Nr 30 AN DRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:30)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 30 AN DRA KAMMAREN 1964

29 maj—23 juni

Debatter m. m.

Fredagen den 29 maj fm.

Std.

Meddelande om grundlagsändring............................... 5

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären (forts.)........... 5

Ändrad lydelse av 2 § regeringsrättslagen........................ 56

Svar på interpellationer av:

herr Hagnell ang. en översyn av taxeringsförfarandet för viss typ

av företag............................................... 61

herr Källstad ang. brevbäringsservicen......................... 62

herr Svensson i Ljungskile ang. prövning av ett vakuumsystem för
avloppsledningar.......................................... 66

Fredagen den 29 maj em.

Svar på interpellation av herr Boo ang. rikets indelning i kommunblock,
på fråga av herr Gomér i samma ämne och på interpellation
av herr Nilsson i Bästekille ang. principerna för Skånes indelning i

kommunblock..............................................

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.......................... 91

Åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården................ 100

Bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft m. m................. 104

Gilta kvinnors förvärvsarbete................................ 105

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m............... 107

Ändrad organisation av postverket, m. m......................... 115

Lördagen den 30 maj

Svar på fråga av herr Bengtsson i Landskrona ang. behandlingen av

framställningar om anstånd med civilförsvarsutbUdning......... 118

Svar på interpellationer av:

herr Edlund ang. löne- och tjänstgöringsförhållandena för kaptenerna
inom försvaret.................................... 119

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 30

Nr 30

Innehåll

Sid.

fru Lindskog ang. kontroll av konstruktionen av bäddsoffor...... 123

herr Svensson i Va ang. viss ersättning i samband med förbud mot

användning av kemiska växtskyddsmedel.................... 127

Svar på frågor av:

herr Börjesson i Falköping ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna
t,.....,........................ 129

herr Berglund ang. ersättning för ekonomiska förluster i samband

med smittkoppsepidemien år 1963 .......................... 131

herr Svensson i Kungälv ang. planerad kartläggning av bl. a. nykter hetsvårdens

klientel....................................... 132

Svar på interpellation av fru Kristensson ang. deltagandet i mödra undervisning.

............................................... 133

Vissa grundlagsändringar m. m. . ... jk v. . 134

Vårsessionens avslutning....................................... 165

Samtliga avgjorda ärenden

Fredagen den 29 maj fm.

Konstitutionsutskottets memorial nr 21, ang. statsrådens befattning med
Wennerströmaffären..................... 5

Andra lagutskottets utlåtande nr 53, ang. skolväsendets centrala ledning
m. m..........''V. .V''*’...:.......................... 56

Första lagutskottets utlåtande nr 33, ang. ändrad lydelse av 2 § 2:o),

4:o), ll:o), 16:o) och 17:o) lagen om Kungl. Maj:ts regeringsrätt
............ 56

Fredagen den 29 maj em.

Jordbruksutskottets utlåtande nr 19, ang. anslag till naturvårdsverksamhet,
m. m............... 91

— memorial nr 20, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 100

Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 36, ang. skadeverkningar

av kemiska växtskyddsmedel, om forskning och försök rörande
kemiska växtskyddsmedel och om utredning rörande kemiska växtskyddsmedel
........ 100

— nr 37, om åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården .... 100

— nr 38, om bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft och ang.

deltidsarbete för kvinnor m. m. ............................. 104

— nr 39, ang. gifta kvinnors förvärvsarbete och om åtgärder för att

höja yrkesintensiteten hos gifta kvinnor...................... 105

— nr 40, om bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m. . 107

— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 115

Innehåll

Nr 30

Std.

Sammansatt konstitutions- och bankoutskotts utlåtande nr 1, ang. inrättandet
av ett fast kansli hos konstitutionsutskottet.......... 115

Statsutskottets utlåtande nr 136, ang. ändrad organisation av postverket,
m. .............................................. 115

Andra lagutskottets memorial nr 54, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 116

Tredje lagutskottets memorial nr 35, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 116

Första lagutskottets utlåtande nr 31, om sänkning av myndighetsåldern 116

— nr 32, om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa

saker, m. ................................................ H?

Lördagen den 30 maj

Konstitutionsutskottets utlåtande nr 19, ang. vissa grundlagsändringar

m. ...................................................... 134

— nr 20, ang. vissa grundlagsändringar.......................... 163

Bankoutskoltets utlåtande nr 39, ang. regleringen av utgifterna under

huvudtiteln Riksdagen och dess verk m. m. samt vissa i anslutning
härtill väckta frågor........................................ 163

— nr 40, ang. ändringar i reglementet för riksgäldskontoret........ 163

— memorial nr 41, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 163

Statsutskottets utlåtande nr 137, om avsättning av kommunalskattemedel
till budget utjämningsfonden........................... 163

— nr 138, ang. ytterligare utgifter å tilläggsstat II, i vad avser avskrivning
av nya kapitalinvesteringar........................ 163

— nr 139, om anslag till avskrivning av nya kapitalinvesteringar... 163

— memorial nr 140, ang. uppskov med behandlingen av vissa ärenden 163
Första lagutskottets memorial nr 34, ang. uppskov med behandlingen

av vissa ärenden........................................... 164

Särskilda utskottets memorial nr 2, föranlett av kamrarnas skiljaktiga

beslut ang. studiesocialt stöd till studerande ungdom........... 164

Statsutskottets memorial nr 145, ang. tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64 ........................................ 164

— nr 146, angående statsregleringen............................ 164

Of tV,

bit

■:ii .$»« Ui '' • !!;. Wni.v,‘mrf

J-iJtojfaiuuviäi :;!•(. ,! VI: i-lhuj,! j<h

: i.riy?

:■ i’9Jä!!iU>iV;,v .* 7 :: ,1, IjcI**<0 ''Av ■ WVn.''-.

:dv ii-.ffi /;• :•!<;(! •. * . .. -in li;?lo(fi ; • > ‘V ..''v i V

l* ! .....-........... . '' it ■ ''• .. it :i■, fti

• ! .''siOl.ui-''* : t vL. i

• . ;>>- . i-»<.{ r .

.... ............Ili . * i

jc* irsh jfnndhi?.''

1! 4 . • r ; i\ .V - . ..■ .t ,

! , -

. in

i''; t j:. V . \ ■■ sViiv ’*!.:■ f'' ■/>> ,v:‘ : t. ’.. t ::■!!,

. i • :i ''rr> i- ,''|f ilh; . «• <1 I !Uv1:};-.-7-!fI

. t! i ''jfeji; / !?I)-''Afl •

■■ ''i '' - .; V. ; v;

* t ‘n i'' i. ■>!,:- t '' ■ • V-: ‘ ..rf- 4r»n.i; . 11- ''V.■ y-r:> ■

■i l|- " T! i --t ■ n

''•1 i , a; In :tsbi>.) iU! : .- v,

->i V tf '';. ■ jj: , J{ ;; i :. Vv >>:,i tV...'' -jn

....... .''h -f-vv.i:i|» SiciMl vä c h '' !«-•

T3fim>W7iiti,!; f,

• ''>■ ''Ui: ni; i-v ''vr. v .3:!^ .<>; '' m :,:iu«;nvll. -

■ ''• . ''... . , ... - J : \ H.

............. ■ . ■ ■ ... : ''bil''»-» •- .•.,

CifrWr.iliitA •/;. ■• ,4: :: in *i:iv v..''uw'' AAVA.A-a

• jft/iR". :t.l '' *,! 1 < < >! - :;.:i , • , I,-,?-

•''1 -''i>« , i'' .'' ii.ri ia.‘i;r! v''’aj;.>.\?An?.h:'',?

; <» iiitÖf 1

.... a •••»ijovif. f*. :.!>n m -

Fredagen den 29 inaj 1964 fm.

Nr SO

Fredagen den 29 maj

Kl. 11.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Meddelande om grundlagsändring

Herr förste vice talmannen meddelade,
att Kungl. Maj:t till riksdagen överlämnat
en skrivelse angående förordnande
av statsrådsledamöter att uppläsa
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen
angående viss grundlagsfråga. Av
denna skrivelse, som nu föredrogs och
lades till handlingarna, inhämtades,
bland annat, att Kungl. Maj:t förordnat
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Torsten Nilsson att i andra
kammaren uppläsa Kungl. Maj:ts
öppna brev i ämnet.

Med anledning härav överlämnade
herr förste vice talmannen ordet till
hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena Nilsson, som uppläste
Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen
av den 29 maj 1964 angående viss
grundlagsfråga, så lydande:

Kungl. Maj:ts öppna brev till riksdagen
angående viss grundlagsfråga; givet
Stockholms slott den 29 maj 1964.

I skrivelse den 21 maj 1964, nr 256,
har riksdagen anmält, att riksdagen vid
slutlig prövning antagit av 1960 års
riksdag i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition, nr 143, såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaget
förslag till upphävande av § 31 regeringsformen.

Kungl. Maj:t vill härmed giva riksdagen
till känna, att Kungl. Maj:t denna
dag låtit genom allmän kungörelse ut -

färda den beslutade grundlagsändringen.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Uppläsningen åhördes av kammarens
ledamöter stående.

§ 2

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären
(forts.)

Herr förste vice talmannen meddelade,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
konstitutionsutskottets memorial nr
21, angående statsrådens befattning med
Wennerströmaffären, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid ordet, i enlighet
med förut gjord anteckning, till

Herr ANNERS (h), som yttrade:

Herr talman! I den debatt som fördes
i går har man så noggrant gått igenom
de aktuella fakta i målet eller skall vi
säga målen, att det kanske kan vara
dags att åtminstone inledningsvis försöka
anlägga ett historiskt perspektiv
på det som har hänt. Det kanske också
kan ha något att säga oss i denna situation.
Med detta syftar jag inte på den
iakttagelse vi alla i går kunde göra i
debatten att det finns en djup sanning
i omdömet om oss svenskar att vi är ett
trögt folk, fullt av hetsigheter —• och vi
blir värst mot kvällen.

Den 3 maj år 1808 kapitulerade Sveaborg
inför en underlägsen rysk belägringsarmé.
Rikets starkaste fästning
med årtiondens samlade militära förråd
och hela den finska skärgårdsflottan
överlämnades i oskadat skick till rys -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

sarna. Efter denna katastrof var kriget
förlorat. Genom freden i Fredrikshamn
upplöstes det sedan medeltiden bestående
svenska riket. Finland med Åland
och större delen av dåvarande Västerbotten
avträddes till Ryssland.

Befälhavaren på Sveaborg, vice amiralen
Carl Olof Cronstedt, dömdes till
döden för förräderi.

När översten i flygvapnet Stig Wennerström
den 22 juni förra året anhölls
i närheten av detta hus hade vi i flera
år — utan att veta det — levat i skuggan
av ett hotande sentida motstycke
till förlusten av Sveaborg. Ty om ett
världskrig, där vi indragits, hade utbrutit
under dessa år, skulle vårt läge
ha varit ytterligt allvarligt. Förrädaren
Wennerström hade utlämnat så vitala
försvarshemligheter, att överraskande
och ödesdigra olyckor slag i slag skulle
ha drabbat vårt försvar — utan att vi
rätt kunnat förstå varför. Otaliga välmenande
och plikttrogna offer skulle ha
varit förgäves — så som de var förgäves
under de olycksaliga åren 1808 och
1809.

Det finns ytterligare en självklar
parallell mellan Carl Olof Cronstedt och
Stig Wennerström; båda bringades till
sin gärning genom en med raffinerad
skicklighet utförd psykologisk infiltration,
tålmodigt förberedd under många
år. Deras personliga svaghet utnyttjades
kallblodigt och förslaget mot dem.

Hur kunde detta ske — då och nu?
Mycket av förklaringen ligger i en märklig
fallenhet på rysk sida för detta slag
av psykologisk krigföring. De historiska
exemplen på framgångar, som
ryssarna vunnit med dessa medel, är
många. Åtskilliga har vi svenskar fått
stå till tjänst med.

Om denna högt uppdrivna psykologiska
infiltrationstaktik på rysk sida
borde och får icke ett svenskt statsråd
med ansvar för säkerhetsärenden vara
okunnig. Väl lever vi i fred och i gott
grannskapsförhållande med Sovjetunionen.
Men vårt geografiska läge förblir

vad det är —- och krigsförberedelser
görs av alla parter och för alla behov.
Det måste ankomma på svenska statsråd
att taga denna ryska psykologiska taktik
med i bilden, då de bedömer säkerhetsrisker.
Må vi i framtiden besinna
den varning som Wennerströmaffären
i detta avseende har givit oss.
Verkligheten är mången gång underbarare
än dikten, och den fara som Cronstedt
och Wennerström illustrerar tillhör
ej äventyrsromanens utan verklighetens
långt mer ohyggliga värld.

Och, herr talman, låt oss ett ögonblick
tala om verkligheten. Vi orkar i
dag leva med och i denna verklighet —
hotet om det alltförgörande atomkriget
— endast genom att till vardags tränga
den undan ur vårt medvetande. Men
det finns situationer då denna verklighet
tränger sig på. Wennerströmaffären
har tvingat oss att öppna ögonen och
erkänna hur illa det är ställt med människorna
i vår tid. Wennerströmaffären
har också givit oss anledning att tänka
över vad det innebär att allas våra liv
faktiskt vilar i händerna på en liten
krets av politiska förtroendemän, vår
regering. Vi har fått anledning att erinra
oss att det är på deras förmåga, beslutsamhet
och handlingskraft det beror,
om det svenska säkerhetsmaskineriet
-—• eller om det kommer till det
yttersta —- det svenska försvaret skall
ge oss det skydd, som vi har offrat så
mycket för.

Herr talman! Det må här vara tillåtet
att anslå ett personligt tonfall. Jag måste
bekänna att då jag fick klart för mig
att tafatthet, slapphet och en slentrianmässig
praxis hade hållit statsministern
utanför detta ärende intill dess att justitieministern
förgäves försökte väcka
hans intresse för saken, då blev jag
djupt skakad, som människa och som
familjefar. Det hade dock varit statsministerns
naturliga uppgift att ingripa
och föranstalta om en inom regeringen
samordnad handläggning av den
livsviktiga säkerhetsfråga, som misstan -

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kurnn mot Wennerström representerade.
Jag lindrade — som så många andra
— hur sköter dessa förtroendemän sina
uppgifter i för vårt väl och ve avgörande
frågor? Det är tillfredsställande och
lugnande att statsministern har tagit på
sig ansvaret för de bristfälliga kommunikationerna
i regeringen i detta avseende.
Det är också tillfredsställande
och lugnande att få höra att praxis nu
lindrats. Men om ordet ansvar inte bara
skall vara en tom fras, är det på dessa
räkenskapens dagar all anledning att
göra statsministern den äran att taga
honom på orden. Det innebär att jag
för min del finner att han såsom ansvarig
högste ledare och samordnare av
regeringens arbete icke handlat så att
i denna säkerhetsfråga rikets sannskyldiga
nytta iakttagits. Därför har jag
också i konstitutionsutskottet röstat för
en anmärkning mot honom innebärande
en omförmälan. Personligen hade jag
helst sett att anmärkningen givits en
skarpare form, en form som bättre motsvarade
hans allvarliga försummelse i
ämbetet, ty här har det gällt en nationens
livsfråga.

Grunderna för den kritik, som riktats
mot förutvarande utrikesministern, professor
Östen Undén, mot försvarsministern
Sven Andersson och inrikesministern
Rune Johansson har blivit utförligt
belysta i gårdagens debatt. Jag finner
det överflödigt att gå in på dem annat
än på två skilda punkter som jag
tror fortfarande kan behöva preciseras
närmare.

För det första: Varför borde statsråden
Sven Andersson och östen Undén
ha bedömt de var för sig obetydliga men
tillsammans högst oroväckande indicierna
mot Wennerström allvarligare
än de gjorde? När man besvarar den
frågan, måste man — det är jag angelägen
om att liksom så många andra
understryka — försöka att frigöra sig
från all efterklokliet. Vi får inte förutsätta
att de ansvariga regeringsledamöterna
insett eller bort inse mera än vad

som var möjligt på grundval av de informationer
de hade till hands då de
handlade, eller underlät att handla.

En sak visste de emellertid redan då
Wennerström först presenterades såsom
eu säkerhetsrisk. Av utredningen framgick
att Wennerström i sin tjänst dokumenterat
sig som en skicklig underrättelseman.
Erfarenheten visar nu att
det ur säkerhetssynpunkt knappast
finns något allvarligare än när en underrättelseman
i hög militär tjänsteställning
vänder sig mot sitt eget folk.
Han vet vilka försvarsliemligheter som
det är särskilt viktigt för en motståndare
att känna till, han vet var dessa
hemligheter är att söka, han kan metoderna
att överbringa hemliga meddelanden
och han vet hur han skall skydda
sig mot säkerhetstjänsten. Därtill visste
statsråden Sven Andersson och östen
Undén mycket väl att ett modernt försvar
är en ytterst invecklad mekanism,
som kan sättas ur spel genom attacker
på känsliga funktionscentra. Mot den
bakgrunden framstår deras passivitet
vid placeringen i UD, deras underlåtenhet
att vidtaga effektiva övervakningsoch
skyddsågärder såsom alldeles obegripliga.
Och, herr talman, nästan lika
obegripligt finner jag att inrikesminister
Rune Johansson avstod från att följa
ärendet, sedan det en gång presenterats
för honom. Det gällde dock en
bokstavligen talat livsviktig säkerhetsfråga,
och han var såsom högste polischef
ytterst ansvarig för den polisiära
insatsens effektivitet.

För det andra: Varför skulle försvarsministern
och dåvarande utrikesministern
ofrånkomligen ha underrättat
utrikesdepartementets säkerhetschef,
kabinettssekreteraren, då Wennerström
placerades i UD? Därför att Wennerström
i UD kom undan den övervakning,
som organiserats i hans tidigare
militära miljö, där ett antal invigda bevakade
honom. Därigenom blev han —
om han var spion — ännu farligare. Om
vissa militärer fick veta om misstan -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

karna, varför skulle förresten inte personer
i så hög förtroendeställning som
kabinettssekreteraren Belfrage och ambassadören
Alva Myrdal få veta om
dem? Bedömdes till äventyrs diplomaterna
ha mindre möjlighet att hålla
masken inför Wennerström än militärerna?
Naturligtvis inte. Man följde helt
enkelt statspolischefens råd — och därmed
anser man sig försvarad.

Men det ar just vad man inte är! Det
tillkom de ansvariga statsråden — och
herr Undén var såsom verkschef lika
ansvarig som herr Andersson, även om
den senare förklarat sig taga ansvaret
— att göra en avvägning på högsta plan,
en avvägning nämligen mellan å ena
sidan de polisiära synpunkter som det
tillkom statspolischefen att i sin tjänst
i första hand företräda och å den andra
behovet av skydd för viktiga statshemligheter.
Den avvägningen gjorde dessa
statsråd uppenbarligen inte. De följde
bara polisens råd. Tänk, sade i går försvarsministern,
om jag hade gått emot
polisens råd och informerat andra som
hade gått och röjt för Wennerström att
han var misstänkt! Då hade ju jag varit
ansvarig för denna olycka! Ja, det är
just för att bära ett sådant ansvar som
statsråd är till; annars kunde man
nöja sig med en namnstämpel!

Hade nu en verklig avvägning gjorts,
så borde det ha framstått som självklart
att säkerhetschefen i UD måste underrättas.
När nuvarande utrikesministern
Torsten Nilsson ställdes inför samma
problem tänkte och handlade han på etl
annat sätt. Han underrättade sin säkerhetschef
— samme person som var kabinettssekreterare
då statsrådet Sven Andersson
tog ställning till problemet. Det
är så mycket mera hedrande att herr
Nilsson gjorde detta som han här senast
i går förklarade för oss alla att
han bedömde — vid den tidpunkten,
efter decemberföredragningarna —•
misstankarna mot Wennerström såsom
svagt grundade. Men icke förty underrättade
han sin säkerhetschef.

Jag beklagar att hans excellens herr
ministern för utrikes ärenden inte är
inne i kammaren just nu, ty jag skulle
på denna punkt ha velat överräcka eu
liten blomma till honom. Med det behag
som är honom eget försökte han i
går visserligen ursäkta sig för att han
i den här affären på ett fördelaktigt
sätt har skilt sig från de andra statsråd,
som var invecklade. Så stark tycks den
socialdemokratiska solidariteten vara,
att inget statsråd är sämre än något
annat, men då får inget statsråd heller
vara bättre än något annat. För min del
finner jag att hans excellens har handlat
med omdöme och beslutsamhet i
denna affär, och om han inte finner det
alltför pinsamt i hans känsliga situation
att en oppositionsman komplimenterar
honom för det, så skall jag be att få göra
så.

Sedan, herr talman, en allmän reflexion!
När allt i denna sorgliga, ja
ohyggliga affär bedömts i hela sitt sammanhang
kan vi faktiskt dra en suck av
lättnad. Spionen blev fast, främst tack
vare erfarenheten och skickligheten hos
en domare och den professionella intuitionen
hos kriminalkommissarie Danielsson
— och en stor portion tur. Och
trots regeringens fumlighet! Vi har fått
reda på mycket av vad spionen förrådde,
och om regering och riksdag med
kraft inriktar sig på att bota skadorna,
kan en hel del repareras. Är vi villiga
att betala den dryga räkning som vi har
att gälda? Det vill jag innerligt hoppas.

Därtill har vi fått en varning och en
lärdom. Det hot som har svävat över
oss har varit oerhört. Vi bör i fortsättningen
kunna räkna på större vaksamhet
och effektivitet från regeringens
och myndigheternas sida när det gäller
handläggningen av vitala säkerhetsfrågor.
Praxis inom regeringen är redan
ändrad — fortsättning lär väl följa på
andra områden.

När man nu från oppositionens sida
ställer vissa regeringsledamöter till ansvar
för deras sätt att sköta sina upp -

Fredagen den 29 maj 1904 fin.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

gifter i denna fråga är det självfallet
ingalunda för att i partipolitiskt motiverad
illvilja söka fel diir de inte finns
eller för att blåsa upp små underlåtenlietssynder
till grova beskyllningar. Men
beskyllningar för att oppositionen skulle
handla så har tyvärr icke saknats,
trots att oppositionen i sina formuleringar
i konstitutionsutskottsutlåtandet
efter bästa förstånd strävat efter att
följa principen mild i form, stark i sak.

Det borde dock vara uppenbart för
alla — även för regeringens anhängare
— att det är oppositionens både rätt
och plikt att i en situation sådan som
denna använda de medel som författningen
anvisar för att framföra sin kritik
mot de ansvariga statsråden. Detta
görs för att inpränta den varning som
affären Wennerström har givit oss och
till förekommande av framtida faror av
detta slag. Om oppositionen icke gjorde
så, skulle den svika sin plikt mot demokratien,
och då skulle det folkstyre
som vi alla är stolta och tacksamma
över ha visat sig icke kunna fungera i
en kritisk situation.

Herr talman! Jag skulle helst ha velat
sluta här, men vad herr Andersson
i Linköping och herr Gustafsson i
Stockholm i går anförde ger mig anledning
att göra ett tillägg. Jag skulle vilja
fråga dessa herrar vad som egentligen
är syftet med den obarmhärtiga förföljelse
som de utsätter herr Larsson i
Luttra för? Jag skulle vilja fråga dem
vad som är den principiella motiveringen,
utgångspunkten, för deras kritik
av honom? Menar de att den parlamentariska
nämnden skall fungera som
en biträdande polisinstans? Skall de
personer som sitter i denna nämnd ta
initiativ till att statstjänstemän förflyttas
eller skiljs från sina ämbeten? Skall
medlemmarna av denna nämnd säga till
polischefen: Nej, nu tycker vi att vederbörande
har blivit en så stor säkerhetsrisk
att vi kräver, att han förflyttas
eller avskedas. Mina herrar! I så
fall borde ni vara de första att yrka på
1*—Andra kammarens

att dylika förfaranden skall regleras i
lag och författning. Så skall eljest ske
i detta land och inte i eu av lagen obunden
parlamentarisk nämnd. Om herrarna
inte inser detta, och jag motser med
intresse en redogörelse från er för den
parlamentariska nämndens praxis i detta
hänseende, har herrarna inte något
underlag för kritiken mot herr Larsson
i Luttra.

Till sist beklagar jag också att herr
statsrådet och chefen för försvarsdepartementet
inte är här. Jag skulle nämligen
gärna ha velat uttala min djupa,
personliga respekt och sympati för vad
han är som människa och försvarsminister.
Självfallet gör jag detta bara i
egenskap av enskild riksdagsman. Jag
känner väl till hans varma intresse för
försvarsfrågorna, hans plikttrohet och
de mödor han nedlagt för att förvalta
sitt ämbete. När jag riktat kritik mot
honom beror det på att han, enligt min
mening, på vissa punkter i ett säkerhetsärende
inte handlat på ett riktigt
sätt. Därmed har jag emellertid icke
velat ifrågasätta hans kompetens som
försvarsminister, än mindre hans ärliga
vilja att fullgöra ämbetsuppgifter på ett
riktigt sätt.

I detta anförande instämde herrar
Staxäng, Magnusson i Borås, Dickson,
Nordgren, Wennerfors och von Sydow,
fröken Wetterström, herrar Björkman,
Stiernstedt och Ringaby, fru Boman
samt herr Hedin (samtliga h).

Därefter anförde:

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Tillåt mig att som representant
för det fotfolk som ifrån
väggen i konstitutionsutskottet har iakttagit
behandlingen av affären Wennerström,
göra några kortfattade reflexioner,
närmast om debatten som förts här
i kammaren.

Jag vill först i likhet med flera andra
talare, bl. a. herr Hedlund, beklaga att
denna granskning inte kunnat göras
med måtta och sans i fråga om värde -

protokoll 196b. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ringarna, utan att det redan från början
har kommit in något av hätskhet
från båda de stridande parterna. När
lotten fällt utslaget i konstitutionsutskottet,
kunde det svenska folket läsa i
tidningarna, att försvarsministern är
förargad. Denna attityd från statsrådet
fick också kammarledamöterna bevittna
i går. Jag vill inte göra några värderingar
härom. Detta är inte att förvåna
sig över, men vad som ändå måste sägas
vara ganska förvånansvärt är, att
statsrådet i sin förtörnelse går så långt
i vårdslöshet att han uppmanar en ledamot
av konstitutionsutskottet att gå hem
och skämmas för att han deltagit i detta
granskningsarbete. Jag tycker att när
riksdagen satt en person att utföra detta
arbete har vederbörande ingen anledning
att skämmas för att han utför arbetet
i fråga. Han borde däremot ha
skämts, om han underlåtit att utföra
denna sin plikt.

Herr Gustafsson i Stockholm kommer
sedan och chockerar kammaren med att
offentligt tala om hur man går till väga
i polisens samrådsnämnd, vilka råd som
man har gett eller vilka råd som man
underlåtit att lämna. Han sätter pricken
över i med att nämna, att han känner
till en lång lista som upptar säkerhetsrisker.
Han säger sig t. o. m. vara beredd
att lämna ut den. För den oinvigde
har samrådsnämndens arbete
framstått som mycket grannlaga, ett arbete
som utförs under mycket stor
sekretess, men herr Gustafsson får ursäkta
att förtroendet för samrådsnämnden
inte har ökat genom hans sätt att
presentera dess arbete. Han säger: »Domen
icke, så värden I icke dömde.» Jag
vill då fråga: Hur skall vi tolka den
uppmaningen? Menar herr Gustafsson
i Stockholm att man i konsekvens med
denna uppmaning borde avstå från all
granskning av regeringens arbete? En
dom kan vara både friande och fällande.
Jag tycker det inte är någon nämnvärd
logik i det resonemang som herr
Gustafsson för.

Jag beklagar att man så tidigt låst sig
i sina positioner. Vi har i centerpartiet
strävat efter att med sans och måtta
granska och sakligt pröva detta ärende,
som i och för sig är tillräckligt olustigt.
Men då kommer man från regeringspartiets
sida och ryter om att vi bör gå
hem och skämmas — alla andra hotelser
att förglömma. Jag anser inte att
man har rätt att frossa i efterklokhet i
detta ärende, men eftersom all granskning
måste göras i efterhand kan bedömningarna
inte göras förrän den uteblivna
aktiviteten har konstaterats. Så
förhåller det sig med allt revisionsarbete.
Jag anser att svenska folket här
har rätt att fordra objektivitet. Ambitioner
att skapa en attityd av ofelbarhet
väcker bara misstänksamhet.

Det finns en mängd detaljer i sammanhanget.
De har emellertid redan utförligt
berörts, och i detta stadium av
debatten skall jag därför inte — om jag
inte särskilt uppmanas därtill — beröra
dem. Detta gäller allt överdrivet tal om
integritet i allmänhet, som inte är tilllämpligt
i det aktuella fallet m. m.

Inrikesministern brukar här i kammaren
ha en mycket klatschig formulering
som jag tillåter mig att använda
om detta fall. Han brukar säga att »fakta
kan vara besvärande men man kommer
inte förbi dem». I detta olustiga
ärende förekommer en hel del besvärande
fakta för regeringen. Men man
kommer inte förbi dessa vilka röstlägen
man än använder, oavsett om man har
majoritet i riksdagen eller tillämpar ett
olyckligt lotteriförfarande i utskottet.

Herr BENGTSSON i Halmstad (s):

Herr talman! Som ledamot i konstitutionsutskottet
skall jag försöka lägga
några konstitutionella synpunkter på
denna fråga, synpunkter som jag tycker
för litet har beaktats i debatten.

Då vi onsdagen den 13 maj behandlade
anmärkningar från en del reservanter
mot statsrådet Lindström för ministerstyre
dristade jag mig att påstå,

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

att då riksdagen kommer fram till Wennerströmaffären
kommer samma reservanter
att ha helt andra aspekter på ministerstyre
än de hade den 13 maj. Efter
att ha lyssnat på debatten i konstitutionsutskottet
och i denna kammare i
går tycker jag nog alt jag har fått rätt
i mina förutsägelser på den punkten.
Anmärkningarna och anklagelserna mot
försvarsministern och herr Undén har
gällt att de varit alltför passiva. De har
inte visat någon aktivitet och har inte
självrådigt tagit ställning efter en borgerlig
bruksanvisning som, om den hade
följts, såvitt jag kan förstå skulle ha
inneburit att försvarsministern kommit
att utöva ett ministerstyre av minst sagt
tvivelaktigt slag.

Gäller inte samma konstitutionella
regler för samtliga statsråd? Var går
egentligen den gräns för ett statsråds
ämbetsmannautövning där man kan säga
att han gör sig skyldig till ministerstyre?
De frågorna är intressanta med
hänsyn till reservanternas rekommendationer
till Sven Andersson om hur
han rätteligen bort handla — när nu
alla förstås vet att Wennerström var en
spion. Dessa rekommendationer är mycket
underliga om man betänker att samma
reservanter anklagade statsrådet
Lindström för ministerstyre därför att
hon skulle försökt påverka en underordnad
tjänsteman för att få fram ett
beslut i viss riktning genom att hon låtit
förstå en dylik önskan. Detta var alltså
den 13 maj orsak nog för att man
ville ge statsrådet Lindström en konstitutionell
anmärkning.

I dag har samma reservanter fullständigt
sadlat om och kräver att statsrådet
Sven Andersson skulle ha handlat fullkomligt
enväldigt och vidtagit åtgärder
som man utan tvekan, om man något
vill fundera på situationen, kan karakterisera
som minst sagt dubiösa. Man
bör nämligen komma ihåg att de åtgärderna
måste ha vidtagits vid en tidpunkt
då varken säkerhetspolisen eller
någon annan kunde prestera en hållbar

bevisning mot Wennerström för spioneri.

Oppositionens angrepp på försvarsministern
sätts in på många punkter.
Jag skall bara ta upp två, och jag tycker
nog att de är de viktigaste och på
ett utomordentligt sätt illustrerar just
de problem jag vill beröra.

Den första punkten gäller det förhållandet
att enligt reservanterna skulle
Sven Andersson på eget initiativ ha tillsett
att Wennerström efter pensioneringen
från försvarets kommandoexpedition
aldrig mer skulle få tjänstgöra
inom försvarsmakten. Ty så måste man
väl tolka hela resonemanget. Vem skulle
ha tillsett att Wennerström inte fick
fortsätta? Jo, det skulle naturligtvis försvarsministern
ha gjort. Han skulle alltså
ha fattat denna ståndpunkt vid en
tidpunkt då misstankarna var så ytterligt
vaga mot Wennerström att till och
med spaningsledningen starkt funderade
på att nedlägga allt vidare spaningsarbete.

Jag erinrar om att vid den tidpunkten
lekte polisen med tanken på att
när Wennerström den 30 september
1901 skulle avgå, så skulle telefonavlyssningen
upphöra, och därmed skulle
också i realiteten som juristkommissionen
riktigt påpekar allt vidare spaningsarbete
mot Wennerström ha lagts
ned. Men denna omständighet bekymrar
inte de efterkloka reservanterna. T dag
vet de ju bättre än vad både spaningsledning
och Sven Andersson då visste.

Nu vet man att Wennerström var
spion och därför skulle Sven Andersson
ha ingripit än mera eftertryckligt,
och reservanterna menar att han utan
vidare skulle ha bortsett från det läge
som frågan då befann sig i.

Försvarsministern skulle utan vidare
ha nonchalerat det förhållandet att
Wennerström sökt och normalt skulle
ha utsetts till den ledigförklarade Befattningen
som chef för flygstabens expedition.
Han var dock, som reservanterna
själva framhåller, formellt över -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

lägsen sina medsökande till tjänsten.
Man glömmer litet för snabbt bort att
det inte var försvarsministern som skulle
tillsätta tjänsten. Enligt gällande instruktion
tillkom det nämligen chefen
för flygvapnet att meddela förordnande
på tjänsten. Försvarsministern skulle
alltså ha struntat i om misstankarna
mot Wennerström var riktiga eller
oriktiga. Försvarsministern skulle ha
bortsett från den tågordning som normalt
gäller inom försvarsmakten vid
tillsättande av tjänster av detta slag.
Han skulle ha bortsett från om han till
äventyrs hade stoppat alla möjligheter
för säkerhetstjänsten att fullfölja spaningsarbete!
mot Wennerström. Han
skulle ha tagit ställning i en mycket
allvarlig och svårbedömbar fråga pa
ett sätt som veterligt ingen, vare sig
inom säkerhetspolisen eller inom den
krets av militärer som var underrättade
om Wennerströmfallet, rekommenderade
honom att ta.

Ett sådant handlingssätt finner alltså
samma reservanter, som ville att
det skulle bli anmärkning i fallet Lindström,
helt naturligt. Detta är i sanning
en ordentlig glidning från den
uppfattning som man förfäktade onsdagen
den 13 maj. Nej, herr talman, det
är ingen glidning, det är ett helt snöskred
i jämförelse med denna tidigare
uppfattning, då man ville göra gällande
att ett statsråd skulle ha gjort sig skyldig
till ministerstyre redan om statsrådet
bara låter en underordnad tjänsteman
förstå att man önskar beslut i
en viss riktning.

Den andra punkten som ingår i huvudanklagelserna
mot försvarsministern
är att han inte ingrep och skilde
Wennerström från UD-uppdraget, sedan
händerser inträffat som bidrog till att
öka misstankarna emot honom. Denna
reservanternas rekommendation i efterhand
om hur Sven Andersson borde ha
handlat är än mera besynnerlig. Man
behöver i sanning inte vara någon Perry
Mason för att förstå, att då hade
Wennerström sluppit ur polisnätet.

Reservanterna för följande resonemang.
Under Wennerströms UD-tid blev
det ganska snart klart, att Wennerström
visade ett stort intresse för hemliga
handlingar som inte rimligen låg inom
den intressesfär som han hade att bevaka.
Följaktligen skärptes misstankarna
emot honom. Sven Andersson var
informerad om detta och i den situationen
borde alltså Sven Andersson ba
ingripit och avlägsnat Wennerström
från UD-tjänsten.

Men då ber jag kammarens ledamöter,
de som råkar vara närvarande, att
besinna att vid denna tidpunkt hade det
förekommit ganska många diskussioner
om huruvida det var klokt att skilja
Wennerström från UD. Jag erinrar om
sammanträdena den 22 och den 27
mars 1962 och att även så sent som i
december samma år Sven Andersson,
säkerhetspolisen och övriga invigda i
stort sett var ense om följande, nämligen
att ett entledigande av Wennerström
skulle väcka uppseende, att Wennerström
kunde vara oskyldig och följaktligen
ett ingripande skulle vara i
högsta grad olyckligt, att han, om han
var skyldig, genast skulle fatta misstankar
och försvinna eller i varje fall vidta
motåtgärder så att han kunde klara
sig ur den knipa han utan tvekan befann
sig i. Det kanske allra viktigaste
var att man var ense om att man skulle
avvakta den vidare händelseutvecklingen.

Ingen av dessa omständigheter innebar,
såvitt jag kan bedöma, grönt ljus
för ett ingripande av det slag som oppositionen
tydligen menar var för handen
för Sven Andersson, utan Sven Andersson
skulle ha gjort detta synnerligen
anmärkningsvärda ingripande helt
på eget bevåg. Han skulle inte ha avvaktat
klarsignal från säkerhetspolisens
sida, han skulle inte ett ögonblick
ha hesiterat inför tanken att en dylik
åtgärd ofelbart måste leda till att Wennerström
om han var skyldig omedelbart
kunnat vidta alla mått och steg
för att försvinna ur landet.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning

Försvarsministern skulle med andra
ord förfalla till ett ministerstyre på ett
så känsligt område som det säkerhetspolisen
normalt själv har att suveränt
ta ansvaret för.

Så säger alltså i dag samma reservanter
som för ett par veckor sedan ansåg
att ett statsråd bör snällt sitta på sin
stol och inte otillbörligt blanda sig i
ärenden som andra statliga organ har
att sköta.

Men det finns också, herr talman, en
annan sida av saken. Jag förnekar ingalunda
att ett statsråd i vissa exceptionella
situationer har både rätt och skyldighet
att vidta extraordinära åtgärder

— åtgärder som går utöver vad han
under mer normala förhållanden har
att iaktta med tanke på de konstitutionella
regler som gäller. Men om man
fordrar att ett statsråd skall göra ett
dyligt ingripande, då måste man väl
förutsätta att statsrådet själv är säker
på att han handlar rätt och att han
efteråt kan bevisa att han hade skäl
för sitt handlande.

I varje fall tycker jag att det är orimligt
att riksdagen skulle kräva att ett
statsråd skall vara beredd att vidta så
viktiga mått och steg som det här gäller,
med mindre än att den sista förutsättningen
är för handen, nämligen att
statsrådet senare åtminstone skall ha
chansen att kunna bevisa att han verkligen
handlat riktigt. Detta — att efter
det att ett beslut har fattats kunna bevisa
att det verkligen fanns fog för beslutet

— är alltid en tjänstemans dilemma,
men det är också ett statsråds och jag
skulle vilja säga den moderna rättsstatens
dilemma. Det går inte att rättvist
bedöma statsrådet Sven Anderssons agerande
i fallet Wennerström utan att
man också har detta i minnet.

Oppositionen bryr sig emellertid inte
om detta. Man kräver i stället att statsrådet
Sven Andersson skulle på eget
bevåg ha vidtagit åtgärder vid tidpunkter,
då han helt saknade möjligheter att
bevisa att dylika ingripanden från hans

med Wennerströmaffären

sida hade berättigande. Och vad viirre
var: den bevisföringen skulle han aldrig
kunnat prestera, om han hade
ingripit, eftersom den sannolika fortsättningen
hade blivit att Wennerström
dragit den slutsatsen att han var misstänkt
och raderat ut de bevis som eventuellt
kunde finnas.

Vi får väl ändå inte låta vårt omdöme
helt förvillas av det faktum att vi i dag
vet att Wennerström var en storspion.

Antag bara att statsrådet Sven Andersson
hade på ett för tidigt stadium
skilt Wennerström från UD-tjänsten och
att Wennerström rymt fältet. Mest troligt
är väl då att Wennerström aldrig
blivit avslöjad. Hur skulle statsrådet
Sven Andersson under sådana förhållanden
kunna försvara sig, om han i
sinom tid av samma opposition angripits
för ministerstyre?

För övrigt tycker jag att man inom
oppositionen borde begrunda följande
rader i tidningen Expressen av den 26
maj: »Så länge han» — d. v. s. Wennerström
— »rörde sig på tjänsteområden
inom vår krigsmakt, där han var
''suverän’ och utan svårigheter kunde
få fram de önskade upplysningarna,
kunde ingen avslöja honom. Men när
han hamnade i UD räckte inte hans kapacitet:
han gjorde misstag och knäcktes.
»

Herr talman! För att rätt skall vara
rätt vill jag också upplysa om att detta
inte stod att läsa på Expressens ledarspalt.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag hade faktiskt inte
för avsikt att vidare yttra mig i denna
debatt, men då det kanske skulle kunna
tolkas som en reträtt från min sida
om jag avstod, vill jag ändå säga några
ord med anledning av ett par tidigare
inlägg.

Både herr Anners och herr Larsson i
Borrby vände sig mot vad de betecknade
som något av en obarmhärtig för -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.
Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

följelse mot herr Larsson i Luttra. Herr
Larsson i Borrby ville göra gällande att
jag i går skulle lia avslöjat hur polisens
samarbetsnämnd arbetar. Var vänlig läs
protokollet, herr Larsson i Borrby, så
skall vi återkomma till denna diskussion!
Vad jag har sagt i går är att herr
Larsson i Luttra har haft möjlighet
att kräva ingripanden under hela den
tid detta ärende har varit aktuellt. Jag
vill fråga herrarna: Om denna möjlighet
inte skulle finnas, varför i herrans
namn skall vi då ha någon samrådsnämnd?
Varför skall den kallas ibland
samrådsnämnd och ibland statspolisintendentens
rådgivande nämnd, om
den inte skall fungera och ge råd?

Ni får gärna för mig försöka utfärda
så många frejdebetyg ni vill för
herr Larsson i Luttra. Faktum kvarstår
ändå att det är först nu som herr Larsson
i Luttra har reagerat, och det är
detta som jag för min del har betygsatt
som politisk ohederlighet.

Herr Larssons i Luttra partiledare,
herr Hedlund, har av det material som
är tillgängligt inte ansett sig kunna dra
samma slutsats. Enligt den deklaration
han avgav i går ville han inte vara
med om den hårda dom som herr
Larsson i Luttra vill utfärda, trots att
herr Larsson, som jag påpekade, har
haft denna möjlighet hela tiden.

Fortsätt gärna med detta försök till
medlidandeskampanj! Det intryck som
herr Larssons i Luttra uppträdande har
efterlämnat kan ni ändå inte ändra.

Herr ANNERS (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag bad herr Gustafsson
i Stockholm besvara en fråga. Han
besvarade den på ett sådant sätt att jag
tror att det hade varit bättre både för
den sak han företräder och för honom
själv om han inte hade givit detta svar.
Han tycks nämligen vilja hävda att
denna parlamentariska nämnd, som kallas
samrådsnämnd och även bestås med
allehanda andra rätt oklara namn, skulle
ha till uppgift att kräva ingripanden

mot statsämbetsmän som betraktas som
säkerhetsrisker. Jag har aldrig fattat
denna nämnds uppgifter på annat sätt
— och det förefaller mig antagligt att
riksdagen i det stycket har samma uppfattning
som jag — än att den skall
hjälpa till att slå vakt om den enskildes
rättssäkerhetsintressen, att den i situationer
då statspolisintendenten är villrådig
skall säga ifrån att vissa spaningsåtgärder
och vissa ingripanden över huvud
taget icke är förenliga med vår
uppfattning om hur svensk rättssäkerhet
är beskaffad.

Att herr Larsson i Luttra eller till
äventyrs lierr Gustafsson i Stockholm
i en sådan nämnd skulle yrka på att
någon skall avlägsnas från en befattning
— att man alltså skall ingripa mot
vederbörande eller förflytta honom —
har jag dock aldrig kunnat tänka mig.
Om herr Gustafsson vill hävda denna
principiella uppfattning och om den
delas av regeringen, hemställer jag om
en proposition om en lag avsedd att
reglera dessa förhållanden. Jag kan
föreställa mig att både riksdagen, statstjänstemännens
organisationer och
många andra instanser vill vara med
om att utforma en sådan lagstiftning.
Eljest, mina herrar i parlamentariska
nämnden och särskilt herr Gustafsson
i Stockholm, bedriver ni nämligen en
verksamhet som står i strid mot vedertagna
svenska rättstraditioner och rättsregler.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag frågade herr Gustafsson
i Stockholm hur pass offentligt
arbetet är i denna rådgivande nämnd.
Jag konstaterar än en gång att herr Gustafsson
i går meddelade kammaren vilka
råd som har givits eller eventuellt
inte givits. Han talade dessutom om
att han var beredd att presentera en
lång lista av säkerhetsrisker. Detta förhållande
ställde jag mig frågande inför,
och av den anledningen efterlyste

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med

jag under vilka former nämnden liar
att arbeta. Om nämnden bär för avsikt
att verka så pass offentligt, har jag
ifrågasatt möjligheterna att i fortsättningen
hysa förtroende för den.

Beträffande snyftkampanjen som herr
Gustafsson i Stockholm bär nämner är
det enligt min mening bäst för lionom
själv om jag inte gör några kommentarer.

Jag är litet förvånad över att herr
Gustafsson i sin replik inte passade på
alt klargöra för kammaren hur han
tänker sig konsekvenserna av resonemanget:
»Dömen icke, så värden I icke
dömde.» Skulle det kanske vara att vi
helt och hållet skall ta bort konstitutionsutskottets
granskningsuppgift?

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag tror inte att herr
Larsson i Borrby har fattat någonting
av vad frågan gäller, och jag begär det
inte heller.

Jag har redan i höstas sagt och jag
upprepade det i går, att det inte är något
tvivel om att en av samarbetsnämndens
huvuduppgifter är att slå vakt om
den enskildes rättssäkerhet. Men skall
man göra detta, blir det en självklar
och naturlig följd att man också tvingas
ta ställning till den andra sidan av saken.
Om nämnden bara hade att fullgöra
den första uppgiften, då skulle ju
herr Larsson i Luttra och vi övriga i
nämnden, med det mycket bristfälliga
material som förelåg, inte ha kunnat
säga något annat än att Wennerström
borde få jobbet i flygstaben. Då hade
vi fullgjort den enda uppgift som enligt
er mening nämnden har, nämligen
att slå vakt om den enskildes rättssäkerhet.
Det fanns vid denna tidpunkt
ingenting som från dessa utgångspunkter
kunde ha lagt hinder i vägen för
att Wennerström skulle få anställning
i flygstaben.

Mina herrar! Ni får gärna föra det
resonemang som ni här fört, men jag

Wennerströmaffären

tror inte att ni kommer att vinna mycket
på det.

Herr LARSSON i Borrby (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag har redan tidigare
gjort mig till tolk för den uppfattningen
att man bör helt bortse från frågan om
vem som vinner eller inte vinner på att
föra ett visst resonemang i denna sak.
Vad det gäller är att försöka åstadkomma
en objektiv granskning av det
som inträffat, och detta gör man inte
med den attityd som herr Gustafsson i
Stockholm intar.

Herr Gustafsson i Stockholm vill ge
sken av att han har större fattningsgåvor
än andra. Jag är inte pretentiös
nog att försöka göra någon värdering
därvidlag. Men det spelar inte heller så
stor roll, om herr Gustafsson i Stockholm
har dessa större fattningsgåvor
eller icke, eftersom han ändå inte vill
använda dem.

Den fråga som jag aktualiserade var
följande: Har herr Gustafsson i Stockholm
för avsikt att även i framtiden offentliggöra
de samråd som sker mellan
nämnden och polisen? Om detta är
hans avsikt, skulle jag vilja rekommendera
herr Larsson i Luttra att vara mycket
diskret när han ger råd till polisen,
så att inte herr Gustafsson i Stockholm
får kännedom om detta.

Herr ANNERS (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Stockholm
har nu trasslat till det hela för
sig så pass, att jag av kollegial barmhärtighet
skall avstå från att fortsätta
diskussionen med honom. Jag vill bara
säga att om regeringen delar hans uppfattning
angående samrådsnämndens
uppgifter, måste vi be att få proposition
till en lag som reglerar förhållandena.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort genmäle
:

Herr talman! Jag måste säga att jag

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.
Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

inte är särskilt trakterad av det meningsutbyte
som nu pågår. Jag har tidigare
konstaterat att inblandningen av
samrådsnämnden i denna debatt liksom
i den debatt som fördes i höstas inte
är något annat än en diversionsmanöver.

Det är uppenbart att Wennerström
inte borde i början av år 1963 — om
han då var kvar i UD — ha skilts från
detta uppdrag. Det skulle i så fall ha
skett tidigare, under första halvåret
1962 eller någonting i den vägen. Under
första delen av 1963 förbereddes
ju åtgärderna för att man skulle kunna
dra åt snaran kring Wennerström. Men
under hela 1962 fram till december
visste varken samrådsnämnden eller
polisen så värst mycket om de arbetsuppgifter
som Wennerström hade i
UD. De kände till hans arbetsuppgifter
enligt vad som gällde när han fick anställningen,
men om vad som därefter
hände var det ju, som vi ser av juristkommissionens
och parlamentariska
nämndens redogörelser, ingen som visste
så mycket. Man kände heller inte
till övervakningsmöjligheterna i UD;
polisnämnden hade ju strängt taget
inte med den saken att göra.

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Jag skall i det här långt
framskridna och alltså för en talare
inte särskilt gynnsamma skedet av debatten
begränsa mig till några få reflexioner
med en alldeles speciell bakgrund.

Låt mig bara först konstatera, att det
i en framtid inte lär bli någon just
uppbygglig eller respektingivande läsning,
som kommer att erbjudas den
som vill göra sig mödan att bläddra tillbaka
i gamla tidningslägg eller studera
riksdagsprotokollen från dessa dagar,
då Wennerströmaffärens konstitutionella
sida förevarit till behandling. Jag
avstår i det sammanhanget av flera skäl
— skall jag säga av skonsamhet — från
ordagranna citat från t. ex. vissa av

försvarsministerns under helsidesrubriker
offentliggjorda uttalanden, avgivna
i affekt får man väl förmoda — det må
väl vara den välvilligaste tolkningen.

Det är pa en punkt, herr talman, som
jag känner ett alldeles särskilt behov
av att reagera, och det är när man vill
beteckna vad som skett i samband med
konstitutionsutskottets granskning av
denna affär som uttryck för ett simpelt
spel, som en ordinär partipolitisk manöver,
som ett utspel i valrörelsen och
ingenting annat — detta bär ju varit
den röda tråden i alla anföranden som
här i går och i dag delgetts kamrarna
från regeringssidan. Kanske är det inte
alldeles ur vägen att man som en av de
tio, som i utskottet medverkat till detta
s. k. simpla spel, något litet här går i
svaromål. Jag skall göra det mycket
kort.

Det kan och får rimligtvis inte vara
ett uteslutande privilegium för en spionmisstänkt
överste att av den politiska
maktens representanter i detta land
bli behandlad och bemött som en person,
vars integritet inte får trädas för
nära. Det är ju efter den linjen argumentationen
i långa stycken förts av
regeringen och i regeringspressen,
översten skulle ju i det längsta behandlas
med mjuka bandage, med varsam
hand. Jag vågar, herr talman, bestämt
hävda — och jag gör det i den
politiska renlighetens namn — att också
den, som i kraft av ett av folket i
val givet riksdagsmandat haft att efter
regeringsformens bokstav och i dess
anda granska statsrådens ämbetsutövning
och som fullgjort detta uppdrag
efter bästa förstånd och samvete, skall
kunna göra anspråk på just det skydd
för den personliga integriteten, som
man nu från statsrådsbänken i ett specifikt
och för övrigt inte alldeles självklart
sammanhang tillmäter ett sådant
utomordentligt värde och sätter ett så
utomordentligt högt pris på.

Om jag här skulle tillåta mig en rent
personlig deklaration, så skulle det va -

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ra att det självfallet ingalunda framstått
som någon särskilt behaglig eller
enkel uppgift — tvärtom har den
tett sig som en av de svåraste man
över huvud taget ställts inför — att i
detta i vår politiska historia dess bättre
tämligen enastående dechargeärende
söka sig fram till en ståndpunkt av
gillande eller ogillande, av godkännande
eller klander. De socialdemokratiska
utskottsrepresentanterna kan man
ju gratulera. De har för sin del funnit,
att restlöst allt vad statsråden åtgjort
eller inte åtgjort, kunnat förklaras och
försvaras. Ansvarsfriheten är, som termen
lyder, full och tacksam. Det må
nu vara deras sak att agera på det sättet
— för vanliga, enkla medborgare
framstår väl ståndpunkten som ganska
obegriplig. Men när vi andra inte
kunnat se det inträffade så, när vi på
grundval av de fakta som redovisats,
kommit till en annan åsikt och ansett,
att skulle grundlagens bud följas och
dechargeförfarandet alls få någon mening,
så tedde sig en klandertalan mot
i varje fall vissa av de i ärendet inblandade
statsråden som oundviklig.
När vi alltså kommit till denna ståndpunkt,
må väl kunna sägas att den
kan kritiseras och angripas i sak, men
man kan inte, såsom man sökt göra,
vederlägga den med allsköns tillvitelser
och indignationskampanjer — det
går verkligen inte.

Vad jag i det sammanhanget i likhet
med flera föregående talare finner
angeläget — inte minst efter herr
Gustafssons i Stockholm senaste inlägg
— är att reagera mot vad som skedde
här i går och också skett i dag i
anförande efter anförande, när man
gått till angrepp mot en enskild ledamot
av utskottet, som av försvarsministern,
av den socialdemokratiske
gruppordföranden och av andra framställts
som en politiskt ohederlig och
narraktig person. Vi, herr Larssons i
Luttra riksdagskamrater, känner inte
herr Larsson som en sådan. Jag har

för övrigt aldrig kunnat finna att han
liar för vana att i oträngt mål gå till
attack mot Kungl. Maj:ts regering eller
att han över huvud taget visat något
speciellt intresse för statsrådsskalper.
Herr Larsson i Luttra har varit
karl att själv värja sig, men jag har
ändå inte kunnat underlåta att ge uttryck
för den oförställda häpnad man
måste känna över att också i detta
fall känslan för den personliga integriteten
och vad som ligger i det begreppet,
så till den grad kommit att
lysa med sin frånvaro.

Statsrådens personliga heder har
lyckligtvis i denna debatt aldrig ett
ögonblick ifrågasatts. Mot den bakgrunden
är det så mycket mer beklagligt att
en enskild utskottsledamot, som uppenbarligen
inte gjort något annat än följt
sin samvetsbetingade övertygelse, skall
behöva schavottera på det sätt som skett
här i kammaren.

Jag vill för övrigt i detta sammanhang
gärna betyga, att utskottets förhandlingar,
under den socialdemokratiske
ordförandens skickliga ledning,
genomgående präglats av balans och
måtta samt — inte minst — av en välgörande
återhållsamhet i fråga om personliga
omdömen och angrepp, som
starkt kontrasterar mot en del inlägg
här i kammaren. Jag har till kammarens
protokoll gärna velat anföra den
saken.

Sedan vill jag också här i anslutning
till den roll som herr Undén — vilkens
allmänna förtjänster i övrigt jag hyser
den djupaste respekt för — kommit att
spela. Jag är ganska övertygad om, att
ifall man från motsidan i utskottet
hade velat kosta på sig ett enda litet
erkännande av att åtminstone hans roll
inte sköttes alldeles oklanderligt, eftersom
förutvarande utrikesministern ju
över huvud taget inte visade någon aktivitet
för att t. ex. varsko andra om
den i departementet förefintliga säkerhetsrisken
och även i övrigt förhöll sig
fullständigt passiv, så skulle i vart fall

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

det avsnittet av granskningen ha kunnat
handläggas i ett långt gynnsammare
klimat. Jag tror att vi alla då här i
kammaren under dessa dagar hade kunnat
yttra oss i ett mindre ansträngt röstläge.

Medan jag nu har ordet vill jag också
mycket kort belysa ett speciellt argument,
nämligen det att man i en rättsstat
och en demokrati som vår måste ta
hänsyn till den enskildes krav på personlig
integritet. De måste väga alldeles
speciellt tungt mot det så att säga
allmänintresset. Man har också i det
sammanhanget rent av varnat för risken
att vi skulle hamna i en polisstat,
om Wennerströin inte genomgående hade
behandlats högaktningsfullt och om
han inte fått de chanser han fick —
chanser som i stället för att tjäna vårt
land kom att utnyttjas för att sälja det.
Här råder väl ingen tvekan om att huvudprincipen
är riktig. Skyddet för den
personliga integriteten är förvisso något
som kommer och måste komma mycket
högt på värdeskalan. Men självfallet
kan den inte i alla lägen få dominera,
och det gör den bevisligen och
erfarenhetsmässigt inte heller. Det är
förvisso inte bara den i pressen omskrivne
motalasvarvaren och andra med
honom, som i det fallet kan tjäna som
åskådningsundervisning. Och framför
allt får under inga förhållanden gradbeteckningen
eller den sociala rangrullan
härvidlag ha något att beställa.

Jag nämnde ordet polisstat Vad är
det? Det skadar kanske inte att försöka
klara ut begreppet något. En polismakt,
inklusive den s. k. hemliga polisen,
som även en demokratisk stat
med nödvändighet måste hålla sig med,
är i grund och botten till för en enda
sak: att värja just den demokratiska
staten. Det är när denna samma polis
går i tjänst hos t. ex. en diktaturregim
för att ta reda på, hålla uppsikt över
och beivra undersåtarnas åsikter som
staten förvandlas från en rättsstat till
en polisstat. Men det vore väl ändå en

horribel överdrift att göra gällande, att
därför att en svensk överste, som i åratal
vållat säkerhetspolisen, de militära
myndigheterna och regeringen —- åtminstone
vissa dess ledamöter — allvarliga
bekymmer och som genom egna
åtgöranden dragit misstankar på sig och
bedömts som en potentiell förrädare, i
något avseende utsatts för en särbehandling,
skulle detta vara liktydigt med att
vi bär i landet kastat loss från rättsstaten
och förbrutit oss mot de i en
sådan stat gällande umgängesreglerna.
Det går väl inte att driva en sådan tes
och förfäkta en så orimlig ståndpunkt.
Formella meriter kan omöjligen väga
över dåligt omdöme eller andra tecken
på olämplighet.

Till sist bara en enda kort reflexion
ytterligare. Hela den debatt som förts
i dessa dagar, ger väl belägg för vilket
misstag, sakligt men också och inte
minst psykologiskt, det var att regeringen
på ett uppenbarligen ganska tidigt
stadium bestämde sig för att solidariskt
— en för alla och alla för en
— avfärda kritiken i denna bedrövliga
affär som alltigenom ogrundad och
opåkallad. Bland begångna misstag synes
mig detta vara ett av de allra mest
betänkliga.

Herr BOHMAN (h):

Herr talman! Det är inte lätt att så
här dagen efter berika debatten med
något nytt. Det mesta som bör sägas —•
och även sådant som inte bort sägas —
är redan sagt. Jag skall därför bara ta
upp en enda synpunkt, som jag tycker
är värd ytterligare belysning, nämligen
sambandet mellan Wennerströmspionagets
konsekvenser för vårt försvar
och regeringens hittillsvarande aktivitet
då det gäller att reparera skadorna.

Hemligstämpeln hindrar en öppen debatt
om skadeverkningarna. Mycket har
visserligen sagts, men det mesta kan
likväl inte sägas. Det är ofrånkomligt

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

men det iir inte desto mindre beklagligt.
Eu konkret saklig redovisning av
allt det material som Wennerström sålt
till Sovjet skulle nämligen ge svenska
folket en mer realistisk och också mer
skrämmande insikt än vad många nu
bär om vidden av Wennerströms spionage
och om de enorma risker för vårt
land och vårt folk som förräderiet inneburit
och därmed även ge en bättre
bakgrund för bedömningen av regeringens
ansvar och regeringens fortsatta
handlande än vad som nu varit möjligt.
Nu kan frågan bara belysas i mer allmänna
ordalag.

Man kan i så fall knappast göra en
bättre allmän sammanfattning än genom
att citera stadsfiskal Ryhningers
offentliga slutplädering i rättegången
vid Stockholms rådhusrätt, då han säger:
»Synnerligen allvarliga skador har
drabbat den svenska krigsmakten i dess
helhet och i vissa avseenden vårt totalförsvar.
Utan tvekan svårast drabbat av
Wennerströms spioneri är det svenska
flygvapnet och inom detta i första hand
luftförsvaret. Flottan jämte kustartilleriet
har drabbats hårt men även svenska
armén har åsamkats skador genom
hans brott, dock i mindre omfattning
än de övriga försvarsgrenarna.»

»ÖB har» — säger stadsfiskal Ryhninger
vidare — »i sitt hemligstämplade
utlåtande givit en mycket belysande
för att inte säga skakande bild av
omfattningen av skadeverkningarna. Såväl
till omfattningarna som till skadorna
har Wennerströms spioneri och förräderi
varit det allvarligaste som drabbat
vårt land i historisk tid.» — Detta
uttalande har citerats förut, men det är
värt återges flera gånger.

Vidare säger Ryhninger: »Även om
åtalet begränsats bara till erkända och
klart bevisade objekt och handlingar av
väsentlig betydelse för vårt eget lands
försvar, så är dock åtalspunkterna över
160 och enbart ett enda av de sålda objekten
omfattar över 1 000 sidor med
höggradigt hemliga uppgifter, vilka fo -

tograferats och utlämnats till Sovjet.»

Så långt Ryhninger.

Betydande skador som Wennerströms
förräderi tillfogat vårt försvar går
över huvud taget inte att bota. 1 andra
fall kan skadeverkningarna sägas upphöra
så småningom. Förändringar i organisation,
i krigsplanläggning och materielplaner
sker successivt inom försvaret
och får naturligtvis så småningom
en självläkande effekt. I de fall då skadorna
kan botas kommer det dock inte
sällan att dröja lång tid innan allt hunnit
återställas. Kostnaderna blir många
gånger avsevärda. I vissa fall kan full
reparation inte genomföras under överskådlig
tid på grund av bristande personal
eller bristande tekniska eller ekonomiska
resurser. I dessa fall får man
begränsa sig till att vidtaga provisoriska
åtgärder, som visserligen inte ger
full effekt men ändå innebär en något
så när hjälplig lösning.

Exakt går det naturligtvis inte att
fastställa vad Wennerströms förräderi
kostat den svenska staten och det svenska
försvaret. Men det är uppenbart att
om man räknar samman de olika skadeeffekterna
vid de aktuella tidpunkterna
och även tar hänsyn till de betydande
insatser i form av personal
och i form av organisationsarbete samt
till de förskjutningar och förändringar
i fråga om tidigare planerade så att
säga normala arbeten, som nu måste
inträda, så finns det tyvärr ingenting
som jävar riktigheten av de farhågor,
som på ett tidigt stadium framfördes
om att totalförlusterna kunde konuna
att överskrida miljardstrecket.

Det allra allvarligaste är emellertid
att Wennerströms förräderi — vilka åtgärder
som än vidtagits — har lett till
att vår försvarskraft reducerats. Våra
försvarsresurser är alltså i dag lägre än
vad de eljest skulle ha varit. Och även
om den självläkande effekten av det pågående
förnyelsearbetet är betydande,
kommer det sålunda att gå avsevärd tid
innan den tidigare totala försvarseffek -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ten återställs, innan vi kan vara säkra
på att upprätthålla den målsättning
för vårt försvar som alla de demokratiska
partierna helt nyligen varit överens
om att fastställa.

Det är mot bakgrund härav som vi
reser frågan: Har regeringen verkligen
satt in alla krafter och alla resurser på
att effektivt och snabbt bota förlusterna?
När allt kommer omkring finns det
ett direkt samband mellan frågan om
regeringens intresse och målmedvetenhet
i det hänseendet och den sak vi diskuterade
i år och diskuterar i dag,
nämligen vissa statsråds konstitutionella
ansvar. Om regeringen är medveten
om sitt konstitutionella ansvar borde den
också vara medveten om sin skyldighet
att reparera de inträffade skadorna.

Ingen har gjort gällande i debatten
i går eller i dag, att det legat någon
avsikt bakom det handlande från olika
statsråds sida som oppositionen kritiserar.
Kritiken har avsett brister i intresse,
i energi, i ansvar och omdömesförmåga.
Då det nu gäller att ta
ställning till vilka insatser av olika slag
som krävs för att undanröja verkningarna
av Wennerströms spioneri beror
det däremot på vilja och avsikter.

Våra tekniska och personella resurser
räcker alltså inte till för att fortsätta
det »normala» organisations-,
planläggnings- och anskaffningsarbetet
inom försvarssektorn och till att samtidigt
åstadkomma ett omedelbart återställade
av alla förluster. Man måste
därför ta ställning till vilka åtgärder
som är viktigast och nödvändigast och
som därför måste vidtagas före andra
åtgärder, d. v. s. ges prioritet. Det är
många komplicerade avvägningsproblem
som måste lösas i detta sammanhang.

Det var just av detta skäl som vi
från högerpartiets sida på ett tidigt
stadium föreslog, att dessa problem
skulle överlämnas till bedömning av
en parlamentarisk kommitté, ett slags
försvarskommitté. Tanken avvisades av
regeringen.

Den regering som nu gör gällande,
att man från oppositionens sida är ute
efter att »göra politik» av Wennerströmaffären,
har över huvud taget både
i detta och i andra hänseenden ställt
sig avvisande till flertalet av de initiativ,
som oppositionen tagit för att få
insyn i Wennerströmaffären och för att
lösa de olika frågorna i samförstånd
på parlamentarisk basis.

Bakom försvarsöverenskommelsen
står alla de demokratiska partierna.
Alla demokratiska partier har alltså ansvar
för denna överenskommelse. Försvaret
har byggts upp i samförstånd,
och vi är eniga om de kostnader vi
skall lägga ned på försvaret. Men nu har
den borgerliga oppositionen plötsligt
ansetts icke tillräckligt betrodd att delta
i de överväganden, som behövs för
att återge försvarsöverenskommelsen
full effekt efter Wennerströmsspionagets
skador. Som ledamot av två försvarskommittéer
vill jag understryka,
att detta utgör ett anmärkningsvärt avsteg
från de parlamentariska arbetsmetoder,
som tillämpats på försvarets område
i varje fall under de senaste åtta
åren.

Oppositionen saknar därför kännedom
om vilka överväganden, bedömningar
och överläggningar som föregått
den redovisning, vilken överbefälhavaren
gjort av kostnaderna för att
reparera Wennerströmaffärens skador.
Hur överbefälhavaren kommit fram till
det i regeringens presskommuniké angivna
beloppet 283 miljoner kronor vet
vi alltså inte. Vi vet bara att upprepade
underhandsöverläggningar dessförinnan
ägt rum mellan kanslihuset och
de militära myndigheterna, och vi har
begripit att beloppet är tilltaget i underkant
och inte ens tillnärmelsevis täcker
alla skador.

Vi vet också — och det är långt allvarligare
— att regeringen stannat för
att, som det heter i dess egen preskommuniké,
till nästa års riksdag avge
förslag om ett extra anslag på cirka

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

50 miljoner kronor utöver de belopp
som ingår i kostnadsramen för budgetåret
1963/64 enligt 1963 års försvarsöverenskommelse.
Beloppet 50 miljoner
kronor skulle alltså vara tillräckligt för
att bota skadorna — det är eu fullständigt
orimlig tanke.

Men frågan om beloppets otillräcklighet
hör naturligtvis inte hemma i
denna debatt. Den frågan får vi ta upp
när vi diskuterar medelsbehoven nästa
år. Jag nämnde beloppet endast därför
att det är betecknande för det handlag
regeringen givit prov på vid sin behandling
av hela Wennerströmaffären.

Herr talman! Det ligger snubblande
nära att dra den slutsatsen, att regeringen
genom sin redovisning av kostnaderna
till varje pris vill ge svenska folket
intrycket av att Wennerströms spioneri
när allt kommer omkring inte var
så allvarligt som man trott. Tar man
del av vissa uttalanden i den socialdemokratiska
pressen, stärks obestridligen
denna uppfattning. En sådan attityd
från regeringens sida är — om
den är riktig — desto allvarligare som
spionaget och förräderiet i själva verket
har sådana proportioner och har
medfört sådana risker för vårt land,
att det faktiskt fordras ett stort mått
av fantasi för att klart fatta det.

Låt oss bara — jag tillåter mig här
än en gång citera statsfiskal Ryhninger
— för ett enda ögonblick tänka på »hur
det skulle ha varit om Wennerströms
spioneri inte kunnat avslöjas och om
vårt land plötsligt blivit överfallet av
en fiende. Enbart våra krigsmäns mod
och försvarsvilja skulle icke vara till
fyllest, om en stor del av våra stridsflygplan
och krigsfartyg redan från
första stund varit satta ur spel, om våra
bassystem varit förrådda och om vår
stridsledning i stor utsträckning inte
kunnat fungera.»

Man kan naturligtvis på olika sätt
nyansera sådana tankegångar. Avgörande
för riskbedömningen är under alla
förhållanden inte kostnaderna för så

och så många av Wennerström utlämnade
objekt. Det verkligt allvarliga är
att ett förräderi av denna beskaffenhet
påverkar vårt lands möjligheter att hålla
oss utanför en konflikt eller att slä
tillbaka ett anfall. Förräderiet hade i
så fall lett till oerhörda och onödiga
förluster i människoliv. Det hade drabbat
flygets piloter och markpersonal,
personalen i luftförsvarets fasta anläggningar
och kustartilleristerna i deras
värn. Och även civilförsvarets personal
i sambandscentraler och skyddsrum
hade drabbats på motsvarande förödande
sätt. I sista hand hade förräderiet
gått ut över oss själva och våra familjer,
över hela svenska folket.

Mot bakgrunden av detta är det särskilt
skrämmande att finna att Wennerströms
verksamhet också gått ut på
att inför ryssarna misstänkliggöra och
kompromettera vår neutralitetspolitik
och att på olika sätt övertyga de ryska
uppdragsgivarna om att vi i realiteten
inte är neutrala utan i själva verket
mer eller mindre beroende av NATO.

Samtidigt som Wennerström alltså
genom sitt spionage väsentligen minskat
vår motståndskraft i krig har han således
ökat riskerna för att vårt land i
ett spänt utrikespolitiskt läge skulle
kunna utsättas för krigshandlingar redan
på ett tidigt stadium. Tänk er själva
vad som kunde ha hänt, om exempelvis
Kubakrisen tillspetsats något mer
eller om Finlandskrisen något år tidigare
hade skärps ytterligare! Inte minst
med hänsyn till detta led i Wennerströms
verksamhet framstår hans placering
i UD som ytterligt betänklig, eftersom
ryssarna måste ha fått den
uppfattningen, att hans befattning i
UD ökade hans möjligheter att bedöma
den reella innebörden av vår alliansfria
utrikespolitik.

Herr talman! Vi diskuterar i dag liksom
vi gjorde i går vissa statsråds konstitutionella
ansvar för det sätt, på vilket
de handlagt Wennerströmaffären
fram till Wennerströms avslöjande. Jag

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

har avsiktligt hittills inte gått in på den
frågan. Men jag kan till sist ändå inte
låta bli att — med alla tänkbara reservationer
för efterklokhet — skjuta in,
att det borde ha räckt även med ett
rätt anspråkslöst mått av fantasi hos
berörda statsråd för att de skulle begripa
att det ligger i själva sakens natur,
att om en man i Wennerströms
ställning och med Wennerströms höga
militära grad är skyldig till spionage,
så måste verkningarna för Sveriges del
under alla förhållanden bli oerhörda.
Redan skymten av en misstanke om att
Wennerström var spion borde ha utlöst
en helt annan handlingskraft än den
vi sett prov på. Men det var ju inte
bara fråga om »skymten av en misstanke».
Från 1959 och fram till anhållandet
var Wennerström »skäligen misstänkt»
för spioneri.

Men alldeles oavsett hur man bedömer
stadsrådens underlåtenhet att då
handla, så vet vi nu vad som inträffat.
Nu står det fullt klart för alla initierade
vilka risker som förelegat och vilka
skador som inträffat och vad som
behövs för att upphäva riskerna och
skadorna. Nu borde det inte få föreligga
skymten av en tvekan om att
alla sådana åtgärder, som det över
huvud taget är tekniskt och ekonomiskt
möjligt att genomföra, måste vidtagas
för att återge vårt försvar dess tidigare
styrka och effekt. På den punkten, herr
talman, har regeringen hittills verkligen
inte visat prov på den målmedvetenhet,
den ansvarskänsla och den styrka
som den så ofta i den allmänna debatten
tillskriver sig själv.

Vågar man, hem talman, trots detta
uttrycka den förhoppningen, att regeringen
innan den slutgiltigt och definitivt
prövar »reparationskostnaderna»
låter en parlamentarisk försvarskommitté
— eventuellt den som ändå så
småningom skall tillsättas — göra de
erforderliga avvägningarna på detta
område?

Sedan skulle jag, herr talman, vilja

tillägga några högst personliga synpunkter.
Jag riktar mig då till statsrådet
Sven Andersson — det är synd
att han inte är inne i kammaren för
tillfället. Jag vill oförbehållsamt säga
att jag hör till dem, som i hög grad
uppskattat statsrådet Andersson för det
sätt på vilket han tidigare handlagt
försvarets angelägenheter. Jag har haft
tillfälle mer än de flesta i oppositionen
att syssla med dessa frågor, och jag
har lärt mig att sätta värde på statsrådet
Sven Andersson både som försvarsvän
och för hans vilja och förmåga att
lösa försvarsfrågorna över partigränserna.
Den uppfattningen om honom jävas
inte i och för sig av de felbedömningar,
som jag anser att han gjort i Wennerströmärendet.
Vad felbedömningarna
berott på är det inte min sak att avgöra.
De kan ha haft sin grund i bristande
fantasi, bristande förmåga att på förhand
inse vilka konsekvenser som kunde
uppkomma om den misstänkte Wennerström
verkligen var skyldig. Det är
klart att omdömesförmågan här kommer
in i bilden och det är klart att
det är svårt att vara kategorisk när
det gäller omdömet. Men slår omdömet
slint, då skall man bära konsekvenserna
härav.

Jag har tidigare haft en känsla av
att statsrådet Sven Andersson också
insett att hans ställning i detta sammanmanhang
inte var klar, att han borde
ha handlat på ett annat sätt än han
gjort. Den känslan förstärktes när man
lyssnade till statsrådet Andersson under
remissdebatten i höstas. Han tycktes
då vara öppen, beredd att diskutera.
I går uppträdde statsrådet Andersson
på ett helt annat sätt. Han var
då onyanserad och hans uppträdande
präglades av kränkt oskuld: inga som
helst fel hade förekommit, allt var riktigt.
Det förvånade mig, ty det stämde
inte alls med den uppfattning som jag
bildat mig om statsrådet Andersson.
Jag skulle därför vilja ställa eu fråga
till honom. Det är synd att han inte

Fredagen den 29 inaj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

är närvarande, och om han inte lyssnar
till debatten i någon högtalare, kanske
statsrådet Skoglund som ju är här
kan framföra frågan till honom. Jag
väntar dock inte något svar.

Är det möjligen så, att statsrådet Sven
Andersson i den debatt som följt efter
Wennerströms avslöjande egentligen
skulle ha velat ta ta på sig mera ansvar?
Är det så, att statsrådet Andersson
skulle ha velat lösa de olika frågor
som dykt upp i samförstånd mellan
de olika partierna och delvis utan
de onödiga slängar som nu förekommit?
Är det så, att statsrådet Andersson
velat göra detta men att han av
något skäl tvingats att helt solidarisera
sig med den attityd av ofelbarhet som
regeringen bestämt sig för att i sin
helhet inta? Är det så, förklarar det
delvis statsrådet Sven Anderssons splittrade
och — förlåt mig — obalanserade
uppträdande i går i denna kammare och
i första kammaren. Jag väntar mig som
sagt inget svar på frågan, men jag har
ändå velat ställa den.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! I debatten har flera talare
uppehållit sig kring frågan om konstitutionsutskottets
arbetsformer. Efter
herrar von Friesens och Braconiers inlägg
i går står det klart, att de kände sig
besvärade över att lotten fått fälla utslag
i fråga om de ifrågasatta anmärkningarna
mot statsrådet Andersson och
professor Undén.

Herr Braconier konstaterade att
konstitutionsutskottets granskning sker
efter regler som är hundraåriga, och
herr von Friesen sade att man hade
handlat efter grundlagens uttryckliga
föreskrifter. Konstitutionsutskottets arbetsformer
måste naturligtvis ses i belysning
av gällande ålderdomliga regler,
tillkomna under en tid då vi hade ett
annat statsskick än det nuvarande. En
annan sak är emellertid att det inom
ramen för dessa regler finns utrymme

för både sunt förnuft och praktiskt
handlande.

Konstitutionsutskottets uppgift är att
göra en parlamentarisk bedömning av
regeringens och statsrådens handlande.
Finner utskottet att någon brustit, kan
anmärkning riktas enligt regeringsformens
§ 106 eller § 107. Men det finns
även andra vägar på vilka utskottet kan
framföra kritiska synpunkter, om det så
önskar. Enligt § 10G kan vederbörande
statsråd ställas inför riksrätt, om konstitutionsutskottet
vid sin behandling
kommer till uppfattningen att så bör
ske. Frågan härom har även i detta fall
prövats av utskottet, som emellertid
funnit att anledning icke förekommit att
mot någon ledamot av statsrådet tilllämpa
§ 106. Jag vill gärna ha detta anfört
till dagens protokoll.

Jag vill också ha klart fastslaget, att
konstitutionsutskottet inte är någon
domstol. Det är kamrarna som på grundval
av konstitutionsutskottets memorial
har att ta ställning till frågan om decharge
för regeringens ledamöter.

Mot bakgrunden av vad jag nu sagt
är det med tillfredsställelse jag konstaterar,
att polisens protokoll av förhören
med statsråden frisläppts för publicering
i den omfattning som nu skett. Allmänheten
får därigenom möjligheter till
insyn och till bedömning av konstitutionsutskottets
ställningstagande.

Det har från olika håll riktats kritik
mot de socialdemokratiska ledamöterna
i konstitutionsutskottet; »transportkompani»
är ett av de mera milda uttryck
som använts i sammanhanget. Man har
menat att de socialdemokratiska ledamöterna
icke har strävat efter att objektivt
bilda sig en uppfattning om statsrådens
handlande. Främst har denna
kritik riktats mot de socialdemokratiska
ledamöter av konstitutionsutskottet som
också tillhört den parlamentariska
nämnden. Både i utskottet och i den
offentliga debatten har man sökt göra
gällande, att den parlamentariska nämndens
utlåtande är ett ställningstagande,

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

i vilket de socialdemokratiska representanterna
i nämnden enat sig med de
övriga ledamöterna. Jag vill fästa uppmärksamheten
på den deklaration som
i det avseendet i går gjordes av herr
Johansson i Trollhättan. Det är främst
det sammanfattande avsnittet i nämndens
utlåtande -— de 18 punkterna —
som föranlett denna bedömning. Enligt
nämndens mening skulle dessa punkter
ligga till grund för granskningen inom
konstitutionsutskottet. Jag citerar vad
nämnden i det stycket anfört i sin skrivelse
till Konungen: »Det är utskottet,
som har att fullgöra den grundlagsenliga
bedömningen av statsrådens ansvarighet.
Med hänsyn härtill har nämnden
avstått från sådana värderingar, som
kan föregripa utskottets granskning.»
Jag vill gärna understryka detta. Men
jag vill gärna medge, att den parlamentariska
nämndens utlåtande för den
oinvigde kan te sig som ett ställningstagande.

Herr talman! Jag skall inte föregripa
historiens dom över detta enligt min
mening i vissa delar märkliga aktstycke.
Men för dem som deltagit i konstitutionsutskottets
ingående och synnerligen
omfattande granskning av Wennerströmaffären
framstår det som en mild
dom, om man säger att en rad av dess
formuleringar måste betecknas som
olycksfall i arbetet. I långa stycken har
dessa formuleringar misslett den stora
allmänheten och gett läsarna intryck av
att nämnden gjort bedömningar och
ställningstaganden. Nog hade det varit
möjligt att åstadkomma formuleringar
som inte givit det intrycket. Jag vill
därför ännu en gång upprepa min tacksamhet
för offentliggörandet av det material,
som både nämnden och konstitionsutskottet
fotat sina bedömningar
på.

Kritik har mot bakgrund härav riktats
mot de socialdemokratiska ledamöterna
i konstitutionsutskottet som tillhört
den parlamentariska nämnden.
Man har sagt att de tidigare medverkat

till nämndens kritiska uttalanden om regeringen
och sedan i konstitutionsutskottet
frångått sitt ställningstagande.
Detta är, herr talman, en både falsk och
ohederlig historieskrivning. Vill någon
av konstitutionsutskottets ledamöter
göra gällande, att de i sin bedömning varit
bundna av den parlamentariska
nämndens utlåtande, bör de enligt min
mening säga det rent ut. Det bör stå klart
för alla att ledamöterna av utskottet
haft att göra sina bedömningar i konstitutionsutskottet.
Konstitutionsutskottet
kan i sitt arbete inte vara bundet, vare
sig av juristkommissionens eller den
parlamentariska nämndens utlåtande.
En helt annan sak är att ledamöterna
av utskottet tagit del av dessa utredningar
och delvis på grund härav gjort
sina bedömningar i utskottet. Bedömningen
av frågan om statsrådens ansvarighet
är en uppgift som helt åligger
konstitutionsutskottet och ingen annan
instans. En annan sak är, om formerna
för utskottets arbete inte är de bästa.

Herr Braconier sade att oppositionen
handlat enligt praxis, och han åberopade
vad som skedde i denna kammare
1930. Även om jag har svårt att tro att
herr Braconier ansåg den kritiken från
socialdemokratiskt håll vara berättigad,
vill jag oförbehållsamt erkänna att konstitutionsutskottet
har stelnat i sina arbetsformer.
Jag skulle här kunna åberopa
vad utskottets tidigare sekreterare,
professor Herbert Tingsten, sagt i sitt
arbete »Mitt liv», som handlar om hans
erfarenheter under 20-talet då han hade
tillfälle till att mycket ingående följa
utskottets arbete. Han yttrar där ganska
kritiska synpunkter på utskottets arbetsförhållanden
och gör rätt elaka porträtt
av en råd av ledamöterna i det dåvarande
konstitutionsutskottet. Men det finns
ett avsnitt, som jag tycker att det finns
anledning att fästa uppmärksamheten på
i detta sammanhang. Avsnittet avhandlar
det tillfälle då de borgerliga ledamöterna
i konstitutionsutskottet år 1926
gick till storms mot den Sandlerska re -

Fredagen (ten 20 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

geringen för att störta denna: »Anmärkning
efter anmärkning i detaljfrågor
röstades igenom efter de första besluten
praktiskt taget utan debatt, ty de förorättade
socialdemokraterna vägrade
att yttra sig, frånträdde platserna vid
bordet, satte sig på de för suppleanterna
avsedda stolarna vid väggen samt
återtog sina platser endast för att rösta
nej vid voteringen.»

Herr talman! Så har det inte gått till
i konstitutionsutskottet vid behandlingen
av den s. k. Wennerströmaffären.
Suppleantstolarna var som bekant upptagna
av partiledarna, och denna möjlighet
fanns följaktligen inte till demonstration.
1 vad mån deras närvaro
har påverkat utskottets arbete skall jag
i detta sammanhang inte uttala mig om.
Jag vill endast påpeka den politiska
vikt som konstitutionsutskottets arbete
tillmätes av de borgerliga partiledarna
när det gäller Wennerströmaffären.

Det skorrar därför falskt när Svenska
Dagbladet försöker göra gällande, att
oppositionen i Wennerströmaffären inte
på minsta sätt har velat utnyttja den
nationella katastrof som förräderiet
innebär. Mera övertygande förefaller
inte heller Göteborgs-Posten att vara när
den om oppositionens ledamöter i konstitutionsutskottet
säger, att de inte är
ute efter syndabockar; deras uppgift är
att granska i syfte att skapa rättelse med
tanke på riksdagens ansvar.

Svenska Dagbladet har om de socialdemokratiska
ledamöternas ställningstagande
skrivit: »Inte ens ett enkelt
tillkännagivande ville man gå med på.»
Det är ett sensationellt påstående med
tanke på att tidningens chefredaktör
varit medlem i utskottet, och det är lika
sensationellt att herr Hamrin i Jönköping
här i dagens debatt varit inne på
samma resonemang och liksom försöker
inge kammarens ledamöter föreställningen,
att denna fråga ställts i utskottet.
Jag frågar nu: Vid vilket tillfälle
har det i så fall skett?

Jag har, herr talman, en viss förståel -

se för herr Anners’ bedömning, när han
vill rikta anmärkning även mot statsminister
Erlander. Hans motivering var
att statsrådet Anderssons, dåvarande utrikesminister
Undéns och statsminister
Erlanders handläggning av ärendet
kunde bedömas utifrån samma synpunkt.
Han deklarerade emellertid att
han hade nöjt sig med ett tillkännagivande
mot statsminister Erlander. Logiken
borde enligt mitt bedömande ha
lett till att han hade nöjt sig med samma
form när det gällde statsrådet Sven
Andersson och professor östen Undén.

I ett tillkännagivande är innehållet i
skrivningen det avgörande. Personligen
är jag inte helt främmande för att om
enighet hade kunnat uppnås om denna
form, skulle man ha kunnat ansluta
sig till detta, men det torde vara uppenbart
för var och en, att det är alldeles
otänkbart att förutsättningar därtill
hade förelegat med den skrivning som
man har gjort från borgerligt håll. Men
varför försöker de borgerliga partierna
att skapa denna mytbildning om behandlingen
i konstitutionsutskottet? Någon
fråga om en sammanjämkning för
ett tillkännagivande på dessa punkter
har aldrig framställts och aldrig diskuterats.

Nej, herr talman, när ställningstagandet
skulle göras skedde detta i mycket
kärvare former. Från borgerligt håll
deklarerade man från parti efter parti
vilken inställning man hade till de olika
punkterna och vilket yrkande man tänkte
ställa; det fanns inget utrymme för
några som helst överväganden.

Såsom försvarsministern har medgivit
kan kritik riktas på enskilda punkter.
Det är dock lätt att i efterhand rikta
den kritiken. Men konstitutionsutskottet
har att vid granskningen döma
efter de fakta som var kända vid de
tillfällen då de olika ställningstagandena
skulle göras. Personligen måste jag
deklarera, att ingen väl kan säga hur
statsrådet Sven Andersson skulle ha
handlat, därest han hade fått upplys -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ning om att telefonavlyssning pågick,
eller vilka åtgärder som skulle ha vidtagits
därest statsminister Erlander hade
fått till stånd en föredragning av ärendet.
Detta kan givetvis ingen med säkerhet
yttra sig om, men allt synes tala för
att åtgärderna inte blivit andra än de
som vidtogs. Här har vi ingenting annat
att gå efter än statsrådens egna uttalanden.
Det väsentliga i sammanhanget är
att de åtgärder som vidtogs ledde till att
spionen blev fast och att rättssäkerhetens
regler iakttogs. Detta är, herr talman,
avgörande för mina bedömanden.
Det är riktigt att en annan handläggning
av ärendet hade kunnat rädda regegeringen
från kritik, men stor risk hade
förelegat för att man därigenom hade
räddat spionen från att bli fast.

Så några ord om lottdragningen i
konstitutionsutskottet, som herr Heckscher
— om jag förstod honom rätt -—■
inte hade något emot som metod för
att få fram utskottets mening. Men man
får väl inte tolka herr Heckscliers resonemang
så, att han vid närmare eftertanke
funnit det orimligt att pricka
östen Undén, sedan utskottet friat statsrådet
Andersson från en anmärkning.
Men herr Heckscher har alldeles rätt i
att lottdragningen är avgörande för
kamrarnas möjligheter till bedömning
av konstitutionsutskottets ställningstagande,
och det är riksdagen och andra
kammaren som i dag har att ta ställning
till dechargefrågan för statsråden.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr BRACONIER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Adamsson kom i
sitt anförande in på den intressanta frågan
om handläggningen av Wennerströmaffären
inom regeringen. Enligt
min mening borde försvarsministern,
eftersom han ansåg situationen vara
svårbedömbar och då frågan dessutom
gällde ett annat departement, utrikesdepartementet,
där han inte fick insyn

i vad överste Wennerström sysslade
med, ha vänt sig till statsministern.
Statsministern har sedermera erkänt att
den praxis som var felaktig har ändrats.
Beredningen inom regeringen av
ärendet har alltså inte varit riktig.

Det är uppenbart att regeringens
främste ledamot i fråga om kompetenstvister
— och jag vill erinra om att både
inrikesministern och försvarsministern
i förra årets debatt pekade på att det
bär fanns möjligheter till kompetenstvister
— skall ingripa och ta ansvaret.
Eftersom försvarsministern har tagit på
sig ansvaret går det inte heller att hänvisa
till polisen.

Det är alldeles riktigt, som herr
Adamsson säger, att konstitutionsutskottet
skall göra en självständig prövning.
Men ett faktum är att i den debatt som
fördes i går, inte minst av försvarsministern,
hänvisade han hela tiden till
juristkommissionen. Men försvarsministern
befinner sig i ett dilemma: I fråga
om placeringen av Wennerström i UD
hänvisar han till råd från polisen, men
1962, då polisledningen enligt juristkommissionens
uttalande anser att Wennerström
skall avkopplas, följer han inte
tankegången att det är polisen som skall
bestämma utan handlar tvärtemot den.
Även utrikesminister Torsten Nilsson
handlade självständigt och på ett annat
sätt än det polisledningen rekommenderat.

Det är bl. a. i en sådan situation som
konstitutionsutskottet, oberoende av politiska
hänsyn, skall kritisera praxis.
Gör man inte det, hänvisas i kommande
debatter till att riksdagen utan vidare
godtagit den nuvarande ordningen.
Jag är inte alls övertygad om att socialdemokraterna
skulle finna detta
lämpligt.

Herr talman! Herr Adamsson tog också
upp frågan om konstitutionsutskottets
arbetsformer. Det är alldeles riktigt
att Östen Undén under en lång följd av
år, i likhet med herr Tingsten, hävdade
meningen att konstitutionsutskottets ar -

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

betsformer var uråldriga och felaktiga.
Men då borde just herr Undén ha sett
till att den socialdemokratiska regeringen
tagit initiativ till nya arbetsformer
för konstitutionsutskottet. Ansvaret
åligger den socialdemokratiska
regeringen med hänsyn till den socialdemokratiska
majoriteten i riksdagen.
Det är denna regering som skall föreslå
sådana former som kan bli effektiva.
Detta är ett regeringens ansvar.

Herr CASSEL (h):

Herr talman! Man får ett mycket
starkt belägg för den trygghet som det
måste innebära att ha en om också liten
majoritet i riksdagen när man tar en
överblick över statsrådsbänkarna. Här
finns inget statsråd närvarande. Statsministern
är inte här, inrikesministern
är inte här, justitieministern är inte
här och, märkvärdigt nog, är inte heller
försvarsministern här. Antingen är det
denna trygghet som gör att man håller
sig borta eller också beror det på att
man egentligen inte har något större
intresse för riksdagens förhandlingar.

Förhållandena kring det Wennerströmska
spioneriet — eller som förre
utrikesministern Undén formulerade det
i första kammaren — »den Wennerströmska
olyckshändelsen» och dess
uppdagande har redan berörts av så
många talare, att det mesta torde vara
sagt. Vad jag litet skulle vilja uppehålla
mig vid är regeringens sätt att agera i
detta ärende från och med den 22 juni
1963 då Wennerström blev anhållen och
fram till och med denna dag. Det är, herr
talman, ett beklämmande skådespel, och
helst skulle man väl velat, som Torsten
Fogelqvist en gång uttryckte det, »över
allt detta låta den slöja falla som är
vävd av tystnad och barmhärtighet».

Jag vill redan från början understryka,
att min kritik här i främsta rummet
gäller statsministern själv. Det är regeringens
olycka att statsministern inlåtit
sig på det vågspelet att försöka till

varje pris rentvå inte bara sig själv
utan hela regeringen från allt ansvar
för denna den största spionaffär som i
historisk tid förekommit i vårt land.

Jag tror, herr talman, att statsministern
därvid gör sig skyldig till en felbedömning
av opinionen. Människorna
ute i landet kan ha olika grader av kritisk
inställning gentemot regeringen
och dess handlande eller brist på handlande
i det här ärendet, men det är
mycket få som innerst inne vill acceptera
påståendet att regeringen har handlagt
detta ärende på ett fullt effektivt
och skickligt sätt.

Statsministern och hans kamrater i
regeringen hade befunnit sig i en oändligt
mycket bättre situation, om de utan
varje försök till undanflykter och taktiska
finter rent ut sagt ungefär så här:
»Det här har vi inte skött särskilt bra.
Vi erkänner det och vi beklagar det och
vi skall bättra vårt fögderi i fortsättningen.
» Det må vara hur beklagligt
som helst, men varken statsministern
eller någon annan kan komma ifrån det
självklara sambandet mellan makt och
ansvar. De är helt oskiljaktiga.

Låt oss emellertid, ärade kammarledamöter,
stanna några minuter inför regeringens
vinglande gång i detta ärende.
Jag vill då börja med — om jag så
får kalla det — det processuella förfarandet.
Det första som där möter är det
förhållandet, att regeringen omedelbart
sedan spioneriet avslöjades avböjde
medverkan från oppositionspartierna i
en parlamentarisk kommitté som skulle
utreda orsakerna till spioneriets omfattning
och möjligheterna att hindra en
upprepning. Vidare hände det att statsråden
— i motsats till vad som skulle
ha varit fallet med vanliga medborgare
— fick lämna skriftliga promemorior i
stället för att förhöras av juristkommissionen
i vanlig ordning och att därvid
statsråden hade tillfälle att på förhand
komma överens om vad som skulle
sägas respektive inte sägas. Statsministern
har gjort gällade att denna an -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ordning kom till på begäran av juristkommissionens
ordförande.

Innehållet i statsrådens promemorior
hemligstämplades, och hemligstämpeln
hävdes inte förrän pressen besvärat sig
hos regeringsrätten och då fick möjlighet
att se dem. Trots ideliga påpekanden
från oppositionens sida tillsattes
den parlamentariska nämnden inte så
tidigt, att den kunde vid utredningen
samarbeta med juristkommissionen; regeringen
dröjde i det längsta med att
tillsätta denna parlamentariska utredning.
En olyckshändelse — jag betonar
att det var en olyckshändelse — som
regeringen säkerligen är oskyldig till
men som har gjort ett mycket dåligt intryck
på allmänheten — är att de ljudband,
som spelades in vid förhören med
regeringens ledamöter, av någon underlig
anledning blivit förstörda. En annan
sak som regeringen måhända är oskyldig
till men som också äventyrar dess
ställning i detta sammanhang är det
fullständigt orimliga sätt, på vilket en
regeringen närstående tidning agerar.
Man trodde ju knappast sina ögon när
man i Aftonbladet fick läsa, att den parlamentariska
utredningen med talman
Axel Strand som ordförande skulle ha
grovt vilselett konstitutionsutskottet när
utredningen gjorde gällande att spioneri
från Wennerströms sida mot svenskt
försvar hade förekommit även under
tiden vid utrikesdepartementet.

Slutligen har — i går — en regeringsanhängare,
och inte vilken regeringsanhängare
som helst, utan konstitutionsutskottets
ärade ordförande i första
kammaren, yrkat att man skall ändra
på kammarens hundraåriga praxis, så
att socialdemokraterna, som där har
majoritet, genom en votering skall kunna
fria förre utrikesministern Undén
från konstitutionsutskottets anmärkning.
Detta att i en akut situation rubba
på spelreglerna gör ett mycket beklämmande
intryck. Även i det politiska livet
måste vedertagna regler strikt iakttagas.

Till spelreglerna hör väl också nuvarande
utrikesministerns ställning. Han
måste bestämma sig för om han här i
kammaren, såsom i dag, skall vara utrikesminister
eller, såsom i går, framträda
som ordförande i Stockholms arbetarekommun
och som tillskyndare av
det flygblad som i går utdelades vid
Stockholms stads tunnelbanor.

Till slut må erinras om den säregna
upplevelse vi hade i höstas, när först
utrikesministern betygade att statsministern
under hans tid som försvarsminister
visade ett alldeles särskilt intresse
för försvarsfrågor och sedan statsministern
själv läste upp ett intyg från
statspolisintendenten, utvisande att försvarsminister
Sven Andersson i det
samarbete som förekommit alltid visat
största förståelse, tillmötesgående och
vilja att understödja polisens ansträngningar.

Låt oss sedan övergå till innehållet i
försvarsadvokaternas plädering. Provkartan
över olika förklaringar och bortförklaringar
är rik. Till en början hette
det: »Det här skulle lika gärna ha kunnat
hända under en borgerlig regering.»
Och visst är det riktigt; det kunde det
visst ha gjort. Att inte ha handlag med
ting av det här slaget har inte att göra
med socialdemokratisk eller inte socialdemokratisk
övertygelse. Jag är alldeles
övertygad om att sådana gestalter
som Per Albin Hansson, Rickard
Sandler och Per Edvin Sköld, om de
haft hand om den här saken, hade klarat
den på ett rejält sätt.

Nästa försvarspunkt är den, att man
måste vara oerhört försiktig med att
inte kränka de mänskliga rättigheterna.
Jag citerar här statsministern när han
i höstas sade: »Det är någonting storslaget
i svensk demokrati att polisen betraktar
medborgarens hem som en plats
där man inte utan tungt vägande skäl
bryter sig in.» Jag delar den uppfattningen,
men statsministern borde erinra
sig vad som hände häromåret,
när på regeringens tillskyndan taxe -

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

Nr 30

Statsråden» befattning med Wenner.strömaffären

ringsmyndiglieterna bereddes möjligheter
att tvinga sig in i enskilda medborgares
hem och bryta upp deras byrålådor,
även om vederbörande icke var
misstänkta för brott! Regeringen Erlander
skall därför vara försiktig när den
talar om sitt specialintresse för skyddet
av medborgarens personliga integritet.

Nästa försvarspunkt är att försvarsministern
skulle ha fungerat som kommissarie
Maigret i hans allra skarpaste
ögonblick. Jag fortsätter att citera statsministern:
»Var och en som läser redogörelsen
för försvarsministerns agerande
måste säga sig, att det är en serie
av ytterst aktiva ingripanden.» Ärade
kammarledamöter! Ni kan också lyssna
till vad herr Lassinantti sade i höstas:
»Sakkunniga kanske kommer att ha den
uppfattningen att de spaningar som till
slut ledde till att Wennerström anhölls
nära nog kan betraktas som det tjugonde
århundradets kanske främsta kriminalbragd
i vårt land.» Detta är möjligt,
men inte gäller det statsrådet Sven Anderssons
ansträngningar.

En konstruktion som man försökt,
men fått lov att överge, var att det skulle
vara någonting otroligt förslaget att
placera Wennerström i ED för att få
tillfälle att sätta fast honom. Detta har
försvarsministern själv förnekat, och
det dementeras också uttryckligen av
juristkommissionen. Icke förty är man
fortfarande förtjust över denna förslagenhet
som ledde till att Wennerström
fick tillfälle att till Sovjetunionen överlämna
en topphemlig och 71 andra hemliga
eller strängt förtroliga handlingar.

Man påstår att arrangemanget ledde
till att Wennerström infångades, men i
själva verket berodde det ingalunda på
UD-anställningen utan på två rena tillfälligheter
utom regeringens kontroll.

För det första var det en städerska
som ingrep på ett resolut sätt, och för
det andra skulle det äga rum ett bröllop
i familjen, vilket ledde till att Wennerström
av sina ryska uppdragsgivare

begärde uppskov på en månad med sin
förflyttning till Spanien. Annars liade
lian försvunnit och regeringen hade inte
kunnat göra någonting åt den saken.

Vidare hette det i denna plaidoyer
att det är lätt att vara efterklok, och
visst är detta riktigt. Regeringen har
så till vida rätt, att man måste bedöma
varje åtgärd eller brist på åtgärd efter
vad vederbörande statsråd i det ögonblicket
visste om Wennerströms farlighet.
Något annat vore orimligt och har
aldrig varit på tal från oppositionens
sida. De försök som gjorts att kasta
över ansvaret för handläggningen av
ärendet på statspolisintendentens s. k.
medborgamämnd — en nämnd som är
tillsatt för att skydda medborgarna
från övergrepp från säkerhetspolisens
sida — är till den grad vilseledande att
jag knappast behöver gå in på det.

Hans excellens statsministern Erlanders
egen roll i detta sammanhang är
inte så imponerande som man skulle
kunna önska av en statsminister. Envist
håller han fast vid att han är fullständigt
oskyldig, därför att han inte blivit
underrättad. Men, ärade kammarledamöter,
detta är ju inte riktigt. Statsminister
Erlander var underrättad. Visserligen
kom aldrig någon föredragning
till stånd, men en man i hans ställning
med någorlunda rimligt intresse för säkerhetsfrågor
skulle väl åtminstone ha
visat vanlig mänsklig nyfikenhet, när
han fick höra att det fanns en överste
i UD:s tjänst mot vilken man hyste
vaga misstankar, att han kunde vara en
säkerhetsrisk.

Jag citerar ett uttalande av östen Undén
i höstens remissdebatt: »Att överste
Wennerström skulle ha med råd och
dåd påverkat utformningen av den
svenska planen», alltså Undénplanen,
»är helt oriktigt.» Det stämmer inte alls
med juristkommissionens upplysning,
nämligen att Undénplanen förbereddes
av en arbetsgrupp inom UD, bestående
av herr Undén själv, kabinettssekreterare
Belfrage, chefen för den politiska

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

avdelningen Åström, utrikesrådet Lind,
ambassadören Alva Myrdal och överste
Wennerström. Någon annan sakkunskap
har inte medverkat. ÖB fick läsa om
planen först när det stod i tidningarna,
att herr Undéns tal hållits i Förenta
Nationerna.

Herr talman! Man gör ett stort nummer
av att en illasinnad opposition
inte aktat för rov att angripa en åldrad
statsman av utomordentlig förtjänst.
Det är ju beklagligt att detta behövt
ske, men det kan omöjligen läggas oppositionen
till last. Man har absolut
ingen möjlighet att här ta någon hänsyn
till person, även om man gärna
skulle vilja detta. Är det någon som bär
ansvaret för att en gammal man har
försatts i denna tråkiga situation är det
regeringschefen själv.

Allra sist, herr talman! Genom en
regeringen närstående tidning erfar
man om herr statsrådet och chefen för
försvarsdepartementet att han är —
och nu ber jag herr talmannen på förhand
om överseende för att jag nödgas
använda ett inte fullt parlamentariskt
uttryck som dock är nödvändigt för
historieskrivningens skull — »förbannad».
Sättet att uttrycka sig förvånar
säkert en eller annan men anses måhända
stå i samklang med tiden. Förmodligen
avsåg statsrådet att ge till
känna att han var indignerad, missräknad
eller upprörd. Allt detta har han
väl gemensamt med stora delar av det
svenska folket. Jag tror att alla svenskar,
oberoende av politisk hemvist, är
indignerade, missräknade och upprörda
över regeringens sätt att sköta denna
allvarliga fråga.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp):

Herr talman! I detta skede av debatten
om Wennerströmfallet kan man
konstatera, att en sådan dramatisk debatt
knappast tidigare förekommit i
den svenska riksdagen.

Wennerströmaffären är inte enbart
ett svart kapitel i vårt försvarsväsendes

annaler, utan den går till vår politiska
historia som bilden av hur en svensk
officer med utländskt spionuppdrag varit
föredragande i försvarsdepartementet
i fråga om hemliga vapen.

Det har varit en demokratisk samling
kring försvarsfrågan, och vi har
ansträngt våra resurser för att hålla
ett effektivt och modernt försvar. Den
försvarsordning som skapats har delvis
hänsynslöst utlämnats till främmande
makt av en överste, som lyckats
skaffa sig stort politiskt förtroende.
Man vågar knappast tänka på vad som
hade kunnat hända under krigets kalla
dagar, om en kris hade utbrutit.

Från regeringspartiets sida hävdas
att oppositionen försöker göra politik
av den bedrövliga spionaffären. Vad
oppositionen framfört är väl närmast
en återspegling av den allmänna opinionens
indignation, som uppstått i de
vidaste kretsar av vårt folk oavsett
partitillhörighet. I andra demokratiska
länder hade säkerligen ett liknande fall
blivit ett våldsamt tryck på de politiskt
ansvariga. Låt mig bara erinra
om ett par fall under förra året, då
Storbritanniens krigsminister måste avgå
och då den västtyske försvarsministern
nödgades lämna sin post. Man kan
nog karakterisera dessa båda fall som
rena bagateller jämfört med vad som
skett i fallet Wennerström. Han har
ändå vållat vårt land skadeverkningar
som ännu inte kan överblickas.

De som kritiserat handläggningen avfallet
Wennerström har utpekats som
efterklokhetens profeter, och oppositionens
framträdande har ansetts som
löjeväckande. Det är dock ett faktum
att det varnats åtskilliga gånger i riksdagen
för spionfaran.

Jag vill erinra om hur det var när
kandidat Lodin avslöjade den Enbomska
spionligan och detta spionfall behandlades
i riksdagen år 1952. Dåvarande
försvarsministern Torsten Nilsson
var passivt inställd till Lodin. Sedan
väcktes 1957 en interpellation, vari

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

krävdes besked om vad regeringen
gjort under mellantiden för avvärjande
av ytterligare spionfall. Det framfördes
då starka krav på att säkerhetstjänsten
borde få större resurser. Vid detta tillfälle
uttalades att regeringen borde med
alla till buds stående medel bekämpa
spionfaran, soin florerade i många länder
och som säkerligen inte lämnade
vårt land obeaktat. I kraftiga ordalag
påtalades då att spioneri och underrättelseväsende
är ett av den moderna
krigföringens främsta och farligaste vapen.

Under 1950-talet avslöjades i Europa,
USA och Kanada de mest häpnadsväckande
spionfall. Under försvarsdebatten
i november 1961, då även Finlandskrisen
diskuterades, framfördes en ny
varning till regeringen om spionfaran
—- enligt TV-utsändningen åhördes detta
inslag i debatten av såväl statsministern
som försvarsministern. Wennerströms
spionverksamhet befann sig då
i det mest allvarliga skedet.

I de nu publicerade protokollen från
rättegången mot Wennerström redovisas
spioneriets omfattning. Det uppges
att Sovjets spionorganisation världen
runt arbetar med 150 000 agenter, medan
USA har 100 000 i motsvarande
tjänst. Här har vi en bekräftelse på vilka
faror vi har löpt och på att de misstankar
som tidigare framförts i riksdagen
varit fullt relevanta.

När man läser konstitutionsutskottets
memorial får man veta, att det under
årens lopp hållits sammanträde efter
sammanträde för att dryfta Wennerström
och hans märkliga uppträdande.
Men man får det obehagliga intrycket
att det var villrådighetens profeter som
gång på gång sammanträffade, under
det att Wennerström fick tillgång till
den ena hemligstämplade handlingen
efter den andra. Enligt försvarsministerns
uppgifter under gårdagen fick
Wennerström tillgång till cirka 90 hemliga
handlingar under sin statstjänst.

Rättssäkerhetsregler har åberopats i

fallet Wennerström. Men stadsfiskal
Ryhninger har en bister kommentar till
detta, då han konstaterar: »Skulle man
över huvud taget ha Wennerström kvar
i tjänst, så vore han farlig var han iin
placerades!»

Vid avslöjandet av spionfall på det
internationella planet brukar man lägga
upp kontakter av skilda slag. Det
förekommer ofta dammsugaragenter eller
rörmokare, i själva verket säkerhetstjänstens
folk, som söker få upplysningar
av omgivningen eller direkt hos
den misstänkte. Efter så många år av
spaning, telefonavlyssning och andra
åtgärder verkar det anmärkningsvärt
att den svenska säkerhetstjänsten först
den 16 maj 1963 kom på idén att uppsöka
Wennerströms städerska.

1 protokollet framställdes — och det
upprepades för några dagar sedan i
TV — detta nära nog som en stor bragd.
Men ärligt talat verkar handläggningen
av Wennerströmfallet i högsta grad vankelmodig.

Herr talman! Anslagen till säkerhetstjänsten
för de landsskadliga brottens
bekämpande spelar givetvis en stor
roll i sammanhanget. För att ta ett
exempel anslogs för budgetåret 1948/49
för detta ändamål endast 2,8 miljoner
kronor. Det höjdes 1951 till 3,8 miljoner.
I årets budget är anslaget 13,2 miljoner.
Det kan väl också rubriceras
som efterklokhet att höja anslaget i ett
sådant tempo när det brinner i knutarna.
En effektiv organisation på detta
område torde vara den bästa bevakningen
och över huvud taget en varning
för spionage mot vårt land.

Det har fällts hårda ord i denna debatt
mellan regeringspartiet och oppositionen.
Det är dock tillfredsställande
att så många handlingar som möjligt
publicerats så att vi kunnat få en någorlunda
öppen diskussion i riksdagen,
i pressen och bland allmänheten. Att
granska regeringens fögderi tillhör oppositionens
huvuduppgifter. När en för
rikets säkerhet så betydelsefull fråga

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerstr ömaffären

som denna behandlas måste den uppmärksammas
på ett speciellt sätt. Det
är partiernas arbetssätt och det är också
förknippat med demokratiens väsen.

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Denna debatt visar hur
svårt det är för svenskar att nyktert,
kallt och realistiskt försöka bedöma en
händelse som visserligen är ovanlig i
vårt land men som vi vet ganska ofta
förekommer i alla länder med försvarsmakt.

Ingen vill dölja den avsky vi känner
gentemot alla som bedriver förräderiverksamhet.
När man granskar denna
fråga och när man lyssnat till redogörelserna
från olika regeringsledamöter,
finner man det dock orimligt att yrkandena
om anmärkningar mot regeringen
för att den icke skulle ha iakttagit rikets
sannskyldiga nytta kan vidmakthållas.
Jag brukar inte säga alltför
många vänliga ord till försvarsministern,
eftersom jag brukar ge uttryck åt
vad jag anser, men i denna fråga vill
jag till regeringen i allmänhet och till
försvarsministern i synnerhet framföra
mitt tack för att de verkligen sökte
finna möjlighet att komma åt en spion.

Under krigsåren sade man att »en
svensk tiger». Jag vill i dag fråga oppositionen
: Vart vill ni egentligen komma?
Är det någon sorts tyfusbakterie
som härjar? Om man begär att den
svenske soldaten inte tappar huvudet
i en allvarlig situation borde partiledare
m. fl. vara ett föredöme härvidlag.

Det är dumheter att tala om att Wennerströmaffären
skulle vara en nationell
katastrof. Denne spion är väl bara
en av många. Om vi skulle dra en slutsats
av herrarnas resonemang skulle
den bli: Vad nyttar ett svenskt försvar?
Är det någon mening att ha ett försvar?
Tror kammarens ledamöter att de
som leder Sveriges försvar är så ljusblå
att de inte räknar med spioneri såsom
en realitet och vidtar åtgärder för
att eliminera vissa risker? Om detta

skulle vara en nationell katastrof av
största omfattning, så måste jag säga
att vi får varje dag uppleva sådana
katastrofer.

Jag vet inte om min bänkkamrat, professorn
och riksdagsmannen Anners,
här uppträdde och talade som jurist eller
som historiker, när han ansåg att
Wennerströmaffären kunde jämställas
med 1808 års händelser beträffande
Sveaborg. Det var en gång en juris professor
i Uppsala som också använde
historiska liknelser. Detta föranledde
professor Brusewitz att göra den kommentaren
att när han hörde sin vän
professorn kunde han inte låta bli att
tänka på Odhners historia, lilla upplagan.

Borde ändå icke juristerna här i kammaren,
såsom herr Anners och herr
Cassel, inse att bedömningen av Wennerströmaffären
måste nyanseras även
ur försvarssynpunkt? Vad drar svenska
folket för slutsatser av allt detta tal
som ni presterar? Jo, att vår försvarsledning
över huvud taget är undermålig
och att de personer som engagerar
sig inom försvaret skulle vara av något
slags sämre valör än andra människor.
Detta är farliga konsekvenser. Och det
finns samtidigt risk för att svenska folket
tycker att det är en för stor börda
med de miljarder som man ger till försvaret,
eftersom förmågan att värna
om detta försvar tycks vara så begränsad.

Winston Ghurchill sade på en middag
i Oslo 1948: »Människans omdöme
är bristfälligt. Det kan finnas tillfällen
när man tror att en handling är oklok
men då den i själva verket leder till
det bästa.» Jag vågar säga att hur oppositionen
än försöker vända på ord
och annat, kan man inte komma till
något annat resultat än att regeringens
åtgärder är och kommer i framtiden
att visa sig vara riktiga.

Det kan inte heller vara rimligt att
tillspetsa frågan om grundlagen och
dess tillämpning i detta sammanhang

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

på det sätt som oppositionen gör. John
Marshall sade redan 1819: »Vi får aldrig
glömma, att det är en konstitution
vi tolkar, en konstitution som är avsedd
att bestå genom släktled och att
användas under de olikartade kriser
ett mänskligt samfund utsättes för.»

Jag anser därför, herr talman, att
det är riktigt alt förfara på det sätt
som första kammaren gjort och därigenom
bereda tillfälle för ett parlament
att avge sitt veto. Men jag måste ställa
frågan: Är det rimligt att oppositionen
vid denna omröstning i första kammaren
nedlägger sina röster? Om inte
riksdagens ledamöter vid ett sådant tillfälle
ger uttryck åt sin uppfattning, är
vi då inte på väg mot något som brukar
kallas östlig demokrati?

Herr Heckscher påstod att regeringens
styrka skulle ligga däri att den har
en stor och lydaktig majoritet här i
riksdagen. Detta är en direkt förolämpning
mot ett av de politiska partierna.
Jag skulle vilja fråga herr Heckscher,
hur många av hans partivänner som
kommer att avstå från att rösta eller
att ge uttryck för en annan mening i
denna fråga än det egna partiet beslutat?
Vi har •— sägs det — gjort avkall
på riksdagens möjligheter att hävda
sig; det gjorde vi när vi satte partiledarna
i konstitutionsutskottet som
eunucker och när vi tillsatte denna
parlamentariska nämnd. Detta innebär
en politisk bedömning av denna fråga
utan reellt värde. Jag hoppas, herr talman,
att partiledarna, oavsett om de
hyser misstro mot sina representanter
i ett utskott, icke skall göra detta till
någon praxis för framtiden, ty om vi
förfar på ett sådant sätt har riksdagen
spottat sig själv i ansiktet.

Man talar om att denna parlamentariska
nämnd skulle ha sådant värde,
men i själva verket är den parlamentariska
nämnden ingen parlamentarisk
nämnd. Det är partiledarna som överenskommit
om vilka ledamöter som

skulle sättas in, och sedan har regeringen
tillsatt nämnden.

Om man skall vara finkänslig kan
man fråga sig: Vad ligger bakom allt
detta tal om att hävda parlamentariska
regler?

Herr talman! Det skulle vara mycket
att tillägga i detta sammanhang,
men det kan vara rimligt att kammaren
ges möjlighet att rösta i denna fråga
under dagtid. Därför vill jag bara
ge uttryck åt min oro för att detta förvirrade
och oansvariga talande och
handlande skall upprepas varje gång
vi får tag på en spion i det svenska
försvaret.

Oavsett vilken inställning man har
till försvaret är det från alla synpunkter
angeläget att man icke ger svenska
folket den uppfattningen att höga militärer
skulle kunna vara spioner och
utföra en för landet farlig gärning. Vi
måste ändå förutsätta att den stora majoriteten
av männen inom vårt försvar
är besjälade av vilja att bevara vårt
lands frihet och demokrati. Jag håller
regeringen räkning för att den både i
går och tidigare har understrukit vikten
av att hysa respekt för de mänskliga
fri- och rättigheterna och den personliga
integriteten. Det är angeläget,
mina herrar i oppositionen, att betänka
att om man menar något med sitt
tal om respekt för mänskliga fri- och
rättigheter, måste man även se till att
man inte i känslomättade stämningar
gör avkall på dessa principer, även om
man känner avsky emot en person som
gjort sig skyldig till ett brott som är
ovanligt i vårt land.

Herr talman! Jag har med dessa ord
velat understryka att jag inte kan finna
att regeringen bär handlat på ett sådant
sätt att det skulle vara berättigat
att rikta en anmärkning mot den. I fråga
om professor Östen Undén vill jag
—■ men inte därför att han är före detta
utrikesminister in. in. -— speciellt betona
att han har visat att han har för -

2—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ståelse för de principer som en juris
professor måste ha levande inför sig
för att kunna fullgöra sitt uppdrag som
vetenskapsman och jämväl som politiker.
Därför stöder jag förslaget om att
anmärkningen mot honom med ogillande
lägges till handlingarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det är inte min avsikt
att vid denna tidpunkt försöka dra i
gång någon mer omfattande debatt,
men det kan vara rimligt att jag får
tillfälle att svara på ett par frågor och
även säga några ord om min roll i
detta sammanhang.

Den första frågan är den som herr
Christenson i Malmö nyss ställde. Herr
Christenson förmenade att det skulle
ligga något anmärkningsvärt i det förhållandet
att anslagen till den särskilda
polisverksamheten har så starkt ökat
under 50-talet. Om herr Christenson givit
uttryck åt den motsatta uppfattningen,
hade jag kanske förstått honom
bättre. Under alla förhållanden har väl
herr Christenson uppmärksammat att
detta anslag har under de två, tre senaste
budgetåren ökats med 1,5 miljon
kronor om året. När herr Wedén och
jag häromdagen hade en liten diskussion
om dessa saker, redovisade jag de
senaste årens anslagshöjningar och erinrade
just om siffran ca 1,5 miljon
kronor.

Det väsentliga är emellertid frågan
om polisens resurser har varit tillräckliga
eller icke för det spaningsarbete
som åvilar polisen. Därvidlag tillåter
jag mig hänvisa till de offentliggjorda
protokollen i Wennerströmaffären. Vid
ett tillfälle ställde juristkommissionens
ordförande bl. a. följande fråga till intendenterna
Hasselrot och Thulin:
»Helt allmänt är det av intresse hur
det var med resurserna för spaningsarbete!.
Var det någon gång så, att man
hade velat vidta spaningsåtgärder men

inte kunde göra det på grund av bristande
personaltillgång?»

På det svarar intendenten Hasselrot:
»Nej, en sådan situation anser jag inte
var för handen någon gång under utredningen,
därför att vår sammanlagda
personaltillgång hade väl kunnat förslå
till en avsevärt större personalinsats
än vad som någon gång togs i anspråk.
Det hade kunnat ske med i anspråktagande
av personal som sysselsattes i
andra uppgifter med en förskjutning i
avvägandet mellan olika uppgifter.»

Jag behöver väl inte säga mer i den
saken. Förra veckan erinrade jag herr
Wedén om att han hade haft tillfälle
att se på detta material. Jag antog därför
att han hade studerat denna fråga,
vilket han bekräftade, och funnit just
dessa besked från polisens sida. Jag
tror alltså inte att det skall behöva
råda några missförstånd. Inte heller
tror jag att man skall ta upp anslagsfrågorna
från sådana utgångspunkter
som herr Christenson har gjort. Skulle
man ställa frågan om varför vi har ökat
dessa anslag i kanske något snabbare
takt under de senaste åren, vill jag
omedelbart turnera den genom att påpeka
att det delvis hänger samman med
rekryteringsmöjligheterna. Alla som
känner till situationen för vår polis,
inte minst i storstäderna, under senare
år har varit medvetna om svårigheterna.
Under den allra senaste tiden har
vi fått ett väsentligt bättre rekryteringsläge.
Det har därför varit möjligt att
på alla sektorer bygga ut verksamheten
i något snabbare takt.

Herr Wedén har ställt en fråga om
publiceringen, och han har fått ett
svar. Om jag ändå tar upp den frågan,
är det därför att det under diskussionens
gång uttryckts en viss oro för den
mängd av material som nu kommer —
inte oro för mängden i och för sig. En
av representanterna från den socialdemokratiska
riksdagsgruppen bär ju
framfört som sin åsikt att vi nu under
offentlighetens ögon ställer ett mate -

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

rial, där man kan få utläsa eu del om
den polisiära verksamheten, om spaningsarbete!,
som tidigare inte bär
publicerats.

Herr Wedén frågade om publiceringen
sker i huvudsak för att vi skall kunna
få ett material som ur vår synpunkt
är tillfredsställande, och jag hoppas
att den frågan inte avsetts vara cynisk.
Det skulle vara befängt om vi förfor på
det sättet. Vi kommer att ställa material
till förfogande i den ordning som
statsministern antytt. Konstitutionsutskottet
har ju alla förutsättningar att
ta in material. Man kan också tänka sig
andra anordningar för prövningen. Låt
mig bara kort ange hur den granskning
har gått till som skett inom inrikesdepartementet.
Vi hade där att granska
ca 3 600 sidor, och vi tillsatte en expertgrupp,
bestående av en framstående
jurist, en hög militär och en man
från utrikesdepartementet, som har utfört
granskningen under hänsynstagande
till rikets säkerhet, till militära och
andra angelägenheter och självfallet
också till det polisiära arbetet. Efter en
bedömning från dessa utgångspunkter
har man kommit till det resultat, vilket
är presenterat på de ungefär 900 sidor
som genom beslut av inrikesdepartementet
har frigetts.

Jag är den förste att erkänna att
publicering av material, som berör polisens
spaningsarbete, säkerhetspolisens
arbete o. s. v., kan bli besvärande
för polisen och för dess arbete i framtiden.
Men jag är övertygad om att det
i den omfördelning av hela den polisiära
verksamheten, som nu pågår, skall
vara möjligt att utveckla formerna för
arbetet, så att man också på dessa områden
utvinner den effekt som vi alla
säkert önskar.

Hur långt man skall gå blir alltid en
avvägningsfråga. Herr Wedén tog upp
detta problem i går och bemöttes av
utrikesministern. Vi tyckte nog att herr
Wedén gick långt i sitt uttalande, där
han förmenade att det inte får vara po -

lisen som så att säga leder verksamheten
utan att ledningen skall ligga i departementet
eller hos regeringen. Ärade
kammarledamöter! Jag instämmer helt
i utrikesministerns uppfattning att vi
här måste vara mycket försiktiga. Oavsett
vilken inrikesminister eller vilken
departementschef som handlägger polisfrågorna
hoppas jag, att vi aldrig
kommer dithän att vederbörande departementschef
skall styra spaningsarbete!.
Han skall självfallet kunna diskutera
det med polisen när en fråga
kommit upp. Han skall kunna ge råd
och vidtaga de åtgärder som är erforderliga
i anslutning till diskussionen.
Men han skall inte kunna beordra polisen
att den skall ordna telefonkontroll
i ett visst fall, ta upp spaning

o. s. v., med andra ord dirigera verksamheten
från Kanslihuset. Vi har ju
försökt skapa regler för att detta skall
undvikas. Telefonavlyssning beslutas av
domstolen. Vi har också, ärade kammarledamöter,
då det gäller säkerhetsverksamheten
för vårt lands vidkommande
försökt skapa i och för sig egenartade
bestämmelser. Jag tänker närmast
då på samrådsniininden.

Hur regleras då det polisiära arbetet,
särskilt säkerhetspolisens arbete?
Det har här vid åtskilliga tillfällen
sagts att det är inrikesministern som är
högste chef för polisen och som bär
det konstitutionella ansvaret. Ja, jag
drar mig inte ett ögonblick för ansvaret,
men jag skulle ändå vilja redovisa
de bestämmelser som gäller.

En inrikesministers roll regleras av
vår författning om departementschefs
befogenheter, och de är inte så vidlyftiga
som många kanske tror. Han kan
självständigt tillkalla polispersonal, till
vars avlöning statsverket bidrar när det
är fråga om polisförstärkning inom ett
län. När särskilda förhållanden så påkallar,
kan han också som polisförstärkning
tillkalla elever vid statens
polisskola, han kan diskutera och fatta
beslut om stats- och reservpolisen samt

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

meddela allmänna anvisningar angående
tillämpningen av instruktioner. Det
är de enda befogenheter som tillkommer
inrikesministern ensam. I övrigt
utövas alla befogenheter som högsta polismakt
i riket av Kungl. Maj:t, självfallet
med inrikesministern som föredragande.

Detta gör, att om en man som statspolisintendenten
i ett ärende inte vänder
sig till inrikesministern utan till
annan departementschef, så förfar han
inte oriktigt. Detta gäller framför allt
ett ärende som berör departement som
har egen säkerhetsavdelning, med vilken
den civila polisen samarbetar. Det
finns nämligen ingen instruktion för
statspolisintendenten. När beslut fattades
om den nuvarande säkerhetsorganisationen,
tillkom förordnandet om samordningen
i dessa frågor genom ett
kungligt brev, ställt till statspolisintendenten,
i vilket det helt kort sades att
denne skulle sörja för erforderlig samordning
i den verksamhet som avses i
propositionen 1946 angående verksamheten
för hindrande och uppdagande
av spioneri m. m.

Detta är det enda som reglerar den
verksamheten. Man kan tycka att det är
för litet. När herr Hedlund var inrikesminister,
tog dåvarande statssekreteraren
Folke Thunborg, om jag minns rätt,
upp frågan om utarbetande av en instruktion,
men det ansågs så svårt att
skriva en sådan, att man inte fullföljde
försöket. I stället har utbildats en
praxis för verksamheten, och det är på
den man nu bygger. Kort uttryckt är
praxis den att statspolisintendentens
kanslihuskontakter i första hand tas
med statsrådet eller statssekreteraren i
inrikesdepartementet. Kontaktas statssekreteraren,
så anmäler han i sin tur
för inrikesministern de frågor som är
av vikt och betydelse.

Men som jag sade kan statspolisintendenten
också vända sig till annat statsråd
och självfallet till statsministern.
Detta har framför allt gällt sådant de -

partement, där man har egen säkerhetsavdelning,
främst då försvarsdepartementet.
Om en befattningshavare i annat
departement än försvars- och utrikesdepartementen
varit berörd i någon
säkerhetsfråga, så har intendenten
alltid vänt sig till inrikesdepartementet.
Han har inte då själv gått till det
statsråd som haft ifrågavarande befattningshavare
i sin tjänst, utan kontakten
har skötts av inrikesministern eller
statssekreteraren där.

När det däremot gäller utrikes- och
försvarsdepartementen har praxis som
sagt varit annorlunda. Det är därför
som Wennerströmärendet har handlagts
i försvarsdepartementet och med
kontakter mellan detta departement
och säkerhetspolisen.

Nu invänder kanske någon att det i
parlamentariska nämndens redovisning
i punkt 16 står att statspolisintendenten
vänt sig till försvarsdepartementet, men
att inrikesministern den 22 mars deltog
i ett sammanträde i närvaro av försvarsministern
och att han då blev
underrättad om Wennerströmärendet,
att telefonavlyssning ordnats hos Wennerström
o. s. v. Sedan säger man i
nämndens redovisning mycket lakoniskt
att inrikesministern inte företog
någonting i ärendet och inte heller efterhörde
ärendets fortsatta utveckling.
Detta är onekligen riktigt, men man
får vid läsningen närmast det intrycket
att inrikesministern sedan satt med
armarna i kors och inte gjorde ett
handtag från mars månad 1962 fram
till juni 1963.

Jag har vid de förhör som förekommit
och i den promemoria som jag
lämnat beträffande min befattning med
Wennerströmsärendet och som är offentlig
redovisat den praxis som utbildat
sig. Statssekreteraren i departementet
har gjort detsamma. Och i de motiven
har vi redovisat att från mars 1962
till juni 1963 hade vi 30 å 40 sammanträffanden
med statspolisintendenten
i säkerhetsfrågor, att vi hade kon -

Fredagen den 29 maj 19G4 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

takter med honom praktiskt taget var
14 dag samt att vi även hade ärenden
av sådan karaktär som enligt allmän
praxis redovisats för statsministern.

Jag behöver inte fördjupa mig ytterligare
i dessa ting, eftersom allt finns
klarlagt i handlingarna, men jag ville
dock redovisa hur säkerhetsarbetet har
fortgått under denna tid. Vad man då
kanske kan finna märkligt är, att inte
statspolisintendenten vid något tillfälle
berörde Wennerströmfrågan. Jag klandrar
honom emellertid inte för det, eftersom
han redovisade den i försvarsdepartementet.
Ärendet bär varit redovisat
för regeringen genom den kontakt
som där togs. Men jag vill ändå
vända mig mot de konklusioner som
kan dragas av den parlamentariska
nämndens skrivning, vilken som sagt ger
intrycket att vi över huvud taget inte
har ägnat oss åt säkerhetsfrågorna. Nu
tror jag inte att nämndens avsikt har
varit att ge intrycket av att jag inte intresserade
mig för Wennerströmärendet
under ifrågavarande tid.

Jag vill gärna här framhålla att aktiviteten
i detta arbete måste ligga på
polisen. Det är den som bedriver spaningsarbetet.
I den mån som den behöver
ta kontakt med regeringen ankommer
det på den att ta initiativet.

Hur skulle man bedöma ärendet den
22 mars 1962? Jag kan även här fatta
mig kort, eftersom utrikesministern i
går i sitt anförande redovisade hur
han såg på saken ett halvår efter det att
jag fått del av materialet. Han — och
även polisen och militären — bedömde
underlaget så, att det inte var tillräckligt
för ett ingripande.

När jag deltog i sammanträdet 1962
var en huvudfråga om man skulle fortsätta
spaningsarbetet eller ej. Det var
det väsentliga som diskuterades vid
detta tillfälle, även om självfallet också
frågan om telefonavlyssningen kom
in under sammanträdets gång. Under
alla omständigheter drog vi den slutsatsen
att telefonavlyssning förekom.

Det stora problemet var emellertid att
polisen och militären framhöll att de
inte kunde komma längre i denna fråga.
Wennerström kunde vara oskyldig.
Det är riktigt att det fanns indicier,
men han kunde vara lika oskyldig som
vilken annan som helst. Det var de uttalanden
som gjordes. Men vi var vid
sammanträdet överens om att spaningsarbetet
skulle fortgå med alla medel
som stod till buds för att se om man
på detta sätt kunde få upp någon ledtråd.

Ärade kammarledamöter! Sätt er in
i den stituation jag, försvarsministern
och alla de övriga befann oss i i mars
1962. Skulle vi lägga ned spaningsarbetet?
Nej, det ville vi inte göra. Vi hade
inte tillräckligt underlag för ett ingripande,
men vi sade varandra: Låt
oss fortsätta med spaningsarbetet för
att se om vi kan få en ledtråd, som
för fram till ett resultat vilket antingen
friar Wennerström eller får honom fast.

Efter detta tillfälle kom jag, såsom
jag framhållit, inte i kontakt med ärendet
förrän jag fick besked om att vederbörande
var anhållen. Men jag kan
ju nu säga att så småningom fick
man upp den ledtråd, som förde fram
till resultatet att Wennerström kunde
anhållas.

Självfallet kan man som någon —
jag tror det var herr Cassel — gjorde
fråga: Varför kontaktade man inte städerskan
tidigare? Om det var någon
annan som sade detta är jag ledsen
över att ha utpekat herr Cassel. Jag
kan upplysa om att detta diskuterades
under ungefär ett och ett halvt år. Jag
var själv inte inkopplad på frågan, men
jag har fått veta det i efterhand. Skulle
man ta denna kontakt eller ej och
vilka var riskerna med denna? Skulle
man eventuellt kunna komma in i den
belägenheten att Wennerström fick
klart för sig att han stod under uppsikt
och var misstänkt? Dessa överväganden
fortsatte ända fram till dess
att man sade sig att man nu måste ta

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

kontakten därför att man inte kunde
komma längre med spaningsarbetet.

Jag tror att detta är tillräckligt för
att klargöra den situation i vilken vi
befann oss då vi hade att se på ärendet
i mars 1962. Naturligtvis kan man
säga att vissa delar av handläggningen
hade kunnat göras på ett annat sätt,
framför allt när det gällde kontakterna
inom regeringen. Detta har statsministern
tidigare framhållit. Han blev inte
underrättad, men han har efter det
att han sett materialet uttalat att han
inte anser att en sådan vetskap hade
kunnat ändra något i det som gjordes.
Jag tror inte heller att någon underhandskontakt
med mig från statspolisintendentens
sida skulle ha ändrat handläggningen
i sak. Vi anser att det som
är gjort varit riktigt. Spionen är gripen.

Innan jag avslutar mitt anförande
skall jag återknyta till den fråga som
jag något berörde i början. Självfallet
var säkerhetsarbetets uppläggning en
fråga av ömtålig natur. Det var en fråga
om hänsynen till den enskilda människans
integritet och till rikets säkerhet.
I detta sammanhang kommer samrådsnämnden
in i bilden.

Jag har inte hört någon försöka flytta
över ansvaret i denna fråga på samrådsnämnden
eller någon som försökt
att krypa bakom den. Vi tar vårt ansvar.
Det är alldeles riktigt att samrådsnämnden
inte har något ansvar i
detta sammanhang — i alla händelser
inget konstitutionellt ansvar.

Jag skulle dock bara vilja säga till
herr Lundberg att det finns underlag
för det faktum att man kallar detta
organ för en parlamentarisk samrådsnämnd.
Vid utseende av dess ledamöter
vänder vi oss till de demokratiska
partierna för att få alla dessa representerade
i nämnden. Under de senaste
åren har kontakt tagits direkt med
partiledningarna för att få förslag till
ledamöter i samrådsnämnden.

Vilken var då avsikten med denna

nämnd och vad har den att göra? Tillåt
mig på denna punkt gå till undersökningskommissionens
protokoll. Kommissionen
har fört ett samtal med statspolisintendenten
och samrådsnämndens
ledamöter, i vilket statspolisintendent
Thulin svarar som förste man
på ordförandens fråga angående nämndens
funktion. Thulin redogör för denna
på följande sätt:

»Funktionerna framgår ju av Kungl.
Maj:ts proposition nr 284/1946. Jag har
närmast sett nämndens funktion på följande
sätt: Svenska folket skall genom
högt betrodda parlamentariska representanter
få en möjlighet att blicka in
i en rörelse som för andra är absolut
sekret. Självfallet har det varit en princip
att den strängaste sekretess måste
iakttas, därom har vi alla varit absolut
överens. Hela systemet bygger på detta
förhållande. Detta har inte hindrat att
man i enstaka fall har dragit upp frågan
om i en enskild angelägenhet t. ex.
partiledarna har kunnat få en redogörelse.
Det har då sagts från min sida
att under strängaste sekretess så möter
det inget hinder. De fall när så har varit
förhållandet är inte många, men
det har varit någon gång då och då.»

Jag läser vidare ur protokollet: »Som
jag ser det så har nämnden inget ansvar.
Ansvaret för verksamheten i förhållande
till nämnden åligger helt och
hållet och uteslutande mig», säger statspolisintendenten.

I detta instämde först riksdagsman
Gustafsson: »Jag har samma uppfattning»,
säger han, »i detta fall vad gäller
det formella ansvaret. Däremot har
jag nog alltid sett det så att nämnden
kan inte undandra sig det moraliska
ansvaret för de råd nämnden ger eller
underlåter att ge i olika fall.»

Herr Ståhl säger: »Jag skulle be att
till alla delar få instämma med vad
riksdagsman Gustafsson här har sagt.
Det stämmer helt med min egen uppfattning.
»

Herr Larsson i Luttra säger: »Jag ber

Fredagen den 20 maj 1904 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

också att få instämma i både det som
statspolisintendenten har sagt och det
som nu liar sagts här utav herr Gustafsson.
»

Man har alltså ansett att nämnden
inte har ett formellt ansvar men ett moraliskt
ansvar för de råd nämnden
ger statspolisintendenten.

I vilka sammanhang träder då nämnden
in? Statspolisintendenten säger, då
han blir tillfrågad om detta: »Får jag
nämnna några ord om min attityd mot
nämnden. Jag bär från början tillämpat
och även sagt till herrar nämndledamöter
att jag tillämpar den öppna
dörrens politik. Det finns enligt min
mening inga ärenden av någon vikt som
vi icke har resonerat om i nämnden.»

Herr Elmgren säger till detta: »Det
har för mig, som har varit med så länge
i nämnden, alltid varit en glädje att se
den politik som statspolisintendenten
har tillämpat. Det är som han säger
fullständig öppenhet och snabba meddelanden
om någonting har förekommit,
och vi har ju fått tillfälle att följa
t. o. m. spaningsarbetet inom polisen.»

Jag vågar säga, ärade kammarledamöter,
att utöver dem som varit direkt
inkopplade i spaningsarbetet eller i säkerhetsarbetet
kring Wennerström finns
det inga i det här landet som har varit
så informerade i Wennerströmärendet
som samrådsnämndens ledamöter. De
har varit tidigt informerade och vetat
det mesta om ärendets olika faser. Jag
vill gärna säga att det var något av en
överraskning för mig. Jag har aldrig
försökt kalla upp nämnden för att ha
samtal med den. Nämndens ledamöter
fyller inte den funktionen utan en annan:
de är rådgivande åt statspolisintendenten
i hans handläggning av dessa
intrikata ärenden.

Såvitt jag förstår och så långt jag
följt diskussionerna har nämnden fyllt
en utomordentlig viktig uppgift i detta
hänseende. Vid åtskilliga tillfällen har
statspolisintendenten sagt till mig, att i
detta ärende har jag samrått med nämn -

den. Det har vid många tillfällen känts
skönt att veta att så varit förhållandet
— att det finns en representation av
parlamentariska ledamöter som följer
själva spaningsarbetet, när vi inte följer
det och inte bör följa det.

Då man i efterhand granskar ärendet
med materialet framför sig och anklagar
olika statsråd för vad de gjort eller
inte gjort, så kan man väl ändå inte underlåta
att försöka sätta sig in i den situation
statsråden befann sig i vid varje
tillfälle. Statspolisintendenten har
kanske kommit upp till vederbörande
statsråd och sagt: »Så här ligger det
till.» Samtidigt visste ifrågavarande
statsråd att statspolisintendenten samrått
med nämnden om de åtgärder som
skulle vidtagas, och nämndens ledamöter
hade haft tillfälle att ■— om de så
önskat — ge råd. Det framgår också
klart av protokollet att nämnden haft
sådana tillfällen. Nämnden kan ge råd
till statspolisintendenten, men nämndens
ledamöter behöver inte göra det.
De lyssnar till en föredragning, och i
den mån de anser att denna stämmer
med deras uppfattning -— om de anser
att man inte behöver göra mer och inte
mindre — så instämmer de genom att
inte säga någonting. Om nämndledamöterna
däremot hade uppfattningen,
att så här bör man göra, eller ville ha
reda på varför man inte gjorde så eller
så, hade de haft tillfälle att framföra
sin uppfattning i nämnden.

Det är en mening som också klart
kommer fram i ett uttalande som herr
Ståhl gjort vid förhören. Herr Ståhl
redovisar nämligen arbetet vid nämndens
sammanträden och säger: »Min
minnesbild det är att vid dessa redogörelser
och slutsatser som har gjorts ifrån
polisens sida ingen utav oss någon gång
har haft någon avvikande mening utan
vi har tillstyrkt detta och vi har åtminstone,
här kan jag tala för mig själv
men jag skulle tro att det gäller nämndens
övriga ledamöter, vi har under de
här åren så vant oss att lita på polis -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ledningens osvikligt goda omdöme,
skulle jag vilja säga, och även ömsinthet
om människornas rättsställning, att det
inte vederfars dem något orättvist och
ont. Det har vi sett otaliga exempel på,
t. ex. vid de här små personundersökningarna
som vi har. Så att det har liksom
aldrig runnit upp i min hjärna att
det skulle vara rätt att göra någonting
annat än det polisledningen har tillstyrkt.
Och när det enligt min uppfattning
har funnits behov av att göra någonting
så har det föreslagits ifrån polisen
innan jag har hunnit säga det, vilket
gör att vi har i mycket hög grad
arbetat och tänkt och tyckt på samma
våglängd. Och det gör att inte heller
här har det varit några meningar som
har brutit sig mot varandra.»

Det är ett utomordentligt betyg åt
polisen. Detta har herr Ståhl för övrigt
deklarerat under debatten, så det är
inget nytt. Polisens uppgifter har varit
besvärliga, och naturligtvis kan vi
alltid diskutera detaljer. Men i stort
sett måste sägas, att hur svår polisens
uppgift än varit, så har arbetet lett till
det önskvärda resultatet, nämligen att
vederbörande blev gripen. Alla hade
känt tillfredsställelse om det kunnat ske
tidigare. Detta är ju en diskussion som
man kan föra men som ändå är teoretisk.

När man studerat vad nämndens ledamöter
i sina öppna samtal med kommissionen
gett uttryck för har man inte
kunnat undgå att stanna inför herr Larssons
i Luttra uttalande, vilket lästes upp
här i går: Man visste att Wennerströms
befattning var känslig, att han hade
kontakter också på försvarsstaben och
att det därför bedömdes såsom en risk
men att det inte var någon som hyste
misstankar om att han sysslade med
spioneri. Ja, detta är en rimlig uppfattning.
Jag vill inte ett ögonblick rikta
något klander mot herr Larsson för att
han fick den uppfattningen utifrån de
premisser efter vilka vi arbetade. Herr
Larsson i Luttra har ju varit en utom -

ordentligt god medarbetare i nämnden,
och jag har ingen anmärkning att rikta
mot honom. Han har intresserat sig för
det polisiära arbetet över huvud taget.
Men det var för oss förvånande — om
jag nu skall vara försiktig i mitt uttalande
— att han sedan han fått allt material
under ögonen har velat göra en
bedömning som är helt annorlunda än
den bedömning som han under hand
kunde göra vid varje tillfälle han hade
möjlighet att ta del av materialet. Herr
Larsson har kommit in i ett efterhandstänkande
och bortser från att han ändå
varit med om att ge polisen råd och att
genom polisen ge råd åt de i sammanhanget
agerande statsråden. Det är detta
som gör att vi känner oss en smula förvånade
över herr Larssons i Luttra
ställningstagande.

Med detta vill jag också ha sagt till
alla dem som helt velat föra nämnden
ur diskussionen, att den i vårt demokratiska
samhälle ändå fyller en betydelsefull
uppgift. Det är svårt att förutsäga,
vilken funktion den kommer att få i
framtiden. Vi organiserar nu om polisen
och kommer att få en rikspolisstyrelse,
som bl. a. skall bestå av lekmän
och som kommer att överta dessa ömtåliga
uppgifter. Jag förmodar att rikspolisstyrelsen
kommer att kunna överta
nämndens uppgift att vaka över demokratien
i detta avseende. Det vore
olyckligt om vi förlorade denna värdefulla
kontakt och denna insyn i detta
ömtåliga arbete. Detta är saker och ting
som vi framöver får ta ställning till,
men organisatoriskt har vi närmast
tänkt oss denna uppläggning.

Det vore mera att tillägga, men jag
skall vid denna tidpunkt inte fortsätta
mitt inlägg.

Herr CHRISTENSON i Malmö (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag har, herr statsråd,
inte sagt att det är anmärkningsvärt
med en höjning av anslagen till polisverksamheten
till förhindrande av spio -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med

neri. Vad jag sagt iir att förslaget om
höjning av anslagen bär efterklokhetens
priigel.

I detta sammanhang vill jag hänvisa
till en interpellationsdebatt i andra
kammaren 1957 där det bl. a. yttrades:
»Av de på senare tid offentliggjorda utredningarna
framgår klart, att den
svenska säkerhetstjänsten har möjligheter
att uträtta ett gott arbete, men det
har också vitsordats att dess personella
resurser är för snålt tilltagna för den
vakthållning kring vårt lands säkerhet,
som av alla tecken att döma är så ofrånkomlig
och betydelsefull.» Interpellanten
undrade vidare om säkerhetspolisen
har tillräckliga resurser till sitt förfogande,
då skickligt folk söker sig från
säkerhetstjänsten.

Det var denna bakgrund som jag närmast
hänsyftade till i mitt anförande.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av det
långa anförande som inrikesministern
nyss höll har jag tvingats att på nytt
anteckna mig på talarlistan. Jag har
emellertid nu begärt ordet för kort genmäle
för att beröra ett par spörsmål.

Det ena gäller frågan om frisläppandet
av juristkommissionens protokoll
från samtalen och förhören med en
rad personer. Jag är inte riktigt på det
klara med hur jag bör fatta inrikesministern
på den punkten. Statsministern
gav ett enligt min uppfattning klart och
bindande besked i går, att man i någon
lämplig form skall bereda en opartisk
instans tillfälle att pröva om publiceringen
skett i rikets intresse och
icke i regeringens intresse. Jag vill inte
fatta inrikesministern så, att han tar
tillbaka något av det löftet, men hans
yttrande på den punkten var litet märkligt.

Eftersom inrikesministern i mycket
stor utsträckning använt dessa protokoll
framstår det också som märkligt
att man inte frisläppt dem i god tid
före riksdagsdebatten utan just dagen

Wennerströmaffären

före riksdagsdebatten -— som jag sade
i går: i elfte timmens femtionionde minut.
Härigenom har riksdagens ledamöter
inte fått samma möjligheter som
regeringens medlemmar att ta del av
materialet.

Det är riktigt som inrikesministern
säger —- jag har läst juristkommissionens
protokoll — att polisintendenten
försäkrat att man i arbetet med ärendet
Wennerström icke lidit av någon
personalbrist. Vi hade anledning att
beröra den saken för några dagar sedan,
men jag är i denna stund osäker
på hur mycket av detta material som
är frisläppt. Jag vågar ställa frågan så
till inrikesministern: Är det inte också
så att statspolisintendenten sedan Wennerström
avslöjats begärt en personalförstärkning
på flera tiotal personer
och har i så fall den saken icke någonting
att göra med erfarenheter från fallet
Wennerström?

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! I motsats till herr Wedén
har jag inte antecknat mig på talarlistan
utan jag skall försöka tränga
in vad jag har att säga på dessa fattiga
tre minuter. Jag instämmer helt i
herr Wedéns yttrande beträffande frisläppandet
av de ifrågavarande protokollen.
Det var litet konstigt att de kom
så sent på kvällen som de gjorde, dagen
före rikdagsdebatten. Men jag har
för mitt personliga vidkommande ingenting
att invända mot det. Och det
är självklart att vad inrikesministern
här citerade, det står jag helt för. Dessutom
tycker jag att det är mycket bra
att inrikesministern till resonligt resonemang
och vettig debatt tar upp frågan
om samrådsnämndens ställning såsom
han nu gjort. Jag kan tycka annorlunda
om andra inslag i debatten, som
jag här inte behöver närmare beröra.

Men jag måste göra en distinktion,
som jag tyckte att inrikesministern inte
gjorde riktigt. När han säger att vi visste
praktiskt taget allt om Wennerström -

2*—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 29 maj 19C4 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

affären inom samrådsnämnden, så är
det naturligtvis inte rätt.

Vi visste hur Wennerström behandlades.
Vi tillfrågades om det var att gå
för hårt fram mot Wennerström att
göra det och det och det. I ingen sådan
punkt har vi sagt att polisen gick
för hårt fram. Vi har väl tvärtom någon
gång undrat om inte man skulle gå
ytterligare ett steg längre än man gjort.

Men, herr inrikesminister, spaningsfrågor
har vi aldrig kunnat lägga oss i.
När Wennerström togs — det blir ett
år sedan i juni — visste i varje fall jag
ingenting om det. Jag visste inte förrän
i efterhand, att den här städerskan
hade anlitats i spaningsarbetet. Polisen
hade ingen skyldighet att fråga oss om
sådant och gjorde det inte heller. Därför
har det icke varit möjligt — och
bör icke heller vara möjligt — för oss
att på något sätt ge polisen råd och
handledning om uppläggningen av spaningsarbetet.

Där går en oöverstiglig gräns. Därför
får man icke heller i kammaren
framställa det så suddigt, att kammarens
ledamöter och allmänheten får den
uppfattningen att vi skulle på något
sätt kunna uppträda som något slags polisöverstyrelse.
Vi är inte tillsatta för
det. Vi är inte kompetenta för det. Vi
skall inte heller göra det.

Vad vi skall göra, det är att svara
på frågor från polisledningen såsom:
Är detta en rimlig och rättfärdig behandling
av en misstänkt människa?
I de resonemang som uppstår kan vi
naturligtvis få en sådan fråga som:
Kan man göra så och kan man göra
så? Men att diskussionen skulle glida
över till något slags handledning för
polisen från vår sida, det kommer icke
i fråga och har heller icke varit i fråga.

Herr HEDIN (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag har begärt ordet
därför att samrådsnämnden nu igen tagits
upp i debatten. Jag har själv tillhört
den. Inrikesministern säger att

ingen varit så väl informerad i dessa
frågor som samrådsnämnden. Det är en
sanning med stor modifikation. Det är
alldeles klart att försvarsministern har
varit betydligt bättre informerad än
nämnden, som ju haft relativt glesa sammanträden,
medan sammankomsterna
mellan Thulin och försvarsministern
har varit mycket täta. Därtill kommer
att nämnden självfallet icke känt till
alla de förhållanden som berörts på
statsrådsplanet och som vi inte haft någon
direkt anledning att syssla med.

Jag har tidigare inte velat delta i denna
debatt. Det har varit en viss svårighet
att göra det, därför att allt som
sker inom samrådsnämnden är strängt
sekretessbelagt. Inga protokoll förs. Det
finns alltså varken anledning eller ens
möjlighet att klargöra efteråt vilka förslag
som lagts i nämnden och hur resonemangen
har förts där.

Men sedan protokollet från förhöret
i juristkommissionen med samrådsnämndens
ledamöter har blivit offentliggjort
är det ändå två saker, som har blivit
klargjorda. För det första: När Wennerström
fick anställning i UD blev såväl
polisintendenten som senare också
samrådsnämndens ledamöter vilseledda.
De fick en felaktig uppgift om
vad den här tjänsten avsåg. Det diskuterades
givetvis i nämnden, och där
karakteriserades det som en form av
arkivarbete.

För det andra uttryckte nämndens ledamöter
en mycket stark oro över den
utveckling som Wennerströms arbete
fick senare, vilket vi fick fullt klart
för oss. Det kom också till uttryck i
det att polisintendenten försökte få fullständig
klarhet i vilka uppgifter Wennerström
hade i UD. Det framgår klart
av juristkommissionens papper att man
inte fick klart besked på den punkten.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden
menar jag att herr Larsson i Luttra
och vi andra som har suttit i samrådsnämnden
har minst lika stor an -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fin.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

ledning som några av våra kamrater
att vid vår bedömning av frågan ställa
oss på den sida, som vill rikta vissa
anmärkningar mot de statsråd som har
handlagt frågan.

Herr LARSSON i Luttra (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Inrikesministern hänvisade
till ett uttalande av mig vid fjolårets
interpellationsdebatt om att Wennerström
inte var misstänkt för spioneri
förrän en bit in på 1963. Jag menade
självfallet att det inte fanns misstankar
av den styrka att han kunde
gripas, häktas eller vilken term man
nu skall använda. Han var alltså inte
»skäligen misstänkt» eller »på sannolika
skäl misstänkt för spioneri». Det
var innebörden av mitt uttalande.

Termen säkerhetsrisk, som använts i
detta fall, är naturligtvis svårdefinierbar.
Men det har inte funnits några delade
meningar om vad vi avsett därmed.
Det fanns misstankar, misstankar
som från början var av mycket vag
karaktär men som efter hand växte i
styrka.

Sedan är frågan hur arbetet i samrådsnämnden
inverkar på riksdagsledamots
möjligheter att framföra kritik genom
konstitutionsutskottet. I konstitutionsutskottet
har jag varit med om att
kritisera vissa förhållanden som har rått
inom departementen, förhållanden som
samrådsnämnden via statspolisintendenten
sökt, men inte lyckats, vinna
klarhet om. Denna kritikrätt anser jag
mig ha.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det var egentligen ett
yttrande av herr Ståhl som uppkallade
mig i talarstolen. Herr Ståhl säger att
han inte var medveten om de särskilda
spaningsåtgärder som bl. a. innebar att
städerskan hos familjen Wennerström
inblandades i denna affär.

Nu skall jag göra den reservationen,

att jag i dag inte kan erinra mig huruvida
herr Ståhl deltog i det sammanträde
som hölls i maj månad 1963. Men
vid detta sammanträde redovisades just
städerskans inblandning i spaningsarbete!.

Till vad som förut anförts vill jag
bara foga att statspolisintendent Thulin
sagt — och det har även intygats av
nämndens ledamöter — att han för sin
del förde den fullkomligt öppna dörrens
politik. Statspolisintendenten har
vid åtskilliga tillfällen inbjudit nämndens
ledamöter att hos statspolisen ta
del av över huvud taget allt det material
som där finns samlat. Man kan
därför inte säga att samrådsnämndens
ledamöter saknade möjligheter att få del
av materialet hos statspolisen.

Vid förhör som hölls inför juristkommissionen
den 6 september förra året
gjorde ordföranden följande sammanfattning: »Nå,

under dessa sammanträden —
det var ju så att det hände ju litet mer
och mer naturligtvis — har nämnden
varit ense om att tiden inte var mogen
för ingripande vid de här tillfällena
förrän nu på slutet fram på 1963,
när saken drogs upp för justitieministern
bl. a. om de här särskilda spaningsåtgärderna?» På

detta svarar herr Thulin:

»Jag kan inte erinra mig att det har
varit någon propå i någon annan riktning.
»

Det var ingen vid detta sammanträde
som bestred detta statspolisintendentens
yttrande.

Den tid, herr talman, som jag har
kvar för min replik vill jag använda till
att något uppehålla mig vid ett resonemang
som förts om möjligheterna att
följa spaningsarbetet. Sådana möjligheter
har förelegat. Statspolisintendenten
har redovisat utvecklingen i spaningsarbetet
vid varje tidpunkt. Jag kan ta
exempel så långt tillbaka i tiden som
början av 1950-talet då marinspionen
Hilding Andersson var aktuell. Även vid

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

det tillfället — och jag tror att herr
Heckscher därvidlag skall kunna intyga
att min uppgift är riktig — gavs möjlighet
att följa spaningsarbetet.

I dessa sammanhang aktualiseras en
fråga som berördes redan i början av
debatten av herr von Friesen, nämligen
den mycket intrikata frågan var man
egentligen skall dra gränsen för vad
som kan kallas för provokation. Skall
man tillåta någon att hålla på med
spionage med utsikt att få vederbörande
fast, eller skall man vid en tidigare
tidpunkt så att säga »klippa till»?

Herr STÅHL (fp) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Gustafssons i
Stockholm framställning här måste fogas
en bestämd reservation. Det är riktigt
att polisen i vissa fall i rätt stor
utsträckning — hur stor vet vi inte — redogör
för det spaningsarbete som dras
inför nämnden, men det blir då en historisk
redogörelse för vad som hittills
har gjorts. Det är det man då har att
ta ställning till. Det kan aldrig bli fråga
om något slags handledning för polisen
eller någon bedömning om vad
polisen i fortsättningen skall göra.

Det är den ena saken.

För det andra vill jag påminna om
vad jag sade i debatten i detta ämne
redan i oktober. När jag i mars 1962
kom till nedrustningskonferensen i Geneve
och fick en aning om vilken
roll Wennerström spelade i UD,
blev detta eu mycket stor överraskning
för mig, eftersom jag levde kvar i den
föreställningen att Wennerström skulle
ha ett — som det sagts av försvarsministern
— helt ofarligt arbete i departementet.
Detta visar att vi medlemmar
av nämnden inte på något sätt kan
jämställas med statsråden, som enligt
vad jag föreställer mig måste få en —•
jag har aldrig varit med i överläggningarna
— helt annan överblick över
de spaningsuppdrag som bär är relevanta.
Vi får liksom höra det nedifrån
och inifrån och ge råd för polisens in -

terna verksamhet. Men statsråden eller
i varje fall försvarsministern i detta
fall har överflyttat en stor del av ansvaret
på sig. Vad våra råd i Wennerströmaffären
framför allt har gått ut
på har varit att hålla kanslihuset så å
jour med varje händelse i spaningsarbetet,
att en kontinuerlig bedömning
där kunde göras. I bedömningen på detta
plan kunde samrådsnämnden inte göra
varken till eller ifrån.

Herr HENNINGSSON (s):

Herr talman! Det kan väl synas onödigt
att fortsätta denna debatt i en fråga,
som inger oss alla så stark olust,
men det finns en del detaljer, kanske
mera kring ärendet, vilka är värda att
komma på pränt.

Det är klart att man känner olust
omedelbart då man konstaterar att en
militär befattningshavare ägnar sig åt
spioneri och landsförrädisk verksamhet,
men denna olust växer till avsky
när man samtidigt konstaterar, att spionaget
bedrivits av en så högt uppsatt
ämbetsman inom det militära som en
överste, vilken genom sin ställning har
sin försörjning säkrad i alla avseenden.

Men det finns även andra inslag i
detta ärende som inger olust. Den debatt
som förekommit såväl i pressen
som annorstädes måste betecknas som
olustig, när man långt innan det fanns
saklig bedömning för ärendets handläggning
inom oppositionen hade dömt
regeringen för misslyckanden och misstag.

Lika olustigt ter det sig för mig när
man från höger- och folkpartihåll fullständigt
desavuerade konstitutionsutskottet
genom att begära tillsättande
av en parlamentarisk kommission som
skulle handlägga ärendet. Det är anmärkningsvärt
att man så utan vidare
kastade bort den möjlighet man har i
det av riksdagen själv tillsatta konstitutionsutskottet
och anser sig vara tvungen
att begära något annat organ.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens

Jag kan inte säga att jag har kännedom
om hur de borgerliga representanterna
i utskottet har uppfattat denna
desavuering. Men jag kan inte tänka
mig att de har känt någon större
glädje för densamma. Det blir inte
bättre därav att den kommission som
sedan tillsattes i huvudsak består av
konstitutionsutskottets medlemmar.
Nedvärderingen av konstitutionsutskottet
kvarstår ändå oförändrad.

Herr talman! Den borgerliga presskampanjen
har utgjort ett lika olustigt
inslag. I artikel efter artikel har man
försökt misstänkliggöra konstitutionsutskottets
socialdemokratiska representanter.
De har betraktats som en samling
osjälvständiga individer, vilka helt
låtit sig ömsom ledas och ömsom tvingas
av en diktatorisk regering, mot vilken
de inte haft vare sig lust eller förmåga
att hävda eu egen uppfattning. Detta
säger man samtidigt som det helt nyligen
kunde konstateras att samtliga
socialdemokratiska representanter i
konstitutionsutskottet enhälligt förkastat
vissa betydelsefulla delar i en kunglig
proposition. Därav drar man alltså
inga slutsatser.

Med all den tyngd ett kränkt rättsmedvetande
kan åstadkomma vill jag framhålla,
att den socialdemokratiska riksdagsgruppen
inte vid något tillfälle fört
någon form av överläggningar om hur
de i konstitutionsutskottet placerade
representanterna skulle ställa sig. Med
tanke på den presskampanj som förekommer
och kan komma att fortsätta
anser jag det vara av stor vikt att dessa
fakta noteras i kammarens protokoll.
Det skulle, herr talman, ha varit mindre
olustigt, om även övriga i konstitutionsutskottet
representerade partier med
samma sanningsenlighet kunde avge en
sådan deklaration. Den skulle i så fall
klart belysa om det förekommit central
dirigering och i så fall var den förekommit.
Men jag upprepar: I det socialdemokratiska
partiet har något sådant
icke förekommit. Detta vill jag ha fastslaget.

befattning med Wennerströmaffären

Herr LASSINANTTI (s):

Herr talman! Vid denna tidpunkt har
de flesta argument blivit redovisade
inte bara en gång utan flera gånger.

Det är emellertid några saker som
jag finner värda att understryka innan
talmansklubban sätter punkt för debatten.
Först måste jag bekänna att jag
flera gånger under de två senaste dagarna
men också tidigare har frågat
mig om det är något fel på mina förståndsgåvor
eller om det är något outgrundligt
i det jag försökt att förstå.
Till min glädje har jag erfarit att
många människor, inte minst utanför
detta hus, på senare tiden ställt sig
samma fråga.

Fakta i målet är följande: En farlig
spion har efter ett av alla omvittnat
ytterst skickligt arbete avslöjats av de
samhällsorgan, vilka har till uppgift att
sörja för rikets säkerhet på detta område.
Vid det samarbete som dessa säkerhetsorgan
har haft med regeringen
har varken regeringen i dess helhet eller
någon enskild regeringsledamot försvårat
de ansvariga myndigheternas
arbete utan tvärtom, förlitande sig på
expertisens skicklighet och omdöme,
följt myndigheternas rekommendationer
i syfte att få saken uppklarad.

Så kommer nästa fas. De regeringsledamöter,
främst då den ansvarige försvarsministern,
som i hög grad befrämjat
spionens avslöjande, anses inte
ha iakttagit rikets sannskyldiga nytta.
Förre utrikesministern Östen Undén
framhöll i går, att ingen inom regeringen
anlagt andra synpunkter på hur
frågan skulle lösas än vad de ansvariga
myndigheterna ansett vara riktigt.

Nu kräver emellertid oppositionen, att
regeringen fullständigt borde ha nonchalerat
säkerhetspolisens anvisningar,
vilket med största sannolikhet lett till
att spionen gått fri. Han skulle kanske
nu ha opererat på en annan front,
och de skador som han åsamkat det
svenska försvaret skulle ingen ens fundera
på att föreslå bli reparerade. Jag
frågar: Lever vi fortfarande i den upp -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

oehnedvända världen som mäster Palm
brukade tala om i arbetarrörelsens barndom?
Det verkar ibland som om man
på visst håll skulle ha varit mer till
freds med om spionen hade gått fri än
att han nu gripits. Detta är naturligtvis
orimligt. Vi vanliga människor skulle
inte ha vetat av någon spion och
inte kunnat reagera på något sätt. Den
borgerliga hälften av konstitutionsutskottet
har emellertid i denna debatt,
och detta gäller nog också andra talare
från det hållet, uppträtt som om de
vore allvetande och allseende inte bara
beträffande det förflutna utan också
rörande framtiden. Så mycken efterklokhet
som mönstrats i denna debatt
trodde jag knappast skulle finnas ens i
detta hus.

Arbetet med spionens gripande var
ett mödosamt arbete, vilket omvittnats.

1 höstens remissdebatt spådde jag, att
denna kriminalaffär kanske kommer att
framstå som århundradets detektivbragd,
när papperen kan läggas på bordet.
Redan juristkommissionens utlåtande
ger vid handen, att spaningsarbete
präglats av stor skicklighet och
energi.

Varken juristkommissionen, den parlamentariska
nämnden eller konstitutionsutskottet
har pekat på några brister
i polisens eller de militära säkerhetsorganens
arbete för att få fast spionen,
men ändå vill man få somliga av
regeringens ledamöter fällda, för att
de inte skulle ha iakttagit rikets sannskyldiga
nytta. Enligt min mening hade
regeringens handlande varit i hög grad
klandervärt, om den gjort som oppositionen
säger att den bort göra, nämligen
att inte tillmäta de ansvariga säkerhetsmyndigheternas
uppfattning avgörande
betydelse. Ingen kan begära att
en utrikesminister eller försvarsminister
skall vara en fullfjädrad spanare efter
durkdrivna spioner. Att begära detta
vore lika orimligt som att begära
att socialministern utan läkarutbildning
skulle vara en framstående ki -

rurg. Därför är det naturligt, att man
låtit säkerhetsmyndigheterna svara för
den tekniska uppläggningen av spaningarna.
Det är detta som gett resultat.

För mig är också detta avgörande
för bedömningen av ansvarsfrågan.
Myndigheterna har, såvitt jag förstår,
agerat som de bort göra, och vår beredskap
på denna front har varit tillfredsställande.
Det hus som konstitutionsutskottet
försökt resa har saknat
det hälleberg som grund, som enligt min
mening bör finnas vid fällande dom.
Märk väl att konstitutionsutskottet i
dessa frågor är en domstol, låt vara
att det nu visat sig vara en i hög grad
politisk och även politiserande domstol,
där domaren — jag tänker på herr
Larsson i Luttra — inte behövt iakttaga
ens s. k. grannlagenhetsjäv.

ÖB har redovisat vilka skäl som
gjorde att han böjde sig för säkerhetspolisens
önskan att inte ta Wennerström
i förhör med de risker detta
skulle ha inneburit för att Wennerström
kommit ifrån sitt numera kända
storspionage med några dagars vaktarrest.
Kriminalkommissarie Otto Danielsson
har sagt att frågan har skötts
mönstergillt från spaningssynpunkt,
och han säger vidare, att om försvarsministern
hade varit en hetsporre som
påyrkat ett för tidigt ingripande hade
spionen gått fri. överste Westin har
förklarat inför juristkommissionen, att
försvarsministerns insats för spionens
gripande varit kraftfullt, och att han
hade svårt att föreställa sig en bättre
lösning än den som försvarsministern
var med om att genomföra. Utan försvarsministerns
stöd hade den militära
säkerhetstjänsten stått sig slätt, fastslår
överste Westin.

Det är ganska märkligt att vittnesmål
av ÖB och överste Westin, som är en
erfaren säkerhetsexpert, inte är värda
någonting i de borgerligas ögon, frånsett
doktor Gunnar Hedlunds.

Jag frågar: Får en domstol nonchalera
viktiga vittnesmål bara för att

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning

kunna fälla eu dom över eu misshaglig
person? Naturligtvis inte. Enligt min
mening har konstitutionsutskottets borgerliga
hälft kommit långt bort från
Olaus Petri domarregler, överdrifterna
tycks mig lika markanta som om en
civil domstol skulle rubricera ett olycksfall
med dödlig utgång på en arbetsplats
som dödande med berått mod.

Man säger: Wennerström borde inte
ha anställts i UD — den mindre farliga
befattningen bland dem som var
aktuella. Detta skulle ha stritt mot
praxis. Låt oss anta att Wennerström då
uppfattat vad klockan var slagen och
gått hem och städat och sedan gått upp
till försvarsministern och begärt en
förklaring, varför han utsatts för denna
nedsättande behandling. Vad skulle
försvarsministern då ha svarat? Menar
man att enfalden i Kungl. Maj:ts kansli
skulle ha varit så pyramidal, att Wennerström
fått besked om att han betraktades
som en säkerhetsrisk. Om lian
hade fått detta besked, hade han också
kunnat begära att få bevisen på bordet.
Därefter hade han kanske kunnat
vädja till den allmänna opinionen och
visa hur en oförvitlig svensk officer
utsatts för förföljelse av en maktfullkomlig
försvarsminister.

Hur skulle de borgerliga i konstitutionsutskottet
då ha reagerat? Detta
är en undran som jag inte kan undertrycka,
och hur skulle spionen i medvind
inte ha kråmat sig för sina uppdragsgivare.
Han hade onekligen framstått
för dessa uppdragsgivare som ett
geni med tanke på pelle-jönseriet i
kanslihuset. Denna utveckling hade varit
fullt tänkbar.

Sedan säger man att Wennerström
borde ha avskedats från UD; han var
ju ändå föremål för telefonkontroll. Det
har sagts att man ju inte visste om Wennerström
skulle bli avslöjad, och då
hade man bort avskeda honom. Ett är
emellertid ganska visst, nämligen att
om man hade avskedat honom från
UD, så hade man klippt av den tråd

med Wenncrströmaffären

som säkerhetsmyndigheterna hade till
Wennerström, den tråd som så småningom
ledde till lians gripande.

När man argumenterar på detta sätt,
så måste man verkligen fråga sig, om
det är rikets sannskyldiga nytta som
utgör grundvalen för kritiken.

Det är också ett egendomligt resonemang
som man för när man säger,
att en man som är föremål för telefonkontroll
bör kunna avskedas, eftersom
beslutet om telefonkontrollen visar att
han är en säkerhetsrisk. I praktiken
skulle det bli ganska egendomligt, om
man, samtidigt som man beslutar om
telefonkontroll för att få klarhet i huruvida
vederbörande sysslar med
brottslig verksamhet eller ej, skulle avskeda
honom och därmed säga: Var på
din vakt, du är misstänkt!

Min erfarenhet säger mig, att folk
på utsatta poster — jag tänker inte på
regeringsmedlemmar utan på andra —
ofta blir utpekade för än det ena, än
det andra. Det kan finnas fog för detta
ibland, men ofta är det fråga om rena
förtalet. Är det rim och reson att man
på rena, rama skvallret skulle börja avföra
skickliga och förtjänta ämbetsmän
från viktiga befattningar på så lösa
grunder? Naturligtvis kan inte detta
ske utan att grundläggande demokratiska
värden tillspilloges.

I affären Wennerström har man bitit
sig fast i att Wennerström bort avskedas
från UD. Men hur skall man förfara,
om det är en s. k. säkerhetsrisk,
som inte upphör att vara säkerhetsrisk,
även om han får avsked från sin befattning?
Då måste ju avskedandet kompletteras
med att vederbörande tas i
skyddshäkte — genom ett administrativt
beslut, eftersom straffrättsligt bevis
för lagföring med utsikt till fällande
dom saknas —■ skyddshäkte, eller —
som det kallas på andra håll — koncentrationsläger! Det

är i sanning kusliga perspektiv
argumenteringen i Wennerströmaffären
öppnar. Den demokratiska arbetarrö -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

relsen i vårt land skulle grymt svika
sina traditioner, om den inte beslutsamt
toge upp kampen mot sådana tendenser
i den offentliga debatten. Mycket
av de borgerligas argumenterande
i Wennerströmaffären har förklarats
redan av Esaias Tegnér, som fann alt
det dunkelt sagda ofta var det dunkelt
tänkta.

Jag vill inte ge mig in på en utförlig
betygsättning beträffande regeringsdödarnas
polisiära egenskaper. Men när
man satsar — som en talare gjorde i
går i första kammaren — på att en avhoppare
kanske skulle ha uppenbarat
sig och avslöjat Wennerström, sedan
denne bosatt sig i utlandet, då för detta
tanken på polis Paulus Bergström som
ett polisiärt geni!

Jag kan inte heller förstå de stämningar
som man försöker uppmobilisera
mot ledningen för den polisiära säkerhetstjänsten.
Det har talats om att
vi har haft en överstatsminister, att vi
har haft en överförsvarsminister och
att vi har haft en överutrikesminister
som heter Thulin. I en veckotidning
gick argumenteringen sfi långt, att säkerhetschefens
nyligen bortgångne fader,
som enligt uppgift var en hedersman,
betecknades som fångkonstapel i
Falun — precis som om detta skulle
ha varit någonting förklenande!

I sitt anförande i går gjorde herr
von Friesen vissa jämförelser mellan
Wennerström som hög officer och underbefäl
och likställda. Jag fick det intrycket
att herr von Friesen ville göra
gällande, att underbefäl skulle i motsvarande
situation ha fått finna sig i
en summarisk behandling. Jag tror att
detta omdöme var bristfälligt underbyggt
och kanske förhastat, men det
gjorde ett visst intryck på mig, eftersom
uttrycket fälldes av en talesman
för det grund lagsvårdande utskottet här
i riksdagen. Jag anser att påståendet
inte bör få stå oemotsagt. Jag tror att
vi alla kan vitsorda att den svenska
underbefälsstammen består av i regel

mycket pålitliga och ambitiösa unga
män, och jag är också övertygad om
att om någon av underbefälet skulle
misstänkas för att brista i pålitlighet
gentemot fosterlandet, så skulle han
komma att få sin sak prövad lika omsorgsfullt
som en hög officer skulle få.

Wennerström var officer, men jag
vill än en gäng deklarera, att ingen
skugga må falla på hans tidigare officerskamrater.
Ingen yrkesgrupp kan ju
svära sig fri från att det inte någon
gång kan uppstå en grov brottsling i
dess krets. I går uppsade man försvarsministern
tro och loven här i debatten.
Statsministern erinrade mycket
riktigt om att det också kan komma en
morgondag. Det är kanske många som
hälsar med tillfredsställelse, om överste
Wennerström skulle ha bidragit till att
samförståndet kring försvarsfrågorna
skulle bringas att upphöra. Men kanske
vi ändå gör Wennerström till en alltför
stor man. Vi vet att han har försvagat
det svenska försvaret genom att
han har sålt försvarshemligheter, men
har han också försvagat den svenska
försvarsviljan? Jag tror det skulle vara
litet underligt, om eftervärlden skulle
läsa i historieböckerna, att den man
som fick den svenska samhörigheten
kring försvarsfrågorna att upphöra, det
var storspionen Wennerström! Och jag
tror att de som hemfaller åt sådana
tankeströmningar vill ge Wennerström
en roll som inte bör tillkomma honom.

Herr LINDKVIST (s):

Herr talman! Strängt taget har det
aldrig varit meningen att fallet Stig
Wennerström skulle diskuteras i en
lugn, saklig och politiskt nollställd
atmosfär. Jag kan som underlag för
detta konstaterande peka på huvudparten
av gårdagens diskussionsinlägg.
Men allra främst vill jag påminna om
reaktionen för snart ett år sedan då
anhållandet av Stig Wennerström publicerades.
De många tidningsurklippen,
intervjuerna i radio och TV samt skil -

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

da axplock från politiska framträdanden
vittnar om inriktningen från oppositionens
sida. Visst var det chockerande
att en av nutidens allra farligaste
spioner, t. o. m. en hög officer, opererat
på de känsligaste punkterna av vårt
försvar. Men hela utspelet tydde på att
man nu fått en fråga som kunde vara
politiskt matnyttig. Det dröjde därför
inte många timmar förrän Wennerström
förpassades till att bli en sekundär
person. Strålkastarljuset riktades
mot regeringen. Så inleddes i juni 1903
en av de hårdaste och fränaste kampanjerna
mot den socialdemokratiska
regeringen, och den skall uppenbarligen
kulminera vid valet den 20 september.

Många har känt sig illa till mods för
att just en av de lumpnaste, mest förnedrande
och förrädiska handlingar
som förekommit — och det måste man
säga att det Wennerströmska spionaget
utgör —- skall ingå som en framskjuten
del av en valrörelse. Men det är nu en
uppläggning som är oppositionens ensak.
Vad jag något reagerar emot är
den nästan förolämpade min som vissa
av herrarna sätter upp när det påpekas,
att frågan definitivt förvandlats
till en partipolitisk spekulation. Men
inte ens den skickligast anlagda skådespelarmask
kan förvilla den politiskt
initierade. Det blir en valrörelse om
Wennerström. Denne man har lyckats
med vad som tidigare varit politiskt
omöjligt. Ur Stig Wennerströms spioneri
har avsöndrats ett kitt som nästan
har enat oppositionen. Jag tycker att
man i anständighetens namn kunde erkänna
sina politiska biavsikter. I betraktande
av den kabinettshunger, som
man i oppositionen så tålmodigt uthärdat
under så många år, är det dock
ganska förståeligt att man tar chansen
när man nu äntligen får den.

Jag har gjort några noteringar som
verkligen avslöjar det bottenläge som
vissa diskussionsinlägg befunnit sig i.
Kammaren har förvandlats till en dom -

stol, där beskyllningar och motbeskyllningar
på löpande band avlöst varandra.
Herr Cassel har vädrat sin olust
över vad han kallar försvarsadvokaterna
— han menar antagligen den socialdemokratiska
riksdagsgruppen som försvarar
sin regering. Som bekant har
alla anklagade rätt till försvar, och det
skulle väl inte vara riktigt om regeringen
utestängdes från den rätten.

När debatten föres i en så hätsk och
avsiktligt från atmosfär blir resultatet
en mängd underligheter. Angreppen
mot Sven Andersson gäller bland annat
att han inte varit vuxen uppgiften att
tidigare avslöja Wennerström och att
han varit alltför passiv. Därför skall
han avskedas. Herr Larsson i Luttra —
som i hög grad uppfattas som en förståndets
man — har i polisens samrådsnämnd
följt frågan under flera år
utan att föreslå några konkreta åtgärder.
Låt oss så här efteråt kalla det för
en viss form av passivitet. Ändå får
han medalj av oppositionen för sin
tystlåtenhet.

I första kammaren tillkännagavs vid
voteringen att den borgerliga gruppen
skulle avstå från att rösta därför att socialdemokraterna
har majoritet där.
Vilka oanade perspektiv ligger inte fördolda
i det förnämliga ledarskap som
i dagarna utvecklas av de många kronprinsarna
inom oppositionen. För sin
aktivitet inför andra kammarens votering
måste ju andra skäl radas upp,
eftersom socialdemokraterna ännu så
länge inte har majoritet i kammaren.

Det har antytts att de personer som
utgör säkerhetsrisker bör avlägsnas
från sina poster eftersom det kan tänkas
att någon av dem framöver avslöjas
som spion. Det vill säga orden
har lagts så att man tydligen menar att
regeringen inte behöver avskeda sådana
personer, som anses vara säkerhetsrisker
men som inte kommer att avlöjas
som spioner. Det är endast de presumtiva,
riktiga spionerna som skall bort.

Några talare har uttalat sig på ett

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

sådant sätt att man har anledning tro
att detta är första gången de hör talas
om spioneri och därför tror att en
spion arbetar efter ett enhetligt mönster.
Spionerna annonserar sällan om
sin verksamhet.

Jag skulle kunna räkna upp åtskilligt
flera exempel på underliga uttalanden.
Men det har redan ödslats alltför mycket
tid och energi på denna fråga. Jag
skall endast med några ord beröra ytterligare
en sak innan jag avslutar mitt
anförande. Den gäller herr Wedéns agerande
under gårdagen. Han har varit
invecklad i replikskiften med flera ledamöter
av den socialdemokratiska
riksdagsgruppen. Herr Wedén förde in
diskussionen på nödvändigheten av att
byta ut försvarsminister Sven Andersson
i samförståndets heliga intresse
och gjorde det med orden att »Sven
Andersson aldrig mera kan bli hela
landets försvarsminister».

I det ögonblicket intog herr Wedén
en uppblåst attityd som kunde få den
okunnige att tro att herr Wedén verkligen
representerade alla väljare i vårt
land. Vid sitt andra framträdande hade
han tydligen nyktrat till, ty då var han
bara anförare för halva svenska folket,
vilket han bad statsministern besinna.
Ingen vet väl egentligen hur många väljare
som står bakom herr Wedén, det
får vi veta i höst, men chansen finns
alltid att knappa in på ATP-kvoten.

Nu angår det ju inte herr Wedén vem
socialdemokraterna utser till departementschef
vid försvaret. Men när han i
antydande men ändå omisskännliga ordalag
försöker ge intryck av att därest
Sven Andersson återfinnes på försvarsministerposten
efter den här bataljens
final, så har inte statsministern besinnat
sitt ansvar, tolkar många detta uttalande
såsom om herr Wedén skulle
mena, att en sådan omständighet skulle
återverka på samlingen kring försvarspolitiken.
Inte särskilt många borgerliga
debattörer har tagit avstånd från
den uppfattningen. Ett glädjande inslag

i debatten var dock den allmänna anslutningen
bland högerns ledamöter till
ett anförande av herr Anners, där han
i varmhjärtade och sympatiska ordalag
gav uttryck för sitt erkännande åt försvarsminister
Sven Andersson.

Jag tycker att samlingen kring vår
försvarspolitik har något anfrätts av
den splittring som utmärkt de demokratiska
partiernas agerande. En sådan
samling har inte särskilt stort värde.
Det inlindade hot som markeras av herr
Wedéns uttalande kan vara en nyttig
tankeställare för alla som tror att samlingen
i försvarsfrågan är homogen. Jag
vill i nuvarande läge inte vara med om
att rubba landets försvarspolitik, men
ur herr Wedéns inlägg kan växa fram
en inställning som omöjliggör samling
kring en av landets väsentliga angelägenheter.
Det är bra att vi har fått den
redovisningen.

Som en sammanfattning av mitt intryck
av debatten vill jag uttala ett beklagande
av att verkningarna av Stig
Wennerströms spionage inte kunnat
hållas långt ovanför partipolitiska spekulationer.
Eljest är ett storspionage ett
ärende som är klippt och skuret för en
samverkan. Långt efter det att Wennerström
avtjänat sitt straff och långt efter
det att verkningarna av hans landsförräderi
helt eliminerats kommer oppositionens
partimässiga agerande att ligga
den i fatet. Den socialdemokrat som
räds inför den förestående valstriden
mot oppositionen om fallet Stig Wennerström
har ingenting annat att skylla
på än förskräckligt dåliga nerver.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
kammaren lång stund och jag skall inte
heller ta upp någon ny argumentation
med herr Lindkvist efter de linjer han
var inne på. Det spörsmål han berörde
i slutet av sitt anförande diskuterade
jag i går kväll med statsministern, och
jag har ingenting att lägga till eller ta
tillbaka.

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffiiren

Jag skulle kanske vilja säga några ord
till herr Lassinantti, som utnämnde någon
ledamot av första kammaren till
polis Paulus Bergström, därför att vederbörande
i fråga om fallet Wennerström
råkat säga något om utsikten att
få några upplysningar genom en avhoppare.
Jag tror att herr Lassinanttis utnämning
i det fallet var litet förhastad.
En sådan möjlighet hörde onekligen till
de inslag i denna affär som vid ett par
olika tillfällen framstått som en mycket
väsentlig och värdefull aktualitet, ehuru
det inte blev något av den. I det fallet
resonerade herr Lassinantti mera
som polis Bergström än den värderade
ledamot av första kammaren, vilken det
nu var, som han ville utnämna till denna
polis.

Men, herr talman, det var med anledning
av inrikesministerns anförande
förut som jag ville tillägga ett par saker.
I går ville utrikesminister Torsten
Nilsson göra gällande efter mitt anförande
att jag skulle ha talat för ökade
befogenheter åt polisen. Vi hade ett resonemang
om telefonkontrollen bland
annat. Vi kom i resonemanget fram till
en självklar enighet om att den riktiga
metoden i fråga om telefonkontrollen i
eu rättsstat är att det är något som domstolar
skall avgöra — men varken polisen
eller regeringen.

Nu säger inrikesministern i dag —
utrikesministern var också i går i någon
mån inne på den linjen — att jag
skulle önskat att regeringen skulle styra
spaningsarbetet. Nej, herr talman, jag
har inte uttalat mig på det sättet. Anledningen
till mina uttalanden —- jag
vill fastslå det här — var följande. Det
har funnits ett par omständigheter i den
offentliga diskussionen om denna affär
som i det sammanhang som jag nu
berör av mig har betraktats som oroande.
Den ena är den förstuckna kritik
som framförts mot att domstol över huvud
taget i detta ärende beviljat telefonkontroll
på ett tidigt stadium. Den
andra är visserligen vaga men dock upp -

dykande antydningar om att bär liar
polisen iindå varit nära att överskrida
sina befogenheter. Med anledning därav
har jag sagt att om tendenser av det slaget
skulle bli normgivande för den
framtida utvecklingen, så är jag rädd
för att detta land skulle bli en jaktmark
för spioner. Vad beträffar regeringens
ställning i förhållande till säkerhetspolisen
har jag sagt att det
inte är så, och jag hoppas att det aldrig
skall bli på det sättet, att statspolisintendenten
tilläggs något slags uppgift
att även vara rättssäkerhetens högste
vårdare i detta land.

Om man tar del av utredningsmaterialet
och statsrådens hänvisningar i
olika sammanhang — naturligtvis framför
allt statsrådet Sven Anderssons —
till statspolisintendentens råd, står det
alldeles klart att denne har givit råd
inte bara inom det kompetensområde
som är hans, nämligen säkerhetspolisens,
utan även beträffande avvägningen
mellan Wennerströms rättsintresse
och Sveriges lands rätts- och säkerhetsintresse.
I detta sammanhang har jag
förklarat —• det är det enda jag har velat
säga på denna punkt, men jag har
sagt det desto högre och klarare — att
jag icke anser denna avvägning tillkomma
en statspolisintendent. Denna
uppgift måste ligga på regeringen. Regeringen
skall ha ansvaret för den och
får inte försöka komma undan det.

Jag skall göra eu enda reflexion beträffande
en detalj i själva spaningsarbetet,
som inrikesministern berörde
med anledning av något anförande.
Hela denna episod med städerskans betydelsefulla
insatser i fallet Wennerström
är intressant. Inrikesministerns
skildring av de stora svårigheter som
förelåg och de risker man tog med denna
arbetsmetod instämmer jag i. Givetvis
ligger det dock nära till hands att
göra den reflexionen att dessa risker
väl i och för sig var ungefär lika stora
på våren 1962 eller på hösten 1961 som
de var på våren 1963. Den saken kan

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

diskuteras, men från en allmän utgångspunkt
sett kan det vara svårt att slå
fast några stora skillnader när det gäller
denna typ av riskbedömning mellan
dessa olika tidpunkter.

Herr Lindkvist betygade nyss sin
upprördhet över en del inslag i debatten.
Jag skulle också kunna göra det,
men jag vill bara förklara att det är min
uppfattning att de envisa angrepp som
herr Larsson i Luttra blivit utsatt för
icke har någon saklig motivering.

Mitt studium av utredningsmaterialet
har för mig gjort det fullständigt
klart att den bild som herr Thulins
samrådsnämnd fick av statspolisintendenten
själv ■— låt vara att försvarsministern
och statspolisintendenten har
olika meningar om vad som förekom
mellan dem — var att Wennerströms
placering i utrikesdepartementet var
ofarlig. Sedan visade det sig att det var
mycket svårt för att inte säga omöjligt
att få någon klarhet i fråga om hans arbetsuppgifter
där. Det förefaller mig
därför helt omotiverat att som inrikesministern
försöka starta en ny process
beträffande denna samrådsnämnd.

Jag vill även, herr talman, kommentera
det resonemang om praxis inom
regeringen som inrikesministern förde.
.lag tror att det är alldeles nödvändigt
för varje sådan diskussion att man gör
boskillnaden fullständigt klar mellan
vad som är rutinmässiga personalkontrollärenden
å ena sidan och vad som
är egentliga säkerhetsrisker, presumtiva
spionerifall, å andra sidan. Annars
kan det inte hjälpas, hur goda avsikter
man än har att ge en klar framställning,
att man blir vilseledande, och det blev
inrikesministern i viss män.

Antalet personalkontrollärenden som
gäller värnpliktiga eller personer som
på annat sätt är sysselsatta inom försvaret
är mycket stort varje år. Det är
framför allt i samband med denna rutinmässiga
personalkontroll som samrådsnämnden
enligt min mening har en
mycket stor uppgift att sköta för att se

till att man inte i dessa sammanhang
utan tillräcklig grund begår handlingar
som verkligen utgör ingrepp i enskilda
människors möjligheter att få arbete
och placeringar o. s. v.

Det är klart att en del — i och för sig
rätt många — av alla dessa oerhört
många personalkontrollärenden har en
så besvärlig karaktär, att de förs upp
på departementschefsnivå och alltså
läggs fram för försvarsministern. Jag
kan väl förstå och har ingenting att
invända mot att ärenden av denna typ
aldrig har förts vidare till statsministern.

Men, herr talman, man talar här om
en praxis som inte berör de egentliga
säkerhetsfallen i betydelsen presumtiva
spionerifall. Wennerström var inte
något personalkontrollärende; han var
ett spionerifall, och som sådant var han
unik även ur polisledningens synvinkel.
Det går därför inte att utan vidare göra
gällande att ett sådant ärende inte normalt
skulle ha anmälts till inrikesministern
i stället för till försvarsministern.
Inrikesministern säger nu —- och
det är detta jag vill påtala — att statspolisintendenten
inte har haft någon
instruktion på den punkten. »Vi har
försökt göra en instruktion någon gång
för rätt många år sedan», säger statsrådet,
»men det visade sig så svårt att
det inte blev någonting av.»

Herr talman! Enligt min mening var
detta en mycket stor brist. Även om
här fortfarande inte har givits någon
formell instruktion — det vet jag inte
— har i varje fall numera klara order
från regeringen givits till statspolisintendenten
om hur han skall förfara i
sådana avseenden.

Det är givetvis tillfredsställande att
regeringen har vidtagit vissa åtgärder
för att ändra sin egen arbetsordning
och för att ge statspolisintendenten sådana
klara order som jag nyss talade
om. Men detta innebär samtidigt ett direkt
erkännande av att den »praxis»
som tidigare rått — jag sätter ordet

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

inom citationstecken eftersom jag anser
att det inte bär funnits någon särskild
praxis när det gäller spioneriärenden
av säkerhetskaraktär — har
varit mycket bristfällig. Detta har väl
också kunnat konstateras i flera sammanhang.

Slutligen vill jag göra ett konstaterande,
inte minst mot bakgrunden av
vad de båda närmast föregående talarna
anfört.

Regeringen har inte bara ändrat sin
egen arbetsordning till det bättre när
det gäller sådana här fall. Man har
även ändrat själva metodiken för att,
om jag nu får använda detta uttryck,
spaningsmässigt komma till rätta med
dem. Detta är någonting som borde observeras
av alla dem som så envist
hävdat att det inte skulle ha förelegat
några möjligheter att t. ex. höra Wennerström
på ett tidigare stadium, eftersom
han då skulle ha fattat misstankar
och det kunde ha gått illa på det ena
eller andra sättet. Den metod, som nu
tillämpas i liknande fall, innebär just,
herr talman, att man förfar på det sätt
som beträffande fallet Wennerström
förklarats vara alldeles omöjligt.

Och om regeringen nu gör det rätta,
så har det väl tidigare varit fråga om
ett felaktigt handlande från regeringens
sida. Båda metoderna kan väl inte
ur regeringens synvinkel vara riktiga,
och jag utgår ifrån att regeringen själv
anser att den metod, som polisen nu
med dess godkännande tillämpar, är
den riktiga.

Herr LASSINANTTI (s) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom herr Wedén
var vänlig nog att försvara den förstakammariedamot,
vars anförande jag tidigare
berörde, så har jag anledning
att närmare precisera vad saken gällde.

Man diskuterade frågan huruvida det
skulle ha varit möjligt att få fast Wennerström
även utan användande av de
polistaktiska åtgärder som nu lett till
hans gripande, och vederbörande fram -

förde då tanken på att en avhoppare
kunde ha utnyttjats i detta sammanhang.
Statsministern bemötte detta med
att fråga, vad något sådant skulle ha
tjänat till, om Wennerström då skulle
ha varit rysk medborgare, kanske redan
bosatt i Ryssland. Vad skulle vi
då ha fått för uppgifter om de försvarshemligheter
som Wennerström
förrätt?

Jag måste säga att när man på fullt
allvar diskuterar chansen av att en avhoppare
skulle uppenbara sig och klarlägga
fallet Wennerström, då rör man
sig inte på verklighetens fasta mark.
Jag yttrade inte heller någonting förklenande
om polis Paulus Bergström,
utan jag sade bara att det hela kom honom
att framstå som ett polisiärt geni.
Däremot konstaterar jag nu att herr
Wedén på ett alldeles oförklarligt och
omotiverat sätt försökte nedklassa polis
Paulus Bergström vid den jämförelse
som han gjorde.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag vill helt kort framhålla
att om det fördes en lugn och saklig
debatt som herr Wedén nu bemödade
sig om, så skulle vi säkerligen
finna att vi kunde vara överens om
många ting.

Det råder väl inte något tvivel om att
alla känner glädje över det förhållandet
att ärenden av Wennerströmaffärens
typ är så få, att det inte bär behövt utvecklas
någon särskild praxis för handläggningen
av dem. Den olägenhet, som
frånvaron av en sådan praxis utgör,
bör uppvägas av det förhållandet att vi
inte ständigt måste bry oss med problem
av detta slag.

Från regeringens sida har vi också
sagt ifrån att kommunikationerna inom
kanslihuset inte fungerat helt tillfredsställande
när det gäller ärenden
av Wennerströmaffärens typ. Såsom
statsministern i höstas meddelade i ett
interpellationssvar har vi i detta av -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Statsrådens befattning med Wennerströmaffären

seende ändrat praxis för att söka undgå
de olägenheter som tidigare kan ha
förelegat.

Vidare vill jag erinra om att frågan
om denna praxis liksom om förhållandet
mellan regeringen och säkerhetspolisen
kommer att prövas av parlamentariska
nämnden, som därmed får
försöka dra de erfarenheter av vad
som förevarit och göra de rekommendationer
som kan befinnas lämpliga i
detta sammanhang. Herr Wedén deltar
ju själv i detta arbete och får då alltså
tillfälle att ytterligare utveckla sin
ståndpunkt. Jag behöver därför inte nu
gå närmare in på denna sak.

För att skingra eventuella missförstånd
skulle jag i anledning av ett tidigare
inlägg av herr Wedén vilja säga,
att när det gäller publiceringen av materialet
berörde jag endast det material
som det ankom på inrikesministern att
bestämma över. Såsom jag tidigare angav
har vi för denna uppgift utnyttjat
en expertgrupp, och jag skall inte beskriva
deras arbete på annat sätt än att
ange att det varit en fysisk omöjlighet
att klara det hela snabbare än som
skett. Detta vågar jag också säga om
granskningen av juristkommissionens
material. Från regeringens sida har vi
inte haft någonting emot att materialet
kunnat framläggas tidigare, men det
har varit omöjligt. Vi har inte själva
haft tillgång till materialet på annat sätt
än vad som varit fallet för parlamentariska
nämnden och konstitutionsutskottet.

Låt mig avslutningsvis bara säga att
jag kan väl förstå, om herr Wedén inte
vill gå in på en diskussion om sitt uttalande
i går beträffande försvarsministern.
Jag skall inte polemisera mot
herr Wedén, men jag kan inte underlåta
säga att det hade varit bra, om
herr Wedén hade velat något nyansera
detta uttalande.

Herr von FRIESEN (fp):

Herr talman! I denna sena timme av

debatten endast en kort deklaration, åtföljd
av ett yrkande.

Det var ursprungligen vår avsikt att
anmärkningen mot förutvarande utrikesministern
Östen Undén utan någon
närmare aktion från kammarens sida
skulle läggas till handlingarna, såsom
sker i de flesta fall. Då emellertid inom
kammaren från socialdemokratiskt
håll, av herr Andersson i Linköping,
har ställts yrkandet att anmärkningen
med ogillande måtte läggas till handlingarna,
skall jag som konsekvens av
detta och i överensstämmelse med
praxis i liknande situationer hemställa,
att anmärkningen enligt 107 § regeringsformen
mot förutvarande utrikesministern
Östen Undén med gillande
måtte läggas till handlingarna.

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Det memorial rörande
statsrådet Sven Andersson, som den
socialdemokratiska hälften av konstitutionsutskottet
ställt samman och som
med lottens hjälp framträder som utskottsmajoritetens
uttalande, står i
strid med den uppfattning vi givit uttryck
åt rörande det ansvar som statsrådet
Andersson ådragit sig genom en
bristfällig handläggning av Wennerströmaffären.
Jag vill bestämt ta avstånd
från denna del av memorialet
men anser mig för att undvika debatt
om formfrågor inte nu böra ställa något
voteringsyrkande.

I detta anförande instämde herr Kollberg
(fp), fru Gärde Widemar (fp),
herrar Rimmerfors (fp), Heckscher
(h), Svenungsson (h) och Wiklund
(fp), Björkman (h), Bohman (h), fru
Kristensson (h), herr Källenius (h), fru
Forsling (fp), herrar Stiernstedt (h),
Grebäck (ep) och Keijer (fp), fru Nettelbrandt
(fp), herrar Bengtson i Solna
(li), Wennerfors (h), Wahlund (ep),
Tobé (fp), Anners (li), Wedén (fp),
Hedin (h) och Elmwall (ep), fröken
Wetterström (h), herrar Rimäs (fp),
Gomér (ep), von Sydow (h), Hamrin

Fredagen den 29 maj 19G4 fm.

Nr 30

Statsrådens befattning med Wcnnerströmaffären

i Jönköping (fp), Svensson i Va (ep),
Carlsson i Huskvarna (fp), Magnusson
i Nennesholm (ep), Magnusson i Tumhult
(li), Gustavsson i Alvesta (ep),
Hscggblom (li), Börjesson i Glömminge
(ep), Hamrin i Kalmar (fp), Dahlgren
(ep), Svensson i Stenkyrka (ep), Nyberg
(fp), Wachtmeister (h), Nilsson i
Bästekille (h), Skoglösa (ep), Nilsson
i Lönsboda (fp), Larsson i Borrby (ep),
Christenson i Malmö (fp) och Braconier
(h), fröken Karlsson (h), herrar
Begnéll (h), Palm (h), Nilsson i Svalöv
(h), Neländer (fp), Nilsson i Göingegården
(h), Andersson i Knäred (ep), Antonsson
(ep) och von Friesen (fp), fröken
Elmén (fp), herrar Gustafson i Göteborg
(fp) och Källstad (fp), fru Gnnne
(h), herrar Staxäng (h), Nordstrandh
(h), Svensson i Ljungskile (fp),
Johansson i öckerö (fp), Mattsson (ep),
Dickson (h), Antby (fp), Johansson i
Dockered (ep), Gustafsson i Borås (fp),
Magnusson i Borås (h), Persson i Heden
(ep), Larsson i Luttra (ep), Eliasson
i Moholm (h), Börjesson i Falköping
(ep), Hyltander (fp), Ståhl (fp),
Casscl (h), Ringaby (h), Berglund (fp),
Broberg (fp), Vigelsbo (ep), Edlund
(h), Enskog (fp), 2''uresson (h), Jonsson
(fp), Eriksson i Bäckmora (ep),
Nordgren (h), Westberg (fp), Anderson
i Sundsvall (fp), Fröding (h), Fälldin
(ep), Larsson i Norderön (ep), Jönsson
i Ingemarsgården (fp), Östlund (h),
Gustafsson i Skellefteå (fp) och Larsson
i Umeå (fp), fru Boman (h), herrar
Löfroth (fp), Larsson i Hedenäset (ep),
Nilsson i Tvärålund (ep), Darlin (h)
och Hansson i Skegrie (ep) samt herr
förste vice talmannen Malmborg (fp).

Herr ANDERSSON i Linköping (s):

Herr talman! De två senaste yttrandena
och det yrkande som här ställts
föranleder mig endast att vidhålla det
yrkande som ställdes under gårdagens
överläggning, att konstitutionsutskottets
memorial i avseende på förutvarande
ministern för utrikes ärendena östen Un -

déns handläggning lägges till handlingarna
med ogillande.

överläggningen var härmed slutad.

Avdelning A

Lades till handlingarna.

Avdelning B

Punkten I

Lades till handlingarna.

Punkten II

Herr talmannen gav propositioner på
1 :o) att punkten måtte utan särskilt uttalande
läggas till handlingarna; 2:o)
att punkten måtte med gillande läggas
till handlingarna; samt 3:o) att punkten
måtte med ogillande läggas till handlingarna;
och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med
övervägande ja besvarad. Herr Andersson
i Linköping begärde likväl votering,
i anledning varav herr talmannen för
bestämmande av kontrapropositionen
ånyo upptog de båda återstående propositionerna,
av vilka herr talmannen nu
fann den under 2:o) angivna ha flertalets
mening för sig. Jämväl beträffande
kontrapropositionen begärde dock herr
Andersson i Linköping votering, i anledning
varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes och
godkändes:

Den, som vill, att kammaren till kontraproposition
i huvudvoteringen angående
punkten B II) i konstitutionsutskottets
memorial nr 21 antager yrkandet,
att kammaren måtte lägga punkten
med gillande till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition
i nämnda votering antagit
yrkandet, att kammaren måtte lägga
punkten med ogillande till handlingarna.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Ändrad lydelse av 2 § regeringsrättslagen

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne tvekan kunna råda angående
omröstningens resultat, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 106 ja och 117 nej,
varjämte 3 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså till kontraproposition
i huvudvoteringen antagit den
under 3 :o) angivna propositionen.

I enlighet härmed blev efter given
varsel följande voteringsproposition
uppläst och godkänd:

Den, som vill, att kammaren utan särskilt
uttalande lägger punkten B II) i
konstitutionsutskottets memorial nr 21
till handlingarna, röstar

Ja ;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren beslutat
lägga punkten med ogillande till handlingarna.

Sedan kammarens ledamöter härefter
ånyo intagit sina platser och sistnämnda
voteringsproposition blivit ännu en
gång uppläst, verkställdes omröstning
genom uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne flertalet av
kammarens ledamöter ha röstat för nejpropositionen.
Herr von Friesen begärde
emellertid rösträkning, varför votering
medelst omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 105 ja och 116
nej, varjämte 5 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså beslutat att
med ogillande lägga punkten till handlingarna.

Avdelning C

Punkterna I och II

Lades till handlingarna.

§ 3

Föredrogs andra lagutskottets utlåtande
nr 53, i anledning av dels Kungl.
Maj:ts proposition angående skolväsendets
centrala ledning m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner.

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 4

Ändrad lydelse av 2 § regeringsrättslagen

Föredrogs första lagutskottets utlåtande
nr 33, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till lag
angående ändrad lydelse av 2 § 2:o),
4:o), 11 :o), 16:o) och 17:o) lagen den
26 maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl.
Maj :ts regeringsrätt, dels ock i ämnet
väckt motion.

Genom en den 29 april 1964 dagtecknad,
till lagutskott hänvisad proposition,
nr 158, vilken behandlats av första
lagutskottet, hade Kungl. Maj:t under
åberopande av propositionen bilagda, i
statsrådet och lagrådet förda protokoll
föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
11 ro), 16:o) och 17:o) lagen den 26 maj
1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Den föreslagna ändringen i 2 § 4:o)
regeringsrättslagen innebure bl. a., att
besvärsmål angående ersättning av
statsmedel för kostnader till följd av
övergången till högertrafik skulle prövas
av Kungl. Maj:t i statsrådet.

I samband med propositionen hade
utskottet behandlat en i anledning av
densamma i andra kammaren väckt motion,
nr 1017, av herrar Jönsson i Ingemarsgården
och Hamrin i Kalmar, vari
hemställdes

i första hand att orden »eller rör ersättning
för kostnader till följd av övergången
till högertrafik» måtte utgå ur
2 § 4:o) förslaget till ändrad lydelse av

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

regeringsrättslagen; eller, om detta yrkande
ej bifölles,

i andra hand att riksdagen ville i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om inrättande
av en särskild värderingsnämnd
under ordförandeskap av domare för
avgörande av besvärsmål avseende ersättning
för kostnader till följd av övergången
till högertrafik.

Utskottet hemställde,

A. att riksdagen måtte besluta att till
höstsessionen med innevarande års riksdag
uppskjuta behandlingen av förevarande
proposition, nr 158, i vad det genom
propositionen framlagda lagförslaget
vore betingat av det genom annan

(Gällande lydelse)

16 :o) mål om meddelande

mål om föreläggande —

Ändrad lydelse av 2 § regeringsrättslagen

proposition framlagda förslaget till naturvårdslag; B.

att riksdagen — med förklaring att
riksdagen icke för närvarande kunnat
taga ställning till det genom förevarande
proposition framlagda lagförslaget i
dess helhet — nu måtte, med avslag å
det i förevarande motion, II: 1017, i
första hand framställda yrkandet, för
sin del antaga sistnämnda lagförslag
med de ändringar däri att dels momentbeteckningen
»11 :o)» i lagens rubrik
och ingress bortfölle, dels det genom
propositionen föreslagna tillägget till
mom. 11 :o) utginge, dels ock mom.
16 :o) erhölle följande, såsom utskottets
förslag betecknade lydelse:

(Utskottets förslag)
att pröva;
mål om beslut av Konungens befallningshavande
i frågor, som avses i 2
kap. 64 § eller 68 § första stycket vattenlagen; --och

behandling;

C. att nämnda motion, II: 1017, i vad
den ej besvarats med vad utskottet ovan
under B. hemställt, icke måtte föranleda
någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Arvidson, Ferdinand Nilsson, Hilding
och Nyman, fru Boman samt herrar
Svensson i Vä och Gustafsson i Borås,
vilka ansett, att utskottet under B. bort
hemställa,

att riksdagen — med förklaring att
riksdagen icke för närvarande kunnat
taga ställning till det genom förevarande
proposition framlagda lagförslaget i
dess helhet samt att förslaget i övriga
delar ej kunnat oförändrat antagas —
nu måtte, med bifall till det i förevarande
motion, 11:1017, i första hand
framställda yrkandet, för sin del antaga
sistnämnda lagförslag med de ändringar
däri att dels momentbeteckningen
»11 :o)» i lagens rubrik och ingress bortfölle,
dels ur den föreslagna lydelsen

av mom. 4:o) orden »eller rör ersättning
för kostnader till följd av övergången
till högertrafik» utginge, dels det
genom propositionen föreslagna tillägget
till mom. 11 :o) utginge, dels ock
mom. 16 :o) erhölle av utskottsmajoriteten
föreslagen lydelse.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill säga några ord
i anslutning till den reservation som
är fogad till första lagutskottets utlåtande
på denna punkt.

Utskottet har haft till behandling
Kungl. Maj:ts proposition nr 158. I
denna intages bl. a. förslag till ändrad
lydelse av regeringsrättslagen 2 § 4
mom. Lagens huvudregel är att ersättningsmål
som på administrativ väg fullföljes
till Kungl. Maj:t skall avgöras
av regeringsrätten och icke i statsrådet.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Ändrad lydelse av 2 § regeringsrättslagen

Grundprincipen för fördelningen av besvärsmål
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet
och regeringsrätten är, att mål
som är av huvudsakligen rättslig karaktär
skall avgöras av regeringsrätten.

I propositionen föreslås nu — vilket
första lagutskottet tillstyrker -— att mål
om ersättning för kostnader till följd
av övergången till högertrafik skall undantagas
från regeringsrätten och avgöras
av Kungl. Maj:t.

I utskottet har meningarna varit synnerligen
delade angående tillägget i
2 §. Utskottets majoritet biträder propositionens
förslag och anger skäl som
talar för detta. Dessa skäl är ganska utförligt
redovisade i utskottets skrivning
och kommer — förmodar jag —
ytterligare att aktualiseras i debatten.

Vi reservanter anser att mål av den
art det här är fråga om bör gå till regeringsrätten.
Jag skall villigt erkänna
att det ligger en viss tyngd i det som
utskottsmajoriteten anför för sin ståndpunkt.
Långt tyngre väger emellertid
— som vi reservanter ser det — de skäl
som talar emot utskottsmajoritetens
uppfattning. Mål som rör ersättning
för kostnader till följd av övergången
till högertrafik bör generellt tillföras
regeringsrätten för prövning.

Det är på detta område i mycket
hög grad fråga om ersättningsfrågor
med mycket starka rättsliga inslag. Utskottet
känner till detta förhållande
och skriver i sitt utlåtande: »Det är en
princip för regeringsrättslagens fördelning
av besvärsmål mellan Kungl.
Maj :t i statsrådet och regeringsrätten
att mål av huvudsakligen rättslig karaktär
skall avgöras i regeringsrätten.»

Utskottsmajoriteten uttalar alltså i
klartext att det som motionärerna i motion
II: 1017 yrkar och det som vi reservanter
hiträder på denna punkt rent
principiellt är riktigt. Men, herr talman,
då bör enligt vår uppfattning avsteg
från denna erkänt riktiga princip
inte göras med mindre synnerligen

tungt vägande skäl kan åberopas härför.
Vi kan inte finna dessa tungt vägande
skäl. Departementschefen anför
såvitt jag förstår inga egentliga skäl till
att just mål i anledning av övergång
till högertrafik skall undandragas regeringsrätten.

Utskottet anser att s. k. praktiska skäl
talar för att Kungl. Maj :t i statsrådet
avgör mål av denna art under det att
ersättningsanspråkens rättsliga natur talar
för att de skall gå till regeringsrätten.
Majoriteten anser dock att utskottet
vid vägningen mellan dessa två instanser
bör stanna för att tillstyrka propositionen.

Vi kan, herr talman, inte hålla med
om denna argumentering. Vilka skäl
man än åberopar — även om dessa har
en viss relevans — finns det inte tillräcklig
anledning att åsidosätta den huvudprincip
som eljest gäller. Prövningen
av ifrågavarande ersättningsspörsmål
bör inte ligga i statsrådet utan i
Kungl. Maj:ts regeringsrätt.

Vi anser att alla skäl talar för att ersättningsmål
av det slag det här är
fråga om i sista instans bör prövas av
regeringsrätten. Det är en ordning som
alla kan vara till freds med. Det blir
i dessa fall mestadels fråga om en
enskild person som sökande, och det
kan för honom vara fråga om betydande
belopp. En domstolsprövning i regeringsrätten
får väl anses vara det
principiellt och -— som vi ser det —
praktiskt riktiga.

Herr talman! Jag ber med dessa ord
att få yrka bifall till reservationen av
herr Arvidson m. fl.

I detta anförande, under vilket herr
förste vice talmannen ånyo övertog ledningen
av förhandlingarna, instämde
herr Svensson i Vä (ep), fru Boman (h)
och herr Hamrin i Kalmar (fp).

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Såsom framgår av det
utskottsutlåtande vi har att behandla
och den reservation som fogats till ut -

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

Nr 30

låtandet och nyss kommenterats av en
av reservanterna, råder delade meningar
endast på en punkt. Den gäller besvärsmål
rörande frågor om ersättning
för kostnader till följd av övergången
till högertrafik.

Utskottet har biträtt Kungl. Maj:ts
förslag, som går ut på att dessa mål skall
prövas i statsrådet, medan reservanterna
ansett att regeringsrätten bör
handlägga målen. Det är flera skäl som
starkt talar för att riksdagen hör bifalla
Kungl. Maj:ts förslag oförändrat.
Då tiden är långt framskriden och
kammarens ledamöter är ordentligt uttröttade
vid det här laget vill vi inte
gå in på alltför vidlyftiga argumenteringar
för utskottsmajoritetens ställningstagande.
Låt mig endast ange några,
som är av övervägande praktisk natur.

I kungörelsen av den 10 april 1964
om ersättning av statsmedel för kostnader
till följd av övergången till högertrafik
har meddelats generella ersättningsregler,
vilka medför att bedömningen
av ersättningsfrågorna erhåller
starkt rättsliga inslag. Principen
är ju att vid fördelningen av besvärsmål
mellan Kungl. Maj :t i statsrådet
och regeringsrätten de mål som
är av huvudsakligen rättslig karaktär
skall avöras i regeringsrätten. Därför
kan det synas som om motionärernas
och reservanternas förslag av rent principiella
skäl vore att föredraga.

Dock bör vid bedömningen av förevarande
fråga — jämte ersättningsanspråkens
rättsliga natur — även beaktas
att vägande praktiska skäl kan tala
i annan riktning. Sålunda har i propositionen
åberopats — förutom ersättningsfrågornas
allmänna natur — att
frågorna ej sällan har samband med
spörsmål om ersättning enligt författning
om bidrag till vägföretag m. m.
Till Kungl. Maj:t fullföljda mål av detta
slag om ersättning prövas i statsrådet.

Gången vid ersättningsfrågornas behandling
blir i stort sett denna:

Ändrad lydelse av 2 § regcringsrättslagen

Den som vill göra anspråk på ersättning
för t. ex. en vägomläggning eller
ombyggnad av bussar skall i allmänhet
göra upp eu plan med kostnadsberäkning
över de åtgärder han ämnar
vidtaga. Planen skall inges till högertrafikkommissionen,
som skall upptaga
frågan om godkännande av planen. För
godkännande krävs att åtgärd planerats
på sätt som är ändamålsenligt och förenligt
med högertrafikkommissionens
planläggning av övergången till högertrafik
och att kostnaden beräknals till
skäligt belopp. Om kommissionen inte
kan godkänna planen i befintligt skick
kan det bli fråga om att förhandla sig
fram till en lämplig lösning. Bl. a. gäller
det för kommissionen, som alltså
har att planera omläggningen i stort, att
tillse att tillgängliga resurser, t. ex. verkstadskapaciteten,
utnyttjas på ändamålsenligaste
sätt och att vaka över att
kostnaderna hålles nere. Genom sin
prövning av planer med kostnadsberäkning
får kommissionen möjlighet att
fullgöra sin funktion som samordnande
organ för trafikomläggningen. Det torde
också vara meningen att kommissionen
vid behov skall anvisa sökandena
lämpliga utvägar att inpassa inköp
och andra åtgärder i den samlade
planläggningen för trafikreformens genomförande.

När planen godkänts, vare sig det
skett hos högertrafikkommissionen eller
i högsta instans, får planen betydelsefulla
verkningar för sökandens möjligheter
att erhålla ersättning. Om sökanden
går med på det, kan i samband
med godkännandet av planen bestämmas,
att ersättning skall utgå med belopp
som upptagits i planen. I annat
fall skall ersättning för åtgärd, som
vidtagits enligt planen, utgå med styrkt
belopp för kostnaden i den mån denna
prövas nödvändig, eller med normalkostnadsbelopp
som fastställts på visst
sätt. Det kan emellertid även bestämmas
att plan inte skall behövas för visst
slag av åtgärder eller att ersättning,

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Ändrad lydelse av 2 § regeringsrättslagen

om det är skäligt med hänsyn till omständigheterna,
skall utgå trots att åtgärden
i fråga inte medtagits i godkänd
plan. Det normala torde bli att
godkännandet av plan med kostnadsberäkning
blir det helt avgörande ledet
i förfarandet.

Sedermera skall sökanden göra en
särskild ansökan om utbetalning av ersättningen.
Han har då att visa att åtgärderna
blivit utförda på riktigt sätt
och att i förekommande fall styrka
kostnaderna. Det kan även av särskilda
skäl förordnas att ersättning skall utgå
i förskott.

Med den konstruktion som ersättningsförfarandet
har är det alldeles uppenbart
att det är planfrågornas behandling
som får den största betydelsen
både för de ersättningsberättigade
och för det allmänna. Ersättningsfrågorna
i trängre mening framstår i realiteten
som sekundära till planfrågorna.
Den synpunkten har inte beaktats i den
motion som utgör underlaget för reservationen
i utskottsutlåtandet.

Om riksdagen skulle bifalla reservanternas
förslag till lag, skulle det med
ganska stor säkerhet kunna uppstå besvärande
komplikationer vid bedömningen
av hur frågor, mellan vilka samband
föreligger på ovan angivet sätt,
skulle uppdelas på statsrådet och regeringsrätten.

Bifalles utskottets hemställan undvikes
de här berörda komplikationerna,
vilka inte kan anses önskvärda för
vare sig den ena eller den andra parten.

Till detta kommer ytterligare en viktig
synpunkt, och det är att regeringsrättens
arbetsbörda, som redan nu är
betungande, med säkerhet skulle ytterligare
ökas, om de besvärsmål, som nu
är aktuella, enligt den av reservanterna
föreslagna ordningen skulle läggas
till regeringsrätten.

Till sist må erinras om att de ärenden
som här skall behandlas är av
brådskande natur och att snabba avgö -

randen i ersättningsfrågor är önskvärda,
bl. a. med tanke på finansieringen
av särskilt trafikföretagens åtgärder i
samband med övergången till högertrafik.

Utskottet vill också hänvisa till att
lagrådet har lämnat lagförslaget utan
erinran.

Met detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Jag vill bara anföra
några få ord som replik. Propositionens
motivering för att lägga dessa frågor
till statsrådet är deras samband med
vissa vägfrågor. Enligt kungörelsen av
den 10 april i år är det emellertid, såvitt
jag kan förstå, endast ersättningsfall
i en av åtta grupper som bär samband
med vägfrågor. De flesta ersättningar
torde komma att avse ombyggnad
av trafikmedel av olika slag, där
sambandet med vägfrågor såvitt jag kan
finna är nära nog obefintligt.

Fru Johanssons sista erinran, herr
talman, var att det skulle ta alltför lång
tid att behandla sådana frågor i regeringsrätten.
Vi reservanter är medvetna
om det, och vi förutsätter givetvis att
regeringsrätten får den arbetskraftsförstärkning
som blir erforderlig, därest
det skulle visa sig att högertrafikkommissionens
ersättningsbeslut av detta
slag kommer att överklagas i större
antal.

Mål av detta slag bör naturligtvis få
viss förtur i regeringsrätten. Om man
från början är uppmärksam på saken,
behöver man sålunda inte befara någon
mer avsevärd försening genom att
regeringsrätten blir besvärsinstans.

Fru JOHANSSON (s):

Herr talman! Jag vill erinra om att
regeringsrätten enligt lag skall bestå
av minst sju regeringsråd. För närvarande
har vi 16 regeringsråd enligt särskild
lagstiftning om tillfällig utökning
av antalet. Men meningen är att detta

Fredagen den 29 maj 1964 fm. Nr 30

Svar på interpellation ang. en översyn av

tåg

antal skall nedbringas, allteftersom de
nuvarande regeringsråden av en eller
annan anledning lämnar sin tjänst. I
ett sådant läge kan det inte vara rimligt
att utse ytterligare regeringsråd.
Man kan ju i detta fall inte heller använda
något system med extrapersonal
eller dylikt. En lösning på den väg reservanterna
föreslår blir alltså ganska
svår att åstadkomma.

Herr GUSTAFSSON i Borås (fp):

Herr talman! Man kan komma till
rätta med detta problem, om man ger
prioritet åt dessa ärenden.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. A

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. B

Herr förste vice talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets
hemställan, dels ock på bifall till reservationen;
och fann herr förste vice talmannen
den förra propositionen vara
med övervägande ja besvarad. Herr
Gustafsson i Borås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
första lagutskottets hemställan i mom.
B) i utskottets utlåtande nr 33, röstar

Ja;

« Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av herr Arvidson m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna
råda angående omröstningens resultat,

taxeringsförfarandet för viss typ av före varför

votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 107
ja och 102 nej, varjämte 6 av kammarens
ledamöter förklarade sig avstå från
att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. C

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5

Svar på interpellation ang. en översyn
av taxeringsförfarandet för viss typ av
företag

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG, som yttrade:

Herr talman! I en interpellation har
herr Hagnell frågat mig vilka möjligheter
som föreligger för en översyn av
taxeringsförfarandet för oljebolagen.
Interpellanten befarar att dessa bolag
är för lågt beskattade. Jag vill svara
följande.

Såväl våra skattelagar som de avtal
för undvikande av dubbelbeskattning,
som Sverige slutit med olika länder,
föreskriver att svenska bolag, som ägs
av utländska intressenter, skall beskattas
för sin verkliga vinst. Har de utländska
intressenterna vid affärer med
det svenska bolaget betingat sig högre
priser på varor och tjänsteprestationer
än normalt skall den skattepliktiga vinsten
hos det svenska bolaget beräknas
som om marknadsmässiga priser tilllämpats.
Rent formellt är således våra
skattelagar tillfredsställande. Kontrollen
medför emellertid i praktiken av
många skäl avsevärda svårigheter. På
detta som på alla andra områden förstärkes
taxeringskontrollen år från år
i takt med våra möjligheter att utbygga
de personella resurserna.

Vidare anförde

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang. brevbäringsservicen

Herr HAGNELL (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka för
det mycket snabba svaret på min interpellation.

Bakgrunden till interpellationen är
att nio oljebolag har en försäljning på
över 3 miljarder kronor om året, men
de visar praktiskt taget inte upp några
vinster och betalar praktiskt taget heller
inga företagsskatter till stat eller
kommun. Andra jämförbara företag i
samma storleksklass — t. ex. Volvokoncernen
— betalar skatter på mellan
50 och 60 miljoner kronor årligen till
stat och kommun. Det är föga troligt
att oljebolagen bedriver en så omfattande
affärsverksamhet utan vinstintresse.

Flertalet av oljebolagen är engagerade
i en stor utbyggnadsverksamhet i
olika former, t. ex. när det gäller raffinaderier.
Dessa anläggningar förorsakar
omfattande statliga och kommunala
investeringar. Enbart på en plats
beräknas dessa uppgå till mellan 400
och 500 miljoner kronor. Oljebolagen
bidrar alltså inte genom egna skatter
till dessa samhällskostnader, vilket innebär
att andra skattebetalare i stället
måste betala de samhällsinvesteringar
som oljebolagen orsakar. Samhället blir
dessutom förpliktat att bekosta utbildningen
av de tekniker och andra anställda
som oljebolagen utnyttjar i sin
verksamhet.

Jag finner oljebolagens skatteundandragande
vara i hög grad osolidariskt
mot andra skattebetalare i samhället.
Jag förstår vilken teknik oljebolagen
använder för att komma ifrån att betala
sina skatter.

Jag delar finansministerns synpunkter,
att våra skattelagar rent formellt är
tillfredsställande. Problemet är att skattekontrollen
i praktiken av många skäl
erbjuder avsevärda svårigheter.

Jag vågar tolka finansministerns svar
så, att när taxeringskontrollen under
de närmaste åren steg för steg byggs
ut genom förstärkning av de personel -

la resurserna, så kommer oljebolagens
skattebetalningsförmåga att successivt
bli föremål för en mer omfattande
granskning och bedömning.

Jag uppskattar en sådan utveckling
med hänsyn till kravet på rättvisa i
förhållande till andra skattebetalare i
samhället.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på interpellation ang. brevbäringsservicen Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND,
som yttrade:

Herr talman! Herr Källstad har i en
interpellation frågat, om riksdagen i
enlighet med postutredningens rekommendation
kommer att få medverka vid
fastställandet av riktlinjerna för den
service som postverket skall ge vid utbärning
av post till villa- resp. höghusområden.

I prop. 1964: 141 angående ändrad
organisation av postverket — till vilken
riksdagen i dag kommer att ta ställning
— har även frågan om postverkets
servicepolitik behandlats. I denna proposition
har jag gett uttryck åt den
principiella uppfattningen, att det liksom
hittills bör ankomma på postverket
att handlägga servicefrågor i överensstämmelse
med statsmakternas allmänna
direktiv för postverksamheten.
En sådan ordning anses så mycket
mera böra gälla i fortsättningen, som
en lekmannastyrelse för verket avses
inrättad i samband med den föreslagna
omorganisationen. I styrelsen skall ingå
företrädare för olika områden av
svenskt samhällsliv, varför den bör
vara särskilt skickad att ta ställning till
postverkets framtida servicepolitik. Att
statsmakterna under sådana förhållanden
skulle föregripa lekmannastyrelsens
prövning av serviceområdet genom bin -

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. brevbäringsservicen

dande ställningstagande till enstaka
serviceformer — exempelvis genom rekommendationer
i fråga om tillämpningen
av höghus- och villabrevbäringsformerna
— har jag icke funnit lämpligt.

Till den sålunda intagna ståndpunkten
har statsutskottet anslutit sig i sitt
nyligen avgivna utlåtande och riksdagen
också enhälligt givit sitt bifall.

Vidare anförde:

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag vill först tacka chefen
för kommunikationsdepartementet,
statsrådet Skoglund, för svaret på min
interpellation. Interpellationen, som
gäller brevbäringsformen för villor och
radhus, väcktes den 1 april, och den
aktualiserades genom förhållandena i
Utby i Göteborg.

Min interpellation har numera naturligtvis
delvis kommit i ett nytt läge
genom proposition nr 141, som är daterad
den 10 april i år. I denna föreslår
kommunikationsministern att den
nya lekmannastyrelsen i postverket
skall fatta principbeslut om den framtida
brevbäringsservicen.

I det svar jag nu erhållit har kommunikationsministern
väsentligen använt
sig av de formuleringar, som återfinnes
i propositionen.

I postutredningen talas en hel del om
postverkets service. Det heter att den
bör följsamt ansluta sig till utvecklingen
på samhällslivets olika områden och
att den bör ges en utformning som inom
de ekonomiska möjligheternas ram tillgodoser
allmänhetens önskemål om en
bekväm och nabb postal betjäning. Där
talas också om den lekmannastyrelse
som kommunikationsministern här har
hänvisat till, en styrelse som skall fylla
en mycket viktig funktion för insyn
och kontroll från det allmännas sida.
Meningen är också att kundsynpunkterna
skall tillgodoses genom företrädare
för näringslivet, för bank och kredit -

väsendet, för glesbygdens och landsbygdens
intressen o. s. v.

1 kommunikationsminister Skoglunds
proposition talas också om att det enligt
instruktionen för generalpoststyrelsen
åligger denna att vidta sådana anordningar
som kan erfordras för ett tidsenligt
postväsende. Han talar också om
den kommersiella byrå, som skall syssla
med serviceutvecklingen.

I kommunikationsministerns svar
återfinner jag praktiskt taget ordagrant
vad som anföres i propositionen. Dock
skulle jag här vilja tillägga ett stycke
som departementschefen har med i sin
proposition men som han i dag inte omnämnt
i sitt svar. Han vill kraftigt understryka
att enligt hans uppfattning
»den fortsatta undersökningen av de
servicepolitiska frågor, som tagits upp
i utredningens betänkande, bör ske i
positiv anda, så till vida att möjligheterna
att från organisatoriska och ekonomiska
synpunkter genomföra olika serviceförbättringar
ingående överväges i
konstruktivt syfte».

I statsutskottets utlåtande, som kommunikationsministern
nu också anknyter
till, stryker man också under att
det skall ske i positiv anda och att
olika serviceförbättringar skall övervägas
i konstruktivt syfte. Det talas
där också om att utvecklingen på området
skall följas uppmärksamt och att
man vidtar erforderliga åtgärder.

Så långt är det svar som jag erhållit
bra. Men jag hade två frågor i min interpellation.
Det är den andra frågan,
som jag skulle vilja säga något om. Den
är mycket aktuell. Den gäller frågan om
huruvida kommunikationsministern i
avvaktan på att lekmannastyrelsen hinner
ta ställning till frågan vill medverka
till att postverket inte genomför
försämringar i nu fungerande brevbäringsservice.

Postverket har sedan den 2 mars i
år avstängt ett hundratal egnahemsägare
vid Tornväktargatan i Utby i Göteborg
från utbäring av post. Åtgärden

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang. brevbäringsservicen

innebär vad postverket beträffar att
inkommande försändelser blir liggande
oexpedierade på postkontoret Göteborg
13. Detta har sin orsak i att egnahemsägarna
där vägrar att acceptera
en ändring av brevbäringsformen
som postverket begär, en ändring från
s. k. höghusbrevbäring, där man får
posten direkt till brevlådan i huset, till
villabrevbäring, som i praktiken innebär
utflyttning till tomtgränsen, alltså
utomhus, av postlådan. Postutbäringen

1 Utby var först anordnad såsom höghusbrevbäring,
men i skrivelse av den
14 september 1963 har krav ställts på
att postlådorna skall flyttas ut till tomtgränsen.
Detta skulle träda i kraft den

2 mars i år. Egnahemsägarna har själva
måst ordna det så, att de anställt en
person som hämtar posten och bär ut
den. Det slutliga avgörandet om brevbäringsformen
i den nu aktuella bebyggelsen
har numera hänskjutits till
Ivungl. Maj:t genom besvär.

I samband med frågan om brevbäringsformen
till egnahemsområdet i Utby
har postverket både i brev och tidningsuttalanden
sagt, att postverket har
för avsikt att införa villabrevbäring
överallt i landet, där bebyggelsen är av
sådant art att postdistributionen skall
ha denna utdelningsform, alltså också i
äldre villaområden, där utbäringen nu
utföres som höghusbrevbäring. Postutredningen
tar, såvitt jag kan förstå,
inte ställning till frågan om höghuseller
villabrevbäring men framhåller
att den utgiftsökning med 4,5 miljoner
kronor som en generell övergång till
höghusbrevbäring skulle innebära, »synes
i och för sig ej avskräckande för
att åstadkomma en serviceförbättring,
som många postkunder finner önskvärd».
Postutredningen ifrågasätter, om
det inte med hänsyn till den vikt som
allmänheten lagt vid frågan om höghus-
kontra villabrevbäring och den
livliga diskussion som förts kring denna
vore lämpligt att statsmakterna preciserade
riktlinjerna för denna service.

Postutredningen säger vidare att i
avvaktan på dessa riktlinjer bör de regler,
som postverket har utfärdat för de
båda slagen av brevbäring i tätorterna,
tillämpas med smidighet och urskillning.
De drastiska aktioner som ägt
rum i form av avstängning av egnahemsområdet
i Utby i Göteborg från
brevbäring visar knappast den smidighet
och urskillning i tillämpningen av
reglerna som postutredningen rekommenderat.

Det finns, herr talman, såvitt jag förstår
flera skäl som talar för att postverket
inte genom ytterligare punktaktioner
skall göra läget i fråga om
villabrevbäringen ännu mer förvirrat
än hittills. Jag vill erinra om att generalpoststyrelsen
själv uttalar sig för att
man skall låta anstå med någon mera
allmän aktion i avvaktan på att lekmannastyrelsen
prövar förhållandena på
postverkets serviceområde. Man borde
kunna förvänta, tycker jag, att de utfästelser
som gjorts i remissyttrandet
uppfylles i de konkreta fallen.

Jag vill också påpeka att postmyndigheterna
i olika sammanhang låter antyda,
att frågan om villabrevbäringen
i praktiken redan skulle vara avgjord
och att det endast är tidpunkten för
det konsekventa genomförandet av beslutet
som uppskjutits i avvaktan på
lekmannastyrelsens inrättande. Jag får
hoppas att detta är ett önsketänkande.
Men postmästaren i Göteborg säger i
ett blev av den 5 mars 1964, att det är
generalpoststyrelsens avsikt att mot bakgrunden
av bl. a. postverkets rekrvteringssvårigheter
och den allmänna arbetskraftsbristen
i landet införa villabrevbäring
även i äldre villområden,
där postutdelningen nu utföres som
höghusbrevbäring. I fortsättningen av
hans brev heter det, att eftersom den
nyligen avslutade postutredningen behandlat
även postutdelningen och därvid
ifrågasatt om inte statsmakterna
borde närmare precisera riktlinjerna
för denna service, har generalpoststy -

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

Nr 30

Svar

relsen ännu inte definitivt beslutat när
övergång från liögbus- till villabrevbäring
skall ske i äldre villaområden. Han
säger alltså inte om en övergång skall
ske utan när den skall ske.

I generalpoststyrclsens beslut av den
16 januari i år beträffande Utby-fallet
heter det: »Postverket har för avsikt att
införa villabrevbäring överallt i landet,
där bebyggelsen är av sådan art,
att postdistributionen skall ha denna
utdelningsform.» Icke heller här finns
en antydan till att ärendet för närvarande
inte kan avgöras av generalpoststyrelsen
utan kommer att hänskjutas
till lekmannastyrelsen för avgörande.

Jag tycker att kommunikationsministerns
proposition vore en nyttig läsning
för postmyndigheterna på olika
håll i landet och även för dem som
agerat i det här aktuella fallet. Att de
lokala postmyndigheterna inleder aktioner
för att försämra servicen till
villaägarna kan väl inte sägas stämma
överens med generalpoststyrelsens resonemang
och rekommendation.

År det för mycket begärt att postverket
återtar sina beslut i avvaktan
på att lekmannastyrelsen drar upp riktlinjer
för postverkets service? Denna
fråga tycker jag är så mycket mer berättigad
som det här verkar vara fråga
om ett postverkets föregripande av lekmannastyrelsens
ställningstagande.

Fortfarande kvarstår den andra delfrågan
i min interpellation, nämligen
om statsrådet vill medverka till att postverket
i överensstämmelse med postutredningens
rekommendation icke genomför
försämringar i nu fungerande
brevbäringsservice.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skulle kanske ha
kunnat inskränka mig till att hänvisa
till den debatt som vi förde i samband
med att förslaget till portohöjningar
godtogs. Jag underströk därvid

3—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

i interpellation ang. brevbäringsservicen

att det var betydelsefullt för postverket
att det av skilda anledningar fick ökade
intäkter — detta framför allt för att
kunna ge en bättre service.

På åtskilliga håll är postens nuvarande
service inte av samma klass som
tidigare. Det gäller kanske framför allt
städer och tätorter, medan det på landsbygden
har skett en avsevärd förbättring
genom att lantbrevbäringen numera
sker via bilar och motorcyklar.

Genom att riksdagen följde utskottets
förslag och biföll även vad utskottet
hemställt i fråga om en portohöjning på
vanliga brev har man givetvis fått ökat
utrymme för en viss serviceförbättring.
Jag vill gärna understryka att jag är i
hög grad angelägen om att postens service
förbättras. Frågan är nu bara hur
man skall hantera problemet för att en
förbättrad service skall erhållas. Jag förstår
att servicekommittén — vilken består
av tjänstemän som har i uppdrag
att inventera de brister som föreligger
och komma med förslag till åtgärder
som bör vidtagas för att häva dessa
brister — vilar på sitt förslag tills lekmannastyrelsen
träder i funktion den
1 januari 1965. Men det är kanske möjligt
— och jag är inte alldeles främmande
för den tanken — att man under
mellantiden skulle kunna ta upp till diskussion
frågan om en viss förbättring;
man får ju inte betrakta allting som
omöjligt!

Nu är ju förhållandet det, att de höghus
och villor som är byggda tidigare
än 1959 och för vilka tillämpningskungörelsen
av år 1959 alltså inte tillämpas,
får en bättre service än hus som
är byggda efter det datum då denna
tillämpningskungörelse trädde i kraft.

Vi måste emellertid vara på det klara
med att det finns områden som får
en annan service, nämligen glesbygdsområden
och andra, och som säkerligen
betraktar den form av lantbrevbäring
som de har i dag såsom någonting
i hög grad förtjänstfullt och därför kanske
inte riktigt kan förstå den proble30 -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang-, prövning av ett

matik som herr Källstad i egenskap av
storstadsrepresentant utvecklade.

Den förbättrade service av ungefär
den typ som herr Källstad förmodligen
åsyftade kommer givetvis att kräva ett
ökat antal anställda vid posten, vilket
medför förhöjda kostnader. Posten har
dessutom utomordentliga svårigheter
med sin personalanskaffning, men dessa
tror jag att vi med en smidigare personalpolitik
och en bättre utbildning av
personalen skall kunna råda bot för.

Utan att här kunna ge några löften
vill jag emellertid avslutningsvis säga,
att vi naturligtvis i anledning av de besvär
som ligger på vårt bord får lov att
ta upp denna fråga och diskutera vad
man kan och bör göra och vad man
inte kan göra. Vi ställs här, liksom så
många gånger tidigare, inför ett avvägningsproblem,
där vi får försöka göra
en riktig bedömning och träffa de avgöranden
som alltid måste göras.

Jag vill ännu en gång säga, att jag för
min del menar att postens service och
dess servicepolitik på skilda håll måste
prövas i en positiv anda.

Herr KÄLLSTAD (fp):

Herr talman! Jag noterar med tacksamhet
att kommunikationsministern i
så positiv anda understryker, att vissa
förbättringar kan och bör göras under
mellantiden och att det inte synes omöjligt
att vidtaga sådana samt att han
kommer att till behandling upptaga den
besvärsskrivelse som nu föreligger.

Den ekonomiska sidan, som han också
berörde, är naturligtvis en väsentlig
fråga. Det har sagts att det skulle vara
dyrare med brevbäring till villor än till
höghuslägenheter, men såvitt jag kan
förstå kan man då med samma rätt hävda,
att utbäring till dörr ställer sig dyrare
för lägenheter på exempelvis nionde
våningen i ett höghus än för lägenheter
i gatuplanet. Detta har emellertid
inte föranlett postverket att på allvar
driva kravet på nedflyttning av höghuslägenheternas
brevlådor till bottenpla -

vakuumsystem för avloppsledningar

net. En sådan åtgärd skulle emellertid
i alla fall ge postverket avsevärt större
rationaliseringsvinst än ett konsekvent
införande av villabrevbäring.

I Göteborg finns t. ex. 170 000 hushåll
som är postverkets kunder. 15 000 av
dem är villor, vilka i dag betjänas med
höghusbrevbäring. Den försämring för
dessas del till villabrevbäring, alltså
utflyttning av brevlådorna till tomtgränsen
eller ännu längre bort, vilket
också har aktualiserats genom den motorisering
som är påtänkt, skulle ge
postverket en 50-procentig tidsvinst.
Om inga samtidiga åtgärder vidtages beträffande
höghusbrevbäringen, betyder
denna drastiska serviceförsämring för
de postkunder som bor i villor och radhus
likväl mindre än 5 procents besparing
på de totala brevbäringskostnaderna
i Göteborg.

Denna redovisning av villabrevbäringens
relativt lilla andel av postverkets
totala serviceprestationer har generalpoststyrelsen
underlåtit att lämna.
Samhället uppmuntrar ju i dag på olika
sätt egnahemsbyggandet, och därför bör
ju hänsyn tagas till egnahemsägarna lika
väl som till de postkunder som är bosatta
i glesbygds- och landsbygdsområdena,
vilka också jag har stor förståelse
för.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 7

Svar på interpellation ang. prövning av
ett vakuumsystem för avloppsledningar

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND, som
yttrade:

Herr talman! Herr Svensson har frågat
mig, om jag vill medverka till lämpliga
åtgärder för att få till stånd en
opartisk prövning av ingenjör Joel Liljendahls
vakuumsystem och till att denna
prövning jämväl får omfatta konse -

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Nr 30

Svar på interpellation ang. prövning

kvenserna i fråga om byggnadskostnader
och naturvårdens problem.

I anledning härav vill jag först konstatera,
att Liljendahls avloppssystem
kännetecknas främst av att klosettvattnet
transporteras i annan ledning än
bad-, disk- och tvättvattnet (BDT-vattnet)
samt att transporten av avloppsvattnet
sker medelst vakuum. Detta är
alltså det karakteristiska för hans system.

Det nya systemet har redan praktiskt
prövats i viss utsträckning. Det är emellertid
önskvärt, att frågan om dess tekniska
och ekonomiska tillämplighet i
olika hänseenden göres till föremål för
mera ingående utredningar och överväganden.
Detsamma gäller givetvis de för
bedömningen av systemets värde mera
grundläggande spörsmålen, i vilken utsträckning
olika slags avloppsvatten behöver
renas. Jag kan då nämna, att vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen och statens
institut för byggnadsforskning just
nu förbereder ett försöksprojekt. Försöken
kommer i första hand att ske i en
bostadsfastighet om 25 lägenheter, vilken
är under uppförande och i vilken
Liljendahls vakuumsystem installeras. I
fastigheten är sålunda dragna skilda
ledningar för klosett- och s. k. BDTvatten.

Om det visar sig att den angivna uppdelningen
av avloppsvattnet kan möjliggöra
en förenklad reningsprocedur,
får de praktiska transportproblemen en
avgörande betydelse. Systemet måste
sålunda bl. a. bedömas med hänsyn till
möjligheten att samordna det med samhällenas
redan utbyggda avloppssystem
och reningsanläggningar. På platser där
gemensamt avloppssystem förut saknats
— det gäller exempelvis flertalet områden
för fritidsbebyggelse — blir problemet
givetvis enklare.

Resultaten av de planerade undersökningarna,
som avser att belysa det nya
systemets konsekvenser för såväl enskilda
byggnader som samhällen, kommer i
sin helhet att redovisas. Då vissa av un -

av ett vakuumsystem för avloppsledningar

dersökningarna -— exempelvis uppföljningen
av drifterfarenheterna — kräver
förhållandevis lång tid, avser väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och institutet
för byggnadsforskning att redan under
år 1965 avge en preliminär rapport för
att man på så sätt skall kunna få fram
resultatet så tidigt som möjligt.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Ljungskile (fp):

Herr talman! När jag den 22 april
framställde denna interpellation var jag
medveten om att det var i senaste laget
för denna riksdag, men med hänsyn till
att frågorna är så pass aktuella och till
de försök jag själv gjort för att orientera
mig, ville jag i alla fall ta upp saken.

Jag är kommunikationsministern
tacksam för att han har svarat, även om
vi nu befinner oss i riksdagens sista
bråda timmar och därför inte kan diskutera
saken mera ingående.

Det finns i detta sammanhang mycket
som kunde vara intressant att ventilera.
Emellertid har jag inte själv så
värst stor anledning att diskutera interpellationssvaret,
som ju är mycket positivt,
vilket jag också tackar statsrådet
för.

Vi är ju överens i huvudfrågan, nämligen
att det från samhällets synpunkt
är önskvärt, att man får en fortsatt objektiv
prövning av ingenjör Joel Liljendahls
vakuumsystem. Det gäller inte i
första hand själva vakuumklosetten, ty
dess funktion kan man pröva varhelst
man kopplar in den, utan det gäller ju,
vilket vi också är överens om, de konsekvenser
som kan uppstå vid införandet
av ett nytt system i våra samhällen.
Man måste beakta de tekniska och ekonomiska
problemen i vidare bemärkelse
liksom de problem som hör samman
med vattenvården.

Detta är tre huvudfrågor som behöver
prövas och undersökas: vakuumsystemets
kostnad och driftsäkerhet fram
till reningsverket, dess återverkan på
byggnadskostnaden och på vattenvår -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 fm.

Svar på interpellation ang. prövning av ett vakuumsystem för avloppsledningar

den. Jag föreställer mig att det i anslutning
till var och en av dessa huvudfrågor
kommer att aktualiseras många detaljproblem.
Det har ju tidigare av
Kungl. Maj:t lämnats ett utvecklingslän
för denna uppfinning. Jag skulle tro att
också ingenjör Joel Liljendahl själv, och
även andra, har offrat rätt mycket för
att driva saken fram till dagens läge.
Med hänsyn härtill samt till att hela
denna sektion av vårt samhälle, som avser
sanitet och naturvård och allt vad
därmed sammanhänger, är så oerhört
stor, är det motiverat att man från samhällets
sida intresserar sig för saken,
och jag är som sagt tacksam för det
positiva svaret.

Jag vill också gärna understryka att
vid sidan av vad detta system kan
komma att betyda i redan utbyggda
samhällen, om det visar sig vara så bra
som man hoppas, så har vi också, som
jag antydde i min interpellation, de oerhört
stora problem som fritidsbebyggelsen
i fortsättningen kan föra med sig.
Det stod i Dagens Nyheter för någon
vecka sedan en artikel om fritidsbebyggelsen
på västkusten. Författaren erinrade
om att tätortsbefolkningen från
Öresund till Oslo snart kommer att uppgå
till 6 miljoner och att dessa människor
i huvudsak kommer att söka sig
fritidsområden inom västkusträjongen,
vartill kommer personer från östra Sverige
och utifrån Europa. Författaren
räknade inom en snar framtid med
150 000 sommarstugor i denna räjong.
Hur samma problem ter sig i stockholmstrakten
behöver vi inte tala om.

I statsutskottets fjärde avdelning har
vi i år varit inne på denna fråga och
pekat på dessa problem. Det gäller mycket
stora frågor. Kan man få ett system
som är mera skonsamt ur naturvårdssynpunkt
än vårt gamla konventionella
system, så kommer det att få mycket
stor betydelse.

Jag fattar saken så, att när kommunikationsministern
säger att det i första
hand gäller ett försök i en bostadsfas -

tighet om 25 lägenheter, så innebär det
att detta bara är en början och att man
sedan skall fullfölja det hela med hänsyn
till vunna erfarenheter av systemets
praktiska användbarhet.

Detta är egentligen endast den ena
halvan av en interpellation, vars andra
halva jordbruksministern besvarade för
en vecka sedan. Båda interpellationerna
sysslar med i stort sett samma sak. I
båda fallen gäller det frågor som griper
över gränserna mellan de olika ämbetsverkens
verksamhetsområden. Därför
är det nödvändigt att man från
Kungl. Maj :ts sida griper sig an dessa
frågor på ett sådant sätt, att det hela
inte stoppas upp därför att de olika ämbetsverken
så att säga följer problemet
fram till den egna kompetensgränsen
och sedan släpper det där. Ämbetsverken
är väl nödsakade att handla så, och
därför behövs också en samordning
över dessa gränser.

I detta sammanhang skulle jag gärna
vilja framföra ytterligare en synpunkt.
Utom nämnda två interpellationer framställde
jag i höstas en interpellation om
mottagningsstationer för oljeavfall, vilken
interpellation också fick ett positivt
svar. Gemensamt för alla tre interpellationerna
är att de har en sida som
vetter åt naturvården och i viss mån
jordbruket. Jag skulle här vilja upprepa
vad jag sade för en vecka sedan till
jordbruksministern, nämligen att jag
tror att vi i högre grad än tidigare måste
lägga vikt vid biologien. Man har i hög
grad sysslat med teknik och kemi, vilket
är nödvändigt. Men det är också
nödvändigt vad beträffar de grundläggande
problemen, att biologerna blir inkopplade
och får spela den roll som de
kan och bör göra i detta sammanhang.

.lag skall inte ta upp tiden längre med
detta. Jag utgår ifrån att kommunikationsministern
kommer att följa upp
denna sak, så att vi får klarhet i hur
det ligger till och vad som kan vara att
hämta för svensk samhällsutveckling på
det område det här gäller.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1904 fm.

ang. prövning av ett vakuumsystem för avloppsledningar

Svar på interpellation
Herr ELIASSON i Sundborn (ep):

Herr talman! Kort tid efter det att jag
blev ledamot av regeringen 1957 fick
jag upplysning om att ingenjör Liljendahl
var sysselsatt med att konstruera
att nytt avloppssystem. Eftersom jag då
hade, liksom statsrådet Skoglund nu,
att handlägga frågor om forskning för
vatten och avlopp, tog jag kontakt med
ingenjör Liljendahl och bad att få studera
den anläggning som var installerad
i hans villa i Stäket. För mig stod
det omedelbart klart, att hans system
var baserat på nya och revolutionerande
principer. Vakuumsystemet med
skilda ledningar för avlopp från klosetterna
och för bad-, disk- och tvättvattnet
(BDT-vattnet) framstod som eu
genial lösning ur många synpunkter.
Man var oberoende av fall vid ledningarnas
framdragande, genom plastledningar
kunde man på detta sätt förbilliga
installationskostnaderna och reningsproblemet
kunde, föreföll det, lösas
väsentligt lättare, om detta system
bleve lyckat. Inte minst vore mycket
vunnet, om man kunde använda detta
system där ett konventionellt avloppssystem
av ekonomiska eller andra orsaker
inte kan utnyttjas, t. ex. i trakter
med glesare bebyggelse, vid fritidsbebyggelse
i fjällvärlden och vid kusterna.
På grund av den ringa vattenåtgången
vid användningen av klosetterna kan
man spara mycket vatten, och det bör
vi inte glömma bort i detta sammanhang.

Ännu mera värdefullt föreföll det mig
dock vara, att man med detta system
kunde ta ett viktigt steg på vägen mot
en rationell lösning av reningsproblemet.
När ingenjör Liljendahl gjorde
framställning till Kungl. Maj:t om forskningsanslag
beviljades den framställningen
och han fick 300 000 kronor,
ehuru med villkorlig återbetalningsskyldighet.
Vid i vart fall den tidpunkten
brukade man från regeringens sida
inte lämna så stora anslag till enskilda
forskare, men jag vill framhålla att be -

loppet inte var särskilt stort när man
tar hänsyn till de mycket stora kostnader
som nedlagts på konstruktionen
och vidarebearbetningen av detta system.
När vi vet att det krävs flera miljarder
kronor i vatten- och avloppsanläggningar
under några år framöver,
när vi vet att det råder stora svårigheter
att lösa reningsfrågorna, borde det
också vara självklart — i varje fall är
det så för mig — att samhället måste
vara berett att satsa på ett så intresseväckande
och lovande projekt som det
Liljendahlska. Under senare tid har,
som också anförts av interpellanten,
det Liljendahlska systemet med framgång
prövats på en del håll i landet och
även i utlandet. I Mexico och Bahamaöarna
har det sålunda mottagits med
mycket stort positivt intresse.

.lag måste säga — ehuru det inte är
min avsikt att träta med kommunikationsministern
om den snö som föll i
fjol — att jag är förvånad över att varken
kommunikations- eller bostadsministern
under de senaste sex åren har
ägnat denna fråga ett större personligt
intresse. Det är dock närmare till Stäket
från Stockholm än från Mexico.
Även om jag alltså inte kan underlåta
att göra den reflexionen, vill jag dock
avsluta mitt anförande med att säga,
att jag är glad över att kommunikationsministern
deklarerat sitt intresse
och att man nu ämnar påbörja en studie
av anläggningen i det kommunala
bostadshus i Bromsten som skall uppföras
av Stockholms stads fastighetskontor.
Jag vill understryka värdet av
att liknande studier görs så snart som
möjligt inom ett ännu större bostadsområde.
Helst bör man utföra dessa
prov så, att man kan göra jämförelser
mellan ett större bostadsområde med
konventionellt system och ett annat med
det Liljendahlska systemet. Viktigt är
också att man får en allsidigt sammansatt
och opartisk studiegrupp. Det Liljendahlska
systemet är av så stort intresse
för vårt land, att allt bör göras

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

för att det skall komma till praktiskt
utnyttjande på så många platser som
möjligt i en nära framtid.

Jag tolkar beskedet av kommunikationsministern
i positiv riktning så, att
försöket i Bromsten är inledningen till
en studieverksamhet med kanske ännu
större försöksprojekt.

Chefen för kommunikationsdepartementet,
herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Jag skall inte tvista med
herr Eliasson om huruvida min kollega
statsrådet Johansson och jag varit aktiva
eller inte i denna fråga. Jag tror
dock att vi har en viss möjlighet att
själva bedöma vad vi har gjort under
de gångna åren.

Jag begärde emellertid ordet närmast

för att svara på en fråga av herr Svensson
i Ljungskile om hur jag avsåg att
förfara i fortsättningen. Jag vill helt
kort uttrycka det så, att jag i hög grad
är beredd att positivt följa frågan.

Härmed var överläggningen slutad.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
förste vice talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till kl.
19.30, då enligt utfärdat anslag detta
plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Fredagen den 29 maj

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Svar pa interpellationer och fråga ang.
rikets indelning i kommunblock

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herrar Boo och Gomér
har var för sig frågat mig, om jag vill
redogöra för de principer som tillämpats
vid Kungl. Maj:ts fastställelse av
rikets indelning i kommunblock. Herr
Boo har jämväl frågat, om jag vill redogöra
för de principer som i övrigt tilllämpats
vid myndigheternas handläggning
av frågorna rörande indelning i

kommunblock. Vidare har herr Nilsson
i Bästekille frågat mig, vilka principer
man tillämpat vid fastställande av kommunblocken
i Skåne, särskilt i gränserna
mellan länen.

Till svar på dessa frågor vill jag anföra
följande.

Som bekant infördes genom beslut av
1962 års riksdag en ny bestämmelse i
1919 års lag om ändring i kommunal
och ecklesiastik indelning. Enligt denna
bestämmelse skall för varje län finnas
en av Kungl. Maj:t fastställd plan,
som utvisar den med hänsyn till befolkningsförhållandena
och den ekonomiska
utvecklingen ävensom de kommunala
förvaltningsuppgifternas omfattning
och beskaffenhet samt förhållandena
i övrigt lämpligaste indelningen
av länet i kommuner. Förslag till
sådan plan eller ändring därav skall
upprättas av vederbörande länsstyrelse
efter samråd med företrädare för kom -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

ättes att dessa senare indelningar, bl. a.

munerna och vissa länsmyndigheter.
Innan länsstyrelsen överlämnar förslaget
till Kungl. Maj:t för fastställelseprövning
skall kommunerna beredas
tillfälle att inkomma med yttranden.

Riksdagsbeslutet anger därutöver vissa
principer, som i görligaste mån skall
ligga till grund för utformningen av indelningsplanerna.
Huvudprincipen är
att de planerade kommunerna bör utgöras
av näringsgeografiska regioner,
d. v. s. att med centralorterna skall
sammanföras de områden som befolkningsmässigt,
ekonomiskt och kommunikationsmässigt
har gemenskap med
dessa orter. Vidare uppställes som riktpunkt
för befolkningsunderlaget att invånarantalet
år 1975 kan beräknas uppgå
till minst 8 000 personer. Det står
dock klart angivet att befolkningsunderlaget
endast har sekundär betydelse i
förhållande till de näringsgeografiska
förutsättningarna. De faktiska förhållandena
i landet är ju sådana, att en
naturligt avgränsad näringsgeografisk
enhet i många fall kommer att innehålla
betydligt högre befolkningstal,
medan man i andra fall på grund av
avståndsskäl e. d. får gå under —
kanske avsevärt under — den uppställda
riktpunkten. Speciella förhållanden
skall nämligen kunna föranleda modifikationer
i de allmänna principerna.
Generellt undantag från principernas
tillämpning har gjorts beträffande de
tre s. k. storstadsregionerna, d. v. s.
Stockholms-, göteborgs- och malmöområdena.
Planeringen skall — sägs det
vidare — gå ut på att till regionerna
(»kommunblocken») i första hand hänföra
hela nuvarande kommuner. F.ndast
om det ger en avgjort bättre lösning,
bör delning av en kommun planeras,
varvid dock i vart fall församlingsgräns
skall följas. Bortsett från kommungränser
och — i speciella fall — församlingsgränser
bör vid indelningsplanernas
upprättande i princip hänsyn ej
tagas till existerande judiciella och administrativa
indelningar. I stället förut -

länsindelningen, sedermera anpassas till
kommunblocken.

Det är nu angivna principer som tilllämpats
vid Kungl. Maj:ts fastställclse
av indelningsplanerna. Några speciella
principer har självfallet ej tillämpats
för Skånes del. Som framgår av det
sagda skulle länsgränserna icke få påverka
bedömningen av vad som är den
lämpligaste primärkommunala indelningen.

Sedan indelningsplaner numera fastställts
för samtliga län vill jag begagna
detta tillfälle att lämna en översikt över
det sålunda avslutade arbetet. Därvid
får jag också möjlighet att närmare belysa
det förhållande som ett par av frågeställarna
särskilt berört, nämligen att
de fastställda planerna i åtskilliga fall
avviker från länsstyrelsens förslag.

Antalet kommuner i riket uppgår f. n.
till 1 006, varav 133 städer, 96 köpingar
och 777 landskommuner. Förslagen till
planer för ny indelning innehöll —-sedan några länsstyrelser ändrat sina
förslag — tillhopa 333 s. k. kommunblock.
De fastställda planerna upptar
281 kommunblock, varav 36 »block»
består av en enda nuvarande kommun.
Till detta antal bör läggas Stockholms
stad, som inte alls berörs av den nu
avslutade planeringen. Antalet kommunblock
— och därmed också antalet planerade
framtida kommuner — uppgår
sålunda till 282. I detta sammanhang
vill jag parentiskt erinra om den i propositionen
till riksdagen redovisade försöksplaneringen,
vilken gav till resultat
att en tillämpning av de i propositionen
förordade och av riksdagen i stort sett
godkända principerna kunde förväntas
leda till bildande av cirka 272 block.

Regeringens beslut innebär sålunda
bl. a., att antalet block reducerats med
52 i förhållande till länsstyrelsernas
förslag. I ett fall har ett av länsstyrelsen
föreslaget block vid fastställelse
delats så, att i stället två block bildats
inom samma område. Följaktligen är

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

det sammanlagt 53 föreslagna block som
vid faststäilelseprövningen icke kunnat
godkännas utan tillförts angränsande
block. Härtill kommer vissa ändringar i
gränsdragningen mellan blocken, vilka
inte påverkat antalet block. Av de fastställda
blocken överensstämmer 182
helt med respektive länsstyrelses förslag,
under det att 99 innebär större
eller mindre avvikelser.

I flertalet län har avsteg gjorts från
länsstyrelsens förslag, och endast för två
av länen är den fastställda planen helt
identisk med länsstyrelsens förslag. De
gjorda justeringarna är dock i regel
tämligen små men i några fall är avstegen
betydande.

Innan jag går in på anledningarna
härtill vill jag gärna uttala, att länsstyrelserna
över lag såvitt jag kunnat bedöma
utfört ett gott arbete för att komma
till rätta med denna mycket grannlaga
uppgift. Självfallet har de av riksdagen
fastställda riktlinjerna legat till
grund även för deras bedömningar.
Största svårigheten torde därför även
för länsstyrelserna ha bestått i att avgöra,
i vilka fall sådana »speciella förhållanden»
förelegat som borde föranleda
avsteg från de allmänna principerna.

Det kunde inte undvikas att länsstyrelserna
i sistnämnda avseende kom
fram till bedömningar, som ledde till
påfallande olikheter mellan förslagen
inbördes. Som exempel kan nämnas att
antalet av länsstyrelserna föreslagna
block med ett beräknat invånarantal år
1975 av under 8 000 uppgick till 64.
Fem länsstyrelser hade dock konsekvent
undvikit så små blockbildningar, och i
förslaget från en länsstyrelse var invånarantalet
i det minsta blocket omkring
15 000. Dessa ojämnheter i förslagen
påtalades bl. a. från kommunalt
håll. Särskilt uppmärksammat blev det
när olikheter förekom i förslag från
varandra angränsande län. Fråga uppkom
därför om man inte vid faststäilelseprövningen
borde söka åstadkom -

ma något större enhetlighet i bedömningarna.

Nämnas bör också att en rad avvikelser
från länsstyrelsernas förslag var
ofrånkomliga därför att man på ömse
sidor om en länsgräns stannat för sinsemellan
oförenliga förslag. Sålunda
hade blocktillhörigheten för sammanlagt
16 kommuner och delar av ytterligare
10 kommuner bedömts olika av
olika länsstyrelser.

Fn viktig faktor vid fastställelseprövningen
var också de yttranden kommunerna
avgivit över länsstyrelsernas förslag.
Även om en betydande och glädjande
stor majoritet tillstyrkte förslagen
förelåg dock delade meningar i åtskilliga
fall. Omkring 770 av de nuvarande
kommunerna tillstyrkte förslagen, men
cirka 220 ville ha indelningen gjord på
annat sätt. Beträffande nära hälften
eller omkring 160 av de föreslagna blocken
förelåg icke enighet om utformningen
därför att minst en av de berörda
kommunerna hade avvikande uppfattning.
Även inom kommunerna förelåg
ofta delade meningar. De kommunala
opinionerna siktade icke alltid till
mindre enheter än vad förslagen upptog.

Mot bakgrunden av här angivna förhållanden
var det nödvändigt att vid
faststäilelseprövningen ingående diskutera
de alternativa lösningar, som i olika
fall kunde tänkas. Det framstod som
självklart att dessa överväganden skulle
ske i intimt samråd med vederbörande
länsstyrelse. Oftast visade sig därvid
enighet föreligga om vilka alternativ
som borde föras vidare. Nästa steg blev
då att hålla överläggningar med berörda
kommuner. Detta skedde vid ett 40-tal
olika sammanträden ute i landet anordnade
i vederbörande länsstyrelses regi
och med deltagande av företrädare för
inrikesdepartementet. Representanter
för sammanlagt cirka 300 kommuner
har vid sådana sammanträden fått diskutera
olika alternativa indelningsförslag.
Kommuner som icke berörts av

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.
Svar på interpellationer och fråga ang.

ifrågasatta alternativa lösningar eller
som efter nyssnämnda överläggningar
icke ansett sina intressen tillgodosedda
har vid uppvaktningar i departementet
framfört synpunkter på dessa frågor.
Drygt 150 kommuner har genom delegationer
haft företräde i departementet.

Det är sålunda efter ingående överväganden
soin regeringen i en rad fall
fastställt block, som avvikit från länsstyrelsernas
förslag. Även vid fastställelsen
har det emellertid ansetts lämpligt
att i en del fall göra avsteg från de
generella principerna. Sålunda har bl. a.
godkänts omkring 30 hlock, där befolkningsunderlaget
icke når den önskvärda
minimistorleken. En betydligt större
jämnhet mellan de olika länsplanerna
inbördes har dock uppnåtts.

Frågan kan då ställas, i vilken omfattning
de gjorda ändringarna skett
mot kommunernas önskan. Herr Boo
tycks utgå från att så i stor utsträckning
är fallet. Som tidigare nämnts var
det dock cirka 220 kommuner som var
missnöjda med länsstyrelsernas förslag.
Åtskilliga av dessa har fått sina önskemål
tillgodosedda vid fastställelseprövningen,
vilket dock i en del fall medfört
att andra kommuner erhållit en
enligt deras uppfattning sämre lösning.
Det går knappast att exakt ange hur
ändringarna i det avseendet verkat. En
sammanställning som gjorts ger dock
vid handen att ett 90-tal kommuner
sagt sig föredraga den fastställda indelningen
framför länsstyrelsens förslag,
medan 70 kommuner skulle ha varit
mera tillfredsställda om länsstyrelsens
förslag följts. Även om motståndet varit
betydande från åtskilliga kommuner i
den senare gruppen så torde dock som
helhetsomdöme kunna sägas att det genom
ändringarna gått att få till stånd
en mera konsekvent och på längre sikt
hållbarare planering utan att detta, totalt
sett, mött ökat motstånd bland kommunerna.

rikets indelning i kommunblock

ner helt accepterat. I detta sammanhang
har ett ofta återkommande missförstånd
kunnat konstateras. Det har sagts att
den s. k. frivilligprincipen blivit åsidosatt.
Denna princip har ju dock aldrig
avsett den planering som nu är avslutad,
utan hänför sig till indelningsplanernas
genomförande, d. v. s. frågan om
sammanläggning av de särskilda kommunerna
inom blocket. Planeringen är
obligatorisk såsom klart framgår av den
av riksdagen beslutade lagen. En på
visst sätt upprättad plan för lämplig
kommunindelning skall finnas för varje
län. Om nu alla, ofta diamentralt motsatta
önskemål skulle tillgodoses, bleve
det icke bara omöjligt att följa enhetliga
principer, utan det skulle i en del fall
över huvud taget icke gå att få någon
planering till stånd. Frivilligheten för
kommunerna ligger däri att planens
fastställande ej medför några tvångsåtgärder,
utan — som konstitutionsutskottet
uttryckte det — »den indelningsreform,
som kan väntas efter hand växa
fram på grundval av indelningsplanerna,
avses få helt frivillig karaktär».

Vidare anförde:

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka
statsrådet och chefen för inrikesdepartementet
för det utförliga svaret på min
interpellation.

Det är självklart som inrikesministern
säger att samma principer måste ligga
till grund för både länsstyrelsernas förslag
och regeringens beslut. Dessa är
den s. k. näringsgeografiska principen
och principen att blocken i regel skall
erhålla sådan storlek att folkmängden
blir minst 8 000 personer.

När det gäller de speciella förhållanden
därutöver som också finns redovisade
i vederbörande utskottsutlåtande
säger inrikesministern att de ledde
till påfallande olikheter mellan förslagen
inbördes. Till stöd för denna slutsats
redovisas att antalet block med

Självfallet har det inte varit möjligt
att göra en planering som alla kommu3*—Andra
kammarens protokoll 196b. Nr 30

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar pa interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

folkmängd understigande den, som i
regel skulle gälla som minsta lämpliga,
var 64 i länsstyrelsernas förslag. Fem
länsstyrelser hade undvikit så små
blockbildningar, och en hade i det
minsta blocket omkring 15 000 invånare.

Dessa omständigheter bestyrker emellertid
inte alls att de omfattande ändringar,
som genomförts av regeringen,
var nödvändiga för fullföljande av de
principer som riksdagen fastställt, snarare
tvärtom. Våra län och landsdelar
är ju inte alla lika till strukturen. De har
åtskilliga olikheter som också bör beaktas.
Detta är en väsentlig del av innebörden
av riksdagens beslut, i vilket det
har sagts att hänsyn skall tas till speciella
förhållanden. Det betyder med
andra ord att om blockbildningar med
åberopande av de speciella förhållandena
fördelat sig lika på de skilda länen,
har man inte följt de beslutade
principerna. Enligt min mening måste
man vid ställningstagandet till dessa
frågor fästa särskilt stor vikt vid vad
länsstyrelserna i samråd med kommunerna
har kommit fram till med beaktande
av de speciella förhållandena.
Det är de lokala och direkt berörda
instanserna som har de största möjligheterna
att göra denna bedömning. Det
är ingenting som talar för att man i
kanslihuset skulle ha bättre förutsättningar
därvidlag.

Statsrådet framhåller i sitt interpellationssvar
att 90 kommuner blivit bättre
tillgodosedda genom regeringens beslut
än genom länsstyrelsernas förslag och
att 70 kommuner har blivit sämre tillgodosedda.
Men har sådana siffror något
värde? Om man över huvud taget skall
i detta sammanhang föra något sifferresonemang,
måste man ta hänsyn till
samtliga berörda kommuner, och det
är ju avsevärt flera än de 160 kommuner
som statsrådet talar om.

Även om regeringen vid sina beslut
i vissa fall beaktat — jag hoppas att så
är fallet — den kommunala opinionens
önskemål i större utsträckning än ve -

derbörande länsstyrelse har gjort, så är
inte detta något försvar för att regeringen
i andra fall gått emot såväl länsstyrelsernas
förslag som den kommunala
opinionen.

Regeringens beslut innebär att antalet
block enligt länsstyrelseförslagen
nedskurits med 15—16 procent eller
med 52 block. Detta är ju ganska anmärkningsvärt.
Man hade en stark känsla
av att redan länsstyrelsernas förslag
gått ganska långt för att sammanföra
olika kommuner i blockenheter. Inrikesministern
framhåller i sitt svar att
man inte alltid siktat till mindre antal
enheter än vad länsstyrelserna har föreslagit.
Det kanske är riktigt, men inrikesministern
vill väl ändå inte påstå
att den kommunala opinionen gått i sådan
riktning att en nedskärning med
52 block var motiverad. Skulle man ha
tillmötesgått den samlade kommunala
opinionen, hade det säkert blivit en
ändring åt motsatt håll.

I den riksdagsdebatt som föregick beslutet
om blockindelningen framställde
inrikesministern sig själv som en säkerhetsventil
för kommunerna. Genom att
regeringen och inte länsstyrelserna
skulle fastställa planerna, skulle kommunerna
få möjlighet att hos inrikesministern
utverka en revision av länsstyrelsernas
förslag och således lättare
få sina egna önskemål tillgodosedda. Jag
har svårt att finna att detta uttalande
stämmer överens med de fastställelser
som nu har skett.

Jag hade tillfälle att i dag lyssna till
en liknande debatt i medkammaren. Inrikesministern
sade då att man har tagit
hänsyn till den utveckling som har
skett efter 1962, då principerna fastställdes.
Jag vet inte vad som låg i det
uttrycket, men jag vill här fråga: Har
man med den motiveringen medvetet
gjort väsentliga avsteg från de riktlinjer
som riksdagen vid det tillfället slog
fast?

Det finns åtskilliga exempel som skulle
vara intressanta att diskutera när -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

mare. Jag skall nöja mig med ett exempel,
nämligen malmö—lundområdet.
Där har länsstyrelsen och storstadsutredningen
föreslagit sex block. Man har
kunnat stödja sig på en stark kommunal
opinion. Bl. a. liar landstingets förvaltningsutskott
tillstyrkt storstadsutredningens
förslag, så långt det sträcker
sig, och länsstyrelsens förslag, och för
övrigt har man uppvaktat regeringen
för ett genomförande av länsstyrelseförslaget.
Vad händer sedan i kanslihuset?
Jo, regeringen slår samman alla
de sex föreslagna blocken till två block,
Malmöblocket och Lundablocket.

Man kan fråga sig vilka speciella insikter
inrikesministern har, eftersom
han kan gå emot storstadsutredningen,
förvaltningsutskottet och länsstyrelsen
— och därmed också sin förre regeringskollega,
numera landshövding i
Malmöhus län. Har inrikesministern låtit
verkställa en särskild utredning, som
visat annat resultat än det utredningsarbete
som verkställts av storstadsutredningen
och länsstyrelsen? Det vore av
visst intresse att i så fall få en sådan utredning
redovisad.

Jag känner inte till de närmare förhållandena
i denna sydliga landsända
och avstår därför från att kommentera
de olika blockens sammansättning. Jag
ville ändå beröra den aspekt som jag
här nämnt.

Konstitutionsutskottet gjorde i sitt utlåtande
nr 1 1962 det uttalandet, att den
näringsgeografiska principen och principen
om minst 8 000 invånare skulle
vara riktlinjer men att modifikationer
fick göras i en del fall. Jag citerar här
direkt ur utlåtandet: »Härutinnan bör
först anmärkas att Kungl. Maj :t numera
lämnat direktiv för eu utredning av
vissa indelningsfrågor i Stockholms,
Göteborgs och Bohus samt Malmöhus
län. De angivna indelningsprinciperna
torde med hänsyn till de särskilda förhållandena
inom storstadsregionerna
icke kunna användas därstädes. Vidare
torde jämkningar behöva göras särskilt

i fråga om kommuner omkring större
städer samt inom områden med gles befolkning
och stora avstånd. För båda
dessa fall torde avsteg från principerna
i viss utsträckning bli erforderliga för
undvikande av kommunblock, som skulle
bli alltför vidsträckta och sakna förutsättningar
för eu naturlig intressegemenskap.
»

Går jag sedan till den promemoria
som är fogad till Kungl. Maj:ts beslut,
finner jag att man diir åberopar just den
näringsgeografiska principen för tillskapandet
av de stora blocken i Malmöhus
län. Jag måste säga att det är svårt
att få detta att stämma, och det skulle
vara intressant att få en redovisning för
hur just det förfarandet stämmer med
riksdagens beslut. Denna fråga kan också
ställas beträffande stora delar av
Norrland och det område som jag representerar,
Dalarna. De stora blocken
betyder orimligt stora avstånd och därför
svårigheter att ernå eu naturlig gemenskap
inom området.

Det skulle i detta sammanhang vara
intressant att ta upp några funderingar
kring frågan hur den kommunala demokratien
i framtiden skall kunna
fungera och helst också fördjupas, liksom
även frågan hur kommunblocksindelningen
och de stora kommunerna
så småningom kommer att påverka befolkningsutvecklingen
i olika delar av
vårt land. Jag skall dock nu med hänsyn
till tiden avstå från den som jag annars
skulle tycka intressanta diskussionen.

Inrikesministern säger till sist att
kommunblocksindelningen aldrig avsetts
att vara frivillig och att frivilligheten
endast skulle råda vid den efterkommande
sammanslagningen inom
kommunblocken. Låt mig då ändå säga,
att just frivillighetsprincipen i hela denna
process har varit rätt framträdande
både när riksdagen 1962 diskuterade
frågan och senare. Därför är det angeläget
att det blir klarhet på denna punkt.

Jag skulle här också vilja åberopa ett
citat, som är hämtat ur den socialde -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

mokratiska tidningen i Västerbotten.
Det är ett referat från en sammankomst
i Lycksele, där kommunikationsministern
yttrade följande: »Regeringen räknar
med att sammanslagningar än så
länge skall ske frivilligt. Så småningom
kan det dock bli tvång. Speciellt om det
visar sig att kommunerna gör ekonomiska
investeringar i större omfattning.
»

Samtidigt, herr talman, som jag än en
gång tackar inrikesministern för svaret
vill jag ställa frågan: Vad är sanning?

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! Eftersom jag bara bär
ställt en enkel fråga, skall jag inte bli
så djuplodande och vittomfattande som
interpellanten. Jag tackar statsrådet för
svaret, och då detta samtidigt var svar
på en interpellation kan jag inte klaga
på utförligheten.

Orsaken till att jag framställt min fråga
var att blockindelningen i Östergötlands
län har blivit ändrad. Länsstyrelsens
förslag bär fastställts av Kungl.
Maj :t med undantag för ett par tre områden.
Bland annat har Motala och Vadstena
sammanlagts liksom Skänninge
och Mjölby. Skälet härtill kan inte ha
varit att orterna eljest inte haft det
fastställda befolkningsunderlaget på
8 000 personer — i varje fall fattas
det bara några hundra för en av orterna
— utan det måste ha varit andra
skäl som varit avgörande. Då kan jag
ej finna annat än att det varit de näringspolitiska
och näringsgeografiska
bedömningarna som legat till grund
för beslutet om ändring. Motala har sålunda
haft en mycket stark expansion.
Staden klarar sig bra och behöver inte
något större tillskott.

Kanske kan man dock säga att influensområdet
även omfattar Vadstena.
Men man kan lägga många andra synpunkter
på denna fråga. Vadstena är
t. ex. en mycket gammal stad, som upptar
ett stort område och intar en särställning
i bygden. Det fattade beslutet

går också stick i stäv mot stadens egna
önskningar.

Det finns en del skillnader mellan Motala
och Vadstena, som jag här vill beröra.
Motala är eu typisk industristad,
medan Vadstena under senare år har arbetat
sig fram till en god ställning som
turistort. Staden får också en särskild
prägel av sina kulturhistoriska minnesmärken,
och den är ett handels- och servicecentrum
för kringbygden. Dessa
skillnader är i och för sig, om tvekan
kan råda i övrigt, tillräckliga skäl för
att inte inrymma Vadstena i samma
block som Motala.

Inrikesministern har själv framhållit
att kommunblocken så småningom bör
bli kommuner, och i så fall är det bättre
att de speciella planeringsproblemen
i Vadstena — med hänsyn till turismen
och de kulturhistoriska inslagen -— får
lösas på ort och ställe av människor
som bor i staden i stället för att Vadstena
lägges till en centralort och industristad.
Detta är vadstenabornas egen uppfattning,
och den delas säkert av de
flesta i länet. Länschefen har vid flera
tillfällen deklarerat samma uppfattning.

Vad Mjölby-Skänningeblocket beträffar
skall Mjölby enligt fastställelsebeslutet
vara centralort, men man kan inte
påstå att orten utgör ett näringsgeografiskt
område. Visserligen kan man måhända
med blockindelningens hjälp driva
det dithän, men jag kan för min
del inte finna någon mening i ett dylikt
förfarande. Det bör uppmärksammas
att vissa industrier — och för övrigt
även en statlig anläggning — på senare
tid har lokaliserats till Skänninge. Detta
är inte något säreget. Av lokaliseringsutredningens
betänkande framgår att
åtskilliga av de näringsföretag, som under
efterkrigstiden utflyttats från storstadsområdena,
lokaliserats till mindre
städer och andra tätorter av måttlig
storlek. Man kan befara att den expansion
som kommit i gång i Skänninge
kommer att motverkas av den beslutade
blockindelningen.

Fredagen den 29 maj 1904 em.

Nr 30

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

Jag känner till att statsrådet besökt
Skänninge och resonerat med dess invånare
om deras problem, vilket jag
tycker var mycket klokt och bra gjort.
Skänningeborna höll nämligen på att
tappa intresset för sin stad genom denna
reform. De blev synnerligen ledsna av
vad som skett, och det kanske inte är
så mycket att undra över. De hade räknat
med att de skulle få framgång i arbetet
för sin stad och ville göra det
bästa för sin bygd.

Det var detta som var anledningen
till min fråga. Jag vet att inrikesministern
är mycket intresserad av detta problem.
Han bedömer emellertid denna
fråga på sitt eget sätt, som kanske avviker
något från vår länschefs uppfattning.
Vi tror inte att det skall behövas
en sammanslagning av kommuner i så
stor utsträckning som varit fallet i
de stora blockbildningarna. Man kan
naturligtvis ha olika meningar om detta,
men jag tror att man når de bästa
resultaten om man skyndar långsamt.

Jag ber än en gång att få tacka inrikesministern
för svaret på min fråga.

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! Jag vill först tacka inrikesministern
för det mycket fylliga
svar som lämnats på de interpellationer
och frågor som ställts. Jag har noga gått
igenom svaret, och jag lyssnade uppmärksamt
även vid uppläsningen här i
kammaren. Jag har dock vissa anmärkningar
att göra till det.

När riksdagen år 1962 fattade sitt beslut
i denna fråga betonades från statens
sida och även från andra håll frivilligheten
i denna reform. Man ville
inte på något sätt kännas vid att det
skulle kunna bli fråga om tvångsåtgärder.
Allt skulle ske i frivillighetens
tecken, och det skulle vara till kommunernas
fördel.

Länsstyrelserna skulle få i uppdrag
att utarbeta förslag till kommunblock.
Detta har också gjorts överallt. Såsom
ordförande i länsavdelningen av Svens -

ka kommunförbundet har jag också fått
tillfälle att delta vid en hel del sammanträden,
vid vilka länsstyrelserna redogjort
för sina förslag.

Självfallet har mot dessa förslag från
länsstyrelserna riktats en hel del kritik
från de berörda kommunerna. Detta kan
väl aldrig helt undvikas. Kommunerna
var dock i stort sett nöjda med vad länsstyrelserna
föreslagit.

Ovanpå detta skall regeringen granska
förslagen till kommunblocksindelning.
Det visar sig därvid bl. a. att regeringen
i stor utsträckning gått andra vägar än
länsstyrelserna gjort.

Även i mitt hemlän har regeringen
gjort en hel del ändringar. Vissa av dessa
har gjorts i full enighet med oss i
länet. Det är ingenting att säga om sådana
ändringar. Jag vill som en parentes
nämna att överförandet av min hemkommun
till ett större block har skett
i full enighet, varför inget finns att
anmärka mot detta.

Beträffande andra områden av länet
är jag emellertid inte lika nöjd. I svaret
står det beträffande kommunblocken:
»Endast om det ger en avgjort bättre
lösning bör delning av en kommun planeras.
» Det har också inträffat i vissa
fall att man delat på kommuner — varför
har jag inte kunnat räkna ut, men
jag kan kanske få besked om detta från
inrikesministern under debattens gång.

Blockens antal har minskats med 52
i förhållande till länsstyrelsernas förslag.
Vidare står det i svaret att kommunerna
själva fått göra erinringar.
Jag skulle vilja tillägga: erinringar som
i realiteten inte betytt något. På många
håll har man försökt göra ändringar vid
de sammanträden som hållits ute i länet
och därefter på kanslihuset, men jag
har inte märkt att det blivit några egentliga
resultat av dessa ändringsförslag.
Däremot känner jag till att enskilda
personer i telegram framfört sina åsikter
till kanslihuset. Om detta varit orsaken
till att de vunnit gehör kan jag
inte yttra mig om.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

Vidare har jag erfarit att vissa promimenta
personer som yttrat sig i debatten
lyckats vinna gehör för sina synpunkter.
Inrikesministern säger i sitt
svar att omkring 220 kommuner var
missnöjda med sin indelning, och det
tror jag säkerligen är riktigt. Fortsättningsvis
konstaterar inrikesministern
att ungefär 90 kommuner sagt sig vara
nöjda med den fastställda indelningen
medan cirka 70 hade föredragit länsstyrelsens
förslag.

Mycket riktigt påpekar inrikesministern
att frivilligheten inte gäller förslag
till kommunblock. De flesta hade emellertid
trott att så skulle varit fallet. Även
om frivilligheten inte gäller förslagen
till kommunblock behöver dock ingen
kommun i närvarande stund ansluta sig
till samarbetsnämnd. Med anledning av
detta vill jag fråga hur det skulle se ut,
om det inte kom till stånd några samarbetsnämnder?
Om alla kommuner
inom ett block så när som på en anser
att det inte skall inrättas en samarbetsnämnd,
kommer inte någon sådan till
stånd. Jag har för min del varit med om
att rekommendera att samarbetsnämnder
skall skapas. I den delikata situation
som vi i dag har anser jag detta
vara nödvändigt, inte minst för att se
till att det inte blir alltför många felinvesteringar
i kommunerna.

Vidare skall kommuner skapas på
frivillig väg. På denna punkt sätter
många människor minst tre frågetecken
i marginalen. Skall denna frivillighet
tillämpas på samma sätt som man tilllämpat
frivilligheten i fråga om kommunblockens
indelning?

Inom mitt eget län, i sydöstra Skåne,
har det rått delade meningar — det
skall jag utan vidare erkänna. Kanske
beror det som där inträffat i viss utsträckning
på att man i berörda kommuner
inte haft så mycket förstånd att man
hållit samman kommunalt sett. Men mot
bakgrund av uttalandet att delning av
en kommun bör planeras endast om det
ger en avgjort bättre lösning förefaller
det mig underligt att man skilt ut två

församlingar och skickat över dem till
Ystadsblocket. Den ena, Glemminge, har
inte begärt någon anslutning till detta
block. Den andra lilla församlingen,
Tjörnarp, skickade ett telegram till inrikesdepartementet,
som kanske gjort
viss tjänst.

Litet längre upp i länet dras en församling
ur Sösdala kommun. Blir det
bättre?

Det är många sådana här saker som
man inte med bästa vilja i världen kan
begripa. Särskilt med hänsyn till att
länsindelningsutredningen fortfarande
arbetar tycker jag man kunde lugna sig
med att överföra kommunerna från det
ena länet till det andra. Det står visserligen
i svaret, att när länsindelningsutredningen
är klar skall man ta hänsyn
till de kommunblocksgränser som fastställs,
men som gammal kommunalman
säger jag mig, att det vore betydligt bättre
att vänta med att överföra kommuner
till dess att den stora lösningen är
klar.

Det kan gott sägas, att vid den överflyttning
som nu sker visas en avgjord
motvilja mot att tillmötesgå kommunernas
önskemål. I mitt hemlän hade föreslagits
ett Borrbyblock. Jag har varit
med om att tillstyrka detta förslag. Inrikesministern
— och regeringen som
helhet, förmodar jag — förklarar emellertid
att ett sådant block saknar existensberättigande.
.lag vidhåller emellertid
uppfattningen att det vore lyckligt
med ett Borrbyblock. I stället går
nu en del till Simrishamns stad och eu
del till Ystadsblocket. Jag kan inte förstå
varför en sådan delning görs.

Tomellillablocket blir svagt genom de
områden det berövas i söder. Detta
hade bort lösas på något annat sätt. Jag
upprepar: Låt gränserna ligga stilla så
länge länsindelningsutredningen inte är
färdig! Det hade varit bättre att bygga
den väg som begärts från Tomelilla till
Glemminge. Då hade vägförhållandena
klarats upp, och blocket hade kunnat
fungera utmärkt.

Man får göra klart för sig att männi -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

skorna i dessa trakter inte känner någon
större glädje över den »frivillighet»
som tillämpas. De är i stället illa
berörda, för att använda ett milt uttryck.

Jag vill fråga inrikesministern: Om
det under den tid reformen skall genomföras
visar sig att de »frivilligt»
bildade blocken inte är lämpliga i framtiden,
kan då en revidering ske? Det
är en befogad fråga. Kommunalmännen
befarar att det efter några år är slut
med frivilligheten och att det då kan
komma ett besked som säger, att nu
skall dessa block utan vidare bli nya
kommuner.

Vi skulle vara tacksamma för ett svar
på denna fråga, så att vi vet vad vi har
att rätta oss efter. Regeringen har fått
vissa fullmakter, men det står i svaret
att inga tvångsåtgärder skall vidtagas.
Hur länge gäller detta löfte? Gäller det
två, tre, fyra eller fem år eller gäller
det längre? Skall nya fullmakter begäras
för att man hela tiden »frivilligt»
skall kunna genomföra indelningar?

Kanske har jag, herr statsråd, denna
gång varit något fränare i tonen än jag
brukar vara när jag står i denna talarstol.
Men vi hade verkligen väntat, då
vi från länet genom länsstyrelsen och
genom kommunförbundet försökt göra
det bästa möjliga, att hänsyn skulle tas
till våra önskemål och att man inte
skulle rätta sig efter önskemål som
framförts exempelvis per telegram.

Herr PERSSON i Heden (ep):

Herr talman! I dessa uppbrottstimmar
är det kanske förmätet av mig att
ta tiden i anspråk för att tala om förhållanden
som egentligen redan är fastställda.
Jag vill emellertid endast med
ett par ord beröra dem i en aktuell fråga
i denna interpellation.

Den kommunblocksbildning som
Kungl. Maj :t slutgiltigt fastställt utgör
ett anmärkningsvärt avsteg från de förslag
till kommunblock som länsstyrelserna
framlagt. Det är klart att rege -

ringen kunnat ha en annan syn på den
framtida organisationen av våra kommuner,
men att i så stor utsträckning
som skett avvika från både länsstyrelsernas
och landskommunernas uttalade
önskemål är ändå att i alltför stor utsträckning
underlåta att ta hänsyn till
den lokala uppfattningen. Detta förfarande
rimmar ganska illa med de uttalanden
statsrådet tidigare gjort på
många platser i landet —• i dessa uttalanden
underströk statsrådet kraftigt att
det inte vore fråga om något tvång utan
att det skulle vara en frivillig blockbildning.

Visserligen sträcker sig friheten inte
till själva blockbildningen, men av det
resonemang som statsrådet förde vid
dessa tillfällen fick kommunerna uppfattningen
att det gällde att i så stor
utsträckning som möjligt få fram ett
samarbete och bilda block mellan kommuner
rent frivilligt.

Antalet kommuner i landet uppgår
till 1 005 inklusive städer och köpingar.
Enligt regeringsbeslutet skall landet indelas
i 282 kommunblock, som statsrådet
också nämnt i svaret, mot av
länsstyrelserna föreslagna 338. Kommunbiocksbildningen
siktar ju på en
kommunsammanslagning. I instruktionen
för samarbetsnämnderna har det
ju uttryckligen sagts ifrån att samarbetsnämnderna
skall arbeta för en slutlig
kommunsammanslagning.

I mitt hemlän, Älvsborgs län, finns
för närvarande 66 storkommuner. Nu
har regeringen fastställt en indelning i
17 kommunblock, trots att länsstyrelsen
föreslagit 24. Vi har i detta län fått
kommunblock som i stort sett kommer
att representera 100 000 invånare och
har en omfattande areal med stora avstånd
till framtida administrativa organ.
Berörda kommuner har uppvaktat
statsrådet Johansson och sökt klarlägga
kommunernas syn på saken men utan
resultat.

Det är sannerligen inte att förvåna
sig över att i de berörda kommunerna

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

rader en viss olustkänsla inför vad som
skall ske under den närmaste framtiden.
Låt vara att man accepterar de
riktlinjer för kommunblockens storlek
som utredningen föreslog och riksdagen
sedan antog på våren 1962, men det
slutgiltiga förslaget skiljer sig så mycket
från vad man hade tänkt sig, att
man inte på någon punkt kan känna
igen detta förslag. Man frågar sig var
det skall sluta. De landsbygdskommuner
som kommer att sammanföras i
kommunblock där stora städer ingår,
vilket förekommer även i mitt län, ser
med bekymmer den framtida utvecklingen,
i synnerhet för områdena utanför
tätorterna.

Samarbetsnämnderna är givetvis frivilliga.
Jag vill se den kommun som
vågar stå utanför en samarbetsnämnd.
Då är den totalt tillspillogiven och kan
inte göra sig gällande på något sätt.
Men jag är å andra sidan övertygad
om att de stora tätorterna kommer att
dominera över de mindre kommunerna.
Det finns faktiskt vissa tendenser
härtill att döma av uttalandena som
gjorts efter det att kommunblocket fastställts.

Herr BENGTSON i Solna (h):

Herr talman! En mängd synpunkter
skulle kunna anläggas på detta, såsom
kommunal demokrati, kommunal valfrihet,
och jag hoppas få tillfälle att
återkomma till de frågorna, kanske i
höst. I dag vill jag koncentrera mig på
en enda punkt.

Den 11 februari i år ställde jag en
fråga till inrikesministern efter det att
blockindelningen i Stockholms län hade
fastställts. Frågan löd: »Vill statsrådet
lämna kammaren en redogörelse för
vilka principer som varit vägledande
för kommunblocksindelningen i storstockholmsregionen?»
När vi fattade
beslut om kommunindelningen beslöt
vi också om mycket noggranna regler
för hela landets indelning, men för storstadsregionerna
var inga som helst rikt -

linjer angivna. Jag fick inget svar på
den frågan, vilket kan synas en smula
underligt i anledning av att i dag tre
andra ledamöter får svar på vad de
frågat i samma ämne. Emellertid har i
första kammaren i dag dessa frågor debatterats,
och jag skall därför inte upprepa
min fråga, utan bara ett ögonblick
anknyta till förstakammardebatten och
dra en lans för Sigtuna.

Sigtuna är Sveriges äldsta stad. Den
har utbildat åt sig en egen livsstil. Här
är det kulturella och humanistiska intressen
som är tongivande. Sigtuna har
på olika plan framträtt som skolstad.
Kommunskolan t. ex. är belägen där.
Det är en lugn och harmonisk miljö vilken
gör att äldre personer gärna söker
sig dit.

Nu har regeringen beslutat att Sigtuna
skall bilda ett block gemensamt
med Märsta.

Märsta är ett samhälle som expanderar
med enastående kraft. Utbyggnaden
av Arlanda har väl varit den egentliga
orsaken till detta. Det har blivit alltmera
attraktivt för industrier att köpa
mark och bygga i Märsta.

I det tvångsäktenskap som inrikesministern
här står fadder till, utgör nog
kontrahenterna ett mycket omaka par.

I längden blir det den mest expanderande
som vinner i en sådan kombination.
Det vore synd om Sigtuna skulle
förlora den karaktär staden nu har.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Det kanske kan anses
vara förmätet att nu efter åtskilliga
dygns debatter pressa kammarens tålamod
med att framföra några lokala synpunkter,
som nog inte intresserar alla
ledamöter lika mycket som de diskussioner
som rör de rikspolitiska frågorna.
Men vi är ju i riksdagen representanter
för våra olika bygder, och då
kanske det inte är alldeles opåkallat
att säga några ord i synnerhet när det
gäller en fråga som denna.

Det rådde ju mycket delade meningar

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Nr 30

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

när riksdagen fattade sitt beslut om
kommunblocksreformen. Men sedan beslutet
nu fattats finns det ingen anledning
att kritisera inrikesministern för
att han fullföljt det. Men det kan finnas
skäl att anföra några kritiska synpunkter
på hur reformen genomförts.

Ur det utskottsutlåtande som låg till
grund för riksdagens beslut kan utläsas
att tillskapandet av block, omfattande
näringsgeografiskt sammanhängande
områden, skulle vara den första principen
för blockbildningen. Den andra
principen skulle vara att folkmängden
inom blocket skulle uppgå till minst
8 000 invånare. Vidare angavs att vissa
jämkningar kunde göras i dessa principer,
särskilt inom områden med gles
befolkning och stora avstånd, och att
det även i övrigt borde finnas visst utrymme
för en elastisk bedömning.

Man får också fästa avseende vid vad
inrikesministern uttalade omedelbart
före beslutet. Såsom herr Boo redan påpekat
framhöll inrikesministern särskilt
betydelsen av att Kungl. Maj :t och inte
länsstyrelserna skulle fastställa blockindelningen.
Härigenom skulle kommunerna,
sedan de tagit del av länsstyrelsens
förslag, kunna vända sig direkt
till Kungl. Maj :t med begäran om revision.
Inrikesministern underströk också
att man genom de nya kommunerna
skulle få till stånd en skatteutjämning.

Det är intressant men oroande att
ställa blockindelningen av Gotland i
belysning av dessa uttalanden. Gotlands
kommuner och Gotlands landsting har
enstämmigt förordat fem kommunblock.
Länsstyrelsen har förordat tre block. I
det beslut av Kungl. Maj :t som inrikesministern
signerat står följande: »Den
av länsstyrelsen föreslagna uppdelningen
av länet på tre block med respektive
Visby, Slite och Hemse som centralorter
har bestämt avvisats av en enhällig
kommunal opinion. Samtliga primärkommuner
jämte landstingskommunen
har uttalat sig för att i stället fem
Dlock borde bildas. Sistnämnda förslag

skulle dock leda till en indelning där
två av blocken icke erhölle vare sig
det befolkningsunderlag eller det differentierade
näringslivsunderlag, som bör
eftersträvas. På grund av angivna förhållanden
liar övervägande skiil ansetts
tala för att sammanföra samtliga kommuner
i länet till ett kommunblock.»

Tillräckligheten i fråga om näringslivsunderlag
och befolkningsunderlag
kan diskuteras. Men det står ändå klart
att en indelning i fem block ligger inom
ramen för de riktlinjer som riksdagen
angivit i fråga om elastisk bedömning
och annat. Det är märkligt att — när
den kommunala opinionen bestämt
framhåller att den föredrar fem block
i stället för av länsstyrelsen föreslagna
tre — inrikesministern går i rakt motsatt
riktning och slår samman Visby
stad, Slite köping och tolv landskommuner
till ett block omfattande hela
länet.

På Gotland tog vi, sedan länsstyrelsens
förslag framlagts, fasta på inrikesministerns
uttalande om möjligheten att
få länsstyrelsens förslag reviderat och
uppvaktade i ärendet. Inrikesministern
vet mycket väl att den kommunala
opinionen inte ville ha ett block för
hela Gotland.

Hur förhåller det sig då med skatteutjämningsfrågan?
Skatteutjämningskommittén
har gjort en beräkning över
hela landet på grundval av länsstyrelsernas
förslag. Det framgår att en del
block får en genomsnittlig utdebitering
på 12 å 13 kronor, medan andra block
får en genomsnittlig utdebitering på 20
kronor och däröver. En del block får
ett skatteunderlag på 25 skattekronor
per invånare eller däröver, medan andra
block får 60 skattekronor eller mera
per invånare. Skatteutjämningsfrågan
löses inte, och det har jag för min del
inte heller väntat. Det ligger helt enkelt
inte inom möjligheternas gräns att klara
den saken genom denna kommunreform.
Gotland utgör ett klart exempel härpå.
Enligt skatteutjämningskommittén skul -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

le Gotlandsblocket få ett skatteunderlag
på 30 skattekronor per invånare. Som
jämförelse kan nämnas att skatteunderlaget
i det bäst ställda länet är ungefär
dubbelt så stort.

Om man driver denna blockindelning
till dess yttersta gräns, mister man
kanske något av den värdefulla bygdegemenskap
som de mindre kommunerna
utgör.

I sitt svar sade inrikesministern, om
jag uppfattade det rätt, att det föreligger
fullständig frivillighet. Att så borde vara
fallet uttalade också konstitutionsutskottet
vid riksdagsbehandlingen av frågan.
När det gäller förslaget om Gotland som
ett kommunblock med Visby som centralort
tror jag att det är nödvändigt att
vi stämmer i bäcken; nästa gång blir
kanske Stockholm centralort. Jag säger
det sistnämnda därför att det inte är
mer än ett par månader sedan jag hörde
ett föredrag vid en kongress här i
Stockholm där en föredragshållare
framhöll att man räknar med att en
tredjedel av vårt folk i framtiden kommer
att vara bosatt i Stockholm och i
stockholmsområdet. Det perspektivet
förskräcker nog många i de yttre regionerna
av vårt land.

Herr LARSSON i Borrby (ep):

Herr talman! Jag var litet tveksam
om i vad mån man får vara pretentiös
nog att föra in lokalbekymmer i riksdagsdebatten.
Men nu har herr Nilsson
i Bästekille haft vänligheten att föra
min hemkommun Borrbys talan. Han
har gjort det med en sådan intensitet
att jag själv nästan inte skulle kunna
överträffa honom. Jag kan därför inskränka
mig till att instämma i vad
han sagt i det fallet.

Många aktiva kommunalmän uppfattade
regeringsbeslutet i kommunfrågan
som ett dråpslag för redan verkställd
framtidsplanering. I Österlen rådde
besvikelse över att regeringsbeslutet
vållade en åderlåtning på 5 000 invånare
som fördes över till Malmöhus

län. Det är enligt min uppfattning en
överföring i fel riktning eftersom avflyttningen
redan tidigare är för stark
västerut. Den försvårar väsentligt möjligheterna
för oss att framöver skapa
ett hållbart underlag för ett fungerande
lasarett och för ett eventuellt inrättande
av ett gymnasium.

Vi tycker att regeringen frivilligt påtar
sig ett stort ansvar när den tar
udden av den ambition som fanns i
kommunerna att skapa en levande
landsbygd. Efter ett halvår av påstötningar
fick vi från Borrby kommuns
sida tillfälle att göra en uppvaktning i
departementet. Två dagar före regeringsbeslutet.
Vi fick då tala med ett
kansliråd som meddelade oss att utvecklingen
är sådan att man inte kunde tillmötesgå
våra önskemål. Vi sade oss litet
frågande: Är det då utvecklingen som
styr? Vi trodde att regering och riksdag
i någon mån skulle kunna styra
utvecklingen. Vi anser att det för framtiden
vore värdefullt om man försökte
styra utvecklingen och inte låter sig styras
av denna.

Nu vet vi hur det är med beslutet,
och jag skall inte förlänga debatten
med att klaga över vad som skett. Vi
vet att den nya kommunindelningen är
fastställd, och jag vill bara sluta med
att — trots den besvikelse som nu
finns —• uttrycka den förhoppningen att
vi från regeringens sida framöver kan
förvänta ansvar och stöd i våra strävanden
att skapa en aktiv kommunalpolitik.

Herr HANSSON i önnarp (ep):

Herr talman! I anslutning till den
indelning i kommunblock som nu är
fastställd för Malmöhus län har det,
som herr Boo mycket riktigt påpekade,
skett en ganska stor avvikelse ifrån
länsstyrelsens förslag beträffande bl. a.
den s. k. malmö—lundregionen. Jag
skall inte uppehålla kammaren med
några kommentarer till själva kommunblocksindelningen
i och för sig. Anled -

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Nr 30

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

ningen till att jag begärt ordet är den
situation som uppstått för landstinget
och Malmö stad med avseende på deras
förhållande till det indelningsförslag
som föreligger.

I den promemoria som är fogad till
inrikesdepartementets skrivelse angående
beslutet om kommunindelningen
står:

»Med hänsyn till de befolkningsmässiga
och ekonomiska konsekvenserna
för den landstingskommunala verksamheten
av en sammanläggning av kommuner
inom landstingsområdet med
Malmö stad förutsättes att någon mera
omfattande sådan sammanläggning icke
konuner till stånd förrän överenskommelse
om de landstingskommunala frågornas
handhavande träffats mellan staden
och landstingskommunen. Beträffande
Bunkeflo och Oxie kommuner synes
en sammanläggning med staden
från allmän synpunkt särskilt angelägen.
»

Landstingets förvaltningsutskott har
försökt tolka denna formulering men
inte kommit till ett alldeles entydigt
resultat. Jag skulle därför gärna vilja
begagna detta tillfälle att be statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet
något förtydliga vad som kan vara avsikten
med denna formulering.

Jag skulle också vilja fästa inrikesministerns
uppmärksamhet på en annan
fråga inför vilken vi i landstinget varit
något villrådiga. Det har nämligen tillsatts
en utredning som, såvitt vi kan
förstå, har att förutsättningslöst pröva
huruvida det är möjligt att återförena
Malmö stad med landstinget beträffande
de landstingskommunala uppgifterna.
De av staten utsedda representanterna
har tillika att företräda landstingets
intressen, och en likartad dubbelfunktion
gäller för stadens representanter.
Nu är frågan om vi är att anse
som representanter i en utredning som
har att förutsättningslöst pröva om det
föreligger möjligheter för stadens återinträde
i landstinget eller om vi i stäl -

let är att anse som ledamöter i förhandlingsdelegationer
för landstinget
respektive staden med uppgift att åstadkomma
ett utredningsmaterial på vilket
ett återinträde kan ske. Det är på den
punkten villrådighet uppstått. Det är
viktigt att få klarhet om detta därför
att om det skulle vara på det sättet,
att vi är att anse som ledamöter i förhandlingsdelegationer,
ställes helt andra
anspråk på den expertis som vi måste
få till vårt förfogande såväl från landstingets
som från stadens sida för att
kunna bevaka alla de frågor som uppenbarar
sig under utredningsarbetet.

Herr talman! Jag har velat bringa detta
på tal eftersom dessa saker är så nära
sammanknutna till den blockbildning
varom regeringen fattat beslut. Jag har
också velat föra fram dessa frågor med
hänsyn till att landstinget i sitt yttrande
över sin inställning till en utredning
om förutsättningarna för Malmö
stads återinträde i landstinget förklarade
— om mitt minne inte sviker mig
— att först sedan förutsättningarna utretts
är landstinget berett att pröva
ett återinträde för Malmö stad.

Herr STIERNSTEDT (li):

Herr talman! Det svar som inrikesministern
lämnade gavsa i så snabb ordföljd,
att jag kanhända tar fel på vissa
siffror. Enligt vad jag fattade hade
representanter för 150 kommuner varit
uppe hos departementschefen för att
framlägga sina synpunkter på blockbildningen.
Såvitt jag kan förstå var
det inte så stor mening med detta, eftersom
det väl inte var så många som
fick sina synpunkter beaktade. Jag tillhör
i varje fall en kommun, där man
enhälligt sade ifrån att man ville tillhöra
ett eget block, men kommunen
blev överförd till vad som i realiteten
betyder även ett annat län. Det gäller
en fullt expanderande kommun som
enligt min uppfattning mycket väl i
framtiden skulle kunna vara en egen
kommun.

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang.

Jag vill slå fast att enligt inrikesmi
nisterns svar skall en blivande kommunsammanslagning
vara fullt frivillig I

övrigt vill jag beträffande Sigtuna
helt instämma i vad herr Bengtson i
Solna sade. Det är ingen idé att upprepa
detta ytterligare.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Den fråga som här är
under debatt är av vital betydelse för
många kommuner ute i landet. Interpellanten
herr Boo har redan i diskussionen
dragit in Malmöhus läns landsting,
när det gäller inrikesdepartementets
blockindelning, liksom också den
PM som bifogats indelningen. Jag vill
gärna understryka de synpunkter som
herrar Boo och Stig F. Hansson här
har anfört och i övrigt hänvisa till den
överläggning, som vi från landstingets
förvaltningsutskott fick tillfälle att ha
med inrikesministern. Vi trodde att vi
skulle få litet större gehör för de synpunkter
som då framfördes.

Vad vi är något ängsliga för är givetvis
den minskning av antalet skattekronor,
som kan inträda i och med att
ett större område införlivas med Malmö
stad. Särskilt tänker vi då på de för
vårt län speciellt hårt belastande kostnaderna
för sjukvården. Om för stora
områden lägges in under Malmö, uppstår
lätt felinvesteringar, och kanske
har sådana redan skett i fråga om
sjukhusbyggen.

Nu menar tydligen statsrådet att sjukvården
skall samordnas i län, landsting
och stad, och detta är väl i och
för sig riktigt. Men fråga är om dessa
överenskommelser är lätta att göra, när
en blockbildning av så stor omfattning
redan har skett.

Också jag vill gärna understryka den
skrivning om frivillighet för kommunerna,
som skrevs in i riksdagsbeslutet
och som inte minst från vårt håll hade
starka förespråkare. Det var väl då
många som hade sina tvivel om den

rikets indelning i kommunblock

verkliga frivillighetens möjligheter, men
nog tycker man att litet större hänsyn
borde ha tagits till exempelvis landstingets
önskemål i detta skede. Jag vill
särskilt understryka vad herr Hansson
i Önnarp yttrade i fråga om utredningen
om Malmö stads inträde och
om det förutsättningslösa i denna utredning.
Jag avvaktar med intresse herr
statsrådets svar.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag skall också be att
få sjunga en liten kort vers i denna
långa aftonsång.

Det beslut som fattades i frågan om
rikets indelning i komnmnblock och de
principer efter vilka det fattades har,
som vi i dag hört i de många inläggen,
nog över allt väckt en del undran. Så
var givetvis även fallet hemma i det län
som jag tillhör och då inte minst i den
del av länet, som går under namnet
Viistbo härad.

Enligt vad man en gång trodde sig
kunna utläsa av riksdagens direktiv i
frågan och av de försäkringar, som gjordes,
skulle största möjliga hänsyn tas
till folkviljan inom de områden som
berördes av kommunindelningen. Man
frågar sig emellertid vilka de principer
är som varit vägledande för det beslut,
som fattats vad gäller just Västbo härad.
Det har i många sammanhang tidigare
sagts, att myndigheterna skulle vara
tacksamma, om de berörda kommunerna
själva ville hjälpa till när det gällde
de block som skulle bildas. Det gjorde
man inom den kommun jag tillhör, nämligen
Reftele-Anderstorp, och där rådde
fullständig enighet. Denna eniga folkvilja
tog man hänsyn till i länsstyrelsen.
Men regeringen tog ingen hänsyn till
den vid sitt beslut.

Vid alla sammanträden som hölls i
denna fråga var man enig om att Reftele-Anderstorp
skulle bli en kommun.
Reftele-Anderstorp hade också alla förutsättningar
som krävs för ett blivande
kommunblock.

Fredagen den 29 maj 19G4 em.

Nr 30

Svar på interpellationer och fråga ang. riket» indelning i kommunblock

Vad man emellertid blev mer förundrad
över var det förhållandet att
två andra kommuner kunde godkännas,
nämligen Gnosjö och Hylte, vilka beträffande
skatteunderlag, befolkningsunderlag
och befolkningsprognoser inte
kunde mäta sig med ett Keftele-Anderstorpsblock.
När det nu har bildats block
av en storleksordning, som i viss mån
väckt förvåning, kan man fråga sig
om det inte hade varit lika bra att
ta steget fullt ut och ta med hela Västbo
härad i stället för att lämna Gnosjö och
Hylte utanför. Det är det spörsmålet
som mest har förundat invånarna där
nere.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Jag har tagit till orda
med anledning av det anförande som
herr Nilsson i Bästekille höll. Han talade
om att deputationer från kommuner
inte fått gehör hos regeringen för
sina synpunkter men att vissa prominenta
personer under hand hade övat
påtryckningar och bättre haft regeringens
öra. Ungefär så tolkade jag herr
Nilssons snabbt framflytande tal.

Jag känner mig inte träffad, men jag
vet att herr Nilsson med »den prominenta
personen» avsåg mig, ty jag läser
också ortspressen, och jag kände igen
tongångarna. Jag vill därför inte sticka
mig undan i buskarna, tv det kanske
skulle föranleda folk att säga att jag
gömde mig skamset. Men jag skäms inte.

Vad är det som har hänt? Jo, jag
uppsöktes av några personer från Tjörnarps
församling i Kristianstads län.
Det var inga socialdemokrater. Det sosocialdemokratiska
partiets ställning i
den kommunen är icke stark. Det var
representanter för de tre borgerliga partier,
som har deltagit i denna debatt.
Vad ville de mig? Jo, de frågade om jag
ville ge dem ett råd hur de skulle förfara.

Enligt deras framställning var läget
det, att de kommunala myndigheterna i

Sösdala kommun icke lyssnade på befolkningens
mening i Tjörnarps församling.
De sade att församlingens invånare
vill tillhöra högstadiet i Höör. Om högstadium
och kommunblock kommer att
sammanfalla, vill de även i detta avseende
tillhöra Höör.

Jag sade dem, att den enda möjlighet
de hade var att petitionera. Det var mitt
råd. Det var ett tekniskt råd. Det hade
ingenting med sakfrågan att göra. Jag
gav dem det råd som de hade begärt
av mig.

De gick ut med listor. Sjuttio procent
av alla röstberättigade i församlingen
uttalade sig för att komma till
Höör. När man såg vidare i papperen,
framgick det att den utredning, som
länsstyrelsen i Kristianstads län företagit,
visade på att Tjörnarps församling
näringspolitiskt hörde samman med
Höör. Det var deras egen länsstyrelses
utredning som klart visade detta.

Jag har därför inte gjort någon påtryckning
på regeringen, och jag har
inte behövt göra det heller, för det
fanns ju — som alla ser — mycket starka
skäl för att den församlingen skulle
gå till Höör.

Jag skall sluta med att säga till herr
Nilsson i Bästekille, att jag tycker att
han skulle uppskatta att en liten landsförsamling
som Tjörnarp har undsluppit
att komma till ett stort kommunblock
med en medelstor stad som kärna, en
stad som den församlingen inte har någon
samhörighet med.

Herr NILSSON i Bästekille (h) kort

genmäle:

Herr talman! Herr Sköld påstod att
jag hade sagt att han utövat påtryckningar.
Ett sådant ord har jag lärt mig
här i kammaren att det använder man
inte. Jag frågade bara om det var riktigt
att, som jag sett i tidningspressen,
vissa prominenta personer hade varit
med och utövat påtryckningar. Det står
jag för. Herr Sköld har själv förklarat

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

att han var den prominente personen.
Följaktligen var det inget felaktigt i mitt
påstående.

Länsstyrelsen anser, säger Sköld, att
Tjörnarps församling hör ihop med
Höör, näringsgeografiskt sett. Men länsstyrelsens
förslag, herr Sköld, upptog
redan från början Tjörnarps församling
såsom tillhörande Sösdala, om jag inte
minns fel.

Högstadiet som blandades in har
ingen betydelse i detta sammanhang, ty
om tjörnarpsbarnen vill gå i skola i
Höör som de hittills gjort, hindras de
inte genom den kommungräns som
finns.

Fn lista med sjuttio procent underskrifter
räknas, om det passar. Men om
någon kommer med en lista, som inte
passar vederbörande, har den ingen
som helst verkan.

Herr SKÖLD (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag är glad över att henNilsson
i Bästekille inte solidariserade
sig med lokalpressens beskyllningar mot
mig för påtryckning.

Sedan vill jag påpeka, att jag aldrig
har sagt att länsstyrelsen i Kristianstads
län har föreslagit att Tjörnarp skulle gå
till Höör; jag sade att länsstyrelsens
egen utredning visar att Tjörnarp näringspolitiskt
hör till Höör. Den näringsgeografiska
gränsen går nämligen enligt
länsstyrelsens egen utredning strax söder
om Sösdala municipalsamhälle. Att
länsstyrelsen sedan -— kanske av samma
känslor som de som besjälar herr
Nilsson i Bästekille — ville hålla samman
länet är ju en sak för sig.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag trodde inte att jag
skulle behöva gå upp i denna debatt,
men eftersom Malmö stad har nämnts
i sammanhanget och likaså samarbetsnämnderna,
vill jag gärna relatera litet
om dessa samarbetsnämnder.

Det finns redan nu verksamma samarbetsnämnder
mellan Bunkeflo och

Oxie och Malmö stad, och jag vill här
deklarera att det där råder det allra
bästa samarbete som tänkas kan. Jag
har själv suttit i ett resonemang med
dessa två kommuner, och jag kan försäkra
att vi är fullkomligt överens om
att vi kan samarbeta mycket bra i
framtiden också. Man har det största
förtroende för Malmö stad och en utveckling
åt det hållet, så stort förtroende
att vi i närvarande stund köpt
mark för villabebyggelse i Oxie och
Bunkeflo, där det skall byggas egnahem.
Man har i dessa kommuner till
och med uppmanat Malmö stad att köpa
mark, och jag kan redovisa att vi har
köpt för flera miljoner.

Vi är övertygade om att denna sammankoppling
med Malmö stad kommer
att om fyra, fem år leda till vad vi
åsyftar, nämligen en mycket nära och
bra kontakt mellan en levande landsbygd
och en levande stad, och vi vill
bevisa att det mycket väl går att samarbeta
på det sättet. Det finns säkert
inte någon anledning att tro att detta
inte skall slå väl ut; tvärtom, övergångstiden
har diskuterats, och vissa
riktlinjer för arbetet har redan uppdragits.

Vidare vill jag säga att beträffande
frågan om förhållandet mellan Malmö
stad och landstinget, som det har talats
om här, har vi kommit överens om att
gå in för en utredning som får diskutera
sig fram till en möjlig lösning.
Denna utredning kommer också att vara
inkopplad på den stora frågan om sjukhusen,
och jag förutsätter att båda dessa
sjukhusgrupper — såväl landstingets
stora sjukhus som de nya sjukhus som
nu bär tillkommit, såsom Hälsingborgs
och andra, samt Malmös sjukhus — kan
vara med i detta samarbete och gemensamt
göra upp planer i denna stora fråga,
som omfattar såväl Malmö stad som
landstinget.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Nr 30

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Det har här sagts, att
jag i debatten 1962 talade om att regeringen
borde kunna tjänstgöra som den
säkerhetsventil till vilken kommunerna
hade möjlighet att vända sig, om de
inte var tillfredsställda med länsstyrelsernas
förslag.

Detta är riktigt; det har jag sagt, och
jag vill nog också säga av erfarenhet,
att det i mycket har varit berättigat att
beteckna det så. Kommuner som varit
missnöjda med länsstyrelsens förslag
har haft tillfälle att tala med oss om
detta, och i många fall har detta givit
oss anledning att göra ändringar i länsstyrelsernas
uppgjorda förslag.

Men jag har mycket klart sagt ifrån
i mitt svar bär, att andra kommuner
kanske i samma ögonblick bär blivit
besvikna, och de har sedan kommit upp
och fört fram sina synpunkter, och
kanske har vi då inte kunnat tillgodose
alla önskemål.

Det förefaller mig, ärade kammarledamöter,
som om riksdagen också skall
bli den säkerhetsventil som skall fungera
och där man tar tillfället i akt för
att ge uttryck för sin besvikelse, överraskning
eller kanske på annat sätt vill
göra uttalanden om kommunblocksbildningen.
Jag tror att detta är riktigt, det
är väl en riktig funktion i en demokrati.

Vårt gemensamma bekymmer är bara
att vi får debatten vid denna sena tidpunkt
då vi tydligen inte kan ta den
tid på oss som ämnet i och för sig
kunde ge anledning till. Därför skulle
jag gärna vilja föreslå, herr talman, att
vi är överens om att — även om jag nu
inte tar tillfället i akt till en ingående
debatt och ger besked på alla punkter
-—- vi har möjligheter, om ingenting särskilt
inträffar, att under höstriksdagen
återkomma till frågan och på nytt diskutera
hela denna problematik. Det kan
lika gärna göras under en remissdebatt,
eller som svar på en interpellation eller

i anslutning till behandlingen av eu
proposition om lokaliseringspolitiken.
Jag är beredd att ge svar och över huvud
taget alla besked som önskas så
långt detta över huvud taget är möjligt,
även i fråga om rent lokala problem.

Emellertid finns det här några frågor
som är ställda och som jag inte kan
förbigå. En av huvudfrågorna är ju frågan
om frivilligheten. Blockindelningen
är inte frivillig. Det behöver vi inte
tvista om. Det skall föreligga en plan.
I övrigt är ju samarbetet och sammanläggningen
helt frivilliga. Så länge regeringen
inte begär fullmakt av riksdagen
att kunna sammanlägga kommuner
i annan ordning än den som redan
gäller enligt den tidigare lagstiftningen
av 1919, så är sammanläggningen en frivillig
sak. Hur länge skall denna frivillighet
gälla? Ja, jag har vid åtskilliga
tillfällen sagt att det inte finns någon
anledning att göra annat än att avvakta
hur det går med samarbetet.

Vi har redan fått ta ställning till en
rad sammanläggningsfrågor, det är ett
tiotal i år. De största gäller Sundsvall,
Skön, Selånger och Alnön samt Umeå
stad och landsförsamling. Besluten i
fråga om Selånger och i åtta andra
sammanläggningsärenden gäller från
och med den 1 januari 1965. Man önskade
inte ens avvakta hur vi skulle förfara
i fråga om samarbetsnämnderna.
Man gick direkt på samarbetet.

Vi vet att mellan en rad andra kommuner
pågår diskussioner om ett samarbete
fram till sammanläggning redan
den 1 januari 1967. Hur många det blir
vet jag ingenting om. Det finns all anledning
att avvakta 1966, framför allt
för att se hur samarbetet då utvecklat
sig, och även 1970 års kommunalval.
Det är frågor som vi gemensamt får
fundera på.

Jag vill gärna nämna detta inte minst
med hänsyn till att vi gått kanske något
längre än vad vi resonerade om
1961 och 1962, dock inte längre än vad

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang.

de principer som riksdagen fastslagit
gett oss möjlighet till men måhända
längre än en del av våra kommunalmän
räknade med i anslutning till de uttalanden
vi hade gjort. Det gäller framför
allt i fråga om sekundärkommunblockbildningen.
Vad beträffar sekundärkommunblocken
som vi rekommenderade
skulle kunna bildas omkring
våra medelstora städer i den mån kommunerna
var inriktade mot den stora
staden sade vi, att det kanske kunde
vara lämpligt att börja med sådan
blockbildning, även om man räknade
den stora staden som den helt naturliga
huvudorten.

Vi har ansett att de bebyggelsemässiga
problemen är av sådan storleksordning
och skulle kunna bli så invecklade
att det är bättre att man får
en så tidig samordning som möjligt,
framför allt i fråga om den bebyggelsemässiga
indelningen. Det är bättre att
gå in för regionindelning direkt, även
om detta innebär, att man får räkna
med att tiden för ett samarbetes utveckling
fram till önskemål om sammanläggning
skulle bli längre än eljest. Det
är en olägenhet. Men enligt min mening
får man ta den olägenheten för att vinna
de fördelar som här i alla fall kunnat
utvinnas. Det gäller en rad av block,
och jag skall därför inte ingå på några
enskildheter i detta sammanhang.

Det gäller inte minst Malmö-området
där en kraftfull expansion pågår, där
regionen måste ha förutsättningar att
kunna utvecklas, icke minst bebyggelsemässigt,
så snabbt som det över huvud
taget är möjligt. Jag tror att genom den
blockindelning som där skedde kommer
de förutsättningarna att finnas.
Men problematiken i Malmö-området
var annorlunda än på andra håll, annorlunda
än i Stockholm och Göteborg
framför allt därför att man i fråga om
Malmö-området hade att ta starka hänsyn
till landstinget kontra staden Malmö.
Därför har vi egentligen gjort indelningen
där villkorlig och förutsatt att

rikets indelning i kommunblock

någon mera omfattande sammanläggning
icke kommer till stånd förrän
överenskommelse om de landstingskommunala
frågorna träffas mellan
landstinget och kommunen. Då har det
varit rimligt att vi i anslutning till detta
tagit upp överläggningar med såväl
landstinget som staden och diskuerat
frågan om en eventuell sådan samordning
av sjukvården som skulle kunna
leda fram till om staden Malmös ingående
i landstinget skulle bli föremål
för utredning.

Jag kan alltså som svar på herr Hanssons
i önnarp frågor säga att vår skrivning
är villkorlig vad beträffar regionen
i stort, bortsett från Bunkeflo och
Oxie, där storstadsutredningen föreslagit
att här borde ske en sammanläggning
så skyndsamt som möjligt och där
parterna tydligen kunnat bli preliminärt
överens om det. Men det förutsättes
ändå att i fall Malmö samt Oxie och
Bunkeflo skulle komma in i en diskussion
om sammanläggning, så måste det
bli en ekonomisk uppgörelse mellan
staden Malmö och landstinget. Dock
har vi velat skilja ut de två kommunerna
från den övriga regionen och ge
dem en särställning, eftersom det var
storstadsutredningens förslag i detta
sammanhang. Hur skall då utredningen
göras? Ja, vi har resonerat oss fram till
att det lämpligaste är att man får en
utredningskommitté bestående av ledamöter
från såväl stad som landsting
med en opartisk ordförande som dels
utreder frågan om den sjukvårdsmiissiga
samordningen och dels tar upp överläggningar
om de ekonomiska problemen
om hur en uppgörelse med staden
Malmö skall se ut för att en sådan total
samordning skall komma till stånd.
Den har alltså en dubbel uppgift. Den
får därför förse sig med all den expertis
som är nödvändig för att kunna klara
den uppgift vi pålägger utredningen.
Jag hoppas jag härmed har givit besked
till herr Hansson i Önnarp som
svar på de av honom ställda frågorna.

Fredagen den 29 maj 1904 em.

Nr 30

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

Sedan är det klart att bär iir eu rad
andra frågor som det skulle vara av intresse
att svara på, och jag skall försöka
göra det kortfattat.

Låt mig helt kort säga beträffande
Gotland att här fungerade väl ändå regeringen
som eu säkerhetsventil. Vi uppvaktades
av representanter från samtliga
kommuner på Gotland — det är
väl riktigt, herr Svensson i Stenkyrka?
— och alla gav uttryck för att de inte
ville godta länsstyrelsens förslag om en
indelning i tre kommuner. Man rekommenderade
i stället fem kommuner. Vi
måste då göra ett övervägande: Skall
vi göra en indelning i fem kommuner,
tre kommuner eller en kommun? Vid
en överläggning i Visby, där företrädare
för departementet var närvarande,
ställdes frågan konkret på följande sätt:
»Föredrar ni en kommun framför tre?»
Och nog fick våra representanter den
uppfattningen att i valet mellan en kommun
och tre kommuner föredrog flera
att ha en kommunblockbildning. Helst
ville man ha fem block, men i varje fall
inte tre. Det fanns alltså en del företrädare
som under hand uppgav för oss
att de i den situationen hellre ville ha
en kommun, eu tanke som för övrigt
tagits upp i några remissyttranden över
länsstyrelsens förslag.

Här har vi kommit in på speciella
problem. Vi har ansett att Gotland kan
betraktas som ett näringsgeografiskt
sammanhängande område och att man
bör ta upp frågan om hur ett samarbete
fram mot en enhetlig kommun för öns
vidkommande skall kunna utvecklas.
Om det blir fråga om sammanläggning
av kommunerna ger eu sådan utveckling
i sig själv eu viss form av skatteutjämning.
Jag tror att herr Svensson
i Stenkyrka i någon mån missuppfattade
det problemet. Vad vi har sagt är att
om en stad som har ett skatteunderlag
på låt oss säga 50 skattekronor per invånare
läggs samman med kommuner
som har tjugofem skattekronor i skatteunderlag
blir det en utjämning. Staden

får ju bidra till sämre ställda områdens
serviceanordningar, men det utesluter
inte att man sedan via den statliga
skatteutjämningen kan nå hela den kommunen.
Om Gotland totalt får 30 skattekronor
per invånare kan jag tänka mig
att enligt de regler som föreslås av skatteutjämningskommittén
en sådan kommun
som Gotland kommer att få del av
det tilltänkta skatteutjämningsbidraget.

Till herr Svensson i Vä vill jag säga
att principerna för handläggningen av
indelningsfrågorna i Jönköpings län
med Västbo härad inte har varit annorlunda
än för landet i övrigt. Jag uppmärksammade
med intresse att herr
Svensson i Vä sade att det kanske varit
riktigare att göra hela Västbo härad till
en kommun. Det är möjligt, men i så fall
hade vi måst gå ännu längre. I det fallet
får framtiden ge oss besked.

På den fråga som herr Nilsson i Biistekille
ställde om man kan åstadkomma
ändringar i kommunblockbildningen,
skulle jag vilja svara att om utvecklingen
visar så ändrade förhållanden inom
ett område att en sådan ändring är erforderlig,
finns det naturligtvis möjligheter
att ta upp diskussion härom i den
ordning som indelningslagstiftningen
förutsätter.

Med anledning av herr Nilssons i Bästekille
lilla diskussion med herr Per
Edvin Sköld vill jag betona att det är
alldeles riktigt vad herr Sköld sagt, att
länsstyrelsens utredningar visade att
församlingen Tjörnarp tillhörde Höörs
näringsgeografiska område. Det är lika
riktigt som herr Nilsson i Bästekille
sade att länsstyrelsen i sitt ursprungliga
förslag upptog Sösdala som eget block
och Tjörnarp som ingående i det blocket.
När vi ansåg att det inte gick att
skapa ett block av Sösdala kom frågan
upp om vart Tjörnarp skulle höra. Beträffande
Häglinge församling gick vi
emot opinionen där. Den finns kvar i
det stora Hässleholmsblocket. I övrigt
följde vi näringsgeografiska principer.
Även om våra principer och vår upp -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Svar på interpellationer och fråga ang. rikets indelning i kommunblock

fattning delades av herr Sköld, var det
inte det förhållandet att hem Sköld stod
bakom förslaget som var anledning till
denna indelning utan det var som sagt
de grundläggande principerna.

Innan jag slutar vill jag också säga
till herr Boo att några avsteg från principerna
har vi inte gjort under år 1962.
Vad man kan säga är att utvecklingen
starkare har markerats och bekräftats
under de senaste åren. Befolkningsomflyttningen
är mera markerad än den
kanske var 1960 och 1961, då vi först
förde dessa diskussioner. Det är just de
förhållandena, ärade kammarledamöter,
som ligger i botten på hela vår diskussion
om en kommunreform, att våra
landsbygdsnäringar har givit mindre
sysselsättning åt människorna, att
många som har friställts har flyttat in
till tätortsbildningar och sökt sin utkomst
där, att servicenäringar växer upp
i tätorterna och att det sker en koncentration
av vår industri och i vårt .samhälle
över huvud taget. Vad vi är i färd
med att göra är, som jag sagt tidigare,
att vi på det kommunaladministrativa
planet söker dra konsekvenserna av att
vårt land förändras från ett agrarsamhälle,
ett jordbrukarland, till ett i högsta
grad industrialiserat samhälle.

Jag underkänner inte jordbrukets roll
i detta sammanhang — det har även nu
en utomordentligt stor betydelse — men
förändringen är så markerad, att man
inte här kan bortse ifrån vad som skett
och vad vi har anledning att förvänta
kommer att ske under den närmaste
framtiden. Kom ihåg att den kommunala
förvaltning, som vi fortfarande har, knäsattes
för ungefär hundra år sedan då
vårt land var ett jordbrukarland, där
jordbruk med binäringar var den totalt
dominerande näringsgrenen! Det är annorlunda
nu, men det gäller ändå för oss
att för den kommunala självstyrelsen
söka skapa former, i vilka den kan leva
vidare också i det moderna samhället,
och att ge möjligheter för kommunerna
att fylla den uppgift som vi vill att de

skall fylla. Jag erkänner gärna att detta
är ett problem, där våra känslor
kommer att prövas men där vi inte får
låta känslorna så ta överhanden att vi
inte kan urskilja den utveckling vi är
inne i och måste anpassa oss till — inte
minst med tanke på framtida generationer
— för att bevara den kommunala
självstyrelsen.

Jag tror, herr talman, att de grundprinciper
vi fastställde för den framtida
kommunindelningen, som bygger på näringsgeografiskt
sammanhängande områden,
är principer, efter vilka det kan
byggas upp kommuner som har möjligheter
och förutsättningar att bevara
en kommunal självstyrelse också för
framtiden.

Herr SVENSSON i Stenkyrka (ep):

Herr talman! Inrikesministerns relation
av sammanträdet i Visby med representanter
för inrikesdepartementet
bygger på en sanning och ett misstag.
Sanningen är att en representant för
första gången besökte Gotland. Misstaget
är att det icke gjordes något uttalande
till förmån för ett kommunblock.

Herr BOO (ep):

Herr talman! Jag skall inte fortsätta
denna debatt med de stora problemställningar
som det här gäller, då debatten
pågått ganska länge. Jag vill bara göra
ett par kommentarer med anledning av
vad statsrådet här senast anförde.

Beträffande frivillighetsprincipen i
hela detta problemkomplex förhåller det
sig tydligen på det sättet att vi — som
här mycket riktigt sagts — inte har någon
frihet beträffande kommunblocken
men att vi än så länge har frihet beträffande
sammanslagningen och takten i
sammanslagningen. Men jag undrar
ändå vad det i realiteten iir för frihet
som innebär att varje kommun skall
känna det hotet över sig att regeringen
om det inte sker någonting fram till
kanske 1966 eller 1970, kommer att begära
riksdagens fullmakt för eventuellt
mera långtgående åtgärder. Jag vill för

Fredagen den 29 maj 1964 cm.

Nr 30

min del säga att jag tror att många som
1962 förfördes — det kanske var ett alltför
starkt ord — men ändå attraherades
av frihetsdiskussionen, i dag känner sig
ganska besvikna, och jag tyckte nog att
herr Nelanders inlägg gav ett klart belägg
för detta.

Jag vill också understryka det viktiga
i att kommunerna får planera sin framtid
i lugn och ro så att man får den
harmoni inom de kommunala enheterna
som är förutsättningen för en effektiv
kommunal administration och framtidsutveckling.

.lag vill därutöver också understryka
att många ingredienser i den kommunala
självstyrelsen säkert inte tål en
alltför radikal omändring av den kommunala
områdesindelningen. Jag tror
att den stora reform, som kommer att
genomföras, om kommunblocken blir
en kommun, självklart kommer att betyda
att de aktiva kommunalmännens andel
på ett alldeles avgörande sätt kommer
att minska. Det betyder ju å andra
sidan att den stimulansen i den kommunala
utvecklingen för att fördjupa
den kommunala demokratien självklart
kommer att lida ett svårt avbräck. Jag
tror att just de enskilda människornas
insatser och initiativ betyder mycket
för hela vår demokrati.

Till sist, herr talman, vill jag bara
tacka för det besked, som herr statsrådet
här gav om att inga avsteg gjorts
från de principer, som riksdagen fastställde
1962. Det var med anledning av
uttalandet i förstakammardebatten i dag
som jag ställde den frågan, och det uttalandet
kunde åtminstone i viss mån tolkas
så att man efter 1962 års beslut har
tagit hänsyn till eu utveckling, som
också inrikesministern i slutet av sitt
anförande här skisserade.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 2

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

Föredrogs jordbruksutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl. Maj :ts

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

framställningar angående anslag till naturvårdsverksamhet,
m. in., jämte i ämnet
väckta motioner.

I årets statsverksproposition hade
Kungl. Maj:t under nionde huvudtiteln
(p. 137—139, 141, 162) föreslagit riksdagen
att för budgetåret 1964/65 anvisa,
till .Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar
och Omkostnader förslagsanslag
av 653 000 kr. respektive 92 000 kr.,
till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning,
in. in. och Kostnader för
vård och förvaltning av naturvårdsobjekt
reservationsanslag av 250 000 kr.
respektive 600 000 kr. samt till Markförvärv
för naturvårdsändamål, in. in. ett
investeringsanslag av 2 500 000 kr.

Kungl. Maj :t hade i statsverkspropositionen
under nionde huvudtiteln vidare
föreslagit riksdagen att, i avbidan
på särskild proposition i ämnet, till Naturvård:
Ersättningar till markägare

m. in. för budgetåret 1964/65 beräkna
ett reservationsanslag av 200 000 kr.
(p. 140).

Sedermera hade Kungl. Maj:t i en
den 6 mars 1964 dagtecknad proposition,
nr 67, vilken hänskjutits till jordbruksutskottet,
under åberopande av bilagt
utdrag av statsrådsprotokollet över
jordbruksärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen att å riksstaten för
budgetåret 1964/65 under nionde huvudtiteln
till Naturvård: Ersättningar till
markägare m. in. anvisa ett reservationsanslag
av 2 000 000 kr.

Utskottet hade i detta sammanhang
behandlat följande till utskottet hänvisade
motioner, nämligen

1) I: 305 av herr Torsten Andersson
m. fl., likalydande med 11:405 av herr
Johansson i Dockered in. fl.;

2) 1:612 av herr Hiibinettc m. fl.,
likalydande med II: 752 av herr Magnusson
i Tumliult m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte
besluta dels att ändra grunderna för
disponering av domänverkets markfond
enligt vad i motionerna anförts,

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

dels att inrätta en fond för främjande
av naturvård och naturskydd enligt vad
i motionerna anförts, dels att anvisa till
ifrågavarande fond den behållning på
domänverkets markfond som den 1 juli
1964 överstege 20 milj. kr., dels ock att
avslå Kungl. Maj :ts anslagsäskande under
statsverkspropositionen, nionde huvudtiteln,
punkten 140;

3) I: 616 av herr Lundström m. fl.,
likalydande med II: 753 av herr Ohlin
m. fl., i vilka motioner hemställts, att
riksdagen måtte till Naturvård: Kostnader
för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt
för budgetåret 1964/65 under
nionde huvudtiteln anvisa ett i
jämförelse med Kungl. Maj :ts förslag
med 1 155 000 kr. förhöjt reservationsanslag
av 1 755 000 kr.;

4) 1:619 av herrar Sveningsson och
Isacson, likalydande med II: 744 av herr
Eliasson i Moholm m. fl., i vilka motioner
hemställts, att riksdagen måtte besluta
sådan ändring av dispositionsreglerna
för domänverkets markfond att av
denna kunde avsättas 2 000 000 kr. för
bestridande av utgifter i samband med
domänverkets natur- och fritidsverksamhet
samt att åt vederbörande utskott
måtte uppdragas att utforma härför erforderliga
författningsändringar.

Utskottet hemställde, att riksdagen
måtte

I. med bifall till Kungl. Maj:ts förslag

1) godkänna i utskottets hemställan
intagen avlöningsstat för statens naturvårdsnämnd,
att tillämpas tills vidare
från och med budgetåret 1964/65;

2) å riksstaten för budgetåret 1964/65
under nionde huvudtiteln anvisa

a) till Statens naturvårdsnämnd: Avlöningar
ett förslagsanslag av 653 000
kr.,

b) till Statens naturvårdsnämnd: Omkostnader
ett förslagsanslag av 92 000
kr.,

c) till Naturvård: Bidrag till naturvårdsupplysning
m. m. ett reservationsanslag
av 250 000 kr.;

3) å riksstaten för budgetåret 1964/65

å kapitalbudgeten under Statens affärsverksfonder,
domänverket, till Markförvärv
för naturvårdsändamål, m. in. anvisa
ett investeringsanslag av 2 500 000
kr.;

II. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
I: 612 och II: 752, såvitt nu var i fråga,
å riksstaten för budgetåret 1964/65 under
nionde huvudtiteln till Naturvård:
Ersättningar till markägare in. in. anvisa
ett reservationsanslag av 2 000 000
kr.;

III. med bifall till Kungl. Maj :ts förslag
samt med avslag å motionerna
1:616 och II: 753 å riksstaten för budgetåret
1964/65 under nionde huvudtiteln
till Naturvård: Kostnader för vård
och förvaltning av naturvårdsobjekt anvisa
ett reservationsanslag av 600 000
kr.;

IV. lämna motionerna 1:305 och
II: 405 utan åtgärd;

V. lämna utan bifall motionerna
1:612 och 11:752, såvitt de ej behandlats
i det föregående, ävensom motionerna
I: 619 och II: 744.

Reservationer hade avgivits

1) av herrar Nils Hansson, Skärman,
Antby och Bimås, vilka ansett att utskottet
under III. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av Kungl.
Maj:ts förslag samt med bifall till motionerna
I: 616 och II: 753 å riksstaten
för budgetåret 1964/65 under nionde
huvudtiteln till Naturvård: Kostnader
för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt
anvisa ett reservationsanslag av
1 755 000 kr.;

2) av herrar Nils Hansson, Isacson,
Weibull, Skärman, Jonasson, Hansson
i Skegrie, Antby, Eliasson i Moholm,
Bimås och Hedin, vilka ansett att utskottet
under V. bort hemställa, att riksdagen
måtte i anledning av motionerna
1:612 och 11:752, såvitt de ej behandlats
i det föregående, ävensom motionerna
I: 619 och II: 744 i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa om skyndsam
utredning och förslag angående sådan

Fredagen den 29 maj 1964 em.

ändring av bestämmelserna för dispositionen
av domänverkets markfond att
medel ur fonden eller dess avkastning
kunde tas i anspråk för markförvärv för
naturvårdsändamål och fritidsverksamhet
i enlighet med vad reservanterna
anfört.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr ELIASSON i Moholm (h):

Herr talman! Vi har till detta utskottsutlåtande
fogat en reservation, i vilken
vi hemställer om en snabb utredning
om en sådan ändring av bestämmelserna
för disposition av domänverkets
markfond att man skall kunna ta medel
ur denna för markförvärv dels för naturvårdsändamål,
dels för fritidsverksamhet.
Motiveringen för denna reservation
kan i stort sett sägas vara vad
statsrådet Johansson nyss påpekade:
Vårt land har från att ha varit ett agrarsamhälle
blivit ett typiskt industrisamhälle.
Detta har totalt förändrat samhällsbilden.
Vi har fått en befolkningsomflyttning
som har lett fram till en
koncentration i tätorter, delvis naturligtvis
beroende på rationaliseringen
inom jord- och skogsbruket.

I samband med denna utveckling
har människorna genom standardhöjningen
fått ökad fritid. Tack vare allt
fler bilar har de också fått möjlighet
att mera utnyttja naturen för sin fritid.
Vid sidan härav har också det allmänna
börjat visa ett större intresse för
naturvården. Den nya naturvårdslagen
vittnar härom.

Båda dessa förhållanden kräver samhälleliga
insatser. Ovana vid umgänge
med naturen hos många människor gör
att vi kanske behöver skapa fritidsområden
för att så att säga kanalisera fritiden
till vissa bestämda områden, där
vi kan ge allmänheten en bättre service
samtidigt som vi i större utsträckning
kan skydda markägarna för skador. Det
betyder å ena sidan att områden måste
köpas upp, å andra sidan att ersätt -

Nr 30

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

ning måste ges till markägaren för inskränkning
av hans rätt att disponera
sin fastighet. När dessa kostnader skall
betalas måste samhället ställa medel
till förfogande.

Domänverket har viss erfarenhet av
denna fritidsverksamhet. Det har så
att säga samhällets uppdrag att i viss
utsträckning också se till naturvården.
Redan för några år sedan har domänverket
försökt genomföra en kanalisering
in i bestämda fritidsområden med
den motiveringen att man därigenom
kunde undvika att de människor som
är ovana vid naturen vållade skador
på exempelvis skogsplanteringar.

I domänverket finns en markfond.
Jag tror att den i dag innehåller ungefär
45 miljoner kronor, och den ökar
ständigt genom försäljningar från domänverket.
Tendensen lutar alltmer
mot försäljning av tomtmark till väsentligt
högre priser än den skulle ha
varit värd enbart som skogsmark. Om
vi vet att dessa tomter använts för fritidsändamål
och om vi också är överens
om att ägandeförhållandet i stort
sett inte kommer att förändras, måste
markfonden komma att växa väsentligt.

I vår reservation framhåller vi att
utredningen i första hand bör ta hänsyn
till domänverkets intresse av att
kunna genomföra de rationaliseringar
som självfallet är nödvändiga för att
den tilltänkta aktiva försäljnings- och
inköpspolitiken skall kunna realiseras.
Dessutom bör det finnas möjligheter
att använda vissa medel från markfonden
till markförvärv just för naturvårdsändamål
och för fritidsverksamhet.
De nuvarande bestämmelserna gör
inte detta möjligt.

Herr talman! I vår reservation begär
vi en utredning i dessa frågor. Jag
ber därför att få yrka bifall till reservation
nr 2.

Herr TOBÉ (fp):

Herr talman! När kammaren nu behandlar
Kungl. Maj:ts förslag om an -

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

slag till naturvårdsverksamheten anser
jag mig böra göra en liten kommentar.
Formellt vill jag knyta den till punkten
III, Kostnader för vård och förvaltning
av naturvårdsobjekt.

Naturvården har med rätta fått vind
i seglen. Vid det här laget har väl
många av kammarens ärade ledamöter
personlig erfarenhet av naturvårdsarbetets
praktiska betingelser. Många svårigheter
tornar upp sig då det gäller
att freda områden av olika slag. Man
skall välja lämpliga objekt bland många
möjliga, man skall förvärva eller få
inflytande över dem och man skall inte
minst vårda dem.

Det finns flera typer av naturvårdsobjekt
som -— paradoxalt nog — naturen
tar död på om den får ha sin gång.
Vår mellansvenska lundvegetation är
en sådan typ. Den är starkt påverkad
av en lanthushållning som vi nu håller
på att överge. Regelbundet husdjursbetande
och slåtter under århundraden
har skapat en särskild landskapstyp
som hör till de vackraste i vår natur
och ger omväxling i odlingslandskapet.
Vi kan naturligtvis inte fordra att enskilda
markägare genom särskilda arbetsinsatser
och annan ekonomisk uppoffring
skall bevara denna landskapstyp
till allmänhetens trevnad och rekreation.
Det allmänna måste här ingripa
på något sätt i de fall då det är
särskilt angeläget att ett områdes lundkaraktär
bibehålies. Detta är bara ett
exempel.

Det är inte alldeles klart hur en sådan
bevarande verksamhet skall bedrivas.
Det är väl en av den statliga naturvårdsnämndens
arbetsuppgifter att försöka
tillskapa skötselprogram härför
som är biologiskt riktiga men också
ekonomiskt genomförbara. Också andra
naturvårdsobjekt fordrar emellertid
skötsel av olika slag. I propositionen
har nämnts anläggande av broar, vägar,
stigar och raststugor. Även tillsyn
kostar en del och kommer att kosta
mer och mer allteftersom tillströmningen
av besökande ökar.

Jag har velat anföra dessa synpunkter
med anledning av att departementschefen
har ansett sig kunna pruta på
de anslag som begärts av domänstyrelsen
för naturvårdsåtgärder inom kronans
marker och av skogsstyrelsen för
motsvarande verksamhet inom enskilda
marker. Jag vet att det för domänverkets
del finns andra möjligheter att
disponera medel härför.

Jag har låtit mig berättas att det i
driftbudgeten finns anslag som får användas
för ändamålet, och även AMSmedel
kan utnyttjas. Men domänverket
har skrivit sina petita, och dem
har man prutat på. Utan att ingå på
beloppets storlek ligger det principiellt
en fara i att här vara njugg.

Jag har nämligen den uppfattningen
att dessa skötselproblem blir mycket
svåra att lösa i framtiden, om den av
statsmakterna vid föregående års riksdag
antagna målsättningen för säkerställande
av ett antal naturvårdsobjekt
skall kunna genomföras.

Domänverket, som börjar få erfarenhet
på området, borde få göra en rejäl
insats på kronans marker, och skogsvårdsstyrelserna
behöver få komma i
gång med en verksamhet, som med tiden
kan väntas få stor omfattning och
bli alltmer betydelsefull.

Herr talman! Med dessa ord har jag
velat motivera min anslutning till reservation
1 till jordbruksutskottets utlåtande
nr 19.

Herr RIMÅS (fp):

Herr talman! Vid behandlingen av
den punkt i årets statsverksproposition
som har rubriken »Naturvård: Kostnader
för vård och förvaltning av naturvårdsobjekt»
har förelegat två olika
förslag angående anslagsbeloppets storlek,
nämligen departementschefens förslag
om 600 000 kronor och ett i en
folkpartimotion framställt förslag om
1 755 000 kronor.

Vid utskottets behandling har uppfattningarna
delat sig så, att majoriteten
ansett departementschefens förslag

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Nr 30

vara till fyllest — som det heter — under
det att jag och tre medreservanter
har ansett att det högre anslaget ligger
mera nära det verkliga behovet.
Herr Tobé har här så utförligt redogjort
för vad som ligger bakom förslagen
att jag kan göra min motivering
mycket kort. Jag instämmer helt i vad
herr Tobé sade men vill till det anförda
lägga några synpunkter.

Domänverkets omfattande egendomsinnehav
innehåller många ur naturvårds-
och fritidssynpunkt värdefulla
objekt. Men om allmänheten skall få
någon glädje av dem, måste många
kostnadskrävande saker till, och i vår
reservation har vi räknat upp några av
dem: uppsikt över byggnader, vägar
och broar m. m. inom nationalparkerna,
turistanläggning inom Stora Sjöfallet
samt iordningställande och underhåll
av raststugor, vägar, broar, stigar in. m.

Anslaget får alltså betydelse även
för semester- och fritidsändamål. Då
kommer man också in på det ökade
behovet av möjligheter till fritidsvistelse
och rekreation. Fyraveckorssemestern,
utvecklingen mot femdagarsvecka,
den allmänna standardstegringen, den
ökade biltätheten och framför allt den
fortgående inflyttningen till tätorterna
bidrar till det växande behovet av fritidsområden
och gör att det där ställes
starkt ökade anspråk på planeringsarbetet
och serviceåtgärderna. Jag tror
för min del att vi ännu bara befinner
oss i början på en utveckling, som
kommer att ställa oerhört stora krav
på och öka behovet av fritidsområden.
Genom att människorna bor i tätorterna
får de också större behov av att
komma ut till fritidsområdena.

Med denna korta motivering yrkar
jag bifall till reservation 1 av herr Nils
Hansson m. fl.

Beträffande reservation 2 har vi från
vårt håll funnit det riktigt att stödja
det modifierade kravet på utredning
och finansieringssättet för domänverkets
markfond som där framföres.

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

Herr JOHANSSON i Dockercd (ep):

Herr talman! I de likalydande motionerna
I: 305 av herr Torsten Andersson
m. fl. och II: 405 av mig och några medmotionärer
har vi yrkat att riksdagen
hos Kungl. Maj :t skall begära att sådan
ändring göres i instruktionen för statens
naturvårdsnämnd att det framstår
som en av nämndens väsentliga uppgifter
att bedriva upplysning om hur allemansrätten
skall tolkas.

Bakgrunden till motionsyrkandet är
det som vi redovisat i motionen, nämligen
att det inte finns något organ som
det åligger att upplysa allmänheten om
när allemänsrätten gäller och när rätten
upphör. Okunnigheten på detta område
har medfört irritation och fött krav
på en lagstiftning om allemansrätten. Vi
motionärer tror emellertid inte att vi
behöver en sådan lagstiftning, om allmänheten
bara upplyses om den rätt
som nu gäller. Principerna där är
ganska klara och reglerade i redan gällande
lag, anser vi, och de blir kanske
ännu klarare när den nya brottsbalkens
bestämmelser träder i kraft.

Ovisshet råder endast om hur det
s. k. invasionsfallet skall tolkas. Det
har inte med denna sak att göra, men
jag vill ändå påpeka det. Frågan är om
en markägare kan förbjuda ett flertal
människor att vistas på hans mark bara
för att det är fråga om många. Det har
ju betydelse vid idrottstävlingar och dylikt.

Herr talman! Jag har begärt ordet
för att påpeka en sak i detta sammanhang.
Motionerna har ju hamnat hos
jordbruksutskottet och redovisas i detta
utlåtande. I instruktionen för statens
naturvårdsnämnd finns ingenting sagt
om upplysningsverksamheten, vilken vi
anser bör ha en fast ledning och en
central plats i naturvårdssammanhang.
Utskottet kommer till den slutsats, som
redovisats på sidan 8 i utskottets utlåtande
och som har föranlett mig att begära
ordet.

Motionerna har ju varit ute på remiss

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

och blivit avstyrkta. Det finns kanske
i och för sig ingen anledning att begära
ordet för att hålla tal över avstyrkta
motioner. Men statens naturvårdsnämnd
har med vissa modifieringar understrukit
hur nödvändigt det är med
upplysning om naturvård, och man säger
att folkrörelserna skall engageras i
detta arbete. Det är alldeles riktigt. I dag
har vi sett hur scoutförbundet och
andra har tagit som sin uppgift att vidarebefordra
denna upplysning till allmänheten.
Vi har i alla fall tyckt att det
i instruktionerna för statens naturvårdsnämnd
skulle vara klart angivet, att det
är den som skall ha överinseende över
upplysningen. Jag skall emellertid inte
diskutera den saken.

1962 års fritidsutredning, som också
haft detta ärende på remiss, har ansett
att vad motionerna yrkat inte kräver
någon särskild åtgärd från riksdagens
sida.

På sidan 8 i utlåtandet säger utskottet:
»Enär förevarande spörsmål icke
synes vara av den natur, att det bör
föranleda något riksdagens ställningstagande,
anser utskottet att motionsyrkandet
bör lämnas utan åtgärd.» Jag
tycker att en sådan formulering som utskottet
här gjort inte skall stå oemotsagd.
Jag vill, herr talman, anmäla att
jag har en annan uppfattning än utskottet,
om utskottet har menat att riksdagen
icke skall kunna tillkännage någon
mening i fråga om en instruktion,
som i detta fall gäller för ett Kungl.
Maj:ts organ.

Herr talman! Jag har inte något yrkande.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag skall bara i korthet
bemöta ett par av de föregående talarna,
i första hand herr Tobé.

Reservation nr 1, som han talade för,
yrkar ju ett anslag på 1 755 000 kronor.
Utskottet har emellertid ansett att propositionens
anslagskrav på 600 000 kronor
bör bifallas. Det är här som i alla

andra fall, där det finns olika bud om
utgifter, i mångt och mycket en bedömningsfråga.
Utskottet har för sin del
inte blivit övertygat om att ett högre
belopp än det som departementschefen
begärt är absolut nödvändigt. Att sedan
naturvårdsnämnden har tillstyrkt det
högre anslaget är kanske fullt i sin ordning.
Men hur skulle det gå med vår
budget, om vi skulle tillstyrka alla krav
som i olika sammanhang kommer från
de i saken intresserade ämbetsverken?
Den bedömning av anslagsbeloppet som
departementschefen gjort har utskottet
som sagt anslutit sig till, och jag ber att
få yrka bifall till utskottets hemställan
på den punkten.

Herr Johansson i Dockered talade
om en viss tolkning av instruktionen
för naturvårdsnämnden, som motionärerna
har begärt. Det är riksdagens uppgift
att besluta om lagarna — i detta
fall om lagbestämmelser på naturvårdens
område. Sedan är det vederbörande
departements uppgift att med stöd
av riksdagens beslut utforma den instruktion
som kan behövas för ett ämbetsverk.
Ämbetsverket tolkar denna
instruktion på basis av riksdagsbeslut,
förarbeten etc. Det är som jag nämnde
riksdagen som fattar beslut om lagarna,
men det är domstolarna som tolkar lagarna.

I detta fall skulle motionärerna i stället
ha begärt en lagändring. Då hade
riksdagen varit kompetent att besluta
om denna lagändring, som i sin tur
finge påverka instruktionen. Det är detta
som motiverar vad utskottet skrivit.

Herr talman! Vad beträffar reservation
nr 2, som jag har anslutit mig till,
vill jag endast instämma i vad som här
tidigare sagts av några reservanter,
nämligen att syftet med lagstiftning om
naturvård och fritidsverksamhet är
mycket vällovligt och att vi allesammans
väl är överens om att vi bör göra
vad vi kan på detta område.

Vi reservanter har den uppfattningen
att det bör vara en primär uppgift för

Fredagen den 29 maj 1964 ein.

Nr 30

det allmänna att tillgodose de behov
som finns av naturreservat ocli fritidsområden.
Därför har vi ansett att man
bör företa en prövning huruvida inte
domänverkets markfond kan användas
i detta nya syfte, som tidigare inte har
kunnat beakdus i samband med markfondens
disposition.

Herr talman! Jag her med detta att
få yrka bifall till utskottets hemställan
i punkterna I—IV. På punkten V ber
jag att få yrka bifall till reservation 2
av herr Nils Hansson in. fl.

Herr JOHANSSON i Dookered (ep):

Herr talman! Jag begärde ordet för
att upplysa om att vi inte begärt en
tolkning av instruktionen utan en ändring
av den. På denna punkt skiljer sig
de uppfattningar jag och utskottets värderade
ordförande har. Jag menar att
riksdagen må ha möjlighet att säga sin
mening om innehållet i en instruktion,
som skall reglera en statlig nämnds
verksamhet. Jag anser inte att vi skall
utgå från att riksdagen inte skall ha
initiativrätt till en sådan skrivning.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Låt mig först svara på
herr Johanssons i Dockered replik. I föreliggande
motioner begärs att riksdagen
skall tolka allemansrätten och att i
instruktionen för naturvårdsnämnden
skall skrivas in den tolkning, som är
angiven i motionerna.

Som alla vet återfinns stadgandena
om allemansrätten i allmän civillag, och
allmän civillag kan icke tolkas av vare
sig riksdagen eller regeringen. Det är
endast domstolarna som kan ge en tolkning
av allemansrätten, och av dessa i
sista hand högsta domstolen. Därför kan
inte denna motion bifallas. En tolkning
av allemansrätten ankommer icke på
vare sig regering eller riksdag.

Jag begärde emellertid ordet närmast
med anledning av det yrkande som har
framställts om bifall till reservation 2.
Herr Eliasson i Moholm pekade inled 4—Andra

kammarens protokoll 196''i. År

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

ningsvis på de förändringar soin ägt
rum i samhället — på behovet av fritidsområden,
inköp av mark för detta
ändamål och en möjlighet att ge ersättning
till markägare för intrång genom
fritidsverksamhet. Vi är väl allesammans
eniga om att detta är sådant som
skall åstadkommas. Men det är inte det
reservationen gäller, utan den avser hur
man skall disponera medel för dessa ändamål.
Till den ändan föreslås i motionen
en utvidgning av ändamålet med
domänstyrelsens markfond. Den skulle
helt generellt gälla även markförvärv
för naturvårds- och fritidsändamål.

Jag vill först påpeka att liknande yrkanden
framförts vid de två närmast
föregående riksdagarna och vid båda
tillfällena blivit avslagna. Det har väl
inte inträffat något nytt sedan i fjol
som skulle kunna påfordra en ändring
av den ståndpunkt som riksdagen då
intog. Reservanterna pekar på ett uttalande
av jordbruksutskottet vid förra
årets riksdag, på vilket reservanterna
vill stödja sitt yrkande.

Det går emellertid inte att ta detta uttalande
såsom stöd för reservationen.
Uttalandet liadc den innebörden att domänstyrelsen
vid markförvärv skulle ta
hänsyn till naturvårds- och fritidsintressen.
Uttalandet avser att skogbärande
mark för naturvårds- eller friluftsändamål
kan och bör domänstyrelsen
köpa med medel ur markfonden.
Detta uttalande står fortfarande fast,
och för detta ändamål behövs det icke
någon utredning.

Det kan däremot icke vara rimligt att
domänstyrelsen skall använda den kapitalresurs
som markfonden utgör till
att inköpa impediment för fritidsändamål,
eftersom denna fond är uppbyggd
av likvider för av staten försålda produktiva
tillgångar. Sådan mark bör inköpas
med andra medel.

Det finns ett förslag i detta sammanhang
om anvisning av medel för inköp
av mark för naturvårds- och fritidsändamål
— det vill säga andra medel än

::o

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

markfondens. Reservanterna har samtliga
anslutit sig till Kungl. Maj:ts förslag
om att det skall göras en särskild
anvisning för detta ändamål. Jag vill
också påpeka att det föreliggande förslaget
innefattar en anvisning av medel
över statsbudgeten för ersättning åt
markägare för intrång genom fritidsverksamhet.

Slutligen skulle jag vilja påpeka att
det föreligger ett sakkunnigförslag om
en ny destination av markfonden. Detta
förslag är ute på remiss, och även om
man inte tar ståndpunkt till huruvida
detta förslag skall komma att bifallas
eller ej, får ändå alla medge att det
skulle vara högst olämpligt om vi nu
omedelbart före en prövning av detta
förslag skulle fatta ett beslut, som går
emot förslaget, och därmed omöjliggöra
en allsidig prövning av detta.

Det kan därför inte vara lämpligt att
fatta beslut i enlighet med reservation
2.

Herr Eliasson i Moholm gick in på
den stora frågan om domänstyrelsens
inköp av mark över huvud taget. Den
frågan skall vi väl inte blanda in i dagens
debatt, så mycket mindre som
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
nyligen offentligt har förklarat
att man inom jordbruksdepartementet
håller på att utarbeta ett förslag
som i en nära framtid kommer att
ställa frågan på sin spets. Det är väl
då bättre att gömma saken till dess att
en utredning föreligger.

Herr talman! Med detta ber jag att få
yrka avslag även på reservation 2 och
alltså bifall till utskottets hemställan
över hela linjen.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Herr Sköld sade att ingenting
nytt har inträffat sedan riksdagen
senast avslog motioner i denna riktning
— det var i fjol. Men riksdagen har
ju doek under denna tid förelagts ett
lagförslag rörande naturvården. Därmed
har behoven på området klarare

redovisats inte bara när det gäller intrång
hos privata markägare utan även
när det gäller de i mänga fall diffusa
ersättningsbestämmelserna.

Det är väl ändå inte meningen att
markfondens pengar skall användas för
inköp av impediment, sade herr Sköld.
Ja, det är ju inte särskilt angivet att impediment
skall inköpas, utan reservationen
skall ses på det sättet, att den där
föreslagna ordningen ersätter anvisningen
av pengar på budgeten för förvärv
av mark för naturvårdsändamål.
De pengar som anslås över budgeten
kan ju lika väl komma till användning
för inköp av impediment som de pengar
som eventuellt skulle tas ur markfonden.
Herr Skölds resonemang håller
alltså inte.

Bestämmelserna rörande markfonden
är av ganska gammalt datum — de är
åtminstone från 1912 och kan kanske
spåras ännu längre tillbaka i tiden. Under
denna period har det tillkommit
uppgifter för vilka markfondens medel
mycket väl skulle kunna användas. Såvitt
jag kunnat utläsa har det aldrig varit
meningen att några större tillgångar
skulle samlas på markfonden. Ändå har
det emellertid skett en ganska kraftig
utökning av fonden, och den lär nu vara
på omkring 40 miljoner kronor. Det kan
med berättigande ifrågasättas om inte
dessa pengar skulle kunna användas
också i naturvårdens och fritidsverksamhetens
tjänst.

Som jag sade betraktar jag och många
med mig det som en direkt moralisk
skyldighet för samhället att i första
hand upplåta sin mark och skaffa mark
för samhällets pengar, innan man begär
att de privata markägarna skall tåla det
intrång som det ovillkorligen blir fråga
om.

Vi har alltså bara begärt en utredning
rörande bestämmelser som är femtio
år gamla. Bestämmelserna avser ett
område där utvecklingen varit sådan,
att en annan användning av fondens
medel kan vara berättigad.

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Nr 30

Herr ELIASSON i Moholrn (h):

Herr talman! Det är riktigt som herr
Sköld säger att vi framfört förslag på
detta område tidigare; vi har då kanske
också preciserat dem mera. Nu har vi
emellertid inom utskottet kunnat enas
om ett uttalande.

Tendensen är väl ändå klar — det
kommer i framtiden att ställas väsentligt
större krav på tillgång till mark för
fritidsverksamhet. Trenden visar sig redan,
och domänverket har tidigare vidtagit
åtgärder.

Jag skall inte ta upp någon debatt om
domänverkets köp eller försäljningar.
Jag bara åberopar den utredning som
gjorts och som uttalat att de väsentliga
inkomsterna nu kommer från försäljning
av tomtmark. Utredningen beräknar
också att så kommer att bli fallet i
ökande omfattning.

Riksdagen har åtminstone hittills haft
den uppfattningen, att ägareförhållandena
inte skall ändras. Det har också
förklarats att det inte föreligger någon
avsikt att beröva domänstyrelsen markfonden.
Vad som behöver utredas är enligt
vår mening om det finns pengar
över för storleksrationalisering, arronderingsrationalisering
o. d. Finns det
pengar över vore det ju lämpligt att ta
dem i anspråk när tomtmark säljs för
bebyggelse och de människor som skall
bo i dessa områden behöver mark för
fritidsändamål.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! De båda senaste ärade
talarna har ju inte gått in på den fråga
jag förde fram. Vi har att motse en prövning
av ett förslag som bygger på en
annan mening om destinationen av
markfonden än den nuvarande. Vi borde
väl vänta och se innan vi nu väcker
förslag om ett nytt ändamål.

Det är inte fråga om att köpa inipediment,
sade herr Hansson. Jag påpekade
att riksdagen redan har uttalat att
inköp av skogbärande mark för naturvårds-
och fritidsändamål bör företas av

Anslag till naturvårdsverksamhet, m. m.

domänstyrelsen med hjälp av markfonden.
Vad är det därutöver som reservanterna
vill? Det kan ju inte vara annat
än just att man skall köpa impediment.
Så hänger väl den saken samman?

Skall vi verkligen nu, herr Hansson i
Skegrie, börja ordna för den situation
som inträder sedan naturvårdslagen har
behandlats av riksdagen? Är det inte
mera naturligt att vi först behandlar naturvårdslagen
och sedan konsekvenserna
av den?

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Det lagförslag vi har
att motse här förändrar inte markfondens
användning i princip. Det avser
ju bara placeringen av den, hos lantbruksstyrelsen
eller lantbruksnämnderna.
Jag förmodar att det är den utredningen
herr Sköld avser.

Herr SKÖLD (s):

Herr talman! Förslaget innebär inte
att markfonden skall ligga i lantbruksstyrelsen,
herr Hansson i Skegrie. Förslaget
innebär att den skall användas så,
att till lantbruksstyrelsen därav betalas
likvid för den skog som lantbruksstyrelhen
överlämnar till staten.

Härmed var överläggningen slutad.

Mom. I och II

Vad utskottet hemställt bifölls.

Mom. III

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 1);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja
besvarad. Herr Rimås begärde emellertid
votering, i anledning varav efter
given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
Ill) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

100 Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit reservationen
1) av herr Nils Hansson
m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Rimås begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 150 ja och 45 nej, varjämte 9 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Mom. IV

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. V

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen 2);
och fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Hansson i Skegrie begärde
emellertid votering, i anledning varav
efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
jordbruksutskottets hemställan i mom.
V) i utskottets utlåtande nr 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit

reservationen 2) av herr Nils Hansson

m. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter

intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hansson i Skegrie begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 107 ja och 96 nej, varjämte
1 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

§ 3

Föredrogs vart för sig

jordbruksutskottets memorial nr 20,
angående uppskov med behandlingen
av vissa till jordbruksutskottet hänvisade
ärenden; samt

allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 36, i anledning av väckta motioner
dels angående skadeverkningar
av kemiska växtskyddsmedel, dels om
forskning och försök rörande kemiska
växtskyddsmedel och dels om utredning
rörande kemiska växtskyddsme del.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 4

Åtgärder mot bristen på personal inom
sjukvården

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37, i anledning av
väckta motioner om åtgärder mot bristen
på personal inom sjukvården.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
I: 634 av fru Olsson och herr Axel Kristiansson
samt II: 758 av herrar Börjesson
i Falköping och Gustavsson i Alvesta
hemställdes, att riksdagen i skrivelse
till Kungl. Maj :t måtte anhålla

Nr 30

101

Fredagen den 29 maj 1961 em.

Åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården

1. om skyndsam undersökning rörande
orsakerna 1 ill nuvarande brist på
personal inom sjukvården med avseende
på arbets-, social-, löne- och skatteförhållandena; 2.

om skyndsam prövning av frågan
om utländska sköterskor kunde rekryteras
för olika vårduppgifter inom sjukhusväsendet; 3.

om skyndsam utredning, på grundval
av ovannämnda undersökningar, angående
åtgärder för ett snabbt hävande
av sjukvårdens brist på sjuksköterskor
och annan vårdpersonal.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:634 och 11:758 icke
måtte föranleda någon riksdagens åtgärd.

Reservation hade avgivits av herrar
Skoglösa och Svanström, fru Olsson,
herrar Kilsmo, Hamrin i Kalmar och
Börjesson i Glömminge samt fru Forsling,
vilka ansett att utskottet bort hemställa,

att riksdagen i anledning av de likalydande
motionerna 1:634 och 11:758
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla
om skyndsam undersökning rörande
orsakerna till nuvarande brist
på personal inom sjukvården med avseende
på arbets-, social-, löne- och
skatteförhållandena samt om skyndsamt
vidtagande av de åtgärder, vartill undersökningens
resultat kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SKOGLÖSA (ep):

Herr talman! Till allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37 har jag
och några andra ledamöter av utskottet
fogat en reservation.

I reservationen konstateras att den
stora bristen på sjukhuspersonal medför
stora olägenheter för den hjälpsökande
allmänheten: köbildningar vid
våra sjukvårdsinrättningar och svårigheter
att på ett tillfredsställande sätt
utnyttja vårdanläggningarna och övriga

resurser. 1 reservationen framhålles att
dessa personalproblem är av den arten
att de med det snaraste bör lösas.

Av de remissvar som avgivits framgår
att nära 10 000 sjuksköterskor för
närvarande icke är yrkesverksamma.
Av remissvaren framgår vidare att
2 300 elever intogs vid sjuksköterskeskolorna
år 1963 och att intagningen
inom en nära framtid beräknas öka till
2 500.

Det torde vara av största vikt att utbildningskapaciteten
ytterligare utökas.
Men det bör också vara angeläget att ta
reda på orsakerna till den stora avgången
av sjuksköterskor ur aktiv tjänst.
Sjuksköterskeföreningen framhåller att
om blott hälften av de icke yrkesverksamma
sjuksköterskorna återgick till
yrket, så skulle den nuvarande bristen
elimineras. En utredning om de faktorer
som här inverkar bör också vara
angelägen.

Detta är enligt reservanternas mening
ett frågekomplex av mycket stor
räckvidd framför allt för alla hjälpsökande.
Dessa frågor bör därför utan
tidsspillan undersökas, så att åtgärder
kan vidtagas för att vi skall komma till
rätta med detta svåra problem. Det bör
vara angeläget att de onödiga lidanden
och den stora arbetstidsförlust som orsakas
av de långa väntetiderna elimineras.

Medicinalstyrelsen har också understrukit
vikten av att arbetsförhållandena
ordnas så, att man får en ändamålsenlig
fördelning av arbetsuppgifterna,
etc. Det är alltså av allra största betydelse
att vi snarast får en utredning
angående de åtgärder som bör vidtas
i detta hänseende.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till reservationen.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Liksom tidigare avvisar
utskottet motionen om åtgärder för
att få till stånd en allsidig kartläggning
av orsakerna till den alltjämt rådande

102

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.
Åtgärder mot bristen på personal inom sjukvården

sjuksköterskebristen. Utskottet hänvisar
till tidigare utlåtanden på området och
anför som motiv för sitt avslagsyrkande
bl. a. att antalet vårdplatser starkt
har ökat och att utbildningskapaciteten
inte kunnat hålla jämna steg med ökningen.

Som motionär finner jag inte utskottets
motiveringar hållbara. Att antalet
vårdplatser bär ökat i takt med behovet
är självfallet glädjande, men man
frågar sig till vilken nytta dessa vårdplatser
är, då sjukhusen under långa
tider tvingas att stänga avdelningar på
grund av personalbrist.

Den intensifierade utbildningsverksamhet,
som kommit till stånd för att
i första hand underlätta sjuksköterskornas
stora arbetsbörda, är en åtgärd på
längre sikt. Vi motionärer har ansett
det nödvändigt att åtgärder vidtas för
att snarast möjligt och så långt det går
söka eliminera den nuvarande bristen.

Herr talman! Det är ett känt faktum
att många av de olägenheter som nu
förefinnes och som bidrar till att sjuksköterskor
dels flyr yrket och dels söker
sig tjänster på mottagningar etc.,
där de framför allt kan räkna med ordnade
arbetstider, är förknippade med
arbetsförhållanden, löne- och skattefrågor.
I fråga om dessa saker har vi begärt
en allsidig utredning för att åtgärder
skulle kunna vidtas för att komma
till rätta med missförhållanden.
Svensk sjuksköterskeförening har helt
tillstyrkt vår motion, vilket visar att
den behandlar just de frågor, vilka tarvar
en lösning.

Det omvittnas alltjämt från sjuksköterskeliåll
att arbetsförhållandena är
otidsenliga. Att vi här i riksdagen inte
kan gå närmare in på löneproblemen
säger sig självt, eftersom det är frågor
som avgörs av arbetsmarknadens parter.
Men jag kan inte finna något fel i
att riksdagen visar ett positivt intresse
för att i ett sammanhang söka utröna
alla de orsaker, som ligger till grund för
den numera nära nog permanenta sjuk -

sköterskebristen. Svensk sjuksköterskeförening
anför att den nuvarande bristen
kunde elimineras, om hälften av de
icke yrkesverksamma kunde bringas att
återgå till yrket.

Herr talman! Jag anser att allt bör
göras för att i möjligaste mån söka avhjälpa
de svårigheter som nu gör att
redan utbildade sköterskor icke önskar
återvända till aktivt arbete inom sjukvården.
Den undersökning som jag och
min medmotionär begärt på området
siktaT just till att söka få till stånd åtgärder
för att göra sjuksköterskeyrket
så attraktivt, att de sköterskor som lämnat
sitt yrke i så stor utsträckning som
möjligt skulle finna det både ekonomiskt
lönande och ur trivselsynpunkt
tilltalande att återvända till yrket. Det
är många frågor som pockar på sin lösning
i sammanhanget, men jag tror för
min del att drägligare arbetsförhållanden,
bättre skatte- och löneförmåner
spelar en väsentlig roll i sammanhanget.
Vidare bör även daghem upprättas
i anslutning till sjukhus för att gifta
sjuksköterskor med små barn skall kunna
ha dessa placerade på ett betryggande
sätt i närheten av sjukhuset.

Herr talman! Jag finner hithörande
problem så pass allvarliga, att de tarvar
mer vittomfattande åtgärder än som
hittills vidtagits för att kunna lösas.
Bristsituationen drabbar i första hand
sjuka människor. I ett välfärdssamhälle
som vårt synes det angeläget att man
lika väl som man bygger moderna sjukhus
och andra vårdinrättningar även
med det snaraste söker komma till rätta
med den olyckliga sjuksköterskebristen.
Den allsidiga undersökning som vi funnit
påkallad anser vi motionärer vara
ett led i strävandena att på de områden,
där de största problemen synes föreligga,
finna utvägar för att man inte på
grund av personalbrist skall behöva slå
igen avdelningar på våra sjukhus och
låta sjuka människor stå i ko framför
sjukhusportarna efter lång väntetid för
att få den nödvändiga hjälpen.

Nr SO

Fredagen den 29 inaj 19C4 em.

Åtgärder

Med dessa ord, herr talman, her jag
att få yrka bifall till reservationen av
herr Skoglösa m. fl.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! De frågor som tagits upp
i de föreliggande motionerna är inte nya
för någon av oss här i kammaren. Allmänna
beredningsutskottet har haft dem
uppe till behandling så sent som 19C2
med anledning av en motion av herr
Börjesson i Falköping m. fl. med ungefär
samma lydelse som årets motion.

När utskottet nu yrkat avslag på motionerna
i detta ärende är det inte ett
uttryck för att utskottet varit likgiltigt
inför de problem som tas upp i motionerna.
Men det pågår, och har pågått, utredningar
på detta område. Reservanterna
säger också själva: »Beträffande
möjligheterna att häva den nu akuta
bristen torde doc-k åtgärderna i hög
grad böra inriktas på att öka yrkesintensiteten
bland de redan utbildade
sjuksköterskorna», och anvisar alltså en
väg.

Utöver de många utredningar som
pågår vill jag hänvisa till att man har
startat reaktiveringskurser som ett led
i strävandena att söka intressera gifta
sjuksköterskor att återgå i tjänst. Man
har vidare vidtagit åtgärder för att genom
utbildning av laboratriser, röntgenassistenter,
operationsassistenter, undersköterskor,
sjukvårdsbiträden och expeditionsbiträden
avlasta vissa arbetsuppgifter
från sjuksköterskorna. Det pågår
också, om jag är riktigt underrättad,
en statlig utredning för att förbättra
arbetstidsförhållandena. Man har för
avsikt att redan i höst pröva de åtgärder
som denna utredning kan föreslå vid vissa
sjukhusavdelningar. För att underlätta
möjligheterna för gift sjukvårdspersonal
att bibehålla sitt arbete förser
man ookså i allt större utsträckning
sjukhusen med barndaghem.

Om jag sedan får anlägga en personlig
synpunkt på detta problem menar
jag, herr talman, att detta yrkesområde

IDB

mot bristen på personal inom sjukvården

hittills varit för ensidigt könsinriktat i
rekryteringsavseende. Efter hand som
den manliga sjukhuspersonalen ökar i
antal kommer personalsvårigheterna att
minska. För att uppnå den utvecklingen
behövs inte heller någon ny utredning.

I dagens situation är inte det mest
angelägna att sätta i gång ytterligare utredningar.
Utskottsmajoriteten anser det
viktigast att resurserna sätts in på att
fullfölja strävandena att genom praktiska
åtgärder försöka avhjälpa bristen
på sjukvårdspersonal.

Herr talman! Med det anförda hemställer
jag om bifall till utskottets förslag
att de likalydande motionerna 1:634
och 11:758 icke må föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! I reservationen till utskottsutlåtandet
återfinns inte namnen
på högerrepresentanterna i utskottet.
Detta betyder inte att dessa på något
sätt skulle ha ändrat sitt tidigare ställningstagande
i denna fråga. Det betyder
vidare inte att de skulle vara omedvetna
om bristen på personal inom sjukvården
eller att de skulle vara ointresserade
av bristens snabba avhjälpande.
De har emellertid den uppfattningen att
i stort tillräckliga utredningar gjorts
och att lägets allvar till fullo är klarlagt.

Yad som behövs är inte i första hand
utredningar, med därtill hörande tidsutdräkt,
utan vad som erfordras är
handling, snabba och effektiva åtgärder.

För övrigt skall allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 37 ses i samband
med samma utskotts utlåtande nr 40
om bättre utnyttjande av välutbildad
arbetskraft m.m. som om en liten stund
tas upp till behandling i kammaren. Av
utskottsmajoritetens där uttalade mening,
biträdd av samtliga borgerliga utskottsledamöter,
framgår att krav ställs
på Kungl. Maj :t att vidta åtgärder för
att bättre utnyttja den välutbildade arbetskraften,
dit givetvis personalen inom

104 Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft m. m.

sjukvården hör. Den .skrivelse till Kungl.
Maj:t som föreslås i allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40 innefattar
också vad som begäres i reservationen
i samma utskotts utlåtande nr 37.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels pa bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen av
herr Skoglösa m. fl.; och biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 5

Bättre förhållanden för kvinnlig arbetskraft
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 38, i anledning av
väckta motioner dels om bättre förhållanden
för kvinnlig arbetskraft och
dels angående deltidsarbete för kvinnor
in. in.

I de likalydande, till allmänna beredningsutskottet
hänvisade motionerna
1:386 av herrar Lager och Adolfsson
samt II: 462 av fru Ryding m. fl. hade
bl. a. föreslagits, att riksdagen måtte
hemställa till Kungl. Maj :t om skyndsam
utredning och förslag i syfte att
åstadkomma nödvändiga åtgärder för
en effektivare och mer differentierad
yrkesutbildning som syftade till brytande
av könsbarriärerna inom arbetslivet
och som underlättade kvinnornas tillträde
till högkvalificerade yrken.

Till allmänna beredningsutskottet hade
vidare hänvisats de likalydande motionerna
1:387 av herrar Lager och
Adolfsson samt 11:463 av fru Ryding
in. fl.

Utskottet hemställde, att de likalydande
motionerna 1:386 och 11:462
samt de likalydande motionerna 1:387
och II: 463, samtliga såvitt nu var i fråga,
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru RYDING (k):

Herr talman! Jag är helt enig med vad
allmänna beredningsutskottet säger i sitt
utlåtande nr 38, där det heter att det är
»ett ofrånkomligt rättvisekrav att kvinnorna
skall vara i alla avseenden likaberättigade
med männen i fråga om utbildning
för och tillträde till alla områden
på arbetsmarknaden».

Att åtgärder för att förverkliga detta
önskemål »röner stor uppmärksamhet»

•— som utskottet också skriver — tror
även jag, men enligt min mening räcker
det i detta fall inte bara med uppmärksamhet.

Jag skall bara ta upp eu enda fråga
av alla dem som vi berört i motion
11:462. Under punkt 1 framhåller vi nödvändigheten
av en effektivare, mera differentierad
yrkesutbildning. Om vi inom
överskådlig tid skall kunna bryta
de nuvarande könsspärrarna, måste vi
enligt min uppfattning börja i rätt ände.
Vi måste börja med vår ungdom. Gör
man detta angriper man problemet från
rätt håll. Lyckas vi inte i detta skede
kommer allt i framtiden att förbli vid
det gamla, vilket bl. a. tar sig så tråkiga
uttryck i de kvinnliga låglöneyrkena.
Det får inte längre betraktas som ett
kuriosum, om en flicka väljer ett enligt
gängse betraktelsesätt manligt yrke eller
om en pojke väljer ett yrke, som enligt
traditionen anses vara kvinnligt.
Jag tror att mycket återstår att göra
just på detta område; inte minst bör vi
härvidlag kunna bättre utnyttja våra
massmedia.

Jag erkänner gärna att det är en svår
uppgift, och det är det därför, att vi har
en stark mur av gamla fördomar att forcera.
Dessa fördomar upprätthålles på
ett ibland nästan kusligt sätt, bl. a. genom
veckopressen, filmen och annan
propaganda. Därför anser jag att det
fordras verkliga krafttag för att komma
längre och fortare fram till det mål, som
jag tror att de flesta av kammarens ledamöter
i likhet med mig strävar efter
att nå, nämligen att kvinnorna här i

Nr 30

105

Fredagen den 29 maj 1961 em.

Sverige under inga omständigheter får
lov att vara något slags regulatorer på
arbetsmarknaden. De skall för alltid bli
eu omistlig del av vära arbetskraftsresurser.

Nu har utskottet, för att kunna avslå
vår motion, till sist funnit eu utredning
att hänvisa till, arbetsmarknadsutredningen.
Jag har noga läst igenom direktiven
till denna, och det är korrekt vad
som sägs, att kvinnornas problem skall
uppmärksammas. Men hur jag än läser
kan jag inte någonstans i direktiven
återfinna de problem som jag nu berört,
nämligen ungdomarnas yrkesvägledning
och yrkesorientering.

Det är givet att denna utredning kan
komma fram — och det får vi väl hoppas
att den gör — till den slutsatsen att
den springande punkten just är utbildningen,
yrkesvägledningen och yrkesorienteringen
i skolan. Man kanske da
också kan komma fram till att här behövs
en kartläggning för att se hur långt
vi kommit på det området. Jag anser
emellertid att vi inte har råd att förlora
mer tid genom att bara vänta. Vi måste
i stället redan nu — ja, helst borde vi
ha gjort det för länge sedan — mera
aktivt medverka för att påskynda utvecklingen
mot ökad jämlikhet mellan
könen i vårt land.

Vi har i Sverige i många avseenden
kommit långt på detta område, mycket
längre än i många andra jämförbara
länder — men därför kan vi inte slå
oss till ro eller minska aktiviteten. Eller
anser utskottsledamöterna att allt är
bra som det är?

Herr talman! Jag är tyvärr inte nöjd
med vad utskottet har anfört i anledning
av våra motioner. Jag ber därför
att få yrka bifall till motionerna 1:386
och 11:462.

Fru JÄDERBERG (s):

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till allmänna beredningsutskottets
hemställan om avslag på motionerna
1:386 och 11:462 samt 1:387 och 11:463.

Gifta kvinnors förvärvsarbete

överläggningen var härmed slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till utskottets hemställan
med den ändring däri, som föreslagits
i motionerna I: 386 och II: 462
i nu förevarande del; och biföll kammaren
utskottets hemställan oförändrad.

§ 6

Gifta kvinnors förvärvsarbete

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 39, i anledning av
väckta motioner dels angående gifta
kvinnors förvärvsarbete och dels om
åtgärder för att höja yrkesintensiteten
hos gifta kvinnor.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade:

Fru SJÖVALL (s):

Herr talman! Allmänna beredningsutskottet
har tydligen tagit för vana
att blanda motioner med olikartat innehåll,
vilket gör det litet svårt att gå
i polemik mot utskottet.

I motion nr 422 har fru Kristensson
och jag begärt en enmansutredning,
som i huvudsak skulle gå igenom det
material, som redan finns i statliga
beredningar, hos fackliga organisationer
och på näringslivssidan om yrkesintensiteten
hos gifta kvinnor.

Det visar sig att det icke finns någon
enhetlig redovisning av förvärvsarbetet.
Det finns inte heller någon enhetlig
definition av begreppet förvärvsarbetande
i den officiella statistik som
vi arbetar med. På basen av denna
bygger man dock prognoser och tror
att vi med hjälp av kvinnlig arbetskraft
skall kunna lösa väsentliga problem,
exempelvis åldringsvården — för
att bara ta ett aktuellt och mycket omfattande
problem.

Att vi har begärt en enmansutredning,
som i första hand alltså skulle
bearbeta redan förefintligt material, är

4*__Andra kammarens protokoll 1964. Nr 30

106 Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Gifta kvinnors förvärvsarbete

för att man med hjälp härav skulle
kunna komma fram till ett förslag
om bättre bas för statistiken, men också
erhålla en kartläggning av de åtgärder
som redan är föreslagna och se
i vilken mån de över huvud taget är
samstämmiga; också för att kanske den
vägen kunna gå vidare. Det gäller alltså
icke i vanlig ordning en ny och omfattande
utredning, där man begär in
nytt material. Det visar sig nämligen
att det som finns samlat i olika utredningar
ytterligt sällan sammanställs
och man därför icke får den helhetsbild
som ändå detta gamla material
kan ge.

Allmänna beredningsutskottet har
föreslagit att frågeställningarna skall
gå till en rad olika utredningar och
behandlas av dem. Vår motion upptar
emellertid det rakt konträra kravet, att
frågeställningarna skall samlas på ett
håll, så att man inte skall få den disparata
handläggning, som ofta blir följden
av att olika utredningar har hand
om problemen.

Utskottet har visserligen sagt att det
hoppas att dessa utredningar skall bedriva
arbetet skyndsamt och effektivt,
och därmed tycker utskottet att allt är
bra. Då det inte torde löna sig att föreslå
något annat än utskottet gjort,
får vi väl säga att om inte utredningarna
följer denna uppmaning, får vi
återkomma.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag vill endast yttra
några ord efter det som fru Sjövall har
anfört. Det är inte utan en viss förvåning
man har tagit del av allmänna
beredningsutskottets utlåtande i vad
gäller behandlingen av den motion som
fru Sjövall här har talat om, nr 422 i
denna kammare. Det är något av ett
»God dag — yxskaft».

I motionen hade vi, som fru Sjövall
också nämnt, just påtalat det olämpliga
i att splittra utredningsarbetet på
detta vidsträckta område på så många

utredningar. Den ena handen vet inte
vad den andra gör. Man får alltså icke
någon samlad bild av situationen.

Allmänna beredningsutskottet besvarar
vår önskan om enmansutredning
med att säga, att frågan kommer att
behandlas av ett antal utredningar och
att vi skall vänta till deras arbete är
klart. Jag tycker inte att allmänna beredningsutskottet
verkligen lagt sig
vinn om att förstå vart motionen syftar.

Jag vill erinra om den lilla debatt
som jag förde med statsrådet Lindström
för eu tid sedan här i kammaren,
då jag hade påtalat att familjeberedningen
i sin mycket omfattande
enkät över huvud taget inte hade tagit
upp skatteproblemen. Fru Lindström
hänvisade till att det sitter en
skatteutredning och att därför familjeberedningen
inte bör syssla med dessa
skattefrågor. Jag påtalade det olämpliga
i att fördela uppgifterna på detta
sätt — vilket gjorde det omöjligt
att få en helhetsbild av situationen.
Jag framförde också önskemålet om
att man skulle få en stark man eller
kvinna, som skulle göra en genomgång
av det material som finns och även
komma med förslag. Då fick jag i varje
fall den uppfattningen, att statsrådet
Lindström inte var främmande för
en sådan tanke. Men nu förefaller det
mig som om hennes partikamrat fru
Eriksson i Stockholm, Ordförande i
allmänna beredningsutskottet, inte skulle
ha sanmia intentioner.

Jag tycker ändå, herr talman, att det
vore värdefullt att få höra allmänna beredningsutskottets
ärade ordförandes
uppfattning i denna fråga. Jag vet av
gammal erfarenhet att fru Nancy Eriksson
— jag säger det med motvillig beundran
— har en mycket stor förmåga
att förvända synen på ledamöterna
i utskottet och få dem att tycka att de
motioner som föreligger kanske inte är
så mycket att behandla. Jag vidhåller
i alla fall, att den fråga vi har fram -

Nr 30

107

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m.

fört i motionen är av så stor samhällsekonomisk
betydelse, att del borde finnas
anledning för utskottet att mer ingående
och noggrant pröva vad saken
gäller.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren utskottets hemställan.

§ 7

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft,
m. m.

Föredrogs allmänna beredningsutskottets
utlåtande nr 40, i anledning av
väckta motioner om bättre utnyttjande
av välutbildad arbetskraft, m. m.

I de till allmänna beredningsutskottet
hänvisade likalydande motionerna
1:632 av herr Lundström m. fl. och
11:778 av herr Ohlin in. fl. hemställdes
att riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t måtte uttala,

1. att Kungl. Maj :t tillsåge att inom
ramen för såväl långtidsutredningarna
och planeringsrådet som i andra planerande
instanser åtgärder vidtoges för
att belysa de vinster samhället hade
att hämta ur ett bättre utnyttjande av
den välutbildade arbetskraften samt för
att över huvud taget undersöka var de
mest besvärande flaskhalsarna funnes
och hur förbättringar bäst borde sättas
in, samt

2. att Kungl. Maj:t för riksdagen redovisade
de från dessa utgångspunkter
vidtagna åtgärderna.

Utskottet hemställde, att riksdagen
med bifall till de likalydande motionerna
1:632 och 11:778 i skrivelse till
Kungl. Maj:t måtte uttala,

1. att Kungl. Maj :t tillsåge att inom
ramen för såväl långtidsutredningarna
och planeringsrådet som i andra planerande
instanser åtgärder vidtoges för
att belysa de vinster samhället hade att
hämta ur ett bättre utnyttjande av den
välutbildade arbetskraften samt för att
över huvud taget undersöka var de mest
besvärande flaskhalsarna funnes och

hur förbättringar bäst borde sättas in,
samt

2. att Kungl. Maj:t för riksdagen redovisade
de från dessa utgångspunkter
vidtagna åtgärderna.

Reservation hade avgivits av fru
Eriksson i Stockholm, herrar Sörlin, Söderberg,
Ilellebladli, Tage Johansson,
Hedlund, IJelge Karlsson, Lundmark
och Kask, fröken Anderson i Lerum
samt fru Hörnlund, vilka ansett att utskottet
bort hemställa, att de likalydande
motionerna 1:632 och 11:778
icke måtte föranleda någon riksdagens
åtgärd.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Jag har inte lyckats
förvända synen på några av oppositionens
utskottsledamöter i den här frågan
— de har tittat själva, men jag tycker
att de har tittat alldeles fel!

Till allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 40 har vi fogat en reservation,
eftersom det med lottens hjälp har
blivit majoritet för hemställan om en
skrivelse till Kungl. Maj :t om åtgärder
för att inom ramen för såväl långtidsutredningarna
och planeringsrådet som
i andra planerande instanser åtgärder
skall vidtagas för att belysa de vinster
samhället har att hämta ur ett bättre
utnyttjande av den välutbildade arbetskraften
samt för att över huvud taget
undersöka var de mest besvärande
flaskhalsarna för utbildningen finnes.
Vidare begär man att de från dessa utgångspunkter
vidtagna åtgärderna senare
skall redovisas för riksdagen.

Till grund för utlåtandet ligger en
folkpartimotion på elva sidor. Om man
ser på motiveringarna, får man motionens
karaktär klar för sig. Man blir då
kanske litet förvånad över att folkpartiet
här har lyckats förvända synen på
ledamöterna i allmänna beredningsutskottet
från högern och centern, vilka
annars brukar vara klarsynta — de har

108 Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m.

faktiskt låtit sig spännas för den folkpartistiska
skrytvagnen riktigt ordentligt.
Jag skall ta som exempel några av
de mest pösiga vändningarna i motionen
:

»Folkpartiet har gått till kamp mot
kösamhället. I motioner till riksdagen
har vi under en följd av år angett riktlinjer
för hur denna kamp bör bedrivas
och kommit med förslag» — och så
räknar man upp hur folkpartiet framställt
det ena förslaget efter det andra.

»Yi har även i särskilda motioner pekat
på de förbättringar i fråga om serviceområdena
och då ej minst tillgången
på förskoleplatser som är nödvändiga»,
säger man vidare. »Folkpartiet
visar vägen.» »Under hela 1950-talet
har man från vårt håll» — det är
herr Ohlins håll — »pressat på för att
öka möjligheterna till barntillsyn genom
inrättande av daghem m. m.» »Folkpartiets
kampanj har burit frukt», »regeringen
har förmåtts att acceptera folkpartiets
krav på ökad utbildning av
förskollärare o. s. v.» — Allt detta räknar
man upp och påvisar att detta är
»den dynamiska liberala politiken, den
som vi» — d. v. s. herr Ohlin och hans
parti — »förfäktar».

Nu skall man sätta in hela denna liberala
dynamik även på vårdområdena
och åstadkomma stora ting! Men så
utmynnar hela denna kraftdemonstration
i ett stillsamt krav på en skrivelse
till Kungl. Maj:t med begäran
om en utredning som redan finns och
om en redovisning av utredningens resultat
som redan har gjorts. Jag undrar:
Har inte högern och centern blundat
för mycket när de gått med på att
ställa sig bakom en sådan motion? Jag
tror inte att de har läst motionen —
i så fall skulle den säkert ha stått dem
ända upp i halsen!

Vi reservanter anser inte att det behövs
någon skrivelse om planeringsorganens
planeringsmål, eftersom frågorna
om arbetskraften redan tagits upp
av de planeringsorgan som finns och

motionärerna ju inte begär något nytt
planeringsorgan. Dessa frågor har delvis
redan tagits upp av det ekonomiska
planeringsrådet, såsom framgår av
den reviderade finansplan som vi behandlade
för några dagar sedan. Fn ny
långtidsutredning skall komma efter de
tidigare företagna långtidsutredningarna
med samma syfte, men det skall göras
vissa förändringar i planen, så att den
blir mer intensiv och så att de ting
som man börjat utreda tidigare kan videreutvecklas.

Det ekonomiska planeringsrådet är
sammansatt av representanter för regeringen,
näringslivet och arbetsmarknadens
parter samt från samhällsvetenskapligt
håll. Av de tio sammanträden
som planeringsrådet haft sedan det kom
till har, såsom redovisas i en bilaga till
finansplanen, ett av sammanträdena
upptagits av frågan om långfristiga problem
inom den högre utbildningen. Vidare
har diskuterats köerna, resursanvändningen
och den ekonomiska framstegstakten,
lokaliseringspolitikens utformning
och problem inom åldringsvården.
Det är väl de ämnen motionärerna
avser att få utredda genom planeringsorganen.

Vi har tidigare i år godkänt statsutskottets
utlåtande om planeringsrådets
verksamhet. Vi reservanter har svårt att
förstå, att man efter detta skall gå med
på att kräva att dessa ämnen skall tas
upp på annat sätt än som redan sker.
Vad kan man vinna därmed? Ingenting
annat än att man möjligen såsom här
skett kan vinna majoritet för ett sådant
yrkande i ett utskott. Jag hoppas att det
inte blir majoritet i kammaren för detsamma.

Om ni skall vara ärliga måste ni medge,
att det inte finns någonting att
vinna. Det är ett försök att med ord beskriva
något som inte kan åstadkommas.
Jag tycker det skulle vara skönt
att få se högern och centerpartiet ta sitt
förnuft till fånga som de brukar göra
i varje fall i vårt utskott. Jag hoppas att

Nr 30

109

Fredagen den 29 maj 1904 em.

Bättre utnyttjande ai välutbildad arbetskraft, in. m.

dessa partier låter folkpartiet stå ensamt
med sin begäran om en alldeles
onödig utredning och inte instämmer
i detta krav utan ställer sig på reservanternas
sida och yrkar avslag på motionen.

Jag ber med det anförda att få yrka
bifall till reservationen till allmänna
beredningsutskottets utlåtande nr 40.

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Jag vill inte polemisera
mot fru Nancy Eriksson i Stockholm
utan skall försöka att så sakligt som
möjligt motivera, varför vi i folkpartiet
velat att riksdagen skall inta en positiv
ställning till denna motion och bifalla
motionens yrkande om utredning.

En framstående yrkeskvinna yttrade
nyligen, att hon tvekade att ge sina
döttrar någon dyrare och mera kvalificerad
yrkesutbildning för att bespara
dem oron och svårigheten att välja mellan
yrkesarbete och hemarbete, när de
bildat familj. Gör sig denna kvinna till
tolk för flertalet kvinnors inställning nu
för tiden? Jag tror inte det. Jag är viss
om att liksom bilen kommit för att stanna,
har också kvinnans deltagande i förvärvsarbetet
ständigt stigit och kommer
att fortsätta att göra det. Den utvecklingen
tror jag inte vi kan hejda och vi
vill det inte heller. Utan tvekan önskar
vi väl ge våra döttrar en så gedigen yrkesutbildning
som möjligt, om de har
förutsättningar härför. Men just därför
att vi befinner oss i en sådan situation,
får de åtgärder som stat och kommun
vidtar i detta sammanhang, inte präglas
av planlöshet, såsom ofta skett.

Det är väl ändå så, att skattepolitiken,
arbetsvillkoren och serviceförhållandena
kan verka försvårande, ja, till
och med avskräckande, för många välutbildade
kvinnor att fortsätta sitt förvärvsarbete
när barnen blivit några år.
Jag vill här betona, att jag inte menar
att kollektiv vård på något sätt kan ersätta
mors och fars. Jag tror personligen
att de första åren av ett barns liv

är den tid, då grunden läggs till en harmonisk
— eller disharmonisk — utveckling
och att det är viktigt att barnet
får växa upp i lugn. Kanske skulle
några första lugna år som hemmafru
tillsammans med barnen ge mångfaldig
skörd längre fram i tiden och minska
behovet av personal vid våra rådgivningsbyråer,
barnavårdsnämnder och
arbetsplatser. Men observera, att jag
sade kanske. Jag är inte alldeles säker
på det.

De ofullständiga utredningar vi har
på detta område visar att det egentligen
inte är kvantiteten av den tid vi umgås
med våra barn som är det viktigaste
utan kvaliteten — det har jag visst sagt
någon gång förut från denna talarstol.
Men man kan inte heller bortse ifran
att mödrar, som har dyrbar utbildning
och som får svårt att använda sig av
den efter äktenskapets ingående, av ekonomiska
skäl, arbetstidsskäl och barnpassningsskäl,
inte känner sig riktigt
till freds hemma heller, naturligtvis till
skada för familjen i övrigt.

Jag vill med denna utvikning från
själva ämnet påpeka, att det viktigaste
för en familjs harmoni är att man ordnar
upp sina förhållanden på ett för alla
inom familjen godtagbart sätt. I motionen
sägs också att hänsyn måste tas till
varje individs önskan att själv få forma
sitt vuxna liv. Vidare framhålles där,
att det kan vara nyttigt att någon gång
söka nå fram till en överblick av den
förlust samhället åsamkar sig självt genom
att ordna det så, att de som en gång
utbildats med bestämda yrkesplaner senare
inte finner det motiverat att utnyttja
denna utbildning liksom också
vad konsekvenserna härav blir för andra
medborgare.

Vi kan se det i vårt kösamhälle. Vi ser
hur det fungerar inom sjukvården, skolor,
folktandvård, socialvård o. s. v., där
många befattningar inte kunnat besättas,
därför att man inom våra kommuner
inte kunnat ge bostäder åt dem som
fått befattningarna. I motionen pekar

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m.

man också på utbildningsköerna som vi
känner till så väl, att vi här inte behöver
beröra den saken.

Man frågar sig onekligen vad medborgare
och samhälle förlorar på att
den välutbildade arbetskraften inte utnyttjas
så som skulle kunna ske. Motionen
anför som exempel situationen år
1960, då antalet förlorade årsverken för
kvinnliga folkskollärare som avstått
från att gå i tjänst var 4 230. Motsvarande
siffra var för kvinnliga läkare 270
och för sjuksköterskor 15 017. Den sammanlagda
utbildningskostnad, som år
1960 inte gav någon återbäring för dessa
tre yrkesgrupper, kan uppskattas till
600 miljoner kronor.

Den ekonomiska aspekten är emellertid
inte den allvarligaste — i varje fall
inte för mig — utan det är det faktum,
att vi i dag så dåligt kan tillvarata resurserna
på detta område och att köerna,
särskilt inom sjukvård och utbildning,
blir allt längre. Därför anser motionärerna
och vi som följt ärendets behandling
i allmänna beredningsutskottet
det vara synnerligen viktigt, att
Kungl. Maj :t vidtar alla åtgärder, som
kan befinnas lämpliga inom ramen för
de utredningar, som nu finnes, att belysa
de vinster samhället har att vänta genom
ett bättre utnyttjande av den välutbildade
arbetskraften och att undersökningar
göres, var de mest besvärande
flaskhalsarna finns och hur förbättringar
skall kunna genomföras. Slutligen
hemställes i motionen att Kungl.
Maj :t för riksdagen redovisar resultatet.

Herr talman! Jag ber alltså att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Men snälla fru Forsling,
skall vi nu dra upp hela historien om
huruvida barnen skall stanna hemma
eller vara på daghem, om mödrarna
skall arbeta när de har småbarn eller
vara hemma? Det har väl ändå rätt litet
med motionen att göra. Vad man där

kräver är att planeringsorganen skall
diskutera frågorna. Vi har skickat motionen
på remiss till eu rad instanser,
och de har alla svarat att det planeras.
Det sker inom arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen. Ecklesiastikdepartementet
har ett särskilt utbildningsråd.
Man försöker fullt utnyttja utbildningsresurserna,
eftersom de kostar så
mycket pengar, att man måste tänka sig
för så att åtgärderna verkligen blir
planmässiga.

Det är inga storartade reformer ni
kräver. Ni klagar över kösamhället och
resonerar om en massa frågor, men ni
framlägger inte något som helst förslag
till lösning. I det ärende som vi behandlade
förut sades, att man inte skall
splittra undersökningarna på många organ
och därför ville sammanföra kvinnofrågorna.
Skall vi då undersöka kvinnornas
skattefrågor i eu utredning, ungkarlarnas
i eu utredning, familjernas i
en o. s. v.? Vi har ansett att skall man
undersöka skattefrågorna bör utredningen
gälla både män och kvinnor,
skall vi utreda utbildningsfrågorna bör
utredningen gälla samtliga utbildningsfrågor.
Därför tyckte jag att det var
orimligt att bemöta de förslag som gjordes
i det förra ärendet. Nu har jag
emellertid passat på att göra det.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! Det kanske i någon mån
irriterar fru Eriksson i Stockholm att
folkpartiet många gånger satt fingret
på den ömma punkten, kösamhället.
Allt vad fru Eriksson anförde har tagits
upp i motioner från folkpartihåll
sedan många år tillbaka. På olika områden
har vi föreslagit förbättringar,
men ständigt har man hänvisat till att
utredningar pågår. Men man har aldrig
kunnat visa att de har lett till förbättringar
eller till minskning av köerna.
Vi vill nu att man skall gå vidare och
undersöka vad som kan göras i detta
fall.

Vi är på det klara med att vi släpar

Nr 30

111

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m.

efter beträffande utbildning. Det har
klarlagts genom utredningar och inte
minst genom den bok som skrivits pä
uppdrag av statsrådet Ulla Lindström
och som hon skrivit inledningen till.
Hon har satt sociologer, psykologer
m. fl. att utreda familjernas framtid.

Vad som i längden alltmer behövs är
utbildning på olika områden och investering
i utbildning av människor.
Kostnaden härför blir kanske lika stor
som investeringarna f. ö. för sjukvård
m. m. Därför är det nödvändigt att vi
bygger ut hela utbildningsväsendet. Där
har det länge släpat efter oerhört. Det
beror på att det från början har varit
en bristande planering i detta och även
beträffande tillvaratagandet av den utbildade
arbetskraften. Vi kanske alla får
ta ansvaret för detta men det är i första
hand regeringen som bär ansvaret. Den
har dock haft god tid att planera, så
länge som den har suttit vid makten.
Man kan inte skylla ifrån sig ansvaret.
Man har helt enkelt inte varit förutseende.
Stora grupper väl kvalificerade sökande
avvisas från utbildningsanstalterna
inom sjukvården, den tekniska utbildningen,
lärarutbildningen o. s. v.
Man kan räkna upp det ena utbildningsområdet
efter det andra där ungdomar
vill komma in men där utbildningen inte
är planerad så att det finns plats för

dem.

Vad som sedan berörs i motionen förbiser
fru Eriksson helt, nämligen att alltför
många utbildade tyvärr inte använder
den utbildning de har fått. Det vet
emellertid fru Eriksson lika väl som
alla vi andra.

Man kan undra vad detta beror på.
Utbildning innebär stora kapitalutlägg,
och det är alltså stora investeringar som
inte kommer till användning, såsom fru
Forsling nyss påpekade. Vad vi vill är
att man skall göra en inventering för
att verkligen klart få veta vad samhället
förlorar på detta förhållande. Jag
tror att man sedan skulle komma att
ta krafttag på ett helt annat sätt för att

denna kvalificerat utbildade arbetskraft
skall få möjlighet att utöva sin utbildning.
Det är detta vi motionärer vill
uppnå, och jag tycker att vi skall begränsa
diskussionen till den saken.

Vi påpekar sedan i motionen att man
bör vidare utreda var de verkliga flaskhalsarna
finns och undersöka vad som
kan göras mot dem. Jag skall inte räkna
upp alla detaljer, ty detta är ett sammanvävt
problem.

Som fru Forsling framhöll kan man
inte hitta några generella utvägar för
att ta vara på den välkvalificerade
kvinnliga arbetskraft som av olika skäl
inte fortsätter yrkesarbetet, utan metoderna
måste variera. Vi vill emellertid
att olika möjligheter skall ställas till förfogande.
De förluster som samhället
åsamkas av dessa förhållanden visar
kanske, att det är idé att satsa en hel
del på att underlätta för kvinnorna att
utöva sitt yrke.

Med detta, herr talman, ber jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag hade inte tänkt yttra
mig angående detta utskottsutlåtande,
men utskottets ordförande, fru Eriksson
i Stockholm, har med sina litet utmanande
ordalag tydligen velat att debatten
skulle förlängas ytterligare.

Jag ber att få tacka för de vänliga orden,
att centerpartiets och högerns representanter
i allmänna beredningsutskottet
alltid har varit besinningsfulla
och kloka — utom i detta fall. Jag hoppas
att detta konstaterande inte kommer
att strykas vid justeringen av protokollet.

Om man läser vad utskottsmajoriteten
har skrivit och tolkar reservationens
andemening finner man emellertid,
att skillnaden inte är så stor annat
än beträffande själva yrkandet.

Att motionen innehåller en lång beskrivning
av vad folkpartiet tidigare har
yrkat anser jag inte vara ett tillräckligt

112

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.
Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m

skäl för att gå emot ett yrkande som
dock har berättigande.

Frågan om hur man skall kunna tillvarata
den välutbildade arbetskraft som
finns på de områden där det är svårt
att fylla arbetskraftsbehovet, är väl i
synnerhet inom sjukvården av oerhörd
vikt.

Jag förvånar mig över att högermannen
herr Nordstrandh nyss yttrade, att
han inte kunnat gå med på vad reservanterna
yrkade i utskottsutlåtandet nr
37, när högern återfinns under detta
utlåtande, som egentligen syftar till att
försöka lösa samma problem.

Jag kan inte förstå att utskottsinajoriteten
i sitt yrkande skulle begära någon
.särskild utredning. Den begär ju
»att Kungl. Maj :t tillser att inom ramen
för såväl långtidsutredningarna
och planeringsrådet som i andra planerande
instanser åtgärder vidtages»
för att belysa dessa frågor och åstadkomma
förslag för att få dem lösta.

Jag finner inte någon orsak till att
vi inom centerpartiet skulle ställa oss
kallsinniga till denna motion från folkpartiet.
Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Det var så länge sedan
fru Eriksson höll sitt anförande att vad
jag nu säger kanske hänger en smula i
luften, men jag kan hålla med henne
om inte minst de värdeomdömen, som
min vän från Öland nyss hänvisade till.
Jag håller också med henne om att en
och annan formulering i folkpartimotionen
kanske kan sätta sig en smula i
halsen, men sådana saker kan man väl
sätta sig över. Om vi ser till motiven
för och syftet med det hela, finner vi
att den motion det här gäller är en bra
motion och att de centerpartister och
högermän, som skrivit under detta utskottsutlåtande,
inte har brutit sina traditioner.

Jag vill med detta yrka bifall till utskottsmajoritetens
förslag.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Man målar här upp problem
som vi alla känner mycket väl till.
Men även om man säger att här är det
ett bekymmer och där ett annat bekymmer,
betyder det inte att det yrkande
man sedan ställer löser dessa
problem. Hade man framlagt förslag,
som inte tagits upp tidigare, förslag
som inneburit nya uppslagsändar, hade
det varit en sak, men i stället säger man:
»Var snäll och håll på med det som ni
redan håller på med! Håll på med detta
inom det existerande planeringsrådet!»
Det är bara att låtsas hjälpa till.

Sedan räknade fröken Elmén upp
alla problem hon kunde komma på i en
hast, som finns i välståndssamhället
— det är i stor utsträckning fråga om
välståndsköer. Vi känner sammanhangen,
och vi vet att det här kommer att bli
fråga om stora kostnader. Men vi vet
också att när dessa kostnader skall betalas,
blir intresset betydligt mindre hos
dem som nu så ivrigt pekar på alla bekymmer.
Man vill då icke lämna några
pengar. Man kommer alltså inte här med
någonting nytt,'' utan ber Kungl. Maj:t
fortsätta med det som Kungl. Maj:t redan
håller på med.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag vidhåller vad jag
förut sagt, nämligen att vi här undan
för undan framlagt förslag som alltid
avslagits i olika sammanhang.

Fru Eriksson säger att det inte är någonting
nytt som vi kommer med här
och som påyrkas i det föreliggande utskottsutlåtandet.
Men vad man begär
är ju att Kungl. Maj :t tillser att inom
ramen för såväl långtidsutredningarna
och planeringsrådet som i andra planerande
instanser åtgärder vidtages för
att belysa de vinster samhället har att
hämta ur ett bättre utnyttjande av den
välutbildade arbetskraften samt för att
över huvud taget undersöka var de mest

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Nr 30

113

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m.

besvärande flaskhalsarna finnes och hur
förbättringar bäst bör sättas in.

De, som skrivit under detta utlåtande,
anser således att ett ökande av yrkesintcnsiteten
på det sätt som här
föreslås skulle medföra stora ekonomiska
vinster för samhället, varför det
vore god ekonomi att vidta dessa åtgärder,
som i och för sig kan synas
kostbara men som i jämförelse med de
förluster samhället lider på grund av att
den kvalificerade arbetskraften inte kan
utnyttjas ändå ter sig billiga. Det kommer
att visa sig att det är ekonomi att
vidta en hel del åtgärder på detta område.
För närvarande har man sagt nej
till det mesta i den vägen, och vi har
inte fått någon enhetlig bild av det hela.
Det är detta som vi vill ha i detta sammanhang
för att visa att det är god ekonomi
att vidta dessa åtgärder.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande
om bifall till utskottets hemställan.

Fru ERIKSSON i Stockholm (s) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill erinra om att
arbetsmarknadsstyrelsens prognosinstitut
under våren kommer att framlägga
beräkningar som närmare belyser dessa
frågor. Universitetskanslersämbetet
säger att det också uppmärksammar dessa
frågor, och skolöverstyrelsen säger
att ämbetsverket anser sig över huvud
taget icke böra lämna någon acceptabel
utväg oprövad.

Över huvud taget håller alla myndigheter
vi frågat på med att planera. Även
om det skulle kunna påvisas att om utbildad
arbetskraft togs till vara efter vidtagandet
av vissa åtgärder, som fröken
Elmén dock inte nämnde, detta skulle
medföra stor ekonomisk vinst, blir det
inte mycket mer arbetskraft av detta
konstaterande, utau här gäller det att
komma med konkreta förslag — om det
nu skall vara förslag om skatteförändringar
eller sociala förslag. Jag tycker
att man bör diskutera sådana förslag

och inte krypa bakom planeringsrådet.
Men när det gäller att framlägga konkreta
förslag, har oppositionspartierna
hela våren gått isär och inte kunnat
enas om ett enda förslag. Det är lättare
att bara krypa bakom det planeringsråd,
som Kungl. Maj :t har till sitt förfogande.

Fröken ELMÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Fru Eriksson i Stockholm
säger att vi bör framlägga konkreta
förslag, men vore det inte en ekonomisk
vinst att på olika sätt kunna få ut den
kvalificerade arbetskraften i arbetslivet?
Vi saknar ju kvalificerad arbetskraft
på alla områden. Tänk på alla vakanta
tjänster i statliga och även kommunala
sammanhang! Jag tycker att det
vore värdefullt, om man kunde utnyttja
den arbetskraft som finns.

Fru FORSLING (fp):

Herr talman! Fru Nancy Eriksson försöker
ge sken av att alla remissinstanser
som hon räknade upp har förklarat, att
samtliga åtgärder som begärs i motionen
redan är på gång. Det är inte riktigt
med sanningen överensstämmande.

Universitetskanslern säger i sitt remissvar
efter en beskrivning av situationen:
»De i motionerna framförda synpunkterna
om vikten av att samhället
så väl som möjligt tillgodogör sig sin
arbetskraft är alltså helt på sin plats.»
Därefter fortsätter universitetskanslern:
»Med tanke på det nyss angivna, växande
behovet av arbetskraft för fortbildning
in. m. skulle ämbetet önska än starkare
än i motionerna skett framhålla
vikten av en förutseende behandling
från samhällets sida av dylika arbetskraftsfrågor.
»

Överstyrelsen för yrkesutbildning yttrar,
som man kan läsa på s. 10 i utskottsutlåtandet:
»Motionärerna hem ställer

slutligen om att åtgärder vidtages
för att belysa de vinster samhället har
att hämta ur ett bättre utnyttjande av
den välutbildade arbetskraften.» Vidare
anföres det: »överstyrelsen tillmäter så -

114

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Bättre utnyttjande av välutbildad arbetskraft, m. m.

dan forskning---den allra största

betydelse.»

Detta måste väl innebära att vederbörande
önskar en sammanställning av
alla dessa utredningar som redan är
på gång för att se vad som skulle kunna
göras för att ge dessa välutbildade kvinnor
ett alternativ.

Jag kan inte förstå att vi behöver
strida om den saken. Jag trodde att vi
alla hade som mål att finna en lösning
på detta problem. Motionärerna och vi
som står bakom utskottets förslag är
alltså i gott sällskap.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Herr talman! Jag kan lugna kammaren
med att jag inte skall yttra mig i
själva sakfrågan utan endast begagna
tillfället att ställa en fråga till fru Eriksson
i Stockholm.

Vi vet alla att vi under de sista veckorna
av riksdagens vårsession brukar
ha en stor anhopning av ärenden. Det
är ju ingalunda någonting ovanligt, utan
det sker varje år. Vi har också rätt länge
varit på det klara med att vi i år skulle
ha en särskilt stor anhopning av ären den.

Då tycker jag det finns all anledning
att fråga fru Eriksson: Är det verkligen
nödvändigt att allmänna beredningsutskottets
ärenden skall sparas till
sista veckan?

Fru ERIKSSON i Stockholm (s):

Herr talman! Vi får nog disponera vår
tid som vi kan och driva arbetet efter
de möjligheter vi har — det bör inte
diskuteras här. Vi har disponerat det
material vi fått så att vi till största delen
har det behandlat. Att sedan behandlingen
av våra betänkanden blir
uppskjuten gång efter annan har vi
ingen möjlighet att göra någonting åt.

Jag vet inte att det ena utskottet har
mindre rätt att få sina ärenden behandlade
i kammaren än det andra. Jag känner
inte till någon sådan skillnad i dignitet,
som skulle göra det felaktigt att

våra ärenden behandlas, även om det
sker näst sista dagen.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är klart att ingenting
tvingar allmänna beredningsutskottet
att koinma med sina ärenden i
tid. Men jag tycker nog att hänsynen
till riksdagsarbetet skulle göra att man
i varje fall strävade efter det.

Allmänna beredningsutskottets utlåtande
nr 37 är dagtecknat den 5 maj
1964. Det är alltså 24 dagar sedan ärendet
justerades. Allmänna beredningsutskottet
har dock fått dessa motioner
i januari, för fyra månader sedan, och
nog tycker jag att det med litet god
vilja skulle ha gått att lämna utlåtandet
tidigare. Om fru Eriksson i Stockholm
använde en bråkdel av den stridbarhet
hon har här i kammaren till att skyuda
på ärendena, tror jag att utlåtandena
skulle komma i tid.

Herr HAMRIN i Kalmar (fp):

Herr talman! Med anledning av den
fråga som herr Gustafsson i Skellefteå
ställde och det svar fru Eriksson lämnade
vill jag säga, att det är nödvändigt
att allmänna beredningsutskottet
ser till att man får den ytterligare arbetskraft
som behövs för att man skall
få fram ärendena i snabbare takt.

Härmed var överläggningen slutad.

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till reservationen; och
fann herr talmannen den förra propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Fru Eriksson i Stockholm begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
allmänna beredningsutskottets hemställan
i utskottets utlåtande nr 40, röstar

Ja;

Fredagen den 29 maj 1904 em.

Nr 30

115

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit
reservationen av fru Eriksson i Stockholm
in. fl.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom
uppresning. Herr talmannen tillkännagav,
att han funne tvekan kunna råda
angående omröstningens resultat, varför
votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid avgavs 86 ja och
104 nej, varjämte 9 av kammarens ledamöter
förklarade sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit reservationen
av fru Eriksson i Stockholm
m. fl.

§ 8

Föredrogs vart för sig

allmänna beredningsutskottets memorial
nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

sammansatt konstitutions- och bankoutskotts
utlåtande nr 1, med anledning
av väckta motioner angående inrättandet
av ett fast kansli hos konstitutionsutskottet.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtande hemställt.

§ 9

Ändrad organisation av postverket,
m. m.

Föredrogs statsutskottets utlåtande nr
136, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad organisation
av postverket, m. m., jämte i ämnet
väckta motioner.

Sedan utskottets hemställan föredragits
yttrade;

Ändrad organisation av postverket, m. m.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Till statsutskottets utlåtande
nr 130, som behandlar den ändrade
organisationen för postverket, har
jag fogat cn blank reservation. Den
avser främst postverkets servicepolitik,
som bl. a. berörts i den av herr Rimmerfors
och mig väckta motionen
II: 993.

När det gäller postens allmänna service
måste naturligtvis en avvägning
göras mellan allmänhetens önskemål
och vad som är ekonomiskt möjligt för
verket. Men även med beaktande härav
tycker jag nog att åtskilligt kunde
göras för att förbättra servicen, som i
flera avseenden har undergått en fortlöpande
försämring under senare år.
Detta har också starkt understrukits i
en mängd remissyttranden över postutredningens
betänkande. I dessa yttranden
har man riktat sig mot postverksamhetens
begränsning under veckosluten,
mot den försämrade postutdelningen
i tätorternas radhus- och villaområden,
köbildningen vid postanstalterna
o. s. v., och man har framhållit
nödvändigheten av en förbättrad service
i olika avseenden.

Även utskottet framhåller angelägenheten
av att postverkets service utvecklas
och anpassas »i sådana former, att
den tillgodoser näringslivets och allmänhetens
önskemål och dessutom på
ett naturligt sätt kan inpassas i verkets
organisations- och arbetsmönster».

Som jag tidigare antytt är givetvis
näringslivets och allmänhetens önskemål
av skiftande slag. För landsbygdens
del är den i propositionen utlovade
utökade motoriseringen av lantbrevbäringen
synnerligen tacknämlig och hälsas
med tillfredsställelse. För städer och
tätorter däremot har den mer och mer
utbredda villabrevbäringen, som går
så till att posten avlämnas i brevlåda
vid tomtgränsen i stället för — såsom
sker i höghusbrevbäringen — vid dörren,
väckt mycken irritation.

Denna fråga har jag tidigare utförligt

116

Nr 30

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Ändrad organisation av postverket, m. m.

behandlat i en motion. Och just i dag
har kommunikationsministern besvarat
en interpellation i ärendet. Jag hade
tänkt att delta i denna interpellationsdebatt
men avråddes härifrån av presidiet,
eftersom det ansågs riktigare
att jag framförde mina sypunkter i
samband med behandlingen av utskottsutlåtandet.
Jag noterar emellertid att
kommunikationsministern i sitt interpellationssvar
i dag medgav, att det
beslut som fattats för några dagar sedan
måste kunna ge utrymme för en
serviceförbättring. Han nämnde också
att den servicekommitté som tillsatts
internt inom postverket och vars arbetsresultat
skall övervägas av den blivande
lekmannastyrelsen, bör kunna
ta upp frågan under mellantiden. Jag
noterar som sagt detta meddelande, och
jag tror också det skall visa sig möjligt
att förfara på det sättet.

Vidare måste jag framhålla att åtskilliga
serviceförbättringar bör kunna vara
möjliga redan inom budgetens ram. Under
de senaste tio åren har nämligen
posten redovisat ett genomsnittligt
överskott på 9 å 10 miljoner kronor.
Ett generellt slopande av villabrevbäringen
skulle enligt postverket medföra
ökade kostnader på 4,5 miljoner kronor
per år. Förbättringarna kan emellertid
genomföras successivt och kostnadsökningen
kommer sålunda inte på en
gång. Det måste väl ändå erkännas, att
det hade funnits utrymme för serviceförbättringar,
om inte de emellanåt
ganska stora överskotten hade levererats
in till statsverket.

Statsutskottet har inte tillstyrkt motionerna
men förutsätter att utvecklingen
på området uppmärksamt följes. Det
torde i sammanhanget vara värt att än
en gång understryka vad statskontoret
skriver i sitt remissyttrande, nämligen
att i fråga om de anspråk som kan ställas
på postverket anser statskontoret
att »monopolrättigheten konstituerar en
gräns, under vilken verkets service gentemot
allmänheten inte kan sänkas».

Som läget nu är skall jag inte framställa
något yrkande, men jag hoppas
att den förbättring, som statsutskottet
skrivit om och kommunikationsministern
talat om här i dag, skall göra att
alla de serviceförbättringar som är möjliga
på postområdet kommer att vidtagas.

I detta anförande instämde herr Rimmerfors
(fp).

Herr BJÖRKMAN (h):

Herr talman! Vid denna tid på dygnet
bör vi inte gärna ha dubbla debatter
i detta ärende. Kommunikationsministern
har tidigare i dag besvarat en
interpellation av herr Källstad i denna
fråga, och jag skall därför inskränka
mig till att konstatera, att den motion
jag väckt om villabrevbäring och
höghusbrevbäring har fått ett relativt
positivt mottagande, då statsutskottet
har skrivit att motionen är värd beaktande.
Utskottet har också understrukit
departementschefens uttalande, att den
fortsatta undersökningen av de servicepolitiska
frågorna bör ske i positiv anda
och med konstruktivt syfte. Jag tyckte
mig också finna av statsrådets svar i
dag, att också statsrådet kommer att
handla i positiv anda och med konstruktivt
syfte, och jag hoppas att frågan
faller framåt.

Jag har inget yrkande.

Efter härmed slutad överläggning biföll
kammaren vad utskottet hemställt.

§ 10

Föredrogs vart för sig

andra lagutskottets memorial nr 54,
angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden;

tredje lagutskottets memorial nr 35,
angående uppskov med behandlingen
av vissa utskottet tilldelade ärenden;
samt

första lagutskottets utlåtanden:

nr 31, i anledning av väckta motioner
om sänkning av myndighetsåldern,
och

Fredagen den 29 maj 1964 em.

Nr 30

117

nr 32, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om
tillämplig lag beträffande internationella
köp av lösa saker, in. m.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda memorial och utlåtanden hemställt.

Som tiden nu var långt framskriden
beslöt kammaren på förslag av herr
talmannen att uppskjuta behandlingen
av återstående på föredragningslistan
upptagna ärenden till morgondagens
sammanträde.

§ 11

Herr TALMANNEN yttrade:
Morgondagens sammanträde inledes
med besvarande av de interpellationer
och enkla frågor som upptagits sist på
dagens föredragningslista.

§ 12

Anmäldes och godkändes följande
förslag till riksdagens skrivelser till
Konungen, nämligen

från konstitutionsutskottet:
nr 318, i anledning av väckt motion
om rätt för kommun att tillskapa semesterbyar
m. m.;
från statsutskottet:
nr 295, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående ändrad organisation
av postverket, m. m.;
från första lagutskottet:
nr 312, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 2 § 2:o), 4:o),
11 :o), 16 :o) och 17:o) lagen den 26
maj 1909 (nr 38 s. 3) om Kungl. Maj ds
regeringsrätt;

från andra lagutskottet:
nr 319, i anledning av dels Kungl.
Maj ds proposition angående skolväsen -

dets centrala ledning m. m., i vad propositionen
hänvisats till lagutskott, dels
ock i ämnet väckta motioner;
från jordbruksutskottet:
nr 275, i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående allmän beredskapsstat
för budgetåret 1964/65, såvitt
angår jordbruksärenden; och

nr 276, i anledning av Kungl. Maj ds
framställningar angående anslag till naturvårdsverksamhet,
m. m., jämte i ämnet
väckta motioner; samt

från allmänna beredningsutskottet:
nr 308, i anledning av väckta motioner
dels angående skadeverkningar av
kemiska växtskyddsmedel, dels om
forskning och försök och dels om utredning
rörande sådana växtskyddsmedel.

Vidare anmäldes och godkändes första
lagutskottets förslag till riksdagens
skrivelse, nr 313, till Konungen i anledning
av Kungl. Maj ds proposition
med förslag till lag om tillämplig lag
beträffande internationella köp av lösa
saker, m. m.

§ 13

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj ds proposition nr
161, angående tandläkarutbildning m. m.
i Göteborg.

På förslag av herr talmannen beslöt
kammaren att till höstsessionen uppskjuta
behandlingen av denna proposition.

§ 14

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.36.

In fidem

Sune K. Johansson

118 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Lördagen den 30 maj

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 25 innevarande
maj.

§ 2

Svar på fråga ang. behandlingen av
framställningar om anstånd med civilförsvarsutbildning Ordet

lämnades på begäran till

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON, som yttrade:

Herr talman! Herr Bengtsson i Landskrona
har frågat efter vilka principer
en framställning om anstånd med civilförsvarsutbildning
behandlas.

Enligt utbildningskungörelsen för civilförsvaret
kan anstånd med att deltaga
i utbildning och övning meddelas
under förutsättning att den tjänstgöringsskyldige
är i tvingande behov av
anstånd. Framställning om anstånd prövas
av den myndighet som kallat vederbörande
till utbildningen eller övningen,
d. v. s. länsstyrelsen i det län
där vederbörande är civilförsvarsinskriven.

Föreskrifter till ledning för länsstyrelsernas
behandling av anståndsärenden
har utfärdats av civilförsvarsstyrelsen.
Enligt dessa föreskrifter skall anstånd
beviljas den som på grund av
sjukdom är oförmögen att deltaga i utbildning
eller övning. Om inte särskilda
skäl lägger hinder i vägen skall anstånd
också medges för enskilda angelägenheter
av vikt. Som exempel på sådana
förfallogrundande anledningar
nämnes i föreskrifterna betydelsefulla
familj eangelägenheter, ekonomiska angelägenheter
av särskild betydelse för
den sökande, förhandlingsuppdrag för

personalorganisation, viktiga tentamina
eller examina m. m. Anstånd får vidare
inte vägras om det gäller vissa offentliga
uppdrag som särskilt anges i
föreskrifterna, eller för deltagande i allmänna
val. Den här gjorda uppräkningen
är inte uttömmande men anger i huvudsak
efter vilka principer framställningar
om anstånd bedömes.

Vid meddelande av anstånd av andra
skäl än de här åsyftade bör enligt föreskrifterna
stor återhållsamhet iakttas.
Bland annat beviljas anstånd med deltagande
i kortare övningar endast undantagsvis.
Ej sällan öppnar sig dock
den möjligheten för den kallade att på
begäran få utbildningen eller övningen
förlagd till en annan och för honom
lämpligare tidpunkt än den ursprungligen
utsatta, om detta låter sig göra
med hänsyn till möjliga alternativa utbildnings-
eller övningstillfällen.

Vidare anförde:

Herr BENGTSSON i Landskrona (s):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
Johansson få uttala ett tack för svaret.

Enligt praxis brukar civilförsvarsövningar
förläggas till kvällstimmarna eller
till söndagarna, givetvis för att inte
inkräkta på deltagarnas arbetstid. Frågan
har uppkommit huruvida man inte
av samma skäl borde undvika att kalla
den som arbetar skift till övning vid de
tider då han iir i arbete eller, om kallelse
redan har skett, ge denne anstånd
med utbildningen till ett tillfälle då han
kan deltaga utan att försumma sitt arbete.
Det kan knappast anses tillfredsställande
att som nu förekommer vederbörande,
som ofta är familjeförsörjare,

Lördagen den 30 maj 1904 Nr 30 119

Svar på interpellation ang. löne- och tjänstgöringsförhållandena för kaptenerna
inom försvaret

skall behöva förlora en hel dagsinkomst
för några kvällstimmars övning i civilförsvaret.
Rimligt vore om vederbörande
myndighet under sådana förhållanden
medgav anstånd till ett senare tillfälle.
Kursernas antal brukar vara sådant
att det torde vara möjligt.

Det är givet att man kan diskutera
vilket inkomstbortfall som är av ekonomisk
betydenhet; för en skiftarbetare
t. ex. inom textilindustrien kan en
dagsinkomst på 50 kronor har stor betydelse,
och de anståndsbeviljande myndigheterna
borde ta hänsyn till sådana
saker.

Inrikesministern säger också i svaret:
»Ej sällan öppnar sig den möjligheten»
till att göra just vad jag förordar,
nämligen att av hänsyn till deltagarens
civila arbete förlägga utbildningen
eller övningen »till en annan och
för honom lämpligare tidpunkt än den
ursprungligen utsatta».

Jag hoppas alltså att de anståndsbeviljande
myndigheterna framgent kommer
att bli mera generösa med anstånd
då utbildningen eller övningen kolliderar
med en deltagares ordinarie arbetstid
även då denna är förlagd till kvällstimmarna.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vad beträffar bidragen
skiljer man mellan ersättning till den
som genomgår utbildningskurs och den
som deltar i civilförsvarsövning. I förra
fallet utgår i princip ersättning för
inkomstbortfall. När det är fråga om
civilförsvarsövning försöker man som
herr Bengtsson sade i stället att förlägga
övningen till sådan tidpunkt då
ersättning för inkomstbortfall inte skulle
vara erforderlig.

Bestämmelserna, som tillkom så sent
som i fjol, kan naturligtvis ändå inte
förebygga att en civilförsvarsövning i
vissa fall medför olägenheter och inkomstbortfall
för somliga deltagare. Det

är då att pröva vilken roll vederbörande
spelar i övningssammanhanget och
vilken roll han spelar i civilt sammanhang.
Gäller det en person som har en
funktion som berör många andra människor
har man ibland måst medge anstånd
med deltagandet i övningarna. I
andra fall har man kanske varit något
hårdare för att här skapa den respekt
för både utbildning och övningar som
är erforderlig.

Sedan man har vunnit mera erfarenhet
av de nya reglerna är det möjligt
att man får i någon mån justera dem.
Jag delar herr Bengtssons uppfattning
att man så långt möjligt skall vara generös
vid prövningen av begäran om
anstånd för att undvika inkomstbortfall
även när det gäller övningar.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 3

Svar på interpellation ang. löne- och
tjänstgöringsförhållandena för kaptenerna
inom försvaret

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON, som yttrade: Herr

talman! I en interpellation har
herr Edlund frågat mig vilka åtgärder
jag avser vidtaga för att undanröja föreliggande
orättvisor och missnöjesanledningar
inom »kaptenskåren».

Till svar får jag meddela följande.
Huvuddelen av den ledande personalen
vid krigsmaktens staber, förband
och utbildningsanstalter är officerare
av vilka en stor del är kaptener. Av
uppgifter som jag lämnat i årets statsverksproposition
framgår, att antalet anställda
officerare ökat inom alla försvarsgrenar.
Ökningen förutses fortsätta
under de närmaste åren.

Betydande vakanser finns emellertid
fortfarande inom officerskårerna. En

Nr 30

120

Lördagen den 30 maj 1964

Svar på interpellation ang. löne- och tjänstgöringsförhållandena för kaptenerna
inom försvaret

tendens till ökat antal förtidsavgångar
har också konstaterats. Med hänsyn till
officerskårens centrala roll i krigsmaktens
organisation är vakanserna besvärande
även om de så gott som helt återfinns
i de lägsta officersgraderna. Det
är därför självklart, att jag ägnar fortlöpande
uppmärksamhet åt officersrekryteringen
och de faktorer — bland
andra officerarnas arbets- och anställningsförhållanden
— som inverkar på
denna. Behovet av ändamålsenliga och
trivsamma lokaler för befälspersonalen
beaktas t. ex. vid projektering av nyoch
ombyggnader av krigsmaktens kaserner
och andra anläggningar. Medel
har också anvisats för att höja standarden
på inventarier o. d. Förslag om ytterligare
åtgärder härvidlag är att
emotse.

Interpellanten har särskilt fäst uppmärksamheten
på de betydande övertidsgottgörelser
som förekommer på sina
håll inom krigsmakten. Jag vill framhålla
att gränsen mellan tjänstemän som
är berättigade till övertidsgottgörelse
och andra tjänstemän är densamma
inom den militära och den civila statsförvaltningen.
övertidsgottgörelse för
militära beställningshavare har tillkommit
i samband med den år 1962 beslutade
arbetstidsregleringen för militär
och civilmilitär personal. Det är givet
att någon visshet om hur arbetstidsregleringen
skulle verka i kostnadshänseende
inte kunde vinnas innan den
praktiskt tillämpats. Jag har därför tillkallat
en särskild beredning inom försvarsdepartementet
med uppgift bl. a.
att analysera det ekonomiska utfallet
av arbetstidsregleringen. Beredningen
skall söka klarlägga orsakerna till ökade
kostnader. Det åligger också beredningen
att, när dess iakttagelser ger anledning
härtill, komma med förslag till
åtgärder.

I sammanhanget vill jag också peka på
att gällande låga pensionsåldrar medför
förhållandevis höga personalkostnader

inom krigsmakten. Med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande har jag därför
tillkallat en utredning med uppgift att
i ett sammanhang förutsättningslöst
undersöka bl. a. de problem, som sammanhänger
med de relativt låga pensionsåldrar
som nu gäller för viss militär
personal, t. ex. våra kaptener. I
utredningens uppdrag ingår sålunda att
bedöma möjligheterna att utnyttja bl. a.
äldre officerare i befattningar som för
närvarande uppehälles av civil personal
— även i högre lönegrader.

Med det anförda anser jag mig ha
besvarat herr Edlunds interpellation.

Vidare anförde

Herr EDLUND (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka försvarsministern
för svaret på min interpellation.
För innehållet i svaret känner
jag dock föga tacksamhet utan i
stället allvarlig oro, ty det verkar som
om försvarsministern inte alls uppmärksammat
att här föreligger en för
hela vårt försvar mycket allvarlig fråga.

Utvecklingen inom försvaret — inte
minst på det tekniska området — har
medfört att den militära tjänsten blivit
alltmer påfrestande såväl fysiskt som
psykiskt, samtidigt som kraven på det
aktiva befälet starkt ökat. Riskerna av
olika slag ökar i takt med den ökade
vapenverkan och de stegrade kostnaderna
för de alltmer komplicerade vapensystemen.
Ett i och för sig obetydligt
fel eller missgrepp i fråga om handhavande
och skötsel kan nu få ödesdigra
konsekvenser jämfört med förr.
Fordringarna på utbildningen liksom
befälets ansvar är nu mycket större än
tidigare.

Efter kriget och beredskapsåren har
det tidvis varit mycket svårt att besätta
alla platser inom försvaret med tillräckligt
kvalificerad personal. Tidigare
har detta främst gällt den tekniskt utbildade
personalen, som ofta haft myc*

121

Lördagen den 30 maj 1964 Nr 30

Svar pa interpellation ang. löne- och tjänstgöringsförhållandena för kaptenerna
inom försvaret

ket goda möjligheter att på den privata
arbetsmarknaden få väsentligt bättre
betalda anställningar än inom försvaret.
Mycket har därför gjorts för att
göra de militära anställningarna mera
konkurrenskraftiga, mycket mer för övrigt
än vad försvarsministern talar om
i sitt svar. Bland annat bar de flesta
befattningarna uppflyttats i lönegrad,
och man bar infört arbetstidsreglering,
som i hög grad gynnat vissa befattningshavare.
Samtidigt som man sålunda
avsevärt sökt förbättra tjänstgörings-
och avlöningsförhållandena för
vissa grupper inom försvaret, har emellertid
andra grupper kommit i efterhand,
och i dag torde de allvarligaste
problemen föreligga beträffande kompaniofficerskåren.
Statsrådet säger visserligen
endast att vakanserna där är
besvärande, men inom militärledningen
anser man att vakanssituationen förvärrats
på ett sätt, som väcker allvarlig
oro.

Låt oss studera den sistförflutna fyraårsperioden.
Den 1/10 1960 var antalet
officersvakanser omkring 280. Den 1/10

1961 hade de stigit till 330, den 1/10

1962 till 360 och den 1/10 1963 till över
400.

Statsrådet säger att »en tendens till
ökat antal förtidsavgångar har också
konstaterats». Jag tycker att även detta
är ett alldeles för intetsägande uttalande.
Jag vågar påstå, att »avhoppsfrekvensen»
bland officerarna tagit skrämmande
proportioner. Med »avhopp» menar
jag nu förtidsavgångar av befattningshavare
i form av lång tjänstledighet
med G-avdrag, övergång till annan
statstjänst eller övergång till den privata
arbetsmarknaden. Låt oss studera
fyraårsperioden igen. 1960 var antalet
avhopp av aktiva officerare cirka 25.
1961 hade antalet stigit till 45, 1962 till
100 och 1963 till inte mindre än 140.
Som jämförelse kan nämnas, att försvaret
år 1963 tillfördes cirka 180 nya
fänrikar.

När vi studerar dessa skrämmande
siffror bör vi samtidigt beakta de speciella
svårigheter ett ombyte av anställning
oftast medför för en officer jämfört
med många andra yrkesmän. Exempelvis
ingenjörer, läkare, lärare, jurister
och affärsmän kan söka sig till andra
platser inom samma yrkesområde,
men en officer måste, samtidigt som
han byter yrke, bryta sig en ny bana
på ett helt nytt område med allt vad
detta innebär av svårigheter av mångahanda
slag. Trots denna starkt återhållande
faktor har antalet avhopp alltså
stigit på ett skrämmande sätt.

Statsrådet säger att han »ägnar fortlöpande
uppmärksamhet åt officersrekryteringen
och de faktorer — bland
andra officerarnas arbets- och anställningsförhållanden
— som inverkar på
denna». Och så nämner statsrådet som
en konkret åtgärd, att »behovet av ändamålsenliga
och trivsamma lokaler för
befälspersonalen beaktas vid projektering
av ny- och ombyggnader». Till
detta frestas man att förvånat säga:
Ja, det fattas bara annat! Jag vill fråga:
Finns det numera någon statlig eller
kommunal myndighet eller något industri-
eller annat företag, som inte
anser det självklart, att sådant måste
beaktas? Att åberopa detta som en rekryteringsfrämjande
åtgärd är endast
berättigat så till vida, att det faktiskt
funnits — och kanske alltjämt finns —
lokaler på sina håll, som är av så låg
standard, att de kan betraktas som rekryteringshämmande.
Men speciellt inom
försvaret, där personalen i så stor
utsträckning är hänvisad att vistas i de
särskilda fritidslokalerna, är det av
vikt, att dessa lokaler verkligen är av
godtagbar standard.

Men jag förmodar att statsrådet menar
att vakanssituationen kan bemästras
endast om man kan genomföra en
godtagbar rekrytering och sedan hålla
befattningshavarna kvar i yrket. För
att lyckas med detta i dag torde det

Nr 30

122

Lördagen den 30 maj 1964

Svar på interpellation ang. löne- och tjänstgöringsförhållandena för kaptenerna
inom försvaret

emellertid vara absolut nödvändigt att
förbättra kaptenernas löneställning.

Befordringschanserna är för närvarande
sådana, att av nyutnämnda fänrikar
blir endast 30 procent regementsofficerare
medan 70 procent måste räkna
med att stanna som kaptener. När
det gäller att få ungdomar att välja officersyrket
har därför kaptenernas löneställning
stor betydelse. En slutlön i
A 21 är inte tillräckligt lockande för
dagens studenter, som har stora valmöjligheter.
Tar man hänsyn till det
stora ansvar, som åvilar flertalet kaptener,
samt de fysiska, psykiska och kunskapsmässiga
krav, som ställs på dem,
är det helt otillräckligt. Därtill kommer
en hel del med officersyrket förbundna
speciella förhållanden, som betraktas
som allvarliga avigsidor i synnerhet
numera med rådande bostadsbrist, nämligen
flyttningstvång, långvariga kommenderingar
utom förläggningsorten,
ofta återkommande jourtjänst o. s. v.

Självfallet har man inom kaptenskåren
försökt göra objektiva jämförelser
med andra yrken och befattningshavare
både inom statsförvaltningen och den
privata arbetsmarknaden och därvid
tagit hänsyn till utbildning och ansvar
samt tjänstgörings- och andra förhållanden.
Man har därvid kommit till
den bestämda uppfattningen, att kåren
i avlöningsliänseende blivit orättvist behandlad.
Denna uppfattning har stärkts
när samtliga befattningar inom försvaret
både under och över kaptenerna
flyttats upp i lönegrad medan kaptenerna
fått stå kvar. Internationella
jämförelser, som kunnat göras på senare
år i samband med FN-uppdragen,
har ytterligare befäst denna uppfattning.

Statsrådet säger i sitt svar, att jag
särskilt fäst uppmärksamheten på de
betydande övertidsgottgörelser, som förekommer
på sina häll inom krigsmakten.
Och sä påpekar statsrådet, att samma
bestämmelser gäller inom hela stats -

förvaltningen. Statsrådet måtte ha missuppfattat
mig, tv jag har inte gjort någon
jämförelse mellan civilt och militärt
i detta fall. Däremot har jag försökt
påpeka, vilka egendomliga konsekvenser
bestämmelserna fått på sina
håll inom krigsmakten. Exempelvis kan
en kapten som chef få mindre betalt
än honom underställd personal, trots
att kaptenen har högre grad, större ansvar
och längre tjänstgöringstid. Troligen
har kaptenerna genomsnittligt
längre arbetsvecka än underlydande
befälskategorier. Den militära arbetstidskommittén,
som 1956—1959 gjorde
undersökningar vid armén och kustartilleriet,
fann att kaptenerna då hade i
genomsnitt 52,9 arbetstimmar per vecka,
subalternofficerarna 52,2, underofficerarna
50,4 och underbefälet 48,4.

Eftersom restriktivitet skall iakttagas
beträffande uttag av övertid, men arbetsuppgifterna
långt ifrån minskat i
samma mån som den officiella arbetsveckan,
har följden blivit, att kaptenerna
som har chefsansvaret för kompanierna
(eller motsvarande) i stället fått
ta än större arbetsuppgifter på sig själva.
Detta har ökat den känsla av orättvis
behandling, som råder inom kaptenskåren.

Resultatet av årets löneförhandlingar
blev ytterligare en källa till stor besvikelse
för kaptenerna, och vi har nog
nu att räkna med såväl ökad förtidsavgång
som försvårad rekrytering. Som
ett enda exempel vill jag nämna en annons
som jag fann i ett par av de stora
huvudstadstidningarna i går: »KAPTENER
med utbildning och praktiska erfarenheter
i stabs-, signal-, transportoch
underhållstjänst, radio-, radar- och
fordonsteknisk tjänst m. m. söker kontakt
med företag eller organisationer
för övergång till civil verksamhet. Svar
till ''God arbetsinsats’ d. t. k.»

Situationen är allvarlig, herr försvarsminister!
För att rätta till denna
oroande utveckling krävs otvivelaktigt

Lördagen den 30 maj 1964

Nr 30

123

Svar på interpellation ang. kontroll av konstruktionen av bäddsoffor

eu snar förbättring av kaptenernas avlönings-
och tjänstgöringsförhållanden,
•och jag vädjar till försvarsministern att
aktivt och kraftigt verka för en omprövning
av deras löneställning.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Svar på interpellation ang. kontroll av
konstruktionen av bäddsoffor

Ordet lämnades på begäran till

Statsrådet fru LINDSTRÖM, som yttrade: Herr

talman! Fru Lindskog har frågat,
om jag är beredd att på verksamt
sätt bidra till att saluförandet av livsfarliga
bäddsoffor förhindras. Hon har
vidare frågat, om officiell intygsgivning
beträffande bäddsoffor kan bli så klart
utformad, att missbruk av givet intyg
kan förhindras.

Jag vill svara fru Lindskog följande.
Flera olyckstillbud med bäddsoffor inträffade
under slutet av 1950-talet, och
i januari 1959 dödades en kvinna i Göteborg
genom kvävning i en sådan soffa.
Statens institut för konsumentfrågor
vände sig med anledning härav till
bl. a. vederbörande branschorganisationer.
Detta hade till följd att Sveriges
Möbelindustriförbund uppmanade sina
medlemmar att inlämna ett exemplar
av de soffor de tillverkade för provning
hos statens provningsanstalt. Dödsolyckan
i Göteborg hade åstadkommit stor
publicitet kring bäddsofforna och anstalten
fick under mycket kort tid in
hundratals olika sofftyper för provning.
På grundval av provningsanstaltens undersökningsresultat
utfärdade arbetarskyddsstyrelsen
intyg med stöd av 45 §
första stycket arbetarskyddslagen. Intygen
daterades och innehöll, om soffan
godkändes vid proven, bl. a. en
uppgift om att den erbjöd tillfredsställande
säkerhet. Från ett sådant intyg
skall noga skiljas provningsanstaltens
eget intyg om att provning skett; sist -

nämnda intyg innefattar ingen bedömning.

Från såväl arbetarskyddsstyrclsens
som provningsanstaltens sida nedlades
ett stort arbete på denna provning och
intygsgivning, och konsumentinstitutet
bidrog med en livlig upplysningsverksamhet.
Branschorganisationerna lämnade
hela tiden ett verksamt stöd i aktionen.

I stort sett torde man våga påstå att
aktionerna 1959—1960 ledde till en betydande
sanering av marknaden och att
de typer av bäddsoffor, som utdömdes
i samband med provningarna, inte längre
tillverkas.

Det har emellertid inträffat olycksfall
även efter de nämnda aktionerna. Detta
kan bero på att de använda sofforna
varit av äldre fabrikat och måhända
slitna. En anledning kan också tänkas
vara att möbelfabrikanterna gjort smärre
ändringar i soffornas utseende utan
att uppmärksamma att en sådan ändring
kan försämra säkerheten. Arbetarskyddsstyrelsen
kommer att återuppta
sin intygsgivning efter provning beträffande
sofftyper, som genomgått ändringar
sedan förra provningstillfället,
och nytillkomna typer. Intyg kan alltså
erhållas i samma ordning som åren
1959—1960.

Konsumentinstitutet har en betydelsefull
uppgift att upplysa konsumenterna
om vilken sorts bäddsoffor som är säkra
enligt arbetarskyddsstvrelsens bedömande
och dessutom, vilket inte torde
vara minst viktigt, upplysa om att det
finns separata säkerhetsanordningar att
köpa till gamla bäddsoffor. I den upplysningsverksamhet
jag här förordar
torde man — med ledning av erfarenheterna
från 1959—1960 — kunna räkna
med ett lojalt och verksamt stöd
från branschorganisationernas sida.

Vidare anförde:

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka

124

Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Svar på interpellation ang. kontroll av konstruktionen av bäddsoffor

statsrådet fru Lindström för svaret på
min interpellation. I sitt svar säger
statsrådet att flera olyckstillbud inträffat
under slutet av 1950-talet och att i
januari 1959 i Göteborg inträffat ett
dödsfall genom kvävning i en bäddsoffa.

Längre fram i svaret säger statsrådet,
att man torde våga påstå att de samfällda
aktioner, som efter dödsfallet i
januari 1959 gjordes av arbetarskyddsstyrelsen,
statens provningsanstalt och
Sveriges Möbelindustriförbund »ledde
till en betydande sanering av marknaden
och att de typer av bäddsoffor, som
utdömdes i samband med provningarna,
inte längre tillverkas».

Jag kan inte dela statsrådets uppfattning
om att denna sanering medförde
någon större säkerhet. Jag vill nämna
att den 18 maj 1962 inträffade ett dödsfall
på samma sätt som 1959. Den 30
december samma år inträffade ånyo ett
dödsfall, och den 13 mars 1963 var det
återigen ett dödsfall. Det sistnämnda
dödsfallet inträffade i samband med
sängrökning, men man kan inte bortse
ifrån att soffans konstruktion var en
bidragande orsak, eftersom vederbörande
inte kunde komma ur bädden när
det började brinna utan låg fastklämd
där.

Det är dessa olyckor som inträffat
senare som oroat mig. Det har också
oroat mig att arbetarskyddsstyrelsen år
1960 upphörde med intygsgivning och
att Statens provningsanstalt upphörde
med provningarna 1962.

Nu har emellertid inte åldern på de
soffor, i vilka dödsolyckor inträffat,
kunnat fastställas, och man kan möjligen
tänka sig att de inköpts före 1959.
Men det finns ett nytt olyckstillbud, som
talar om den dagsaktuella situationen.
I februari 1964 inträffade en olycka.
Kvinnan i fråga räddades till livet, men
hon låg fastklämd under fem timmar
innan hjälp kom. Denna soffa hade inköpts
en månad före olyckan.

Detta säger mig att det fortfarande

säljs farliga bäddsoffor trots de provningar
som utfördes 1959—1962 och
trots möbelhandelns egen medverkan
till att sanera marknaden. Man tycker
att detta är upprörande, allra helst som
det finns sofftyper med fullgoda säkerhetsanordningar,
vilka håller bädden i
horisontalt läge och där spärranordningen
inte påverkas av den liggandes
egen tyngd. Jag är tacksam för statsrådets
löfte om att arbetarskyddsstyrelsen
kommer att återuppta sin intygsgivning
efter provning av sådana nya sofftyper,
som genomgått ändringar sedan
förra provningstillfället, därför att detta
är ett problem som är så allvarligt att
man på något sätt måste ordna så att
säkerheten ökas.

Beträffande min andra fråga, som
rörde intygsgivningen, så säger statsrådet
fru Lindström att de intyg som
utfärdas av arbetarskyddsstyrelsen med
stöd av 45 § första stycket arbetarskyddslagen
innehåller en uppgift om
att den provade soffan erbjuder tillfredställande
säkerhet. Men därjämte
förekommer — på andra soffor -— intyg
från provningsanstalten om att provning
utförts, och detta intyg innehåller
ingenting om bedömningen. Jag skulle
tro att det är denna senare typ av intyg
som har vållat missförstånd bland allmänheten.
En kund som köper en soffa
som är försedd med ett intyg om att
den är provad av provningsanstalten,
får säkert den uppfattningen, att här är
det fråga om en möbel som erbjuder
tillfredställande säkerhet. Det är kanske
att begära för mycket om man förväntar
att en möbelförsäljare skall säga till en
kund att detta intyg inte garanterar
säkerheten utan endast anger vissa egenskaper.
Det är härvidlag som jag önskar
att intygsgivningen skall bli sådan, att
den inte så lätt kan missbrukas och
missförstås som hittills varit fallet.

Jag är övertygad om att konsumentinstitutet
i framtiden kommer att upplysa
konsumenterna om vilken sorts
bäddsoffor som är säkra enligt arbetar -

Lördagen den 30 muj 19G4

Nr 30

125

Svar på interpellation ang. kontroll av konstruktionen av bäddsoffor

skyddsstyrclsens bedömande. Men under
åren 1960—1964, när ingen sådan
bedömning bär skett, har det inte varit
möjligt att lämna någon sådan upplysning
därför att man då endast hade
erfarenhet av de provningar som gjorts
1959—1960 ocli vilka man redovisat i
Råd och rön nr 4/1959 men ingenting
därutöver. Man hyste väl också den förhoppningen,
att marknaden skulle saneras
genom den provnings- och upplysningskampanj
som sattes in vid den
tiden.

Så verkar det nu inte att vara fallet,
eftersom jag har fått mig bekant att man
så sent som i februari månad i år i åtminstone
fyra affärer i Stockholm har
kunnat hitta biiddsoffor av en typ som
måste anses farlig. .lag hoppas därför
att provningen kommer i gång snarast
samt att både provningsanstalten och
arbetarskyddsstyrelsen får erforderliga
personella resurser, så att provningar
kan utföras och intyg utfärdas. Både
allmänheten och möbelhandeln bör få
bättre möjligheter att erhålla säkra
bäddmöbler.

.Tåg upprepar mitt tack för svaret.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Bara några ord till fru
Lindskog!

Som jag redan nämnt skall arbetarskyddsstyrelsen
återuppta sin intygsgivning
och då försöka fånga in för sin
granskning även nya bäddsoffetyper
och ändringar i gamla. Jag förordar
också att konsumentinstitutet hjälper
till med upplysning i samband med
detta; fru Lindskog, som är ledamot av
institutets styrelse har möjlighet att bevaka
att denna kampanj följs upp. För
ett gott resultats erhållande är det emellertid
nödvändigt med fabrikanternas
positiva medverkan. Sådan medverkan
kunde man räkna med vid den förra
aktionen 1959/60, varför jag utgår från
att den skall vara tillfinnandes även nu,
när provningarna återupptas.

Jag vidhåller att det har skett en be -

tydande sanering av marknaden på detta
område i förhållande till tidigare.
Den farliga konstruktionen med en sits
som fälls upp och fästes med en enda
liten spärrhake är nu nästan helt och
hållet försvunnen ur tillverkningen.

Jag vill också säga, att vaksamheten
på detta område måste finnas inte bara
hos fabrikanter och försäljare, utan
även hos konsumenterna själva —- det
är inte för mycket begärt att konsumenterna
skärper sin vaksamhet över de
varor de köper. De bör avkräva försäljarna
ett intyg på bäddsoffan, vari det
finns en värdering av soffan och inte
bara provningsanstaltens omtalande, att
den är provad. Jag tror att det är viktigt
att man fäster konsumenternas uppmärksamhet
på detta med olika sorters
publicitet. I linje med detta ligger ju
också fru Lindskogs interpellation.

Herr ENSKOG (fp):

Herr talman! Jag vill understryka
vikten av den fråga som fru Lindskog
här har tagit upp. Jag tror att det är
mycket värdefullt att det på nytt blir
publicitet kring denna sak.

Jag kan nämna, att det första rum
som jag fick tag på i Stockholm sedan
jag kommit in i riksdagen fick jag efter
en man som hade fastnat i en sådan
bäddsoffa. Han hade legat fastklämd
där i en hel vecka,innan någon kom in
och hittade lionom. Han levde då fortfarande
men dog efter några dagar.

Det finns ett mycket stort antal bäddsoffor
av denna typ ute hos konsumenterna,
som statsrådet också sade. Det är
att hoppas att alla som nu har bäddsoffor
i sina hem, speciellt sådana soffor
där locket är hopkopplat med själva
bädden och där bädden fälls in när man
fäller ned locket, ser över dessa typer,
därför att de är livsfarliga!

Jag vill som sagt understryka vikten
av detta och hoppas att inte bara vi som
är i denna kammare, utan även press
och radio sätts in på att upplysa människor
om detta och få dem att so över

126 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Svar på interpellation ang. kontroll av konstruktionen av bäddsoffor

sina bäddsoffor och göra sig av med
dessa livsfarliga möbler. Det är viktigare
att ha livet i behåll än att ha en
soffa, hur snygg den än ser ut!

Herr JONSSON (fp):

Herr talman! Den fråga som interpellanten
har framställt till statsrådet fru
Lindström har ju belysts i interpellationen
och i det svar som statsrådet nu
har lämnat. Därför skulle det kanske
inte finnas någon anledning för mig att
blanda mig i den här diskussionen. Då
frågan emellertid berör en yrkesbransch,
som jag har någon kännedom
om, vill jag tillfoga några synpunkter.

Det beklagliga dödsfall, det första,
som inträffade 1959, väckte en stark
reaktion inte bara hos allmänheten utan
i minst lika hög grad inom möbelbranschen
— inte blott på försäljarsidan
utan även hos fabrikanterna.

Man vidtog också omedelbart åtgärder
för att förse de då aktuella sofftyperna
med spärranordningar av automatiskt
verkande konstruktion, som skulle låsa
soffan vid uppbäddning och som ej
kunde utlösas utan ett manuellt handgrepp.
Man begärde också att få dessa
konstruktioner kontrollerade, och som
statsrådet har påpekat, fick man också
in hundratals modeller till statens provningsanstalt
för att få konstruktionerna
provade. Det utfärdades också intyg om
säkerheten.

Men man skall nu lägga märke till,
att ett dylikt intyg har sitt fulla värde,
endast om ingen detalj- eller konstruktionsändring
görs på den avsedda soffan.
En spärranordning är avsedd för
viss typ av soffa och om man vidtar en
ändring eller förskjutning av någon liten
detalj, måste ny provning äga rum.

Jag har mig också bekant att efter
den beklagliga olyckshändelsen 1959
stora ansträngningar gjordes från möbelbranschens
och fabrikanternas sida
att spåra upp de farliga dysehatellmodellerna
och i efterhand försöka förse
dem med säkerhetsspärrar.

Statsrådet Lindström har i ett interpellationssvar
1959 i andra kammaren
förklarat att »med hänsyn till de snabba
och sunda åtgärder som möbelbranschen
själv tillgripit mot den bäddsoffa
som vållade dödsfallet var inte något
tillverkningsförbud aktuellt».

Senare har det beklagligtvis inträffat
ytterligare olycksfall.

Fru Lindskog och herr Enskog har
påpekat att några av dessa farliga modeller
fortfarande förekommer inte bara
i hem och att man inte vet om de risker,
som är förbundna med dem.

På grund av den uppmärksamhet som
dessa händelser väckte både hos den
köpande allmänheten och hos möbelbranschen
har den senare nu inriktat
sig på att saluföra sådana soffmodeller
som man inte riskerar att bli fastklämd
i.

Jag kanske inom parentes får inskjuta
att det även finns något som heter
sängar och som det ur denna synpunkt
är helt riskfritt att ligga i. Men det är
inte det vi talar om nu. Bäddsoffan behövs
i mindre lägenheter, där man måste
utnyttja soffan till sovplats.

Som nämnts kan det beklagligtvis finnas
ännu några modeller kvar, beträffande
vilka säkerheten inte är fullgod.
Men jag hyser för möbelbranschens del
goda förhoppningar om att dessa modeller
efter ökad upplysning skall försvinna.

Det har vidare påpekats att det för
närvarande inte finns möjlighet att få
provningar utförda. Inom möbelbranschen
hälsar man därför med tillfredsställelse
statsrådets meddelande att
provningarna skall återupptas och avse
både gamla modeller som ändrats och
eventuellt nytillkomna typer.

Som här har påpekats får utfärdat
intyg naturligtvis inte missbrukas. Jag
hoppas dock att det inte finns några
mindre nogräknade fabrikanter, som
skulle vilja använda en spärranordning
till en soffmodell, som den inte är avsedd
för.

I-ördogen den 30 maj 1964

Nr 30 127

Svar på interpellation ang. viss ersättning

av kemiska växtskyddsmedel

Jag instämmer i statsrådet Lindströms
uttalande att det är av vikt att sprida
upplysning bland allmänheten både genom
konsumentinstitutet och genom
möbelbranschens egen försorg, vilket
bör kunna bidra till saneringen av denna
marknad.

Som jag tidigare påpekat, finns det
så många helt ofarliga bäddsoffor i
marknaden att den köpande allmänhetens
behov mycket väl kan tillgodoses
med dem.

Till slut vill jag understryka statsrådets
uttalande, att den typ av soffa
som 1959 vållade det nämnda dödsfallet
och som även senare orsakat olycksfall,
numera är helt försvunnen ur marknaden.
Jag vill dock än en gång betona
vikten av att genom ökad upplysning
och samverkan försöka komma till rätta
med dessa frågor.

Fru LINDSKOG (s):

Herr talman! Jag är glad om det förhåller
sig så att de typer av bäddsoffor,
som provades 1959 och då befanns
farliga, har försvunnit ur marknaden.
Men genom konstruktionsändring kan
man ha fått fram typer som inte
är helt ofarliga. Det är just dessa typer
som det är så angeläget att prova på
nytt. Att det har varit en stor brist att
man inte gjort några provningar under
åren 1960—1964 är självklart.

Beträffande intygsgivningen är det
synnerligen viktigt att intygen blir så
klara och entydiga att inte kunden
uppfattar ett intyg, som inte säger något
om säkerheten, såsom en garanti
för att soffan är ofarlig.

Jag uttrycker förhoppningen att gemensamma
ansträngningar i det samarbete
som väl skall finnas mellan möbelindustri,
provningsorgan, upplysningsorgan
och även den köpande allmänheten,
skall leda till att vi slipper dessa
olyckstillbud.

Jag är dock angelägen understryka
att det inte alltid är lätt för kunden

i samband med förbud mot användning

att bedöma huruvida en möbel är riskabel
eller inte, om den är försedd med
ett intyg som inte säger någonting om
säkerheten.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 5

Svar på interpellation ang. viss ersättning
i samband med förbud mot användning
av kemiska växtskyddsmedel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST, som yttrade: Herr

talman! Herr Svensson i Va har
frågat mig om jag vill pröva frågan om
möjlighet till ersättning för förlust å
inneliggande lager av bekämpningsmedel
till följd av att giftnämnden utfärdar
förbud mot bekämpningsmedlets
användning.

Giftnämnden har att ta ställning till
om ett bekämpningsmedel är så skadligt
för människor, husdjur, vilt, nyttoinsekter
eller nyttoväxter, att det inte
lämpligen bör användas i bekämpningssyfte.
Finner nämnden att detta är fallet,
vägras registrering av medlet, vilket
i sin tur medför att medlet inte får
användas. Nämndens beslut att vägra
registrering kan överklagas hos Kungl.
Maj :t.

Jag finner för min del inte skäl att
överväga särskilda, generella ersättningsbestämmelser
beträffande förluster,
vilka kan drabba lagerhållare av sådana
bekämpningsmedel som visat sig
vara skadliga. Det torde i första hand
få ankomma på näringsidkarna själva
att svara för förluster på överblivna
lager.

Vidare anförde:

Herr SVENSSON i Va (ep):

Herr talman! Jag ber att få tacka

128 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Svar på interpellation ang. viss ersättning i samband med förbud mot användning
av kemiska växtskyddsmedel

statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
för svaret på min interpellation.
Jag hade emellertid väntat mig
ett något mera positivt svar.

Anledningen till min interpellation
var det förbud som utfärdades den 4
mars detta år mot användandet av aldrinhaltiga
betningsmedel. Förbudet trädde
i kraft med omedelbar verkan och innebar
att ett betningsmedel som kunde
försäljas fritt och fullt legalt den
ena dagen, den andra dagen var åsatt
förbud att försäljas och användas.

Det finns ingenting att erinra mot
att giftnämnden har möjlighet att ingripa
mot att bekämpningsmedel, som
innebär risker för betydande skadeverkningar,
kommer till användning.
Emellertid kan ett sådant förbud med
omedelbar verkan få ekonomiska konsekvenser
av ganska omfattande storlek
för vissa enskilda. Det kan röra sig om
tillverkare, återförsäljare och förbrukare.
Jag tänker i allra första hand på
bygdekvarnarna, som inte har en alltför
stark ekonomisk ställning. Hur stora de
ekonomiska förluster är som drabbat
återförsäljare och enskilda förbrukare
i anledning av förbudet den 4 mars
vet jag inte, men en fortsatt tillämpning
av taktiken med blixförbud framstår
för mig som mindre tillfredsställande.

Säkerligen kommer vetenskapen att
göra nya rön och erfarenheter på det
område det här gäller, och detta kan
naturligtvis leda till att nya förbud
kommer att utfärdas mot bekämpningsmedel,
som nu rekommenderas och användes
i stor utsträckning fullt lagligt.
Återförsäljare och förbrukare, som på
grund härav ligger inne med betydande
lager av bekämningsmedel som hastigt
kan förbjudas, kan inte göras ansvariga
för den situation som sålunda uppstår.
Jag kan därför inte dela den uppfattningen
att näringsidkarna under alla
förhållanden själva bör svara för de
förluster som uppstår därigenom att de

innehar lager av bekämpningsmedel,
vilka på grund av ett blixtförbud inte
längre får användas; i varje fall inte
där lagren är så stora att förlusterna
kan anses betydande.

Om man nu inte anser det skäligt att
pröva rätten till ersättning, kan det då
inte finnas andra möjligheter att eliminera
förlustriskerna? Man frågar sig
om det kan vara nödvändigt med blixtförbud.
Om läget är så allvarligt att ett
blixtförbud anses påkallat, kan väl situationen
betecknas som katastrofal. I
sådana fall brukar det allmänna träda
till för att lindra de förluster som drabbar
enskilda. Slutligen vill jag påpeka
att om man i fortsättningen kommer
att tillämpa metoden med blixtförbud,
utan möjlighet till gottgörelse för genom
förbudet uppkomna förluster, kan
detta komma att skapa ett tillstånd av
osäkerhet hos såväl tillverkare som
återförsäljare och förbrukare, vilket
kan resultera i att effektiva bekämpningsmedel
inte finns tillgängliga, vilket
i sin tur kan medföra en stark utbredning
av växtsjukdomar av olika
slag med följder som inte kan vara
önskvärda vare sig ur samhällets eller
den enskildes synpunkt.

Chefen för jordbruksdepartementet,
herr statsrådet HOLMQVIST:

Herr talman! Jag vill erinra herr
Svensson om att det inte är ovanligt
att myndigheter förbjuder saluförandet
av viss vara. I kammaren diskuterades
för en stund sedan en viss möbeltyp
som ansågs farlig. Vi har också typbesiktning
av motorfordon, vi bär kontroll
beträffande körduglighet och trafiksäkerhet
av sådana fordon. Även på
många andra områden förekommer någon
form av granskning och kontroll,
som en tillverkare kan bli beroende
av. Detta gäller exempelvis för vapen
och leksaker. Det finns exempel på att
leksaker har förbjudits emedan de varit
farliga. Inte i något av de fall jag nu

Lördagen den 30 maj 19G4

Nr 30

129

Svar på fråga ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna

nämnt har det varit tal om att ge ersättning
åt tillverkarna.

Nu har det kommit en framställning
till Kungl. Maj:t från leverantörer av
bekämpningsmedel. Den framställningen
kommer att prövas i vanlig ordning,
i första hand förmodligen i socialdepartementet.
Jag föreställer mig att frågan
därvid kommer att allsidigt belysas
innan man tar ställning till den.

Jag vill dock påpeka att detta beslut
inte behövde ha kommit överraskande
för tillverkarna. Vi har dock
under en följd av år diskuterat bekämpningsmedlen
och de risker som varit
förenade med deras användning. När
nu registrering vägrats för vissa medel
är det väl närmast fråga om sådana,
där man i allmänhet haft klart för sig
att en viss uppmärksamhet var riktad
på just den typen av bekämpningsmedel.

Herr SVENSSON i Vä (ep):

Herr talman! Jag vill uttala min tillfredsställelse
med att denna sak har
aktualiserats och hoppas att man skall
komma fram till en tillfredsställande
sakernas ordning. Om förfarandet med
blixtförbud anses vara nödvändigt,
skulle jag vilja framhålla, att man skulle
kunna välja en lämpligare tidpunkt
för dessa blixtförbud, exempelvis på
hösten, då inte användandet av dessa
medel är så aktuellt och man inte heller
igångsatt tillverkning, i varje fall
inte har sådana medel i lager i någon
större utsträckning. Jag tror att man
på det sättet skulle i viss utsträckning
kunna eliminera förlustriskerna. I fråga
om de flesta av de förbud som
statsrådet här talade om gäller väl att
de inte trätt i kraft omedelbart.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 6

Svar på fråga ang. bristen på tandläkare
vid tandpoliklinikerna

Ordet lämnades på begäran till

5—Andra kammarens protokoll 196b. Nr

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, scwn yttrade:

Herr talman! Herr Börjesson har frågat
om jag vill redogöra för det
aktuella bristläget avseende tandläkartjänsterna
vid landets tandpolikliniker
och planerade åtgärder för att besätta
dylika vakanta tjänster.

I folktandvården fanns år 1900 ca
1 8G0 tjänster och ca 1 G20 tandläkare.
Motsvarande siffror var den 1 maj i
år ca 2 270 tjänster och ca 1 380 tandläkare.
Vakanta var då ca 390 tjänster.
Antalet tjänstgörande tandläkare har
alltså ökat med ca 2G0, medan vakanserna
ökat med ca 150.

Sedan år 1950 har hela antalet yrkesverksamma
tandläkare i landet ökat
från ca 3 400 till ca 5 600 eller med ca
65 procent. Därmed är Sverige ett av
de främsta länderna i världen i fråga
om tandläkartäthet. Att vi trots detta
har ett betydande antal vakanser inom
vår folktandvård, kan ses som ett uttryck
för vår ständigt växande efterfrågan
på tandvård.

Omkring en tredjedel av landets alla
tandläkare tjänstgör f. n. i folktandvården.
En ökning av den totala tillgången
på tandläkare torde öka möjligheterna
att anställa ytterligare tandläkare
i folktandvården. Efter en mindre
utökning under innevarande läsår kan
våra tre tandläkarhögskolor ta in 260
studerande om året. De senaste åren
har dessutom ca 60 svenska studenter
per år antagits för tandläkarutbildning
i Västtyskland. Enligt föreliggande planer
skall vidare en fjärde tandläkarhögskola
— i Göteborg — starta om två
år med en årlig intagningskapacitet av
100 studerande, vara dock 25 platser
avses bli reserverade för norrmän under
en övergångstid.

Vidare anförde

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag ber att till statsrådet
och chefen för socialdepartementet
30

130 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Svar på fråga ang. bristen på tandläkare vid tandpoliklinikerna

få framföra mitt tack för svaret på min
enkla fråga. Jag vill gärna tolka statsrådets
svar så, att statsrådet inser det
allvarliga läge som råder i vad det gäller
bristen på tandläkare vid våra tandpolikliniker
och att statsrådet är villig
att söka medverka till att häva denna
brist. Att bristen är stor, framgår med
all önskvärd tydlighet av de siffror som
statsrådet redovisat i sitt svar. Bristen
på tandläkare är för närvarande mycket
stor vid poliklinikerna. I hela landet
uppgår denna brist till cirka 390
vakanta tjänster. Åtskilliga tandpolikliniker
är helt stängda. Köerna vid de
öppna tandpoliklinikerna bara växer
och växer. På flera håll finns knappast
någon möjlighet för vuxna att anlita
folktandvården, om man nu inte
vill vänta i flera år. Det kan till och
med förekomma väntetider på upp till
fyra år. Och orsaken till dessa långa
väntetider sammanhänger givetvis med
bristen på tandläkare och tandregleringsspecialister.

Även för skoltan dvården uppstår stora
problem. Kommunerna måste anlita
privata tandläkare eller tillgripa andra
åtgärder. Ett exempel: I Grästorp i Skaraborgs
län beslöt de kommunala myndigheterna
anslå medel för att den ende
tandläkaren vid polikliniken under några
timmars övertid varje dag skulle behandla
en del barn för att minska den
stora eftersläpningen.

Det kanske vore en framkomlig väg
att som en temporär lösning för att
komma till rätta med den värsta bristsituationen
anställa privatpraktiserande
tandläkare i folktandvården på så sätt,
att de skulle tillhandahållas lokaler och
utrustning mot förbindelse att behandla
visst antal barn per år och tillämpa
av Kungl. Maj :t fastställd taxa. Jag är
medveten om att detta är en nödfallsutväg,
tillgripen i en verklig nödsituation
— på lång sikt måste tandläkarfrågan
vid våra tandpoliklinker lösas på så
sätt att tillgången på tandläkare ökas
för att vakanserna skall kunna fyllas

ut. Utbildningskapaciteten vid våra
tandläkarhögskolor måste ökas — en
ökning kommer givetvis till stånd om
den planerade tandläkarhögskolan i Göteborg
blir förverkligad.

■lag tillåter mig, herr statsråd, att uttala
min förvåning över dröjsmålet
med effektueringen av riksdagens beslut
av år 1955 att en tandläkarhögskola
skulle förläggas till Göteborg — först
vid slutet av innevarande vårriksdag
har proposition framlagts i ärendet.
Vad dröjsmålet beror på vet jag ej; det
är kanske flera faktorer som har påverkat
det långa dröjsmålet. Nu är det ytterst
angeläget att frågan om en tandläkarhögskola
i Göteborg snarast bringas
till sin lösning — ytterligare dröjsmål
får icke förekomma. Att ett verkligt
behov föreligger för en dylik skola
behöver det här icke ordas närmare om.
Dagens svar från statsrådet bär vittnesbörd
om att ett stort behov föreligger
för en ökning av utbildningskapaciteten
av tandläkare. När tandläkarhögskolan
i Göteborg har kommit i gång med sin
verksamhet, kommer säkert antalet vakanser
vid våra tandpoliklinker att
minska högst avsevärt. Frågan är emellertid
om utbildningskapaciteten är tillräcklig,
även om vi får en tandläkarhögskola
i Göteborg.

Av propositionen, som jag ännu inte
hunnit taga del av, lär det framgå att
den årliga intagningskapaciteten kommer
att röra sig om ungefär 100 elever.
En ökning av antalet utbildade tandläkare
måste äga rum för att vi skall komma
till rätta med den bristsituation som
nu råder. På kort sikt måste kanske
möjligheterna till en ökad import av utländska
tandläkare undersökas. Kanske
får man gå fram den vägen att man
söker anställa privatpraktiserande tandläkare
inom folktandvården.

Jag vill till slut tacka chefen för socialdepartementet
för svaret på min
enkla fråga. Samtidigt vill jag uttala en
önskan om att de långa väntetiderna
vid våra tandpolikliniker måtte avkor -

131

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

Svar på fråga ang. ersättning för ekonomiska förluster i samband med smittkoppsepidemien
år 1963

tas — en önskan som siikert delas av
statsrådet.

Med detta anförande, under vilket
herr förste vice talmannen övertog ledningen
av förhandlingarna, var överläggningen
slutad.

§ 7

Svar på fråga ang. ersättning för eko
nomiska förluster i samband med smitt''
koppsepidemien år 1963

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Berglund har frågat,
om framställda ersättningskrav i
anledning av ekonomiska förluster i anslutning
till smittkoppsepidemien förra
året kunnat tillfredsställande regleras
med stöd av kungörelsen den 18 maj
1956 (nr 296) om ersättning av statsmedel
i vissa fall vid ingripanden i
hälsovårdens intresse.

Någon framställning om ersättning av
det slag herr Berglund avser har
inte behandlats av Kungl. Maj :t. Enligt
vad jag inhämtat har endast en framställning
inkommit till statskontoret,
som är den myndighet vilken i första
hand prövar ersättningskrav enligt den
nämnda kungörelsen. Denna framställning
är för närvarande föremål för behandling
i statskontoret.

Vidare anförde

Herr BERGLUND (fp):

Herr talman! Det ärende som statsrådet
åberopar är det som ligger till
grund för denna fråga. Jag skall försöka
att med några få ord redogöra för innehållet.

Vi har väl alla i friskt minne den
smittkoppsepidemi som för ett år sedan
utbröt i Stockholm. En dag ringer
en äldre dam här i Stockholm till en
väninna och ber henne komma hem till

sig, därför att hon legat sjuk några dagar
och fått mycket svåra utslag och
iir i ett mycket ömkansvärt tillstånd.
Damen i fråga åker till den sjuka och
finner det synnerligen önskvärt att denna
kommer under läkarbehandling, vilket
också sker. Fjorton dagar därefter
kan det konstateras, att kvinnan som
besökte den äldre damen för att hjälpa
henne har råkat ut för smittkoppor.

Denna kvinna är chef för en målerifirma
i Stockholm. Med anledning av
det konstaterade smittkoppsfallet blir
firman avstängd från vidare möjligheter
att utöva sin verksamhet. Firman
ligger inne med stora order. Anbud och
besiktningar skall göras, men hela firman
isoleras. Nu har kvinnan i fråga
på grund av en läkares inrådan skrivit
till medicinalstyrelsen och begärt att få
viss ersättning för den förlust som inställandet
av firmans verksamhet under
sjukdomstiden medfört.

Skrivelsen lämnades till medicinalstyrelsen
den 21 juli 1963, och medicinalstyrelsen
svarade redan den 26 juli.
I skrivelsen hänvisar medicinalstyrelsen
till kungörelsen nr 296/1956 om ersättning
av statsmedel i vissa fall vid
ingripanden i hälsovårdens intresse.
Det sägs i skrivelsen att det endast gäller
fall då ingripande av myndighet
ägt rum mot företag genom förstöring
av varor eller stängning av rörelsen.
Medicinalstyrelsen har meddelat, att det
inte är troligt att hon kan få någon ersättning.

Kvinnan har nu genom en fyllig beskrivning
preciserat sina ersättningsanspråk
för statskontoret, som skall
handlägga ärendet.

Herr talman! Jag vill inte ta upp någon
tid med att rekapitulera. Handlingarna
finns på statskontoret. Hon har
begärt 10 000 kronor i ersättning och
har specificerat kronor 11 028: 50. Denna
skrivelse kunde hon inte sända till
statskontoret förrän den 28 september
då bon var friskförklarad.

132 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Svar på fråga ang. planerad kartläggning

Vi skriver nu slutet av maj 1964, och
ännu har inte något svar kommit från
statskontoret. Uet vore synnerligen
angeläget att påskynda detta ärende så
att det bleve ett beslut på att hon skall
få denna ersättning. Enligt handlingarna
är det ovedersägligt att detta spörsmål
— eftersom hon blev smittad och rörelsen
måste stängas — faller inom skrivelsens
uttryck »stängning av rörelse».

Jag skulle vilja vädja till statsrådet
att han medverkar till att detta ärende
blir behandlat fortast möjligt. Jag uttalar
samtidigt min förundran över att
ett statligt verk dröjer så länge med
att lämna besked.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 8

Svar på fråga ang. planerad kartläggning
av bl. a. nykterhetsvårdens klientel

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Herr Svensson i Kungälv
har frågat om jag kan ange en ungefärlig
tidpunkt för färdigställandet av
den kartläggning av nykterhetsvårdens
klientel som omnämnes i årets statsverksproposition
och om jag i korthet
vill redogöra för de direktiv som utredningsmannen
har.

Kartläggningen skall omfatta såväl
den öppna som den slutna nykterhetsvården
och —• i möjlig män — ge en
fullständig bild av nykterhetsvårdsklientelets
omfattning och sammansättning,
förhållanden som belyser alkoholmissbrukets
större eller mindre svårighetsgrad,
tillgängliga vårdresurser och
dessas utnyttjande samt effekten av nu
tillämpade vårdmetoder. Speciell uppmärksamhet
skall ägnas åt de unga alkoholmissbrukarna
och de kroniska alkoholisterna,
särskilt åldringar. Resultaten
beräknas kunna redovisas nästa
år.

av bl. a. nykterhetsvårdens klientel

Vidare anförde

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret. Jag har egentligen
bara ett par kommentarer att göra.

Jag tror att det är nödvändigt att utredningen
görs så omfattande som socialministern
antyder för att vi skall
kunna få ett säkrare verklighetsunderlag
än vi för närvarande har och därmed
på allvar kunna ta upp frågan om
hur vår nykterhetsvård egentligen skall
se ut. Å andra sidan hoppas jag naturligtvis
att grundligheten inte skall göra
utredningstiden alltför lång, eftersom
jag menar att vi snarast möjligt måste
ta itu med denna fråga.

Det är, herr talman, bara ett par detaljer
som jag skulle vilja understryka.
Jag tänker då först på efterundersökningarna
eller —• som socialministern
uttrycker saken -— effekten av nu tilllämpade
vårdmetoder. Hur går det
egentligen för dem som vårdas på våra
nykterhetsvårdanstalter? Man har gjort
sådana undersökningar på några få anstalter,
men de bör fortsättas över hela
fältet med utgång från likartade frågor
så att jämförelser kan göras.

Det andra problem som jag vill ta
upp gäller vilka omständigheter som
ligger bakom tillfrisknandet. Vi undersöker
ofta — och det är ganska naturligt
— varför människor blivit alkoholskadade
för att på det sättet kunna ställa
rätt diagnos, men det är naturligtvis
lika viktigt att få reda på varför människor
blivit friska. Är det av sociala,
medicinska, etiska eller religiösa skäl,
eller vad har påverkat vederbörande?
Får man svar på denna fråga, kan man
därav dra vissa slutsatser om hur vården
och behandlingen skall läggas upp
för att ge bästa resultat.

Herr talman! Jag ber efter dessa få
kommentarer än en gång att få tacka
för svaret.

Härmed var överläggningen slutad.

Lördagen den 30 maj 1961

Nr 30

133

§ 9

Svar på interpellation ang. deltagandet i
mödraundervisning

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för socialdepartementet, herr
statsrådet ASPLING, som yttrade:

Herr talman! Fru Kristensson har frågat
mig vilka åtgärder jag avser att vidta
för att dels skapa ökade möjligheter för
blivande mödrar att delta i mödraundervisningen,
dels öka intresset för undervisningen.

Staten lämnar sjukvårdshuvudmännen
bidrag till rådgivande verksamhet
inom den förebyggande mödra- och barnavården,
vilken bl. a. innefattar mödragymnastik.
Utbildning i mödraundervisning
ingår numera både i den egentliga
utbildningen för barnmorskor och
sjukgymnaster och i repetitionskurser
för dem.

Som fru Kristensson framhållit har
mödraundervisningen stor betydelse
från mentalhygienisk synpunkt. I synnerhet
förstföderskorna har stort behov
av kvalificerad undervisning. Av blivande
mödrar, som inskrivits i den förebyggande
mödravården, deltog under
år 1962 i genomsnitt närmare 25 procent
i den gruppvis anordnade mödraundervisningen.
I detta sammanhang
kan nämnas, att förstföderskornas andel
inom den förebyggande mödravården
uppgår till drygt 40 procent. Mig förefaller
det självklart, att deltagande i en
gruppundervisning av detta slag bör vara
helt frivilligt.

Det kan vidare nämnas, att mödraundervisning
i grupp på flera håll anordnas
utanför den förebyggande mödraoch
barnavårdens ram. Så är t. ex. fallet
i Malmö.

Inom landsbygdsdistrikt och även i
en del tätorter med ringa nativitet är
det inte möjligt att organisera mödraundervisning
i grupp, om barnmorskans
insats skall tas till vara på ett meningsfullt
sätt. I dylika fall har hon stimulerats
till att meddela individuell undervisning
i anslutning till de ordinarie

barnmorskekontrollerna. Enligt vad jag
har inhämtat av medicinalstyrelsen torde
eu sådan verksamhet ha bedrivits i
ganska stor omfattning utan att den har
redovisats i årsberättelserna.

Medicinalstyrelsen ägnar frågan om
mödraundervisningen stor uppmärksamhet
och verkar för att på olika sätt stimulera
intresset för denna. Några särskilda
åtgärder från min sida anser jag
inte påkallade för närvarande.

Vidare anförde

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! Jag ber att få tacka socialministern
för svaret.

Enligt gällande normalinstruktion ingår
mödraundervisningen i förvården.
Jag tror att socialministern lika litet som
jag själv vill bestrida dess betydelse.
Socialministern har i sitt svar särskilt
framhållit det mentalhygieniska värdet
av mödraundervisningen. Jag skulle vilja
tillägga att dess betydelse för själva
förlossningens förlopp inte heller får
undervärderas.

I min interpellation har jag påtalat det
låga deltagarantalet vid undervisningen.
Inte mer än 23,8 procent av de mödrar
som i dag är inskrivna i den förebyggande
mödravården kan beredas sådan
mödraundervisning. Statistik är bra att
ha, men, herr socialminister, i själva
verket är det totala antalet inskrivna i
förvården inte så stort. Om jag inte
minns fel ligger det inte på mer än 70
procent. Detta betyder — såvitt inte någon
förändring skett på allra senaste
tiden — att av samtliga blivande mödrar
inte mer än drygt 16 procent får sådan
undervisning. I realiteten är alltså
siffrorna inte ens så höga som framgår
av den statistik som har publicerats.

Socialministern betonar att undervisningen
i mödragymnastik skall vara frivillig.
Det är alldeles självklart, men jag
vet inte om statsrådet Aspling har klart
för sig att dessa kurser på många håll
är övertecknade och att många blivande
mödrar har måst avvisas därför att
det inte funnits plats för dem. Det är

134 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

inte något försvar att säga att undervisningen
skall vara frivillig när man
inte kan bereda någon undervisning.

Å andra sidan vill jag gärna erkänna
att detta förhållande närmast gäller tätorterna.
På landsbygden visar mödrarna
själva inte något större intresse för denna
undervisning. De är helt enkelt ofta
okunniga om den förmån som står dem
till buds. Därför har denna fråga två
aspekter.

Främsta orsaken till det dåliga deltagarantalet
tror jag är att söka i personalsituationen.
Som statsrådet vet skall
mödraundervisning meddelas av två
personalkategorier, sjukgymnaster och
barnmorskor. Men för sjukgymnasterna
finns det över huvud taget ingen instruktion,
som säger att de är skyldiga att
åtaga sig sådan undervisning, och för
barnmorskorna gäller sådan skyldighet
endast för dem som arbetar i öppen
vård. Och med den indragning av distriktsbarnmorsketjänsten
som ägt rum
och med den arbetsbelastning barnmorskorna
för närvarande har, är det ofta
omöjligt för dem att på normal arbetstid
hinna med att meddela sådan undervisning.

Härtill kommer att det stora flertalet
blivande mödrar i dag har förvärvsarbete.
Om de skall ha någon möjlighet att
bevista kurserna måste dessa därför förläggas
till kvällstid. Och efter en lång
arbetsdag vill de undervisande kanske
inte frivilligt åtaga sig att leda sådana
kvällskurser. Det är ett problem som
jag tror inte har uppmärksammats tillräckligt.

I min interpellation har jag påpekat
att Malmö inte har redovisat någon mödraundervisning
alls. På det svarar statsrådet,
att enligt vad han har sig bekant
meddelas dock dylik undervisning i
privat regi. Detta är riktigt. Det förekommer
både i Malmö och på andra
håll. Men vilka är det som huvudsakligen
söker sig till den typen av undervisning?
Jo, det tror jag är de så att
säga litet mera vakna och intresserade

kvinnorna, och de som har ekonomiska
förutsättningar att delta. De som är i
allra största behov av undervisningen
och som behöver hjälp anmäler sig oftast
inte till sådana kurser. Det är därvidlag
jag anser att man från samhällets
sida bör visa större aktivitet. Jag vill
som sammanfattning säga att jag inte
finner situationen i dag tillfredsställande.

Statsrådet slutar sitt svar med att säga:
»Medicinalstyrelsen ägnar frågan
om mödraundervisningen stor uppmärksamhet
och verkar för att på olika sätt
stimulera intresset för denna.» Det låter
ju mycket vackert. Men det hade
varit mera intressant att få några konkreta
exempel på vilka uttryck denna
stora uppmärksamhet tar sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 10

Vissa grundlagsändringar m. m.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande
nr 19, i anledning av Kungl.
Maj :ts proposition med förslag till vissa
grundlagsändringar samt i ämnet väckta
motioner in. m.

Till konstitutionsutskottet hade båda
kamrarna den 14 april 1964 hänvisat
en av Kungl. Maj :t till riksdagen avlåten
proposition, nr 140, vari Kungl.
Maj:t till riksdagens prövning i grundlagsenlig
ordning framlagt i utskottets
utlåtande intagna förslag till

1) ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93
regeringsformen, §§53 och 67 riksdagsordningen
samt § 2 successionsordningen; 2)

ändrad lydelse av §§ 24 och 26 regeringsformen; 3)

ändrad lydelse av § 21 regeringsformen; 4)

ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen; 5)

ändrad lydelse av § 81 regeringsformen; 6)

ändrad lydelse av § 62 regerings -

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

135

formen samt §§ 70 och 71 riksdagsordningen; 7)

ändrad lydelse av § 50 regeringsformen
samt §§ 72 och 73 riksdagsordningen
;

8) ändrad lydelse av §§ 96—102, 106
och 110 regeringsformen samt §§42 och
68 riksdagsordningen;

9) ändrad lydelse av § 110 regeringsformen
;

10) ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen; 11)

ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen; 12)

ändrad lydelse av § 6 mom. 7
riksdagsordningen; samt

13) ändrad lydelse av § 33 regeringsformen.

Beträffande propositionens huvudsakliga
innehåll anfördes följande.

I propositionen föreslås statschefens
behöriglietsålder höjd från 21 till
25 år.

Vidare förordas, att kravet på de
högsta domstolsinstansernas hörande i
nådeärenden slopas i sådana fall, där
skäl att bifalla nådeansökan uppenbarligen
saknas.

I propositionen föreslås även, att lagrådet
skall kunna arbeta på avdelningar
och att varje avdelning skall bestå
av tre justitieråd och ett regeringsråd
med möjlighet att ersätta ett av justitieråden
med annan lagfaren, skicklig och
oväldig person.

Propositionen innehåller tillika förslag
om ändring av regeringsformens
regler om tjänstemän. Ändringen innebär
att såvitt gäller andra statstjänstemän
än domare grundläggande bestämmelser
om deras rättsställning överföres
från regeringsformen till annan lag,
stiftad av Kungl. Maj :t och riksdagen
gemensamt efter lagrådets hörande.

I propositionen förordas vidare, att
konstitutionell beslutanderätt, som ej
avser stiftande, ändring eller upphävande
av grundlag, skall kunna genom
särskild lag överlåtas på mellanfolklig
organisation för fredligt samarbete. Lag

Vissa grundlagsändringar m. m.

om sådan överlåtelse föreslås stiftad antingen
i den ordning som gäller för
grundlag eller också genom samfällt beslut
av Kungl. Maj:t och en riksdag, i
vilket minst 5/6 av de röstande i vardera
kammaren vid votering instämt.

Propositionen upptager även förslag
om inrättande av en riksdagens lönedelegation
med uppgift att i förliandlingsfrågor
rörande statsanställdas anställningsvillkor
rådgöra med statsrådsledamot,
som Kungl. Maj:t därtill förordnat,
samt att å riksdagens vägnar
godkänna förhandlingsöverenskommelse,
som träffats i sådan fråga.

I propositionen föreslås också särskilda
regler om utövningen av riksdagens
befogenheter under krig. Enligt dessa
regler skall talmanskonferensen, om riket
kommer i krig och krigsförhållandena
det påkallar, förordna, att en
krigsdelegation, bestående av 50 inom
riksdagen valda ledamöter, skall träda
i riksdagens ställe. Om till följd av
krigsförhållandena varken riksdagen eller
dess krigsdelegation kan fullgöra
sina uppgifter, skall enligt förslaget
Kungl. Maj :t med vissa undantag utöva
riksdagens befogenheter, 1 den mån det
erfordras för att skydda riket och slutföra
kriget.

Propositionen upptager jämväl förslag
om ändring av regeringsformens
och riksdagsordningens regler om riksdagens
ombudsmän i syfte att möjliggöra
vissa organisatoriska reformer rörande
ombudsmännen.

I propositionen förordas vidare, att
förbudet att utan vederbörande kammares
tillstånd väcka talan om ansvar mot
riksdagsledamot för hans gärningar och
yttranden i denna egenskap utsträckes
att gälla jämväl skadeståndstalan.

Dessutom föreslås i propositionen, att
rösträtt vid val till riksdagens andra
kammare skall inträda kalenderåret efter
det, då vederbörande fyllt 20 år.
Därjämte föreslås, att möjlighet öppnas
för röstberättigad, som till följd av sjukdom,
lyte, vanförhet eller hög ålder är

136 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

förhindrad att inställa sig vid valförrättning,
att rösta genom valsedelsförsändelse.
Vidare förordas att magistrats
befattning med förstakammarval skall
upphöra.

Slutligen föreslås ändring av regeringsformen
i syfte att möjliggöra en
överflyttning av naturalisationsärenden
från Kungl. Maj :t till annan myndighet.

Utskottet hade samtidigt med propositionen
förehaft till behandling följande
motioner, nämligen i samband med
propositionens förslag under punkt

1) Statschefens behörighetsålder

Motionen II: 961 av herrar Hamrin i
Jönköping och Gustafson i Göteborg,
vari hemställdes, att riksdagen måtte
besluta avslå Kungl. Maj :ts proposition
nr 140 i den del, som avsåge förslaget
om en höjning av statschefens behörighetsålder
från 21 till 25 år.

Likalydande motionerna I: 802 av
herr Dahlberg m. fl. och II: 986 av herr
Blidfors in. fl., vari hemställdes, att
riksdagen måtte såsom vilande grundlagsförslag
antaga sådana ändringar i
regeringsformens §§ 39, 41 och 93 att
statschefens behörighetsålder höjdes
från 21 till 30 år; samt att konstitutionsutskottet
utarbetade härför erforderlig
grundlagstext.

Motionen I: 814 av herr Gösta Jacobsson,
vari hemställdes, att riksdagen måtte
avslå proposition nr 140 såvitt avsåge
förslaget om ändrad lydelse av
§§ 39, 41 och 93 regeringsformen, §§ 53
och 67 riksdagsordningen samt § 2 successionsordningen.

Likalydande motionerna 1:817 av
herrar Thorsten Larsson och Mattsson
och II: 1007 av herrar Boo och Larsson
i Borrby, vari hemställdes, att riksdagen
vid behandlingen av propositionen
nr 140 måtte som vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga 1)
att behörighetsåldern för Konung och
regent måtte utgöra tjugoett år; 2) att
riksstyrelsen, om Konungen dör och
tronföljaren icke uppnått behörighets -

åldern, måtte utövas av en riksföreståndare,
förordnad av riksdagen enligt i
propositionen angivna grunder; samt 3)
att riksdagens äldste talman måtte inträda
som riksföreståndare, därest den
av riksdagen förordnade riksföreståndaren
skulle bliva förhindrad att fullgöra
sina plikter som statschef; samt
att konstitutionsutskottet måtte utarbeta
förslag till enligt ovan erforderliga
grundlagstexter.

3) Lagrådets organisation

Likalydande motionerna I: 805 av
herr Svanström m. fl. och II: 988 av
herr Larsson i Norderön m. fl.

Motionen II: 991 av herr Nordgren
/ii. fl., vari hemställdes, att riksdagen
såsom vilande måtte antaga i motionen
framlagt förslag till ändrad lydelse av
§ 21 regeringsformen.

5) överlåtelse av konstitutionell befogenhet
på mellanfolklig organisation

Likalydande motionerna 1:804 av
herrar Lager och Adolfsson och II: 987
av herr Hermansson m. fl., vari hemställdes,
att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts proposition nr 140 med
förslag till grundlagsändringar under
5) »ändrad lydelse av § 81 regeringsformen»
beslutade avslå förslaget till ändrad
lydelse av § 81.

Likalydande motionerna 1:815 av
herrar Thorsten Larsson och Mattsson
och II: 1005 av herr Boo m. fl., vari
hemställdes, att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 140 måtte
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga den i propositionen föreslagna
lydelsen av § 81 regeringsformen med
den ändringen att orden »minst fem
sjättedelar av de röstande i vardera
kammaren» ersattes med orden »minst
fem sjättedelar av vardera kammarens
ledamöter».

6) Inrättande av en riksdagens lönedelegation Likalydande

motionerna 1:816 av

Nr 30

137

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

herrar T horslen Larsson och Maltsson 10) Rösträttsåldern

och II: 1006 av herr Boo in. fl., vari hemställdes,
att riksdagen vid behandlingen
av propositionen nr 140 måtte antaga
för vidare grundlagsenlig behandling
Kungl. Maj :ts förslag beträffande en
riksdagens lönedelegation med den ändringen,
att delegationen skulle vara ett
fakultativt organ i enlighet med vad
författningsutredningen förordat och
att delegationen skulle vara skyldig att
lämna redovisning till riksdagen över
sin verksamhet för behandling av vederbörande
riksdagsutskott i enlighet
med vad som anförts i motionen; samt
att konstitutionsutskottet måtte utarbeta
förslag till härför erforderlig grundlagstext.

Motionen 1: 81Ö av herr Lundström,
vari föresloges, att lönedelegationen
skulle tillsättas för varje förhandling på
det sätt författningsutredningen föreslagit,
och hemställdes, att riksdagen måtte
besluta sådan förändring beträffande
tillsättningen av delegationen.

7) Inrättande av eu riksdagens krigsdelegation
m. m.

Motionen 11: 990 av herrar Nordgren
och Bengtson i Solna, vari hemställdes,
att riksdagen såsom vilande måtte antaga
i motionen framlagt förslag till
ändrad lydelse av § 50 regeringsformen.

Likalydande motionerna I: 1 av herr
Dahlberg in. fl. och II: 1 av herr Haglund
in. fl., från år 1963, vari hemställdes,
att riksdagen måtte besluta dels
att i skrivelse till Kungl. Maj :t hemställa
om sådan utredning rörande myndighetsåldern,
som möjliggjorde en ytterligare
sänkning av rösträttsåldern till
förslagsvis 18 år; dels ock att som vilande
grundlagsändring besluta om en
sådan ändring av gällande bestämmelser
att rösträtt vid allmänna val Inträdde
det år då vederbörande fyllde
21 år.

Likalydande motionerna 1:2 av herr
Lundström in. fl. och 11:3 av herr
Ohlin in. fl., vari hemställdes, att riksdagen
måtte 1) besluta såsom vilande
grundlagsändring att rösträttsåldern
vid val till riksdagens andra kammare
sänktes från nuvarande året efter uppnådda
21 till året efter uppnådda 18 år,
2) besluta att rösträttsåldern vid kommunala
val sänktes på samma sätt; samt
att utskottet måtte utarbeta förslag till
erforderliga grundlags- och lagändringar.

Likalydande motionerna I: 320 av
herr Sundin och 11:305 av herr Boo
m. fl., vari hemställdes, 1) att riksdagen
måtte besluta att som vilande
grundlagsförslag antaga följande lydelse
av riksdagsordningen § 16, st. 1:
»Valrätt tillkommer en var man och

8) Ändrade grundlagsregler rörande
riksdagens ombudsmän

Motionen II: 62 av herr Lundberg.

9) Riksdagsledamots immunitetsskydd

Motionen II: 1008 av fru Gärde Widemar,
vari hemställdes, att riksdagen —
därest förslaget till ändring av RF § 110
antoges såsom vilande — måtte låta föranstalta
om utredning om på vad sätt
ärende angående hävande av riksdagsledamots
immunitet skulle handläggas
och förberedas till beslut.

6—Andra kammarens protokoll 1964. Nr

kvinna, som är svensk undersåte och
senast under nästföregående kalenderår
uppnått aderton års ålder»; 2) att riksdagen
måtte för sin del besluta att
»rösträtten vid val av kommunala församlingar
skall tillkomma skriven medborgare,
som senast under nästföregående
kalenderår uppnått aderton års ålder»;
3) att konstitutionsutskottet måtte
utarbeta förslag till de författningsändringar
som erfordrades enligt ovanstående.

Likalydande motionerna I: 455 av
herr Holmberg och 11:546 av herrar
Wennerfors och Nordgren, vari hem30 -

138 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

ställdes, att riksdagen måtte 1) besluta
såsom vilande grundlagsändring att
rösträttsåldern vid val till riksdagens
andra kammare sänktes från nuvarande
året efter uppnådda 21 år till fyllda 18
år, 2) besluta att rösträttsåldern vid
kommunala val sänktes på samma sätt;
samt att vederbörande utskott måtte utarbeta
erforderliga förslag till grundlagsändringar.

Motionen 11:470 av herr Nilsson i
Gävle, vari hemställdes, att riksdagen
måtte 1) besluta om sådan grundlagsändring
att rösträttsåldern vid val till
riksdagen sänktes från nuvarande året
efter uppnådda 21 till året efter uppnådda
18 år, 2) besluta att rösträttsåldern
vid kommunala val sänktes på
samma sätt; samt att utskottet måtte
utarbeta förslag till erforderliga lagändringar.

Motionen 11:989 av herr Nordgren,
vari hemställdes, att riksdagen såsom
vilande måtte antaga följande förslag
till ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen: Valrätt

tillkommer en var man och
kvinna, som är svensk undersåte och
senast under nästföregående kalenderår
uppnått tjugo års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av den som
är omyndig.

Till efterrättelse — — — valet inträffar.

11) Sjukas, invaliders och åldringars
rösträttsutövning

Motionen I: 818 av herr Lundström.

Därutöver hade utskottet i samband
med behandlingen av punkt 10, angående
rösträttsåldern, förehaft till behandling
Kungl. Maj:ts skrivelse nr 84,
med överlämnande av redogörelse från
Nordiska rådets svenska delegation, såvitt
den avsåge den under A 2 i avdelning
II upptagna frågan om sänkt rösträttsålder.

Utskottet hemställde,

1. a) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj :ts förslag under punkt 1) i

förevarande proposition och med avslag
å motionerna II: 961, I: 802 och II: 986
samt I: 814 måtte såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
av utskottet framlagt förslag till ändrad
lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,
§§53 och 67 riksdagsordningen
samt § 2 successionsordningen, innebärande
att den lägsta ålder, vid vilken
Konung skulle äga tillträda riksstyrelsen,
bestämdes till tjugofem år, att
samma åldersgräns skulle gälla för
prins som skulle fungera som regent,
att benämningen förmyndare i regeringsformen
ändrades till riksföreståndare,
att möjlighet att välja fler än en
riksföreståndare ej skulle föreligga,
samt att kamrarna skulle äga välja riksföreståndare,
dock att i händelse av
skiljaktighet valet skulle tillkomma en
nämnd bestående av sextiofyra personer,
av vilka vardera kammaren utsåge
hälften;

b) att motionerna I: 817 och II: 1007
i den mån de icke blivit besvarade genom
vad utskottet ovan under 1 a) hemställt
icke måtte till någon riksdagens
åtgärd föranleda;

2. att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj:ts under punkt 2) i
förevarande proposition intagna förslag
till ändrad lydelse av §§ 24 och 26 regeringsformen; 3.

a) att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: 805 och II: 988, såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj.ts under
punkt 3) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av
§ 21 regeringsformen, innebärande dels
att en lagfaren, skicklig och oväldig
person utanför de aktiva justitierådens
och regeringsrådens krets skulle kunna
av Konungen förordnas att i stället för
ett av justitieråden tjänstgöra såsom ledamot
av lagrådet, dels att lagrådet vid
behov skulle kunna delas i avdelningar,
varvid beträffande varje avdelning

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

139

Vissa grundlagsändringar m. m.

skulle gälla, vad som stadgats om lagrådet; b)

att motionen II: 991 i den mån den
icke besvarats genom vad utskottet anfört
icke måtte till någon riksdagens åtgärd
föranleda;

4. att riksdagen i anledning av Kungl.

Maj:ts förslag under punkt 4) i förevarande
proposition måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga av utskottet framlagt förslag till
ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen
och § 38 riksdagsordningen,
innebärande att, såvitt gällde andra
statstjänstemän än domare, grundläggande
bestämmelser om deras rätts -

Förslag

till

ändrad lydelse av § 81 regeringsformen

(Nuvarande lydelse) (Utskottets förslag)

§ 81.

Denna regeringsform------riksdagars beslut.

Då riksdagen------ej godkänner.

Beslutanderätt, som enligt denna regeringsform
tillkommer Konungen och
riksdagen, gemensamt eller var för sig,
eller annat statligt organ och ej avser
frågor om stiftande, ändring, förklaring
eller upphävande av grundlag, må i begränsad
omfattning överlåtas på mellanfolklig
organisation för fredligt samarbete,
till vilken riket år eller skall
bliva anslutet. Beslut om sådan överlåtelse
fattas antingen i den ordning
som gäller för grundlagsändring eller
ock, om därmed förenad tidsutdråkt är
till men för riket, samfällt av Konungen
och en riksdag. I sistnämnda fall erfordras
för beslut om överlåtelse, att i
vardera kammaren minst fem sjättedelar
av de röstande och minst tre fjärdedelar
av ledamöterna vid votering instämt
i beslutet.

ställning överfördes från regeringsformen
till annan lag, stiftad av Kungl.
Maj:t och riksdagen gemensamt efter
lagrådets hörande, att beredningen av
dessa lagärenden inom riksdagen skulle
tillkomma konstitutionsutskottet, samt
att beslut om entledigande av statsråd
skulle fattas av Konungen i statsrådet;

5. a) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj:ts förslag under punkt 5) i
förevarande proposition och med avslag
å motionerna I: 804 och II: 987
måtte såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling antaga följande såsom
utskottets förslag betecknade

b) att motionerna I: 815 och II: 1005
i den mån de icke besvarats genom vad
utskottet ovan under 5 a) hemställt icke

måtte till någon riksdagens åtgärd föranleda; 6.

a) att riksdagen i anledning av

140

Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

Kungl. Maj ds förslag under punkt 6) i
förevarande proposition måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga av utskottet framlagt förslag
till ändrad lydelse av § 62 regeringsformen
samt §§ 70 och 71 riksdagsordningen
;

b) att motionerna I: 816 och II: 1006
samt I: 819 måtte anses besvarade med
vad utskottet anfört och hemställt;

7. a) att riksdagen i anledning av
Kungl. Maj ds förslag under punkt 7)
i förevarande proposition måtte såsom
vilande för vidare grundlagsenlig behandling
antaga av utskottet framlagt
förslag till ändrad lydelse av § 50 regeringsformen
samt §§72 och 73 riksdagsordningen; b)

att motionen II: 990 måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört och
hemställt;

8. a) att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj ds under punkt

8) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av §§ 96—
102, 106 och 110 regeringsformen samt
§§ 42 och 68 riksdagsordningen;

b) att motionen II: 62 såvitt den avsåge
riksdagens ombudsmän icke måtte
till någon riksdagens åtgärd föranleda; 9.

a) att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj ds under punkt

9) i förevarande proposition intagna
förslag till ändrad lydelse av § 110 regeringsformen; b)

att motionen II: 1008 måtte anses
besvarad med vad utskottet anfört och
hemställt;

10. a) att riksdagen måtte, med avslag
å motionerna I: 2 och II: 3, I: 320
och 11:305, 1:455 och 11:546, 11:470
samt II: 989, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga Kungl.
Maj ds under punkt 10) i förevarande
proposition intagna förslag till ändrad
lydelse av § 16 riksdagsordningen, in -

nebärande att rösträtt vid val till riksdagens
andra kammare skulle inträda
kalenderåret efter det, då vederbörande
fyllt 20 år;

b) att från 1963 års riksdag uppskjutna
motionerna I: 1 och II: 1 samt Kungl.
Maj ds skrivelse nr 84 såvitt den avsåge
under A 2 i avdelning II upptagen fråga
måtte anses besvarade med vad utskottet
anfört och hemställt;

11. att riksdagen måtte, med avslag
å motion I: 818, såsom vilande för vidare
grundlagsenlig behandling antaga
Kungl. Maj ds under punkt 11) i förevarande
proposition intagna förslag till
ändrad lydelse av § 24 riksdagsordningen; 12.

att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj ds under punkt 12)
i förevarande proposition intagna förslag
till ändrad lydelse av § 6 inom. 7
riksdagsordningen;

13. att riksdagen måtte såsom vilande
för vidare grundlagsenlig behandling
antaga Kungl. Maj ds under punkt 13)
i förevarande proposition intagna förslag
till ändrad lydelse av § 33 regeringsformen,
avseende att möjliggöra
en överflyttning av naturalisationsärenden
från Kungl. Maj d till annan myndighet.

Reservationer till olika punkter av
utskottets utlåtande hade avgivits enligt
följande.

Statschefens behörighetsålder

1. av herrar Sveningsson, Hubinette,
Hamrin i Jönköping och Wahlund, vilka
inom utskottet yrkat avslag på
Kungl. Maj ds under punkt 1) i förevarande
proposition framförda förslag;

2. av herr Spångberg, vilken yrkat,
att riksdagen måtte såsom vilande för
vidare grundlagsenlig behandling antaga
utskottets förslag med den ändring
av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen, att
behörighetsåldern tjugufem år ändrades
till trettio år;

Nr 30

141

Lördagen den 30 maj 1964

Lagrådets organisation

3. av herrar Sveningsson, Hubinette,
Magnusson i Tumhult och Braconier,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att riksdagen för vidare grundlagsenlig
behandling måtte med bifall till

Vissa grundlagsändringar m. m.

motionen 11:991 antaga det i propositionen
framlagda förslaget i förevarande
del med den ändring som framginge
av följande såsom reservanternas förslag
betecknade

Förslag

till

ändrad lydelse av § 21 regeringsformen

(Kungl. Maj:ts förslag)

Konungens lagråd----

Såsom ledamöter av lagrådet skola

tjänstgöra tre justitieråd och en av regeringsrättens
lagfarna ledamöter. I
stället för ett av justitieråden må dock
annan lagfaren, skicklig och oväldig
person enligt Konungens förordnande
tjänstgöra såsom ledamot av lagrådet.
Dessa fyra ledamöter skola deltaga i
behandlingen av alla på lagrådet ankommande
ärenden. Där så prövas nödigt,
må i behandlingen av visst ärende
i lagrådet deltaga ytterligare en för insikt,
erfarenhet och redlighet känd person,
som Konungen utser. Skall lagrådet
vara delat i avdelningar, skall vad
i detta stycke stadgats om lagrådet gälla
varje avdelning.

Närmare bestämmelser-----

(Reservanternas förslag)

§ 21.

Konungen överlämnade.

Såsom ledamöter--- — (= Kungl.

Maj :ts förslag)---må dock Ko nungen

efter hörande av högsta domstolen
förordna annan lagfaren, skicklig
och oväldig person att tjänstgöra
såsom ledamot av lagrådet. Dessa fyra
— — — (= Kungl. Maj:ts förslag)

---varje avdelning.

beslutad lag.

Ändrad lydelse av §§ 35 och 36 regeringsformen 4.

av fru Segerstedt Wiberg och herr
Spångberg, vilka yrkat, att riksdagen

för vidare grundlagsenlig behandling
måtte antaga utskottets förslag med den
ändring som framginge av följande såsom
reservanternas förslag betecknade

Förslag

till

ändrad lydelse av § 35 regeringsformen

(Utskottets förslag)

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,
varifrån Konungen må dem
entlediga, när han prövar rikets tjänst
det fordra. Konungen fatte sådana beslut
i statsrådet.

(Reservanternas förslag)

35.

Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,
varifrån de må entledigas,
när rikets tjänst så fordrar. Beslut härom
fattas av Konungen i statsrådet.

142 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

Överlåtelse av konstitutionell befogenhet
på mellanfolklig organisation

5. av herr Spångberg, utan angivet
yrkande;

Rösträttsåldern

6. av fru Segerstedt Wiberg samt herrar
Dahlén, Svanström, von Friesen,
Hamrin i Jönköping och Wahlund, vilka
yrkat, att riksdagen för vidare
grundlagsenlig behandling måtte antaga
i reservationen framlagt förslag till
ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen,
innebärande att rösträtt vid val
till riksdagens andra kammare skulle
inträda kalenderåret efter det, då vederbörande
fyllt 18 år.

Till punkt 13 i utskottets utlåtande,
avseende handläggningen av naturalisationsärenden,
hade avgivits ett särskilt
yttrande av herr von Friesen,
med instämmande av fru Segerstedt
Wiberg.

Utskottets hemställan föredrogs; och
anförde därvid:

Herr SPÅNGBERG (s):

Herr talman! Konstitutionsutskottets
förevarande utlåtande upptar som första
punkt frågan om statschefens behörighetsålder.
I proposition nr 140 föreslås
att nämnda ålder höjes från 21 till 25
år. I de likalydande motionerna 1:802
av herr Dahlberg m. fl. och 11:986 av
herr Blidfors m. fl. har föreslagits att
statschefens behörighetsålder skall fastställas
till 30 år. Jag har i en reservation
ställt samma yrkande, och jag ber
att här få motivera min ståndpunkt.

I vår nuvarande grundlag uppställes
inga krav på en statschefs personliga
kvalifikationer. För att bli kung här i
landet är bara de villkoren uppställda
att man skall vara född i en viss rangordning
inom kungahuset och ha uppnått
fastställd minimiålder. Det är allt.

Men kungen har ju i många sammanhang
ett inte obetydligt inflytande, vilket
framgår av hithörande paragrafer

i regeringsformen. Han kan exempelvis
avskeda statsministern eller någon annan
ledamot av regeringen o. s. v. Motionärerna
framhåller att vissa krav ändå
bör ställas i det sammanhanget, men
de begränsar dem till tiden och säger
att kungen bör ha tid att utbilda sig och
skaffa sig insikter i och erfarenhet av
hur samhället fungerar samt tid att sätta
sig in i sådana utrikespolitiska förhållanden
som en statschef ju ändå bör
ha några insikter i. Och för att möjliggöra
detta har motionärerna föreslagit
30 år som minimiålder.

Åldersbestämmelserna i detta fall är
olika i olika länder. I vissa länder föreskrives
som behörighetskrav att statschefen
skall ha fyllt 50 år.

över huvud taget borde det ställas
andra kvalifikationer på statschefen än
att han skall ha en viss börd och ha
fyllt 25 eller 30 år. Men jag skall erkänna
att det då alltid måste uppstå avsevärda
svårigheter i ett statsskick med
ärftlig kungamakt. Man vet ingenting i
förväg om vederbörandes personliga
förutsättningar. Då kan man givetvis
ha mycket svårt att ställa några krav.
Det är väl därför det inte ställes några
kvalifikationskrav.

Naturligtvis vore republik det statsskick
som skulle motsvara vår demokratiska
samhällsform, och republik borde
kunna införas redan när nästa tronskifte
blir aktuellt. Jag skall inte uppehålla
mig mer vid den frågan — den
har vi inte att ta ställning till i dag. Frågan
kan ju diskuteras när vi behandlar
motionerna om benämningen statschef,
om kvinnlig tronföljd m. m., som häromdagen
bordlädes till höstriksdagen.

Beträffande behörighetsåldern bör väl
alla anse att det är ganska orimligt att
man som statschef har en oerfaren pojke
på 25 år, fostrad i exklusiv överklassmiljö
och helt utan erfarenhet av det
samhälle för vilket han skall vara chef.
Jag yrkar sålunda, herr talman, i denna
punkt bifall till min reservation, vilken
sammanfaller med de motioner som

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

143

väckts i denna kammare av herr Blidfors
m. fl. och i första kammaren av
herr Dahlberg m. fl.

1 belysning av frågan om statschefens
befogenheter blir det lämpligt att se på
följande paragraf som vi har att behandla,
§ 35 regeringsformen. Den lyder enligt
konstitutionsutskottets förslag:
»Statsrådets ledamöter hava förtroendesysslor,
varifrån Konungen må dem entlediga
när han prövar rikets tjänst det
fordra. Konungen fatte sådana beslut i
statsrådet.»

Den sista meningen är tillagd av konstitutionsutskottet.
Utskottet har därigenom
sökt skapa en något större garanti
mot kungens möjlighet att entlediga
statsråd. Men den paragrafen är ändå
mycket oklar, och vanligt folk, som inte
är insatt i liknande frågor, kan omöjligt
begripa vad som menas. Paragrafen
ger en makt åt kungen. Det bör ju vara
Kungl. Maj :t, d. v. s. regeringen, under
nuvarande förhållanden under ordförandeskap
av kungen i statsrådet, som
fattar sådana beslut, och inte kungen
personligen sedan han prövat rikets
tjänst det fordra.

Hur skall en 25-årig pojke begripa
vad det rör sig om då ett statsråd eller
en statsminister skall avskedas? Jag har
svårt att tro att justitieministern har menat
som det står i denna paragraf. Vi
har tolkat den verkliga meningen på ett
annat sätt, och vi har i en reservation
föreslagit följande lydelse: »Statsrådets
ledamöter hava förtroendesysslor, varifrån
de må entledigas när rikets tjänst
så fordrar.» Så kommer det förut nämnda
tillägget.

Ett statsråd kan entledigas av olika
anledningar. Det kan ske på egen begäran
eller därför att han misskött befattningen
och av andra skäl. Men det
är inte kungen som personligen skall
avgöra frågan. Den nuvarande föreskriften
strider helt mot de parlamentarismens
regler, som skall inskrivas i grundlagen
och som faktiskt tillämpats under
de senaste åren. För motionärerna ter

Vissa grundlagsändringar m. m.

sig därför denna föreskrift som orimlig
ocli obegriplig.

Under behandlingen i utskottet har alla
ansett att den gamla formuleringen
var otillfredsställande, och så har det
förtydligande tillkommit som jag nyss
nämnt och som gör paragrafen något
mera begriplig. Men kvar står alltjämt i
förslaget, att det är konungen som skall
pröva och avgöra frågor om entledigande
av statsråd. Ordet »han» tillämpar
man ändå inte om regeringen. Det står

tydligt: »Konungen---han ...»

Det är naturligtvis inte kungen som skall
avgöra dylika frågor, utan de skall avgöras
enligt parlamentarismens regler.
Kungens uppgift kan inte få vara att
framkalla regeringskriser. Därför har
vi föreslagit den ändring jag nämnt i
en reservation, som är undertecknad
av mig och fru Segerstedt Wiberg i första
kammaren.

Jag har avgivit en blank reservation
beträffande § 81, som föreskriver att
man kan besluta att i begränsad omfattning
överlåta på mellanfolklig organisation
för fredligt samarbete, till
vilken riket är eller skall bli anslutet,
att besluta i frågor som det eljest tillkommer
regering och riksdag att gemensamt
eller var för sig avgöra. Det
är en mycket allvarlig sak.

Förslaget har, som vi vet, framlagts
främst för att möjliggöra en anslutning
till EEC enligt de traktater som finns
inom den organisationen. Vi bör då erinra
oss alla de debatter i dithörande
frågor som förts här i kammaren, varvid
olika ledamöter givit uttryck åt
allvarliga betänkligheter, bl. a. med tanke
på vår neutralitetspolitik. Jag vill
därför säga några ord om själva innebörden
av beslut i den föreslagna riktningen.

Vi vet ingenting bestämt härvidlag,
ty vi känner inte nu till vad de främmande
organen kan anse att det skall
beslutas om. Så mycket är emellertid
klart att beslut kan fattas om nästan
allting som inte förutsätter ändring av

144

Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

grundlag. I propositionen föreslås att
beslutanderätten skall »i begränsad omfattning»
kunna överlåtas på mellanfolklig
organisation för fredligt samarbete.
Det framgår emellertid inte vad som
menas med »i begränsad omfattning» —
det enda förtydligande som görs är att
inte grundlagsfrågor avses.

Konstitutionsutskottet har sökt mjuka
upp den föreslagna bestämmelsen. Vi
var eniga om att bestämmelsens innehåll
var sådant, att det måste vålla
tveksamhet.

Jag vill deklarera att jag ingalunda
är främmande för behovet av ett samarbete
på det internationella området,
och jag inser helt nödvändigheten av en
internationell utveckling som leder till
samarbete mellan öst och väst både på
handelns område och på andra områden.
Det är viktigt för näringslivet att
ett utbyte av världsformat kommer till
stånd; det är också förutsättningen för
en lycklig internationell utveckling och
fredlig samlevnad. Men att överlämna
beslutanderätt på sätt som föreslås till
en begränsad organisation som EEC,
varom man vet mycket litet, anser jag
inte vara tillrådligt. De föreslagna lagbestämmelserna
är sådana, att så att säga
en bit i sänder skulle kunna överlåtas
av nästan vad som helst.

Vi har lagt viss vikt vid den uppmjukning
konstitutionsutskottet förordar,
även om den måhända inte har så stor
betydelse som man skulle önska. Den
går för det första ut på att benämningen
»lag» utbyts mot benämningen »beslut».
Ordet »lag» har ju ett alldeles speciellt
innehåll, medan ordet »beslut» har en
mera begränsad innebörd. För det andra
har utskottet föreslagit att minst fem
sjättedelar av vardera kammarens ledamöter
skall fordras för ett positivt beslut
samt att tre fjärdedelar av ledamöterna
i vardera kammaren alltid måste
ha instämt i beslutet. Detta skulle, anser
utskottet, ge viss garanti för att en
betryggande majoritet av riksdagens
ledamöter är positivt inställd till beslu -

ten. Om ordet »lag» utbytes mot »beslut»
skulle det kanske också bli större
möjligheter att upphäva eventuella beslut
på området som leder till icke avsedda
konsekvenser.

Min betänksamhet mot den föreslagna
paragrafen kvarstår i varje fall, och jag
har fogat en blank reservation till utskottsutlåtandet,
vilken avser att markera
denna min betänksamhet.

Herr talman! Jag ber slutligen att få
yrka bifall till reservation 2 vad gäller
tronföljarens behörighetsålder och till
reservation 4 vad gäller ändrad lydelse
av §§35 och 36 regeringsformen.

Herr WAHLUND (ep):

Herr talman! Låt mig inledningsvis
säga att jag delar herr Spångbergs farhågor
då det gäller att överlåta suveränitetsrätt
till mellanfolklig organisation.
Det innebär inte att jag inte ser framåt
mot en tid, då vi skall få ett bättre, ett
mer öppet och förtroendefullt internationellt
samarbete än vi har nu. Vi måste
emellertid betrakta den värld vi lever i
sådan den är. —

Det vore mycket att säga om de ting
som utlåtandet gäller, herr talman, och
det är att beklaga att hithörande betydelsefulla
spörsmål behandlas under
vårriksdagens sista timmar, inför en
glest besatt kammare. Därmed är det
emellertid som det är, och jag vill följa
herr Spångbergs goda exempel och endast
uppehålla mig vid frågor i vilka
jag varit med om att anmäla reservation
till utskottsmajoritetens förslag.

Först då spörsmålet om statschefens
behörighetsålder! Därvidlag har herr
Spångberg och jag kommit till olika resultat,
men det torde trots detta komma
att visa sig att vi är ense i viktiga
hänseenden då det gäller principerna.

Jag bär frågat mig, herr talman, varför
man egentligen vill höja statschefens behörighetsålder.
Jag kan konstatera att
utvecklingen på jämförbara områden
går i motsatt riktning. Vi är i dagens
sammanhang, herr talman, i färd med

Nr 30

145

Lördagen den 30 mnj 19154

att sänka rösträttsåldern, även om vi
liar olika åsikter om hur långt vi skall
gå i detta avseende. Jag tror mig vidare
kunna säga att vi i riksdagen är åtminstone
tämligen eniga om att vi bör sänka
den allmänna myndighetsåldern,
även om vi inte omedelbart vågar oss in
på detta komplicerade problem utan
avvaktar utredningar i frågan. Jag kan
konstatera att valbarlietsåldern för eu
ledamot av första kammaren har sänkts
från 35 till 23 år och att valbarhetsåldern
till andra kammaren har sänkts
från 25 till 23 år. Nu vill man höja
statschefens behörighetsålder. Jag har
frågat mig vilken motivering man haft
för detta.

Laser man författningsutredningens
betänkande, mot vilket jag på denna
punkt reserverat mig, får man inte veta
mycket. Man får heller inte veta mycket
när man härvidlag läser propositionen
eller utskottsutlåtandet. Där återfinns
allmänna konstaterande av den typ som
departementschefen framför i propositionen:
»Med hänsyn till de konstitutionella
och andra uppgifter, som åvilar
statschefen, och de krav på utbildning,
allmän mognad och livserfarenhet,
som dessa uppgifters fullgörande
ställer, anser även jag en höjning av nuvarande
åldersgräns önskvärd.» Herr
talman! Detta är ju bara allmänna konstateranden
utan något närmare angivande
av motiven för ståndpunktstagandet.

Herr Spångberg anförde nyss ett skäl
för höjningen av statschefens behörighetsålder.
Han pekade på att behörighetsåldern
är högre i andra länder. Ja,
detta gäller då det är fråga om statschefen
i en republik. Herr Spångberg
nämnde som exempel ett land där beliörighetsåldern
var 50 år. Han sade inte
vilket land det gällde, men jag är övertygad
om att det just måste vara fråga
om en republik. Ser man nämligen på
de monarkier som är jämförbara med
vår finner man, att behörighetsåldern
inte är så hög som den i propositionen
6*—Andra kammarens protokoll

Vissa grundlagsändringar m. m.

föreslagna. I t. ex. Storbritannien, Belgien,
Nederländerna ocli Danmark är
åldersgränsen 18 år och i Norge är den
21 år.

Det finns kanske också anledning att
gå tillbaka i hävderna och se om man
kan få ut något av den utveckling som
ägt rum i vårt land. I 1700-talets tre regeringsformer
och i den ursprungliga
lydelsen av 1809 års regeringsform var
myndighetsåldern för konungen bestämd
till 21 år. År 1815 företogs eu
grundlagsändring, varvid man sänkte
behörighetsåldern till 18 år. Motiveringen
var då ett önskemål att en förmyndarregering
inte skulle fungera
längre tid än nödvändigt.

Sedan gjordes en ändring för 15 år
sedan, d. v. s. 1949, då behörighetsåldern
åter höjdes till den gamla nivån,
alltså till 21 år. Man vågade den gången
inte gå längre. Jag frågar mig vad det
är som inträffat under tiden sedan 1949.
Utvecklingen på andra jämförbara områden
har, såsom jag redan påpekat, gått
i en annan riktning, och man kan väl
inte hävda att konungens befogenheter
under denna tid har ökat.

Låt oss nu se på förhållandena sådana
de föreligger i dag. Herr Spångberg
var inne på detta i sitt anförande,
och han menade att vissa av konungens
befogenheter inte är förenliga med parlamentarismens
princip. Jag kan hålla
med herr Spångberg så till vida att
också jag menar att eu maktställning —
och makt över huvud taget — i samhället
inte skall vara ärftlig. Det stämmer
illa överens med parlamentarism.

Men låt oss nu ett slag se på vilken
makt konungen har. Jag har det intrycket
att man härvidlag ser spöken på
ljusa dagen, men jag vill diskutera saken
utan att på något sätt vara kategorisk.
Låt oss leta reda på de fall, där vi
kan tänka oss att konungen skulle kunna
ha något reellt inflytande och låt
oss sedan göra rättelser därvidlag.

Det gäller kungens agerande vid riksdagsupplösning.
Nu har jag i författ -

196b. Nr 30

146 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

ningsutredningen reservationsvis föreslagit
att detta upplösningsinstitut skall
avskaffas — visserligen inte i första
hand för att minska kungens makt utan
för att riksdagen skall kunna hävda sig
mot regeringen. Och om upplysningsinstitutet
avskaffas, en sak som vi inte
liar någon anledning att diskutera i dag,
bortfaller ju bekymren för kungens roll
i det sammanhanget. Vill man inte avskaffa
upplösningsinstitutet bör det finnas
andra vägar att vid en kommande
grundlagsrevision se till, att kungens
handhavande av sådana ärenden blir en
ren expeditionssak.

Man kan vidare säga att kungen kanske
inte reellt men i varje fall teoretiskt
kan ha inflytande i statsrådet genom
att kunna säga nej till ett konseljbeslut.
Låt oss då också rätta till den saken.

Ett tredje viktigt område för kungens
verksamhet är dennes uppgifter vid regeringsbildning.
Vi har inom författningsutredningen
trott oss eliminera
statschefens eventuella maktställning
härvidlag då vi har sagt att kungen i
sådana situationer skall rådgöra med
riksdagens talmän — eller talman i ett
enkammarsystem —• och med representanter
för partierna i riksdagen. Man
kanske säger att detta inte är tillräckligt.
Låt oss i så fall diskutera den saken.
Det får vi tillfälle till när författningsrevisionen
tas upp på allvar.

Jag vill slå fast, herr talman, och det
tror jag gör herr Spångberg nöjd, att
jag vill skriva in parlamentarismen i
grundlagen på ett sätt som inte ger utrymme
för en personlig kungamakt.

Om man då gör det, vad återstår? Det
är kungens representativa och ceremoniella
plikter. Jag kan inte se någon
anledning att för den sakens skull höja
behörighetsåldern. Jag är ganska övertygad
om att även om vi skulle få 25
år som behörighetsålder skulle den i
denna situation »omyndige» konungen
säkert ändå få fungera i många ceremoniella
eller åtminstone representativa
sammanhang. På denna punkt har jag

medhåll från remissinstanserna, även
från dem som själva förordar en behörighetsålder
av 25 år. Jag kan hänvisa
till trycket. Låt mig bara nämna regeringsrättens
remissyttrande. Sex ledamöter
av regeringsrätten har uttalat att
fördelarna med en högre beliöriglietsålder
skulle vara begränsade och att
författningsutredningens skäl för höjningen
— kungens ceremoniella plikter
och tronföljarens behov av ökat utrymme
för studier — inte är starka. En
ledamot i regeringsrätten har utvecklat
detta och säger att det med fog kan förväntas
att tronföljaren får sådan fostran
och utbildning för sitt kommande
kall, att han tidigare än eljest uppnår för
dess utövning erforderlig mognad.

Det är aspekter som dessa, herr talman,
som har gjort att jag vill yrka bifall
till reservation nr 1, som innebär avslag
på Kungl. Maj:ts proposition i detta
ärende.

Så några ord, herr talman, om den
andra reservation, gällande rösträttsåldern,
som jag står för. Resonemanget i
detta sammanhang har så ofta redovisats
att jag skall fatta mig mycket kort.
Värnpliktsskyldighet inträder vid 18 års
ålder, och värnplikten är det hårdaste
ingripande, menar jag, som samhället
gör i en laglydig medborgares liv. Man
blir vidare straffmyndig vid 18 års ålder.
Den som fyllt 18 år kan bli föremål
för häktning, kan ådömas alla former
av straff, och får inte den nedsättning
av straffet som ofta medges när
brottet begåtts av personer i åldern 15
till 17 år. Han anses alltså vuxen i straffhänseende
vid 18 års ålder. Man kan
väl av dessa och liknande förhållanden
sluta att han också borde få rösträtt vid
18 års ålder. Kanske alldeles särskilt
belysande är att man har rättighet att
utträda ur statskyrkan när man fyllt 19
år. Ett dylikt utträdande innebär ju ett
avvägande som kräver mycket större
omdöme och mogenhet än vid ett politiskt
val, där man skall välja mellan
de riktlinjer de olika partierna drar upp

Nr 30

147

Lördagen den 30 maj 1904

i sina program för samhällsverksamheten.
Jag avstår från att fortsätta exemplifieringen.

Det resonemang jag fört på denna
punkt har ju hittills behandlat de statiska
förhållandena. Jag skall nu också
uppehålla mig litet vid den utveckling
som ägt rum.

Det är inte tu tal om att ungdomen
i dag kommer till mognad långt tidigare
än vad ungdomen gjorde förr i tiden.
Det bekräftas rent vetenskapligt av de
tester som görs på värnpliktiga varje
år. Var och en som haft någon kontakt
med ungdomsorganisationer, det må
gälla politiska eller andra, vet också att
en förstärkning av ungdomens politiska
insikter och omdöme skett, inte minst
på grund av massmedia som radio, TV
och press som sprider kunskap också
till ungdomen, men framför allt på
grund av att samhällskunskap och liknande
ämnen får allt större utrymme i
skolundervisningen.

Det finns en sak, herr talman, som
inte så ofta nämns i hithörande diskussion
men som jag fäster en viss vikt vid,
nämligen att den svenska befolkningsstrukturen
har förändrats i åldershänseende.
Befolkningen har förgubbats,
vi har fått en allt större överbyggnad
inom folkkroppen av åldringar. Nu vet
vi ju att det finns skillnader mellan de
yngres och de äldres attityder. Det är
helt naturligt att de yngre är mera intresserade
för frågor som gäller framtidsinvesteringar;
jag avser här investeringar
i ordets vidsträcktaste bemärkelse.
Det är väl obestridligt att det
även i övrigt föreligger en viss skillnad
mellan äldre och yngre då det gäller
åsiktsbildning. De äldre är mera konservativa.
Det gäller oberoende av partipolitisk
hemort -— och kanske inte
minst i fråga om det socialdemokratiska
partiets äldre medlemmar! De yngre
är mera öppna för nyheter, de är radikalare.
Detta är kanske inte alldeles betydelselöst,
när nu befolkningsfördelningen
förskjuts så kraftigt mot äldre

Vissa grundlagsändringar m. m.

åldrar som den gör, en process som
kommer att pågå långt in på nästa sekel.
Det är då av vikt att man så att
säga späder på med nya ungdomskullar
inom valmanskåren för att få en motvikt.

Herr talman! Jag skall endast säga
ytterligare några ord om tekniken för
det hela. I såväl utskottsutlåtandet som
i reservationen har man gått in för att
rösträttsåldern skall beräknas efter vederbörandes
födelseår och inte efter
födelsetidpunkten, .lag tror att det skall
visa sig möjligt att utan besvärligheter
med vallängderna ändra detta till födelsetidpunkt,
när vi snart nog får de
nya, moderna datamaskinerna i bruk,
men detta sista, herr talman, är naturligtvis
bara en detalj i sammanhanget.

Jag hänvisar till vad jag har sagt och
yrkar bifall till den reservation som
fått nummer 6 i det föreliggande utskottsutlåtandet.
Tidigare har jag yrkat
bifall till reservation nr 1. I övrigt ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till
konstitutionsutskottets förslag.

I detta anförande instämde herr Boo
(ep).

Herr BLIDFORS (s):

Herr talman! Efter vad herr Spångberg
sagt beträffande behörighetsåldern
för statschefen skall jag fatta mig mycket
kort, men i egenskap av motionär
vill jag ändå säga några ord.

Jag delar departementschefens, utredningens
och utskottets uppfattning att
de uppgifter som åvilar statschefen motiverar
en höjning av behörighetsåldern.
Däremot kan jag inte ansluta mig till
uppfattningen att man skall sätta åldersgränsen
till just 25 år. De skäl som
utredningen åberopar för en höjning
och som departementschefen och utskottet
godtagit anser också jag vara
bärande — herr Wahlund har redan
talat om vilka de är — nämligen de
konstitutionella uppgifterna, kraven på
utbildning, allmän mognad och livserfarenhet.

148 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

Men, herr talman, om man kräver allt
detta på en gång — och det tycker jag
för min del att man skall göra — om
man med utbildning menar en kvalificerad
utbildning, om man med uttrycket
»livserfarenhet» menar att statschefen
också skall lära känna det samhälle,
vars främste företrädare han kommer
att vara, då kan man enligt min
mening inte gärna sätta behörighetsåldern
lägre än 30 år. Får jag erinra
om vad herr Spångberg sade, nämligen
att det finns andra länder där behörighetsåldern
för statschefen är högre,
alltså 35 år, 40 år, 50 år.

Jag skall inte polemisera mot herr
Wahlund, som önskar bibehålla 21-årsgränsen.
Det må utskottets talesman
göra. Låt mig bara till herr Wahlund
säga en sak: Jag förstår inte, herr Wahlund,
varför man inte skall få jämföra
med republikerna utan vara tvungen
att begränsa jämförelserna till monarkierna
när det gäller statschefsbefattningen.

Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till den till konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 av herr
Spångberg fogade reservationen betecknad
med 2 angående statschefens behörighetsålder.

Herr JOHANSSON i Trollhättan (s):

Herr talman! Låt mig först helt kort
få konstatera, att behandlingen av
grundlagsfrågorna inom konstitutionsutskottet
givit oss ett ytterligare belägg
för hur utomordentligt svårt det är att
ändra enskilda paragrafer i vår nuvarande
regeringsform. Paragraferna hör
nämligen samman med varandra. Framför
allt är det synnerligen svårt att bryta
tillämpningen av den terminologi
man använder. Att skriva in modern
svenska i de gamla paragraferna medför
betydande svårigheter.

Vi har brottats med detta problem
inom konstitutionsutskottet, och för mig
står det klart att författningsutredningen
vandrar rätt väg när den drog den

slutsatsen av sitt arbete, att man måste
fa fram en helt ny grundlag. Inte minst
gäller detta en av de punkter som berörts
här, nämligen frågan om parlamentarismen.
Det har här aldrig varit
fråga om att vid denna partiella reform
skriva in parlamentarismen. Det
skulle helt enkelt var omöjligt, ty det
skulle ha betytt att man fått göra om
hela grundlagen. Man kan inte genom
att ändra en enda punkt föra in parlamentarismen.
Detta gör att vi får nöja
oss med en ålderdomlig terminologi,
som vi dock alla vet vad den innebär.
De faror i detta läge, som herr Spångberg
såg, finns i den mån de föreligger
redan nu, och vi vet alla att parlamentarismen
fungerar trots den ålderdomliga
lagtexten.

I övrigt skall jag, herr talman, endast
uppehalla mig vid frågan om behörighetsåldern.
Herr Blidfors har här alldeles
nyss på ett försynt sätt utvecklat
de skäl, vilka enligt hans mening talade
för att man borde höja behörighetsåldern
till 30 år. För mig för dessa skäl
till 25 år.

Herr Wahlund å sin sida gjorde invändningar
mot detta resonemang. Såvitt
jag förstod var det väsentligen två
invändningar han gjorde. Den första
var att man inte gärna kunde höja behörighetsåldern
samtidigt som man sänker
rösträttsåldern. Nu skall jag inte gå
in på vilken problematik som här föreligger
för de ledamöter av kammaren,
som önskar sänka rösträttsåldern under
myndighetsåldern. Jag delar herr
Wahlunds uppfattning att man skall
utgå från födelsetidpunkten, och jag
hoppas att vi skall kunna hjälpas åt
att så småningom kunna genomföra en
sådan lagändring tack vare den moderna
tekniken. Men enligt min mening
bör rösträttsåldern och myndighetsåldern
så långt som möjligt sammanfalla.
Har man den uppfattningen
förefaller det mig naturligt att man kan
ha en högre behörighetsålder än rösträttsålder.
Låt mig bara få erinra om

Lördagen den 30 maj 1964

Nr 30

149

vad herr Wahlund själv har anfört,
nämligen att man har en högre behörighetsålder
än rösträttsålder i fråga
om riksdagsmannaskap.

Herr Wahlunds andra invändning
mot utskottet och därmed också mot
propositionen låg däri, att det enligt
herr Wahlund inte vore behövligt med
hänsyn till statschefens funktioner att
höja behörighetsåldern. Lika litet som
herr Wahlund skall jag ta upp någon
egentlig diskussion om kungens makt
i vår nuvarande parlamentariska demokrati.
Den kan vi spara till ett mer
lägligt tillfälle, men man kommer inte
ifrån, att statschefen har vissa funktioner,
vilka enligt min bedömning gör
det nödvändigt att höja behörighetsåldern.

Den första av dessa är behovet av utbildning
för en statschef. Det är självklart
att man inte exakt kan ange vid
vilken ålder man skall betrakta en utbildning
som avslutad. Man kan här
begära en högre utbildning än den som
kallas gymnasial. Man får räkna med
att en tronföljare skall bedriva gymnasiestudier,
göra militärtjänstgöring etc.,
men enligt min bedömning räcker det
inte med detta, utan han måste också
bedriva akademiska eller jämförbara
studier i någon form. Man kan naturligtvis
önska att dessa studier skall
börja tidigt, men vi vet att de i allmänhet
försiggår mellan 20 och 25 år, då
den grundläggande högre utbildningen
sätter in. Herr Wahlund kan dessa saker
bättre än jag, men nog krävs det
4—5 år för en sådan utbildning. Då har
man en ganska naturlig gräns vid 25
år. Man bör alltså inte genom lagbebestämmelser
göra det nödvändigt för
en tronföljare att träda in under den
tid då han så väl behöver utbilda sig.

Den andra synpunkten i detta sammanhang
är de funktioner som en statschef
ändå måste utöva. Det representativa
kanske vi inte skall tala så särskilt
mycket om, även om vi alla är
medvetna om att man inte brukar över -

Vissa grundlagsändringar m. m.

lämna representativa uppgifter på hög
nivå till en 21-åring och då kanske vi
inte heller skall överlämna representationsuppgifterna
på allra högsta nivå
till en 21-åring. Även om jag kan förstå
att det kan vara charmfullt att i
representativa sammanhang möta en
21-åring, kan det hända att det ändå
krävs litet mera erfarenhet än vad en
21-åring besitter.

Framför allt måste emellertid en
statschef träda in vid ministärskifte.
De regler för ministärskifte som författningsutredningen
har föreslagit har
ännu inte skrivits in i grundlagen. De
hör till nästa etapp i reformarbetet.
Därför kan man inte i dagens läge hänvisa
till dessa regler. De står inte i
grundlagen och kommer inte att stå där
inom den närmaste tiden.

Men även om man skreve in dessa
regler, blir det ändå behövligt för statschefen
att träda in vid ministärskifte.
Han får då göra ömtåliga och besvärliga
överväganden. Det krävs takt och
grannlagenliet från hans sida att klara
dessa i vissa fall mycket besvärliga situationer.
Det är en ytterligare motivering
för en höjning av behörighetsåldern.

Alla skäl talar sålunda enligt min mening
för den medelväg, som utskottsmajoriteten
här har vandrat mellan å
ena sidan herr Spångbergs reservation
om de 30 åren och å andra sidan herr
Wahlunds reservation om de 21 åren.

I detta anförande instämde herr Anners
(h).

Herr HAMRIN i Jönköping (fp):

Herr talman! Också jag skall i fråga
om det betydelsefulla komplex av frågor,
som det här gäller att ta ställning
till, begränsa mig till att beröra ett par
av de kontroversiella punkterna och då
först avsnittet om statschefens behörighetsålder.

Herr Spångberg och jag nalkas dessa
problem från så skilda utgångspunkter,
att det kanske inte är underligt om vårt

150

Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

sätt att argumentera också skiljer sig.
Den ståndpunkt de reservanter företräder
som vill bibehålla den nuvarande
ordningen, enligt vilken statschefens behörighetsålder
är 21 år, kan kanske enklast
anges så — som också herr Wahlund
på ett övertygande sätt har gjort
— att den allmänna trenden alldeles
påtagligt går i riktning mot en sänkning
av åldern för utövande av allmänt
medborgerliga rättigheter. Det kan då
knappast finnas någon rimlig anledning
att — låt vara i ett enda, exklusivt
avseende — företa en justering i
motsatt riktning. Det har också riktigt
påpekats, att den behörighetsålder som
gäller för en svensk statschef redan nu
är lika med eller till och med högre än
den som gäller i andra monarkier.

Jag skulle vilja fråga: Varför kan
man inte rent av se det som ett uttryck
för progressiva och högst tidsenliga tankegångar
att man ger en 21-åring det
förtroende som det här är fråga om,
förtroendet att fullgöra uppgifter som,
säga vad man vill, väsentligen är rent
representativa. De ytterst begränsade
konstitutionella befogenheter som det
gäller, bör tillfredsställande kunna klaras
av en 21-åring lika väl som av en
25-åring.

Här anföres som skäl för den högre
åldern att vederbörande skall besitta
mognad och livserfarenhet. Ja, förvisso
är det stora tillgångar. Men vad avser
livserfarenheten föreligger den väl, noga
taget, inte maximalt förrän vid slutet
av ett människoliv. I varje fall kan det
i detta hänseende inte spela någon avgörande
roll, om gränsen för statschefens
behörighetsålder dras vid 21, 25
eller ända uppe vid 30 års ålder, som
herr Spångberg önskar.

På ett något annorlunda sätt kan det
ligga till med det så att säga tredje
kriteriet, nämligen att en högre ålder
ger bättre utrymme för akademiska och
andra studier. Men det avgörande kan
väl inte vara den formella kompetensen,
innehavet av några akademiska be -

tygsenheter eller liknande, utan det avgörande
måste vara det mått av allmän
orientering i vidaste bemärkelse som
den blivande monarken bör besitta.
Ingen har väl anledning att i detta avseende
ett ögonblick betvivla att en tronföljare,
vars uppfostran, studier och
handledning från tidiga år helt inriktats
på det kommande kallet, vid fyllda
21 år skall ha skaffat sig en god och
betryggande grund för sitt ämbete.

Det en aning pikanta i situationen,
herr talman, är väl att den föreslagna
reformen står i en för alla uppenbar
korrelation till det aktuella läget inom
vår kungafamilj. Enligt mitt sätt att se
kan det inte finnas någon som helst anledning
att plötsligt stipulera en annan
åldersgräns för tillträde till rikets styrelse
än den som hittills gällt. Jag föreställer
mig att vår unge tronföljare bör
ha alla förutsättningar att på ett ur allmänna
synpunkter tillfredsställande sätt
kunna träda in i och fullgöra de uppgifter
som är förenade med ämbetet
när den dagen kommer, vare sig det blir
vid 21 eller 25 års ålder eller till äventyrs
vid någon annan tidpunkt.

Jag ber på denna punkt att få yrka
bifall till reservationen nr 1.

Härutöver skall jag för koncentrationens
och korthetens skull — med anslutning
till de i allt väsentligt riktiga
synpunkter som herr Wahlund utvecklat
— få yrka bifall till reservation nr
6, som avser rösträttsåldern och som
går ut på en sänkning av denna ålder
till 18 år i stället för av Kungl. Maj:t
och utskottet föreslagna 20 år.

För den meningsriktning jag tillhör,
har det varit naturligt att framföra just
yrkandet om att ta detta radikala grepp
på frågan. Vi menar nämligen att genom
den situation som i dag föreligger
i ungdomsvärlden, med den alldeles påtagligt
snabbare mognadsprocessen och
kanske främst den allt kraftigare breddningen
av utbildningsvägarna, har förutsättningar
skapats av ett slag som
kanske inte tidigare fanns för en re -

Nr 30 151

Lördagen den 30 maj 1904

form, som tillförsäkrar de ungdomskategorier
det bär är fråga om, en möjlighet
att delta fullt ut i de politiska valen.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Kammaren har ägnat två
dagar åt en diskussion om ansvaret för
och de politiska följderna av att försvaret
av Sveriges självständighet och
suveränitet försvåras genom att en förrädare
utlämnat militära hemligheter till
främmande makt. Många indignerade
röster bär med rätta höjts i debatten.
Flera av dem har tillhört medlemmar i
riksdagens konstitutionsutskott.

Nu föreslår konstitutionsutskottet att
riksdagen skall godkänna ett av regeringen
framlagt förslag till grundlagsändring,
enligt vilket vårt lands suveränitet
skall kunna inskränkas genom
att konstitutionell beslutanderätt genom
särskild lag överlåtes på vad som kallas
mellanfolklig organisation. Det föreslås
att lag om sådan överlåtelse inte
ens skall behöva stiftas i den ordning
som gäller för grundlag utan i vissa
fall genom beslut av endast en riksdag,
där minst fem sjättedelar av de
röstande i vardera kammaren instämt.

Folket i val skall alltså i vissa fall
icke, innan lag om sådan överlåtelse
av vissa delar av vår suveränitet sker,
få möjlighet att säga sin mening.

Förslaget föranleder en rad frågor:

För det första. Varför gör sig både
departementschefen och utskottet skyldiga
till denna försåtliga glidning, där
de börjar att tala om det mellanfolkliga
samarbetet och de mellanfolkliga
organisationernas betydelse och därifrån
kommer över på EEC — den s. k.
europeiska ekonomiska gemenskapen?

Jag anser det vara att nedvärdera och
smutskasta de mellanfolkliga organisationerna
i egentlig mening. Detta begrepp
— det mellanfolkliga samarbetet
— har med rätta fått en stark positiv
värdeladdning. Dess viktigaste form
är Förenta Nationerna. Men hur kan

Vissa grundlagsändringar m. m.

man jämföra en organisation som EEC,
tillkommen för att befrämja ett litet antal
rika staters intressen på bekostnad
av andra länders, alltså eu organisation
för främjande av egoistiska ekonomiska
intressen, med folkens världsorganisation
för att bevara freden eller med andra
mellanfolkliga organisationer i egentlig
mening?

För det andra. Varför behövs det över
huvud taget en grundlagsändring av det
här föreslagna innehållet? Och varför
har man så bråttom? Våra grundlagar
har hittills icke lagt hinder i vägen för
Sverige att ansluta sig till traktater och
internationella organisationer, när detta
befunnits överensstämma med landets
intresse. Vi är med i FN, vi är med
i en rad till detta underordnade organisationer,
vi är med i GATT, vi är
t. o. m. med i EFTA. Men inget av dessa
ställningstaganden har ansetts kräva
en grundlagsändring. Vi deltar alltså
i det mellanfolkliga samarbetet utan
att det nu föreslagna tillägget har varit
nödvändigt.

Vad har nu inträffat som kräver andra
åtgärder? Regeringschefen och konstitutionsutskottet
hänvisar direkt till
frågan om associering med EEC. Det
får ursäktas mig, men jag visste faktiskt
inte att denna fråga var aktuell.
Om jag misstagit mig på denna punkt,
får väl utskottets talesmän rätta mig
och tala om när vårt land skall associeras
med EEC, eftersom grundlagsändringen
nu är så brådskande. Besked
önskas om möjligt här och i varje fall
före den 20 september.

Ett av de argument som anförts är
att också författningsutredningen framlagt
ett förslag i samma riktning, som
regeringen och utskottsmajoriteten nu
valt. Men varför skall denna fråga brytas
ut ur det stora författningskomplexet,
varför kan inte dess behandling vänta
tills andra avgörande författningsfrågor
beslutas?

För det tredje. Varför visar regeringen
och utskottet i sitt förslag en sådan

152

Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

svepande generositet, som vida överträffar
författningsutredningens förslag?
Medan författningsutredningen ansåg att
regeringen skulle få sluta överenskommelse
med annan stat eller mellanfolklig
organisation, varigenom sådan organisation
övertog följande befogenheter:
a) befogenhet som enligt regeringsformen
tillkommer regeringen eller annan
myndighet, b) befogenhet att i visst
ämne stifta lag, dock ej grundlag, c) befogenhet
att i visst ämne på rikets vägnar
sluta överenskommelse med främmande
stat, så talar regeringsförslaget
nu allmänt om »beslutanderätt, som enligt
denna regeringsform tillkommer
Konungen och riksdagen, gemensamt eller
var för sig, eller annat statligt organ
och ej avser frågor om stiftande,
ändring, förklaring eller upphävande av
grundlag». Visserligen finns redan orden
»i begränsad omfattning» med, men
denna formulering är ju av ren kautschukkaraktär.
Den kan brukas praktiskt
taget hur som helst. Vad är »i
begränsad omfattning»? Det finns inte
definierat på något sätt.

För det fjärde. Varför skall man till
varje pris ha med möjligheten att kunna
stifta lag om överlåtelse av viss del av
vår suveränitet enbart genom beslut av
en riksdag? Man säger att frågan om
delegation av rättigheter kan vara brådskande.
Kan inte alla grundlagsfrågor i
en viss situation vara brådskande. Varför
skall man göra skillnad på detta sätt
mellan olika frågor av grundlagskaraktär?
Skälen förefaller obefintliga — om
man inte fruktar att ställa just de frågorna
inför folket i val.

Den föreslagna grundlagsändringen är
över huvud taget onödig och skadlig.
Den kan missbrukas. Den kan få en
enorm räckvidd, som riksdagen nu inte
kan bedöma.

Jag yrkar därför bifall till motionerna
I: 804 och 11: 987 om avslag på proposition
nr 140 i den del som gäller
förslaget till ändrad lydelse av § 81.
Beträffande frågan om sänkt rösträtts -

ålder vill jag här endast erinra om att
förslag i sådan riktning vid ett flertal
tillfällen har framförts från vårt håll.
De skäl som utskottet nu anför för att
begränsa sänkningen av rösträttsåldern
till endast ett år anser jag inte bärande.
.lag kan inte förstå att det behövs några
större utredningar för att sänka myndighetsåldern
till 18 år, om man nu anser
sambandet mellan uppnådd myndighetsålder
och rösträtt så avgörande.

Frågan om olika former av omyndighet
kan vara mer komplicerad, men det
är ju en sak för sig. Det är angeläget
att riksdagen snarast beslutar om sänkning
av rösträttsåldern till 18 år —
detta är motiverat av den mognad som
vår tids ungdom visar. Nödvändiga förändringar
av myndighetsåldern kan
mycket väl hinna förberedas dessförinnan
och kan beslutas av riksdagen
samtidigt som det definitiva beslutet
träffas om rösträttsålder vid 18 år.

Jag yrkar bifall till reservation nr 6.

Herr ADAMSSON (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet
närmast i anledning av vad de talare
sagt som uppehållit sig vid frågan om
rösträttsåldern.

Herr Hermansson sade i sitt anförande
nyss, att det inte behövs någon
utredning om en sänkning av myndighetsåldern.
Då vill jag erinra de ärade
ledamöterna av denna kammare om att
kammaren i går enhälligt beslutade tillstyrka
ett utlåtande av första lagutskottet,
som behandlade frågan om en
sänkning av myndighetsåldern. I ett
par av de motioner, som behandlades i
detta utlåtande och som avslogs av
kammaren, hade myndighetsåldern knutits
samman med rösträttsåldern, och i
en av dem begärdes en sänkning av
rösträttsåldern till 18 år samt att den
civilrättsliga myndighetsåldern skulle
fastställas till samma ålder.

Regeringen har anmält att den har
för avsikt att inom den närmaste tiden
göra en översyn av förmynderskapsla -

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

153

gen, varvid också frågan om myndighetsåldern
kommer att utredas. Första
lagutskottet uttalade att i detta sammanhang
förhållandet mellan myndighetsåldern
och rösträttsåldern komine
att ägnas särskild uppmärksamhet. Jag
skall inte polemisera mot herr Hermansson
på annat sätt än att jag vill säga,
att det inte är vanligt att riksdagen utan
en föregående utredning tar ställning
till sådana viktiga frågor som det här
ändå gäller.

Herr Wahlund uttryckte sig kanhända
litet onyanserat när han sade att ungdomen
har möjlighet att själv ta ställning
till viktigare ting innan de fyllt
21 år än att — som jag tror han uttryckte
sig — lägga en valsedel i valurnan.
Men, herr Wahlund, jag tycker
nog inte att man bör uttrycka sig på
det sättet, ty en valsedels nedläggande
i valurnan kan ha mycket stor betydelse,
inte bara för ifrågavarande individ
utan även för hela samhället.
Därför menar jag att man nog bör ha
uppnått en viss mognad innan man röstar.
.lag skall inte på något sätt polemisera
mot de skäl som talarna för
en sänkning av rösträttsåldern har anfört.
Jag kan helt ansluta mig till den
skrivning som första lagutskottet har
gjort om myndighetsåldern och jag kan
i stort sett instämma med de föregående
talarna.

Vad riksdagen här har att ta ställning
till är ett steg på vägen mot en
sänkning som jag hoppas också av
rösträttsåldern i framtiden. Men jag
ser här — och det har även utskottet
gjort — ett visst samband mellan myndighetsålder
och rösträttsålder. I annat
fall kan ju den situationen uppstå, att
man kan få rösta när man är 18—19
år men bli omyndigförklarad när man
uppnått 21 år och sedan alltså inte får
fortsätta att rösta. Detta skall jag dock
inte närmare utveckla nu, men jag vill
antyda att ett sådant samband finns i
detta ärende.

Jag skall inte ta upp något längre re -

Vissa grundlagsändringar in. m.

sonemang utan hemställer om att kammaren
ansluter sig till vad utskottet har
föreslagit.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Jag vill bara påpeka för
herr Adamsson, att jag i mitt anförande
inte sade, att det inte var nödvändigt
att göra några utredningar innan man
sänkte myndighetsåldern. Jag sade att
det inte krävdes några större utredningar.
Jag menar alltså att en nödvändig
utredning mycket väl kan vara klar
till den tidpunkt då vi kan fatta definitivt
beslut om sänkning av rösträttsåldern
till 18 år.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! I ett läge, då ett förslag
till allmän grundlagsrevision är
föremål för Kungl. Maj:ts prövning, är
det förenat med vissa vanskligheter
att skrida till partiella grundlagsreformer.
Vid ett separat ställningstagande
till en viss begränsad grundlagsfråga utsätter
man sig nämligen lätt för risken
att komma till ett resultat, som vid en
bedömning utifrån vidare utgångspunkter
kan framstå såsom mindre tillfredsställande.
För att så långt möjligt undvika
detta har årets proposition om
partiella grundlagsreformer i princip
begränsats till frågor, som av en eller
annan anledning ansetts angelägna att
lösa utan tidsutdräkt och som tillika
förefallit möjliga att ta ställning till utan
att föregripa det resultat, som man kan
tänkas komma till i händelse av en
allmän författningsrevision. Av samma
skäl som ämnesurvalet sålunda måst
strängt sovras, har behandlingen av varje
särskilt ämne i regel ansetts böra begränsas
till vad som har varit för ändamålet
direkt erforderligt. Frågor som
tangerar ett behandlat ämne har alltså

154 Nr 30

Lördagen den 30 maj 19G4

Vissa grundlagsändringar m. m.

i allmänhet lämnats åsido, i den mån
de icke nödvändigtvis har behövt lösas
redan i förevarande sammanhang.

Det förefaller som om konstitutionsutskottet
i huvudsak har godtagit de
principer, efter vilka ämnesurval och
ämnesbehandling bär skett i propositionen.
På några punkter bär dock utskottet
vidgat ramen för de partiella
grundlagsreformerna. En sådan punkt
hänför sig till avsnittet om statschefens
behörighetsålder. För närvarande gäller,
att om statschefen på grund av sin
ålder är obehörig att föra riksstyrelsen,
denna i stället skall utövas av en, tre
eller fem förmyndare, beroende på vad
riksdagen i det konkreta fallet bestämmer
rörande antalet.

I samband med att statschefens behörighetsålder
föreslås så höjd, att den
kommer att överstiga den allmänna
myndighetsåldern, har i propositionen
förordats, att benämningen på den eller
dem, som skall föra riksstyrelsen
tills statschefen uppnått behörig ålder,
ändras från förmyndare till riksföreståndare.
Däremot har i propositionen
inte alls behandlats frågan om det skall
vara en, tre eller fem personer. Den
frågan har vi ansett icke höra hit. Jag
har i sak ingen erinran mot utskottets
förslag på denna punkt utan har endast
velat korrigera den på sina håll förekommande
missuppfattningen, att frågan
om antalet ställföreträdare för obehörig
statschef skulle ha sakbehandlats
i propositionen.

En annan punkt, där utskottet ansett
sig böra gå utöver ramen i propositionen
gäller § 50 regeringsformen
som rör frågan om riksstyrelsen under
krig. Författningsutredningen har ju
ägnat ett helt kapitel, det tionde, åt
grundlagsregler angående statsorganens
verksamhet under krig och andra utomordentliga
förhållanden. Av dessa förslag
har jag, såsom framgår av propositionen,
ansett mig nu böra upptaga
till behandling endast frågan om utövningen
av riksdagens befogenheter un -

der krig. Med hänsyn till det stora antalet
ledamöter i detta för statslivet
centrala organ har jag funnit nämnda
fråga särskilt angelägen bl. a. ur beredskapsplaneringssynpunkt.
Med behandlingen
av övriga bestämmelser i 10
kap. av författningsutredningens förslag
till regeringsform har jag för min
del ansett böra anstå i avbidan på prövningen
av frågan om en mera genomgripande
författningsreform. Det bör också
uppmärksammas, att för bedömande
av författningsutredningens förslag
i fråga om reglerna i 10 kap. dessa måste
ses i sammanhang med de allmänna,
i 3 och 4 kap. i förslaget upptagna reglerna
om statschefen och rikets styrelse.
Remissbehandlingen av förslaget i
dessa senare delar var icke avslutad vid
tiden för propositionens framläggande,
och någon slutgiltig bearbetning av remissvaren
i dessa avsnitt har ännu icke
kunnat ske. Jag bedömde alltså saken
så, att frågan om riksstyrelsen under
krig ännu icke var mogen för avgörande.

Om jag skall följa min plikt att vara
uppriktig mot kammaren, kan jag inte
påstå, att mina farhågor för att saken
inte skulle vara färdig för ett ställningstagande
blivit skingrade genom det
förslag i saken som utskottet framlagt
i tredje stycket av § 50. Ehuru jag
förstår och uppskattar den goda tanke,
som ligger bakom förslaget, har jag
likväl svårt att känna odelad tillfredsställelse
med den utformning förslaget
fått. Det förefaller nämligen icke helt
klart vad förslaget närmare kommer att
innebära. Om man håller sig till själva
lagtexten — och det skall man ju mer
än eljest göra när det gäller grundlag
— tyder stadgandets premiss — »Kan
till följd av krig, vari riket befinner
sig, rikets styrelse icke föras efter vad
i denna regeringsform stadgas» — närmast
på att stadgandet skulle vara tilllämpligt
så snart någon grundlagsbestämmelse,
som avser rikets styrelse,
på grund av kriget icke går att i allo

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

155

tillämpa, oavsett vad bestämmelsen i
fråga reglerar. Rättsföljden i det föreslagna
stadgandet, nämligen att riksdagen
respektive dess krigsdelegation till
rikets skydd och krigets slutförande
äger förordna, hur riksstyrelsen skall
förestås, ger däremot det intrycket, att
stadgandet endast skulle syfta på det
fall att till följd av krig hinder skulle
upkomma för statschefen eller legal
ställföreträdare för denne att fullgöra
sina funktioner. Läser man utskottets
motivering bibringas men den uppfattningen,
att en tredje tolkning skulle
vara avsedd, nämligen att stadgandet
åsyftar det fall att statschefen eller
statsrådet eller båda satts ur funktion
på grund av kriget. Vilken av de tänkbara
tolkningarna man än väljer, kommer
stadgandet att omfatta åtminstone
den situationen, att någon statschef
till följd av kriget icke längre finns.
Denna situation omfattas emellertid också
av reglerna i § 94 regeringsformen,
där saken regleras på annat sätt än i
det föreslagna stadgandet. Detta ger
anledning till tvekan, vilket av de båda
konkurrerande lagrummen som skall
tillämpas.

Slutligen kan man ur systematisk
synpunkt ifrågasätta lämpligheten av
att, såsom utskottet förordat, intaga regler
om riksstyrelsen i det avsnitt av regeringsformen
som innehåller regler
om riksdagen. Med hänsyn till den kritik,
som ur olika synpunkter kan riktas
mot det föreslagna stadgandet, har
jag — trots min uppskattning av utskottets
goda uppsåt — svårt att helt frigöra
mig från den tanken, att det varit bättre
om denna fråga, som är så viktig och
svår att dess lösning kräver ingående
penetration och långvarigt övervägande,
fått mogna ytterligare någon tid.

I övrigt vill jag beträffande § 50 regeringsformen
endast nämna, att den
av utskottet förordade redaktionella
jämkningen i paragrafens sista stycke
synes kunna ge anledning till det missförståndet
att, i de fall ordet »Konung -

Vissa grundlagsändringar m. m.

en» förekommer i paragrafen, därmed
avses Konungen personligen.

1 detta sammanhang skulle jag till
herr Spångberg beträffande formuleringen
av § 35 regeringsformen vilja
säga, att den lagstiftningsteknik som
han och utskottet i övrigt förordar för
partiella grundlagsformer på flera punkter
kan föranleda det missförståndet, att
närhelst det i regeringsformen talas om
Konungen utan tillägg av »i statsrådet»
Konungen personligen skulle avses. Den
lagstiftningsteknik som utskottet har
tillämpat skulle egentligen påfordra att
nästan alla paragrafer i regeringsformen
ändrades. Över huvud taget visar
arbetet i departementet med denna proposition
och utskottets behandling av
förslaget, att det är omöjligt att genomföra
några större författningsreformer
inom ramen för våra gamla grundlagar,
utan det blir i så fall nödvändigt att som
författningsutredningen förutsatt skapa
helt nya grundlagar.

Till sist skulle jag med några ord vilja
beröra övergångsbestämmelsen till förslaget
om riksdagens krigsdelegation. I
författningsutredningens förslag skulle
vissa riksdagsorgan utan särskild valakt
tillsammans bilda riksdagens krigsdelegation.
Den automatik, som förslaget
sålunda byggde på, var förestavad
av intresset att undvika onödigt uppseende
kring delegationens tillsättande.
Då de riksdagsorgan, som enligt förslaget
skulle ingå i krigsdelegationen, icke
i allo existerar för närvarande, kunde
förslaget icke i denna del appliceras på
gällande rätt. Författningsutredningens
tanke, att man skulle söka undvika onödigt
uppseende kring krigsdelegationens
bildande, föreföll emellertid värd att
tillvarata så långt detta var möjligt inom
ramen för nu gällande ordning. I propositionen
har därför anordningar vidtagits
för att få valet av krigsdelegation
alt ske i anslutning till flertalet övriga
val, som riksdagen årligen har att förrätta.
Även då val av krigsdelegation
första gången skall äga rum, skall valet

156 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

enligt tankegången i propositionen ske
i samband med övriga val, som riksdagen
rutinmässigt företar, varigenom
risken för onödigt uppseende och opåkallade
slutsatser om det utrikespolitiska
läget kunde minskas. Utskotten
har i stället förordat, att val av krigsdelegation
första gången skall ske separat
och därtill inom den anmärkningsvärt
korta tiden av sex dagar från det
grundlagsändringen trätt i kraft. Det
hade måhända varit önskvärt, att den
till grund för författningsutredningens
förslag liggande tanken vunnit mera
beaktande.

Chefen för civildepartementet, herr
statsrådet LINDHOLM:

Herr talman! Jag har begärt ordet i
anslutning till utskottets behandling av
§§ 35 och 36 regeringsformen och § 38
riksdagsordningen. Det är i dessa paragrafer
som statstjänstemannens rättigheter
regleras.

Avsikten är ju att vi på den statliga
sektorn skall genomföra ett fullständigt
förhandlingsförfarande baserat på gällande
kollektivavtalsrätt. I anslutning
härtill har det varit nödvändigt med
vissa grundlagsändringar. Meningen är
också att man till nästa års riksdag
skall framlägga förslag till en speciell
lag, som i viss utsträckning berör statstjänstemännens
rättigheter och skyldigheter.

Konstitutionsutskottet har vid handläggningen
av dessa paragrafer utnyttjat
sin initiativrätt och förordar en ändring
av § 38 riksdagsordningen genom
tillägg av en sats där man säger om
statstjänstemannens rättsställning att
dessa lagfrågor skall handläggas i konstitutionsutskottet.
I motiveringen för
utskottets utlåtande säger utskottet på
s. 51 följande:

»Utskottet har i förslaget till utformning
av § 36 regeringsformen vidtagit
en jämkning, som på ett otvetydigt sätt
anger att bestämmelser om statstjänste -

männcns rättigheter och skyldigheter
genom den föreslagna grundlagsändringen
i stället givas i lag. Med hänsyn
till den konstitutionella betydelse, som
denna lagstiftning får, föreslår utskottet
att beredningen av dessa lagärenden
inom riksdagen tillkommer konstitutionsutskottet.
»

Det är på den punkten som jag för
min del vill ge uttryck åt tvivel på det
ändamålsenliga i utskottets tillägg. Parallellt
med förslaget om fullständig förhandlingsrätt
för statstjänstemannen
kommer ju också att framläggas förslag
om fullständig förhandlingsrätt för
kommunaltjänstemän. Den lag som avser
kommunaltjänstemännen kommer i
vederbörlig ordning att hänvisas till
andra lagutskottet, som har att behandla
samtliga arbetsmarknadsfrågor av denna
art. De paragrafer som finns i lagen
beträffande kommunaltjänstemännen är
helt identiska med de paragrafer som
berör samma område i lag om statstjänstemannens
förhandlingsrätt. Det
innebär alltså i sak, att såväl konstitutionsutskottet
som andra lagutskottet
samtidigt skall behandla två lagförslag
som är identiska, och för min personliga
del anser jag att den behandlingsformen
är olämplig. Det hade varit bättre
om det utskott, som regelmässigt
handlägger frågor av denna art, även
hade haft statstjänstemännens lagstiftning
till behandling.

Formuleringen av § 38 förefaller mig
även en smula vittsyftande. Man säger
där att konstitutionsutskottet skall
handlägga frågor om »statstjänstemännens
rättsställning». I det lagförslag som
kommer att föreläggas riksdagen regleras
statstjänstemännens skyldigheter
och vissa av deras rättigheter, men deras
ekonomiska rättigheter kommer att
regleras i kollektivavtalet. Jag förutsätter
att konstitutionsutskottet icke med
denna skrivning avser att man jämväl
skall pröva kollektivavtalet och statstjänstemännens
rättsställning därvidlag.
Utskottet har väl, förmodar jag, syftat

Lördagen den 30 maj 1964

Nr 30

157

på den lagstiftning som skall genomföras
på området.

ITerr talman! Det iir dessa synpunkter
jag har velat anföra i anslutning till de
berörda paragraferna.

Herr SPÅNGBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill närmast lämna
en liten förklaring till den reservation
som fru Segerstedt Wiberg och jag har
avgivit, eftersom justitieministern gjorde
ett uttalande i anslutning till den.

Justitieministern konstaterar att benämningen
Konungen förekommer i
många sammanhang med syftning inte
på konungen personligen utan på någonting
annat, exempelvis regeringen.
Vi har ansett att denna paragraf avser
en alldeles speciell motsatsställning:
statsrådets ledamöter kontra konungen.
Då ligger saken till på annat sätt. Det
heter i § 35: »Statsrådets ledamöter
hava förtroendesysslor, varifrån Konungen
må dem entlediga, när han prövar
rikets tjänst det fordra.»

Det framstår alldeles tydligt för en
vanlig människa som läser detta, att
man avser konungen personligen då
man talar om att han efter prövning kan
entlediga statsrådets ledamöter.

Därför har vi velat ha en tydligare
skrivning som visar vad som egentligen
menas. Utan att på något sätt vilja bestrida
justitieministerns sakkunskap i
detta fall tror jag att om man framlägger
vår reservation jämte utskottsförslaget
inför allmänheten, kommer denna
att förstå vad vi menar men icke vad
utskottet har föreslagit.

Herr ALEMYR (s) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
statsrådet Lindholm i sitt anförande yttrade
beträffande förslaget till ändring
av § 38 riksdagsordningen vill jag gärna
säga — det bär också framhållits i första
kammaren -—• att det kan ligga mycket
i tanken att man kan behöva fundera
ännu en tid på huruvida denna
paragraf bör bli föremål för den änd -

Vissa grundlagsändringar in. nt.

ring som konstitutionsutskottet har föreslagit.

Jag ber, herr talman, att få föreslå att
andra kammaren i likhet med första
kammaren måtte behandla utskottets
förslag under punkten 4 på det sättet,
att denna delas upp i punkterna 4 a och
4 b, varvid under punkten 4 a till behandling
upptages §§ 35 och 36 regeringsformen
och i punkten 4 b § 38
riksdagsordningen.

I detta anförande instämde herr Hamrin
i Jönköping (fp).

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Som gammal motionär
och interpellant i grundlagsfrågor skulle
jag givetvis ha mycket att säga i detta
sammanhang, men för att riksdagen
skall kunna avslutas under önskvärda
former vill jag nöja mig med att rikta
ett tack till statsrådet och utskottet för
i m mun i t et sskvddet. Beträffande justitie-
och militieombudsmännens ställning
vill jag tillägga, att jag fattar utskottets
förslag allenast så, att det öppnar
grundlagsenlig möjlighet att genomföra
vissa förändringar och att vi under
mellantiden skall ha möjlighet att förändra
hela organisationen.

Herr talman! Jag antar att vi åtminstone
i höst torde återkomma till denna
fråga. Vi lär även göra det i annat sammanhang.
Under dessa förhållanden har
jag, herr talman, inte något yrkande.
Jag har velat säga detta för att förbehålla
mig rätten att återkomma när riksdagen
vid en lämpligare tidpunkt har
större möjligheter att diskutera frågan.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! Herr Spångberg har uttalat
vissa farhågor beträffande punkten
5 i konstitutionsutskottets utlåtande,
vilken gäller § 81 regeringsformen
angående överlåtelse av konstitutionell
befogenhet på mellanfolklig organisation.
Han uttrycker sin betänksamhet
inför denna paragraf men har inte framställt
något yrkande, medan herr Her -

158 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

inansson har yrkat avslag på paragrafen.
Jag skall därför helt kort redogöra
för utskottets inställning.

.lag kan förstå herr Spångbergs tvekan.
Som han själv framhöll var utskottet
allvarligt betänksam när vi diskuterade
denna fråga, ty det är ansvarsfullt
att överlåta konstitutionell beslutanderätt,
även om det sker i mycket begränsad
omfattning, med vissa givna undantag
och endast till mellanfolklig organisation
för fredligt samarbete. Om vi
vill ha möjlighet att delta i ett sådant
samarbete, måste vi emellertid tillskapa
former för detta, samtidigt som vi givetvis
måste ha största möjliga garanti för
besluten.

Såväl departementschefen som utskottet
har väl insett frågans allvar. Av den
anledningen föreslås i propositionen,
att lag varigenom konstitutionell beslutanderätt
delegeras till mellanfolklig
organisation skall stiftas »antingen i
den ordning som gäller för grundlag
eller ock,---genom samfällt be slut

av Konungen och en riksdag, i vilket
minst fem sjättedelar av de röstande
i vardera kammaren vid votering instämt».

Vid sin behandling av propositionen
i denna del har utskottet också haft att
ta ställning till bl. a. motionerna nr 815
i första kammaren och 1005 i andra
kammaren, i vilka yrkas att fem sjättedelar
av vardera kammarens ledamöter
skall ansluta sig till beslutet. Utskottet
har enats om det förslag som i dag föreligger.

Konstitutionsutskottet har noga prövat
frågan också utifrån de synpunkter
som herr Hermansson har anfört men
yrkar dock avslag på motionerna nr
804 i första kammaren och 987 i andra
kammaren, som herr Hermansson har
talat för. Utskottet anser att den garanti
som är nödvändig för detta beslut och
för att en betryggande majoritet av riksdagens
ledamöter omfattar beslutet kan
uppnås genom att det i propositionen
framlagda förslaget kompletteras med

en regel, innebärande att tre fjärdedelar
av kammarens ledamöter alltid
måste ha deltagit i beslutet.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall
till utskottets förslag under punkten
5 till ändrad lydelse av § 81 regeringsformen
såsom vilande för vidare grundlagsenlig
behandling.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Jag vill ansluta mig till
den uppfattning som justitieministern
gav uttryck åt, nämligen att det är mycket
svårt att skriva partiella grundlagsreformer.
Det gör att hur man än skriver
kan det bli diskussion på olika
punkter. Det behöver inte innebära att
det ena förslaget är bättre än det andra.
Jag tycker att justitieministern lyckats
väl.

Får jag bara framhålla, vilket kanske
kan verka som en petitess, att det i propositionen
på vissa punkter gjorts intressanta
jämförelser med utländsk rätt
men att så inte har skett i andra fall,
där det hade varit önskvärt. Det kan
kanske bero på att det föreligger ganska
få fakta, men det hade nog varit av en
viss betydelse — exempelvis i fråga om
de besvärliga problemen om överlåtelse
på mellanfolklig organisation och krigsdelegation
-— om jämförelser blivit gjorda.
Jag medger emellertid att departementets
arbetsbörda är stor.

Jag vill till statsrådet Lindholm säga,
att jag mycket väl förstår hans synpunkter.
Vi har i motiveringen understrukit
att i grundlagen bör ingå sådana stadganden
rörande statstjänstemännen som
har direkt konstitutionell betydelse. Vissa
remissinstanser har velat gå mycket
längre än vi har gjort och önskat ha
mycket kvar av oavsättligheten. Även
jag hade från början den meningen. Hade
vi fått upplysning om det lagförslag
som skulle komma, hade vi kanhända
intagit en annan ståndpunkt.

•lag önskar också säga till justitieministern,
att det kan ligga ett berättigande
i hans kritik, men vi har utgått från

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30 159

att detta är ett provisorium som kan
iindras, om man kommer fram till andra
uppfattningar.

Jag vill härefter endast ta upp frågan
om myndighetsåldern då kammarens ledamöter
är mycket otåliga nu i slutet
av vårriksdagen. Det är egentligen beklagligt,
att denna stora och betydelsefulla
reform skall avgöras vid denna
sena tidpunkt. Så är det alltid i slutspurten.

I fråga om rösträttsåldern har jag följt
propositionen. Riksdag och konstitutionsutskott
har tidigare uttalat, att det
skulle vara ett samband mellan rösträttsåldern
och myndighetsåldern, även om
det finns skäl för rösträtt vid 18 års
ålder. De flesta länder har dock inte en
så låg rösträttsålder. Många länder har
även en högre rösträttsålder än vårt
land. Härvidlag har majoriteten i utskottet
varit konsekvent, då den hänvisar till
att det skall vara en kombination mellan
myndighetsålder och rösträttsålder.

•lag fann herr Wahlunds argumentering
ganska äventyrlig. Om jag inte
missuppfattade honom anser han att
det är mycket lättare att välja mellan
olika valsedlar än att klara de befogenheter
man har som myndig. Men, herr
Wahlund, är inte valhandlingen lika
krävande som det man kräver av en
myndig person i allmänhet? Har man
inte i .svensk debatt sagt, att om man
skall ha rösträtt, skall man vara myndig
och ha de därmed sammanhängande
befogenheterna? Rösträtten är ingen enkel
procedur. Visserligen är det sant att
vi fått en helt annan undervisning nu
när det gäller dessa frågor, vilket kommer
att höja den politiska bildningen,
men det är inte så givet att 18 år är
bättre än 20 år. Härom kan man föra
långa diskussioner.

Herr talman! Jag vill ännu en gång
understryka att min ståndpunkt om
rösträtten överensstämmer med vad tidigare
konstitutionsutskottet och riksdagen
praktiskt taget helt enhälligt förklarat.

Visaa grundlagsändringar m. m.

Även beträffande hehörighetsåldern
kan man ha olika synpunkter. Här iir
också bestämmelserna mycket olika i
olika länder, och detta visar att även
denna fråga är en avvägningsfråga.

Herr talman! Till slut vill jag yrka
bifall till reservation nr 3, i vilken vi
föreslår att högsta domstolen skall höras
vid utseende av annan ledamot i
lagrådet än ett av justitieråden.

I detta anförande instämde herr Nordf/ren
(h).

Herr WAHLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Eftersom detta tal om
rösträtts- och myndighetsålder återkommer,
vill jag framhålla att vad jag sade
i mitt anförande bara avsåg att visa att
utvecklingen gått mot en lägre ålder, då
det gäller andra jämförbara områden.

Chefen för justitiedepartementet, herr
statsrådet KLING:

Herr talman! Herr Braconier efterlyste
en redogörelse för främmande länders
regler rörande överlåtelse av konstitutionella
befogenheter, och jag ber
därför att få hänvisa till vad som står
på sidorna 108—110 i proposition nr
140. Där finns en redogörelse för gällande
bestämmelser i Danmark, Norge, Finland,
Amerikas förenta stater, Belgien,
Frankrike, Italien, Luxemburg, Nederländerna,
Schweiz, Storbritannien och
Förbundsrepubliken Tyskland.

Herr BRACONIER (h):

Herr talman! Det är riktigt, som
justitieministern säger, att jag ville ha
en litet utförligare redogörelse, men det
är, som justitieministern sade i sitt
första anförande, ganska besvärliga problem,
och det är möjligt att det inte passade
att i propositionen lämna en redogörelse
för de tolkningssvårigheter som
gör sig gällande.

Man kan också ställa frågan, när en
organisation är fredlig eller inte. Frågan
har en utomordentlig betydelse.

Jag hoppas att vi i annat sammanhang

160 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

får en sådan redogörelse, så att vi med
utgångspunkt från gällande praxis kan
få dessa utomordentligt komplicerade
frågor närmare belysta. Som justitieministern
själv underströk kan vaga bestämmelser
självfallet i ett kritiskt läge
ha olyckliga verkningar.

Herr NILSSON i Östersund (s):

Herr talman! Beträffande punkt 3,
Lagrådets organisation, ber jag att få
yrka bifall till utskottets förslag.

Överläggningen var härmed slutad.

Herr TALMANNEN yttrade:

Beträffande vart och ett av de framlagda
förslagen till grundlagsändring
ställes särskilda propositioner på bifall
eller avslag, utom i de fall där intet
annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan framställts.

Punkten f a (statschefens beliörighetsålder) Utskottets

förslag till grundlagsändring

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på förkastande av det av utskottet
framlagda grundlagsändringsförslaget;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Wahlund begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 1 a) i utskottets utlåtande nr
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
det av utskottet framlagda förslaget till
ändrad lydelse av §§ 39, 41 och 93 regeringsformen,
§§ 53 och 67 riksdags -

ordningen samt § 2 successionsordningen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 118 ja och 56 nej, varjämte
13 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Ordet lämnades på begäran till

Herr NORDGREN (h), som yttrade:

Herr talman! Jag ber att få anmäla
att jag råkade rösta fel under punkt 1 a,
såvitt avser utskottets förslag till grundlagsändring.

Den i reservationen 2) av herr Spångberg
föreslagna grundlagsändringen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till den i reservationen
gjorda hemställan, dels ock på förkastande
av den i reservationen föreslagna
grundlagsändringen; och fann herr
talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Spångberg begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det grundlagsändringsförslag, som intagits
i den av herr Spångberg beträffande
punkten 1 a) i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 avgivna reservationen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

161

Vinner Nej, har kammaren antagit
ifrågavarande grundlagsändringsförslag.

Herr Spångberg begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes. Därvid
avgavs 165 ja och 19 nej, varjämte
5 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat den
i reservationen 2) föreslagna grundlagsändringen.

Punkterna 1 b och 2

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3 a (lagrådets organisation)

Utskottets förslag till ändrad lydelse av
§ 21 regeringsformen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på förkastande av det av utskottet
framlagda grundlagsändringsförslaget;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Braconier begärde
emellertid votering, i anledning
varav efter given varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes: Den,

som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 3 a) i utskottets utlåtande nr
19, röstar

Ja;

Det, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
det av utskottet framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 21 regeringsformen.

Vissa grundlagsändringar m. m.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser ocli voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Därvid befanns, att flertalet av
kammarens ledamöter röstat för japropositionen
och att kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan.

Det i reservationen 3) av herr Sveningsson
in. fl. intagna grundlagsändringsförslaget Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till den i reservationen
gjorda hemställan, dels ock på förkastande
av det i reservationen intagna
grundlagsändringsförslaget; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Braconier begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det grundlagsändringsförslag, som
intagits i den av herr Sveningsson m. fl.
beträffande punkten 3 a) i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 avgivna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit
ifrågavarande grundlagsändringsförslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Braconier begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 156 ja och 33 nej.

Kammaren hade alltså förkastat det

162 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Vissa grundlagsändringar m. m.

i reservationen 3) intagna grundlagsändringsförslaget.

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående
extra ledamot av lagrådet

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3 b

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 4 (statstjänstemännens ställning) Utskottets

förslag till ändrad lydelse av
§§ 35 och 36 regeringsformen

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på förkastande av det av utskottet
framlagda grundlagsändringsförslaget;
och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Utskottets förslag till ändrad lydelse av
§ 38 riksdagsordningen

Det i reservationen U) av fru Segerstedt
Wiberg och herr Spångberg intagna
grundlagsändringsf årslaget

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till den i reservationen 4)
gjorda hemställan, dels ock på förkastande
av det i reservationen intagna
grundlagsändringsförslaget; och förkastade
kammaren nämnda grundlagsändringsförslag.

Punkten 5 a (överlåtelse av konstitutionell
befogenhet på mellanfolklig organisation) Herr

talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på förkastande av det av utskottet
framlagda grundlagsändringsför -

slaget; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Punkterna 5 b—9

Vad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 10 a (rösträttsåldern)
Utskottets förslag

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på förkastande av det av utskottet
framlagda grundlagsändringsförslaget;
och fann herr talmannen den
förra propositionen vara med övervägande
ja besvarad. Herr Hamrin i Jönköping
begärde emellertid votering, i
anledning varav efter given varsel följande
voteringsproposition upplästes
och godkändes:

Den, som vill, att kammaren bifaller
konstitutionsutskottets hemställan i
punkten 10 a) i utskottets utlåtande nr
19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren förkastat
det av utskottet framlagda förslaget till
ändrad lydelse av § 16 riksdagsordningen.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Hamrin i Jönköping begärde emellertid
rösträkning, varför votering medelst
omröstningsapparat verkställdes.
Därvid avgavs 144 ja och 41 nej, varjämte
4 av kammarens ledamöter förklarade
sig avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså bifallit utskottets
hemställan.

Lördagen dén 30 maj 1904

Nr 30

163

Det i reservationen C>) av fru Segerstedt
Wiberg in. fl. intagna grundlagsändringsf
årslaget

Herr talmannen gav propositioner
dels på bifall till den i reservationen
gjorda hemställan, dels ock på förkastande
av det i reservationen intagna
grundlagsändringsförslaget; och fann
herr talmannen den senare propositionen
vara med övervägande ja besvarad.
Herr Wahlund begärde emellertid votering,
i anledning varav efter given
varsel följande voteringsproposition
upplästes och godkändes:

Den, som vill, att kammaren förkastar
det grundlagsändringsförslag, som
intagits i den av fru Segerstedt Wiberg
m. fl. beträffande punkten 10 a) i konstitutionsutskottets
utlåtande nr 19 avgivna
reservationen, röstar
Ja;

Den, det ej vill, röstar
Nej;

Vinner Nej, har kammaren antagit
ifrågavarande grundlagsändringsförslag.

Sedan kammarens ledamöter härefter
intagit sina platser och voteringspropositionen
blivit ännu en gång uppläst,
verkställdes omröstning genom uppresning.
Herr talmannen tillkännagav, att
han funne flertalet av kammarens ledamöter
ha röstat för ja-propositionen.
Herr Wahlund begärde emellertid rösträkning,
varför votering medelst omröstningsapparat
verkställdes. Därvid
avgavs 130 ja och 53 nej, varjämte 7 av
kammarens ledamöter förklarade sig
avstå från att rösta.

Kammaren hade alltså förkastat det
i reservationen 6) intagna* grundlagsändringsförslaget.

Ordet lämnades på begäran till

Herr SVENUNGSSON (h), som yttrade: Herr

talman! Under punkt 10 a råkade
jag rösta fel beträffande reservationen
6.

Vissa grundlagsändringar m. m.

Punkterna 10 b—13

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 11

Föredrogs vart för sig
konstitutionsutskottets utlåtande nr
20, i anledning av väckta motioner angående
vissa grundlagsändringar; samt
bankoutskottets utlåtanden och memorial: nr

39, angående dels regleringen för
budgetåret 1964/65 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m., dels vissa i anslutning härtill
väckta frågor,

nr 40, i anledning av framställning
från fullmäktige i riksgäldskontoret angående
ändringar i reglementet för riksgäldskontoret,
och

nr 41, angående uppskov med behandlingen
av vissa till bankoutskottet
hänvisade ärenden.

Kammaren biföll vad utskotten i
nämnda utlåtanden och memorial hemställt.

§ 12

Föredrogs vart för sig
statsutskottets utlåtanden och memorial: nr

137, i anledning av Kungl. Maj:ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1964/65 jämte en i
ämnet väckt motion,

nr 138, i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar,

nr 139, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1964/
65 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar
jämte i ämnet väckta motioner,
och

nr 140, angående uppskov med behandlingen
av vissa ärenden; samt

164 Nr 30

Lördagen den 30 maj 1964

Statsregleringen

första lagutskottets memorial nr 34,
angående uppskov med behandlingen av
vissa utskottet tilldelade ärenden.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit av utskotten gjorda
framställningar att förevarande ärenden
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning, bifölls vad utskotten
i nämnda utlåtanden och memorial
hemställt i övrigt.

§ 13

Föredrogs särskilda utskottets memorial
nr 2, föranlett av kamrarnas skiljaktiga
beslut vid behandling av särskilda
utskottets utlåtande i anledning
av dels Kungl. Maj:ts proposition angående
.studiesocialt stöd till studerande
ungdom, dels Kungl. Maj:ts förslag
i statsverkspropositionen angående anslag
till kostnader för avskrivning av
vissa studielån med statlig kreditgaranti,
dels ock i ämnet väckta motioner.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att memorialet
måtte företagas till avgörande efter
allenast en bordläggning.

Den i memorialet gjorda anmälan lädes
till handlingarna.

§ 14

Föredrogs statsutskottets memorial
nr 145, angående tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64.

Sedan kammaren på framställd proposition
bifallit utskottets hemställan
om memorialets företagande till avgörande
efter allenast en borläggning, bifölls
utskottets i memorialet i övrigt
gjorda hemställan.

§ 15

Statsregleringen

Föredrogs statsutskottets memorial nr
146, angående statsregleringen för budgetåret
1964/65.

Kammaren biföll på framställd proposition
utskottets hemställan att detta
memorial måtte företagas till avgörande
efter allenast en bordläggning.

Punkterna 13, 14 och 16
Lades till handlingarna.

Övriga punkter

Vad utskottet hemställt bifölls.

§ 16

Anmäldes och godkändes följande förslag
till riksdagens skrivelser till Konungen,
nämligen
från statsutskottet:
nr 300, i anledning av Kungl. Maj :ts
i statsverkspropositionen gjorda framställning
om avsättning av kommunalskattemedel
till budgetutjämningsfonden
för budgetåret 1964/65 jämte en i
ämnet väckt motion;

nr 301, i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition angående ytterligare utgifter
å tilläggsstat II till riksstaten för
budgetåret 1963/64, i vad propositionen
avser avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

302, i anledning av Kungl. Maj:ts
förslag om anslag för budgetåret 1964/
65 till avskrivning av nya kapitalinvesteringar; nr

303, angående tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64;

nr 304, angående statsregleringen för
budgetåret 1964/65; och

nr 305, med överlämnande av riksstat
för budgetåret 1964/65;
från bankoutskottet:
nr 314, angående dels regleringen för
budgetåret 1964/65 av utgifterna under
huvudtiteln Riksdagen och dess verk
m. m., dels vissa i anslutning härtill
väckta frågor; samt

från särskilda utskottet:
nr 290, i anledning av dels Kungl.
Maj :ts proposition angående studiesocialt
stöd till studerande ungdom, dels
Kungl. Maj :ts förslag i statsverkspropo -

Lördagen den 30 maj 1904

Nr 30

105

sitionen angående anslag till kostnader
för avskrivning av vissa studielån med
statlig kreditgaranti, dels ock i ämnet
väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes bankoutskottets
förslag till riksdagens skrivelser: nr

315, till fullmäktige i riksgäldskontoret
med uppdrag att utreda frågan
om skrivhjälp till riksdagens ledamöter; nr

316, till styrelsen för riksdagsbiblioteket
med uppdrag att utreda dels
frågan om riksdagens upplysningstjänsts
arbetsuppgifter och behov av
resurser, dels frågan om anordnandet
av ett klipparkiv för riksdagens räkning;
och

nr 317, till fullmäktige i riksgäldskontoret
angående ändringar i reglementet
för riksgäldskontoret.

§ 17

Justerades protokollsutdrag.

§ 18

Vårsessionens avslutning

Herr TALMANNEN yttrade:

Efter samråd med första kammarens
talman får jag meddela att riksdagens
höstsession kommer att taga sin början
fredagen den 10 oktober kl. 14.00.
Kallelse kommer att i vanlig ordning utfärdas
genom annonsering och genom
tillkännagivande i radio.

Ärade kammarledamöter! Arbetsanhopningen
i vårsessionens slutskede har
förvisso givit rikt stoff för de sedvanliga
betraktelserna över riksdagens
oefterrättliga arbetsförhållanden. Då
det gäller dessa ting befinner jag mig
emellertid i år i den lyckliga situationen
att jag inte behöver taga kammarens
tid i anspråk länge, för att använda
en fras som vi blivit väl förtrogna med
under de senaste veckorna. Den expertgrupp,
som haft att undersöka arbetsformerna
i eu enkammarriksdag med
350 ledamöter, framlade nämligen i går
resultatet av sina bemödanden. Grup -

Vårsessionens avslutning

pen har med utgångspunkt från de av
författningsutredningen framlagda förslagen
sökt bilda sig en uppfattning om
i vilken utsträckning och på vad sätt
riksdagens arbetsformer behöver ändras
för att det skall bli möjligt att handlägga
riksdagens arbetsuppgifter i en
enkammarriksdag med ett högt ledamotsantal.
I expertgruppens yttrande
beröres de flesta av de problem som vi
redan nu möter i riksdagsarbetet.

En riksdagsledamot som i slutet av
en arbetstyngd vårsession genomlevt
fem långa och intensiva debattdagar i
följd är självfallet föga benägen att omedelbart
efter riksdagsarbetets avslutande
ge sig i kast med de svårlösta frågor
som nu av flera skäl aktualiserats i diskussionen
om riksdagen och dess arbete.
Även om jag hyser full förståelse
för en sådan inställning vill jag dock
vädja till kammarens ledamöter att ta
del av expertgruppens yttrande innan
tidsavståndets försonande skimmer och
valrörelsernas mödor fördunklat det intryck
vi väl alla har av nödvändigheten
att få till stånd en sådan ordning,
att riksdagen får bättre möjligheter att
fullgöra sina betydelsefulla uppgifter.

Att räkna upp en rad viktiga ärenden,
som avgjorts under denna session, är
mycket lätt men i denna sakkunniga församling
helt onödigt. Låt mig därför
begränsa mig till att uttala min tillfredsställelse
över de beslut som fattats om
upprustning av utbildning och forskning
och om förbättrat stöd till invalider,
handikappade och åldringar.

Jag tackar herrar vice talmän och
kammarens ledamöter för ett gott samarbete.
I detta tack innesluter jag även
våra tjänstemän.

Jag önskar Eder alla en skön och
vederkvickande sommar.

Med dessa ord förklarar jag vårsessionen
avslutad för andra kammarens
del.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 13.36.

In fidem

Sune K. Johansson

166 Nr 20

Fredagen den 12 juni 1964

Fredagen den 12 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit
vederbörligen utfärdat därom, att justering
av kammarens protokoll för den
26 och den 27 nästlidne maj komme att
denna dag kl. 12.00 försiggå i kammarens
konferensrum; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

herr Magnusson i Tumhult,
herr Andreasson,

herr Svenungsson,
herr Wiklund och
herr Zetterberg.

Ovannämnda protokoll samt protokollet
för detta sammanträde upplästes för
justering och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 23 juni i 964

Nr 30

167

Tisdagen den 23 juni

Kl. 12.00

Jämlikt bestämmelse i § 5 riksdagsstadgan
hade tillkännagivande blivit i
vederbörlig ordning utfärdat därom, att
justering av de kammarens protokoll,
vilka vid vårsessionens slut återstode
ojusterade och som icke justerats vid
sammanträde den 12 innevarande juni,
komme att denna dag kl. 12.00 försiggå
i kammarens konferensrum; och tillstädeskom
därvid följande ledamöter:

herr Carbell och
herr Lindkvist.

Protokollen för den 28, den 29 och
den 30 nästlidne maj samt för detta
sammanträde upplästes för justering
och blev av kammarens tillstädesvarande
ledamöter godkända.

In fidem

Sune K. Johansson