Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1966 (Riksdagens protokoll 1966:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1966

20 januari

Debatter m. m.

Torsdagen den 20 januari £m.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)...............

Torsdagen den 20 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)...............

Meddelande om enkla frågor av:

herr Hedin ang. åtgärder mot barnmisshandel...................

herr Nordgren ang. rätt för i USA frånskilda svenskar att inga nytt

äktenskap i Sverige........................................

herr Gustafsson i Borås ang. vissa flygsäkerhetsåtgärder...........

herr Gustafsson i Borås ang. undanflykt från betalning av böter för

falskdeklaration...........................................

herr Lindström ang. handläggningen av besvärsärenden avseende

statligt bostadsstöd åt innehavare av jordbruksfastighet.........

herr Gustavsson i Alvesta ang. föreslagna tågindragningar mom

Kronobergs län...........................................

herr Petersson ang. ändring av skyddsområdesbestämmelserna ....

126

127

1—Andra kammarens protokoll 1966. Nr 3

■ *

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Torsdagen den 20 januari

Kl. 10.00

Förhandlingarna vid detta sammanträde
leddes till en början av herr förste
vice talmannen.

§ 1

Justerades protokollet för den 14 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr förste vice talmannen tillkännagav,
att den från gårdagens sammanträde
uppskjutna överläggningen rörande
Kungl. Maj :ts proposition nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov
under budgetåret 1966/67, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66, nu komme
att fortsättas; och lämnades därvid i
enlighet med förut gjord anteckning ordet
till

Herr VIGELSBO (ep), som yttrade:

Herr talman! Efter gårdagskvällens
högtidliga ideologiska final i kammaren
gäller det nu närmast för mig att återföra
kammaren till vardagens grå verklighet.

Ett numera allmänt diskuterat problem,
som även beröres i dagens debatt,
är bilen. Finansministern har förklarat
att bilen är ett av den ekonomiska politikens
problembarn. Det påståendet
kan man kanske medge är riktigt beträffande
bilen som investeringsfaktor,
men som skatteobjekt förefaller den inte
att vara något problem för finansministern.
I det avseendet har bilen utnyttjats
ganska påtagligt. Vi förstår också
att detta varit ganska frestande för fi -

nansministern på grund av bilparkens
fantastiska utveckling.

Utan att mera ingående fördjupa sig
i denna problematik kan man väl dock
fastslå att bilen är ett uttryck för den
goda standard som vi har lyckats uppnå.
Den är snart nog var mans egendom
i vårt svenska samhälle. Skall den
komma till sin rätt måste det dock finnas
framkomliga vägar. Utan vägar blir
bilen ganska betydelselös, ja, den blir
värdelös, ökad bilpark och ökade skatteinkomster
hänger obönhörligt samman
i den utveckling som nu pågår. Det
måste medges att under senare år mycket
har gjorts för vägnätets utbyggnad
och förbättring. Men därvid har bilparkens
tillväxt ingalunda saknat betydelse.
Det är bilägarna själva som genom den
beskattning de pålagts fått betala de förbättringar
som genomförts. Genom bilaccisen
har de därutöver fått lämna
sin rundliga tribut till den allmänna
budgeten.

Inkomsterna av drivmedelsbeskattningen
har emellertid i sin helhet varit
avsedda för vägväsendet, för såväl nyanläggningar
som underhåll. Min uppfattning
är den att de principer som
därvid tillämpats varit riktiga, och jag
har aldrig ansett mig ha någon som
helst anledning att motsätta mig vad
som i detta avseende har föreslagits.

I den proposition som nu framlägges
förefaller det som om finansministern
skulle vara beredd att bryta mot tidigare
tillämpad praxis. Där föreslås en
höjning av bensinskatten med 5 öre per
liter, vilket skulle ge nya 200 miljoner
kronor, utan att en motsvarande höjning
av väganslagen föreslås.

En mycket kraftig höjning av antalet
fordon har förekommit under det senaste
året. En ökning av fordonsantalet

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

har förekommit i sä stor utsträckning
att det har en menlig inverkan på vår
budgetbalans, och det är ju det som nu
är motivet till finansministerns förslag
till höjning av bilbeskattningen, ökningen
gäller såväl personbilar som lastbilar
och bussar. Lastbilarnas både
lastningskapacitet och tyngd har ju
kraftigt ökat. Härigenom har en motsvarande
ökning av vägnätets förslitning
uppstått, vilket kräver mera underhållsoch
förstärkningsarbeten. Detta kostar
pengar.

Den nye kommunikationsministern säger
att oljegrusbeläggningen i ökad omfattning
skall komma till utförande. Jag
medger att oljegrusbeläggningen haft sin
betydelse på vissa vägar, som i fråga
om grundförhållanden och sträckning
är av den natur att de utan vidare kan
befaras. Men vi måste ta hänsyn till att
många vägar på grund av bredd, sträckning
och bärighet knappast kan vara
lämpade för oljegrusbehandling. Där
måste alltjämt en breddning och förstärkning
av vägarna vara en förstahandsåtgärd,
innan man oljegrusbehandlar
dem. Men även detta kostar
pengar.

Man bar ju lagt ned ett stort antal
järnvägar. Detta har medfört att trafiken
på vägnätet intensifierats, och så
kommer att ske även i fortsättningen.
Med hänsyn till de väldiga belopp man
redovisar som vinst eller minskade förluster
i samband med järnvägsnedläggningarna
borde nu bensinskatterna oavkortade
kunna komma vägväsendet till
del. Oavsett det klander som många
gånger riktats mot den föregående kommunikationsministern
med anledning av
järnvägsnedläggningarna måste man likväl
hålla honom räkning för att han
hela tiden lyckats rädda bensinskattemedlen
för deras avsedda ändamål.

Av den nye kommunikationsministerns
tillträdesdeklaration bibringas
man emellertid, som jag uppfattade den,
den uppfattningen att bensinskattemedlen
skall behandlas på samma sätt som

statsbudgetens övriga inkomster. Med
anledning därav vill jag säga att vi vägfarande
vill be Gud bevara oss för detta.

Det kan visserligen anföras att man
på grund av arbetsmarknads- och investeringspolitiska
skäl nu inte kan ge
vägväsendet det som rätteligen borde
tillkomma detsamma. Kan man därmed
också riskera att bensinskattemedlen
även för framtiden är avsedda att bli
en statsbudgetens regleringspost? Det är
en fråga som det skulle varit intressant
att få besvarad. En sådan ordning innebär
nämligen ett avbrytande av en utveckling
som under senare år på ett
lyckligt sätt bidragit till väsentliga förbättringar
av vårt vägnät. Frågan torde
ingalunda i dagens situation vara oberättigad.

Inrikesministern meddelade härom
kvällen att vi har en arbetslöshet som
omfattar 40 000 man. Jag medger att
det inte är någon stor arbetslöshet. Med
tanke på tiden på året kan den kanske
sägas vara ganska blygsam procentuellt
sett, men det innebär dock att det finns
arbetskraft som antagligen skulle kunna
sättas in i vägarbete.

Kommunikationsministern säger att
man skall utbygga den maskinella driften
då det gäller vägunderhåll. Med hänsyn
till ökningen av anslaget för vägväsendet
och de arbetsmarknadsmässiga
skäl som kan anföras, tycker jag att ett
avbrytande av vägarbetet i den omfattning
som man i dag har tänkt sig inte
är befogat.

Om höjda bil- och bensinskatter likväl
måste tillgripas av budgetpolitiska
skäl vill jag fråga: Vilka garantier är
regeringen beredd att lämna med avseende
på vägväsendets framtida uppbyggnad
och underhåll? Vi får en ökning
av bilparken, den inhemska produktionen
och importen av drivmedel,
och allt detta medverkar till att importöverskottet
blir större. Med vilka medel
kan man motarbeta denna utveckling?

Beträffande det stora importöverskottet
skulle jag vilja fråga: Hur skulle det

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ha ställt sig härvidlag om man, som
jordbruksministern föreslagit, redan nu
hade kunnat nedbringa vår livsmedelsproduktion
till 80 procent av det inhemska
behovet? Det skulle då ha funnits
två utvägar. Antingen skulle vi ha
begränsat konsumtionen eller också
ökat importen, vilket väl också i sin tur
måste medverka till ett ännu större importöverskott.
Jag hoppas att finansministern
och jordbruksministern träffar
uppgörelse på denna punkt och att jordbruksministern
inte tillåts att utanför
finansministerns kalkylrum genomföra
denna transaktion.

Häromdagen träffades det en uppgörelse
om landstingens övertagande av
mentalsjukvården. Härför skulle landstingen
erhålla en viss ersättning från
statsverket. Denna ersättning är dock
för liten för att täcka den verkliga kostnaden,
varför man säkerligen kan räkna
med att landstingen kommer att få betala
en ganska kraftig tribut med anledning
av övertagandet av denna sjukvård.
Hur skulle det ha varit om man
i stället hade överlåtit vägväsendet åt
landstingen mot att dessa fått uppbära
alla de inkomster bil- och drivmedelsbeskattningen
medför? Man tycker att
utvecklingen på detta område inte är
riktigt som den borde vara. Kostnadskrävande
statsutgifter överlåts på landsting
och kommuner under det att sådana
statliga uppgifter som betalar sig och
även lämnar betydande överskott bibeliålles
i statens egen regi. Det vore enligt
mitt förmenande riktigare att göra
tvärtom. Kommunerna får i framtiden
säkert svårt att klara sina finanser med
anledning av de ökade belastningar som
följer av statliga beslut vilka kommunerna
själva inte har medverkat till.

Jag sade att jag skulle beröra två saker.
Den andra av dessa tillhör andra
huvudtiteln och gäller redovisningen av
en av fångvårdens byggnadskommitté
utarbetad utvecklingsplan för kriminalvårdens
anstaltssystem. Man för i samband
med denna utredning vissa reso -

nemang om den öppna kriminalvården.
Man hänvisar därvid till den s. k. »Tillberga
typen» som ett mönster för ytterligare
utbyggnad av den öppna kriminalvården.
Erfarenheterna från Tillberga
torde följaktligen vara sådana att
man anser sig kunna fortsätta på den
inslagna vägen.

Den öppna anstaltsvården har säkerligen
många positiva sidor. Om någon
av dem som av olika anledningar har
kommit i delo med rättvisan på den vägen
kan återföras till en normal livsföring,
så bör denna fångvård vara att
varmt förorda.

Tillbergaanstaltens chef har i en i dagarna
avlämnad årsberättelse redovisat
resultaten av det senaste årets verksamhet.
»Det har rått ett harmoniskt
lugn men samtidigt en intensiv och positiv
arbetsglädje», konstaterades det i
anstaltsdirektörens årsrapport.

Till nämnda anstalt är bl. a. knuten en
trähusfabrik, och anstaltsdirektören pekar
i sin rapport på önskemålet om
bättre lagerutrymmen för anstaltens tillverkningar
och materiel. Jag vill livligt
understryka detta direktörens önskemål.
Det verkar inte tilltalande att se
både virke och färdiga husdelar upptravade
under bar himmel, bara täckta
av presenningar. Det ger inte en rättvisande
bild av anstalten. Därför vill jag
via kammarens protokoll hemställa att
justitieministern ser på denna sak och
tillmötesgår anstaltsdirektörens önskemål
i det avseendet. De vid anstalten
tillverkade husen har av sakkunniga fått
goda vitsord, och då det inte torde vara
förenat med alltför stora kostnader att
tillmötesgå direktörens önskemål om lagerlokaler,
hoppas jag att det behovet
med det snaraste tillgodoses.

För att den öppna vården skall kunna
fylla sin uppgift krävs emellertid en
mycket noggrann differentiering av
fångvårdsklientelet. Detta gäller om alla
öppna anstalter, de s. k. frivårdshotellen
inbegripna. Om så inte sker, kan hela
den öppna vården råka i vanrykte. Ett

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

enda litet misstag vid uppdelningen av
fångvårdsklientelet kan göra att vårdresultatet
blir det rakt motsatta vad man
avsett.

En göteborgstidning hade för någon
tid sedan anledning beröra denna fråga.
Tidningen påpekade då •— inte utan
skäl — att om en vaneförbrytare placeras
på en öppen anstalt, varifrån han på
grund av anstaltens öppna vårdform
har möjlighet att fortsätta sin brottsliga
verksamhet, så kan detta ha menlig inverkan
på anstaltens övriga klienter.

Man har sålunda kommit till det resultatet
att den öppna vårdformen är
att förorda, under förutsättning att differentieringen
av klientelet blir sträng
och av den beskaffenheten att den sämre
delen inte får möjligheter att förstöra
hela vårdformens anseende.

Härefter anförde:

Herr NILSSON i Bästekille (h):

Herr talman! När jag skådar ut över
de »välbesatta» bänkarna tycker jag att
det hade varit lämpligt att vi hade börjat
med Gustav II Adolfs fältpsalm »Förfäras
ej du lilla hop».

Jag kommer dels att beröra vissa lokalpolitiska
problem från mitt eget län,
dels vissa andra problem och dels också
något kommentera vad jag lyssnade till
i går. Jag har i tidigare remissdebatter
framfört den bestämda uppfattningen
att när det gäller att se till att allting
fungerar, är det inte bara vissa storstadsregioner
man skall se till utan även
övriga delar av landet.

När det gäller mitt eget län har jag
tidigare framhållit att vi haft vissa besvärligheter
i dess östra del. Alla riksdagsmännen
ifrån det området har deltagit
i uppvaktningar i bl. a. departement
och länsstyrelser och framhållit
nödvändigheten av att inte allting förlädes
till västra delen av Skåne, utan
att man för jämviktens skull och för att
människorna fortfarande skulle kunna
existera även i östra delen fick en jäm -

nare fördelning av industrier m. m. Vi
har då fått till svar: Försök, ni som är
kommunalmän, att själva göra någonting
där nere! Vi har sagt att vi förstår fullkomligt
att man riktar denna uppmaning
till oss, och vi har också hjälpts
åt på åtskilliga punkter för att vända
utvecklingen i rätt riktning, och vi har
också hoppats att vi skulle få någon
förståelse för detta från dem som makten
haver — av vilka vi heller inte ser
någon på statsrådsbänken här.

Nå, vad har man nu gjort? Jo, för något
år sedan hade man en stor sammankomst
och talade om att det vore lämpligt
för oss att göra av med alla järnvägarna.
Vi protesterade kraftigt och
bestämt och sade att det kommer vi inte
att finna oss i förrän den dag då vägarna
kan rustas upp, vilket ansågs som en
hygglig begäran. I måndags hade man
ett nytt sammanträde i Tomelilla, där
jag på grund av sjukdom inte kunde
närvara men där samma problem diskuterades
på nytt, att nu var det tid att
plocka bort ytterligare järnvägar utan
att ställa i utsikt upprustning av vägarna
inom samma tid. Man räknar med
att vår nådatid skall vara två år. Därefter
skall alla järnvägar plockas bort.
Vägdirektörerna i båda länen talar om
att det kostar över 40 milj. kronor att
rusta upp vägarna. SJ:s vinst på att lägga
ner järnvägarna skulle bli c:a 3 milj.
kronor. Om man räknar med en förräntning
på 40 milj. kronor så kommer
man ganska snart underfund med att
det blir inga större vinster för SJ eller
staten men däremot många olägenheter
för oss som skall bygga och bo i denna
landsända. Jag kan utan överdrift säga
att vi är uppriktigt sagt upprörda över
att man på detta sätt utan vidare skall
försöka att indirekt sabotera alla våra
ansträngningar att vända allting till en
fördel där nere i vår landsdel.

Vi har försökt också i departementen
att få gehör för tankegången att få ett
gymnasium i Simrishamn. Samma svar
har givits: Om ni bara kan visa på att

Torsdagen den 20 januari 1900 fin.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

ni har skaffat dit flera industrier och
därmed mera folk, så skall ni naturligtvis
också få ett gymnasium. Det har vi
gjort nu. I min egen hemkommun kommer
vi under de närmaste åren att få eu
högst betydligt utvidgad industri. Det
har varit likadant på andra håll, men
jag vet inte hur det går med den saken.

Det iir också annat som man funderar
på att plocka hort. Man har diskuterat
huruvida man inte kunde dra in
tullen, domsagan, och vi har från olika
statsråd här fått veta att de nya kommunblocken
kommit till för att alla som
bor inom dessa områden skulle få en
förbättrad service. Om detta är en förbättrad
service så förstår jag inte alls
vad en förbättrad service är. Det är ett
klart belägg för att det var ingenting
annat än struntprat när man talade om
att blocken skulle ge oss större möjligheter.
Med allt detta vidtar man inga
andra åtgärder än i negativ riktning.

Nu kommer vi inte att finna oss i
detta. Vi som kommer ifrån det området
kommer att driva denna sak vidare
i departementet. Vi har fått länsstyrelsens
fulla stöd och kommer att använda
detta också för att få det dithän, att
inga järnvägar läggs ner förrän vi har
fått en fullgod ersättning i form av
landsvägstrafik. Det har vi inte fått,
och vi har heller inte blivit lovade det
inom överskådlig tid.

Sedan jag berört dessa lokalpolitiska
spörsmål skall jag också i någon mån se
på ekonomien. När vi i fjol samlades
här och gick igenom en statsverksproposition
så var det många med mig som
kände en viss ängslan inför den budget
som då presenterades. Vi fick där läsa
att statens utgifter skulle öka med 4
miljarder kronor, och man ställde sig
onekligen frågan hur detta skall sluta.

Ja, det har slutat på ett sätt som inte
gör någon glad i dag. T. o. m. finansministern
är ganska bekymrad över utvecklingen
och konstaterar, att vi i verkligheten
köpt mera än vi kunnat sälja
—■ skillnaden är 1 400 miljoner. Finans -

ministern säger: Det går inte att fortsätta
på denna väg. Ja, det är fullkomligt
riktigt. Men hade det inte funnits
skäl att vara besinningsfull redan i fjol,
när propositionen utarbetades? Man
har vid ändå efter så inånga års regerande
någon aning om att det inte går
att alltid vara före med utgifterna och
därefter räkna som så: Vi skall väl
kunna skaffa pengar så småningom.

Vi är i dag i en allt annat än avundsvärd
situation. Trots all den skicklighet
man uppdriver i argumenteringen går
det inte att bortförklara det. Människorna
frågar sig med ängslan: Hur skall
detta sluta?

Årets budget är stramare än fjolårets
— det skall medges. Men det hade, som
sagt, varit skäl att strama åt en aning
redan förra året, så att vi sluppit detta
väldiga importöverskott. Då kunde det
ha varit lättare att klara situationen i år.

Man hade väntat sig att herr Sträng i
sitt långa anförande i går —• på en
timme och trettioen minuter, om jag inte
såg fel vid min kontroll — skulle säga
någonting om hur dessa problem skall
ordnas upp. Ty som jag betraktar frågan
båtar det i dag föga att träta om
vem som är mest skuld till problemen.
Regeringen har den största skulden —
det vet vi. Men det löser inga problem
att hävda detta.

Och när herr Sträng föraktfullt avvisar
tanken på att han tillsammans
med representanter för den borgerliga
oppositionen skulle sätta sig ned för att
man skulle hjälpas åt att lösa problemen,
anser jag att herr Sträng handlat
fel. Det är onödigt att av prestigeskäl
säga, att härvidlag kommer vi inte att
resonera — vi sköter allting så bra att
vi inte behöver någon hjälp. Eller som
finansministern själv uttryckte saken:
Den som kommer objuden får räkna
med att gå otackad därifrån.

Det kan tänkas att sådana saker inträffar.
Men det kan också tänkas att
den som vägrar att bjuda in till överläggning
en gång själv finner sig över -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

flödig och får lämna sin plats utan att
bli särskilt tackad. Och det tycker jag
vore synd, ty finansministern har på
många områden gjort en insats som jag
villigt erkänner varit bra.

Jag skulle vilja säga: Släng all prestige,
både på regeringssidan och oppositionssidan,
och sätt er ned och gå igenom
problemen på fullt allvar. Ty det
kan inte få fortsätta på samma sätt som
nu, såvida inte resultatet skall tillåtas
bli en fullkomlig ekonomisk katastrof
för alla små inkomsttagare och för alla
småsparare. Det går, som jag sade, inte
att bortförklara detta, även om man är
aldrig så skicklig i sin argumentering
efter många års träning.

Den avtalsrörelse som nu spelas upp
och för vilken föret varit ganska kärvt
åtminstone i utgångsläget, kommer att
gå till som vanligt. Man säger: Håll
fingrarna borta från arbetsmarknaden
— den sköter sig själv. Ja, de stora
starka industrierna och de som är anställda
inom dessa kan säkerligen även
i år hävda, att arbetsmarknadens frihet
skall respekteras. De stora företagen har
råd att betala löneglidningen och kan
dra till sig arbetskraften. De människor
som är sysselsatta där och vid sidan om
själva lönehöjningen får en icke föraktlig
löneglidning — i vissa fall större
än lönehöjningen — säger alltså: Håll
fingrarna borta från avtalsrörelsen —
allting fungerar ju synnerligen väl.

Men alla små inkomsttagare, som fått
några få procent om året och inte kunnat
kompensera sig genom löneglidning
eller på annat sätt, frågar sig med bävan:
Hur skall detta sluta? Senast i går
kväll, när jag åkte hem i en taxi, fick
jag en påminnelse härom. Chauffören
tog upp dessa problem och sade just:
»Hur skall detta sluta? Här har vi små
inkomsttagare varje år fått en liten
höjning då och då, som omedelbart äts
upp genom höjda priser på varor och
tjänster.»

Herr talman! Jag är bergfast övertygad
om att det är på tiden att pröva

ett annat system, sedan priser och löner
nu i åtskilliga år jagat varandra och
de små inkomsttagarna och småspararna
förlorat mer och mer. För många
blir det säkerligen en chock när jag
helt enkelt säger: Låt oss ett år pröva
både pris- och lönestopp. Det inte
minst viktiga är att husmödrarna då
skulle kunna veta att priserna kommer
att gälla ett år framåt. Tror ni mig inte
när jag säger att ett sådant system vore
värt att pröva, så gå ut och fråga husmödrarna.
Ni kommer då att få samma
svar som jag fått av varenda en jag frågat:
Det skulle vara utomordentligt värdefullt
att veta att priserna håller sig,
och då kan lönerna också ligga stilla
ett år.

Vi har som sagt prövat det andra
systemet med alla de negativa verkningar
det haft, med undantag för dem
som kunnat följa med i den stora löneglidningen.
Därför tycker jag vi skall
tänka litet på dem som har det svårast
ställt ekonomiskt och inte bara på dem
som i någon form kompenserat sig. Det
skulle också medföra att vi skulle kunna
sätta ett stopp för den inflation,
som har sina förödande verkningar på
många områden — det kan man inte
komma ifrån.

I går sade finansministern att han
inte tyckte särskilt mycket om oppositionen.
Han medgav dock i första omgången
att den naturligtvis hade rätt att
försöka komma i regeringsställning.
Men det dröjde inte en minut förrän
han skiftade tonfall och sade, att oppositionen
sedan år 1947 inte hade strävat
efter något annat än att söka erövra
regeringsmakten och därvid använt sig
av samma filosofi, som den Ignatius
Loyola på sin tid företrädde.

Då undrade jag i mitt stilla sinne, om
finansministern skulle fortsätta resonemanget
i denna riktning, vilket han dock
inte gjorde. Jag tror dock att de flesta
av kammarens ledamöter känner till
Ignatius Loyolas paroll: »Ändamålet
helgar medlen», och det var detta fi -

Nr 3

Torsdagen den 20

Vid

nansministern syftade på. Oppositionens
enda strävan sedan år 1947 skulle alltså
ha gått ut på att erövra regeringsmakten,
varvid ändamålet fått helga medlen.

Jag trodde att det i en demokrati var
fullt riktigt att ha eu växling i regeringsmakten.
Jag går så långt, ärade
kammarledamöter, att jag tror att det,
även om det varit en regering av annan
färg än den socialdemokratiska, hade
varit fel om den suttit alltför länge.
Växling vid regeringsmakten hör demokratien
till, och jag tror att detta är
både nyttigt och nödvändigt inte minst
för de människor, som berörs av de
beslut riksdag och regering fattar.

Jag blev naturligtvis något förskräckt
när jag hörde finansministern säga att
oppositionens hela strävan var att erövra
regeringsmakten — man kan gott säga
med vilka medel som helst. Jag tänkte
då att det skulle vara intressant att
höra vilken filosofi finansministern
och hans partivänner omfattar, men
därom fick vi ingenting höra. Med sin
kända blygsamhet avstod han från att
karaktärisera sig och sitt parti. Enligt
finansministerns beskrivning skulle vi
inte vara något annat än en samling av
i största allmänhet obehagliga individer,
som han hade att dras med.

Vilken filosofi skulle då egentligen
herr Sträng och hans partivänner ha?
Jag skulle kunna tänka mig att de, om
vi liknas vid Ignatius Loyolas anhängare,
kunde jämföras med TV-figuren
»Helgonet» i dennes egenskap att vara
fullkomlig på alla punkter. Det är nog
den bästa beskrivning man kan ge.

Det har vidare, herr talman, vid flera
tillfällen under gårdagens debatt talats
om jordbrukets framtid. Man har
sagt att det skulle vara lämpligt att
krympa vår produktion och i stället
utifrån köpa vad vi behöver i fråga om
livsmedel. Jag har funderat mycket
över detta problem. Det torde ändå stå
klart för varje ledamot av denna kammare,
att världssvälten är en realitet,
som växer sig starkare för var dag som
1*_Andra kammarens protokoll 1966.

januari 19(>(S fm.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

går. Skall vi verkligen med berått mod
minska vår egen produktion med 17
18 procent för att i stället uppträda
som eventuella köpare av det överskott,
som kan finnas ute på världsmarknaden?
Skulle inte en skammens rodnad
bränna på våra kinder, om vi hävdade
att vi hade rätt att göra detta och ta av
de livsmedel, som de svältande människorna
så väl behöver?

Låt oss följa Skriftens ord: »Allt vad
I viljen att människorna skola göra
Eder, det gören I ock dem!» och lämna
det överskott som finns på världsmarknaden
till dem som verkligen behöver
det, till de svältande människorna,
vilka redan i dag dör i tusental och
om ett tiotal år kanske kommer att do
i miljontal av brist på näring!

De som sitter i denna kammare om
tio år skall säkerligen som ett av sina
stora problem få att behandla just frågan
på vilket sätt vi skall kunna hjälpa
de svältande människorna att över
huvud taget klara livet. Den dagen kanske
man även kommer att säga, att de
personer vilka satt som ledamöter av
denna kammare för tio år sedan inte
såg längre än näsan räckte, eftersom
de utan vidare lät vår egen produktion
gå ned i förlitande på att vi skulle kunna
få köpa utifrån vad vi behövde.

Jag tror för min del att det vore riktigare
om både vi och andra industrialiserade
länder i Amerika och Västeuropa
i stället sökte hålla vår produktion
på så hög nivå som möjligt och lät
den del av produktionen, som vi själva
inte behöver, gå till de svältande
människorna. Då skulle alla ha sökt
göra en insats, vilken vi vet alltför väl
behövs. Det går inte att blunda för detta
faktum — i så fall vill vi inte se verkligheten
som den är. Vi är skyldiga att
hjälpa dessa människor och kan även
göra det. Vi behöver inte uppträda som
köpare på världsmarknaden av de produkter,
som så väl skulle behöva gå till
de svältande folken.

Det kan också inträffa att de vilka

Nr 3

Torsdagen den 20

Vid remiss av statsverkspropositionen n

verkligen har något att säga till om ute
i världen bestämmer, att det överskott
som finns först och främst skall gå till
de svältande folken, vilket skulle vara
fullständigt riktigt — det är jag bergfast
övertygad om. Därför vill jag än
en gång betona: Låt oss hålla vår produktionsapparat
intakt, och låt det vi
inte själva behöver gå till de människor
som i dag svälter och som alltför väl
behöver ett tillskott av livsmedel för att
klara sig!

Vi hade en bättre tillställning här i
går kväll efter klockan 20. Vi fick se
en hel del som jag knappast trodde hörde
kammaren till. Man hade egentligen
bara litet putslustigheter för sig. Det är
klart att sådant kanske kan vara roligt
någon gång, men jag trodde ändå att
när vi har remissdebatt i kammaren
är det statsverkspropositionen och de
allvarliga problem som sammanhänger
med den som vi skall diskutera.

.lag skulle kunna tänka mig att det
vore lämpligt att man verkligen försökte
göra sitt allra bästa på alla håll och
kanter. För min del tror jag att regeringen
skulle göra klokt i att något mer
lyssna på oppositionen. Än en gång vill
jag understryka att det skulle vara nyttigt
att se bort från all prestige på båda
sidor och verkligen bemöda sig att göra
någonting av vad som behövs.

Inflationen, som jag berörde för någon
minut sedan, är mycket svår i dagens
läge. Alla små inkomsttagare och
alla småsparare har lidit stora förluster.
Statsministern yttrade teatraliskt i
går: »Hela den offentliga sektorn bär
vi byggt ut. Vad är det egentligen ni
vill ha? Är det något fel att vi bygger
skolor, sjukhus och vägar?» Vem har
sagt detta? Vi har påpekat att vi har
gått litet för fort, att vi helt enkelt har
levt fortare än våra tillgångar har medgivit.
Om en enskild människa eller en
familj lever på detta sätt, slutar det
med en katastrof. Det gör det också för
staten, om inte den besinnar sig i tid.
När statsministern talar om alla des -

januari 1966 fm.

sa fördelar borde han väl i någon mån
ha nämnt att detta har kostat oss en inflationistisk
utveckling av stora mått.
Vi har berövat spararna miljardbelopp.
Det nämndes emellertid ingenting om
den saken, ty då hade den förgyllda
medaljen visat sin baksida, och det var
kanske inte den han ville tala om. Enligt
min mening vore det lämpligt med
litet större förståelse för att alla människor
har rätt att få sina ekonomiska
behov så långt som möjligt tillgodosedda
och inte bara vissa starkare grupper.

På en del håll talar man om att man
är ekonom. Jag vill uttala den förhoppningen
att de människor som i dag utbildar
sig till ekonomer skall ha större
möjligheter att bedöma saker och ting
realistiskt än våra dagars ekonomer till
stor del tycks ha. Därvidlag brister det
högst betänkligt, det kommer vi aldrig
ifrån.

Man har talat mycket om oppositionens
splittring. Det står visst något om
den i Stockholms-Tidningen i dag, om
jag inte i hastigheten läste fel. Jag tror
inte att det är farligt med denna splittring.
I någon män kan jag upprepa vad
jag sade redan i fjol: Oppositionen
skall göra stora ansträngningar för att
konstatera att vi på många områden
har gemensamma intressen. Om vi i någon
fråga kommer på olika linjer, behöver
vi inte därför ta heder och ära
av varandra. Den gångna höstriksdagen
har enligt min mening visat vägen. Med
ett enda undantag gick det bra hela
hösten. Också i gårdagens remissdebatt
höll oppositionen med ett enda undantag
samman. Man har lärt sig att inse
att det inte är fråga om vissa små detaljer
som skiljer utan om att samsas
kring de stora problemen för att se till
att få en annan politik i detta land som
tar större hänsyn till verkligheten och
inte bara rusar i väg hur som helst.

I mitt eget län har vi slutit ett avtal
om borgfred. Sedan dess har jag träffat
människor från alla de borgerliga
partierna, och ännu har jag inte mött

Torsdagen den 20 januari 1906 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

någon som har kritiserat detta. Tvärtom
har man sagt: »Det var väl att ni
äntligen har gjort denna överenskommelse».
Jag tror att det är riktigt.

Min synpunkt är, precis som i fjol,
den att man när man nu resonerar om
dessa saker skall sluta upp med det som
jag anser fullkomligt felaktiga resonemanget
att två skall slå den tredje. Det
kommer ändå aldrig att lyckas. Om två
tycker att de kan behandla den tredje
parten hur som helst, slutar det illa så
småningom. Låt oss i stället som rejäla
vuxna människor sätta oss ned alla tre
och resonera igenom de problem som
eventuellt kan skilja oss åt. Jag är övertygad
om att det med god vilja på alla
håll och kanter går att lösa även detta.
Därom har vi gott hopp.

Till slut, herr talman, vill jag säga
att, såsom jag ser det, alla i denna kammare,
både regeringen och den borgerliga
oppositionen, är skyldiga att göra
sitt allra bästa för att stoppa inflationen
i vårt land. Vi skall ändå räkna
med att det en gång skall skrivas historia
även om våra gärningar i detta hus.
Om vi inte vill göra mer i dag, kommer
det då att sägas: Det var de människorna
som utan tvekan lät det gå
hur som helst och förstörde penningvärdet
i Sverige.

Låt oss i stället försöka att få domen
att lyda så här: De gjorde i alla fall så
gott de kunde för att rätta till de fel
och brister som fanns. De visade i alla
fall en ärlig vilja.

Jag hoppas att en sådan ärlig vilja
skall visas från alla håll. Det är den
enda möjligheten att få rätsida på dessa
problem. Det går inte att låtsas som
ingenting och fortsätta. Då lurar man
bara sig själv — och vad värre är, man
lurar hela svenska folket, våra väljare,
de som gett oss förtroendet att företräda
dem i denna kammare.

Herr talman! Det skulle kanske vara
åtskilligt att tillägga, men jag har redan
talat någon minut längre än jag
brukar göra. Vi har emellertid resone -

rat om så pass viktiga problem, att jag
ansett det nödvändigt att klart säga
ifrån. Därför tror jag för min del, herr
talman, att det bästa man kan göra i
dagens läge är att låta alla goda krafter
förenas, slänga all onödig prestige
åt sidan och att försöka motsvara det
förtroendet som de som valt oss har
ställt på oss alla.

Herr LUNDHERG (s):

Herr talman! Varje gång en riksdagsmans
rätt trätts för när har jag opponerat
mig. Innan jag går in på den fråga
som vi diskuterar här i dag, finns
det anledning att beröra vad de borgerliga
sade i går, nämligen att man
skulle ta över makten 1968. I det här
huset förefaller det emellertid som om
socialdemokraterna görs husvilla därför
att vi släppt in kanslier. Ett lämmeltåg
av s. k. tjänstemän tränger ut de av
svenska folket valda riksdagsmännen.
Jag är glad åt att herr förste vice talmannen
sitter i dag, ty han har ändå
visat ett intresse för konstitutionella
frågor och därmed sammanhängande
spörsmål. Man gör sig här frågan: Skall
svenska folkets valda förtroendemän
tala genom kanslipersonal? Skall kanslipersonalen
utarbeta anföranden, motioner,
interpellationer och enkla frågor?
Hur skall svenska folket uppfatta en sådan
utveckling?

Nu vet jag inte var felet ligger, men
i går försökte jag förgäves finna en
plats där jag kunde sitta och arbeta.
Förr kunde man gå upp fyra trappor.
Nu är det kanslier överallt. Det är de
borgerliga som har tagit lokalerna till
kanslier. En skylt anger att det sitter
en nybliven sekreterare i ett rum, som
vi riksdagsmän tidigare ändå hade möjlighet
att någon gång disponera. Jag
gick längre bort och fick se Nordiska
rådets namn. Är det också en politisk
sammanslutning som skall ha plats däruppe?
Visserligen kan man säga att en
av dess tjänstemän skall vara något
slags kontaktman mellan vissa grupper,.

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.
Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

men mig veterligt finns det ingen representant
för dem i riksdagen och därför
har Nordiska rådet ingenting här att
göra. Jag gick ändå längre bort och
fick se MbS. I går stod dess ende representant
i kammaren och klagade över
att vi hade övat våld i olika avseenden.
Nog måste man väl ändå fråga sig, om
det är rimligt att han gentemot kammarens
alla andra ledamöter gjort otillbörligt
övergrepp genom att ta det förr
samfällt brukade rummet som MbS nu
disponerar? Man måste fråga sig, vem
som har tagit ifrån alla andra kammarledamöter
rätten att bruka ifrågavarande
rum. Om ett parti som har endast
en representant skall ha ett rum, vill
jag, herr talman, klart och tydligt säga
ifrån att vi alla önskar få det.

Sådant här gör att man blir litet betänksam.
Jag vet inte vem som styr i
detta hus, men jag har utgått ifrån att
det är riksdagen och riksdagsmännen.
Annars kommer vi kanske en dag i den
situationen att till och med kammarens
talmän får se en annan skylt på
sina dörrar än sin egen. Att dessa politiska
knuttar nu har kommit in i riksdagsarbetet
må vara hänt, men att de
även skall lägga beslag på det lilla utrymme
som vi riksdagsmän har i detta
hus, är att gå för långt. Därför vill jag
protestera. Om det är riksgälden som
sköter detta, frågar man sig om det
inte finns någon socialdemokrat där
eller om dessa representanter är andligt
försoffade så att de inte kan göra sig
gällande. Detta är en allvarlig anklagelse,
men jag anser att den är berättigad.

Jag vill erinra om att i 110 § regeringsformen
sägs ifrån, att om någon
våldför sig på bl. a. riksdagsmannens
rätt att utöva sina uppdrag, är det
straffbart. Jag hoppas verkligen att JO,
om han nu fungerar som riksdagens
ombudsman, ser till att den som är syndare
i detta fall får en påminnelse. Om
riksgäldskontoret och dess tjänstemän
sköter detta, vill jag rekommendera

kammaren att i stället låta vår materialförvaltare
och vaktmästarpersonal göra
det; ge dem en tjänst som ligger några
lönegrader högre och med befogenheter
att se till att ordningen i detta hus återställes,
så att vi är fredade mot politiska
knuttar, som bestämmer vad vi
tycker och handlar.

Jag har varit i riksdagen i 26 år och
jag har aldrig låtit vare sig regeringsledamöter
eller andra träda min rätt
som riksdagsman förnär. Jag har inte
heller tänkt att jag skall stanna kvar i
detta hus så länge att jag skall behöva
äta tuggad andlig mat, utan jag tänker
ha förstånd nog att dessförinnan ge
mig iväg härifrån. Det kan inte vara
meningen att vi skall väljas till riksdagsmän
bara för att stå och läsa upp
vad andra tycker och tänker. Det vore
då lämpligare att författaren själv sattes
till riksdagsman.

Herr talman! Detta var bara en parentes.
Jag hoppas verkligen att vi blir
av med obehöriga i denna församling
och att varje riksdagsman får möjlighet
att utföra sitt arbete på det sätt som han
önskar.

Det var emellertid inte för att säga
detta som jag begärde ordet, utan för att
ta upp några av de praktiska frågor i
övrigt som har ägnats intresse i debatten.

Det märkliga är att man i detta sammanhang
har talat så mycket om att
slå ned socialismen och därmed förstår
man då även materialismen. Då jag
lyssnade på debatten i går gjorde jag
den reflexionen, att det är märkligt hur
litet talarna kände till om socialism
och marxism. Marx och Engels var —
såsom det en gång har sagts — mindre
doktrinära i fråga om marxism än
andra. Nu fick jag en känsla av att
oppositionens företrädare var oerhört
doktrinära marxister. Men när man
diskuterar politik vill man ju inte kalla
det materialism, utan säger någonting
annat.

Jag har med intresse följt den poli -

Torsdagen den 20 januari 1960 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiska utvecklingen i vårt land, speciellt
därför att vi nu enligt uppgift skall få
en borgerlig samling och därför att mittenpartierna
har gjort en kraftansträngning
för att åstadkomma den. Det var
med en viss förväntan jag läste det
stora, stolta programmet och lyssnade
till herr Hedlund, när han kommenterade
det i TV. Han blåste i sitt jakthorn
och förkunnade för hela svenska
folket budskapet, att det nu gällde att
angripa inflationen genom att på norrländskt
vis samlas kring ett runt bord
och rådfråga vitterfolket, d. v. s. det som
är »oknutt», hur man skall komma till
rätta med inflationen och hur man
skall lösa andra ekonomiska problem.

När jag hörde herr Hedlund sade jag
mig: Vilken barnatro! Jag lyssnade i
går på herrar Ohlin och Hedlund, och
då föll mig i minnet den gamla sången
»Djupt i havet». Men av någon underlig
anledning blev texten litet annorlunda
och löd ungefär så här: »Gnällharpan
slår, skogsbruden fäller sitt gyllene
hår.» Vem som gnällde och vem
som var skogsbruden skall jag inte yttra
mig om.

Man frågar sig, om det är rimligt att
klippa av den politiska debatten endast
för att åstadkomma en politisk samling
som är lika blekgrå som en omålad ladugårdsvägg.
Här finns en tendens som
vi måste uppmärksamma: man är nu
inne på vägen tillbaka till tuvhopparperioden.
Om det skall vara någon
mening med en mittensamling i vilken
högern inte är med, så måste man förutsätta
ett tuvhopperi. Och om det är
någonting som vi bör akta oss för, så
är det att ta ett steg tillbaka till den
djupa förnedringens period i politiskt
liv vilken kännetecknades av tuvhopperi.
Jag förstår herr Wedén som hellre
drar sig tillbaka än deltar i detta
samröre. Man gör sig frågan: Hur skall
två kärlekskranka, som är så omaka
som centern och folkpartiet, kunna förenas
i en brudsäng?

Den samverkan som uppnåtts påmin -

ner mig om Sokrates’ reflexion då han
valde Xantippa till livskamrat, trots att
han visste att det var en elak käring.
Som bekant bar Sokrates inte skrivit
någonting själv, men han lär ha sagt:
»Gift dig eller gift dig inte; du kommer
att ångra dig i båda fallen!» Sedan
lät Cicero Xantippa säga de bekanta orden:
»Alltid densamma.»

Man måste göra reflexionen att det
inte kan medföra någon förändring att
bara gå armkrok, utan att det i så fall
måste till något annat, i varje fall när
det gäller politiska ting. Därför tycker
jag att denna händelse är av så pass
allvarlig art både för svenskt näringsliv,
vår socialpolitik och kulturpolitik,
att det finns anledning att uppmärksamma
den.

Det har också här talats mycket om
inflationen och om prisförhöjningarna
som är så stora, att de medför åtskilliga
bekymmer. Efter att ha lyssnat till
debatten bad jag direktören i det företag
där jag har äran att vara ordförande,
Konsum i Uppsala, att få siffrorna
på prisutvecklingen inom vårt företag
för att se hur det ligger till. Jag var
inte nöjd med att priskontrollnämnden
hade sagt att Uppsala-Konsum låg lägst
i Sverige. Jag ville även kontrollera
fakta om utvecklingen och få fram siffrorna
för juni månad förra året och de
nuvarande siffrorna.

Om jag då tar en veckobudget för
juni 1965, kan jag konstatera att en viss
del av denna kostade 35: 66, medan den
i januari 1966 kostar 35: 49. I fråga om
jordbruksprodukterna skall jag villigt
erkänna att kostnaderna har stigit en
del. I juni kostade veckobudgetens andel
av mjöl, vispgrädde, smör, mjukost,
ägg och sådant 22:34, medan den nu
kostar 22:48. Siffrorna för charkuterioch
köttvaror är 28: 15 för juni och för
närvarande 29:62.

För att kvinnorna skall få samma
betalning som manliga arbetstagare har
vi under denna tid fört upp deras löner.
Vi har vidare från den 1 mars 1965

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ökat lönerna för vår personal med 50
kronor per månad, vi har genomfört en
arbetstidsförändring genom en rullande
femdagarsvecka, vi bär utvidgat de
sociala förmånerna, infört längre semester
m. m. Under tiden juni 1965—
januari 1966 har företagets utgifter stigit
med 1,97 propent. I detta sammanhang
vill jag också erinra om att en
3-procentig ökning av omsättningsskatten
genomfördes den 1 juli.

Detta är vad som har skett inom ett
rationaliserat företag. Men jag håller
med om att det är omöjligt för småhandeln
att följa med i denna utveckling.
Utan att det kan betraktas som
oskäligt kan småhandeln t. ex. på grund
av utflyttningen från en ort tvingas att
höja priserna men detta gäller inte den
s. k. allmänna prispolitiken.

Man ställer sig frågan: Har jordbrukarna
fått för mycket, eftersom det klagas
så? Jag tror inte att så är förhållandet.
Men varför har nu denna oerhört
stora inflationsdebatt satt i gång?
Jag vill erinra om att när avtalsrörelsen
började inleddes denna i den förhoppningens
anda som gav uttryck åt
kravet på lika lön för lika arbete. Lönerna
skulle höjas för låglönegrupperna,
och vi ansåg att det var ganska naturligt
att så skulle ske. Nu verkar det
som om låglönegrupperna skulle vara
inflationsspöket och melodien som kommit
bort. Det har vi alltid fått höra i
olika sammanhang. Men låt mig öppet
och ärligt säga ifrån att om arbetsmarknadens
parter inte nu kan se till
att låglönegrupperna får ett ordentligt
lyft, bör samhället ingripa även på detta
område för att ge dessa människor
en levnadsstandard som svarar mot den
målsättning välfärdssamhället ställt
upp.

Vi bör komma ihåg att vi både inom
stat, landsting och kommuner har ett
ansvar för oerhört många låglönegrupper
i vårt land. Det kan inte vara rimligt
att fortfarande erbjuda lönegrad 3
till lägre sjukvårdspersonal när vi vet

att ingen i detta land själv kan klara
sig på den lönen, utan måste få hjälp
av föräldrar eller andra. Om staten,
landstingen och kommunerna höjde lönerna
för sina anställda i de lägre lönegraderna
skulle den enskilda industrien
och handeln följa efter. Jag tror
inte att det skulle vara någon riksolycka.

Jag vill också erinra om att från och
med årsskiftet finns någonting som kallas
landstingsråd. Hur dessa befattningshavare
skall kunna placeras in i
vår kommunala självstyrelse vet väl ingen
i dag. Men landstingsmännen har
själva — jag förutsätter efter prövning
—- varit med om att bestämma de villkor
som skall gälla för landstingsråden.
Och, herr talman, är det då fråga
om lönegrad 3? Eller om lönegrad 21
eller 27? Nej, dessa landstingsråd har
placerats i lönegrad på B-plan som ger
dem mellan 60 000 och 80 000 kronor i
årsinkomst plus sociala förmåner. Och
i det fallet synes ATP:s regler vara rena
bleka lakanet. De kan väljas vid 67
års ålder etc.

Det är de valda förtroendemännen
som har prövat lönesättningen. Nu kan
inte landsting, kommuner och andra
komma ifrån, om de inte skall medverka
till bibehållandet av det gamla klasssamhället,
som ju alla önskar skall försvinna
— Engel sade visst någon gång
att dess rätta plats vore på ett museum
någonstans i England — går det inte
bara att flytta pjäserna på schackbrädet
eller förändra deras benämning. Vi
måste i stället se till att om konungen
eller drottningen på schackbrädet skall
få vad dem tillhörer, skall vi också
handla så gentemot bonden, som symboliserar
låglönegrupperna. Vi kan inte
bara hålla på med att diskutera låglöneproblemet,
utan vi måste nu försöka att
göra någonting.

Då säger man att levnadsstandarden
för alla människor har ju höjts. Ja, det
är riktigt. Men klyftan finns kvar. Vad
gör vi här i riksdagen? Jo, enligt stats -

Nr 3

Torsdagen »lön 20 januari 1906 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

verkspropositionen förutsätter man en
så hög målsättning att ingen av dem
som ligger i lönegrupperna under 15 000
kronor kan få del av alla de vackra
drömmarna. Vad är det då för mening
med det hela? Att vi skall minska arbetstiden
tycker jag är riktigt. Men skall
vi göra detta endast diirför att man skall
kunna ha dubbelarbete och bli i stånd
att hyra den fyrarumsvåning med alla
moderniteter som i statliga och andra
utredningar uppställes som norm av
några ljusblå människor som inte ser
de fattiga i samhället? Det kan inte vara
rimligt att förutsätta att människor skall
ha deltidsarbete och föra en tillvaro,
som vi andra med goda inkomster, slipper
ifrån. Vi tycks inte vara beredda
att förverkliga alla de målsättningar
som vi har.

Jag har frågat mig varför de stolta
målsättningarna i alla våra utredningar
är så världsfrämmande ljusa att drygdelen
av svenska folket inte kan få del
av dem. Jag tog mig för att räkna efter
hur många statliga utredningar som
just nu är i gång, och antalet förefaller
ligga mellan 400 och 500. Ungefär 3 000
personer är engagerade som s. k. sakkunniga
i en eller flera utredningar,
vartill kommer annan personal. Man bör
emellertid lägga märke till att det icke
är de folkvalda representanterna som
dominerar i utredningarna, utan i regel
s. k. experter som lever kvar i ett
rätts- och samhällstänkande som är livsfarligt
för en nation i utveckling. De
skapar bilden av ett samhälle som skall
skydda vissa intressen, som de kanske
själva företräder, men de kan inte se
en broder i nöd som behöver hjälp.

Jag säger därför rent ut att jag hoppas
att herr Sträng, eftersom han skall
vara sträng, försöker blåsa bort drygdelen
av dessa herrar som sitter år efter
år och fördröjer utvecklingen för svensk
industri och samhällsutvecklingen över
huvud taget.

Herr Hedlund tryckte på behovet av
planläggning och han talade ganska pa -

tetiskt om en usel, ja, genomusel budget.
Jag skall medge att man i många
fall ställer sig frågande inför det samhällstänkande,
lagstiftning, planering
in. in. som förekommer och som är direkt
skadliga för en av de viktiga grundstenarna,
nämligen produktionen i Sverige.
Herr Hedlund har på gamla dagar
börjat syssla med industrier, men
om man kan beskylla honom för några
fel, så inte är det för att vara industrimän.
Hur går herr Hedlund till väga?
Enligt tidningarna planerar han för
närvarande en ny industri i Uppland,
naturligtvis inom skogsbranschen. I
samma område finns en stor pappersindustri
som för att kunna fortsätta att
existera och konkurrera på den internationella
marknaden måste vara beredd
till en ständig utbyggnad och förnyelse.
Men förutsättningen för att denna
industri skall kunna planera och utveckla
sig är, att den har säker tillgång
till billig råvara, och med billig menar
jag också att transporterna inte får bli
så långa att transportkostnaderna utgör
en belastning för företaget. Man säger
att vi inte skall bry oss om naturfrågorna
här, men området ligger i alla fall
inom Stor-Stockholmsräjongen med alla
dess krav i fråga om fritidsintressen.
Och även om vi ser bort från detta och
ifrån olägenheter med vatten- och luftföroreningar,
är väl det hela ett
prov på hur man icke skall handla, när
det gäller planering i dagens situation.

Om man på detta sätt skapar en industri,
som blir för liten därför att den
på grund av råvarubrist inte kan utveckla
sig samtidigt med det nuvarande
företaget utan som kommer att förutsätta
användning av lågavlönad arbetskraft,
så blir nog icke herr Hedlund
betraktad som någon ängel inom det
området, utan han blir både beträffande
industriell planering och även ur
andra synpunkter betraktad som en sådan
där skadeinsekt som vi redan har
tillräckligt många av.

Det kan synas märkligt att jag tar

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

upp detta bär, men om vi skall tala om
planering bör de myndigheter som bar
hand om dessa frågor inte bara föra
ett teoretiskt resonemang utan också
försöka att i praktiken klara det hela.
När jag över huvud taget tänker på denna
samverkan mellan centern och folkpartiet
så är jag orolig för industrien,
därför att svensk industri icke har råd
att bli bedömd ur taktiska politiska synpunkter.
Det kan förefalla egendomligt
att jag säger detta, därför att det anses
att jag skulle vara kritisk mot bolag.
Jag bar emellertid aldrig varit kritisk
emot modern vettig industriplanering.
Vad jag har varit kritisk mot är yttringar
som inte hör hemma i ekonomiska
sammanhang. Jag har velat säga
detta, därför att den s. k. oppositionen
ju har varit mycket aggressiv beträffande
inflationen in. m. Handen på hjärtat:
Är det någon i Sveriges riksdag
som verkligen vill komma till rätta med
inflationen, och kan vi göra det så
länge vi har en penninghushållning?
Man gnäller oerhört mycket över skatter,
och det sägs att den statliga sektorn
har blivit för stor. Vad rymmer den
statliga sektorn? Jo, sjukvård, hälsovård
in. m., och se på utvecklingen därvidlag.
Vad ger vi våra folkpensionärer
i dag? Har de fått för mycket? Det
är möjligen försvaret som man vill åt
när man gnäller över skatterna. Jag
framlade 1958 synpunkter på försvaret
och framhöll att utgifterna skulle kunna
sänkas en hel del, men sedan dess har
man byggt ut försvaret och anlitat
svensk industri till den grad att varje
hundratals miljon som vi skulle spara
in skulle medföra sociala tragedier i en
industri på någon ort. Det är emellertid
klart att man nu kanske bedömer
försvaret i en nyktrare anda, och det
är väl för närvarande en lämplig tidpunkt
att ta upp debatten igen, eftersom
det nu råder brist på arbetskraft
på flera håll.

Herr talman! Jag skulle också vilja
säga några ord om de s. k. punktskatterna.
Jag har aldrig i mitt liv förstått

vissa av dessa skatter. Jag accepterade
omsättningsskatten därför att den var
generell och därför att vi med den
ville försöka styra det ekonomiska livet,
men på ett område har jag varit
benhård motståndare till punktskatter
och det gäller spritskatten. Jag trodde
att frågan om höjningen av spritskatten
nu skulle vara ur världen, men den dyker
oupphörligt upp. Jag är själv nykterist,
herr talman, så jag talar inte i
egen sak. Jag kommer emellertid i kontakt
med så många människor som är
offer för spriten att jag väl förstår problemet,
och jag vill klart säga ifrån att
det är min bestämda uppfattning att
höjningen av spritpriserna endast går ut
över hem, familj och enskilda inom de
folkgrupper som har det verkligt bekymmersamt
i vårt land men botar inte
spritmissbrukaren.

Om vi verkligen är beredda att ta
krafttag för att rensa upp i spritträsket
eller i all denna oreda av olika förordningar
in. m., som retar människor, har
jag ingenting att invända. Men, ärade
kammarledamöter, är det någon av er
som har rest med tåg, flyg eller båt till
utlandet och sett alltför ofta riksdagsmän,
landstingsmän eller kommunalmän,
förtroendemän av olika kategorier,
industriledare, bankmän m. fl. som
inte omedelbart vid framkomsten till
gränsen köpt sprit för att slippa betala
skatt?

När jag rest med flyg, har jag ibland
frågat mig: Är det dessa människor vi
skall skydda? De kan ju få sprit på annat
håll utan skatt. Och samtidigt sitter
det kanske en stackare i ett rivningshus
eller ute på Tegelbacken, utan några
som helst möjligheter att värma sig,
och dricker ur sin liter. Han skall ha
råd att betala skatt, men inte de där
andra, som reser utomlands och är så
uppsnyggade. Om vi menar allvar i detta
fall, så låt oss ta bort alla möjligheter
att skattefritt få köpa någon sprit på
våra båtar och flygplan. Den försäljningen
hör inte trafiken till!

Vi driver en ständig propaganda för

Torsdagen den 20 januari 19G6 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nykterhet på arbetsplatsen, och där har
vi kommit ett stycke på väg. Likaså har
vi fört en intensiv kamp mot den baksmälla
på måndagarna, som förr var så
vanlig bl. a. vid våra bruk. Men ställer
vi samma krav på dem som tillhör företagsledningen
att de under veckans
dagar skall vara nyktra? Följer vi den
regeln?

Ibland deltar jag i middagar och banketter
— man blir ju bjuden på sådana
tillställningar därför att man har några
titlar. Är det någon som tycker det är
rimligt att sprit i sådana fall skall drickas
gratis, stundom i ohämmade mängder,
på det allmännas bekostnad? Även
om det är en bank eller ett industriföretag
som bjuder, är det till sist de
vanliga medborgarna som får betala kalaset.
Vad gör vi egentligen åt den där
stackaren som sitter och dricker sprit
i ett rivningshus? Han blir inte bjuden
på någon bankett- eller middagssprit.
Han får dricka sin egen sprit och betala
skatt för den. Men de fina herrarna
på middagarna slipper betala skatt.

Och hur är det med militären? Vi propagerar
med all rätt för nykterhet vid
ratten. Men brukar vi sätta en sådan
där utdunstningsapparat framför munnen
på de militärer som skall dirigera
eller föra ett flygplan — eller, ännu
värre, som tar hand om våra ungdomar
och kommenderar dem? Kontrollerar vi
att de inte har baksmälla eller nyligen
har druckit sprit? Kontrollerar vi att
det inte förekommer sprit på arbetsplatsen
där, d. v. s. på våra officersmässar?

När vi skickar representanter till utlandet
i viktiga värv, har vi då några
garantier för att de verkligen uppfyller
de krav vi ställer på en vanlig hederlig
svensk arbetare då det gäller nykterhet
på arbetsplatsen? Nej, det gör vi inte.
Och så länge denna dubbelmoral finns
kvar reagerar jag mot att de som har
det bäst ställt här i landet skall slippa
undan huvudparten av spritskatten,
samtidigt som de som för en dyster

tillvaro måste betala spritskatt. Det kan
inte vara rimligt.

.lag vet att det är meningslöst att yrka
avslag på propositionen om spritskatten,
men jag tycker ärligt sagt inte att
riksdagen har någon heder av att resonera
ungefär så som prosten i en bekant
dikt. Han talade om spritens förbannelse,
så att menigheten i kyrkan skalv av
rädsla, men när han sedan gick ned
från predikstolen sade han: Välkomna
då till maten och supen! En sådan moral
tycker jag inte precis hör hemma i
dessa resonemang.

Herr talman! Det finns självklart en
hel del andra frågor som jag tycker att
man allvarligt skall beakta. Det måste
ske en utjämning för att vi skall kunna
komma till rätta med de problem som
vi brottas med. Jag skall hålla med om
att det behövs ett inkomststopp, men
det gäller de högre inkomsttagarna. Däremot
måste vi göra en kraftig ansträngning
för att de lägre inkomsttagarna
verkligen skall klara det hela. Därför
förutsätter jag — när Kungl. Maj:t sagt
att vi skall fåmarkvärdestegringsskatt —
att »opiumhandlarna» på bostadsfronten
verkligen skall klämmas åt och att
hyresregleringen inte skall slopas. Ja,
ärade kammarledamöter, vi klarar själva
hyrorna, men de människor som nu
bor i rivningshus kan inte på grund av
de höga hyrorna flytta in i de nybyggda
husen som byggs på samma tomter, och
de har också rätt att få en bostad. Jag
vet också att småhandlare och småföretagare,
som tvingas flytta ur de gamla
lokalerna och in i nya och moderna,
inte ekonomiskt kan klara en sådan förändring.
Om vi släpper hyresmarknaden
fri, innebär det en katastrof för
dessa människor.

Herr talman! Här har behandlats författningsfrågor,
frågan om försvarskostnaderna
m. m. och den koncentration i
fråga om kommuner med storlandsting,
affärsverksamheten m. m., som den senaste
ärade talaren berörde. Jag måste

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

säga att för ett folkstyre och en demokrati,
som vill att vanliga människor
skall kunna komma i kontakt med någon
som sitter i beslutande organ, innebär
dessa storkommuner, storlandsting
och storföretag inom handeln att många
människor avskärs från möjligheten att
få sina berättigade behov tillgodosedda.
Därför hoppas jag, herr talman, verkligen
att både departement och riksdag
betänker — om det nu skulle vara så
olyckligt att det kommer en proposition
om storlandsting m. in. — att eftersom
inte alla människor bor i tätorterna,
utan det ännu finns både gamla och
andra som bor på landsbygden, att även
de har rätt att bli delaktiga av det moderna
välfärdssamhället. Har vi inte nu
råd att låta människor bo där, så frågar
man sig hur man kunde ha råd när
Sverige en gång var så oerhört fattigt.

Herr talman, jag har självklart ingenting
att erinra mot att statsverkspropositionen
remitteras till utskott. Jag föreslår
det — det hör väl till — men jag
hoppas som sagt att herr talmannen och
konstitutionsutskottsledamoten beaktar
att vi här i Sverige skall ha någon plats
för svenska folkets talesmän och kunna
slippa obehörigt ingripande från ämbetsverk,
tjänstemän eller myndigheter.
Då har riksdagen själv anledning se till
att vi får ett hus där vi har självstyre,
och där svenska folket kan ge uttryck
åt vad de önskar.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall uteslutande anknyta
till ett av de tema som herr Helén
tog upp i går kväll.

Jag tror jag vågar börja med att säga,
att inom den unga generationen av politiskt
intresserade — 25—35-åringarna
— intar liberalerna i dag en ledande
position. En så förhållandevis talrik
samling av högt begåvade, dialektiskt
skickliga, kunniga och talangfulla unga
människor var det länge sedan något politiskt
läger kunde visa upp. Jag tror
man får gå tillbaka till den under detta

sekels båda första decennier unga socialdemokratiska
generationen för att
finna något liknande.

Desto mera förbluffande var det då
att för kort tid sedan i en artikel i
Svenska Dagbladet finna liberala strävanden
karakteriserade bl. a. med utgångspunkt
från en osmaklig fånighet,
som jag tidigare kritiserat, begången av
en liberal studentklubb. Jag skulle till
vad herr Helén anförde i detta sammanhang
vilja lägga ytterligare några
ord, nämligen att den som under beklagande
av andras debattmetoder själv
drar sådana paralleller inte torde ha någon
aning om vilken grov fadäs han begår.

Från samma konservativa håll har vi
fått veta att i ett bestämt avseende paralleller
också skulle kunna dras mellan
socialismens, kommunismens och konservatismens
idévärldar. Det har förklarats
att dessa tre åskådningar, var
och en på sitt sätt, visat sig förstå värdet
av, som det heter, »struktur» och
»ledning» i samhällslivet. Uttrycken är
något dunkla. Men det förefaller ytterst
sannolikt att de syftar på ett hos kommunistiska,
konservativa och socialistiska
ideologier gemensamt drag av förkärlek
för att statens ledning skall bestämma
vilka auktoriteter som skall vara
vägledande för medborgarna i deras
gestaltning av sitt dagliga enskilda liv.
Medborgarna skulle böra bejaka en sådan
tingens ordning.

I viss mening är ju resonemanget riktigt,
herr talman. Kommunismen bygger
alltjämt på en med hjälp av statens
makt — ibland tvångsmakt av grövsta
slag — hos individerna indoktrinerad
auktoritetstro. Hos en del konservativa
kretsar i dagens samhälle kan rester
spåras av den förkärlek för en från samhällstoppen
indoktrinerad auktoritetstro
som var typisk för den gamla och
»klassiska» konservatismen. Och inom
socialdemokratien kan man finna spirande
frön till något slags socialistisk
nyklassicism, som jag kallat det i ett

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr II

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

annat sammanhang. Enligt denna »nyklassicism»
borde staten se till att exempelvis
barn och ungdom får en god »socialistisk»
uppfostran.

Naturligtvis skulle man också bakom
t. ex. den ihärdiga socialdemokratiska
önskan att behålla statens grepp över
massmedia och att genomdriva statsbidrag
som påverkar konkurrensförhållandena
mellan tidningar och partier
kunna ana något slags strävan att hålla
indoktrineringsinstrument i beredskap,
vilka statsmakten skulle ha möjlighet att
laborera med. Men som väl är, herr talman,
kan man ändå konstatera att i
varje fall i dagens läge de som vill påkalla
statliga indoktrineringskonstaplars
bistånd för att förse medborgarna med
lämpliga auktoriteter inte har så stor
marknad som de själva tycks tro. Det är
möjligt att kommunisterna kan känna sig
flatterade av att tillsammans med socialdemokrater
och högermän kombineras
i professor Biörcks treenighet.
Men jag tror inte att det är sannolikt,
att socialdemokraterna och högermännen
finner kombinationen lika anslående.

Mot en på detta sätt konstruerad kombinations
förträfflighet har emellertid
ställts en enligt belackarnas mening fördärvlig
liberalism, som uppges verka i
en anda av normlösliet och trolöshet
ägnad att appellera till egocentricitet,
hänsynslöshet och asocialitet. Vilken
förtjusande beskrivning! Det finns tydligen
folk — även på de mest överraskande
ställen — som hellre vill se
t. o. m. en kommunistisk ordning än
vad de föreställer sig skulle bli en liberal
oordning.

Men resonerar man på detta sätt ställer
man naturligtvis den stora huvudfrågan
alldeles felaktigt. Samlevnad mellan
människor förutsätter, herr talman,
ordning — en ordning åstadkommen genom
av medborgarna respekterade regler.
Den stora skiljelinjen går inte och
kan aldrig gå mellan ordning å ena sidan
och å den andra oordning, regel -

och normlösliet. Anarki kan aldrig tänkas
såsom ett bestående tillstånd, allra
minst i vår tekniskt komplicerade värld.
Någon form av ordning inställer sig alltid.

Den stora skiljelinjen går på ett helt
annat sätt än mellan ordning och anarki.
Huvudfrågan gäller i stället hur ordning
skall uppnås. På ena sidan om linjen
befinner sig då de som är mer eller
mindre benägna att inte se någon annan
utväg än att tillgripa en med statens
medverkan indoktrinerad auktoritetstro,
stödd av fruktan för straff och i sista
hand av våld och terror från de styrandes
sida. Blir sådana tankegångar vägledande
för utvecklingen, skapas vad
man skulle kunna kalla ett kommandodisciplinens
samhälle.

På den andra sidan om skiljelinjen
står de som vill bygga på individuell ansvarskänsla
och strävan till ett samvetsbestämt
handlande. Kan sådana tankegångar
framgångsrikt följas, uppstår det
som Bertil Ohlin en gång kallade den
fria och laglydiga människans samhälle.
1 ett sådant samhälle utgöres inte ordningens
fundament av statliga indoktrineringsansträngningar
kombinerade
med fruktan för straff hos den enskilde.
Detta fundament bildas i stället av individernas
samvetsbestämda krav på det
egna handlandet, av deras villighet att
taga hänsyn till medmänniskorna och
att följa — under en strävan att ändra
— även de lagar, vars innebörd det egna
samvetets prövning måste ogilla. Naturligtvis
måste nämligen i en sådan
samhällsordnings fundament också ingå
individernas rätt att verka för en ständig
förnyelse av lagar och normsystem.
Man skulle kunna kalla ett samhälle av
denna typ för självdisciplinens samhälle.

Tyvärr finns på många håll en ovana
att förväxla den individuella samhällsprövningen
av normer med normlöshet.
Det finns ingen anledning att sätta likhetstecken
mellan innebörden av denna
liberala grundtanke, samvetsprövningen
av normer, och de intensiva men i tan -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kegången oklara angrepp för vilka den
ene av Dagens Nyheters chefredaktörer
utsatt det som samma chefredaktör kallat
»normernas tyranni». Vi som är
verksamma inom det liberala lägret har
blivit ganska vana vid förväxlingar och
misstag av detta slag. Vi vet av lång erfarenhet
att i en bred odling som den
svenska frodas också biörckar där lagercrantaar
växer och vice versa. Båda
arterna kan ibland få en del uppseendeväckande
former, men deras betydelse
för odlingens fortbestånd är sannolikt
inte proportionell mot det uppseende
som de väcker.

Det finns emellertid säkerligen ett
klart samband mellan graden av självdisciplin
och graden av kommandodisciplin
i ett samhälle. Ju mindre självdisciplin,
desto mer kommandodisciplin.
Ju mindre individuell ansvarskänsla,
desto sämre demokrati, desto större användning
av statens tvångsmakt, desto
större risker för en glidning i totalitär
riktning. Det finns intet tvivel om att
den nu unga liberala generationen inser
detta sammanhang; däremot är det tyvärr
inte lika klart att den i alla väsentliga
avseenden har dragit konsekvenserna
av denna insikt.

En av dessa logiska konsekvenser bör
vara att demokratiens framtid beror av
de mångas vilja och förmåga att engagera
sig och bära delansvar för samhällsutvecklingen.
En annan är att —
då så är fallet — utformningen av politiken
och dess detaljer bör stimulera
och inte dämpa denna vilja och förmåga.
Politikerna bör se på medborgarna
som självständiga, samarbetsvilliga,
i verklig mening sociala individer i
stånd att delta med sin egen, om än
i många fall spröda eller oskolade ton
i samhällsdebatten. Politikerna bör se
på medborgarna som individuella subjekt,
däremot inte som objekt, som instrument
från vilka partiernas politiska
teknokrater skall tävla om att locka
fram den för dem lämpligaste tonen.

Det är i detta sammanhang som en

bristande insikt har kommit till uttryck
även hos unga liberaler, t. ex. i reaktionen
inför parti -och presstödsdebatten.
Ett av de aktuella och mera betänkliga
exemplen på detta är den skrivelse,
som ett par personer inom den liberala
ungdomsrörelsen sänt till folkpartiets
riksdagsgrupp. I denna skrivelse begärdes
att tre medlemmar av gruppen som
röstat emot regeringens partistödsproposition
inte skulle omväljas till utskottsplaceringar.
Detta ger uttryck åt
en inkvisitorisk inställning som inte
borde förekomma i det liberala lägret.

Det är naturligtvis alltjämt häpnadsväckande,
apropå denna fråga i övrigt,
herr talman, att ett svenskt regeringsförslag
om världens högsta partistöd
i ett demokratiskt land genomdrevs
under inte stort mer än en treveckorsperiod.
Detta stöd gavs utpräglad
diskriminatoriska former, ägnade att
i konservativ anda bevara den nuvarande
partistrukturen samtidigt som det
socialdemokratiska partiet särskilt gynnas.
En sådan form av partistöd är naturligtvis
principiellt förkastlig. Det är,
som jag ser det, en angelägenhet av stor
vikt att verka för en reformering av
denna bakvända reform.

Det är en skandal att den svenska
regeringen lika litet som tillskyndarna
av detta partistöd i övrigt inte gjort
ens en tillstymmelse till ett försök att
påvisa att det finns vägar att underlätta
partiernas verksamhet genom icke diskriminatoriska
åtgärder. I stället har
man ägnat sig åt en propaganda för
den i den demokratiska världen hittills
enastående tyska ordningen. Denna ordning
synes nu Västtysklands högsta
domstol — till fromma, tror jag, för
den tyska demokratien — vara på väg
att pröva om.

Helt i linje med vad som i övrigt
skett på detta område här hemma och
med vad vi är vana vid är att Sveriges
Radio och TV deltog i denna ensidiga
uppläggning och inte hann med att
presentera hur saken ordnats t. ex. i

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Storbritannien, där man onekligen bär
lång erfarenhet av demokrati.

EU fundamentalt villkor för att den
nu unga liberala generationen skall uppnå
samma framgång som 1910- och
1920-talens socialdemokratiska generation
är att den, liksom den socialdemokratiska
då, verkligen lär sig att medborgarna
är individer och inte objekt
för propaganda. Det räcker inte att vara
duktig politisk teknokrat. Det räcker
inte med den intellektuella klarheten,
den dialektiska skickligheten, den politiska
kunskapen. Det fordras någonting
därutöver — och någonting som
kanske är ännu mer väsentligt: det
fordras att vinna förtroende inte bara
för hjärnans kvalifikationer utan också
för förmågan till emotionell inlevelse i
människors villkor och situationer.

Det fordras inte bara insikt om att
medborgarnas materiella villkor kan
fortsätta att förbättras från välfärd till
välstånd för alla ännu snabbare än nu.
Det fordars inte bara insikt om att demokratiens
former kan fulländas ytterligare.
Det fordars också insikt om
risken för att allt detta kan ske samtidigt
som en äkta demokratis livsmöjligheter
försvagas därför att individernas
engagemang och medansvar i samhällsutvecklingen
långsamt avtar.

Det är framför allt den sistnämnda
insikten som måste till hos den nu unga
och i många avseenden briljanta liberala
generationen. Jag tror för övrigt
att den måste till i ännu större utsträckning
hos andra nu unga politiska
generationer. Men kan den liberala generation
som nu är ung förvärva den
insikten, kommer framgång att följa
den, större framgång kanske än som på
länge väntat någon politisk generation.
Misslyckas den med detta förvärv, kan
den i stället komma att bidra till att
luckra upp den svenska demokratien.

Jag hoppas att den unga liberalismen
skall besinna det stora ansvar som tillkommer
den och inte för kortsiktiga
önskemål sälja ut de — om man vill

nå slutlig framgång — osäljbara insatserna.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror det skulle vara
fel att låta berr Wedéns beskrivning av
eu mycket liten del av Sveriges ungdom
stå oemotsagd. Jag har inte funnit att
de liberala lejonen har haft klorna kvar
när de behövts att riva med. Tvärtom
visar det sig att det som går ut ur munnen
på dem är storvulet, medan det
som är i hjärnan ofta kan vara ganska
smått.

Man talar om socialistisk uppfostran,
frihet för massmedia och respekt för
individen m. in. Om tiden tillät det,
skulle jag verkligen kunna tala om hur
vi inom socialdemokratien har fått den
styrka och kraft som vi har. Det är
inte av teorier utan därför att vi har
fått uppleva det sociala eländet i samhället.
Det gällde för oss att fostra en
ungdom och skapa ett parti som kunde
utplåna de sociala och kulturella
orättvisorna och lindra människornas
kval.

Om herr Wedén tycker att han kan
peka på något som helst förtryck i dag,
så kan jag tala om att jag har gått på
de flesta vägar i Uppland. Jag har också
läst dess historia. Vad var det som
gjorde att August Palm inte fick tala
för patron och kyrkoherden i Bro? Den
enda plats som han kunde tala på var
landsvägskanten, och då blev han
stämd.

Om det är något parti som har visat
vilja att tillgodose individens krav på
frihet och människovärde, så är det den
svenska arbetarrörelsen. Jag skulle ha
lust att citera en del passusar ur några
föredrag som en professor höll 1896 om
socialismen och om den sociala rörelsen.
Herr Wedén skulle allt må bra av
att läsa litet om socialismen; då skulle
han kanske inte idealisera ungdomen
på ett sådant sätt att vi andra måste
sätta många frågetecken för den skildringen.

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Helt allmänt kan man säga att ungdomen
av i dag är betydligt mer vaken
och i stort sett bättre än ungdomen var
när herr Wedén och jag var unga. Det
erkännandet skall vi ge dagens ungdom.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Trots att det egentligen
är onödigt skulle jag vilja påpeka, inte
så mycket för kammaren som för herr
Lundberg, att även om man gör ett försök
till en så kortfattad historieskrivning
som han gjorde, så måste man ge
utrymme för de liberala insatserna som
var av grundläggande betydelse för
medborgarnas frihet under den period
som herr Lundberg här talade om.

Jag vill inte polemisera med herr
Lundberg beträffande värderingen av
den unga, liberala politiska generationen.
Men jag vågar ändå säga att ehuru
alla vet att herr Lundberg har ett gott
hjärta, så hade vi kanske inte från just
honom väntat oss varningar för att vara
alltför stora i munnen; de stora orden
är ju ingalunda främmande för herr
Lundberg, inte heller de grova orden.
Kammaren har litet tidigare i dag fått
exempel på det.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Jag tycker att herr Wedén,
som ändå borde komma ihåg diskussionen
om en viss händelse i kammaren,
skall vara försiktig när han talar
om de där orden och deras valörer.

Jag vill också tala om att jag uppskattar
alla ungdomar som strävar efter
kunskap, frihet och människovärde. Eftersom
herr Ohlin nu kommit in i kammaren,
vill jag nämna att jag blivit
mycket förgrymmad när jag sett herr
Ohlin springa i bänkarna och tillrättavisa
sina ungdomar här i riksdagen.
Om herr Erlander skulle på samma sätt
i varje fråga springa och sätta upp pekfinger,
så Gud nåde herr Erlander. Om
den liberala frihetskämpande ungdomen
i riksdagen eller annorstädes får vara

fria medborgare och tänka fritt, då skall
jag gratulera.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Lundberg i Uppsala
har i dag inte för första gången -—
tyvärr kanske inte heller för sista gången
— visat prov på en fantasi som han
borde ägna åt bättre ändamål än att
komma med fullständigt verklighetsfrämmande
påståenden.

Herr LUNDBERG (s) kort genmäle:

Herr talman! Får jag fatta herr
Ohlins senaste inlägg på det viset, att
han av utvecklingen har lärt att den
ungdom som fostras inom folkpartiet
är kapabel att utan förmyndare tänka,
handla och föra en självständig tillvaro? Herr

JOHANSSON i Skärstad (ep):

Herr talman! Remissdebatten lider
rätt ofta av en viss ensidighet, i det att
somliga frågor får huvudparten av tid
och intresse, medan andra i och för sig
väsentliga spörsmål kommer i skymundan.
Frågan om demokratien, dess
livsbetingelser och utveckling behöver
allsidigt aktualiseras. Demokratien är
ej något som vi fått färdig utan den har
byggts på från generation till generation,
men det finns någonting, som är
grunden från början, och det är somligt
i ritningarna som ej får nonchaleras
för den fortsatta utbyggnaden.
Detta innebär inte att vi avsäger oss
nya upptäckter och framsteg som kommit
till stånd, men de måste prövas efter
de grundläggande värderingarna.

Hänsynen till individen är ett av de
grundläggande dragen. Vi måste alltid
kunna understryka vad någon har sagt:
den idé som inte räknar med varje individ
är för liten för vår värld. När
människan får sin rätta plats i vårt
kulturbygge, får hon också den rätta
platsen i debatten, även i remissdebatten.
Vi måste ha respekt och hänsyn

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Nr 3

för människan oeli för individen oberoende
av ålder, boplats och arbetsuppgifter.

I vär tids kollektiva tänkande blir en
individ lätt bortglömd och orättvist behandlad.
Vi har inte rätt att nonchalera
eller bagatellisera någon människas
livsdröm, livskamp eller livsproblem.
Alla måste ha rätt att drömma om och
räkna med en karriär i ett samhälle
som ger rättvisa åt alla. Vi måste arbeta
efter idéer som gör att det inte får finnas
någon i vårt land som är ensam,
bortglömd eller orättvist behandlad.
Handikappade, sjuka och åldringar behöver
få särskild medkänsla. Minoritetsgrupperna
får inte tappas bort utan
bör kunna räkna med en likadan behandling
i fråga om sina väsentliga intressen.

De makthavande borde då och då besinna
att majoriteten de äger ändå är
så liten att viktiga frågor måste avgöras
med lottens hjälp. Bland annat därför
borde hänsynen till minoriteterna
få ett större spelrum än vad som nu är
fallet i åtskilliga avseenden. Någon har
sagt: »Giv en god människa makten och
hon är inte god längre.» Detta gör att
de makthavande ständigt måste ge akt
på sig själva, så att de inte missbrukar
sin maktställning.

När jag hörde herr Lundberg, och
även herr statsministern i går, ondgöra
sig över mittensamverkan, skulle jag
till detta vilja göra en kommentar. Jag
tror att vi behöver få mer förståelse
för andra partiers uppfattning och arbete.
Vi har ett stort behov av en politik
som överbygger klyftan och motsättningarna
så att onödiga spänningsförhållanden
försvinner. Därigenom
skapas förståelse och en harmonisk gemenskap
i dagens samhälle. Vi får akta
oss för att bygga upp en järnridå i vårt
eget land. Vi måste, utan att därför förlora
vårt ansikte, vilja samarbeta med
alla så långt det tjänar demokratien
och vårt folks bästa. Om samarbetet
mellan folkpartiet och centerpartiet

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

e- skulle innebära något positivt för vårt
s- folk, skall väl alla vara tacksamma, ty
vårt folks bästa iir väl varje ärlig pon
litikers målsättning.

e- En minoritetsgrupp som förtjänar
e- särskild uppmärksamhet i dagens siis
tuation är de lågavlönade. Någon gång,
n. helst i år, borde en förbättring av de
h lågavlönades villkor kunna ske, utan att
le fördenskull högre inkomstklasser skul:a
le få en motsvarande förbättring; detta

1- med tanke på alt det kompenserande
a, barnbidraget är lika för alla, vilket gäli.
ler även omsen.

2- En mycket avgörande roll spelar de

i- folkmoraliska frågorna för demokra n

tiens fortbestånd och utveckling. Dessa

frågor har saboterats och nonchalerats
a- från vissa håll, och det värsta är att
människorna acklimatiserat sig i det
onaturliga. De tror att förnekelse, seir
deslöshet, dryckenskap m. m. är natur 5-

ligt. Alf Ahlberg har sagt: »Demokrati

r- utan kristendom kan inte bestå.» Där a

för är kristendomens fiender en fara

r för demokratien och vår kultur. Det

r har ju visat sig att kristendomen som

h en levande religion inte bara får efter tt

följ are och sådana som tacksamt tar

:t till vara kristendomens förädlande följ r

der utan att personligen bekänna sig

till den tron, utan också förföljare,
h När förföljarna av kristendomen får

i- tillräcklig makt, inträder sådana för g

hållanden som vi absolut inte vill upp g

leva i vårt samhälle. Exempel finns inte

e långt ifrån oss i Sovjetryssland och i

*. öststaterna efter kriget,

i- Någon frågar: Varför ger vi kristent-
domen denna plats, så upphöjd och

förstarangsbetonad? Jag svarar: Sätter
n inte vi demokratien skyhögt över na :-

zismen och kommunismen och anser

a det vara alldeles naturligt. På samma

•t sätt betraktar vi kristendomen i rela tion

till de andra religionerna,
d Kristendomen hör omistligt samman
n med demokratiens blomstring och utt
bredning världen över. De kristna det
mokratiska länderna åtnjuter det högsta

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

välståndet, och de största framstegen
har gjorts inom kristendomens landamären.

Kristendomen får inte bara vara reklam,
den måste behärska våra sinnen
och påverka utvecklingen inom alla områden
i vårt svenska folkhem. Tar vi
bort kristendomen flyttar vi vår demokratiska
byggnad från dess grund ut på
lösan sand och då kommer den snart
att slås omkull av tidens stormbyar och
slagregn.

Just på denna grund vill vi ge ungdomarna
skydd mot nedbrytande krafter
och med fast och hjälpsam hand i
hem, skola, samhälle och förening befrämja
deras utveckling till goda, ansvarskännande
och livsbejakande medborgare.

Vår väg att uppnå detta är inte diktaturens
hårdhänta dirigering utan vi
appellerar till samvetets vägledning för
den enskilda människans handlingar.
Samvetet kan vägleda endast genom tillräcklig
och rätt upplysning. Denna upplysning
ges enligt vår övertygelse klarast
och bäst i bibelns framställning om
spelreglerna för den mänskliga samlevnaden.
Därför vill vi starkt understryka
behovet av en karaktärsdanande och
fostrande undervisning i kristendom.
Skall regeringen kunna vänta att samvetet
skall reagera rätt vid deklarationen,
bör den också se till att samvetet
reagerar rätt vid andra tillfällen i livet.

Jag hoppas att vi i riksdagen i stort
sett kan vara överens om dessa synpunkter
och att det inte är sant vad
Stellan Arvidson yttrade här vid höstriksdagens
avslutning, nämligen att
ateismen är utbredd inom arbetarrörelsen.
Namninsamlingen t. ex. talar ju ett
annat språk om förhållandet och önskemålen
bland folkets flertal. Visserligen
har det diskuterats med vilken grad av
övertygelse man skrev på, men en övertygad
ateist skrev väl inte på i alla fall!

Någon gång skulle det vara intressant
och befriande att höra något av statsråden
göra ett positivt uttalande om kris -

tendomens betydelse och värde. I England
skulle Mr Wilson tacksamt villfara
en sådan begäran.

Fru KRISTENSSON (h):

Herr talman! En av de grundläggande
och väsentligaste frågorna för ett
konservativt parti är såvitt jag ser att
se till att ett rättssamhälles funktioner
upprätthålles. Vi anser väl att vi lever
i ett rättssamhälle, där vissa värderingar
såsom den personliga integriteten
och äganderätten utgör grundvalarna
och representerar värden som vi anser
omistliga.

Utvecklingen i vissa hänseenden gör
dock att man ibland ställer sig frågan,
om inte rättssamhället börjar vackla.
Om människor inte går säkra till liv
och lem och om samhället då inte har
förmåga till insatser så att medborgarna
skall kunna känna sig trygga, är det
allvarligt. Det är också allvarligt att
många med vett och vilja går in för att
bryta mot de samhälleliga reglerna, mer
eller mindre i medvetandet om och kanske
t. o. in. med förhoppningen om att
man skall hamna på kvällstidningarnas
förstasidor eller om det vill sig väl i TVrutan.
Jag tror att det är angeläget att
massmedia visar större återhållsamhet
när det gäller publiciteten kring t. ex.
ungdomskravallerna. Jag tror att en
ökad återhållsamhet därvidlag skulle få
en gynnsam effekt.

Respekten för lagars efterlevnad, som
tidigare ansetts självklar, kan i dag sättas
i fråga. Även respekten för vissa
grundläggande rättsprinciper vacklar.
Jag tänker på en sak, nämligen det som
vi här brukar betrakta som självklart,
att lagar inte skall stiftas med retroaktiv
verkan. Vi har helt nyligen fått ett
exempel på att regeringen själv, enkannerligen
herr Sträng, här föregår med
ett utomordentligt dåligt exempel. Jag
syftar på hans förslag om bilaccis, som
avsetts få retroaktiv verkan. Det har
ansetts och det med rätta, såvitt jag
förstår, att vi i Sverige inte skulle be -

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

höva ha en grundlagsenlig bestämmelse,
som garanterar att lagar inte skall få
retroaktiv verkan. En sådan bestämmelse
har man i Norge, och jag funderar
själv på om inte läget tyvärr blivit sådant
i vårt land, att vi också här måhända
ser oss nödsakade att tänka oss
att i vår författning införa en grundlagsenlig
trygghet mot retroaktiv lagstiftning.

Enligt min mening har regering och
riksdag skyldighet att slå vakt om vissa
grundläggande rättsliga principer och
att trygga ett rättssamhälles funktioner.
Det är väsentligt att vi här markerar
den vikt vi fäster vid dessa frågor och
klarlägger en vilja till kraftåtgärder för
att vi alltjämt med fog skall kunna säga
att vi lever i ett rättssamhälle. Naturligt
nog beror tilltron till rättssamhället
på dess möjligheter att fullgöra en effektiv
brottsförebyggande, brottsuppspårande
och brottsbeivrande verksamhet.
Nu visar brottsutvecklingen i Sverige
oroande tendenser. Antalet brottsbalkbrott
under 1965 beräknades enligt senaste
uppgifter ha ökat i förhållande till
1964 med inte mindre än 37 000. Det
bör särskilt betonas att Stockholm här
visar upp speciellt oroande siffror. Under
tioårsperioden 1954—1964 ökade
brottsbalkbrotten med inte mindre än
82 procent. Det kanske också kan påpekas
att under samma tid ökade kriminalpolisen
endast med 34 procent.
Speciellt vissa typer av grövre brott såsom
våldsbrott, checkbedrägerier och
narkotikabrott har ökat kraftigt. Brotten
blir grövre och samtidigt mer komplicerade.
Uppklarningsprocenten är
inte tillfredsställande. I Stockholm beräknar
man den genomsnittliga uppklarningsprocenten
till endast 25. Markanta
inslag i brottsbilden är våldsbrott
mot åldringar och brottslighet med narkotikamissbruk
i bakgrunden.

Ett mycket oroande tecken, som framför
allt är ett storstadsproblem, är den
mycket snabbt ökande ungdomskriminaliteten.
1965, det år som just passerat,

visar sig vara det mest oroväckande
året hittills.

Utan tvekan får man den bästa brottspreventiva
effekten, om möjlighet finns
för omedelbara ingripanden. Här spelar
utan tvekan polispersonalen en avgörande
roll. Nuvarande generaldirektören
i rikspolisstyrelsen, Carl Persson,
är en ganska modig man. Det var inte
så länge sedan han som statssekreterare
i inrikesdepartementet, som då hade
hand om polisärendena, hade ett stort
ansvar för hur polisens arbetsförhållanden
var ordnade. Strax efter det att
han lämnat den positionen för att bli
chef för landets polisväsende på det
ämbetsmannamässiga planet har han
tagit bladet från munnen och verkligen
talat om hurudana polisens arbetsförhållanden
är. Jag tycker detta är ett uttryck
för ett visst personligt mod som
man måste uppskatta. Hans klara deklarationer
om polisens arbetsförhållanden
har trots allt lett till att i den presenterade
budgeten polisen föreslås få
en viss förstärkning. Men den är tyvärr
inte tillräcklig. Sammanlagt förstärkes
polisen med 300 man, men de anslag
som rikspolisstyrelsen hade begärt i
sina petita uppgick till väsentligt mycket
mera — jag tror att man begärde
en förstärkning med 1 200 man.

En särskild svårighet som möter polisen
i dag är en tilltagande aggressivitet.
Antalet misshandelsfall på polismän
i Stockholm ökade förra året med
inte mindre än 40 procent. Det är en
ganska talande siffra.

Polisens arbetstidsförhållanden kan
betraktas som i det närmaste katastrofala.
Man tar ut en övertid som vida
överstiger det maximum som finns angivet
i arbetstidslagen. Vi vet ju att
denna lag inte gäller för statliga tjänstemän,
och det är förklaringen till att
man kan ta ut så mycket övertidsarbete
av polisen utan att det kolliderar med
lagstiftningen. Jag har förstått det så,
att anledningen till att arbetstidslagen
på sin tid inte ansågs böra gälla för

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

statliga tjänstemän var att man menade
att staten skall vara den idealiske arbetsgivaren,
av vilken det inte kan förutses
att den skall handskas illa med
sina befattningshavare. Utvecklingen
har nu blivit en annan. Å andra sidan
är det inte realistiskt att i nuvarande
arbetstidsläge kräva att arbetstidslagen
skall gälla även för statstjänstemän, ty
då skulle man göra det nu rådande katastrofala
läget ytterligare värre.

Det kanske kan vara intressant att
veta att antalet utförda övertidstimmar
av polismän i hela riket under ett år är
inte mindre än 2 miljoner. I Stockholm
utbetalades förra året 9 miljoner kronor
i övertidsersättningar. Enligt min
mening borde de pengarna räcka till att
inrätta ett väsentligt ökat antal polistjänster
i förhållande till vad justitieministern
föreslår. Landets arbetskraftstillgångar
är begränsade, men vid den
avvägning som alltid måste göras mellan
olika sektorer av tillgången på arbetskraft
anlägger åtminstone jag den
värderingen, att de funktioner som garanterar
ett rättssamhälle måste ha sådan
prioritet, att man där bör satsa
jämförelsevis mera än på andra sektorer.

Det är för övrigt förvånande att konstatera
i hur liten utsträckning som staten
använder äldre arbetskraft. Det var
inte många år sedan — jag tror det var
1960 — som man skickade ut en cirkulärskrivelse
med uppmaning till myndigheterna
att vara mera generösa och
positiva i förhållande till den äldre
arbetskraften. Fortfarande visar tillgängliga
statistiska uppgifter att staten
i mycket begränsad omfattning engagerar
äldre arbetskraft. De avtalsbestämmelser,
som säger att person som uppbär
pension och utövar sitt yrke skall
gå miste om en del av pensionen, gynnar
inte tillvaratagandet av arbetskraftsresurserna
i vårt land. Visserligen är
detta en avtalsfråga, men jag tror att
det ändå kan finnas anledning för staten
som arbetsgivarpart att beakta att

det finns vissa möjligheter här för en
liberalare arbetsmarknadspolitik.

Det är en annan rättssäkerhetsfråga
som jag skulle vilja beröra något, nämligen
respekten för den lagstiftning som
gäller om förhandlingsrätt och som för
statliga och kommunala tjänstemän
trädde i kraft så sent som den 1 januari
i år. Jag skall tillåta mig att något referera
det som finansministern säger i
finansplanen om löneutvecklingen. Han
säger — och det är ett uttalande som
har refererats i den tidigare debatten —
att han utgår ifrån att löneutvecklingen
under detta år blir icke oväsentligt
lugnare i jämförelse med åren 1964 och
1965. Sedan säger finansministern: »Om
statsmakterna skapar de önskvärda allmänna
betingelserna för lönebildningen,
bör vi i vårt land kunna räkna med att
arbetsmarknadens organisationer genom
sin styrka och sitt samhällsansvar
på samma sätt som hittills gör statliga
interventioner i lönebildningen överflödiga.
»

Det betyder alltså e contrario, att om
statsmakterna inte skapar de önskvärda
betingelserna för lönebildningen,
vilket jag personligen anser att statsmakterna
inte har gjort, skulle staten
kunna intervenera i lönebildningen. Jag
tycker att detta uttalande från finansministerns
sida är häpnadsväckande.
Man får väl ändå utgå ifrån att han
menar vad han säger i finansplanen.

Jag skulle vilja veta vad statliga interventioner
i lönebildningen egentligen
innebär. Det kan ju inte gärna vara
användandet av förlikningsmannainstitutionen.
Det hör ju till rutinen att om
parterna på arbetsmarknaden inte kommer
överens kan man få använda sig
av förlikningsmännens kunnande och
förmåga att ena parterna. Det kallas ju
inte en statlig intervention. Det kan ju
inte heller vara det ingripande som kan
förutsättas från statens sida i händelse
av s. k. samhällsfarliga konflikter. Det
är inte något som avser lönebildningen
som sådan. Det är ju bara ett ingripande

Torsdagen den 20 januari 1900 fin.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

för att förhindra en konfliktsituation
som skulle kunna skada människor till
liv och egendom.

Men här är det alltså fråga om lönebildningen
som sådan. I fråga om den
säger alltså finansministern att han under
nyssnämnda förutsättningar skulle
kunna tänka sig statlig intervention.
Det är vid så att regeringen är så van
att dirigera att den har svårt att komma
ihåg, att det finns en sektor, arbetsmarknadsparternas
fria förhandlande,
vars självständighet måste vara en av
demokratiens grundvalar.

En arbetsgivarorganisation har i sin
tidning »Arbetsgivaren» varit starkt
kritisk mot finansministerns uttalande,
och ändå borde man kanske kunna tycka
att Svenska arbetsgivareföreningen
såsom arbetsgivarpart inte skulle ha något
emot ett uttalande om att lönebildningen
borde ske i väsentligt lugnare
tempo detta år än tidigare. Jag skall,
herr talman, tillåta mig att citera något
ur en underledare som var införd i
»Arbetsgivaren» nr 1 detta år. Där sägs:
»Naturligtvis kan statsmakterna i och
för sig bestämma, att lönekostnaderna
får stiga med högst ett visst procenttal
för att kunna betecknas som »lugn»,
men detta kan i sista rummet alltjämt
inte innebära någonting annat än att
inkomstbildningen kontrolleras och dirigeras
av staten. Därmed skulle friheten
på arbetsmarknaden reduceras till
en nullitet.» I fortsättningen sägs följande:
»Det nuvarande systemet för
lönebildningen har förvisso sina brister.
Men det är — trots allt — det enda
acceptabla systemet för fria medborgare
i ett fritt land. Det är vår bestämda
övertygelse att det stora flertalet
människor i detta land klart föredrar
en lönebildning, som baseras på förhandlingar
under frihet och ansvar,
framför en inkomstbildning som avgöres
i kanslihuset. De experiment som
gjorts i andra länder med statskontrollerade
inkomster manar sannerligen inte
till efterföljd.» Så långt »Arbetsgivaren».

Det är väsentligt att man i den ekonomiskt-politiska
debatten klargör att
det är regeringen som har ansvaret för
inflationsutvecklingen liksom över huvud
taget för den ekonomiska politiken.
Politikerna har skyldighet att föregå
med gott exempel vad beträffar den ekonomiska
politiken liksom arbetsmarknadens
frihet. Det är två oeftergivliga
och som jag ser det väl förenliga principer.

Att regeringens ekonomiska politik
inte varit ägnad att stimulera en återhållsam
lönepolitik är uppenbart och
framgår också med tillbörlig styrka av
de av huvudorganisationerna presenterade
löneyrkandena.

Det som i dag verkligen kan efterlysas
är ett klart och otvetydigt uttalande
av finansministern, att man i en
bestämt angiven, näraliggande tidpunkt
kan vänta sig en viss sänkning av den
progressiva beskattningen och att man
på längre sikt skall sträva efter en väsentlig
sänkning av progressiviteten.
Jag vågar påstå att ett sådant uttalande
av finansministern skulle vara det
mest verkningsfulla medlet för att uppnå
det eftersträvade målet, återhållsamhet
i lönebildningen. Att så skulle bli
fallet bestyrks av både TCO:s och
SACO:s uttalanden.

Båda dessa organisationer menar att
de i och för sig varken vill eller bör
ingripa i de politiska övervägandena
om skatternas utformning. Båda organisationerna
säger sig dock ej kunna
bortse från medlemmarnas reaktion, inför
det som de upplever som en realitet,
nämligen lönen efter skatt och hur
mycket man kan köpa härför. Individens
i och för sig naturliga reaktion är
en realitet i det fackliga arbetet. Den
hårda verkligheten innebär för många
yrkesgrupper att deras reallöner under
de senaste två åren undergått en markant
försämring. Det är också uppenbart
att marginalskatterna har en förödande
effekt på värdet av den merprestation
som någon till äventyrs kan

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vara frestad att fullgöra, ty det är väl
rätt naturligt att en människa, som på
sin vanliga lön tycker sig klara sin försörjning,
inte finner någon som helst
anledning till ökade arbetsinsatser, när
effekten av dessa inte heller blir en
särskilt mycket större konsumtionsförmåga.

Det första borde därför vara att man
över huvud taget slopar skatten på inflationspengar
som inte i och för sig
ger någon ökad skattekraft. Individens
reaktion inför pris- och skatteutvecklingen
är påtaglig. Arbetsintensiteten
minskar och detta i ett läge då knappheten
på arbetskraft utgör ett av de
mest oroande momenten.

Ett uttalande av finansministern om
en planerad sänkning av marginalskatterna
och ett avskaffande av skatten på
inflationspengar skulle tjäna ett dubbelt
syfte, dels, som sagt genom att
åstadkomma en återhållsam effekt på
lönebildningen, dels genom att stimulera
till ökade arbetsinsatser.

Till slut vill jag bara säga att jag
tycker att det är rätt anmärkningsvärt
att finansministern så helt bortser ifrån
de resultat som skatteberedningen kommit
fram till, stödd av en enhällig löntagaropinion
och också av de remissinstanser
som därefter har haft tillfälle
att yttra sig.

Herr SVENNING (s):

Herr talman! Jag skulle vilja belysa
ett viktigt avsnitt inom bostads- och
hyresmarknaden där vi säkert skulle
kunna finna bättre samlande lösningar.
Av den tillgängliga statistiken kan vi
konstatera, att cirka 400 000 människor
är anmälda på våra bostadsförmedlingar,
varav cirka 140 000 saknar egen lägenhet.
Närmare 70 procent av dessa
bostadssökande kan inregistreras inom
storstadsregionerna. Lägg märke till anmälningssiffrorna.
Två tredjedelar av
dessa bostadssökande har egna lägenheter.
Jag återkommer härtill senare.

De som känner till bostadsköernas sammansättning
kan också tala om att dessa
förmedlingar årligen behandlar tiotusentals
förturs- och katastroffall varvid
förhållandena är sådana att man
absolut inte får gå strikt efter väntetiderna
utan hjälpen måste sättas in
omedelbart. Även om bostadsbyggandet
har ökat starkt och stora ansträngningar
görs för att genom det ökade
byggandet komma till rätta med bostadsbristen
tror jag, att det vore av
största betydelse att riksdagen även genom
andra åtgärder försökte klara de
svåra bostadsbrists- och bostadsnödsproblemen.
En av de mest betydelsefulla
åtgärderna skulle vara att öka
rörligheten på bostadsmarknaden och
vidta konkreta åtgärder i form av lagstiftning
och strängare bestämmelser
för att ge bostadsförmedlingarna större
möjligheter att få till stånd en bättre
fördelning beträffande bostadsbeståndet
och möjliggöra hänsynstagande till
de ekonomiskt svagare grupperna — familjerna,
invaliderna, ensamstående och
andra som för närvarande har det allra
svårast att lösa bostadsfrågan.

På den gemensamma bostadskonferens
som de tre storstäderna årligen
anordnar kunde vi konstatera liknande
förhållanden överallt. Samtidigt kan
man emellertid av bostadsförmedlingarnas
siffror framläsa att av de bostadssökande
på förmedlingarna har
ett mycket stort antal redan nu moderna
lägenheter som antingen har blivit
för små — det är det vanligaste — eller
för stora eller som av någon annan
orsak inte passar den nuvarande ägaren.

För att riksdagen här skall få en bild
av det verkliga läget vill jag som illustration
nämna att av de 30 000 bostadssökande
som för närvarande är
registrerade i malmökön bor 13 000 i
moderna och bra lägenheter med många
gånger hyggliga hyror och med en
standard som, även om den inte är
toppmodern, ändå fyller ganska höga

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

krav och som tusentals människor skulle
vara nöjda med.

Problemet är för närvarande att fastighetsägarna
i mycket stor utsträckning
viigrar att gå med på byten och
hindrar den bostadssökande inte bara
att byta direkt utan också att meddela
bostadsförmedlingarna att lägenheterna
ställes till deras disposition. Om förmedlingarna
fick hand om bytena i
större utsträckning, skulle en ökad rörlighet
på bostadsmarknaden bli följden
och en rimligare anpassning ske inom
hela lägenhetsbeståndet, så att ekonomiskt
svagare familjer, äldre människor,
unga människor och ensamstående skulle
få tillgång till den lägenhetstyp som
passar deras ekonomi och önskemål.

Många bostadssökande med goda utbyteslägenheter
kan nu inte flytta in i
de lägenheter de blir erbjudna på
grund av fastighetsägarnas vägran att
låta bostadsförmedlingen ta hand om
den lägenhet i vilken de bor. Därigenom
förlänges deras väntetider ,och
lämpliga bostadssökande anvisas inte
en äldre, bra lägenhet. Rörligheten på
bostadsmarknaden stoppas upp och
hela marknaden låses på ett olyckligt
sätt.

Om man inte kan nå en uppgörelse
på frivillig väg — vilket efter många
års ansträngningar och konferenser
tycks vara omöjligt — återstår bara lagstiftningsvägen.
Jag hoppas också att
den nu arbetande bostadsförmedlingskommittén,
som vid åtskilliga tillfällen
har haft kontakt med bostadsförmedlingarna
och känner deras problem,
skall lägga fram förslag som bryter den
fastlåsta positionen och möjliggör en
rörligare bostadsmarknad. Därmed ökas
möjligheterna till en minskning av bostadsköerna.
En lagstiftning som tar
sikte på hyresgästens rätt att byta bostad
borde vara ett ofrånkomligt krav
med hänsyn till dagens läge på hyresmarknaden.
Ce bostadsförmedlingarna
effektivare vapen och möjligheter att
få ett bättre grepp över hela lägenhetsbeståndet! -

En annan nödvändig reform inom bostadsförmedlingarnas
arbetsområde bör
vara tillskapandet av gemensamma eller
samordnade bostadsförmedlingar.
Det är i närvarande stund högst angeläget.
Främst bör sådana gemensamma
bostadsförmedlingar finnas i storstadsområdena.

Hur ligger denna fråga till för närvarande?
Ja, i Stockholm har man
knappast nått några resultat tidigare,
men nu tycks man glädjande nog, vara
överens om att en samordnad bostadsförmedling
skall komma till stånd. I
Göteborg har det signalerats att sådan
verksamhet skall påbörjas inom en snar
framtid ,och inom Malmö-blocket har
ett samarbetsavtal mellan Malmö och
Burlöv fungerat sedan några år tillbaka.

Den nu arbetande bostadsförmedlingskommittén
har i sina direktiv fått
befogenhet att framlägga förslag om
obligatorisk, gemensam bostadsförmedling,
därest frågan inte kan lösas tillfredsställande
på frivillig väg. För egen
del tror jag det är nödvändigt att få till
stånd en bättre arbetsform än den vi
har för närvarande. En representant i
bostadsförmedlingskommittén anser att
som förutsättning för Kungl. Maj:ts rätt
att förordna en gemensam bostadsförmedling
bör gälla att framställning föreligger
från minst en av de kommuner
som ingår i det gemensamma bostadsförsörjningsområdet.
Som eget omdöme
måste jag säga att detta vore att
helt bromsa förutsättningarna att få till
stånd en rimlig ordning inom bostadsförmedlingsarbetet.
Det kräves en positiv
och aktiv medverkan från alla håll
för att komma till rätta med de omöjliga
förmedlingsproblemen, och det borde
vara möjligt inom de arbetande kommunblocken
att som en av sina främsta
arbetsuppgifter verka för en gemensam
bostadsförmedling inom varje storblock
för att skapa en rättvis turordning
och en rättvis behandling av de
många bostadssökandena. Jag hoppas att
både inrikesministern och riksdagen
vid den fortsatta behandlingen av den -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na viktiga fråga bortser från särintressen,
enskilda eller kommunala ,och går
in för en realistisk lösning på dessa
hyresmarknadsavsnitt för att komina till
rätta med den delen av bostadsproblemen.
Kan man förvänta en uppslutning
kring ett sådant program?

Herr talman! För närvarande diskuteras
i politiska och fackliga kertsar
mycket intensivt och med all rätt hur
man skall komma till rätta med låglönegruppernas
problem. Det viktigaste
för dessa grupper är att det blir en betryggande
reallön, och det innebär att
vi kan bli nödsakade att inte bara se
frågan ur lönesynpunkt utan måste tillgripa
andra åtgärder för att få till
stånd bästa möjliga levnadsförhållanden
för låglönegrupperna. Generella och
kraftiga hyreshöjningar över hela linjen
är åtgärder som måste leda till en
försämring av reallöner för alla låglönegrupper.

En alltför snabb avveckling av hyresregleringslagen
innan det finns en
tillfredsställande annan lagstiftning eller
ett hastigt slopande av alla generella
räntesubventioner måste inverka på
låglönegruppernas lösning av sin bostadsfråga.
Vad vinner vi med att ta
bort hela hyreskontrollen, när man
ändå nödgas vitdaga vissa åtgärder för
att kompensera en del hyresgäster?

Jag utgår från att det inte bara är
barnfamiljer och pensionärer som behöver
kompenseras. Det gäller också
handikappade, långtidssjuka och stora
grupper av lågavlönade. Dessa grupper
är ytterst känsliga för en försämring
av sina boendeförhållanden. Finns det
sådana grupper, frågar ni? Jag har
roat mig med att be min bostadsförmedling
räkna ut hur det ligger till på detta
område. Jag bad att få mig tillsänd en
uppgift om anmälningarna under 1965.
Det var inte mindre än 8 283 som anmäldes
på bostadsförmedlingen under
1965. Jag bad att man skulle räkna ut
i vilka lönegrupper de var placerade,
och att man skulle skicka cn beskriv -

ning på vilka som låg i lönegrupperna
under 10 000 kronor och mellan 10 000
och 15 000 kronor. Det visade sig då
att vi först och främst kunde plocka
bort ungefär 700 som var pensionärer
och studerande, och då återstod alltså
drygt 7 500. Av dessa var 424 placerade
i en grupp som hade 10 000 kronor och
därunder. Inte mindre än 1 447 stod i
lönegruppen 10 000 till 15 000 kronor.

Det betyder att om man slår tillsammans
dessa grupper så har 27—28 procent
av de bostadssökande inte högre
lön än 15 000 kronor. Lägg märke till
att jag hade givit bestämt besked om att
det skulle vara den sammanlagda familjeinkomsten.
Det visar tydligt hur
illa det ligger till för många människor
som står i bostadskö. Att för dessa hyra
en modern, ny lägenhet är omöjligt. De
måste gå i den gruppering som jag här
talat om i samband med fördelning av
successionslägenheter. Det skulle kännas
bittert för många i dessa låglönegrupper
att inte få tillgång till moderna
familjebostäder för rimliga hyror. De
kan i ett försämrat hyresläge inte offra
ytterligare en del av sin låga lön för
att bo kvar eller för att hyra en tillfredsställande
bostad.

Jag har tidigare här i riksdagen påtalat
att det för närvarande sker en avveckling
av räntesubventionerna i de
först byggda, statligt belånade fastigheterna
och en avtrappning nedåt av vissa
andra årsgrupper i detta bostadsbestånd.
Men det måste understrykas att
det är nödvändigt att bibehålla en viss
räntesubventionering, framför allt i nybyggnationen
men också i en del årgångar
av det fastighetsbestånd, där hyrorna
ännu ligger relativt högt.

En betydande utjämning har ägt rum,
och i årets stat från inrikesdepartementet
liar man gått ännu ett stycke på
denna väg genom att höja de statliga
räntorna, vilket kommer att innebära
en kännbar påfrestning för de boende.

Däremot finns det skäl att skattevägen
ompröva den nuvarande räntesub -

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ventioncn på vissa lyxbetonade villor.
Jag utgår från att den utredningsman
som finansministern tillkallat i denna
angelägenhet ingående skall pröva frågan
om ändring av de skatteregler som
för närvarande gäller för lyxvillorna.

Det talas om byggande av stora eller
små lägenheter i nyproduktionen. Vilken
väg skall vi gå? Hur skall vi planera?
Bygger vi för nuet eller för framtiden? För

många bostadssökande har denna
diskussion närmast ett akademiskt
intresse. De kan inte helhjärtat följa
med i debatten. De frågar med skäl i
stället: Har vi över huvud taget råd
med en modern bostad? Det är problemställningen
.och jag tycker det
finns anledning att fundera över den.

Låt mig till slut, herr talman, säga
några ord om en annan fråga.

Jag lyssnade med stort intresse till
herr Wedéns beskrivning av dagens
ungdom och dess inställning idémässigt
och i andra hänseenden. Denna fråga
behöver tas upp till ingående studium.
Men den bör inte behandlas så ensidigt
som herr Wedén gjorde. Jag har varit
folkbildningsman i 35 år och är fortfarande
med i verksamheten. Jag kan försäkra
kammarens ledamöter att det för
närvarande pågår ett intensivt studiearbete
inom alla studieförbund just i
samhälls-, idé- och kulturfrågorna. Vi
liar en rad universitetscirklar i statskunskap,
samhällskunskap och socialpolitik.
Inom både ABF, TBV och andra
studieförbund har anslutningen till
dessa cirklar varit mycket god, och
verksamheten har fått ekonomiskt stöd
inte bara av staten utan även av kommunerna.

Det startas också ett ökat antal föreläsningskurser
i och skapas debattforum
för kulturfrågor och aktuella samhällsproblem.
I debatterna deltar företrädare
för alla samhällsgrupper och
representanter för alla politiska partier.

Vi har i dag en förnämlig, vaken och

studiemedveten ungdom, som vi i fortbildningsorganisationerna
gör allt för
att stimulera och hjälpa till fördjupade
studier, inte minst i samhällsfrågor. Det
är en utmaning mot andra partier och
mot deras arbete inom ungdomskullarna
att säga att intresset inte tagits till
vara, att man inte är med. Även om jag
helt instämmer i att dessa frågor skall
diskuteras måste jag framhålla att uppläggningen
inte får vara så ensidig som
herr Wedéns i dag.

Herr WIKLUND (fp):

Herr talman! Det har på senare år
— jag skulle vilja säga som ett resultat
av de väsentligt större och bättre materiella
tillgångarna — blivit intresseutrymme
och tid över för att, som närmast
herr Helén gjorde i går kväll och
som herr Wedén gjort i dag, mera ingående
och djupgående granska även
kulturlivet ur demokratiska synpunkter.
Det är symptomatiskt att denna fråga
i denna debatt så konkurrerar med
de frågor herr Svenning berörde i första
delen av sitt anförande.

Från en del håll har man alltså påbörjat
granskningen och då allt högljuddare
krävt ökad frihet att också skriva
om, tänka i och ge uttryck för olika sorters
tro och åsikter. Rent idémässigt
och principiellt har väl yttrande- och
trosfriheten redan från början legat som
ett fast fundament för både den demokrati,
som vi här i riksdagen satts att
vårda, och det samhälle som antydes
genom t. ex. FN:s förklaring om de
mänskliga rättigheterna. Men på tankelivets
och det kulturella livets område
har auktoritetskrav och vissa genom lag
och praxis uppdragna begränsningar
inskränkt friheten, och man har som
sagt på grund av de sociala bristernas
omfattning och det trängande behovet
av åtgärder mot dessa inte förrän under
senare år varit riktigt inställd på att
från mera principiella utgångspunkter
granska inskränkningar av friheten på
detta mera subtila och för många en

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

smula ogripbara område, där så skilda
värderingar kan göra sig gällande.

Småningom har det sålunda höjts allt
starkare röster för ett slags genomslag
för demokratiseringsprocessen även på
åsiktsområdet. Ett av tecknen på detta
är regeringens åtgärd att tillsätta utredningen
om yttrande- och tryckfriheten
i oktober 1965. Denna utredning, som
tillkom efter delvis ganska hetsiga debatter,
skall enligt sina direktiv syssla
med frågorna om i vad mån uppviglingsbrottet,
trosfridsbrottet och tuktoch
sedlighetsbrotten skall kvarstå oförändrade
i brottsbalken eller om de paragrafer,
som reglerar det sålunda aktualiserade
straffbarhetsområdet, bör få
en annan utformning.

Det uttalas i direktiven för utredningen
att »avgränsningen av det straffbara
området försvåras av att en avvägning
måste ske av det intresse, som
straffbudet avser att skydda, mot intresset
av yttrandefrihet och tryckfrihet
och ofta även mot det intresse som representeras
av en framställnings litterära,
konstnärliga och vetenskapliga
värde».

Med detta har, herr talman, bakgrunden
antytts till kravet på och diskussionen
om vad vi brukar kalla det
öppna samhället, det pluralistiska samhället,
med en tolerans och en generositet
inför olika mänskliga livsyttringar
som aldrig förut.

Det förefaller emellertid som om dessa
krav i detta i många avseenden
mänskligt positiva utvecklingsskede i
vårt samhälle av stora delar av den
breda allmänheten och i vissa delar av
pressen uppfattades ungefär som man
i början uppfattade barnpsykologernas
rekommendation om frihet i uppfostran.
Rätt allmänt ansåg man att dessa
vårdexperters uppfattning innebar frihet
från uppfostran, en svår missuppfattning
som nog åstadkommit åtskillig
skada och som jag tror att dessa experter
själva har beklagat.

Om man skulle definiera demokrati

som frihet i största allmänhet och frihet
från varje hänsynstagande till andra,
gjorde man sig självfallet skyldig
till en grov feltolkning. Frihet i en demokrati
innebär samverkan under ett
gemensamt ansvar och hänsyn till de
olika medborgarnas intressen, särskilt
de svagas behov av stöd och skydd.

Efter detta konstaterande behöver
man inte fastslå med någon större argumentation
att friheten på ett eller annat
sätt måste inskränkas även i ett demokratiskt
samhälle, även om sedan
meningarna om hur mycket och på vilka
punkter friheten måste begränsas
kan vara nog så skiljaktiga. Det är väl
egentligen om denna fråga politikens
befattning med uppfostrings-, undervisnings-
och kulturfrågor, religiösa och
folkmoraliska frågor handlar.

Att svårigheten härvidlag är stor
framgår t. ex. av det enkla faktum att
vad som är en viss framställnings konstnärliga
och litterära värde — ett värde
som anses vara svårt att skapa utan mycket
stor frihet — inte går att fastställa
med objektiva kriterier. De s. k. tyckarna
har därmed fått ett tillfälle, som
de inte försummat att utnyttja med penningstarka
och penningintresserade
supporters i bakgrunden. I stället för
en ökad frihet i kulturdebatten kan man
därför ibland, på vissa håll och under
vissa perioder, iaktta tecken på motsatsen:
ett monopolanspråk och en auktoritetsdyrkan
som inte står den tid efter,
då religionen spelade en dominerande
roll i kulturlivet. Kulturdebattens
ensidighet, bland annat i urvalet av deltagare,
och den s. k. pop- eller masskulturens
dominans är exempel på
detta.

Det kan här vara fråga om avigsidor
som vi kanske får acceptera som en
del av priset på den principiellt ökade
friheten i tros- och åsiktsfrågor, men
priset förefaller ibland rätt högt, särskilt
då man i frihetens hägn slår mynt
av folks intresse för brott och vissa förhållanden
på det sexuella området, öp -

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

penhetcn kan bli så stor att även de
mest berättigade intressen att t. ex.
skydda vad som med ett redan litet
gammaldags uttryck kallats privatlivets
helgd sätts i fara. Därmed bar den personliga
frihetssfären alltså inte ökat
utan minskat.

Man kan således konstatera att det
även i en demokrati måste upprätthållas,
skyddas och främjas icke-materiella
värden eller, som de litet mera krasst
kallas i justitieministerns direktiv till
den s. k. åsiktsutredningen, »intressen».
Friheten måste ha något att växa i och
leva av. På psykologiskt-psykiatriskt
och även på filosofiskt håll har man
också på, som det förefaller, goda grunder
menat att frånvaron av värden och
normer hos en människa eller i ett samhälle
kan skapa en tomhet, som är eller
kan vara skadlig för personlighetsutvecklingen
och den psykiska hälsan.
Det har i detta sammanhang talats om
en tomhetsneuros. På läkarhåll säger
man att stora grupper patienter känner
sig sjuka utan att detta kan objektivt
fastställas. Man talar om att detta skulle
vara fallet med t. o. m. bortåt 50 procent
av patienterna vid öppna läkarmottagningar.
Sjukdomskänslan tar sig uttryck
i vag osäkerhet, oro, överkänslighet,
nedsatt motståndskraft mot yttre
inflytelser o. s. v. Detta är väl mera
lägesbeskrivningar än försök till noggranna
analyser av läget och dess orsaker.

Det förefaller emellertid som om man

1 den pågående frigörelseprocessen till
den grad slagit över att man endast talar
om behovet av frihet från olika inskränkningar,
t. ex. i lagstiftningen,
men alldeles försummar att försöka göra
sig en föreställning om hur den frihet
är beskaffad och kan skapas som
leder till ett sannare uttryck än hittills
för demokratien med en så gynnsam
utveckling hos den enskilde som möjligt
och en vidgad medmänsklighet i
form av ökat ansvar för andras livsmöjligheter
som konsekvenser. Man har tyd 2

— Andra kammarens protokoll 1966.

ligen, verkar det, lämnat många människor
i sticket, kvar i ett åsiktsvakuum
som åtminstone en del av dem inte
tycks orka leva i.

Med stor sannolikhet finns det emellertid
ett gemensamt grundetos, som
skulle kunna accepteras eller redan har
accepterats av det stora flertalet medborgare,
vissa grundläggande åsikter
för mänskligt liv och mänsklig gemenskap.

Den centrala tanken eller basvärderingen
härvidlag skulle självfallet vara
att allt som obestridligen kan skada den
enskilde, särskilt beteenden med sådan
effekt gentemot medmänniskan, inte kan
tolereras utan bör bekämpas. Den personliga
friheten måste därför inskränkas
åtminstone så långt, att den inte
leder till sådana effekter. Man kan göra
gällande att vårt lagsystem redan i huvudsak
är uppbyggt på denna tanke.
Detta må vara riktigt, men i dagens
samhälle, med dess starka frihetskrav,
tycks detta förhållande vara alltmer
sällan besinnat och alltför sällan hävdat.
Här behövs vakthållning både för
att hävda friheten och för att begränsa
den, med noggrann kontroll över att
detta inte sker i större omfattning än
som är alldeles nödvändigt.

Man kan nu, herr talman, med största
fog komma i tvivelsmål om samhället
som sådant har annat ansvar än att
stifta lagar och att tillämpa lagarna.

På skolans område är det fastslaget,
att samhället verkligen har en fostrande
uppgift med syfte att påverka eleverna,
även om religionsundervisningen
skall vara objektiv. Redan genom en undervisning
med denna inriktning når
man uppenbarligen en fostrande effekt.
Man får hoppas att begreppet neutralitet,
som börjat användas i stället för
objektivitet i diskussionen om skolans
religionskunskap, t. ex. i den stora debatten
om detta skolämne här i kammaren
den 14 december förra året, inte
innebär ett försök att göra den objektiva
religionsundervisningen mindre enNr
3

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gagerad och angelägen, fastän den är
klart saklig och allsidig i sin uppläggning.

Så till vida har samhället alltså på
skolområdet tagit ställning till förmån
för livsåskådningspåverkan och därmed
sammanhängande etiska frågor och beteendefrågor
såsom viktiga element i
den unga människans uppfostran och
utveckling, att skolorna skall lämna eleverna
tankematerial till belysning av
de olika möjligheter, som här står till
buds, och underlätta valet av livsåskådning
såsom en viktig personlig mognadsfråga.

För den övriga delen av befolkningen
har samhället emellertid i stort sett
nöjt sig med att endast värna friheten
för den enskilda människan, för organisationer
och trossamfund att propagera
för sina åsikter och uppfattningar
och i övrigt i varje fall i princip inte
engagera sig. Samhället självt söker inte
såsom i skolorna ge objektiv information
om olika samhälls- och livsåskådningar
till medborgarna för att underlätta
ett ställningstagande och hindra
att medborgarna blir ensidigt informerade
i dessa frågor, där ju risken för ensidighet
är stor. Att så är fallet sammanhänger
givetvis bl. a. med att ett stort
antal sådana frågor är starkt kontroversiella,
även när man skulle använda
principen om det för människan skadliga
som urvalsprincip för en eventuell
statlig information. Som exempel kan
nämnas abortfrågan, euthanasifrågan,
tryckfrihetens tillämpning och motsvarande
problem på radio- och TV-området.
Alla dessa är ju kontroversiella frågor.
Men det målmedvetna utnyttjandet
av radio- och TV-monopolet och de till
antalet minskande tidningarna gör att
risk för en otillräcklig och ensidig information
i livsåskådnings- och livshållningsfrågor
då föreligger, en risk
som möjligen också ökar.

Under kriget bidrog samhället med
en egen information i form av en i vida
kretsar spridd studiecirkelkurs med

rubriken Den svenska livsformen. Cirkelverksamheten
arrangerades dock och
bedrevs av organisationerna, inte av
samhället. Det var dock då alldeles påtagligt
att det var ett samhälleligt intresse
bakom, en försvarsberedskapsåtgärd.
Försök görs också på många håll
att genom en av samhället anskaffad
skrift, Medborgarboken, som delas ut
till alla dem som uppnått myndighetsåldern,
sprida kännedom om de grundläggande
fri- och rättigheterna i vårt
samhälle.

Det är emellertid säkerligen från alla
synpunkter det enda möjliga i en demokrati
att man alltfort överlåter åt
framför allt organisationerna och trossamfunden
att, gärna med vissa, fritt disponerade
statliga bidrag, ägna sig åt att
ge spridning åt tankens försök att svara
på sådana svåra frågor som människans
ursprung, meningen med livet och dess
gestaltning i samhällsformer av olika
slag och det svenska alternativet därvidlag,
liksom om målet för människans
liv — detta även med risk för att olika
slags undermineringsarbete, som det
har kallats, riktat t. o. m. mot demokratien
själv eller olika åsiktssystem,
får chans att bedrivas. Men då måste
samhället med kraft garantera och främja
allmän tros- och yttrandefrihet och
även främja en allsidig information i
sådana frågor genom de demokratiska
organisationer, enskilda institutioner
och samfund som ägnar sig åt informations-
och rådgivningsverksamhet av
detta slag. Det gäller t. ex. att ställa medel
till förfogande för både deras allmänna
verksamhet och deras lokalbehov.
För övrigt gäller det inte bara att
garantera att baptistkyrkan i Södertälje
får lokaler att arbeta i, utan också
t. ex. att främja en bred och allsidig information
och rådgivning i frågor på
den psykiska hälsovårdens område, i
vardagsetiska frågor o. s. v. Det var
säkerligen någonting av detta man bl. a.
syftade till i förra årets motion om en
utredning angående psykoterapeutisk

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

verksamhet. Det var i varje fall mitt
syfte, då jag för ett par år sedan motionerade
om att psykoterapi bör tiiekas av
sjukförsäkringen — en fråga som därför
efter en välvillig utskottsskrivning
nu ligger hos sjukförsäkringsutrcdningen.
Inom psykoterapeutisk verksamhet
blir det ofta fråga om problem som åtminstone
gränsar till livsåskådningsfrågorna
och de allmänna livsföringsproblemen,
arbetsetiken, förhållandena på
arbetsplatserna i stort och i familjerna
o. s. v. Vi förväntar oss att regeringen
tar ett aktivare grepp i former som här
antytts på frågan om hur en allsidig information
rörande de demokratiska värdena
och livsföringsfrågornas innersida
skall kunna främjas, hur de yttre stimulansramarna
för de frivilliga och ideella
aktiviteter, som det här är fråga
om, väsentligt kan förbättras och utvecklas,
inte minst med tanke på de
växande kostnaderna för en sådan informationsverksamhet
rörande demokratiens
grundvärden, som verkligen
förmår att med tillräcklig kraft konkurrera
med andra informationsaktiviteter
och därmed nå fram till medborgarna.

Skall ett demokratiskt samhälle kunna
överleva, måste det tillse att de demokratiska
aktivitetsorganen bereds
bästa möjliga förutsättningar för en fullgod,
lättfattlig och pedagogiskt riktigt
upplagd information till allmänheten
om de grundläggande demokratiska friheterna
liksom om enkla skyldigheter
för människan i ett demokratiskt samhälle:
kravet på sanning, respekt för
äganderätten, respekt för människovärdet
och andras personliga integritet i
övrigt oavsett kön, ras eller politisk och
religiös inställning, medmänsklig hänsyn,
vilja till samverkan med och ansvar
för samhällets institutioner, o. s. v.

I ett pluralistiskt samhälle, herr talman,
där auktoritetstro och åsiktstvång
försvunnit till förmån för friheten att
välja själv, blir behovet av stimulans
av den individuella ansvarskänslan, behovet
av tanke- och erfarenhetsmaterial

för den enskildes eget ställningstagande
och handlande som samhällsvarelse på
ett radikalt sätt förstärkt och därmed
en angelägenhet av yttersta vikt. Det är
detta förhållande, herr talman, som föranlett
mig att göra detta inlägg i denna
debatt.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GOMÉR (ep):

Herr talman! .lag skall försöka fatta
mig mycket kort; under den tid jag har
varit i riksdagen har det aldrig funnits
så många talare anmälda vid ett tillfälle
som nu. Jag skall därför bara säga
några ord i ett par frågor; det som jag
i övrigt hade tänkt tala om har jag strukit.

Under senare år har en diskussion
om parlamentarism i primärkommunerna
om inte pågått så i varje fall påbörjats.
Parlamentarismen är ju genomförd
på riksplanet, och man kan diskutera
om det är lämpligt på länsplanet. Observera
att jag säger att det kan diskuteras;
det betyder inte att jag är övertygad
om att vi bör ha parlamentarism på
länsplanet.

Genomförs förslaget att införa parlamentarism
även i primärkommunerna,
så kommer det största partiet, majoritetspartiet,
vilket parti detta än månde
vara, att besätta de viktigaste platserna
i kommuner och städer, d. v. s. i drätselkammare
och kommunalnämnd. Man
skulle då behålla nuvarande proportionella
fördelning av mandaten i övriga
nämnder. Men det finns också de, framför
allt bland yngre socialdemokrater,
som menar att parlamentarismen skall
genomföras även i de mindre nämnderna.
Jag tror emellertid inte att det är
någon som på allvar diskuterar just det
förslaget.

Man kan undra om en sådan debatt
över huvud taget hör hemma i detta
forum; det gör den i högre grad än
många andra ämnen som diskuteras.

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vad kommer följderna av en parlamentarism
på länsplanet att bli? Ett sådant
system har naturligtvis som de
flesta andra system både fördelar och
nackdelar. En av fördelarna är att man
skulle kunna åstadkomma en direkt
frontställning mellan partierna i kommunerna
och i landstingen. Vi skulle
få en öppnare, hårdare och fränare debatt.
Det kan vara till fördel om det
samtidigt leder till ett större kommunalpolitiskt
engagemang. Men enligt
min mening överväger nackdelarna. Den
ordning som nu förekommer i kommuner,
städer och lansting är ett samregerande,
där de mest kvalificerade personerna
får komma i förgrunden. Om vi
finge ett majoritetsstyre i kommunerna
så skulle, tror jag, ett stort antal kommunalpolitiker
lägga av det politiska arbetet,
eftersom de inte torde nöja sig
med att bara sitta i fullmäktige och inte
ha något inflytande i drätselkammare,
nämnder o. s. v.

Det parti som kommer i majoritet har
i regel kvalificerat folk att sätta till,
men i många fall skulle det enligt mitt
sätt att se bli en utarmning av kommunalpolitiken.
Detta är inte en idé som
förfäktas på ett håll inom de politiska
partierna, utan den delas av många på
det området. Den fina kommunala självstyrelse,
som vi med rätta berömmer oss
för att ha i Sverige, är ändå till stor del
en produkt av det samregerande som
förekommer i kommunerna, där man
har utnyttjat tillgängliga personella resurser.
Det skulle vara slöseri med den
kommunala demokratien, om vi införde
en sådan parlamentarism, tv därigenom
utestängde vi många kvalificerade människor
från de mest ansvarsfulla posterna.
Detta skulle vara olyckligt för demokratien.

Vi har av den föregående talaren fått
höra ganska mycket om demokrati, men
här är det fråga om en helt annan typ
av demokrati. Den är mycket betydelsefull
för vardagsmänniskorna, ty de får
därigenom något annat att syssla med

än att bara gå till val vartannat år.
Drätselkammaren och kommunalnämnden
har stora uppgifter. Det sägs att ett
samregerande borde kunna gå bra även
i kommuner, städer och landsting, eftersom
det kan gå inom regeringen,
men det är inte detsamma. Regeringen
har inte till alla delar samma uppgifter
som man har i kommunalnämnden och
drätselkammaren. Där gäller det att
också bereda ärendena på olika sätt,
och det gör ju inte regeringen. Jag är
övertygad om att det inte skulle vara
till fördel, om man övergår till parlamentarisk
styrelse även inom kommunerna.

Jag vill även säga ett par ord om en
annan fråga, som jag sysslat ganska
mycket med, nämligen vägfrågan. Förra
veckan sysslade vi inom länen med inplacering
i vägplanen av riks- och länsvägarna
för åren 1967—1971. Vi kom då
underfund med att vi härvidlag arbetade
under knapphetens kalla stjärna, ty
vi kommer under detta år i alldeles
särskild grad att få vidkännas en minskning
på underhållssidan. Detta är bekymmersamt.
De som bor ute i glesbygderna
vet att den oljegrusning som man
räknat med och hoppats så mycket på
i år kommer att minska. Enligt min mening
är det ett livsvillkor och en rättvisesak
att en förbättring av det befintliga
vägnätet sker.

Det blir naturligtvis efter hand mer
och mer fråga om en minskning av de
mindre vägarnas underhåll till följd av
att man inom väg och vatten absolut
skall lägga kalkylmässiga synpunkter
på varje vägbit. Man företar räkning
som resulterar i att den ifrågavarande
vägen inte tas med i vägplanen och inte
heller får ett ordentligt underhåll därför
att den enligt kalkylerna inte visar sig
gynnsam i kostnadshänseende. Enligt
min mening bör man inte enbart ta hänsyn
till de kostnadsmässiga aspekterna.
Vi får komma ihåg att de människor,
varom det här är fråga, också har rätt
att begära skälig hänsyn för att bli

Nr 3

Torsdagen den 20

Vid

tillfälle att utföra sitt dagliga värv. Dessutom
får man beakta att det i de bygder
som är beroende av ett tillfredsställande
underhåll av de mindre vägarna produceras
otroligt mycket av varor som
är viktiga för hela vårt land.

Riksvägarna kommer av rent ekonomiska
skäl inte att utbyggas i samma
takt som man tidigare planerat. I fråga
om motorvägarnas byggnad och underhåll
har jag en åsikt som jag kanske är
rätt ensam om. Jag anser nämligen att
det borde utredas och övervägas om
man inte skulle avgiftsbelägga motorvägarna.
Det är nog många som tycker
att detta är ett skämt, men i så fall
skämtar man i många länder med denna
sak. En dylik avgiftsbeläggning skulle
kunna innebära att man fick en betydligt
lägre bilskatt. Den skulle också ge
rättvisa åt alla de många tusen bilägare
som praktiskt taget inte någon gång använder
dessa motorvägar. Möjligheten
till underhåll av vad vi nu kallar länsvägar
och även av andra vägar blev en
helt annan. Det är inte riktigt att man
ger förtursrätt åt de stora vägarna och
inte tänker på de länsvägar som ändå
betyder så mycket för människorna i
de större glesbygderna.

Man har här från många håll talat
om kommunikationer. Jag skall inskränka
mig till att bara säga några ord om
järnvägskommunikationerna i mitt eget
län. Konsekvenserna av den omläggning
av tågtidtabellen som man nu håller på
med har väckt mycket stor irritation
hos hela den befolkning som reser lokaltåg
utmed stambanan. Denna omläggning
medför att de människor som
arbetar i städerna Linköping och Norrköping
och i samhället Kisa inte skulle
kunna begagna sig av järnvägskommunikationer.
Av de resande som här berörs
är också många skolungdomar. Detta
gör att man ser med oro på vad som
händer. Det är sorgligt om det skulle
bli ett faktum att folkets järnväg svarar
för en för liten del av de uppgifter
som ställes på detta allmänna kommunikationsmedel.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hem THYLÉN (b):

Herr talman! Vi som arbetar i den
mindre och medelstora företagsamheten
har kanske först av alla fält känna av
att de goda åren inte kommer att vara
för alltid. Under hösten har i många
branscher uppträtt starka avmattningstecken.
Det märktes inte minst i julkommersen.
Priset på lyckan tycks i
många fall ha gått upp mer än vad välståndet
har ökat. Minskad köplust och
en hård utländsk konkurrens pressar
många företag utöver deras förmåga att
på lång sikt vara med i konkurrensen.
Importen från u-länderna utövar ett
hårt tryck exempelvis inom textilbranschen.
När löneskillnaderna är mycket
stora mellan det exporterande u-landet
och den importerande välfärdsstaten
kan inga rationaliseringar överbrygga
denna klyfta. Var skall förresten de små
och medelstora företagen ta pengar till
rationaliseringar, som blir alltmer kostnadskrävande
i vår tekniska tid?

Denna import från u-länderna växer
starkt. Som ett exempel kan nämnas att
importen från Sydkorea av textilvaror
under år 1963 uppgick till endast
150 000 kronor. Året efter, 1964, hade
importen stigit till 3,4 miljoner och under
föregående år fram till november
månad var den uppe i inte mindre än
20 miljoner kronor. Man kan fråga sig
vem som hjälper vem. År det det rika
välståndslandet Sverige som ger hjälp
till u-länderna eller är det u-ländernas
fattiga befolkning som subventionerar
konsumenterna i välståndets Sverige?

Vårt »välstånd» håller på att bli så
stort att det kan kväva oss. Löneläget
har bliivt så högt att den situationen
troligen redan är inne då svenska exportföretag
får så svårt att exportera
sina produkter att de måste överväga
om det inte blir nödvändigt att i stället
exportera företagen. För inte så länge
sedan gick ett meddelande genom pressen
att en känd svensk skofabrik skall
flytta tillverkningen av sina produkter
utomlands. Formgivning och marknadsföring
skall emellertid fortfarande be -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

drivas genom firmans huvudkontor i
Sverige. Det betyder med andra ord att
svensk företagsamhet nog kan kläcka
idéerna men inte längre förmår tillverka
produkterna till ett rimligt pris i
vårt land. Denna utveckling mot en export
av arbetsplatser i stället för av arbetets
produkter tycks öka. Eftersom företagen
inom en viss bransch ofta ligger
samlade kan en hel bygd komma att
drabbas mycket kännbart av exporten
av arbetsplatser.

Det sägs ofta att svensk företagsamhet
kan lösa alla problem genom rationaliseringar.
Nåja, även om rationaliseringarna
inte är någon sorts antibioticum
mot alla ekonomiska infektioner
måste dock rationaliseringar ständigt
pågå inom näringslivet. Av ren självbevarelsedrift
måste företagen se till att
deras produktionsapparat utformas på
ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.
Men en förutsättning för rationaliseringar
är investeringar, och företagarnas
möjligheter att finansiera dessa blir
allt mindre. Denna andel av den totala
kreditmarknaden som står till förfogande
för näringslivets investeringar har
sjunkit kraftigt sedan 1961. För den
egentliga industrien är situationen dålig.
Den får nu endast en femtedel av
kreditmarknadens tillväxt och fick
196b endast något över 6 procent av
kreditmarknaden mot 15—20 procent
några år tidigare.

För vårt välstånds skull måste näringslivets
investeringar hållas uppe,
och dessa investeringar är också grundförutsättningen
för ett förverkligande av
den dröm om en framtida arbetstidsförkortning,
som finansministern talar om
i statsverkspropositionen. Om vi inte
får maskiner att göra arbetet åt oss,
kan arbetstiden inte förkortas, om vi
skall behålla vårt välstånd. Svårigheterna
att skaffa kapital till rationaliseringarna
drabbar främst den mindre
och den medelstora industrien, och det
är därför som vi från högerhåll krävt,
att man skall kanalisera rationalise -

ringskrediterna till de mindre företagen.
Professor Sven-Erik Johansson påpekade
vid bankföreningens årsmöte att
vår nuvarande banklag med sina krav
på främst formella säkerheter inte utgör
någon garanti för att tillgängligt kapital
dirigeras dit, där det skulle göra
den bästa nyttan.

Men hittills har det från regeringspartiets
sida inte visats intresse för att
ge någon större hjälp — eller ens någon
rättvisa — åt den mindre och medelstora
företagsamheten. Det framgick
inte minst vid höstriksdagens behandling
av frågan om de s. k. återlånen
från allmänna pensionsfonden. Det är
en ständigt återkommande fråga, där vi
söker få till stånd en förbättring. Trots
vad som sades i propositionen vid 1959
års riksdag av dåvarande departementschef,
att en betydande del av fondmedlen
i form av återlån bör gå tillbaka
till dem som erlagt pensionsavgifterna,
har man inte velat gå med på någon
lösning av detta problem. Företagens
självfinansieringsmöiligheter har beskurits,
men någon hjälp ens i form av
en förbättrad återlånemöjlighet från APfonderna
har man velat vara med om.

Den, som själv är företagare och som
i sin dagliga gärning kommer i kontakt
med många kolleger, vet hur företagarna
upplever denna bristande förståelse
för sina speciella problem. En egen företagare
är — för att citera en göteborgstidning
— en person som följer
med sin tid, som lever intensivt i nuet.
Man kan förmoda att hans bordsalmanacka
är fullklottrad med anteckningar
om sådant man måste komma ihåg. År
det en bordsalmanacka av det vanliga
slaget kan man vara förvissad om att
den egne företagaren titt och tätt gluttar
på månadslängdens baksida, ty där är
i korta punkter angivet allt vad medborgaren
har att iakttaga, det är samvetet
satt på pränt, och av någon anledning
gäller de punkterna i särskilt
hög grad den egne företagaren. Ibland
nämns de fria företagare, men friheten

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

är ett högst relativt begrepp i sammanhanget.
Vi företagare känner oss icke
fria. Vi åläggs ständigt mer och mer arbete
för det allmänna och detta utan
någon som helst ersättning.

Jag skall bara nämna några exempel
på uppgifter vi har att sköta för statens
räkning: omsättningsuppgift till socialstyrelsen,
industristatistik till kommerskollegium,
arbetsgivaruppgifter jämte
kontrolluppgifter till riksförsäkringsverket,
löneuppgifter och eventuella
sammanställningar till taxeringsmyndigheterna,
sysselsättningsuppgift till länsstyrelsen,
anmälan till försäkringskassan
beträffande nyanställd och anställd
som slutat, anmälan till försäkringskassan
om löneförändringar, personaluppgifter
till socialstyrelsen, uppgifter om
kapitalinvesteringar till statistiska centralbyrån
o. s. v.

Allt detta tidskrävande och irriterande
uppgiftslämnande skall företagaren
göra utan ersättning, trots att de totala
kostnaderna för näringslivet är mycket
betydande. Enligt uppgift i tidningen
»Företagaren» kostar detta arbete ca
220 miljoner kronor per år. Och mer
och mer skall vi belastas med. Vi följer
snällt och troget devisen »arbetsgivaren
betalar».

Den nyss citerade dagliga tidningen
använder uttrycket »fri företagare»,
men ingen i vårt samhälle är så ofri
som den frie företagaren. Som ett exempel
kan man ta tidningsuppgifter om
sjukförsäkringsfrågan. Vid de nu pågående
avtalsförhandlingarna mellan
parterna diskuteras de fria karensdagarnas
finansiering, men till vilket resultat
parterna kommer vet vi ännu
inte. Socialministern har emellertid för
avsikt att till vårriksdagen lägga fram
ett lagförslag om karensdagarna för den
händelse avtalsförhandlingarna inte gett
önskat resultat. Detta är en ganska
skrämmande utveckling.

Parterna på arbetsmarknaden diskuterar
för att komma fram till ekonomiskt
möjliga lösningar. Finner man

vid dessa förhandlingar att förslaget
inte går att genomföra nu borde det
vara avskrivet. Man har ju vid avtalsförhandlingarna
en pott att röra sig
med, och har man vid dessa förhandlingar
kommit underfund med att potten
inte räcker också för denna sak borde
reformen få anstå. Kan staten sedan
komma med lagförslag i en fråga som
inte gett resultat vid förhandlingarna
innebär det i princip exakt detsamma
som om staten skulle börja bestämma
i lönefrågor på avtalsmarknaden. Är det
då så underligt att många företagare
känner det som om de lever under
tvång och diktat?

Herr talman! Tillåt mig att beröra
ännu ett spörsmål. Många av oss är djupt
oroade över den förgiftning av vår livsmiljö
varom vi nästan dagligen får nya
besked. Det gäller inte bara användningen
av biociderna inom jordbruket
utan framför allt förstöringen av de
vattendrag som ger dricksvatten till städer
och andra tätorter.

I slutet av förra året utfärdades en
varning att man inte skulle äta fisk som
fångats i Göta älv, då denna fisk är
starkt kvicksilverförgiftad. Detta kvicksilverhaltiga
vattendrag levererar en
stor del av Göteborgs dricksvatten. Hur
effektiv reningen är när det gäller
kvicksilver vet man väl inte riktigt,
men enbart det faktum att det förekommer
kvicksilver i råvattnet är oroande.

Det är framför allt industriutsläppen
från exempelvis cellulosaindustrien
som är orsaken till den tilltagande förgiftningen.
Industrien bedriver ett intensivt
forskningsarbete för att finna
alternativ till de kvicksilverhaltiga preparaten,
men hittills har dessa inte givit
önskvärda resultat. Man kan för närvarande
inte avvara kvicksilvret som
skydd för våtmassan. Vattenförgiftningen
har gått så långt, att man kan
fråga sig om det inte är nödvändigt att
vårt dricksvatten blir varudeklarerat.
Detta är ett problem som berör hela
vårt folk och inte bara de aktuella in -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

dustrierna. Det är därför en angelägenhet
för oss alla, d. v. s. för staten, att se
till att vår livsmiljö skyddas mot förgiftning.

Man kan emellertid inte begära att vår
skogsindustri skall sluta tillverka de
produkter som efterfrågas, och inte heller
kan man begära att de skall kunna
lägga ned så oerhört mycket pengar på
reningsanläggningar att deras export
omöjliggöres till skada inte bara för
industrierna själva och deras anställda
utan för hela vårt folkhushåll, som ju
är så beroende av att exporten upprätthålles.

En statlig forskning på detta område
eller ett statligt stöd till privat forskning
borde vara ett naturligt krav.
Statsbidrag borde också i större skala
utgå till effektiva reningsverk.

När det gäller giftiga utsläpp från en
del mindre industrier borde också rening
ske. Det är emellertid uppenbart
orimligt att de för detta ändamål nödvändiga
investeringarna skall göras
med beskattade medel. Dessa investeringar
kommer ju aldrig att lämna någon
avkastning åt företagen, utan för
dessa blir det närmast fråga om pengar
till något som bäst skulle kunna betecknas
som en social åtgärd.

Total skattebefrielse för alla de reningsanläggningar
som kan vara nödvändiga
för att skydda vår miljö, vår
jord, vår luft och vårt vatten är ett
minimikrav av medborgarna. Vi vill
inte leva i en förgiftad miljö. I framtiden
kanske vi inte kan leva i en värld
fylld av giftiga avfallsprodukter. Statsbidrag
till en effektiv rening är ett försvar
för våra livsbetingelser.

Herr SVENSSON i Kungälv (s):

Herr talman! Jag har begärt ordet i
denna remissdebatt främst för att ta
upp den ofta diskuterade frågan om relationerna
mellan kristendom och politik
och för att knyta an några reflexioner
av mera praktisk-politisk art i anslutning
till u-landshjälpen.

Som bekant har vi här i riksdagen en
organiserad grupp på något över 100
kristet bekännande personer. Även utanför
detta hus finns organisationer med
kristet förtecken. Sist i raden har vi fått
ett särskilt kristet parti, som vid senaste
valet samlade ca 70 000 röster och som
enligt uppgift ämnar ställa upp också
vid årets kommunalval.

Efter andra världskriget bildades ute
på kontinenten flera partier med kristet
förtecken. Det mest kända är naturligtvis
CDU i Västtyskland. Eftersom det
kunde samla såväl katoliker som protestanter
och därtill uppta en del småpartier,
nådde man ganska snabbt majoritetsställning,
och partiet har sedan
styrt Västtyskland.

Nu kan man fråga vilka fördelar Västtyskland
har haft av det, och det är väl
litet svårt att säga att Västtyskland har
varit ett särskilt kristligt styrt land.
Jag vill säga att partiet rätt och slätt
har varit borgerligt. Många tyskar med
kristen bekännelse har hellre röstat på
socialdemokratiska partiet. Den bekante
samfundsledaren pastor Niemiiller
sade vid det senaste tyska valet att CDU
är varken kristet eller demokratiskt.
Det var nu ett hårt omdöme, men det
får väl stå som ett uttryck för hur
tankegångarna gick.

Det finns också andra kristna partier
i Europa, av vilka de som finns i Österrike
och Italien väl är de mest kända.
Här uppe i Norden har vi sedan 1930-talet Kristeligt Folkeparti i Norge. Det
växte till först efter andra världskriget
och samlade vid det senaste valet över
7 procent av valmanskåren. Även det
partiet är klart borgerligt. Det har man
tydligt visat vid två tillfällen, dels när
Gerhardsens regering fälldes av Finn
Gustafsson och hans Socialistisk Folkeparti
— då var det aldrig någon diskussion
om vilken ställning man skulle inta
—• och dels när man under valrörelsen
i höstas gick tillsammans med andra
borgerliga partier i vissa valkretsar.
Inte heller då var det en skugga av

Nr 3

Torsdagen den 20

Vid

tvivel om alt man skulle stiilla upp i
den regering som sedan bildades på
borgerlig grund.

Här i Sverige uppges KDS vara ett
systerparti till det norska, men i motsats
till detta säger man att man är
varken borgerlig eller socialdemokratisk.
Partiet är rätt och slätt kristet.
Detta är nu lätt att säga men mycket
svårare att genomföra. Det finns såvitt
jag förstår endast två huvudlinjer i all
politisk verksamhet, nämligen å ena
sidan socialism och å andra sidan liberalism.
Omkring dessa två huvudlinjer
grupperar sig de olika partierna. Ingen
lever upp till sina ideal, men alla beslut
av någon betydelse går i den ena eller
andra riktningen. Inte heller KDS kommer
ifrån den skiljelinjen, när det gäller
att ta ställning i vissa praktiska frågor.
KDS kommer med all säkerhet att fortsätta
att vara borgerlig, och så vitt jag
förstår är det egentligen bara att slå
blå dunster i ögonen på Sveriges småfolk
när man försöker inbilla det någonting
annat.

Det finns andra synpunkter som inspirerat
denna partibildning, och vissa
av dem kan man förstå. Det är många
som känner oro inför en ökad brottslighet,
könssjukdomarnas utbredning och
pornografilitteraturens intåg i vissa
massmedia, eller med andra ord den
bristande aktning för människornas
värde och värdighet som man kan märka
på vissa områden. Detta är en internationell
företeelse och har inte så litet
att göra med den urbanisering som sker,
och man kan säga till KDS och de som
tänker i samma riktningar att Västtyskland
ingalunda är något undantag från
detta.

Politikernas förmåga att kunna ändra
på en miljö är tyvärr ganska liten. Man
kan beklaga det, men jag tror att det är
att ta på sig alltför stora uppgifter eller
uppgifter som vi inte kan klara när man
säger att man skulle kunna lösa sådana
problem. Det är i själva verket andra
krafter som påverkar miljön, och kyr2*
— Andra kammarens protokoll 1966.

januari 1966 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

kor och samfund intar naturligtvis här
eu framskjuten roll. Frågan är om man
inte skall ställa spörsmålen om miljöpåverkan
och miljöbildning till dem i
stället för till de politiska partierna.

Inom politikens ram kan vi — det är
vi nog eniga om — slå vakt om värden
som religionsfrihet, yttrandefrihet, församlingsfrihet,
tryckfrihet etc. Inom
vida ramar måste ett demokratiskt samhälle
tillåta mycket som skrämmer och
oroar, men som i själva verket är det
pris som vi får betala för andra och
mycket större värden som vi finner
omistliga.

Om vi nu kan göra någonting i de frågor
som KDS talar om återstår ändå
spörsmålet om detta sker bäst inom ett
särskilt parti eller inom de redan existerande
partierna. Min utgångspunkt är
den att kristna bekännare, liksom andra
människor, har olika samhällsvärderingar.
Jag har nämnt de konservativa
och skall sedan komma in på de socialistiska.
Slutsatsen måste dock bli att
det är fullständigt omöjligt att samla
alla kristna bekännare i ett enda särskilt
parti. Detta kommer antingen att
sakna fullständig politisk profil, eller
också kommer det att bli antingen borgerligt
eller socialdemokratiskt med
kristet förtecken.

Nu säger KDS till oss att den kristna
människan i de andra partierna är så
hårt trängd och att vi ofta måste kompromissa
med vår uppfattning och ofta
blir nedtystade av majoriteten. Det är
självklart att det inom ett parti finns
olika schatteringar i livsåskådningsfrågor
och att man måste lära sig att
ta hänsyn till varandra. Det är klart att
ett parti av KDS’ natur i livsåskådningsfrågor
kan gå fram mycket bestämt och
hårt, men till slut kommer man ändå
fram till den beslutande församlingen,
och då måste man, om man lever i en
demokrati, ta hänsyn till de åsikter som
finns i ett samhälle. En kompromiss
måste ändå till sist göras, och frågan är
om det är bättre att det sker i partierna
Nr 3

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

än i den beslutande församlingen i sista
voteringsögonblicket. Jag är inte säker
på att den sistnämnda vägen är den allra
bästa.

Kanske kan man tillspetsa det hela
och säga att om nu ateisterna är så förfärliga
i detta samhälle, så vore det väl
alldeles utmärkt att få de kristna placerade
i ett hörn av samhället där de
finge sköta sig själva. Det är naturligtvis
bättre ur många synpunkter att även
kristet orienterade åsikter får komma
till tals i de partier som finns. KDS
svarar, förmodar jag, att i Norge har
man fått tre ministerposter, och man
gläder sig åt det som en framtidsvision
här i Sverige.

Först och främst kan man då framhålla
att det tydligen inte har så stor
betydelse att det är en borgerlig regering
man samarbetar med. Men det andra
som är relevant i sammanhanget är
att man också måste samarbeta med
personer som har andra åsikter. Det
styrker mitt påstående, att i en demokrati
kommer man ändå fram till en
punkt, där man sitter vid samma bord
som människor av andra livsåskådningsschatteringar.

Partierna i Europa med ett sådant här
kristet förtecken kan ge intrycket, att
kyrkor och samfund över lag är borgerliga.
Men det finns, herr talman, också
andra tendenser. Främst kan lärdomarna
hämtas från England. Englands historia
vittnar om hur frikyrkligheten har
spelat en stor roll, och många politiker
tillhör f. n. kyrkor och samfund — partiledaren
inte undantagen. Man kan gå
vidare till de afrikanska staterna, som
ju i många avseenden är socialistiska
på nationell grund. Många av ledarna
för dessa stater och för partierna inom
staterna har en kristen bekännelse. Och
man kan fortsätta till en annan kontinent
och upptäcka att president Kennedy
var utövande katolik.

Inom svensk arbetarrörelse har vi inte
riktigt samma utgångspunkt som labour
i England. Tyvärr blev mönstret ett än -

nät hos oss, och det finns, kan man
säga, inom svensk arbetarrörelse en utbredd
uppfattning att kyrkor och kristna
samfund är konservativa. Men socialdemokratien
har ändå inom sig den bäst
organiserade kristna gruppen av människor
— nämligen broderskapsrörelsen,
de kristna socialdemokraterna. Den består
av folk som funnit det vara naturligt
att sluta sig samman för att med en
evangelisk motivering vara med och
bygga upp ett mera rättfärdigt samhälle.
I ekonomiska och sociala frågor står vi
val närmast till vänster om partiets mitt.
Begrepp som kulturradikal och kulturkonservativ
har däremot kommit att
sakna så gott som all betydelse för oss.
Dessa begrepp har blivit så misshandlade
under senare år, att de knappast
har något egentligt innehåll längre —
de ger ingen förklaring om vad man
menar.

Jag kan naturligtvis inte gå i god för
att Wilson klarar rhodesiakrisen eller
att afrikaner med kristen bekännelse
skall klara de oerhörda problem de
ställs inför just därför att de är kristna.
Men företeelsen kan vara intressant att
lägga märke till. I många fall har alltså
livsåskådningen och miljön påverkat
dem i radikal politisk riktning.

Jag går så över till u-hjälpen. Min utgångspunkt
därvidlag är att vi inom
broderskapsrörelsen anser att det ännu
finns mycket att göra i detta land på
utjämningens väg. Orättvisorna har
kommit till uttryck under debatten både
i går och i dag, och de är faktiskt tillräckligt
stora för att bära upp ett socialt
rättfärdighetspatos.

Men vad jag främst tänker på när det
gäller vårt lands u-landshjälp är att
riksdagen år 1962 som målsättning angav
1 procent av nationalinkomsten till
u-landshjälp. Vi har kommit upp till
knappt en tredjedel därav, och höjningarna
måste självfallet ske snabbare
framöver, om vi skall kunna nå målet
inom någorlunda rimlig tid.

I beslutet 1962 fastslogs inget bestämt

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Nr 3

■13

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

årtal, när vi skulle vara framme vid
siffran 1 procent, men det uttalades att
detta skulle vara en av de viktigaste
frågorna i 1960-talets politik. Därför
får man ta som utgångspunkt att saken
ligger högt upp på prioritetslistan.

Om man med 1962 års beslut som
grundval skulle försöka sig på en tolkning
i tidsfrågan, kommer man närmast
fram till budgetåret 1972/73. Med den
nuvarande ökningstakten som utgångspunkt
bär flera olika tidsangivelser
gjorts. Tidningen Expressen — som ju
skall ha sting och överträffa alla andra

— nämner årtalet 2 030, andra årtalet
1980 och åter andra årtalet 1985.

Med en ökningstakt av 20 procent om
året — och i år ökade vi med 19 procent
— skulle man komma upp till den
omtalade målsättningen 1 procent budgetåret
1974/75 med en u-hjälp, som då
skulle omfatta närmare 1,5 miljarder
kronor. Med samma ökningstakt, 20 procents
årlig ökning på budgeten, skulle
vi sedan snabbt nå upp till högre belopp.

Jag finner det inte orealistiskt att vi
fortsätter att utvidga våra insatser. 1
procent kan knappast vara någon bestämd
riktpunkt att rätta sig efter. Det
är behovet som är verkligt betydelsefullt
och det som tillsammans med resurserna
i vårt land får vara avgörande.

Det görs ibland gällande att Sverige
skulle ligga väl till vid internationella
jämförelser på detta område. I vissa fall

— när det gäller hjälpverksamhet genom
internationella organ — är detta
naturligtvis alldeles riktigt, i andra fall
inte. Den avgörande orsaken till denna
uppfattning är att vi huvudsakligen
lämnar vår hjälp över FN-organen, medan
andra industriländer lämnar sina
bidrag bilateralt. Cirka 90 procent av
industriländernas bistånd lämnas bilateralt.
I fråga om den sammanlagda
bilaterala och multilaterala hjälpen
ligger vi säkerligen långt ned på listan,
om bidraget beräknas i procent av vår
nationalinkomst. Jag vill tillägga att

industriländerna internationellt sett säkerligen
inte överstiger den siffra om
1 procent av nationalinkomsten som vi
talat om. Men slutsatsen är ändå att vi
är ett litet land, som ger en liten u-hjälp.

I och för sig är det väl inte så svårt
för folkhushållet att avstå 1 procent —
det motsvarar bara ett kvartals standardökning,
och u-hjälpen skulle således
resultera i en uppskjuten standardökning
av ringa betydelse. Men svårigheten
är naturligtvis att detta skall tas
ut på statsbudgeten, och då blir frågan
genast besvärligare. Det finns många
ändamål som tränger på hos herr
Sträng. Även herr Hermansson, som yrkar
på ett biståndsbidrag om 5 procent
av nationalinkomsten, måste ta hänsyn
till dessa saker. Till slut är det dock
solidariteten med de fattiga folken, som
kommer att sätta oss i riksdagen på prov
när det gäller fördelningen av de pengar
som står till förfogande.

Det pågår för närvarande beträffande
u-hjälpen ett utredningsarbete av intern
art inom partierna, och socialdemokraterna
har tillsammans med LO också
tillsatt en sådan kommitté. Även om jag
hela tiden har känt samvetsnöd inför
det sakta mak, vari u-landshjälpen arbetat
sig fram, har jag dock vetat att
det hela tiden har eftersträvats bättre
resultat, och jag vill för min del gärna
framhålla att jag i stort sett ämnar låta
mig nöja med vad som föreslagits också
detta år, framför allt i väntan på det
uttalande som vår interna partikommitté
kan komma att göra.

Men det finns naturligtvis andra stenar
på vägen. Herr Bengtsson i Varberg
nämnde behovet av människor i u-landsarbete
och jag kan vidare peka på den
negativa betalningsbalansen. Om vår uhjälp
skall kunna ökas, måste vi också
öka vår export. Frågan är om man på
något sätt skall kunna uppmuntra en
exportökning även till u-länderna, t. ex.
genom kreditgarantier för politiska
risker.

Regeringen har i år föreslagit att vi

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

ytterligare skall sänka skatter och tullar
på vissa varor från u-länderna och detta
skall kosta oss 30 miljoner kronor. Denna
åtgärd ligger helt i linje med vad
man önskar skall göras på detta område,
men låt oss bara inte inbilla oss att vi
i och med detta direkt ger 30 miljoner
kronor till u-länderna. Varorna blir
nämligen 30 miljoner kronor billigare
för konsumenterna, och det hela har
alltså ingen betydelse för u-länderna
förrän det påverkar deras export och
råvarupriser. Regeringen har naturligtvis
handlat på detta sätt för att påverka
andra nationer att göra sammalunda.
U-länderna har det ju mycket svårt med
priserna på sina råvaror.

Det har många gånger sagts att vårt
land inte har några koloniala erfarenheter
och att detta är en sak på gott och
ont. Negativt är givetvis att vi därigenom
saknar erfaret, kunnigt och utbildat
folk, och jag tror att vi nu måste
på allvar ta upp frågan om utbildning
av u-landsarbetare.

Hur skall då pengarna till u-länderna
ges? Det kan ske både bilateralt och
multilateralt. För min del vill jag peka
på en möjlig väg, nämligen över missionen.
Det skulle vara bra om man kunde
engagera sig den vägen mera än för
närvarande, eftersom missionen har
skapat kontakt med människor och
byggt upp en apparat, som i och för sig
är nödvändig i arbetet även för SIDA
och internationella organ. Man skulle
därigenom kunna hoppa över ett utvecklingsskede
i en sådan här hjälpverksamhet.
Låt mig bara för undvikande
av missförstånd betona att det är
klart att Sveriges u-hjälp inte till huvudsaklig
del kan gå denna väg, men som
en rännil i den stora insatsen kan den
vara av utomordentlig vikt.

Världens livsmedelsförsörjning är katastrofalt
otillräcklig, det vet vi. Jag
vill gärna ge regeringen och framför
allt ge statsrådet Ulla Lindström en
eloge för det framgångsrika arbete som
utförts när det gäller familjeplaneringen
och de spörsmål som hör ihop med den.

Det har i detta sammanhang talats
rätt mycket om kyrkornas reaktion mot
familjeplaneringen. Låt mig bara påminna
om att detta endast har gällt den
katolska kyrkan. Redan år 1958 tog den
anglikanska kyrkan vid en världskonferens
upp frågan om familjeplanering
med utgångspunkt från situationen i uländerna,
och man förklarade då att
familjeplaneringen är en riktig och viktig
faktor i ett kristet familjeliv. »Church
Committee on International Affairs», en
underorganisation till Kyrkornas världsråd,
gjorde också år 1959 i samarbete
med dåvarande missionsrådet inom
världskyrkan ett klart positivt uttalande,
framför allt för att påverka FN, där
man har rådgivande ställning. Åsikterna
har sedan med skärpa framförts bland
annat i FN:s befolkningskommission.
Det kan vara nödvändigt att påpeka detta
för att opinionen i Sverige om möjligt
inte skall bli snedvriden på denna
punkt.

Hurudan är då opinionen inom kyrkor
och samfund i Sverige? Jag skulle
vilja beteckna den som ett tyst erkännande.
Det har inte gjorts några uttalanden,
och detta pekar på ett förhållande
som man ofta uppmärksammar,
nämligen att svenska kyrkor och samfund
är mera konservativa i sitt ställningstagande
till många frågor än Kyrkornas
världsråd. Jag tror att vi har
anledning att efterlysa ett rejält ställningstagande
från t. ex. Ekumeniska
nämnden i familjeplaneringsfrågan.
Ingen rädsla för att frågan är kontroversiell
får hindra ansvarigt folk att
säga det som bör sägas i en given situation.
Undersökningar som familjeberedningen
har gjort visar också att människor
med en kristen bekännelse i lika
hög grad som andra planerar sitt barnantal.

Vårt bistånd till u-länderna utgör en
av 1960-talets viktigaste frågor. Jag vill
bara avslutningsvis konstatera att det
i riksdagen hittills inte har rests någon
opposition mot en ökad u-landshjälp
utan att förhållandet snarare är det

Nr 3

Torsdagen den 20

Vid

notsatta. Sett i världsperspektiv behövs
det — för att citera en artikel av Bertil
Bolin i Fackföreningsrörelsen nr 25 för
år 1965 — en ny Marshall-hjälp för uländerna,
bara mycket större, mer omfattande
och mer generös, för att lösa
de gigantiska problem som vi här möter.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Några talare har i debatten
berört u-landshjälpen och har
därvid kritiserat regeringen för dess
njugghet med höjning av anslaget för
detta ändamål. Jag vill gärna göra
några kommentarer härtill och har då
fått en naturlig anknytning i herr Svenssons
i Kungälv anförande.

Det är riktigt, såsom det har sagts,
att u-folkens otillfredsställda behov är
enorma och att hungern och andra lidanden
i u-länder innebär en utmaning
mot vår välmåga. Det är riktigt att Sveriges
bidrag, med hänsyn till dessa
enorma behov och även till vår egen
nationalinkomst, är anspråkslöst och att
jämförelser med andra givarländer —
även om de utfaller till vår fördel oftare
än vad kritikerna säger, såvida
jämförelsepunkterna väljs korrekt —
inte befriar oss från moraliska krav på
större engagemang i u-hjälpen. Det är
riktigt att vi borde ha råd att ge mer.
Det är också riktigt att en årlig ökning
allt framgent av u-hjälpsanslaget med
just 55 miljoner inte skulle föra upp
u-hjälpen till nivån av 1 procent av
bruttonationalprodukten före år 2000
eller därefter över huvud taget. Men
det är inte riktigt att ett bibehållande
av den ökning på 18—19 procent, som
dessa 55 miljoner motsvarar i årets
statsverksproposition, skulle resultera
i att 1-procentmålet inte upphinns förrän
på 1980-talet. Det skulle, som herr
Svensson så rätt räknat ut, ske någon
gång under budgetåret 1974/75.

Jag gör inledningsvis detta lilla påpekande,
som kan förefalla onödigt, därför,
att det, som också herr Svensson
nämnde, är så underliga beräkningar

januari 1906 fm.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

i svang. Det är klart att beräkningarna
utfaller olika, om man räknar ökningen
i miljoner kronor eller i antal procent,
och att en sammanblandning av dessa
metoder kan resultera i sådana absurda
antaganden som det en kvällstidning
gjorde och som herr Rubin här citerade,
då man angav 2030 som det årtal
då vi skulle vara framme vid målet
1 procent av nationalprodukten.

Ett faktum är att nationalproduktens
tillväxt och den politiska viljan att inteckna
denna tillväxt med ökade belopp
för u-hjälpsändamål är två obekanta variabler,
och vi vet inte i dag hur de
kommer att kombineras. Vi gör vissa
antaganden — det är allt.

När FN år 1960 startade sitt s. k.
utvecklingsårtionde, var målet för generalförsamlingens
rekommendation att
under en tioårsperiod höja u-ländernas
nationalinkomst med minimum 5 procent
årligen med stöd av 1 procent av
industriländernas samlade nationalprodukt
i gåvohjälp. I fjol skrev FN:s generalsekreterare
rapport över första
halvlek av utvecklingsårtiondet. Den
rapporten visade tyvärr att FN-programmet
befinner sig en hel del på
efterkälken. När Sveriges regering och
riksdag år 1962 gjorde principuttalanden
av samma innebörd beträffande biståndsprocenten
som FN hade gjort två
år tidigare och vi skisserade 1-procentmålet
med perspektivet inställt på en
motsvarande tidsperiod, men som herr
Svensson så riktigt framhöll, inte direkt
utsagt i propositionen, betyder det, att
de svenska statsmakterna, precis som
FN, inte har kommit igång med utvecklingshjälpen
med den snabbhet som vi
alla hade hoppats på.

Var ligger då felet? Kan vi bättra oss
och i så fall hur? Jag ser i bänkarna
framför mig en del ansikten som glöder
av vissheten om svaret: Felet är
naturligtvis regeringens — Strängs,
Lindströms — jämte en misstänkt likgiltighet
hos det politiska parti som har
det närmaste ansvaret för den regering

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

som styr, undantagandes herr Ingvar
Karlsson som i går omnämndes av herr
Rubin som representant för en avvikande
mening. Men i likhet med den
lakoniske finske domaren i en TVtävlan
säger jag: Svaret är fel. Ingen
kan beskylla arbetarrörelsen för en
mindre solidaritetskänsla med de sämst
ställda i vår värld än vad andra medborgargrupper
presterar. Och regeringen
kämpar med samma problem för finansiering
av vår internationella solidaritet
som flerpartiopinionen i riksdagen
måste ta hänsyn till i sina egna bedömningar.
Gemensamt har vi också upplevt
besvärligheterna med en ny biståndsverksamhets
födslovåndor.

Den svenska direkthjälpen till u-länderna,
den s. k. bilaterala hjälpen, led
under sina första två år i ett statligt
administrationsorgan av barnsjukdomar
som vi alla minns. Verkningarna av
dem är ännu inte alldeles övervunna.
Den stora anslagsreservation som Styrelsen
för internationell utveckling har
beräknat till 15 miljoner kronor vid utgången
av innevarande budgetår, är förorsakad
av den ökade varsamhet med
igångsättning av nya fältprojekt och
omsorgerna vid planeringen av dem,
som har blivit följden av allt rabalder
år 1964 om trasiga skördetröskor i Algeriet,
skötseln av familjeplaneringsinsatserna
i Pakistan, den centrala NIBadministrationens
brister o. s. v. Det
omorganiserade biståndsorganet SIDA
har med hänsyn till de reservationsmedel
som det förfogar över, stannat
vid en hemställan om cirka 6 miljoner
kronor i anslagsökning för nästa budgetår.
Den bilaterala tekniska hjälpen kan
alltså inte ens växa med 18—19 procent
under loppet av nästa år, den
växer med 7 procent.

Men, invänder man nu, den bilaterala
finanshjälpen och den hjälp som går
genom internationella organ, den multilaterala,
hade väl ändå kunnat få en
betydligt kraftigare påspädning? FN
kan förbruka mångfaldigt större bidrag

har det påpekats. Detta är riktigt. Varför
föreslår då inte regeringen detta?

I årets statsverksproposition anges ett
skäl som onekligen har tyngd: Valutareserven
har sjunkit oroande — det
har redan talats mycket om detta under
denna remissdebatt. Konsumenterna har
under 1965 importerat så mycket mer
än vad det svenska näringslivet exporterat
att vi fått en minskning med 900
miljoner i valutareserven. U-hjälpen genom
internationella organ betalas inte
i kronor; den kräver konvertibla valutor.
Anser man som oppositionen att
finansministerns finanspolitik inte är
tillräckligt stark, trots att han så tydligt
visar att han inte vill tillåta en fortsatt
försämring av bytesbalansen, så
rycker man därmed också bort en del
av underlaget för sin kritik av den
alltför njugga u-landshjälpen. Utrymme
för den kraftiga ökning av u-hjälpen,
som situationen i en överbefolkad och
svältande värld snart kommer att fordra
av oss, förutsätter inte bara att man
allmänt förmanar regeringen att vara
mer generös mot u-länderna i sina budgetpropositioner
eller att man överbjuder
dessa förslag med något större
belopp, utan det förutsätter också att
vi alla personligen är beredda att betala
den större u-hjälpen via skattsedeln,
och att avstå privat från konsumtion
av importvaror, som tar främmande
valutor i anspråk, samt beredda
att som riksdagsmän gå ut till väljarna
med upplysning om och propaganda
för dessa dubbla uppoffringar. Gemensamt
för de förutsättningar jag här
nämnt är det bakomliggande kravet på
att vi för egen del avstår från mångt och
mycket som det kan bli kännbart för
oss att avstå ifrån.

Men, säger någon, visst kan vi väl
betala till u-hjälpen över skattsedeln
som till allt annat, utan att valutareserven
behöver beröras i varje sammanhang.
Den bilaterala finanshjälpen kan
ges i form av kapitalvaror, i form av
svenska produkter — t. ex. skolboks -

Nr It

Torsdagen den 20 januari 1960 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

papper och verktyg — som framställs
inom landet och betalas med svenskt
mynt och knappt mer än transporterna
behöver därvid bekostas i annan valuta.

Jag är medveten om att det finns
en sektor inom u-hjälpen som inte är
lika strängt beroende av bytesbalansen
och valutaknappheten som den u-hjälp
som kanaliseras genom internationella
organ. Men den bilaterala finanshjälpen
möter åtskilliga andra svårigheter,
även när den är som mest omsorgsfullt
förberedd med avtal om användningssätt,
upphandlingsåtgärder etc. — det
finns »andra stenar i vägen», som herr
Svensson i Kungälv uttryckte sig i sitt
anförande. Herr Rubin kritiserade själv
i går kväll med stor emfas just ett sådant
bilateralt finansavtal, när han tog
upp fallet Sudan och attackerade regeringen
för att den, trots oroligheterna
i södra Sudan och flyktingströmmen
därifrån, lämnar en utvecklingskredit
till detta land. Jag vill helt allmänt påminna
om att åtskilliga av de nya staterna
i Afrika och Asien dras med besvärliga
problem, som ytterst bottnar
i ekonomiska svårigheter, sociala motsättningar
och ofta är rivalitet mellan
olika folkstammar och folkgrupper, och
att sådana motsättningar kan utlösas
mycket snabbt och oförutsett.

Jag vill här säga ett par ord om Sudan,
eftersom herr Rubin uppehöll sig
så utförligt vid vår hjälp till detta land.
I Sudan har de södra provinserna med
svart befolkning tidvis stått i stark motsatsställning
till centralregeringen i
Khartum. Motsättningarna har under
senare tid tagit former som man allvarligt
måste beklaga; det har förekommit
militära operationer som har medfört
svåra lidanden för den svarta befolkningen.
Tusentals familjer har fått
fly till angränsande länder. Svensk
flyktinghjälp, både statlig och enskild
sådan, har i samverkan med internationella
organisationer satts in för att
lätta dessa flyktingars lott. Det är klart
att den svenska regeringen liksom herr

Rubin med bekymmer noterat dessa förhållanden,
men den hoppas att de ansträngningar
till försoning mellan den
arabiska och den svarta befolkningsdelen,
som göres såväl av den sudanesiska
regeringen som av grannländerna,
skall krönas med framgång. En regeringsdelegation
uppges just i dagarna
komma att avresa till de södra provinserna
för att där försöka få parterna till
förhandlingsbordet. För att förbättra atmosfären
inför nya kontakter med befolkningen
i söder skall dessutom inrikesministeriet
i Sudan ha beslutat att
utfärda allmän amnesti för rebellerna
till den 20 januari, d. v. s. i dag, om
rebellerna före detta datum nedlägger
sina vapen. Det ser faktiskt ut som om
förutsättningar är på väg för att få till
stånd förhandlingar mellan parterna.

Det hör till det svenska utvecklingsbiståndets
principer att söka bedöma
utvecklingsmöjligheterna i ett land med
hänsyn till dess samhälleliga stabilitet
men utan att alltför mycket låta sig
påverka av skiftningar i mottagarländernas
politiska system eller inrikespolitiska
förhållanden, eftersom motsatsen
skulle utsätta vår långsiktiga biståndsplanering
för tvära kastningar
och för betydande påfrestningar. Om
jag här erinrar om att vårt utvecklingsbistånd
utan avbrott eller tvekan har
arbetat i t. ex. Etiopien, när ett revolutionsintermezzo
inträffade där härom
året, i Algeriet, där ledarbyten och oroligheter
förekommer av och till, i Indien
och i Pakistan, oberoende av kriget
dem emellan nyligen, är detta för
att betona vår övertygelse att u-hjälpen
är ett led i de fattiga ländernas sociala
och politiska utveckling och kanske
allra bäst behövs där svagheter kännetecknar
denna utveckling. Regeringen
har därför inte velat undandra Sudan
den sedan länge förberedda utvecklingskrediten
och är förvissad om att den
helt skall komma till användning för
sitt uppbyggande syfte.

U-hjälpen är sålunda älsklingsbarn

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och strykpojke på samma gång för den
svenska opinion som likt herr Rubin
intresserar sig för vår internationella
solidaritet. Jag är tacksam för att denna
opinion finns. Men det ledsamma är bara
att när man ibland litet väl högljutt
agar den man älskar, bidrar man därigenom
hos de många, som alltjämt
ser skeptiskt på möjligheten att uträtta
något med u-hjälp, till att förstärka
misstron. Denna misstro kommer sedan
tillbaka som en bumerang mot dem
som försöker få u-hjälpen prioriterad
bland andra angelägna önskemål att
satsa våra medel på. Vad vi måste göra
och bli överens om inom riksdagspartierna
är en avvägning mellan olika
anspråk, som pockar på vårt intresse
och skattebetalarnas pengar.

Det har under dessa två dagar redan
talats mycket om långtidsutredningen
och dess prognoser, sammanställningar
av resurser och kommande kostnadsutveckling.
Man kan nog inte undgå att
av dessa sammanställningar se hur automatiken
i politiska beslut har finansiella
efterverkningar, som sträcker sig
långt fram i tiden, och hur mycket av
de blivande resurserna som är intecknade
av de förmåner som vi redan beviljat
oss själva. Det betyder att vi måste
göra halt inför nya reformer intill dess
att dessa har vägts och prövats i konkurrens
med andra behov, varav u-hjälpen
är — enligt herr Rubins och min
egen uppfattning — ett av de främsta.

Men det betyder att vi måste bestämma
oss för vad vi vill välja bland de
önskningar, som rycker fram på bred
front, inte minst under en remissdebatt
— välja mellan önskemålen redan
innan de blivit utmejslade politiska alternativ
som förs ut till väljarna och
konkurrerar om deras uppmärksamhet.
Och vi måste alldeles avgjort bestämma
oss innan reformförslagen bundit oss
för utgifter som sätter vår valfrihet
framdeles ur spel. Endast på det sättet
kan u-hjälpen bli vad herr Svensson i
Kungälv efterlyste, en verkligt central
fråga i 1960- och 70-talens politik.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Det är givetvis omöjligt
för mig att här på tre minuter hinna
gå in på alla de frågeställningar som
berörts av statsrådet Lindström.

Hon sade bl. a. att »den man älskar,
den agar man». Redan min gamla moster,
som var barnsköterska i den Wohlinska
familjen, försökte med det, och
jag tycker att resultatet i stort blivit
gott. När jag därför försöker aga statsrådet
Lindström även i fortsättningen
är det för att än mer driva på det patos
som jag innerst inne tror att statsrådet
Lindström har för svensk u-Iandshjälp.

Statsrådet Lindström har, liksom herr
Svensson i Kungälv, konstaterat att den
svenska hjälpen är för liten. Det har
också diskuterats om målsättningen blir
uppnådd på 1970-talet eller först år
2030. För mig är det fullkomligt ofruktbart
med en sådan diskussion. Vi har
från riksdagens sida klart sagt ifrån
att målsättningen skall vara förverkligad
på 1960-talet!

Det är inte fråga om någon tio i toppliga
och om vad vi skänker i förhållande
till andra länder. Vårt land har
haft fred i 150 år. Vi lever i ett välståndssamhälle
och har absolut råd att
ge mer pengar till världens svältande
människor.

Statsrådet Lindström sade att vår solidaritet
sättes på prov här i riksdagen.
Det är just vad den gör. Även statsrådets
solidaritet sättes på prov, ty det
finns ändå en regering som har makten
i detta land och vars väljare i demonstrationståg
efter demonstrationståg
den 1 maj går ut och talar om internationell
solidaritet och som även i
partiprogrammet tar upp frågan om
internationell solidaritet och broderskap.
Varför gör man då inte mera? Det
är väl regeringen och statsrådet Lindström
som skall väcka opinionen.

I går citerade jag ett uttalande av
statsrådet Lindström vid förra remissdebatten
om att man inte hankat tillräckligt
mycket på portarna till kanslihuset
när det gäller u-landshjälpen.

Torsdagen den 20 januari 1906 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hon sade till och med att det kanske
inte fanns en tillräckligt stark opinion
otc i Sverige. Jag vill säga nu som jag
gjort förut att det är fru Lindström
som skall väcka opinionen!

Fru Lindström frågade i förra årets
remissdebatt: Finns det en majoritet av
svenska folket som är beredd att avstå
från sin egen standardförbättring? Jag
kan försäkra fru Lindström att en sådan
majoritet finns. Det finns också
pengar och jag skulle gärna vilja närmare
motivera var de skall tas, men
jag hinner inte med det på den korta
tid som står mig till buds.

Man säger att ökningen av u-hjälpen
sker i sakta mak och att vi inte bör
låta oss nöja därmed. Men varför gör
man då det? De 30 miljoner vi spar
på kaffetullar etc. medför väl ingen försakelse
för vårt folk, utan endast att
man dricker mer kaffe. Nej, här fordras
rejäla tag. Det fordras att vi får ett
särskilt departement för att handlägga
1960-talets viktigaste fråga: u-landsfrågan.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
talade mycket entusiastiskt och engagerat
om u-landshjälpen, och det borde
vittna om en verklig förståelse för och
ett konsekvent handlande i detta syfte.
Vi skall vara beredda, sade hon, att som
riksdagsmän förklara att vi för egen
räkning vill avstå från en del för att
hjälpa de svältande människorna. Men
hur går detta ihop, statsrådet Lindström,
med den inställning som man
från regeringspartiets sida tycks ha till
jordbrukspolitiken, där man siktar till
att vårt land snart inte skall vara självförsörjande
mer än till 80 procent? Vi
skall alltså konkurrera med de svältande
människorna om de otillräckliga
livsmedelstillgångarna, varvid vi har,
som jag nämnde i går, en köpkraft, som
är minst tio gånger så stor som dessa
människors. Hur får statsrådet Lind -

ström denna inställning till den framtida
jordbrukspolitiken och livsmedelsförsörjningen
i vårt eget land att gå
ihop med det deklarerade stora intresset
för u-ländernas försörjning? Livsmedelsbehovet
för u-landsfolken är dock
nu det primära och kommer att vara
det även om tio år, när den .svenska
produktionen skall uppgå till endast
80 procent av de livsmedel vi behöver.

Jag skulle vara mycket intresserad av
att få ett besked av statsrådet Lindström
om hur detta stämmer med vartannat.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Herr Rubin avslöjade
ett stycke familjehistoria som jag inte
kände till — jag visste ingenting om den
barnsköterska han talade om. Jag delar
emellertid inte hans uppfattning om
agans nytta och betydelse — det kommer
jag att utveckla på tisdag i ett svar
på en enkel fråga om barnmisshandel.
Jag är bestämd motståndare till aga.

Däremot är jag inte motståndare till
saklig kritik, och jag finner det inte
alls ofruktbart att vi diskuterar sakfrågor,
såsom jag här försökt att göra. Men
jag blev en smula missmodig när jag
upptäckte att herr Rubin inte hade uppfattat
någonting av vad jag sade, då jag
verkligen försökte förklara var flaskhalsarna
respektive svårigheterna fanns
att just nu öka u-hjälpen i den snabba
takt som både han och jag skulle önska.

Herr Rubin ansåg att vi alla borde
vara beredda att avstå en bit av vårt
välstånd. Jag hoppas att så är fallet,
men det är beträffande metoderna att
driva in dessa »bitar» över skatten eller
avgifter eller på annat sätt i den
kassa, som sedan skall betala u-hjälpen,
som vi ännu inte funnit någon politiskt
gemensam grund. Visserligen sade
herr Rubin att han visste var pengarna
fanns att ta men att tiden var för
knapp för att han skulle hinna tala om
det. Jag är ledsen att han inte begagnade
de två minuter som kunde ha behövts

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

därför. Jag kan emellertid interpellera
honom privat, om han inte återkommer
här i talarstolen med en sådan anvisning.

Till min före detta kollega herr Hansson
i Skegrie, som från sin tid som jordbruksminister
vet hur ytterligt invecklad
den svenska jordbrukspolitiken är,
vill jag säga att jag knappast tycker att
tillfället just nu med ytterligare femtio
talare på talarlistan är det rätta för en
längre och inträngande debatt om hur
jordbrukspolitiken och u-hjälpen kan
påverka varandra. Jag vill endast i yttersta
korthet säga att vi så ofta från
jordbrukshåll har fått höra att världsmarknadspriserna
på livsmedel ligger
långt under de verkliga produktionskostnaderna
i det svenska jordbruket,
att det är svårt att föreställa sig att det
svenska jordbruket skulle kunna leverera
för u-hjälpsändamål så mycket varor,
som enligt herr Hansson skulle behövas,
utan att detta måste betalas av någon
eller några. Jag vet inte, om man
skall fatta herr Hedlunds anförande i
går så, att jordbrukarna skulle vara redo
att bestrida mellanskillnaden själva
genom att leverera till världsmarknadspriser
eller om han tänkte sig att
regleringskassorna eller vårt vanliga internationella
hjälpanslag skall användas
härför? I det senare fallet finns det
större användning för u-hjälpspengarna
genom uppköp av nödvändiga livsmedel
på världsmarknaden.

En mera inträngande debatt om detta
kommer vi emellertid att få tid till när
u-hjälpsanslagen skall diskuteras här i
riksdagen och vi har hur många timmar
som helst på oss för att göra detta.

Herr SVENSSON i Kungälv (s) kort
genmäle:

Herr talman! Det är bara ett par synpunkter
som jag skulle vilja understryka
i detta sammanhang.

Vi skall akta oss för att rikta en alltför
stark kritik mot svenska insatser i
länder vilkas regimer vi inte gillar. Det

kan innebära att vi driver en utrikespolitik
i samband med u-landshjälpen,
och detta är inte bra för u-landshjälpen,
och ligger inte heller i linje med
den utrikespolitik vårt land för. Vi bör
i stället hålla en såvitt möjligt konstant
linje därvidlag.

Jag tror däremot att vi får vara noga,
när vi väljer biståndsländer, eftersom
våra insatser är relativt begränsade.
Vi måste tänka oss för ordentligt, innan
vi bestämmer oss för vilket land
vi skall hjälpa. När jag talade om missionen
tänkte jag på att man genom
den har relationer mellan Sverige och
vissa länder, och det är bra att bygga
på de relationer av exempelvis personlig
art som redan finns.

Jag skulle också i min replik — om
jag så får kalla den — vilja säga något
om begreppet »avstå». Jag har mycket
svårt att förstå att vi i detta sammanhang
avstår något. Det är trots allt bara
1 procent av vår standardökning som
här diskuteras. Jag tror inte problemet
egentligen ligger där, utan frågan är
hur vi skall kunna klara saken via statsbudgeten.
Det är möjligt att vi får söka
oss fram genom en särskild skatt, även
om jag inte kan se att det skulle vara
lyckligt. Det är nog bäst att ta upp detta
anslag i den vanliga budgeten, i konkurrens
med alla andra önskemål som
både regeringen och riksdagen för fram
i en så utomordentligt snabb takt. Och
då har jag ingenting annat att säga än
att u-hjälpen måste vara med i vår prioritering.

Herr Rubin talar med starkt patos
här. Det är många andra som gör det
— även jag. Låt oss bara se till att det
inte inskränker sig till patos. Det säges
t. ex. att Sverige har alla möjligheter
att genom internationella organ öka
sin insats för u-hjälpen. Men det är ytterst
sällan man får en riktig anvisning
på vilka organ det då gäller. Vi måste
nog försöka tränga djupare in i den
problematiken.

Medan jag har ordet vill jag citera

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

punkt nr 7 i en liten stencil som utdelats
här av frikyrkliga studentrörelsen.
Där säger man: »U-landshjälpen är Sveriges
moralfråga nr 1.» Jag förstår
adressen; det är eu maning riktad till
alla dem som talar om moral i andra
sammanhang. Frågan om u-landshjälpen
är viktigare än alla andra moralfrågor.

Herr RUBIN (mbs) kort genmäle:

Herr talman! Statsrådet Lindström
talade om att vi får tillfälle att diskutera
u-landsfrågorna senare under riksdagen.
Jag vill med anledning därav
bara påminna henne om att när vi i
våras diskuterade själva ombildningen
av NIB till SIDA och även u-landshjälpsanslagen
sade hon ungefär så här:
De efterföljande talarna här på listan,
alla pålitliga idealister, kommer jag
inte att inlåta mig i debatt med.

Jag hoppas att den omständigheten
att statsrådet Lindström nu har tagit
upp en debatt med mig inte innebär att
hon inte längre anser mig vara en idealist.
Jag försöker vara det, men samtidigt
ha en saklig grund att bygga på.

Klart är att ökningen av svenskt bistånd
i år bara är 3 promille av vår
nationalinkomst. Jag känner det inte
alls som någon plikt utan som en förmån
att försöka verka för u-länderna.
Statsrådet frågar var pengarna skall
tas. Vi kan börja med partistödet. Här
ger man pengar till politiska partier
i Sverige och förvandlar partierna til]
statliga subventionsdepåer. Det är med
u-landshjälpen precis som med politiska
partier: bägge skall uppbäras avvisioner,
idéer och hängivna människor.

Vi var inne på problemet Sudan och
vilka länder vi skall välja. Det kan ändå
inte vara rätt att vi, när det är så ont om
pengar som det nu görs gällande och
när all expertis framhållit att vi skall
koncentrera vår hjälp, skall lägga ut
35 miljoner kronor i form av ett bi -

ståndslån till ett land diir fullt inbördeskrig
råder.

För att ta några exempel utöver de
jag nämnde i går kväll kan jag nämna,
att det för närvarande finns tio sudanesiska
katolska präster i södra Sudan.
Resten har mördats, arresterats eller
tvingats att fly från landet. För tre år
sedan fanns det 230 sudanesiska katolska
församlingspräster i detta område.
Om det hade funnits ett bättre
samband mellan missionen, Lutherska
världsförbundet i Geneve och svensk
u-landsexpertis kunde man på ett tidigt
stadium ha tagit del av de
verkligt uppskakande rapporter som
Churcli Missionary Society i London
lämnat. Rapporter om mord, tortyr,
brandskattning och förstörelseaktioner
som utförts av regeringen i Khartoum.

Statsrådet Lindström, jag håller med
om att det inte är regeringar eller politiska
rörelser vi skall hjälpa utan folket.
Därför har jag också alltid velat
hjälpa t. ex. Etiopien, fastän jag vet
att landet har en feodal regim. Men
jag vill hjälpa där jag vet att hjälpen
kommer till god användning och det
betvivlar jag att den gör i Sudan.

Herr Svensson i Kungälv sade i en
u-landsdebatt i denna kammare 1961:
»Herr talman! Jag vill uttrycka den förhoppningen
att jag framöver när planerna
är klara skall slippa höra att det saknas
pengar.»

Den förhoppningen har jag också
även om vi nu skriver 1966.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det är inte alls fråga
om att här ta upp någon jordbrukspolitisk
debatt. Faktum är fullt klart
redan nu och kan debatteras genast, ty
det är klart att om socialdemokraternas
målsättning då det gäller vår egen
försörjningsfråga förverkligas, innebär
detta att vi om tio år bara har 80 procents
självförsörjning. Vi skall alltså

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

importera 20 procent som skall hämtas
på världsmarknaden, som redan i dag
är otillräcklig för de svältande folkens
livsmedelsförsörjning och som kommer
att vara ännu otillräckligare om tio år.
Redan nu kan man alltså bedöma, om
målsättningen är en riktig politik eller
inte och om den stämmer överens med
intresset i övrigt för u-landshjälp. Det
bör vara mycket enkelt för statsrådet
att ge svaret härpå. Antingen är det riktigt
att vi konkurrerar med de svältande
folken eller också är det det inte.
Och om det inte är riktigt måste man
fråga, om man i alla fall är beredd att
fortsätta med den nuvarande opinionsbildningen
för en krympning av vår
självförsörjning. Det är inte alls fråga
om att leverera någon produkt utan om
raka motsatsen. I stället för att leverera
skall vi vara ett tärande folk vid
sidan av u-länderna. Vi uppträder då i
en roll diametralt motsatt leverantörens.

Statsrådet fru LINDSTRÖM:

Herr talman! Jag vill bara säga några
ord.

Till herr Hansson i Skegrie: Det är
inte riktigt att Sverige nu konkurrerar
med u-länderna om livsmedel på världsmarknaden.
Det finns nog livsmedel för
u-länderna, men det är på distributionen
av dem och betalningen det kommer an.
Lösningen av den framtida jordbrukspolitiken
får vi diskutera i annat sammanhang.

Till herr Rubin vill jag säga att hans
citat från i våras var fel. Jag diskuterar
gärna med idealister och anser också
att herr Rubin är idealist. Nu har herr
Rubin anvisat medel, menar han. Han
vill ta dem från partistödspengarna.
Men de är ju redan anslagna för ändamålet
och har beslutats av en riksdagsmajoritet.
Herr Rubin får komma med
bättre förslag på medel, som vi ännu
inte har beslutat anvisa för andra ändamål.
Bättre upp alltså, herr Rubin, till
nästa gång!

Herr TURESSON (h):

Herr talman! Efter dessa engagerade
inlägg i en stor och viktig fråga skall
jag återföra debatten till en inrikespolitisk
fråga som förvisso är viktig
den också men mera sällan engagerar
kammarens ledamöter så djupt som den
föregående debatten. Jag försäkrar dock
att den omfattas av många människors
intressen i detta land och föranleder
mycken indignation och irritation. Jag
avser bostadspolitiken och bostadsfrågan.

Regeringen har skaffat sig full kontroll
över bostadsbyggandet och bostadsmarknaden.
Om man är riktigt
snäll, kan man väl anta att regeringen
en gång trodde, att en sådan kontroll
var nödvändig för en snabb lösning
av den bostadskris som uppstod under
andra världskriget. Men efter 20 års
användning av denna form av planhushållning
kan väl ingen nu på allvar
göra gällande att metoden har varit
bra. Den statliga bostadspolitiken har
varken varit framgångsrik eller lyckosam.
Rostadsbristen har förvärrats för
varje år. Situationen är i dag förtvivlad
för alltför många bostadskonsumenter.

Rostadsbristen i förening med de generella
hyressubventionerna har också
pressat byggnadskostnaderna i höjden.
Alla led i byggnadsproduktionen har
därigenom mer än något annat drivit
på inflationen.

Det statiska boende som hyresregleringen
tvingat fram hindrar många
människor att byta bostad när behovet
av utrymme för familjen förändras. Ett
optimalt utnyttjande av bostadsbeståndet
blir härigenom omöjligt. Nya bostadsområden
kommer då alltid att huvudsakligen
befolkas av unga familjer,
och de blir i alltför stor utsträckning
boende kvar där. De skolor som byggdes
för deras barn blir, när dessa barn
vuxit upp, ofullständigt utnyttjade.
Samtidigt måste nya skolor byggas i de
områden, där en ny generation anvisas
bostäder. Efterfrågetrycket inom bo -

Torsdagen den 20 januari 196(i fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stadsområdet förstärkes också på detta
sätt och därmed inflationsutvecklingen.

Den förda bostadspolitiken har även
befrämjat rivningsraseriet. På grund
av subventions- och regleringspolitikens
utformning har därvid urvalet av hus
ofta tyvärr blivit mycket olyckligt.
Många bra, äldre hus som efter ombyggnad
skulle ha kunnat duga i ytterligare
många år har rivits, därför att detta
har varit ekonomiskt fördelaktigt just
på grund av bostadspolitikens konstruktion.
Tusentals bostäder hade kunnat
erhållas, om sådana hus hade moderniserats
i stället för att rivas. För bostadskonsumenterna
hade detta betytt
fler bostäder till lägre kostnad än nyproduktionens;
för folkhushållets samlade
ekonomi ett nyttigt tillvaratagande
av befintliga värden i stället för onödig
förstörelse av dem. Hade ombyggnad
i större utsträckning fått ersätta rivning,
så hade trycket på produktionsresurserna
också blivit svagare. Också
härigenom hade ernåtts en dämpande
effekt på kostnads- och inflationsutvecklingen.

I fråga om att göra ombyggnader av
användbara äldre fastigheter till ett lockande
alternativ till rivning och nybyggnad
innebär årets statsverksproposition
en rättningsrörelse i riktning
mot de krav vi från oppositionen under
många år fört fram i riksdagen.
Vi har naturligtvis anledning att hälsa
inrikesministerns uttalande med tillfredsställelse.
Det borde ha kommit
tidigare. Mycket av den värdeforstörelse
som rivningshysterien medfört hade
då kunnat undvikas. Men bättre sent
än aldrig.

Långa rader av andra olyckliga följder
av den förda bostadspolitiken kan
påvisas. Inte minst viktiga är de som
inneburit och innebär stora ekonomiska
orättvisor mot enskilda människor.
Jag har emellertid här valt ut några
sådana effekter, som kan vara särskilt
intressanta i dag, när det ekonomiska
klimatet i landet är lika bistert som
denna vinters.

Ett stort ansvar vilar i dag på regeringen
för att den inte i tid övergivit
planhushållningsexperimenterandet på
bostadsmarknaden. Varje år har oppositionen
manat och förmanat. Regeringen
har blundat och slagit dövörat
till. Regeringen har inte velat se bostadspolitikens
katastrofala verkningar
och inte velat höra vare sig oppositionens
varningar eller människornas klagan.

Vi har påpekat att subventionerna i
stor utsträckning skulle komma att ätas
upp av de ökningar av byggnadskostnaderna
som de medverkat till. Detta
har besannats, och de boende har sannerligen
inte fått några större fördelar
av de generella subventionerna. Sådana
kan möjligen hindra en tillfällig topp
i produktionskostnaderna från att slå
igenom i hyrorna för en viss årgång
av fastigheter. Men när man befinner
sig i en jämn och brant stigande kostnadskurva
är generella subventioner
till ingen eller ringa nytta för de boende.

Om de förslag som vi fört fram vid
tidigare riksdagar genomförts, skulle vi
i dag haft en konkurrensmarknad
med prispress utan generella subventioner
och regleringar. Men våra förslag
förkastades och kallades reaktionära.

Ungefär samma höjningar av basräntan
som vi då fann nödvändiga och yrkade
på föreslår emellertid regeringen
i år riksdagen att besluta om. Detta
förslag skall självfallet inte föranleda
ett ord av klander från min sida. Men
det hade varit nyttigare för samhällsekonomien
och lyckligare för bostadskonsumenterna
om förslaget accepterats
tidigare.

Om våra förslag från 1964 och 1965
års riksdagar hade genomförts, hade vi
också haft den liyresparitet mellan olika
årgångars hus som måste vara rättvis
och eftersträvansvärd. I stället har
under ett par år hyrorna i hus byggda
åren 1961 och 1962 varit lägre än
i 1960 års hus. Det förslag som nu
framlagts innebär att en liknande svac -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1906 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka skapas för de hus byggda åren
1958 och 1959, som fick preliminära
lånebeslut före den 1 januari 1958.

En sådan brist på hyresparitet ter
sig naturligtvis för bostadskonsumenterna
helt obegriplig. Den kan inte
heller försvaras med sakliga argument.
Men den är en olustig följd av det system
som alltför länge tillåtits dirigera
och snedvrida både bostadsproduktion
och hyresmarknad.

Relationerna mellan hyrorna i vissa
äldre hus utan subventioner och nya
hus med statliga lån och räntesubventioner
har under de senaste åren blivit
rent orimliga på grund av det höga
ränteläget. De boende i dessa äldre
hus betalar i vissa fall flera kronor
mera per kvadratmeter än de som bor
i nya hus. För att rätta till detta missförhållande
krävde vi därför vid fjolårets
riksdag en begränsning av de generella
subventionerna genom höjning
av basräntenivån.

Då — för tre kvarts år sedan — avvisades
detta förslag med indignation.
I dag erkänner regeringen indirekt att
kritiken var berättigad och accepterar
vårt tidigare förslag till botemedel.
Den av inrikesministern nu föreslagna
höjningen av basräntan kommer nästan
att rätta till missförhållandet.

I dagens läge med allvarligt störd
samhällsekonomi och med berättigade
farhågor för framtidsutvecklingen ter
det sig märkligt att räntan på statslånen
till bostadsbyggandet föreslås ligga
kvar på en så löjligt låg nivå som 3
respektive 4 procent. En höjning av
statslåneräntan till en mera verklighetsbetonad
nivå skulle få en hälsosam
och dubbelverkande samhällsekonomisk
effekt. Efterfrågetrycket skulle minska
och statsverkets inkomster förbättras.

Den ökade belastning för de boende
i form av höjd hyra, som en bättre
anpassning av statslåneräntan till marknadsränteläget
för med sig, är obetydlig
på grund av statslånens begränsade
relativa storlek per lägenhet. Ett par

procents ökning skulle medföra en hyreshöjning
av 40 å 60 öre per kvadratmeter.
Några skadliga verkningar för
barnfamiljer med begränsade inkomster
skulle inte heller uppkomma, om våra
förslag genomfördes. Till skillnad från
regeringen har vi nämligen redan i
fjol framfört förslag om sådan utformning
av familjebostadsbidragen, att dessa
anpassas till hyresnivåns förändringar.

Inrikesministern är nu glädjande nog
inställd mot en fri bostadsmarknad —
det framgår klart av hans uttalanden i
årets statsverksproposition. Detta hälsas
med tillfredsställelse. När den nuvarande
generationen bostadskonsumenter
kommer att få egen erfarenhet
av vad detta betyder i fråga om en
sund hyresmarknad med valfrihet och
utan stötande svartabörsliandel kommer
inrikesministern att bli en mycket
uppskattad man. Hans strävanden i den
riktning han nu säger sig vilja gå bör
på alla sätt uppmuntras och stödjas.
Tyvärr har emellertid inrikesministern
för tillfället lagt hyresrådets förslag till
fortsatt avveckling av hyresregleringen
på is. Det skulle vara intressant att höra,
när det kommer att tas fram och
föreläggas riksdagen för prövning. Om
så inte sker inom den närmaste tiden
reduceras ju värdet betydligt av stalsrådets
bekännelse till den fria hyresmarknaden.

Låt mig i detta sammanhang, herr
talman, beröra en näraliggande och högaktuell
fråga.

Man får en känsla av att när regeringen
nu aviserar sin nya liberaliseringsgiv
på bostadsområdet, är regeringen
rädd för att denna skall verka
stötande på särskilt radikala delar inom
dess parti och på herr Hermansson.
För att ge ett köttben till de vänsterradikala
krafterna och de doktrinära
marksocialisterna har den därför kombinerat
liberaliseringsdriven med en
markpolitisk offensiv. Man aktualiserar
därigenom de gamla ideologiska önske -

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

målen i partiprogrammet om en kommunalisering
av marken. Ocli man är
tydligen beredd att göra detta trots att
den samhällsekonomiska situationen
borde ha lett till rakt motsatta slutsatser.
Med varje till buds stående medel
borde vi i dag i stället försöka stimulera
enskilda människor att med sina
arbetsinsatser och sina sparmedel bidraga
till att lösa bostads- och markfrågorna.
Därigenom skulle kommunerna
kunna koncentrera sig på de verkliga
planeringsuppgifterna, vilka de senaste
åren i alltför stor utsträckning
misskötts.

Som alla vet har frågan om den oförtjänta
markvärdestegringen sedan hundra
år varit ett brännande problem i den
markpolitiska debatten. De flesta är väl
nu överens om att det kan vara rimligt
att beskatta sådana markvärdestegringar,
som i verklig mening är oförtjänta.
Men vi borde väl också kunna
vara överens om att den normala, kontinuerliga
stegring av markvärdena, som
beror på penningvärdeförsämring, den
allmänna samhällsutvecklingen och den
på grund av standardhöjningen ökade
efterfrågan inte skall dras in till samhället.
Att t. ex. en jordbrukare, en
egnahemsägare eller en villaägare skall
berövas den värdeökning som han kan
få av sådana orsaker är enligt min mening
inte rimligt. Att lösa detta problem
är vanskligt och komplicerat. Frågan
utreds som bekant för närvarande av
markvärdekommittén, och ett förslag
är att vänta i vår.

Vi är inom högerpartiet beredda att
lämna vår medverkan till att utforma
en förnuftig form av beskattning på
detta område. Vår vilja i detta avseende
framgick av det programuttalande, som
partiets gruppledare i båda kamrarna
gjorde i går.

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Den debatt som pågått
under dessa dagar har i första hand inriktat
sig på en diskussion om infla -

tionens bekämpande och om statsverkspropositionens
innehåll. Detta är också
helt naturligt eftersom det är angelägna
frågor. Alla bör vara överens om att inflationen
måste bekämpas på ett effektivt
sätt.

Men det är inte endast på det ekonomiska
området, som det råder inflation
i vårt land. De senaste årens och inte
minst föregående års utveckling i fråga
om brottsligheten uppvisar mycket
starka inflationistiska tendenser. »1965
har varit ett brottets år», skrev en tidning
vid årsskiftet. .Tåg tror inte att
detta direkt var överord. Vi fick för
några dagar sedan uppgift om att det
under 1965 hade begåtts 373 000 brott
i vårt land jämfört med 336 000 under
1964. Detta innebär en ökning från 918
till 1 021 brott om dagen. Antalet brott
per timme var enligt denna redovisning
inte mindre än 43. Antalet rån hade under
året ökat från 659 till 915, och vi
hade inte mindre än 9 inbrott per timme
under 1965.

Det är skrämmande siffror som presenterats,
och det är en utveckling som
ger hemska perspektiv inför framtiden.
Om detta nämligen, såsom det ibland
framhålles, är en följd av standardutvecklingen,
vilken brottssituation skall
vi då inte få i vårt land om den ekonomiska
standardutvecklingen fortgår såsom
beräknat?

Denna dystra situation har visserligen
i någon mån observerats i årets
statsverksproposition. Det föreslås bl. a.
en ökning av poliskåren och en upprustning
av fångvårdsanstalterna. Visst
är det inte minst i dagens situation behövligt,
att åtgärder av det slag som
föreslås i statsverkspropositionen vidtages,
men det är väl ändå ganska klart
att vi inte kommer till rätta med detta
problem genom att öka antalet platser
på fångvårdsanstalterna, så att fler och
fler av de svenska medborgarna kan
låsas in eller genom att antalet poliser
ökas.

Arbetet måste inrikta sig på att mins -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka brottsligheten och att skapa respekt
för medmänniskornas liv och egendom.
Gamla människor skall ha rätt att känna
trygghet — inte bara ekonomisk. Ensamma
människor skall kunna gå till
och från sina hem utan att riskera att
bli överfallna, och mödrarna skall utan
att behöva ängslas kunna släppa ut sina
barn till lekplatserna. Detta är saker
som bör vara självklara i ett civiliserat
land, i ett samhälle där vi anser att vi
har en hög social standard.

Inför denna utveckling kommer man
inte ifrån frågan, om det är fel på den
kriminalpolitik som vi har i vårt land,
eller om det är fel på samhällsplaneringen.
Har man över huvud taget reflekterat
över dessa problem i samhällsplanerandet
och den debatt som förs
kring denna?

Nästa fråga blir följande: Vilken medicin
har regeringen att ge för att hejda
brottslighetskurvan? Det är givet att
man för att kunna vidtaga åtgärder även
måste komma underfund med orsakerna
till uppgången. På skilda områden har
man försökt komma till rätta med andra
problem, exempelvis våra svåra folksjukdomar,
och man har i många fall
lyckats. Men vad gör vi för att komma
underfund med brottslighetens orsaker,
så att diagnosen kan ställas och åtgärder
i förebyggande syfte på ett definitivt
sätt kan föras in i bilden?

Utan att man fördjupar sig i någon
statistik framstår det som ganska tydligt,
att ungdomsbrotten har ökat mycket
och uppgår till en oroväckande hög
procent. Polismästaren i en av våra
större städer framhöll i ett nyårsuttalande,
där han berörde dessa frågor,
att »vi måste tänka om på ett eller annat
sätt ty det måste vara något galet,
när brottsligheten ökar år efter år i
hela landet». Han hävdade bl. a. att
»insatserna måste göras på ett tidigare
stadium så att inte ungdomen blir rotlös
och kommer på avvägar. Hemmen
har inte längre samma fostrande betydelse
som förr och skolorna än mindre.

Föräldrarna har inte tid eller ork att
ta sina barn på rätt sätt och i skolorna
finns inte längre någon undervisning
om normer.»

Det framgår väl ganska klart att det
är de förebyggande insatserna, som man
även på ansvarigt polishåll fäster så
stort avseende vid och anser vara så
väsentliga. Dessa synpunkter är naturligtvis
inte på något sätt märkliga, och
jag skulle tro att många delar denna
uppfattning. Alltjämt kvarstår dock frågan:
Vad gör vi för att effektivt ta itu
med problemet?

Det framhålls i statsverkspropositionen
att vi numera har en lokaliseringsberedning
inom Kungl. Maj:ts kansli, en
beredning för samordning av frågor
rörande samhällsplanering och lokaliseringsverksamhet.
Till denna beredning
är knuten en expertgrupp som har
till uppgift att biträda vid uppläggning
av regional utredningsverksamhet. Man
frågar sig: Har beredningen denna dystra
bild av samhällsutvecklingen framför
sig när samhället planeras, eller är den
ovidkommande i det stora samhällsplaneringsarbete
som bedrivs på toppnivå?
Jag skulle inte tro det.

Den ökade brottslighetens problem
torde emellertid intimt hänga samman
med miljöfrågor av olika slag. Vilket
utrymme har då miljöfrågorna inom
denna planeringsberedning? Den utveckling
vi ser är kanske ett resultat av
de senaste årens samhällsplanerande
eller kanske av bristen på ett effektivt
sådant, av att man inte tagit hänsyn
till exempelvis människans vardagsmiljö.

Vad som krävs är ett helt annat hänsynstagande
till miljöfrågorna, till den
enskildes och familjens situation i det
förändrade samhället. Det räcker inte
med bara höghus och sandlådor, som
någon litet drastiskt har uttryckt saken.
Även familjepolitiken i stort, dess utformning
och hur den skall komma familjer
och barn till del, måste ges en
framträdande plats i samhällsplaneran -

Torsdagen den 20 januari 190(5 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

det. Ropar vi efter att kvinnorna i betydligt
större utsträckning skall ut på
arbetsmarknaden, måste vi också skapa
förutsättningar för detta. Jag tänker då
på barntillsynen, ett område som samhället
inte kan bortse från.

Under den senaste tiden bär man diskuterat
frågan om barndaghem kontra
familjedaghem. Det är en något egendomlig
diskussion, ty när vi vet att vi
i dag inte har och sannolikt under lång
tid framöver inte kommer att få barndaghem
i tillräcklig utsträckning måste
vi även satsa på familjedaghemmen. Det
borde framstå som ganska klart i dagens
situation.

Jag är också övertygad om att skolorna
har möjlighet att medverka i den
förebyggande verksamheten i större utsträckning
än vad som nu sker. Det kan
också hända att en lärare då och då
behöver ta en hårding i kalufsen, men
då skall inte denne lärare riskera att
valsa runt i en del av den svenska
pressen för att han har vågat göra detta.

Jag tror också att man inom skolorna
i större utsträckning än vad som nu
är fallet på ett helt annat sätt måste
diskutera dessa problem. Här måste
kontakten mellan lärare och föräldrar
utvidgas. Våra ledande skolmän har anledning
att kasta den prestige, som
ibland kanske finns, och se verkligheten
sådan den är, även om det då klart
skulle framstå att vederbörande skola
har disciplinproblem. Det går inte att
skyla över detta hur långt som helst.
Jag vill härmed inte på något sätt säga
att föräldraansvaret skall läggas över
på skolan och lärarna. Både föräldrar
och skola måste göra sitt — och ett
bättre samarbete behövs. Det skulle säkerligen
leda till större konsekvens i
det fostrande arbetet.

Jag har många gånger tidigare från
denna talarstol påpekat att vi måste
satsa på det positiva, satsa på det bästa
hos den unga generationen. Jag har också
den uppfattningen att våra massmedia
här skulle kunna göra betydan -

de insatser, betydligt större än hittills.
Särskilt tror jag att TV skulle kunna
delta i det arbete som måste till. Det
här går inte att nonchalera. Gör vi det,
växer här fram en folkopinion mot den
pågående utvecklingen, en folkopinion
som riktar sig mot samhällssystemet
som inte förmått lösa denna för vår
samhällsutveckling så väsentliga fråga.
Som jag ser det, är det ur demokratiens
synvinkel en mycket väsentlig angelägenhet
att komma till rätta med
den ökande brottsligheten.

Jag sade att TV bör ha stora möjligheter
att delta i arbetet. Hur skulle
det vara om TV satsade på låt mig
kalla det en medborgarskola —- en information
och diskussion, där olika
frågeställningar om samhället behandlades,
frågeställningar som stimulerade
till debatt människor emellan. TV har
visat att den kan stimulera till debatt i
sällskapslivet, på arbetsplatserna o. s. v.
Exempel på sådana frågor är våra rättigheter
och skyldigheter och vårt ansvar
som samhällsmedborgare, information
om och diskussion av rättsregler,
folkmoraliska och etiska frågor, familjefrågor
och hela det sociala fältet.
Det finns vida fält att spänna över. TV
kan ge betydligt mer på den kulturella
sidan liksom i fråga om levnadskonst
och beteendemönster. Jag tror att här
finns utrymme för en väsentlig ansiktslyftning.

Jag är väl medveten om att det kan
vara svårt. Det är många smakriktningar
som skall tillgodoses. Det är vi väl
alla medevtna om. Men det kulturella
arbetet har väl ändå till uppgift att förbättra.
Att förbättra måste vara rättesnöret.

Ibland när jag har sett på TV har
jag ställt mig frågan: Var det nödvändigt
att sända ut detta? Ger det över
huvud taget någonting? Jag skall bara
anföra ett par små reflexioner om programinslag
som jag har sett.

Ett av vårt lands större studieförbund
ordnade för inte så länge sedan en

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1906 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

större och väl arrangerad kulturdag.
Skulle inte TV ha kunnat ge svenska
folket mer, om en TV-kainera hade varit
där, än vad man sände ut från sexliberalernas
spexskiva i Lund? Hade
det inte varit bättre att sända ut ett inslag
från en riksomfattande ungdomskampanj
för u-länderna i stället för
Målle Lindbergs gyckelspel från Kiviks
marknad? Sådant är inte att satsa på
det positiva.

Sammanfattningsvis vill jag än en
gång upprepa, att vi för att komma till
rätta med brottsligheten, som är en
mycket angelägen samhällsfråga, måste
angripa orsakerna till den. Vi måste
satsa på den förebyggande verksamheten.
Vi måste ha dessa problem för
ögonen vid samhällsplanerandet och i
strävandena att bygga ut familjepolitiken.
Vi måste ha en öppnare debatt
kring dessa frågor både inom skolan
och mellan föräldrar och skola, vi måste
ha en bättre eftervård av dem som
kommit ut från anstalter, och vi måste
ha en större satsning från massmedias
— framför allt från televisionens —•
sida när det gäller denna viktiga del av
vårt samhällsarbete.

Herr förste vice talmannen övertog
ånyo ledningen av förhandlingarna.

Herr EKSTRÖM i Iggesund (s):

Herr talman! Liksom under tidigare
remissdebatter har jag för avsikt att beröra
några kommunala spörsmål. Även
om det formellt är Kungl. Maj :ts proposition
till riksdagen angående statsverkets
tillstånd och behov under det
kommande budgetåret som nu skall diskuteras
och efter avslutad allmän debatt
remitteras till vederbörande utskott, har
förvisso de flesta av de beslut som vi
fattar här i riksdagen återverkningar
på kommunernas tillstånd och behov,
och det är därför i hög grad motiverat
att beröra även kommunala spörsmål.

Sedan statsverkspropositionen presenterades
har det i olika sammanhang

uttalats bekymmer över den dämpning
av de kommunala investeringarna som
finansministern ansett måste ske under
det aktuella budgetåret.

I finansplanen uttalas att man under
normala förutsättningar skulle ha haft
anledning att räkna med en fortsatt tillväxt
av investeringarna med 10 å 11
procent, d. v. s. med samma belopp som
under närmast föregående år. Vad är
det nu som har inträffat? Jo, finansministern
har i den preliminära försörjningsbalansen
för sin del ansett att de
kommunala investeringarna bör kunna
begränsas, så att ökningen stannar vid
7 å 8 procent. Jag vill särskilt betona
att det således trots allt är fråga om en
ökning med 7 å 8 procent. Jag har
nämligen tyckt mig kunna konstatera
att många har uppfattat finansministerns
uttalande som om det vore fråga
om att de kommunala investeringarna
skulle skäras ned i väsentlig omfattning! Jag

vill framhålla att det denna gång
liksom tidigare är fråga om en preliminär
försörjningsplan för det totala
svenska hushållet. Vidare kan det finnas
skäl att erinra om att det inte tillkommer
riksdagen att fastställa den
kalkylerade balansräkningen. Av erfarenhet
vet vi att det alltid uppstår förhållanden
som i väsentliga avseenden
rubbar de uppdragna riktlinjerna. Jag
skulle vilja gå så långt att jag vågar
påstå, att det inte bara ur samhällsekonomisk
synpunkt är angeläget med en
dämpning av den kommunala investeringstakten,
utan att detta för närvarande
även måste vara förenligt med
kommunernas egna intressen.

Kommunernas bruttoinvesteringar beräknas
nu öka med 500 miljoner till

6 700 miljoner kronor -— sannerligen
inte något föraktligt belopp! Härtill
kommer ett bostadsbyggande för cirka

7 000 miljoner kronor.

Det framgår av finansplanen att det
är landskommunerna och landstingen
som inför år 1966 redovisat de mest

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid

expansiva investeringsplanerna. .lag har
själv under en följd av år varit med
om att upprätta dylika investeringsplaner
som ingivits till konjunkturinstitutet,
och jag tror inte jag gör mig skyldig
till någon överdrift om jag påstår,
att man generellt nog måste beteckna
dessa investeringsplaner mera som
önskelistor än som realistiskt upprättade
planer som kan omsättas i praktiken
just det år som angivits i planen.
För min del tror jag alltså, att man i
detta avseende inte behöver hysa någon
större oro för kommunerna, och
min ängslan är så mycket mindre som
jag har den bestämda uppfattningen att
kommunernas krav på det totala kapitalmarknadsutbudet
borde kunna bli
mindre än vad som varit fallet under
senare år.

Under 1950- och 1960-talen har kommunernas
och bostadssektorns kapitalanskaffning
tagit i anspråk cirka två
tredjedelar av den totala tillgången på
lånemedel. Vad man i den diskussion
som hittills förts rörande finansplanen
tycks ha förbisett är den avsevärt förbättrade
ekonomiska situation som kommunerna
befinner sig i genom den
skatteutjämningsreform som genomfördes
vid fjolårets riksdag. På grundval
av en teoretisk beräkning att kommunerna
skulle komma att sänka sina utdebiteringar
med belopp som motsvarar
de nya bidragen, uppskattades det
totala bidraget från statens sida för år
1966 till 947 miljoner kronor. Kommunerna
har emellertid endast i undantagsfall
sänkt utdebiteringen; man har
i stället utnyttjat det förbättrade läget
på så sätt att eftersatta behov har kunnat
realiseras, och vi kan konstatera att
medelutdebiteringen faktiskt höjts från
17:25 till 18:28 per skattekrona. Eftersom
vi här rör oss med ett vägt medeltal
är det givet att landstingens och
storstiidernas utdebiteringshöjningar väsentligt
påverkat de angivna genomsnittsbeloppen.

Eftersom jag alltså kan konstatera att

remiss av statsverkspropositionen m. in.

kommunerna och därmed också landstingen
har kommit i ett bättre ekonomiskt
läge genom skatteutjämningsbidraget,
så iir det med förvåning jag har
tagit del av föredragningslistan till dagens
sammanträde i kammaren, där jag
finner att min bänkkamrat, herr Nordgren,
har väckt en motion om successivt
upphörande av skatteutjämningsbidragen
till landstingen. Just nu när landstingsledamöterna
har förhandlat med
staten om övertagande av mentalsjukvården
synes det mig som om högern valt
en mycket olämplig tidpunkt för att föreslå
en successiv avveckling av dessa
skatteutjämningsbidrag. Det kan hända
att motionens rubrik är mera illavarslande
än innehållet, men något i den
vägen måste motionen väl ändå innehålla
eftersom man tror sig kunna spara
pengar för statsverket på landstingens
bekostnad.

Enligt min mening kommer kommunerna
under innevarande år att i större
utsträckning än tidigare skattefinansiera
sina investeringar. Som bevis för
det vill jag anföra att den s. k. överföringsposten,
d. v. s. det belopp som
överförs från driftbudgeten till kapitalbudgeten,
i flertalet kommuner är
av en helt annan storleksordning än
tidigare.

Det finns de som påstår — kanske
emellanåt med viss rätt — att kapitalmarknaden
indirekt påverkas även av
skattefinansierade investeringar, eftersom
skatterna tar i anspråk medel som
genom sparande annars skulle öka tillgången
på utlåningsbart kapital. Jag
tror för min del att det resonemanget
är i hög grad överdrivet. Det torde vara
synnerligen svårt att bevisa hur stor
del som går till nysparande och hur
mycket som används för konsumtion.
Det måste ur såväl samhällsekonomiens
som kommunernas synpunkt givetvis
vara eftersträvansvärt att i det konjunkturläge,
i vilket vi för närvarande
befinner oss, skattefinansiera så mycket
som möjligt av de investeringar som

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

finns upptagna i en kommuns kapitalbudget.

När man tar del av den för varje
budgetår ständigt ökade kommunala
expansionen så ställer man sig osökt
frågan, huruvida inte ett ökat interkommunalt
samarbete skulle kunna
minska de anspråk som i dag ställs
på kommunerna. Jag kommer då in på
vad som hänt sedan vi här i riksdagen
för snart fyra år sedan fattade principbeslut
i kommunindelningsfrågan. Det
synes som om det beslutet på alltför
många håll har missuppfattats. Det finns
anledning att allt som oftast erinra om
att den proposition som Kungl. Maj :t
framlade hade rubriken »En översyn
av rikets indelning i borgerliga kommuner».
Sedan beslutet hade fattats i
huvudsaklig överensstämmelse med propositionen
fastställde Kungl. Maj:t på
förslag av länsstyrelserna en plan för
indelning, varvid kommunerna hänfördes
till olika block. Vi fick 282 sådana
block, och frågan om och när en sammanläggning
skulle komma till stånd
överläts åt kommunerna att frivilligt
besluta om.

Man kan inte fritaga sig från den
känslan att av många har denna blockindelning
ansetts vara beslutets innebörd
och det primära, och man har
sagt sig: »Det där med sammanslagning,
ja, det får väl komma någon gång,
den dagen den sorgen!» Jag vill ställa
den frågan om det verkligen sakligt
sett måste anses vara en sorgens dag,
om man efter grundliga utredningar
kommer fram till att de nuvarande kommungränserna
inte överensstämmer med
samhällsutvecklingens krav. Kommunerna
har utöver de traditionella förvaltningsuppgifterna
alltmer fått uppgifter
som sammanhänger med näringslivets
problem, och det måste vara en
angelägenhet av hög dignitet att vi får
gränser för de administrativa enheterna
som någorlunda sammanfaller med
de näringsgeografiska regionerna.

Vi har vid årsskiftet sett uppgifter om

in.

att det kan förväntas att ca 70 kommunblock
kommit så långt i sina utredningar
och beslut, att man kanske
något optimistiskt skulle kunna räkna
med att Kungl. Maj:t får möjlighet att
förordna om kommunsammanläggning
före den 1 maj i år, så att en ny kommunbildning
kan träda i kraft fr. o. m.
årsskiftet 1966/67. Men det är, herr talman,
alltför många orter där man fortfarande
ännu inte kommit fram till att
ens snudda vid tanken på en utredning,
och det är nog många vilka liksom
jag befarar att för närvarande pågår
eller planlägges investeringar och
engagemang på driftbudgetsidan, för
vilka man har anledning att sätta ett
frågetecken i kanten. Även om kommunblockens
samarbetsnämnder har att yttra
sig över de investeringsobjekt som
kommunerna aktualiserar, vet jag att
man i många samarbetsnämnder säger
ja till det mesta, för att inte säga till
allt, därför att ett dylikt »neutralt»
ställningstagande kan vara taktiskt. Man
vill tydligt och klart visa att man inte
intresserar sig för vad som händer och
sker i grannkommunerna. Skulle man
visa intresse, kunde kanske någon ta
detta till intäkt för en vilja till samgående.
Man vill inte ge ett finger åt att
tänka regionalt, att tänka utöver den
egna kommunens snäva gränser, och i
den mån besluten är av den arten, att
inte statlig myndighet t. ex. skall fatta
beslut i fråga om statsbidrag och det
gäller investeringar som inte kommer
att underställas någon annan myndighet,
kommer dylika mången gång tvivelaktiga
projekt till stånd. Det finns
alltså alla skäl till att man söker komma
fram till vissa begränsningar i den
kommunala aktiviteten, utan att därmed
allvarliga återverkningar åstadkommes
när det gäller den service kommunerna
har att lämna. Det måste i dagens
läge ske en prioritering på denna
sida när man upprättar investeringsplaner;
och allt pdaneringsarbete måste
— om det inte redan är påbörjat ■— in -

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

(il

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

riktas på regionen som enhet. Investeringarna
måste bli föremål för en i
första hand grov gruppering i ofrånkomliga,
angelägna och önskvärda dylika,
och möjligheterna till en konjunklurvariation
i eu överhettad ekonomi
måste på allvar prövas av våra kommunalmän.

Det skulle vara mig fjärran att inte
erkänna att mycket av det som kommunerna
i dag har att syssla med är
direkta följder av de beslut vi fattar här
i riksdagen. Det är investeringar som
måste komma till utförande inom en viss
begränsad tidsrymd. Jag kan t. ex.
nämna den anspiinning som krävs på
skolbyggandets område. Även om jag
står idrottsrörelsen mycket nära, skulle
jag vilja ställa frågan om det är alldeles
säkert och absolut nödvändigt att vi
just nu måste bygga en swimmingpool
eller en konstfrusen isbana i en inomhushall
i den konjunktur vi befinner
oss? Jag är väl medveten om de behov
som här föreligger, men de måste vägas,
hur svårt det än är att behöva säga
det, mot den brist på bostäder som vi
för närvarande har. Om vi absolut anser
oss tvungna att göra investeringar
av den arten, måste ändå i rimlighetens
namn en samordning ske för hela regionen,
så att vi inte får sådana anläggningar
med endast några mils avstånd
från varandra. Det kan vara förnuftigt
att koncentrera sig på en stor anläggning
med billigare driftkostnader än
på flera med avsevärt högre totala byggnads-
och driftkostnader.

Sammanfattningsvis skulle jag alltså
som min bestämda mening vilja anföra,
att det är angeläget att verksamheten
i de i kommunblocken bildade samarbetsnämnderna
verkligen aktiviseras
och att man, om så inte redan skett, tar
ställning till frågan om utredning rörande
förutsättningarna för sammanläggning.
Därest det av olika skäl inte
skulle finnas möjligheter att komma
fram till beslut redan nu, bör man snarast
ge sig i kast med att söka samar -

betsanledningar som kan finnas inom
blocket innan detsamma blir en administrativ
enhet. Här har den av kungl.
byggnadsstyrelsen för ändamålet tillsatta
arbetsgruppen utarbetat riktlinjer
som bör kunna vara till god vägledning
för kommunerna.

Jag skall, herr talman, också ta upp
ett annat kommunalt spörsmål som under
många år varit föremål för mitt
speciella intresse. Det sammanhänger
med den kommunala demokratien eller
den kommunala demokratiens spelregler.

Alla är väl överens om att den kommunala
självstyrelsen utgör en viktig
hörnsten i den demokratiska samhällsbyggnaden.
Men det klagas allt emellanåt
på att intresset för de kommunala
spörsmålen skulle vara i starkt minskande.
Från alla meningsriktningar omvittnas
att det numera ibland kan vara
svårt att intressera människor, och för
uppgiften lämpliga sådana, att åtaga sig
kommunala förtroendeuppdrag. Att det
här föreligger en stor fara för den
kommunala självstyrelsen torde vara
alldeles uppenbart. Det finns dock mycket
att anmärka på när det gäller kommunernas
sätt att arbeta för att hos
allmänheten skapa intresse för och en
positiv inställning till den kommunala
verksamheten. Jag skall inte närmare
utveckla detta, utan jag vill endast som
min mening framhålla, att när vi nu så
intensivt diskuterar det kommunala
sambandet i anledning av en förestående
författningsreform, så borde man
nog också på allvar överväga, huruvida
det fortfarande föreligger anledning att
i kommunallagen bibehålla 31 § i dess
nuvarande skick. Jag menar med detta
att proportionellt val av kommunens
styrelse, d. v. s. drätselkammare eller
kommunalnämnd, icke längre bör medgivas.

Det borde vara möjligt för en majoritet
att avgöra hur man vill ha sin styrelse
sammansatt. Jag har under många
år pläderat för de här synpunkterna,

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och när man kommit till tals med aktiva
kommunalmän från olika partier har de
i regel sagt att redan för närvarande,
och kanske ändå mera i framtiden med
större kommunbildningar, borde det
anses naturligt att samregerandet upphör.
Möjligheten till ett dylikt samregerande
skulle givetvis även i fortsättningen
stå öppen, därest majoriteten så
skulle önska. Men om en kommun skulle
vilja ha en »regering», bestående av
ett parti eller en koalition av partier,
skulle alltså också detta vara möjligt.

Jag har emellanåt mötts av det påståendet
att den som önskar en ändring
på den här vitala punkten eftersträvar
endast split och kiv i det kommunala
livet. Det är ingalunda så, utan jag tror
att det är en nödvändighet för den kommunala
debatten att vi verkligen för
fram frågornas handläggning i ljuset så
att kommuninvånarna och skattebetalarna
har en reell möjlighet att bilda sig
en uppfattning om den kommunala
verksamheten och var de olika meningsriktningarna
står.

Det är alldeles givet att de kompromisser,
som i övervägande fall träffas
i kommunernas styrelse, emellanåt kan
vara ändamålsenliga och invändningsfria,
men de förslag som förs fram till
den beslutande församlingen, där debatt
tillhör undantagen, saknar för det mesta
såväl »design som varumärke».

Det är sannerligen överraskande när
man möter påståenden om att den kommunala
verksamheten inte skulle vara
politisk eller i varje fall mindre politisk
än den verksamhet som förekommer på
riksplanet. I den kommunala verksamheten
sysslar man med praktiska ting
som saknar varje spår av ideologi, och
det skulle inte finnas några principiella
motsättningar, påstås det. Jag har mycket
svårt att förstå det. Det är klart att
man, för att nu spetsa till det, inte kan
bygga borgerliga eller socialistiska avloppsledningar,
men motsättningarna
finns, och det är viljan att göra det ena
eller det andra som måste komma till

uttryck, och finansieringen kan många
gånger vara av ideologisk art när vi bedömer
dessa frågor. Det är nonsens att
påstå, att det inte förekommer politik i
den kommunala verksamheten, och det
är lika verklighetsfrämmande att försöka
påstå att det inte skulle föreligga
ett samband mellan den kommunala
verksamheten och rikspolitiken. Sedan
kan man ha olika uppfattningar om vilka
uttryck detta samband skall ta sig.
För mig framstår det emellertid som
klart att kommunalpolitiken har ett
egenvärde som vi har skyldighet att slå
vakt om. Det synes mig alltså vara angeläget
att i den fortsatta författningsdiskussionen
även dessa problem tas
upp till närmare granskning.

En översyn av kommunallagstiftningen
bör göras på denna betydelsefulla
punkt samtidigt som vi diskuterar de
grundlagsändringar som nu ter sig angelägna.
Om vi kan bli överens om
att skriva in parlamentarismen i våra
grundlagar, borde vi även vara mogna
att göra det beträffande kommunalförvaltningen.
Med kommunalförvaltning
avser jag då givetvis även landstingen,
för vilka denna reform kanske skulle
vara mest angelägen. Vi har från och
med årsskiftet en ny landstingslag som
ger möjligheter för beredningsutskotten
att sammanträda även under annan tid
än under pågående landstingsmöte. Det
är alltså meningen att förvaltningsutskotten
successivt under året skall kunna
överlämna till beredningsutskotten
ärenden för handläggning innan de förelägges
landstingen. Samma förfarande
måste givetvis tillämpas i den primärkommunala
verksamheten. Det är orealistiskt
att tänka sig att man skall ha en
primärkommunal »regering» som skall
lägga förslagen direkt på fullmäktigeförsamlingarnas
bord. En sådan ordning
tror jag inte på. Det måste givetvis finnas
en parlamentarisk beredning som
har möjligheter att granska de förslag
som den kommunala regeringen har lagt
fram.

Torsdagen den 20 januari 1906 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! Med detta vill jag instämma
i ett som jag förmodar tidigare
framställt yrkande om remiss av Kungl.
Maj ds proposition nr 1 till vederbörande
utskott.

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Såväl i statsverkspropositionen
som i motioner till årets riksdag
finns det åtskilligt som varslar om
att del snart kan bli djärvare grepp på
en del ämnen som hittills endast tagits
upp i den kommunistiska gruppens och
ett fåtal socialdemokraters förslag. Till
sådana tecken på vänsterströmningar
bland väljarna och i den svenska politiken
över huvud taget räknar jag t. ex.
den omständigheten, att rustningarna
inte längre skall drivas upp lika ohejdat
som hittills, utan att regeringen börjar
dra åt bromsarna. Regeringen skulle
emellertid ha undgått åtskilligt av sina
ekonomiska bekymmer, om den även i
fråga om rustningarna hade gått åtminstone
så långt som kommunisterna
föreslog i fjol. Herr Bohman har nämligen
inte rätt när han påstår att regeringen
nu har följt kommunisterna i
allt som vi föreslog i fjol — jag tänker
framför allt på våra försök att stoppa
de nya miljardkostnaderna för Viggenprojektet.

Till åtgärder med klar vänstertendens
anser jag också att man skall hänföra
de reformer som föreslås för åldringar
och sjuka. Även därvidlag skulle framtidsutsikterna
ha tett sig ljusare om regeringen
hade tagit mera av rustningsmiljarderna
och använt dem för sådana
nyttiga ändamål. Tendensen från regeringens
sida att åtminstone hindra en
fortsatt upprustning -—• låt vara att de
åtgärderna får en mycket blygsam praktisk
verkan — är i varje fall värd en
mässa.

Detsamma gäller det glädjande faktum
att ett utredningskrav om den ärftliga
kungamakten förespås få majoritet
i riksdagen.

Det är emellertid min främsta avsikt

att liksom tidigare herr Hermansson
siiga något om den ärftliga makten bland
finanskungarna, i detta sammanhang i
huvudsak bara om ett av de områden
där det står strid mellan finanskungarnas
och samhällets intressen, nämligen
i fråga om lokaliseringspolitiken.

Regeringen anser i år detsamma som
vi ansåg redan i fjol, nämligen att medlen
för lokaliseringspolitiken är otillräckliga.
Man har redan gjort en uppmjukning
i fråga om begränsningarna
så att 900 arbetstillfällen enbart i mitt
hemlän, Norrbotten, har tillkommit genom
användning av lokaliseringsfonderna,
och dessutom föreslås i årets statsverksproposition
att lokaliseringsmedel,
avsedda för åtgärder längre fram, skall
få tas i bruk redan under nästkommande
budgetår. Detta är bra, men det är
däremot inte bra, att lokaliseringspolitiken
inte givits en annan inriktning
genom satsning på ytterligare statsindustrier.

De tillägg som förordades av den
kommunistiska gruppen vid riksdagsbehandlingen
av dessa frågor 1964 motiverades
bl. a. med att anslagen var otillräckliga.
Det sammanlagda beloppet på
160 miljoner kronor per år för hela landet
under en femårsperiod skulle, såsom
vi uttryckte det, knappast ge upphov till
någon storindustri, som det fanns så
starkt behov av framför allt i alla norrlandslänen.

Enligt vårt förslag skulle också användningen
av skattemedel för lokaliseringsändamål
ges en annan inriktning
därigenom att man till utvidgning av
statsindustrierna skulle använda ett
minst lika stort belopp som riksdagen
anvisade till subventioner åt privata
företagare.

Erfarenheterna bekräftar nu att den
ensidiga tillämpningen av subventionsmetoden
icke ger samhällsorganen möjlighet
att styra lokaliseringspolitiken på
önskvärt sätt. Det är ingen tvekan om
att de län, som kommit i åtnjutande av
lokaliseringsbidrag med 20—22 miljoner

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kronor under det sistförflutna året, haft
behov av dessa anslag och naturligtvis
mycket mera till. Men det beror inte
bara på otillräckliga anslag att exempelvis
den nordligaste delen av landet, som
bevisligen har de största svårigheterna,
fått avsevärt mindre del av lokaliseringsmedlen.
Orsaken är att privata företagare,
som ju i dessa fall helt bestämmer
var de skall förlägga sina företag,
inte påverkas av de allmänna samhällsbehov,
som lokaliseringsbeslutet avsåg
att främja, utan vägleds uteslutande av
sina vinstintressen.

En del av synpunkterna i årets finansplan
ger stöd för tanken att lokaliseringspolitiken
främst borde inriktas
på att utvidga den statliga sektorn inom
industrien. Redan nu ger statliga industrier
— främst i form av gruvdrift och
energiproduktion — betydande tillskott
till statskassan och spelar också en stor
roll för vissa kommuners och landstings
ekonomi. Genom ökad verksamhet av
detta slag kan samhället otvivelaktigt
också få värdefulla nya inkomstkällor.
Tillfälligt innebär sådana investeringar
en statlig utgiftsökning, såvida man inte
lånar pengarna, men de hör i längden
icke till den kategori av statsutgifter
som enligt finansplanen måste »komma
i konflikt med målet att förbättra bytesbalansen».
Jag anser att en djärv satsning
på lämpliga statsindustrier tvärtom
förbättrar vårt lands ekonomiska
läge både beträffande inre ekonomi och
utrikeshandel. Även regeringen vill ju
ge prioritet åt industriinvesteringarna
just av den anledningen att en sådan
aktivitet skulle förbättra våra ekonomiska
relationer till utlandet och vårt
valutaläge. Varför inte vidta sådana åtgärder
i form av statliga industrier? Det
sägs i finansplanen att den ogynnsamma
utvecklingen av bytesbalansen främst
beror på arbetskraftsbristen inom vissa
näringsgrenar, särskilt inom verkstadsindustrien.
Det borde leda till slutsatsen
att man skall satsa på uppbyggnad
av statlig verkstadsindustri i områden

med stor tillgång på arbetskraft och
med förutsättningar i övrigt för en sådan
industri.

Regeringen har emellertid hittills inte
tagit något initiativ, och riksdagen har
som bekant tidigare avslagit motioner
om en statlig verkstadsindustri. Det har
visserligen skett en förbättring även
med hjälp av subventionsanslagen till
privata företag — jag kan t. o. m. sträcka
mig så långt att jag säger att det är
eu ganska betydande förbättring. Men
det sker som sagt planlöst, ibland t. o. m.
på ett sådant sätt att det motverkar det
angivna syftet och framför allt i så
ringa omfattning att de nya arbetstillfällena
inte ens kan absorbera de tillskott
av arbetslösa som ständigt uppstår
till följd av rationaliseringen av landsbygdsnäringarna
och av förefintlig industri
även i stödområdena. Trots den
ökade utflyttningen finns det fortfarande
många tusen arbetslösa inom stödområdena.
Til! dessa arbetslösa hör ett
mycket stort antal gifta kvinnor för vilka
sysselsättningsfrågan över huvud taget
inte kan ordnas utan en lokaliseringspolitik
med den inriktning som vi
har förordat.

Det aktualiserar också åtgärder för
att ta reda på var den disponibla kvinnliga
arbetskraften finns och i hur stor
omfattning det förekommer en sådan
dold arbetslöshet. Det sker visserligen
ansatser i denna riktning, senast genom
den plan som redovisats i årets
statsverksproposition genom ett yttrande
från länsstyrelsen i Älvsborgs län
och genom några spridda försök i vissa
kommuner — just nu bl. a. i Kiruna.
Därvidlag borde genom arbetsmarknadsmyndigheternas
försorg åtgärder
vidtas över hela landet i syfte att åstadkomma
jämställdhet mellan arbetslösa
män och kvinnor, och detta såväl beträffande
åtgärder för att få dem i förvärvsarbete
som i fråga om ersättning
och beredskapsarbete under den tid de
inte kan få annat arbete.

Särskilt i norra stödområdet behövs

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

flera nya stora industrier. Redan långt
innan utvecklingen av bytesbalansen
ledde till de svårigheter som nu redovisas
i årets finansplan och vilka bar
upptagit det mesta av tiden i årets remissdebatt
föreslog vi, att statens gruvdrift
och metallurgiska industri skulle
kompletteras med en statlig verkstadsindustri.
Enbart genom att tillverka en
del av de verkstadsprodukter, som staten
själv köper av privata företag söderut,
skulle man åstadkomma en viss
utjämning mellan områden med brist
respektive överskott i fråga om arbetskraft.
De olägenheter som uppstår för
enskilda och samhälle genom utflyttningen
skulle delvis elimineras. Bostäder
som måste överges i utflyttningsområdena
skulle fortfarande kunna användas,
och trycket på bostadsmarknaden
i alltför snabbt expanderande tätorter
söderut skulle bli mindre. Statens
kostnader för omflyttning och omskolning
bleve mindre, och utflyttningskommunerna
skulle inte utsättas för
lika svåra påfrestningar som nu.

Bristen på arbetskraft inom verkstadsindustrien
har inte bara medfört
minskade exportmöjligheter. Enligt finansplanen
har dessa förhållanden också
lett till att vårt lands eget behov av
verkstadsprodukter tillgodoses genom
import i sådan grad att enbart denna
varugrupp har svarat för hälften av
hela importökningen.

En annan inriktning av lokaliseringspolitiken
med sikte på att utbygga statsdriften
och ordna så att alla delar av
den ekonomiska politiken samordnas
planmässigt med syftet att tillgodose
samhällets skiftande intressen stöter
emellertid på patrull från dem som
först och främst fäktar för privata intressen.
Herr Ohlin har i sin beskrivning
av mittenpartiernas samarbete under
debatten i går betonat att man vill
ha en sådan regimförändring att »de
socialistiska inslagen i regeringspolitiken»
utplånas.

Särskilt när högertalarna kominer
3 — Andra kammarens protokoll 1966.

med i den debatten är det tydligt att
den borgerliga samlingen för en regimförändring
inte bara avser att hindra
tillkomsten av flera statsföretag inom
näringslivet utan också riktar sig mot
utökningen av den s. k. allmänna sektorn
över huvud taget.

Hittills har vi fått veta att de borgerliga
partierna vill tvinga regeringen till
reträtt i fråga om bostadssubventionerna
— det är tydligen en gemensam borgerlig
linje — d. v. s. att hyrorna skall
höjas ytterligare. Samma verkan blir
det om de borgerliga partierna skulle
lyckas förhindra en kommunalisering
av bostadsmark och vissa hyreshus.

Redan vid årets riksdag kommer det
väl dock att visa sig om inte de borgerliga
attackerna mot den allmänna sektorn
också kommer att gå ut över åldrings-
och sjukvården. Det skall t. ex.
bli intressant att se om inte de borgerliga
partierna försöker hindra den utökning
av hemhjälpen och bostadsförsörjningen
för gamla och andra åtgärder
för att lätta på de äldres svåra
belägenhet, som är några av punkterna
i det omfattande program för en bättre
åldringsvård som den kommunistiska
riksdagsgruppen har motionerat om. Efter
många riksdagsdebatter är det dock
tydligt att det främst är bolagens maktställning
inom industrien som herr
Ohlin anser vara hotad av de s. k. socialistiska
inslagen i regeringspolitiken
och av tilltagande krav från fackföreningsrörelsen
att staten skall visa bättre
kurage när det gäller att utbreda
demokratien till sådana avgörande
områden.

Jag tycker att de borgerliga partierna
i huvudsak jämrar sig i onödan över
vad som hittills i praktiken har skett.
Sedan länge har ju statsföretagen kommit
att representera en allt mindre del
av det samlade näringslivet. Men herr
Ohlin har väl anat att vänsterutvecklingen
inom svensk politik kommer att
framtvinga en mera markerad socialistisk
kurs även i fråga om statsdriften
Nr 3

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

— och därvidlag gissar han säkert alldeles
rätt. Lokaliseringspolitikens resultat
hittills har nämligen visat att det
är nödvändigt att gå vägen över en utvidgning
av statsindustrierna.

Man kan bevisligen inte lösa de viktigaste
uppgifterna i ekonomiskt underutvecklade
områden genom att ge drygt
en kvarts miljard kronor av skattepengarna
som gåvor åt privatkapitalisterna.
Det kan resas principiella invändningar
mot en sådan politik, men framför allt
ger den inte de praktiska resultat som
man avsett att uppnå. Och man får på
det sättet inte heller ett rationellt utnyttjande
av arbetskraft, naturtillgångar
och andra resurser, av den anledningen
att de privatkapitalister, som tar
emot de rikliga statssubventionerna,
inte vill biträda regeringen och arbetarrörelsen
över huvud taget i strävandena
att få en vettigare ordning i de
områden som kallas för stödområden.
En ytterligare utbyggnad av statsdriften
bör kunna motiveras med uttalanden
i finansplanen och bör enligt den
kommunistiska gruppens mening bl. a.
avse en stor expansion inom verkstadsindustrien.

Man kunde börja med det norra stödområdet
och ta upp ett belopp för det
ändamålet redan i årets budget, men i
fortsättningen bör det vara möjligt att
också klara en del av investeringarna
genom lån. Det är vanligt vid utbyggnad
av industrier över huvud taget att
man gör på det sättet. Varför skulle
man då inte kunna göra det beträffande
statens industrier?

Herr Ohlin kan larma hur mycket
som helst om det principiellt förkastliga
i att staten ger sig in på sådana
banor, men så länge han inte kan ge
någon som helst garanti för att hans
omskrutna, privata näringsliv kan ge
möjlighet till arbete för 20 000 arbetslösa
i Norrbotten och många tusen i
övriga norrlandslän och andra delar av
landet, så har han inte presterat något
alternativ till »de socialistiska insla -

gen» i arbetarpartiernas politik. Därmed
har han inte heller givit någon
anvisning hur man med nuvarande metoder
skall kunna lösa de enorma problem
som uppstått bland annat för de
nordligaste delarna av landet.

Herr NELANDER (fp):

Herr talman! Jag fick häromdagen
en inbjudan till en konferens i Skåne
om den handikappade i samhället. Man
skulle i konferensen mötas under mottot
»Med rätt och ansvar». Det är förvisso
ett bra motto också för oss som
fått förtroendet att representera svenska
folket i den lagstiftande församlingen.

Med rätt och ansvar skall vi försöka
behandla de olika frågorna. Det mottot
stämmer för övrigt väl överens med
de ingångsord som riktades till riksdagen
från predikstolen i Slottskapellet
i år. För något år sedan föreslog jag
för resten, att den predikan, som föregår
riksdagens högtidliga öppnande,
också skulle tryckas i debattprotokollet.
Det vore tacknämligt om talmanskonferensen
ville ta upp detta förslag
till övervägande. Jag tror att det skulle
vara både befogat och värdefullt med
ett sådant arrangemang.

»Med rätt och ansvar» — det ligger
alltså väl i linje med de textord som
riktades till oss från predikstolen i
Slottskapellet, och de var citerade från
den gammaltestamentlige profeten
Amos, som säger: »Må rätten flöda fram
såsom vatten och rättfärdigheten lik en
bäck som aldrig sinar.»

Det finns en fara i majoritetstänkande
— också för oss i denna församling.
Det är att i första hand tillgodose de
stora grupperna och dem som mest högljutt
framställer sina krav. Rätten som
jag talade om ställer fordringar på oss
att tillgodose inte minst deras behov
som befinner sig på skuggsidan av livet:
de handikappade, de sjuka, de ålderstigna,
de ensamma.

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Olika uppfattningar kan råda om vad
som är rätt. Ibland kan det oekså vara
svårt att avgöra vilket som skall få
prioritet. Det citerade ordet kopplar
samman rätten med rättfärdigheten,
och därmed lyftes avgörandet upp på
ett högre plan.

Det vore säkert nyttigt för oss om vi
i de avgörande bedömningarna också
toge med rättfärdighetsbegreppet.

»Med rätt och ansvar» — ja, säkert
är det på sin plats att erinra om allas
vårt ansvar. När den nya given i nykterhetslagstiftningen
togs 1954 gavs parollen
»Frihet under ansvar». Friheten
kom, men vart tog ansvaret vägen? Tyvärr
kan man göra samma reflexioner
på andra områden. Högljutt ropas det
på frihet, och visst kan det vara bra,
men får vi inte en frihet under ansvar
så kommer det att gå illa.

För att fortsätta med alkoholfrågan
så är det väl ingen som vill hävda att
friheten i den frågan kan vara obegränsad.
Spritens inverkan på trafikolyckor,
i brottmål, i familjetragedier
o. s. v. gör klart för oss att spritmissbruket
måste drivas tillbaka.

Näppeligen vill någon från nykterhetsfolkets
led på allvar föreslå ett återinförande
av motboken, men en viss
stickprovskontroll av inköpen kommer
man inte ifrån. Nykterhetsfolket föreslog
1954 en viss registrering av inköpen
utan kvantitetsbegränsning. Att
prisskruven måste användas som ett
nykterhetspolitiskt instrument står väl
klart. Den prishöjning på sprit och vin
som finansministern nu föreslagit är sålunda
inte omotiverad. Den innebär helt
enkelt en anpassning till den allmänna
prisnivån men motsvarar knappt prishöjningarna
på andra konsumtionsvaror
efter 1963. Utan att fundera på
chockhöjningar kan man kanske ändå
tänka sig ett större pålägg för att verkligen
nå ett nykterhetspolitiskt resultat.

Upplysningen i nykterhetsfrågan bör
också effektiviseras såväl genom skolan
som genom nykterhetsorganisatio -

nerna och Länkrörelsen. Ny aktuell
uppläggning och väckande appeller bör
ständigt eftersträvas. Höjningarna i
statsverkspropositionen av anslaget för
nykterhetens befrämjande är väl i minsta
laget, men de får kanske godtas med
hänsyn till att vi just nu seglar under
knapphetens kalla stjärna.

Ansvaret för det politiska skeendet i
samhället delas ju praktiskt taget av alla
röstberättigade medborgare. Vad gäller
kyrkorna och de kristna bekännarna
har insikten om ansvaret och nödvändigheten
av deltagande i det politiska
arbetet blivit mer och mer allmän.
Kyrkornas världsråd uttalade för
ett tiotal år sedan att »kyrkan som ett
led i sin mission i världen har skyldigheter
mot samhället».

Men om kyrka och samfund har ansvar
för samhällets utveckling gäller
naturligtvis också det omvända förhållandet:
stat och samhälle måste se till
att den uppbyggande verksamhet som
pågår i t. ex. kyrkor och samfundslokaler
kan fortgå obehindrat. Jag tänker
på de konflikter som kan uppstå
genom den av regeringen föreslagna
och av riksdagen i höstas antagna lagen
om uppskjutande av byggnadstillstånd
utanför bostadssektorn. Med stöd
av densamma har flera kyrkobyggen
stoppats. I Södertälje ligger t. ex. fem
frikyrko- och frälsningsarmélokaler i
vägen för en trafikomläggning. Åtminstone
en av ifrågavarande församlingar
har enligt den nyssnämnda lagen vägrats
byggnadstillstånd och står inom
kort utan samlingslokal. I sådana fall
bör regeringen — till vilken ärendet nu
förts — ta hänsyn till rättfärdighetssynpunkterna
och medge undantag.

På alla områden i livet bör enligt
min mening kristendomen göra sitt inflytande
gällande. En kristen livsinställning
kommer nämligen att — medvetet
eller omedvetet — inverka på hela
vårt varande och allt vårt handlande.

Man märker i vår tid en tendens att
dra en skarp skiljelinje mellan reli -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

giöst och profant. Den kristet förankrade
moralen bör t. ex. enligt mångas
mening inte vara bestämmande för
samhällets inställning i dessa frågor.
Detta synsätt bar observerats också i
flera riksdagsdebatter.

Visst är det så att en kristen livsåskådning
inte kan framkallas av lagar
och riksdagsbeslut. Den kommer
som en följd av ett personligt avgörande
i mötet med Gud och genom tron
på Honom. Men även de som inte har
denna livsinställning bör kunna uppskatta
och acceptera åtskilligt av de
kristna värderingarna, av den kristna
grundsynen på samhällsproblemen. Alla
är väl ändå överens om att ett etiskt
minimum är nödvändigt för ett gott
samhälles fortbestånd. Låt mig ta ett
exempel!

I de »Mål och riktlinjer för grundskolan»,
som fastställts av Kungl. Maj:t
och som enligt vad ecklesiastikministern
också vitsordat gäller även för
gymnasiet och fackskolan, heter det
bl. a.: »Att väcka respekt för sanning
och rätt, för människans egenvärde, för
människolivets okränkbarhet och därmed
för rätten till personlig integritet
är en huvuduppgift också för den sociala
fostran som skolans verksamhet
skall omfatta.»

I denna målsättning finns det enligt
min mening inlagt något av ett sådant
etiskt minimum, som också överensstämmer
med den kristna livsåskådningen.
Skulle vi inte till att börja med
kunna komma fram till ett helhjärtat
accepterande av ett sådant minimum?

Men hur går det i konflikten mellan
frihet och ansvar? Tag t. ex. ordet om
människolivets okränkbarhet. Endast
två av tre graviditeter leder till barnsbörd,
visar en undersökning bland
abortsökande kvinnor i Göteborg, ledd
av ledamoten i denna kammare dr Elisabet
Sjövall. Dr Sjövall säger i ett tidningsuttalande
att »dessa siffror är
skrämmande». Visst håller vi med därom,
liksom om detta att samhället bör

göra allt vad det kan för att åtminstone
inte ekonomiska och bostadsmässiga
hinder skall bidra till ett ökat abortsökande.
Att propagera för fria aborter
har på många håll blivit på modet.
I inställningen till denna fråga liksom
till spörsmålet om euthanasi — dödshjälp
— får vi inte bortse från den
vördnad för det mänskliga livet, som
ligger just i begreppet om människolivets
okränkbarhet.

Man bör även komma ihåg den kristna
bakgrund som åtskilligt i den svenska
rättsordningen har. Dr Alf Ahlberg
erinrar oss om att det var de kristna
värdena, som lades till grund för vår
kulturs idéliv och samhällsbyggnad. Att
det i vårt kulturarv också ingår påverkan
från t. ex. grekisk och romersk humanism
förändrar inte detta påstående.
Att lagtillämpningen understundom avlägsnat
sig långt från kristen anda och
uppfattning kan inte heller upphäva
sambandet mellan svenskt och kristet.

Förhållandena i Hitlers barbarstat
får inte glömmas. I Tyskland fick man
vid denna tid se hur fördomsfria vetenskapsmän
i en diktators hand blev
redskap för ett utraderande av individer,
som ansågs vara mindervärdiga.

Beklämmande var att då höra t. o. m.
kristna tänkare förklara att statslivet
och dess kulturyttringar kunde vara en
av kristen trosövertygelse oberoende
verklighet och att t. o. m. judeutrotning,
dödshjälp och lögnpropaganda kunde
försvaras. För den kristna synen på
vördnaden för livet, på barmhärtighet
och på kärleksfull hjälp är inte samhällsnyttan
och den personliga livsdugligheten
relevanta värderingsgrunder.

När det gäller samhällsbyggande och
personlighetsdaning måste vi såsom
folkvalda ombud i stor utsträckning ta
ansvar härför, men vi är sannerligen
inte ensamma om denna plikt. Skolan
och den fostrande verksamheten har jag
tidigare nämnt. Kyrkor, samfund och
ideella organisationer får inte förtröttas
i sin verksamhet, men vi får inte hel -

Torsdagen den 20 januari 1960 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ler glömma våra massmedia, tidningar,
radio och television, vilkas värderingar
i fråga om personlighetsdaning och inflytande
förvisso ofta långtifrån motsvaras
av dem som folkets flertal vill
uppställa.

Den översexualisering, som t. ex. vissa
tidningar och tidskrifter förmedlar
och som radio-TV tyvärr i rätt stor utsträckning
också fallit för, är sannerligen
inte något tecken på större ansvar
i den allmänna upplysningens, den goda
smakinriktningens och den sunda livsstilens
anda.

Inte minst vår monopoliserade radio
och TV borde härvidlag besinna sitt
stora ansvar. Det som förr visades på
några få scener och förkunnades från
enstaka talarstolar eller till och med
såsom fula ord klottrades på skumma
ställen föres nu via dessa moderna media
direkt in i hemmen. Visst är det
sant att det finns avstängningsknappar.
Och ett riktigt användande av dem
är sannerligen värt att efterlysa, framför
allt hos föräldrar och andra ansvarskännande
i hemmen. Alla vet
emellertid vilka svårigheter som på den
punkten kan uppstå. På radio- och
TV-ledningen måste vi därför i dessa
avseenden ställa stora anspråk. Allmänheten,
som nu i mycket stor utsträckning
klagar över dessa program, bör
låta sina opinionsyttringar nå direkt
fram till radioledningens kännedom.

Ärade kammarledamöter! Vårt ansvar
rör inte bara medborgarna inom
landets gränser. Det sträcker sig också
till utvecklingsländerna, som är i så
stort behov av hjälp. Vi har redan tidigare
i dagens debatt varit inne på detta
område. Givetvis är vi svenskar i allmänhet
glada över att få delta i uhjalpen,
och många av oss har nog
menat att denna hjälp borde och kunde
ha varit åtskilligt större. Det är ännu
mycket långt kvar till den av riksdagen
år 1961 antagna målsättningen:
1 procent av nationalinkomsten vid ingången
av nästa decennium. Med den

lilla ökning vi hittills presterat tar
det mer än 00 år innan målet uppnås.

Att tacksamt notera är formuleringarna
på s. 58 i bilaga 5 till .statsverkspropositionen,
där det heter:

»Att söka tillvarata de stora fonder
av idealitet som finns hos ungdomen,
inom missionen och i folkrörelserna är
säkerligen en riktig biståndspolitik.
Inom missionen finns också samlad
praktisk erfarenhet av ganska exceptionellt
slag.»

För oss är det synnerligen glädjande
med denna ändrade inställning, inte
minst till missionen. Och man förväntar
sig naturligtvis att det föredragande
statsrådets anvisning om att SIDA i fortsättningen
skall pröva inkommande biståndsansökningar
från dessa organisationer
i positiv anda efterföljes.

Med rätt och ansvar, herr talman, må
vi också för framtiden söka förverkliga
detta motto i vår riksdagsgärning.

I detta anförande instämde herr Berglund
(fp).

Herr HEDIN (h):

Herr talman! Jag kan också så gott
som helt instämma i herr Nelanders
anförande, och jag kommer själv delvis
att beröra liknande frågor.

Det finns två stora sektorer i samhällslivet
där utvecklingen är mycket
oroande. Den ena är inflationen och
hela den ekonomiska politik som sammanhänger
med den; dessa frågeställningar
har med rätta fått mycket stort
utrymme tidigare under remissdebatten.
Den andra är utvecklingen på det
kulturella och moraliska området. I
båda fallen skulle regeringen kunna påverka
förhållandena i positiv riktning,
men vår regering tycks sakna tillräckligt
intresse och tillräcklig kraft för
att ta itu med dessa frågor.

Från högerpartiets sida är vi beredda
att vidta åtgärder som sammantagna
säkerligen skulle få god effekt. I fråga
om inflationen har partiet lagt fram
ett sjupunktsprogram, som redovisades

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

och diskuterades livligt i höstas. Det
fick för övrigt ett mycket positivt mottagande
långt utanför partiets gränser
och borde kunna ligga till grund för
ett gemensamt borgerligt alternativ till
regeringens ekonomiska politik.

Också när det gäller den andra sektorn
är vi inom högerpartiet beredda
att vidta åtgärder som kan motverka
den utveckling mot förflackning, normlöshet
och brist på ansvar för medmänniskor
som allt oftare kommer till
uttryck.

Vi upplever i dag företeelser som utgör
en verklig fara för vår kultur. Man
kan tala om inflation också på detta
område, med brutalitet, råhet, osedlighet
och brist på stil som följd. Symtomen
härpå kommer till uttryck på
många olika sätt, t. ex. i en alltjämt tilltagande
ungdomsbrottslighet eller i en
mycket hög skilsmässofrekvens och inte
minst i litteratur och film. Den ena
osmakliga boken och filmen avlöser den
andra. Särskilt allvarligt tycker jag det
är när också TV faller för frestelsen att
ge avkall på kravet om stil och kvalitet
i sina underhållningsprogram. Det är
allvarligt, då TV-rutan i snart sagt varje
hem har intresserade åskådare och åhörare
bland barn och ungdom. Såsom
herr Nelander påpekade, har föräldrarna
ofta ganska små möjligheter att avgöra
vad som är lämpligt för barnen.
De kan inte alltid avhålla barnen från
att se programinslag som man redan
från början vet är olämpliga. Och även
underhållningsprogram som man har
anledning räkna med bör vara godtagbara
och av god klass har i praktiken
visat sig ha enstaka inslag av sällsynt
osmaklig art. Det är en mycket allmän
uppfattning att det alltför ofta förekommer
underhållningsprogram eller delar
av sådana program som är i hög grad
olämpliga för minderåriga och som saknar
stil och god kvalitet.

Jag har med stort intresse läst om
den motion som herr Eriksson i Bäckmora
har lagt fram om införandet av

ett programråd. Jag har inte kunnat
läsa förslaget i detalj, men jag tycker
att tanken är mycket tilltalande. Rent
principiellt tror jag att man den vägen
skulle kunna nå en förbättring på detta
område.

I kulturdebatten har ordet »fördomsfri»
blivit något av ett honnörsord som
beteckning på att vara vågad och radikal.
Trots att det av allt att döma bara
är en obetydlig minoritet som gynnar
denna fördomsfrihetens filosofi, kommer
den allmänna indignationen tyvärr
alltför sällan till uttryck. Desto mer
glädjande är det när det någon gång
är några som vågar träda fram och säga
sitt hjärtas mening om allt snusk och
all lumpenhet. Jag tänker bl. a. på de
livligt uppmärksammade intervjuerna
med professorerna Biörck och Segerstedt
i Svenska Dagbladet. Båda förvånar
sig storligen över intresset för råhet,
tarvlighet och absurditeter i litteratur
och konst.

Enligt mångas mening — jag hör
själv till dem — är roten till det onda,
som jag här har berört, att finna i den
avkristningsprocess som under senare
år ägt rum i vårt samhälle genom inflytelserika
kulturradikaler och ofta genom
direkt medverkan från regeringens
och olika myndigheters sida. Jag tänker
på borttagandet stegvis av kristna
inslag i olika sammanhang. Morgonbönen
förvandlas till morgonsamling med
förbud för allt som kan rubriceras som
kulthandlingar. Kristendomsundervisningen
blir religionsundervisning med
både minskat utrymme på schemat, uttunning
av det kristliga innehållet och
i objektivitetens namn ett mycket stort
utrymme för kristendomskritik. Korums
vara eller icke vara stod på spel
under en diskussion här i riksdagen i
höstas. Krigsmans erinran rensas från
kristet inslag. Nu senast har diskuterats
förbud mot bordsbön vid våra daghem.
Detta är bara några exempel ur
en stor samling.

I början av mitt anförande nämnde

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

jag högerpartiets sjupunktsprogram mot
inflationen och att vi också är beredda
att föreslå åtgärder på det kulturella
området för att vända utvecklingen i
positiv riktning, till större respekt för
människovärdet och människans värdighet.

Vi har inom högerpartiets kulturråd
diskuterat oss fram till ett sjupunktsprogram
också på detta område, vilket
inom en nära framtid kommer att presenteras
av högerledaren. »Sju punkter
för medmänskligt ansvar» heter
programmet. Vi har valt uttrycket »medmänskligt
ansvar» därför att det personliga
ansvaret lätt kommer i kläm i
ett samhälle där kollektivismen sitter i
högsätet. Många skjuter problemen
ifrån sig och menar att den enskilde
inte behöver känna eller ta något ansvar
alls. Det ankommer i stället på
statliga och kommunala myndigheter,
menar man. Visst finns det som regel
i hög grad ett personligt ansvar hos alla
som verkar inom olika samhällsorgan
med hjälp- och vårduppgifter, men det
finns ändå risk för — och det är redan
så i stor utsträckning — att alltför
många medborgare isolerar sig från
omvärlden och bara tänker på sin egen
välfärd, på TV:n, bilen och sommarvillan.
De märker inte eller bryr sig
i varje fall inte om att det finns medmänniskor
i vårt eget land som är betydligt
sämre lottade än de själva, och
de glömmer bort att vi bor i en värld
där oändligt många människor lever i
misär, i hungersnöd och elände.

Det medmänskliga ansvar som vi vill
främja får sin naturliga motivering i
den kristna grundsynen och löper omvänt
risk att minska eller helt utebli
vid avkastning. Utgångspunkten för
medmänskligt ansvar i djupaste mening
ligger i det kristna budskapet, och
detta har fått många talande uttryck i
olika bibelord, t. ex. »Allt vad I viljen
att människorna skolen göra Eder, det
skolen I ock göra dem», eller »Vad
helst i haven gjort mot en av dessa

mina minsta bröder, det haven I gjort
mot mig».

Det är glädjande nog väldigt många
här i riksdagen från alla partier som
är alldeles speciellt intresserade av att
stärka kristendomens ställning i samhället.
Jag hörde med intresse på vad
herr Svensson i Kungälv sade i sitt inlägg,
och jag instämmer helt i vad han
sade om KDS, nämligen att det rent
principiellt är felaktigt att samla alla
som har detta intresse i ett enda parti.
Man når betydligt större framgång om
man i alla partier har företrädare för
det kristna intresset, för kyrka och frikyrka.
Däremot delar jag inte hans
litet pessimistiska syn att vi politiker
inte skulle kunna göra så mycket i dessa
frågor. Jag tycker att vi har gjort
åtskilligt, och vi skulle kunna göra
mycket mer. Han tycktes mena, att huvuddelen
av ansvaret skall ligga på kyrka
och frikyrka. Men vi kan som politiker
i hög grad påverka deras möjligheter
att arbeta i samhället, för att nu
bara ta ett enda exempel på vad vi
som riksdagsmän kan göra.

Inom högerpartiet anser vi samfällt,
något som klart kommit till uttryck i
olika programskrifter, att kristendomen
och den kristna etiken varit och
är av grundläggande betydelse för samhällsutvecklingen.
Genom det sjupunktsprogram
för medmänskligt ansvar, som
jag antytt och som kommer att följas
upp i olika motioner från partiets och
enskilda ledamöters sida under resten
av den allmänna motionstiden, vill vi
dra vårt strå till stacken för att hindra
en fortsatt destruktiv utveckling och
för att hindra avkristningen. Vi vill
i stället söka skapa underlag för ökat
personligt ansvar för medmänniskor i
ett samhälle där kristna värderingar
utgör den moraliska grunden.

Fru HÖRNLUND (s):

Herr talman! I årets statsverksproposition
tar inrikesministern upp frågan
om lokaliseringspolitikens fortsatta in -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

riktning. Han hänvisar bl. a. till att
riksdagen när den drog upp riktlinjerna
för lokaliseringsverksamheten underströk
samhällsplaneringens centrala
roll i lokaliseringsverksamheten liksom
betydelsen av samordnade och långsiktiga
insatser.

I huvudsak gäller skrivningen i statsverkspropositionen
frågan om den fortsatta
stödverksamheten inom norra
stödområdet samt principerna för fortsatt
stödverksamhet i vissa områden
i västra Sverige. Arbetsmarknadsstyrelsen
har föreslagit att detta stöd skall
upphöra. Om sysselsättningssituationen
i övriga delar av landet sägs ingenting,
och det ger anledning att förmoda att
inrikesministern anser att några lokaliseringspolitiska
insatser utöver dem
som avser norra stödområdet för närvarande
inte är aktuella. Det torde dock
knappast ha undgått den tidningsläsande
allmänheten, och således inte heller
regeringens ledamöter, att textiloch
konfektionsbranschen för närvarande
står inför allvarliga problem och
att en rad nedläggelser och avvecklingar
har skett under den senaste tiden.
Den konjunkturkänslighet som präglar
denna industri gör att det kan anses
troligt att ytterligare nedläggelser kan
komma inom en nära framtid. En rad
av de större företagen har förlagt en
del av produktionen till andra länder,
och det får bedömas som realistiskt
att tro att en ännu större del av tillverkningen
kommer att flyttas utomlands,
eftersom företagarsidan hävdar
att konkurrensen från låglöneländerna
försvårar lönsam produktion i vårt land.

Även om textil- och konfektionsindustrien
inte för dagen befinner sig i
ett direkt katastrofläge, kan det inte
undgås att de nedläggelser som skett
och de varsel som givits om nya nedläggelser,
inskränkt drift eller flyttning
av tillverkningen till utlandet skapar
oro för den fortsatta utvecklingen. Denna
oro är naturligtvis särskilt påtaglig
på de orter där en övervägande del

av näringslivet utgörs av sådan industri
och där den stora delen av befolkningen
för sin utkomst direkt eller indirekt
är hänvisad till textil- och konfektionsindustrien.

För Borås och södra delen av Älvsborgs
län är textilindustriens framtid
av utomordentlig betydelse, eftersom
denna industri är den helt dominerande
näringen i en region med ca
175 000 invånare. En verklig textilkris
skulle således betyda en katastrof,
främst för Borås stad och kringliggande
köpingar och samhällen där industriensidigheten
är störst. Nedgången i postorderbranschen
har också medfört omställningsproblem
och bekymmer för
dem som drabbades.

I den lokaliseringsproposition som
förelädes 1964 års riksdag förutsattes
det att lokaliseringsstöd i vissa fall också
skulle kunna ges företag utanför det
norra stödområdet. Sådant stöd skall
kunna ges för att rätta till problem
som uppstår vid nedläggande av för en
ort betydelsefulla och nödvändiga sysselsättningsobjekt.
Det är således möjligt
att lämna sådant stöd när krissituationer
uppstått och olyckan så att
säga redan har skett. Men jag frågar
mig: Kan det finnas skäl som talar för
att man skall vänta så länge innan åtgärder
vidtas? Det ges ju gång på gång
exempel på att en ort eller, som i detta
fall, en hel region kan komma att ställas
inför stora och svårlösta problem.
Finns det inte i stället starka skäl för
att åtgärderna bör sättas in i så god
tid att man inte hamnar i en akut
krissituation?

Från Borås sida har under många
år hävdats att en differentiering av
industrien är nödvändig för att vi skall
kunna komma till rätta med en rad
problem. Ingen annan region i vårt land
med tillnärmelsevis så högt befolkningstal
har en så utpräglat ensidig industri
som samtidigt också kännetecknas av
en utpräglad konjunkturkänslighet.

Jag skall inte måla någon ensidigt ne -

Torsdagen den 20 januari 196(5 fin.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gativ bild vare sig av Borås eller av
den oinkringliggande bygden. Vi ligger
långt framme på mänga områden: vi bär
en väl utbyggd samhällsservice och skatteunderlaget
har varit gott, kanske
främst på grund av att vi har den största
procenten kvinnliga förvärvsarbetande
i landet. Men vi kan konstatera
att befolkningsutvecklingen varit ogynnsam
under senare år — vi har t. ex.
ett utflyttningsöverskott — att en industriell
stagnation har ägt rum, att
det är utomordentligt svårt att skapa
nya arbetsobjekt och att näringslivet
trots allt arbete som nedlagts för att
få eu differentiering till stånd fortfarande
är ensidigt.

Så tillkommer industrinedläggningar
med friställningar som följd, med svåra
problem för de enskilda människor som
drabbas, varav många är i åldrar som
gör det svårt att omplacera dem. Samtidigt
söker sig en allt större del av ungdomskullarna
till andra orter med bättre
sysselsättningsmöjligheter. I denna
problematik ingår också statsmakternas
obenägenhet att dels hjälpa till med
nylokalisering av företag från andra
branscher och dels deras obenägenhet
att låta våra stabila, högrationaliserade
och specialiserade textilföretag med en
betydande export få ta investeringsfonderna
i anspråk för att ytterligare utveckla
verksamheten mot större lönsamhet.
Vi får således ingen hjälp att få
nya industrier, eller för att tala klarspråk,
vi blir stjälpta, och de stabila företag
vi har hindras från att ta investeringsmedel
i anspråk, förmodligen av
den orsaken att det från flera håll, kanske
också från regeringshåll och från
arbetsmarknadsstyrelsens sida, anses att
textilindustrien inte är värd att satsa
på. Icke förty har arbetsmarknadsstyrelsen
under de senare åren lämnat sitt
stöd till konfektions- och textilföretag om
de etablerat sig inom ur lokaliseringssynpunkt
önskvärda områden. Vår industri
duger således att satsa på som lokaliseringsobjelct.
Jag frågar mig: Vad
3* — Andra kammarens protokoll 1966.

skall man som ansvarig politiker säga
eller göra i en situation som denna?

När det giiller investeringsfonderna
framhölls i propositionen, i bankoutskottets
utlåtande och av inrikesministern
själv vid riksdagsbehandlingen av
lokaliseringsfrågan, att eftersom investeringsfonderna
tillkommit som ett konjunkturpolitiskt
medel och när särskilda
former nu tillskapats för det lokaliseringspolitiska
stödet, borde investeringsfonderna
reserveras för sin egentliga
uppgift. Riksdagen avslog också med
denna motivering en centerpartimotion,
i vilken hemställdes att investeringsfonderna
även i fortsättningen skulle
användas i lokaliseringspolitiskt syfte.
Vad är det som sker på detta område?
Inrikesministern har i årets statsverksproposition
själv redovisat att investeringsfondsmedel
i vissa fall fått tas i
anspråk även efter den 1 juli 1965 i
lokaliseringssyfte. Finansministern tog
också upp frågan här under gårdagen
och menade att kombinationen investeringsmedel—lokaliseringsstöd
har haft
goda verkningar.

Av den uppställning om fondmedelsanvändningen
som jag införskattat
framgår, att det inte är några småsummor
som utgått ur investeringsfonderna.
Det är de stora företagen som fått
ta betydande belopp i anspråk för utbyggnaden
av verksamheten i landets
mest folkrika, industrialiserade och differentierade
orter mot att de samtidigt
påtagit sig att investera relativt blygsamma
belopp i företagsamhet inom
stödområdet. Investeringsfonderna användes
således fortfarande, trots att
riksdagen uttalat en annan mening i
denna fråga.

Nu kan resonemanget om att man
kan tolerera att medel ur investeringsfonderna
använts till nyetableringar under
förutsättning av att de stora företagen
engagerar sig i glesbygdsområdena
låta bestickande, särskilt om det också
framhålles i likhet med vad finansministern
gjorde i denna kammare under

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gårdagens debatt att det är de stora exportindustrierna
som får ta medel i
anspråk. Hur man nu än bedömer denna
fråga anser jag ändå att riksdagen
borde ha hörts på nytt och fått tillfälle
att tillkännage sin uppfattning innan
investeringsfonderna frisläppts i sådan
utsträckning som nu sker. Ett handskande
med investeringsfonderna enligt
de principer som nu tycks råda ter sig
olustigt, eftersom konsekvensen blir att
de företag som är etablerade på en ort
och inte anser sig vare sig vilja eller
kunna gå ut i någon filialverksamhet
utan i stället skulle behöva ta fondmedel
i anspråk för nödvändiga investeringar
på orten för att stärka produktionskapaciteten
inte kan komma i fråga.
Det innebär också att vi tar en så
stor del av fonderna i anspråk att det
inte finns mycket kvar att sätta in vid
besvärande konjunkturlägen. Jag ser
det också som en fara om hela konfektions-
och textilindustrien skulle komma
att diskrimineras därför att vissa
företag måste läggas ned. Det finns skäl
att anta att branschen för närvarande
genomgår en nödvändig strukturrationalisering
som möjliggör för de kvarvarande
företagen att dels klara utlandskonkurrensen
på ett bättre sätt, dels få
möjlighet till en betydande export.

Förnuftiga människor skulle knappast
vilja påstå att vi inte skall ha en textiloch
konfektionsindustri i ett så högt utvecklat
land som vårt. Det finns säkert
anledning för statsmakterna och arbetsmarknadsstyrelsen
att göra en objektiv
bedömning av möjligheterna att
stödja de högrationaliserade textil- och
konfektionsföretag som har en betydande
export genom att låta dem ta investeringsfondmedel
i anspråk. Detta
löser dock inte de arbetsmarknads- och
strukturproblem som vi delvis redan
har känning av men som i ännu högre
grad kommer att uppstå om nedläggelserna
fortsätter och industrien står inför
en betydande nedgång med allt färre
arbetstillfällen som följd.

Det är därför av största vikt att statsmakterna
ingriper. I detta avseende vill
jag åter hänvisa till lokaliseringspropositionen
där det av motiveringarna
framgår att lokaliseringspolitiskt stöd
skall kunna lämnas för att komma till
rätta med de problem som uppstår vid
nedläggandet av för en ort betydelsefulla
och nödvändiga sysselsättningsobjekt.
Detta skulle i så fall stå i samklang
med vad inrikesministern själv
anfört i årets statsverksproposition om
samordnade och långsiktiga insatser.

Vi har i Borås och i Sjuhäradsbygden
en god samhällsplanering och en god
service på de flesta områden. Stora
summor har investerats i flerfaldiga objekt.
Det kan inte vara ekonomiskt försvarbart
att vi skall få en ogynnsam
befolkningsutveckling i ett område med
175 000 människor vilka redan har den
service och de nyttigheter de behöver.
Det kan inte vara en bättre lösning att
eu stor del av denna befolkning skali
tvingas utöka trängseln och efterfrågan
ytterligare i storstadsområdena.

Vi förväntar oss att det mycket snart
vidtas åtgärder i denna fråga. Jag tror
inte att det skall ske i den form som herr
Magnusson i Borås pläderade för här
i går, nämligen genom sänkta marginalskatter.
Det finns många industriföretag
i landet som klarar sig bra, och såvitt
jag vet råder samma beskattningsregler
för hela landet. Jag förutsätter att frågan
om lokaliseringsstöd blir föremål
för prövning liksom frågan om de stabila
textil- och konfektionsföretagens
möjligheter att ta investeringsmedel i
anspråk. Frågan om investeringsmedelstilldelning
bör här prövas förutsättningslöst
från fall till fall i likhet med
vad som bör gälla för övriga industrier.

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep):

Herr talman! Remissdebatterna brukar
som regel spänna över hela fältet
av samhällsfrågor. Många talare före
mig har redan behandlat de ekonomiska
och statsfinansiella problemen sådana

Torsdagen den 20 januari 19(56 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

de kommer till uttryck i budgeten och
i finansplanen. Mycket har således redan
blivit sagt om inflation, finanser
och skatter, om regeringen i allmänhet
och om finansministern i synnerhet.

Om jag nu vore förste talare i denna
remissdebatt skulle jag måhända kunna
inleda den med en suck från svenska
folket genom att citera skalden C. V. A.
Strandbergs stridsbön från slaget vid
Liitzen på morgonen den C november
1632. Jag tillåter mig adressera citatet
till herr Sträng, fastän han inte för tillfället
finns i kammaren. Det lyder: »Din
är makten, din är äran. Giv att friheten
blir vår!»

Mina minuter här i talarstolen skall
jag i stället ägna herr Palmes departementsområde.
Därunder hör i första
hand vägarna. Beträffande dem finns
det mycket att säga men kanske ännu
mer att göra. Företrädaren i ämbetet,
herr Skoglund, är säkerligen värd en
eloge för den betydande vägupprustning
som han åstadkom. Att döma av
anslaget för vägbyggnader för det nya
budgetåret blir herr Palmes start något
blygsammare. Det blir ingen ökning av
väganslagen trots stora behov och trots
att tidpunkten för införandet av högertrafiken
närmar sig alltmer. Hittills har
de största insatserna gjorts på europavägarna
och riksvägarna, men nu måste
länsvägnäten och de mindre vägarna
stå i tur för upprustning för att öka
trafiksäkerheten inför omläggningen till
högertrafik.

Jag har tidigare från denna talarstol
sagt, och jag gör det även i dag, att
det borde göras en inventering av länsvägnäten,
följd av förslag till upprustning
av de värsta trafikfällorna inför
trafikomläggningen. Många av dessa vägar
är av så dålig standard att de förmodligen
kommer att kräva alltför
många onödiga offer vid trafikomläggningen.
Hur ett sådant vägprogram nu
skall kunna infrias med de i realiteten
minskade anslagen för nästa budgetår
saknar jag kännedom om, men jag vill

skicka en alldeles bestämd hälsning till
vår nye kommunikationsminister att
upprustningen av länsvägnäten måste
fullföljas med all skyndsamhet. De nya
200 miljoner kronor som finansministern
avser att få in genom de höjda drivmedelsskatterna
borde ha gått direkt till
vägbudgeten. I stället går finansministern
ifrån den hittillsvarande principen
och lägger beslag på dessa pengar i den
allmänna budgeten. En sådan punktbeskattning
som jag skulle tro att bilisterna
i högsta grad ogillar.

Större lycka tänker tydligen herr
Palme göra som TV-minister. I statsverkspropositionen
har herr Palme
ställt i utsikt en kvalitetsförbättring av
TV-programmen. Med den uppgiften
vill jag verkligen önska statsrådet Palme
lycka till. Jag tror att det inte bara är jag
som gör det, utan säkerligen är hela
svenska folket med på noterna. Vid det
här laget har många tittare tröttnat och
tröttnat omigen på de ofta torftiga underhållningsprogram
som TV har att
bjuda. Många gånger visar det som TV
bjuder i underhållningsväg omisskännliga
tecken på rena kulturskymningen.
Sådant är tittarna i allmänhet inte intresserade
av att betala licensavgifter
för. Blir det ingen kvalitetsförbättring,
blir motståndet mot ytterligare höjning
av licensavgifterna säkerligen stort. Från
flera håll har jag fått förslag från personer
som vill sätta i gång med en aktions
att icke betala licensavgifterna.
Men jag ser det som en enklare och naturligare
utväg att de personer entledigas
som närmast bär ansvaret för dåligt
programval. Den metoden är för övrigt
inte helt oprövad i radio och TV. Helt
nyligen gav man sparken åt — åtminstone
uppfattades det så — enligt min mening
en uppskattad nyhetsuppläsare i
TV av så relativt enkel orsak, som att
han skulle ha läst vissa ord med felaktigt
uttal. Vad som lagts denne man
till last tror jag svenska folket gärna
stått ut med. Det har i varje fall aldrig
blivit fråga om så fula ord som pro -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gramledningen i andra sammanhang
gillat, såsom när programledningen
släppt fram sådan djupfryst smörja, förlåt
uttrycket, som vissa skäggprogram
och Gula Hund. Att det efter sådana
program bryter ut någonting av en tittarstorm
liksom att tidningarnas insändarspalter
svämmar över av protester
är jag inte förvånad över.

Ansvaret för sådana program måste
läggas där det skall ligga, nämligen hos
programledningen. Men vem kräver ut
ansvaret? Tittarnas protester röner föga
beaktande. Många människor frågar sig
i detta sammanhang: Hur kan egentligen
TV :s programledning tro att miljoner
tittare skall finna någon underhållning
i exempelvis den promiskuitet
som TV med sådan hänförd förtjusning
frossar i? Tag t. ex. lördagsunderhållningen
som heter Gula Hund men som
jag kallar Fula Hund. På bästa programtid
och då hela familjen är samlad och
väntar sig en avkopplande och roande
underhållning från TV kommer sådana
programinslag, som den beryktade läkarscenen
med dess förråande uttryckssätt.
Jag behöver inte citera. Kammarens
ledamöter vet säkerligen vilket
avsnitt jag här åsyftar. Men vem tyckte
att detta hörde hemma i ett underhållningsprogram?
Möjligen fick barn i
den yngre skolåldern därav sanktion
till en utökning av sitt ordförråd. Bland
dessa toppar för tillfället vissa ord från
Gula Hund poplistan, enligt vad jag erfarit
från ansvarigt skolhåll. Hade de
agerande tänkt sig underhålla speciellt
den gruppen av tittare, så är det möjligt
att de delvis har lyckats i den uppgiften.
Men hos övriga grupper tror jag
det väckte avsky och utlöste helt motsatt
reaktion. Nästan varje människa i
detta land vet, att lag och samhälle
inte tillåter tukt- och sedlighetssårande
handlingar än mindre att driva en propaganda
för det. Men TV känner inget
ansvar därvidlag utan tillåter i stället
programinslag som är en öppen demonstration
av kulturfientlig propaganda.

Nog har väl, herr talman, vår kultur,
vårt språk och våra umgängesformer
så mycket att omsätta och gestalta i underhållningsväg
av både skämt och humor,
att TV:s programavdelning inte
behöver agera i de allra värsta träsken.

Jag hoppas att statsrådet Palme skall
lyckas rensa ut sådana avarter vid förverkligandet
av sin bebådade föresats
att skapa bättre kvalitet på programmen
och att vi skall få bättre underhållningsprogram
än dem som vi har
fått nöja oss med under den sista tiden.

Jag skulle också, herr talman, med
några ord vilja påtala hemlighetsmakeriet
i fråga om programkostnaderna.
Varför skall allmänheten och licensbetalarna
vara utestängda från varje insyn
i radions och televisionens programkostnader?
Hur rimmar det med
den ökade insyn och öppnare redovisning
som kräves i vårt samhälle i övrigt?
Även på denna punkt förväntar
vi en ändring som gör det möjligt för
vem som helst att få besked om vad
programmen kostar och hur man handskas
med licensbetalarnas pengar.

Allmänhetens inflytande på programverksamheten
får inte upphöra i och
med att man har lämnat ifrån sig licenspengarna.
Det finns också en fortsättning
som har minst lika stort intresse
för allmänheten.

Herr talman! Jag har i mitt anförande
mycket litet berört herr Strängs
budgetförslag, och enligt vad jag kan
förstå har ingen lyckats sätta något
grundskott i denna budget, så herr
Sträng får troligen som han vill både i
fråga om finanser och skatter. När sedan
det nya budgetförslaget verkligen
börjar tillämpas befinner vi oss, åtminstone
kalendariskt sett, under sommarstolståndets
ljuvliga tid och då kan
vi lika gärna lätta våra bekymmer genom
att med Karlfeldt skalda:

»Hur friskt att njuta bland viol den sura
vårsallat

och lyfta mot en pingstblank sol det
pura distillat.»

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr REGNÉLL (h):

Herr talman! När man blir litet äldre
och tvingas konstatera att minnet inte
alltid är vad det kanske en gäng varit
kan det vara uppmuntrande att man då
och då minns vissa saker som alla andra
glömt. Till det som de flesta andra
glömt hör — vad beträffar flertalet av
oss — vad vi sagt i tidigare remissdebatter.
För min del kom jag för en tid
sedan att tänka på att jag en gång här
i kammaren sade, att statsverksamheten
i fråga om ekonomisk tyngd var att likna
vid en långtradare som dönar fram
bland oss andra småbilägare och mopcdister.
Vad som återkallade den liknelsen
i mitt minne var ett anförande av
finansministern nere i Malmö, där han
med en näraliggande bild förklarade
att vi blivit fartblinda av den utvecklingstakt
som vi vant oss att betrakta
som naturlig.

I den finansplan som vi nu har framför
oss används inte ett så dramatiskt
språk, men tabellerna och kurvorna i
den är som en färdskrivare som ger
klart besked om den alltför höga takten.

Stat och kommun blir allt större och
tyngre fordon på den ekonomiska utvecklingens
väg. Det blir därför mer
och mer nödvändigt med ingripanden
som hindrar vårdslös framfart och
oaktsamhet. Efter hand som den allmänna
sektorn växer blir det nödvändigt
att få i gång en diskussion om
kontroll av verksamheten. Det gäller
dels att kontrollera om verksamheten är
nödvändig, dels att undersöka om den
nödvändiga verksamheten bedrivs på
ett effektivt sätt. Både den ena och
den andra frågeställningen är förbluffande
litet uppmärksammad. Man får
hoppas att den första frågan, om medborgarna
önskar att med hjälp av statsmedel
få allehanda service genom samhället,
så småningom kommer att bli
mer beaktad. Det är en god sak att dr
Erik Höök, en gång verksam inom
bankoutskottet och som i sin doktors -

avhandling behandlat just dessa frågor,
nu är engagerad i centralplaneringen.

Vad beträffar effektiviteten kan man
kanske ha motsvarande förhoppningar,
nämligen att direktör Ivarsson i Skattebetalarnas
förening skall ha framgång
med sin verksamhet. Han är ju nu placerad
i statskontoret, där han söker få
till stånd en kontroll av statsförvaltningens
effektivitet på olika områden.

Det börjar bli klart för fler och fler
att statsekonomien i längden inte kan
undvara den kontroll av konsumentönskemål
och effektivitet som ligger i
en fri prisbildning. Vi får rent av gång
på gång besked från Sovjet och andra
länder med fullt genomförd statsekonomi
att man överväger att återgå till
fri prisbildning. En herre i Sovjet som
heter professor Liebermann är mycket
uppmärksammad för sin kampanj med
det syftet. Sådana erfarenheter borde
också vi dra nytta av, när den allmänna
sektorn nu har blivit så stor. Att en
betydande del av den ekonomiska aktiviteten
här i landet — större delen av
den aktivitet som utövas av stat och
kommun — är undandragen prissättning
kan vara en väsentlig del av förklaringen
till att vi i vår ekonomiska
framfart visar tecken på fartblindhet.

Utan de signalinstrument som marknadsmässiga
förhållanden innebär föreligger
det påtaglig risk för att en verksamhet
kan bli oekonomisk. Det finns
alldeles säkert stora avsnitt av den allmänna
verksamheten som skulle må
väl av att drivas efter samma grunder
som enskilt näringsliv. Om man gav de
ansvariga cheferna större handlingsfrihet
och samtidigt ålade dem att ge ordentliga
besked om de producerade nyttigheternas
verkliga kostnader, skulle
säkert mycket vara vunnet. Men på den
punkten kan tyvärr sägas att själva
uppläggningen av budgeten innebär ett
hinder. Dels har man denna detaljreglering
av anslag till olika tjänster
och omkostnader och dels frånvaron
av krav på redovisning av det egent -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

liga resultatet av verksamheten. Efter
vad jag förstår måste man i fråga om
budgetens uppläggning så småningom
söka sig fram till en förnuftigare ordning.

Herr talman! Detta skulle vara vad
jag hade att anföra om budgeten. Statsministern
hade väl i stort sett rätt, när
han klockan 8 i går kväll framhöll att
det mesta som kunde sägas om budgeten
redan hade sagts och att man därför
kunde ägna sig åt valfria övningar.
Statsministern valde för sin del att i
långa stycken kommentera den nya
gruppering som kan skönjas inom den
borgerliga oppositionen, och jag skall
be att med några ord få ägna mig åt
samma tema.

Hemma i Lund har vi en tidning som
heter Lunds Veckoblad. Som många
andra gamla fina tidningar, som levat
kvar utan statligt presstöd, gläder den
då och då sina läsare med citat ur gamla
årgångar. Häromdagen citerades ledaren
för 50 år sedan, den 14 januari
1916. Den hade rubriken »Borgerlig
samling» och var en enträgen uppmaning
till borgerligheten att besinna sitt
ansvar och ena sig inför den framväxande
socialiseringen, på samma sätt
som de borgerliga hade lyckats ena sig
i Norge. Man skulle nästan kunna tro
att detta var ett klipp ur vad samlingsinriktade
tidningar, Sydsvenska Dagbladet
och andra, skriver i dag. Mycket
har inte skett på dessa 50 år. Kanske
är det litet av lokalpatriotisk förhävelse,
om jag som skåning menar att något
av det viktigaste som hänt i fråga om
den borgerliga grupperingen är att man
vid riksdagsmannavalet 1964 fick en
test i fyrstadskretsen som visade att en
övervägande majoritet av väljarna föredrog
en samlingslista framför de traditionella
enpartilistorna.

Som ett resultat av den demonstrationen
och av den kanalisering av opinionen,
som kommit till stånd genom
organisationen »Samling för framsteg»,
har vi nu efter valet 1964 inom borger -

ligheten vad vi med en norsk term kallar
för borgfred. Faktiskt har såvitt jag
vet den borgfreden fullt ut respekterats.
Aggressiviteten mot de andra borgerliga
partierna, som man tidigare år
sett så beklämmande exempel på, inte
minst i remissdebatterna, har hållits
tillbaka av den nonaggressionspakt,
som borgfreden väl skulle kunna kallas
med ett mera internationellt ord.

Jag har för mig att väljarna i det
borgerliga lägret betraktar frånvaron
av aggressivitet som en självklarhet de
borgerliga partierna emellan. Men jag
har också för mig att man vill gå längre
än så. Stöd för den uppfattningen
ger på nytt valresultatet i fyrstadskretsen
1964, då Medborgerlig samlings lista
visade sin slagkraft — en värdefull
testning.

Till hösten blir det tillfälle till nya
testningar nere i Skåne. Som ett ganska
säkert tips kan sägas, att i städerna
Malmö, Hälsingborg, Lund och Landskrona
inte någon stadsfullmäktigeledamot
på den borgerliga sidan kommer
att väljas in via en traditionell enpartilista.
Alla kommer att placeras via samlingslistor
av det ena eller andra slaget.
Längst har man hunnit — och bäst har
man lyckats — i Malmö, där folkpartiet
och högern tillsammans med den centerpartiavdelning
som Bertil Rubin tillhör
samlats kring ett program och en
lista. Också i Hälsingborg och Landskrona
tycks oppositionen kunna hållas
väl tillsammans.

I Lund har däremot centerpartiet
och folkpartiet sagt nej till ett samlat
alternativ till socialisterna. Det ser ut
som om väljarna kommer att erbjudas
dels en lista för mittensamverkan, dels
en allmänt borgerlig lista på malmöprogrammets
grundval. Inte minst den
testen kommer att bli intressant.

Ingen som lyssnade till statsministern
i går kunde undgå att märka hans besvikelse
över att oppositionen äntligen
ser ut att börja organisera sig på ett förnuftigt
sätt. Besvikelsen tog sig rent

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid

av det märkliga uttrycket att statsministern
hotade att koppla samman frågan
om förlängning av nuvarande valmetod
med ett löfte från oppositionspartiledarna
—- närmast vände lian sig
till herr Ohlin — att inte, som statsministern
uttryckte det, manipulera
från valkrets till valkrets och söka tillskansa
sig de fördelar som står att vinna.
Statsministern vill alltså öva påtryckningar
på oppositionsledaren i avsikt
att han skall söka centraldirigera
utformningen av de kommunala listorna.
»Ce mig garanti för att den för socialdemokraterna
så angenäma splittringen
av oppositionen skall fortsätta»,
det är innebörden av herr Erlanders
krav. Kravet är orimligt. Är det ett utslag
av vad statsministern kallar kommunalt
samband? På kommunalt håll
betackar man sig nog för att degraderas
till sprattelgubbar som dirigeras av
tåtar från Stockholm.

Kommunalvalet i höst kommer tydligen
för borgerlighetens del att genomföras
i skiftande grupperingar. Personligen
är jag övertygad om att de listor
som har störst spännvidd kommer att
framför de andra erhålla väljarnas förtroende.

För femtio år sedan, i januari 1916,
läste antagligen den unge radikale docenten
Ernst Wigforss ledaren i Lunds
Veckoblad. Så gott som på dagen femtio
år senare skrev han själv som äldre
statsman en artikel i Arbetet om frontställningen
socialister—icke-socialister.
Bland hans påpekanden var också det,
att man numera i det borgerliga lägret
har klart för sig att man måste samarbeta
för att nå regeringsställning.
Man har också klart för sig, heter det i
artikeln, att en borgerlig regering måste
vara lika inriktad som en socialdemokratisk
regering på att föra en progressiv
politik.

Jag tror att Ernst Wigforss har rätt
på båda dessa punkter. Genom samarbete
kommer oppositionen att kunna
nå regeringsställning, och i regerings -

remiss av statsverkspropositionen m. m.

ställning kommer oppositionen att föra
en framstegsvänlig politik.

Fru THUNVALL (s):

Herr talman! I sitt anförande under
förmiddagen sade herr Nilsson i Bästekille
bland mycket annat, att han tidigare
trott att remissdebatten skulle vara
en debatt kring statsverkspropositionen
men att han tyckte att man behandlade
helt andra ting. Jag måste erkänna
att jag hade samma uppfattning som
herr Nilsson i Bästekille, när jag kom
till riksdagen, men jag fann redan vid
den första remissdebatten att ämnesområdena
var mycket skiftande — och
så är ju fallet även denna gång.

När debatten pågått så här länge och
vi ändå inte hunnit igenom mer än
halva talarlistan, känner man ett visst
ansvar för att koncentrera sig — något
som många av de tidigare talarna
också kunde ha tagit som sin uppgift.
Då jag anmälde mig till denna debatt
var bara dussinet talare antecknade;
när remissdebatten började stod jag
som nummer 39 från vilket håll man
än började räkningen. Sedan jag i den
tidigare omnämnda känslan för den
långt framskridna tiden låtit blåpennan
gå över vissa avsnitt av manuskriptet
vill jag begränsa mig till ett par detaljer,
som jag finner mycket viktiga
för att vårt samhälle skall fungera bättre
för oss alla.

Hit hör givetvis arbetsmarknadspolitiken,
men då man är i färd med att
dra upp nya riktlinjer för denna verksamhet
skall jag ge mig till tåls. Eftersom
arbetsmarknads- och lokaliseringspolitiken
hör så intimt samman hyser
jag stora förhoppningar om att betydande
hänsyn kommer att tas till stödområdenas
speciella situation vid arbetsmarknadspolitikens
utformning.

Jag hade ursprungligen tänkt att litet
närmare gå in på några av de problem
som exempelvis de rörelsehindrade alltjämt
har att brottas med, när de vill
försöka klara sig med minsta möjliga

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hjälp ute i vårt samhälle. Av tidsskäl
skall jag emellertid endast rikta en kraftig
maning till dem som bl. a. har att
planera och utforma detaljerna i våra
stads- och tätortsbildningar.

Vi river de gamla kvarteren och husen
med de trånga portarna och smala
trapporna för att bygga upp nya moderna
komplex och bostadsområden.
Låt oss då också se till att de nya områdena
blir »vänliga» även för dem som
inte har så lätt att komma uppför trappor
eller höga trottoarkanter, för dem
som inte kan ta sig in i trånga hissar
med t. ex. en rullstol o. s. v. När skall
det ha blivit en vana och en naturlig
sak för våra arkitekter, byggmästare
och byggnadsnämnder och för alla andra
berörda parter att rita och planera
bostadshus, gator, kommunikationsmedel
och offentliga byggnader — för att
nämna några exempel — på sådant sätt
att även en rörelsehindrad kan betjäna
sig av dem? Det finns exempelvis för
närvarande alldeles för få bostäder med
en sådan utrustning och inredning att
de kan sägas vara lämpade för de handikappade.
Speciellt gäller detta inredningen
i moderna badrum, där exempelvis
badkaren är sådana att en rörelsehindrad
inte kan ta sig i eller ur
utan hjälp — och det är ändå många
av dessa människor som tvingas bo ensamma.

Trots detta är en modern lägenhet
av gällande standardtyp bättre än en
omodern, men därvidlag kommer kostnadsfrågan
in. Man har inte råd att
efterfråga en modern bostad. Kommunerna
har inte i någon större utsträckning
löst problemet för de handikappade
på bostadsområdet. Det måste bli
de statliga myndigheternas uppgift att
underlätta för de handikappade att efterfråga
en modern bostad, t. ex. genom
ett stöd utformat som familjebostadsbidraget.

Vi talar så mycket och ofta om att
vi skall ordna en lämplig miljö även
för de handikappade. Det som vi i dag

bygger och planerar skall vi inte riva
i morgon, men ändå är de nya byggnaderna
och områdena i de flesta fall
inte bättre för dem än de gamla.

Vad som utöver detta kanske i allra
första hand fått mig att begära ordet
är emellertid våra trafiksäkerhetsproblem
inför övergången till högertrafik.
Dagen H rycker allt närmare, men det
återstår mycket att göra för att vi skall
kunna möta denna dag med någon tillförsikt.
För mig och jag tror för många
av de kolleger, som röstade för fortsatt
vänstertrafik den 10 maj 1963, var huvudmotivet
en stor oro för trafiksäkerheten
och för de ökade riskerna vid
övergång till högertrafik och under tiden
därefter. Vår oro har inte försvunnit,
men beslutet är fattat och alla måste
nu gemensamt satsa på att genomföra
de säkerhetsåtgärder som kan bli
nödvändiga.

Det är visserligen sant att de olika
trafiksäkerhetsorganen med NTF i spetsen
liksom motororganisationer och
andra sammanslutningar är i färd med
att bedriva kampanjer i denna fråga.
Men dessa kan inte fullföljas förrän beslut
om vissa åtgärder har fattats här
i riksdagen.

En sak står alldeles klar. Vi kan inte
sammankoppla den aktuella dagen —
den 3 september 1967 — med en mängd
förbud och regler, som skall gälla från
och med detta datum. Denna dag är
det fullt tillräckligt att införa den omvända
trafikriktningen och bara i yttersta
nödfall sådana oundgängliga åtgärder,
som inte kan vidtas medan
vänstertrafik ännu gäller.

Vi har emellertid erhållit en proposition
med förslag till olika åtgärder
att — såsom det heter — träda i kraft
vid tidpunkt, som Kungl. Maj:t senare
skall bestämma. Men, herr talman, dessa
åtgärder borde ha trätt i kraft redan
nu. Såsom möjlig tidpunkt för deras
ikraftträdande har nämnts den 1
oktober 1966, men detta är alldeles
för sent. Vi måste få tid att vänja oss

Torsdagen den 20 januari 1900 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vid de ändrade trafikreglerna, bl. a.
för de gående.

Förbud mot att gå mot rött ljus,
skärpt skyldighet att använda övergångsställe
liksom skärpta regler för
fordonsförarnas uppträdande vid övergångsställe
är exempel på sådana reformer,
som kunde och borde ha trätt i
kraft nu vid årsskiftet. Detta hade varit
av värde inte minst för dem som
har att svara för kampanjer och upplysningsverksamhet
i dessa frågor, och
jag vet, att de är besvikna över att beslut
härom inte redan har fattats.

När det gäller upplysningen i våra
skolor borde, herr talman, enligt min
mening en extra drive kunna sättas
in redan i vår samtidigt med att den
första årskullen för nästa läsår skall
skrivas in och testas. Ofta följer någon
av barnens föräldrar med vid detta tillfälle,
och en allvarlig uppmaning skulle
just i år och likaså nästa år kunna
riktas till föräldrarna att — där så
är möjligt med hänsyn till deras arbete
— infinna sig tillsammans med
barnen. Därigenom skulle man också
nå många föräldrar med upplysning om
trafikreglerna, och det är minsann inte
bara barnen som behöver en sådan
upplysning.

Vid ett tillfälle stod jag och väntade
vid en järnvägsövergång med fällda
bommar tillsammans med bl. a. en ung
mor med en flicka i sjuårsåldern vid
handen. När bommarna fälldes upp
började modern genast gå, men flickan
ryckte henne i armen och stretade
emot. Jag förstod att hennes lärarinna
uppmanat sin klass att man skulle invänta
grönt ljus vid sådana tillfällen.
Flickan måste tvivla på värdet av en
sådan upplysning från skolan och undra,
om det är så viktigt att följa regler
och förbud, när fröken i skolan säger
en sak som föräldrarna tydligen anser
helt betydelselös.

Det vore av stort värde att få ge
information i dessa och liknande frågor
till såväl föräldrar som barn vid

samma tillfälle. De skärpta regler för
gående, som jag tidigare nämnde, borde
ha tillhört en sådan information,
men när det inte råder förhud mot
att gå mot rött ljus vid den aktuella
tidpunkten i vår kan varken de lokala
trafiknämnderna, NTF eller någon
annan instans skärpa tonfallen.

Vi måste få sådana regler och påbud,
som kan genomföras i förväg, så
snart som möjligt. Det kommer ändå
att krävas tillräckligt mycket av trafikanter
av alla slag och även av trafikövervakare
vid övergången till högertrafik.

I proposition nr 180 talas också om
förbud, när vi får högertrafik, att överskrida
spärrlinjer i vägbanan. Åtskilliga
remissinstanser har framhållit faran av
att enbart ha dessa heldragna linjer i
vägbanan och därför förordat vägmärken
i anslutning till dem. Jag skulle
livligt vilja instämma i dessa synpunkter.
I varje fall på de flesta av våra
norrlandsvägar är alla väglinjer dolda
av snö en stor del av året, och utan
vägmärken med förbud mot omkörning
blir en sådan bestämmelse giltig bara
vissa årstider. Det kan inte vara riktigt.

När jag ändå talar om vägarna skulle
jag vilja påpeka att det också beträffande
vägbyggandet fattas mycket för
att trafiksäkerheten skall kunna sägas
vara tryggad, inte minst med tanke på
övergången till högertrafik. Jag beklagar
att det finansiella läget fått en hämmande
inverkan på det nödvändiga
fortsatta vägbyggnadsarbetet.

Till sist, herr talman, skulle jag vilja
ställa en del frågor till kommunikationsministern
och hans medhjälpare;
jag tror att initiativet måste komma
från det hållet, eftersom upprepade motionsförslag
inte varit till någon nytta.
Hur kommer det att bli med bärandet
av reflexer den viktiga hösten
1967? Åker Ni aldrig på dåligt upplysta
vägar? Har Ni aldrig råkat ut för
att se dessa grå skuggor dyka upp vid

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

sidan av bilen, skuggor som är mörkklädda
människor på en dåligt upplyst
eller mörklagd väg? Tror Ni att alla
människor som hittills varit vana att gå
på vägens högra sida helt plötsligt skall
komma ihåg att de skall gå till vänster,
så att i alla fall de själva ser den
mötande trafiken även om inte bilisten
ser dem? Tror Ni verkligen det? Det
gör inte jag. Vågar Ni ta ansvaret för
det ökade antal mörkerolyckor som kan
komma att inträffa? Skall vi kanske äntligen
få ett påbud om obligatoriskt bärande
av reflexer vid färd utanför väl
upplysta samhällen?

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.08.

In fidem

Sune K. Johansson

Torsdagen den 20 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1966/67, och nr 2, angående
utgifter på tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1965/66, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr PERSSON i Heden (ep), som
yttrade:

Herr talman! I årets nådiga lunta
varslas om ett bistrare ekonomiskt klimat.
Detta är i och för sig ingen överraskning;
kostnadsstegringarna och
konsumtionsökningarna överskrider

produktionsökningen med praktiskt taget
det dubbla. Följden härav måste bli
inflation och därmed försämring av näringslivets
konkurrensmöjligheter. En
ytterligare åderlåtning av valutareserven
bidrar också till att årets statsverksproposition
ger en dyster bild.
Den snedvridna handelsbalansen är ett
observandum.

Denna överkonsumtion får det svenska
folket plikta för. Finansministerns
inflationsbromsar inom ett visst område
kan komma att driva på inflationen
genom varufördyringar och dylikt. Höjningen
av bensin- och brännoljeskatten
kommer automatiskt att verka prishöjande.
Ökade fraktkostnader blir
följden av drivmedelsskattens uppskrivning.
En lång kedjereaktion med
varufördyringar och krav på lönekompensation
blir följden.

Finansministerns nya pålagor på bilismen
kommer att verka så, att de människor
som för sin utkomst är beroende
av bilarna drabbas hårdare av kampen
mot inflationen än andra. Inte minst

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

galler det de personer som har sin bostad
på annan ort iin arbetsplatsen,
d. v. s. huvudsakligen landsbygdens befolkning.
Dessa människor, som inte
bidrar till bostadsbristen i städerna,
använder bilen för resorna till och från
arbetet. Jag kan inte finna att det kan
vara uttryck för en riktig avvägning att
balansera en svag budget med ökade
pålagor på så viktiga förnödenheter
som bensin och motorbrännolja.

Bilismen har blivit något av en statens
mjölkko, som man tar till i penningknapphetens
tider. Ungefär två
tredjedelar av bensinpriset utgörs nu
av skatt. Trots de enorma summor som
staten tar in på bilismen kan man med
lugnt samvete påstå att landets vägar
är i ett ganska dåligt skick. Både utbyggnaden
och underhållet har försummats.
Den föreslagna höjningen av
bensinskatten kommer att ge cirka
200 miljoner kronor i ökade statsinkomster.
Jag tror att kommunikationsministern
skulle ha fått mindre kritik,
om dessa pengar oavkortat gått till
landets vägar. Vägbyggandet kommer
nu i stället att avmattas, eftersom den
allmänna kostnadsökningen medför att
väganslaget, som föreslås bli oförändrat,
minskar i reellt värde. Detsamma
gäller underhållet av vägarna. Visserligen
har anslaget härför i viss utsträckning
uppräknats, men knappast
mer än att kostnadsstegringarna kommer
att suga upp ökningen av anslaget.

Det skulle sannerligen vara intressant
att av statsrådet Palme få veta
vilka åtgärder han i egenskap av vägminister
ämnar vidta för att få vägarna
i ett något så när ändamålsenligt skick.
Om knappt ett och ett halvt år skall vi
övergå till högertrafik. Då om inte
förr måste landets vägar vara i ett sådant
skick, att de inte ger anledning
till trafikolyckor, på grund av deras
dåliga standard.

Järnvägar har lagts ned och andra
står i tur att gå samma öde till mötes.
Man borde väl ändå kunna förutsätta att

vägupprustningar föregår järnvägsnedläggelserna.
En förutsättning för att
så skall kunna ske är att bil- och bensinskatten
inte användes till en balansering
av den allmänna statsbudgeten.
De inkomster staten får av ökade pålagor
på bilismen måste oavkortat gå
till landets vägar. Detta krav har bilismen
all rätt att ställa på landets regering.

Finansministern framhåller i finansplanen
att bytesbalansens utveckling i
negativ riktning inte kan uppfattas som
ett utslag av tillfälligheternas spel.
Självklart inte! Det är många faktorer
som spelar in härvidlag. Men att man
medvetet accepterar åtgärder som bidrar
till en sådan försämring är anmärkningsvärt.
Låt mig bara anföra ett
enda exempel, detta inom ett annat område
som hela folkhushållet är beroende
av.

Den nedskärning av jordbruksproduktionen
som man från visst håll eftersträvar
är ganska egendomlig. Det
är ingen föraktlig summa vår samlade
livsmedelskonsumtion representerar.
Skall de propåer genomföras som den
s. k. konsumentgruppen i jordbruksutredningen
förordat, kommer vår livsmedelsförsörjning
att ytterligare belasta
vår dåliga handelsbalans. En inskränkning
av jordbrukets storlek är
ett problem som dessutom har en annan
aspekt, som gång efter annan
diskuterats i denna kammare, både i
dag och under höstriksdagen. Man fick
den gången det intrycket att även jordbruksministern
ville sälla sig till dem
som ivrigast talar för en rasering av
det svenska jordbruket, trots att såväl
jordbruksministern som en del andra
svenska regeringsledamöter representerade
Sverige vid FAO-konferensen
i Bom i höstas. Jordbruksministern
fick där nere den uppfattningen enligt
hans eget uttalande att det inte framkom
något väsentligt vid denna konferens,
trots att FAO:s generalsekreterare
kunde meddela konferensen att

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

livsmedelssituationen i världen ytterligare
förvärrats. Han manade enträget
deltagarna från de lyckligt lottade länderna
att göra sitt yttersta för att söka
lösa de ohyggliga problem som tornar
upp sig vid horisonten; de problemen
är förresten redan i dag en realitet.
Jag behöver inte ge några exempel,
men jag skall ändå nämna länder som
Indien och Pakistan, där livsmedelsbristen
är enorm. Den dagen kommer
—• det kan vi vara förvissade om — då
det genom FN kommer att vädjas om
livsmedelshjälp; redan i detta nu har
en hemställan gjorts till Sverige om
livsmedelshjälp. Skall vi då stå stillatigande
utan att kunna vara till någon
hjälp?

Det är sannerligen inget konsumentintresse
att rasera svenskt jordbruk.
Det är förunderligt om det finns någon
som kan tro att vi kommer att få billigare
livsmedel bara av den anledningen
att vi kommer att bli beroende
av utlandets livsmedelsproduktion. Nej,
det är sannerligen falska förespeglingar.

Det är just nu vi skall ta ställning
till vår livsmedelsproduktion, nu när
det svenska jordbruket befinner sig i
stöpsleven, det är nu storleken av vår
produktion skall fastställas, och detta
för lång tid framöver. Vad som nu raseras
kan inte repareras så snabbt, om
det alls går att reparera.

Det finns ingen anledning att ta upp
beredskapssynpunkterna på detta problem.
Jag vill bara erinra om andra
världskriget och förhållandena då. Säkerligen
har alla i denna kammare
minne av hur det den gången odlades
potatis och grönsaker i parker och på
öppna platser överallt i våra svenska
städer för att man i någon mån skulle
kunna bidra till försörjningen i en allvarlig
bristsituation.

Det räcker sannerligen med att peka
på svälten i världen som ett argument
mot en alltför omfattande nedbantning
av det svenska jordbruket. Vi får inte

bli parasiter i världshushållningen, parasiter
som lever högt på de fattiga folkens
bekostnad. Ett sådant handlande
kommer en gång att hämna sig.

President Kennedy, som ofta citeras,
inte minst i socialdemokratisk press,
yttrade en gång: »Hungriga människor
kan inte vänta på ekonomiska diskussioner
och diplomatiska möten. Deras
behov är brådskande, och deras hunger
tynger svårt på medmänniskornas
samveten.» Denne store statsmans ord
bör bli ett rättesnöre för vårt handlande
när Sveriges jordbruks framtida
storlek skall fastställas, då riktlinjerna
för vårt folks försörjning skall uppdragas.

Därefter anförde:

Herr MUNDEBO (fp):

Herr talman! Ett genomgående tema
i årets finansplan är åtstramning, återhållsamhet
och balanserad expansion.
Det sägs att en förutsättning för allmän
standardhöjning och fortsatt reformpolitik
är en stramare finans- och kreditpolitik.
Denna målsättning kan nog de
flesta vara ense om. Däremot finner jag
— i likhet med många andra talare i
denna debatt — att finansministern
med sitt budgetförslag inte lyckats förverkliga
målsättningen. Jag skall emellertid
inte nu gå in på någon diskussion
av budgeten utan vill mot bakgrund av
det samhällsekonomiska och statsfinansiella
läget diskutera utvecklingen på
ett av våra viktigaste reformområden,
nämligen socialpolitiken.

Den ekonomiska situationen aktualiserar
starkare än tidigare de allmänna
riktlinjerna för vår socialpolitik och
olika prioriterings- och samordningsfrågor.
Vi har i viktiga avseenden byggt
ut vår socialpolitik under senare år,
och en stor del av statens och kommunernas
utgifter går nu till olika sociala
ändamål. Det sägs ibland att socialpolitiken
nu är så utbyggd, att den omfattar
alla tänkbara situationer, att Sve -

Torsdagen den 20 januari 19G6 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rige är ett socialt mönsterland, ett välfärdssamhälle,
där nöd och otrygghet
är okända begrepp.

Vi har emellertid under senare år
blivit alltmer medvetna om att mycket
återstår att uträtta. Socialförsäkringarna
täcker inte alla risker, och många av
reformerna har delvis stannat på papperet.
De har inte motsvarats av resurser
i fråga om personal, lokaler och
forskning. Välfärden och välståndet når
inte alla, och vi har fortfarande många
åsidosatta och otillräckligt hjälpta grupper.

Den som granskar de senaste årens
reformarbete på socialpolitikens område
får ett intryck av bristande planering
och samordning. Vissa områden
är väl tillgodosedda, andra otillräckligt.
Det finns klara krissymtom
inom många avsnitt av vår socialvård.
Vi har grupper som nu mera än
tidigare framträder som hjälpbehövande.
Det är de alkohol- och narkotikaskadade,
de handikappade, de kriminella
och de gamla.

En kommittésekreterare med mångårig
erfarenhet av utredningsarbete på
det sociala området liknade vid ett tillfälle
socialpolitiken av i dag vid »ett
bygge där nya ställningar ständigt reses,
där rivningar och reparationer
ständigt pågår, där helt plötsligt en ny
våning dyker upp, nya hyresgäster ständigt
kommer och går — och där det
stundom råder tvekan om vem som är
byggmästare och om han har några ritningar».

Detta tycks mig vara en god beskrivning
på den aktuella situationen. Samtidigt
är det i den samhällsekonomiska
situation, vari vi nu befinner oss, nödvändigt
att ha allmänna riktlinjer, en
genomtänkt planering och en god samordning.
Vi måste dels väga olika reformområden,
såsom socialpolitik, utbildning,
kommunikationer etc., mot
varandra, dels väga olika delområden,
såsom socialförsäkringar, olika vårdområden
etc., mot varandra.

Vi behöver en samlad planering av
socialpolitikens framtida utformning.
Det räcker inte med att tillsätta ett
antal kommittéer inom varje delområde
för sig och göra punktvisa reformer
som inte är inpassade i ett helhetsprogram.
Folkpartiet begärde i början av
1950-talet en långsiktig planering inom
det sociala fältet, då framför allt inom
vårdområdena. Detta förslag avvisades.
I slutet av 1950-talet tillsattes på folkpartiinitiativ
socialpolitiska kommittén
med uppgift att göra en översyn av vår
socialpolitik och dra upp riktlinjer för
framtiden. Denna kommitté har lagt
fram en rad intressanta betänkanden,
men den kommer i år att avsluta sitt
arbete utan att presentera en samlad
målsättning för det framtida reformarbetet.

Huvudvikten i de senaste årens reformarbete
har legat på de generella
reformerna, främst i fråga om socialförsäkringarna.
Det finns åtskilligt att
göra på dessa områden — framför
allt inom familjepolitiken — men fråga
är om vi inte nu måste satsa på en
lösning av vårdområdenas och de eftersatta
minoriteternas problem.

Vårdresurserna motsvarar inte alls
behovet. Många vårdanstalter är överbelagda
och har långa väntelistor. De
är dåligt utrustade, nedslitna och otrivsamma.
Somliga arbetar utan samhällets
stöd och är beroende av fonder,
gåvor och vårdavgifter. Inom flera
vårdområden måste vi genomföra en
väsentlig utbyggnad. Då måste vi också
samtidigt ordna personal- och utbildningspolitiken
så, att vårdresurserna
effektivt kan utnyttjas. Så är det
inte nu. De vårdbehövande har ringa
tröst av att vi gör upp fina planer som
endast delvis kan förverkligas. Ett exempel
är 1945 års riksdagsbeslut om
att bygga upp en riksomfattande organisation
för den psykiska barna- och ungdomsvården.
Detta beslut har i dag,
drygt 20 år senare, förverkligats i endast
hälften av områdena. Barnpsykia -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

triska kliniker finns endast inom ett fåtal
län och väntetiden där är över ett
år. Under en sådan väntetid kan en
störning utvecklas till bestående skador,
kanske till livslång invaliditet.

Det finns de som menar att vi nu gjort
en så stark satsning på socialpolitikens
område som vi rimligen kan göra och
att vi nu måste ta en reformpaus. Socialpolitiken
måste emellertid enligt
min mening ständigt reformeras, och
det finns många områden i vår socialpolitik
där vi måste gå vidare. Men detta
synsätt innebär också att vi ständigt
måste vara beredda att ompröva nuvarande
socialpolitik, att vi måste fråga
oss, om alla sociala åtgärder som i tidigare
skeden kunde vara motiverade är
det också i dag.

Jag vill ifrågasätta det lämpliga i att
satsa mycket pengar på konsumtionssubventionerande
åtgärder, t. ex. på bostadspolitikens
område, och tycker därför
att inrikesministerns förslag i fråga
om bostadssubventionerna är ett
steg i rätt riktning. Det finns säkert
flera andra områden där en liknande
omprövning borde ske.

Herr talman! Om socialpolitiken skall
kunna fylla sina växande uppgifter i
morgondagens samhälle måste vi bättre
än hittills planera och samordna insatserna.
Då kan vår socialpolitik bli mera
effektiv, nå bättre resultat, samtidigt
som kostnaderna kan hållas inom
en rimlig ram.

Herr BÖRJESSON i Falköping (ep):

Herr talman! Jag tillät mig vid remissdebatten
i höstas att något beröra
tilldelningen av bostadslån till Skaraborgs
län. Jag påpekade att Skaraborgs
län var ett län i stark expansion och att
det håller på att omställas från ett typiskt
jordbrukarlän till ett industrilän.
Det pågår där en kraftig näringsstrukturen
omvandling som tar sig uttryck i
en stark industriell expansion. Vidare
kan konstateras en ganska snabb be -

folkningsökning. Under 1964 ökade befolkningen
med 1 800 personer och
1965 var ökningen något mer än 1 600.
Allt talar för att denna utveckling kommer
att fortsätta under de närmaste
åren.

Tack vare denna gynnsamma befolkningsökning
och den industriella expansionen
borde man ha kunnat räkna
med att vid fördelningen av landets
byggnadskvot Skaraborgs län skulle erhållit
en någorlunda hygglig kvot. Tyvärr
fick vi för innevarande år en tilldelning
av endast 1 800 lägenheter. Om
hänsyn skulle tagas till riksmedeltalet
skulle tilldelningen ha varit 2 633, alltså
en skillnad på närmare 850 lägenheter.
Jag påpekar att vi skaraborgare inte
var nöjda med att bli så styvmoderligt
behandlade vid bostadstilldelningen
och uttalade en förväntan om att man
från de ansvariga myndigheternas sida
vid kommande fördelning av landets
byggnadskvot måtte ta hänsyn till att
Skaraborgs län är ett expansions- och
utvecklingslän, vilket motiverar en
ökad bostadskvot. Jag hoppas att vid
kommande fördelning av kvoten Skaraborgs
län åtminstone tilldelas så
många lägenheter att det motsvarar
riksmedeltalet.

Herr talman! Jag har tidigare här i
riksdagen bestämt hävdat att vid ett
ställningstagande till den fortsatta driften
vid Aktiebolaget Atomenergis anläggning
i Ranstad hänsyn måtte tagas
till resultatet av provdriften och
utvecklingen på världsmarknaden. Resultatet
av provdriften skall enligt årets
statsverksproposition föreläggas innevarande
års höstriksdag. Omkring halvårsskiftet
i år skall Aktiebolaget Atomenergi
inlämna en detaljerad rapport
över provdriften. Rapporten skall ingå
i det material på vilket riksdagen i
höst skall ta ställning till huruvida driften
skall fortsätta helt eller delvis eller
om hela anläggningen skall placeras i
en s. k. malpåse. Intill den tidpunkt då
riksdagen skall träffa ett avgörande är -

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

alla rykten att betrakta som lösa och
t. o. in. ovederhäftiga.

Hyktet om Ranstadverkens nedläggande
har av naturliga skäl skapat oro
bland de anställda i företaget och de
frågar sig: »Hur skall det bli med den
fortsatta driften? Kommer vi att permitteras?»
Man får hoppas att resultatet
kommer att visa att provdriften varit
så lönsam, att driften kan upprätthållas
med full eller begränsad kapacitet.

Det är med en viss tillfredsställelse
man kan konstatera att man från ledningens
sida studerar möjligheterna att
framställa andra produkter än uran,
s. k. biprodukter, för att därmed förbättra
driften ekonomiskt för företaget.
Det är angeläget att man söker på
olika vägar, bland annat genom förbättrad
driftsekonomi, möjliggöra en fortsatt
drift vid företaget. Är man från
företagssidan besjälad av denna tanke,
vilket jag har all anledning att förmoda,
bör det finnas stora förutsättningar
för en fortsatt drift vid uranverket i
Ranstad.

Jag skall inte säga mer om Ranstadverket.
Vi får ju tillfälle att återkomma
till denna fråga i höst, när vi skall ta
ställning till Ranstadverkets framtida
verksamhet.

Herr talman! I denna remissdebatt
har det talats om det kärva ekonomiska
klimat som för närvarande råder i vårt
land. Här har pekats på att vår export
överstiger importen, vilket utsätter vår
valutareserv för stora påfrestningar.
Den ekonomiska strukturen i vårt land
gör oss särskilt känsliga vad det gäller
utrikeshandeln. Man kan därvidlag konstatera,
att det finns tecken som tyder
på att vi närmar oss en konjunktursvacka,
som kanske i första hand drabbar
vissa branscher och företag. I detta
läge blir man allvarligt orolig, om
kostnadsläget för dessa branscher och
företag blir sådant att en nedläggning
av driften framtvingas. Under sådana
förhållanden, med stigande omkostna -

der och svårigheter med försäljning av
produkterna på grund av konkurrensen
utifrån, finns det mycket stora risker
för att vissa s. k. låglöneföretag får
mycket stora svårigheter. Då för kanske
vissa personer i mer eller mindre
ansvarig ställning, som krävt att svagare
företag skall tvingas att försvinna,
sina önskningar uppfyllda på ett
sätt som de kanske egentligen inte önskar.
Detta kan medföra lokala svårigheter
— framför allt på landsbygden
och i mindre samhällen — med omflyttningsproblem,
rotlöshet och personliga
tragedier. Det är fullkomligt
horribelt att tro, att företagsdöd kan lösa
låglöneproblemet eller medverka till ökning
av vårt lands totala produktion.

När jag nu är inne på att tala om företagsdöd,
må det tillåtas mig att beröra
ett lokalt förhållande. Jag tänker
i detta fall på yllefabrikens i Tidan snara
nedläggning. Beslutet om nedläggningen
av denna fabrik kan nära nog
betraktas som en katastrof för bygden.
Fabriken sysselsätter 199 anställda. Av
dessa är 97 kvinnor. Många av dem är
gifta. Ett 70-tal av de anställda har en
ålder från 50 upp till 67 år. Denna
stora grupp av äldre arbetskraft kommer
att vålla stora problem med tanke
på en eventuell omskolning. Det är ju
allom bekant att det är vida svårare
för äldre arbetskraft att omskolas, än
för yngre.

I detta sammanhang kan påpekas att
samhället Tidan, vars invånarantal uppgår
till ca 1 000 personer, inte har någon
annan större industri av betydelse.
De industrier som finns för närvarande
är mejeriet, som sysselsätter ett 30-tal anställda, och vissa mindre industrier
med ett 40-tal anställda. Kontentan
är att samhället Tidan, och hela bygden
i övrigt, är starkt beroende av yllefabriken
och av att dess arbetskraft kan
få stanna kvar i bygden och där få sin
utkomst.

Det kanske kan vara av värde att
påpeka att uppskattningsvis ett 70-tal

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av de anställda har skaffat sig egnahem.
Vidare har stora ekonomiska investeringar
gjorts av kommunen och
avsevärda investeringar planeras för
framtiden, vilka projekt äventyras därest
inte en ersättningsindustri startas.
Det kan också framhållas att de anställda
i det företag som skall nedläggas är
kända för arbetsamhet och yrkesskicklighet
•—• med andra ord att det här
är fråga om en mycket god arbetarstam,
vilket också har vitsordats av fabriksledningen
och från kommunalt ansvarigt
håll.

Man kanske kan anse att denna fråga
om nedläggning av driften i yllefabriken
i Tidan inte är av den storleksordning
att den bör bli föremål för
riksdagens uppmärksamhet. Den som
till äventyrs hyser den uppfattningen
skulle jag vilja fråga: Hur skulle det
kännas att ha varit anställd i ett företag
i kanske över 30 års tid — man
har kanske skaffat sig familj, ett eget
hus, bil o. s. v. — och så bli underrättad
om att det företag man så troget tjänat
måste avvecklas. Man blir arbetslös —
allt liksom rasar samman för en, man
får stora svårigheter och problem. Att
få ett nytt arbete är inte lätt när man
passerat de 50 åren. Enbart omskolningen
skapar stora problem. Nog har dessa
anställda och deras familjer all anledning
att känna sig oroliga.

Dessa 199 personer utgör med sina
familjer ungefär hälften av hela Tidans
samhälles sammanlagda invånarantal.
Låt oss göra det tankeexperimentet att i
Stockholm med dess 790 000 invånare
ungefär hälften av människorna skulle
förlora sitt arbete på grund av att industriföretag
avvecklas. Då skulle man tala
om verklig katastrof. Jag medger, ärade
kammarledamöter, att jämförelsen kan
verka haltande, men man kan dock inte
komma ifrån det faktum, att nedläggningen
av driften i yllefabriken i Tidan
inger oro och bestörtning, inte bara
för de anställda utan för hela bygden.
Länets hövding Fallenius har i ett tid -

ningsuttalande sagt, att detta är det
hårdaste slaget mot näringslivet i Skaraborg,
såvitt han kan minnas.

Denna bild av läget i Tidan skulle
inte vara fullständig, om jag inte också
omvittnade att det pågår ett intensivt
arbete från länsmyndigheternas och
arbetsmarknadsstyrelsens sida, från
kommunalt, fackligt och industriens
håll att försöka få en ersättningsindustri,
som möjliggör för den friställda arbetskraften
att stanna kvar i bygden. Hur
man skall lyckas därmed är väl för tidigt
att yttra sig om. Även om man hyser
en viss optimism, kan man ändå
inte frigöra sig från att stora svårigheter
föreligger innan man kan lösa problemet,
så att den arbetskraft det här
är fråga om kan få stanna kvar i sin
bygd och få sin utkomst där.

Jag vill i sammanhanget också gärna
erinra om att lokaliseringsutredningen
i sitt betänkande fäste särskild vikt vid
en sådan situation som nu inträffat i
Tidan. I orter som domineras av ett enda
industriföretag borde särskilda lokaliseringspolitiska
åtgärder vidtas, ansåg
utredningen.

Herr talman! Jag har velat fästa kammarens
uppmärksamhet på de svårigheter
som en fabriksnedläggelse kan medföra
för eu bygd. Jag har talat om Tidans-bygden,
men vad som håller på att
ske i Tidan har skett och kommer att
ske på många andra ställen i vårt land.
Jag har ändå dristat mig att ta upp
Tidan-problemet, därför att det berör
så rent mänskliga problem. Rätten till
arbete och utkomst — det är problem
som man inte har rätt att nonchalera.

Herr DICKSON (h):

Herr talman! Vi skall nu i fantasien
förflytta oss från Skaraborgs län upp
till Stockholm, och jag tänkte tala litet
om riksdagen, speciellt om andra kammaren.
Men det gäller inte Per Orgård
och inte heller Thorbjörn Fälldin, som
båda gästar oss i dag, utan dem som

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

fortlever här i kammaren i egenskap av
riksdagsmän för ögonblicket.

Det är inte ofta som kammarens ledamöter
framträder offentligt inför allt
folket annat än just i denna lokal. Men
en gång om året händer det, nämligen
när vi marscherar upp till kungliga
slottet för att bege oss till Slottskapellet
och därifrån till rikssalen för att där
höra vad Hans Majestät Konungen har
att förkunna. Jag har talat om denna
sak tidigare, men det har inte hjälpt
ett dugg.

Det betyder ganska mycket hur riksdagen
beter sig, ty det återspeglar i
viss mån det inre hos de enskilda riksdagsmännen.
Vad jag nu säger berättar
jag för herr talmannen, därför att herr
talmannen vid dessa tillfällen vänder
ryggen till när det är som värst. Han
vandrar nämligen i processionens tät.
Jag tänker speciellt på hur det är när
vi har lyssnat till predikan och skall
gå ut ur slottskapellet. Den röra som
då uppstår i talmännens kölvatten är
någonting alldeles obeskrivligt. Jag
trodde att det skulle bättra sig med
åren, men det har det inte gjort. En
kamrat i kammaren hade visserligen
den teorien att det var bättre i år, eftersom
han vid ett par tillfällen hade
tyckt sig känna golvet med ena foten,
men jag är inte säker på att han var
realistisk i sin bedömning.

Nu är det inte bara ett spex, och det
är inte bara lustigt att det går till på
detta sätt. Det avspeglar nämligen en
stenhård själviskhet hos de enskilda ledamöterna.
Det gäller att placera sig så
och bete sig så, att man om möjligt kommer
längst fram i rikssalen för att se
och höra bättre. Någon tanke på kollegerna
finns inte och inte heller tänker
man på nykomna och oerfarna kamrater.
Jag har hört förberedande resonemang
i det sammanhanget, som går ut
på att nu måste vi sätta oss ytterst i
bänken och klamra oss fast där och
släppa in alla innanför oss, så att vi
kan smita ut i gången så fort talmännen
vänt ryggen till.

Det är sålunda inte någon sorts tillfällighet,
utan det är som om man tyckte
att det var i sin ordning och full naturligt,
att jag skall se bäst. Detta kan
återspeglas även ute i det allmänna livet
på ett sätt som kanske egentligen
gör ledamöterna diskvalificerade för
sitt arbete. Jag framhåller det inträffade
som ett mycket allvarligt symptom
på brist på självdisciplin och frånvaro
av osjälviskhet.

Jag övergår härifrån till herr Wedéns
anförande i förmiddags, som alltid beaktansvärt
och med djupa tankar. Han
sade något som borde inpräglas i var
och en här i Sverige: ju mindre självdisciplin
hos medborgarna, desto mer
kommandodisciplin. Jag har själv här
i kammaren ibland sagt ungefär samma
sak på ett annat sätt. Jag har påpekat
att ju mer självsvåldiga vi blir, desto
närmare är vi polisstaten. Inte heller
detta är något skämt, utan det är djupaste
allvar. Hur skall det gå för oss
när självsvåldet ökar och ökar, såsom
nu sker? Det är samma sak som uttrycks
i dessa båda teser. Vi får mer
kommandodisciplin, vi blir tvungna att
skaffa mer polis för att hålla reda på
oss själva, och vi närmar oss det ohyggliga
tillståndet i vad som kallas för en
polisstat, med diktatur såsom följd. Det
är sålunda ett undergrävande av demokratien
att inte ålägga sig själv en tillbörlig
självdisciplin.

Jag återvänder ett ögonblick till slottskapellet
och påminner om att vi där
har symptomet. Innan det där är ordning
på utmarschen är det ingen ordning
på riksdagen — den är inte kapabel
att riktigt sköta sitt arbete i en
demokratisk stat.

Det var dessa båda tankar, herr talman,
som jag ville redovisa i detta
sammanhang, och jag tror att talmannen
blir glad när jag nu lämnar talarstolen.

Herr HENRIKSON (s):

Herr talman! Om vi nu skulle återvända
till den här salen från rikssalen

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och något ägna oss åt det som denna
diskussion egentligen skall röra sig om,
nämligen den statsverksproposition som
regeringen har förelagt riksdagen. När
jag säger detta är det ingen kritik mot
att man kan göra reflexioner beträffande
formerna för riksdagens högtidliga
öppnande. Det är inte utan att jag i
hög grad kan instämma med herr Dickson
i fråga om vissa utslag av brist
på självdisciplin, som även en relativt
ny riksdagsman redan har kunnat förmärka.

I bilaga till årets statsverksproposition,
nr 13, som gäller inrikesdepartementet,
har inrikesministern lämnat en
redogörelse för bostadsbyggnadsutredningens
betänkande och i anslutning
härtill givit åtskilliga kommentarer. Jag
har närmast begärt ordet för att beröra
några av de frågor som aktualiserats i
detta sammanhang.

Bostadsbyggnadsutredningen har ägnat
intresse åt bl. a. frågan om den centrala
och regionala planeringens betydelse
mera i förbigående. Flera remissinstanser
har emellertid framhållit den
stora betydelse som måste tillmätas denna
fråga. Som framgår av departementschefens
yttrande prövas frågan om
byggnadslagstiftningen och planinstituten
för närvarande inom kommunikationsdepartementet.
Man har anledning
framföra det önskemålet att denna översyn
bedrivs med största möjliga skyndsamhet.
Ur samhällelig synpunkt men
också av hänsyn till kostnadssidan är
det angeläget att åstadkomma större
smidighet och effektivitet vid handläggningen
av planfrågorna.

Fn del av byggnadsverksamheten,
som ligger planfrågorna nära och som
har stor betydelse vid byggandets genomförande,
är projekteringen. I den
debatt som pågår rörande byggnadsverksamhetens
effektivitet förefaller det
ofta som om denna del av produktionsprocessen
glöms bort. Som jag ser saken
finns det emellertid stor anledning
att intressera sig för denna fråga; inte

minst ur kostnadsperspektivet måste
också denna del av byggnadsverksamheten
uppmärksammas.

I dagarna har vi kunnat läsa om att
de cirka 1 600 konsultföretag, som i
stort svarar för projekteringsarbetet,
för dessa sina tjänster betingat sig omkring
800 miljoner kronor år 1964. Enbart
denna uppgift säger kanske inte
så mycket. Men när man vidare konstaterar
att de enskilda konsulterna genomsnittligt
ligger i mycket höga inkomstlägen
och att en chefskonsult lyckats
komma upp till en årsinkomst av
nära 700 000 kronor, blir man tveklöst
klar över att denna verksamhet, som
den för närvarande bedrivs, knappast
passar in i mönstret, om man vill åstadkomma
ett förbilligat byggande.

Statsmakterna bör verkligen ta sig en
funderare över vilka åtgärder som kan
vidtagas för att få till stånd en rimligare
ordning. Personligen har jag
många gånger frågat mig om det nuvarande
systemet för projektering och
planarbete är det riktiga. Såvitt jag kan
se finns det ingen anledning att det
skall förekomma ett sådant slöseri med
arbetskraft och pengar som för närvarande.

Inrikesministern anför på tal om ett
ökat industriellt byggande bl. a. följande:
»Det torde råda allmän enighet
om att en grundförutsättning för att
bostadsbyggandet i mera påtaglig omfattning
skall kunna ställas om till industriella
tillverkningsmetoder med tillvaratagande
av alla möjligheter till en
god byggnadsekonomi är att produktionen
kan baseras på tillräckligt långa
serier av produkter med en hög grad
av inbördes identitet.» Jag kan helt
instämma i vad inrikesministern anfört.
Om man kopplar samman denna
fråga med projekteringsfrågan förefaller
det mig naturligt att vi måste komma
över till en ordning med standardiserade
lägenhets- och hustyper som
skulle kunna byggas på de flesta håll
i landet. För undvikande av missför -

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

stånd vill jag tillägga att jag är klar
över att man måste ta hänsyn till såväl
mark- som terrängförhållanden liksom
till miljöfrågorna vid allt byggande,
men detta torde mycket väl kunna
ske inom ramen för en typisering av såväl
hus som lägenheter. Den verksamhet
som för närvarande bedrivs och
som innebär nyritning och därefter ofta
omritning för varje nytt byggnadsprojekt
är varken rationell eller kostnadsmässigt
försvarbar. De arkitekter
och planerare som nu sysslar med dessa
ting kan säkerligen beredas förnuftigare
arbetsuppgifter och kanske lika
välbetalda arbetsuppgifter även i fortsättningen
inom andra områden.

Då det gäller vilka lägenhets- och hustyper
som bör byggas torde vi numera
ha rätt stora kunskaper. En nedgång av
antalet typer kan säkerligen åstadkommas
med tillgodoseende av en hög standard
i olika avseenden. Möjligt är att
de statliga lånebestämmelserna måste
ges en sådan utformning, att en standardisering
av byggandet befrämjas.

Herr talman! Det finns anledning att
i detta sammanhang uppehålla sig vid
frågor som rör kommunernas markanskaffning
liksom räntebidragen. När det
gäller markfrågorna tog fjolårets riksdag
det första steget genom beslutet om
tomträttslån. Uppenbart är emellertid
att denna reform endast delvis kan lösa
kommunernas markproblem. Jag vill
i detta sammanhang med tillfredsställelse
notera att riksdagen senare får anledning
att behandla förslag från inrikesministern,
vilka avser att ytterligare
stärka kommunernas ställning i detta
hänseende.

Vad gäller förslaget om ändrade räntebidrag
måste jag uttala en viss tveksamhet
— inte beträffande åtgärden
som sådan från statsfinansiell synpunkt
utan fastmer med tanke på svårigheten
för många hyresgäster att betala de hyror
vilka redan nu gäller. Särskilt tänker
jag därvid på låglönegrupperna och
bland dessa speciellt på barnfamiljer -

na. Dessa har redan nu stora svårigheter
att få debet och kredit att gå ihop.

Det måste starkt ifrågasättas huruvida
inte eu uppjustering av familjebostadsbidragen
måste ske på denna punkt. Alternativt
kan naturligtvis barnbidragen
höjas. Familjepolitiska kommittén bör
liksom socialministern ha sin uppmärksamhet
riktad på denna fråga och även
framlägga förslag avsedda att skydda
de ekonomiskt mindre bärkraftiga familjerna.

Vid föregående års riksdag väcktes
flera motioner syftande till att utreda
låginkomsttagarnas situation. När man
har lyssnat till den diskussion, som
nu pågått under två dagar om statsverkspropositionen,
har man inte kunnat
undgå att göra den reflektionen att
många av dem, som med iver i rösten
talat för förbättringar åt låginkomstgrupperna
genom insatser från statens
sida nu tycks ha glömt mycket av det
som de tidigare har yttrat.

Det har i år från borgerligt håll —
och det väcktes även vid föregående
års riksdag borgerliga motioner i detta
ämne — föreslagits en fri prisbildning
inom bostadssektorn. Man vill ha en
sänkning av marginalskatterna och större
frihet när det gäller att marknadsekonomiskt
driva rörelse. Jag vet inte
om detta är vad som skall prägla den
borgerliga samling, som enligt vad vi
nu hört mera markant kommer att göra
sig gällande i höstens valrörelse. I varje
fall har jag inte från någon borgerlig
talare hört några invändningar mot dessa
tankegångar, som särskilt kom till
uttryck vid gårdagens diskussion och
som i denna kammare framfördes av
herr Bohman.

Jag kan inte underlåta att ta upp ett
yttrande som fälldes tidigare under dagen
av herr Thylén. Denne uppehöll
sig inledningsvis vid de mycket svåra
förhållanden under vilka företagsamheten
i vårt land arbetar. Denna del av
hans anförande skall jag endast beröra
med den reflektionen att dessa påståen -

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den inte är nya utan har mött oss under
åtskilliga år. Men trots detta tycks
företagsamheten märkligt nog kunna
blomstra ungefär som den tidigare har
gjort. Det som uppkallade mig till en invändning
var hans yttrande att reformer
inom sjukförsäkringsområdet borde
läggas åt sidan, därest man inte
lyckas klara upp dessa vid de förhandlingar
som för närvarande pågår mellan
Svenska arbetsgivareföreningen och
Landsorganisationen. Jag finner det
märkligt att det finns företrädare i denna
riksdag, som allt fortfarande tycks
leva i den föreställningen, att den olika
behandling av löntagargrupper som
för närvarande råder bland annat när
det gäller karensdagarna i sjukförsäkringen,
är ett förhållande som vi kan
tänkas behålla. Jag trodde att den diskussionen
var slut och att vi skulle
kunna vara tämligen överens om att
denna skillnad så snart som möjligt
bör avskaffas.

För övrigt har denna fråga diskuterats
vid åtminstone två tidigare avtalsrörelser,
men, som vi vet, utan någon
framgång alls. Det enda framsteg som
måhända kan inregistreras är att frågan
i årets avtalsförhandlingar har
väckts från arbetsgivarsidan och inte
av arbetstagarparten. Det är väl inte
så svårt att förstå varför förhållandet
har blivit detta.

Det återstår att se huruvida en överenskommelse
kan träffas som är av
sådan innebörd att löntagarna kan acceptera
densamma. Personligen lutar
jag åt att lagstiftning är det riktiga på
detta område, då det ju därigenom sörjs
för att även grupper utanför respektive
avtalsområden kommer att omfattas av
den nya lagstiftningen.

Landsorganisationen och socialdemokratien
har ju bestämt sig för att denna
fråga nu skall lösas. Jag är för min
del ytterst till freds med det besked
som finansminister Sträng i går lämnade
om att socialministern under årets
riksdag kommer att lägga fram ett för -

slag i syfte att undanröja de skillnader
som förefinns på detta område.

Rent allmänt tror jag att det är angeläget
att vi erinrar oss att de jämlikhetssträvanden
och den solidaritetskänsla,
som vi vid högtidliga tillfällen
talar om, också måste forma de praktiska
åtgärder som denna riksdag från
tid till annan har att vidta.

Herr NORDGREN (h):

Herr talman! »Sälj mer svenska varor!»
skulle man kunna sätta som rubrik
över årets finansplan, men man
skulle också som underrubrik kunna
sätta »En tioprocentig höjning av statens
utgifter, högre hyror och skatter,
högre bensin- och oljepriser, högre telefonavgifter».
Det är de rekommendationer
finansministern gör i årets
statsverksproposition.

Med beklagande konstaterar finansministern
att vi importerat varor för
1 400 miljoner kronor mer än vi exporterat
och följaktligen fått motsvarande
underskott i vår handelsbalans. Denna
negativa bytesbalans måste vändas.
Vi måste lugna ned oss, vi måste minska
importen och öka exporten, eller
med andra ord sälja mer svenska varor
såväl på export som på hemmamarknaden.
Detta måste det svenska
näringslivet hjälpa oss med.

Ja, visst vill vi sälja mer svenska varor,
men vi får inte glömma bort att
det är kunden, det är konsumenten som
i sista hand bestämmer vad han vill
köpa. Våra försäljare på utlandet och
vi som här hemma möter allmänhetenkonsumenten
märker alltför väl reaktionen
mot de ständigt stigande priserna,
mot den negativa balans som uppstår
även i den enskildes byteshandel
mellan inkomstökningen och prisstegringen.
Man säger sig inte få något
för pengarna. Man anser att det inte
blir mycket kvar när skatter, hyror och
livsmedel betalts. Detta har gjort att
efterfrågan på billigare, enklare varor
har stigit.

Torsdagen den 20 januari 19(56 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Dessa varor måste vi genom företagens
inköpare till stor del hämta utifrån.
Åtskilliga exempel visar också
hur svenska fabriker för att kunna erbjuda
konkurrenskraftiga priser nu, i
stället för att bygga ut sin tillverkning
här i landet, t. ex. inom våra lokaliseringsområden
och där öka sysselsättningen,
föredrar att förlägga den nya
tillverkningen utomlands. Det visar sig
att där tillverkade varor blir avsevärt
mycket billigare, även om de importeras
hit, än om de tillverkas här.

Herr talman! När vi kommit i det läget,
synes det mig som om det vore hög
tid att sätta stopp för eller åtminstone
starkt begränsa fortsatta pris- och kostnadsstegringar,
om vi verkligen skall
lyckas bibehålla den fulla sysselsättningen
och, som finansministern önskar,
öka produktionen och exporten och
skapa den efterlysta jämvikten i bytesbalansen
för att på så sätt komma ur
den allvarliga kris, som inte bara representanter
för högerpartiet och representanter
för näringslivet utan även riksbankschefen
redan i höstas varnade för.

De förslag om högre hyror, skatter,
bil-, bensin- och oljepriser samt telefonavgifter
som presenteras i finansplanen
tror jag inte alls kommer att begränsa
efterfrågan, i varje fall inte på
dessa objekt. De kommer i stället att
omedelbart ge utslag i ökade lönekrav,
avtalsenligt eller vid sidan av avtalen,
högre transportkostnader, vilka då särskilt
hårt drabbar just de områden som
vi betraktar som stöd- eller lokaliseringsområden.
Effekten blir helt naturligt
högre kostnader och därmed högre
priser och ännu sämre avsättningsmöjligheter
för våra varor.

En starkare begränsning av de statliga
och kommunala utgifterna, ett bibehållande
av nuvarande bensin- och
oljebeskattning, en produktionsvänligare
och rättvisare beskattning av samtliga
branscher, införande av någon form
av mervärdeskatt, begränsning av beskattningen
på övertidsarbete och

minskning av marginalskatterna synes
mig som företagare vara en bättre och
mer produktionsstimulerande väg. Det
måste te sig mer lönande för den enskilde
att arbeta, för företagare att satsa
och ta risker, om vi verkligen vill
ha ökad produktion.

Vid sidan härav kan jag som företagare
i dagens läge tänka mig en förskjutning
framåt i tiden av genomförandet
av vårt kostnadskrävande skolprogram,
alldenstund detta ännu icke
är av riksdagen beslutat i sin helhet,
en förskjutning i tiden beträffande införandet
av högertrafiken och genomförandet
av forskningsprogrammet,
snabbare avveckling av bostadssubventionering
och hyresreglering — det senare
skulle säkerligen bidra till fler
bostäder och till en bättre konkurrens
på bostadsmarknaden — en hårdare
satsning på försäljningsfrämjande åtgärder
för exporten av produkter från den
mindre industrien. Varför inte med
hjälp av lokaliseringsmedel skapa något
gemensamt försäljningscentrum eller en
utställningshall för den mindre industrien
på någon lämplig plats i t. ex.
Västtyskland, dit de många stora uppköparna
verkligen reser, i stället för
att bygga ut flera sådana försäljningsoch
utställningslokaler här i landet?

Efter dessa allmänna reflexioner
kring finansplanen ber jag, herr talman,
att ännu en gång från denna talarstol
få understryka att de mindre
företagen inom industri, hantverk, service,
handel, jordbruk och fiske spelar
en viktig roll i den ekonomiska välståndsutvecklingen.
De sysselsätter som
vi vet en betydande del av den svenska
befolkningen och producerar varor och
tjänster till ett värde motsvarande i
stort sett hela vår export. De är dessutom
oumbärliga som underleverantörer
till de stora företagen och nödvändiga
som serviceföretag åt dessa och åt
varje enskild människa.

Härtill kommer att rätten och möjligheten
att skapa nya företag spelat

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en avgörande roll för den snabba utveckling
vårt näringsliv undergått. Uppfinningar
och nytillverkningar har på
den vägen i en oavbruten ström banat
sig väg. Det är inte bara industrien
som är indragen i detta skeende. Även
jordbruket är för sin rationalisering
beroende av personliga insatser. Handeln
erbjuder ständigt nya exempel på
framgångsrika insatser, grundade på enskilda
människors förutsättningar. Inom
industrien är det påfallande hur
många av våra nuvarande stora företag
som startats i liten skala och genom
självfinansiering vuxit sig stora, utan
att någon människa kunde ana vad som
skulle komma.

Många betvivlar att de mindre företagen
har någon plats att fylla i framtidens
samhälle. Det är sant att många
produkter av ekonomiska skäl måste
tillverkas i stor skala eller inköpas utifrån.
Men man får fördenskull inte dra
slutsatsen att i alla sammanhang endast
storföretagen i längden kan hävda
sig. Ett ekonomiskt system, där spontan
nybildning och utveckling av företag
ej längre sker och där all utveckling
består i sammanslagningar av existerande
företag till större enheter, blir
alltför statiskt. För att undvika detta
är det av synnerligen stor betydelse att
människor med nyskapande fantasi och
goda egenskaper som företagsledare har
möjlighet att genom initiativ och risktagande
bygga upp egna företag från
grunden. Sådana företag ger i de fall
de har bestående livskraft och utvecklingsmöjligheter
vårt näringsliv ett
omistligt dynamiskt tillskott. Betydelsefullt
är att både de människor, de tillverkningsmetoder
och de produkter,
som på denna väg mest effektivt kan
föra utvecklingen vidare, tillätes att i
fri konkurrens göra sig gällande.

För anställda är det av betydelse att
de har möjligheter till ett fritt val mellan
företag av skiftande struktur när
det gäller att söka anställning. Storföretagen
har för både arbetare och

tjänstemän sina fördelar, de mindre och
medelstora ofta under direkt ägaransvar
skötta företagen sina. över huvud
taget måste de mänskliga relationerna
inom arbetslivet tillmätas allt större
vikt. Jag tillåter mig erinra om den
undersökning som gjorts beträffande
intresset att ta anställning i ett stort
eller litet företag.

Ur utbildningssynpunkt har de mindre
företagen alltid spelat en mycket betydande
roll. Med all aktning för våra
nuvarande yrkes- och verkstadsskolor
kan vi i dag konstatera att ett mycket
stort antal ungdomar får sin yrkesutbildning
just inom de företag jag talar
om. Det rör sig om åtskilliga tusental.
Det gäller här en utbildning som
är helt kostnadsfri för staten eller som
— i de fall då bidrag utgår i form av
anslag till inbyggda yrkesskolor eller i
form av lärlingsbidrag — är synnerligen
fördelaktig ur statens synpunkt.

Mot denna bakgrund och med tanke
på den tid det kommer att ta innan
den sista pusselbiten, yrkesutbildningen,
inlemmas i vårt skolväsende och i
alla avseenden, såsom beträffande kursplaner,
lokaliteter, utrustning och lärarkrafter
så avpassats att den effektivt
kan tjäna såväl ungdomen som näringslivet,
synes det mig i hög grad angeläget
att i varje fall tills vidare satsa mer
på denna både för staten och ungdomen
ekonomiskt vida fördelaktigare utbildningsform
inom näringslivet.

Får jag här bara nämna några siffror
som visar intresset bara för en
grupp inom den här utbildningen inom
näringslivet. Till dags dato eller till den
14 januari 1966, alltså något över halva
budgetåret, har det beviljats 1 430 lärlingsbidrag.
Det ligger 2 266 på remiss.
Det är totalt på denna tid sökta 3 696.
Anslagsrummen är 2 200 för helt budgetår.
Underskottet är alltså redan i dag
1 496. De siffrorna säger något om intresset
för den utbildningen, som är ur
ekonomisk synpunkt fördelaktigast både
ur statens och ur ungdomens synpunkt.

Torsdagen den 20 januari 1906 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Får jag så, herr talman, säga några ord
om företagarutbildningen. Det är ju så
att nybildningen av företag sker i de
flesta fall i den formen att personer
med intresse att driva en egen rörelse
startar ett företag. Rekryteringen av företagare
sker bland många kategorier
av människor med den mest skiftande
grad av utbildning. Inte sällan är det
yrkesskickliga arbetare eller verkmästare,
vilka vid lägre tekniska skolor,
genom lärlingsutbildning eller annan
praktisk verksamhet har skaffat sig yrkestekniska
kunskaper, som prövar sin
lycka som företagare. I utbildningen
har i dessa liksom i många andra fall
däremot i regel inte ingått någon skolning
i ämnen, som gäller elementär företagsekonomi,
redovisnings- och bokslutsteknik,
uppläggning av kalkylsystem
och andra specialiteter av betydelse
för en framgångsrik företagsledning.

Denna brist på ekonomisk skolning
kan leda till att företag med i och för
sig goda livsbetingelser inte drivs lönsamt.
Ibland håller sig företaget flytande
genom att ägaren inte erhåller
rimlig ersättning för sina arbetsinsatser
under en normal arbetsdag.

å andra sidan finns många exempel
på hur nyetablerade företag trots ägarens
otillräckliga teoretiska kunskaper
snabbt har blivit välskötta, vinstgivande
och följaktligen utvecklingsdugliga.
Ofta har då ägaren vid sidan av sitt arbete
genom självstudier eller speciella
kurser kompletterat sina kunskaper i
ekonomi och företagsledning eller fått
sakkunnig hjälp på ett eller annat sätt.

En central ställning, när det gäller utbildning
av företagare inom sektorn
hantverk och mindre industri, intar
statens institut för hantverk och industri.

Enligt min mening bör staten — i
stället för att, som nu föreslås, skära
ned — öka anslagen till statens institut
för hantverk och industri, alldeles speciellt
till den del av verksamheten som
siktar till företagsledarutbildning. Det

borde också beredas möjlighet att den
utbildningen kunde ske i form av kurser
inte bara här i Stockholm utan
även ute i landet för att på det sättet
göra det lättare för den mindre företagaren
att vara med i kurserna. I det
sammanhanget är det också anmärkningsvärt
att de egna företagarna är
diskriminerade när det gäller att delta
i dessa kurser vid statens institut för
hantverk och industri. Enligt gällande
skatteregler äger nämligen företagare
inte rätt att verkställa avdrag för kostnader
i samband med bevistande av sådana
kurser. Drivs däremot företaget
i bolagsform föreligger avdragsrätt. Enligt
min mening finns inga motiv för
att på detta sätt hindra eller försvåra
denna utbildning för den enskilde företagaren.
I all synnerhet nu när man
så mycket talar om värdet av vuxenutbildning
och omskolning borde vårt
intresse kunna sträcka sig så långt att
det även omfattade den vuxne unge
företagaren, som vill skaffa sig en ökad
utbildning.

Ett annat problem gäller de mindre
företagens förmåga att hävda sig i fråga
om den ekonomiska utvecklingen.
Man bör hålla i minnet att rationaliseringsprocessen
även inom denna del
av företagsamheten redan tidigare har
fortskridit i ganska god takt, men utbytet
av relativt billiga verktyg mot
dyrbarare maskiner kräver en större
insats av kapital än hittills per arbetare
räknat. Finansieringsproblemen
för de mindre företagen ökar härigenom
i betydelse, kapitalförsörjningen
behöver utbyggas och effektiviseras
både genom krediter och eget kapital.
Vare sig det gäller större eller mindre
företag sker finansieringen nästan alltid
genom en kombination av kredit
och självfinansiering. Det egna kapitalet
skänker kreditgivaren vissa garantier
för fordringarnas säkerhet. Är relationen
mellan det egna och det främmande
kapitalet ogynnsam, måste banker
eller andra kreditinstitut visa stor

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

försiktighet när det gäller ytterligare
ökad kreditgivning. Härav följer att för
de mindre och särskilt då de växande
mindre företagen det är av största betydelse
att ha möjligheter att bygga upp
ett tillräckligt stort eget kapital, förslagsvis
genom självfinansiering.

Ett annat problem möter man ofta
inom småföretagarkretsar just i fråga
om familjeföretagen. Om dessa skall
kunna fortbestå, är det angeläget med
en översyn av förmögenhets- och speciellt
arvsbeskattningens bestämmelser.

Jag vill ta upp ännu en fråga, de
mindre företagens lönsamhet. Inte sällan
hör man det onyanserade omdömet
att stora företag alltid är effektivare än
små, och vid diskussioner under de senaste
åren har röster även från denna
talarstol höjts, vilka hävdat att småföretagen
inte utgör något progressivt
skikt inom näringslivet och att de på
längre sikt bör rationaliseras bort. Man
hör ibland uttalanden av personer som
sätter likhetstecken mellan låglöneföretag
och småföretag. Dessa synpunkter
må gälla för vad de kan. En sak är
säker: de speglar inte det verkliga förhållandet
och visar att vederbörande
inte känner till hur vårt näringsliv arbetar.

Bara ett exempel, herr talman. Av
den svenska verkstadsindustriens över
4 800 arbetsställen sysselsätter inte
mindre än 91,2 procent högst 100 arbetare
och 63,5 procent högst 20 arbetare.
En undersökning utförd av statistiska
centralbyrån visar att år 1950 hade 92,4
procent av våra verkstadsföretag högst
100 anställda och 72,7 procent högst 25
arbetare. Slutsats: andelen mindre verkstadsföretag
har inte påtagligt minskat
under 1950-talet.

Även förädlingsvärdet per anställd är
av ungefär samma storleksordning för
större och mindre företag. En undersökning
av 450 företag i Sverige, utförd av
statistiska centralbyrån, visar att lönsamheten
är ungefär lika stor inom
olika grupper av företagsamhet. Där -

emot stiger investeringarna per anställd
inom svensk verkstadsindustri
med ökande företagsstorlek. Vad lönefrågan
beträffar bör vi komma ihåg att
alla parter på arbetsmarknaden betalar
minst avtalsenliga löner. De små företagen
skulle helt enkelt inte få folk, om
de inte betalade löner efter vad marknaden
kräver.

Serviceyrken av olika slag, och dit
hör också många olika grenar av dagens
moderna hantverk, representerar
en sektor som under senare år visat en
tendens att expandera i takt med den
stigande levnadsstandarden. Många av
våra företagare inom denna sektor är
starkt förvånade när de från ledande
håll hör att de på sikt inte skall ha någon
framtid och märker tendenser som
är ägnade att försvåra deras existens.
Det stimulerar inte till ökad företagsamhet.

Inom den mer industribetonade sektorn
är läget det att systemet med underleveranser,
t. ex. till våra exporterande
storindustrier, undan för undan
byggs ut. Systemet innebär ett samarbete
mellan stora, medelstora och små
företag i syfte att genom specialisering
få fram en effektivare produktion och
därmed konkurrenskraftiga priser.
Många storföretag skulle i dag inte kunna
klara sig utan detta arbetssätt.

Det krävs emellertid, herr talman, om
vi skall kunna sälja mera svenska varor,
ett klimat för företagen i vilket
de trivs och kan utvecklas. Hit hör,
som jag redan sagt, en kvalificerad
utbildning både för de anställda och
för företagarna själva, en rimlig avvägning
i fråga om kapitalförsörjning
för företagen med eget och främmande
kapital, smidigare former för slussning
av bl. a. ATP-medel från de stora fonderna
och till företagen. Dit hör vidare
ett produktionsvänligare och konkurrensneutralt
skattesystem, möjligheter
till skattefri avsättning till självfinansieringsfond,
en översyn av förmögenhets-
och arvsbeskattningen, generösare

Nr 3

Torsdagen den 20

Vid

avskrivningsregler för fastigheter och
maskiner. Till detta företagsvänliga
klimat hör också en skattelagstiftning
som stimulerar till utformning inom
företagen av ett vinstandelssystem för
de anställda, en mer nyanserad kreditriskbedömning,
en undersökning av
existerande former för konkurrensbegränsning
— bl. a. till följd av statliga
företags uppträdande — konkurrens på
lika villkor och självfallet eu begränsning
av alla de uppbörds- och uppgiftsskyldigheter
som staten ålägger oss.

Jag hoppas vidare att det nya systemet
med s. k. företagsinteckningar, vilket
innebär vidgade möjligheter för
handels-, hantverks- och serviceföretag
att anskaffa säkerhet för lån för främmande
kapital, kommer upp på riksdagens
bord i år.

Herr talman! Om finansministern och
ecklesiastikministern behagade överväga
dessa synpunkter och antingen
själva framlägga positiva förslag
eller tillstyrka i motioner framförda
förslag på åtminstone några av de här
berörda punkterna tror jag att i varje
fall den sektor inom näringslivet som
jag huvudsakligen berört skulle kunna
dra sitt strå till stacken i form av
ökad produktion, ökad försäljning av
svenska varor och ökad export.

Herr talman! Så några ord med anledning
av ett par yttranden här i debatten
i dag. Det brukar råda ett utomordentligt
gott förhållande mellan min
vän och bänkkamrat herr Ekström
i Iggcsund och mig. I dag lär jag
emellertid ha gjort honom besviken
och orolig genom att jag tillsammans
med några andra ledamöter inlämnat
en motion angående skatteutjämningen
till landstingen. Jag vill därför passa
på tillfället att omedelbart trösta herr
Ekström med att motionen inte alls
berör Gävleborgs län, inte heller några
norrlandslän eller huvud taget några
motsvarande län utan endast några få
rika landsting, där utdebiteringen är
mycket låg. Vid genomläsning skall
4 — Andra kammarens protokoll 1966.

januari 1906 em.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Ekström finna att motionen är
helt i linje med våra gemensamma intressen
— rättvisare fördelning av dessa
medel och att större hänsyn tages vid
fördelningen till resp. läns ekonomiska
resurser.

Med anledning av det prisexempel
som herr Lundberg nämnde från det
företag som står honom mycket nära
vill jag endast konstatera att om jag inte
hörde fel var exemplet hämtat från
tiden strax efter det att en 50-procentig
höjning av omsättningsskatten hade införts.
Det är helt naturligt att någon
ytterligare prishöjning inte ägde rum
just då.

Herr BÖRJESSON i Glömminge (ep):

Herr talman! Jag kanske skall något
avvika från den ton som varit den vanliga
från denna talarstol, nämligen att
det riktats stark kritik mot statsverkspropositionen.
Jag vill i stället i denna
remissdebatt beträffande Kungl. Maj ds
proposition nr 1 och nr 2 uttala min
stora tillfredsställelse på cn punkt.

Kommunikationsministern har skrivit
att han anser att Ölandsbron bör
lagas med i nästa femårsplan, och han
säger också att den bör påbörjas under
år 1967. Härmed har ett gammalt
önskemål tillmötesgåtts och ett långvarigt
arbete av oss från bygderna i
sydöstra Sverige krönts med framgång.
Jag hoppas att när statsutskottet behandlar
statsverkspropositionen på
kommunikationernas område det dä
försöker ytterligare stärka den skrivning
som kommunikationsministern
har gjort. Det är utan tvivel många
kommunikationer och mycket vägbyggande
som är angelägna här i landet,
men detta projekt bör få en mycket
långt framskjuten prioritet.

De frågor som jag ursprungligen hade
tänkt beröra har behandlats här både
i går och i dag. Därför skall jag korta
av mitt anförande och endast beröra
ett par punkter till, nämligen dels vad
som här har sagts om samarbetet mellan
ÅT 3

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

folkpartiet och centerpartiet. Jag lyssnade
i synnerhet till herr Lundbergs i
Uppsala — som han själv uttryckte det
— tal till brudparet eller till de nyförlovadö.
Jag gjorde den reflexionen att
det är väldigt vad det har förändrat
sig litet här i världen. Herr Lundberg
var ganska grinig på den punkten. Beträffande
äktenskap har i alla tider
skvallerbyttorna sagt att kontrahenterna
inte passade ihop. Fortfarande gäller
den gamla tesen, och kan användas
på samarbetet Cp och Fp att
ingen är sämre än när han gifter
sig och ingen är bättre än när han dör.
Herr Lundberg har inte kunnat komma
med något nytt utan har återgivit den
gamla mentaliteten.

Frågan om u-hjälpen har ju också
debatterats mycket i denna remissdebatt.
Det har sagts att vi inte skall
stanna i beundran av vårt eget högtstående
samhälles tekniska framskridande
och de resultat vi har uppnått.
Men om vårt .samhälle inte tack vare
det tekniska framåtskridandet hade
stått på en hög nivå jämfört med många
andra länder, hade vi ju inte haft
några möjligheter att hjälpa de länder
vi nu kallar för u-länder. Frågan är
Fara om vi har fått klart för oss hur
små vi är, när vi ställs inför detta
stora problem. Om vi slår ut vad vi
orkar med att anslå till ekonomisk
hjälp åt dessa länder på de hundratals
miljoner människor som bebor de
u-länder som behöver hjälp blir det
inte många ören per invånare. Vi skall
inte överdriva betydelsen av den insats
som vi naturligtvis med mycket
gott hjärta skall göra i mån av vår
förmåga. Vi skall inte tro att vår insats
enbart skall kunna hjälpa dem till
rätta.

Den riktiga lösningen av problemen
för den del av världen som vi räknar
som u-länder måste ju ligga på ett helt
annat plan. Den måste innebära att man
ger dessa länder möjlighet att själva
försöka få till stånd en sådan utbygg -

nad av sitt näringsliv att de kan uppnå
den jämställdhet med den välsituerade
delen av världen som man strävar
efter.

Jag vill göra en liten anmärkning i
detta avseende. Den gäller hur förhållandena
på detta område har gestaltat
sig under de senaste åren. Dessa länder
är ju i huvudsak råvaruländer. Det
har hänt att råvarupriserna på världsmarknaden
har sjunkit med 10 procent
på ett enda år. Under ett sådant
år har nog spännvidden mellan välståndet
i de rika länderna och förhållandena
i dessa u-länder faktiskt ökat.
Då är frågan om inte Västeuropa på de
sjunkande råvarupriserna har tjänat
mer än Västeuropa anslår i hjälp till
dessa länder. Det skulle vara intressant
att få en beräkning av hur det förhåller
sig härvidlag. En sådan beräkning
kanske finns hos Förenta Nationerna
men jag känner inte till den saken.

På riksdagens bord ligger en proposition
nr 14, vari föreslås borttagande
av tullarna på en mängd kolonialvaror,
och man får väl tro att de också kommer
att hjälpa dessa u-länder. Men problemet
är inte så enkelt, vilket framgår
av det anförande som herr Thylén
höll tidigare här i dag. Han sade att
u-länderna undergräver de svenska
företagens möjligheter att leva kvar.
Han framförde alltså en synpunkt som
står i motsättning till den indignation
och den entusiasm som herr Rubin i
Malmö och kanske några flera här har
givit uttryck åt. Detta visar att det
inte är så enkelt, detta stora problem
med u-länderna, som kanske många
tror.

När jag nu ser att herr Dickson har
kommit in i kammaren vill jag framföra
ännu en synpunkt. Herr Dickson
är ju »riksdagsmannen Annorlunda».
Han tog upp vårt beteende i samband
med vår vandring från Slottskyrkan till
rikssalen för att höra Konungen uppläsa
trontalet och höra talmännens svar
på detta. Han säger att vi är själviska

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

överlag. Vi försöker tränga oss fram till
den bästa positionen i rikssalen. Ja,
det är självklart att det är så. Vi människor
är själviska, och det stora problemet
är ju att man inte har en idealisk
värld, och det är väl också detta
som är orsaken till att vi står här och
diskuterar våra gemensamma problem
i tre dagar. Jag skulle emellertid vilja
fråga herr Dickson: Är de osjälviska
som inte går vare sig till kyrkan eller
rikssalen? De kan ju inte delta i detta
försök att komma fram i rampljuset.

Herr HYLTANDER (fp):

Herr talman! Tidigare i eftermiddag,
när jag äntligen hittade ett av de fåtaliga
arbetsrum som står till den enskilde
riksdagsmannens förfogande och suttit
där en stund, råkade jag ut för någonting
som man kanske skulle kunna
kalla för en ny form av kollektivanslutning.
Utanför den stängda dörren
lät det som om någon ville komma
in, och när jag sedan gick ut och såg
efter satt en remsa tryckt på dörren
på vilket det stod »Socialdemokratiska
partiet». Nu satt jag lugnt kvar, alldenstund
jag kommit in i rummet innan
etiketten påklistrats. Jag vet inte om
detta är signifikativt för den lättvindighet
med vilken man ibland kan komma
in i det partiet.

Det var emellertid inte kollektivanslutningen
som jag egentligen skulle tala
om, vilken jag som alla kanske förstår
ogillar av rent principiella skäl. Herr
talman! Jag skulle vilja säga ett par
ord om den utlovade och påstådda förbättringen
av den enskilde riksdagsmannens
arbetsrumsförhållanden, som
tar sig uttryck i att det nu finns två,
möjligen tre rum, varav det ena tydligen
alltid hålles låst. På alla övriga
rumsdörrar finns det sådana här etiketter
med olika partiers namn. Det faller
alltså inte någon skugga enbart på
det socialdemokratiska partiet vilket jag
vill betyga för fru Nancy Eriksson i
Stockholm, som tydligen är osjälvisk

nog att inte delta i trängseln i Slottskapellet
— för att nu komma in på en
annan fråga.

Man är väl litet känsligare när man
är ny på det här stället än när man umgåtts
med kamraterna några år i de här
salarna och korridorerna och hört vad
som sägs från talarstolen om breda
munnar och liknande. Det är bårda
ord, men det kanske inte menas så
mycket med dem. Tidigare i dag var
det någon som talade om ett gott hjärta
och en bred mun, och det kan hända
att detta är signifikativt. Jag hoppas
i alla fall att det gäller de flesta av
oss.

Första gången jag var med om det
högtidliga öppnandet — givetvis som
föreskrivet i frack — tyckte jag att det
var bedrövligt, precis som herr Dickson
framhållit i dag. Det året tänkte
jag faktiskt motionera om att vi skulle
införa en ordning i rikssalen och
Slottskapellet, som liknar den vi har
här i kammaren, d. v. s. att vi finge
numrerade platser. Jag tyckte att det
inte skulle behöva vara så särskilt besvärligt
att genomföra en sådan sak,
och för att inte stockholmarna alltid
skall vara främst därför att man börjar
med nr 1, kunde man försöka vara rättvis
och det ena året ha nr 1 och det
andra året ta östgötarna, fortsätta med
göteborgarna o. s. v. och på så sätt byta
platser i rikssalen. Detta skulle vara ett
ganska enkelt arrangemang.

I anslutning till herr Dicksons anförande
skall jag be att få framställa
detta förslag till dem det vederbör. Det
har sagts att talmanskonferensen skulle
kunna ordna en sådan sak. Jag vet inte
själv, men i så fall skall jag be att få
vidarebefordra frågan dit.

Jag vet inte om det tipset kan slå igenom
ett kommande år, men jag hoppas
det. Det vore skönt att veta att jag sitter
på t. ex. bänk nummer 18 i Slottskapellet,
som är avsedd för sex eller sju platser,
av vilka en är min. Det är inte så
märkvärdigt. Det kan vara likadant i

100 Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

rikssalen. Det kan bli en framträdande
eller mindre framträdande placering,
obetaget vilket, bara man får en bestämd
plats.

Vad den föreliggande statsverkspropositionen
beträffar är det underligt att
vi i år, när nästan alla hjul är i gång
och alla människor arbetar, får höra finansministern
säga att han har varit
tvungen att slå av på reformarbetet. Jag
skall inte här ingå på några detaljer
men vill ändå fråga: Vad är det för fel?
När skall vi göra vad vi vill uträtta, om
vi inte kan göra det när allt går för full
maskin? Skall vi göra det när det blir
sämre tider?

Sedan har jag också lekt litet med en
tanke, som möjligen skulle kunna vara
någonting för regeringssidans ekonomer
att ta upp. De statliga företagen belastar
väl nu ofta driftbudgeten på olika håll.
Tänk om de företagen i fri konkurrens
med enskild och privat verksamhet och
på lika villkor kunde drivas så att de
täckte en väsentlig del av sitt medelsbehov
med egna inkomster. Skulle inte
det vara ett mål att se fram emot — för
att här knyta an till herr Heléns utmärkta
anförande som avslutade gårdagens
debatt om det öppna samhälle
som vi kanske kan se fram emot. Även
det tipset ger jag till dem det vederbör;
det blir väl inte talmanskonferensen
utan något annat forum.

Sedan vill jag också beröra en liten
men ganska väsentlig detalj, som herr
Nordgren och några andra talare tidigare
varit inne på. Jag avser här de
värdeminskningsavdrag man som företagare
har rätt att göra för industrifastigheter.
Den gränsen är för närvarande
mycket snäv, nämligen 2 å 2V2 eller i
bästa fall 3 procent. För sådana fastigheter
som man kan beräkna vara värdelösa
efter kortare tid kan avskrivningsprocenten
i exklusiva fall bli något högre.
Om man har ett värdeminskningsavdrag
på 3 procent, blir fastigheten avskriven
på 33 å 35 år. De flesta taxeringsmyndigheter
medger att procent -

talet i de regler som nu tillämpas egentligen
borde justeras uppåt, men i avvaktan
på besked från högre ort anser
man sig inte kunna höja avdraget. Jag
vill vid denna remissdebatt aktualisera
frågan att påskynda en sådan justering
av procentsatsen uppåt i avvaktan på
att skatteberedningens förslag kommer,
så att avskrivningsvillkoren blir mera
liberala.

Det finns exempel på företag som lånat
pengar, i vissa fall kanske med statlig
medverkan, vilka skall vara återbetalade
inom 20 år. Där blir det sålunda en
femprocentig avskrivning, men vederbörande
har kanske inte medgivits dra
av mer än hälften. Vederbörande måste
då skatta för halva avskrivningsbeloppet,
innan han har möjligheter att amortera
på det lån han har tagit på anläggningen.
Detta är ju ett knepigt sätt att
få ökade skatteinkomster, men jag tycker
inte att det är det bästa sättet. Det
borde kunna reformeras.

Rättvisa är ju någonting som vi svenskar
är mycket känsliga för, fast vi har
litet olika syn på rättviseförhållandena.
Men jag tycker det vore rimligt om grupper
på 1 000 personer på olika håll i
landet kunde få ungefär de 10 bostäder,
som det blir per 1 000 personer om man
delar den kvot som nu finns tillgänglig
i dessa knapphetens tider. Så är ju inte
fallet, som alla vet av de fördelningar
som vi har fått tidigare och som gäller
även nu. Jag skulle, i likhet med länskamraten
nyss, vilja dra en lans för speciellt
det län som har kallats för länet
utan ansikte, nämligen Skaraborgs, och
som även i fördelningen för 1966 klart
är bland de mindre gynnade. Vi skulle
ha haft mellan 800 och 850 lägenheter
mer, om vi följt riksmedeltalet. Jag vill
betona att det är viktigt att det byggs
överallt där det är brist på lägenheter.
Bristen tycks ha benägenhet att sprida
sig från storstadsområdena till nästan
alla tätorter i landet i övrigt.

Det är också viktigt att lägenheterna
byggs där det finns arbetskraft, plats att

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

101

Vid remiss av statsverkspropositionen in. ni.

bygga på och möjlighet att skaffa kapital.
Planeringen gynnas inte av att man
i vissa fall släpper till möjligheter och
strax därefter slår till bromsarna, utan
den gynnas av en lugnare och jämnare
takt. Man bör överlåta åt de mindre enheterna
att sköta och planera en del av
verksamheten, och det behövs en liberalare
tillståndsgivning från de statliga
myndigheternas sida. Jag tror att hela
vårt land, både tätbygd och glesbygd
skulle tjäna på en sådan lugnare takt.

Vi upplevde i fjol hur det blev en
onormalt stor igångsättning under den
sista månaden därför att möjligheterna
på sina håll inte hade utnyttjats tidigare
på grund av kapitalbrist, som i sin
tur berodde på att kapitalet inte hade
släppts fram. På slutet medverkade regeringen
till att nästan »klämma fram»
kapitalet, och då kom under december
månad denna onormalt stora igångsättning,
som måste påverka även planeringen
för detta år. En jämnare och lugnare
takt rekommenderas och är väl
inte så omöjlig att nå. Jag har många
exempel på orter där man har fått avbryta
seriebyggande. Man har planerat
en etapp för att kunna fortsätta på nästa,
man har ordnat kapital och arbetskraft
har funnits på platsen, som man
varit tvungen att flytta därför att man
inte fått tillstånden. Det är inte god ekonomi
och planering.

För några år sedan myntades uttrycket
att man ville bygga till den siste
muraren, och jag tycker att vi i dag
skulle försöka att över hela landet få
möjligheter att bygga till den siste byggnadsarbetaren.
Vi behöver sannerligen
få bostadsbristen ur världen, både i stora
tätorter och på mindre orter i landet.

En detalj i sammanhanget som jag
inte vill underlåta att beröra har samband
med att man exempelvis för att
dra fram en trafikled river byggnader
av vad slag det vara må. I Södertälje
rives en kyrka, och på grund av de hårdare
restriktioner som råder på byggmarknaden
får man inte tillstånd att

bygga upp en ny. Jag anser det otillständigt
att vägra återuppförande av
byggnader som rivs under sådana förutsättningar.
De är inte att jämföra med
normal byggnation, som kan planeras
av vederbörande i vanlig ordning. Då
bör det enligt min mening finnas undantagsmöjligheter
för ifrågavarande
församlingar, så att de kan få återuppföra
sin kyrka på en annan plats, när
det gäller rivning som aktualiserats på
grund av trafikleders framdragande
eller dylikt.

U-hjälpen har varit på tal, och jag
kan inte underlåta att avslutningsvis
säga några ord om den, herr talman.

Herr Börjesson i Glömminge sade att
vi kan göra så litet, och det är väl riktigt.
Men om vi nöjer oss med att säga
att vi kan göra så litet, blir det ju ingenting
utfört. Jag har i tidigare sammanhang
när det gällt våra jordbruksavtal
— bl. a. det s. k. Danmarksavtalet —
påpekat att det inte är riktigt av oss att
i dessa världssvältens tider inskränka
vår livsmedelsproduktion, hur liten betydelse
den än kan ha i det stora världssammanhanget.
Nej, vi måste efter måttet
av vår förmåga även här göra vår
insats.

Och var jag slutligen ville understryka
är att vi bör handla med lojalitet
som riktmärke, lojalitet inte bara mot
våra närmaste, inte bara mot vår egen
grupp i samhället, inte bara mot vårt
eget land och inte bara mot våra egna
landsmän utan mot samtliga de människor
som bebor den värld, där avstånden
i dag blir allt mindre och mindre
rent geografiskt och där man borde
kunna hoppas att avstånden även när
det gäller den mänskliga kontakten
människorna emellan skulle bli mindre.
Denna maning om lojalitet över alla
gränser må, herr talman, vara mitt sista
ord i denna remissdebatt.

Herr NORDSTRANDH (h):

Herr talman! Inspirerad av att — om
jag undantar dem som väntar på sin tur

102

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

i talarlistan — något tiotal ledamöter
ännu dröjt sig kvar i kammaren för att
hedra de tappra kamraterna här i talarstolen,
skulle jag vilja påstå, att årets
statsverksproposition avsevärt kan komma
att försvåra grundskolans, det nya
gymnasiets och fackskolans genomförande
enligt läroplanernas intentioner.
Skolöverstyrelsens arislagsäskanden har
prutats så kraftigt, att åtskilliga av de
allra nödvändigaste byggena för grundskolan
inte kan påbörjas. Elever, som
flyttar från glesbygder till tätorter, kommer
att få uppleva det ganska egenartade,
att de nästa år kan få åka skolskjuts
tillbaka till den nedlagda skolan i glesbygden
därför att man inte kunnat ordna
lokaler i det större samhället.

Lärarna kan inte genomföra läroplanen
i provisoriska lokaler, som får otillräcklig
utrustning, och de lärare, som
skall börja undervisa i det nya gymnasiet
till hösten, kan inte få den fortbildning
de behöver. Över huvud taget:
Fortbildningsprogrammet, som skulle
genomföras på fem år, kan gå i stöpet,
och det nya gymnasiets elever får —
det är helt ofrånkomligt — under lång
tid lärare som ej utbildats för de krav
som ställs på dem. Därutöver sätts —
vilket kanske inte så många observerat
— folkbildningen på sparlåga.

Sådan är den ganska dystra sanningen,
om man vill se verkligt realistiskt
på årets statsverksproposition vad gäller
den ecklesiastika huvudtiteln. Löftenas
tid synes nu vara förbi, och vi står inför
den kalla verkligheten. Visserligen
blir — det har utlovats — ingen elev
och ingen klass utan golv, väggar och
tak, men det pedagogiska innehållet blir
det si och så med. Vårt skolväsen kan
komma att närma sig något som kan
kallas en allmän kris. I fråga om lärarförsörjningen
har krisen redan inträtt
sedan flera år tillbaka. Orsakerna därtill
har varit och är flera. Låt mig kort
beröra ett par som osökt inställer sig nu
vid remissen av årets statsverksproposition.

För att en verksamhet av vad slag den
vara må skall fungera väl fordras bland
annat en god personalpolitik. Personalen
skall känna sig uppskattad, ha en
hygglig löneutveckling, goda arbetsförhållanden
och en känsla av att den betyder
något för verksamheten. Detta har
man sedan länge insett inom det enskilda
näringslivet och på sina håll även
inom statsförvaltningen, dock i flera avseenden
tyvärr inte på det ecklesiastika
området.

Som exempel på ett förvänt sätt att
sköta personalpolitiken kan tas förra
årets förhandlingar om professorslönerna.
Såsom villkor för en uppflyttning av
professorerna med en lönegrad ställdes
krav på en 50-procentig ökning av den
timbundna undervisningsskyldigheten

— ett krav som uppenbarligen härrörde
från ecklesiastikdepartementet. Förslaget
var inte bara fientligt mot forskning
och forskarhandledning — det var även
ett skolexempel på en dålig personalpolitik.

I fråga om lärarna har frågan om deras
löneställning skjutits från förhandlingsomgång
till förhandlingsomgång
med mycket krystade motiveringar.
Folkskollärarna fick i fjol ett mycket
välbehövligt lönelyft, vilket dock hade
låtit vänta länge på sig. Gruppen hade
legat stilla lönegradsmässigt under en
lång tid.

Universitets- och läroverkslärarna har
under de senaste åren fått vidkännas —
det tål att upprepas även om det har
tagits upp åtskilliga gånger i pressen —
inte bara eu relativ försämring i förhållande
till löneutvecklingen i allmänhet
och på andra statliga områden utan
till och med en absolut försämring. Den
efter skatt behållna inkomsten, uttryckt

— om nu detta är möjligt — i ett enhetligt
penningvärde, har minskat, samtidigt
som medborgarnas privata konsumtion
i allmänhet ökar.

Skol- och universitetsväsendet genomgår
stora reformer, under vilka personalens
helhjärtade medverkan under

Nr 3

Torsdagen den 20

Vid

svåra förhållanden och med otillräckliga
resurser och hjälpmedel är av avgörande
betydelse. Kan det då vara rimligt
— det måste man fråga sig — att
ställa skolornas och universitetens lä
rare och forskare utanför den standardutveckling,
som de själva i så hög grad
bidrar till att skapa?

Det är förvisso inte bara en fråga om
löner. Det gäller också pensionsåldrar,
arbetstid, andra anställningsvillkor och
arbetsförhållanden. Det gäller skatter
och priser, och det gäller viljan att lyssna
på personalen och dess organisationer
och låta dem få medinflytande. Med
den personalpolitik, vilken på sistone
låtit höra av sig en hel del, är det inte
underligt, om benägenheten för läraryrket
minskar.

Finansministern talar i år i skarpare
ordalag än någonsin till parterna på
arbetsmarknaden och manar dem till
återhållsamhet i lönefrågorna. Man frågar
sig onekligen, om denna förkunnelse
kan vinna gehör, när man som jag
har en viss anknytning till de stora personalorganisationerna.
De hårda orden
kommer från den som med sin skattepolitik
genom arbetshämmande marginalskatter
driver lönebuden i höjden.

Stora grupper främst bland tjänstemännen
— bland dem lärarna —• kan
med ett slösande rikt illustrationsmaterial
påvisa, att skattepolitiken utformas
på ett sätt som icke är till fördel för
dem. De ser en mot dem partiskt inställd
regering under LO:s påverkan,
och det är inte underligt, att deras tålamod
är svårt anfäktat. Det är bara att
konstatera att så är fallet. Klimatet för
stabiliseringsappeller är inte — det kan
jag försäkra — precis det bästa. Inflations-
och skattekronor är värdelösa
kronor för löntagarna.

Vi står närmare en urladdning — det
bör nog framhållas — på vissa delar av
arbetsmarknaden än på många år tidigare.
Detta gäller inte minst lärargrupperna
på alla nivåer. Konfliktuppmarschen
är tyvärr ett ofrånkomligt faktum.

januari 1966 em.

remiss av statsverkspropositionen m. m.

Vill man åstadkomma eu god lärarrekrytering,
är den naturliga vagen att
förbättra löne- och andra arbetsvillkor,
så att lärarjobbet blir attraktivt. Helt
häpnadsväckande är, att inte ens skolöverstyrelsen
och universitetskanslersämbetet
under sina nuvarande chefer
vill inse detta utan i stället, med föga
framgång, önskar leka biträdande finansministrar.
De båda ämbetenas underliga
konstgrepp med diverse nedskärningar
av den framtida lärarutbildningen
är helt oförklarliga, om man
inte är ute för att tjäna pengar på bristande
lärarkompetens och besvikna, för
att inte t. o. m. säga lurade elever. Argumenteringarna
är så svaga, krokiga
och haltlösa att man känner sig generad.

Vi får hoppas, att ecklesiastikministern
bättre beaktar den verkliga sakkunskapen,
när han nu går att låta
skriva det förslag till en reformering
av klass- och ämneslärarutbildningen,
som förebådas i statsverkspropositionen.
Lärarna på universitets- och
skolområdet är inte bara en angelägenhet
för de fackliga organisationerna och
för det nya statens avtalsverk. De är
också en angelägenhet för hela vårt
folk och därmed för regeringen. Goda
universitet och goda skolor kräver en
god personalpolitik. Det betyder i flera
avseenden en annan personalpolitik än
den nuvarande.

Till slut ett i sammanhanget belysande
citat ur vår icke understödda press:
»Jag har», upplyser herr grundrektor
Hagwald i Grönköpings veckoblad,
»lyckats besätta alla lediga lärartjänster
med vikarier. Lyckligtvis är många av
dem, som inte lyckades komma in vid
något lärarseminarium, villiga att taga
något vikariat, vilket avsevärt lättat situationen.
»

Så uttrycker man sig då man är mild
i ord men stark i sak.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

104

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1960 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr SJÖNELL (ep):

Herr talman! I Kungl. Maj ds tal vid
riksdagens högtidliga öppnande konstateras
att vårt lands förhållande till
främmande makter är gott. Av den vid
samma tillfälle av regeringen presenterade
finansplanen framgår att vårt
lands förhållande till egna makter däremot
inte är särskilt gott. Med egna
makter avser jag då de element i vår
ekonomi som tillsammans är avgörande
för dennas tillstånd och utveckling
och därmed också för våra möjligheter
till fortsatt standardökning. Det är faktorer
sådana som konsumtionsvolymen,
investeringarnas höjd, exportvolymen,
penningvärdeutvecklingen m. m. som
med en viss travestering kan betecknas
som »egna makter».

Finansplanen, i vilken utlämnas det
recept med vars hjälp regeringen avser
att vårt förhållande till de egna
makterna skall förbättras och därmed
sjukdomssymptomen i samhällsekonomien
kunna avlägsnas, måste tyvärr
konstateras vara ett på de flesta punkter
orealistiskt och på önsketänkande
grundat aktstycke. Finansministern uttalar
i finansplanen med all rätt sin
oro över framför allt bytesbalansens
utomordentligt ogynnsamma utveckling
under det gångna året. Underskottet i
bytesbalansen har stigit från 60 miljoner
kronor år 1964 till nära 1 400 miljoner
kronor år 1965, en försvagning
som inte minst på grund av den snabbhet
varmed den negativa trenden mognat
ut är rent olycksbådande. Men, som
sagt, det recept som han presenterar
kan knappast betraktas som förtroendeingivande.
I varje fall kan de föreslagna
åtgärderna inte vara tillräckliga.

Den primära åtgärd som i vikt och
betydelse borde överskugga allt annat
vore att ta ett stort och samlande grepp
för att komma till rätta med penningvärdeförsämringen.
Tyvärr synes inflationen
tendera att snabbt accelerera,
och då är problemet att bemästra denna
utveckling givetvis i dagens läge det

allra främsta. Både av statsverkspropositionen
och av vad som anförts från
regeringsbänken tidigare under denna
debatt framgår det klart att man inte
vill ta det stora och samlande grepp
mot inflationen som har krävts av oppositionen
och som borde vara alldeles
nödvändigt. Det är tyvärr, herr talman,
bara att notera detta.

När det sedan gäller försämringen av
bytesbalansen, som är utomordentligt
allvarlig, och nödvändigheten att snabbt
öka exportvolymen, måste det uppenbarligen
till särskilda åtgärder. Man
måste alltså ge exportindustrien speciella
möjligheter att öka sin konkurrenskraft.
Detta är för resten nödvändigt
även för den övriga industrien.

I ett läge då arbetskraftsvolymen väntas
fortsätta att sjunka — enligt 1965 års
långtidsutrednings beräkningar med 0,3
procent per år — är det mer nödvändigt
än någonsin dels att skapa förutsättningar
för en snabb och kraftig
ökning av industriens investering, dels
att hålla nere kostnaderna så mycket
som möjligt.

För att uppfylla den målsättningen
vore en förstahandsåtgärd naturlig och
motiverad, nämligen att avskaffa den
avgift på industriens investeringar vid
byggnader och maskiner som omsättningsskatten
i sin nuvarande utformning
utgör. Jag är emellertid, herr talman,
medveten om att det inkomstbortfall
som en dylik åtgärd skulle medföra
blir av sådan storleksordning, att det
inte är möjligt att ensidigt vidtaga den
i dagens ansträngda budgetläge. Vad
som däremot skulle kunna vara möjligt
att göra och som säkerligen skulle
få gynnsamma verkningar när det gäller
att stabilisera samhällsekonomien och
få till stånd en positiv bytesbalans, vore
införandet av en mervärdeskatt — något
som här tidigare har förordats av
många talare på oppositionssidan. För
drygt ett år sedan föreföll finansministern
inte ointresserad för denna skatteform,
men han ändrade sig som be -

105

Torsdagen den 20

Vid

kant, av okänd anledning, och sköt det
omsorgsfullt utarbetade mervärdeskatteförslaget
på framtiden.

Här skall inte ordas om mervärdeskattens
olika tekniska detaljer — det
har man gjort tillräckligt både här och
i andra sammanhang — men denna
skatteform har, som jag nyss påpekade,
avgörande fördelar framför andra.

Den medför en i förhållande till priset
likformig beskattning av varor och
tjänster, eliminerar den nuvarande omsättningsskattens
kumulativa effekt att
träffa även produktiva investeringar i
byggnader, maskiner och inventarier
och en del andra företagskostnader.
Den kan konstrueras så, att den verkar
neutralt med avseende på det internationella
handelsutbytet.

Det sistnämnda innebär en utomordentligt
väsentlig effekt sett mot bakgrund
av vår försämrade bytesbalans.
Importvaror kommer att belastas med
en skattetyngd likvärdig med den som
drabbar varor som producerats inom
landet för hemmakonsumtion, och exporten
kommer icke att tyngas av någon
skatt. Den nuvarande omsättningsskatten
medför bl. a. att de svenska exportföretagen
drabbas av kostnader som
deras utländska konkurrenter inte har,
medan de varor, som dessa säljer hit,
undgår denna verkan av omsättningsskatten.

Vill man öka exportvolymen och
minska importen, kan sistnämnda system
inte anses vara särskilt klyftigt,
i varje fall inte på längre sikt. En mervärdeskatt
i den allmänna form, som
allmänna skatteberedningen tänkte sig,
skulle väsentligt öka näringslivets möjligheter
till produktiva investeringar
— något som inte är självändamål för
företagen utan som ganska snart skulle
få gynnsamma följder för konsumenterna
genom att en ökad mängd varor
kommer fram. Detta ökar nämligen konsumenternas
valmöjligheter och stimulerar
konkurrensen i fråga om både priser
och kvaliteter. Dessutom kommer
4* — Andra kammarens protokoll 1966.

januari 1966 em. Nr 3

remiss av statsverkspropositionen in. in.

enligt utfästelse från näringslivet priserna
att sänkas på en mängd varor,
som befrias från de nuvarande punktskatterna
om en mervärdeskatt införs.

De inkomsttagare som har den lägsta
skatteförmågan måste vid införandet
av en mervärdeskatt kompenseras särskilt
med t. ex. höjda folkpensioner,
ökade barnbidrag, större bostadsrabatter
etc.

De nyss angivna möjligheterna till
ökning av de produktiva investeringarna
skulle inte minst få betydelse för
mindre företag. Dessa diskrimineras
fortfarande i olika avseenden på ett sätt
som inte kan tolereras. Med hänsyn till
den framskridna tiden, herr talman,
skall jag avstå från att ge närmare
exempel härpå. Jag vill nu bara säga
att småföretagen t. ex. inte kan skapa
investeringsfonder därför att de i allmänhet
drivs som enskilda firmor vilka
inte får göra avsättningar till sådana
fonder.

När det vidare gäller att öka det egna
kapitalet, vilket är så viktigt för
företag som vill utvecklas, så är nyemissionsvägen
stängd.

Med litet god vilja skulle denna orättvisa
mot de mindre företagen kunna
undanröjas. Att så sker är viktigt inte
minst därför att dessa företag fyller en
så viktig servicefunktion i vår ekonomi,
en funktion som bl. a. är av avgörande
betydelse för våra snabbt växande
storindustrier. Dessa skulle i dag
näppeligen klara sig i konkurrensen
utan tillgång till en rad skickliga underleverantörer
inom vår mindre industri.

När det gäller industrien och dess
produktionskapacitet påpekade jag tidigare
att enligt 1965 års långtidsutredning
arbetskraftens volym, mätt i antalet
arbetstimmar, beräknas komma att
minska med 0,3 procent under nästa
femårsperiod. Minskningen skulle bli
ännu större om vårt land inte kunde
utnyttja det arbetskraftstillskott som
invandrarna utgör. LångtidsutredningAr
3

106 Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

en räknar med ett årligt invandringsöverskott
på 10 000 personer. Det gäller
emellertid att skapa förutsättningar
för att de människor som invandrar hit
så snart som möjligt blir effektiva kuggar
i vårt samhällsmaskineri. Härvidlag
räcker det inte att anlägga rena
nyttosynpunkter, det räcker inte att
fortast möjligt utbilda och fortbilda
dem som söker sig hit för att få sin utkomst.

Dessa människor måste först och
främst anpassas i vår miljö, för att de
skall kunna assimileras hundraprocentigt.
Detta måste vara det grundläggande
målet för invandringspolitiken.
Vi får inte handla så att vi här i landet
får främlingskolonier, där invandrarna
lever isolerade och utan kontakt med
den infödda befolkningen och där känner
sig stå utanför gemenskapen på
arbetsplatsen och andra ställen. Om
vårt sätt att behandla invandrade
människor skulle få sådana följder vore
detta både inhumant mot de enskilda
individerna och föga rationellt ur samhällsekonomisk
synpunkt.

Jag anser, herr talman, att de åtgärder
som redan vidtagits av vederbörande
myndigheter och av många företag
i form av undervisning i svenska,
kurser i samhällskunskap o. s. v. är
mycket lovvärda. Ytterligare sådana åtgärder
kan säkerligen vidtagas i syfte
att underlätta en god miljöanpassning.
Men jag tror att språkundervisningen
och kursverksamheten måste göras obligatoriska,
åtminstone för de invandrare
som inte siktar bara till en korttidsanställning.
Speciellt viktigt torde detta
vara när det gäller de hustrur till invandrarna,
som inte går ut i förvärvslivet
utan stannar i hemmen och som
där i många fall blir mer isolerade än
maken, som har kontaktmöjligheter på
arbetsplatsen, och mer isolerade än
barnen, som får kontakter i skolan.

Det bör alltså enligt min mening
göras klart för alla utländska medborgare
som vill bosätta sig här i landet,

att de måste undergå en obligatorisk
språkundervisning och undervisning i
svensk samhällskunskap och eventuellt
även i några andra ämnen. Ett obligatorium
av detta slag är säkerligen —
även om ordet obligatorium kanske inte
är så lustbetonat — i ett korttidsperspektiv
rationellt, och det underlättar
dessutom miljöanpassningen, något som
på lång sikt får betydelsefulla humanitära
följdverkningar till båtnad för alla
parter. I varje fall är ett sådant obligatorium
inte så inhumant mot invandrade
människor som sålt sina sista ägodelar
för att få ihop till en Sverigebiljett,
som det obligatorium man nyss
infört och som kallas arbetstillstånd.
Framför allt vore det obligatorium jag
talar om inte så inhumant som det sätt
på vilket man tillämpar bestämmelserna
om arbetstillstånd. Den sake-n har
behandlats tidigare, och jag skall inte
gå in närmare på den.

När man talar om människor som på
grund av misär och de små utkomstmöjligheterna
i det egna landet begett
sig hit för att söka sig en bättre
framtid, är det naturligt att tanken också
går till u-ländernas folk. Det tidigare
uppställda målet, att vi liksom
övriga länder skulle avstå en procent
av vår nationalinkomst som hjälp till
u-länderna, synes i dag mer fjärran än
någonsin. Vår u-hjälp kommer enligt
regeringens förslag under kommande
budgetår att utgå med några tiondels
procent av nationalinkomsten — en för
ett så rikt land som Sverige genant låg
siffra.

Jag är, herr talman, övertygad om
att fler människor här i landet än s. k.
initierade bedömare har klart för sig
är beredda att slå av en del på standardökningstakten
för att hjälpa uländernas
folk. Ett lämpligt och smidigt
instrument, med vars hjälp denna
hos de breda lagren av vårt folk inneboende
vilja att öka vårt bistånd till
u-länderna skulle kunna konkretiseras,
ger den av mig tidigare behandlade mer -

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

värdeskatten. Denna skatteform innebär
ju bl. a. att importen blir skattebelagd
liksom alla inom landet producerade
varor som konsumeras bär hemma.

Det skulle säkerligen inte möta några
oöverstigliga tekniska svårigheter att
med hjälp av handelsstatistiken få fram
hur stor del av mervärdeskatten, om
den nu införs, som drabbat importen
från u-länderna. Den framräknade summan
som sålunda representerar den del
av den totala mervärdeskatteintäkten
som drabbat u-ländernas import borde
tillföras en särskild u-hjälpsfond, vars
medel sedan skulle kunna ställas till
internationella u-hjälpsorgans förfogande
och komma u-landshjälpen till del.

Det är möjligt att en införd mervärdeskatt
genom denna metod att söka
öka u-landshjälpen kanske måste utgå
med ett något högre procenttal än vad
som annars skulle erfordras med hänsyn
till nödiga skatteintäkter. Jag är,
lierr talman, emellertid säker på dels
att majoriteten av vårt folk i så fall
skulle vara beredda att ta den ökning
i det individuella skattetrycket, som
kunde föranledas av det framlagda skatteförslaget,
dels att dess realiserande
vore en enkel och effektiv metod att
komplettera u-hjälpen från vårt land i
dess nuvarande form, en hjälp som naturligtvis
måste få fortsätta såsom hittills.
Mitt förslag är alltså avsett att vara
en komplettering till denna hjälp, men
kompletteringen representerar måhända
ett aktningsvärt belopp eftersom
importen från u-länderna är relativt
stor för närvarande och tenderar att
vara i stadigt stigande.

Herr PETERSSON (h):

Herr talman! Den sena timmen gör
att jag kommer att försöka att fatta
mig kort.

Den som läser årets finansplan blir
brydd. Med all rätt påpekas att svenska
varor blivit svåra att exportera och att
vår hemmamarknadsindustri fått ökad
konkurrens av importvaror. Kombina -

tionen av detta har gett som resultat
1 400 miljoner i importöverskott och för
att råda bot på den saken inför regeringen
nya skatter på bilismen, telefonsamtal
och spritvaror på sammanlagt
ca 600 miljoner kronor.

Skall de här utgiftshöjningarna, som
ytterligare fördyrar svensk produktion,
slärka svenska varors konkurrenskraft
gentemot produkter från andra länder?
Höjda drivmedelsskatter och telefonavgifter
måste ytterligare fördyra svenska
varor och därigenom få direkt motsatt
effekt till den finansministern säger sig
eftersträva. Vore det inte uppriktigare
av regeringen att erkänna att skattehöjningarna
behövs för att klara budgeten?
Tyvärr är det också de delar av
vårt land, där avstånden är störst, som
får allra mest känning av de av finansministern
föreslagna skatterna. Med gemensamma
krafter om än på något olika
vägar har partierna arbetat för att
med aktiva lokaliseringsinsatser stärka
näringslivet i vårt lands glesbygder.
Mycket återstår dock innan produktionsklimatet
blir bra. Regeringens nya
skatter kommer att tyngst drabba Norrlands
människor och näringsliv, som
redan brottas med de största avståndskostnaderna.

Jag tror inte att de av regeringen föreslagna
åtgärderna kommer att ha någon
stimulerande effekt på näringslivets
konkurrensförmåga eller bromsa
upp inflationen. Troligen kommer den
ofördelaktiga utvecklingen av exportbalansen
att fortsätta, om inga andra
åtgärder sätts in än vad regeringen nu
föreslår. Mycket talar för att kostnadsspiralen
i vårt land kommer att fortsätta
stiga och att vi får uppleva en
avsättningskris över vidare fält än t. ex.
textilvaror, skoproduktion och stålvaror,
där redan utlandskonkurrensen bereder
svenska företag utomordentliga
bekymmer. Får vi sådana vidare avsättningsbekymmer,
är det risk för att de
kommer att i mycket hög grad drabba
just norra Sverige.

108 Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Detta kan också bli en mycket besvärlig
sak när det gäller vår aktiva lokaliseringspolitik,
som rentav kan få en
allvarlig knäck genom dessa svårigheter.

En enda huvudtitel har fått mindre
pengar än förra året, nämligen den
fjärde, och det mest förvånande är att
det också är den enda huvudtitel som
har en samlad, långsiktig planering, utarbetad
i samarbete med företrädare för
riksdagens fyra största partier, biträdda
av landets främsta expertis. Regeringen
föreslår nu en nedprutning med cirka
100 miljoner av anslaget till byggnader
och befästningar och med cirka 250
miljoner på beställningsbemyndiganden
av tygmateriel. Det medför naturligtvis
en ryckig försvarsplanering och därmed
högre kostnader för samma försvarskraft.
Det torde också medföra besvärande
driftomläggningar, som kommer
att påtvingas vissa företag, och angelägna
byggnadsarbeten kommer att senareläggas
och säkerligen fördyras.

När 1962 års försvarskommitté uttalade
att försvarsbeslutet skulle kunna
omprövas, om det statsfinansiella läget
påtagligt försämrades, avsåg den
säkerligen icke att en sådan omprövning
skulle behöva ske i dagens läge med
kraftig högkonjunktur, full sysselsättning
i större delen av landet och sjunkande
relativa kostnader för försvaret.
Men finansministern och därmed regeringen
anser att just under kommande
budgetår måste 350 miljoner av försvarsanslagen
tillfälligt frysas in för
senare användning. Under fjolårets remissdebatt
försäkrade finansminister
Sträng att försvarsöverenskommelsen
var ett avtal av sådan art, att regeringen
och övriga medverkande skulle känna
sig helt bundna under avtalsperioden.
Detta i motsats till skatteberedningens
enhälliga kompromissförslag om omläggning
av skatterna. Där betraktade
sig regeringen inte alls som bunden,
utan ansåg sig kunna laga efter läglighet.
I interpellationsdebatten i höstas försäkrade
försvarsminister Andersson

herr Virgin i första kammaren att det
inte alls var fråga om att minska försvarsanslagen,
utan uteslutande om att
göra en anpassning av försvarsbeställningarna
till det rådande konjunkturläget.

Två av regeringens medlemmar har
alltså utan invändning från någon kollega
försäkrat, att försvarsöverenskommelsen
skall gälla och att eftersläpningen
således skall inhämtas. Men blir det
verkligen så? Den nuvarande försvarsöverenskommelsens
sista budgetår bestäms
under denna vårriksdag, och i går
påpekade också finansminister Sträng
det välkända förhållandet att det anslagsbelopp
som gäller för nästa års
försvarsbudget diskuteras som bäst i
försvarsutredningen. Visserligen försäkrade
herr Mellqvist under gårdagen att
besparingen var temporär och att försvarets
målsättning skulle fullföljas, men
är herr Mellqvist i detta fall talesman
för hela den socialdemokratiska riksdagsgruppen?
Jag hoppas att så är förhållandet,
men jag vågar inte lita därpå.

Mycket talar tyvärr för att förskjutningen
till kommande år av 350 försvarsmiljoner
är en eftergift för vänsterradikala
och kommunistiska krav. Vid
förra årets riksdag hade kommunisterna
en motion, i vilken äskades en prutning
av försvarskostnaderna med drygt 300
miljoner kronor. Man hemställde att
riksdagen skulle besluta om utgiftsstopp
för militärkostnaderna vid det löpande
budgetårets övre gräns. Statsutskottet
anförde bl. a. i sitt enhälliga utlåtande
nr 4, att riksdagen vid fattandet av 1963
års försvarsbeslut underströk angelägenheten
av att den då beslutade kostnadsramen
inte annat än i exceptionella
situationer rubbades med hänsyn till
skiftande tendenser i det utrikes- och
militärpolitiska läget. Utskottet avstyrkte
motionsyrkandena, som sades syfta
till en radikal förändring av den träffade
försvarsöverenskommelsen. Riksdagen
beslöt utan votering i enlighet
med utskottets förslag.

I år föreslår regeringen själv en ned -

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Nr 3

109

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

prutning som är något större än den
kommunisterna föreslog föregående år.
Regeringen vill, som jag nämnde, minska
försvarskostnaderna med 350 miljoner
och försäkrar samtidigt att detta ingalunda
bryter mot den ingångna försvarsöverenskommelsen
eller avser att
minska vår försvarskraft eller våra försvarskostnader
på längre sikt. Det torde
emellertid vara svårt att få folk utanför
regeringspartiets innersta krets att
inse den tydligen oerhörda skillnaden
mellan kommunisternas avsikter i fjol
och regeringens avsikter i år med en
nedprutning av 300 respektive 350 miljoner
av försvarsanslaget.

Regeringen hoppas väl att de som
anser att den ingångna försvarsöverenskommelsen
skall hållas litar på vad finans-
och försvarsministrarna sagt, nämligen
att nedprutningen ingalunda innebär
ett avtalsbrott eller några besparingar,
medan kommunisterna och andra
vänstersinnade skall uppfatta nedprutningen
på 350 miljoner kronor som
en reell sänkning av försvarskostnaderna.
Mycket tyder också på att den verkliga
innebörden av förslaget kommer
att hållas dold till efter höstens val. För
detta talar bl. a. regeringens allmänna
lust att skjuta avgörandena framför sig
i frågor där regeringspartiet har svårt
att få till stånd en inre enighet — andra
exempel därpå är frågan om taktiska
kärnvapen, frågan om författningsreformen
och den mindre frågan om mellanöl
eller inte.

Herr talman! Troligen känner sig
regeringspartiets taktiker mycket tillfredsställda
med regeringens finurlighet
i denna för socialdemokraterna
känsliga fråga. Men det demokratiska
styrelsesättets viktigaste person, den enskilde
väljaren, kommer troligen inte på
valdagen att äga kännedom om huruvida
socialdemokraterna avser att fullfölja
försvarsöverenskommelsen eller
låta sänkningen av försvarsanslaget slå
igenom under kommande år. Detta är
ett dubbelspel som inte hedrar någon

regering, knappast heller gagnar något
regeringsparti.

Herr LINDAHL (s):

Herr talman! Tillsammans med några
socialdemokratiska riksdagskolleger
har jag vid innevarande riksdag väckt
förslag om en ny pressutredning — en
motion som mötts med välvilja också i
den borgerliga pressen. Utgångspunkten
för oss motionärer har varit samhällets
skyldighet att informera medborgarna.
Mångfalden av lagar och institutioner
gör det svårt för den enskilde
att överblicka hela fältet och
hålla reda på sina rättigheter och skyldigheter.
Nya reformer beslutas och
gamla ändras ständigt, och vår rikt
differentierade dagspress svarar för att
medborgarna blir sakligt och korrekt
informerade. Men dagstidningarnas antal
har som bekant starkt reducerats
och faran för en pressmonopolistisk utveckling
är nu uppenbar inte bara på
flera håll i landsorten utan också i de
stora Stockholms- och göteborgsregionerna.

I motionen pekas på den fria åsiktsbildningens
stora betydelse och på att
olika röster i presskören utgör en balansfaktor
och en rättsgaranti för den
enskilde medborgaren. Mot denna bakgrund
är det inte så märkligt att tidningsdöden
i princip beklagas av alla.
Inte minst i borgerlig press har exempelvis
beslutet om Stockholms-Tidningens
nedläggning livligt beklagats. Man
kan emellertid inte räkna med att utsatta
tidningar skall överleva endast på
grund av aldrig så välvilliga presskommentarer
i de tidningar som har sitt
på det torra. Det bör enligt motionärernas
mening nu finnas goda utsikter
att över partigränserna skapa förståelse
för den här endast hastigt antydda problematiken.

Som en bland många andra tänkbara
åtgärder har i motionen en bättre samhällsinformation
genom bl. a. en kraftigt
ökad samhällsannonsering starkt

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

understrukits. För pressen skulle detta
bli en icke föraktlig inkomstkälla. Kanske
skulle vi, om viljan är god, kunna
åstadkomma ett tidningsvänligare klimat
i vårt land. Förutsättningen är att
vi med mindre hetsighet än vad som
var möjligt förra året kan resonera igenom
dessa frågor. De olika mer eller
mindre praktiska förslag som valsat omkring
i tidningsdebatten bör bli föremål
för utredning. Tidningarnas problem
kan inte lösas, men i varje fall
reduceras genom generella åtgärder på
annonseringens och distributionens område.

I den nämnda motionen har föreslagits
att representanter för Tidningsutgivarföreningen
skall ingå i den tilltänkta
utredningen. Här tillgänglig expertis
bör utnyttjas, ty problemen på
detta område är förvisso komplicerade.
En rikt differentierad dagspress är av
stort värde för hela vårt folk och en
fri och stark press är för skilda meningsriktningar
av stor betydelse. Vi
bör därför utan dröjsmål ta upp dessa
frågor till förnyad prövning. I annat
fall riskerar vi att tidningsdöden kommer
att fortsätta sitt härjningståg. Om
vi inte vill ha en sådan utveckling,
bör allt som kan göras för att underlätta
pressens verksamhet ingående prövas.

Så några ord om prisfrågorna. Priserna
har från november 1964 till november
1965 stigit med drygt 5,6 procent.
Detta kan förefalla vara en något
kraftigare stegring än året dessförinnan,
eftersom priserna från november
1963 till samma månad 1964 steg med
nästan exakt 4 procent. Härvid är emellertid
att märka att i den förstnämnda
siffran inkluderas effekten av den höjda
omsättningsskatten från den 1 juli
1965. Den totala effekten av ändringarna
i den indirekta beskattningen —
höjd omsättningsskatt samt slopade eller
justerade punktskatter — har beräknats
till 2,6 procent. Tar man hänsyn
härtill har prishöjningen, rensad

från inflytande av indirekta skatter, varit
klart mindre 1965 än 1964, vilket
också framgår av att nettoprisindex senaste
året har stigit med 3,3 procent
mot 4,5 procent ett år tidigare.

Det kan alltså inte göras gällande
att inflationen under det senaste året
fortskridit i accelererad takt. Det är
inte heller rimligt att när skattesystemet
diskuteras uttala sin anslutning till
en övergång till indirekt beskattning
för att sedan, när prisutvecklingen kommer
på tal, använda förskjutningen från
direkt till indirekt beskattning som underlag
för påståenden om ökad takt i
prisstegringen. Studerar man de uppgifter
om prisutvecklingen som lämnats
i statsverkspropositionen, finner man
att utöver höjningen av den indirekta
beskattningen en del speciella faktorer
medverkat till prisförhöjningen. Näst
alkohol och tobak har livsmedelsposten
stigit starkast, vartill bl. a. höjda
jordbrukspriser och höga priser på
frukt medverkat. Vidare har bostadsposten
stigit förhållandevis starkt.

De uppgifter om prisutvecklingen som
lämnas dels i den nya nationalbudgeten,
dels i den reviderade nationalbudgeten
för 1965 är av stort intresse
inte minst för att kunna bedöma hur
höjningen av omsättningsskatten inverkat
på priserna. Många uttalade ju
förra året farhågor för att en höjning
av omsättningsskatten skulle dra med
sig prishöjningar som gick utöver själva
skattehöjningen och på det sättet
få en inflatorisk effekt.

Hur den utvecklingen gestaltat sig
har ju belysts genom en rad utredningar
av pris- och kartellnämnden. Av särskilt
intresse är resultaten beträffande
livsmedelshandeln. Det visade sig att
prishöjningarna efter den 1 juli blev
mindre än omsättningsskattehöjningen.
Till en del berodde detta på lägre fabrikantpriser
på en del varor, varvid bland
annat sänkta eller slopade punktskatter
medverkade. En mycket betydande
roll spelade emellertid en sänkning av

Torsdagen den 20 januari 1900 om.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

handelsmarginalerna, åstadkommen genom
eu intensiv konkurrens mellan olika
block inom livsmedelshandeln,
främst i Stockholm men också på en
del andra håll. Sedermera liar visserligen
både priser och marginaler stigit
något, men ännu i oktober stannade
den genomsnittliga prishöjningen på
de undersökta sortimenten jämfört med
prisläget i juni månad vid 1,7 procent
i enskilda och 1,1 procent i kooperativa
butiker. Nytt material, belysande utvecklingen
efter oktober månad, har
insamlats och håller för närvarande på
att bearbetas.

Inom det undersökta livsmedelssortimentet
uppvisar gruppen köttvaror en
förhållandevis stark uppgång, vilket
också uppmärksammats i diskussionen.
För hela sortimentet kött, fläsk och
charkuterivaror noteras en höjning från
januari till oktober med 6,5 procent.
Tar man bort omsättningsskatten blir
höjningen 3 procent. Detta beror på
höjda partipriser. Det genomsnittliga
partipriset på hela detta sortiment beräknas
nämligen till 4,5 procent, varvid
utvecklingen dock varit olika, med
en klar sänkning för kött och en kraftig
höjning för fläsk, vilket ju också
kommit till uttryck i avräkningspriserna
till jordbrukarna. Det bör i detta
sammanhang kanske påpekas att de
skillnader, som uppkommit i fråga om
livsmedelsposten mellan konsumentpris
och pris- och kartellnämndens beräkningar
och som ibland uppmärksammats
i diskussionen, i huvudsak kan
förklaras av höga priser på vissa färskvaror.
Jag har tidigare nämnt äpplen
som exempel härpå. Även färsk potatis
och grönsaker har bidragit till att
höja den allmänna prisnivån på livsmedel.
Det är självklart att höga priser
på varor av detta slag, föranledda av
skördeförhållandena, inte har något med
omsättningsskatten att göra.

Även för övriga varuområden som
hittills undersökts gäller att prishöjningarna
i anslutning till omsättnings -

skattens ökning ansluter sig nära till.skattehöjningen.
Vissa viktiga varuområden
är emellertid ännu inte färdigbehandlade,
beroende på att undersökningarna på
grund av varornas karaktär måste förläggas
till en senare tidpunkt. Det var
inte mycken mening i att göra prisundersökningar
för kläder, medan man
höll på att realisera sommarkläderna.
Undersökningsmaterialet beträffande
kläder, möbler samt radio och TV tar
också rätt lång tid att bearbeta, men
detta arbete fortgår för fullt.

Att utvecklingen beträffande livsmedelspriserna
blev så gynnsam som fallet
varit, hänger i hög grad samman
med den snabba rationaliseringen inom
denna gren av handeln. Den har bland
annat men långt ifrån enbart tagit sig
uttryck i en snabb koncentration till
färre och större enheter. Aren 1960—•
1964 sjönk antalet enskilda butiker, anslutna
till Livsmedelshandlareförbundet,
med över 3 700, och inom konsumentkooperationen
reducerades samtidigt anlet
butiker med 2 000. År 1965 har utvecklingen
fortgått i ungefär samma
takt.

Det bör framhållas att de betydande
löneförbättringar som ägt rum för handelns
låglönegrupper skulle ha satt helt
andra spår i prisutvecklingen, om denna
rationaliseringsprocess inte ägt rum.
Alla är eniga om att processen kommer
att fortsätta, och det är självklart
att detta även i fortsättningen kommer
att betyda mycket för prisutvecklingen.
Samtidigt är det väl alldeles uppenbart
att den intensiva prisövervakningen
spelat en betydande roll, kanske framför
allt såsom en konkurrentstimulerande
faktor. Upplysning och information är
också viktiga hjälpmedel för att göra
konsumenterna prismedvetna.

Herr RINGABY (h):

Herr talman! Vad menas med att vara
handikappad? På den frågan kan ingen
ge ett entydigt svar. Gränsen där ett
handikapp börjar är mycket flytande

112

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och svår att bestämma och därtill högst
individuell. Två personer med exakt
samma fysiska skada kan ha helt olika
möjligheter att klara sig själva på grund
av olika psykiska förutsättningar.

De ansvariga i samhället har börjat
inse att åtgärder i rent vårdande och
lindrande syfte är otillräckliga för
många. Vi måste framdeles i långt större
utsträckning än hittills anstränga oss
att rehabilitera och omskola de handikappade,
försöka få fram tekniska hjälpmedel,
lämpliga bostäder och transportmöjligheter
som underlag för en inpassning
i arbetslivet. Vi har stora möjligheter
på detta område om vi bara satsar
tillräckligt djärvt och målmedvetet.
Hur skulle det vara med ett särskilt anslag
till forskning och framställning av
tekniska hjälpmedel för rörelsehämmade?
Det nuvarande mycket vaga sambandet
mellan de medicinska och tekniska
forskningsråden räcker inte.

En annan allvarlig brist är att vi vet
så litet om dessa människor, om deras
situation i samhället. Hur många är de
och under vilka betingelser lever de,
ekonomiskt och vårdnadsmässigt, hur
är deras bostadsförhållanden, transportmöjligheter
in. in.? Har alla som kan
och vill arbeta fått möjlighet till det?

I juli 1965 fick socialministern bemyndigande
att tillsätta en parlamentarisk
kommitté med uppgift att bl. a.
utreda möjligheterna till en inventering
av de handikappade. Denna inventering
måste genast komma till stånd. Vi
vet att 165 000 personer för närvarande
åtnjuter förtidspension eller sjukbidrag
och att cirka 25 000 av dessa är barn
under 16 år. En någorlunda riktig siffra
på det totala antalet handikappade föreligger
däremot inte. Lokalt har det gjorts
undersökningar, och dessa visar mycket
stora divergenser mellan län och kommuner.
I socialpolitiska kommitténs betänkande
av år 1964 anges antalet handikappade
i Stockholms län till 18,6
promille, medan siffran för Västerbottens
län däremot är hela 42,8 promille.

Mellan olika kommuner kan så stora
variationer förekomma som från 8,8
till 79,6 promille. Det skulle verkligen
vara av intresse att få veta vad dessa
skillnader beror på. Är det fråga om
olika undersökningsmetoder, olika noggrant
genomförda, eller blir det flera
handikappade på vissa orter och i så
fall varför?

År 1962 gjordes eu frekvensundersökning
i Stockholm, som visar att inte
mindre än 5 procent av invånarantalet
mellan 15 och 64 år var arbetsoförmögna
på grund av handikapp. Skulle denna
undersökning vara riktig och relevant
skulle vi ha omkring 380 000 handikappade
här i landet.

Enkäter bland dessa människor visar
att sysslolösheten är ett minst lika betungande
problem som själva handikappet.
Att få en meningsfull sysselsättning
för så många som möjligt av
dem måste därför vara ett primärt mål
att satsa hårt på. Inte bara enskilda arbetsgivare
utan även det allmänna kan
säkert göra betydligt mer i sin anställningspolitik
mot handikappade; fördomar
finns tyvärr ännu kvar på många
håll. Sysslolösheten skapar inte bara
svåra personliga problem för dessa människor
utan medför även stora kostnader
för samhället. Av den anledningen
och även med hänsyn till arbetskraftsbristen
bör vi kunna satsa mycket
stora belopp på att ge varje handikappad
ett arbete. Hur mycket offrar vi
inte på att få hit utländsk arbetskraft?

Det är alltså inte bara en humanitär
utan även en lönande åtgärd att satsa
pengar på att bereda de handikappade
sysselsättning. Hur många fysiskt mindre
krävande tjänster i den stora och
ständigt växande offentliga förvaltningsapparaten
skulle inte med fördel kunna
skötas av handikappade? Vi har inte på
långa vägar gjort vad som borde göras
på det området. Många rörelsehämmade
skulle kunna placeras i biljettluckor
och telefonväxlar för att här bara ta
ett par exempel.

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Enligt min mening gör vi på detta
område för litet för de handikappade,
och av den anledningen har jag en kritisk
syn på direktiven till den handikapputredning
som nyligen tillsatts. Den
viktiga åtgärden att inpassa de rörelsehämmade
i arbetslivet tar man för lätt
på. Jag citerar statsrådet Aspling: »I
proposition 1965: 75 har förutskickats
eu särskild utredning av olika frågor
angående omvårdnaden av handikappade.
Jag anser att denna utredning nu bör
komma till stånd. Utredningen bör inriktas
på social omvårdnad av handikappade.
Däremot bör utredningen inte
ta upp frågor som rör socialförsäkringen
eller den medicinskt betonade institutionsvården
och rehabiliteringen.»

Dessa begränsade direktiv är desto
mer beklagliga som socialpolitiska kommittén
i sitt betänkade Social omvårdnad
av handikappade — ett arbete som
den nya kommittén skall vidareutveckla
-— inte heller synes ha sysslat med
de handikappades möjligheter att erhålla
arbete. Den sociala omvårdnaden
skall naturligtvis effektiviseras på alla
sätt, men vi får inte ge vårt arbete på
detta område en generell prägel av
hjälp till socialfall. Många handikappade
sköter på ett föredömligt sätt betydelsefulla
arbetsuppgifter. Vår oavlåtliga
strävan skall vara att väsentligt
vidga denna krets.

Ett annat utomordentligt viktigt problem
i detta sammanhang är hur vi
skall kunna minska den stora invalidisering
av ofta unga människor som
sker i landsvägstrafiken. Den frågan
blir mer och mer påträngande. Statens
trafiksäkerhetsråd räknar med att två
tredjedelar av alla svårt skadade i vägtrafiken
invalidiseras. År 1964 dödades

1 248 personer i landsvägstrafiken och
över 3 500 skadades svårt. Detta betyder
att på våra vägar varje år omkring

2 400 människor invalidiseras med bestående
men. Varje år, herr talman, blir
genom landsvägstrafiken hela befolkningen
i en stad av Mariefreds storlek

mer eller mindre handikappad! Många
av dessa skadade kan naturligtvis ganska
lätt fortsätta att försörja sig, men
många måste ha hjälp med återanpassningen.

Det verkar som om vi numera hade
bemästrat polion. Det svåraste polioåret
i modern tid var 1953, då inte mindre
än 3 029 personer drabbades av sjukdomen
med förlamning som följd. Inför
denna svåra epidemi sattes alla klutar
till för att bemästra farsoten. Landsvägstrafiken
är enbart ur invalidiserande
synpunkt en ständig och ökande farsot
av nästan lika hög svårighetsgrad
som polion var år 1953. Har vi gjort allt
vad vi rimligen kan göra för att hejda
denna farsot? Svaret måste bli nej. Lekfulla
och överdådiga tonåringar, vilkas
omdöme av naturliga skäl ännu inte är
färdigutvecklat, några av dem dessutom
ansvarslösa och psykiskt instabila, är
alla i princip berättigade att köpa och
köra bil. I vissa situationer kan man om
många sådana personer som bilförare i
ordens verkliga betydelse tala om »resande
av livsfarliga vapen».

Jag är sannerligen ingen vän av förbud,
och jag inser till fullo svårigheterna
att hejda ungdomsolyckorna. Men
bär måste speciella åtgärder vidtas under
de första körkortsåren tills vederbörande
visat vad han eller hon duger till. Vi
har bara att svälja malörten, inte minst
med hänsyn till ungdomarna själva. Alla
borde kunna acceptera detta. På varje
annat område skulle genast extraordinära
åtgärder tillgripas, om man på ett
år måste redovisa 1 200 dödade människor,
2 400 invalidiserade och över
20 000 skadade samt ekonomiska förluster
på 1,5 miljard. Vi har en yrkesinspektion
med yrkesinspektörer som
reser omkring och ser på traktorer och
skördetröskor ur säkerhetssynpunkt.
Hur skulle det vara med en effektivare
trafikinspektion på vägarna?

Till slut, herr talman, vill jag bara uttala
en önskan att socialministern genom
att vidga direktiven låter den nu

114

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tillsatta handikappkommittén noga utreda
förutsättningarna för att öka de
handikappades anställningsmöjligheter.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep):

Herr talman! Jag har i mitt anförande
tänkt ta upp bara en fråga, nämligen
investeringsfondernas användning under
senare år. Det är mycket betydande
investeringar som har gjorts med dessa
medel. Fonderna kom på sin tid till
stånd som instrument i en aktiv konjunkturpolitik.
Under de senaste åren
har vi här i landet liksom i praktiskt
taget hela den västliga världen haft högkonjunktur.
Åtskilliga miljoner kronor
har i vårt land avsatts till investeringsfonder,
men åtskilliga hundratals miljoner
har också släppts fria ur fonderna
på ett sätt som inte kan vara helt invändningsfritt
med hänsyn till ändamålet
med fonderna.

Den övervägande delen av de medel
Kungl. Maj:t friställt har använts i södra
Sverige och företrädesvis inom län
och områden som haft ett starkt ekonomiskt
tryck med brist på arbetskraft
och även en stark löneglidning. Vidare
har arbetsmarknadsstyrelsen under tiden
1/7 1963—30/6 1965 haft rätt att frisläppa
medel som ett led i den försöksmässigt
bedrivna lokaliseringspolitiken.
Inrikesministern redovisar i statsverkspropositionen
att de totala investeringarna
därav uppgått till 668 miljoner
kronor, alltså en ansenlig summa. Jag
har från annat, vanligtvis välunderrättat
håll, som det brukar heta, erhållit
upplysningen att ifrågavarande investeringar
skulle uppgå till 449 miljoner
kronor, men jag har ingen anledning att
misstro inrikesministerns uppgifter.

Under tiden 1/7 1963—31/12 1965 var
den beräknade kostnaden för de objekt,
för vilka investeringsfonder fått tas i
anspråk 1 313 557 000 kronor. Det totala
investeringsbeloppet under dessa
två och ett halvt år är alltså mycket
stort.

Det är som bekant nästan undantagslöst
s. k. storföretag som praktiskt kan
utnyttja investeringsfondernas möjligheter.
Den skattelättnad som de därmed
har kan räknas i flera hundratals miljoner
kronor. Att detta medgivits av regeringen
just under rådande högkonjunktur
kan väl endast förklaras av
önskvärdheten att särskilt stimulera industriinvesteringarna.
Som vanligt har
de mindre och medelstora företagen
missgynnats. Även om syftet i och för
sig varit vällovligt kan, enligt min mening,
övervikten för de s. k. heta områdena
med fog kritiseras.

Enligt min mening har den i inte
ringa utsträckning neutraliserat de lokaliseringspolitiska
insatserna och även
givit näring åt inflationsutvecklingen.
Sålunda har t. ex. två företag i Stockholm
fått utnyttja 129 miljoner kronor
ur investeringsfonderna. Skattebortfallet
för staten uppgår därvid till samma
storleksordning som det belopp riksdagen
beviljat till lokaliseringsbidrag
för ett år.

Under den tvååriga försöksverksamheten
med investeringsfonderna som
lokaliseringspolitiskt medel utgjorde de
en mycket stor del av samhällets ekonomiska
insats. Storleken av skattebortfallet
är inte redovisad i statsverkspropositionen.
Om man gör antagandet att
två tredjedelar av investeringsbeloppet
668 miljoner kronor utgjorde investeringsfondsmedel,
torde skattestimulansen
för lokaliseringen kunna uppskattas
till cirka 225 miljoner kronor. Under
samma tid har utgått lokaliseringsbidrag
med 104 miljoner kronor. Dessutom
gavs möjligheter att erhålla lån
via företagareföreningarna och över
kommerskollegium. Per år under försöksperioden
före 1 juli 1965 kan således
bidragen i olika former för lokalisering
uppskattas till omkring 160—
170 miljoner kronor plus de lånemöjligheter
jag nyss nämnde. Detta får jämföras
med de 60 miljoner kronor i lokaliseringsbidrag
och de 100 miljoner

Torsdagen den 20 januari 190(5 em.

Nr 3

115

Vid remiss av statsverkspropositionen rn. ni.

kronor i statliga lokaliseringslån i genomsnitt
under en femårsperiod som
riksdagen beslutat om.

Av vad jag anfört framgår att lokaliseringspolitiken
gått miste om ett mycket
effektivt lokaliseringsinstrument, när nu
investeringsfonderna enligt riksdagsbeslutet
inte får användas för lokaliseringspolitiska
ändamål. Inrikesministern
framhöll vid flera tillfällen under
höstriksdagen att regeringen vid frisläppande
av investeringsfondsmedel
har som villkor ställt att viss del skall
användas som lokaliseringsmedel inom
norra stödområdet. Bl. a. skulle 900
arbetstillfällen ha lokaliserats till Norrbotten
på den vägen, och det är ju glädjande.
De exempel jag känner till har
emellertid inneburit att en mångdubbelt
större summa använts i överhettade
områden, varför lokaliseringsdelen
av investeringsfondsmedlen fått betalas
dyrt, om uttrycket tillätes. Med en sådan
politik kommer de som har att
avgöra, i vilken utsträckning medel
skall utgå ur investeringsfonderna, i
situationer där valet blir mycket svårt
att träffa. Dessa besvärliga valsituationer
skulle kunna undvikas om lokaliseringsmotivet
liksom under tiden före
den 1 juli 1965, alltså under första försöksperioden,
fick vara ett kriterium
för användningen av fonderna.

Den politik som regeringen nu för
på detta område är enligt min mening
principlös. Den har inga fasta konturer,
och den kan snedvrida den effekt
man vill att konjunkturfonderna skall
ge. Såvitt jag kan finna står politiken
inte i överensstämmelse med andemeningen
i riksdagsbeslutet. På administrativ
väg kringgår således regeringen
riksdagsbeslutet i lokaliseringsfrågan.

Nu vill jag i och för sig inte kritisera
inrikesministern — som närmast handhar
dessa ärenden — för att han gjort
på detta sätt. Centerpartiet har motionerat
om att investeringsfonderna skulle
få användas för lokaliseringspolitiska
uppgifter. Riksdagen avvisade kravet.

Nu »smäfuskar» regeringen vid sidan
om riksdagsbeslutet. Kanske gör regeringen
delta för att freda sitt samvete
— jag hoppas att regeringen inser att
riksdagsbeslutet på denna punkt inte
var tillfredsställande. Vid en jämförelse
mellan vad olika landsdelar på olika
vägar erhållit i statlig stimulans för
sysselsättning, genom investeringsfondsmedel,
genom lokaliseringspolitik, genom
rörelsestimulerande åtgärder
o. s. v., kan jag inte finna annat än att
det lett till en mycket stark övervikt
för de s. k. ekonomiskt heta områdena
i vårt land.

Detta har medfört en upphettning av
konjunkturen, som spätt på inflationstendenserna.
Det har vidare fört med
sig att arbetskraftsbristen blivit iögonfallande
på vissa orter. Bostadsbristen
har minsann inte dämts upp genom
detta, löneglidningen har varit särskilt
stark just på de s. k. heta orterna och
även ökade byggnadskostnader har enligt
vad jag kan förstå blivit följden av
denna politik.

De uppgifter jag erhållit från upplysningstjänsten
säger, att man får gå tillbaka
till åren 1951—1952 för att finna
en så stark uppgång i bostadsbyggnadskostnadsindex
som den som redovisas
för september månad 1965. Det tycker
jag är ett illavarslande tecken.

Man kan fråga sig varför investeringsfonderna
i så stor utsträckning har frisläppts
under ett högkonjunkturår som
1965 och varför de fått verka där upphettningen
av ekonomien varit så stark.
Jag kan inte tro att det varit en direkt
medveten politik från regeringens sida,
utan att det bara blivit så av andra
orsaker. Förklaringen måste ligga i att
regeringen drivit en näringspolitik i panik
för att till varje pris stimulera industriinvesteringarna,
något som vi väl
alla önskat skulle ske under de år det
är fråga om.

Man kan också ställa frågan, om det
ändå inte hade varit klokt att tillåta att
investeringsfonderna alltjämt fått an -

116

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vändas såsom ett lokaliseringspolitiskt
instrument. De skulle då i princip fylla
den uppgift, som de i stort sett är
avsedda för, nämligen att vara ett konjunkturpolitiskt
och sysselsättningspolitiskt
instrument. Dessa båda storheter
hänger som bekant mycket nära
ihop. Investeringsfonderna skulle då ha
kunnat lätta det konjunkturmässiga
trycket och bristproblemen i de mest
utsatta områdena, vilket är så nödvändigt
i dagens läge.

Det finns därför, herr talman, anledning
att komplettera lokaliseringspolitiken
på detta område med det medel,
som vi har prövat och som vi vet bär
haft så stor effekt.

Inrikesministern redovisar också i
statsverkspropositionen att sysselsättningseffekten
av lokaliseringsåtgärderna
är större än vad som framgått av de
redovisade siffrorna. Jag vill gärna instämma
i denna iakttagelse. En del län
i Norrland redovisar nu för första gången
en omsvängning i befolkningsutvecklingen.

I fjolårets statsverksproposition redovisades
hurusom lokaliseringspolitiska
åtgärder var mycket billigare och gav
en mycket bättre och varaktigare sysselsättningseffekt
än beredskapsarheten.
Det är mot denna bakgrund svårbegripligt,
att man inte ger en sådan
politik behövliga resurser. Vi anser inom
centerpartiet att lokaliseringspolitiken
inte får de resurser som den skulle
behöva.

Centerpartiets förslag har bara efter
ett halvt års erfarenhet visat sig stå i
god överensstämmelse med den praktiska
verklighetens krav. Det finns inte
anledning att hålla lokaliseringspolitiken
på svältkost. Liksom i arbetsmarknadspolitiken
bör i lokaliseringspolitiken
alla tjänliga instrument få användas
för att snabbt nå resultat. Detta är
nödvändigt inte minst för att lösa de
bristproblem exempelvis beträffande bostäder,
som är så framträdande just i
storstadsområdena.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Självfallet skulle jag
inte vid denna sena tidpunkt ha gått
upp i en debatt om lokaliseringspolitiken,
om det inte varit så, att herr Nilsson
i Tvärålund påstått dels att regeringen
har handlat på ett sätt som inte
står i överensstämmelse med riksdagsbeslutet,
dels att regeringen småfuskar.
Jag skulle vilja säga, att det finns all
anledning för herr Nilsson i Tvärålund
att antingen gå upp i talarstolen och
ta tillbaka eller också anmäla dessa
förhållanden för konstitutionsutskottet.
Jag kan inte sitta i regeringsbänken
och tolerera uttalanden av denna art i
en offentlig debatt.

Vad är det nu herr Nilsson i Tvärålund
har talat om? Jo, han har kommenterat
investeringsfondsmedlens användning
och gjort gällande att de beslut,
som finansministern har tagit och
som regeringen står bakom, inte står i
överensstämmelse med riksdagsbeslut
och gällande bestämmelser.

Herr Nilsson i Tvärålund, om en exportindustri
begär att få använda investeringsfondsmedel
i en högkonjunktur
och samtidigt kan påvisa insatser
som medverkar till sysselsättningsskapande
åtgärder, kan man enligt investeringsfondslagen
även i ett sådant läge
medge användning av investeringsfondsmedlen,
och det är vad regeringen
har gjort, i full överensstämmelse
med gällande lag och författning.

Sedan kan man diskutera, om detta
från allmän synpunkt är bra eller icke;
det är en avvägningsfråga. Man får väga
mellan effekten av de åtgärder som
vidtas med lokalisering av företag i
områden som är svårlokaliserade å ena
sidan och å den andra den effekt som
åtgärderna kan få i de områden där
man medger att investeringsfondsmedlen
skall få användas vid huvudföretagen.

Man kan säga att denna olägenhet
är så stor, att man inte skall ta det

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

117

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

positiva som ligger i lokaliseringen inom
svårlokaliserade områden, men låt
mig stålla frågan direkt.

De företag som bär lokaliserats till
Norrbotten med hjälp av investeringsfondsmedlen
är i Kalix Hallstahammars
AB, i Luleå Scania-Vabis, i Piteå
L. M. Ericsson och, som vi hoppas, ytterligare
ett, nämligen Asea. Dessa har
inte kunnat påverkas av lokaliseringsbidraget,
de var inte beredda att lokalisera
med användande av investeringsfondsmedlen
i de former som vi prövade
åren 1904—1905 utan har endast under
förutsättning att de fick använda
investeringsfondsmedel vid huvudföretagen
godtagit en uppbyggnad av filialföretag
i Norrbotten. Anser herr Nilsson
i Tvärålund att det är felaktigt att
900 sysselsättningsplatser på detta sätt
har tillskapats i Norrbotten? Det är
egentligen huvudfrågan.

För regeringen har det framstått som
så angeläget att kunna åstadkomma en
lokalisering i Norrbotten, där det har
rått så utomordentliga svårigheter att
åstadkomma något med de lokaliseringsbidrag
vi har, att vi har tagit den
olägenhet som ligger i att i ett högexpansivt
område medge investeringsfondsmedlens
användning.

Jag skulle gärna vilja rekommendera
herr Nilsson i Tvärålund att gå och
tala med en — jag skall säga det —
något mera sansad centerpartiriksdagsman,
herr Torsten Andersson i Brämhult.
Jag har haft ett samtal med honom
i just denna fråga i medkammaren
och redovisat skälen till att vi har
medgett investeringsfondsmedlens användning,
och han har stigit upp i första
kammaren — det kan läsas i protokollet
— och sagt att han delar regeringens
uppfattning att man skulle
handla på detta sätt. Jag tror att herr
Nilsson i Tvärålund skulle ha viss nytta
av ett sådant samtal innan han går
upp i en debatt och gör sådana uttalanden
som han nyss gjorde.

Herr Nilsson i Tvärålund påstår vi -

dare, att de lokaliseringspolitiska medlen
inte är tillräckliga. Jag ber att få
besked: Vad är det som fattas?

Regeringen har av riksdagen begärt
att få vidga ramen för beslut, utan angivande
av belopp. Detta innebär att
vi efter realistisk prövning av vad som
är riktigt och berättigat ur företagsekonomiska
och andra synpunkter kan
arbeta inom en ram, som gör det möjligt
för oss att fatta de beslut som kan
anses erforderliga och som sig bör skall
prövas och effektueras via arbetsmarknadsstyrelsen
och länsorganen.

Hur mycket vi kommer till, kan jag
inte säga i dag. Jag har i första kammaren
redovisat några siffror, som jag
här upprepar. Under de första månaderna
har vi använt ungefär 6 miljoner
i månaden i lokaliseringsbidrag och
omkring 10 miljoner i månaden i form
av lokaliseringslån. Om detta är den
takt, i vilken myndigheterna, d. v. s.
länsorganen, arbetsmarknadsstyrelsen
och Kungl. Maj :t, kan verkställa granskning
och fatta beslut i lokaliseringsärenden,
så kan man snabbt räkna ut
att vi i stället för 160 miljoner som ram
under innevarande budgetår kanske behöver
200 miljoner. Det är möjligt att
vi kommer att behöva mer. Kanske
kommer vi i stället under detta belopp.

Vi begär nu riksdagens bemyndigande
att få fatta sådana beslut. Vad är det
då som herr Nilsson i Tvärålund stöder
sig på, när han gör gällande att vi
inte är beredda att ställa tillräckliga
medel till lokaliseringspolitikens förfogande?
Nej, herr Nilsson, jag uppmärksammade
att herr Nilsson hade
manuskript, och det gjorde mig litet
orolig. Jag hade kanske kunnat ursäkta
herr Nilssons anförande, om han hade
talat utan att tänka sig för, om orden
bara fallit så som de gjorde, men om
det var resultat av en tankemöda, då är
vad som har sagts knappast ursäktligt.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

118

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1960 ein.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr talman! I inledningen till mitt
anförande framhöll jag att investeringsfonderna
tillkommit som ett aktivt konjunkturinstrument.
Att under en högkonjunktur
ta ut stora delar av investeringsfonderna
kan jag inte finna stå
i överensstämmelse med andemeningen
i det riksdagsbeslut som fattats på denna
punkt. När jag sedan sade att regeringen
»småfuskar», så måste man naturligtvis
sätta citationstecken omkring
det ordet. Det trodde jag framgick av
mitt tonfall.

Lokaliseringsbeslutet innebar att investeringsfonderna
inte längre skulle
vara ett lokaliseringspolitiskt instrument.
Ändå bar regeringen tagit så stora
medel i anspråk, att investeringar på
1,3 miljarder kommit till stånd under
en period av två och ett halvt år, då vi
haft högkonjunktur. Där kommer vi
fram till de svårbedömbara valsituationer,
som jag mycket väl förstår att inrikesministern
ibland befinner sig i.
Inrikesministern bar också berört detta
i ett uttalande till mig under en interpellationsdebatt
före jul.

Jag har också sagt att jag tyckte det
var bra att Norrbotten hade fått de 900
nya arbetsplatserna. Det svaret gav jag
redan i mitt första anförande. Men inrikesministern
kan väl inte veta hur
mycket pengar som skulle ha kunnat
komma norra stödområdet till del, om
vi haft de gamla reglerna kvar, om inte
företagen hade kunnat ställa inrikesministern
inför det svåra valet.

Inrikesministern redovisar ju att under
två år investeringar för 668 miljoner
kunnat komma till stånd genom att
det varit möjligt att använda investeringsfonderna
som lokaliseringspolitiskt
instrument. Då måste man fråga:
När en förhållandevis så liten del av investeringsfonderna
kommit till Norrland
genom inrikesministerns förhandlingar
med berörda bolag, bur många
arbetstillfällen har inte investeringsfonderna
skapat i södra Sverige? Det
måste ändå ha haft ett inflytande på
lokaliseringseffekten i norr.

Inrikesministern frågar vad det är
som fattas i lokaliseringsbidrag. Får jag
bara erinra om arbetsmarknadsstyrelsens
framställning i september i fjol. Då
saknades enligt arbetsmarknadsstyrelsens
egna uppgifter 40 miljoner kronor
i bidrag och 50 miljoner kronor i lokaliseringslån
för att realistiska lokaliseringsprojekt
skulle kunna realiseras. Nu
säger inrikesministern — om jag förstod
honom rätt — att lian är beredd
att ställa de medel till förfogande som
behövs för att realistiska projekt skall
kunna komma till stånd. Då vill jag
bara fråga: Är inrikesministern också
beredd att för varje budgetår ställa de
pengar till förfogande, som arbetsmarknadsstyrelsen
anser att man behöver
för att alla realistiska projekt skall
komma till stånd?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Vi kanske ändå skall
klara upp det där med herr Nilssons
i Tvärålund uttalande om att regeringen
handlat mot riksdagens beslut och
att regeringen bar småfuskat. Det framgår
inte, såvitt jag förstår, av protokollet
att småfuskande står inom citationstecken.
Det står väl heller inga citationstecken
kring det uttalande som innebär
att regeringen handlat på ett sätt
som inte står i överensstämmelse med
riksdagens beslut. Herr Nilsson i Tvärålund
vill alltså inte ta tillbaka detta.
Han har då bara — jag upprepar det —
att anmäla till konstitutionsutskottet,
att regeringen handlat mot lag och författning.

Jag skall ta upp ett par av de frågor
herr Nilsson i Tvärålund fortsatte med.

Arbetsmarknadsstyrelsen har i sina
petita skrivit, att styrelsen bedömer det
så, att man under de två närmaste åren
kommer att behöva ett större belopp
än vad som vid en jämn fördelning av
de lokaliseringsmedel som ställts till
förfogande kan komma i fråga. Arbetsmarknadsstyrelsen
säger sig ha för av -

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

sikt att sedermera inkomma med äskande
på tilläggsstat.

Vi har då mött detta med att skriva
till riksdagen, att det iir riktigt att vi
liar så många ansökningar, att det är
rimligt att fatta beslut om lokaliseringar
som kriiver mer iin 160 miljoner kronor.
Jag har sagt att vi vid en realistisk
bedömning kanske kommer fram till
200 miljoner — kanske något mer, kanske
något mindre. Vi begär då att riksdagen
skall ge oss ett bemyndigande så
att vi kan fatta beslut i den riktningen
under detta och nästkommande budgetår.
Härför räcker mycket väl den totalram
på 800 miljoner kronor som vi nu
har, och det finns ingen anledning att
nu begära en ändring av ramen för
femårsperioden. Vi får först se vilka
verkningarna blir. Det betyder att vi
kan fatta beslut om realistiska och företagsekonomiskt
berättigade projekt.

Nu är det ju sfi, att betalningen inte
sker förrän i efterhand. Kommer vi att
fatta beslut, som ligger inom en ram på
cirka 200 miljoner kronor, räknar vi
med att utbetalningen under innevarande
år blir cirka 110 miljoner kronor.
Det blir alltså en förskjutning av
cirka 90 miljoner kronor till nästa år
av själva utbetalningen, trots att besluten
kommer nu. Det betyder att man
kan föra en lokaliseringspolitik som
sträcker sig väsentligt längre än vad
årets anslag medger.

På min fråga nyss svarade herr Nilsson
i Tvärålund, att han godtar de lokaliseringar
som skett i Norrbotten med
användning av investeringsfondsmedel.
Men bortser man från att förutsättningen
för att beslut om dessa lokaliseringar
skulle kunna fattas ju var att Scania
Vabis, Asea, L. M. Ericsson och Bulten
i Hallstahammar fick använda investeringsfondsmedel
även vid de befintliga
företagsenheterna. År då herr Nilsson
i Tvärålund beredd att godta de anordningar
som regeringen i överensstämmelse
med gällande författning har vidtagit?
Ty man kan inte kritisera det
ena och vilja ta det andra.

Vad var det som inträffade när vi använde
investeringsfondsmedlen i speciellt
lokaliseringspolitiskt syfte? Jo,
det som inträffade var att de stora företagen
i Mellansverige och södra Sverige
som vi ville skulle bygga filialfabriker
uppe i norr, de kom inte. Tyvärr
kunde vi inte heller påverka dem
med direkta bistånd såsom vi ställde i
utsikt. Då kom de med önskemålet om
att de skulle få använda investeringsfondsmcdlen
bär nere och förklarade sig
i så fall beredda att lokalisera filialföretag
där uppe. Därmed, vilket ju
också herr Nilsson i Tvärålund erkänner,
ställdes regeringen inför ett svårt
avgörande.

Att i denna ordning använda investeringsfondsmedlen
kan inte pågå hur
länge som helst. Det är möjligt att det
måste avbrytas inom kort när man kan
säga att nu har vi ändå fått upp en del
företag som påverkar sysselsättningsläget
uppe i norr. Jag vill inte uttala
mig om någon tidpunkt. Men det skulle
ju varit orimligt, om man från regeringens
sida hade sagt, att eftersom inga
företag vill till Norrbotten utan några
i stället har gått till Västernorrland,
andra till Västerbotten, en del till Bohuslän,
till Värmland eller till Kopparberg,
får det vara. Skulle vi handla på
det sättet? Jag tror att kammarens ledamöter
är införstådda med att i en
sådan situation får man ändå göra ett
bedömande av om angelägenheten av
lokalisering till Norrbotten var så stor,
att man kunde ta vissa risker eller svårigheter
också här nere.

Jag skulle vilja avsluta med att säga
att självfallet har vi undersökt vad som
inträffar genom de investeringar som
sker i anslutning till moderföretagen.
Jag har sagt det tidigare. För Aseas
vidkommande kommer av de ca 80 å 90
miljoner kronor, som kommer att användas
i anslutning till lokaliseringen
av filialföretaget i Piteå, i runt tal 40
miljoner att användas i Surahammar
om jag nu inte missminner mig. I huvudsak
är det maskininvesteringar som

120

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

i den verksamhet som där bedrivs kommer
att öka produktionen med 50 procent
utan att man behöver nyanställa
en enda man. Det är alltså en genomgripande
rationalisering av produktionen
som i detta fall sker och som är
till fördel för vårt näringsliv. En så
stor produktivitetsökning jämte det faktiska
förhållandet, att Asea bygger upp
en filial i Piteå som ger sysselsättning
åt 275 å 300 man har vi ansett oss böra
godta: det är en hjälp till Norrland
och samtidigt ett utomordentligt tillskott
för vårt näringsliv.

Herr NILSSON i Tvärålund (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Jag undrar om de, som
var med om beslutet om investeringsfonderna,
vill gå ifrån den meningen
att dessa fonder tillkom som ett instrument
i konjunkturpolitiskt syfte, att
man skulle använda fonderna i en konjunktursvacka
för att skapa sysselsättning.
Jag har aldrig sagt, det tror jag
kammaren gott och väl kan intyga, att
regeringens handlande står i strid mot
lag och förordning, såsom inrikesministern
vill göra gällande. Jag tycker
inte heller han behöver ta i så hårt.
I går uttalades från denna talarstol oerhört
mycket mer intrikata ord mot oppositionen
än vad jag har använt.

Vem som sedan sätter citationstecken
är väl ändå jag som avgör. Det är väl
ändå jag som vet vad jag menar med
vad jag själv säger? Om inrikesministern
missförstått mig är jag ledsen för
det.

Ett väsentligt spörsmål vi nu diskuterar
är huruvida lokaliseringspengarna
ställs till förfogande under det budgetår
som Kungl. Maj :t skall få rätten
att bevilja större bidrag än riksdagen
beslutat. Nu säger inrikesministern att
man skall skjuta på utbetalningarna till
ett kommande år. Det är en viktig upplysning.
Därmed måste man också i
många fall skjuta på projekten till kommande
år. År går efter år, och projek -

ten skjuts undan för undan. Till sist får
man en stor balans. Man kan inte komma
ifrån en sådan effekt.

Inrikesministern frågade om jag tycker
att det är galet att Norrbotten fick
900 anställda. Jag har gett svar två
gånger förut på detta, varför jag inte
behöver upprepa mig. Men förutsättningen
var ju att södra Sverige skulle
få en mångdubbelt så stor summa. Man
kan inte komma ifrån att sysselsättningseffekten
hade sin verkan även i
det fallet. Inrikesministern tar här ett
fall, där investeringsfondsmedlen inte
haft någon sysselsättningseffekt, men
i hur många andra fall är investeringsfonderna
utan sådan effekt i södra Sverige,
medan de däremot har en så utomordentlig
effekt i norr? Det är ett mycket
underligt resonemang.

Sedan återstår frågan obesvarad huruvida
investeringsfonderna är ett lokaliseringspolitiskt
instrument eller icke.
Man kan av inrikesministerns resonemang
få den uppfattningen, att han gärna
skulle se att investeringsfonderna
vore ett lokaliseringspolitiskt instrument.
Om jag har fattat beslutet om lokaliseringspolitiken
rätt, skulle investeringsfonderna
från och med 1 juli i
fjol inte vara ett lokaliseringspolitiskt
instrument. Det vore intressant att få
höra, om inrikesministern anser att investeringsfonderna
ändå bör vara ett
lokaliseringspolitiskt instrument och i
fortsättningen bör användas som ett
sådant.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag ber om ursäkt för
att jag kommer igen, men jag skall försöka
att bli så kort som möjligt.

Investeringsfondsmedlen skall numera
användas i huvudsak som ett konjunkturpolitiskt
instrument, men i lagstiftningen
finns en möjlighet att använda
dem också på det sätt som jag sagt
att regeringen gör.

Då säger herr Nilsson i Tvärålund att

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

regeringen liar handlat på ett sätt, som
inte står i överensstämmelse med riksdagsbeslutet.
Det är ju det som är det
väsentliga i herr Nilssons i Tvärålund
påstående.

Herr Nilsson i Tvärålund vill alltså
inte gå ifrån vad han har sagt, han vill
sätta sina påståenden inom citationstecken.
Han vill anmoda oss att tolka
vad han säger så att det står i överensstämmelse
med vad han menar men
inte med vad han säger. Det är ju en
omöjlighet. Vi får ju ändå försöka tolka
människor efter vad de säger. Kommer
de sedan och säger: Jag menade inte så,
då kan vi kanske acceptera det. Det kan
vara förklarligt. Man kan uttrycka sig
felaktigt. Men herr Nilsson fortsätter att
hävda den ursprungliga innebörden i
vad han sade och är inte tillräcklig karl
att stiga upp och säga att han gett felaktigt
uttryck för vad han menade. Han
vill i stället att vi skall förstå honom
på ett annat sätt. Då kan vi säga: All
right! Då godtar vi detta såsom en tankelapsus
eller något annat, som säkerligen
de flesta av oss en och annan gång
har råkat ut för.

Jag skall tolka herr Nilsson i Tvärålund
till det bästa, det lovar jag, och
jag tror också att han har en ärlig avsikt
när han företräder ett lokaliseringspolitiskt
intresse. Men jag har en känsla
av att han känner ett slags besvikelse
över att lokaliseringspolitiken är aktiv,
över att den börjar ge påtagbara resultat.
Men skulle vi ändå inte tillsammans
kunna glädjas över den utveckling som
vi har kommit in i? Säg gärna att vi gemensamt
har medverkat till denna. Det
är väl inget felaktigt i detta.

Det verkar som om herr Nilsson plötsligt
kommit ur balans när han inte ens
vill uppfatta vad jag säger om att man
kan fatta beslut om lokaliseringar för
200 miljoner under ett år men inte hinner
effektuera alla besluten under samma
år. Om vi låt oss säga fattar beslut
i maj månad i år om en industrilokalisering
på 20 miljoner är det ganska rim -

ligt att inte vederbörande företagare
står klar med grävskoporna dagen efter
och bygger så att han är färdig den 1
juli. Han blir kanske i stället färdig våren
1967. Vi får då anpassa betalningarna
med hänsyn härtill. Även om det
nu är sent på kvällen hoppas jag att
också herr Nilsson i Tvärålund förstår
det.

Fru LEWÉN-ELIASSON (s):

Herr talman! Med den ordning, som
gäller för våra remissdebatter med deras
blandning av stort och smått och
där en ideologisk debatt och ett inträngande
principresonemang varvas
med lokala opinionsyttringar och personliga
deklarationer, framstår väl vid
det här laget bilden av det svenska samhället
i relation till statsverkspropositionen
som något oskarp. Men kanske är
debatten en god spegelbild av problemen
sådana de upplevs ute i vårt samhälle.
Jag är faktiskt tacksam för att ödets
nyck har gjort att jag genom min placering
på talarlistan får yttra mig efter
herr Nilsson i Tvärålund och efter den
debatt som han fört med inrikesministern.

Jag föreställer mig att bilden av det
svenska samhället just med hänsyn till
lokaliseringspolitiken kan bli en aning
mera nyanserad då jag här får tillfälle
att i korthet anföra några synpunkter
på den problematiken, sedd från storstädernas
horisont. Det kan visserligen
synas vara att se mycket lokalt på problemen,
men dessa får väl ändå sägas
ha en sådan allmän betydelse att det
borde vara angeläget för riksdagen att
ägna dem stor uppmärksamhet.

Det måste nog sägas att det problemkomplex
det här gäller hittills har fått
en bristfällig belysning i riksdagen.
Visst har problemen ofta omnämnts och
behandlats i de otaliga lokaliseringsdebatter
vi haft. Men ingen kan påstå att
det har varit i en för storstadsområdena
positiv anda. Dessa har framstått som
en besvärande faktor som man hade att

122

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

med lokaliseringspolitiska medel bekämpa.
Det har nästan helt saknats en
debatt som belyst storstadsområdenas
egen problematik. Det har kommit att
anses vara i huvudsak en kommunal
affär till skillnad från förhållandena i
ondra landsdelar som riksdagen ägnat
så stor uppmärksamhet. Enligt mitt sätt
att se är detta en felsyn. Redan om vi
betraktar denna fråga ur ekonomisk
synpunkt är det felaktigt att utgå från
att de ekonomiska resurser, som kommunerna
i dessa områden har i förhållande
till de behov som föreligger och
de krav som rättmätigt framföres från
människorna där, skulle vara tillräckliga.
Läget tillspetsas ändå mer om man
vet — och det gör alla — att kraven på
kommunerna presenteras på inflyttningsdagen
medan den tribut som lämnas
av de inflyttade till kommunalkassan
kommer först tre år därefter.

Det var emellertid inte min mening
att dröja vid de kommunalekonomiska
sammanhangen, även om jag är angelägen
att konstatera, att detta är problem
som är reella för dem vilka på det
kommunala planet skall sörja för utvecklingen.

Mitt egentliga ärende i dag skulle i
stället vara att om än i all korthet söka
uppfordra ett aktivt intresse från 1966
års riksdag för den vida problematik
som sammanhänger med storstadsområdenas
tillväxt.

1964 års proposition om lokaliseringspolitiken,
vilken vi alla har i gott minne,
var klart positiv till en strukturomvandling
av näringslivet för främjande
av ett snabbt ekonomiskt framåtskridande.
Där gjordes också ett åtagande för
de enskilda individernas räkning i syfte
att minska dessas anpassningssvårigheter
i ett sådant utvecklingsskede. Detta
åtagande gällde naturligtvis inte bara
glesbygdens människor, inte heller bara
de som flyttade från landsbygd till tätorter
av mindre och medelstort slag
utan naturligtvis också dem som i denna
omvandlingsprocess beger sig till

storstadsområdena. Att så var fallet
framgår av propositionen, där storstadsområdena
också berördes och deras problem
påpekades. Jag citerar: »Om expansionen
går alltför snabbt föreligger
uppenbara risker för en eftersläpning i
utbyggnaden av bostäder, kommunikationer
och andra serviceanordningar.»
Men man fortsatte, efter att ha hänvisat
till vad den lokaliseringspolitiska kommittén
och flera remissinstanser understrukit,
med »bör de problem som är
förknippade med storstadsområdenas
tillväxt ingående undersökas till ledning
för lokaliseringspolitikens fortsatta
utformning». Bankoutskottet anslöt sig
härtill och fann den aviserade undersökningen
av storstadsområdenas tillväxtproblem
angelägen samt förutsatte
att den så snart som möjligt kom till
stånd.

Varav består nu dessa omställningsproblem
och kommunernas problem i
dessa områden? Jag skall ta ett enda
exempel. Jag hämtar det från min egen
hemkommun. Det exemplet består helt
enkelt av några befolkningssiffror som
illustrerar hur ålderssammansättningen
förhåller sig i en kommun som är utsatt
för en stark inflyttning och vars olika
delar byggs under olika år.

Denna kommun har för närvarande
ungefär 43 000 invånare. En del av kommunen
har ett befolkningstal på 33 000
personer. Antalet barn under sju år uppgår
till 4 236. I en annan del av kommunen,
som till övervägande delen är
nybyggd under en mycket kort tidsrymd,
finns det sammanlagt 10 300 människor,
men antalet barn under sju år
är här 2 312. Denna bostadsbebyggelse
kan sedan delas upp i vissa grupper.
Jag tar en enda grupp. Där finns för
närvarande 33 barn som är födda 1959.
För de följande åren ökar antalet födda
successivt och var under 1965 139.

En sådan trend i stora områden utan
att man är beredd att möta den med
barninstitutioner, skolor och allt annat
som behövs skapar naturligtvis svåra

Torsdagen (len 20 januari 1900 em.

Nr 3

122

Vid remiss av statsverkspropositionen in. in.

förhållanden både för kommunen och
för de människor som hor där. Jag skall
ta ett enda sifferexempel till. Kommunen
har för närvarande som sagt ungefär
42 000 invånare och ett barnantal i
de obligatoriska skolan på knappt 5 000.
Den beräknas få ett invånarantal år
1970 på 05 000 personer. Men vi kan redan
nu konstatera att vi då har ett barnantal
i den obligatoriska skolan på
13 000.

Det är inte bara ett kommunalt eller
regionalt ansvar utan också ett ansvar
som statsmakterna måste ta och som definitivt
hänger samman med den s. k.
lokaliseringspolitiken. Jag ber att i detta
sammanhang få varmt tacka för det
nya stöd vi får för att ordna vår barntillsyn.
Det är verkligen tacknämligt i
ett område som detta, och jag utgår
ifrån att man här också kommer att
sörja för problemen i fråga om grundskolan.

I en bilaga till långtidsutredningens
betänkande har redovisats ett arbete av
professor Hägerstrand, som behandlar
urbaniseringen. Där tas även storstadsregionerna
upp till en särskild granskning.
I och för sig är det väl inget nytt
grepp på ämnet. Det talas om indelningsfrågornas
roll för planeringen och
om effektivitetskraven som ibland står
i motsättning till vissa gruppers intressen.
Det talas vidare om den s. k. pendlingens
betydelse för bosättningen. Där
påpekas det förhållandet, att samhällsbyggandet
förutsätter en allt större tillgång
på mark per capita på grund av en
rad förhållanden som jag här inte kan
eller vill gå in på men som kanske besannar
vad en kommunalman framhöll
för några år sedan, nämligen att om alla
olika markbehov skall tillfredsställas
kanske det slutar med att det inte finns
någon mark kvar att bygga bostäder på.
Om det tillätes mig skulle jag vilja betrakta
denna professor Hägerstrands genomgång
av problemen som en första
början till den mer genomträngande
analys av förhållandena inom ett stor -

stadsområde, som jag anser absolut påkallad
och som hör göras under medverkan
från statens sida.

De bestämda rekommendationerna i
statsverkspropositionen till ett ändå
mera koncentrerat bostadsbyggande
med industriell inriktning gör en sådan
genomgång alldeles nödvändig. Komplementen
till bostaden måste snabbt
kunna träda i funktion. Det är en del
av den prioritering som det har ordats
så mycket om i denna remissdebatt och
som faktiskt lägger ett ansvar på riksdagens
ledamöter, även på dem som inte
sitter på de bänkar i riksdagen som representerar
storstadsområdena.

Herr WERNER (h):

Herr talman! Det är som vanligt
många väsentliga frågor som inte tas
upp i budgeten. De har inga rubriker
där, och det är väl helt i sin ordning
att de verkligt stora värdena inte kan
uttryckas i kronor och ören, inte ens
i miljontals kronor. Trivseln och lyckan
är inte enbart en budgetfråga, men
det är alldeles uppenbart att de tingen
har en väsentlig inverkan på produktionen
och därmed också indirekt på vår
budget.

Vi vet att vi har en mycket knapp
tillgång på arbetskraft och enligt långtidsutredningen
tycks det inte ljusna på
den fronten inom överskådlig tid. I
detta knappa läge måste vi verkligen
göra vad vi kan för att ta vara på människorna.

Här återstår på skilda fält mycket att
göra. I varje fall är det mycket allvarliga
förhållanden som framgår av statistikens
siffror. Jag tänker därvid på en
alldeles särskild faktor, nämligen de
många som inte klarar den mänskliga
samlevnaden. Drygt 10 000 äktenskap
går sönder varje år. Det betyder drygt
20 000 olyckliga äkta makar. Det kan
vara värt att en stund meditera över den
tragik som döljer sig bakom dessa siffror.
Det rör sig ju inte bara om människor
som insett att de inte längre passar

124

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för varandra och därför tagit rock och
hatt och gått. Ingalunda! Bakom dessa
siffror döljer sig en oändlig serie av
hårda och sårande ord, skamliga och
svekfulla handlingar, tårar, vaknätter
och mycket mera.

Få ting kan så deprimera en människa
som misslyckande med samlevnaden
i hemmet. Därför går det också omkring
oerhört många olyckliga människor på
våra arbetsplatser, människor som bara
orkar arbeta för halv maskin och som
gör ett sämre arbete därför att de är
olyckliga och deprimerade. I detta sammanhang
har man sannerligen också
anledning att inräkna de åtskilliga tusen
barn som ofta får lida mest när hemmet
går sönder. På många sätt märks
det också i skolan som är barnens arbetsplats.

Ett annat förhållande som visar okunnighet
om samlevnadens elementära
regler är de många barn som årligen
föds utom äktenskapet. År 1964 var det
drygt 16 000 människor, vilket innebär
en ökning med 2 000 sedan året dessförinnan.
Nu finns det förstås kulturkåsörer
som menar att det spelar en mycket
liten roll om barnet föds inom eller
utom äktenskapet. Denna frivola och
ansvarslösa förkunnelse får gärna stora
rubriker i pressen och kan säkert förvilla
många unga människor. S. k. vuxna
människor kan ju tycka si och så om
det mesta, men i detta fall har man stor
anledning att fråga vad barnen tycker,
ty det är ju dem vi skall vårda oss om
och inte om vilsna kulturskribenter.
Barn vill med mycket stor sannolikhet
ha både hem, far och mor, och det är
hårt när både mor och barn är barn.
Alltnog, de många söndrade svenska
hemmen utgör vårt folks livsfråga. Vad
hjälper vår välfärdsputsade fasad om vi
inte kan leva tillsammans i trygg gemenskap
och lycka? Jag vill än en gång
betona att detta är en fråga som bör
intressera inte bara socialassistenter,
kuratorer och präster, utan sannerligen
också företrädarna för vårt näringsliv

och våra statliga verk. Det blir lätt nog
klent beställt både med arbetet och samarbetet
på arbetsplatserna.

Givetvis kan en effektiviserad familjerådgivning
göra en hel del i detta
sammanhang. Här måste staten in i bilden
på ett mera realistiskt sätt. De
200 000 kronor som medicinalstyrelsen
äskat borde finansministern inte prutat
på med tanke på den allvarliga problematik
det här är fråga om. Att spara
60 000 kronor ger sannerligen inte finansministern
någon fjäder i hatten när
det gäller ett så allvarligt fält som detta.
Det är också klart att floran av familjesociala
åtgärder på sitt sätt bidrar till
att lätta på trycket i en pressad familjesituation.
Jag tänker på sådant som
barnbidrag, barnstugor av olika slag och
familjedaghem. Det är väl en händelse
som ser ut som en tanke att just familjedaghemmen
inte med ett ord nämns
i socialdepartementsbilagan till statsverkspropositionen,
vilket förvisso hade
varit på sin plats. Det hade varit rimligt
att den stora uppräkningen av driftanslaget
till barnstugorna, 24 miljoner
kronor, också hade fått disponeras för
familjedaghemmens drift. Säkert skulle
avsevärt vidgade möjligheter erbjudit
sig om familjedaghemsmammorna fått
en realistisk ersättning. För 8—10 kronor
om dagen får de nu åta sig den
grannlaga uppgiften att dra försorg om
andras barn, och arbetet kan ju vara så
länge som 10 timmar — det betyder 1
krona i timmen. För denna tia skall
man också ge barnet mat under dagen.
Detta är verkligen att ockra på människors
idealitet, ty det finns väl ingen
rimlig anledning att taxera familjedagshemsmammans
insats så lågt, när man
gladeligen kostar på en daghemsplats
det tredubbla.

Sociala stödåtgärder kan som sagt underlätta
samlevnadens villkor, men med
tanke på hemmens svåra kris just nu
måste vi göra vad vi kan för att förebygga
människors misslyckanden. Til
syvende og sidst är här inga ekonomis -

Torsdagen den 20 januari 1900 em.

Nr 3

125

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ka faktorer av avgörande betydelse. Vi
måste redan under skoltiden få kunskap
om medmänniskan och om samlevnadens
villkor, inte bara kunskap om allt
möjligt annat. Människan är ett både
intressant och angeläget studieobjekt. Vi
måste få lära oss att i olika sammanhang
handskas med varandra. Det kan
vi dåligt.

Herr talman! Det är ytterligt beklagligt
att det som skulle främja »den
högsta lycka på jorden» —- för att citera
vigselritualet — för många har blivit
något som i stället förbittrar livet.
Här kan skolan genom en saklig och
samlad undervisning i samlevnadsfrågor
bli till hjälp för många unga människor.
Några riksdagskamrater från
skilda partier och jag har lagt fram ett
förslag i det sammanhanget, vilket vi
hoppas skall tas emot välvilligt av riksdagen.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

§ 2

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 106, av herr Elmstedt m. fl., om
upprustning av militära förläggningslokaler,

nr 107, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., angående den psykiatriska vården
för värnpliktiga,

nr 108, av herr Rubin m. fl., om statsbidrag
till Evangeliska Fosterlandsstiftelsen
för uppförande av en skolbyggnad
i hamnstaden Massaua,

nr 109, av herr Werbro m. fl., angående
civilförsvarsstyrelsens organisation,

nr 110, av herr Svensson i Kungälv,
om inrättande vid Göteborgs universitet
av en professur i etnografi,

nr 111, av berrar Elmstedt och Johansson
i Skärstad, i anledning av
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Statens arbetsklinik,

nr 112, av herr Eriksson i Bäckmora
m. fl., om statsbidrag till kommuner för
beredskapsarbeten i lokaliseringspolitiskt
syfte,

nr 113, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Larsson i Borrby, angående fria resor
för vissa handikappade,

nr 114, av herr Persson i Tandö m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till Arbetarskydd,
nr 115, av herr Wiklund m. fl., angående
anslag till Nationalföreningen mot
tobak,

nr 116, av herr Johansson i Södertälje
m. fl., om en översiktlig regional planering
för mälarområdet,

nr 117, av herr Mossberg m. fl., om
en mellanriksväg Dalarna—norra Värmland—Oslo,

nr 118, av herr Petersson m. fl., om
anskaffande av en ny statsisbrytare,
nr 119, av herr Andersson i Örebro
m. fl., angående företagareföreningarnas
utlåning till industri- och hantverksföretag,

nr 120, av herr Hamrin i Jönköping,
om statsbidrag till estniska kommitténs
ungdomsverksamhet,

nr 121, av herr Keijer m. fl., om inrättande
av en lånecentral för biblioteken
i mellersta Sverige,

nr 122, av herr Fridolfsson i Stockholm
m. fl., om undantag från allmän
varuskatt för begravningsutensilier,
nr 123, av herr Jonasson m. fl., angående
avskrivningsunderlaget för skogsbilvägar,

nr 124, av herr Nordgren m.fl., om
avdrag vid beskattningen för avsättning
till reparation av hyresfastighet,

nr 125, av fru Thunvall m. fl., om angivande
å motion av motionärs partitillhörighet,

nr 126, av herrar Björk i Göteborg
och Martinsson, om lagstiftning mot
hemlig övervakning och avlyssning,

126

Nr 3

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

nr 127, av herr Martinsson, angående
viss ändring av bestämmelserna om ersättning
åt oskyldigt häktade eller dömda
m. fl.,

nr 128, av fru Ekroth m. fl., angående
inkomstprövningen vid kommunalt bostadstillägg,

nr 129, av herr Elmstedt m.fl., om
studiesocialt stöd till korrespondensstuderande,

nr 130, av herrar Gomér och Johansson
i Skärstad, om legitimering för fotvårdsspecialister,
m. m.,

nr 131, av herr Petersson m.fl., om
ersättning från den allmänna sjukförsäkringen
för övernattningskostnader
vid behandling å sjukhus,

nr 132, av herr Westberg m. fl., angående
den enskildes kostnader för läkemedel,

nr 133, av herr Wiklund m.fl., om
effektivisering av nykterhetsvården,
nr 134, av herr Johansson i Växjö
m. fl., angående viss införsel av och
handel med fridlysta djur,

nr 135, av herr Larsson i Norderön,
angående vissa preskriptionsbestämmelser
i vattenlagen,

nr 136, av herr Ekström i Iggesund
in. fl., angående naturvårdens administration,

nr 137, av herr Gustavsson i Alvesta
in. fl., angående stödet åt hästaveln,
nr 138, av herr Jonasson m.fl., om
statsbidrag till skogsskolan i Gammelkroppa,

nr 139, av herr Nyström m.fl., angående
vatten- och luftvårdens organisation,

nr 140, av herr Persson i Heden m. fl.,
om statsbidrag till hushållningssällskapen
för klövvård och hovvård,

nr 141, av herr Andersson i Örebro
in. fl., om åtgärder mot förgiftningsolyckor
bland barn,

nr 142, av herr Gustafsson i Borås
och fröken Elmén, angående familjevård
av asocial och kriminell ungdom,
nr 143, av herrar Gustavsson i Alvesta
och Elmstedt, om ökad social informationsverksamhet,
m. m.,

nr 144, av herr Gustavsson i Alvesta
m. fl., angående utformningen av en allmän
hälsokontroll,

nr 145, av herr Jansson m. fl., angående
ungdomens bostadsfråga,

nr 146, av herrar Nihlfors och Löfyren,
om kontroll av äldre bilförares
synförmåga,

nr 147, av herr Ohlin m. fl., angående
de ensamståendes problem, samt

nr 148, av herr Wiklund m.fl., om
ökade möjligheter till fritidssysselsättningar
för vissa värnpliktiga.

Dessa motioner bordlädes.

§ 3

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare
Undertecknad får härmed anhålla om
ledighet från riksdagsarbetet under tiden
24/1—12/2 1966 för fullgörande av
offentligt uppdrag utomlands.
Stockholm den 20 januari 1966

Ingemund Bengtsson

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 4

Meddelande om enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
sju enkla frågor, nämligen av:

herr Hedin, till herr statsrådet och
chefen för socialdepartementet angående
åtgärder mot barnmisshandel,
herr Nordgren, till herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet angående
rätt för i USA frånskilda svenskar
att ingå nytt äktenskap i Sverige,
herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för kommunikationsdepartementet
angående vissa flygsäkerhetsåtgärder,

herr Gustafsson i Borås, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet
angående undanflykt från betalning
av böter för falskdeklaration,

herr Lindström, till herr statsrådet
och chefen för inrikesdepartementet an -

Torsdagen den 20 januari 1966 em.

Nr 3

127

gående handläggningen av besvärsärenden
avseende statligt bostadsstöd åt innehavare
av jordbruksfastighet,

herr Gustavsson i Alvesta, till herr
statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående föreslagna
tågindragningar inom Kronobergs län,
och

herr Petersson, till herr statsrådet och
chefen för försvarsdepartementet angående
ändring av skyddsområdesbestämmelserna.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 23.22.

In fidem

Sune K. Johansson