppfattningen att det inom
regeringspartiet trots allt finns mycket
sunt förnuft och mycken klokskap. Det
skulle säkerligen vara skäl i att låta
detta sunda förnuft mera påverka jordbrukspolitiken.
Det förefaller mig i stället
som om man hade råkat ut för dåliga
rådgivare. Det kan vem som helst göra,
men det är en brist på omdöme om man
följer dåliga rådgivare i sin verksamhet.

Det var helt olyckligt att förorda en
avsiktlig nedpressning av vår försörjningsgrad
till 80 procent av behovet.
Mycket talar för att den verkliga försörjningsgraden
kan komma att bli ännu
lägre med den politik som förordas.
Därför länder det enligt min mening
väljarna till heder att de inte lockades
av dessa äventyrligheter och av de
ovissa löftena om billigare livsmedel. I
dagens och ännu mer i morgondagens
försörjningssituation är sådana riktlinjer
omöjliga och orimliga.

Under den resa, som jordbruksutskottet
nyligen företagit i Förenta staterna,
hade vi många tillfällen att konfronteras
med frågan om försörjningsgraden
och de åtgärder som borde vidtagas i
detta sammanhang. Ledande amerikanska
jordbrukspolitiker, vetenskapsmän,
affärsledare etc. ser i stället nödvändigheten
av en ökad produktion av livsmedel
och av gemensamma insatser av
industriländerna i avsikt att söka lindra
världssvälten som en av den internationella
politikens allra främsta uppgifter.

Vart man än kom i Förenta staterna
förnam man en mycket jordbruksvänlig
inställning. Jag skall nämna ett par
exempel på uttalanden i denna riktning.
Förenta staternas jordbruksminister
Freeman yttrade bl. a. i sitt anförande
till oss, att han inte kunde tänka sig
att något land avsiktligt försatte sig i
den situationen att det gjorde sig beroende
av andra.

Rektorn vid Minnesotauniversitetet,
dr Berg, yttrade bl. a. följande: »Jag
hoppas den dagen snart skall komma
när de amerikanska jordbrukarna och
de svenska jordbrukarna hand i hand
skall göra vad de kan för att försöka
lösa eller åtminstone mildra världssvälten.
» — Samma tema träffade man på
överallt där borta.

En begränsning av försörjningsgraden
och en avsiktlig nedläggning av
åkerjord, som nu är den höga visan i
regeringspartiets jordbrukspolitik och

Tisdagen den 1 november 19CG em.

Nr 30

121

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

som har gjorts till ett stort politiskt
slagträ, är, såvitt vi kunde finna, i
Förenta staterna en för länge sedan
passerad tankegång. Ju förr även vi inser
vårt ansvar i detta internationella
sammanhang, desto bättre är det.

Den inhemska livsmedelsförsörjningen
är odiskutabelt en avgörande detalj
också i vår alliansfria utrikespolitik och
neutralitetspolitik. Att försöka förneka
detta är att blunda för verkligheten.
Jag tror att det svenska folket inte heller
på denna punkt låter lura sig.

Därtill kommer att livsmedelsproduktionen
enligt den moderna socialdemokratiska
jordbrukspolitiken skall lokaliseras
till våra slättbygder. Detta betyder
att vi inom några år, i varje fall
procentuellt sett, har en ännu större
del av vår livsmedelsproduktion förlagd
till slättbygderna i södra delen av vårt
land. Såvitt jag begriper måste därigenom
vår neutralitetspolitik också tillmäta
tryggandet av dessa viktiga försörjningsområden
en särskild betydelse.
Men betydande delar av dessa slättbygder
räknas i dag till utrymningsområdena
och därtill till de utrymningsområden,
som först bör komma i åtanke.
Även om jordbruket trots detta måste
vidmakthållas tror jag att man i detta
läge måste räkna med en viss produktionsminskning.

Men det är enligt min mening inte
det viktigaste och allvarligaste. Allvarligare
är frågan varför just dessa södra
slättbygder tillhör de aktuellaste utrymningsområdena.
Jag skall inte alls
försöka leka förståsigpåare på detta område,
utan jag skall bara anföra några
enkla personliga reflexioner på detta
förhållande i belysning av den jordbrukspolitik
regeringen gjort sig till
talesman för.

När t. ex. de skånska slättbygderna
betraktas som utrymningsområden måste
väl det betyda att man räknar med
möjligheten av militära aktioner i varje
fall i närheten därav i händelse av
ofred i Europa. Hittills har emellertid

den militära sakkunskapen, såvitt jag
har kunnat följa med, ansett att försvaret
av vårt land bör kunna sättas in på
alla områden och att vår försvarskraft
bör kunna räcka till för en sådan uppgift.
Om jag har kunnat rätt uppfatta
de senaste årens försvarsdebatter angående
anslagens räckvidd har vissa alternativ
som då diskuterats inte inneburit
möjlighet att försvara dessa delar
av vårt land, utan motstånd skulle vara
möjligt först längre uppåt i landet vid
ett tänkt anfall söderifrån.

Nu har man från regeringshåll aktualiserat
försvarsfrågan genom att signalera
vissa nedskärningar av anslagen.
Naturligtvis är det i och för sig en logiskt
riktig inställning på sätt och vis.
Om vi nämligen skall göra oss beroende
av import till en femtedel av vårt behov
är det ju ganska meningslöst att
kosta på oss en alltför dyrbar militärapparat.
Om vi får en stark brist på
livsmedel är vi ganska lätta att betvinga
i alla fall.

Men när man ser dessa förslag till
inskränkningar i försvarsanslagen ställer
man sig frågan: Innebär det då att
dessa sydliga öppna slätter, dit huvuddelen
av vår livsmedelsförsörjning skall
förläggas, inte skall kunna försvaras,
därför att resurserna kanske inte kommer
att räcka till för det? Jag vill bara
ställa den frågan, men jag tror den är
berättigad med hänsyn till den signalerade
försörjningspolitiken.

Tillåt mig därför, herr talman, att till
sist konkretisera. Jag anser för min del
att den avsiktliga nedpressningen av vår
försörjningsgrad till 80 procent eller
därunder är ett äventyrligt spel med
livsviktiga intressen. Det innebär en
starkt koncentrerad lokalisering av produktionen,
av förädlingen och kanske
också av lagringen. Denna avsikt är
klart redovisad i regeringspolitiken.
Men därtill kan man ha rätt alt ställa
frågan: Avser man att därutöver inte
trygga ens denna lokalt starkt koncentrerade
livsmedelsproduktion? Ja,

122 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition

det är en fråga som svenska folket nog
gärna skulle vilja ha klarhet i. Jag skall
inte försöka besvara den. Jag vill bara
ställa den frågan.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Under den långa debatt
som har förts här i dag har man
diskuterat valrörelsen, valresultatet,
u-landshjälpen, författningsfrågan och
en hel del annat. Det har sagts åtskilligt
om dessa olika ting, och jag kommer
givetvis att i någon mån beröra
samma saker som andra talare avhandlat
före mig.

Jag tror för min del att man, när man
diskuterar valresultatet, på regeringshåll
inte skall glömma bort det stora
misstag som man gjorde, då regeringen
-—■ såsom man tolkade det ute i bygderna
— förklarade krig mot jordbrukarna.
Jag tror för min del att vi skulle
ha kunnat komma fram till helt andra
resultat, om man hade fört denna debatt
mera lugnt och sansat. Utfästelsen
till väljarna, att vi i stor utsträckning
skall kunna få billigare livsmedel om
vi kan importera mera, gjorde att vissa
människor frågade sig: Vad har vi
egentligen gjort för nytta; är vi inte
egentligen i grund och botten onyttiga
varelser, därför att vi är placerade i
den svenska jordbruksproduktionen?

Den tidning som socialdemokraterna
gav ut i Stockholm och vars innehåll
delvis återgavs i andra tidningar var
nog någonting av det sämsta som har
presterats i denna valrörelse. Där lät
man först förstå att om man importerade
mera livsmedel skulle konsumenterna
tjäna två miljarder kronor, och
om man dessutom satte in de människor,
som i dag sysslar med det svenska
jordbruket, i andra näringar skulle man
tjäna ytterligare två miljarder kronor.
Detta var för grovt även för de människor
som inte ägnar sig åt jordbruket.
Man begrep alltför väl att detta inte
var någonting annat än vad man kallar
amsagor. Det fick också det svar som

nr 137

jag anser att det förtjänade. Jag kan
inte begripa varför man skall göra sig
skyldig till sådana överdrifter, då vi alla
borde veta att det svenska jordbruket
ligger på toppen i fråga om produktion.
Sverige kan mycket väl jämföras
med andra länder när det gäller resultaten.
Vi har ingenting att skämmas för.

Under den gångna vintern och även
senare har vi fått vissa exempel. Somliga
hängav sig åt önsketänkandet att
t. ex. Danmark kunde sälja mycket billiga
livsmedel till oss, och att detta
skulle innebära en fördel för oss svenskar.
Vi fick det första exemplet i vintras,
då vinterkylan medförde att det var
mycket svårt, för att inte säga omöjligt,
att gå i stukorna och försöka få
fram svensk potatis. Man importerade
från Danmark, men den blev inte billig
som man hade räknat med. Om jag
inte minns fel blev det en prishöjning
här i Stockholm på tio kronor per hundra
kilo, och då lärde sig husmödrarna
vad det betyder att få in s. k. billiga livsmedel.

Herr Hansson i Skegrie berörde för
en stund sedan vad han läst i tidningen
Expressen. Jag för min del fick i dag
av flygvärdinnan en annan tidning där
det med stora rubriker på första sidan
stod just samma sak, nämligen att besiktningsveterinärernas
vid de svenska
slakterierna strejk medförde, att man
behövde importera färskt nötkött från
Danmark, som danskarna omedelbart
höjde priset på med 25 öre per kilo.
Jag klandrar inte danskarna. De är
skickliga affärsmän. Det är t. o. m.
smartness över det hela, men vi skall
ha klart för oss att om vi skulle försätta
oss i beroendeställning i förhållande
till danskarna kommer vi inte att
få en mängd billiga livsmedel. Vi kommer
säkerligen att få betala ännu mer
än vad vi i dag måste betala för de
svenska. Det gavs vissa uppgifter av
den föregående talaren, och jag vet att
de är riktiga. Det är inga som reser
över Sundet i dag för att köpa danskt

Tisdagen den 1 november 19G6 em.

Nr 30

123

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

smör. Det har man slutat med för länge
sedan helt enkelt för att det inte längre
lönar sig.

Jag har tidigare från denna plats sagt
ifrån att vi inte skall glömma hort att
sätta det svenska jordbruket i relation
till förhållandena ute i världen — den
stora världssvälten. Det är ungefär åtta
dagar sedan jag i en tidning läste den
senaste rapporten från Indien, där 60
miljoner människor hotas av hungersnöd.
Spannmålslagren är snart tömda.
Kan vi då här hemma sätta oss ned i
lugn och ro och konstatera att det inte
rör oss? Jo, det rör oss i allra högsta
grad. Vi kan inte bara blunda och låtsas
att vi ingenting ser. Föreligger det,
förutom allt annat elände, en ny rapport
om att 60 miljoner indier hotas av
hungersnöd, kan det inte bli fråga om
att vi skall inskränka vårt jordbruk.
Tvärtom är det då, skulle jag tro, högeligen
önskvärt att försöka ha så stor
produktion som möjligt för att därmed
säkerställa vår egen försörjning i största
möjliga grad. Jag är fullt medveten om
att vi inte kan ha en hundraprocentig
självförsörjning här hemma men tror
att vi i alla fall bör försöka att ha så
stor självförsörjning att vi inte kommer
i beroendeställning till andra länder,
ty det skulle inte bli till någon
fördel för oss från någon som helst
synpunkt.

Hur går det med världssvälten? Skall
vi, som jag sade, låtsas som om ingenting
hände? I en debatt här i kammaren
i våras berörde jag frågan om Amerikas
jordbank, och jag yttrade då att
det hade sitt intresse att man i Amerika
förberedde sig på att ta mer jord ur
jordbanken för att sedan låta den komma
in i produktionen igen. Den gången
sade man att det endast var fråga om
en liten areal. Sedan har ni under sommarens
lopp sett lika väl som jag, att
Amerikas president sagt ifrån att minst
ytterligare 10 miljoner hektar måste tas
in i produktionen. Och ni, mina vänner
som sitter här i kammaren, kan vara

övertygade om att lika säkert som vi ser
varandra, lika säkert kommer hela Amerikas
jordbank att försvinna och sättas
in i produktionen, helt enkelt därför att
Amerika i dag ser som en av de angelägnaste
uppgifterna i världen att hjälpa
till att öka produktionen för att därmed
hindra en världskatastrof på grund av
svält av hittills oanade mått.

Jag kommer att bli sannspådd på detta
lika väl som på många andra områden.
Vi skall försöka se vad som sker
ute i världen, inte bara tro att allting
går av sig självt. Det gör det inte!

Här hemma diskuterar vi hur vi skall
få bort så många människor som möjligt
från jordbruksproduktionen, men
jag vill säga: Bekymra er inte så mycket
om det! Den saken ordnar sig själv.
Det dröjer inte många år förrän vi här
diskuterar, inte huruvida vi har för
mycket folk kvar i jordbruksproduktionen,
utan varifrån vi skall få människor
med tillräcklig utbildning för att ta
hand om framtidens jordbruk, med de
stora investeringar som det kommer att
kräva. Det blir det stora problemet att
diskutera. Då gäller det inte på vilket
sätt vi skall göra oss av med de människor
som finns i jordbruket. Mycket som
för bara några år sedan var högst aktuellt
är i dag inte längre så angeläget,
och detsamma kommer så småningom
att gälla på allt fler och fler områden.

Trots de stora misstag som gjordes
under valrörelsen och trots de hårda
ord som fälldes på båda sidor tycker
jag ändå att vi skall försöka tona ned
denna debatt. Ingendera parten — varken
jordbrukets folk eller konsumenterna
— vinner på att motsättningarna
hålles vid liv. Det finns många kloka
människor på båda sidor, och om de får
tillfälle att sätta sig ned och resonera,
skulle vi kunna lösa framtidens jordbrukspolitik
till alla parters belåtenhet.
Jag vill inte försöka smickra statsrådet
Ilolmqvist, men jag tror mig veta
att han är mycket mottaglig för sakskäl.
Om han får tillfälle att befria sig ifrån

124

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

vissa påstridiga partivänner och i stället
fftr kontakt med de jordbruksmänniskor
som är kända för måtta och sans,
så tror jag vi skall kunna lösa problemen
så att alla blir nöjda och så att
den känsla av vanmakt, som nu behärskar
stora delar av jordbrukets folk, försvinner.

Jag har mött människor som frågat:
»Är det riktigt att vi skall drivas från
våra gårdar?» »Nej», svarade jag, »det
är inte riktigt.» Det har inte sagts någon
enda gång under valrörelsen att meningen
är att slå ihjäl det svenska jordbruket.
Det var ett felaktigt utspel och
vi skall se till att få i gång helt andra
förhandlingar. Det skulle glädja mig
om statsrådet Holmqvist ville försöka
slå en bräsch i de motsättningar som
finns och resonera med lugn, sans och
måtta som vi kunnat göra på andra områden.
Då kan vi komma till resultat
som är fördelaktiga i framtiden.

Vidare har jag med ganska stort intresse
lyssnat till den debatt om trepartisamverkan
som utspunnit sig här.
Jag förmodar också att det inte är okänt
för någon i denna kammare att jag sedan
flera år tillbaka har drivit den linjen
att den borgerliga oppositionen så
långt som möjligt bör söka komma överens.
Och i de frågor, där man eventuellt
inte kan komma överens, bör man inte
söka sak med varandra utan i stället
låta var och en driva sin linje. Jag är
övertygad om att en av orsakerna till
oppositionens framgång i årets val just
var förekomsten av borgfred. Jag har
träffat många människor, inte bara
bland mitt eget utan också bland centerns
och folkpartiets folk, som klart
har givit uttryck för den uppfattningen
att borgfreden var något av det mest
tilltalande i valrörelsen. Tack vare den
slapp man att höra det hackande som
så ofta förekommit bland de borgerliga
partierna och man kunde i stället bli
enig om det väsentliga.

Ungefär tio dagar före valet frågade
man mig: »Vill Du ge ett ärligt svar på

vad Du tror om valresultatet i år?» Jag
svarade: »Om de borgerliga partierna
kan hålla fred med varandra sista veckan,
så tror jag att socialdemokraterna
förlorar valet och de borgerliga vinner.
» Så blev det också. Det var kanske
påfrestande på vissa håll att hålla
borgfred, men det lyckades, och det
tror jag var en starkt bidragande orsak
till oppositionens framgång.

Det där är säkert framtidens melodi.
En sak vill jag emellertid poängtera —
jag har gjort det två gånger tidigare
från denna talarstol — nämligen att om
vi skall kunna räkna med samarbete i
framtiden, så skall man inte på något
håll inbilla sig att man kan diktera för
någon annan. Jag skulle inte vilja föreslå
mitt parti att vi slår oss samman med
ett annat och dikterar för det tredje oppositionspartiet.
Det är fullkomligt onödigt
att försöka inbilla sig att två partier
kan diktera för det tredje — det
går helt enkelt inte. Ju förr man frångår
sådant önsketänkande, desto bättre
är det. Vi är på vår sida fullt beredda
att medverka till ett sansat resonemang
om alla de viktiga frågorna. Vi är beredda
att ge och ta, men vi är inte beredda
att ta emot diktat och vi kommer
inte att lämna diktat till någon annan.
Låt oss vara överens om den saken.

Det har från denna talarstol sagts
mycket om på vilket sätt man skall ta
regeringsmakten från socialdemokraterna
om två år. Ja, inte tar man regeringsmakten
från socialdemokraterna om två
partier tror att man skall säga till det
tredje partiet: »Hiir har ni fått er plats,
här ställer ni in er i ledet tyst och stilla
och följer oss.» Då kan socialdemokraterna
sitta ganska lugnt kvar, ty då inträffar
ingen olycka, sett ur deras synpunkt.
Men låt oss försöka använda vårt
sunda förnuft och resonera oss fram till
lösningar på de olika områdena! Då
skall vi utan tvekan klara en valrörelse
till, och det är det vi skall sträva efter.
Det är inte fråga om att få i gång splitet
och hackandet på varandra igen.

Tisdagen den 1 november 1966 em. Nr 30 125

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Låt oss sedan inte glömma bort att
politiska konstellationer kan växla i
Sverige lika väl som de gjort i många
andra länder.

Till slut, herr talman, vill jag säga att
det parti i den borgerliga oppositionen
som bryter borgfreden kan hälsa hem,
ty det kommer att få en hårdare dom
av väljarna nästa gång än vi kanske
anar i dag.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Det fanns uppslagsändar
i herr Nilssons i Bästekille anförande
som i och för sig kunde föranleda
en jordbruksdebatt. Jag begärde
emellertid inte ordet för att få i gång
en sådan, utan det är bara på en enda
punkt som jag vill något utveckla vad
herr Nilsson har sagt, nämligen i fråga
om importen av kött från Danmark. Jag
tar upp den frågan därför att den just
i dagarna är omskriven i tidningarna
och diskuterad och därför kanske förtjänar
att bli belyst så att kammarens
ledamöter får det rätta sammanhanget.

När vi köper kött från Danmark betalar
vi danskarna ungefär kr. 3: 25 per
kilo. När detta kött går över gränsen till
Sverige beläggs det med en avgift på kr.
3:19, d. v. s. nästan lika mycket som
köttet kostar i Danmark. Denna avgift
har ju kommit till för att skydda det
svenska jordbruket genom att möjliggöra
en hög prisbildning för de svenska
jordbrukarna.

Men om vi nu konstaterar att danskarnas
notering kan ha växlat med 20
eller 30 öre från en dag till en annan
— ty sådant inträffar — är det klart att
den väsentliga orsaken till det höga pris
som importvaran får, herr Nilsson, är
det höga gränsskydd vi har. Låt oss således
inte förledas att av dessa små växlingar
i den danska noteringen dra den
felaktiga slutsatsen att det inte skulle
löna sig med import av kött. Jag tyckte
det var nödvändigt att göra det tillrätta -

läggandet i anslutning till herr Nilssons
inlägg.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vet mycket väl att
vi har ett gränsskydd. Men det var inte
detta jag gick in på i mitt anförande.
Jag konstaterade att när vi har en bristsituation
här hemma får vi betala mer
i Danmark än under andra förhållanden.
Jag är fast övertygad att om vi
skulle komma i beroendeställning till
Danmark skulle vi få betala ett helt annat
pris än om vi kan upprätthålla en
svensk jordbruksproduktion av tillräcklig
omfattning. Det är bara den frågan
som skiljer oss åt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Vi vet ingenting om
framtiden, herr Nilsson i Bästekille.
Men låt oss inte ta detta lilla exempel
som någonting belysande för vad som
skulle hända i den situationen!

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Få frågor om ens någon
har haft förmågan att under decennier
dominera den politiska debatten som
bostadspolitiken och därmed sammanhängande
spörsmål. Inte minst i årets
kommunalpolitiska valrörelse har denna
fråga återigen dominerat och använts
i mycket hög grad, i något fall på ett
föga hederligt sätt. Att frågan haft betydelse
för valutgången är ofrånkomligt.
Det är ingen hemlighet att det råder
bostadsbrist i många av våra större
tätorter. Det båtar föga att förklara att
vi bygger mera i vårt land än man gör
i något annat land — kvar står faktum
att det råder brist på bostäder.

Men i politiska sammanhang är det
inte helt oantastligt att bara tala om
denna brist utan alt med ett ord söka
förklara dess orsak och bakgrund. Vi
har under hela efterkrigstiden haft och

126 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

har fortfarande den situationen, att
vårt lands näringsliv genomgår betydande
förändringar. Dessa förändringar
är av många olika slag men har ett
gemensamt drag av stor betydelse, nämligen
att landsbygdens folk i betydande
omfattning söker sig till industriorterna
i avsikt att där skapa bättre försörjningsbetingelser
för sig än dem hemorten
har att bjuda. Trots att denna
ström av arbetskraft varit och är betydande
pågår samtidigt en inflyttning
av utländsk arbetskraft i en omfattning
som vi aldrig tidigare upplevat i vårt
land.

Industriföretagen på respektive orter
anser båda de nämnda faktorerna vara
nödvändiga för den industriella expansionen.
Ingen vill ju heller hindra industriens
utveckling. Tvärtom vill vi
med alla medel befrämja denna — dock
under den bestämda förutsättningen att
den industriella expansionen inte tillåts
framtvinga en boendeform för de anställda
som är klart undermålig. Tendenser
i sådan riktning saknas inte.

Samtidigt med denna för bostadsförsörjningen
påfrestande situation pågår
en omgestaltning av medborgarnas tänkande
i bostadsfrågan som klart ger uttryck
för önskan om en betydligt förbättrad
bostadsstandard i både miljöoch
utrymmeshänseende. Att det ökade
välståndet givit detta utslag måste betraktas
såsom något positivt — något
som inte bör och inte får förhindras
eller motarbetas.

Jag behöver inte exemplifiera min
framställning — saken står helt klar
för kammarens ledamöter — när jag
säger att det statliga stödet i fråga om
bostadskostnaderna har undergått betydande
försämringar den senaste tiden
samtidigt som ett onormalt ränteläge i
betydande grad tynger boendekostnaderna.
Att dessa två omständigheter
tillsammans betytt åtskilligt för valutgången
har vi ingen anledning att betvivla
och heller ingen anledning att
fördölja.

Under året har också vid olika tillfällen
den meningen framförts, att det
inte längre finns anledning att lägga
sociala aspekter på bostadsförsörjningen.
Oavsett vilka eller hur många som
framfört denna mening vill jag på det
bestämdaste opponera mot den. Så länge
vi har brist på bostäder är denna tanke
horribel, och även om bostadsbristen
snabbt skulle klaras av kommer så
många undermåliga bostäder att finnas
kvar i våra större tätorter, att de utgör
ett stort socialt problem som varken
stat eller kommun kan blunda för. Fråga
hälsovårdsnämnderna i våra större tätorter,
fråga olika sociala myndigheter
här i Stockholm och annorstädes — det
räcker för att få ett entydigt och klart
svar! Fråga polisen i våra storstäder
hur många människor som per dygn bebor
rivningshusen i de olika städerna
— fråga om man anser att denna miljö
befrämjar den sociala anpassningen för
dem som bor i rivningshusen!

Ja, vi behöver för resten inte fråga.
Vi vet allesammans svaret. Vi vet hur
trångboddhet och trist boendemiljö verkar
deprimerande även på dem som
med allvar försöker anpassa sig till en
arbetsuppgift i vårt samhälle. Riksdagens
förändring av räntesubventionerna
till bostadslånen har naturligtvis motiverats
med vårt finansiella läge, men
det har säkerligen också spelat en betydande
roll att den borgerliga pressen
frenetiskt dag efter dag har häcklat
bostadssubventionerna. Man har ansett
det som höjden av löjlighet, att vi —■
som det sagts — betalar varandras hyror
över skattsedeln. Det är obestridligt
att så har skett i viss utsträckning, men
varför skulle just en sådan transaktion
vara så löjeväckande? Finns det egentligen
någon fråga, som har så stort gemensamt
intresse för vårt folk som bostadsfrågan?
Är den inte värd att lösas
med gemensamma ansträngningar?

Så snart det gäller bostäder kommer
det krassa ekonomiska tänkandet in i
bilden. Då talar vi om amortering och

Tisdagen den 1 november 19G6 em.

Nr 30

127

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 137

förräntning på ett helt annat sätt än
när det gäller andra problem. Vi nämner
t. ex. aldrig orden förräntning eller
amortering i samband med kostnader
för vårt försvar, vårt skolväsen, vår
sjukvård eller vår socialvård, men i
bostadsfrågan är vi låsta av gällande
räntesats. Om industrien har högkonjunktur
—■ som den glädjande nog har
och har haft länge — åker alltså räntan
i höjden, vilket omedelbart medför avsevärda
hyreshöjningar. Finns det inte
möjligheter att lösa dessa problem på
ett bättre sätt? Vi har anledning att
fråga oss, om vi inte skulle kunna se
betydligt mindre traditionsenligt på bostadsproblemet
både när det gäller förräntning
och beskattning. Jag tror att
detta är nödvändigt, därför att fördelningen
av det stöd som nu utgår till
bostadsbyggandet har snedvridits av utvecklingen.
Det stöd som i dag utgår
till egnahemsbyggare, går endast i undantagsfall
till den som bäst behöver
det. Däremot är stödet otvivelaktigt betydelsefullt
för villabebyggelsen i och
för sig. De som i dag bygger egnahem
är oftast människor som har relativt
goda inkomster eller som disponerar
ett betydande eget kapital.

Den familj däremot som har en stor
barnskara och av den anledningen i hög
grad är i behov av eget hem, har som
regel ingen möjlighet att ta emot statens
stöd på grund av sin egen medellöshet.

I det sammanhanget vill jag också
framhålla den nuvarande skattelagstiftningens
orimlighet. En person som har
tillräckligt god ekonomi för att bygga
ett eget hem får, förutom gällande räntesubventioner,
en skattelättnad som den
i hyres- eller bostadsrättslägenhet boende
inte får. Varför är det så? Villaägaren
får göra avdrag i sin deklaration
för de räntekostnader han har för
villan. Även för ett hyreshus eller bostadsrättshus
föreligger dylika ränteutgifter.
Dessa ligger för närvarande på
omkring G0 procent av hela hyreskost -

naden, men dessa 60 procent är icke
att betrakta som avdragsgill utgift i deklarationen.
Man kan fråga sig, varför
det är på detta sätt. Jag kan inte se
någon reell skillnad mellan det förhållandet
att en person lånat 100 000 kronor
till ett villabygge eller det förhållandet
att hundra personer slagit sig samman
och lånat till sina bostäder i ett
hyres- eller bostadsrättshus.

Även i andra avseenden är ändringar
av nuvarande ordning starkt befogade.
Riksdagen har i årtionde efter årtionde
stridit om den s. k. markvärdestegringen,
utan att ett tillfredsställande resultat
ännu har uppnåtts.

Samtidigt har vi ett fastighetsbelåningssystem
som på ett markant sätt
påskyndar markvärdestegringen. Detta
sker därigenom att de byggda fastigheternas
s. k. fasta lån ligger kvar i fastigheten
även om denna råkar bli 100
eller 200 år. Oftast har den aldrig haft
så stort värde som när den är färdig
att rivas. När fastigheten slutligen skattar
åt förgängelsen överförs dess försäljningspris
omedelbart och utan svårigheter
till den uppröjda tomten, som
därigenom betingar en betydande kostnad,
vilken i sin tur kommer att få förräntas
av den nya fastighetens hyresgäster.

Man har anledning att fråga: Hur
länge skall vi fortsätta med detta system?
Är det inte hög tid att det förändras?
Kan det vara rimligt att exempelvis den
som vill ho i den centrala delen av en
stad i sin bostadskostnad skall förränta
allt vad som tidigare byggts på berörda
tomt? Här i Stockholm får man väl i så
fall räkna från Birger Jarls dagar.

.lag vet inte hur inånga husgenerationcr
man kan spåra i våra äldre städers
centrala delar, men man kan inte
underlåta att i detta systems tillämpning
se förklaringen till våra mycket
höga tomtkostnader. Att dessa centralt
belägna tomters höga viirde sedan smittar
av sig på de därefter närmast belägna
iir ingenting att förvåna sig över.

128

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Denna tendens vandrar sedan ut till de
yttersta områdena kring våra tätorter.

Herr talman! Markens värdering beroende
på för vilket ändamål den kommer
till användning vore värd en egen
avhandling. Hag- och skogsmark, som
i taxeringsvärde inte nått upp till mer
än några futtiga ören per kvadratmeter,
fördubblas och åter fördubblas i värde
i flera varv så snart det blir bekant
att den kan komma att användas för
byggnadsändamål. I många fall blir ett
sådant tillfälle utnyttjat i ren spekulation
på ett sätt som verkligen är upprörande.
Alla inser och många anser att
detta system är ytterst otillfredsställande,
men hitintills har man inte lyckats
att skaffa fram en effektiv lösning
av detta problem.

Vi har skäl att förvänta ett resultat
av den senaste utredningen i detta avseende,
som väl snart kommer att presenteras
och vars viktigaste ingrediens
säges vara den kommunala förköpsrätten.
Redan nu kan det vara befogat att
säga att tilltron till effekten av denna
förändring inte kan vara stor med tanke
på de obetydliga resurser som står
till kommunernas förfogande i kapitalhänseende.
Tyvärr fungerar kapitalmarknaden
så att det är mycket lättare
för det enskilda byggnads- eller fastighetsbolaget
att låna pengar för tomtaffärer
än det är för kommunerna. Om
dessa förhållanden kommer att fortsätta
i samma stil, kommer den kommunala
förköpsrätten att i sin funktion vara
skäligen betydelselös.

Herr talman! Det finns anledning att
hoppas att vi skulle kunna få ett avsevärt
friskare tänkande i den betydelsefulla
bostadsfrågan. Jag upprepar
att denna fråga har mycket stor social
betydelse. Få ting berör den enskilda
medlemmen i samhället närmare än bostadsfrågan.

Herr talman! Det har fällts ett yttrande
här i dag som jag något skall
uppehålla mig vid; det är ett uttalande
av herr Bohman som jag har fastnat

för. Jag tänkte omedelbart: Är detta
verkligen sagt? Menar verkligen herr
Bohman vad han då yttrade?

Han ondgjorde sig över att den svenska
regeringen visade ett alltför stort
intresse i avrustnings- och atomvapenfrågan.
Han sade klart och tydligt att
vårt engagemang för provstoppsavtalets
genomförande och för en begränsning
av atomvapnens vidare spridning kunde
utgöra ett hinder för vårt eget agerande
i atombeväpningsfrågan, så att vi om vi
skulle befinna oss i den situationen att
vi själva ville använda sådana vapen
skulle vara förhindrade därtill. Menar
herr Bohman verkligen att vi, en av de
små staterna, av dessa egoistiska skäl
inte skulle påyrka nedrustning eller begränsning
av kärnvapeninnehavet?

Vi får i detta sammanhang naturligtvis
också lägga märke till att herr Bohman
uppträder som högerns gruppledare
i denna kammare. Det måste således
vara högerns mening att regeringen har
förtjänat snubbor för att den har uppträtt
alldeles för energiskt i avrustningsfrågorna.
Anser högern att det är felaktigt
av de små nationerna att framföra
önskemål om begränsningar i de
vansinniga upprustningar som pågår?
Tror herr Bohman att freden ligger säkrare
om alla de små nationerna har
kärnvapen till sitt förfogande? Nej, herr
Bohman, det måste tvärtom vara varje
människas plikt att efter förmåga medverka
till att dessa fruktansvärda vapen
kommer under verklig kontroll och helt
förstöres.

Herr Bohman! Ert yttrande är cyniskt,
otroligt cyniskt.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! I ett uttalande som Sveriges
industriförbund har gjort i höst
och som omnämnts i denna debatt,
framhålles bl. a.: »En konsekvens av
utvecklingen under 1960-talets första
hälft har blivit att de vanligaste stabiliseringspolitiska
medlen alltmer börjat
spela ut sin roll.»

Tisdagen den 1 november 196G em.

Nr 30

129

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

Konstaterandet är lika riktigt som
väsentligt. Den exceptionellt höga räntenivån
har inte lett till någon balans mellan
tillgång och efterfrågan på kapital.
Den gamla liberala penningpolitikens
universalmedel, räntan, tycks verkligen
inte längre ha så stor betydelse för vad
som kallas den samhällsekonomiska balansen.

Orsakerna till detta faktum skall jag
här inte försöka analysera. Den ekonomiska
utvecklingen ställer på dagordningen
inte bara nya problem utan också
frågan om nya metoder för att bemästra
dessa. Det är väl också om dessa
som debatten om den ekonomiska politiken
i dag främst borde röra sig.

Av Industriförbundets uttalande i övrigt
framgår emellertid att förbundet
ingalunda dragit några sådana slutsatser
av sitt konstaterande. Nej, fortfarande
förordas en »fri» och, som det brukar
heta, »smidigt fungerande kapitalmarknad».
Hur skall man då kunna uppnå
balans på denna och helst med rimligare
räntor?

Recepten är de gamla vanliga. Håll
tillbaka och minska efterfrågan på kapital
för bostadsbyggandet genom att
tillåta de höga räntorna att fullt ut slå
igenom i form av ännu högre hyror. Avskaffa
all statlig bostadslånegivning!
Man vill ha balans på bostadsmarknaden
genom sådana hyror som kör bort
folket från bostadsköerna.

Ett annat recept är att genom politiska
beslut minska statens och kommunernas
investeringar i sjukhus, daghem
och andra sociala anordningar. För att
missförhållandena på detta område härigenom
inte skall ytterligare förvärras
förordas följande:

»I ett flertal fall är det möjligt att uttaga
någon form av marknadspris för
utnyttjande av de tjänster som tillhandahålles
genom offentliga myndigheter på
såväl den statliga som den kommunala
sidan.»

väsentligen borde höja avgifterna vid
sjukhus och för annan läkarvård liksom
vid daghemmen och måhända minska
snuspengarna vid pensionärshemmen
och kanske rent av införa skolavgifter.
Men Industriförbundet vill i alla händelser
minska efterfrågan på sociala tjänster
och därmed behovet av kapital på
det hållet.

Vad bostadsbyggandet och den offentliga
sektorn skulle avstå när det gäller
bankernas utlåning skulle reserveras för
näringslivet. Industriförbundet nöjer sig
emellertid inte med detta. Man kräver
också att affärsbankerna för industriens
behov i högre grad skall komma över
ATP-fonderna, d. v. s. arbetarnas och
tjänstemännens pengar, genom förlagslån.
Man anser att det på detta sätt skall
vara möjligt att skapa balans på kreditmarknaden.
Bankerna skulle alltså få
mer att säga till om, samhället mindre.
Näringslivets påstådda behov skall tillgodoses
på bekostnad av övriga samhälleliga
behov.

Herr talman! Det talas så mycket om
den minskade självfinansieringsgraden
inom näringslivet. Klockan är nu över
18 och följaktligen har jag rätt att citera
ur konjunkturinstitutets höstrapport,
vilket herr Bohman inte ansåg sig kunna
göra i förmiddags.

Siffrorna beträffande industriens
självfinansieringsgrad visar, att denna
visserligen var liigre i fjol än 19G4 men
att den var ungefär densamma som 1961
och 19G2. Det går alltså inte att tala om
en minskning av självfinansieringsgraden
som en allmän tendens men däremot
som eu tillfällig tendens. Av siffrorna
i rapporten framgår vidare två
omständigheter. I fjol ökade industriinvesteringarna
kraftigt, och den trenden
fortsätter i år. Att självfinansieringsgraden
därför tillfälligt minskar är
skäligen förklarligt. Den var emellertid
även i fjol över 80 procent för industrien
som helhet, och det är ju inte
illa. Av Industriförbundets uttalande
framgår nog, att industrien inte har så

Det framgår inte närmare, huruvida
Industriförbundet tänker sig, att man
9 — Andra kammarens protokoll 1900. Nr 30

130

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

särskilt besvärligt med kapital för investeringar,
men man vill ha mer kapital
för exportkredit. Jag för min del är
ingen principiell motståndare till exportkrediter,
men skall andra samhälleliga
resurser än bolagens användas för
detta ändamål, måste man nog också
kräva en skärpt valutakontroll, framför
allt när det gäller den ohämmade kapitalexporten
och valutautflödet över huvud
taget, något som vi också krävt i
motioner till årets riksdag.

Industriförbundets program är desto
mer värt att ta fasta på som det i verkligheten
ligger till grund för de borgerliga
partiernas intentioner i fråga om
den ekonomiska politiken, även om detta
är litet mer maskerat hos mittenpartierna
än hos högern. Programmet är
som bekant inte nytt. Vad som är nytt
är emellertid, att de borgerliga partierna
gått framåt i valet. Hur har detta
kunnat ske? Detta program smakar
beskt både för de löntagare som har en
bostad och för dem som inte har någon.
Det ger vidare ett mörkt perspektiv för
hela den hittillsvarande sociala trygglietspoli
tiken.

Det kan nog inte bestridas att den
främsta orsaken till den borgerliga
framgången är att regeringen inte haft
eller velat lansera ett verkligt alternativ
till den ekonomiska politik, som sammanfattas
i detta Industriförbundets
höstuttalande. Tvärtom har man sökt gå
denna politik till mötes. Sålunda har
bostadsbyggandet hållits tillbaka och
köerna har växt. Hyrorna har ökat, senast
i år och till och med mitt under
valrörelsen, genom att man beskurit de
samhälleliga insatserna för att hindra
de höga räntorna att slå igenom i hyrorna.

Kommunala investeringar hålls tillbaka,
och oundvikliga sådana har mest
fått finansieras genom höjda kommunalskatter.
Men stegrade hyror och
skatter, som är impopulära ting, har inte
skapat någon ekonomisk balans. Genom
att alla andra investeringar än i

bostäder och på den offentliga sektorn
fått fritt fram i fråga om krediter har
vi fått en högränta som bara för några
år sedan ansågs otänkbar. Denna har
också varit en väsentlig orsak till den
allmänna stegringen av priser och levnadskostnader.

Finns det då möjligheter att föra en
annan ekonomisk politik? Jag tycker
att det på sitt sätt mest intressanta bland
socialdemokratiska valvärderingar är
just den passus i statsministerns uttalande
i Aftonbladet den 3 oktober, där
han på tal om här berörda problem
förklarar: »Jag kan medge att kapitalförsörjningen
till bostadsmarknaden varit
präglad av en viss ryckighet. Men
huvudproblemet är ju: vi kan inte ha
planmässighet på en avgränsad sektor
— bostäderna — utan att kräva större
planmässighet för det privata näringslivet
som slukar allt mer löneinvesteringar.
» Statsministern tilläde, enligt
den citerade tidningen: »Hitintills har
våra instrument varit det liberala samhällets.
Nu ser vi en ökad spänning
mellan trygghetskravet och biandekonomien.
Sannolikt kräver framtiden mycket
mer planering över hela fältet.»

Detta uttalande tycks visa eu viss
förståelse för tanken att den hittillsvarande
ekonomiska politiken kan behöva
omprövas. Vi anser en sådan omprövning
oundviklig, om de borgerliga
skall kunna pressas tillbaka och arbetarmajoriteten
bevaras vid 1968 års val.
Om vi finge planmässighet över hela fältet
i fråga om användningen av tillgängliga
resurser skulle vi kunna införa en
väsentligt lägre ränta. Detta skulle bli
en viktig broms på prisstegringarna, då
räntan inte bara väsentligt påverkar
hyrorna utan också priset på andra varor
och tjänster.

Självfallet behöver näringslivet kapital
för rationalisering och expansion.
Jordbrukets utveckling kräver mer och
billigare kapital. Men inte allt kapital
som går till näringslivet -— som för
övrigt är ett vidlyftigt begrepp — är

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

131

Vid remiss av Kungl. Majrts proposition nr 137

förnuftig resursanvänding. Nog är väl
köerna till bostäder, sjukhus och daghem
besvärligare än trängseln i banklokaler,
varuhus och vid bensinmackar?
Även vissa industriinvesteringar kunde
anstå. För närvarande torde exempelvis
kapaciteten för elspisproduktion här i
landet vara bortåt dubbelt så stor som
det inhemska behovet, samtidigt som
exporten är ringa.

Ingen begär väl för övrigt obegränsat
bostadsbyggande eller att den offentliga
sektorn skulle stå utanför en investeringsplan,
om en sådan funnes. Vad
emellertid arbetarrörelsen borde vända
sig mot är alt det enskilda näringslivets
investeringar ligger utanför samhällets
inflytande, medan bostadsbyggandet
och den offentliga sektorn skall dirigeras
genom politiska beslut och statliga
regleringar. Det är just en sådan
politik som visat sig leda till köernas
och de ständiga pris- och hyresstegringarnas
samhälle.

Det är självklart att en annan ränteoch
kreditpolitik — hur viktig den än
är — bara kan bli en del av ett alternativ
i den ekonomiska politiken. Men det
är en viktig del, inte minst då det gäller
bostadsfrågan. En annan räntepolitik
kan ge andra hyror, en annan kreditpolitik
kan avskaffa ryckigheten i bostadsbyggandet
och bilda grundvalen
för ett planmässigt byggande med industriella
metoder som inte minst för
storstadsområdena är av avgörande betydelse.

Lika litet som privatkapitalet — i
verkligheten storfinansen — bör få bestämma
över räntor och hyror, resursfördelning
och ekonomisk utveckling,
bör det få diktera prisutvecklingen i
allmänhet.

.Tåg tillhör inte dem som har en överdriven
tro på administrativa åtgärder
för att hejda inflationen. Som jag redan
sökt siiga iir den i hög grad beroende av
den ekonomiska politiken. Inte desto
mindre borde vissa åtgärder kunna spela
en betydande roll i samspel med den

ekonomiska politiken, såsom i fråga
om förbud mot priskarteller, anmälningsplikt
för prisstegringar och bättre
samhällelig insyn i fråga om prisunderlaget.

Vi anser oss inte besitta några märkvärdiga
patent för lösandet av de ekonomiska
problemen. Vi ställer vissa förslag
men vill framför allt stimulera till
diskussion och prövning inom arbetarrörelsen
av nya metoder och medel i
den ekonomiska politiken. Vi betonar
som vår uppfattning att ett bättre alternativ
måste till, om den borgerliga offensiven
skall kunna rivas upp och arbetarrörelsen
ånyo ta initiativet och
genomdriva en lösning av de problem,
som nu bekymrar massorna då det gäller
bostäder, hyror, priser och skatter.

Jag tillhör också dem som anser, att
arbetarrörelsen också måste gå in för
en annan militärpolitik än hitills. En
vettigare användning av våra resurser
kan inte utelämna ett område, som lägger
beslag på allt fler miljarder för improduktiva
ändamål. Arbetarrörelsen
kan inte bemästra våra samhällsekonomiska
problem, om generalernas krav
utan vidare skall vara lag.

Till slut, herr talman, ett par repliker
till herr Bengtsson i Varberg. Han påstod
här i dag att kommunisterna i sitt
budgetförslag till årets riksdag föreslagit
omkring 500 miljoner i ökade statsinkomster,
bl. a. genom höjd bolagsskatt
men att vi skulle ha föreslagit
bortåt 1 000 miljoner i ökade utgifter,
bl. a. då det gäller folkpensionärerna.
Den senare siffran är felaktig. Vi har
inte föreslagit högre statsutgifter än
vad vi föreslagit i ökade inkomster. Jag
vet inte var herr Bengtsson i Varberg
har fått sina felaktiga siffror ifrån men
missöden kan ju understundom inträffa.

Sedan talade herr Bengtsson i Varberg
om det för prisutvecklingen riskfyllda
i att med bolagsskattemedel fylla
på efterfrågeöverskottet genom att
exempelvis kraftigare höja folkpensionerna.
Man kunde av herr Bengtssons

9*—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 30

132 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

framställning få den uppfattningen att
lian anser att högre priser generellt beror
på efterfrågeöverskott. Men, herr
Bengtsson, låt oss ta praktiska exempel.
Som bekant liar priserna mest stigit på
livsmedel, men inte beror väl detta på
efterfrågeöverskott. Här bär vi ett produktionsöverskott,
som vi måste dumpa
ut på världsmarknaden och som renderar
oss exportförluster på ett par hundra
miljoner kronor om året. Jordbruksministern
kan verifiera dessa siffror.
Om folkpensionärer och barnfamiljer
kunde konsumera någon del av detta
överskott vore väl ingen skada skedd. 1
varje fall kunde inte detta öva något inflytande
på livsmedelspriserna.

Detsamma kan man nog säga om
många andra varor. Priset på bostäder,
d. v. s. hyrorna, har som bekant ökat
kraftigt. Jag har själv som hyresgästrepresentant
varit med om hyresförhandlingar,
men jag har aldrig hört att
någon krävt högre hyror på grund av efterfrågeöverskott,
däremot på grund av
höjda räntor och minskat bostadsstöd,
som beslutats av regering och riksdag.

Bolagens köpkraft kan däremot understundom
vara allvarligare för den ekonomiska
balansen. Det var inte så länge
sedan vi hörde finansministern säga
att en av orsakerna till det stora importöverskottet
vid sidan om bilarna var
stegringen av importen av kapitalvaror
för näringslivet.

Nej, prisstegringarna och inflationen
sammanhänger med den allmänna ekonomiska
politiken •— det trodde jag
att vi var överens om — inte med frågan
om huruvida folkpensionärer och
barnfamiljer kan köpa litet mera mat
och kläder.

Herr BENGTSSON i Varberg (s) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Karlsson i Huddinge
påstod att mina uppgifter om det
kommunistiska budgetförslaget var felaktiga.
Jag har hämtat uppgifterna från
de kommunistiska motionerna, och jag

är här beredd att tala om hur utfallet
blir. Det visar sig att man i utgiftsökningar
har föreslagit till ökad u-hjälp
100 miljoner kronor, till höjda familjebostadsbidrag
utöver de förslag som regeringen
har framlagt 70 miljoner kronor,
till indexreglerat barnbidrag 63
miljoner kronor, till social hemhjälp
80 miljoner kronor, till studiebidrag
38 miljoner kronor och till verkstäder
i norr 80 miljoner kronor. Så följer en
del småposter. Vidare föreslås att folkpensionerna
höjs med 200 miljoner
kronor, man vill ha 50 000 kronor till
Färöarna för ungdomsverksamhet o.s.v.
Till bostadspolitiken har man föreslagit
118 miljoner kronor till lån för bostadsbyggandet
och till räntebidrag enligt
oförändrade grunder 230 miljoner
kronor. Det blir 1 000 miljoner kronor
i utgiftsökningar, medan man har föreslagit
inkomstökningar på 520 miljoner
kronor. Detta kan herr Karlsson själv
konstatera om han gör sig besvär med
att gå igenom de kommunistiska motionerna.

Jag förde aldrig ett så förenklat resonemang
beträffande inflationen och
höjda folkpensioner och barnbidrag
som herr Karlsson vill göra gällande.
Jag framhöll att vi befinner oss i ett
läge där den inflationistiska utvecklingen
till stor del beror på efterfrågetryck.
Nu är det så väl att folkpensionärerna
och barnfamiljerna inte efterfrågar enbart
livsmedel ■—• de kan äta sig väl
mätta i vårt land — utan även börjar
efterfråga andra ting. Det är påtagligt
att om man pumpar ut 400—500 miljoner
kronor till människor som har efterfrågebehov
måste det verka påtryckande
på priserna när man inte ökar
»varumängden» eller ser till att andra
minskar sin efterfrågan i motsvarande
mån. Detta var vad jag ville ha sagt i
mitt anförande.

Herr KARLSSON i Huddinge (k) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Bengtsson i Var -

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30 133

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

berg läste upp en del siffror. De var
riktiga, men han hade glömt att räkna
ned dem. Om han hade gjort det hade
han inte kommit fram till den summa
han nämnde. Vidare blandade han ihop
vanliga anslag med kapitalinvesteringsförslag
beträffande industrier i Norrland,
vilket inte heller är riktigt.

De väsentliga utgifterna hos folkpensionärer
och barnfamiljer gäller väl
ändå mat och kläder. Det går inte att
som herr Bengtsson gjorde generellt säga
alt varje påspädning av deras köpkraft
medför att inflationen stimuleras.
Jag nämnde ett par exempel men dem
gick herr Bengtsson inte in på. Det var
ganska signifikativt.

Herr SJÖHOLM (fp):

Herr talman! Denna sena timme varken
inbjuder eller inspirerar till några
längre utläggningar. Jag skall begränsa
mig till några kommentarer till valresultatet.

Det är emellertid alltför frestande att
något litet beröra vad herr Henningsson
talade om alldeles nyss. Det var
delvis mycket intressanta synpunkter
han anlade på bostadspolitiken. Hans
synpunkter beträffande avdragen i deklarationen
för ränteutgifter var väl
dock något felaktiga. Det är den byggherre
som bygger ett hyreshus eller ett
bostadsrättshus som får göra avdrag
för ränteutgifter. Herr Henningsson menar
att det blir hyresgästerna som sedan
får betala denna ränta.

Skillnaden är dock, att den som bor
i eu hyreslägenhet slipper ta upp någon
inkomst för bostadsvärdet. Om man
fullföljde herr Henningssons resonemang,
skulle man i konsekvensens namn
få slopa bestämmelsen att en villaägare
skall ta upp ett värde för sin bostad.
Det är dock en allmän princip i vår
skattelagstiftning att den som har utgiften
också skall få göra avdraget. Detta
gäller alltså även räntan.

.lag skall så övergå till valresultatet,
som har kommenterats mycket i dag.

Det har bl. a. diskuterats var man egentligen
gjorde den största vinsten. Jag
tror att den värdefullaste vinsten gjordes
av själva det demokratiska systemet.
EU skifte i majoritetsförhållandena
vitaliserar nämligen det demokratiska
systemet. Även statsministern gav i
dag uttryck för detta, om också på ett
annat sätt. Det är troligen inte så litet
menligt för demokratien att ett parti
sitter i regeringsställning i 30 år eller
mera. Detta skulle även gälla om en
borgerlig ministär bildad av de nuvarande
tre borgerliga partierna.

Herr talman! Jag sade de tre oppositionspartierna,
alltså inte två av dem.
Detta säger jag därför att jag är övertygad
om att vad vi måste sikta till
är en fullständig antisocialistisk enighet.
Fördelarna med en sådan är uppenbara
och självklara. Herr Erlander
hänvisade tidigare i dag till den nuvarande
partisplittringen inom oppositionen
och framhöll att den skulle kunna
försvåra en regeringsombildning när
den dagen randas, och det ligger naturligtvis
något i detta. Det torde också,
såsom herr Bohman framhöll i en
replik till herr Wedén, vara så att två
tredjedelar av dem som röstar på oppositionen
föredrar en trepartiregering
framför en tvåpartiregering.

Jag har ibland tillåtit mig använda
uttrycket »Samling ger styrka, enighet
ger seger». Jag tror att så är förhållandet.
Samling även i den enkla formen
av borgfred ger styrka och resultat.
Det har detta val visat. Men för en
fullständig seger på en fast grund fordras
även eu enighet om politikens innehåll,
och därvidlag möter frågeställningar
som man inte kan blunda för,
även om man tyvärr ändå gör så på
sina håll. Detta löser dock inga problem.

Samling för Framsteg, som har till
uppgift att animera de tre borgerliga
partierna att gå samman och som för
övrigt för ett par dagar sedan tillskrev
partiledarna i detta ärende, har insett

134

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

att det i det långa loppet inte duger
med en samling som ett rent självändamål.
I ett uttalande för kort tid sedan
slog man fast att samverkan måste bedrivas
på liberal grund. Som jag ser
det är detta ofrånkomligt om man vill
nå resultat.

Det finns också helt säkert inom de
tre oppositionspartierna en skala från
liberala till mera konservativa och också
utpräglat »centeristiska» element,
även om jag inte vet vad den senare
gruppen kan stå för. Dessa element får
inte bli tongivande, utan det fordras en
liberalt betingad generositet och en
vidsyn för att man skall kunna nå ett
stort mål och nå en milstolpe i svensk
politik.

Jag har nog ungefär samma uppfattning
i sakfrågan som den herr Wedén
nyss gav uttryck åt, men jag skall uttrycka
den mindre elegant, något mera
försiktigt och mera konkret. Herr Erlander,
herr Ohlin och många andra
bär i dag talat om de 4—5 procenten
av väljare, som egentligen avgör valet.
Det är dessa väljare som befinner sig
på gränsen mellan socialdemokratien
och oppositionspartierna. Jag tror att
det är ostridigt att dessa väljare kan
vinnas för en politik på en liberal och
social grund men inte på en politik av
mera traditionellt konservativ art.

Jag är säker på att framsynta högermän
måste inse detta och bejaka det.
Det enda realistiska alternativet till
den socialdemokratiska politiken är en
politik av liberalt snitt, och den fordrar
ingalunda någon självuppgivelse från
högerns sida utan bara någon form av
anpassning. Dessutom är det ju så att
personliga särmeningar trivs alldeles
utmärkt i ett liberalt parti; annars vore
det inget liberalt parti.

Jag hörde nyss herr Antonsson tala
om högerspöket. Det där högerspöket
är ju mycket seglivat. Jag trodde vi
hade avlivat den vålnaden i våra trakter
i årets val. Det tror jag man kan
visa genom valresultaten. Jag skall in -

skränka mig till att referera erfarenheterna
från valet i Hälsingborg, där högerpartiet
och folkpartiet ensamma
gick samman, sedan centerpartiet av
någon ännu outredd anledning tackade
nej till samverkan.

Då påstod många människor att det
skulle gå illa för folkpartiet, att folkpartiet
skulle förlora alla sina marginalväljare
genom samröret med högerpartiet,
och den socialdemokratiska
tidningen därnere gjorde sitt bästa för
att sprida sådana stämningar. Den talade
hela tiden bara om högersamlingen
i Hälsingborg och framförde argument
i den stilen. Nå, hur gick det då? Jo,
Samling i Hälsingborg, som denna samverkan
mellan högerpartiet och folkpartiet
i Hälsingborg hette, vann omkring
3 000 röster, vann tre mandat i
stadsfullmäktige och ett mandat i landstinget,
och socialdemokraterna förlorade
i Hälsingborg 10,2 procent av väljarunderlaget,
alltså betydligt mer än genomsnittet
för landet i dess helhet.

Det valresultatet visar väl att man i
alla fall där tagit livet av högerspöket.
Det var en gång en film som kanske någon
av de närvarande minns som hette
Spöket reser västerut. Det tror jag att
högerspöket gjort; det har rest västerut
och förolyckats i Öresunds vågor, och
det är väl där herr Antonsson har fiskat
upp det, såvida det inte har flutit
i land på Hallandskusten.

Sedan skulle jag gärna vilja rätta till
ett misstag som statsministern gjorde
sig skyldig till här i middags. Han ondgjorde
sig över att man numera kringgår
förbudet mot karteller genom dessa
samlingsrörelser. Det är kanske riktigt
att man på enstaka håll gjort det, där
man, som herr Erlander uttryckte det,
samverkat för att nafsa till sig ett mandat.
Men de samlingsrörelser som har
förekommit i de fyra stora städerna i
Malmöhus län är inte betingade av några
mandatmässiga perspektiv.

I Hälsingborg var det t. o. m. så att
det för högerpartiet och folkpartiet

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30

135

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

skulle ha blivit ett bättre utfall, om man
hade gått var för sig, om man dömde
efter tidigare valsiffror. De samlingsrörelser
som har kommit i Medborgerlig
samlings efterföljd är principiellt
och inte taktiskt betingade. Det är en
samling för politisk förnyelse, på längre
sikt en politisk nödvändighet.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
att det enda som nu inte får ske är en
återgång till inbördes strider mellan de
tre oppositionspartierna. Det skulle
nämligen innebära ett skändligt svek
emot väljarna. Dessa har uppfattat borgfreden
som ett löfte, ett löfte helt visst
om ett enda enat antisocialistiskt parti
på social och liberal grund. Den enda
risken med ett parti av det slaget är
kanske att det skulle komma att sitta
vid makten en alltför lång tid för att det
skulle vara riktigt nyttigt för demokratien.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det förefaller mig som
om en del av de yttranden som vi mer
eller mindre har lyssnat på under de
gångna timmarna, i synnerhet de som
handlade om vad statsministern kallade
björnens skinn, kunde ha uppskjutits
två år för att komma vid den rätta tidpunkten.
Det är litet tidigt att dryfta
dessa frågor redan nu.

Beträffande dagens situation med
lockout och strejk skulle jag vilja säga
att vårt land ger ett ganska tragiskt intryck
inför världens blickar. Vi har
många fel och jag har ibland talat om
dem. I ett avseende har Sverige emellertid
framstått som ett mönster inför
den övriga världen, det har väckt förvåning
och stort intresse över hela världen.
Sverige har nämligen framstått
som ett civiliserat land i så måtto att
vi i stor utsträckning löst våra problem
genom att sätta oss ned och diskutera
i lugn och ro.

En strejk eller en lockout är en form
av krig, och sådant anstår inte en långt
hunnen civiliserad nation. Det är därför
vemodigt att vi har tagit detta steg

tillbaka, alldeles oavsett de mycket svåra
och ganska unika skadegörelser som
drabbat tredje man. Jag håller med
statsministern om att vi fått se många
förnämliga exempel på organisationsförmåga
och lojalitet från ledande elever.
Ingenting har väl bara baksidor.
Även en lockout-strejksituation kan väl
visa upp ljusa moment. De som nu inte
varit lojala har inte haft någon nytta
härav. Jag vet inte om jag som elev i
en sådan situation hade hört till de lojala,
jag kanske hade spelat kort eller
vad de nu har för sig. För många har
det nog varit en bedrövlig tid och det
blir kanske ännu värre.

Här har det så mycket talats om ekonomi
och visst är detta viktigt och intressant
och visst skall vi syssla med
sådant, men ju mer penningtänkandet
tar överhand såsom självändamål desto
besvärligare blir det att lösa konflikter
av detta slag. Det blir ett ständigt blickande
åt höger och vänster för att se
om man har fått lika mycket som de
andra. Har man inte detta anser man
sig ha rätt att kräva att man skall få
det. Jag kan förstå finansministerns situation.
Den är inte rolig, men en finansministers
situation är väl sällan rolig,
i synnerhet inte inför budgetarbetet.
Det har här skett en avvägning som jag
inte skall gå in närmare på, men det
är tråkigt att problemet inte kunnat
förutses tidigare och att det då inte
tagits erforderliga mått och steg.

Slutsatsen av detta resonemang är
emellertid att hur krånglig situationen
än är skall man inte slåss, utan man
skall diskutera, förhandla och komma
överens. Detta måste vi lära oss på
nytt.

Herr talman! Det är inte så värst
många som hör på så här dags och jag
vet att herr talmannen med välbehag
ser alt man inte håller på så länge. Jag
skall därför bara skicka ut i luften en
semantisk fråga, som jag ofta stött på
ocli som stört mitt sinne för ordning. Annars
är detta kanske inte så stort, men

136 Nr 30 Tisdagen den 1 november 1966 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

på denna punkt tycker jag att det är
viktigt med ordning. Språket får inte
misshandlas hur som helst, utan man
skall veta vad ett ord betyder och när
det kan användas. Det gäller ordet »progressiv»
som emellanåt förekommer.

Herr Sjöholm använde inte det ordet.
Han sade att man skall vara social och
liberal — och det kan jag visst gå med
på, vad man nu lägger in i dessa uttryck.
Men ordet progressiv har jag
svårt att förlika mig med i ett mittensammanhang.
Ty står man i mitten, så
skall man väl vara där. Men progressiv
betyder att man kommer ut i kanten någonstans
för att leda utvecklingen och
bära framstegsfanan. Jag vore därför
mycket tacksam om man av hänsyn till
mig ville undvika det ordet i detta sammanhang.
I och för sig är det ett vackert
ord, och vi skall alla vara progressiva,
men då skall vi inte samtidigt säga att
vi vill vara i mitten.

Herr talman! Med det anförda skall
jag avsluta mitt bidrag till denna remissdebatt
och ge plats åt näste talare.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Även jag skall fatta mig
kort, eftersom jag får tillfälle att återkomma,
men jag kan inte underlåta att
ta upp bostadsfrågan i det sammanhang
där den hör hemma, d. v. s. i den
bostadsdebatt som nu pågår.

Frågan om lösandet av våra bostadsproblem
står helt naturligt i centrum,
och det är inte tu tal om att en ökad
bostadsproduktion är nödvändig. Jag
vill särskilt betona att det framför allt
är av yttersta vikt att produktionen
ökar i bristområdena. Det kan inte nog
kraftigt understrykas att man vid fördelningen
av bostäder måste satsa hårdast
på de orterna.

Men det finns också andra vägar för
att komma till rätta med bostadsköerna,
vägar som det hittills har varit mycket
svårt att på allvar undersöka och beträda.
Jag syftar då i första hand på
en kartläggning av bostadsköernas sam -

mansättning och aktualitet samt på ökade
befogenheter för bostadsförmedlingarna.

Det är inget tvivel om att bostadsköerna
inte avspeglar den verkliga bostadsbristen
och bostadsnöden. Åtskilliga
människor i bostadsköerna har i
verkligheten löst sin bostadsfråga, men
de köar för att få bostad i ett särskilt
attraktivt område, möjligheter som för
närvarande är ytterst begränsade.

Många som står i bostadskön för att
få centralt belägna lägenheter eller bostäder
i speciellt eftersträvade stadsdelar,
avvisar alla erbjudanden på andra
håll. T sådana fall kan väntetiderna helt
naturligt blir hur långa som helst. Men
är detta en verklig bostadsbrist? Är det
inte i stället så att en effektiv bytesverksamhet
skulle medverka till lösandet av
dessa frågor?

Betydligt allvarligare är en del andra
problem. I bostadskön finns t. ex. ett
stort antal bostadssökande som för närvarande
har utmärkta halvmoderna eller
moderna bostäder, vilka är ivrigt efterfrågade
av stora grupper bostadslösa
eller sådana som bor i helt omoderna
eller utdömda lägenheter. Jag tänker
exempelvis på vad som stått att läsa i
dagens tidningar om Stockholmsträsket.
Hur många av de människorna skulle
inte behöva en halvmodern eller modern
äldre lägenhet! Vi kan ta liknande
exempel från Göteborg eller Malmö, där
det också finns slumkvarter. Vi får inte
glömma dessa grupper, ty vi har en
chans att hjälpa dem. Det är det jag
här vill understryka.

Men hyresgäster vägras byte av lägenheter.
Man får inte ens lämna lägenheterna
till bostadsförmedlingen. För en
vecka sedan hade de tre största bostadsförmedlingarna
i landet, i Stockholm,
Göteborg och Malmö, en sammankomst
i Malmö, en årligen återkommande kontaktkonferens.
Huvudfrågan denna gång
var: Varför finns det inga reella möjligheter
att disponera friställda lägenheter
i det äldre beståndet? En annan

Tisdagen den 1 november 1966 em.

Nr 30 137

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

fråga var: Varför kan man inte medverka
på ett bättre sätt till byten?

Det är naturligt att dessa problem
stod i förgrunden. 70 procent av de bostadssökande
finns i de tre storstadsregionerna,
och 242 000 människor står
anmälda i de tre bostadsköerna där.
Men låt mig förklara hur det ligger till.

Förmedlingarna behöver tillgång till
hela bostadsbeståndet, såväl de äldre
som de nya lägenheterna, och de tre
storstadsområdena har kunnat inregistrera
att cirka 80 000 av de till bostadsförmedlingarna
anmälda sökandena
har halvmoderna eller moderna lägenheter.
Om dessa lägenheter hade kunnat
ställas till förmedlingarnas förfogande,
skulle man inte bara skapa rörlighet på
hyresmarknaden utan också lösa många
problem för sådana bostadssökande som
av ekonomiska skäl inte kan ta en modern
ny lägenhet.

Tror ni inte att metallarbetaren
Svensson eller tjänstemannen och kontoristen
Andersson, som har rätt låga
inkomster, skulle vara mycket tillfredsställda,
om de kunde få sin bostadsfråga
löst genom en äldre bostadslägenhet?
Frågor som dessa diskuterar vi och känner
ingående. Många av dem som står
i bostadskön har i dag inga större anspråk
än att få en bra halvmodern eller
modern äldre lägenhet. Men de har för
närvarande knappast möjlighet att på
detta sätt få sin bostadsfråga löst.

Det har kärvat till sig på senaste tiden,
och många fastighetsägare ställer
sig helt oförstående till byten trots
att fastighetsägarorganisationen rekommenderar
sina medlemmar att lämna sina
lägenheter till förmedlingen. Varför
får vi inte dessa lägenheter? Varför kan
man inte lämna dem till bostadsförmedlingen?
Ingen påtvingas en hyresgäst,
utan fastighetsägaren får tillfälle
att välja bland de bostadssökande som
skickas till honom, och det är många
gånger fyra eller fem sökande. Varför
går man inte med på detta? Den frågan
är berättigad i dagens läge.

Som exempel kan jag andraga att vi
genom vår bostadsförmedling i Malmö
noggrant följer fastighetsägarnas beredvillighet
till samverkan. Vi har kunnat
inregistrera att på senaste tiden av 36
tillfrågade fastighetsägare endast fyra
har förklarat sig villiga att lämna sina
lägenheter till förmedlingen, medan 32
mycket bestämt förklarat att de sköter
uthyrningen själva.

Vi kan inte fortsätta att på detta sätt
låsa fast bostadsmarknaden på grund
av ökat motstånd från många fastighetsägare
mot att hjälpa till att skapa rörlighet
och balans på bostadsmarknaden.
Detta är en dålig samhällssolidaritet i
ett besvärligt läge. Vi kräver nu med all
rätt lagstadgad bytesrätt för alt våra
bostadsförmedlingar skall bli effektiva
och utgöra goda serviceorgan. Det är ett
mycket berättigat krav i det läge som
råder på bostadsmarknaden.

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Vi har under de senaste
veckorna upplevt en intensiv och känsloladdad
debatt efter ett TV-reportage
kring ett intermezzo vid Lamco i Liberia.
Denna debatt är intressant ur
flera synpunkter. Jag skall inte försöka
bedöma, om reportaget var tendentiöst
eller icke. Inte heller skall jag avge något
omdöme om företagsledningens åtgärder.
Men vad kan det bero på att
denna debatt förts med ett så häftigt
engagemang, att den utlöst så stark
misstro mot svenska företags avsikter
och metoder, att tron på profitjakten
som den enda drivkraften för vårt näringslivs
expansion på nytt tycks ha
slagit rot?

De statliga biståndsinsatserna i u-länderna
har huvudsakligen legat på sådana
områden som undervisning och
utbildning, hälso- och sjukvård, familjeplanering
och dylikt. Mycket av detta
har varit bra, en del kunde ha varit
bättre. Men hur nödvändiga än dessa
insatser varit kan de aldrig bli tillräckliga.
Framför allt är det helt orimligt

138

Nr 30

Tisdagen den 1 november 1906 em.

Vid remiss av Kungl. Maj:ts proposition nr 137

att tänka sig att det skulle vara förenligt
med självkänsla och värdighet hos
u-ländernas folk att hjälp av denna art
skulle bli permanent. Vi måste ha klart
för oss att våra biståndsinsatser, även
om de sträcker sig över år och årtionden,
är och måste vara av tillfällig natur.

Mottagarländerna skall en gång inte
bara ta över ansvaret för projektens
ekonomi och personalrekrytering, utan
också mångfaldiga dem, så att de räcker
till för hela befolkningens behov. Härför
krävs en ekonomisk utveckling av
helt annan storleksordning och art iin
några statliga bistånd kan åstadkomma.
Ett näringsliv bör därför byggas upp i
u-länderna med en produktion som ger
arbetstillfällen och försörjning åt miljoner
människor. Här stöter man på de
största svårigheterna. Bristen på kapital
och tekniskt kunnande, den totala avsaknaden
av industriell erfarenhet och
företagsledning och marknadsföring
framträder omedelbart som svåröverkomliga
hinder. Befolkningens ovana
vid ordnat arbete och disciplin på arbetsplatsen
är inte heller lätt att komma
till rätta med när 99 av 100 varken
kan läsa eller skriva och alltså inte nås
med skriftliga meddelanden och anvisningar.

Industriländerna måste, trots de svårigheter
och vanskligheter som möter,
ställa både kapital och erfarenhet till
förfogande, om den nödvändiga ekonomiska
utvecklingen i u-länderna skall
komma till stånd inom någorlunda rimlig
tid. Därigenom kan vinnas snabbt
påvisbara ekonomiska resultat för de
enskilda människorna. Häri ligger kanske
den mest märkbara skillnaden i
förhållande till det .statliga biståndet
som —- ehuru nödvändigt — inte ger på
en gång märkbara resultat. Näringslivets
produktiva insatser i u-länderna
utgör alltså ett värdefullt komplement
till statlig biståndsverksamhet. Utan
dessa insatser kan en tillräcklig och
varaktig förbättring för hela befolkning -

en i u-länderna inte ernås. I många
u-länder har statsledningen detta fullt
klart för sig och önskar inget högre än
hjälp för att få ett effektivt näringsliv
uppbyggt.

Det är därför enligt min mening angeläget
och nödvändigt att näringslivets
produktiva insatser i u-länderna
underlättas och stimuleras. Vi kan medverka
till detta genom att i likhet med
flera andra länder införa ett investeringsgarantisystem
för de politiska riskerna
vid investeringar i u-land. Den
svenska regeringen har hittills inte velat
slå in på den vägen, utan i stället
sagt sig vilja vänta tills man får se om
ett multilateralt garantisystem kan skapas.
Detta är djupt beklagligt. Vi vet
alla att ett multilateralt system kan
dröja — om det ens någonsin blir verklighet.
Under tiden måste svenska före^
tag avstå från eljest möjliga investeringar
i u-länderna, eftersom förräntningen
där ofta är så låg att den inte medger
enskilda företag att ta på sig politiskt
betingade risker.

EU annat sätt varpå vi kan underlätta
svenska företags u-landsinvesteringar
är att förhindra svenska staten
att konfiskera de skattelättnader som
kan medgivas svenska företag av de
u-länder där företagen bedriver industriell
verksamhet.

Svenska investeringar i u-länderna bidrar
också till att ett ömsesidigt ekonomiskt
samarbete på affärsmässig grund
kan uppstå. För u-länderna är detta av
stor betydelse. De behöver marknader
för sina produkter. För detta måste skapas
kontakter och samarbete med välutvecklade
utländska företag just av den
art som ifrågavarande företags investeringar
i u-länderna automatiskt främjar.

För att få till stånd nya åtgärder,
som sålunda kan vara ägnade att stimulera
vårt näringsliv till ökade investeringar
i u-länderna, krävs uppenbarligen
en stark opinion i vårt land. Låt
oss försöka skapa en sådan! Den måste
vara mera upplyst och ansvarsmedve -

Tisdagen den 1 november 19G6 em.

Nr 30 139

Vid remiss av Kungi. Maj:ts proposition nr 137

ten än okunnig och känslosam. Det är
en angelägenhet av största vikt för hela
vår attityd mot u-länderna att denna
opinion skapas. Vi måste lära oss att se
positivt på de privata investeringarna
som komplement till de statliga biståndsinsatserna
i u-länderna. Men det måste
också bli klart för människorna i vårt
land att man inte kan projiciera förhållandena
på arbetsmarknaden i ett u-land
mot situationen i vårt land. Jag kan
försäkra att händelser av ungefär den
art, som Lamco-reportaget skildrade,
förekommit och förekommer inom
många statliga biståndsprojekt.

Liksom i många andra avseenden behöver
vi alltså fördjupa våra kunskaper
på detta område. Det gäller inte bara
tekniska, ekonomiska och utrikespolitiska
frågor. Det allra viktigaste i det
internationella umgänget är kunskaper
och erfarenheter om hur människor i
andra länder tänker och känner, hur
de reagerar på nya förslag och åtgärder
och i för dem nya situationer. Detta
gäller generellt, men i all synnerhet är
det viktigt i umgänget mellan länder på
mycket olika utvecklingsnivåer. Men
dessa kunskaper behöver inte bara fördjupas.
De behöver också spridas till så
många svenska medborgare som möjligt.

1962 års riksdag beslöt efter initiativ
av Nordiska rådet om svensk medverkan
i det nordiska Tanganyika-projektet.
Detta biståndsföretag har bland
många andra positiva drag också haft
den förtjänsten att konstruktionen av
dess förvaltning gjort det möjligt för en
handfull lekmän och parlamentariker i
de nordiska länderna att förvärva erfarenheter
och kunskaper om en mängd
detaljer rörande biståndsverksamheten
i u-land. Det har också varit en god
åskådningsundervisning i värdet av nordiskt
samarbete. Det har visat sig att
detta samarbete kan ge mycket god effekt.
Men det har också demonstrerat
samarbetets vanskligheter och bekymmer.
Statsrådet Lindström, som var det
nordiska Tanganyika-projcktets verkligt

engagerade fadder, har vid olika tillfällen
betonat, att det i detta företag är
nödvändigt att finna arbetsformer och
regelsystem, som inte ensidigt knyter an
till nationell praxis i något av fördragsländerna.
Fru Lindström har bl. a. uttryckt
den åsikten att den nationella
byråkratien måste hålla sig i bakgrunden
vid förvaltningen av detta projekt.
Den får inte sätta tvångströja på den
gemensamma styrelsens ledamöter, vilket
skulle kunna försvåra nödvändiga
kompromisser. Jag vill, herr talman,
helt ansluta mig till detta kloka uttalande.

Mot bakgrunden av denna statsrådet
Lindströms primära inställning och de
erfarenheter som därefter vunnits av
detta projektarbete, kan jag inte förstå,
att statsrådet Lindström kunnat biträda
det förslag till nyordning av det
nordiska projektets administration som
de nordiska biståndsministrarna antog
i augusti i år. Detta förslag har märkligt
nog inte varit remitterat till den
nordiska styrelsen för yttrande. Om det
fullföljes skulle det innebära, att projektets
nordiska karaktär förloras. Hur
allvarligt detta bedöms vara visas bl. a.
av den hänvändelse i frågan som Nordiska
rådets presidium nyligen gjort till
de nordiska statsministrarna. Men man
skulle också förlora de nuvarande värdefulla
möjligheterna till andra erfarenheter
av u-landshjälp än de som kan
vinnas genom de nationella biståndsorganens
verksamhet. Erfarenheterna av
det gemensamma nordiska biståndsarbetet
i Tantzania motiverar sannerligen
inte att man nu raserar den organisation
som sedan 1962 verkat med så goda
resultat.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr talmannen att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till morgondagens
sammanträde.

140 Nr 30

Tisdagen den 1 november 1906 em.

§ 2

Anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och bankoutskottets förslag till
riksdagens skrivelse, nr 310, till Konungen
i anledning av i statsverkspropositionen
upptagna kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen
jämte i ämnet väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes sammansatta
stats- och bankoutskottets förslag
till riksdagens skrivelse, nr 311, till
fullmäktige i riksbanken i anledning av
i statsverkspropositionen upptagna kreditmarknadsfrågor
avseende bostadsproduktionen
jämte i ämnet väckta motioner.

§ 3

Tillkännagavs, att Kungl. Maj :ts proposition
nr 128, med förslag till lag om
vissa gemensamhetsanläggningar m. in.,
överlämnats till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 4

Anmäldes följande till herr talmannen
under sammanträdet avlämnade
motioner i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition nr 129, angående ny organisation
för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
m. m., nämligen

nr 934, av herr Hamrin i Jönköping,

nr 935, av fru Nettelbrandt m. fl.,
och

nr 936, av herr Werbro.

Dessa motioner bordlädes.

§ 5

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna protokoll: Protokoll,

hållet vid sammanträde
med herr talmannen, herrar
vice talmän samt de kammarens ledamöter,
som blivit utsedda att jämte
dem tillsätta kammarens kanslipersonal,
den 1 november 1966.

§ 1

I skrivelse den 7 september 1966 hade
stenografen hos andra kammaren rektor
Ingvar Olsson, som den 15 februari
1966 beviljats tjänstledighet för egna angelägenheter
(ökad arbetsbelastning hos
huvudarbetsgivaren) fr. o. m. den 16
februari t. o. m. vårsessionens slut, anhållit
om tjänstledighet jämväl under
höstsessionen 1966.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
Olsson nu begärd tjänstledighet, dels
ock förordna fru Yvonne Junestrand att
fr. o. m. den 1 november 1966 under
Olssons tjänstledighet uppehålla dennes
stenografbefattning.

§ 2

I skrivelse den 20 september 1966
hade fru Birgit Forssberg anhållit om
entledigande från sin anställning som
maskinskrivare vid riksdagens snabbprotokoll.

Herrar deputerade beslöt dels bevilja
fru Forssberg begärt entledigande, dels
godkänna att fru Ingegerd Carlsén förordnats
att fr. o. m. den 18 oktober uppehålla
ifrågavarande tjänst, dels ock
antaga fru Carlsén som maskinskrivare
vid riksdagens snabbprotokoll fr. o. m.
den 1 november 1966.

In fidem

Sune K. Johansson

§ 6

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr öhvall
till herr statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
angående viss olägenhet
av dröjsmål med besked om lokaliseringsstöd.

§ 7

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 0.21 på natten.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB, STHLM 66

614838