Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

it--)}

Nr 30 ANDRA KAMMAREN 1962

6—9 november

Debatter m. m.

Tisdagen den 6 november

Sid.

Svar på frågor av:

herr Magnusson i Borås ang. vissa mariningenjörsaspiranters anställningsmöjligheter
.................................. 3

fru Boman ang. kvinnliga textiltimlärares behörighetsutbildning 4
herr Lindström ang. ambulanspersonalens utbildningsmöjligheter 5
Interpellationer av:

herr Rimmerfors ang. begränsning av rusdrycksutskänkningen i

samband med dans.................................... 6

herr Gustafsson i Borås ang. åtgärder mot djurplågeri inom hästsporten,
m. m......................................... 8

fru Lewén-Eliasson ang. SJ-trafiken inom storstockholmsområdet 10
herr Börjesson i Falköping ang. stängselskyldighet för järnväg.. 11

herr Svensson i Kungälv ang. utbildningen av ålderdomshemsföreståndarinnor.
......................................... 11

Andra kammarens protokoll 1962. Nr 30

■

?1A K- , ii

> ■*>''

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 30

Tisdagen den 6 november

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollen för den 27,
den 29 och den 30 nästlidne oktober.

§ 2

Svar på fråga ang. vissa mariningenjörsaspiranters
anställningsmöjligheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! Herr Magnusson i Borås
har frågat mig om anställningsmöjligheterna
för de mariningenjörsaspiranter
med vapen- och teleinriktning som
före årets riksdagsbeslut rörande omorganisation
av mariningenjörkåren påbörjat
sin utbildning på grundval av tidigare
gällande bestämmelser.

Enligt dessa kunde den som genomgått
föreskriven utbildning efter examen
vid teknisk högskola antagas till marinunderingenjör
i mariningenjörkårens
reserv. Efter tre års dylik anställning
kunde vederbörande vinna anställning
såsom mariningenjör av 2. graden antingen
i reserven eller, i mån av tillgång
till ledig beställning, på aktiv stat.

Kungl. Maj:t har den 6 juni 1962 utfärdat
nya bestämmelser om utbildning
till mariningenjör på aktiv stat. Dessa
medger att de av herr Magnusson åsyftade
mariningenjörsaspiranterna (och
mariningenjörskadetter), som vid tidpunkten
för bestämmelsernas ikraftträdande
påbörjat studier vid teknisk högskola,
fullföljer utbildningen enligt tidigare
bestämmelser. Den som den 31
december 1962 avslutat utbildningen
kan få anställning i mariningenjörkårens
reserv. Ytterligare möjlighet till an -

ställning i reserv föreligger inte. Ej heller
kan anställning vinnas som civilmilitär
beställningshavare, men däremot
kan den som önskar vinna stadigvarande
anställning inom marinen söka civil
tjänst vid marinförvaltningen, örlogsvarv
eller motsvarande organ. Härvid
kan den erhållna mariningenjörsutbildningen
åberopas som merit.

Jag vill i detta sammanhang framhålla,
att de beställningar vid mariningenjörkåren
som tidigare avsågs för s. k.
specialingenjörer fr. o. m. den 1 juli i år
utbytts mot civila tjänster. Behovet av
ingenjörspersonal vid marinen är alltså
oförändrat. Om man bortser från att
enligt den tidigare gällande ordningen
vissa befattningar var avsedda uteslutande
för civilmilitära specialingenjörer,
innebär omorganisationen icke någon
förändring av anställningsmöjligheterna
för den som genomgår här åsyftad
mariningenj örsutbildning.

Upplysningsvis kan jag nämna, att i
marinens organisation finnes sammanlagt
cirka 225 civila ordinarie och extra
ordinarie ingenjörstjänster i lönegraderna
A 21—25. Av dessa är för närvarande
cirka 20 vakanta.

Härmed, herr talman, anser jag mig
ha besvarat herr Magnussons enkla
fråga.

Vidare anförde

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Jag skall be att till herr
statsrådet få framföra mitt tack för
vänligheten att besvara den fråga som
jag har framställt. Jag har ställt frågan
alldenstund det har rått en viss oklarhet
på denna punkt och jag tyckte det
kunde vara lämpligt att erhålla ett klarläggande
besked från statsrådet.

Nr 30

Tisdagen den 6 november 1962

Svar på fråga ang. kvinnliga textiltimlärares behörighetsutbildning

Besvikelsen är stor bland de aspiranter
som nu inte kan vinna anställning
såsom mariningenjörer, även om de givetvis
— liksom andra högskoleingenjörer
— har möjlighet att erhålla civila
anställningar vid marinen. Man kan naturligtvis
också förstå dessa pojkars
besvikelse, eftersom de för några år
sedan har skrivit på en förbindelse där
de åtagit sig vissa skyldigheter gentemot
marinen. Denna förbindelse har givetvis
också inneburit vissa rättigheter för
dem som nu inte blir uppfyllda. Det är
tydligt att de har syftat till att bli mariningenjörer.

Den proposition som vi behandlade
i våras innehöll vissa övergångsbestämmelser
för dem som redan hade nått
beställningar såsom mariningenjörer.
Det hade varit lämpligt att även ha någon
form av övergångsbestämmelser för
dem som redan hade påbörjat sin utbildning
och hunnit så pass långt. Jag vågar
uttrycka den förhoppningen, att man
skall kunna finna vissa former för en
sådan övergång.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på fråga ang. kvinnliga textiltimlärares
behörighetsutbildning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för ecklesiastikdepartementet,
herr statsrådet EDENMAN, som yttrade: Herr

talman! Fru Boman har frågat,
om jag har för avsikt att under höstriksdagen
lägga fram förslag om att
kvinnliga textiltimlärare ges samma
möjlighet till behörighetsutbildning
som manliga.

För att fru Bomans fråga skall kunna
förstås vill jag först nämna något om
anledningen till att lärare i trä- och
metallslöjd beretts tillfälle att genom
fortbildningskurser få behörighet till ordinarie
och extra ordinarie tjänst.

Genom att det nya slöjdlärarseminariet
fick en utbildningskapacitet av 120
lärare om året kunde det beräknas, att
övergångsvis ett visst underskott i förhållande
till det beräknade utbildningsbehovet
skulle uppkomma, om inte vissa
övergångsanordningar samtidigt vidtogs.
På grund härav har under somrarna
1960—1962 lärare i trä- och metallslöjd
utan behörighet fått tillfälle att genomgå
särskilda fortbildningskurser, som
givit dem möjlighet till fastare anställning.

Även inom textilslöjden har det förelegat
en avsevärd lärarbrist och en stor
del av undervisningen har handhafts
av timlärare utan behörighet. Utbildningskapaciteten
beträffande textillärare
har emellertid de senare åren successivt
utbyggts mycket kraftigt. Huruvida
den för de närmaste åren beräknade
examinationen kommer att vara
tillräcklig bör bedömas med ledning
av den prognos över behovet av lärare
på det husliga området, som arbetsmarknadsstyrelsen
för närvarande arbetar
med.

Timlärarnas riksorganisation har i
skrivelse den 17 juni 1962 anhållit, att
Kungl. Maj :t måtte ge textiltimlärare
motsvarande möjlighet till behörighetsutbildning
som timlärare i trä- och metallslöjd
erhållit. Skrivelsen har i vanlig
ordning remitterats till skolöverstyrelsen,
som ännu inte avgivit utlåtande i
ärendet.

Jag är under dessa förhållanden inte
beredd att nu ta ställning till om särskilda
behörighetskurser bör anordnas
för textiltimlärare. Något förslag om sådan
utbildning kommer i vart fall inte
att föreläggas höstriksdagen.

Vidare anförde

Fru BOMAN (h) :

Herr talman! Jag vill tacka herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
för svaret. Jag kan inte säga
att det är uppmuntrande för dem det

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 30

Svar på fråga ang. ambulanspersonalens utbildningsmöjligheter

vederbör, ty de är vid det här laget
minst sagt förväntansfulla.

Herr statsrådet nämnde själv en skrivelse
från Timlärarnas riksorganisation
som var undertecknad den 17 juni. Den
skrivelsen överlämnades vid en uppvaktning
i ecklesiastikdepartementet
den 20 juni klockan 15.30, för att vara
exakt. Men dessförinnan hade förbundet
i samma ärende skrivit till kungl.
skolöverstyrelsen redan i september
1961.

Jag sade att dessa lärare är minst
sagt förväntansfulla. Vid denna uppvaktning
gav nämligen den tjänsteman i ecklesiastikdepartementet
som tog emot delegationen
vissa förhoppningar om att
förslag skulle kunna föreläggas 1962 års
riksdag. Innan jag reste ned till denna
höstriksdag blev jag uppringd av förbundets
ordförande, som bor i mitt
grannskap. Hon var då t. o. m. så förhoppningsfull,
att hon trodde att propositionen
var tryckt och delad och att
vi t. o. in. hade fått den hemsänd för
att vi skulle kunna läsa den, innan vi
reste ned till riksdagen. Jag förklarade
arbetsgången här i riksdagen, men lovade
att jag skulle undersöka saken då
jag kom ned.

Då jag läste propositionsförteckningen
och fann att en proposition i denna
fråga lyste med sin frånvaro, ansåg jag
att jag borde fråga herr statsrådet om
dessa ting.

Jag förstår skälet till att man berett
de manliga slöjdlärarna möjlighet att
efter fortbildningskurs i Näs få behörighet.

Herr statsrådet säger vidare i sitt svar,
att det även inom textilslöjden har förelegat
en avsevärd lärarbrist och att man
under senare år successivt byggt ut utbildningsresurserna
för dessa lärare.
Men skolöverstyrelsen gjorde i februari
månad i år en utredning som visade, att
det då fanns 420 timlärare av detta slag
i tjänst med minst 15 timmars tjänstgöring
i veckan. Då har man alltså inte
räknat med alla dem som har mindre än

15 timmars tjänstgöring. Min sagesman
tjänstgör 35 timmar i veckan och ambulerar
mellan tre skolor. Jag föreställer
mig att i glesbygderna under mycket
lång tid framåt detta behov av textiltimlärare
utan behörighet kommer att kvarstå.
Då så är fallet, tycker jag att det
vore rimligt att man beredde samma
möjlighet till behörighet åt kvinnor som
åt män som tjänstgör under enahanda
förhållanden. Jag hade varit glad om
herr statsrådet kunnat medge att det
önskemålet är berättigat.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på fråga ang. ambulanspersonalens
utbildningsmöjligheter

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet,
herr statsrådet JOHANSSON, som yttrade: Herr

talman! Ledamoten av denna
kammare herr Lindström har frågat mig
om utredningen rörande förbättrade utbildningsmöjligheter
för ambulanspersonal
kommer att föranleda någon åtgärd
från min sida och i så fall vilken.

Till svar får jag anföra, att en av
Svenska kommunalarbetareförbundet
och Folksam bildad kommitté i skrivelse
den 6 september 1962 hemställt, att
Kungl. Maj:t måtte föreskriva att ambulanspersonal
— förare och medhjälpare
på vanliga ambulansvagnar ■— ges
en omfattande och kvalificerad utbildning
i olycksfallsvård, att denna utbildning
göres till villkor för erhållande
av ett bevis, utan vilket tjänstgöring i
ambulans ej tillåtes, samt att en tillsyningsverksamhet
för sjuktransportverksamheten
inrättas inom respektive
län. Skrivelsen har den 11 september remitterats
till ett 20-tal myndigheter och
institutioner. Först sedan samtliga remissvar
inkommit och bearbetats inom
departementet är det möjligt att ta närmare
ställning till vilka åtgärder som
kan påkallas från min sida.

Nr 30

Tisdagen den 6 november 1962

Interpellation ang. begränsning av rusdrycksutskänkningen i samband med dans

Vidare anförde till herr statsrådet och chefen för fi

nansdepartementet angående investe

Herr LINDSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tackar statsrådet för
svaret på min fråga. Jag är helt införstådd
med att han inte kan säga mycket
mer än så i det läge vari saken nu
befinner sig. Jag vill bara tillägga den
förhoppningen, att när en gång ett förslag
framkommer om utbildning av ambulanspersonal
taxistationernas personal
inte blir helt bortglömd. Vid svåra
trafikolyckor, särskilt långt ute i glesbygderna,
där ambulanserna har lång
framkörningstid, torde det vara säkrare
för de skadade och de sjuka om taxipersonalen
tar hand om dem och kör
dem till den sjukhusinrättning som ligger
närmast inom räckhåll. Det har visat
sig många gånger, att människoliv
skulle ha kunnat räddas, om vederbörande
taxipersonal hade varit i besittning
av de mest elementära kunskaper
när det gäller att ta hand om svårt skadade
människor. Det finns redan vissa
taxistationer, som har bilar utrustade
med både syrgasapparater och slemsugare.
Personalen har dock praktiskt taget
ingen utbildning för att utnyttja dessa
hjälpmedel.

Det som jag här berört är väl i stor
utsträckning ett glesbygdsproblem. Det
ställes stora krav på taxipersonalen i
glesbygderna, framför allt nu när turisterna
invaderar dessa bygder, att
kunna ta om hand dem som gjort sig
illa, vare sig det skett på vägar eller
vederbörande har råkat illa ut på skidutflykter
i fjällen.

Herr talman! Jag ber att få lägga till
en varm förhoppning om att även denna
sak skall beaktas.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Föredrogs den av herr Nordgren
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation

ringsfonder för konjunkturutjämning.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Skellefteå vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen
för socialdepartementet angående arbetsmarknadsstyrelsens
rörlighetsstimulerande
åtgärder.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Gustavsson i
Alvesta vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för
inrikesdepartementet angående åtgärder
mot tillhandahållande av sprit åt
ungdom.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Interpellation ang. begränsning av rusdrycksutskänkningen
i samband med
dans

Ordet lämnades på begäran till

Herr RIMMERFORS (fp), som yttrade: Herr

talman! Man kan knappast undgå
ett intryck av samhällelig dubbelmoral,
när man studerar frågan om ungdom
och alkohol. Å ena sidan gör samhället
berömvärda insatser, när det gäller
kampanjen »Ingen sprit åt ungdom».
Å andra sidan konstaterar man med
både förvåning och besvikelse, att samhällets
egna organ understundom visar
en alltför stor beredvillighet när det
gäller att underlätta ungdomens kontakt
med rusdryckerna.

Tisdagen den C november 1962

Nr 30

Interpellation ang. begränsning av rusdrycksutskänkningen i samband med dans

Ett typiskt exempel är spritutskänkningen
i samband med dans. Där har
man länge varit klar över de ofördelaktiga
verkningarna av kombinationen
dans—rusdrycker.

Detta ledde 1954 till beslutet att i samband
med den nya rusdrycksförsäljningsförordningen
understryka nödvändigheten
av en mera återhållsam tillståndsgivning
än tidigare. Det enda riktiga
hade naturligtvis varit att göra rent
hus med all spritservering i samband
med dans. Det heter också i § 51 av
Rusdrycksförsäljningsförordningen:

»Vid danstillställning, till vilken allmänheten
äger tillträde, må rusdrycker
ej utskänkas. Förbudet gäller även lokal,
som står i inre förbindelse med
danslokalen.»

I samma paragraf kommer emellertid
ett undantag:

»Från det i första stycket stadgade
förbudet må polismyndigheten medgiva
undantag för särskilda fall. Sådant
medgivande må ej lämnas i strid med
de grunder fullmäktige i kommunen eller
länsstyrelsen kan hava bestämt.»

Såväl föredragande statsrådet som
riksdagen underströk emellertid kraftigt,
att dessa tillstånd skulle beviljas
med stor restriktivitet. Redan nykterhetskommittén
hade sagt ifrån, att »dans
i samband med rusdrycksutskänkning
icke bör ges ökad betydelse i det moderna
nöjeslivet. Kommittén anser därför,
att dansförbudet bör bibehållas
samt att undantag bör medgivas med
större försiktighet än hittills.»

Finansministern citerar uttalandet
och tillägger: »Det kan emellertid icke
förbises, att denna nöjesform kan innebära
viss form för utbredning av alkoholförtäring
bland ungdomen. Det
torde därför vara befogat att bibehålla
gällande förbud. Kommitténs åsikt att
medgivande av undantag bör lämnas
med större försiktighet än hittills torde
ävenledes vara välgrundad. — Av dansförbudets
syfte torde följa, att särskild
försiktighet bör iakttagas, när det gäl -

ler dans i samband med spritservering.»
Statsrådet understryker också att länsstyrelsens
rätt att ge polismyndigheterna
direktiv för tillståndsgivningen »kan
visa sig betydelsefull, när en kommun
visat alltför liten återhållsamhet».

1954 års särskilda utskott anslöt sig
i denna del helt till propositionen och
riksdagen gick samma väg. Det heter
i utskottsutlåtandet:

»Beträffande restaurangdansen bör,
såsom departementschefen förordat, en
något restriktivare dispensgivning äga
rum.»

Under de sju år, som gått, sedan den
nya lagtiftningen trädde i kraft, har
nykterhetstillståndet bland ungdomen
bevisligen försämrats. Man kunde då
haft rätt att vänta sig en synnerlig återhållsamhet
i fråga om underlättandet
av spritförtäring i samband med dans.
Detta är visserligen bara en av vägarna,
på vilka ungdomens alkoholförtäring
kan minskas, men det är dock en av
vägarna.

I stället för att myndigheterna skulle
begränsa undantagen har man nu ett
intryck av att undantagen håller på att
bli regel. Jag har inte tillgång till jämförelsematerial
från riket i stort, men
vill dock anföra som exempel några
meddelanden om tillståndsgivningen i
en enda svensk stad. Det gäller Falun.
Direktiven har utfärdats av länsstyrelsen
i Kopparbergs län och tillställts polischeferna
i länet. För Falun gäller
följande »undantag» från förbudet mot
spritutskänkning i samband med dans:

Grand Hotel, tre kvällar per vecka
under tiden 1 maj—14 september samt
två kvällar i veckan under tiden 15 september—30
april. Därutöver nyårsafton,
trettondagsafton, valborgsmässoafton
och midsommarafton, ävensom vid
vissa särskilt arrangerade tillställningar,
till vilka allmänheten äger tillträde.

Restaurant Holmen (övre våningen),
två kvällar i veckan året runt. Därutöver
å nyårsafton, trettondagsafton, valborgsmässoafton
och midsommarafton,

Nr 30

Tisdagen den 6 november 1962

Interpellation ang. åtgärder mot djurplågeri inom hästsporten, m. m.

ävensom vid vissa särskilt arrangerade
tillställningar, till vilka allmänheten
äger tillträde.

Stadshotellet, tre kvällar per vecka
under tiden 1 maj—14 september samt
två kvällar per vecka under tiden 15
september—30 april. Därutöver å nyårsafton,
trettondagsafton, valborgsmässoafton
och midsommarafton samt vid
särskilt arrangerade tillställningar, till
vilka allmänheten äger tillträde.

Värdshuset Kullen, tre kvällar per
vecka under tiden 1 maj—14 september
samt två kvällar i veckan under tiden
15 september—30 april. (Värdshuset öppet
omkring 24 april—25 september.)

Det undandrar sig min bedömning
om denna tillståndsgivning är typisk
för andra svenska städer. Det har i varje
fall väckt stor oro bland befolkningen
i det nu aktuella länet. Vid Kopparbergs
län nykterhetsförbunds årsmöte
i Svärdsjö den 1—2 september 1962 förelåg
en motion, vari uppmärksamheten
fästes på den spritservering, som förekommer
i samband med offentlig dans,
anordnad av restauranger och hotell.
»Dessa tillställningar besöks i stor utsträckning
av ungdomar, varav många
i tonåren, som lär sig använda alkoholdrycker
vid dansbesöken,» säger nykterhetsförbundet
i en skrivelse till riksdagens
nykterhetsgrupper. »Årsmötet
delade motionärernas uppfattning om
resaurangdansens vanebildande verkningar
hos ungdomen och uttalade sig
för att det allmännas uppmärksamhet
fästes på denna sak.»

Med anledning av vad ovan anförts,
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet få rikta följande
frågor:

Anser herr statsrådet den i vissa län
tillämpade omfattningen av tillstånd till
rusdrycksutskänkning i samband med
dans stå i god överensstämmelse med
§ 51 i rusdrycksförsäljningsförordningen? År

herr statsrådet villig att genom

förslag till lagändring eller genom nya
tillämpningsföreskrifter medverka till
en restriktivare tillståndsgivning och
därigenom minska tillfällena till ungdomens
spritförtäring i samband med
dans?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. åtgärder mot djurplågeri
inom hästsporten, m. m.

Ordet lämnades på begäran till

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp), som
yttrade:

Herr talman! Enligt uppgifter i pressen
den 16 oktober har landsfogden i
Malmöhus län inte ansett sig kunna anställa
åtal med anledning av anmälan
om djurplågeri i samband med svenska
mästerskapet i fälttävling i Skabersjö
den 2 juni i år. Landsfogden anser, att
ingen av de deltagande hästarna utsattes
för sådant lidande som avses i 11
kap. 13 § strafflagen. Visserligen borde
tävlingsledningen ha vidtagit ändringar
i banans sträckning och slopat hinder
nr 26, där en häst bröt benet, men detta
är en angelägenhet för tillsynsmyndigheten
och kan ej föranleda tillämpning
av den nämnda paragrafen i strafflagen.

1 Aftonbladet för den 16 oktober gav
redaktör Åke Wihlney en skildring av
vad som förekom vid tävlingen den 2
juni och skrev bl. a.:

»Jag var ett av ögonvittnena vid hinder
26 den lördagseftermiddagen när
terrängritten avgjordes. På plats bland
annat som TV-reporter med uppgift att
visa de avgörande momenten i SM-tävlingen.
Vilket naturligtvis var hinder 26,
som bara en häst lyckades gå över utan
missöden.

Det Aktuellt-inslag, som vårt arbete
resulterade i, blev en chock för svenska
folket. Det var tre minuter långt och
visade bland annat hur det gick till
när den häst förolyckades, som senare
måste avlivas. Plus hård drivning, kul -

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 30

Interpellation ang. åtgärder mot djurplågeri inom hästsporten, m. m.

lerbyttor av ryttaren och hästkrockar
mot de hårda hinderbjälkarna.

Det var bara en liten del av vad som
förekom vid hinder 26. Mycket mer av
samma sort hade kunnat visas, piskade
och sporrade hästar som drevs fram till
den slippriga hala gropkanten, där de
skyggade för hindret och tornade emot
med ett brak. Nya satser, full fart igen,
hästar som blev hängande på hindret,
hästar som satte sig på hasorna och där
skräcken i ögonen var starkare än alla
slag och de skarpaste sporrhugg.»

Landsfogden ansåg sig emellertid med
lagens nuvarande utformning och på
grundval av uttalanden av länsveterinären
och veterinärstyrelsen inte kunna
anställa något åtal!

Det har såvitt jag vet inte påståtts, att
de i pressen förekommande skildringarna
— varpå den citerade endast är
prov — skulle vara sanningslösa eller
överdrivna. Mot TV-utsändningen, som
dock endast utgjorde ett kort avsnitt,
torde det också vara svårt att med framgång
hävda att djurplågeri inte förekom.
Om en vanlig hästägare behandlade
en häst på sätt som skedde i den
citerade skildringen, skulle åskådarna
givetvis anse att djurplågeri förelåg.
Det måste vara något allvarligt fel på
lagstiftningen, när inte den grymma
behandling som det här gäller kunde
föranleda åtal.

Möjligen kan någon påstå, att händelserna
i Skabersjö var en olycklig tillfällighet.
Man kan då fråga, hur det
tillgår när hästar tränas för att delta
i dylika tävlingar, tränas utan att pressen,
allmänheten eller TV kan iaktta
vad som förekommer. Inte heller vågar
man tro, att djurplågeri vid hästsport
är begränsat till de fåtaliga s. k. fälttävlingarna.
Press och TV visar ofta, att
kuskar och ryttare till synes obarmhärtigt
driver på sina djur, väl medvetna
om vad äran och de ekonomiska sammanhangen
kräver av dem. I enstaka fall
händer det att hästsportsorganisationer
avstänger kuskar eller ryttare på grund

av grymhet. Hur ofta detta sker och om
det från dessa organisationer förekommer
övervakning vid träning känner inte
allmänheten till. Det uteblivna åtalet
efter händelserna i Skabersjö -— liksom
vid den s. k. hästolympiaden i Stockholm
för några år sedan och vid dödsstörtningar
under tävling — ger vid handen,
att hästsportens utövare föga har
att frukta av samhällets reaktion.

I de fall då polisundersökning förekommit
kan resultatet bli förbryllande.
Om t. ex. en häst störtat under tävling
och avlidit eller måst skjutas, tycks inte
detta förhållande i och för sig kunna
medföra påföljd för den som drivit hästen
i döden. Då anses hjärtfel eller dålig
bana eller regnväder vara orsaken.
Men hur hjärtfelet uppkommit och att
hästen bevisligen drivits i döden, synes
vara av mindre intresse.

Det svenska folket är utpräglat djurvänligt
och det finns inte i rättsuppfattningen
något undantag för hästsporten.
Det måste alltså vara något fel på lagen,
då en åklagare står maktlös mot
händelser sådana som i Skabersjö och
på andra håll.

Banornas uppläggning och andra
tekniska frågor skall här inte närmare
beröras. Däremot vore det av intresse
att få veta, om det av djurskyddsutredningen
våren 1961 avlämnade förslaget
till bl. a. ny formulering av den här aktuella
paragrafen i strafflagen kan tänkas
—- om lagen ändras — medföra, att
även djurplågeri i hästsport med säkerhet
kan beivras.

Under hänvisning till det anförda får
jag anhålla om kammarens tillstånd att
till statsrådet och chefen för justitiedepartementet
få framställa följande frågor: 1.

När har statsrådet för avsikt att
för riksdagen framlägga förslag med anledning
av djurskyddsutredningens senaste
betänkande?

2. Vill statsrådet medverka till att ifrågavarande
paragraf i strafflagen får en
sådan utformning, att den är möjlig att

Nr 30

Tisdagen den 6 november 1962

Interpellation ang. SJ-trafiken inom storstockholmsområdet

tillämpa också vid djurplågeri inom
hästsporten?

3. Vill statsrådet medverka till att den
djurskyddsförordning, som djurskyddsutredningen
föreslagit, kommer att inrymma
klara bestämmelser rörande tillsynen
av hästsport av olika slag och
djurs, främst hästars och hundars, användning
i samband med fritidsverksamhet? Denna

anhållan bordlädes,
g 10

Interpellation ang. SJ-trafiken inom
storstockholmsområdet

Ordet lämnades på begäran till

Fru LEWÉN-ELIASSON (s), som yttrade: Herr

talman! Från den 1 november
har en ny tidtabell trätt i kraft för SJtrafiken.
Enligt denna har ett flertal tåglägenheter
dragits in för resenärerna
inom Stockholms förortsområde. Sålunda
har samtliga söndagståg mellan
Stockholm C och Huddinge tagits bort
och de resande hänvisats till Södertäljetågen.
Även på vardagarna har ett flertal
tåg upphört att gå. Detta gäller bl. a.
dagens första tåg från Huddinge, som
enligt den tidigare tabellen avgick kl.
4.45. Istället har man satt in en landsvägsbuss,
som avgår redan kl. 4.25. Resenärerna
på denna tur utgöres av skiftarbetare
och andra med en utpräglat
obekväm arbetstid, som på detta sätt
än mer skärpts. Till yttermera visso får
de betala ett extra natt-tillägg för att
få åka med denna tidiga buss. Detta senare
förhållande borde omedelbart kunna
rättas till.

Jag har respekt för SJ :s strävan att
genom rationaliseringar göra företaget
bärkraftigt. Jag kan också förstå, att
det på sina håll tvingas fram trafikomläggningar,
innebärande t. ex. övergång
från järnvägs- till landsvägstrafik. Men
inom det område, som här avses, kan
en sådan utveckling icke anses vara rik -

tig. Bebyggelsen ökar här kraftigt allt
enligt uppgjorda planer och varje år
bosätter sig tusentals nya människor
i kranskommunerna runt Stockholm.
För dem är kommunikationsfrågan helt
avgörande, eftersom deras arbetsmarknad
är hela Storstockholm.

Samhällsplaneringen — både den
översiktliga för regionen och den mera
detaljmässiga för olika kommuner
och samhällsdelar — bygger till väsentlig
del på järnvägstrafiken som främsta
kommunikationsmedel. Nya stora samhällen
växer också upp i direkt anslutning
till järnvägen. Inom Huddinge
byggs sålunda utefter Nynäsbanan ett
bostadsområde avsett för cirka 20 000
människor. En likartad utveckling pågår
inom kommunerna Öster- och Västerhaninge
vid samma bana. Detsamma
gäller även utefter sydvästra stambanan
mellan Stockholm C och Södertälje.
Vid stationerna Stuvsta, Huddinge,
Tullinge, Tumba etc. kommer stora befolkningscentra
till. Alldeles intill denna
handel ligger Flemingsbergsområdet,
som inte bara skall exploateras för bostads-
och industriändamål utan även
omfatta ett stort lasarett och ett mentalsjukhus.
Ett fullföljande av dessa projekt
förutsätter en väl fungerande järnvägstrafik.

Nu aktuella tågindragningar har väckt
irritation men också oro. Denna har
ytterligare förstärkts genom notiser om
SJ:s petita för nästa budgetår, vilka tyder
på att man önskar skjuta på genomförandet
av pendeltrafiken mellan det
norra och södra förortsområdet.

Storstockholms trafikutredning betonade
i sitt 1959 avlämnade betänkande,
att utbyggnaden av området förutsatte
ett utnyttjande av de spårbundna trafikmedlens
möjligheter till snabba och bekväma
trafikförbindelser mellan innerstaden
och de yttre förorterna. Vid trafikplaneringen
måste man sålunda, enligt
utredningen, iakttaga sträng ekonomisering
med det tillgängliga gatuutrymmet
och effektivt utnyttja de trafik -

Tisdagen den 6 november 1962

Nr 30

Interpellation ang. stängselskyldighet för järnväg — Interpellation ang. utbildningen
av ålderdomshemsföreståndarinnor

medel, som har sin infart avskild från
gatutrafiken.

De åtgärder som SJ nu vidtagit innebär
inte bara en försämring för resenärerna
utan inger dessutom med hänsyn
till ovan berörda förhållanden anledning
till allvarliga farhågor för framtiden. De
skapar osäkerhet och kan komma att
medverka till en felaktig utveckling av
trafikapparaten inom detta område.

Med hänsyn till vad jag ovan anfört
anhåller jag om andra kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet få ställa
följande frågor:

Är herr statsrådet i tillfälle att ange
hur regeringen ser på utvecklingen av
SJ-trafiken inom storstockholmsräjongen? Är

herr statsrådet beredd att medverka
till att uppenbara missförhållanden, som
uppkommit genom gjorda tågindragningar
inom förortstrafiken, snarast rättas
till?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. stängselskyldighet
för järnväg

Ordet lämnades på begäran till

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep),
som yttrade:

Herr talman! Enligt lag den 13 april
1945 om stängselskyldighet för järnväg
in. in. är innehavare av järnväg (och
spårväg) i princip skyldig att hålla
stängsel utmed järnvägen till skydd för
större hemdjur (hästar och nötkreatur)
under betesgång, såvida icke kostnaden
för stängsel är oskälig i förhållande till
nyttan därav för betesbruket. Huruvida
angivna förutsättningar för stängselskyldighet
föreligger avgöres av ägodelningsrätten
i orten. Om stängselskyldighet
förklarats icke föreligga, kan ändock
järnvägens innehavare åläggas att utge
ersättning för hinder eller men som här -

av uppkommer vid fastighets användning
för betesbruk.

I den av järnvägsstyrelsen den 18 januari
1923 utfärdade banförordningen
stadgas helt allmänt —- med giltighet för
statens järnvägar — att järnvägsområdet
skall vara inhägnat där så erfordras
för att skydda järnvägstrafiken.

Bortsett från järnvägsövergångar gäller
således stängselskyldighet för järnväg
egentligen endast med hänsyn till
betesbruket. Farorna för allmänheten till
följd av järnvägs passage genom tättbebyggt
samhälle har ej särskilt beaktats
i detta sammanhang.

I många av våra tätbebyggda områden
går nu järnvägen fram i mycket
nära anslutning till bebyggelse. Genom
fortgående befolkningskoncentration till
vissa områden -— och ofta längs järnvägslinjerna
— har detta kommit att
bli fallet i ökad utsträckning under senare
år. Någon åtgärd för att förhindra
lekande barn att ta sig upp på banvallen
är järnvägen lagenligt ej skyldig
vidtaga. Man kan ändock fråga sig, om
det ej borde vara minst lika angeläget
att skydda barnen som betande djur. Lagen
synes vara otidsenlig på denna
punkt.

Med anledning av det anförda får jag
vördsamt hemställa om kammarens tillstånd
att till statsrådet och chefen för
kommunikationsdepartementet rikta följande
fråga:

Anser statsrådet nuvarande lagstiftning
rörande stängselskyldighet för
järnvägar vara tillfredsställande med
tanke på att järnvägarna i allt större utsträckning
passerar igenom tätbebyggda
områden?

Denna anhållan bordlädes.

§ 12

Interpellation ang. utbildningen av
ålderdomshemsföreståndarinnor

Ordet lämnades på begäran till

Nr 30

Tisdagen den 6 november 1962

Interpellation ang. utbildningen av ålderdomshemsföreståndarinnor

Herr SVENSSON i Kungälv (s), som
yttrade:

Herr talman! Av utredningar och sammanställningar
framgår, att f. n. inte
fullt hälften av föreståndarinnorna vid
landets ålderdomshem har genomgått
socialvårdsförbundets 3-åriga utbildningskurs
eller erhållit jämförlig utbildning.
En utredning inom ett begränsat
område i Bohuslän visade helt nyligen,
att t. o. m. endast 12 av 36 föreståndarinnor
hade sådan utbildning.

Med tanke på att ålderdomshemmen
mer och mer tvingas ta hand om även
sjuka åldringar framstår detta tillstånd
som icke tillfredsställande. Nu och då
går också genom pressen uppgifter om
att vården icke motsvarar nutida krav.
Även om man skall ha fullt klart för
sig att vedertagen utbildningen icke utgör
någon garanti för god, human och
ändamålsenlig vård, skall man ändå inte
blunda för det faktum, att också vårdaryrket
kräver kunskaper som endast
rätt anpassad utbildning kan ge.

I detta sammanhang kan man också
fråga sig om fortbildningen av redan
tjänstgörande ålderdomshemsföreståndarinnor
är tillräcklig. Man har emellertid
här att göra med inte bara tillgången
på sådana kurser utan också de
enskilda kommunernas vilja att ge ledighet
och ersättning under ledigheten
och kommunernas möjlighet att erhålla
vikarier. En rekommendation till landets
socialnämnder borde kunna utfärdas
av socialstyrelsen i denna fråga.

Vidare frågar man sig, om det inte
vore möjligt att intressera äldre hemvårdarinnor
för utbildning till ålderdomshemsföreståndarinnor.
De har tillägnat
sig stor erfarenhet av vårdaryrket. Hemvårdarinnorna
kan också vara i behov
av en lugnare arbetsplats än vad hemvårdarinneyrket
kan bjuda dem. Dessutom
skulle det innebära en möjlighet
till uppflyttning i högre lönegrad. Detta
skulle i sin tur kunna väcka intresset
för hemvårdarinneyrket och bredda
rekryteringen.

Utbildningen av ålderdomshemsföreståndarinnor
har sedan länge omhänderhafts
av Svenska socialvårdsförbundet
med 50 % statsbidrag. Vissa fortbildningskurser
har anordnats av Årsta diakonissanstalt
i Härnösand. Dessa har
stått under överinseende av överstyrelsen
för yrkesutbildning.

Emellertid kan man inte komma ifrån,
att staten har det yttersta ansvaret för
att utbildningens kapacitet är tillräcklig.

Med utgångspunkt från att de rådande
förhållandena icke är acceptabla får jag
härmed anhålla om andra kammarens
tillstånd att till statsrådet och chefen
för socialdepartementet få rikta följande
frågor:

Vilka åtgärder har under de senaste
åren vidtagits för att öka kapaciteten i
utbildningen av ålderdomshemsföreståndarinnor
och vilka åtgärder förberedes
för framtiden?

Är statsrådet beredd att vidtaga åtgärder
som uppmuntrar vidareutbildningen
av redan tjänstgörande ålderdomshemsföreståndarinnor? Denna

anhållan bordlädes.

§ 13

Tillkännagavs, att Kungl. Maj ds proposition
nr 184, med förslag till läkemedelsförordning,
m. m., överlämnats
till kammaren.

Denna proposition bordlädes.

§ 14

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksgäldskontoret inkommit
framställning angående inrättande av
vissa ordinarie tjänster i riksgäldskontoret
och vid riksdagens ekonomibyrå.

§ 15

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en av herr Börjesson i Fal -

Fredagen den 9 november 1962

Nr 30

köping avgiven motion, nr 916, i anledning
av Kungl. Maj :ts proposition nr
185, med förslag till lag angående ändring
i lagen den 31 mars 1955 (nr 183)
om bankrörelse, in. m.

§ 16

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.22.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 9 november

Kl. 14.00

§ 1

Herr TALMANNEN yttrade:

Jag får meddela att den debatt, som
kommer att äga rum instundande torsdag,
den 15 november, avses skola anknytas
till remissen till utskott av
Kungl. Maj:ts proposition angående utgifter
å tilläggsstat I till riksstaten för
budgetåret 1962/63.

§ 2

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj:ts å
bordet vilande proposition nr 184, med
förslag till läkemedelsförordning, m. m.

§ 3

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet
en vid utskottets anmälan jämlikt
§ 21 riksdagsstadgan fogad, å bordet
vilande framställning angående inrättande
av vissa ordinarie tjänster i
riksgäldskontoret och vid riksdagens
ekonomibyrå.

§ 4

Föredrogs den av herr Rimmerfors
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående begräns -

ning av rusdrycksutskänkningen i samband
med dans.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 5

Föredrogs den av herr Gustafsson i
Borås vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
angående åtgärder
mot djurplågeri inom hästsporten, m. m.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 6

Föredrogs den av fru Lewén-Eliasson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
SJ-trafiken inom storstockholmsområdet.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Föredrogs den av herr Börjesson i
Falköping vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen

Nr 30

Fredagen den 9 november 1962

för kommunikationsdepartementet angående
stängselskyldighet för järnväg.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 8

Föredrogs den av herr Svensson i
Kungälv vid kammarens nästföregående
sammanträde gjorda, men då bordlagda
anhållan att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för socialdepartementet
angående utbildningen
av ålderdomshemsföreståndarinnor.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 9

Till bordläggning anmäldes
statsutskottets utlåtanden:
nr 157, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående organisation
m. in. av försvarets centrala intendenturförvaltning,

nr 158, i anledning av väckta motioner
om ökad upplåtelse av militära
verkstäder för civil yrkesskolutbildning,

nr 159, i anledning av väckt motion
om besiktningen; av hästar, som uttages
enligt militära uttagningsförordningen,
nr 160, i anledning av väckta motioner
om en plan för fortsatt utbyggnad
av patent- och registreringsverket,
nr 161, i anledning av väckta motioner
om sättet för vissa utbetalningar till
kommuner m. fl.,

nr 162, i anledning av väckt motion
om ersättning till byggnadsarbetaren
A. S. Sundström för skada uppkommen
genom olycksfall i arbetet,

nr 163, i anledning av väckta motioner
om partiell tjänstledighet eller deltidstjänstgöring
för folk- och småskollärare
m. in., och

nr 164, i anledning av väckta motioner
om rätt för lärare att tillgodoräkna
tjänstgöring i annat nordiskt land såsom
merit;

bevillningsutskottets betänkanden:
nr 58, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändring
i kommunalskattelagen den 28 sep -

tember 1928 (nr 370), m. in., jämte i
ämnet väckta motioner, och
nr 59, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning
om ändrad lydelse av 8 § förordningen
den 19 november 1914 (nr 383) angående
stämpelavgiften, m. in.;
andra lagutskottets utlåtanden:
nr 34, i anledning av väckta motioner
om ersättning av statsmedel vid ingripanden
enligt karantänskungörelsen,
nr 35, i anledning av väckta motioner
om auktorisering av bilförsäljare,
nr 36, i anledning av väckta motioner
om ökat stöd åt den svenska tobaksodlingen,

nr 38, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition rörande godkännande av en
europeisk social stadga, och

nr 39, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
om ändring i sjömanslagen den 30 juni
1952, m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner;

tredje lagutskottets utlåtanden:
nr 37, i anledning av väckt motion
om tidpunkten för utbetalande av ersättning
vid expropriation av vägmark,
nr 38, i anledning av motioner om
trafiksäkerhetsbestämmelserna avseende
husvagn,

nr 39, i anledning av motion angående
översyn av bestämmelser om arbetstid
för förare i yrkesmässig automobiltrafik,

nr 40, i anledning av motioner angående
kompetensfördelningen mellan
länsstyrelse och biltrafiknämnd, och
nr 41, i anledning av dels motion om
fångst av vildkanin med iller och nät,
dels ock motion om åtgärder mot skadegörelse
av vildkanin; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 49, i anledning av väckt motion
om stöd till den estniska befolkningsgruppen
i vårt land.

§ 10

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

Fredagen den 9 november 1962

Nr 30

nr 191, med förslag till lag om rätt
för kommun att bistå utländska studerande,

nr 192, angående godkännande av
avtal mellan Sverige och Argentina för
undvikande av dubbelbeskattning beträffande
skatter å inkomst och förmögenhet,

nr 193, angående omorganisation av
statens jordbruksnämnds råd,

nr 195, angående lönegradsplaceringen
för vissa tjänster m. in.,

nr 196, angående statligt stöd till förbättrad
torrläggning av Kvismaredalen
m. fl. områden i Örebro län,

nr 197, med förslag till förordning
angående de tider då allmän fastighetstaxering
skall äga rum, samt

nr 198, med förslag till förordning
om bekämpande av hönstyfus.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 11

Anmäldes en till herr talmannen under
sammanträdet avlämnad motion,
nr 917, av herr Börjesson i Glömminge
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts proposition
nr 188, med förslag till förordning
om ändring i familj ebidragsförordningen
den 29 mars 1946 (nr 99).

Denna motion bordlädes.

§ 12

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 14.03.

In fidem

Sune K. Johansson