Nr 3 FÖRSTA KAMMAREN 1963 (Riksdagens protokoll 1963:3)

RIKSDAGENS

&&&i.

l ,C T

PROTOKOLL

Nr 3 FÖRSTA KAMMAREN 1963

18—22 januari

Debatter m. m.

Fredagen den 18 januari Sid.

Interpellation av herr Palm om modernisering av den svenska almanackans
namnlängd ........................................ **

Tisdagen åen 22 januari

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 6

1 Första kammarens protokoll 1963. Nr 3

Fredagen den 18 januari 1963

Nr 3

Fredagen den 18 januari

Kammaren sammanträdde kl. 11.00.

Justerades protokollet för den 11 innevarande
månad.

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökning:

Till riksdagens första kammare

Härmed får jag anhålla om ledighet
under tiden den 18 januari—den 6 februari
för att under tiden den 18—den
20 januari deltaga i en rundabordskonferens
i Paris om relationer öst—väst
samt att därefter i två veckor som representant
för Nordiska rådet deltaga i
Wilton Parks 49 :e konferens i England.

Göteborg den 17 januari 1963

Ingrid Segerstedt Wiberg

Den begärda ledigheten beviljades.

Föredrogos och hänvisades

motionerna nr 26—28 till statutskottet,

motionerna nr 29 och 30 till bevillningsutskottet,

motionerna nr 31—35 till behandling
av lagutskott samt

motionerna nr 36—38 till allmänna beredningsutskottet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

15, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan
m. in.;

nr 16, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga
;

nr 17, angående ersättning till MajBritt
Nyström m. fl.;

nr 18, med förslag till förordning om
ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469);

nr 21, angående fortsatt disposition
av visst äldre reservationsanslag inom
handelsdepartementets verksamhetsområde;
och

nr 23, angående försäljning av viss
allmänna arvsfonden tillfallen fast egendom.

Interpellation om modernisering av den
svenska almanackans namnlängd

Herr PALM (s) erhöll på begäran ordet
och anförde:

Herr talman! I den lista över planerade
propositioner som framlagts i samband
med riksdagens öppnande signalerades
från justitiedepartementet bland
annat en proposition om en ny namnlag
att föreläggas årets riksdag.

Av tidningsreferat och av lagrådsremissen
har framgått att förslaget innebär
omfattande förändringar som bland
annat ger större möjligheter för barnen
att välja mellan faders eller moders
släktnamn, att hustru skall kunna behålla
sitt tidigare namn och att änka skall
liksom nu frånskild kunna återta sitt
tidigare namn.

Det nya lagförslaget kommer som en
bekräftelse på nutidsmänniskornas sätt
att se på dessa frågor. Detta gäller emellertid
släktnamnen.

Även förnamnsgivningen upptas i lagförslaget,
men vad som av naturliga skäl
inte hör hemma i detta sammanhang är
almanackans namnlängd. Om förnamnen
är emellertid stadgat att namn som kan
väcka anstöt eller obehag för bäraren
inte må godkännas.

Mot den bakgrunden vill jag bringa i
erinran att frågan om reformering av
den svenska almanackans namnlängd
varit aktualiserad flera gånger i riksdagen.

År 1901 skedde den senaste mycket
omfattande revisionen då många tunga
och för svenska förhållanden otidsen -

4 Nr 3 Fredagen den 18 januari 1963

Interpellation om modernisering av den svenska almanackans namnlängd

liga namn i stor omfattning ersattes med
en modernare namnlängd. En hel del av
dessa har numera kommit ur bruk men
finns alltjämt kvar från 1800-talets almanackor.

I slutet av 1930-talet togs frågan upp i
riksdagen om en modernisering av almanackans
namnlängd. Motionen avvisades
men några år senare — det var
1944 — beslöt riksdagen att i skrivelse
till Kungl. Maj:t anhålla om en modernisering
av almanackans namnlängd.
Det var framlidne ledamoten av denna
kammare Rickard Lindström som motionerat
i frågan, och som skäl angav han
att man borde motverka att föräldrar ger
sina barn olämpliga namn.

Sju år senare riktades en interpellation
till dåvarande ecklesiastikministern
om något initiativ var att vänta med anledning
av riksdagens skrivelse. Vederbörande
statsråd hänvisade då till departementets
stora arbetsbörda och framhöll
att denna fråga inte kunde anses
tillhöra de mest angelägna utan borde
kunna anstå till en senare tidpunkt.

Nu är jag helt klar över att ecklesiastikdepartementet
alltjämt har en mångfald
ytterst väsentliga uppgifter att syssla
med, och arbetsbelastningen torde inte
ha blivit mindre än den som ecklesiastikministern
kunde hänvisa till 1951.

Det är emellertid 19 år sedan riksdagen
skrev till Kungl. Maj:t, och jag
skulle heller inte ha tagit upp denna
fråga om den inte — enligt min mening
—• fått en viss aktualitet genom att förslaget
till ny namnlag nu kommer att
framläggas.

För ingen kan väl påstå att namn som
exempelvis Laura, Ambrosius, Tiburtius,
Konstantin, Nikodemus, Bartolomeus,
Augustin eller Napoleon motsvarar moderna
föräldrars smak vid namngivning
av sina barn.

Vi står nu i samma läge som vid sekelskiftet
då en råd otidsenliga namn —
exempelvis Ignatius och Potentia —
plockades ur namnlängden.

Sedan dess har emellertid ingen mera
omfattande revision skett — möjligen
med enstaka undantag, bland annat fick
Kasper flytta ut för att ge plats åt nam -

net Sibylla från och med 1934 års almanacka.
Menar vi för övrigt något allvar
med namnlängden i almanackan bölden
ju stå i någorlunda överensstämmelse
med de aktuella önskemålen.

Herr talman! Med hänvisning till det
anförda anhåller jag om första kammarens
tillstånd att till chefen för ecklesiastikdepartementet
få rikta följande interpellation: Avser

statsrådet att i anslutning till
att förslaget till ny namnlag föreläggs
riksdagen vidta åtgärder för modernisering
av den svenska almanackans
namnlängd?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 39, av herr Lager, om anslag för
teckning av aktier i Aktiebolaget Statens
skogsindustrier;

nr 40, av herr Lager, om anslag för
prospektcringsarbeten i Kaunisvaara;

nr 41, av herrar Lager och Adolfsson,
om en svensk nationalgåva till Algeriet;

nr 42, av herrar Lager och Adolfsson,
om ett räntefritt lån till utvecklingsländerna; nr

43, av herr Adolfsson, i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till musikkonservatoriet
i Göteborg;

nr 44, av fröken Andersson m. fl., i
anledning av Kungl. Maj ds framställning
om anslag till Bidrag till folkbibliotek
;

nr 45, av herrar Adolfsson och Latger,
om upprättande av en bostadsbyggnadsfond
för samhällsnyttiga företag;

nr 46, av fru Hamrin-Thorell, om anslag
till Ersättning till föräldrar för vården
av vissa fosterskadade barn;

nr 47, av herr Larsson, Tliorsten, och
herr Sundin, om viss översyn av vägplanen
för Sverige;

nr 48, av herr Ohlsson, Ebba, om rätt
till avdrag vid beskattningen för nyanläggning
genom skogsplantering, m. m.;

Fredagen den 18 januari 1963

Nr 3

nr 49, av herr Stefanson m. fl., om
viss rätt till avdrag vid beskattningen av
hyresfastighet;

nr 50, av herr Kronstrand och herr
Peterson, Eric Gustaf, om undantag från
den allmänna varuskatten för begagnade
traktorer och jordbruksmaskiner;

nr 51, av herrar Lager och Adolfsson,
om underlättande av importen från utvecklingsländerna; nr

52, av fröken Nordström m. fl., om
påföljd för tillhandahållande av alkohol
åt minderårig;

nr 53, av herrar Adolfsson och Lager,
om ytterligare sänkning av diskontot;

nr 54, av herr Andersson, Torsten, och
herr Sundin, om inrättande av ett ekonomiskt
förvaltarskap som alternativ
till omyndigförklaring;

nr 55, av fru Hamrin-Thorell, om ersättning
till föräldrar för vård av vissa
fosterskadade barn;

nr 56, av herrar Lager och Adolfsson,
om lagstadgad ersättning till korttidspermitterade; nr

57, av herrar Lager och Adolfsson,
om skyldighet för företag att underrät -

ta kommun om ändring i driften m. m.;

nr 58, av herr Andersson, Axel Emanuel,
angående visst stöd till jordbruksrationaliseringen; nr

59, av herr Larsson, Thorsten, och
herr Sundin, i anledning av Kungl.
Maj:ts framställning rörande Jordbrukets
maskinlånefond;

nr 60, av herrar Adolfsson och Lager,
om laglig reparationsplikt beträffande
flerfamiljshus;

nr 61, av herr Lager, angående den
statliga näringspolitiken i Norrbotten;

nr 62, av herr Lundström m. fl., om
en sociologisk undersökning rörande
gifta kvinnors förvärvsarbete; samt
nr 63, av herr Palm m. fl., om en för
cykeltrafik bättre anpassad planering av
gator och vägar.

Justerades protokollsutdrag för denna
dag, varefter kammarens sammanträde
avslutades kl. 11.16.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Tisdagen den 22 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 15 ocli
den 16 innevarande månad.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj :ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1963/64, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1962/63.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! »Det internationella läget
präglas alltjämt av djupgående motsättningar
mellan stormakterna» heter
det, som kammarens ledamöter väl erinrar
sig, i trontalet. Kapprustningen fortsätter.
Kubakrisen och den indisk-kinesiska
gränskonflikten har utgjort påminnelser
om osäkerheten och spänningarna
i världen. Därest trontalet hade hållits
några dagar senare, är det väl tämligen
sannolikt att det hade ansetts påkallat
att — på grund av nu allbekanta
händelser för någon vecka sedan — ytterligare
understryka situationens allvar
och ovissheten inför framtiden.

En strimma av ljus kommer oväntat
nog, kanske man kan våga säga, ifrån
Kongo. Alla hoppas vi självfallet att den
inte skall ha irrblossets karaktär utan
bli bestående och kunna vidareutvecklas.
Det är, skulle jag inom parentes drista
mig att säga, glädjande vad som förkunnas
i dagens tidningar, nämligen att
den för hela Kongos ekonomi så viktiga
gruvstaden Kolwezi kunnat övertagas av
FN-trupperna utan att de där befintliga
mycket dyrbara och mycket väsentliga
anläggningarna, såvitt man vet, blivit
skadade och utan att, enligt vad som
uppgivits, något enda skott blivit lossat.

Ingen här i kammaren har väl kunnat
undgå erfarenheter i en eller annan

form av den oro och de stridiga känslor
inför händelseutvecklingen i Kongo
som gjort sig gällande inom skilda kretsar
i vårt land. Samtidigt har en viss
osäkerhet satt sin prägel på den allmänna
debatten. Bristande kännedom om arten
och omfattningen av de åtaganden
i frivillighetens tecken, som vårt land
jämte ett antal andra medlemsstater i
FN har iklätt sig där nere, har medverkat
till en viss förvirring, tror jag man
kan säga, vid bedömningen av händelseförloppet.

Tyvärr måste nog framhållas att regeringen
inte är helt utan skuld härtill.
Det har nog, såvitt jag vågar döma, brustit
åtskilligt i vägledningen från högsta
ort. Det är därför med tillfredsställelse,
man tar del av den kommuniké som utsändes
efter utrikesnämndens sammanträde
den 9 i denna månad. Innehållet
är ju för alla här välbekant. Jag behöver
därför inte gå in på några detaljer. Jag
vill bara erinra om kommunikéns slutord
om villkoren för de svenska Kongostyrkorna.
»Hos FN-ledningen råder ingen
okunnighet om förutsättningarna för
det militära deltagandet» heter det, och
det tillägges med något av tonen hos en
varning: »Dessa förutsättningar gäller
alltjämt.» Förutsättningarna går som bekant
bl. a. ut på att världsorganisationen
inte får engagera sig i de inre konflikterna
och inte framtvinga vissa lösningar.
Att under nuvarande förhållanden
dra tillbaka de svenska förbanden
där nere torde inte ifrågasättas på något
ansvarigt håll.

Den kärvare atmosfären i Bryssel berör
givetvis också vårt land. Utan att i
onödan dramatisera vad som där hänt
de senaste dagarna må dock sägas att ett
sammanbrott av förhandlingarna skulle
väcka en mycket djup besvikelse i vårt
land. Ett dylikt sammanbrott, mina damer
och herrar, betyder inte bara att
vi toge ett steg tillbaka 15 månader i tiden,
utan i själva verket skulle befinna

Tisdagen den 22

oss där vi stod för fyra år sedan, då förhandlingarna
mellan den gemensamma
marknaden och de övriga västeuropeiska
länderna förra gången strandade.

Något definitivt förolyckande för den
stora europeiska integrationstanken som
sådan är helt visst inte att räkna med.
Den bäres nog vidare av sin egen inneboende
logik: en integration fotad på
ömsesidig förståelse och utan dominans
av någon enskild stat. Men för de praktiska
resultatens uppnående kan helt
visst — och det inses av alla — en riskfylld
försening inträda, särskilt om Storbritannien
i detta läge skulle anse sig
tvingat att söka lösningar som för bort
från Europa.

Här i vårt land har vi att med lugn
och tålamod följa skeendet, hållande en
hög beredskap för de kanske snabbt växlande
situationer, som kan vara att
emotse. Att vår ekonomiska politik, liksom
vår handelspolitik, kan ställas inför
allvarliga prov ligger i sakens natur.
En god tillgång — det vill jag gärna
understryka — för oss i detta sammanhang
innebär det förhållandet att motsatserna
i EEC-frågan inom landet utjämnats.
Vi måste i fortsättningen på
skilda håll, besinnande vårt gemensamma
ansvar, se till att förutsättningarna
för samarbete i denna angelägenhet alltjämt
är för handen.

Jag utgår ifrån att vi inom kort som
vanligt har att emotse en utrikesdebatt
här i riksdagen. Statsministerns officiella
besök nyligen i Paris motiverar
ju väl en sådan, liksom för övrigt de
märkliga händelser, som omtalas i tidningarna
i går och i dag i form av telegram
från Moskva och Washington i
atombombsfrågan. Jag skall därför inskränka
mig till vad jag nu har tillåtit
mig framhålla beträffande den internationella
situationen.

Så övergår jag till statsverkspropositionen.
Först då en blyg viol till aktstyckets
författare för den språkliga utformning,
som de har givit detta viktiga
dokument. Det är, herr talman, i dag
faktiskt så att nu kan man läsa finansplanen
utan lexikon, vilket inte var så
alldeles givet för ett antal år sedan.

januari 1963 fm. Nr 3 7

Statsverkspropositionen m. m.
Och så till innehållet! Jag tror knappast,
att det innebär någon överdrift
ätt säga att på ett annat sätt än tidigare
i oförtydbara och för alla begripliga ordalag
understrykes vårt lands intima
bundenhet vid det ekonomiska skeendet
utanför våra gränser. Eller, ärade kammarledamöter,
hör bara vad som här
anförts — jag tillåter mig att citera:
»Svensk ekonomi har sedan länge gynnats
av utvecklingen på de internationella
marknaderna. Speciellt under tiden
efter kriget har världshandeln växt relativt
snabbt ocli våra traditionella exportprodukter
har inom ramen för denna
utveckling i stort sett haft ett gynnsamt
läge.» Och så kommer följande påpekande:
»Därmed har utrymme skapats
för en relativt snabbt fortgående
höjning av svensk produktion och levnadsstandard.
» Observera särskilt det
kära gamla ordet levnadsstandard!

Jag undrar vad gemene man — de
stilla i landet, som man brukar säga —
gör för reflexioner, när de läser dessa
konstateranden. Hur har inte den socialdemokratiska
propagandan, särskilt
utanför detta hus, sedan åratal skickligt
och målmedvetet — det vill jag gärna
medge — förstått att inge människorna
den uppfattningen beträffande den härskande
regimen att den är all god gåvas
givare, alltid och allestädes och inte
bara när det gäller »skattefritt extraknäck»
till folkpensionärerna, för att
nu nyttja en term observerad i ett av
de härvarande regeringsorganen. Och att
den förkunnelsen »gått hem», som det
heter, visar bl. a. utfallet av de senaste
valrörelserna.

»Exportlandet Sverige» skulle jag för
min del vilja sätta som rubrik på det
avsnitt av finansplanen, som jag här har
tillåtit mig att citera. Strukturomvandlingen
under några få årtionden i vårt
land har starkt och klart markerats.
Men accepterar man, mina damer och
herrar, denna beskrivning, som i varje
fall formellt ju är finansministerns och
därmed också regeringens, så måste man
också acceptera konsekvenserna av att
leva i Exportlandet Sverige. De kan vara
positiva. Det kan vara negativa. Lyck -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ligt att säga har de i huvudsak varit
positiva hittills, ehuru, som alla vet, negativa
inslag inte varit alldeles obefintliga.

Att resonera efter det här mönstret:
»Går det bra för oss är det regeringens
förtjänst, går det illa för oss är det utlandets
skuld», det går väl knappast efter
dessa uttalanden av finansministern
och regeringen. Dylika tuschteckningar i
svart och vitt har mycket litet med verkligheten
att skaffa.

Nå, nu konfronteras vi med det faktum
att framstegstakten i den västeuropeiska
ekonomien företer en påtaglig avsaktning,
och detta förhållande leder i sin
tur till kedjereaktioner i vår egen ekonomi,
antingen vi vill det eller inte. De
mindre gynnsamma konjunkturutsikterna
måste pareras. Det sker enligt finansplanen
väsentligen genom att regeringen
ökar den offentliga investeringsverksamheten.
Att bostadsbyggandet och vägbyggandet
här kommer in i bilden finner
jag utifrån mina utgångspunkter naturligt.
Statliga och kommunala förhandsbeställningar
kan, antydes det vidare,
komma i fråga. Man tänker väl här
på den utsatta verkstadsindustrien, ökad
lagerkörning har anbefallts från något
håll o. s. v.

Den rörlighets- och arbetsbefrämjande
arbetsmarknadspolitiken är naturligtvis
en viktig faktor. De rörlighetsstimulerande
åtgärderna inriktas, får vi veta,
liksom tidigare dels på att underlätta
geografiska förflyttningar, dels på att
möjliggöra yrkesmässig rörlighet.

Men även den skickligast skötta rörlighetspolitik
har självfallet sin begränsning,
ty som en socialdemokratisk tidning
häromdagen ansåg sig böra påminna
om: »Rörlighetspolitiken på arbetsmarknaden
förutsätter att det finns
arbetsställen att flytta arbetskraften till.»

Just det! Påpekandet är naturligtvis
i och för sig en truism men bör för den
sakens skull inte bagatelliseras. Och här
kommer jag osökt in på en tes, som vi
inom den meningsriktning, jag tillhör,
i många år orubbligt drivit och vilken vi
brukat formulera så här: »Den första

försvarslinjen mot arbetslöshet går genom
företagen själva.»

Hur kan man då bäst visa omsorgen
om produktionen nu och i framtiden?
Vilka åtgärder förefaller mest ändamålsenliga,
då det gäller att underlätta för
företagen att stärka sin konkurrenskraft
inför den ökande konkurrens, som
är att vänta som följd av det kärvare
konjunkturläget och de vidgade marknaderna?
Utan att avvisa alla av regeringen
ifrågasatta åtgärder, som jag just
gett en liten katalog på, menar vi inom
högerpariet att vägen via modifikationer
i skattesystemet dock är en av dem som
i längden säkrast för till målet.

Jag vill visst inte bestrida att finansministern
visat viss, låt vara begränsad,
förståelse för dylika åsikter. Det må
gärna sägas ut här i remissdebatten. Jag
syftar på investeringsfonderna. Finansminister
Strängs handläggning av den
detaljen är nog ur näringslivets synpunkt
värd erkännande.

Apropå investeringsfonderna! Statsrådet
Sträng gör på sidorna 23 och 24 i
finansplanen några uttalanden rörande
möjligheterna att genom investeringsfonderna
ytterligare stimulera företagsamheten.
Dessa uttalandens något —■ låt
mig säga — sibyllinska karaktär har
väckt åtskillig undran. Närmare hörd
härom — som det brukar heta i rättegångsreferaten
— vid Nationalekonomiska
föreningens sammanträde härom dagen
ansåg sig finansministern inte kunna
lämna något närmare meddelande härom.
Månne han kan vara —- eller månne
statsministern kan vara — villig att
här inför kammaren lyfta något på slöjan?
Därom vet jag ingenting. Det är
möjligt att något besked i denna fråga
icke kommer nu, och jag vill inte neka
till att acceptabla skäl till en sådan attityd
kan anföras. Men för det fall att
ingen närmare belysning av detta mycket
diskuterade avsnitt i finansplanen
kommer att lämnas vid detta tillfälle,
vågar jag uttala den förhoppningen att
det kommande förslaget måtte innebära
en breddning av den krets av företagare,
som kan utnyttja de möjligheter la -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

gen ger att göra skattefria avsättningar
till särskilda investeringsfonder. Dylika
avsättningar har ju hittills genom lagens
konstruktion begränsats till de större
företagarna, medan småföretagarna, familjebolagen
och den enskilde rörelseidkaren
inte har samma nytta av fonderna.
En reform härutinnan vore välkommen.

Detta om investeringsfonderna. I övrigt
får jag nog tyvärr säga att regeringens
och finansministerns intresse
för operationer på skattefronten i produktionsgynnande
riktning är i det närmaste
lika svalt som det vintriga klimat
som vi haft att utstå här i landet nu i
ett par veckors tid.

Låt mig ta ett par exempel! På senare
tid har högern — liksom oppositionen i
övrigt — ifrågasatt att ta bort omsättningsskatten
på investeringsvarorna. Vi
har vidare tillsammans med de övriga
borgerliga partierna förordat ett avlyftande
av omsättningsskatten från förhrukningsvaror,
som används inom industri,
hantverk, jordbruk, fiske och handel.
Vi har också erinrat om energibeskattningen
som — vilket kammarens
ledamöter säkert kommer ihåg — kom
till under helt andra förutsättningar än
de som nu är rådande. Tyvärr måste jag
säga att resultatet hittills i huvudsak blivit
negativt över hela linjen.

Vad invänder nu regeringen och finansministern
mot åtgärder av denna
typ? Dessa invändningar känner ju alla
här i kammaren väl till. Man säger,
att åtgärderna kostar för mycket. Man
säger, att intäktbortfallet för statsverket
blir alltför stort. Man erinrar om
att ett borttagande av omsättningsskatten
på investeringsvarorna skulle kosta
800 miljoner kronor. För förbrukningsvarorna,
de s. 1c. krångelvarorna,
skulle motsvarande siffra bli 100 miljoner.
Avskaffande av energiskatten skulle
betyda 640 miljoner mindre i statskassan
o. s. v.

I och för sig är naturligtvis dessa
siffror riktiga, det är inte tu tal om
den saken. Men jag undrar, om de inte
förlorat åtskilligt i relevans i det läge,
som vi i dag befinner oss i. Först

Statsverkspropositionen m. m.

och främst skulle jag då vilja framhålla
att man ingalunda — och det
tycker jag är tämligen naturligt — behöver
ta de nödvändiga tagen i ett enda
grepp. Man kan ju gå etappvis fram.
Man kan tänka sig differentierade skattesatser
o. d. I fråga om energiskatten
skulle man t. ex. till en början
kunna begränsa sig till att avlyfta de
170 miljoner som för närvarande faller
på den elektriska energien, o. s. v. Det
finns många utvägar att välja mellan,
om man bara är intresserad att göra
någonting.

Men — vad viktigare är — de av regeringen
presenterade förslagen av konjunkturstimulerande
natur kostar ju
också mycket pengar. Hur mycket de
kostar är det väl ingen i denna kammare
som riktigt vet. Därom ger i varje
fall finansplanen ingen exakt ledning.

Jag skulle också vilja fråga om det
i dagens konjunkturläge kan vara rationell
ekonomisk politik att bibehålla
en skatt på investeringarna samtidigt
som man i andra sammanhang, exempelvis
genom att frisläppa investeringsfonderna,
försöker stimulera den privata
investeringsverksamheten och uttrycker
sin oro för nedgången i investeringsbenägenheten.

De här nämnda regeringsåtgärderna
innebär ju vidare i huvudsak en hjälp
av begränsad varaktighet. De är oftast
uttryck för en bedömning och ett handlande
på kort sikt. Jag klandrar inte
regeringen för detta — det är regeringens
uppfattning att man skall handla
på kort sikt i detta sammanhang.

Jag vill inom parentes och som ett
exempel erinra om att finansministern
själv härom dagen på tal om de nu bekanta
400 miljonerna i kreditgarantier
till varvsindustrien med skärpa underströk
att det var fråga om en engångsföreteelse.

I motsats härtill menar vi att åtgärder
av den typ vi förordar — alltså
bland annat, jag säger bland annat, modifikationer
i skattesystemet — är ett
uttryck för ett mera långsiktigt handlande,
som möjliggör ett planerande in -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. ni.

om näringslivet av annan art än det
som nu är möjligt.

Ytterligare en skiljaktighet mellan vår
och regeringens syn på dessa ting skulle
jag vilja peka på. Det iir den, att regeringen
företrädesvis syftar till åtgärder
insatta punktvis, den selektiva linjen
som man brukar kalla den. Vi —
från våra förutsättningar — föredrar
generellt verkande medel. I rättvisans
namn vill jag dock medge att regeringen
och finansministern inte är helt
främmande för denna metod. Regeringens
hela och fulla accepterande — det
tog sin rundliga tid -— av den rörliga
räntans princip, senast demonstrerat för
ett par dagar sedan, är ju ett bevis
på detta. Tills vidare är det måhända
bara ett undantag som bekräftar
regeln, men tänker vår nådiga regering
köra vidare på den vägen, skall inte
vi sätta käppar i hjulet.

Att vi i dessa sammanhang också tänker
på jämkningar i den direkta beskattningen
av fysiska personer, exempelvis
genom en väsentlig lindring av
progressiviteten, är naturligt. Där skulle
jag vilja göra ett påpekande som, jag
tycker att man aldrig kan göra tillräckligt
ofta. Tyngden av skattebördan på
de enskilda människorna ger naturligtvis
utslag i lönekrav och lönebildning
och därmed också i produktionens
kostnadsläge.

Ja, kostnadsläget! Såsom många säkert
fäst sig vid, finns i finansplanen ett
intressant avsnitt om just denna i dagens
situation väsentliga detalj. Jag tänker
på ett uttalande av statsrådet Sträng,
för resten upprepat vid Nationalekonomiska
föreningens sammanträde för ett
par dagar sedan. Vi är säkert många här
i kammaren som observerat, att finansministern
i finansplanen — på sidan
I t — anser sig böra påtala, att lönesumman
i samhället i fjol för tredje året
i följd steg med 10 procent eller mera.
»Det är klart», säger finansministern,
»att en ökning i denna takt i varje fall
på sikt inte är förenlig med samhällsekonomisk
balans.» Mot bakgrunden av
den ändrade konjunkturen räknar han
med en viss uppbromsning i ökningen

av skatteunderlaget, och denna finner
han »ur balanssynpunkt önskvärd». För
1963, alltså det år som vi nu är inne
i, »har sålunda riksrevisionsverket liksom
konjunkturinstitutet räknat med en
uppgång i lönesumman med 7 procent».
»Även med denna begränsning av ökningstakten
torde», säger finansministern,
»dock en viss prisstegring inte
kunna undvikas under 1963 även om
den blir mindre än i fjol.»

Jag skall för min del inte kommentera
dessa begripligtvis livligt observerade
uttalanden av finansministern pa
annat sätt än genom att påpeka att i ett
internationellt konkurrensläge, som kännetecknas
av pressade priser och pressade
vinster, kan en fortsatt extrem löneskruvning
bli allvarlig nog.

Så till slut, herr talman, blott ett ord
i en angelägenhet vilken måhända lämpligen
kunde avhandlas under den rubrik
som vi så väl känner till på en viss art
av småannonser i våra tidningar, nämligen
rubriken »Förlorat». Jag syftar på
totalbalanseringen. Yi har ofta här i
kammaren tvistat i det ämnet. Jag skall
dock inte gräva i vad som varit. Det är
ganska fruktlöst. Jag vill blott göra ett
påpekande.

Statsrådet Sträng talar i finansplanen
om de båda senaste åren som »två budgetår
av ovanligt starka statsfinanser».
Jag har mycket svårt att kunna erinra
mig något enda tillfälle då finansministern
använt en sådan karakteristik av
dessa riksstater i samband med att vi
här i kammaren debatterat dem. Då hade
de en helt annan beskaffenhet. Tvärtom
varnade han ju ständigt för varje »försvagning»
av budgeten, som det hette,
och vi stackars fåkunniga, som sökte något
nagga budgeten i kanten och som
menade att konjunkturutsikterna redan
i fjol t. ex. kunde rättfärdiga en mindre
restriktiv och av tvångssparande mindre
betonad politik än herr Strängs, fick
mottaga ganska häftiga förebråelser för
ansvarslöshet m. m.

En påpasslig högertidning har i dagarna
erinrat om ett folkligt uttryck,
som statsrådet Sträng gärna använde i
det sammanhanget. »Ingen julgrans -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

1 1

plundring här», brukade statsrådet säga.
Jag skulle för min del i all vänskapsfullhet
vilja tillfoga att vår aktade finansminister
yttrade detta med utvecklande
av all den myndighet och all den pondus
varav han är mäktig, och det är,
herr talman, minsann inte så litet!

Jag hemställer om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörande utskott.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Även om en remissdebatt
i den svenska riksdagen ju företrädesvis
har att utgå från statsverkspropositionen,
brukar det anses befogat att
också kasta en blick på världen omkring
oss. Det torde i dag vara mer motiverat
än på länge.

Den internationella utblicken ger just
nu ovanligt intressanta men samtidigt
sällsamt växlande vyer. Medan stormaktsbalansen
— om man med detta
ord vill beteckna förhållandet mellan
öst och väst — förefaller att vara väl
förankrad med en stabilare, ja i vissa
avseenden nästan samförståndsvillig atmosfär
som följd, har en uppenbar
splittring uppstått inom den europeiska
gemenskapen som följd av den franska
attityden till Englands förhandlingar om
inträde i EEC.

Att de tonfall som efter Kubakrisen
varit märkbara från rysk och amerikansk
sida i de världspolitiska frågorna
skulle komma att båda något sabbatsår
har väl ingen trott, men de utgör onekligen
ett välkommet tecken på avspänning
och inger också vissa förhoppningar
om framsteg i strävandena att säkra
världsfreden. De ryska medgivandena
om vissa ehuru ganska begränsade inspektionsrättigheter
vid ett atomprovstopp
är ett verkligt framsteg, som inger
optimism. Kanske är man dock inte
alldeles övertygad om att den nya attityden
bottnar i någon hjärtats omvändelse.
Beträffande Sovjetunionen är det
tvärtom tydligt att förhållandet till Kommunistkina
verkat avspännande på relationerna
västerut.

Under de senaste årens remiss- och

Statsverkspropositionen m. in.
utrikesdebatter har det varje gång uttalats
förhoppning om att äventyret i Kongo
skulle närma sig sitt slut. Förhoppningarna
har visat sig ogrundade, men
läget ser nu onekligen bättre ut än tidigare.
Det torde dock stå klart att Förenta
Nationernas insatser inte på mycket
länge kan undvaras. Kanske kan efter
en total kapitulation från de katangesiska
legosoldaternas sida FN :s militära
insatser minskas, men en betydande
vakthållning under åtskillig tid kommer
troligen att krävas liksom ett avsevärt
ekonomiskt stöd.

Någon oenighet om den svenska hjälpinsatsen
har inte förekommit i utrikesnämnden.
Man har dock ansett att affären
fått en utveckling och omfattning
som inte varit förutsedd och naturligtvis
inte önskvärd. Ändå har det förefallit
rimligt att Sverige fullföljde sitt åtagande
gentemot FN, då det ostridigt är ett
världsintresse att den fara för världsfreden,
som Kongo kunde ha blivit, i tid
kuperats. I den mån lättnad uppstår i behovet
av militär personal, får man uttala
förhoppningen att detta också på ett tidigt
stadium kan medföra en minskning
av den svenska militära truppen.

President de Gaulles nej till engelskt
medlemskap i den europeiska gemensamma
marknaden är visserligen för ögonblicket
inte alldeles definitivt, men utsikterna
att han inom den närmaste veckan
skulle ändra inställning betraktas allmänt
som små. Liksom herr Hagberg tror
inte heller jag att den europeiska integrationstanken
därmed skulle do. Men ett
definitivt avbrott i förhandlingarna skulle
få betydande verkningar. Jag bortser
i detta sammanhang från de verkningar
som det kan innebära för gemenskapen
själv. Denna spricker naturligtvis inte;
däri räknar säkert de Gaulle rätt Men
en så djupgående och svårartad oenighet
kan väl inte alldeles undgå att sätta spår
efter sig i framtiden.

Väsentligast skulle emellertid följderna
av ett avbrott komma att bli för de
länder utanför EEC som på ett eller annat
sätt har velat komma med i gemenskapen.
Ett avbrytande av förhandlingarna
med England måste innebära ett av -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
brott för lång tid, sannolikt för åtskilliga
år, och kommer väl då att gälla alla
EFTA-länderna, antingen de avsett att
komma med som fullvärdiga medlemmar
eller som associerade medlemmar. Att i
ett sådant läge dessa länder skulle passivt
avvakta den avlägset liggande tidpunkten
för nya förhandlingar förefaller
otroligt. Det sannolika är tvärtom att
väntans, avvaktandets tid i ett sådant fall
är förbi och att näringslivet i dessa länder
snabbt inriktar sig på det marknadsläge
som kan förväntas. Detta måste i
första hand innebära en snabb och intensiv
förstärkning av EFTA, en helst
accelererad plan för tullavvecklingen
mellan EFTA-länderna till total tullfrihet.
I anslutning till president Kennedys
tullsänkningsinitiativ och till förhandlingar
mellan EFTA-länderna och
EEC i samma syfte bör det handelspolitiska
läget för vårt lands vidkommande
bli sådant, att det erbjuder vår industri
och vårt näringsliv i stort relativt goda
framtidsutsikter. Möjligheten till tullfrihet
mellan de skandinaviska marknaderna,
England, Österrike, Schweiz och
Portugal, betydande — kanske 50-procentiga
— tullsänkningar på viktiga exportvaror
till Amerika och motsvarande
sänkningar av EEC-tullarna bör, såvitt
jag förstår, utgöra starka skäl för ett
slut på den avvaktande försiktighet inför
utgången av EEC-förhandlingärna
som hittills präglat upprustning och investeringsvilja
inom det svenska näringslivet.

»Nå», kan man säga, »detta är ju bara
spekulationer.» I dag vet vi inte vad som
kan ske, när de sex samlas om en vecka.
Skulle utvecklingen bli den jag här ansett
trolig kommer en ökning av industriinvesteringarna
givetvis att högst avsevärt
förbättra förutsättningarna för den
svenska konjunkturutvecklingen. Skulle
det å andra sidan visa sig att de brittiska
förhandlingarna med EEC i någon form
fortsätter, kanske starkt utdragna, blir
läget mer ovisst. Man har spekulerat mycket
över hur konjunkturutvecklingen i
vårt land kan bli, och problemet försvåras
ju ytterligare inför denna ovisshet
om hur EEC-förhandiingarna kan ut -

vecklas. Visserligen finner vi i finansplanen
den sedvanliga belåtenheten över
vad regeringspolitiken — och inte minst
budgetpolitiken — har betytt för stabilisering
av konjunkturerna. Men finansministern
konstaterar dock det självklara
förhållandet att vad som i verkligheten
avgör hur den svenska produktionen
i framtiden skall gestalta sig är den internationella
utvecklingen, d. v. s. »faktorer
som ligger utanför vår kontroll» —-för att citera finansministerns egna ord.

Det har spekulerats över hur dessa faktorer
skall tolkas. Jag tror att ytterligt
betydelsefullt är hur utvecklingen blir i
Amerika. F''rågan om den amerikanska
ekonomiens expansion är dock sannolikt
starkt beroende av i vilken omfattning
de föreslagna skattesänkningarna
där kan genomföras. Skulle de politiska
svårigheterna härvidlag kunna övervinnas,
finns vissa skäl att anta att ett mer
bestående uppsving följer, vilket av gamla
tecken att döma snart också får efterverkningar
i Europa.

Finansministern är belåten med verkningarna
av sin konjunkturstimulerande
politik. Det är ostridigt att den börjat ge
resultat. Men lika visst anser jag det vara
att den nu liksom vid den senaste
konjunkturdämpningen kom i gång försent
och med alltför stor tveksamhet. Vid
den ekonomiska debatt vi hade här i
kammaren i maj i fjol och vid skattedebatten
senare i samma månad betygades
envetet från regeringssidan att varje försvagning
av budgeten utöver det streck
finansministern satt vore ur samhällsekonomisk
synpunkt farlig. När vi nu läser
i statsverkspropositionen att finansministern
finner en upplåning under
kommande budgetår på en miljard vara
konjunkturpolitiskt väl försvarlig, ställer
vi oss frågan om inte den lättnad i
finanspolitiken, som oppositionen föreslog
i fjol, också skulle ha varit konjunkturpolitiskt
försvarlig. Eller vill finansministern
verkligen alltjämt göra gällande
att den tidigt i fjol tydligt skönjbara
konjunkturdämpningen inte skulle ha
motiverat en sådan lättnad?

Redan strax efter framläggandet av
statsverkspropositionen 1962 kunde ju

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

rätt bestämda prognoser ställas om konjunkturutvecklingen.
Ändå dröjde det
till fram på våren innan mera konkreta
åtgärder i fråga om bostadsbyggandet
vidtogs. Bostadsbyggandet expanderade
relativt snabbt, men först mot senare
delen av året fick investeringsfonderna
någon större betydelse för industribyggandet.
Den senare tillkomna möjligheten
att använda investeringsfondernas
medel också till maskininköp har ännu
icke utgjort någon större stimulans, men
det är sannolikt, att denna möjlighet
får betydelse senare under året.

Det föreligger en viss skillnad mellan
finansministerns bedömning av
framtiden och arbetsmarknadsstyrelsens
bedömning, men båda är dock ense om
att betydande tillskott behövs för sysselsättningsbefrämjande
åtgärder. Det
är beklagligt att sådant skall erfordras,
och det är desto mer beklagligt som jag
har den uppfattningen att en expansivare
politik på ett tidigare stadium skulle
ha medfört att situationen i år sett
bättre ut. Konjunkturstimulerande åtgärder
vid en temporär konjunkturavmattning
får ju större verkan ju tidigare
de sätts in. Det hade varit förmånligare
att i fjol minska budgetöverskottet ett
par hundra miljoner för att därmed öka
sysselsättningen än att nu nödgas öka
anslagen för arbetsmarknadspolitiska
åtgärder så mycket som från ursprungligen
beräknade 100 miljoner till 400
miljoner.

Låt mig, herr talman, i förbigående
konstatera att när finansministern uttalar
sin tillfredsställelse över att investeringsvolymen
under 1963 totalt kommer
att stiga med fyra procent, vilket —
säger han — »står i god överensstämmelse
med den av långtidsutredningen
skisserade utvecklingen», så var det väl
för långtidsutredningen inte alldeles likgiltigt
vad för sorts investeringar det
kunde bli fråga om. Avgörande för den
fortsatta utvecklingen är ju att investeringarna
är så produktiva som möjligt,
och av detta skäl är investeringarna
inom näringslivet särskilt betydelsefulla
och stimulerande åtgärder på
detta område viktiga. Finansministern

Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
medger att de minskade möjligheterna
till självfinansiering inom näringslivet
kan ha ogynnsamma verkningar. Han
tröstar sig emellertid med att kapitaltillgången
möjliggör en lättare lånefinansiering
än förut. Problemet kan nog
inte avfärdas så lätt. Den ibland riskbetonade
investering, som så många
gånger skapat framgångar inom vårt näringsliv,
gör man svårligen helt med lånat
kapital. Ökade möjligheter till självfinansiering
är därför en aktuell angelägenhet.
Den statliga insatsen måste
bestå i en rimlig begränsning av uttaget
av avgifter och skatter. Att satsa
på näringslivets egen dynamik har ofta
visat sig vara en god affär även för det
allmänna. Det är nog bra att resonemang
förs om möjligheten att lättare
låna riskvilligt kapital. Åtgärder av sådan
art kan vara nödvändiga men kan
aldrig helt ersätta de krympande självfinansieringsmöjligheterna
inom näringslivet.

På tal om företagens kapitalförsörjning
måste man ånyo efterlysa en reformering
av företagens återlånerätt ur
ATP-fonderna. Bestämmelsen att återlån
endast får ske för ett års inbetalning
i sänder och det krångel som följer
med återlåningen gör i många fall
återlånerätten mindre betydelsefull
än den i verkligheten kunde vara och
som man hoppades när den inrättades.

Det är en försiktig budget som finansministern
i år lagt fram. Några nya
grepp av betydelse har tydligen höstens
valutslag inte medfört. Om man bortser
från konjunkturpolitiskt betingade samhälleliga
aktiviteter, är det endast bostadspolitiken
och vissa därmed sammanhängande
spörsmål som uppvisar,
direkta och väsentliga nyheter. Ja, det
förstås: budgeten bär ju nått 20-miijarderstrecket!
Det är en för våra förhållanden
enorm stegring som skett i statens
inkomster och utgifter under de
senaste åren. Budgetåret 1955/56 uppgick
inkomsterna till i runt tal 10 miljarder.
De har alltså fördubblats på åtta
år. Även om penningvärdet fallit något
så har vi i alla fall inte haft någon Korea-inflation
under denna tid. Siffror -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
na vittnar vältaligt inte bara om den
ökade nationalinkomsten utan också om
hur en ständigt stigande del av medborgarnas
inkomster slussas igenom statens
kassarörelse.

Statförslag uppvisar för driftbudgetens
vidkommande ett överskott på
445 miljoner, ehuru finansministern vid
redovisningen endast kommer fram till
95 miljoner. Differensen beror som vanligt
på att finansministern bollar med
siffrorna på det sätt som han finner
lämpligast, och det litet olika år från
år. I fjol, när statens avräkning med
kommunerna resulterade i en skuldökning
för staten som skulle belasta driftbudgeten
och minska överskottet, var
finansministern ytterst noga med att
räkna den minusposten. I år, när förhållandet
är det motsatta, d. v. s. när
driftbudgeten skall tillföras 250 miljoner,
förklarar han att man inte bör räkna
med det beloppet.

Finansministern och jag har tidigare
bär i kammaren fört en diskussion om
budgetredovisningen. Herr Hagberg tycker
att den har förbättrats, och det är
möjligt. Jag skall inte ta upp någon
debatt om den saken nu, allra helst
som jag sett i tidningarna att statskontoret
tillkallat en expert för att göra
den statliga bokföringen — och, hoppas
jag, även budgetredovisningen —
mer begriplig. Kanske är det ett tidens
tecken att han som skall göra’t är hämtad
från Skattebetalarnas förening. Låt
mig därför endast här erinra om att finansministerns
förfarande beträffande
dessa kommunalskattemedel i realiteten
innebär att skattebetalarna får betala beloppet
två gånger. Detsamma kan sägas
om den minskning av behållningen på
reservationsmedel, som gissats utgöra
100 miljoner kronor. Reservationsanslagen
har redan tidigare varit uppförda
på budgetens utgiftssida och då betalats
av skatter.

Även om driftbudgeten således räkenskapsmässigt
är avsevärt bättre än finansministern
i sina redogörelser redovisar,
får man räkna med aft överskottet
kommer att naggas ytterligare av senare
tillkommande kostnadsposter. Å

andra sidan får man väl även räkna
med någon justering av alkoholbeskattningen.
Sedan fjolårets debatt har förhållandet
mellan löneutvecklingen och
spritpriserna ytterligare förskjutits. Varken
socialt eller statsfinansiellt finns
det någon rimlig anledning att låta spriten
förbli den vara som blir relativt billigare
år efter år. Initiativet här bör
rimligen ligga hos regeringen, som ju
annars inte underlåter att tillvarata statens
inkomstmöjligheter. Herr Sträng ville
ju i fjol t. o. in. ge staten — d. v. s.
sig själv — en större roll i denna skattefråga
än i andra.

I fjolårets budgetförslag räknade regeringen
med en höjning av bostadsbyggandet
till 75 000 lägenheter. Det frigivande
av byggandet som sedan skett av
konjunkturpolitiska skäl medförde igångsättning
under år 1962 av cirka 90 000
lägenheter, som dock ingalunda är färdigbyggda.
Regeringen vidhåller nu inte
den igångsättningssiffran för 1963 utan
går ner till 85 000 lägenheter. Den gör
dock det tillägget att om konjunkturerna
så fordrar kan det bli mer. Samtidigt
tillkännages att siffran 85 000 lägenheter
även skall gälla som riktpunkt för
1964. Att på detta sätt besked ges för
mer än ett år är ett gammalt folkpartikrav.
Det är glädjande att regeringen
här velat tillgodose det. Det är värdefullt
att man får riktpunkt för mer än
ett år, eftersom de kommunala planeringarna
ofta kan vara en väsentlig flaskhals
när det gäller bostadsbyggandets omfattning.

Man måste dock beklaga att regeringen
inte anser sig kunna vidhålla en igångsättning
av åtminstone samma omfattning
som 1962. Den starka uppgång av
bostadsproduktionen som konjunkturläget
har medfört bör också enligt vår mening
göra det naturligt att sikta på en
produktion av 100 000 bostäder per år
tidigare än man förut har räknat med.
Det vore därför naturligt om riktpunkten
för det andra året i tvåårsplanen inte
låstes på samma nivå som den första, såvida
man inte gör en reservation för
att denna siffra gäller om det blir högkonjunktur,
medan den eljest kan kom -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

ma att ökas. Bostadsbyggnadsbehovet
ligger ju enligt bostadsstyrelsens enkät
över 100 000 lägenheter per år. Bostadsstyrelsen
har för sin del utgått ifrån en
produktion under 1963 av samma nivå
som i fjol och från att ytterligare någon
ökning av igångsättningen skulle ske
1964.

Den av regeringen föreslagna avvecklingen
av räntesubventionerna i bostadshus
är befogad och möter från vårt håll
inga invändningar. Eftersom subventionsavvecklingen
medför hyreshöjningar
i samtliga hus för vilka räntebidrag
har utgått och som uppförts före 1959
är någon form av kompensation för
barnfamiljerna ett naturligt led i familjepolitiken.
Regeringen har i det syftet
föreslagit vissa justeringar av familjebostad
sbidraget. Det sätt varpå denna
justering föreslås ske är enligt vår mening
icke tillfredsställande. Flerbarnsfamiljer
i de lägsta inkomstgrupperna
får ingen bidragsökning alls, och för övriga
inkomstgrupper är bidragsökningen
ytterst ojämn. En tvåbarnsfamilj med en
inkomst på mellan 14 900 kronor och
16 700 kronor får ett ökat bidrag med
345 kronor, medan trebarnsfamiljen med
något lägre inkomst inte får någonting
alls. Här behövs en förbättring även för
låginkomstgrupperna. Regeringens kompensationslinje
har därtill den svagheten
att den inskränker sig till en mindre del
av barnfamiljerna.

Enbarnsfamiljerna lämnas i betydande
utsträckning utanför liksom flerbarnsfamiljer
i de lägsta inkomstgrupperna. Och
alla familjer i bostäder av lägre kvalitet
får ingenting alls!

Så starka anmärkningar kan därför
riktas mot den med subventionsavvecklingen
sammanhörande justeringen av
barnfamiljernas bidrag att riksdagen bör
söka finna en bättre och rättvisare lösning.
Från folkpartiet kommer ett förslag
att framläggas härom.

I höstriksdagens elfte timme riktade
regeringen till oppositionspartierna vissa
frågor som ledde till överläggningar,
vilka så småningom resulterade i ett
meddelande att en proposition om högertrafik
skulle komma att föreläggas inne -

Statsverkspropositionen m. m.
varande vårriksdag. Det säregna med regeringens
kontakt med oppositionen bestod
däri, att den satte som villkor för
att propositionen över huvud taget skulle
komma till stånd i vår att oppositionen
skulle godkänna propositionens
framläggande utan ny folkomröstning
och likaså i huvudsak godkänna principerna
för trafikreformens finansiering.
Detta sätt att lägga ansvaret på oppositionen
för om det över huvud taget skulle
bli en trafikreform eller inte får nog betecknas
som minst sagt märkligt. Inte nog
med att regeringen tydligen ser saken ur
det egna partiets synvinkel och på detta
sätt försöker skaffa sig samlingsregeringens
fördelar och samtidigt vill slippa
dess nackdelar. Den övar desslikes en
direkt press på oppositionspartierna, som
väl normalt skulle ha avböjt att lämna
de begärda förhandsutfästelserna, om
det inte här hade gällt en så viktig fråga
som man snarast önskat få löst. Från
folkpartiets sida vägrade man emellertid
att i förväg binda riksdagen i fråga
om konstruktionen av den erforderliga
skatten på bilismen.

Jag kritiserar inte regeringen för att
den önskar genomföra högertrafikreformen
under samverkan mellan alla partier.
Jag kan också tänka mig situationer där
det är naturligt att regeringen sonderar
stämningarna inom oppositionen. Men vad
jag kritiserar är om sådana sonderingar
får formen av ett slags utpressning och
—• framför allt — att regeringen som i
detta fall liksom skjuter oppositionen
framför sig vid ståndspunktstagandet i
en viktig och kontroversiell fråga.

I statsverkspropositionen upptas ett beräknat
belopp på 10 miljoner kronor till
förberedelser för högertrafikreformen.
Då propositionen därom ännu inte har
avlämnats är det omöjligt att bedöma
hur beloppet beräknats och på vilket sätt
det skall utnyttjas. Jag vill emellertid —
eftersom jag ändå är inne på denna fråga
— passa på tillfället att starkt understryka
vikten av verkligt sorgfälliga förberedelser
för reformen. Tiden från nu och
fram till dagen D måste kännetecknas av
ett oavbrutet förberedelsearbete med sikte
på att undanröja riskerna för en ök -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
ning av trafikolyckorna under högertrafikens
övergångsperiod. Det förberedelsearbetet
måste ske med alla tillgängliga
resurser.

Även om jag personligen anser reformen
nödvändig har jag den allra största
förståelse för de bevekelsegrunder
som förefinns hos de flesta anhängarna
av vänstertrafik. Jag förstår den djupa
oro som många känner inför vad som
kan hända innan reformen trängt in i
det allmänna medvetandet. Samhället
måste göra allt som står i dess makt
för att undanröja dessa befarade risker.
Jag förutsätter att regeringen avser att
tillskapa något samordnande organ för
detta förberedelsearbete, kanske en särskild
högertrafikbyrå inom väg och vatten,
såsom nämnts i diskussionen, eller
i varje fall ett organ med uteslutande
uppgift att handha trafikreformens problem.
De som beslutar om högertrafiken
har ansvar och förpliktelser mot
trafikanter av alla slag, fotgängare såväl
som bilister — och inte minst mot
dem som av oro för vad omläggningen
kan innebära är motståndare till reformen
—■ att se till att propagandamässigt
såväl som tekniskt inga möjligheter
lämnas obeaktade för att göra övergången
smärtfri.

Till slut, herr talman, kan jag inte
underlåta att uttala en viss tillfredsställelse
över att regeringen även detta år
ansett sig böra i statsverkspropositionen
ta upp ett flertal förslag och uppslag
som folkpartiet tidigare framfört
här i riksdagen men som då avslagits.
Det gäller utbildningsfrågor av olika
slag, utbildning av förskollärare, vårdpersonal,
sjuksköterskor och hemvårdarinnor.
Det gäller tvåårsplaneringen
för bostadsbyggandet, det gäller beskattningen
av pensionärernas sidoinkomster,
och det gäller åtskilligt annat.
Men en del saknas. Sedan regeringspartiet
under valrörelsens tryck tvingats
medge kösamhällets existens och högljutt
lovat att nu skulle det bli andra
bullar av med kösamhällets bekämpande,
så söker man naturligtvis efter några påtagliga
spår av dessa vallöften i statsverkspropositionen.
Kanske får man dit

räkna åtskilliga av de frågor jag nyss
räknade upp. Men mer är det inte just.
För bostadsköns vidkommande går regeringen
till och med den motsatta vägen
och planerar för en lägre produktion
än vad den närmast ansvariga myndigheten
anser behövlig. Och om jag
minns rätt förklarade sig regeringspartiet
— likaså under valrörelsen — vara
stark anhängare av ett förverkligande av
valfrihetens samhälle. Det förnyande
grepp i detta avseende inom t. ex. familjepolitikens,
de s. k. kvinnofrågornas
och vissa avsnitt av utbildningsväsendets
områden som man kunde ha
väntat, ser man ingenting av.

Ja, herr talman, de tidningar som kallade
budgetförslaget för en expeditionsbudget
hade nog visst fog för sin bedömning.

Jag ber, herr talman, att få instämma
i yrkandet om remiss av propositionen.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 angående statsverkets tillstånd
och behov, som nu förelagts riksdagen,
är onekligen en intressant lektyr för
både politiker och andra, även om den
inte kommer att bli någon bestseller.

En av fördelarna med statsverkspropositionen
är att den ger utrymme för
fantasien eller i varje fall för olika
tolkningar. Detta har länt vår regering
till stor glädje i synnerhet under senare
år då konjunkturen varit god och denna
gynnsamma omständighet ofta inkasserats
som regeringens förtjänst.

Nåja, man måste ju erkänna att statsministern
har gjort aktningsvärda ansträngningar
att förklara för svenska
folket vilken lycka det är t. ex. att få
en omsättningsskatt. Faktum kvarstår
dock att vårt lands ekonomiska ställning
under senare år har varit mycket
gynnsam tack vare det svenska näringslivets
utomordentliga effektivitet och expansionskraft.
Det har framhållits tidigare
och bör alltid framhållas att det
svenska näringslivet har den avgörande
betydelsen för hur vårt lands välstånd

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

skall utveckla sig. Svenska arbetare är
både yrkesskickliga och arbetsamma
och har dessutom, till skillnad från arbetarna
i en del andra länder, väl förstått
att rationalisering är till nytta för
oss alla, även om den vid vissa övergängstillfällen
kan medföra problem.

De svenska företagen har visat en vakenhet
och en ambition som i hög grad
förtjänar uppskattning.

Trots vår egen vilja att öka välståndet
i vårt land måste man alltid vara medveten
om att vi i hög grad är beroende
av våra relationer till andra länder.
Eftersom jag förutsätter att vi på sedvanligt
sätt kommer att få en utrikesdebatt
i förra delen av mars månad,
skall jag inte tala om de utrikespolitiska
problemen i dag. Man kan dock med
anledning av gårdagens händelser konstatera
med tillfredsställese hur utvecklingen
fortgår i Kongo. Det är rörenta
Nationernas mest omfattande och mest
dyrbara företag och företer kanske den
mest ovissa bild som gärna kan tänkas.
När vi ser tillbaka på vad som förekommit
kan vi känna oss ännu mer tillfredsställda
med dagens situation och
hoppas att det kommer att fortsätta på
samma sätt.

Den ovisshet som präglar också läget
beträffande den gemensamma marknaden
gör att jag inte anser mig böra tala
om den saken i dag. Vi vet inte hur det
kan gå med ett eventuellt brittiskt inträde
i EEC, och därför är det kanske
inte så stor anledning för oss att kommentera
den frågan.

Året 1962 har varit mycket gynnsamt
för vårt land, och år 1963 förefaller,
även om vissa orostecken kunnat förmärkas,
också kunna bli ett förhållandevis
gott år. Enligt nu föreliggande preliminära
beräkningar uppvisade den totala
produktionen en volymmässig stegring
över 1961 års nivå med cirka 3,5
procent. Den ökningen är något mindre
än den som noterats under de föregående
åren. Det måste dock beaktas att
produktionskapaciteten alltmer utnyttjas
och att högkonjunkturen fortfarande
ger sitt bidrag till den goda utvecklingen.
Att produktionskapaciteten allt 2

Första kammarens protokoll 1963. Nr 3

Statsverkspropositionen m. in.
mer utnyttjas betyder dock inte att man
behöver befara någon stagnation. De
tekniska framstegen kommer säkerligen
att fortsätta och därmed skapa en ännu
större effektivitet.

En viss försämring av bytesbalansen
har inträtt i förhållande till 1961, främst
på grund av att relationen mellan export-
och importpriserna har försämrats
med två å tre procent. Valutareserven
har dock fortsatt att stiga.

Det konstateras i statsverkspropositionen
att svensk ekonomi sedan länge
har gynnats av utvecklingen på den internationella
marknaden. Under de senaste
åren har emellertid internationellt
sett tendenser framträtt till en alltför
snabb ökning av produktionskapaciteten
på en del områden där Sverige har väsentliga
exportintressen. De tendenserna
har tagit sig uttryck i outnyttjad produktionskapacitet,
sänkta priser och
krympta vinstmarginaler. Det är givetvis
inte möjligt att bedöma den framtida
utvecklingen på exportmarknaden, men
de något hårdnande tendenserna kräver
stor uppmärksamhet.

På arbetsmarknaden har situationen
fortfarande varit gynnsam i den meningen,
att arbetslösheten varit låg. Det
är dock att observera att samtliga arbetsmarknadsindikatorer
tyder på en avmattning
i efterfrågetrycket i jämförelse
med de närmast föregående åren.

I fråga om investeringarna kan man
konstatera att näringslivets investeringar,
som under en råd av år visat en betydligt
större ökning än de offentliga,
under första halvåret 1962 visade tecken
på avmattning.

Herr talman! Jag har nu erinrat om
vissa avmattningstendenser i den ekonomiska
utvecklingen för att ge en bakgrund
till de åtgärder som man enligt
centerpartiets uppfattning bör vidta för
att möta en vikande konjunktur. Det är
framför allt två ting jag vill påpeka. För
det första gäller det att främja ett effektivt
näringsliv, som kan hävda sig i den
alltmer hårdnande konkurrensen. För
det andra måste vi, trots eventuellt vikande
konjunkturer, söka uppehålla full
sysselsättning.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är knappast förvånande att det socialistiska
parti, som har regeringsmakten
i vårt land, på grund av sin ideologiska
uppfattning hyser övertro på den
offentliga sektorns betydelse och de statliga
åtgärdernas inverkan.

Enligt centerpartiets uppfattning måste
man lita främst till enskilt initiativ,
arbetsamhet och framåtanda. Det gäller
att bedriva en ekonomisk politik som
underlättar verksamheten för våra industrier,
både större och mindre, för vår
skogsnäring, för vårt jordbruk och för
alla som ger sitt bidrag till den svenska
produktionen. Självfallet måste det vara
vår strävan att bygga vidare för framtiden.
Byggnader måste uppföras, maskiner
måste anskaffas, rationaliseringen
måste gå vidare. Investeringar är av den
allra största betydelse.

Lättnaderna på kreditmarknaden har
varit nödvändiga för att möta en vikande
konjunktur. Centerpartiet har på ett
långt tidigare stadium påyrkat sådana
lättnader. Även om det enligt vår uppfattning
dröjde alltför länge innan de
genomfördes, hälsar vi givetvis med tillfredsställelse
att dessa investeringsbefrämjande
åtgärder har genomförts. Om
konjunkturen förändras, måste man vara
beredd att vidtaga ytterligare åtgärder.

Skatterna hör också till denna bedömning.
I den mån man kan åstadkomma
lättnader på skatteområdet för att därmed
stimulera näringslivet, bör man givetvis
göra detta. Det finns särskilt ett
område, där jag anser att man omedelbart
kan gå till beslut, nämligen i fråga
om skatten på elektrisk energi. Denna
skatt är en direkt pålaga på produktionen
och bör avskaffas. Den bör också avskaffas
för hushållsförbrukningen. Eu del
av de skatter vi har träffar delvis en
lyxförbrukning, men det kan man knappast
säga om elskatten.

För småindustriens del kan man konstatera
att centerns förslag på åtskilliga
punkter vunnit gehör. Förslag från vår
sida utmålades bara för några år sedan
som orimliga men är nu i många avseenden
genomförda. Man kan t. ex. peka
på upprustningen av företagarföreningarna
och bildandet av nya kreditinstitut,

främst för den mindre och medelstora
företagsamheten, som har varit särskilt
diskriminerad i det avseendet.

Det finns dock åtskilligt i övrigt att
göra på detta område. Från vårt håll
kommer vi bl. a. att vid årets riksdag föreslå
förbättrade kreditmöjligheter för
den enskilda handeln och transportföretagen.
En annan fråga är hur särskilt de
mindre och medelstora företagarna skall
ges bättre återlånemöjligheter från de
snabbt växande ATP-fonderna. I den
mån de inte kan beredas bättre direkt
återlånerätt måste man här pröva möjligheterna
att via företagarorganisationerna
ge någon form av kollektiv återlånerätt
för hela branscher eller organisationer.

På företagarsidan vill jag också ta upp
en annan mycket aktuell fråga, nämligen
utbildningsfrågan. Många av de företag
vi har i vårt land har startats av skickliga
arbetare och förmän i näringslivet.
De är skickliga yrkesmän, och de besitter
också den företagsamhet man från samhällets
sida har all anledning att stimulera.
Det är emellertid naturligt om dessa
selfmade företagsledare känner ett
visst behov av vidareutbildning på de
områden, som berör deras nya funktioner
som företagsledare. En viss sådan
utbildningsverksamhet förekommer redan
inom organisationerna, men detta
är en angelägenhet av sådan betydelse,
att den genom samhällets medverkan
borde utvidgas mycket kraftigt, till nytta
inte bara för företagarna som sådana
utan för hela näringslivet.

Det är inte min mening att i remissdebatten
skissera ett program för allt
vad som bör göras för att öka produktionen
och förhindra arbetslösheten,
men jag vill framhålla ytterligare en betydelsefull
faktor för produktionen och
också för svenska folket i allmänhet,
nämligen det stora behovet av förbättrade
vägar. Jag tänker då i första hand på
den tunga trafiken. I större och större
utsträckning transporteras råvaror och
färdiga produkter per bil, och ju mer vi
kan förbilliga denna trafik och göra den
snabbare, desto bättre kan den tjäna vår
produktionsapparat. Särskilt bör det ob -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

serveras att skogstransporterna i allt
större utsträckning går per bil.

Centern har ständigt arbetat för att få
fram bättre vägar i vårt land, och vi
kommer även vid årets riksdag att framföra
förslag, som syftar till ytterligare
förbättringar. Enligt ett uttalande av
chefen för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
är det endast 19 procent av våra
riksvägar, som fyller de krav som kommer
att ställas på vägarna i mitten av
1970-talet. Snarast möjligt bör en ny
vägplan utarbetas, som verkligen syftar
till att ställa våra vägar i ett sådant
skick att de motsvarar tidens krav. Genom
förbättrade vägar skulle vi också
kunna nedbringa bilolyckorna och därmed
spara många människoliv.

Jag vill särskilt reagera mot regeringens
benägenhet att till alltför stor
del betrakta vägbyggandet som beredskapsarbeten,
som man kan ta till när
arbetslöshet inträder och låta det vila
när arbetstillfällena är bättre. Vi måste
i första hand ha en fast och bestämd
plan för vägbyggandet, och den måste
fullföljas. Blir arbetsmarknadssituationen
sådan att vi därutöver kan förbättra
vägarna med beredskapsarbeten, må
det gärna ske, men sådana arbeten skall
inte räknas till den fasta vägplaneringen.

Med det sagda har jag, herr talman,
velat framhålla några punkter i vår ekonomiska
politik, som enligt centerns
uppfattning särskilt bör beaktas. När
det gäller att anpassa vår ekonomiska
politik efter de förändringar, som inträder,
verkar det som om regeringen
vore föga handlingskraftig. Det är först
efter långa debatter och ideliga påstötningar,
som regeringen börjar röra på
sig, och på ett stadium då åtgärderna i
många fall närmast liknar en fallmogen
frukt som snarast måste skördas
för att inte falla till marken och bli skadad.

Vi gläds med rätta och talar med en
viss stolthet om det svenska välståndet.
Det är ju bara tacknämligt att vi lyckats
så väl i vårt land. Med de goda resurser
vi har borde det vara ganska
självfallet att vi visade största möjliga

Statsverkspropositionen m. m.
generositet mot hjälpbehövande länder.
Sverige har i jämförelse med en rad
andra länder gett avsevärda bidrag till
u-landshjälpen, men i förhållande till
de möjligheter och den levnadsstandard
vi har, så kan man knappast beteckna
bidragen som särskilt frikostiga. År 1961
fick regeringen åtskilliga reprimander
både från Landsorganisationen och från
centern och folkpartiet för sin njugghet
mot u-länderna. I det fallet bildade, som
ofta är fallet i anslagsfrågor, högern och
socialdemokraterna ett block och genomförde
de lägre anslagsbeloppen. År
1962 föreslog regeringen och beslöt riksdagen
en ganska god höjning av anslaget
till u-länderna, men i årets budget
har regeringen ånyo slagit in på den mera
njugga linjen. Den nu begärda höjningen
är alltför ringa. Ett land med
våra resurser bör ha möjligheter att
hjälpa lidande medmänniskor på ett frikostigare
sätt.

Därmed, herr talman, har jag talat om
en av budgetens utgiftssiffror. Budgetförslaget
för 1963/64 har presenterats
på sedvanligt sätt, och vissa tidningar
har skrivit om »rekordbudget», med samma
fantasilöshet som vanligt. Jag anser
det nämligen ganska självfallet att budgeten
för varje år måste uppvisa högre
siffror. När vi har en ständigt ökande
produktion måste man väl också få råd
till ökade utgifter på olika områden, och
därmed stiger självfallet budgetens siffror.

Om man öppnar den ärevördiga »nådiga
luntan» och tror, att man där skall
finna några fasta utgångspunkter för bedömningen
av statens framtida inkomster
och utgifter, tar man grundligt fel.
Dels måste inkomstuppgifterna grundas
på uppskattningar av löne- och inkomstutvecklingen,
dels måste man ta hänsyn
till finansminister Strängs alltid pessimistiska,
ja, ibland rent av olycksbådande
förutsägelser om den framtida ekonomiska
utvecklingen. Vi erinrar oss hur
finansministern bara för några år sedan
gjorde förutsägelser om den tid vi nu
befinner oss i, förutsägelser som gick
ut på att situationen skulle vara rent
fruktansvärd 1962 och 1963; om förut -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. in.

sägelsen gällde ännu längre tid kan jag
inte riktigt minnas just nu. Men vi ser
hur situationen i verkligheten har blivit
— och därmed är det ju inte tilltalande
vare sig för finansministern eller för regeringen
om man pekar på detta. Jag
gör det också bara därför att jag önskar
poängtera, att man inte får tro alltför
mycket på att finansplanens prognoser
kommer att slå in.

För det nu löpande budgetåret räknade
finansministern med ett underskott
av cirka 700 miljoner på totalbudgeten.
Jag sade vid behandlingen av
kompletteringspropositionen att detta,
med kännedom om hur finansministern
vanligen bedömer utvecklingen, sannolikt
betydde en i stort sett balanserad
totalbudget. Finansministerns beräkningar
går ju nästan alltid i en riktning, och
därför kan man om inte alldeles exakt
så i varje fall med en viss grad av noggrannhet
uppskatta utfallet på det sättet.
Man får rent av sätta upp hans pessimistiska
beräkningar på budgeten för
att få fram det troliga utfallet. Budgetåret
är inte slut ännu, och vi kan inte
veta exakt hur budgetutfallet kommer
att bli. För dagen kan vi dock konstatera
att finansministerns 700 miljoner i
underskott reducerats till 385 miljoner.

Det är inte för att komma åt finansministern
som jag påpekat lians felräkningar,
utan för att påvisa möjligheten
att ge något mera pengar till angelägna
ändamål. Inom centerpartiet tar vi inte
kritiken från regeringsbänken så hårt,
om vi begär en anslagsökning och man
bara hänvisar till budgetens siffror som
ett starkt motargument. Om centern vill
öka kulturanslagen, u-landshjälpen, väganslagen,
stödet till barnfamiljerna etc.
så behöver inte detta medföra några
allvarligare konsekvenser för budgeten.

Finansministern brukar fritt och ganska
hårt och bestämt uttala sig om olika
ekonomiska företeelser i vårt land,
men på en punkt har han aldrig velat
säga någonting, nämligen i fråga om löneutvecklingen.
Herr Strängs företrädare
gav alltid en klar deklaration om hur
stort han bedömde utrymmet vara för
lönehöjningar. Detta har den nuvarande

finansministern alltid undvikit. I årets
statsverksproposition har han emellertid
fattat mod och uttalat några betydelsefulla
ord, som också utgör ett svar på
en fråga jag framställde i förra remissdebatten.
I finansplanen står nämligen:
»Det var därmed tredje året i följd som
lönesumman i samhället steg med 10 procent
eller mera. Det är klart, att en ökning
i denna takt i varje fall på sikt inte
är förenlig med samhällsekonomisk balans.
»

Därmed har finansministern också instämt
i det yttrande jag fällde under förra
årets remissdebatt om hur det kan
komma att stämma med lönehöjningar
på cirka 10 procent och en produktionsökning
som stannar vid 3 å 4 procent.
Det är alltid glädjande att få högre lön,
men om förbättringen sedan till stor del
ätes upp av prishöjningar så blir man
ju mindre glad.

Detta är ett problem i samhällsdebatten
som inte kan förbises, utan både politikerna
och arbetsmarknadens företrädare
måste beakta hela den samhällsekonomiska
bilden, inklusive löneutvecklingen.

När jag talar om löneutvecklingen
menar jag inte att lönehöjningar skett
över hela linjen, så att alla kan vara nöjda.
Lönehöjningarna tillkommer egentligen
på ganska irrationella grunder. Vi
har ofta från centern påpekat, att låglönegruppernas
problem alltid måste ägnas
större uppmärksamhet. De procentuella
höjningarna medför en allt större
klyfta mellan de lågavlönade och de
andra grupperna. Man kan ta hänsyn
till låglönegrupperna inte bara via lönesättningen
utan också via skatterna
och socialpolitiken.

Beträffande en grupp vars medlemmar
till största delen kan hänföras till låglönegrupperna,
nämligen jordbrukarna,
bär regeringen direkt möjlighet att ingripa.
Det är förvånande att jordbrukarnas
begäran om förhandlingar med
regeringen bemöts med så ringa intresse
från regeringshållet. När det nu löpande
sexårsavtalet fungerar så illa att
en inkomstklyfta, som är avsedd att
minska, i stället ökar väsentligt och nä -

Tisdagen den 22 januari 1983 fm.

Nr 3

ra nog fördubblas, då är det verkligen
på tiden att man i varje fall tar upp
frågan till behandling. Jag hoppas att
jordbruksministern, som är närvarande
i kammaren, kommer att mycket snabbt
ta itu med denna fråga; vad som sedan
skall komma ut av förhandlingarna.

Det finns flera grupper i vårt välfärdssamhälle
vilkas intressen borde beaktas
på ett bättre sätt. Jag tänker speciellt
på barnfamiljerna. Det är tacknämligt
att förbättringar i vissa fall
åstadkommits för barnfamiljerna, men
åtskilligt mera borde kunna göras. Det
är högst motiverat att redan vid årets
riksdag besluta om en höjning av barnbidragen.
Formellt har barnbidragen
höjts så att de kompenserar omsättningsskatten.
I realiteten kan man dock
ställa sig tvivlande till om höjningen
verkligen täcker alla de prishöjningar
och konsekvenshöjningar som förekommit.
I kapplöpningen om de höjda lönerna
har säkerligen barnfamiljerna råkat
mest illa ut. Lönehöjningarna har
åstadkommit prishöjningar som fördyrat
varorna för alla medlemmar av familjen,
medan själva lönehöjningen endast
kommit en eller i vissa fall två
medlemmar av familjen till del.

Till en familjevänlig politik hör också
att skapa en familjevänlig bostadsmiljö.
Miljöpolitiken har över huvud taget
inte eller föga beaktats i vårt land. Även
om man talar aldrig så mycket om stress
och svårigheter på det psykiska området,
har man ännu inte visat något intresse
för att ens börja att diskutera
eller ta upp en sådan sak som miljöpolitiken.
Arbetslivets allt större effektivitet
ger oss alla materiella fördelar, men
samtidigt ökar den psykiska pressen. Vi
måste i framtiden ägna mycket större
uppmärksamhet och offra mycket mera
pengar på både bostadsmiljö och fritidsmiljö.

Med de alltmer förbättrade kommunikationerna
bör det vara möjligt att i
långt större utsträckning t. ex. bygga
småhus. Under de senaste fem åren har
antalet inflyttningsfärdiga lägenheter i
flerfamiljshus ökat från 44 860 till
53 000, medan de inflyttningsfärdiga

Statsverkspropositionen m. m.
småhusen ökat från 17 400 till 22 450.
Skillnaden i procentuell ökning är inte
stor, men det är dock flerfamiljshusen
som ökat något mera än småhusen.

Detta är en tendens som inte är önskvärd,
utan det borde vara tvärtom. Även
om flertalet människor bor i flerfamiljshus,
så önskar de flesta ha en
egen villa. Denna önskan kommer att
kunna förverkligas alltmer allteftersom
produktionen stiger och levnadsomständigheterna
förbättras. Vi borde redan
nu enligt centerns uppfattning inrikta
bostadsbyggandet på småhusen i mycket
större utsträckning. Därigenom skapar
vi också en betydligt bättre boendemiljö,
som jag antydde när jag började
denna del av anförandet. Den nuvarande
fördelningen mellan hög- och småhus
är ett uttryck för en planering, som jag
inte anser vara god. Min förhoppning
är att allt flera människor i vårt land
skall få så goda inkomster, att de kan
bli ägare till en egen villa och ändå
på ett bekvämt sätt förflytta sig till
sin arbetsplats. Men då krävs det också
att vi redan nu på ett tidigt stadium
inriktar bostadsbyggandet på en större
produktion av småhus.

Herr talman! Jag skall så övergå till
att tala om ett alltid lika aktuellt problem,
nämligen skattesänkningar. Under
de senaste tre åren har lönesumman stigit
med mer än 30 procent, vilket medfört
att många inkomsttagare har flyttat
upp betydligt i de progressiva skatteskalorna.
Skattesänkningar har företagits,
som i viss mån har neutraliserat
de höjningar vilka annars skulle ha blivit
följden. Fn fortsatt anpassning av
skattetrycket är mycket angelägen.

Den för dagen mest angelägna skattereformen
är dock en rättvis fördelning
av kostnaderna för de angelägenheter
som nu finansieras via kommuner
och landsting. Bakgrunden till den ojämna
skattefördelning vi har på detta område
är till stor del att söka i den kraftiga
befolkningsomflyttning, som vi har
mellan olika landsändar. Utöver det att
inkomststandarden rent allmänt synes
vara högre i de regioner till vilka befolkningsströmmarna
går än i avfolk -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm,

Statsverkspropositionen m. m.
ningsbygderna, påverkas det lokala skatteunderlaget
också av förändringarna i
respektive kommuners ålderssammansättning
till följd av befolkningsomflyttningen.
Utflyttningskommunerna får en
onormalt hög andel av befolkningen i
icke yrkesverksamma åldrar med de
konsekvenser detta medför för skatteunderlaget.
För inflyttningskommunerna
gäller motsatsen.

Mellan kommunerna varierar i dag
skatteunderlaget, d. v, s. antalet beskattningsbara
hundralappar att fördela skatterna
på, mellan i stort sett 20 och SO
skattekronor per invånare. Detta innebär
att för samma kommunala utgift i
kronor per invånare räknat blir kommunalskatten
fyra gånger så hög i den
förstnämnda kommunen som i den sistnämnda.
Det är sedan en annan sak,
att de skattekraftiga kommunerna kan
tillåta sig en högre standard än de skattesvaga
och att skillnaderna i utdebitering
därför inte skiljer sig lika mycket.
Även om man ser till de olika landstingen
råder mycket stora skillnader.
Skatteunderlaget på t. ex. Gotland är bara
hälften mot det man har i Stockholms
län, och ett flertal andra landsting har
en skattekraft som inte väsentligt överstiger
Gotlands.

Här måste vi via statsbudgeten få till
stånd en utjämning i vad det gäller de
olika landsändarnas möjligheter att bära
kostnaderna för den förvaltning, som
vi anser det rationellt att kommuner
och landsting skall handha. Det kan vidare
inte vara riktigt att en förmån, som
är lika för människor i olika delar av
vårt land, skall betalas så olika; förmåner
om vilka landsting och kommuner
inte heller kan bestämma, hur de skall
utformas. Inom vårt parti anser vi att
en decentralisering av förvaltningsapparaten
bör ske så långt det av förvaltningstekniska
skäl är möjligt. Men en
förutsättning för att detta skall kunna
åstadkommas är också att vi bl. a. genom
skatteutjämnande åtgärder ser till
att kommuner och landsting kan bära
utgifterna, överföringen av förvaltningsuppgifter
på kommuner och landsting
får inte leda till att invånarna i olika

landsändar för samma angelägenheter
får betala väsentligt olika kostnader via
den kommunala beskattningen.

Från vårt håll har vi hävdat, att denna
kostnadsutjämning bör ske enligt
grundbidragsprincipen. Den innebär att
vi via statsbudgeten utjämnar skillnaderna
i skattekraft mellan de olika kons
munerna och landstingen. Det är enklaste
sättet att utjämna skillnaderna. Sedan
ligger det i den kommunala demokratiens
natur att man skall kunna bestämma
om vad man själv vill ha och
inte ha. Det måste bli skillnader, men
dessa skillnader får inte som nu betingas
av problem, som de enskilda kommunerna
inte kan råda över. Vi anser att
man bör förstärka de skattesvaga kommunernas
skatteunderlag så att det i alla
delar av landet uppgår till en viss miniminivå.

Man kan även på ett mycket mer ändamålsenligt
sätt än vad som nu är fallet
lösa frågan om en ändamålsenlig fördelning
av uppgifterna mellan stat och
kommun. Man har i detta sammanhang
rätt att ställa stora förhoppningar på att
1958 års skatteutjämningskommitté skall
komma att föreslå åtgärder, som löser
detta problem i vad det gäller kommunerna.
Den kommittén skall såvitt jag
kan förstå kunna slutföra sitt arbete under
innevarande år. Det måste emellertid
beklagas, att denna kommitté enligt
direktiven inte har anförtrotts uppdraget
att lösa skatteutjämningen även i vad
det gäller landstingen. Från vårt parti
kommer emellertid att väckas förslag om
att den skall få fortsätta med den uppgiften
sedan den avslutat sin ordinarie
uppgift.

Jag vill också anföra att den mest
enkla förutsättningen för att kommunerna
på lika villkor skall kunna konkurrera
om näringsliv och befolkningsunderlag
naturligtvis måste vara, att utgifterna
för olika gemensamma ändamål blir
något så när lika i alla delar av landet.
Så är nu inte fallet. Skall man hysa förhoppningar
om att det skall kunna genomföras
en effektiv lokaliseringspolitik,
måste man först se till att det blir
en skatteutjämning. Både i Norge och i

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Finland har man kommit betydligt längre
än vi har gjort, och det skulle inte
minst ur vårt lands synpunkt vara angeläget
att man t. ex. i Nordiska rådet försökte
finna formerna för ett vidgat samarbete
i sådana frågor.

Meningarna har ofta varit delade då
det gäller att besluta i skattefrågor. Men
det finns en skattefråga där jag tror att
vi skulle kunna nå en god enighet, och
det är i fråga om en spritskattehöjning.
Man kan genast konstatera att detta inte
är en partifråga. Ansvar och intresse för
att främja nykterhetstanken finns inom
alla partier. Man kan inte heller påstå
att det finns några egentliga motsättningar
mellan regeringspartiet och oppositionen
i denna fråga. Inkomsterna har
som bekant stigit avsevärt, men priserna
på alkoholhaltiga drycker har inte
stigit på långt när i samma takt. Tyvärr
har fylleriet tilltagit och konsumtionen
av alkohol företer en stegring som medför
mycket stor skada för vårt land. Ungdomsfylleriet
tilltar på ett rentav skrämmande
sätt, och även den som vanligen
är vänligt stämd mot spriten börjar känna
sig oroad.

När det gäller att bekämpa alkoholdrickandet
vill jag gärna understryka att
det är ett svårt och komplicerat problem,
till vilket det inte finns någon patentlösning.
Efter många erfarenheter både
i vårt land och i andra länder har vi
dock funnit att prisskruven är ett ganska
effektivt vapen mot alkoholkonsumtionen.
Jag tror inte att jag bedömer situationen
fel, om jag säger att det finns en
mycket utbredd opinion inom alla partier
både här i riksdagen och ute i landet
för en skattehöjning på alkoholdryckerna.
Enighet kunde inte uppnås om
den speciella form för behandling av
spritpriserna som föreslogs förra året,
men frågan är alltför allvarlig för att
fördenskull lämnas å sido.

.lag har tidigare givit regeringen reprimander
för att den inte företagit någonting,
men jag skall inte göra det i
dag. Denna fråga är så betydelsefull att
alla prestige- och partihänsyn bör lämnas
å sido. Jag har inte minsta avsikt
att komma åt någon för tidigare fällda

Statsverkspropositionen in. m.
yttranden eller annat, utan min mening
är att vi skall göra något positivt i detta
fall. Jag tror nog också att man i allmänhet
överskattar riskerna för hamstring
i samband med ett sådant beslut.

Som vanligt kommer däremot en annan
grupp av människor att försöka utnyttja
situationen vid en eventuell spritprishöjning,
och det är langarna. Mot
dessa, som kan betecknas som ett av de
mest asociala element vi har i vårt samhälle,
bör mycket hårdare åtgärder vidtagas
än som nu är fallet. Jag är medveten
om att det är tänkbart att dessa
mina ord kan medföra en viss hamstring,
men hamstrarna bör ju beakta att
de inte vet när prishöjningen blir och
då kan de lika gärna låta bli att göra sig
besvär. Kunde vi dessutom klämma åt
langarna så att de inte kan hamstra, vore
det en god sak.

Herr talman, en remissdebatt får ju
gärna en materialistisk prägel, men det
är ju glädjande att finansministern i sin
ekonomiska översikt faktiskt ägnat tre
rader åt kulturområdet, Det skall ske en
utbyggnad av de statliga insatserna för
teater, konsertverksamhet samt övrig
konstnärlig och litterär verksamhet. Det
är ju glädjande att vår socialdemokratiska
regering äntligen fått upp ögonen
för kulturområdet. Från centerns sida
framförde vi åtskilliga förslag förra året
till förbättringar för den konstnärliga
verksamheten vilka emellertid avvisades.

Vad man alltjämt måste efterlysa är
ett mera samlat grepp på kulturfrågorna.
Vi har från vårt håll krävt ett aktuellt
kulturpolitiskt handlingsprogram.
Det är emellertid symptomatiskt för den
socialdemokratiska riksdagsmajoriteten
att den avfärdar sådana krav med att
det skulle medföra risker för en dirigering
av kulturen. Socialdemokratien kan
inte tänka sig en planering och ökade
insatser utan att det skall leda till dirigering.
Det är en skrämmande mentalitet,
och jag kan inte acceptera att man
tänker på det sättet. Enligt vårt sätt att
se är det inte planeringen som sådan
som är farlig. Den är tvärtom nödvändig.
Vad man däremot kan diskutera är

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

målsättningen för den planering som bör
ske.

Vad det nu gäller kulturpolitiken har
vi krävt ett aktuellt handlingsprogram,
och en av huvudpunkterna i detta program
är, förutom ett kraftigt utökat kulturstöd,
just att man skapar garantier
för ett fritt konstnärligt skapande, d. v. s.
en decentralisering av kulturstödets organisation.
Denna decentralisering gäller
såväl åtgärdernas fördelning geografiskt
som den centrala handläggningen
av dessa frågor. Men på det här området
blir man besviken om man börjar söka
efter regeringens handlingskraft. Ett typiskt
uttryck för regeringens inställningär
att man lägger 30 procents skatt på
grammofonskivor med klassisk musik.
Kulturen är här ett beskattningsobjekt

Jag skulle i detta sammanhang också
ta upp frågan om det framtida folkbildningsarbetet.
På den teoretiska och yrkesorienterande
utbildningens områden
pågår ett intensivt reformarbete. Detta
gäller dock i huvudsak bara den yngre
generationen. Flertalet av vårt lands invånare
har inte fått samma gedigna utbildning
som dagens och morgondagens
generationer kommer att få. Men även
de människor som nu avslutat sin grundläggande
och yrkesinriktade utbildning
skall leva i morgondagens dynamiska
samhälle. De skall också få del av morgondagens
valfrihetens samhälle.

En förutsättning för att denna valfrihet
skall få en reell innebörd är dock att
man har möjlighet att utnyttja den. Jag
tror att den möjligheten i hög grad
hänger samman med ens teoretiska och
praktiska utbildning. För alla de människor
som i dagens samhälle fått nöja sig
med en mindre gedigen utbildning än
den vi kommer att erbjuda dagens unga
generation, tror jag att det fria folkbildningsarbetet
har mycket att bjuda. Här
maste samhället generöst kompensera tidigare
försummelser och göra det i former
och omfattning som i dag är bildningsorganisationerna
övermäktiga på
grund av bristande ekonomiska resurser.
Det är ett värdefullt arbete dessa organisationer
nedlägger, och jag tycker att
man nära nog bör skämmas i välstånds -

samhället om det skall snålas på folkbildningsstödet
så mycket som fallet är
i dag.

Herr talman! Som avslutning på mitt
anförande vill jag göra en kort sammanfattning
och översikt över hur centern
ser pa vårt lands ekonomiska situation
just nu och över hur den framlagda budgeten
bedömes. Det råder enighet om att
konjunkturerna fortfarande är goda för
vårt land. Det är emellertid uppenbart
att en vikande tendens alltmer gör sig
gällande. Denna gör sig märkbar genom
en viss åtstramning på exportmarknaden
och framför allt genom ett minskat intresse
för investeringar. Enligt centerns
uppfattning är den viktigaste uppgiften
att på allt sätt underlätta och uppmuntra
företagsamheten, så att det svenska näringslivet
kan hävda sig väl i konkurrensen
och bygga upp sin produktionsapparat
med sikt på framtiden. Regeringen är
ofta för långsam i sina åtgärder och förlitar
sig — förmodligen på grund av sin
socialistiska samhällsuppfattning — alltför
mycket på den offentliga sektorn.
Regeringen bör dessutom observera att
vi i stor utsträckning lever i en konsumtionskonjunktur
som i längden inte kan
bli gynnsam för vårt land.

Årets budget är tämligen färglös. Det
förefaller som om regeringen suttit så
länge att man tar som sin uppgift att bara
pruta på äskanden, höja en smula på
anslagen och därmed låta sig nöja. Några
initiativ som bättre motsvarar tidens
krav orkar man inte med. En företeelse i
regeringens politik är att man ofta med
överdrivna argument avslår förslag från
oppositionen, vilka sedan kanske i något
omstuvad form presenteras som stora
nyheter från regeringen. Det hävdas
ganska ofta i utskottens avstyrkande
skrivningar, att om det skulle vara önskvärt
med åtgärder av det ena eller
andra slaget, så »kommer regeringen säkerligen
att ta initiativ». I den regeringstrogna
pressen kan denna prestigehunger
ibland rent av ta sig löjliga uttryck.
Jakten att till varje pris förklara,
att det är regeringen som tagit alla initiativ
till önskade reformer och förbättringar,
är alltför starkt påfallande.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Fakta finns antecknade i riksdagens
protokoll, och vi kan för centerns del
med tillfredsställelse konstatera att en
hel del av de förslag, som vi under hårt
motstånd framlagt, så småningom kommit
att genomföras. Vi kommer därför
givetvis med ansvar och intresse att ägna
oss åt alla de frågor, som presenteras av
oss eller andra under den kommande
riksdagen, och vi hoppas kunna få fram
resultat som skall bli till nytta för vårt
land.

Herr talman! Vid riksdagens början
föreligger det alltid enighet om en sak,
och det är att statsverkspropositionen
skall remitteras till vederbörande utskott.
Även jag ber att få ansluta mig till
detta yrkande!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Den siste ärade talaren
klagade över att årets budget är »intresselös
och färglös». Han övergick sedan omedelbart
till att tala om vad det berodde
på, nämligen att den innehöll så många
av centerpartiets tidigare uppslag.

Det har i denna kammare och i medkammaren
uttryckts önskemål att jag
skulle säga några ord om min resa till
Frankrike. Jag tror det är rimligt att
riksdagen får eu sådan redogörelse i all
korthet. Visserligen har resan varit val
och skickligt täckt i pressen, såvitt jag
kunnat studera denna sedan jag kommit
hem.

Det har av pressens redogörelser framgått,
att deltagarna i resan har funnit
den vara utomordentligt intresseväckande.
Vi var glada åt inbjudan, och vi är
glada över resultatet. Det är klart att
man på de korta dagar som stod till
buds inte kunde få annat än glimtar av
ett stort land, som dessutom befinner sig
i en sjudande, dynamisk utveckling. Men
de sidor av franskt liv, som jag hade
tillfälle att studera, gav oss åtskilligt att
tänka på och kanske också åtskilligt som
vi har anledning att lära av.

Det är givet att vi med stor tillfredsställelse
tog vara på de tillfällen till samtal
med ledande franska statsmän som

Statsverkspropositionen m. m.
erbjöd sig. Jag kan konstatera att vi under
dessa samtal mötte en stor hjärtlighet
och såvitt jag förstår en faktiskt äkta
glädje över att detta oficiella besök hade
kommit till stånd, alltså känslor liknande
dem som hystes på svenskt håll.

Det är klart att samtalen framför allt
kom att röra den europeiska frågan. Vi
hade tillfälle att redogöra för den svenska
synen. Vi underströk därvid energiskt,
att man i Sverige känner ett ansvar för
utvecklingen i Europa. Vi tillät oss att
framhålla, att vi ansåg att den självständiga
neutralitetspolitik, som Sverige med
stöd av alla riksdagens partier för, är till
gagn även för stabiliteten i Europa och
följaktligen är en fredsfaktor. Vi hade
glädjen att kunna konstatera, att de franska
statsmännen föreföll att dela denna
bedömning, något som också kom till uttryck
i kommunikén, där det talas om
Sveriges roll för jämvikten i Europa. I
detta uttalande i kommunikén kan man
ju icke undgå att finna ett erkännande
av den svenska neutralitetspolitikens
värde.

På det ekonomiska området klargjorde
vi, att Sverige var berett till ett långtgående
ekonomiskt samarbete, självfallet innanför
ramen av neutralitetspolitiken. Vi
uttryckte det så, att det var för oss omöjligt
att medverka i ett politiskt samarbete,
som kunde anses som en förlängning
av Atlantpakten. Vår associationsansökan
utgick just från strävanden av denna typ.
Vår arbetshypotes var och är alltjämt —
vilket jag också underströk kraftigt —
att alla EFTA-länderna skall få uppgörelser
med EEC som tillgodoser deras nationella
intressen lika väl — självfallet —
som EEC:s intressen.

De franska reaktionerna kan väl sammanfattas
så, att man ännu inte har tagit
någon ställning till innebörden av begreppet
association, men det föreföll uppenbart,
att man ansåg det rimligt att
associationsbegreppets innehåll borde i
första hand bestämmas av de allmänna
kriterier, som jag här har redogjort för.
Det framhölls också — och det är viktigt
— att man vid utarbetandet av olika
uppgörelser måste ta hänsyn till de deltagande
ländernas internationella bind -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ningar, och man exemplifierade från
fransk sida dessa bindningar med EFTA
och med GATT.

Vi kom självfallet inte in på några detaljresonemang.
Det var inte avsikten. Det
hade ju för övrigt varit helt omöjligt i det
läge där vi befann oss då. Genom generalens
presskonferens på måndagen hade
hela frågan tillförts ett drag av storpolitisk
dramatik. Vi kände ju inte heller under
vårt tisdagssamtal till den brittiska
regeringens reaktioner, och jag vill fästa
uppmärksamheten på att tisdagens samtal
fördes innan man i Bryssel hade fått
klart för sig, att den franska delegationen
begärde ajournering av förhandlingarna
med engelsmännen.

Jag finner det viktigt att här slå fast,
att man på fransk sida visade sig vara
helt medveten om EFTA-solidariteten
och inte vid något tillfälle ifrågasatte
dess hållfasthet. Samtidigt erkände man
behovet av förhandlingar och uppgörelser
om det vidare ekonomiska samarbetet
med samliga EFTA-länder.

Det läge som nu råder är — såsom flera
talare redan har sagt i dagens debatt —
i många avseenden oklart. Efter Adenauers
besök i Paris bör man kunna se
något klarare, och efter det nya mötet
i Bryssel den 28 bör väl utsikterna i fråga
om Englandsförhandlingen kunna bedömas
med större säkerhet.

Vi i Sverige har all anledning att följa
utvecklingen med lugn — det finns
ingen anledning till panik — men också
med den största uppmärksamhet. Vår
allmänna inställning och våra intressen
är väl kända av alla berörda parter, likaså
våra avtalsförpliktelser, t. ex. enligt
EFTA, och vårt intresse av nära
samarbete i Norden.

Några svenska initiativ kan inte vara
påkallade nu, men vi får inte utesluta
möjligheten att det, allteftersom
utvecklingen fortlöper, kan uppkomma
lägen, då positiva bidrag bör lämnas
från svensk sida i den fortsatta diskussionen.

Vad som än händer anser vi oss kunna
räkna med — och vi kommer också
att verka för det — att det ekonomiska
samarbetet i Europa skall föras vidare,

detta samarbete som redan har varit
av sådant värde för den ekonomiska och
sociala stabiliteten och som säkerligen
i framtiden också kommer att avsätta
nya positiva resultat.

Ovisst är läget beträffande EFTA-förhandlingarna,
men även i andra avseende
präglas läget för närvarande avstor
ovisshet. Under flera år har det
varit riksdagens och regeringens uppgift
att försöka bortarbeta ett övertryck
i ekonomien, att motverka inflationsrisker.
Nu kretsar diskussionen i stället
kring frågan, om den nuvarande konjunkturdämpningen
möjligen kommer att
utveckla sig till en allvarlig konjunkturnedgång.

Det har här gjorts gällande att det
skulle vara någonting nytt, när finansministern
å regeringens vägnar säger,
att vi är beroende av den internationella
konjunkturen. Herr Hagberg misstar
sig fullständigt på denna punkt. Det har
varit vi, som gång på gång framhållit
vilket nära samband som existerar mellan
konjunkturutvecklingen i utlandet,
framför allt i våra avnämarländer, och
utvecklingen i Sverige. Vi behöver bara
erinra oss diskussionerna 1947 och
1948 under dollarkrisen, då oppositionen
envisades med att söka göra gällande,
att de svenska ekonomiska svårigheterna
var en följd av inre ekonomiska
förhållanden. Och under kampen
kring budgetbalanseringen — som jag
strax skall återkomma till — var ett avvåra
viktigaste argument att vi inte
skulle sköta Sveriges ekonomi så, att
vi ensidigt hos oss skulle driva fram
inflatoriska strömningar i ett läge, då
det fanns risk för att man i utlandet
kunde finna vägar till en stabilisering.

Jag tror inte att det skall gå att leta
upp några bevis för att just vi skulle
ha varit främmande för tanken, att Sverige
i hög grad är beroende av- vad som
händer utomlands och att vår politik
måste drivas så att den passas väl in i
bedömningarna om den internationella
utvecklingen.

Vi har också under årens lopp lärt
oss gemensamt att använda de instrument,
som finns för en sådan anpass -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

ning —• finanspolitiken, kreditpolitiken,
den rörliga arbetsmarknadspolitiken.
Allt detta är ju medel för att motverka
svängningar i konjunkturerna — svängningar
som i stor utsträckning kommer
utifrån.

Man har rekommenderat andra vägar
och frågat: Varför har ni inte prövat
att exempelvis genom kraftiga skattesänkningar
för företagen nå fram till
andra och bättre resultat? Vi har ju
ett land, som mera metodiskt försökt
att gå den vägen, nämligen England.
Jag tror att en jämförelse mellan konjunkturpolitiken
i Sverige och i England
icke talar till förmån för de teorier,
som nu har framförts av oppositionen
från denna talarstol.

Det är klart att vi kan begå felbedömningar,
och det är klart det här är
fråga om en besvärlig materia. Men
jag tror att vi ändå steg för steg har
lärt oss, hur vi skall använda dessa
olika instrument. I dagens läge gäller
det närmast att motverka en dämpning
av konjunkturen, en dämpning av
sysselsättningen. Vad gör vi då? Vi
bygger ut arbetsmarknadspolitiken.
Ingen kan väl bestrida att det är krafttag
som där har tagits. Vi ökar den
statliga upplåningen, och vi lättar på
kreditpolitiken. Vi bygger ut de offentliga
investeringarna för att fylla ut det
tomrum som uppstår, när de privata
investeringarna minskas, och vi gör vad
vi kan framför allt genom investeringsfonderna
för att stimulera det enskilda
näringslivets aktivitet.

Nu har det uppstått en något förvirrad
debatt, där det säges, att regeringen
redan i fjol borde ha ökat den statliga
upplåningen. Jag undrar om de,
som driver den tesen, har tänkt sig in
i vad detta innebär och vad kritiken
syftar till. Man förutsätter att det hade
funnits ett utrymme för en ytterligare
konjunkturstimulans i fjol. Det
betyder alltså att man tycker att den
högkonjunktur, som vi hittills njutit
av, har varit för matt. Det betyder att
man skulle ha försökt pressa fram ytterligare
arbetstillfällen. Jag tror att
bara den frågan visar, att det inte fanns

Statsverkspropositionen m. m.
något realekonomiskt utrymme för den
lättnad i den statliga lånepolitiken, som
man rekommenderar. Eller också menar
man, att regeringen borde ha trängt ut
någonting annat, att man skulle tränga
undan kommunerna, bostadsbyggandet
eller den enskilda företagsamheten.

Det är uppenbarligen innebörden i
råden, att vi skulle ha kommit för sent
med våra åtgärder på det kreditpolitiska
området. Jag betonar då ännu en
gång: den ekonomiska politiken måste
ständigt anpassas efter det rådande konjunkturläget.
Vad som är trist är att oppositionen
inte ens under denna stillsamma
remissdebatt förstår —- eller i
varje fall inte säger sig förstå — att
er. upplåning, som i det konjunkturläge
som vi just nu kan förutse, är riktig,
den kan i ett annat konjunkturläge, då
full sysselsättning råder och konjunkturen
kanske är överansträngd redan
förut, vara felaktig.

Men, ärade kammarledamöter, den
ekonomiska politik, som vi bedriver,
kan ju inte bara ha till ändamål att anpassa
Sveriges ekonomi efter konjunkturlägets
svängningar. Vi kan inte, hur
viktigt det än är och hur många gånger
det än måste vara huvuduppgiften, bara
inskränka oss till att syssla med de
dagsaktuella problemen. Vi måste försöka
inrikta den ekonomiska politiken
och den samhälleliga verksamheten över
huvud taget mot mera långsiktiga mål.

Det är på den punkten som planeringsfrågorna
kommer in i bilden. De
planeringsåtgärder vi nu vidtagit har
till avsikt att åstadkomma en snabbare
framstegstakt i samhällsekonomien. Vi
vet att framtiden är svår att genomskåda,
men detta befriar oss inte från ansvaret
att försöka bedöma vad det är
för faktorer som kommer att påverka
samhällsutvecklingen i vårt land. Vi har
framför allt teknikens och vetenskapens
utveckling, vi har utbildning, vi har befolkningsutveckling,
vi har den väldiga
befolkningsomflyttningen, vi har urbaniseringsprocessen
och vi har å andra
sidan också nödvändigheten att försöka
skapa ett livskraftigt näringsliv även
i de mer avlägsna delarna av landet.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Det är kring dessa problem och faktorer,
som den aktuella planeringsdiskussionen
kretsar i Sverige liksom i många
andra länder.

Jag hade tillfälle att under en mycket
givande eftermiddag resonera med
den franska plankommissionen om dessa
ting. Det anses att den franska planeringen
ligger mycket väl framme, internationellt
sett. Vid mina samtal med
de franska värdarna fick jag det intrycket
att de, som har väl reda på utvecklingen
i andra länder, inte ansåg att
den svenska planeringen på något sätt
låg i efterhand. Man trodde — det var
kanske å andra sidan överdrivet — att
Sverige och Frankrike var de länder,
som mest allvarligt tog itu med planeringsproblemen.
Våra långtidsutredningar
framhölls exempelvis som ett intressant
uppslag. Dessa utredningar har vi
hållit på med ganska länge.

Jag är övertygad om att vi har mycket
att lära av fransmännen när det
gäller planeringsarbete. Det finns dock
vissa skillnader länderna emellan.
Fransmännen bygger till exempel på en
stor socialiserad sektor. Den Caravelle,
som många av kammarens ledamöter
dragit nytta av vid färder i Europa, är
byggd på ett socialiserat företag. Det
kanske kan vara intressant att veta, att
en av världens främsta tekniska skapelser
kommit fram på ett statsägt företag.
Över huvud taget får fransmännen alltså
vid sin planering ta hänsyn till ett
starkare inslag av en socialiserad sektor
i näringslivet än vi. Vidare går man
kanske hårdare fram när det gäller
detaljplaneringen än vad vi i varje fall
hittills gjort och jag hoppas att vi även
även i framtiden anser oss behöva göra.

Det fanns andra ting som var mycket
intressanta. Fransmännen ansåg att deras
lyckade resultat borde tillskrivas det
nära samarbete man lyckats skapa mellan
staten, arbetsmarknadens parter och
näringslivets representanter. Det var intressant
att höra med vilken entusiasm
man talade om denna samverkan. Vi har
ju även i vårt land försökt bedriva vår
planeringsverksamhet på samma sätt.
Förutom de åtgärder, som redan tidi -

gare vidtagits i vårt land, har vi ansett
oss böra vidta vissa andra åtgärder för
att förstärka möjligheterna till en framtidsplanering.
Ändringen av departementsindelningen
ser kanske enkel ut,
men den har en mycket väsentlig sida.
Den ger åt inrikesdepartementet möjligheter
att sammanföra frågor om lokaliserings-,
kommun-, arbetsmarknads- och
bostadspolitik och skapar därigenom en
helt annan ställning åt inrikesdepartementet
såsom aktiv deltagare i planeringsarbetet.
Den nya industriavdelningen
i handelsdepartementet tror vi kommer
att ge större möjligheter än förut
att följa den industriella utvecklingen.
Finansdepartementets planeringsråd
kommer säkerligen att ha stor betydelse,
liksom den under min ledning arbetande
forskningsberedningen.

Det är självfallet för tidigt att yttra
sig om resultatet av dessa åtgärder, som
ännu knappast omsatts i praktiken. Jag
vill likväl uttrycka en förvissning om
att de kommer att betyda ett stort steg
i strävandena att skapa organ för en
planmässig framtidsplanering. Jag vill
också uttrycka den förhoppningen att
det hittillsvarande intresset från arbetsmarknadens
parters och näringslivets
representanters sida att deltaga i planläggningsarbetet
skall visa sig vara bestående
och befruktande för resonemangen.

Det har sagts, både av herr Lundström
och av herr Bengtson, att budgeten är
färglös och tråkig o. s. v. Det mest komiska
— om man nu får använda uttrycket
»komisk» i en politisk debatt i
vårt land — är att man gör gällande,
att regeringen suttit så länge, att den är
rädd att göra någonting som skulle
minska dess möjligheter till fortsatt
maktinnehav. Det skulle, herr talman, vara
frestande att lämna en redogörelse
för vad som hänt här i landet sedan år
1957, då den nuvarande socialdemokratiska
regeringen kom till efter koalitionsregeringens
upphörande, och fråga
sig om det är en regering, som är rädd
för att förlora sitt maktinnehav.

Folkpensionerna har höjts kraftigt.
Det har skett i enighetens tecken, men

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

det kan yara värt att notera, att folkpensionerna
under denna femårsperiod
har höjts från 2 200 till 3 325 kronor.
ATP har genomförts. Det skedde inte
precis under något »tassande på tofflor»
som en tidning uttryckte det, utan
efter folkomröstning, kabinettsfråga,
riksdagsupplösning och häftigare politiska
strider än vi haft i vårt land sedan
år 1914. Socialbalken genomfördes i fjol.
Vad den innebar vet riksdagens ledamöter,
och det börjar också hundratusentals
människor, som är direkt berörda
av den, att veta. Bostadsbyggandet har
under femårsperioden ökat från 57 000
till 90 000 lägenheter per år. Grundskolan
har beslutats. Man har sagt, att det
är den mest genomgripande reform som
beslutats sedan 1842.

Det skulle vara frestande att dra fram
några siffror, som belyser utvecklingen
på undervisningens område. Jag skall
dock bara redovisa några, som icke berör
grundskolan. År 1957 hade vi 9 000
studentexamina i landet. År 1961 hade
antalet stigit till 13 300. År 1957 inskrevs
5 800 studerande vid universitet och högskolor,
år 1961—1962 var antalet 8 200,
en höjning med 50 procent. År 1957 hade
vi 26 000 studerande vid rikets universitet.
År 1961 var antalet 39 000, en
höjning med 50 procent.

Det är vidare under denna femårsperiod,
som den nya arbetsmarknadspolitik
som jag förut har snuddat vid har
slagit igenom. Denna arbetsmarknadspolitik
har tilldragit sig uppmärksamhet
runt om i världen. Jag skulle kunna
hämta hur många siffror som helst från
sjukvårdens, vägbyggandets och telekommunikationernas
områden etc., men
jag nöjer mig med vad jag här har sagt.

Det har här inte varit fråga om en
ängslig politik, som sneglat på möjligheterna
att hålla sig kvar vid makten.
Gång på gång har regeringen tvingats,
framför allt i kampen om omsättningsskatten,
att ta hårda strider med en opposition,
som av skäl som jag inte vill
ge mig närmare in på envist vägrade att
ge oss de ekonomiska resurser som var
den nödvändiga förutsättningen för det
här skisserade reformarbetet.

Statsverkspropositionen m. m.

Det sägs att årets budget inte innehåller
några genomgripanade reformer. Jag
skall inte vara nogräknad, men det finns
en sak som vi räknar dit, nämligen fyraveckorssemestern.
Annars är det riktigt.
År det så konstigt att vi efter de
stora och genomgripande reformer som
genomfördes 1962, då alla medgav att
det var den mest genomgripande reformriksdag
som vi någonsin hade haft,
behöver en liten tid av andhämtning?
Nu slår 1962 års reformbeslut på olika
fronter igenom, och det måste ju ovillkorligen
minska utrymmet för nya reformer.
Om herrarna slår upp och läser
exempelvis skolhuvudtiteln, som jag
nyss uppehöll mig vid, skall ni finna att
kostnaderna beräknas stiga med 450 miljoner
kronor.

Vi står, som också andra talare här
påpekat, i ett känsligt internationellt
konjunkturläge då det inte finns någon
anledning att gå fram med bud som kan
komma att underminera den goda ekonomiska
situation, som Sverige behövt
under högkonjunktur men behöver i ännu
högre grad om det skulle gå nedåt
för Europa. Försvarsuppgörelsen kostar
i nya pengar 425 miljoner kronor. Det
är ganska naturligt att man får vara försiktig
det år då denna ökning första
gången skall effektueras.

Vi bär alltså inte några nya sådana
verkligt stora saker utöver fyraveckorssemestern,
men det är fel att säga att
budgeten inte lämnar utrymme för en
reformverksamhet på ganska bred front.
Jag skall ta några siffror ur budgeten.

De nya anslagen möjliggör 1 000 nya
lärartjänster i detta land. Vi får 300 nya
lektor stjänster för gymnasierna. Vid universiteten
får vi 52 nya professurer och
laboranter. Kostnadsökningen för skolan
och kulturen blir, som jag redan nämnt,
450 miljoner, och vi kunde fortsätta uppräkningen.
En sak som med all rätt intresserar
riksdagen är upprustningen vid
de statliga mentalsjukhusen, där 850 nya
vårdplatser kommit till och där 643 nya
tjänster upprättas. På det bostadspolitiska
området blir det dubbelt så många
familjer i förhållande till i fjol som får
bostadsbidrag, och många får höjda bi -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen in. m.

drag även om jag medger att många får

oförändrat bidrag.

Den framlagda budgeten, ärade kammarledamöter,
innebär en mycket kraftig
stegring av den allmänna sektorn.
Hade Ad lagt fram denna budget under
den tid, då den borgerliga fronten bildades
på annat sätt än vad den tycks göra
nu, så hade den betecknats som en våldsam
överbudspolitik och ett försök att
införa någonting så förskräckligt som
socialismen i vårt land.

Men vad händer i dag? Ja, till min
stora glädje sväljs hela denna väldiga
ökning av den offentliga sektorn, och
man är inte alls orolig över den utan
tycker att den är bra. Jag hoppas också
att man är redo att ta de ekonomiska
konsekvenserna av denna välvilja. Jag
lyssnade med intresse till två av oppositionens
talare, som framför allt uppehöll
sig vid familjepolitiken. Jag tror att
herrarna kommer att finna, att ni får
användning för er välvilja mot familjerna.
Jag har t. o. m. sett att högerpartiet
blivit intresserat för familjepolitiken.
Intet skulle glädja oss mera, om
diskussionerna om den borgerliga samlingen
lärde högern någonting på denna
punkt. Jag vill fästa uppmärksamheten
på att vi har redovisat i femte huvudtiteln
de områden där vi planerar framstötar.
Ni kommer där att få användning
för er nyvaknade familjevänlighet.
Här sitter familjeberedningen, som
sysslar med utbyggnad av daghemmen
o. s. v. Socialpolitiska kommittén och
studiehjälpsutredningen är snart färdiga,
och skatteberedningen funderar just
nu på vilka åtgärder som på skattepolitikens
område skall vidtagas för familjerna.

Det finns alltså en rik flora av ting
som är att A''änta, och jag gläder mig på
förhand åt den entusiasm, som dessa förslag
uppenbarligen kommer att mötas
med i denna kammare.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall be att få börja
mitt inlägg med att reparera en liten
faute, som jag gjorde i mitt tidigare anförande.
Jag försummade att hälsa stats -

ministern välkommen ifrån Paris-resan
och ber att få göra det nu: Votre Excellence!
Soyez bienvenu å votre traditionel
champs de bataille!

Statsministern lämnade här en kort redogörelse
för sina erfarenheter av resan.
Den var välkommen, och jag tackar honom.
Redogörelsen innehöll väl inte så
mycket nytt. Utrikesdepartementets
presstjänst har påpassligt dagligen försett
kammarens ledamöter med steneilerade
redogörelser för vad som i Paris
har förevarit, men det är klart, att det
var värdefullt för oss att här få höra
statsministern själv redogöra för sina intryck.

Det som jag för min del kanske mest
fäste mig And var statsministerns understrykande
av sina bemödanden att inför
franska vederbörande klargöra den
svenska neutralitetspolitikens värde. Jag
tror, att det var riktigt att han så gjorde,
och jag kan förstå att han också lyckades
med detta.

Ävenledes vill jag fästa uppmärksamheten
vid hans påpekande i slutet av detta
avsnitt i hans anförande, då han kom
in på framtidens gestaltning efter ett
eventuellt sammanbrott av förhandlingarna
i Bryssel. Han sade där några ord
om att man skulle sträva efter att vid
planeringen av vårt eget agerande bevara
samarbetet i Norden. Jag ville gärna
för egen del uttrycka mina förhoppningar,
att detta skall bli möjligt.

Så var det den andra avdelningen i
statsministerns anförande. Jag hade tilllåtit
mig att för en stund sedan göra några
påpekanden om hurusom man nu uti
finansplanen klart understrukit vårt ekonomiska
beroende av vad som sker och
inte sker utanför våra gränser. Jag menade,
att ett sådant understrykande borde
leda till att man på somligt håll blir
litet försiktigare i framtiden med att
framställa den härskande regimen såsom
ensam varande den, vi har att tacka för
den situation, i vilken vi nu befinner
oss, såsom ensam skapare av vad vi brukar
kalla välfärdssamhället. Det är ju
icke så. Resurserna till välfärdssamhället
kommer från annat håll. Välfärden skapas
ingalunda i kanslihuset.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Nu förklarar statsministern, att regeringen
ingalunda försummat att påpeka
den saken gång på gång. Han anförde
exempel på hurusom det ekonomisktpolitiska
och handelspolitiska skeendet
utanför våra gränser även påverkar våra
förhållanden här i landet. Nåja, detta
kan vara riktigt. Men detta medvetande
från regimens sida sätter ju inte på något
som helst sätt sin prägel på den propaganda,
som vårt största parti bedriver
i dessa ting, och det är ju detta som är
det väsentliga. När jag lyssnade till statsministerns
anförande i denna del, frågade
jag mig, om statsministern verkligen
fullständigt glömt det sätt, på vilket
den socialdemokratiska politiken presenterades
i TV vid upptakten till fjolårets
valrörelse. Det var ett enda glorifierande
av allt vad regeringen gjort för
folkets välfärd, en apoteos över alla händelser
nästan från Barna Hedenhös dagar
!

Jag tror att mycket skulle vara vunnet,
om man upphörde med detta. Uppriktigt
sagt tycker jag inte denna mytbildning
är värdig vårt största parti. Jag
tror, att socialdemokratien har råd med
att avstå från dylika agitationsmetoder.

Den begränsade tid, som står till mitt
förfogande, kan inte medge någon närmare
penetrering av statsministerns intressanta
utläggningar. Jag observerade,
att han sade några ord om skatterna.
Jag hade rätt utförligt uppehålilt mig
härvid i mitt tidigare inlägg. Statsministern
menade, att det finns så många
skäl, som talar emot ett vandrande på
skattesänkningsvägen, när det gäller att
bekämpa den avmattning av konjunkturerna,
som vi nu står inför, och han hänvisade
till de erfarenheter som föreligger
i England. Han menade, att dessa
bestyrkte hans egen och finansministerns
ställning.

Jag vill då erinra kammarens ledamöter
om det förhållandet, som inte statsministern
berörde, nämligen att i ett annat
land, som inte heller är av den allra
minsta storleksordningen, nämligen Förenta
staterna, planerar man mycket omfattande
skattesänkningar just för att medelst
skattesänkningar stimulera den vi -

Statsverkspropositionen m. m.
kande konjunkturen. För att nu inte beskyllas
för några överdrifter skall jag
inskränka mig till den beskrivning av
dessa förhållanden i Förenta staterna
som finns på s. 4 i finansplanen, där
jag läser följande: »De amerikanska myndigheterna
har sålunda tillkännagivit
sin avsikt att trots föreliggande budgetunderskott,
som för innevarande budgetår
beräknas uppgå till 7 å 8 miljarder
dollar, söka genomföra omfattande skattesänkning
i syfte att motverka förefintliga
avmattningstendenser.»

Det är ju möjligt att vad man gör i
Förenta staterna blir föremål för samma
negativa omdöme som vad statsministern
här avgivit beträffande motsvarande
initiativ i England, det vet jag inte. Men
det är intressant att ett land av Förenta
staternas storleksordning och med allt
det ansvar, som dess statsledning åvilar,
i alla fall ansett sig böra företaga en sådan
åtgärd.

När jag talar om den propaganda, som
det största partiet för i fråga om välfärdspolitiken,
kan jag bara ännu en
gång erinra om vad jag härvid sade och
hänvisa till det sätt på vilket finansplanen
häromdagen presenterades i det
största regeringsorganet här i Stockholm.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Även jag ber att få tacka
statsministern för den redogörelse som
han har lämnat för sin resa. Jag tror liksom
herr Hagberg att besöket har värde
för förståelsen i Frankrike för våra synpunkter.
Kanske skulle det vara bra om
sådana statsministerbesök ägde rum litet
oftare än vart trehundrade år.

Näringslivets egen dynamik betraktar
jag såsom allmänt sett smidigare när det
gäller att anpassa näringslivet efter konjunkturläget
än en statlig planering och
dirigering. Därmed vill jag inte förneka
att en statlig planläggning och en ökning
av den offentliga sektorn kan behövas
i tider av konjunkturnedgång, men
svagheten i att lägga huvuddelen av ansvaret
på den statliga bedömningen är

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

att en felbedömning så lätt kan ske och

då förorsakar väsentliga skador.

Nu säger statsministern att planläggningen
inte bara avser konjunkturutjämning,
utan också har långsiktiga mål.
Ja, jag tror att det just i den mån man
sätter de långsiktiga målen i förgrunden
är väsentligt att näringslivets investeringar
stöds. Långtidsutredningen förutsatte
i sina prognoser att automation
och andra typer av långt driven arbetskraftsbesparing
och rationalisering sätts
in i större utsträckning än tidigare. Uteblir
dessa insatser på grund av att företagen
drar sig för investeringar, så är
en av grundförutsättningarna för produktivitetsökningen
eliminerad. Det var
från denna långsiktiga utgångspunkt som
jag tillät mig understryka vikten av att
samhällets åtgärder beträffande skatter
och avgifter handhas så att företagens
investeringar stimuleras.

När statsministern sedan talade om
vad regeringen hade åstadkommit, fick
man intrycket att regeringen har fört en
väldig kamp mot oppositionen för att genomdriva
skolreformen, för att bygga
fler bostäder, för att täcka bristerna inom
sjukvården, för att förbättra folkpensionen,
för att bygga ut mentalsjukvården,
o. s. v. I själva verket är det ju så
-—• såsom herr Bengtson sade i sitt anförande
— att regeringen på många av
dessa områden har drivits fram av oppositionens
krav och använt oppositionens
uppslag. Statsministern nämnde
exempelvis sjukvården och vägbyggandet.
Det är två områden där oppositionen
har utövat ett starkt tryck och där
regeringens åtgärder närmast har inneburit
ett tillgodoseende i viss mån —
dock icke helt —- av krav som oppositionen
har framställt.

Till slut vill jag säga, att jag tror det
väsentliga vid en temporär konjunkturdämpning
är den stimulans som man
sätter in i början — den verkar ju med
ackumulerande kraft. Det är av det skälet
som jag tror det hade varit bättre att
redan så snart man såg dämpningstendenserna
sätta in större kraft än som
skedde. Det är också det skälet som har
föranlett den kritik jag har riktat mot

regeringen för att dess initiativ även i
detta avseende har kommit onödigt sent.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Det besök som statsministern
har gjort i Frankrike har säkert
varit mycket värdefullt. Jag skall bara
kortfattat säga, att vi är tacksamma för
denna good will-resa och tror att den i
framtiden kommer att visa sig ha varit
värdefull.

Det är ju möjligt att statsministern har
tagit intryck av en av de mycket framträdande
sakerna i Frankrike: Frankrike
är ju konstens förlovade land. När
statsministern talade tyckte jag emellertid
att han verkade ha tagit intryck av
någon annan målning — jag tänkte på
»Ett spel om en väg som till himla bär»,
där någon säger i början: »Jag målar
som mig lyster.»

Statsministerns beskrivning av det
svenska välfärdssamhället tyckte jag att
vi har hört tidigare — vad vi fick ta del
av var årets tavla av allt gott som har
förekommit i Sverige. En tavla har dock
sin begränsning, nämligen ramen, och
en del råkade falla utanför. Dessutom
har ju en konstnär en viss frihet att utforma
sin bild som han önskar, och jag
tyckte nog att tavlan inte helt överensstämde
med verkligheten.

Statsministern sade sålunda, att socialdemokraterna
alltid har framhållit Sveriges
stora beroende av de internationella
förbindelserna. Det är möjligt, men
jag undrar om inte det sker mera här i
riksdagen. När statsministern talar ute i
landet får man en stark känsla av att vi
inte är särskilt beroende av andra länder
utan att de åtgärder som regeringen
vidtar betyder allt för det goda som sker
i vårt land.

Statsministern gjorde en historieskrivning
och skildrade hur man 1947 och
1948 försökt undvika inflation. Ja, den
största insatsen gjorde i själva verket
samlingsregeringen, som upphörde 1945,
och utvecklingen därefter kan jag kortfattat
ange så, att det har gått sämre och
sämre och kulminerat i en engångsinflation
om 20 procent i början av 1951.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Därefter hölls priserna stabila från den 1
oktober 1951 till juni 1954. Av blygsamhet
skall jag inte tala om vad som hände
den 1 oktober, men det erinrar sig nog
statsministern.

Med tanke på produktionsökningen
på 4 ä 5 procent i vårt land skulle det
väl vara egendomligt om regeringen skulle
visa sådan brist på handlingskraft,
att den inte kunde åstadkomma någonting.
De möjligheter som utvecklingen
skapar måste väl i alla fall utnyttjas.
Det har man gjort i vissa fall, men det
kan lika mycket bero på rena expeditionsåtgärder
som på initiativ från regeringen.

Här nämndes folkpensionernas förbättring.
Det har varit en ganska segsliten
fråga. Hur många gånger har jag inte
stått här och diskuterat med statsministern
om socialdemokraternas mycket
långsamma takt då det gällt att förbättra
folkpensionerna och infria vad man lovat
pensionärerna, och hur många gånger
fick jag inte fråga socialministern i radio-
och TV-debatterna, innan jag fick
honom att ens uttala sig om att folkpensionerna
skulle förbättras!

Socialbalken har förbättrats, säger
statsministern vidare. Jag vill då erinra
om att det skett efter en utredning som
var nästan enig om vad som skulle göras.
Grundskolan har också genomförts
utan några större meningsskiljaktigheter,
om man undantar vissa punkter där
högern opponerat sig. Ja, men detta
är väl reformer som man kan fordra att
vilken regering som än sitter skulle
genomföra, och det är ingalunda något
som socialdemokratien speciellt kan berömma
sig av att ha genomfört.

Jag hörde till min glädje statsministern
säga, att regeringspartiet gång på
gång fått utkämpa hårda strider för att
kunna genomföra någonting. Det var intressant
särskilt med tanke på att regeringsorganet,
Stockholms-Tidningen,
skriver att oppositionen har varit alldeles
maktlös och utan några som helst
initiativ. Vi tackar för medgivandet att
oppositionen i verkligheten varit mycket
hård och besvärlig.

Statsministern avvisade sedan beskyll Första

kammarens protokoll 1963. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.
ningen att budgeten skulle vara färglös
och erinrade om att det ju t. o. m. finns
en del centerpartiförslag med i den. Jag
vill då påminna om att jag i mitt förra
anförande sade att budgeten är tämligen
färglös. Jag är väl medveten om
att det finns en del centerpartiförslag
med i den. Hade dessa förslag inte funnits
där, hade jag nog inte i mitt anförande
skjutit in ordet »tämligen» utan
endast sagt »färglös».

Den ekonomiska politiken måste anpassas
efter läget, förklarade statsministern.
Jag är fullständigt enig med
statsministern härom. Vad vi kritiserar
är att regeringen alltid kommer sent
med sina åtgärder. Man vågar inte i tid
vidta några effektivt förebyggande åtgärder,
utan ingripandena kommer alltid
för sent. Nu är det naturligtvis i viss
mån riktigt som statsministern säger, att
om man hade vidtagit alltför starka åtgärder
redan förra året, hade de kanske
inte utfallit så väl. De prognoser
som redan då fanns visade emellertid
på att denna vinter skulle bli ganska
besvärlig, och de vikande tendenserna
liar i varje fall fortsatt.

Vi har, sade statsministern vidare,
byggt ut produktionen på många olika
områden. Ja, det har vi, men man bör
observera när man talar om t. ex. bostadsproduktionen,
att den naturligtvis
är en betydelsefull och viktig sak, men
den skapar inte i och för sig några produktionsstegringar
i fortsättningen. Det
kan man däremot åstadkomma genom
investeringar i industribyggnader, maskiner,
vägar och annat som medför
en ytterligare ökning av produktionen i
framtiden. Därmed vill jag, herr talman,
naturligtvis inte alls påstå att
vi inte skulle söka öka bostadsproduktionen,
men vi bör vara fullt på det klara
med vilken karaktär den har.

Vi hälsar med tillfredsställelse att åtgärder
kommer att vidtas på familjepolitikens
område. Om det kommer att innebära
höjda barnbidrag, såsom jag föreslagit,
kan jag i dagens läge inte veta,
men jag hoppas att så kommer att bli
fallet.

Statsministern talade om vårt nyvak -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
nade intresse för familjepolitiken. Är det
med verkligheten överensstämmande?
Vem var det som tog initiativet till
barnbidragen, om vi nu skall fortsätta
med historieskrivning?

Jag vill slutligen säga, herr talman,
att allt kanske inte är så väl beställt
i vårt välfärdssamhälle. Till och med
partivänner till herr statsministern kommer
att i denna debatt nämna åtskilliga
områden där förbättringar kan göras.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag har aldrig under
min politiska bana gjort gällande, att
allt är väl beställt i det samhälle i vilket
vi lever. Jag tror att det finns mycket
att göra innan vi kommer fram till
att vi kan slå oss till ro. Jag hoppas för
övrigt att vi aldrig skall komma dithän
att vi slår oss till ro. Det finns nämligen
en rad stora och betydelsefulla uppgifter
framför oss. Det är nog svårt för
herr Bengtson att kunna påstå, att vi
har skönmålat situationen till den grad
att vi glömt att tala om bristerna i samhället.
Hela 1962 års valrörelse var från
vår sida ett energiskt understrykande
av den kritik som från folkpartiets sida
riktats mot bristerna i samhället. Hela
valrörelsen var faktiskt ett energiskt
fastslående av att de hade rätt, när de
påvisade att dessa brister fanns. Det
avgörande och vad vi fått slåss om är
pengarna. Så enkelt är det. Vi införde
omsättningsskatten i hård strid med såvitt
jag vet varenda borgare. Då bör
man kanske tala litet tyst om sin intensiva
vilja att förbättra samhället.
Utan pengar — så krass är denna värld
— kommer vi inte långt.

Jag erkänner gärna att det är en stor
sak att vi är ense om att många människor
i vårt samhälle bär det besvärligt
och behöver förbättringar, att barnfamiljerna,
åldringarna o. s. v. skall få
det bättre. Det är en stor sak att vi
slipper ifrån att i denna senat, som
Kennedy måst göra i sin senat, slåss
för även de mest elementära förbätt -

ringar exempelvis på sjukförsäkringens
och sjukvårdens områden. Jag vill inte
ett ögonblick bestrida att det är ett av
de glädjande tingen i vår svenska demokrati
att vi är överens om dessa grundläggande
värderingar. Undan för undan
kommer vi nog också att bli överens
om metodiken att skaffa fram de
pengar som fordras för att kunna genomföra
dessa förbättringar.

Det skulle vara frestande att efter
herr Lundströms anförande ta upp hela
denna problematik och försöka göra
en analys av hela den överbudspolitik
som jag anser att folkpartiet gör sig
skyldigt till. Jag upprepar dock än en
gång, att folkpartiet gör en viss nytta
genom sin överbudspolitik genom att
fästa uppmärksamheten på de brister
som finns i vårt samhälle. Vi kommer
inte att förtröttas att ställa oss bakom er
samhällskritik, om den är positiv. Men
dessutom kommer vi att tala om för
svenska folket att det kostar pengar att
avskaffa bristerna och att ni får vara
beredda att vara med om att betala.
Om vi hjälps åt — herr Lundström genom
att svartmåla och mörklägga samhället
och jag genom att tala om hur det
är och att samhället är så rikt att det
har råd att avskaffa dessa brister -—
tror jag säkert att vi skall nå goda resultat
även i fortsättningen.

Herr Bengtson gjorde sig skyldig till
precis samma sak som herr Hagberg
då han glömde bort sammanhanget med
utlandet. Han talade om den väldiga
prisstegringen på 20 procent år 1951,
en prisstegring som väl alla numera
medger var en direkt följd av Koreakriget.
Men, herr Bengtson, jag skall
gärna medge att det, efter de påfrestningar
som Koreakrisen innebar, var
utomordentligt välgörande för landet,
för löntagare och för bönder och företagare,
att vi hade bondeförbundet i
kanslihuset och inte utanför. Jag tror
att det förhindrade mycket av en överbudspolitik
på den borgerliga sidan,
som skulle ha gjort det besvärligt att
åstadkomma en sund planering av finanserna.
Jag vill också gärna vitsorda
att koalitionen 1951—1957 var be -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

tydelsefull för inånga grupper i vårt
samhälle, och jag är övertygad om att
man, när historieskrivningen kommer
att göras, skall erkänna att dessa två
partier då tog på sig ett stort ansvar
just på grund av de besvärligheter som
utländska konjunkturer hade dragit in
över landet. Men läget är som sagt annorlunda
i dag, herr Bengtson, och det
är väl ingen anledning att nu tala om
vad som hände 1951—1957 — om inte
herr Bengtson är något slags svala —
det vet jag inte.

Jag skulle också vilja säga några ord
till herr Hagberg, som tog upp Kennedys
budgetförslag. Det stora hos
Kennedy — om vi nu skall våga oss
på att diskutera saker som väl amerikanarna
närmast skulle diskutera själva

— är att han medvetet tar finanspolitiken
i sin tjänst när det gäller att skapa
stabila konjunkturer. Vi gör det också
genom att nu öka den statliga upplåningen
med en miljard kronor. Det
är klart att om det icke hade funnits
någon annan metod för att sprida stimulans,
kunde vi ju också likaväl ha
tänkt oss en skattesänkning på en miljard
kronor, men vi anser att det finns
oerhört stora behov på olika områden

— jag har redan nämnt några, nämligen
försvaret, skolan, vägarna, sjukhusbyggena
-— där man kan sätta in
statliga investeringar för att på det sät-<
tet uppnå denna effekt på ett bättre sätt
än genom att öka den statliga upplåningen
endast genom skattesänkning. Vi hälsar
med största tillfredsställese, om
Kennedy och hans regim lyckas i sina
strävanden att föra en effektiv konjunkturfrämjande
politik genom statlig
upplåning vid tidpunkter av lågkonjunktur
och jag föreställer mig också
med halans i tider då konjunkturerna
är annorlunda. Vi har emellertid den
förmätenheten att vi tror, att det skulle
ha varit ännu bättre, om Kennedy hade
slagit på för fullt med att rensa upp
slummen, med att bygga nya sjukhus
och med att bygga skolor. Det är skillnaden,
men den principiella uppläggningen,
att man skall möta en vikande
konjunktur med en ökad statlig upplå -

Statsverkspropositionen m. m.
ning, är vi alldeles överens om, och
vi hälsar detta steg från USA-regimens
sida med den största tillfredsställelse.
Jämför detta med vad som händer i
England efter den skattesänkning som
där skedde, så kanske herr Hagberg
ser att det är en mycket stor skillnad
mellan om man, såsom Amerikas president
gör, medvetet tar lånepolitiken i
sin tjänst för att stimulera en arbetsmarknad,
som icke har visat sig ha
förmåga att av egen kraft och genom
enskilt initiativ dra till sig den mängd
av sysslolösa som nu finns där. Vi har
inte ett ord till kritik i det fallet utom
det att det skulle ha varit intressantare,
om man där hade haft politiska möjligligheter
att föra en kamp på investeringsfronten.
Men det har vi i Sverige
tillfälle till efter alla de uppmuntrande
hejarop som oppositionen nu ger inför
årets budget.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern tog upp
mina små påpekanden rörande vad som
i finansplanen anföres om den nya amerikanska
skattesänkningspolitiken. Han
menade, att vi inte kan gå samma väg,
och han antydde det också i sitt tidigare
anförande. Regeringen ville inte vara
med om några skattesänkningar därför
att vi, som statsministern sade, har så
väldiga behov som är eftersatta och som
måste tillfredsställas. Ja, visst har vi
väldiga behov som är eftersatta och som
måste tillfredsställas, men för att de skall
kunna tillfredsställas måste ju produktionen
hållas uppe och resurserna skapas
för allt detta. Det är för att skapa
dessa resurser för vår produktion, som
vi har ansett skattesänkningar exempelvis
på företagsbeskattningens område
vara ofrånkomliga.

Statsministern har ju själv understrukit
betydelsen av vår exportnäring, och
näringens betydelse är ju också starkt
markerad i finansplanen. Det är just på
vår exportnäring vi tänker, när vi på
vårt håll föreslår dessa modifikationer,
exempelvis på omsättningsskattens område,
på energiskattens område och i

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

åtskilliga andra avseenden, för att skaffa
de pengar vi behöver. Det går inte att
anslå medel till det ena eller andra, om
vi inte har de nödiga resurserna.

Vidare talade statsministern — herr
Bengtson var också inne på det — om
»de hårda strider» under vilka regeringen
nödgats genomföra det ena och det
andra. När det gällde omsättningsskatten,
hade man kämpat en hård strid med
»varenda borgare», som statsministern
måhända något överdrivet uttryckte sig,
om jag inte hörde fel. Men, herr statsminister,
ett av de stora motiven för införandet
av omsättningsskatten i november
månad 1959 var ju av konjunkturpolitisk
art — man ville införa omsättningsskatten
därför att den var köpkraftsuppsugande.
Den gången passade
det att använda beskattningen i konjunkturpolitiskt
syfte, nu går det inte alls.
Nu har man helt andra motiv för sitt
handlande.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag målar inte så där
enkelt bara i svart och vitt, herr statsminister!
I en debatt för något år sedan
uttalade statsministern för övrigt sin
förtjusning över min ljusmålning av åtskilliga
sidor i vårt samhälle. Däremot
pekar vi i folkpartiet också på de områden
där brister råder. Man tycker att regeringen
själv borde ha kunnat komma
underfund med var de mörka sidorna
finns, men när den inte gör det är det ju
värdefullt att från statsministern få höra
att regeringen är tacksam för påpekandena.

För övrigt synes det mig märkligt att
man fortsätter med talet om överbud och
underbud. Konjunkturutvecklingen är ju
svårbedömbar, och vi sitter därvidlag
alla i samma båt, har i stort sett samma
material att utgå från vid bedömningen.
Och nog har väl regeringen ändå haft
så stora erfarenheter av svårigheterna
vid budgetkalkylen, att den borde akta
sig för att beteckna avvikelser från sina
och finansministerns beräkningar som
någon sorts ekonomisk oansvarighet. Om
någonting i det sammanhanget skulle va -

rit oansvarigt under de senaste åren här
i riksdagen, så hade det väl varit att
svära på finansministerns siffror.

Jag vill inte bestrida att regeringen
också tidigare har hänvisat till utlandets
betydelse för vår ekonomi, men det
intryck man då fått av regeringens deklarationer
har varit, att när allting gått
uppåt har detta berott på regeringens
åtgärder, men när det gått utför har det
varit det otäcka utlandets fel.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Även om budgeten i år
betecknas som färglös har det ju ändå
målats en del. Jag konstaterar att statsministerns
vackra målning av vårt land
nu har tonats ner betydligt, i det att han
också har framhållit att åtskilligt finns
att göra ytterligare — förhållandena är
inte alls så tillfredsställande som det
kanske föreföll av hans första tal.

Jag vill bara säga om allt detta, att
förutsättningen för att vi skall kunna få
det bättre i vårt samhälle och genomföra
det som statsministern antydde är att
vi har ett produktionskraftigt näringsliv
som jag tidigare talade om. Detta är det
centrala, det som vi framför allt måste
bygga upp. Vi får inte utsätta oss för risken
att komma in i en konsumtionskonjunktur
— den är visserligen trevlig för
de människor som får uppleva den, men
det är inte en sådan konjunktur som bygger
för framtiden. Och det var detta jag
ville betona i mitt tidigare anförande.

Statsministern talade i sitt första anförande
om att Caravellen var tillverkad av
ett statligt företag. DG 8:orna är ju också
ganska bra maskiner — och de tillverkas
av privata företag. Jag tror att
det hela kan jämföras och jämställas.

Statsministern talade också om en svala.
Jag måste säga att jag inte är någon
svala, herr statsminister! Lika litet som
det förekommer några svalor ute i det
rådande vintervädret finns det några svalor
på det område, som statsministern
ville antyda.

Vad jag har sagt är att regeringen enligt
min mening inte tillräckligt planerar
det som skall ske i framtiden. Jag

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

hoppas på en förbättring i detta avseende
•— och kunde statsministerns besök
i Frankrike föranleda ett större intresse
hos regeringen för kulturfrågor så
skulle jag vara ännu mera tacksam.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag vill bara med tillfredsställelse
notera att inga svalor är
ute och flaxar i dag — allt kan återgå
till ordningen. Jag tänkte närmast på en
stormsvala och inte någon sommarsvala,
men det finns ingen sådan heller utan
allt är lugnt och stilla på den fronten!
Det var väl så herr Bengtson menade i
sitt sista anförande.

Men allvarligt talat begärde jag ordet
därför att jag måste värja mig mot påståendena
ätt vi skulle vara nonchalanta
när det gäller det privata näringslivet
och dess behov. Jag skulle tro att
investeringsfonderna utgör ett mycket
effektivt stöd för näringslivet i dess strävanden
att rationalisera. Många experter
inte bara här hemma utan också utomlands
har vitsordat, vilken bra lösning
på ett besvärligt problem som investeringsfonderna
i själva verket är just ur
näringslivets synpunkt. Ty vad är dessa
fonder, om vi skall tala alldeles oförblommerat?
De är ju en form av skattelättnad,
vilken kommer företagen till
godo i den mån de använder pengarna
för att rationalisera och förbättra.

Jag tror att detta är ett mycket effektivt
stöd för de strävanden som man här
talat för, och jag har bara velat att inläggen
i den debatten inte skulle stå
oemotsagda. Självklart finns det ingen
på regeringsbänken och inom regeringspartiet
som inte begriper, att ett väl arbetande
näringsliv är en förutsättning
för att framstegen skall kunna fortsätta;
och det har vi väl ändå visat genom vår
politik, framför allt i arbetsmarknadspolitiken
och investeringspolitiken.

Herr LAGER (k):

Herr talman! Eftersom gällande regler
här i kammaren hindrade mig att

Statsverkspropositionen in. m.
delta i den — visserligen stillsamma —
men dock knivkastning som pågått den
senaste halvtimmen, vill jag inleda mitt
inlägg med ett par repliker till herr
Bengtson. Han sade alldeles nyss att bostadsproduktionen
skapar ingenting nytt,
att den inte är lika produktiv, så att säga,
som byggandet av vägar och liknande
ting. År inte det att underskatta vad
bostaden betyder för reproduktionen av
arbetskraften? Framför allt tycker jag
att det är märkligt att en sådan tanke
kan rinna upp i huvudet, när man tittar
på termometern på utsidan av huset.

Den andra repliken till herr Bengtson
gäller herr Bengtsons misstanke att
när han pläderade för en högre beskattning
av alkohol, kunde detta möjligen
föranleda hamstring. Jag har en känsla
av att herr Bengtson rätt väsentligt överskattar
effekten hos allmänheten av vad
han säger här i kammaren.

Vid en allmän debatt om förslaget till
statsbudget för nästa år och därmed sammanhängande
frågor är det emellertid
tillåtet att också beröra det allmänna
politiska och ekonomiska läge, i vilket
detta förslag läggs fram. Jag skall inte
ge mig in på några spekulationer i och
om världspolitiken. Dels är den alltför
komplicerad för en enkel svensk riksdagsman,
dels är den hemliga diplomatien,
så långt jag förstår, numera hemligare
än någonsin. Vad som sker på
högsta nivå, som det heter på modernt
språk, och kanske också på nivåer därunder
vet vi vanliga människor ingenting
eller nästan ingenting om.

Eu sak tror jag emellertid att folk i
allmänhet är ganska eniga om, nämligen
att det kyliga världspolitiska klimatet
har blivit en smula mindre kyligt. Kanske
beror detta på att en bättre balans
uppnåtts mellan den kapitalistiska delen
av världen och den socialistiska när det
gäller produktion och ekonomi. Kanske
beror det på att en viss balans uppnåtts
när det gäller framställning och prov av
de fruktansvärda kärnvapnen. Kanske
beror det på att förnuftet blivit större
— fast det är mindre troligt — hos de
grupper av människor som hittills under
historiens gång störtat mänsklighe -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
ten i krig och elände. Kanske är det en
samverkan av dessa faktorer som framkallar
känslan av att en avspänning kan
vara på väg. Det må vara hur som helst
med förklaringsgrunderna. Själva känslan
finns, och det inger vissa förhoppningar.

Bland de gripbara åtgärder som vi
upplevt i världspolitiken under senare
tid fäster jag mig inte enbart vid sättet
att lösa krisen i Karibiska havet på fredlig
väg med ömsesidiga eftergifter utan
också vid den uppmärksamhet som Undén-planen
rönt och vid Förenta Nationernas
initiativ till en avrustningskonf
er ens, i vilken även Sverige har säte
och stämma. Vårt land och dess högsta
myndigheter har väl inte så värst stora
möjligheter att påverka de kärnvapenägande
makternas beslut och dispositioner
om dessa vapen. I kärnvapenfrågan
måste vi kanske begränsa oss till att
slåss för de förslag som är ställda och
som bär förre utrikesministerns signatur
samt till att avstå från varje tanke
på att införliva kärnvapen med den
svenska krigsmakten. Men i avrustningskonferensens
övriga arbete kan nog vårt
land spela en större, en mera positiv
roll. Sverige har bevisat att det är möjligt
att leva i fred med grannarna. Vårt
folk och framför allt den svenska arbetarklassen
har visat att också en unionsupplösnings
alla konfliktämnen på sin
tid kunde redas upp på fredlig väg. Sveriges
anseende som fredsälskande land
är allmänt bekant, och det ger större
tyngd åt våra representanters ord och
förslag i avrustningssammanhang än vad
vårt lands folkmängd och ekonomiska
styrka berättigar.

Här finns det emellertid enligt min
mening en hake. Det svenska ordet i avrustnings-
och nedrustningssammanhang
mister i tyngd genom den fortgående
militära upprustningen här hemma. Regeringen
förebådar ett förslag som innebär
att vara utgifter för militära ändamål
skall öka med, som statsministern
nyss nämnde, 425 miljoner kronor och
därmed stiga till den för vårt land mycket
höga summan av 4 000 miljoner kronor
per ar. Jag skall i det här samman -

hanget inte gå in på detta förslag. Det
får anstå till ett annat tillfälle, men jag
vill fästa uppmärksamheten på att ett
sådant förslag skär sig mot de svenska
ansträngningarna på den internationella
avrustningskonferensen — om nu dessa
ansträngningar är allvarligt menade, vilket
jag dock både tror och hoppas.

Det kan ju inte gärna stärka de svenska
deltagarnas ställning i nedrustningskonferensen
om de, när de pläderar för
allmän nedrustning, möts av hänvisning
till att medan de argumenterar för nedrustning
så genomför deras egen regering
och riksdag en mycket avsevärd
upprustning. Jag vet inte hur våra förhandlare
känner sig i den situationen,
men jag har svårt att förstå att det kan
kännas angenämt, upplyftande och sporra
till nya ansträngningar. Jag tror också
att man på de håll i den allmänna
nedrustningskonferensen som på allvar
går in för en nedrustning kan ta de
svenska propåerna på riktigt allvar so
länge ord och gärningar inte harmonierar.

För några år sedan skrev en yrkesmilitär
här i landet i en tidskrift att det
vore klokt att ta en paus i upprustningen,
ett militärstopp, som han uttryckte det,
till dess man hunnit utarbeta en vettig
plan för pengarnas användning. Jag tror
att det vore ändamålsenligt med en paus
i upprustningsivern, men inte bara av
det skäl som vederbörande skribent anförde
utan också av andra.

Skulle det inte avsevärt stärka vårt
lands ställning i den internationella politiken
om vi, i avvaktan på vad nedrustningskonferensen
kunde komma fram
till, avstode från att öka anslagen till det
militära? Här kommer naturligtvis invändningen
att en stor del av den förutsedda
ökningen är betingad av löneförhöjningar,
pensionsförhöjningar, prisstegringar
o. s.v., och det må vara riktigt.
Jag vill inte motsätta mig sådana
automatiska utgiftsökningar. Men kan
man inte spara in pengarna på annat håll
inom militärväsendet? Jag tror inte att
vår beredskap och vårt försvar skulle
försvagas, om man stoppade några flygförband
i malpåse under något år. Den

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

mest påtagliga effekten vore väl att antalet
kvaddade flygplan och dödade flvgarpojkar
minskade. Jag tror inte att försvaret
och beredskapen skulle försvagas,
om detsamma skedde med något jägarförband.
Inte heller tror jag att beredskapen
försvagas om tiden för repetitionsövningarna
avkortades eller vissa
materielbeställningar lades på is. Säkerligen
finns det möjligheter att utan någon
reell försvagning av försvarskraften
spara in de pengar som behövs för att
möta löne-, pensions- och prisökningar.

Jag är helt klar över att de militära
staberna inte ser saken på det sättet.
Men politiskt sett skulle det stärka Sveriges
ställning att inte öka militärutgifterna
samtidigt som vårt lands representanter
sitter vid bordet där det förhandlas
om allmän ned- och avrustning.
Och det senare skälet väger ojämförligt
tyngre än några generalers mer eller
mindre genomtänkta åsikter.

Våra militära utgifter — relativt sett
bland de högsta i världen — minskar
avsevärt möjligheterna till en allmän höjning
av vår materiella och kulturella
standard. Nedskrivning av dessa utgifter
är inte endast en nåd att stilla bedja om,
utan en sak att kämpa för.

Men trots dessa höga militära, improduktiva
utgifter, finns det resurser för
att göra livet lättare och ljusare för den
stora massan av vårt folk. Jag skall i detta
sammanhang inte ingå på detaljer. Jag
vill bara fästa uppmärksamheten på att
tiden borde vara inne att få till stånd ett
i grunden annat betraktelsesätt på de i
produktionslivet anställda löntagarna -—
människorna — i förhållande till maskiner
och apparater. Ännu råder allmänt
det betraktelsesättet att maskinerna måste
man vårda sig om, ansa och sköta;
människorna som betjänar maskinerna
får i stort sett reda sig själva. Också
statsmakterna — där man kunde vänta
bättre — sitter fast i dessa traditionella
tankegångar. Tillåt mig, herr talman, att
med några hänvisningar förtydliga vad
jag menar!

Vi har enligt vad regeringen signalerat
att till årets riksdag vänta ett förslag
om allmän, obligatorisk besiktning av

Statsverkspropositionen m. in.

gamla bilar. Det är såvitt jag förstår en
bra sak, en behövlig sak. Man skulle också
kunna uttrycka det så, att det som
riksdagen kommer att besluta om är en
allmän och obligatorisk hälsokontroll av
de gamla bilarna. Men varför bara bilarna?
Är det inte viktigare med en allmän
hälsokontroll av människorna? Bilen må
stå oss hur nära som helst; den egna lekamen
står oss i alla fall en smula närmare.
Också ur samhällelig synpunkt är
det viktigare att skavanker på människorna
upptäckes i tid och kan botas än
skavanker på bilarna. Men i statsverkspropositionen
söker vi förgäves — med
undantag för fortsatta försök i Värmland
— efter förslag om allmän hälsokontroll
av vårt lands medborgare; bara
om bilarna.

Jag vill göra en annan hänvisning för
att ytterligare illustrerar min tankegång.
Om en företagare köper en maskin eller
ett maskinaggregat i avsikt att därmed
tillverka en viss vara, som han beräknar
skall ge profit, skriver han kontrakt med
maskinleverantören och åtar sig att betala
det köpta inom viss tid och på överenskommet
sätt. Om nu hans spekulation
slår fel och det inte blir den profit han
räknat med, upphör han med tillverkningen
av denna vara, men han slipper
inte undan betalningsförpliktelserna till
maskinleverantören. Dem måste han
fullgöra så som kontraktet stipulerar.
Men de anställda då, de som betjänat maskinen
eller aggregatet? Gentemot dem
har han inga förpliktelser. De får besked
om att det inte gick som det var
tänkt, och så sätts de på gatan, utan att
det bekymrar ägaren till verkstaden eller
maskinen. Jag tror att skydd mot permitteringar
och rätt till arbetsplatsen är
något mycket angeläget och bör bli verklighet
snarast möjligt.

Jag tillåter mig en tredje hänvisning
kring samma tema. Varje välskött företag
som använder maskiner, det må vara
svarvar och fräsar eller skrivmaskiner
och räknemaskiner, sörjer för att maskinerna
hålles i trim. De får regelbunden
översyn, smörjes, putsas och får förslitna
delar utbytta, allt för att livslängden
skall öka och för att de skall fungera

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
oklanderligt. Detta anses vara god ekonomi,
och är det sannolikt också. Men
hur det är ställt med omsorgen om de
människor som betjänar maskinerna?
Endast ett fåtal företag här i landet bekymrar
sig om att ge sina anställda den
omvårdnad som de anser självklar att
ge maskinerna. Borde det inte vara åtminstone
lika angeläget att genom en
utbyggd industrihälsovård ge de anställda
lika god tillsyn som man ger maskinerna? Naturligtvis

kan man gentemot dessa
jämförelser invända, att maskinerna är
döda ting som inte av egen kraft kan
skaffa sig omvårdnad, medan människorna
är levande och tänkande varelser som
på eget initiativ kan skaffa sig både
kontroll av sin hälsa och hjälp vid sjukdom
och olycksfall. Invändningen är berättigad
men endast till en viss de!. I
sin bästa ålder har också den moderna
människan en benägenhet att överskatta
sin sunda fysik och sina krafter och
underskatta de risker för hälsan som ett
till synes bagatellartat sjukdomssymtom
kan ha. Det finns också en del sjukdomar
som så att säga följer med yrket
och den dagliga verksamheten, och det
finns sjukdomar som man inte själv
upptäcker i tid, men som läkaren observerar.
De verksamheter som har en välordnad
medicinsk service för de anställda
kan också redovisa mycket positiva
resultat av denna.

Med vad jag här har sagt vill jag bara
fästa uppmärksamheten på att det finns
åtskilligt att göra ännu, innan vi kan
säga att människan har kommit i centrum.

Tillåt mig så, herr talman, att säga
några ord om en annan fråga som varit
mycket diskuterad, är mycket diskutei
ad och sannolikt blir än mer diskuterad
i framtiden. .lag avser bostadsfrågan.
Det byggs mycket bostäder här i landet
numera. Detta skall villigt erkännas.
Trots den ökade takten i bostadsproduktionen
råder det dock brist på bostäder,
framför allt i de större städerna och tätorterna.
Självklart är att man genom att
upphäva hyresregleringslagen och liknande
inte skaffar fram flera bostäder.

Botemedlet mot bostadsbristen är att
bygga ännu mera, att bygga bort den.
Men det ser ut att ta sin tid. Därtill kommer
att hyrorna rakar i höjden, ett förhållande
som främst drabbar de unga
familjerna som anvisas bostäder i de nybyggda
fastigheterna, där sådana bostäder
står att få.

Om man blickar framåt, skymtar också
nya perspektiv. Människornas bostadsvanor
kommer säkerligen att förändras
avsevärt i samband med ökade inkomster,
större biltäthet och ökad fritid, vilket
i sin tur ställer krav på nya sysselsättningar.
För några dagar sedan tog
en känd kommunalman i Stockholm,
därtill ledare för ett stort kommunalt
byggnads- och bostadsföretag, upp till
diskussion frågan om hur våra pensionärer
kommer att se på bostadstillvaron
när ATP-reformen väl nått sin fulla utveckling.
Det var mycket intressanta
synpunkter han lade fram, val värda att
beaktas.

Jag skulle vilja ge ett bidrag till diskussionen
om de framtida kraven på bostäder
— och jag tänker då på en relativt
nära framtid, några år eller så. Det
är realistiskt att räkna med att fyraveckorssemestern
beslutas vid årets riksdag
och att vissa kategorier kanske får fem
veckor. Men det är väl också realistiskt
att räkna med att 40-timmarsveckan blir
helt genomförd i varje fall under detta
decennium. Den stora massan av människor
får därigenom ökad fritid, som
skall användas till någonting. Det förefaller
troligt att människorna i allmänhet
kommer att vilja använda den ökade
fritiden någonstans utanför den bostad
i vilken de bor under veckans arbetsdagar.
Det kan tänkas att behovet av två
bostäder, en bostad i arbetsplatsens närhet
och en fritidsbostad, anmäler sig.
Denna form av boende är ju ingenting
nytt. Välbärgat folk har ganska allmänt
sedan länge hållit sig med en stadsvåning
och ett lantställe. Att inte fler ordnar
det för sig på detta sätt har nog inte
berott på bristande vilja, utan först och
främst på att de inte haft råd därtill. Men
om människorna nu äntligen får råd att
ordna det litet bättre för sig, vilka krav

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

kommer detta att ställa på samhället, på
statsmakterna och på kommunerna? Det
vet vi inte, vi kan bara gissa. Men vore
det inte skäl för statsmakterna att försöka
utreda dessa frågor likaväl som
frågan om vilka krav pensionärerna kan
tänkas komma att ha inom en nära framtid?
Jag tror att det är ganska bråttom
med sådana utredningar, beräkningar och
planeringar.

I samband med bostadspolitiken anmäler
sig en rad andra betydelsefulla problem.
Jag skall med herr talmannens tilllåtelse
bara beröra ett.

Jag undrar om det inte är på tiden att
på nytt aktualisera en tjugo år gammal
tanke, inskriven i det s. k. arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, som antogs 1944
och som under några efterkrigsår också
utgjorde regeringsprogram. I detta program
heter det bl. a.: »En stor svårighet
i detta saneringsarbete vållas genom bostadsbeståndets
splittring på flera ägare.
Yore bostadsbeståndet i städernas inre
saneringsmogna delar i samhällets ägo,
skulle förnyelsen kunna försiggå på ett
väsentligt enklare och mera effektivt sätt.
Kostnaderna blir också större därför att
enskilda ägare — av vilka flera nyligen
köpt sina fastigheter — måste ersättas
när samhället beordrar rivning av äldre
bebyggelser, som inte .längre motsvarar
moderna stadsplanetekniska krav, men
som kan ha ett av spekulationen uppdrivet
högt kapitalvärde. Det blir därför i
längden nödvändigt att beståndet av privatägda
hyreshus gradvis överföres i
samhällets ägo, och likaså, att tomtmarken
kommunaliseras och lägges under
tomträtt. Därmed undvikes också, att
framtida tomtvärdestegringar ger anledning
till oförtjänta inkomster åt enskilda.
» Om några ord här om tomtmarkens
och fastigheternas kommunalisering
kommer att kursiveras i protokollet, är
det inte min kursivering, utan arbetarrörelsens
efterkrigsprograms.

Såvitt jag förstår har regeringspartiet
skrinlagt denna punkt, som dock är mycket
betydelsefull. Jag tycker att det är
stötande för den moderna människan,
att den bostad hon oundgängligen behöver
i vårt frostiga land skall få vara ob -

Statsverkspropositionen m. m.

jekt för privata vinstintressen och spekulationer.
Den grupp av människor i
detta land som äger hyreshus och finner
sin bärgning av detta ägande borde snarast
möjligt ges tillfälle att skaffa sig utkomst
på annat sätt. Såvitt jag förstår
skulle en hel rad nu svårbemästrade problem
kunna lösas ganska enkelt, om den
programpunkt jag nyss citerade ur arbetarrörelsens
efterkrigsprogram gjordes
till verklighet. Kommunerna har visat
sig kompetenta att både bygga och förvalta
bostäder inte bara lika bra som
utan bättre än de privata fastighetsägarna.
Man tar inga risker genom att överföra
de privatägda hyreshusen — låt oss
säga från femlägenhetshus och uppåt —
till det allmänna, i första hand till kommunerna.
En sådan reform skulle så
långt jag förstår kunna sätta stopp för
den oförtjänta markvärdestegring, som
nu ger jätteförmögenheter åt privatpersoner,
den skulle möjliggöra en förenkling,
kanske avskaffande, av hela det
komplicerade subventionssystemet som
vi nu dras med, den skulle medföra en
fördelning av bostadsbeståndet utifrån
socialt godtagbara normer, och den skulle
trygga de framtida generationerna mot
privatkapitalistisk uppskörtning i denna
sektor av samhällslivet.

Till sist, herr talman, bara några ord
om ännu en sak som fattas i regeringsförslaget,
nämligen ett förslag om förkortad
arbetstid. Det kan inte gärna bero
på förbiseende eller glömska från regeringens
sida. Dels är frågan alltför stor
för att kunna bli bortglömd, dels påminde
vi kommunister i en motion i fjol
här i riksdagen om dess angelägna natur
och ville att regeringen skulle komma
med förslag till detta års riksdag om
successiv förkortning av arbetsveckan.
Att förslag om förkortad arbetstid inte
finns med i statsverkspropositionen kan
väl bara tolkas på ett sätt: Regeringen
anser inte saken aktuell. Men den är aktuell
— brännande aktuell.

De fria lördagarna blir allt vanligare
och de har kommit för att stanna. Nu
köps de emellertid av de anställda med
en förlängning av arbetsdagen under fem
av veckans dagar till nio timmar. Detta

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

är med nuvarande teknik och arbetstempo
en alltför lång arbetsdag.

Samhällsekonomiskt sett har vi råd
med en kortare arbetstid med både fria
lördagar och åtta timmars arbetsdag,
d. v. s. 40 timmars arbetsvecka. Men regeringen
har inte visat något intresse för
saken. Glädjande nog har vi kommunister
fått stöd i denna sak vid årets riksdag
av några socialdemokratiska riksdagsledamöter
— och inte vilka som
helst. Det är Landsorganisationens ordförande
och andra framstående funktionärer
inom den fackliga rörelsen som
begär att frågan om kortare arbetstid
skall tas upp lagstiftningsvägen. Det är
självklart att vi är mycket tillfredsställda
med detta.

Här anmäler sig emellertid ett frågetecken.
Tyvärr är statsrådsbänkarna
tomma, annars skulle jag gärna vilja från
dem ha svar på en fråga. Man kan naturligtvis
med visst skäl utgå ifrån att
de borgerliga partigrupperna i riksdagen
motsätter sig en förkortning av arbetstiden.
Man kan kanske också tänka
sig att de socialdemokratiska ledamöterna
följer Landsorganisationens ordförande
och hans medmotionärer, eftersom
dessa onekligen representerar den kanske
allra största sakkunskapen i detta
ämne. Hur blir det då? Om de regeringsledamöter
som sitter i riksdagen vidhåller
den uppfattning som de demonstrerat
i sin egenskap av regeringsledamöter,
när de flyttar ner i kammaren för
att votera, då ändras ju styrkeförhållandena
här. Den parlamentariska ställningen
här i kammaren är, om jag räknat
rätt, den att socialdemokrater och
kommunister förfogar över 79 röster i
denna kammare mot 72 borgerliga. Sju
av statsrådets medlemmar är ledamöter
i denna kammare. Följer de sin inställning
från beredningen av statsverkspropositionen
och går tillsammans med de
borgerliga i ett avslagsyrkande, då avslås
ju förslaget om förkortad arbetsvecka
med 79 röster mot 72. Liknande
är förhållandet i andra kammaren.

Det vore intressant — och jag tror
att det är fler än jag, kanske någon miljon
svenska löntagare som är intresse -

rade av detta — att få höra om regeringens
medlemmar i sin egenskap av
riksdagsledamöter är beredda att bifalla
förslaget om lagstiftning för 40 timmars
arbetsvecka.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Jag har inte någon anledning
att ta upp herr Lagers fråga,
men jag vill bara uppmana honom att
lugna sig, om han inte får något svar
på den. Det är väl inte vanligt att regeringsledamöterna
talar om, vilken ställning
de eventuellt kommer att inta til!
olika motionsyrkanden, oavsett vem de
väckts av. Om de redan tidigare skulle
varit av samma uppfattning som herr
Geijer, så fanns ju möjlighet för dem
att ta initiativ utan att här tillkännage
att eftersom förslaget kommit upp i motionsform,
så tänker de anamma det. Det
blir tillfälle att konstatera detta så småningom,
när motionen har behandlats i
utskottet och föreläggs riksdagen för avgörande.

Herr Hagberg började sitt anförande
här i dag med att uttala en viss oro beträffande
förhållandena i Kongo på
grund av att man visste så litet om dem
och likaså visste ganska litet om huruvida
FN-staben i New York visste någonting
om FN-ledningen för Kongostyrkorna.
Det är möjligt att det rått en
viss tveksamhet, huruvida de kontakter
som egentligen borde ha tagits verkligen
kommit till stånd, men jag tror inte
att man behöver misstänka, att den bristande
kännedomen om dessa förhållanden
beror på hemlig diplomati. Jag tror
att det inte alls varit så allvarligt som
man kunnat tro när man läst i tidningspressen
om omfattningen av de strider
som ägt rum på sista tiden. Allt har antagligen
berott på osäkerheten hos
Tshombe och hans anhängare om vilken
ställning de skulle ta i en hopplös situation
vid förfäktandet av Katangas självständighet.
Nu förefaller det i varje fall,
som om förhållandena hade klarnat där
nere, och det finns vissa skäl att antaga,
att en förbättring kommer att inträda
och att utvecklingen i fortsättningen

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

inte skall förbli lika tveksam och oviss
som den varit under snart tre år. Ingen
har uttalat någon önskan om att de
svenska trupperna skall dras tillbaka på
grund av ovissheten, men helt naturligt
har man velat få klart för sig hur
det ligger till, eftersom de svenska trupperna
inte sänts ned som stridande
trupper utan för att medverka till att
upprätthålla ordning. Det förefaller som
om de skulle lyckas härmed tillsammans
med alla andra förband.

Herr Hagberg uttalade om inte precis
sin oro över så i varje fall sin tveksamhet
om förhandlingsläget i Bryssel när
det gäller Englands anslutning till den
gemensamma marknaden. Han yttrade
att om förhandlingarna bryts, så betyder
det att vi får gå tillbaka ända till år 1958
och börja på nytt igen. Han talade emellertid
inte om vad han syftade på när
han nämnde år 1958. Det var ju då förhandlingar
fördes om att skapa ett frihandelsområde
i Europa, vilka förhandlingar
misslyckades, enligt vad som
sagts i hög grad beroende på Frankrikes
inställning. Det var inte möjligt att få
till stånd en överenskommelse mellan De
sex och De sju om ett frihandelsområde,
där samarbetet skulle begränsas till
de ekonomiska frågorna och De sex bibehålla
den politiska delen av sin sammanslutning
för egen räkning. När det
nu har visat sig att Frankrike fortfarande
hyser betänkligheter mot att utvidga
De sex till att omfatta i första hand De
sju och sedermera dem som söker medlemskap
eller associering, kan man väl
inte göra annat än konstatera, att Frankrike
fortfarande har samma uppfattning
som år 1958. Det är följaktligen inte
något märkvärdigt, att man möjligen
får börja om på nytt och undersöka förutsättningarna
för någon form av en associering
mellan De sex och De sju i
fråga om det ekonomiska samarbetet,
eftersom ju alla de länder som utgör De
sju är i den ställningen att de inte kan
ingå i den politiska unionen. Tills vidare
får vi väl, som statsministern uttalade
här i dag, följa utvecklingen utan
panik men helt naturligt med uppmärksamhet.

Statsverkspropositionen m. in.

Herr Hagberg gav också finansplanen
ett visst betyg. Dess språkdräkt är bättre,
så att det är möjligt, yttrade han,
att läsa den utan lexikon. Jag har svårt
att tänka mig, att herr Hagberg någon
gång behövt använda lexikon för att läsa
den ekonomiska redovisningen, även
om språket i någon mån kan vara svårförståeligt
för menige man. Om nu gemene
man inte bara kan läsa utan också
begripa finansplanen, så är det helt
naturligt en förbättring, som ingen har
anledning att vända sig emot, men herr
Hagberg konstaterar samtidigt att jämsides
med denna förbättring var tyvärr
fortfarande propagandatendensen i finansplanen
påtaglig. Ligger det emellertid
något fel häri? Vem skulle tala om
betydelsen av det som föreslås i statsverkspropositionen,
om inte regeringen
och dess företrädare själva gör det? Oppositionspartierna
gör det sannerligen
inte! De tycks vara fullt överens om att
ta fram de svarta färgerna och måla så
mörkt som möjligt, såvida det inte är
fråga om förslag, som betyder framsteg,
då man bara konstaterar att det gäller
ting som de borgerliga tidigare har påpekat
eller föreslagit i en eller annan
form.

Är det för övrigt något fel, om det till
äventyrs någon gång inträffar att oppositionspartierna
kommer med förslag, som
sedermera visar sig vara av beskaffenheten
att de till och med kan godtagas
av regeringen, så att förslagen lägges till
grund för framställningar i statsverkspropositionen,
vilka möjligen under
riksdagens lopp vinner bifall? Är det inte
i ett parlamentariskt system oppositionens
uppgift att vara ett slags salt
och gärna komma med både kritik och
förslag till förbättringar? Det är enligt
min mening ganska naturligt. Ingen av
oppositionspartiernas företrädare behöver
väl känna sig på något sätt illa behandlad
om något av hans tidigare förslag
skulle ha accepterats. Man väcker
väl inte förslag bara för att framföra
dem för egen räkning gång på gång och
utan att ha någon önskan om att förslagen
någon gång blir genomförda. Så kan
det ju rimligen inte vara.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1903 fm.

Statsverkspropositionen in. m.

Det har sagts att fronten mot arbetslösheten
har sitt starkaste fäste i företagen.
Ingen bestrider väl att den enskilda
företagsamheten har sin hand över
det stora flertalet sysselsatta i detta land,
och följaktligen måste väl alla ha ett intresse
av att sysselsättningen hålles uppe
i den utsträckning som över huvud taget
är möjlig. Påståendet är således riktigt.
När det gäller att hindra arbetslösheten
att breda ut sig har man naturligtvis
också att lita till att den fria och
enskilda företagsamheten är stark nog
att även i en nedgångsperiod medverka
till att hålla sysselsättningen uppe. Det
är ingen som vill vända sig häremot.

När oppositionens talesmän samtidigt
framhåller att man måste stimulera detta
genom skattelättnader, genom att ta bort
omsättningsskatten på investeringsvaror
och genom att ta bort skatten på elektrisk
energi, skulle man kunna ta detta på allvar
ocli tro att det är någonting som oppositionens
företrädare upptäckt med
tanke på den dämpade konjunktur, som
vi nu möjligen går fram emot och där
åtgärder måste vidtas för att stimulera
sysselsättningen. Men alla dessa krav är
ju sådana som vi känner till här i denna
kammare ända från den tidpunkt då det
blev fråga om beskattningen av företagen,
omsättningsskatt på industrivaror
och skatt på elektrisk energi. Det är ingenting
som av talesmännen i dag tidigare
har satts i samband med konjunkturen.
De liar tvärtom motsatt sig dessa
olika pålägg på företagsamheten även
under en högkonjunktur, när åtgärderna
aktualiserats. Jag vill därför inte bedöma
dessa förslag afl ta bort dessa olika
skatter såsom någonting nytt eller såsom
någonting annat än ett motstånd
liksom tidigare mot skatterna av rent politiska
skäl. Att förslagen sedermera passat
att användas i dagens situation, är i
och för sig inte något märkvärdigt, men
jag tycker inte att de är mera vägande
fördenskull.

Årets finansplan bygger på en bedömning
av det ekonomiska läget, som i väsentliga
avseenden avviker från de senaste
årens mera optimistiska tendenser
i det material, på vilket den preliminära

nationalbudgeten upprättats och som sedan
i sin tur bildar underlaget för finansplanen.
Den tidigare starkt markerade
investeringsviljan inom näringslivet
har mattats av och ersatts av en viss försiktighet
vid redovisningen av planerna
avseende den närmaste tiden. De offentliga
investeringarna, som i stabiliseringssyfte
hållits tillbaka under de senaste
åren, beräknas nu få ta i anspråk eu
större andel av utrymmet både för att
tillgodose angelägna behov — det vill
jag särskilt understryka — men också
för att i sysselsättningsfrämjande syfte
fylla ut investeringssektorn.

Tillgången på långfristigt kapital har
avsevärt förbättrats under det gångna
året. Diskontot har sänkts med en halv
procent vid två olika tillfällen och ytterligare
med en halv procent innevarande
år. Jag tror att alla hälsar den lägre räntan
med tillfredsställelse. Det finns nämligen
ingen här i kammaren, som har
sjungit den höga räntans visa någon
gång. Ingen bär gjort sig till tolk för den
höga räntan i annat syfte än att den varit
ett instrument för konjunkturpolitiken.
När det nu varit möjligt att sänka
räntan, hälsar vi detta med tillfredsställelse.
Men vi bör inte i detta sammanhang
glömma bort, att möjligheterna att
sänka räntan hänger samman med att
konjunkturläget är sämre, och detta är
vi inte lika glada åt. Även om konjunkturförsämringen
inte är så påtaglig i dag,
är utsikterna för framtiden mer osäkra
än tidigare, och det har därför varit en
riktig ekonomisk politik att sänka diskontot
— och det har också gjorts. Experterna
bedömer möjligheterna att tillgodose
efterfrågan på kapitalmarknaden
såsom goda för den närmaste tiden.
Det är väl också många som finner
detta tillfredsställande. Finansministern
räknar för egen del med att det skall
finnas utrymme för en statlig upplåning
på en miljard kronor budgetåret 1963/64,
utan att därför andra lånebehov skall behöva
trängas tillbaka.

Det framlagda budgetförslaget har i
skilda läger och naturligtvis inom oppositionspartierna
bedömts och värderats
olika och också föranlett mer eller

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

mindre syrliga kommentarer. »Herr
Sträng har fått släppa kravet på totalbalansering»,
säges det — det var t. o. in.
herr Hagberg inne på i dag. Det har
också sagts, att herr Sträng hyser en
övertro på de offentliga investeringarnas
överlägsenhet såsom konjunkturreglerande
faktor i förhållande till en lämpligt
avvägd stimulans åt det enskilda näringslivet
genom skattelättnader. Alla
tycks emellertid vara överens om att läget
i dag är mera komplicerat än tidigare
och att underlaget för bedömningen av
den framtida utvecklingen som en följd
härav inte ger lika fasta hållpunkter. Det
finns alltså utrymme för varierande spekulationer
i fråga om den framtida och
sannolika utvecklingen under det budgetår,
som tar sin början den 1 nästkommande
juli. Vi har genom kommentarerna
i tidningspressen och genom intervjuuttalanden
fått del av funderingar beträffande
budgetens uppläggning, som i
väsentliga punkter avviker från det förslag
finansministern överlämnat till riksdagen.
Det har också i dagens debatt givits
uttryck för liknande uppfattning om
hur budgeten borde ha sett ut.

Jag vill inte påstå att vad som sagts
eller skrivits i denna sak kan hänföras
till vad som skulle kunna betecknas som
orealistiska funderingar eller utgöra uttryck
för ett önsketänkande, som icke
är av denna världen. Däremot tycker jag
att det är uppenbart, att vad som sagts
och skrivits präglats av en innerlig önskan
att det måtte skapas förutsättningar
för en annan ekonomisk politik i landet
än den som föres under socialdemokratisk
signatur. Det är heller intet oriktigt
i det.

I ett demokratiskt samhälle är det
helt i sin ordning att framföra sin kritik
med utgångspunkt från hur man
helst skulle vilja ha det; i detta fall gäller
det budgetens principiella uppläggning,
men kritiken kan också avse detaljer
i den eller sådant som icke kommit
med. Det är emellertid också i sin
ordning i ett demokratiskt samhälle att
man tar kritiken för vad den i många
stycken är, nämligen ett uttryck för
hur man skulle vilja ha det om man

Statsverkspropositionen m. m.
själv skulle stå för rusthållet. Ingen
tvivlar väl på att statsbudgetförslaget
skulle ha sett annorlunda ut om det
hade varit en borgerlig regering i landet.
Lika självklart är att en socialdemokratisk
regering måste handla utifrån
hur den bedömer situationen och
föreslå de åtgärder som är lämpliga
för att nå bästa möjliga resultat.

Det har sagts att årets budgetförslag
är svagare än de som presenterats riksdagen
under de närmast föregående
åren. Riktigheten av en sådan värdering
är beroende av de faktorer som
ingår i jämförelsen. Är det uteslutande
driftbudgetens överskott som åsyftas, så
är påståendet riktigt. Tages hänsyn också
till det ekonomiska läget vid tidpunkten
för budgetens framläggande är
det mera tveksamt om årets budget är
en svag budget. Den präglas av en vilja
till långt gående sysselsättningsfrämjande
åtgärder, inriktade på ökad bostadsproduktion
och ökade anslag till
vägväsendet, till ytterligare åtgärder för
att öka den sociala tryggheten inom ramen
för tillgängliga resurser och till
fortsatt utbyggnad av forsknings- och
undervisningsresurserna.

Det kan mycket väl hända när budgetåret
1 juli 1963—30 juni 1964 gått
till ända att vi kan konstatera att budgeten
var stark, att den var väl avvägd
med hänsyn till utvecklingen som
nu visserligen bara är en prognos. Då
kan säkerligen årets budget med hänsyn
till situationen bedömas såsom lika
stark som de närmast föregående årens,
ty det skulle väl varit oriktigt att i dagens
situation lägga fram en totalbalanserad
budget om man ansett det bättre
med ett förslag som det nu föreliggande,
vilket innebär att man lånar en
miljard och räknar med att denna upplåning
är en stimulans för sysselsättningen
och näringslivet.

Herr Lundström beklagade sig över
att regeringen i samband med förhandlingarna
om ett eventuellt förslag om
övergång till högertrafik hade pressat
oppositionspartierna till att komma överens
inte bara om ett förslag till övergång
utan också i mer eller mindre

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen ni. m.

bindande form om hur övergången
skulle finansieras. Jag vet inte om det
behövdes någon överläggning angående
ett förslag om övergång till högertrafik,
därför att det förefaller som om
flertalet företrädare för de borgerliga
partierna — jag vet inte riktigt säkert
hur det står till inom centerpartiet, där
det tydligen i ganska stor utsträckning
finns företrädare för båda riktningarna
— var ense om övergången. Det
känsliga var, om man på grund av omröstningsresultatet
1955 skulle gå till
förnyad folkomröstning i frågan. Regeringen
ville konstatera om man var
överens om övergången och hur den
skulle finansieras. Nåddes enighet skulle
man kunna avstå från folkomröstning.
Det föreföll också som om man
träffat en överenskommelse om att detta
var det riktiga handlingssättet.

När förslaget läggs fram väntar sig
givetvis ingen att det skall möta en
allmän anslutning. Den uppvaktning
som förekommit hos statsministern och
kommunikationsministern visar ju att
det fortfarande finns de som hyser den
meningen, att man lika gärna kan bibehålla
nuvarande trafikordning och spara
de pengar som skulle läggas ned
på övergången, men alla vi som tycker
att det är riktigt att fatta ett positivt
beslut i frågan menar väl att de som
har förmåga att bedöma saken kommer
att vara i majoritet. Alla de som inte
har någon uppfattning om det är rätt
eller icke att företa övergången har väl
fortfarande lättare att rösta för att man
skall bibehålla det som det är. Olägenheterna
vid en övergång kommer väl
inte främst att drabba dem som kör
bil utan snarare fotgängarna och möjligen
cyklisterna. Jag tror att de som
är vana vid trafiken snart också kommer
att acceptera att köra till höger.
Däremot tar det väl sin tid innan gångtrafikanterna
blir riktigt klara över hur
de skall uppträda för att undvika att
utsättas för kollision med motorfordon.

Det har sagts att övergång till högertrafik
medför en ökad trafiksäkerhet.

Jag tror inte att detta propagandaargument
är särskilt bärande. Intet talar för
att olycksfrekvensen är lägre i de länder
där man har högertrafik än i de
länder där man har vänstertrafik. I det
avseendet spelar det mycket liten roll
vilka regler man har, men en övergång
till högertrafik kommer säkerligen på
längre sikt att ge våra bilister möjlighet
att med större känsla av säkerhet
använda bilen även utanför landets
gränser, och andra länders bilister får
möjlighet att med samma känsla av
trygghet färdas i bil i vårt land. Jag
tror nämligen fortfarande att det bara
är de avancerade bilisterna som vågar
ge sig ut i länder som har högertrafik.
I varje fall gör andra det med mycket
stor tveksamhet. Är det samma trafikregler
tror jag många kommer att ha
mod att ta bilen med sig även när de far
utomlands.

Biltrafiken utvecklas i snabb takt inte
bara här i vårt land utan också i
våra grannländer. Antalet bilister ökar
ständigt. Förbindelserna över gränserna
underlättas, och i framtiden kommer
en bilfärd i främmande land för rekreation
eller i annat syfte att vara
lika naturlig som att använda bilen
här hemma. En övergång till högertrafik
främjar alldeles säkert en sådan
utveckling, och jag tycker inte man
skall kämpa emot utvecklingen.

Herr talman, tidigare i debatten har
målats bilder i mörkt och ljust. Jag
skall inte ge mig in på att delta i vare
sig skönmålning eller svartmålning av
budgeten och dess värde i förhållande
till den ekonomiska situation vi befinner
oss i. Jag har redan tidigare sagt
att jag tror att budgetförslaget är ett
starkt förslag med hänsyn till de prognoser
som vi har att ta hänsyn till vid
vår bedömning. De invändningar som
framförts — för att inte använda det
starka uttrycket svartmålning — tror
jag faktiskt mera är politiskt betingade
än förankrade i en verklig tveksamhet
i fråga om förslagets riktighet i förhållande
till utvecklingen.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! I det måleriarbete i den
tidigare debatten, som herr förste vice
talmannen Strand erinrat om, förekom
också ett inslag som i och för sig var
ganska intressant och som jag skall be
att få använda som utgångspunkt för
det lilla jag skall säga. Hans excellens
statsministern gjorde gällande att socialdemokratien
hade tvingats att »oftast
föra en mycket hård kamp» mot
borgerligheten för att genomdriva sina
förslag. Jag skall syssla med ett område
där jag knappast tror att vare sig
hans excellens eller någon annan representant
för regeringspartiet kan göra
gällande att så har skett.

Det är nämligen, herr talman, nästan
på dagen tio år sedan jag tog mig orådet
före att väcka ett förslag, för vars genomförande
i dag statsministern har
stått och givit rosor åt regeringen. Det
gäller den samordning av samhällsplaneringsarbetet
som nu håller på att ske,
genom att man anförtror en lång rad
uppgifter på det området åt inrikesdepartementet.
Jag tror att det är ett
riktigt grepp. Jag strävade på min tid
efter att man skulle förankra samhällsplaneringen
på högsta nivå, nämligen i
kanslihuset, och det sker sålunda nu
när man anförtror ett departement en
mångfald uppgifter. Jag vill också gärna
säga, herr talman, att jag tror att
det departementet under sin ledning är
mäktigt att på detta område ta initiativ
av stort värde.

Det är alldeles klart, och det har sagts
många gånger tidigare, att allt vad som
hänger samman med planeringen av
vårt samhälle är dagens och morgondagens
stora och aktuella problem. Statsministern
hade i Paris fått informationer
om det franska planeringsarbetet.
Det hade också sagts honom att Sverige
därvidlag intog en framskjuten ståndpunkt.
Jag vill nu inte på något sätt
förringa den saken i och för sig, men
jag undrar om det inte ligger litet av
känd fransk artighet bakom det påstående.
Det är onekligen så att vi ligger
litet efter. Vi har pratat i många
år, men vi har handlat föga. Det tog

Statsverkspropositionen m. m.
åtskillig tid och mycket motionerande
innan man fick till stånd en utredning,
som sysslar med den statliga verksamheten
i Stockholm. Det tog likaledes åtskillig
tid och mycket motionerande innan
man började syssla med näringslivets
lokalisering i stort. Man skulle
på den punkten kunna erinra om en
mångfald andra saker.

Jag skall söka att i resonemanget gå
ut ifrån de grundläggande problemen
och se dem från den enskilda människans
synpunkt. Vad är det för frågor
och problem som den unga människan
i första hand ställs inför i samhällslivet?
Låt mig säga att det är tre saker:
utbildning, bostad och arbete. Kan
de tre frågorna lösas menar jag att
man har kommit en mycket god bit på
väg, och kan de lösas på ett förnämligt
sätt har man kommit ännu längre på
vägen.

Jag bär nämnt dessa saker utan att
företa någon tidsbestämning eller värdesbestämning
dem emellan. Jag skulle
gärna med hänsyn till den utveckling
som ägt rum på sista tiden vilja tillfoga
en fjärde punkt: frågan om fritiden och
trivselproblemet. Hittills har vi i stort
sett sysslat med de tre första. Vi måste
nog i fortsättningen syssla i minst lika
hög grad också med den fjärde.

Utbildningsfrågorna kan i hög grad
sägas ligga i stöpsleven. Vi har vid
fjolårets riksdag beslutat om den nya
grundskolan, som har figurerat i debatten
också tidigare. Jag tror vi alla
fattade beslutet i förhoppningen att
grundskolan skulle bli ett instrument
som gåve möjlighet att ge alla unga en
rejäl, riktig och fyllig skolutbildning.

När man läser årets statsverksproposition
på den här punkten, upptäcker
man med saknad att ecklesiastikministern
har tagit lätt på vissa punkter. Det
gäller exempelvis den pedagogiska sidan,
det gäller hjälpmedlen, och det
gäller även andra frågor som vi menar
är av mycket stor betydelse för grundskolans
genomförande. Jag hoppas att
den proposition som är förutskickad
skall ta upp dessa frågor på ett riktigt
sätt.

Tisdagen den 22 januari 1903 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Gymnasiestadiets utformning ligger
ännu i stöpsleven. Det är att hoppas att
man skall kunna skapa ett gymnasium
som verkligen kan passa in i samhällsbilden
och uppfylla de krav som i dag
ställs på samhället i detta avseende. Det
är ingen lätt uppgift — det kommer
att ställa betydande krav på samhällsekonomien
— men det är ändå nödvändigt
att genomföra den med hänsyn
till den roll som utbildningen kommer
att spela i morgondagens samhälle.

Det är också alldeles klart att utbyggnaden
av universitetsstadiet icke på något
sätt är fullständig. På den punkten
har jag en speciell önskan att uttala,
nämligen att man ser till att universitetsutbildningen
ytterligare decentraliseras.
De varningar som uttalades när
universitetsreformen beslutades för ett
par år sedan, att Stockholmsuniversitetet
hade överdimensionerats, visar sig
nu vara berättigade. Det är att hoppas
att vi sålunda får ännu en universitetsstad.

Tidigare här i debatten har det vitsordats
att det skett en väldig utveckling
i fråga om bostadsbyggandet. Den
saken skall jag inte på något sätt bestrida
eller gendriva. Men det finns, herr
talman, alldeles påtagliga skönhetsfläckar
på det området.

När man diskuterar dessa problem
om utbildning, bostäder och trivsel, vill
man gärna som god demokrat gå ut
från att villkoren såvitt möjligt — jag
säger: såvitt möjligt — skall vara lika
för alla medborgare i samhället. Villkoren
borde inte a priori vara beroende
exempelvis av avstånd eller en byråkratisk
bedömning, som nu ofta förekommer.

När det gäller egnahemsbyggandet
skulle man önska att åtskilligt vore annorlunda.
Vi håller nu ute i kommunerna
på att skriva remissyttranden över
länsstyrelsernas förslag till kommunala
blockbildningar. I premisserna för
dessa blockbildningar ingår, såsom vi
alla vet, ett resonemang om någonting
som kallas för centralort. Jag menar
att definitionen av det begreppet är alldeles
otillräcklig. Centralort kan en ort

vara i den mån den fyller en bestämd
eller ett antal bestämda uppgifter för
det kringliggande upplandet. I ett avsenae
kan eu ort vara centralort, i ett
annat avseende en annan ort. I vilken
mån en ort blir centralort är naturligtvis
först beroende på de åtgärder som
exempelvis samhället vidtar för att ge
den hegemoni i dess omland.

Det gäller då att göra klart för sig
vilken roll en sådan centralort skall
spela. Vad jag framför allt vill komma
fram till, her talman, är att när man i
dag går att bedöma exempelvis var egnahem
skall byggas och vem som sålunda
skall få de favörer som statsmakterna
bjuder på detta område, dyker ofta
sådana argument upp som att vi måste
avvakta och se hurudan utvecklingen
kommer att bli. Det finns också exempel
på att man har hängt upp sådana
frågors avgörande på avstyckningsärenden
och sålunda slagit ihop de problem,
som vi brottas med i avseende på
lantmäteriets organisation och möjligheter,
med frågan var människor skall
bo.

Jag vill gärna hävda, herr talman,
att vi på den punkten inte bör föregripa
vad som komma skall. Om vi menar allvar
med talet om att de enskilda skall
ha rätt att bygga och bo någorlunda
fria från yttre påtryckningar och yttre
bestämmelser, så måste det uppenbarligen
finnas möjligheter för de människor
som bygger och bor i periferien
att komma i åtnjutande av de statliga
förmånerna för egnahemsbyggare.

Jag tror inte det har varit riksdagens
och inte heller regeringens mening när
riktlinjerna för bostadsbyggnadsverksamheten
angivits, att man a priori skulle
skapa skillnader mellan människor i
olika landsändar eller mellan olika grupper.
Man har säkerligen menat att åtgärderna
skulle verka generellt, men i
praktiken måste många underkasta sig
tvångsbestämmelser som förmodligen
härrör från ämbetsmannaplanet. Jag
tror man aldrig kommer fram till en
riktig samhällsplaneringspolitik eller en
riktig politik över huvud taget, om man
inte erkänner de enskilda människornas

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

t»

rätt att utnyttja statens handräckning
utan att tvingas underkasta sig inskränkningar
av det här slaget.

När det sedan gäller frågan om att
bereda arbete och trygga sysselsättningen
för människorna är detta kanske den
mest aktuella frågan av alla. Tyvärr, herr
talman, vet vi så litet om problemets innersta
kärna, nämligen vad det egentligen
kostar i det långa loppet att tvinga
människor att flytta från sin ursprungliga
bostadsort till en annan. Vi vet så
litet om vad den bygd egentligen förlorar,
från vilken de kommer, och vad det
kostar den bygd eller ort dit de flyttar.
Det är ett mycket svårgripbart problem
som borde bli föremål för vetenskaplig
forskning, så att vi verkligen kunde bilda
oss en uppfattning om vad det egentligen
är som händer på det ekonomiska
planet och på andra plan när denna
folkomflyttning försiggår.

Det är intressant att studera reaktionen
när något inträffar som tvingar människor
att flytta. Debatten kring StalLaval
har vi i friskt minne. Den vållade
stora rubriker, mycken text i tidningarna,
stor debatt. Häromdagen hittade jag
i en av stockholmstidningarna en liten
notisstump som omtalade att ett tiotal
människor på en ort ute i landet skulle
tvingas flytta därför att företaget där
upphört. Jag skulle gärna vilja fråga med
hänsyn till den olika uppmärksamhet
dessa händelser rönt: Är det inte samma
problem för dem som flyttar från
det ena hållet till det andra som för dem
som flyttar från denna låt vara mindre
ort till en annan? Jag tror att dessa
problem behöver uppmärksammas på ett
helt annat sätt än vad som hittills skett.
Om det skulle kunna bli resultatet av
den koncentration av hithörande problem
som nu sker i kanslihuset vore det
ytterligt tacknämligt och värdefullt.

Jag tror att vi inte kan fortsätta med
a‘t betrakta exempelvis lokaliseringsverksamheten,
såsom arebtsmarknadsstyrelsen
nu gör, som ett fjärde eller
kanske femte moment i arbetet att skaffa
människorna sysselsättning.

Det är klart att det finns landsändar
där man inte kan klara av hela syssel 4

Första kammarens protokoll 1963. Nr 3

Statsverkspropositionen ni. m.
sättningsproblemet med lokaliseringsfrågans
lösning, utan det fordras en kombination.
Men det är, såsom jag ser det,
icke riktigt att driva omflyttningen såsom
det primära i en arbetsmarknadspolitik
som ju ändå måste ta sikte på inte
bara att lösa dagens problem utan
att trygga arbetsmöjligheterna för morgondagen.

Det torde vara allom bekant att de
omflyttningsåtgärder som vidtagits, på
sina håll väckt mycket bekymmer och
skapat en hel del problem. Det kanske
sägs nu liksom tidigare då denna fråga
varit uppe till debatt, att vi måste avvakta
vad lokaliseringsutredningen kommer
med. Den inställningen kan man naturligtvis
alltid ha. Det är att hoppas att
lokaliseringsutredningen skall kunna anvisa
några vägar för att lösa detta prolem.
Kvar står dock till syvende og
sidst att det avgörande är den vilja som
finns hos regering och riksdag att verkligen
handla. Eu utredning blir aldrig
mer än en utredning. Det är ett förslag,
några tips, resultatet blir helt beroende
av regeringens och riksdagens behandling
av frågorna. Jag tror att det finns
all anledning att understryka angelägenheten
av att vi, när den tiden kommer
då vi skall ta ställning till dessa problem,
gör detta i en positiv anda. Vi kan enligt
min uppfattning icke acceptera den
princip, som man hävdar i en viss utredningsgrupp
inom Landsorganisationen,
nämligen att allt här måste ske enligt
minsta motståndets lag. Man skall,
anser denna utredningsgrupp, låta utvecklingen
gå sin egen väg. Resultatet
skulle bli att vi så småningom i detta
land skulle få ett antal stora folkmättade
bebyggelsekoncentrationer och ingenting
vid sidan därom. Det kan inte vara ett
mål att blicka fram mot eller eu praktisk
lösning. Jag betraktar för min del
detta som ett i och för sig ganska intressant
men dock utsiktslöst inslag i debatten.

När det sedan gäller den sista punkten,
som framträtt under senare tid i och
med den ökade fritiden, nämligen fritidsfrågan,
trivselproblemen, möter vi
här en problemställning av mycket sto -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ra mått. Vi har val alla inte kunnat undgå
att ta del av den debatt som pågår
om ungdomsfrågor och andra problem
i detta sammanhang. Det är klart att alla
dessa frågor nära hänger samman med
varandra. Jag är övertygad om att morgondagens
utveckling kommer att kännetecknas
av att allt fler människor kommer
att söka sig ut från storstädernas
hank och stör för att tillbringa fritiden
på annat håll. Det finns anledning att
uppmärksamma denna utveckling. Jag
tror att det finns all anledning — man
må ha vilken uppfattning som helst i
själva samhällsplaneringsfrågan — att
uppmuntra den utvecklingen. Det måste
i det långa loppet vara högst väsentligt
för hela samhällsapparaten att människorna
kan få utlopp för den längtan
som de innerst inne har att komma ut i
naturen och tillbringa sin fritid under
friare former.

Vid årets riksdag har i denna sak
väckts ett par motioner från centerpartihåll.
Den ena motionen går ut på att
man skall i hela landet inventera det bestånd
av ödetorp och ödegårdar som
finns. Den andra motionen går ut på att
man skall använda en del av domänverkets
markfond för att förvärva fritidsområden.
Båda dessa motioner är i all
sin enkelhet ändå ett inslag i den debatt
som vi måste föra på denna punkt om
de åtgärder som måste vidtas.

Det har på denna punkt genom en organisation
gjorts vissa undersökningar
inom några län, bl. a. Jönköpings län
och Kalmar län. Man har därvid inventerat
beståndet av just dessa torp och
gårdar, och det har då visat sig att det
på vissa håll finns hela byar som står
nära nog övergivna men som har ett
ganska gott bestånd av hus. Denna fråga
måste vara ett gemensamt intresse för
staden och för landsbygden. Om den löses,
kan därigenom, i varje fail under
en tid av året, strömmen av folk från
landsbygden till en del ändras.

I såväl kommunalpolitiken som i rikspolitiken
måste det i fortsättningen ingå
som ett högst väsentligt och avgörande
led att man diskuterar medborgarnas
möjligheter att tillbringa fritiden på

landsbygden. Det har varit angeläget att
lösa frågan om fritidens omfattning, men
det har tyvärr varit mindre angeläget
att lösa frågan om fritidens innehåll.
På den punkten har man ju också anledning
att efterlysa ett mera aktivt intresse
för den frivilliga studieverksamheten,
som är ett av de förnäma sätt man
kan använda för att fylla fritiden. Det
finns också anledning att efterlysa kraftigare
tag i fråga om biblioteksverksamheten,
som även har en väsentlig betydelse
i detta avseende.

Vi kan jo, herr talman, använda mycken
tid till att diskutera budgetproblem

— de är högst väsentliga — men ändå
representerar budgeten till sist de resurser
som vi har att arbeta med. Man
beskyller ibland gamla kommunalmän
för att tänka i skattekronor, men det är
ett förlåtligt tänkande eftersom det ändå
är de som ger underlaget för reformarbetet,
och det är klart att reformarbetet
måste hållas inom ramen för det man
är mäktig. Det kan ändock alltid diskuteras
hur dessa resurser fördelas inom
den givna ramen och hur man angriper
problemen. Jag tror att det vore värdefullt
om man i diskussionen i fortsättningen
litet mera satte in den enskilda
människan. Det sägs då och då att man
skall sätta människan i centrum, men
det blir föga gjort åt den saken, utan
resonemanget gäller mest siffror och vad
den sade då och den då. Om någon ville
ta upp en »hård strid» på denna punkt

— för att nu än en gång citera statsministern
— skulle det vara mycket värdefullt.
Jag tror inte att den striden behöver
bli så hård, ty innerst inne är väl
alla ense om principerna för en sådan
politik.

Herr GEI JER, ARNE, (s):

Herr talman! Det ekonomiska läget i
vårt land just nu och vår situation inom
industri och näringsliv ger ju en rätt god
bild av det beroende av utlandet som vi
befinner oss i. Den försämring av den
internationella konjunkturen, som har
ägt rum under det senaste året, är ju att
främst hänföra till exportmarknaden. Vi

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

har haft en utveckling här i landet, som
mer och mer inneburit att vi sålt våra
produkter på främmande marknader,
vilket i sin tur har möjliggjort för vårt
land att köpa produkter utifrån, som vi
inte tillverkar eller som andra tillverkar
bättre och billigare. Denna ständigt ökade
utrikeshandel är ett av de främsta
dragen i vår ekonomiska utveckling som
helhet, och den har också möjliggjort
vår utveckling till ett av de länder som
har den högsta levnadsstandarden i världen.
Och kanske bör man uppmärksamma
en sak när det gäller denna utveckling
förra året, nämligen att Sverige,
för första gången, internationellt sett,
har placerat sig som nummer två då det
gäller nationalinkomst per capita räknat.
Sverige har under det gångna året i det
avseendet passerat Kanada, som hittills
har legat på andra plats efter Förenta
staterna.

Utvecklingen i vårt land har varit
framgångsrik, internationellt och handelspolitiskt
sett. Mer än 20 procent av
den svenska nationalinkomsten är att
hänföra till vår handel med främmande
länder. Ser vi på den egentliga industrien
kan vi uttrycka det så, att ungefär
var fjärde löntagare arbetar för utlandets
räkning —- så stor del av allt som
kommer fram från den egentliga industrien
i form av produkter säljs eller
måste säljas internationellt, om vi skall
kunna bibehålla den standard vi uppnått
och kunna bygga ut den ytterligare.

När vi nu befinner oss i en internationell
nedgång är det självklart att vårt
läge påverkas omedelbart, och det är då
även våra interna åtgärder spelar så
stor roll, vad vi gör för att kompensera
det motstånd som vår export möter på
främmande marknader samt inte minst
— och det har redan diskuterats i denna
remissdebatt — vad man kan göra för
att upprätthålla investeringsviljan i en
konjunktur som är försvagad. Och vad
man kan säga om 1962 är att investeringsviljan
i det enskilda näringslivet
betydligt har minskat, även om det tagit
upp sig en de! i slutet av året så att vi
för 1962 som helhet dock får en aktningsvärd
investeringsvolym på det privata

Statsverkspropositionen in. m.
området. Men det är inte enbart fråga
om att upprätthålla investeringsvolymen
— vad som behövs är en ökning av investeringsvolymen
år efter år, om vi skall
kunna hålla den takt i utvecklingen för
framtiden som vi alla hoppas på och som
vi alla bedömer såsom nödvändig för att
kunna klara kapplöpningen med andra
industriländer.

I denna situation spelar naturligtvis
också våra åtgärder på sysselsättningspolitikens
område en ofantligt stor roll,
och det är ingenting märkligt om jag i
denna remissdebatt speciellt understryker
betydelsen av den sysselsättningspolitik
som måste bedrivas i det här landet.
Jag tror att den sysselsättningspolitik
som här byggts upp under ett antal
år är mer framsynt och mer progressiv
än vad vi just nu kan finna på motsvarande
område i något annat land. Sverige
har ju också blivit ett studieobjekt
för andra industriländer inte minst då
det gäller sysselsättningspolitikens uppbyggnad
och skötsel.

Men vad vi kanske mest har ägnat oss
åt i sysselsättningspolitiskt hänseende
under de senaste åren är de rörlighetsstimulerande
åtgärderna. Det har varit
nödvändigt och är tillfredsställande att
så sker. Men vi får också hålla i minnet
att allt som hittills gjorts och som kan
göras för att stimulera rörligheten ändå
inte berör eller kanske inte kan beröra
mer än vad jag skulle vilja kalla marginalen
av sysselsättningen i vårt land. Om
vi får en kraftigare ekonomisk tillbakagång
på grund av den internationella utvecklingen
så kan vi aldrig lösa våra sysselsättningsproblem
genom åtgärder som
endast träffar marginalsysselsättningen,
utan då måste helt andra åtgärder till.
Jag utgår också från att regeringen är
beredd att i så fall vidtaga åtgärder av
kraftigare och mera djupgående finansiell
art än vad den hittills bedrivna sysselsättningspolitiken
har inneburit. Här
kommer t. ex. kommunernas lånefrågor
in i bilden, liksom ett ytterligare utnyttjande
av investeringsfonderna, för
att på det sättet effektivisera sysselsättningspolitiken
i högre grad än som hittills
varit nödvändigt.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Då det gäller sysselsättningspolitiken
har vi kanske en viss benägenhet att underskatta
de svårigheter som redan nu
existerar. Vid bedömningen av sysselsättningsläget
bör man nog inte enbart
titta på de procentsiffror som kommer
fram när man gör räkningar av arbetslösheten.
I ett läge som detta får vi nämligen
— något som förstärks ju sämre
konjunkturen blir — också en arbetslöshet
och en undersysselsättning som
aldrig redovisas i officiella siffror. Även
om alla hyser förhoppningen — vilket
också jag själv gör — att vi nu har passerat
lågpunkten i fråga om de svårigheter
vi har att brottas med så skall vi
ha klart för oss att detta mer är hypoteser
än vad vi i dag kan se som en verklighet.
Förmodligen kommer vi att under
de närmaste veckorna få uppleva ökade
svårigheter på sysselsättningsområdet,
vilka kanske kommer att kulminera någon
gång i slutet av februari månad. Och
vi kommer att få sådana ökade svårigheter
även om man internationellt sett har
passerat kulmen av svårigheterna och
skulle vara på väg mot en ny återhämtning.
Den försämring av konjunkturen
som faktiskt ägt rum har trots allt varit
så pass kännbar, att även om vi nu skulle
vara på väg in i bättre förhållanden så
kommer den hittillsvarande konjunktursvackan
att mer eller mindre kännas under
hela år 1963.

Vi skall ha detta i minnet då vi bedömer
de åtgärder som måste vidtagas för
att hålla sysselsättningen uppe på hög nivå.
Jag menar för egen del att vi icke
kan ge oss till att kompromissa när det
gäller de principer som legat till grund
för vår målsättning i sysselsättningsfrågan.
Från olika partier och organisationer
har vid många tillfällen mycket bestämt
understrukits värdet av en hög sysselsättning
och att den fulla sysselsättningen
skall eftersträvas. Detta måste
ske även då vi ställs inför de praktiska
svårigheterna. Vi får icke då kompromissa
och acceptera en lägre sysselsättningsnivå
än vi tänkt oss under mycket
goda konjunkturer. Jag säger inte detta
nu därför att det skulle ha framhållits att

så skall ske. Nej, tvärtom, men jag tror
att det är nyttigt i en något sämre konjunktur
att erinra om den målsättning
varom det råder principiell enighet i
hela landet, en målsättning som — jag
skulle vilja säga lyckligtvis — omfattas
även av företagarvärlden i detta land,
ty sysselsättningspolitiken är inte en angelägenhet
enbart för statliga och kommunala
myndigheter, den är också en
angelägenhet för dem som har främsta
ansvaret för näringslivet. Lyckligtvis
har under årens lopp synen på sysselsättningsfrågorna
förändrats hos den
svenska företagarvärlden, där man nu —
naturligtvis med vissa undantag — strävar
att så långt som möjligt hålla sysselsättningen
uppe inom de enskilda företagen.
Det har skett en radikal förändring
i synsätt gentemot vad som existerade
för några tiotal år sedan, som vi
på löntagarsidan givetvis har anledning
att vara mycket tillfredsställda med.

Jag har velat understryka detta därför
att jag som representant för löntagarna
känner ett ansvar för att sysselsättningspolitiken
sköts på ett sätt som vi kan stå
till svars för. Jag understryker ånyo att
jag säger inte detta därför att det skulle
ha framkommit olika meningar om den
politiken. Inte minst från regeringens sida
har gång efter annan betonats vikten
av en progressiv sysselsättningspolitik.
Men låt oss i fråga om sysselsättningspolitiken
för framtiden också vara på det
klara med — jag poängterar detta en
gång till — att investeringsvolymen måste
hållas uppe på en hög nivå. Tyvärr
finns det en tendens, då vi får en konjunkturdämpning,
att företagarna litet
för hastigt blir pessimister och väntar
med att göra investeringar. De vill se
hur utvecklingen blir, och när vi sedan
får en ny kraftig konjunktur uppåt igen,
då vill alla göra stora investeringar på
en gång. Jag tror att man med litet större
framsynthet skulle kunna hålla en
högre investeringsvolym även under en
lägre konjunktur. Nu är investeringarna
inom det privata näringslivet på uppgång
igen, och det sammanhänger ju inte
minst med den stimulans som företagen

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

fått genom de åtgärder, bl. a. frisläppande
av investeringsfonderna, som företagits
av myndigheterna.

Men när det nu är på det sättet ait det
privata näringslivet ändock håller tillbaka
investeringarna i ett sådant här
läge, då är det viktigt att samhället ökar
sin investeringsvolym, och det är vad
som sker. Men det kan hända att effektiviteten
i den verksamheten skulle vara
större, om man på olika håll i statsförvaltningen
liksom på det kommunala
området vore längre framme med sin
planering och i situationer som den vi
befinner oss i kunde påbörja sina investeringar
utan alltför lång tidsspillan och
därmed även medverka till att sysselsättningsfrågorna
löstes smidigare än
vad som nu kan ske på inånga håll.

Vi har för första gången i svensk politik
fått ett planeringsorgan, och jag
måste med tillfredsställelse notera detta,
men jag måste samtidigt ställa frågan:
Vilka uppgifter skall detta nya organ
ha? I och med tillsättandet av planeringsorganet
har det inte givits, enligt
min mening, tillfredsställande besked om
vad planeringsorganets uppgift egentligen
är. Uppgiften har formulerats i
mera allmänna ordalag, och det har inte
givits närmare riktlinjer. Detta kan i
värsta fall — jag hoppas att så inte
sker — leda till att det nya planeringsorganet
blir en kopia av den s. k. torsdagsklubben
som existerade för ett antal
år sedan. Farhågorna härför kan undanröjas,
om planeringsorganet ges en
ledning och tillräckligt med initiativ för
att bli ett planeringsorgan i verklig mening.
Om organet kommer att fungera
så som vi hoppas, kommer det att fylla
en naturlig och nödvändig funktion,
inte enbart i dagens ekonomiska situation
utan framför allt med hänsyn till
den framtida utvecklingen i vårt land.

Det finns så många frågeställningar i
ett modernt samhälle, i ett modernt, industrialiserat
land som vårt. Vad väntar
vi av den kommande samhällsutvecklingen?
Ja, vi väntar naturligtvis en
fortsatt ekonomisk utveckling, att hela
vår samhällsekonomi expanderar och att
vi får möjligheter att mer och mer göra

Statsverkspropositionen in. m.
oss gällande internationellt. Men då är
frågan: Vad vill vi vidta för åtgärder
för att styra utvecklingen i sådan riktning?
Som jag ser det bör ett planeringorgan
inte minst ägna sig åt sådana
bedömningar som innebär att framtiden
för oss alla kan framstå som tryggare än
vad den kan göra om vi går in i ett 60-tal och så småningom i ett 70-tal utan
att ha några idéer om hur vi vill forma
samhällsutvecklingen i vårt land. Planeringsorganet
har, som jag ser det, en
ofantligt betydelsefull uppgift, och om
organet får de initiativ och ges den
kraftfulla ledning som är nödvändig,
kan det fylla en funktion. Jag skulle dock
vilja säga att vi knappast har något behov
av en ny torsdagsklubb, som det kallades
för några år sedan, ty då blir det
ett organ för litet debatt och litet konversation
men ett organ som inte fyller
någon reell funktion. Jag tror att man
inte bara på löntagarhåll känner ett
verkligt behov av ett planeringsorgan i
verklig mening, utan det behovet känner
man inte minst bland ekonomerna, som
många gånger i den ekonomiska debatten
famlar i luften, eftersom de inte vet
i vilken riktning eller på vilket sätt utvecklingen
kan påverkas i framtiden.

När jag talar om ett planeringsorgan
som en åtgärd från regeringens sida,
skulle jag också gärna vilja nämna en
annan sak som har inträffat under året
och som kommer att få praktisk effekt i
och med att det nya budgetåret börjar
den 1 juli, nämligen departementsindelningen.
Ingen tvekan råder om att det
som regeringen har genomfört eller kommer
att genomföra är ett steg i rätt riktning.
Man har mera koncentrerat industrifrågor
och ekonomiska problem än
tidigare varit fallet. Jag skulle ändock
vilja säga att man på löntagarsidan betraktar
det som nu äger rum mera som
ett provisorium än en slutgiltig lösning
av problemet med departementsindelning
och fördelning av ärenden mellan departementen.
Vad vi egentligen behöver
är ett ordentligt industri- och arbetsmarknadsdepartement
eller ett näringsdepartement
— kalla det vad vi vill. Vi
behöver ett departement som kan ägna

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
sig åt industriella och näringspolitiska
problem i stället för att dessa frågor,
som tidigare varit fallet och som i viss
mån kommer att ske även härefter,
splittras på olika departement och ligger
under olika statsråds ansvarstagande. Vi
kan bara se på statens egna företag, vilka
numera är en betydande affär. Att
de skall utgöra en biavdelning i ett departement
är, som jag ser det, inte en
tillfredsställande lösning. Man bör komma
fram till att vi får industri- och näringspolitiken
samt arbetsmarknadspolitiken
som helhet koncentrerade till ett
enda departement. Då kan man också
när det gäller statens egen verksamhet
på det industriella området åstadkomma
bättre resultat och nå en bättre utveckling
än vad som kan ske om statens egna
industrier skulle vara ett biintresse inom
ett redan befintligt departement.

Det har i debatten här talats om lokaliseringspolitiken
och jag kan inte underlåta
att helt kort beröra den också i
samband med den ekonomiska politiken
och den framtida utvecklingen. Jag hade
inte haft för avsikt att säga någonting
om detta om inte herr Torsten Andersson
hade berört frågan om landsorganisationens
inställning till lokaliseringsproblemet.
Jag tror att Landsorganisationen
har ett ganska betydande intresse
av att vi kommer fram till en lösning av
detta problem. Skillnaden mellan vår
syn på lokaliseringspolitiken och centerpartiets
är väl den att vi ser den ur
betydligt mindre romantisk synvinkel
än vad centerpartiet gör. Vi försöker att
även i denna fråga bedöma saker och
ting realistiskt, och om vi har den uppfattning
som jag har fattat att herr Torsten
Andersson företräder, nämligen att
man skulle kunna bevara en blomstrande
landsbygd genom att åstadkomma en
industrialisering på praktiskt taget alla
nu befintliga orter, vore det inte en realistisk
syn. När det gäller lokaliseringspolitiken
får vi finna oss i att det förutom
de industricentra och industriella
områden som nu finns kommer att skapas
nya sådana. Det kan dock aldrig
vara realistiskt att tro att ett svenskt
näringsliv skulle kunna byggas upp på

grundval av att vi skulle bibehålla de
ortsbildningar som nu finns och att vi
skulle kunna rädda dem genom att där
placera företag av olika slag. Det förekommer
alltför mycket lätt gods i tänkandet
här i landet då det gäller industrilokaliseringen.
Jag tror i grund och
botten inte att centerpartiet har någon
annan uppfattning än den som vi företräder
inom Landsorganisationen, men
givetvis är det ibland svårt att ta steget
ut och säga till folket på landsbygden:
Ni kan inte räkna med att ert område
skall industrialiseras. Det är helt naturligt
att det finns ett behov och ett önskemål
— som vi får försöka tillgodose så
långt som möjligt — att skapa industriella
centra i områden som nu är industrifattiga
eller industrilösa. Men låt oss se
bort från den romantiska bild av lokaliseringspolitiken
som har svävat över
riksdagen i många år och som jag hoppas
skall kunna försvinna den dag som
lokaliseringsutredningen presenterar sitt
betänkande.

I höstens ekonomiska debatt har
framlagts ett dokument som jag har fäst
mig vid och som jag vill något kommentera
i detta sammanhang. Vad jag tänker
på är Industriförbundets skrivelse i
mitten av december månad. Där tog förbundet
upp i olika punkter de åtgärder
som krävdes med hänsyn till den ekonomiska
situation vari vi befinner oss.

Jag är inte helt negativ till Industriförbundets
synpunkter. Man kan mycket
väl instämma i vissa av dem, men inte
genomgående i vad som har sagts. När
förbundet så sent som i december månad
på tal om konjunkturen inom skogsindustrierna
sade att det inte visat sig någon
förbättring utan snarare en skärpning,
stämmer detta uttalande knappast med
vad vissa skogsindustriföretag här i landet
då sade till sina egna anställda rörande
sina företag. Man tar till litet för
starka ord när man i mitten av december
säger att skogskonjunkturen fortfarande
håller på att skärpas. Det är
nämligen ett faktum att där sker en återhämtning.
Även om det ännu inte är någon
väsentlig återhämtning, bär man
dock märkt en förbättring, vilket borde

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

ge anledning til! att skriva lite försiktigare
än som nu har skett.

Vad jag kanske främst ville säga ett
par ord om i anslutning till Industriförbundets
skrivelse gäller förbundets uttalande
om de indirekta skatterna på investeringsvaror.
I och för sig kan man
ur konjunktursynpunkt diskutera en
skattelättnad där, om vi får en kraftig
konjunkturförsämring. Hittills har konjunkturförsämringen
väl inte varit tillräckligt
kraftig för att man skulle kunna
ta upp en sådan sak. Framför allt
vill jag framhålla den principiella synpunkten
att man inte bör förändra de
indirekta skatterna efter konjunkturernas
och investeringarnas växlingar, om
man räknar med en blott tillfällig försämring
i det ekonomiska läget.

Inte heller är jag riktigt ense om att
man skall lätta på avskrivningsreglerna
för byggnader i det läge där vi befinner
oss. Vi skall komma ihåg att näringslivet
har mera generösa avskrivningsregler i
Sverige än någon annanstans i den moderna
världen. De svenska avskrivningsreglerna
har väl för andra länders företagare
och industrier kommit att framstå
som ett önskemål för deras vidkommande,
ja, mer eller mindre som ett ideal
för näringslivet. Lägger vi till avskrivningsreglerna
de förmåner som näringslivet
kan tillgodogöra sig tack vare bestämmelserna
om investeringsfonder,
kommer vi ju till avsevärda lättnader
över lag.

Vad jag här säger innebär inte att jag
förfäktar att vi bör genomföra en skärpning
av det svenska näringslivets beskattning.
Jag tror att vi på löntagarsidan
gärna ser att näringslivet kan få lindring
i sina skatter, om detta är möjligt
ur samhällsekonomisk synpunkt. En
minskad belastning på företagen ger helt
naturligt ett ökat utrymme för löntagarna
i deras strävan att få bättre inkomster.
Men man får se skattepolitiken realistiskt
och inte göra den till föremål
för alltför hastiga förändringar. Den dag
vi är mogna att genomföra en sänkning
av företagsbeskattningen och göra sänkningen
permanent, skall vi välkomna
den, men att börja laborera med skatte -

Statsverkspropositionen m. m.
reglerna i en som vi själva och företagarna
tror tillfällig nedgång i konjunkturerna
kan inte vara helt tillfredsställande.

Det är dessa kommentarer jag har velat
göra till Industriförbundets skrivelse.
Den innehåller som sagt även många positiva
synpunkter, som jag väl kan instämma
i men som jag på grund av tidsnöd
här inte skall gå närmare in på.

Jag skulle till sist vilja kommentera
statsverkspropositionen på en annan
punkt. Jag skall göra det kort, därför att
jag har en känsla av att jag tidigare i
olika sammanhang har irriterat regeringen
då det gäller den fråga som jag tänker
på, nämligen u-landshjälpen.

Det är ingen tvekan om att statsverkspropositionen
på denna punkt överraskade
många. Den överraskade, inte minst
därför att vad regeringen föreslår i årets
statsverksproposition knappast når upp
till den målsättning som riksdagen uttalade
sig för föregående år, då samma
fråga behandlades.

Riksdagen gjorde då på utskottets förslag
ett ganska generöst uttalande, att
den svenska u-landsinsatsen skulle ökas,
och man angav till och med målsättningen
på lång sikt — en procent av nationalinkomsten.
Yad som i år föreslås
når inte upp till den målsättningen på
något sätt, och det har förvånat många.
Yad man åtminstone borde ha föreslagit
i statsverkspropositionen är enligt
min uppfattning en stegringstakt som
legat på samma nivå som stegringstakten
för ett år sedan. Då hade man kanske
kunnat moraliskt försvara det förslag
som lagts fram, vilket jag anser
vara mycket svårt att göra nu.

Till detta kan naturligtvis nu sägas
att vi inte kan föreslå mera eftersom
planeringen inte har kommit längre. Yi
kan inte hur långt som helst skylla på
bristande planering då det gäller den
bilaterala hjälpen. Vi har mera folk
nu än någonsin tidigare engagerade på
både höga och låga poster i denna verksamhet,
och då bör även planeringsverksamheten
kunna drivas framåt. Men
låt oss ändå erkänna svårigheterna att
driva fram planeringsverksamheten! Då

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
finns ju i alla fall den multilaterala
hjälpen. Där hade man kunnat göra
en något större insats än vad som föreslagits,
ty där har Sverige icke — i motsats
till vad som står i statsverkspropositionen
— visat sig vara särskilt
långt framme i tävlan med andra länder,
om jag får uttrycka det så. Jag
skulle kunna räkna upp åtminstone tre,
fyra länder som i detta avseende ligger
framom Sverige. Alla har varit invecklade
i det senaste världskriget, och alla,
på ett undantag när, har en betydligt
lägre nationalinkomst per capita än vad
Sverige har. Därför hade vi förväntat att
något mera skulle ske på denna punkt.
Jag beklagar att så inte blivit fallet.
Riksdagen har givetvis möjlighet att då
propositionen behandlas korrigera detta
förslag, men det skulle ur riksdagens
och ur internationell synpunkt ha varit
angenämare om förslaget kommit
direkt från regeringen.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep)
kort genmäle:

Herr talman! Jag är något överraskad
över att herr Gei jer från sin höga utgångspunkt
som LO:s ordförande hemföll
åt att beteckna vår hållning i lokaliseringsfrågorna
som ett utslag av
romantik. Tror herr Geijer att det finns
någon romantik kvar — om det någonsin
funnits någon — i denna uppfattning,
sedan den malts under ideligt
motstånd i minst 15 år och sedan man
kommit underfund med att det finns
orter och trakter i detta land, där man
inte på något sätt kan föra en effektiv
lokaliseringspolitik utan måste finna sig
i läget såsom man nu måste göra? Jag
tycker det är ganska ovärdigt att avfärda
en saklig debatt som ett utslag av romantik.
Uppfattningen inom vissa studiegrupper
i LO, att man skall satsa på
expanderande områden, är, tycker jag,
i minst lika hög grad ett utslag av romantik,
nämligen storstadsromantik.
Vill herr Geijer solidarisera sig med den
uppfattningen i denna fråga, då vill jagsäga
att det är utomordentligt beklagligt.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Bengtson har tidigare
och herr Geijer nyss i sina anföranden
i denna debatt kritiserat att anslaget
till u-landshjälpen inte föreslås
bli större än vad som föreslås i årets
statsverksproposition. Båda förefaller
oroade av ökningstakten och menar att
den är otillräcklig med hänsyn till den
målsättning som riksdagen anammade i
våras, nämligen en u-hjälp som successivt
växer under loppet av ett årtionde
tills den uppgår till en procent av nationalprodukten.

Finansministern har redan i andra
kammaren kommenterat denna fråga
från sina utgångspunkter. Jag skall inte
falla honom i ämbetet och ta upp en
diskussion om det finansiella biståndets
avvägning och förutsättningar, och
ingen av talarna i denna kammare har
heller uppehållit sig särskilt vid den sidan
av saken. Men jag tror jag kan
säga att regeringen håller en beredskap
på det finansiella biståndsområdet för
anspråk som kan komma att dyka upp
—- utöver det nu förutsedda — och föranleda
särskilda åtgärder. Det räcker
kanske med att nämna Kongo, där militärhjälpen
kan behöva avlösas av civila
biståndsinsatser, och en eventuell associering
till EEC kan komma alt medföra
nya anknytningar till nya u-länder.

Men nog om detta. Jag skulle för egen
del gärna vilja säga några ord om den
del av u-landshjälpen, som jag bär ansvaret
för, nämligen det s. k. tekniska
biståndet, det bilaterala och multilaterala
bistånd, som herr Geijer nämnde i
sitt anförande.

Jag vill då börja med att rent allmänt
säga att det naturligtvis är en obefogad
oro, om herr Geijer eller herr Bengtson
tror att regeringen nu skulle fästa mindre
avseende vid den överenskommelse,
som regering och riksdag principiellt
anslöt sig till så sent som för tre kvarts
år sedan. Riksdagens beslut i maj i fjol
om en successiv ökning av det svenska
biståndet till fattiga länder innehöll ju
uttryckligen den reservationen, att anslagsökningarna
under de enskilda åren
framöver måste kunna variera — uppåt

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

o 7

och nedåt — inom ett givetvis uppåtriktat
utvecklingsförlopp. I u-hjälpspropositionen
i fjol påpekades detta sammanhang;
det sades att hänsyn måste tas
till exempelvis åtgärder på handelspolitikens
och de kommersiella transaktionernas
områden, som kan påverka möjligheterna
till biståndsgivning över statsbudgeten.

Och så är det alltjämt tänkt. Ännu arbetar
två delegationer inom den stora
u-landsberedningen, vars arbete under
1960 och 1961 fäst uppmärksamheten på
dessa frågor, och resultaten av detta arbete
kan väntas fram på våren. Den
ena delegationen, som har till ordförande
vår riksdagskollega i denna kammare,
herr Carl Albert Anderson, penetrerar
för närvarande det kommersiella och
handelspolitiska stöd som Sverige kan
ge u-länderna. Och det är realistiskt att
räkna med att det är förslag och lösningar
på detta område, som kan komma
att dra med sig de verkligt stora
ekonomiska engagemangen.

Som jag strax skall återkomma till
måste ju anslag till tekniskt bistånd alltid
i praktiken begränsas med hänsyn
till de personliga resurser som vid varje
särskild tidpunkt kan mobiliseras för
det totala antal biståndsprojekt, som är
på gång i världen och som kan igångsättas
inom den period som avses. Varje
krona och varje dollar till det tekniska
biståndet skall förvandlas till experter,
till lärare, till skollokaler, till sjukhus
m. in., under det att en ändrad kreditpolitik
eller en eventuell omläggning av
tullar och jordbrukssubventioner kan
komma 100 miljoner kronor att rulla undan
fort nog utan anlitande av personella
resurser.

Man bär för en stund sedan i andra
kammaren diskuterat just frågan om tullar
i u-landshjälpen, och en sådan diskussion
pågår också i våra tidningar:
om huruvida betsockret bör ersättas med
rörsocker, kaffetullar och kakaotullar
slopas etc. — i u-ländernas intresse, menar
förslagsställarna. Men bortsett från
att förslag av den sorten inte är så enkla
som de framställes, utan har många
implikationer för t. ex. sysselsättning -

Statsverkspropositionen in. m.
en i olika branscher här hemma, för
samarbetet i GATT o. s. v. och att det
måste utredas noga, om de skall aktualiseras
här, är det inte så alldeles säkert
att u-landshjälpen därmed skulle få en
god och föredömlig inriktning. Sålunda
vore det kanske inte så oomtvistligt för
alla åsiktsriktningar här i landet, om
t. ex. Kuba fick inkomsten av hela vår
svenska sockerkonsumtion — såvida vi
skulle följa ett förslag av KF :s förutvarande
och alltjämt starkt dynamiske direktör
Albin Johansson -— eller om vi
skulle låta enbart Brasilien få tillgodogöra
sig vad en ökad kaffekonsumtion
vid slopade kaffetullar skulle kunna inbringa.
Kort sagt det är ingalunda givet,
att Sveriges u-landshjälp —■ för att
bli stor nog fort nog — skall forceras
i sådan riktning till några få länder, som
vi annars knappast skulle prioritera när
det gäller svenska insatser.

Då har vi anslagsökningarna till det
tekniska biståndet som vi kan diskutera.
ökningstakten när det gäller vårt tekniska
bistånd till olika länder är dock
avhängig av programmeringen, och den
i sin tur är avhängig av den arbetskraft,
som står till buds för att göra upp kloka
och snabbt realiserbara hjälpprogram.
Och här har vi en flaskhals, även om
vi nu — som herr Geijer säger — har
mycket mera folk till förfogaande än tidigare.
Det är en flaskhals som hela
världen kan peka på — en flaskhals där
kunskapsflödet gärna proppar sig. Av
den anledningen måste personalresurserna
först vidgas, innan projekten kan
ta form och påkalla våra pengar. Vad
den svenska direkthjälpen beträffar har
vi tagit konsekvenserna av denna insikt.
Herr Geijer ursäktade i viss mån, att det
på denna punkt •— på grund av bristande
planering — inte föreslås så stora ökningar
av anslagen.

Ja, den svenska nämnden för internationellt
bistånd är ju bara ett år gammal.
Den har för närvarande 32 fast anställda
personer i sin tjänst och ett dussin
extra. I statsverkspropositionen föreslår
regeringen att nämnden får ytterligare
23 fast anställda och ett anslag
för tillfällig arbetskraft, som inte behö -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ver innebära en minskning av nuvarande
extra arbetskraft. För ett ambitiöst
arbetsprogram nästa år har nämnden begärt
i runt tal 23 miljoner kronor. Regeringen
föreslår riksdagen, att nämnden
skall få dessa 23 miljoner kronor. Här
finns alltså ingen återhållsamhet eller
njugghet i regeringens hållning till den
verksamhet, som den vet kan komma till
stånd och bli av värde för de länder dit
den förlägges.

Detta är emellertid inte alltid lika
övertygande eller omgående klart när det
gäller de internationella organen —■ FNorganens
verksamhet — som vi annars
rent principiellt vill ge vårt starkaste
stöd. Jag är ledsen om herr Geijer blivit
så missräknad över de anslag som föreslås
härvidlag. Jag vill peka på att till
FN:s utvidgade tekniska biståndsprogram,
EPTA, föreslås en ökning av det
svenska bidraget med 33 procent till
jämnt 2 miljoner dollar, därför att en
sådan ökning tillsammans med det bidrag
från USA, som automatiskt fälles
ut vid varje bidrag från annat land, beräknas
ge EPTA precis det belopp, som
fattas för den årliga anslagsram av 50
miljoner dollar, för vilken EPTA:s verksamhet
är planerad och kalkylerad för
tvåårsperioden 1963—1964. Till FN:s
barnfond, UNICEF, föreslås vidare en
anslagshöjning med 50 procent. Sverige
som ledamot av fondens styrelse vill aktivt
påverka programmeringen för en del
av dessa nya pengar i enlighet med den
avsikt, som regeringen tillkännagav i
fjolårets principproposition om mera aktiva
insatser i de internationella organens
biståndspolitik. Särskilt de djupast
försummade i u-ländernas okunniga och
bottenfattiga folkmassor, nämligen kvinnorna,
vill vi från svensk sida ägna särskild
uppmärksamhet, närmast via
UNESCO- och UNICEF-programmen, tv
utan att nå fram till kvinnornas medvetande
och förnuft finns det intet hopp
om lösning av jordens väldiga befolkningsproblem
och ingen räddning undan
sjukdom och undernäring för redan
födda barn.

Det enda internationella organ för
tekniskt bistånd, beträffande vilket re -

geringens förslag till bidrag kan diskuteras
och skäl och motskäl anföras för
en större höjning, är FN:s specialfond.
När regeringen har stannat för endast
en mindre uppräkning av anslaget, nämligen
med 1,3 miljoner kronor till 5,25
miljoner dollar, har detta inte berott på
att vi har tvekat att låta Sverige bli den
näst efter USA största av fondens nittiotal
bidragsgivare — vi befinner oss alltså
redan på andra plats — utan närmast
på att igångsättningstiden för fondens
projekt har dragit om. Outnyttjade bidragsmedel
har därigenom kommit att
ackumuleras i mycket stor omfattning.
Innevarande budgetårs svenska bidrag
står t. ex. ännu på bankräkningar i väntan
på att tas i anspråk. Frågan om hur
man skall minska stelheten i fondens finansieringspolitik
har just utretts av en
arbetsgrupp, i vilken Sverige ingår. Vissa
liberaliseringsförslag förordas för att
minska de stora kontantreserverna. Nästa
budgetår kan läget således vara ett
annat.

Den svenska regeringen har sålunda
haft sina skäl för förslagen till den avvägning
av nästa års bidrag till det tekniska
biståndet till u-länderna, som har
skett. Även om anslagsökningen bär prägel
av en viss mellanårsförsiktighet, innebär
den ett plock ur skattebetalarnas
portmonnäer, som motsvarar vad t. ex.
de norska skattebetalarna får tillskjuta
genom en speciell u-hjälpsskatt, som införts
i Norge från och med detta år och
som skall finansiera hela den norska uhjälpen.
Den svenska allmänheten kommer
att via skattsedeln dela med sig till
de underutvecklade länderna i stegrad
omfattning även nästa budgetår och, det
vill jag försäkra herr Geijer, i ännu mer
stegrad omfattning under den kommande
tioårsperioden i enlighet med riksdagens
och regeringens gemensamma
målsättning. Vi hoppas att den kommer
att göra detta med självklar solidaritet.

Herr GEIJER, ARNE, (s) kort genmäle:
Herr talman! Det allra sista som yttrades
av statsrådet Lindström kan ju
vara ganska farligt. Vi kommer ju till

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

debatt nästa år, och om de stora utfästelserna
inte skulle infrias, vad kommer
riksdagens första kammare att säga
då?

Jag fäste mig vid några ting i statsrådets
anförande. Vad gäller den bilaterala
hjälpen skall jag godtaga den eftersläpning
i planeringen, som skett här i
landet. Vi hoppas att eftersläpningen
skall kunna hämtas in under det åt- som
förestår. Om det är ett faktum att vi
inte har planer, kan naturligtvis inte
heller den bilaterala hjälpen ökas, men
jag understryker att man inte i längden
kan hänvisa till brist på planer och
utredningar.

Regeringen kan inte i längden gömma
sig bakom en sådan fasad. Vi måste
dock i dag acceptera förhållandet, om
det nu är på det sättet.

Vi har då kvar den multilaterala delen.
Statsrådet Lindström har nu lämnat
redogörelse på vissa punkter. Vi
kommer dock inte ifrån att den svenska
ökningen t. ex. då det gäller den särskilda
fonden är mycket liten. Ändå är särskilda
fonden av allra största betydelse
för exempelvis utbyggnad av kraftförsörjningen
i dessa fattiga länder. Då
det gäller den internationella utvecklingsfonden
har ju i realiteten det
.svenska anslaget sänkts, om man tar
hänsyn till de extra anslag som har givits
under året.

Nu framhöll statsrådet Lindström, vilket
var mycket intressant, att extra anslag
utöver det som här föreslås skulle
kunna ges under året. Vi som läser
statsverkspropositionen och deltar i remissdebatten
måste ju hålla oss till vad
som står i statsverkspropositionen, och
vi kan inte känna till eventuella planer
på extra anslag. Jag tycker att sådana
bör redovisas för riksdagen.

Till sist några ord om att detta skall
»tas ur skattebetalarnas portmonnäer».
Nå, låt gå för det uttrycket, men jag
tycker inte om att föra resonemanget
på ett sådant plan. Det vädjar till den
enskilde individen: Du skall hålla din
portmonnä stängd och ge så litet som
möjligt till detta ändamål!

Men tar vi ur skattebetalarnas port -

Statsverkspropositionen m. m.
monnäer? Vi skall komma ihåg att vi
för tropiska produkter i tullar och skatter
tar in betydligt mer per år än hela
den svenska u-landshjälpen. Statsrådet
Lindström framhöll att vi inte kan slopa
dessa avgifter, eftersom det kunde
skapa sysselsättningssvårigheter inom
landet. Då det gäller de tropiska jordbruksprodukterna
skulle inga sådana
svårigheter skapas, icke heller beträffande
de råvaror, som vi måste köpa
ifrån utlandet och där vi — liksom andra
industriländer — på ett hänsynslöst
sätt utnyttjar de fattiga ländernas låga
råvarupriser. Dessa länder har inte heller
kunnat få till stånd en internationell
stabilisering av råvarupriserna. En sådan
borde snarast ordnas genom FN:s
försorg.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Vad statsrådet Lindström
här meddelade om möjligheten
att det kan anslås mera under riksdagens
lopp är ju ett löfte att ta fasta på.
Men, som herr Geijer framhöll, det kunde
vi inte gärna veta, och vi har framfört
vår kritik utifrån de fakta som förelåg
för oss.

Jag skall inte tillägga mycket utöver
vad herr Geijer sagt. Han och jag är
på samma linje, och han anslöt sig i
princip till mitt första anförande.

Det är emellertid en sak, som man
möter också i andra sammanhang och
som jag vill protestera emot. När det
talas om personella resurser som kan
mobiliseras och om den arbetskraft som
står till buds måste vi komma ihåg, att
vi i Sverige har full sysselsättning. Alla
har arbete någonstans. Vi kan då inte
vänta på att det skall bli tekniker och
andra personer arbetslösa för att kunna
sättas in till u-länderna. Skall vi ge
någon hjälp måste vi ta från vårt eget
produktionsliv. Förhållandena är liknande
i andra länder — u-hjälpen kan
inte bara vänta på en arbetslöshet för
att få folk.

När det gäller den multilaterala hjälpen
har jag inte hört sägas att det är
brist på tekniker. Jag förmodar där -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen in. ra.
för, att det bland de länder som här
bidrar på olika sätt kan ställas tekniker
till förfogande.

I övrigt instämmer jag helt med vad
herr Geijer sade beträffande hjälpen.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Geijer sade någonting
om att regeringen inte hur länge
som helst kan gömma sig bakom den
fasad som utredningar är. Jag vill gärna
säga honom, att regeringen inte har
något behov att gömma sig bakom någon
fasad. Den är beredd att vara fasad
själv — och även måltavla för både
önskemål och kritik! Vi har ingenting
emot att diskutera denna fråga både
livligt och fränt och känner ingen irritation
— om jag får återgå till herr
Geijers första anförande — över att han
här vill skynda på.

Han uttryckte förvåning över att inte
allting står i statsverkspropositionen,
som kan komma att inträffa på u-hjälpens
område. Jo, i statsverkspropositionen
står allt som man känner till när
statsverkspropositionen trycks. Men vi
planerar som bekant för en verksamhetsperiod
som innefattar ett budgetår
ett och ett halvt år framåt i tiden, och
vi vet att det internationella området
hör till de dynamiska, som mer än andra
kan komma att i vissa lägen kräva
tilläggsproposition. Det är inte ovanligt
att vi får arbeta på olika avsnitt av den
statliga verksamheten med tilläggsanslag.
Vi vet att det internationella arbetet
vid olika tillfällen har föranlett
plötsliga krav på Sverige, som vi då
fått ta upp, även om dessa krav fallit
emellan de tidpunkter då vi nyss beslutat
ett anslag för den ordinarie verksamheten
och då vi ska besluta om anslag
på nytt.

Herr Geijer nämnde även att den
speciella fonden hade fått en mager tilldelning.
Jag sade själv i mitt första
anförande, att anslaget är sådant att
man kan anföra såväl skäl som motskäl
för det, men jag pekade nyss på en
orsak till att vi ökat anslaget till fonden
i år endast i mindre omfattning,

nämligen att mycket medel har ackumulerats
i särskilda fonden. Till fondens
andra möte under detta år — det
första avslutades just i dagarna — kommer
dess direktör Paul Hoffman att
framlägga förslag om viss användning
av fondens kontantreserver, som för
närvarande uppgår till minst 100 miljoner
dollar — om inte rent av till 12(5
miljoner dollar enligt en beräkning som
gjordes vid utgången av 1962. Det är
klart att denna kontantbehållning redan
är intecknad för blivande utgifter, för
projekt som skall sträcka sig över många
år, och att hederliga reserver måste
finnas, så att inte en bra biståndsverksamhet
måste avbrytas efter två tre år,
om den rimligen behöver fortsätta i
fondens regi ännu något längre. Eftersläpningen
i utbetalningarna måste dock
ligga inom rimliga gränser för att sporra
till nya stora anslag till fonden. Medan
de beslutade totala bidragsbeloppen
för särskilda fonden hittills under dess
hela verksamhetstid har uppgått till 173
miljoner dollar, har kontantutbetalningarna
stannat vid 39 miljoner dollar, och
tidsavståndet mellan fondstyrelsens godkännanden
och den faktiska igångsättningen
är för 40—50 procent av projekten
11 månader eller mera. Detta
sammanhänger med de bristande personalresurser,
som även de internationella
organen har och som vi inte kan
vifta bort, därför att de är ett faktum.
Del gäller att först anstränga sig att
nedbringa dessa eftersläpningar, att
skaffa fram de människor som behövs.
Fondens styrelse har nu särskilt gripit
sig an med att påskynda projekteringen
och därför hoppas jag att vi skall
ha ett bättre utgångsläge för en ökning
nästa år.

Jag är inte så orolig för regeringens
räkning — som herr Geijer tycks vara
— över att behöva möta kammaren nästa
år, när denna fråga då skall diskuteras.
Jag hänvisar till den målsättning,
som vi är ense om, men också till den
reservation som stod i principbeslutet
i fjol, att vi får ta dessa ökningar med
de variationer under de enskilda åren,
som kan vara motiverade.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Jag skall inte blanda mig
i den animerade debatt som just nu ägt
rum om de sig upptornande svårigheterna
att bli av med ett tillfyllestgörande
antal miljoner för utlandshjälpen, utan
jag skall inskränka mig til! några mera
allmänna reflexioner i anledning av den
debatt som här har ägt rum.

Det förefaller mig föga troligt, herr talman,
att regeringen har emotsett denna
remissdebatt med någon större ängslan
eller att de överläggningar som har ägt
rum inom densamma har präglats av någon
större fruktan för att regeringen
skulle bli särskilt illa åtgången i denna
debatt.

Regeringen har ju kunnat glädja sig åt
att kunna framlägga en budget i ett konjunkturläge,
som efter vad jag kan förstå
är sällsynt svåröverblickbart men där
den avsakining av högkonjunkturen, som
är för alla uppenbar, gör att eu viss statlig
upplåning ter sig inte bara naturlig
utan också fullt berättigad. Finansministern
har under sådana förhållanden inte
behövt komma med de sedvanliga skatteökningar,
som man har väntat, och inte
heller har han ansett sig behöva vara
särskilt restriktiv i fråga om utgiftssidan.
Regeringen har inte heller på något
särskilt sätt känt sig hotad vare sig
aktuellt eller potentiellt av en opposition,
som allt fortfarande förefaller besluten
att marschera åtskils. Det alternativ
i fråga om majoritet och regeringsbildning
som är demokratiens livsluft
förefaller att vara lika avlägset som under
gångna år. Debatten kommer väl
därför i fortsättningen som hittills mera
att röra sig om detaljer än om principer,
mera om gradskillnader än artskillnader.
Det är kanske också därför, herr talman,
som antalet ledamöter av riksdagen, som
anser sig ha något att säga, i dag är så
ovanligt stort.

För dem som har något med den industriella
utvecklingen att göra är det väl
uppenbart att vi står inför en situation,
där vartenda industriellt företag med
mycket få undantag har att brottas med
de problem som uppstår när marginalen
inskränks och förtjänsterna minskas. Det

Statsverkspropositionen m. in.
är ingalunda uteslutande en utveckling
av ondo. Det är inte sällan av en icke
ringa fördel att näringslivet under en
viss, inte alltför lång period får se om
sitt hus och skära bort en del av de onödiga
utgifter, som man ofta ikläder sig
under en högkonjunktur, där det är lätt
att sälja och där kostnaderna i själva
verket spelar en mindre roll.

Å andra sidan är det naturligt att i en
period som denna, då marginalerna sjunker
och svårigheterna för företagen att
bedriva självfinansiering blir allt större,
så blir försiktigheten i fråga om investeringar
också större. Det vore självklart
ett idealiskt tillstånd, om företagen alltid
kunde passa på att investera mest under
lågkonjukturer i avvaktan på en högkonjunktur,
och mindre när konjunkturen
är god. Så är nu den mänskliga naturen
inte beskaffad, och det är något
som man får ta med i beräkningen.

Yi är alla som har med näringslivet att
göra ytterst tacksamma över den svenska
uppfinning som investeringsfonderna utgör
och de beskattningslättnader som
medföljer dem. Investeringsfonderna är
utan varje tvivel ett medel för konjunkturutjämning
av mycket stort värde. I
år förefaller det mig som om någon anmärkning
inte skulle kunna riktas mot
det sätt, på vilket statsmakterna handhaft
investeringsfonderna.

Såsom herr Geijer påpekade är det
emellertid i nuvarande situation utomordentligt
svårt att veta, huruvida vi har
nått botten på konjunktursvackan, eller
huruvida ytterligare åtgärder kommer att
visa sig nödvändiga utöver dem som redan
vidtagits från statsmakternas och de
offentliga myndigheternas sida för att
motverka avmattningen i konjunkturen.
Det är osäkert om de hittills vidtagna åtgärderna
verkligen kommer att visa sig
vara tillräckliga. Finansministern har ju
också i statsverkspropositionen meddelat,
att han har under övervägande huruvida
han inte, om en ytterligare försvagning
i konjunkturen kan befaras,
måste vidta ytterligare åtgärder för att
stärka industriens och näringslivets investeringsvilja
och investeringsförmåga.

Det har här av flera talare påpekats,

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att det skulle vara önskvärt att finansministern,
om konjunkturen blir ännu svagare
än vad man nu räknar med, ville
överväga lättnader i exempelvis energiskatten
och omsättningsskatten på investeringsvaror.
Jag förstår att finansministern
kanske inte ännu vill vidta eu
sådan åtgärd. Om konjunkturen skulle
ytterligare försämras förefaller det mig
emellertid, som om dessa båda områden
borde bli föremål för finansministerns
uppmärksamhet,

I fråga om energiskatten är det ytterligare
en omständighet som måste tas i
beaktande, nämligen det förhållandet, att
vi för närvarande har ett överskott av
elektrisk kraft här i landet, vilket inte
tidigare varit fallet. Eftersom staten äger
en stor del av kraftproduktionen, skulle
en ökad förbrukning av elektrisk kraft
medföra ett ökat tillflöde av inkomster
till statskassan.

En lättnad på dessa punkter av industriens
kostnader kommer heller inte, åtminstone
inte på någon sikt, att medföra
en motsvarande minskning av statens inkomster.
De pengar som företagen sparar
in på sin kostnadssida, vare sig det
gäller investeringar eller driften, kommer
ju förr eller senare fram i form av
ökade inkomster för företagen eller i varje
fall en minskning av den nedgång i
vinsten som annars skulle ha ägt rum.
Dessa pengar kommer därigenom att i
stor utsträckning flyta tillbaka till staten
genom företagsbeskattningen.

Jag vill, herr talman, i detta sammanhang
också peka på en annan sak, som
egentligen inte närmast rör statsmakterna,
men där ett visst samarbete måste
äga rum. Jag tänker på angelägenheten
att i någon mån modernisera formerna
för företagens långsiktiga upplåning.
Obligationslån i Sverige är nästan uteslutande
baserade på den säkerhet som
består i inteckningar. I många andra
länder, framför allt Amerika, är obligationslånen
i mycket större utsträckning
baserade på andra kriterier, nämligen på
en bedömning av företagens förtjänstoch
tillväxtmöjligheter, och mindre på
de reala tillgångar som finns i fastigheter
och sådant som kan intecknas.

I själva verket är en fabriksfastighet
en tvivelaktig tillgång, såvida inte företaget
är ett lönsamt företag. Det förefaller
mig som om det vore önskvärt att undersöka
huruvida inte även här i landet
företagens upplåning på obligationsmarknaden
skulle kunna ske mot säkerheter,
som inte vore så bundna vid inteckningar
som för närvarande är fallet.
Det skulle möjliggöra för företag som befinner
sig i tillväxt att i större utsträckning
än för närvarande skaffa sig långfristiga
lån.

Herr Geijer har här sagt, att Industriförbundet
i sin inlaga har överdrivit
svårigheterna för den svenska skogsindustrien.
Jag vill i det sammanhanget bara
påpeka, att den lilla förbättring, som
hittills har skett i skogsindustriernas
priser på utlandsmarknaden — det gäller
särskilt massa — och som ännu är
långt ifrån tillräcklig för att en normal
lönsamhet skall inträda, är i högsta
grad en följd av den inskränkning av
produktionen som har skett enligt en
överenskommelse mellan industrierna i
olika länder. Det är egentligen inte särskilt
tillfredsställande på längre sikt om
förbättringen uteslutande beror på inskränkningar
i produktionen. I själva
verket kommer det nog att ta åtminstone
ett par år innan produktion och efterfrågan
ånyo har nått jämvikt och
innan den svenska skogsindustrien, särskilt
massaindustrien, kommer att visa
ett resultat, som innebär en någorlunda
normal räntabilitet. Även om det
svenska näringslivet har relativt fördelaktiga
beskattnings- och avskrivningsregler,
så är det å andra sidan ett faktum
att lönenivån för näringslivet i Sverige
är myckte högre än i de flesta andra
länder.

Detta var, herr talman, endast några
allmänna reflexioner med anledning av
den debatt som har ägt rum.

Om jag till slut skall säga bara några
få ord om det som jag brukar uttala mig
om i den här kammaren, nämligen det
utrikespolitiska läget, så kan jag fatta
mig mycket kort. Sällan har väl läget
särskilt för Sveriges vidkommande varit
så osäkert och så svåröverblickbart

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

som just i denna stund, och det manar,
tycker jag, till en utomordentlig försiktighet
i fråga om uttalanden och bedömanden.

Yi har väl alla på känn att det håller
på att ske någonting genomgripande
i den värld vi lever i. Den utveckling
som för närvarande äger rum inom den
kommunistiska världen är, förefaller det
mig, av genomgripande art. Den innebär
såvitt jag kan förstå ett allt mindre betonande
av ideologiska motiv och ideologiska
stämningar och en allt starkare
känsla inom den kommunistiska världen
för önskvärdheten av materiella framsteg.
Vad allt detta nytänkande på den
sidan kan leda till vet man ännu inte
mycket om, men att man kan hysa vissa
förhoppningar om att den skall leda
till en bättre ordning förefaller mig
högst sannolikt. Jag ser också som ett
tecken på denna nyorientering de medgivanden,
som på sistone har gjorts
från det hållet inom det område, som
särskilt intresserar ambassadör Myrdal,
där hon har lagt ned så mycken kraft
och så mycken energi på att försöka
hjälpa till att åstadkomma den av alla
efterlängtade överenskommelsen om
stopp för kärnvapenprov.

Den utveckling som på sistone ägt rum
i fråga om den gemensamma marknaden
och förhållandet mellan den gemensamma
marknaden och de utanförstående
länder, som sökt inträde i eller association
med den, förefaller det mig vara
bäst att för närvarande inte kommentera.
Yi skall ju ha en utrikespolitisk debatt
senare, har det sagts; jag hoppas
att den inte kommer förrän man har
något säkrare utgångspunkter för en
bedömning av förhållandena. Vad man
nu kan säga eller inte säga är ju bara
rena spekulationer, som inte har något
egentligt värde.

För vårt vidkommande måste vi väl
nu ställa oss helt och hållet avvaktande.
Vi har inga möjligheter att påverka utvecklingen,
och vi har såvitt jag kan
förstå inga möjligheter att ta några initiativ
för närvarande. Vi måste vänta
och se i vilken riktning utvecklingen
går.

Statsverkspropositionen m. m.

Vi har ingen anledning att se med
någon speciell ängslan på förhållandena.
Vi har ju klarat oss relativt hyggligt
under andra situationer, som varit
minst lika besvärliga, och det finns väl
ingen anledning att tro att vi inte skall
kunna göra det också i fortsättningen.
Det är en svår olägenhet för vår industri
att inte kunna planera och inte
kunna förutse hur utvecklingen kommer
att gå, men det är ett oundvikligt förhållande.
Vi är ense här i landet om de
huvudprinciper som skall reglera vårt
förhållande till strävandena efter integration
— det finns såvitt jag kan förstå
ingen skiljaktighet för närvarande
mellan regeringens och oppositionens
uppfattning i det hänseendet.

Därför finns det för närvarande ingenting
annat att göra än att vänta och se
•— och hoppas.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr VIRGIN (h):

Herr talman! Låter vi svenskar oss
pådrivas i jakten efter standardhöjning
till den grad att vi tappar sinnet för proportioner
och mister känslan för tillvarons
många andra, större värden? Man
kan fråga sig detta när man konstaterar
att vi som nation tycks ha förlorat
viljan till en normal tillväxt. Vårt födelsetal
är det lägsta i världen och vår
befolkningstillväxt är i dag på sikt praktiskt
taget ingen.

Det är mycket svårt att gissa sig till
de djupaste orsakerna till dessa förhållanden.
Man får hoppas att den utredning
av befolkningsfrågans olika aspekter,
som riksdagen begärde i höstas, skall
lyckas klarlägga dem. Det förefaller
emellertid uppenbart att de inte egentligen
eller främst kan vara av ekonomisk
art, i varje fall inte på det sättet
att bättre försörjningsmöjligheter automatiskt
skulle ge större familjer.

Orsakerna är väl snarare av psykologisk
natur. Det måste i så fall vara viktigt
att samhället i sin allmänna attityd

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m, m.
och i sitt handlande —- för övrigt att vi
alla i vår attityd och vårt handlande —
visar hjälpsamhet mot och uppskattning
av barnfamiljerna och familj einstitutionen
över huvud taget.

Om man har tillfälle att se förhållandena
i andra länder, som inte ligger
alldeles inpå oss och som vi brukar anse
vara oss underlägsna i samhällsutveckling,
så frapperas man ofta av hur
mycket starkare familjebanden där är
och hur mycket större samhörighetskänslan
och hjälpsamheten inom familjen
är än vad som brukar vara vanligt
hos oss. Det är sannolikt att vår ganska
ensidiga inriktning mot en höjning av
den ekonomiska standarden som samhällets
nästan enda målsättning har bidragit
till vår låga standard på just detta
område. Förhållandet är emellertid beklagligt
för det synes mig lika självklart
att familjen måste vara grundvalen och
kärnan i samhället som att hemmet normalt
är den bästa uppväxtplatsen för
barn. Det är högst olyckligt om samhällets
åtgärder inom familjepolitiken skulle
medverka till att ytterligare försvaga
familjebanden —■ i så fall gör de skada
och berövar svenska nationen något
verkligt värdefullt. Detta gäller också efter
den väldiga omvandling som har
skett och som håller på att ske i fråga
om samhällets struktur och familjens
funktioner över huvud taget.

Förändringarna i samhället skapar undan
för undan nya problem. Genom lägre
giftermålsålder och genom att barnafödande!
alltmera tycks koncentrera
sig till äktenskapens tidigaste år har
mödrarna numera i allmänhet avslutat
den viktigaste delen av sin fostrargärning
vid relativt unga år. Samtidigt har
hemarbetet förenklats, arbetstillfällena
utom hemmet ökat och arbetsförtjänsterna
förbättrats. Det är mycket naturligt
att allt flera gifta kvinnor söker sig ut
på arbetsmarknaden. Detta kan dock ofta
vara ett svårt steg att ta för dem.
Arbetsförhållandena förändras snabbt i
dagens samhälle och kraven på yrkeskunskaper
stiger. Det är ofta en helt annan
miljö som möter än den som lämnades
ett antal år tidigare. Övergången

bör underlättas genom en utbyggd vuxenutbildning,
genom reaktiveringskurser
och genom deltidstjänster.

När det gäller mödrar med minderåriga
barn ligger problemet annorlunda till.
Här kommer ju barnens omhändertagande
och vård in i bilden. Det kan enligt
min mening bara i undantagsfall eller i
vissa beträngda lägen vara ett samhällsintresse
att locka ut dessa mödrar på
arbetsmarknaden. Det val som skall träffas
är naturligtvis föräldrarnas eget, och
samhället bör inte påverka det genom
att ensidigt stödja ett av alternativen.
Just detta sker dock i stor utsträckning
till exempel genom subventionering av
barndaghem även när det gäller vanliga,
normala famiijer.

Strävandena att få ut också småbarnsmödrarna
på arbetsmarknaden motiveras
inte sällan med behovet av arbetskraft
Visst är detta behov påträngande, liksom
alltid under en snabb produktionsutveckling
av den typ vi nu haft under
många år. Det är inte minst påträngande
i den våldsamt svällande allmänna servicesektorn.
Samtidigt pågår emellertid
en process, främst inom näringslivet,
som innebär ökad automatisering och
arbetskraftbesparande rationalisering
över huvud taget. Den processen har sina
starkaste drivfjädrar just i bristen
på arbetskraft och i kostnaden för denna
arbetskraft. Den vid varje tillfälle
aktuella rationaliseringsgraden är en
funktion just av dessa faktorer och anpassar
sig på sikt efter dem. Det är därför
inte alldeles så enkelt att bedöma
värdet av ett arbetskraftstillskott, och
detta får i varje fall inte göras endast
statiskt. Naturligtvis är det dock sannolikt
att produktionen och kanske även
produktiviteten skulle kunna förbättras
genom rikligare tillgång på arbetskraft,
men när det gäller småbarnsmödrarna
blir det ju närmast fråga om ett arbetsbyte.
Visst kan man vinna i effektivitet
genom ett sådant byte, men man vinner
inte så mycket och man förlorar kanske
större värden.

Bostadsfrågan är av vital betydelse för
barnfamiljerna. Den bostadspolitik, som
efter alla dessa år ännu inte har lett till

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

en avveckling av bostadsbristen, drabbar
barnfamiljerna hårdast. För dem är ett
fritt bostadsval viktigare än för andra.
Dessutom blir hela bostads- och samhällsplaneringen,
som ju också har särskild
betydelse för barnfamiljerna, osäker
och troligen delvis fel inriktad vid
en långvarig bostadsbrist. Planeringen
kan då inte vila på den säkra grund som
utgörs av kännedom om hur önskemålen
tillgodoses vid ett fritt val.

I statsverkspropositionens avsnitt om
familjebostadsbidragen redovisas i siffror
trångboddheten bland barnfamiljerna.
Av dessa siffror framgår att trångboddheten
är betydande bland flerbarnsfamiljerna;
nära två tredjedelar av
familjerna med mer än fyra barn är
trångbodda i sådan utsträckning, att de
inte kan bli berättigade till familjebostadsbidrag.
I fråga om fåbarnsfamiljerna
är sådan trångboddhet obetydlig. De
förändringar i grunderna för utgivande
av familj ebostadsbidrag som föreslås
skulle, såvitt jag kan förstå, ytterligare
i hög grad förskjuta stödet till fåbarnsfamiljernas
förmån. Viktigare synes det
mig vara att koncentrera stödet där det
bäst behövs.

När det gäller barnfamiljernas beskattning
är också denna ogynnsam i jämförelse
med de ensamstående, och skillnaden
synes växa. 1954 års familjeutredning
visade på sin tid att den statsskatt,
som betalades av hushåll med barn, år
1948 utgjorde 14 procent av hela statsskatten
och år 1954 hade stigit till 22
procent. Siffrorna är ju gamla — jag har
inga färskare — men utvecklingen sedan
år 1954 torde knappast ha gått i en för
barnfamiljerna gynnsam riktning. Det
är med säkerhet tvärtom.

En princip för vår skattelagsstiftning''
är att skatt skall uttagas efter förmåga
och att den del av inkomsten som saknar
skatteförmåga därför skall lämnas
obeskattad. Ortsavdragen är ett uttryck
härför och de har följaktligen också
höjts undan för undan alltefter penningvärdets
fall. När det gäller barnen har
man sedan år 1947 i stället haft barnbidrag.
Dessa täcker emellertid inte på

5 Första kammarens protokoll 1963. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

långt när något existensminimum för
barnet. Barnfamiljerna får därför i stor
utsträckning betala skatt på inkomster
som inte har någon skattekraft. I höstas
fattade riksdagen ett beslut, som innebär
att ensamstående med minderåriga
barn får tillgodogöra sig ortsavdrag för
barn. Starka skäl talar för att man nu
går samma väg även i fråga om fullständiga
familjer. De invändningar, som tidigare
har anförts häremot — nämligen
att avdragen ofta inte skulle kunna utnyttjas
— har i dagens ekonomiska situation
inte längre någon bärkraft.

Man anför ibland också att bidrag
skulle vara gynnsammare ur rättvisesynpunkt
än avdrag. Det är nu emellertid
bara fråga om att ta undan från beskattning
den del av inkomsten, som inte
har skattekraft; att beskatta en sådan
del måste vara felaktigt oavsett storleken
av inkomsten i övrigt. Så har man
i varje fall sett saken när det gäller de
allmänna ortsavdragen. Sedan ligger det
i sakens natur att ett skattefritt avdrag
betyder större skattesänkning för den
större inkomsttagaren än för den mindre;
det blir så när man har progressiv
beskattning. Detta gäller dock bara i
kronor räknat, i procent blir skattelättnaden
betydligt större för den mindre
inkomsttagaren. Förhållandet är, som
jag nyss sade, precis likadant när det
gäller det vanliga ortsavdraget och såvitt
jag kan förstå också när det gäller
skattefria bidrag. Ett barnbidrag på 550
kronor betyder en inkomstförbättring på
ungefär 700 kronor för en familj som
har 20 procents marginalskatt, men det
betyder en inkomstförbättring som är
mer än 2 000 kronor större för en familj
som har 80 procent i marginalskatt.

Några principiella invändningar mot
införande av ortsavdrag för barn är i
dag svåra att finna. Däremot är de principiella
skälen för ett införande starka,
Med tanke på att det här gäller en komplettering
av barnbidragen och att allmänna
skatteberedningens framtida ställningstaganden
inte bör låsas alltför mycket
bör man nu ta till ortsavdragens
storlek med en viss försiktighet. Jag

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
skulle vilja tänka mig 1 000 kronor per
barn vid de två första barnen och 1 500
kronor per barn därefter.

Till slut vill jag instämma i vad statsministern
sade för en stund sedan om
vikten av en aktiv familjepolitik. Vi har
dock sannolikt olika åsikter om metoderna.
Tiden är mogen för effektiva insatser,
inte genom införande av subventioner
utan genom att vidtaga åtgärder,
som på ett naturligt och rättvist sätt hjälper
familjen att anpassa sig till nya tiders
förhållanden och som gör "detta
utan att urholka eller förstöra vad som
nu finns och är värdefullt.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Jag befinner mig i en
sådan situation att jag inte å ämbetets
vägnar behöver kritisera den statsverksproposition
som nu är framlagd, men jag
tar tillfället i akt att ändå ge några synpunkter
beträffande ett par ämnesområden.

Det har sagts att finansministern inte
har kunnat lägga fram en balanserad
totalbudget, och det är ju riktigt. Ingen
har heller beklagat att han inte har kunnat
göra det, och det är rätt naturligt,
eftersom vi har ett konjunkturläge där
flertalet anser att en upplåning av en
miljard kronor ett år framöver inte
åstadkommer någon skada utan kanske
får motsatta verkningar.

Oavsett detta innehåller årets statsverksproposition
åtskilliga saker i form
av anslagshöjningar, som jag tycker bör
uppmärksammas. Herr Virgin var nyss
inne på frågan om bostadsförsörjningen.
Han talade om hur mycket det betyder
för barnfamiljerna att de kan få bra bostäder,
och därom är vi alla ense.

Den statsverksproposition, som nu
har framlagts och som vi diskuterar, innehåller
under femte huvudtiteln ett
mycket intressant förslag, som innebär
att de 130 000 familjer, som nu får hjälp
till att skaffa sig en hygglig bostad, ökas
med ytterligare 140 000.

Det är ett mycket radikalt förslag. Det
kostar mycket pengar, men riksdagens
ledamöter har säkerligen uppmärksam -

mat att socialministern får hjälp när det
gäller att räkna den reella kostnaden,
nämligen på det sättet, att statens utgifter
minskar i fråga om de generella subventionerna.
Dessa utgifter har nämligen
minskat till följd av de räntesänkningar
vi har fått.

Det förslag som framlagts inebär att
familjer med två barn — jag skall inte
beröra dem som har flera barn •— och
en faktisk inkomst mellan 15 000 och
22 000 kronor kan få bidrag av det allmänna
för att skaffa sig en hygglig bostad.
För många kanske de där inkomstbeloppen
verkar höga, men i verkligheten
ger de en ganska bra bild just av det
inkomstläge som genomsnittsfamiljen i
Sverige nu dess bättre har uppnått. Jag
tycker att förslaget i det avseendet är väl
avvägt, och jag vill för min del gratulera
den nye socialministern till det här förslaget,
som jag hoppas att riksdagen godkänner.
Han har fått möjlighet — och
det gläder mig särskilt — att konsekvent
fullfölja en bostadspolitik som vi började
på med 1956/57. Den politiken vidhölls
av den förre socialministern, och
den fullföljs nu av den nye socialministern.
Det är klart att om man gratulerar
socialministern, så skall man tacka regeringen
som har velat ställa sig bakom
förslaget.

Vad beträffar de generella subventionerna
vill jag nog ha sagt att den metodik
som man nu använder, nämligen att
ta bort en del av de generella subventionerna
för de tidigare byggda fastigheterna
för att ge ett bättre stöd å dem
som byggts de senaste åren och framför
allt åt nyproduktionen, är en metodik
som jag anser vara helt riktig och värdefull
ur bostadsförsörjningssynpunkt
på längre sikt. Man skulle kunna uttrycka
det så, att vi skall ha en växling på
det sättet att om byggnadskostnaderna
ökar ■— och kanske också, tyvärr, penningvärdeförsämringen
fortsätter — så
är det ändå angeläget att hålla bostadsproduktionen
på en hög nivå, och det
kan man göra med den metod som socialministern
nu vill introducera. En
annan följd av detta är att hyresnivån
blir jämnare, och det är en sak som vi —

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

som alla vet — har bekymmer med för
närvarande och har haft sedan många
år tillbaka.

Det har, herr talman, i denna debatt
framförts åtskilliga funderingar rörande
den svenska beskattningen och om näringslivets
villkor i synnerhet. Herr
Hagberg i Malmö framförde den meningen
att regeringen — eller skall vi
kanske vidga det till att säga den svenska
socialdemokratien — äntligen har
upptäckt att vårt ekonomiska liv i många
stycken är beroende av den internationella
konjunkturen. Förut har det varit
så, sade herr Hagberg, att socialdemokratien
och regeringen har framstått som
alla goda gåvors givare, men nu har
man äntligen erkänt att det beror på de
internationella konjunkturerna vilka levnadsbetingelser
vi får.

Statsministern bemötte herr Hagberg,
och jag vill för min del säga att jag tar
inte åt mig på något sätt av den kritiken.
Jag har i livligt minne hur man fick
vidta de mest impopulära åtgärder för
att försöka vrida våra investeringar i
den riktningen, att den svenska exportindustrien
skulle komma i första hand.
De som svär sig fria från kritik mot regeringen
inom det borgerliga lägret kan
träda fram! Jag tror inte att det är så
värst många. Den åtgärden var inget
sätt att ställa sig in hos allmänheten, utan
det var ett verkligt grovgöra som — det
vill jag betona — skedde i samarbete
med det svenska näringslivet. Det är väl
alldeles självklart att ett regeringsparti,
som dess bättre har haft sin maktställning
i tre decennier, i ett land med en
sådan struktur hos näringslivet som det
svenska inte kan bortse från den internationella
konjunkturens verkningar. Det
var ganska obefogat av herr Hagberg att
göra den anmärkningen.

Det sades vidare, att välståndet inte
skapas i kanslihuset utan på annat håll.
Det är väl ingen som har gjort gällande
i och för sig, att välståndet skulle skapas
i kanslihuset, men jag har trott —
och jag tror inte att det är fel — att politiskt
arbete, samhällsarbete, skall syfta
till att skapa sådana villkor att människorna
i allmänhet skall kunna få det

Statsverkspropositionen m. m.
hyggligt. Det är väl en sådan målsättning
som vi alla förklarat att vi arbetar
för att genomföra. Då betyder det också
väldigt mycket vilka bestämmelser och
lagar vi skaffar oss genom detta arbete
för att näringslivet skall få goda villkor.

Och näringslivet, mina damer och
herrar, är inte bara ett antal ägare av
realkapital, utan det är alla som är produktivt
verksamma på ena eller andra
området, och den kretsen är ju dess
bättre mycket stor, därför att vi har ju
det lyckliga förhållandet att vi har en
mycket hög sysselsättning.

Det har sagts av flera talare här, att
vi borde lätta beskattningen för företagen.
Allmänt brukar det heta, att vi skall
skapa »ett näringsvänligare klimat».
Herr Hagberg i Malmö hänvisade oss till
att läsa finansplanen. Jag skall uppmana
kammarens ledamöter att läsa finansplanen,
gärna i lugn och ro, och studera tabellerna
över beskattningsbar inkomst
enligt taxeringen 1962. Dessa tabeller visar
vilka det är som betalar skatterna till
staten. Det sammanlagda beskattningsbara
beloppet uppgår till 33 miljarder
kronor. Enligt denna taxering faller inemot
90 procent på de fysiska personernas
beskattning. I gruppen rörelse kommer
7 procent och i gruppen inkomst av
jordbruksnäring 4 procent. Inkomster av
tjänst och tillfällig förvärvsverksamhet
omfattar 86 procent. Jag utgår ifrån att
kammarens ledamöter har denna uppdelning
klar för sig. Det råder alltså ett
förhållande, där näringslivets direkta
skattebetalning är relativt obetydlig —
och, mina damer och herrar, vi har ju
alla medverkat till att så skulle bli fallet.

Herr Boheman gav ett ovanligt öppenhjärtigt
erkännande när han sade att investeringsfonderna
var en alldeles svensk
företeelse och något som var väldigt nyttigt.
Ja, så är det! Om vi talar klartext
kan vi säga, att om ett företag har vinster
i så pass stor omfattning, att det kan avsätta
låt oss säga 40 procent till investeringsfond
och den kvarstående vinsten
räcker till skälig utdelning, tillämpar
man metoden att avsätta till investerings -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
fond. När sedan en svacka i konjunkturen
uppkommer får företaget använda
pengarna, och då blir pengarna skattefria.
Om vi uppträder så välvilligt gentemot
näringslivet, kan det väl vara på tiden
att vi börjar resonera om näringslivets
skatteläge på ett annat sätt än vad
som har skett hittills.

Jag läser kilometervis med uppgifter
i tidningarna om näringslivets hårda
beskattning. Det är inte så. Visst kan vi
diskutera om t. ex. energiskatten skall
förändras. Herr Hagberg i Malmö hade
en siffra som rörde sig om 170 miljoner,
som vore en lämplig lättnad i denna beskattning,
och herr Boheman argumenterade
på ett sätt som jag inte riktigt
kunde följa med. Nu har vi, sade han,
fått en överskottsproduktion av elektrisk
energi. Därför sänks också priset. Men
om vi får en lågkonjunktur, så ökar väl
inte förbrukningen av energi. Jag kan
inte tänka mig att det sker en misshushållning
nu, och i en lågkonjunktur —
det var väl det som herr Boheman tänkte
på — ökar väl inte förbrukningen.

Men, herr Boheman, jag tycker det är
lika viktigt att tänka på den andra sidan
av saken. Om priset på elektrisk energi
går ned får företagen en direkt fördel
och vi får ta konsekvensen av att det blir
lägre skatt till staten, därför att priset
är lägre. Det får vi finna oss i.

När det framhålles såsom önskvärt, att
varuskatten på företagens investeringar
skulle upphävas, utgår jag ifrån att alla
ledamöter i denna kammare vet, att det
finns en mycket stark mening i detta
land som säger, att vi nog får flytta över
skattebördan mera från den direkta till
den indirekta sidan. Jag antydde nyss
hur relativt litet vi får in i statsskatt
från företagen. Därför betraktar jag inte
varuskatten på investeringar som någon
särskild styggelse. Den får ses i ett större
sammanhang.

Jag vill säga en sak till, som jag tyvärr
har sagt alltför många gånger från denna
talarstol. Bryt inte sönder systemet med
varuskatten! Det kan gå mycket snabbt.
Om vi skulle råka ut för den fataliteten
— vad skulle vi göra sedan?

Här har vi ett samfällt intresse att be -

vaka. Jag ser emellertid, herr talman,
framför mig en riksdag, där vi på nytt
får börja diskutera detaljer om att ta undan
den och den varan eller den och den
gruppen av varor ifrån varuskatten. Det
talas ju så intensivt om samling; kan vi
då inte enas om ting som vi tycker är
sunda och riktiga. Vore det inte en sak
att börja med att försöka få disciplin på
ledamöterna i riksdagen och få dem att
inte motionera om alla möjliga undantag
från varuskatten? Ty innerst inne är vi
ju ense om att vi måste ha den där skatten,
hur otrevlig den än är.

Jag skall inte fortsätta vidare, herr
talman, men jag har känt ett behov av att
säga detta därför att jag vill att ledamöterna,
som sagt, skall ta och studera finansplanen.
Jag vill inte påstå att det
blir lika bra resultat som i grundskolan,
men för riksdagens ledamöter skulle det
utan tvivel vara till fördel.

Herr BOHEMAN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag skulle bara vilja förklara
mig lite närmare, eftersom herr
Ericsson missförstod mig. Vad jag menade
var att en sänkning av energiskatten
för företagens förbrukning av elektrisk
kraft skulle verka befordrande för
konsumtionen på samma sätt som en
prissänkning gör det. När vattenfallsstyrelsen
sänker sina priser, är väl också
energiskattens sänkning eller borttagande
för företagens del ett faktum som kan
tänkas öka deras kraftförbrukning. Jag
har svårt att förstå att så inte skulle vara
fallet.

Herr HANSON, PER-OLOF, (fp):

Herr talman! I motsats till de föregående
talarna skall jag inte förbruka någon
energi till att diskutera energiskatten
utan skall be att i vissa avseenden
få anknyta till den tidigare debatten.

Jag börjar med det meningsutbyte, som
vi här haft tillfälle att lyssna till mellan
herr Arne Geijer och statsrådet Lindström.
Jag delar för min del i allt väsentligt
den besvikelse som herr Geijer uttalade
över vad statsverkspropositionen

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

innehåller när det gäller u-landshjälpen.
Man tycker att det är svårt att känna
igen särskilt mycket av de fanfarer i
denna fråga som förra årets utspel från
regeringens sida innebar. Statsministern
sade ju då att u-landshjälpen skulle bli
en av de betydande uppgifterna under
1960-talet.

Nåja, vi befinner oss ju tills vidare
ganska så mycket i början av detta decennium,
och vi får se hur det går, men
jag upprepar att det är svårt att känna
igen beslutsamheten från förra året.
Riksdagens uttalande var ju relativt bestämt
och innebar en beställning till regeringen.
Man talade om att vårt lands
insats så snart som möjligt skulle bringas
upp till en nivå som motsvarar en procent
av nationalprodukten. Däremot var
man väl inte riktigt så bestämd som
statsrådet Lindström påstod då hon sade,
att detta skulle ske inom ett årtionde.
Jag hoppas att det skall ske snart, men
skall detta kunna förverkligas, måste det
ske efter en omsorgsfull planering, och
det ställer också planeringen under den
politiska vilja som fordras för att åstadkomma
detta.

Jag skall gärna medge att det på detta
område kanske är svårare än på flertalet
andra områden att värdera hållbarheten
av de resonemang som förs
fram från regeringens sida. Statsrådet
Lindström upplyste oss om att finansministern
som en förklaring till den
onekligen blygsamma ökning som föreslagits
för i år, säger att det kan komma
att hända saker ute i världen, vilka gör
att vi får engagera oss mera, och detta
är otvivelaktigt riktigt, men skall vi tro
att detta är ett verkligt skäl att hänga
upp argumenteringen på? Jag tycker att
det i så fall är ett svagt skäl. Med den
hänvisningen kan man ursäkta det mesta.
Jag tycker att den på ett obehagligt
sätt luktar undanflykt.

Nu har vi ytterligare fått veta att det
under våren skall komma förslag om det
kommersiella biståndet. Jag tycker det
är bra att vi får åtgärder på det området,
som är centralt och har stor betydelse.
Man kan emellertid fråga sig, hur
det kommer sig att nämnden för inter -

Statsverkspropositionen m. m.

nationellt bistånd redan nu spritt en
broschyr, där man får det intrycket att
ganska mycket redan är gjort på det
kommersiella området, när det gäller
u-länderna. Jag har inte märkt några
särskilt stora ansatser, t. ex. när det gäller
tullsänkning, valutastabilisering eller
dylikt, som man får intryck av när
man läser broschyren.

Jag skulle vilja peka på några särskilda
frågor som enligt min uppfattning
är viktiga. Skall det bli någon reda
med planeringen framöver, måste det
planerande organet, NIB, få effektiva
planeringsmöjligheter, inte minst personella.

Det sägs ofta som en förklaring till att
det är så svårt att komma igång, att man
inte har tillräcklig tillgång på personal
för u-landstjänst. Javisst, vi har brist på
personal på de allra flesta områden, men
vi måste arbeta utifrån den förutsättningen
att vi kan skaffa fram personalresurserna.
Detta kan inte leda till någon
annan slutsats än att då får vi satsa hårt
på att ta av våra egna knappa personalresurser.
Gör vi inte det, kan det inte
bli mycket av det hela. Vi kan inte tänka
oss göra någon effektiv insats utan
att också få fram kvalificerad och duktig
personal. Då rör det sig inte bara
om att så att säga placera ut pengar i
djungeln. Förser man inte hjälpprojekten
med tillräcklig personal, blir det inte
mycket av dem.

Men låt mig tillfoga ännu en sak när
det gäller personalfrågan, och det är ett
förhållande som kommit att diskuteras
mer och mer mot bakgrunden av erfarenheterna.
Det är att det räcker inte
med högkvalificerade experter och kapital.
Man måste ha folk som fullgör
vad som brukar kallas »grass roots-uppgifterna»,
folk som står vid maskinen
och lär ut sitt kunnande, eller i skolsalen,
eller i sjuksalen. Det rör sig om
yrkeskunnig arbetskraft på medelnivå.

Kort sagt, det är inte bara akademiker
och likställda som kan göra nytta här.
Man har kommit underfund med att man
ofta misslyckas i alltför hög grad för
att man bara ställer högkvalificerad personal
till förfogande, och allt säckar

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

ihop när dessa experter har åkt hem,
tv för de praktiska och ur många synpunkter
— så förefaller det oss — relativt
enkla arbetsuppgifterna har man
inte gett vad man skulle i fråga om
kunnande.

Det är bl. a. det problemet som Förenta
staternas s. k. fredskår har inriktat
sig på. För närvarande har fredskåren
4 500 personer ute på fältet, duktigt folk
på medelnivå arbetsmässigt. Man siktar
till 10 000. Det intressanta är att efterfrågan
från u-länderna på denna typ av
personal är mycket större än fredskåren
kan tillgodose.

Inom Europarådet har skisserats en
plan för att få till stånd en praktisk europeisk
motsvarighet till den fredskår som
Amerika redan har. Jag tror att det finns
mycket att anknyta till här, om man
verkligen vill göra någonting. Bland annat
finns ett utomordentligt stort intresse
från de stora ungdomsorganisationerna
för eu frivillig insats inom det tekniska
biståndets ram. Det är ett intresse
som man bör utnyttja och kanalisera,
och det kan ske med litet god vilja. Det
är viktigt att i allra största utsträckning
möta detta behov av fältpersonal på medelnivå,
som jag här har talat om. Klarar
man inte det, missar man också mycket
annat.

Sedan vill jag återvända till en sak,
som jag dragit fram åtskilliga gånger i
denna kammare, och det är frågan om
Sveriges medlemskap i den inom OECD
arbetande specialorganisationen för utvecklingshjälpen,
DAC. Skälen till att
Sverige inte blivit medlem i denna har
tidigare varit utomordentligt svaga. Nu
är de svagare än någonsin. Förra året
drog man bl. a. fram, att de andra skandinaviska
länderna inte var med, men nu
är Danmark och Norge medlemmar.
DAC sysslar med viktiga frågor, bl. a.
effektiviseringsfrämjande uppgifter. Vi
bör, menar jag, inte avstå från att delta
i dess arbete, påverka uppläggningen och
dra nytta av de erfarenheter och de informationer
vi där kan få.

Nog om detta. Jag skall övergå till någonting
annat.

En av de första ämbetsåtgärderna som

justitieministern vidtog i år var att tillsätta
en enmansutredning för att komma
till rätta med problematiken om utlandssvenskarnas
rösträtt. Det är eu
gammal och pålitlig fråga. Den borde
ha varit löst för länge sedan. Det är ändå
orimligt, att svenska medborgare, som
råkar vara utomlands några år och där
gör tjänster åt vårt land och åt dess näringsliv
som handelsrepresentanter eller
på annat sätt, så snabbt förlorar sin rätt
att delta i de politiska valen här hemma.
Nu sägs det att det är en svår fråga,
och man hittar på alla möjliga skäl för
att förhala den, men jag har ett intryck
av att regeringen lider av allvarlig brist
på politisk vilja att lösa frågan. Jag kan
inte se att det skall vara så orimligt svårt
att komma till rätta med denna fråga.
En utredning har arbetat med den, och
det har varit något delade meningar i
remissvaren — vilket ofta händer. Nu
säger man, att man måste sätta till en ny
utredning. Låt mig hoppas att det inte
kommer att leda till att frågan förhalas
på nytt. Jag tycker att det är rätt och
rimligt att utlandssvenskarna får större
möjligheter att vara med vid de politiska
ställningstagandena här hemma.

Avslutningsvis, herr talman, konstaterar
jag att författningsutredningen enligt
ett alltmer stabiliserat rykte skall
nedkomma om cirka två månader. Låt
oss tro att det är sant. Jag vill också uttala
förhoppningen att regeringen fullgör
sin del av uppgiften att få till stånd en
ny författning utan att dröja på steget. I
centrum av författningsfrågan står hur
vi skall få en modern enkammarrepresentation,
som på ett rättvisande sätt
återspeglar det svenska folkets politiska
vilja.

Jag hörde statsministern tidigare i dag
tilltala kammaren, förmodligen med friska
lärdomar från Frankrike, med ordet
senaten. Jag hoppas att denna utmärkelse
och denna nya vokabulär inte återspeglar
att denna fråga i statsministerns
medvetande upphöjts ända därhän, att
han övergett tanken på en rejäl representationsreform.
Det skulle jag i så fall
mycket beklaga.

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

Herr NÄSSTRÖM (s):

Herr talman! Vad det först gäller
statsverkspropositionen vill jag för min
del framhålla, att jag är särskilt glad
över den uppräkning som åttonde huvudtiteln
har fått, men jag skall inte
orda mera om detta.

Sedan lång tid tillbaka har frågan om
näringslivets lokalisering diskuterats i
de mest skilda sammanhang. Många tidningsartiklar
och skriftserier har belyst
denna fråga ur olika synvinklar, och
enligt en så gott som enhällig uppfattning
bar den nuvarande lokaliseingen
varit olycklig för många orter i vårt
samhälle.

Redan 1947 års utredning angående
näringslivets lokalisering, med landshövding
Arthur Thomson i spetsen,
framhöll vådorna av att hopa industrier
till några få större städer i vårt
land. Utredningen utmynnade i flera
olika förslag till lösning av dessa frågor,
men trots att nu 15 år förflutit sedan
dess, har ingenting påtagligt skett
på detta område. I allmänna talesätt
och med mångordiga omskrivningar
bär man endast påvisat vådorna av denna
utveckling, som fortskridit i allt
hastigare takt under senare år. Några
mera betydelsefulla åtgärder för att
stoppa utvecklingen har inte vidtagits.

Sedan många årtionden tillbaka har
vår militärledning haft att yttra sig över
mera betydelsefulla förslag till nya
järnvägar, landsvägar och andra anläggningar,
som ansetts vara betydelsefulla
ur försvarets synpunkt. Då är man förvånad
över att samma militärledning
icke slagit larm om denna anhopning
av människor och företag till några få
större orter. Sett ur försvarets synpunkt
måste denna anhopning av människor
och företag vara felaktig, och detta inte
minst i atombombens tidevarv. Civilförsvarets
möjligheter till snabb utrymning
av t. ex. Stockholm torde vara
mycket små.

Utflyttning av vissa mindre betydelsefulla
statliga ämbetsverk från huvudstaden
till medelstora städer i andra delar
av landet har en viss betydelse ur
anhopningssynpunkt, men detta kan på

Statsverkspropositionen m. m.

intet sätt anses vara tillräckligt ur lokaliseringssynpunkt.
När ett större företag
flyttar från Stockholm till Finspång och
de anställda vägrar att flytta med på
grund av att förtjänsten blir mindre och
hyrorna högre, kommer man osökt in på
tanken att vår dyrortsgruppering kanske
är direkt felaktig.

Fiskeristyrelsen flyttades för några år
sedan från Stockholm till Göteborg med
motivering att de flesta fiskerifrågorna
var att finna på Västkusten. Arbetsmarknadsstyrelsen
torde med ungefär liknande
motivering kunna förflyttas till
Kramfors eller Luleå, enär de svåraste
arbetsmarknadsproblemen är att finna
i dessa regioner.

Under 1962 minskade invånarantalet
i Ångermanland med i runt tal 2 000
personer och detta trots att det finns
födelseöverskott inom området. Samma
är förhållandet inom de flesta norrländska
landskapen. Under samma år
ökade malmöregionen med cirka 6 000
personer. Att ironisera om att allt detta
tal om Norrlands avfolkning är ett utslag
av norrlandsromantik är ovärdigt
ansvariga personer. Tiden bör nu vara
inne för att vidta verkliga kraftåtgärder
på detta område. I en fullständigt fri
konkurrens är det förståeligt om många
företagare anser det naturligt att förlägga
nya industrier till de regioner,
som ur företagarens synpunkter ger de
flesta fördelarna. Men detta kan ske endast
under förutsättning att samhället
— stat, landsting och kommun — vidtar
alla åtgärder för att skaffa fram den
service, som den nya eller utvidgade industriorten
behöver. Nya byggnadsplaner,
bostäder, vatten och avlopp, teoretiska
skolor, yrkesskolor, fackskolor,
tvättstugor, vårdhem, sjukhus m. m.
måste framskapas av samhället. Kostnaderna
för alla dessa samhällets åtgärder
är i många fall större än den
investering, som görs för vederbörande
industri. Av detta framgår, att samhällets
åtgärder i många fall är avgörande
för att industriorten över huvud taget
skall kunna fungera.

När vi vet att det förhåller sig på
detta sätt, är det rimligt att samhället

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

utövar sitt inflytande vid val av nva
eller betydligt utvidgade industriorter
även med hänsyn till att samhället numera
på olika sätt direkt bidrar till investeringar
av många industriföretag.
Tyvärr har många kommuner i vårt
land — särskilt i Norrland — fått påta
sig stora kostnader för t. ex. ungdomens
utbildning för att dessa personer sedan
med eller utan statens flyttningsbidrag
har skickats till landets storindustricentra.
Kvar finns då de alltmera fåtaliga
jordbrukarna samt ett stigande
antal folkpensionärer. Möjligheterna till
utbildning av barnen vid högre läroanstalter
har under årens lopp ofta varit
anledning till ett negativt ställningstagande
vid ifrågasatta förflyttningar. Den
utbyggnad, som skett under senare år
av vårt högre skolväsende inom de allra
flesta regionerna, borde innebära att
föräldrarnas invändningar på detta område
icke har samma fog för sig som
tidigare.

1947 års utredning var väl medveten
om att man i ett demokratiskt land inte
har samma möjligheter som i en diktatur
att bestämma om näringslivets lokalisering.
Trots detta bör det finnas
möjligheter för vårt samhälle att vidtaga
de åtgärder, som i det långa loppet
anses vara till fördel för såväl industrien
och företagarna själva som för
samhället. 1962 års riksdags beslut om
en bättre skatteutjämning till de sämst
ställda kommunerna var ett gott steg
i rätt riktning, men ännu återstår mycket
att göra innan människorna i dessa
kommuner kan få samma omvårdnad
som kan ges i de bättre ställda kommunerna.

De flesta som intresserar sig för dessa
frågor är medvetna om lägets allvar,
men ännu har inga praktiska förslag
framkommit som kan föra frågorna närmare
sin lösning. Ingen tror att det
skall vara möjligt att skapa en industri
i varje by, ja, inte ens i varje kommun.
Men med god vilja bör det vara möjligt
att få en större spridning av de industriella
anläggningarna än vad som nu
är fallet.

Kapital, råvaror och arbetskraft har

ju sedan länge ansetts vara de tre stora
förutsättningarna för vår industriella utveckling.
Det är långtifrån alltid som
alla dessa tre förutsättningar finns på
samma plats. På grund av vårt mycket
låga födelsetal kan det sättas i fråga, om
inte arbetskraftstillgången numera har
kommit i första rummet. Kapitaltillgången
är numera en angelägenhet, som inte
enbart faller inom bankernas intresseområden.
Statens möjligheter att medverka
på detta område har förbättrats
avsevärt under senare år.

Förekomsten av råvaror på orten är
numera inte utslagsgivande annat än för
vår tunga industri. Men för alla företag
har fraktkostnaderna stor betydelse och
i vissa fall spelar de en helt avgörande
roll. På detta område har statens järnvägars
frakttaxor möjlighet att underlätta
för de industrier, som kan vara i
behov av fraktlättnader. Redan nu subventioneras
våra järnvägar med statliga
medel, varför detta inte behöver bli
annat än en gradskillnad.

Jag är väl medveten om att var och
en inte bara skall påvisa olägenheterna
av vissa företeelser, utan även om möjligt
komma med förslag, som kan medverka
till att avhjälpa dessa olägenheter.
Inom 1947 års utredning var vi överens
om att första förutsättningen för att
samhället i någon mån skulle kunna påverka
industriutvecklingen i här åsyftad
riktning var ett statligt centralt organ,
som skulle företräda allmänna rikssynpunkter
på näringslivets och befolkningens
lokalisering. Utredningen diskuterade
fyra olika alternativ för den centrala
lokaliseringsmyndighetens organisation
:

1) Beredning inom Kungl. Maj:ts
kansli.

2) Inordning i redan befintligt ämbetsverk
(arbetsmarknadsstyrelsen eller
byggnadsstyrelsen).

3) Självständigt ämbetsverk.

4) Fristående nämnd.

Utredningen stannade för en fristående
nämnd, statens lokaliseringsnämnd.
Med de erfarenheter som vunnits sedan
dess torde det vara ofrånkomligt att
verkligt radikala åtgärder måste vidta -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

gas, om man vill nå några påtagliga resultat
på lokaliseringens område. Vill
inte de privata företagarna skapa nya
industrier i regioner med god arbetskraftstillgång,
finns det bara staten som
kan och bör anlägga industrier inom
dessa områden. Italien har sedan flera
år tillbaka skapat en rad halvstatliga företag''
i landets mindre väl utvecklade
områden, trots att landets ekonomi är
långtifrån god. För några timmar sedan
berättade statsministern, att man även
i Frankrike tydligen var inne på samma
väg.

Vågar vi hoppas på att de som nu
sysslar med lokaliseringsfrågor snart
kommer att föra fram verklighetsbetonade
förslag, som kan ge de människor
som bor i dessa industrifattiga områden
nytt hopp?

För egen del skulle jag vilja rekommendera
följande:

1) Inom Kungl. Maj :ts kansli (inrikesdepartementet)
inrättas en särskild avdelning,
som med auktoritativ ställning
handlägger lokaliseringsfrågor angående
nya industrier. Man är ju redan ett stycke
på väg mot en sådan avdelning inom
detta departement.

2) Byggnadsreglering sker i samråd
med näringslivet vad gäller just dessa
industribyggnader.

3) Halvstatliga företag skapas i industrifattiga
områden.

4) Där halvstatliga företag ej kan komma
till stånd, bör rent statliga industrier
anläggas.

Befolkningen i rikets industrifattiga
regioner bör erhålla hjälp till självhjälp,
helst med varaktigt produktivt arbete.

Redan år 1949 uttalade den statliga
norrlandsutredningen följande: »Vid

ståndpunktstagande till frågor om igångsättande
av företag i statlig regi, särskilt
inom områden med ofullständigt
utnyttjad arbetskraft, elkraft och råvara,
böra icke anläggas enbart företagsekonomiska
synpunkter på kort sikt utan
hänsyn även tagas till den framtida utvecklingen
samhällsekonomiskt sett.»

Herr talman: Jag vill erinra om att
detta var inte bara en parlamentarisk
utredning, utan dessutom fanns bland

Statsverkspropositionen m. m.

utredningens ledamöter en rad framstående
industriledare. Trots detta kunde
man ena sig om detta uttalande, vilket
jag finner vara ganska anmärkningsvärt.

Herr HERNELIUS (h):

Herr talman! Det har nu gått åtskilliga
timmar sedan hans excellens statsministern
här blomsterhöljdes av oppositionens
ledare för sin framgångsrika
resa till Paris. Det är inte för att jag
tror att blommorna vissnat, som jag för
min egen ringa del skulle vilja fästa en
ny blomma i hans excellens’ knapphål,
helst i trikolorens färger, och uppriktigt
gratulera honom för det utbyte han haft
av denna resa och av sammanträffandet
med franska politiker. Det är inte heller
för att grumla vår glädje, som man konstaterar
att det inte var en dag för tidigt
att denna resa kom till stånd. Statsministerns
resor liksom flera av hans regeringskollegers
har ju relativt ofta varit
inriktade i andra väderstreck, liksom
insikten om och känslan för det nya,
som i slutet av 1950-talet höll på att
växa fram i Europa, var ganska ringa
inom regeringen. Det är inte min avsikt,
herr talman, att göra herr Erlander ansvarig
för att ingen svensk statsminister
varit i Frankrike under de senaste trehundra
åren. Så länge har inte herr Erlander
suttit vid makten — ännu. Nog
borde emellertid expeditioner liknande
den som nu ägt rum till Seine kunnat
företas långt tidigare även under herr
Erlanders regeringstid.

Låt oss dock inte tala om det förflutna
utan se framåt i stället och i likhet
med herrar Hagberg och Boheman glädja
oss över det ökade samförstånd, som
i vårt land uppstått rörande Sveriges
anknytning till Europa. Detta ökade
samförstånd kan behövas i det förvirrade
läge, som nu råder. Risk föreligger

— på den punkten är kanske många
mindre optimistiska än statsministern

— att den ovisshet som existerar kommer
att fortsätta länge till men för näringslivets
och enskildas planering för
framtiden. Herr Boheman yttrade nyss,

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
att det inte är någonting att göra åt
ovissheten, och det är riktigt, men det
hindrar inte att dess verkningar kan bli
allvarliga för den framtida välståndsutvecklingen.

Apropå planering var statsministern
nästan lyrisk i sin skildring över planeringen
i Frankrike. Möjligen överskattade
han något den franska courtoisien,
artigheten, vad gäller uttalandet om den
svenska planeringen. Fransmännen är
ofta mycket artiga, särskilt i mindre viktiga
frågor. Emellertid såg man enligt
statsministerns beskrivning framför sig
de Gaulles kabinett bestående av idel
planerare — nära nog socialdemokrater.
Denna beskrivning måste nog, framförd
till Paris, förvåna samma kabinett och
även väcka visst uppseende här i Sverige
bland herr Erlanders egna partivänner
att döma av vissa uttalanden, som
förekommit då och då. Nu får vi anta,
att dessa uttalanden är förvisade till
sophögen och i fortsättningen endast
kommer att framföras av en och annan
särling.

Statsminister Erlander talade i det
sammanhanget om den fördel som den
franska planeringen hade i att den
byggde på eu stor socialiscrad sektor.
Det var ju synd att statsministern inte
närmare gick in på hur denna stora socialiserade
sektor tillkommit, att den
delvis är en följd av första världskriget,
men i allt väsentligt en följd av andra
världskriget, då efter ockupationen särskilda
förhållanden rådde i det av kriget
härjade Frankrike. Om jag, herr talman,
får tillåta mig raljera ett slag, alltså
ge mig in på ett område som annars
statsministern själv behärskar med exceilent
mästerskap, skulle jag kunna säga,
att det franska exemplet visar, att socialisering
i ett land kan komma till
stånd inte bara genom socialdemokratien
vid makten utan också genom olyckor
som t. ex. världskrig.

Efter denna reflexion vid sidan om,
herr talman, vilken må vara tillåten så
här kort före middagspausen, skall jag
be att få övergå till den egentliga anledningen
till att jag begärt ordet.

Det har sagts, att rekordantalet anmälda
till remissdebatten i år beror på
att jordbrukets bekymmer är sådana, att
näringens problem bör komma under ingående
och allvarlig debatt och att
landsbygdens representanter i kamrarna
därför har ett behov av att framföra
sina synpunkter på dem. Jag vet inte
om så är förhållandet och om anledningen
i så fall är en annan än den av
herr Boheman framförda intressanta
teorien. Att döma av denna kammares
talarlista är så icke fallet, men i varje
fall tycker jag det kan vara påkallat att
också en röst från samhällen och tätorter
kommer att understryka vida medborgarkretsars
förståelse för jordbrukarnas
svåra läge just nu. Vem kunde under
den gångna hösten undgå att gripas
av medkänsla med de många, som fick
se långa månaders gärning gå förlorad
genom regn och olycksamma skördeförliållanden?
Ingen skördeskadeförsäkring
täcker ekonomiskt vad som därmed gick
förlorat. Men det är inte blott fråga om
ekonomiska värden, ehuru dessa är allvarliga
nog i och för sig, utan om något
vida mera, nämligen om ett spolierat arbetsresultat.
Lika väl som en murare
känner sig besviken om hans med möda
färdigställda vägg faller samman eller
som en författare eller tidningsman blir
bedrövad om hans färdigställda manuskript
försvinner eller kommer undan,
blir naturligtvis jordbrukarna besvikna
och bestörta när deras arbetsmöda går
till spillo. Och i höstas rörde det sig
icke om en och annan utan om kollektiva
verkningar för tusentalet, ja tiotusentalet
brukningsenheter.

Vad kan man göra åt väder och vind,
frågar kanske någon. Naturligtvis intet,
men man kan visa förståelse för dem
som drabbas.

I fråga om den pågående diskussionen
rörande gällande avtal mellan statsmakterna
och jordbruksnäringen må det vara
mig tillåtet att framföra följande.
Självklart är att ett avtal skall hållas
under den tid det gäller, men varje avtalspart
har sin rätt att under avtalstiden
begära nya förhandlingar, och all -

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

Nr 3

deles särskilt är detta fallet om det redan
i avtalet finns bestämmelser, som
anvisar under vilka förhållanden sådana
förhandlingar skall kunna komma till
stånd. Är i avtalet angivna förutsättningar
uppfyllda, är det likaledes självklart
att förhandlingar bör äga rum. Båda
parter i ett avtal har också ett intresse
gemensamt, nämligen att icke bestämmelser
i en överenskommelse så
pressas till det yttersta, att avtalets fullföljande
på oförändrade villkor ter sig
obilligt eller oskäligt. Om icke annat
skulle i sådant fall möjligheten till nya
avtal i sinom tid försämras till den grad
att sådana svårligen kunde tänkas komma
till stånd. Båda parter i ett avtal
borde därjämte ha ett intresse av att
den gemensamt fastställda målsättning,
som jordbruksavtalet syftar till, uppnås
i den mån detta icke faktiskt omöjliggöres
av exceptionella förhållanden av det
ena eller andra slaget.

Mot denna bakgrund, herr talman, vill
jag gärna som en representant från
stockholmsbänken deklarera att jag anser
— med all reservation för de missvisningar
som kan förefinnas i en eller
annan kalkyl — att de förhandlingar
som jordbruksorganisationerna begärt
bör komma till stånd snarast möpigt
mellan statsmakterna och jordbrukets
representanter.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes Kungl. Maj :ts
till kammaren överlämnade proposition
nr 22, med förslag till förordning angående
ändrad lydelse av 3 § förordningen
den 6 juni 1941 (nr 416) om arvsskatt
och gåvoskatt.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 64, av herr Larsson, Lars, och herr
Andersson, Torsten, om höjning av an -

Statsverkspropositionen m. m.
slaget till biblioteksverksamheten vid
krigsmakten;

nr 65, av herr Berg och herr Pettersson,
Georg, om höjning av anslaget till
tidskriften Biblioteksbladet;

nr 66, av herr Gei jer, Arne, och herr
Johansson, Knut, om ökat statligt stöd
till utvecklingspsykologisk forskning rörande
barn i förskoleåldern;

nr 67, av herr Kronstrand in. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till svenska ekumeniska
nämnden;

nr 68, av herr Kållqvist m. fl., om anslag
till nybyggnad för Kristofferskolan; nr

69, av herr Kållqvist in. fl., om höjning
av driftsbidraget till Kristofferskolan; nr

70, av herrar Osvald och Edström,
om inrättande av en tjänst som förste
trädgårdsintendent vid botaniska trädgården
i Lund;

nr 71, av herr Pettersson, Harald, in.
fl., om inrättande av en tjänst som lektor
i jordbruksekonomi med jordbrukslära
vid tekniska högskolan i Stockholm
;

nr 72, av herr Sandler in. fl., om inrättande
av en laboratur i naturgeografi
vid Stockholms universitet;

nr 73, av herr Schött m. fl., om anslag
för studierådgivning vid tekniska högskolan
i Stockholm;

nr 74, av herr Svanström m. fl., om
inrättande av ett korrespondensgymnasium
i Valdemarksvik;

nr 75, av herr Söderberg in. fl., om
höjning av anslaget till vandringsbibliotek
m. m. vid stifts- och landsbiblioteken; nr

76, av herr Söderberg in. fl., om
statsbidrag till ytterligare två folkhögskolor
;

nr 77, av herr Widén in. fl., angående
statsbidragen för skolskjutsar, m. m.;

nr 78, av herr Widén, i anledning av
Kungl. Maj :ts framställning om anslag
till Pedagogiskt utvecklingsarbete inom
det allmänna skolväsendet;

nr 79, av herr Adolfsson, om utredning
i syfte att överföra hyreshus i samhällelig
ägo;

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 fm.

nr 80, av herr Lager, om samhälleliga
åtgärder för tillhandahållande av mark
för bostadsbyggande;

nr 81, av herr Petersson, Bertil, och
herr Larsson, Herbert, om en differentiering
efter kvalitet vid statlig långivning
för bostadsbyggande;

nr 82, av herr Schött m. fl., om statsbidrag
till Riksförbundet mot tobaken;

nr 83, av herr Söderberg m. fl., om
inrättande av ytterligare femton tjänster
som hälsovårdskonsulenter;

nr 84, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Majt:s framställning om
anslag till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder;

nr 85 av herr Andersson, Torsten, om
en höjning av pensionsåldern för fast
anställd, aktiv militärpersonal, m. m.;

nr 86, av fröken Nordström in. fl.,
angående ersättningen till växelstationsföreståndare,
som entledigats till följd
av växelstations automatisering;

nr 87, av herr Elofsson, Gustaf, om
anstånd med inbetalning av skatt vid
skönsmässig taxering;

nr 88, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., om viss sänkning av minsta beloppet
för insättning å skogskonto;

nr 89, av herr Hanson, Per-Olof, in. fl.,
om viss premiering av sparande på särskilt
sparkonto;

nr 90, av herr Jonasson och herr Carlsson,
Eric, om undantagande av vissa
folkpensionärer från deklarationsplikt;

nr 91, av herr Ringabg, angående värdeminskningsavdraget
vid viss intäkt av
skogsbruk;

nr 92, av herr Carlsson, Georg, in. fl.,
om undersökning av den ekonomiska
politikens inverkan på näringslivet,
in. m.;

nr 93, av herr Adolfsson, om sänkning
av pensionsåldern för arbetstagare
i tungt och farligt arbete;

nr 94, av herr Isacson, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till skogsodlingsåtgärder på sämre jordbruksmark; nr

95, av herr Osvald, om inrättande
av en tjänst som förste assistent vid Statens
växtskyddsanstalt; och
nr 96, av herr Pettersson, Harald, m.
fl., om sänkning av avgifterna för upprättande
av täckdikningsplaner.

Kammaren åtskildes kl. 16.52.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1963/64, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II tili riksstaten
för budgetåret 1962/63.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Innan vi skildes för middagspaus
talade en ärad ledamot, som
ännu inte tycks ha kommit tillbaka från
middagsätandet, nämligen herr Hernelius,
om jordbrukspolitik. Eftersom jag
enligt riksdagskalendern är mantalsskriven
som lantbrukare så skulle väl även
jag, när jag nu har ställt mig i talarstolen,
så mycket mera hemfalla åt att behandla
samma spörsmål som min ärade
kollega gjorde innan vi bröt för middagspaus.
Om jag inte kommer att göra
det, så ber jag ändå inte på något sätt
om ursäkt för mitt yrke — det trivs
jag alldeles ypperligt med. Anledningen
är att det finns andra problem som intresserar
mig vid det här tillfället.

Nu sades det till mig här bakom kulisserna
—■ men det borde jag kanske
inte säga nu när herr Hernelius inte är i
kammaren —■ att anledningen till att han
så intensivt uppehöll sig vid jordbruket
och dess problem var att han hade köpt
sig en eka i någon vik som gränsade till
en sommarstugetomt som han har. Även
om det skulle vara så, är ingen mera
glad än jag att han på detta positiva sätt
har tagit upp de problem som i dagens
läge är särskilt aktuella.

Herr talman! Om man jämför förra
årets kompletteringsproposition och
årets statsverksproposition, så finner

man att tongångarna tyvärr är tendentiöst
lika. Den vikande konjunkturbilden
avspeglas även i årets s. k. nådiga lunta.
Vidtagna åtgärder för näringslivet i vad
det gäller investeringsfondernas ianspråktagande
och användning för sysselsättningsfrämjande
ändamål samt den
mindre restriktiva politiken för bostadsproduktionen
har varit riktiga medicinsk-politiska
åtgärder.

Den underbalansering av totalbudgeten
som finansministern föreslår säger
oss att det budgetår vi har framför oss
konjunkturmässigt på inget sätt kan betecknas
med optimism. Att här i fråga
om den lämpliga överbalanseringen väga
miljarden eller miljonerna till eller ifrån
skulle vara för ambitiöst, och den saken
överlämnar jag till dem som är eller
tror sig vara sakkunniga på området, lag
vill bara understryka en sak, nämligen
nödvändigheten av att som nu skett samordna
statens budgetpolitik och den allmänna
finanspolitiken. Utöver den samordningen
tillkommer med nödvändighet
i en given situation att åtgärder vidtas
av den enväldiga riksbanken i fråga
om kapitalmarknads- och räntepolitiken.
Vad som där skett sedan statsverkspropositionen
förelädes riksdagen ser ut
som en finansministers tanke som blivit
handling, nämligen att i lagom tid före
remissdebatten en sänkning av diskontot
presenterats. Herr talman! Detta är
bara en tanke och kan inte bli annat
när man vet att varken regering eller
riksbank regeras av varandra.

Att man i olika konjunkturskeden bör
vidta lämpliga åtgärder mot såväl en
inflationistisk som en deflationistisk utveckling
råder det väl i dagens läge ingen
strid om. Det som däremot inger
ovisshet och kanske bekymmer är vad
som händer ute i Europa. Vi kan med
tillfälliga åtgärder under en begränsad
tid hålla full sysselsättning och till och
med öka vår standard, men på lång sikt

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
kan vi inte isolera oss i vårt handlande
utan måste handelspolitiskt samordna
oss med Europa i övrigt.

Jag vill liksom många före mig i den
här talarstolen uttala min tacksamhet
över den redogörelse som hans excellens
statsministern lämnade för de resultat
som eventuellt kunnat uppnås med hans
besök i Frankrike häromsistens.

Att vi i ett progressivt samhälle behöver
en aktiv arbetsmarknadspolitik
har inte minst de senaste årens utveckling
på gott och ont bevisat. Av statsverkspropositionen
framgår också att
man behöver en mångfald miljoner inte
bara för att klara tillfälliga störningar
på arbetsmarknaden utan även för att
hjälpa till med den expansion eller överexpansion
som förekommer inom vissa
delar av vårt näringsliv. Den i dag av
alla partier accepterade principen om
nödvändigheten av en god sysselsättningsberedskap
får inte leda till ett ensidigt
tänkande och handlande.

Den nuvarande trenden att medelst
statliga ingripanden påskynda befolkningsomflyttningen
från de företagsfattiga
till de företagsrika regionerna får
inte fortsätta slentrianmässigt på samma
sätt som hittills. Frågor som berör
arbetsmarknad, sysselsättningsmöjligheter
och företagens placeringsorter måste,
sedda inte bara från enskild ekonomisk
synpunkt utan även mänskligt och nationalekonomiskt,
beaktas av statsmakterna
mer än som hittills har skett.

Jag betecknar det som farligt om man
i dessa sammanhang inte tar nödig hänsyn
till de regioner där råvaran eller
realtillgångarna finns. Som en utopi
måste man betrakta att vissa geografiska
områden befolkas enbart med människor
vilkas huvudsakliga uppgift skulle vara
att ta fram råvaror, som skulle transporteras
till annan ort för att förädlas där.
En sådan ensidigt dirigerad utveckling
kommer med all sannolikhet att leda
till oanade svårigheter för näringslivet i
dess helhet.

Vågar vi hoppas på att regeringen i
fråga om lokaliseringspolitiken skall visa
sig vara en syndare som sig bättrar?
Vissa tecken tyder på att det har hänt

något inom socialdemokratien i denna
betydelsefulla fråga. Det har tagit lång
tid. Från centerpartiets sida har vi länge
pekat på den nuvarande samhällsutvecklingens
konsekvenser i detta avseende.
Först på senare tid har man visat vilja
att på allvar lyssna till vad vi haft att
säga. Jag är medveten om att det finns
delade uppfattningar i denna fråga inom
det socialdemokratiska partiet. Det räcker
med att hänvisa till partiets press
för att åsiktsbrytningarna skall framstå
i klar dager. Det socialdemokratiska organet
i min hembygd, Nya Norrland, har
accepterat centerns linje i denna fråga
och pläderar med skärpa för en ny och
aktivare linje i lokaliseringspolitiken. På
den motsatta sidan befinner sig partiets
LO-ägda stockholmska kvällstidning som
ett påfallande storstadsromantiskt språkrör.

Regeringens åsiktsändring slår litet
försiktigt igenom i den nu föreliggande
finansplanen. På tal om strävanden att
främja arbetskraftens anpassning till näringslivets
behov med hjälp av åtgärder
för omskolning och omflyttning talas det
där även om att det kan bli fråga om
särskilda åtgärder för arbetsanskaffning
på områden där existerande arbetskraftsöverskott
inte på annat sätt kan utnyttjas.
Detta är nya och positivare signaler
än dem vi vant oss vid från det hållet.
Så sent som i kompletteringspropositionen
var det andra tongångar som dominerade.
Där signalerades bl. a. en snabb
expansion av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet för omflyttning och omskolning.
Där kan jag inte erinra mig att det
sades ett enda ord om arbetsanskaffning.
Jag vill ta dessa nya tendenser som ett
löfte om nya, djärvare och aktivare åtgärder
för de regioner av vårt land där
den ekonomiska aktiviteten stannat upp
och sysselsättningssvårigheter som eu
följd därav blivit alltmer påträngande.

Jag vill betona att jag i begreppet arbetsanskaffning
inte endast ser ökade
kreditgarantier till och direkt engagemang
i varvsindustrien och ökade beställningar
till verkstadsindustrien. Samma
syn måste också läggas på sysselsättningen
inom övriga näringsgrenar. I ge -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

nuina skogsbygder t. ex. kan man bli
tvungen till långt gående åtgärder för
arbetsanskaffning.

Jag anser att man här inte får tveka,
även om det kan komma att röra sig om
drastiska åtgärder för att bereda arbetskraft
sysselsättning i hemorten eller i
varje fall i hemlänet. Det talas om de
stora kapitalbelopp som samlas i ATPfonderna,
ja, det talas t. o. m. om placeringssvårigheter
och möjligheten av kapitalexport
till u-länderna. Ja, det är gott
och väl, men låt oss även diskutera hur
vi skall klara kapitalbristen i våra egna
u-områden, och låt oss då ta med fonderna
i bilden.

Företag som etablerar sig eller utvidgar
i områden med undersysselsättning
borde ges möjlighet att erhålla billigt kapital
ur ATP-fonderna eller för ändamålet
särskilt bildad fond. Staten måste vara
beredd att ta betydande risker. Det
är ju framför allt det riskvilliga kapitalet
som saknas. Om detta skall kunna
genomföras, fordras en väl genomförd
länsplanering, en planering med sikte
på framtiden, där såväl ett byromantiskt
tänkande som ett fanatiskt storregiontänkande
får ge vika för den reella verklighet
som jag här försökt att teckna.

Herr talman, ett tredje och sista avsnitt
som jag vill ta upp rör beskattningen.
Som rubrik för detta avsnitt vill jag
sätta: Det måste löna sig att betala skatt.

Inledningsvis vill jag göra det påståendet
att vår nuvarande skattelagstiftning
inte har den mest fundamentala
grundvalen, nämligen skatt efter bärkraft.
Ledmotivet för vår framtida beskattning
bör vara att för de av samhället
utförda lika tjänsterna skall den enskilde
betala lika skatt oavsett bosättningsort.
Skall den grundsatsen förverkligas
får vi inte som hittills skett betrakta
vare sig den statliga eller den
kommunala beskattningen som en isolerad
företeelse, utan vi måste se den som
eu helhet.

Skattepolitikens huvuduppgift är alldeles
naturligt att skaffa inkomster för
samhällets nödiga och som vi tror riktiga
utgifter. I huvuduppgiften måste
som ett naturligt komplement ingå fi -

Statsverkspropositionen m. m.

nanspolitiska aspekter, något som jag
redan berört.

Går man igenom de olika huvudtitlarna
i årets statsverksproposition som tillhopa
har utgifter på mer än 20 miljarder
och söker finna möjlighet till väsentliga
besparingar, och vid det försöket
även beaktar vad riksdagen utan meningsskiljaktigheter
beslutat, så konstaterar
man att det minsann inte finns något
större utrymme för en skattesänkning.
De enhälliga besluten i riksdagen beror
säkert på den uppfattning allmänheten
har om storleken av den service samhället
bör erbjuda. Det måste alltså vara
fel att i beskattningen se något negativt.
Och det måste med andra ord löna sig
att betala skatt.

Centerpartiets första krav i fråga om
skatterättvisa för fysiska personer gäller
ett genomförande av principen skatt efter
bärkraft. Ur den synpunkten måste
man bedöma de nuvarande skatterna och
avgifterna. Vad som då särskilt frapperar
är den onormalt höga anpart som de
små inkomsttagarna får svara för. Det
är allmänt motiverat med en höjning av
ortsavdragen upp till ett skattemässigt
existensminimum; och det är ännu mera
motiverat att de människor som lever
under detta skattemässiga existensminimum
blir befriade från den nuvarande
avgiften för grundskyddet. Bästa sättet
att skapa rättvisa och enkel administration
torde vara att helt skattefinansiera
grundtryggheten. I begreppet rättvis beskattning
kommer även sambeskattningen
in i bilden. Den nuvarande avdragsrätten
måste anses produktionshämmande.
I de nya regler som jag hoppas skall
komma måste inte bara hänsyn tagas till
den förvärvsarbetande hustrun utan även
en skälig prövning göras i vad det gäller
de hemmafruar som arbetar i makens
företag.

När det gäller fysiska personers beskattning
bör enligt min mening en förskjutning
från direkt till indirekt skatt
i stort vara riktningsvisare. Jag vill i det
sammanhanget ha sagt ifrån, att jag tror
det är farligt om man under hänvisning
till den principen söker fritaga vissa områden
från beskattning.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.

När det gäller företagsbeskattningen
vill jag allra först slå fast att vi i vårt
land har en företagsbeskattning som på
intet sätt kan anses vara hög. Borttagandet
av den extra bolagsskatten jämte en
viss skattebefrielse vid nyemission är enligt
min mening steg i rätt riktning på
företagsbeskattningens område. Lättnader
i vad det gäller företagens investeringsfonder
är en annan åtgärd till gagn
för företagen och sysselsättningen över
huvud taget.

Avvägningen mellan företags och fysiska
personers beskattning är inte bara
en ren bedömningsfråga, som en del
människor tycks tro. Centerpartiets
grundsyn är att den enskildes initiativförmåga
och fri företagsamhet utgör något
av det allra väsentligaste för samhällets
bästa. Vårt lands geografi och
den därav betingade varierande befolkningstätheten
skapar i serviceavseende
ett krav på och behov av stora och små
företag samt olika arter och typer av företagsamhet.
Detta måste beaktas vid den
kommande företagsbeskattningen; och
med detta har jag, herr talman, velat
komma fram till att jag personligen inte
tror på någon form av bruttobeskattning
när det gäller företagen.

Herr talman! Det finns andra i och för
sig viktiga frågor i ämnet beskattning.
Jag skall dock inte nu beröra flera —
sannolikt kommer det under vårriksdagen
att finnas anledning återkomma i
dessa väsentliga frågor.

När jag i årets remissdebatt tagit upp
lokaliserings- och beskattningsfrågorna
beror det på uppfattningen att om vi
skall kunna fortsätta framstegspolitiken
med samhällets solidariska medverkan
i fördelningsavseende måste de stora
geografiska enheter som nu liksom ligger
utanför komma med i utvecklingen
på ett naturligt sätt. Då den enskilde
skall betala räkningen för den service,
som han kräver att samhället skall ge,
måste skattelagstiftningen bli ett uttryck
för innebörden i orden: Det måste löna
sig att betala skatt.

Med dessa ord, herr talman, vill jag
liksom andra talare yrka remiss av den
proposition vi nu behandlar.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Under senaste tiden har
press och radio lämnat stort utrymme åt
två frågekomplex som därför också tilldragit
sig ett ovanligt starkt intresse
bland stora grupper av medborgare. Detta
vore kanske inte anledning nog för
att ta upp frågorna i riksdagens remissdebatt,
men de råkar dessutom vara av
vital betydelse både för den enskilde
och för samhällsekonomien; och jag tror
inte att det är någon överdrift att påstå
att man åtminstone snuddar vid dem i
de flesta av huvudtitlarna.

Den ena frågan är hur vår familjepolitik
för framtiden skall utformas för att
gagna både kollektivet och den enskilde
i ett samhälle så dynamiskt som vårt.
Den andra frågan är konsumentforskningen
och konsumentupplysningen. Ett
utmärkt underlag för diskussionen kring
hem, familj och samhälle, deras inbördes
förhållande och de ömsesidiga krav
de har på varandra, har lämnats i den
omfattande studie i Kvinnors liv och arbete,
som Studieförbundet Näringsliv
och samhälle har givit ut. Det är mig ett
nöje att rekommendera denna bok till
samtliga mina riksdagskolleger. Jag vågar
försäkra att ingen kan studera den
utan en generande känsla av att det finns
mycket som man ingenting visste om:
kvinnornas möjligheter på arbetsmarknaden
eller rättare sagt bristande möjligheter,
det otidsenliga uppfoslringsmönster
som vi fortfarande följer, männens
syn på kvinnornas arbetsinsatser
och kvinnornas egna fördomar. Ja, där
finns mycket brännbart stoff samlat.

I diskussionen kring denna studie och
över huvud taget i den uppblossande debatten
kring frågekomplexen om kvinnornas
uppgifter i hem och på arbetsmarknad
har man tacksamt noterat
att flera har börjat kasta loss från den
hamn, i vilken kvinnornas skuta så länge
legat förtöjd. Det varslar om djärvare
grepp på ämnet och om en större spännvidd,
ett nytänkande över hela området,
som vi länge väntat på. Tyvärr förefaller
det dock som om samhället, företrätt
av statsmakterna, ännu inte har kommit
så långt att de övervägt vilken målsätt -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

ning de syftar till. Vill de ha kvinnornas
medverkan i högre grad än hittills
på arbetsmarknaden? Vill de ha dem som
vårdare av det uppväxande släktet i enskilda
hem? Vill de ha dem att fylla båda
dessa uppgifter? Skall de dirigera eller
för att använda ett vackrare ord stimulera
kvinnorna till det ena eller det
andra? Detta vankelmod har avsatt tafatta
försök att hålla balansen. Vi har
plåstrat och plåstrar fortfarande litet
här och där inom skattesystemet och inom
bidragsformerna. Hur detta plåstrande
har verkat i praktiken har vi heller
ingen aning om. Kvacksalvarna upphör
aldrig att förvåna sig över att inte allt
ordnar sig till det bästa och precis så
som de själva har tänkt sig.

Ämnet är så komplicerat — det medger
jag visst — att vi näppeligen i vår
generation kan komma fram till någon
generell och för alla parter lycklig lösning.
Men så långt borde vi väl ändå
kunna nå som att skapa bättre valmöjligheter
än vad vi nu har och samtidigt
bygga ut tryggheten för två huvudgrupper
av kvinnor, dem som det framför allt
verkligen gäller, nämligen de som har
ansvaret för vården av små barn i hemmet
och de som väljer arbetsmarknaden
men som också samtidigt måste stå för
vårdnaden av mindre barn. De övriga
kvinnogrupperna, de med vuxna barn eller
inga alls i hemmet samt de ogifta
kvinnorna, bär självfallet också sina problem,
men de ligger inte på samma plan.
Det är barnens vård det främst är fråga
om i detta sammanhang och näppeligen
hur två vuxna personer ordnar sin livsföring
eller sin ekonomi i ett gemensamt
hem. Det får väl, om jag får citera Alva
Myrdal i ett vägande inlägg i denna debatt,
vara närmast fråga om ett trivselmoment.

Kvinnornas valmöjligheter är beskurna,
såvitt jag kan förstå mycket därför
att vi utgår från den situation som de
och hemmen befann sig i under längst
förflutna dagar, då yrkeskvinnorna var
föga efterfrågade på arbetsmarknaden,
då det gick att få ett hembiträde för 50
kronor i månaden och då det faktiskt
inte var allom bekant att den vård små

6 Första hammarens protokoll 1963. Nr 3

Statsverkspropositionen m. in.
barn fick kunde bli avgörande för hela
deras livsinriktning. Lika gammalmodigt
ser vi på den i hemmet producerande
kvinnans insatser. Hon får och är fortfarande
allt i förhållande till sin man
som i seklets första decennier.

Barnens vård i de enskilda hemmen
binder många människor under ett flertal
år. Även ur den aspekten är barn
dyra. Men de är också dyrbara, och samhällets
ekonomiska stöd är därför nödvändigt.
Om det skall kallas vårdnadsbidrag
eller barnbidrag kan väl vara en
underordnad sak. Det väsentliga är att
bidraget är så generöst avvägt att det
tillgodoser barnens behov såväl av vård
i hemmen som av konsumtionsvaror och
samtidigt ger kvinnorna valfrihet. I bilden
kommer nämligen också samhällets
behov av att få kvinnor på arbetsmarknaden,
inte minst för att ta hand om alla
de grupper av människor som där efterfrågar
vård — många barn, ungdomar,
gamla och sjuka som inte kan skötas
hemma.

Mödrarnas krav på samhället i fråga
om barnens skötsel i andra former än
kontanter är heller inte tillgodosedda,
inte ens utforskade. Det finns många
fodmer att bygga ut. Daghemmen räcker
inte till, köerna framför förskolorna är
långa, och den sociala hemhjälpen förslår
heller inte i de oförutsedda situationer
som många familjer råkar i även
om man förbättrar deras ekonomiska
möjligheter. Kollektivhusen med den
service som de kan ge har råkat i bakvatten
men kan vara en förträfflig utväg
för många familjetyper.

En rättvis beskattning av de gifta
kvinnornas arbete är en evig följeslagare,
som vi ändock någon gång måste
begrava.

Målsättningen bör vara för kvinnor
som för män — även för gifta kvinnor
— att det måste löna sig att arbeta. Ingenting
är så förvånansvärt som myndigheternas
— i detta fall främst regeringens
— djupa häpnad över att kvinnorna
stegrar sig inför erbjudandet att arbeta
för några tiors nettoförtjänst i månaden.
Varför skulle de vara mindre lockade
av pengar än män? Deras löner är ge -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
nomsnittligt lägre än männens trots att
likalönen är på god väg. Förvärvsavdragen
är otillräckliga, och sambeskattningsfrågan
är olöst för en viktig grupp
av yrkeskvinnor. Denna grupp måste
också få sin chans att arbeta genom en
rättvisare beskattning i likhet med vad
den fått exempelvis i Norge. De hemarbetande
kvinnornas produktiva arbete
är heller inte ekonomiskt värdesatt. Frågan,
huruvida detta obeskattade arbete
skall inlemmas i vårt skattesystem, har
berörts av några modiga kvinnliga representanter
för det socialdemokratiska
partiet, och de har min högaktning.
Borde inte den punkten också ingå i
bilden och penetreras ordentligt?

Jag skall avsluta detta överslag över
olösta frågor inom den aktuella familjepolitiken,
fastän det väl kan utökas med
exempelvis flickornas utbildning inom
olika områden som en bakgrund för deras
framtida yrke, och jag skall be att
få övergå till det andra frågekomplex
som jag nämnde i inledningen, nämligen
konsumentforskningen och konsumentupplysningen.

Jag ser till min glädje att statsrådet
Lindström nu också kommit in i kammaren.

Ingen har väl kunnat undgå att ta någon
del av den debatt som under de senaste
veckorna blossat upp kring framför
allt konsumentupplysningen. Låt mig
till en början få beklaga att den blivit
så inflammerad. Det gagnar säkert inte
frågans lyckliga lösning och det hindrar
en rättvis bedömning av vad som
verkligen utförts på detta område under
de gångna åren. Men när detta är fastslaget,
så kan ingen blunda för det faktum
att en stark kritik har riktats från
fullt vederhäftigt håll, framför allt i
press och radio, mot de möjligheter som
bereds dem vilka skall till allmänheten
vidarebefordra konsumentforskningens
undersökningar och resultat. Dessa anser
sina arbetsmöjligheter så beskurna
att de inte kan fullfölja sina uppgifter
som de borde och vill. Man har väl sällan
hört en så enstämmig kör av kritiska
röster mot ett statligt verk som den som
under senaste tiden ljudit mot konsu -

mentinstitutet. Därför var det ju i hög
grad ägnat att förvåna att det ansvariga
statsrådet fru Lindström i en radiokommentar
förenklade problemet till en fråga
om motsättningar mellan två personer
med olika temperament. Så lättsinnigt
kan vi väl ändå inte se på problemet!
Det kan i så fall bli nog så farligt
för hela upplysningsverksamheten.
Det enda riktiga är väl att försöka komma
åt var felen ligger och rätta till dem.

Långt innan konsumentinstitutet tillskapades
och under den tid det verkat
har jag på grund av mitt yrke varit
tvungen att följa upplysningsverksamheten,
och därför anser jag mig också kapabel
att yttra mig åtminstone i fråga
om upplysningssidan av institutets verksamhet.
Såsom jag ser saken har institutet
inte fått tillräckliga resurser för
att kunna följa med i utvecklingen, och
framför allt har organisationen inte fungerat
så som riksdagen förutsatte då
institutet tillskapades. Detta i förening
med felplacering av tjänstemän inom organisationen
har lett till det dystra resultat
som jag vet att statsrådet också
fått en uppfattning om genom uppvaktningar
från press och radio.

Jag har i en motion framlagt krav på
en översyn av hela organisationen, och
det kan vara onödigt att upprepa motiveringen
därför, så jag avstår till ett
lämpligare tillfälle. Men så mycket vill
jag säga som att en översyn av hela organisationen
samt en utbyggnad som
gör det möjligt både för forskningen och
upplysningen att följa tidens krav är
den enda möjliga utvägen att häva de
svåra motsättningar som skapats mellan
framför allt konsumentinstitutet och
dem som skall kanalisera ut dess arbetsresultat
till konsumenterna och ge dem
en orientering över varumarknaden.

Vad som för mig var ytterst förvånande
var statsrådet Lindströms uttalande
i samma radiokommentar som jag
nyss nämnde, att här var det inte fråga
om pengar. Institutet hade fått höga anslag
alla åren, och i år var det bättre
än hittills. Statsrådets hurtfriska ton
måste ha ingett åhörarna den föreställningen
att institutet fått vad det begärt

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

och mer till. På sidan 114 i propositionen
från handelsdepartementet kan man
dock läsa följande ord utan motivering:
»Övriga av konsumentinstitutet i petitaskrivelsen
framförda förslag om inrättande
av nya tjänster och om förändring
av befintliga sådana torde lämnas
utan bifall.» Rätta förhållandet är alltså,
att institutet varken nu eller förut
har fått gehör för sina anslagsäskanden
utan fått dem nedskurna, ibland till
hälften eller mer. Det är likadant i år,
men det aktade sig statsrådet för att säga.
Särskilt underbemannad är konsumentinstitutets
informationsavdelning.
Den skall svara på allmänhetens frågor,
ge ut broschyrer, ordna utställningar
och informera i olika former, men dess
redaktion är inte större än en mindre
veckotidnings. Förhoppningen om att
till denna brännpunkt i institutets verksamhet
knyta en kvalificerad journalist
får statsrådet skrinlägga så länge den
tjänstemannen placeras i 19 lönegraden.
Det är ingen arbetsmarknadsmässig lön
och kan inte locka ens en medelmåtta,
mycket mindre den kraft som här behövs
och som skall kunna överblicka
hela detta viktiga arbetsfält och samtidigt
kunna skriva så att folk läser det.
Informationsavdelningen är så otillfredsställande
organiserad och så valhänt
skött, att det är utan motsvarighet
på motsvarande håll inom publicistisk
verksamhet.

Om statsrådets uppfattning om att
»här är det inte fråga om pengar» —
statsrådets egna ord — håller streck, då
först är jag rädd för att det ar snudd
på skandal. Hur kan det då förklaras
att konsumentinstitutet inte intresserar
sig för att ens göra upp ett register över
de undersökningar som har skett, att det
inte intresserar sig för undersökningar
och forskningar av andra varor än som
direkt hör till hem och hushåll, att det
inte uppehåller förbindelserna med utländska
undersökare och forskare annat
än i begränsad grad, att det inte finns
t ex. möjlighet för tidningarna att få
bilder från konsumentinstitutet annat
än utlånade på mycket kort tid, varefter
det måste betalas något slags böter fölet
Första kammarens protokoll 1963. Nr

Statsverkspropositionen in. m.
att få låna bilderna, samt att telefonväxeln
är så underbemannad att man
ibland inte kan komma fram och få
svar på sina frågor? Allt detta måste väl
ändå bero på eller bottna i bristande
resurser och en bristfällig organisation,
som kan repareras. Det kan väl ändå inte
vara möjligt att statsrådet vill låta
påskina att det är bristande vilja ifrån
institutets sida att ordna förhållandena
som gör att det är på det här sättet.

Till sist vill jag endast ställa en fråga
i samband med konsumentrådets anslagsäskanden.
Rådet har begärt medel
för att avlöna en särskild tjänsteman för
vissa public relation-frågor, men statsrådet
anser inte att konsumentrådet behöver
en pressombudsman utan snarast
— jag citerar — »en utredning om principerna
för pressens och televisionens
konsumentupplysning». Vad är det? Vart
syftar den utredningen? De som bedriver
konsumentupplysning — i varje fall
i pressen, som gudskelov är fri — är
också de som vill draga upp principerna
för denna. Det tror jag inte att statsmakterna
skall lägga sig i. Statsrådet
kan väl aldrig avse att i sin regi draga
upp dessa riktlinjer. Jag är rädd för att
en enhällig press då betackar sig. Då
blir den ena villan värre än den andra.
Det vore därför intressant att få svar
på vart denna utredning syftar, hur den
skall bedrivas, och också vilka som skall
leda den. Här har visats en så uppenbar
brist på smidighet och tillmötesgående
och förståelse för pressens arbetsvillkor
att det räcker mer än nog. Jag kan inte
tala på TV :s vägnar, men inställningen
där borde vara densamma. Pressen vill
draga upp sina egna principiella linjer
för konsumentupplysningen. Vad den
begär är att från samtliga statliga verk
som arbetar inom konsumentupplysningens
område få bra arbetsmöjligheter och
det har den inte fått nu.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman, ärade kammarledamöter!
Det är med en viss tvekan som jag tar
till orda i denna remissdebatt igen, sedan
jag tidigare tagit tid i anspråk för

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
att tala om u-hjälpsfrågorna — nu för att
säga några ord om den inhemska konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen
som fru Hamrin-Thorell drog
upp. Hon uppfordrade mig med sitt inlägg
här, och även de frågor som hon
berörde ingår i mina tjänsteåligganden
att bevaka. Jag kan inte låta henne stå
oemotsagd. Fru Hamrin-Thorell har sagt
här att det är en vederhäftig och enhällig
kritik som framförts i press och radio
mot den statliga konsumentupplysningen
och mot konsumentinstitutet. Jag
kan inte skriva under en så generell betygsättning
och ännu mindre betygsätta
fru Hamrin-Thorells egen kritik nyss såsom
vederhäftig.

Här har talats om behovet av bättre
resurser för den statliga konsumentupplysningen
och om behovet av utredning
och översyn för att göra informationen
till konsumenterna mera tillgänglig, och
jag har lyssnat till fru Hamrin-Thorell
med ett litet leende och tänkt på vilken
likhet och samtidigt vilken skillnad det
är mellan dagens attityd i denna fråga
och attityderna för fem, sex år sedan, ja,
tio år tillbaka i tiden. Ännu för tio år
sedan hade vi i riksdagens kamrar åtskilliga
debatter med anledning av dåvarande
Hemmens forskningsinstituts lilla
statsbidrag på 40 000 kronor, som späddes
på med småskvättar varje år. Institutets
publikationer var då föremål för en
kritik, som inte var mildare än den som
just nu blåser kring det nuvarande institutets
publikationer. År 1956 då Hemmens
forskningsinstitut förstatligades
och blev statens konsumentinstitut övergick
kritiken tidvis till ett rent förlöjligande
bl. a. därför att institutets skrifter
och meddelanden framställde, som man
ansåg, triviala husliga sysslor och husgeråd
i alltför vetenskapliga termer. Jag
minns t. ex. en partiledare som här i
riksdagen gycklade väldeliga med en undersökning
om kokkärlens vidbränningsegenskaper
och om den riktiga temperaturen
på diskvatten. Han lämnade sedermera
partiledarskapet, bl. a. med den
sympatiska förklaringen att han någon
gång ville få tid att hjälpa sin fru med
disken. Nu härskar han över ett slott

som inte skulle kunna fungera med nutida
brist på domestiker, om inte de rationella
köksmaskiner fanns som statens
konsumentinstitut och dess föregångare
Hemmens forskningsinstitut har bidragit
till att stimulera fram på marknaden.
Detta var bara en liten parentes för att
peka på kritikens evighet — det är endast
föremålet som skiftar, i detta fall
konsumentinstitutet som skiftat något.

År 1956 beslöt alltså riksdagen att
trygga utvecklingsmöjligheterna för konsumentvaruforskningen
och konsumentupplysningen
med statliga medel. Det
skedde dock med knappa majoriteter i
kamrarna, och det parti, som fru Hamrin-Thorell
representerar, hon själv inberäknad,
röstade mot förstatligandet,
med ett enda undantag, en riksdagsman,
vars mandat folkpartiet sedan förlorat
men som jag alltjämt tacksamt tar tillvara
i konsumentrådets arbete, nämligen
Folke Nihlfors. Fru Hamrin-Thorell kan
sålunda näppeligen veta — vad hon nyss
sade —- om organisationen fungerar som
det var tänkt, när den blev förstatligad.
Det är bara fem år sedan — vid ingången
av år 1957 — som jag hade tillfredsställelsen
att lägga konsumentfrågorna i
händerna på två nya statliga organ, konsumentrådet
och konsumentinstitutet,
och det vore märkvärdigt om dessa båda
serviceorgan redan skulle ha knäckt alla
principfrågor, och om allmänheten redan
skulle vara belåten och mättad med
vad de presterat. Så är det inte, och det
bör sporra och det sporrar till nya ansträngningar
att tillmötesgå konsumenternas
anspråk. Här noterar jag den
glädjande förändringen i den allmänna
attityden till konsumentupplysningen.
Inget politiskt parti och ingen opinionsgrupp
i dagens samhälle ifrågasätter annat
än att staten bör tillse att konsumenterna
får en objektiv varuinformation
och att den betalar för detta, ökade resurser
till de institutioner, som arbetar
härmed, är en konsekvens som man tydligen
inte ryggar tillbaka för längre, och
en konsekvens som regering och riksdag
tillsammans år efter år tagit under successivt
ökande av anslagen. Det har visat
sig att konsumentupplysningen accepte -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

rats i alla läger som en samhällsnyttig
verksamhet som sannerligen inte är något
att förlöjliga längre.

Däremot finns det naturligtvis alltjämt
meningsskiljaktigheter om hur konsumentupplysningen
skall bedrivas för att
nå längst och bli till största nytta. Det
är denna fråga som varit föremål för en
livlig debatt på sistone, en debatt som
stundom tillspetsats på ett sätt som påminner
om den opposition — fast från
andra hållet — som Jarl Hjalmarson på
sin tid företrädde här i riksdagen. Man
är inte nöjd med utformningen av de
skrifter som konsumentinstitutet ger ut.
Att betrakta denna debatt som något
slags konsumentupplysningens kris, som
fru Hamrin-Thorell här försökte göra, är
dock mycket överdrivet.

Fru Hamrin-Thorell har recenserat de
kommentarer som jag fick tillfälle att
göra härom kvällen — bara några minuter
— efter två kombattanters diskussion
i radio. Jag beklagar att när hon anför
citat i sitt anförande hon är så inadekvat
och oprecis. Jag skall be att få
tillställa henne en avskrift av vad jag
sagt. Och jag har inte sagt att det här
bara var en fråga om två olika personliga
temperament. Jag lät tvärtom förstå, att
de två personliga temperament, som
drabbade samman vid tillfället i fråga,
inte var av allmänt intresse. Av allmänt
intresse var bara de principer och olika
meningsriktningar som de diskuterande
företrädde. Och beträffande de olika meningarna
kan jag säga följande.

Den pågående diskussionen är koncentrerad
till frågan om konsumentupplysningens
räckvidd, d. v. s. hur långt
man kan gå i fråga om upplysning om
märkesvaror och deras egenskaper, de
dåliga egenskaperna inbegripna, utan att
otillbörligen skada en märkesfabrikants
övriga varor och hans nya s. a. s. oskyldiga
modeller, och hur långt man kan
gå utan att otillbörligen gynna de väl betygsatta
produkterna på bekostnad av
produkter som har samma funktioner
och kanske bättre egenskaper, men som
inte blivit testade därför att ett urval
måste ske av praktiska skäl. Vidare pågår
en debatt om graden av konsument -

Statsverkspropositionen m. in.
upplysningens fräschör, dess aktualitet
som sammanhänger bakåt med forskningens
resurser och dess redigering i
ord och bild.

Frågan om konsumentupplysningens
räckvidd är en fråga av stor principiell
och juridisk betydelse, inte minst när
vi nu snart kan motse en ökad volym av
konsumtionsupplysning i TV och radio.
Hur skall egentligen det informationsmaterial
vara beskaffat som de statliga
organen släpper till för spridning genom
TV och radio? Det är en fråga som förtjänar
att utredas. Vad fru Hamrin-Thorell
frågade mig om här med referat ur
statsverkspropositionen rörde just detta.
Vi förutsätter att frågan kommer att utredas
av statens konsumentråd som får
medel till sitt förfogande för detta ändamål
inom ramen för den ökning av anslaget
med en fjärdedels miljon kronor
som föreslås riksdagen.

Det andra inslaget i debatten om konsumentupplysningens
aktualitet och redigering
är i sin tur en fråga om de personella
resurserna. Dessa resurser är
små. Jag nämnde i min korta radiokommentar
att de ekonomiska resurserna är
det minsta problemet. Så uttryckte jag
mig. Jag sade inte att de ekonomiska resurserna
var tillräckliga. Men i förhållande
till de personella resurserna är de
ekonomiska resurserna det minsta problemet.
De personella resurserna är små,
och det är ofrånkomligt i en så ung verksamhet
som började med en handfull
pionjärer för mindre än tjugu år sedan
och som i dag är en institution med ett
40-tal anställda med mycket få rekryteringsmöjligheter,
emedan ingen utbildningsverksamhet
ännu bedrives på detta
relativt nymodiga fält. Även om konsumentinstitutet
har fått en del personella
förstärkningar inom ramen för de anslag
som under nästa budgetår upptas
med en kvarts miljon mer än under innevarande
budgetår — jag vill säga med
anledning av fru Hamrin-Thorells kritik
här att av fyra begärda tjänster får
institutet tre — är detta uppenbarligen
otillräckligt för att tillgodose alla de anspråk
på institutets service som här
ställs. Men i höst börjar den första verk -

Nr 3

Tisdagen den 22, januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
liga utbildningen av konsumentupplysare
vid de två nya journalistinstituten.
Det är på ecklesiastikdepartementets huvudtitel
som de intresserade kan hitta
förslag härom. Jag hoppas livligt att det
skall öka tillgången framöver på kvalificerat
folk för de många olösta uppgifter
som ligger framför oss och som konsumentinstitutet
inte ens med den bästa
vilja och med den bästa förmåga kan
klara.

Jag skall inte gå in på alla de detaljer
som fru Hamrin-Thorell har dragit upp
när det gäller bildmaterial, telefonväxlar
o. s. v. Allt detta är praktiska frågor som
inte löses bara med anslag från riksdagen.
Det är lokalfrågor i vårt trångbodda
Stockholm, det är mycket annat. Att institutets
styrelse kommer att försöka förbättra
dessa förhållanden är alldeles säkert,
liksom att man hela tiden försökt
vidga sektorn för konsumentupplysningen
i takt med de personella resurserna.

Fru HAMRIN-THORELL (fp) kort genmäle
:

Herr talman! Tyvärr måste jag säga
att inte ens med ett älskvärt leende från
statsrådet Lindströms sida löser man det
akuta problemet om konsumentupplysningen
och inte heller med en historik
över hur frågan har behandlats i denna
kammare. Jag har ingen anledning att
försvara herr Hjalmarsons husliga förvillelser.
Jag tror att frågan har "en betydligt
större räckvidd.

Den här organisationen har fungerat
så som man tänkte sig när man tade upp
den, säger statsrådet. Jag har ingenting
annat att utgå ifrån än den proposition
som statsrådet lade fram för att förstå
statsrådets ursprungliga intentioner. Om
man studerar den finner man att där
gavs stora Bragelöften, och av dem har
sannerligen inte så många blivit uppfyllda.
Att vi den gången opponerade
oss mot ett helförstatligande av konsumentforskning
och konsumentupplysning
berodde på att vi befarade att det
skulle gå som det gått. Vi tycker nog att
vi fått åtskilligt rätt i vår skepsis. Att
vi inte yrkat på flera och högre anslag

under åren beror också på att vi först
ville se hur organisationen skulle fungera.
Vi har ju nu åtskilliga års erfarenhet.
Riksdagen förutsatte vid inrättandet av
konsumentinstitutet och konsumentrådet
att Kungi. Maj :t, efter att ha följt verksamheten
med uppmärksamhet, skulle
vidta de åtgärder som krävs, och det är
sådana åtgärder som vi nu efterfrågar.
Jag utgår från att statsrådet efter riksdagens
beslut följt frågan, och jag är
förvånad över att statsrådet tycker att
det är bra som det är.

Det var inte fråga om några petitesser
och detaljer. Jag bara exemplifierade
vad som fordras av tjänstemän, som sitter
i brännpunkten för konsumentupplysningen
i Sverige. Jag försäkrar statsrådet
att det skulle kunna gå att få
skickliga och kvalificerade journalister
till dessa tjänster, om man hade anslag
att betala de marknadsmässiga löner
som utgår i pressen. Men det har man
inte haft, och det är därför man fått
mindre kvalificerat folk som inte kunnat
sköta samarbetet med pressen.

Inte heller tycker jag att det är riktigt
att tala om det trångbodda Stockholm,
och att man bara kan hoppas att
det skall bli bättre. Det får man verkligen.
hoppas att det blir. Nu har nämligen
konsumentinstitutet arbetat i fem
år i baracker i Rålambshov, så trångbodda
att spisar och tvättmaskiner, som man
skall undersöka, har fått lagras i korridorer
så att de anställda knappt kunnat
komma fram. Och det finns inte en
stol på vilken man kan sätta innehavarna
av de nya tjänster, som statsrådet
Lindström talade om —- åtminstone efter
vad de själva säger på institutet.

Efter statsrådets svar förvånar det mig
ännu mer, att den utredning som jag
åsyftar och som statsrådet har förutsatt
verkligen skall kunna ge något resultat.
Jag förstår inte hur statsrådet Lindström
så tvärsäkert kan förutsäga att radio,
TV och press skall följa de principer
som den statliga utredningen kan komma
fram till. Det kan väl ändå inte vara
meningen att dirigera radio, TV eller
press eller att föreskriva dem några program.
Vad skall det då tjäna till att sätta

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

till en utredning för att dra upp principerna
för hur pressen skall sköta konsumentupplysningen?
Det var ett förvånansvärt
uttalande i riksdagen, det må
jag säga. Jag har fortfarande inte fått
svar på frågan, vad utredningen kommer
att avse eller vad som är meningen
med den, ty en dirigering av massmedia
efter statsmakternas önskemål kan väl
ändå inte vara den verkliga avsikten.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Det här är ju en remissdebatt
som skall ge tillfälle för många
talare att yttra sig, och jag tänker inte
fördjupa mig i ett längre meningsskifte
med fru Hamrin-Thorell. Jag vill dock
bestämt dementera att jag har sagt att
allt är bra som det är. Det har jag inte
sagt. Jag har tvärtom sagt att man söker
förbättra förhållandena och vidga sektorn
för konsumentupplysningen och
tillmötesgå de nya anspråk som efter
hand kommer fram. Jag har därmed inte
gått så långt — och det skulle aldrig
falla mig in att göra det — som fru Hamrin-Thorell
gör när hon sätter betyg på
den personal som konsumentinstitutet
nu förfogar över, därtill underbetyg, och
talar om okvalificerat folk.

Fru Hamrin-Thorell försvarar här sin
egen och sitt partis tidigare negativa
ståndpunkt till förstatligandet genom att
säga att man har velat avvakta och se
hur det går. Samtidigt ställer hon kravet
på regeringen och regeringspartiet
att man hela tiden skall sätta in stora
resurser i verksamheten utan att beakta
vad utvecklingen efter hand kräver, och
alltså utan att se hur det går.

Fru Hamrin-Thorell fortsätter att
missuppfatta mig när hon gör gällande
att den utredning som jag nämnde skall
undersöka hur pressen bör sköta kontakterna
med allmänheten när det gäller
konsumentupplysningen. Denna utredning
skall inte tala om för pressen hur
den skall sköta dessa kontakter, utan
utredningen skall undersöka hur materialet
från de statliga organen skall vara
beskaffat för att tillfredsställa de olika
kriterier, som jag antydde i mitt ti -

Statsverkspropositionen m. m.
digare anförande, nämligen sakligheten,
objektiviteten, fräschören och aktualiteten,
utan att träda några behöriga intressen
för när.

Jag hoppas att det sagda är tydligt nog
och att vi för dagen kan avsluta denna
debatt.

Herr JACOBSSON, GÖSTA, (h):

Herr talman! Jag skulle vilja anknyta
till huvudämnet för dagens debatt och
tala något om finansplanen. Den utgör
en intressant och lärorik ekonomisk litteratur.
I långa stycken kan jag i huvudsak
godta finansministerns beskrivning
av de olika konjunkturfenomenen.
Mot hans allmänna konjunkturbedömning
har jag kanske inte heller några väsentliga
invändningar att göra. Emellertid
finns det i denna del vissa ganska
betydelsefulla nyanser i vår bedömning.

Vid genomläsningen har jag inte kunnat
undgå att stanna vid vissa uttalanden,
som synes mig stå mindre väl i
samklang med varandra. Med all respekt
sagt torde det förefalla som om det bodde
två själar i finansministerns bröst,
den ena eftertänksam och realistisk,
den andra optimistisk för att inte säga
sangvinisk — jag är ledsen om jag dristar
mig att försöka psykoanalysera finansministern
i hans frånvaro.

Som ett uttryck för finansministerns
eftertänksamma, realistiska själ vill jag
hänvisa till den på sidan 5 i finansplanen
återgivna svenska ståndpunkten i
OECD. Det säges där att huvudlinjen i
strävandet efter en hög och stabil framstegstakt
enligt den mening, som hävdats
från svensk sida, måste vara »att
med generella medel driva en målmedveten
antiinflatorisk politik, kompletterad
med selektiva och anpassningsfrämjande
åtgärder på arbetsmarknaden i så
stor omfattning att full sysselsättning
ändå uppnås». Uttalandet är för all del
riktat till utländsk publik, men innebörden
är klar. Vakthållningen om penningvärdet
är en primär uppgift. Uttalandet
har mitt oreserverade gillande.
Det har stark aktualitet, eftersom vi visserligen
har en konjunkturavmattning

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen in. m.

men en sådan med kvarstående inflatoriska
element.

Går vi emellertid sedan vidare i texten
till sidan 14, låter det bär något annorlunda.
Det är här den andra, sangviniska
själen i finansministerns bröst
som talar. Här saknas den antiinflatoriska
huvudlinjen. Finansministern säger
här visserligen inledningsvis på tal
om den ökning av den totala lönesumman
med 10 procent eller mer, som
skett tre år i följd, att en ökning i denna
takt i varje fall på längre sikt inte är
förenlig med samhällsekonomisk balans.
Flera andra talare har observerat detta
uttalande. Inskränkningen »i varje fall
på längre sikt» är redan den märklig
med tanke på den penningvärdeförsämring
och den höjning av den svenska
prisnivån som ägt rum dessa år, men
finansministern förklarar i fortsättningen
att jämfört med andra betydande
industriländer, Frankrike och Västtyskland,
framstår höjningen av den svenska
kostnadsnivån som jämförelsevis måttlig.
Han tillägger — utan att med ett
ord beröra den omständigheten att lönehöjningarna,
som otvivelaktigt de senaste
åren utgjort en inflationsfaktor,
väsentligt överstigit produktivitetsökningen
— att kostnadsläget från synpunkten
av vårt internationella konkurrensläge
inte inger oro. I samma andedrag
omnämner finansministern att
man räknar med en fortsatt uppgång i
den totala lönesumman med cirka 7 procent
under detta år. Inte heller detta
inger uppenbarligen finansministern
någon som helst oro.

I motsats till finansministern menar
jag att vårt lands relativt höga internationella
kostnadsläge är Akilleshälen i
vår ekonomi —• dess verkligt sårbara
punkt. Detta höga kostnadsläge är dubbelt
farligt vid en avmattning i konjunkturen.
En alltför hög kostnadsnivå
är nämligen sysselsättningens farligaste
fiende. För allt flera företagare utgör de
ständigt stigande kostnaderna anledning
till bekymmer och svårigheter, eftersom
de till följd av konkurrensen har allt
svårare att kompensera sig för de höjda
kostnaderna genom höjda priser. Jag

vet fuller väl att vi trots löner som ligger
mer än 30 procent över motsvarande
löner i vissa konkurrentländer hittills
klarat oss ganska hyggligt i konkurrensen
och kunnat hävda oss gentemot utlandet.
Vi har även kunnat göra det
trots den tulldiskriminering som redan
drabbat de svenska exportprodukterna
inom sexstatsmarknaden. Förklaringen
härtill ligger delvis i beskaffenheten av
våra produkter och delvis däri att industrien
inom de sex i vissa hänseenden
har belastningar som vår svenska industri
saknar. Men märk väl att vi de
senaste åren har levt i en högkonjunktur
med mycket livlig efterfrågan på svenska
exportprodukter. Till följd av denna
efterfrågan har våra högre kostnader
hittills inte spelat någon avgörande roll.
Det har varit möjligt att sälja i alla fall.

Men situationen håller nu på att bli
en annan. Alla är vi överens om att en
viss konjunkturavmattning redan är ett
faktum. Efterfrågan på våra exportprodukter
är på vissa avsnitt inte lika stor
som tidigare. Såväl Tyskland som i någon
mån även Beneluxländerna kännetecknas
i dag av vissa stagnationstendenser.
Många tecken tyder på att dessa
tendenser kommer att bli mera framträdande
under loppet av detta år. En viss
överkapacitet är otvivelaktigt för handen.
Och vad England beträffar är det
väl knappast att hoppas på att den ekonomiska
expansionen där skall medföra
väsentligt ökade avsättningsmöjligheter
för våra exportprodukter. Minskad efterfrågan
kommer sannolikt också att föreligga
från Danmark och Norge. Danmark
erbjuder för övrigt ett exempel på varthän
det kan barka i väg för ett lands
ekonomi, när lönehöjningar och offentligt
byggande överstiger de tillgängliga
resurserna.

En silverkant på molnen utgör förvisso
president Kennedys nya giv för åstadkommande
av en ekonomisk expansion i
USA. Denna nya giv innebär —■ jag vill
påpeka detta —• skattelättnader som stimulans
åt näringslivet med en sänkning
av bolagsskatten från 30 till 22 procent,
retroaktivt från den 1 januari 1963. Frågan
är emellertid om Förenta staterna

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

därigenom skall kunna ge den internationella
ekonomien den stimulans den
behöver och motverka stagnationstendenserna
på andra håll.

När finansministern utgår ifrån att
den svenska ekonomien även i fortsättningen
skall få stöd av en stigande internationell
efterfrågan och att den
svenska exportvolymen även under år
1963 skall öka, är jag inte alldeles säker
på att han har rätt. Jag är inte heller
säker på att han har rätt, när han räknar
med en produktionsökning av tre
och en halv procent för år 1963. Till
skillnad från herr Arne Geijer befarar
jag att botten i konjunkturavmattningen
ännu inte är uppnådd. Även om avmattningstakten
under de närmaste månaderna
kan bli något svagare, är det mycket
som talar för att en ökad avmattning
senare under året kommer att inträda.
Jag vill här särskilt peka på den minskade
ordertillgången inom verkstadsindustrien,
som hittills varit den industrigren
som väsentligen medverkat till att
exporten kunnat hållas så bra uppe. På
förbättringen för skogsprodukterna tror
jag inte att man skall dra alltför stora
växlar, och malmen och järn- och stålindustrien
kommer att ge mindre.

Jag vill fästa uppmärksamheten på att
Industriförbundets produktionsindex
för november 1962 visade samma siffra
som motsvarande månad 1961, eller 292.
Detta utgör väl ett stagnationstecken.
Det finns insiktsfulla bedömare, som befarar
att en försämring av bytesbalansen
kan komma att inträda mot slutet av
året med ty åtföljande konsekvenser för
vår valutaställning. Till följd av det dåliga
fraktläget kan också sjöfartsnettot
komma att minska.

Herr talman! Nu frågar sig kanske någon
av kammarens ledamöter, varthän
jag med det anförda vill komma. Jag
skall gå in på den förda konjunkturpolitiken.
I fråga om denna vill jag för min
personliga del ge finansministern och
riksbanken ett erkännande för den smidighet
varmed vissa av de konjunkturpolitiska
åtgärderna hittills satts in. Detta
gäller närmast och i huvudsak penningpolitiken.
De till denna hörande åt -

Statsverkspropositionen m. m.
gärder som vidtagits —• lättnaderna på
kreditområdet och de tre räntesänkningar
som successivt skett — har otvivelaktigt
varit utomordentligt värdefulla
för sysselsättningen. Frisläppandet av
investeringsfonderna må i detta sammanhang
också noteras. Den utsatta tidsfristen,
sju månader, för byggnadsinvesteringarnas
färdigställande borde dock
förlängas — den är uppenbart otillräcklig.
Att medgivande på sistone lämnats
även till investeringsfondernas användning
för maskininköp är förvisso värdefullt.
Men investeringsfonderna har trots
allt en begränsad räckvidd — d. v. s. till
de företag som gjort avsättningar till sådana
fonder. Frisläppandet av fonderna
har i varje fall inte i första hand någon
generell effekt.

I detta sammanhang skall jag med några
ord beröra den nyligen offentliggjorda
statliga hjälpaktionen för Uddevallavarvet
och de i anslutning till denna
aktion tillkomna statliga kreditgarantierna
till varvsindustrien i allmänhet. Det
är begripligt att finansministern i det
individuella fallet ansett sig böra ingripa
till stöd för Uddevallavarvet med
tanke på den betydelse detta varv har
för sysselsättningen i orten. Men med
hänsyn till den överkapacitet som föreligger
inom varvsindustrien över hela
världen och de strukturförändringar
som kan behöva komma till stånd, kan
det inge principiella betänkligheter att
finansdepartementet har ryckt ut till
hjälp och staten installerat sig som meddelägare
i Uddevalla. Många ställer sig
frågan: Vilka konsekvenser kommer det
hela att få för våra andra varv — för
Kockums, öresundsvarvet, Hälsingborgsvarvet,
vilka tre varv ligger mig särskilt
varmt om hjärtat, Götaverken och övriga
varv? Kommer dessa varv, frågar man
sig, att gå miste om beställningar, som
i stället kommer Uddevallavarvet till godo?
De anställda vid dessa varv är intresserade
av svaret på denna fråga. De
statliga kreditgarantierna har otvivelaktigt
kommit till för att de övriga varven
inte skall bli lottlösa i detta sammanhang.
Även de får ett stöd för sina försäljningar.
Häremot är inte något annat

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. in.
att säga än att dessa kreditgarantier i
och för sig är värdefulla och kommer att
bli varven till god hjälp i deras konkurrens
på det internationella planet.

På skattepolitikens område har finansministern
hittills varit återhållsam bortsett
från den minskade totalbalanseringen
av budgeten. Någon sänkning av skatterna
föreslås icke i konjunkturpolitiskt
syfte.

I skrivelse till finansministern i december
i fjol, som nyss berördes av herr
Arne Geijer, begärde Sveriges industriförbund
slopandet av varuskatten på investeringsvaror
och förbrukningsartiklar
ävensom av energiskatten. För egen
del vill jag särskilt apostrofera omsättningsskatten
på investeringsvaror, som
i dagens läge framstår såsom särskilt
oläglig. Denna skatt ger stora belopp,
det har sagts 800 miljoner kronor, och
det är kanske förståeligt om storleken
av detta belopp verkar avskräckande
med tanke på den försvagning av budgeten
som bortfallet av ett dylikt belopp
skulle medföra. Finansministern pekar på
att totalbudgeten redan visar ett underskott
på cirka 1 miljard, som måste täckas
genom upplåning.

Ja, detta är riktigt formellt sett, men
när samtidigt ATP-avgifterna under budgetåret
ger 2,5 miljarder, varav en väsentlig
del kan disponeras för statlig
upplåning, skulle lättnader på skatteområdet
på några hundra miljoner icke
medföra någon risk för den samhällsekonomiska
balansen, inte heller för näringslivets
upplåning. Fråga är om inte
ATP-medlen i viss omfattning i en eller
annan form borde redovisas på kapitalbudgetens
inkomstsida, då de i varje fall
faktiskt kommer att tagas i anspråk för
finansieringen av statens kapitalutgifter.

Om man nu från regeringens sida motsätter
sig ett slopande av varuskatten på
investeringarna kan man ju tänka sig en
mindre långt gående åtgärd. För att en
skattelättnad på investeringsområdet
skall få den bästa konjunkturstimulerande
effekten vill jag framkasta tanken på
en temporär suspension av den allmänna
varuskatten på investeringsvaror. Jag
gör det även med risk för att av herr

John Ericsson bli beskylld för brist på
skattedisciplin.

En dylik anordning vore helt i linje
med den tidigare investeringsavgiften,
som infördes i syfte att hejda övertrycket
i en högkonjunktur och som sedan
slopades när konjunkturerna vände. Det
kan också tänkas att inskränka denna
suspension till en begränsad varugrupp,
förslagsvis maskiner för industriell användning.

Den allmänna varuskattens tekniska
utformning torde göra det möjligt att
genomföra ett dylikt tillfälligt slopande
av skatten för en viss varugrupp. En sådan
ordning skulle inte heller rubba systemet
såsom sådant eller försvåra kontrollen,
eftersom maskiner av denna typ
till huvudsaklig del försäljes av ett begränsat
antal specialaffärer. Om skattefriheten
begränsades till en viss tid, förslagsvis
två år, skulle detta ge eu impuls
till näringslivet att forcera sina investeringar
på maskinområdet. Verkstadsindustrien
skulle därigenom få ett
verksamt stöd, och näringslivets rationaliseringssträvanden
skulle befrämjas.

Jag talade nyss om den hämsko som
vårt lands relativt sett höga kostnadsläge
utgör på framstegstakten och om de
risker som detta höga kostnadsläge innebär
för sysselsättningen på längre sikt,
kanske rent av på relativt kort sikt. Icke
minst vårt lands förhållande till sexstatsmarknaden
gör att denna fråga är
ytterst känslig. Det är i dag ytterst angeläget
att kostnadsinflationen hålles
tillbaka. Ovissheten om hur det kommer
att gå med Brysselförhandlingarna
rörande vår associeringsansökan, en
ovisshet som accentuerats av de senaste
dagarnas händelser, talar för att vi bör
föra en avvaktande ekonomisk politik
— en politik som förhindrar att de sammanlagda
löneförhöjningarna blir större
än produktivitetsförbättringen och
som undviker att lägga nya kostnader pa
var industri. Det gäller inte bara exportindustiren
utan även hemmamarknadsindustrien.
Ur denna synpunkt menar
jag att frågan om fyraveckorssemestern
tills vidare borde läggas på is. Även frågan
om en ytterligare förkortning av ar -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

betstiden bör ställas på framtiden. Försiktighet
bör även iakttagas när det
gäller näringslivets belastning med ATPavgifter.

Jag har i det föregående inte gått närmare
in på den expansion av de offentliga
investeringar som sker för att ersätta
minskningen av de privata investeringarna.
Mot att en dylik expansion sker
som ett led i konjunkturpolitiken är i
och för sig intet att invända om man
inte hyste farhågor för att den offentliga
sektorns utvidgning blir bestående.
De offentliga investeringarna kan emellertid
inte ersätta de privata investeringarnas
funktion som bas för framtida
produktionsstegringar och ökad framstegstakt.

Med tanke på produktivitetsutvecklingen
tror jag att åtgärder som främjar
investeringar inom näringslivet ger den
bästa utdelningen för samhället i dess
helhet.

Den svenska utvecklingshjälpen, herr
talman, skall enligt statsverkspropositionen
få en något ökad omfattning. Det
svenska biståndet är för närvarande till
skillnad från flertalet industriländers
hjälp i hög grad multilateralt inriktat.
De bilaterala biståndsformernas möjligheter
i form av utlandsinvesteringar bör
enligt mångas mening i ökad omfattning
prövas. Härvid bör frågan om ett förbättrat
skydd för de privata investeringarna
i utvecklingsländerna ägnas
skärpt uppmärksamhet.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr KÄLLQVIST (fp):

Herr talman! I riksdagens bibliotek
kan man i dag låna en bok, som är skriven
av en mycket ung man; han heter
förresten Harald Hamrin. Han har givit
boken titeln »Student i Sovjet». Författaren
tar där upp några problem och gör
några reflexioner på grund av vad han
iakttagit i Sovjet. Jag vill ta ett exempel.

Han säger bl. a., att när ryssarna tar
upp principiella spörsmål till debatt, gör

Statsverkspropositionen m. in.
de det mycket sällan i direkt abstrakt
form. De närmar sig det allmängiltiga
med utgångspunkt från ett konkret fall,
ofta hämtat från ryskt vardagsliv. Jag
skall mycket kort relatera ett sådant
fall.

Det var två ryska ungdomar, Nina och
luri. De var förälskade i varandra och
skulle gifta sig om några månader, men
så gick deras kärlek i kras när de upptäckte
att de inte förstod varandra så
väl. De upptäckte att de tillhörde två
skilda världar. Han var den praktiske
ingenjören, helt inriktad på sitt arbete.
För honom fanns knappast någon annan
värld än vetenskapens, och ofta skrattade
han åt litteratur och konst, och han
hånlog åt dem som någon gång ägnade
sig åt en så onyttig sysselsättning som att
läsa poesi. Nina däremot var hans raka
motsats. Hon var en ung flicka med rikare
och mera mångfasetterat känsloliv
och med intressen som spände över ett
mycket stort register. Hon i sin tur älskade
konst och litteratur och läste ofta
poesi. Hon såg i dessa ting stora värden
för livet. Det var dessa motsättningar
som ledde till brytningen mellan de två
ungdomarna.

Denna reflexion och det problem som
jag här i någon liten mån berört — har
de något med en remissdebatt i Sveriges
riksdag att göra? Helt säkert är det
många av er som frågar sig det. Men det
skulle glädja mig mycket om fler, som
jag hoppas, instämmer i att vi till omväxling
i dessa debatter någon gång skulle
få tala om andra saker, om konst och
litteratur. Vi känner alla väl till vad som
behandlas i remissdebatten: budget, finanspolitik,
räntesatser, EEC och allt sådant
är de vanligaste förekommande orden.
Jag tog mig orådet före att titta i
förra årets protokoll från remissdebatten
i denna kammare. Det var 75 anföranden
och av dem möjligtvis fyra eller fem som
i någon mån berörde konst och folkbildning.
Av de 150 sidor, som protokollet
upptog, var det högst 15 eller 20 rader
som ägnades åt detta ämne.

Med stort intresse tog jag del av excellensen
Erlanders skildring från Frankrike,
och jag hörde också vad de hade

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
avtalat där. Det var planering, ekonomi
och allting annat sådant. Yi skulle lära
oss här i Sverige hur man planerade i
Frankrike. Men -— som även någon annan
talare här i kammaren senare berört
— jag saknade vad excellensen sett
av fransk konst. Jag hoppas han har sett
en hel del, men han ansåg väl att det inte
var så mycket att tala om i riksdagens
första kammare.

Nåja, det är allmänmänskliga problem,
och det hör även oss till. Jag skulle tro
att den där unge mannen som jag talade
om hade många fler anhängare och försvarare
än den unga kvinnan. Men jag
vill gärna sälla mig till de senare.

Vi som sysslar litet med dessa ting
tror, att det i nuvarande läge finns utrymme
för större stöd till konstnärlig
verksamhet. Vi har många gånger lämnat
fram värdefulla förslag. Jag vill här först
erkänna de initiativ, som tagits av herr
Edenman de senaste åren då det gäller
kulturstödet. Vi är glada åt dem även
om vi kan konstatera, att vi på vissa
punkter inte är överens, bl. a. då det gäller
takten och i någon män sättet att gå
till väga för att gynna dessa områden.

Vi hoppas att kulturarbetarna skall få
större stöd. Man skapar därigenom förutsättningar
för dessa människor att få
bättre villkor och bättre ställning, en
ställning som bör tillkomma dem i samhället.
Kulturarbetarna har länge skänkt
oss stora värden. Nu är det vår tur att
vara litet mera generösa mot dem och ge
tillbaks något av vad de har givit oss.

Med dessa inledande reflexioner, herr
talman, vill jag bara ta upp till granskning
några av de förslag som statsverkspropositionen
innehåller. Åttonde huvudtiteln
skall ju också remitteras här i dag.
Med risk för att bli kallad envis och kanske
också »stönig», som vi säger i Värmland,
vill jag nämna något om den procentregel,
som vi har tagit till vårt förslag.
Den upptogs under förra riksdagen
till behandling på grund av framställningar
från olika institutioner och glädjande
nog också på grund av ett flertal
motioner från olika partier. Dessvärre
kunde vi då inte få igenom något beslut
beträffande tillämpning av procentre -

geln. Meningen är ju att man skall avsätta
en viss procent av de staliga byggnadernas
kostnader till utsmyckning av
dessa byggnader. Riksdagen beslöt dock
att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till
känna, att procentregeln borde tas upp
till förnyad prövning — det sades ifrån
vid den slutliga voteringen. Syftet med
denna höjning var att man skulle ge ökade
möjligheter till utsmyckning av offentliga
byggnader.

Ännu har vi inte hört ett ord om den
saken. Det är möjligt att det kommer någonting
i den proposition som är aviserad
om konstnärlig utsmyckning och vad
därtill hör — herr Edenman har ju i åttonde
huvudtiteln aviserat en ny proposition
där han skall lägga fram förslagen
mera i detalj.

Det skulle vara mycket mera att säga
om den saken, men jag vill bara konstatera,
att vi på den punkten har konstutövarna
med oss hundraprocentigt. Därtill
kan jag lägga, att man här i Stockholm
under en tid har tillämpat procentregeln
rätt generöst. Uppe i Norrland — varifrån
ljuset lär komma — har man i flera
kommuner tillämpat regeln — i Kiruna,
Gällivare och Luleå -— och till och
med landstingen uppe i Norrland har
börjat inse värdet av den. Vi får väl tillfälle
att återkomma litet mera ingående
när vi fått se utformningen av den utlovade
propositionen.

Vid förra riksdagen fick vi igenom ett
litet anslag till anordnande av utställningar
i utlandet av svensk konst. Denna
verksamhet har slagit mycket väl ut,
och vi är övertygade om att man med
ökade anslag skall kunna få ett livligare
utbyte till stånd med utlandet. Vi har
framför allt i Stockholm haft utomordentligt
fina utställningar av utländsk
konst, och det borde väl vara möjligt
också för oss att visa litet av vad vi har.

Vi kan dock inte klaga på konstintresset
i vårt land. Under senare tid har kulturdebatten
florerat i mycket hög grad.

I viss mån är den knuten till Moderna
museet här i Stockholm, en utomordentlig
skapelse, som väl Otte Sköld närmast
har äran av. Vi tror att man måste sätta
in anslag för upprustning av detta mu -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

seum om det skall kunna följa med i utvecklingen
och låta människorna ta del
av den moderna konsten.

En viktig faktor i det här arbetet är
stipendierna till konstnärer. Yi kan där
skilja mellan två olika grupper: stipendier
till dem som ägnar sig åt konstnärlig
verksamhet under en utbildningstid
och stipendier till dem som vill ha arbetsro
för att kunna ägna sig mera ostört
åt sina uppgifter.

I det sammanhanget skulle jag också
vilja framföra en tanke som är ganska
ny, nämligen att man genom beställningar
skulle kunna öka intresset för konsten
— det gäller särskilt dramatikerna och
även tonsättarna. Denna form av stöd
har uppskattats bland dessa utövare av
konstnärlig verksamhet.

Men vad vi saknar i åttonde huvudtiteln
i propositionen är framför allt åtgärder
för att sprida konstintresset på
bredare front. Vi tror att det finns möjligheter
att göra det, och jag försäkrar
att det ute i landet finns en hel del människor,
som frivilligt satsar tid och pengar
för denna verksamhet, både då det
gäller musik och då det gäller stafflikonst.

Jag beklagar att man, när vi vid föregående
års riksdag beslöt genomföra den
nya skolan, inte fick in någon linje som
mera tillgodoser konstfostran. Jag hoppas
att ecklesiastikministern kan rätta
till litet av vad man då försummade på
den punkten. Det gäller närmast att man
skulle kunna fortsätta den verksamhet
med estetisk fostran, som har påbörjats
i Lund och som där har slagit mycket
väi ut. Jag tror den bör få fortsätta, även
om det sker i något andra former.

I det sammanhanget vill jag säga, att
man väl borde kunna räkna med att
statsmakterna kunde lämna kommunerna
bidrag för att ge dem vissa resurser till
samarbete.

Vi väntar mycket av de nya signalerna
då det gäller arbetet inom departementet.
Departementschefen har ju tillsatt en
särskild sektion som skall ta hand om de
här sakerna, och vi hoppas att den skall
komma att göra mycket nytta. Med spända
förväntningar ser vi också fram mot

Statsverkspropositionen m. m.
att denna sektion sedan skall ta upp förbindelser
med kulturarbetarna på en bredare
front. Man bör där kunna räkna på
samarbete med kostnärerna, med konstinstitutionerna
och med de medborgare
som har intresse för denna verksamhet.

Herr talman! Jag vill till slut anknyta
till det jag i början var inne på, nämligen
problemet om konst gentemot teknik
— man skulle kanske också kunna tala
om humanism gentemot naturvetenskap.
Jag tror att vi människor behöver och
är glada åt en bra och modern bostad,
vi gläder oss — åtminstone ibland -—■ åt
både radio och TV och vi vill ha bilar,
motorcyklar och motorbåtar, men jag
tror att människan också behöver något
mer. Här kan konsten ge värden, som vi
annars kanske inte tänker så mycket på.
Vetenskapsmannen och teknikern ser lagarna;
konstnären och författaren ser
människan och vad som rör sig inom
människan. Sådant betyder också kunskap
för oss.

Jag skulle vilja sluta, herr talman,
med att säga: Vi behöver konsten och vi
behöver konstutövarna. Behöver vi dem,
så bör vi också stödja dem.

Herr WIKNER (s):

Herr talman! Det tillkommer inte mig
att delta i debatten om de stora politiska
frågorna, men jag vill ändå vid detta tillfälle
beröra några mera lokala problem
som vi har att brottas med i Norrland.

Personligen är jag tämligen nöjd med
statsverkspropositionen. Jag skall även
passa på tillfället att tacka statsrådet
Edenman för hans välvilja att låta oss
i Härjedalen inrätta ett korrespondensgymnasium
med statligt ekonomiskt
stöd.

Enligt nionde huvudtiteln har skogsförbättringsanslaget
höjts från 6 miljoner
till 6,5 miljoner kronor. Anslaget till
vägbyggnader å skogar i enskild ägo har
höjts från 8 miljoner till 10 miljoner
kronor. Anslaget till åtgärder till ökad
skogsproduktion i Norrland har ökats
från 5,8 miljoner till 6 miljoner kronor.
Dessa förbättringar är naturligtvis mycket
tacknämliga.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. ro.

Norrlandsfrågorna har och kommer
alltjämt att få stor betydelse för hela
vårt folkhushåll. Det torde heller ingen
bestrida. Med de stora naturtillgångar
som finns i Norrland tycker man alt det
borde kunna beredas en trygg sysselsättning
för den befolkning som bor där.
Så är dock icke fallet. Vi har redan och
kommer att få svåra sysselsättningsproblem,
om vi inte vidtar åtgärder för att
komma till rätta med förhållandena. Jag
hoppas att detta är problem, som inte
enbart oroar oss uppe i Norrland utan
som även måtte vinna statsmakternas
uppmärksamhet. Då det inte finns sysselsättning
på en ort är det i främsta rummet
ungdomarna som flyttar ut. Det flyter
en jämn ström av ungdomar från
Norrland söderut. Detta leder till att vi
kommer att få en ofördelaktig åldersfördelning
i framtiden. Avfolkningen
kommer att ställa kommunerna inför
mycket svåra problem. Kommunerna
kommer att med sin redan ansträngda
ekonomi få bekymmer att klara sina
åtaganden.

På grund av den otrygghetskänsla,
som uppstår genom sysselsättningsbekymren,
kommer det att bli mindre förutsättningar
att kunna tillvarata de
naturrikedomar som finns i Norrland.
Våra viktigaste råvarukällor är skogen,
malmen och vattenkraften. Personligen
har jag det intrycket att dessa naturrikedomar
ännu inte blivit helt utnyttjade;
framför allt gäller detta skogen.
Jag tror inte att man enbart genom att
ge kommunerna skattelindringsbidrag
kan lösa kommunernas ekonomiska problem,
lika litet som man genom temporära
beredskapsarbeten kan lösa sysselsättningssvårigheterna
i Norrland. Här
måste nog kommunerna och staten hjälpas
åt att finna kompletterande lösningar.

Jag skall, herr talman, något beröra
den näringsgren som jag känner bäst till,
nämligen skogen.

Jag vill då börja med att konstatera,
att det i vinter råder arbetslöshet bland
skogsarbetarna. Vi har tidigare haft arbetskraftsbrist
i skogen. Denna arbetskraftsbrist
uppstod delvis på grund av

att betalningen var för dålig jämfört med
andra yrken. Skogsarbetarnas slitsamma
yrke har inte värdesatts tillräckligt. De
har sökt sig annat arbete. Under tidigare
högkonjunktur skedde större avverkningsuttag,
och då var det brist på
arbetskraft. Detta har medfört att vi fått
och fortfarande har stor eftersläpning
av återväxtåtgärder, hyggesrensningar,
planteringar och röjningar. En rationell
skogsvård skulle öka sysselsättningen
betydligt. Det skulle innebära en produktionsökning
som skulle ge god ränta
på nedlagt kapital. Trots detta vågar jag
i denna kammare påstå, att det finns
många enskilda skogsägare som inte gör
några större ansträngningar då det gäller
skötseln av sin egen skog.

Här måste åtgärder vidtagas för att
åstadkomma en förbättring. Det skall
villigt erkännas att förbättringar skett
de senaste åren, men det förslår inte.
Det återstår även mycket att göra innan
vi får skogsbilvägnätet utbyggt. En ytterligare
utbyggnad skulle öka skogsbrukets
lönsamhet i trakter där vi har låga
rotvärden — eller rent av nollvärden.
Genom dessa åtgärder skulle även skapas
ökade sysselsättningsmöjligheter.

Då det gäller skogsvårdsåtgärderna är
det viktigt att se till, att det finns pengar
då åtgärderna skall utföras. Skogskontot
och bildande av skogsbruksområden
löser inte denna fråga. För alla
som inte utnyttjar skogskontot och inte
går med i skogsbruksområdena är det
högst angeläget att denna fråga löses så
fort som möjligt. Vi har inte råd att
vänta längre. Elär måste vi få ett system
som i effektivitet fungerar hundraprocentigt.

Jag tror på det norska systemet med
procentuella avsättningar vid varje avverkning.
Dessa pengar får sedan endast
användas för skogsvårdsåtgärder.
På det skogskonto, som vi har i vårt
land, får pengarna tagas ut och användas
till olika ändamål, och då kan det
hända att det inte finns några pengar
kvar när de skogsvårdande åtgärderna
skall utföras. Nämner man det norska
systemet för en del skogsägare, ser de
genast socialiseringsspöket framför sig

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

— vilket är fullständigt felaktigt. Det är
ett system, som de själva har den största
nyttan av, och det skulle befrämja skogsvården
och öka sysselsättningen.

Jag har veiat nämna detta för att göra
departementschefen uppmärksam på det
verkliga förhållandet.

Jag sade tidigare, att vi har haft brist
på arbetskraft i skogen. På grund av
mekaniseringen börjar vi nu få överskott
på arbetskraft. Rationaliseringen
går mycket snabbt inom skogsbruket —
kanske alltför snabbt — och detta kommer
att ställa Norrland inför ytterligare
problem för framtiden, ökad mekanisering,
ändrad arrondering och ändrade
avverkningsintervaller gör att avverkningsmetoderna
lägges om och det manuella
arbetskraftsbehovet minskar. Jag
kan i detta sammanhang nämna några
siffror. År 1957 gick det åt 0,69 dagsverken
för avverkning, återväxtåtgärder
och uisyning, alla arbeten räknade per
skogskubikmeter. År 1961 var man nere
i 0,5 dagsverken. Detta gäller storskogsbruket.
Det torde inte vara otroligt att
man om några år är nere i 0,35 dagsverken.
Då kan var och en förstå vad detta
kommer att innebära.

i (lag åtgår det enbart för huggningen
cirka 0,2 dagsverken, och om skogsskördemaskinerna
skulle effektivt kunna utnyttjas
för svenskt bruk, skulle huggningen
enligt gjorda beräkningar ta cirka
0,04 dagsverken. Skogsskördemaskinernas
monotona ljud hörs redan på avstånd,
och de har redan varslat om vad
som komma skall. Man har provkört en
modell, Mark II, i Canada. Jag skall be
att få citera ur tidningen S. I. A.: »Kvistningen
av ett 20 m högt träd sker på 7
sekunder. Under provkörning där det
inte var fråga om kalavverkning utan selektiv
avverkning i blandade bestånd
kom maskinen upp i 44 färdigavverkade
(kvistade och apterade) träd per timme.
Efter inkörning skall Mark II kunna avverka
78 träd per timme.» Sedan görs
det tillägget, »att vi troligtvis inom en
snar framtid får maskiner av denna typ
som är helt tillfredsställande för praktiskt
bruk», således här i vårt land.

Jag vet att det redan har varit skogs -

Statsverkspropositionen in. m.
experter från vårt land som studerat avverkningsmetoderna
i Canada. Personligen
är jag medveten om att det tar tid
innan liknande maskiner kommer att
kunna användas i Sverige, och troligen
kommer våra terrängförhållanden att
försvåra deras användning här i samma
utsträckning som där. Man har emellertid
också gjort en beräkning och uttalat,
att 50 å 60 procent av vår skogsmark är
lämplig för dessa maskiner. Man måsie
här vara uppmärksam på vad som sker
då det gäller mekaniseringen.

Med detta har jag velat bevisa de verkliga
förhållandena inom skogsbruket och
ej velat skrämma eller framställa mig
som motståndare till rationaliseringen.
Tvärtom, jag accepterar den, och det
måste vi göra inom alla områden.

Men rationaliseringar innebär som regel
friställande av arbetskraft. Innan rationaliseringar
genomföres skall man i
god tid förbereda sig för att ge sysselsättning
åt de arbetare som blir drabbade.
Detta bör även göras på ett sådant
sätt, att de i möjligaste mån blir skadeslösa.
De medelålders och äldre skogsarbetarna
har i regel familj och eget hem,
och om de skall flytta, drabbas de i regel
av ekonomiska förluster. Man frågar:
Vem skall stå för dessa?

Något samlande organ där staten kan
följa med den snabba rationalisering
som sker tror jag inte finns, men det vore
högst nödvändigt. Skogsstyrelsen är
centralorgan för skoglig rationalisering
inom det enskilda skogsbruket, och
forskningsstiftelsen S. D. A. sköter liknande
uppgifter åt domänverket och
skogsbolagen. Jag vet att arbetsmarknadsstyrelsen
utför prognosberäkningar
angående arbetskraftsbehovet inom
skogsbruket, men detta förslår inte, utan
man måste utbygga denna verksamhet.

Staten borde ha ett organ till sitt förfogande,
som med stor uppmärksamhet
kunde följa rationaliseringens utveckling
inom hela skogsbruket, såväl när det gäller
statens som de privatas och skogsbolagens
skogar. Detta organ skulle få till
uppgift att kartlägga hela arbetskraftsbehovet
på lång sikt och föreslå åtgärder
för att ta tillvara dem som blir utan ar -

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
bete, förorsakat av rationalisering. Arne
Geijer talade i denna kammare om ett
särskilt departement och nämnde att
skogen där borde få sin egen avdelning.
Jag delar helt Arne Geijers uppfattning
i den frågan.

Man har räknat med att ungefär 1/16
av den manliga arbetskraften i hela landet
är sysselsatt i skogen, cirka 150 000
arbetare. Närmare hälften av vår export
kommer från skogen. Skogen svarar för
ungefär 1/10 av nationalinkomsten. Med
dessa siffror för ögonen tror jag det är
berättigat att säga, att staten noggrant
bör följa rationaliserings- och sysselsättningsfrågorna
inom hela det svenska
skogsbruket, och detta gäller framför allt
Norrland, där skogsbruket som alla känner
till är mest framträdande. Staten och
kommunerna har här, såsom jag tidigare
nämnt, en gemensam angelägen uppgift
att lösa.

Det flyter en jämn ström av kapital
från Norrland, men trots detta saknas
tillräckligt riskvilligt kapital för vidare
expansion. Norrlänningarna behöver allt
stöd från statens sida när de gör uppvaktningar
för att få behålla det de redan
har och även skapa nya arbetstillfällen.

Staten har själv behov av olika industriprodukter
för sina egna verk, och jag
tror att den med litet god vilja kunde
ytterligare medverka till att en del av
dessa produkter finge tillverkas i Norrland.

Vissa länsutredningar har utförts och
andra pågår, och personligen hoppas jag
att krafttag skall göras för att hjälpa oss
när regeringen får ta del av dessa utredningar
om de problem vi står och kommer
att ställas inför.

Jag tror att statsmakterna redan insett
att vi behöver hjälp och även är villiga
att medverka till en förbättring. En person
har redan fått i uppdrag att närmare
studera norrlandsproblemen, och detta
är jag mycket tacksam för. Jag hoppas
bara att man inte glömmer bort vare sig
Härjedalen eller Jämtland i det sammanhanget.

Till sist vill jag uttala den förhoppningen,
att Norrland allt framgent måtte

få bestå som en levande landsända, som
kan ge sysselsättning och trivsel åt dem
som kommer att bo kvar där. Norrland
får inte bli ett skal utan kärna.

Herr NILSSON, FERDINAND, (ep):

Herr talman! Det torde vara av intresse
att konstatera, att regeringens
kontakt med partierna i fråga om utrikespolitiken
söktes omedelbart före
riksdagens början. Det underlättade
möjligen att partierna informerades om
hur läget naturligtvis skall bedömas.
Däremot försvårades för partierna att
genom sina representanter låta regeringen
veta hur folkrepresentanterna
ser saken. Även detta är ju i ett demokratiskt
land en kanske inte alldeles likgiltig
sak.

Kort därefter kom frågan om högertrafiken.
Det gäller här kanske ingen
stor reform, men en dyr sådan. Vad som
talar för en folkomröstning i den frågan
är väl snarast att vi för få år sedan
hade en sådan omröstning och att den
gav ett klart resultat. Detta borde ju
vara något för de fyra demokratiska
partierna att tänka på. Sedan högern
och folkpartiet sprungit och gjort upp
med regeringen, var det kanske inte så
mycket att göra åt det hela. Ekonomiskt
ginge kanske saken att ordna utan särskilda
extraåtgärder, eftersom det nu
tycks vara så brådskande. Det finns ju
stora belopp automobilskattemedel fonderade
— vid förra budgetavslutet 687
miljoner kronor. Det är bara det att
dels mången nog tycker att pengarna
kunde användas till något nödvändigare,
dels finansministern tycks vilja reservera
de pengarna till avlägsnast möjliga
framtid.

Med skärpa har från centerns sida
betonats det ur riksdagens synpunkt betänkliga
i att på förhand söka binda
partierna i en fråga, som i så hög grad
skär igenom partigränserna. Denna liksom
en hel del andra frågor hade farit
väl av en förutsättningslös saklig prövning.
Nu tycks faran vara uppenbar, att
nya skattebördor skall läggas på motor -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

trafiken —- en underlig politik i detta
de många milens land.

Jag berörde utrikespolitiken och återkommer
till den för att understryka värdet
av en neutralitets- och fredspolitik
som undviker engagemang vilka kan dra
oss in i krigiska förvecklingar. Det är
ett demokratiskt bondekrav med djup
förankring i vår historia, att svensk
militärmakt skall vara till för landets
försvar och icke utan riksdagens uttryckliga
och klara beslut engageras för
krig och blodsutgjutelse i främmande
land. Det har från ansvarigt håll — i
den mån svensk utrikesledning nu är
ansvarig för allt som inträffat där ute —
redogjorts för svenska liv som låtits,
svenska medborgare som kommit till
skada. Hittills har ännu intet avhörts
om de afrikaner, vilkas blod gjutits i
samband härmed.

Det har för Sveriges folk varit ett
ideellt värde som bör bevaras, ett värde
som inte får tanklöst eller i misshugg
förminskas, att vårt folks insats ute i
världen skall vara en insats i fredliga
värv. Högt skattar många av oss vad
vårt kristna folk kunnat göra på missionens
fält. Inte minst med tanke härpå
framstår det som betänkligt, att svensk
trupp och svenskt flyg fått en så framträdande
roll, långt över en rimlig andel
med hänsyn till landets resurser och
de förutsättningar neutralitetspolitiken
måste anses ge.

Häromåret talades en del om vad man
kallat »den Hammarskjöldska epoken».
Under den tiden ökades medlemstalet i
världsorganisationen från något mer än
50 till över hundratalet stater. Värdet
av denna utveckling kräver åtskilligt
bedömande. Måtte det historiska eftermälet
icke bli, att det var den tiden,
då de — i den mening vi lägger i orden
— demokratiskt styrda staterna blev
til! en klar numerär minoritet.

Jag tänker då inte bara på s. k. folkdemokratier
eller sydamerikanska och
andra militärdiktaturer. En kännare av
de afro-asiatiska staterna konstaterade
häromdagen en påfallande böjelse hos
ledande statsmän på dessa håll för enpartisystem.
Likaså låter sig konstateras

Statsverkspropositionen m. m.
uppenbar livsfara inte bara för oppositionsledarna
utan också för statscheferna.

Jag vill betona att vad jag sagt om
demokratien i Förenta Nationernas
medlemsstater inte har ett dugg att göra
med ohistoriskt mästrande. I själva verket
skulle ett annat läge inom de nya
folken vara ägnat att överraska. Däremot
har mitt påpekande en hel del att
göra med det riskabla faktum, att vårt
land ställer krigsmateriel och folk till
förfogande för denna organisation eller
de makter, som dirigerar den. Så gör
som bekant endast en mindre del av de
anslutna och voterande staterna. Enligt
officiellt meddelande från organisationen
uppgick medlemsstaternas obetalda
avgifter vid årsskiftet till 121 miljoner
dollar eller ungefär 600 miljoner kronor.
Sextiosju länder hade en sammanlagd
skuld av 76,1 miljoner dollar eller
cirka 380 miljoner kronor för Kongooperationerna,
och för vakthållningen
vid Gaza-området utgör restantierna 27
miljoner dollar.

Stormaktsintressena som rivaliserar
om naturrikedomarna är en betydelsefull
faktor. —• Jag vill nöja mig med
att erinra om att bland de mycket få
stater som levererar s. k. krigsfrivilliga
till Kongo är nog inte alla så fredligt
sinnade som det ur svensk synpunkt är
önsldigt. Här har den ena händelsen
dragit den andra med sig, och den ekonomiskt
hårt trängda världsorganisationen
hade uppenbart intresse av att ladda
upp för ett avgörande. Under sådana
förhållanden är det nog inte alltid så
lätt att i varje ögonblick bedöma vad
som hänt, vad som händer och vad som
snart kan komma att hända.

Den kommuniké som i förra veckan
utsändes bär syn för sägen. Man frågar
sig, varför generalsekreterarens meddelanden
placerades däri i stället för att
överlämnas till ordinarie nyhetstjänst.
Beträffande den svenska, av utvecklingen
åtskilligt påverkade ståndpunkten,
säges endast helt allmänt att den är oförändrad.
Kanske kan man vara tacksam
att inte i detta läge något försök gjordes
att precisera den svenska linjen.

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.

Det framgår av vad som anförts att
jag finner goda grunder för att understryka
kravet, att vårt land icke utan
riksdagens klara medgivande får engageras
i företag, där risken är uppenbar
för att indragas i krigiska förvecklingar.
Regeringen gör för övrigt landet en stor
tjänst, om den kan göra det begripligt
för de sina, och för andra, hur begränsade
de hjälpkällor är, som det svenska
samhället kan avvara i jämförelse med
de internationella problemens räckvidd.
Det är en brist på uppfattning om proportionerna
i fråga om det svenska välståndet
att föreställa sig annat.

Den komplettering som svensk neutralitetspolitik
behöver i form av en
god försvarsberedskap har fått ett värdefullt
stöd genom överenskommelsen i
försvarsfrågan. Då det i så stor omfattning
är fråga om materielanskaffning
kommer också dessa pengar det svenska
arbetet och svensk företagsamhet till
icke ringa del till godo. Exempelvis går
en halv miljard till anslag för arméns
tygmateriel, 240 miljoner kronor iill marinens
materielanslag och 1 300 miljoner
kronor till flygmateriel.

Om denna fråga sålunda kunnat lösas
utan strid, framstår det även som ett
önskemål att den försörjningsberedskap
upprätthålles, som är nödvändig för att
bevara svensk handlingsfrihet i ett svårt
utrikespolitiskt läge.

Från håll, där eftertanken endast i
ringa grad gör sig gällande, talas om
det i förhållande till vad man kallar
världsmarknadens höga stöd, som kommer
jordbruket till godo. Med detta som
man kallar världsmarknaden menar
man de mycket varierande kvantiteter
jordbruksvaror, som från olika stater
till låga priser utbjudes, priser som är
helt andra än vad samma varor kostar
konsumenterna i det land vari de produceras.

Jämförelsen ger sig utan vidare med
det effektiva, välordnade skydd, som
den svenska arbetsmarknaden åtnjuter.
Detta sker genom åtgärder mot sysselsättningssvårigheter
och arbetslöshet inom
landet, men också genom direkt
gränsskydd, som hindrar import eller

invandring av arbetskraft, som vill konkurrera
med löner under vad gällande
avtal säger. Denna nationella arbetsmarknadspolitik
medför en god lönsamhet
i jämförelse med andra länder i Europa.
Men när man jämför detta skydd
med jordbruksskyddet bör man komma
ihåg, att jämförelsen oftast göres med
en del av världsmarknaden, som skapas
av överskott på jordbruksprodukter, som
icke vinner avsättning inom det land
som producerar dem. Skall denna artificiella
världsmarknad av överskott
jämföras med en internationell arbetsmarknad,
bör jämförelsen göras med
de överskott av arbetskraft, som icke
vinner avsättning, d. v. s. sysselsättning,
inom det egna landet. Det är sådant
överskott av arbetslösa som utgör den
riktiga jämförelsen med dumpingöverskottens
världsmarknad i fråga om jordbruksprodukter.
Hur litet sådana jämförelser
kan vara värda — det må sedan
gälla arbetskraften eller jordbruksprodukterna
— borde vara envar klart.

Det nuvarande jordbruksavtalet syftar,
om också i knappaste laget, till att
upprätthålla en nationell svensk folkförsörjning
med jordbruksprodukter vid
avspärrning. Den överproduktion som
kommer till synes beträffande vissa delar
av den svenska jordbruksproduktionen
växlar både i storlek och i fråga
om produktionsgrenar. Väsentligen är
den påverkad av importerade produktionsmedel,
importfoder och gödningsmedel,
och dessa försvinner, liksom nog
också en hel del arbetskraft som tages
i anspråk för andra uppgifter vid internationella
konflikter och därav vållade
avspärrningar, överskotten är under
normala tider ett avvägningsproblem
och såsom sådant besvärligt nog, men
är för jordbruket icke det svåraste problemet.

Sexårsavtalet syftar med sin invecklade
mekanism till en prisavvägning som
inom vissa normer skall bereda jordbruk
av i avtalet angiven typ en avkastning
innebärande likställighet med vissa industriarbetare.
I samband med tillkomsten
av detta avtal enades man om att
konstatera, att en viss, efter angivna nor -

Tisdagen den 22 januari 1963 om.

Nr 3

mer beräknad eftersläpning förelåg. När
diskussionen om denna eftersläpning tages
upp är således normerna givna för
hur eftersläpningen skall beräknas. Ändrar
man beräkningsmetoden försvåras
jämförelsen. Detta borde i någon mån
beaktas av dem som nu kritiserar gjorda
beräkningar.

Snart nog stod det för många jordbrukare
klart att avtalet, som vid starten
föreföll att fungera ungefär som avsetts,
icke på längre sikt skulle leda till avsedd
målsättning. Detta har också från
centerns sida år efter år påtalats. En förklaring
ger den omständigheten att staten
såg sig nödsakad att vidtaga åtgärder
för att dämpa inflationstendenser — den
fulla sysselsättningens yrkessjukdom,
höll jag på att säga. Arbetsmarknaden
är skyddad, men inte prisreglerad. På
goda grunder har en statssekreterare i
finansdepartementet pekat på lönesättningen
som en betydelsefull inflationsdrivande
faktor. Man frågar sig — eller
man frågar sig inte — varför det inte
var en finansminister som gjorde uttalandet.
Men jordbruket — den prisreglerade
näringen med pristak uppåt och
prisgräns nedåt och med priserna oftast
i trakten av bottenläget — hade inte och
kunde inte ha någon del i inflationshotets
uppkomst. Jordbruket skulle vinna
sin likställighet genom rationalisering.
Läs vad numera hypoteksföreningsordföranden,
landshövdingen Netzén, säger
om jordbrukskreditens betydelse för
rationaliseringens genomförande. Det
står i Jordbrukarnas Föreningsblad i
början av detta år. Men jordbruket fick
under startåren känna på konsekvenserna
av de kreditrestriktioner som infördes
för att dämpa andras överkonjunktur.
Sådant underlättar inte för den,
som gjort avtal om rationalisering med
samma stat som införde kreditrestriktionerna.

Hösten 1959 kom omsättningsskatten,
den allmänna varuskatten. Den är konstruerad
som en skatt på konsumtionen,
och vid starten beräknades det att den
skulle »avlyfta köpkraft» med icke mindre
än 1 400 miljoner kronor

En faktor, varmed jordbruket har att

Statsverkspropositionen m. m.
räkna, är konsumenternas köpmotstånd.
Det är naturligt att så är, när man har
en inom vissa gränser rörlig prissättning.
Det är inte svårt att räkna ut, att
en belastning av konsumenternas köpkraft
av omsättningsskattens storlek måste
verka hämmande på konsumtionen
också av jordbruksprodukter. Och —
som jag nyss sade — jordbruket som den
prisreglerade näringen kunde redan därför
icke utgöra något inflationshot. Hårt
och mera direkt drabbas jordbruket av
omsättningsskatten då den direkt fördyrar
produktionen och försvårar utvinnande
av priser, som inom avtalets
ram kunde vara möjliga.

För min del betraktade jag redan 1959
omsättningsskatten på jordbrukets genom
avtalet prisreglerade produkter som
föga mindre än ett avtalsbrott från statens
sida. I en motion i denna kammare
krävde vi också redan då att de prisreglerade
jordbruksprodukterna skulle
undantagas om skatten beslöts. Sedan
har vi också inom centern vid varje
riksdag återkommit med motion härom.
Under kriget, när Wigforss och Bramstorp
genomförde omsättningsskatten, undantags
väsentligen jordbrukets produkter
därifrån. När en liknande beskattning
nyligen beslöts i Danmark undantogs
likaså jordbruket väsentligen därifrån.
Detta är således inte omöjligt, det
är mest en fråga om god vilja att respektera
ingånget avtal.

År 1959 fick jag, och det även från
jordbrukarhåll, veta att omsättningsskatten
inte alls skulle besvära sexårsavtalet
— det skulle treprocentsregeln
klara, trodde man så vackert på
den tiden. Även under senare år och
ännu i våras har kolartron på avtalseffekten
varit fast nog både inom högern
och folkpartiet. Att socialdemokraterna
fann allt i sin ordning försäkrades åter
och åter, icke minst av jordbruksutskottets
talesman i denna kammare.

Vid det här laget medger väl alla att
utvecklingen gått »baklänges, inte fram»
för att tala med Runeberg. Siffrorna för
eftersläpningen kan kanske diskuteras.
Summan 650 miljoner kronor har
nämnts tidigare, och nu föreligger nya

100

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. ni.
siffror, som vi väl inte hunnit sätta oss
in i. Slutsiffran må vara den ena eller
den andra. Det är av mindre betydelse
för ögonblicket, eftersom väl från intet
håll ifrågasatts att hela eftersläpningen
skall klaras av i januari 1963. Vad som
åsyftas bör ju vara en successiv återhämtning
och att målsättningen är uppnådd
vid avtalstidens slut.

I en ovederhäftig presskampanj har
man sökt skrämma konsumenterna med
att jordbrukarnas krav skulle innebära
skyhöga prishöjningar. Det finns emellertid
andra möjligheter som icke gör
sådana prishöjningar erforderliga. I det
sammanhanget har jag upprepade gånger
försökt fästa uppmärksamheten vid
det tryck i fråga om priserna på jordbruksprodukterna,
som omsättningsskatten
utgör. Bevillningsutskottets majoritet
levererade i våras den givetvis felaktiga
uppgiften att skatten på de av oss i motionerna
avsedda produkterna skulle ge
staten tredjedelen av skatteintäkten från
oms. Det skulle i siffror vara för den
i propositionen avsedda skatteintäkten
tredjedelen av 1 400 miljoner kronor,
d. v. s. närmare 500 miljoner kronor
och i den nu framlagda propositionen
tredjedelen av 2 800 miljoner kronor,
d. v. s. över 900 miljoner kronor. Bevillningsutskottet
hade emellertid råkat
förväxla de prisreglerade jordbruksprodukternas
kostnad med livsmedelskostnader
över huvud taget!

Enligt den utredning som låg till
grund för 1959 års omsättningsskatteförslag
skulle ett skatteuttag av 1 procent
på de jordbruksprodukter, som sexårsavtalet
omfattar, ge 70 miljoner kronor,
och 4,17 procent således ge 294 miljoner
kronor per år. Den 50-procentiga höjning
av skatten, som kom till hösten
1961, skulle således innebära en höjning
till inte fullt 450 miljoner kronor, och
om hänsyn tas till efter 1959 inträffade
prishöjningar — det är 21 procent, varav
endast fjärdedelen till jordbrukarledet
och resten till andra omkostnader på
priset vid disk •—- sålunda ungefär 540
miljoner kronor. Härtill vill jag erinra
om dubbelbeskattningen vid återförsäljning
av gamla jordbruksmaskiner, som

brukar beräknas till 50—80 miljoner
kronor. Min slutsats är att jordbrukets
prisreglerade varor härigenom bär eu
extra pålaga beslutad efter avtalets ingående
av denna storlek.

Ett avskaffande av omsbeskattningen
på de avtalsreglerade produkterna skulle
sålunda vid oförändrade produktpriser
kunna tillföra jordbruket ungefärligen
det belopp varom talats i denna diskussion.

Siffrorna kan givetvis bli föremål för
diskussion. Hela eftersläpningen lär väl
inte heller rimligen kunna beräknas på
en gång utan successivt under avtalstiden.

Avskaffandet av oms på jordbruksprodukter
lär väl inte heller kunna ske utan
omläggning och differentiering på partihandels-
och produktionsledet. Vad
som kan ske nu synes väl närmast kunna
vara att dubbelbeskattningen av jordbruksmaskiner
vid återförsäljning'' kommer
bort. Det var rena missödet att så
inte kom att ske redan i våras. Det hoppas
jag att herrar Boheman och Hernelius
håller med mig om.

Likaså förefaller det vara en tekniskt
enkel sak att restituera omsättningsskatten
på mjölk, ca 125 miljoner kronor.
Det kan lätt ske genom mejeriorganisationerna,
som har hand om 98 procent
av produktionen, samt genom att ge
jordbrukarnas egna uttag och försäljning
vid gårdarna fria. Det senare synes
böra ske ungefär med samma motivering
som den varmed man vill befria
löntagare från trassel med småbelopp
vid deklarationen.

Vid småbruk med bra bostad, vilka
därför taxeras som »annan fastighet», är
omsen på försäljning från gården redan
fri. För konsumtionsmjölken går skatten
till 4,5 å 7 öre, beroende på lokala priser.
Beträffande smör rör det sig om
ungefär 40 öre per kg. Även ifall omsättningsskatten
på margarin samtidigt
tas bort med ungefär 20 öre per kg
skulle prisskillnaden mellan smör och
margarin likväl reduceras med samma
belopp. Jag har ansett mig böra gå in
på denna fråga så pass i detalj därför att
den just nu är så aktuell.

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

101

Jag betonar att enligt min uppfattning
bör denna beskattning av billiga livsmedel
tas bort. Provisoriskt kan i viss utsträckning
lättnader ske redan nu i avvaktan
härpå. Skulle vägande skäl tala
för att skatten blir orubbad som s. k.
allmän omsättningsskatt, vågar jag hävda
att jordbruket haj- en moralisk, med
det ingångna avtalet sammanhängande
rätt att erhålla dessa pengar tillbaka
restitutions- eller subventionsvägen. Det
är pengar som tas ut på jordbrukets produkter
och som bidragit till att avtalets
målsättning på ett upprörande sätt fått
stryka på foten.

.lag har försökt skissera en sammanhängande
linje. Freden och neutraliteten,
försvaret och folkförsörjningen hör
samman. I grunden ligger ett nationellt
program, som varit vårt, en nationell
arbetsmarknadspolitik och en nationell
jordbrukspolitik. Låt mig betona att de
rent motsatta strävanden som kommit
till synes är djupt otidsenliga i en tid
då ute i världen stammar blir till folk
och folken kämpar för sin frihet. Det
är fråga om en ny nationalstaternas högkonjunktur.

Jag vet att författningsändringar ifrågasättes,
varigenom den svenska folkfriheten,
det svenska folkets fria självbestämmanderätt,
skulle i större eller
mindre grad beskäras. Man vill på sina
håll släppa fri den internationella rovkapitalismen
att köpa sig in i vårt land,
lägga under sig företag och naturtillgångar.
Man skulle öppna gränserna för
pristryckande utländsk arbetskraft, man
skulle hårt drabba underlaget för en
självständig svensk fredspolitik, ett
svenskt försvar och en svensk folkförsörjning.

Låt oss slå fast att i detta land finns
inga andra suveränitetsrättigheter att
förminska än den svenska folksuveräniteten.
En av den svenska demokratiens
märkesmän, Karl Staaff, framhöll en
gång — det var på tal om det norska
folkets rätt till frihet trots konventioner,
trots unioner — att ett folk icke kan
med bindande kraft för framtiden avnända
sig sin rätt till frihet, sin rätt att
bestämma i eget hus.

7 Första kammarens protokoll 1963. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

Herr ELOWSSON, NILS, (s):

Herr talman! Det sades här i förmiddags,
att regeringen i efterhand genomför
förslag från oppositionens sida, som
regeringen inte tidigare velat gå med
på. Det där är ett talesätt som har kommit
igen gång efter annan, och det kunde
kanske vara skäl att ägna några ord
åt det.

Det skulle ju vara rätt underligt, om
inte oppositionen någon gång kom fram
med en sak som fick ligga till sig. Det
är ju i regel på det sättet, att när man
skall besluta om någonting här i riksdagen
eller när regeringen gör upp en
budget och lägger fram den, som den
gjort nu, blir det nödvändigt med en
bedömning av angelägenhetsgraden av
de ärenden som man för fram. Det är
helt säkert vid budgetberedningen
många gånger på det sättet, att man säger
sig, att ett visst förslag skulle man
gärna vilja ha med, men det får stå
över därför att det är en annan sak som
är viktigare och som måste komma i
stället och som man i första hand måste
skaffa pengar till.

Jag tycker därför inte att oppositionen
skall fortsätta med sådant tal. De
som har studerat det senaste årtiondets
politiska historia i Sverige har nog kunnat
konstatera, att det varit mycket flera
fall, där socialdemokratien har fått kämpa
mot oppositionen för att få igenom
sina förslag, än det har varit fall då oppositionen
har fått sådana förslag avslagna
som sedan har blivit genomförda.

När man hört en del av inläggen från
oppositionens sida i denna debatt skulle
man kunna få den föreställningen, att
det var oppositionen som drev regeringen
framför sig och att man inte skulle
ha kommit någon vart med någonting
om inte oppositionen hade pressat på.
Det är nog inte på det sättet, utan under
de senaste trettio åren, när socialdemokratien
har haft någon avgörande makt
i riksdagen, har det, som jag nämnde,
varit socialdemokratien som fått dra oppositionen
med sig.

Nu har man i dagens debatt i viss mån
lagt om den taktik, som man tidigare har
tillämpat. Man har förebrått regeringen

102

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen in. in.
för att den inte har föreslagit mera i den
nya budgeten. Herr Bengtson nämnde
exempelvis, att regeringen »inte tar några
initiativ». Men det är väl ändå på det
sättet, att om man tar ett initiativ, i varje
fall ett som är kostnadskrävande, får
man se till att det också finns pengar.

Herr Bengtson nämnde också, när han
var inne på detta kapitel, att regeringen
använde vägarbeten som beredskapsarbeten,
och det ansåg han vara mycket
klandervärt. Vägarbeten borde utföras
som de nödvändighetsarbeten de är; de
borde inte läggas i beredskap för att tillgripas
vid arbetslöshetstillfällen, utan de
borde fortgå kontinuerligt. I det sammanhanget
hade herr Bengtson tillfälle
att ta ett initiativ genom att anvisa vilken
sorts arbete man skall lägga i beredskap
för att sysselsätta dem, som blir arbetslösa
vid det ena eller andra tillfället.
Men det gjorde inte herr Bengtson. Han
tog inget initiativ. Ser vi däremot på
vilka initiativ regeringen tagit på detta
område, tror jag man kan säga att de varit
många.

Man skulle också kunna tro, att vi
plötsligt fått så gott om pengar i detta
land, att vi egentligen inte vet vad vi
skall göra av dem. Det har klandrats
mycket att regeringen inte har föreslagit
mera pengar till u-länderna än vad den
har gjort. Om exempelvis Arne Geijer i
sin egenskap bl. a. av fria fackföreningsrörelsens
ordförande inlägger en gensaga
mot detta, säger jag inte så mycket om
det, ty han har inte satt sig emot de olika
skatter som är orsaken till att vi har
de goda inkomster som vi har. Men alla
de som har bedrivit en agitation mot
dessa skatter, praktiskt taget vilken form
de än har fått, har knappast någon anledning
att här uppträda och vara särskilt
generösa mot u-länderna. Ty hade
man inte från socialdemokratiskt håll
sörjt för att det funnits pengar i statskassan,
hade man inte haft något att
vara generös med.

Herr Lundström sade, litet grand försmädligt,
att regeringen har fått »kämpa»
för att få igenom pensioner och sjukvård
och liknande saker — han menade
som så, att oppositionen har krävt än

det ena och än det andra i fråga om dessa
ting. Det har den otvivelaktigt gjort.
Men det är ju på detta område liksom på
många andra områden så, att man inte
varit lika angelägen att skaffa pengar till
de utgifter som är förknippade med vad
man kräver. Därför tycker jag att man
skall vara måttligt försmädlig när man
talar så som man här har gjort.

I denna debatt liksom i så många
andra debatter har man velat framställa
den socialdemokratiska regeringen såsom
varande om inte direkt fientlig mot
så i varje fall likgiltig för näringslivets
förhållanden. Detta tal har jag hört i
många herrans år, och jag har aldrig för
mitt liv kunnat begripa varför man fört
ett sådant resonemang gentemot socialdemokratien,
som från första stund har
satt som sitt riktmärke bl. a. att försöka
avskaffa fattigdomen i vårt land. Om
man skall avskaffa fattigdomen kan man
inte göra det på något annat sätt än genom
att man sörjer för att det blir mera
varor att fördela mellan människorna, så
att de får flera hus, bättre kläder o. s. v.
Det kan i sin tur inte ske på annat sätt
än att man tillverkar mera, och skall
man tillverka mera, måste man ovillkorligen
ha ett näringsliv som framställer
alla de ting som man skall ha att fördela.
Under sådana förhållanden måste det
vara tämligen självklart, att man inte
från socialdemokratisk sida, och allra
minst från den socialdemokratiska regeringens
sida, kan vara likgiltig för hur
näringslivet har det. Det är man naturligtvis
heller inte, och jag tycker därför
att det där talet också skulle kunna upphöra.

Så har det talats om metoden att använda
budgeten i konjunkturutjämnande
syfte. De som var med i början av 1930-talet — och det var åtskilliga av oss —
minns mycket väl vilket väldigt motstånd
det mötte när det från socialdemokratiskt
håll då föreslogs, att man skulle anslå
statliga medel för att kunna sätta de
arbetslösa i arbete. Man skulle nämligen
genom statliga åtgärder pumpa ut köpkraft,
så att de varor som låg på lager
fick åtgång, varigenom kunde skaffas
nya arbetstillfällen och hjulen börja rul -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

103

la igen. Jag skulle inte tro att det finns
någon ens från borgerligt håll, som inte
anser att den politiken var riktig, men vi
vet allesammans, vilket hårt motstånd
som fick brytas, innan denna tankegång
slog igenom mer allmänt. Nu anser vi ju
det vara naturligt, att man förfar på det
sätt som då skedde. Frågan är nu bara i
vilken omfattning åtgärderna skall sättas
in.

Både statsministern och herr Ericsson
i Kinna var inne på ett yttrande, som
herr Hagberg fällde. Jag måste också
återkomma till detta yttrande. Enligt detta
skulle man från socialdemokratiskt
håll tidigare ha underskattat den betydelse,
som utlandet har för det svenska
näringslivet. Det är väl ganska hårresande
att tänka sig, att man från socialdemokratiskt
håll skulle vara blind för en
sådan sak. Alla socialister är ju också internationalister.
Som internationalister
måste ju socialdemokraterna ovillkorligen
följa med vad som händer ute i världen.
De måste också ha klart för sig
både de ekonomiska och kulturella sammanhangen
med olika folk och stater.
De har följaktligen aldrig varit blinda
för detta samband. Man tycker därför
att man borde kunna slippa höra även
detta tal som man fått höra så många
gånger.

Herr Hagberg påpekade att den amerikanska
regeringen i arbetsstimulerande
syfte inte förslagit något annat än en
skattesänkning och menade att detta var
efterföljansvärt. Men detta handlingssätt
visar ju bara att Förenta staterna ligger
efter oss när det gäller metoder att bekämpa
arbetslösheten. Man har där inte
kommit fram till att använda alla de metoder
som vi använder, vilket medför att
man där har en arbetslöshet omfattande
mellan 5 och 6 miljoner människor. Man
tycks där inte ha allvarligt föresatt sig
att ta itu med detta problem, även om
man tror sig göra det genom att sänka
skatterna. Det räcker självfallet inte.

Jag har också ett ord att säga till herr
Hernelius. Han tog upp statsministerns
antydan om att man i Frankrike bedrev
en planering i socialistisk riktning. Det
ville herr Hernelius inte bestrida, men

Statsverkspropositionen m. m.
han konstaterade i det sammanhanget,
att socialism inte bara kommer till genom
riksdagsbeslut utan också genom
olyckor. Den planering som försiggick i
Frankrike var ett resultat av den olycka
man drabbats av genom att komma med
i andra världskriget. Man kan väl uttrycka
saken på det sättet, men man kan
också vända på steken och hävda, att om
man råkar ut för olyckor av verkligt förkrossande
slag, så tillgriper man socialism
för att reparera deras verkningar.

Herr JACOBSSON, PER, (fp):

Herr talman! Som vanligt har den föreliggande
statsverkspropositionen varit
föremål för många skiftande omdömen.
Kommentarerna har i allmänhet varit
ganska intresselösa, vilket väl närmast
tyder på att budgeten varken inbjuder
till ilska eller hänförelse. Detta måste
vara oerhört trist för en finansminister,
vars popularitet ju i främsta rummet
bygger på en lämplig blandning av dessa
båda ingredienser.

Det är inte så många nyheter att notera,
men den uppmärksamme läsaren
kan knappast undgå att observera, att det
taktiska greppet inte saknas och att
kretsen av tacksamma medborgare sannolikt
kommer att vidgas. Detta intryck
förstärkes, när man tar del av de olika
förslag på bostadsförsörjningens område,
som statsverkspropositionen innehåller.

Regeringens strävan att öka bostadsproduktionens
omfattning är värt erkännande.
Vad som sker på detta område visar
ju bara, att vår tidigare bedömning
har varit realistisk och att det bör vara
möjligt att ganska snart nå upp till den
målsättning, som bl. a. bostadsstyrelsen
har ställt upp.

I detta sammanhang skulle jag också
vilja säga, att jag självfallet delar den
mening, som tidigare har anförts bär i
dag och som vi också i olika sammanhang
tidigare framfört, nämligen att vid
fördelningen mellan småhus och flerfamiljshus
bör man i framtiden om möjligt
ge företräde åt småhusen, som utgör
en boendeform som säkerligen kommer

104

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.

att uppskattas mer och mer av de bostadssökande.

Vi skall ju inte föra någon bostadsdebatt
i dag, men när det gäller detaljer i
det bostadspolitiska programmet har
man anledning att sätta åtskilliga frågetecken
i kanten. Beträffande familj ebostadsbidragen
innebär regeringens förslag
en omfattande utvidgning av den
bidragsberättigade kretsen bland de högre
inkomsttagarna. Att samhället bör
hjälpa till att mildra bostadskostnaderna
för barnfamiljerna och de mindre inkomsttagarna
är vi väl alla överens om,
men det blir kanske svårare att uppnå
enighet om det sätt att skapa rättvisa
som regeringen föreslår. Det är alltid
roligt att vara generös. När nu regeringen
med en flott gest efterskänker de räntefria
tilläggslånen, bör den kunna räkna
med många tacksägelser över att man,
i enlighet med vad som utlovades i eu
av höstens valdebatter i TV, kan sova
lugnt om nätterna.

Två frågor kommer, såvitt jag förstår,
att stå i förgrunden i den inrikespolitiska
debatten under den närmaste framtiden.
Det är planerings- och lokaliseringsfrågorna
och frågan om jordbrukets
framtida ställning. Dessa spörsmål,
speciellt i Norrland med dess många
småjordbruk, är i hög grad avhängiga
av varandra. Debatten omkring dessa
frågor får också ny fart efter varje årsskifte,
då det befolkningsmässiga bokslutet
kan överblickas.

För Norrlands del är irenden i befolkningsrörelserna
alltjämt djupt oroande
och visar att i runt tal 5 000 personer
flyttat ut under år 1962. Nästan uteslutande
gäller utflyttningen folk i de lägre
produktiva åldrarna — i många fall sådana
som erhållit en dyrbar yrkesutbildning
i sin hemort. Det kan inte rimligtvis
fortgå på detta sätt. Vi emotser med stora
förväntningar lokaliseringsutredningens
arbetsresultat, som vi hoppas skall redovisa
både en klarläggande analys av läget
och praktiska förslag. Jag vill samtidigt
säga att jag är fullt överens med
dem, som anser att dessa frågor bör få
en realistisk bedömning, men jag tror
också att man här har att övervinna tra -

ditionsbundna fördomar som behöver
brytas. Jag tror att man kan peka på exempel
på industrier och företag i övre
Norrland vilkas geografiska placering av
lokaliseringsexperter skulle bedömas
såsom uppenbart olämplig men som ändå
har visat sig kunna gå bra och som
inte är så geografiskt bundna som man
annars vanligen föreställer sig.

När det gäller att främja och säkra
sysselsättningsmöjligheterna har statsmakterna
många gånger visat att man
inte saknar utvägar till handfasta lösningar.
Det senaste exemplet är väl vad
som händer omkring Uddevallavarvei.
Jag skall inte kritisera vad som föreslagits
i detta fall. Det är möjligt att åtgärderna
har fog för sig, även om lekmannen
har litet svårt att förstå att den samlade
ordertillströmningen kan bli större
på detta sätt. Vad jag vill säga är att
problemens svårighetsgrad i många fall
kan vara lika allvarlig och svårbemästrad
för den enskilde, även om de inte
är av den storleksordning att de kan påkalla
myndigheternas uppmärksamhet
på det sätt som här skett. Otaliga företag
och småindustrier kämpar med svårigheter
på grund av brist på kapital
För att lösa dessa problem är tills vidare
en förstärkning av företagarföreningarnas
tekniska personal och ekonomiska
resurser en i hög grad angelägen sak.

Den av arbetsmarknadsstyrelsen signalerade
åtgärden att flytta arbetskraft
från Västerbotten och Norrbotten för
vägarbete i Sydsverige är nog inte mycket
uppskattad i dessa trakter. På detta
område saknar vi sannerligen inte arbetsobjekt.
Talet om att vi ligger före i
vägplanen därför att vi haft en del beredskapsarbeten
under tidigare år verkar
nog inte .särskilt övertygande på
dem, som nödgas trafikera våra, ofta dåligt
byggda och illa underhållna grusvägar.

Målet för vår inrikespolitik bör vara
— därom är vi åtminstone i princip
överens — att söka skapa ekonomisk
rättvisa och likställighet mellan jämförbara
grupper i samhället. Denna princip
var ju också grunden för det löpande
sexårsavtalet beträffande prissättningen

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

105

på jordbrukets område. Utvecklingen
har inte varit gynnsam för jordbrukarna,
och även om det gärna bör medges
att våra livsmedelspriser ingalunda är
låga, är det ett ostridigt faktum att den
ersättning, som speciellt den mindre
jordbrukaren kan tillgodogöra sig för
sin arbetsinsats, i många fall är mycket
låg. Den är låg under normala förhållanden,
och när de naturliga förutsättningarna
blir så ogynnsamma som de har varit
under den senaste sommaren, blir läget
bekymmersamt. Mot den bakgrunden
ter det sig rimligt, såvitt jag förstår, att
jordbrukarna också nu får möjlighet till
nya underhandlingar. Det är naturligtvis
alldeles riktigt, som det här tidigare
sagts, att ett avtal som har träffats också
bör hållas, men jag tror att man vågar
göra gällande att förhandlingar i ett
exceptionellt läge, som man nu måste
anse att vi befinner oss i, inte rubbar
denna princip.

Att jordbrukarens inkomster står stilla
eller kanske rent av minskar, medan
löneförhöjningarna varit betydande för
de flesta andra grupper, är en utveckling
som är oroande. Den är oroande för
oss alla och man bör kunna räkna med
förståelse inom alla läger.

Jag skall inte här gå närmare in på
orsakssammanhangen — den uppgiften
får skötas av andra, som är mer kvalificerade.
Jag vill bara peka på ett avsnitt,
som för lekmannen ter sig dunkelt
och svårförståeligt.

Målsättningen för den svenska jordbrukspolitiken
är ju att uppehålla en
produktion som ungefär motsvarar vårt
eget försörjningsbehov vid en avspärrning.
Om detta är vi väl ense i stort
sett. Det ligger i sakens natur att man
med en sådan målsättning aldrig kan
undvika en viss överproduktion på vissa
områden. Detta medför att vi tvingas exportera
jordbruksprodukter till ofördelaktiga
priser, vilket i sin tur blir en
belastning som försämrar det samlade
resultatet.

Många anser att dessa svårigheter i
första hand bör mötas genom att begränsa
produktionen. Frånsett de rent
praktiska svårigheter som här anmäler

Statsverkspropositionen m. m.
sig måste den frågan resas, om det är
rimligt att medvetet begränsa livsmedelsproduktionen
i en värld där miljoner
människor svälter ihjäl eller lever
på svältgränsen. Jag ställer frågan: Är
det alldeles orealistiskt att tänka sig att
staten som ett led i våra humanitära
hjälpaktioner, i stället för att livsmedel
exporteras till underpris, skulle inlösa
vår överskottsproduktion till gällande
marknadspriser inom landet för att ställas
till utvecklingsländernas förfogande?
Tanken ter sig i första hand generande
enkel, och jag förstår att den har prövats
och att här anmäler sig en rad svårigheter.
Man måste dock fråga sig om
denna utväg prövats med den omsorg
och det allvar som den förtjänar.

Den invändningen är säkert riktig, att
de underutvecklade folken främst gagnas
genom tekniskt bistånd och hjälp
till självhjälp, som så småningom gör
det möjligt för dem att själva klara sina
problem. Men att lindra den dagsaktuella
nöden måste väl ändå ges en framskjuten
plats i vårt humanitära hjälparbete,
vilket även jag, herr talman, hoppas
skall kunna utvidgas och göras ännu
mera effektivt.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Det är ganska behagligt
att få ordet så här sent på kvällen i remissdebatten
därför att man vet att kammarens
ärade ledamöter inte är bundna
av någon ännu senare votering.

När man har lyssnat till dagens debatt
och dessförinnan studerat årets
statsverksproposition, har man fått den
uppfattningen att det i år har varit förenat
med mycket större bekymmer att
göra upp ett budgetförslag än det varit
under de senaste åren. Vad den ekonomiska
konjunkturen beträffar så är inte
längre vårt land så ljust och leende som
det har varit, och det torde nu stå klart
för alla att det hos oss har inträffat en
förändring beträffande konjunkturerna.
Det konjunkturläge som nu har inträtt
må sedan vara en avmattning i ökningstakten,
som det heter, eller en begynnande
lågkonjunktur. Namnet på till -

106

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 om.

Statsverkspropositionen m. m.
ståndet har inte så stor betydelse. Hur
många löften som än har givits under
årens lopp att vi med hjälp av höga
skatter och med hjälp av statens sätt
att dirigera investeringarna för framtiden
skulle vara garanterade en hög och
jämn och full sysselsättning, så tycks
nu utvecklingen gå i rakt motsatt riktning.

När förslag om nya och stora utgifter
har förts fram av regeringen under
årens lopp så har tydligen tillämpats
skriftens ord »Sörjen icke för morgondagen».
Det ser bekymmersamt ut till
nästa finansår, men med den stora kostnadsbörda
riksdagen har lagt på det
allmänna torde bekymren bli ännu större
till kommande år. Ingen vet i varje
fall hur det blir med den saken.

Årets statsverksproposition återspeglar,
som det redan har sagts i flera sammanhang
i denna debatt, ett mera kärvt
ekonomiskt klimat, och finansminister
Sträng har fått övergiva sina ideal om
en totalbalanserad budget. Det ekonomiska
klimatet inbjuder inte till att signalera
skattehöjningar, men med den
erfarenhet vi har kan det allvarligt befaras
att finansminister Sträng kommer
att återgå till sitt ideal med en totalbalanserad
budget så snart som möjligt.
Vid första lämpliga och möjliga tillfälle
kommer han med stor sannolikhet att
utnyttja detta till nya och höjda skatter.

I ett sammanhang i sin traditionella
redogörelse för statsverkspropositionen
i radio gjorde finansministern ett uttalande
att kostymen var för kraftigt
tillskuren. Här kan man ställa frågan:
Har inte både stat och kommun tagit
till en alltför stor kostym? När kostymen
skurits till har man alltför mycket
levat i den tron att högkonjunkturen
utan nämnvärd ändring skulle bestå för
kommande tider. Staten och kommunerna
har under senare år dragit på sig
mycket stora automatiskt stigande utgifter,
och många gånger har det funnits
anledning att framställa frågan: Finns
det ingen gräns för de uppgifter det allmänna
tar på sig att svara för? Om våra
olika allmänna instanser hade varit mer
återhållsamma med att öka ut sin verk -

samhet och ta nya stora kostnader sä
skulle det allmänna ha varit mera rustat
att möta tider med vikande konjunkturer.
Kanske kan tilläggas att det är
lättare att bedriva en socialistisk politik
när skatteinkomsterna bara ökar och
det är högkonjunktur än när statens inkomster
minskar och en betydande arbetslöshet
hotar i ett högt uppdrivet
kostnadsläge.

Det tycks nu vara en allmän uppfattning
att stimulerande åtgärder måste
vidtagas för att det skall bli mera gynnsamma
konjunkturer. Nog finns det anledning
till tveksamhet, vilket också har
framkommit i dagens debatt, om de stora
investeringarna inom den offentliga
sektorn på längre sikt kommer att ge
åsyftat resultat. I andra länder, i England
och USA, genomförs skattesänkningar
i ett dylikt konjunkturläge, men
några tankar i den riktningen finns tydligen
inte hos vår regering.

Dagen efter det statsverkspropositionen
lämnades, skrev en ledande socialdemokratisk
tidning följande i sin ledare:
»Om handlingskraften är tillräcklig
hos statsmakterna i olika länder, bör
det gå bra även i fortsättningen. De västcropeiska
industriländerna har mestadels
både viljan och förmågan. Det är
möjligt att en ändring till det bättre är
på väg i Amerika. Får president Kennedy
kongressen att godta förslaget om
skattesänkning, bör även vi kunna andas
ut av lättnad.»

Men det finns inget uttalande i desi
ledaren eller i statsverkspropositionen
om att en skattesänkning skulle vara en
lämplig medicin för vårt land. Kanske
skulle detta uttalande ändå tolkas så, att
en skattesänkning även borde övervägas
för vår del, men det är en tanke, som
regeringen sannerligen inte tänker i
första taget. Säkerligen skulle det behövas
en stimulerande skattesänkning
även här. För inte kan det vara så, att
en skattesänkning bara har stimulerande
verkan i andra länder?

Jag skall inte fortsätta med att beröra
de stora ekonomiska sammanhangen,
konjunkturerna, skatterna och den stimulans
som behövs i ett högt uppdri -

Tisdagen den 22 januari 1963 cm.

Nr 3

107

vet kostnadsläge för en ändring till det
bättre av konjunkturerna igen. Ingen
vill förneka att levnadsstandarden har
stigit, att välståndet har ökat under de
senaste tio, femton åren, men i detta
välståndssamhälle finns även avsnitt där
ingen kan visa fram en ljus och vacker
bild. Det har ju också talats en del om
målerikonsten och samhällsbilden tidigare
i dag i debatten.

Vid många tillfällen har spritmissbruket,
ungdomsfylleriet, raggarbilisterna
och ungdomsbrottsligheten — den
ungdom som med ett gemensamt ord
kallas missanpassad ungdom — varit under
debatt i riksdagen. Varför inte något
ord om dessa frågor även vid detta
tillfälle?

Om regering och riksdag på andra avsnitt
kunnat fatta beslut som bidragit
till att skapa ett bättre samhälle och
dirigera utvecklingen på olika sätt, så
inte har man lyckats klara upp problemet
med den missanpassade ungdomen.
Stölder, rån, dråp och andra grova våldsbrott
blir allt vanligare. Hur ofta får vi
inte läsa i tidningarna, att 15-åringar
häktats därför att barnavårdsnämnden
inte kan ta ansvaret. Och vilken uppfattning
som än förekommer om vilka
metoder som skall användas, antingen
mildare eller strängare former, tycker
jag alla kan vara överens om att staten
och det allmänna på detta område uträttar
alltför litet för att komma till
rätta med de missförhållanden som här
råder. Att komma till rätta med den
missanpassade ungdomen är en stor uppgift
för staten.

När det gäller spritmissbruket — och
detta är utan tvekan inkörsporten och
ett hjälpmedel från början till brottslig
verksamhet och sådant som inte borde
få förekomma — hävdas ofta att några
restriktioner i spritförsäljningen inte är
tänkbara. Det är inte, sägs det här i
riksdagen, gångbar politik. Men varför
kan man inte vara med om så mycket
restriktioner eller kontroll att spritlangarna
till ungdom, som inte har någon inköpsrätt,
stoppas i sin skumma hantering.
Jag delar på denna punkt helt herr
Torsten Bengtsons uppfattning. Samhäl -

Statsverkspropositionen m. m.
let borde på vilket sätt det än skall
ske reagera hårdare mot spritlangarna
än vad som nu förekommer.

Vi har i riksdagen anledning framställa
frågan: Varför kan inte det allmänna
i ett litet land som Sverige komma
till rätta med ungdomsfylleriet och
ungdomsbrottsligheten? Ingen kan komma
ifrån att det är regering och riksdag
som även här har ansvaret. För att
ta ett exempel vill jag till kammarens
protokoll föra några rader ur en tidningsuppgift
helt nyligen, där rubriken
var: »Langare sålde till skolungdom.»
»Jag måste ju leva, så säger en 28-årig
storlangare i Gällivare, som i flera år
försett skolungdomar och tonåringar i
Gällivare och Malmberget med sprit.» Den
mannen uttalade när han togs av polisen:
»Jag var illa berörd av att det var
så mycket ungdom som köpte av mig,
men jag måste ju leva och jag har inte
haft något arbete. Kundkretsen har varit
stor och dominerats av ungdomar i åldern
15—16 år.»

I ett meddelande från Örebro under
samma rubrik heter det: »Ungdomsfylleriet
visar skrämmande tendens att öka.
Langarna bär stor skuld till detta. Som
exempel kan nämnas att fem unga redlöst
berusade flickor greps i Örebro centrala
delar. Åtminstone en av flickorna
hade köpt sprit av en okänd man på
stan. Två av de finkade flickorna var
bara 15 år gamla.» Detta tillstånd och
att det finns en lagstiftning, som så dåligt
efterlevs som spritlagstiftningen, är eu
skandal och ingenting annat.

Ett annat ungdoms- och samhällsproblem
är raggarbilisterna. Kanske är inte
alla som är med i raggargängen asociala
individer, men faran är betydande att
bättre element suges ned i dessa så försumpade
träskmarker. Den lagstiftning
socialstyrelsen har föreslagit i form av
tillägg till barnavårdslag har sitt fulla
berättigande. Raggarbilisterna är inte
minst en fara i trafiken.

Julhelgen ligger nära bakom oss, och
vi har inte kunnat undgå att uppmärksamma
de störande händelser som förekom
på själva julnatten. I samband
med julottan har i några fall förekom -

108

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
mit att stora skaror onyktra raggarbilister
uppträtt störande — jag behöver
bara nämna Frösö och Lovö kyrka. Jag
tycker att dessa avskyvärda händelser,
då man på ett organiserat sätt samlats
till störande uppträdanden och förstörelse
under själva julnatten, är något
som talar för att det som kallas raggarbilister
måste uppmärksammas på ett
särskilt sätt. Inte kan det i verkligheten
vara något nöje för dessa raggarungdomar
att skränande och störande välja
kyrkogårdar och kyrkor som mötesplats
och där vandalisera och förstöra,
utan det måste betraktas som en synnernerligen
utmanande demonstration mot
den ordning vi har i samhället. Nog
måste det allmänna reagera och vidta
sådana åtgärder att polisbevakning i
och utanför kyrkorna under julhelgen
inte skall behöva bli en allmän företeelse.

Hur är det med disciplinen i skolorna?
Från lärarhåll uttalas ofta oro och
bekymmer inför svårigheten att upprätthålla
ordning och disciplin bland eleverna.

Helt nyligen kunde man i en stockholmstidning
läsa rubriken »Rektorsvädjan
om föräldrahjälp mot nedbusning».
I artikeln talades det om att rektorn
vid en skola i Stockholm hade riktat
en vädjan till lärjungarnas målsmän
i kampen mot nedbusningen i skolan,
som blivit ett allvarligt problem för
lärarna och hindrar skolarbetet. I denna
skrivelse konstateras att lärarna måste
använda en alltför stor del av lektionerna
till att skapa den ordning och
arbetsro som är nödvändig för kunskapsinhämtandet.
Vi har ständigt, säger
rektorn, att kämpa mot sådana beteenden
som våldshandlingar och kränkande
behandling av lärare och kamrater,
grov olydnad mot skolans ordningsregler,
vårdslöshet med egna och andras
ägodelar, upprörande nonchalans inför
frågor av personligt ansvar och krav på
vårdat uppträdande, tilltagande bruk av
svordomar bland såväl pojkar som flickor,
missbruk av tobak samt åsidosättandet
av hemuppgifter. Detta gäller in -

te bara elever vilkas beteende kan antas
bero på psykisk särart, utan även
psykiskt friska elever.

Ja, ärade kammarledamöter, är inte
detta uppgifter som ger anledning till
oro och bekymmer, förhållanden som
är svåra att komma till rätta med, men
som det inte desto mindre är viktigt att
regering och riksdag gör allt för att förbättra? Jag

kan, herr talman, inte heller denna
gång underlåta att säga några ord
om våra kommunikationer, framför allt
vägarna och trafiken med motorfordon.
Ingen kan komma ifrån att vägen och
bilen är ett mycket viktigt moment för
nutidens människor i vårt land. Hur beroende
har inte den enskilde medborgaren
och samhället i sin helhet blivit
av bilen som kommunikationsmedel,
ännu mycket mer som ett nyttoredskap
än som en nöjesdetalj!

Trots att stora belopp använts varje
år till underhåll och utbyggnad av våra
vägar, och även om anslagen ökar och
det uträttas en hel del så är ändå enligt
min mening ingenting så svältfött
som vårt vägväsende. På inget annat område
tror jag det över hela landet finns
ett så enigt och starkt missnöje med att
det som borde ske inte sker, med att
utvecklingen hålls tillbaka och att det
allmännas insatser är otillräckliga. Däremot
är jag inte så säker på att dessa
frågor om våra kommunikationer i allmänhet
alltid tillmäts den betydelse här
i riksdagen som de kanske borde ha. Jag
förutsätter dock att ingen vill göra gällande
något annat än att väl utbyggda
kommunikationer har en avgörande betydelse
för samhällsutvecklingen.

När kommunikationsministern lägger
fram förslag om utbyggnad och underhåll
av vårt vägväsende, så har han en
otrolig förmåga att göra uttalanden på
ett sådant sätt att det för den som inte
känner till det verkliga förhållandet
skulle kunna förefalla som om det allmänna
år efter år tar verkliga krafttag
för att vägarna skall förbättras så att de
kan svara mot både dagens och morgondagens
trafik. Den uppfattningen, att

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

109

här tas verkliga krafttag inom kommunikationsdepartementet
för att förbättra
vägarna, är inte riktig.

År 1957 framlades en vägplan som enligt
vad som uttalades den gången var
ett minimiprogram, som sträckte sig ända
fram till årtalet 1975. Denna vägplan
blev i princip antagen av riksdagen
1959.

Även i år åberopar statsrådet Skoglund,
att de pengar som har använts till
vägarna sammanlagt motsvarar ett större
belopp än den godtagna vägplanen
innehöll.

.Tåg vill för min del även nu framhålla,
som jag har sagt många gånger
förr, att när den vägplan utarbetades
som riksdagen antog 1959 så har ett fel
blivit begånget. De belopp som vägplanen
rör sig med är räknade i ett helt
annat penningvärde än det vi har i dag.
Hur mycket har inte penningvärdet förändrats
sedan åren 1956—1957, något
som alla är medvetna om. Man räknade
tydligen inte vid den tidpunkten med
fortsatt inflation. Säkert menade inte någon
som var med om att utarbeta den
planen, och säkert menade inte riksdagen
1959, att dessa investeringsbelopp
slaviskt skulle följas, om det blev annat
penningvärde än det var år 1957. Felet
är att här aldrig har talats om att väganslagen
skall indexregleras eller om att
man skall räkna med automatiska utgiftsstegringar,
som självfallet har slagit
igenom här lika väl som på alla andra
områden. Vad man kan konstatera är
att det hos regeringen och kommunikationsministern
inte finns något intresse
för att på ett riktigt sätt räkna upp väganslagen
till vad meningen var att här
skulle investeras.

En annan sak är vad jag också har
sagt vid tidigare tillfällen, nämligen att
bilarnas antal har ökat så väsentligt
mycket mer än alla beräkningar från
mitten och senare delen av 1950-talet
gick ut på, att även från den synpunkten
större väganslag vore mycket väl berättigade.
Om samma principer skall användas
i fortsättningen vid framräknandet
av väganslagen som använts de senaste
åren, är det ytterst angeläget att vägpla -

Statsverkspropositionen m. m.
nen omarbetas och moderniseras i förhållande
till det nuvarande penningvärdet
och det ökade bilantalet.

Jag kan inte dela den uppfattning som
finansministern gav uttryck för i sitt
tal på Nationalekonomiska föreningen,
då han uttalade att vägplanen är en ambitiös
vägplan. Redan när den utarbetades
framhölls, som jag redan har sagt,
att den var ett minimiprogram och ingenting
annat.

Även i år framför väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
på nytt sitt förslag att
riksdagen bör uttala sig om väginvesteringarnas
storlek för tre år framåt. Detta
förslag har inte heller i år upptagits
av kommunikationsministern trots att
det är mycket starkt motiverat. Den starka
motivering som ämbetsverket anför
är att vägarbetena kan planeras på ett
bättre och mera rationellt sätt, om man
vet i tre år framåt vad man har att rätta
sig efter.

Att låta vägbyggandet vara ett lappverk
med småarbeten på många olika
platser med avbrott då och då för att
pengarna är slut måste vara ett dyrbart
och föga rationellt sätt att bedriva dessa
arbeten. Det är så mycket i vårt samhälle
som utvecklas mot större enheter
med rationalisering och centralisering.
Nog är det riktigt att dessa idéer slår
igenom även i vägbyggnadsprogrammen,

Det är även anledning att uppmärksamma
att statsrevisorerna i år har tagit
upp och granskat här förekommande
missförhållanden, d. v. s. att vägmyndigheterna
inte vet från det ena året
till det andra vilka medel som står till
förfogande. Det mest belysande exempel
som kan tänkas på den planlöshet i arbetenas
utförande som här förekommer,
får vi när statsrevisorerna redovisar att
i Hallands län har byggts en sträcka
motorväg på 9 kilometer till en kostnad
av 10,4 miljoner kronor. På grund av nu
gällande ordning får denna fullt färdiga
vägsträcka nu ligga oanvänd i tre år.

När väganslagen behandlades förra
året hade vi anledning att kritisera den
specialdestination som kommunikationsministern
då gjorde i sitt förslag, helt
utan någon framställning från väg- och

Ilo

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen m. m.
vattenbyggnadsstyrelsen, att 60 miljoner
kronor av byggnadsanslaget skulle användas
till beredskapsarbeten i Norrland.
Även i år görs denna specialdestination
med samma belopp. Skillnaden
är bara att det område, där dessa pengar
skall användas, har blivit för litet. I
år ökas området ut och har blivit mycket
större.

Jag vill understryka att jag här inte
har samma uppfattning som den närmast
föregående talaren, herr Jacobsson,
gav uttryck för. Ingen vill frånkänna
norrlandslänen rätt att få sina vägar
enligt vägplanen, och det är självklart
att arbetslösheten även där skall avhjälpas.
Men såsom dess bättre framhålles
i år av såväl kommunikationsministern
som inrikesministern måste det vara en
vägpolitisk angelägenhetsgradering som
avgör var vägarna skall byggas och förbättras.

När det i år redovisas att vägarbeten
i form av beredskapsarbeten de senaste
åren har haft sin tyngdpunkt i Norrland
i sådan omfattning att i flera norrlandslän
vägbyggandet blivit dubbelt så stort
som i gällande flerårsplaner varit avsett,
och att i ett av dessa län vägbyggandet
beräknas bli tredubbelt större än vad
som avsetts i flerårsplanen, är detta en
utveckling som inte kan fortsätta samtidigt
som en betydande eftersläpning
förekommer i andra delar av landet. Här
måste hälsas med tillfredsställelse de uttalanden
som görs av såväl kommunikationsministern
som inrikesministern, att
friställd arbetskraft skall sysselsättas på
den plats där detta ur vägsynpunkt är
mest angeläget.

Finansminister Sträng har nyligen
gjort samma uttalande, att i Norrland
friställd arbetskraft måste flyttas söderut.
Med dessa uttalanden från tre statsråd
är denna som jag anser olyckliga
specialdestination än mindre berättigad.

Till sist, herr talman, några ord om
det löfte, som vi i år har fått till och med
i trontalet, att vid innevarande riksdag
skall framläggas en kungl. proposition
med förslag om övergång till högertrafik.
Vi hade vissa förhoppningar förra

året om att förslaget skulle komma redan
då.

Jag kan när det gäller högertrafiken
helt instämma i de uttalanden, som har
gjorts av vice talmannen Strand. Jag kan
också ha en viss förståelse för att inte
förslaget blev framlagt vid vårriksdagen
förra året. Hade så skett några månader
före valet, hade frågan lätt kunnat politiseras,
men det har ingen menat, och
det hade inte varit lyckligt.

Det sätt på vilket regeringen handlade
i fråga om högertrafikens införande, således
att man tog upp överläggningar
med partiledarna för de demokratiska
partierna och ville ha ett besked om deras
ställningstagande innan vi reste hem
för julferier, har kritiserats en del, och
till och med i dagens debatt. I motsats
till herr Lundström och även herr Ferdinand
Nilsson har jag ingenting att erinra
mot detta tillvägagångssätt, utan jag
finner i stället att regeringen i denna
fråga, vilken aldrig har varit en partipolitisk
fråga och som säkert aldrig kommer
att bli det, handlat riktigt.

Herr Lundström gjorde gällande att
oppositionsledarna blivit pressade till
sitt ställningstagande. Vad regeringen
här har tagit sig för känner jag inte till.
Genom de överläggningar, som har förekommit
partierna emellan, har säkert garantier
skapats för att det blir en stark
majoritet för högertrafik när beslutet om
någon månad skall fattas. Även om det
finns anledning räkna med en stark majoritet
i riksdagen för detta viktiga beslut,
vet vi emellertid att det inom samtliga
partier finns personliga motståndare
mot denna trafikreform, och ute i landet
kommer det kanske att finnas rätt
många, även bland bilisterna, som vill
hålla kvar vänstertrafiken. När vi, sedan
regeringen i mitten av december månad
givit besked om högertrafiken, har
läst de spalter i tidningarna där läsekretsen
får säga sin mening, kan man
inte säga att det har saknats varnande
röster, även om det har varit stor överdrift
i dem.

Jag är för min del mycket säker på att
en övergång till högertrafik skall kunna

Tisdagen den 22 januari 1903 em.

Nr 3

organiseras på ett sådant sätt, att alla
dystra spådomar kommer att framstå
som en stor felbedömning. Möjligheter
finns säkert att planera en övergång på
ett sådant sätt, att det blir en sjunkande
olyckskurva. Men på den punkten delar
jag helt herr Lundströms uppfattning, att
ingen möda får sparas när det gäller att
organisera övergången. För deras del
som är tveksamma, vilket jag också kan
förstå, vill jag framföra en tanke och
ett önskemål. Någon gång under våren
eller försommaren förra året anordnade
en av nyhetstidningarna här i Stockholm
tillsammans med en av de stora motororganisationerna
övningskörning i högertrafik
på Skarpnäcksfältet. Det visades
ett mycket stort intresse för denna
övningskörning. Skulle det inte vara
möjligt att myndigheterna på ett tidigt
stadium i samarbete t. ex. mellan länsstyrelserna,
vägförvaltningarna, polisen
och för saken intresserade organisationer
gick in för att tillfälligt stänga av någon
vägsträcka på landsbygden för att de
bilister som så önskar skulle få tillfälle
att pröva och övningsköra i högertrafik?
Om en sådan övningskörning skulle kunna
möjliggöras, och de bilister som är
gripna av rädsla och som tror att det är
svårt att köra i högertrafik fick tillfälle
att nära sin hemort pröva på och erfara
hur lätt det är med en övergång, tror jag
mycket av den rädsla och tveksamhet,
som nu förekommer, skulle försvinna.
Mycket skulle vara vunnet, om planeringsarbetet
med en övergång kunde bli
sådant, att medborgarna när den stora
dagen om några år är inne kanske nära
nog hundraprocentigt anser att en övergång
till högertrafik är någonting alldeles
nödvändigt, någonting som tiden kräver
och för alla en stor trafiksäkerhetsreform.

Kanske skall man våga sfälla sina förhoppningar
så högt, att den trafiksäkerhetspropaganda,
som måste bedrivas
fram till och under övergångstiden, skall
inverka så på de förare av motorfordon,
vilka aldrig lärt sig att handskas tillräckligt
försiktigt med sitt fordon, att de
kommer att få en lärdom av stort värde
och att även den lärdomen i det långa

Statsverkspropositionen m. m.
loppet blir en stor tillgång för en större
trafiksäkerhet. Jag tror för min del att
det för myndigheterna finns en sådan
möjlighet att tillvarataga.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! I anledning av herr Sveningssons
uttalande rörande min kritik
mot regeringen för dess förfaringssätt i
högertrafikfrågan före jul vill jag upprepa
vad jag sade.

Jag kritiserade icke regeringen för att
den försökte lösa högertrafikfrågan i
enighet. Jag kritiserade inte heller regeringen
för att den hörde sig för om den
ståndpunkt andra partier hade och s. a. s.
sonderade stämningen. Vad jag kritiserade
var att regeringen satte som villkor
för eu proposition i vår, att oppositionspartierna
skulle gå med på huvudlinjerna
i dess lösning av frågan. Och att det
inte rörde sig om bara ett enkelt resonemang
utan om verkliga villkor framgår
ju bland annat därav att åtminstone ett
av partierna fick ändra sitt svar ett par
tre gånger innan regeringen var belåten.

Den sortens utövning av regeringsmakten
och den sortens parlamentarism
gillar i varje fall icke jag, och det är den
jag har kritiserat.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Vid denna sena timme
skall jag inte hålla på så länge som den
föregående talaren, utan vill bara med
några få ord diskutera ett par punkter.

När man tar del av den framlagda
statsverkspropositionen, konstaterar man
att finansministern alltjämt räknar med
att högkonjunkturen skall fortsätta. Om
det vore så lyckligt, hade vi ju all anledning
att gå vidare i samma takt som
vi nu har tillämpat under en lång följd
av år, men alla tecken tyder på att det
blir svårare att sälja de varor vi producerar.
Läget försämras inte bara här
hemma utan även i andra länder, och
do sämre tiderna utomlands måste ju
medföra försämrade konjunkturer också
för vårt lilla land. De minskade beställningarna
måste innebära en mycket stor

112

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Statsverkspropositionen in. m.
fara. Arbetsmarknadsläget i vårt land
försämras ganska fort, och vårt konjunkturläge
kan snart bli litet upp- och
nervänt.

Finansministern har ju också den meningen
att vi bör vara försiktiga. Jag
upprepar vad som sagts förut i dag och
vad finansministern själv säger: de tre
senaste årens ökningar av arbetslönerna
med 10 procent årligen inger allvarliga
farhågor. De är inte förenliga med samhällsekonomisk
balans, säger finansministern,
och jag tror att det ligger mycket
i detta. De nationalekonomer jag
hört har alltid framhållit, att det är
mycket farligt att låta inkomstökningarna
överstiga produktionsökningen.
Gör man så, innebär det bara att man
får ta av de resurser man förut har
sparat, och på det sättet blir ju läget
försämrat. Här i riksdagen har man
upprepade gånger varnat och framhållit
att vi måste vara på vår vakt. Jag vill
inte med detta ha sagt att arbetarna
fått för mycket — jag vill bara göra
klart att man måste låta det ena följa
det andra; om inte vår produktionsökning
är större än 4 å 5 procent finns
det ingen möjlighet att fortsätta med att
ge löneökningar på 10 procent.

Man klagar alltid på varafördyringen.
Ja, herr talman, det är väl ganska otänkbart
att man skall kunna hålla en sådan
här takt i löneökningarna utan att varupriserna
stiger. Var skall man annars få
pengarna för att finansiera dessa merutgifter?
Ingen behöver vara nationalekonom
för att förstå, att man inte kan
fortsätta på det viset. Nu hoppas jag
att finansministern med sitt uttalande
menar att han kommer att hålla en viss
hand över utvecklingen, så att det inte
får fortgå på samma sätt som hitintills.
Vi måste kanske räkna med ytterligare
försämrade möjligheter för avsättningen
av våra produkter. Vi har varit lyckliga
nog att kunna till bra priser sälja alla
de varor vi tillverkat, och vi har även
varit i den lyckliga belägenheten att
våra varor är av mycket god kvalitet,
vilket gjort att svenska produkter har
ett gott rykte om sig ute i andra länder.

När man tittar på den uppgjorda fi -

nansplanen blir man onekligen litet förvånad.
Där föreslår finansministern avskrivning
med 900 miljoner på egnahemslånen
utan behovsprövning, och
samtidigt föreslår han att nya lån på
en miljard skall tas upp. Jag vill förutskicka
att jag inte har någonting emot
att människor med ekonomiska svårigheter
får sina lån avskrivna, men jag
tycker att det är litet väl generöst att
man på en enda gång skriver av 900 miljoner,
innan man har undersökt om
inte en hel del av låntagarna kunde klara
sig själva utan denna statliga avskrivning.
Med eu sådan ekonomisk politik
måste enligt min mening samhällsekonomien
komma i fara.

Av trontalet vid riksdagens öppnande
hörde vi att regeringen ämnar föreslå
fyra veckors semester. Det är ju mycket
bra. Om bara vårt näringsliv orkar
bära det, så är det självklart att det är
till gagn för de arbetande massorna.
Men jag skulle nog vilja säga: Vore det
inte lyckligt, om regeringen tänkte över,
att man inte behövde ta alla fyra veckorna
i ett sträck utan att man borde
förlägga en vecka till vinterhalvåret?
Jag säger detta närmast med tanke på
jordbruket, som just under den vanliga
semestertiden är i full gång med skördearbetet.
Det kan bli mycket besvärligt
för det svenska jordbruket att klara en
fyra veckors semester.

Jag skall inte här uppehålla mig vid
högertrafiken, som ju bebådats skola
komma att föreslås. Jag skall bara säga
att vi väl inte kommer ifrån den, men
nog anser jag för min egen personliga
del att det skulle vara lyckligast, om vi
inte just nu hade behövt ta upp det förslaget.
Men det blir kanske svårare, ju
längre man väntar med det.

Jag skulle sedan vilja säga någonting
om det väldiga tjat som förekommer i
många tidningar om det avtal som jordbruket
har träffat med regeringen. Det
sägs att det föreligger inget avtalsbrott,
utan det är bönderna som vill komma åt
mera pengar. Ni har väl sett i Stockholms-Tidningen
och Aftonbladet med
vilka jätterubriker man framhåller detta.
Man säger att en del av basjordbru -

Tisdagen den 22 januari 1963 em.

Nr 3

113

ken visar höga inkomster, medan andra
visar låga. Det är självklart att om vi
ställer två människor intill varandra för
att utföra ett arbete, så kanske den ena
hinner med bra mycket mer än den andra.
På samma sätt kan det naturligtvis
vara med jordbruken. Det ena ligger i
ett bättre klimat och det andra i ett
sämre, och på så sätt kan det ena ge
större inkomst än det andra. Vi skall
inte behöva orda så mycket om hur förhållandena
är i vårt avlånga land, men
vi kan ju tänka oss att det på ett jordbruk
i Mellansverige inte finns möjlighet
att på samma areal producera lika
mycket som på ett jordbruk längre söderut.
Och när det sägs att eftersläpningen
inte är så stor som jordbrukarna
vill göra gällande, vill jag bara säga att
det har konstaterats från alla håll —
och det har inte förnekats av regeringen
— att eftersläpning föreligger. Då
måste man väl fråga sig om inte skäl
föreligger att man tar upp frågan till
behandling, när inte avtalet är uppfyllt.
Jag undrar hur det skulle se ut om jordbrukarna
skulle ha sagt till sina anställda:
Vi kan inte betala ut lönerna,
ty vi har inte fått ut vad avtalet föreskriver!
Jag tror inte att det skulle ha
gått i längden.

Vi påtalade detta för tre år sedan. Då
hade vi inget medhåll. Jag gläder mig
mycket åt att enstaka ledamöter från
Höger och Fp stödde en motion, i vilken
vi begärde en översyn över avtalet,
och numera har både högern och folkpartiet
slutit upp på vår sida. Jag hoppas
nu att denna revision skall ske så
att vi får se vem som har rätt. Klart
står ju i alla fall att det avtal som ingicks
1959 aldrig har blivit uppfyllt,
och då är det ju inte mer än rätt att
man får det tillrättalagt.

Jag kan inte underlåta att säga att jag
blev litet grand förvånad när jag — i
söndags tror jag det var — i en stockholmstidning
läste att Frisinnade studentföreningens
ungdomsförbund hade
gjort ett uttalande om att jordbrukarna
hade fått Gudi nog och att det var inte
fråga om att det skulle bli någon omräkning,
utan föreningen ansåg att det

Statsverkspropositionen m. m.
kunde vara som det var. Nu har jag till
min glädje hört i dag att talesmännen
från folkpartiet inte alls var av samma
mening som Frisinnade studentföreningen,
utan de har anslutit sig till den motsatta
sidan. Då hoppas jag också, att
man när frågan kommer före i riksdagen,
vilket den ju gör inom en snar framtid,
får stöd för en rätt avvägning av
det avtal som man inte genom treprocentsregeln
haft möjlighet att fullfölja.
Det får rättas till i efterhand.

Man har varit väldigt angelägen om
att kontrollera mycket noga. Det har tillsatts
ett konsumentråd. Det låg ju inte
heller inom avtalets ram från början.
Men om man misstänker att beräkningarna
inte är riktiga, tycker jag inte att
man skall motsätta sig en sådan ordning.
Det bör ju ligga i vars och ens intresse
att försöka nå så stor rättvisa som möjligt.

Här sägs det nästan dagligen och
stundligen att vi måste slå tillsamman
de mindre jordbruken till större enheter,
ty det är de mindre jordbruken som
fördyrar våra livsmedel. Jag skulle dä
vilja ställa en fråga här i kammaren. Vi
kan se på de kommunistiska länderna.
Där finns inga småbruk utan bara dessa
stora kolchoser. Men hur är det med
livsmedelspriserna? Jag tog i går reda
på att ett kilo smör t. ex. i Ryssland kostar
27 svenska kronor. Det kostar 5 kronor
70 öre här i Sverige. Jag undrar om
man verkligen jämt skall slå på trumman
och säga, att vi måste lägga samman
de mindre jordbruken till större enheter,
ty det ger bättre inkomster. De
småbrukare som brukar de mindre enheterna,
räknar, mina damer och herrar,
inte med någon timlön vare sig på 5 eller
6 kronor, utan deras timlön stannar
nog vid 3 eller 4 kronor. Det är på det
sättet vi kan hålla livsmedelspriserna
nere i det läge där vi nu har dem. Jag
tror därför att det vore olyckligt för
vårt land, om vi försökte avskaffa alla
dessa mindre jordbruk, ty jag tror att
de har en mycket stor uppgift att fylla i
samhällslivet.

Om man sedan ser på utvecklingen i
övrigt här i landet, kan man ju inte sä -

114

Nr 3

Tisdagen den 22 januari 19C3 em.

Statsverkspropositionen m. m.
ga annat än att det finansiella läget har
varit givande och gott under de senaste
åren. Alla tecken tyder ju också på att
även kommande år skall kunna bil ett
bra år. Jag tror dock att starka skäl föreligger
för att vi kanske borde bli litet
mera sparsamma än vi har varit. Jag
tror det kanske finns skäl att något mera
se på utgifterna och inte släpa efter alltför
mycket med detta. Det är alltid så
att när man har gott om pengar och
pengarna flödar in —• detsamma gäller
om statskassan — så är det lätt att genomföra
nya reformer och att skapa nya
utgifter.

Nu föreslås det först att vi skall genomföra
fyraveckorssemestern, vilket
innebär stora utgifter. Men det ligger
nog så till att vi inte kan komma ifrån
den. Därutöver har det talats om att införa
en förkortad arbetsvecka. Det krävs
också stora pengar, om så skulle ske.
Jag anser därför att vi inte skall gå alltför
fort fram, utan vi bör hålla igen litet
grand och spara något när det är goda
tider. Man säger ju alltid till den enskilde,
och den regeln gäller väl fortfarande,
att när det är goda tider skall
man inte kasta bort det man har tjänat,
utan det bör man gömma tills sämre ti -

der inträder. Då är det kanske bra att
ha litet att ta av. Jag anser därför att
man även från statsmakternas sida, när
pengar flödar in, bör se till att man inte
genast vidtar nya åtgärder för att på
så sätt finna avsättning för dem.

Ja, herr talman, jag skall inte uppta
tiden längre vid denna sena timme. Jag
har bara velat säga detta, att det inte
sker någon olycka i vårt land om vi är
sparsamma, utan jag tror att det finns
all anledning till att vi med tanke på
vad framtiden kanske bär i sitt sköte
iakttar en viss återhållsamhet även här
i vårt land.

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl.
propositioner skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 23.12.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1963. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

630020