Nr 3 FÖRSTA KAMMAREN 1962 (Riksdagens protokoll 1962:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3 FÖRSTA KAMMAREN 1962

23 januari

Debatter m. in.

Tisdagen den 23 januari Sid.

Remissdebatt ang. statsverkspropositionen m. m................. 3

interpellation av fru Svenson ang. återförande till hemortskyrkor
av vissa på museer förvarade konstföremål .................. 76

1 Första kammarens protokoll 1962. Nr

! s 5; ::

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari förmiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 10.00.

Justerades protokollen för den 12, 16
och 17 innevarande månad.

Statsverkspropositionen m. m.

Föredrogos i ett sammanhang Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1962/63, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62.

Herr BENGTSON (ep):

Herr talman! Det har varit en lätt
uppgift för regeringen att lägga fram
årets statsverksproposition. Konjunkturerna
har varit goda, och detta har medfört
att statsinkomsterna flödat så rikligt
att finansministern anser sig ha
åstadkommit en formellt sett balanserad
totalbudget. Åtskilliga önskemål som tidigare
har måst uppskjutas eller åsidosättas
har nu kunnat tillgodoses. Trots
dessa gynnsamma omständigheter är
det inte mindre betydelsefullt att granska
både statsverkspropositionen och
den ekonomiska politik som regeringen
ämnar föra.

Det finns två speciella skäl att i år
vara lika uppmärksam som alltid på regeringens
åtgärder. Det ena skälet är att
regeringen begått så många misstag och
felbedömningar tidigare, att man mycket
väl kan befara att samma sak upprepas
igen. Det andra är att det kan
fordras minst lika mycket övervägande
för att planera en välfärdsbudget som
att planera en budget under knapphetens
kalla stjärna.

Den svenska ekonomien har under det
gångna året präglats av en utomordent -

ligt hög aktivitet. Resurserna har varit
fullt utnyttjade, och sysselsättningen
har legat på en högre nivå än under
något tidigare efterkrigsår. Nationalprodukten
skulle enligt nu föreliggande preliminära
beräkningar ha stigit med cirka
41/2 procent efter en ökning av
ungefär samma storlek föregående år.

Valutareserven har förbättrats med i
runt tal 850 miljoner kronor, detta beroende
till stor del på en gynnsam utveckling
för vårt land på utrikeshandelns
område. Det finns många andra
gynnsamma omständigheter att uppräkna,
bland dem de rikt flödande statsinkomsterna,
som lyckligtvis inte motsvaras
av lika starkt stigande statsutgifter.

Jag skall emellertid inte använda den
tid som jag kommer att tala till ytterligare
beskrivningar, eftersom detta finns
i statsverkspropositionen och även i populärare
form blivit redovisat i tidningarna.
Helhetsintrycket är att vårt lands
ekonomiska situation vid ingången av
detta år är oviss men att den dock förefaller
vara ganska gynnsam.

Det skulle emellertid vara intressant
att få veta finansministerns mening om
hur länge det går att hålla en cirka 10-procentig inkomstförbättring, när produktionsstegringen
bara är cirka 4 procent
per år. Året 1962 är det år, som
med avseende på statsfinanserna enligt
finansministerns tidigare förutsägelser,
kanske skulle bli ett av de svåraste vårt
land någonsin skulle få att genomlida.
Verklighetens korrigering av finansministerns
förutsägelser kanske kan få honom
att inte använda ovissa framtidsprognoser
för att pressa en dagsaktuell
situation i den riktning han själv önskar.

Det är emellertid samme finansminister
som med mycket fast stämma tidigare
förklarade, att 1962 blir det verkligt
svåra året, och som nu förklarar att
situationen är ljus och att statsfinanser -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
na inte inger någon större oro. Jag har
sagt detta för att påvisa regeringens
ibland axiomatiska resonemang. När regeringen
t. ex. föreslår ett belopp till
folkpensionärerna, så är det ingalunda
säkert att detta är det enda riktiga, och
när centern föreslår att folkpensionärerna
skall få ett högre belopp, så är
det horribelt att påstå att detta är ett
överbud.

Konjunkturutsikterna för år 1962 är
goda. Både i finansplanen och i nationalbudgeten
framhålles, att man inför
1962 knappast kan vänta något generellt
inflationstryck. På en del områden kan
man visserligen förutse större efterfrågan
än tillgång på arbetskraft och annan
produktionskapacitet, men på andra
— dock såvitt nu kan bedömas relativt
begränsade områden — hotar sysselsättningen
att bli otillräcklig.

Nästa faktor jag vill peka på är att
de privata investeringarna inte längre
förutses öka utan bibehållas till sin omfattning
vid den under 1961 uppnådda
nivån.

En tredje faktor som jag i detta sammanhang
vill framhålla är vad som påpekas
i finansplanen på sidan 7 där det
står: »Trots knappheten på kredit visade
det sig möjligt för näringslivet att
till stor del genom självfinansiering och
inbördes kreditgivning genomföra den
ytterligare ökning av investeringsverksamheten
som kunnat iakttagas under
1961.»

Dessa tre faktorer, tillsammans med
vissa andra, talar otvetydigt för en åtgärd
som bör företas omedelbart, nämligen
en räntesänkning. Varför måste
man bedriva högräntepolitik under nuvarande
ekonomiska förhållanden?

Tidigare har man motiverat högräntan
med att den var ett nödvändigt medel
mot inflation, men som jag tidigare
påpekat säges det nu, att risken för inflation
inte torde vara överhängande.
Man har också bedrivit högräntepolitik
för att dämpa investeringarna, men de
privata investeringarna förutses sannolikt
inte komma att stiga. Dessutom har
i varje fall storföretagen, som finansministern
påpekat, klarat sina kreditpro -

blem genom självfinansiering och genom
inbördes transaktioner.

Vad finns det då för skäl för att uppehålla
den nuvarande orimligt höga
räntan? I centerpartiet — och åtskilliga
nationalekonomer står på samma ståndpunkt
— har vi inte trott på högräntan
som ett lämpligt konjukturpolitiskt medel,
utan vi påyrkar bestämt en räntesänkning.
Vem är det som drabbas av
den höga räntan? Jo, främst de som har
en svag ekonomisk ställning. Det är nystartade
företag, småföretagare, jordbrukare
och andra som måste anlita växelkrediterna,
som i första hand drabbas.
Socialdemokraterna har under senare år
visat föga intresse för de mindre inkomsttagarna
i vårt land, men nog borde
man väl kunna gå med på eu räntesänkning
nu.

Också i övrigt borde det föras en politik
som mera gynnade låglönegrupperna
i vårt land. I riksrevisionsverkets inkomstberäkning
redovisas, att av Sveriges
3 478 000 inkomsttagare har 1 661 000
mindre än 10 000 kronor om året i inkomst.
Där finns kanske inte några direkta
felkällor, men jag är medveten
om att man medräknar åtskilliga deltidsanställda
och andra. Kvar står dock
det faktum, att en mycket stor del av
svenska folket inte har så hög inkomst,
att 10 000-kronorsstrecket passeras.

Det är förvånande att socialdemokraterna
har så ringa intresse för en politik,
som för fram låglönegrupperna till
en rimligare levnadsstandard. Landsorganisationens
ordförande har ju förklarat,
att man i årets avtalsrörelse skall
ägna speciell uppmärksamhet åt låglönegrupperna,
och vi får verkligen hoppas
att så kommer att ske.

Man har också kunnat förmärka samma
njugghet från den socialdemokratiska
regeringens sida mot de ekonomiskt
sämst ställda inom andra områden.
Centerpartiet har arbetat intensivt
för att höja folkpensionerna. Vi har
mötts av hårt motstånd, framför allt från
det socialdemokratiska partiet, och det
är därför så mycket mera glädjande att
se att regeringen i år föreslagit en något
större höjning för folkpensionärerna

Tisdagen den 23

än vad den nådiga tågordningen annars
förutsatte. Vi önskade visserligen att regeringen
skulle gå helt över på centerpartiets
linje i fråga om folkpensionerna
och ge folkpensionärerna den höjning,
som centerpartiet föreslog, men
det vore kanske alltför stor prestigeförlust
för regeringen. Centern kommer givetvis
även i fortsättningen att arbeta
för förbättrade folkpensioner.

I detta sammanhang vore det kanske
av intresse att från regeringshåll få en
deklaration i frågan, om hur folkpensionerna
skall anpassas till ATP. År det
meningen, att folkpensionärerna visserligen
skall få indexhöjningar, men att
de inte skall bli delaktiga av standardhöjningar?
Det är dock de människor
som i dag är folkpensionärer, som har
byggt upp en produktionsapparat som vi
nu utnyttjar och drar fördel av, och då
är det fullt berättigat att de inte bara
får indexhöjningar, utan också får del
av standardhöjningar.

Talet om överhud har förekommit så
ofta, att jag skulle vilja säga några ord
i saken. För att kunna definiera vad ett
överbud är måste man förutsätta att det
finns en fast punkt att utgå från. Är det
någon som vill påstå, att den folkpensionshöjning
som socialdemokraterna
föreslog förra året är den absolut riktiga?
Förslaget har ju korrigerats av deras
egen åtgärd nu, därför att de i år
föreslår en större folkpensionshöjning
än man tidigare tänkte sig. Jag menar
med detta, att det inte finns någon möjlighet
att fastställa en absolut siffra och
säga, att denna siffra är den riktiga och
att det föreligger överbud eller underbud,
om någon föreslår ett högre eller
lägre belopp. Det är ologiskt att resonera
på det sättet. Det finns olika åsikter
om hur högt man skall sätta beloppet
— den saken kan man diskutera.
Men man kan inte säga, att man gör sig
skyldig till överbud eller underbud därför
att man inte slaviskt följer vad regeringen
föreslår på en viss punkt.

Därmed, herr talman, har jag kommit
in på ett viktigt avsnitt när det gäller
den föreslagna budgeten för 1962/63.
Finansministern föreslår en formellt to -

januari 1962 fm. Nr 3 5

Statsverkspropositionen m. m.
talbalanserad budget, men han påpekar
att ytterligare tillkommande utgifter,
bland annat kostnaden för höjningen av
statstjänstemännens löner, medför att en
totalbalanserad budget inte kan uppnås.
Att en betydande överbalansering på
driftbudgeten finns kan man dock konstatera.
Huruvida detta överskott skall
användas till ytterligare skattesänkningar
eller till att finansiera kapitalbudgeten
kan diskuteras, men man får i varje
fall inte släppa ur sikte, att ytterligare
skattesänkningar bör företagas så snart
detta är möjligt och att man därvid i
synnerhet bör tänka på de mindre inkomsttagarna.

Man bör också särskilt beakta kommunalskatten,
som för flertalet skattebetalare
är den tyngsta bördan. Det är
förvånande att man i så hög grad nonchalerar
kommunalskatten i skattedebatten.
Det är ändå så, att kommunalskatten
vanligen utgör den större delen
av vad som kommer på skattsedeln. Men
i debatten diskuterar man mest hur man
skall spara på statens utgifter, ungefär
som om detta skulle vara nyckeln till all
verklig skattesänkning. .lag bortser inte
från att det är av den allra största betydelse
med besparingar på statsutgifterna,
men man får inte heller glömma
bort att kommunalskatten betyder ändå
mer.

Centern har alltid arbetat för lättnader
åt de speciellt skattetyngda kommunerna,
och vi hälsar givetvis med tillfredsställelse
som ett första steg på denna
väg finansministerns förslag till bidrag
åt särskilt skattetyngda kommuner.
Tillsammans med avskaffande av
dyrortsgrupperingen på skatteområdet
och ersättningen åt kommunerna är
detta ett steg för att åstadkomma rättvisa
mellan olika skattebetalare och i
synnerhet för landsbygdens skattebetalare.

Den kommunala utdebiteringen har
under 1950-talet ökat från 10 till 15
kronor per skattekrona, d. v. s. med
cirka 50 procent. Bakom dessa genomsnittstal
döljer sig dessutom betydande
skillnader mellan olika kommuner. I
stort sett rör det sig här om en skillnad

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen in. in.
mellan 11 kronor och 21—23 kronor per
skattekrona, vilket för en person med
12 000 kronors årsinkomst betyder 600
kronor, eller 50 procent, högre sammanlagd
skatt per år om han råkar bo i en
kommun med 21 kronors kommunalskatt
i jämförelse med den skatt han
skulle ha betalat om han i stället bott i
en kommun med 11 kronors skatt. För
den som har en inkomst av 24 000 kronor
betyder samma skillnad omkring
1 400 kronor per år, eller mer än 100
kronor per månad, i sammanlagd skatt
— eller, om man så vill, mer än 100
kronor mindre i behållen inkomst per
månad, sedan skatter och avgifter betalats.

Om man dessutom jämför vad människor
i olika delar av vårt land betalar
för olika angelägenheter, finner man att
kommunalskatten enbart för det obligatoriska
skolväsendet, folkskolan, i den
ena kommunen är en krona för varje
skattepliktig hundralapp i inkomst, medan
den i andra kan vara ända upp till
sex kronor. För folkpensionerna varierar
kommunalskatten i dag mellan cirka
30 öre och fem kronor per skattekrona.

Detta är orättvisor, som snarast måste
rättas till. På initiativ från vårt parti
vid fjolårets riksdag beslöt man — i varje
fall i princip, eftersom riksdagen i
år får ta ställning til! frågan — en kraftig
höjning av det särskilda skattelindringsbidraget
till skattetyngda kommuner.
Det är en höjning, som kan väntas
sänka kommunalskatten med ända upp
till 3—5 kronor i de sämst ställda kommunerna
och således ge en ordentlig
skatteutjämning åtminstone för en del av
kommunerna. Det måste emellertid framhållas,
att denna skattelindring inte på
långt när löser problemet för det stora
flertalet kommuner. Flera åtgärder måste
till. Likaså måste man i anslutning till
propositionen med glädje konstatera, att
regeringen nu föreslår slopandet av
kommunernas andel av omskolningskostnaderna.
Även detta föreslogs av
vårt parti vid fjolårets riksdag.

Med hänsyn till behandlingen av övriga
kommunfrågor i statsverkspropositionen
måste sägas, att propositionen i

denna del är en »dålig» budget. Av alla
dem, som har anledning att vara missnöjda
med statsverkspropositionen, torde
kommunalmännen vara de, som har
den största anledningen att känna sig
missnöjda. Från riksdagens sida har
t. ex. under inte mindre än tre år i rad
begärts en höjning av skolmåltidsbidragen.
Inte heller i år har regeringen velat
vara med om en sådan höjning. Urholkningen
av statsbidragen på skolans
område i övrigt har lett till att invånarna
i de skattesväga kommunerna på skattsedeln
t. ex. får tre till fyra gånger så
höga skolbyggnadskostnader som invånarna
i bättre rustade kommuner. Med
hänsyn till den stora utbyggnad av skolväsendet
som nu förestår hade ett förslag
om återställande av den tidigare
kostnadsfördelningen mellan stat och
kommun varit önskvärt. Nu föreslås enbart
en högre investeringsvolym, men
den orättvisa kostnadsfördelningen kommer
att bibehållas.

Detsamma gäller även eu rad övriga
bidrag på skolans område. Från vårt parti
kommer vi att begära förbättringar på
dessa punkter.

På längre sikt bär från vårt parti begärts
ett kostnadsfördelningssystem enligt
grundbidragsprincipen, d. v. s. en
via statsbudgeten ordnad skatteunderlagsförstärkning,
som kan motverka de
stora skillnader mellan skattesvaga och
skattekraftiga kommuner som nu råder.
I avvaktan på att utredning om ett sådant
förslag blir färdig, måste emellertid
krävas tillfälliga höjningar av de
särskilda statsbidragen. Med hänsyn till
de stora kostnader, som väntar kommunerna
bl. a. på grundskolans genomförande,
är detta en av årets mest betydelsefulla
frågor.

Vad som förvånar på skatteområdet är
att finansministern inte föreslagit någon
höjning av spritskatten. Alla de oroande
tecken vi har i form av stigande spritoch
vinkonsumtion, ungdomsfylleri och
allt annat, som följer i alkoholens fotspår,
borde direkt peka på att en höjning
borde företagas. En avsevärd höjning
av priset på brännvin och i relation
därtill på andra spritdrycker och

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

vin skulle säkerligen ha en nykterhetsfrämjande
effekt, som är synnerligen
välbehövlig i dessa dagar.

Om jag så, herr talman, går över till
att tala något om budgetens utgiftssida,
vill jag konstatera, att finansministern
på grund av de rikligt flödande statsinkomsterna
har möjligheter att tillgodose
vissa intressen, som tidigare icke i tillräcklig
utsträckning har kunnat beaktas.

På bostadsområdet vill regeringen
fortfarande investera så mycket, att det
kan befaras inkräkta alltför mycket på
andra viktiga områden. Eftersom vi har
i det närmaste full sysselsättning och vi
utnyttjar produktionskapaciteten så
långt det är möjligt, är det självfallet,
att om man föreslår en utvidgning på
något område, så får man under oförändrade
förutsättningar också peka på
var man skall göra motsvarande inskränkning.
Om det sålunda skulle komma
att råda ungefär samma förhållanden
som under förra året, varifrån skall
vi då ta arbetskraft till en ökad bostadsproduktion?
Varifrån skall vi få
byggnadsmaterial? Skall vi bygga ett
mindre antal sjukhus, skall vi dämpa utbyggnaden
på skolans eller vägarnas områden?
Varifrån skall vi hämta de produktionsresurser
som behövs? Detta är
problem som alltid måste beaktas när
full sysselsättning råder.

Under år 1961 färdigställdes drygt
70 000 lägenheter, men bostadsbyggnadsprogrammet
för 1962/63 omfattar 75 000
lägenheter. Uppförandet av 5 000 lägenheter
får dock igångsättas först efter
framställning av bostadsstyrelsen i samråd
med arbetsmarknadsstyrelsen. Eftersom
det, som sagt, rådde full sysselsättning
under år 1961, kan man fråga sig
var arbetskraft skall hämtas för att bygga
dessa 5 000 lägenheter. Förra året prutades
100 miljoner på väganslagen med
motivering att arbetskraften inte skulle
räcka till. Nu ökas väganslaget med 140
miljoner, men ändå ställs det i utsikt
att 5 000 lägenheter mer än förra året
skall kunna byggas.

När det gäller subventionerna till bostadsbyggandet
borde man med hänsyn

Statsverkspropositionen m. nr.
till nuvarande gynnsamma inkomstutveckling
kunna avveckla en stor del av
de generella bostadssubventionerna.

Ett förslag, som är att hälsa med största
tillfredsställelse, är att inom ramen
för den ökade bostadsbyggnadsvolymen
förutses att en ökad förskjutning mot
småhusbyggande kommer att ske genom
den nyligen beslutade höjningen av lånetaket
för småhus och som följd av det
nu framlagda förslaget skall gälla för
lån till flerfamiljshus och till småhus.
Framtidens melodi inom bostadsbyggandet
kommer säkerligen att bli småhus,
inte flerfamiljshus. Människorna bor nu
i flerfamiljshus i de flesta fall därför att
man inte ser sig någon möjlighet att
skaffa en egen villa, men hos de flesta
finns drömmen om egnahemsvillan. Vi
bör därför i tid öka småhusbyggandet
och minska antalet flerfamiljshus. Målet
bör vara att alla familjer skall kunna få
sin egen egnahemsvilla. Med de lyckligtvis
stigande inkomsterna i vårt land höidet
bli allt större möjligheter för flera
att skaffa sig en egen villa.

Småhusbyggandet fordrar dock större
tomtutrymmen och bättre kommunikationer.
Därmed aktualiseras ånyo frågan
om lokaliseringen. Borde inte våra svenska
socialdemokrater kunna lära av sina
engelska meningsfränder att sträva efter
att utveckla våra mindre samhällen
i stället för att främja inflyttningen till
de redan befintliga städerna. Efter vad
jag vet har de engelska försöken att anlägga
nya städer slagit väl ut och man
planerar ytterligare sådana.

Både för att möjliggöra en förändrad
bebyggelsestruktur och för att följa utvecklingen
i andra avseeenden måste
kommunikationerna ägnas största möjliga
uppmärksamhet. Vägarna måste bli
bättre. Det är utmärkt att kommunikationsministern
nu föreslagit 140 miljoner
kronor mera till vägarna, men siffran
är inte så imponerande därför att
ökningen räknas i förhållande till föregående
år, då man prutade 100 miljoner
kronor på väganslagen. Det skulle också
vara intressant att veta, hur arbetskraftsproblemen
skall klaras på detta område

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

när läget ansågs vara så omöjligt förra
året att man nödgades temporärt lägga
ned åtskilliga stora vägbyggnadsarbeten.

På vilket sätt regeringen nu än ämnar
påverka investeringarna, så måste
man alltid beakta att kommunikationerna
får allt större betydelse i dagens samhälle.
Jag tänker då inte i första hand
på persontrafiken, utan på lasttrafiken.
Transportekonomien blir alltmer betydelsefull
och den intar i många fali en
nyckelposition, framför allt då med avseende
på exportindustrierna.

Det är självklart, herr talman, att även
om vi hade en utförlig debatt om Europamarknadsproblemen
förra hösten, är
denna fråga fortfarande en av de mest
brännande för vårt land liksom för
många andra länder. Vi svävar fortfarande
i ovisshet om hur ett svenskt associeringsavfal
med EEC kan komma att
bli utformat, men att döma efter de händelser,
som timat sedan i höstas, framstår
det klarare i dag att associeringslinjen
var den riktiga och att fullt medlemskap
inte hade varit möjligt för vårt
land. Efter förra veckans historiska beslut
i Bryssel framgår det ännu klarare,
att Sverige inte borde engagera sig i beslut
och bindningar som där fastställdes.
Det är inte endast fråga om att man
har enats om en gemensam jordbrukspolitik,
utan man har också fastställt
ikraftträdandet av Romfördragets andra
etapp. Därmed har också EEC-länderna
uppgivit en del av sin nationella självständighet
och suveränitet. Det finns givetvis
ingen som helst anledning att
klandra dem för den saken, men det
måste ändå konstateras, att det inte skulle
vara förenligt med vår neutralitetspolitik
att överlämna beslutanderätten
i viktiga frågor till överstatliga organ,
där den kvalificerade majoriteten innehas
av länder, anslutna till en och samma
militära pakt. Det var den faktorn
som vi från centerns sida påpekade, när
vi i höstas förordade associering och
inte fullt medlemskap.

Det är att hälsa med tillfredsställelse
att regeringen äntligen kunnat få fram
ett förslag om en avsevärd höjning av
anslaget till hjälp åt u-länderna. Förra

året lyckades socialdemokraterna med
hjälp av högern förhindra den höjning,
som centern och folkpartiet föreslog. Genom
den höjning, som nu kommer att
ske, närmar man sig ytterligare det mål
på eu procent av nationalinkomsten, som
förordats i en resolution antagen i Förenta
Nationerna. Samma förslag framfördes
också i centerns partimotion
förra året. När vårt land nu har den
gynnsamma position, som jag tidigare
talat om, är det ännu mera motiverat att
vi ger ytterligare hjälp åt våra mindre
lyckligt lottade medmänniskor från andra
delar av världen.

Tillsammans med fredsproblemet är
frågan om försörjningen med livsmedel
den mest primära. Under 1961 ökade jordens
befolkning så att vi nu har passerat
tremiljardersstrecket, och den fortsätter
att öka i accelererat tempo. Redan
nu dör miljontals människor varje år på
grund av brist på livsmedel, och situationen
kommer att bli allt svårare ju mera
befolkningen ökar, om vi inte kan skaffa
mera livsmedel eller i viss mån bemästra
befolkningsökningen genom familjeplanering.
På lång sikt måste livsmedelsförsörjningen
ordnas inom respektive länder,
men ännu under många år blir det
nödvändigt att utnyttja alla tillgängliga
resurser. Sverige bör därför inte endast
bidra till u-hjälpen med pengar, teknisk
hjälp och dylikt utan också använda sitt
s. k. livsmedelsöverskott för att hjälpa
svältande människor.

I varje fall bör det inte ifrågakomma
att Sverige för sin försörjning skall ta
något av det otillräckliga världsförrådet
av livsmedel. Vi har möjligheter att producera
tillräckligt med livsmedel till hela
svenska folket, och det bör vi också
göra. Förre jordbruksministern gav ett
negativt svar på en interpellation förra
året i denna fråga, men jag hoppas att
regeringen tar i beaktande den enligt
min mening svenska skyldigheten att
medverka i världens livsmedelsförsörjning.

Enligt praxis brukar vi inte diskutera
utrikespolitiken under remissdebatten,
utan den brukar hänföras till en särskild
debatt, som jag hoppas kommer

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

att hållas även i år. Jag skall därför inte
tala om alla de betydelsefulla frågor, som
rör sig på detta område, men det finns
vissa problem som kan bli aktuella före
den utrikesdebatt vi förmodar skall komma
i den svenska riksdagen.

Förenta Nationernas generalförsamling
antog i höstas en resolution på förslag av
Sverige, syftande till att eventuellt skapa
en s. k. atomfri zon. Resolutionen
var icke långtgående. Den avsåg endast
att generalsekreteraren skulle utsända en
förfrågan om ländernas inställning till
ett sådant förslag. Länder, som svarar
ja till skapandet av en zon fri från kärnvapen,
måste givetvis i så fall vara beredda
att inte använda kärnvapen i sitt
försvar eller tillåta att sådana vapen
finns inom dess territorier.

I Sverige har emellertid meningarna
varit mycket delade, om kärnvapen skulle
användas i det svenska försvaret eller
inte. I flertalet fall har meningsbrytningarna
skurit igenom partierna och
motsättningarna har varit mycket hårda.
Jag önskar inte att någon debatt tages
upp om denna fråga i dag, och jag ämnar
inte avge någon deklaration för egen
del, men om Sverige på generalsekreterarens
förfrågan svarar, att vi kan tänka
oss ingå i en sådan kärnvapenfri zon,
då är det också ett ställningstagande till
frågan om atomvapen över huvud taget
för vårt land. Det är i det avseendet som
jag anser, att den svenska riksdagen bör
få tillfälle att taga ställning, innan svaret
avges.

I övrigt vill jag beträffande utrikespolitiken
bara framföra ett speciellt tack
till de svenskar, som har arbetat i Förenta
Nationernas tjänst i Kongo. Vi bör
alltid observera att de åtgärder, som där
vidtagits, är en följd av säkerhetsrådets
beslut. Det är alltså i Förenta Nationernas
tjänst som svenskarna har arbetat.
Detta tack vill jag speciellt rikta till dem,
som under besvärliga förhållanden suttit
som fångar i Kongo.

1962 kan bli ett intressant år i många
avseenden, men jag tänker nu speciellt
på att författningsutredningen möjligen
kommer att framlägga sitt betänkande
under detta år. Frågorna är dock av den

lf Första kammarens protokoll 1962. Nr

Statsverkspropositionen in. m.
betydelse, att man inte bör klandra utredningen
om den inte hinner slutföra
sitt arbete i år. Vad som redan nu kan
diskuteras, och som aktualiserades i höstas,
är vissa andra former för det parlamentariska
samarbetet. Med den politiska
frihet vi har i vårt land finns det
inte och bör inte finnas något hinder för
personer i eller utom riksdagen eller
partier i riksdagen att komma överens
om en viss handlingslinje i en fråga
och sedan handla därefter. Detta har
förekommit i en rad frågor under
årens lopp i vårt land. Det mest bekanta
exemplet är 1933 års krisuppgörelse,
men det skedde även i försvarsfrågan
1936, då folkpartiet slöt upp på den linje
som det parti jag tillhör företrädde och
som sedan framfördes som ett gemensamt
förslag och antogs av riksdagen.
Det är ingen hemlighet att högern, folkpartiet
och centern haft överläggningar
för att redan på motionsstadiet få en gemensam
linje, vilket också lyckats vid
flera tillfällen.

Jag finner det därför egendomligt att
man från högerns och folkpartiets sida
riktade kritik mot förfaringssättet när
centern och socialdemokraterna gjorde
en överenskommelse i skattefrågan i höstas.
Herr Ohlin hade ju vissa förslag redan
vid förra årets remissdebatt om samarbete
mellan partierna, och då borde i
varje fall han vara nöjd, när ett sådant
.samarbete verkligen kom till stånd i så
viktiga frågor som skattefrågorna.

Det politiska arbetet i våra dagar är
emellertid oerhört mångskiftande. Att ett
samarbete är möjligt att åstadkomma i
en speciell fråga behöver alls inte betyda,
att två partier därför har närmat sig
varandra, allra minst ideologiskt och inte
heller i andra frågor. Centerpartiet är
bestämd motståndare till socialisering,
och vi har målmedvetet motarbetat de
socialdemokratiska försöken till socialisering.

Samarbete i olika former är nödvändigt
i ett land med demokratiskt-parlamentariskt
styrelseskick. Men det har också
i vårt land med den nuvarande partifördelningen
sin speciella betydelse att icke
ge något inflytande åt det kommunistis -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ka partiet med dess för vårt land främmande
ideologi. Inför det stora arbete
som väntar riksdagens ledamöter under
denna session önskar jag, att mesta möjliga
samarbete bedrives för att nå fram
till beslut, som är för vårt land gagnerika.

Jag skall sluta, herr talman, med ett
yrkande, vari alla konmier att instämma,
och det är om remiss av statsverkspropositionen
till vederbörliga utskott.

Herr LUNDSTRÖM (fp):

Herr talman! Låt mig först till herr
Bengtson säga, att hans försök att även
nu vid denna nya riksdag förklara och
försvara den uppgörelse bakom stängda
dörrar, som hans parti — eller kanske
jag skall säga hans partiledare — träffade
med finansministern i höstas, visar
hur orolig man är på det hållet för verkningarna
av denna uppgörelse. Jag skall
inte gå in på någon vidlyftigare diskussion
om saken. Jag vill bara säga, att
herr Bengtson säkert gör rätt i att vara
orolig. Det som då skedde är nämligen
någonting som inte bottnar i den uppfattning
som folk i allmänhet har om vad
ett politiskt samarbete innebär. Herr Ohlins
uttalande — och för övrigt även mitt
i denna kammare — om samarbete inte
bara mellan de borgerliga partierna utan
även med socialdemokraterna i det enskilda
fallet gällde som bekant helt och
hållet överenskommelser i riksdagen inom
ramen för riksdagsarbetet.

Som vanligt, herr talman, inleddes
årets trontal med konstaterandet att
»Sveriges förhållande till främmande
makter är gott». Även om detta såväl till
form som innehåll är riktigt, har man
tyvärr anledning observera att den
goodwill, som Sverige under långliga tider
åtnjutit ute i världen, på sistone utsatts
för elakartade angrepp. Vår utrikespolitiska
målsättning har väl alltid
varit föremål för delade meningar på en
del håll utomlands, särskilt när det gäller
vår neutralitetspolitik, men det sätt
varpå regeringen har manövrerat i samband
med behandlingen av EEC-frågan

har gjort att vi sällan —- åtminstone i
fredstid — torde ha varit utsatta för så
negativa omdömen som nu på sina håll
förekommer. Därtill må läggas från visst
håll lanserat förtal om de intressen som
dikterat vår FN-hjälp i Kongo. Tvivel
har skymtat om vår ärliga vilja till samarbete
och samverkan med andra europeiska
stater.

Det kan icke bestridas att vårt lands
intressen redan haft känning av mindre
behaglig art av denna smygande kampanj,
denna begynnande badwill. Enligt
uttalanden av folk inom näringslivet
har åtminstone i några fall en oförklarlig
ljumhet visats från en del utländska avnämare
av svenska exportprodukter —
detta alldeles vid sidan av konjunkturavmattningen
inom vissa branscher. Det
kan naturligtvis icke förbises att man
här har att göra med en avvaktande
hållning inför frågan om vår association
till den gemensamma europeiska marknaden,
men redan det förhållandet, att
tveksamhet kan råda om våra möjligheter
att komma med i marknaden — ja,
till och med om vår verkliga vilja att
vara med — utgör ett allvarligt observandum.

Vad jag här påpekat är säkerligen
ingen nyhet för regeringen. Jag skulle
förmoda att den tvärtom rätt länge har
varit medveten om stämningarna mot
vårt land i en del främmande länder.
Man hade därför haft anledning vänta,
att regeringen skulle ha utnyttjat sina
möjligheter till en beriktigande, positiv
och målmedveten goodwill-propaganda
för vårt land såväl ute i Europa som i
Amerika. Det har sagts mig, att vissa
åtgärder i denna riktning vidtagits under
de yttersta av dessa dagar från regeringens
sida, men tidigare har veterligen
litet eller intet skett, och även de
åtgärder som det nu kan vara fråga om
torde utgöra relativt fristående aktioner.

Hur glädjande det i och för sig är att
här verkligen börjar ske någonting, måste
jag djupt beklaga att regeringen har
försummat att i tid planmässigt sörja för
att utlandet fått den positiva och rättvisande
information om Sverige och Sve -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

riges avsikter, som obestridligen hade
behövts. Jag vet inte om regeringen anser
att sådan PR-verksamhet på något
sätt är under dess värdighet. Skulle så
vara fallet, tycker jag att den uppfattningen
snarast bör överges.

Sveriges anseende utomlands har självfallet
den allra största betydelse för
vårt förhållande till den europeiska gemensamma
marknaden. Jag kan visserligen
notera, att den svenska associationsansökningen
gav ett visst uttryck för
vårt intresse att delta i uppbyggnaden
och utvecklingen av det europeiska samarbetet,
men detta har inte varit tillräckligt.
Såväl tidigare som senare har
man nödgats konstatera frånvaron av
en från ledande svenskt håll klart uttalad
positiv, samarbetsinriktad inställning
till integrationsfrågan, inte bara i
enstaka fall, utan — vilket skulle ha behövts
— i många fall. Det räcker inte
med att någon säger någonting vid något
speciellt tillfälle. Jag tror att detta är ett
spörsmål som måste behandlas med
långt större kontinuitet än som skett hittills.

Sällan har väl en aktivitet från regeringshåll
varit mer pakallad än nu, då
vi utsatts för sådana uttalanden Irån olika
håll som uppenbarligen syftar till att
förhindra eller försvåra vår anslutning
till marknaden. Jag tror därför det är
nödvändigt att man genom lämpliga åtgärder
försöker återställa det förtroende
för vårt land och den goodwill vi tidigare
åtnjutit och med rätta varit stolta
över. Jag är övertygad om att detta är
en väsentlig fråga och att det är viktigt
att vi här går i spetsen för en svensk
upplysningsdrive av effektivt slag. Jag
önskar tillägga att det är alldeles självklart
att alla andra, oavsett parti, bör
medverka i en sådan.

Eftersom det säkert blir en särskild utrikesdebatt
här i riksdagen, skall inte
heller jag närmare gå in på utrikesfrågorna.
Att vi, som herr Bengtson förmodade,
skall bli i tillfälle att i riksdagen
diskutera svaret på den förfrågan från
Förenta Nationerna, som görs i anledning
av den s. k. Undénresolutionen, betraktar
jag som alldeles självklart. Jag

Statsverkspropositionen m. m.

vill bara tillåta mig att göra en liten reflexion
om Kongo och Kongoaktionen.

Intet land i världen torde med hänsyn
till sin storlek ha gjort en insats av samma
omfattning som Sverige i denna för
världsfreden betydelsefulla aktion. Vår
tro på Förenta Nationerna och dess betydelse
inte minst för de små staterna och
vår alliansfrihet från storblocken har
möjliggjort den insatsen.

Vi kan också nu konstatera, att FNaktionen
åtminstone hittills har lyckats
med sin primära uppgift att förhindra
ett av stormaktsintressena understött inbördeskrig,
som lätt hade kunnat utvecklas
till en världsbrand. Det har kostat
oss offer — tunga offer till liv och lem.
Det är dock med de allra största förhoppningar
som vi nu ser fram emot en
lösning av Kongofrågan, grundande sig på
förhandlingar i stället för våld eller hot
om våld. Och med glädje hälsar vi åter
de landsmän, som varit fångna i Katanga
men i den begynnande avspänningens
tecken återvunnit friheten och nått hemlandet.

Om jag sedan övergår till vad som väl
är det egentliga ämnet för denna remissdebatt,
nämligen Kungl. Maj ds proposition
nr 1, kan jag inte låta bli att så
här inledningsvis än en gång uttala min
förundran över budgetens svåröverskådlighet.
Siffrorna åker ut och in på ett i
vissa fall förvirrande sätt. Den budgetredovisning
som alltjämt — trots vissa
tidigare justeringar — användes, gör att
åtminstone en lekman aldrig kan vara
riktigt säker på att han fått den exakta
ställningen Mar för sig, än mindre att
han fått ett ordentligt grepp om vad som
ligger bakom siffrorna. Det var intressant
att se i tidningarna häromdagen,
att även fackexpertis har samma uppfattning
om hur svårt det är att få ett ordentligt
grepp om budgeten på grund
av dess uppställning. — Nå, detta är en
gammal anmärkning, som jag upprepar i
förhoppning att det förr eller senare
skall bli en förbättring.

Det märkligaste med årets budgetförslag
är givetvis driftbudgetens starka
överbalansering. Såvitt jag vet har aldrig
tidigare ett överskott av den storleks -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
ordningen beräknats vid framläggande
av en budget. År 1956 kalkylerade finansministern
med ett överskott på
driftbudgeten av 948 miljoner, vilket i
och för sig var ett rekord. I år är motsvarande
siffra 1 503 miljoner, en ökning
med nära 60 procent. Även om avdrag
får lov att göras från denna siffra
med några hundra miljoner för utgifter,
som väntas tillkomma, är överskottet
alltjämt ett aktningsvärt belägg för den
överbeskattning av medborgarna, som
är den nuvarande statsledningens jag
höll på att säga främsta kännemärke.

Det är ju ingalunda så att överbalanseringen
uppstått genom någon nitisk
sparsamhet — tvärtom. Utgiftssidan i
budgeten har stigit starkt, inte bara genom
automatiska utgiftsökningar, som
man inte kan göra någonting åt, utan
även genom nya utgifter. Dessa nya utgifter
och ökade anslag utöver de automatiska
stegringarna uppgår till drygt
600 miljoner, och härtill får vidare läggas
de några hundratal miljoner, varom
man har förebådat propositioner som
ännu inte framlagts, t. ex. beträffande
invalidpensioneringen, beträffande löner
o. s. v.

Många viktiga projekt har därför kunnat
tillgodoses den här gången. Man kan
kort sagt notera, att det inte är någon indragningsbudget
som nu beräknas lämna
ett nettoöverskott på åtskilligt över en
miljard.

Det är inte minst för oss i folkpartiet
i det sammanhanget glädjande att se, att
förslag, som från vårt håll tidigare har
framförts men av regeringen och dess
partivänner viftats bort som orealistiska,
nu tas upp helt eller delvis. Det gäller
t. ex. bostadsbyggandet, där regeringen
hela tiden har släpat efter och betraktat
folkpartiets förslag om 70 000 nya lägenheter
årligen som ett ohemult överbud.
Nu är den siffran nådd ocli överskriden,
och för nästa budgetår föreslås kvoten
satt till 75 000 nya lägenheter. Då är det
inte långt kvar till de 80 000, som folkpartiet
i fjol förordade som en målsättning
på någon sikt.

Likaså kan man inte undgå att obser -

vera den anslagsökning som regeringen
nu föreslår till u-landsbjälpen. Jag gör
vid denna remissdebatt samma reflexion
som vid remissdebatten i fjol: regeringen
framför året efteråt som egna förslag
bl. a. också de yrkanden som folkpartiet
förordat året innan men som då avslagits.
Det finns flera exempel i årets budget
som jag skulle kunna anföra.

Den väsentligaste frågeställningen inför
årets budgetförslag är naturligtvis
denna: behövs detta väldiga överskott?
Finansministern anser det. Visserligen
finns det enligt finansplanen inga omedelbara
risker för inflation, men sådana
kan ju komma. Hans motivering hänför
sig, såvitt jag har kunnat läsa rätt, som
vanligt till faran för ett inflationstryck
inom landet och en försämring av bytesbalansen
mot utlandet som kan uppstå
om man inte tar budgeten som den är.

Överbalanseringen har givit ny näring
åt den tidigare debatten om totalbudgetens
balansering. Man observerar i detta
sammanhang en intressant nyhet i
årets statsverksproposition: en av böckerna
i den stora trave som vi alltid har
liggande på vår bänk den 11 januari har
försvunnit, nämligen den som bar namnet
Kapitalbudget. Den har i stället uppdelats
och infogats i respektive departementsbilagor.

Man frågar sig, om detta är det yttre
tecknet till en definitiv övergång till
totalbudgetsystemet. En ständig strävan
till balans i totalbudgeten kan givetvis
i regel motivera stora skattetillskott. Jag
har förut sagt i en debatt här i kammaren,
att en sådan strävan från socialistisk
synpunkt kan te sig naturlig, men vi
i folkpartiet kan självfallet icke godta
något sådant som en princip. Stabiliseringspolitikens
system med över- eller
underbalansering av driftbudgeten är så
vitt jag vet allmänt godtaget, men att som
en normal målsättning för beskattningen
uppställa kravet på skattefinansiering av
investeringar i räntabla statliga företag
och i en affärsmässig utlåningsverksamhet,
som staten bedriver, kan icke vara
en sund budgetpolitik. Det är i själva
verket ett tvångssparande som läggs på

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

skattebetalarna, dock med den skillnaden
att spararna själva aldrig får ut sina
sparmedel.

Att bedöma konjunkturutvecklingen
under de närmaste åren bjuder, som tidigare
i många sammanhang har sagts, på
svårigheter. Bilden är splittrad, och delade
meningar framförs av expertisen.
Den försvagning som inträtt inom vissa
branscher här i landet och vissa tecken
på konjunkturdämpning även på kontinenten
gör att man dock med sannolikhet
får räkna med en avmattning under kommande
år. Finansministern räknar själv
med den saken och förutspår en nedgång
i inkomstökningen för fysiska personer.
Han konstaterar vidare, att de privata
investeringarna inte väntas stiga,
utan stanna vid tidigare nivå. Detta liksom
pågående rationaliseringar inom näringslivet,
menar han, kan komma att
medföra en viss minskning av sysselsättningen.

Det finns såvitt jag kan förstå ingen
anledning för mig att anta, att finansministern
har målat konjunkturutvecklingen
i för mörka färger, snarare tvärtom.
Att under sådana förhållanden en måttlig
lättnad i finanspolitiken skulle få inflationistiska
verkningar är sannerligen inte
bevisat. Tvärtom tyder åtskilligt på att
utrymme väl ges för vissa lättnader. Det
är heller inte osannolikt att inkomsterna
kan bli ännu större än som har beräknats
i budgeten, bl. a. genom en höjning av
spritskatterna, som inrikesministern i ett
uttalande för någon tid sedan ansåg trolig.

I samband med behandlingen av höstens
skatteproposition påvisades bl. a.
av folkpartiet, att vad som presenterades
som en skattelättnad för alla i realiteten
innebar en skattehöjning för vissa mindre
inkomsttagare. Det var särskilt i dvrortsgrupp
5, alltså i Stockholm och stora
delar av Norrland, bosatta familjer utan
barn med en inkomst mellan 8 000 och
16 000 kronor, och ensamstående med en
inkomst mellan 6 000 och 9 000 kronor,
som kom att få en skattehöjning.

Jag måste säga att det är minst sagt
förvånande att regeringen inte har ansett
sig i denna nya budget böra reparera

Statsverkspropositionen m. m.
den bristen. Jag kan aldrig tänka mig att
man från regeringshåll vill påstå, att
samhällsekonomiska förutsättningar skulle
saknas för en sådan åtgärd varigenom
dessa inkomstgrupper skulle få en skattesänkning.
Att vid en skattereform undanta
vissa låglönegrupper, som jag här
har nämnt, och sedan inte våga korrigera
detta med hänsyn till risken för att inflationsspöket
inte skall förbli ett spöke,
utan bli verklighet, det vore något av det
märkligaste som regeringen åstadkommit
på det konjunkturpolitiska området.

Från folkpartiets sida kommer vi givetvis
att upprepa vårt förslag från i
höstas om en sådan ytterligare höjning
av ortsavdraget som ger skattelindring
även åt de grupper jag nyss nämnt. Alla
andra medborgare får också därigenom
en välbehövlig ytterligare skattelättnad.

Även på vissa andra områden avser
vi att föreslå lättnader i beskattningen.
Det av finansministern beräknade budgetöverskottet
kommer därigenom att
minska men icke i sådan grad att det
under det nya budgetåret såvitt jag förstår
kan anses medföra något som helst
konjunkturpolitiskt men. Statsfinansiellt
kommer det givetvis inte att möta några
svårigheter.

Att de privata investeringarna kommer
att upphöra att öka är ett observandum
av vikt. I inte ringa grad torde
det bero på att möjligheterna till företagens
självfinansiering avtagit och
kommer att ytterligare avta på grund
av minskade marginaler. Med de väldiga
kostnadsökningar som det senaste året
medfört för näringslivet, särskilt i form
av ökade löner, kostnadsökningar som
icke kunnat uppvägas av rationaliseringar
eller prisstegringar — det sistnämnda
gäller inte minst exportindustrien,
där tvärtom på sina håll prisfall
fått noteras — är man enligt min mening
inne i ett läge som väl motiverar
stimulerande åtgärder för företagandet.
Olika vägar kan härvidlag komma i
fråga. För företagssparandets vidkommande
är skattelagstiftningen säkerligen
ett instrument som både är användbart
och som bör prövas.

Finansministern erinrar i sin propo -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
sition om det uttalande som OECD-länderna
— däribland Sverige — gjorde
vid sitt första sammanträde och som
innebar att man beslöt att sätta en 50-procentig
ökning av den reala nationalprodukten
för organisationens medlemmar
tillsammans som mål för 60-talet. Det
innebär en genomsnittlig årlig ökning
av 4,3 procent. Den. svenska genomsnittliga
ökningen av „c<rionalinkomsten
har för efterkrigstiden varit cirka 3,5
procent. Uppenbart är att OECD-länderna
tillmäter eu snabb framstegstakt
den allra största betydelse för en harmonisk
utveckling av världsekonomien.
Om Sverige skall hålla jämna steg enligt
denna plan, vilket naturligtvis i och för
sig sannolikt bör kunna ske, är det
dock ofrånkomligt att den ekonomiska
politiken får en utformning som effektivt
medverkar till det uppsatta målet.
Dit hör bl. a. frågor rörande kapitalförsörjningen,
initiativ och forskning, utbildning
och annat som främjar den
tekniska utvecklingen.

Från folkpartiets sida har vikten av
ett sådant dynamiskt grepp på den
svenska politiken år efter år framhävts.
Dit hör också — som finansministern
för övrigt själv understrukit — åtgärder
för att på olika sätt främja rörligheten
på arbetsmarknaden. Förmodligen får
— förutom de familjepolitiska synpunkterna
•— även de marknadspolitiska ses
som bakgrund till den av regeringen föreslagna
ökningen av bostadsbyggandet.

Den situation som alltjämt 17 år efter
krigets slut råder på bostadsfronten är i
många fall direkt upprörande. Inte minst
i dessa sista dagar har situationen på
bostadsmarknaden aktualiserats genom
bedrövliga exempel på verkningarna av
bostadsbristen i förening med rådande
hyresreglering. Ur alla synpunkter måste
det vara en väsentlig uppgift att ta
krafttag för att lösa bostadskrisen. Att
därför behövs ett grepp av annan omfattning
än vad regeringen tagit, tycker
jag är uppenbart. Utan att närmare ingå
på de olika vägar som därvid kan komma
i fråga — vi får säkert tillfälle att
senare diskutera den saken — vill jag
helt kort peka på kapitalförsörjningen

för bostadsbyggandet, där det måste gå
att skapa andra och bättre förutsättningar
än nu. Inte minst för arbetskraftens
rörlighet är det nödvändigt att så
sker. Svårigheten att få bostad på annan
ort är nu ofta det viktigaste, för
att inte i många fall säga det enda hindret
för förflyttning av arbetskraft.

Jag tror för övrigt att den i fjol av
folkpartiet ställda riktpunkten, att så
småningom nå en produktion av 80 000
nya lägenheter per år, på längre sikt
kan vidgas till 100 000 nya lägenheter
årligen, vilket kan bli nödvändigt därest
vi någonsin skall få bostadsproblemet
löst.

En ingalunda ovanlig komplikation
vid flyttning till annan ort ligger däri,
att vederbörande äger ett egnahem som
inte går att sälja. Det finns visserligen
gott om bugade spekulanter, men särskilt
om lånen på huset är starkt nedamorterade
behövs för affärens genomförande
kontant kapital, som det är
praktiskt taget omöjligt att upplåna. Då
ägaren, som alltså skall flytia, har möjlighet
att få bostad på sin nya plats genom
att där köpa ett egnahem, behöver
han tillgodogöra sig det sparkapital som
han har liggande i sin gamla villa. Med
gällande prioritetsregler har han utsikt
att få låna pengar till att bygga ett nytt
hus, men han har praktiskt taget inga
eller i varje fall mycket små möjligheter
att få låna pengar för att köpa ett gammalt
hus.

Liknande problem uppstår för övrigt
i många andra sammanhang än när det
gäller att förflytta arbetskraft. Frågan är
ganska brännande, och att jag för den
på tal nu beror på att man aviserar en
utvidgning av lagen om likviditets- och
placeringskvoter, vilket hotar att göra
situationen ännu svårare vid köp och
försäljning av äldre villor och småhus.
Jag har svåri att förstå att detta kan vara
förenligt med försöken att rationellt tillvarataga
alla olika möjligheter på bostadsmarknaden.
Även för arbetskraftens
rörlighet är sådana ytterligare restriktioner
klart hindrande.

Med anledning av herr Bengtsons resonemang
om behovet av en effektiv

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

skatteutjämning för kommunerna vill jag
bara helt kort notera, att vi även från
folkpartiets sida anser det ytterst nödvändigt
att en sådan vettig utjämning
sker och att vissa kostnader kan överflyttas
från kommunerna. Också den frågan
får vi tillfälle att dryfta senare under
denna riksdag.

När jag studerade statsverkspropositionen
med dess flödande inkomster och
stora överbalansering, som finansministern
nu bedömer som ett erforderligt minimum
för att bevara den samhällsekonomiska
balansen, tyckte jag mig faktiskt
känna igen tongångarna från herr
Strängs alla iöregäende nudgetresonemang.
Jag kan inte erinra mig en enda
gång då han inte envetet hävdat att just
den siffra, just den balans han kommit
fram till i sitt budgetförslag har varit
den enda rätta, om inte konjunkturen
skulle råka i olag, inflationen bryta lös
eller arbetslösheten skapa elände. Utvecklingen
har emellertid gatt sina egna
vägar och starkt avvikit från herr
Strängs bedömningar och förutsägelser.
Jag har full förståelse för att det är svårt
att göra sådana här bedömningar, där
även fackexpertisen kan vara delad eller
oklar. Vad som förvånat och alltjämt förvånar
är emellertid att man envist fasthåller
vid uppfattningen, att de av regeringen
presenterade budgetsiffrorna
skall betraktas om inte som heliga så i
varje fall näst intill och att även måttliga
förändringar i dem skulle bringa oss i
fördärvet.

Jag sade för en stund sedan, att jag
inte finner det särskilt onaturligt om en
socialdemokratisk regering strävar efter
att få så stor del som möjligt av
medborgarnas inkomster att passera genom
statens kassarörelse. Statens möjligheter
att dirigera såväl det ekonomiska
livet som medborgarnas levnadsbetingelser
blir därigenom större, och detta måste
väl för varje rättrogen socialist vara
någonting att sträva efter. Den liberala
politiken har en annan förutsättning,
som väl alla känner till, nämligen att den
bästa stimulansen för ett framåtgående
samhälle ligger i att människorna själva
får förfoga över så stor del som möjligt

Statsverkspropositionen m. in.

av sina inkomster — givetvis inom de
gränser som ett socialt ansvarsmedvetet
samhälle finner erforderliga.

Att vårt samhälle och medborgarnas
produktionsförmåga kunnat utvecklas
på det sätt som skett, beror som jag ser
saken på att socialdemokraterna hittills
misslyckats i sitt uppsåt att skapa ett
socialistiskt samhälle. Det sociala samhälle
som vi alla hjälpts åt att bygga
— med betydande bidrag från regeringspartiet,
det vill jag ingalunda förneka
— är dock icke socialistiskt; fastän
många medborgare nog blandar ihop
dessa helt skilda begrepp, därtill stimulerade
av regeringspartiet. I själva verket
vågar jag påstå, att den svenska socialdemokratien
ännu aldrig i praktisk
politik kunnat förverkliga det centrala i
sina socialistiska intentioner. När försök
av någon mera väsentlig omfattning
gjorts har de lett till bakslag, och regeringen
har nödgats återvända till en
friare politik. Det finns åtskilliga exempel
härpå under efterkrigstiden, även
om regeringen självfallet på vissa punkter
och i vissa speciella fall omhuldar
åtgärder av central dirigerings- och regleringskaraktär
som vi måste starkt kritisera.

Nej i själva verket är det alltjämt ett
dynamiskt liberalt samhälle vi lever i,
och den socialdemokratiska regeringen
har på grund av maktbalansen bland väljarna
i stort sett hindrats att föra en rent
socialistisk politik. Oavsett att företrädarna
för en liberal samhällssyn icke
deltagit i regeringen har de dock på detta
sätt kommit att öva ett starkt inflytande
på samhällets utveckling och den
förda politiken. Såvitt jag förstår var det
överord då nyligen någon regeringsledamot
— jag tror att det var finansministern
— ville göra gällande att oppositionen
inte spelat någon som helst roll under
de senaste 30 åren. Att det liberala
inflytandet får fortsätta och förstärkas
utgör enligt min mening en långt säkrare
garanti för en önskvärd utveckling av
samhällsekonomien än de kritstreck som
dras upp av den socialdemokratiske finansministern
i hans budgetpresentationer.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen in. m.

Till sist vill jag, herr talman, förena
mig med herr Bengtson i yrkandet att
den föreliggande propositionen nr 1 remitteras
till respektive utskott.

Herr HAGBERG (h):

Herr talman! Det var en gång — så
börjar alla gamla vackra sagor — då
Kungl. Majrts proposition i januari angående
statsverkets tillstånd och behov
också klarlade statsverkets tillstånd och
behov. Det är nu ganska länge sedan.
Numera får vi, som alla väl känner till,
en ny proposition, som kommer i slutet
av april eller i början av maj. Det torde
innebära någon överdrift att säga, att
denna nya proposition — kompletteringspropositionen
— företer en på alla
punkter iögonfallande likhet med den
proposition som avlämnas i januari. Sedan
går ytterligare ett antal månader,
och så kommer, mina damer och herrar,
verkligheten med sin stora kompletteringsproposition.
Avståndet mellan
verkligheten, sådan den speglar sig
bl. a. i riksrevisionsverkets siffror av
december och förutsägelserna i januari
samma år, tenderar som alla helt säkert
har observerat att bli längre och längre
med varje år.

Låt mig ta ett enda litet exempel, som
kan hämtas ur de handlingar, som i dessa
dagar har tillställts kammarens ledamöter.

I januari i fjol räknade man enligt
riksstaten för budgetåret 1961/62 med
ett underskott på cirka 500 miljoner kronor
i totalbudgeten. Men vad inträffade
i december, alltså för några veckor sedan?
Jo, i stället för detta underskott
blir det ett överskott på 160 miljoner
kronor. Nu får man visserligen kanske
rättvisligen räkna med att detta överskott
kan komma att sjunka genom ytterligare
utgiftsökningar på tilläggsstat
jämte de väntade löneökningarna för
de statsanställda, men kvar står med all
sannolikhet icke desto mindre en felräkning
— om man nu skall använda
den termen i brist på någonting bättre
— på omkring en halv miljard.

Det är ju möjligt att en sådan ord -

ning är oundviklig i den mer än vanligt
föränderliga värld, i vilken vi lever,
men tillfredsställande är den ordningen
icke. De aktuella siffror, som vi rör oss
med i januari, är i stor utsträckning inaktuella
i maj och ofta i betydande omfattning
föråldrade i december.

Att under dylika förhållanden från regeringsbänken
bistert klandra exempelvis
oss inom högerpartiet därför att vi
vägrar att på varje punkt i statsverkspropositionen
svära på magisterns ord,
förefaller mig en smula orättvist, .lag
vill inte, herr talman, vara ogrannlaga
mot någon, men jag måste för min del
nog säga, att statsverkspropositionen numera
på icke oviktiga punkter — i varje
fall beträffande de statsfinansiella
aspekterna — har omvandlats till föga
mer än en arbetshypotes för våra remissdebatter.

Finansministern är anhängare av totalbalanseringens
princip. Hans årliga
budgetförslag bär spår därav. I praktiken
har han dock inte riktigt haft lyckan
med sig. Ekvationen har haft svårt
att gå ihop. I den socialdemokratiska
pressen skänker man i sina kommentarer
till riksstatsförslaget — och detta givetvis
med all rätt — mycket uppmärksamhet
åt finansministerns resonemang
i denna betydelsefulla principfråga. Det
heter där på något håll, att »man» —
d. v. s. finansministern — »nu bortser
från de formalistiska dribblingarna med
drift- och kapitalsiffror» — vilket mustigt
språk! — och i stället nalkas dessa
totalbudgetsiffror »mer realistiskt, mer
korrekt analyserande».

Nå, nu tror jag för min del, att det
innebär en betydande underskattning av
finansministerns omdöme när man antyder,
att totalbudgetresonemanget tidigare
för honom blott skulle ha varit en
»formalistisk dribbling med drift- och
kapitalsiffror». Såvitt jag kan förstå ligger
saken inte alls till på det sättet. Finansministerns
resonemang i denna avgörande
principfråga är självfallet uttryck
för en noga genomtänkt åskådning,
en socialdemokratisk åskådning,
syftande mot ett klart utstakat socialdemokratiskt
mål. Det vore, som jag sa -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

de för ett ögonblick sedan, att underskatta
finansministern, om han inte
skulle ha sett saken på det sättet.

Vi på vårt håll har aldrig godkänt totalbalanseringen
som princip, och det är
med tillfredsställelse som jag för en
stund sedan hörde herr Lundström ge
uttryck åt samma uppfattning. För oss
inom högerpartiet står det klart, att finansministern
visserligen motiverar totalbalanseringen
från konjunkturpolitiska
utgångspunkter men samtidigt därigenom
vill skaffa sig motivering för att
ta ut högre skatter än som nödvändiggöres
av de löpande kostnaderna för
det allmännas verksamhet. En totalbalansering,
som i sig innebär en kraftig
överbalansering av driftbudgeten, driver
upp statsutgifterna och frestar till ständigt
nya utgifter.

Den betyder också ett tvångssparande
med utnyttjande av skattemedel och
tvångssparande är ju ett gammalt socialdemokratiskt
önskemål. Varför vill man
inte bibehålla den uppfattningen? Genom
att staten i skatter tar ut medel
för sina investeringar tvingar den medborgarna
— det är helt naturligt — att
lämna bidrag till ett statligt sparande
men — och det är samtidigt lika självklart
— försämrar i motsvarande mån
för den enskilde inkomsttagaren att öka
sitt personliga frivilliga sparande.

I regeringspressen har ju finansministern
fått många rosor för sin budget.
Det kan jag väl förstå. Partiklockorna
har ringt från norr till söder. Herr
Strängs »sexa» är hans »starkaste budget»,
har det sålunda hetat på många
håll. Nu är emellertid det egendomliga
att förmäla att finansministern själv
tycks ha en helt annan uppfattning. Jag
utgår ifrån att kammarens ärade ledamöter
har fastnat för några uttalanden
av statsrådet på sidan 19 i finansplanen,
där han säger: »Jag vill emellertid inte
dölja att budgetåret 1962/63 kommer att
innebära en fortsatt finanspolitisk försvagning
jämfört med innevarande budgetår.
» Nu uppreser sig den delikata
frågan: Vem har rätt, finansministern
eller hans supporters? Båda kan omöj
ligen ha rätt.

Statsverkspropositionen m. m.

Men det finns andra vittnesbörd.
»Årets budget är unik i ett avseende»,
framhålles sålunda i regeringsorganet.
»Den innehåller varken undanskymda eller
öppet redovisade behov av nya skatter.
» Jag undrar det, ärade kammarledamöter.
Möjligen skulle man formellt kunna
säga att påståendet håller när det direkt
gäller den statliga skattesektorn.
Men hur förhåller det sig med den kommunala
skattesektorn, över vilken statsmakterna
ju numera har tillvällat sig ett
allt starkare inflytande?

Det finns på sidan 17 i finansplanen
några intressanta resonemang av finansministern
i dessa stycken. Han säger där
bl. a.: »Jag vill dock i detta sammanhang
framhålla att lösningen av de kommunala
finansproblemen inte generellt kan sökas
i någon väsentligare utökning av
kommunernas lånefinansiering. En sådan
lösning står inte till buds redan av
den anledningen att den skulle förutsätta
en generell lättnad av penningpolitiken,
vilket åtminstone för närvarande
inte är möjligt.» Så konkluderar statsrådet
på följande sätt: »Utrymme för en
fortsatt ökning i kommunernas investeringar
måste därför i första hand vinnas
genom en ökning av kommunernas inkomster.
» Det måste alltså åstadkommas
genom höjda kommunalskatter. Finansministern
vinkar visserligen med det
planerade hypoteksinstitutet AB Kommunkredit
och hänvisar desslikes till
kommande förslag — en av de många
särskilda propositioner som väntas —
om en utvidgning av stödet till de skattetyngda
kommunerna, men anvisningen,
mina damer och herrar, är fullständigt
klar och den kan inte missförstås av
någon. Finansministern säger till kommunerna:
Höj skatterna; ni får inte låna
annat än i undantagsfall!

När jag såg dessa statsrådets uttalanden
började jag fundera på vad kommunalfolket
ute i landet skulle komma
att säga om denna medicin. Kommunernas
investeringar har ju som kammarens
ledamöter väl känner — detta har påpekats
många gånger här — till i icke

É" ringa omfattning sin grund i statliga påbud,
men när kommunerna nu ville låna

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

de pengar som fordras för att de i form
av investeringar skall kunna efterkomma
dessa statliga påbud, då vinkar staten
med kalla handen och säger: Ni får inte
låna; höj skatterna i stället! Och så talas
det om att vi inte har att emotse några
höjda skatter!

Jag förutsätter att kammarens ledamöter
har observerat att detta finansministerns
resonemang när det gäller den
kommunala skattesektorn är exakt detsamma
som det han för när det gäller
den statliga finansieringen. Det är en rekommendation
och ett drivande av högskattepolitik
över hela fältet. Högskattepolitik
för det statliga fältet och för det
kommunala fältet är den allena saliggörande
läran. Jag vill tillägga — och då
vill jag rikta mig till de många ledamöter
här i kammaren som samtidigt är
kommunalmän — att av den preliminära
nationalbudgeten får vi veta, att de
kommunala investeringarna volymmässigt
sett synes ha minskat något från

1959 till 1960, medan en ökning på cirka
fem procent beräknas ha ägt rum från

1960 till 1961. Enligt av statistiska centralbyrån
under november i fjol insamlade
uppgifter om kommunernas investeringar
1961 och investeringsplaner för
1962 kan en fortsatt betydande investeringsökning
förväntas. Nationalbudgeten
beräknar att kommunernas investeringar
under 1962 — alltså det år i vilket vi nu
är inne — kommer att öka med 440 miljoner
eller drygt 10 procent.

Nu är det ju så, som kammarens ledamöter
väl känner till, att den kommunala
utdebiteringen för närvarande i medeltal
ligger på något över 15 kronor per
skattekrona. Skall finansministerns och
därmed regeringens politik och rekommendationer
nu följas även för kommunernas
del, så kommer man ju otvivelaktigt
— jag erinrar om de siffror för
investeringarna som jag antydde för ett
ögonblick sedan — upp i kommunala
utdebiteringar av en storleksordning
som tidigare nog har ansetts ganska
otänkbar ute i våra kommuner.

Och så en annan sak, som jag skulle
vilja vända mig emot. Den har redan berörts
av herr Lundström, men jag tycker

att förhållandet är så anmärkningsvärt
att det kan fordra ytterligare en kommentar.
Trots de rikligt flödande statsinkomsterna,
som ju ger regeringen en
mycket stor handlingsfrihet — en handlingsfrihet
som regeringen inte haft på
många år — har finansministern visat sig
komplett likgiltig inför kraven under
skattedebatterna i december att undanröja
den skattehöjning — observera skattehöjning
— för många medborgare i
ortsgrupp 5, alltså Stockholm och talrika
kommuner i Norrland, som skattebeslutet
innebar. Den orättvisan — det är det
enda ord man kan använda i det sammanhanget
—• skall alltjämt stå kvar.

Enligt min mening måste sålunda bestämda
erinringar riktas mot väsentliga
avsnitt av budgetförslaget och mot de resonemang
som ligger bakom detsamma.
Jag har inskränkt mig till att antyda ett
par av erinringarna här. Ä andra sidan
vill jag inte bestrida att det finns anledning
också till erkännanden i fråga om
den nu presenterade riksstaten. Sålunda
tycker jag mig ha observerat — jag skulle
mycket beklaga, om jag har varit för
optimistisk härvidlag — en åtminstone
något vidgad förståelse från regeringens
sida för den alltmera avgörande roll som
våra exportnäringar spelar för hela vår
materiella status.

Innan jag går in på den sidan av saken
vill jag dock gärna göra ett par bestämda
reservationer. Sålunda kan jag
inte undgå att finna det ganska anmärkningsvärt
— och jag tror att många här
i kammaren har gjort samma reflexion
som jag — att finansministern så korthugget
som fallet är avfärdar den i
många hänseenden helt dominerande
frågan inom vårt ekonomiska liv, nämligen
Europamarknaden. Han inskränker
sig ju — som alla har sett, antar jag —■
till ett lakoniskt meddelande om att en
svensk ansökan om förhandlingar syftande
till en association till den europeiska
gemenskapen numera har ingivits
till ordföranden i gemenskapens ministerråd.
Det skulle innebära en överdrift
att påstå att vi inte kände till den
saken förut.

Vidare vill jag framhålla en observa -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

tion som ligger mycket nära till hands.
.lag syftar på den tillkärvning av förhandlingsklimatet
som i vårt fall tyviirr
gjort sig gällande de allra senaste dagarna.
Kammarens ledamöter har haft rikliga
tillfällen att orientera sig i detta
hänseende genom tidningarna. Att erinra
om tidigare underlåtenhetssynder på
vårt håll tjänar, som situationen nu är,
ingenting till, även om ansvaret i vissa
hänseenden uppenbarligen får sökas
mycket högt upp.

Jag läste häromdagen en uppmärksammad
tidningsintervju med statsrådet
Lange. Handelsministern underströk
därvid någonting som jag tycker borde
vara självklart men som beklagligt vis
inte på alla håll förefaller att vara det,
nämligen att det inte får vara fråga om
att Sverige skall »åka snålskjuts» utan
att Sverige måste vara berett att för sin
del också ge likaväl som att ta. Detta är
enligt min mening klokt och riktigt resonerat
av handelsminister Lange. Jag
har emellertid en känsla av att det alltjämt
finns utrymme för en dylik upplysningsverksamhet
från handelsministerns
sida, bl. a. i vissa kretsar som anses
stå kanslihuset mycket nära.

För att nu återgå till statsverkspropositionen
och dess uttalanden rörande vår
utrikeshandel vill jag gärna göra ännu
ett påpekande. I nationalbugeten framhålles
som bekant att framför allt för
skogsprodukterna men även för andra
varugrupper priserna fallit väsentligt
under loppet av 1961. Det har mot denna
bakgrund ansetts sannolikt att exportpriserna
för 1962 i genomsnitt skall
ligga cirka två procent lägre — observera
detta! — än i fjol. Det totala exportvärdets
stegring skulle därvid stanna vid
fyra procent. Nu inträffar det anmärkningsvärda
att dessa kalkyler, som ju
dock intresserar hela vårt folk, såvitt
jag kunnat finna inte har föranlett några
egentliga slutsatser i finansplanen.
Man tycker ju annars onekligen att några
reflexioner — i varje fall riktade till
riksdagen — skulle ha varit på sin plats
beträffande den hårdnande konkurrensen
på våra exportmarknader, liksom beträffande
vårt oroande höga kostnads -

Statsverkspropositionen m. m.
läge och den inverkan härpå som omsättningsskatten
på företagens förbrukningsartiklar
och investeringar utövar. Men
av anledningar som jag självfallet inte
känner har detta tyvärr inte blivit fallet,
vilket jag för min del beklagar. För
övrigt skulle jag nog i det här sammanhanget
— kanske litet vid sidan om —
vilja passa på att bestämt reagera mot
finansministerns egendomliga lust att
inte kalla prishöjningar på grund av omsen
för inflation. Eller finns det möjligen
någon mystisk skillnad mellan prishöjningar
som staten framkallar och
prishöjningar som inträder av annan anledning?
Det ena är inte inflation, men
det andra är det — varför? Jag vågar
rikta den frågan till statsrådsbänken.

Jag övergår så till uttrycken för en,
som jag sade, måhända mera positiv attityd
från regeringens sida till utrikeshandelsproblemen.
I samband med en bedömning
av perspektivet för den svenska
utrikeshandeln på längre sikt erinrar sålunda
finansministern alldeles riktigt om
den nyligen beslutade höjningen av ramen
för de statliga exportkreditgarantierna.
Vidare meddelar han att vissa
överväganden också äger rum beträffande
det från affärsbankernas sida väckta
förslaget om ett särskilt exportkreditinstitut.

Det låter ju hoppingivande. Det skulle
säkert vara tacknämligt, om dessa överväganden
snarligen kunde leda till ett
positivt resultat.

Vidare framlägges förslag om förstärkt
kommersiell och allmän upplysningsverksamhet
i utlandet. Upplysningskampanjer
planeras i Västtyskland, Frankrike,
Belgien och Förenta staterna. Flera
utländska pressmän skall besöka vårt
land. Behov kan därjämte, heter det, visa
sig föreligga att i de stora länderna presentera
de svenska synpunkterna genom
särskilt utsända representanter eller genom
goodwill-delegationer. Allt detta är
säkert rätt och riktigt. Fn dylik brett
upplagd upplysningsverksamhet är förvisso
av behovet påkallad, icke minst beträffande
vad Sverige kan erbjuda och
utfästa vid uppbyggandet av en europeisk
stormarknad.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen in. m.

Då den nya given nu skall sättas i
gång vågar jag framföra ett par önskemål.
Först och främst är det ett önskemål,
i vilket jag hoppas att många här
i kammaren vill instämma. Måtte denna
propagandaverksamhet slippa den odrägliga
hurra-vad-vi-är-bra-mentalitet, som
tyvärr under rätt många år inte så sällan
satt sin prägel på svenska propagandamanifestationer
i utlandet. Av olika
skäl som jag här icke skall gå in på
är vi svenskar för närvarande inte så
omtyckta överallt ute i världen som vi
möjligen tror och som vi skulle önska.
Var och en som läser utländska tidningar
något så när regelbundet konfronteras
med tal om svensk självgodhet
och svensk dryghet även vid bedömningen
av förhållandena i andra länder.
Vi är varken i toppen eller längre ned

— som jag för en stund sedan antydde

— helt oskyldiga till att situationen är
som den är. Det gäller nu för oss att
söka vända stämningen, att »bättra vad
som fordom brast». Regeringens ansvar
i detta sammanhang är självklart.

Visst har vi oändligt mycket i vårt
land som vi har rätt att glädjas åt och
vara stolta över, ärade kammarledamöter.
Somt har vi själva skapat i arbete
och möda, somt har vi fått till skänks av
en nådig försyn. Men det där talet om
»mönsterlandet Sverige» börjar skorra
illa i utlänningens öron. Även vi har
våra brister och våra allvarliga problem
att brottas med. Vi känner dem lika bra
alla här i kammaren. Varför inte i propagandan
säga som sanningen är? Det
kan vi göra utan onödigt självplågeri.
Enligt min tro skulle propagandans slagkraft
icke förminskas därav. Snarare
tvärtom!

Vi behöver alltså en objektiv, saklig,
allsidig och aktuell upplysning, en fullständig
och riktig bild av vårt land och
det liv som leves här med dess dagrar,
men också med dess skuggor.

Jag skall, herr talman, vidare ta upp
ett avsnitt i finansplanen, som efter mitt
sätt att se är ganska egendomligt.

På s. 12 i finansplanen meddelar finansministern
att man enligt de i nationalbudgeten
framlagda bedömandena

skulle kunna »vänta en viss dämpning i
inflationstrycket under 1962 beroende på
att det privata näringslivets investeringar
ej synes fortsätta att stiga utan komma
att ligga kvar vid den under föregående
år uppnådda nivån». Man skulle
kunna tycka, att finansministern — som
så gärna målar sina bilder mot bakgrunden
av den samhällsekonomiska balansen
och så ofta varnar för de risker som
skulle kunna vara förenade med åtgärder
som oppositionen föreslår — skulle glädja
sig åt denna dämpning. Man skulle
också vänta att finansministern, utifrån
sin egen konjunkturbedömning, skulle
sluta upp vid näringslivets sida och vad
gäller den offentliga sektorn bidraga till
att förstärka den inflationsdämpande effekten.
En sådan förhoppning är emellertid
fåfäng. De citerade raderna följdes
nämligen omedelbart av upplysningen att
de offentliga investeringarna uppvisar
en ökning. Inte nog härmed — herr finansministern
talar om en kompenserande
ökning. Nog är vi vana vid att kompensationstänkandet
numera har spritt
sig till de mest oväntade kretsar här i
landet, men att finansministern skulle
börja tala om kompensation — och detta
i ett sådant sammanhang — det är ändå
ganska överraskande. Jag avvaktar, herr
talman, inte utan en viss spänning vad
finansministern eller någon annan ärad
företrädare för regeringen har att säga
på denna punkt.

Till slut vill jag bara meddela att jag
anser mig kunna utan självövervinnelse
instämma i de yrkanden, om remiss av
denna proposition som här har ställts av
två föregående talare.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Det får inte uppfattas
som någon form av bristande uppskattning
av de skarpsinniga inlägg som nyss
hållits från denna talarstol, om jag säger
att det är med ett visst vemod som
en gammal debatthäst, som stått här i
första kammaren och försvarat regeringens
politik under så många remissdebatter,
nu måste konstatera att han inte som

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

motståndare har lierr Ewcrlöf, vilken nu
dragit sig tillbaka till ett lugnare och
stillsammare liv, om det finns ett sådant.
Men jag vill gärna, när jag nu upptäckt
herr Ewerlöf i kammaren, säga att vi
alla, även när vi haft alldeles diametralt
motsatta uppfattningar, hade och har
en stor respekt för hans kunnighet och
skicklighet och framför allt för hans intresse
för politiken. Det talas så mycket
i denna tid om att politikerna sysslar
med småtterier och att det som vi håller
på med i detta hus blir så bagatellartat,
att de som vet något kräver en snar
regimförändring. För herr Ewerlöf var
det aldrig tal om något sådant. Han tog
politiken som en allvarlig sak och betraktade
det som en allvarlig uppgift att
försöka driva det som enligt hans mening
var nyttigt och klokt för riket.
Det tycker jag att jag gärna kan få uttala
så här så att säga rent privat när vi
är så få samlade i kammaren.

Debatten har emellertid inte varit utan
sina poänger, trots att herr Ewerlöf inte
deltagit. Det är synd att man inte har
tillfälle att punkt för punkt gå igenom
framför allt herrar Lundströms och Hagbergs
anföranden. Jag tror att jag fått en
del uppslag där till mina inlägg i den
kommande valrörelsen. Jag skall inte ta
upp dem nu. Jag skall bara ta upp två
saker som det enligt min uppfattning är
klokt att försöka klarlägga från början.

Först och främst ifrågasätter jag om
det är så stor idé att som herrarna tycks
vilja göra ta upp den gamla striden från
i somras om EEC-anslutning, medlemskap
och neutralitet. Det är inte vi som
aktualiserar den striden, utan frågan anses
alltså från er sida vara så viktig att
ni inte nu accepterar tanken att tillsammans
försöka bygga upp en gemensam
svensk förhandlingsposition och försöka
göra det bästa möjliga av situationen
utan i stället säger: Först måste det klargöras,
att Sverige för närvarande har ett
synnerligen dåligt anseende ute i Europa
och att detta dåliga anseende i stor utsträckning
beror på att det allra högst
uppe skulle sitta någon eller några som
inte förstår tidens krav utan som försöker
driva en politik vilken skapar intryc -

Statsverkspropositionen m. m.
ket att Sverige är ointresserat av en närmare
ekonomisk kontakt med Europa.

Jag är ytterst överraskad över att man
skall behöva fortsätta denna diskussion.
Om det fanns någon som i somras inte
förstod hur frågan verkligen låg till, så
var det ursäktligt. Det var ursäktligt om
herrarna hade en annan uppfattning då,
men det är för mig fullständigt obegripligt
hur man nu —- efter österrikiska och
schweiziska regeringarnas ställningstaganden
och efter det att ansvariga politiker
inom EEC nu offentligen sagt vad
som förut fanns endast i de hemliga dokumenten
— kan vidhålla den uppfattningen
att det skadar Sveriges anseende
om svenska regeringen avger exakt
samma deklaration som alla de ledande
inom EEC, däribland Spaak och i någon
mån Erhard, nämligen att medlemskap
i OEEC är oförenligt med neutraliteten
och att ett instämmande i deras bedömande
av läget innebär att vi skulle komma
på dålig fot med dem.

Herr Lundström är rädd om vårt anseende
utåt. Då tror jag att herr Lundström
skulle kunna lämna ett bidrag som
kanske skulle spela en viss roll. Det vore
att inte gentemot allt som är tillgängligt
i alla offentliga papper försöka göra gällande
att de personer som skall förhandla
å Sveriges vägnar — och det blir svåra
förhandlingar — egentligen inte alls vill
förhandla. Detta är inget bra sätt att
bygga upp en svensk förhandlingsposition.
Om ett sådant påstående vore sant,
då måste man tala om sanningen, men
när det i stället bevisligen är fel är det
svårt att begripa varför man av intressen
som måste vara rätt perifera skall
hålla på med denna debatt. Om ni verkligen
är måna om det svenska anseendet,
så bör ni tala om att den svenska regeringen
från den 31 juli deklarerat ett
starkt intresse för samarbetet. Tala om
att jag i mitt så kritiserade tal den 22
augusti deklarerade att svenska regeringens
avsikt är att söka en så nära anslutning
som möjligt! Säg det, men kom inte
med påståenden som är felaktiga, om ni
inte är ute efter att försvåra att Sveriges
förhandlingar med EEC skall leda till ett
lyckligt resultat!

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag är som sagt, herr talman, överraskad
över att denna diskussion om neutraliteten
skall tas upp på nytt och återigen
rulla runt landet i samband med diskussioner
angående neutraliteten. Det
påstås i vissa tidningar att vi är så debatträdda
inom regeringen att vi inte
vill debattera ails. Tro inte det! Vi kommer
att försvara oss mot angreppen även
på denna punkt.

Bland den mängd av ting, som jag här
gärna skulle vilja ta upp, vill jag vidare
säga att vi med största tillfredsställelse
hälsar det nyvaknade intresset — framför
allt från högerns men i någon
mån även från folkpartiets sida — för
kommunernas finanser. Det är, herr talman,
inte så länge sedan socialdemokraterna
och centerpartiet fick kämpa framför
allt mot högern för en rimlig skattekompensation
åt kommunerna. Där fanns
ju en möjlighet att visa sitt intresse för
kommunerna. Är man nu så övertygad
om att man bör slå vakt om kommunernas
intressen som herr Hagberg, är det
något som vi, som sagt, hälsar med största
tillfredsställelse. Men då bör högern
också dra ett tjockt streck över alla de
attacker den tidigare riktat mot kommunernas
finanser — skolmåltiderna,
för att nu ta ett enda exempel — och
visa att det verkligen är fråga om ett gemensamt
intresse för att stärka kommunernas
finanser.

Årets statsverlcsproposition utgör ett
starkt stöd för kommunerna. Jag kan
inte förstå hur herr Bengtson har kunnat
läsa dem på annat sätt. Där finns en
kraftig höjning av skatteutjämningsbidraget
och en mycket kraftig höjning av
väganslaget även när det gäller den del
av väganslaget som innebär en övervältring
av städernas kostnader på staten.
Vad jag framför allt vill framhålla är
dock att hela budgetförslaget går ut på
att göra den statliga upplåningen så
ringa som möjligt. Tyvärr har vi i den
meningen försvagat budgeten, att vi måste
gå ut med en viss statlig upplåning.
Den som står här i riksdagens första
kammare och pläderar för ytterligare
statlig upplåning bör emellertid besinna,
att de som drabbas hårdast härav är

kommunerna. Avsikten i propositionen
är ju att genom att hålla staten borta
ifrån kreditmarknaden i så stor utsträckning
som möjligt skapa utrymme för de
privata investeringarna och framför allt
för de kommunala investeringarna. Vart
tar dessa investeringsmöjligheter vägen i
det ögonblick man plottrar bort propositionens
huvudlinje genom illa överlagda
skatteförslag?

Här föreligger alltså tre punkter där
man har möjlighet att i sak visa sitt intresse
för en stark kommunalpolitik. Jag.
kan inte förstå hur man kan tala för en
ökning av den statliga upplåningen och
samtidigt försöka driva meningen att
man är vän av lättnader för kommunerna
att finansiera sina investeringar med
lån. Det går inte ihop.

Detta var två anmärkningar som jag
gärna har velat göra, ty de är enligt min
mening väl förtjänta av att noteras. Det
finns många andra ting som jag också
skulle vilja ta upp, men jag eller mina
kolleger får väl tillfälle att återkomma.

Vi har, herr talman, mer och mer kommit
till insikt om att statsverkspropositionen
avser att klara två ting. Först
och främst skall den ge utrymme för
de åtgärder som statsmakterna anser vara
viktiga att få genomförda. Enklast uttryckt:
att man skaffar det utrymmet genom
att anvisa inkomster som täcker utgifterna.
Vi är väl överens om att det är
en av statsverkspropositionens viktigaste
uppgifter. Men ända sedan mitten av
1930-talet har vi undan för undan lärt oss
att den i statsverkspropositionen framlagda
budgeten dessutom har till uppgift
att vara ett instrument för konjunkturpolitiken.
Finanspolitiken skall dock inte
utgöra det enda instrumentet utan arbeta
tillsammans med kreditpolitiken —
d. v. s. med räntepolitiken — och arbetsmarknadspolitiken.
Detta tredje element

— en dynamisk och rörlig arbetsmarknadspolitik
— är en kanske lika viktig
och betydelsefull del av konjunkturpolitiken
som de två andra elementen. Det
är en insikt som håller på att växa fram

— jag tror att den inte har vuxit fram
hos högern ännu —• men jag är överty -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

gad om att om några år kommer vi att
betrakta det som naturligt att dessa tre
instrument tillsammans så småningom
skall ge oss möjligheter att lösa de problem,
som alla världens industriländer
brottas med, nämligen hur man skall
kunna i möjligaste mån förena full
sysselsättning med prisstabilitet.

Om vi nu ser på hur regeringen bedömer
vad rikets väl kräver mot bakgrunden
av att statsverkspropositionen
har nämnda två uppgifter, är det väl
klart att man frågar sig hur vårt ekonomiska
läge ser ut. Det finns väl ingen
som ett ögonblick skulle våga bestrida
att 1960 och 1961 har varit utomordentligt
lyckosamma år för det svenska näringslivet.
Man kan ta vilka siffror man
vill — produktionsstatistiken, sysselsättningsstatistiken,
valutareserven, handeln
med utlandet, prisstabiliteten — man
måste konstatera att åren 1960 och 1961
har varit lyckosamma. Men det skulle
vara att fullständigt missuppfatta innebörden
av vad jag nyss försökte klargöra,
om man skulle göra gällande att finanspolitiken
icke skulle ha spelat en avgörande
roll tillsammans med de två
andra faktorerna för att det svenska näringslivet
skulle ha fått utrymme för
sin expansiva kraft, sin konstruktiva
duglighet och allt det som vi med rätta
är stolta över.

I en artikel i Finanstidningen den 10
januari drog bankdirektör Browaldh upp
en bedömning av den förda politiken.
Han är inte socialdemokrat och tillhör
alltså inte den där hyllningskören som
en av de ärade talarna här nämnde,
men det blev ändå en ganska markant
deklaration om att vi nu har uppnått
en situation då — han har tydligen inte
mycket sinne för arbetsmarknadspolitiken
— kreditpolitik och finanspolitik
samstämt har bedrivits. Han döljer icke
att vad som skapade stabiliteten i ett
kritiskt läge då det kunde ha gått illa
var omsättningskatten. Yar och en som
här talar om att det varit lätt för Sträng
att göra upp budgeten i år borde ägna
en tanke åt hur denna budget skulle ha
sett ut, om vi hade följt herrarnas anvisningar.
Om vi inte haft omsättnings -

Statsverkspropositionen m. m.
skatten i dag, är det då någon som ett
ögonblick inbillar sig att det över huvud
taget varit möjligt att genomföra
skattesänkningar eller att det över huvud
taget varit möjligt att tillgodose en
hel rad av de önskemål, som vi nu har
fått beröm för att vi tillgodosett: ett
ökat vägbyggande, ett ökat bostadsbyggande
— där jag dock noterar att herr
Bengtson velat ha ett minskat bostadsbyggande
— och höjda folkpensioner.
Ingenting av detta hade ju varit möjligt
att genomföra. En borgerlig finansminister
hade sannerligen inte haft en lätt
situation, om vi hade drivits bort från
regeringsställningen år 1960 och en borgerlig
regering skulle ha lagt fram dessa
förslag utan omsättningsskatt. Eller
skulle ni ha låtit omsättningsskatten vara
kvar och sagt: »Den är ju ett misstag,
men det är Strängs misstag, och vi
kan dra nytta av den.» Det är det resonemang
ni för; ni accepterar inkomsterna
av omsättningsskatten men säger
ändå att skatten inte är bra.

Jag tror inte att det finns någon objektiv
bedömare som kan komma ifrån
först och främst att finanspolitiken spelar
en stor roll för den ekonomiska utvecklingen
i vårt land, vidare att i den
finanspolitik vi har fört har en av förutsättningarna
varit att vi under en högkonjunktur
icke skall bli tvingade att
belasta lånemarknaden och slutligen att
denna lyckliga omständighet är en följd
av att regeringen vågade sätta sin existens
på spel genom att genomdriva omsättningsskatten.
Hela denna diskussion
om de flödande penninginkomsterna och
allt detta blir därför meningslös, om
man inte säger att det var ett misstag
när man så våldsamt motsatte sig den
förstärkning av finansministerns möjligheter
att arbeta som man gjorde för
ett par år sedan.

Det är klart att läget är ovisst. Det är
väl ingen som vågar säga att det inte
kan bli en nedgång i konjunkturerna.
Det skulle vara förbluffande om någon
skulle våga ta på sig ett sådant ansvar,
men det finns väl heller ingen som vågar
säga att det inte är lika sannolikt
att den våldsamma amerikanska upp -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
rustningen och andra ting kommer att
driva fram en ny högkonjunktur. Det är
omständigheter som vi har synnerligen
små möjligheter att påverka eller att
yttra oss om, och det kommer därför
alltid att bli felräkningar. Det är en
sport att visa att man tar fel, när man
försöker bedöma en utveckling 18 månader
före den tid då den verkligen
äger rum. Men vad som är obestridligt
är att vi får försöka göra det bästa möjliga
av den situation som föreligger, och
då får vi försöka att ta den utveckling
till grund för våra bedömningar som
förefaller mest sannolik. Och den mest
sannolika utvecklingen är väl kanhända
att det blir en viss avmattning av konjunkturerna,
en viss minskning av den
privata industriens investeringsverksamhet
och att vi därför tål en begränsad,
men dock någon statlig upplåning
och att den alltså inte på det sättet uppträder
så störande som den skulle ha
gjort under de två föregående åren.

Jag förstår väl att ekonomer, industrimän
och bankmän tycker att regeringen
tog alltför stor risk när de föreslog
skattesänkningen i höstas, ty så
ovisst som läget är kan det ju ligga mycket
i vad praktiskt taget alla nationalekonomer
säger — jag vet inte om herr
Ohlin har någon annan nationalekonom
än herr Ohlin vid sin sida, det är inte
någon som vågar sig på en sådan bedömning
som högern och folkpartiet här
gör. Jag undrar emellertid ändå om det
inte denna gång kan ligga mycket i
ekonomernas resonemang: »Var försiktig!»
Om det verkligen bleve en konjunkturdämpning
som är så kraftig att man
behövde späda på konjunkturerna, är det
mycket lätt att ordna det. Då kan ju
en räntesänkning — som herr Bengtson
efterlyste — komma, och då kan man
ta bort kreditrestriktionerna. Jag är säker
på att Sveriges hantverkare och Sveriges
industriföretagare och framför
allt Sveriges kommunalmän skulle säga
att detta vore en mycket klokare ekonomisk
politik än att i ett ovisst konjunkturläge
pressa ut en ökad statlig
upplåning. Det kan alltså inte vara den
ringaste risk att trampa några väsent -

liga värden under fotterna om vi säger:
»Tåg det försiktigt med den statliga
upplåningen!» Kreditpolitiken kan bli
ett mycket smidigt instrument för att
klara upp den medelsutpumpning som
kan komma att behövas.

Men tänk om det går åt det andra hållet!
Tänk om den amerikanska upprustningen
verkligen leder till en kraftig
högkonjunktur! År det då herrarnas mening
att det kan vara ett näringslivets
intresse att vid starten av en sådan utveckling
tvinga på oss en statlig upplåning,
som om vi går mot en högkonjunktur
måste komma att leda till skärpt
kreditrestriktivitet och höjda räntor. Det
är den frågeställning vi har.

Det kan inte vara någon tvekan om
att när denna politik har verkat en tid
och man kan göra en objektiv bedömning,
kan bankdirektör Browaldh skriva
en ny artikel där han konstaterar att
regeringen bedömde läget rätt. Både i
det ena och i det andra fallet måste det
vara en sundare och klokare politik att
göra den statliga upplåningen 1962 och
1963 så liten som möjligt.

Det är klart att man kan välja olika
metoder att göra denna statliga upplåning
så låg som möjligt. Regeringens
förslag ligger på bordet. Det är ett uttryck
för en genomtänkt uppfattning.
Det hade varit intressant att också ha
oppositionspartiernas förslag liggande
på bordet, ty då hade vi vetat vad de
vill sätta som alternativ. Regeringen föreslog
därför, som den gjort flera år förut,
att remissdebatten skulle komma
först sedan oppositionspartierna haft
tillfälle att lägga fram sina förslag. Detta
har avvisats; man sade att i remissdebatten
skall regeringens förslag diskuteras
och inte våra. Det är en klädsam
blygsamhet, som dock jag, om jag
någon gång kommer i opposition, icke
kommer att följa. Jag hoppas att jag i
så fall skall kunna lägga fram ett förslag
som tål att diskuteras. Det tycks man
inte nu kunna prestera från oppositionens
sida.

Det hade alltså varit rimligt om vi
hade haft möjligheter till jämförelse härså
att vi hade kunnat säga: Så föreslår

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

regeringen, vad föreslår oppositionen?

I stället har jag nu suttit och försökt
lyssna mig fram. Det är möjligt att jag
inte kan uppfatta den klarhet som präglat
de föregående talarnas analyser av
läget, ty jag är, liksom herr Lundström,
djupt förvirrad.

Han var förvirrad av budgeten —- det
beklagar jag mycket — men han slutade
med så kraftiga lovord till budgeten,
att jag hoppas att inte hans förvirring
omfattar även den delen av hans anförande.
Han sade nämligen att den socialdemokratiska
politiken är ett uttryck
för en dynamisk liberal uppfattning.
lag föreställer mig att han menar detta
som ett beröm, ty det kan väl inte ha
varit någon form av kritik när en liberal
klipper til! med ett så hårt ord som
liberal.

Men jag måste säga att jag har blivit
rätt förvirrad av oppositionsledarnas tal
här. Folkpartiet vill tydligen göra en
skattesänkning utan besparingar. Högern
vill väl göra en skattesänkning med besparingar,
men den nya folkpartistiska
dräkt, som man lagt sig till med, gör
att man är litet hindrad i sina rörelser
innan man vuxit i den. Det gör det
svårt att få ett grepp om vilka besparingar
som skulle komma, och vi vet
inte riktigt hur det står till. Men kanske
blir det klarare under kvällen.

Jag vill bara konstatera att i den allmänna
förvirring som jag tyckte oppositionstalarna
verksamt bidrog till fanns
dock en linje, nämligen denna: det är
icke farligt att försvaga budgeten. Om
detta påstående säger regeringen: Ja,
det kan hända att ni får rätt, att vi går
mot en lågkonjunktur; men då vill vi
använda en sådan möjlighet till att lätta
kreditpolitiken och att hjälpa kommunerna
härigenom, och vi tror att det är
en ur näringslivets synpunkt riktig bedömning
för närvarande.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande den första
delen av statsministerns anförande har
jag inte anledning att säga mycket. I
fråga om EEC gav ju centerpartiet till

Statsverkspropositionen m. m.
känna sin uppfattning mycket tidigt, och
senare anslöt sig socialdemokraterna till
samma linje, nämligen associering och
icke full anslutning.

Jag är emellertid mera intresserad av
att diskutera litet om kommunerna. Det
är mycket glädjande vad statsministern
säger här i dag, men egentligen var det
så att centern arbetade intensivt för att
man skulle ge kommunerna vissa kompensationer,
och till den linjen har socialdemokraterna
anslutit sig nu. Man
kan dock samtidigt konstatera att det
fortfarande finns åtskilligt att göra.
Framför allt tycker jag att riksdagen inte
skulle behöva skriva fyra gånger till
Kungl. Maj:t om skolmåltiderna — riksdagen
har ju redan skrivit tre gånger
att någonting borde göras på detta område.
Det visar inte något större intresse
att man i realiteten låtit bidraget till
skolmåltiderna sjunka för varje år, ty
detta är ju resultatet av kostnadsutvecklingen.
Jag vill alltså passa på att säga
till hans excellens herr statsministern,
att vi nog skulle önska ännu högre grad
av aktivitet i fråga om att hjälpa kommunerna.

Det är också mycket bra att generöst
säga att kommunerna skall få ta mera
av kreditmarknaden. Men man borde
också tänka på att hjälpa dem med bidrag
och inte bara vara generös i fråga
om att låta dem låna.

Jag kan inte dela statsministerns stora
förtjusning över omsättningsskatten.
När regeringen talar om omsättningsskatten
framställs denna som det trollspö
som löser nästan alla ekonomiska
problem. Jag skulle snarare vilja säga
att den är ett nödvändigt ont, som vi
kanske fått lov att tillgripa i vissa situationer,
men ingalunda den ideallösning
som den här framställs som.

I fråga om räntepolitiken vill jag särskilt
understryka att detta instrument
inte har visat sig äga någon sådan effektivitet
att vi kunnat nöja oss endast med
det. Vi frågar oss därför om räntans
höjd egentligen har någon större inverkan.
Det är kreditrestriktionerna som är
det viktigaste. Det har statsministern
visserligen påpekat, men han har inte så

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

värst mycket över för en räntesänkning

lieller.

Statsministern sade i förbigående att
jag skulle ha påyrkat ett minskat bostadsbyggande.
Nej, det har jag inte,
men jag har begärt svar på en central
fråga i sammanhanget. Om vi har full
sysselsättning, om vi utnyttjar all produktionskapacitet,
och regeringen vill
bygga fler bostäder: Var vill ni då ta
arbetskraften och de övriga produktionsresurserna
för detta ändamål? Det
var det jag var så intresserad av att
veta. Sedan kan vi diskutera om det
skall byggas 75 000 eller 100 000 bostäder,
som herr Lundström sade. För
honom att finna denna arbetskraft är
naturligtvis ännu svårare än för regeringen
att skaffa arbetare till 75 000 bostäder.
Ni är i samma båt. Skall herrarna
etablera någon sorts tävling i år?
I handling blir det bra mycket svårare
att verkställa än att stå och tala om
saken i riksdagens första kammare.

I fråga om den statliga upplåningen
är läget naturligtvis bra som statsministern
säger. Jag ville göra den lilla
kommentaren att man inte precis förefaller
ha något starkare grepp om vilken
upplåning staten skall göra det ena
budgetåret och det andra, utan det får
bli ungefär som omständigheterna faller
sig. Det ena året är budgeten på ett sätt,
och den varierar som bekant högst betänkligt
till ett annat år, och just i år
förklaras det alt vi inte behöver göra
någon upplåning. Något starkare grepp
om situationen verkar inte regeringen
att ha.

På tal om tiden för remissdebattens
hållande sade statsministern att våra
förslag tydligen inte tål att diskuteras.
Jo, herr statsminister, allt som
föres fram från vår sida kommer att
diskuteras under riksdagsbehandlingen.
Regeringen har med alla de resurser den
får från olika ämbetsverk dock en höst
på sig att preparera sina förslag, under
det att vi har 15 dagar från det att vi
fått statsverkspropositionen på oss att
inlämna våra motioner. Det är skillnaden
i förutsättningarna när det gäller
att lägga fram förslag. Men nog kom -

mer de att diskuteras i fortsättningen,
därom råder ingen tvekan.

Beträffande skattesänkningen är det
en sak som jag bara skulle vilja önska
att statsministern sagt något om. Jag sade
från min sida att vi aldrig bör tappa
skattesänkningen ur sikte, om det finns
möjligheter att åstadkomma någon sådan.
Det skulle vara intressant att få
höra om statsministern har samma uppfattning
eller om hans åsikt är att vi
inte alls skall sträva efter skattesänkning.
Vi från centerns sida menar att
vi aldrig bör tappa bort vår strävan efter
en skattesänkning, och att det inte
bör ges mera pengar till staten än vad
som är nödvändigt för de saker vi beslutar
om i riksdagen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Debatten om EEC har
jag verkligen inte aktualiserat. Jag konstaterade
endast att Sveriges anseende
fått sina stötar på sista tiden och att
den saken givetvis har betydelse för
EEC-frågan. Spörsmålet om anslutningsformen
vet jag mig överhuvud taget icke
ha berört. Den saken togs upp av herr
Bengtson och senast av herr statsministern.
När statsministern nu vill göra gällande
att utvecklingen visar hur rätt de
hade som ville ha en associering och hur
fel det var att förorda en framställning
om full anslutning, vill jag erinra statsministern
om den ståndpunkt som var
folkpartiets. Vi uttryckte gång på gång
den meningen: »Pröva först och döm sedan».
Jag var inte alls övertygad om att
det skulle gå att nå fullt medlemskap
men jag ansåg att vår förhandlingssituation
skulle vara bättre om vi prövade
möjligheterna till olika vägar och även
till eu annan anslutningsform. Regeringen
lät bli att pröva denna väg. Sedan regeringen
i månader i alla tonarter predikat
hur omöjligt det skulle vara att
ansluta sig helt och hållet ■— med en undantagsklausul
för neutralitetspolitiken
— har den själv stängt dörren bakom
sig.

Herr statsministern levererade en
verklig lovsång till omsättningsskatten.

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Hur skulle man — menar han -— kunna
tänka sig någon skattesänkning med exempelvis
300 miljoner kronor i höstas
om vi inte haft omsättningsskatten?
Tänk om man skulle föra ett sådant resonemang
vidare, så att man höjde omsättningsskatten
ännu mera. Då kunde vi
också sänka den direkta skatten ännu
mera!

Nej, när man skall bedöma omsättningsskattens
verkningar kan man helt
enkelt inte bara ställa sig och räkna upp
vissa fördelar. Ingen bestrider att staten
får mera pengar om man höjer skatterna.
Men omsättningsskatten har även
vissa skadeverkningar, fastän det är
oklart hur stora de är. Den saken kan
man inte bedöma så snabbt. Höjningen
har medfört prisstegringar som direkt är
föranledda av omsättningsskatten, och
herr Hagberg undrade med rätta varför
inte dessa prisstegringar skulle kallas inflation.
Omsättningsskatten har medfört
kostnadsstegringar för näringslivet och
inte minst för exportindustrien. Vilka
verkningarna har varit för exportindustrien
är inte så klart utrett, men att så
ensidigt som statsministern gjorde presentera
omsättningsskattens verkningar
tror jag inte är befogat.

Beträffande konjunkturutsikterna vill
jag tillägga att det visst inte förhåller
sig så att all expertis är enig om att utrymme
saknas för vissa lättnader. Vid
den debatt som här om kvällen hölls i
Nationalekonomiska föreningen framkom
att två deltagande experter var
fullständigt eniga om att utrymme fanns
för vissa lättnader. Uppgifterna om motsatsen
är alltså -— såvitt jag förstår —
inte riktiga.

Jag vill också erinra om att talet om
vilka skadeverkningar en skattesänkning
skulle ha blivit väl ensidigt. I statsverkspropositionen,
i nationalbudgetens sammanställning
av materialet och i finansministerns
inkomstberäkning, visar det
sig ju att det enskilda sparandet för åren
1959—-1961 har ökat oavbrutet, inte bara
absolut utan också i förhållande till de
disponerade inkomsterna. Vittnar inte
detta om att det verkligen finns ett latent
sparintresse som utlöses när mera peng -

Statsverkspropositionen m. m.
ar blir tillgängliga för den enskilde?
Jag tror att det är fel att göra gällande
att medborgarna vid en skattesänkning
använder de pengar de får behålla uteslutande
till konsumtion. Tvärtom ökar
sparandet inte bara i absoluta tal utan
rent av också i förhållande till inkomsten.

Till slut vill jag säga att jag förstår
om statsministern kanske inte så noga
följde med alla detaljerna i mitt tal.
Jag sade inte att socialdemokraterna
skapar ett liberalt och dynamiskt samhälle;
jag sade att balansen inom väljarkåren
hade hindrat regeringen att förverkliga
planerna på ett socialistiskt
samhälle och att1 vi därför i realiteten
alltjämt lever kvar i ett dynamiskt liberalt
samhälle.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! När man nu under rätt
många år har lyssnat till hans excellens
herr statsministern har man lärt sig något
om den debatteknik, som statsministern
gärna använder och som han använder
på ett utomordentligt skickligt
sätt.

Ett moment i denna debatteknik, som
han utnyttjat många gånger och som
även kommit till synes i dag, är att statsministern
tar fram ett uttalande från
icke socialistiskt håll vilket innebär
täckning för en ståndpunkt som den socialdemokratiska
regeringen har intagit.
Så har också skett i dag i det uttalande
som här är citerat.

Jag vill gärna medge, att det uttalande
som statsministern åberopade kan, i
de delar som här återgavs, tas till intäkt
för sådana påståenden som här gjordes.
Sådana uttalanden från enstaka håll
inom näringslivet måste emellertid ses
i det sammanhang i vilket de görs. Jag
har sett andra sådana uttalanden, där
man underlåtit att reagera t. ex. mot totalbalanseringen
men samtidigt med
skärpa vänt sig emot den i utsikt ställda
nya ränteregleringslagen eller de i utsikt
ställda likviditets- och placeringskvotlagarna
eller uttryckt förhoppning
om att vi genom lättnader för sparandet

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
skall komma bort från obligationsköerna
o. s. v., men den sidan av saken omnämns
inte av statsministern.

Inte heller vill han skänka någon gillande
uppmärksamhet åt åsikter på visst
framträdande håll inom näringslivet de
allra senaste dagarna, att det nu skulle
vara möjligt att lätta på penningpolitiken
och att en räntesänkning inte skulle
skada. Man går till väga på det sättet
att man plockar ut ett litet avsnitt, som
täcker ens egen uppfattning, och lämnar
det övriga åt sidan.

Här har nu statsministern vidare riktat
förebråelser mot oss för att vi har
dragit in EEC i debatten — statsministern
menade, att det nu får vara slut på
detta; nu skall vi se hur förhandlingsläget
gestaltar sig. Jag för min del inskränkte
mig till att redogöra för det,
enligt min mening, otillfredsställande
sätt, på vilket finansministern har behandlat
den stora marknadsfrågan i
finansplanen. Det är ytterligt korthugget
— på några få rader hänvisar
han till den anmälan som är gjord och
därmed punkt. Det är väl dock så, herr
statsminister, att finansplanen — den
blå boken, som vi populärt kallar den —
är ett dokument som med största intresse
studeras av alla beskickningar i denna
stad och i många utrikesdepartement i
världen. Vilka reflexioner skall man där
göra, när man ser att detta i hög grad
auktoritativa dokument berör denna för
vår ekonomiska status alldeles avgörande
fråga på ett så korthugget sätt som
fallet här är. Den möjligheten kan inte
uteslutas, att man på sina håll kommer
till den slutsatsen, att intresset i Stockholm
för dessa angelägenheter kanske
inte är så särskilt framträdande.

I övrigt underströk jag att vi nu tillsammans,
så gott vi kan, alla här i landet
får försöka göra det bästa möjliga
av situationen.

Statsministern vände sig i slutet av sitt
anförande mot vad jag hade sagt om effekten
för kommunerna av den högskattepolitik,
som finansministern nu
rekommenderar för dem. Såvitt jag kunde
förstå, bestred statsministern inte de
siffror jag anförde och de konklusioner

jag drog, men statsministern erinrade
därom att man nu har ställt i utsikt ett
höjt skatteutjämningsbidrag från staten.
Ja, visst har man det — det annonserades
redan i december i fjol. Det gällde
ett belopp på, om jag inte missminner
mig, 30 miljoner. Men, herr statsminister,
den summa som nationalbudgeten
anger såsom sannolik för kommunernas
investeringar under 1962 och som alltså
skulle täckas väsentligen med skattemedel
uppgår till 440 miljoner, innebärande
en ökning med 10 procent. I det sammanhanget
spelar denna lilla skatteutjämning
en utomordentligt begränsad
roll.

Statsministern föreföll även vara misslynt
över att den här debatten uteslutande
rör sig kring regeringens förslag utan
att oppositionen ännu framlagt sina alternativ.
Statsministern menade, att debatten
skulle vinna i intresse och allsidighet,
om båda sidorna i en sådan sitution
som den som nu föreligger
hade sina ståndpunkter utarbetade. Jag
kan förstå, att detta skulle vara ett från
regeringens synpunkt ytterligt angenämt
läge, men situationen i dag är den att vi
här har att diskutera hur regeringen via
statsverkspropositionen har tänkt lägga
upp sin politik. I dag är regeringen svarande
och vi åklagare.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Jag har från regeringens
synpunkt absolut ingenting emot att få
vara ensam i dag och att få betrakta remissdebatten
som regeringens dag. Vad
jag anmärkte på var att oppositionen också
borde ha möjlighet att föra fram sina
förslag och få dem diskuterade samtidigt
med regeringens. Detta är i alla fall
det enda tillfälle då vi har tid på oss att
diskutera ekonomien. Det är alltså närmast
ett demokratiskt rättvisekrav, tycker
jag, att båda parter får framföra sina
förslag. Vi har dock som sagt ingenting
emot att bara vår budget, som vi anser
vara en hygglig budget, i dag får tilldra
sig allmänhetens intresse.

Herr Hagberg var missbelåten med att

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

jag tagit ut ett yttrande av bankdirektör
Tore Browaldh och anfört det som stöd
för mina uppfattningar. Det finns många
områden där jag inte har samma uppfattning
som bankdirektör Browaldh. De
punkterna talar statsministern inte om,
sade herr Hagberg. Nej, herr Hagberg,
vad vi nu diskuterar är frågan om det
är klokt eller inte att försvaga den statliga
budgetpolitiken. När det gjordes gällande
att lovsångerna till herr Sträng
bara kommer från den såsom man uttrycker
sig dirigerade socialdemokratiska
pressen tyckte jag, att det kunde vara
värt att återställa balansen genom att påpeka
att Finanstidningen i den fråga som
vi i dag diskuterar har exakt samma bedömning
som regeringen.

Jag skall gärna till kammarens protokoll
läsa upp litet mer av Tore Browaldhs
utmärkta artikel. Han skriver:
»Vi kan i dag med visst fog säga att vi
egentligen är ganska nära ett väl avvägt
samspel mellan finans- och penningpolitik.
Låt oss inte åter förstöra detta samspel
genom en ny försämring av budgetläget.
» Det är det vi resonerar om nu. Då
borde del väl vara av intresse att få detta
vittnesbörd från en person som i varje
fall inte kan anses ha talat av partitaktiska
skäl.

Till slut har herr Lundström naturligtvis
rätt i att en del sparas av de summor
med vilka skatten sänks. Man har försökt
att beräkna hur mycket som sparas.
Nysparandet blir kanske 20 procent. Det
är vackert så. Men om man säger, som
det påståtts från annat håll inom folkpartiet,
att man skulle vinna så mycket
att kapitalmarknaden skulle tillföras ungefär
det belopp som staten nu lånar
upp — det är inte herr Lundström
som sagt det — bör det kanske erinras
om att det är ett mycket litet belopp som
även optimisterna räknar med är möjligt
att spara. Det är kanske 20 procent.
Jag har ju inte sett edra förslag, men antag
att ni lägger fram förslag som innebär
en budgetförsämring på en miljard
eller något sådant — herr Lundström ser
förskräckt ut, vilket väl visar att han i
alla fall accepterat mycket av vår budgetpolitik.
Så mycket blir det alltså inte,

Statsverkspropositionen m. m.
och det var ju alltid en glädjande upplysning.
Låt mig säga att ni tar bort 500
miljoner kronor. Kvar finns i alla fall
500 miljoner kronor. Av det sparas, om
beräkningarna är riktiga, 100 miljoner
kronor. Det är vackert så, men det räcker
inte för att klara det bortfall på 500
miljoner kronor som den ökade statliga
upplåningen kräver.

Med herr Lundströms resonemang,
herr talman, skulle man kunna säga att
det gör ingenting om man höjer lönerna
till det dubbla, ty detta sparas i alla fall.
Ju mer pengar som kommer ut, desto
mer pengar sparas, anser man. Men i det
ögonblick som herr Lundström flyttar
över resonemanget från skatter till löner
tror jag att herr Lundström har lättare
att förstå vårt ekonomiska resonemang.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Låt mig bara, herr talman, helt kort
säga att vi nu liksom tidigare av stabiliseringsskäl
har godtagit principen
om viss överbalansering av budgeten.
Frågan är hur mycket budgeten bör vara
överbalanserad. På den punkten har
vi en annan uppfattning än regeringen.

Man skall inte bara räkna med de
pengar som sparas vid en skattesänkning.
En skattesänkning har, anser vi,
i och för sig gynnsamma verkningar på
både produktionsviljan och produktionskapaciteten.
En skattesänkning har
alltså positiva verkningar i och för sig
som är kapitalskapande. Av den anledningen
kan jag inte godta det enkla resonemang
som statsministern förde.

Herr ÖHMAN (k):

Herr talman! Då vi inom kort skall få
en utrikespolitisk debatt skall jag liksom
föregående talare inte beröra de
aktuella utrikespolitiska frågorna, utan
jag tänker ägna mitt anförande uteslutande
åt att beröra en del av de problem
som aktualiserats med statsverkspropositionens
framläggande.

Vad som framför allt faller i ögonen

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
är den väldiga överbalansering av driftbudgeten
som nu presenterats. Nästa
års budget beräknas ge ett överskott på
1,5 miljard. Innevarande års budget
beräknas ge ett överskott på 1,8 miljard.
På två år plockar alltså staten
in över tre miljarder mer än vad som
behövs för de löpande statsutgifterna.
Det betyder att varje inkomsttagare i
detta land under dessa två år genomsnittligt
får betala in till staten ungefär
800 kronor mer än vad som är nödvändigt
för att täcka statens löpande utgifter.

Vi lever i en »välfärdsstat» -— i den
meningen att statsmaskineriet bar en
synnerligen god ekonomisk ställning.
Under sådana förhållanden är det tämligen
lätt att vara finansminister. Däremot
är det kanske inte lika lätt att vara
finansminister i många arbetarhem.
Där finns sannerligen inte någon överbalansering.
Jag vill fästa uppmärksamheten
vid att enligt uppgifterna i statsverkspropositionen
förtjänar hälften av
alla löntagare mindre än 10 000 kronor
om året, d. v. s. maximalt ungefär 190
kronor i veckan. Jag erinrar om att genomsnittsinkomsten
för samtliga anställda
inom industri och hantverk uppgår
till 11 595 kronor, d. v. s. 222 kronor
i veckan. Som jämförelse kan jag
nämna att endast två per hundra inkomsttagare
kommer upp till samma inkomstklass
som exempelvis vi riksdagsmän
och bara en per tvåhundra kommer
i närheten av en ministers inkomstklass.

Man behöver bara kasta en blick på
den inkomststatistik, som regeringen
själv presenterar, för att komma underfund
med hur talet om »välfärdssamhället»
är en myt och inte verklighet. Ännu
är mycket ogjort innan verkligheten
motsvarar det »stigande välstånd», som
man från skilda håll så gärna talar om.

De som inte har mer än 200 kronor
i veckoinkomst — och det är hälften
av alla inkomsttagare — lever sannerligen
under knapphetens kalla stjärna.
Skatter och hyra slukar nästan hälften
av veckoinkomsten. De kan med nöd
och näppe klara försörjningen, om två

eller flera av familjens medlemmar bär
förvärvsarbete; annars går det inte.

Förra året steg livsmedelspriserna
med 3,1 procent och bostadskostnaderna
med 3 procent. Det är tunga poster
i en vanlig inkomsttagares budget. För
detta år lovar man från regeringens sida
att konsumtionsprisindex skall stiga
med 4,5 procent, och det är sannolikt
ett minimum av vad vi har att emotse.
LO:s utgångsbud i årets uppgörelse är
generellt sett 6 procents lönehöjning,
och Arbetsgivareföreningen säger nej till
varje höjning av lönerna. Dragkampen
kommer alltså att utspelas på fältet mellan
0 och 6 procent. Som regel brukar
den stanna någonstans i mitten, och
den ligger redan under de signalerade
prisstegringarna. Man kan alltså med
skäl befara, att de avtalsmässiga löneförbättringarna
ätes upp av redan signalerade
prisstegringar, och detta i en
situation då arbetsproduktiviteten ökar
med genomsnittligt 3 procent varje år
— huvudsakligen på grund av ökade arbetsinsatser
och ökad hets på många
arbetsplatser.

Det gamla talet, som vi hört så många
gånger, om att lönerna påverkar priserna
till den grad, att det inte lönar sig
att få löneförhöjning, torpederas glädjande
nog i årets statsverksproposition.
Där får vi veta att 7 procents lönehöjning
inte behöver innebära mer än 1,9
procents prisstegring. Nu tror jag emellertid
att prisstegringsriskerna är tilltagna
i överkant. De som gjort beräkningarna
utgår från att vinsterna skall
vara minst lika stora som förut oavsett
lönehöjningen, men de kan beskäras. En
lönehöjning på 6 procent, som LO kräver,
behöver inte innebära någon som
helst prishöjning; så stora är vinstmarginalerna
inom de allra flesta industrierna.

Men frånsett detta skulle det för löntagarna
innebära en vinst på över 5 procent,
om priserna endast höjdes med
den procentsats, som regeringens ekonomiska
experter räknat ut. Men det brukar
inte bli så i praktiken. Jag erinrar
om att det förra året inte var några
avtalsmässiga lönehöjningar — avtalet

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

gjordes upp år 1960 för två år — men
ändå steg priserna på sätt jag anfört.
Man kan inte heller förklara prisstegringarna
med världsmarknadspriserna.
De låg i huvudsak stilla och kan under
alla förhållanden inte påverka bostadskostnaderna
och inte heller livsmedelspriserna
annat än i synnerligen
obetydlig grad.

Förklaringen måste då sökas på annat
håll. I fråga om bostäder är dels
räntekostnaderna och dels materialkostnaderna
de avgörande. Så länge regeringen
upprätthåller den nuvarande
högräntepolitiken och tillåter att ett
monopol på byggnadsmaterial får ta ut
vilka priser som helst, är det klart att
bostadskostnaderna ökar på ett oskäligt
sätt. Så länge regeringen fortsätter sin
jordbrukspolitik i godsägares och storbönders
intresse, som innebär att livsmedelspriserna
i Sverige stiger när
världsmarknadspriserna sjunker, är det
naturligt att priserna på livsmedel stiger.
Så länge regeringen fortsätter att
beskatta konsumtionen genom punktskatter
och omsättningsskatt, är det uppenbart
att levnadskostnaderna stiger
och penningvärdet försämras.

Ansvaret för penningvärdets försämring
och den fortgående prisstegringen
ligger alltså hos regeringen. Den har
tydligen hamnat i en trollcirkel, en cirkel
som går i spiral och försämrar kronans
värde med i genomsnitt 4 procent
om året. De enda som förtjänar på denna
utveckling är de stora kapitalsammanslutningarna,
bankerna och monopolen.
De drabbas inte av omsen — Enskilda
banken behöver varken mat eller
kläder. Dessa stora kapitalägare har sitt
kapital placerat i fasta värden, som stiger
snabbare än penningvärdet sjunker.

Det är på tiden att regeringen bryter
sig ut ur den trollcirkel som storfinansen
har ritat upp och genomför en självständig
politik till nytta för den stora
majoriteten av Sveriges folk. Vi behöver
varken den Wallenbergska dynastien eller
den Bernadotteska. Vad landet behöver
är arbetarna, teknikerna, tjänstemännen,
vetenskapsmännen och bönderna.
Deras insatser skulle inte bli mindre

Statsverkspropositionen m. in.
utan större, om de visste att de arbetade
för hela folkets bästa och inte för en
handfull kapitalägare.

I våra grundlagar föreskrives det
svenska folkets rätt att sig själv beskatta.
Det är en bestämmelse som kom till för
att hindra att kungen skulle kunna utskriva
skatter efter eget gottfinnande.
Denna lag var för sin tid ett stort framsteg,
och vi vill hålla på den också i dag.
Men nu har vi genom skattelagstiftningen
infört en praxis, som tillförsäkrar bolagen
och monopolen rätt att sig själva beskatta.
Vem kontrollerar bolagens balansräkningar
och vinstdispositioner? Taxeringsnämnderna
skall naturligtvis göra
det, men då bestämmelserna för bolagstaxeringen
är så kautschukartade som de
är, kan bolagsstyrelserna själva bestämma
hur mycket de vil! ta fram till beskattning.
Resten »plöjes ner», som det
heter. Det är ganska typiskt för tillståndet,
att bolagens taxerade inkomster 1960
ligger bara 5 procent över 1951 års nivå.
Om man skulle utgå från att dessa uppgifter
är riktiga och ta hänsyn till penningvärdets
fall under 1950-talet, så blir
resultatet att bolagsvinsternas reella värde
minskat med 30—40 procent. Naturligtvis
tror ingen människa att det i verkligheten
ligger så till. Men däremot är
det ett legaliserat skattefiffel som pågår i
stor skala, och det erkännes även indirekt
i statsverkspropositionen, där man
noterat att bolagsvinsterna mellan 1960
och 1961 plötsligt steg med 19 procent.
Förklaringen är, säger man, att »bolagens
vinstdispositioner har påverkats av den
från 1961 sänkta bolagsskatten». Bolagen
bestämmer alltså själva hur de skall skatta.
Finner direktörerna bolagsskatten
olämplig under ett eller annat år, smusslar
de undan vinsten för att vid ett annat,
gynnsammare tillfälle ta fram åtminstone
en del av den för beskattning.

Från borgerligt håll brukar man säga
— och det har antytts även i dag — att
vi måste få en mera »företagsvänlig politik».
Man har klagat på att bolagsskatten
är för hög o. s. v. Från samma håll
brukar man peka på Amerikas förenta
stater som ett exempel på företagsvänlighet.
Ja, den amerikanska budgeten har

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen in. m.
nyiigen publicerats, och den visar att
bolagsskatterna svarar för 28 procent av
inkomsterna i budgeten. I Sverige är motsvarande
siffra ungefär 5 procent. USA
liar nu en regering bestående av miljonärer,
regeringen i Sverige består av socialdemokrater.
Jag vill inte påstå att det är
detta som gör skillnaden, men jag noterar
faktum.

Jag vill också erinra om att medan bolagen
år 1960 fick skatta för 5 procent
högre inkomst än 1951 så måste vanliga
inkomsttagare skatta för en inkomst som
låg 79 procent över 1951 års nivå.

Nu, herr talman, har skattefrågan kommit
i ett annat läge än för ett år sedan.
Av riksdagens fem partier har fyra accepterat
övergång till omsättningsskatt,
d. v. s. att den indirekta beskattningen
skall bli huvudlinjen för skattepolitikens
utformning. Vi kommunister har hela tiden
gått emot denna skatteform, som under
nuvarande samhällsförhållanden är
den mest orättvisa av alla former för beskattning.
Vi var det enda parti som vid
höstriksdagen yrkade avslag på höjningen
av omsättningsskatten. De borgerliga
partierna, som 1959 och 1960 av valtaktiska
skäl framställde sig som motståndare
till omsättningsskatten, accepterade
hösten 1961 inte bara den tidigare så fördömda
skatteformen utan också den ökning
av oms-procenten som regeringen
föreslog. När de nu gått med på 6,5 procent
i omsättningsskatt, kan man räkna
med att de i nästa omgång —- och den
kommer ganska säkert — går med på 9
eller 10 procent i omsättningsskatt.

Vi har emellertid inte givit upp vår
ståndpunkt i denna fråga. Vi är emot
omsättningsskatten. Vi vill ha en demokratisk
skattepolitik, som helt befriar familjeinkomster
upp till 9 000 kronor från
statsskatt och lägger skattebördan på de
verkligt bärkraftiga, på de stora förmögenheterna
och miljonbolagen.

I dagens läge stödes omsättningsskatten
som sagt av fyra partier. Därom gav
höstriksdagen klart besked. Vi ser nu
som vår uppgift att förorda sådana åtgärder
som innebär att omsättningsskattens
skadeverkningar för vanliga inkomsttagare
minskar. I det sammanhang -

et vill vi gärna ställa några frågor till
prövning.

Vi har en nationalprodukt på närmare
90 miljarder kronor. Den nuvarande omsen
tas ut på cirka 40 miljarder, d. v. s.
huvudsakligen på konsumtionsvaror. När
nu omsen är accepterad av en betryggande
riksdagsmajoritet, varför skall då inte
denna skatteform utbyggas så att den omfattar
hela nationalprodukten?

Tar man ut omsen i produktions- och
grosshandelsledet, skulle omsen med nuvarande
uttagsprocent ge mellan 5 och
6 miljarder i stället för nuvarande 2,7
miljarder. Uppbördsförfarandet skulle
samtidigt bli enklare och kontrollen effektivare.

Genom en sådan omläggning skulle det
bli möjligt att antingen sänka uttagsprocenten
till hälften av den nuvarande eller
att sänka de direkta skatterna och genomföra
nödvändiga sociala reformer.

Vi kan tänka oss följande åtgärder:

Vi avskaffar de särskilda avgifterna för
folkpension och sjukförsäkring. Dessa
sociala förmåner bör i sin helhet, liksom
andra sociala åtgärder, finansieras över
budgeten. Det skulle innebära en väsentlig
lättnad för de små inkomsttagarna. Vi
bär nu omkring 200 000 inkomsttagare,
som har så låga förtjänster att de inte
kan debiteras till statlig skatt, men dessa
inkomsttagare får betala 25—30 miljoner
om året i socialavgifter.

Det andra vi förordar är att man lättar
den kommunala beskattningen, vilket
enklast kan ske genom att staten övertar
kostnaderna för polisväsendet, folkpensioneringen
och i huvudsak även skolväsendet.
Därigenom skulle en väsentlig
lättnad åstadkommas i den kommunala
beskattningen, som är den hårdaste skatten
för alla som inte kommer över 25 000
kronors årsinkomst.

För det tredje förordar vi att ortsavdragen
ytterligare skall höjas till förslagsvis
5 000 kronor, så att den först intjänta
hundralappen i veckan verkligen
blir skattefri. Vi förordar även en höjning
av förvärvsavdraget för kvinnor till
4 000 eller 5 000 kronor. Därigenom skulle
rekryteringen av kvinnlig arbetskraft
för industri, handel och andra områden

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

av förvärvslivet underlättas betydligt och
större rättvisa ges åt de kvinnor som har
dubbelarbete genom arbete både i hemmet
och ute i arbetsmarknaden.

För det fjärde vill vi att man skall göra
upp en långtidsplan för att höja barnfamiljernas
standard i nivå med övriga
familjers. Låt oss höja barnbidragen med
100 kronor per barn och år från ingången
av år 1963 och till dess att de täcker
den barnkostnad på 1 200 kronor om året
i 1957 års penningvärde som experter inom
socialstyrelsen anser vara rimlig.

Om omsättningsskatten tas ut på sätt
jag här har förordat och medlen användes
till de sociala ändamål jag har pekat
på, elimineras en stor del av orättvisorna
och skatten får så att säga ett annat innehåll.

Ja, herr talman, det är åtskilliga andra
frågor som vi vill aktualisera. Vår erfarenhet
är att riksdagen i första omgången
pliktskyldigast avslår våra förslag, men
efter någon tid dyker de upp som regeringsförslag
och då går de som regel igenom.
Jag vill erinra om att vi under flera
år ensamma företrädde kravet på en förkortning
av arbetstiden samt 5-dagarsvecka.
Nu har vi fått 45 timmars arbetsvecka
och 5-dagarsveckan slår igenom
med obönhörlig kraft inom praktiskt taget
alla yrkesområden.

Det gäller nu att gå vidare. Vi är redan
akterseglade av många länder. I Västtyskland
har redan 42 timmars arbetsvecka
genomförts inom metallindustrien. Arbetarna
siktar nu på 40-timmarsvecka. I
New York, läste jag i dag, har byggnadselektrikernas
fackförening lyckats genomdriva
avtal om 5 timmars arbetsdag
och 5 dagars arbetsvecka. I Sovjetunionen
planeras en generell övergång till
35 timmars arbetsvecka under 1960-talet
och ännu kortare arbetstid för hälsovådliga
yrken.

Vi föreslår till årets riksdag en successiv
övergång till 40 arbetstimmar i veckan
och två sammanhängande fridagar.

För några dagar sedan karakteriserade
en talare i debatt med finansministern
bostadsfrågan i Sverige som en »internationell
skandal». Jag måste erkänna att
detta omdöme på många sätt är berätti 2

Första kammarens protokoll 1962. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

gat. Medan krigshärjade länder, som fick
miljoner bostäder sönderbombade, nu
börjar komma ifatt med bostadsbyggandet,
ökar bostadsköerna år efter år hos
oss, som inte ens fick en kokvrå förstörd
av kriget.

Hur stor den faktiska bostadsbristen är
finns det inga tillförlitliga uppgifter om.
Bostadsstyrelsen gjorde dock för en tid
sedan en stickprovsundersökning i 79
kommuner — huvudsakligen stora städer
och industricentra. Där fanns då över
400 000 bostadssökande. Bland dem saknade
över 100 000 helt egen bostad. Enbart
i Stockholm står nu betydligt över
100 000 i bostadskön, och av dem saknar
nära hälften egna bostäder. När de bostadslösa
— huvudsakligen nybildade familjer
— kan få egen bostad är synnerligen
ovisst. Det är inte alls ovanligt att
väntetiden blir 8 till 10 år, såvitt det inte
gäller utpräglade katastroffall. Det är
verkligen ett tecken på efterblivenhet och
brist på planläggning att situationen på
bostadsmarknaden är som den nu är.

Bostadsbyggandet har visserligen ökat
en del under de senaste åren, men tempot
är alldeles otillräckligt för att krisen
skall kunna hävas. I det program för bostadsbyggandet
som regeringen nu framlägger
siktar man på 70 000 eller möjligen
75 000 lägenheter. 5 000 skall stå i
reserv i händelse av en konjunkturomsvängning.
Det är ett otillräckligt program,
om bostadskrisen skall kunna bemästras
inom överskådlig tid. De bostäder
som byggs innebär inte ett motsvarande
tillskott i lägenhetsantal. Det rivs
även många hus. Hela stadsdelar saneras,
och en stor del av nybyggda lägenheter
ersätter andra otidsenliga och hälsovådliga.

Experter på detta område har hävdat
att vi för att vi inom rimlig tid skall kunna
komma till rätta med bostadsbristen
måste ta sikte på att bygga 90 000 —
100 000 lägenheter om året. Om en sådan
målsättning skall kunna fyllas, måste det
bli slut på det orimliga förhållandet, att
bostadsproduktionen görs till ett slags
»dragspel», anpassat efter den kapitalistiska
konjunkturen. Men så har det varit
under de senaste åren, och så menar tyd -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
ligen regeringen att det skall vara också i
fortsättningen. Varför ställs annars 5 000
lägenheter på reservlistan för att tillgripas
i händelse av konjunkturnedgång?

Vi anser att siktet detta år borde ställas
in i första hand på 80 000 lägenheter
samt att ytterligare ökning bör planeras
till kommande år.

Men bostadsfrågan löses inte bara genom
ett ökat byggande. Till bostadsfrågan
hör även frågan om hyreskostnader.
Vi anser det helt orimligt att kapitalräntan,
som under de senaste åren fördubblats,
skall få bestämma bostadskostnaderna.
Räntekostnaderna måste nedbringas
och hyrorna sänkas. Vi får inte längre
tolerera att industri- och räntekapitalister
skall få bestämma hyreskostnaderna
på sätt som nu sker. Här har regering
och riksdag det avgörande ordet. Vi kan
sänka diskontot. En dryg procents räntesänkning,
som drabbar en handfull kapitalägare,
innebär att hyrorna kan sänkas
med 15 procent utan att bostadsstandarden
försämras.

Detta är den ståndpunkt vi förfäktar
beträffande bostadskrisens övervinnande.

Slutligen, herr talman, ett par ord om
den nya ÖB-planen. Vi får tillfälle att i
senare sammanhang återkomma till den,
och jag skall därför inte gå in på några
detaljer, men då den skall granskas av
den parlamentariska försvarsberedningen
vill jag rikta uppmärksamheten på ett
par punkter.

För det första innebär planen en ny
våldsam upprustning, som gör att vi nästa
år kommer upp till ungefär fyra miljarder
i militära kostnader. För det andra
kräver militaristerna en årlig ökning
på 3,5 procent för teknisk fördyring, vilket
innebär att vi, om planen genomföres,
1970 kommer att ha en kostnad för
den svenska krigsmakten på mellan sex
och sju miljarder kronor. Det är självfallet
omöjligt för en liten stat som Sverige
— alliansfri och neutral — att bära
sådana väldiga kostnader.

överbefälhavaren argumenterar på ett
sätt som jag tycker är mycket kostligt.
Han slår fast att risken för att Sverige
skall dras in i krig är »ganska liten i nu -

varande läge». Han säger vidare: »Ett
anfall mot Sverige med atomvapen ter sig
föga sannolikt.» .lag tror att det är i och
för sig riktiga ståndpunkter, men slutsatserna
som ÖB drar är verkligen hårresande.
Sedan han sagt att riskerna för att
Sverige skall dras in i ett krig är ganska
små och att ett atomvapenanfall inte är
sannolikt, kräver han en våldsam stegring
av försvarskostnaderna och vidare
att försvaret skall få bemyndigande att
börja en utredning angående konstruktion
av svenska atombomber! Jag hoppas
verkligen att försvarsberedningen inte
faller för detta karolinertänkande utan
avvisar militaristernas nya upprustningsplancr
och alla tankar på svenska atomvapen.

Herr talman! Jag har varit ganska kritisk
i bedömningen av regeringens program.
Det betyder emellertid inte att
vårt parti på alla punkter förkastar vad
regeringen föreslår. Det finns också positiva
sidor, som vi kommer att stödja. Dit
hör skolpolitiken, utbyggandet av den
högre undervisningen, höjningen av folkpensionerna,
allmän hälsokontroll -— i
varje fall försöksvis anordnad — samordningen
av socialförsäkringarna, utbyggnaden
av arbetsmarknadsorganens
resurser, upprustningen av vägnätet,
o. s. v. Det är positiva sidor som bör
kunna bli ett program, kring vilket hela
den svenska arbetarrörelsen kan samlas.

Herr förste vice talmannen STRAND
(s):

Herr talman! Herr Hagberg sade i
sitt anförande någonting som han förmodligen
menade att vi skulle ha i åtanke
i den fortsatta debatten, nämligen att
svenskarna inte är så omtyckta ute i
världen som vi möjligen själva skulle
vara böjda för att tro. Det är möjligt
att han har rätt i att vi inte är så omtyckta,
men i och för sig är det ju inte
så värst märkvärdigt, ty det förhåller
sig väl så att det inte råder någon allmän
uppskattning av oss själva ens här
hemma. Inte minst har ju oppositionspartierna
bidragit till att sprida den
uppfattningen ute i världen att vårt land

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

egentligen är illa styrt, och följaktligen
kan det väl inte finnas något underlag
för uppskattning.

Men förmodligen är det väl inte så
stor risk med detta, ty det är väl inte
så värst många som går omkring och lider
av om någon i utlandet har en kritisk
uppfattning om hur vi styr och ställer
här hemma. Att några stycken tycker
att Schweiz är bättre för svenskar
än Sverige är ingenting som vi behöver
ta så allvarligt.

Herr Bengtson ställde närmast i frågeform
den höga räntan under debatt genom
att säga: »Skall det verkligen vara
nödvändigt att bibehålla den höga räntenivån
i en tid då inflationstendenserna
inte är så särskilt framträdande?»
Ja, herr Torsten Bengtson tillhör riksbanksfullmäktige,
och jag har utgått
ifrån att det var därifrån man skulle
få höra, om det var nödvändigt att fortsätta
med den höga räntan. Vi har ju
kommit överens om att det är riksbanken
som skall föra penningpolitiken,
i varje fall skulle det vara olämpligt om
finansministern alltför påtagligt lade
sig i bedömningen av vilken ränta som
vore lämplig att uppehålla.

Herr Lundström framförde också
några funderingar. Han konstaterade för
det första att budgeten var ganska svåröverskådlig,
i all synnerhet för lekmän.
Jag tror att det är riktigt. Lekmannen
kan knappast tränga igenom allt det som
hör samman med budget och budgetuppställning.
Men vi får ju hjälp, bland
annat av finansministern, som i TV och
radio lämnar en mycket överskådlig redogörelse
för budgeten och dess sakinnehåll.
Dessutom får vi ju vissa uppgifter
i tidningspressen, där problemen
tillrättaläggs på ett sådant sätt att vi av
budgetförslaget kan få ut det vi söker
och det vi tycker vi har behov av att
känna till.

Vidare konstaterade herr Lundström
med en viss tillfredsställelse, att vissa
av de förslag som nu finns i budgeten
tidigare har framförts av folkpartiet. Ja,
det skulle väl ändå vara märkvärdigt,
om det bland den mängd av förslag och
idéer som folkpartiet framfört inte skul -

Statsverkspropositionen in. m.
le finnas något som vid ett eller annat
tillfälle skulle kunna komma till användning.

Det är de stora talens lag som här
gör sig gällande. Ett och annat måste
faktiskt vara användbart. Herr Lundström
kan ta även detta konstaterande
med ro. Det måste en och annan gång
bli på det sättet, att också ett folkpartistiskt
förslag kan få en positiv lösning
i riksdagen.

Till sist uttalar han sin förvåning över
att finansministern varje år håller på
det framlagda budgetförslaget och tycker
att just det förslaget är vad som erfordras
i föreliggande situation och ur
samhällsekonomisk synpunkt. Jag får
lov att säga, att nog väntar sig de flesta
av oss som sysslar med dessa frågor,
att finansministern inte skall framlägga
något annat förslag än det som han med
hänsyn till föreliggande omständigheter
betraktar såsom det bästa som kan åstadkommas.
Det behöver inte innebära att
det är det, som herr Lundström betraktar
som det starkaste. Det är finansministern
som har ansvaret för det
framlagda förslaget, och vi har rätt att
fordra av honom att han lägger fram
vad han anser bör vara vägledande för
kommande budgetår. Jag förmodar att
detta ligger bakom även det förslag som
i dag diskuteras.

Under debatten vid höstriksdagen i
fjol i samband med remitteringen av
propositionen nr 188 förklarade oppositionens
företrädare, att de saknade möjlighet
att bedöma motiven för det framlagda
skatteförslaget, eftersom det i propositionen
inte lämnades några uppgifter
om inkomsts- och utgiftsberäkningarna
avseende det kommande budgetåret.

Finansministern presenterar nu siffermaterialet
med all den reservation
som ligger i att beräkningarna avser en
period, som börjar först om ett halvår
och därefter sträcker sig 12 månader
framåt i tiden. Utvecklingen kan bli sådan
att underlaget för beräkningarna
rubbas och att resultatet -— en totalbalanserad
budget — inte helt håller.
Utfallet kan bli ett annat än det redo -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
visade. I den budget som nu är framlagd
och som bygger på en totalbalansering,
finns den reservationen, att hänsyn
inte tagits till eventuella lönehöjningar
till de statsanställda och andra
kostnadshöjningar, som kan anmäla sig
innan budgetförslaget i maj månad skall
fastställas. Det kan mycket väl bli som
herr Hagberg sade, att beräkningarna
kan visa sig slå fel. Han uttalade den
meningen, att om de slår fel på en halv
miljard, så måste det vara något fel
i beräkningsunderlaget, men med den
storlek som budgeten för närvarande
har, betyder det inte mer än 5 procent,
och jag tror att 5 procent åt ena eller
andra hållet får man acceptera som något
fullt naturligt, eftersom beräkningarna
gäller framtiden och man inte har
möjlighet att bedöma allt som utgör basen
för beräkningarna.

För innevarande budgetår väntas uppkomma
ett mindre överskott — 161 miljoner
utöver totalbalanseringen. För
budgetåret 1960/61 utgjorde överskottet
381 miljoner kronor, och härvidlag rör
det sig om ett faktiskt konstaterat överskott.
»Detta är ett fortgående onödigt
tvångssparande», har det sagts, men därom
tvistar de lärde. Det teoretiska underlaget
för påståendet finns förmodligen,
eftersom det är en professor som
sagt det, men det förutsätter ett sparande
i andra former av sådan omfattning
att det växande lånebehovet kan tillgodoses
på rimliga villkor. För att sparandet
skall öka tillräckligt, måste skatterna
sänkas, i synnerhet för dem som
kan antas ha den största sparförmågan.
Det är ingen svårighet att få i gång debatten
om karusellen — känd från tider
med budgetöverskott och inflationstendenser
— men det blir värre att få fart
på gungorna på ett sådant sätt, att bristen
i balansen kan klaras, om inte teorierna
håller.

I den expansiva tid vi lever i, med
investeringsvilja och konsumtionsbehov
utan annan märkbar begränsning
än den som följer av de egna resursernas
begränsning och vad som
därutöver kan anskaffas, är det mer än
tveksamt om ett frivilligt sparande skul -

le kunna få en sådan omfattning, att
det sparande som sker inom företag
och av det allmänna mera väsentligt
skulle kunna skäras ned. Det är alltså
förklarligt, om finansministern tagit totalbalanseringen
såsom det säkra för
det osäkra i en osäker och svårbedömbar
utveckling på det ekonomiska området.
Avmattningstendenser i konjunkturen
finns, men sannolikheten för en
bestående högkonjunktur under den
period budgetförslaget avser finns också
och har alltjämt ett starkt underlag.

Skatteförslaget kom som en överraskning
vid höstriksdagen — överraskande
främst därför att ett så omfattande förslag
lades fram under hösten. Det sades
också att det inte kunde vara väntat, eftersom
det inte endast var tiden för
framläggandet som avvek från den vanliga
rutinen. Det kunde även ifrågasättas
om det var i överensstämmelse med
gällande bestämmelser som ett sådant
förslag lades fram under höstriksdagen.

En lika stor överraskning blev sannolikt
den överenskommelse med centerpartiet
på vilken förslaget i allt väsentligt
vilade både i fråga om omfördelningen
från direkt till indirekt beskattning
och de ytterligare åtgärder som
föreslogs i samband därmed.

I sakfrågan var det väl ingen som
kunde bestrida nödvändigheten av att
åtgärder vidtogs i syfte att i första hand
lätta skattebördan för de sämst ställda
och att den valda formen med höjda
ortsavdrag och ändrade skatteskalor i
de lägre inkomstskikten måste klompletteras
med en kompensation till kommunerna
för det skattebortfall som följde
med höjningen av ortsavdragen. Höjningen
av omsättningsskatten medförde
som konsekvens behovet av höjda barnbidrag
och ytterligare indextillägg till
folkpensionärerna.

Det rådde som sagt inga större meningsskiljaktigheter
i fråga om den del
av den beräknade merinkomsten genom
höjningen av omsättningsskatten som i
olika former skulle gå tillbaka genom
sänkta direkta skatter eller höjda bidrag.
Av merinkomsten beräknades omkring
80 procent tagas i anspråk härför. Hö -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

gern och folkpartiet menade att någon
inkomstförstärkning icke var påkallad,
varför en ytterligare sänkning
av den direkta skatten borde ske genom
en kraftigare höjning av ortsavdragen
och en justering av skatteskalorna högre
upp i inkomstskikten. Det fanns också
andra uppslag till fördelning av de ökande
resurserna på sådant sätt att hela
transaktionen skulle gå mera jämnt ihop.

Efter att ha tagit del av det föreliggande
budgetförslaget frågar man sig,
om inte finansministern påverkats av
de många förslag och önskemål som
framfördes i samband med behandlingen
av proposition 188. Det förefaller nämligen
som om statsverkspropositionen
präglas av någonting som skulle kunna
uppfattas såsom en tendens till frikostighet
eller i varje fall till en mindre grad
av återhållsamhet än tidigare. En ny
överraskning alltså, men för de flesta en
glad överraskning.

Folkpensionärerna har redan varit i
tillfälle att genom ordföranden i sin förening
till socialministern framföra sitt
tack och sin glädje över att höjningen
av folkpensionerna innevarande år blir
större än den väntade. Finansministern
behöver inte känna sig förbigången; alla
vet att han står bakom förslaget.

Det är inte bara folkpensionärerna
som får en förbättring utöver den väntade.
Väganslagen höjs med 140 miljoner,
skolväsendet och forskningen får ökade
resurser. Anslaget till internationell
hjälpverksamhet höjs, och en väsentlig
utvidgning av det svenska biståndet i
utvecklingsländerna kommer att i särskild
proposition föreläggas riksdagen.
Det finns med andra ord ett starkt underlag
i budgeten för en känsla av tillfredsställelse
och tillförsikt.

Med detta vill jag inte ha sagt att oppositionen
måste känna det på samma
sätt. Det vore i och för sig inte så märkvärdigt
om den gjorde det, men det vore
kanske orimligt om den talade om det.
Självklart är emellertid att en stark budget
försvårar för oppositionen att komma
med realistiska motförslag. Förslag
om ytterligare skattesänkning har väl
fortfarande god klang på många håll,

Statsverkspropositionen m. m.
men kompletterade med samtidiga förslag
om betydande utgiftsökningar blir
de mer eller mindre orealistiska. Det
föreliggande budgetförslaget ger nämligen
otvetydigt vid handen att i den mån
det finns resurser finns det också ett
stort utrymme, inom vilket dessa kan
komma till mycket god användning. En
längre gående skattesänkning blir under
sådana förhållanden icke det mest angelägna.

Vi lever emellertid i en tid, då icke
ens stora och glädjande överraskningar
blir mer än en episod i skeendet. Alla
har stora förväntningar, och infrias dessa
fullt ut, så väntar man sig mer. Det
existerar ingen slutlig målsättning och
ingen allmängiltig definition på vad som
avses med välfärdssamhälle eller folkhem.
Båda används väl närmast för att
ge ett samlat uttryck för någonting som
i politiskt avseende blivit annorlunda
och i standardhänseende bättre än det
varit tidigare.

Utvecklingen går numera så snabbt,
att det är fråga om det ens blir tid att
söka fastställa hur långt vi har kommit
på vägen mot välfärdssamhälle och folkhem.
Det har visserligen sagts, att vi
nått längre än någon vågat drömma om
för ett antal år sedan. Det har också
sagts, att det mesta fortfarande är ogjort.
Uttalandena behöver inte strida mot varandra,
men ingetdera kan användas som
måttsticka i fråga om gjorda framsteg.
Drömmar kan röra sig om sagolika ting,
och hur mycket som fortfarande är
ogjort kan inte ens uppskattas. Mycket
kan vara gjort, utan att det därför behöver
vara det mesta.

Enligt beräkningarna i den preliminära
nationalbudgeten för 1962 uppskattas
löneökningen från december 1960 till
och med november 1961 till omkring
elva procent. För närmast föregående
motsvarande period uppgick löneökningen
till 9 procent. Det blir sålunda
en sammanlagd ökning under de två senaste
åren på icke mindre än 20 procent.
Under samma tid har levnadskostnaderna
stigit med drygt 5 procent. Även om
avgifterna till ATP och andra kostnader
i samband med övergången till det nya

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

pensionssystemet är inräknade i de 20
procenten, tycker jag ändock att det är
värt att med tillfredsställelse notera,
att denna kostnadshöjning kunnat bäras
utan större genomslag i prisnivån än de
redovisade drygt 5 procenten.

Avtalen löpte ut vid årsskiftet, och arbetsmarknadens
parter har upptagit förhandlingar
om innehållet i de avtal, som
skall ersätta de vid årsskiftet utgångna.
Att döma av uppgifter i dagspressen är
avståndet, stort mellan de framställda
kraven och motbudet, prolongering på i
stort sett oförändrade villkor. Arbetsgivarnas
öppningsbild kan av naturliga
skäl inte gärna bli mer än högst prolongering
på oförändrade villkor. Är avståndet
mellan parterna större i år än tidigare,
måste följaktligen arbetarpartens
krav nu vara högre än vid tidigare
avtalsrörelser. Det tjänar inte mycket
till att vi här i riksdagen försöker reda
ut hur det förhåller sig med den saken.
Det väsentliga är och förblir att det
hela slutligen reder ut sig och på ett sådant
sätt, att en realistisk värdering får
ligga till grund för den uppgörelse, som
en gång skall träffas.

Vid bedömningen av utsikterna för
den närmaste framtiden i vad de avser
export, sysselsättning och andra ting
som är av betydelse för den värdering,
som skall utgöra underlag för vårt handlande,
måste många både kända och
okända faktorer vägas in i sitt sammanhang,
innan prognoserna kan ställas.
Den preliminära nationalbudgeten för år
1962, vilken som bilaga fogats till statsverkspropositionen,
bär vittne härom.
Trots det omfattande materialet är det
mångt och mycket i slutsatserna, som
måste byggas på antaganden, vilket är
naturligt, eftersom de avser en kommande
tidsperiod.

Under höstriksdagen hade vi tillfälle
att diskutera den gemensamma marknaden
och betydelsen av Sveriges anslutning
till denna. Ansökan om associering
har inlämnats, men vad den leder till
vet vi ingenting om i dag. Huruvida den
gemensamma marknaden och vår medverkan
i denna utgör någon av de osäkra
faktorerna för den tid budgetförslaget

avser har jag ingen mening om i dag.
Förmodligen dröjer det någon lid, innan
det kan bli möjligt att bilda sig en
uppfattning om vad som följer med associeringen
i fråga om fördelar och förpliktelser.

Totalbilden, sådan den framträder efter
genomläsning av nationalbudgeten,
är inte så klar och entydig som man
helst skulle vilja se den. Det finns skuggor
här och var och tendenser till mindre
gynnsam utveckling inom vissa näringsgrenar.
De ljusa sidorna framhålles
dock såsom övervägande, och eftersom
man gärna vill se framtiden i ljusa färger,
bestämmer man sig för att se den
så, även om avgörandet härvid har varit
grundat mera på tro än på vetande.

Den föreslagna höjningen av anslaget
till internationell hjälpverksamhet och
den signalerade utvidgningen av det
svenska biståndet till utvecklingsländerna
möter sannolikt ingen gensaga från
riksdagens sida. Förhållandena på
många håll i världen är sådana, att det
måste kännas som en förpliktelse att
lämna bidrag för de länder, som har
möjlighet härtill. Det rör sig emellertid
om sa väldiga behov, att det inte är realistiskt
att räkna med att de skall kunna
fyllas genom hjälp- och biståndsverksamhet
i vanlig mening. Vid en tidigare
debatt i denna fråga underströks, att utöver
de mer öppet redovisade hjälp- och
biståndsbidragen i form av anslag och
gåvor man säkerligen kunde räkna med
positiva insatser av annan art med i
stort sett samma inriktning och verkan
men av betydligt större omfattning, nämligen
industriens produktiva investeringar
i utvecklingsländerna, krediter för inköp
av kapitalvaror, tekniskt bistånd för
att främja redan i gång varande produktion
eller för att starta ny produktion
där förutsättningar härför föreligger.
Höjningen av totalbeloppet för statliga
kreditgarantier till maximum två miljarder
torde underlätta möjligheterna för
näringslivet att göra ytterligare insatser
av detta slag.

Om ett annat avsnitt av utlandshjälpen
— våra insatser genom FN i Kongo
— är meningarna inte lika enhälligt po -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

sitiva. Det beror förmodligen inte så
mycket på de strider trupperna har blivit
indragna i och på de lidna förlusterna
utan på den förvirring som råder
såväl beträffande möjligheterna att nå
positiva resultat som i fråga om FN:s
målsättning. Rykten går om betydande
meningsmotsättningar mellan stormakterna
i denna fråga. Yissa länder vägrar
att betala sin andel i kostnaderna för de
vidtagna åtgärderna, och det talas och
skrivs öppet om att andra har stora
ekonomiska intressen i Katanga och därför
stöder dess separatistiska strävanden
i striden mot FN. Därmed åsyftas inte i
första hand Belgien.

Kongo omfattar ett stort geografiskt
område. De olika delprovinserna har
tidigare sannolikt inte haft så värst mycket
gemensamt och känner därför inte
någon inbördes samhörighet. Allt som
skulle ha kunnat medverka till uppkomsten
av en sådan har gått via den belgiska
överhögheten. Det är under sådana
förhållanden inte så märkvärdigt, om
det stöter på svårigheter och tar lång tid
att skapa förutsättningar för den eftersträvade
enigheten. Men om nu de, som
skall försöka genomföra enheten, inbördes
är oense om en sådan över huvud
bör komma till stånd eller i varje fall om
de medel som skall användas i syfte
att åvägabringa den, kan det bli en
hopplös uppgift att hålla trupper där
nere. Det vore ur många synpunkter värdefullt,
om dimmorna kunde skingras, så
att ingen tveksamhet behövde råda om
syftet med FN :s åtgärder i Kongo och i
vilken utsträckning de vidtagna åtgärderna
har stöd bland de tongivande makterna.

Herr talman! Det har inte framförts
några större meningsskiljaktigheter i fråga
om det framlagda budgetförslaget.
De kommer att framföras motionsledes.
Yi får följaktligen tillfälle att senare ta
ställning till de olika förslagen vid detaljbehandlingen
av statsverkspropositionen.
Jag har följaktligen ingenting att
erinra mot att statsverkspropositionen
nu remitteras till vederbörande utskott.

Statsverkspropositionen in. m.

Herr BOHEMAN (fp):

Herr talman! Med betydligt större sakkunskap
än jag kan prestera har finansministerns
analys av det ekonomiska läget
och hans budgetförslag redan gjorts
till föremål för mycket ingående kommentarer.
Flera vägande inlägg i denna
debatt kommer väl med säkerhet att göras.
Jag skall därför inskränka mig till
några mer allmänna synpunkter, som
också kommer att beröra ett område, där
jag känner mig en smula hemma, nämligen
förhållandet till främmande makter,
vilket säkerligen kommer att få ett
djupgående inflytande på vårt ekonomiska
läge och på våra framtida budgetutsikter.

Den ganska rosiga bild som finansministern
målar av vår ekonomiska utveckling
och vår ekonomiska situation är
kanske inte orealistisk. Varken hans eller
oppositionens framtidsprognoser har väl
för övrigt varit särskilt träffande under
föregående budgetdebatter, och vår förmåga
att över huvud taget blicka in i
framtiden har visat sig vara ganska begränsad,
vare sig vi haft säte på regeringsbänken
med den vidsyn, som den
ställningen åtminstone i egna ögon anses
medföra, eller på en blygsam plats i
kammaren med den relativa hämningslöshet
som utgör ett av mannens i ledet
mest uppskattade privilegier.

Det är väl egentligen två moln som
hotar vid den ekonomiska horisonten.
Det ena är den inhemska kostnadsutvecklingen,
det andra det ovissa, osäkra
förhållande, som utmärker våra framtida
relationer till den gemensamma europeiska
marknaden. Måhända går vi
också mot en allmän konjunkturförsämring;
bilden är för närvarande ytterst
splittrad. För egen del har jag knappast
den uppfattningen, att en sådan tillbakagång
kommer att bli mera djupgående eller
långvarig, men nog är det så — åtminstone
för dem som har att syssla med
praktiska produktionsproblem — att vår
kostnadsutveckling inger oro. I Sverige
råder en utpräglad brist på arbetskraft,
och några egentliga reserver finns, såvitt
jag förstår, inte. Jag tror nämligen
inte att den i produktionsprocessen ännu

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
inte engagerade kvinnliga arbetskraften
utgör någon reserv annat än i begränsad
omfattning. Även om vi — som är alldeles
riktigt — ökar förvärvsavdragen för
gift kvinna, tyder väl erfarenheten på
att i många fall medför den stigande löneinkomsten
för mannen en snarast ökad
obenägenhet för hustrun att söka sig förvärvsarbete
utanför hemmet. Detta läge
på arbetsmarknaden medför att företagens
lönekonton för närvarande stiger i
raskare takt än produktionsökningen.
Då dessa ökade kostnader, som spädes
på med större ATP-avgifter — som också
är en sorts lönekostnad — höjd omsättningsskatt
på företagens investeringsoch
förbrukningsvaror, i de flesta fall i
nuvarande läge med ökad kapacitet
överallt i den industrialiserade världen
inte kan övervältras på konsumenten i
form av ökade priser, åtminstone inte i
fråga om sådana varor som också avsättes
genom export, måste följaktligen dessa
ökade kostnader i många fall tas från
företagens marginaler. Detta kommer av
allt att döma att visa sig med ökad kraft
under 1962. Minskas marginalerna, minskas
också utrymmet för de investeringar
i rationaliseringssyfte, som endast de synes
kunna motverka de ökade lönekostnaderna.
Och då kan vi mycket väl komma
att befinna oss i en förödande cirkelgång,
som det kan bli svårt att komma
ur.

Må det tillåtas mig att beröra ett specialproblem
i detta hänseende, som numera
gör sig gällande med allt större
styrka för de allra flesta företag! Den
progressiva inkomstskatten har föregående
år förvandlats till en proportionell
för lägre inkomsttagare. Detta förefaller
mig vara ett steg i rätt riktning,
men det är ännu så länge helt ofullständigt.
Det är en förhoppning att ytterligare
steg kan tas i denna riktning i en icke
alltför avlägsen framtid. Den allra största
bristen på arbetsmarknaden finns för
närvarande framför allt i fråga om den
elitpersonal, som utgör företagens ryggrad
och varom konkurrensen blir allt
större mellan företagen inbördes och
mellan in- och utländska företag. Denna
personal av överingenjörer, ingenjörer,

tekniker av alla slag, civilekonomer och
jämställda betalar för närvarande en
marginalskatt, som är väsentligt högre
än i jämställda konkurrerande industriländer.
Antalet personer i dessa kategorier
stiger i de flesta företag oavbrutet.
De räknar alla med sin nettolön. Företagna
lönehöjningar måste därför bli
högst betydande, om företagen skall kunna
behålla denna viktiga personalkategori.
Summan av dessa kostnader stiger
oavbrutet och utgör ett alltmera betydande
procenttal i företagens kostnadskalkyler.
Detta förhållande utgör för Sveriges
del en icke obetydlig konkurrensförsvårande
faktor, som man icke kan
lämna helt åsido.

Det förefaller mig, som om finansministern
lämnat ganska obeaktad eller
mera i förbigående beaktat den kostnadsinflation,
som för närvarande utgör
en så markant del av den svenska ekonomiska
situationen, och jag har därför
här velat understryka några element i
densamma. Men kanske än viktigare är
den osäkerhetskänsla, som i allt vidare
kretsar gör sig gällande i fråga om vårt
förhållande till den gemensamma marknaden.
De sex har i dagarna tagit ett
stort steg framåt i fråga om sin ekonomiska
integration, sedan en kompromiss
efter mycket svåra förhandlingar kunnat
nås i jordbruksfrågan. Att denna
kompromiss kunnat nås trots att så stridiga
nationella intressen stått emot varandra,
utgör enligt min mening ett nytt
tecken på integrationstankens inneboende
styrka. Den allmänna uppfattningen
i Europa och Förenta staterna är, såvitt
jag kunnat erfara, för närvarande den att
Storbritanniens anslutning till den gemensamma
marknaden kan väntas ungefär
vid årsskiftet 1962/63.

Själva har vi nu ansökt om ett associeringsavtal.
Det förefaller mig som om
enighet nu skulle råda om att detta associeringsavtal
skall utmynna i en så
långtgående ekonomisk integration som
är förenlig med vår alliansfria hållning,
och att det i alla händelser måste placera
oss innanför den gemensamma yttre
tullmuren. Sedan kan det naturligtvis råda
en del meningsskiljaktigheter om vad

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

denna målsättning innebär i sina detaljer,
hur den skall tillämpas och vad
den innebär i fråga om förhandlingstaktik.

Som påpekats av flera föregående talare
har vi väl alla, och särskilt de som
varit i närmare kontakt med stämningen
ute i världen, samtidigt kunnat konstatera
ett hårdnande klimat vis å vis
Sverige. Det är med en viss förvåning
och inte utan en viss förstämning som
vi erfarit att vi inte är fullt så populära
som vi trott eller som vi anser oss böra
vara. Jag skulle vilja understryka
att det i och för sig inte ligger något
förvånande i detta. En atmosfärförsämring
uppträder varje gång någonting
stort sker i världen, som på något
vis aktualiserar de neutrala staternas
ställning. Så var bl. a. förhållandet när
Atlantpakten kom till, men jag tror att
man kan säga att vi själva spätt på
denna atmosfärförsämring och att vi
framför allt gjort alltför litet för att
motverka den.

En neutral eller alliansfri stat är
aldrig särskilt populär. Speciellt blir
detta kanske förhållandet, när denna
neutrala stat åtnjuter ett betydande välstånd
och anser sig i tid och otid kunna
rida på höga moraliska hästar i förhållande
till länder som har andra och svårare
problem att brottas med. De gamla
argumenten, som jag otaliga gånger
fått hjälpa till att gendriva under Atlantpaktens
första år, hörs igen. Den
alliansfria staten håller sig fegt undan
från att taga ställning i den ideologiska
maktkamp som rasar över världen, den
åker i trygghetshänseende snålskjuts på
de länder som slutit sig samman i gemensamma
försvarsansträngningar, dess
hållning är mer eller mindre dikterad
av ett egoistiskt profitintresse. De verkliga
europeiska integrationisterna säger
emfatiskt att en neutral stat, som inte
på förhand accepterar de politiska och
försvarspolitiska mål som uppställts,
har inte ens i ekonomiskt hänseende
något att göra i den gemensamma kretsen.
Den får finna sig i sin självvalda
isolering. Förvånande nog har den Kennedyska
administrationen, som i alla

2f Första kammarens protokoll 19G2. Nr

Statsverkspropositionen m. m.
andra avseenden och på alla andra kontinenter
visat den största förståelse för
neutrala staters problem, i viss motsats
mot föregående administrationer, främst
genom understatssekreteraren i utrikesdepartementet
Bull, som främst svarar
för den ekonomiska utrikespolitiken, visat
sig klart avog mot de neutrala staternas
associering till den europeiska marknaden.
Det kanske inte kan vara alldeles
ur vägen att från denna plats gendriva
denna inställning, så mycket mer
som ingen väl kan misstänka den talesman
för oppositionen, som nu har ordet,
för att icke städse ha arbetat för en större
förståelse och ett intimare samarbete
mellan Sverige och Förenta staterna.

Skulle någon vinna något på om Sverige
i nuvarande läge övergåve sin alliansfria
hållning? Skulle det öka stabiliteten
i Norden? Skulle de allierade,
om en förändring inträdde i den svenska
politiken och detta hade till följd att
Sovjet framflyttade sina positioner i Finland,
vare sig kunna eller vilja effektivt
inskrida och förhindra en sådan
konsekvens, som på intet sätt kan uteslutas?
Besvaras dessa frågor med nej, så
uteblir rätten att kritisera Sveriges politik
eller att motarbeta Sveriges ekonomiska
anslutning till den gemensamma
marknaden, utan vilken Sveriges ekonomiska
resurser mycket väl kan försvagas
på ett sådant sätt, att våra möjligheter
att upprätthålla ett starkt försvar
minskar.

Vi åker inte snålskjuts på någon. Visst
är jämvikten i militärt hänseende i världen
en förutsättning för vår alliansfrihet,
det förnekas väl av ingen, men hela
den svenska försvarskraften upprätthålles
med egna medel utan ett öres bidrag
utifrån. Vi offrar 5 procent av vår nationalinkomst
för försvaret, betydligt
mer än någon av Atlantpaktens stater
med undantag av Storbritannien, där
jämförelsen är svår därför att man numera
har en värvad armé och ännu bär
koloniala förpliktelser, och Frankrike,
som ännu är invecklat i ett stort och dyrbart
militärt företag. Vi bär icke undandragit
oss några internationella förpliktelser.
I förhållande till vår storlek

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
och våra resurser har intet land offrat
mer militärt sett i de internationella
organisationernas tjänst. Den politik
som Förenta staterna gjort sig till tolk
för i Kongo hade över huvud taget svårligen
kunnat genomföras utan svensk
medverkan och utan att Sverige just vidhållit
den alliansfria hållning, till vilken
alla demokratiska partier med sällspord
enighet givit sin anslutning.

Vill man från Förenta staternas sida
verkligen befordra en sund utveckling
i Europa måste det vara fel att motarbeta
särskilt en svensk ekonomisk associering
med Europamarknaden. Utan
Sverige slår man sönder stabiliteten i
Norden, undandrar den europeiska ekonomiska
integrationen en viktig faktor
och en betydelsefull marknad och riskerar
att gynna intressen som man hittills
bekämpat. Att en svensk associering till
den gemensamma marknaden skulle på
minsta sätt störa de intresserade makternas
politiska eller militära integrationssträvanden
är ett argument som
är lika obegripligt som grundlöst. Vi har
aldrig lagt oss i eller velat lägga stenar
i vägen för en politik, som andra europeiska
stater och bland annat våra nordiska
grannar funnit förenlig med sina
intressen.

När jag sagt detta ■— och jag säger det
med all den övertygelse jag är mäktig
— så vill jag inte förneka att man inte
alltid från svensk sida i debatter och i
internationella sammanhang uppträtt
med den takt och den omtanke, som
vårt ömtåliga läge påfordrar, särskilt inför
de förhandlingar som nu förestår.
Jag skall inte nu ingå på den s. k.
Undénplanen. Jag utgår ifrån att den i
samband med avgivande av ett svenskt
svar före den 1 april angående de villkor,
på vilka vi är beredda att traktatsmässigt
förbinda oss att avstå från att
tillverka, använda, importera eller lagra
kärnvapen, kommer att ingående
dryftas i utrikesnämnd och riksdag.
Men det måste konstateras, att den väckte
livlig irritation, inte blott hos Förenta
staternas och andra allierade staters
regeringar, utan också hos oss närstående
Atlantpaktsstater, som slutligen av

nordisk solidaritetskänsla röstade för
vederbörande resolution, ehuru med åtskilliga
reservationer. Har man verkligen
den övertygelsen, att planen verksamt
skulle bidraga till en internationell
avspänning i kärnvapenfrågan, så må
allt detta ha varit väl, men meningarna
härom har varit ytterst delade. Världen
är oavsett spänningen mellan öst och
väst i revolutionär utveckling, det koloniala
systemet är i full och accelererande
avveckling. Återstående kolonier är
få och utgör i förhållande till sin folkmängd
endast en mycket ringa bråkdel
av de nya oberoende staternas. Med ett
enda undantag är de på väg mot oberoende,
i något fall för att falla under
ny främmande ehuru inte vit dominans.
Undantaget utgörs av Portugals kolonialvälde,
där man i moderlandet envist
fasthåller vid en föråldrad och numera
dödsdömd doktrin, som endast kan leda
till blodiga konflikter och som verksamt
bidrar till att oförskyllt öka misstron
mot de av Portugals allierade som fört
en väsensskild politik.

Inom Förenta Nationerna förs varje
år en passionerad och utdragen debatt
i kolonialfrågan, underblåst och delvis
förgiftad av Tyska strävanden att utnyttja
de nya staternas förståeliga nationalism
i syfte att slita de ännu existerande
ekonomiska och kulturella banden
mellan de forna kolonialmakterna
och de nya länderna. Kolonialism är
numera nämligen bara förmynderskap
av vita gentemot färgade, inte vita staters
förtryck av andra vita folk eller
färgade staters förtryck av färgade folk.
Samtidigt som alla dessa länder inte
längre önskar något högre än att anamma
västerlandets tekniska, materiella,
sociala och kulturella framsteg och erhålla
deras hjälp, betecknas varje ömsesidigt
samarbete härtill från visst håll
som neokolonialism. Jag måste erkänna
att en hel rad av dessa nyvordna länder
i sak och under hand visat en stor och
aktningsvärd moderation och även tacksamhet
för det smärtfria sätt, på vilket
deras övergång från koloni till självstyrelse
ägt rum. Men ofta har de gentemot
hetsporrarna i deras krets visat

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

obenägenhet att offentligt göra sig till
tolk för denna moderation, rädda inte
bara för att inte visa en jämbördig
nationalism utan också för den agitation
som satts i gång inom deras egna
länder. Ogenomförbara eller illa övertänkta
resolutioner har icke sällan blivit
följden.

Man kan reagera inför dessa manifestationer,
men på det hela taget misströstar
jag icke om att den internationella
sammanlevnaden i Förenta Nationerna
i längden kommer att medföra ett välgörande
och modererande inflytande.
Det är väl också ganska naturligt, att
de forna kolonialmakterna och de, vilkas
återstående kolonier är under avveckling
och som samtidigt tillhör den
krets av europeiska stater, med vilka
vi nu skall förhandla, är känsliga för
det sätt, på vilket deras problem behandlas
i den offentliga debatten, icke
minst i pressen. Det må kanske tillåtas
mig att påpeka, att många onyanserade
omdömen och åtskilligt oberättigad kritik
kunnat inrapporteras av härvarande
vaksamma beskickningar. Inte minst
gäller detta Belgien, vars nuvarande utrikesminister
Spaak utgör en av den
gemensamma marknadens främsta statsmän.
Han har oförbehållsamt erkänt att
Belgien lämnade ett för självständighet
ännu oförberett Kongo, men han har
också efter den nya regeringens tillkomst
i Belgien visat en erkännansvärd
vilja till samarbete med Förenta
Nationerna, som inte alltid vunnit berättigat
erkännande. Belgien har dock
i Kongo utfört en i många avseenden
berömlig gärning i fråga om undervisning,
hälsovård och ekonomisk utveckling,
och utan belgisk medverkan kan
Kongo allt fortfarande inte räddas undan
ekonomisk ruin.

Herr talman! I detta sammanhang
skulle jag vilja uttala min tillfredsställelse
över att utvecklingen i Kongo och
särskilt Katanga numera synes ha kommit
in i det skede av förhandlingar, som
av den svenske utrikesministern varmt
rekommenderades inför Förenta Nationernas
säkerhetsråd. Kanske kan den
försoningsfest som ordnades av den

Statsverkspropositionen m. in.

svenske översten Waern, som visade sig
inte blott vara en skicklig militär utan
också en omdömesgill diplomat, utgöra
ett tecken på att Förenta Nationernas
aktion i Kongo nu ingår i ett fredligare
skede. Det är min övertygelse att
Kongoproblemet inte kan lösas utan en
viss självstyrelse inom federativ ram för
Katanga och att ingenting skulle varit
olyckligare än om den produktiva del
av Kongo, som Katangaprovinsen utgör,
utsatts för större förödelse än den som
kommit till stånd till men för hela
Kongos framtida ekonomi. Men det
återstår mycket att göra.

Vid antagandet av den senaste resolutionen
i säkerhetsrådet i Kongofrågan
inlade Sovjet sitt veto mot två paragrafer.
Den ena innehöll en fullmakt för
FN att motarbeta utbrytarverksamhet
från andra provinsers sida än Katanga.
Att den paragrafen ströks gör väl att
Förenta Nationernas ingripande i Stanleyville
kommer att från vissa håll förklaras
olagligt, ehuru det måste anses
fullt berättigat.

Den andra paragrafen avsåg att befullmäktiga
Förenta Nationerna att gripa
sig an med en ^organisation av centralregeringen
underställda trupper i
akt och mening att göra slut på dessa
truppers eller truppdelars odisciplinerade
uppträdande, på vilket vi i dessa
dagar sett avskräckande exempel. Också
den paragrafen fick strykas på grund
av ryskt veto.

Jag nämner det här blott för att belysa
att troheten mot Förenta Nationerna kan
göras till föremål för olika tolkningar
och för att betona att det allt fortfarande
finns skäl för att de länder som ställer
militära styrkor till förfogande utövar
det inflytande på händelseutvecklingen
till vilket de är berättigade och på vilket
utrikesministerns intervention i säkerhetsrådet
utgör ett behjärtansvärt exempel.

Herr talman! De förhandlingar som
Sverige står inför kommer att bli besvärliga,
kanske besvärligare än vi i allmänhet
förutsett. Det gäller att gå till dessa
förhandlingar så väl förberedd som möjligt.
I de förberedelserna synes det mig

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kunna ingå att man redan nu vidtar vissa
åtgärder som anpassar vår ekonomiska
politik till den som måste bli vår om vi
associerar oss med den gemensamma
marknaden.

Jag tror till exempel att en frigörelse
av kapitalrörelserna skulle vara ett steg
i sådan riktning. Vi är ett av de få europeiska
länder som ännu upprätthåller
en ganska rigorös reglering i detta avseende,
och ett upphävande av en sådan
reglering innebär inte på något som helst
sätt att vi avstår från ett utbytesobjekt
vid kommande förhandlingar.

Men framför allt — och det är mycket
viktigare — gäller det nu att vi anstränger
alla goda krafter för att skapa en bättre
förståelse för vår alliansfria politik
och vår önskan till ekonomiskt samarbete,
inte därför att vi känner oss tvungna
till det, utan därför att vi uppriktigt tror
på fördelen av ett ekonomiskt integrerat
Europa inte bara för oss, utan också för
våra motparter, att vi är besjälade av en
önskan att ge ett positivt bidrag till detta
samarbete, att vår marknad är av betydande
värde för de andra staterna, att
det hela inte avses att från vår sida bli
någon sorts dragkamp eller schackrande,
utan en frimodig association i samarbetets
tecken, för vår del begränsad endast
av de villkor och förbehåll som är nödvändiga
på grund av vår alliansfria politik,
som vi varken kan eller vill ge avkall
på och för vilken vi måste fordra
förståelse.

Det fordras enligt min uppfattning en
intensifierad personlig kontakt mellan
den svenska regeringens ledande krafter
och de ledande statsmännen i Europa
och Förenta staterna. Andra politiker och
affärsmän som har personliga utlandskontakter
måste också begagna varje tillfälle
att i den anda jag här har sökt skissera
bearbeta sina utländska interlokutörer
intensivt och sakkunnigt.

Det skulle väl, om så sker, vara märkvärdigt
om de förestående förhandlingarna
— säkerligen efter åtskilliga våndor
— inte skulle leda till det resultat som av
allt att döma numera önskas av den vida
övervägande delen av Sveriges folk.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag vill begagna tillfället
att tacka herr Boheman för den oförbehållsamma
vilja att medverka till en för
oss tillfredsställande lösning av marknadsfrågorna,
som hans anförande nu så
klart vittnade om. Inte minst hans bemötande
av den uppfattningen, att Sverige
såsom neutral stat inte skulle ha rätt
och förmåga att deltaga i det ekonomiska
samarbetet som jämställd part, tror jag
var klarläggande och jag hoppas också i
hög grad välgörande.

Marknadsfrågorna har redan berörts
vid ett flertal andra tillfällen i denna debatt,
och om jag några minuter får uppehålla
mig vid dem, gör jag därför, herr
talman, inget avsteg från den diskussion
som förs här i kammaren.

Vårt lands strävan har ju redan länge
gått ut på att med bibehållande av vår
ställning som neutral nation och efter
förmåga medverka till det mellanfolkliga
samarbete, som främjar en fredlig utveckling
i världen. Det har legat nära till
hands att låta dessa ansträngningar komma
till konkret uttryck också på handelsområdet.
Inför de beskyllningar för snäv
isolationism, som i pressen understundom
riktats mot det parti jag tillhör från
oppositionen och inte minst från folkpartiet,
kan det vara på sin plats att här
erinra om att den demokratiska arbetarrörelsen
från början och konsekvent bekämpat
protektionistiska strömningar.
Tullstriderna under de första decennierna
av det här århundradet borde inte ha
fallit helt i glömska. Vi har även sedan
dess målmedvetet arbetat för handelns
frigörelse, inte endast med hänsyn till de
ekonomiska fördelar detta innebär, utan
också i övertygelsen om att en växande
handel minskar motsättningarna och
ökar förståelsen mellan nationerna.

Ibland har detta till och med fått ske
under ett medvetet åsidosättande av mera
kortsiktiga intressen av en skyddad
hemmamarknad hos vissa grupper, som
stått oss själva mycket nära.

Handelsstatistiken ger också belägg för
att vår utrikeshandel utvecklat sig i enlighet
med denna svftelinje att vidga
handeln om möjligt i alla riktningar. Vår

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

export har vuxit förhållandevis nära dubbelt
så mycket som vår bruttonationalprodukt
sedan år 1950. Europahandeln
har ökat. Handeln med östblocket, särskilt
med Sovjet, har också expanderat
avsevärt under de senaste tre, fyra åren.
Samtidigt har vårt handelsutbyte med
asiatiska, afrikanska och sydamerikanska
länder vuxit.

Vi har ansett att strävandena mot ett
regionalt samarbete kan förenas med
den allmänna målsättningen för vår handelspolitik.
Detta förutsätter naturligtvis
att reglerna för ett sådant samarbete
inte utformas så att det direkt hämmar
handeln med tredje land. Att genom höjda
tullmurar och andra nyresta hinder
för handeln med omvärlden skapa permanenta
fördelar för handelsutbytet
emellan medlemmarna av en regional
sammanslutning på bekostnad av andra
länder kan inte godtas som ett steg på
vägen mot en allmän frigörelse av världshandeln.

Ekonomiska blockbildningar som vilar
på en bestående diskrimination gentemot
utomstående länder är också ett
dåligt uttryck för solidaritet med utvecklingsländernas
strävan mot ekonomiska
framsteg och en höjd standard. Detta
måste fastslås. Att stimulera det ekonomiska
samarbetet inom en region genom
att ge de länder som deltar däri
begränsade handelsfördelar bör dock
kunna accepteras, men de bör i så fall
vara av kortvarig natur så att syftelinjen,
en vidare frigörelse av handeln, inte
förloras ur sikte.

Målet för vår strävan i Europa sådant
det angivits av den svenska regeringen
har varit en enhetlig marknad, med låga
tullar utåt, utan nya protektionistiska
element och på lika villkor öppen för
varje nation, oavsett dess politiska kurs.

I enlighet med den uppfattningen borde
inrättandet av EFTA ha varit ett steg
på vägen mot en ännu vidare samverkan
inom vår världsdel. Vi har haft full
förståelse för att samarbetet inte begränsas
till handelsområdet utan utsträcks
till ett större fält. Det vill jag
gärna säga i anknytning till vad herr

Statsverkspropositionen m. m.
Boheman kom in på i slutet av sitt anförande.

Även om vi inte hade haft annat än
EFTA att hålla oss till i framtiden, skulle
det förmodligen ha medfört att samarbetet
mellan medlemsstaterna i frihandelsförbundet
hade grenat ut sig
till andra områden än dem som reglerades
i det ursprungliga fördraget. En viss
samordning av den ekonomiska politiken
hade enligt min uppfattning vuxit
fram av sig själv såsom en följd av
denna gemensamma stormarknad.

Möjligheterna för ett land som deltar
i en sådan marknad att föra en expansiv
och sysselsättningsbefrämjande politik
blir i växande grad beroende av utvecklingen
inom övriga medlemsländer.
Den saken behöver knappast påpekas.
Ilar handelshindren försvagats kan depressiva
tendenser inom ekonomien snabbare
vinna spridning från ett land till
ett annat. Detsamma gäller givetvis balansrubbningar
i den motsatta riktningen.

I eget intresse kommer därför medlemsländerna
att vilja öka graden av ekonomisk
samverkan. Hur reglerna sedan
utformas har vi inom EFTA betraktat
som en i viss mån sekundär fråga, som
får avgöras när problemen i verkligheten
anmäler sig. Något behov av på förhand
uppgjorda program kände vi inte,
men vi var, som jag nyss sade, medvetna
om att vi förr eller senare skulle
komma i ett läge där vi ställdes inför
andra samarbetsuppgifter än sådana
som reglerades exempelvis i Stockholmsavtalet.
Ett ömsesidigt hänsynstagande
med uppgivande av vissa snäva kortfristiga
nationella intressen och en anpassning
av den ekonomiska politiken
skulle säkerligen blivit nödvändigt.

Herr Boheman underströk i sitt anförande
starkt behovet av en ytterligare
liberalisering av kapitalrörelserna. Jag
vill i sammanhanget bara hänvisa till
att vi redan kommit ganska långt på den
vägen och att i själva verket möjligheterna
för svenska investeringar utomlands
i praktiken för närvarande är betydande,
ja mycket större än för företag
i många andra länder.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. in.

Det är i konsekvens med denna uppfattning
som regeringen understryker
vikten av att Sverige blir i tillfälle att
delta i det ekonomiska samarbete som
i delvis nya former ocli med vidgat innehåll
växer fram i Europa. De ekonomiska
och tekniska utvecklingstendenserna
talar här sitt entydiga språk för en utsträckt
ekonomisk integration, för en
friare handel och för ett fastare samarbete
också på övriga områden av ekonomien.
Varken inom eller utom landet
borde det råda någon tvekan om var
den svenska regeringen här befinner sig.

Vad vi från början hade i åtanke och
hoppades att EFTA skulle hjälpa oss att
nå, det var en ekonomisk lösning av
marknadsproblemen i Europa, där de
utrikespolitiska problemen inte behövde
aktualiseras. Vi har kunnat peka åtminstone
på två former för en sådan ekonomisk
lösning: broslagning mellan

EFTA och EEG var en, sexmaktsunionens
inträde i frihandelsförbundet som
en enhet en annan.

Med Englands och Danmarks ansökan
om medlemskap förändrades ju läget.
Dessa länder har därmed uttryckligen
för sin del godtagit Romfördragets politiska
principer. Ett accepterande av
fullt medlemskap skulle för svenskt vidkommande
innebära en förändring av
vår neutrala status. Även om nu en övervägande
majoritet, i varje fall inom den
svenska riksdagen, bar kommit till den
uppfattningen, är jag medveten om att
det fortfarande finns delade meningar.
Men samma tolkning som riksdagsmajoriteten
här givit uttryck åt har praktiskt
taget varje ansvarig företrädare för sexmaktsunionen,
och det om något borde
väl vara en tankeställare för dem som
ställt sig kritiska till den linje som regeringen
här företrätt.

Jag vill också understryka — och jag
tror att jag har anledning kräva att jag
blir trodd på mina ord — att medlemskap
i sexmaktsunionen, sådant Romfördraget
ser ut, inte för ett ögonblick föresvävat
regeringen som en tänkbar lösning
på marknadsfrågan för vår del. Vår
utrikespolitiska kurs ligger fast — om
den kan vi inte kompromissa — och i

dagens spända internationella läge är det
väl närmast överflödigt att understryka,
att vår vaksamhet härvidlag snarast måste
skärpas. Romavtalet — det fördrag på
vilket sexmaktsunionen grundar sig —
uppfattas ju allmänt som ett politiskt fördrag.
Skulle Sverige biträda detta fördrag,
skulle det oundgängligen tolkas
som ett klart avsteg från den utrikespolitik
som vi hittills följt. Därför blev alternativet
i första hand att söka åstadkomma
en association enligt artikel 238
i Romfördraget, och det var i enlighet
härmed som vår ansökan den 15 december
ingavs om förhandlingar för att få
till stånd en association mellan vårt land
och gemenskapen. Utgångspunkterna för
detta ställningstagande — det har vi
klart angivit — är att finna i vår positiva
vilja att utan uppgivande av neutralitetspolitiken
verka för en vidgad
marknad med alla länder och för internationellt
ekonomiskt samarbete för att
säkerställa ekonomiskt framåtskridande
och ökat välstånd.

Herr Lundström antydde här i dag i
en replik till statsministern, att vi kanske
först hade bort söka pröva en annan
väg — att vi hade bort söka oss fram
genom att anhålla om medlemskap. Jag
tror att den vägen på intet sätt hade förbättrat
vår förhandlingsposition utan
klart försämrat densamma.

Såsom herr Roheman nyss så riktigt
framhöll, föreligger ju på sexmaktshåll
en betydande misstänksamhet mot våra
syften. Vi kan med rätta gentemot denna
misstänksamhet säga, att vi på intet sätt
vill störa de sex i deras strävan att utbygga
sitt politiska samarbete över vidare
fält än där det nu försiggår. Om vi
emellertid hade anhållit om att få medlemskapsförhandlingar
och samtidigt betonat
att vår utrikespolitiska kurs, vår
alliansfrihet och vår neutralitetspolitik
ligger fast, tror jag att våra möjligheter
att uppnå ett resultat till och med hade
varit betydligt sämre än de ter sig i dagens
läge. Det är inte, såsom så riktigt
framhållits här i debatten, särskilt ljusa
ändå.

När jag nu så lång tid, herr talman,
efter riksdagsdebatten i böstas ändå på

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1952 fm.

nytt tagit upp och velat redovisa de
omständigheter, som legat till grund för
regeringens ställningstagande, sker det
i förhoppningen om att trots meningsskiljaktigheterna
en allmän samling
kring detta ställningstagande bör vara
möjlig. Missförståndens tid borde vara
förbi, och vi bör kunna inrikta oss på
att med gemensamma ansträngningar nå
målet: att med bibehållande av vår neutrala
ställning få till stånd en stormarknad
i Europa, där också vårt land med
hänsyn till sina ekonomiska förutsättningar
och sin .sociala särart har möjlighet
att delta.

Det är bara naturligt att människorna
ställer sig frågan: Kommer vi att lyckas
att få ett associationsavtal, som ger vårt
land möjligheter att på likaberättigade
villkor delta i den framtida ekonomiska
integrationen i Europa?

Det är emellertid omöjligt att på förhand
säga någonting om utgången av
våra försök att komma till tals med de
sex. Det lönar sig i varje fall föga att spekulera
över vad förhandlingarna kan
komma att medföra. Att på förhand och
konkret ange, vilka eftergifter vi kan
vara beredda till, är inte bara orimligt
utan skulle direkt försvara våra möjligheter
att nå ett rimligt och antagbart
resultat. Vi är kompromissvilliga på det
ekonomiska området — det har jag redan
betonat —• men att på förhand ge upp
vitala ting kan det inte bli fråga om.
Såsom i varje annan förhandling måste
fördelar och nackdelar vägas mot varandra,
innan den definitiva ståndpunkten
tas. Och den kan inte tas förrän resultatet
i sin helhet kan överblickas.

Det kan för övrigt vara på sin plats
att här uttala en varning för att tillmäta
tullarna en alltför stor betydelse.
Jag erkänner gärna att tullskillnader är
viktiga handelshinder, men ä andra sidan
är de mera sällan ensamt avgörande
för konkurrensförmågan. Det är många
andra faktorer som spelar in. Att vi under
det senaste året kunnat öka vår export
på Västtyskland, trots att tullarna
sänkts för konkurrensföretagen inom
den gemensamma marknadens länder
utan att vi fått del av tullsänkningen, är

Statsverkspropositionen m. m.

ju ett bevis för riktigheten av vad jag
nu säger. Tullarna betyder mycket, men
de betyder inte allt.

Regeringen har för sin del inte ansett
det nödvändigt att företa några statistiska
undersökningar för att bevisa hur
angeläget det är att vi deltar i den europeiska
integrationen. Vi har tagit det
som ett självklart faktum att vi måste anstränga
oss för att inte bli lämnade
utanför en europeisk stormarknad, och
något siffermässigt bevis för den saken
har vi inte ansett nödvändigt; självklarheter
och truismer behöver ju egentligen
inte bevisas.

Alla inser vi nog att det inte kommer
att bli lätt att genomföra förhandlingarna.
Även på den punkten ger jag herr
Boheman rätt. För att skaffa oss friaste
möjliga inträde på den framtida europeiska
stormarknaden måste vi också
vara beredda att betala ett pris. Vad det
kommer att röra sig om kan vi inte veta
ännu, innan ens de första förhandlingskontakterna
tagits. Vi är emellertid beredda
att diskutera sådana punkter, där
inga betänkligheter av utrikespolitisk art
föreligger. De uppoffringar som kan
komma att begäras av oss får naturligtvis
— som jag nyss sade — vägas mot de
fördelar ett likaberättigat inträde på
stormarknaden beräknas kunna ge vår
ekonomi och vårt näringsliv. Vad vi i
en sådan förhandling eventuellt tvingas
ge upp kan ju ha ett värde i och för sig
för alla medborgare i vårt land, ett värde
som ingen skulle vilja avstå från, om vi
inte i stället erhåller någonting som vi
anser ännu värdefullare.

Men som sagt: någon allvarlig risk
för att vi skulle komma att ställas helt
utanför den europeiska ekonomiska integrationen
ser jag inte. Vi står inte med
tomma händer eller utan bundsförvanter,
och det bör inte vara omöjligt för
oss att vinna förståelse för att vårt land,
med bibehållande av sin neutrala ställning,
sin politiska och sociala särart,
måste beredas tillfälle att deltaga i det
vidare ekonomiska samarbete som nu
kommer fram i Europa och där vi har
särskilda förutsättningar att medverka.

Jag skall i övrigt inte göra någon av -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
vägning mellan de skäl, som kan tala för
en optimistisk uppfattning om våra möjligheter
att åstadkomma ett acceptabelt
associationsavtal, och de skäl som talar
häremot. Uppriktigt sagt förefaller
mig också motståndet mot en association
av de neutrala länderna ha vuxit i styrka
under den senaste tiden, det vill jag i
alla fall ha sagt. Inte endast Hallstein,
kommissionens ordförande, bär börjat
sväva på målet — den belgiske utrikesministern
har också ställt sig mycket
ljum inför tanken att de neutrala länderna
skall få fullt tillträde till den
europeiska gemenskapens marknad, och
Monnet i Frankrike talar med förakt om
de neutrala länderna, som inte vill ikläda
sig de politiska förpliktelserna utan
försöker åka snålskjuts.

Avgörande är ju till sist det allmänpolitiska
läget i världen. Blir det lika
spänt i fortsättningen som det är för
närvarande, tror jag att våra möjligheter
att vinna förståelse för de neutrala
ländernas ställning är ganska små, åtminstone
om man bedömer chanserna
att på kort sikt komma till en uppgörelse.
Motsättningen mellan öst och väst
överskuggar då allt, och de nationer som
inte ställer upp i formeringen där den
frontlinjen dras kan också komma att bli
lämnade å sido ekonomiskt; det tror jag
att vi bör inse. Men efterkrigstiden har
medfört många växlingar i det politiska
klimatet, och situationen kan naturligtvis
snabbt förändras till det bättre. Sämre
kan den ju knappast bli. Eu avspänning
ökar genast våra möjligheter att nå positivt
resultat i våra ansträngningar att
medverka i det ekonomiska samarbetet.

Det är också uppenbart, att ingen i
dag kan säga hur snabbt vår förhandling
med de sex kan komma att gå. Tidtabellen
påverkas i hög grad av det engelska
förhandlingsläget. För egen del är vi beredda
att när som helst inträda i direkta
förhandlingskontakter, men det skulle
förvåna mig mycket om några sådana
kan komma till stånd förrän tidigast i
mars månad. Jag tror att det blir senare.

På hemmafronten använder vi nu tiden
för att bygga upp och stärka vår

förhandlingsposition. Mycket har redan
undangjorts härvidlag. I betraktande av
våra begränsade personella resurser befinner
sig utredningsarbetet i ett långt
framskridet stadium. Under nära samverkan
med näringslivet och arbetsmarknadens
organisationer genomgås Romavtalet
och analyseras de i olika hänseenden
tänkbara verkningarna på
svensk ekonomi av dess mera långtgående
förpliktelser och regler för ekonomiskt
och socialt samarbete. Jag känner
mig fullständigt övertygad om att vi i det
avseendet inte ligger efter något annat
land i Europa, utan snarare före. Men
det återstår naturligtvis ändå en hel del.
Särskilt när vi kommer in i ett verkligt
förhandlingsläge är det ju av vikt att
olika impulser och projekt, som aktualiseras
i det sammanhanget, snabbt kan
bedömas här hemma och vederbörande
intressenters uppfattning inhämtas. Säkerligen
blir det ett omfattande frågekomplex
som rullas upp.

Inför de förestående förhandlingarna
har regeringen varit överens med intresseorganisationerna
på handelns, jordbrukets,
industriens och arbetsmarknadens
område om att kontakterna med
näringslivet och organisationerna behöver
ytterligare fördjupas och breddas.
Hela vår samlade utredningskapacitet
bör utnyttjas för att säkra ett enhetligt
svenskt uppträdande i dessa förhandlingar.
Med den utgångspunkten beslöts
också i slutet av fjolåret att vidga Malmforsdelegationen
och därjämte inrätta en
rådgivande kommitté med ledande representanter
för näringsliv och organisationer.

Jag håller gärna med dem som har
sagt, att det är av särskild vikt att i omvärlden
på en rad sätt söka öka kännedomen
om och förståelsen för Sverige
och den väg vi valt. En hel del har faktiskt
gjorts i det sammanhanget. Jag tror
det beror på okunnighet, eller kanske
ovilja att erkänna det verkliga förhållandet,
när herr Lundström i dag angriper
regeringen för att den försummar
vad han vill beteckna som vår PR-verksamhet.
Låt mig bara erinra om att flera
regeringsmedlemmar, bland dem stats -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

ministern, vid olika tillfällen utomlands
har framträtt för att klargöra vår ställning
och vårt intresse av att på likartade
ekonomiska grunder få deltaga i en
europeisk stormarknad. Det var dessa
frågor som inte bara på ett ställe utan
på åtskilliga ställen diskuterades som
den främsta punkten vid herr Erlanders
besök i USA i mars och april i fjol. Han
tog upp dessa frågor på nytt i Kiel och
jag skulle, om jag inte tog kammarens
tid för mycket i anspråk, också kunna
erinra om att jag själv i fjol och åtskilliga
gånger dessförinnan varit i tillfälle
att på olika håll i utlandet klargöra
vår ställning och våra syften.

Yi har ju också de regelbundna diplomatiska
kontakterna, och om herr Lundström
hade satt sig in i vad statsverkspropositionen
här innehåller, skulle han
ha sett att vi redan i fjol i samlade ansträngningar
för utlandspropagandan
kommersiellt i samråd med näringslivet
liksom även i övrigt lade ned något
som motsvarar 6 miljoner kronor och
att vi i år bär räknat med att få ökade
resurser som motsvarar en stegring på
ungefär 50 procent. Jag skall gärna erkänna,
att ingenting är så bra att det
inte skulle kunna göras bättre. Men
därifrån och till påståendet att detta är
ett försummat område är steget ändå
ganska långt. Det bör i varje fall inför
riksdagens ledamöter klargöras, att här
redan har uträttats åtskilligt och att regeringen
har uppmärksamheten klart
fästad på att vi i fortsättningen behöver
ytterligare fördjupa vårt arbete på detta
område.

Jag sade nyss, att jag här inte ville
göra någon avvägning av hur det i fortsättningen
kommer att gå med våra kontakter
med de sex. Jag vill emellertid
understryka, att det är av synnerlig vikt
ur vår synpunkt — ja, kanske viktigare
än någonsin — att samarbetet inom
EFTA upprätthålles.

Vid ministermötet i juni kom EFTAländerna
överens om att så långt som
möjligt hålla ihop under förhandlingarna
med de sex. Vi förband oss samtliga
att inte ingå några separata avtal med

Statsverkspropositionen m. m.
sexstatsunionen innan alla länder fått
sina legitima intressen tillgodosedda för
att möjliggöra vår medverkan i en enhetlig
europeisk marknad från samma
tidpunkt. Denna överenskommelse har
understrukits inte bara vid ett utan vid
flera tillfällen därefter. Engelsmännen
har i sina förhandlingskontakter med de
sex betonat de förpliktelser, som följer
av den s. k. Londonöverenskommelsen.
Den brittiske biträdande utrikesministern
har gjort det vid upprepade tillfällen
och har även fäst den amerikanska
utrikesledningens uppmärksamhet på att
det för England inte skulle vara möjligt
att biträda en överenskommelse, om inte
övriga EFTA-länder fick sina intressen
tillgodosedda.

Det är därför av betydelse att denna
överenskommelse hålls levande, och då
måste vi också hålla ihop inom EFTA
och se till att frihandelsförbundet fungerar
till dess vi har fått något bättre
i dess ställe. Jag räknar med att Englands
förhandlingar med de sex skall gå
i lås. Det har jag framhållit vid tidigare
tillfällen. Men innan det bekräftats, att
en definitiv uppgörelse har uppnåtts,
skulle det vara ödesdigert om vi gjorde
oss av med EFTA.

Vi har redan nu dragit ganska stor
nytta av samarbetet inom frihandelsförbundet.
Vi har fått ökade möjligheter
att tränga in på den engelska marknaden
och även att befästa vår ställning
inom andra EFTA-länder. Det är av vikt
att vi bevarar dessa positioner. Det är
också betydelsefullt att vi begagnar den
närmaste tiden för att om möjligt ytterligare
stärka vår ställning. En 30-procentig
tullsänkning har redan åstadkommits,
och vi kan nu räkna med att
ta ett ytterligare steg från och med den
1 mars 1962 och varom förslag redan
förelagts den svenska riksdagen om en
ytterligare 10-procentig tullsänkning,
som vid denna tidpunkt skulle träda i
kraft.

Några uppgifter om hur vår handel
har utvecklats kan väl ändå vara värda
att återge. Exporten till våra partner
på EFTA-marknaden har från juli 1960

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen in. in.
till och med oktober 1961 ökat med
1 500 miljoner kronor i jämförelse med
motsvarande period innan EFTA-avtalet
ingicks, nämligen perioden 1958/59. Det
är en 30-procentig exportökning. Även
importen utvisar en förändring i samma
riktning.

Jag erkänner att både vår export och
vår import beträffande de sex samtidigt
har utvecklats på ett likartat sätt
som när det gäller EFTA, vilket ju kan
förefalla ganska märkligt men onekligen
tyder på vad jag förut framhållit, nämligen
att tullsänkningen inte varit helt
eller ensam avgörande för handelns omfattning.
Det framgår emellertid av handelsstatistiken,
att våra förbindelser med
EFTA-länderna har blivit intensivare
beträffande både importen och exporten
än våra förbindelser med sexstatsunionens
länder. Detta måste tolkas som
ett uttryck för de ändrade handelsreglernas
inverkan på exportens marknadsinriktning.

Förberedelserna för förhandlingar
med de sex får väl ändå inte inkräkta
på våra möjligheter att i ett ännu vidare
sammanhang fullfölja våra handelspolitiska
strävanden. I själva verket
hänger ju dessa ting nära samman. Även
om inte längre OECD kan betraktas som
den främsta — eller ännu mindre den
enda —- möjligheten att uppnå en uppgörelse
med den europeiska gemenskapen,
så har vi allt intresse av att det
handelspolitiska samarbetet med denna
organisation främjas i framtiden. Vi deltar
därför helhjärtat i det samarbetet.
Vilka resultat det kommer att avsätta
är väl för tidigt att ha någon bestämd
mening om, men i varje fall borde det
inte vara omöjligt att härigenom ökade
möjligheter skapas att samordna och
förbereda de europeiska medlemsstaternas
strävanden att på världsbasis verka
för fortsatta liberaliseringsåtgärder på
handelns område. Det europeiska marknadsperspektivet
vidgar sig därför redan
nu till ett mera världsomfattande
spörsmål. Vad som sker i Europa påverkar
den handelspolitiska utvecklingen
överallt i världen, och samtidigt röner
globala överenskommelser också infly -

tande på vår syn och på vårt läge i
fråga om de europeiska integrationsfrågorna.

Detta leder mig, herr talman, över till
GATT-samarbetet, där nu den s. k. Dillon-rundan
i tullförhandlingarna håller
på att avslutas. USA har kommit överens
med de sex om vissa ömsesidiga
tullsänkningar på omkring 20 procent
för industriområdet. Det är naturligtvis
glädjande, även om vi ännu inte fått
fullständig bekräftelse på omfattningen
av dessa tullsänkningar. Som jag tillåtit
mig säga i en tidningsintervju nyligen,
hälsar vi också från svensk sida med
tillfredsställelse dessa tullsänkningar,
som har kommit till under Kennedy-administrationen.
Skulle den amerikanska
administrationen erhålla de ytterligare
fullmakter som den begär att förhandla
inom ramen för GATT, så skulle onekligen
en grund erhållas för en liberalisering
av världshandeln.

Från svensk sida kommer vi därför att
lämna de amerikanska strävandena i den
riktningen vårt fulla stöd. Det ligger i
vårt intresse lika väl som i utvecklingsländernas
att åstadkomma lägre tullar i
industriländerna.

Vid ett ministermöte i GATT i slutet
av november hade jag tillfälle att tala
för en automatisk tullsänkningsplan,
modellerad på ett ursprungligen franskt
förslag. Jag föreslog då att vi borde eftersträva
ömsesidiga 50-procentiga tullsänkningar
på en femårsperiod, varvid
viss hänsyn fick tas till utvecklingsländernas
särskilda problem. Skulle en sådan
tanke kunna förverkligas, skulle det
ostridigt för vårt vidkommande begränsa
marknadsproblemens betydelse i
Europa.

Men lättnader i form av tullsänkningar
i GATT i förhållande till EEC är inte
tillräckligt för att tillgodose våra önskemål.
USA intar i detta hänseende en
annan ställning, beläget utanför Europa
och med en proportionsvis mera begränsad
utrikeshandel än den vi har. Det
vore rätt orimligt om vi, som är villiga
ta på oss de ekonomiska förpliktelser
och uppoffringar som kan bli resultatet
av förhandlingar med de sex, inte skulle

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

få rätt att deltaga i det ekonomiska samarbetet
i Europa på samma villkor som
övriga europeiska länder.

Låt mig, herr talman, sluta med att
understryka, att vi omedelbart framför
oss har en bekymmersam tid, då svårigheterna
kan bli många och betydande.
Att få slut på den ekonomiska splittringen
i Europa och åstadkomma en verklig
stormarknad blir säkerligen tidskrävande
och kan medföra ekonomiska bekymmer,
åtminstone av tillfällig art. Vi bör
emellertid inte låta dagens läge skymma
blicken för utvecklingen på längre sikt.
Får världen leva i fred, så tror jag för
min del att de flesta av oss kommer att
få uppleva inte bara en friare handel i
vår världsdel, utan också avgörande
steg mot en vidare frigörelse av världshandeln.
I det sammanhanget har Sverige
en viktig uppgift att fylla, och vi
har därjämte många bundsförvanter.

Låt oss hoppas att förståelsen växer
för att ett omfattande ekonomiskt samarbete
över gränserna utan politiska
bindningar är ett betydelsefullt led för
att bevara fred och framsteg i vår värld!

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det långa och intressanta
anförande, som handelsministern nu
har hållit, skulle ju kunna ge anledning
till åtskilliga reflexioner. Jag kan dock
på de få minuter som står mig till buds
endast vidröra de avsnitt där jag själv
blev åberopad.

Redan i höstens debatt framhöll jag,
att jag ansåg det föga fruktbart att fortsätta
debatten om principen för anslutning
till EEC då regeringen bestämt sig.
Av det skälet har jag inte heller i dag
aktualiserat denna debatt, utan den har
aktualiserats från andra håll. Men jag
vill tillägga, eftersom den nu har tagits
upp igen, att hem Langes tro, att det
skulle ha försvårat vårt lands utgångsläge,
om vi från början gjort vår ansökan
mindre bunden till associeringslinjen
än som skett, på intet sätt är bevisad.
Därvidlag har vi en annan uppfattning.

Naturligtvis betvivlar jag icke i något

Statsverkspropositionen m. m.
avseende herr Langes goda vilja att söka
skapa förutsättningar för framgångsrika
förhandlingar med EEC, även om
jag i åtskilliga fall inte helt är överens
med honom i fråga om tillvägagångssättet.
Men jag beklagar, att han inte förstår
att vad som hittills har skett i
svensk informationsverksamhet i utlandet
icke är tillräckligt. Herr Lange säger,
att det varken inom eller utom landet
kan råda någon tvekan om vad Sverige
vill. Tyvärr råder det en sådan tvekan!
Utvecklingen har visat — alla de
sex miljonerna till exportpropaganda
och annat i all ära — att vad som gjorts
inte är tillräckligt.

Såsom jag framhållit förut i dag räcker
det inte med att statsministern eller
herr Lange gör något enstaka uttalande,
utan här måste en kontinuerlig verksamhet
bedrivas på effektivaste sätt. Jag
vill bara ta ett exempel genom att fråga:
Yad har regeringen gjort i detta avseende
i den centrala europeiska församling,
som Europarådet utgör?

Jag tror i likhet med en hel del andra
talare i dag, att vi här i landet inte
är alldeles oskyldiga till den rådande
uppfattningen om oss. Också handelsministern
måste ha förstått, att åtskilliga
uttalanden vid olika tillfällen av socialdemokrater
i framstående ställning om
de nationer och statsmän, med vilka vi
skall förhandla, och om hur väl vi skulle
klara oss utan att gå med i EEC genom
att handla med andra länder, inklusive
u-länderna och östblocket, inte
heller har utgjort några positiva bidrag
till uppskattningen av vårt land.

Ilur en positiv PR-verksamhet skall
läggas upp har herr Boheman gett så
många uppslag till i sitt anförande, att
jag i övrigt kan inskränka mig till att
hänvisa till honom.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! .lag tror att herr Lundström
missuppfattade vad jag sade. Jag
sade, att det inte borde få råda någon
tvekan om var vi befinner oss och att
i varje fall uttalandena från regeringshåll
har varit klart entydiga. Om det

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

alltjämt på vissa områden föreligger
tveksamhet om var vi hefinner oss, tror
jag det är anledning till självrannsakan
hos oppositionen, ty så som man
därifrån fört debatten under en god del
av fjolåret är det inte så egendomligt
om man skapat intrycket, att det inte
fanns någon säkert fastlagd svensk linje
i vår strävan att nå en uppgörelse
med bibehållande av vår utrikespolitiska
kurs.

Det är det ena jag här ville ha sagt.

Det andra är, herr talman, att herr
Lundström i dag gång på gång råkat ut
för att ge prov på sin okunnighet. Han
påstod här, att vi hade försummat att
vara närvarande i den centrala församling
som han ansåg Europarådet utgöra.
Jag vill tala om för herr Lundström
— jag trodde inte det var någon nyhet,
ty jag har för mig att jag har redovisat
det även i denna kammare — att jag
har talat i Europaförsamlingen tre gånger
sedan hösten 1950 och därjämte vid
ett tillfälle i Europarådets ministerkommitté
i april i fjol.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! lag frågade vad regeringen
bär gjort i Europarådet, och det
var intressant att höra att herr Lange
har talat där flera gånger. Det har väl
alltid på något sätt bidragit till att klargöra
svensk politik. Men jag såg häromdagen
i tidningen, att det i alla fall tydligen
råder mycket delade meningar i
Europarådet om vilka avsikter och intentioner
Sverige har.

När herr Lange sedan säger, att ansvaret
för uppfattningen om vad Sverige
vill i integrationsfrågan i hög grad
kan läggas på oppositionen, så vill jag
framhålla, att vi från oppositionen mig
veterligen aldrig uttalat oss nedsättande
vare sig om de statsmän som leder
EEC-länderna eller om länderna själva.
I det avseendet kan vi känna oss
oskyldiga.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag trodde att herr Lundström
var en så erfaren politiker, att

han inte trodde på allt som står i pressen,
även om det gäller honom närstående
tidningar.

Sedan vill jag bara till denna kammares
protokoll läsa in ett av folkpartiledarens
många uttalanden i andra kammaren
beträffande sexmaktsunionen.
Jag skall välja följande uttalande från
utrikesdebatten den 11 mars 1959: »En
svensk anslutning till denna union skulle
väl knappast rimma med vår alliansfria
utrikespolitik, vars signum är en
i förhållande till alla politiska block fristående
ställning. Den oberoende hållning
Sverige intar i utrikespolitiskt avseende
kan förenas med deltagande i en
stormarknad men svårligen med medlemskap
i en ekonomisk och politisk
union, där rader av gemensamma institutioner
i tilltagande grad fattar majoritetsbeslut
och fastlägger den politik
som medlemsstaterna måste föra. En
svensk utrikespolitisk nyorientering av
det slag, som här så småningom skulle
kunna följa, synes mig under i dag rådande
världspolitiska förhållanden av
många skäl icke vara önskvärd. Bland
dessa skäl är de hänsyn till vårt östliga
grannland, som är för oss naturliga. —
En svensk ansökan om inträde i sexmaktsunionen
saknar alltså enligt min
mening aktualitet, och jag ser inga utsikter
till en sådan omläggning av denna
union de närmaste åren, att läget därvidlag
sannolikt skulle förändras.»

Om herr Ohlin i sina uttalanden konsekvent
hade vidhållit denna uppfattning,
då tror jag att möjligheterna att
missförstå vårt lands politik i hög grad
hade begränsats. Men det har han sannerligen
inte gjort.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Detta citat av herr Ohlin
har jag hört uppläsas av socialdemokrater
i olika sammanhang — det är tydligen
särskilt omhuldat.

Men den gemensamma marknad, som
herr Ohlin då talade om, var ju en annan
än den som uppstår om till de sex
länderna har knutits andra länder, såsom
England, Danmark och måhända

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

flera andra medlemmar av EFTA. Den
nya situationen är ju också en förutsättning
för att Sverige skall ansluta sig.
Denna nya gemensamma marknad kommer
enligt min övertygelse att i åtskilliga
avseenden få en annan karaktär än den
hittillsvarande.

Herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Får jag bara framställa
en fråga till herr Lundström: Är herr
Lundström även i dagens läge —• efter
vad som förekommit och efter vad vi
har kunnat inhämta utifrån —- beredd
att tillstyrka en svensk ansökan om medlemskap
i sexmaktsunionen?

Jag tror att herr Lundström gör klokt
i att uttala sig klart på denna punkt!

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har tidigare sagt, att
den ståndpunkt vi intar här är att vi
skulle »pröva först och döma sedan».
Man borde ha gett ansökningshandlingarna
en vidare karaktär och undvikit att
låsa sig fast vid associationslinjen.

Jag tror alltjämt att ett sådant tillvägagångssätt
hade gett oss ett lyckligare
utgångsläge vid förhandlingarna.

Herr ERICSSON, JOHN, (s):

Herr talman! Min uppgift skall inte bli
att här försöka åstadkomma någon analys
av budgeten och det statsfinansiella
läget. Andra kommer väl att fortsätta
med den uppgiften. Vad man emellertid
kan konstatera efter höstens skattebeslut
är att hittills intet framkommit, som
skulle kunna tyda på felaktiga dispositioner.
Den svenska allmänhetens reaktion
efter skattebeslutet vid höstriksdagen har
varit osedvanligt positiv. För de riksdagsmän
som stod bakom alla besluten —
d. v. s. i dess helhet — är det en utomordentligt
stor tillfredsställelse att kunna
konstatera detta.

Vad som förekommit ger mig också anledning
hysa förhoppning om att riksdagen
vid sina ställningstaganden framöver
skall kunna åstadkomma lösningar, bl. a.

Statsverkspropositionen m. m.
i skattefrågorna, genom beslut som bärs
upp av mera tillfredsställande majoriteter
än vad vi hade i höstas.

I statsverkspropositionen — jag avser
finansdepartementets huvudtitel — lämnas
en redogörelse för ett statligt verk,
nämligen tullverket, som trots ökade arbetsuppgifter
lyckats klara dessa uppgifter
med ett mindre antal anställda. Detta
anmäler finansministern, och besparingarna
är högst betydande, över 1 miljon
kronor per år. Genom dessa besparingsåtgärder
har detta statliga verk alltså
kunnat avstå från att ta i anspråk arbetskrafter
som motsvarar behovet för ett
medelstort svenskt företag.

Det är klart att det uppnådda resultatet
skall ses i förhållande till detta stora
verks personal- och omkostnadsstat. Jag
vill dock betona, att om ingenting hade
gjorts åt den tidigare tillämpade dagliga
rutinen, om inga organisatoriska förändringar
hade vidtagits, så hade det gått
som det brukar gå, nämligen att när
arbetsmängden ökar gör man framställning
till vederbörande departement. Departementet
går till riksdagen och begär
nya tjänster, och eftersom verket blir
större och större förekommer det ofta
nog att det rör sig om nya tjänster i hög
lönegrad.

När nu ett verk lyckats så utomordentligt
bra — som finansministern beskriver
— att klara en ökad mängd arbetsuppgifter
med 300 anställda mindre, är
det viktigt att detta uppmärksammas i
den svenska riksdagen. Här är det ju
ofta nog tal om att den statliga verksamheten
är en tungrodd apparat, som kräver
mer och mer arbetskraft och att byråkratien
blir alltmer omfattande. En rationalisering
på detta sätt är alltså viktig,
och det gäller i detta sammanhang
att uppmärksamma tendensen i utvecklingen.
Enligt mitt sätt att se gäller det
att sporra de i allmän tjänst anställda
till att bli mera intresserade av vad vi
brukar kalla rationaliseringsåtgärder och
av ökade insatser i arbetet. Det finns säkerligen
andra områden inom statsförvaltningen,
där man också gör lovvärda
prestationer, men vilka inte kommer till
allmänhetens kännedom.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Jag skulle vilja fråga finansministern,
som nu är närvarande i kammaren, om
det inte skulle vara möjligt att i statsverkspropositionen
försöka påvisa områden,
där man gjort lovvärda ansträngningar
för att driva statsverksamheten
så rationellt som möjligt. Bör man inte
godkänna principen, att om arbetet göres
fort och bra, bör personalen uppmuntras?
Det blir väl på det sättet, att
klander alltid bäres fram, medan de
goda sidorna sällan uppmärksammas.

Herr talman! Jag tillåter mig att i detta
mitt anförande nu gå något utanför
den rent konventionella ramen för inlägg
i en sådan debatt som denna. Jag
vill framföra några synpunkter på en
fråga, som har aktualiserats inom min
valkrets och som har tilldragit sig mycket
stor uppmärksamhet. Jag tänker på
händelserna vid Limmareds bruk.

På sin tid hade jag förmånen —• eller
i varje fail uppgiften — att inom handelsdepartementet
handlägga ett stort
ärende. Det gällde kartellagstiftningen
eller — som det mera officiellt heter —
lagen om motverkande i vissa fall av
konkurrensbegränsning inom näringslivet.
Denna lagstiftning utgår i princip
från att man bör försöka upprätthålla en
fri konkurrens inom näringslivet till
skydd för konsumenterna och till fromma
för näringslivet självt på längre sikt.
Genom denna lagstiftning kan ingripanden
ske mot förekommande konkurrensbegränsningar
i form av karteller, monopol,
bruttopriser o. s. v.

Förberedelsearbetet för lagstiftningen
tog lång tid — jag vill minnas att kommittéarbetet
pågick i sex år — och det
tog sedan sin tid, innan vi kunde lägga
förslag till lag på riksdagens bord. Jag
vill vitsorda, att det sannerligen inte är
lätt att lagstifta på det området.

I princip var man, som sagt, överens
om att den fria konkurrensen borde upprätthållas.
Efter förhandlingar, som ledde
till att jämkningar företogs, kom lagförslaget
till riksdagen. I riksdagen blev
det stora majoriteter för antagande av
förslaget. Numera arbetar näringsfrihetsrådet,
näringsfrihetsombudsmannaämbetet
och statens pris- och kartellnämnd,

som har uppsikt över prisutvecklingen
och söker bevaka tendenser till konkurrensbegränsningar.
I samband med genomförandet
av denna lagstiftning tog
sig det enskilda näringslivet självt i kragen
— det vill jag gärna erkänna — och
gjorde en ordentlig upprensning i kartellfloran.
De karteller, som är kvar, får
nu arbeta under det strålkastarljus, som
registreringen av vederbörande kartell
på ett officiellt sätt medför.

Det slag av konkurrensbegränsningar,
som kartellerna utgör, innebär att företagen
inom kartellen fortfarande är fristående.
Det finns möjlighet att säga upp
ett kartellavtal, bryta samarbetet och ta
upp konkurrensen igen. Det blir en annan
karaktär på konkurrensbegränsningen,
när företagen medvetet strävar
efter att begränsa konkurrensen på det
sättet, att man vill dominera hela marknaden,
med andra ord en medveten strävan
att åstadkomma en monopolställning.

Det är en sådan process, som har slutförts
med genomförandet av utarrenderingen
av Limmareds bruk. Detta bruk
var det sista större fristående företaget
inom buteljgiasindustrien. Bruket konkurrerade
framgångsrikt med en större
koncern, men denna koncern säger öppet
ifrån att den vill ha hela marknaden
och att den länge strävat härefter.
För omkring tre veckor sedan köpte
samma koncern det sista mera betydande
fristående företaget inom plåtemballageindustrien,
där koncernen nu behärskar
98 procent av den svenska marknaden.
Koncernen har nu sålunda slutit
ringen, så att den har en fullständigt
dominerande ställning när det gäller både
glasemballage och plåtemballage.

Jag frågar: Är denna utveckling tillfredsställande
ur det allmännas eller ur
konsumenternas synpunkt? År det en
önskvärd utveckling för det svenska näringslivet
i stort? Jag frågar till slut:
År den monopolbildning, som här åstadkommits,
nödvändig ur företagsekonomiska
synpunkter?

Som motivering för arrendeavtalet har
anförts, att den svenska glasindustrien
har en kapacitet, som överstiger efter -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

frågan med ungefär 20—25 procent. Jag
vill inte diskutera nuläget, men jag vill
bara påpeka, att det i Limmared inte
bär funnits någon outnyttjad kapacitet.
Bruket bygger ju ut för att motsvara den
ökade efterfrågan. Skulle det alltså föreligga
en överkapacitet, så gäller detta
andra bruk, och dessa ägs av den koncern,
som nu har arrenderat Limmared.

Samma koncern gör nu gällande, att
de investeringar som har gjorts i bruket
i Limmared skall fullföljas. Det har man
framhävt på ett sätt, som skulle kunna
uppfattas som en eftergift åt den lokala
opinionen. Men, ärade kammarledamöter,
investeringarna skall vara genomförda
i mars månad, och då skulle den
nya avdelningen ha körts i gång.

Frågan är nu i stället, om investeringarna
kommer att utnyttjas. Koncernen
säger att arbetskraften i Limmared inte
skall minskas, men den talar inte om att
öka arbetskraften, vilket är en förutsättning
för att utnyttja de nya investeringarna.

Det är en ganska väsentlig sak dels
ur lokala synpunkter, dels ur allmänna
ekonomiska synpunkter om investeringar
på 3—4 miljoner kronor är felaktiga.
Det är ett slöseri, om de inte kommer
att utnyttjas.

Det är klart att vad jag anfört i denna
fråga kanske präglas av lokala synpunkter.
Jag känner väl till det samhälle,
där händelsen har inträffat. Det är
klart, att jag frågar mig vad som kommer
att ske med detta bruk efter arrendetidens
slut, när brukets egen försäljningsorganisation
har försvunnit.
Den som har arrenderat bruket har möjlighet
att välja, ty utöver arrenderingen
under de första fyra åren har koncernen
optionsrätt under ytterligare fem år.

Som ett annat motiv för förändringen
har anförts, att Limmareds bruk har givit
ett sämre resultat under det senaste
året i ekonomiskt avseende. Detta bestrides
bestämt av företagets verkställande
direktör gentemot den nye styrelseordföranden.
Man tillägger att bolaget
har varit mycket skuldsatt — det har
en skuldsumma på 10 miljoner kronor
och ett aktiekapital på 1 miljon kronor.

Statsverkspropositionen m. in.

Vidare har man åberopat, att bruket
inte har gett någon utdelning förrän för
ett par år sedan.

Ja, allt det här går att anföra. Emellertid
förhåller det sig ju så, att lönsamheten
hos ett familjeföretag får bedömas
även ur andra synpunkter än genom
att enbart se på utdelningen. Man
får också beakta den sidan av brukets
status, som gälle tillgångar. Det är alldeles
uppenbart att bruket har måst låna
pengar under utbyggnadsperioden,
och tack vare de investeringar, som
skett under de senaste åren, är bruket nu
toppmodernt. Jag har erfarit att det
skall finnas tillgångar som högst väsentligt
överstiger skulderna; brandförsäkringsvärdet
utgör omkring 20 miljoner
kronor. Det verkliga rörelseresultatet
i ett familjeföretag får alltså bedömas
ur en mängd olika synpunkter för
att man skall komma fram till den verkliga
lönsamheten.

Det har nu sagts, att de nya investeringarna
vid Limmered skulle vara något
av ett äventyr. Jag tycker att jag
känner igen det uttalandet. Det fanns
en tidpunkt när det gällde att så att säga
sanera ett annat företag, och då ville
man också göra gällande att det var
fråga om alltför litet kapital och att man
hade bedömt framtiden alltför sangviniskt
o. s. v. Detta företag lever alltjämt
i dag på de beställningar, som det fick
långt tidigare och som nu lämnar överskott,
och under saneringstiden såldes
inga fartyg, ty de försäljningarna var
gjorda tidigare.

Jag vill ytterligare tillägga att vid den
presskonferens, som hölls nere i Göteborg,
sades det att transaktionen vid
Limmared måste genomföras på grund
av brist på kapital och med hänvisning
till att ägarefamiljen måste betala arvsskatt
med betydande belopp. Ja, det är
klart att det kan föreligga en situation
då det måste betalas stora belopp i arvsskatt,
men detta behöver inte innebära
sådana anordningar som har vidtagits
i detta fall. Med de tillgångar som fanns
hos ägarefamiljen, både i Limmareds
bruk och på annat håll, hade det inte
förelegat svårigheter att skaffa fram de

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
pengar som behövdes. Jag tror att många
av brukets kunder och andra intressenter
hade varit villiga att lämna den summan
som försäkringsavgift för att slippa
monopolet.

Åtskilligt tyder nämligen på att efterfrågan
på glasemballage liksom plåtemballage
kommer att öka. Strukturförändringen
inom vår livsmedelsindustri och
inom handeln på grund av den högre
materiella standarden pekar hän emot
användningen av s. k. engångsglas i allt
större utsträckning. Kvantiteterna kommer
att öka, och då kommer kapaciteten
inom glasindustrien att helt tas i anspråk.
Men innan så sker, kommer det
till dem, som eventuellt funderar på att
bygga ett nytt bruk, alltid att sägas att
ett nytt bruk kommer att medföra att
en del av de gamla brukens anställda
blir arbetslösa. Det kan ligga något i
det resonemanget, men å andra sidan
måste alltid köparna, konsumenterna ha
frihet att återställa konkurrensen. Prisbildningen
i allmänhet påverkas ju av
en mångfald faktorer: det allmännas inflytande,
mäktiga organisationer såsom
producent- och konsumentkooperativa
företag, möjligheten att importera varor
o. s. v.

Nu har på ett mycket betydelsefullt
område ett privatmonopol inrättats. Det
är ett ytterst begränsat antal människor
som nu suveränt kan sitta och fastställa
priser på mycket viktiga förbrukningsartiklar.
Det är en maktkoncentration,
som inte är önskvärd. De stora enheterna
inom denna industri är nu mycket
modernt utrustade och effektiva. Någon
nämnvärd konkurrens utifrån blir det
inte, därför att vi här ligger före. Men
därav drar jag den slutsatsen att i en
sådan situation blir frestelsen att ta ut
alltför höga priser uppenbar. Alla monopolister
betygar att det härvidlag inte
föreligger några risker, eftersom de känner
ansvar inför sina företag. Erfarenheten
säger oss någonting annat, nämligen
att lockelsen blir för stor. Även om
dessa företagare själva tror att de inte
skall missbruka sin makt, är risken för
stor.

I Limmared har de senaste fem, sex
åren investerats stora belopp med re -

sultat att produktion och lönsamhet har
ökat. Detta bruk har haft en erkänt
skicklig och duktig ledare, som förstått
att få sina anställda med sig och åstadkomma
utomordentliga prestationer. Det
rådde en optimistisk stämning i det lilla
brukssamhället nere i Västergötland.
Man väntade sig att den nya investeringen
skulle komma att tas i bruk, och
kommunen planerade stora investeringar,
eftersom man räknade med ytterligare
ett par hundra anställda. Men så
började ryktena sprida sig att någonting
var i görningen. Den lokala företagsledaren
hade fått order ifrån sin
styrelse om att gå omkring med förseglade
läppar, han fick ingenting säga.
Oron blev allt större, man fick inga informationer
från ägarna. Och innan
man hade hunnit fullfölja dessa investeringar,
hade ägarna bestämt att det skulle
bli en ny ordning. Bruket fick alltså
inte förmånen att pröva sina krafter i
en fri konkurrens.

Personligen anser jag det vara mycket
otillfredsställande att man från det
allmännas sida inte kan påverka händelseförlopp
av det slag som vi sett i
Limmared. Vi har nu fått en koncern
med faktisk monopolställning när det
gäller både plåt- och glasemballage. Det
blir mycket svårt att bedöma den prissättning
som tillämpas, om den är skälig
eller inte ur allmän konsumentsynpunkt
och ur företagsekonomisk synpunkt.

Det inträffade torde aktualisera frågan
huruvida vi egentligen inte är framme
vid en tidpunkt då statsmakterna på
lagstiftningens väg bör skaffa sig möjligheter
att förhindra monopolbildningar
av detta slag. Vore det inte berättigat
att någon statlig instans kunde granska
sådana här transaktioner innan de
fick genomföras? Om den granskningen
ledde fram till att transaktionen står i
strid med stora allmänna intressen,
skulle man kunna förklara transaktionen
olaglig. Sådan lagstiftning gäller i
flera länder.

Herr talman, när lagen om konkurrensbegränsning
genomfördes, var vi både
inom regering och riksdag på det
klara med att situationer kunde uppstå

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

där lagstiftningen visade sig vara otillräcklig
och då borde kompletteras. Med
anledning av vad som nu inträffat i Limmared
anser jag det angeläget att regeringen,
det blir väl i första hand handelsministern
som får ta upp saken, snadast
låter undersöka vilka möjligheter
som finns att komplettera vår nuvarande
lagstiftning på ett sådant sätt att
man kan förebygga transaktioner av detta
slag, som leder fram till faktiska monopol
inom väsentliga branscher i
svenskt näringsliv.

Herr PERSSON, EINAR, (s):

Herr talman! Jag har inte tänkt gå in
på de stora frågorna, som har berörts
förut i dag av åtskilliga talare, utan jag
skall nöja mig med betydligt mindre
frågor av mindre räckvidd.

När man tar del av årets statsverksproposition
finner man anledning att
känna stor tillfredsställelse över många
av de förslag som där läggs fram. På
åtskilliga punkter har det varit möjligt
för vederbörande departementschef
att avsevärt höja anslagen till olika ändamål.
Vad som speciellt är glädjande
är den kraftiga höjning som nu görs av
folkpensionerna. Denna välbehövliga
höjning kommer särskilt att bli välkommen
för våra folkpensionärer.

För den som har intresse av skolfrågorna,
och det har säkerligen de
flesta, finns det också anledning att känna
tillfredsställelse över att grundskolan
nu står inför sitt definitiva genomförande
och att detta, som jag hoppas,
kan ske under en ganska stor enighet.
Till denna utomordentligt betydelsefulla
fråga blir det emellertid tillfälle att återkomma
senare, när propositionen om
grundskolan ligger på kammarens bord.
Vi kan redan nu konstatera att intresset
för den nya skolan är synnerligen
stort ute i landets kommuner.

De kraftigt ökade anslagen till utbyggnad
av vårt vägnät väcker säkerligen
en allmän tillfredsställelse. Genom
tillkomsten av fler och bättre vägar får
man anledning att hoppas att detta

Statsverkspropositionen m. m.
kommer att medverka till en minskning
av bilolyckorna.

Det finns emellertid företeelser i vårt
land som väcker stora bekymmer. Jag
tänker här i första hand på den uttunning
av befolkningen på landsbygden
som har fortgått under många år. De årligen
publicerade befolkningssiffrorna
ger oss ett ovedersägligt bevis härför.
Det är i och för sig ej så anmärkningsvärt
att människorna flyttar till större
orter som kan ge dem en betydligt bättre
service inom olika områden än vad
de små orterna förmår. Men nog kommer
denna folkvandring från landsbygd
till städer att skapa stora bekymmer för
det stora flertalet av vårt lands landsbygdskommuner.
Det blir lägre skatteinkomster
för kommunerna, och det blir
sämre skolformer, för att bara nämna
ett par exempel.

Denna kraftiga befolkningsomflyttning
kommer, om den fortgår ytterligare
några år, att också skapa bekymmer
för de näringar som i stort sett är hänvisade
till att hämta sin arbetskraft från
lands- och skogsbygdskommuner, allra
helst som det tycks ske en allmän förgubbning
av den manliga befolkningen
inom dessa kommuner.

Dessutom har man att ta hänsyn till
det låga befolkningstal som förekommer
överallt inom dessa kommuner och till
den stora avflyttning som sker, framför
allt av ungdom som flyttar till tätorterna.
Under sådana förhållanden kan man
ställa den mycket allvarliga frågan:
Hur skall det exempelvis bli med arbetskraftsförsörjningen
för skogsbruket?
Visserligen pågår en hastig mekanisering
av detta, men med den kraftiga utbyggnad
av våra skogsindustrier som
ägt rum under de senaste åren och som
fortfarande pågår är det fråga om denna
mekanisering kan hålla jämna steg
med den flykt av ungdom som sker från
skogsbygderna. Det behöver dock nyanställas
många skogsarbetare varje år för
att skogsbruket skall få sin fulla försörjning
av arbetskraft. Enligt gjorda utredningar
uppgår nyrekryteringsbehovet av
skogsarbetare till cirka 3 000 man årligen.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

Att barnkullarna blir mindre är ju
känt av var och en. De blir mindre för
varje år som går och detta i synnerligen
hög grad på landsbygden. På många
håll har man nu ett födelsetal som ligger
under tio promille. Om de naturliga
rekryteringsområdena, nämligen skogsbygdskommunerna,
oupphörligen ser
sin befolkning minska, lär det ställa sig
ganska svårt att åstadkomma den nyanställning
av arbetskraft som skogsbruket
årligen är i behov av. Redan nu har
den svårigheten yppat sig på vissa håll.
Det kan visserligen sägas att det finns
trakter i vårt land där det för närvarande
råder överskott på skogsarbetare,
men frågan är hur det skall bli om några
år. Jag tror därför att det finns anledning
för skogsbruket att redan nu se
om sitt hus i detta avseende.

Till vad jag anfört i det föregående
skall vi också lägga att skogsarbetaryrket
ej för närvarande är attraktivt bland
den manliga ungdom som finns ute i
skogsbygdskommunerna. Att detta yrke
ej är attraktivt kan man utläsa ur det
förhållandet att den i försökskommunerna
för nioårig obligatorisk skola införda
yrkesutbildningen, alltså 9 y, under
senare tid inte fått mer än tre å fyra
procent elever i grenen för jord- och
skogsbruk av samtliga elever i 9 y. Att
skogsarbetaryrket inte är attraktivt beror
naturligtvis på flera samverkande
förhållanden. Jag skall inte ingå på hela
frågekomplexet härvidlag, vilket
skulle föra alltför långt, utan nöjer mig
med att peka på några faktorer som
bär avgörande betydelse i detta fall.

Jag börjar med trygghetskravet, och
dit räknar jag då även frågan om löneinkomsterna.
Skogsarbetarna är som bekant
en typisk låglönegrupp.

Kravet på trygghet i anställningsförhållandet
är som alla vet en mycket viktig
faktor för alla människor oavsett
yrke. När det gäller skogsarbetarna har
man till för några år sedan knappast
kunnat tala om någon trygghet i anställningen.
Glädjande nog har det blivit
bättre under de senaste åren. Det
är framför allt storskogsbruket som här
gått i spetsen. Inom bondeskogsbruket

eller småskogsbruket kan man inte tala
om fast anställd arbetskraft i någon
större utsträckning, utom i de fall där
det finns s. k. skogsbruksområden. Det
är förvånansvärt att frågan om beredande
av fast anställning för skogsarbetarna
ännu i så hög grad släpar efter.
Jag tror att denna fråga är mycket viktig
för att man skall kunna få en jämn
nyrekrytering och därmed också en
gynnsam åldersfördelning bland skogsarbetarna.
Redan nu är medelåldern
bland skogsarbetarna betydligt högre än
bland andra yrkesgrupper, och det är
fara värt att den kommer att ytterligare
stiga.

När det gäller den sociala omvårdnaden
för denna stora grupp av arbetare
kan vi konstatera att det i många avseenden
inte är bra som det är, även
om det på sista tiden blivit betydligt
bättre. Jag skall bara nämna en enda
sak. Hur är det på sina håll med skogsarbetarnas
förläggningar? År de tidsenliga,
och finns det rejäla rast- eller vilkojor?
Tyvärr måste man konstatera att
det syndas i alltför hög grad på den
punkten. Detta framträder så mycket
bjärtare om man jämför med hur andra
grupper har det ordnat för sig i detta
avseende.

En av orsakerna till att det ännu
finns så många otidsenliga skogsarbetarförläggningar
är säkerligen att den myndighet
som haft att svara för att skogshärbärgeslagen
efterlevs varit underbemannad
i många år. Detta kommer att
avhjälpas från och med nästa budgetår,
då socialministern i statsverkspropositionen
föreslår inrättande av två
nya tjänster inom skogsyrkesinspektionen.
Det är en välkommen personalförstärkning
på detta område som borde ha
kommit långt tidigare.

Som vi alla känner till ökar mekaniseringen
inom skogsbruket i hastig takt.
Detta gör att skogsbruket måste få ökade
resurser för utbildning av den ungdom
som vill ägna sig åt skogsarbetaryrket.
Man bör heller inte glömma att
den redan yrkesverksamma arbetskraften
inom skogsbruket behöver få instruktion
och fortbildning framför allt

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

med hänsyn till mekaniseringen. Detta
är särskilt angeläget därför att skogsarbetarnas
inkomster i stor utsträckning
är beroende av deras yrkesskicklighet.
Ett steg i rätt riktning är det förslag till
ökad yrkesutbildning som skogsstyrelsen
för en tid sedan framlade. Jag konstaterar
också med tillfredsställelse att
jordbruksministern enligt statsverkspropositionen
kommer att framlägga särskild
proposition angående fortsatt utbyggnad
av den skogliga yrkesutbildningen.
Domänverket har på detta område
varit föregångare i många avseenden
och har nu sammanfattat sitt närmaste
program i fem punkter som jag
ber att få föredraga. Målsättningen är:

1) försäkra sig om arbetskraft i sådan
omfattning att revirens normala arbetskraftsbehov
täcks;

2) skapa trygghet för arbetskraften
genom goda och jämna förtjänstmöjligheter
i den utsträckning det är möjligt;

3) medverka till att den erforderliga
arbetskraften finns på platser, där det
ur företagets synpunkt är rationellt att
ha den och där den kan väl inpassas i
den allmänna näringspolitiska lokaliseringen
av bebyggelsen. Arbetskrafts- och
bebyggelseplanering drivs alltså jämsides; 4)

verka för att höja arbetskraftens
kvalitet;

5) söka åstadkomma en någorlunda
jämn åldersfördelning hos arbetsstyrkan.

Det är min uppfattning att detta program
också bör kunna bli vägledande
för det övriga skogsbruket. Jag skulle
vilja sluta mitt resonemang i denna del
med att hänvisa till vad arbetsmarknadsstyrelsens
skogsexpert nyligen framförde
i en tidningsartikel:

»Av ren självbevarelsedrift måste det
vara ett förstahandsintresse för skogsbruket
och skogsindustrien, att det skapas
förutsättningar för uppbyggnad av
en kår av utvalda, yrkesskickliga fasta
skogsarbetare — särskilt nu, när det ännu
finns en relativt stor åldersgrupp på
10—12 år.»

Man kan naturligtvis anmärka att
mycket av vad jag nu har sagt bör lösas
av skogsägarna samt arbetsgivar -

Statsverkspropositionen m. m.

och arbetstagarorganisationerna. Ja, det
är nog alldeles riktigt anmärkt, men vi
måste komma ihåg att skogsbruket spelar
en så stor, för att inte säga dominerande
roll för vårt lands ekonomi, att
detta är en fråga som statsmakterna bör
följa med största uppmärksamhet. Det
är från denna utgångspunkt som jag har
funnit det angeläget, lierr talman, att vid
årets remissdebatt anföra dessa synpunkter.

Sedan, herr talman, har jag ytterligare
ett par små frågor att föra fram i dagens
remissdebatt. Det är närmast en
vädjan till chefen för kommunikationsdepartementet
— jag hoppas att mina
synpunkter når fram till honom, även
om han inte finns i kammaren just nu.

Årligen läggs det ner järnvägar här i
landet, och person- och styckegodstrafiken
överförs till landsvägsbussarna,
främst SJ:s och GDG:s — det sistnämnda
som känt också ett statligt bolag.
Med hänsyn till den krympande persontrafiken
på vissa järnvägslinjer har väl
detta blivit nödvändigt av rent ekonomiska
skäl, så därom är kanske inte
mycket att säga.

Vad jag däremot finner anmärkningsvärt
är att fraktavgifterna för styckegods
blir högre när dessa transporter
överförs till ett billigare transportmedel.
Detta har gjort, har det berättats
mig, att firmor och företag numera i
ganska stor utsträckning övergått till att
anlita postverket för transport av styckegods
och mindre paket, då detta blir
billigare. Det mest anmärkningsvärda i
detta sammanhang är att ifrågavarande
transporter sker med samma landsvägsbussar.

Skoleleverna vid våra högre läroanstalter
har förmånen att vid veckoslut,
då de i regel företar resor hem, fara på
enkel biljett på tåg och rälsbussar. Indras
nu t. ex. en rälsbussförbindelse och
trafiken övertas av SJ:s eller GDG:s
landsvägsbussar, så indras också denna
förmån, och det blir betydligt dyrare att
resa för dem som måste anlita dessa
landsvägsbussar än för dem som har tillgång
till järnvägsförbindelse. Jag tycker
det är ett orimligt förhållande att de

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen ni. m.
elever som måste anlita landsvägsbuss
inte skall åka på en enkel biljett vid
veckosluten som de elever får göra vilka
kan använda transportmedel som går på
räls.

Folkpensionärerna har också förmånen
att resa lite billigare än andra medborgare
på statens järnvägar. Förutsättningen
för att de skall kunna tillgodogöra
sig denna förmån är att resan sker
per järnväg.

Det finns emellertid många folkpensionärer
i vårt land som har bortåt 15
mil till närmaste järnvägsstation, och
de kan sålunda ej erhålla nedsättning i
biljettpriset på denna sträcka trots att
resan kanske företas med bussar som
ägs av SJ eller GDG, vilka båda är statliga
företag. Det gör att folkpensionärer
som bor ute i periferien är avsevärt
missgynnade i förhållande till dem som
bor intill järnväg.

Jag bär naturligtvis den förhoppningen
att kommunikationsministern tar upp
till prövning de frågor som jag här har
berört i slutet av mitt anförande och
att han rättar till de enligt min uppfattning
orimliga förhållanden som nu är
rådande inom detta område.

Herr SVENINGSSON (h):

Herr talman! Friheten är ju rätt stor
i remissdebatten, och det har väl alltid
varit så. Min nye kamrat på länsbänken
herr Ericsson har — visserligen
med en liten ursäkt — tagit upp händelserna
i min grannkommun Limmared.
Jag ber också om ursäkt om jag
med anledning av herr Ericssons anförande
gör några kommentarer. Jag hoppas
att vad vi här säger inte uppfattas
så att vi skulle bedriva någon sockenpolitik
i riksdagens första kammare.

Herr Ericsson gick mycket noga igenom
företagets ekonomi och redogjorde
för dess möjligheter att kvarstå som
självständigt företag i framtiden. Han
fällde även omdömen om verkställande
direktörens kvalifikationer. Jag skall inte
uppehålla mig lika utförligt vid de händelser
som har inträffat.

Jag har helt naturligt inte någon som

helst anledning att försvara några kartell-
eller monopolsträvanden i detta
sammanhang. Att händelserna i min
grannkommun skulle ge ett så starkt eko
här i riksdagen hade jag emellertid
knappast väntat. Den verkliga orsaken
till vad som bär har inträffat är den
enormt stora arvskatt som de nuvarande
ägarna av Limmaredsföretaget har
att erlägga; i tidningarna har nämnts 7
eller 7,5 miljoner kronor. Herr Ericsson
utfärdade nästan en växel när han
sade, att man kunde ha sagt till »oss
kunder», så skulle man ha fått hjälp
med den här saken. Jag vet inte vilken
verklighet som ligger bakom ett sådant
uttalande. Är inte ändå ett generationsskifte,
sådant som det som har inträffat
i detta företag, ett mycket stort problem
— många företag kommer säkert
att i framtiden få vidkännas samma
problem •—• med hänsyn till den skattepolitik
och den orimligt höga arvsskatt
som vi har i vårt land. Det är väl för
närvarande en tendens att företagen lägges
samman till allt större enheter —
det rationaliseras och centraliseras •—
och det kanske också är en följd av denna
skattepolitik. Företagarna måste anstränga
sig till ytterlighet för att rationalisera
så mycket som möjligt; en
sådan rationalisering var ju herr Ericsson
mycket tilltalad av när det gäller
de statliga företagen.

Herr Ericsson antydde att om så skulle
behövas kunde »vi kunder» starta
ett nytt glasbruk. Då var emellertid bekymret
att arbetskraften i denna bygd
blir arbetslös. Jag skulle nog för min del
vilja inbjuda herr Ericsson att komma
just till den bygden och starta ett glasbruk.
Då behöver ju inte den arbetskraft
som finns bli arbetslös, och därtill
skulle man ha tillgång till en kunnig
arbetskraft. Det skulle nog hälsas
med mycket stor tillfredsställelse om
det blev ett nytt livskraftigt företag därhemma
i bygden.

Jag vill när det gäller denna fråga
sluta med att säga att man nog inte skall
fälla alltför hårda domar innan någonting
allvarligt har inträffat. Kanske
kommer arbetarna i min grannkommun

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

att trivas lika bra med den nya ledningen
och regimen i detta företag som
man trivts med den gamla. Även om
tidningarna på orten har skrivit mycket
om denna händelse, har det de senaste
dagarna förefallit som om man hade
räckt varandra handen och som om det
hade skett en viss avspänning.

Sedan statsverkspropositionen avlämnades
har det från olika håll och även
i dagens debatt sagts att finansministern
och regeringen i år har haft en lätt
uppgift när det gällt att lägga fram förslag
till statens inkomster och utgifter
under nästa finansår. Genom de skattebeslut
som har fattats under de senaste
åren, genom de höga skatter allmänheten
på olika sätt får betala, genom goda
konjunkturer under ett par år och genom
fortsatt försämring av penningvärdet
strömmar inkomsterna till statskassan
som aldrig förr, och statsrådet
Sträng har fått sina ideal från sina första
år som finansminister uppfyllda; han
ville redan då ha en totalbalanserad budget.

Även om det finns en del tecken som
pekar i annan riktning, menar ändå regeringen
nu vid riksdagens början att
det kommer att bli goda konjunkturer
också under de närmaste åren. I den
framlagda finansplanen finns emellertid
även andra tongångar än att vi skall gå
enbart goda och lyckliga tider till mötes.
Man måste dock erkänna att finansministern
när han presenterade statsverkspropositionen
i TV visade en otrolig
förmåga att visa fram en ljus och vacker
bild av såväl den tid som varit som
av framtiden, och det fanns inga mörka
moln vid horisonten.

Vi är alla medvetna om att den statliga
och den allmänna verksamheten har
svällt ut på ett sätt som säkert inte
många kunde tänka sig bara för tio år
sedan. Många är de som frågar, hur
långt detta skall fortsätta och hur omfattande
den statliga administrationen i
vårt samhälle skall bli. Den frågan kan
framställas enbart med tanke på alla de
nya statstjänster som skall tillsättas enligt
årets statsverksproposition.

Man kan förstå att för en finansminis -

Stataverkspropositionen m. m.
ter, som bara vill bygga ut den statliga
verksamheten och den statliga maktutövningen,
måste — när statsinkomsterna
räcker till så väl som de nu gör — upprättandet
av statsverkspropositionen vara
en mycket angenäm sysselsättning.

För min del vill jag inte instämma
med herr Lundström när han uttalade
att det socialdemokratiska partiet varken
har vågat eller lyckats med att föra
en socialistisk politik. Jag har gentemot
herr Lundström en rakt motsatt uppfattning,
nämligen att man inom det socialdemokratiska
partiet har lyckats med
att genomföra en socialistisk politik. Underligt
skulle det annars vara när man
har suttit vid regeringsmakten så länge.

Jag tror att många, många människor
i detta land hyser den uppfattningen att
när staten i en högkonjunktur driver upp
sina inkomster och utgifter på sätt som
här har skett så innebär det en mycket
farlig och riskfylld tillvaro. Garantierna
för goda konjunkturer år efter år kan
inte vara så starka. Större reservationer
med hänsyn till en oviss och osäker
framtid borde ha förekommit i årets
statsverksproposition. Statsministern har
också i dagens debatt understrukit att
framtiden ter sig oviss för alla. Det är
inte lätt att skära ned statsutgifter sedan
de en gång har beslutats. Därför kan man
enligt den erfarenhet vi har allvarligt
befara att krav på skattehöjningar ganska
snart kommer att resas igen — på
inkomstförstärkningar till statskassan,
som det numera populära uttrycket lyder.

Även om många avsnitt i samhället
tycks vara mycket väl tillgodosedda med
statens pengar finns det andra avsnitt
som inte på samma förmånliga sätt får
följa med i utvecklingen. Jag har vid åtskilliga
tidigare tillfällen berört vägväsendet
och biltrafiken, och ingen lär
kunna göra gällande att det avsnittet hör
till regeringens skötebarn. När finansministern
presenterade statsverkspropositionen
i TV den It januari och berörde
väganslagen, visades en del vackra bilder
från fyrfiliga motorvägar och andra
fina vägar. En och annan vägbit av
det slaget har naturligtvis byggts under

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.

de senaste åren ■— åtminstone har det
skett i sådan omfattning att man kan
åstadkomma en eller annan vacker bild
för TV när man vill visa bilder av den
sorten. Att det inte har byggts många
mil motorväg vet vi — och man förstår
att det inte kan vara fråga om särskilt
många mil eftersom det åsyftade programmet
gav beskedet att kostnaden för
en mil motorväg nu är cirka 20 miljoner
kronor.

Inte var det något genomsnitt av våra
svenska vägar som visades fram i samband
med detta TV-program. Bilden var
i stället verklighetsfrämmande, ty det
finns många län som inte har en enda
kilometer motorväg, och hundratusentals
bilister här i landet har säkert aldrig
kört sin bil på en motorväg. Det
hade varit befogat att också visa fram
någon bild av de hundratals och åter
hundratals mil vägar där ingen förändring
skett under flera årtionden, bortsett
från att den tunga trafik som numera
förekommer har slitit ned vägheläggningen
och försämrat bärkraften.
Man borde även ha visat någon bild av
de många vägar och broar där ett högre
axeltryck medgivits utan att vare sig
vägar eller broar förstärkts. Det måste
anses vara ett riskabelt sätt att förbättra
vägväsendet när man genom en räkneoperation
medger högre axeltryck åtminstone
för trafiken på broar.

Om vi bortser från de oskäligt och
orimligt höga skatterna finns det inget
annat område i samhället där missnöjet
är lika stort mot det sätt, varpå staten
fullgör sina skyldigheter, som just beträffande
våra kommunikationer. Allmänhetens
intresse för bilar, vägar och
trafik har blivit mycket stort, och det
råder ett starkt missnöje bland bilisterna
över dåligt utbyggda och illa underhållna
vägar. Hur skall det för övrigt vara
möjligt att på nöjaktigt sätt underhålla
cirka 8 000 mil vägar som alltjämt inte
är permanentbelagda? Av ungefär 9 500
mil vägar på landsbygden är bara 16
procent permanentbelagda. Inte minst
inom näringslivet råder missnöje över
att dess transporter fördyras. Höga transportkostnader
ökar även svårigheterna

att konkurrera ute på de stora marknaderna.
Likaså uttrycker kommunerna
mycket ofta missnöje över att deras intressen
blir alltför illa tillgodosedda genom
statens vägpolitik.

Väganslagen uppräknas visserligen i år
med tillsammans 140 miljoner, men resultatet
kommer säkerligen att visa att
denna höjning är ytterst otillräcklig.
Vägsituationen har blivit sådan att det
är mycket svårt att få pengarna att räcka
till.

Den regeringen mycket närstående tidningen
Aftonbladet skrev den 11 januari
följande: »Vägupprustningen skall intensifieras,
sägs det i statsverkspropositionen.
Den målsättningen kan man inte
rikta några invändningar mot, men dess
värre tycks den inte vara så alldeles allvarligt
menad. Den ökning av väganslagen
med 140 milj. som föreslås lär inte
medge någon nämnvärd intensifiering,
särskilt som den också skall täcka de
vägbyggen i sysselsättningsbefrämjande
syfte som tidigare finansierats vid sidan
av de ordinarie väganslagen.

Skulle det inte ha varit möjligt att ta
ett lite bättre tag? Särskilt som bilskattemedlen
beräknas öka med 185 miljoner.
» Så långt Aftonbladet.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen fick
förra året sitt förslag när det gällde byggande
av vägar beskuret av regeringen
med 100 miljoner kronor. I år har säkert
det för vägarna ansvariga ämbetsverket
tänkt så här: Vi nöjer oss med samma
belopp som blev bifallet för innevarande
budgetår, 380 miljoner kronor, med en
höjning av 60 miljoner till 440 miljoner
kronor. Kommunikationsministern går
med på detta men reserverar nytillskottet
på 60 miljoner till beredskapsarbeten
i Norrland. Det är möjligt att sysselsättningsläget
i Norrland är sådant att beredskapsarbeten
kommer att behövas,
men dessa beredskapsarbeten bör gå helt
utanför de ordinarie väganslagen. Vad
som här föreslagits av regeringen är säkert
en ny stor besvikelse för väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, och det kommer
att betyda stora rubbningar och förseningar
i ämbetsverkets planer.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

kraftigt framhållit i sitt förslag att det
i allt högre grad är angeläget att åstadkomma
en långsiktig arbetsplanering
och att stora olägenheter är förenade
med ovissheten om de kommande årens
medelstilldelning. Ett flerårigt väginvesteringsprogram
vill kommunikationsministern
dock inte vara med om. Den
vanliga sången sjungs om igen av regeringen
efter den gamla melodin, att
»hänsyn måste tagas till samhällsekonomien
och arbetsmarknadsläget». Nog vore
det skäligt och angeläget att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen här fick sin vilja
igenom och att det funnes en ram
som för några år framåt angav storleken
på de ordinarie väganslagen och
att samhällsekonomien och arbetsmarknadsläget
fick reglera vad som skulle
hända utanför den ramen. Om bilskattemedlen
skall användas till beredskapsarbeten
i Norrland eller på andra platser,
bör inte de ordinarie väganslagen
av den orsaken brytas sönder. Vi har
all anledning att vara tacksamma för
det sätt varpå väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
för vägväsendets talan. Det är
dock inte någon lätt uppgift för detta
ämbetsverk, eftersom det aldrig får sin
vilja igenom att driva vägarbetena på
ett rationellt och planmässigt sätt.

Kommikationsministern kostar på sig
vackra uttalanden. Med anledning av
den snabba utvecklingen av landsvägstrafiken
anser statsrådet att de ordinarie
insatserna för att bygga ut vägnätet
måste ökas till att bättre svara mot trafikens
behov samt att den påbörjade
kraftiga upprustningen av vägnätet skall
fortsätta. Med hänsyn till de i verkligheten
rådande förhållandena blir dessa
uttalanden tomma ord och ingenting
mer. Det må framhållas aldrig så ofta,
och försvaret må vara från kommunikationsministern
att om man lägger samman
de ordinarie väganslagen och de
beredskapsarbeten som utförts under de
senaste åren, har investeringarna i vägbyggandet
varit så stora att de väl överensstämmer
med den 1957 avlämnade
vägplanen som godkändes av 1959 års
riksdag. Att man här bara räknar de belopp
som investerats utan att tala om

Statsverkspropositionen m. m.
den förändring som skett i prisnivån sedan
1957 beror säkert på att man är
mycket väl medveten om att de vägsträckor
i mil räknat som skulle ha varit
ombyggda eller nybyggda vid denna
tidpunkt långt ifrån har blivit byggda i
sin helhet. Kunde vi från statsutskottet
i samband med behandlingen av väganslagen
få en redovisning av hur det i
verkligheten förhåller sig med de vägsträckor
som har blivit byggda sedan
1957 jämfört med vad vägplanerna innehållit
och vad man räknat med såsom
alldeles nödvändigt, skulle en sådan
jämförelse vara av mycket stort intresse.

Jag kan här erinra om vad landshövdingen
i Stockholms län helt nyligen har
sagt, nämligen att Stockholms län får
pengar till ombyggnad av två—tre mil
om året. Att detta är otillräckligt i detta
folkrika län förstår alla. En rad omständigheter
medverkar tydligen till att
man får så litet för pengarna när det
gäller vägbyggen. Hur har inte priser
och löner stigit? Och jag skulle tro att
den standard man tvingas hålla vid vägbyggen
är högre än vad man räknade
med för bara fem år sedan.

När finansministern i TV och på Nationalekonomiska
föreningen har redogjort
för statsverkspropositionen så har
han sagt att här föreligger en avvägningsfråga,
att vi för tillfället inte kan
investera mer i vägbyggen och att även
om det blir 150 miljoner över på bilskattemedlen
under nästa finansår så skall
de medlen användas vid ett mera lämpligt
tillfälle. För några år sedan var motiveringen
att det samhällsekonomiska
läget inte medgav en starkare utbyggnadstakt.

Jag vill mycket bestämt hävda den
uppfattningen att det är ytterst angeläget
att kommunikationerna följer med
tidsutvecklingen och att vägarna byggs
ut i takt med biltrafiken, och då måste
det vara oriktigt att väganslagen ena
gången skall vara en regulator på samhällsekonomien
och den andra gången
en regulator för arbetslösheten. När man
någon gång får tillfälle att se hur vägarna
byggs ut i andra länder söder ut
i Europa -—• för mindre än 20 år sedan

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
krigshärjade länder — har man mycket
svårt för att tro att vägfrågorna i dessa
länder betraktas på ett sätt som liknar
den svenska regeringens syn på dessa
frågor.

Blir det ingen ändring i fråga om vägbyggandet,
d. v. s. får inte regeringen
en annan inställning än den nu har, så
kommer man vid en tidpunkt omkring
år 1975 inte att kunna märka att man
eu gång beslutat att följa vägplanen från
1957.

Även om jag anfört en del kritiska
synpunkter när det gäller kommunikationsdepartementets
sätt att handlägga
vägfrågorna, vill jag ändå framföra en
lyckönskan till kommunikationsministern.
På hösten 1960 tillsattes en utredningsman
för utredning av kostnaderna
och frågorna omkring införandet av högertrafik.
Denna utredning har av samtliga
remissinstanser som är att räkna
med blivit på ett överväldigande sätt
tillstyrkt. Kommunikationsministern har
nu fått det stöd för att framlägga proposition
i ärendet som behövs för ett
genomförande av högertrafiken så snart
som möjligt.

Jag vill också, herr talman, anföra
några synpunkter på en fråga som hör
nära samman med vägarnas standard
och trafiken med motorfordon, nämligen
trafikolyckorna och trafiksäkerheten.
Som kommunikationsministern
framhåller intar Sverige en gynnsam
plats ur trafiksäkerhetssynpunkt i jämförelse
med andra västeuropeiska länder.
Detta är inte en tillräcklig tröst för
oss, och trafikolyckornas antal har stigit
ytterligare under 1961, trots en rad
av tillfällen med hastighetsbegränsning.

1961 års trafiksäkerhetsutredning har
nu lagt fram förslag till nya hastighetsbegränsningar
under innevarande år.
Men resultatet av hastighetsbegränsningarna
har blivit och kommer att bli mycket
snedvridet därför att man från början
kopplade på en mycket strängare
trafikkontroll under dessa dagar än när
man har fri hastighet. Jag ansluter mig
fullständigt till ett uttalande som tidningen
Aftonbladet gjorde i denna fråga
för några dagar sedan, och jag tycker

att även detta uttalande är så värdefullt
och så betydelsefullt att jag vill foga det
till kammarens protokoll. Aftonbladet
säger: »Att trafikolyckorna minskat under
fartbegränsningsperioderna kan måhända
anses klarlagt genom trafiksäkerhetsutredningens
undersökningar. Men
det är inte klarlagt om nedgången beror
på den lägre farten eller på något annat,
t. ex. den skärpta polisövervakningen.
Nu föreslås det i flera remissyttranden,
bl. a. i motororganisationernas, att
det ska göras försök med skärpt polisövervakning
och intensifierad trafikpropaganda
utan samband med fartbegränsning.
Det är ett så förnuftigt förslag
att vi tycker att kommunikationsministern
omedelbart bör nappa på det.»
Jag ansluter mig, som sagt, helt och fullt
till detta uttalande och hyser samma
förhoppningar som Aftonbladet.

Jag vill i övrigt inte rikta någon kritik
mot vad som hittills har uträttats
för en ökad trafiksäkerhet, men de åtgärder
som vidtagits räcker inte till.
Kraftigare tag måste tagas i det stora
spel om människoliv, omänskliga lidanden
och stora materiella kostnader som
trafikolyckorna utgör. Enligt min mening
räcker det inte till med trevligt
och väl utformade propagandafraser i
radio och TV. Man löser inte trafiksäkerhetens
problem vare sig med hastighetsbegränsning
eller med säkerhetsbälten
i bilarna, inte heller med reflexband
på de gåendes kläder efter mörkrets inbrott
eller med en och annan trafikdag
i skolorna vilken slutar med en trafiktävlan
för skolbarnen. Det finns anledning
att framställa frågan: Är inte trafikolyckorna
något så ytterst allvarligt att
de inte bör bekämpas huvudsakligen
med information, upplysning och propaganda?
Priset på trafikolyckorna är
så högt att problemet måste mötas med
effektivare och kraftigare skyddsåtgärder.
Vad som fordras är en stark och
effektiv trafikkontroll som fungerar inte
bara vid de tillfällen då hastighetsbegränsning
förekommer utan även vid
alla andra tillfällen. Trafikanterna måste
vara medvetna om att i den händelse
de bryter mot gällande föreskrifter, då

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

är risken stor att lagstiftningen fungerar.
Med en mycket slapp trafikkontroll
lär sig inte trafikanterna vad de måste
lära sig, att uppträda försiktigt i trafiken.

Har vi råd till att vid årets riksdag
tillsätta cirka 400 nya tjänster i arbetsmarknadsstyrelsen,
borde samhället ha
råd att tillräckligt öka ut trafikkontrollen.
Då räcker det inte med 40 nya
tjänster vid statspolisen och några
stycken nya tjänster vid bilinspektionen.

Av vissa undersökningar framgår att
lagstiftningen om rattfylleri fungerar
mycket bra, därför att samhället reagerar
så strängt inför risken att den som
förtärt sprit lättare kan vålla en olycka.
Hur många rattfyllerister är det inte
som fått sitt stränga straff utan att ha
vållat någon olycka? En del får till och
med sitt straff praktiskt taget utan att
ha kört sitt fordon. Jag vill inte att lagstiftningen
om rattfylleri skall mjukas
upp och bli mildare. Men varför kan
man inte lära av denna lagstiftning och
tillämpa liknande principer på trafikanterna
i allmänhet?

Samhället reagerar inte på samma
hårdhänta sätt mot de många bilister
•— tyvärr till ett så stort antal ungdomar
— som i rent övermod och oförstånd
med ett nytt körkort på fickan
kör vårdslöst och hänsynslöst intill dess
kanske en våldsam olycka har inträffat.
Alla bör veta att bilen är ett farligt
mordredskap när den används på det
sättet. Av rent humanitära skäl bör samhället
ingripa mot den som uppträder
ansvarslöst i trafiken.

Jag skulle vilja uttrycka mig drastiskt
och fråga: Hur stor procent av riksdagens
ledamöter och hur stor procent av
allmänheten skulle vilja återinföra dödsstraffet?
Man kan faktiskt hävda den
uppfattningen att dödsstraffet ännu inte
är avskaffat i trafiken ute på vägarna.
För de många som kör hänsynslöst utan
att känna sitt ansvar utmätes ofta automatiskt
det straffet. Men straffutmätningen
är mycket ojämn, den träffar såväl
den skyldige som den fullständigt
oskyldige.

8 Första kammarens protokoll 1962. Nr 3

Statsverkspropositionen m. m.

Hela trafiksäkerhetsproblemet är så
stort och betydelsefullt och förlusterna
på ett slappt system är så dyrbara, att
frågan bör i hela sin vidd tagas upp
till en allsidig utredning och prövning.

Till sist är det en annan sak som det
finns anledning att tänka över. Kan det
vara rätt och rimligt när det gäller våra
kommunikationer att bilisterna skall betala
alla vägkostnader? Det smusslas
dessutom undan eu del pengar till andra
ändamål. För den miljard som finns
i bilskattemedelsfonden hade det kunnat
bli 50 mil motorväg, även om denna
-—• såsom finansministern har upplyst —•
i dagens prisläge kostar 20 miljoner per
mil. Därutöver får bilisterna och allmänheten
vara med och betala stora förluster
på statens järnvägar och flyget.

En del järnvägar har lagts ned och
andra är planerade att läggas ned. I
statsverkspropositionen upplyses att inemot
hälften av järnvägsnätet inte längre
bär sig ekonomiskt och att förlusterna
på denna del av järnvägsnätet uppgår
till cirka 200 miljoner kronor. Utöver
de 130 miljoner som det föreslås att
skattebetalarna nu skall vara med och
betala sker här en utjämning mellan trafikstarka
och trafiksvaga banor.

När det gäller järnvägar som har förlorat
sin betydelse och där transporterna
kan skötas precis lika bra med andra
transportmedel, bör man — det vill
jag framhålla — forcera nedläggandet
av järnvägsdriften. Driften vid SJ bör
planeras så att förlusterna kraftigt
minskar och om möjligt helt försvinner.

När en järnväg som har spelat ut sin
roll skall läggas ned, blir det alltid en
del sammanträden och opinionsmöten.
Man håller fast vid det gamla, man vill
inte förlora vad man en gång bär fått,
även om det gäller en gammal kommunikationsled.
Men jag har inte hört
talas om några som står sörjande och
gråter ett halvår eller ett år efter nedläggandet.

Vi har på sista tiden fått uppgifter i
tidningarna om att varje flygresa subventioneras
av allmänna medel med betydande
belopp. En sådan ordning kan
inte heller vara riktig. Detta moderna

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
kommunikationsmedel bör användas så
att de som flyger betalar vad flygresorna
kostar. Bortsett från en del kostnader
för flygplatser bör inte flygresorna subventioneras
av allmänna medel. Vi fick
senast i går uttalanden och löften om
att flyget i fortsättningen skall drivas
efter affärsmässiga principer, och det
finns därför kanske vissa förhoppningar
om att det blir en riktig ordning.

Herr talman! Också jag slutar med att
instämma i de yrkanden som tidigare
har framställts om remiss av statsverkspropositionen
till respektive utskott.

Herr talmannen tillkännagav, att anslag
utfärdats till sammanträdets fortsättande
kl. 19.30.

Herr ERICSSON, JOHN, (s) kort genmäle: Herr

talman! Om jag uppfattade herr
Sveningsson rätt var han förvånad över
att jag hade tagit upp den s. k. Limmaredsaffären,
och det kan jag inte göra
något åt. Han deklarerade att han för
sin del ingenting har att göra med karteller
och monopol. Han ville inte försvara
dem, men i övrigt hade han en
del att erinra. Han uttalade kritiska meningar
om vad jag anfört och förklarade
att det är den orimligt hårda arvsskatten
som egentligen är orsaken till
det hela.

Ja, det är klart att om människor haft
stora framgångar i affärsverksamhet så
att deras sterbhus måste redovisa förmögenheter,
så har vi här i landet den
ordningen att det skall betalas arvsskatt.
Eftersom detta arvsskattebelopp var av
betydande storlek, är alltså förmögenheten
i proportion därtill. Förr tvistade
vi om kvarlåtenskapsskatten. Den är
nu avskaffad. Jag vet att det finns folk
som säger att arvsskatten är särskilt
hög, men jag har inte haft något särdeles
sinne för att säga att de som äger
dessa förmögenheter har det särskilt besvärligt.
Herr Sveningsson säger att familjeföretagen
får de största besvärligheterna.
Ja, nog kan det finnas familjeföretag
som får besvärligheter, men vill

herr Sveningsson göra gällande att det
skulle föreligga alldeles särskilda besvärligheter
för detta sterbhus, när det
gäller att anskaffa de pengar som behövs?
Vidare säger herr Sveningsson
att jag antydde att dessa pengar kunde
ha anskaffats på annat sätt. Han undrar
vad som ligger bakom detta. Jag utgår
ifrån att herr Sveningsson läser en honom
mycket närstående tidning, som
kommer ut i staden Borås och som har
samma partitillhörighet som herr Sveningsson.
Där har verkställande direktören
i bolaget uttryckligen sagt ifrån
att han meddelat aktieägarna, alltså
sterbhuset, att han har fått erbjudande
om att man skulle lösgöra familjen Kistners
intressen i bruket. Jag utgår ifrån
att en man i hans ställning inte offentliggör
sådana uppgifter utan att det
finns verklighetsunderlag bakom. Om
det gläder herr Sveningsson kan jag
tillägga att jag av en person i Stockholm
fått bekräftelse på samma sak som
direktör Ljungqvist meddelade. Han sade
rent ut vilken firma det är fråga om.
Det förekom alltså inget fiffel härvidlag.

Herr Sveningsson klandrar mig vidare
för att jag gett ett värdeomdöme om
en person. Ja, det gör vi ofta, och jag
hade lust att göra det i detta sammanhang.
Jag kände ett behov av att göra
det, ty det är många som velat göra
gällande att det är just den mannens
fel att han inte informerat sina anställda
och samhället om vad som skett. Han
var förhindrad att göra det. Det var
därför jag använde uttrycket att »han
har gått omkring med förseglade läppar».
Jag har inget emot att upprepa
detta.

Herr Sveningsson sade att jag hade
antytt att man kunde bygga ett nytt glasbruk
men samtidigt tillagt att om man
gör det i ett tillstånd av överkapacitet,
blir andra lidande. Herr Sveningsson
löste problemet med att säga att herr
Ericsson kunde bygga ett glasbruk i vår
gemensamma hemtrakt. Då skulle det
inte bli någon arbetslöshet. Det var väl
ett tankefel, herr Sveningsson? Det hjälper
inte om man bygger ett bruk i Trane -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

mo eller Limmared, om det är fråga om
överkapacitet. Jag tycker att saken är
av sådan karaktär att det är försvarligt,
om jag för min personliga del känner
det som en nödvändighet att ta upp den
i riksdagen. Och denna sak har allmän
karaktär. I varje fall känner jag det så,
eftersom jag yrkar på lagändring i anledning
av vad som förekommit.

Herr statsrådet SKOGLUND:

Herr talman! Herr Sveningsson kom
i slutet av sitt anförande in på några
frågor som hör hemma på mitt område,
och jag vill därför gärna begagna tillfället
att lämna några uppgifter i anledning
av vad han hade att säga. Herr
Sveningsson är en mycket ivrig anhängare
— enligt vad jag förstår — av
en snabb nedläggning av alla trafiksvaga
bandelar för att vi skall få en god
balans mellan utgifter och inkomster vid
statens järnvägar. Jag är också intresserad
av att det skall bli möjligt för oss
att få en sådan balans, men jag är inte
helt överens med herr Sveningsson om
att vi skall göra detta så att säga i en
handvändning. Vi måste också ta hänsyn
till de människor som bor i de bygder
där järnvägen läggs ned och det
näringsliv som finns där. Det är därför
som vi från departementets sida har
kopplat samman nedläggandet av en
järnväg med byggandet eller ombyggandet
av erforderliga vägar, så att de människor
som bor i den bygd som drabbas
av nedläggandet skall veta vad de får i
stället för den järnväg som försvinner.
Det föreligger i det avseendet ett starkt
intresse hos bygdens befolkning men
också hos det näringsliv som finns i den
trakt där järnvägen gått fram att ersättningsvägar
kommer till utförande.
För detta ändamål har också i år föreslagits
ett särskilt anslag i budgeten på
20 miljoner kronor. Jag kan alltså inte
dela den uppfattning, som herr Sveningsson
här gjort sig till förespråkare
för, nämligen att man skall göra operationen
snabbt och utan hänsyn till
frågan om ersättningsvägar. Det skulle
kunna komma att utlösa en rad i och

3-f Första kammarens protokoll 1962. Nr

Statsverkspropositionen m. in.
för sig berättigade klagomål från människorna
i bygden, men kanske också
och framför allt från det näringsliv
som vi är så angelägna att stötta upp,
så att det kan leva kvar även i de bygder
det här gäller.

Sedan var herr Sveningsson inne på
frågan om underskottet i luftfartsfonden.
Jag vill bara påminna honom om
att vi i huvudtiteln har redovisat, att
statskontoret har fått i uppdrag att göra
en allmän översyn över luftfartsverkets
organisation och vad därmed sammanhänger.
Statskontoret är numera
vårt rationaliseringsverk, och det bör
därför ha möjligheter att göra en sådan
genomgång att kostnaderna för luftfarten
kan nedbringas. Yi får väl, herr
Sveningsson, diskutera resultatet litet
senare, när statskontoret kan prestera
resultatet av sina undersökningar.

Herr Sveningsson var sedan inne på
frågan om trafiksäkerheten. Jag vet inte
vad han hade sagt tidigare, innan jag
kom in i kammaren, men jag förmodar
att både han och jag är helt överens om
att trafiksäkerheten är en i hög grad
aktuell fråga. Jag skall inte försöka mig
på någon gradering av de frågor som
är aktuella, men jag betraktar den som
den mest aktuella frågan inom mitt departement.
Givetvis kan man ha olika
meningar om hur trafiksäkerhetsproblemet
bör angripas. Yi har också från departementets
sida försökt att komma till
rätta med detta problem på en rad olika
fronter. Vi har ett flertal utredningar
i gång, som syftar till att angripa
problemet, sådant det framträder när
det gäller vägen, bilen och människan.
Vi väntar på resultatet av dessa utredningar.

Vad själva vägbyggandet beträffar
måste väl ändå konstateras att det i
årets sjätte huvudtitel har föreslagits en
mycket stark höjning av anslagen för
detta ändamål. Eftersom vi redan nu
befinner oss före vägplanen för Sverige,
innebär detta ju ett ytterligare tillskott
som inte får förbises i sammanhanget.
Vi är emellertid medvetna om
att det krävs ytterligare åtgärder. Försöken
med hastighetsbegränsning är ett

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. in.
av medlen när det gäller att undersöka
vilken roll hastigheten spelar i olyckssammanhangen.
Försöken 1961 gav ett
entydigt resultat, men vi har ansett det
vara nödvändigt att fortsätta med försöken
1962 för att få ytterligare klarlagt,
huruvida erfarenheterna från 1961 var
så entydiga som man då ville göra gällande,
inte minst från expertisens egen
sida. Under de senaste månaderna har
vi i departementet haft en man sysselsatt
med att söka kartlägga alla de problem
som sammanhänger med frågan
om en ökad trafiksäkerhet. Just nu har
vi en hearing med ett stort antal människor,
som vi räknar med skall kunna
sitta inne med synpunkter på trafiksäkerhetsspörsmålet,
synpunkter som kan
bli oss till nytta när vi går fram med
nya förslag och gör nya försök att på
allvar angripa problemet med ökad trafiksäkerhet.

Herr talman! Jag har velat säga detta
för att det till kammarens protokoll också
skulle fogas en kommentar och en
förklaring till det som herr Sveningsson
hade att säga, vilket måhända skulle —
därest man inte hade gjort denna kommentar
—• ha givit anledning att tro
att det inom kommunikationsdepartementet
inte funnits ett tillräckligt starkt
intresse när det gäller att åstadkomma
ökad säkerhet på vägarna.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka kommunikationsministern
för att han i så
hög grad har sin uppmärksamhet riktad
på dessa problem med trafiksäkerheten.
Mitt uttalande om att forcera nedläggandet
av järnvägarna hade väl den innebörden,
att i den mån som en järnväg
har spelat ut sin roll och det går lika
bra att klara kommunikationerna med
andra kommunikationsmedel bör man
forcera nedläggandet. Jag har erfarenhet
från min egen bygd, där det också
har lagts ned en järnväg och där man
fått en bra allmän väg i stället, och jag
får säga att det väl inte finns någon
människa i den bygden som sörjer nedläggandet
av järnvägen.

Sedan ett ord till herr Ericsson. Det
var hans uttalande, som föranledde att
jag nu begärde ordet. Han erkänner nu
såvitt jag förstår, att när det gäller detta
företag i grannsocknen så har den höga
arvsskatten spelat en betydande roll i
händelseutvecklingen. Herr Ericsson
medgav att en företagare, som har stora
framgångar och som tjänar mycket pengar
under sin livstid, får betala en dryg
arvsskatt. Tyvärr planerar väl många
under sin livstid inte för att det vid deras
bortgång skall finnas tillgängliga medel
för att betala arvsskatten. Så har
kanske inte heller skett i detta fall. Herr
Ericsson ställde till mig frågan, om jag
vill göra gällande att det förelåg några
särskilda ekonomiska svårigheter i det
företag det här gäller. Den frågan kan
jag inte svara på. Jag känner inte till
dess ekonomi så väl som herr Ericsson
tydligen gör. Jag vill också beklaga, att
jag inte läser hemortstidningarna lika
noggrant som herr Ericsson. Jag tror inte
att jag riktade någon kritik mot att
här fälldes ett värdeomdöme om en viss
person, nämligen verkställande direktören
i företaget, men jag har den uppfattningen
att det väl är ganska ovanligt att
fälla sådana personliga värdeomdömen
om personer, som inte är inblandade i
vare sig politiska eller allmänekonomiska
sammanhang av statlig karaktär. Jag
tror inte att den mannen, om jag också
skall tillåtas att avge ett värdeomdöme,
har lämnat några oriktiga uppgifter til]
tidningarna. Det är en man, som är mycket
uppskattad — det kan jag också vitsorda.

Herr ANDERSSON, TORSTEN, (ep):

Herr talman! Jag skall inte så hårt
belasta protokollet, som vid det här laget
förefaller ganska ansträngt. Jag skulle
bara vilja ta upp ett par frågor, och
jag skulle därvid vilja börja med att
förklara, att herr Sveningssons uppfattning
om nedläggandet av järnvägar nog
är ganska unik i hans och min bygd. Det
var enligt min mening ganska onödigt
att tvinga mig att till den socialdemokratiska
kommunikationsministern

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

framföra ett tack för att denne har en
mänskligare syn på detta spörsmål än
herr Sveningsson har!

Jag skulle sedan, herr talman, gärna
vilja ta upp ett par frågor i anslutning
till diskussionen om Sveriges förhållande
till Europa och till den gemensamma
marknaden i synnerhet. Jag gör det
därför att jag har alldeles färska intryck
av hur man ute i Europa ser på
dessa spörsmål, nämligen från sessionen
i Europarådet för några få dagar
sedan. Man kan nog utan vidare konstatera,
att Sveriges position i dessa frågor
och över huvud taget i kontakterna
med Europa har försämrats. Det ligger
någonting i den kritik i ämnet, som har
framförts. Men det ligger också någonting
i invändningen, alt mycket i denna
kritik skjuter över målet. Sanningen
ligger väl mitt emellan de synpunkter,
som framföres från oppositionen och
från regeringsbänken.

Det har gjorts gällande, att regeringen
inte har skött sin PR-verksamhet på
det sätt som den borde ha gjort. Jag
tror nog, att man på den punkten kan
ha en alldeles bestämd uppfattning,
nämligen att regeringen vid den nyligen
hållna tredagarssessionen i Strassbourg
missat ett uppenbart tillfälle att
främja Sveriges intressen i detta sammanhang.
Det förhåller sig nämligen så,
att just Sveriges och de två övriga neutrala
staternas position var en av de
mest framträdande huvudpunkterna i
debatterna vid rådets förhandlingar.
Detta borde i och för sig inte ha varit
något främmande för regeringen, ty de
kommittéutlåtanden, som låg till grund
för såväl den ekonomiska som den politiska
debatten, var inte alldeles dagsfärska,
utan synpunkterna var kända,
varför regeringen borde ha kunnat förbereda
någon insats. Det kan ju sägas
att det är lätt att vara efterklok, men
jag tror att den erfarenhet, som nu har
gjorts, kan vara något att ta vara på för
framtiden.

Det råder ingen tvekan om att det
finns vissa uppfattningar inom de berörda
länderna om att man helt enkelt
bör ta tillfället i akt för att pressa de

Statsverkspropositionen m. m.
tre neutrala länderna till att överge sin
neutralitetsställning för att komma med
i den gemensamma marknaden. Det har
väl inte officiellt sagts ut, men av resonemangen
man och man emellan förstår
man, att det finns de som hyser
denna uppfattning. Under diskussionerna
hävdades också från ganska kritiskt
håll, att man inte hade full förståelse
för den position Sverige här intog. Å
andra sidan fälldes också under debatten
erkännsamma ord om de neutralas
position och att det fanns geografiska
och historiska skäl för att en neutralitetspolitik
bör upprätthållas av de länder
det nu är fråga om. Jag kan inte underlåta
att i detta sammanhang framhålla,
att från båda de grupper, dalman
under våra tidigare debatter mer
eller mindre häftigt har kritiserat regeringen
för dess ståndpunkt att inte begära
direkt anslutning utan associering,
framfördes nu i mycket pregnanta ordalag
den bestämda uppfattningen, att det
inte finns någon som helst möjlighet för
Sverige att frånträda sin neutralitet. I
ett fall fälldes ett sådant uttryck som att
om någonting sådant skulle ske, skulle
det endast kunna ske med användande
av utomparlamentariska medel eller
våldsmedel. Jag för min del är ganska
övertygad om att tiden är inne att skrinlägga
den något småstingsliga diskussion
som pågått om dessa saker. Det är
alldeles uppenbart att vårt lands position
i denna fråga är så pass ömtålig, att
alla krafter borde vara på en enda linje
när det gäller att hävda landets position
i den diskussion som nu kommer
när det blir fråga om associering. Jag
tror att man gör sig skyldig till en överdrift
från regeringsbänken, då man påstår
att det på oppositionssidan alltjämt:
skulle finnas sådana som har den uppfattningen,
att en direkt medlemsanslutning
skulle vara möjlig. Å andra sidan
skulle jag gärna vilja säga, att om man
hade följt den linje som framför allt
herr Lundström rekommenderat både
nu och tidigare, att man skulle gjort en
s. k. flytande ansökan, som skulle ha
börjat med medlemsskap och övergått
till en associering, kunde det ha inne -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 i''m.

Statsverkspropositionen in. m.
burit att vissa kretsar i Europa i övrigt
hade fått för sig, att Sverige kanske hade
varit berett att diskutera ändrade
former för sin neutrala hållning. Jag
vill inte se bort ifrån att den risken
hade funnits, och jag tror att det sätt
varpå frågan nu har förts fram är den
riktiga i varje avseende. Men nu krävs
det absolut att alla krafter förenas för
att stötta upp den ansökan som har
gjorts. Den må sedan vara avfattad på ett
lämpligt eller mindre lämpligt sätt, den
är nu en gång för alla gjord, och det är
ingenting att diskutera om mera. Jag
tror att det nu behövs en kraftsamling,
och det är väl uppenbart att denna bör
utgå från regeringen, som här har att
ta initiativ.

Jag vill också gärna understryka vad
som sagts om att vårt lands goodwill i
vissa kretsar inte längre är vad den varit.
Det är alldeles uppenbart att den
mellaneuropeiska opinionen tagit mycket
starkt intryck av den agitation som
riktats mot Sverige i anledning av vad
som hänt i Kongo. Det är i och för sig
naturligtvis att djupt beklaga, att Sverige,
när vi försöker lösa de uppgifter,
som ju varje medlemsnation i Förenta
Nationerna åtagit sig, på det sättet blir
föremål för misstänksamhet, men det
finns säkerligen ingen annan bot än att
man försöker hävda de synpunkter som
är Förenta Nationernas, som vi gjort till
våra och som även dessa andra medlemmar
i Förenta Nationerna borde göra
till sina.

Här har sagts, att man nu kan disponera
ökade medel för goodwillverksamhet
ute i Europa och i övrigt. Jag tror
att det är ytterligt angeläget att dessa
medel kommer till bästa möjliga användning.
Jag tror inte vi har råd att fortsätta
utan att ta all den hänsyn som
kan las till just detta försämrade läge.
Det är nog inte till fyllest, som handelsministern
här har försökt försvara sin
position med, att han tre gånger hösten
1959 talade inför Europarådet. I dag
behöver det talas åter och åter igen inför
varje institution som kan påverka
den allmänna opinionen ute i Europa,
och dit hör uppenbarligen i hög grad

Europarådets rådgivande församling,
där ju ändå den parlamentariska opinionen
har möjlighet att göra sig gällande
på ett alldeles särskilt sätt.

Jag skulle sedan, herr talman, även
om det kanske kan trötta kammaren,
också vilja stanna ett ögonblick vid det
speciella problem, som här tagits upp
av herr John Ericsson, nämligen den
kartellbildning som skett med Limmareds
glasbruk. Det sätt varpå saken
skötts är egentligen nog så exempellöst.
Man har lämnat ett helt brukssamhälles
och en hel kommuns, för att inte
säga en hel bygds människor i den
största ovisshet, en ovisshet som alltjämt
finns. Det är alldeles klart att människor,
som sysslar med att försöka hålla
liv i bygden, hålla folket och människorna
kvar, skapa trivsel och trevnad,
måste känna sig ytterligt allvarligt
berörda av vad som skett. Jag tycker
det är ganska betecknande för mentaliteten
i åtgärden, att den ledande i kartellen
brevledes direkt hotar den gamla
kommunalman och förtroendeman
som försöker hävda bygdens intressen,
med »andra åtgärder» om han inte behagar
inta en annan hållning. Denne
gamle kommunalman är inte vem som
helst. Han har i en hel mansålder ägnat
sig åt att leda sin kommuns öden
och gjort det på ett sådant sätt, att den
ständigt vuxit och förkovrats. Jag tror
inte att det i och för sig finns något allmänt
försvar för en sådan åtgärd, i varje
fall inte sådant försvar som människor
i gemen förstår. Bygden har varit
beroende av detta företag, ett patriarkaliskt
företag, där ledningen alltid
haft människornas intressen främst för
ögonen. Nu gör man med ett enda penndrag
en operation, som kanske kan komma
att gå lyckligt, men vem vet det, i
varje fall inte de människor som det
angår och som till sin utkomst är helt
beroende av att bruket kommer att fungera
och ge arbete nu som hittills.

Jag skall inte i detta sammanhang till
diskussion ta upp de propåer som herr
John Ericsson varit inne på. Det blir
tids nog att göra det när det eventuella
förslaget ligger på bordet, men det är

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

uppenbart att man känner sig upprörd,
när sålunda företrädare för den fria företagsamheten,
vars intressen vi bär anledning
att slå vakt om, på detta sätt
utnyttjar sina positioner för att äventyra,
som jag ser det, en hel bygds intressen
och möjligheter till fortsatt existens.

Jag hoppas att det företag som det
här är fråga om verkligen inser sitt
ansvar och förstår att en handling som
denna kan leda till åtgärder, som i framtiden
i ytterligt hög grad försvårar kanske
även rent legitima och legala intressen
för den enskilda företagsamheten
och att man sålunda här spelar med saker,
vars konsekvenser man tydligen inte
är på det klara med och inte kan
överblicka. Jag tror att en viss återhållsamhet
vore mycket välgörande i detta
fall, och jag uttrycker den förhoppningen,
att det som nu skett inte skall leda
till de följder, som man i bygden har
anledning att frukta.

Fru HAMRIN-THORELL (fp):

Herr talman! Det hör numera till terminologien
att karakterisera det kommande
decenniet med vissa slagord. Utrikespolitiskt
sett skall det bli det internationella
samarbetets årtionde, och vårt
inrikespolitiska arbete skall inriktas på
en barnvänligare politik. Årtiondet skall
bli kvinnornas årtionde, sägs det förhoppningsfullt,
därför att kvinnorna behövs
och kvinnorna krävs. I statsverkspropositionen
och även i enskilda motioner
försöker man dra upp riktlinjer
för 1960-talets arbetsmarknadspolitik,
vilken ju har ett intimt samband med
just möjligheterna att få ut kvinnorna i
produktionen. De representerar vår mest
väsentliga arbetskraftsreserv; det är min
uppfattning i motsats till herr Bohemans.

Det fordras då också en mera familjevänlig
politik, eftersom familjernas intressen
intimt hänger samman med kvinnornas
egna intressen för att möjliggöra
för dem att ägna sig åt något utöver
hem och hushåll. Naturligtvis hänger
detta samman med den ekonomiska po -

Statsverkspropositionen m. m.
litiken över huvud; en rättvisare beskattning,
en lösning av likalönsfrågan
och andra dylika åtgärder utgör förutsättningen
för att den kvinnliga arbetskraften
skall kunna tillvaratagas.

Något som är lika viktigt som ekonomien
är att skapa trivsel i det samhälle
som vi försöker göra alltmera tryggt
och materiellt lättsamt att leva i. Därvidlag
tycker jag mig kunna skönja ganska
stora brister. Främst gäller detta
ungdomen. Den känner uppenbarligen
inte trivsel, även om vi tycker att den
borde göra det. Då säger en del av oss,
som försöker vara förnumstiga: Ungdomen
skall vara oppositionell, och det
bär den alltid varit. Då skulle jag emellertid
vilja replikera, att så här otrivsamt
och otryggt har knappast någon
föregående ungdomsgeneration haft det,
i så fall skulle väl inte en så stor procent
skapa sådana enorma svårigheter
för samhället och för oss äldre att komma
till rätta med.

Såväl stat och kommun som enskilda
är ju ambitiöst engagerade i vad jag
skulle vilja kalla ett pålappande samhällsarbete,
och statsverkspropositionen
sätter nog så energiskt på nya lappar.
Vi inrättar nya platser för de missanpassade
och de kriminella, vi försöker
ta dem om hand och leda dem på rätta
vägar och vi diskuterar alla möjliga metoder
för att minska ungdomsbrottsligheten,
den tilltagande busaktigheten och
det tilltagande ungdomsfylleriet, för att
nu nämna några av de mera skrämmande
företeelserna inom detta område.

Tyvärr måste man väl säga att de goda
insatserna långt ifrån alltid fullföljs.
Mycket fastnar på halva vägen, därför
att vi inte vill ta konsekvenserna av vad
vi själva bär beslutat, eller också för
att vi fattat besluten för hastigt. Det
blir för dyrt, det finns inte folk o. s. v.
Den som under de senare åren om också
inte systematiskt utan ganska planlöst
har sysslat med dessa ungdomsfrågor
kan aldrig frigöra sig från intrycket
att det mesta på något sätt är ofullgånget.
Man kan besöka vilken ungdomsanstalt
som helst eller över huvud taget
följa de missanpassade ungdomarnas

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
väg. När samhället beslutat om ett eller
annat ingrepp stoppar åtgärderna ofta
upp i portgången. Samhället tar hand om
ungdomar, som det så vackert heter, och
placerar dem på någon ledig vårdplats,
men så släpper man dem ganska handlöst
efter någon tid. Vi gör upp väldigt
fina pappersplaner med övervakare, psykologer,
psykiater och arbetsterapeuter
och allt vad det är, men det finns sällan
någon i sinnevärlden att sätta till på sådana
platser. In i den här bilden måste
komma vad som i längden ändå är det
mest radikala botemedlet mot avarter
inom ungdomsvärlden. Bästa sättet att
hjälpa fram sunda ungdomar, som verkligen
kan anpassa sig i ett ovanligt komplicerat
samhälle, är naturligtvis att
samhället tillgriper förebyggande åtgärder
i form av stöd och hjälp av olika
slag.

Det slår aldrig fel att vi, när vi diskuterar
ungdomarnas uppträdande och sociala
anpassning, emfatiskt slutar med
att hänföra allt — från kriminalitet till
okynne, dåliga skolresultat och missanpassning
— till förhållandena i hemmet
och till föräldrarnas inställning. Det är
den föregående generationen som lastas
för ungdomens beteende. För min
del tycker jag att det i stor utsträckning
är riktigt att förlägga en stor del
av ansvaret till hem och föräldrar. Det
betyder i sin tur att detta är en fråga
om föräldrafostran. Många föräldrar vet
varken ut eller in. De ambitiösa har en
kuslig känsla av att ansvaret rinner mellan
fingrarna på dem, och de mindre
ambitiösa känner lättnad för att de avlastas
från ansvaret — ju mer de slipper,
desto bättre tycker de att det är.

Jag'' hörde häromdagen en betecknande
historia från Skutskär i Uppland, berättad
av barnavårdsnämndens ordförande,
som för övrigt har varit ledamot
av riksdagen. Hon berättade, att hon hade
tagit hand om en 13-årig flicka, som
under en lördagsnatt hade varit i en
ungkarlsbarack. När barnavårdsnämndens
ordförande på söndagsmorgonen
kom hem till den 13-åriga flickans föräldrahem,
var det första och egentligen
enda kommentar, som mamman hade:

»Vad gör egentligen barnavårdsnämnden
i Skutskär, som inte ser till att våra
flickor håller sig hemma på natten?
Patrullerar man inte och kör hem dem?»
— Det vittnar om en skrämmande lust
att komma ifrån allt ansvar.

En mer effektiv föräldrafostran är
enligt min uppfattning ofrånkomlig i ett
samhälle som vårt. Vi kan inte hålla på
som om vi bodde i ett bondesamhälle i
små byar, där alla håller efter varandra
och där såväl tillgångar som frestelser
är betydligt mindre än i den urbaniserade
tillvaro som de flesta nu för.
1960-talet måste bli ett föräldrafostrans
årtionde, om vi skall klara våra ungdomsfrågor.
Vi måste helt enkelt lära ut
hur goda hem skapas och hur bra ungdomar
fostras. Jag tror att föräldrarna
har ganska stor ambition att skaffa sig
kunskaper, men samhället gör inte mycket
för att hjälpa dem med detta. Man
kan utbildas till snart sagt vad som helst
i vårt samhälle, utom till föräldrar. Den
yrkeskunskapen — om jag får kalla det
så — skall komma med barnafödande!,
och det gör den inte.

När man studerar den nya läroplanen
för vår grundskola, som jag förmodar
att riksdagen kommer att anta i stora
drag, blir man slagen av hur liten vikt
som där lagts vid detta väsentliga ämne.
Familjen som skolämne borde vara
lika naturligt som många andra ämnen,
ja naturligare än åtminstone ett par av
dem, som vi nu inte drömmer om att
slopa.

Kunskaper om familjen ges visserligen
i en del ämnen — i samhällslära, kristendomskunskap,
biologi, barnavård och
hemkunskap — men vad ungdomarna
får lära sig här grupperas runt omkring
familjekunskapens själva centrum, vilket
ju gäller familjens sociala och psykologiska
funktion. Skolan borde ge en
grund i familjekunskap för ungdomar att
stå på, som de senare kan bygga på.
Eleverna borde få möjligheter att bättre
förstå de familjer som de själva lever i
och — vad som är ännu viktigare — de
familjer som de själva skall bilda.

Vad man alltså skulle vilja efterlysa
är en obligatorisk undervisning i familje -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

kunskap på grundskolans högstadium.
Den lämnas bäst i klass 9 — då får också
pojkarna vara med; de lär inte sedan
välja detta ämne som tilläggsämne, och
de behöver säkert lika mycket som sina
kvinnliga kamrater få elementära kunskaper
om familjens betydelse. För flickorna
borde det vara lämplig tidpunkt,
eftersom de då inte har så långt kvar till
giftasåldern.

Hemkunskapen torde vara det ämne
som bäst skulle kunna ta upp frågan om
familjens betydelse, men ämnet har ju
fått alldeles för litet utrymme på skolschemat.
Jag såg häromdagen till min
glädje i en tidning, att de futtiga tre
timmar i klass 7, som skolberedningen
föreslår, i propositionen skall utökas till
fyra. Man får väl hoppas att detta är
sant, men även fyra timmar är ett minimum
och innebär en betydande reducering
i jämförelse med nuvarande ordning.

Det är dock ganska förbluffande att
samtidigt som detta ämnesområde för
varje dag tillföres nya aspekter och nytt
stoff så stryps tiden på skolschemat. Samtidigt
som ansvaret växer för den moderna
hemhushållaren och konsumenten
och de faktiska problemen blir svårare,
minskas möjligheterna att få kunskaper
och utbildning. Detta kan inte vara en
riktig utveckling för framtiden. Det är
som om man fortfarande trodde, att
detta att sköta hem och familj är detsamma
som att röra i en gryta. Sedan
industrien givit oss hel- och halvfabrikat
— vilket i och för sig är en välsignelse
— tror man att vi inte behöver
röra så länge och så ofta i grytan. Därmed
skulle hemhushållningens problem
ha lösts på ett lättvindigt sätt. Så är
det ändå inte riktigt i det verkliga livet.

Jag har nu, herr talman, redan hållit
på att tala en god stund, och matrasten
stundar. Då jag också skulle vilja anföra
några synpunkter på en helt annan
fråga, skall jag på grund av den
framskridna tiden bespara mig själv besväret
att göra någon mer elegant övergång
— i den mån jag nu kan åstadkomma
en sådan. Jag övergår därför direkt

Statsverkspropositionen m. m.
till nästa ämnesområde som jag vill ta
upp, nämligen det pensionssystem som
vi nu håller på att bygga upp för att söka
åstadkomma trygghet för så stora och
många grupper som möjligt av svenska
folket.

I det allmänna reformarbetet med
folkpensioneringen har vissa grupper av
kvinnor visat sig vara svårplacerade.
För de vanliga änkorna, om jag får använda
det uttrycket, har vi försökt lösa
problemet så, att åtminstone de flesta
av dem har anledning att vara belåtna.
Att inte alla är det får vi dagligdags bevis
på i brev och samtal. Den grupp
som vi i dagligt riksdagstal brukar kalla
för de gamla änkorna, alltså sådana som
blev änkor före 1960, är alltjämt ganska
illa ställd i relation till övriga änkor.

En annan grupp, vars pensionsproblem
ligger under utredning, är de s. k.
hemmadöttrarna, alltså döttrar som har
skött sina gamla föräldrar till ekonomisk
fördel för samhället, som annars ofta
skulle ha dyrt fått betala för den skötseln.
Dessa hemmadöttrar har på grund
av att de tagit vård om sina föräldrar
inte kunnat skaffa sig eget förvärvsarbete.
Deras situation har därigenom
många gånger blivit mycket svår. Jag
förmodar att inte bara jag utan samtliga
kvinnliga riksdagsledamöter genom brev
och mångfaldiga samtal har fått många
bevis på hur besvärligt det kan vara för
dessa hemmadöttrar. De flesta av dem
måste helt enkelt bli socialvårdsfall.

En tredje grupp är de frånskilda änkorna.
Deras pensionsfråga kommer upp
i en proposition vid årets riksdag, men
inte förty skulle jag redan nu vilja anföra
några synpunkter på denna grupp.

Inom socialdepartementet har upprättats
en promemoria med förslag till lag
om allmän försäkring, i vilken de frånskildas
problem föreslås löst i en form
som inger de största betänkligheter.

Frågan om frånskild makes rätt till
familjepension har nära samband med
andra familjerättsliga spörsmål. Upplösningen
av ett äktenskap genom skillnad
kräver en ekonomisk uppgörelse mellan
makarna, där rätten till familjepension
utgör ett viktigt och ekonomiskt bety -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Statsverkspropositionen m. m.
delscfullt led. Pensionen kan många
gånger vara mera värd än summan av
den egendom som finns att dela mellan
makarna. Därför är det ytterst viktigt att
det här blir ett rättvist avvägande. Detta
gäller framför allt inom ATP. Om
mannen efter skilsmässa har att på äldre
dagar räkna med en god pension långt
utöver folkpensionens förmåner, men
hustrun inte kan räkna med mer än folkpension,
så är det givet att mannens
ekonomiska ställning vid lika villkor i
övrigt är vida bättre än hustruns. Detta
är i klar strid mot den likadelningsprincip
som uppbär giftorättsinstitutet i vår
giftermålsbalk. Även om makarna har
endast enskild egendom, talar rättviseskäl
för att inte rätten till pension stannar
helt hos den ene av dem, när hustrun
förut kunnat räkna med familjepension.
Ofta har hon varit med om att
under många år spara ihop till denna
pension. Förutsättningarna för frånskild
hustrus rätt till pension bör därför vara
så lika en änkas rätt som möjligt.

Nu har emellertid i socialdepartementets
promemoria föreslagits att frånskild
hustrus rätt till pension endast skall gälla
om hon är berättigad till underhåll
av mannen. Mig och många med mig
förefaller denna sammankoppling vara
både orealistisk och orättvis, och den
har också mötts med stark kritik från
olika kvinnoorganisationer. De fall då
hustrun får underhåll blir allt färre och
summorna alltmer blygsamma. Hon kan
vara i behov av underhåll, men mannen
har helt enkelt inte råd eller möjlighet.
Det betyder att hon inte heller skulle
kunna få pension. I många fall kan hon
vid skilsmässan, då hon kanske är i 40-årsåldern, klara sig hjälpligt, men hon
kan vara i utomordentligt stort behov av
pension på äldre dagar.

Därtill kommer att skilsmässorna i
framtiden kommer att bli mer snedvridna
än vad de behöver vara. Ingen advokat
som är mån om sin kvinnliga klient
kommer att avstå från att söka pressa
fram ett underhåll och ett så stort sådant
som möjligt, eftersom pensionen
blir direkt bunden till underhållsbidragets
storlek. Folkpension och änke -

pension skulle inte få överstiga underhållet.
Det blir då ofta fråga om rena
skenavtal. Att försvåra skilsmässornas
uppgörelse kan inte vara i någons intresse.
Det är ofta besvärligt ändå.

Alldeles klart är att en hemarbetande
kvinna, som skiljs vid 40—50 års ålder,
har mycket små möjligheter att tjäna
in en egen-pension, i varje fall blir det
en mycket blygsam sådan. Även om hon
lyckas få ett arbete, blir detta sällan
så kvalificerat och välbetalt att hon kan
få en egenpension av rimligt belopp. Här
kommer man in på en ny olöst fråga,
nämligen de hemarbetande hustrurnas
pension. Löser vi den, har man de frånskildas
änkepension i viss grad också
löst. Därför borde vi göra ett allvarligt
försök att komma till rätta med de hemarbetande
kvinnornas pensionsproblem.
Ett förslag är att ge dem viss fripoäng
under den tid som de arbetar hemma,
alltså under de barnafödande och barnavårdande
åren. Detta skulle ha den fördelen
med sig, att för full pension, när
systemet är helt utbyggt, inte skulle behövas
30 aktiva år ute i förvärvslivet
eller under övergångsåren 20.

Vi vet alla att husligt arbete överhuvud
taget är så lågt avlönat, att det
är omöjligt att pensionera sig på det,
antingen det sker i andras eller eget hem.
Vi kan beklaga detta hur mycket som
helst, men det är ett faktum. Det finns
en stor grupp kvinnor, som kan arbeta
ut sig på husligt arbete men som ändå
aldrig kan få annat än folkpensionen.
Det är de som först arbetar hemma och
sedan på halvtid eller timvis i andras
hem och nyttiggör de husliga kunskaper
de har, och de behöver minsann inte
vara oväsentliga. De kommer emellertid
aldrig upp till en summa som når över
basbeloppet. Om de tjänar 3 000 kronor
om året — det är en ganska vanlig summa
för denna grupp av deltidsanställda
— tycker man det borde vara rimligt,
att de i någon form skulle få räkna sig
till godo även arbetet i sitt eget hem,
som enligt socialstyrelsens senaste undersökningar
anses vara värt åtminstone
7 000 kronor om året. Det måste kännas
rätt bittert för denna grupp av kvinnor

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

att bli lämnade ur räkningen. Skiljs de
sedan, blir de — om vi tar det förslag
som jag nu relaterat och som sakkunniga
utarbetat — ännu mera utstötta ur
pensionsgemenskapen.

Vad jag inte heller kan förstå är att
vi lämnar änklingarna alldeles åsido. Vi
har giftorätt i vår familjerätt. Staten
lämnar änklingspension, och Stockholms
stad har likaså ett pensionssystem som
ger änklingarna pension. Då borde också
framtidens allmänna tjänstepensionssystem
bygga på lika pensionsrätt för
man och kvinna. Vi har som bekant inte
funnit det lämpligt att genomföra en behovsprövad
änkepension. Varför skall
vi då anlägga den synpunkten på änklingspensionerna?
När man tar upp denna
fråga till diskussion är dock det vanligaste
svaret man får, att änklingar inte
behöver någon pension. Även om vi har
infört ett fördelningssystem kan det inte
vara rimligt att avgifterna för de kvinnliga
löntagarna skall utgå efter samma
principer som för de manliga, utan att
samma förmåner kommer deras familjer
till godo. Även i ett stelt pensionssystem
borde det finnas möjligheter till
uppmjukning. Annars har vi enligt min
mening bundit oss vid en utveckling som
inte kan vara framsynt och lyckosam.

Härmed, herr talman, ber jag att få
ansluta mig till föregående talares yrkande
om remiss av statsverkspropositionen.

På framställning av herr talmannen
beslöts att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl. propositioner
skulle uppskjutas till aftonsammanträdet.

Anmäldes och bordlädes följande till
kammaren överlämnade kungl. propositioner: nr

10, med förslag till brottsbalk;
nr 12, med förslag till brandlag och
brandstadga m. m.;

nr 19, med förslag till förordning om
ändring i tulltaxan den 12 september
1958 (nr 475), m. m.;

nr 22, angående godkännande för Sve -

Statsverkspropositionen m. m.
riges del av vissa ändringar i konventionen
angående upprättandet av Europeiska
frihandelssammanslutningen;

nr 23, angående statligt stöd vid skada
på eller förlust av fiskredskap;

nr 24, med förslag till lag om ändrad
lydelse av 4 kap. 1 och 4 § § vattenlagen;

nr 26, med förslag till förordning om
ändring i förordningen den 15 mars
1946 (nr 81) om bekämpande av smittsamma
sjukdomar hos bin;

nr 27, angående godkännande av vissa
avtal om överlåtelse av fastigheter inom
kommunikationsdepartementets ämbetsområde
;

nr 28, angående förslag till förordning
med provisoriska bestämmelser rörande
utbildningstiden för vissa värnpliktiga; nr

29, med förslag till förordning angående
ändring i förordningen den 25
maj 1941 (nr 251) om särskild varuskatt
;

nr 32, angående bestridande av kostnader
för svenska FN-styrkor m. m.;

nr 33, med förslag till viss ändring av
lagen om rätt till fiske; och

nr 35, angående teckning av aktier i
Aktiebolaget Statens skogsindustrier,
in. m.

Upplästes och lades till handlingarna
följande till kammaren inkomna

Protokoll, hållet vid sammanträde
med herr talmannen och
herrar vice talmän i riksdagens
första kammare samt de kammarens
ledamöter, som blivit utsedda
att jämte dem tillsätta befattningshavare
hos kammaren, den
17 januari 1962.

Sedan herrar deputerade den 15 januari
1962 låtit anstå med tillsättande
av reservstenograf, beslöto herrar deputerade
nu att för tjänstgöring tills vidare
såsom reservstenograf antaga herr
Bengt Henningsson.

År och dag som ovan.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Interpellation ang. återförande till hemortskyrkor
av vissa på museer förvarade
konstföremål

Fru SVENSON (ep) erhöll på begäran
ordet och anförde:

Herr talman! Kyrkorna har av gammal
hävd den dubbla funktionen att vara
tempel för religiös uppbyggelse och
lokala kulturcentra. Förr var väl dessa
båda funktioner mera intimt förknippade
med varandra än nu, och kyrkans
centrala ställning i samhället och i kulturlivet
medförde att en betydande del
av den konst som skapades i äldre tid
hade sakral prägel. Till kyrkorna samlades
under århundradenas lopp konstskatter
som i viss mån kan sägas spegla
bygdens kulturtradition. Under tider
som saknade förståelse för äldre konst,
vanligen i slutet av 1800-talet, avlägsnades
i vissa kyrkor sådana konstföremål,
för att i en del fall ersättas av
modernare föremål och i andra fall ej
bli ersatta. En stor del av de avlägsnade
föremålen, altarskåp, kalkar och dopfuntar
m. m., hamnade på museer, oftast på
Historiska museet i Stockholm, där en
del finns att studera i utställningssalarna,
medan en del är magasinerad.

Nu liksom tidigare har den sakrala
konsten en mycket viktig uppgift i
gudstjänstlivet som stämningsskapande
element och, för vissa föremål, i sin
funktion som rena bruksföremål. Även
om man ser kyrkorna som kulturminnesmärken
och lokala kulturcentra, har
den sakrala konsten ett utomordentligt
värde dels genom sin egen konstnärliga
halt, dels genom sitt organiska samband
med miljö, bygd och folk. Det finns ett
stort antal kyrkor som saknar mera värdefulla
konstföremål då de som funnits
tidigare numera förvaras på museum.
Talrika lokala framstötar har gjorts
från sådana församlingar till respektive
museer, men ansträngningarna har
ofta varit resultatlösa.

I en del fall anses återställandet av
dessa föremål mindre lämpligt på grund
av att de gamla kyrkorna rivits och ersatts
med nya av helt annan typ. Men
även där kan man med tillhjälp av sakkunskap
och god vilja skapa en miljö,

som är både tilltalande och värdig och
i vilken de hemförda föremålen inte
bara bidrar till kyrkorummets skönhet
och helgd utan också utgör en manifestation
av århundradens och årtusendens
gemensamma strävan mot de ideal som
kristendomen sätter upp.

I andra fall — och där får man förstå
motståndet ■—- kan kyrkorna, t. ex.
på grund av uppvärmningsförhållanden
och dylikt, icke erbjuda tillfredsställande
vård av mera ömtåliga föremål. Där
dessa olägenheter icke förefinnes eller
kan avhjälpas och det från bygden och
församlingen framställs önskemål om
återförandet av kyrkliga föremål bör,
enligt en för närvarande utbredd åsikt,
kraven på återbördandet av dessa —
oavsett äganderättsförhållandet — behandlas
så positivt som möjligt från de
ansvariga myndigheternas sida.

Jag är medveten om att en viss förbättring
i berörda hänseende redan
skett liksom att en del av de överlåtna
eller deponerade föremålen, från studiesynpunkt,
betraktas som omistliga i de
centrala samlingarna. Men nutida kommunikationer
har betydligt underlättat
mera djupgående studier även inom decentraliserade
samlingar.

Med stöd av ovanstående ber jag om
kammarens tillstånd att till statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
ställa följande fråga.

Är herr statsrådet beredd att medverka
till att den sakrala konst som förvaras
på våra museer — med de förbehåll
som ovan nämnts — i större utsträckning
än hittills återställes, alternativt
deponeras i hemortskyrkorna?

På gjord proposition medgav kammaren,
att ifrågavarande spörsmål finge
framställas.

Anmäldes och bordlädes följande under
sammanträdet till herr talmannen
avlämnade motioner:

nr 38, av herr Strand in. fl., om viss
översyn av bestämmelserna om ersättning
för riksdagsmannauppdragets fullgörande; -

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

Nr 3

nr 39, av fröken Andersson, om höjning
av anslaget till Sigtunastiftelsens
bibliotek;

nr 40, av herr Berg, Gunnar in. fl.,
om höjning av anslaget till tidskriften
Biblioteksbladet;

nr 41, av fru Carlqvist och herr Larsson,
Lars, om kurs- och informationsverksamhet
för nämndemän;

nr 42, av herr Edström m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i rättsmedicin;

nr 43, av herr Gorthon m. fl., om utbildning
av radiotelegrafister;

nr 44, av herr Gorthon m. fl., om statsanslag
till säkerhetsutrustning på lotsbåtar; nr

45, av herr Gustavsson, Bengt, m.
fl., om särskilt statsbidrag till de tekniska
skolorna i Katrineholm och Hässleholm; nr

46, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
in. fl., i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
av anslag till Bidrag till viss
busstrafik m. m.;

nr 47, av herr Jacobsson, Gösta, om
utbetalning från länsstyrelse av kommunalskattemedel
genom check;

nr 48, av herr Jacobsson, Gösta, in. fl.,
om inrättande vid Lunds universitet av
en befattning som universitetslektor i
rättskunskap;

nr 49, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
om inrättande vid Lunds universitet av
en professur i internationell rätt;

nr 50, av herr Kaijser, angående biträdande
övertandläkare;

nr 51, av herr Larsson, Åke, m. fl., om
upprättande av ett tekniskt läroverk i
Karlskoga;

nr 52, av herr Nilsson, Ferdinand, m.
fl., om höjning av anslaget till Bidrag
till vatten- och avloppsanläggningar,
m. m.;

nr 53, av fröken Nordström in. fl., om
statsbidrag till gymnasiet vid Franska
skolan;

nr 54, av fröken Nordström m. fl., om
statsbidrag till familjedaghemsverksamhet; nr

55, av herr Olsson, Erik, m. fl., angående
biblioteksverksamheten vid
krigsmakten;

nr 56, av herr Petersson, Bertil, m. fl.,

om utbyggande av Norra Möckleby fiskehamn
;

nr 57, av herrar Ringaby och Virgin,
angående maximibeloppet för statliga
bosättningslån;

nr 58, av herr Schött m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Bidrag till byggande och underhåll
av mindre hamnar och farleder;

nr 59, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,
om anslag till försöksverksamhet med
skol-TV, in. in.;

nr 60, av herr Svanström in. fl., om
höjning av anslaget till kariesprofylaktisk
verksamhet, m. m.;

nr 61, av fru Svenson in. fl., om införande
av trafiksäkerhetsprov i den obligatoriska
skolan;

nr 62, av herr Elof sson, Gustaf, in. fl.,
om visst extra avdrag vid beskattningen
för ålders- och invalidpensionärer;

nr 63, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
om rätt till avdrag vid beskattningen för
avsättning till självfinansieringsfond;

nr 64, av herr Jacobsson, Gösta, m. fl.,
om viss höjning av det skattefria bottenbeloppet
vid den statliga förmögenhetsbeskattningen; nr

65, av herr Nilsson, Ferdinand, m.
fl., om uttagande av den allmänna varuskatten
i produktions- eller partihandelsledet,
m. m.;

nr 66, av fru Svenson in. fl., om ändring
av bestämmelserna rörande förvärvsavdrag
för gift kvinna;

nr 67, av herr Nilsson, Ferdinand, m.
fl., om viss prioritering av lån för byggande
av vatten- och avloppsanläggningar; nr

68, av fru Segerstedt Wiberg m. fl.,
om ändrad praxis vid avgörande av vissa
medborgarskapsärenden;

nr 69, av herr Gorthon, om visst undantag
för utländsk sjöman från bestämmelserna
om skyldighet att inneha arbetstillstånd; nr

70, av herr Nilsson, Ferdinand, m.
fl., om vissa ändrade bestämmelser angående
avgift till den allmänna tjänstepensionen; nr

71, av fröken Nordström in. fl.,
om ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
vid behandling av gomdefekter
hos barn;

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 fm.

nr 72, av herr Gustafsson, Nils-Eric,
m. fl., om ersättning i realvärden till
skadelidande vid sjöreglering m. m.;

nr 73, av herr Hellebladh in. fl., om
anslag till Svenska diakonsällskapets utbildningsinstitut
;

nr 74, av herr Johansson, Tage, och
herr Petersson, Bertil, om sådan ändring
av hyresregleringslagen, att höjning
av grundhyra icke må beviljas på grund
av förbättringsarbete som (bekostas av
hyresgästen;

nr 75, av herr Nilsson, Ferdinand, och
herr Hermansson, om viss allmän hastighetsbegränsning
för motorfordon;

nr 76,-av herr Arvidson m. fl., om bestridandet
av kostnaderna för bekämpande
av tuberkulos hos nötkreatur;

nr 77, av herr Olofsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Vägbyggnader å skogar
i enskild ägo;

nr 78, av herr Pettersson, Harald, och
herr Larsson, Thorsten, om kreditförsörjningen
för rationaliseringsändamål
inom jordbruket;

nr 79, av herr Pettersson, Harald, in.
fl., om inrättande av en befattning som
laborator vid lantbrukshögskolans institution
för husdjursfysiologi;

nr 80, av herr Pettersson, Harald, m.
fl., om anslag till viss specialrådgivning
rörande husdjur;

nr 81, av herr Berg, Gunnar, m. fl.,
om utredning angående transport till
sjukhus av sjuka och skadade;

nr 82, av herr Hilding in. fl., om upplysningsverksamhet
rörande alkohollagstiftningen; nr

83, av herrar Kaijser och Sveningsson,
om utredning rörande alkoholfrågan; nr

84, av herr Nilsson, Ferdinand, och
herr Larsson, Nits Theodor, om utredning
av vissa spörsmål rörande vattendragen
;

nr 85, av fröken Nordström in. fl., om
forskning angående behandling av alkoholskadade; nr

86, av herr Palm och herr Pettersson,
Georg, om statlig rådgivningsverksamhet
vid byggande av ungdomsgårdar; nr

87, av herr Petersson, Bertil, m. fl.,
om forskning rörande vidgad användning
av öländsk kalksten; och

nr 88, av herr Wirmark m. fl., om utredning
rörande statligt stöd till de fria
kristna samfunden.

Kammaren åtskildes kl. 17.13.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari eftermiddagen

Kammaren sammanträdde kl. 19.30;
och dess förhandlingar leddes till en
början av herr andre vice talmannen.

Statsverkspropositionen m. m.

(Forts.)

Fortsattes överläggningen angående
Kungl. Maj ds propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1962/63, samt nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1961/62.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep):

Herr talman! Årets statsverksproposition
visar mycket stort överskott trots
den totalbalanserade budgeten. Driftbudgeten
är överbalanserad med cirka
1,7 miljarder, och man kan ju fråga sig
om kapitalbudgeten helt skall balanseras
med skattemedel, d. v. s. om de nuvarande
generationerna skall betala alla
investeringar i statliga verk och inrättningar
som byggs för framtiden.

Finansministern framhåller vid olika
tillfällen, att en totalbalanserad budget
på såväl drift- som kapitalsidan gör att
staten inte behöver gå ut på lånemarknaden
och konkurrera om tillgängliga
medel. När statsministern talade i dag
lät han antyda att man i år, på grund
av överbalanseringen, inte behövde låna
upp så mycket som man annars behövt
göra.

Men hur är det på den fria lånemarknaden?
År den fri? Jag bara ställer frågan.
Regeringen bestämmer hur de tillgängliga
medlen skall användas, och
som plåster på såren får kreditinstitutionerna
en räntemarginal som är vida.
större än den som behövs för att finansiera
de olika kreditinrättningarna. Jag
skulle därför vilja ställa en fråga direkt
till finansministern: Vad menas
med rörlig ränta? Det är väl meningen

att den inte bara skall röra sig uppåt,
utan det är väl också meningen att den
skall röra sig nedåt!

Jag lyssnade mycket noga till en diskussion
på Nationalekonomiska föreningen,
där finansministern deltog den
18 januari. Angående räntesänkningen
sade finansministern så här: Vänta och
se! Skulle lönehöjningen bli större än
vad samhällsekonomien tål, är det
olämpligt att sänka räntan nu.

Efter ett sådant uttalande kan man
väl inte tolka finansministern på annat
sätt än att den höga räntan skall bestå,
för så vitt löneökningen överstiger ■—•
som finansministern uttryckte det —
produktionsökningen. Om produktionen
skulle öka med 4 å 41/2 procent måste
man fråga sig: Skall hela denna tillgång
användas för löneökningar, eller bör den
inte i någon mån komma alla samhällsgrupper
till del?

Då jag har glädjen att nu se finansministern
här, ställer jag frågan om jag
fattade honom fel eller ej på Nationalekonomiska
föreningen, då jag fick den
uppfattningen att finansministern menade
att hela produktionsökningen behövde
användas för att täcka de krav som
ställs i fråga om löneutvecklingen här i
landet.

Det är ju självklart att jag inte vill
bestrida, att även den arbetande parten
skall ha sin skäliga andel av en produktionsökning,
men den fråga som ännu
står obesvarad är om hela produktionsökningen
skall användas för detta
ändamål, eller om även övriga samhällsmedlemmar
kan bli delaktiga av den i
någon form.

Sedan skulle jag vilja upprepa den
fråga jag ställde nyss: Man talar om rörlig
ränta, men är det inte så att om
man skall ha en rörlig ränta, så skall
den inte bara röra sig uppåt — den skall
väl röra sig nedåt också, om man skall
kalla den för rörlig ränta?

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Förr sade man, att en rörlig ränta reglerar
penningtillgången. Ja, det kan man
säga att den gör, för den händelse man
inte har några andra restriktioner som
verkar hämmande. Vi vet ju att vi numera
har vissa restriktioner på penningmarknaden,
som gör att den rörliga räntan
inte har den inverkan på samhällslivet
som den hade innan man gick in
för att reglera på olika områden.

Därför skulle det vara tacknämligt att
få veta, om finansministern ämnar föreslå
någon räntesänkning. I utlandet
har man ju börjat att sänka räntorna —
jag tror att det var Belgien som gjorde
det nyligen. Jag tror att om vi skall fortsätta
med att bibehålla vårt höga ränteläge,
så kommer hela det svenska näringslivet
i gungning.

Jag tror också att det finns anledning
att något justera de marginaler, som kreditinrättningarna
har tillåtelse att ta
ut, och att det därigenom skulle bli möjligt
att åstadkomma en viss räntesänkning.

Det stora överskott som statsbudgeten
utvisar borde enligt min mening kunna
medgiva en ytterligare skattesänkning
på — vi skall inte gå för långt — omkring
400—500 miljoner kronor. Om vi
ser på skatterna i vårt land finner vi,
att vi har de högsta skatterna av alla
länder utanför östblocket enligt föreliggande
uppgifter. Jag kan inte underlåta
att lämna några siffror om skatteprocenten
i de olika länderna, omräknade till
svenskt mynt.

Sverige har, framgår det, en direkt
skatt på 16,6 procent av bruttoinkomsten
och en indirekt skatt på 11,5 procent,
vilket tillsammans gör 28,1 procent.
Därtill kommer de sociala utgifterna
som belastar skattsedeln med 3,2
procent. I Norge betalas 12,3 procent i
direkt skatt och 14,2 procent i indirekt
skatt, vilket tillsammans gör 26,5 procent.
Socialutgifterna utgör 4,9 procent.
I England är den direkta skatten inte
mer än 10,8 procent, medan den indirekta
skatten är så hög som 13,5 procent.
Trots detta blir summan inte mer
än 24,3 procent mot våra 28,1 procent.
England har 3,6 procent i sociala utgif -

ter. Västtyskland har en direkt skatt på
9,9 procent och en indirekt på 14,3 procent,
alltså tillsammans 24,2 procent,
plus 9,6 procent för sociala utgifter.
Frankrike har ändå lägre siffror; den
direkta skatten utgör 6,4 procent och
den indirekta 17,2 procent, vilket tillsammans
blir 23,6 procent, jämte 9,6
procent i sociala utgifter. Vi kan också
gå till vårt grannland Danmark, som har

11.5 procent i direkt skatt och 12,1 procent
i indirekt skatt, alltså tillsammans

23.6 procent. Danmark har bara 1,3 procent
i sociala utgifter. Om vi ser på
USA, som alltid tas som ett föredöme,
finner vi att detta lands direkta skatt
utgör 14,2 procent och den indirekta 9,3
procent. Det blir 23,5 procent, motsvarande
våra 28 procent. Därtill kommer
för USA 4,1 procent i övriga utgifter.

Dessa siffror visar, att Sverige ligger
högst bland dessa uppräknade länder
då det gäller skatten i procent av bruttoinkomsten.

Jag vill då ställa frågan, om inte en
översyn av hela vårt skatteväsende och
våra sociala utgifter vore av nöden påkallad.
Jag tror att det skulle finnas möjligheter
att i viss utsträckning kunna begränsa
statsutgifterna på vissa områden
— jag vill långt ifrån säga på alla områden,
men jag tror att man på vissa
områden skulle kunna nå en viss begränsning.

När det gäller våra folkpensioner vill
jag uttrycka en förhoppning om att de
skall ökas i enlighet med den överenskommelse
som träffades för något år sedan,
ty våra gamla folkpensionärer behöver
sannerligen all förbättring som
kan åstadkommas.

Jag skall så lämna skatterna och i någon
mån ägna mig åt jordbrukets problem,
som för närvarande i mycket hög
grad är på tapeten genom ett nytt handelsavtal.
De förhandlingar som pågår
om Sveriges anslutning till EEC har ännu
inte givit klart besked om vilka möjligheter
som finns att på rimliga villkor
vinna anslutning. Jag hörde i förmiddags
handelsministern på ett mycket
trevligt sätt framlägga de synpunkter
han hade att lämna kammaren om de

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

förhandlingar som hade förts. Vi fick
dock inte något klart heslted, utan han
sade bara att förhandlingar pågick. Det
hade emellertid varit önskvärt att vi hade
kunnat få en klarare inblick i hur de
andra länderna ställer sig gentemot vårt
land. Med vår prisbildning ligger vi naturligtvis
sämre till än övriga länder.

Det må tillåtas mig, herr talman, att
se litet på löneläget inom jordbruket i
vårt land och jämföra det med andra
länder. När jag nu drar dessa siffror,
herr talman, vill jag förutskicka, att jag
ingalunda med detta menar att man skall
bringa ned de svenska lantarbetarnas
lönekostnad. Jag föredrar dessa siffror
endast för att med dem visa, hur olika
lönelägena är i de västeuropeiska länderna;
jag har inga siffror alls om östländerna,
utan siffrorna gäller bara de
västeuropiska länderna. Uppgifterna har
jag fått från utredningsinstitutet, och det
är dessa siffror — det vill jag förutskicka
— som används vid de underhandlingar
som förts om ECC-avtalet.

Låt oss då se litet på dessa siffror. Jag
tar Sverige först och börjar med gruppen
djurskötare. Det är i dag mycket
svårt att kunna få sådana, och det är
därför också motiverat att visa löneläget
inom de olika länderna på detta område.
Jag har här siffror för fyra år,
men jag tar bara det sista året, lönenivån
för 1960/61. Sverige ligger högst
med 5: 06 i timmen. Siffran är för Danmark
3: 20, för Finland 2: 27, för Norge
3:46, för Belgien 3:16 och för Nederländerna
2: 94. För Frankrike, Tyskland,
Italien och Schweiz är det inte möjligt
att få några siffror på djurskötarnas löner.
I Storbritannien är timlönen 3:51.

Jag har bara tagit med tre kategorier.
Den andra är traktorförarna. En traktorförare
har en timlön av 4:85 i Sverige,
3:61 i Danmark, 2:74 i Finland,
2:99 i Nederländerna, 2:17 i Tyskland
och 3:25 i Storbritannien. För övriga
länder finns inga uppgifter.

Den tredje kategorien är vanliga lantarbetare.
Där är siffran i Sverige 4: 65
i timmen, i Danmark 2: 68, i Finland
2:32, i Norge 2:94, i Belgien 2:74, i
Nederländerna 2:89 och i Storbritan -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nien 3: 25. Från de andra länderna har
det inte varit möjligt att få någon uppgift.

Jag har lämnat kammaren dessa siffror
därför att man på många håll är
mycket intresserad av att få veta, hur
det går med förhandlingarna, ty Sverige
måste ju med dessa siffror ha ett mycket
sämre utgångsläge än våra grannländer.
Det är därför mycket svårare för
Sverige att klara upp dessa saker än
för länder där timlönerna är mycket
lägre. Men jag vill än en gång poängtera
att jag, när jag räknat upp dessa
siffror, ingalunda vill ha sagt, att de
svenska lantarbetarna inte skall ha skälig
betalning. Det skall de givetvis ha,
men det skulle vara mycket intressant
att få en redogörelse för hur man i underhandlingsstadiet
ser på det förhållandet,
att timlönerna ligger högre i
Sverige än i andra länder. Det har sagts
förut i dag, att man inte skall rätta sig
efter tidningarna som inte alltid är så
sanningsenliga, men jag har läst i pressen,
att de länder som Sverige skall förhandla
med inte vill rätta sig efter de
svenska priserna. Det kanske är möjligt
att få reda på om så verkligen är förhållandet.

Det är självklart att det i en sådan
situation som Sverige befinner sig i
kan bli mycket stora svårigheter för det
svenska jordbruket. Jag kan inte tänka
mig att våra högre timlöner beror på
någonting annat än att vi har skickligare
arbetare och bättre driftsledning, som
kan ta ut större avkastning än man kan
i andra länder — i annat fall skulle vi
vi klara oss mycket dåligt. Jag tror att
vi i vårt land har möjligheter att hävda
oss så länge vi kan prestera så mycket
som vi gjort under en lång följd av år.
Men om situationen skulle ändras inom
en snar framtid, få vi trösta oss med att
de länder, där arbetarna nu underbetalas,
blir tvungna att ge en skälig arbetslön
åt sina arbetare och att Sverige på
så sätt kan få rimligare förhållanden att
konkurrera med.

Våra ekonomiska organisationer har
vid olika tillfällen framhållit hur svårt
det blir att skydda den inhemska pro -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
duktionen, men jag hoppas att man skall
kunna träffa sådana avtal att vi får möjligheter
att skydda vårt eget lands produktion.
Om någonting skulle inträffa
som gör att vi blir avspärrade — något
som jag hoppas inte blir fallet — då är
det skönt att kunna falla tillbaka på ett
starkt jordbruk. Hur gick det år 1939?
År 1939 hade avsevärda förbättringar
inträtt på försörjningens område i jämförelse
med 1914, och de förbättringarna
består fortfarande. Men jag är rädd
för att om de länder, som har en billigare
produktion, översvämmar vårt land
med sina produkter, så kommer vi att
befinna oss i ett mycket ogynnsamt läge
i händelse av en avspärrning.

Jag är mycket tacksam för den redogörelse
som handelsministern lämnat
här i kammaren. Jag fick dock inte klart
för mig hur långt man har kommit med
förhandlingarna, och det kanske inte är
lätt för handelsministern att säga det.
Det hade varit önskvärt att få något utförligare
uppgifter om utsikterna att nå
fram till en uppgörelse. Jag hoppas att
vi snart nog kan få sådana uppgifter.

Till slut skall jag bara, herr talman,
säga några ord till herr Ericsson i Kinna.
Han berättade hur man lagt ner driften
vid ett glasbruk i Limmared och efterlyste
huruvida man inte borde inrätta
ett statligt monopol för att avgöra
om en driftsnedläggelse skall ske. Jag
anammade tacksamt detta uttalande. Jag
är själv chef för ett företag som säljer
alla sina produkter till herr Ericsson i
Kinna, och vi har nedbringat antalet fabriker
från 103 till 64. Herr Ericsson
säger likväl, att vi skall nedbringa antalet
till 30 eller 25 eller allra helst till
20. Det innebär att man skulle bli tvungen
att nedlägga en mängd fabriker i vårt
land. Jag menar därför, att om det var
herr Ericssons avsikt att man inte skulle
få lägga ned några fabriker på grund
av risken för arbetslöshet och elände på
de olika platser där fabrikerna finns,
så anammar jag detta med mycket stor
tacksamhet, inte minst när det gäller
våra småbrukare, som nu rationaliseras
bort med mycket stor hastighet. I enlighet
med herr Ericssons tankegång skulle

man kanske kunna tänka sig att man
skulle få behålla en hel del kvar, om
hans synpunkter finge bli rådande.

Jag förstår mycket väl, herr talman,
att det för vårt lands vidkommande
många gånger kan vara svårt att vinna
gehör för våra speciella synpunkter.
Men jag är mycket glad och tacksam över
att man från regeringens sida inte på
något sätt har antytt, att man vill ansluta
landet direkt till Atlantpaktsöverenskommelsen,
utan att man endast söker
en associering. Jag tror det är det
enda möjliga för att klara situationen,
om vi skall kunna hävda vår neutralitet
i framtiden.

Herr talman! Det finns ju alltid bryggor
med hinder som måste övervinnas,
och jag tror att även de bryggor som är
uppbyggda här kommer att övervinnas,
om vi för en förståndig utrikespolitik.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Elofsson i Vä har
nu så högröstat och intensivt efterlyst
vissa upplysningar från min sida, att
artigheten helt enkelt kräver att jag så
gott jag kan försöker besvara hans direkta
frågor.

Herr Elofsson, som jag till min glädje
såg bland åhörarna på Nationalekonomiska
föreningen i förra veckan, drog
den slutsatsen av den debatt som försiggick
där att frågan gäller om vi nu
skall ta ut hela produktionsökningen i
ökade inkomster och inte lämna något
av den till en räntesänkning. Ungefär så
ställde herr Elofsson frågan.

Jag har lite svårt, det måste jag bekänna,
att svara tillfredsställande på den
frågan, ty jag tycker inte att själva frågeställningen
är så alldeles solklar. Räntans
höjd är jo en följd av den spänning
vi har i samhällsekonomien och det efterfrågetryck
vi har bland annat på pengar.
—- Man kan således mycket väl ett år
som t. ex. 1961 ha en mycket god produktionsökning
— vi hade under 1961 en
produktionsökning som var högre än
vad som är normalt för efterkrigstiden
— men ingen har gärna velat rekommendera
en räntesänkning med åbero -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

pande av att produktionsökningen var
stark och att produktionen var hög. Jag
måste tyvärr således säga, att jag på denna
punkt inte kan svara tillfredsställande,
ty jag har lite svårt att se själva sammanhanget.

Men så mycket kan jag ändå säga, att
när herr Elofsson nu är alldeles speciellt
rädd för att jordbruksbefolkningen kommer
på efterkälken i händelse av eu allmän
inkomstlyftning hos övriga medborgare
i vårt land, så tror jag att dessa
farhågor är överdrivna. I varje fall gäller
detta så länge vi har möjlighet att
bestämma jordbrukspolitiken internt i
vårt land, och därvidlag har vi ett sexår
sav tal som garanterar jordbruksbefolkningen
följsamhet med inkomstutvecklingen
hos övriga medborgargrupper.

Herr Elofsson tog vidare upp en artikel
i Sunt förnuft — jag har den själv
här —■ där han med en riklig mängd av
siffror försökte övertyga oss allesamman
om hur illa medborgarna är behandlade
med avseende på skattens höjd här i landet.
Jag har många gånger gjort alla de
reservationer som man kan göra i sammanhang
med internationella statistiska
jämförelser. Men om herr Elofsson läst
tabellen till slut och tagit med de socialförsäkringsavgifter
som är obligatoriska
antingen för medborgarna eller för företagarna
och som följaktligen bär precis
samma karaktär som de obligatoriska
skatterna, hade hans slutsats blivit en annan.
Då blir läget i den tabellsammanställning,
som herr Elofsson åberopade
sig på, följande: Sverige ligger i mitten
med tre länder före oss i total skattebelastning,
nämligen Västtyskland, Frankrike
och Norge. Vi har tre länder efter
oss, nämligen England, Danmark och
Förenta staterna. I varje fall vågar jag
säga att de båda sistnämnda länderna
inte kommit så långt som vi i fråga om
kostsamma socialreformer, vare sig beträffande
sjukförsäkring eller folkpensionsförsäkring,
och där kan ju skatteskillnaden
kanske vara betingad av detta.

Jag vill, herr talman, ta upp ytterligare
en liten detaljfråga. Den har spelat
en stor roll i andra kammarens debatt.
Det är möjligt, att den även har

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
spelat en väsentlig roll i första kammarens
debatt. Jag har tyvärr bara haft
tillfälle att sporadiskt följa debatten här
i kammaren, men jag är övertygad om
att frågan naturligtvis kommer tillbaka
under någon av dessa båda dagar. Frågan
gäller huruvida den skattereform,
som genomfördes i slutet av förra året
och som trädde i kraft den 1 januari i
år, egentligen innebär en skattesänkning
eller en skattehöjning.

Man har ju av vissa inlägg kunnat
få det ganska bestämda intrycket, att
finansministern tillsammans med centerpartiets
ledare har kokat ihop en
generell skattehöjning. Så är ju inte förhållandet,
utan i stället gick ju netto
300 miljoner kronor tillbaka till medborgarna
som resultat av hela affären. Eftersom
det som betalas tillbaka till medborgarna
i stor utsträckning faller på
de fysiska personerna och inte i någon
utsträckning alls på de juridiska personerna,
vågar jag nog hysa den uppfattningen,
att den skattereform, som
riksdagen beslöt i slutet av fjolåret, i
sak innebar en total skattelättnad om
cirka 500 miljoner kronor. Detta är reformens
innehåll, och därför bör kanhända
den lilla detaljen, att man kan
leta fram några grupper i Stockholm och
i Norrbottens län, som icke erhåller
skattesänkning, icke dominera debatten
och ge intryck av att vara det signifikativa
för den skattereform som nu har
genomförts.

Jag har t. o. m. gjort mig besväret att
räkna fram de grupper, som eventuellt
skulle kunna råka ut för en skattehöjning.
De är följande: Ogifta, utan barn,
i inkomstläget 8 000 kronor kan förlora
fem kronor på skattereformen under förutsättning
att de bor i Stockholm eller
i Norrbottens län. Därmed är det slut
med den eventuella skattemerbelastningen
för ogifta. För gifta kan det bli en
försämring, nämligen om de ej har
barn och tillhör inkomstgrupperna mellan
8 000 och 15 000 kronor. I allmänhet
är den ökade skattebelastningen icke
överstigande 30 kronor.

Det rör sig således om ganska blygsamma
belopp, vilket jag har velat fram -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
hålla för att ge frågan ett riktigare perspektiv.
För att ytterligare utveckla synpunkten
vill jag påpeka, att dessa grupper
icke utgör några statiska grupper
i samhället. De ogifta utan barn avancerar
inkomstmässigt och kommer upp i
grupper, som får skattesänkning. De gifter
sig och får barn och kommer således
in i grupper, som tjänar på operationen.
I gruppen gifta utan barn, som
får förlust, finns åtskilliga folkpensionärer,
vilka genom det förslag, som
lagts på riksdagens bord och som jag
är övertygad om kommer att antagas
av riksdagen, kommer att soulageras
mångdubbelt av folkpensionshöjningen
för den lilla skatteförlusten.

Vad jag nu anfört kanske ligger något
vid sidan av herr Elofssons direkta frågor,
men eftersom problemet spelat så
stor roll i skattedebatten och så att säga
blivit karakteristisk för denna, har
jag velat reducera denna detalj till sina
rätt proportion.

Under detta anförande hade herr talmannen
infunnit sig och övertagit ledningen
av kammarens förhandlingar.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag ber att få tacka herr
finansministern för att han svarade på
mina frågor. Jag fick dock inget svar på
en fråga jag ställde, nämligen om finansministern
anser att en räntesänkning
inte kan ske nu — såsom han yttrade vid
diskussionen på Nationalekonomiska föreningen
— utan bör anstå tills vidare.

Jag skulle vidare vilja fråga finansministern,
om han inte anser att den
räntemarginal, som bankerna nu tillämpar
mellan in- och utlåning, är sådan
att man skulle kunna sänka den med en
halv procent. Jag vill bara nämna, att
de skuldsatta — vare sig de nu är jordbrukare
eller företagare eller andra -—-faktiskt får betala 9 procent vid omsättning
av en växel. Det medför väldiga
utgifter, som jag inte tror kan bäras i
längden utan att sätta hela samhällslivet
i gungning.

Finansministern talade om den skattesänkning
som skett, och jag vill gärna
medgiva, att denna skattesänkning var
av mycket stor betydelse. Men den inskränkte
sig ju till i runt tal 300—350
miljoner kronor, om man nämligen medräknar
de merinkomster för staten som
den höjda omsättningsskatten ger.

Enligt den redovisning, som lämnas i
finansplanen, räknar finansministern
med att få ett överskott på budgeten av
1,5 miljarder kronor. Jag ställer då frågan,
om inte finansministern har möjligheter
att föreslå en ytterligare skattesänkning.
Kanske finansministern som
en liten »påskaklapp» kommer att föreslå
en skattesänkning, och i så fall skall
vi ta emot den med mycket stor tacksamhet.
Jag tror nämligen, att den belastning,
som vilar på svenska folket,
har mycket stor betydelse och behöver
lättas något, om det finns möjligheter
därtill. Jag är fullt på det klara med,
herr finansminister, att det är mycket
stora utgiftskrav, som ställes på statskassan,
men med hänsyn till det överskott
som finns tror jag, att finansministern
ändå skulle kunna komma med
en liten extra klapp.

Herr SVENINGSSON (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag begärde egentligen
ordet för att rätta till ett missförstånd
från herr Elofssons sida i den kanske
litet ovanliga glasbruksdebatten. Jag
har ingen anledning att försvara herr
Ericsson, som alltjämt i denna debatt
går under namnet »Kinna», men han
har nog aldrig uttalat att det glasbruk
det här gäller är nedlagt. Vad som har
hänt är att bruket är utarrenderat till
ett annat företag med ett uttalande att
verksamheten skall bedrivas precis som
tidigare.

Det är detta missförstånd som bör rättas
till.

Herr statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag tvingas nog att göra
den glada ledamoten av första kammaren
herr Elofsson i Vä litet ledsen,

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

om jag säger att det inte torde finnas
några möjligheter att komma med den
efterlängtade »påskaklappen».

Jag skall förklara det närmare. Jag
har i andra kammaren sagt — och vill
upprepa det här — att skulle det visa
sig att konjunkturutvecklingen blir sådan,
att det finns anledning att vidta
lättnader i den ekonomiska politiken,
bör nog den lättnaden i första hand ta
sig uttryck på det penningpolitiska området,
där kreditrestriktionerna och den
höga räntan är besvärande. Jag utgår
ifrån att herr Elofsson blir glad för
den händelse vi kommer dithän — kanske
ungefär lika glad som om han hade
fått den »påskaklapp» han här efterlyste
men som jag inte kan stå till tjänst
med på skattesidan.

Till sist vill jag göra ett komplement
till mitt förra inlägg på tal om de speciella
grupper, som skulle få en skattehöjning
på grund av den genomförda
skattereformen och som i dag blivit
föremål för en så intensiv debatt. Det
har ju annonserats i budgeten, att riksdagen
har att vänta en tilläggsproposition
rörande förstärkning av statsbidraget
till de hårt skattetyngda kommunerna
uppe i Norrbotten. Får vi i
fullt samförstånd ena oss om att ge de
skattetyngda kommunerna detta handtag,
tror jag att man kan väsentligt reducera
denna grupp ytterligare, och då
blir det ju faktiskt så få kvar, att de
inte förtjänar att få det utrymme i debatten
som de onekligen fått i dag.

Herr ELOFSSON, GUSTAF, (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag vill bara till finansministern
säga, att jag är mycket tacksam
för den sista upplysning som han
nu lämnade, nämligen att om det finns
möjligheter att inom gällande ram ge en
lättnad, blir det på det penningpolitiska
området. Det är ju just där som situationen
med den höga räntan är så bekymmersam.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr NYSTRÖM (s):

Herr talman! Jag tillåter mig att efter
denna mycket intressanta debatt mellan
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
Sträng och herr Elofsson
beröra ett annat avsnitt. Jag vill då framhålla
att jag i remissdebatten föregående
år hade tillfälle att beröra den respekt
och den solidaritet, som samhället borde
visa ungdomarnas organisationer för deras
arbete som samhällsfostrare och att
det samhälleliga stöd, som utgår till ungdomsorganisationer
och folkbildningsarbete,
borde stärkas.

Det gångna året har inte medfört någon
väsentlig förändring i anslagsgiven,
och årets statsverksproposition ger inte
heller någon upprustning.

För att säkerställa framtiden, investerar
vi allt större belopp i ungdomens
fostran. Under den nuvarande ecklesiastikministerns
ledning har en kraftig
upprustning redan genomförts, och ytterligare
åtgärder planeras för utvecklande
av den högre undervisningen och forskningen.
Beträffande grundskolan kommer
denna riksdag att få ta ställning till
genomgripande förslag rörande förbättringar
av den allmänna medborgarskolningen.
En gymnasiereform är i sikte.
Yrkesskolverksamheten har utvecklats
och kommer att utvecklas ännu kraftigare.
Det allmänna skolväsendet har fått
allt större uppgifter, då det gäller allmän
fostran till personlighetsutveckling och
personlighetsdaning.

Men vi känner väl till att ungdomarna
aldrig formas enbart av skolan, även om
denna bjuder en gynnsam miljö. Många
krafter pockar på de ungas uppmärksamhet.
Hemmen förmår inte som tidigare
— då ungdomarna kommer upp i
puberteten — ensamt inrikta deras intressen
på positiva och utvecklande mål.
Krafter utanför hem och skola spelar
enligt samstämmiga uppfattningar av
psykologisk och pedagogisk expertis allt
större roll för de ungas livsinriktning.
Det breda, folkliga kulturarbetet inom
ramen för ungdomens eget organisationsliv
spelar en centralare roll än någonsin
för de ungas inriktning mot samhällsintresse
och samhällsansvar.

4 Första kammarens protokoll 1962. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Vi var säkerligen många, som gladdes
över ecklesiastikministerns direktiv till
folkbildningsutredning rörande en upprustning
av folkbildnings- och ungdomsarbetet
under 1960-talet. Med bestörtning
tog man så del av utredningens betänkande.
Det innebar ett misslyckande. Enligt
statsrådets knappa kommentar kan
folkbildningsutredningens betänkande
angående folkbildningsarbete och ungdomsverksamhet
inte läggas till grund
för proposition i ämnet. Detta faktum
ger karakterisering nog åt detta olyckliga
aktstycke.

Det folkliga kulturarbetet väntar alltjämt
på sin upprustning. De reformer,
som genomförts i riksdagarna 1947 rörande
stöd till studieverksamheten och
1954 rörande stöd till det frivilliga ungdomsarbetet,
ger inte längre utrymme
för utvecklande av dessa för vår demokrati
så väsentliga arbetsområden.

Särskilt arbetar — enligt min mening
— de frivilliga ungdomsorganisationerna
under allt kärvare villkor. Tidigare har
man i betydande utsträckning kunnat lita
till lotteriförsäljning och inkomster
från fester, basarer och underhållningsaftnar
av de mest skilda slag. Samstämmiga
vittnesmål från ungdomssamslutningarna
visar att rörelsernas ekonomisering
har blivit alltmera äventyrlig och
alltmera nedslitande för ledarna. Detta
gäller arbetet på såväl riksplanet som
distriktsvis och lokalt.

I statsverkspropositionen säger statsrådet,
att en särskild utredning bör tillsättas
med uppgift att framlägga förslag
rörande statligt stöd till ungdomsverksamheten.
Då den statliga anslagsgivningen
i stor utsträckning är normerande
även för landstingens och de lokala
kommunernas anslagsgivning till
ungdomsarbetet, finner jag det olyckligt
att ungdomsanslagen inte redan vid innevarande
års riksdag väsentligt utbygges.

1960 års ungdomsupplysningsutredning
har i ett mycket förtjänstfullt betänkande
framlagt förslag rörande statligt
stöd till riksorganisationens ungdomsupplysningsverksamhet.
Remissinstanserna
har i stort sett stött det fram -

lagda förslaget. Regeringen har i femte
huvudtiteln bifallit delar av 1960 års
ungdomsupplysningsutrednings förslag
avseeende viss anslagsgivning till centrala
åtgärder för ungdomsupplysning,
som vidtages i anslutning till statens
ungdomsråds verksamhet. Den breda och
väsentliga upplysningsverksamhet, som
utredningen så riktigt visat måste ligga
på ungdomens eget organisationsliv direkt
och vara en kontinuerlig uppgift
för detta, har inte tilldelats samhälleligt
stöd, utan utredningens yrkande i detta
hänseende har förklarats skola övervägas
av den kommande ungdomsutredningen.
Jag finner det uppskovet olyckligt.

Jag vill vädja till ecklesiastikministern
att inte dröja med att tillsätta den
annonserade ungdomsutredningen utan
att den tillsättes omgående med uppgift
att på grundval av det rika material,
som bl. a. remisserna över befolkningsutredningen
sammanfört, framlägga förslag
som kan läggas på riksdagens bord
redan 1963.

Jag finner det särskilt anmärkningsvärt
att statsrådet inte funnit det möjligt
att föreslå en upprustning av instruktörsverksamheten
inom ungdomsorganisationerna.
Övertygade om denna
verksamhets centrala roll uttalade statsutskottet
i fjol förhoppningen, att Kungl.
Maj:t kommande budgetår skulle finna
möjligt att framlägga förslag om ökat
antal instruktörsbidrag. Jag har med
glädje noterat att statsrådet funnit det
möjligt att anslå medel till ytterligare
fyra instruktörer för upplysning i alkoholfrågan.
I och för sig finner jag det
mycket tillfredsställande att statsrådet
till denna riksdag framlägger förslag rörande
viss upprustning av nykterhetsanslaget,
men med framhållande av att
denna upprustning måste ses mot bakgrund
av den urgröpning av anslaget,
som har skett genom att anslagshöjningar
tidigare budgetår uteblivit, så vill
jag framhålla att en successiv ökning av
ungdomsanslagets verkningsgrad också
borde ha säkerställts genom kontinuerlig
anslagslvftning. Sålunda borde antalet
ungdomsinstruktörer, för vilkas av -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

lönande (Statsbidrag utgår, enligt min
mening ha ökat.

Rörande fritidsgruppsverksamheten
vill jag erinra om att till och med folkbildningsutredningen
förordade en sänkning
av den lägre åldersgränsen från
för närvarande 12 år till 10 år. Det hade
varit lyckligt, med kännedom om ungdomsorganisationernas
trägna framställningar
härom, om en sådan ålderssänkning
inte hade uppskjutits. Vidare har
tillsynsmyndigheten föreslagit att ett
mindre belopp av anslaget skulle få användas
för pedagogisk försöksverksamhet
och undersökningar rörande fritidsgruppsarbetet.
Från min kommunala erfarenhet
vet jag väl hur mindre experimentanslag
skall stimulera fram intensifierad
verksamhet och än bättre utnyttjande
av metoder och ledarresurser.

Den utredning, som ecklesiastikministern
annonserat för behandling av ungdomsanslagen,
bör även få till uppgift
att överväga hur anslagsgivningen till
det frivilliga ungdomsarbetet skall kunna
samordnas. En rimlig samordning
kräver att fonden för idrottens främjande,
fonden för friluftslivets främjande,
anslagen för instruktörsverksamhet, ledarutbildning
och organiserad gruppverksamhet
och arvsfondsanslagen för
upprustning av ungdomslokaler betraktas
som väsentliga kulturanslag, oumbärliga
för att stimulera ungdomens eget
kulturarbete och ungdomens kulturella
anpassning i vårt snabbt föränderliga
samhälle.

I ungdomsorganisationerna har vi instrument
för medborgarfostran. Vi måste
nu, herr talman, helhjärtat säkerställa
räckvidden och påverkningsgraden
hos ungdomens eget organisationsliv genom
att ge det ett helhjärtat samhälleligt
stöd och erkännande.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! TV-anordningarna gör
att tiden blir begränsad och att jag kanske
inte hinner säga allt jag hade tänkt
säga från denna talarstol.

Jag hade närmast tänkt beröra en

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
sak som inte så ofta debatteras i denna
kammare, nämligen jordbrukets lönsamhet.
Utan att vara sentimental eller hemfalla
till överord kan man bara helt
kort konstatera, att jordbrukarna och
skogsägarna har det besvärligt och att
framtiden tyvärr inte inger förhoppning
om någon förbättring. Den slutsatsen
kommer man till som praktisk
utövare av yrket, och man stärks ytterligare
i den uppfattningen efter ett närmare
studium av nionde huvudtiteln och
finansplanen, den s. k. blå boken.

J or dbruksministerns framställningar
till årets riksdag visar på ett slående
sätt den pågående utvecklingen. Personligen
tycker jag att nionde huvudtiteln
liksom övriga huvudtitlar blivit en ändlös
upprepning i stigande mängd av löne-
och omkostnadsanslag. För nästa
budgetår ökar anslagen under nionde
huvudtiteln med 45,9 miljoner kronor,
men av denna ökning går över 30 miljoner
till automatiska lönestegringar och
omkostnader och nya tjänster i förvaltningsapparaten.
Till för jordbruket
verkligt positiva och produktionsfrämjande
åtgärder går alltså bara en mindre
del av de många nya pengarna.

Man saknar även i den inledande översikten
en redogörelse för jordbrukets
lönsamhet. I sjätte huvudtiteln omtalas
däremot, att statens järnvägar är en
mycket dålig affär som går med några
hundra miljoners förlust varje år. Det
vore faktiskt önskvärt att jordbruksministern
varje år i sin inledande översikt
lämnade en redogörelse för inkomstutvecklingen
hos basjordbrukaren
och industriarbetaren. Det är dock 15
år sedan dessa två yrkesgrupper av riksdagen
utlovades likvärdiga inkomster,
men basjordbrukaren tycks bara halka
efter.

Vid sexårsavtalets start den 1 september
1959 låg denne cirka 3 600 kronor
lägre i årsinkomst än industriarbetaren.
När avtalet löper ut den 30 augusti 1965
skall jämförelse ske inte med basjordbrukaren,
utan med normjordbrukaren.
Det betyder att man 1959 ansåg att avkastningen
från 15 hektar jord skulle
vara värd en industriarbetarlön. År

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
1965 däremot skall avkastningen från
25 hektar jord ha samma jämförelsevärde.
Detta innebär i princip en nedvärdering
av jordens avkastning — eller
av jordbrukarens arbete, vilket man vill.

Med hänsyn til! den stora eftersläpningen
vid avtalets start torde det vara
uteslutet att rationaliseringsvägen lösa
inkomstlikställighetens ekvation ens i
teorien. Det gäller dock familjejordbruk
utan lejd arbetskraft.

Man kan här göra det hypotetiska
tankeexperimentet, att basjordbrukarens
årsinkomst skulle bli 3 600 kronor
högre än industriarbetarens. Yad
skulle då hända? Frågan behöver inte
ens besvaras.

Jordbruksministern påstår att den
nuvarande prisregleringen i stort sett
möjliggjort för jordbrukaren att följa
med i den allmänna inkomstutvecklingen.
Jag vill hävda att detta är helt felaktigt.
I samma andetag konstaterar
emellertid herr statsrådet, att både inkomstregeln
och treprocentsregeln, den
senare två gånger, har utlösts under
1961 och alltså bort föranleda en justering
av producentpriserna. Detta har
emellertid inte varit möjligt, säger jordbruksministern,
på grund av fallande
världsmarknadspriser, och därför har
producentprisindex på jordbruksprodukter
från augusti 1961 legat under
1959 års nivå. Att jordbrukaren under
sådana förhållanden har kunnat hänga
med i inkomstutvecklingen för industriarbetaren
är helt enkelt omöjligt.

Kalla siffror i Jordbruksekonomiska
meddelanden, en skrift som utges av
jordbrukets utredningsinstitut, ger också
klart belägg för utvecklingen på detta
område. En jämförelse med prisförändringen
på produkter som jordbrukaren
säljer och de som han köper är
ett intressant men tyvärr nedslående
studium. Sedan 1959, då sexårsavtalet
trädde i kraft, har prisindex på produkter
som jordbrukaren säljer till mejeriföreningar
och slakteriföreningar legat
på oförändrat 180 alla tre åren. Siffran
för 1961 är dock än så länge preliminär.
Under samma tid har prisindex
för produkter som jordbrukaren säljer

till centralföreningarna, alltså vegetabilier,
sjunkit från 186 till 159. När det
däremot gäller produkter som jordbrukaren
köper, alltså kostnadssidan, däri
inräknat lönekostnader, gödselmedel,
fodermedel, maskinkostnader, byggnadskostnader
och räntefot, har prisindex
för dessa tillsammans stigit från 255
till 317 under samma tid. Det är alltså
en försämring när det gäller animalier
på 62 enheter de tre sista åren, och med
inte mindre än 89 enheter under samma
tid när det gäller vegetabilier.

Jag skall lämna ett enda exempel på
hur den här utvecklingen slår i praktiken.
År 1958 var priset på en viss maskin
3 000 kronor. Priset i år är 3 800
kronor för exakt samma maskin. I januari
1958 var priset på vete vid ortens
centralförening 40,9 öre per kilogram.
I januari 1962 är det 43,8 öre. Maskinen
hade alltså stigit med nära 30 procent
och vetet med cirka 7 procent.
Tendensen är likartad eller sämre över
hela linjen med undantag för konstgödsel,
för vilket priset legat stilla.

Orsaken till denna utveckling är helt
enkelt den att jordbrukarens sexårsavtal,
som är en vetenskapligt och tekniskt
fulländad konstruktion, inte fungerar,
eller rättare sagt fungerat utan positivt
resultat. I avtalet finns vissa
spärregler intagna till skydd för både
jordbrukarna och konsumenterna. Skyddet
tycks fungera bättre när det gäller
konsumenterna. Inkomstregeln i avtalet
skall göra det möjligt för jordbrukaren
att följa industriarbetarnas löneutveckling,
och treprocentregeln skall skydda
den inhemska produktionen mot fallande
världsmarknadspriser och stigande
omkostnader. Med världsmarknadspriser
menas då inte gällande jordbrukspriser
utomlands, utan det är ett ofta
statssubventionerat överskott som skvalpar
omkring i Europa och då och då
stänker över våra tullmurar.

Har då inkomstregeln fungerat? Ja,
den har fungerat, men utan resultat.

Till följd av industriarbetarlönens
stegring har inkomstregeln utlösts i
både maj 1960 och februari 1961, men
jordbrukspriserna har inte kunnat hö -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

jas i enlighet med avtalets intention. Utlösningarna
av inkomstregeln skulle ha
medfört en höjning av jordbrukspriserna
med 3,82 procent, men det blev ingenting.

När det gäller treprocentregeln, som
är ett skydd mot större och mera långvariga
förändringar i den inhemska prisnivån
gentemot världsmarknadspriserna,
så bär även denna regel utlösts flera
gånger utan effekt på jordbrukspriserna.
Med två procent skulle dessa ha
höjts sedan år 1959 om allt klaffat.

På grund av inkomstregelns och treprocentregelns
utlösningar sedan 1959
skulle alltså jordbrukspriserna ha höjts
med 5,8 procent, men inte ens denna
blygsamma höjning på två och ett halvt
års tid har kunnat genomföras. Varför?
Ja, orsakerna tycks vara många. Det
förekommer för det första av allt att
döma en omfattande import av jordbruksvaror
strax före en väntad regelutlösning
som antages medföra höjda
importavgifter. När sedan dessa importavgifter
höjts i avsikt att låta de inhemska
jordbruksprodukterna stiga som
kompensation för ökade omkostnader
finns där ett stort importerat lager som
trycker priserna, och då är det alltså
inte marknadsmässigt möjligt att höja
dem.

Vidare sker en ständig eftersläpning
därför att odlarpriserna på brödsäd,
fabrikspotatis och oljeväxter bara bestäms
en gång om året.

För det tredje sker prissättningen efter
sådana principer att eventuella höjningar
i regel kommer spannmål shandeln
till del och inte jordbrukarna.

För det fjärde skyller man ständigt
och jämt på att det skulle bli köpmotstånd
om inhemska jordbruksprodukter
finge följa med i prisutvecklingen. Här
åsyftas alltså producentpriserna. Att
konsumentpriserna ligger högt vet vi
alla.

På jordbrukaren ställes ofta hårda
krav på rationalisering för att hålla
priserna nere. I dagens läge kan med
fog samma krav ställas på jordbrukets
förcningsrörelse och detaljhandeln att
de skall hålla sina omkostnader nere.

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
Där vet man hur svårt det är. Har vi nu
gett oss in i en hastig lönekarusell får
vi finna oss i mycket höga slutpriser
även om råvaran är billig. Men råvaran
får inte bära hela bördan. Det framgår
dock tydligt av det siffermaterial,
som jag här bar lämnat, att producentpriserna
i stort sett varit oförändrade
och i en del fall sjunkande sedan år
1959.

Vi får inte ställa orimliga krav på
jordbrukaren, ty även denna yrkesgrupp
arbetar under de automatiska utgiftsstegringarnas
gissel. En blick i finansministerns
lilla »blå bok» visar, att lönerna
stigit med omkring 25 procent de
tre senaste åren. På sid. 29 Bihang 2
ser man att företagarnas lönekostnader
under 1961 har stigit med 11,5 procent.
En sådan utveckling slår hårt både direkt
och indirekt även på jordbrukets
kostnadssida när nu inte prisavtalet kan
ge full kompensation för ökade driftkostnader.

De nya lönekrav som framförs i år
går som bekant ut på en ökning med en
krona i timmen för lantarbetarna, 25
procent för skogshuggarna och 45 procent
för skogskörarna. Jag vill understryka,
ärade kammarledamöter, att dessa
ökningar är motiverade, men då skall
det också skapas möjligheter för jordbrukaren-skogsägaren
att betala de löneökningar
som eventuellt kan komma
att beslutas.

Även skogsägaren sitter numera i
kläm. Trots att rotvärdet hos skogarna
i övre Norrland i dag är lika med noll,
och i Mellansverige har sjunkit från 23
till 8 kronor per m3 på några år och trots
ökade omkostnader kräver skogsindustrien
sänkta råvarupriser. Detta betyder
ånyo orimliga rationaliseringskrav
på skogsägarna. Samma krav kan
även här ställas på skogsindustrien, men
där svarar man att rationaliseringen
redan drivits oerhört långt, och detta
är förvisso sant. Men trots detta vill
skogsindustrien i dag inte betala vad
råvaran är värd.

Vi måste helt enkelt alla revidera tron
på rationaliseringens magiska förmåga
att likt alexanderhugg lösa gordiska knu -

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1902 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
tar i ekonomiska sammanhang. Årliga
löneökningar på cirka 10 procent, ständigt
stigande omsättningsskatt även på
investeringar, fler och fler obligatoriska
avgifter, stigande transportkostnader
m. m. är så snabbtflygande svalor
i den ekonomiska utvecklingen, att
rationaliseringens flaxande kråka inte
hinner med.

Här kan givetvis den invändningen
göras, att de skogs- och jordbruksproblein
om vilka jag har talat inte kan
lösas inom högkvarteret i kanslihuset —
de tillhör helt och hållet avtalsfronten.
Ja, det är alldeles sant, men mycket torde
kunna göras på det politiska planet.
Det behövs i många stycken en helt ny
politik. Hur oändligt mycket bättre skulle
det inte vara att få ökade löner i form
av sänkta skatter och priser i stället!

lag vill gärna hemställa till den nye
jordbruksministern, statsrådet Holmqvist,
som jag till min glädje ser sitta
bär i kammaren, att allvarligt ta jordoch
skogsbrukets problem under prövning.
Vi behöver diskutera omsättningsskatten
på investeringar, vi måste lösa
jordbrukets och småföretagarnas kapitalfrågor,
vi kan införa någon form av
skattelindring vid skogsplantering och
byggande av skogsbilvägar. Vi kan även
förbilliga transportkostnaderna, som intar
en nyckelposition i kostnadsutvecklingen,
genom att lätta den tunga fordonsbeskattningen
och satsa för fullt
på vägarna, framtidens kommunikationsmedel.

Merkostnader av sådan art för statsverket
blir betydligt mer räntabla än
den omfattande och ständiga utbyggnaden
av förvaltningsapparaten och byråkratien.
Administrativ elefantiasis är
en sjukdom som ingen kan bekämpa
men som alla kan konstatera. Sådana
positiva åtgärder borde även följas upp
av jordbrukets och skogens förhandlare
med en mera realistisk och framför
allt enklare prispolitik.

Det sägs att jordbruket är den enda
näringsgrenen i vårt land som bär avtalsgaranterad
lönsamhet. Ja, den har
jag här redogjort för. Dessutom bör tillläggas,
att för att de få stora och ratio -

nellt skötta gårdarna inte skall få så
stora inkomster som väl behövs för kapitalutgifterna
måste priserna sättas så
lågt, att de små gårdarna måste gå på
dyra statliga kryckor. Detta, menar jag,
är inte realistiskt och medför allt sämre
räntabilitet även för de stora gårdarna.
Det motverkar alltså utvecklingen
mot större enheter, en utveckling som
alla önskar accentuera.

Herr talman! I våra dagar talas det
ofta om att politikerna har misslyckats
och att vi nu behöver släppa fram enbart
vetenskapsmän, experter och tekniker
till de beslutande instanserna för
att det skall bli bättre. Jag vill då erinra
om vad den gamle presidenten Hindenburg
svarade när han av en av sina
rådgivare tillråddes att skapa ett parlament
av 200 experter. Svaret löd: »Zwei
hundert Professoren, und das Vaterland
ist verloren!» Om »das Vaterland» ändras
till »modernäringen», är jordbrukets
sexårsavtal en inkarnation av denna tes.

Herr talman! Jag bär försökt hålla
tiden, och jag tror också att jag har lyckats
med detta!

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Vi har ju ägnat den allra
största delen av debatten här i första
kammaren åt de ekonomiska problemen,
och frånsett den senaste talaren har vi
val alla varit överens om att vi bakom
oss har några för Sveriges ekonomi
utomordentligt gynnsamma år. Antingen
man ser på produktionssiffror eller
sysselsättningssiffror eller utvecklingen
av vår valutareserv och export visar all
statistik mycket gynnsamma siffror.

Vi bär väl inte varit lika överens om
den roll som den ekonomiska politiken
har spelat för detta lyckosamma resultat,
men ingen har velat direkt bestrida
att en av budgetens huvuduppgifter är
att vara ett instrument i konjunkturpolitiken.

Men, herr talman, det är inte denna
sida, som vi redan har diskuterat så
mycket, som jag tänkte ägna uppmärksamhet
åt nu. Budgeten är ju inte bara

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

ett tekniskt instrument för att hålla konjunkturerna
i styr; den är också ett
uttryck för viljan att handla. I budgeten
försöker man med andra ord skapa ett
utrymme för de ting, som medborgarna
betraktar vid det aktuella tillfället såsom
önskvärda eller kanske nödvändiga.

Om man ser på budgeten ur den synpunkten,
får man klart för sig vad det
är som den nuvarande regeringen betraktar
som så önskvärt att man försöker
skapa utrymme för det. Ungefär en
miljon folkpensionärer kommer enligt
den nya budgeten att få en kraftig höjning
av sina inkomster. En miljon barnfamiljer
har redan fått en höjning av
sina barnbidrag. Det har i dag vid flera
tillfällen talats om de handikappade —
med handikappade menar vi många tusen
människor som är hindrade på något
sätt, t. ex. rörelsehindrade på grund
av lyte eller som har synskador eller
hörselskador. Budgeten bereder ett betydande
utrymme för stöd åt de människorna.

Under budgetåret kommer 75 000 familjer
eller ensamstående att få nya bostäder.
För mig ter sig inte det av herr
Ohlin uppställda målet, 100 000 lägenheters
produktion i slutet av 1960-talet,
på något sätt avskräckande. Om vi kan
hålla den ökningstakt som vi har haft
sedan 1955, lär vi i varje fall inte komma
långt ifrån de 100 000 lägenheterna.

Skolreformen har här nämnts som en
av de stora, kanske den största av de reformer
som vi har att ta ställning till.
Den är betydelsefull, men vid sidan av
skolreformen inbjuds riksdagen att vara
med om en mycket betydande upprustning
av den högre utbildningen. Ännu
för tjugu år sedan kunde en av tio
ungdomar mellan 16 och 18 år få en
högre utbildning. Vi är nu uppe i en på
tre, och med den takt, i vilken upprustningen
nu sker, kommer vi i slutet av
1960-talet att vara uppe i en på två. Jag
tar här endast några exempel — tiden
medger inte flera — som ett uttryck för
en viljemanifestation. Det är på dessa
områden som vi sätter in våra krafter
när vi vill göra om samhället.

Det kan kanske vara skäl i att erinra

Statsverkspropositionen ni. m. (Forts.)
om att kravet på trygghet alltjämt står
i centrum för omdaningsarbetet. Vi håller
på att realisera trygghetslcravet, och
då öppnar sig undan för undan en annan
aspekt, nämligen den att vi skall
använda de stegrade ekonomiska resurserna
till att skapa ett samhälle med
ökad valfrihet för medborgarna. Det är
lätt att ur budgeten hämta exempel på
hur det går till. Folkpensionernas ökning
innebär ju att den enskilde pensionären
har mycket större möjligheter
att välja sin livsföring än förut. Vår
stora tjänstepensionsreform avsåg att lösa
ett trygghetsproblem, men den var
också en väldig frihetsreform för människorna
bl. a. därigenom att de kunde
välja sin sysselsättning på ett annat sätt
än tidigare. Arbetsmarknadspolitiken avser
att trygga sysselsättningen, men den
avser också — om vi får riksdagens
medverkan till att bygga ut arbetsförmedlingsorganisationen
och omskolningsverksamheten
— att ge människorna
en reell chans att välja ett yrke som
passar dem. Varför kämpar vi för en
skola av den typ som vi föreslår, om
icke för att öka rörelsefriheten för föräldrarna
och för eleverna, så att de senare
på ett stadium då de verkligen vet
vad de gör väljer yrke. Många fler exempel
skulle kunna nämnas, bl. a. vad
som göres för de handikappade.

Ja, ärade kammarledamöter, vi är
långt ifrån att ha nått vare sig trygghetens
eller frihetens Sverige — vi har
många brister — men därför att vi har
så mycket kvar att göra måste vi tillmäta
de ekonomiska frågorna en mycket
stor betydelse. Vi måste spänna krafterna
för att verkligen nå fram till ett
resultat, och därför rymmer budgeten
mängder av sådana ting som en utbyggnad
av den tekniska och den vetenskapliga
forskningen, en forcering av utbildningen,
av vägbyggandet, utbyggnaden
av kraftverken, atomkraften och
allt detta.

Det är till min stora glädje jag kan
konstatera att när vi inbjuder till en utbyggnad
av denna basorganisation möter
vi vid 1962 års remissdebatt ingenting
av den surmulenhet som vi mötte

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 19G2 em.

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)
före 1960 års val. Då gav de borgerliga
partierna ut paroller, där man sade, att
vi måste hindra den statliga sektorns
tillväxt; det måste bli ett slut på denna
kollektivisering. Det är med stor tillfredsställelse
jag kan konstatera att vi
nu på denna punkt alla är kollektivister.
Ett sådant resultat av 1960 års val, som
vi här kan glädja oss åt, måste ur våra
synpunkter vara ett oerhört framsteg.

Det finns dock, herr talman, vissa
skönhetsfläckar. Varför skall oppositionen
representerad av högern och folkpartiet,
inte kunna ge sakkunskapen,
som är praktiskt taget enhällig, rätt; jag
tror att herr Ohlin är den enda nationalekonom
som står bakom de teorier som
framföres från oppositionens sida att
man nu skulle ha råd att föra en lättsinnigare
budgetpolitik än den regeringen
företräder. Spelar då denna överbudspolitik
någon roll? Ja, det gör den.
Antag att herrarna hade lyckats med
sitt intensiva motstånd mot omsättningsskatten
för ett par år sedan när regeringen
satte sin existens på spel. Var
hade vi då stått? Hade vi haft flödande
statsinkomster, hade vi haft utrymme
för att utan höjning av pensionsavgiften
höja folkpensionerna, hade vi haft utrymme
för allt det som man nu glädjer
sig så mycket åt att man får vara med
att genomföra?

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Hans excellens herr
statsministern har gjort en skönmålning
av socialdemokratisk regeringspolitik,
som knappast överensstämmer med
verkligheten. Jag tror inte att det skall
gå lätt att övertyga svenska folket om
att socialdemokraterna är de som varit
ens de drivande i åtskilliga av dessa
frågor.

Vad beträffar den ekonomiska utvecklingen
är vi eniga om att de senaste
åren har varit gynnsamma, men såsom
statsministern mycket riktigt förmodar
är vi inte eniga om hur den förda ekonomiska
politiken har påverkat denna
utveckling. Jag skulle för min del vilja
säga att det framför allt är utvecklingen

i de andra länderna samt svenska arbetare,
jordbrukare och företagare som
med sin skicklighet och arbetsamhet
bär gjort att Sverige har gått framåt i
ekonomiskt avseende och som har skapat
förutsättningar för en hel råd av
de ting som statsministern ville låta sin
regering eller sitt parti ta äran av. Budgeten
skulle vara ett tecken på hur
man vill handla och inte bara ett ekonomiskt
instrument — och det är naturligtvis
riktigt — och statsministern
betonade att det var en viljeyttring
av hans regering och hans parti att det
hade hänt så mycket. Vill statsministern
verkligen påstå att andra partier — jag
talar bara för centerns del — inte skulle
ha en lika stark viljeyttring när det gäller
att föra fram de reformer som vi här
talar om.

När statsministern som första punkt
tog upp folkpensionerna var det väl en
ganska känslig sak — vi mötte ju förra
året ett mycket hårt motstånd från socialdemokratien
när vi ville ge follcpensionärerna
den höjning man hade
utlovat i folkomröstningen. Nu gläder vi
oss åt att man verkligen går litet längre
i detta avseende än man tänkte sig förra
året — vi hälsar det med största tillfredsställelse
— men nog hade vi hellre
sett att man gått på centerns linje och
gett folkpensionärerna den höjning de
egentligen borde ha fått 1960.

Sedan nämnde statsministern skolreformen.
Köerna till våra skolor har ju
blivit rätt avsevärda, och vi är väl alla
överens om att man måste göra stora
insatser på detta område. Men inte är
det någon speciell regeringspolitik som
kommit till synes därvidlag, utan jag
tror att enigheten i dessa hänseenden
är ganska stor.

Däremot borde nog den socialdemokratiska
regeringen göra litet mer för
att hjälpa kommunerna när vi nu skall
bygga ut vårt skolväsende. Jag tänker
på både skolbyggen, skolmåltider och
annat, där kommunerna nu får bära en
alltför stor del av kostnaderna.

Statsministern talade om surmulenheten
före 1960 års val när det gällde
olika statliga åtgärder. Ja, nämner man

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

sådant som vägar, kraftverk etc., så vet
jag inte vilka delade uppfattningar som
därvidlag kan ha funnits före valet 1960.
Jag anser för min del att vi i dessa avseenden
inte behövde ha delade uppfattningar
om någonting.

Men det finns en hel rad områden
där läget inte är så tillfredsställande.
Tidigare i debatten har t. ex. ungdomsfrågorna
nämnts. Mycket återstår alltjämt
att göra när det gäller att komma
till rätta med ungdomsbrottsligheten
o. s. v. Inte heller i nykterhetsfrågorna
anser jag att regeringen varit tillräckligt
positiv.

Jag skulle kunna fortsätta uppräkningen
av olika områden där väldigt
mycket återstår att göra, men med hänsyn
till tidsbegränsningen har jag tyvärr
måst begränsa mig till dessa antydningar.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som inte är helt betydelselösa. Omsättningsskatten
medför ju en inte oväsentlig
prisökning. När den första omsättningsskatten
infördes var den av skatten
direkt förorsakade prisstegringen
tre procent, vill jag minnas, och i den
nu föreliggande finansplanen räknar
man ju med en ytterligare stegring. Följden
blir ökade kostnader även för näringslivet
och inte minst för exportindustrien.
När man nu räknar med att
exportindustriens priser skall bli fallande
under de närmaste åren tror jag att
omsättningsskatten inte heller är så betydelselös
för den industriens konkurrenskraft.

Man får inte ensidigt peka bara på
omsättningsskattens fördelar, utan om
man skall vara rättvis, måste man också
visa på nackdelarna.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:
Herr talman! Med anledning av det
tal som statsminister Erlander nu har
hållit om alla de fördelar som den nuvarande
konjunkturen medför vill jag
bara helt kort konstatera att han i stort
sett har berört frågor där vi alla är eniga
och där inga delade meningar råder.

När statsministern tillmätte den förda
finanspolitiken så stor betydelse föll det
mig i minnet att herr Sträng en gång
gjorde en felprognos på ett par miljarder.
Jag undrar om också den felprognosen
ingick i regeringens enligt statsministern
så betydelsefulla finanspolitik?
Hade det gått som herr Sträng den gången
räknade med, skulle vi i dag haft
åtminstone två miljarder mindre i statskassan.
Det är ju en underlig finanspolitik
och en egendomlig »viljeyttring» i
budgetsammanhang, som herr statsministern
här talade om.

Omsättningsskatten har vi förut diskuterat
en smula här i kammaren, och
herr Erlander har då också talat om
vilka oerhörda fördelar den medför. Jag
tillåter mig upprepa vad jag då sade:
Man kan inte så förenklat tala om fördelarna
av omsättningsskatten, eftersom
den ostridigt också har vissa nackdelar
4-j- Första kammarens protokoll 1962. Nr 3

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern har
här uppträtt som en gigantisk fru Fortuna
som med en grandios gest har
stjälpt ut sitt ymnighetshorn över ett
tacksamt folk. Vad är det inte som vi
nu har kommit i åtnjutande av! En miljon
folkpensionärer får det bättre.
75 000 familjer eller ensamstående får
bättre bostäder, en miljon barnfamiljer
får det bättre, o. s. v. Ja, visst får vi det
bättre — men skulle inte herr statsministern
kunna medge, att han haft en liten
smula hjälp i det här jobbet av
hundratusentals och åter hundratusentals
svenska företagare, arbetare, ingenjörer
och tekniker, av tusentals och åter
tusentals människor ute i världen som
plöjer en ofta hårdbearbetad mark för
svenska varor? Varför skulle inte herr
statsministern kunna skänka också de
människorna en liten tacksamhetens tanke
i detta sammanhang?

Herr statsministern talade om den där
miljonen barnfamiljer som nu får det
bättre genom höjda barnbidrag tack vare
de flödande statsinkomsterna. Men de
får ju också högre skatter, ökningen i
omsättningsskatten ■— inte sant?

Herr statsministern nämnde att 75 000
familjer och ensamstående får bättre

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
bostäder. Ja, både statsministern och
jag var ju med när arbetarrörelsens efterkrigsprogram
konstruerades ■— fanns
inte där en punkt, som lydde ungefär
så: Snabbt hävande av den svenska bostadsnöden.
Sexton år har förflutit sedan
dess, men alltjämt håller regeringen
på att häva den svenska bostadsnöden! -

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern erkände
att det varit några ytterst gynnsamma
år som naturligtvis har återspeglats också
i statens finanser och i den reformpolitik
som kunnat bedrivas. Samtidigt
bekräftade han att det ännu finns många
brister som måste avhjälpas. Jag vill på
bägge dessa punkter understryka statsministerns
ståndpunkt och förena mig
med honom.

Det är verkligen så att det finns många
brister som behöver rättas till. Ibland
talas det mycket om välfärdssamhället,
men tänk er att ungefär hälften av de
svenska löntagarna har en veckoinkomst
på omkring 200 kronor — hur kan de
klara sin ekonomi. Vi har ännu inte fått
någon egentlig demokrati innanför fabriksportarna.
Bär bestämmer alltjämt
som i gamla tider de som har äganderätten
till vederbörande företag.

Vi har i vårt land ett rikt mått av
långa köer. En halv miljon människor
står i bostadskö, vi har köer vid sjukhusen,
där avdelningar är stängda på
grund av brist på sjukvårdspersonal.
Just nu står i Örebro — enligt uppgifter
i pressen ■— över 1 100 gallstenspatienter
i ko, och såvitt de inte är katastroffall
får de vänta två år, innan de får
komma in och bli opererade. I skoltandvården
är det ko, vid yrkesskolorna,
vid gymnasierna, vid barndaghemmen,
vid förskolorna etc. Jag anser att
det inte behövde vara på det sättet om
vi verkligen sökte utnyttja resurserna
på ett planmässigt och framsynt sätt.
Om den här utvecklingen fortsätter •—•
vi kommunister vilt det inte — får vi
snart byta ut beteckningen »välfärdssamhälle»
mot »kö-Sverige». Jag tycker

heller inte att regeringen i statsverkspropositionen
för året anvisat några
större kraftåtgärder för att avskaffa köerna.
Några åtgärder för att eliminera
bostadsbristen inom rimlig tid och ta
bort de flaskhalsar som hindrar utvecklingen
har vi verkligen inte sett mycket
av. Man ökar visserligen bostadsbyggandet
med några tusen lägenheter enligt
planen, men det är, såvitt vi kan se,
långt ifrån tillräckligt för att inom överskådlig
tid kunna bemästra den bostadskris
som vi alltjämt har att dras med.

Till sist, herr talman, om tiden tillåter,
vill jag bara säga att det var mycket
intressant att höra att centerpartiet
och t. o. in. högern under den tidigare
debatten pläderade för lägre ränta. Var
stod ni i fjol, när vi kommunister föreslog
räntesänkning? Högern vinkade med
kalla handen naturligtvis ■— storfinansens
intresse är att hålla en hög ränta
— och centerpartiet gjorde gemensam
sak med högern och höll fast vid högräntepolitiken.
Detta drabbar inte minst
lantbrukare, och det drabbar hyresgäster
och egnahemsägare. Det får väl vara
någon konsekvens också i centerns politik.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talman! Herr Hagberg tyckte att
jag ändå skulle kunna vara så generös
att jag talade om att jag inte ensam skapat
det svenska välfärdssamhället. Det
ingick absolut inte i mitt anförande att
regeringens politik allena hade lett fram
till detta resultat. Vad vi har poängterat
hela tiden är att vi skall skapa så
gynnsamma förutsättningar för de produktiva
krafterna i landet — och det
finns många sådana bland företagare,
bönder, arbetare, tekniker o. s. v. ■— att
de får utlopp för sin konstruktiva skaparkraft.
Det tillät jag mig säga i morse,
och jag trodde att herrarna hörde på
då, men jag skall gärna upprepa det.
Jag höll på att säga att de enda som
inte gjort så förfärligt mycket för att
klara det här är oppositionspartierna •—-det kan man säga, om man vill vara
elak —- ty de har ända fram till 1960

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

års val försökt försvåra uppbyggandet
av den basorganisation som näringslivet
behöver för att fullgöra sin uppgift på
det utomordentliga sätt som det nu gör.
Kampen stod före 1960 års val i stor
utsträckning kring frågan om vi hade
möjlighet att låta den statliga sektorn
växa ut. Jag noterar med största tillfredsställelse
att de klagomål som oppositionen
kommit med nu sedan jag gjorde
mitt inlägg närmast går ut på att
man vill att jag skall erkänna att oppositionen
numera också hjälper till att
bygga upp den statliga sektorn. Sedan
ni visat att ni menar allvar skall jag
gärna komma med ett erkännande på
den punkten.

Ja, herr talman, det kan räknas fel,
det vet vi. Men är man inte lite grand
oförsiktig från den borgerliga sidan,
när man talar om finansministerns feliräkningar
och regeringens felbedömningar?
Det är ju inte många år sedan
vi hade den stora tjänstepensionskampanjen.
Kommer ni ihåg vad ni då trodde
på? Jag förutsätter naturligtvis att
ni trodde på det. I stora affischer och
annonser meddelades det strax före
folkomröstningen att om ettan vinner
och det blir obligatorisk tjänstepensionering,
så betyder det att bostadsbyggandet
minskas — vi är nu optimistiska
nog att allesamman börja tala om
100 000 lägenheter på 1970-talet — vi
skulle drabbas av en engångsinflation
1960, tendenser till arbetslöshet skulle
uppstå, sparandet skulle minska — den
minskningen preciserades till närmare
en miljard kronor —- och det värsta av
allt: vi skulle få — det visade expertundersökningar
— lönestopp fram till
1965! Jag är övertygad om att många
kommer ihåg de stora annonserna, de
var den stora bomben inför pensionsomröstningen
för bara några år sedan.

1959—1961 var reallönestegringen 5
procent. Jag undrar om man inte mot
den bakrgunden, att man alltså på praktiskt
taget alla punkter lyckades beräkna
fel inför genomförandet av en stor
reform, borde vara väldigt försiktig med
att kasta sten när man sitter i ett så
lättkrossat glashus.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)

Vi kan alla ta fel. Det är klart att det
är svårt att beräkna inkomster och utgifter
för statsverket ett och ett halvt
år innan avtalsrörelsen ens har kommit
i gång. Men det är inte sådana fel
det är frågan om här utan sådana fel
som beror på att man liksom har tappat
tron på framstegstakten inom
svenskt näringsliv. Då gällde det att mobilisera
krafterna mot en stor pensionsreform.
Då var man otroligt pessimistisk
om den inneboende styrkan i
svenskt ekonomiskt liv. Men nu ger samma
partier ut skrifter där de talar om
att det borde vara lätt att öka framstegstakten
utöver de 3 1/2 procent, som
varit det normala under den senaste tiden,
till 4 1/2 5 5 procent, ty nu gäller
det att visa ett så optimistiskt anlete
att det finns motiv för att åstadkomma
en skattesänkning. Så leds och så
styrs beräkningarna av den ursprungliga
värderingen.

Herr talman! Har man gjort sig skyldig
till felkalkyler av denna typ tycker
jag att man skall lägga ned talan mot
finansministerns obetydligare felräkningar.

Herr BENGTSON (ep) kort genmäle:

Herr talman! Allt prutades inte, men
hälften prutades genast, och vi fick höra
av statsministern att det faktiskt inte
var han själv och hans parti som åstadkommit
alla framsteg, utan det fanns åtskilliga
andra som hjälpt till. Det var
bra att få klarhet om detta, men det
var ledsamt för hans excellens statsministern
att den vackra bild som serverades
i hans första anförande kom att
raseras så snabbt i väsentliga delar. Beträffande
den statliga sektorn, som skulle
ha byggts ut så mycket, har det fortfarande
inte givits några exempel på att
den har utvidgats till några nya områden.
Från herr Erlanders parti brukar
ju framhållas att någon socialisering
egentligen inte har förekommit, utan
statens aktivitet har inskränkt sig till
områden där det tidigare förekommit
statliga ingripanden.

Det citat som nu anfördes om hur det

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
skulle bli om linje 1 vann tror jag inte
att jag kände igen, men det var väl
hämtat från högerns och folkpartiets
annonser. Dessa partier gick ju senare
med på ATP, och det kan vara intressant
att ta med detta i sammanställningen.
Ja, hela bibliotek kan man ju inte
föra med sig. Någonting kan man dock
föra med sig, och här har jag en röstsedel
från folkomröstningen om pensionerna.
Den berörde inte statsministern,
men där står: »Jag röstar för förslag
nr 1». Vidare står det först på röstsedeln
»Avsikten är att successivt höja
folkpensionerna enligt pensionsberedningens
enhälliga förslag.» Det var detta
som centerpartiet föreslog 1960, men
det passade inte riktigt bra att dra fram
den saken nu. När man talar om alla
som får så goda förmåner av ATP, skall
man kanske komma ihåg att folkpensionärerna
inte får någon nytta av den,
utan dem skall vi bättre komma ihåg i
ett annat sammanhang.

Det finns en hel del som inte är så alldeles
förtjusta i ATP. Jag tänker på de
många mindre företagare som har svårigheter
att klara upp den sak som statsministern
nu har talat så varmt för. När
man diskuterar dessa saker är det bra
att konstatera, att det egentligen är det
svenska näringslivets utomordentliga
förmåga att hävda sig som skapar möjligheterna
att ge oss ett bättre Sverige.
Sedan kan vi diskutera i någon mån
hur vi skall sköta värderingen på olika
områden. Centerpartiet har inte den
uppfattningen att socialdemokraterna
har skött det hela på ett så utomordentligt
idealiskt sätt, ty det finns många
saker som borde ha kunnat skötas betydligt
bättre än med den politik som
utformats under senare år av den socialdemokratiska
regeringen.

Herr LUNDSTRÖM (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det har funnits starka
män även före Agamemnon, herr statsminister.
Skulle man tro statsministern
skulle jorden ligga öde utanför Sveriges
gränser, där man inte haft någon socialdemokratisk
politik. Framstegspolitik är

ju inte okänd i västerlandet, där det ofta
rått starkare framstegstakt än här i landet.

I motsats till statsministern och regeringen
anser vi i folkpartiet att regeringen
inte har utnyttjat de möjligheter som
den goda konjunkturen har givit. Mot
regeringens förslag i statsverkspropositionen
ställer folkpartiet kravet på eu
ordentligare skattesänkning för alla. Vi
vidhåller alltså vårt krav sedan i höstas
på en höjning av det skattefria beloppet
för alla, och på det sättet kommer även
familjer utan barn under 18 år i ortsgrupp
5 som har en inkomst mellan 8 000
och 16 000 kronor och ensamstående som
har en inkomst mellan 6 000 och 9 000
kronor att känna av skattesänkningen.
Genom regeringens och herr Hedlunds
gemensamma skattepaket i höstas fick ju
dessa en skattehöjning.

Vi anser vidare att förvärvsavdraget
för gifta kvinnor, som inte har barn under
18 år, bör höjas så att deras arbetskraft
i större utsträckning kan tillvaratas
på arbetsmarknaden. Vi anser att man
bör åstadkomma en sådan ändring i
beskattningen, att sådana folkpensionärer
som vill begagna sin kunnighet, erfarenhet
och arbetskraft skall kunna göra
detta utan att få en abnormt stark
skattehöjning vid en relativt liten inkomst
över pensionsbeloppet.

Vi motsätter oss vidare att progressiviteten
i skatteskalans mellanskikt — för
inkomster mellan 20 000 och 30 000 kronor
— blir så hög som i herr Hedlunds
och regeringens i höstas framlagda skattepaket,
där marginalskatten tredubblas
vid en inkomststegring från 20 000 till
30 000 kronor.

Vi anser också — och det har statsministern
nu instämt i — att det finns
möjligheter att förbättra läget på bostadsmarknaden,
men vi tror att man
måste gripa sig an den frågan med ett
helt annat grepp t. ex. när det gäller kapitalförsörjningen
än som hittills varit
fallet. I vårt s. k. skattelättnadspaket
förordar vi också vissa åtgärder som stimulerar
näringslivet, inte minst hantverket
och andra mindre företagare,
även inom jordbruket.

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

Detta är alltsammans åtgärder som låter
människorna själva förfoga över en
större del av sina inkomster än regeringen
anser att man bör göra. Samtidigt
är det åtgärder som vi tror skall bidra
till att öka produktionen och öka sparandet.
Därför anser vi att det förslag
som vi framlägger är samhällsekonomiskt
väl underbyggt.

Herr HAGBERG (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr statsministern menade
att även vi på vår kant har gjort
våra misstag och felbedömningar, och
han ansåg att vi nu borde lägga ned talan
mot finansministerns »obetydliga felräkningar»
— orden föll precis på det
sättet. Obetydliga felräkningar! Ja, herr
.statsminister, pretentionerna är så olika.
Låt oss erinra om vad som hänt.

I finansplanen 1956 yttrade herr
Sträng (s. 13): »Som en lägsta budgetmässig
riktpunkt bör i rådande läge enligt
min mening uppställas en totalbalansering
av den samlade drift- och kapitalbudgeten.
» Han räknade då med ett totalbudgetöuerskott
för 1956/57 på 418
miljoner kronor. Det blev ett underskott
på driftbudgeten med 387 miljoner kronor.
Differensen blev alltså 805 miljoner
kronor.

I finansplanen 1960 räknade finansministern
(s. 24) med ett totalbudgetunderskott
— »utan hänsynstagande till
ev. tilläggsstater och överskridanden» —
på 1 605 miljoner. Det blev ett totalbudgetöuerskott
på 381 miljoner. Felräkningen
— om jag nu får använda detta
uttryck — blev 1 986 miljoner.

Nu klandrar jag inte finansministern
så mycket för detta, ty vi lever i en mer
än vanligt föränderlig värld. Misstag kan
göras både på det ena hållet och på det
andra, men jag tycker, att statsministern
skulle försöka att skifta sol och skugga
litet mera rättvist.

Så har det talats om eu skattesänkning
på 300 miljoner kronor som ett resultat
av skattebeslutet för ett par veckor sedan.
Jag vill, herr talman, på det bestämdaste
bestrida att här föreligger en nettoskattesänkning
på 300 miljoner kro -

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
nor. Hur har man fått ihop detta belopp?
Jo, man har räknat 175 miljoner i höjda
barnbidrag som en skattesänkning.
Man har räknat den automatiska utlösningen
av ett indextillägg på 40 miljoner
kronor till folkpensionärerna som en
skattesänkning. Man har slutligen räknat
det i utsikt ställda ytterligare bidraget
på 30 miljoner till skattetyngda kommuner
som en skattesänkning. Det är jo
orimligt. Det gäller poster på driftbudgeten,
och man kan ju inte presentera
sådana poster under etiketten skattesänkningar.
Räknar man från de nämnda
beloppen, kommer man ned till 55
miljoner kronor. Jag kan gå med på att
det blir en nettoskattesänkning på 55
miljoner kronor men inte mera.

Jag vill gärna ge finansministern det
erkännandet att detta skattebeslut hade
den fördelen med sig att det innebar en
förskjutning av skattebördan här i landet
från direkt till indirekt skatt, och
det anser jag från mina utgångspunkter
vara en vinning. Men det väsentliga är
att det är fråga om en omfördelning a''7
det nu rådande skattetrycket, ingenting
annat.

Till sist vill jag bara säga till statsministern
att välståndet här i landet —
det skapas inte i kanslihuset, det skapas
på arbetsplatserna, i verkstäder och fabriker
och i den svenska jorden!

Herr ÖHMAN (k) kort genmäle:

Herr talman! Statsministern erinrade
i sitt andra inlägg om den stora pensionsreformen
1959 och de borgerligas
missgrepp och felspekulationer i det
sammanhanget. På den punkten kan jag
instämma med statsministern. Jag vill
bara tillägga att vi inte hade lyckats genomföra
denna pensionsreform, om inte
hela arbetarrörelsen hade funnit anledning
att samverka i denna stora sak. Det
var det som gav resultat.

Herr Bengtson talar om näringslivets
goda sätt att sköta sig som något slags
grundval för den stegrade standard som
vi alla fått, men då inräknar han i begreppet
näringslivet också de anonyma
aktieägarna, det anonyma kapitalet. Jag

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
vill säga att de inte har någon som helst
andel i produktionsutvecklingen. De som
svarar för produktionsutvecklingen är
framför allt arbetarna, tjänstemännen
och teknikerna.

Herr Hagberg pläderade för högerns
skattepolitik. Låt mig säga ett par ord
om det kommunistiska partiets skattepolitik.
Nu har de borgerliga accepterat
omsättningsskatten, inte bara den ursprungliga,
utan också den höjning som
beslöts i höstas. Vi kommunister har
hela tiden intagit en mycket konsekvent
hållning i dessa frågor. Vi anser att omsättningsskatten
är orättvis och orättfärdig
som skatteform, emedan den drabbar
de mindre inkomsttagarna hårdast.
Jag har här tidigare i kammaren — jag
skall inte gå in på frågan nu — pläderat
för en annan skattepolitik med sikte på
att alla gifta inkomsttagare, som inte har
mer än 9 000 kronor i årsinkomst, skall
befrias från statsskatt, att vi skall få en
rimlig bolagsbeskattning, d.v. s. återgång
till de 50 procent som fanns för ett par
år sedan, att vi i någon mån skall höja
beskattningen på förmögenheter över
80 000 kronor till genomsnittligen 0,6 %.
Vi vet att det finns utrymme för en sådan
skattepolitik. Det ger en möjlighet
att demokratisera hela skattepolitiken,
så att den inte såsom nu drabbar de
mindre inkomsttagarna hårdast.

Hans excellens herr statsministern ERLANDER: Herr

talmannen har gett mig ordet
uteslutande för att tala om att jag inte
har ordet. Vi har för att så många kammarledamöter
som möjligt skulle få tillfälle
att yttra sig under TV-tiden kommit
överens om ett visst antal repliker.
Mina repliker är slut. Det är ingen
oartighet mot de föregående skarpsinniga
talarna, att jag inte svarar dem.
Jag skall komma ihåg dem lite senare.

Herr NILSSON, HJALMAR, (s):

Herr talman! Efter att ha åhört debatten
mellan de borgerliga gruppledarna
i denna kammare är jag en aning för -

vånad över deras inlägg här. Å ena sidan
kräver de en skattesänkning överlag,
och å andra sidan kräver de ökade
bidrag till folkpensionerna och ökade
bidrag till kommunerna för deras eftersläpning
på olika statsbidragsområden.
Det är kanske förlåtligt om en
vanlig riksdagsman inte har möjlighet
att följa med i den diskussionen, ty man
har ändå under årens lopp fått lära sig
att om man ökar utgifterna är man nödsakad
att skaffa motsvarande inkomster,
men det är kanske möjligt att på gruppledarplanet
söka lösa denna fråga på ett
annat sätt än vad riksdagen i allmänhet
måste göra.

Under dagens debatt har man tagit
upp frågan om högkonjunkturen här i
landet och den brist på arbetskraft som
råder. Man kan i viss mån återfinna
detta i socialministerns proposition, där
han tar upp ökade anslag till omskolningsverksamhet
och där han säger att
denna verksamhet har två uppgifter att
fylla, nämligen dels att ge handikappade
möjlighet till inplacering i produktionen
och dels att bibringa arbetslösa
och dem som hotas av arbetslöshet sådana
yrkesfärdigheter som efterfrågas
på arbetsmarknaden.

Det är klart att jag i och för sig inte
har någonting emot de åtgärder som
här föreslås, men å andra sidan bidrar
de i stor utsträckning till den omflyttning
av arbetskraft som sker från landsbygden
till tätorterna och framför allt
till storstadsområdena. Det är väl här
som socialministern sökt lösa problemet
med utbildning av arbetskraft, men
kvar står ännu ett problem nämligen de
kvarvarande inom avfolkningskommunerna
som får större svårigheter än förut
att klara sin verksamhet.

Befolkningsomflyttningen medför nämligen
stora och många problem för
landsbygdsbefolkningen: sämre service i
form av indragna skolor, affärer och
kommunikationer, och för kommunerna
minskat skatteunderlag och svårigheter
att klara sina förpliktelser mot invånarna.
Å andi''a sidan får tätorterna och
framför allt storstäderna svårigheter att
tillgodose den snabbt växande befolk -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

ningens behov av bostäder och serviceanordningar
av olika slag. Kommunerna
tvingas att med anlitande av alla resurser,
främst arbetskraft och kapital, driva
fram en stadsplanering som möjliggör
byggande av bostäder och skolor, anläggande
av vatten och avlopp, gator, elledningar
och ett kommunikationsnät
som verkligen fungerar.

Hur kraftig denna omflyttning varit
under efterkrigsåren framgår av tillgänglig
statistik. Under åren 1946—1960
är det endast sex län som kan redovisa
befolkningstillskott på grund av inrikes
omflyttning. Dessa län är Stockholms
stad som under perioden ökat
med i runt tal 40 000 invånare, Stockholms
län som ökat med 88 000 invånare,
Malmöhus län som ökat med 12 000
invånare, Göteborgs och Bohus län med
46 000, Örebro län med 2 900 och slutligen
Västmanlands län som ökat med
6 800 invånare. 17 län har haft motsvarande
befolkningsminskning, och hårdast
drabbade är följande: Kalmar län
som minskat med i runt tal 13 000 invånare,
Blekinge län med 14 000, Kristianstads
län med 19 000, Skaraborgs län
med 12 000, Västernorrlands län med
20 000, Jämtlands län med 19 000, Västerbottens
län med 21 000 och Norrbottens
län med 19 000 invånare.

Som framgår av denna statistik är det
de fyra nordligaste länen som haft den
största befolkningsminskningen. Här pågår
vår tids största befolkningsomflyttning
utan att samhället har möjlighet att
stoppa den. Det är en ström av människor
som flyttar till andra områden
för att söka arbete och utkomst. Denna
omflyttning sker inte helt frivilligt. Dessa
människor har i det längsta sökt finna
sin utkomst inom den egna orten eller
den närmaste kommunen, men när
detta inte lyckats måste de flytta. Deras
protester hörs inte, och man finner
ingenting i tidningarna om denna väldiga
befolkningsomflyttning. Tvärtom
säger många: Produktionen måste hållas
i gång.

Jag kan inte låta bli att dra jämförelser
med de förslag som lokaliseringsutredningen
rörande statlig verk -

Statsverkspropositior.en m. m. (Forts.)
samhet framlade och som härom året behandlades
av riksdagen. De väckte en
storm av yttranden för och emot och en
livlig diskussion i pressen.

Av den tidigare lämnade statistiken
torde med all önskvärd tydlighet framgå,
att det sker en koncentration av industrier
och människor till områden
kring Stockholm, Göteborg och Malmö.
Man får här en koncentration av livsviktiga
industrier inom ett i förhållande
till Sveriges ytvidd begränsat område.
Jag kan inte låta bli att ställa frågan:
Vad innebär detta från försvarssynpunkt?
Men utan att närmare ingå på
den frågeställningen vill jag säga att det
finns andra frågor som är lika viktiga,
nämligen om det från företagsekonomiska
och samhällsekonomiska synpunkter
kan vara fördelaktigt med denna koncentration.
Vid industrilokalisering till
en ort får man nämligen inte enbart ta
hänsyn till industriens kostnader utan
även samhällets. Och man bör sålunda
jämföra kostnaderna för industrilokaliseringen
till storstadsområdena med
kostnaderna för lokaliseringen till tätorten
i ett avfolkningsområde. I det förra
fallet kommer kostnaderna för samhällets
investeringar i gator, vatten, avlopp,
bostäder etc. att bli betydligt högre
än på den mindre tätorten, där det
antagligen finns outnyttjad kapacitet bestående
av skolor, bostäder, tillgänglig
mark m. m. Man kan i det senare fallet
få en mindre utbyggnad av samhällsapparaten.

Till ett sådant resultat har även andra
länder kommit som i respektive parlament
fattat särskilda beslut om åtgärder
för att motverka en sådan omflyttning.
De har efter omfattande utredningar
kommit till det resultatet att man bör
flytta industrien till arbetskraften och
utnyttja områdets naturtillgångar och
därmed främja näringslivets utveckling.
Deras erfarenheter visar en högre produktion.
Jag är medveten om att ländernas
industrier och struktur är olika
och att en åtgärd i det ena landet kanske
inte är tillämplig i det andra. Jag
är lika medveten om att det finns olika
uppfattningar om lokaliseringspolitiken.

100

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. in. (Forts.)
Många hävdar att en koncentration till
storstadsområdena och skapande av större
industriella enheter ger bättre resultat.
Andra har en annan uppfattning.
Den mindre enheten kan ge samma produktionsresultat.
En förläggning utanför
de tättbebyggda områdena av industrien
ger möjlighet att bygga ljusa, luftiga lokaler,
som skapar trivsel och arbetslust.
Hela denna fråga om industriens lokalisering
är under utredning.

Under den tid kommittén arbetar och
försöker att lösa de utan tvivel komplicerade
problemen, bör emellertid kunna
vidtas andra åtgärder som underlättar
för landsbygdens befolkning att följa
med i den standardutveckling som skett.
Landsbygdskommunernas avfolkning innebär
ju ett ekonomiskt avbräck för
kommunerna som sådana men därmed
även en belastning för de kvarvarande
invånarna. Kommunen skall bedriva
samma verksamhet som förut men med
ett sämre skatteunderlag. Skolorna finns
kvar liksom de andra kommunala inrättningarna.
Kostnaderna stiger för
folkpensionerna, och socialutgifterna
ökar.

Om de ekonomiska förutsättningarna
finns, kan man välja olika vägar för att
lösa kommunernas problem. Den första
utvägen är att genom en effektiv skatteutjämning
hjälpa dessa kommunerna. Finansministern
anför i statsverkspropositionen
att han kommer att framlägga
ett förslag på denna punkt.

Det finns andra kommunala utgifter,
som helt eller delvis kan övertas av staten.
Kostnader för skola och folkpensioner
— och de senare kostnaderna är de
större — drabbar medborgarna olika
och orättvist, en orättvisa som snarast
bör försvinna. Av tillgänglig statistik
framgår att kommunernas andel av folkpensionskostnaderna
har ökat, och om
den räknas i procent har den ökat från
37,3 till 56,5 — alltså en avsevärd förskjutning
till kommunernas nackdel.

Som jag tidigare anfört är det människorna
i avfolkningsområdena som
hårdast har drabbats av dessa ökade
kostnader. Och därtill kommer att dessa
avfolkningskommuner av ekonomiska

skäl icke kan ge folkpensionärerna ett
bostadstillägg som ligger i nivå med tätortskommunerna.
Pensionärerna får
nämligen leva på olika standard, beroende
av var deras födelseort är belägen
eller var de i sin ungdom råkat bosätta
sig. Människorna i vårt land har således
olika standard när de kommer upp
i denna ålder.

Jag har, herr talman, särskilt uppehållit
mig vid denna fråga, eftersom det
från rättvisesynpunkt måste ske en ändring.
Jag hoppas att det vid årets riksdag
skall ges tillfälle att besluta om ändrade
grunder.

Herr CARLSSON, ERIC, (ep):

Herr talman! Först en reflexion i anledning
av herr Ringabys anförande.
Centerpartiet har väckt motioner om
översyn av 6-årsavtalet med hänsyn till
den besvärliga utveckling som jordbruket
haft under senare år. När de har varit
före här i riksdagen har vi inte fått
stöd från något annat parti. Det ger något
andra proportioner på herr Ringabys
anförande än som framgår av vad
vi här hörde.

Herr talman! Dagens debatt gäller
Kungl. Maj:ts proposition nr 1. När nu
de stora kanonerna varit i elden är det
fotfolkets tur att träda till och få göra
sin röst hörd. Statsverkspropositionen
är en diger lunta. Man kan inte komma
förbi att riksdagen befinner sig i underläge
gentemot Kungl. Maj:ts nådiga
regering när det gäller bedömningen av
statsverkspropositionen ■— vi har ju endast
femton dagars motionstid. Det är
kanske också mot den bakgrunden som
talesättet uppkommit att propositioner
skall bifallas medan motioner bör avslås.
Nu är det emellertid inte så illa ställt
— det finns ju ingen regel utan undantag.
Åtskilliga motioner bifalles, och
många av riksdagens beslut grundar sig
på motioner som via skrivelser och beställningar
till Kungl. Maj:t återkommit
i form av förslag från regeringen.

När man läser statsverkspropositionen
finner man emellertid också exempel på
hur regeringen underlåter att ta hänsyn

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

101

till riksdagens beslut. I år kan som ett
exempel nämnas kravet på en förbättring
av statsbidraget till skolmåltidsverksamheten.
Redan år 1958 lade sakkunniga
fram förslag till förbättringar i
statsbidragsgivningen. Statsutskottet har
till dags dato tre år i följd hemställt om
förslag i enlighet med vad de sakkunniga
anförde. Senast i fjol skedde detta,
i anledning av motioner från centerpartiet,
i en sådan form från statsutskottet,
att man tog för givet att statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet
skulle ta nödig hänsyn till riksdagens
beslut. När man läser skolpropositionen
finner man emellertid hur statsrådet
vinkar med kalla handen åt riksdagen
med orden: »Jag anser det inte
möjligt att nu under åttonde huvudtiteln
bereda utrymme för utgiftsökningar
av denna storleksordning för skolmåltidsverksamheten.
» Denna herr statsrådets
nonchalans mot riksdagens beslut
och mot kommunerna, som fått en allt
större börda att bära genom statsbidragets
urholkning, är minst sagt egendomlig.
Herr statsministerns uttalande om
hur synnerligen positiv regeringen är
när det gäller att förbättra kommunernas
ekonomi gäller betydligt mindre i
handling än i ord. Det visar tydligt behandlingen
av denna fråga. Hur skulle
det vara om hans excellens statsministern
tog en överläggning med ecklesiastikministern
i denna fråga?

Har man varit återhållsam i fråga om
skolmåltiderna, har emellertid generositeten
på andra håll varit större. Jag tänker
på militärernas önskemål. Vad som
förvånat mig många gånger är att högern,
som velat beskära barnfamiljernas
och kommunernas möjligheter och standard,
inte kunnat mobilisera någon fantasi
när det gäller besparingar på det
militära området. Jag vill påpeka att
omsorgen om den enskilda människan
och om familjen är en lika viktig del av
vårt försvar som att satsa på militära
kostnader.

Med ett beklagande måste jag konstatera
att försvarsministern ansett det nödvändigt
att i stort sett återgå till 30 dagars
repetitionsövningar. Jag har svårt

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
att förstå att det gångna året kunnat ge
tillräckliga erfarenheter för att överge
de 25 dagar vi beslöt om i april i fjol.
Jag vet att det stora flertalet värnpliktiga
delar min uppfattning på den punkten.
De menar att tiden inte utnyttjats
effektivt, att mycken »spilltid» uppstår.
Man är besviken över att tiden inte utnyttjats
bättre, att man inte lärt mera.
Det är sådana erfarenheter av utbildningen
som gör att militärerna bör ägna
åtskillig uppmärksamhet åt dessa frågor.
Man måste allvarligt fråga sig om vi inte
utan kostnadsstegringar och förlängd
utbildningstid bör kunna både bibehålla
och stärka vårt försvar.

Ett led i ett starkt försvar är att de
inkallade ej åsamkas extra svårigheter i
sin civila gärning och att de behandlas
lika. Så är inte förhållandet nu. Här
uppstår särskilda problem för dem som
är företagare. Det är förenat med svårigheter
att lämna det egna företaget. Vidare
är företagarna minst sagt missgynnade
vid familjebidragens utformning.
När familjebidragsordningen senast justerades,
signalerades att dessa frågor
skulle bli föremål för en särskild översyn
och prövning. Vågar man fråga, när
ett sådant förslag är att vänta i riksdagen? I

samband med dessa frågor bör man
komma ihåg att det ofta rör sig om innehavare
av nystartade företag, som
inte alltid har en tryggad ekonomi. Den
rörliga ränta som vi begåvats med under
de senaste åren — där räntan bara
rört sig mot allt högre höjder •— gör dessa
värnpliktigas situation ännu svårare
och deras ekonomiska motståndskraft
svagare.

Herr talman! Det är även en fråga på
ett helt annat område, som jag av speciella
skäl anser mig skyldig att säga något
om. 1958 års riksdag beslöt enhälligt
på förslag av regeringen att svensk kvinna
skulle få behörighet att bli präst. Det
var en stor och viktig fråga som därmed
fick sin lösning. Förslaget antogs
med stor majoritet av kyrkomötet samma
år. Kyrkomötets protokoll är en synnerligen
intressant läsning. I något av
inläggen lyser igenom att det för riks -

102

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
dagen var en enkel fråga att ta ställning
till, enär det gällde en politisk fråga.
Varför det skulle göra det enklare förstår
jag inte. För mig var det en fråga
om människans lika värde och ställning
oavsett kön, ras eller färg. Bibelns
ord gav vägledning: »Här är inte fråga
om man eller kvinna, jude eller grek, fri
eller träl, här är fråga om människan.»

Hos varje människa finns på djupet
aktning och respekt för andliga och religiösa
värden. Grunden därtill har som
regel lagts i hem och skola. Hemmens
påverkan har säkerligen betytt mest. Jag
tänker på alla de föräldrar, alla de mödrar,
som lärt sina barn att läsa aftonbön.
Varken skolan eller lästiden har betytt
så mycket som just denna mors fostran
och lärdom. Mors slitna bibel är en realitet,
som skapat aktning och vördnad
för kyrka och andakt. Det var kanske en
enkel vardagskristendom utan teologiska
funderingar och dogmer, men en kristendom
och en tro som håller till både vardags
och helgdags, i livet och när dödens
stund nalkas.

Anledningen till att jag i dag stannar
inför dessa frågor är vad som håller på
att ske inom den svenska kyrkan vid utseende
av biskopar, nu närmast i Västerås
stift. Här finns en grupp präster
som inom Kyrklig samlings ram söker
driva en linje, vilken föga överensstämmer
med av riksdag och kyrkomöte fattade
beslut. Det är ingen som nekar
kyrkans tjänare — eller kanske man
måste säga dess herrar — att ha sin
uppfattning. Dock vill jag ha sagt, herr
talman, att har man en tjänst eller ett
ämbete, har man därmed att följa gällande
lagar och förordningar. Här gör
man gällande att man inte kan handla
mot sitt samvete i teologiskt avseende.
Låt mig då framhålla att jag respekterar
denna ståndpunkt, men jag vill invända
att då borde samvetet även bjuda att
om man inte kan följa gällande lag, får
man ompröva sin ställning. Därmed
skulle man också skapa respekt för sin
tro och sin åskådning.

Herr talman! Till innehavare av biskopsämbetet
i Västerås stift vill vi ha
en man som är beredd att följa av riks -

dag och kyrkomöte fattade beslut. Ansvaret
därför ligger i dag hos prästerskapet
inom stiftet. Deras är också ansvaret
för om det ökade intresse som
finns för kyrkan skall bibehållas, om
aktningen för kyrkan, för andliga och
religiösa värden skall bestå. Valet, har
någon sagt, står mellan en kyrka utan
folk och en folkkyrka. För centerpartiet
står det klart att vi behöver kyrkan i dag
och i framtiden.

Herr HANSON, PER-OLOF (fp):

Herr talman! Med hänsyn till att dagens
debatt gäller Kungl. Maj:ts proposition
nr 1 och inte biskopsvalet i Västerås
stift skall jag avstå från att behandla
den senare frågan, även om jag
måste medge att jag i stor utsträckning
sympatiserar med vad den siste ärade
talaren framförde.

Därmed övergår jag till den föregående
debatten. Jag vill först rikta några
ord till herr Hjalmar Nilsson och försäkra
honom att det är också vår åsikt
att statens utgifter skall betalas. Men
jag vill erinra honom om, vilket tycks
ha förbigått denne gamle riksdagsman,
att herr Sträng ju för nästa budgetår vill
ta in 1 500 miljoner kronor utöver vad
finansministern anser sig behöva för att
betala de löpande utgifterna, och en reducering
av det överskottet med 200 till
300 miljoner, som vi tillåtit oss räkna
med, motsvarar bråkdelen av en procent
av den svenska nationalinkomsten. Ändå
har finansministern och statsministern
mage att stå här och resonera som
om detta skulle innebära att hela den
samhällsekonomiska balansen skulle rasa
samman. Så dåligt kan det väl ändå
inte vara ställt här i landet.

Vi har, herr talman, under 1960 haft
en prisstegring på 4 procent. 1961 var
den 3 procent, och för 1962 pekar kalkylerna
på ytterligare 4 till 4,5 procent.
Vi får väl alla lida mer eller mindre för
detta, men mest går det ut över dem
som har sämst ställt. På tre år har prisstegringen
blivit ungefär 10 procent,
d. v. s. allting har blivit 10 procent dyrare.
Detta kallar statsministern för en

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

103

framgångsrik politik. Jag hävdar att det
är ett misslyckande. Skall man dessutom
tala om framsteg och produktionsstegring,
får jag kanske erinra om att den
gemensamma marknadens länder genomsnittligt
hade en dubbelt så stor ökning
i industriproduktionen som Sverige under
åren 1958 till 1961. Dessa uppgifter
är hämtade ur den officiella internationella
statistiken och ges som ett litet
komplement till herr Erlanders rundmålning
nyss. Framstegspolitiken klarar
sig tydligen minst lika bra i länder där
man aldrig applicerat någon socialdemokratisk
politik i regeringsställning.

Det som från svensk synpunkt eljest
ter sig viktigast på det ekonomiska fältet
är vad som sker inom EEC, där man nu
tagit ett nytt stort steg framåt genom att
gå över till den s. k. andra etappen, varvid
man ökar automatiken och handlingsmöjligheterna
i förhållande till vad
som varit möjligt förut. Nya regler träder
in för besluts fattande och dylikt.
Det är klart att hela denna utveckling
har en väldig betydelse för oss, och tills
vidare har ju det avgörande steget tagits
därigenom att regeringen har ansökt om
association enligt Romtraktatens bestämmelser.

Många talare, däribland handelsministern,
har i dag konstaterat den avsevärda
klimatförsämring som man har
kunnat märka ute i Europa vis-å-vis
de alliansfria EFTA-staterna när det gäller
möjligheterna att uppnå en associering.
För bara ett halvår sedan ifrågasatte
man inte möjligheten att vi skulle
få en associering, men läget är nu så
pass skärpt, att vi dess värre allvarligt
måste räkna med möjligheten att inte
ens få denna associering. Jag skall inte
mer än antydningsvis redogöra för varpå
man grundar denna pessimism. Låt
mig hänvisa till den påtagliga skillnad
i hållning gentemot de alliansfria staterna
som EEC-chefen Hallstein uppvisat
exempelvis i september och för närvarande.
Jag kan erinra om vad utrikesministern
Spaak i Belgien sagt nyligen.
Det belgiska industriförbundet har i dagarna
skickat ut en skrift där man eftertryckligt
säger ifrån, att neutrala stater

Statsverkspropositionen in. m. (Forts.)
göre sig inte besvär i EEC, och just i
dag har i EEC:s parlamentarikerförsamling
i Strasbourg diskuterats den s. k.
Birkelbach-rapporten som från vår synpunkt
verkligen inte är särskilt upplyftande.

Det är klart att åtskilligt av detta kan
hänföras till att man från EEC:s sida
bygger upp en förhandlingsposition.
Men det är inte bara det. Jag tror att
åtskilligt av orsakerna till den olyckliga
opinionsförskjutning som skett får förläggas
till svensk botten och till de uttalanden
från bl. a. statsministern och
finansministern som gjorts. Jag vill
t. ex. erinra om det anförande som finansministern
höll i Visby under förra
sommaren, där han praktiskt taget förvisade
allting utom möjligheternas
gräns utöver vad gäller en ren frihandelsöverenskommelse.

Det för ögonblicket mest angelägna
för oss är ju att få till stånd en gynnsammare
opinionsbildning. Jag gläder
mig åt det besked handelsministern givit
att man nu skall försöka skärpa sig
därvidlag. Statsrådet Lange har tidigare
här i dag medgivit att det behövs. Men
mot denna bakgrund finner jag det beklagligt
att varken landets utrikesminister
eller statsrådet Lange har funnit det
mödan värt att under dessa tre år från
det EFTA bildades 1959 och till dags
dato eu enda gång framträda i Europarådets
rådgivande församling för att
klarlägga den svenska utrikespolitiken.
Inte någon har gjort det från regeringshåll.
Jag tycker det är en allvarlig försummelse,
och jag hoppas att man i detta
nya läge skall kunna reparera det. Jag
erinrar om att detta är extra viktigt nu
därför att man vid Europarådets senaste
session bestämt sig för att utreda de neutrala
staternas ställning på ett särskilt
sätt.

Det råder ju, herr talman, ingen oenighet
om det riktiga i den svenska handelspolitikens
målsättning, som är låga
tullar eller frihandel, men detta ger oss
knappast rätt att så hårt som stundom
sker kritisera den gemensamma marknaden
och dess institutioner. Vi bör ha
klart för oss att tullunionen är det pris

104 Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
som måste betalas för att uppnå ett ekonomiskt
samarbete av det djupare slag
som nu håller på att byggas upp. Man
måste ha institutioner, ramar och redskap
för detta samarbete. Inför den utpräglade
surhet, som ofta möter detta
arbete här hemma, måste jag personligen
deklarera att jag ser den omdaning
som pågår ute i Europa, även om den
skapar betydande svårigheter för oss,
som ett av de löfterika inslagen i en
eljest mörk utrikespolitisk situation.

Jag tror nämligen att ett mera enat,
starkare och stabilare Europa är en tillgång
för hela världen, för freden, tryggheten
och framåtskridandet. Jag tycker
att vi bör vara så generösa att vi kostar
på oss ett erkännande åt det arbete
som här pågår. Låt oss inte sätta europeisk
integration i motsats till den lovvärda
internationalism som vi t. ex. ser
i FN. Ett mera enat Europa tror jag är
ett nödvändigt mellanled i arbetet för
en tryggare och bättre framtid.

Samarbetar vi inte närmare i Skandinavien
och här i Europa tror jag att det
på längre sikt också blir dåligt med samarbetet
ute i de världsvida sammanhangen,
ett samarbete som är nödvändigt inte
minst mot bakgrund av den hastiga
tekniska utvecklingen.

Herr talman! Jag har, såvitt jag förstår,
ännu ett par minuter till mitt förfogande,
och dem skall jag ägna en utomordentligt
central fråga för vårt
svenska samhälle, nämligen frågan hur
vi skall nå fram till en moderniserad
författning.

Det vore för mycket sagt att det pågår
någon livlig författningsdebatt här i landet,
trots att vi haft anledning att diskutera
den frågan ganska länge och ingående.
Ända sedan mitten av 1954 har
vi här i landet haft en stor författningsutredning.
Av årets riksdagsberättelse
får man ingen upplysning om när utredningen
beräknas vara färdig, om det
skall bli i år eller nästa år. Det sägs
endast att motivskrivningarna pågår och
att man har en del författningstext klar.
Jag vet att många här i riksdagen, och
till dem hör jag, väntat länge på att få
se vad författningsutredningen efter så

många års funderande skulle nedkomma
med. Jag är medveten om att författningsutredningen
har många och stora
problem att arbeta sig igenom. Det
gäller, som det heter, att »utifrån en
samlad översyn av demokratiens funktionsproblem
företa en demokratisering
av vår författning». Ja, det är just frågan
om vår demokratis funktionsproblem,
som gör det nödvändigt att utan
andra än absolut nödvändiga dröjsmål
komma fram till en lösning.

För mig personligen står enkammarsystemet
med en enda direkt folkvald
kammare som en tillfredsställande lösning,
så att man kommer ifrån denna
stora opinionseftersläpning som det innebär
att åtskilliga av denna kammares
ledamöter sitter placerade av en tio år
gammal folkopinion. Det är att gå för
långt i försiktighet.

Eftersom författningsutredningens ordförande
är ledamot av denna kammare,
tillåter jag mig, herr talman, att till honom,
om han finns här i kammaren närvarande,
rikta den frågan, hur lian bedömer
möjligheterna att snabbt få fram
författningsutredningen och när vi kan
vänta oss förslag. Tiden börjar nämligen
bli kort, om meningen är att riksdagen
skall kunna fatta ett preliminärt beslut
om författningsreform innan andrakammarvalet
1964. Sker inte det förskjuts
författningsreformen en avsevärd tid
framåt.

Herr PERSSON, HELMER, (k):

Herr talman! Jag skall använda den
korta tid jag har på mig till några kritiska
betraktelser över regeringens politik.
Vi är ju nämligen vana vid att jämt
och ständigt få höra regeringen förkunna
att den i Sverige byggt upp ett enastående
välfärdssamhälle. Låt mig direkt
få fastställa att detta s. k. välfärdssamhälle
har många avigsidor, som det
nog vore hälsosamt om regeringen mera
uppmärksammade.

Socialdemokratien har snart suttit 3§
år i regeringsställning, och vad har inträffat
i norrlandslänen under denna
tid? Här anknyter jag till det resone -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

105

mang som herr Hjalmar Nilsson förde.
Jo, det har bl. a. inträffat det, att Norrland
genom befolkningsomflyttningen
har förlorat 140 000 människor under
en 30-årsperiod. Norrlands procentuella
andel av rikets folkmängd sjunker för
varje år som går. De senaste två åren
minskade befolkningsantalet i så gott
som alla norrlandslänen. Det är riktigt
att Norrbotten år 1961 hade en befolkningsökning
med några hundra personer,
men detta förklaras av det exceptionellt
höga födelsetalet. När som helst
kommer folkmängden även i Norrbotten
att minska som följd av att 2 000
unga människor varje år tvingas lämna
sitt hemlän.

Jag kan i sammanhanget nämna att
enbart i fjol minskade tornedalskommunernas
invånarantal med inte mindre
än 500 personer. Fortsätter denna utveckling
i Tornedalen betyder det att
denna gränsbygd om några årtionden
kommer att vara så gott som totalt avfolkad.
När regeringen sammanfattar
sin trettioåriga politik, kan den följaktligen
inte komma bort från det faktum,
att den inte förmått stoppa den stora
utvandringen från norrlandslänen, och
jag vill därtill foga att regeringen har
varit mera lyhörd för de krav storindustrien
i södra och mellersta Sverige har
ställt än de krav befolkningen i norrlandslänen
rest beträffande näringslivets
utbyggnad i syfte att häva en oroväckande
befolkningsutveckling.

Arbetsmarknadsstyrelsen har egentligen
när det gäller norrlandslänen förvandlats
till en emigrationsbyrå, utrustad
med alla nödvändiga fullmakter att
värva såsom det behagar storindustriens
mäktiga. Vi är inte motståndare till arbetskraftens
rörlighet, men vi är motståndare
till att statsmakterna genomför
♦n organiserad avfolkning av norrlandslänen.
Finns det inte skäl för regeringen
att mera självkritiskt pröva sin politik
mot Norrland? Hur länge skall regeringen
låta storfinansens mening i så
stor utsträckning bestämma, på vilket
sätt och i vilken omfattning exempelvis
Statens skogsindustrier skall byggas ut
i Norrbotten? Först nu tycks regeringen

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
ha kommit till klarhet om att Statens
skogsindustrier behöver ett grundkapital
av vida större mått än som finns.
Men vad regeringen nu föreslår i detta
avseende är inte tillräckligt för en snabb
utbyggnad av de statliga skogsindustrierna
i Norrbotten. Redan 1958 klargjorde
det statliga skogsindustribolaget att
det är nödvändigt med mera kapital
bl. a. för att bygga ut industrierna i
Karlsborgsverken. Om inte regeringen
och riksdagsmajoriteten då fallit undan
för storfinansens påtryckningar, så skulle
den dag som är cirka 2 000 fler människor
ha haft sysselsättning i den nordöstra
delen av Norrbotten, och om regeringen
och riksdagsmajoriteten hade
fört en annan virkesprispolitik gentemot
Statens skogsindustrier, så skulle AB Statens
skogsindustrier i dag haft ett betydligt
bättre finansiellt läge.

År det inte en eländig förklaring när
regeringen säger att man av ekonomiska
och tekniska skäl inte kan bygga ut
Statens skogsindustrier samtidigt i Piteå
och Karlsborgsverken? År det verkligen
riktigt att den rika och mäktiga
svenska staten inte i detta avseende
skall kunna prestera lika mycket som
exempelvis skogsägarföreningarna? Nej,
det är inte riktigt. Det finns ekonomiska
och tekniska resurser att omedelbart
bygga ut även industrierna i Karlsborgsverken.

Jag kommer säkert att få höra: Men
visst har det hänt något i Norrbotten?
Ja, det har hänt åtskilligt, men det måste
hända mycket mer för att sysselsättningen
skall klaras och en katastrofal
avfolkning av länet hindras. Det fordras
omedelbara positiva insatser från
statsmakternas sida för att bygga ut näringslivet
inte bara i Norrbotten utan i
samtliga norrlandslän.

Mot bakgrunden av den hotande befolkningsutvecklingen
i Norrland vill
jag till sist efterlysa en starkare reaktion
hos riksdagsmännen från de andra norrlandslänen,
syftande till att få till stånd
krafttag av riksdagen och regeringen för
att göra slut på resterna av den kolonialpolitik
som man för mot Norrland.

106

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Herr JONASSON (ep):

Herr talman! Det är med en viss spänning
och förväntan man läser statsverkspropositionen.
Man hoppas att några av
de önskemål man på ett eller annat sätt
arbetat för under gången tid skall ge resultat.
Man har kanske motionerat och interpellerat
utan att nå resultat, men regeringen
har ändå till slut helt eller delvis
effektuerat vad man begärt. Arbetet
här i riksdagen blir ju på så sätt mera
intressant och inte så meningslöst.

På skatteområdet fick vi redan under
höstriksdagen vissa resultat av våra strävanden
från centerpartiets sida. Vi fick
då till stånd en skattesänkning och en
omläggning av skattesystemet till det
bättre, vi fick bort dyrortsgrupperingen
på skatteområdet och fick ett högre skattefritt
ortsavdrag in. m.

I den budget som nu läggs fram har
vi tacksamt noterat viss förståelse för
våra krav även på andra områden. Bland
de propositioner som förebådas hälsar
jag med tillfredsställelse förslaget om en
förlängning av jordförvärvslagen. Med
hänsyn till det besvärliga ekonomiska
läge som jordbruket befinner sig i och
med hänsyn till den stora jordbruksutredningen,
EEG-förhandingarna m. in.,
tror jag att vi behöver vår nuvarande
jordförvärvslag ännu i många år.

Från centerpartiet har vi i flera omgångar
begärt avdragsrätt vid beskattningen
för täckdikning, anläggande av
skogsbilvägar m. m. Något resultat av
dessa behjärtansvärda framställningar
har vi emellertid inte tidigare fått. Den
proposition som nu förebådas komma i
nästa månad i denna fråga emotser vi
fördenskull med stor förväntan.

I fjol motionerade vi från centerpartiets
sida om begränsning av domänverkets
markinköp. Tyvärr ville inte de övriga
partierna vara med på våra förslag
i dessa avseenden. Nu har jag nyligen
sett i pressen att domänverkets markinköp
lett till en nettoökning av dess markinnehav
på 3 300 hektar per år. Det är
en utveckling som jag för min del anser
synnerligen olycklig.

Men det må också tillåtas mig att göra
vissa reflexioner beträffande folkförsörj -

ningen för framtiden. Befolkningsutvecklingen
i världen visar att jordens befolkning
om 40—50 år är dubbelt så stor
som för närvarande. Det är dubbelt så
många som skall ha mat. Redan nu svälter
massor av folk ihjäl — det har tidigare
sagts här i dag i debatten. Här i
Sverige har vi inte haft brist på mat,
men vad vet vi om vad som kan hända?
Vi är väl dock alla på det klara med att
vi kan råka ut för ett missväxtår eller
avspärrning på grund av krig. Då står vi
där. Det måste därför vara ett gemensamt
intresse för oss alla, oavsett vilken
grupp vi än tillhör, att söka trygga vår
folkförsörjning. Sveriges anseende i arbetet
för världsfreden måste bli större
i den mån vi kan hjälpa världens befolkning
att klara sin livsmedelsförsörjning.
Mot bakgrunden av dessa fakta är vi väl
också alla överens om att vi måste ha
ett starkt jordbruk här i Sverige. Ett sådant
är minst lika viktigt som det militära
försvaret.

Jordbruket har emellertid svårt att
hävda sig. Situationen är mycket besvärlig,
och man får onekligen den uppfattningen
att jordbruket sackar efter. Den
eftersläpning på 2 400 kronor, som basjordbruket
hade vid ingången av sexårsavtalet,
har säkerligen inte kunnat tas
igen.

Från centerpartiets har vi begärt en
undersökning beträffande denna fråga.
De övriga partierna har tyvärr avslagit
vår framställning. Vi måste beklaga det
svaga intresset för en för hela samhället
så livsviktig fråga. Jag hoppas att vi när
vi kommer igen med en framstöt i denna
sak skall mötas av bättre förståelse.

Det är flera frågor för jordbruket som
måste lösas. Ett jordbrukskonto för skatteutjämning
är nödvändigt. En räntesänkning
måste ske, därest nytil''trädande
jordbrukare skall ha möjlighet att
fortsätta. Småbrukets förhållanden är
inte heller tillgodosedda. Småbruksfrågorna
löses inte heller överallt genom
sammanläggning till större enheter. Andra
åtgärder måste till. En kombination
av småbruk och annan sysselsättning ute
i småbruksbygderna torde i många fall
vara den bästa lösningen. Folket måste

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

107

finnas kvar, därest produktionsapparaten
skall kunna fungera. Därför vore det
önskvärt med ett effektivare och rättvisare
småbrukarstöd, som i större utsträckning
än vad som nu är fallet gynnade
produktionen.

Jordbruket undergår en kraftig rationaliseringsprocess.
Ingen motsätter sig
väl en sund utveckling, men jag vill i det
här sammanhanget ha sagt, att de största
rationaliseringsivrarna kan bli bönhörda
över hövan. Vi kan få brist på livsmedel.
Den faran kan vara större än vad
många tror. Genom förnuftiga åtgärder
bör vi söka bevara den stam som har till
huvuduppgift att klara vår folkförsörjning.

Bristen på arbetskraft i skogarna synes
bli allt större. Jag tror att det är en
farlig utveckling för hela vårt folk och
vårt näringsliv, därest landsbygden alltmer
avfolkas. Råvarorna måste ju fram.
Den nuvarande starka utflyttningssh ömmen
måste helt enkelt vändas. Åtgärder
måste vidtas för att hämma den pågående
utflyttningen. Hitintills har man
tvärtom bara stimulerat utflyttningen.
Kommunerna har fått allt svårare att
klara sina angelägenheter på grund av
den minskade folkmängden. Om vi inte
gör något för att bevara en levande
landsbygd utan låter avfolkningen ga för
långt, begår vi säkerligen en dumhet. Åtgärder
bör vidtas innan det är för sent.
Det blir också säkert i längden billigast.

Herr HANSSON, NILS, (fp):

Herr talman! Statsministern framhöll
i sitt huvudanförande i förmiddags att
1961 liksom 1960 har varit ett utomordenligt
lyckosamt år. Finansministern
konstaterar detsamma, och alla vi andra
måste väl instämma i detta konstaterande.
Det hade naturligtvis varit intressant
att här något spekulera över
alla de samverkande omständigheter
som har gett detta goda resultat, men
vi får väl anse att debatten i det fallet
redan har varit fullt uttömmande.
Jag skall därför inte syssla med det som
har varit utan i stället se framåt i tiden.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

När finansministern för sin del ser
framåt mot nästa budgetår, konstaterar
han att en klar avmattning redan inträtt
i den tidigare utpräglade högkonjunkturen.
Avmattningen förklaras dels av
att arbetskraftsresurserna successivt blivit
fullt utnyttjade, dels av den tendens
till överkapacitet inom vissa väsentliga
produktionsområden som framträtt efter
de senaste årens höga investeringstakt,
vilken ju varit själva drivkraften
för den ekonomiska expansionen. Till
dessa mättade produktionsområden hör
massaindustrien. Det är till skogen och
våra skogsindustrier som jag, herr talman,
har tänkt hålla mig.

Utbyggnad och rationalisering av de
svenska skogsindustrierna har länge varit
en trängande angelägenhet. Genom
skogsvårdens landvinningar har som bekant
tillväxten i våra skogar ökat mycket
starkt. Härigenom och genom teknikens
framsteg samt genom det minskade
behovet av vedbränsle, kolved, husbehovsvirke
etc. står numera betydligt
mera råvara än tidigare till industriernas
förfogande. Yi har sedan något årtionde
befunnit oss i den situationen, att
vi haft väsentligt mera tillgänglig råvara
än industrien kunnat förbruka;
särskilt gäller detta de södra delarna
av landet. En utbyggd skogsindustri har
därför varit ytterst angelägen, såväl från
landets som från skogsägarnas och skogsvårdens
synpunkt, och att den kommit
till stånd har vi all anledning att vara
tacksamma för.

Vad vi alltså kan konstatera är att
skogsindustriens mindre gynnsamma läge
i dag icke grundar sig på virkesbrist.
Inte annat än i rena undantagsfall hotas
en skogsindustri i vårt land av att
behöva inskränka driften på grund av
brist på råvara -—■ kanske jag återkommer
till dessa undantagsfall. Inte heller
torde på längre sikt investeringarna i
skogsindustrier visa sig vara felaktiga.
De prognoser som ställts om världens
kraftigt stigande konsumtion av
papper, papp, board o. s. v. har hittills
hållit streck, ja, till och med i viss mån
överträffats. Vad skogsindustrierna i dag
behöver är det som finansministern kal -

108

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
lar en »andhämtningspaus» — och måhända
en längre och mera besvärande
— eller skall vi säga markerad andhämtningspaus
än andra industrier, vilkas
samlade utbyggnad också tenderar mot
överkapacitet. Ty cellulosans kris — i
den män vi har rätt att tala om en sådan
— beror på den oväntat starka kapacitetstillväxt
som under de senare
åren ägt rum i våra nordiska länder
och Nordamerika. Denna har för vår
del fått till följd en sänkt exportvolym
om cirka 200 000 ton under 1961 jämfört
med 1960, men trots detta är exporten
1961 näst exporten 1960 den högsta
som vi någonsin nått upp till. För innevarande
år räknar man med att det rent
kvantitativt skall ske en full återhämtning
—■ alltså jämfört med 1960 ■— men
därmed är inte de ställda kvantitativa
prognoserna nådda.

Det är sålunda inte främst exportvolymen
utan prisutvecklingen som vållar
oro. Det nuvarande exportöverskottet
trycker helt naturligt marknaden, och
priserna synes komma att stabilisera sig
på en för den svenska industrien otillfredsställande
nivå eller ungefär vid det
prisläge som rådde i mitten av 50-talet.
Den avsevärt ökade produktiviteten inom
industrien uppväger inte de kostnadshöjningar
som skett sedan dess.

Yad som i dag gäller massaindustrien
kan befaras mer eller mindre accentuerat
komma att drabba även andra industrigrenar.
De sågade varorna och papperet
rosar tyvärr inte heller marknaden,
lika litet som skogsindustriens kemiska
produkter.

Finansministern har otvivelaktigt rätt
när han konstaterar att konjunkturbilden
är splittrad och att utsikterna präglas
av en viss osäkerhet. Jag vill ingalunda
skärpa det uttalandet, och vad
skogsindustrierna beträffar finner jag
att allt talar för en gynnsam utveckling
på litet längre sikt. Även om handelsministern
inte vill tillmäta tullarna en
alltför stor betydelse — han antydde ju
det i ett av sina anföranden — kan
man inte undertrycka en viss oro för
den belastning i form av eventuella tullbarriärer,
som våra huvudexportnäring -

ar framdeles kan bli tvingade att forcera;
jag tänker nu närmast på Europamarknaden.
Det behövs kanske inte så
många halmstrån till för att de sammanlagt
skall bli allvarligt besvärande
för kamelens rygg!

Här är väl inte platsen, herr talman,
att ytterligare ingå på den för skogsindustrierna
ogynnsamma utvecklingen.
Men jag har svårt att avstå från att upprepa
en fråga, som den frispråkige chefen
för konjunkturinstitutet ställt: »Varför
inskränker massa- och pappersindustrien
sin produktion i stället för att
satsa på prissänkningar, som skulle leda
till bättre kapacitetsutnyttjande? Det
måste antingen bero på att man utnyttjar
en monopolställning eller på att lönerna
drivits så kraftigt i höjden att det
inte finns utrymme för sådana prissänkningar
som borde sättas in i denna situation.
I bägge fallen vittnar det om
ett fel i vårt ekonomiska funktionssätt.»

Ja, den frågan kan med berättigande
ställas, vilket som blir ekonomiskt och
på annat sätt mest tillfredsställande i
längden, att inskränka driften eller att
helt utnyttja produktionskapaciteten.
Kombinerar man denna frågeställning
med direktör Albin Johanssons intressanta
uppslag att motverka krissituationen
genom att låta svensk massaindustri
medverka vid uppbyggandet av pappersbruk
i U-länder, så öppnas ett synnerligen
tilltalande perspektiv, som, såvitt
jag kan bedöma, är värt all uppmärksamhet
och det stöd från statsmakternas
sida som herr Albin Johansson förutsätter.
Nu har jag hört att finansministern
inte skulle vara intresserad av detta
uppslag, men enligt min mening antyder
herr Albin Johansson en väg av just det
slag som torde vara lämplig, när vi vill
stödja och medverka till att höja standarden
i utvecklingsländerna på ett riktigt
sätt. För övrigt kan tilläggas att
svenska företag redan levererar fulla
uppsättningar av maskiner för fabriker
av detta slag även till utvecklingsländer.

När vi bedömer skogsindustriernas
framtid får vi inte glömma själva grunden
för dessa industrier, d. v. s. det

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

109

bakomliggande skogsbruket och förbindelselederna
skog—industri, alltså råvaran
och dess transport från skogen
till fabriken.

I frågan om inskränkningar eller inte
av massa- och pappersindustrien i ett
läge som det rådande vill jag först säga,
att produktionsinskränkningar är lika
litet välkomna för skogsbruket som
för fabrikernas anställda. Rent samhällsekonomiskt
är de givetvis inte heller
välkomna. På de flesta håll i landet
är det angeläget att avverkningarna
inte minskar utan tvärtom ökar, detta
bl. a. med hänsyn till den ålderssammansättning
vi har i skogen. Från ren
skogsvårdssynpunkt krävs avverkning i
större skala än vi för närvarande bedriver.

I anslutning till vad herr Einar Persson
framhållit förut i dag skulle jag vilja
säga, att om vi ser på arbetskraftsituationen
är det angeläget att inte något tillstöter
som driver arbetskraft från skogen.
Är den väl borta, är det svårt att
få den igen. Det är onekligen oroande
att enligt statistiken åren 1959 och 1960
inte mindre än 3 600 man eller 1 800
skogsarbetare per år har lämnat yrket.
Och ändå är jag övertygad om att denna
redovisning är klart i underkant. Yi står
inför, som vi hoppas, en så väsentligt
ökad avverkning och likaså ökade investeringar
i skogsbruket, att skogsarbetarkadern
inte får minskas i denna takt.
Här möter vi det allvarliga och allmängiltiga
problemet, att vårt befolkningsunderlag
inte längre tycks räcka till för
såväl den ökande produktionen som den
service och de välfärdsinrättningar, vi
önskar se realiserade. Om jag inte minns
fel, redovisas någonstans i statsverkspropositionen
ett fortsatt immigrationsbehov
av mellan 10 000 och 14 000 personer
per år. Under 1950-talet har immigrationen,
vill jag minnas, varit i genomsnitt
10 000 personer. Vad säger oss att
vi kan räkna med ett sådant tillskott utifrån?
Kan inte strömmen tvärtom vända
i och med att standarden stiger i utlandet?
Man kan också fråga sig, om eu
sådan fortsatt immigration är från alla
synpunkter välkommen.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Det sista var, herr talman, en liten utflykt
vid sidan av mitt ämne, som gav
sig själv. Jag hade hunnit fram till ett
konstaterande av att vår råvaruförsörjning
inom skogsindustrierna i stort sett
är god och att det från ren skogsvårdssynpunkt
är angeläget att avverkningen
hålles på en hög nivå. I stället är det
kostnadssidan, som i nuvarande läge inger
bekymmer. I vilken mån rationaliseringar
inom fabrikationen ytterligare
är möjliga, vågar jag inte bedöma. Troligen
är det mesta vunnet vid utbyggnaden
av våra nya moderna fabriker, som
står på toppen av vad som i dag kan
presteras. Vi vet också att produktiviteten
förbättrats högst avsevärt men att
den inte har uppvägt kostnadshöjningarna
vare sig inom fabrikationen eller
inom skogsbruket.

För att kunna hävda oss i den skärpta
och genom de tekniska landvinningarna
numera världsomfattande konkurrensen
krävs varje kostnadssänkande rationalisering
som är ekonomiskt vettig. Det är
då otvivelaktigt så, att för närvarande
det mesta står att vinna på transportsidan,
d. v. s. råvarans transport från
skogen till fabriken liksom arbetskraftens
och maskinernas frakt ut till arbetsplatserna
i skogen. Detta bör inte vara
någon nyhet för kammarens ärade ledamöter.
I fem års tid har många, och
bland andra jag, i olika sammanhang påpekat
detta här i riksdagen utan att
vinna majoritetens förståelse. Jag skall
emellertid försöka att inte upprepa mig
utan går i dag snabbt förbi alla de lätt
insedda skäl, som borde vara allmänt
kända, för det oundgängliga behovet av
en snabb utbyggnad av skogsbilvägnätet
liksom på sina håll bilvägnätet i övrigt.
Särskilt i den norra delen av landet håller
läget på att bli prekärt genom att skogens
rotvärde inte längre kan hävdas
utan fångstområdena krymper. Samtidigt
visar nyligen företagna undersökningar,
hur svårt och kostbart det är att speciellt
i lappmarkerna och andra höjdlägen
genomföra en nöjaktig föryngring
på de stora arealerna av ålder vanvårdad
skogsmark, där vi har gamla synder
att sona.

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 cm.

Statsverkspropositionen in. in. (Forts.)

Härmed är jag, herr talman, framme
vid skogsbrukets behandling i årets statsverksproposition.

Av anslagen till Skogsväsendet under
IX huvudtiteln har flera ställts på framtiden
genom att departementschefen har
förebådat särskilda propositioner senare.
Ett par av de slutgiltiga förslagen har
jag tagit del av med ett rätt belåtet småleende,
t. ex. det till 1,5 miljoner kronor
höjda anslaget till åtgärder för ökad
skogsproduktion i Norrland m. m. Småleendet
beror på att jag finner att tjat
hjälper, ty det är ju en anslagshöjning
som vi krävt i olika sammanhang. Av vad
jag redan sagt har framgått att det är
ett ytterst angeläget anslag, som jordbruksutskottet
mot departementschefen
tidigare år har justerat uppåt men som
först nu når en i förhållande till behovet
acceptabel storlek, låt vara att det understiger
skogsstyrelsens äskande med
en halv miljon kronor. Vår nye jordbruksminister
är att lyckönska till detta
grepp, ty de åtgärder, som anslaget är
avsett att främja, är av avgörande betydelse
för det framtida norrländska skogsbruket
även som råvarukälla för industrien.

Den föreslagna höjningen av statens
skogsförbättringsanslag med 1,7 miljoner
kronor måste också noteras med tillfredsställelse,
även om ökningen med
drygt 1 miljon kronor understiger vad
skogsstyrelsen funnit skäligt och höjningen
i sill helhet är avsedd för skogsodling
på sämre jordbruksmark. Bindningen
av detta anslag till nära hälften
för skogsodling på sämre jordbruksmark
innebär eu avvägning, som jag ställer
mig tveksam inför. Min mening är nämligen
den, att t. ex. saneringen av restskogarna
i Norrland, där resurserna är
minst, är i större behov av och mera berättigad
till det allmännas stöd än skogsodlingen
av åker.

Den stora besvikelsen under nionde
huvudtiteln utgör emellertid anslaget
till skogsvägsbyggande, som uppräknats
helt obetydligt med 300 000 kronor. Efter
fem års dividerande här i riksdagen
har vi alltså inte ens i år utsikt att få
detta anslag höjt till vad 1955 års skogs -

vårdsutredning ansåg vara ett absolut
minimum. I dagens skärpta läge, som
jag sökt belysa, är ett utbyggande av
skogsvägnätet den avgjort viktigaste rationaliseringsåtgärd
vi kan vidta, såväl
ur skogsbrukets som ur skogsindustriens
synpunkt. Departementschefens motiv
för ungefär oförändrat anslag förstår jag
inte. För dagen nöjer jag mig med detta
konstaterande.

När nu ökade inkomster är att emotse
genom den höjda bensinskatten, hade
man kunnat vänta att skogsbruket skulle
ha fått den relativt blygsamma del av
tillskottet, som det är fråga om och
som även skogsstyrelsen så enträget har
vädjat om. Finansministern framhåller
i »Blå boken», att den kraftiga uppräkningen
av väganslagen — 140 miljoner
kronor — har möjliggjorts av den höjda
bensinskatten. Jag finner det därför nära
nog oförklarligt att inte skogsvägarna
får en liten del av denna summa.

Här borde jag nog, herr talman, sluta,
eftersom tiden är långt framskriden.
Jag fick emellertid för någon timme sedan
en proposition på mitt bord som
gäller Statens skogsindustrier. Jag har
inte haft tillfälle att studera den eller
ens ta del av den PM med redovisning
av ASSI:s ekonomiska ställning och
lönsamhet, som bolaget nyligen har lagt
fram och som finns med i propositionen.
Jag kan alltså inte gå in på denna
redovisning, men jag skulle vilja anknyta
vad jag tidigare framhållit till
ASSI:s norrbottenindustrier. Det är ju i
huvudsak norrländska skogliga intressen
jag i dag behandlat, och anknytningen
är därför inte långsökt.

Stödet till ASSI är främst motiverat
— det måste vi väl erkänna — av sociala
skäl. Rent ekonomiskt hade det
med all säkerhet, som jag framhållit tidigare
här i kammaren, varit vida fördelaktigare
att förädla det virke, som
avses för Lövholmen, vid isfri hamn
längre söderut. Skall ASSI:s verksamhet
längst upp i norr, som trots moderna
fabriker och även under bästa ledning
är och kommer att förbli ett stort äventyr,
ha några utsikter att hävda sig trots
den korta skeppningssäsongen och and -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

111

ra besvärligheter, krävs enligt mitt bedömande
den rationalisering ett snabbt
utbyggt vägsystem möjliggör, inte endast
för att förbilliga råvaran utan för att
över huvud taget trygga råvaruförsörjningen.
I dagens läge är nämligen råvarutillgången
prismässigt sett redan i farozonen,
och den kan bli det i ännu högre
grad i framtiden, om inte all kraft
sättes in på skogarnas förnyelse. Vi bör
också komma ihåg, att det inte är fabrikerna
som ger den stora sysselsättningen,
ty det gör arbetet ute i skogarna och
transporterna av virket ned till kusten.

Herr talman! Jag har, trots min sydsvenska
hemvist, åter tagit mig friheten
att främst föra en norrländsk talan. Jag
hoppas att norrlänningarna ursäktar.
Jag tror nämligen att det är där uppe
vi i dag har de stora avgörande problemen.

Herr Hjalmar Nilsson m. fl. talade
©in avfolkningsproblem, som även de
hänger samman med skogen. Vi får inte
glömma att Norrlands framtid ytterst
liksom landets hela ekonomi beror på
skogen, dess vård och rationella utnyttjande.

Herr SUNDIN (ep):

Herr talman! Sedan nu statsråden och
flertalet av kammarens ledamöter solat
sig i TV :s glans, så finns kvar här i
kammaren vår värderade och oförtröttlige
talman, de obligatoriska stenograferna,
som, även de, vid denna sena
timme liksom annars bör ha vår högaktning,
samt några kammarledamöter,
som liksom jag tror att de måste stanna,
därför att de eventuellt skall tala efter
mig. Den reflexionen ger mig osökt anledning
att säga, att det kanske inte vore
ur vägen att vid varje plenum ha TVutsändning
från kamrarna. Då kanske
intresset för riksdagens arbete skulle bli
betydligt större än vad de tomma bänkarna
för närvarande visar.

Herr talman! Att vi i ett progressivt
samhälle behöver en aktiv marknadspolitik,
har inte minst det senaste decenniets
utveckling bevisat. Även vid ett
studium av statsverkspropositionen får

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
man belägg för att det behövs en mångfald
miljoner inte bara för att klara tillfälliga
störningar på arbetsmarknaden
utan även för att hjälpa till med den expansion
som förekommit inom vissa delar
av näringslivet.

Ett observandum i det senare sammanhanget
är de direkta och indirekta
konsekvenser som dessa åtgärder för
med sig såväl för den enskilde som för
samhället. De gjorda investeringarna i
bostäder, gator, vatten och avlopp etc.
kan, i avsaknad av en framtida långtidsplanering,
bli samhälleliga investeringar
av mycket dåligt värde både för givaren
och för den mottagande kommunen.
Studerar man arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet inte i fråga om delåtgärder
eller i fråga om tillfälliga och i och för
sig behövliga beredskapsingripanden
utan i fråga om dess verksamhet i sin
helhet och samtidigt skärskådar berörda
departements ansvar och handlande, får
man känslan av att i en del fall den högra
handen inte vet vad den vänstra gör.
Låt mig exemplifiera med en frågeställning.

Finns det en klar uppfattning om ansvarsfördelningen
i fråga om yrkesutbildningen
och om vad som är omskolning
och vad som skall betraktas som
ren yrkesutbildning? Förekommer det i
fråga om kapitalinvesteringar i skolor,
ålderdomshem, samlingslokaler etc., att
den för sitt speciella ändamål ansvariga
myndigheten måste avvisa vederbörande
under hänvisning inte bara till turordning
utan även på grund av medelstilldelningen?
Förekommer det vidare att
dessa vederbörande med godtagbar arbetslöshetsstatistik,
presenterad för arbetsmarknadsstyrelsen,
och övriga nödvändiga
argument kan ordna behövliga
tillstånd och därtill nödvändigt kapital?
Om antagandet är riktigt, kan man inte
komma ifrån att det är nödvändigt att
på de här skilda områdena kräva en
bättre samordning.

Den i dag av alla partier accepterade
principen om en god sysselsättningsberedskap
och uppfattningen att kostnaderna
härför utgör en vettig och riktig
investering får inte leda till slentrian

112

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
i tänkandet och handlandet. Är vi i
vårt ställningstagande slutgiltigt beredda
att även i framtiden medelst statliga
ingripanden, som nu sker, påskynda befolkningsflyttningen
från de företagsfattiga
till de redan nu företagsrika regionerna?
Rent företagsekonomiskt bör
även andra möjligheter prövas. Inger
det inte kommunala och företagsekonomiska
betänkligheter, om man, som det
föreslagits, bygger ut den nuvarande
flyttningshjälpen med ersättning eller
statlig inlösen av arbetarnas bostäder,
och tar man inte då steget ut att göra
den s. k. rörliga arbetsmarknaden till
en konturlös och löslig sådan?

Innan kanske skadliga och bestående
åtgärder av här berörd art fortsätts och
intensifieras, måste vi få till stånd en
närings-, arbetsmarknads- och befolkningspolitisk
utredning för att härav få
klarlagt och kartlagt vilka olika problem
och frågeställningar som föreligger, i
syfte att på basis av utredningsresultatet
göra våra ställningstaganden. Det
går nog inte att komma ifrån att nuvarande
mer eller mindre tillfälliga och
provisoriska åtgärder för framtiden icke
är till fyllest.

Vi har för närvarande två lokaliseringsutredningar
som utfört och utför
ett gagnande arbete, som delvis också
lett till resultat. Jag har dock den uppfattningen
att deras direktiv och därmed
utredningsresultat icke ger möjligheter
för ett ställningstagande i enlighet
med vad jag här åsyftar. Men det ja till
europagemenskapen som vårt land givit
i och med vår ansökan om associering
till EEC har vi också åtagit oss ett stort
ansvar för den fortsatta utvecklingen
inom vårt eget land. Med tanke på vad
som sker i dagens Europa är ett bifall
till vår ansökan en nödvändighet, och
vi får hoppas att kommande förhandlingar
skall ge ett gott resultat.

Samtidigt med dessa förhandlingar
måste frågorna följas upp här hemma.
Det får väl anses som ofrånkomligt att
det i den nya situationen kommer att
bli rubbningar inom vissa delar av näringslivet.
Frågor som berör arbetsmarknad,
sysselsättningsmöjligheter och före -

tagens placeringsorter, sett inte bara
från enskild ekonomisk synpunkt utan
även nationalekonomisk, måste bli föremål
för en ingående prövning, en prövning
med hänsynstagande även till de regioner
där råvaran eller realtillgångarna
är belägna. Det måste bli nödvändigt
med direkta och även för framtiden planerade
åtgärder för att näringspolitiskt
utveckla de bygder där sådana naturtillgångar
som skog, malm och elkraft är
belägna. Som eu utopi måste man betrakta
vissa geografiska områden befolkade
i huvudsak med människor vars
uppgift skulle vara att producera råvaror
till förädling på annan ort. Riktningsvisaren
för framtiden får inte visa
mot en målsättning, enligt vilken nationalekonomiskt
rika regioner blir utarmade.
Detta kan endast resultera i att
även de nu företagsmässigt väl gynnade
regionerna kommer att få oanade svårigheter.
Det finns ingen anledning att
hemfalla åt någon naiv romantik med
tro på en storindustri i varje socken.
Det måste vara en helhet i samhällsplaneringen,
som med Europamarknaden i
förgrunden ger möjligheter till ett fortsatt
välstånd.

Här framförda synpunkter och förslag
bör icke betraktas ensidigt eller såsom
avsedda för någon viss del av vårt land.
De reella tillgångarna och deras exploatering
är så betydelsefulla ting att de
samhälleliga insatserna måste avvägas så
att de för framtiden får ett bestående
värde. Huvudfrågorna måste bli för det
första en samordning av de gemensamma
resurserna på näringslivets och arbetsmarknadens
områden med hänsynstagande
till en sund befolkningsutveckling,
för det andra en samordning som
garanterar att inte råvaruförsörjningen
äventyras vare sig för den inhemska produktionen
och konsumtionen eller för
vår exportindustri och för det tredje en
översyn av arbetsmarknadsstyrelsens nutida
och framtida arbetsuppgifter med
särskilt hänsynstagande till åtgärder på
lång sikt med beaktande av Europamarknadens
följdverkningar.

Herr talman! Lika nödvändigt som att
vi får denna samordning är att den ser -

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Nr 3

113

vice, som samhället ■— stat, landsting
och primärkommuner — ger i förhållande
till en avvägd beskattning, betalas
efter bärkraft och fördelas på ett
rättvist sätt mellan medborgarna. Samma
avvägning måste även göras i fråga
om företagsbeskattningen.

Avvägningen mellan storleken på skatteuttaget
av enskilda respektive företagare
får inte bli en fiktiv bedömningsfråga.
Vi måste vara medvetna om att
alla företagstyper behövs i ett progressivt
samhälle. Industrierna -—• från serviceföretag
till stora exporterande företag
— har olika möjligheter att bära en
beskattning. Antalet anställda i förhållande
till omsättning och vinst, geografisk
hemvist m. fl. faktorer gör att tanken
på en generell bruttobeskattning
måste anses omöjlig att genomföra.

Dessa olikartade förutsättningar för
de skilda företagartyperna gör även att
tanken på att över företagsbeskattningen
i sin helhet finansiera nuvarande socialavgifter
måste diskuteras med mycket
stor försiktighet. De största svårigheterna
kommer att uppstå för många mindre
serviceföretag och liknande företag, som
bär stor arbetsstyrka i förhållande till
omsättningen och där en längre gående
rationalisering inte är möjlig. För dessa
företagstyper finns svårigheter att medelst
löner och priser reglera sina åtaganden
gentemot staten.

Även om den företagsbeskattning vi
för närvarande har på intet sätt kan betecknas
som hård, talar nog mycket för
att vi i den nya marknadssituationen
måste via företagsbeskattningen underlätta
konsolidering och kapitalanskaffning.
Denna väg har ju även beträtts på
så sätt att det ges en viss skattebefrielse
för nyemission.

Möjligheterna till en skattelättnad eller
under vissa år skattebefrielse för i
gång varande och nyetablerade företag,
speciellt i råvaruregionerna, bör vara
värda att prövas. I övrigt bör allt göras
för att befrämja relationerna dels mellan
företagen och den rådgivande och i ekonomiskt
avseende hjälpande myndigheten,
dels mellan den senare myndigheten
och den beskattande myndigheten.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)

Om man, som vi gör, anammar idén
att den samhälleliga sektorn skall svara
för mycket stora serviceområden, såsom
undervisning, åldringsvård, ordningsmakt,
sjukvård, vägar och kommunikationer,
och man dessutom i den
lagstiftande maktens händer lagt beslutanderätten
i fråga om den kommunala
sektorn, måste det rent principiellt vara
ett rättfärdighetskrav att kostnaderna för
den enskilde, oavsett bosättningsort, i
form av skatter blir lika för de av samhället
utförda lika tjänsterna.

De stora variationerna i det kommunala
skatteuttaget — alltifrån en utdebitering
av 11 kronor upp till 23 kronor
per skattekrona —■ ger en bild av den
rådande orättvisan. Om därtill läggs, att
kommunalskatten är proportionell och
av den anledningen hårt drabbar de
mindre inkomsttagarna, framstår det
som en tvingande nödvändighet att nuvarande
förhållande inte får bli bestående.

I fråga om den kommunala skatteutjämningen
och därmed fördelningen av
utgifter mellan staten och kommunerna
och i fråga om fördelningen mellan kommunerna
har vi från centerpartiets
sida tidigare presenterat vårt förslag
om grundbidragsprincipen. I detta sammanhang
vill vi inom centerpartiet förvänta,
att riksdagen efter vederbörlig
utredning snarast skall kunna ta ställning
till vårt förslag.

Beskattningen av fysiska personer har
efter höstriksdagens beslut — jag åsyftar
det mer eller mindre omtyckta skattepaketet
— delvis kommit i en ny och
riktigare utveckling. För det första får
man förmoda att alla partier tagit steget
över till en högre utgifts- eller konsumtionsbeskattning
och till en lägre direkt
beskattning, ett ställningstagande som
jag personligen anser vara riktigt. För
det andra togs ett steg i rätt riktning i
fråga om familjebeskattningen. För det
tredje konstateras att de låga inkomsttagarna
inte på långt när erhållit den
skattelättnad som deras ekonomiska situation
motiverar.

Avvägningen mellan direkt och indirekt
skatt och den — såsom jag redan

114

Nr 3

Tisdagen den 23 januari 1962 em.

Statsverkspropositionen m. m. (Forts.)
antytt — förmodade förskjutningen mot
den indirekta beskattningen måste följas
upp av åtgärder i beskattningshänseende
och i övrigt av familjepolitiska
ställningstaganden, som i större utsträckning
än vad som skett skapar ett
familjevänligt samhälle. Barnfamiljerna,
de förvärvsarbetande kvinnornas ställning,
de ensamma mödrarnas skattemässiga
samordning som familjeförsörjare
med hänsynstagande till barnens ålder
och ortsavdragen utgör frågor av rättvisekaraktär,
som vi i centerpartiet vill
lösa.

Vi har i vårt samhälle något över 4
miljoner inkomsttagare. Av dessa har
cirka hälften en inkomst av 8 000 kronor
och därunder och tillhör den gemensamma,
i och för sig icke angenäma,
beteckningen låga inkomsttagare.
Jag har i fråga om de statsanställdas
låglönegrupper i motion och här i talarstolen
framfört min synpunkt om deras
löneförhållanden utan att vinna förståelse
vare sig från civilministern eller från
riksdagens majoritet. Trots denna som
jag ser det negativa inställning från här
berörda parter måste det vara en första
rangens uppgift att via skatterna lätta
bördan för dessa människor.

För det första måste vi ta till allvarlig
prövning finansieringen av de socialpolitiska
förmånerna. Grundtryggheten
i form av folkpensioner och sjukförsäkring
borde i enlighet med vår uppfattning
helt finansieras av skattemedel.
För det andra kan man i fråga om
den direkta beskattningen tänka sig en
nyansering av skatteskalorna till förmån
för dessa grupper. För det tredje krävs
sådana lagar och tillämpningsförordningar,
som ger större möjlighet än för
närvarande till skattelättnader för de
människor, som på grund av sjukdom
eller andra oförvållade orsaker drabbats
av nedsatt skatteförmåga.

Rent principiellt utgör förmögenhetsbeskattningen
en avart, som saknar bärande
motivering. Att först betala lagenlig
inkomstskatt och sedan i form av
förmögenhetsskatt betala en skatt på redan
beskattade pengar är för det första
principvidrigt och kan för det andra

inte befrämja det sparande som vi så
väl behöver.

En annan avart är den nuvarande fastighetsbeskattningen.
År 1957 tillsatte finansministern
en utredning, som i början
av 1960 avlämnade sitt förslag. De
sakkunniga föreslår att fastighetsskatten
avvecklas för fysiska personer. För juridiska
personer skulle den nuvarande
beskattningen bibehållas. Motiveringen
härför skulle mycket riktigt vara det
skattebortfall för vissa skogs- och vattenfallskommuner
som skulle bli följden
om ett avskaffande även skulle ske
för juridiska personer. I vissa fall skulle
det medföra en utdebiteringshöjning
av 4—5 kronor. För sommarstugekommuner
har man framlagt ett i administrationshänseende
godtagbart förslag.
Detta års riksdag bör ges tillfälle att
ta ställning till en ny fastighetsskatt i
enlighet med de sakkunnigas förslag.

Låt mig till finansministern få ställa
frågan: Varför har finansministern,

trots att de sakkunnigas förslag avlämnades
i början av 1960, inte kommit
med någon proposition i frågan? Kommer
riksdagen att under 1962 få höra
något i denna fråga?

Herr talman! Jag har här berört två
mycket stora intresseområden, som var
för sig och i förening betyder oändligt
mycket för utvecklingen. Samhällets
uppgift är inget självändamål. Beslut
som fattas bör i tjänande syfte gagna
oss alla. Låt mig, herr talman, avslutningsvis
uttala den förhoppningen att
de berörda frågekomplexen skall lösas
på det sätt som bäst tjänar och gagnar!

Då tiden nu var långt framskriden
och många talare funnos anmälda, beslöt
kammaren, på hemställan av herr
talmannen, att den fortsatta överläggningen
angående ifrågavarande kungl.
propositioner skulle uppskjutas till morgondagens
sammanträde.

Kammarens sammanträde avslutades
kl. 22.57.

In fidem
K.-G. Lindelöw

Stockholm 1962. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

620118