Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1965

28 maj—22 juni

Debatter m. m.

Fredagen den 28 maj fm.

Sid.

Svar på interpellation av fru Nettelbrandt ang. åtgärder mot rättsförluster
på grund av bristande kunskap om sociala förmåner....... 5

Ändring i förordningen om allmän varuskatt (forts.).............. 9

Ekonomisk debatt............................................. 19

Fredagen den 28 maj em.

Ekonomisk debatt (forts.)...................................... 78

Bidrag till preparandkurser..................................... 87

Anslag till bidrag till folkbibliotek............................... 89

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut............................. 94

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m........... 101

ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och

Världsbanken........................................... 112

Riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation...... 113

Vårsessionens avslutning..........,............................ 119

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 28 maj fm.

Statsutskottets memorial nr 140, i anledning av kamrarnas skiljaktiga

beslut i fråga om anslag till Bidrag till tidningen Samefolket....... 9

Bevillningsutskottets betänkande nr 31, ang. ändring i förordningen om

allmän varuskatt........................................... 9

Fredagen den 28 maj em.

Statsutskottets memorial nr 140, om anslag till Bidrag till tidningen

Samefolket (gemensam omröstning)........................... 78

1—Andra kammarens protokoll 1965. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid.

Bankoutskottets memorial nr 51, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut i anledning av väckta motioner om arbetsrum för riksdagens

ledamöter, m. m........................................... 78

Bevillningsutskottets betänkande nr 36, ang. beräkning av bevillning arna,

m. m...................... 78

Statsutskottets utlåtande nr 122, om anslag till studiebidrag in. m..... 87

— nr 123, ang. anslag till bidrag till anordnande av skolskjutsar m. fl.

ändamål......,........................................... 89

— nr 124, ang. anslag till bidrag till folkbibliotek................... 89

Bevillningsutskottets betänkande nr 34, om ändring i tulltaxan........ 94

Första lagutskottets utlåtande nr 27, ang. ändrad lydelse av 2 § 2: o),

4: o) och 17: o) lagen om Kungl. Majt:s regeringsrätt............. 94

Statsutskottets utlåtande nr 112, ang. anslag till statsdepartementen,

m. m. (justitiedepartementet)................................ 94

— nr 113, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (försvarsdepartementet)
.................. 94

■— nr 114, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (socialdepartementet).
.................................................. 94

— nr 115, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (kommunikationsdepartementet)
.....................• •................. 101

— nr 116, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (finansdepartementet).
.................................................. 101

-— nr 117, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (ecklesiastikdepartementet)
............................................ 101

•— nr 118, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (handelsdepartementet)
................................................... 101

— nr 119, ang. anslag till statsdepartementen, m. m. (inrikesdepartementet)
................................................... 101

— nr 120, ang. anslag till civildepartementet m. m................. 101

Jordbruksutskottets utlåtande nr 14, ang. anslag till statsdepartementen,
m. m. (jordbruksärenden)......................... 101

Statsutskottets utlåtande nr 126, ang. anslag till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m.................................. 101

-— nr 127, ang. stat för riksgäldsfonden........................... 112

Bankoutskottets utlåtande nr 41, ang. ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen
om bankrörelse, m. m.................................... 112

— nr 42, om ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken.................................... 112

— nr 43, ang. försäljning av riksbankens fastighet i Uppsala......... 113

— nr 44, ang. utgivandet av en matrikel över riksdagens ledamöter.. . 113

Bevillningsutskottets betänkande nr 37, ang. höjning av postpaket portotm.

m............................................... 113

Utrikesutskottets memorial nr 9, ang. uppskov med behandlingen av

visst till utskottet hänvisat ärende........................... 113

Bankoutskottets memorial nr 45, ang. ändrad lydelse av 1 § avlöningsbe bestämmelserna

för hos riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän 113

-— utlåtande nr 46, ang. redogörelse för Nordiska rådets trettonde

session.................................................... 113

— nr 47, ang. ändrad lönegradsplacering av vissa tjänster vid riksbanken,
m. m............................................. 113

Innehåll Nr 30 i

Sid

Bankutskottets utlåtande nr 48, ang. riksdagens upplysningstjänsts

arbetsuppgifter och organisation............................. 113

— nr 49, i anledning av framställningar från Nordiska rådets svenska

delegation angående organisationen av delegationens kansli....... 116

— nr 50, ang. regleringen av utgifterna under huvudtiteln Riksdagen

och dess verk m. m........................................ 116

Första lagutskottets memorial nr 29, ang. uppskov med behandlingen av

vissa ärenden.............................................. 116

Jordbruksutskottets memorial nr 19, ang. uppskov med behandlingen av
vissa till jordbruksutskottet hänvisade ärenden................. 116

Statsutskottets utlåtande nr 133, ang. ytterligare utgifter på tilläggsstat

11, i vad avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar........... 117

— nr 134, om anslag på tilläggsstat II till avskrivning av oreglerade

kapitalmedelsförluster...................................... 117

— nr 135, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar..... 117

— nr 136, om avsättning av kommunalskattemedel till budgetutjämningsfonden.
........................................... 117

— memorial nr 137, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 117

— nr 138, ang. tilläggsstat II till riksstaten för budgetåret 1964/65 117

— nr 139, ang. statsregleringen.................................. 117

					1 *4?	•• ! .<■ •- • v -
						1 vvria
			y ■
		■‘itf rWSl.
		.n!iir.r.

		;''i .r‘ v			! .■ i- .:•>.*( •
						■ r
					• h *.» “‘i
			..»''.iij .i

•. i •					:.iy » t <- /
	; i V. 1;''			''.i
r t
			i v J
			,!• t • J i.i-
	i'' ''''jJuf*''1«.				.v:-''*-
			j ■/

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

Fredagen den 28 maj

Kl. 11.00

§ 1

Justerades protokollen för den 21 innevarande
maj.

§ 2

Svar på interpellation ang. åtgärder mot
rättsförluster på grund av bristande
kunskap om sociala förmåner

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASFLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Nettelbrandt bär
frågat, om jag avser att vidta några åtgärder
för att tillse att enskilda personer
inte genom bristande kunskap går
miste om sociala förmåner, som de har
rätt till.

Det är självklart att man bör göra allt
man kan för att medborgarna skall få
de sociala förmåner, som de är berättigade
till. Följaktligen bör man på olika
vägar sprida upplysning om både
socialförsäkringssystemet och andra
sociala förmåner. Interpellanten har
särskilt uppehållit sig vid den allmänna
försäkringen.

Riksförsäkringsverket bedriver en
informationsverksamhet företrädesvis
genom sin pressombudsman. Denne försöker
genom förmedling av material
och på andra sätt intressera pressen
samt radio och TV för artiklar och program
om den allmänna försäkringen.
Sådan information har också förekommit
bl. a. i anslutning till ikraftträdandet
av nya bestämmelser.

Även försäkringskassorna har i en
del fall, i enlighet med föreskrifter från
riksförsäkringsverket, genom annonsering
i dagspressen lämnat information

om sådana lagändringar som inneburit
vidgade försäkringsförmåner.

En direkt information till dem som
söker förmåner eller vill göra sig underrättade
om sina möjligheter att få förmåner
lämnas i första hand av försäkringskassorna.
Detta sker i stor utsträckning
genom upplysningar och råd
vid personliga besök på kassornas kontor
och vid telefonsamtal. Särskilda
broschyrer avsedda för olika situationer
tillhandahålles. Alla som har folkpension
får en särskild handledning,
som bland annat talar om hur man skall
gå till väga om man önskar tilläggsförmåner.
En omfattande utbildningsverksamhet
bedrivs bland kassornas personal
för att den skall vara i stånd att på
bästa sätt utföra informationsverksamheten.
Utbildningen, som omfattar både
centralt och lokalt anordnade kurser,
utbyggs och intensifieras.

I stor utsträckning tillställer kassorna
utan begäran de försäkrade ansökningsblanketter
och upplysningar när
rätten till en försäkringsförmån framgår
av kassornas register. Så sker när
rätt till ålderspension eller änkepension
föreligger.

Som framgår av det anförda görs åtskilligt
för att sprida upplysning om
den allmänna försäkringen. Enligt min
mening bör ökade insatser göras för att
till allmänheten förmedla kunskaper
om våra sociala förmåner. I år har en
informationsbroschyr om den allmänna
försäkringen utgivits genom socialdepartementets
försorg. Broschyren, som
bär titeln »Din rätt till trygghet — Sjukförsäkring,
folkpension, ATP», håller
nu på att distribueras till alla hushåll
i landet. Om erfarenheterna härav blir

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot rättsförluster på grund av bristande

kunskap om sociala förmåner

gynnsamma, bör man fortsätta på denna
väg.

Vidare anförde:

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag ber till en början
att få tacka herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet för svaret på
min interpellation. Svaret var, jag skulle
vilja säga självfallet, positivt i den meningen,
att statsrådet anser att allt
tänkbart bör göras för att öka informationen.
Det är glädjande att av svaret
kunna konstatera att en hel del i detta
hänseende har gjorts, särskilt under den
senaste tiden. Jag kan dock inte underlåta
att påpeka att det finns mycket
som ytterligare kunde göras och som
borde göras i denna fråga.

Till att börja med vill jag säga att
mycket av den information som härvidlag
har givits har tillkommit helt på
privat initiativ. Det har varit fråga om
enskilda försäkringsbolag, tidningar
och andra privata företag som sörjt för
den informationsservice som onekligen
borde ligga på det allmänna. Vad som
legat på det allmänna har hittills inte
varit nämnvärt mycket. Jag vill erinra
om vad som kom fram på en internationell
konferens där dessa frågor diskuterades.
Man kom där underfund med
att Sverige i jämförelse med exempelvis
Storbritannien, Österrike och Västtyskland
låg ovanligt dåligt till när det
gäller den allmänna informationen.

Jag tror att det skulle vara värdefullt
om riksförsäkringsverket genom brett
upplagda annonskampanjer kunde sörja
för denna information. Det vore väl
också en inom parentes sagt lämplig väg
att få meningsfull användning av det
stöd till pressen som så mycket diskuterats.
Annonser av detta slag skulle fylla
en väsentlig uppgift, och det motiverar
att man sörjde för att tidningarna
finge annonser av denna typ. Sedan
finns det också en möjlighet att öka den

kommunala informationen. Det finns
oerhört många människor som ibland
har svårt att hitta rätt på de myndigheter
som de har att vända sig till, och
det skulle inte vara i vägen att man
t. ex. ålade kommunerna att sörja för
att det fanns någon person som kunde
ge upplysningar om var man borde söka
de olika förmåner som finns.

Även om statsrådets svar är mycket
positivt när det gäller just informationen,
tangerar det dock endast den fråga
som jag faktiskt har ställt. Kärnfrågan
i min interpellation beröres över huvud
taget inte av statsrådet, vilket jag finner
mycket beklagligt. Den frågan är att
oavsett hur mycket vi ökar informationen,
oavsett hur mycket som därvidlag
kommer att göras, kommer det dock
alltid att finnas någon eller några som
inte har kommit underfund med de
rättigheter de har. Vad ämnar statsrådet
göra med sådana fall i fortsättningen? Jag

ber att mycket kort få redogöra
för ett fall, som jag tror har upprört
många i denna kammare när vi nyligen
kunde studera det i pressen. Det rörde
en f. d. fabriksarbeterska, som varit invalid
sedan 50-årsåldern och under 15
är haft invalidpension från folkpensioneringen.
Hon hade vid ett flertal tillfällen
uppvaktat olika myndigheter för
att få en förbättring av sin invalidpension,
men hon hade inte i något fall
använt det för hennes del adekvata begreppet
vårdtillägg. Anledningen till
att hon inte använt denna term var
okunnighet om de rättigheter som hon
hade. Kanske är det också naturligt att
hon inte begagnade sig av det begreppet
med hänsyn till att det inte existerade
när hon fick sin invalidpension
utan infördes först 1954. Först vid den
tidpunkt då hon fått en jurist till sin
hjälp hade hon kunnat komma underfund
med vilken rätt hon över huvud
taget hade.

Är det rimligt och riktigt att en en -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. åtgärder mot rättsförluster på grund av bristande

kunskap om sociala förmåner

skild människa på detta sätt skall vara
tvungen att mobilisera jurister för att
hjälpa sig till rätta? Hade det inte varit
rimligt med någon form av åläggande
för de tjänstemän, som haft med detta
ärende att skaffa, att lämna information?
Kan man hara lämna ett sådant
fall åt sidan och lita på att vi gör allt
vad vi kan på informationens väg?
Skall vi låta enskilda människor betala
jurister för att kunna klara sig i
det synnerligen komplicerade sociala
system som vi onekligen har, där både
höga jurister och ledamöter av denna
kammare många gånger kan ha svårt
att hitta rätt i labyrinterna? När den
enskilda människan väl kommit därhän
att hon har mobiliserat en sådan jurist,
skall då också det allmänna mobilisera
höga jurister emot denna person, som
obestridligen på ett mycket tidigt stadium
hade haft rätt till ett vårdtillägg?

Jag vill också erinra om att när dessa
bestämmelser ändrades 1954 utfärdades
en kungörelse, enligt vilken de myndigheter
som hade att följa bestämmelserna
uppmanades att sprida information
om den nya rätt som tillkom. Vad
hade väl då varit naturligare än att man
just tagit sig an dem som hade invalidpension
och gjort en undersökning om
huruvida de var berättigade även till
detta vårdtillägg.

Jag skall inte alls ställa någon fråga
till socialministern med utgångspunkt
från just detta fall. Det är självklart att
vi i dag inte skall diskutera det mål
som försiikringsdomstolen avdömt. Men
jag vill ställa frågan, om det är rimligt,
därest man har ett fall där vederbörande
person sedan en lång följd av år
varit klart berättigad till exempelvis
vårdtillägg (det finns ju även andra sådana
förmåner som blir preskriberade
efter en orimligt kort tid), att bara
lämna denna person åt sidan i trygg
förvissning om att vi ändå gjort allt
vad vi kunnat på informationens väg.
Enligt mitt förmenande är det ett grymt

och omänskligt ställningstagande som
vi i så fall gör gentemot dessa människor.
Det överensstämmer inte med
den positiva vilja att verkligen ge informationer
som jag finner i statsrådets
svar.

År det inte rimligt, om nu lagen är
sådan att dessa människor lämnas utan
hjälp, att socialministern tar något
initiativ för att göra om den? Det finns
möjligheter att komma till rätta med
detta problem. Man skulle exempelvis
kunna tänka sig en lösning på ungefär
det sättet, att den som gör sannolikt att
han inte känt till en honom tillkommande
pensionsförmån skulle kunna
erhålla den förmånen från den tidpunkt
då rätten till förmånen förvärvats.

Jag vill ställa följande frågor till socialministern:
Ämnar socialministern

göra något åt dessa fall? Ämnar socialministern
vidare göra någon genomgång
av socialförsäkringsbestämmelserna och
se efter om man kan komma till rätta
med sådana för den enskilde orimliga
preskriptionsregler?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Bakgrunden till fru
Nettelbrandts fråga är, som vi hört, ett
av försäkringsdomstolen nyligen avgjort
mål om vårdtillägg till pension enligt
den numera upphävda lagen om folkpensionering.

Enligt denna lag skulle en pensionsförmån
i regel utgå från och med den
månad då rätten till förmånen inträtt.
Detta skulle anses ha skett vid den tid
då ansökan gjordes, om det inte var
klarlagt att rätten varit för handen tidigare.
Förmånen fick dock inte i något
fall utgå för längre tid tillbaka än tre
månader före ansökningsmånaden. En
motsvarande bestämmelse om s. k. retroaktivtid
återfinns i lagen om allmän
försäkring som år 1963 ersatte lagen om
folkpensionering.

Jag skall, herr talman, helt naturligt

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Svar på interpellation ang. åtgärder mot rättsförluster på grund av bristande

kunskap om sociala förmåner

inte här ta upp till diskussion ett fall
som avgjorts av en domstol utan i fortsättningen
bara hålla mig till de principiella
regler som finns på detta område.

Regeln om att pensionsförmåner inte
utgår för längre tid tillbaka än tre månader
före ansökningsmånaden är motiverad
av bl. a. de svårigheter, som i
många fall föreligger att utreda om
förutsättningarna för pension förelegat
vid en tidpunkt före pensionsansökans
ingivande. Vidare är pensionens syfte
i första hand att fortlöpande tillförsäkra
pensionären medel för hans uppehälle.
Detta syfte motiverar i och för
sig inte utbetalning av stora retroaktivbelopp
på en gång. En enhällig parlamentarisk
kommitté, 1958 års socialförsäkringskommitté,
föreslog på sin tid i
betänkandet Förtidspensionering och
sjukpenningförsäkring in. in. att förtidspension
inte skulle kunna utgå för tid
före ansökningsmånaden. I propositionen
med förslag till lag om allmän försäkring
föreslog dock regeringen ett bibehållande
av regeln om retroaktivtid.

När det gäller retroaktivregeln bör
man hålla i minnet den tillämpning
som den fått i praxis. Om en pensionsberättigad
sätter sig i förbindelse med
pensionsorganet och det framgår att
hans ärende är att göra sig underrättad
om sina möjligheter att få pension, anses
det vara pensionsorganets skyldighet
att hjälpa honom med att fylla i en
ansökningsblankett och även lämna in
densamma. Skulle det på grund av fel
eller försummelse från pensionsorganets
sida dröja med ansökan, kan ansökan
anses ingiven vid den tidigare tidpunkt
då pensionsorganet bort se till
att den blivit ingiven. En försäkrad som
ansökt om en viss pensionsförmån skall
i förekommande fall upplysas om möjligheten
att erhålla även annan förmån,
t. ex. invaliditetstillägg eller kommunalt
bostadstillägg, och få tillfälle att
ansöka om den förmånen. Om man

från kassans sida genom försummelse
underlåter att lämna sådan upplysning,
bedöms fallet som om ansökan om den
ytterligare förmånen gjorts samtidigt
med den första ansökningen. Inte heller
behöver någon riskera att på grund av
för sen ansökan inte få ålderspension
från och med den månad då han fyller
67 år, om det beror på försummad avisering
från kassans sida att ansökan
kommit in för sent.

Detta om principerna.

Det är klart att det ändå i enskilda
fall kan inträffa att människor, som fru
Xettelbrandt här anförde, kan råka i besvärligheter.
Jag har sagt att det är angeläget
att så långt som möjligt sprida
upplysning och information för att så
många som möjligt skall få kännedom
om de kontaktorgan och informationsvägar
som är till för att hjälpa dem till
rätta i dessa för dem själva helt naturligt
vitala och viktiga frågor. Jag har
betonat att mera sannolikt bör och kan
göras. Att vi i Sverige kanske i särskilt
stor omfattning har använt oss av pressen
beror naturligtvis på att pressen
är en mycket värdefull informationskälla
även vad beträffar sociala förmåner
och rätten till desamma. Personligen
skulle jag gärna vilja säga att det
vore önskvärt att t. ex. våra allra viktigaste
informationsorgan ur många
synpunkter, våra massmedia TV och
radio, ägnade mera tid och större utrymme
åt sakupplysning om dessa frågor.
Jag tror att detta också skulle bidra
till att många människor — flera
kanske än nu — bleve i tillfälle att vaksamt
följa sina direkta rättigheter i
detta avseende.

Herr talman! Detta var vad jag ville
tillägga med anledning av fru Nettelbrandts
inlägg.

Fru NETTELBRANDT (fp):

Herr talman! Jag vill gärna vitsorda
att det kan finnas stora svårigheter att
i efterhand utröna, huruvida det har

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

förefunnits en rätt till en viss förmån
i ett tidigare skede eller inte. Men fördenskull
bör man väl inte ge upp tanken
att åtminstone klara de fall där det går
att utröna detta, och det är just i fråga
om invalidpensioner och de speciella
förmåner som kan vara knutna till dem,
som det — ofta medelst befintliga läkarintyg
— går att utröna detta.

Socialministern säger att det är angeläget
att så långt möjligt sprida information.
Så har också gjorts i stor
utsträckning, även om det enligt mitt
förmenande inte har varit tillräckligt.
Men hur är det med en människa som
sitter invalidiserad sedan flera år tillbaka,
som inte kan gå, inte kan använda
sina händer, som över huvud
taget inte kan klara någonting på egen
hand — vad har vi för garantier för att
en sådan person alls nås av någon information?
Vi har inte den garantien
ens om upplysningen lämnas via press
eller TV. Och dessutom måste det i
sanningens namn sägas, att även den
information som förmedlas via dessa
organ stundom är ganska svårbegriplig.
Det är inte så lätt för den enskilda
människan att hitta rätt.

Jag tycker att det hade varit värdefullt
om socialministern hade visat det
intresset för dessa människor, som ändock
till slut blir kvar och inte har
kommit till rätta med de många olika
bestämmelserna, att han försökt ordna
det även för dem. Det bör finnas möjligheter
att göra det, och de bör inte
lämnas helt åt sido.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Föredrogs var efter annan och hänvisades
till lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande propositioner:

nr 132, med förslag till lag om säkerheten
på fartyg, m. in., och

nr 133, angående godkännande av
1960 års internationella konvention om
säkerheten för människoliv till sjöss.

§ 4

Föredrogs statsutskottets memorial nr
140, i anledning av kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om anslag för budgetåret
1965/66 till Bidrag till tidningen
Samefolket.

Kammaren, som på framställd proposition
biföll utskottets hemställan om
memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, godkände
den i memorialet föreslagna voteringspropositionen.

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats kommer
omröstning avseende denna fråga att
anställas vid det plenum som utsatts till
kl. 19.30 i dag.

§ 5

Ändring i förordningen om allmän varuskatt
(forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från kammarens sammanträde den 26
innevarande maj uppskjutna överläggningen
rörande bevillningsutskottets betänkande
nr 31, i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen
den 1 december 1959 (nr 507) om
allmän varuskatt jämte i ämnet väckta
motioner, nu komme att fortsättas; och
lämnades därvid ordet, i enlighet med
förut gjord anteckning, till

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp),
som yttrade:

Herr talman! I onsdags hörde jag
med utomordentligt stort intresse finansministern
utveckla sin syn beträffande
omsättningsskatt på konst. Tyvärt
bröt kammaren överläggningarna omedelbart
därefter, varför jag inte fick
tillfälle att replikera. Jag skulle därför
bara vilja framföra några synpunkter
nu.

Med de utgångspunkter, som finansministern
angav, finns det enligt min

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

uppfattning inget hinder mot att rösta
på reservationen.

Han sade bl. a., att man inte bör urholka
omsättningsskatten genom att ta
med en massa undantag. Nu är det helt
naturligt så, att man inte kan låta en
omsättningsskatt gälla över hela fältet
utan det måste bli avvägningar och avgränsningar.
Sådana måste man göra
av principiella skäl, av praktiska skäl,
av administrativa skäl o. s. v.

Allmänna skatteberedningen har vid
utarbetandet av sitt förslag om mervärdeskatt
undersökt vilken avgränsning
som kan vara den rationella och riktiga
för omsättningsskatt på konst, och de
fann att det rationellaste är att låta
gränsen gå mellan å ena sidan konst
som försäljs direkt av konstnären, vare
sig det sker i hans ateljé eller på utställning,
och å andra sidan försäljning som
sker i den kommersiella handeln. Alla
rationella och praktiska skäl talar alltså
för att göra avgränsningen så som reservanterna
och motionärerna gjort och
såsom även Konstnärernas riksorganisation
vill göra den.

Vidare sade finansministern att det
är bra om man kan befria konst, som
säljs i ateljé, från omsättningsskatt därför
att det blir så mycket besvär för
konstnärerna att fylla i blanketter
m. in., och de är inte så vana vid sådant.
Det är sant. Jag vet av personlig
erfarenhet att konstnärer som får sådana
anmaningar från varuskattekontoret
känner sig nästan desperata och
inte vet vad de skall göra med blanketterna.
Men om en konstnär får avyttra
ett par saker på en samlingsutställning
eller genom en konstförening, så blir
han genast skattepliktig och får alltså
fylla i alla de blanketter som finansministern
tyckte att det egentligen var
onödigt att han skulle fylla i.

Herr talman! Hela kammaren är alltså
överens om att viss försäljning av
konst skall befrias från omsättningsskatt.
Frågan är: Hur skall man göra
gränsdragningen? Enligt min uppfatt -

ning kan man även utifrån de utgångspunkter
som finansministern angav
komma till den slutsatsen, att den
gränsdragning, som föreslagits av Konstnärernas
riksorganisation, motionärerna,
reservanterna och Stockholms arbetarkommun
på det auktoriserade plakatet
»Ingen varuskatt på konst», är den
mest rationella och riktiga. Därför vidhåller
jag mitt yrkande om bifall till
reservationen.

Därefter anförde:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag begärde ordet i
onsdags för att göra ett kort inlägg i
denna fråga. Med tanke på den tidsnöd,
vari riksdagen beklagligt nog befinner
sig när så här viktiga frågor avgörs,
skall jag inte falla för frestelsen trots
att jag i dag står bland de första på talarlistan
att säga mer än jag tänkte säga
i onsdags. Jag instämde då till alla
delar i vad herr Magnusson i Borås
yttrade och jag hade för avsikt att nöja
mig med det. Herr Magnusson sade i
korta och klara ord vad som enligt min
uppfattning behövde sägas om reservationerna
respektive motionerna. Vad
som emellertid gjorde att jag begärde
ordet i dag var de inlägg som herr
Kärrlander och herr Gustafson i Göteborg
gjort i debatten efter herr Magnusson.

I onsdags — liksom även i förra veckan
då vi diskuterade försvarets fabriksverks
utbyggnader — gjorde herr
Kärrlander gällande att varken utbyggnaden
av fabriksverkets tvätterianläggningar
eller den föreslagna befrielsen
från omsättningsskatt för dessa hade
någon betydelse för enskilda företag i
branschen. Det drabbar inga enskilda
företag i branschen, det finns inga enskilda
företag som sköter dylik tvätt
sade herr Kärrlander. Inte heller skulle
befrielsen från oms snedvrida konkurrensförhållandena
mellan de enskilda
och de blivande statliga tvätterierna.

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Enskilda företag i branschen kan nämligen
inte klara ifrågavarande uppgifter,
påstod herr Kärrlander.

Herr talman! Jag vill bara upplysa
kammaren om att jag har bär en lista
med mig över tvätterier som för närvarande
sköter tvätten åt vissa landstingsinrättningar.
Jag skall inte ta kammarens
tid i anspråk med att läsa upp
den, men den finns i varje fall. Jag
skall över huvud taget inte uppehålla
mig längre vid detta, men jag kan inte
underlåta att erinra om att de enskilda
tvätterierna helt naturligt känner sin
existens hotad av denna snedvridning
av konkurrensförhållandena, när de
alltså skall beläggas med omsättningsskatt
på 10 procent medan de konkurrerande
statliga företagen icke skall behöva
betala motsvarande skatt. Kan de
statliga företagen inte konkurrera med
de enskilda på lika villkor, trots redan
beviljade statliga pengar till investeringar,
borde enligt min uppfattning utbyggnader
över huvud taget inte komma
till stånd. Eller har finansministern
möjligen för avsikt att rätta till konkurrensförhållandena
genom att även befria
enskilda företag från omsättningsskatt
på leveranser till kommuner, landsting
eller staten? Om ej, måste detta förslag
betraktas som ett försök att föra över
delar av denna och eventuellt andra
branscher till statliga företag.

Detta kan vi, som hävdar principen
om fri konkurrens, inte acceptera. Vi
tror att den fria konkurrensen har
större möjligheter att hålla nere priserna
än t. ex. statliga företag. Detta
synes mig för närvarande vara i allra
högsta grad angeläget. Vi har ju nyligen
både från regeringen och näringsorganisationerna
blivit uppmanade att försöka
begränsa prisökningar så mycket
som möjligt.

I detta sammanhang är det anledning
att erinra om att föreliggande utskottsförslag
om att vissa dentaltekniska arbeten
skall beläggas med omsättningsskatt
inte bara snedvrider konkurren -

sen även i den branschen utan beräknas
fördyra tandvårdskostnaderna för
allmänheten med cirka 100 miljoner
kronor.

Herr Gustafson i Göteborg instämde
i herr Magnussons i Borås yttrande men
tog avstånd från herr Magnussons och
därmed också från sin egen partikamrats,
herr Stefansons, bifallsyrkande till
reservation nr 4. Det senare förefaller
mig märkligt — det är ju att ta dessa
illojala allt mer och mer förekommande
skatteskolkare i försvar. Jag kan hålla
med finansministern om att de är svåra
att kontrollera, men de skall väl ändå
inte vara moraliskt skyddade av lagen.

Får jag sluta med att erinra om att
finansministern betonade såväl i första
kammaren som i denna kammare att det
är farligt med undantag! Ett undantag
föder nya undantag.

Herr talman! Låt mig mot bakgrund
av detta och vad finansministern själv
anfört angående undantag sluta med
en förhoppning om att kammarens ledamöter
beslutar lagar som gäller lika
för samtliga företag inom samma
bransch — oavsett om det är statliga
eller enskilda företag eller om det är
enskilda registrerade lojala företag eller
icke registrerade s. k. fritidsföretagare.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av herr
Nordgrens angrepp mot mig vill jag
bara hänvisa till att jag i mitt anförande
motiverade varför jag i utskottet
inte har kunnat biträda reservationen
nr 4. Anledningen är den att jag inte
tror att den åtgärd som där föreslås
gagnar det syfte som herr Nordgren vill
främja.

Herr ARVIDSON (s):

Herr talman! Jag är uppkallad till
ytterligare ett inlägg i denna debatt av
finansministerns anförande på onsdagseftermiddagen.
Jag hade gärna velat

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

utbyta några tankar med honom. Han
är emellertid inte inne i kammaren.

Jag får därför nöja mig med att anföra
några korta synpunkter.

Min utgångspunkt rent principiellt
var den, att konstverket inte är någon
vara förrän det kommer ut i konsthandeln.
När konstnären själv säljer sitt
verk, det må vara från sin ateljé eller
på en utställning, är försäljningssumman
en ersättning till honom för hans
konstnärliga arbete, precis som en författare
får ersättning för sitt arbete när
han avlämnar sitt manuskript. För den
inkomsten får författaren såväl som
konstnären i vanlig ordning betala inkomstskatt.
Men ersättningen för det
utförda konstnärliga arbetet kan inte
gärna varubeskattas. Det var min principiella
utgångspunkt.

Detta resonemang bygger på en förutsättning,
som kan sägas vara orimlig,
nämligen själva varuskattens natur.
Omsättningsskatten skall ju inte erläggas
av säljaren; den skall erläggas av
köparen, och den träffar enligt denna
anordning inte konstnären, inverkar
alltså inte på det belopp som konstnären
betingar sig för sitt arbete. Det är
en viktig invändning, men den håller
inte i praktiken. Om man undantar
konstnärer i ropet — de är inte många
— prutas i allmänhet omsättningsskatten
bort, och konstnären får själv erlägga
skatten. Ju mer omsättningsskatten
stiger desto kännbarare har detta
system blivit för de flesta utställande
konstnärer, och därmed har resonemanget
övergått från ett principiellt
till ett praktiskt spörsmål.

Det är i själva verket så, att den utställande
konstnären befinner sig i en
utomordentligt vansklig ekonomisk situation.
Att förbereda en utställning
medför betydande kostnader och förutsätter
en betydande försäljning om det
skall gå ihop. För varje sålt konstverk
erlägges en viss procent till innehavaren
av konstsalongen, vem han än sedan
kan vara. Man har sagt att den av -

giften uppgår till mellan 25 och 50
procent. Skall man sedan till detta lägga
10 procents omsättningsskatt som
konstnären själv betalar, blir det i regel
ingenting kvar. Åtminstone blir den
rest, som konstnären får betala inkomstskatt
på, i regel mycket liten. Det
är inte underligt om många konstnärer
i den situationen tvekar om de över
huvud taget har möjlighet att utställa.
Det är i själva verket det läget vi har
i dag.

Hela denna fråga är emellertid förenad
med många besvärliga avvägningar.
Finansministern pekade i onsdags
på en del svåra avgränsningsfrågor. Jag
hade redan i mitt anförande understrukit
att sådana fanns. Jag tror att
herr Gustafson i Göteborg löser frågan
litet väl enkelt. Man kan visserligen
säga som han, att avgränsningen skall
göras mellan å ena sidan konst som
konstnären själv säljer från en ateljé
eller från utställning och å andra sidan
konstverk som är ute i handeln. Men
det finns även andra avvägningssvårigheter.
Finansministern pekade på
svårigheten att avgränsa riktig konst
från hötorgskonst. Detta är en svårighet.
Han pekade också på de många
former av konst som står hantverket
nära. Han undrade hur man skall göra
med keramik, textilkonst och smideskonst.
Jag får för min del svara att
samma regler måste gälla alla arter av
konst. Även dessa konstformer måste
därför komma med i bilden vid avskaffandet
av omsättningsskatten på
konstförsäljning. Alla dessa frågor är
inte lösta och föranleder av naturliga
skäl tveksamhet. Ett faktum är emellertid
att den stigande omsättningsskatten
ökar svårigheterna för konstutställningsverksamheten
i landet. Denna är
i själva verket hotad.

Finansministern sade att konstnärerna
bör hjälpas på andra sätt än genom
skattebefrielse. Jag vill gärna understryka
detta. Jag tycker det är riktigt.
Men i det sammanhanget har jag en di -

Fredagen den 28 maj 19(>5 fm.

Nr 30

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

rekt fråga till finansministern: Vad
tiinker han i detta sammanhang på för
åtgärder? Vi liar nu i huvudsak tvä
statliga former för direkt understöd åt
konstnärerna. Den ena är konsitnärsbelöningarna.
Av de 100 konstnärsbelöningar
vi fått utgår nu kanske 30—40
till bildkonstnärerna. I en framtid kanske
siffran kan tiodubblas, och då kommer
vi upp till 300. Vidare har vi arbetsstipendierna
till konstnärer. De utgör
något 50-tal. Låt oss säga att vi i
en framtid kan få också 300 sådana.
Det blir tillsammans 600. KRO har
emellertid 1 700 medlemmar. Alla kanske
inte är så betydande, men alla har
ett behov av att åtminstone få ställa ut,
få visa sina verk för offentligheten.
Hur skall de kunna hjälpas? De kan
inte hjälpas med de understödsformer
vi för närvarande har.

Jag vill därför fråga finansministern:
Kan man räkna med att utställningsverksamheten
får ett sådant stöd, att de
ekonomiska svårigheter som nu tornar
upp sig för en konstnär som vill utställa
elimineras? Det betyder konkret att
man genom det allmänna stödet till utställningsverksamheten
bör komma
bort från den avgift på 25—50 procent
som konstnären nu måste erlägga om
han får sälja någonting på utställningen.
Det är alltså en direkt fråga till finansministern.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Utan att vilja etablera
mig som konstkännare vill jag ändå med
kännedom om konstnärers sätt att leva
och deras ekonomiska villkor säga något
om omsättningsskatten på måleri,
teckning, grafik och skulptur. Jag gör
det med utgångspunkt från konsthandelns
särart.

Konst köpes dels genom konsthandeln,
dels direkt av konstnärerna. Jag
skulle tro att människor i god ställning
alltid resonerar privat med konstnären.
De köper på ateljén eller också
kommer konstnären hem till dem —

den försäljningen går ingalunda genom
konsthandeln. Jag skulle också tro att
etablerade konstnärer, de som har ett
namn, ett namn som både kommunalmän,
riksdagsmän, statsråd och vi andra
väl kiinner, inte behöver ställa ut
med de avbräck sådana utställningar
medför. De kommer alltså undan omsättningsskatten.
När en kommun skall
hylla hembygdens son eller dotter går
kommunen ingalunda till konsthandeln
och betalar omsättningsskatt på konstverket.
Officiella inköp, inköp av industrier
o. s. v. göres också direkt hos
konstnären — man går alltså även då
förbi omsättningsskatten.

Det är därför felaktigt när utskottet
gör gällande att ett slopande av omsättningsskatten
skulle gynna de konstnärer
som har det minsta behovet av ökade
inkomster. I själva verket förhåller
det sig tvärtom. Omsättningsskatten
drabbar de konstnärer som måste sälja
genom utställningar, men inte dem som
tack vare att de redan har gjort sig ett
namn kan få kunder i sin ateljé eller i
köparens hem. Och de konstnärer som
ordnar utställningar är framför allt de
okända konstnärerna som befinner sig
i början av sin bana men som inte därför
behöver vara de sämsta, rent konstnärligt
sett. De måste emellertid satsa
allt vad de kan för att bli recenserade
och skaffa sig ett namn.

Om en konstnär säljer en tavla för
1 000 kronor genom en konsthandel,
får han själv behålla 700 kronor. Att
ordna en egen utställning kostar honom
minst 3 000—5 000 kronor. Han får stora
utgifter för transporter och för annonser
och trycksaker av olika slag.
Han måste sända ut en mängd inbjudningar,
som han hoppas få napp på.
Allt detta drar betydande kostnader,
som han måste betala oavsett om han
får sälja något eller icke av de utställda
konstverken. Inte heller kan en
konstnär lämpligen ordna utställningar
hur ofta som helst; möjligen kan han
göra det med fyra, fem års mellanrum.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Hur kan då konstnärerna få pengar
till sitt uppehälle? Det är nog inte
många av dem som lever på inkomsterna
av sin konst. De flesta har varit förståndiga
nog att skaffa sig någonting
annat vid sidan om. En stor del av dem
som är gifta lever på mannens respektive
hustruns inkomst.

Många kanske inbillar sig att konstnärerna
är ett släkte som för ett liv i
sus och dus, ett bohemliv som kostar
mycket pengar. Den insikt som jag har
fått i förhållandena säger mig att konstnärerna
vanligen lever under synnerligen
blygsamma villkor. Ofta har de stora
familjer med många barn, men de
klarar sig tack vare att de över huvud
taget har mycket små anspråk.

Vad har då detta resonemang med
skatten att göra? Ja, i och för sig har
det ingenting med den saken att göra
och det är inte heller motiveringen för
att jag nu tänker rösta på reservation
nr 1. Jag tycker att vägen med konstnärsbelöningar
och konstnärsstipendier
är riktig, även om det kanske lockar
flera människor till konstnärsbanan än
som kan försörja sig där. Men det för
mig avgörande skälet är den omständigheten,
att om vi vill ha en omsättningsskatt
som är likformig för olika varugrupper,
måste vi se till att omsättningsskatten
inte blir olikformig för
en sådan sak som konstnärernas verk.
För närvarande är emellertid konst som
säljes via konsthandeln belagd med omsättningsskatt,
medan detta icke är fallet
med den konst som säljes direkt via
konstnärernas ateljéer. Och omsättningsskatten
drabbar de konstnärer som
arbetar under de sämsta villkoren, medan
de bästa och köpkraftigaste spekulanterna
kan slingra sig ifrån denna
skatt genom att ta direkt kontakt med
konstnärer. Vidare är det fråga om
en skatt som inte kan ge så stora inkomster
för finansministern. Den utgör
inte heller ett led i ett generellt ocli
gnisselfritt verkande system utan åstadkommer
en mängd krångel.

Under dessa förhållanden kommer
jag att rösta för reservation nr 1. Jag
bara beklagar att denna reservation är
skriven så, att den inte har någon utsikt
att gå igenom här i kammaren och
bli föremål för gemensam votering. Jag
kan inte fatta att inte reservationen utformats
på samma sätt som motionen.
I eu sådan situation kan det förefalla
meningslöst att rösta för reservationen,
men jag hoppas ändå att den meningsyttring
det här gäller skall bli mycket
hårdare markerad, om man även lägger
sin röst för reservationen och inte bara
nöjer sig med att tala för den.

Finansministern kommer kanske —
jag har sett att han begärt ordet — att
ge uttryck åt en annan uppfattning. Det
är mycket troligt med hänsyn till vad
han tidigare anfört i frågan. Men finansministern
kan inte bestrida att med nuvarande
bestämmelser beskattas konstverk
olika, beroende på hur försäljningen
sker, och att detta inte kan ha en
lämplig inverkan på prissättningen av
dem.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag skall inte upprepa
de synpunkter på denna fråga som jag
i förrgår hade tillfälle att redovisa inför
kammaren.

Herr Arvidson ställde emellertid till
mig en direkt fråga, som jag vill kort
och gott besvara genom att erinra om
att i direktiven för den museiutredning
som arbetar finns angivet att utredningen
skall undersöka möjligheterna att
underlätta för konstnärer att via utställningar
presentera sina alster. För egen
del kan jag inte gärna här lämna några
definitiva utfästelser i detta sammanhang.
Dels är det i första hand ecklesiastikministerns
sak att överväga hur
man skall göra, dels vet jag inte hur
budgetlägena framdeles kommer att te
sig. Men jag skall tillåta mig säga att
det önskemål, som kommit till uttryck
i dessa direktiv, är något som allvarligt

Fredagen den 28 maj 19G5 fm.

Nr 30

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

bör övervägas inom ramen för de anslag
som regeringen i framtiden kan ställa
till förfogande för den konstnärliga
verksamheten.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att vi med
intresse skall notera finansministerns
uttalande, att man allvarligt skall ta under
övervägande att underlätta för
konstnärerna att få sina verk utställda.
Detta har emellertid inte något direkt
sammanhang med den fråga vi nu behandlar.
Här gäller det åtgärder som
kan vidtagas utan att avvakta en lång
utredning, om vars resultat man tyvärr
inte känner till någonting.

Jag hade tillfälle att bemöta finansministern
innan han kom hit, och skall
nu inte upprepa min argumentering. Jag
har emellertid kommit till den uppfattningen,
att det inte föreligger några
hinder att rösta på reservationen från
de utgångspunkter som finansministern
själv angav i sitt anförande i onsdags,
utan att det tvärtom finns starka skäl
som talar härför.

Herr talman! Låt mig till sist citera
avslutningsorden i en artikel i KRO:s
medlemsblad, skriven av ordföranden i
KRO, Birger Mörk. Där heter det: »Inga
s. k. utställningsbidrag kan gottgöra en
extra tioprocentig beskattning på bruttoinkomsten
från utställningar.»

Herr KÄRRLANDER (s):

Herr talman! Eftersom alla i dag i
detta ärende har talat om konst kanske
det inte är nödvändigt att också jag fortsätter
att diskutera denna sak ingående,
utan jag inskränker mig till att ge uttryck
för den uppfattning som jag fått
medan jag lyssnat, nämligen att såväl
herr Gustafson i Göteborg som herr
Arvidson och fru Eriksson i Stockholm
själva i sin argumentering liksom bidragit
till att visa hur oerhört svårt
det är att åstadkomma en riktig gränsdragning,
vilket också finansministern

framhöll när vi diskuterade ärendet i
onsdags. Det går helt enkelt inte att få
fram en godtagbar gränsdragning, då
det gäller denna del av beskattningen,
och därför tror jag, ärade kammarledamöter,
att det i alla fall är tryggast att
rösta med bevillningsutskottets majoritets
förslag.

Efter att rent parentetiskt ha sagt detta
skall jag säga några ord i anledning
av herr Nordgrens inlägg. Han menar
att de enskilda tvätterierna skulle komma
i kläm, medan jag har gjort gällande
att det inte blir någon snedvridning av
konkurrensen. Denna uppfattning vidhåller
jag. Herr Nordgren har inte bevisat
någonting med sitt inlägg. Han sade
sig ha en lista med en rad enskilda
tvätterier, som tvättar åt landsting. Jag
skulle vara intresserad av att höra vilka
landsting det är fråga om, ty jag gjorde
gällande, som herr Nordgren kanske
uppmärksammade, att det inte finns ett
enda landsting, vars tvätt ombesörjes
av en enskild tvätteriinrättning. Jag vet
mycket väl att vi har en rad sjukhustvätterier,
som i dag har för liten kapacitet
och som inte är riktigt moderna
och som skickar en del av sin överskottstvätt
till någon enskild tvätterianstalt.
Dessa enskilda tvätterianstalter
är emellertid inte uppbyggda så, att de
kan ta emot all tvätt. Därför finns det
ingenting från ekonomisk eller rationell
synpunkt som i dagens läge talar för att
konkurrens från de enskilda tvätterierna
skulle betyda något, ty den finns
inte. Det finns inte någon enskild tvätterianstalt
som vill åta sig en hel landstingstvätt.
Det är bara försvarets tvätterianstalt
som kunnat göra detta.

Herr talman! Västernorrlands landsting
var, såvitt jag kan erinra mig, det
första landsting som i samband med att
försvaret byggde en tvätterianstalt i
Långsele ackorderade ut all sin tvätt till
försvaret. Härav har vi haft mycket goda
erfarenheter, liksom också ekonomiska
fördelar.

Herr Nordgren säger att den fria

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

konkurrensen kan hålla nere priserna,
och det hoppas jag den kan. Jag skulle
kunna vända på det och fråga: Var
någonstans finns denna fria konkurrens
i sin helhet? Jag har ett exempel, herr
Nordgren, som jag inte skall gå in på i
detta sammanhang, men det gäller ett
fall då ett statligt företag litade på den
fria konkurrensen och lämnade frågan
om priserna fri med påföljd att priserna
under de senaste tre åren stigit med
något över 100 procent. Detta är en annan
form av fri konkurrens. Jag har
liksom herr Nordgren också en lista,
och i denna finns priserna på landstingstvätt.
De varierar mycket, vilket
beror på att man inte har någon riktigt
tillförlitlig statistik. Det finns emellertid
kostnadsvariationer på upp till 50
procent, och vid en jämförelse ligger
faktiskt försvarets tvätteriers priser
mycket bra till.

För övrigt skulle jag vilja instämma
i herr Nordgrens yttrande att det är farligt
med undantag. Detta sade han i
samband med tvätterierna och kommer
väl därför inte att rösta på reservationen
beträffande konsten. Men herr
Nordgren, är det socialdemokraterna
och utskottsmajoriteten som brukar
komma med förslag till undantag när
det gäller alla möjliga former av beskattning,
inte minst alla de gånger vi
bär behandlat omsättnings- eller varuskatter?
Vem har föreslagit undantag
här och undantag där? Jag tror inte att
herr Nordgren kan beskylla det parti
som jag representerar för att lägga fram
förslag om undantag.

Herr talman! Får jag till sist beträffande
investeringar i statens fabriksverk
framhålla, att vi med mycket stor majoritet,
125 röster mot 30, för några veckor
sedan beslöt, i enlighet med vad
ett enhälligt statsutskott föreslog i utlåtande
nr 103, att bygga en stor tvätterianstalt
i Mälardalen, och detta efter
att utskottet prövat frågan sakligt och
funnit det vara ekonomiskt fördelaktigt.

Jag tror, herr talman, att allt talar

för att riksdagen gör klokt i att till alla
delar följa bevillningsutskottets förslag,
som jag fortfarande yrkar bifall till.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka
herr Kärrlander för det instämmande
jag fick.

Eftersom jag har sagt att det finns en
lista på tvätterier och herr Kärrlander
vidhåller sitt påstående, vill jag upplysa
kammarens ledamöter om att Avesta
tvätteri, Salabacke-Tvätten i Uppsala,
El-Tvätten i Skara, Tidaholms-Tvätten
och Söderhamns ångtvätt in. fl. tvättar
för landsting, kommunala och statliga
inrättningar. Söderhamns ångtvätt —
för att ta ett exempel — tvättar åt
landstinget, fängelset i Hudiksvall, vattenfallsstyrelsen
och vägförvaltningen
m. fl. Därtill kommer att när de kommunala
och landstingsägda tvätterierna eller
försvarets fabriksverks tvätterier
stänger för semester, vädjar vederbörande
kommunal- eller landstingsmyndigheter
till de privata företagen att sköta
deras tvätt under semestertid. De enskilda
företagen stänger i regel inte under
semestern.

Med den snedvridning i konkurrensen
som följer av befrielse från omsättningsskatt
för vissa företag är det väl naturligt,
herr Kärrlander, att man i andra
företag som inte erhåller samma villkor,
känner sig besvärad och sin existens
hotad av denna behandling. Jag anser
att de lagar vi stiftar skall gälla lika för
alla företag och för alla människor.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Ärendet kommer att företagas till avgörande
på sådant sätt, att beslut först
fattas beträffande varje fråga som berörs
i de vid betänkandet fogade reservationerna,
varvid den i reservationerna
tillämpade uppdelningen och inbördes
ordningen följes. Därefter ställes
utskottets hemställan i övrigt under proposition
i ett sammanhang.

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Konst som försåljes å utställning

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Gustafson i Göteborg begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, såvitt avser
konst som försäljes å utställning, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
lian funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 113 ja och 108 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Dentaltekniska alster

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Magnusson
i Borås under överläggningen i
anslutning till reservationen 2) av herr
Stefanson in. fl. framställda yrkandet
om antagande av 10 § 1 mom. p. 8 förordningen
om allmän varuskatt i den
lydelse utskottet föreslagit med det tilllägget,
att efter ordet »tillhandahållande»
infördes orden »ävensom dentaltekniska
beställningsarbeten, som utföres

för tandläkare och sjukhus.»; och fann
herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad. Herr
Magnusson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, såvitt avser
dentaltekniska alster, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Magnusson under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Vissa reparations- och underhållsarbeten,
in. in.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 3);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, såvitt avser
vissa reparations- och underhållsarbeten,
m. in., röstar

2 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ändring i förordningen om allmän varuskatt

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
3) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 101 nej, varjämte
6 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i reservationen i) framlagda förslaget
beträffande skattefria uttag nr rörelse,
m. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 4);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Nordgren begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, såvitt avser
det i reservationen 4) framlagda förslaget
beträffande skattefria uttag ur rörelse,
in. in., röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
4) av herr Stefanson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Nordgren begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 147 ja och 58 nej, varjämte 18
av kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Det i reservationen 5) framlagda förslaget
beträffande skattefria uttag ur rörelse,
in. m.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 5);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Svensson i Vä begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, såvitt avser
det i reservationen 5) framlagda förslaget
beträffande skattefria uttag ur rörelse,
in. in., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
5) av herrar Vigelsbo och
Börjesson i Falköping.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för ja-pro -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

positionen och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Beskattningen av prestationer vid statlig
eller kommunal samverkan

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det av herr Magnusson
i Borås under överläggningen
framställda yrkandet, atf riksdagen med
bifall till de likalydande motionerna
1:729 och 11:853 måtte antaga anvisningar
till 12 § förordningen om allmän
varuskatt med den lydelse som angivits
i reservationen G) av herr Stefanson
in. fl.; och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i
Borås begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 31, såvitt avser
beskattningen av prestationer vid statlig
eller kommunal samverkan, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit det
av herr Magnusson i Borås under överläggningen
framställda yrkandet.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 117 ja och 105 nej, varjämte
2 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Ekonomisk debatt

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Utskottets hemställan i övrigt

Bifölls.

§ G

Ekonomisk debatt

Föredrogs bevillningsutskottets betänkande
nr 36, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1965/66,
in. in., jämte i ämnet väckta motioner.

Jämlikt 40 § riksdagsordningen hade
bevillningsutskottet avgivit förslag
till beräkning av de särskilda bevillningarnas
belopp för budgetåret 1965/66 vid
tillämpning av gällande eller vid innevarande
års riksdag fastställda grunder.

På sätt framginge av det vid årets
statsverksproposition fogade utdraget
av statsrådsprotokollet över finansärenden
för den 4 januari 1965 (Bilaga 1 till
statsverkspropositionen 1965: Finansplanen)
hade chefen för finansdepartementet
nämnda dag underställt Kungl.
Maj :ts prövning finansplan och beräkning
av inkomster för budgetåret 1965/
66 jämte därmed sammanhängande frågor.
Departementschefen hade därvid
anmält riksrevisionsverkets skrivelse
den 14 december 1964 med inkomstberäkning
för nämnda budgetår.

I en den 23 april 1965 dagtecknad proposition
nr 125 angående komplettering
av riksstatsförslaget för budgetåret 1965/
66 m. m. hade Kungl. Maj :t bl. a. föreslagit
riksdagen att besluta, att statlig
inkomstskatt för skattskyldig, som avsåges
i 10 § 1 mom. förordningen om
statlig inkomstskatt, skulle ingå i preliminär
skatt för budgetåret 1965/66 med
100 procent av grundbeloppet.

Propositionen nr 125 hade i här berörd
del hänvisats till bevillningsutskottet
och i övrigt till statsutskottet.

Till utskottet hade hänvisats följande
i anledning av propositio -

Nr 30

rredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

nen väckta motioner, nämligen I)

de likalydande motionerna I: 7G0
av herr Bengtson in. fl. och 11:891 av
herr Eliasson i Sundborn in. fl., vari
hemställts, att riksdagen vid behandling
av propositionen nr 125 måtte

1) i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala
angelägenheten av att en genomgripande,
samlad skattereform snarast genomfördes
enligt de i motionerna angivna
riktlinjerna i syfte att främja produktion
och resurstillväxt, samt

2) i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att säkrare långtidsplaner beträffande
.statens utgifter och inkomster, innefattande
även olika reformförslag och angelägenhetsgraderingen
dem emellan,
måtte föreläggas riksdagen, i enlighet
med vad i motionerna anförts;

II) de likalydande motionerna I: 761
av herr Lundström m. fl. och II: 893 av
herr Ohlin m. fl., vari hemställts, att
riksdagen vid sin behandling av Kungl.
Maj:ts proposition nr 125 måtte besluta
att i skrivelse till Kungl. Maj: t

1) uttala att en samlad skattereform
enligt i motionerna angivna riktlinjer
borde genomföras skyndsamt i syfte
bl. a. att reducera marginalbeskattningen
och stimulera den ekonomiska tillväxten,
samt

2) begära dels att riksdagen förelädes
långtidsprogram för utvecklingen av de
statliga utgifterna och inkomsterna, så
att en fastare grund erhölles för en bedömning
av finanspolitiken och reformarbetet
under de närmaste åren, dels att
regeringen under riksdagens höstsession
framlade en samlad plan för åtgärder
till bekämpande av den starka prisstegringen;
ävensom

III) de likalydande motionerna I: 762
av herr Virgin m. fl. och II: 892 av herr
Heckscher m. fl., vari hemställts, att
riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj :t

1) »uttala, att en finans- och skattepolitik
i enlighet med de i motionerna
angivna synpunkterna bort och bör fö -

ras i syfte att bevara penningvärdet och
begränsa den enorma skatteskärpningen
som främst drabbar skattskyldiga med
årsinkomster på 20 000—50 000 kr. och
sålunda förhindra de starka prisstegringarna,

2) hemställa, att allmänna skatteberedningen
måtte få i uppdrag att fortsätta
utredningar rörande fysiska personers
beskattning, bl. a. rörande en indexreglering
av ortsavdrag och skatteskiktsgränser
samt förmögenhetsbeskattningens
utformning».

Till behandling i detta sammanhang
hade utskottet jämväl upptagit de vid
riksdagens början väckta likalydande
motionerna 1:482 av
herr Sundin och II: 570 av herr Gustafsson
i Kårby.

Utskottet hemställde,

A) att riksdagen — med bifall till
Kungl. Maj:ts förevarande proposition
nr 125, såvitt densamma hänvisats till
bevillningsutskottet —- måtte besluta att
statlig inkomstskatt för skattskyldig,
som avsåges i 10 § 1 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt, skulle ingå
i preliminär skatt för budgetåret 1965/
66 med 100 procent av grundbeloppet;

B) att följande motioner, nämligen

1) de likalydande motionerna 1:482
av herr Sundin och II: 570 av herr
Gustafsson i Kårby,

2) de likalydande motionerna 1:760
av herr Bengtson m. fl. och 11:891 av
herr Eliasson i Sundborn m. fl.,

3) de likalydande motionerna 1:761
av herr Lundström m. fl. och II: 893 av
herr Ohlin in. fl., samt

4) de likalydande motionerna I: 762
av herr Virgin in. fl. och II: 892 av herr
Heckscher m. fl.,

måtte, i den mån de icke kunde anses
besvarade genom vad utskottet anfört
och hemställt, av riksdagen lämnas utan
åtgärd;

C) att bevillningarna för budgetåret
1965/66 måtte beräknas enligt en i
utskottets hemställan intagen specifikation.

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

Reservationer hade avgivits
angående finanspolitiken in. in.

I) av herrar Billman, Sundin, Skärman,
Gustafson i Göteborg och Vige Isko,
fru Nettelbrandt samt herr Eriksson
i Bäckmora, vilka — under åberopande
av innehållet i de likalydande
motionerna 1:760 av herr Bengtson
m. fl. och II: 891 av herr Eliasson i
Sundborn in. fl. samt 1: 701 av herr
Lundström m. fl. och 11:893 av herr
Ohlin in. fl. — ansett, att utskottet under
punkterna B 2 och 3 bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t måtte begära dels att en säkrare
långtidsplanering beträffande statens
utgifter och inkomster förelädes riksdagen,
så att en fastare grund erhölles för
en bedömning av finanspolitiken och
reformarbetet under de närmaste åren,
dels att regeringen under riksdagens
höstsession framlade en samlad plan
för åtgärder till bekämpande av den
starka prisstegringen;

II) av herrar Yngve Nilsson, Gösta Jacobsson
och Magnusson i Borås, vilka
— under åberopande av innehållet i de
likalydande motionerna I: 762 av herr
Virgin in. fl. och 11:892 av herr Heekscher
m. fl. — ansett, att utskottet under
punkten B 4 bort hemställa,

att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj :t bort uttala, att en finans- och
skattepolitik i enlighet med de i motionerna
angivna synpunkterna bort och
borde föras i syfte att bevara penningvärdet,
hejda den offenliga utgiftsexpansionen
samt begränsa den enorma
skatteskärpningen, och sålunda förhindra
de starka prisstegringarna;

angående en samlad skattereform

III) av herrar Yngve Nilsson, Gösta
Jacobsson, Billman, Sundin, Skärman,
Magnusson i Borås, Gustafson i Göteborg
och Vigelsbo, fru Nettelbrandt
samt herr Eriksson i Bäckmora, vilka
ansett, att utskottet under punkterna
B 2, 3 och 4 bort hemställa,

Ekonomisk debatt

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna I: 760 av herr
Bengtson in. fl. och 11:891 av herr
Eliasson i Sundborn m. fl., I: 761 av herr
Lundström in. fl. och 11:893 av herr
Ohlin m. fl. samt I: 762 av herr Virgin
in. fl. och II: 892 av herr Hecksclier
m. fl., i vad de avsåge den framtida utformningen
av skattesystemet, måtte i
skrivelse till Kungl. Maj:t uttala att en
samlad skattereform skyndsamt borde
genomföras, innebärande

1) en reformering av den direkta
beskattningen i syfte att med tillgodoseende
av bärkraftsprincipen bl. a.
sänka marginalskatterna och undvika en
genom inflation åstadkommen automatisk
skatteskärpning,

2) en konkurrens- och konsumtionsneutral
mervärdeskatt i stället för den
nuvarande omsättningsskatten,

3) en utrensning bland punktskatterna,

4) en översyn av förmögenhetsbeskattningen
samt

5) reformering av beskattningen av företag
och enskilda i syfte att främja
enskilt sparande och ekonomisk expansion.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Under vårriksdagen har
vi ju haft ganska många ekonomiska
debatter. Vi har debatterat finansministerns
förslag till ändrade skatteregler
och oppositionens motförslag, liksom
frågan om åtgärder mot prisstegringar,
frågan om valutalag, frågan om penningpolitikens
instrument o. s. v. När vi
nu fått kompletteringspropositionen
med den nya bedömningen av det ekonomiska
läget är det motiverat med en
debatt, där vi försöker sätta in de olika
detaljfrågorna i deras sammanhang.

Den dominerande frågan på den ekonomiska
politikens område är inflationsfaran.
Denna fara har blivit särskilt
aktuell genom finansminister

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

Strängs olyckliga uttalande i början av
året, att en inflation på 2 å 3 procent
plus de prishöjningar, som blir följden
av en ökad indirekt beskattning, skulle
vara tolerabel. När t. o. in. finansministern,
som ju har till uppgift att vårda
penningvärdet bär i landet, tycker att
en prishöjning på sammanlagt 10 procent
under en treårsperiod är acceptabel,
skapar detta givetvis oro ute
bland folket. Man märkte det först på
utvecklingen på aktiebörsen.

Det är ganska naturligt att det gärna
blir en tendens till prisstegring, när
man vet att det i en fullsysselsättningsekonomi
alltid måste finnas en press
uppåt på priserna, även om man sätter
ett absolut stabilt penningvärde som
mål. Anges 3 procent som en acceptabel
målsättning, är riskerna avsevärda att
prisstegringen blir mycket större.

Vi har också kunnat iakttaga att prisnivån
under förra året steg med 3,5
procent. I år stiger den med 3,5 procent
plus den prisstegring som blir en
följd av omsättningsskattens höjning.

Tyvärr måste jag säga, herr talman,
att den karakteristik som gjorts av den
nuvarande regeringen som en inflationsregering
tycks bli mer och mer berättigad.

En del människor kan naturligtvis
fråga: Är det då så farligt med inflation?
I denna kammare är det väl inte
nödvändigt att peka på de sociala orättvisor
som är en följd av inflationen, på
den minskade sparbenägenhet som den
leder till och som i sin tur utgör en ytterligare
press uppåt på priserna, eller
på att inflationen försvagar kostnadstänkandet,
så att det aldrig blir någon
kontroll på om de kalkyler som gjorts
verkligen håller. Människorna blir helt
enkelt vana vid att det alltid skall bli
dyrare än som beräknats, och därför
sker inte någon riktig granskning av utgifterna.
Vid inflation är det ju också
mycket svårt att göra en investering
som man förlorar pengar på — även
om investeringen inte är så särskilt lö -

nande när den görs vet man att den om
några år kan bli räntabel, ifall prisstegringen
fortsätter.

Detta att inflationen försvagar kostnadstänkandet
— vi har märkt det inte
minst på bvggnadsområdet — är en av
dess värsta nackdelar.

Att inflationen vidare försvagar konkurrenskraften
— i den mån vi inte
har sådan tur att inflationen blir lika
stor i de länder som vi konkurrerar
med — innebär att den hotar två viktiga
målsättningar för vår ekonomiska
politik — full sysselsättning och snabbt
framåtskridande.

Inte minst på löntagarhåll är man
orolig över inflationen och vill ha til!
stånd en ordentlig kamp mot prisstegringarna.
För några år sedan präglade
Gösta Rehn uttrycket, att vi måste hata
inflationen. Rudolf Meidner, chefen för
LO:s utredningsavdelning, har i år i
olika sammanhang uttalat, att finansministern
tar alldeles för lätt på denna
fråga och att åtgärder måste vidtagas
för att bekämpa prisstegringarna.

Nu är det väl på det sättet, att den
som har fördelar av inflationen inte sa
lätt kan hata den. Bland dem som tjänar
mest på inflationen är onekligen staten.
Med det skattesystem vi för närvarande
har får statskassan för varje prisstegring
på 1 procent, som inkomsttagarna
erhåller kompensation för, automatiskt
100 miljoner kronor extra. Om prisstegringen
i år blir 6 procent och löntagarna
får kompensation härför, innebär
det att statskassan tillförs en extra
förstärkning på 600 miljoner kronor,
vilken den inte alls skulle ha fått om
skattesystemet varit indexreglerat. Det
innebär alltså en automatiskt ökad beskattning
på en oförändrad realinkomst,
och dessa pengar får staten.

Vem är det som betalar detta? Jo,
det är de inkomsttagare som befinner
sig i de progressiva inkomstskikten. För
närvarande tillhör hälften av alla familjer
i vårt land denna grupp och deras
skara ökar ständigt allteftersom in -

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr .'')0

komsttagarna mer och mer flyttar upj>
i de progressiva inkomstskikten.

Ett annat område där staten tjänar på
inflationen är statsskulden. En procents
penningvärdeförsämring betyder de facto
att statsskuldens realvärde minskar
med 200 miljoner kronor.

Självfallet ligger det, om staten på
kort sikt liar så stor förtjänst av inflationen,
nära till hands för en finansminister
att finna en inflation på 3 procent
plus prisstegringar, förorsakade av
höjd omsättningsskatt, vara tolerabel.
Men om vi i stället indexreglerade skattesystemet
— d. v. s. läte ortsavdragen
och skatteskalorna bli indexreglerade
— och staten gåve ut indexlån, skulle
det inte längre vara staten som tjänade
på inflationen. Då skulle det svida i
statens eget skinn när inflationen koin.
Då skulle pengar till nya utgifter behöva
tas ut, inte genom en automatiskt
skärpt beskattning av mellangrupperna,
utan genom i riksdagen fattade beslut
om skattehöjningar. Då kanske regering
och riksdag finge ett annat intresse för
att bevara penningvärdet.

Självfallet är bekämpandet av prisstegringarna
en mycket svår uppgift.
Det finns ingen patentmedicin för detta.
Det går inte att hävda att vi kan
klara det enbart med penningpolitiska
medel eller enbart genom införandet av
en rörligare arbetsmarknadspolitik eller
enbart genom en stramare finanspolitik.
Vill vi behålla den fulla sysselsättningen
— och det är ingen som vill något
annat — samt målsättningen om ett
snabbt ekonomiskt framåtskridande,
kommer vi att finna att vi står inför en
utomordentligt komplicerad fråga. Men
detta gör det så mycket mer angeläget
att verkligen gripa sig an den.

Det är ibland liksom modernt att speciellt
trycka på någon viss åtgärd i detta
sammanhang. Stundom hålls t. ex.
penningpolitiken fram såsom en patentmedicin.
För närvarande är det finanspolitiken
vilken anbefalls som en sådan
patentmedicin. Från OECD, från repre -

Flkonomisk debatt

sentanter för näringslivet och från
ekonomiska experter framhålls det, att
vi måste ha en stramare finanspolitik
för att kunna klara detta problem. Visst
spelar finanspolitiken en stor roll, men
den löser inte alla problem. Jag skall
återkomma till detta men vill först ta
upp frågan om utformningen av skattesystemet
i framtiden.

F''rågan hur vi utformar vårt skattesystem
rent tekniskt är inte oväsentlig
för försvaret av penningvärdet. Om vi
kan få till stånd ett skattesystem, som
främjar enskilt sparande och ekonomisk
expansion, får vi ett bidrag till lösningen
av den dominerande frågan i den
ekonomiska politiken, nämligen hur vi
skall kunna bevara ett stabilt penningvärde.

Det föreligger på denna punkt i bevillningsutskottets
betänkande nr 3G,
som vi nu behandlar, en gemensam reservation
från de tre oppositionspartierna.
Det faktum att det finns en gemensam
reservation för de tre oppositionspartierna
måste kännas besvärande
för den allians av mörkblå högermän
och av socialdemokrater, som har ett
intresse av att det blir en splittring
inom oppositionen och som inte vill ha
några andra alternativ i den svenska
politiken än en extrem högerpolitik å
den ena sidan och socialdemokratien
å den andra.

Egendomligt nog har tidningen Svenska
Dagbladet under hela detta år fört
en energisk kampanj för denna linje.
Man har påstått att folkpartiet och centerpartiet
upphört att föra en oppositionspolitik
i skattefrågan och att mittenpartierna
har en syn på skattesystemets
allmänna utformning som inte
väsentligt skiljer sig från regeringens.
Man påstår att det bara är högern som
har ett verkligt alternativ.

Nu visar det sig att alla tre oppositionspartierna
står på samma linje när
det gäller frågan om den framtida utformningen
av skattesystemet. Detta är
självfallet ingen överraskning för oss

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

som arbetar i detta hus. Vi har vetat
detta hela tiden. Jag vill dessutom gärna
vitsorda att vi aldrig i denna kammare
hört högerns representanter solidarisera
sig med denna splittringskampanj
från Svenska Dagbladets sida. För
den som inte följer arbetet i riksdagen
så särskilt noga är det kanske nyttigt
att se att vattendelaren i fråga om utformningen
av det framtida skattesystemet
går mellan hela oppositionen å
ena sidan samt socialdemokrater och
kommunister å den andra. Vi hade hoppats
att frågan om skattesystemet skulle
kunna lösas i enighet, eftersom alla
politiska partiers representanter i skatteberedningen
var överens om huvudlinjerna.
Men därefter hoppade ju finansministern
av inte bara från skatteberedningens
förslag utan också från de direktiv
han själv givit skatteberedningen.

Man måste fråga sig: Hurudan är finansministerns
inställning i dag? Finansministern
har ju nu ordentligt hunnit
studera remissyttrandena över skatteberedningen,
vilket däremot kammarens
ledamöter inte har haft möjlighet
att göra. Herr talman! Är det inte närmast
en skandal detta, att trots att finansministern
för över ett halvår sedan
på en fråga av herr Björkman meddelade
att han skulle publicera remissyttrandena
och till och med — om jag
minns rätt — sade att de redan hade börjat
sättas, så har dessa remissyttranden
ännu i dag inte publicerats. Vi
skulle ha behövt dem — vilket har
påpekats tidigare — i debatten om
skattesystemet tidigare i år, i debatten
om siirbeskattningen och framför
allt nu i dag. Men de har ännu inte publicerats.
Finansministern har emellertid
haft tid att studera dem ordentligt. De
arbetsgrupper som finansministern tillsatt
inom departementet borde ha hunnit
en god bit på väg. Det skulle därför
vara intressant att höra vad finansministern
säger om marginalskatterna,
som han lämnade i stort sett oföränd -

rade i sitt skatteförslag i januari. Det
skulle också vara intressant att höra hur
finansministern ställer sig till frågan
om mervärdeskatten, sedan man nu
kunnat läsa i de danska tidningarna att
Danmark kommer att bli föregångslandet
åtminstone i Norden när det gäller
införandet av mervärdeskatten. De synpunkter
som framfördes i allmänna
skatteberedningen har i stort sett legat
till grund för det danska förslaget, vilket
ju inte precis minskar vårt intresse
för finansministerns åsikter om mervärdeskatten.
Det skulle vara intressant att
höra om finansministern anser sig kunna
göra något uttalande om mervärdeskatten
i dag, något uttalande som skiljer
sig från den negativa inställning som
finansministern demonstrerat vid våra
tidigare debatter.

Hur är det med punktskatterna, och
hur är det med utredningen om förmögenhetsskatten?
Finansministern tyckte
ju att den utredningen var angelägen
när han gav direktiv till skatteberedningen,
men den har vi sedan inte hört
någonting om.

Jag skulle också vilja fråga finansministern:
När kan vi vänta förslaget
från företagsskatteutredningen beträffande
en reformering av företagsbeskattningen? Herr

talman! Om jag nu tyckt det
vara angeläget betona att vi inom oppositionen
är av samma uppfattning beträffande
huvudlinjerna i det framtida
skattesystemet, så vill jag också framhålla
att uppfattningarna skiljer sig i
fråga om den budgetbalans som i dagens
läge kan vara nödvändig för att
bekämpa inflationen. På den punkten
har högerpartiet ett eget förslag som
syftar till mycket mer långtgående skattesänkningar
omedelbart än folkpartiet
och centerpartiet ansett sig kunna förorda.
Detta förslag innebär också en
minskning av överskottet på driftbudgeten
för kalenderår med flera hundra
miljoner kronor. Denna politik går alltså
rakt emot ropen från OECD och det

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

svenska näringslivet på en stramare finanspolitik.
Vi liar från folkpartiets sida
ansett att vi i nuvarande läge med
starka inflationsförväntningar — stimulerade
av finansministerns olyckliga
accepterande av en treprocentig inflation
— inte kan presentera ett förslag
som siktar till en försvagning av budgetsaldot.
På denna punkt kan man ha
olika uppfattningar.

Att vi för vår del intagit denna ståndpunkt
innebär inte att vi hyser någon
övertro på finanspolitiken. Som jag
förut nämnde anser jag inte att den är
någon patentmedicin. Här har funnits
mycken vidskepelse. Totalbalanseringsprincipen,
som man för några år sedan
från regeringens sida körde mycket
hårt med, har nu lidit skeppsbrott. Man
bär förstått att den var ett alltför trubbigt
vapen i den ekonomiska politiken.
Man har förstått att vi inte kan grunda
vår ekonomiska politik enbart på budgetbalanssiffror,
vare sig det nu är fråga
om diiftbudgeten eller totalbudgeten;
vi måste göra en realekonomisk bedömning
över htia fältet. Det är t. ex. inte
oväsentligt om rensionssparandet ökar
i ATP-fonderna. Du gr en faktor som
man måste ta med i v^, sådan bedömning.

En sak som vi tycker det a. angeläget
att betona är sparandets betjaejse
Sparandet spelar ju en nyckelroll i o ^
ekonomiska politiken. Det är alldeles
naturligt att socialister, oavsett konjunkturläget,
är intresserade av att överföra
så mycket sparande som möjligt
från enskilda människor till staten, detta
av den enkla anledningen att de anser
att staten bättre kan förvalta sparandet
än de enskilda människorna kan. Vi delar
inte denna åsikt. Vi menar att ett
enskilt sparande alltid är att föredra
framför ett statligt. Åtgärder måste därför
enligt vår mening vidtas för att stimulera
det frivilliga sparandet över
huvud taget. På det finanspolitiska området
är vår strävan att i största möjliga
utsträckning stimulera — inte in -

Ekanomi.sk

skranka — alltså att t. ex. stimulera till
avsättning till konjunkturinvesteringsfonder
och stimulera till eu ökning av
det enskilda sparandet. Först i sista
hand är vi bereddå att ta till finanspolitiska
åtgärder som verkar inskränkande.

När det gäller finanspolitikens konjunkturpolitiska
sida är det väldigt enkelt
att bygga upp en nationalekonomisk
modell: Efterfrågan i samhället är
för stor — vi höjer skatterna, och därmed
minskar vi människornas möjligheter
att efterfråga varor och tjänster,
och så får vi jämvikt. Hokus pokus!
Men livet är inte så enkelt. Verkligheten
vägrar alltför ofta att uppträda enligt
modellen. Det är framför allt fyra
punkter jag vill nämna som visar att finanspolitiken
har sin begränsning.

För det första: De pengar som man
får in genom en av konjunkturpolitiska
skäl företagen skattehöjning frestar enligt
en av Parkinsons lagar myndigheterna,
riksdagen och regeringen, att inte
vara så återhållsamma med utgifterna
som de eljest skulle ha varit. Därmed
går ju en hel del av den effekt man vill
uppnå förlorad. I den mån dessa skattehöjningar
medför att man inte bromsar
utgiftsutvecklingen så hårt som man
eljest skulle ha gjort, försvinner den
konjunkturpolitiska effekten.

För det andra: En del av skattehöjningen
innebär att frivilligt sparande
som eljest skulle ha kommit till stånd
^uteblir. I samma mån som detta fri .

''•*» sparande uteblir, minskar effek ten

av , ...... .

^''attehojmngen.

i uu ''''dje: I den mån skatterna
drabbar procr. .. , ,

, , . Hon och konsumtion

verkar de i prisn. .

• •>. • „ i,, :>nde riktning, allt sa

en riktning rakt nu , ,

_.. . , „ att den avsedda.

Därigenom kan man oc».,

pensationskrav hos löntagaf aPa 0ln''
För det fjärde är skatte*,^
utomordentligt trögrörlig, och
behöver i den ekonomiska politiken''7.1
ju smidiga instrument. Under de senaste
åren har vi ju haft en skattepolitik
rakt motsatt den vi borde ha haft en -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

ligt alla teorier. När konjunkturen varit
försvagad, har vi haft ett väldigt överskott
på driftbudgeten. Nu har vi en
högkonjunktur, och då är överskottet
mindre.

Vi vet också av erfarenhet, att skatter
som införs av konjunkturpolitiska
skäl kan man inte ta bort när konjunkturen
förändras. Då har utgifterna stigit
och andra ting gjort att intäkterna
blir behövliga av andra skäl än konjunkturpolitiska.
I Stockholms-Tidningen
kunde man för några dagar sedan
läsa, att första budet när det gäller att
föra en rörlig finanspolitik är detta:
»Du skall aldrig sänka skatterna!» Jag
undrar vad de nationalekonomer som
är lierade med LO tänkte när de läste
denna metod att föra en rörlig finanspolitik.

Herr talman! Vi tror inte på den permanenta
totalbalanseringen som en lägsta
riktpunkt under en högkonjunktur.
Vi har ingen övertro på finanspolitiken
av de skäl som jag nämnt. Vi tror inte
att det går att bara ropa på en stramare
finanspolitik och därmed klara
det hela. Men givetvis måste finanspolitiken
spela sin roll tillsammans med alla
andra åtgärder. Det är därför vi kommit
till den bedömningen att vi i dagens
läge, med de starka inflationsförväntningar
vi har, inte kan försvaga budgetsaldot.
Vi har föreslagit skattesänkningar
på ett par hundra miljoner kronor
per helår. Det är inga stora pemr''
Men vi anser att dessa skattesänkr.''.''®
bör tas som ett första steg v
mot en skattereform. Vi b emell!rtld

också anvisat inkomster! a .an^rf va”ar’

. „ .. -attesankningarna

som skall vaga upj>de reformer SQm y.

och också vagajra områden
föreslagit påj så återhållsamma med
* '' kningsförslag i år har givetvis
? a jfort oss populära. Vi har medveinutsatt
oss för risken att bli impopulära,
inte bara i Svenska Dagbladet, genom
att vara återhållsamma både när
det gäller utgiftsökningar och skatte -

sänkningar. Vi har emellertid ansett vår
ståndpunkt vara utomordentligt starkt
motiverad just i syfte att stabilisera
penningvärdet.

De åtgärder som vi föreslår framgår
av reservationerna nr I och III. Jag
skall bara i korthet ange dem. Vi föreslår
att det inrättas ett ekonomiskt och
socialt råd; vi är inte nöjda med den
utformning som det ekonomiska planeringsrådet
fått. Vi vill ha en rundabordskonferens
för samtidig avvägning
av olika intressen men med bevarad
frihet för arbetsmarknadens parter.
Inom parentes vill jag säga att detta
inte innebär en inkomstpolitik efter det
mönster som är så populärt på kontinenten.
Personligen är jag rädd lör att
en sådan inkomstpolitik skulle innebära
att vi riskerade att på bakvägar
få den centraliserade planhushållning
vi vill undvika. Våra förslag när det
gäller skattesystemet har jag redan berört.
Vi begär en finanspolitik som rör
inte bara skatterna, utan inkomst- och
utgiftsutvecklingen över huvud taget

framåt i tiden. Kompletteringspropositionen
innehåller fvlvSare prognoser
nu än tidigare, mrtl det räcker inte.
Vad vi vill ha -v en rullande femårsplan
som gö* a^ yi får en fastare grund
för bedömningen av finanspolitiken och
reforvar^efef under de närmaste åren.
y; jegär också en samlad plan till höst-
iksdagen för åtgärder till bekämpande
av de starka prisstegringarna.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till reservationerna
I och III.

I detta anförande, under vilket herr
andre vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde fröken
Elmén samt herrar Wiklund, X i hl fors,
Selander, Johansson i öckerö och Enskog
(samtliga fp).

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Den reviderade finansplan,
som finansministern lagt fram
och som riksdagen nu, efter det att

Fredagen den 28 maj 1965 fm

Nr 30

denna proposition behandlats i bevillningsutskottet,
går att fastställa, är uppseendeväckande
ur den synpunkten att
den innebär ett rekordhögt skatteuttag.
Ökningen uppgår till inte mindre än
3 300 miljoner kronor eller 14 procent,
och därmed är det statliga skattetrycket
uppe i inte mindre än cirka 25 000 miljoner
kronor, vartill kommer skatter till
kommuner och landsting. År 1964 utgjorde
skatterna till staten cirka 25
procent av nationalinkomsten, och tillsammans
med kommunalutskylderna tager
det allmänna därmed i anspråk i
runt tal inte mindre än cirka 40 procent
av nationalinkomsten. Det kan förtjäna
påpekas att driftbudgetens inkomster
ökat under de två senaste budgetåren
med inte mindre än 30 procent
eller i genomsnitt med 15 procent per
år. Fortsätter den utvecklingen bara
några få år till, kommer halva nationalinkomsten
ätt disponeras av den politiska
makten.

Orsaken till denna utveckling är att
söka i den kraftiga ökningen av utgifterna
för staten och kommunerna. Statens
utgifter stiger under innevarande
budgetår med inte mindre än 3 700 miljoner
kronor eller 17 procent och beräknas
under nästkommande budgetår
öka med 3 500 miljoner kronor eller 13
procent. Dessa siffror talar sitt tydliga
språk, och det är här som vi har att
finna orsaken till att vårt land bland
alla OECD-nationerna intager den
mindre prydliga platsen av högskattelandet
framför alla andra.

Om vi inte kan bryta denna utveckling,
kommer en växande andel av människornas
nya inkomster att tagas om
hand av det allmänna. Detta kommer
att betyda, att folkets fria konsumtionsval
begränsas, och det blir den politiska
makten som i stor utsträckning kommer
att bestämma hur pengarna skall användas.
Men det innebär också att det
personliga sparandet blir betydligt
mindre eller kanske nära nog omöjligt
i framtiden.

Ekonomisk debatt

Det är denna utveckling högerpartiet
anser det vara nödvändigt att bryta.
Men denna utveckling kan aldrig brytas
med mindre än att vi begränsar det allmännas
utgifter, då det är de svällande
utgifterna som ställer nya skattekrav på
människorna. Vi menar därför att grunden
för en skattesänkning är att utgifterna
skäres ned. Detta är emellertid nödvändigt
inte endast för att skapa möjligheter
till skattesänkningar utan det är
också ur prisstabiliseringssynpunkt
synnerligen angeläget, då den ständigt
svällande budgeten i sig själv är starkt
inflationsdrivande med sin ökande efterfrågan
på tjänster och varor.

Högerpartiet har under innevarande
riksdag lagt fram ett konkret budgetalternativ
med besparingar och inkomstökningar
till ett belopp av cirka 800
miljoner kronor. Då emellertid de förslag
om skattesänkningar med cirka
900 miljoner kronor, som vi påyrkat
för helt budgetår, endast med cirka 270
miljoner kronor berör budgetåret 1965/
66, betyder vårt alternativ en kraftig
budgetförstärkning under det kommande
året. Därigenom har vi också skapat
underlag för detta lägre skattetryck under
därefter kommande budgetår. Därutöver
har vi krävt att en parlamentarisk
besparingsutredning skall tillsättas
för att skapa förutsättningar för ytterligare
skattesänkningar. En sådan utredning
framstår som så mycket mera nödvändig
med tanke på de prognoser som
finansministern presenterat för de närmast
följande budgetåren fram till 1969
70. Om inte något göres för att begränsa
utgifterna, kommer krav på nya stora
skatteökningar inte att kunna undvikas.
Rimligtvis bär svenska folket nu rätt
att i stället kräva rejäla skattesänkningar.
Det är därför vi med beklagande
måst konstatera, att finansministern
inte funnit sig böra framföra skatteberedningens
förslag.

De konkreta skattesiinkningskrav, som
vi redan vid denna riksdag har ställt,
har främst inriktats på att minska skat -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

terna för barnfamiljerna och sänka progressiviteten
för de mest vanliga arbetsinkomsterna.
Men våra förslag innebär
även en god skattesänkning för de ensamstående
med vanliga arbetsinkomster.

Vi har bl. a. föreslagit att ett barnavdrag
utöver utgående barnbidrag borde
införas med 1 000 kronor per barn. För
de mindre inkomsttagarnas skull anser
vi också — det har vi visserligen inte
ställt något konkret förslag om — att
en förhöjning av ortsavdragen bör ske
intill 3 000 kronor som föreslogs av
skatteberedningen. Vi har vidare föreslagit
att folkpensionsavgiftens maximum
bör vara 800 kronor i stället för,
som riksdagen redan har bestämt, 1 200
kronor. Vi har ytterligare lagt fram konkreta
förslag om ändrade skatteskalor,
innebärande att de proportionella skikten
sänks från 10 till 7 procent. I övrigt
har vi föreslagit sänkta skattesatser upp
till en beskattningsbar inkomst av
60 000 kronor för gifta och 40 000 kronor
för ensamstående. Enligt våra förslag
blir skattesänkningarna för de mest
behövande betydligt större än enligt
regeringsförslaget. Skattesänkningen för
ensamstående med en årsinkomst av
8 000 kronor skulle ha blivit 11,4 procent
för att sedan successivt falla till
0,7 procent vid en årsinkomst av
150 000 kronor. Motsvarande siffror för
gifta med ett barn skulle ha blivit 37,2
respektive 3,1 procent. Vi anser emellertid
det vara nödvändigt att man i
framtiden försöker åstadkomma betydligt
större lättnader i den direkta beskattningen.
För att lösa frågan om familjebeskattningen
är det synnerligen
angeläget att tudelningsprincipen kan
tillämpas i större utsträckning än vad
för närvarande är fallet genom att inkomstgränsen,
i enlighet med skatteberedningens
förslag, ändras från nuvarande
cirka 35 000 kronor till cirka
60 000 kronor.

I anslutning till våra skattesänkningsförslag
har vi även lagt fram förslag till

underlättande av det frivilliga enskilda
sparandet. Vi har sålunda yrkat på
skatteavdrag för olika former av målsparande,
såsom bostadssparande och
studiekostnadssparande in. in., samt
rätt för enskilda företagare att utnyttja
kapitalavdraget för i rörelsen nedlagt
kapital.

När det gäller företagsbeskattningen
har vi vid årets riksdag framlagt många
lörslag både till konkreta åtgärder och
till utredningar. Jag kan som exempel
nämna förslag om gynnsammare regler
för resultatutjämning, avskaffande av
dubbelbeskattningen, rätt till avskrivning
på återanskaffningspriset för maskiner
och inventarier, större värdeminskningsavdrag
för byggnad i rörelse,
rätt till avsättning till självfinansieringsfond
och rätt till fondavsättning
för pensioneringsändamål. Vi har vidare
tagit upp frågan om en revidering
av arvs- och förmögenhetsbeskattningen
in. in. Alla dessa olika åtgärder skulle
verksamt ha kunnat bidra till att underlätta
näringslivets självfinansieringsmöjligheter
och förstärka vårt konkurrensläge
för att i framtiden ge ökade
produktionsmöjligheter.

Nu har såväl aHa dessa våra skattesänkningsförslag
som våra besparingsförslag
avslagits av riksdagen. Vi har
emellertid i dag inte velat underlåta att
sammanfattningsvis redovisa vårt budgetalternativ
enligt motionsparet I: 762
och II: 892. Detta motionsyrkande har
av högerpartiets representanter i bevillningsutskottet
fullföljts med ett yrkande
i enlighet med reservation II om att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
borde ge till känna att en politik i enlighet
med våra förslag hade bort föras.
Detta vårt budgetalternativ är vida överlägset
utskottsmajoritetens och om det
genomförts hade vi inte bara fått ett
lägre skattetryck utan också en bättre
balans och stabilitet i vår ekonomi —
något som inneburit en starkare konkurrensförmåga.

I reservation III har samtliga borger -

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

liga partier, såsom herr Gustafson i Göteborg
sade, förenat sig om krav på hur
den framtida skattepolitiken bör föras.
Dessa krav går närmast ut på att regeringen
framlägger förslag till en reformering
av den direkta beskattningen,
innebärande eu sänkning av marginalbeskattningen
och ett införande av indexreglering
i avseende på skatteskalor
och ortsavdrag. Vidare krävs en konkurrens-
och konsumtionsneutral mervärdeskatt
i stället för nuvarande varuskatt
samt en utrensning av punktskatterna.
Dessutom krävs en översyn av
förmögenhetsbeskattningen och en reformering
av beskattningen av företag
och enskilda i syfte att främja enskilt
.sparande och en ekonomisk expansion.

Herr talman! Jag känner inte exakt
samma behov som herr Gustafson i Göteborg
att i denna debatt åstadkomma
någon skiljelinje mellan de tre oppositionspartierna.
Det har inte, herr Gustafson
i Göteborg, inneburit någon som
helst svårighet för någon inom högerpartiets
riksdagsgrupp att ansluta sig
till den reservation III som de tre oppositionspartierna
enat sig om och för vars
innehåll jag nyligen redogjort, alldenstund
den återspeglar kravet på en sådan
skattepolitik som vi hela tiden har
strävat efter.

Herr Gustafson i Göteborg bör också
observera att bakom det budgetalternativ
högerpartiet lagt fram vid årets riksdag
står en absolut hundraprocentigt
enig riksdagsgrupp. Jag har naturligtvis
ingen som helst anledning att i denna
debatt ta upp vad enskilda fria tidningar
i vårt land säger om folkpartiets budgetpolitik.
Det är kanske inte så egendomligt,
som herr Gustafson försöker
göra gällande, att den kritik som dessa
högertidningar riktat mot den nuvarande
finanspolitiken även kommit att
drabba folkpartiet. Jag är emellertid
glad över att vi har kunnat förena oss
i en gemensam reservation i avseende
på den framtida skattepolitiken, och

Ekonomisk debatt

jag hälsar herr Gustafson i Göteborg
hjärtligt välkommen på den vägen.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag var litet förvånad
över de mästrande ord som herr Magnusson
i Borås här använde i debatten.
Jag hade i mitt anförande uttryckligen
sagt ifrån att det förhållandet att vi var
överens om den framtida skattepolitikens
utformning inte var någon överraskning
för någon som arbetar i detta
hus. Därför var det heller ingen överraskning
för mig när högern kunde ansluta
sig till huvudpunkterna i vår motion.
Det är glädjande. Det jag ville säga
i mitt anförande var bara att det är
bra att kunna fastslå inte bara att de
tre oppositionspartierna nu är överens
om denna utformning utan att vi varit
het hela tiden.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Jag är mycket glad över
det uttalande som herr Gustafson i Göteborg
senast gjorde, att vi nu är överens
om riktlinjerna för den framtida
skattepolitiken. Men i fråga om den
praktiska tillämpningen under det budgetår,
som vi nu behandlar, kan vi väl
i alla fall inte säga att uppslutningen
från folkpartiets sida kring högerpartiets
skattepolitik varit anmärkningsvärt
stor.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationerna II och III.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är fortfarande förvånad
över herr Magnussons i Borås
önskan att missförstå. Vad jag har uttalat
mig om är att vi är överens; att
vi, trots vad som från högerhåll sagts
i den offentliga debatten, hela tiden varit
överens om riktlinjerna för den
framtida skattepolitikens utformning.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Ekonomisk debatt

Det tycker jag vi skall notera med tillfredsställelse
utan att försöka göra några
partipolitiska sidomanövrer. Att sedan
folkpartiet, som herr Magnusson
säger, inte alltid slutit upp kring högerpolitiken
i övrigt, det medger jag gärna.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Gustafson i Göteborg
säger att jag försöker missförstå
honom. Jag tycker att herr Gustafson
gav ett utomordentligt exempel på att
missförstå. Jag har aldrig sagt att folkpartiet
skulle sluta upp kring högerpartiets
politik i dess helhet. Jag sade bara
det, att jag beklagar att folkpartiet beträffande
det budgetår som nu ligger
framför oss icke har ansett sig kunna
sluta upp kring den skattepolitik som
högerpartiet har förfäktat, en skattepolitik
som herr Gustafson nu i riksdagens
elfte timme ger sin anslutning.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När herr Magnusson här
talar om folkpartiets inställning, må
det tillåtas mig att komma med en kort
replik.

Herr Magnusson vill göra gällande att
högerförslaget rörande budgetbalansen
— alltså den betydande försvagning av
statsfinanserna som det aktuella högerförslaget
innebär — skulle vara en naturlig
konsekvens av de riktlinjer för
skattereformer på längre sikt som de tre
oppositionspartierna är eniga om. Men
det förhåller sig ju tvärtom så, att högerns
aktuella förslag, som skulle medföra
en betydande försvagning av budgeten
och ett krisläge på kapitalmarknaden
under brinnande högkonjunktur,
står i strid med de riktlinjer för en sund
skattepolitik som jag har fattat — liksom
herr Gustafson i Göteborg — att vi
mycket länge har varit eniga om. När
högern på detta sätt frångår de riktlinjer
som vi glädjande nog nu är eniga
om, är det alldeles självklart, att då
skiljer sig våra vägar på den punkten.

Vad som är väsentligt och i och för
sig glädjande och som inte skall undanskymmas
av högerns, som jag hoppas,
tillfälliga accepterande av en budgetpolitik
som inte motsvarar konjunkturläget
är att reformpolitiken på längre sikt
bör ledas av principer, om vilka vi är
överens.

Herr KARLSSON i Huddinge (k):

Herr talman! De borgerliga partierna
har upprepat kravet på en s. k. samlad
skattereform. Den skall gå ut på att sänka
skatterna för högre inkomsttagare,
för företag och för större förmögenheter
och att ytterligare höja varubeskattningen.
Därvid upprepas kravet på mervärdeskatt,
d. v. s. en sådan varubeskattning,
där företagens investeringar i maskiner
och andra kapitalvaror undantas
från beskattning medan konsumtionsvarorna
drabbas i desto större omfattning.

Detta skatteprogram är signifikativt:
övervältring av skattetrycket från förmögenheter,
företag och högre inkomster
till lägre inkomsttagare, varvid givetvis
låglönegrupper och barnfamiljer
kommer att drabbas hårdast av den
skärpta konsumtionsvarubeskattningen.

Man kan av detta skatteprogram frestas
tro att de borgerliga gett upp förhoppningarna
om att kunna vinna mark
bland den stora massan av lägre inkomsttagare.
Men det blir väl som vanligt
demagogiens sak att göra svart till
vitt och att framställa även detta rätt
råbarkade program som omtänksamhet
om lågavlönade och barnfamiljer.

De borgerliga reservanterna talar
också mycket om åtgärder mot penningvärdets
fall. Men en skärpt konsumtionsvarubeskattning
medför ju att priserna
drivs i höjden ännu snabbare.
Denna konsekvens av de borgerligas
skattepolitik bör, tycker jag, sammanställas
med deras krav om att slopa hyresregleringen,
varigenom hyrorna skulle
rusa i höjden ännu mer. Hur man
kan utge dessa krav för att vara åtgär -

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

der mot penningförsämringen är, i vart
fall för vanliga människor, obegripligt.
En följdverkan skulle givetvis också bii
eu minskad konsumtion.

Jag åhörde häromkvällen en TV-diskussion,
där en borgerlig talare förklarade
att konkurrensen är det enda beprövade
medlet för att hejda prisstegringarna.
Det parti han tillhör går nu
in för att höja priser och hyror genom
statliga åtgärder!

Jag behöver knappast, herr talman,
understryka att vi beslutsamt vänder
oss mot denna borgerliga skatte-, prisoch
hyrespolitik och därför också kommer
att rösta mot de borgerliga reservationerna
i bevillningsutskottets betänkande.

Vad som emellertid kommer att tilldra
sig mest intresse under överskådlig
tid är hur socialdemokraterna kommer
att förhålla sig till det borgerliga
skatteprogrammet. För ett år sedan
skrev man ihop sig med de borgerliga
i skatteberedningen och avlämnade ett
skattepaket som egentligen innehöll detsamma
som de borgerliga nu kräver;
d. v. s. mervärdeskatt och sänkta skatter
för högre inkomsttagare, företag och
förmögenhetsägare. Man fick då det intrycket
att man sökte göra även skattefrågan
— liksom militärfrågan — till
en fråga, höjd över partistridernas vimmel.

Finansministern överraskade årets
riksdag med att lägga detta skattepaket
i skrivbordslådan, till de borgerligas
förståeliga besvikelse. Visserligen höjs
omsättningsskatten, bensin- och tobaksskatterna,
men särskilt för lägre inkomsttagare
blir det också skattesänkningar,
även om dessa tyvärr kommer
ett halvår senare. Frågan är emellertid
hur det kommer att bli framöver.

I föreliggande regeringsförslag beträffande
skatteuttaget för nästa år säges
egentligen ingenting om de borgerligas
skatteprogram och egentligen inte
heller någonting om regeringens planer.
Det enda som annonseras är ökade

Ekonomisk debatt

statliga utgifter och därmed ökade statliga
inkomstbehov. Att socialdemokraterna
är försiktiga med att ta ställning
mot de borgerligas skatteprogram tycker
jag är beklagligt, särskilt som förtegenheten
knappast befordrar upplysningen
och klargörandet av detta skatteprograms
verkliga innebörd.

Vi har vid årets riksdag utformat den
skattepolitik som vi anser riktig ur de
breda folklagrens synpunkt. Vi har inte
ansett det nödvändigt att upprepa dessa
förslag i samband med föreliggande
förslag om skatteuttagningsprocenten.
Beträffande omshöjningen sökte vi genom
konkreta förslag efter en utväg att
antingen göra denna mindre eller uppskjuta
den till årsskiftet, då den till
tiden skulle ha sammanfallit med sänkningarna
av den direkta skatten och
tillkomsten av nya löneavtal. Då utskottet
avböjde det första alternativet, gick
vi vid avgörandet över till det andra:
om uppskov med omshöjningen.

Utvecklingen sedan skattebeslutet fattades
den 31 mars bekräftar, tycker jag,
att vårt alternativ var fullt realistiskt.
Jämfört med regeringens beräkningar i
januari beräknas statsinkomsterna för
nästa budgetår öka med hela 500 miljoner
kronor. Även om utgifterna också
ökar jämfört med beräkningarna, eller
med hälften av detta belopp, blir det
ändå 250 miljoner kronor över. Dessutom
erkänner väl finansministern själv
att den beräknade inkomstökningen för
senare hälften av budgetåret satts alldeles
för lågt eller till ungefär hälften
av vad den troligen kommer att bli.
Alltnog skulle dessa 250 miljoner netto
tillsammans med vad som skulle inflyta
genom ett bifall till kommunisternas
förslag till höjd förmögenhetsbeskattning
och att företagens investeringar
inte borde undgå omshöjningen samt
genomförandet av vissa, om ock begränsade,
militära besparingar ha gjort det
fullt möjligt att uppskjuta omshöjningen
till årsskiftet, vilket hade varit till
stor fördel.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 19li5 fm.

Ekonomisk debatt

I detta sammanhang vill jag än en
gång understryka vad jag tillät mig
framhålla i samband med en fråga till
finansministern den 27 april. Det är
oriktigt att fatta de avgörande skattebesluten
två månader före vårsessionens
avslutning, innan utgifterna är fastställda
och innan mera preciserade beräkningar
om statsinkomsterna föreligger.
Den 31 mars fattade riksdagen omsbeslutet
utan att veta vad som bara en
vecka senare blev klart, nämligen att
riksrevisionsverket uppskattade inkomsterna
för nästa år till 500 miljoner
kronor mer än vad som tidigare beräknats.

Vår linje är skattelättnader för lägre
inkomster och större skatteuttag då det
gäller större förmögenheter samt företagsvinster,
icke minst aktievinster. Beträffande
de senare har regeringen som
bekant gått med på en utredning och
t. o. m. utlovat förslag. Detta betecknar
vi som ett framsteg.

Vidare anser vi att staten bör söka
tillgodose inkomstbehoven också genom
ökad statlig företagsamhet. Vi har föreslagit
ökad statlig verksamhet i fråga
om träindustri, metallindustri och metallmanufaktur
samt oljehandel.

Herr talman! Vi kommer att rösta för
utskottsförslaget och därmed regeringens
förslag, då vi inte har något att invända
mot den föreslagna uttagningsprocenten
och då vi avböjer de borgerliga
reservanternas skattepolitiska program.
Det innebär inte att vi till alla
delar godkänner regeringens skattepolitik.
Omsättningsskattebeslutet hade
kunnat göras annorlunda och utskottsinajoriteten
presenterar ingen skattepolitisk
handlingslinje för tiden framöver.

Vi hoppas likväl att skatteberedningens
paket med dess reaktionära innehåll
skall komma längre och längre ned
i finansministerns skrivbordslåda eller
helst i papperskorgen och att en ny men
bättre skattepolitik, som kan accepteras
av hela arbetarrörelsen, skall presenteras.

Herr BRANDT (s):

Jag hade ämnat fatta mig mycket kort
i dag. Jag tycker att denna skattediskussion
är att missbruka kammarens
tid, eftersom vi hade exakt samma diskussion
för någon tid sedan, när vi behandlade
skattepaketet, som vi populärt
brukar säga. Jag skall ändå tillåta
mig att göra några kommentarer till
kompletteringspropositionen.

Jag vill erinra om att av den framgår
bl. a. att fjolåret var ett mycket lyckosamt
år ur produktionssynpunkt. Handelsbankens
tidskrift Index skriver sålunda:
»1964 går till historien som ett
av de bästa år som Sverige upplevt i
fråga om produktionsresultatet. Stora
framsteg har gjorts på de flesta områden.
» Nu visar den nya beräkningen
att totalproduktionen ökade med inte
mindre än 6,5 procent, vilket är rekord
för efterkrigstiden. Industriens produktionsvolym
steg 9 procent. Och det resultatet
nåddes med knappt 1 procent
större arbetsstyrka. Det innebär att nästan
hela stegringen med dessa 9 procent
är resultatet av förbättrad produktivitet.
Produktionen per arbetare och
år ökade därmed mellan två och tre
gånger så mycket som i genomsnitt under
efterkrigstiden. Och detta trots att
semestertiden i början av 1964 förlängdes
med ungefär 1 procent. Resultatet
beror främst på ett högre kapacitetsutnyttjande
och en fortsatt effektivisering
av produktionsapparaten. Men en
väsentlig förutsättning för denna utveckling
har också varit de goda avsättningsmöjligheterna
på exportmarknaderna,
där Sverige kunnat öka sin
andel av utrikeshandeln.

Vi kan tyvärr inte räkna med samma
goda utveckling innevarande år, vare
sig beträffande exporten eller produktionsökningen,
men finansministern ser
dock med mera tillförsikt på den internationella
konjunkturen nu än vad
han gjorde i statsverkspropositionen.
Även om arbetskraftsbristen bromsar
möjligheterna till fortsatt ökning av

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

produktionen i samma takt som förra
aret, räknar finansministern med en
ökning av nationalprodukten med 4,5
procent mot tidigare beräknade 4 procent.
Även den privata konsumtionen
beräknas öka med ytterligare en halv
procent till 3 procent.

Emellertid understrykes kraftigt nödvändigheten
av att industriens investeringar
ökar och att det därför blir nödvändigt
med inskränkningar på andra
områden för att erhålla detta utrymme.
Närmast gäller det begränsningar av de
offentliga investeringarna, såväl de statliga
som kommunala samt bostadsbyggandet.
En måttligare uppgång på dessa
områden än annars skulle vara möjlig
förutsättes alltså. Det må härmed vara
nog sagt om den saken.

Beträffande statsbudgeten vill jag
särskilt poängtera att det inom utskottet
råder fullständig enighet om det
aktuella skatteuttaget med 100 procent.
Ingen har vågat sig på att yrka på
skattesänkningar nu. I folkpartiets motion
nr 893 skriver motionärerna bl. a.:
»Under nuvarande starka överkonjunktur
synes det uppenbart att ett betydande
överskott på driftbudgeten är nödvändigt
för att en eljest överdriven total
efterfrågan skall kunna undvikas.
Vi kan därför i rådande läge inte förorda
en försvagning av budgetbalansen.
» Jag har tidigare sagt att det är
glädjande att man har kommit till insikt
om att det inte går att locka med
skattelättnader utan att skatterna är
nödvändiga icke endast för att statens
utgifter skall kunna täckas utan även
för att ekonomisk balans skall kunna
hållas.

Det visar sig att den bild av utvecklingen
innevarande år och nästa budgetår,
som gavs i statsverkspropositionen
inte undergått några väsentliga förändringar.
Totalbudgeten för innevarande
år visar ett underskott på endast
cirka 60 miljoner kronor mindre än enligt
statsverkspropositionen, och för
nästkommande budgetår av cirka 250
3 — Andra kammarens protokoll 1965. X

Ekonomisk debatt

miljoner kronor. Upplåningsbeliovet
skulle sålunda bli cirka 700 miljoner
kronor mot tidigare beräknat cirka 950
miljoner kronor. Det är dock osäkra
siffror eftersom hänsyn inte tagits till
löneutvecklingen för de statsanställda
nästa år och inte heller till eventuella
utgiftsökningar på tilläggsstat.

Vad som intresserar mera är långtidsprognoserna.
Ser man på dessa blir
bilden av det statsfinansiella läget avgjort
mörkare. För budgetåret 1966/67
kan väntas ett underskott på drygt 2
miljarder och därpå följande år cirka
3 miljarder. Det beror på utgifter som
vi praktiskt taget alla har varit med om
att besluta här i riksdagen, och naturligtvis
måste vi ha inkomster för att
täcka dessa utgifter.

Det är uppenbart att dylika underskott
inte kan tolereras. Därtill kommer
ökade utgifter för önskvärda kommande
reformer.

Det är utan tvivel riktigt som finansministern
framhåller att nya engagemang
svårligen kan genomföras inom
ramen för förutsedda statsinkomster.
Men han slutar med att säga att med en
realistisk bedömning av våra möjligheter
och med en klok hushållning
finns det emellertid goda förutsättningar
för en fortsatt gynnsam utveckling.

Jag vill understryka att det är uppenbart
att bristen på arbetskraft och angelägenheten
av ökade investeringar inom
näringslivet skapar problem och en
svår avvägning av de resurser som står
till buds. Det bör stå klart för alla att
möjligheter till skattelättnader inte
finns inom de närmaste åren eller under
överskådlig planeringstid.

Men ändå finns till utskottets betänkande
fogade många motioner med yrkanden
om generella skattereformer,
vilka bl. a. syftar till lättnader på olika
områden av den direkta beskattningen
och en förskjutning mot ökad indirekt
skatt. I eu gemensam reservation III
har också de borgerliga ledamöterna i
utskottet tillstyrkt dessa motionsyrkanr
.30

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Ekonomisk debatt

den. Där återfinnes de gamla kraven
från behandlingen av det senaste skattepaketet,
vilka riksdagen redan har avslagit
i år. Principiellt är det precis
samma yrkanden som man då framlade.
Att diskutera dessa nu igen är,
som jag sade när jag inledde mitt anförande,
faktiskt att missbruka kammarens
tid. Jag tillåter mig därför att endast
ägna dem några ord.

Det bör räcka med att erinra om vad
utskottet säger, nämligen att det från
skattefinansiella synpunkter inte kan
»anses försvarligt att för närvarande
binda sig för ytterligare skattelättnader».
Det finns faktiskt inte något utrymme
för sådana. Riksdagens nyligen
antagna skattepaket var ett provisorium
i avvaktan på resultatet av det arbete
som bedrives inom företagsskatteutredningen
och inom de departementala arbetsgrupper
som sysslar med att överarbeta
allmänna skatteberedningens
förslag i fråga om familjebeskattningen
och mervärdeskatten. Experter överarbetar
alltså redan dessa frågor.

Beträffande utredningsyrkandena avseende
planeringen av statens utgifter
och inkomster på längre sikt har liknande
yrkanden, som väcktes i anslutning
till förutnämnda skatteproposition,
hänvisats till statsutskottet som kommer
att behandla dessa motioner vid
höstriksdagen. Det blir då anledning för
riksdagen att diskutera dessa frågor,
varför utskottet inte funnit skäl att ta
upp dem till diskussion nu. Det bör väl
vara en rimlig arbetsmetod.

Man vill också till höstriksdagen ha
en proposition med särskild plan för
åtgärder att bekämpa prisstegringen.
Man vill ha en säkrare långtidsplanering
beträffande statens utgifter — hur
det nu skall gå till. Jag tror inte att det
blir så lätt att få en säkrare bedömning
än vad de organ som redan finns kommer
fram till.

I kompletteringspropositionen redovisas
en mängd åtgärder inom finans-,
penning- och arbetsmarknadspolitiken

för att motverka de inflationistiska tendenserna
i samhällsekonomien.

■lag anser det inte riktigt när herr
Gustafson i Göteborg vill göra gällande
att regeringen inte ägnar tillbörligt
intresse åt prisstegringarna och inflationstendenserna.
Tvärtom ägnar regeringen
dessa prisfrågor en intensiv uppmärksamhet.
Handelsministern lämnade
för en tid sedan i riksdagen en redogörelse
för olika åtgärder beträffande
prisstegringen. Det finns emellertid
inget modernt industriland med full
sysselsättning som ännu lyckats bemästra
dessa problem.

När finansministern angripes för att
han sagt att det är oundvikligt med en
viss procentuell prisstegring, vill jag
erinra herr Gustafson i Göteborg om
att vid en rundabordsdiskussion för en
tid sedan, i vilken professor Lundberg
deltog, sade han precis detsamma, nämligen
att en prisstegring på 1,5 å 2 procent
var oundviklig i ett samhälle med
full sysselsättning, som vi har. Han tilllade
något som jag anser mycket intressant,
nämligen att man inte vet hur
mycket inflation som ligger i den prisstegring
som finns, eftersom man inte
kan bedöma kvalitetsförbättringarna. I
Amerikas förenta stater har försök
gjorts att utreda denna fråga, men man
har inte helt lyckats. Det är väl emellertid
odiskutabelt att en del av prisstegringarna
är förorsakade av att det
helt enkelt är bättre kvaliteter på de
varor som man köper.

Den riksdagsman som studerar folkpartimotionen
II: 893 finner sannerligen
ingen tröst om han där försöker
hitta något positivt och radikalt förslag
för att lösa dessa problem. Jag tycker
att det tvärtom är ett resonemang hit
och dit som inte ger så mycket. Jag
tror inte att problemet är så enkelt som
herr Gustafson i Göteborg vill göra gällande.
Jag tycker att han liknar spartanen
Alkibiades som slog sig för sitt
bröst och sade: »Ni känner inte mig
som gör på lek vad grubblets gubbar

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

under djuptänkt allvar med väldig
kraftansträngning ej förmått.» Nej, herr
Gustafson, man är nog inte ett sådant
geni att man löser dessa problem enligt
det enkla resonemang som föres bl. a.
i motionen.

Herr talman! Då Kungl. Maj:t redan
har sin uppmärksamhet riktad på dessa
frågor anser sig utskottet inte kunna
tillstyrka skrivelseyrkandet.

Jag vill emellertid på det kraftigaste
understryka att utskottsmajoriteten därvid
ingalunda bortser från det allvarliga
problem som ligger i prisutvecklingen
och nödvändigheten av att med
all kraft försöka bekämpa inflationen.
Jag vilt — för att betyga att jag vål inser
situationens allvar — upprepa vad
jag tidigare sagt att nast krig är enligt
min mening en verklig inflation det
värsta som kan drabba en nation.

Vad slutligen beträffar yrkandet om
att den indirekta beskattningen skulle
användas i konjunkturpolitiskt syfte
vill jag erinra om att detta problem
även kommer att prövas av den delegation
som överarbetar förslaget om mervärdeskatt.
Vi får väl avvakta resultatet
därav.

Herr talman! Man må tala hur vackert
som helst om behovet av skattelättnader
och säga att skattetrycket här
i Sverige är det värsta som någonstans
finns. Ingen av oss önskar — även om
det kanske ser så ut — höga skatter
liksom inte heller några prisstegringar;
det finns åtminstone ingen socialdemokrat
som vill detta. Men vid det
fortsatta arbetet bör vi noga överväga
vilka resurser och utvägar i övrigt som
finns, innan vi tar ställning till alla
möjliga och omöjliga förslag som skulle,
om riksdagen biträder dem, betyda
kraftiga utgiftsökningar, som sannerligen
inte leder till några skattesänkningar
utan som snarare nödvändiggör
ett bibehållande av det nuvarande skattetrycket
eller t. o. m. ökade skatter för
att vi skall kunna klara utgiftsstegringarna.

Ekonomisk debatt

Vi bör alla lugna ner oss och se mera
praktiskt och realistiskt på problemen.

Herr talman! Med dessa ord ber jag
att få yrka bifall till utskottets betänkande.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske får komplettera
den uppläsning ur vår motion, som
herr Brandt hade vänligheten göra, med
ett kort citat: »Medan regeringen sålunda
för några är sedan även under
en försvagad konjunktur till riktpunkt
hade en s. k. totalbalansering, d. v. s.
ett överskott på driftbudgeten, som motsvarade
statens egna investeringar och
kreditgivningen till det enskilda bostadsbyggandet,
har den nu, som från
vårt håll förutsagts, tvingats överge en
sådan politik.»

När herr Brandt sökte tröst i det förhållandet
att även andra länder har en
inflation, vill jag citera vad LO-ekonomen
Rudolf Meidner skriver i senaste
numret av Svensk sparbankstidskrift,
där han framhåller att bland de länder,
som »har lyckats bättre, finns våra huvudkonkurrenter
på världsmarknaden.
Att söka tröst och tillfredsställelse i en
hygglig placering någonstans i mitten
har ju för övrigt inte i några andra
avseenden framstått som målsättning
för det progressiva svenska välfärdssamhället.
Sverige bör kunna försvara
sin topplacering som höglöneland och
social välfärdsstat.»

Med anledning av att jag kritiserade
finansministern för att han hade accepterat
en inflation på 2 å 3 procent, så
sade herr Brandt att han hade läst någonstans
att professor Lundberg hade
accepterat en prisstegring på 1,5 å 2
procent.

Finansministern har ökat budet till
2 å 3 procent, och inflationen kommer
i verkligheten att uppgå till 3,5 å 5
procent.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Det är rent formellt riktigt
att vi alla är, såsom herr Brandt
framhöll, överens om ett skatteuttag
med 100 procent, .lag vill emellertid för
undvikande av allt missförstånd erinra
om att vi inom högerpartiet har på helt
andra förutsättningar för budget- och
finanspolitiken än de nu föreliggande
anslutit oss till detta hundraprocentiga
uttag. Dessa förutsättningar har vi, såsom
jag sade i mitt tidigare anförande,
redovisat i de motioner där vi föreslagit
olika besparingar på budgeten samtidigt
som vi krävt skattelindringar. När vi
varit med om ett uttag med 100 procent
har vi sålunda tänkt oss en helt annan
skatteskala och barnavdrag på 1 000 kr.
vid beskattningen, för att nämna endast
några saker. Men naturligtvis kan man
inte, såsom herr Brandt påpekar, kräva
skattesänkningar utan att se till att det
blir balans i budgeten. Och detta är
just vad vi gjort, när vi samtidigt har
föreslagit besparingar på budgeten.

Jag har bara velat göra detta förtydligande
för att det inte skall kvarstå
något missförstånd beträffande enigheten
i dag om ett skatteuttag med 100
procent. För vår del ligger bakom detta
en annan uppfattning om budget- och
finanspolitiken än vad utskottsmajoriteten
har. Det är endast av formella
skäl som vi varit med om detta uttag.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! När herr Gustafson i
Göteborg hänvisar till vad LO-ekonomen
Meidner har sagt, måste han väl
göra sig frågan: Vilka lösningar har
herr Meidner rekommenderat för att
man skall uppnå det avsedda resultatet?

Herr Meidner är icke politiskt engagerad,
och för min del anser jag att
man inte kan fästa så stor vikt vid tankegångar
som framföres av dem som
icke behöver ta något politiskt ansvar
för att förverkliga dessa tankegångar.
För oss här i riksdagen gäller det alltid

att göra eu politisk avvägning, medan
de som befinner sig utanför detta hus
intar den bekväma ställningen att de
kan framlägga i och för sig praktiska
och fina förslag som emellertid är politiskt
ogenomförbara.

Slutligen vill jag bara till herr Magnusson
i Borås säga, att ingen hade ju
misstänkt att högern skulle ha ändrat
uppfattning om finans- och skattepolitiken,
när man nu varit med om ett
uttag på 100 procent.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Om vi ser tillräckligt
allvarligt på inflationsproblemet tror
jag vi tvingas söka lösningar som blir
politiskt möjliga att genomföra. Herr
Meidner sitter inte i riksdagen, men
han representerar herr Brandts parti i
Stockholms läns landsting, så han är
inte alldeles oerfaren i politiska frågor.

Vad jag anser vara väsentligt när det
gäller penningvärdets bevarande är
målsättningen. Det är på denna punkt
jag håller med herr Meidner, och jag
håller också med honom om att vi inte
skall söka tröst i det förhållandet att
vi ligger mitt i tabellen, att det finns
några länder som i detta hänseende har
det sämre, ty vi bör, om vi skall kunna
försvara vår ställning som ett höglöneland
och ett välfärdssamhälle, se upp
med inflationen.

Herr BRANDT (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag kan hålla med herr
Gustafson i Göteborg om det sista han
sade, nämligen att vi inte skall vara belåtna
om vi befinner oss i mitten avtabellen.
Vår strävan och riktpunkt bör
naturligtvis vara att över huvud taget
försöka hindra inflation, och att helst
ligga bäst till även på detta område,
som vi gör på de flesta områden enligt
den internationella statistiken.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! I början av vårriksda -

Fredagen den 28 maj 1905 fin.

Nr 30

gen tilliit jas mig att beteckna finansministerns
då framlagda förslag i fråga om
skatterna som ett omfördclningsprogram,
eu skatteomläggning som inte
lämnar utrymme för någon ökning av
den egentliga statsverksamheten. De
pengar som inflyter genom höjning av
den indirekta skatten återgår som lättnader
i den direkta skatten i form av
bättre barnbidrag, bättre folkpensioner
och genom skatteutjämningsreformen.

Eftersom centerpartiet har varit förespråkare
för åtgärder som går i denna
riktning, finns det givetvis inte anledning
för oss att kritisera omfördelningen
som sådan. Däremot tycker vi
att omfördelningsprogrammet borde ha
kunnat få en ändamålsenligare utformning.

Regeringsförslaget, som nu har drivits
igenom här i riksdagen, medför
bl. a. att marginalskatten på vissa medelinkomster
blivit skärpt. Det hade
helt säkert varit skattepolitiskt riktigt
afl hifalla centerpartiets förslag om en
dämpning av marginalskatten i dessa
inkomstlägen, och säkert också välbetänkt
från nvkterhetssynpunkt om de
erforderliga pengarna för detta ändamål
hade uttagits genom en höjning av
skatten på spritdrycker.

Vi betraktar det också som en stor
svaghet, att man inte i regeringsförslaget
tog med de s. k. förvärvsavdragen.
De hittillsvarande förvärvsavdragen
kan inte anses medföra skälig kompensation
för de merkostnader som gifta
kvinnor har till följd av förvärvsarbete.
Det finns därför anledning att med tillfredsställelse
hälsa att det har lyckats,
vi får väl säga oppositionen, att genomdriva
en kompromiss i bevillningsutskottet.
Härigenom höjs ju avdragen
från 20 till 25 procent av inkomsten,
och det högsta tillåtna avdraget ökas
från 2 000 till 3 000 kronor.

Vi har också anledning att sätta värde
på att riksdagen har lyckats åstadkomma
en viss förbättring av regeringens
förslag i fråga om den kommunala

Ekonomisk debatt

skatteutjämningen. 1 statsverkspropositionen
räknade finansministern med ett
underskott i totalbudgeten på ungefär
1 miljard kronor, men i kompletteringspropositionen
har denna siffra kunnat
sänkas till 700 miljoner kronor. Lånebehovet
för staten blir alltså några
hundra miljoner kronor mindre än det
såg ut att bli i januari. Detta ändrar
emellertid inte på något sätt helhetsomdömet
om årets budget. Den är alltjämt
i svagaste laget, någonting som skuldsatta
människor har fått erfara genom
räntehöjningarna. Räntorna är nu som
bekant skyhöga och har inte varit så
höga sedan i början på trettiotalet.

I kompletteringspropositionen räknar
finansministern med att stegringen
av nationalprodukten under den kommande
femårsperioden knappast skall
bli så snabb som den varit under de
senaste fem åren. Det medför givetvis
en minskad ökningstakt i fråga om de
reella inkomster som kommer att stå
till statens förfogande.

Samtidigt finner man, med utgångspunkt
från hittills fattade beslut och
fastställda planer, att behovet av statliga
investeringar och statlig konsumtion
kommer att öka avsevärt under de
kommande åren. Långtidsprogrammet
ger vid handen att totalbudgetens underskott
blir väsentligt större än nu.
Då blir det nödvändigt antingen med
en ökad upplåning eller med ytterligare
skattehöjningar, eventuellt bådadera.

Ökad upplåning i ett läge när man
får räkna med hög investeringsefterfrågan
i samhället i övrigt kan bli en mycket
betänklig sak. Vi har stora finansieringsbehov
hos kommunerna och stora
penningbehov i fråga om bostadsbyggandet.
Det är också nödvändigt med
väsentligt ökade investeringar i näringslivet,
om vi skall kunna hävda vår
internationella konkurrenskraft. Dessa
olika behov tillsammans måste medföra
ökade påfrestningar både på kreditmarknaden
och i fråga om den samhällsekonomiska
balansen.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

Man nödgas alltså slå fast att vi genom
redan fattade beslut har intecknat
oss i framtiden på ett sätt som kan väntas
medföra betydande svårigheter.
Samtidigt får vi konstatera att vi redan
nu har ett skattetryck som måste betraktas
som mycket högt — och detta
redan innan vi har fått de ytterligare
skatteskärpningar ute i landstingen
som torde bli ofrånkomliga.

I långtidsbudgeten understryks flera
gånger att beräkningarna inte är ett
försök att förutse de utgiftsbehov som
kan uppträda till följd av framtida beslut
om nya aktiviteter och reformer.
Långtidsbudgeten har utformats, heter
det, som en summering av de ekonomiska
effekterna av statsmakternas tidigare
fattade beslut, av redan fastställda
planer och gjorda uttalanden rörande
ambitionsnivån för statlig och
kommunal service inom olika områden.

Det är en rätt dyster bild av det statsfinansiella
läget som långtidsbudgeten
ger för åtskilliga år framöver. På grundval
av redan fattade beslut och föreliggande
planer anser man sig, som jag
sade, kunna förutse ett icke obetydligt
ökat underskott i totalbudgeten, samtidigt
som vi är på det klara med att
landstingen till följd av nya och ökade
uppgifter lär bli tvungna att lägga ytterligare
inte så obetydliga belastningar
på skattebetalarna. Som en ljuspunkt
får man väl betrakta det förhållandet
alt långtidsbudgeten föreligger och i dag
ger oss ett besked om situationens allvar.
Det dröjde tämligen länge innan
finansministern tillmötesgick kraven
på en långtidsbudget, men vi fick den,
som vi vet, till sist.

Långtidsbudgeten är emellertid behäftad
med den allvarliga bristen att
den inte innehåller någonting om regeringens
reformplaner ens för den allra
närmaste tiden. Det är självfallet angeläget
med en komplettering i det hänseendet.
Med en bättre långtidsplanering
skulle vi ha varit medvetna om
den besvärliga situationen tidigare och

genast kunnat ta ställning till frågan
om det är en försvarbar politik att göra
reformer. Framför allt hade vi väl då
fått lov att ta upp finansieringsproblemen
för tiden framöver, så att inte utgifterna
som vanligt befunnit sig någon
hästlängd framför inkomsterna.

Det är ganska oroande att finansministern
tycks acceptera en inflation på
3 å 4 procent om året som något inte
alldeles onormalt. Jag säger det, eftersom
vi väl alla är ense om att inflationen
och de ständiga prisstegringarna är
någonting som vi måste försöka få bukt
med. Några patentmediciner finns inte
i det fallet, utan som alla vet får det bli
en kombination av olika åtgärder. De
konventionella medlen måste vi fortsätta
med. Men situationen är sådan att
fråga är om vi inte också måste ta nya
grepp. Inflationskarusellen snurrar vidare,
och inkomstförbättringar och
prisstegringar jagar varandra i ett till
synes ändlöst maratonlopp. Allt fler
människor framhåller att det vore bättre
med något mindre inkomstförbättringar
och ett stabilare penningvärde,
så att inte inkomstökningarna till väsentlig
del iites upp av kommande prisstegringar.

Här bar vi ett område där det är nödvändigt
med ett nytänkande. Man får
inte slå sig till ro med hänvisningar till
att det finns inflation på andra håll och
att vi i inflationshänseende statistiskt
sett ligger på något slags medelnivå.
Den saken har nyss framhållits från
denna talarstol, och jag skall därför
inte uppta tiden med att gå närmare in
på den frågan. Jag vill bara understryka
att även jag finner det vara en defaitistisk
ståndpunkt att hänvisa till
denna statistiska medelnivå, samtidigt
som vi kanske befinner oss på den sämre
sidan i statistiken vid jämförelse
med de länder som vi har att konkurrera
med i exporthänseende.

Man får inte heller slå sig till ro med
den inflationstrend vi haft genom tiderna.
Vad skulle svenska folket säga,

Fredagen den 28 maj 19t>5 fm.

Nr 30

herr finansminister, om vi avvisade och
avspisade arbetslösa människor med
att framhålla att arbetslöshet har vi haft
genom århundradena, den får vi nog
också finna oss i. Nej, vi tog dess bättre
redan på 1930-talet ett djärvt grepp på
dessa problem. Det skedde okonventionellt
och utan att vi hade särskilt många
utländska förebilder. Men jag skulle
tro att finansministern i dag är rätt belåten
med vad Sverige har lyckats
åstadkomma i den del av den aktiva
konjunkturpolitiken som tar sikte på
att skapa sysselsättning under perioder
då detta är av nöden.

•lag tycker man skall göra på samma
sätt i den del av den aktiva konjunkturpolitiken
som går ut på att försöka
hejda inflationen i tider av mer eller
mindre extrem högkonjunktur. Det
fordras åtskilliga samlade och samlande
insatser för att komma till rätta med
den saken. Det måste bli ett samråd på
det politiska fältet med näringslivets
och med arbetsmarknadens organisationer
om vad man är villig att göra
för att hejda klappjakten mellan löner
och priser och skapa ett någorlunda stabilt
penningvärde. Varje förbättring
som sker i det fallet hälsas med allra
största tillfredsställelse.

Från vårt håll har vi fört fram denna
tanke flera gånger, men finansministern
har hittills ställt sig avvisande. Jag
undrar om han inte nu bör ta upp frågan
till prövning på nytt. Vi behöver
alla tänka om ibland, även finansministern.
Och nog tycker jag att finansministern
borde kunna sträcka sig så
pass långt att han finner det vara mödan
värt att göra ett försök i det avseendet.

Finansministerns ställningstagande
till skatteberedningens förslag betraktar
jag i väsentliga delar som ett uppskov,
vi får hoppas ett kortsiktigt uppskov.
En mera samlad skattereform framstår
nu som alltmer nödvändig. Vid en sådan
reform bör en höjning av de skattefria
botteninkomsterna ske, alltså vad

Ekonomisk debatt

vi än så länge kallar för ortsavdrag —
en beteckning som lever kvar som ett
minne från den gamla dyrortsgrupperingen
och som egentligen borde heta
något annat, t. ex. grundavdrag eller
bottenavdrag. Man bör också i detta
sammanhang sätta upp som mål att
göra botteninkomsterna fria från
obligatoriska socialförsäkringsavgifter.
Starka skäl talar för att man härvidlag
kan tänka sig gå över till en renodlad
skattefinansiering av de grundläggande
socialförsäkringsförmånerna, som till
väsentliga delar redan nu skattefinansieras.

Även den indirekta beskattningens
utformning måste emellertid ses över,
varvid punktskattefloran bör rensas
upp. Självfallet lär vi dock få behålla
sådana skatter som de vilka utgår på
tobaken, alkoholen och bilismen, de
senare för att finansiera vägväsendet.

Centerpartiet har inte ansett att den
nuvarande omsättningsskatten är en
riktigt tillfredsställande form av indirekt
beskattning. En av avigsidorna är
att den drabbar också investeringarna
i näringslivet och i betydande utsträckning
även näringslivets förbrukningsvaror.
Omsättningsskatten har härvidlag
en direkt kostnadsstegrande effekt,
menlig för vår konkurrenskraft gentemot
utländska företag.

Från centerpartiet har vi tidigare
krävt en ändring i detta avseende. Det
har därvid svarats, att det inte är tekniskt
möjligt att göra någon sådan ändring.
I år tycks det emellertid som om
regeringen funnit detta tekniskt genomförbart,
eftersom investeringsvarorna
har undantagits från höjningen av omsättningsskatten.
Givetvis kan man fortsätta
på denna väg och helt undantaga
investeringarna från omsättningsskatt,
men man får vara på det klara med att
man därvid ändå kommer in på vissa
ganska besvärliga gränsdragningsproblem.

Frågan är om man inte bör söka
komma fram till en indirekt beskatt -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 19G5 fm.

Ekonomisk debatt

ning, som i princip ansluter sig till
vad skatteberedningen förordade, nämligen
en mervärdeskatt, men med vissa
förändringar i syfte att minska antalet
uppbördsskyldiga företag i detta avseende.
Jag skulle tro att det är möjligt
att förfara på detta sätt.

Herr Brandt sade i sitt anförande att
det väl inte finns någon som önskar
högre skatter. Nej, det är självklart. Vem
skulle kunna tänkas ha en sådan befängd
idé, att han i och för sig önskade
höga skatter? Men frågan gäller en helt
annan sak, nämligen vilka utgifter man
skall ha som nödvändiggör skatteuttag.
Härvidlag skulle man kunna undersöka,
om det inte finns kommande projekt
vilkas verkställighet kunde skjutas upp
på ett eller annat år i avvaktan på att
statens inkomster bättre hinner växa
ifatt utgifterna. Det är ett politiskt ställningstagande
och ett ganska besvärligt
sådant, men man får inte skygga för
saker och ting därför att de är besvärliga.

Om prisökningarna sade herr Brandt
ungefär detsamma som om skatterna •—
det är ingen som i och för sig önskar
dessa prisökningar heller. Inte ens tillverkarna
önskar prisökningarna, om
dessa äts upp av kostnader.

Vidare gick herr Brandt in på en synpunkt
som jag redan berört ett par
gånger under mitt anförande men som
jag gärna vill stryka under. Han sade
nämligen sammanfattningsvis, att vi
måste lugna ned oss litet framöver. Men
jag är inte övertygad om att vi kan
göra det. Dock tror jag att det faktiskt
finns poster, avseende reformförslag för
de år som kommer, vilka mycket väl
skulle kunna skjutas ytterligare ett eller
annat år framåt i tiden, under förutsättning
att en samförståndslösning kan
nås. Vi skall komma ihåg att framöver
rätt små årskullar kommer att föras in
i vårt lands produktion, medan antalet
åldringar blir betydande. Därför måste
vi satsa på utbildning. Situationen manar
sålunda till gemensamma, samlade
ansträngningar.

Herr talman! Sammanfattningsvis
vill jag säga att årets budget ingalunda
kan betecknas som stark. Därom ger
bl. a. — som jag sade — den skyhöga
räntan ett skrämmande och för många
smärtsamt bevis; vi har inte haft en så
hög ränta sedan början av 1930-talet.
Långtidsbudgeten ger oss en god inblick
i hur besvärlig den statsfinansiella
situationen kan väntas bli under
de närmaste åren, och den är därför av
ett väsentligt värde. Men den bör, så
långt sig göra låter, kompletteras med
uppgifter om vilka kostnadskrävande
reformer som står på tur framöver och
såvitt möjligt även med en angelägenhetsgradering
av ifrågavarande reformer.

Lika fördomsfritt som vi, som jagsade,
redan på 1930-talet tog itu med
det led i den aktiva konjunkturpolitiken
som avser att skapa sysselsättning
under en åtstramningsperiod, lika
djärvt bör vi nu inrikta oss på den del
av denna konjunkturpolitik som avser
att dämpa rådande överkonjunktur och
hejda en snurrande pris- och lönekarusell.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det finns anledning att
komplimentera finansministern för den
redovisning och den analys av förhållandena
under kommande år, som vi
nu fått genom årets kompletteringsproposition.
Även om analysen och redovisningen
av det förflutna kännetecknas
av en tydlig tendens att skjuta de
positiva inslagen i förgrunden och att
förbigå de negativa och även om man
naturligtvis kan ha olika uppfattning
om värderingar och om slutsatser, är
det ändå tillfredsställande att få ett så
pass utförligt och konkret underlag för
diskussionerna. Jag tycker att materialet
är så intressant, att jag inte kan vara
så kortfattad som herr Brandt ansåg att
man borde vara men själv inte var.

Det betyg som finansministern ger sig
själv och den av honom styrda politiken
är, som alla kunde ha väntat sig,

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

klart positivt. Finansministern åberopar
olika statistiska data och tecknar
en bild av Sveriges ekonomiska utveckling,
vilken är — för att använda ett
av honom ofta begagnat men vid det
här laget tämligen slitet uttryck — mycket
»progressiv». Men om man analyserar
välståndsökningen och förutsättningarna
för en fortsatt standardhöjning
mot bakgrunden av utvecklingen
ute i Europa, finner man att intrycket
inte blir lika »progressivt».

Förenta Nationernas ekonomiska
Fluropaorgan ECB i Geneve offentliggjorde
förra året en översikt av Europas
ekonomiska utveckling under hela
1950-talet. Siffrorna i denna översikt
beträffande ökningen av bruttonationalprodukten,
av de produktiva investeringarna
och av produktiviteten i olika
länder är för vårt lands vidkommande
inte .särskilt tillfredsställande. Vi ligger
inte alls i täten utan snarare tvärtom,
även om man som bas för beräkningarna
tar år 1955 — d. v. s. ett år
då eftersläpningen i investeringarna i
de krigshärjade länderna i stort sett
borde vara återhämtad. Samma mindre
smickrande resultat får man, om man
som bas tar år 1958. Motsvarande bild
ger även den statistik som redovisas av
OECD. Nog hade det ändå varit värdefullt
att i själva kompletteringspropositionen,
bland de positiva uttalandena,
få i varje fall några kommentarer rörande
ett sådant här material liksom
rörande penningvärdeförsämringen och
skattebördans tillväxt i vårt land och
i andra länder.

Herr talman! I sin redovisning av
den hittillsvarande utvecklingen understryker
finansministern med rätta exportens
roll som expansionsfaktor i
svensk ekonomi och det svenska näringslivets
utslagsgivande betydelse för
välståndsökningen. I själva verket förhåller
det sig väl så, att det gynnsamma
slutresultatet i den .svenska samhällsekonomien
under det senaste året i
väsentlig grad berott på de investe -

Kkonumisk debatt

ringar som gjorts i näringslivet och
framför allt i industrien under tiden
1957—1961. Dessa investeringar har nu
slagit fullt igenom. Vi skapade de åren
en ökad kapacitet, som alltså nu kunnat
tas i anspråk helt.

Motsvarande kapacitet bygger vi i
dag inte upp för framtiden. I debatten
har ibland gjorts gällande att avsaktningen
på investeringssidan inte spelat
så stor roll, eftersom investeringarna i
vårt land visserligen stagnerat men stagnerat
på eu hög nivå. Om man även
härvidlag jämför med andra länder
finner man emellertid att så inte är
fallet. Det bekräftas bl. a. av en sammanställning
som Industriförbundet
gjorde i höstas och som anger att
under åren 1955—1964 de industriella
investeringarna i vårt land i förhållande
till de totala investeringarna vid
jämförelse med andra länder befinnes
inte bara ligga lågt absolut sett utan
också visar en oroande vikande tendens.

Inte minst mot den bakgrunden är
det naturligt att industriinvesteringarnas
nedgång under 1964, som nu beräknas
till inte mindre än 3,5 procent, inger
oro. Precis som det sena 1950-talets kapacitetsutbyggnad i industrien
nu slagit igenom i ökad produktion,
kommer den avsaktning och, vad förra
året angår, den minskning i kapacitetsutbyggandet
som därefter ägt rum att
om några år resultera i reducerad tillväxttakt
i den svenska samhällsekonomien.
Riskerna för en sådan utveckling
är i dag betydligt större än tidigare,
eftersom arbetskraftssituationen kommer
att bli avsevärt sämre än den är för
närvarande. Att det därför är nödvändigt
att stimulera industriinvesteringarna
borde alltså stå över all diskussion.

Även om man i dag optimistiskt vågar
räkna med en viss uppgång — härför
talar onekligen den förbättring i industriens
självförsörjningssituation som
ägt rum och den omständigheten att

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

alla resurser och all kapacitet nu torde
ha utnyttjats — lär denna ökning väl
ändå knappast bli så stor som finansministern
hoppats. Den strama kreditpolitiken
har ju ytterligare skärpts genom
den senaste diskontohöjningen. Den
nuvarande kredit- och penningpolitiken
drabbar framför allt de produktiva
industriinvesteringarna men lämnar
hela det prioriterade bostadsbyggandet
med dess följdinvesteringar utanför. I
det sammanhanget finns anledning att
rikta blickarna på de varningar som
OECD i dagarna givit oss i sin senaste
Sverige-rapport. Dessa varningar bygger
på det självklara förhållandet, att
det inte är möjligt att i längden hålla
tillbaka industriinvesteringarna, om
man vill åstadkomma fortsatt produktionsökning
och produktivitetsförbättring
och om man vill medverka till att
den svenska samhällsekonomien kan
bibehålla sin internationella konkurrenskraft.

Finansministern kan naturligtvis säga,
att jag slår in öppna dörrar när jag
konstaterar detta. Han har ju själv varit
angelägen om att i kompletteringspropositionen,
liksom tidigare i finansplanen,
understryka just dessa investeringars
betydelse och även sin bestämda föresats
att tillse att de får sin andel av
vår »resurskaka». Men fråga är i vad
mån det är möjligt att med den nuvarande
politiken och de hjälpmedel den
arbetar med nå det resultatet. Bl. a.
därför borde det ha varit naturligt för
finansministern att — även om det är
politiskt känsligt, mycket känligt — ta
upp låt mig säga ett ekonomiskt-tekniskt
resonemang om den nuvarande
bostadspolitikens konsekvenser i detta
sammanhang och de snedvridande
effekter på samhällsekonomien som det
prioriterade och på generella subventioner
och regleringar baserade bostadsbyggandet
har. Det lär väl ändå
inte kunna bestridas, att denna sektor
— bostadsbyggandet med alla följdinvesteringar
— som är avsnörd från

den eljest relativt fria marknadshushållningen,
tar i anspråk en så stor del
av de resurser som står till vårt förfogande,
att förändringar i den ena eller
den andra riktningen av själva bostadspolitiken
— alltså inte bara bostadsbyggandet
kvantitativt sett — måste få
omedelbara följder för samhällsekonomien
i övrigt. En viss begränsning av
bostadsbyggandet i förhållande till
förra året har finansministern visserligen
föreslagit och fått godkänd av
riksdagen, men någon allvarlig kritisk
bedömning av själva bostadspolitiken
som sådan finns inte i kompletteringspropositionen.
Och den saknar man.

Herr talman! Jag vill härefter uppehålla
mig något vid den framtidsanalys
som finansministern redovisar på basis
av långtidsbudgeten för perioden 1965—
1970. Den analysen ger nämligen ett
gott underlag för en debatt om inriktningen
i stort av vår framtida ekonomiska
politik. Den slutsatsen leder väl
det redovisade materialet omedelbart
till, att det nu borde vara slut på det
låt-gå-system som hittills i stor utsträckning
tillämpats och som innebär att
statsmakterna binder sig för beslut och
åtaganden med långsiktiga konsekvenser
utan att göra klart för sig och utan
att redovisa vilka personella och ekonomiska
konsekvenser beslutens förverkligande
kommer att medföra på
längre sikt. Av en planmässig ekonomisk
politik måste självfallet redan vid
beslutsfattandet krävas vetskap om hur
stor del av våra resurser som vid varje
särskilt tillfälle intecknas genom besluten.

Det ligger nära till hands att påminna
om att man i debatten om gränsdragningen
mellan offentliga och enskilda
arbetsuppgifter av olika slag ofta, för
att inte säga i regel, från socialdemokratisk
sida åberopar som motiv för en
utvidgning av den offentliga sektorn,
att en högre grad av målmedvetenhet
och planmässighet och effektivt utnyttjande
av våra resurser skulle känne -

Fredagen den 28 m:ij 1905 fm.

Nr 30

teckna denna sektor. Om man överläte
åt enskilda att handla skulle däremot
den nödvändiga planmässigheten förhindras.

Verkligheten motsvarar inte alls den
beskrivningen. Tvärtom. Man behöver
inte läsa många rader i långtidsbudgeten
eller i finansministerns sammanfattning
för att få klart för sig — om
man inte visste det förut — hur utomordentligt
bristfällig och ryckig den
hittillsvarande planeringen varit. Enbart
den katalog av olika åtgärder som
finansministern redovisar för att i nuvarande
ansträngda efterfrågesituation
hålla tillbaka de offentliga investeringarna
och beställningarna är ett uttryck
härför.

Jag kritiserar inte dessa åtgärder som
sådana. De torde vara nödvändiga. Jag
vill gärna uttrycka min uppskattning
av finansministerns oräddhet att på
denna punkt ta törnar. Men det är klart
att sådana här åtgärder medför förseningar
som får konsekvenser på olika
samhällsområden och att objekten och
beställningarna blir dyrare. Och om god
planering vittnar de inte; de leder till
en dålig hushållning med våra tillgångar.

På samma sätt är eftersläpningen i
förhållande till beslutade program och
köbildningen på olika områden till stor
del ett uttryck för bristande planering,
bristande förutseende och brist på förmåga
och vilja att anpassa det offentliga
utbudet efter resurserna. Planmässighet
är sannerligen inte ett kännetecken
på den nuvarande offentliga aktiviteten.
Erfarenheterna leder alltså till den
slutsatsen att statsmakterna borde mera
ägna sig åt att åstadkomma en bättre
planering för egen del än att försöka
hjälpa näringslivet att planera.

I detta sammanhang vill jag säga att
jag i kompletteringspropositionen observerat
ett uttalande av finansministern,
enligt vilket behovet av nya .statliga
tjänster under återstoden av 1960-talet skulle uppgå till 15 000. Men de

Ekonomisk debatt
berörda myndigheterna har uppskattat
detta behov till det dubbla. Eftersom
det väl får förutsättas att vederbörande
tjänstemän inte är avsedda att
rulla tummarna utan åt! fullgöra funktioner
som åvilar de olika myndigheterna,
ligger följande frågor nära till
hands: På vilket utredningsunderlag

grundar sig finansministerns prutning
av personalökningen med 50 procent?
Vilken minskad effekt i statsförvaltningen
kan den befaras få? Vilka nya
köer uppkommer? Vilken planering har
myndigheterna ålagts företa för att motverka
en sådan effekt? Har de befriats
från vissa uppgifter eller kommer de
att befrias från sådana?

Herr talman! Den andra slutsatsen
man drar av prognoserna — den drar
även finansministern själv — är att vi
måste räkna med en mindre gynnsam
utveckling i folkhushållet under andra
hälften av 1960-talet än den vi haft under
dess första hälft. Om man godtar
den av finansministern angivna siffran
4 procent per år för ökning av nationalprodukten,
måste man, liksom statsrådet
Sträng, liålla i minnet att även
denna mot bakgrunden av tidigare stegringstakt
relativt blygsamma siffra förutsätter
att produktionen per arbetstimme
stiger väsentligt snabbare än hittills.
I sin tur måste detta komma att
kräva bl. a. ännu rationellare produktionsmetoder
och en än mer effektiv
näringsstruktur. Och för den ökning av
de industriella investeringarna som
fordras för att den målsättningen skall
kunna förverkligas måste pengarna tagas
från någon annan sektor. Då det
gäller att avgöra vilken sektor som
skall komma i fråga, uppkommer de
verkligt svåra politiska avvägningsproblemen.
Det är därför inte förvånande
att finansministern säger sig inte nu
vara beredd att ta ställning till dessa
problem. Men bara några rader längre
fram i kompletteringspropositionen
motsäger finansministern sig själv och
tar faktiskt ställning genom att hävda

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

att både investeringsområdet i dess helhet
och den offentliga konsumtionen
måste garanteras en bibehållen och
helst ökad andel av samhällets resurser.

Även om det i dag kan sägas vara för
tidigt att ta upp en diskussion om framtidens
avvägningsfrågor, är det svårt
att i detta sammanhang helt förbigå
tem. Om man håller i minnet att de
enskildas konsumtionskvot, d. v. s. konsumtionens
andel av bruttonationalprodukten
hittills under hela 1960-talet och
även under 1950-talet minskat och att
den offentliga konsumtionen från 1960
beräknas öka med 1,7 procentenheter
från 12,7 till 14,4 procent, medan den
privata konsumtionen skulle minska
med 2,4 procentenheter från 54,8 till
52,4 procent, så kan man verkligen
fråga sig om det är en realistisk bedömning
att — som finansministern uppenbarligen
gör — räkna med en relativ
minskning av den privata konsumtionen
för de år som ligger framför oss.
Kan det verkligen vara rimligt och riktigt?
Och kommer människorna verkligen
att finna sig i att inte få sin andel
av produktionsutvecklingen i form av
en motsvarande högre grad av behovstillfredsställelse?
Tror verkligen finansministern
att det i längden är möjligt
att genom beskattningsåtgärder •— det
är väl det som åsyftas -— låta den
offentliga sektorn fortsätta att utvidgas
på bekostnad av de enskilda människornas
konsumtion och därmed också
på bekostnad av deras individuella rörelsefrihet
och deras möjligheter att
själva disponera resultatet av sitt arbete
på det sätt som de helst vill?

Kortsiktigt kan ett sådant alternativ
naturligtvis te sig tänkbart, men att
bygga antagandena för den framtida utvecklingen
på en sådan grund har jag
svårt både att acceptera och att finna
verklighetsbetonat. Många —• långt fler
än de som röstar på högerpartiet —
anser att vi redan överskridit det rimligas
gräns, då det gäller statens ianspråktagande
av våra arbetsförtjänster.

Skatternas och avgiftenas andel av
bruttonationalprodukten, som för femton
år sedan utgjorde 22,5 procent, har
stigit med mer än 50 procent och utgör
nu drygt 34 procent av denna. Enbart
skatterna har stigit från 17 till 25 procent,
och bara under de två senaste
åren har driftbudgetens inkomster åkt
i höjden med omkring 15 procent varje
år. Det räcker.

Vore det därför inte en riktigare slutsats
i framtidsprognoserna att även
den offentliga sektorns expansion borde
anpassas efter produktionsutvecklingen?
Det vore väl en fullt rimlig målsättning,
att vid bedömningarna utgå
ifrån att ökningen av den offentliga
sektorn i stort sett bör följa produktionsökningen?
En sådan målsättning
behöver ju inte innebära något stopp
för en utbyggnad av de statliga utgifterna.
Blir utgifternas andel av nationalprodukten
oförändrad, skulle det ju
innebära att den ökade med 4 å 5 procent
om året i reala termer, d. v. s.
omkring 1,5 miljard kronor varje år.

En bedömning av möjligheterna i det
hänseendet bör väl rimligen också utgå
ifrån att behovet av statliga transfereringsåtgärder
av olika slag blir mindre
med stigande levnadsstandard och inte
tvärtom. Den bör också utgå ifrån att
det med minskat utbud av arbetskraft
blir alltmer angeläget att ha en sådan
beskattning att den stimulerar till ökade
arbetsinsatser såväl av dem som har
full sysselsättning som av de arbetskraftsreserver
som inte har någon .sysselsättning
eller blott deltidsuppgifter.

Finansministern erinrar visserligen
om att den i dag bedrivna statliga och
kommunala verksamheten är resultatet
av gentemot medborgarna gjorda åtaganden
som måst infrias. Därav följer,
framhåller han, att efterfrågan på
offentliga tjänster och insatser snabbt
växer i fråga om både omfattning och
kvalitet, och han pekar särskilt på efterfrågetillväxten
i fråga om utbildning,
sjukvård, kommunikationer och bostä -

Frednuen den 28 inaj 1905 fm.

Nr 30

der, diir insatserna redan nu är otillräckliga
i förhållande till efterfrågan.
Denna erinran är obestridligen riktig.

Å andra sidan står vi nu inför en
utveckling som kommer att i hög grad
anstränga våra resurser. Vi vet att den
snabba tekniska expansionen i olika
hänseenden kommer att aktualisera
uppgifter och åtgärder av olika slag,
som kan lösas endast genom offentliga
insatser. Vi vet vidare att trenden i
den offentliga konsumtionen i värt land
ligger väsentligt över det europeiska
genomsnittet. Vi vet vilka anspråk som
måste tillgodoses på investeringssidan
och vet hur stor del av den privata konsumtionen
som det offentliga redan nu
drar in. Hade det inte mot den bakgrunden
varit naturligt att åtminstone
överväga, huruvida man icke borde
förutsättningslöst bedöma gjorda åtaganden
såväl i fråga om deras natur
som beträffande takten för deras genomförande
och även utreda vad som
krävs för att den verkligt nödvändiga
samhällsaktiviteten skall kunna fullföljas
planmässigt? Av särskild vikt
vore väl att få underlag för att avgöra
vilka nya uppgifter samhället kan ta på
sig och i vilken takt detta skulle kunna
ske.

Nu har riksdagen —• mot de önskemål
vi förde fram — redan fattat beslut
om att till i höst uppskjuta behandlingen
av den motion om en utredning
i här angivna hänseenden som högerpartiet
framlagt. Jag vill därför bara
konstatera, att kompletteringspropositionen
och långtidsbudgeten redovisar
tungt vägande skäl för tillkomsten av
én sådan besparingsutredning.

Herr talman! Jag återkommer till den
centrala frågan om beskattningens höjd.
Finansministern har nämligen i kompletteringspropositionen
gjort ett kategoriskt
konstaterande i den frågan som
inte kan förbigås. .Tåg syftar på hans
bestämda avvisande av den eljest fullt
naturliga slutsatsen, nämligen att en
framtida produktionsökning och de to -

Ekonomisk debatt

fält växande resurser denna medför
borde möjliggöra antingen en sänkning
av det totala skattetrycket eller i varje
fall en omfördelning från direkt till
indirekt beskattning utan att fördenskull
den statliga verksamhetens omfattning
eller kvalitet behöver reduceras.

De i långtidsbudgeten framlagda utgifts-
och inkomstperspektiven för 1960-talets senare del medger, säger finansministern,
icke något utrymme vare sig
för en skattesänkning eller en omfördelning
av skattebelastningen. Redan
de utgiftsberäkningar, som långtidsbudgeten
upptar, visar att under de allra
närmaste åren behov av ytterligare
skatter kommer att föreligga. Finansministern
konkretiserar dessa slutsatser
genom att som sin mening framhålla,
att den förbättring av sjukförsäkringen
som nyligen aktualiserats liksom
också frågan om en allmän tandvårdsförsäkring
inte kan realiseras utan en
avgiftsfinansiering »i en eller annan
form». Finansministerns slutsats är
trots detta att långtidsbudgeten redovisar
en minimikalkyl för utgiftsutvecklingen
på inkomstöverföringarnas
område.

I betraktande av att vårt land — ett
land som stått utanför de två senaste
världskrigen — efter den 1 juli torde
ha en skattenivå som ligger högst i
Europa, även om hänsyn tages till
socialutgifterna, är ett sådant konstaterande
ett uttryck för en utomordentligt
defaitistisk syn på möjligheterna att
påverka utvecklingen.

Man frågar sig vilka faktiska möjligheter
som egentligen föreligger i vårt
samhälle att genom skattehöjningar
ytterligare pressa de enskilda medborgarna
utan att det får konsekvenser i
form av bristande initiativ, bristande
arbetsvilja och dålig skattemoral, som
i sin tur kan få allvarliga följder för
den framtida välståndsutvecklingen.

Genom allmänna skatteberedningens
förra året träffade kompromiss skapa -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

des enighet om grundpelarna i ett blivande
skattesystem. Redan genom skatteberedningens
arbete torde ha klarlagts,
vilket väl många visste redan
förut, att möjligheterna att genom en
ytterligare progressiv beskattning indra
pengar och köpkraft från den enskilde
till samhället icke längre föreligger och
att tvärtom en sänkning av marginalskatterna
framstår som i hög grad befogad.
Det torde också ha klarlagts, att en
allmän varuskatt, högre än den nu beslutade
tioprocentiga, icke låter sig genomföra
och att, med den höjd den indirekta
beskattningen fått, en mervärdeskatt
för var dag blir alltmer angelägen.

Man kan därför förstå att finansministern
själv, som nu skett, i detta
sammanhang aktualiserat avgiftsfinansiering
av ytterligare reformer »i en
eller annan form». Oavsett vad han än
må ha avsett med sistnämnda fem ord,
borde det i dag vara av stort intresse
att förutsättningslöst diskutera i vad
mån det nuvarande skattesystemet bör
och kan ersättas eller kompletteras genom
avgiftsfinansiering vid ianspråktagande
av de olika nyttigheter, som
staten ställer till förfogande. Ett sådant
system skulle möjliggöra ett slags
»prissättning» på de offentliga tjänsterna,
som kan leda till en riktigare
användning av våra begränsade produktionsfaktorer
och därmed till ett
förebyggande av de orättvisor och den
misshushållning, som den nuvarande
ransoneringen genom köbildning för
med sig.

Herr talman! Från skatterna till
konjunkturpolitiken är steget inte långt.
I den hittillsvarande skattedebatten
har naturligt nog konjunkturpolitiska
motiv spelat en framträdande roll. Indragning
av köpkraft måste — har man
sagt — ske genom skatter för att
minska den inflationsdrivande efterfrågan.

Det kan diskuteras, i varje fall torde

lärda nationalekonomer göra detta, om
inte redan den absoluta storleken av
den offentliga sektorn i vårt folkhushåll
är till sin natur inflationsdrivande.
Som samhället i dag ser ut — med
starka organisationer uppbyggda för att
tillvarata medlemmarnas intressen och
tillse att de olika grupperna får sin del
av kakan — leder skattehöjningar så
gott som omedelbart till nära nog automatiska
kompensationskrav.

Skattehöjningen får en direkt effekt
för statens utgifter i form av ökade
löner till statstjänstcmännen, höjda
barnbidrag och höjda försvarsutgifter.
Den slår ut i ökade löner på arbetsmarknaden,
ökade kostnader, höjda
hyror och höjda varupriser som i sin
tur leder till nya lönekrav, utlösning
av indexhöjningar för jordbruk och
folkpensioner in. m.

Skattehöjningen blir alltså inflationsdrivande.
Spiralen kommer i oavlåtlig
rotation.

Det var synd att herr Gustafson i
Göteborg, som diskuterade dessa frågor
i sitt inledningsanförande, inte tog upp
de två olika alternativen för att indra
köpkraft. Han uppehöll sig endast, såvitt
jag förstod honom rätt, vid det ena,
nämligen att dra in köpkraft genom
skatter. Den andra möjligheten är att
dra in köpkraft genom minskad offentlig
konsumtion. Det senare förfarandet
medför den fördelen att det inte reducerar
sparandet och inte minskar arbetsviljan.
I dagens läge kan därför diskuteras
om man inte når ett bättre resultat
i inflationsbekämpande riktning genom
att begränsa utbudet på den offentliga
sektorn, framför allt den offentliga
konsumtionen. Det är väl klart att en
indragning av allmänhetens köpkraft
inte får den avsedda efterfrågedämpande
effekten, om de indragna beloppen
används för offentlig konsumtion.
Resultatet blir i stort sett bara en omfördelning
av konsumtion från den
enskilda sektorn till den offentliga.

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

Dessutom får indragningen de inflalionsfrämjande
effekter som jag påvisat.

.lag måste i detta sammanhang säga
att jag inte kan förstå herr Ohlin då
han gjorde gällande att det förslag som
högerpartiet i år lagt fram innebar en,
som han sade, betydande försvagning
av budgeten. Jag bestrider bestämt det
påståendet ty jag utgår från att herr
Ohlin talar om budgetåret 1905/66. Totala
resultatet av våra skattesänkningsförslag
och våra förslag till begränsningar
av den statliga konsumtionen
blir i själva verket en förbättring av
budgeten.

Herr Gustafson i Göteborg framhöll
att folkpartiet, även om man utgår från
samma grundsyn på beskattningen som
vi har inom högerpartiet — vilket jag
tycker är värdefullt att konstatera —
tagit det impopulära steget att inte
vilja föreslå en skattesänkning. Man
tog alltså på sig den impopularitet som
det i år innebar att inte föreslå en skattesänkning,
därför att man kände sitt
ansvar för den ekonomiska balansen.
Ja, vi har varit impopulära nog att föreslå
begränsningar i de statliga uppgifterna
och de statliga utgifterna. Det är
naturligtvis svårt att säga vilken väg
som drar med sig den större graden av
impopularitet, men jag kan försäkra
kammarens ledamöter att det inte är
graden av impopularitet som har bestämt
vårt ståndpunktstagande i skattefrågan.
När vi vid årets riksdag i motsats
till de andra tre oppositionspartierna
inte velat acceptera finansministerns
skatteförslag har detta, såsom
herr Magnusson i Borås underströk,
framför allt sin grund i att vi anser regeringens
förslag innebära en överbeskattning,
som till sin natur är direkt
och indirekt inflationsdrivande och
också hämmar arbetslust och arbetsvilja.

Jag tycker att statsrådet Sträng, som
i olika sammanhang brukar glädja sig
-— kanske har han också anledning där -

Ekonomisk debatt

till — åt verkliga eller förmenta motsättningar
inom den borgerliga oppositionen,
borde få en tankeställare av det
gemensamma yrkande som i detta hänseende
nu framföres i reservationen till
bevillningsutskottets betänkande. Den
gemensamma reservationen ger uttryck
för den oro som vi alla känner, och
med alla menar jag faktiskt inte bara
de tre borgerliga oppositionspartierna,
ntan en mycket stor del av det svenska
folket och det svenska näringslivet,
långt större del säkerligen än vad som
motsvarar den borgerliga oppositionens
samlade röstetal. Jag är nämligen övertygad
om att finansministern skulle
möta betydligt större resonans i vidare
kretsar än finansministern tror genom
en nyorientering av den ekonomiska
politiken i syfte att hejda skatte- och
lönespiralen och den pågående penningvärdeförsämringen.
De framtidsvyer
finansministern själv tecknar på grundval
av det material, som redovisats i
kompletteringspropositionen, understryker
verkligen behovet av ett nytänkande.

Herr talman! Efter att ha pekat på de
svårigheter som kommer att möta under
de närmaste åren avslutar finansministern
kompletteringspropositionen
med följande tänkvärda uttalande:
»Med en realistisk bedömning av våra
möjligheter och med en klok hushållning
av de tillgångar, som vårt land
förfogar över, är dock förutsättningarna
goda för en fortsatt gynnsam
utveckling.»

Jag delar helt finansministerns uppfattning.
Vi har verkligen förutsättningar
i vårt land för en gynnsam utveckling.
Men skall dessa förutsättningar
kunna tillvaratas och förverkligas
då krävs också, som finansministern
själv framhöll, inte bara en realistisk
bedömning av våra möjligheter utan
också en klok hushållning med våra tillgångar.
Jag hoppas att det inte bara är
»en nåd att stilla bedja om» att vi så
småningom skall kunna enas om vad

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

som ligger i begreppet »klok hushållning».

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Tillåt mig att först göra
en mycket kort tillbakablick på en sida
av de senaste fem Arens finanspolitik.
Jag förbigår herr Strängs många felbedömningar
av statsinkomsternas storlek;
felräkningar på miljarder har varit
det vanliga, men hur mycket inkomsterna
än avvikit från verkligheten har
regeringen ständigt hävdat att herr
Strängs utgiftsförslag varit det precis
riktiga och att därifrån fick ingen avvikelse
ske. Samma ståndpunkt har
regeringspartiet intagit även i år.

De tankeprocesser, genom vilka herr
Sträng kommit till sina slutsatser, må
vara hur felaktiga som helst, men slutsatserna
i fråga om statsutgifter och
budgetbalansen är ändå alltid de enda
riktiga, de enda ansvarsmedvetna.
Framtidens historiker kominer att undra
över den speciella intuition som herr
Sträng besitter. Genom att resonera
fel kommer han varje år till den enda
med landets och folkets väl överensstämmande
skattepolitiken.

Allvarligt talat har herr Strängs
finanspolitik misslyckats i den viktiga
uppgift som det är att bidra till en utjämning
av konjunkturerna. Jag instämmer
med herr Gustafson i Göteborg att
man naturligtvis får akta sig för att
överdriva betydelsen härav, men den
bör likväl icke förbigås,

Låt oss ett ögonblick se på budgetåret
1961/62 då vi hade sjunkande konjunkturer.
Herr Sträng skapade då med
hjälp av riksdagsmajoriteten, socialdemokrater
och kommunister, ett överskott
på driftbudgeten på mer än 2 miljarder
kronor. Skattebetalarna fick inbetala
summor som täckte inte bara statens
löpande utgifter, inte bara statens
egna betydande investeringar i affärsverken,
inte bara hela den miljard som
staten lånar ut till enskilt bostadsbyggande
utan dessutom flera hundra mil -

joner kronor. Det är alldeles klart att
denna indragning av köpkraft bidrog
till en konjunkturförsämring under
1962.

Folkpartiets förslag skulle ha lett till
ett bättre utnyttjande av landets produktiva
resurser, med mindre behov av
beredskapsarbeten. Det är mot bättre
vetande när regeringspartiet svarar
med beskyllningar att vi inte velat ställa
resurser till statens förfogande.

Varför tala om allt detta nu? Jo, därför
att det är betydelsefullt att här
ställa det som då skedde mot finanspolitiken
för nästa år. Nu råder en
brinnande högkonjunktur i motsats till
vad som då var fallet. Nu föreligger
enligt alla experter ett behov av åtstramning.
Var det rätt med 2 miljarder
i överskott för fyra år sedan, så borde
herr Sträng nu för nästkommande år
föreslå en budget med överskott på 3
eller 4 miljarder. Men det vore ju en
uppenbart orimlig finanspolitik.

Vad föreslår nu regeringen? Jo, ett
överskott på endast mellan 600 och 700
miljoner kronor. Experterna är eniga,
tror jag, om att detta är i minsta laget
under en stark högkonjunktur,

Herr Strängs förslag betyder ett erkännande
av att hans tidigare finanspolitik
icke har varit anpassad efter
konjunkturväxlingarna. Även om han
inte har kurage tillräckligt för att erkänna
detta här i kammaren, talar hans
handlingar bättre än ord. Herr Strängs
politik betyder nu att den allra sista
resten av totalbalanseringen har uppgivits,
ty om det någonsin skulle ha
varit berättigat med överskott i budgeten
av sådana dimensioner så vore det
under en extrem högkonjunktur. Men
herr Sträng har kastat den principen
på skräphögen — och väl är det. Det
överskott på driftbudgeten, d. v. s. den
kapitalbildning som skattebetalarna
åläggs och som är naturlig under skiftande
konjunkturer, har ingenting att
göra med t. ex. om staten lånar ut
pengar till privat bostadsbyggande eller

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

ger kreditgarantier i stället. Men i förra
fallet betyder totalbalanseringen att
skattebetalarna årligen skall erlägga
1 miljard mer i skatt.

■lag sade att överskottet för det kommande
finansåret inte förefaller för
stort. Därför har vi i folkpartiet avstått
från att netto försvaga budgetläget. Det
betyder att vi har ålagt oss återhållsamhet
med förslag om skattesänkningar.
Vi betraktar det ändå — som herr Gustafson
i Göteborg nyss påpekade — som
ett viktigt första steg: sänkta marginalskatter,
höjda förvärvsavdrag m. in. Vi
erinrar också om att de ensamstående
inte har obegränsad skattekraft etc.

Herr Magnusson i Borås har i dag
på högerpartiets vägnar gjort en del
angrepp mot folkpartiet för att vi inte
har följt med högern, som har fallit för
frestelsen att föreslå en budgetpolitik
som uppenbarligen medför en samhällsekonomisk
försvagning, Ser man inte
till bokföringstransaktionerna utan till
den samhällsekonomiska verkan — när
denna verkan till fullo framträder —
innebär högerförslaget en förvagning
av budgeten per tolvmånadersperiod
av storleksordningen 500 miljoner kronor.

Får jag bara nämna som exempel —
eftersom herr Bohman direkt tycktes
efterlysa besked — att det inte gärna
kan vara att betrakta som en samhällsekonomisk
besparing om man ändrar
vissa anslag som är reserv för affärsverkens
investeringar vid lågkonjunktur.
Så länge vi inte har lågkonjunktur
används ju inte de pengarna, vare sig
de står i böckerna eller ej. Att försälja
aktier i LKAB för 150 miljoner
kronor, vare sig detta nu är motiverat
av andra skäl eller inte, kan inte vara
någon samhällsekonomisk besparing;
inte heller att försälja Järvafältet för
75 miljoner kronor. Det är ingen samhällsekonomisk
besparing att säga att
statens järnvägar skall gå med mindre
förlust, om man inte påvisar hur förlusterna
snabbt skall kunna nedbringas.

Ekonomisk debatt

Att använda sådana poster som motivering
för skattesänkningskrav går naturligtvis
inte. Därför måste jag konstatera
att högerförslaget, om man tar hänsyn
till verkningarna på litet längre
sikt, betyder en allvarlig försvagning
för kapitalmarknaden.

Det går inte att föreslå skattesänkningar
och samtidigt säga, att om några
månader kanske vi kan höja skatterna
igen, utan man får lov att se på verkningarna
även på året efter nästa — för
att bara ta till i blygsammaste laget.
Tillsammans med minskningen av ATPsparandet
på 500—600 miljoner kronor
skulle högerns budgetförslag innebära
en allvarlig försämring av läget på kapitalmarknaden,

Herr talman! Jag hade inte tänkt gå
in på någon polemik mot högerns budgetförslag,
men jag anser mig av herrar
Magnusson i Borås och Bohman därtill
nödd och tvungen. Jag avstår emellertid
från en närmare diskussion av saken,
även om mycket vore att tillägga.
Jag nöjer mig med att säga att jag inte
har träffat en enda ledande industrimän,
bankman eller ekonomisk expert
som förordar den försvagning av budgeten
och kapitalmarknaden som högerns
förslag skulle medföra. Då räknar
jag inte de industrimän som i likhet
med herr Magnusson i Borås sitter i
riksdagen och väl av den anledningen
har särskild bindning till det parti de
tillhör.

Låt mig i stället, herr talman, liksom
herr Gustafson i Göteborg understryka
det glädjande i att det nåtts enighet inom
oppositionen om en rad huvudlinjer
för en reformerad skattepolitik på längre
sikt. Det är inte överraskande, och
det bör konstateras här endast därför
att man på olika håll i högerpressen har
skrivit som om sådan enighet inte förelåg.
Men vi har många gånger konstaterat
att det beträffande själva de långsiktiga
principerna för att främja en
ekonomisk utveckling råder enighet
inom oppositionen.

4 — Andra kammarens protokoll 1965. Xr 30

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

Finanministern har inte kraft att angripa
problemet med en stor skattereform.
Han nöjer sig inte med att säga
att det behövs en viss omarbetning av
vissa av skatteberedningens förslag
innan de läggs fram — detta förslag,
varom en så stor politisk enighet rådde
inom utredningen. Han skjuter hela
saken på en obestämd framtid. Jag
hoppas att han svarar på herr Gustafsons
i Göteborg frågor på denna punkt.

Observera att det för två år sedan var
så fruktansvärt bråttom med skatteberedningens
förslag, att beredningen då inte
ens kunde få utarbeta dem alla i ett
sammanhang, utan då skulle man ha
fram förslagen till direkt och indirekt
beskattning redan på försommaren
1964. Tydligen hoppades finansministern
att det skulle visa sig vara en betydande
oenighet t. ex. mellan ett eller
flera oppositionspartier och löntagarorganisationerna
— detta skulle ha varit
tacknämligt inför valdiskussionen.
Men när det inte gick att få fram någon
sådan väsentlig oenighet, utan när de
politiska partierna i huvudsak var
eniga, tappade herr Sträng intresset för
ett snabbt genomförande av reformen.

Ser finansministern verkligen en stor
skattereform mera som ett politiskt tillbygge
än som en metod att främja den
ekonomiska utvecklingen? Jag beklagar
i så fall detta. Bland annat med hänsyn
till vår utrikeshandel är det mycket
väsentligt att vår export kan undgå diskriminerande
importavgifter i utlandet
med hänvisning till att vi har ett annat
system för indirekt beskattning än länderna
på kontinenten. För att underlätta
ett framtida samgående mellan
EFTA och EEC, varom EFTA-medlemmarna
nyligen på kongressen i Wien —
åtminstone vad England och Norden
och Schweiz beträffar —- tycktes vara
eniga, är det också betydelsefullt att
man här eftersträvar en anslutning till
metoder som håller på att slå igenom
på kontinenten. Det är i och för sig bra
»tt stärka EFTA — t. o. in. mycket bra

— men en anpassning till metoder och
institutioner i EEC är också värdefull,
bl. a. när det gäller de finanspolitiska
tingen. Särskilt värdefullt är detta om
reformerna i och för sig har en sådan
konstruktion att de framstår som mera
rationella än existerande system.

En reform av vårt skattesystem i
huvudsaklig överensstämmelse med
skatteberedningens förslag — låt vara
med en del tekniska omarbetningar —
skulle underlätta samarbetet i Västeuropa
och en senare samordning mellan
EFTA och EEC. Enligt min mening
bör EEC här ses som en samarbetspartner
och inte som en konkurrent. Vid
det här laget har väl regeringen, hoppas
jag, övervunnit sin motvilja mot en
nära samverkan med regeringarna i
EEC på grund av att de inte är socialdemokratiska.

När man riktar blicken framåt är det
uppenbart, såsom inånga talare framhållit,
att här behövs en fastare finanspolitisk
planering. Herr Gustafson i
Göteborg, och även herr Hedlund och
nu senast herr Bohman, var inne på
den saken. Reformtakten måste anpassas
efter statsinkomsternas ökning år
efter år med bevarande av ett rimligt
skattetryck. Det bör vara en huvudprincip
att reformernas tidsfördelning bestämmes
med ledning av prognoser för
hur mycket statsinkomsterna växer
under olika år. Det betyder att man kan
använda den metod med en rullande
femårsplan som i en motion från mittenpartierna
har presenterats. Jag vill
här dra en viss parallell med den militära
sjuårsplanen i fråga om anskaffning,
men jag skyndar mig att konstatera
att det också finns väsentliga
olikheter. Vad saken gäller är att reformernas
placering i tiden bestämmes
med ledning av inkomsternas stegring
i tiden.

Herr Sträng höll ett anförande i
första kammaren för tre dagar sedan.
Jag brukar inte ofta åberopa vad som
säges i första kammaren, men den här

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

gången skall jag verkligen göra det,
eftersom herr Sträng var så långt inne
på just tankegången om reformernas
tidsplacering. Man berörde också hänsyn
till den angelägenhetsgrad, som
herr Bohman nyss berörde. Jag kan
därför inte förstå annat än att herr
Sträng i valet mellan oppositionens och
majoritetens ståndpunkt i bevillningsutskottet
absolut måste vara på oppositionens
sida. Det är bara beklagligt
att majoriteten i bevillningsutskottet,
som ju brukar ta en viss hänsyn till
herr Sträng, tydligen inte i tid blivit
underrättad om att herr Sträng faktiskt
här har tagit ett grepp som är snarlikt
det som oppositionen har föreslagit
men den socialdemokratiska utskottsmajoriteten
avslagit!

En annan huvudprincip i skattepolitiken
måste vara att man mer än hittills
tar sikte på att främja den ekonomiska
utvecklingen. Då får statskassan större
inkomster utan skattehöjningar och en
kraftfullare reformpolitik blir möjlig.
Här tycks det mig som om regeringens
perspektiv ständigt vore för kort. Man
ser skattesänkningar som alternativ till
en finansiering av reformer. Men på
längre sikt är utvecklings- och framstegsfrämjande
skattesänkningar och
tekniska skatteomläggningar i rationell
riktning metoder att vidga möjligheterna
för en framtida reformpolitik. Det
är endast på kortare sikt som man kan
säga att det föreligger alternativ som
utesluter varandra,

Det är likväl uppenbart att man inte
nu kan lova en minskning av den
offentliga sektorn i värdefasta kronor
räknat under en tid då kraven på bättre
undervisningsväsende, mera forskning,
bättre .sjukvård och annat tränger sig
fram med sådan styrka. Jag vill, herr
talman, uttala min tillfredsställelse över
att herr Bohman nyss så bestämt gav
uttryck för samma uppfattning. .lag ser
däri tecken till en glädjande utveckling
inom högern. Man inser att talet om
reformvilja helt enkelt förutsätter att

Ekonomisk debatt

man intar denna ståndpunkt i fråga om
de offentliga utgifternas framtida storlek.
Det betyder inte alls att man berövar
sig möjligheten att klart hävda att
de offentliga utgifterna inte får stiga
hur mycket som helst. Därvid uppkommer
avviigningsproblem, som blir svara
nog ändå och kanske kontroversiella,
men det blir en gemensam grund för
debatten, som jag tror är värdefull.

Finansministerns ganska slappa
grepp på skattereformernas stora uppgift
motsvaras av hans och hela regeringens
otillräckliga intresse för inflationens
bekämpande, som herr Gustafson
i Göteborg så kraftigt framhållit.
Att kalla regeringens inställning för
defaitistisk är ett milt uttryck, när man
hör herr Sträng tala om att 3 procents
inflation eller något i den stilen inte
är så mycket att bråka om. Intar man
den ståndpunkten blir det —• därvidlag
instämmer jag med herr Gustafson —-säkerligen så att prisstegringen inte inskränker
sig till det procenttalet utan
blir ännu större. Prisnivån tycks ha en
tendens att stiga mer än de ansvariga
talar om såsom acceptabelt.

Beträffande inflationen tycker jag
det är gåtfullt att finansministern inte
tänker på de många orättvisor den innebär
mot spararna och mot försäkringstagarna,
som berövas miljarder
varje år av sparandets frukter. Tänk på
de felinvesteringar som inflationen för
med sig! Glöm inte de negativa verkningarna
på sparandet, vilka ju håller
tillbaka framåtskridandet!

Regeringen försvarar sig med att säga
att löntagarna och vissa andra får kompensation.
Men det svaret är ju faktiskt
inte på något sätt täckande. Det räcker
inte till ett bestridande av att inflationen
utgör en ytterst allvarlig samhällsfråga.

Många människor får sannerligen
inte någon kompensation, många får
lida orättvisor, och många verkningar
av ineffektivitet kommer i den starka inflationens
spår. Observera, herr finans -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

minister, att detta sker i allt större utsträckning
ju längre inflationen fortgår
och ju mera folk blir klart medvetna
om att regeringen accepterar denna
inflation såsom oundviklig.

Frän vår sida krävs, som Sven Gustafson
påpekade, ett samlat grepp och
försök att uppnå samförstånd mellan de
berörda parterna för att få en maximal
reell inkomststegring med liten eller
ingen prisökning. Finansministern vågar
eller vill inte ens försöka sig på
detta samlade grepp, varom en betydande
enighet råder mellan de tre oppositionspartierna,
även om uppfattningen
om metoderna kan skifta något.
Är verkligen någon risk förenad med
att göra ett försök, herr finansminister?
Det kan jag inte förstå. Läget blir inte
sämre, om försöket göres och det mot
förmodan inte skulle lyckas att vinna
något resultat första gången. Inte är väl
finansministern orolig för att det skall
bli ett positivt resultat och att oppositionen
då skulle få äran av det? Det
vore naturligtvis förfärligt. Jag kan
inte tänka mig att finansministern
hellre vill låta inflationen fortsätta än
att pröva en metod som oppositionspartierna
har föreslagit. I så fall är det
så att hans partisinne förmörkar blicken.

Inte ens åtgärder för att minska orättvisorna
mot spararna i någon mån genom
att utge värdefasta lån tycks herr
Sträng vara intresserad av. Däremot
ser han lugnt, hur man har kvar bestämmelser
som tvingar försäkringsbolagen
att placera den dominerande
delen av sina fonder i obligationer och
fordringar, vilket medför betydande
förluster för de sparare som inbetalar
försäkringspremierna. Det går att ha
tvingande lagbestämmelser som tryggar
att denna grupp av människor drabbas
av inflationen. Men ett allvarligt försök
att åstadkomma vidgade möjligheter åt
försäkringstagarna och andra mindre
sparare att skydda sig mot inflationen
genom värdefasta lån är en sak som

finansministern skjuter på från det ena
året till det andra.

Med anledning av att här har talats
om att vårt förslag för det närmast följande
budgetåret inte innebär annat än
måttliga skattesänkningar vill jag understryka,
att för en ansvarsmedveten
opposition skapas i viss mån det läget
från vilket man måste utgå av regeringens
tidigare och aktuella politik.
Det är i regel endast måttliga förändringar
som kan föreslås för det första
året. Det är vid en bedömning av
finanspolitiken på längre sikt som man
klarare ser vari oppositionen skiljer sig
från regeringen. Genom en annan politik
än regeringens skapas dessutom nya
samhällsekonomiska lägen, där det går
att t. ex. bygga fler bostäder och investera
mer i näringslivet utan den kostnadsuppdrivning
som har blivit följden
av regeringens politik.

Låt mig, herr talman, göra en liten
utvikning och säga, att när jag läste om
herr Strängs föredrag i Göteborg för en
vecka sedan, kunde jag inte låta bli att
göra den reflexionen, att det onekligen
är groteskt, att finansministern försöker
lägga hela skulden för den starka
fördyringen av byggnadsverksamheten
på de enskilda byggmästarna. Det är ju
regeringen som genom sin bostadspolitik
och sin finanspolitik bär huvudansvaret
för att ett läge har uppkommit
med övertryck på byggnadsarbetsmarknaden
och på bvggnadsproduktionsmarknaden,
ett läge, där först och främst
konkurrensen förlorar en stor del av
sin effektivitet, där även kommunerna
anser sig böra i betydande utsträckning
beställa på löpande räkning i stället för
att begära fasta anbud, där helt enkelt
kontrollen över kostnadsstegringen
slappas av på alla håll och där till
följd av detta nyproduktionen av bostäder
blir mindre än den skulle ha
varit utan detta övertryck. Observera,
herr finansminister, att med lägre kostnader
skulle det tillgängliga sparandet
räcka längre! Då kunde det byggas fler

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

bostäder för samma tillgängliga kapitalbelopp.
.lag vill i detta sammanhang instämma
med några föregående talare
som framhållit betydelsen av att kostnadsmedvetandet
skärpes och att planeringen
förbättras på alla håll inte minst
vad beträffar stat och kommun.

Sammanfattningsvis vill jag nämna
tre viktiga huvuduppgifter för en finansminister: 1.

att reformera skattesystemet så
att det främjar insatser, sparande och
initiativ och därmed påskyndar standardhöjningen
och möjliggör en effektiv
reformpolitik — denna uppgift skjuter
herr Sträng ifrån sig tills vidare och
på obestämd tid, trots politisk enighet
om huvuddragen i en av honom själv
tillsatt utredning;

2. att bidra till en utjämning av
konjunkturerna och skapa en stabil sysselsättning
utan övertryck genom en
uppmuntrande finanspolitik under
svaga konjunkturer och en återhållande
under högkonjunkturer — finansministern
har i stor utsträckning gjort
tvärtom;

3. att bekämpa inflationen med alla
dess orättvisor och orimligheter — herr
Sträng accepterar den som ofrånkomlig
även framöver, vilket är en mycket defaitistisk
hållning.

På alla dessa tre punkter har regeringens
politik misslyckats och herr
Sträng bär det främsta ansvaret. Lägger
man härtill den allvarliga bostadskrisen,
som i hög grad beror på regeringens
misskötsel av de samhällsekonomiska
aspekterna, ger det bilden av
en regering som har misslyckats med
centrala samhällsekonomiska uppgifter
och som därför bär ett tungt ansvar för
krisläget och för penningvärdets fortgående
förstöring.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag hade faktiskt hop -

Kkonomisk debatt

pats att fa slippa eu längre debatt med
herr Ohlin i dag, inte därför att den i
ocli för sig inte kunde vara intressant
och värdefull och kanske klara upp
begreppen även för mig, utan därför
att jag tycker att en sådan här dag är
det framför allt regeringens politik som
skall ställas emot vad oppositionen har
att komma med. Våra meningsskiljaktigheter
kunde vi kanske ha sparat till
en annan gång. Dessutom tycker jag
det är värdefullt att de tre borgerliga
partierna är helt eniga om grunddragen
för den blivande ekonomiska politiken,
om hur beskattningen skall se ut och
om de risker som ligger i den hittillsvarande
utvecklingen. Men jag måste
ändå anföra några synpunkter med anledning
av herr Ohlins angrepp — om
jag nu skall använda ett sådant ord.

Vi är alla överens om att överhettningen
på efterfrågesidan måste bekämpas.
Folkpartiet har liksom regeringen
valt att gå den vägen att låta skatterna
dra in köpkraft. Vi har valt den andra
vägen att dra in motsvarande offentlig
konsumtion. Vi har gjort det av den anledningen
att vi tycker det är en bättre
väg av flera skäl, bl. a. ur inflationsbekämpande
synpunkt.

Vårt förslag avser budgetåret 1965/66.
Det gäller inte politiken på längre sikt.
Detta kanske är fel ur planmässighetssynpunkt,
det skall jag gärna erkänna,
men vad vi nu diskuterar är nästa budgetår.
Vi vet ingenting om vad som kommer
budgetåret därefter, vi vet inte vilka
skatter och utgifter vi då har att
räkna med. I syfte att få veta detta har
vi begärt en utredning — vilket skall
diskuteras i höst — för att åstadkomma
en långsiktig, planmässig verksamhet.

För budgetåret 1965/66 har herr
Ohlin tagit upp vissa poster och sagt
att det endast är fråga om förmögenhetsöverflyttningar.
Vissa poster kan
naturligtvis betraktas så, t. ex. försäljningen
av aktier i LKAB, även om den
i viss utsträckning kan verka köpkraftsindragande.
Men andra poster i tablån

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

är direkt köpkraftsbegränsande, t. ex.
posten bostäder 227 miljoner kronor,
som kommer att leda till ökning av hyrorna
vilket i sin tur leder till en köpkraftsindragning.
Staten minskar sina
utgifter med motsvarande belopp, och
om inte staten använder dessa pengar
för nykonsumtion blir det en köpkraftsindragning.
Flera andra sådana poster
finns också med. Våra skattesänkningar
rör sig om 270 miljoner kronor för
nästa budgetår — det är inte svårt att
i våra besparingar få full täckning för
de posterna.

Herr Ohlin sade vidare att han hade
talat med många ledande industrimän,
bankmän och företagare, vilka alla hade
ogillat vår budgetpolitik. Även jag har
träffat sådana ledande industrimän,
bankmän och företagare. Tyvärr måste
vi ha haft oturen att träffa helt olika
personer.

Herr MAGNUSSON i Borås (h) kort
genmäle:

Herr talman! Herr Ohlin sade att jag
hade riktat ett angrepp mot folkpartiet
för dess budgetpolitik. Jag konstaterade
endast i samband med de angrepp som
hade riktats mot högerpressen för dess
uppträdande, speciellt Svenska Dagbladet,
att det kanske var ganska naturligt
att den kritik som dessa högertidningar
riktade mot budgetpolitiken,
främst den som företräddes av finansministern,
även kom att träffa folkpartiet.

Herr Ohlin sade att jag skulle vara
ensamställd bland industriidkare och
företagare i detta land. Alla de företagare
som jag har träffat inom det svenska
näringslivet — jag säger som Gösta
Bohman att jag inte vet vilka herr
Ohlin har träffat — är överens med
mig om att den svällande budgeten och
den skattepolitik som för närvarande
bedrives i vårt land är oerhört kostnadsdrivande
och därmed också skadlig
för produktionen. Dessa företagare,
speciellt småföretagarna, är överens

med mig om att det svenska näringslivet
hämmas oerhört av den offentliga
expansionen som omöjliggör en hel del
investeringar.

Herr Bohman har redan svarat på
vad herr Ohlin sade beträffande budgeten,
och jag vill endast tillägga att
det är att gå litet väl långt när herr
Ohlin begär att vi skall ha täckning
inte bara för den budget som vi nu diskuterar
utan även för budgeten under
senare år. Och inte bara det — vi skall
även täcka in det eventuella resultatet
av det utredningsyrkande som vi framställt
beträffande ATP-pensionerna.
Men även om vi hade ställt ett yrkande
om att ATP-pension utan utredning
skall utgå också till de äldre som nu
inte har någonting, ifrågasätter jag om
detta skulle ha fått någon nämnvärd
inflationsdrivande verkan. Jag tror att
de pengar, som ii så fall skulle ha gått
till dessa gamla pensionärer, inte hade
blivit mer inflationsdrivande än om de
ligger i händerna på dem som har den
politiska makten.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Som framgick av mitt
anförande nyss har även jag den uppfattningen,
att detta är en uppgörelse
med i främsta rummet regeringen, och
jag hade inte tänkt gå närmare in på
högerns politik, men när både herr
Magnusson i Borås och herr Bohman
faktiskt efterlyste det, anser jag mig
tvungen att tillmötesgå deras heta önskningar.

Nog är det litet egendomligt att man
bara skall ta hänsyn till verkningarna
under de första tolv månaderna, medan
man inte skall bry sig om hur skattesänkningar
och annat verkar på låt oss
säga tjugofyra månader. Oppositionspartierna
är eniga om att vi skall ha
en så fast bedömning som möjligt på
ganska lång sikt, och högern har också
anslutit sig till detta, men plötsligt får
vi höra att när det gäller att diskutera
innebörden av högerns förslag gäller in -

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

fe detsamma som när vi diskuterar finansministerns,
utan då skall perspektivet
uteslutande gälla tolv månader.
.lag tror inte jag behöver siiga mera om
den saken.

Herr Bohman säger att högern inte
väljer att dra in köpkraft genom skatter
utan genom minskning av den offentliga
efterfrågan. Den stora posten är
emellertid minskade bostadssubventioner,
alltså en köpkraftsindragning genom
höjda hyror. När detta kallas att
dra in offentlig efterfrågan kan man nog
diskutera om uttryckssättet är riktigt.
Jag hänvisar emellertid herr Bohman
till den reservation och de motioner
som presenterats från vårt håll, där vår
inställning till detta spörsmål klargörs
— budgetbalansens verkan kontra problemet
om skattepolitikens verkan via
kostnadsinflationen.

Herr talman! Jag tycker att vi inte
skall låta finansministern vänta längre,
eftersom han sitter och brinner av otålighet.
Vi inom oppositionen är ändå
helt eniga om att det är till en diskussion
med honom och hans parti som
dagen till allra största delen skall användas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det där »brinner av otålighet»
var kanske en liten överdrift.
Det skulle nog ha behövts litet mera
primörer i diskussionen om det skulle
ha tänt hos mig. Men jag skall gärna
hålla med om att jag var litet förbryllad
när jag satt och lyssnade till debatten.
Dessa alternativa förklaringar om den
borgerliga enigheten och den alternativa
diskussionen om oenigheten har
jag litet svårt att få att gå ihop. Det
illustreras kanske också av, för att vara
artig mot herr Hedlund som började att
tala som oppositionsledare i dag, vad
hans huvudorgan Skånska Dagbladet
skriver i en underledare i dagens nummer.
Härvid citerar Skånska Dagbladet

Ekonomisk debatt

Svenska Dagbladet; jag kan alltså ta två
huvudorgan i en smäll. Citatet lyder:

»I den nu angivna gemensamma reservationen
finns dolda motsättningar
skriver SvD, varefter tidningen utvecklar
högerns ståndpunkt i skattefrågan.
Utöver det gemensamma uttalandet
finns särskilda reservationer. Den gemensamma
ståndpunkten är en minsta
gemensam nämnare, främst med kravet
på övergång från oms till mervärdeskatt.

I skattefrågan har högern en annan
uppfattning än centern och folkpartiet.
Det går aldrig att bestrida hur finurligt
man än formulerar gemensamma reservationer.
De ''dolda’ motsättningarna
finns kvar.»

Så hämtar Skånska Dagbladet följande
ur egen tankevärld:

»Anledningen till att de tre oppositionspartierna
gjort en intetsägande gemensam
reservation är förmodligen
den inflammerade s. k. samarbetsdebatten.
Man vill visa väljarna att man
kan komma överens. Skattereservationen
är emellertid ett dåligt bevis för
gemensam uppfattning. Den vilseleder
väljarna. De tre partierna är inte eniga
i skattefrågan. Varför skall man undanhålla
allmänheten det?»

Detta var två huvudorgan i eu smäll.
Nu kanske man kan säga att det inte
behöver vara liktydigt med vad herrarna
säger här i talarstolen, men ingen
av dem är alldeles obetydlig, så att åtminstone
något av dessa tankegångar
har väl funnits i högerpartiet och centerpartiet.

Herr talman! Härefter skall jag i tur
och ordning försöka bemöta en del av
de inlägg som har förekommit i debatten.

Herr Hedlund konstaterade inledningsvis
att långtidsbudgeten ger allvarliga
perspektiv, vilket jag kan instämma
i, men han kritiserade att det
tog så lång tid att få fram den bedömning
som nu ligger i tryck på riksdagsledamöternas
bord. Det finns en natur -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

lig teknisk förklaring härtill. Denna
långtidsbudget är ju ett resultat av det
arbete som långtidsberedningen tillsammans
med finansdepartementets
planeringssekretariat under några år
nedlagt på detta material; om ungefär
ett halvår kan måhända ett mera slutgiltigt
resultat presenteras. Åtskilligt av
dessa bedömningar hänför sig nämligen
till långtidsutredningens undersökningar
och analyser, framför allt av
arbetskraftssituationen. Vår planeringskapacitet
har tyvärr inte varit så kraftigt
utbyggd att vi tidigare har kunnat
stå till tjänst med rullande långtidsplaner
och beräkningar, utan vi har tvingats
göra detta mer intermittent. Det är
väl materialet till den tredje eller fjärde
långtidsbudgeten som nu föreligger
och som har spelat en väsentlig roll för
den budget som i år lagts på riksdagens
bord.

Detta är den tekniska förklaringen
till att det tog rätt lång tid innan herr
Hedlund fick läsa materialet. Jag hoppas
emellertid att det nu skall studeras
med så mycket mer demonstrerad intensitet
från herr Hedlunds sida.

Herr Hedlund fortsätter — även detta
i ganska allmänna ordalag — att tala
om hur illa det är med inflationen. Det
låter mycket bra när herr Hedlund står
här i talarstolen och gör detta. Han har
en naturlig benägenhet att se mycket
trovärdig ut, och jag förstår att det har
sin betydelse framför allt när TV-kameran
är riktad på honom. När herr Hedlund
säger att »inflationskarusellen jagar
vidare» och att »finansministern
har resignerat», ligger det nära till
hands att den icke initierade publiken
tycker att han har fasligt rätt i detta.

Det är en lång och besvärlig historia
att redogöra för allt som ligger bakom
den nuvarande utvecklingen. Jag har i
olika sammanhang tidigare gjort det
och jag skall inte nu — trots att även
jag har TV-kameran riktad på mig —•
alltför mycket fresta kammarens tålamod
genom att dra saken en gång till.

Men jag kanske ändå kan i korthet erinra
om vad som varit avgörande för
den utveckling som pågår.

Under de senaste åren har den
industriella investeringsaktiviteten varit
relativt stagnerande. Efter perioden
1957—1961, när industrien ökade investeringarna
med 60 procent, har dessa
investeringar legat rätt stilla ända
fram till i år. De offentliga investeringarna
och bostadsbyggandet har under
tiden fått lov att mycket starkt expandera
för att man skulle kunna ta i
anspråk det lediga kapitalet och den
lediga arbetskraften. Inom parentes
sagt har vi under åren 1962, 1963 och
1964 inte alls haft någon lågkonjunktur,
utan tvärtom en högkonjunktur med
undantag av att den industriella sektorn
präglats av stagnation.

Det är en väldig efterfrågan som våra
ambitioner — jag vågar nog säga
det — har tvingat fram på alla håll och
kanter. Vår strävan har varit att upprätthålla
ett högt bostadsbyggande;
från centerns och folkpartiets sida har
man i det avseendet t. o. m. bjudit över
regeringen. Det finns mycket starka
ambitioner i fråga om den kommunala
investeringsaktiviteten. Varje kommunalman
känner detta in på benen och
försöker på allt sätt realisera kommunmedborgarnas
önskemål. När det därtill
har blivit en comeback för de industriella
investeringarna, uppstår givetvis
alldeles speciella och besvärande
förhållanden, sådana som vi i dag brottas
med.

Mitt påstående om den höga efterfrågan
kan verifieras genom vad som skett
på olika områden. Jag vill bl. a. erinra
om att år 1964 stannade den kollektivavtalsmässiga
lönehöjningen för LO:s
stora medlemsklientel vid 1,8 procent,
medan den efterföljande löneglidningen
under samma år blev ungefär 5 procent.

Då kan man fråga sig: Hur skall finansministern,
som enligt utläggningarna
här från talarstolen har resigne -

Fredagen den 28 maj 19G5 fm.

Nr 30

rat inför inflationen, komma till rätta
med detta problem? Skall han försöka
hindra industriens företagare, som under
är 1904 och även nu under 1965
har haft en bättre konjunktur än tidigare,
från att betala mer än vad den
absoluta kollektiva lönehöjningen innebär?
Om finansministern vill försöka
stoppa löneglidningen inom byggnadsbranschen,
kan han i varje fall inte göra
det genom att bjuda över beträffande
bostadsbyggnadsprogrammet, såsom
centerpartiet och folkpartiet gör. På
den punkten tror jag nog att kammarens
ledamöter ger mig rätt.

Herr Hedlund tar en jämförelse som
är ganska underbar. Han säger att på
1930-talet kunde man med ett djärvt
grepp komma till rätta med arbetslösheten;
då resignerade man inte. Skulle
vi inte med ett djärvt grepp kunna
komma till rätta även med den nuvarande
inflationen? Eller skall finansministern
sitta där och resignera?

Det är frestande att ett ögonblick
gå in på den tankegång som ändå borde
ligga bakom en sådan jämförelse. Arbetslösheten
på 1930-talet var ett fenomen
som klart betingades av för liten
efterfrågan i samhället. Det saknades
varken arbetskraft eller kapital, men
på något underligt sätt gick det hela
ändå i stå. Krisen löstes genom att man
stimulerade och aktiviserade efterfrågan,
dels genom ökade offentliga arbeten
och dels genom att det så småningom
under 1930-talet blev en anspänning
internationellt sett, som spelade
en avgörande roll för den industriella
drive vilken då på nytt kom till stånd.

Det är inte — om det hela betraktas
som ett ekonomiskt problem — svårt
att avhjälpa en tillfällig arbetslöshetssituation
genom att öka de offentliga
investeringarna och stimulera en efterfrågan
som genast drar i gång hjulen
och skapar sysselsättningsmöjligheter.
Men man klarar inte ett inflationsproblem
med vare sig sådana åtgärder eller
åtgärder av motsatt slag. En inflation

Ekonomisk debatt

är i allmänhet en följd av för hög efterfrågan.
Så är fallet i dag, då många
objekt slåss om arbetskraften och kapitaltillgångarna.
Det bär under den
uppåtgående konjunkturen under efterkrigstiden
funnits möjligheter att sälja
och betala de anställda höga löner. På
sistone har man t. o. in. kunnat betala
pengarna dyrt när man lånar.

•lag kan försäkra att även om vi har
ett ränteläge som är högre än någon
gång under de 20 å 30 senaste åren —
vilket herr Hedlund alldeles riktigt påpekade
— så avskräcker detta ingen
från att låna pengar i dag. Trots de dyra
pengarna är det alltjämt mycket
hård konkurrens och hårda slagsmål
om kapitaltillgångarna. Efterfrågan är
sålunda hög, vilket är en diametralt
motsatt situation mot den som rådde i
början av 1920- och 1930-talen. Då var
det den alltför låga efterfrågan som var
anledningen till depression och arbetslöshet.

Nu säger man att om vi kunde klara
arbetslösheten genom att stimulera företagsamheten,
så bör vi väl kunna klara
inflationen genom att dämpa efterfrågan.
Ja, där är vi inne på den mycket
svåra avvägningen att dämpa efterfrågan
utan att det uppstår arbetslöshet,
d. v. s. att balansera på den knivsegg
där priserna är något så när stabila
och sysselsättningen i det närmaste
full. Vi har lyckats relativt hyggligt
med det. Jag är angelägen om att understryka
—• det gör jag vid varje tillfälle
— att en sådan flexibel konjunkturpolitik
kan man bara klara under
en enda förutsättning, nämligen den att
det finns valutareserver i bakgrunden
med vilkas hjälp man kan kompensera
nedgång i den industriella sektorn med
offentlig aktivitet. Då kan man under
en övergångstid hålla efterfrågan uppe
utan att få en valutakris.

Det finns andra nationer i Europa
som stått inför detta problem men som
har lyckats sämre än vi. Italienarna
hade exempelvis en inflation för ett par

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

år sedan. Jag tror att man kan kalla
den så, eftersom priserna på ett år steg
tre eller fyra gånger så mycket som hos
oss. Deras efterfrågeökning var alldeles
frappant. Deras starka lönestegring''
kunde bl. a. avläsas på konsumtionen
av bilar. Om jag minns rätt, stegrades
den med 40 procent per år, när vi här
i Sverige höll oss på mellan 10 och 20
procent. Men det slutade med att Italien
fick känna av en valutakris som
man bara lyckades komma till rätta
med — ja, man har väl ännu inte helt
lyckats men man är på väg — genom
hårda ingrepp, som inte har kunnat
förenas med den fulla sysselsättningen.
Man har haft en ganska påtaglig arbetslöshet
i Italien under senare år. Det
står också rader av halvfärdiga byggen
där nere, vilket svenskar på semester
i Italien har kunnat personligen övertyga
sig om. De är inte färdiga, inte
därför att det inte saknas bostäder i
Italien utan därför att man saknar de
ekonomiska möjligheterna att färdigställa
dem. På grund av valutakrisen
kan man inte hålla sysselsättningen
uppe.

Vi kan i dag se något liknande i
Frankrike. Prisstegringen där har oroat
den franska regeringen så att den för
en medvetet återhållande politik. Det
kanske är litet för starkt att kalla den
för deflationspolitik, men den är ändå
något åt det hållet. Detta har naturligtvis
orsakat stora oroligheter hos befolkningen,
vilket de Gaulle har kunnat
konstatera med jämna mellanrum. Där
tycks man sätta penningvärdet och prisstabiliteten
före sysselsättningen — och
det kan man ju göra. Men man kan
också vända på det och säga att sysselsättningen
skall stå som nummer ett,
och sedan får man finna sig i att penningvärdet
i värsta fall försämras något.
Men att åvägabringa den ideala
lösning som innebär maximal sysselsättning,
som utvecklar vår ekonomi i
högsta möjliga takt och samtidigt en
praktiskt taget stabil prisnivå, det går

över vår förmåga. Det behöver man inte
skämmas för att erkänna, ty det finns
ingen nation i Europa som lyckats med
den saken.

Amerikanerna har lyckats, därför att
de konsekvent håller en arbetslöshet på
omkring 4 procent — trots diverse stimulanser,
bl. a. skattesänkningar. För
något år sedan låg arbetslösheten för
övrigt mellan 5 och 6 procent.

Sådan är situationen, om man kostar
på sig en analys — det behöver inte
vara en vetenskaplig analys, utan den
kan vara baserad på sunt bondförstånd
och erfarenhet som vem som helst kan
skaffa sig genom att fundera igenom
dessa frågor. Det är inte så enkelt som
att bara sätta upp ett troskyldigt ansikte
och säga, att när vi klarade arbetslösheten
genom att stimulera näringslivet,
varför kan vi då inte klara inflation i
dag? Vilka vägar vi skulle gå för att göra
det talade inte herr Hedlund om.

Min uppfattning är, och den verifieras
av den löneutveckling som sker vid
sidan av avtalslönerna samt av många
andra inslag i samhällsekonomien, att
det inte är stimulans till ytterligare
aktivitet som är botemedlet i dagens
läge. Därför framstår både deklarationerna
om radikala skattesänkningar och
förslagen om kraftigare expansion av
bostadsbyggandet som helt malplacerade.

När man nu försöker anvisa något
medel med vars hjälp vi kan klara inflationsproblemet,
säger man att vi skall
ordna en rundabordskonferens. Där
skall kloka människor komma tillsammans
och lugnt och sansat analysera
frågorna och sedan skriva ut det riktigare
receptet. Sedan skall allting bli
mycket bättre. Herr Ohlin frågar om
inte finansministern kan försöka att ta
ett sådant grepp och herr Hedlund instämmer.
Skall vi ändå inte sätta oss
ned och resonera om detta i en större
församling?

Jag har redan tidigare framhållit min
stora skeptisism mot möjligheterna att

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

Nr 30

få ut någonting av en sådan konferens.
På den punkten är jag oförbätterlig
även i dag och det beror på följande
enkla fakta. Hela den nu gångna vårriksdagen
är väl en klar dokumentation
på att vi liar svårt att bli eniga i eu
rad olika frågor. Vi bar en rundabordskonferens,
det kan vi ju kalla det, varje
plenum i den här salen, vi har rundabordskonferenser
i våra utskott, men i
de allra flesta frågor skiljer sig våra
politiska uppfattningar, och utskotten
kommer med utlåtanden behäftade med
reservationer där man vill ha det på
ett annat sätt. Talar vi om bostadspolitik
så kan politikerna, d. v. s. vi, icke
enas. Högern har en ytterlighetsståndpunkt
som jag skall återkomma till litet
senare. Mellanpartierna har i fråga om
fördyringen av bostadsbyggandet och
hyreshöjningarna en mellanståndpunkt.
Högern och mitt parti anser att bostadsbyggandets
omfattning, som innebär en
ökning med 2 procent i förhållande till
fjolårets — alltså ingen reduktion —
bör vara ett maximalt åtagande med
hänsyn till att industrien behöver kapital
och arbetskraft. Folkpartiet och
centerpartiet tycker att man ogenerat
kan bjuda över med ett par tusen lägenheter
därför att det är bra om man
kan bygga mera och de bortser från
den trängsel vi har i fråga om bostadsmarknadens
reala resurser. På den
punkten kan vi alltså inte enas i det här
huset. På samma sätt var det för någon
tid sedan med problemet om statens
skatteersättningar till kommunerna, där
man trots alla invändningar från oppositionens
sida mot en svag budget, en
skral finanspolitik och statsutgifter som
borde vara mindre ändock tog chansen
att bjuda 20 miljoner kronor till i form
av ökade statsbidrag till kommunerna.
Detta är naturligtvis tacknämligt i och
för sig men det rimmar dåligt med de
allmänna deklarationerna om återhållsamhet.

Vi skall väl inte göra oss bättre än vi
är. Vi har intressemotsättningar. De

Ekonomisk debatt

demonstreras i vära debatter bär i riksdagshuset
och jag försäkrar att dessa
intressemotsättningar kommer vi också
att få uppleva om vi sätter oss tillsammans
vid en rundabordskonferens och
kompletterar politikerna med organisationssvcriges
representanter.

Vi har haft eu annan kontroversiell
fråga under det gångna året. Det gällde
att få en ekonomisk, rationell och förnuftig
lösning av jordförvärvslagarna.
Herr Hedlund, som i dag med det allra
mest trohjärtade uttryck talar som en
samförståndets apostel, lade ned en icke
föraktlig energi på att här bli en separat
idégivare och vägrade att vara med om
en ur samhällsekonomisk synpunkt rationell
och riktig revidering av jordförvärvslagarna.
Vår värderade jordbruksminister
åker ju ännu i dag omkring
som något slags kastklabb ute på
bondmötena och kallas för jordbrukets
fiende av den ena eller andra nummergraden
— han är kanske inte nummer
ett nu, jo för resten han kommer nog
att ligga där i närheten ännu något
halvår framöver.

Jag har tagit fram dessa exempel som
ett uttryck för att de politiska intressemotsättningarna
finns, och jag är alldeles
övertygad om att de kommer att
bestå om vi samlas till en rundabordskonferens
för att tala om ekonomi. Vad
är det vi egentligen då skall tala om?
Jo, vi skall tala om fördelningen av den
samhälleliga kakan och inteckningarna
i de eventuella förbättringar i den samhällskaka
som vi är optimistiska nog
att räkna med för framtiden. Vi skall
resonera om en fördelning mellan arbetsgivare
och löntagare av produktionens
avkastning. Vi skall resonera om
huruvida en skattepolitik är sparfrämjande
eller inte. Vi skall resonera om
fördelningen av investeringsresurserna
mellan bostadsbyggande, stat och kommun.
Är det någon som tror att vi kan
lösa dessa frågor bara för att vi sätter
oss omkring ett bord? Man kommer på
löntagarsidan och på företagarsidan att

Nr 30

Fredagen den 28 mai 1905 fm.

Ekonomisk debatt

ha samma inbyggda motsättningar i fråga
om fördelningen av produktionsresultatet.
Jag kan försäkra att konsumenterna
har en uppfattning och jordbruksproducenterna
en annan om vad som
skall vara de riktiga priserna på livsmedel
här i landet. Vi kommer således
inte ifrån dessa motsättningar därför
att vi sätter oss omkring ett bord.

Vi har i vårt utvecklade organisationssamhälle
kommit till ett läge där
det inte alls är överraskande att vi finner
olika uppfattningar löntagarorganisationerna
emellan när det gäller exempelvis
hur kakan skall delas och när
jämförelse skall göras mellan kontantlöner
och sociala förmåner. Det är väl
ingen som tror att vid en rundabordskonferens
organisationsrepresentanterna
med en gång inte bara kan bli ense
i alla sina kontroversiella frågor utan
t. o. m. kan utöva ett sådant förädlande
inflytande på oss politiker, att vi skulle
glömma bort alla våra stridslinjer och
barrikader och ena oss om en framgångslinje
i dessa utomordentligt disparata
frågor?

Jag har varit med om två rundabordskonferenser
under efterkrigstiden.
Den första var i slutet av 1940-talet när
vi inför ett ganska dystert perspektiv,
bl. a. koreakrisen, satte oss tillsammans
för att försöka träffa en politisk uppgörelse
i de ekonomiska frågorna —
med ett kapitalt misslyckande som följd.
Den andra ägde rum 1959 när situationen
var statsfinansiellt ytterligt brydsam.
I januari månad tillät jag mig då
att annonsera om att en ordentlig inkomstförstärkning
var nödvändig, och
jag tillät mig då också att säga att den
enda väg jag kunde se för att nå denna
inkomstförstärkning var att införa en
allmän omsättningsskatt. Vi gjorde ett
försök att få en överenskommelse över
partierna till stånd inför det perspektiv
som statsbudgeten då visade, men vi
misslyckades kapitalt också den gången.

Jag har för min del kommit till slutsatsen,
att visst kan väl en rundabords -

konferens vid något tillfälle vara värd
ett försök; det är när krigsfara hotar
eller när vi står inför ett perspektiv i
fråga om samhällsekonomien som är
mycket dramatiskt. Inget av dessa alternativ
föreligger i dag. Jag kan inte anse
den nu framlagda budgeten för nästa år
vara så uppskakande, med en upplåning
på 700 miljoner, att de politiska
motsättningar som vi tyvärr råkar ha
skulle kunna överbryggas och att det
skulle komma ut något av en rundabordsdiskussion.
Det är därför, herr talman,
som jag inte ett ögonblick tror att
vi har någon chans att ena oss.

Då kan man säga, att vi skall skjuta
upp projekt som kan skjutas upp, även
om det innebär besvärande politiska
konsekvenser. Jag föreställer mig, att
det är just i den situationen som regeringen
kommer att ställas. Regeringen
har presenterat sin syn på den framtida
ekonomiska utvecklingen. Regeringen
har ansvaret att varje år, medveten
om de framtida konsekvenserna,
göra upp en budget. Regeringen får
företa en värdering av å ena sidan reformtakten
och å andra sidan betalningen.
Jag försäkrar att regeringen
även i fortsättningen kommer att göra
denna bedömning, och jag tror att när
förslagen kommer på riksdagens bord,
så blir det en upprepning av alla dessa
diskussioner, som är ett uttryck för att
vi har skilda uppfattningar om vad som
är det riktiga.

Så mycket kan man väl säga — och
det har jag ju också gjort i mitt försök
till en långtidsprognos — att det mesta
talar för att vi får vara ytterst försiktiga
med nya reformförslag. Och i den
mån man vill satsa på sådana — här
har talats om förbättringar i sjukförsäkringen
och en tandvårdsförsäkring
— bör reformerna finansieras direkt
med avgifter. Det är ett ståndpunktstagande
som har gjorts, och därav följer
skyldigheten att göra en avvägning:
skall vi ta dessa avgifter, som då kommer
att betraktas som en skattehöjning.

Fredagen den 28 maj 19(i5 fm.

Nr 30

(il

och få reformerna eller skall vi avstå
från reformerna för att slippa skattehöjningen?
.lag kan försäkra kammarledamöterna
att regeringen kommer att
göra sin avvägning. Om vår uppfattning
sedan delas av oppositionen är något
som vi får se.

Låt mig emellertid, när jag är inne
på alla dessa — som jag tycker — falska
löften till väljarna att man skulle
vara färdig för radikala skattesänkningar,
peka på en enda fråga.

Vill man angripa utgiftssidan av den
statliga budgeten måste man ge sig på
de stora, tunga och avgörande posterna.
Detta konstaterade den besparingsutredning,
som enligt vad jag vill minnas
arbetade under åren 1958 och 1959.
Det går inte att fara omkring och i allmänna
ordalag tala om att staten måste
spara, att vissa små anslag måste skäras
ned med 10 procent. Att skära ned
omkostnadsanslag — att med andra ord
söka se till att man är sparsam med
pennor, bläck och radergummin, att
man sliter på gamla skrivmaskiner i
stället för att köpa nya o. s. v. — löser
inga ekonomiska problem. Nej, ärade
kammarledamöter, ni kan vara övertygade
om att det är de stora posterna
man måste ge sig på. Diärvidlag har vi
också gjort vissa värderingar, som jag
tror kommer att hålla ett bra tåg.

En av de stora posterna är försvarskostnaderna.
Vad vi i dag vet om dem
är att överbefälhavaren presenterat sin
uppfattning om kostnaderna under den
närmaste fyraårsperioden. Än så länge
är det bara ett förslag han lagt fram,
men jag föreställer mig att det är ett
genomtänkt förslag, gjort av den militära
expertisen.

Vilka slutsatser kommer då överbefälhavaren
till? Jo, han säger att under
den närmaste fyraårsperioden måste vi
satsa 1 030 miljoner mera på försvaret
än om vi fortsätter att öka försvarskostnaderna
1 samma takt som vi gjort
inder innevarande period.

Nu är ju överbefälhavarens förslag

Ekonomisk debatt

inte detsamma som regeringens beslut,
och jag föreställer mig att vi från de
olika partierna kommer att få sätta oss
ned och diskutera frågan. Men överbefälhavarens
förslag är dock det till dags
dato enda presenterade förslaget, och
det ger en uppfattning om vad en av
de stora, tunga posterna i statens utgifter
tenderar att uppgå till.

Vad beträffar folkpensionerna, som
är eu annan stor och tung post, vet vi
att beslut har fattats om standardhöjningar
för folkpensionärerna varje år
fram till 1968. Riksdagen har vidare för
en vecka sedan beslutat att det skall
utredas hur stora standardhöjningarna
skall vara efter 1968. Vi vet också att
det varje år blir mellan 18 000 och
20 000 nya pensionärer. Härvidlag är
alltså utgiftsökningen given — och ingen
av oss kommer att attackera den,
lika litet som vi vill sätta några bromsar
för den väldiga kostnadsmässiga
expansion som ungdomens bildningssträvamden
innebär.

Högerpartiet har i sin motion tecknat
en intressant retrospektiv utvecklingsbild,
som emellertid bara ger halva
sanningen. Jag skall stanna ett ögonblick
vid denna motion.

Det heter, att vid tiden för Wigforss’
skatteskärpning år 1947 utgjorde skatten
i relation till bruttonationalprodukten
22,5 procent. I dag — alltså under
Strängs finansministertid, ehuru mitt
namn inte står i motionen — är motsvarande
procentsats drygt 34. Det är möjligt
att man av detta indirekt kan dra
den slutsatsen, att den mycket utskällde
Ernst Wigforss numera är rehabiliterad
i högerpartiets ögon — och jag
försäkrar att också jag, bara jag försvinner
som finansminister, kommer att
bli det. Det är finansministrarnas öde.

Men jag tycker att man när man presenterar
denna utveckling också bör
säga något mera. År 1947 kostade vi på
oss 800 miljoner kronor i försvarsutgifter
mot i dag 4 450 miljoner kronor,
och jag har angivit perspektivet för

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

framtiden på detta område. År 1947 kostade
vi på oss 415 miljoner kronor i
folkpensionsutgifter mot i dag 4 500
miljoner kronor. Skolutgifterna belöpte
sig då till 445 miljoner kronor mot i dag
3 800 miljoner kronor. Vägutgifterna —
jag säger det för att glädja kommunikationsministern,
som är vänlig nog att
sitta och lyssna på mig — uppgick år
1947 till 240 miljoner kronor mot i dag
under herr Skoglunds era 1 700 miljoner
kronor. Barnbidragen kostade 135
miljoner kronor mot i dag 1 500 miljoner
kronor.

Jag tycker att man, när man relativt
lättsinnigt och ensidigt skisserar utvecklingen
beträffande skatten i dess
relation till nationalprodukten, presenterar
en dålig sanning. Man bör nog
för att få en riktigare bild av det hela
komplettera framställningen med de
siffror, som jag nu tillåtit mig att anföra.

När jag lyssnade till herr Bohman noterade
jag, förutom att jag återigen understryker
att jag särskilt lade märke
till den patetiska förklaring om det
borgerliga samarbetet med vilken han
slutade sitt inlägg, ytterligare ett par
ting att bemöta. Herr Bohman talade om
långtidsplaneringen och fick ur denna
intrycket av en ryckighet i handlandet.

Ja, det är frestande att säga att herr
Bohman och hans partivänner inte har
demonstrerat något större intresse för
att medverka till att ge regeringen de
planeringsresurser, med vilka man möjligen
något bättre kunde finslipa planeringsarbetet,
och att det därför rimmar
litet illa att klaga på ryckighet.
Men denna ryckighet har också sina
helt naturliga förklaringar. Jag kanske
tidigare har framhållit, att ingen skulle
tycka det vore bekvämare än en finansminister,
om han ständigt fick segla
med fasta skot och lägga upp planeringen
för framtiden på ett sådant sätt
att han kunde säga: Så mycket bostadsbyggande
skall vi ha och i den takten
skall det öka, sä mycket vägbyggande

skall vi ha och i den takten skall det
öka och så mycket skall vi satsa på
sociala reformer och i den takten skall
de öka o. s. v.

Men framför allt på investeringssidan
är denna sak intressant. I och med att
finansministern går herr Bohman till
mötes och befriar honom från att behöva
bli irriterad över ryckighet i planeringen,
kommer han att ställa herr
Bohmans industrivänner i en utomordentligt
bekymmersam situation. Ty
när det gäller den industriella investeringsexpansionen
är det svårt, för att
inte säga omöjligt, att dra upp en regelrätt
och konsekvent planering, eftersom
omfattningen av industriinvesteringarna
helt enkelt betingas av den för dagen
aktuella konjunkturen och efterfrågan
ute på världsmarknaden. Konjunkturen
har varit något bättre under 1964
och 1965, och därför är det inget tvivel
om att vi nu på nytt har fått en investeringsoptimism
hos industrien.

Denna investeringsoptimism kan inte
tillgodoses på annat sätt än genom att
man får göra ett ryck i de statliga planerna.
Man får vara försiktigare i den
statliga investeringsaktiviteten för att
lämna utrymme både på kapitalsidan
och på arbetskraftssidan åt den industriella
expansionen. Så länge som
näringslivet är föremål för denna intermittenta
aktivitet, som kommer kanske
vart tredje, fjärde eller femte år, är det
omöjligt att undgå ryckigheten.

Jag sade nyss att det skulle vara behagligt
att kunna avspisa industrifolket
med den deklarationen — jag skall inte
vara elak mot herr Bohman och säga
att det är av honom jag fått rådet —
att vi en gång för alla lagt upp vår planering
och inte kommer att ändra på
den. Vi skulle inte vilja ha någon ryckighet
i planeringen utan den skulle
fortgå såsom vi bestämt, och därför blir
det inget vare sig kapital eller försök
att styra över arbetskraftsresurser till
industrien i detta ögonblick. Det vore
bekvämt att göra detta, men det vore

Fredagen den 28 maj 1985 fm.

Nr 30

olyckligt för samhället. Jag skulle aldrig
kunna komma på eu så horribel idé,
det kan herr Bohman trösta sina industrivänner
med!

Herr Bohman kom tillhaka till spådomarna
från långtidsbudgeten och
framhåller att dessa är dystra, därför
att de enligt finansministerns uppfattning
inte ger några möjligheter till och
inga lovande perspektiv för skattesänkningar.
Visst vore det — jag tror någon
tidigare talare i dag sagt det — roligt
om man kunde servera skattesänkningar
i något snabbare takt än vad den
nuvarande finansministern gör, men
jag återkommer till det faktum, att det
hela tiden är en fråga om en avvägning
av vad man vill göra och hur man vill
gradera reformerna. Jag betraktar dä
skattesänkning som en reform bland
alla andra.

.lag erinrar mig hur högerpartiet under
hela 1950-talet var mycket konsekvent
i ett avseende, nämligen när det
gällde att sätta en skattesänkning som
den mest påträngande reformen. Jag
minns hur det var när jag som socialminister
hade nöjet och tillfredsställelsen
att lägga fram en proposition på
riksdagens bord om en obligatorisk
sjukförsäkring. Vid detta tillfälle ansåg
högerpartiets dåvarande ledning att
man inte skulle ge sig in på denna reform.
Det skulle räcka så förtvivlat bra
med den frivilliga sjukförsäkringen,
och gick man ut och frågade Andersson
och Pettersson och Lundström så skulle
man få höra att de tyckte bättre om satt
få en möbel, en soffa eller en säng att
ligga på» än att få ersättning enligt den
obligatoriska sjukförsäkringen när de
blev sjuka. Högern drev hårt och konsekvent
denna linje: »Det är dina egna
intressen vi tillvaratar, när vi vill ge
dig pengarna tillbaka genom en skattesänkning
i stället för att skapa trygghet
på sjukförsäkringens område.»

Småningom kom högern underfund
med att denna uppläggning var galen,
och efter några år talade man ganska

<;:i

Ekonomisk debatt

tyst om schäslongen och soffan, och
man fann sig utan större protester i den
obligatoriska sjukförsäkringen. 1957
gjorde högerpartiet i stället gällande,
att det var oriktigt att ge det statsbidrag
till kommunerna som jag i egenskap
av finansminister föreslog i samband
med den första mera genomgripande
revisionen av ortsavdragen. Man talade
om att detta skulle uppamma lättsinne
hos kommunerna. Ständigt kom man
tillbaka till detta, att vi måste spara
pengar till en skattesänkning. Det hela
kulminerade 1960, då man skulle spara
det första barnbidraget för att få en
skattesänkning. Jag är den förste att
erkänna, att högerpartiets handlande
hela tiden var konsekvent. Skattesänkningen
sågs som den mest angelägna
reformen, och man drog sig inte för
att angripa de stora posterna. Man var
realistisk, man såg sanningen som den
var: skulle en skattesänkning genomföras,
var det ofrånkomligt att angripa
de stora posterna.

Men väljarna tyckte annorlunda 1960
— högerpartiet fick byta politik och
partiledare. Efter 1960 har högerpartiet
också talat om skattesänkningar,
men formuleringarna har inte varit
precis desamma som under 1950-talet.
Man har inte deciderat satt den reformen
före alla andra, även om den ställts
i ett av de första förslagsrummen. Vad
jag emellertid tycker är sämre i högerns
60-talspolitik är att man uraktlåtit
att tala om för väljarna vad det
verkligen kostar att genomföra en skattesänkning.
Man har kommit med detta
allmänna tal, som Vi hört i så många
avslutningsdebatter, att man skall
spara på omkostnads- och expensanslagen;
bl. a. skulle, om jag nu ytterligare
skall gräva i det förgångna — jag
tycker inte det är roligt, men detta är
betecknande — den gamle folkbildaren
E. H. Thörnbergs pension klara av det
hela. Den spelade en stor roll i de ekonomiska
debatterna.

Man har således inte varit lika ärlig

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

64 Nr 30

Ekonomisk debatt

under 1960-talet, utom på en punkt:
man har krävt att ATP-fonderna skulle
delas ut till konsumtion. Bortåt 2 miljarder
skulle ut till ökad konsumtion.
Detta krävde högerpartiet i ett läge då
kapitalmarknadens svårigheter var påtagliga
för alla som önskade låna pengar
och det var svårt att finansiera de
investeringsprogram på olika områden
som vi ville realisera. Nu gick inte heller
det bra bland de svenska väljarna,
och högerpartiet fick för andra gången
byta i varje fall partiledare, även om
det gick ett halvår innan man bestämde
sig. Däremot har man tydligen inte
skiftat politik. Högerpartiet gör i sin
motion i år gällande, att eftersom —
motiveringen är i och för sig ganska
originell — den talade så mycket om
detta i fjolårets valrörelse, så är den
tvungen att fortsätta med det. Det är
väl någon sorts »braskdeklaration» —
jag har en känsla av att bröderna på
den industriella sidan inte är särskilt
tilltalade av detta förslag!

I högermotionen föreslås en utredning
om hur fonderna skall användas,
men på en punkt är man klar. 550 miljoner
kronor skall utbetalas i ökad
konsumtion och motsvarande reduktion
av sparandet 1966/67, och en dryg
miljard skall utbetalas 1967/68. För
att det skall se litet bättre ut vill man
gc folkpensionärerna en del. Men att
det framför allt blir en ökad konsumtion
är det väl ingen som vågar bestrida,
och det är väl detta som varit motivet
till det hela. Vi är väl alla överens om
att folkpensionerna bör förbättras i
den takt vi orkar med, men det skall
inte ske genom att vi konsumerar kapitalmarknadens
tillgångar. Det finns
bara en väg, nämligen att vi som inte
är folkpensionärer minskar litet på takten
i vår konsumtionsökning för att
folkpensionärerna i motsvarande grad
skall kunna öka takten i sin. Då finns
ingen annan möjlighet än att via beskattningen
föra över pengar till folkpensionärerna.

I den så omtalade stora budgeten,
som slutar på 29 miljarder om man räknar
in kapitalinvesteringarna men som
om man håller sig till driftsidan slutar
på ungefär 26,5 miljarder, utgör över
14 miljarder transferering. Vi tar med
andra ord upp skatter av hela svenska
folket och använder dessa inkomster
till att öka folkpensionerna och barnbidragen
och för att ge de studerande lika
chanser till utbildning. 14 miljarder av
budgetens 26,5 går till dessa transfereringar.
På denna punkt föreställer jag
mig att riksdagen är utomordentligt
enig. Hela budgetdiskussionen kommer
i ett annat perspektiv, om man minns
detta. Jag har många gånger förklarat
att jag skulle vara glad om budgeten
vore starkare än den är. Den kommer
inte att gå ur den här vårriksdagen starkare
än den var när jag serverade den,
utan svagare, och det är ni, mina herrar,
som klagar på den svaga budgeten,
vilka i allt väsentligt får ta på er skulden
för det.

När man emellertid talar om att budgeten
är svag, har jag tidigare sagt att
jag önskar att den vore starkare, men
jag är inte beredd att gå med på att den
är så erbarmlig som kritikerna vill
göra gällande. Jag vill erinra om att
den statliga upplåningen representerar
ungefär 2 procent av budgetens hela
omfattning. Denna statliga upplåning
representerar ett mindre belopp än vad
staten i sin tur lånar ut till bostadsbyggarna,
som i annat fall skulle ha finansierat
sin verksamhet genom lån på den
allmänna marknaden, om det hade funnits
praktiska möjligheter till det; jag
vill poängtera denna sista reservation.

Ser man på statens kapitalutgifter i
den budget som jag hoppas att vi rätt
snart med herr talmannens benägna
medverkan skall kunna klubba, så skall
man finna att de till ungefär 90 procent
är skattefinansieradc och till 10 procent
är lånefinansierade. Vilken kommunalman
som helst skulle, om han
jämförde detta med sina egna budget -

Fredagen den 28 inaj 1905 fm.

Nr 20

anspråk, tycka att det trots allt iir för
mycket sagt att påstå att detta är en
erbarmligt dålig budget.

Herr Ohlin sade att Sträng hade ju
inte anpassat budgeten riktigt till konjunktursvängningarna
och att det vore
den nuvarande finansministerns stora
fel. Jag vet inte hur många gånger herr
Ohlin dragit den där visan. Den är till
leda exakt likadan varje gång; den
enda nyansen i framställningen är att
herr Ohlin brukar byta slips mellan
varje gång han presenterar den. Herr
Ohlin säger varje gång lika efterklokt
att om man tittar på budgeten så ser
man vilka felräkningar finansministern
gjort. Därefter kom herr Ohlin in på
sin s. k. driftbudgetfilosofi och sade
att det var ett överskott på 2 miljarder
1962, och i dag är det ett överskott på
bara 700 miljoner. Herr Ohlin kanske
borde tillämpa en annan pedagogik och
inte tala om den dåliga budgeten i sådana
sammanhang, därför att ett överskott
på 700 miljoner låter för vanliga
människor oförenligt med talet om en
erbarmligt svag budget.

Man bör i stället se på vad som är det
avgörande — även jag har upprepat
detta till leda — nämligen i vad män
staten behöver anlita kapitalmarknaden.
Det år herr Ohlin tog som exempel,
då vi hade ett driftbudgetöverskott
på 2 miljarder, hade man i totalbudgeten
— de siffror jag nu anger avser
budgetår och inte som herr Ohlins
exempel kalenderår — ett överskott
som kunde variera mellan 300 och 500
miljoner kronor. I dag har vi ett totalbudgetunderskott
på 700 miljoner. Men
— och på den punkten tillåter jag mig
att ha en annan uppfattning än herr
Ohlin — dessa variationer är för små
för att utgöra underlag för all den adrenalinutsöndring
som herr Ohlin demonstrerade
när lian kommenterade mina
»felräkningar». Det är ju fråga om marginaleffekter
i en budget som för varje
ar blir allt större, och det tycker jag
nog att man bör ta hänsyn till.

5 — Andra kammarens protokoll 1965. X.

Ekonomisk debatt

Herr Ohlin sade från sin magistrala
kateder att det och det året hade vi
lågkonjunktur, och följaktligen var det
felaktigt att ha eu total överbalansering
eller en överbalansering på driftbudgeten
med 2 miljarder. Herr Ohlin ville
visst yttra något men får tala litet högre
om vi skall föra en dialog här; jag har
litet svårt att höra vad han säger. Annars
kan vi kanske tala en i taget —
även det brukar ju gå bra.

Hur yttrade sig den svagare konjunktur,
som vi hade 1962 eller 1963, i samhällsekonomien?
Jag har tidigare sagt
att den yttrade sig på så sätt att den
svenska industrien hade en svag investeringskonjunktur,
men vi ökade de offentliga
investeringarna och bostadsbyggandet,
så att den ekonomiska aktiviteten
i samhället var ungefär oförändrad:
prisstegringen var densamma 1962 och
1964, svårigheterna för kommunerna
och bostadsbyggarna att låna pengar
var ungefär lika stora 1962 och 1964.
Dessa svårigheter kanske är litet mer
markerade i år, därför att vi har eu
större utlåning till bostadsbyggarna i
år än vi hade 1962, men på det hela taget
har den interna konjunkturen varit
mycket ensartad. Håller man detta i
minnet så finner man att dessa variationer
inte är av så stor betydelse som
herr Ohlin vill göra gällande.

Mot bakgrunden av dessa resonemang
drar jag personligen slutsatsen att så
länge vi har ambitionen att kvickt parera
en tillfällig nedgång på den privata
sektorn med en ansvällning på den offentliga
sektorn och dessutom kan
räkna med kommunernas aktivitet när
det gäller sjukhusbyggen och skolhusbyggen
samt med bostadsbyggarna så
kominer utgångsläget för den interna
ekonomien att vara praktiskt taget oförändrat.
Det utgångsläget är att vi kommer
att ha trångt på kapitalmarknaden
och ont om arbetskraften, någonting
som kommer att ytterligare märkas på
grund av de rent demografiska förändringar
som vi har att räkna med under
30

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

den närmaste framtiden. 1930-talets i
och för sig riktiga och oklanderliga filosofi
om finanspolitikens balanserande
och flexibla inverkan på konjunkturerna
är i dag inte av samma art och samma
valör som vad den tidigare varit.
När vi i efterhand har kontrollerat utvecklingen,
har det rent statsfinansiella
resultatet blivit bättre än vi trodde tidigare.
Det var helt enkelt därför att
ingen av oss räknade med att under de
år som herr Ohlin betraktade som svaga
år — 1962 är anfört som ett exempel
— lönehöjningarna för de svenska löntagarna
skulle röra sig om 9—10 procent.
Men det var faktiskt vad de gjorde
under 1962. När man nominellt får en
utveckling på den kanten som blir så
väsentligt högre än någon räknade med,
är det bara att i efterhand inregistrera
att budgetutfallet blev bättre än man
hade tänkt sig. Men, och där kommer
jag till den intressanta ekonomiska
slutsatsen, skulle vi ha varit hjälpta
med ett mindre budgetöverskott, eu
svagare finanspolitik under 1962? Vi
har naturligtvis rent teoretiskt och rent
magistralt kunnat säga oss att det läget
bättre anpassats till svängningarna på
den industriella sektorn. Jag ifrågasätter
om den rätta medicinen skulle ha
varit att gå ut med en skattesänkning
och därmed ha ökat en etterfrågan under
1962, som ändå var tillräcklig för
att bl. a. driva upp löneläget med 10
procent.

Sådana här efterhandskonstruktioner
som visat ett budgetöverskott har inte
givit någon annan förklaring än att vi
tyvärr haft en viss grad av inflation,
om vi skall använda det uttrycket, och
att det därför blev ett budgetöverskott.
Den inflationen skulle ha blivit svårare,
om finanspolitiken varit klenare
och svagare och om vi inte hade haft
den överbalansering som herr Ohlin nu
kritiserar.

Sedan kommer herr Ohlin tillbaka
till skattepolitiken och säger på sitt
utomordentligt vänliga sätt: Finansmi -

nistern har inte kraft nog att göra en
stor skattereform. Ja, jag har inte provat
mina krafter på en stor skattereform
ännu. Det är kanske det riktiga
uttrycket, ty jag tyckte inte att tiden
var mogen för att pröva krafterna på
en sådan. Det förslaget behövde göras
litet annorlunda. Därför blev det ett
lapptäcke, som det brukar heta, under
vilket herr Ohlin och ytterligare en partiledare
snällt kröp in när det serverades
i riksdagen. Nu skulle jag bara
vilja ge herr Ohlin det enkla — på
grund av åldersskillnaden kan jag inte
säga faderliga — rådet: Varför inte
hålla sig stilla under lapptäcket tills det
här nya samlade förslaget får övervägas?
Herr Ohlin saknar ju kraft att
komma med något eget, och det vore
naturligtvis trevligare, om man inte
hade en så där bråkig sängkamrat.

Jag skall inte ta upp så mycket mera
av diskussionen om de Slappa greppen
på inflationsutvecklingen, defaitismen
i fråga om inflationen. Allt det där är
sagt med tanke på att det svenska folket
skall acceptera det såsom sanning, och
därför får det tas för vad det är värt.
Men då och då kommer herr Ohlin
tillbaka med penningvärdeförsämringen
som argument och säger att den så hårt
drabbar de enskilda människorna. Jag
har ibland försökt tänka igenom saken
och kommit fram till att det är få enskilda
människor som i dag uteslutande
lever på ett sparkapital. I den mån som
penningvärdeförsämringen på 3 procent
— min officiella deklaration har
varit 2—3 procent per år — är besvärlig
för dem, ligger ändå bakom detta,
såsom jag inledningsvis tillät mig att
säga, en hög ambition i fråga om sysselsättning,
en stark ställning för de små
människorna i deras egenskap av löntagare,
en sysselsättning som gör att de
icke behöver riskera arbetslöshet och
kan sätta pris på sin arbetskraft på ett
sätt som de inte kan göra i en annan
ekonomisk atmosfär.

De som har en slant på banken är

Fredagen den 28 maj 1905 fm.

emellertid i dag inte alla beroende av
avkastningen, även om denna i dagens
ränteläge vid den av mig skisserade
prisstegringen kommer att ge en av försäkringsbolagen
uträknad realränta på
ungefär 3 procent. Mera hade man faktiskt
inte under 1930-talet, när priserna
stod stilla. Jag tror dessutom att åtskilliga
av dessa medborgare, som säger
att de lider av penningvärdeförsämringen,
också är ägare till realförmögenhet
i form av ett eget hem. De har följaktligen
en garanti för realvärdet i sitt
ägande. Därför är det för enkelt att
bara gå ut och säga att penningvärdeförsämringen
drabbar de små spararna
så hårt. De är inte bara småsparare;
de har också en annan status i samhället.

Detta betyder inte att man med någon
förtjusning avläser penningvärdeförsämringen.
Jag har gjort mig besväret,
vilket kanske inte mina opponenter
gjort, att under de gångna åren dissekera
och analysera alla de faktorer som
ligger bakom prisstegringen. Om jag
bara som allra hastigast repeterar vad
som skedde under 1964 kan jag nämna
att nära en halv procent av penningvärdeförsämringen
hänför sig till konsekvenserna
av jordbruksavtalet. Ingen
av oss kan väl svära sig fri från den
uppgörelsen. Då bjuder också logiken
att man tar följderna av den.

Ungefär 0,6 procent av prisstegringen
under 1964 baserar sig på den omständigheten
att vi här i riksdagen fattat
beslut om vissa lättnader, sett från
.statens synpunkt, i fråga om subventioner
till bostadsbyggandet. Det gäller
slopade subventioner för vissa årgångar
av hus. Räntehöjningen, som slår igenom
på hyreskostnaden, är också en
del av förklaringen till denna 0,6-procentiga
prisstegring. Den räntehöjningen
har vi accepterat med herr Ohlins
goda minne — i den mån folkpartiets
representant i bankofullmäktige får
anses representera folkpartiet.

1 procent av 1964 års höjning av

Nr 30 67

Ekonomisk debatt

konsumentprisindex är eu direkt avspegling
av stegrade importpriser på
förnödenheter som vi köper utifrån.

Det blir sedan någon procent kvar
som kan härledas till de lågavlönade
gruppernas lönehöjningar med följande
effekt på prisområdet. Av herr Hedlund,
som samtidigt som han gruvar sig
över prisstegringen talar väl för de lågavlönade
grupperna, kunde man begära
att han lät konsekvensen tala.

Det går inte att kompensera bort lönehöjningar
som medvetet har fått bli
kraftigare avtalsmässigt för de lågavlönade
grupperna än för övriga grupper.
Det går inte att få bort dem rationaliseringsvägen.
Jag har beskrivit
detta faktum många gånger tidigare
från denna talarstol. Man kan således
för tiondel efter tiondel få förnuftiga
och naturliga förklaringar till den prisstegring
som ägt rum. Man kommer
osvikligen fram till resultatet att vi alla
bär vårt ansvar för vad som skett och
att det inte finns någon fysisk möjlighet
att ändra på det. Det är därför litet
av fariseism när det här talas om den
defaitistiske finansministern som resignerar
och inte vill göra något. Kostar
man på sig en sådan analys, bör man i
ärlighetens intresse vara försiktigare i
omdömena.

Herr Ohlin kritiserar även mitt göteborgsföredrag
inför byggnadsentreprenörerna.
Eftersom han inte var där,
vet han fasligt litet om detta föredrag.
Jag kan berätta för honom att byggarna
själva tyckte att det var ett bra föredrag.
Detta bär till och med verifierats
av deras representant som en gång varit
ledamot av denna värderade kammare.
Min personliga blygsamhet förbjuder
mig att själv fälla ett omdöme om föredragets
art. Jag har här bara citerat
byggnadsentreprenörernas mening. Föredraget
gav bl. a. det resultatet att man
satte sig ned och funderade och nu
ämnar ta upp diskussioner för att i
samråd söka komma till rätta med vissa
avarter på denna marknad vilka med -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

verkar till att byggnadskostnaderna för
närvarande går 50 procent snabbare
upp i höjden än några andra jämförbara
kostnadsserier. Detta föredrag var
onekligen värt att hålla, om det blir
något av den annonserade diskussionen.

Herr talman! Jag skall sluta med en
reflexion efter att ha hållit mitt sedvanliga
knappt en timme långa anförande.
När jag sitter och lyssnar till
framför allt herr Ohlin tänker jag att
nog vore det frestande att låta den
stränge magistern Bertil Ohlin få ta ansvaret
för den ekonomiska politikens
utformning och se vad det blev av det.
Men ögonblicket därefter skäms jag
över min egen svaghet och säger: Tyvärr
har vi ur samhällets synpunkt inte
råd med detta.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern har
som vanligt uppbyggt oss med ett medryckande
anförande med inslag av den
sedvanliga blygsamheten. Det innehöll
också en del poänger om schäslonger,
sängkamrater o. s. v.

Finansministern inledde med en uppläsning
som han menade att framför
allt jag skulle tänka på. Det var visserligen
en uppläsning ur Svenska Dagbladet
men den gällde ett citat från Skånska
Dagbladet, och denna tidnings redaktörs
mening om samarbetet här i
riksdagen och i vad mån vad som syntes
ske här svarar mot verkligheten etc.

Det kan vara nog så intressant att ta
del av dylika spekulationer från en redaktörs
sida. För egen del föredrar jag
att ha min uppfattning om förhållandena,
grundad på vad jag vet om riksdagsarbetet.
Skånska Dagbladets redaktör
får ha sin uppfattning liksom finansministern
naturligtvis också får ha sin.

Så till långtidsbudgeten! Först vill
jag säga att det är påfallande hur finansministern
var inställd på försvar
i dag. Det var inte mycket av offensiv,
det var mera en försvarsposition. På
punkt efter punkt var finansministern

angelägen att försvara att det blivit så
och så. Han började med att tala om
varför det hade dröjt så länge med denna
långtidsbudget, som vi inom centerpartiet
efterlyst, och han slutade med
att hoppas att jag nu skulle läsa den
noggrant. Det kommer jag helt säkert
att göra. Jag har läst den noggrant förut,
jag skall läsa den noggrant en gång
till.

Finansministern hade påtagligen ett
behov av att tala om att den bekymmersamma
statsfinansiella situation,
som vi nu har och som vi kan vänta att
få ha framöver, har även andra bidragit
till. Men, herr finansminister, det är
väl ingen som har förnekat det. Vi har
väl kommit med våra reformkrav från
skilda håll varje år, och centerpartiet
har dragit sina strån till stacken när
det har gällt att kräva nya reformer som
har föranlett ökade utgifter. Finansministern
sade att jag verkade trovärdig
i något sammanhang. Jag hoppas att jag
ser trovärdig ut nu också när jag tar
på mig detta.

I fråga om skatterna och skattelättnaderna
framhöll jag för min de! att
vi antingen framöver får räkna med
ökad statlig upplåning eller nya skatter,
sannolikt båda delarna. Jag har alltså
inte lovat ut några skattelättnader just
för ögonblicket.

Men uppriktigt sagt, herr finansminister,
är det någon mening i att tala
om vem som har större eller mindre
skuld till vad som skett i det förgångna?
Jag har ingen anledning att säga att
finansministern rår för alltihop och vi
för ingenting eller att finansministern
rår för det mesta och vi för bra litet.
Vad tjänar det till, när man har det
framtida programmet att i gemensamma
ansträngningar ta samlade tag för
att råda bot på situationen? Det vore
väl en illa vald bakgrund att börja
klandra varandra och klaga på detta
sätt.

1930, säger finansministern, var det
en helt annan situation. Javisst var det

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

det. Da gällde det ju att skapa ökad efterfrågan,
men i dag gäller det väl ändå
att minska på denna efterfrågan. Finansministern
säger att det är mycket
svårt att göra det och att det är alldeles
omöjligt att balansera så, att man inte
riskerar arbetslöshet. Javisst är det det.
Det vet vi väl allihop. Ingen begär att
vi skall nå ett fullständigt fast penningvärde,
och i valet mellan full sysselsättning
och penningvärdeförsämring
måste man välja den fulla sysselsättningen.
Men det går helt säkert, herr
finansminister, att komma mycket närmare
idealet med full sysselsättning och
ändå ett ganska väl bevarat penningvärde.
Då får man emellertid ta i på
allvar. Det är främst en fråga om viljan
att pröva vilka förutsättningar som
finns och härom, säger finansministern,
råder det stor oenighet mellan partierna
i riksdagen. Ja, det om någonting,
herr finansminister, är väl just ett tecken
på behovet av en rundabordskonferens.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern missar
komplett hela poängen med frågan
om en rundabordskonferens när det
gäller försöket att bekämpa prisstegringen.
Han tror att det är fråga om en
överläggning, vilken som helst, där man
har motsatta intressen. Och varför
skulle man då kunna enas därför att
man sätter sig runt ett bord, undrar
finansministern. Jo, därför att alla parter
har ett väsentligt gemensamt intresse
av att det inte skall bli så mycket
inflation, men däremot en bättre ekonomisk
utveckling och en större reell
inkomstförbättring än man annars kan
få. Det gäller att finna sådana former
att var och en kan vara övertygad om
att, ifall han själv och den grupp han
tillhör iakttar återhållsamhet i fråga
om nominella inkomststegringar, så
kommer även andra grupper att iaktta
samma försiktighet, så att det länder
alla till fördel. Om man inte ordnar så

Ekonomisk debatt

att grupperna kan få sådan trygghet
genom samtidiga överläggningar koinmed
varje grupp att säga, att de kan
inte vara återhållsamma ty det leder
kanske bara till fördel för de andra.
Det iir de naturligtvis inte hågade till.

Kvintessensen i hela denna metod att
genom samtidighet ernå trygghet är att
det visserligen måste bli mindre nominella
inkomsthöjningar men lika stora
eller, rättare sagt, i längden större reella
inkomstförbättringar. Detta går herr
Sträng förbi.

Jag måste säga, herr Sträng, att jag
är villig att erkänna att jag tydligen
inte är någon vidare framstående pedagog
när jag inte fått finansministern att
fatta detta efter alla diskussioner. Men
jag tror ändå att han kan be sina medhjälpare
i finansdepartementet att förklara
denna sak för honom.

Herr Sträng talar om tidigare rundabordskonferenser.
Ja, vi hade en 1942.
Den ledde till en stabil prisnivå här i
landet under åren 1943—1946 och samtidigt
till en betydande reell inkomstförbättring
för olika grupper.

Herr Sträng talade om dem som ändrar
mening. I någon mån har vi väl
gjort det allesammans. Får jag erinra
finansministern om att han kanske
ändå inte skall sätta sig på alltför höga
hästar när han kritiserar oppositionspartierna
i den vägen. 1944 hade socialdemokraterna
ett efterkrigsprogram,
där man talade om att man nu skulle
förhindra vidare prisstegringar, ja,
t. o. m. överväga viss prissänkning.
Sedan dess har prisnivån i Sverige blivit
mer än dubbelt så hög. — Socialdemokraterna
talade under hela denna
tid, på 1940- och 1950-talen, om att
det bara var en gammal förlegad borgerlig
ekonomi att tala om rörlig ränta.
Hur blygsamma våra försök än var alt
införa rörlighet med yttersta försiktighet,
avvisades de. Nu accepterar socialdemokraterna
såvitt jag kan förstå ganska
våldsamma räntefluktuationer. Såvida
inte finansministern vill stabili -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

sera räntan på nuvarande nivå — men
det kan jag inte tänka mig.

Finansministern säger, att om man
vilt ställa i utsikt skattesänkningar, så
måste man avstå från reformer. Jag
har redan anfört att det i dagens läge
inte finns utrymme för annat än måttliga
skattesänkningar. Jag är överens
med finansministern på den punkten
— alltså om att stora, plötsliga skattereformer
i sänkande riktning inte går
att genomföra nu. Men genom lämpliga
skattereformer och steg för steg, genomförda,
långsamma skattesänkningar kan
gynnsammare förutsättningar skapas
för näringslivet och för nationalinkomstens
stegring. Därigenom kan man
undgå att försämra förutsättningarna
för reformpolitiken — ja, i verkligheten
kan man därigenom förbättra dem.

Herr Sträng nämnde dem som hade
talat om en erbarmligt svag budget. Det
har i varje fall inte jag talat om. Herr
Sträng talar om att det inte är så förfärligt
stor upplåning nu. Men för fyra
år sedan, när vi föreslog måttliga skattesänkningar
— som också då tillbakavisades
av regeringen — hade staten
ingen upplåning alls utan tog t. o. m.
in mer pengar än som behövdes för alla
statliga investeringar och alla statliga
utgifter och all statens utlåning till
privat bostadsbyggande. Det är verkligen
egendomligt att finansministern
inte är karl till att erkänna, att det var
rent nonsens att då påstå att det var
stridande mot sund samhällsekonomi
när vi i det läget — med en dock något
försvagad konjunktur — föreslog måttliga
skattesänkningar. Skulle verkligen
inte finansministern en enda gång
kunna erkänna att den ståndpunkt som
lian har hävdat gentemot oppositionen
varit felaktig? Har han verkligen haft
rätt hundra gånger av hundra möjliga?
Det åsyftade problemet har betydelse
för framtiden, när det gäller vilken
budgetpolitik som skall föras.

Till sist beträffande räntorna: finansministern
menar att inflationen inte är

så farlig för spararna. Några försäkringsbolag
har räknat ut någonting om
att den effektiva räntan i alla fall bleve
cirka 3 procent. Vanliga genomsnittssvenskar,
som placerar pengar och får
6 procents ränta och betalar nära en
tredjedel i skatt, får litet över 4 procent
kvar. Om det sedan är en 3-procentig
inflation, så blir nettoräntan
ungefär 1 procent. Men genomsnittet
under hela efterkrigstiden blir för dessa
sparare ännu lägre — en ränta på 0 procent,
herr finansminister!

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag har ännu mindre
åldern inne än herr Sträng att utdela
några faderliga råd här i kammaren,
men jag vill bestämt varna finansministern
att försöka segla med fasta skot —
gärna med fast kurs, men det är en annan
sak. Fasta skot leder lätt till att
man kapsejsar, och det är väl inte herr
Strängs åstundan.

Jag begärde emellertid ordet för att
anföra några synpunkter på möjligheterna
att begränsa prisstegringarna, som
har varit föremål för diskussion här.
På borgerligt håll har man ofta en mycket
ologisk inställning i dessa frågor.
Produktionsökningen i samhället betraktas
som uteslutande ett resultat avverksamheten
inom det s. k. privata näringslivet,
prisstegringen som uteslutande
ett resultat av statens verksamhet.
Enligt detta betraktelsesätt skulle företagen
över huvud inte ha någon skuld
till prisstegringen. Ett liknande betraktelsesätt
förekommer i nationalbudgeten,
där man räknar upp fem faktorer
som beaktas vid bedömningen av prisutsikterna.
Men häribiand finns ingen
faktor som tar hänsyn till de kapitalistiska
företagens strävan att höja sina
priser och på denna väg öka sina profiter,
ingenting om ensamföretags, kartellers
och andra prisreglerande organs
möjligheter att göra detta.

Sådana teorier är naturligtvis falska

Fredagen (lön 28 maj 1965 fm.

Nr 30

och ger inte en riktig bild av verkligheten.
En drivande kraft i prisstegringarna
iir den som de borgerliga partierna
omhuldar så varmt och försvarar mot
samhälleliga ingripanden, nämligen den
kapitalistiska spekulationen, företagens
strävan att höja priser och profiter.
Den genomorganisering som skett av
det svenska näringslivet ger ju också
stora möjligheter för företag och företagssammanslutningar
att påverka prisutvecklingen.
Vi är långt borta från den
egentliga fria konkurrensens tid, då de
enskilda företagen saknade möjlighet
att genom sin marknadspolitik påverka
varans pris, och vi lär aldrig komma
tillbaka dit.

Om de borgerliga partierna vore konsekventa
i sitt nyvaknade intresse för
att motverka prisstegringarna, skulle
de hårt rikta sig mot den kapitalistiska
spekulationen. Ett sådant ställningstagande
lär vi dock inte få uppleva förrän
det blir sju torsdagar i samma vecka.

Det sagda får inte tolkas så att den
statliga verksamheten skulle kunna helt
fritas från skuld till prisutvecklingen.
Den omfattande improduktiva verksamhet
som militärväsendet utgör verkar
i alla stater i inflationistisk riktning.
Men allmänt sett är påståendet däremot
inte riktigt, att den statliga verksamheten
skulle vara skuld till den starka
prisstegringen. När detta hävdas från
borgerligt håll måste det bestämt tillbakavisas.
Om vi inte hade haft en omfattande
samhällelig verksamhet för att
öka bostadsbyggandet, för att bygga ut
sjukhusväsendet, skolorna o. s. v., skulle
hyror och avgifter ha legat ännu högre.

Vad samhällsorganen kan och måste
göra på prisområdet är att genom sin
ekonomiska politik i olika avseenden
hålla tillbaka prisstegringarna. Det förutsätter
givetvis åtgärder över hela fältet.
Marknads- och jordbrukspolitiken
måste utformas så, att konsumenterna
garanteras tillgång till billiga livsmedel.
Bostads- och räntepolitiken måste utformas
med riktpunkt att hålla tillbaka

Ekonomisk debatt

hyresstegringen. I det sammanhanget
vill jag fråga finansministern om han
inte till allvarlig prövning vill ta upp
förslaget att helt söka frikoppla bostadsräntan
från förändringarna i de
vanliga marknadsräntorna, att hålla en
låg och fast räntenivå på allt kapital
till bostadsbyggande och därigenom
motverka en stark kostnadsdrivande
faktor.

Samhällets åtgärder vad beträffar
prisutvecklingen måste också innefatta
en aktiv prispolitik. Jag hade nyligen
en debatt med handelsministern om
denna sida av problemet och skall inte
här ta upp den igen i hela dess vidd.

Det är tacknämligt att de prisövervakande
organen får en förstärkning och
att det gamla önskemålet om en granskning
av riksprissystemet nu tillgodoses.
Det är däremot beklagligt att man släppt
de tankegångar, som handelsdepartementet
självt gav uttryck för i januari,
om krav på förhandsanmälan av prishöjningar
och om att ge pris- och kartellnämnden
möjligheter inte bara att
undersöka, utan även att ingripa mot
prisstegringarna. Hela frågan om ett
ökat inflytande för konsumenterna på
prisbildningen kommer man inte ifrån.
Konsumenterna accepterar nämligen i
längden inte sin nuvarande ställning,
där deras inflytande är ringa.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern tyckte
sig finna att det innebar en halvsanning,
då vi i vår motion talade om att
skatterna från 1947 stigit från ett totalt
uttag av 22,5 procent av bruttonationalprodukten
till drygt 34 procent 1964,
eftersom vi inte också talat om vad de
pengarna har använts till. Emellertid
borde väl varje intelligent läsare begripa
att pengar, som har dragits in till
statsverket, har använts till olika nyttiga
ändamål. Det är ju alldeles självklart.
Man skall väl inte behöva ta med en
katalog över användningen i en sådan
här motion.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 19G5 fm.

Ekonomisk debatt

Finansministern gjorde gällande att
vår redovisning innebar ett beröm åt
herr Wigforss — gentemot herr Wigforss
framstode nu herr Sträng som betydligt
värre ur vår synvinkel. Det är
naturligtvis en hemsk tanke att varje
socialdemokratisk finansminister skall
bli värre än sin föregångare. Man skulle
alltså på socialdemokratiska finansministrar
kunna applicera den gamla
strofen »Det blir bara värre med åren
det där, med dans och med jäntornas
blig» — läs: med skatt och med pengarnas
glid. Inför det perspektivet skulle
man nästan önska att herr Sträng fick
sitta kvar så länge som möjligt.

Herr Sträng gick tillbaka till 1950-talets
politik. Det är naturligtvis föga
fruktbringande att ta upp en diskussion
om vad som har hänt. Emellertid är det
klart att högern under den tiden drev
en konsekvent skattesänkningspolitik.
Vi drev en besparingspolitik, därför att
vi ansåg att en sådan politik var riktig.
.lag skall inte här svära på allt som vi
då föreslog. Men ibland, inte minst när
man ser kompletteringspropositionen
och tar del av siffrorna i denna, undrar
man, om det ändå inte låg mycket i den
politiken, om vi inte har gått för fort
till väga, när vi har infört åtskilliga reformer
och om inte en långsammare reformtakt
skulle ha lett till ett bättre genomförande
av reformerna och en
mindre köbildning på olika områden.
Hade man väntat, så skulle man ha haft
större utrymme för att i realiteten nå
de resultat, som man i själva verket
åsyftade, och inte långa köer och misshushållning.

Vad menas med planering? I detta
hänseende menas naturligtvis med planering
framför allt att man i varje givet
ögonblick, när man fattar ett beslut
om utgifter och om åtaganden från
samhällets sida bedömer vilka personella
och ekonomiska konsekvenser
det beslutet kommer att medföra för
lång tid framåt och att man gör en undersökning,
om man verkligen har råd

med att genomföra de förslagen och om
de kan förverkligas på avsett sätt. På
både sjukvårds- och utbildningsområdet
kan man väl diskutera, om vi inte har
gått till väga för snabbt, om en översiktlig
planering inte skulle ha lett till
en långsammare och därmed förnuftigare
takt och om inte ett uppskov under
något eller några år skulle ha medfört
att reformerna hade blivit bättre förverkligade.

.lag vill rätta ett misstag från herr
Strängs sida. Jag kan inte minnas att vi
har sagt nej till förslag att ge regeringen
de planeringsresurser som regeringen
behöver. Att vi för någon tid sedan
hade en diskussion om hur departementen
skulle organiseras berodde ju
inte på att vi ville förvägra regeringen
planeringsresurser utan på att vi hade
en helt annan konstitutionell syn på regeringens
förslag.

Om vi hade en fast planering, säger
finansministern, skulle det kunna gå ut
över industrien, därför att industriens
behov växlar med konjunkturen. Förvisso
gör de det, och därför måste planeringsverksamheten
naturligtvis vara
flexibel. Den omständigheten att industriens
investeringar växlar med konjunkturerna
hindrar alltså inte en målmedveten
planering av den statliga verksamheten.

Vad hände förra året på industriinvesteringarnas
område? Finansministern
lät för en stund sedan förstå, att
nedgången på detta område berodde på
andra faktorer än statsmakternas egen
politik, och samma sak sägs i kompletteringspropositionen,
där finansministern
anför, om jag inte minns fel, att
kreditrestriktionerna sannolikt inte väsentligt
påverkat nedgången under år
1964. Den uppgiften förefaller mig otrolig.
1964 års penningpolitik hade ju till
direkt syfte att dämpa efterfrågan på
krediter. Det vore väl att underkänna
finansministerns egen kreditpolitik att
nu göra gällande att den inte skulle ha
haft någon betydande effekt på industri -

Fredagen den 28 maj 19(55 fm.

Nr 30

investeringarna. I sjiilva verket förhåller
det sig på det sättet — den uppfattningen
har man i varje fall i det direkt
berörda näringslivet •— att den halva
miljard kronor, med vilka krediterna
till bostadsbyggandet ökade under året,
tvingade industrisektorn att göra en
motsvarande begränsning. Att det tvärtom
skulle förhålla sig så att industrien
av olika skäl skulle ha låtit bli att ta
i anspråk de krediter som stod till förfogande
så att det därigenom skapades
ett vacuum, som sedan bostadsbyggandet
lade beslag på, förefaller osannolikt.
Även om man har anledning att nu
hysa en viss optimism — detta har jag
givit uttryck för tidigare — kommer,
såvitt jag kan förstå och att döma av de
enkäter som finns, industriinvesteringarna
i år inte att överstiga 1963 års investeringsnivå,
och det är faktiskt ganska
oroande.

Finansministern och herr Ohlin hade
en lång diskussion om inflationen. Man
får det intrycket att finansministern är
beredd att acceptera en viss inflationsgrad
därför att läget trots allt inte är
så besvärande för småfolket. Ett sådant
resonemang kan inte godtagas.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag är naturligtvis tacksam
mot herr Hedlund vilken, som den
ärlige man han är, erkänner att vi alla
har bidragit till den utveckling vi har
haft — om man sedan skall kalla det
inflation eller prisstegring. Han kunde
också ha tillagt: »Men det är herr
Sträng som skall ha skulden för den
och det är herr Sträng som skall rätta
till den.» Jag kan lova att jag skall försöka
göra vad jag kan, om inte herrarna
mobiliserar alla sina krafter för att streta
emot. Jag tillät mig säga i det första
inlägget att i den mån förändringar vidtagits
i budgeten har det inte varit i
återhållande utan i expansiv riktning,
och härför bär oppositionen det väsentligaste
ansvaret.

Ekonomisk debatt

Ingen begär, säger herr Hedlund —
eller i varje fall gör inte han det —
att ett absolut fast penningvärde skall
åstadkommas. Men han säger att det
bör bli mycket bättre. Om jag ser på
utvecklingen i alla europeiska industrinationer
kan jag konstatera att Sverige
ligger ungefär i mitten i fråga om prisstegringstakten.
De nationer som haft en
bättre utveckling är lika många som de
som haft eu sämre utveckling. Skall vi
nu bättra oss mycket är det möjligt att
man begär av oss, att vi skall vara mer
effektiva i detta avseende än vad man
är på de allra flesta håll i världen. Det
bragelöftet vill jag inte ge. Kan vi hålla
oss på en god medelproportional med
hänsyn till allt vad vi vill göra i detta
land — och även lyckas göra — är det
inte precis ett dåligt resultat.

Herr Ohlin tillät sig säga att finansministern
alldeles hade missat själva
poängen i den s. k. rundabordskonferensen.
Om man sätter sig kring konferensbordet
och säger att »nu skall vi
alla vara återhållsamma», bör man enligt
herr Ohlin ha en fair chans att få
ett allvarligt menat ja från alla parter.
Sedan går man hem och är återhållsam,
inte bara i det allmänna löftet utan även
i allt som man sedermera företar sig.
Det är på den punkten jag inte kan tro
att utvecklingen blir den som herr Ohlin
tror på. Vidare sade herr Ohlin: »Vi
hade en rundabordskonferens 1942.»
Det var mitt under brinnande världskrig.
Jag tillät mig säga i mitt anförande
att det skall föreligga två speciella
skäl om det skall vara någon mening
med att kalla till en konferens,
antingen att krigets flammor slickar
knutarna — tv då får allt annat vika —
eller att man står inför en alldeles uppenbar
statsfinansiell katastrofsituation.
Intet av dessa alternativ är aktuellt i
dag. Därför tror jag inte på en konferens.

Jag var med som fackförbundsledare
1942 och var indirekt inkopplad i den
stabilisering.söveren.skommel.se som då

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

träffades. Den innebar att vi frän
Landsorganisationens sida sade att med
hänsyn till att Adolf Hitlers trupper
stod runt våra gränser och vi kunde
vänta att vilken dag som helst vara invecklade
i öppet krig måste nationens
alla krafter samlas till ett effektivt försvar.
Därför förklarade vi inom svensk
fackföreningsrörelse att vi skulle nöja
oss med tre fjärdedels kompensation
för alla de prisstegringar som skulle
komma under de närmaste åren. Så infördes
den s. k. klausulen i avtalet mellan
Landsorganisationen och Arbetsgivareföreningen
som innebar att steg
priserna med 1 procent fick vi 0,75 procent
i kompensation. Man kan göra sådant
i en speciell situation och under
speciella förhållanden — jag har själv
varit med om att göra det — men man
gör det inte i dagsläget, det är jag alldeles
övertygad om.

Skall man i diskussionen om sparandets
utdelning ta med skatten på räntan
måste man konstatera att den skatten
utgår oavsett räntans höjd. Även på
1930-talet, när vi hade ett ränteläge på
2,5 procent och vid något tillfälle 3 procent
samt fasta priser, fick man betala
skatt på ränteavkastningen — om man
hade någon skatt att betala och kunde
betala. Om vi i dag har en ränteavkastning
på 6 procent och räknar med en
prisförsämring på 2 å 3 procent samt
skatt på avkastningen av kapitalet, är
det därför inte säkert att den situationen
för kapitalspararen är sämre än den
som rådde på 1930-talet, när räntan låg
på 2,5 procent.

Herr Bohman erkänner riktigheten
av min beskrivning av högerpartiets
1950-talspolitik. Han säger att det kunde
ligga mycket i den politiken, där man
gjorde skattesänkningen till den helt
dominerande reformen och ansåg att
den var viktigare än den utbyggnad av
sjukförsäkring, familjepolitik m. m. som
vi ansåg skulle ha företräde. Jag tyckte
då att det var en galen politik och jag
bekämpade den. Jag tycker även i dag
itt det var en galen politik. Men jag

skall inte förneka att den politiken representerade
ett alternativ till regeringens,
och ett sådant utspel kan också ha
sina fördelar i den politiska klarhetens
intresse.

Man kan naturligtvis göra en planering
och, som herr Bohman uttryckte
det, en flexibel planering. Detta är också
ungefär vad vi rekommenderar statsmyndigheterna
nu för att kunna anpassa
den till variationerna på den privata
sidan. Men det bedrövliga är att det är
så svårt att få folk att acceptera den
s. k. flexibla planeringen. Om man är
bostadsintresserad vill man att bostadsbyggandet
skall öka med några tusen
lägenheter varje år — uttryck för den
ståndpunkten kommer bl. a. fram i både
folkpartiets och centerpartiets motioner.
Om man är vägintresserad vill man att
de utgifterna skall öka för varje år. När
man sedan finner att det inte går att öka
investeringarna i den takt som man avsett
försöker man — trots att man vet
att en flexibel planering ligger i botten
till det hela — att avreagera sin ovilja
genom att säga: »Det är en sådan ryckighet
i den statliga planeringen.» —
Det är närmast den saken som jag genom
detta inlägg har velat klargöra.

Jag tror mig också kunna säga att påståendet
om att industrisektorns aktivitet
inskränkts genom den statliga penningpolitiken
under år 1964 utgör en överdrift.
Industrien har alltid genom nyemissioner
av aktier en möjlighet att
skaffa sig kapital, och denna begagnades
för att år 1964 tillföra industrien ett par
hundra miljoner kronor och år 1965
800 miljoner kronor. Naturligtvis hade
man haft ungefär samma möjlighet att
på detta sätt skaffa sig kapital år 1964
som år 1965. Det fanns emellertid år
1964, när konjunkturen vände i förhållande
till år 1963, inom den svenska
industrisektorn en outnyttjad kapacitet
som kunde tas i anspråk för en produktionsökning.
Denna outnyttjade kapacitet
är i dag konsumerad, och därför
tvingar sig nyinvesteringarna fram.

Jag tror att det är en ganska riktig

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

och naturlig kurva som vi har kunnat
avliisa när det gäller investeringarna.
Den stämmer väl överens med industriens
egna uppfattningar, önskemål
och ambitioner.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern åberopar
åter det förhållandet att Sverige
statistiskt sett när det gäller inflationen
ligger ungefär i mitten av kurvan för
de olika länderna och han anser att vi
bör vara nöjda med detta. Nu lär inte
Sverige ligga i mitten utan längre ned,
om man tar hänsyn till inflationen i de
länder, till vilka vår export i stor utsträckning
går. Och för övrigt kan inte
begreppet mitten alltid vara rättesnöret,
även om det är mycket bra i många
sammanhang.

Vidare säger finansministern: »Sträng
får naturligtvis skulden för vad som
inträffat.» Nej, det får han visst inte.
.lag trodde att finansministern var på
det klara med att jag ansåg att vi alla
fick ta på oss skulden till en stor del
av vad som hänt. Men det är finansministern
som skall ta initiativet till att
rätta till det här tokiga, och då kan det
inte bli fråga om något sådant som 0,75
procents kompensation för prisstegringarna.
Problemet illustreras bättre, om
man säger att därest lönerna stiger med
8 procent och priserna med 5 procent,
så vore det fördelaktigare att stanna vid
kanske 4 procents lönestegringar och 1
procents prisstegringar. I båda fallen
blir behållningen i portmonnäen lika
stor, och det är, herr finansminister,
vad vi eftersträvar — inte 0,75 procents
kompensation i och för sig.

Med herr talmannens medgivande vill
jag till finansministern säga att när det
gäller jordförvärvslagen innebar min
linje en större rationaliseringsvänlighet
än regeringens. Jag vet emellertid inte
vad frågan om jordförvärvslagen bär att
göra med tanken på en rundabordskonferens
om den ekonomiska politiken.
Enligt min uppfattning var tillkomsten

Ekonomisk debatt

av detta lagförslag snarast exempel på
motsatsen till eu rundabordskonferens.

Det har förekommit och förekommer
många typer av rundabordskonferenser,
bl. a. sådana där konferenser ute på
Harpsund. Men det gör alldeles detsamma
var konferenserna hålles. Huvudsaken
är att vi får tillfälle att se, om vi
lyckas klara upp de aktuella bekymren.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Finansministern framhåller
att vi har alla ett ansvar för den
inflation som skett. Ja, ingen är väl utan
ansvar. Men det är så egendomligt detta
att när allting går bra, är förtjänsten
helt och hållet regeringens. När det inte
går bra, skyndar sig däremot herr
Sträng att förklara att regeringen visst
inte bär huvudansvaret, utan att ansvaret
skall delas lika av alla — t. ex. mellan
dem som avvisar en rundabordskonferens
och dem som förordar en sådan
konferens.

Herr Sträng anser att vi bör vara
nöjda, om inflationsutvecklingen i Sverige
utgör en medelproportional i förhållande
till inflationen i industriländerna
över huvud taget. Det är verkligen
en blygsam målsättning. Vi här i Sverige,
ett land som inte bär deltagit i
världskriget, som har en relativt hög
levnadsstandard och som på andra områden
vill befinna sig i täten, skulle
plötsligt säga: Något bättre än att ligga
i mitten när det gäller inflationsutvecklingen
kan vi inte räkna med.

Vad 1942 års överenskommelse beträffar
vill jag bara erinra om att alla
parter tjänade på den stabilisering som
då uppnåddes och som inte i och för
sig hade något samband med den lönekompensation
på */< av prisstegringen
som finansministern talade om.

På 30-talet hade spararna det inte
bättre än nu, vad realräntan beträffar,
framhåller finansministern. Det är alldeles
felaktigt. Om jag tar mellankrigsåren
från 1922, då deflationen var slut,
och fram till 1939, skedde det under

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Ekonomisk debatt

denna period praktiskt taget inte någon
nettohöjning av priserna. Högsta inlåningsräntan
och räntan å statsobligationerna
låg i närheten av 3 procent, vilket
betyder att vanliga sparare netto efter
avdrag för skatt fick åtminstone 2 procents
ränta. Men under den tid som herr
Sträng har varit medlem av den svenska
regeringen — ett tjugotal år — har
vi haft en inflation som uppslukat hela
den behållning som vanliga sparare fått
efter att ha betalat skatt på räntan på
obligationer och bankinsättningar. Det
är dock skillnad på att få en realränta
på 2 procent och 0 procent, som den nuvarande
regeringens politik innebär.

Herr Sträng var så blygsam att han
bara talade om att byggmästarna i Göteborg
tyckte att han höll ett bra föredrag.
De ansåg nog att föredraget innehöll
en del poänger. I motsats till herr
Sträng har de alltså den egenskapen att
de kan lyssna på och dra nytta av kritik.
De som jag har träffat har i alla fall
inte velat frikänna herr Sträng från ansvar.
Vad vi här diskuterade var regeringens
ansvar för den samhällsekonomiska
politik som lett till det övertryck
som förklarar en stor del av de oarter
vilka herr Sträng kritiserade.

Herr BOHMAN (h) kort genmäle:

Herr talman! Den tid jag hade till
mitt förfogande under mitt förra anförande
räckte inte till för att fullfölja
resonemanget. Jag avsåg att kritisera finansministern,
därför att han utgick
från att inflationen är någonting nästan
ödesbestämt, att det ligger en automatik
i utvecklingen som man inte kan
komma ifrån.

Jag menar att finansministern måste
ha ett eget ansvar, och det måste vara
en uppgift för honom att också vårda
penningvärdet, det är ett av målen för
den ekonomiska politiken. Skulle man
inte kunna komma överens om att alla
goda krafter måste sättas in för att bevara
penningvärdet?

Om vi skall nå detta resultat måste

vi också sänka vår ambitionsgrad på
olika områden, det måste bli återhållsamhet
med vissa statliga uppgifter och
utgifter. Om det är politiskt besvärligt
för regeringen att ensam ta ett sådant
steg ligger det väl ändå rätt mycket i
den tankegång som bland andra folkpartiet
och centerpartiet fört fram,
nämligen att om man samlas kring ett
bord, i en utredning eller på annat sätt,
blir de politiska svårigheterna mindre
att nå ett resultat i fråga om ett gemensamt
mål.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Visst är det, herr Hedlund,
bättre med en mindre lönehöjning
och ett fastare pris än med en stor lönehöjning
och ett högre pris, men jag
måste på nytt framhålla att det inte är
realistiskt att räkna med att man kan
resonera sig fram till sådana resultat
kring ett runt bord.

I mitt första inlägg sade jag att det
under 1964 skett en kollektivavtalsmässig
lönestegring på 1,8 procent. Längre
ner kan man näppeligen komma ens vid
en rundabordskonferens. Dessutom har
det funnits en efterfrågan på såväl företagare-
som konsumentsidan som gjort
att löneglidningen kommit att uppgå till
5 procent. Det går inte att få till stånd
en ändring härvidlag med mindre man
hårdhänt håller efter just efterfrågemöjligheterna,
och det är ju här som de
praktiska politiska problemen finns.

Jag skall för både herr Ohlin och
herr Bohman gärna erkänna och deklarera
att det visst är regeringen som
har ansvaret helt, fullt och odelat, men
vad man kan begära är att ni inte med
näbbar och klor skall försöka förstöra
vad vi i vår ansvarsställning vill presentera
riksdagen.

Avslutningsvis skall jag bara meddela
vad en noggrann beräkning av herrarnas
motionsbud har inneburit under
denna vårriksdag. Jag kan hålla med
om att det för det kommande budgetåret

Fredagen den 28 maj 1965 fm.

Nr 30

inte betyder några större skillnader, de
tre alternativen är väl härvidlag likvärdiga,
men ni kan ändå inte låta bli åt
komma med önskemål, löften och be
ställningar som utslagna på ett helt ål
med utgångspunkt från högerns förslag
innebär en försämring av finansernr
med noga räknat 1 205 miljoner, medar
för folkpartiets del siffran blir 380 mil
joner och för centern ungefär 500 mil
joner.

Det är i denna situation som jag har
tillåtit mig påtala dubbelheten i ert resonemang.
Ni talar om er vilja att hjälpa
till att driva en hård och restriktiv politik
för att begränsa prisstegringarna
och bevara den samhällsekonomiska stabiliteten,
och sedan försöker ni skjuta
sönder den budget regeringen lägger
fram, på alla punkter och beträffande
alla förslag där ni tror att det kan gå
för sig, dels med hänsyn till hur det
verkar utåt, och dels med hänsyn till
hur det verkar med tanke på egna intressen
— det är där vi har dubbelspelet.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta den fortsatta
behandlingen av förevarande betänkande
samt behandlingen av övriga på
föredragningslistan upptagna ärenden
till kammarens sammanträde kl. 19.30
denna dag.

Ekonomisk debatt

§ 7

Till bordläggning anmäldes

statsutskottets memorial nr 139, angående
statsregleringen för budgetåret
1965/66; och

bankoutskottets memorial nr 51,
föranlett av kamrarnas skiljaktiga beslut
beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 36 i anledning av väckta motioner
om arbetsrum för riksdagens ledamöter,
in. m.

§ 8

På hemställan av herr talmannen
beslöt kammaren, att statsutskottets memorial
nr 139 skulle uppföras sist på
föredragningslistan för det sammanträde
som toge sin början kl. 19.30 denna
dag.

§ 9

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets
förslag till riksdagens skrivelse,
nr 328, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning angående ändring
i förordningen den 27 maj 1960 (nr
253) om tillverkning och beskattning
av malt- och läskedrycker, m. m.

§ 10

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Fredagen den 28 maj

Kl. 19.30

§ 1

Anställdes, jämlikt § 65 riksdagsordningen,
omröstning över följande av
statsutskottet i dess memorial nr 140
föreslagna, av riksdagens båda kamrar,
godkända voteringsproposition:

Den, som i likhet med första kammaren
vill, att motionerna I: 157 och
II: 199, i vad avser anslag till tidningen
Samefolket, icke må bifallas av riksdagen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har riksdagen i likhet med
andra kammaren beslutat att i anledning
av motionerna I: 157 och II: 199,
såvitt nu är i fråga, till Bidrag till tidningen
Samefolket för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett anslag av 50 000 kr.

Sedan efter given varsel kammarens
ledamöter intagit sina platser samt voteringspropositionen
blivit uppläst,
verkställdes omröstningen medelst omröstningsapparat,
och utföll densamma
med 108 Ja och 114 Nej, varjämte 3 av
kammarens ledamöter förklarade sig avstå
från att rösta.

Den omröstning över ovanintagna voteringsproposition,
som, enligt ankommet
och nu uppläst protokoll, blivit av
första kammaren samtidigt anställd, hade
utfallit med 69 Ja och 75 Nej,
vadan, då därtill

lades andra

kammarens

röster eller . 108 Ja och 114 Nej,

sammanräkningen

177 Ja och 189 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga
blivit av riksdagen fattat i överensstämmelse
med nej-propositionens innehåll.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att fröken
Ljungberg, som vid kammarens sammanträde
den 26 innevarande maj med
läkarintyg styrkt sig från och med samma
dag tills vidare vara hindrad att
deltaga i riksdagsgöromålen, denna dag
åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Föredrogs bankoutskottets memorial
nr 51, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut beträffande bankoutskottets utlåtande
nr 36 i anledning av väckta
motioner om arbetsrum för riksdagens
ledamöter, m. m.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en bordläggning, lades
memorialet till handlingarna.

§ 4

Ekonomisk debatt (forts.)

Herr talmannen meddelade, att den
från kammarens sammanträde tidigare
denna dag uppskjutna överläggningen i
anslutning till bevillningsutskottets betänkande
nr 36, angående beräkning av
bevillningarna för budgetåret 1965/66,
in. m., jämte i ämnet väckta motioner,
nu komme att fortsättas; och lämnades
därvid ordet, i enlighet med förut gjord
anteckning, till

Herr HERMANSSON (k), som yttrade: Herr

talman! Frågan om vårt lands

visade

Fredagen den 28 maj 1905 em.

Nr 30

ekonomi är inte endast en fråga om
takten i produktionsutvecklingen. Det
giiller också fördelningen av de skapade
nyttigheterna och inflytandet för
olika grupper i näringslivet. Och det
gäller inte endast att öka produktionen
i allmänhet utan att göra detta på de
områden där det är mest angeliiget.

Under den höjning av reallöner och
levnadsstandard som ägt rum de senaste
åren förefaller det som om vissa grupper
bland de lägre inkomsttagarna kommit
på efterkälken. Förmögenhetsfördelningen
visar fortfarande stor ojämnhet.
En viss utjämning av klyftorna i inkomstfördelningen
har kanske tidigare
ägt rum men förefaller att ha avstannat
och till och med förbytts i sin motsats
under de senaste åren. Inkomsttagarna
med de lägsta inkomsterna har enligt
viss statistik fått nöja sig med en minskad
andel av den s. k. kakan. Det gäller
här som bekant inte endast de stora
grupperna av familjer med många barn,
folkpensionärer och på olika sätt handikappade
utan också produktivt arbetande
människor i olika låglönegrupper.

Låglönegruppernas problem kan inte
lösas enbart genom åtgärder på avtalspolitikens
område. Det krävs en samordnad
politik från samhällets och de
fackliga organisationernas sida över ett
brett fält. Samhället och vårt näringsliv
har inget intresse av att grupper av
arbetare och tjänstemän får en orimligt
låg betalning, d. v. s. att företag och näringsgrenar
hålles vid liv genom en
mycket stark utsugning av arbetskraften,
alltså genom underbetalning. Ett
större inslag av planerad hushållning är
nödvändigt för att lösa dessa strukturproblem.
Även prispolitiken kommer in
i detta sammanhang, eftersom de lägre
inkomsttagarna drabbas hårdast av en
stark prisstegring.

Frågan om fördelningen av nationalinkomsten
är en fråga om både effektivitet
och jämlikhet. Detsamma gäller
fördelningen av förmögenheten i landet,
fördelningen av inflytandet över de till -

Ekonomisk debatt

gångar som skapats genom medborgarnas
insatser. Den ekonomiska politik
som just nu genomföres reser ett särskilt
problem. I kompletteringspropositionen
skriver finansministern så här:

»Ett avgörande motiv för den skärpning
av konsumtionsbeskattningen som
inträder vid halvårsskiftet, har varit
nödvändigheten att vid sidan av en fortsatt
kommunal investeringsexpansion
bereda utrymme för den investeringsuppgång
som efter en stagnationsperiod
av tre år nu synes vara på väg inom
industrien.»

Beslutet om tidpunkten för och omfattningen
av den högre omsättningsskatten
är fattat, och jag skall inte på
nytt argumentera för vår ståndpunkt
att höjningen borde ha uppskjutits till
årsskiftet, när sänkningen av de direkta
skatterna inträder. Vad jag skall ta
upp här är följande problem.

Genom statsmakternas beslut tvingas
medborgarna, däribland många med
låga inkomster, att avstå från en standardförbättring
som annars hade varit
möjlig för dem. ökningen av konsumtionen
hålls tillbaka för att bereda plats
för större investeringar, bl. a. inom de
privata företagen och industrien. Men
konsumenterna, löntagarna, som här
tvingas avstå från konsumtion, från
vissa tillgångar, får inget som helst inflytande
över dessa i fortsättningen.
Det handlar här emellertid inte bara om
ett tillfälligt problem utan om en grundläggande
demokratisk fråga. Man begär
av löntagarna att de skall avstå
från en växande del av arbetets avkastning
till investeringar av olika slag.
Investeringar är nödvändiga om samhället
skall kunna utvecklas, men löntagarna
borde ha någon bestämmanderätt
över dessa medel, d. v. s. över de
produktiva tillgångarna. Så är ju inte
fallet nu. I ett enskilt företag — vilket
som helst — har under årens lopp skapats
mycket stora tillgångar genom de
anställdas insatser. Men hela bestämmanderätten
över dessa ligger hos ak -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ekonomisk debatt

tieiigarna. De som utfört det skapande
arbetet har ingen del i bestämmanderätten.
Detta måste vara felaktigt både
i det enskilda företaget och i samhället
som helhet.

Investeringarna reser emellertid också
andra problem. Såväl industriens investeringar
i fasta anläggningar som
lagerinvesteringarna utvecklas synnerligen
ojämnt. Under några år kan det
ske en rask ökning, som efterträds av
stagnation eller nedgång. Det är välkända
fenomen från konjunkturteorien.
Under det senaste årtiondet har denna
ojämnhet i industriinvesteringarna
framträtt mycket påtagligt i den svenska
ekonomien. Nu har det varit stagnation
några år, men investeringarna väntas
under detta och kommande år öka
rätt starkt. Denna ojämna tillväxt måste
skapa betydande problem för samhällsekonomien,
och det borde mera undersökas
vad man kan göra för att få en
jämnare utveckling. När det gäller investeringarna
i lager är också ojämnheten
påfallande. Hela den snabbare
tillväxten i år jämfört med beräkningarna
sätts i samband med att lagerinvesteringarna
liar ökat. Det är alltså
fråga om en mycket oberäknelig faktor.
I en tid när olika önskemål härt
tävlar om utrymmet måste man ställa
frågan, om alla investeringar är nyttiga.
Det förekommer säkerligen investeringar
som inte ger något positivt bidrag
till samhällsekonomien. Frågan är om
inte skattereglerna borde differentieras
mera, så att samhället kan ge företräde
åt vissa typer av investeringar i högre
grad än som nu sker.

Frågan om utrymmet för olika krav
och önskemål betraktas i hög grad som
ett problem för statens och kommunernas
verksamhet på olika områden. Jag
vill framhålla att denna verksamhet i
många fall måste ges företräde framför
andra krav. Den borgerliga inställningen
att den samhälleliga verksamheten
allmänt måste begränsas är felaktig och
skadlig. Ett stort problem är emeller -

tid finansieringen under de kommande
åren av en med nödvändighet växande
samhällelig verksamhet. Finansministern
har anmält problemet men inte
uttömmande besvarat frågan.

Det sägs att man inte bör räkna med
någon allmän skattesänkning, och det
är säkerligen en realistisk ståndpunkt.
Men det räcker inte härmed — staten
måste på något sätt också skaffa ytterligare
inkomster. Två möjligheter som
finns och som använts i alltför liten
utsträckning är att skärpa beskattningen
på de stora förmögenheterna och att
skaffa staten nya produktiva och vinstgivande
företag. Bägge dessa möjligheter
måste utnyttjas. Men frågan är också
om inte en allmän bruttoskatt måste
införas på all produktion. Endast på
dessa vägar förefaller tillräckligt med
medel att kunna skaffas fram för den
samhälleliga verksamhetens behov.

Finansministern har både i kompletteringspropositionen
och här i kammaren
under eftermiddagen givit antydningar
om de svårigheter som kommer
att uppstå, men det skulle vara intressant
att också få ta del av hans synpunkter
på vilka lösningar som kan
tänkas då det gäller statens växande
behov av inkomster.

Herr talman! Debatten om vårt lands
ekonomiska utveckling och ekonomiska
politik kan i dag mindre än någonsin
isoleras till rent inhemska problem.
Sambandet med vad som händer utanför
gränserna är ofrånkomligt och växande.
Det betyder inte att alla former
för internationellt samarbete är progressiva
och önskvärda. Det finns internationell
samverkan som leder framåt
men det finns också sådan samverkan
som är skadlig.

Det är glädjande att insikten bland
de politiska partierna numera blivit ännu
mera spridd, att medlemskap i eller
associering med EEC inte skulle ha varit
något för Sverige gynnsamt och heller
inte gagnat den internationella utveckling
vi är intresserade av. Denna

Fredagen den 28 maj 1905 em.

Nr 30

mot EEC kritiska inställning bär aldrig
inneburit krav på isolering och självtillräcklighet
eller en egoistisk politik
bakom stora handelshinder. Den har
tvärtom sin grund i kravet på raserande
av handelshindren och utvidgning
av det internationella ekonomiska samarbetet
över alla geografiska och politiska
griinser.

EFTA:s ministermöte i Geneve för
några dagar sedan har från dessa synpunkter
stort intresse. Meningarna är
emellertid tills vidare delade om den
väsentliga innebörden av mötet. Två huvudstadstidningar
hade i onsdags ledarkommentarer
om mötet. Den ena skrev:
»Tonvikten i kommunikén från Wien
ligger alldeles klart inom EEC-kontakternas
område.» Den andra skrev däremot:
»Det väsentliga resultatet av förhandlingarna
på hög nivå i Wien mellan
EFTA-länderna är att samarbetet
mellan dessa skall stärkas. Däremot får
man inte ta särskilt allvarligt på idéerna
om ett snabbt närmande till EEC
om man skall vara realistisk.»

Den först citerade tidningen hävdade,
att man i Wien kommit överens om att
EFTA som organisation skall föra förhandlingar
med EEC. Dagen innan hade
emellertid tidningens utsände medarbetare
berättat, att premiärminister Wilson
tillbakavisat idén att delegationer,
som företrädde de två blocken, skulle
förhandla.

Det finns uppenbarligen behov av ytterligare
upplysningar och kommentarer
till vad som förevarit vid ministermötet
i Wien, och det hade varit tillbörligt
att regeringen givit riksdagen en
redogörelse för EFTA-mötet och framför
allt för de riktlinjer, som den under
den närmaste tiden avser att följa i
marknadsfrågorna, trots att tiden är
långt framskriden på vårsessionen.

Marknadsfrågorna har många aspekter,
som man inte kan ta upp i ett kort
inlägg. Det är emellertid två frågor som
jag särskilt vill peka på. En ökad nordisk
samverkan är angelägen. Frågan

Ekonomisk debatt

är emellertid därvidlag om den viktigaste
uppgiften är att bilda en nordisk
tullunion. En sådan förefaller meningsfylld
endast om den leder till en
sänkning av de genomsnittliga tullmurarna
i de nordiska länderna. Vida viktigare
skulle det vara, att man fick till
stånd en sådan ordning inom den nordiska
ekonomien, att man producerade
varor på de platser och under de förhållanden
där de kunde framställas effektivast
inom området.

Handelspolitiken måste emellertid ha
ett vidare synfält iin det nordiska eller
västeuropeiska. Orsaken till att man är
betänksam inför ett samarbete med EEC
är bl. a. fruktan för att ett sådant skall
bli ett hinder för den vidare internationella
samverkan, som är oundgängligen
nödvändig. Vårt land har inget
intresse av att vara med om att bygga
upp ett avgränsat förbund mellan de
rika staterna i Västeuropa. Detta skulle
inte heller motsvara våra internationella
ideal.

De avgörande problemen är dels att
åstadkomma en ökad handel och en
ekonomisk samverkan i hela Europa
tvärs över gränserna mellan blockbildningarna,
dels att bidraga till en sådan
handelspolitik, som underlättar lösningen
av de underutvecklade ländernas
problem.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Därefter anförde:

Herr von SYDOW (li):

Herr talman! Jag skall inte ge mig in
på det vidsträckta skattekomplexets enskildheter,
och jag skall inte heller försöka
penetrera om det ligger några dolda
motsättningar bakom den reservation
som de tre borgerliga partierna avgivit.
Jag vill endast säga att jag för min del
träffat industrimän som varit helt ense
med mig om att ingen försämring av
budgeten i nuvarande läge är möjlig.
Det var från denna utgångspunkt jag

0 — Andra kammarens protokoll 1965. AV 30

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ekonomisk debatt

anslöt mig till högerns partimotion i
denna fråga. Jag var övertygad om att
det förslag som högern presenterade
inte skulle medföra någon försämring
av budgeten.

Nu har det tydligen uppstått meningsskiljaktigheter
om den rätta innebörden
av olika budgetsiffror. Jag skall inte
föra den debatten vidare här i kväll —
jag tänker i stället ett ögonblick uppehålla
mig vid något av innehållet i den
vackert ljusblå bok som vi fått och som
beter Reviderad finansplan 1965.

Finansministerns framställning av den
internationella konjunkturutvecklingen
präglas av ett i allt väsentligt optimistiskt
tonfall. Exportindustrien frågar sig
emellertid om han är för optimistisk.
Vissa försvagningar på järn- och massasidan
kan noteras. I det senare fallet är
särskilt att observera det stora expansionsprogram
som cellulosaindustrierna
i de västra delarna av Kanada och USA
arbetar efter och som enligt nordamerikanska
bedömanden mycket snart måste
resultera i ett betydande kapacitetsöverskott.
Att detta, med hänsyn till att
de nordamerikanska råvarukostnaderna
betydligt understiger våra, utgör ett hot
mot vår cellulosaindustris sysselsättningsmöjligheter
går inte att blunda för.
Från varvsindustrien har i förra veckan
lämnats skildringar av mycket allvarlig
innebörd.

Den engelska extratullen, som först
för en månad sedan sänktes från 15 till
10 procent, har nu börjat få tydliga
verkningar för vår industri. Som ett exempel
bland många kan pappersindustrien
anges. Av dess totala export 1964
avsattes 19 procent på den engelska
marknaden. Under första kvartalet av
1965 däremot stannade den svenska exporten
av papper av alla slag till Flngland
volymmässigt vid en siffra som låg
drygt 14 procent under skeppningarna
för samma tid i fjol. Och det finns exempel
på enskilda pappersslag, där nedgången
varit ännu större — i vissa fall
så stor som 34 procent.

Man kan sålunda konstatera att den
snabba ökning av leveranserna till England,
som kännetecknade förra året,
inte endast har hejdats utan tvärtom
förbytts i en klart nedgående kurva. Det
är därför ett väl underbyggt krav från
den svenska industriens sida, att ingenting
får underlåtas från vårt lands regering
för att få den engelska importavgiften
snarast upphävd.

Amerikanernas försök att strypa sin
långfristiga kapitalexport har troligen
inte av den svenska allmänheten uppmärksammats
i den utsträckning denna
allvarliga åtgärd faktiskt är förtjänt av.
Jag är därför glad över att finansministern
särskilt uppehållit sig härvid och
även uttalat farhågor för en så småningom
inträdande likviditetsbrist i de
många länder, som varit mottagare av
det amerikanska dollarutflödet. Bekymmersamma
betalningsbalansproblem kan
utan tvivel härigenom komma att uppstå
i åtskilliga av de länder, där våra
exportvaror traditionellt har sin marknad.

När så den reviderade finansplanen
övergår till att behandla den inhemska
konjunkturutvecklingen fäster man sig
vid finansministerns uppräkning av den
beräknade produktionsökningen för
1965 till 4,5 procent, vilket är en halv
procentenhet högre än den bedömning,
som gjordes så sent som vid årsskiftet.
Man frågar sig om detta verkligen är
möjligt med hänsyn till den rekordökning
på drygt 6,5 procent, som ägde
rum förra året. Vi har inte så särskilt
stora outnyttjade kapacitetsreserver
kvar, och även om vi hade detta, kommer
de nyss nämnda frågetecknen beträffande
massaindustrien in i bilden på
ett sätt, som i varje fall inte stärker finansplanens
bedömningar.

Det skulle förvisso finnas mycket mer
att säga om den reviderade finansplanen.
Som alltid är den ett intressant och
läsvärt dokument. Tiden räcker tyvärr
inte till för att nu få till stånd den något
så när uttömmande debatt om vårt eko -

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30

nomiska läge, som det i och för sig
självfallet mer än väl skulle finnas fog
för.

Jag skall därför inskränka mig till att
ta upp den röda tråd, som löper genom
alla reservationerna och de bakom dessa
liggande motionerna från oppositionens
sida och som vi i dag redan fått
höra så mycket om. Jag syftar på inflationen.

Varje försämring av penningvärdet
innebär inte endast en social tragedi
utan också och icke minst ett högst allvarligt
hot mot all företagsamhet, stor
eller liten, oavsett om den bedrives som
industri, hantverk eller handel.

Det kan inte nog ofta upprepas och
inte nog kraftigt understrykas, att några
möjligheter för exportindustrien och
även för många andra branscher att
höja sina priser i takt med en fortskridande
kostnadsinflation inte är för handen.
Den för varje dag som går hårdnande
konkurrensen sörjer med obönhörlig
kraft för att så inte kan bli fallet.
Men jag beskyller inte regeringen — och
ingen annan heller för den delen — för
att blunda för dessa skrämmande framtidsutsikter.
Jag tycker bara det är så
märkvärdigt, ärade kammarledamöter,
att inflationsbekämpandet inte kan hållas
över partigränserna, när vi ändå alla
verkar ha fullt klart för oss vart utvecklingen
måste leda om vi inte tar
gemensamma krafttag för att ändra den
ödesdigra prisstegringskurvan.

Nu kan man naturligtvis säga, vilket
också ofta sker, att det inte är så lätt att
veta vilka krafttag som leder till verklig
framgång — den gamla slitna bilden
om tulipanarosen kommer i tankarna.
Finansministern framlägger sina förslag,
och oppositionen har sina synpunkter.
Vad emellertid näringslivet anser
sig ha rätt att kräva är att inga vägar
lämnas oprövade i försöken att komma
inflationen eller inflationshotet till livs.
Jag har därför personligen tilltalats av
en från ett annat oppositionsparti än det
jag tillhör framförd tanke på en runda -

Gkonomisk debatt

bordskonferens med allsidig representation.
Jag instämmer härvid i vad bl. a.
min ärade kollega inom den s. k. storbolagskretsen,
direktören och juris doktorn
Hedlund anförde.

Vi hörde i finansministerns långa anförande
att han hyste tvekan och mycken
ovilja mot att engagera sig i en
dylik konferens. När man lyssnade till
honom tyckte man sig få ett belägg för
riktigheten i det gamla påståendet, att
om man ingenting vill så är ingenting
lättare än att hitta på argument för sin
inställning. Svårigheterna att åstadkomma
någonting positivt i denna fråga är
självfallet mycket stora, och ingen kan
i dag säga, om man skulle få ut något —
och i så fall vad — av en sådan konferens.
Men jag säger som herr Ohlin:
Varför inte i alla fall försöka? Tanken
är väl ändå värd att pröva?

Frågan är för viktig och — jag upprepar
det ännu en gång — alltför ödesdiger
för att man skall kunna underlåta
att göra allt som kan göras för att få en
belysning av vad vi i själva verket står
inför.

Herr talman! Jag ber också att få uttrycka
min personliga tillfredsställelse
— en tillfredsställelse som ingalunda är
patetisk — över den gemensamma borgerliga
reservationen i detta ärende.
Denna reservation ger ändå uttryck för
den stora oro inför framtiden som hyses
framför allt av näringslivet, vars talan
jag anser mig kunna och böra föra i en
s. k. ekonomisk debatt.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr CARLSHAMRE (h):

Herr talman! Finansministerns påstående
omedelbart före middagspausen
att högerpartiets budgetalternativ skulle
innebära en försvagning av budgeten
med 1 200 miljoner kronor är dels felaktigt,
dels ointressant.

Felaktigt är det därför att högerpartiets
samlade förslag till skattesänkning -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ekonomisk debatt

ar inte ens brutto uppgår till det belopp
finansministern nämnde. Även om herr
Sträng inte skulle kunna acceptera något
av högerpartiets förslag till utgiftsbegränsningar
såsom faktiska utgiftsbegränsningar,
så går hans räknestveke
inte ihop.

Ointressant är finansministerns påstående
enligt min mening därför att
hela talet om budgetbalansens betydelse
för bekämpandet av prisstegringarna
inte numera kan ses så enkelt som finansministern
gör.

Jag tror, herr talman, att det — i varje
fall för en publik som inte är lika bevandrad
i ekonomisk terminologi som
denna kammares ledamöter — är något
vilseledande att över huvud taget använda
termen inflation som beteckning
på hela komplexet av prisstegringar som
vi upplever just nu. Jag har en känsla
av att folk med inflation närmast menar
en sakligt omotiverad prisstegring, motiverad
bara på det sättet att tillgång
och efterfrågan inte svarar mot varandra,
en prisstegring som beror därpå
att det råder brist på varor och tjänster
och att de som utbjuder varor och tjänster
därför kan ta ut högre priser än som
annars skulle vara motiverat. Den prisstegring
vi nu sedan länge upplever är
emellertid bara till en del av den karaktären.
Den sortens prisstegring förekommer
— därom råder inget tvivel —
framför allt i byggnadsbranschen och
beträffande allt som har därmed att
göra. Men det finns också en annan, jag
skulle vilja kalla det ekonomiskt motiverad
prisstegring, som helt enkelt beror
på att kostnaderna för framställning
och distribution av varor stigit, så att
de priser som tas ut är nödvändiga och
motiverade. Den sortens prishöjningar
påverkas, såvitt jag förstår, över huvud
taget icke av tillgång och efterfrågan.

Man kan tillfälligtvis sannolikt pressa
ned ett pris genom minskande efterfrågan,
men om priset är kostnadsmässigt
motiverat kan det ju endast leda till
att varan försvinner ur marknaden tills

det går att tillverka den till en kostnad
som man kan få täckning för genom ett
pris som köparna är villiga att betala.
I ett sådant läge menar jag att det är
vilseledande att över huvud taget tala
om budgeten och budgetbalansen som
om den över hela fältet kunde påverka
prisbildningen, vilket jag inte tror att
den kan, i varje fall inte i rätt riktning.

En väsentlig del av prisstegringarna
på varor, på vilka vi icke i och för sig
lider brist utan tvärtom i många branscher
har ett överflöd av, beror ju helt
enkelt på att kostnaderna för framställningen
av varorna har stigit. Att försöka
bekämpa den sortens prisstegringar
med en stark budget som blivit stark
genom skattehöjningar, måste vara utsiktslöst.

Skattehöjningar innebär ju i ett sådant
läge att man lägger ytterligare kostnader
på kostnader som re<lan är för
höga. Omsättningsskatten är det enklaste
exemplet ty den verkar direkt.
Men även andra skatter kan tjäna som
exempel trots att de verkar indirekt. En
stark budget kan inte pressa priserna,
om den har fått sin styrka genom skattehöjningar,
men väl om den fått sin styrka
genom utgiftsbegränsningar, och det
är den vägen som högerpartiet förordar.

Till sist, herr talman, vill jag säga att
jag blev något förvånad när jag i dag
för andra gången — det är möjligt att
det har inträffat tidigare, men jag upplevde
det i dag för andra gången —
hörde herr Sträng tala om att småspararna
egentligen inte har någonting att
klaga på i inflationstider; de är ju ändå
någonting mer än bara småsparare. De
är t. ex. också egnahemsägare eller ägare
av realvärde i övrigt, och som sådana
har de försäkringar mot inflationens
verkningar och får ett slags kompensation
för vad de förlorar i sitt penningsparande.
För mig är detta ett ytterligare
bevis till dem jag har fått tidigare
för att socialdemokratien numera i
väsentlig utsträckning tycker sig företräda
de besuttnas intressen i en sär -

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30

skild mening. Detta resonemang är väl
all riglit för de sparare som har hunnit
sft långt att de genom sitt sparande kunnat
skaffa sig realvärden — det må vara
egnahem eller någonting annat. Men alla
de sparare som är på väg därhän och
som försöker skrapa ihop en slant till
ett eget hem eller någonting annat av
realvärde, hur skall de skyddas mot
inflationsförlusterna? Dessa människor
som ökar sitt sparande i den takt de
själva förmår ser sina besparingar minskas
kanske lika mycket genom den ständiga
urgröpningen på grund av inflationen.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Alldeles före middagsrasten
gjorde finansministern gällande,
att högerpartiet genom sitt förslag skulle
åstadkomma en brist i budgeten på
1,2 miljard kronor för budgetåret
1966/67. Den uppgiften är inte riktig.

För det första diskuterar vi i dag inte
det budgetåret utan vi diskuterar det
budgetår som vi har omedelbart framför
oss. Vi vet alltså inte vilka utgiftsökningar
finansministern kommer att
föreslå för budgetåret 1966/67. Om budgetförslaget
för det året liksom i år
kommer att resultera i en fortsatt höjning
av statsutgifterna med uppemot 4
miljarder kronor, så finns det ju verkligen
ett gott utrymme för fortsatta besparingar
av det slag som vi föreslagit
i år.

För det andra är siffran 1,2 miljard
i hög grad diskutabel. Däri ingår såvitt
jag förstår en stor summa som är hänförlig
till skattelindringar för enskildas
sparande. Om man räknar med att staten
skulle förlora omkring 200 miljoner
kronor genom att medge skattelindringar
för det enskilda sparandet, kommer
det ju att motsvaras av ett ökat sparande
i samhället på mer än 1 miljard kronor.
I själva verket får man enbart därmed
en väsentlig förstärkning av budgeten.

Ekonomisk debatt

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! .lag vill påtala att finansminister
Gunnar Sträng valde den
lika egendomliga som överraskande metoden
att — när de personer som han
förde diskussionen med hade uttömt
sina replikmöjligheter och just innan
kammarens ledamöter skulle åtskiljas,
från denna talarstol — slänga ut påståenden
och siffror rörande försvagningar
av budgeten som olika partiers motioner
skulle innebära. Han gjorde icke något
som helst försök att motivera siffrorna.
Vi känner från tidigare tillfällen till
med vilken utomordentlig frigjordhet
herr Sträng fantiserar och tillskriver
oppositionspartierna förslag om både
det ena och det andra. Jag behöver bara
erinra om hur han för ett år sedan påstod
att man från folkpartihåll hade
föreslagit en sänkning av omsättningsskatten
med 700 miljoner kronor, trots
att herr Gustafson i Göteborg hade påvisat
att vi icke lagt fram något förslag
av den innebörden.

Mot denna bakgrund måste jag konstatera
att man icke kan tillmäta herr
Strängs vid detta tillfälle utan motivering
framkastade siffror något som helst
värde eller vitsord. Under sådana omständigheter
finns det inte heller någon
anledning att ta upp någon polemik. Jag
vill endast uttrycka min förvåning över
detta egendomliga sätt att föra en allvarlig
debatt om den finanspolitik som
kammaren har att besluta om i dag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Utskottets hemställan företages till
avgörande punktvis, varvid beträffande
punkterna B 2—4 iakttages den uppdelning
som tillämpats i de vid betänkandet
fogade reservationerna.

Punkterna A och B 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ekonomisk debatt

Punkterna B 2—i

Finanspolitiken m. m.

Herr talmannen gav propositioner på
l:o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till reservationen I) av herr
Billman m. fl.; samt 3:o) bifall till reservationen
II) av herr Yngve Nilsson
m. fl.; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Gustafson
i Göteborg begärde likväl votering, i
anledning varav herr talmannen för bestämmande
av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen
nu fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Beträffande kontrapropositionen
begärde dock herr
Magnusson i Borås votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
bevillningsutskottets betänkande
nr 36, såvitt avser finanspolitiken m. in.,
antager reservationen I) av herr Billman
in. fl., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
reservationen II) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 72 ja och
35 nej, varjämte 119 av kammarens le -

damöter förklarade sig avstå från att
rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 2:o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 36, såvitt avser
finanspolitiken in. m., röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen I) av herr Billman m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu
en gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen
tillkännagav, att han funne flertalet
av kammarens ledamöter ha röstat
för ja-propositionen. Herr Gustafson i
Göteborg begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs
119 ja och 78 nej, varjämte 29 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

En samlad skattereform

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen III);
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Magnusson i Borås
begärde emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den. som vill, att kammaren bifaller

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30

bevillningsutskottets hemställan i utskottets
betänkande nr 36, såvitt avser
en samlad skattereform, röstar

•la;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
III) av herr Yngve Nilsson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Magnusson i Borås begärde
emellertid rösträkning, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 119 ja och
107 nej.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Punkten C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Anslag till studiebidrag m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 122, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till studiebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt motionerna
hänvisats till statsutskottet.

Punkten 1

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2

Bidrag till preparandkurser

I två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lundström och Sundin (I: 162) samt

Bidrag till preparandkurser

den andra inom andra kammaren av
herrar Hedlund ocli Ohlin (11:196)
hade, såvitt nu var i fråga, hemställts
att riksdagen måtte besluta att för beredande
av kostnadsfri undervisning vid
korrespondensinstitutens preparandkurser
för student-, handels-, gymnasieteknisk-,
privatist- och realexamen under
ecklesiastikdepartementets huvudtitel
för budgetåret 1965/66 under ett
nytt anslag, benämnt Centrala studiehjälpsnämnden:
Bidrag till preparandkurser,
anvisa ett förslagsanslag av
500 000 kr.

Utskottet hemställde, att motionerna
I: 162 och II: 196, i vad de avsåge anvisande
av ett särskilt förslagsanslag av
500 000 kr. för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
för beredande av kostnadsfri undervisning
vid korrespondensinstitutens
preparandkurser, icke måtte bifallas
av riksdagen.

Reservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Thorsten
Larsson, Dahlén och Nyman, fröken
Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Mattsson och Källstad, vilka
ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 162 och II: 196, såvitt nu
var i fråga, till Centrala studiehjälpsnämnden:
Bidrag till preparandkurser
för budgetåret 1965/66 på driftbudgeten
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 500 000 kr.

Punkten föredrogs; och anförde därvid: Herr

MATTSSON (ep):

Herr talman! Vid punkt 2 i statsutskottets
utlåtande nr 122, som gäller bidrag
till preparandkurser, finns en reservation
i anledning av motionerna
I: 162 och II: 196. Reservanterna hemställer
att riksdagen må till Centrala
studiehjälpsnämnden: Bidrag till preparandkurser
för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Bidrag till preparandkurser

anvisa ett förslagsanslag av 500 000
kronor.

Utskottet, som liar behandlat dessa
motioner, föreslår att de icke må föranleda
någon riksdagens åtgärd. Man
hänvisar till utskottets utlåtande nr 66
detta år, där den uppfattning framförs
att kraftiga åtgärder bör vidtagas i syfte
att underlätta utbildningen och fortbildningen
för vuxna. Detta anses givetvis
vara en välvillig skrivning, vilket jag
inte vill bestrida, men den ger dock inte
en enda krona mera till de korrespondensstuderandes
utgifter för undervisningen
i samband med preparandkurserna
för det budgetår som är angivet.
Det hänvisas också till att ett flertal utredningar
för närvarande är sysselsatta
med frågor som rör vuxenutbildningen,
och även det är riktigt, men vi vet inte
när vi får ett betänkande, som behandlar
dessa frågor, och vi vet inte om detta
kommer att ta upp den tekniska utformningen
av det studiesociala stödet
åt vuxna. Vi vet, som sagt, inte vad utredningen
kommer att föreslå och under
alla förhållanden torde vi få erfara att
det kommer att ta tid innan ett slutgiltigt
förslag kommer att föreläggas riksdagen.

Det skulle givetvis vara mycket att
säga om korrespondensundervisningen.
Jag skall bara inskränka mig till att
erinra om att vid våra korrespondensinstitut
bedrives målinriktade studier i
allt större omfattning. Årligen är det
tusentals människor, som där fullföljer
en utbildning och som går ut i förvärvslivet
med stärkta kunskaper och en nyförvärvad
kompetens. För många är detta
den enda studieform som de kan ägna
sig åt. Särskilt gäller detta för dem som
samtidigt skall uppehålla sitt förvärvsarbete.
Det är just det som så många av
de studerande vid korrespondensinstituten
får göra. Jag finner det vara ett
rättvisekrav att de korrespondensstuderande
i likhet med dem, som studerar
vid de offentliga eller de allmänna statsunderstödda
kvälls- och vuxengymna -

sierna eller andra läroanstalter tillhandahåll
c-s undervisning helt kostnadsfritt.
Genom att man nu vid deltagande
i preparandkurserna får erlägga kursavgifter
och deltaga i åtminstone tre
preparandkurser för att erhålla studentexamen
blir det icke oväsentliga kostnader
som de korrespondensstuderande
drabbas av. Enligt min mening finns det
all anledning att se till att dessa studerande
får undervisningen i preparandkurserna
utan kostnad.

I avvaktan på att de utredningar som
nu pågår kring frågor om stöd åt vuxenundervisningen
bör vi nu kunna göra
åtminstone så mycket att vi medverkar
till en kostnadsfri undervisning vid korrespondensinstitutens
preparandkurser
för student-, handels-, gymnasie-teknisk-,
privatist- och realexamen.

Med det anförda yrkar jag bifall till
reservationen under punkt 2 i statsutskottets
utlåtande nr 122.

I detta anförande instämde herrar
Källstad, Westberg, Rimmerfors och
Werbro (samtliga fp).

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det råder nog inga delade
meningar mellan majoriteten i utskottet
och dem som står bakom reservationen
om att detta är en verksamhet
som är synnerligen väl värd att stödjas.
Då emellertid hela vuxenutbildningen
tas upp i sitt sammanhang av gymnasieutredningen,
anser vi att resultatet av
denna utredning bör avvaktas innan vi
fattar beslut — vi hoppas att ett förslag
ganska snart skall komma därifrån. Vi
vill alltså ha frågan löst i dess rätta sammanhang
och vill inte bevilja detta särskilda
anslag innan utredningen är färdig.

Jag ber sålunda att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;

Fredagen den 28 maj 1965 om.

Nr 30

och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mattsson begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten
2:o) i utskottets utlåtande nr 122, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mattsson begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 146 ja och 78 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 6

Föredrogs statsutskottets utlåtande
nr 123, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till anordnande
av skolskjutsar in. fl. ändamål
jämte i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 7

Anslag till bidrag till folkbibliotek

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
124, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret

Anslag till bidrag till folkbibliotek

1965/66 till bidrag till folkbibliotek jämte
i ämnet väckta motioner.

I propositionen nr 1 hade Kungl.
Maj:t (bilaga 10, punkt B 64) föreslagit
riksdagen att i avbidan på särskild proposition
i ämnet, till Bidrag till folkbibliotek
för budgetåret 1965/66 beräkna
ett förslagsanslag av 8 483 000 kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 50, under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
ecklesiastikärenden för den 26 februari
1965, föreslagit riksdagen att till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1965/66
under åttonde huvudtiteln anvisa ett
förslagsanslag av 11 510 000 kr.

I detta sammanhang hade utskottet
upptagit till behandling följande vid
riksdagens början väckta motioner, nämligen dels

två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Ferdinand Nilsson (I: 117) och den andra
inom andra kammaren av herr Grebäck
(11:144), i vilka hemställts att i
1965/66 års stat fortfarande måtte upptagas
ett särskilt anslag för Bidrag till
folkbibliotek ävensom att detta anslag
icke måtte upptagas lägre än till
8 483 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Tage Johansson och Hedström
(1:274) samt den andra inom andra
kammaren av herr Lassinantti m. fl.
(II: 332);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Sundin och Wikberg (1:399) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Larsson i Norderön in. fl. (II: 468).

Vidare hade utskottet i detta sammanhang
behandlat följande i anledning av
propositionen nr 50 väckta motioner,
nämligen

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av fröken
Andersson (1:670) och den andra
inom andra kammaren av herr Keijer

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 ein.

Anslag till bidrag till folkbibliotek

m. fl. (11:794), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att fr. o. in.
budgetåret 1965/66 höja anslaget till Sigtunastiftelsens
bibliotek från 6 500 kr.
till 10 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Edström (1:671) och den andra inom
andra kammaren av herr Keijer (II:
792);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källqvist (I: 672) samt den andra inom
andra kammaren av herr Keijer och fru
Xettelbrandt (11:793);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Adolfsson och Lager (I: 682) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Holmberg m.fl. (11:808);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Dahlberg m. fl. (1:683) och den andra
inom andra kammaren av herr Larsson
i Hedenäset in. fl. (II: 809), i vilka bl. a.
hemställts att riksdagen vid sin behandling
av proposition nr 50 måtte till
Bidrag till folkbibliotek under åttonde
huvudtiteln anvisa ett förslagsanslag av
13 510 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herr
Källgvist m.fl. (1:684) och den andra
inom andra kammaren av herr Westberg
in. fl. (II: 811);

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Svanström och Xils-Eric Gustafsson
(1: 685) samt den andra inom andra
kammaren av herr Larsson i Luttra
m.fl. (11:810), i vilka bl. a. hemställts
att riksdagen måtte besluta att uppräkna
anslaget för utvecklingsåtgärder m. m.
vid folkbiblioteken utöver vad Kungl.
Maj :t föreslagit med 2 000 000 kr. och
således till Bidrag till folkbibliotek för
budgetåret 1965/66 under åttonde huhuvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
13 510 000 kr.;

dels två likalydande motioner, väckta

den ena inom första kammaren av herr
Wallmark (1:686) och den andra inom
andra kammaren av herr Carlshamre
m.fl. (II: 807);

dels oek en inom andra kammaren av
herrar Boo och Elmstedt väckt motion
(11:806), vari hemställts att riksdagen
vid behandlingen av proposition nr 50
måtte besluta att till Bidrag till folkbibliotek
under åttonde huvudtiteln anvisa
ett förslagsanslag av 13 510 000 kr.

Utskottet hemställde,

I. att motionerna 1:117 och II: 144,
I: 682 och II: 808,1: 684 och II: 811 samt
I: 685 och II: 810, i vad de avsåge grunder
för direkt statsbidragsgivning till
folkbibliotek och sjukhusbibliotek efter
den 1 januari 1966, icke måtte bifallas
av riksdagen;

II. att motionerna 1:671 och 11:792,
i vad de avsåge särskild medelsanvisning
till biblioteksverksamhet vid sjukhusen,
icke måtte bifallas av riksdagen;

III. att motionerna I: 683 och II: 809,
i vad de avsåge uttalande av riksdagen
om utformningen av försök med utvecklingsverksamhet
på biblioteksområdet,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

IV. att motionerna I: 670 och II: 794,
i vad de avsåge höjning av bidraget
till Sigtunastiftelsens bibliotek, icke
måtte bifallas av riksdagen;

V. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag samt i anledning
av motionerna I: 117 och II: 144 ävensom
med avslag å motionerna I: 670 och
11:794, 1:671 och 11:792, 1:672 och
11:793, 1:682 och 11:808, 1:683 och
11:809, 1:685 och 11:810 samt 11:806
— motionerna I: 117 och II: 144, I: 670
och II: 794, I: 671 och II: 792,1: 682 och
II: 808,1: 683 och II: 809 samt 1: 685 och
11: 810 såvitt nu var i fråga — till Bidrag
till folkbibliotek för budgetåret 1965/66
på driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av
11 510 000 kr.;

VI. att motionerna 1:686 och 11:807

Fredagen den 28 maj 1905 em.

Nr 30

icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd;

VII. att motionerna I: 274 och II: 332,
t: 399 och II: 468 samt I: 084 ocli II: 811,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om utredning rörande
grunderna för direkt statsbidragsgivning
till folkbiblioteksväsendet, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd; VIII.

att motionerna I: 274 och II: 332,
i vad de avsåge skrivelse till Kungl.
Maj:t med hemställan om utredning rörande
införande av lag om obligatoriska
kommunala folkbibliotek, icke måtte
föranleda någon riksdagens åtgärd;

IX. att motionerna 1:084 och 11:811
samt I: 685 och II: 810, i vad de avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan
om utredning rörande folkbibliotekens
framtida verksamhet och organisation,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Reservationer hade avgivits

1) beträffande bidrag till Sigtunastiftelsens
bibliotek av fröken Andersson,
herrar Axel Andersson, Bengtson, Kaijser,
Thorsten Larsson, Dahlén, Nyman
och Bohman, fröken Elmén samt herrar
Larsson i Hedenäset, Turesson, Nihlfors,
Mattsson och Källstad, vilka ansett att
utskottet under IV. bort hemställa,

att riksdagen måtte bifalla motionerna
1:670 och 11:794, i vad de avsåge
höjning av bidraget till Sigtunastiftelsens
bibliotek till 10 000 kr.;

2) beträffande anslag till försöks- och
utvecklingsåtgärder på biblioteksområdet
av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Thorsten Larsson, Dahlén och Nyman,
fröken Elmén samt herrar Larsson i Hedenäset,
Nihlfors, Mattsson och Källstad,
vilka ansett att utskottet under V. bort
hemställa,

att riksdagen måtte, i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag samt motionerna
l: 117 och II: 144 samt II: 806 ävensom
med bifall till motionerna 1:683 och
II: 809 samt I: 685 och II: 810 samt med
avslag å motionerna 1:670 och 11:794,

Anslag till bidrag till folkbibliotek

1:671 och 11:792, 1:672 och 11:793

samt 1:682 och 11:808 — motionerna

1:117 och 11:144, 1:670 och 11:794,

1:671 och 11:792, 1:682 och 11:808,

1: 683 och II: 809 samt 1: 685 och II: 810
såvitt nu var i fråga — till Bidrag till
folkbibliotek för budgetåret 1965/66 på
driftbudgeten under åttonde huvudtiteln
anvisa ett förslagsanslag av 13 510 000
kr.;

3) av herr Bengt Gustavsson, utan angivet
yrkande.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr KEIJER (fp):

Herr talman! Redan för två veckor
sedan avgjordes flera av de frågor som
behandlas i statsutskottets utlåtande nr
124 i och med riksdagens beslut att i
fortsättningen låta de statliga bidragen
till folkbiblioteken ingå i det allmänna
skatteutjämningsbidraget.

Jag kan inte underlåta att än en gång
beklaga denna utveckling. Det blir administrativt
enklare för staten men stimulansverkan
för särskilt de mindre
kommunernas bibliotek torde i väsentlig
grad gå förlorad.

Det är, herr talman, några frågor som
aktualiserats i ett par motioner och som
jag helt kort skulle vilja kommentera. I
motionerna 1:672 och 11:793 framhålles
behovet av ytterligare en lånecentral
utöver den som varit i verksamhet i
Malmö och den som av departementschefen
föreslås inrättad i Umeå. Verksamheten
som lånecentral innebär att
ett bibliotek åtar sig att åt andra bibliotek
och enskilda skaffa sådan speciallitteratur
som centralbiblioteken i allmänhet
inte kan ställa till förfogande.
Det kräver alltså ett bibliotek med stora
resurser.

I mellersta Sverige med dess koncentration
av befolkning och utbildningsanstalter
föreligger ett påtagligt behovav
en lånecentral. Detta har påpekats av
bl. a. Sveriges allmänna biblioteksförening.
Kungi. biblioteket som hittills

Nr 30

Fredagen den 28 mai 1965 em.

Anslag till bidrag till folkbibliotek

fungerat såsom lånecentral får allt större
svårigheter att möta de mellansvenska
bibliotekens behov. Däremot bar
Stockholms stadsbibliotek resurser i
fråga om böcker men behöver statens
bidrag till de med en sådan låneverksamhet
förenade kostnaderna.

Jag hoppas, herr talman, att utskottets
avstyrkande av motionen endast gäller
tidpunkten. Att det är nödvändigt med
en lånecentral för Mellansverige kan
inte bestridas.

I fråga om syftet med motionerna
1:671 och 11:792 rörande sjukhusbiblioteken
är utskottets skrivning positiv:
»Utskottet anser i likhet med motionärerna
att en upprustning av sjukhusbiblioteksverksamheten
är synnerligen
angelägen och förutsätter att frågan blir
föremål för särskild uppmärksamhet
såväl av skolöverstyrelsen som av de
kommunala bibliotekens och sjukvårdsanstalternas
huvudmän.»

Jag understryker gärna varje ord i
detta konstaterande. Vad jag däremot
betvivlar är att de medel som anslagits
för utvecklingsarbete räcker till. Biblioteksverksamhet
är för närvarande anordnad
för föga mer än hälften av tillgängliga
sjukvårdsplatser, och i åtskilliga
fall har utgifterna för böcker och
service inte ens uppgått till 5 kronor
per plats. En upprustad biblioteksverksamhet
för dem som ligger på sjukhus
är synnerligen nödvändig.

Slutligen, herr talman, har i motionerna
I: 670 och II: 794 föreslagits en
uppräkning av anslaget till Sigtunastiftelsens
bibliotek, med 3 500 kronor till
10 000 kronor. Departementschefen har
föreslagit att biblioteket skall få särskilt
bidrag också för nästa budgetår men
icke ansett sig kunna godta skolöverstyrelsens
förslag om höjning av detta bidrag
från 6 500 kronor till 10 000 kronor.
Det är inte nödvändigt att närmare
utveckla detta biblioteks betydelse och
särart. Genom sitt bokbestånd, över
73 000 volymer, som bl. a. inrymmer
stora samlingar av äldre och yngre lit -

teratur inom religionsvetenskapen, har
biblioteket, utom att vara en uppskattad
studielokal för forskare, blivit något av
en lånecentral för religionsvetenskaplig
litteratur. Inte mindre betydelsefullt är
bibliotekets klipparkiv med över 1,5
miljon tidningsklipp. Det utnyttjas
ofta av forskare och författare, och dessa
har gett uttryck för stor uppskattning
av detta arkiv.

Statsbidraget 6 500 kronor fastställdes
redan år 1954. Sedan dess har bibliotekets
kostnader stigit från 40 000 kronor
till nära 91 000 kronor förra året. Det
borde vara naturligt för riksdagen att
bevilja den i motionerna begärda blygsamma
ökningen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall
till reservation nr 1 i utskottets utlåtande.

Herr LARSSON i Hedenäset (ep):

Herr talman! Jag ber först att få ge
min anslutning till och instämma i både
den motivering och det yrkande som
herr Keijer har anfört beträffande anslaget
till Sigtunastiftelsens bibliotek,
och följaktligen yrkar även jag bifall till
reservation nr 1.

Jag ber därutöver att med några få
ord få motivera reservationen nr 2.

Det särskilda statsbidraget till de
kommunala folkbiblioteken har ju för
ett tag sedan avlösts. Icke utan en viss
oro och bekymmer för utvecklingen på
biblioteksområdet har detta beslut fattats.
Vi vågar dock hoppas att kommunerna
i stort sett skall visa att deras
biblioteksintresse inte är beroende av
de rätt obetydliga statsbidrag som hittills
erbjudits.

Som en gardering mot negativa verkningar
för biblioteksverksamheten har
ecklesiastikministern hemställt om ett
belopp av 2 miljoner kronor till försöksoch
utvecklingsarbete på biblioteksområdet.
Det framstår enligt vårt förmenande
såsom välbefogat att ett sådant
arbete kommer till stånd, varvid även
en försöksverksamhet, omfattande sam -

Fredagen den 28 maj 1905 em.

Nr 30

verkan och en viss synkronisering med
biblioteksverksamhet och andra kulturella
aktiviteter bör prövas. Det synes
även vara lämpligt att detta försöks- och
itvecklingsarbete får den omfattningen,
att det kan utsträckas över hela län. Skall
detta kunna bli möjligt och skall därtill
full gardering mot negativa verkningar
av det särskilda statsbidragets avveckling
kunna ernås, vill det synas som
om det föreslagna beloppet — anslaget
för detta ändamål — är alltför litet.
Därför har vi i den till utskottsutlåtandet
fogade reservationen föreslagit ett
anvisande av ett belopp om 4 miljoner
kronor till försöks- och utvecklingsarbete
på biblioteksområdet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen nr 2.

Fröken OLSSON (s):

Herr talman! Det är här fråga om en
arbetsfördelning mellan stat, landsting
och kommuner. Denna fråga diskuterades
utförligt när vi biföll förslaget om
skatteutjämning. Ansvaret för biblioteken
kommer nu att vila på kommunerna.
Beträffande sjukhusbiblioteken, som
alla säkerligen är angelägna om skall
byggas ut, får ansvaret delas mellan
värd kommunerna för sjukhusen och
sjukhusens huvudmän, d. v. s. landstingen.

Sigtunastiftelsens bibliotek har nyligen
fått statsbidrag. Motiveringen härför
var främst att Sigtuna stad inte har
något bibliotek, utan stiftelsens bibliotek
har använts som stadsbibliotek. Om
det hade funnits något stadsbibliotek
hade det varit berättigat till statsanslag.
När Sigtunastiftelsen med den motiveringen
fick statsbidrag underströks
kraftigt stadens skyldighet att också effektivt
stödja biblioteket.

Det direkta statsbidraget till kommunbiblioteken
tages nu bort. Om Sigtuna
hade haft ett stadsbibliotek skulle sålunda
inte heller detta ha fått något särskilt
statsbidrag. Konsekvensen borde
därför ha blivit att detta bidrag helt

Anslag till bidrag till folkbibliotek

skulle ha dragits in. Detta har departementschefen
dock inte föreslagit. I stället
har han, förmodligen med den motiveringen
att biblioteket inte enbart
tjänstgör som stadsbibliotek utan även
har andra uppgifter — som stiftelsens
bibliotek och som religionshistoriskt
bibliotek, såsom här har framhållits —
föreslagit att biblioteket får oförändrat
anslag trots att den så att säga kommunala
delen av anslaget rätteligen borde
ha dragits in. Att däremot öka bidraget
för detta bibliotek niir andra kommuner
mister bidragen till sina bibliotek vore
väl ganska inkonsekvent. Vad man får
hoppas är att Sigtuna stad nu på allvar
tar ansvaret för detta bibliotek, som staden
har så stor nytta av.

Lånecentralerna och utvecklingsarbetet,
som kommer att få ökad betydelse,
skall staten fortsätta att ta ansvaret för.
Utskottsmajoriteten har ansett att vi för
i år kan acceptera propositionens förslag.
Reservanterna föreslår högre bidrag
till utvecklingsarbetet, och en del
motionärer vill gå ytterligare ett steg
längre även beträffande lånecentralerna.
Detta är helt och hållet en avvägningsfråga.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
förslag i samtliga punkter.

Härmed vara överläggningen slutad.

Mom. I—lIl

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. IV

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. IV) i
utskottets utlåtande nr 124, röstar

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av fröken Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 116 ja och 108 nej,
varjämte 2 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Larsson i Hedenäset begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. V) i
utskottets utlåtande nr 124, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
2) av herr Axel Andersson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av

kammarens ledamöter röstat för ja-propositionen
och att kammaren alltså bifallit
utskottets hemställan.

Mom. VI—IX

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 8

Föredrogs vart för sig
bevillningsutskottets betänkande nr
34, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

första lagutskottets utlåtande nr 27, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad lydelse
av 2 § 2:o), 4:o) och 17 :o) lagen
den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj:ts regeringsrätt; samt
statsutskottets utlåtanden:
nr 112, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde, och
nr 113, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda betänkande och utlåtanden
hemställt.

§ 9

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
114, i anledning av Kungl. Majrts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen, m. m.,
i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde, jämte en i
ämnet väckt motion.

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30

Punkten 1

Socialdepartementet: Avlöningar

I propositionen nr 65 (bilaga 4, punkt
A 1, s. 39—41) hade Kungl. Maj:t, under
åberopande av bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för
den 26 februari 1965, föreslagit riksdagen
att dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
fastställa personalförteckning för socialdepartementet
i enlighet med vad departementschefen
föreslagit, dels godkänna
av departementschefen förordad avlöningsstat
för socialdepartementet, att
tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1965/66, dels ock till Socialdepartementet:
Avlöningar för samma

budgetår anvisa ett förslagsanslag av
3 410 000 kr.

I förevarande sammanhang hade utskottet
till behandling förehaft en inom
första kammaren av herr Dahlén m. fl.
väckt motion (1:720), i vilken hemställts
att riksdagen måtte avslå förslaget
att till socialdepartementet förlägga
det av socialpolitiska kommittén föreslagna
socialpolitiska utredningsinstitutet,
samt i skrivelse till Kungl. Maj:t begära
förnyad prövning av kommitténs
förslag i detta avseende.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte med bifall till
Kungl. Maj :ts förslag och med avslag å
motionen I: 720, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för socialdepartementet
i enlighet med vad i statsrådsprotokollet
föreslagits;

b) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för socialdepartementet,
att tillämpas tills vidare från
och med budgetåret 1965/66;

c) till Socialdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 3 410 000 kr.;

II. att motionen I: 720, i vad den avsåge
skrivelse till Kungl. Maj:t, icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

EU socialpolitiskt utredningsinstitut

Heservation hade avgivits av herrar
Axel Andersson, Bengtson, Nils-Eric
Gustafsson, Dahlén, Nyman och Ståhl,
fröken Elmén samt herrar Larsson i
Hedenäset, Nilsson i Tvärålund och
Mundebo, vilka ansett att utskottet bort
hemställa,

I. att riksdagen måtte i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag och med bifall till
motionen I: 720, såvitt nu var i fråga,

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa
personalförteckning för socialdepartementet
i enlighet med vad reservanterna
föreslagit;

b) godkänna i reservationen intagen
avlöningsstat för socialdepartementet,
att tillämpas tills vidare från och med
budgetåret 1965/66;

c) till Socialdepartementet: Avlöningar
för budgetåret 1965/66 anvisa ett förslagsanslag
av 3 310 000 kr.;

II. att riksdagen måtte med bifall till
motionen I: 720, såvitt nu var i fråga, i
skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa om
förnyad prövning av socialpolitiska
kommitténs förslag om inrättande av ett
socialpolitiskt utredningsinstitut.

Särskilda yttranden hade avgivits

1) av fröken Andersson samt herrar
Kaijser, Bohman och Petersson;

2) av herrar Axel Andersson, Bengtson,
Nils-Eric Gustafsson, Dahlén, Nyman
och Ståhl, fröken Elmén samt herrar
Larsson i Hedenäset, Nilsson i
Tvärålund och Mundebo.

Punkten föredrogs; och anförde därvid
:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag skall beröra en
punkt i detta utlåtande, nämligen förslaget
att socialdepartementets utrednings-
och planeringssekretariat också
skall svara för socialpolitisk utrednings-
och forskningsverksamhet. Jag
skall också trots ärendets vikt iaktta
den begränsning av inlägget som tidpunkten
kan motivera.

Departementschefens förslag på den -

Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut

na punkt utgör en oväntad och märklig
lösning av en viktig och sedan flera
år omdiskuterad fråga, nämligen den
sociala forskningens organisation och
arbetsformer. Alla är väl ense om behovet
av en intensiv och planerad social
forskning. Det är egentligen ganska
anmärkningsvärt att vi i vårt land satsar
över 10 miljarder kronor om året
för sociala uppgifter men inte samtidigt
har sett till att vi har resurser för
att studera utnyttjandet av dessa pengar,
för att analysera socialpolitikens innebörd
och verkningar. Inte ens en enda
promille av våra socialutgifter använder
vi för social forsknings- och utredningsverksamhet.
Inom näringslivet
brukar man normalt räkna med att 3
å 4 procent av kostnaderna avser utvecklings-
och forskningsarbete. I fråga
om svensk socialpolitik disponeras
som sagt inte ens en promille för sådana
ändamål.

Åtskilliga förslag till utbyggnad av
den sociala forskningen har dock lagts
fram under årens lopp. Den sociala
forskningen har bl. a. berörts i samband
med socionomutbildningen. Frågan har
varit uppe i riksdagen varje år under
de senaste tre åren. Våren 1962 fick
socialpolitiska kommittén i uppdrag att
överväga formerna för en utvidgning
av den sociala forskningen. Under hänvisning
till den kommitténs arbete har
några konkreta åtgärder inte genomförts.
Socialpolitiska kommittén presenterade
i höstas sitt förslag, vilket innebar
att ett socialpolitiskt utredningsinstitut
med en från verk och myndigheter
fristående ställning skulle inrättas
för att fortlöpande analysera och
klarlägga socialpolitikens innebörd och
verkningar. En proposition i frågan
aviserades till årets riksdag, men någon
sådan proposition har inte framlagts. I
stället har i samband med statsdepartementens
organisation och arbetsformer
föreslagits att socialdepartementets utrednings-
och planeringssekretariat
skall fullgöra också sådana uppgifter,

för vilka socialpolitiska kommittén föreslagit
inrättande av ett särskilt utredningsinstitut.
I detta sekretariat föreslås
ingå ett kansliråd.

Det är för övrigt betecknande för
oklarheten i denna proposition att det
inte klart framgår om det är detta kansliråd
som ensam skall fullgöra dessa
uppgifter eller om också annan personal
skall medverka. Inte heller finns
det i propositionen något resonemang
om vilka överväganden som ligger bakom
departementschefens förslag om varför
man stannat för just denna lösning.

Jag är medveten om att frågan om
den sociala forskningens organisation
och arbetsformer ingalunda är något
lättlöst spörsmål. Olika alternativ kan
övervägas. Man kan exempelvis antingen
tänka sig en förläggning till universitet
eller socialhögskolor där grundforskning
och forskarutbildning måste
bedrivas eller till ett forskningsinstitut
i anknytning till universitet eller socialhögskolor
eller också till ett fristående
institut av den modell som socialpolitiska
kommittén har föreslagit.
Denna kommittés förslag mötte emellertid
kritik hos åtskilliga remissinstanser,
en kritik som inte var obefogad.
Kommittéförslaget byggde huvudsakligen
på statsmakternas behov av utredningsverksamhet
som grund för socialt
reformarbete, medan behovet av forskning
som grund för utbildning och
praktiskt arbete i socialvård och förvaltning
helt förbigicks. De flesta remissinstanserna
menade att forskningen
borde flyttas till universiteten och
socialhögskolorna.

Den kritik som mötte socialpolitiska
kommitténs förslag gäller i ännu högre
grad den lösning som nu har föreslagits.
Detta är en ännu mera ofullständig
dellösning. Det kan rimligen inte
hävdas att vi nu får tillräckliga resurser
för socialt utrednings- och forskningsarbete
genom att knyta eu kanslirådstjänst
till socialdepartementet. Det
behövs en helt annan dimensionering

Fredagen den 28 maj 1905 em.

Nr 30

och utformning av organisationen, om
behoven på detta område skall kunna
tillgodoses — detta i synnerhet med
tanke på de otillräckliga resurser som
finns vid våra universitet och högskolor
på socialforskningens och samhällsforskningens
område. Jag vill understryka
att reservanterna med sitt förslag
till detta utlåtande ingalunda vill beskära
resurserna för en fortsatt reformpolitik.
Syftet är i stället att få en organisation
som på ett bättre sätt tillgodoser
behoven.

Reservanterna vill emellertid också
från principiell utgångspunkt kritisera
det framlagda förslaget. En förstärkning
av statsdeparteinentens resurser är
också enligt reservanternas mening motiverad,
men alla våra resurser för socialt
utrednings- och forskningsarbete
bör inte koncentreras till socialdepartementet.
Det kan i så fall knappast bli
fråga om det fria och obundna utredningsarbete
som vi behöver. Det är naturligt
att valet av arbetsuppgifter och
problemställningar kommer att präglas
av att rapporterna skall vara underlag
för departementens propositionsarbete.

Både i propositionens och i utskottsmajoritetens
utlåtande framställs det
framlagda förslaget som en lösning på
den sociala forskningens problem, men
har socialministern verkligen den åsikten?
Propositionen tyder på detta och
jag måste därför utgå ifrån att det också
är regeringens uppfattning. Kan då
ecklesiastikministern från sina utgångspunkter
instämma häri? Ecklesiastikministern
har under senare år kunnat avvisa
förslag till en utbyggnad av socialhögskolorna
med hänvisning till socialpolitiska
kommitténs förslag. Nu finns
inte längre detta avslagsmotiv och inte
heller ledde socialpolitiska kommitténs
förslag till det positiva resultat som
ecklesiastikministern kan antas ha haft
i tankarna då han fattade ståndpunkt.
Hur ser han i dag på hela denna fråga?
Vilka åtgärder är han beredd att för7
— Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut

orda för att förstärka resurserna vid
universitet och högskolor?

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen vid punkten 1 av
herr Axel Andersson m. fl.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! I ett särskilt yttrande
av högerrepresentanterna som gäller
varje departement under punkten Avlöningar
har vi uttalat, att vi »icke anser
oss ha möjlighet att i detalj bedöma
det föreliggande förslaget angående»
departementens och då inte heller
»socialdepartementets organisation»,
detta emedan vi tycker att departementens
framtida organisation hade bort
bli föremål för en parlamentarisk utredning.
Enligt vår åsikt är det ologiskt
att bryta ut denna detalj om utredningsoch
planeringsavdelningen inom socialdepartementet.
Vi kommer därför att
avstå från att rösta i denna fråga.

Herr BERGMAN (s):

Herr talman! Det hade varit önskvärt
med en begreppsklarhet i en debatt
som gäller så höga ting som forskning
och utredningsarbete. Jag vill inte
påstå att jag tillhör dem som har särskilt
finslipade formuleringar, men man
hade kunnat vänta sig sådana formuleringar
av andra.

Nu har herr Mundebo presterat en
sammanblandning av begreppen som
gör att debatten skulle kunna bli mycket
skev. Jag skall dock inte falla för
frestelsen att ta upp den stora frågan
om den socialpolitiska forskningen som
herr Mundebo resonerat om. Den är inte
föremål för avgörande i dag, utan nu
har vi tagit upp spörsmålet om viss utredningsverksamhet
på socialpolitikens
område. Även om den liksom forskningen
skall, som jag hoppas, bedrivas
med vetenskapliga metoder behöver inte
utredning och forskning vara samma
sak.

Nr SO

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut

Jag tror att herr Mundebo, som är
förtrogen med den här kommitténs arbete,
också är medveten om var skiljelinjerna
går och att saken i dag inte
gäller — även om herr Mundebo tycks
önska detta — frågan om den forskning
som bedrivs vid våra universitet
och högskolor och som även berör det
sociala området. Men det är inte min
uppgift att ta upp någon debatt därvidlag,
och jag tror inte heller att vare
sig tidpunkten eller situationen i övrigt
är lämpad därför.

Jag skulle naturligtvis kunna anföra
en del synpunkter då det gäller den
väl korta formulering — jag erkänner
detta — som departementschefen använt,
när han säger att delar av socialpolitiska
kommitténs förslag om ett
utredningsinstitut kan förverkligas inom
departementet genom en förstärkning
av dess personal. Sällan har väl
ett förslag blivit så misshandlat av remissinstanserna
som detta kommittéförslag
om ett utredningsinstitut. Likaså
bör vi inte glömma att det redan finns
instanser som har att svara för både
högre utbildning och forskning. Universitetskanslern
har emellertid ansett att
detta utredningsinstitut hör hemma inom
socialdepartementet. Även om jag
inte delar den uppfattningen, tror jag
att de uppgifter som kan komma i fråga
väl lämpar sig för att handläggas inom
departementet.

Reservanternas yrkande innebär en
försvagning av departementets resurser
genom att 100 000 kronor mindre ställes
till förfogande för anställande av
personal som kan klarlägga, analysera
och utreda en rad frågor om vilka riksdagen
beställt förslag av departementet.
Och departementet får ju kritik, om det
inte kan servera riksdagen sådana förslag
i det skick som anses önskvärt.

Det finns alltså i detta läge många
goda skäl att i den fråga, som riksdagen
nu har att behandla, bifalla statsutskottets
hemställan och avslå reservanternas
förslag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Jag vill än en gång
kraftigt understryka att reservanternas
avsikt icke är att begränsa de resurser
som skall stå till förfogande för socialt
utrednings- och forskningsarbete. Tvärtom
är det avsikten att få till stånd en
organisation som är så dimensionerad
och utformad att resurserna därigenom
förbättras. Att det inom socialdepartementet
tillkommer en tjänsteman med
uppgift att följa socialpolitiskt utrednings-
och forskningsarbete är i och för
sig ingen olämplig åtgärd, om det i övrigt
finns tillräckliga resurser för dessa
ändamål.

Det nu framlagda förslaget presenteras
emellertid som en lösning av hela
det frågekomplex det här gäller, och det
är mot detta vi vänder oss. I propositionen
sägs nämligen att genom den föreslagna
organisationen skapas möjligheter
att inom departementet utföra
även sådana uppgifter, som enligt socialpolitiska
kommitténs mening borde
åligga ett utredningsinstitut och vari
även skulle ingå att studera och analysera
socialpolitikens innebörd och verkningar.
Den sistnämnda uppgiften kan
knappast fullgöras av ett kansliråd inom
departementet, inte ens om han får
en eller annan medhjälpare. Den föreslagna
organisationen är alltså otillräcklig.

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! I riksdagens sista flyende
minuter skall jag inte mera allmänt
och principiellt fördjupa mig i de frågor
som herr Mundebo tagit upp. Men
såsom ansvarig för det departement,
vars organisation nu diskuteras, har
jag ett behov av att ge uttryck för en
reaktion mot den reservation som föreligger.

Jag »kulle ha förstått reservanterna

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30

bättre, om de hade begärt ett anslag
för social forskning utan att därvid beskära
regeringsförslaget. Men nu vill
man beröva regeringen resurser utan
att sätta något annat i stället. Detta gör
alt reservanternas argumentation för
mig i varje fall framstår såsom mycket
egendomlig.

Jag vet att herr Mundebo inte särskilt
uppskattar det utredningsförslag beträffande
ett socialt utrednings- och forskningsinstitut
som bar framlagts och jag
skall därför inte ta upp en diskussion
med honom om den saken. Men man
bör i detta sammanhang komma ihåg
att socialpolitiska kommitténs slutliga
förslag inte avsåg något institut för social
forskning, utan att det var fråga
om ett socialt utredningsinstitut. Jag
vill betona att tyngden just låg på utredningar
som skulle kunna bilda
grundvalen för praktiska åtgärder. Tanken
var inte att institutet skulle på
egen hand starta större utredningar,
utan regeringen skulle ställa till förfogande
medel från kommittéanslag.

Propositionen innebär att dessa delar
av utredningsverksamheten helt enkelt
skall flyttas in i departementet, men
avsikten är inte att bedriva någon social
forskning i största allmänhet, utan
endast sådant utredningsarbete som
kan och bör äga rum inom departementet.
Vi betraktar detta som en mycket
betydelsefull sak, inte minst med hänsyn
till angelägenheten av att kunna
i så god tid som möjligt presentera
riksdagen olika propositioner och förslag.

Jag vill i detta sammanhang, eftersom
saken varit föremål för diskussion,
betona att det inte är fråga om att genom
denna mycket rimliga förstärkning
göra de parlamentariska kommittéerna
överflödiga. Det är angeläget
för mig att stryka under detta.

Det förslag som framlades har, som
sagts här, underkastats en mycket omfattande
remissbehandling. Som bekant
har förslaget inte mottagits kritiklöst.

EU socialpolitiskt utredningsinstitut

Många remissinstanser har i princip
sagt ja till ett dylikt utredningsinstitut,
men i remissvaren förekommer också
reservationer och påpekanden vad beträffar
institutets karaktär och ställning.
Det är alltså ingalunda någon
enhetlig uppslutning bakom det framlagda
förslaget. Herr Bergman har redan
påpekat att bl. a. universitetskanslersämbetet
har ställt sig mycket reserverat
gentemot förslaget. Det må vara
mig tillåtet att citera ett stycke ur ämbetets
remissvar: »Mycket starka skäl
talar för inrättande inom socialdepartementet
av ett organ, motsvarande det
inom ecklesiastikdepartementet fungerande
utbildningsrådet och med tillgång
till utrednings- och planeringsresurser.
» Herr Mundebo kommer inte
ifrån att vad man här ändå är ute efter
är att helt enkelt reducera regeringens
— i detta fall socialdepartementets —
rimliga krav på en förstärkning. All argumentation
för motsatsen haltar i hög
grad. Reservationen talar ju sitt tydliga
språk.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Låt mig citera några rader
ur reservanternas skrivning: »Utskottet
finner det vara av största vikt
att erforderliga resurser för en intensifierad
och planmässig social forskningsoch
utredningsverksamhet skapas. Enligt
utskottets mening kan den i propositionen
föreslagna lösningen inte tillgodose
de behov som föreligger på detta
område.»

Reservanterna är alltså väl medvetna
om och vill starkt understryka behovet
av resurser på detta område, men de
finner den föreslagna lösningen inte
tillräcklig. Och hur kan denna lösning
fungera, när det i övrigt inte finns några
resurser för socialt utrednings- och
forskningsarbete? Var skall detta kansliråd
och hans eventuella medhjälpare
beställa de utredningsuppdrag som de
är i behov av? Reservanterna begär en
förnyad prövning av socialpolitiska

100 Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Ett socialpolitiskt utredningsinstitut

kommitténs förslag; de önskar alltså ett
nytt förslag i denna fråga.

Ärendet är presenterat i propositionen
som om man härmed hade löst hela
frågekomplexet om socialt utrednings-
och forskningsarbete. Är detta
verkligen regeringens mening? Om inte,
vilka fortsatta åtgärder avser regeringen
att föreslå?

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING:

Herr talman! Jag har en känsla av att
herr Mundebo inte lyssnade på vad jag
sade. Kommittén lade aldrig fram något
förslag avseende social forskning. Jag
betonade att vad kommittén föreslog
var ett utredningsinstitut, där tyngden
låg på utredningar, vilka skulle vara
grunden till och underlaget för praktiska
åtgärder. Men i reservationen säger
man att det är av största vikt »att
erforderliga resurser för en intensifierad
och planmässig social forskningsoch
utredningsverksamhet skapas. Enligt
utskottets mening kan den i propositionen
föreslagna lösningen inte tillgodose
de behov som föreligger på detta
område. Även ur principiella synpunkter
finner utskottet det mindre
lämpligt att förlägga denna forskningsoch
utredningsverksamhet till socialdepartementet.
»

Vi har inte gått på den linjen, herr
Mundebo.

Den andra frågan skall jag inte ta
upp. Det är möjligt att vi i framtiden
kommer att ha behov av och utrymme
för ett institut av den modell herr
Mundebo pläderar för, men för egen
del vill jag säga att inrättandet av ett
dylikt utredningsinstitut icke är aktuellt
för närvarande. Däremot är det i hög
grad aktuellt med en förstärkning av departementets
resurser på planeringsområdet.

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Tidpunkten är måhända
inte lämplig för diskussion om skillna -

den mellan social forskning och socialt
utredningsarbete. Jag konstaterar dock
att socialpolitiska kommittén i sitt förslag
om ett socialt utredningsinstitut
framhöll att institutet bl. a. skulle ha
till uppgift att studera och analysera socialpolitikens
innebörd och verkningar,
och det menar jag att man mycket väl
kan kalla för social forskning. Men det
förslag som nu framlagts tillgodoser inte
behoven av studier och analyser av
socialpolitikens innebörd och verkningar.
Därför är förslaget otillräckligt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Mundebo begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i punkten l:o)
i utskottets utlåtande nr 114, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
av herr Axel Andersson
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Mundebo begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 143 ja och 76 nej, varjämte 6 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit vad
utskottet hemställt.

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30 101

Punkterna 2—4

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 10

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlätanden:
nr 115, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartemcnten,
m. in., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde,

nr 116, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde,

nr 117, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde,

nr 118, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde,
nr 119, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde,
jämte i ämnet väckta motioner, och
nr 120, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning angående anslag för budgetåret
1965/66 till civildepartementet
m. m.; samt

jordbruksutskottets utlåtande nr 14,
i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag för budgetåret 1965/66
till statsdepartementen, m. m., såvitt
avser jordbruksärenden, jämte i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 11

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
126, i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
angående anslag för budgetåret
1965/66 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel in, in. jämte i ämnet
väckta motioner.

I propositionen nr 1 (bilaga 6, punkt
D 24, s. 167) hade Kungl. Maj:t föreslagit
riksdagen att, i avbidan på särskild
proposition i ämnet, till Flygvapnet:
Anskaffning av flygmateriel

in. m. för budgetåret 1965/66 beräkna
ett reservationsanslag av 1 042 995 000
kr.

Därefter hade Kungl. Maj:t i propositionen
nr 110, under åberopande av
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över försvarsärenden för den 2 april
1965, föreslagit riksdagen att dels godkänna
vad i statsrådsprotokollet föreslagits
beträffande kostnadsram för anskaffning
av flygmateriel m. m. under
budgetåren 1965/72, dels bemyndiga
Kungl. Maj :t att medge att beställningar
på flygmateriel m. m. finge läggas ut
inom en kostnadsram av 1 100 000 000
kr., dels till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. för budgetåret
1965/66 under fjärde huvudtiteln anvisa
ett reservationsanslag av 1 042 995 000
kr., dels bemyndiga Kungl. Maj :t att
under budgetåret 1965/66 vid flygförvaltningen
inrätta högst fem tjänster
med lönegradsbeteckningen Be eller Bg,
dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1965/66 medge att anslaget
Flygförvaltningen: Avlöningar, anslagsposten
Avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal, finge överskridas enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats.

I detta sammanhang hade utskottet
behandlat

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Lager och Adolfsson (I: 142) samt
den andra inom andra kammaren av
herr Jansson m. fl. (11:183), i vilka

102 Nr 30

Fredagen den 28 mai 1965 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

hemställts, såvitt nu var i fråga, att
anslaget till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m. reducerades med
150 milj. kr.,

dels två likalydande motioner, väckta
den ena inom första kammaren av herrar
Strandberg och Lundberg (1:751)
och den andra inom andra kammaren
av herr Edlund (11:881), i vilka hemställts
att riksdagen måtte i skrivelse
till Kungl. Maj :t anhålla, att sådana åtgärder
vidtoges att senareläggningcn av
första serieleverans av flygplan AJ 37
begränsades till minsta möjliga tid och
att arbetet nu inriktades mot en första
serieleverans medio 1970,

dels ock en inom andra kammaren
av herr Nilsson i Gävle m. fl. väckt motion
(11:882), vari hemställts att riksdagen,
i avvaktan på försvarsutredningens
arbete, måtte avslå nu ifrågavarande
proposition i den del som avsåge fortsatt
utvecklings- och typarbete för flygplan
37.

Utskottet hemställde,

I. att riksdagen måtte, med bifall till
Kungl. Maj:ts förslag och med avslag
å motionerna I: 142 och II: 183, såvitt
nu var i fråga, samt II: 882,

a) godkänna vad i statsrådsprotokollet
föreslagits beträffande kostnadsram
för anskaffning av flygmateriel in. m.
under budgetåren 1965/72;

b) bemyndiga Kungl. Maj:t att medge
att beställningar på flygmateriel in. in.
finge läggas ut inom en kostnadsram
av 1 100 000 000 kr.;

c) till Flygvapnet: Anskaffning av
flygmateriel m. m. för budgetåret 1965/
66 på driftbudgeten under fjärde huvudtiteln
anvisa ett reservationsanslag
av 1 042 995 000 kr.;

d) bemyndiga Kungl. Maj:t att under
budgetåret 1965/66 vid flygförvaltningen
inrätta högst fem tjänster med lönegradsbeteckningen
Be eller Bg;

e) bemyndiga Kungl. Maj:t att för
budgetåret 1965/66 medge att anslaget
Flygförvaltningen: Avlöningar, anslagsposten
Avlöningar till övrig icke-ordi -

narie personal, finge överskridas enligt
vad i statsrådsprotokollet förordats;

II. att motionerna 1:751 och 11:881
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda.

Reservation hade avgivits av fröken
Andersson samt herrar Virgin, Bohman
och Petersson, vilka ansett att utskottet
under II. bort hemställa,

att riksdagen måtte, med bifall till
motionerna I: 751 och II: 881, i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla att sådana
åtgärder vidtoges att senareläggningen
av första serieleverans av flygplan AJ
37 begränsades till minsta möjliga tid
och att arbetet nu inriktades mot en
första serieleverans medio 1970.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Det är flera talare som
har bett om ursäkt för att de begärt ordet
i kväll. Centerpartiet abonnerade
emellertid på denna talarstol hela tisdagen
och halva tisdagskvällen, och eftersom
den fråga jag nu tänker tala om
stod på dagordningen redan i tisdags,
finner jag inte anledning be om ursäkt
även om jag kommer att bli långrandig.
— De som är intresserade av »Vaxdockan»
i TV kan alltså fortsätta att se på
den.

I motion 11:882 har yrkats att riksdagen,
i avvaktan på försvarsutredningens
arbete, måtte avslå Kungl.
Maj:ts proposition nr 110 i den del som
avser fortsatt utvecklings- och typarbete
för flygplanet Viggen. Jag vill, herr talman,
med några ord ange bakgrunden
till vårt förslag.

All upprustning leder till krig. Historien
ger ovedersägliga bevis på detta.
Att upprustning leder till krig måste
åter och åter upprepas, hamras in i
människors medvetande. De människor
som vill leva måste ständigt arbeta för
nedrustning och slutlig avrustning.

Vi har härvidlag gott sällskap med

io:i

Fredagen den 28 maj 1905 em. Nr 30

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

vårt lands utrikesminister, som i sitt
förstamajtal 1904 angav följande principiella
förklaring: »I det internationella
umgänget är nedrustningen den angelägnaste
frågan i vår tid. Så länge upprustningen
inte kan hejdas kan inte vår
tids människor med någon större tillförsikt
se framtiden an. Erfarenheten
visar att kapprustning i förening med
nationella och ideologiska motsättningar
nästan alltid lett till krig. Med ett
krig i våra dagar, då stormakterna innehar
kärnvapen med en styrka som
räcker till att förgöra mänskligheten
och göra vår planet obeboelig, blir det
för alla och envar en tvingande nödvändighet
att förhindra en sådan utveckling.
»

Förslaget om fortsatta anslag för utvecklings-
och typarbete gällande viggenprojektet
kan bara bedömas som ett
fortsatt led i en allt kraftigare upprustning
i vårt land. Redan har snart 600
miljoner kronor offrats på detta projekt
sedan det påbörjades. Den fortsättning
som utskottet nu önskar kommer
att kosta närmare 1 500 miljoner kronor.

När det första flygplanet av denna
typ någon gång i början av 1970-talet
serielevereras kommer priset — det vet
vi — inte att vara 8,4 miljoner kronor
per styck utan snarare 10 miljoner kronor
per styck. Dessa väldiga utgifter,
som landets skattebetalare har att stå
för, kommer inte att ge och kan inte
ge ett efter framtida förhållanden fullt
modernt flygplan. Planet kommer att
vara föråldrat redan då det levereras.
Redan nu finns det vapenbärare som
har en hastighet av 50 mil per minut.

Denna fråga är ju långtifrån ny för
kammaren. Senast vid 1964 års riksdag
motionerade herr Spångberg om avslag
på detta projekt. Jag behöver inte upprepa
vad herr Spångberg då hade att
anföra. Hans vid det tillfället framförda
synpunkter har alltjämt full giltighet.

Upprustningens väg är inte framkomlig.
I en artikel av Gunnar du Rietz, be -

titlad »Fredens krigsmakt», anföres följande,
som jag gärna vill citera: »Supermakternas
väldiga resurser i ekonomi,
industri, teknik och vetenskap gör att
ett småstatsförsvar som Sveriges, hur
vi än anstränger oss, blir relativt sett
allt svagare. Vi är svagare rustade i
förhållande till supermakterna nu än
för femton år sedan trots att vi nu ger
tre gånger större försvarsanslag i guld
räknat än då. Fortsätter kapprustningen
kommer vi år 1975 att vara förhållandevis
ännu svagare än nu.»

Jag ber kammarens ärade ledamöter
att allvarligt begrunda vad Gunnar du
Rietz har anfört. Hans tankegång bör
inte vara svår att förstå, och jag tror
inte att hans fakta kan bestridas.

Nu finns det ju människor som vågar
påstå att man, när man tar ståndpunkt
till vårt försvar, inte får se enbart
på kostnaderna, inte endast räkna
i kronor. Skulle det behövas 1 000 miljoner
kronor till och vi visste, att vi
genom att bevilja ett sådant anslag kunde
försvara vår neutralitet, vårt nationella
oberoende, vår frihet, så vore det
värt att bevilja pengarna, säger man.
Detta är ett bestickande resonemang,
men det har ingenting med politiska
och ekonomiska realiteter att göra. Det
vore detsamma som att säga, att en person
som kan lyfta 100 kilo och som
bara väger 75 kilo skulle kunna lyfta
sig själv. Det är som bekant oerhört
svårt.

Vi kan inte urskillningslöst följa militärledningens
verklighetsfrämmande
utrikespolitiska värderingar. Det är hög
tid att riksdagen låter sina egna värderingar
komma till tals. Detta har hittills
inte varit möjligt på grund av att
riksdagen delvis fråntagits debattmöjligheterna
och överlämnat avgörandet
av dessa för vårt land och folk så viktiga
ting till ett fåtal partiledare och
höga militärer.

Vi kommunister delar inte överbefälhavarens
militärpolitiska motiveringar,
vare sig de som kommit till uttryck ti -

104 Nr 30 Fredagen den 28 maj 1905 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

digare eller de som kommit till uttryck
i ÖB-65. Vi har en helt annan inställning
till frågan hur man kan skapa ett
starkt försvar till betydligt lägre kostnader.
Här är emellertid inte platsen
för en sådan diskussion. Vårt förslag
att avslå fortsatta anslag till Viggenprojektet
grundar sig på en politisk
bedömning — en politisk bedömning
som ligger närmare Gunnar du Rietz’
bedömning och långt från ÖB:s bedömning.
Vår uppfattning kan också klädas
i utrikesminister Torsten Nilssons egna
ord, så som de formulerades i det förstamajtal
år 1964 som jag tidigare omnämnde.
Han förklarade: »Även om vi
lever i en värld av vassa kanter och kalla
skuggor bar vi dock en barometerlik
känsla av att den politiska atmosfären
under det gångna året på ett betydelsefullt
sätt ändrats. Samarbete och förtroende
mellan folken vinner stark terräng.
»

Denna tankegång finner vi uppmuntrande
och värd att läggas till grund för
en allsidig och ingående prövning. Den
motiverar att vi nu för upp på dagordningen
nedrustnings- och avrustningsproblemen
och därmed bryter den ständigt
fortlöpande upprustningspolitiken.
Detta motiveras främst av två skäl.

För det första leder en fortsatt upprustning
till att vårt lands nationella
oberoende, dess neutralitet och dess
fred äventyras. För det andra behövs
såväl pengarna som arbetskraften till
samhälleligt mera viktiga ting. Vi saknar
tillräckligt med bostäder och sjukvårdsplatser.
Våra åldringar tvingas leva
på för knappt tilltagna pensioner.
Forskning och undervisning kräver
större anslag. Direkta och indirekta
skatter plundrar för hårt inkomsttagarnas
avlöningskuvert. Ja, listan kan göras
nära nog hur lång som helst.

För det andra anföres, att vi redan
beviljat så stora anslag till viggenprojektet
att ett avbrytande av detta skulle
medföra, att pengarna vore bortkastade.
Detta är naturligtvis inte sant.

Den forskning som bedrivits och de tekniska
landvinningar vilka redan gjorts
är tillgångar, som finns kvar och som
kan överföras på andra nyttigare samhällsavsnitt.
Dessutom skulle en sådan
argumentering utgöra ett försvar för
den ordningen, att redan gjorda delinvesteringar
måste fortsätta långt in i
framtiden bara därför att en felinvestering
en gång gjorts.

Jag skall emellertid villigt medge, att
vissa svårigheter redan har uppstått.
Riksdagen skall sålunda efter den 1 juli
1967 icke vara bunden av försvarskostnadernas
storlek. Om detta inte bara är
ett löfte, som kan brytas vid behov, inställer
sig genast frågan, hur det skall
vara möjligt för den nu tillsatta försvarsberedningen
att vid sina nya bedömningar
av vårt försvarsbehov icke
taga hänsyn till de väldiga beställningsbemyndiganden
som redan utanordnats.

Hur skall det vara möjligt för försvarsberedningen
att — utan att vara
bunden — frigöra sig från Viggenprojektet,
vilket sträcker sig långt förbi
år 1970? Självfallet utgår vi alla från
att den tillsatta försvarsberedningen icke
är bunden av tidigare beslut och
tankegångar. Om denna beredning sålunda
kommer fram till samma bedömning
beträffande det internationella läget
och den troliga utvecklingen härav,
som utrikesministern deklarerade i sitt
förstamajtal, kan den inte ge fortsatt anslutning
till det kostsamma och äventyrliga
Viggenprojektet.

Det kan sålunda inte under några
förhållanden bortses från den eventualiteten
att detta projekt kan komma att
avbrytas och att det i den aktuella situationen
måste vara fördelaktigare att
vänta med fortsatta anslag till dess att
den nu tillsatta försvarsberedningen får
tillfälle att göra sina bedömningar av
en tänkbar internationell utveckling.

Att det är en äventyrlighet vi ger oss
in på framgår också av vissa engelska
pressuppgifter. Frågan om huruvida
detta projekt genom sina höga kostna -

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Nr 30 105

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

der så småningom kommer att tvinga
oss in i en export till utlandet av stridsflygplan
år aktuell. Jag citerar ur Dagens
Nyheter den 16 maj som skriver
under rubriken »Intresse i England för
inköp av Viggen»:

»Förutsättningarna för ett sådant samarbete,
skriver Financial Times, finns
redan. De är ’den svensk-engelska liandelns
stora omfattning, den goodwill
som skapats genom svenska köp i England
av flygmotorer och robotar som
t. ex. Blodhunden och elektrisk och annan
utrustning. Till detta kommer likheterna
mellan de problem som föreligger
för båda ländernas flygindustrier.
’ Sundav Telegraphs flygmilitäre
medarbetare förklarar i en rapport från
Stockholm att det nu är tydligt att Sverige
önskar sälja militär utrustning till
utlandet och ''om det blir nödvändigt’
samarbeta med andra länder ''på basis
av delade kostnader’.»

Visserligen uttalar överste Åke Sundén
i flygförvaltningen att uppgifterna
»är helt spekulativa», men han fortsätter
på följande sätt: »Vi har tidigare
samarbetat med engelsmännen på detta
område och skulle gärna se ett ökat
handelsutbyte med dem.»

Dessa uppgifter är och förblir oroande
och borde kräva en bindande dementi
från ansvarigt håll. Därest dessa stora
utgifter fortsättningsvis skall äskas och
vi godkänner dem, kommer vi förr eller
senare i den situationen att vi måste
begära kompensation för dem.

Även från andra synpunkter kan betänkligheter
anföras. På s. 8 i Kungl.
Maj:ts proposition nr 110 uppgives, att
flygmaterielberedningen kontaktat ett
antal företag, bl. a. Saab, samt inhämtat
ett tiotal svenska industriers synpunkter
på vad forsknings- och utvecklingsarbetet
med system 37 kan beräknas
ge i fråga om vidgat kunnande, erfarenheter
m. in., som kan komma civil produktion
inom landet till godo.

De tillfrågade industrierna har därvid
understrukit det stora värdet av att få

arbeta med militär utveckling och produktion.
Några företag framhåller nödvändigheten
av militära beställningar
för att de skall kunna hävda sig i konkurrensen
på den civila internationella
marknaden. Å andra sidan framförs att
den höga standard som vår civila teknik
nått i dag utgör en nödvändig grund
för militär produktion.

Det stora värdet av att få arbeta med
militära utvecklingsprojekt kan avläsas
i kalla siffror. I en annons i Stockholms-Tidningen
den 24 maj 1965 kan
läsas följande meddelande till stamaktieägarna
i Saab aktiebolag: »Vid ordinarie
bolagsstämma den 3 maj 1965
har beslutats, att bolagets aktiekapital,
nu uppgående till 96 000 000 kronor,
varav 6 000 000 kronor preferensaktiekapital
och 90 000 000 kronor stamaktiekapital,
motsvarande 960 000 aktier,
vilka alla registrerats såsom till fullo
betalda, skall ökas dels med 18 000 000
kronor genom nyteckning av 180 000
stamaktier, dels ock med 18 000 000 kronor
genom överföring av besparade
vinstmedel samt utgivande av däremot
svarande 180 000 nya stamaktier, envar
1 nominellt 100 kronor.»

Kupongklipparna gnuggar händerna!
Viggenprojektet betyder för dessa
många sköna nya miljoner i vinst. Här
kan man verkligen instämma med tidskriften
Tiden, som skriver följande:
»Samtidigt är det naturligt att Saab och
andra i detta jätteprojekt inblandade
företag blir utsatta för en stramare
kostnads- och effektivitetskontroll från
beställarnas sida: i få länder har försvarsindustrien
levat så vinstskyddad
som i Sverige.» Detta är verkligen så
sant som det är skrivet.

De väldiga vinster som försvarsindustrien
inhöstat på bl. a. Viggenprojektet
har kunnat göras under en tid då
1959 års besparingsutredning enligt planerna
skulle arbeta. Hur arbetade då
denna utredning?

Herr talman! Jag ber att få citera ur
riksdagsberättelsen för år 1964, där det

106 Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

heter: »Utredningen har under tiden
nov. 1962—31 okt. 1963 haft ett sammanträde.
På grund av sjukdom under
år 1962 har ordf. i november samma
år under hand begärt entledigande från
uppdragen att vara sakkunnig och ordf.
i utredningen. I anledning härav har
utredningens arbete tills vidare vilat.»

Riksdagsberättelsen år 1965 omtalar:
»Utredningen har ej sammanträtt under
år 1964. Den 14 nov. beslöt departementschefen
att utredningen skulle
upphöra.»

Att besparingsutredningens ärade
herr ordförande har insjuknat beklagar
jag på det djupaste. Men, herr försvarsminister,
fanns det verkligen ingen
ersättare? Uttrycker det förhållandet
att utredningen på försvarsministerns
initiativ upphört med sitt arbete, att det
inte längre är aktuellt med besparingar
inom försvaret? I så fall är försvarsministern
säkerligen ganska ensam om
sin uppfattning. Flygmaterielberedningen
kan ju knappast ersätta besparingsutredningen.

Tillåt mig, herr talman, avsluta mitt
tal med ett citat från Gunnar du Rietz’
artikel i Tiden nr 4. Han skriver: »Våra
militärer har systematiskt självtränat
sig att utrikespolitiskt tänka fel. Innan
vi omskolat dem från deras ''militärpolitiska’
metafysik till förnuftigt utrikespolitiskt
tänkande, bör vi i görligaste
mån begränsa deras inflytande på militärförsvarets
tilldelning av framtida förmåga
att föra krig.»

Med detta citat, herr talman, av en
mycket stark passus av Gunnar du Rietz
tror jag mig tillräckligt ha motiverat
mitt yrkande om bifall till motion 882
i denna kammare av undertecknad m. fl.

Herr JANSSON (k):

Herr talman! Jag skall i detta skede
av kammarens debatt avstå från att lämna
någon grundligare motivering till
den kommunistiska gruppens motion nr
183 såvitt nu är i fråga.

Det gäller en besparing på 150 mil -

joner på posten anskaffning av flygmateriel.
Andra delar av denna motion
har tidigare behandlats och avslagits.
Motionen motiverades ganska utförligt
redan den 1 april, då kostnadsramen
för försvaret fastställdes. Jag skall därför
endast erinra om att motionen yrkade
på ett utgiftsstopp vid det nu löpande
budgetårets nivå.

Jag skall nu inte uppta kammarens
tid utan tillåter mig endast att helt kort
yrka bifall till motion nr 183 såvitt nu
är i fråga.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Jag skall inte gå in på
herrar Nilssons i Gävle och Janssons
anföranden. Vad de än syftar till, så inte
är det att tillgodose Sveriges säkerhetsintressen.

Jag har tidigare här i kammaren
framfört tveksamhet beträffande flyginaterielberedningens
tillkomst och arbete.
Om vi har haft en parlamentarisk
utredning — och det har vi haft —
så kan det inte vara principiellt riktigt
att dess slutsatser sedan gnuggas av en
departementsutredning. Än mindre kan
det vara riktigt att den utredningen gör
bedömningar i militära avvägningsfrågor
och rörande handlingsfriheten då
det nuvarande försvarsbeslutet löper ut
— bedömningar som departementschefen
tydligen helt bygger sina egna uttalanden
på. Jag har i all korthet velat
säga detta.

Jag kan emellertid ändå — och det
ligger ingen motsägelse i det — uttala
min tillfredsställelse över att flygmaterielberedningens
noggranna undersökningar
bekräftat riktigheten av de beslut
som 1962 års försvarskommitté och
sedermera 1963 års riksdag fattade rörande
utvecklingen av flygplan 37 Viggen.

Det är obestridligen betydelsefullt att
ha ett så säkert underlag som det vi nu
har — grundligare kunde man väl knappast
ha gått till väga. Regeringens behandling
av frågan ger icke desto mind -

Fredagen den 28 maj 1905 em. Nr 30 107

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

re anledning till kritik. Kritiken gäller
den avsiktliga försening för de första
seriebeställningarna och därmed också
för de första serieleveranserna av Viggen
som ett bifall till propositionen
kommer att medföra.

Jag vill påminna om att ÖB-02 och
de utredningar som ÖB lät verkställa
på begäran av 1902 års försvarskommitté
utgick ifrån att det nuvarande
attackplanet Lansen, alltså J 32 A under
senare delen av 1900-talet skulle ersättas
av det nya enhetsplanet Viggen i
attackversion. Dåvarande försvarskommittén
accepterade efter ingående överväganden,
utredningar och diskussioner
ÖB:s förslag. Kommittén framhöll i sitt
betänkande att det inom den överenskomna
försvarskostnadsramen borde
vara möjligt att fortsätta utvecklingsarbetet
beträffande flygplan 37 i huvudsak
i planerad takt. Riksdagen anslöt
sig till det uttalandet.

Senare har mer preciserade planer
kommit fram till att den första serieleveransen
skulle börja först vid årsskiftet
1969—1970, alltså redan det en
viss försening. Nu har av tekniska skäl
och i viss mån också på grund av det
arbete och de utredningar som flygmaterielberedningen
utförde en ytterligare
försening av projekten inträtt
med något mer än ett halvår. Redan
detta är beklagligt. Men det är än mer
beklagligt att regeringen nu på förslag
av försvarsministern ansett att en ytterligare
förskjutning av projektet borde
ske med ungefär ett år. På grund härav
kan de första serieleveranserna inte ske
förrän omkring den 1 juli 1971. Den
förseningen kommer i korthet att innebära
för det första vissa merkostnader,
för det andra att de nuvarande Lansenplanen,
vars tjänstetid redan förut har
tänjts ut i mesta laget, kommer att vara
i tjänst längre än vad som är tillrådligt
med hänsyn till kraven på flygsäkerhet,
eller också att attackflygets fredsorganisation
måste begränsas genom de
snabbt stigande underhållskostnaderna

till följd av att planen blir så gamla.
För det tredje innebär denna försening
en liigre försvarseffekt i början av 197(1-talet än den som vi annars hade behövt
räkna med. För det fjiirde är det, såvitt
jag förstår, en klar avvikelse från vad
som förutsattes i försvarsbeslutet.

För denna avvikelse har nu departementschefen
åberopat två motiv, som
delvis är invävda i varandra. Jag skall
försöka att redovisa dem. Det är inte
lätt, eftersom frågan är mycket komplicerad,
men jag skall försöka göra det
så enkelt som möjligt. Jag hoppas att
jag därvid inte förvanskar eller förvränger
det som departementschefen
verkligen har avsett.

Det första skälet till denna förskjutning
på ungefär ett år utöver vad som
är nödvändigt anges vara likviditetsläget
på flvgmaterielanslaget. Det sägs
i propositionen, att den genomsnittliga
tid, som åtgår från det att man fått ett
bemyndigande att göra en beställning
till dess man skall betala beställningen,
är ungefär ett och ett halvt år och att
därför bemyndigandeskulden skall vara
lika stor. Den skall alltså motsvara ett
och ett halvt års kvot, ty eljest riskerar
man att man när räkningarna skall betalas
inte har några pengar till förfogande,
vilket leder till förlängda leveranstider,
till avbeställningar och över huvud
taget till en massa ogynnsamma
konsekvenser.

Den argumenteringen låter bestickande,
men den är likväl inte bärande. För
det första kan man inte, vilket departementschefen
gjort, i en sådan bemyndigandeskuld
eller bestiillningsskuld räkna
in den garanti för avbeställningar
som lämnats olika industrier. Om man
emellertid ändå räknar in en sådan garanti,
kan man inte samtidigt räkna
med full betalning enligt gjorda beställningar.
Man får alltså välja. Antingen
tar man med garantien och då kan man
inte räkna med full betalning, eller också
tar man inte med garantien, och då
skall man räkna med full betalning. Ty

108 Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

det är ju ändå knappast tänkbart att man
skall behöva betala ut garantibelopp
till industrien därför att man inte gjort
beställningar, som man skall göra, och
samtidigt behöva betala för de beställningar
som man inte gjort. Det resonemanget
går inte ihop. Jag förmodar därför
att resonemanget i propositionen
bygger på något missförstånd, som jag
emellertid från min horisont inte kan
genomskåda. Som det nu är beskrivet
är det i varje fall inte hållbart.

Om jag är riktigt underrättad är det
dessutom på det sättet, att de två kurvorna
— kurvan för beställningar, för
bemyndiganden och kurvan för betalningsutfallet
— löper i stort sett parallellt.
Det finns alltså ingen eftersläpning,
och det finns ingen likviditetskris
på detta anslag.

Det andra motivet som departementschefen
åberopat är att — enligt 1962
års försvarskommitté — handlingsfrihet
skall föreligga för framtida försvarsbeslut
då det nuvarande beslutet löper ut.
Departementschefens resonemang i det
avseendet stöder sig på flygmaterielberedningen,
som för ungefär följande resonemang.
Beredningen säger för det
första, att erfarenheten visar att det
blir kostnadsstegringar och att man därför
i flygmaterielanslaget måste reservera
pengar för oväntade prishöjningar
när man gör upp långtidsplanen. När
man planerar flygplan AJ 37 måste man
alltså räkna med marginaler för att kunna
möta sådana faktorer. Beredningen
säger för det andra, att man varit
tvungen att göra denna förskjutning för
att skapa förutsättningar för ett minskat
betalningsutfall —- alltså för att betala
ut mindre pengar — redan under
de närmaste budgetåren, så att handlingsfriheten
i fråga om försvarskostnaderna
kan behållas efter fyraårsperiodens
utgång.

Det skulle alltså innebära att en planenlig
serieleverans medför sådana anspråk
på flygmaterielanslaget, att nästa
försvarsutredning inte skulle ha

praktiska möjligheter att utan allvarliga
ekonomiska konsekvenser gå ned i förhållande
till nuvarande ramar. Alldeles
oberoende av att departementschefen
med handlingsfrihet tydligen endast avser
frihet att sänka och inte att höja anslagen,
är detta resonemang såvitt jag
förstår inte heller riktigt, och jag vill
för den uppfattningen åberopa följande
skäl.

För det första skall ju kostnadsfördyringar
på försvarsanslaget i princip täckas
genom försvarets prisregleringsindex;
det är fråga om en automatisk
uppräkning. För det andra räknar man
med ett tillägg av 2,5 procent för teknisk
utveckling. Båda dessa tillägg utgår
helt automatiskt, och anslaget inrymmer
alltså marginal för fördyringar.

Men — och det är kanske det viktigaste
— till yttermera visso har man i
själva flygmaterielanslaget för oförutsedda
kostnadsökningar härutöver redan
nu inlagt vissa reserver som uppgår
till 75 miljoner kronor om året.

Slutligen lär det väl ändå förhålla
sig på det sättet att alternativet Viggen,
som nu är så stött och blött, så gnuggat
och undersökt, med hänsyn till
bl. a. de betydande belopp vi redan lagt
ned i utvecklingskostnader är och kommer
att vara ett realistiskt projekt även
vid en i förhållande till den nuvarande
väsentligt reducerade kostnadsramen för
försvaret i dess helhet och även för
flygvapnet. Att en väsentlig reducering
av försvarskostnaderna skulle bli resultat
av 1965 års försvarsutredning är det
väl ingen — möjligen med undantag för
herr Nilsson i Gävle och hans kolleger
-— som räknar med i dagens oroliga
värld.

Jag kan alltså inte finna departementschefens
skäl godtagbara. Jag kan
inte heller tro att detta är de verkliga
motiven, och det vore därför värdefullt
att få veta vilka de verkliga orsakerna
till regeringsbeslutet varit.

Jag vill till sist, herr talman, på nytt
understryka, att konsekvenserna kan bli

Fredagen den 28 maj 19(55 em. Nr 30 109

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

allvarliga inte bara med hänsyn till ökade
kostnader, försämrad flygsäkerhet
och minskad försvarseffekt utan också
med hänsyn till respekten för träffade
försvarsuppgörelser. Regeringens förslag
står —■ det vågar jag påstå — inte
i överensstämmelse med vad som avsågs
i 1962 års försvarskommittés förslag
och med 1903 års riksdagsbeslut.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr JANSSON (k) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till herr
Bohman säga att jag är lika oförstående
för hans argumentering som han
tycktes vara för herr Nilssons i Gävle
och min. I valet mellan herr Bohmans
uppfattning och den som departementschefen
redovisat väljer jag den senare,
trots att jag på åtskilliga punkter inte
kan dela denna uppfattning. Men det
kanske blir tillfälle att återkomma till
den saken — jag utgår från att alla
sanningar inte behöver sägas i kväll.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Även om tiden nu är
långt framskriden, är det rätt naturligt
att man nu fått en viss diskussion kring
statsutskottets utlåtande nr 126. Det rör
sig i och för sig om stora beställningsbemyndiganden
för flygmateriel och
andra tekniska arrangemang i fråga
om flygvapnet. Det är också helt naturligt
att intresset i första hand knyter
sig till den del av propositionen och
utskottsutlåtandet, som sysslar just med
det fortsatte utvecklingsarbetet på AJ 37
Viggen.

Det har redan framhållits här att
senast 1962 års försvarskommitté tog
upp till prövning frågan huruvida utvecklingsarbetet
skulle fortsättas och
att kommittén förordade att så skulle
ske. Man var också överens om att arbetet
skulle hållas inom den ram som
kommittén kommit fram till. Dessa riktlinjer
fastställdes också av 1963 års
riksdag; även 1964 års riksdag fortsatte

med att utlägga ett bemyndigande för
detta utvecklingsarbete.

Nu har departementschefen i sin proposition
nr 110 föreslagit att detta arbete
skall fortsättas även under det
budgetår som stundar, nämligen år
1965/66. Han redovisar också där, såsom
herr Bohman redan har anfört,
den flygmaterielberedning som tillsattes
— en beredning som från många
olika utgångspunkter allsidigt prövat
hela projektet, inte minst ur tekniska
och ekonomiska synpunkter — och att
beredningen har stannat vid att förorda
ett fortsatt utvecklingsarbete.

Man redovisar också från beredningens
sida de jämförelser som gjorts
beträffande eventuell leverans av ifrågavarande
plan från utlandet i konkurrens
med vår inhemska industri. Beredningen
har dock stannat vid att förorda
att en kommande serietillverkning
skulle ske vid ett svenskt industriföretag,
och man har grundat detta
ståndpunktstagande på en motivering,
som ur många synpunkter får anses
mycket bärande.

När det sedan gäller den ekonomiska
sidan av det fortsatta utvecklingsarbetet
har det visat sig nödvändigt att härför
begära medel för nästa budgetår,
dock icke medel för utläggning av beställningsbemyndiganden.
Jag bortser
då från de skolflygplan, som skall levereras
tidigare än serieleveransen skall
ske.

Utskottet har ganska ingående behandlat
propositionen och även motionerna
och har därvid också haft en
föredragning från beredningens sida,
en föredragning som gav klart och entydigt
besked om att allting talar för
att detta fortsatta utvecklingsarbete
kommer till stånd. Utskottet har också
ställt sig bakom detta. Jag vill erinra
om att utskottet på den punkten är enhälligt.
Den reservation, som är fogad
till utlåtandet och som herr Bohman
nyss gjorde sig till talesman för, går
nämligen enbart ut på att man skulle

no Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

få fram serietillverkning på ett tidigare
stadium än vad departementschefen har
tänkt sig. Det är den av departementschefen
föreslagna senareläggningen av
de blivande leveranserna som striden
har stått omkring.

Herr Bohman kan inte acceptera den
motivering, som departementschefen
har anfört som stöd för sitt förslag angående
denna senareläggning med cirka
ett och ett halvt år. Herr Bohman har
här i olika avseenden meddelat hur han
ser på hela den problematik som departementschefen
har utvecklat närmare i
sin proposition. Jag skall inte försöka
mig på att genomdriva de synpunkter
som herr Bohman anförde, men det
kanske kan tillåtas att jag säger att utskottet
har kommit till helt andra slutsatser
vid sin bedömning än de som
kommer fram i den reservation, som
är fogad till utskottets utlåtande. När
herr Bohman här vill få en precisering
av vad som kan ligga bakom de olika
ställningstagandena, kan jag bara svara
att det är de redovisningar som flygmaterielberedningen
har lagt fram, redovisningar
som departementschefen
också har anslutit sig till.

Det har som jag tidigare sade inte
funnits någon anledning för utskottet
att efter den muntliga framställningen
komma till någon annan slutsats.

Därmed kan jag kanske för tillfället
lämna herr Bohmans och reservanternas
argumentering åt sidan. Jag vill
bara än en gång understryka, att reservationen
i princip inte vänder sig mot
det fortsatta utvecklingsarbetet utan
mot den senareläggning av leveranstiden
som kommer att uppstå på gru.id
av de åtgärder som man från olika utgångspunkter
anser sig tvingad att vidta.

Vad gäller de två övriga talarna i
debatten har herr Nilsson i Gävle utvecklat
sina synpunkter på försvaret
som sådant och kommit till slutsatsen,
att de medel som riksdagen nu går att
fatta beslut om kommer att bli mer

eller mindre bortkastade pengar. Herr
Nilsson sade att detta flygplan kommer
att vara föråldrat redan vid leveransen.
Från utskottets sida har vi inte den
uppfattningen. Vi hävdar att det visserligen
kan ligga mycket i vad som sägs
om att det kan bli fråga om en sista
leverans av bemannade flygplan. Det
kan tänkas, men därom vet vi ingenting.
Men i den mån bedömningarna
i dag kan anses något så när säkra
talar allt för att en av de väsentligaste
förutsättningarna för att hela vårt försvarssystem
skall hålla är att vi under
den överblickbara framtiden har tillgång
till flygplan som kan fylla alla
de uppgifter som följer med en effektiv
försvarsberedskap.

Herr Nilssons motion går ju ut på att
riksdagen skall avslå propositionen i
avvaktan på att 1965 års försvarsutredning
lägger fram sitt förslag. Vi kan
inte ansluta oss till detta yrkande. Ett
bifall till motionen skulle innebära ett
avbrott i det utvecklingsarbete som pågår
och som måste pågå för att leverans
skall kunna komma till stånd vid 1970-talets början. Mot den bakgrunden rekommenderar
utskottet riksdagen att
avslå den av herr Nilsson väckta motionen.

Herr Jansson har med några ord fullt
riktigt redogjort för den tidigare behandlingen
av fjärde huvudtiteln. Herr
Janssons yrkande nu ansluter sig till
de krav som tidigare under vårriksdagen
ställdes från kommunistiskt håll.

Med dessa allmänt hållna synpunkter,
herr talman, ber jag att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Herr Mellqvist har inte
i sak försökt att bemöta min argumentering
utan nöjt sig med att hänvisa
till flygmaterielberedningen.

Detta kan jag väl förstå. Det är inte
lätt att här i kammaren försöka bevisa
att de olika kurvorna löper parallellt
eller att de divergerar eller konverge -

Fredagen den 28 maj 1965 em. Nr 30 111

Anslag till Flygvapnet: Anskaffning av flygmateriel m. m.

rar. Det är tvärtom ett nästan hopplöst
företag.

Jag vidhåller att min uppfattning är
riktig och att förskjutningen av beställningarna
och serieleveranserna är både
onödig och högst beklaglig.

Herr NILSSON i Gävle (k):

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon diskussion med herr Mellqvist i
denna sak. Men jag ställde en fråga i
mitt föregående anförande vilken jag
riktade till försvarsministern. Jag kan
inte begära att han skall vara här när
detta ärende behandlas men trodde att
utskottets ordförande skulle ha kunnat
ge något besked i frågan om riskerna
av en eventuell export eller affär med
England beträffande Viggen. År uppgiften
om en sådan export en tidningsanka
eller finns det någon sanning
bakom? Jag bad i mitt tidigare anförande
om en dementi från något ledande
håll därest uppgiften var felaktig.
Eftersom försvarsministern inte är
här tycker jag att herr Mellqvist ligger
närmast till för att säga något om dessa
farhågor.

Herr MELLQVIST (s):

Herr talman! Jag är mycket ledsen
att herr Nilsson i Gävle inte fick svar
på den fråga han förut ställde.

Jag skulle personligen tro att de
engelsmän, som gästade Sverige för en
tid sedan och därvid inte minst tog
del av svensk flygindustris möjligheter,
kanske drog litet förhastade slutsatser
— slutsatser som får stå för deras egen
räkning.

Såvitt jag vet, och jag tror att avdelningen
inom utskottet helt kan ställa sig
bakom detta uttalande, har det inte förekommit
något som helst resonemang
om huruvida möjligheter finns för en
export av ett flygplan som kommer
fram i serietillverkning någon gång omkring
år 1970.

Frågan om en sådan eventuell export
är en fråga på sikt som omöjligen kan

besvaras i dag. Så mycket vet jag som
att denna fråga hittills inte lett till vare
sig någon upplysning, överläggning
eller diskussion över huvud taget.

överläggningen var härmed slutad.

Mom. I

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) bifall till utskottets hemställan;
2:o) bifall till utskottets hemställan med
den ändring däri, som föreslagits i
motionerna I: 142 och II: 183; samt 3:o)
bifall till utskottets hemställan med den
ändring däri, som föreslagits i motionen
11:882; och biföll kammaren utskottets
hemställan oförändrad.

Mom. II

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Bohman begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
statsutskottets hemställan i mom. II) i
utskottets utlåtande nr 126, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fröken Andersson in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Bohman begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 180 ja och 33 nej, varjämte 9 av

112 Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

ökning av de svenska insatserna i Internationella valutafonden och Världsbanken

kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 12

Föredrogs vart för sig

statsutskottets utlåtande nr 127, i anledning
av Kungl. Maj :ts förslag till
stat för riksgäldsfonden för budgetåret
1965/66; och

bankoutskottets utlåtande nr 41, i
anledning av Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag angående ändrad
lydelse av 57 och 62 §§ lagen den 31
mars 1955 (nr 183) om bankrörelse,
m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden hemställt.

§ 13

ökning av de svenska insatserna i Internationella
valutafonden och Världsbanken Föredrogs

bankoutskottets utlåtande
nr 42, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
om ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden
och Världsbanken.

I en den 2 april 1965 dagtecknad proposition,
nr 122, vilken hänvisats till
bankoutskottet, hade Kungl. Maj:t un -

der åberopande av ett propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för samma dag föreslagit
riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att, i
enlighet med i propositionen redovisade
resolutionstexter, godkänna en höjning
av den svenska kvoten i Internationella
valutafonden med 75 milj. dollar
till 225 milj. dollar samt en ökning
av den svenska andelen i Världsbankens
grundfond med 40 milj. dollar till
240 milj. dollar ävensom att lämna riksbanken
garanti för täckning av de eventuella
förluster som hänförde sig till
de ökade insatserna och vilka fullmäktige
i riksbanken inte ansåge böra belasta
banken,

dels bemyndiga riksbanken att tillskjuta
det erforderliga kapitalet samt
påtaga sig de förpliktelser som följde
med teckning av 400 andelar, var och
en med ett nominellt värde av 100 000
dollar, i Världsbankens grundfond,

dels ock antaga förslag till lag om
ändrad lydelse av 10 § lagen den 30
juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank.

Sistnämnda lagförslag, som avsåge
en i samband med kvothöjningen i Valutafonden
aktualiserad ändring av riksbankslagens
stadgande om den supplementära
sedeltäckningen, hade följande
lydelse.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 10 § lagen den 30 juni 193k (nr k31) för Sveriges

riksbank

Härigenom förordnas, att 10 § lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

10 §

Riksbankens utelöpande---------annan säkerhet;

g) medel, utlånade till Internatio- g) tillgodohavande på grund av innella
valutafonden. sats i eller utlåning till Internationella

valutafonden.

Fredagen den 28 maj 1905 em.

Nr 30 113

Riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift
utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. bifalla förevarande proposition, i
vad den avsåge ökning av de svenska insatserna
i Internationella valutafonden
och Världsbanken;

II. antaga det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 § lagen den 30 juni 1934 (nr
437) för Sveriges riksbank.

Reservation hade avgivits av herr
Åkerlund, som ansett att utskottet bort
hemställa att riksdagen måtte

I. i vad förevarande proposition avsåge
ökning av de svenska insatserna i
Internationella valutafonden och Världsbanken
dels bifalla propositionen, såvitt
fråga vore om en höjning av den
svenska kvoten i Valutafonden med 38
miljoner dollar, motsvarande den avsedda
generella ökningen av kvoterna
i fonden, och om därav föranledda bemyndiganden,
dels i övrigt avslå propositionen,

II. avslå det vid propositionen fogade
förslaget till lag om ändrad lydelse
av 10 § lagen den 30 juni 1934 (nr 437)
för Sveriges riksbank.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! Med hänvisning till den
motivering som återfinnes i reservationen
av herr Åkerlund ber jag att få
yrka bifall till denna.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Åkerlund; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 14

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtanden:
nr 43, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
försäljning av riksbankens fastighet i
Uppsala, och

nr 44, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående utgivandet av en matrikel
över riksdagens ledamöter;

bevillningsutskottets betänkande nr
37, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående höjning av postpaketportot
m. in. jämte i ämnet väckta motioner; utrikesutskottets

memorial nr 9, angående
uppskov med behandlingen av
visst till utskottet hänvisat ärende; samt
bankoutskottets memorial och utlåtanden: nr

45, angående ändrad lydelse av
1 § avlöningsbestämmelserna för hos
riksdagen tillfälligt anställda tjänstemän,

nr 46, i anledning av Kungl. Maj:ts
skrivelse med redogörelse för Nordiska
rådets trettonde session, och

nr 47, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lönegradsplacering av vissa
tjänster vid riksbanken, m. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden, betänkande och
memorial hemställt.

§ 15

Riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter
och organisation

Föredrogs bankoutskottets utlåtande
nr 48, i anledning av framställning från
styrelsen för riksdagsbiblioteket angående
riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter
och organisation.

8 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 30

114 Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation

På bankoutskottets hemställan (uti.
nr 39, punkt 13) beslöt 1964 års riksdag
uppdraga åt styrelsen för riksdagsbiblioteket
att utreda frågan om riksdagens
upplysningstjänsts arbetsuppgifter
och behov av resurser.

I en den 9 mars 1965 dagtecknad, till
riksdagen ställd skrivelse, vilken hänvisats
till bankoutskottet och jämte tillhörande
bilagor såsom bihang 1 fogats
till detta utlåtande, hade styrelsen för
riksdagsbiblioteket redovisat resultatet
av den begärda utredningen. Styrelsen
hade därvid upprepat det förslag om
att riksdagens upplysningstjänst skulle
organiseras såsom ett självständigt verk
som styrelsen tidigare framlagt i sina
petita för budgetåret 1964/65. Därutöver
hade styrelsen bl. a. föreslagit en
förstärkning av upplysningstjänstens
personal. Vid styrelsens behandling av
ärendet hade föredraganden, överbibliotekarien
Frykholm, anmält skiljaktig
mening och hänvisat till ett av honom
avgivet utlåtande (bihang 1, bilaga
F), enligt vilket upplysningstjänsten
icke borde skiljas från biblioteket.

Utskottet hemställde, att riksdagen i
anledning av förevarande framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
måtte med godkännande av vad utskottet
uttalat rörande riksdagens upplysningstjänst
bemyndiga delegerade för
riksdagens verk att med tillämpning
från den 1 juli 1965 fastställa därav
föranledda ändringar i tjänste- och
personalförteckningarna för riksdagsbiblioteket.

I motiveringen anförde utskottet bl. a.
följande.

När det gäller personalens löneställning
ansluter sig utskottet i huvudsak
till vad delegerade för riksdagens verk
i sitt förnyade yttrande angivit såsom
lämpligt för det fall att personalen skulle
utvidgas i enlighet med vad utskottet
här förordat. Tjänsten som föreståndare
för upplysningstjänsten bör således alltfort
vara placerad i lönegrad A 27 men

förenas med ett särskilt lönetillägg av
2 400 kronor per år. Föreståndaren bör
ha tjänstetiteln byrådirektör. På nivån
närmast under föreståndaren finns för
närvarande tre befattningar som förste
byråsekreterare i högst lönegrad A 23.
Utskottet tillstyrker att i fortsättningen
skall finnas två tjänster som byrådirektör
i högst lönegrad A 27 och två
tjänster som förste byråsekreterare i
högst lönegrad A 23. I utbyte mot nu
förekommande tjänster som biblioteksassistent
i Ae 11 och biblioteksbiträden
i Ae 7 och Ag 7 bör finnas en tjänst
som registrator i A 13, en som kansliskrivare
i A 11 och en som kanslibiträde
i A 7. Därjämte bör inrättas en
tjänst som förste expeditionsvakt i A 9.
Med hänsyn till att något slutgiltigt
ställningstagande inte sker till frågan
om upplysningstjänstens organisation
bör samtliga här angivna tjänster vara
extra ordinarie.

Reservation hade avgivits av herrar
Nils Theodor Larsson, Per Jacobsson,
Bergland, Larsson i Umeå och Börjesson
i Falköping, vilka ansett att ovan
intagna stycke i utskottets yttrande bort
ha följande lydelse:

»När det gäller---(= utskottet)

---utskottet här förordat. Tjänsten
som föreståndare för upplysningstjänsten
bör enligt utskottets mening
vara placerad i lönegrad Bg 1 med
tjänstetiteln avdelningsdirektör. På nivån
närmast — — — (= utskottet)
— — — expeditionsvakt i A 9. Med
hänsyn till att något slutgiltigt ställningstagande
inte sker till frågan om
upplysningstjänstens organisation bör
samtliga här angivna tjänster på löneplan
A vara extra ordinarie.»

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Det är ju en tyst överenskommelse
att vi skall hålla korta
anföranden i kväll, och jag lovar att

Fredagen den 28 maj 19G5 em.

Nr 30

115

Riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation

åtminstone bjuda till. Detta utlåtande
behandlar dels upplysningstjänstens
organisation och dels personalförstärkning
för upplysningstjänsten. Beträffande
organisationen kan jag — även
om jag tycker att denna fråga snart
skulle kunna klaras av -—■ förstå att
bankoutskottet på det material som
föreligger vill skjuta på saken. Beträffande
personalförstärkningen noterar
jag att bankoutskottet velat bjuda till.

I organisationsfrågan har det ju
framkommit olika meningar. Ingen har
sagt att upplysningstjänsten inte fyller
ett verkligt behov. Till och med riksgäldsfullmäktige
har sagt att den gör
det. De har ändå över huvud taget en
rätt negativ inställning, då det gäller
att förbättra arbetsförhållandena här i
riksdagen.

Det föreligger ju ett förslag från författningsutredningen,
som går ut på att
vi skall bryta loss upplysningstjänsten
från biblioteket och att vi skall låta
riksdagsbiblioteket och upplysningstjänsten
stå under en gemensam styrelse.
Författningsutredningens motivering
är att det visserligen är riktigt att
upplysningstjänsten utnyttjar biblioteket
och måste utnyttja det men att de
uppgifter som man i upplysningstjänsten
ställs inför är av helt annan art
än bibliotekstjänsten. Det blir alltså helt
andra kvalifikationskrav på personalen
inom upplysningstjänsten än inom biblioteket.
Därför bör upplysningstjänsten,
säger författningsutredningen, bilda
en självständig enhet. En gemensam
styrelse skulle därvid skapa garantier
för samordningen. Detta har biblioteksstyrelsen
liksom författningsutredningen
enhälligt kunnat gå med på.

Nu säger riksgäldsfullmäktige att det
är fördelaktigare att samordna arbetet
vid upplysningstjänsten och riksdagsbiblioteket
för att på så sätt kunna utnyttja
personalen bättre. Detta uttalande
visar emellertid att riksgäldsfullmäktige
inte riktigt vet var det kniper.
Upplysningstjänstens svårigheter ligger

på ett annat plan. Under vissa delar av
året blir arbetsbelastningen diir nämligen
mycket hård, med därav följande
stora påfrestningar på personalen. Det
går inte heller för personalen att samla
på sig en stor arbetsbalans och uppskjuta
en del av arbetet, utan vid upplysningstjänsten
måste det handlas
snabbt. Inte heller kan personal överflyttas
från riksdagsbiblioteket, eftersom
denna personal inte är insatt i just
detta arbete. Den enda möjligheten är
alltså att personalen vid upplysningstjänsten
arbetar på övertid. I januari
i år gjordes det upp en statistik — det
är en månad då arbetsbelastningen är
stor — och då visade det sig att den
sammanlagda övertiden på upplysningstjänsten
var 130 timmar, därav 60
timmar för föreståndaren. Detta kanske
kan ge en bild av situationen.

Det är angeläget att behålla den goda
anda som råder och den entusiasm för
arbetet som finns vid upplysningstjänsten,
och jag noterar med tillfredsställelse
att utskottet här har velat hjälpa
till.

Nu ligger det så till, att när delegerade
för riksdagens verk har ansett att
när det nu skall bli en enhetlig organisation,
så duger det inte att en underordnad
— det är alltså chefen för upplysningstjänsten
— skall ha lika hög lön
som överbibliotekarien. Därför föreslås,
att eftersom överbibliotekariens
tjänst är placerad i lönegrad B 1, så bör
upplysningstjänstens föreståndare vara
placerad i A 27 med ett särskilt lönetillägg.
Detta visar svårigheterna härvidlag,
nämligen att det är olika karriärer
vid upplysningstjänsten och vid
biblioteket. Det är ett notoriskt faktum
att bibliotekspersonalen i vårt land är
lågavlönad, men vi kan naturligtvis inte
ensidigt höja lönerna inom vårt bibliotek.
Nu menar jag dock att man väl inte
behöver hålla så benhårt på denna
lönehierarki utan att man kan, som reservanterna
gjort, sätta föreståndaren
för upplysningstjänsten i högre löne -

116 Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

Riksdagens upplysningstjänsts arbetsuppgifter och organisation

grad än vad utskottsmajoriteten har
förutsatt.

Herr talman! Yi återkommer till
ärendet vad beträffar organisationen
nästa år. Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

I detta anförande instämde herrar
Börjesson i Falköping (ep) och Hamrin
i Kalmar (fp).

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! Här föreligger en mycket
omfattande utredning som är redovisad
i tryck. Den enda punkt där
reservanterna skiljer sig från majoriteten
är i fråga om förslagen till löneställning
för och benämning på föreståndaren
för upplysningstjänsten. När
majoriteten har stannat för det beslut
som redovisas i utskottets utlåtande,
så har vi låtit oss ledas av det ställningstagande
som delegerade för riksdagens
verk har redovisat.

Ärendet är emellertid inte lätt. Jag
förstår mycket väl att herr Wahlund
och reservanterna kan finna fog för
sin uppfattning, men enligt min åsikt
har den mening som delegerade för riksdagens
verk redovisat tyngd, och det är
anledningen till att jag, herr talman, ber
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring i utskottets
yttrande, som föreslagits i reservationen;
och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wahlund begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
bankoutskottets hemställan i utskottets
utlåtande nr 48, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
utskottets hemställan med den ändring
i utskottets yttrande, som föreslagits i
reservationen av herr Nils Theodor
Larsson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av kammarens
ledamöter ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wahlund begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 142 ja och 72 nej, varjämte
7 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan med oförändrad motivering.

§ 16

Föredrogs vart för sig
bankoutskottets utlåtanden:
nr 49, i anledning av framställningar
från Nordiska rådets svenska delegation
angående organisationen av delegationens
kansli, och

nr 50, angående regleringen för budgetåret
1965/66 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

första lagutskottets memorial nr 29,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

jordbruksutskottets memorial nr 19,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

Fredagen den 28 inaj 1905 em.

Övriga punkter

Nr 30 117

Statsregleringen

§ 17

Föredrogs vart efter annat statsutskottets
utlåtanden och memorial:

nr 133, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 134, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/

65 till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster,

nr 135, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1965/

66 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 136, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1965/66,

nr 137, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden, och

nr 138, angående tilläggstat II till
riksstaten för budgetåret 1964/65.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit av utskottet gjorda
framställningar att förevarande ärenden
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning, bifölls vad
utskottet i nämnda utlåtanden och memorial
hemställt i övrigt.

§ 18

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
139, angående statsregleringen för budgetåret
1965/66.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Punkterna 13, 14 och 16

Lädes till handlingarna.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 19

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen:
från statsutskottet:

nr 301, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser justitiedepartementets
verksamhetsområde;

nr 302, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser försvarsdepartementets
verksamhetsområde; nr

303, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser socialdepartementets
verksamhetsområde;

nr 304, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser kommunikationsdepartementets
verksamhetsområde; nr

305, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. m., i vad propositionen avser finansdepartementets
verksamhetsområde;

nr 306, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
m. in., i vad propositionen avser ecklesiastikdepartementets
verksamhetsområde; nr

307, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser handelsdepartementets
verksamhetsområde;

nr 308, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., i vad propositionen avser inrikesdepartementets
verksamhetsområde;

118 Nr 30

Fredagen den 28 maj 1965 em.

nr 309, i anledning av Ivungl. Maj :ts
framställning angående anslag för budgetåret
1965/66 till civildepartementet
in. in.;

nr 311, i anledning av Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning
om anslag för budgetåret 1965/
66 till studiebidrag m. m. jämte i ämnet
väckta motioner, såvitt motionerna hänvisats
till statsutskottet;

nr 312, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till anordnande
av skolskjutsar m. fl. ändamål;

nr 313, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till bidrag till folkbibliotek
jämte i ämnet väckta motioner;

nr 315, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till Flygvapnet: Anskaffning
av flygmateriel m. m.;

nr 316, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag till stat för riksgäldsfonden för
budgetåret 1965/66;

nr 323, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
på tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1964/65, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

324, i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag på tilläggsstat
II till riksstaten för budgetåret 1964/65
till avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster; nr

325, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1965/66
till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

326, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av koinmunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1965/66;

nr 327, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1964/65;

nr 341, i anledning av väckta motioner
om åtgärder till stödjande av samernas
kulturliv;

nr 342, angående statsregleringen för
budgetåret 1965/66; och

nr 343, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1965/66;

från bevillningsutskottet:
nr 329, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
angående ändring i förordningen den
1 december 1959 (nr 507) om allmän
varuskatt jämte i ämnet väckta motioner; nr

330, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475);

nr 331, angående beräkning av bevillningarna
för budgetåret 1965/66,
m. m.; och

nr 332, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående höjning av postpaketportot
m. in.;

från bankoutskottet:
nr 334, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 57 och 62 §§ lagen
den 31 mars 1955 (nr 183) om
bankrörelse, m. m.;

nr 335, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition om ökning av de svenska
insatserna i Internationella valutafonden
och Världsbanken; och

nr 339, angående regleringen för budgetåret
1965/66 av utgifterna under huvudtiteln
Riksdagen och dess verk
m. m.;

från första lagutskottet:
nr 291, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o) och
17 :o) lagen den 26 maj 1909 (nr 38 s. 3)
om Kungl. Maj :ts regeringsrätt; samt
från jordbruksutskottet:
nr 253, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag för budgetåret
1965/66 till statsdepartementen,
in. m., såvitt avser jordbruksärenden,
jämte i ämnet väckta motioner.

Härefter anmäldes och godkändes
bankoutskottets förslag till riksdagens
skrivelser

dels till fullmäktige i riksgäldskontoret,
nr 333, i anledning av väckta mo -

Fredagen den 28 mai 1905 em. Nr 30 119

tioner om arbetsrum för riksdagens ledamöter,
m. in.;

dels till delegerade för riksdagens
verk:

nr 336, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksbanken angående
ändrad lönegradsplacering av vissa
tjänster vid riksbanken, in. in.;

nr 337, i anledning av framställning
från styrelsen för riksdagsbiblioteket
angående riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och organisation;

nr 338, i anledning av framställningar
från Nordiska rådets svenska delegation
angående organisationen av delegationens
kansli; och

nr 340, angående lönegradsuppflyttning
av vissa tjänster, m. in.

Vidare anmäldes och godkändes riksdagens
kanslis förslag

dels till riksdagens skrivelse, nr 246,
till Konungen angående val av styrelse
över riksdagsbiblioteket;

dels ock till riksdagens förordnanden:
nr 247, för fröken Lisa Mattson att
vara ledamot av styrelsen över riksdagsbiblioteket; nr

248, för herr Alf A:son Wennerfors
att vara ledamot av styrelsen över
riksdagsbiblioteket;

nr 249, för fru Ingrid Segerstedt Wiberg
att vara suppleant för ledamot av
styrelsen över riksdagsbiblioteket; och
nr 250, för herr Einar Gustafsson att
vara suppleant för ledamot av styrelsen
över riksdagsbiblioteket.

Slutligen anmäldes och godkändes
riksdagens kanslis förslag till riksdagens
skrivelse, nr 294, till Konungen angående
omröstningar jämlikt § 69 riksdagsordningen.

§ 20

Justerades protokollsutdrag.

§ 21

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Såsom tidigare meddelats kommer
riksdagens höstsession att taga sin bör -

Vårsessionens avslutning
jan måndagen den 18 oktober kl. 14.00.
Kallelse kommer att i vanlig ordning
utfärdas genom annonsering och genom
tillkännagivande i radio.

Ärade kammarledamöter! Under denna
vårsession har upprepade gånger uttalats
farhågor för att det sena propositionsavlämnandet
skulle medföra att
arbetsanhopningen i sessionens slutskede
blev större än någonsin. Att så
inte blivit fallet beror givetvis främst
på att kamrarna i sin strävan att utjämna
arbetsbelastningen mellan våroch
höstsessionerna uppskjutit behandlingen
av ett stort antal ärenden till
hösten. Till den förhållandevis gynnsamma
utvecklingen torde emellertid
också ha medverkat att kammarens arbete
planerades omsorgsfullt redan vid
vårsessionens början. Härigenom har
de mera tidskrävande ärenden, som
förelegat till behandling under de senaste
månaderna, kunnat fördelas
ganska jämnt. Vid de sammanträden,
där något eller några stora debattämnen
förelegat, har dessa ärenden i allmänhet
uppförts först på föredragningslistan,
en anordning som haft uppenbara
fördelar, inte minst med
hänsyn till kravet på information utåt,
via press, radio och television. Med den
stora debattlust som präglat kammaren,
kanske speciellt dess nyvalda ledamöter,
har en sådan uppläggning av arbetet
dock kommit att medföra vissa obestridliga
olägenheter. Den tid som kommit
att stå till förfogande för övriga frågor
sedan dagens huvudärende slutbehandlats
har nämligen ibland blivit så
knapp att kammarens ledamöter — även
om tiden för yttranden formellt är obegränsad
— i realiteten känt sig förhindrade
att debattera en del frågor så ingående
som ärendenas vikt skulle ha
motiverat. Erfarenheterna från några av
vårsessionens debattdagar har enligt
min mening verksamt bidragit till att
hålla tanken på införande av någon
form av tidsbegränsning av anföranden
levande.

Besvarandet av interpellationer har
ofta upptagit en väsentlig del av tiden

120 Nr 30 Fredagen den

Vårsessionens avslutning
under de sista arbetsveckorna. Härutinnan
har i år inträtt en markant förändring,
som delvis får tillskrivas det förhållandet
att interpellationer i betydande
utsträckning kommit att ersättas
av enkla frågor. Erfarenheterna av frågestunderna
har varit övervägande
goda, men debatternas karaktär av
korta frågor och svar har stundom gått
förlorad genom talarnas i och för sig
naturligtvis mycket berömvärda grundlighet
i argumenteringen.

Jag är väl medveten om att de
svenska riksdagsledamöternas arbetsförhållanden
ingalunda är tillfredsställande.
Detta gäller både tillgången på
arbetsrum och möjligheterna att erhålla
service av olika slag. Det är sålunda
en angelägen uppgift att söka
åstadkomma partiella reformer på detta
område. Jag är därför glad att kunna
konstatera att det under den sommar,
som nu ligger framför oss, kommer att
utföras en hel del arbete som syftar
till att underlätta riksdagens fortsatta
verksamhet. Riksdagens organisationsutredning
bedriver sitt arbete med sikte
på att kunna framlägga vissa delförslag
under höstsessionen. Även den arbetsgrupp,
som utreder frågan om olika

11 juni 1965

metoder för upptagning av kamrarnas
debatter, kommer att sammanträda
under sommaruppehållet. En del utskott
kommer att företaga studieresor
och åtskilliga av riksdagens tjänstemän
kommer under sommaren att vara i
verksamhet för att förbereda höstens
arbete. Jag förutsätter dock att vi alla
under sommaren skall finna tid även
för vila och rekreation.

Jag ber till sist att få tacka herrar
vice talmän och kammarens ledamöter
för ett gott samarbete. Ett särskilt tack
riktar jag till riksdagens skickliga personal
av olika kategorier, som i icke
ringa mån bidragit till att vårsessionens
arbete kunnat genomföras utan
alltför många och sena nattplena. Jag
tillönskar er alla en god och angenäm
sommar och uttalar förhoppningen att
vi skall få mötas till höstens arbete med
nya friska krafter.

Jag förklarar 1965 års vårsession avslutad.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.49.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 11 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av kammarens vid vårsessionens
slut återstående ojusterade protokoll
komme att försiggå i kammarens konferensrum
denna dag kl. 12.00 samt tisdagen
den 22 innevarande juni kl. 12.00
och tillstädeskom nu följande ledamöter: -

herr Lassinantti,
herr Björkman och
herr Sjönell.

Protokollen för den 24 och den 25
nästlidne maj samt protokollet för detta
sammanträde upplästes för justering och
blev av kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 22 juni 1965

Nr 30 121

Tisdagen den 22 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats vid
sammanträde den 11 innevarande juni,
komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

fru Torbrink,
herr Carbell,
herr Björkman och
herr Hamrin i Kalmar.

Protokollen för den 26 och den 28
nästlidne maj samt för detta sammanträde
upplästes för justering och blev
av kammarens tillstädesvarande ledamöter
godkända.

In fidem

Sune K. Johansson