Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1965 (Riksdagens protokoll 1965:3)

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1965

19 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 19 januari fm.

Sid.

Vid remiss av statsverkspropositionen........................... 3

Meddelande om enkel fråga av herr Nihlfors ang. tillhandahållande
på postkontoren av blanketter för arbetsgivaruppgifter och för

självdeklaration.............................................

Tisdagen den 19 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen (forts.)..................... 83

1 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 3

./J

ii fl

i»r

/■

.tf

tf''?.-,*:.*

.*T

>Ö*/i i'' •

■V. .V (>[n:V ‘/.i: -;

tsisv-H’.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollen för den 11, den
12 och den 13 innevarande januari.

§2

Herr talmannen meddelade, att herr
Ståhl, som vid kammarens sammanträde
den 11 innevarande januari beviljats
ledighet från och med samma dag, denna
dag intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Vid remiss av statsverkspropositionen

Föredrogs för remiss till utskott
Kungl. Maj :ts å bordet vilande proposition
nr 1, angående statsverkets tillstånd
och behov under budgetåret
1965/66.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! Förenta Nationerna genomgår
för närvarande en finansiell
kris, som i verkligheten naturligtvis är
en mycket allvarlig politisk kris. Det
pågår en dragkamp, där Sovjetunionen
vill pressa till sig rösträtt trots stadgans
bestämmelser, vilka skulle i ett visst
läge beröva en medlem, som inte betalar
de bestämda avgifterna, rösträtten. Man
förklarar att man efteråt, sedan man
fått sin rösträtt, kan överväga ett frivilligt
bidrag. För Förenta Nationernas
framtida möjligheter är det naturligtvis
ytterst betänkligt om medlemmarnas
skyldighet att fullgöra finansiella förpliktelser
eftersätts. De vidgade möjligheter
till insatser för fredens sak som
Förenta Nationerna har uppnått, inte
minst efter Achesonplanens antagande,
skulle försvinna. Därför är nu en snar
uppgörelse mellan de berörda makterna

i FN och hela FN:s medlemsstock ytterst
angelägen.

Det är tillfredsställande att svenska
regeringen i så hög grad intresserar sig
för denna angelägenhet. Men jag vill tilllägga,
att ju fler stater som hävdar principen
om respekt för stadgans bestämmelser,
desto större utsikter är det att
en kompromiss kan uppnås som accepteras
av båda grupperna. Jag måste fråga:
Har Sveriges regering gjort allt vad
på vårt land ankommer i fråga om hävdande
av denna princip, att stadgans
bestämmelser skall respekteras? Jag är
inte säker på att inte mer kunde ha
gjorts och kan göras i den saken. Just
av en stat utanför maktblocken som Sverige
kan det med rätta förväntas att man
försöker skydda Förenta Nationernas
möjligheter att tillvarata fredens intressen.

Jag ser av socialdemokratiska uttalanden
av och till tecken som tyder på
att man inom regeringspartiet överväger
att starta en politisk strid i försvarsfrågan.
Jag hoppas att man betänker sig
mer än en gång innan man offrar det
förtroendekapital som den svenska demokratien
har vunnit genom uppgörelser
i samförstånd till försvarets stärkande.

Av försvarshuvudtiteln ser vi att nu
en del av räkningarna för det Wennerströmska
spioneriet presenteras — 50
miljoner under nästa budgetår. Det gäller
en ringa del, naturligtvis, av de skador
som detta spioneri medförde.

På tal om Wennerström vill jag fråga
regeringen en sak. Enligt tidningspressen
— och jag tänker särskilt på utländska
tidningar — skulle en rysk
överlöpare någon gång på våren 1963,
kort tid innan Wennerström arrestera -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

des, ha till en stat i Västeuropa överlämnat
en lista på en del personer som
i väster arbetade för det ryska spionagets
räkning, och denna lista skulle
hl. a. ha upptagit Wennerströms namn.
Min fråga är: Vilka åtgärder har regeringen
vidtagit för att få denna sak belyst?
Är det riktigt att man i väster genom
sådana uppgifter från överlöpare
erhöll kunskap om Wennerströms spioneri
eller uppgifter som utgjorde en
mycket allvarlig grund för misstanke
om spioneri?

Överenskommelsen om en skyndsam
handläggning av arbetet på en stor författningsreform
innebar enligt min mening
ett icke ringa framsteg. Statsminister
Erlander avstod — tydligen efter
mycken tvekan — från att kasta in allehanda
utredningar som medel att försena
arbetet och hindra en reform åren
1968—1969, med hänvisning till sådana
omständigheter som att det ena eller
andra först måste utredas, innan man
kunde ta ställning här eller där. Nu
skall för det första utredningen om den
kommunala demokratien vara färdig
med yttranden om det kommunala sambandet
o. d., i den mån det anses kunna
påverka författningsreformen, så snart
som möjligt under hösten innevarande
år.

För det andra skall en teknisk utredning
skyndsamt belysa vissa spörsmål
— jag tänker särskilt på frågan om en
gemensam valdag, som jag hoppas ges
förtur av justitieministern vid denna

tekniska utredning. — Jag infogar _

ehuru det inte behandlas i detta sammanhang
— att det är absolut nödvändigt
att regeringen nu äntligen påskyndar
arbetet rörande metoderna att ge
utlandssvenskarna den rösträtt som är
deras demokratiska rättighet. Det håller
mer och mer på att bli en skandal att
regeringen förhalar denna fråga år efter
år och långt efter det att man ställt en
reform i utsikt.

För det tredje innebar överenskommelsen
i december att förhandlingar i

författningsfrågan skall pågå hela årel

— man skall alltså inte avvakta några av
de utredningar jag nämnt. Jag hoppas
därför att resonemangen kommer i
gång redan i nästa månad, efter motionstidens
slut, och att man därvid bl. a. tar
upp spörsmål rörande valsystemet, som
ju bör kunna genomdiskuteras ganska
långt — även om besluten anstår —
utan att man avvaktar de nyssnämnda
utredningarna.

För övrigt är det väl självklart att
den offentliga debatten i författningsfrågan
bör fortgå. Att den nya utredningen
söker finna ut vad det kommunala
sambandet egentligen är för något

— en sak man ju inom regeringspartiet
hittills har gått bet på — bör inte hindra
en offentlig debatt. Den kan till att
börja med ha som utgångspunkt de tre
eller fyra definitioner på kommunalt
samband som lanserats från socialdemokratiskt
håll, utan att man egentligen
vet vilken av dem som anses vara den
auktoritativa. Om det dunkelt sagda är
det dunkelt tänkta, har det väl i vår
politiska historia inte på mycket länge
förekommit något så dunkelt tänkt som
det kommunala sambandet såsom en avgörande
faktor för en stor rikspolitisk
författningsreform.

På åtskilliga håll i pressen begär man
besked om hur långt resonemangen
mellan centerpartiet och folkpartiet om
ett politiskt närmande har fortskridit.
Det är knappast möjligt att göra en sådan
precisering, och det är inte heller
lämpligt att göra uttalanden som möjligen
av den ena parten skulle kunna
uppfattas som försök till påtryckning.
Alla vet vid det här laget att det finns
en stark stämning inom folkpartiet för
att utan onödigt dröjsmål försöka åstadkomma
resultat som går vida utöver ett
tidigare politiskt samarbete. Det behövs
en samling av de krafter som vill föra
en liberal och progressiv politik.

För det första är det en sådan politik
som vårt land behöver. För det andra
skulle genom en sådan samling utsik -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

terna öka till ett tillbakatriingande av
en socialistiskt orienterad politik genom
att socialdemokraternas och kommunisternas
samlade röststyrka bragtes
ned under 50 procent. Detta har som
bekant uppnåtts under andra förhållanden
vid 1956 och 1958 års andrakammarval.
Vi skulle åter få större balans
inom vårt politiska liv och mindre godtycke
i skötseln av rikets affärer.

Vill socialdemokraterna slå vakt om
tvåkammarsystemet för att i ett sådant
läge utnyttja sin kvardröjande majoritet
i första kammaren till en stor politisk
strid om parlamentarismens och
demokratiens rätta innebörd, bör de få
denna strid. Jag hyser icke något tvivel
om utgången, men jag hoppas att en
reform som visar respekt för valviljans
utslag skall kunna genomföras i samförstånd.

Finansminister Sträng har sin egen
uppfattning om det kommunala sambandet.
Enligt hans mening bör det
bl. a. innebära, att finansdepartementet
dirigerar kommunernas upplåning, så
att man på ett avgörande sätt kan påverka
kommunalskatten i höjande riktning.
Genom ett sådant komplement till
de naturliga åtgärderna för kommunal
skatteutjämning trängs den kommunala
självstyrelsen tillbaka. Jag hoppas att
inte någon kommun vill sälja denna för
en grynvälling.

Trängseln på kapitalmarknaden är
stor och svår. Två saker är uppenbara:
Vi har inte utrymme för en högerpolitik
som skulle minska sparandet med en
eller annan miljard varje år. Vidare bör
en skattepolitik föras som uppmuntrar
de enskildas och företagens sparande.
Allt detta är väl förenligt med reformer
som motverkar en .statlig finansiell
maktkoncentration.

Folkpartiet har i alla dessa avseenden
intagit och intar en konsekvent hållning.
Högerpartiet hade för några år
sedan samma inställning som vi. Om
man efter fjolårets utflykt vill återvända
till den tidigare inställningen, skulle

Vid remiss av statsverkspropositionen

relationerna inom oppositionen naturligtvis
förbättras. Låt oss inte förbise,
att en svältfödd kapitalmarknad är inkörsporten
till en statlig reglering och
indirekt en dirigering av hela vårt ekonomiska
liv.

Herr Sträng för en upp och nervänd
finanspolitik. Han drar in köpkraft,
d. v. s. stramar åt med väldiga överskott
när konjunkturerna är försvagade,
men tillgriper stor upplåning under
kraftig högkonjunktur. Jag kan nämna
att siffrorna för upplåning och lånebehov
under budgetåret 1961/62 visar
att staten hade ett rent överskott utöver
vad som krävdes för täckning av alla
investeringar o. d. på 527 miljoner kronor.
Man återbetalade alltså på statsskulden
när det var en försvagad konjunktur.
Allteftersom konjunkturen sedan
har stigit har herr Sträng bedrivit
en mera expansiv finanspolitik. Ifrån
plus 527 miljoner gick man nästa budgetår
ned till 327 miljoner och har därefter
haft en upplåning på 86 miljoner
respektive 553 miljoner och beräknas
nu få en upplåning på 959 miljoner, när
vi har en ytterst utpräglad högkonjunktur.

Ingen kan bestrida att detta ar en
upp och nervänd konjunkturpolitik. Om
man vill verka stabiliserande på konjunkturerna,
skulle man dra in pengar
när det är en utpräglad högkonjunktur
men inte göra det i samma mån under
en depression eller en försvagad konjunktur.
Om man, herr talman, hade
dragit lott rörande budgetöverskotten
under dessa år, hade man inte kunnat
undgå att komma till ett bättre resultat
än finansminister Sträng kommit till.

Det är ju inte något tillfredsställande
resultat att lotten skall ge ett bättre utslag
ur samhällelig planeringssynpunkt
än finansministern. Att han själv anser
att han alltid gör precis rätt kan ju inte
ändra detta faktum. Herr Sträng har i
debatten med herr Heckscher med rätta
påpekat att man inte kan komma ifrån
problematiken genom att hänvisa till

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

ATP-sparandet som ju till stor del ersätter
annat sparande inom företag, SPP
och på annat sätt. Vi har i Sverige nu
utpräglad kapitalbrist.

Jag vill, herr talman, än en gång slå
fast att herrar Erlanders och Strängs
kritik mot folkpartiet för ett par år sedan
därför att vi ville ha något mindre
budgetöverskott då, den kritiken är av
erfarenheten till fullo vederlagd. Skattesänkningar
i sparstimulerande syfte
för att uppmuntra till initiativ, företagsamhet
och arbetsinsatser under dessa
år skulle utan tvivel ha lett både till
ökad produktion — och därmed troligen
inte ails till försvagat budgetläge —
och till förbättring av den samhällsekonomiska
balansen, bättre utnyttjande av
de produktiva krafterna.

Herr Strängs budget för nästkommande
år ser inte stark ut har det sagts
allmänt i tidningsdebatten. Jag tror för
min del att man måste instämma i detta
omdöme. Man måste emellertid tillfoga
att herr Sträng ju hittills alltid underskattat
inkomsterna och att det väl är
möjligt att han fortfarande i viss mån
gör det i vidare mån än vad han själv
påpekar. Hans egen kommentar mynnar
ju ut i att han har underskattat inkomster
och utgifter ungefär lika mycket.
Trots denna förmodan att herr Strängs
uppskattningar allt fortfarande har en
viss ensidighet — dock, tror jag, väsentligt
mycket mindre nu än för några år
sedan — framstår det för den riktning
jag företräder inte såsom motiverat att
nämnvärt försvaga budgeten, att öka
upplåningen så att den samhällsekonomiska
balansen skulle kunna störas. Vi
hyser alltså på denna punkt en uppfattning
likartad den vi hade i fjol. Det betyder
att i ett konjunkturläge av detta
slag bör förslag om utgiftsökningar i
stort sett kompenseras av förslag om besparingar
eller förslag om ökade inkomster.
Men jag vill tillägga att i ett annat
konjunkturläge — sådant som det man
hade för några år sedan — är det uppenbart
felaktigt att, som regeringen då

gjorde, hävda samma regel. Regeringen
hävdade då att man inte kunde föreslå
en ökad utgift, t. ex. en sparstimulerande
skattesänkning, om man inte höjde
någon annan skatt. I själva verket hade
det riktiga i det läget just varit att ha
ett mindre överskott i budgeten. Folkpartiets
politik är fortfarande betingad
av samma principiella konjunkturpolitiska
inställning som tidigare; vi tar
konsekvenserna av det läge som nu föreligger.

Jag måste naturligtvis, herr talman,
skjuta in ett beklagande av att herr
Strängs tal om underskott i budgeten —
på senare år alltid underskott — verkat
ganska förvillande på den politiska debatten.
Han avser tydligen att ge det intrycket
att man aldrig kan sänka skatterna
i förhållande till regeringens förslag.
Då är det ju bekvämt att kalla allting för
underskott.

I år har emellertid herr Sträng funnit
på ett nytt sätt att vilseleda skattebetalarna.
Han säger sig ha skaffat 750 miljoner
till statskassan genom att sänka
skatterna för det stora flertalet medborgare.
Det stämmer naturligtvis inte —
det vore ju rena trolleriet. Med den utgiftsnivå
som regeringen föreslår behövs
500 miljoner kronor till per helår. Herr
Sträng tar i sin budget bara upp en tredjedel
av vad vissa skattesänkningar kostar
per helår men däremot fem sjättedelar
av de inkomstökningar som skattehöjningarna
medför. Det är alltså bara
för den där tredjedelen av skattesänkningarna
han skaffat täckning. Resten
av räkningen till skattebetalarna kommer
nästa år om inte något oförutsett inträffar.
Men den saken underlåter herr
Sträng att klargöra, tydligen därför att
han tror att hans tabeller skall uppfattas
såsom gynnsamma av skattebetalarna.

Genom inflationen höjs ju skattetrycket
inte bara formellt utan också reellt
med någonting sådant som 300 miljoner
kronor om året vid en 3-procentig inflation.
Vid oförändrad realinkomst för

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

svenska folket får man alltså betala varje
år 300 miljoner kronor extra i skatt
såvida de formella skattebestämmelserna
är oförändrade. Det talar naturligtvis
finansministern inte heller om när lian
presenterar sitt skatteomläggningsprogram.

Som alla vet skjuter finansministern
åt sidan skatteberedningens genomarbetade
förslag varom politisk enighet
förelåg inom själva utredningen. Han
lappar i stället än en gång det gamla
slitna skattetäcket. Det är sannerligen
ingen storvulenhet i det greppet. Marginalskatterna
sänker han med ena handen,
med den andra pålägger han inkomstskiftet
20 000—30 000 kronor och
något därutöver en extra, proportionell
skaft på 4 procent av inkomsten, en
skatt som han helt godtyckligt gifter
ihop med folkpensionerna.

I samband med en mera genomgripande
skattereform skulle sådant ha kunnat
rättas till. Nu skjuts reformerna på framtiden.
Det är ett viktigt samhällsekonomiskt
intresse det gäller. Den önskvärda
standardhöjningen för gruppen med lägre
inkomster kan inte uppnås med överdrivna
marginalskatter för de här berörda
mellangrupperna. Det måste klaras i
huvudsak på andra vägar, framför allt
genom de ökade möjligheter till utbildning
och den ändring som arbetsmarknaden
i samband därmed och av andra
skäl undergår.

Att folkpensionärerna nu får ett
pensionstillägg fastän det inte är valar
kan de tacka folkpartiet och centerpartiet
för. Regeringens och högerpartiets
tidigare motstånd har brutits. Realistisk
politik lönar sig bättre än demonstrationspolitik.

Vi kommer att föreslå en del ändringar
i budgeten. Dessa avslöjas nästa vecka
och innefattar bl. a. höjda förvärvsavdrag,
vilket inte behöver nämnvärt påverka
frågan om fullständig siirbeskattning
längre fram.

Vad gör herr Sträng åt den inflation
och höjning av levnadskostnaderna som

Vid remiss av statsverkspropositionen

sedan länge pågår, numera i hastigare
takt? Svaret är: ingenting. Herr Langes
förklaring i går kväll att man överväger
vissa åtgärder kan i detta sammanhang
inte tillmätas något intresse.

Regeringen finner sig lugnt i en utveckling
som troligen innebär att levnadskostnaderna
om ett år ligger 6 procent
högre än i dag, vilket till en tredjedel
beror på en höjning av omsättningsskatten.
»Inflationsregeringen» blir tydligen
den benämning under vilken
den Erlanderska regeringen skall gå
till historien. På 19 år har prisnivån
långt mer än fördubblats: den har stigit
med 114 procent fram till 1965 års slut
om beräkningarna är riktiga. Under
mellankrigstiden däremot — från 1923
till 1939 — sjönk och steg prisnivån
något men låg ungefär lika högt vid
periodens början som vid dess slut. De
13 åren från sekelskiftet till första
världskriget var prisstegringen ungefär
1 procent om året. Men under de tre
åren före herr Erlanders och hans
vänners maktövertagande — 1943 till
194G — var prisnivån stabil; vi hade
ingen inflation alls. Levnadsstandarden
steg ändå under de tre åren cirka
4 procent om året, och arbetslösheten
var ringa. Det var inte prisregleringsbestämmelserna
som var avgörande
under dessa år utan överenskommelserna
om inkomstbildning och en del andra
saker.

Naturligtvis har historiska tillbakablickar
endast begränsat intresse, och jag
vill understryka att den fulla sysselsättningen
numera är självklar. Men kvar
står som ett faktum att Sverige under
fredstid icke har haft kraftig inflation
förrän under herr Erlanders regeringstid,
och det beror inte bara på »smitta»
från utlandet. Regeringens ansvar är
obestridligt.

Vad blir följden av en sådan inflationshushållning?
Jo, 1)1. a. höjda räntor.
Man kan befara att vi kommer ännu högre
upp än för närvarande. Även nuvarande
höga räntor räcker ur spararnas

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

synvinkel inte mer än till skatten och
till kompensation för prisstegringen.
Någon reell ränta får spararna inte alls,
om de lånar ut sitt kapital. Följden blir
att det enskilda sparandet i penningform
inte växer så, som naturligt vore. Spararna
berövas en stor del av sin förmögenhet.
Det är en social orättvisa av
stora mått. Det är något skevt och ensidigt
i socialdemokraternas sociala
känsla, när de bara rycker på axlarna åt
detta. Samhälleligt helt omotiverade
olikheter i inkomst- och förmögenhetsfördelningen
skapas — till nackdel för
småfolket bland löntagare och pensionärer
som sparar.

Alla unga människor som flyttar in i
nybyggda hus får betala mycket höga
hyror därför att räntorna pressas upp
av inflationen. Förhållandena på byggnadsmarknaden
sköts av regeringen på
ett mycket ryckigt sätt, vilket leder till
speciellt starka pris- och kostnadsstegringar.
Det sprider sig pris- och lönemässigt
till alla områden. Regeringen
skjuter hela inflationsproblemet ifrån
sig. Det är oansvarigt. Som de fackliga
organisationernas företrädare påpekade
i TV häromdagen, gör regeringen inte
ens något försök att få inflationen under
kontroll.

Man kommer sig inte för att ge ut ett
värdefast statslån med lägre ränta men
med garanti för att kapitalet höjs i takt
med prisstegringen. Det vore åtminstone
att ta någon hänsyn till småsparare, försäkringstagare
och pensionärer.

Mycket har man i samband med skattereformen
diskuterat omsättningsskattens
utbytande mot en mera rationell
mervärdeskatt som inte på samma sätt
som omsättningsskatten verkar snedvridande
på produktion och omsättning.
Herr Sträng intar en mycket kallsinnig
hållning till denna reform. Han gör gällande
att mervärdeskatten skulle på något
sätt gynna företagen på hushållens
bekostnad. Får jag lov att påpeka att
herr Strängs indirekta beskattning ju är
lika hög som den som utredningen hat -

föreslagit, fastän herr Sträng i TV helt
frankt påstod motsatsen. 9,8 procents
omsättningsskatt, som drabbar ett i vissa
avseenden mycket större område än
mervärdeskatten, har ungefär samma
effekt som 13 procents mervärdeskatt,
om man tar hänsyn till att energiskatten
och en del andra saker bevaras i det
första fallet. Herr Sträng tycks tro att
den som i första hand betalar skatten,
han bär den också, och att det därför i
det ena fallet skulle vara fråga om en
större belastning på hushållen. Men hur
kan han se bort från en övervältring av
indirekta skatter från företagen till köparna,
till hushållen, till konsumenterna? Om

man fördyrar bostadsbyggandet,
blir hyrorna högre, och då får de betala
som bor i husen. Inte menar finansministern
på allvar att vi skall anta att
det är byggmästarna som bär en sådan
beskattning?

Herr Strängs övervältringsresonemang
— förlåt mig, om jag säger det,
herr finansminister — kan inte annat
än verka överraskande. Man måste ta
hänsyn till att skatter övervältras och
att de som i första hand betalar inte
alltid bär skatten. Jag frågar mig, om
herr Sträng verkligen menar vad han
säger eller om han på denna punkt finner
det opportunt att låtsa att lian har
en social motivering när han är mera
kallsinnig till mervärdeskatten än till
omsen. En sådan social motivering kan
han emellertid inte förebringa. Det kan
väl inte vara så att herr Sträng har ett
ägarekomplex i förhållande till omsen
och att han därför ogärna skiljer sig
från den och att detta påverkar hans
omdöme och gör det svårt för honom
att vara objektiv.

Finansministern säger också att man
inte kan binda sig under skiftande konjunkturer
för en viss reformtakt när
det gäller skattesystemets omläggning
fram till 1970, men som skatteutredningen
visade är en konjunkturanpassning
av reformarbetet mycket väl möj -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

lig. Däremot tycker jag att finansministern
har rätt på en punkt, nämligen att
det har skett en försening i utlandet
med införandet av en mervärdeskatt.
Ännu är läget mera oklart än man kanske
tidigare hade anledning förmoda
att det skulle vara år 1965. Därför har
vårt land fått ett visst andrum. Jag hoppas
emellertid att förhållandena i utlandet
skall klarna inom loppet av ett par
år. Då bör vi enligt min mening i Sverige
vara beredda att skrida till handling
utan onödigt dröjsmål, så att inte
våra exportnäringar får ett allvarligt
och onödigt handikapp därför att finansministern
envist vill hålla fast vid
en indirekt beskattning av den nuvarande
omsens typ.

Att finansministern nu föreslår införandet
av en rätt till frivillig särbeskattning
noterar vi naturligtvis i folkpartiet
med tillfredsställelse, ty det är en
sak som vi har verkat för. Det vore
kanske för mycket begärt att herr
Sträng skulle skriva att regeringspartiet
för kort tid sedan har röstat emot
ett förslag om denna reform, när det
kom från folkpartiet, men nu är man
beredd att övergå till denna reform.
Alla förslag verkar som om de hade
kläckts i finansministerns hjärna när
han själv presenterar dem. Men sådant
är småsaker som vi inte fäster oss vid;
vi ser mera till resultatet och är alltså
glada för denna framgång.

Man bör nu utreda möjligheterna att
övervinna de svårigheter och olägenheter
som övergången till en fullständig
särbeskattning skulle medföra, så att
man inte får en icke motiverad skatteskärpning
för vissa grupper. Dessa
övergångsproblem är naturligtvis högst
väsentliga och behöver verkligen skyndsamt
utredas. Det är en utredning som
enligt min mening bör ske under parlamentarisk
medverkan för att trygga tillräcklig
insyn. Att inte bromsa de gifta
kvinnornas arbete utanför hemmen
utan att ge verklig valfrihet på rimliga
villkor framstår självklart som en angelägen
uppgift. Tills vidare kommer vi

Vid remiss av statsverkspropositionen

från vårt håll att föreslå höjda förvärvsavdrag.
Vi tror inte alls att det på
något väsentligt sätt kommer att försvåra
särbeskattningens eventuella införande
längre fram.

Herr talman! Det finns många frågor
som här skulle kunna diskuteras därför
att de är av central betydelse, men det
blir tillfälle till detta längre fram under
riksdagen. Jag tänker härvidlag på
kösamhället och den allvarliga problematik
det reser, jag tänker på de handikappades
levnadsvillkor, en förbättring
av studiestödet som rättar till de misstag
som gjordes i fjol, ett förbättrat
idrottsanslag och många andra ting.

Jag skall, herr talman, till sist bara
säga några ord om EFTA:s kris. Det
verkar som om den svenska regeringen
i Geneve hade försummat att få ett löfte
från London-regeringen om att den begynnande
avvecklingen av importskatten,
som skall äga rum och påbörjas
inom en tidrymd som mätes i månader,
icke skall kompenseras av att man i
stället lägger på betydande kvantitativa
restriktioner. Eljest är ingenting vunnet
för vår export. Jag vet inte av vilken
anledning man tycks ha gått förbi denna
fråga, men det rör sig väl om ett
förbiseende.

Ur svensk synvinkel framstår en förstärkning
av EFTA såsom en ytterst viktig
angelägenhet, och detta av många
skäl, bl. a. av det skälet att man därigenom
har utsikt att uppnå en fri nordisk
varuhandel. För den nordiska sammanhållningen,
ekonomiskt och politiskt,
är EFTA emellertid ytterst betydelsefull
även i andra avseenden. Det
är tydligt att man i Danmark har blivit
mycket besviken över EFTA:s kris
och över att EFTA-överenskommelsen
inte var så mycket att lita till som man
hoppats och att därför intresset för en
dansk orientering söderut i riktning
mot EEC har vuxit. Det vore enligt min
mening ytterst allvarligt, för alt inte
säga tragiskt, om Danmark åter skulle
kasta blickarna söderut och överväga
en isolerad anslutning till EEC.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Den frågan bör resas, och resas utan
dröjsmål, vad Sverige kan göra för att
åstadkomma inte blott en allmän förstärkning
av EFTA utan också ett tryggande
av anslutningen till EFTA för
framtiden av alla de nordiska staterna.
Vi bör verka för att en sådan anslutning
kommer att framstå som det enda
naturliga. Det är inte möjligt att påstå
att inte det svenska ställningstagandet
till en del handelspolitiska problem här
skulle kunna ha betydelse. Jag uppmanar
regeringen att betrakta dessa handelspolitiska
problem även ur denna
större nordiska synvinkel och inte endast
se dem ur snäv handelspolitisk
synvinkel.

Att trygga det nordiska samarbetet
och den nordiska sammanhållningen inom
EFTA:s ram framstår för mig i dag
som Sveriges kanske främsta uppgift på
det utrikespolitiska planet. Det är Nordens
fortbestånd som ett begrepp med
väsentligt och växande ekonomiskt och
politiskt innehåll saken gäller.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Alla är vi naturligtvis
överens med finansministern om att
konjunkturläget och sysselsättningsmöjligheterna
är goda. Vi tror också att
han har rätt när han säger att detta tillstånd
kommer att bestå ett tag framöver.
Tillfredsställelsen över denna situation
är naturligtvis så mycket större
som den är allomfattande, om man ser
till den västra världen. Ett undantag utgör
dock som bekant England.

Det verkar som om man har fått ett
klarare medvetande och ett ökat ansvar
inför den företeelsen, att länderna hör
mer och mer ihop. Ett uttryck för den
saken har man fått i den aktion för att
stärka Englands ställning, i vilken bl. a.
Sverige helt nyligen har deltagit. Vi får
betrakta en sådan åtgärd som ett tecken
på att man på det internationella planet
numera är beredd att göra konkreta insatser
i syfte att mildra svårigheter som
kan få betydande återverkningar på den

internationella ekonomien och måhända
ge upphov till en stagnation i utvecklingen
över ett större område. Under
efterkrigstiden har man undan för undan
kunnat ta steg i den riktningen.
Helt säkert är det inte utan betydelse i
den ekonomiska och ideologiska kraftmätningen
i världssammanhanget.

Som så ofta annars innebär den goda
konjunkturen en balansgång inom den
ekonomiska politiken. Det gäller att hålle
en hög ekonomisk temperatur utan att
fördenskull tända inflationsbrasan. Man
måste anpassa förbrukningen till vad vi
kan åstadkomma.

Kan man säga att budgeten fyller dessa
krav? Från många håll har sagts att
budgeten är samhällsekonomiskt svag.
Tyvärr måste jag säga att jag delar den
uppfattningen. Jag är av den meningen

— och jag gav uttryck för den från
denna talarstol för ungefär ett år sedan

— att också fjolårets budget var svag.
Inför den relativt goda konjunktur som
vi i fjol kunde se fram mot presenterade
finansministern faktiskt en budget
som inte var obetydligt svagare än den
han framlade året dessförinnan, ett år
med dämpad konjunktur. Jag kan inte
med bästa vilja i världen säga emot
dem som gör gällande att finansministern
inte sällan har kommit i otakt med
konjunkturutvecklingen med sina budgetar,
eftersom han presenterar större
statligt lånebehov under konjunkturmässigt
goda år och mindre lånebehov
under konjunkturmässigt svaga år. Vad
fjolårets svaga budget har betytt i fråga
om räntehöjningar känner låntagarna
till, och vad den betytt i fråga om
prisstegringar vet konsumenterna.

Man kan inte undgå att få det intrycket
att finansministern i alltför ringa
grad tar sig an prisstegringsproblemet.
Redan nu meddelar oss finansministern
att vi förutom vad som kan komma av
omshöjningen kan vänta en cirka fyraprocentig
prisstegring. Därtill kommer
så småningom lönestegringar som en
följd av prisstegringarna och därefter

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

nya prisstegringar. Karusellen snurrar!

Ingen begär väl av finansministern
att han skall göra vad ingen annan kan,
d. v. s. stanna karusellen, men vad man
önskar är att finansministern, som
ibland kan åstadkomma en aktningsvärd
kraftinsats, skulle ta ett hårt tag
för att bromsa upp prisstegringarna.
En bättre balanserad budget skulle vara
ett steg i rätt riktning, även om inte heller
den saken är så lätt att åstadkomma,
det skall jag också medge.

Alla ropar vi på reformer, än på det
ena än på det andra hållet. Särskilt
framträdande blir kanske detta krav så
här omedelbart efter ett valår, men vi
får komma ihåg att partierna har begärt
väljarnas förtroende för en fvraårsperiod
och att alla önskemål inte
behöver aktualiseras helt redan under
första året.

Men alla ligger vi som sagt långt
framme med raden av önskemål — bär
är vi i stort sett lika goda kålsupare
allihop. Reformerna skall betalas; det
är jag angelägen att stryka under omedelbart,
och jag vill tillägga att jag inte
tror att det är förenat med ansvar att
vidtaga några åtgärder som försvagar
budgeten — det skulle ju strida emot
vad jag här har sagt. Det betyder alltså
att den som vill ha lägre skatt än vad
finansministern önskar lägga på honom,
han får lov att ta fram besparingar.
Eventuellt kan man naturligtvis byta
ut en del skatter mot andra skatter,
men att försvaga budgeten i dagens situation
är inte förenat med ansvar.

Utan tvivel är det i stort sett behjärtansvärda
reformer som nu föreslås.
Men hur mycket lättare skulle det
inte vara statsfinansiellt sett, om man
kunde dröja med somt, kanske dröja
med några saker ett, två eller i vissa
fall kanske tre år, tills statsinkomsterna
har vuxit i anslutning till den ökade
nationalprodukten.

Detta är lätt att säga. Erfarenheterna
från tidigare besparingsutredningars
verksamhet är inte särskilt uppnnint -

Vid remiss av statsverkspropositionen

rande. Genast när utredningarna har
blivit klara med sina förslag har än det
ena, än det andra partiet tagit avstånd
från förslagen på den ena eller andra
punkten, och till sist har det just inte
varit någonting kvar. Kanske skulle resultatet
bli bättre om man bara inriktade
sig på en tidsmässigt kortare förskjutning
av vissa utgiftsposter.

Vi har kommit in i ett ckorrlijul, skulle
jag vilja säga. Vi fortsätter att öka
utgifter och inkomster och måste höja
skatterna undan för undan. Säkert är
emellertid att man ändå någon gång
måste ha nått gränsen för vad som är
möjligt att ta ut. Till en tid kan man
resonera som gumman som bar ved:
Orkar jag med det här träet, så orkar
jag med ett till, och ett till. Men till sist
orkade hon inte med mera. Till sist blir
det omöjligt för oss också.

I fjolårets remissdebatt tog jag upp
frågan om det ändlösa maratonloppet,
där löner och priser jagar varandra
med undan för undan försämrat penningvärde.
Nu har ytterligare ett år gått
i detta maratonlopp. Vi har kunnat bevittna
löne- och prisstegringar i fortsatt
omfattning, och åter har vi fått en finansplan
vari förutses en s. k. normal
penningvärdeförsämring eller kanske
något mer. Jag sade förutse. Vad som
sedan blir följden får vi se. Att det inte
blir mindre är vi vana vid. Ligger det
inte en stor fara i att man helt slentrianmässigt
börjat betrakta en ganska
väsentlig försämring av penningvärdet
som naturlig? Det är en klen tröst att
veta att det i ett flertal andra länder
förhåller sig på ungefär samma sätt —
visserligen på inånga håll i betydligt
mindre omfattning.

Nåja, det tycks vara en rätt allmänt
utbredd uppfattning bland .svenska folket
att det faktiskt vore bättre med någon
mindre inkomstökning, bara den
bleve reell och bestående, och det kan
jag förstå. Så enkelt är ju inte problemet.
Det gäller en central fråga inom
den aktiva ekonomiska politiken och

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

konjunkturpolitiken. Det är en svår fråga.
Men vi har haft svåra frågor att behandla
förr. Jag ser i kammaren en av
regeringens tidigare ledamöter, herr
Per Edvin Sköld, som var med på den
tiden när man började satsa på den aktiva
ekonomiska konjimkturpolitiken i
syfte att trygga den fulla sysselsättningen.
Jag tror att vi i vårt land var
mycket tidigt inne på den linjen och
jag har också den uppfattningen att vi
lyckades ganska bra. Det skulle vara en
mycket stor förmån för svenska folket,
om vår finansminister kunde ta upp
prisstegringarna med samma energi som
man gjorde på den tiden med sysselsättnings-
och avsättningsfrågor och
med icke oväsentlig framgång.

Det viktigaste är att vi inte försöker
skylla utvecklingen på varandra. Företagare
och löntagare skyller på staten.
Staten skyller på organisationerna
o. s. v., men alla ingår såsom delar i
en ekvation som skall lösas.

Jag ställde i förra årets remissdebatt
frågan till finansministern, om man inte
borde överväga att ta upp problemet i
samråd med olika grupper. Det behövs
ett samlat grepp och en enig strävan
om man skall ha utsikt att lyckas med
dessa intrikata och utomordentligt svårlösta
problem. Såvitt jag bär kunnat se
är man inom organisationerna inte ointresserad
för frågan, och jag finner anledning,
herr finansminister, att även
i år rikta en hemställan till finansministern
att överväga om det inte krävs
krafttag på detta område. Misslyckas
man, eller kommer man bara eu kort
hit på väg, så är det inte mycket att
göra åt det, men det förefaller mig
ändå att man bör försöka göra någonting.

Jag läste i morgontidningarna i dag,
att nu skall man till med effektivare
priskontroll. Alltid kan det göra något
i någon bransch, men jag undrar om
inte Kooperativa Förbundets chef har
ganska rätt när han säger att konkurrensen
i flertalet branscher nog ändå

är så pass hård att det inte är mycket
att vinna. Det betyder inte att jag bortser
från att det för vissa branscher och
varugrupper kan finnas ett klart behov
av en sådan åtgärd. Jag skall inte nämna
några sådana branscher eller varugrupper,
men jag skulle tro att många
har träffat på utgiftsposter, beträffande
vilka man har frågat sig om de verkligen
är befogade. Därför tror jag att
detta är ett riktigt grepp. Men vänta
inte mycket av det! Det gäller bara
någon mindre del av hela varu- och
tjänstsektorn. Det avgörande är de ständigt
fortgående kostnadsstegringarna.
Det avgörande är inflationsspiralens roterande,
karusellen priser—löner. Bortse
inte från detta!

Det tråkiga, kanske det enda tråkiga,
med den nu föreslagna åtgärden, det är
om den skulle ge anledning till något
uppskov med att gå till roten med det
onda och verkligen försöka göra något
åt orsaken därtill.

Finansministerns förslag till operationer
på skatteområdet ingår väsentligen
i ett omfördelningsprogram. Som
man har uttryckt saken höjer han skatten
för att kunna sänka den. Men som
vanligt vid sådana här omfördelningar
passar — om jag skall använda eit
ofint uttryck — finansministern på att
ordna en inkomstförstärkning för staten
också, en inkomstförstärkning som
i första omgången rör sig om 3 ä miljard
och som sedan kommer att röra sig om
så där V4 miljard om året. Vad intäkterna
består i vet vi alla. Det är höjd
oms, höjd bensinskatt och höjd cigarrettskatt.
På utgiftssidan har vi justering
eller slopande av punktskatter, justering
av skatteskalan, införande av frivillig
särbeskattning samt schablonisering
av kommunalskatteavdraget. Till
detta kan man också räkna höjningen
av barnbidraget, kostnaden för folkpensionshöjningen
och för att staten tar
på sig de nuvarande kommunala kostnaderna
för vissa folkpensionsförmåner.
Ett specialarrangemang i fråga om folk -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

pensionsavgiften är att det görs en omfördelning
mellan olika inkomsttagare.

Är då en sådan här omfördelning riktig
och berättigad på det hela taget?
Skall man döma i en sådan sak så
måste det bli en helhetsbedömning. Detaljer
och enskildheter får man inte
fästa alltför stort avseende vid. Vad
folkpensionshöjningen beträffar arbetade
centerpartiet senast under valrörelsen
för att få till stånd en sådan
även för innevarande år. Vi tycker att
det är glädjande att motståndet på denna
punkt har brutits inom regeringspartiet
och att det tycks ha brutits även
på andra håll, där det förekommit.

Centerpartiet har föreslagit en upprustning
av familjepolitiken och skisserat
huvudpunkterna i ett etappvis genomfört
upprustningsprogram. Den
barnbidragshöjning som nu föreslås kan
ses som en första etapp. Dessutom tillkännager
regeringen att en utredning
om familjepolitiken skall tillsättas. I
fjol framförde vi ett sådant utredningskrav,
men det blev då avslaget — och
har alltså vunnit bifall i efterhand. Det
är alltid tråkigt att stå bär och säga att
nu har vi fått dgenom det och det, men
eftersom vi är med på de här sakerna,
sa må jag ändå nämna om dem. Det är
liksom att vi på något sätt menar att
om vi inte hade funnits, så skulle det
mesta av det här ha uteblivit. Det vill
jag inte påstå, men jag vill göra gällande
att åtskilligt av vad som kommer
kanske skulle ha dröjt ganska länge om
inte vi varit pådrivande.

Vi har också arbetat för en höjning
av bottenavdraget för socialförsäkringsavgifterna
och för pensionsavgifterna.
Vi har inte tyckt att det är rätt
att dessa avgifter skall tas ut från första
inkomstkronan utan vill att de liksom
inkomstskatten skall tas ut på ett beskattningsbart
belopp.

Förbättringen av skatteutjämningen,
innebärande att kommunerna skall avlyftas
folkpensionskostnader ligger också
i linje med våra tidigare strävanden.
På den punkten har finansministern

Vid remiss av statsverkspropositionen

svängt på ganska kort tid. Skatteutjäinningskommittén
fick av finansministern
utomordentligt snäva direktiv i kostnadshänseende.
Nu har han emellertid
medgivit en utökning av kostnadsramen
med 300—400 miljoner. Det är glädjande.

Däremot kan det finnas anledning till
kritiska erinringar i fråga om detaljer,
inbördes avvägning o. d. Det slutliga omdömet
får emellertid anstå tills vi får
detaljerade förslag i form av propositioner
på riksdagens bord.

En särskild punkt vill jag emellertid
ta upp nu. I marginalen vill jag sätta
— jag höll på att säga ett frågetecken.
Emellertid är det inte det rätta tecknet
utan det bör vara en bock. Det sägs i
statsverkspropositionen att kommunerna
till skillnad mot nu helt skall bära kostnaderna
för bostadstilläggen för pensionärerna.
Vi vet alla hur olika åldersfördelningen
är bland invånarna i de
olika kommunerna. I vissa kommuner
finns det inte mer än tre inkomsttagare
som skall bära upp kostnaden för ett
bostadstillägg. I andra kommuner får
man dela upp kostnaden på ett 20-tal
personer. Det måste bli en våldsam orättvisa.
Den värsta orättvisan drabbar kanske
inte skattebetalarna. Helt säkert
kommer folkpensionärerna att vederfaras
ännu större orättvisa. Man kan nämligen
inte begära att tre personer skall
orka med samma höga bostadstillägg som
20 personer. På detta område bör man
därför snarast vidta åtgärder.

Vad beträffar oms-höjningen är avsikten
att investeringar i maskiner och inventarier
inom näringslivet skall undantas.
Det ligger i linje med vad oppositionen
hela tiden har önskat. Vi har tidigare
fått höra att det av tekniska skäl
inte skulle låta sig göra. Det är litet besvärligt
att komma underfund med vilka
förändringar i läget som medför att de
tekniska svårigheterna försvinner, när
man höjer omsen med 50 procent. .lag
har inte lyckats med det. Tydligen är
det inte fråga om administrativa skäl.

Niir centerpartiet vid 1959 års riks -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

dag begärde en allmän översyn av skattestystemet
var avsikten att få enklare
och klarare linjer i det lappverk som
skattesystemet blivit med tiden, så att
skattelapparnas antal åtminstone skulle
bli färre. Man kan knappast säga att det
förslag regeringen nu lagt fram innebär
några större framsteg i det avseendet.
Visserligen försvinner punktskatten på
vissa varor, men det nya avdraget för
kommunalutskylder är en rätt kuriös företeelse,
som knappast är ägnad att göra
det hela mera lättförståeligt för den stora
allmänheten, för skattebetalarna. Finansministern
kan försvara sig med att
denna åtgärd tillsammans med förändringar
i skatteskalan medför en i hans
tycke rimlig avvägning mellan olika
grupper. Men det får väl också sägas att
en sådan avvägning kan åstadkommas
även på annat sätt, t. ex. genom en ortsavdragshöjning
och ändring av skatteskalan
i kombination med ändringar i
den indirekta beskattningen. Tekniskt
sett bör man nog därför betrakta regeringsförslaget
som ett provisorium i dessa
avseenden, och det är väl också vad
finansministern utger det hela för att
vara, eftersom han talar om att han
funderar ytterligare på vissa ting, bl. a.
på frågan om medvärdeskatt.

Vi får slå oss till ro i avvaktan på de
utredningar finansministern aviserat
om mervärdeskatten och om familj ebeskattningen.
På sätt och vis kan det ändå
komma att visa sig att de nu vidtagna
ändringarna i vissa delar kan vara ett
steg på vägen till en reform som i stort
sett liknar vad skatteberedningen föreslagit.

Kan den fortsatta beredningen inom
finansdepartementet leda till att mervärdeskatten
förändras tekniskt på sådant
sätt att den blir enklare är mycket vunnet
med det. I varje fall tror jag att man,
som herr Ohlin för en stund sedan
framhöll, måste ha uppmärksamheten
starkt inriktad på att inte vårt land ensamt
en vacker dag kommer att stå som
ett av de få länder som tar ut speciella

skatter på näringslivets investeringar.
Då kommer ju konkurrensmöjligheterna
att bli väsentligt försvagade.

För flertalet skattebetalare ger skattepaketet
lättnader. Det gäller huvudsakligen
små och medelstora inkomsttagare.
För andra blir det höjningar. Det
måste man beklaga, och frågan är om
inte gränsen här snart är nådd. Men om
dessa höjningar är otillfredsställande,
anser jag för min del det ännu mera
otillfredsställande att ta ut relativt stora
skattebelopp av de lägre och lägsta inkomsttagarna.

Sexårsavtalet för jordbruket löper ut
inom kort. Jordbruksutredningens arbete
är som vi vet inte klart, varför det
måste bli ett provisorium under mellantiden.
När de nya riktlinjerna dragés
upp är det angeläget att man försöker
fylla ut inkomstklyftan. Då är det viktigt
att man inte fortsätter med att producera
på de svagaste jordarna utan
att man går in för att plantera skog på
dem. Jag tror att en av jordbruksministerns
viktigare uppgifter är att se till
att .skogsplantering stimuleras på sådana
svaga jordar, där det inte är nagon mening
att driva jordbruk och där ägarna
själva gärna ser att de får plantera skog.

Frågan om jordbrukspolitiken skjutes
på framtiden, men med jordlagstiftningen
är det bråttom — den forceras fram.
Jag skall, eftersom vi bestämt oss för att
prata någorlunda kortfattat, inte gå närmare
in på denna fråga utan nöja mig
med att framhålla att centerpartiet är
motståndare till ekonomisk maktkoncentration
både i statens hand och inom
den enskilda sektorn — det försummar
vi sällan att tala om. Vi anser det vara
en av våra uppgifter i samhället att försöka
verka emot en sådan maktkoncentration.
Vi arbetar för en fördelning avägande
och inflytande. Det är inte tu tal
om att en lagstiftning som den nu föreslagna
kommer att öka inflytandet för
stora kapitalstarka bolag.

Helt nyligen satte regeringen till en
utredning för att undersöka möjliglie -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

terna att komina till rätta med den ekonomiska
maktkoncentrationen. Rimmar
förslaget som ökar maktkoncentrationen
med förslaget om en utredning som avser
att komma till rätta med densamma?
Kanske kommer svaret att bli: Eftersom
vi tänker öka maktkoncentrationen,
måste vi göra något emot den.

Vårt framtida välstånd och våra möjligheter
att förverkliga olika önskemål
beror naturligtvis på näringslivets effektivitet
och produktionens utveckling.
Näringslivet har kunnat tillföras en arbetskraftsförstärkning
av betydande
mått från den agrara sidan. Nu börjar
uppenbarligen tillgången därifrån att
sina, eftersom inte mer än omkring 10
procent av de yrkesverksamma återfinnes
på jordbrukarsidan. Det betyder att
de industriella näringarna — om man
bortser från dit inflyttad utländsk arbetskraft
— i huvudsak är hänvisade till att
vara så att säga självförsörjande i fråga
om arbetskraft. Liksom fallet varit sedan
rätt lång tid tillbaka kommer väl en
omfördelning att ske inom industrien
och servicenäringarna, men man kommer
ändå inte ifrån det faktum att det
uppstått en ny situation. Samtidigt bör
man ha i minnet att de årskullar, som
träder ut på arbetsmarknaden under det
närmaste decenniet, blir ganska små.
Den ökade utbildningen medför att en
kvalitativt bättre arbetskraft erhålles
men också att utträdet på arbetsmarknaden
fördröjes. Härtill kommer att förkortningar
av veckoarbetstiden har aktualiserats.

Inför detta perspektiv måste man kasta
blickarna mot den s. k. arbetskraftsreserven
— de gifta kvinnorna, undersvsselsatta
grupper o. s. v. Förvisso finns
här mycket att göra genom sysselsättningspolitiska
åtgärder. Från centerpartiets
sida kommer vi att fullfölja de riktlinjer
och förslag som vi fört fram i dessa
avseenden. Här gäller det inte bara
det ekonomiska behovet av arbetskraft
utan också den enskilda människans riitt
till arbete, vilket iir eu högst väsentlig

Vid remiss av statsverkspropositionen

fråga — minst lika viktig som att tillgodose
samhällets krav på arbetskraft.

1 eu remissdebatt i anledning av statsverkspropositionen
blir de ekonomiska
frågorna naturligtvis dominerande. Andra
frågor skjuts åt sidan, men det innebär
inte att de glöms bort.

Ibland framskymtar det att jakten och
strävan efter en högre ekonomisk standard
skulle ha blivit alltför dominerande
i vårt land. Det förekommer till och
med att man hänvisar till en gången tids
förnöjsamhet och ser denna som något
av ett ideal. Vi bör ha klart för oss att
behovet av och strävan efter goda materiella
villkor alltid har varit människans
följeslagare, men vi får också komma
ihåg att den ökade produktionen inte är
något självändamål utan avser att tillfredsställa
människornas behov och
önskningar. Dessa önskningar gäller,
som vi vet, inte bara rent materiella ting
utan ytterst en god och harmonisk tillvaro
för den enskilda människan och
familjen.

Högsta möjliga produktion får inte bli
A och O i tillvaron. Intresset av en hög
produktion måste vägas mot annat: en
lämpligt tilltagen fritid, goda och trivsamma
arbets- och boendeförhållanden,
god sjukvård och åldringsvård o. s. v.
Här måste en avvägning företas under
samhällets medverkan så att bl. a. möjlighet
ges till ett rikt och sunt fritidsliv
undan det jäkt och den stress som alltmer
sätter sin prägel på vårt moderna
samhälle. Samhällets insatser på det kulturella
området måste självfallet också
öka i takt med de stigande resurserna.

En annan sak är att det finns behov
och önskningar som inte kan tillgodoses
direkt på ekonomisk väg. Jag tänker på
det andliga livets område, där de enskilda
människorna kan ha olika önskemål.
Den ene fäster kanske den största vikten
vid problem av ekonomisk natur, den
andre vid problem av, om jag så får säga,
andlig karaktär. Men dessa olika önskemål
utesluter inte utan kompletterar snarare
varandra. Utvecklingen på det eko -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

noniiska och det andliga livets områden
måste gå hand i hand. Vi måste grunda
vårt handlande på vad som skulle kunna
kallas en syntes av andlig och materiell
kultur, ytterst byggd på det oupplösliga
sambandet mellan kropp och
själ, någonting som modern forskning
under senare tid sysslat åtskilligt med.

I detta sammanhang stöter man på de
religiösa behoven och de personliga
livsåskådningsfrågorna. Vi i centerpartiet
anser det vara en väsentlig uppgift
att när det gäller tillgodoseendet av
dessa behov söka verka för yttre goda
förhållanden, i fråga om lokaler o. s. v.
Organisationer med verksamhet bland
ungdomen måste stödjas, inte minst genom
hjälp till ledarutbildning.

Till sist vill jag understryka att centerpartiet
givetvis kommer att fullfölja
sina strävanden i enlighet med det program
och den politik för vilka partiet
har fått väljarnas förtroende. En sådan
centerpolitik kan inte bedrivas ute på
högerkanten; väljarna har inte givit oss
sitt förtroende för en politik av det slaget.
Nej, alternativet ligger enligt vår
mening på det s. k. mittenpolitiska fältet,
där det redan finns ett samarbete
mellan folkpartiet och centern. Vi menar
att det är anledning fortsätta detta samarbete
efter samma linjer som i fjol men
i vidgat och fördjupat skick.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Det talas ibland om att
vi skulle vara så ense i svensk politik.
Och visst finns det en hel del vi är
överens om. Vi är överens om utrikespolitikens
huvudlinje. Vi är helt eniga
om att vår höga levnadsstandard bör ha
sin motsvarighet i social trygghet. Vi
är överens om att satsa på utbildning
för en större och större del av den
svenska ungdomen. Vi är till slut — och
det är kanske det viktigaste -—• överens
om att göra allt vad vi kan för att bevara
folkstyre och medborgarfrihet i
Sverige. Helt otänkbart är det inte ens

att vi en gång kan enas, åtminstone i
huvudsak, om hur författningen skall
se ut för att folkstyret skall bli väl
tryggat.

I grund och botten är den där enigheten
väl rätt självklar. Vi lever i ett
land som är befriat från rasproblem
och djupgående religiösa motsättningar.
Vi tillhör ett folk med hög kultur
som under lång tid har fått leva i fred.
Omständigheterna har också givit oss
en tradition att man skall försöka »göra
upp» på arbetsmarknaden, och den vanan
har spritt sig till andra områden.
Att vi är överens om vissa grundläggande
värderingar är därför inte alls
konstigt. Det vore däremot olyckligt,
om vi glömde att det finns andra viktiga
värderingar om vilka meningarna
går isär.

Jag skulle i dag gärna vilja börja med
några ord om ett par områden där meningsskiljaktigheter
kan finnas, fastän
de inte är så stora. Man bör sålunda
sätta några frågetecken inför den optimism
som utmärker trontalets syn på
förhållandena i världen. Där berörs
vårt deltagande i förhandlingar om en
generell tullsänkning inom GATT. Vi
vet dock att utsikterna till framgång
därvidlag ännu ter sig minst sagt tvivelaktiga.
Där talas om verksamheten
inom EFTA, men det finns knappt mer
än en antydan om de problem som föranletts
av det brittiska avtalsbrottet.
F’örenta Nationerna nämns, men ingenting
om dess nuvarande kris.

Det sista är kanske det allvarligaste.
Förenta Nationernas kris måste te sig
särskilt riskabel för ett litet land som
Sverige, som är inställt på fred i världen.
Nu vill tydligen vissa stormakter
—• särskilt Sovjetunionen — motsätta
sig just FN :s fredsbevarande aktioner,
i vilka Sverige deltagit och vilkas betydelse
nämns i trontalet. Just därför
att motsättningarna gäller den saken visar
de hur farligt det är att överskatta
den »avspänning mellan stormakterna»
som det talas så mycket om.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Man kan också dra ett par andra slutsatser.
Den ena är att vår helhjärtade
insats för FN inte får betyda att vi försummar
andra uppgifter, t. ex. arbetet
inom organisationen för ekonomiskt
samarbete och utveckling (OECD),
möjligheterna till europeisk samverkan
inom Europarådet, kontakter mellan
EFTA och den europeiska ekonomiska
gemenskapen o. s. v.

Den andra slutsatsen är att världsläget
sannerligen inte ger oss någon anledning
att släppa efter på våra ansträngningar
att upprätthålla det svenska
försvarets styrka. Här gäller det
framför allt att påverka opinionen i
landet. På sina håll, inte minst bland
ungdomen, börjar det sprida sig ett
önsketänkande som går ut på att krigsriskerna
i världen inte längre skulle
vara något att räkna med. Det händer
rätt ofta att stämningen blir sådan när
Europa haft fred ett par årtionden. De
som har ansvar för rikets styrelse måste
göra allt för att motverka den sortens
illusioner. Tanken går till den studentorganisation
i England som i början av
trettiotalet antog en resolution om att
dess medlemmar inte ville slåss för
kung och fädernesland. Många av dem
som röstade för den resolutionen miste
några år senare livet i kamp mot nazismen,
inte minst därför att deras land
försummat att i tid bygga upp ett försvar.
starkt nog för att avskräcka nazisterna
från deras våldspolitik.

Det är saker som vi bör hålla i minnet
när vi nu snart står inför början av
en ny försvarsutredning och försvarsförhandling.
Viktigt i det läget är också
att alla är överens om att den tidigare
ingångna överenskommelsen måste hållas
till punkt och pricka och utan inskränkningar.
Årets statsverksproposition
uppvisar därvidlag en del oklarheter,
men dem tror jag att andra talare
i fortsättningen kommer att beröra.

Mot regeringens förslag till ökning
av utlandshjälpen kan man förmodligen
inte göra några invändningar. Jag

Vid remiss av statsverkspropositionen

har ännu inte hunnit i detalj granska
förslagen, men själva tanken om en ökning
förefaller mig tilltalande. Den viktigaste
u-landshjälpen är emellertid inte
den som syns i statsbudgeten utan den
som kommer till stånd på andra vägar:
när det gäller det humanitära området
genom missionens arbete, när det gäller
den ekonomiska utvecklingen genom
svenska företag som sätter i gång
verksamhet i de nya länderna. Det saknas
fortfarande en lösning av frågan
om investeringsgarantier mot politiska
risker. Detta är ett försäkringsproblem
som vi mycket snart måste ta itu med,
av hänsyn både till de nya ländernas
ekonomi och till vår egen.

.Tåg skulle emellertid vilja återkomma
till frågan om enigheten och oenigheten
i svensk politik, fastän ur en annan
synpunkt än nyss.

De politiska meningsskiljaktigheterna
inom ett demokratiskt styrt folk tar
sig uttryck i tillvaron av olika partier.
Inom alla partier finns det också vissa
nyanser i uppfattningarna. Att sådana
nyanser existerar och respekteras ligger
i sakens natur, alldeles särskilt i.
fråga om ett parti som framför allt vill
slå vakt om den enskildes frihet. Nyanserna
gäller detaljer. Beträffande den
grundläggande åskådningen liksom i de
stora, avgörande frågorna är enigheten
inom högerpartiet påtaglig.

På det politiska fältet i stort ligger
enligt min uppfattning den viktigaste
meningsskiljaktigheten — om man bortser
från kommunisterna -— mellan å
ena sidan socialismen och å andra sidan
de riktningar vilka betraktar det
som ett huvudsyfte att bevara friheten
också på det ekonomiska området, alltså
de partier som vi för vår del alltjämt
kallar de borgerliga. Vi har därför
sedan lång tid energiskt arbetat för en
borgerlig trepartisamverkan, som skulle
avse både politikens innehåll och valarbetet,
som skulle vara fast, konsekvent
och öppet redovisat. Med dessa
syften för ögonen har vi föreslagit att de

Andra kammarens protokoll 1065. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

tre partierna skulle överlägga om hela
sin politik och att intet område av politiken
därvid skulle vara undandraget
debatt och omprövning. I det hänseendet
har vi inte ändrat mening. Om möjligheten
skulle erbjuda sig, är vi alltjämt
lika beredvilliga till sådana resonemang.

Folkpartiet och centerpartiet avvisar
emellertid för närvarande bestämt ett
dylikt trepartisamarbete på det ömsesidiga
förtroendets grund. Det lönar sig
därför inte mycket att just nu diskutera
saken. Deras avvisande hållning
tycks vara ett faktum, som närmast kan
jämföras med dåligt väder. Vi vet att
man oftast inte kan räkna med ändring
av vädret förrän vinden vänder sig. Och
i det här fallet är det väl närmast fråga
om valvinden.

Nu talas det ibland stora ord om
s. k. mittensamverkan. Hittills har detta
tal så gott som uteslutande haft udden
riktad mot högerpartiet — det gällde
också de korta avsnitt om saken som
återfanns i herrar Ohlins och Hedlunds
anföranden i dag. Det sakliga innehållet
i en gemensam mittenpolitik är däremot
höljt i dunkel. En del uttalanden
har tytt på att man främst skulle anstränga
sig att lägga den politiska linjen
»så nära socialdemokraterna som
möjligt»; det skulle i verkligheten röra
sig om mittensamverkan med socialismen.

I det läget vore vår ställning helt
klar. Några socialister har vi aldrig varit,
och vi tänker inte heller bli det. Enligt
vår politiska övertygelse kan vi
därför inte i ett sådant läge göra något
annat än att åta oss en så mycket större
del av arbetet på att resa motstånd mot
samhällets omdaning i socialistisk riktning.
Detta är i själva verket en både
lockande och stimulerande uppgift, och
en utökning av den skulle inte kräva
någon saklig förändring av högerpartiets
politik eller inställning.

Annorlunda ter det sig naturligtvis,
om denna mittensamverkan skulle syfta

till ett konstruktivt alternativ som klart
avvisar de socialistiska strömningarna
— ett alternativ för en i verklig mening
liberal hushållning, byggd på enskilt
initiativ och ansvar liksom på solidaritet.
Ett sådant alternativ skulle vi ha
alla skäl att studera med starkt politiskt
intresse.

Årets statsverksproposition visar —
och det är viktigt också i detta sammanhang
— att den socialdemokratiska regeringen
nu är inne på helt andra vägar
än att söka samförstånd med övriga
demokratiska partier. Visst finns där
positiva drag. Tanken om att slå ihop
en del av de särskilda statsbidragen
till kommunerna är bra och borde kunna
tjäna den kommunala självstyrelsen.
Glädjande är självfallet att vår handel
utvecklat sig så väl, att tullsänkningarna
inom EFTA inte minskat statsverkets
inkomster.

Våra ansträngningar att fästa uppmärksamhet
vid åldringsvården börjar
äntligen ge praktiska resultat. Det är
också gott och väl att folkpensionärerna
kompenseras för prishöjningarna genom
indextillägg och att de nu kominer
att få årliga standardhöjningar. Herr
Ohlin och herr Hedlund har berört den
sistnämnda saken, och i anslutning till
deras anföranden kanske jag får tilllägga,
att det måhända skall lämnas
osagt om folkpensionärerna fått dessa
årliga tillägg utan högerns energiska
diskussion om de gamlas problem under
den senaste valrörelsen. Påtagligt
är däremot att regeringen fortfarande
inte visar något som helst intresse för
att på vare sig det ena sättet eller det
andra kompensera den miljon pensionärer,
änkor och invalider som ställts
utanför ATP. Det är anmärkningsvärt
att denna grundläggande sociala rättvisefråga
fortfarande inte tycks intressera
det socialdemokratiska partiet det
allra minsta.

På det hela taget måste budgeten enligt
mitt sätt att se betecknas som direkt
utmanande. Jag brukar inte ge

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

kommunisterna några komplimanger,
men jag kan den här gången ändå inte
låta bli att konstatera att det är märkvärdigt
vad fyra nya kommunister har
lyckats åstadkomma redan innan de ens
hunnit ta plats i andra kammaren. Så
lättskrämda trodde jag faktiskt inte att
våra maktägande socialdemokrater
skulle visa sig vara!

Det talas på en mängd ställen både i
finansplanen och nationalbudgeten om
hur viktigt det är med företagens investeringar.
Man räknar no med att industriinvesteringarnas
ökning skall gå upp
igen efter att i stort sett ha stått stilla
ända sedan 1961. Men grunderna för
den optimismen är i verkligheten inte
starka, och läser man ordentligt vad som
står i nationalbudgetredogörelsen visar
det sig också att dess författare är ganska
osäkra om sina optimistiska förutsägelser.
Dessutom får man komma ihåg
att företagens benägenhet för investeringar
knappast är lika stor, om de
måste röra sig med lånat kapital, som
skall förräntas omedelbart, som den
skulle vara om de i större utsträckning
finge tillskott av nytt aktiekapital eller
på annat sätt hade eget kapital till förfogande.
Då kunde de ta större risker,
och just risktagandet är viktigt. Osäkerheten
inför den framtida ekonomiska
utvecklingen är ofta vad som håller tillbaka
när det gäller industriens benägenhet
för produktiva investeringar.

Budgetens siffror inger som vanligt
stor ovisshet. I år liksom under de närmast
föregående åren finns det en systematisk
benägenhet att räkna på ett
verklighetsfrämmande sätt och alltid i
samma riktning. Jag lämnar osagt om
benägenheten i år är större eller mindre
än tidigare. I varje fall finns den där.
Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
och hans närmaste medhjälpare
är begåvat folk, men tror de
ens själva riktigt på de siffror de presenterar
för riksdagen och .svenska folket?
1 finansplanen finns det översikter
över beräkningarna och budgetut -

Vid remiss av statsverkspropositionen

fallet i det förflutna, och man kan komplettera
dem ur tidigare års riksdagstryck.
För år 1963—1964 räknade man
ursprungligen med ett statligt lånebehov
på 1 018 miljoner. Det stannade
i verkligheten vid 86 miljoner. För det
nu löpande budgetåret 1964/65 räknade
man i statsverkspropositionen med ett
lånebehov av 901 miljoner. Då riksstaten
antogs i våras var siffran 881 miljoner.
Nu beräknas den till 553 miljoner,
och åtskilligt tyder på att också den siffran
kommer att visa sig alldeles för hög.
Hur skall man då kunna tro på siffran
959 miljoner, som statsrådet anför för
budgetåret 1965/66? Samtidigt fortsätter
AP-fonderna att växa. Det lånebehov
som statsverkspropositionen räknar
med diskuteras utan någon hänsyn till
AP-fondernas tillväxt, som ju starkt ökar
tillgången på medel på kreditmarknaden
alldeles oavsett hur den statliga budgeten
ser ut.

Det finns också andra skäl att inte lita
på beräkningarna. Finansdepartementet
rör sig nu med helt andra beräkningsgrunder
än för tio år sedan. Förändringen
innebär till en del, att man
tagit hänsyn till den kritik som då framfördes
från högerpartiets sida, och det
är naturligtvis glädjande. Men nu går
man till överdrift åt motsatt håll. Då
man talar om skatteunderlaget räknar
man med en ökning av den taxerade inkomsten
av tjänst under 1965 med inemot
9 procent, men för följande år räknar
man »schablonmässigt» med en ökning
av bara 4 procent. Finns det anledning
tro att den siffran har något med
verkligheten att göra? Då bör man också
komma ihåg, att varje ändring av en
procentenhet betyder en förändring av
statsverkets inkomster på i runt tal
200 miljoner kronor. Inom parentes sagt
är det intressant att konstatera, att den
förändring av budgetutfallet för år
1963/64 som ägt rum i jämförelse med
riksstaten — jag tänker då inte på den
som ägt rum i jämförelse med statsverkspropositionen
— är mer än vad

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

som svarar mot den förändring högerpartiet
hade föreslagit för det årets budget.
Det skulle alltså funnits utrymme
att då genomföra våra skattesänkningsförslag.

Inte heller då det gäller utgifterna
har beräkningarna visat sig tillförlitliga.
För 1963/64 blev de 160 miljoner
mindre än vad regeringen hade räknat
med så sent som för ett år sedan. Också
när det gäller det kommande budgetåret
säger departementschefen rent ut
på sidan 49 i finansplanen, att det finns
skäl att räkna med »att en tendens till
överskattning fortfarande vidlåder utgiftsberäkningen».
Ett annat intressant
faktum kan man också läsa ut ur statsverkspropositionen,
nämligen att medelsbehållningen
genom reservationer
på driftbudgeten och outnyttjade belopp
på kapitalbudgeten sedan 1957/58,
alltså under sex budgetår, vuxit med
1 300 miljoner kronor. Här ligger alltså
ett dolt tvångssparande på inemot 230
miljoner kronor om året.

Om man nu, som statsrådet och hans
medhjälpare så ofta har framhållit i
årets statsverksproposition, är angelägen
om att få fart på industriinvesteringarna
för att därigenom bereda väg
för ökat välstånd, varför behåller man
då ett skattesystem som just ur den synpunkten
är så dåligt som det nuvarande?
Här är jag framme vid den behandling
statsrådet har givit skatteberedningens
förslag.

Låt mig till en början konstatera att
skatteberedningens förslag inte var
idealiskt, sett med högerpartiets ögon.
Det var en kompromiss. Inte minst högerpartiets
representant hade gått mycket
långt i eftergifter, och detsamma
gällde förmodligen också om de andra
borgerliga partierna och näringslivet.
Förslaget godtogs som en förhandlingsöverenskommelse,
där man givit med
sig i en del viktiga avseenden för att
vinna framgång i annat. En kärnpunkt
var ju att förslaget skulle genomföras
i noggrant planerade etapper.

Nu har statsrådet Sträng alldeles avvisat
tanken på att genomföra förslaget
som helhet. Kanske kommer han att
plocka en och annan bit ur det; det
finns kanske något som passar LO och
honom. Men den som föreställer sig att
det som helhet ens i en oviss framtid
skulle komma att genomföras av den nuvarande
chefen för finansdepartementet
behöver bara läsa vad som står nedtill
på sidan 23 i finansplanen. Där avvisar
statsrådet blankt tanken på att
binda sig för att genomföra ett nytt
skattesystem under en sexårsperiod. Något
sådant vill han inte veta av. Det
skulle inte vara förenligt med vad han
betraktar som en aktiv finanspolitik.

Statsrådets påstående är orimligt. Vad
det är fråga om att binda är ju bara
själva systemet, och det utesluter självfallet
inte sådana variationer i belastningen
som finanspolitiken skulle kunna
kräva. Men däremot visar uttalandet
klart att statsrådet inte har en tanke
på att ens i framtiden gå den väg som
skatteberedningen anvisat.

Detta öppnar onekligen vissa perspektiv,
när det gäller överenskommelser
med det nu maktägande regeringspartiet
över huvud taget. Statsrådet åberopar
remissyttrandena över förslaget, och
jag skulle vara den förste att hålla på
principen att man skall ta hänsyn till
remissyttranden, men den måste då gälla
alltid, inte bara när den passar regeringen
och föredragande statsråd. I detta
fall är det väl dessutom så, att det
remissyttrande som främst gjort intryck
på honom är det som kommer från LO.
Och i betraktande av det nära samarbete
som enligt vad vi i olika sammanhang
har fått höra äger rum mellan LO och
socialdemokratiska partiet har jag svårt
att tro att detta remissyttrande helt kan
skiljas från socialdemokratiens partipolitiska
överväganden.

Det har också hänt att högerpartiet
har åberopat remissyttranden i sådana
här sammanhang. När beslutet om
grundskolan fattades 1962 tillät vi oss

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

yrka på att man i fråga om en detalj —
låt vara en viktig detalj — skulle gå
remissorganen till mötes och göra en
viss modifikation i det förslag som den
s. k. Visby-kompromissen innebar. Det
finns säkert många medlemmar i denna
kammare, som ännu kommer ihåg
vilka våldsamma angrepp detta föranledde.
De kom inte minst från herr
Strängs kollega statsrådet Edenman,
som jag till min glädje nu ser är närvarande
i kammaren, vilken till på köpet
tillät sig att i första kammaren i
höstas återuppliva den striden.

Nu har vi inom de borgerliga partierna
levat i den tron att man träffade en
överenskommelse i skatteberedningen.
Våra representanter där gjorde väsentliga
medgivanden, i kontakt med vederbörande
partiinstanser, och fann sitt
handlande försvarligt därför att de också
tyckte sig ha uppnått åtminstone
någonting. Vi har fått vänja oss vid
måttliga anspråk. Och sedan tar herr
Sträng bara och »hoppar av», inte på
någon enstaka punkt utan från hela
överenskommelsen.

Finns det då över huvud taget ingenting
gemensamt mellan herr Strängs och
herr Edenmans syn på överenskommelser
med företrädare för andra politiska
riktningar? Det skulle vara frestande att
försöka karakterisera den dubbelmoral
som dessa båda representanter för regeringen
tycks finna det tillständigt att
följa. Jag skall emellertid avstå, därför
att jag vill respektera riksdagsordningen,
även de inledande orden i sista
Sitycket av § 52.

Nu skall jag gärna erkänna att systemet
med sådana här överenskommelser
kan ha allvarliga olägenheter. Det vore
ur många synpunkter bättre om vi begränsade
det till ett litet fåtal områden
och till sällsynta tillfällen. Men i så
fall bör avhållsamheten gälla skolfrågor
lika vid som skattefrågor. Det får inte
vara på det sättet att de som har den
politiska makten anser sig berättigade
att begagna den makten för att bryta
ingångna avtal, samtidigt som den sva -

Vid remiss av statsverkspropositionen

gare parten, oppositionspartierna, skall
vara bunden så snart dess representanter
har gått med på ett utredningsförslag.

Saken blir särskilt betänklig därför
att vi just nu står inför nya förhandlingar
på två viktiga områden: i försvarsfrågan
och i författningsfrågan,
Är det regeringens mening att i framtiden
börja tillämpa samma dubbelmoral
på dessa områden, så att oppositionen
skall anses bunden i den mån den
går regeringspartiet till mötes, medan
motsvarande socialdemokratiska medgivanden
inte binder regeringen? På
den punkten behövs det ett klart besked,
innan vi över huvud taget börjar
med förhandlingsarbetet. Jag vet inte
om statsministern i det fallet har auktoritet
även över så mäktiga kolleger
som herr Sträng, eller vem som eljest
kan svara. Men något svar måste nog i
alla fall ges.

Så har vi då den s. k. skattereform som
statsrådet Sträng nu förelägger riksdagen.
Han har försiktigtvis ordnat det
så, att mot honom kan ingen åberopa
några remissyttranden. Hans förslag
har nämligen till skillnad från skatteberedningens
inte varit föremål för någon
remissbehandling alls. Hur skulle
de remissyttrandena ha sett ut? Ja, det
kan man ju spekulera över.

Vad som först faller i ögonen är att
de höjningar av den indirekta beskattningen
som statsrådet föreslår i huvudsak
skall träda i kraft redan den 1 juli
1965. Den blandning av skatteskärpning
och skattelindring som han föreslår
i fråga om den direkta skatten skjutes
däremot upp till den 1 januari 1966.
Mot den bakgrunden skall man också se
det uttalande på sidan 28 i finansplanen,
som innebär ett hot om att regeringen
redan innan de nu ifrågasatta
lindringarna trätt i kraft eventuellt kan
tänkas föreslå nya skärpningar.

Skattehöjningarna utgör därför förslagets
kärnpunkt, och de har betydelse
för både företag och enskilda.

Ännu en gång erinrar jag om att stats -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

rådet i andra sammanhang talat så stora
ord om vikten av att nu åter få i gång
en ökning av industriinvesteringarna.
Hans skatteförslag måste däremot verka
i motsatt riktning. Det är eu klen
tröst för våra företagare att höjningen
av omsättningsskatten inte skall gälla
industriens investeringar i maskiner och
inventarier. Samtidigt vill han nämligen
ta bort den under 1964 gällande avdragsrätten
på detta område, vilket betyder
att företagen i det hänseendet
kommer att var sämre ställda när förslaget
genomförts än vad de är för närvarande.
Slutligen måste man komma
ihåg, att den del av skattehöjningen,
som träffar löntagarna, kommer att medföra
ökat tryck vid nästa års löneförhandlingar
och därigenom försämra företagens
ställning.

Men hur ser det ut ur de enskilda
skattebetalarnas synpunkt? Statsrådet
säger om sina förslag, att effekten för
flertalet hushåll skulle bli en skattesänkning
sedan hela reformen genomförts.
Man för det första vet vi inte, när
statsrådet härnäst kommer med skattehöjningar.
Det har hänt förr att han
lagt fram skatteförslag redan på hösten.
För det andra tyder allt på att inkomstutvecklingen
och prisutvecklingen under
1966 blir sådana, att inflationstendenserna
slår igenom i skatteskärpningar.

Vad vi har att hålla oss till är emellertid
budgetåret 1965/66. Det är det
budgetåret som statsverkspropositionen
avser, och det är det riksdagen måste
fatta beslut om i år. Och då är läget ett
helt annat. Då kan man med större rätt
åberopa en annan formulering, som
statsrådet använder, nämligen att de
ökade samhällsutgifterna till mycket
stor del måste bäras av de breda lagren.
Karakteristiskt är också, att statsrådets
beräkningar hela tiden utgår från
den enskilde löntagarens inkomster, inte
från familjeinkomsterna. I vårt samhälle
har i stor utsträckning både man
och hustru avlönat arbete utanför hem -

met. Under sådana förhållanden är den
samlade familjeinkomsten avgörande,
och det är den man måste räkna med,
om man skall se hur skatteförslaget
verkar.

Vi har sett något på effekten av förslagen
för olika hushåll. Vi har därvid
endast delvis räknat med cigarrettskatten
— somliga röker inte och en del
röker dessutom inte cigarretter — och
inte alls med den skärpta marginalskatt
på grund av inflationen som kompenseras
genom höjda penninglöner, utan
vi har utgått från de penninglöner som
för närvarande gäller. Vi har räknat in
höjningen av barnbidragen och räknat
med en familjebil, som körs 1 000 mil
om året och som i genomsnitt drar en
liter bensin per mil. Generöst nog har
vi inte räknat med några oljekostnader.
Detta får kompensera det förhållandet,
att somliga bilar drar mindre än en liter.

En metallarbetare i Västerås, som tjänar
17 000 kronor, har en fru som är
anställd i butik och där tjänar 12 000
kronor. Har paret inga barn, betyder
förslagen för budgetåret 1965/66 att deras
läge försämras med 365 kronor. Har
de två barn, blir försämringen bara 7
kronor. Två folkskollärare i Luleå är
gifta med varandra. Har de inga barn
får de en försämring med 548 kronor;
har de två barn blir det 225 kronor.
En jordbrukare har ett familjejordbruk,
där han och hans hustru med förenade
krafter kommit upp till en inkomst på
20 000 kronor. Har de inga barn, blir
skärpningen 225 kronor; har de två
barn får de en lindring, som emellertid
begränsas till 100 kronor. Och går vi så
högt upp som till en byrådirektör i
Stockholm, gift med en sjuksköterska,
får familjen om den är barnlös en skattehöjning
med 627 kronor. Om de har två
barn får de en försämring med 298 kronor.
En ogift sjukgymnast i Vänersborg
respektive en ogift bankkassörska i Göteborg
— utan bilar! — får skattehöjningar
med respektive 288 och 242 kronor.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Men, säger statsrådet, inkomsttagare i
de lägsta inkomstklasserna får ju en
förbättring. Ja, så kan det se ut. Men
lian bortser alldeles från det resonemang,
som ändå så klart utfördes i skatteberedningens
betänkande, nämligen
att den låga skattepliktiga inkomsten i
oerhört många fall beror på att det är
fråga om personer som inte har lönat
arbete hela året. De inkomsttagare, som
statsrådet här påstår sig ömma för, ingår
i många fall i familjer, som i sin
helhet träffas av skatteskärpningarna.
Jag kan glädja statsrådet med upplysningen
att jag i min egen familj har
personer som skulle falla inom den här
kategorien, därför att de är studerande
som tar sommarjobb. Är det rimligt att
räkna med dem när man bedömer inkomstfördelningen
i landet?

Vi har hittills gått förbi frågan om
inflationens verkningar. Herr Sträng har
uppenbarligen resignerat inför prisstegringarna.
Häromdagen sade han i en
offentlig debatt, att han tyckte att det
kunde vara rimligt med en prisstegring
på 3 procent om året. I statsverkspropositionen
räknar han med en prisstegring
på 5 procent, och allting tyder på
atl lian räknat i underkant — att den
verkliga inflationen redan under 1965
kommer att bli 6 procent snarare än 5
procent. Detta betyder också, att han
räknar med att realinkomsterna kommer
att stiga mycket mindre än under
föregående år. Vi läser i nationalbudgeten,
att ökningen 1964 var över 4 procent.
Året efter räknar man däremot
bara med 1,8 procent höjning av realinkomsterna,
och i fortsättningen blir
ökningen ännu svagare — kanske obefintlig.
Penningpolitiken löser heller inte
problemet. Den tycks nu ha helt andra
uppgifter än att motverka inflationen:
den inriktas på att omfördela bankernas
kreditgivning mellan olika typer
av investeringar, på bekostnad av industriinvesteringarna
och därmed också
på bekostnad av vad som främst är
av betydelse för att skapa ett bättre
ekonomiskt läge i framtiden.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Vi måste alltså räkna med en ordentligt
tilltagen inflation med påtagliga
prisstegringar redan under det här året.
I motsats mot sin föregångare talar
herr Sträng inte ens om detta som någon
»engångsinflation». Han tycks räkna
med att utvecklingen skall fortsätta.

Detta beror kanske främst på att det
enda medel mot inflation som han vill
diskutera är höjda skatter. Och här visar
det sig alldeles tydligt, att resonemanget
bygger på föråldrade förutsättningar.
Inflationen i början av 50-talet
berodde på att efterfrågan växte
snabbare än tillgången på varor. Detta
var naturligt på den tiden. Man levde i
en värld, där ekonomien ännu inte kommit
i ordning efter kriget, där det rådde
ständig varuknapphet och där även
vårt land fastän det förskonats från
krig berördes av den allmänna tendensen.
Koreakriget anfördes för övrigt
som förklaring till engångsinflationen,
och det var ju inte någon svensk företeelse.

Läget är nu ett helt annat. I valrörelsen
talade som bekant kommunisterna
mycket om prisstegringarna och deras
betydelse. Men de förfalskade helt
och hållet orsakssammanhanget. Det är
inte alls så, att prisstegringarna beror
på att företag av olika slag har för stora
vinstmarginaler. Tvärtom är vinstmarginalerna
i huvudsak mycket begränsade.
Inte heller beror de på någon alltför
stark efterfrågan, som man skulle
kunna påverka genom att dra in köpkraft
skattevägen. I nationalbudgetöversikten
framhålls det gång på gång att
man inte kan se något samband mellan
prisutvecklingen och intensiteten i efterfrågan.
Resultatet av undersökningarna
där — och jag ber härvidlag att få
citera från s. 95 i nationalbudgeten —
»vederlägger inte föreställningen om att
konsumentprisernas utveckling under
de allmänna förutsättningar, som varit
rådande, skulle kunna uppfattas som bestämd
från kostnadssidan».

Vad det är fråga om är alltså eu tv
pisk kostnadsinflation. År efter år har

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

jag försökt få herr Striing att diskutera
det ekonomiska läget utifrån den förutsättningen,
men han har alltid dragil
sig undan. Nu finner vi i statsverkspropositionen
svart på vitt på att han
står inför en kostnadsinflation. Och det
är en inflation som inte kan motverkas
genom skattehöjningar.

Vi har t. o. in. fått en noggrann analys
av vilka faktorer som för år 1965
kan väntas skapa skärpt prisstegring.
Bortsett från skattehöjningarna är de
stora posterna: löneutvecklingen med 1,7
procent, internationella tendenser med
0,5 procent, livsmedelskostnaderna med
0,3 procent, tillfälliga prisförändringar
med 0,2 procent och ökade bostadskostnader
med 0,6 procent. Den sista siffran
är dessutom sannolikt för lågt räknad.
Där har man tydligen inte tagit
hänsyn till att bostäder i nya hus alltid
är betydligt dyrare än bostäder i äldre
fastigheter, så att bostadskostnaderna
stiger snabbare än vad man kan få fram
vid en kalkyl, som är byggd bara på
räntehöjningar och därmed jämförliga
omständigheter.

Så tillkommer då verkningarna av skattehöjningarna.
De beräknas för budgetåret
1965/66 till 2''/» procent, alltså för år
1965 till IV4 procent. Skattehöjningarna
slår direkt igenom i prisstegringar, och
indirekt kan de väntas påverka arbetskostnaderna.
Långtifrån att hämma inflationen
verkar de inflationsdrivande.
Mot den bakgrunden har jag också mycket
svårt att se hur man kan diskutera
budgeten ur synpunkten om den skulle
vara »stark» eller »svag» i gammaldags
mening. En budget som blir »stark»
genom skattehöjningar kan i själva verket
just av den anledningen medföra
ökad inflation, större prisstegringar än
eljest. Däremot medför den uppenbarligen,
att regeringen får större makt över
det ekonomiska livet. Den maktökningen
är säkerligen också ett huvudsyfte
för regeringens ekonomiska politik.

Herr Sträng avvisar alldeles talet om
att kostnadsutvecklingen skulle minska

den svenska exportnäringens konkurrenskraft.
Det må vara sant att våra exportföretag
klarat sig bra under de förflutna
åren och att man åtminstone på
vissa områden haft stigande exportpriser.
Men det är två reflexioner som jag
skulle vilja göra i det sammanhanget.
Den ena är att lönsamheten uppenbarligen
påverkas negativt av de brittiska
importavgifterna, som ju i nationalbudgeten
anges konuna att verka »i första
hand på prissidan». Den andra är att
företagen visserligen hållit sin export
uppe men att de i stor utsträckning fått
räkna med minskade vinstmarginaler.
Och detta är särskilt allvarligt i den
mån de för sina investeringar är beroende
av lån, som ju måste förräntas omedelbart.
Jag tror visst att våra företag
är skickliga nog för att klara sig relativt
väl ännu en tid framåt, men riskerna
är stora på längre sikt.

Sammanfattningsvis, herr talman,
skulle jag vilja framhålla följande.

Om budgeten är för stark eller för
svag är i dagens läge omöjligt att säga.
De siffror för det framtida lånebehovet
som departementschefen räknar med
har sannolikt lika liten anknytning till
verkligheten i år som de haft under de
senaste åren. Däremot vet vi att de förslag
som lagts fram kommer att verka
inflationsdrivande, att deras genomförande
medför större prisstegringar än
vad som eljest skulle ha varit nödvändigt,
att de direkt träffar löntagarna
särskilt i mellangrupperna — det stora
flertalet tjänstemän och en mycket stor
del av Landsorganisationens medlemmar
— och att de kommer att försvåra
industriföretagens investeringar i produktiva
anläggningar. Att ens i stora
drag godta en budget av den typen utan
att säga ifrån skulle strida mot de grundsatser
efter vilka högerpartiet måste arbeta.
Det är en socialistisk budget som
vi har framför oss, och gör vi inte motstånd
mot den blir väl nästa budget
ännu mera socialistisk. Ett samlat motstånd
från den demokratiska oppositio -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

nen mot denna utveckling skulle enligt
min mening vara i hög grad önskvärt.
Högerpartiet är i varje fall berett att så
långt dess förmåga räcker till göra motstånd
mot den omdaning av samhället
i socialistisk riktning, på vilken regeringsförslaget
uppenbarligen är inriktat.

Herr talman! Detta oaktat vill jag inte
underlåta att hemställa att Kungl.
Maj :ts proposition nr 1 måtte remitteras
till vederbörande utskott.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Heckscher begagnade
tillfället att beklaga sig över »bristen
på samarbetsvilja inom oppositionen
i övrigt». Får jag därför än en gång
erinra herr Heckscher om att folkpartiet
i flera år har erbjudit högern praktiskt
samarbete i konkreta politiska frågor
— det har gällt att ställa till förfogande
upplysningar om motionsinitiativ
och allt sådant.

Vi har fortfarande denna inställning.
Men högern bär visat sig föga intresserad.
Jag tar ett exempel från januari
1963 — en så viktig fråga som möjligheterna
att skapa en decentralisering
av sparandet i anslutning till ATP. Det
rönte inte intresse hos högern att väcka
en motion. Däremot var ju centerpartiet
intresserat av samma synpunkter.

Hela tiden bär det varit på detta sätt.
Högern har sagt: Nej, först måste Ni
göra en deklaration om gemensam borgerlig
åskådning, först måste man ordna
en fast organiserad samverkan o. s. v.
— därefter kan högern ta hänsyn i de
konkreta frågorna. I stället har högern
1960, 1963 och 1964 i viktiga avseenden
fört en politik som stått i strid med
varje strävan att skapa samförstånd
inom oppositionen. Detta går inte att
dölja bakom ett allmänt tal om samarbete.

Nu står högern inför ett prov, ocli det
iir därför jag nämner detta i dag. Vill
högerpartiet vara med om en politik

Vid remiss av statsverkspropositionen

som innebär att man skapar den kapitalbildning
som behövs för vårt näringsliv,
för vår ekonomiska utveckling
och för vår sociala standard, en kapitalbildning
som i dagens läge måste innebära
något överskott på driftbudgeten
och ett försäkringssparande av betydande
omfattning? I den mån man verkligen
kan ersätta ett offentligt sparande
med ett enskilt så är det bara bra, men
i så fall måste vi ha en hederlig uppskattning
av vad man under det år det
är fråga om kan åstadkomma och inte
några fantasisiffror. Vill högern ett närmande,
kort sagt, har man här ett tillfälle
att visa det i praktisk politik. Det
går inte att ersätta en sådan vilja med
ett allmänt tal om samarbete.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte ta upp
någon längre debatt med herr Ohlin
med anledning av detta inlägg. Jag förstår
bara inte varför herr Ohlin när det
gäller det praktiska arbetet i riksdagen
med särskilda frågor tar sina exempel
bara från 1963. Vi hade förra vårriksdagen
ett samarbete där till exempel
den vanligaste formen för politisk samverkan
inom riksdagen var ett samarbete
mellan de tre oppositionspartierna
— jag nämner dem i deras nuvarande
storleksordning — folkpartiet, centerpartiet
och högerpartiet. I detta samarbete
uppträdde alla tre tillsammans,
och andra kombinationer var mera sällsynta.

När det gäller att lämna upplysningar
om motioner och sådant har vi aldrig
gjort några svårigheter. Men däremot
vill jag säga — och det är viktigt att
komma ihåg: på längre sikt kommer
man ingen vart med sådana små medel,
utan man måste sätta sig ned och ta
ett resonemang om politiken som helhet.
Jag vet att man inom centern och
folkpartiet inte tycker om att gå den
vägen, .lag nöjer mig med att konstatera
att så är fallet.

2(3

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Man kommer ingenstans
med så små medel, säger herr Heckscher.
Man kommer dock ett gott stycke
med en politik som förbättrar förutsättningarna
för samarbete. Men om
man samtidigt tar de stora medlen i
anspråk på ett sådant sätt som högern
gjorde 1960 och 1964 och därigenom river
ner tio gånger så mycket av samarbetsförutsättningarna,
så är detta naturligtvis
allvarligt. Med hänsyn till
konsekvenserna av en sådan politik
borde ändå högern — inte minst under
den kommande veckan — fundera på
om man vill lägga sin politik till rätta
och ta större hänsyn eller om man inte
vill det. Vi får se nästa vecka —- och
det är därför jag nämner det.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! .lag är ledsen över att
gå in och störa denna intressanta debatt
om förutsättningarna och svårigheterna
för ett borgerligt samarbete, i
första hand mellan högerpartiet och
folkpartiet. Jag har någon gång tidigare
i all blysamhet föreslagit att herrarna
skulle ta denna debatt litet mera diskret
och i enrum, om ni är allvarligt besjälade
av vilja att komma till en uppgörelse,
men ni väljer ju formerna
själva.

I den övriga debatten som spänt
över vida fält skall jag inledningsvis
ägna mig litet åt det jag närmast har
ansvaret för, nämligen budgeten och
samhällsekonomien. Det har kommit
bort litet grand i diskussionen, att den
presenterade budgeten faktiskt gör anspråk
på att kunna kallas en ganska
stark reformbudget. Vad som här sker
i fråga om förbättring av folkpensionärernas
och barnfamiljernas villkor, för
forskningen och på kulturlivets och utbildningens
område, hälso- och sjukvårdsområdet
och framför allt attityden
till kommunernas ekonomiska bekym -

mer är ju alldeles avgörande reformförslag
som kommer att påverka samhällsutvecklingen
högst påtagligt. Det är uttryck
för en politisk viljeinriktning,
som jag också hoppas skall räcka till
för att klara betalningen.

När jag satt och lyssnade på herrar
Hedlund och Ohlin tyckte jag mig
märka vissa förhoppningar om att vi
kanske i år inte skall behöva ta upp
någon verkligt uppslitande strid om
just betalningssidan. Vi får väl se litet
längre fram när motionerna kommer
om jag spår rätt. Det väsentliga är att
vi är överens om att betala vad vi gemensamt
beslutar. Men det är inte oväsentligt
hur denna betalning sker, och
den skattereform som här redovisas är,
som jag vid flera tidigare tillfällen sagt,
en solidarisk skattereform. Bördorna
läggs på sådana grupper som vi tror
har de bästa förutsättningarna att bära
dem.

Saldot av alla de redovisade operationerna
är en statlig upplåning på låt mig
säga 960 miljoner kronor. År denna förenlig
med sund budgetpolitik i dagens
konjunkturläge? Det är den frågan jag
har ägnat åtskilliga diskussioner åt
med ekonomer och arbetsmarknadsrepresentanter,
och naturligtvis har
även flera inlägg i dagens debatt berört
dem.

Jag skall nu inte trötta med att redovisa
ekonomiska data som kammaren
redan i stor utsträckning, föreställer
jag mig, har tillägnat sig genom att studera
propositionen, men jag kan ända
understryka att visst var fjolåret ett bra
år och det mesta talar för att också
1965 blir ett hyggligt år, låt vara att
välståndsstegringen inte blir lika stark
helt enkelt därför att vi nu tycks ha
uppnått något av ett kapacitetstak där
nya framsteg är svårare att realisera,
men fortfarande räknar vi med att hävda
oss gott. Exporten är med en uppgång
på 6 å 7 procent under 1965 ett
av de aktiva avsnitten av vår ekonomi.
När vi ser på investeringarna finner vi

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

den kommunala investeringsambitionen
oförändrad och vad som framför allt
är glädjande är ju denna »come back»
i fråga om industriens investeringar.
Dess önskemål menar jag att vi har
skyldighet att försöka tillmötesgå så
långt som det nu är möjligt.

För att klara detta måste en viss
återhållsamhet iakttagas på områden
där finanspolitiken kan påverka utvecklingen.
Naturligtvis måste programmet
vara att åstadkomma samhällsekonomisk
balans och upprätthålla denna.
Det är därför helt naturligt att statens
investeringsökning måste bli ganska
blygsam under 1965. Den inskränker
sig enligt budgetförslaget till 3,5 procent.
Även bostadsbyggandets ökning
har dämpats trots den bostadsbrist som
är ett för alla uppenbart förhållande.

På den offentliga sektorn räknar vi
också med expansion av konsumtionen.

Fortfarande med utgångspunkt från
att var produktionsökning stannar vid
de fyra procenten och från att det inte
sker nämnvärda förskjutningar mellan
konsumtion och investering från ett år
till ett annat synes det klart att utrymmet
för den privata investeringsökningen
under 1965 blir ganska begränsat.
Vi har gissat på 2,5 procent.

Både budgetförslaget och skatteförslaget
är uttryck för strävanden att
realisera denna målsättning. Genom de
indirekta skatternas höjning den 1 juli
1965 — det har jag varit angelägen om
att understryka vid alla mina tidigare
offentliga framträdanden i de bär frågorna
— sker en åtstramning av ekonomien
under första budgethalvåret, en
åtstramning som icke uppvägs av samtidigt
höjda folkpensioner och barnbidrag.
En lättnad i finanspolitiken inträder
den 1 januari 1966 då den direkta
skattesänkningen sätter in.

Det iir naturligtvis svårt att säga om
den nu utpräglade högkonjunkturen
håller i sig också under 1966. Att den
forisätter under 1965 kan vi med all
siikerhet utgå ifrån. Huruvida finans -

Vid remiss av statsverkspropositionen

politiken behöver ha samma skärpa under
1966 som den faktiskt har under
1965, det kan vi kanske bedöma med
något större grad av säkerhet i maj
månad vid riksstatens slutreglering. En
uppskärpning under 1966 kan naturligtvis
ske och då i första hand genom
fortsatt aktiv penningpolitik.

Är den framlagda budgeten med dessa
premisser en svag budget? Herr Hedlund
och i viss utsträckning också herr
Ohlin har givit uttryck för vissa farhågor
för att den är för svag. Om jag
skulle deklarera min egen uppfattning
—- och den är inte överraskande för
den som har läst finansplanen — tilllåter
jag mig att säga, att upplåningen är
hög, kanske främst med hänsyn till att
vi i dagens konjunkturläge har så stark
efterfrågan på låne- och kapitalmarknaden
från andra sektorers sida. Jag
vill emellertid bestämt avvisa det inslag
av onyanserad inflationsuppfattning
som på sina håll har utlösts av den
framlagda budgeten. Någonting ditåt —
fastän inte så onyanserat som jag har
hört från andra håll — har kommit till
uttryck också här i kammaren under
den tidigare debatten.

Den utveckling på börsen vi uppmärksammat
under de senaste dagarna
betraktar jag mera som uttryck för hur
oerfarna människor störtat fram och
uppskrämda av en debatt mera panikmässigt
verkställt vissa inköp. Naturligtvis
kommer denna panik att gå över,
och just de oerfarna får väl också då
uppleva att de varit ute för tidigt. De
har blivit en erfarenhet rikare, vilket
naturligtvis kan vara hälsosamt i och
för sig.

En upplåning på 960 miljoner kronor
relaterad till dagens budgetomslutning
är inte större än de 880 miljoner kronor
som redovisades för jämnt ett år
sedan relaterat till den budget som då
presenterades. Nu räknar vi i dag med
att upplåningen för innevarande år
skall stanna vid 550 miljoner kronor.
.lag är den förste att erkänna att visst

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

innebär budgeten som den presenteras
i dag i absolut mening, om också icke i
relativ, en försvagning på cirka 400 miljoner.
Men det bör kanske också ses i
samband med den mera skärpta penningpolitiska
aktivitet som vi nu arbetar
med och med vad jag vågar hoppas
vara en trolig förstärkning av sparandet,
bl. a. det institutionella sparandet.
.lag tror också på en förstärkt sparandemöjlighet
över ett starkare inslag av
självfinansiering hos företagen på
grund av den prisutveckling som har
ägt rum under senaste år i fråga om företagens
exportpriser på världsmarknaden.

Det har här förts en debatt om inkomstberäkningarna
i budgeten. Framför
allt innehöll herr Heckschers anförande
ett ganska väsentligt avsnitt om
någonting som jag skulle vilja kalla för
klagomål över finansministerns felberäkningar.
Jag skall därför be att få
utveckla vad som ligger bakom inkomstberäkningarna.

För ett år sedan tillät jag mig att tro
på en inkomstökning för det svenska
folket under 1904 på 7 procent, varav
5 procent i kontanter och ett par procent
i form av sociala förmåner, aktualiserade
under 1964, t. ex. första halva
semesterveckan och litet annat.

Jag hade för ett år sedan en debatt
med arbetsmarknadens ekonomer om
denna sak, varvid man i varje fall från
den ena partens sida mycket bestämt
gjorde gällande att finansministern
övervärderat inkomstökningen under
1964. Någonting av detta kom väl också
till uttryck i det kollektivavtal, som
sedermera träffades mellan de stora arbetsmarknadsorganisationerna
i början
av 1964 och som innebar en löneökning
på noga räknat 1,8 procent för landsorganisationens
medlemmar.

Det blev sedermera en konjunkturuppgång
som väl ingen vid det ifrågavarande
tillfället hade räknat med, och
därför steg svenska folkets inkomster
snabbare. Så här i efterhand kan man
säga att de steg med 9 procent.

När jag och mina medarbetare satt
oss ned och försökt fundera över vad
denna utveckling kommer att resultera
i under 1965 har vi sagt oss, att spänningen
på arbetsmarknaden förmodligen
blir likartad och att mönstret för
samhällsekonomien blir praktiskt taget
detsamma 1965 som det var 1964. Vi
har tagit konsekvenserna av detta och
räknat med ett 9-procentigt kollektivt
inkomstlyft för svenska folket under
detta år.

I fråga om 1966 har jag stannat vid
4 procent, men det har jag gjort därför
att jag lionnettement inte vill gå
fram och prejudicera några antaganden
om inkomststegringar för ett år som
man ännu inte träffat de stora avtalen
för. Parterna skall kunna slå sig ned
vid förhandlingsbordet och diskutera
utan att behöva utgå ifrån förutsättningar
som finansministern har fixerat.

Är då den beräknade inkomstökningen
på 4 procent en orimlig beräkning?
Ja, mycket talar för att jag undervärderat
inkomstökningen, men det finns
också motposter till detta. Jag har inte
ens räknat med en 4-procentig inkomststegring
för statstjänarna under första
budgethalvåret 1966 utan räknat med 0
procent, vilket ju är en klart orealistisk
beräkning. Eftersom varje procents höjning
av statstjänarlönerna kostar 75
miljoner är det naturligtvis en undervärdering
av utgifterna som balanserar
en eventuell undervärdering av inkomststegringen.

Vi vet också allesammans att det varje
år uppstår nya och oförutsedda utgiftskrav.
För att täcka dessa begär vi
mera pengar hos riksdagen på tilläggsstat.
En historisk forskning över vad
dessa tilläggsstater rent allmänt innebär
— det är inte fråga om tilläggsstater
i form av ökade inkomster utan tillläggsstater
i form av ökade kostnader
—- ger vid handen, att man i allmänhet
får räkna med utgiftskrav varierande
mellan 400 och 600 miljoner som en
normal företeelse i fråga om tilläggsstatsgivningen.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Mot bakgrunden av dessa premisser
tror jag inte att jag kan beskyllas för
att medvetet ha försökt undervärdera
inkomstsidan. Vi har ingen anledning
att göra det. Jag har räknat så pass realistiskt
som man ansvarsmedvetet skall
räkna, och siffrorna är serverade utifrån
dessa utgångspunkter.

Genom att lägga in skattereformen
som en integrerad del av budgetförslaget
har, som vi såg saken, en ofrånkomlig
statlig upplåning under nästa år på
1 700 miljoner kronor kunnat nedbringas
till 950 miljoner. Det skatteförslag
som är en integrerad del av statsverkspropositionen
och budgetförslaget
innehåller — i huvudsaklig överensstämmelse
med skatteberedningens förslag
— en justering av progressionsskalan.
Och det är ingen liten justering.
Den betyder kostnadsmässigt 770 miljoner.
Den betyder vidare en omläggning
av folkpensionsavgiften som medför
ett resultat för statskassan av plus
minus noll men som lindrar bördan för
alla inkomsttagare som tjänar mindre
än 20 000 kronor per år om de är gifta
och ökar skatten för de inkomsttagare
som ligger över 20 000 kronor per år.
Nu visar skattestatistiken, vilket kanske
är en överraskning för någon, att mer
än hälften av de svenska familjerna har
en årsinkomst under 20 000 kronor. Jag
tycker att en sådan omfördelning kan
göra anspråk på att kallas en solidarisk
skattepolitik med hänsyn tagen till
bärkraften.

Det utskyldsavdrag, som här föreslås
ichabloniserat och som dessutom ges
på sådant sätt att det blir en klar skattesänkning
för alla inkomsttagare under
30 000 kronor per år, om de är gifta,
innebär också en icke obetydlig skattelättnad
just för de breda folkgrupper
som man finner i dessa inkomstlägen.

.lag skulle vilja sammanfatta det på
det sättet, att de reduktioner, som regeringen
framlagt förslag om i fråga
om den direkta statsskatten, betyder en
skattelindring på 1 180 miljoner kronor.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Även om man kanske kan bli litet miljöskadad
av de stora talens valörer i
sin funktion som finansminister, är jag
ändå beredd att säga att det på detta
område innebär en kraftig lindring av
den direkta beskattningen.

Detta förslag har på sina håll betraktats
som ett lappverk — i dag presenterades
det såsom illa itråcklade lappar
på ett gammalt lapptäcke. Om jag skulle
göra mina jämförelser med det nu så
uppreklamerade förslaget från skatteberedningen
— ty det måste väl vara
de sakliga premisserna som gjort förslaget
så bra och inte bara den omständigheten
att kommittén varit ense — är
det självfallet att mitt förslag skiljer
sig från kommitténs i vissa avseenden.
Det skiljer sig bl. a. däri, att regeringen
icke har valt vägen att höja ortsavdragen
och heller inte valt vägen att
höja förvärvsavdragen. Detta tillvägagångssätt
är bl. a. betingat av vissa skäl:
varje höjning av ortsavdragen och varje
höjning av förvärvsavdragen konsumerar
en kommunal skattekraft och
föranleder minskade inkomster icke allenast
för staten utan också för kommunerna.

Den linje som regeringen har valt
med en omläggning av folkpensionsavgiften
och schablonavdraget vid kommunalutskylderna
har den fördelen med
sig, att den innebär en inkomstminskning
för staten men låter kommunerna
behålla sitt skatteunderlag och sina
skatteinkomster.

Det finns i regeringens förslag ingenting
om en stegvis omläggning av skattepolitiken
fram till 1971. Jag skall förklara
orsakerna till detta. När det gäller
skattepolitiken, ärade kammarledamöter,
skall vi inte göra oss bättre än
vi i själva verket är. Den har varit och
kommer att vara en ständigt återkommande
politiskt kontroversiell fråga av
allra högsta dignitet. Jag tror att det
är omöjligt att lägga fram ett förslag
som skall realiseras i etapper, där man
tar ett första steg 1966/67, ett andra

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1905 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

steg 1968/69 och ett tredje 1970/71 och
inbillar sig att de politiska intressena
kommer att betrakta det som någonting
som man är bunden av. Jag bar någon
gång tillåtit mig säga att man är för
god för denna värld, om man inbillar
sig att man kan gå igenom tre valrörelser
med denna fråga pacificerad och
med hänvisning till att vi en gång för
alla har bestämt oss för i vilken takt
skatten skall reformeras, i vilken takt
barnbidragen skall höjas och i vilken
takt vi i övrigt skall se på andra med
skattekomplexet sammanhängande frågor.

Jag måste nog säga att erfarenheten
givit vid handen, att även om vi alla
har en ambition att försöka göra det
lindrigare för landets skattebetalare,
har vi också ambitioner att uträtta så
mycket på andra områden, som går
stick i stäv med vår önskan att servera
skattesänkningar. Vi kommer aldrig
ifrån nödvändigheten att göra avvägningar.
Vid varje tillfälle då det är fråga
om att få till stånd ett fortsatt progressivt
reformarbete, vare sig det gäller
ökade folkpensioner, höjda barnbidrag,
expansion på bostadsbyggandets
område, expansion på skolutbyggandets
och undervisningens område
eller på u-hjälpsområdet, hälsovårdsområdet,
fritidsområdet eller på sådana
områden som herr Hedlund i slutet av
sitt anförande betecknade som önskvärda
reformområden måste vi göra
avvägningar och prioriteringar, vilka
måste bedömas mot skattesänkningarna.
I det fallet har man inte något annat
att hålla sig till än de politiska viljeinriktningarna
sådana dessa tar sig uttryck
i de olika partiernas ståndpunkter.

Jag är övertygad om att inte bara en
socialdemokratisk finansminister utan
även en finansminister av annan partibeteckning
— även sådana kunde ju
tänkas! — skulle befinna sig i exakt
samma situation. Han vill pröva förutsättningarna
och utrymmet för skatte -

sänkningar och ett fortsatt reformarbete
parallellt med varandra, och lian har
inget intresse av att binda sig vare sig
på det ena eller det andra området mer
än vad som är absolut nödvändigt. Vi
har haft en del sådana uppbindningar,
vilka vi varit ense om — jag syftar på
försvarsutgifterna och folkpensionsavgifterna
— men vi skall naturligtvis
inte komma dithän, att vi försöker binda
stora och tunga utgiftsposter och
parallellt med dem binda upp skattesänkningar
i tron att den ekvationen
har någon som helst chans att gå ihop.

Det ligger i skatteförslaget en reform
på den kommunala beskattningens område
som i finansplanen är ganska utförligt
beskriven. Det kommer så småningom
och i laga tid en proposition om
detta till riksdagen. Det är en radikal
skatteutjämning, och den har gett regeringen
möjligheter att städa upp i ett
bidragssnår som det är skönt att få städa
upp i. Och det är som någon talare
tidigare sagt här i dag ett uttryck för ett
förtroende för den kommunala självbestämmanderätten
som vi tycker är
riktigt att avge vid detta tillfälle.

När jag sedan inte kunnat gå på utredningens
förslag om mervärdeskatten
så finns det vissa skäl härför. Mervärdeskatten
för med sig en starkt utbyggd
kontrolladministrativ apparat, och i alla
yttranden från länsstyrelserna har man
förutskickat en fördubbling av den administrativa
kontrollen för att över huvud
taget kunna ta på sig bestyren med
en mervärdeskatt. Det är ont om folk
som duger till detta arbete. Vi har haft
stora besvärligheter att klara den arbetsrekryteringen
redan med nuvarande
skatteregler. Vi är oförmögna att fördubbla
den administrativa personaluppsättningen
•— det tror jag vem som helst
är beredd att skriva under.

Sedan har jag rent personligt sagt
mig, att när det gäller att bygga ut det
nuvarande systemet — den generella
varuskatten — med 170 000 uppbördsställen
till en apparat med 440 000 upp -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

bördsställen i mervärdeskattesystemet
så är det någonting som man kanske kan
liesistera för. Framför allt herr Heckscher
borde känna en viss oro när han
i sitt partitrogna nit vid olika tillfällen
gör gällande, att just den kontrolladministrativa
och byråkratiska förvaltningen
sväller snabbare än vad tydligen han
själv rent allmänt vill vara med om.

Jag har sagt i finansplanen att systemet
är tekniskt elegant — och det kan
man väl säga — men när det konfronteras
med den bistra verkligheten blir
man mera tveksam. Att ta in ett par
hundra tusen jordbrukare, småföretagare
och andra, som har en viss obenägenhet
till reglementsenlig fakturaskrivning
på allt vad de köper in i sin verksamhet,
och ålägga dem den bokföringsplikt
som detta kommer att innebära
kan man i varje fall bli fundersam. Jag
tror i varje fall att centerpartisterna i
denna kammare skulle bli litet betänksamma
inför skyldigheten för varje
jordbrukare att etablera sig som skattebetalare
för varje mjölkliter som han
levererar till mejeriet, varje säck spannmål
som går till spannmålshandlarna,
varje kilo fläsk, kött eller ägg som går
till slakteriföreningen eller ägghandlarförbundet,
och att sedan inleverera skatt
på allt detta. Visserligen har han rätt att
från den skatten dra av den skatt som
ligger på hans inköpta fodermedel,
konstgödning och betningsvätska. Den
ingående skatten på knivar till slåttermaskiner
och reservdelar till traktorer
är också avdragsgill.

Allt detta är tekniskt mycket elegant,
och det brukar bl. a. presenteras så att
det är bra, därför att den ene i produktionskedjan
kan kontrollera den andre
och staten således inte skulle behöva
kosta på sig så mycken kontroll på
grund av att systemet i sig självt är
självkontrollerande. Huruvida det är befrämjande
för den allmänna trivseln
mellan de olika leden i produktionskedjan
tillåter jag mig kanske att ha en
något blandad uppfattning om.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Vad man finner intressant när man
läser remissvaren är att det kommit
någonting av eftertankens kranka blekhet
när man börjat förstå hur systemet
verkar. Jag tycker att kronan på verket
återfinner man i lantbrukets skattedelegation
som avslutar sitt remissanförande
med en lång rad reservationer, av vilka
den sista lyder så här: »Dessutom förutskickar
vi att varje jordbrukare får rättighet
att på sin direkta skatt dra utav
alla de processkostnader som vi förutskickar
att mervärdeskatten kommer att
dra med sig.» År det så underligt om
finansministern med regeringen bakom
sig i en sådan situation säger: Låt oss
fundera ett tag till på detta system!

Jag har sagt att här är det inte fråga
om att sätta tummen ned och utdöma
det liela, men jag tror att man får söka
sig fram med helt andra schablonlösningar
och med ett enklare förfarande,
om man över huvud taget skall kunna
göra en proposition på ett förslag som
denna kammare och medkammaren är
beredda acceptera. Vi kommer nu att
starta en sådan översyn med ledning av
bl. a. remissvaren, och jag hoppas att så
småningom i varje fall kunna avge ett
mera bestämt besked än i dag.

Jag har inte heller funnit den internationella
situationen vara så påträngande,
att det tarvar en omedelbar omläggning
till mervärdeskattesystemet.
Det är riktigt att fransmännen har systemet,
men de har det med väsentliga
undantag. Jag kanske gör fransmännen
orätt om jag bara dömer efter vad vi
traditionellt uppfattar såsom svenskt
och franskt kynne, men det är möjligt
att en fransk skattekontroll är mera tolerant
än vad en svensk skattekontroll
skulle vara i detaljgranskningen av mervärdeskattesystemet.
Jag sade att jag
kanske gör fransmännen orätt; detta är
bara en rent personlig reflexion. I Tyskland
har man funderat på detta under
många år men har nu beslutat sig för att
skjuta det framför sig till 1967 innan
man tar definitiv ståndpunkt. I Eng -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

land, som ju är en av våra dominerande
handelspartners, har man haft frågan
om mervärdeskatt uppe till övervägande
i en statlig kommitté och direkt tagit
avstånd från systemet och sagt att det
inte passar England. Amerikanarna har
över huvud taget inte funderat över det.
Även vårt handelsutbyte med Amerika
har på ett glädjande sätt ökat varför det
har sitt intresse.

Vi kan naturligtvis komma i den situationen,
att en uniformering av skattesystemet
ger oss anledning att tänka om,
men vi har tid på oss innan vi är där —
och det är också något som jag här vill
understryka.

När vi nu i stället skaffat pengar genom
höjning av omsättningsskatten med
3 procentenheter, har vi gjort undantag
för industriens investeringar i maskiner
och inventarier. Det har vi gjort därför
att vi tycker att det ligger logik och
konsekvens i det, när vi nu vill hjälpa
industrien i gång med den investerings»comeback»
som jag tidigare talat om.
Det 10 procent skatteavdrag som vi
arbetat med under 1964 försvinner. Jag
tror att det hade blivit litet för mycket
av det goda, om vi skulle ha haft det
kvar tillika med den relativa favör som
industrien får vid omsättningsskattebehan
dlingen.

Nu är det mycket vanligt att föra den
argumenteringen, att vi kommer att slås
ut på världsmarknaden om vi inte helt
befriar industrien från omsättningsskatt
på deras produktions- och investeringsvaror.
Jag vet inte hur många gånger jag
måste upprepa att det inte bara är i
fråga om det avsnittet som man skall
bedöma statsmakternas behandling av
näringsliv och industri. Det är ju så
mycket annat som kommer in när man
skall bedöma vår chans att hävda oss i
konkurrensen med andra länders näringsliv.
Det är freden på arbetsmarknaden.
Det är ett gott förhållande mellan
löntagare och arbetsgivare, och det
är den organisationsmässiga disciplinen
på arbetarsidan som här spelar en av -

görande roll. Det är avskrivningsregler
för maskiner, det är lagervärderingsregler
och mycket annat, som man får väga
tillsammans.

Vad som väl ändå är avgörande är att
klagolåten över den hårda behandlingen
av svenskt näringsliv inte ar ny för
i dag. I varje fall så länge som jag stått
i denna talarstol och svarat för de här
frågorna har det varit en repetition som
troget och träget återkommer varje år.
Ändå har under de senaste fem åren det
svenska näringslivet och den svenska
industrien ökat sin relativa andel i
världshandeln trots hård konkurrens,
bl. a. från japanernas sida. Vi har ökat
den relativa andelen, och det tycker jag
är inte bara ett ganska gott besked om
den svenska industriens slagkraft och
allmänna funktionsduglighet utan sekundärt
kanske också något av ett uttryck
för hur den har behandlats av regering
och riksdag.

I skatteförslaget ligger det många andra
ting. Där ligger en justering av cigarrettskatten
och bensinskatten. Det behövs
för att den upplåning, som på
många håll har betraktats som farligt
hög, inte skulle bli högre än vad som
ändå här redovisas.

Vi har inte följt skatteberedningens
förslag om att avveckla energiskatten
och alla punktskatterna, även om en viss
sanering har skett på punktskatteområdet.

Jag skall nu försöka att i tur och ordning
— och så kortfattat som det nu är
möjligt — ta upp vad de värderade företrädarna
för oppositionspartierna, som
har varit uppe i talarstolen här i dag,
har yttrat. Herr Ohlin kom relativt snart
in på frågan om huruvida finansministern
bestämt sig för att sitta och dirigera
den kommunala upplåningen, och han
tyckte att det var en attack mot den
kommunala suveräniteten. Om man fattar
sig så kort och ofullständigt som
herr Ohlin gjorde ger det naturligtvis
intryck av ett attentat från finansministerns
sida. Men om man går till botten,

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

så vet herr Ohlin lika väl som jag att vi
har en utomordentlig trängsel på kapitalmarknaden.
Man måste på något sätt
prioritera och köordna alla dessa lånesökande.
Det är en prioritering mellan
fyra storheter: staten, bostadsbyggandet,
kommunerna och näringslivet. Men
det är också en prioritering inom i varje
fall det kommunala området, därför att
de kommunala anspråken på obligationsemissioner
är så utomordentligt
stora. Jag tror att riksbanken för närvarande
har en ko, vars anspråk ligger
nära miljarden och som man inte har
kunnat tillmötesgå.

Då kan man ställa frågan: Skall vi nu
låta datumstämpeln avgöra vilken stad
och vilken kommun som skall få gå ut
och ta hand om den kapitalbildning som
finns och låta dem som har råkat lägga
in sina ansökningar senare, få vänta?
Eller skall vi försöka lägga in något av
en annan bedömning än bara datumstämpeln?
Riksbanken har varit klok
nog att försöka göra andra bedömningar.
En ström av kommunrepresentanter
och delegationer har uppvaktat och
framlagt sina synpunkter. Vid deras argumentation
spelar vederbörande kommuns
skattekraft och utdebiteringens
höjd en avgörande roll. Den kommun
som måste bygga sin skola, även om den
har låg skattekraft och hög utdebitering,
tycker att den borde ha ett försteg vid
lån före den kommun som har både stark
skattekraft och relativt låg utdebitering.
Alldeles likgiltig inför sådana argument
har väl inte någon riksbankschef varit
och kan inte heller gärna vara det. Detta
har också tagit sig uttryck däri, att
bankofullmäktige frånsett en reservant
men med tillstyrkan av två av de borgerliga
partiernas representanter har begärt
hos regeringen att få en auktorisation
för att vid långivningen få ta hänsyn
till skattekraften och utdebiteringens
höjd. För eu gångs skull har således
inte Sträng hittat på någonting, men han
tyckte att bankofullmäktiges förslag var
klokl och riktigt, och han har under 3

— Andni kammarens protokoll 1965. Nr

Vid remiss av statsverkspropositionen

strukit det i några rader i finansplanens
skrivning. Jag skall inte ta tiden i anspråk
för att vidare debattera den saken.

Jag tog mig under gårdagen orådet
före att läsa igenom remissdebatternas
protokoll för de fyra senaste åren, i avseende
på budgetbalanseringens principer
och det finns inte fysiska möjligheter
att ur den debatten klämma ut någon
ny fräschör, varför jag skall avstå
från att försöka göra det. Jag vill emellertid
bemöta herr Ohlin, när han gör
gällande att det skulle ligga något av —
han kanske inte sade det så brutalt, men
man kan säga en sak utan att använda
brutala ord — falsifikat i finansministerns
sätt att presentera utslaget av skatteförslagets
verkningar. Jag har vid alla
de tillfällen då jag uppträtt offentligt —
och jag gör det nu också — varit angelägen
om att understryka, att den förhöjda
omsättningsskatten, bensinskatten
och tobaksskatten blir tillämpliga från
den 1 juli 1965 och naturligtvis också de
pensions- och barnbidragshöjningar som
då träder i kraft men att reduktionerna
i fråga om den direkta skatten kommer
först ett halvt år senare. Jag har i mina
anslagsbeskrivningar varit angelägen om
att tala om hur resultatet blir, när reformen
trätt i kraft i full utsträckning, alltså
hur resultatet blir för kalenderåret
1966, eller, om vi skall hålla oss till budgetår,
för budgetåret efter det nästkommande.

Denna operation medför emellertid
som jag nyss sade en förstärkning för
kommande budgetår. Ingen vågar ställa
sig upp och tvärsäkert uttala sig om
den ekonomiska utvecklingen efter detta
kalenderår. Med den utgångspunkten har
jag sagt att det kalenderår vi nu har
framför oss, 1965, inleds av en stram finanspolitik
och att det kommer att ur
konsumentsynpunkt bli ett stramt år
med en beräknad privat konsumtionsökning
av 2,5 procent. Längre och hårdare
kan man väl inte pressa konsumtionen
efter vad jag kan förstå. Därför

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

bör man nog uttala sig litet mera nyanserat
om budgeten och inte säga att den
är på tok för svag.

Herr Ohlin har meddelat oss att han
längre fram kommer att föreslå höjda
förvärvsavdrag. Vi får diskutera den
saken då. Jag kommer inte att följa med
honom på den punkten, men debatten
om den saken kan vi spara.

Vidare har herr Ohlin och även övriga
talare kommit in på vad man kallar
regeringens resignation eller nonchalans
inför prisstegringen. Jag tror att
herr Ohlin använde jämförelsen att vi
under förkrigstiden hade ett mycket
mera stabilt prisläge. Han jämförde med
tiden före första världskriget och med
tiden efter första världskriget — inte
från 1918 utan från 1922 fram till 1939.
Man har naturligtvis rättighet att välja
åren som de häst passar en, det skall jag
inte bestrida.

Emellertid tror jag inte att det finns
någon i denna kammare och inte heller
utanför kammaren som önskar sig tillbaka
till de exemplifierade åren med en lugnare
prisstegring än vi haft nu. De åren
var sannerligen inte något att anföra
som eftersträvansvärt exempel och sätta
upp som motvikt mot de framgångsrika
år som vi trots prisstegringen ändå kunnat
inregistrera nu.

Man kan naturligtvis — det är mycket
bekvämt att göra det — fråga: Varför
sköter inte Sträng om att det blir en
lägre prisstegring. Jag är naturligtvis
tacksam för det icke utsagda förtroende
för min förmåga som ligger i själva kritiken.
Men jag måste göra er besvikna,
om jag säger, att det inte står i mänsklig
makt att göra någonting mer i detta land
än man lyckats med i andra länder. Om
vi ser efter hur konsumtionsprisstegringen
varit under den senaste tioårsperioden
per år räknat, visar det sig enligt
OECD:s siffror att den har varit i
medeltal i Danmark 4 procent, i Frankrike
5,2 procent, i Italien 3,3 procent, i
Nederländerna 3,2 procent, i Norge 3,4
procent, i Storbritannien 3,3 procent —

trots att Storbritannien på grund av valutasvårigheter
har varit tvingat till hårda
nedbantningar med prisstopp och
mycket annat som kanske borde ha spelat
en roll i prisutvecklingen — i Österrike
3 procent och i Sverige 3,7 procent.
Västtyskland har lyckats något bättre.
Där har man under den senaste tioårsperioden
haft en medelprisstegring av
2,2 procent. Men i denna tioårsperiod
ingår för Västtyskland en tid på 1950-talet, då det fanns möjligheter att bygga
på arbetskraften från öster, där man inte
hade den »drive» i fråga om priserna
som en absolut full syselsättning ändå
har benägenhet att föra med sig. Den
kan bestrykas bl. a. av det förhållandet,
att prisstegringen i Västtyskland under
åren 1960—1963 — d. v. s. de senaste år
vi kan avläsa — är 3 procent i medeltal,
vilket alltså tycks vara en ganska normal
företeelse i hela den västeuropeiska
världen.

Man kan då fråga sig: Skall vi tvingas
finna oss i detta? Jag har vid olika tillfällen
sagt att jag tror att en prisstegring
på 2 å 3 procent är ofrånkomlig, om vi
vill fasthålla vid våra ambitioner beträffande
full sysselsättning och en solidarisk
lönepolitik. Jag har sagt detta
många gånger tidigare, och jag har ingen
anledning att revidera min uppfattning
på den punkten. Vi har på lönemarknadens
område accepterat en utveckling,
där man för branscher och yrken
som inte har samma rationaliseringsmöjligheter
som vissa andra anpassar
löneläget och därmed prisläget efter de
yrken, där rationaliseringar o. d. kan
absorbera en lönestegring. Om det blir
en lönestegring på låt mig säga ett visst
antal procent, har vi då möjligheter att
på varu-, tjänste- och transportområdet
rationalisera bort den lönestegringen på
samma sätt som vi kan göra på vissa
andra industriella avsnitt av näringslivet?
Naturligtvis har vi inte det. Det
vore emellertid mycket intressant att
från oppositionens sida få ett bestridande
av detta mitt påstående. Jag kan.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

om jag råkar vara bussförare, inte ta
flera personer i bussen eller köra snabbare
mellan hållplatserna för att på det
sättet kompensera min lönehöjning,
utan det blir passagerarna som får betala
den genom höjda priser som sedan
slår igenom i index. Om jag är frisör
kan jag inte klippa av håret snabbare
på min kund för att kompensera lönestegringen,
utan kunden får i stället betala
mera för klippningen. Inom hela
vårdområdet — vilket jag tror att varje
kommunalman är beredd att verifiera
— betyder höjda löner för vårdpersonalen
att landsting och stadskommuner,
som har ansvaret härför, får finna sig
i utdebiteringshöjningar för att klara
de ökade kostnaderna. Vi har ansett att
varje tjänsteman, var han än sitter, bör
få följa med i löneutvecklingen. Alla fyller
de ju sin funktion i den process som
resulterar i en ökning av nationalprodukten.

Men ingen säger att man genom snabbare
metoder på tjänstemannaområdet
kan rationalisera bort lönestegringen.
Så länge hela lönemarknaden präglas
av denna inbördes solidaritet — och vår
uppfattning har varit att den skall gälla
inte bara löntagarna utan den är även
avtalsfäst gentemot herr Hedlunds valmän,
de svenska bönderna — är det alldeles
uppenbart att det inte går att diskutera
en nollställning i fråga om priserna.
Det går inte om vi vill att lönerna
skall ökas och att alla skall ha chansen
att följa med i löneökningen och dessutom
är så ambitiösa i vår allmänna
sysselsättnings-»drive» på olika områden,
att vi inte håller oss med några
arbetslösa som skulle kunna verka som
en broms. Jag tycker inte att vi skall
ha några arbetslösa som skall bromsa
lönestegringen, ty det betyder att vi
slösar med de reala resurser som fullt
utnyttjade ger oss den starkaste och
snabbaste välfärdsstegringen i samhället.

Regeringen kommer sig inte ens för
med ett värdefast obligationslån, säger

Vid remiss av statsverkspropositionen

herr Ohlin. Jag har ett förslag på mitt
bord, herr Ohlin. Om vi vill ta upp ett
värdefast obligationslån finns det eu utredning
som har talat om för mig hur ett
sådant förslag bör se ut. Det förslaget
har varit ute på remiss och fått ett blandat
mottagande. Bostadsbyggarna, bostadskooperationen
och de allmännyttiga
bostadsbyggarna, har sagt bestämt
nej till allt vad indexfasta obligationslån
heter. Bankvärlden har intagit en
negativ ståndpunkt. Några remissinstanser
är mera nyanserade. En del är för
ett sådant obligationslån. Jag vill minnas
att LO tycker att det är värt ett
försök. När tiden det medger skall jag
ta itu med detta problemkomplex och
fundera på om jag skall framlägga förslag
härom till riksdagen. Men var på
det klara med, herr Ohlin, att det är
mycket delade meningar om huruvida
det är någonting att satsa på! I världen
i övrigt är det väl endast två nationer
som har prövat det — även om man
har funderat mycket däröver — och
det är det lilla Israel och, om jag minns
rätt, även Frankrike i något tidigare
skede.

Herr Ohlin frågar sedan om herr
Sträng har någon social motivering för
att vända sig mot mervärdeskatten.
Jag har redovisat mina skäl för att inte
nu göra någonting, och jag har egentligen
inte lagt in några sociala värderingar
i dem, även om jag inte kan
komma ifrån den ståndpunkten att jag
tror att det är besvärligare att lägga
13 procents prisstegring på matvaror,
kläder och skor och lika mycket på arkitekt-
och konsultarvoden och en del
annat sådant som går in i bostadsproduktionen
och slår ut på hyrorna. Jag
tror även att det kan medföra sina besvär
om det svenska folket, när det kliver
på tåget eller bussen eller spårvagnen
till sitt arbete, får klart för sig att
det från och med en viss dag läggs 13
procent på biljettpriserna. Det kan nog
också ha sina svårigheter, om allt gods
som skall sändas i detta land skall be -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

lastas med 13 procent, som man slipper
ifrån i dag. Om barberare och flera
andra blir tvingade att ta 13 procent
på tjänster som i dag är skattefria, är
det inte otänkbart att svenska folket
kommer att reagera på detta sätt: »Här
har man hittat på nya skatter på områden
som tidigare inte har varit skattebelagda.
» Ofrånkomligt är att 13 procent
är mer än 9,8 procent på vardagsvarorna.
Det kan jag aldrig bortse
från.

Naturligtvis kan det invändas att man
med mervärdeskatten skall befria industrien
från 1 100 miljoner kronor
som den i dag betalar i omsättningsskatt
och detta medför prissänkning.
Då måste ju industrien bli så snäll att
den sänker alla sina priser motsvarande
den skattesänkning den får. Kommittén
ville ta bort punktskatterna och
förutsatte att då kommer berörda branscher
att sänka sina priser på alla de
punktbeskattade varorna. Det är en vacker
tanke, kanske litet för vacker för
vår krassa värld. Jag har denna gång
tillåtit mig i finansplanen säga att denna
partiella avveckling av punktskatterna
ger oss en test på branschernas
vilja att omsätta lättnaden i prissänkningar.
Skall jag tro vad somliga har
sagt för att bli av med punktskatterna,
kommer de att till sista öret fullfölja
detta sitt löfte. Jag har emellertid varit
så försiktig — vis av erfarenheten
— att jag tycker att denna partiella avveckling
kan få bli någonting av en
test. Sedan kan vi börja diskutera utifrån
de förutsättningar som en del i
dag anser vara givna.

Detta mitt yttrande i finansplanen
har redan föranlett protester från de
berörda branscherna. På detta sätt var
det tydligen inte meningen att deras utlåtande
skulle uppfattas.

Om nu herr Ohlin inte gillar min behandling
av mervärdeskatten, vore väl
det enklaste för att klara ut begreppen,
problem- och frågeställningarna och
partiställningarna, att han friskt och

modigt ställde sig bakom skattekommitténs
förslag om mervärdeskatt, eftersom
det lär vara en politisk kompromiss,
godkänd av herr Ohlin. Det är
möjligt att jag står här och talar i fåvitsko,
ty herr Ohlin har ännu inte avlämnat
sina partimotioner. Följer herr
Ohlin skattekommitténs förslag ograverat,
ger jag honom all rätt att i dag kritisera
finansministerns alternativ, men
i annat fall bör han kanske vara litet
försiktig med kritiken.

Herr Hedlund inledde sitt anförande
med att förklara att budgeten är i svagaste
laget, vilket hade föranlett att vi
hade fått högre ränta och prisstegringar.
Herr Hedlund är ju juris doktor och
som sådan lärd att försöka följa en logisk
tankebana. Jag för väl inte uppfatta
herr Hedlunds förslag på det sättet
att jag skall ta avstånd från den reformpolitik
som herr Hedlund är angelägen
om att driva fram. Många
gånger har han ju — om jag skall tro
honom i dag — varit föregångsman när
det gällt sådana ting.

På sätt och vis fattade jag herr Hedlunds
förslag så att han i stort sett —
även om det kanske kamoufleras av en
ganska originell argumentering — menade
att vad finansministern och regeringen
lägger fram är ungefär den lösning
man kan stanna för mot bakgrunden
av vad vi har bestämt, vad vi har
tagit på oss och vad vi har beslutat om.

Herr Hedlund tar också upp bekymren
för penningvärdet. Därvidlag uppfattade
jag ett nytt inslag i hans argumentation.
Han frågar: Vore det inte
bättre med en svagare inkomstökning
och motsvarande svagare prisstegringar?
Jag förde tankegången vidare, och
jag frågade mig: Hur skall man uppnå
detta? Kan man tänka sig en större
återhållsamhet på löntagarnas sida än
1964 när de gick från en avtalsförhandling
med 1,8 procent i kollektiv lönehöjning?
Jag tror inte det.

Om företagen sedermera under årets
gång råkar i slagsmål om arbetskraf -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

ten — det tycks ju som om företagen
ändå skulle på ett eller annat sätt komma
över så mycket pengar att det har
kunnat i stor utsträckning bli slagsmål
om arbetskraften — och slutresultatet
av denna hantering utgör en prisökning
med 9 procent, så vet jag inte hur man
skall komma till rätta med detta, därest
man inte går in för en ännu hårdare
räntepolitik och ännu kraftigare kreditåtstramning
och kanske beslutar att
inte fullfölja de sociala reformer som
både denna kammare och medkammaren
har ställt sig bakom. Ty, märk väl,
det är inte möjligt att göra om finanspolitiken
utan att attackera de stora utgiftsposterna:
militärutgifterna, folk pensionerna,

utgifterna för skolor och
utbildning, för hälso- och sjukvård, liksom
även bidragen till kommunerna.
Och på den sista punkten föreföll det
som om herr Hedlund snarast hade ett
behov av att annonsera en viss otillfredsställelse
även med det kommunala
skattepaket som jag har lovat lägga på
riksdagens bord. Om jag fattade honom
rätt, tyckte han att det borde därutöver
också finnas någonting av ett garanterat
statsengagemang i fråga om kommunernas
bostadstillägg till folkpensionärerna.

Herr Hedlund använde den jämförelsen,
att om tre stycken skall betala ett
bostadstillägg, blir det dyrare för kommunen,
än om det är tjugo som betalar
detta tillägg. Den här gången var herr
Hedlund i sin egenskap av jurist också
logisk, men jag skulle vilja utveckla resonemanget
litet mera genom att säga:
om tre stycken skall betala bostadstilllägget
för en folkpensionär, så torde de
inte kunna undgå en hög kommunal utdebitering.
Finansministerns förslag,
sådant det kommer att presenteras, tar
hänsyn just till de kommuner som har
det låga skatteunderlaget och den höga
kommunala utdebiteringen och detta
t. o. m. i större utsträckning än vad utredningen
hade tänkt sig.

När herr Hedlund kom in på filoso -

Vid remiss av statsverkspropositionen

fien om att lugna ned lönehöjningarna
för att därigenom också få en lugnare
utveckling på prisfronten, så föresvävade
honom tanken att man skulle kunna
sätta sig till bords med alla i målet
intresserade och diskutera sig fram till
en riktigare avvägning och utveckling
och på det sättet åstadkomma det önskvärda
resultatet. Men är inte detta en
förhoppning som kommer att grusas?
Det finns möjlighet att rätt snart få en
liten provtest, när det sexåriga jordbruksavtalet
löper ut. Det blir väl då
fråga om att göra ett års prolongation
av avtalet för att sedermera försöka
uppnå en ny, måhända flerårig uppgörelse
för jordbruket.

Jag har lagt märke till att jordbrukarnas
fackliga företrädare under den senaste
tiden har rest landet runt och talat
om att ett kommande jordbruksavtal
inte kan få vara lika dåligt som det
gamla jordbruksavtalet, utan att man
måste ta större hänsyn till eftersläpningen
för jordbrukarnas del än vad det
nu tillämpade sexårsavtalet har inneburit.
Jag har vidare lagt märke till att
bland konsumenterna börjar växa fram
en mycket klar och definitivt utformad
opinion som går i den rakt motsatta
riktningen: Vi kan inte kosta på oss
ett nytt långtidsavtal för jordbruket
som innebär samma generositet mot
jordbrukarna som det nu gällande avtalet.

När vi skall ta itu med det nya jordbruksavtalet
kommer vi alltså att få ett
litet prov på möjligheterna att sitta vid
bordet och med bortseende från egna
intressen söka finna samhällsgagneliga
lösningar. Herr Hedlund är ju en realistisk
man och jag tror inte att han —
handen på hjärtat! — har några förhoppningar
om att det blir så lätt att
då uppnå en överenskommelse.

Samtidigt gör sig herr Hedlund när
det gäller budgetfilosofien till tolk för,
jag vill inte säga användandet av tagelskjortan
men i varje fall en viss återhållsamhet
som är hälsosam för fram -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

tiden. Det låter ju bra — framför allt
i dag när vi har TV-kamerorna riktade
på oss. Men när herr Hedlund fortsätter
med att säga att i sista hand har
ändå centerpartiet varit drivkraften då
det gäller de stora reformerna, det må
nu vara folkpensionerna, barnfamiljernas
förhållanden eller annat, och att
finansministern nu i långa stycken bara
realiserar centerpartiets förslag, så måste
jag invända att det väl är litet svårt
att pa en gång vara motor och broms
eller, rättare sagt, gaspedal och broms,
för att uttrycka sig mera motoristiskt
sakkunnigt. Herr Hedlund försöker
emellertid i dag göra den uppvisningen,
hur det nu kan inverka på kammarens
ledamöter.

Herr Hedlund hade en liten hjärteknipande
avslutning av sitt anförande,
där han talade om att familjen måste
kunna föra en god och harmonisk tillvaro
och att vi därför måste tänka
mera på åldringsvård, hälsovård och
fritidsliv och inte bara på det materiella,
det produktionsmässiga. Men i
sin egenskap av industriföretagare vet
herr Hedlund lika väl som jag att det
är just den materiella utvecklingen och
produktionens möjligheter att ge oss
mera som skall realisera både den bättre
åldringsvården, hälsovården och fritiden,
i det sistnämnda inbegripet längre
semester, kortare arbetstid och allt
vad därtill hörer. Det är förtvivlat svårt
att här dra upp en gränslinje. När det
gäller bas och botten för herr Hedlunds
önskemål kommer han tillbaka
till produktions- och industriutvecklingen
och de materiella begrepp som
ligger däri.

Vi måste ha en syntes av andlig och
materiell kultur, sade herr Hedlund, en
syntes mellan kropp och själ. Ja, om
det skall uppfattas som en uppmaning
till regeringen, så vill jag säga: Lägg
inte för tunga bördor på regeringen,
herr Hedlund! Den harmonien och syntesen
mellan kropp och själ tror jag
inte man får mycket av genom propo -

sitioner till riksdagen, hur väl genomtänkta
och utformade de än är. Jag är
tillräckligt gammalmodig för att säga,
att för det krävs kanske en stilla stund
i den egna kammaren, inte i denna kammare.

Om jag sedan går över till att bemöta
herr Heckscher, så tog han i sitt
avsnitt upp frågan om trontalet, som
han fann harmoniera dåligt med situationen
sedd utifrån GATT-, EFTA- och
FN-synpunkter. Ja, jag läste trontalet,
och det gjorde vi alla i den svenska regeringen
vår plikt likmätigt, men däri
utlovades inga nya himlar och ingen ny
jord, inte ens en ny tronhimmel. Visst
kan man vara pessimistisk, när man
kommer in på dessa avsnitt, men vad
som ändå inger oss vissa förhoppningar
är väl att GATT-förhandlingarna har
kommit i gång. Den omständigheten att
representanter för Europa och Amerika
sätter sig ned och diskuterar med den
målsättningen att rasera tullhindren
mellan nationerna är ju ett framsteg,
så svår och så bemängd med intressekollisioner
som all sådan materia är.
Förhandlingarna kommer att pågå, och
vi skall väl efter måttet av våra krafter
ändå försöka hjälpa till för att hålla
dem i gång, även om jag inte tror på
några revolutionerande förslag. Jag tror
i varje fall på något förslag.

Och visst kan man beträffande EFTA
hysa bekymmer just nu, framför allt
därför att England i sin ekonomiska
nöd valde en form för sitt utspel, som
inte var förenlig med EFTA:s statuter.
Jag har tidigare från denna talarstol
framhållit att vårt stora intresse ju
ändå är att England klarar upp sin ekonomi.
Det är också EFTA:s stora intresse.
Jag har inte heller funnit någon,
som direkt förklarat att åtskilliga initiativ
var onödiga för Harold Wilsons
regering. Tvärtom var de synnerligen
nödvändiga, och vi hoppas att de lyckas,
både för vår och för EFTA:s del.

Om herr Heckscher läser dagstidningarna,
finner han väl ändå en liten

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

ljusglimt däri att den engelska utrikeshandeln
för december månad faktiskt
ser ut att ha varit bättre än man tidigare
räknat med.

Vad slutligen krisen i FN beträffar
kan vi väl inte säga annat än att FN är
av så utomordentligt vital betydelse för
världen, för de små nationerna och för
världsfreden, att här i Sverige inga ansträngningar
bör uraktlåtas för att hålla
FN i gång och se till att det får leva
vidare.

Sedan skall jag inte begära att herr
Heckscher skall variera de båda övriga
oppositionsledarnas argument alltför
mycket. Herr Heckscher tog upp budgeten
utifrån sina utgångspunkter och
gjorde gällande att mina felberäkningar
vore påtagliga och pålitliga. Jag försökte
i mitt inledningsanförande klara
ut vad som ligger bakom mina beräkningar,
och jag skall inte upprepa
det nu.

Att även utgifterna blev något mindre
kan ju ha sin naturliga förklaring,
herr Heckscher, eftersom vi under fjolåret
gjorde begränsningar i den aktivitet,
som statsverkspropositionen förutsåg,
för att behärska spänningen på arbetsmarknaden
litet bättre. Och om man
hindrar de statliga verken från att fullgöra
vad riksdagen ansett att de skulle
fullgöra på investeringssidan, så blir
det litet besparingar på köpet.

Jag har utförligt berört hela skatteberedningens
förslag, även när det gäller
den tidtabell som herr Heckscher
speciellt tog upp, men jag skall här ägna
en liten stunds uppmärksamhet åt
herr Heckscher i ett avsnitt, där han
efter vad jag förstod tog mera illa vid
sig än de övriga båda partiledarna. Jag
avser här beskyllningen mot oss för att
ha brutit en överenskommelse. Jag är
medveten om att de parlamentariska
representanterna i kommittén var överens,
och jag vet också att folkpartiets,
centerpartiets och högerns representanter
hade inhämtat auktorisation av sina
partiledare. Men så var inte fallet med

Vid remiss av statsverkspropositionen

socialdemokratiens representanter, helt
enkelt därför att en regering och en finansminister
som skall göra någonting
av denna sak måste ta remissförfarandet
i beaktande. Jag har tidigare sagt,
att om jag skall välja ut folk från mitt
parti i utredningar så försöker jag att
få med sådana människor som jag vet
är kloka och vetttiga och som kan arbeta
under allra största frihet. Min tid
kommer, när betänkandet är avlämnat.
Och den frihet som jag anser att regeringen
alltid måste ha att ändra i ett
sakkunnigebetänkande är inte bara min
utan även herr Heckscliers. Jag kan
bara tala för mitt område, men jag
kommer aldrig att kritisera herr Heckscher,
om han i ärenden som gäller finansdepartementets
område har andra
synpunkter än de ståndpunkter som
hans partirepresentanter eventuellt har
intagit i utredningar.

Sedan säger herr Heckscher: »Skall
dubbelmoralen» — som han kallade
denna moral — »göra sig gällande bl. a.
i försvarsfrågan?» Jag tycker inte att
det här är jämförbara storheter. När vi
diskuterar försvarsfrågan är det klara
partiförhandlingar, där partiledarna är
direkt engagerade — om inte mitt i
förhandlingsdelegationen så parallellt i
ett rum intill förhandlingsdelegationens.
Så har det varit under de senare
åren.

De förslag man kommer fram till presenteras
för vederbörande riksdagsgrupper.
De prövas av den församling
som skall pröva förslagen, och de har
fått sanktion från riksdagsgrupperna.
Det är en annan arbetsordning och en
annan förhandlingsordning. Så länge vi
fortsätter med den förhandlingsordningen
kan herr Heckscher vara helt
lugn beträffande eventuellt kommande
försvarsuppgörelser.

Jag skall inte trötta kammaren mer.
Jag har som vanligt pratat länge. Men
jag har tyvärr den ställningen att jag
dels skall försöka säga litet av vad jag
själv har på hjärtat och dels skall be -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

möta de tre oppositionsledarna. Jag
skall emellertid inte ta upp någon siffergymnastik
om hur skattepaketet slår
i de olika inkomstlägena. Jag har redovisat
det siffermässigt, och jag kommer
också att redovisa det siffermässigt
i en proposition som en av de närmaste
dagarna läggs på riksdagens
bord.

Vad jag fäste mig vid i herr Heckschers
exemplifiering var att den här
kombinationen av familjer som han
presenterade under inga förhållanden
är representativ för hur det svenska
folket i sin egenskap av skattebetalare
ser ut rent allmänt.

Herr Heckscher kunde inte låta bli
att också kritiskt anklaga mig för att
vilja ha en benägenhet att fördela kapitalmarknaden.
Så långt som jag har
givit mig in på detta i samråd och i
överensstämmelse med riksbanksledningen
har det varit betingat av nödvändigheten
att skaffa pengar till att
finansiera vad riksdagen har beslutat
sig för, men egentligen ingenting annat.
Att sedermera kreditinstituten känner
sig begränsade i sin frihet är en annan
sak. Den begränsningen är de tvungna
att underkasta sig så länge vi har en
temperatur i samhällsekonomien som
gör att för mycket pengar i omlopp är
detsamma som -— jag vill inte säga bensin
men i varje fall pinnar på en brasa
som vi inte vill ha brinnande.

Jag tillät mig på Nationalekonomiska
föreningen, när jag diskuterade denna
fråga med bankdirektörerna, som här
anförde samma klagomål som herr
Heckscher, att svara: »Jag begär naturligtvis
litet för mycket av er, om jag
begär att ni själva försöker ransonera
pengar efter allmännyttiga bevekelsegrunder.
» Vad man ibland ställer sig
frågande inför är ju att det inte saknas
krediter till en bilexpansion som går
utomordentligt snabbt år från år. Det
saknas inte konsumtionskrediter i allmänhet,
och jag har på mitt bord fått
framställningar, som jag tills vidare

stoppat i skrivbordslådan, där man
från bankvärlden begär att få etablera
speciella kreditinstitut som skall stå till
förfogande med pengar för att finansiera
sportstugor. Visst är det bra med
sportstugor — det är väl trevligt om
vi kan ha sådana allesammans. Men det
kanske är nödvändigare att vi klarar
av det bostadsprograin finansiellt som
riksdagen har bestämt sig för.

Jag sade att jag kanske begär litet
för mycket av bankdirektörerna om jag
begär att de skall lägga sådana här synpunkter
på problemet. De skall svara
för ett företag, och företaget skall ge
så goda förtjänster som möjligt, och
följaktligen vill man arbeta med sin
vara —- i detta fall pengar — på de områden
där man har den största förtjänsten.
Men jag bad dem att försöka hjälpa
till i mina strävanden, och jag tycker
nog att herr Heckscher skall ha
dessa synpunkter i åtanke när han ger
sig på att kritisera den som han säger
dirigerade kreditgivningen.

Det är mycket mer att säga, herr talman,
men nu är det slut. .lag skall bara
säga en sak till. Herr Heckscher roar
sig med att säga: »Kan fyra kommunister
göra så mycket att regeringens
budget» — om jag förstod honom rätt
— »är kommunistinfluerad i sin allmänna
uppläggning?» Nu är det klart
att jag fortfarande talar litet för tidigt,
ty jag har inte sett herrar Hedlunds och
Ohlins motioner. Men skulle jag fatta
den relativa återhållsamhet som präglat
deras inlägg i dag på det sättet att
de ändå i stort sett kan vara ense med
mig och regeringen om budgetuppläggningen,
är herr Heckscher då beredd
att ta konsekvenserna av sitt resonemang
och säga att de här fyra kommunisterna
också har gjort om herrar Hedlunds
och Ohlins inställning till den
ekonomiska politiken?

Den budget som nu presenteras är
ingen kommunistbudget. Jag tror att
herr Heckscher använde uttrycket »socialistbudget»
med den speciella valör

Tisdagen den 19 januari 19G5 fm.

Nr 3

lian lägger in i begreppet socialist —
jag har en annan valör där. Jag tror att
herr Heckscher är rätt ensam i den
uppfattningen. Den här budgeten som
har framlagts är en socialdemokratisk
budget.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Att den framlagda budgeten
är en socialdemokratisk budget
behöver vi inte tvivla på ur vare sig
den ena eller den andra synpunkten.
Men det gläder mig att herr Sträng åtminstone
ansåg det nödvändigt att påpeka
den saken, vilket tyder på att han
medger att det kunde finnas anledning
till misstankar i annan riktning. Man
har nämligen velat göra gällande att
den svenska socialdemokratien skulle
vara så stillsam och borgerlig, att det
inte skulle finnas någon socialism kvar
i den. Om jag därför tillät mig använda
uttrycket att det är en socialistisk budget
— alldeles oavsett att jag självfallet
i detta uttryck inlägger en rent negativ
värdering, eftersom jag tycker illa
om socialism vare sig den företrädes av
socialdemokrater eller av kommunister
— anser jag att detta konstaterande
ändå har sitt intresse. Jag förstår uppriktigt
sagt att herr Sträng varken vill
svara ja eller nej på detta påstående.
Han hade suttit lika illa till, vilketdera
han än hade sagt.

Jag noterar ett par punkter i herr
statsrådets anförande utan någon egentlig
invändning. Han konstaterar att han
är glad åt att GATT-förhandlingarna
kommer i gång. Ja, det är också jag.
Han säger vidare att vi har intresse
av att England klarar sin ekonomi. Ja,
självfallet har vi det. För min del har
jag den stilla misstanken, att dessa importavgifter
snarare försvårar än underlättar
arbetet för den engelska regeringen,
men detta får vi kanske diskutera
en annan gång.

Jag konstaterar med intresse att herr
finansministern nu på ett par punkter

Vid remiss av statsverkspropositionen

i sina värderingar har en något annan
valör — för att använda hans eget uttryckssätt
beträffande sina uttalanden
— än tidigare. Han gläder sig nu över
tanken på en ökad självfinansiering hos
företagen. Detta betraktar han tydligen
såsom en positiv faktor. Det var inte
länge sedan vi från herr statsrådet fick
höra att det var farligt med för stor
självfinansiering hos företagen. Nu säger
han till och med att han gläder
sig åt eu trolig förstärkning av sparandet.
Jag hoppas nu också på stöd från
herr Sträng och hans parti när vi så
småningom framlägger våra förslag till
sparfrämjande åtgärder, och att han
då kommer att betrakta dessa ur denna
synpunkt och inte bara räknar ut vad
han själv tror att de betyder för hans
egen budget.

Jag kommer vidare till frågan om
beräkningarna i budgeten. Herr Sträng
ger intrycket av att det den här gången
är slut med felräkningarna. Siffran 959
miljoner är den riktiga, oavsett hur
man räknat tidigare. Ja, herr talman,
jag förstår på ett sätt mycket väl herr
Strängs resonemang, när han säger att
han inte vill uppmuntra till större lönehöjningar
under 1966 än vad som eljest
skulle bli fallet genom att räkna med
en högre siffra än 4 procent. Jag tycker
att detta är en aktningsvärd ståndpunkt
för en finansminister. Men i och med
att han intar denna ståndpunkt är siffran
— om jag får använda detta uttryck
— oberoende av verkligheten.
Jag påstod att hans felräkningar var
påtagliga. Jag har aldrig hävdat att de
vore pålitliga. Däremot anser jag att
hans siffror är påtagligt opålitliga, och
den uppfattningen vidhåller jag fortfarande.

Tillåt mig göra ett litet räkneexempel,
eftersom sådana är sä poulära i
ekonomiska kretsar. Låt oss anta att
år 1966 skulle medföra lönehöjningar
som avtalsmässigt stannade vid 2 procent
men faktiskt uppgick till 7 procent.
Låt oss vidare anta att statstjänar -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

na i detta läge lyckades få 3 procents
lönehöjning. Detta skulle enligt dessa
beräkningar betyda en inkomstökning
med 600 miljoner och en utgiftsstegring
med 225 miljoner, vilket alltså skulle
förändra budgetens avvägning med 375
miljoner. Lånebehovet skulle uppgå till
584 i stället för 959 miljoner, för att
röra oss med så exakta siffror som vi
tidigare gjort. Jag vill inte alls påstå
att det blir så, men jag skulle vilja
hävda att min siffra är precis lika
sannolik som herr Strängs.

Eftersom herr Sträng i detta sammanhang
kommit in på tilläggsstaterna,
kanske jag får påminna om att tilläggsstater
inte är någon ny uppfinning för
budgetåret 1965/66 utan att de förekommit
under alla tidigare budgetår. Har
statsrådet någon anledning förmoda,
att tilläggsstaterna kommer att bli så
mycket större för budgetåret 1965/66
än tidigare, är detta onekligen en intressant
upplysning, som tyder på att
budgeten är ännu mer otillförlitlig än
den eljest förefallit vara.

I fråga om skatteberedningen säger
herr Sträng nu — och det stämmer mycket
väl med vad han sade i en tidigare
interpellationsdebatt — att regeringen
inte kan vara bunden. Han konstaterar
samtidigt att högerns, folkpartiets
och centerpartiets representanter i
skatteberedningen talade för sina partier.
Det kände han till. Kunde inte
möjligen herr Sträng i så fall också ha
sett till att de socialdemokratiska representanterna
i beredningen upplyst
sina kolleger om att deras parti, om de
gjorde några uppgörelser i detta sammanhang,
inte skulle vara bundet av
dessa?

Jag påminner återigen om den jämförelse
som jag tidigare gjort med skolberedningen,
vilken herr Edenman på
sin tid talade så mycket om. I denna
hade man inte ens inhämtat partiernas
godkännande av de särskilda förslagen
utan bara allmänna bemyndiganden.
Men där gjorde man ändå gällande att

överenskommelsen skulle vara bindande
för varje parti.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! I sitt inledningsanförande
gjorde herr Heckscher gällande att
mittenpartierna lägger sin politik så nära
den socialdemokratiska som möjligt.
Ja, en sak är klar och det är att centerpartiets
politik i alla fall ligger bra
långt från högerpolitiken. Vi lägger vår
politik i linje med partiprogrammet,
och partiprogrammet återspeglar medlemmarnas
syn på de olika problemen.
Så enkelt är det med den saken, herr
Heckscher.

Vidare bör man väl förstå, att eftersom
vi har ett betydande antal medlemmar,
tillhörande socialgrupp 3, medan
kanske den övervägande delen av
socialgrupp 1 — de stora inkomsttagarna
— har sin hemvist hos herr Heckscher,
så måste det bli en icke oväsentlig
åsiktsdivergens däremellan. Det bör
man kunna förstå utan att det förklaras.

Så var det finansministern. Han presenterade
en sifferserie rörande inflationen
i skilda länder. Något tidigare
framhöll finansministern i fråga om
statistiska sammanställningar, att man
väljer ju själv utgångspunkten för statistiska
jämförelser. Genom att återge
detta uttalande har jag inte påstått att
det finns någon tendens i finansministerns
val i detta sammanhang. Det räcker
med att konstatera, att bland de
nio länder som finansministern angav
befinner sig Sverige som trea från toppen
i fråga om inflationen. Det är inte
så dåligt. Och ändå har vi ju haft det
rätt bra och borde på det sättet kunna
klara det hela något bättre.

Vidare sade finansministern att 2 å
3 procent enligt hans mening var lämpligt
som kostnadsstegring, som inflation
per år. Ja, det är i alla fall någonting
annat än 4 procent. Jag sade
också för en stund sedan att ingen be -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

gär av finansministern att han skall
helt stoppa denna pris- och lönekarusell.
Och låt mig säga några ord om just
denna!

Finansministern tar ensidigt fasta på
ett par delar i hela problemkomplexet
— lönerna och jordbrukspriserna. Jordbrukspriserna
kan lämpligen jämföras
med vad jordbrukarna får ut t. ex. i
Norge och Västtyskland, där lönestandarden
är väsentligt lägre. Men det är
en sak för sig. Också jordbrukarna är
naturligtvis beroende av kostnadsstegringen;
i den mån dessa kostnadsstegringar
kan hållas tillbaka måste jordbrukarna
ha intresse av att medverka
även genom sin prissättning.

Nej, herr finansminister, »prästkragepolitiken»,
där man plockar ett blad i
taget, går inte att tillämpa i detta sammanhang.
Skall det finnas någon möjlighet
att lyckas får man ta upp problemkomplexet
i dess helhet. Jag förstår
att det hela verkar som ett stort,
stort berg framför finansministern och
att han kan finna det motbjudande att
ta itu med saken. Men det bör inte
hindra en handlingskraftig finansminister
från att försöka åstadkomma ett resultat.
Jag tror inte att någon klandrar
finansministern om han misslyckas.
Men väl om han inte försöker. I det
långa loppet kommer han ändå inte
ifrån problemet att bromsa priskarusellen
genom att bl. a. sammanföra samtliga
berörda grupper till gemensamma
resonemang om vad som kan göras.

För att övergå till finansministerns
bussexempel tror jag att den ifrågavarande
bussägaren skulle nöja sig med
en mycket lägre prishöjning, om han
inte hade kostnadsstegringarna att räkna
med. Alla dessa faktorer hänger samman,
och det går helt enkelt inte att isolera
dem från varandra på det sätt som
finansministern tycks vilja göra. Och
jag är den siste, herr finansminister,
att önska att löneproblemet skulle angripas
isolerat, att man skulle säga till
löntagarna: Ni får hålla igen! Nej, vad

Vid remiss av statsverkspropositionen

jag vill är att man skall försöka komma
fram till att om man gör så och så
med priserna och så och så med lönerna,
blir det mindre luft i lönekuvertet,
i det kuvert där man erhåller sina
inkomster. Det är detta det är fråga
om.

Sedan uttryckte sig finansministern
som om han inte hade hört vad jag
sagt i fråga om produktionen och dess
betydelse för framstegen. Finansministern
sade att vad jag avslutningsvis yttrat
i fråga om fritid o. d. är så beroende
av produktionen. Men det var
ju precis vad jag framhöll, herr finansminister.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag har ju på en lång
rad punkter en annan mening än finansministern
om denna budget. Men
jag har gjort klart, att med avseende
på själva budgetbalansen finns det ingen
väsentlig åsiktsskillnad. I det ansträngda
konjunkturläge vi nu har är
det faktiskt så, att vill man föreslå
skattesänkningar eller utgiftshöjningar
får man anvisa medel på något sätt.

För mig är det en hederlighetsfråga
— jag kanske har sagt det redan för en
tid sedan, herr talman — att redovisa
bedömningen härvidlag. Men då tycker
jag också det skulle vara en hederlighetsfråga
för finansministern att medge,
att i det läge som rådde från 1961 till
låt mig säga 1963, när vi hade dessa
väldiga överskott i budgeten, var det
inte så som socialdemokraterna påstod,
att den som föreslog någon skattesänkning
för att stimulera till sparandeinsatser
etc. eller för att stimulera näringslivet
också skulle föreslå andra inkomstkällor.
Det var tvärtom en riktig och
naturlig konjunkturpolitik i det läget
att föreslå åtgärder som något skulle
minska överskottet.

Men ändå påstod finansministern i
TV häromdagen att det var likadant då,
att oppositionen hade fel etc. Kan inte

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

finansministern för en gångs skull erkänna
att det finns något som heter
rationell konjunkturpolitik och att saken
ligger helt annorlunda till under
en försvagad konjunktur med väldiga
budgetöverskott än nu under eu stram
konjunktur med ganska begränsat överskott.

Finansministern vill emellertid inte
diskutera detta med hans upp och nedvända
finanspolitik. Han har funnit att
det sagts så mycket tidigare under åren.
Tidigare syndade han emellertid inte
så mycket på nåden, vilket han väl möjligen
nu själv anser. Tidigare hade han
ju en politik som låg närmare hans egna
deklarationer. Nu, det tycker jag
är fullständigt rörande, undrar han varför
vi skall behöva diskutera den saken:
»Varför diskutera att min budgetpolitik
varit raka motsatsen till vad som
hade behövts för att stabilisera konjunkturen?
Varför diskutera att regeringen
drar in köpkraft när det är dåliga
tider? Varför diskutera att jag däremot
inte gör det utan snarare stimulerar
konjunkturen i andra lägen?» Ja,
jag förstår, finansministern är i många
avseenden en klok man och han anser
det tydligen vara bättre att fly än illa
fakta. Låt oss då konstatera detta.

Vad beträffar kommunernas upplåning
har jag reagerat mot en princip
som skulle innebära att de kommuner,
som täcker en mycket stor del av sina
investeringar med skattemedel men ändå
har relativt måttligt kommunal skattetryck,
skulle bestraffas för detta när det
gäller lånemöjligheter. Det kan aldrig
vara riktigt att bestraffa kommuner
som arbetar på att hålla ett moderat
kommunalt .skattetryck.

Vad skattesänkningarna beträffar bär
ju finansministern räknat med mycket
betydande skattehöjningar under sex
månader och vissa skattesänkningar under
de följande sex månaderna. När
han presenterar tabellerna låtsar han
att den senare sexmånadersperioden
representerar förhållanden som man

kan lita på för framtiden. Är det verkligen
så herr Sträng, att Ni i förväg vill
binda Er för kommande års budget och
deklarera att Ni inte kommer att företa
någon skattehöjning för att kompensera
de 500 miljoner kronor som Ni kommer
att ta in under de första sex månaderna
i år men sedan inte kommer
att ha till förfogande?

Den redovisning som göres i tabellform
är ganska lätt att missförstå, för
att inte säga avsedd att missförstås, så
att skattebetalarna skall tro att de får
en gynnsammare behandling än de i
verkligheten får. Det är väl ändå klart
att om man räknar med fem sjättedelar
av skattehöjningen och eu tredjedel av
skattesänkningen så blir bilden skev.

Vad beträffar marginalbeskattningen
har vi ju i folkpartiet arbetat för att
den till en början skulle sänkas för inkomster
mellan 12 000 och 20 000 kronor,
och vi fortsätter nu att arbeta för
att marginalbeskattningen skall steg för
steg pressas ned även för inkomster
som ligger åtskilligt därutöver. Det kan
knappast vara riktigt att skattebetalaren
utöver hög kommunalskatt har en
marginalskattestegring vad statsskatten
beträffar från cirka 14 till 31 procent
när inkomsten stiger från 20 000 till
30 000 kronor. För låginkomstgrupperna
är det inget verkligt intresse att så
höga marginalskatter tas ut. Låginkomstgrupperna
är på längre sikt intresserade
av ett näringsliv som går framåt. De är
intresserade av utbildning och av en
arbetsmarknad som ger en bättre förtjänst.

Vad beträffar inflationen borde väl
Sverige som inte har deltagit i världskriget
kunna klara den saken något
bättre än en del andra länder som drabbats
av krigets påfrestningar. Eftersom
tiden för min replik nu tar slut, ber
jag att få återkomma, herr finansminister,
till den saken. Det är verkligen viktigt
att inte här komma med den undanflykten
att det finns de som är värre
än vi.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Det är alldeles naturligt,
herr Heckscher, att jag har anledning
att uttala min tillfredsställelse, om
de svenska företagen ökar sin självfinansiering.
När man är medveten om
hur pass besvärligt det är på den svenska
kapitalmarknaden för bostadsbyggare
och för kommuner, anser jag att det
är ytterligt tacknämligt om näringslivet
i större utsträckning klarar sig självt
och inte behöver anlita kapitalmarknaden.

Bakom en ökad självfinansiering ligger
en bättre vinst- och prissituation för
företagen. Den ger ett bättre handelsutbyte
och en ökad valutareserv. Hur kan
man tro att en finansminster skall se
något sådant med ovilja? Däremot kan
det hända att jag någon gång tidigare —
för något år sedan — sagt att man får
vara uppmärksam på att företagen inte
längre har samma höga självfinansiering
som de hade under sista hälften av
1950-talet, då situationen var så glänsande,
att de hundraprocentigt kunde
finansiera näringslivets investeringar
och dessutom av vinstmedel kunde låna
ut pengar till andra sektorer som behövde
låna.

Om nu ett sådant konstaterande —
som är ett återgivande av en nationalekonoms
inlägg, en nationalekonom som
förmodligen har sina politiska bopålar
på en annan kant än där jag har mina —
kan tolkas som en aversion mot företagens
självfinansiering över huvud taget,
är jag givetvis angelägen att rätta till
det.

Sedan begriper jag inte herr Heckschers
indignation över att jag förklarat
mig obunden av skattekommittén. Om
jag hade sagt att herr Heckscher vore
bunden men att jag vore obunden, hade
det funnits motiv för en indignation.
Men jag har gång på gång både i interpellationsdebatten
och i denna debatt sagt
att jag ger herr Heckscher exakt samma
möjligheter till fria bedömningar och

Vid remiss av statsverkspropositionen

exakt samma möjligheter att lägga fram
andra förslag som jag förbehåller mig
själv. Då är det väl i hela fridens namn
ingenting att bråka om.

Till herr Hedlund vill jag säga, att när
jag gjorde denna internationella jämförelse
och sade att man gör de prisjämförelser
som passar en själv bäst, så var
det faktiskt därför att ingen skulle komma
och säga, att jag drog fram siffror
som var speciellt förmånliga ur finansministerns
synpunkt; jag kan till och
med vara ganska osjälvisk när jag föresätter
mig att vara det. Snabb i huvudet
som herr Hedlund är räknade han av
den jämförelse jag gjorde för den sista
tioårsperioden ut, att det bara var två
nationer som i medeltal haft en högre
prisstegring än vi och sex nationer som
haft en lägre prisstegring. Det är nog
riktigt. Men jag kan göra en jämförelse
för den sista treårsperioden. Då kommer
jag fram till att fyra av dessa OECDnationer
haft en prisstegring som i medeltal
legat högre än den svenska. Därefter
kommer tre nationer, däribland
Sverige, som ligger på ungefär samma
nivå. Sedan kommer tre nationer som
haft en något mindre prisstegring. Och
om jag gör en jämförelse för den allra
sista tolvmånadersperioden, finner jag
att det är fyra nationer som haft en
högre prisstegring än Sverige. Därefter
kommer fyra nationer, däribland Sverige,
på ungefär samma prisstegringsnivå,
medan tre nationer ligger lägre.

Jag har med dessa siffror bara velat
säga att här har vi ett internationellt
fenomen, som jag tror utvecklingen och
själva det moderna samhället i stor utsträckning
konstituerar.

Herr Hedlund kommer tillbaka till
sin tankegång och säger, att vill man
ha ett exempel på hur intressegrupperna
lämnar intressena hemma och blir osjälviska,
då skall man inte sätta dem en
mot en vid ett bord utan då skall man
samla allesammans. Det är en vacker
tanke, om nu herr Hedlund verkligen
tror på den — jag gör det inte.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Vi har samma intressemotsättningar

— och de är lika starkt markerade som
dem jag här gav uttryck för — mellan
jordbrukarna å ena sidan och konsumenterna
å andra sidan. Vi har samma
intressemotsättning mellan näringslivet
å ena sidan och låt mig säga den stora
allmänheten å andra sidan — näringslivet
vill ha så höga priser som möjligt
och den stora allmänheten vill ha låga
priser. Vi har intressemotsättningar också
mellan olika fackliga organisationer

— den ena fackliga organisationen är
angelägen om att se till att den andra
organisationen inte tar för sig för mycket,
även om man i och för sig skulle
anse det vara rättvist. Det finns alltid
argument både för den ena och andra
ståndpunkten.

Samhället präglas av intressen, av
organiserade intressegrupper, och för
att nu bli socialistisk, herr Heckscher,
kan jag återge vad den gamle Marx en
gång konstaterade: »Intressena är det
enda som inte ljuger.» Jag tror inte att
tiderna har förändrats nämnvärt på den
punkten heller.

Även om herr Ohlin utmanade mig till
ett långt anförande skall jag försöka
fatta mig kort.

1961 och 1963 skulle det, säger herr
Ohlin, ha varit ett väldigt överskott i
budgeten; då begärde folkpartiet skattesänkningar,
men herr Sträng ville inte
vara med på det utan ville att det skulle
vara ett överskott.

Under hela 1960-talet har vi haft den
ganska abnorma situationen att vi varje
år haft en inkomstlyftning på 10 procent.
Ingen människa kunde väl gärna
tro på en sådan utveckling — utom
möjligen herr Ohlin. I varje fall var det
ingen ekonomisk sakkunskap på arbetsgivar-
och företagarsidan som trodde
på någonting sådant. Jag hade även då
diskussioner i andra församlingar än
riksdagen om dessa utgångspunkter.
Dessa diskussioner gav samma resultat
som de givit i år, nämligen att budgeten
bör stramas åt.

När man talar om svaga konjunkturer
under 1962 och 1963 — det var väl
ändå det som föresvävade herr Ohlin
när han gjorde gällande att min bedömning
av den ekonomiska politiken
var på tvärsen av vad den borde vara
— så är det en sanning med stora modifikationer.
Dessa »svaga konjunkturer»
har präglats av en viss dämpning
i exportindustrierna, men de har också
präglats av en expansion för hemmamarknadsindustrierna,
och de har präglats
av en våldsam expansion när det
gäller bostadsbyggandet samt de kommunala
och även statliga investeringarna
under dessa år med därav följande
stimulans av köpkraften. Detta har sannerligen
inte gjort att dessa år nämnvärt
skilt sig från andra år när det
gällt den ekonomiska spänningen. Det
har varit vissa graderingar — det är
jag villig att erkänna — men man skall
inte med den ambitiösa politik vi för
försöka inbilla människorna att här
varit några påtagliga variationer i den
allmänna ekonomiska spänningen. Det
dokumenteras bl. a. av att vi under
åren 1961—1963 haft en prisstegring
på ungefär 3,5 procent i medeltal och
nu räknar vi med litet mera på grund
av att konjunkturen är ytterligare något
upphetsad. Jag är alldeles övertygad
om att om herr Ohlin fått som han
velat under de här åren och spätt på
efterfrågan med en skattesänkning, så
skulle vi ha fått ytterligare någon halv
procents prisstegring och litet större
svårigheter att hålla den balans som vi
ändå eftersträvar.

Herr Ohlin har ju visserligen, om
jag minns rätt, när han talat om skattesänkningar
i allmänhet talat om marginalskattesänkningar,
men hans skattesänkningar
måste väl i alla fall innebära
en stimulans av efterfrågan, som
ändå varit tillräcklig, med den finansoch
penningpolitik som förts under dessa
år, något som bl. a. dokumenterats
av den prisstegring jag här talat om.

Jag kanske också skulle säga något

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

om marginalskatten, ty jag förstår av
de här halvkvädna visorna att det är
om den som herr Ohlin kommer att ha
en annan uppfattning. Jag vill understryka,
att med de skatteförslag som
väckts kommer det att bli en skattesänkning
för det stora flertalet medborgare.
För alla gifta familjer i vanliga
inkomstlägen blir det skattesänkning
på mellan 400 och 500 kronor per
år. Jag räknar nu under ett år, där både
omsättningsskattehöjningarna och de
direkta statsskattesänkningarna gäller.
Att göra operationer som herr Heckscher,
där man drar slutsatser av att
sätta in den ena faktorn på ett halvår
och den andra faktorn på ett helt år
är mest ekvilibristik i talarstolen, och
det vill jag inte ägna mig åt. Men resultatet
av detta under tolvmånadersperioden,
där båda faktorerna samtidigt
verkar, blir statsskattesänkningar
för alla gifta familjer, som har mellan
10 000 kronor och 30 000 kronors årsinkomst
på mellan 400 och 500 kronor.
För dem som tjänar 200 000 kronor,
300 000 kronor, 500 000 kronor, 1 miljon
kronor eller 2 miljoner kronor —
vi kanske har någon i detta land som
tjänar så mycket — blir det 700 kronor
i skattesänkning. Det är ett par hundra
kronor mera. Men det är inte någon
egentlig skillnad, i varje fall inte någon
skillnad som är uppseendeväckande.
För att nå det resultatet har vi fått göra
operationer med omläggning av folkpensionsavgiften
och det schablonavdrag
som jag talade om. När man lägger
om folkpensionsavgiften, får man i
dessa inkomstlägen ett påslag på den
s. k. marginalskatten. Jag kan säga att
det inte blir några större förändringar
i marginalbeskattningen.

Men gör nu inte marginalbeskattningen
till någonting som hela denna
diskussion skall röra sig om, ty då
är man ute på fel vägar. Vi lever inte
på den där sista hundralappen, vars
beskattningsprocent konstituterar marginalskatten,
utan det är skattens förhållande
till inkomsten som är avgö -

Vid remiss av statsverkspropositionen

rande för vad vi har att leva på. Jag
har många gånger förundrat mig över
att man från oppositionens sida kommer
och säger: Vi skall ha en om också
liten förändring på marginalskatten.
Marginalskatten ger i dag 3 000 miljoner
kronor till statskassan. Reducerar
man den till hälften betyder det ett inkomstbortfall
på 1 500 miljoner i ett
budgetläge, där vi är ganska ense om
att det inte finns några nämnvärda förutsättningar
för att höja upplåningen.
Skall man då göra en ordentlig sänkning
av marginalskatten, får man kompensera
sig på områden, vilka jag tror
att t. o. in. herr Ohlin vid närmare eftertanke
hesiterar för. Men naturligtvis
kan man ställa förslag om en eller ett
par procent på marginalskatten, eller
t. o. in. tre eller fyra procent i vissa
speciella inkomstlägen. Men märk väl
genom att i stället — eftersom herr
Ohlin är angelägen om att hålla budgetbalanser
— skärpa skatten på något
annat håll.

Jag har till leda hört att folk ledsnar
på att arbeta, eftersom marginalskatten
är för hög. De har t. ex. en marginalskatt
på 50 procent. Då säger man:
Nu bryr jag mig inte om att tjäna något
extra, ty Sträng tar hälften av vad
jag tjänar. Blir det någon nämnvärd
förändring i sinnesstämningen, om situationen
är den att vi kan säga på
detta sätt: Nu tar Sträng inte 50 kronor
utan 49 kronor på hundralappen
av vad jag tjänar. Eller nu tar han 48
kronor på hundralappen. Jag tror inte
att det blir någon förändring ens om
herr Ohlin ställer förslag att nöja sig
med 47 kronor på hundralappen. Skall
man kunna förändra attityden till arbete
och extrainkomster — och där är
inte skatten så avgörande utan många
andra skäl som ligger bakom — då får
man göra radikala nedskärningar av
marginalskatten. Då blir det fråga om
sådana belopp att infe ens herr Ohlin
går i land med att skaffa pengarna på
annat håll.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Med anledning av vad
herr Hedlund först sade vill jag bara
konstatera att han uppenbarligen hade
så litet att invända mot statsrådet
Sträng, att han måste använda sin
replik till att angripa högerpartiet.

Jag kan däremot förena mig med herr
Ohlin på två punkter. I likhet med hem
Ohlin tycker jag att det är mycket säreget
att man kan tänka sig att bestraffa
de kommuner, som håller sina
skatter någorlunda nere, genom att begränsa
deras lånemöjligheter. Jag skulle
också vilja säga att under vissa omständigheter
även begränsade skattesänkningar
kan ha en högst betydande effekt.
Herr Sträng rörde sig med tre
siffror, 49, 48 och 47. Om herr Sträng
under första året tagit 50 procent, under
det andra 49, under det tredje 48
och under det fjärde 47 procent och
utvecklingen går i den riktningen, ja,
då kunde också måttliga skattesänkningar
få en rätt betydande effekt.

I fråga om obundenheten till skatteberedningen
vill jag bara helt kort säga
att vad herr Sträng nyss sade och vad
han sade under interpellationsdebatten
borde ha meddelats innan skatteberedningen
slutförde sitt arbete. Då skulle
sannolikt betänkandet ha sett rätt annorlunda
ut.

Jag tror att man på denna punkt
bäst kan använda det citat som herr
Sträng nyss använde. Herr Strängs och
LO:s inställning till skatteberedningens
förslag bygger på det marxistiska uttrycket:
Intressena är det enda som inte
ljuger.

Däremot vill herr Sträng under inga
förhållanden nu lika litet som förut gå
in på en diskussion om kostnadsinflationens
verkningar och på skillnaden
mellan kostnadsinflation och den inflationstyp
som vi hade på 1950-talet och
de risker för en ökad prisstegring som
följer just med den socialdemokratiska
skattepolitiken. Så snart man ger sig
in på den sidan av saken viker stats -

rådet Sträng undan — i år likaväl som
tidigare — trots att han denna gång
till och med i statsverkspropositionen
har gjort ett formligt erkännande av att
inflationsriskerna enbart kommer från
kostnadssidan och inte från något annat
håll.

Slutligen, herr talman, vill jag erinra
om herr Strängs jämförelser när han
talar om omsättningsskatten och mervärdeskatten
— jämförelser som han
gjorde också i en debatt i TV häromdagen.
Han jämför en mervärdeskatt på
13 procent med en omsättningsskatt på
9,5 procent. Han glömmer bort att omsättningsskatten
ibland får betalas flera
gånger, t. ex. i fråga om skor och
kläder som herr Sträng själv talade om.
Den omsättningsskatt man skall räkna
med i fråga om sådana saker som skor
och kläder är inte 9 procent utan kanske
14, 15 eller 20 procent, beroende på
hur många gånger omsättningsskatt betalas
på de varor som ingår i dessa
produkter. Den skillnaden tycker jag
att herr Sträng i sanningens namn borde
erkänna.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När vi först föreslog
att man skulle sänka marginalskatten
och göra skatten proportionell upp till
20 000 kronors inkomst fick vi från
herr Sträng höra precis samma argument
som i dag. Jag kan i dag lämna
herr Strängs argumentering beträffande
skiktet mellan 20 000 och 30 000 kronors
inkomst åt sidan och ber honom
bara studera vad han sade den gången
fast han sedan ändrade sig.

Herr Sträng skaffar 750 miljoner
extra till statskassan men vill ändå ge
intryck av att det i stort sett blir skattesänkningar
för Sveriges folk. Men det
går inte ihop. Menar finansministern
att han kan höja skatten under sex månader
och därmed klara statens finanser
för evig tid framåt, eftersom
statens finansläge är gynnsamt under
dessa sex månader? Nej, herr finans -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

minister, försök inte komma ifrån de
500 miljoner som tidningspressen med
rätta påpekat liksom kommer bort i Er
hantering.

Beträffande vad finansministern sade
om 1961 och 1963 vill jag påpeka att
jag inte använt uttrycket dåliga konjunkturer
— jag brukar åtminstone säga
försvagade konjunkturer. Man kan
ha sådana trots kostnadsinflationen.
Men då skall man inte dra in så mycket
pengar som möjligt, långt utöver vad
staten behöver till och med för sina
investeringar. Hade man följt våra rekommendationer,
skulle vårt land haft
en större produktion och en bättre sysselsättning
samtidigt som man kunnat
stimulera till ökat sparande och ökade
initiativ.

Ryckigheten i regeringens politik i
avseende på byggnadsregleringen har
uppenbarligen medverkat till ett övertryck
inom denna hantering, vilket sedan
sprider sig till många andra områden
inom vårt näringsliv och medverkar
just till den inkomsthöjning och den
inflation som vi kunnat bevittna. Men
finansministern skyller allt på företagarna.
Han har ingenting med detta att
göra. Den man som har ansvaret för
ryckigheten i byggnadsregleringen och
för en finanspolitik som är raka motsatsen
till vad konjunkturvariationerna
skulle kräva säger att »jag har inget
ansvar för detta».

Jag vill hålla med herr Hedlund om
att det måste vara möjligt att komma
närmare en lösning av detta problem.

Vad slutligen beträffar de värdefasta
obligationslånen vill jag framhålla att
visst finns det de som inte är intresserade
av den saken. Men, herr finansminister,
det är inte riktigt att det bara
är Israel och Frankrike som prövat metoden
med värdefasta obligationslån.
Man har i t. ex. Finland och även i Danmark,
våra nordiska grannländer, metoder
som finansministern borde studera
för att visa ett socialt intresse för
de små spararnas svåra belägenhet när

Vid remiss av statsverkspropositionen

inflationen år efter år berövar dem
frukterna av deras omtänksamhet.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Om herr Heckscher vill
att jag skall använda all min tid till att
bemöta finansministern, är väl den rätta
vägen att herr Heckscher låter bli
att angripa mittenpartierna.

Herr Sträng uppehöll sig något vid
de stora börsaffärerna. Vi har läst i
tidningarna om att de varit våldsamt
stora, relativt sett, och finansministern
säger att det är oerfarna människor
som varit i farten. Hur vet herr Sträng
det? Kan det inte röra sig om sådana
som är erfarna av inflationen och vet
att det sker en viss penningvärdeförsämring
som för övrigt inte blir så
liten.

Finansministern talade sedan om
mitt juridiska kunnande i samband med
exempel som jag anförde i fråga om
bostadstilläggen. I somliga kommuner
kommer tre, i andra tjugo i åtnjutande
av detta tillägg gällde saken. Mig förefaller
det inte vara fråga om så mycket
juridik som matematik.

Vad beträffar bromspedalen och gaspedalen
är det väl så att en skicklig
förare skall kunna använda båda delarna
efter omständigheterna. Det är också
så lyckligt ordnat, herr Sträng, att
man på en vanlig bil använder samma
fot för bromspedalen och gaspedalen
och då kan båda inte gärna användas
på samma gång.

Det har här också gjorts internationella
jämförelser. Jag vet att det förekommer
inflation utomlands. Jag vet
också att vi har haft inflation i praktiskt
taget alla tider, men vi har även
haft mycket annat otyg, t. ex. en skriande
arbetslöshet ibland. Den har vi
klarat av. Vi får inte nöja oss med
som det är utan gå vidare på både det
ena och andra området.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

4—Andra kammarens protokoll 1!)f>.r>. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Herr talman! Herr Heckscher kommer
ständigt tillbaka — det har blivit
en fobi hos honom — med talet om den
här bindningen i skattekommittén. Betänkandet
skulle ha sett annorlunda ut,
säger herr Heckscher, om vi hade vetat
att vi hade haft den fulla friheten. Om
jag emellertid nu talar om för herr
Heckscher, att han har friheten, så
måste väl det också innebära att han
har friheten att göra precis ett sådant
betänkande som han själv önskar, motionsledes
eller på vilket sätt det nu
kan ta sig uttryck. Han kanske också
kan vända sig till en del av dem som
satt i skattekommittén och så att säga
är intima med materialet och som kan
hjälpa honom att göra det betänkande
han önskar. Han skall få all den tid
på sig som han behöver. Jag skall inte
jäkta och jaga honom i det sammanhanget.

Sedan gör jag bara den enkla reflexionen
att herr Heckscher kommer
tillbaka till diskussionen om kostnadsinflationen
och tror att det skulle vara
någon bot för soten om man på den
kostnadsinflationen också staplar upp
en efterfrågeinflation — för det måste
väl bli resultatet av hans bud om att
det nu skall bli skattesänkningar här.

Vidare vill jag bara kort och gott dementera
uppgiften om de här 14- och
15-procentiga utslagen som den nuvarande
omsättningsskatten skulle ge i
skohandeln, eller vad det nu var för
område som herr Heckscher exemplifierade
det med, genom den ackumulering
som ligger i skatt på produktionsoch
investeringsvarorna. Det är siffror
som inte har någonting med verkligheten
att göra.

Till herr Ohlin vill jag säga att jag
har redovisat skatteförslaget och jag
är fullt beredd att komplettera mina
uppgifter på den punkten och säga:
Om jag ser det hela under ett år och
om de indirekta skattehöjningarna och
de direkta skattesänkningarna parallellt
sätts i kraft, så blir det vissa grupper

som får skattesänkningar och vissa som
får skattehöjningar. Jag skulle kunna
beskriva det i avrundade tal på det sättet
att när dessa förändringar får sitt
fulla och parallella utslag, blir det skattesänkningar
för alla ensamstående som
förtjänar upp till 15 000 kronor men
skattehöjningar för dem som förtjänar
mer. För gifta utan barn blir det skattesänkningar
upp till ungefär 25 000-kronorsnivån, men därefter blir det
skattehöjningar. Ser jag på gifta med ett
barn, blir det skattesänkningar upp till
50 000—60 000-kronorsnivån och därefter
skattehöjningar. Har man två barn
eller tre barn så flyttas gränsen ytterligare
längre upp.

Om denna redovisning skulle ha varit
nödvändig för att det hela skulle vara
fullt korrekt, så föreställer jag mig att
jag nu också fyllt det anspråket.

Naturligtvis är jag väl beredd att ta
ansvaret för allt det som jag har ansvaret
för, på samma sätt som regeringen
tar sitt ansvar. För närvarande diskuterar
vi budget- och skattepolitik, och
herr Ohlin kan vara övertygad om att
jag, med de krafter jag har till mitt förfogande,
kommer att demonstrera ansvar
för den här budgeten och den här
skattepolitiken.

För övrigt är väl herr Ohlin litet för
tidigt ute om han vill anklaga mig för
slöhet i fråga om indexlånet som princip.
Här har en kommitté suttit och
utrett frågan. Jag har berättat att en
remissordning nu också har genomgåtts.
Remissuppfattningarna är delade, men
jag är beredd att sätta mig ned och tillsammans
med regeringens övriga ledamöter
ta ställning till problemet. Dröj
litet grand med kritiken, så får vi se
om det finns anledning att kritisera
mig, och gör det inte så här i förskott!

Slutligen vill jag till herr Hedlund
säga att om man har klart för sig —
och så är det ju —- att de papper som
omsätts på börsen under ett år utgör
mellan 4 och 5 procent av allt vad
aktier heter i vårt land, så tror jag nog

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

att jag kan säga att de erfarna personerna,
dem finner man såsom ägare till
de där 95 å 96 procenten av aktiestocken
som inte saluförs på börsen. De
mindre erfarna, det är de som gör sina
småaffärer och för vilka det inte behövs
så mycket förrän de av rädsla för inflationen
hissar upp börskurserna.

Jag vill också säga något om den
här intressanta bilden om bilförandet.
Till herr Hedlund kan jag väl säga att
även den skickligaste förare kanske
kan bli litet irriterad om passagerarna
ideligen ger honom tokiga råd om hur
han skall bära sig åt. Jag kan dessutom
förklara att jag har kört bil sedan
1934, i början lastbil och i fortsättningen
personbil, men jag har aldrig försökt
att trampa på gasen och bromsa på
samma gång, även om jag brukar samma
fot för ändamålet.

Herr PERSSON i Skänninge (s):

Herr talman! De remissdebatter som
vi för ett par gånger om året, i varje
fall den som förs nu, skulle självfallet
ge betydligt större utbyte, om man hade
tillfälle att se vad oppositionens
partier hade för förslag att komma
med. Här är det ju bara regeringens
förslag som diskuteras. Det är klart att
man av diskussionen kan få vissa antydningar
om vad oppositionen vill,
men jag tror att man borde fundera
på de här sakerna litet grand för att
få något större behållning av debatten.

Jag skall, herr talman, med tanke på
att så många talare är anmälda, försöka
fatta mig mycket kort. Herr Hedlund
var tillfredsställd med den budget
som nu har framlagts. Han sade bl. a.
att det är resultatet av centerpartiets
arbete. Det är centerpartiet som står
för det här förslaget ursprungligen. Han
menade att det kanske skulle ha skett
något om centerpartiet inte hade funnits,
men det skulle ha skett fasligt litet
om, som sagt, centerpartiet inte hade
varit den pådrivande. .lag skulle då

Vid remiss av statsverkspropositionen

gärna vilja säga precis som en gumma
i Västerbotten sade till en riksdagsman,
som var där och pratade strax efter
kriget. När han slutat sitt anförande
gick gumman fram och sade: Tack go’a
riksdagsman för att han räddade oss
undan kriget. Jag tror att det skulle
kunna travesteras på herr Hedlunds
uttalanden i denna fråga.

Den budget som regeringen här har
lagt fram präglas av en stor tro på
framtiden och innebär som bekant ganska
väsentliga förbättringar för många
grupper av de mindre inkomsttagarna
i landet, bl. a. höjda barnbidrag, höjda
folkpensioner och ökat studiestöd. Arbetsmarknaden
får mera resurser och
vi kan fortsätta en byggnation som är
av ganska stor omfattning. Ifrån socialdemokratiskt
håll har vi aldrig, när
vi i valrörelserna tagit upp alla dessa
problem, undandragit oss från att tala
om för människorna att de på ett eller
annat sätt får betala dessa utgifter som
vi är beredda att ta på oss. Det finns
knappast någon annan möjlighet om
man vill ha en omfördelning av inkomsterna
via skatterna i landet. En del
får, och de andra får betala. Oppositionen
har det betydligt lättare på den
punkten. De behöver inte alls ta sådan
hänsyn.

Vad jag tycker är glädjande i dagens
läge är — såvitt jag kan bedöma
av de inlägg som här skett — att oppositionen
godtar regeringsförslaget om
att man skall gå den indirekta beskattningsvägen
och göra lättnader på den
direkta beskattningen. Det är inte så
länge sedan — jag vill minnas att det
var 1959 — när de tre borgerliga partierna
med näbbar och klor försökte
fälla regeringsförslaget om införandet
av omsättningsskatten. Som bekant hade
kommunisterna ingen uppfattning
den gången; i varje fall vågade de inte
visa det eftersom de då lade ner sina
röster. År 1962 hade centerpartiet ändrat
sig och kommit på tanken att man
kanske ändå borde gå den vägen och

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

ta skatterna via den indirekta beskattningen
eftersom de accepterade det förslag
som då lades fram av finansministern.
De borgerliga partierna och kommunisterna
gick även då emot, men
nu bär vi kommit i den situationen
att man i varje fall ifrån de tre borgerliga
partierna kommer att ansluta
sig till att man skall gå den indirekta
beskattningsvägen. Vad kommunisterna
kommer till för uppfattning vet jag inte,
men efter de kommentarer som gavs
sedan budgeten presenterats förstår jag
att även de accepterar principen. Huruvida
de godtar de tre procenten eller
inte får vi väl så småningom veta från
herr Hermansson.

Jag tror att vi har gått en riktig väg
när man här tar in skatten på den
indirekta vägen och försöker lätta på
den direkta beskattningens område.

Den socialdemokratiska politiken har
ju ofta ifrån oppositionens sida betraktats
som näringsfientlig. Vid varje tillfälle
som vi haft ekonomiska debatter
i denna kammare liksom i medkammaren
har man från borgerligt håll sagt
att den ekonomiska politik som regeringen
för kommer att medverka till
att vi får en stagnation i utvecklingen.
Det har sagts att vi skulle fått en betydligt
bättre utveckling om vi hade fört
en ekonomisk politik enligt borgerlig
modell. Man kan i finansplanen titta på
den utveckling som varit under ett antal
år och man kan titta på om de påståenden
som där gjorts är riktiga. Jag
skall inte göra detta eftersom alla kan
läsa det, men låt mig bara titta på år
1964. Vi hade då en expansion och ökade
den totala produktionen med 5,5
procent. Den snabba tillväxten av vårt
produktionsresultat härrörde i första
hand från den ökade utrikeshandeln
och näringslivets investeringar i form
av ökad lageruppbyggnad. Det goda
skördeutfallet samt de goda väderleksbetingelserna
under förra vintern för
bostadsbyggandet medverkar till detta
goda resultat, vilket medfört att vi flyt -

tat upp i toppen bland de västerländska
industrinationerna.

Om vi tittar på den sammanlagda exporten
under 1964 så var den 9,6 procent
mot 8,4 procent under 1963, och
här kan man göra internationella jämförelser
och titta på vad som skett på
det området. Om jag tar åren 1960—
1964 — jag bortser ifrån östblocket
men tar de andra industrinationerna —
så ökade utrikeshandeln med 50 miljoner
dollar eller 48 procent, medan den
svenska exporten under samma tid ökat
med inte mindre än 60 procent. Det är,
menar jag, ett gott bevis för att alla de
påståenden som tidigare gjorts har varit
felaktiga. Den politik som regeringen
fört har icke varit näringsfientlig utan
har stimulerat till ökade insatser på olika
områden.

Herr talman! Jag skall inte uppehålla
mig längre vid dessa frågor. Många
kommer att göra det efter mig. Jag
skall i stället ta upp ett par andra problem.
I statsverkspropositionen har finansministern
lämnat uppgifter på hur
inkomsttagarna procentuellt är fördelade
och kommit fram till slutsatsen att
36 procent ligger under 10 000 kronors
inkomst och 20 procent ligger mellan
10 000 och 15 000 kronor. Detta innebär
att drygt 50 procent inte kommer över
15 000-kronorstrecket. Jag kan i viss
mån bortse från dem vilkas inkomster
ligger under 10 000 kronor. Deras låga
inkomster kan förklaras med att de av
olika anledningar inte haft arbete under
hela året. Men ändå har en ganska
hög procent av inkomsttagarna mellan
10 000 och 15 000 kronor. I anslutning
till dessa siffror uttalar finansministern
helt riktigt att en höjning av de lågavlönades
inkomster framstår som ett av
politikens centrala mål. Samma tankegångar
har föresvävat några motionärer
från socialdemokratiskt håll. De har begärt
en utredning av hithörande problem.

Att det är ett ytterst angeläget men
också svårt problem som förts in i riks -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

dagsdiskussionen är säkerligen alla
överens om. Det kan knappast anses vara
tillfredsställande att stora grupper
arbetare, tjänstemän och jordbrukare
lever i synnerligen bistra ekonomiska
omständigheter mitt i den allmänna välståndsstegringen
i vårt land. Det är
endast att konstatera att standardstegringen
är ojämnt fördelad och hittills
har man inte funnit några helt tillfredsställande
metoder att fylla igen
orimliga klyftor i fråga om löner och
andra inkomster.

Den svenska fackföreningsrörelsen
har utfört ett betydelsefullt arbete inom
sitt verksamhetsområde för att utjämna
löneklyftorna. Den är för övrigt
den enda organisation som målmedvetet
har satsat på en solidarisk lönepolitik.
Jag underskattar inte dess arbete om jag
ändå måste konstatera att man inte på
den vägen har nått så särskilt imponerande
resultat. Den solidariska inställningen
i fråga om bl. a. tjänstemäns
och jordbrukares löner har inte vunnit
någon större förståelse. Låglöneproblemet
är följaktligen, såvitt jag kan förstå,
en angelägenhet inte bara för de
LO-anslutna arbetarna utan även för
andra grupper i samhället. Ytterligare
en del kan naturligtvis åstadkommas
vid förhandlingsbordet och genom en
mera målmedveten arbetsmarknads- och
lokaliseringspolitik. Någon övertro på
att man skall kunna nå en hygglig utjämning
på dessa vägar bör man dock
inte ha. Vi får säkert via en skatteoch
reformpolitik söka nå en större
utjämning och ett större mått av jämlikhet
i vårt samhälle.

Jag bör kanske snabbt tilliigga att motionärerna
— och förmodligen ingen
annan heller inte har något intresse
av en statligt dirigerad lönepolitik.
På politisk väg bör man dock kunna
göra mera för att komplettera utjämningssträvandena.
Det måste vara en
fara för vår demokrati om vi får en
förstärkning i den riktningen att stora
grupper arbetare, tjänstemän och jord -

Vid remiss av statsverkspropositionen

brukare blir eftersatta i fråga om standardhöjning.
En sådan utveckling utgör
en fara inte bara för vår arbetsfred
utan också för styrkan i vår demokratiska
livsform.

Herr talman! Om jag sedan får gå
över till ett annat område — i en remissdebatt
kan man ju ta upp vilka
frågor som helst — skall jag'' med några
ord beröra ett område som jag är speciellt
intresserad av, nämligen jordbruket.
Som de flesta vet kommer det
under den närmaste framtiden att hända
mycket inom jordbrukspolitiken. De reformer
som förestår på detta område
blir säkerligen av lika stor betydelse
som de som ingick i den förra reformperioden
strax efter andra världskriget
Då vi redan under denna riksdagssession
kommer att få ta ställning till
förslag som enligt min mening utgör
inledningen till en reformerad jordbrukspolitik,
kan några reflektioner beträffande
jordbrukets framtid vara på
sin plats.

Det är utan tvekan klart att vi behöver
ett livskraftigt jordbruk av sådan
omfattning alt det tillgodoser skäliga
anspråk i fråga om vår livsmedelsförsörjning
under orostider. Det är lika
självklart att den som ägnar sig åt jordbruksproduktion
skall ha en tillfredsställande
inkomst av sitt arbete. De
världsmarknadspriser som jordbruksprodukterna
i dag betingar innebär
emellertid att det svenska jordbruket
måste stödjas med ett ganska högt
gränsskydd vid import av jordbruksvaror.
De som jordbruket skall betjäna,
livsmedelskonsumenterna, har berättigade
anspråk på att vår jordbruksproduktion
skall vara så rationell som möjligt.
Jag hoppas att jag utan att bli beskylld
för att vara fiende till bönderna
kan säga, att det av samhällsekonomiska
skäl inte kan vara någon fördel att
ha flera sysselsatta inom jordbruket än
som behövs. Jag behöver bara hänvisa
till att enligt all expertis kommer vi
inom kort att lida brist på arbetskraft.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Det är i en sådan situation svårt att
tänka sig att vi skall kunna föra en
jordbrukspolitik som skulle innebära,
att vi inom jordbruket sysselsätter arbetskraft
med att framställa förlustbringande
överskott på jordbruksprodukter,
medan andra näringar har brist
på arbetskraft.

Jag tror sålunda att vi måste revidera
formerna för hela vår jordbrukspolitik.
Det pågår för övrigt en stor utredning
beträffande dessa problem.

Det kan sålunda inte vara till någon
glädje för vare sig producenter eller
konsumenter att vårt jordbruk har en
så stor produktionsvolym att mycket
stora belopp måste tas i anspråk för
exportsubventioner av överskotten. Ta
t. ex. äggen, där vi nu enligt tidningsuppgifter
har ett överskott på 400 ton i
veckan, som måste exporteras till mycket
låga priser. Man kan naturligtvis förstå
äggproducenternas bekymmer, men
den enda rimliga lösningen på sikt måste
ju vara att minska äggproduktionen.
Men det är inte bara på detta område
som detta fenomen med all säkerhet
kommer att göra sig märkbart även i
fortsättningen. Av alla tecken att döma
kommer vi också snart in i en period
med stora överskott på fläsk. Alla som
tillhörde riksdagen under höstsessionen
vet, att vi då fattade beslut om att höja
slaktdjursavgifterna för att man skall
kunna samla in pengar för att subventionera
export av fläsköverskottet. Detta
innebär ju ingenting annat än ett rätt
dåligt utnyttjande av vårt lands samlade
produktionsresurser.

I vissa kretsar hävdar man ännu att
vi skall råda bot på dessa problem genom
att diskriminera den rationella
produktionen. Jag tänker då på dem som
hävdade att det fläsköverskott som vi
kommer att få beror på de s. k. fläskfabrikerna
och att dessa skulle betala
en större del av exportförlusterna. Jag
tror i stället att det är ett starkt intresse
att främja en specialiserad produktion
i stora enheter. Detta gäller inte

bara fläsket. Det finns väl goda skäl
för att t. ex. mjölkproduktionen skulle
bedrivas i betydligt större enheter. Såväl
de direkta kostnaderna i ladugården
som kostnaderna för att hämta
mjölken måste ju rimligen bli lägre vid
en stor besättning än vid en mindre. Det
är då inte för mycket sagt att en sådan
här rationalisering motarbetas genom
den mjölkreglering och den prissättningspolitik
i fråga om mjölk som bedrives
av föreningsrörelsen. Det är inte
nog med att den större producenten inte
får det högre pris som de lägre hämtningskostnaderna
motiverar utan han
får vara med om att betala de mycket
höga kostnader som uppkommer vid
hämtning av småskvättar långt från mejeriet.
Det är under dessa förhållanden
inte svårt att förstå att det inte ens har
kunnat gå att få fram s. k. andelsladugårdar,
fastän statligt stöd i betydande
omfattning utgår till dessa.

Jag tror därför att vi i framtiden måste
uppmuntra nya produktionsformer i
stället för att såsom hittills hålla tillbaka
dem. Ett viktigt led i detta är enligt
min mening att göra det möjligt för
företag inom livsmedelsindustrien och
livsmedelshandeln att driva jordbruk
som ett komplement till sin rörelse. Den
möjlighet till jordförvärv som sådana
företag skulle få enligt jordbruksministerns
promemoria med förslag till ny
jordförvärvslag är enligt min mening
välbehövlig. Jag ser heller inget skäl
för att man inte skulle kunna uppmuntra
tillkomsten av en relativt stor mjölkeller
fläskproduktion på en brukningsenhet
bara därför att den inte baseras
på foder som produceras på den egna
enheten. Är det inte tänkbart att en annan
enhet specialiserar sig på foderproduktion
eller på uppfödning av smågrisar
och att dessa produkter sedan
säljs vidare till näste man i produktionskedjan? Det

är ofrånkomligt enligt min mening
att man vid utformningen av ett
framtida prisregleringssystem mer än

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

nu måste ta hänsyn till produktionskostnaderna
för de olika produkterna
vid en rationell produktion. Ur konsumentsynpunkt
kan man inte gärna godta
att t. ex. priset på ägg sätts efter en
produktionskostnad, som kan räknas
fram vid en besättning av några tiotal
höns, om rationell produktion kräver
en besättning på flera tusen höns.

Det bör framhållas att vi givetvis
alltjämt övergångsvis måste ha ett stöd
åt vissa innehavare av mindre brukningsenheter.
Likaså måste man räkna
med att i trakter med dåliga förutsättningar
för jordbruk men där vi av särskilda
skäl alltjämt vill ha ett jordbruk
får tänka oss något särskilt stöd.

Enligt min mening bör det allmänna
även framdeles på allt sätt medverka
till en intensiv strukturrationalisering
inom jordbruket. På det området har
under senare år under stor enighet i
riksdagen beslutats mycket betydande
förstärkningar av statens insatser. Arets
statsverksproposition inrymmer ytterligare
förslag i den riktningen. Det är
min förhoppning att, såsom skett under
de senaste åren, det skall vara möjligt
att ställa medel till förfogande härför,
så att efterfrågan på dessa resurser helt
kan tillgodoses. Det är dock angeläget
att jordbrukarna själva tar vara på tillfällena
att förstärka sina jordbruk. Det
är ägnat att förvåna att efterfrågan på
den jord lantbruksnämnderna köper och
vill sälja så fort köpare anmäler sig inte
är större. Det är ju dock i många fall
möjligt att få statlig kreditgaranti för
lån till köpeskillingen, vilket innebär
att köparen kan låna pengar till bottenlåneränta
till hela inköpspriset på tillskottsjorden.

Som jag ser det ligger de förslag som
framlagts rörande jordförvärvslagen
helt i linje med den rationaliseringspolitik
på jordbrukets område, som vi
måste föra i framtiden. Promemorieförslaget
avlägsnar de sista resterna av
den underliga uppfattningen att en jordbrukare
inte skulle få utöka sitt företag,

Vid remiss av statsverkspropositionen

om det redan var så stort att kan kunde
klara sig på det. Enligt förslaget får
ju en aktiv jordbrukare förvärvsprioritet
till utökningar av sitt företag med
jord och skog, antingen han köper själv
eller lantbruksnämnden går emellan för
att hindra andra att köpa den jord han
behöver. Jag har därför svårt att se
någon anledning till att det, som herr
Hedlund gjorde gällande, skulle behöva
bli strid om den saken.

Jag har velat ta upp dessa frågor i
dag, med anledning av att man talat om
den prisutveckling som nu sker i vårt
land. Jag har gjort det i anslutning till
att det måste vara ett intresse för producenterna
att inte ha mer folk sysselsatt
än vad som behövs och för konsumenterna
att kunna få livsmedel så billigt
som det över huvud taget är möjligt.

Låt mig, herr talman, innan jag slutar
säga ett par ord om en annan fråga! Vi
har ju alla ambitioner att i olika hänseenden
göra det bättre för alla samhällsmedborgare,
och dessa ambitioner
är värda allt erkännande. Emellertid
har vi många gånger -— t. ex. i valrörelserna
— stora grupper att vädja till,
och vi ger dem ofta löften — som är väl
motiverade —- om förbättrade möjligheter
till ökad standard. I det läget bör
vi komma ihåg att det finns grupper i
detta samhälle som lätt kan komma bort.
Vi har många minoriteter som inte äger
samma möjligheter att göra sig hörda.
Låt mig t. ex. nämnda diabetikerna och
de handikappade hland alla de människor
som har det besvärligt i vårt samhälle.
I denna vår ambition bör vi också
se till att dessa grupper får det stöd de
är värda.

Herr talman! I ett avseende kan jag
till slut instämma med herr Heckscher,
nämligen i hans förslag att proposition
nr 1 måtte remitteras till de olika utskotten.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Statens budgetpolitik
spelar numera en så viktig roll i hela
den samhällsekonomiska utvecklingen
att det är ännu nödvändigare än tidigare
att söka ställa in en debatt om finansplanen
i ett mera allmänt sammanhang.
Detta bör vara den strävan till
frihet, jämlikhet och broderskap som
alltsedan den moderna arbetarrörelsens
uppkomst varit dess huvuduppgift. Denna
målsättning behöver inte komina i
konflikt med uppgiften att utveckla produktivkrafterna
och öka den materiella
produktionen. Tvärtom är ökad tillgång
till nyttigheter och en så hög produktivitet
att fritiden kan utökas och nyttiggöras
den avgörande förutsättningen för
människans frigörelseprocess.

Frågan om en sådan utveckling av
produktivkrafterna och betingelserna
för det mänskliga arbetet kan emellertid
inte ses enbart ur effektivitetens
synvinkel. Det gäller också att söka förverkliga
största mått av inflytande för
människorna. I dagens samhälle är kravet
på en utvecklad och fördjupad demokrati
det avgörande. Hela politiken
måste underordnas denna uppgift.

Den s. k. ägardemokratien i den form
högerpartiet föreställer sig den är självfallet
ingen lösning. Det är emellertid
en riktig utgångspunkt att den växande
klyftan mellan dem som utför det produktiva
arbetet och dem som äger och
kontrollerar produktionsmedlen-företagen
är ett avgörande problem. Denna
motsättning kan inte elimineras genom
aktiespridning eller andra former för
borgerlig ägardemokrati. Givetvis är
ingen återgång möjlig till forna tiders
förhållanden.

Lösningen av problemet ligger i stället
i kollektivt ägande och inflytande i
olika former. Jag skall i detta sammanhang
inte gå in på någon diskussion
om mångsidigheten av dessa olika former
för allmännyttig verksamhet, vilka
i varje land avhänger av de historiska
förhållandena och folkets traditioner.

Den punkt jag vill markera är att utvidgningen
på olika sätt av samhällets
verksamhet under de politiska förhållanden
som råder i vårt land måste betraktas
som ett led i kampen för en utvidgad
demokrati, för ökad jämlikhet.
Det är sålunda fullkomligt falskt när
man från borgerligt håll går till storms
mot de ökade statsutgifterna och statsbudgetens
ökade andel av bruttonationalprodukten
och påstår sig göra detta
för att slå vakt om medborgarens frihet.
Man använder därvid begreppet frihet
i begränsad, klassmässigt borgerlig mening,
på det sätt som Anatole France
ironiserade över när han påpekade att
det för såväl rika som fattiga var förbjudet
att sova under Paris broar. För
de flesta i vårt samhälle minskar inte
friheten utan ökar när barnbidragen
höjs, när folkpensionerna blir större,
när studiehjälpen förbättras, när markspekulationen
bekämpas, när hyrorna
hålls nere, när arbetslösheten utrotas.

Vi ställer oss därför i allmänhet också
helt positiva till utbyggnaden av statens,
landstingens och kommunernas
verksamhet på olika områden. Det bär
bidragit till att skapa större frihet för
den enskilde medborgaren att statsbudgeten
nu tar en väsentligt större del av
bruttonationalprodukten än före kriget
och att stat och kommun svarar för en
växande del av investeringarna. Det bör
för övrigt tilläggas att samma tendenser
präglar utvecklingen i alla stater och
alltså synes vara en följd av vissa lagbundenheter.
Högerns kamp mot den
samhälleliga verksamhetens utbyggnad
och dess krav att den enskilde medborgaren
skall kunna förfoga över en allt
större del av sin inkomst för självvald
förbrukning är reaktionära inte endast
därför att den går stick i stäv mot dessa
lagbundenheter, utan också därför
att den så påtagligt motsvarar de rikas,
de besuttnas särintressen. Marx stämmer
också här, herr Heckscher, inte
bara i fråga om Landsorganisationens
inställning.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Vår kritik ligger i stället på det planet
att vi menar att det inte är tillräckligt
med vad medlemmarna i regeringspartiet
ibland kallar »en socialisering
av inkomsterna». Det kräves också en
socialisering av de avgörande produktionsmedlen,
av storföretagen.

Tidigare var detta även socialdemokratiens
mening, men härvidlag har en
förändring skett. Denna är av kvalitativ
natur och innebär en verklig åsiktsändring.
Detta söker man emellertid
maskera genom att skjuta fram effektivitetskravet.
Några uttalanden av finansminister
Sträng i senaste numret
av tidskriften Aktuellt illustrerar denna
metod. Jag citerar: »I partiprogrammet
säger vi att ägandeinnehavet i och för
sej inte är avgörande. Det avgörande är
om det arbetas effektivt. — — — Ur
konsumentsynpunkt är det likgiltigt vem
som producerar varan. Det väsentliga
är att ingen får monopol och kan bestämma
priserna. Det är alltså sekundärt
vem som står som ägare.»

De LO-ekonomer som intervjuade herr
Sträng invände med rätta, att det egna
vinstintresset är avgörande inom den
privatägda industrien och att idén om
jämställdhet också borde ha ett visst
spelrum. Det påpekades vidare att misshushållning
torde förekomma i det privata
näringslivet.

Även andra invändningar måste emellertid
göras mot tesen att effektiviteten
inom varje företag är avgörande för bedömningen
och att ägandeförhållandena
endast skulle vara sekundära. För det
första betraktas inom det privatkapitalistiska
näringslivet profiten som mätare
på effektiviteten. Existerande monopol
och övriga maktförhållanden har
emellertid stor betydelse för profitkvotens
storlek. Det är mycket diskutabelt
om samhället kan godkänna en profitkvot,
vilken bildas på dessa grunder,
såsom verklig mätare på effektiviteten
inom ett företag. Det förhållandet att i
socialistiska länder vinsten numera tillerkänns
ökad betydelse just som effek -

Vid remiss av statsverkspropositionen

tivitetsmätare kan icke anföras såsom
en invändning. Näringslivets struktur i
dessa länder är en helt annan, och vinsten
utgör bara ett av planekonomiens
instrument.

För det andra kan ett enskilt företag
drivas mycket effektivt men dess utveckling
ändå stå i strid med samhällsekonomiska
intressen.

För det tredje skulle, även om samtliga
företag och näringsgrenar i ett privatkapitalistiskt
samhälle kännetecknades
av hög effektivitet, mätt på något
godtagbart sätt, en samordning och
verklig ekonomisk planering förhindras
genom det privata ägandet. Kännetecknande
för det utvecklade kapitalistiska
samhället är just motsättningen mellan
en planmässig organisation inom de
stora företagen och trusterna samt anarkien
inom näringslivet som helhet. Denna
motsättning, som framträder i allehanda
krisfenomen, kan inte elimineras
utan ekonomisk planering.

Det torde också vara så att misshushållning
och bristande effektivitet ur
samhällelig synpunkt förekommer inom
en rad näringsgrenar och företag i vårt
land. Förhållandena inom distributionen
av bensin och olja kan anföras som
ett exempel. Det av herr Sträng i den
åberopade intervjun omnämnda exemplet
med en bristande samordning mellan
den privatägda läkemedelsindustrien
och det samhällsägda sjukhusväsendet
är också ett uttryck för misshushållning
i meningen orationell ordning.

Vi anser att samhället i bägge dessa
fall omedelbart bör överta ansvaret och
skapa en förnuftigare organisation.

Läget är ingalunda sådant i vårt land,
att den allmänägda industrien rycker
fram och vinner terräng på privatindustriens
bekostnad. Förhållandet är i
stället det motsatta. Den relativt obetydliga
samhällsägda sektorn inom industrien
tenderar att ytterligare minska
i betydelse. Detta förefaller vara en
följd av en medveten politik från regeringens
sida, eftersom det också inom

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

dess eget parti länge har rests krav på
en mera effektiv organisation av statsföretagen,
så att dessa bättre skulle kunna
hävda sig. Varför tillmäter man inte
i detta fall effektiviteten den avgörande
betydelse som den annars anses ha?

En större samhällsägd sektor inom
industrien är i dagens läge nödvändig
framför allt av två skäl. Den torde vara
en absolut förutsättning för att samhället
skall kunna genomföra en ekonomisk
planering på längre sikt. Och den
är oundgänglig för att lokaliseringspolitiken
skall bli effektiv.

I regeringens förslag i höstas om lokaliseringsfrågorna
talades i allmänna
ordalag om att initiativ skulle tas för
att skapa samhällsägda industrier inom
de mindre utvecklade områdena. Några
sådana initiativ bär emellertid inte anmälts
i samband med årets finansplan.

Den kommunistiska riksdagsgruppen
föreslog i höstas att medel omedelbart
skulle avdelas för anläggande av nya
samhällsägda industrier i Norrland. Man
bör överväga inrättandet av ett andra
statligt järnverk i direkt anslutning till
järngruvorna, skapandet av en verkstadsindustri
och en utbyggnad av
skogsindustrierna, t. ex. med fabrikation
av monteringsfärdiga hus. Arbetslöshetssituationen
i Norrbotten är sådan
att omedelbara åtgärder är påkallade.
Om hela landet hade samma arbetsmarknadsläge
som Norrbotten, skulle
det nu finnas 230 000 officiellt arbetslösa,
vartill kommer kanske lika
många som önskar förvärvsarbete men
som icke är registrerade i arbetslöshetsstatistiken.
Detta är ett orimligt förhållande
som inte kan försvaras. Helt skandalöst
är det att produktiva tillgångar
i detta läge står outnyttjade inom statsägda
industrier i länet. Rätten till full
sysselsättning och social trygghet måste
gälla för alla, oavsett i vilken del av
vårt land man har råkat födas och är
bosatt.

Det är emellertid inte tillräckligt att
endast utvidga den samhällsägda sek -

torn inom näringslivet och samhällets
allmänna inflytande över ekonomien.
Det andra minst lika viktiga ledet är
att samtidigt demokratisera statsapparaten
och skapa inflytande för de anställda
inom företagen. Att ansträngningarna
för att utveckla företagsdemokratien
ännu inte nått längre i vårt
land är framför allt ett uttryck för den
starka ställning som storfinansen har.
Men det sammanhänger också med den
slentrian och likgiltighet som råder i
denna väsentliga fråga. Det märkligaste
i sammanhanget är att man inte ens
inom de statsägda företagen skapat förhållanden
som möjliggör ett verkligt
inflytande för de anställda. Inom storföretag
som överförts i samhällets ägo
har visserligen informationen förbättrats,
men arbetare och tjänstemän har
inte mera att säga till om — d. v. s. i
verkligheten ingenting — när det gäller
företagets skötsel än vad som var fallet
under tidigare privata ägare.

Det är under nutida förhållanden
orimligt att kapitalägarna och deras representanter
skall ha hela makten när
det gäller ett företags långtidspolitik och
allmänna skötsel, medan de anställda
— arbetare och tjänstemän — i stort
sett saknar inflytande. Företagsdemokratien
är den avgörande reformuppgiften
under 1960-talet. De konkreta former
under vilka de anställda liksom
också samhället skall kunna vinna ökat
inflytande över företagen är väsentligen
en uppgift för praktiken. Man bör
inte dölja att det här i grunden handlar
om en maktfråga, där målsättningen är
att beskära kapitalägarnas makt för att
därigenom kunna utveckla och fördjupa
demokratien. De närmaste uppgifterna
på företagsdemokratiens område bör
emellertid vara dels att radikalt demokratisera
de redan existerande offentliga
företagen — LKAB, statens järnvägar
o. s. v. — dels att förändra gällande
aktiebolagslag så att de anställda
ges möjlighet till insyn, kontroll och
bestämmanderätt.

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

Dessa krav på ökat inflytande inom
företagen och samhället för de arbetande
har flera motiv. Bestämmanderätt
kan medföra ökad arbetsglädje, vilket
både är ett mål i sig och kan leda till
ökad effektivitet. Men de avgörande motiven
torde vara det gamla jämlikhetskravet
i förening med ett växande behov
att motverka den känsla av maktlöshet
inför utvecklingen, det främlingsskap
som människor i växande grad
känner i det moderna, alltmer komplicerade
samhället. Att utveckla och fördjupa
demokratien, att öka medborgarnas
faktiska medbestämmanderätt i arbetslivet
och samhällslivet i övrigt är
i detta läge av betydelse för människans
hela situation, för hela hennes livsinställning.

Kravet på demokratisk utveckling
gäller också kulturlivet. De undersökningar
som docent Harald Swedner
gjort i Malmö har visat att det fortfarande
finns stora skillnader mellan de
olika samhällsklassernas kulturella liv.
Frekvenserna för besök på teater, konserter,
konstutställningar och bibliotek
liksom åhörande av föreläsningar och
föredrag ligger avsevärt högre inom socialgrupp
I. Den enda fritidsaktivitet,
där socialgrupp III är mest aktiv, är
TV-tittandet, där emellertid skillnaderna
mellan socialgrupperna är små. Det
finns alltså en s. k. finkultur, i mycket
förbehållen borgerliga skikt och mot
vilken det finns barriärer inom arbetarklassen.
Swedner nämner en rad faktorer
som tillsammans bygger upp denna
barriär: finkulturen är dyrare, den
kräver en mottagare som inte är trött
efter en lång arbetsdag eller en lång arbetsvecka
med tungt kroppsarbete, den
ger större utbyte åt den som har god
skolutbildning, tillgången till densamma
försvåras om man har haft en torftig
kulturmiljö under barndoms- ocli ungdomsåren,
finkulturen håller till i prestigepalats
i nära anknytning till borgerligt
präglade stadsdelar o. s. v. Detta är
bjälklag i barriären som delvis häller

Vid remiss av statsverkspropositionen

på att brytas ner, men rivningen går sakta.
En undersökning om hur den skall
påskyndas och om hur fördelningen av
kulturens gåvor skall kunna göras mera
demokratisk än en angelägen uppgift.

Skillnader i arbetstid, semester och
andra sociala förmåner uttrycker tillsammans
med den ojämna inkomst- och
förmögenhetsfördelningen alltjämt existerande
odemokratiska klasskillnader i
vårt land. Den höga ökningstakten i
industriproduktionen under det gångna
året uttrycker en kraftigt stegrad arbetsproduktivitet,
som till viss del torde
ha åstadkommits genom ännu intensivare
arbetsinsatser, genom ännu mera
hets och stress på arbetsplatserna. Det
hårda arbetstempot under vad som för
de flesta är en niotimmars arbetsdag
och de långa restiderna gör det befogat
att mycket snabbt komma till beslut om
minskning av arbetsveckan med riktpunkten
40 timmar. Det pågående utredningsarbetet
borde kunna drivas i sådan
takt, att proposition kan föreläggas
höstriksdagen.

Skillnaden i villkor under sjukdom
är en annan kvarstående klassorättvisa.
Riksdagen avslog tyvärr i höstas den
kommunistiska motionen om att avskaffa
karensdagarna i sjukförsäkringen.
Det skedde med motiveringen att man
skulle ge parterna på avtalsmarknaden
ännu en chans att gemensamt klara problemet.
Sedan Landsorganisationens
ordförande Arne Geijer nyligen förklarat,
att nästa års avtalsrörelse huvudsakligen
måste ägnas lönefrågorna finns
det inte mycket kvar av denna motivering.
Lagstiftningsvägen är tydligen den
enda framkomliga.

Låglönegruppernas problem har blivit
allt aktuellare under de senaste åren.
Det handlar också här i grund och botten
om ett demokratiskt rättviseproblem.
Den nödvändiga höjningen av låglönegruppernas
standard måste åstadkommas
genom en hel serie av åtgärder
som ingriper hårt i näringslivet. Det
handlar emellertid här inte i första rum -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

met om utredningsfrågor, utan om
kampfrågor där det gäller att mobilisera
arbetarrörelsens samlade ansträngningar
för uppgiften.

Allmänt erkänns det att vårt land
fortfarande har en mycket ojämn förmögenhetsfördelning
och att denna
t. o. m. hotar att skärpas bl. a. genom
penningvärdeförsämringen och den
starka värdeökningen på aktier, fastigheter
och tomtmark. Men det har hittills
varit en offentlig fördom att det
i alla fall skett en inkomstutjämning och
en rättvisare fördelning i samhället. Om
man studerar förändringarna i inkomstfördelningen
under de senaste tio åren
sådana dessa framgår av skattetaxeringarna,
visar det sig emellertid att
dessa påståenden är mycket tvivelaktiga.

År 1952 hade inemot hälften eller
48,3 procent av inkomsttagarna under
6 000 kronor i inkomst, och de förfogade
tillsammans över 21,9 procent av
hela inkomstsumman, alltså nätt och
jämt en femtedel. År 1962 — det senaste
år för vilket utförlig statistik är tillgänglig
— fanns genom en statistisk
nyck exakt samma andel av inkomsttagarna,
alltså 48,3 procent, under en
klassgräns som nu genom bl. a. inflationen
hade förskjutits upp till 10 000
kronor. Denna grupp förfogade emellertid
nu över en något mindre andel
eller 20,4 procent av hela inkomstsumman.
Jämförelser av detta slag är svåra
att göra exakta. Bl. a. har gränsen för
deklarationsskyldigheten flyttats uppåt
under jämförelseperioden, men tar man
hänsyn till detta skärps bara den tendens
som siffrorna utvisar. Även om
materialet inte bör pressas synes det ge
vid handen, att inkomstfördelningen under
den senaste tioårsperioden blivit
mera ojämn i vårt land.

Vid denna jämförelse har hänsyn icke
tagits till den inkomstutjämnande effekten
av skatte- och socialpolitiken, vilket
man givetvis bör göra. Men de anförda
siffrorna visar att det är i högsta grad

nödvändigt att skattepolitiken utformas
på ett sådant sätt att en betydande progressiv
verkan åstadkommes. Den fortgående
prisstegringen och försämringen
av penningvärdet verkar tydligen så att
inkomst- och förmögenhetsfördelningen
blir mera ojämn. Om denna tendens
fortsätter, är det nödvändigt att tvärt
emot de krav som reses från borgerligt
håll skärpa progressiviteten i beskattningen
och göra radikala ingrepp i förmögenhetsfördelningen.

Det kan emellertid inte vara riktigt
att på förhand ge slaget förlorat i kampen
mot penningvärdeförsämringen. Finansminister
Strängs tes, nyligen upprepad
på ABF :s budgetstämma och även
här i dag, att en prisstegring på omkring
3 procent ligger inneboende i systemet,
d. v. s. skulle vara det pris som
är nödvändigt att betala för den relativt
höga sysselsättningen, är helt obevisad.
Finansministern kan visserligen hänvisa
till den faktiska uträkningen under efterkrigsåren,
som har präglats av prisstegring,
men samtidigt måste han vara
klar över att hans egen offentligt deklarerade
inställning bidrar till att öka förväntningarna
om prishöjningar. Det är
ju också ett faktum att regeringen hittills
har avvisat förslag om en skärpt
kamp mot inflationen. Sådana ansträngningar
måste givetvis omfatta hela det
ekonomiska fältet och gälla åtgärder
mot den kapitalistiska spekulationen i
aktier och tomtmark, lågräntepolitik,
ekonomisk planering, beskärning av improduktiva
utgifter o. s. v.

Ett oundgängligt inslag i denna inflationsbekämpning
är en aktiv prispolitik.
Det är värt att konstatera att
alla partier nu visar sig intresserade av
detta problem. För inte så kort tid sedan
var kommunisterna rätt ensamma om att
framhäva betydelsen av åtgärder mot
prisstegringarna, men efter valdagen
har intresset glädjande nog spritt sig.
Finansministern talar i budgetplanen
om att prisutvecklingen under det kommande
året måste ägnas skärpt upp -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

märksamhet. Hans uttalanden på den
punkten vill jag tolka mycket positivt,
men det måste ytterligare klargöras vilka
konkreta åtgärder för skärpning av
prisövervakningen och åtgärder mot
oskälig prisstegring som regeringen vill
vara med om att genomföra.

Ett gott steg bär regeringen tagit genom
de åtgärder som i dag meddelats
via pressen. Jag vill uttrycka min tillfredsställelse
med dessa nya signaler. I
höstens remissdebatt försökte den socialdemokratiske
gruppledaren övertyga
mig om att man inte kunde göra mera
mot prisstegringarna. Socialdemokratien
tycks nu ha ändrat ståndpunkt, och
förändringen går på denna punkt åt
rätt håll. Sedan må herr Sträng argumentera,
som han gjorde här nyss, på
samma linje som tidigare. Handelsministerns
initiativ visar ju att denna
argumentering inte är hållbar och att
det går att göra något för att stoppa
prisstegringarna. Annars skulle ju handelsministern
inte ha brytt sig om problemet.

Det bör påpekas att andra västeuropeiska
länder i flera fall har betydligt
strängare ingripanden i prisbildningen
än som förekommer i Sverige. Det gäller
t. ex. Österrike, Belgien, Frankrike,
Nederländerna och Norge. En redogörelse
för olika former av sådan aktiv
prispolitik lämnas i den rapport som
nyligen utgivits av OECD. Man kan också
här hos oss tänka sig en rad olika
åtgärder: krav på förhandsanmälan vid
prishöjningar, granskning av alla prishöjningar
av ett speciellt organ, förhandlingar
för att åstadkomma sänkningar
av priserna vid minskningar av
tullar och punktskatter eller vid produkti
vitetsundersökningar, tillämpning
av bestämmelserna i den allmänna prisregleringslagen,
särskilt under avtalsrörelser
och tiden närmast efter dessa
samt direkt förbud mot marginalhöjningar
vid skärpning av den indirekta
beskattningen — en sak som torde bli
aktuell under den närmaste liden. Vi

Vid remiss av statsverkspropositionen

anser att konsumenterna och löntagarna
över huvud taget bör ha ett större inflytande
på prisutvecklingen.

Herr Strängs hänvisning till prisstegringar
i utlandet är inte övertygande.
En dålig politik kan inte försvaras med
att det är dåligt också på andra håll.
Regeringen brukar ju annars skryta med
att den numera kontrollerar den ekonomiska
utvecklingen. Varför vill man
då inte kontrollera prisutvecklingen?

Inte heller skattepolitiken kan ses
isolerad utan måste ställas in i sitt allmänna
sammanhang. Det anmärkningsvärda
är inte att regeringen har lagt
fram det aktuella skatteprogrammet. Det
anmärkningsvärda är att den så länge
tvekade att ta ställning till allmänna
skatteberedningens förslag och att flertalet
av de socialdemokratiska ledamöterna
i denna gick med på den borgerliga
linjen, som innebar en reaktionär
och odemokratisk förändring av skattesystemet.
De stora inkomsttagarna, de
stora förmögenhetsägarna och aktiebolagen,
skulle få sänkta skatter, medan
stora grupper av små och medelstora
inkomsttagare däremot skulle få höjd
skatt. Så ser tydligen det borgerliga
skatteidealet ut.

Vissa borgerliga partiers och storindustriens
ilska över att regeringen nu
har gått ifrån allmänna skatteberedningens
förslag är inte svårt att förklara.
Det påminner om känslorna hos
den försmådde friaren, som på själva
tröskeln till vigselrummet förlorar sin
tilltänkta. Regeringen har tagit hänsyn
till den skarpa kritik mot skatteberedningens
förslag som kommit från olika
håll, och det tycker vi för vår del är
bra. Vi har verkligen ingenting emot att
detta förslag, som vi från första början
skarpt kritiserade, kommer att överges
såsom helhetslösning. Däremot finns det
värdefulla delar i förslaget som bör räddas
och genomföras.

Vi har sökt att realistiskt bedöma
verkningarna av det skatteförslag som
regeringen lagt fram, och vi har kom -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

mit till den slutsatsen att vi kan ställa
oss positiva till huvudlinjen. Jag vill
gärna erkänna att vi inom kommunistiska
partiet har tagit denna ställning
med en viss tveksamhet. Det finns nämligen
drag i och verkningar av skatteförslaget
som inte är angenäma. Dit
måste räknas att ensamstående skattebetalare
relativt långt ned, ända ned
till 15 000 kronor, drabbas av skatteskärpning.

Dit måste också hänföras det problem
som uppkommer för stora grupper av
löntagare under andra halvåret 1965,
alltså i slutet av detta år, när höjningen
av den indirekta beskattningen redan
satt in men sänkningen av den direkta
skatten ännu inte har börjat verka, eftersom
den inte träder i kraft förrän
den 1 januari 1966. Under denna period
är en skärpning av prispolitiken särskilt
betydelsefull.

Vi anser emellertid att regeringens
skatteprogram innebär ett sådant framsteg
jämfört med allmänna skatteberedningens
förslag, att det förtjänar att
stödjas. Med hänsyn till vissa verkningar,
som jag har nämnt och som man
borde försöka att undgå, bör det dock
undersökas om det inte är möjligt att
uppskjuta höjningen av omsättningsskatten
till den 1 januari 1966, när de
direkta skattesänkningarna träder i
kraft, eller att ha en något lägre konsumtionsbeskattning.

I stället bör man skärpa beskattningen
av vissa objekt som nu kommer alltför
lindrigt undan. Det gäller de stora
förmögenheterna, som nu beskattas
mycket lågt och som utan tvivel skulle
kunna bära väsentligt mera. Det gäller
också företagen, för vilka den aktuella
utvecklingen av vinster och investeringar
inte gör det berättigat att göra
det undantag från höjningen av omsättningsskatten
vilket regeringen förordat.
Finansministern har tidigare argumenterat
mot alla förslag om vissa undantag
från den allmänna varuskatten och
därvid anfört att sådana skulle vara

tekniskt svåra och bryta sönder hela
systemet. Hur kan han då plötsligt göra
undantag för vissa investeringar? Skall
man ha några undantag från omsättningsskatten,
är det enligt vår mening
mera berättigat att dessa skulle få gälla
t. ex. livsmedel — en post som spelar så
stor roll för barnfamiljer och folkpensionärer.

Vi vill alltså ha vissa modifikationer
av det skatteförslag, som regeringen
lagt fram, så att en del ogynnsamma
verkningar för de mindre och medelstora
inkomsttagarna kan undvikas.
Däremot kommer vi att stödja det gentemot
borgerliga angrepp, vilkas syfte
är att få till stånd en mera reaktionär
skattepolitik, som lägger tyngre bördor
på de lägre inkomsttagarna men som
gynnar aktiebolag och stora förmögenheter.
Man kan redan nu konstatera att
det trots regeringens minoritetsställning
kan bli en majoritet för den allmänna
linje i skattepolitiken som den presenterat.

Fn särskild fråga i detta sammanhang
gäller åtgärder för att till samhället dra
in åtminstone delar av den stora värdestegringen
på börsaktier. I fjol tillsatte
finansministern sedan frågan flera
gånger tagits upp i riksdagen en utredning
om aktievinsterna. Stegringen av
aktiekurserna har som bekant fortsatt
även under det senaste året och uppgår
nu för de två sista åren till över 50
procent. Enligt uppgift skulle aktievinstutredningen
framlägga förslag under
året och en proposition vara att
vänta till höstriksdagen. Men det har
också påståtts i pressen, att eventuella
förändringar i beskattningen först skulle
inriktas på utvecklingen under år
1966. Den enorma värdeökning som ägt
rum under de senaste åren skulle alltså
inte bli föremål för någon skärpt beskattning.
Detta förefaller orimligt, allra
helst som värdeökningen under några
år uppgått till många miljarder kronor.
En del av värdeökningen torde helt ha
undgått inkomstbeskattning, nämligen

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

den som tagits ut när aktier försålts
efter femårigt innehav. Stora skattereduktioner
torde ha skett beträffande
andra poster. Gällande skattelagstiftning
kringgås också genom stora s. k. skatteköp
strax före årsskiftet. Värdestegringen
på aktier är av så speciellt slag,
att man kan ställa kravet att den skall
inkomstbeskattas på vanligt sätt.

Det allmänna kravet att politiken
skall bidra till och vara ett led i ansträngningarna
för att förverkliga jämlikhet
och demokrati får inte begränsas
endast till det nationella planet. Även
när det gäller de delar av vår politik
som berör andra länder måste samma
målsättning vara i kraft. Det torde sålunda
vara självklart att vårt land i
handling med kraft stöder kampen mot
rasförtrycket i Sydafrika, d. v. s. följer
FN:s rekommendation om ekonomisk
och diplomatisk bojkott.

I vårt förhållande till de fattiga, de
underutvecklade länderna har länge
det läget varit rådande att Sverige på
de låga råvarupriserna, på tullar o. s. v.
tjänat större belopp än som gått till bistånd
i u-landshjälpen. Det är glädjande
att en viss avveckling av dessa tullar
börjat ske, även om det gått långsamt.
Som ett ytterligare framsteg måste hälsas
beskedet i statsverkspropositionen
att även tullarna på kaffe, kakao, bananer
och kryddor skall slopas i enlighet
med utfästelser vid FN:s handels- och
utvecklingskonferens. Men varför denna
reservation »eventuellt i år»? Inga
skäl kan anföras för att dröja med infriandet
av utfästelsen.

Höjningen av anslagen till internationellt
utvecklingsbistånd är emellertid
inte tillräcklig. Den motsvarar knappast
mera än att relationen till den höjda
bruttonationalprodukten bibehålies.
0,28 procent av denna är ännu långt
från det uppställda målet, och detta tar
alltför lång tid att uppnå, när anslagen
kryper upp med bara några hundradels
procent om året. Invändningen att vårt
land trots allt ligger i toppen interna -

Vid remiss av statsverkspropositionen

tionellt kan inte vara bärande. Detta är
en självklarhet med vår höga produktion
och levnadsstandard. Skryter inte
regeringen med att Sverige det senaste
året legat främst i världen när det gäller
ökning av nationalinkomsten per invånare?
Fn sådan inställning förpliktar
till större insatser för att söka minska
klyftan mellan rika och fattiga länder.

Detta är naturligtvis ett internationellt
problem, där våra insatser är avliten
storleksordning. Avgörande för
dess lösning är den sociala omvälvningen
i de fattiga länderna, men denna
bör i varje fall underlättas och inte försvåras
av den rika världens politik. Avgörande
internationella biståndsinsatser
kan troligen inte komma till stånd förrän
väsentliga delar av de väldiga belopp
på över 600 miljarder kronor, som nu
förbrukas på improduktiva militära
rustningar, i stället anslås för att bygga
industrier, förbättra jordbruket och
upprätta skolor och sjukhus i de fattiga
länderna. Allmän och total avrustning
är ett mål för vilket ansträngningarna
måste spännas i ännu högre grad.

FYågan är om vårt land på detta fält
inte skulle kunna lämna större bidrag
än som hittills skett. Tanken på kärnvapenfria
zoner, som framlagts bl. a. i
Undénplanen, har vunnit allmänt erkännande.
Skulle det inte vara möjligt
att komplettera denna genom att gå ett
steg längre och börja skapa nedrustade
zoner, där alltså en allmän militär uttunning
ägt rum? Sådana åtaganden av
t. ex. grupper av mindre stater skulle
ha som förutsättning vissa åtaganden
även från stormakternas sida.

FTirenta Nationerna måste spela en
väsentlig roll vid genomförandet av en
sådan plan för begynnande nedrustning.
Det är inte endast ur denna synpunkt
utan självfallet ur allmän fredssynpunkt
beklagligt, att världsorganisationen
nu brottas med stora problem
som hämmar dess verkningsförmåga.
Det är nödvändigt att dessa problem
snabbt löses. Kventuella prestigesvn -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

punkter får härvid inte stå hindrande
i vägen. Men den enda grundval som i
längden håller för ett framgångsrikt
arbete av Förenta Nationerna är oavlåtlig
strävan till universalitet och strikt
tillämpning av dess stadga.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag skall ta upp ett tema
i debatten som jag tror hittills inte varit
berört i annan mån än att den senaste
talaren snuddade vid det på sitt sätt.
Jag vill säga några mycket allmänna ord
på mitt sätt. Man skulle kanske kunna
kalla detta tema de svenska medborgarnas
förhållande till svårigheterna att
uppleva sig själva som världsmedborgare.
Jag är medveten om att vad jag
kommer att säga kanske inte har alldeles
omedelbart intresse för finansministern.
Det skulle möjligen ha haft
ett något större intresse för utrikesministern,
ehuru jag inte kommer att
hålla något direkt utrikespolitiskt anförande
— det får anstå till ett annat
tillfälle. Jag har däremot en bestämd
fråga i ett speciellt avseende att ställa
till regeringsbänken, som berör den
svenska utrikespolitiken och som kanske
kan förmedlas till regeringens talesman
i dag inom ämnesområdet.

Den regeringsdeklaration som trontalet
utgör innehöll i år, förutom den
obligatoriska satsen »Sveriges förhållande
till främmande makter är gott»,
även ett par utsagor om det världspolitiska
läget. Dessa utsagor har redan här
och var utsatts för åtskillig kritik, inte
så mycket för innehållet i och för sig
utan för att urvalet av de omständigheter
som nämndes gav en skev bild av
verkligheten. Jag skall med denna utgångspunkt
ta upp ett resonemang av
den typ jag nämnde.

För nu ganska länge sedan skildrade
en svensk diktare stämningarna efter
det stora nordiska krigets slut med orden
: »---världens stolta gång där ute

fattigfolket ej mer rör». Alltjämt
finns det ju många människor här i

Sverige som har det svårt, även rent
materiellt sett. Inte desto mindre inser
vi alla att vi inte kan karakterisera oss
som något fattigfolk. Den socialdemokratiska
regeringen skulle bli ursinnig.
Och de flesta andra av jordens folk
skulle med rätta betrakta en sådan
självkarakteristik från vår sida som ett
blodigt hån mot dem. Inte heller känner
jag mig övertygad om att världens gång
därute i går eller i dag bäst kan karakteriseras
med ordet stolt.

Anledningen till att jag nu ändå har
erinrat om denna gamla vers är att den
innehåller en ingrediens, som alltjämt
tyvärr enligt vad jag tror har en avsevärd
giltighet. Jag tänker på förhållandet
att världens gång — för att nu använda
detta neutrala uttryck — inte rör
det svenska folket så mycket som den
borde.

Hans exellens utrikesministern har
vid något tillfälle sedan han tillträdde
sitt nuvarande ämbete givit uttryck för
den uppfattningen, att det vore synnerligen
önskvärt att vi finge ett mera allmänt
engagemang från medborgarnas
sida i de världspolitiska och utrikespolitiska
problemen. Men, herr talman,
om man vill engagera de svenska medborgarnas
ansvarskänsla som världsmedborgare,
är nog det första villkoret
att man så sanningsenligt som man kan
talar om för dem hur det i verkligheten
är beställt med världens gång. Då kan
man inte inskränka sig till att förkunna
att världen går bra, att Allah är stor
och att Torsten Nilsson är hans profet.

I år bär vi alltså i rikssalen fått hälsningar
från regeringen om att läget i
världen kännetecknas av fortsatta tendenser
till avspänning mellan stormakterna
och vidare att FN återigen visat
sig förmöget till konstruktiva insatser i
ett krisläge. Det är, som jag sagt, ingenting
att invända mot dessa uttryck i och
för sig, men de ger inte en tillnärmelsevis
tillfredsställande bild av verkligheten.
Det sades inte ett ord om FN:s finansiella
kris, som förut berörts i dag

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

och som är på väg att utvecklas till en
storpolitisk kris, som kan komma att
allvarligt inskränka och kanske omöjliggöra
konstruktiva insatser av det slag
som nämns i trontalet. Vi har hittills
inte, eftersom det besked som finansministern
lämnade knappast kan sägas vara
vare sig uttömmande eller klart på
denna punkt, fått höra om den svenska
regeringen, när allt kommer till kritan
och en sådan situation som ingen av
oss önskar skulle uppstå, ämnar följa
stadgans regler eller inte.

Jag vet inte om regeringen inte räknar
Kina till stormakterna. Detta jätterikes
ledning bekänner sig såvitt jag
förstår till en militär doktrin, som i
motsats till de ryska och amerikanska
inte gör stor skillnad mellan kärnvapenkrig
och vanliga ohyggliga krig.

Kina vidtog som bekant under förra
året sin första sprängning av en kärnladdning.
Det var en händelse som markerade
att en förändring inträffat i det
politiska och militärpolitiska läget i
Asien, en händelse som ställt Indien inför
svåra utrikespolitiska och försvarspolitiska
problem, en händelse som
mycket väl framöver kan komma att
framstå som den märkligaste och mest
betydelsefulla och kanske mest ödesdigra
det året. Men regeringen tycks inte
se det nya åskmolnet som långsamt drar
upp i de gamla lika långsamt bortdragandes
följe.

Slutligen ger regeringens budskap
ingen som helst återspegling av de allt
skarpare klassgränserna mellan rika och
fattiga folk, gränser som är desto mera
farliga som de ofta sammanfaller med
rasgränserna.

Jag har, som sagt, gjort denna summariska
och ofullständiga översikt inte
i avsikt att taga upp någon allmän utrikespolitisk
debatt. Jag skall, som jag
nyss nämnde, be att få återkomma till
en speciell aspekt. Min avsikt har varit
att söka snabbt belysa tendensen i regeringsuppläggningcn
till försköning av

5 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr

Vid remiss av statsverkspropositionen

världsläget, till nedtoning av de öppna
eller latenta faromoment som detta läge
rymmer. Denna tendens är enligt min
mening raka motsatsen till det som verkligen
är nödvändigt om man vill hjälpa
till att göra de svenska medborgarna till
världsmedborgare.

Får jag i detta sammanhang, herr talman,
bara göra en liten utvikning med
anledning av ett yttrande som jag kanske
uppfattade något oklart borta på
min bänk. Finansministern fällde i slutet
av diskussionen mellan honom och
partiledarna ett yttrande som har relevans
också i detta sammanhang fastän
från andra utgångspunkter. Om man
verkligen vill engagera medborgarna i
en demokrati måste man inte bara undvika
att dölja verkligheten för dem,
man måste också kunna lyssna. Man
kan alltså inte resonera som finansministern
gjorde i diskussionen mellan
honom och herr Hedlund om hur man
bör köra bil. Man får inte bli besvärad
eller förargad eller hur orden föll, när
passagerarna i baksätet vill ge råd om
hur det bör köras. Jag måste nog säga
till finansministern, att de passagerare
han har i baksätet inte bara är denna
kammares ledamöter utan också alla väljare
i landet och de förbehåller sig säkert
att få diskutera hur fordonet framförs
och även frågan om man skall byta
chaufför. Jag tror att de kommer att
uppta det mycket illa om finansministern
blir förargad över att en sådan
diskussion i baksätet försiggår.

Det förhåller sig inte så att vi vanliga
människor här i landet -— för att använda
herr Hjalmarsons gamla uttryck
i ett sammanhang där det för ovanlighetens
skull passar bra — i alltför hög
grad präglas av en för långt driven fantasifull
inlevelse, av ett alltför hett engagemang,
av överdriven oro, känslighet
och labilitet inför världslägets besvärligheter.
Det är väl i stället så att vi har
för mycket av likgiltighet och okunnighet,
av okänslighet och visst främling 3 -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

skap inför de problem det verkligen gäller.
Vi är inte i behov av att bäddas i
bomull. Vi behöver snarare ruskas om.

Jag tror att det är nödvändigt, herr
talman, om det skall gå väl för oss i
längden, att det finns en parallellitet
mellan å ena sidan stegringen av den
materiella standardens nivå i de västerländska
samhällena och å den andra
utvecklingen av vad jag vill kalla ansvarsnivån,
den enskilde medborgarens
förmåga och vilja att uppleva delaktighet
i ansvaret för hela världens utveckling.

När man t. ex. tar del av intryck från
den senaste underhusdebatten om Storbritanniens
svårigheter i olika delar av
världen, så slås man onekligen av den
självklarhet varmed båda de stora partierna
där, trots häftiga motsättningar,
synes utgå ifrån att väljarna, de vanliga
människorna, skall vara beredda att
göra de uppoffringar som behövs för
att ikläda sig ansvar för åtskilligt av det
som skall hända t. ex. öster om Suez.
Och detta i ett land där nationalinkomsten
per invånare är avsevärt lägre än
hos oss samtidigt som man där satsar
och alltfort under labourregimen är beredd
att satsa en avsevärt större andel
av nationalinkomsten än vad vi gör på
försvarsförpliktelser och andra internationella
förpliktelser i demokratiens
tjänst.

Skall det nu verkligen, herr talman,
vara nödvändigt att ett folk har ett
världsmaktsförflutet och en stormaktsstatus
för att dess politiska partier skall
kunna utgå ifrån att dess medborgare
skall vara beredda att känna ansvar
som världsmedborgare?

Vi hör då och då ordet vision användas
i den politiska debatten. Särskilt
tror jag att statsrådet Palme bär en viss
förkärlek för det. Ibland får man kanske
en känsla av att det används som en
besvärjelseformel, för att söka framkalla
ett perspektiv som besvärjaren själv i
varje fall inte ännu har hugnats med,
för att locka fram bilden av ett mål som

han ännu inte ser och en vilja att nå
detta mål som ännu inte tänts inom honom.
Men, herr talman, det vare mig
fjärran att förneka att vår förmåga som
visionärer på den liberala sidan också
har sina brister.

Jämförelser med det förflutna är i fall
som dessa alltid vanskliga. Men nog kan
vi med fog ställa frågan: Finns det i
dag inom våra olika politiska läger någon
motsvarighet till det utbredda och
intensiva engagemang, den hänförelse
och den vilja att göra uppoffringar som
visionerna av frihetens, rättvisans och
trygghetens samhälle, antingen de var
liberalt eller socialistiskt präglade, väckte
till liv för 40—50—60—70 och 80 år
sedan?

Man kan svara: Varför begära det?
Målen är ju delvis uppnådda, delvis ter
de sig näraliggande. Då kan man inte
vänta sig att vitaliteten i den demokratiska
debatten och styrkan i engagemangen
skall vara densamma.

Ja, då måste ännu en fråga ställas, en
fråga som egentligen gäller demokratiens
möjligheter att på nytt förstärka
sin vitalitet och prägla utvecklingen — i
hård konkurrens med andra system —
i hela världen. Och frågan är naturligtvis:
Vad är det för nya mål som nu
skulle kunna gripa och engagera oss,
göra oss beredda till insatser utöver det
egna jagets och den egna gruppens, det
egna landets intressen?

Finansministern sade tidigare i dag
att intressena är det enda som inte ljuger.
Jag skulle verkligen vilja fråga finansministern
om han inte tror att det
var en del annat än intressen som drev
de socialistiska och liberala pionjärerna.

Det är klart att det finns stora brister
i det svenska samhället i dag — vi skall
inte tröttna att påminna regeringen om
dem och det är vår skyldighet att göra
det. Att forma en vision av det svenska
välstån dssamhället på 1980- och 90-talen
med en rättvis fördelning av välståndet
har man varken på oppositionssidan el -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

ler — enligt min mening ännu mindre
— på regeringssidan på något som helst
tillfredsställande sätt hittills gått i land
med. Här har likväl den nya liberala
generationen på ett stimulerande sätt
och på olika områden börjat rikta sökarljuset
in i framtidens värld.

Men det räcker inte med reformer och
välståndsvisioner för vår egen del eller
för den västerländska del av världen
som vi tillhör. Jag tror inte att det i
längden går att skapa något från den
övriga världens nöd och elände i stort
sett isolerat demokratiskt välståndsreservat.

Vi behöver en vision som omfattar
hela det globala perspektivet. En vision
som förnekar att det skall vara nödvändigt
för alla de materiellt underutvecklade
gamla och nya staterna att passera
genom ytterligare århundraden av fattigdom,
politiskt och andligt förtryck,
feodalism och nationalism och krig och
industrialismens avigsidor, allt prövningar
av samma slag som de europeiska
folken passerat igenom innan de
kommit fram till den situation de i dag
befinner sig i. Det behövs en vision av
de metoder och de resurser som erfordras
för att nu i Afrika och Asien och
Latinamerika till 50 år komprimera och
samtidigt humanisera den 500-åriga europeiska
processen från 1450 till 1950.

Jag vet inte om någonting sådant är
möjligt. Jag har ingen konkret utformning
av en sådan vision, men jag tror
att det måste vara någonting av det slaget
som verkligen skall kunna gripa tag
i människor på sådant sätt att det kan
medföra en förstärkning av själva demokratiens
vitalitet.

Även i detta avseende har unga krafter,
liberala och andra, hos oss börjat
söka sig fram till en ny vision. Jag hoppas
att de skall fortsätta med det och
att vi alla i stigande utsträckning med
entusiasm men också med kritisk uppmärksamhet
skall slå följe med dem.

Jag hoppas — inom parentes sagt —
att de skall ha så mycket framgång där -

Vid remiss av statsverkspropositionen

med att de inte får tid att odla föreställningar
om att politiska partier, som
konkurrerar om inflytandet att bestämma
de linjer efter vilka staten skall formas,
kan må väl av att för sin organisation
och upplysningsverksamhet söka
leva på samma stat. Denna föreställning,
som naturligtvis speglar ett helt annat
problem än riksdagsmännens arbetsoch
bostadsförhållanden o. s. v. är enligt
min mening ett omedvetet utflöde
av den nedgång i demokratiens vitalitet,
som jag nyss i annat sammanhang
antydde. Den står i hjärt kontrast emot
den energi och vilja till uppoffringar
som de unga politiska krafterna utvecklar
på så många andra områden.

Men, herr talman, skall vi lyckas tillägna
oss det globala perspektiv som
dessa unga vidsynta demokratiska krafter
i dag vill, då är det — och härmed
återknyter jag till början av mitt anförande
— ett första villkor att de som
har den politiska makten och därmed
det främsta politiska ansvaret inte drar
sig för att tala om i de mest auktoritativa
former de kan finna hur världen
egentligen är beskaffad.

För åtskilliga år sedan fick vi en
broschyr till alla hushåll här i landet,
en värdefull och bra broschyr, som förtjänar
att läsas på nytt då och då. Den
hette »Om kriget kommer». Jag skulle
vilja väcka tanken på ett par ytterligare
broschyrer avsedda för en mycket
stor spridning och som skulle heta t. ex.
»Så lever våra medmänniskor i Asien,
respektive i Afrika». Ifall den tanken
också viicker anklang skulle jag göra
sådana småskrifter mycket konkreta:
Så bor de, så äter de, så länge varar i
genomsnitt deras liv. .lag skulle försöka
tala om hur olika centrala värderingar
beträffande rättsbegrepp är inom stora
delar av dessa områden i jämförelse med
våra värderingar. Jag skulle försöka
åstadkomma en djupare insikt om de
oerhörda behoven och samtidigt en förståelse
för de praktiska svårigheterna.

Får jag sluta med, herr talman, att

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

ta ett enda exempel på betydelsen även
vidgad och saklig upplysning.

I början på december 1963 konstaterade
FN:s säkerhetsråd i en enhälligt
antagen resolution att »situationen i
Sydafrika allvarligt störde internationell
fred och säkerhet». Därför tillsatte säkerhetsrådet
en expertgrupp med ambassadör
Alva Myrdal som ordförande
och den dåvarande sir Hugh Foot som
rapportör. Det är samme Foot som nu
med en lordtitel är den brittiska labourregeringens
huvudman för FN-frågor.
Det kanske kan förtjäna att påpekas att
det knappast finns någon man som i
sin egenskap av gammal kolonialadministratör
och trogen tjänare åt olika
brittiska regeringar — tills han bröt
med den närmast föregående — har
lämnat så många tidigare kolonialterritorier
efter sig som fria stater.

Nåväl, den 20 april förra året avlämnade
expertgruppen sin rapport. Det
skedde före utgången av den tidslimit
som gruppen hade fått, och anledningen
var — som ambassadör Myrdal samtidigt
skrev i ett brev till generalsekreteraren
— »den hastigt tilltagande försämringen
av situationen i Sydafrika,
det angelägna behovet av att finna en
väg för en alternativ politik och den
ofrånkomliga nödvändigheten av nya
åtgärder för att ge effekt åt säkerhetsrådets
initiativ».

Denna rapport förtjänar ett helt annat
intresse och en mycket större spridning
än vad den hittills fått här i landet.
Jag tror inte ens att den föreligger
på svenska, jag är inte säker på det.
Jag skall be att här få återge några korta
stycken ur den. Man konstaterar t. ex.
att den sydafrikanska regeringens militära
förberedelseåtgärder i förening
med bestraffningsåtgärder och skärpt
lagstiftning leder till att många afrikaner
inom unionen blir »övertygade om
att de inte har några andra medel till
motstånd än våldets». Å andra sidan erinrar
expertgruppen också om det hemliga
vita sydafrikanska sällskapet Broe-derbond,
som, säger gruppen, »i växan -

de grad har utvidgat sitt inflytande inom
regeringen, polisen och de militära
förbanden». Gruppen erinrar också om
Dutch Reformed Church och återger
general Smuts’ omdöme om denna sammanslutning
»en farlig, slug, politiskt
fascistisk organisation».

Därefter konkluderar expertgruppen
i ett kort stycke följande:

»Dessa stridiga krafter kan inte förbises
eller bagatelliseras. Endast om
farans omfattning till fullo inses kan
det finnas något hopp om att tillräckligt
effektiva åtgärder för att avvärja
den skall kunna vidtagas. Våld och motvåld
i Sydafrika är bara den lokala
aspekten på en mycket större fara. En
kommande sammanstötning skulle involvera
hela Afrika och säkerligen världen
utanför Afrika. Ingen afrikansk nation
kan stå utanför. Och därtill kommer
att en raskonflikt som börjar i Sydafrika
måste påverka relationerna mellan
raserna på andra håll i världen och
därmed, i sina internationella återverkningar,
ge upphov till en fara för världen
av första storleksordning.»

Sedan övergår gruppen till att diskutera
vad FN kan göra för att säkra en
fredlig övergång till en demokratisk
ordning med säkerhet för alla folkgrupper.
Det kan säkerligen vara lämpligt
att i senare sammanhang närmare
gå in på detta, men jag gör det inte nu.
Jag vill bara säga att det är åtskilligt
som FN kan göra och som naturligtvis
skulle kräva avsevärda ekonomiska
prestationer under en övergångstid och
i så fall även från Sveriges sida. Huvudfrågan
är först och främst att förmå
den sydafrikanska regeringen att ge
vika i fråga om apartheidpolitiken. Expertgruppen
klarlägger, såvitt jag förstår
tämligen oemotsägligt, att ekonomiska
sanktioner härvidlag kan bli effektiva.
Gruppen säger att »det endast
kan vara genom en FN-åtgärd i form av
ett enhälligt beslut av säkerhetsrådet
som sanktionsvapnet hastigt kan bli effektivt».

Gruppen slutar med att rekommen -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

dera säkerhetsrådet att bl. a. inbjuda
den sydafrikanska regeringen att taga
del av överläggningar under FN:s ledning
om proceduren för att upprätta en
nationalkongress i Sydafrika, fullt representativ
för alla Sydafrikas folk.
Man kan sannerligen inte ha någon anledning
att vara optimistisk beträffande
resultatet av ett sådant anbud. Därest
den sydafrikanska regeringen inte svarar
inom en bestämd tid, rekommenderar
gruppen säkerhetsrådet att tilllämpa
ekonomiska sanktioner. Den slutar
med att säga: »Vad saken gäller är
inte den slutliga utgången — alltså av
motsättningarna i Sydafrika — utan
om, på vägen dit, folken i Sydatrika
skall tvingas igenom en skärseld av
blod och hat. Blir det senare fallet kommer
hela Afrika och hela världen att
bli indragna.»

Jag vill inte nu avge något bestämt
omdöme om varenda detalj i denna
rapport, men som helhet har den gjort
ett starkt intryck på mig. Det är inga
politiska alarmister eller utopister eller
okunniga kannstöpare som haft huvudansvaret
för den.

Det gäller alltså att få saken i rullning,
att söka hjälpa säkerhetsrådet på
traven men också enligt min mening
att från början göra klart att man inte
tänker ge upp, även om säkerhetsrådet
skulle förlamas av ett veto eller av annan
anledning visa sig vara handlingsoförmöget.

Det var i det syftet som jag i förra
årets remissdebatt frågade utrikesministern,
som tyvärr är i New York —
på en som jag hoppas framgångsrik
mission — huruvida han och regeringen
var beredda att medverka till ett begränsat
svenskt initiativ i sanktionsfrågan.
Det skulle gå ut på att undersöka
om de nordiska länderna skulle i
förväg kunna förklara sig villiga att biträda
ekonomiska sanktioner mot Sydafrika
i syfte att förmå den sydafrikanska
regeringen att avveckla apartheidpolitiken,
under förutsättning att åt -

Vid remiss av statsverkspropositionen

minstone endera av de anglosachsiska
stormakterna också var beredd att vidtaga
sanktionsåtgärder och därigenom
ett minimum av effektivitet kunde påräknas.
Utrikesministern svarade ungefär
att frågan var svår, men han gav ett
visst intryck av att han kanske ville
försöka. .lag slutar därför med att ställa
ett par nya frågor:

Har den svenska regeringen tagit något
initiativ av denna art? Om så är
fallet: Har detta stött på invändningar
från något annat nordiskt land?

Herr GUSTAVSSON i Alvesta (ep):

Herr talman! Under de senaste åren
har vi haft livliga debatter om förutsättningarna
och riktlinjerna för vårt
samhälles framtida utformning. Det har
varit debatter och beslut om kommunernas
indelning i kommunblock och
det har inte minst varit frågan om samhällets
medverkan i en aktiv lokaliseringspolitik.

Ute i landet, i städer, köpingar och
kommuner, har man noga följt dessa
debatter och beslut —• helt naturligt eftersom
dessa beslut så intimt berör
varje kommunal enhet. Därför är man
nu i färd med att följa upp de av riksdagen
fattade besluten och göra det bästa
möjliga för att de kommunala organen
skall kunna funktionera.

Jag är väl medveten om att det tidigare
har brustit väsentligt i fråga om
planeringen ute i kommunerna. Det har
inte funnits mark, och arbetet med
vatten- och avloppsledningar liksom
med gator har släpat efter. Från myndigheternas
sida har ofta riktats kritik
mot kommunerna för denna eftersläpning
och för bristande förutseende. Men
här har skett en väsentlig förändring —
en förbättring under de senaste åren.
På planeringssidan har man i det stora
flertalet fall, både i kommunblockcentra
och i andra orter inom kommunblocken,
klart för ett bostadsbyggande i
takt med den industriella utveckling
som är på gång liksom för att tillgodo -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1905 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

se den service som är erforderlig på
olika områden. Man har på ledande och
ansvarigt kommunalt håll lyssnat till
myndigheternas propåer om en bättre
planering. Det har i vissa fall tecknats
långtidsavtal med byggnadsfirmor för
större bostadsprojekt.

När då beskedet om en avsevärd nedskärning
av bostadsbyggandet kom blev
detta något av en chock för de kommunala
myndigheterna. Den planering
som gjorts ställs därmed helt åt sidan.
Många kanske resignerar och tycker att
det är mycket otacksamt att lyda de råd
och propåer som ges om en bättre planering.
Den ram som föreslagits av bostadsstyrelsen
när det gäller bostadslån
till nybyggnader av flerfamiljshus och
småhus under år 1965 ställer denna planering
på huvudet.

I mitt eget län har den tidigare bekymmersamma
befolkningsutvecklingen
vänts i positiv riktning. En förändring
har under de två senaste åren skett och
den verkliga vändpunkten kom 1964
med ökad hushållsbildning och förbättrade
befolkningssiffror. Man kunde se
positivare på situationen, i synnerhet
som vi har beslutat om en lokaliseringspolitik
som trots sina brister skulle ge
en aktivare lokalisering. Lokaliseringspolitiken
och bostadspolitiken hänger
ju intimt samman.

Därför väcker det uppmärksamhet
när regeringen ger med »lokaliseringshanden»
men tar med »bostadshanden».
Man frågar sig om det är så att de som
varit negativa till en aktiv lokaliseringspolitik
nu skall ta tillbaka via bostadspolitiken?
Den förbättring av situationen
som man bär sökt åstadkomma
med en aktiv lokaliseringspolitik kan
genom den föreslagna minskningen i
bostadsbyggandet förbytas i sin motsats.

Jag vill också peka på vad inrikesministern
framhöll i statsverkspropositionen
till 1964 års riksdag:

»Som bostadsstyrelsen framhållit är
det emellertid av vikt att kommunerna
i produktionsplaneringen räknar med

en marginal för större igångsättning.
Om utvecklingen på arbetsmarknaden
möjliggör en ökning av bostadsproduktionen,
bör alltså kommunernas planberedskap
vara sådan att produktionsökningen
också kan förverkligas.»

Man frågar sig: Hur stämmer nu
detta med den nedskärning av kvoterna
som aviserats? Hur är det med regeringens
planering?

Om man ser på de konkreta exemplen
ute i länen möts man av en stor
entusiasm kombinerad med realism när
det gäller den framtida planeringen.
Låt mig som exempel ta en köping i
södra Småland. En bostadsstiftelse inom
denna köping har planerat för ett
bostadsbyggande om 330 lägenheter
fram till 1967. Man har gjort en grundlig
planering enligt de uppmaningar
man fått uppifrån. Man har tecknat
långtidsavtal med byggmästare. I dessa
sina göranden har man haft bostadsmyndigheternas
sanktion och fått deras
välsignelse innan man satt i gång
med byggandet. Man har gjort stora investeringar
i vatten och avlopp för dessa
planerade bostäder. Genom de nedskärningar
som nu måste företagas när
bostadsstyrelsen stryper åt tilldelningen
blir dessa investeringar outnyttjade för
en lång tid, vilket ur samhällsekonomisk
synpunkt är oförsvarligt. Situationen
kommer sannolikt att bli den att för
hela denna köping kommer man kanske
inte att få större tilldelning än vad
denna enda stiftelse skulle ha planerat
för.

Jag vill poängtera att bostadsbyggandet
bör öka både i storstadsområdena
och i landet i övrigt. Vad jag bestämt
reagerar mot är att man låter ett ökat
bostadsbyggande i storstadsområdena
gå ut över det för övriga landet viktiga
bostadsbyggandet. Det är ju så att man
behöver bostäder var man än bor.

Under 1964 hade vi en intensifierad
debatt om de handikappades situation.

I betydligt större utsträckning än tidigare
har dessa frågor tagits upp till

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

skärskådande i radio, i TV och i pressen
och även här i riksdagen. Under
denna debatt har så många brister
framkommit, att man måste se verkningsfulla
åtgärder till de handikappades
förmån som en fråga av högsta angelägenhetsgrad.
Som en trygghetsfråga
angår det också hela svenska folket.
Visserligen har samhället på olika sätt
sökt hjälpa dessa handikappade människor
men vi har inte lyckats lösa deras
problem på ett tillfredsställande sätt.

I den offentliga debatten har det tydligt
framkommit, att unga svårt handikappade
rädes att hamna på ålderdomshem
eller kronikerhem, att handikappade
mer och mer söker gemenskap med
varandra och att en aktiv handikappvård,
där individen sysselsättes och i
möjligaste mån rår över sin tillvaro
och tränas att mer och mer klara sig
själv, motverkar apati och ger livet mera
innehåll.

Handikappfrågorna är inte lätta att
lösa, det vet vi. Jag tror att de fel som
vi tidigare begått i handikappvården är
att man sökt lösa problemen efter en
mall med hänsyn till handikappens orsak.

För olika grupper av handikappade
har det skapats något av standardlösningar
beträffande bostad, yrke och
vård. Detta har inneburit acceptabla och
utmärkta lösningar för många av de handikappade
men långt ifrån för alla. Även
svårt handikappade måste bjudas olika
valmöjligheter, och en handikappad får
inte låsas vid en speciell lösning bara
därför att vederbörande bor inom ett
område som driver en viss form av
sysselsättning eller har bostadsfrågan
löst på ett speciellt sött. Handikappade
människor måste få möjligheter att verka
inom så många av samhällets områden
som möjligt. Skall vi nå ett sådant
mål måste vi ägna dels de handikappades
utbildning och dels deras bostadsfråga
betydligt större uppmärksamhet
än vad vi hittills har gjort.

Fn annan fråga som varit föremål för

Vid remiss av statsverkspropositionen

en ofta återkommande debatt är ungdomens
situation i dagens samhälle.
Vi har anledning att fråga, om vi tillräckligt
har beaktat frågan om de ungas
situation när samhället planerats. Vi har
också anledning fråga, om man på allvar
tillräckligt gripit sig an de problem som
finns och som synes bli större när det
gäller ungdomskriminaliteten.

Först vill jag poängtera att jag tillhör
inte dem som ständigt klankar på vår
ungdom. Den är bra. Undantagen hörs
och syns oftare och ger därför sin prägel
åt debatten. Samtidigt som jag säger
detta vill jag poängtera, att det i ett högstandardssamhälle
som vårt måste eftersträvas
ett välstånd även när det gäller
situationen inom ungdomsvården. Där
finns gropar i den höga standard som
vår ungdom håller i fråga om ambitioner,
stil, utbildningsvilja, skötsamhet
o. s. v. Det är därför av utomordentlig
vikt att man sätter in samhällets åtgärder
på ett mycket tidigt stadium. Tyvärr
blir det oftast så, att samhället ingriper
först i efterhand då skadan är
skedd eller då en sluttande bana redan
beträtts. Insatserna måste sättas in långt
tidigare, och det finns olika former av
friskvård som man bör satsa på.

Vi är alla medvetna om att spritmissbruket
bland ungdomen breder ut sig
mer och mer och går längre och längre
ned i åldersgrupperna. Ofta får vi exempel
på att 13—14-åringar hittats berusade,
ja nästan livlösa. Vems är felet?
Vem förser dessa ungdomar med sprit?
Här uppstår frågan, om vi verkligen
gjort vad som kan göras för att förhindra
den olagliga form av sprithantering
som langningen av sprit till ungdom innebär.
Jag tror inte det, och vi måste
komma till rätta med detta.

Osäkerheten om hur samhällets insatser
skall sättas in är dock mycket stor.
Vi saknar i dag en tillräcklig forskning
på detta område. Det är risk för att samhällets
åtgärder sätts in utan att någon
vet hur de kommer att slå.

Vi har tidigare framhållit från cen -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

terns sida, att den gamla motiveringen
för stöd till ungdomsorganisationerna,
som i stort sett varit den att den skall
motverka asocialitet, är för snäv och
förlegad. Vi måste tänka oss en betydligt
bredare motivering. Vi bör se ungdomsorganisationernas
verksamhet i sig
själv som något positivt. Det statliga stödet
till ungdomsorganisationerna har
tillsammans med stöd från landstingen
gett ett grundstöd som är synnerligen
välbehövligt och väl motiverat utifrån
den stora samhällsinsats som ungdomsorganisationerna
gör.

Alla som haft med ungdomsledararbete
och arbetet inom ungdomsorganisationerna
att göra vet också att ungdomsorganisationerna
brottas med väsentliga
svårigheter i sin verksamhet.
Inte minst konkurrensen ifrån den kommersiella
nöjesindustrien gör det svårt
att arbeta för många. Ungdomsorganisationernas
viktiga funktion i demokratien
liksom deras viktiga fostrande uppgift
gör det emellertid nödvändigt att ge
ett helhjärtat stöd från samhällets sida.
Därvid kommer ungdomsledarutbildningen
och ungdomsledarnas funktion
in som viktiga element i arbetet. Höstriksdagens
beslut att utreda frågan om
att ge idrottsungdomen utbildning för
arbetsledaruppgifter hoppas jag skall
leda till positiva resultat och att det
inte skall dröja alltför många år innan
detta beslut kan leda till resultat.

Det är av synnerlig vikt att samhället
över huvud taget ger stödet åt ungdomsorganisationerna
en sådan form, att deras
frihet bibehålls och att de får möjlighet
att hålla på sina gamla medlemsbegrepp
och sin frihet, så att man inte
genom pengarna från staten blir berövad
sin frihet. Stödet skall utgå generöst,
men staten skall inte otillbörligt
lägga sig i den inre verksamheten i
ungdomsorganisationerna.

Samhällets insatser i ungdomens fostran
anser jag bör sättas in tidigt. Vi diskuterade
redan i höstas här i kammaren
utredningen av frågan om obligatorisk

förskoleundervisning. Majoriteten biföll
centermotionen om en utredning av frågan.
Det är hög tid att en sådan utredning
kommer till stånd. Visserligen var
det några ledamöter på regeringssidan
som var litet tveksamma av rädsla över
att till och med en utredning skulle gå
ut över barndaghemmen. Det är väl en
obefogad rädsla. Vi skall satsa på både
barndaghem och förskola. Det kan komma
fram utmärkta kombinationer så
småningom.

I dagens tidningar berättas om den
situation som för tillfället råder i fråga
om daghemmen ute i landet. Köerna till
daghemmen är långa. Konsekvensen av
detta blir att man i betydligt ökad
utsträckning borde satsa på familjedaghemmen.
Men i socialhuvudtiteln
ställs inte i utsikt att man skall satsa
ytterligare på denna form. Vi anser
emellertid att det är nödvändigt att göra
detta, eftersom köerna växer och vi inte
har möjlighet att med endast vanliga
barndaghem lösa köproblemen.

Beträffande ungdomsfrågorna vill jag,
herr talman, sammanfattningsvis säga,
att vi måste ägna större intresse åt och
satsa mer på forskningen om ungdomens
situation i dagens samhälle. Satsningen
måste ske på det förebyggande området,
och inte som nu göras först när ungdomarna
redan är på glid eller har kommit
in i en farlig cirkel. En större satsning
från samhällets sida på ungdomsorganisationerna
är nödvändig. Stödet måste
vara generöst och ge organisationerna
bevarad frihet. Beträffande de yngsta
bör vi göra en snabb satsning på familjedaghemmen
och för övrigt stärka
den nödvändiga kontakten mellan hem,
skola, organisationer och samfund samt
övriga organ inom samhällslivet.

Herr MAGNUSSON i Borås (h):

Herr talman! Ett flertal år har skatteberedningen
hållit på med sitt arbete
för att försöka få fram ett nytt skattesystem
som bättre skulle motsvara
tidens krav. Vi torde kunna säga, att den

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

socialdemokratiska epoken har kännetecknats
av att samhället i växande utsträckning
har tagit hand om en allt
större del av de nya inkomster som
uppstått genom de ökade möjligheter
att förbättra vår produktivitet, som den
tekniska utvecklingen medfört. Detta
krav på ett nytt skattesystem sammanhänger
också med den pågående inkomstutjämningen.
Det är väl också detta
som utgjorde motiv för den kompromiss
som fattades i skatteberedningen.
Onekligen är det så, som finansministern
mycket riktigt säger i .statsverkspropositionen,
att de ökade skatterna måste
bäras av de breda lagren.

När man skall försöka att få fram ett
nytt system, så gäller det ju att få det
så väl avvägt som möjligt. När finansministern
emellertid nu, med bortseende
från skatteberedningens förslag,
inte vill lägga fram någon framtidsplan
för skattesänkningar utan i stället
vill ha ökade skatter, så innebär detta
tydligen att man i fortsättningen inte
kommer att ägna alltför stort intresse
åt allt det arbete som under dessa år har
nedlagts för att försöka få fram en annan
tingens ordning i vår beskattning.

I vårt demokratiska samhälle spelar
utredningsväsendet en stor roll, då personvalet
skall vara så allsidigt som möjligt.
När vi nu med anlitande av vår
förnämsta expertis på skatteområdet
och med bistånd från näringsorganisationer
och löntagarorganisationer har
fått fram ett förslag, skulle det vara
beklagligt om finansministern till huvudsaklig
del skulle låta detta gå i papperskorgen.
Finansministern har naturligtvis
rätt att lägga fram de förslag han
vill, men om en sådan behandling i fortsättningen
skulle bli praxis, så tror
jag att utredningsväsendet lider ett allvarligt
avbräck.

Det förslag till budget för nästa år
som nu har framlagts innebär ett rekord
i fråga om ökning av statens utgifter,
vilket också redan bar framhållits i denna
debatt. Fn ökning på nära 4 000 mil -

Vid remiss av statsverkspropositionen

joner innebär att samhället tar hand
om nästan hela produktionsökningen.
Detta är tydligen ett led i den socialdemokratiska
politiken. Under de senaste
fem åren har genomsnittsökningen legat
vid cirka 1 700 miljoner. För att täcka
dessa stora utgifter följer sedan som ett
brev på posten att skatterna måste ökas.
Det har ibland sagts att småpartier inte
har så mycket att säga till om i politiken.
Men med den nu visade beredvilligheten
från regeringens sida att öka
tempot i omvandlingen av samhället i
socialistisk riktning kan väl i varje fall
det kommunistiska partiet inte klaga
på förståelse från regeringens sida. Den
nu framlagda budgeten utgör i stor utsträckning
eu eftergivenhet inför kommunismen.

Inflationsutvecklingen spelar en stor
roll för samhällsmedborgarna. Särskilt
för småspararna är detta mycket allvarligt.
Det .svenska folkets förtroende
för sparbanker och liknande penninginrättningar
har alltid varit stort, och
man har känt sig trygg för oförutsedda
utgifter om det funnits några kronor på
sparbanksboken. Men den socialdemokratiska
politiken måste väl göra dem
ganska betänksamma. Nu kalkylerar
finansministern kallt med en penningvärdeförsämring
under innevarande år
med minst 5 procent, vilket torde vara
tilltaget i underkant. Varifrån kommer
då denna inflation? Ja, inte är det någon
överhettning inom det enskilda näringslivet
som skulle åstadkomma en
sådan penningvärdeförsämring. Det
finns gott om konsumtionsvaror och
konkurrensen är utomordentligt hård
både inom landet och på grund av de
impulser som kommer genom importen.

Vi har i dagens tidningar sett att man
skall öka effektiviteten i fråga om priskontrollen.
Det må därmed vara hur det
vill, men jag ifrågasätter om inte denna
priskontroll också i någon mån
borde tränga in i de olika departementen.
Jag tror att den skulle göra en viss
nytta iiven där.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Jag menar att risken för inflation
ligger på kostnadssidan genom de ökade
statsutgifterna och att det är de skattehöjningar
som följer därav som skapar
det höjda kostnadsläget. Detta gäller
onekligen såväl den direkta som den
indirekta skatten.

Vår under föregående år goda produktionsökning
sammanhänger med under
tidigare år gjorda investeringar
inom näringslivet. Men tyvärr har investeringstakten
inom den egentliga industrien
varit mindre än den samhälleliga.
Denna ordning synes fortsätta
även under det kommande året, då särskilt
de kommunala investeringarna väntas
öka betydligt. Finansministern inser
risken i den uteblivna ökningen av
industriinvesteringarna men gör inget
för att avhjälpa detta. Den främsta orsaken
torde ligga i den minskning i
självfinansieringsmöjligheterna, som nu
karakteriserar den enskilda företagsamheten
på grund av den förda politiken.
Finansministern söker nu klara sitt
samvete med att förklara, att han inte
tänker låta höjningen av varuskatten slå
ut över maskininvesteringarna, men det
torde vara en ytterligt klen tröst att han
inte den vägen lägger nya bördor på vår
inhemska produktion. Trots den allvarliga
utvecklingen tar han bort det nuvarande
extra investeringsavdraget på
10 procent.

De olyckliga verkningarna av den hårda
progressiviteten i den direkta statsbeskattningen
för gifta i inkomstlägena
15 000 till 40 000 kronor, som av högerpartiet
under många år har påtalats och
som även skatteberedningen insett, har
finansministern inte velat ta bort. Visserligen
gör han en del ändringar men
inte tillräckligt. Han tar nämligen bort
effekten av vad han därvidlag föreslår
genom att låta folkpensionsavgiften utgå
på inkomster ända upp till 30 000 kronor
i beskattningsbar inkomst utan att
tillåta avdragsrätt för denna avgift. Därigenom
måste man räkna med detta tilllägg
i de nämnda skatteskalorna.

Finansministern sökte i förmiddags
göra gällande, att det skulle bli mycket
stora skattesänkningar för övervägande
delen av svenska folket. Men det kan
han endast bevisa genom att ta hänsyn
enbart till senare hälften av det kommande
budgetåret. För budgetåret i dess
helhet kommer de av finansministern
föreslagna skatteändringarna att medföra
att praktiskt taget alla får skatteökningar.
Det är endast gifta med barn
som i de allra lägsta inkomstlägena får
någon skattesänkning. Man kan naturligtvis
inte, som finansministern gör,
bara räkna med den senare delen av
budgetåret utan man måste ta hänsyn
till samtliga verkningar under hela det
budgetår som vi nu diskuterar. Man
vet nämligen inte vilka förslag som nästa
år kommer att framläggas.

Det måste vara nödvändigt med kraftigare
tag för att sänka marginalskatterna,
då dessa inte bara för den enskilde
är mycket betungande utan även för
näringslivet utgör en stor belastning.
Den hårda progressiviteten har drivit
upp lönerna för tjänstemän och specialister,
då dessa numera inte räknar
med vad de har i lön utan vad de får
kvar när skatten har dragits. Olägenheterna
av dessa förhållanden kan även
spåras i budgeten, där formella skäl
förhindrar vederbörande statsråd från
att föreslå lönehöjningar men där man
i stället ställer pengar till förfogande
för experthjälp, varigenom högre löner
kan utbetalas. Den stora konkurrensen
om dessa personer blir därigenom ännu
hårdare och driver upp det allmänna
löneläget till ingen nytta för de anställda.
Samtidigt försämrar den vår ställning
i konkurrensen med utlandet.

Vi har ju vid beskattningen rätt att göra
avdrag för ortsavdrag, vilket är avsett
att utgöra existensminimum. Det är förvånansvärt
att inget göres för att höja
dessa. Nu kommer visserligen ett förslag
om schablonavdrag för kommunalskatten,
vilket emellertid blir mycket
orättvist, då dess verkningar blir bero -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

ende av kommunalskattens höjd. Rent
principiellt skulle jag också vilja säga,
att det är felaktigt när man på detta
sätt konstruerar avdrag för en utgift
som inte funnits. Det är rent riittsstridigt
att införa något dylikt i vårt skattesystem.
Då hade det varit bättre att
höja ortsavdragen, som utan varje diskussion
är för låga i förhållande till
levnadskostnaderna. Alltjämt kommer
vi också att i vårt skattesystem sakna
ortsavdrag för barnen. Naturligtvis måste
det vara rimligt att alla skall ha rätt
att göra avdrag för belopp som åtgår
till livets nödtorft, alldenstund därvidlag
inte föreligger någon som helst
skattekraft. Men tydligen vill regeringen
alltjämt hålla på med denna orättfärdiga
beskattning, som särskilt hårt drabbar
de små inkomsttagarna.

Av statsverkspropositionen framgår
att de automatiska inkomstökningarna
under kommande budgetår blir 2 700
miljoner kronor — och detta utan att
riksdagen fattar några beslut. Detta beror
bl. a. på att ortsavdragens värde
urholkas genom penningvärdeförsämringen
samt att progressiviteten stiger
genom att allt fler kommer upp i högre
inkomstklasser och därför får skatten
höjd. Dessa verkningar visar att det av
högerpartiet sedan länge ställda kravet
på indexreglering av ortsavdrag och
skatteskalor snarast måste införas för
att förhindra att samhället gör oskäliga
vinster på att det sköter penningvärdet
så dåligt. Jag vill påminna om
att skatteberedningen enhälligt har
ställt sig bakom detta gamla högerkrav.
Egendomligt nog har emellertid finansministern
inte med ett ord berört den
saken.

En annan följd av penningvärdeförsämringen
kommer vi också att få registrera
genom den fastighetstaxering
som nu håller på att genomföras. Denna
gör att inte bara fastighetsskatten kommer
att stiga utan även inkomsten av
egnahem och därmed skatten på dessa.
Det medför att förmögenhetsskatten och

Vid remiss av statsverkspropositionen

arvsskatterna blir högre. Nu har regeringen
signalerat att den kommer att föreslå
sänkning av fastighetsskatten från 2,5
procent till 2 procent och värdet av egnahemmen
från 2,5 till 2 procent. Men
detta motsvarar inte mer än 25 procent
höjning av taxeringsvärdena. Genomsnittshöjningen
på villor och egnahem
torde komma att ligga vid 40 procent,
i många fall ännu högre. För sommarstugor
nämns ända upp till 75 å 80
procent. För dessa kategorier medborgare
blir det därför en mycket kraftig
skattehöjning. Detta blir så mycket mera
kännbart som reparationskostnaderna
ju inte är avdragsgilla. Dessa kostnaders
stegring innebär i sig en kraftig
hyreskostnadsstegring för villaägarna.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas
att när nu inte regeringen gjort något
allvarligt försök att hålla utgiftsökningarna
nere, måste det bli ett ansvar
för oppositionen att på allt sätt försöka
skära ned statsutgifterna, eftersom dessa
får allvarliga följder för vårt kostnadsläge
och vår konkurrensförmåga.
Ett lägre skattetryck förutsätter nämligen
också ett mindre utgiftsläge. Det
gäller för oss att försöka se till att de
produktiva investeringarna inom näringslivet
inte blir eftersatta, om vi i
fortsättningen skall kunna behålla och
förbättra vår levnadsstandard. Det gäller
att bromsa upp samhällets krav på
ökade skatter, så att medborgarna får
ett intresse av att höja sina inkomster,
eftersom vi i annat fall har tagit bort
det viktigaste incitamentet för vårt
framåtskridande.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s):

Herr talman! Remissdebatten, som
bygger på regeringens statsverksproposition,
måste i vissa avseenden bli svävande.
Inte vad det gäller regeringens
och socialdemokratiens alternativ i
svensk politik; detta alternativ är klart
angivet i statsverkspropositionen. Men
enligt min uppfattning — och jag har

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

övervarit och lyssnat till många remissdebatter
— kommer remissdebatten alltför
tidigt i riksdagsperiodens början.
Rätta tidpunkten för denna debatt borde
vara efter den ordinarie motionstidens
utgång, när oppositionens alternativ
är kända för socialdemokratien och
hela svenska folket. Som det nu är får
vi höra föga om de politiska alternativ
som de borgerliga partierna uppställer.
Både den politiska taktiken och den
inbördes rädslan för varandra gör att
inga avslöjanden sker under remissdebatten
utan först sista motionsdagen.
Vi har sålunda inte i dag fått reda på
vilka över- eller underbud i fråga om
budgeten som oppositionen tänker framlägga.
Helhetsbilden av den samlade politiken
skulle bli betydligt klarare, om
remissdebatten hölls först efter motionstidens
slut. Jag anser att remissdebatten
ett kommande år bör förläggas någon
vecka efter ordinarie motionstidens
utgång.

I en del borgerliga tidningar och av
talare ute på möten i landet — liksom
nu senast av herr Heckscher och herr
Magnusson i Borås i dagens debatt -—
har gjorts gällande att rädslan för kommunisternas
lilla framgång vid förra
årets val skulle ha påverkat regeringen
och då särskilt finansministerns behandling
av vissa frågor i budgeten.
Begriper man inte hur oriktigt ett sådant
tal är? Socialdemokratien har aldrig
och kommer heller inte i framtiden
att hysa någon rädsla för en liten splittaregrupp
inom svensk arbetarrörelse.
Våra gärningar i dag och i fortsättningen
kommer att tala sitt tydliga
språk. Nej, det sätt varpå vissa borgerliga
tidningar fortsätter att göra gratisreklam
för kommunisterna och deras
ledare motiverar frågan, vart de vill
komma med detta upphaussande av
kommunisterna. Jag har tolkat det hela
så, att det politiska syftet med denna
billiga reklam för kommunistledaren
endast har varit att försvaga socialdemokratien.
För vår del rädes vi inte

dubbelkampen. Den har vi ständigt fått
föra.

Jag delar helt finansministerns tankegångar,
sådant skatteförslaget är utformat
i statsverkspropositionen. Det
finns fortfarande eftersatta grupper och
låglönearbetare som på den vägen behöver
allt stöd. Utjämningspolitiken
måste föras vidare i ett samhälle som
bygger på gemensamt arbete och solidaritet.
Herr finansminister, fortsätt
på den inslagna vägen! Kombinationen
av skattepolitik och socialpolitiska åtgärder
hälsas med tillfredsställelse
inom de grupper jag här nämnt. Den
annonserade skärpta övervakningen av
prisläget är också tacknämlig.

Efter ett studium av budgeten och de
medel, som står samhället till buds i
olika konjunkturlägen, med den budget-,
kredit- och penningpolitik som föres,
kan man fråga sig om dessa medel
räcker för att driva utvecklingen i rätt
riktning inom ett samhälle, satt i hastig
expansion. För min del ställer jag
mig tveksam till om medlen alltid är
tillräckliga. En fortsatt diskussion om
den ekonomiska politikens medel och
mål när det gäller den framtida utvecklingen
får ge oss svar på frågan.

Till detaljer i budgetförslaget får vi
återkomma under riksdagens gång. Ett
par problem vill jag ändå ta upp i dag.

Bostadsprogrammet kan väl i stort
sett godkännas. Att bygga 88 000 lägenheter
i en högkonjunktur med många
andra investeringsbehov är en hög målsättning.
Den fördelning som bostadsstyrelsen
presenterat blir emellertid
svår att smälta för de län som får ett
minskat bostadsbyggande. Det län jag
representerar här i riksdagen har i förslaget
fått sin kvot minskad med 25
procent —- och detta när bl. a. de två
största städerna i länet diskuterar att
täcka arbetskraftsbehovet för viktiga
industrier genom att bygga provisoriska
bostadspaviljonger till hjälp i det
svåra bostadsläget. Ett högt bostadsbyggande
i de mellansvenska länen leder

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

— det är jag förvissad om — till en
ökad produktion för hela vårt land.
Här måste enligt min uppfattning en
omprövning komma till stånd med det
snaraste. Jag hoppas att inrikesministern
under remissdebattens gång kommer
att ge alla de län som i dag är
missnöjda ett positivt svar.

När det gäller den sjätte huvudtiteln
skulle det vara frestande att redan nu
granska viktiga frågor inom kommunikationsväsendet,
men det får väl anstå
till en senare behandling. En fråga
som ligger mig mycket varmt om hjärtat
skall jag dock i korthet ta upp. Det
gäller trafiksäkerheten. Regeringen —
jag överräcker gärna en blomma till
kommunikationsministern för hans och
departementets arbete på detta område

— och riksdagen har ju också stött de
olika åtgärder som har föreslagits för
att trygga trafiksäkerheten. Fortfarande
är det dock skrämmande siffror vi presenteras
i fråga om trafikolyckorna.
Nyligen publicerades förra årets siffror.
Jag skall inte nämna dem; i förhållande
till fordonsparkens ökning är de för
övrigt procentuellt lägre än tidigare års.
I stället har jag gjort en sammanställning
av vägtrafikolyckorna under den
del av 1960-talet vi nu har bakom oss.
Man kommer då fram till följande: 5 552
människor har dödats, 15 733 har svårt
skadats och 98 370 lindrigt skadats. Det
är skrämmande uppgifter, som borde ge
oss alla en allvarlig tankeställare. Bakom
dessa siffror ligger personliga tragedier,
svåra lidanden och ännu inte
läkta sår. Vad vi samhällsekonomiskt
förlorar är väl svårt att ange, men det
blir stora pengar. Det är i vårt välfärdssamhälle
ett blödande sår, som vi
måste göra allt för att läka.

Den mänskliga faktorn spelar också
sin stora roll. Lovar vi att härifrån göra
allt för ökad trafiksäkerhet som är möjligt
inom de ekonomiska ramarna, hoppas
jag att den enskilde medborgaren
stannar upp cn stund inför allt det som
sker, tänker efter om allt fungerar rätt

Vid remiss av statsverkspropositionen

innan han ger sig ut i trafiken och ställer
sig frågan: Är min egen form, fordonet
och bl. a. väg- och väderleksförhållandena
sådana, att jag utan fara för
mitt eget och andra människors liv kan
starta färden?

Det kan inte vara vettigt att lika
många människor som antalet invånare
i en medelstor svensk stad skall dödas
eller bli svårt eller lindrigt skadade
varje år. Herr talman! Det bär vi inte
råd med i fortsättningen.

Hem GUSTAFSSON i Skellefteå (fp):

Hem talman! Jag vill närmast göra
några reflexioner som föranletts av den
debatt som här förts.

Både herr Johansson i Norrköping
och herr Persson i Skänninge ansåg
att det skulle vara bättre om remissdebatten
avhölls efter den ordinarie motionstidens
utgång. Förmodligen menade
de att oppositionens alternativ till
regeringens förslag då skulle föreligga
färdigt och att det därför skulle finnas
möjligheter att göra en jämförelse mellan
dessa alternativ och regeringsförslaget.

Jag tror inte att det förhåller sig på
det sättet. Motionstiden är som bekant
kort och det är mycket svårt för de olika
oppositionspartierna att under de 15
dagarna hinna utforma ett alternativ
till regeringspolitiken. Det är också
praktiskt taget omöjligt för dem att inbördes
föra de diskussioner som skulle
fordras för att kunna framlägga ett gemensamt
alternativ på olika punkter. I
själva verket föreligger inte oppositionens
alternativ förrän reservationerna
avges inom utskotten. Det är när dessa
reservationer ställes mot regeringsförslaget
som diskussionen om de olika alternativen
kan föras.

För min del tror jag att remissdebatten
även i fortsättningen bör få vara
vad den hittills varit: en granskning av
regeringens göranden och låtanden och
eu möjlighet för de enskilda riksdags -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

männen att tala om de saker som intresserar
var och en.

Finansministern framhöll tidigare under
dagens debatt, att schablonavdrag
för kommunalutskylder innebär en bättre
metod att åstadkomma vad han avsåg
än en höjning av ortsavdragen, eftersom
en sådan höjning skulle innebära
även en minskning av kommunernas
inkomster. I detta sammanhang använde
han en formulering som gav det
intrycket, att valet av metod skulle bero
på hans omtanke om kommunernas
ekonomi. Enligt min mening ligger det
inte till på det sättet. När ortsavdragen
tidigare höjts har staten åtminstone
under en övergångstid lämnat kommunerna
ersättning för detta. Skillnaden
mellan de båda metoderna består däri,
att de inverkar så olika på statens inkomster.
Med de avsikter, som finansministern
haft, kan det sägas vara ett
ganska skickligt drag att välja den utväg
som han gjort. Den har emellertid,
såsom redan herr Magnusson i Borås
påpekat, vissa nackdelar. Avdragen
för kommunalutskylder har inneburit
en viss och inte obetydlig skatteutjämning.
Detta har speciellt gällt personer
med något högre inkomster, och det
har betytt att när skattetyngda kommuner
behövde tjänstemän har det mött
litet mindre svårigheter att få dem, därför
att avdraget för kommunalskatten
på statsutskylderna minskade spännvidden
i fråga om skatt mellan de skattetyngda
kommunerna och de mindre
skattetyngda.

Nu kommer denna skatteutjämning
bort. Avdragen blir lika stora i Djursholm
som i exempelvis Vilhelmina i
Västerbottens lappmark. Jag tror att det
skulle vara mycket svårt att få oss att
svälja detta, om vi inte finge ta in det
samtidigt med någonting som smakar
betydligt bättre, nämligen en skatteutjämning
för kommunerna. Det är väl
detta herr Sträng har räknat med, och
det är möjligt att han har räknat rätt.

Jag skulle också vilja uttala förhoppningen
att herr Ohlins inlägg i dag och

även herr Magnussons i Borås skall ha
gjort klart för alla, att de tabeller som
regeringen sammanställt beträffande
verkningarna av skatteförändringarna
är missvisande, inte bara för det budgetår
som nu kommer utan även för
följande budgetår.

Om det hade varit möjligt för finansministern
att konstruera dessa skatteförändringar
så, att han under det budgetår
som nu kommer fått såväl skattesänkningarna
som inkomstökningarna
att verka fullt ut, skulle upplåningsbehovet
inte ha blivit 900 miljoner kronor
utan 1 400 miljoner kronor. Han
skulle alltså ha måst skaffa ytterligare
500 miljoner kronor skattevägen. Det
kan han inte göra utan att det inverkar
på tabellerna, såvitt jag förstår. Om detta
gäller för det budgetår som nu kommer,
bör det gälla även för därpå följande.
Följaktligen är tabellerna missvisande,
även för nästa budgetår.

Både herr Gustavsson i Alvesta och
herr Johansson i Norrköping har talat
en del om regeringsförslaget beträffande
bostäderna. Det är klart att man är
oroad, men jag tror att de flesta av oss
är av den uppfattningen, att bostadsbyggandet
bör öka i storstäderna, där
bostadsbristen är så stor. Det beklagliga
är att detta skall ske genom en
minskning av bostadsbyggandet på andra
håll. Det kommer säkert att höjas
klagomål från flera län i detta avseende.

Inrikesministern säger i sin proposition
att de medel som skall ställas till
förfogande bör fördelas under beaktande
av vad han anfört. Vad är det då han
anför? Jo, han säger för det första, att
bostadsbyggandet i storstadsområdena
bör öka, och det är vi ju alla ense om.
För det andra säger han, litet överraskande,
att expanderande industriorter
ute i landet bör få ett tillräckligt stort
bostadstillskott. Det låter ju också bra.
Men märk väl att den fördelningen skall
göras samtidigt som det totala bostadsbyggandet
minskas. Det är det som gör
det hela så besvärligt.

Herr Johansson i Norrköping tror tyd -

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

ligen inte att detta är möjligt, eftersom
han framhöll att de expanderande orterna
i hans hemlän synes komma i
skottgluggen. Det tror jag han gör rätt i.

Sedan noterar jag att det på s. 10 i
finansplanen finns ett intressant diagram
över faktiskt utgående hyror i
statsbelånade hus. Det diagrammet bygger
på ett begränsat urval lägenheter
men bör ändå ge en någorlunda riktig
uppfattning om hvresläget. Det framgår
av diagrammet, att hyran i lägenheter
byggda under åren 1957—1962 är inte
oväsentligt lägre än hyran i hus byggda
1952—1956. Diagrammet talar alltså för
en viss minskning av räntesubventionerna
i hus byggda åren 1957—1962, men
något sådant har inrikesministern inte
vågat sig på.

Herr talman! Efter dessa reflexioner
i anledning av den debatt som förts vill
jag också säga några ord för att påvisa
att ryktet om att socialliberalismen dog
under senare delen av 1950-talet är betydligt
överdrivet. För dem som betraktar
det sociala inslaget i liberalismen
som något omistligt är det ryktet mycket
oroande, inte minst därför att det sägs
att dödsorsaken skall ha varit högerns
framgångar under de åren. Jag skulle
emellertid inte ha tagit upp denna fråga
här i remissdebatten bara därför att det
stått en artikel om den saken i Tiden,
om inte statsministern vid upprepade
tillfällen sagt samma sak; artikeln i Tiden
förefaller endast vara ett försök att
dokumentera statsministerns påstående.
Eftersom herr Erlander har upprepat
påståendet så många gånger, bör det
också vara tillåtet för oss att någon
gång bemöta hans historieskrivning.
Detta kan då lämpligen ske genom att
ställa frågan: Är det riktigt att folkpartiet
ändrade attityd till socialpolitiken
under senare delen av 1950-talet? Och
om så är fallet, är det så alldeles självklart
att detta skedde på grund av högerns
framgångar?

Först vill jag då säga att det vore
dumt att förneka att partier tar intryck

Vid remiss av statsverkspropositionen

av varandra och naturligtvis också av
den politik som man tror har medfört
framgångar för de andra partierna.
Ingen lär väl på allvar göra gällande,
att inte socialdemokratien påverkades
av folkpartiets framgångar 1948. Vi tycker
nog att skördetidsoptimismens
marsch mot socialismen förbyttes i ett
försiktigt tassande ganska snart efter
det valet.

Ingen lär väl heller på allvar tro att
socialdemokratien kommer att förbli
alldeles opåverkad om herr Hermanssons
parti fortsätter sin framgång. Partierna
påverkas av varandra, det går
inte att förneka. Men ändå vill jag bestämt
påstå att det är grovt missvisande
att säga att folkpartiets inställning till
socialpolitiken blev en annan på grund
av högerns framgångar.

Felet är för det första, att man inte
ger bakgrunden till vad som skedde och
för det andra att man förbigår att alla
partier, således även socialdemokratiska
partiet, var försiktiga när det gällde nya
uppslag på det socialpolitiska området.
Och anledningen härtill var det statsfinansiella
läget -— eller kanske rättare
sagt en spridd uppfattning att det statsfinansiella
läget var sådant, att återhållsamhet
var av nöden, om vi inte skulle
få ett för högt skattetryck. Det var en
uppfattning som i hög grad berodde på
herr Strängs skräckmålning om kommande
års budgetbrister, i vilka han rörde
sig med flermiljardsbelopp.

Vi talade under de åren ofta om en
utgiftspuckel och menade då att vi hade
genomfört många kostnadskrävande
reformer, som medförde automatiska utgiftsökningar
under ett antal år, vilket
ställde oss inför ett val mellan antingen
en viss återhållsamhet eller ett alltför
högt skattetryck. Det var de åren som
besparingsutredningen tillkom — något
omskriven därför att utredningen inte
redovisade så stora resultat, men dess
tillkomst bör vid ändå vara ett bevis
för att oron för statsfinanserna delades
även på rcgeringssidan.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Jag tycker det kan vara av visst intresse
att här återge några av de formuleringar
som finansministern använde
i direktiven till denna utredning, eftersom
de ger en god föreställning om hur
man då tänkte i regeringskretsen. Finansministern
skrev bl. a., att han hoppades
att en genomgång av statsfinanserna
i ett sammanhang kunde leda fram
till besparingar, och han fortsatte:

»En sådan genomgång borde syfta såväl
till omedelbara nedskärningar av
befintliga anslag som till begränsning
av takten i den statliga utgiftsexpansionen.
»

Detta visar alt man ännu inte upptäckt
vad som nu är högsta visdom,
nämligen att framsteg och ökning av
den statliga sektorn egentligen är synonyma
begrepp och att varje antydan
från oppositionen att det ändå alltid
blir fråga om en avvägning är tecken
på reaktionärt tänkande. Om den citerade
formuleringen hade stått att läsa i
en folkpartimotion eller använts av herr
Ohlin, hade det antagligen citerats i
artikeln i Tiden som ett bevis för hur
efterblivet vi inom folkpartiet tänkte
vid den tidpunkten.

Jag skall ta ett annat citat, som också
visar hur oförstående herr Sträng
då var i fråga om den offentliga sektorns
tillväxt:

»Väsentligt är även att kartlägga riskerna
för en fortsatt snabb mer eller
mindre automatisk utgiftsexpansion och
att föreslå åtgärder för att begränsa
denna.»

Utredningen borde inte heller nöja
sig med småbesparingar, vilket framgår
av följande citat:

»Med hänsyn till önskvärdheten av
att utredningen anger vägar för att öka
den finanspolitiska rörelsefriheten nu
och i framtiden, synes utredningen
emellertid böra sikta på en samlad besparingseffekt
av någorlunda betydande
storlek.»

Talet om att man genom besparingar
skulle uppnå finanspolitisk rörelsefrihet

i framtiden visar en uppfattning om den
offentliga sektorn, som i ljuset av den
nya tidens läror ter sig närmast medeltidsmässig.
Besparingar »av någorlunda
betydande storlek» ville finansministern
ha, och när det är fråga om statsbudgeten
måste det väl vara ganska stora
belopp. I besparingsutredningen, som
jag för övrigt tillhörde, ansåg vi nog att
vi måste försöka få åtminstone en halv
miljard för att ha något hopp om att
finansministern skulle godkänna vårt
arbetsresultat.

Sedan kan man fråga varför finansministern
skrev sådana direktiv. Var det
för att finansministern var oroad av
högerframgångarna vid den tidpunkten?
Det skulle jag nog inte vilja beskylla
honom för. Det var väl snarast så, att
högern profiterade på den stämning som
redan fanns. Man gjorde det skickligt
och med framgång från början men alltför
glupskt i fortsättningen med motsatt
verkan.

Orsaken till direktivens utformning
framgår för övrigt av första meningen i
direktiven: »Såsom framgår av min redovisning
i årets finansplan är det statsfinansiella
läget pressat och synes komma
att förbli så under de år framöver
som nu kan överblickas.» När det är
finansministern som säger detta får
man väl utgå från att överblicken sträcker
sig över inte så få år.

Det verkliga förhållandet i fråga om
de här åren är väl att alla demokratiska
partier visade en återhållsam attityd till
nya utgifter under några år på grund av
oro för den statsfinansiella utvecklingen.
Äran av att ha skapat denna stämning
tillkommer nog i högre grad herr
Sträng än herrar Svärd och Hjalmarson.
Visserligen gjorde de vad de kunde,
men de talade inte med samma pondus
och inte från samma plattform som herr
Sträng. Vi underskattade resursökningen
i fortsättningen — vi gjorde det alla.
Det vet vi nu, men det visste vi inte då.

Här kan man alltså konstatera en förskjutning
under några år mot en mindre

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Nr 3

expansiv politik. Men om detta innebar
att avståndet mellan partierna förändrades
så, att folkpartiet kom närmare högern
och längre från socialdemokraterna
kan man inte avgöra utan en mycket
inträngande undersökning. Några bidrag
av värde i den debatten har inte vare
sig statsministern eller hans eftersägare
kunnat åstadkomma.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan inte riktigt
förstå herr Gustafsson i Skellefteå. Det
är väl inte säkert att han har alla av
folkpartiets riksdagsmän med sig när
han inte vill förlägga remissdebatten
något senare. Herr Ohlin brukar vilja
vara en pådrivare i fråga om författningsreformen.
Jag tycker att det väl
ändå skulle vara ett steg i rätt riktning
att kunna förlägga en remissdebatt
senare. Varför? För det första skulle
ju inte bara oppositionen utan även
de riksdagsmän som tillhör regeringspartiet
få längre tid att studera budgeten.
För det andra skulle vi få en lugnare
tid för att kunna motivera motioner
och förslag som läggs fram under
den ordinarie motionstiden. För det
tredje skulle debatten kunna stå på ett
säkrare plan när man känner till motståndarnas
alternativ och argument. Då
har man inte längre några kort på
hand som man inte vill visa, och det
tycker jag skulle vara till fördel för
hela den politiska debatten. Jag tycker
verkligen att det som herr Gustafsson
sade är en mycket bekväm ställning: att
inte visa ett alternativ innan regeringen
först tagit debatt om sina förslag.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Det är väl ändå litet
mycket begärt av oppositionen att vi
skulle komma med ett alternativ före
regeringen.

Vad jag sade var att motionstiden
egentligen är alldeles för kort för att

Vid remiss av statsverkspropositionen

oppositionen skall hinna göra ett färdigt
alternativ. Den är i varje fall för
kort för att vi skall hinna ha några
förhandlingar partierna emellan; det
sker först senare. Följaktligen finns
oppositionens färdiga alternativ inte
förrän reservationerna kommer från utskotten.
Då har vi möjlighet att ställa
de olika alternativen mot varandra.

Jag har svårt att tro att remissdebatten
blir bättre om vi förlägger den senare.
Men jag har inte något hopp om
att kunna omvända herr Johansson.

Herr JOHANSSON i Norrköping (s)
kort genmäle:

Herr talman! Herr Gustafsson i Skellefteå
skulle ju få bättre tid på sig om
man väntade med remissdebatten. Då
fick han ju större lugn att arbeta fram
sitt partis alternativ. Förra året hade
vi tre, i år får vi två dagars remissdebatt.
Han skulle även få de dagarna på
sig för att utforma sitt alternativ före
den ordinarie motionstidens utgång. Det
är väl ändå någonting att ta vara på,
när han säger att det är så ont om tid.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Herr Johansson i Norrköping
apostroferade mig i fråga om
tiden för remissdebatten. Det är något
mycket misstänkt och lustigt med regeringspartiets
intensiva intresse för att
remissdebatten skall komma sent. Här
har regeringen en möjlighet, som den
till fullo använder, att på en hel del
punkter lämna vita fläckar i budgeten
så att vi inte kan komma med något
alternativ. Man lägger fram propositionerna
successivt efter att ha nämnt
dem bara med några ord i statsverkspropositionen.
Vi kan då inte framföra
några alternativ, men man söker ändå
skapa ett läge där oppositionen skulle
vara skyldig att under en kort tid i
riksdagens början redovisa, som det heter,
alternativ till regeringspolitiken.

Som herr Gustafsson i Skellefteå redan
påpekat utarbetar vi för det första

6 — Andra kammarens protokoll 1965. Nr 3

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen

inte alternativ till regeringspolitiken
förrän regeringen presenterat sina förslag,
och det sker inte förrän under
riksdagens lopp. För det andra utformar
vi alternativen genom arbetet i utskotten.

Jag har därför, för att riktigt ställa
socialdemokraterna inför frågan sådan
den är, erbjudit statsministern att vi
skulle anordna en debatt mot slutet av
riksdagen, där vi jämför olika oppositionspartiers
alternativ med regeringens
förslag. Men se, det var statsministern
inte ett dugg intresserad av, och
tydligen är inte heller herr Johansson
i Norrköping ett dugg intresserad av
det. Ni är inte intresserade av att få
alternativen jämförda — ni är bara intresserade
av att kunna under remissdebatten
begära att vi skall ha färdiga
alternativ till regeringens halvfärdiga
förslag. Detta är en av de tokigaste och
oriktigaste föreställningar om riksdagens
arbetsformer som förekommit på
länge. Acceptera i stället en debatt om
alternativen mot slutet av riksdagen, sfi
kan vi få en vettig diskussion om saken!

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag vill gärna anknyta
till den formella situationen. Vi för nu
en debatt i anledning av remissen av
Kungl. Maj:ts proposition nr 1, statsverkspropositionen.
Ingenting hindrar
herr Johansson i Norrköping eller vilken
annan ledamot av kammaren som
helst att anordna en remissdebatt i anslutning
till någon av oppositionens
motioner.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr förste vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum konnne att fortsättas.

§ 4

Tillkännagavs, att följande Kungl.

Maj :ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 2, angående utgifter på tilläggsstat
Il till riksstaten för budgetåret 1964/65,
nr 7, med förslag till lag om behörighet
att utöva veterinäryrket m. m.,
nr 10, angående försäljning av viss
kronan tillhörig mark in. m.,

nr 12, med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 26
juli 1947 (nr 529) om allmänna barnbidrag,
och

nr 13, angående livränta till vissa
personer.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 5

Till bordläggning anmäldes bankoutskottets
anmälan jämlikt § 21 riksdagsstadgan,
att till utskottet från fullmäktige
i riksbanken inkommit framställning
angående lönegradsuppflyttning
av en tjänst som bankokommissarie.

§ 6

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 31, av herrar Forsberg och Persson
i Skänninge, om fria läroböcker m. m.
i vissa skolor,

nr 32, av herr Lundkvist m. fl., angående
de studiesociala förmånerna för
elever i real- och flickskolor,

nr 33, av herr Antonsson m. fl., om
ändring av bestämmelserna angående
lån till byggande av sjukhem,

nr 34, av herrar Hamrin i Jönköping
och Nelander, om befrielse för pensionärer
från inträdesavgift vid installation
av telefon,

nr 35, av fru Sjövall m. fl., om inrättande
vid medicinska fakulteten i Göteborg
av en laboratur i reumatologi,
nr 36, av herr Turesson m. fl., om
ändring av bestämmelserna angående
lån till byggande av sjukhem,

nr 37, av herr Eriksson i Bäckmora

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

in. fl., om förberedande åtgärder för
viss upprustning av vägar,

nr 38, av herrar Larsson i Luttra och
Persson i Heden, angående statsbidrag
till storstadsregionernas tunnelbanebyggen,

nr 39, av herr Svensson i Vä m. fl., i
anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till vattenoch
avloppsanläggningar,

nr 40, av herr Nilsson i Lönsboda
in. fl., om statsbidrag till vissa tobaksodlare,

nr 41, av herr Elmwall in. fl., angående
avskrivningsunderlaget för skogsbilvägar,

nr 42, av herrar Larsson i Luttra och
Persson i Heden, angående bensinskattens
höjd,

nr 43, av herr Holmberg m. fl., om
anordnande av statlig verkstadsindustri
i Norrland,

nr 44, av fru Ryding m. fl., om avskaffande
av karensdagarna vid ersättning
från försäkringskassa,

nr 45, av herr Svenning in. fl., angående
bostads sanitära utrustning,
nr 46, av herr Lundmark, om höjd
övre gräns för lån ur kronotorparnas
inventarielånefond,

nr 47, av herr Börjesson i Falköping
m. fl., om bevarande av det kulturhistoriska
värdet hos äldre bebyggelse
som användes för fritidsändamål,

nr 48, av fru Ryding in. fl., om införskaffande
av uppgifter angående arbetslösheten
bland kvinnor m. m., samt
nr 49, av fröken Sandell m. fl., om
nya former för hedersbevisning för
lång och trogen tjänst inom det statliga
verksamhetsområdet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 7

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nihlfors
till herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
angående tillhandahållande
på postkontoren av blanketter
för arbetsgivaruppgifter och för självdeklaration.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 17.03.

In fidem

Sune K. Johansson

Tisdagen den 19 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid av herr andre vice talmannen.

8 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
(forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.

Maj:ts proposition nr 1, angående statsverkets
tillstånd och behov under budgetåret
1965/66, nu komme att fortsättas;
och lämnades därvid enligt förut
gjord anteckning ordet till

Herr GOMÉR (ep), som yttrade:

Herr talmani Jag skall naturligtvis
inte ge mig in på de stora frågorna,
utan jag skall hålla mig till de mindre,
som ju inte behöver vara oviktiga.

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Under senare år liar vägarna kommit
att spela en allt större roll i våra kommunikationer.
Till följd av bilarnas
ökade antal och reduceringen av järnvägstrafiken
har kommunikationerna
kommit att i allt större utsträckning gå
på landsvägarna. På grund av att jag
ända sedan naturaunderhållets dagar
har sysslat med vägar vill jag i första
hand säga några ord om de numera allt
viktigare vägfrågorna.

Innan staten övertog ansvaret för vägarna
hade vi naturaunderhåll och särskild
vägskatt. Nu svarar staten för underhållet.
Bilskattemedlen går till vägarna
och till städernas och samhällenas
genomfartsleder, och det är väl inte
så mycket att orda därom. Vi har vid
många tillfällen både i riksdagen och
annorstädes framhållit att inte alla bilskattemedlen
gått till vägarna, vilket
var en förutsättning för bilskatten, men
nu har väl det förhållandet ändrats,
och det är nog inte skäl att orda så
mycket om den saken. När det gäller
årets proposition angående bidrag till
tunnelbanan har jag kanske en avvikande
synpunkt, och där vill jag gärna
sätta ett frågetecken både för principen
och för procentsatsen.

När staten övertog ansvaret för vägarna,
förlorade bygderna praktiskt taget
helt bestämmanderätten över vägarna.
Väg- och vattenbyggnadsverket
har övertagit ansvaret för vägarna, men
för att i någon mån bevara ortsintressena
inrättade man vägnämnder och
länsvägnämnder. Det har väl inte blivit
precis som man hade tänkt på den
punkten — det finns nog åtskilligt som
gör att man ute i bygderna menar att
det kunde vara bättre på detta område.
Men det finns ingenting ont som inte
har något gott med sig, och förändringarna
har medfört en hel del positivt
i fråga om vägunderhållet, som nu
fungerar på ett bättre sätt än tidigare,
eftersom den samlade kraften blir större.
Nu har man på försök sammanfört
tre eller fyra vägmästarområden med

bortåt 100 mil vägar för att se om man
därigenom kan åstadkomma bättre resultat.
I stort sett fungerar detta utmärkt.

Det finns alltså positiva och ljusa
sidor, men inom vårt vägväsende finns
det också bekymmersamma företeelser,
som jag vill försöka påvisa. Enligt vägoch
vattenbyggnadsstyrelsens framställning
uppgår eftersläpningen på det
egentliga vägunderhållet till mellan 400
och 500 miljoner kronor, varav 300
miljoner för dikning. Den som vet någonting
om vattensjuk mark känner till
att en förutsättning för att sådan mark
skall kunna användas till något ändamål
— det må gälla husbyggnad, vägbyggnad
eller odling — är att vattnet
avleds. Om en vägkropp på grund av
bristande eller eftersläpande underhåll
är vattensjuk, utgör detta ett otroligt
hinder och minskar bärigheten så att
vägen i långa stycken inte kan fungera
som den borde.

Vad som mest oroar en gammal vägman,
som jag ändå måste få kalla mig,
är att vägunderhållet har eftersatts och
fortfarande eftersätts i de områden som
vi kallar avfolkningsområden. Där får
grusvägarna sitta emellan på ett minst
sagt bekymmersamt sätt. Om jag minns
rätt var det 1963 som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
betonade värdet och
behovet av dessa vägars upprustning
och framhöll att det från dessa bygder
kommer viktiga produkter till folkhushållet.
I dessa områden finner en jäktad
tätortsbo avkoppling. Först och
främst är det emellertid enligt min mening
samhällets skyldighet att göra någonting
för att öka trivsel och bekvämlighet
för de människor som bor i dessa
trakter och ge dem möjlighet till en
bättre livsföring.

Jag skulle här vilja göra en liten parentes.
Vi hade i går i en organisation
en konferens om beredskapen •—■ man
talar ju nu rätt mycket om beredskapen.
Det är till de områden jag här berört
som stockholmarna och befolk -

Tisdagen den 19 januari 19G5 em.

Nr 3

ningen i andra tätorter skall flytta i
händelse av evakuering. Man sörjer på
alla sätt för att kunna ta emot dessa
människor — tror man. Däremot funderar
man inte något över hur man på
dessa orter skall kunna få i gång en
produktion och framställa det människorna
behöver. Från de flesta av dessa
orter flyttar ju de människor som
tidigare bott där. Den animaliska produktionen
kommer ju ändå till 50 å 60
procent från dessa bygder med jordbruk
på upp till 30 hektar. Detta var
som sagt en liten parentes.

Våra landsvägar omfattar i runt tal
96 000 kilometer. 33 000 kilometer är
belagda, varav 14 000 kilometer med
oljegrus. Denna beläggning kom till användning
först år 1957, men den har
visat sig vara alldeles utomordentlig
för vägar med måttlig förslitning och
den fortsätter att konkurrera ut andra
typer av beläggning på de vägar där
den passar. Vid länsvägnämndernas gemensamma
möte i höstas, i vilket deltog
representanter för varje län med
stor erfarenhet av de olägenheter som
denna eftersläpning medför, var detta
det stora debattämnet. Det framhölls
från alla håll att det föreligger ett mycket
stort behov av att dessa eftersatta
grusvägar förses med oljegrusbeläggning.
Det anfördes från många håll -—
detta är alltså inte mina uppgifter utan
de kommer från folk som förstår detta
problem — att en investering på detta
område är den mest lönsamma av alla
väginvesteringar. Utläggning av en oljegrusväg
kostar 10 kronor per längdmeter.
Det mycket svaga grusunderhållet
med hyvling etc. kostar eljest cirka 3
kronor per meter och år. När man vet
att oljegrus under goda betingelser är
underhållsfritt under många år, behöver
man inte så stort ekonomiskt sinne
för att förstå att oljegrusbeläggning är
ekonomiskt mycket lönsam.

Men det gäller att övervinna eu rad
svårigheter. Främst måste alla instanser
övertygas om behovet, och de måste

Vid remiss av statsverkspropositionen

ha en god vilja att förbättra boendemiljön
i dessa stora delar av landet.
Detta kan betyda att en eller annan stor
motorväg får vänta ett år. Vidare behövs
det manuella resurser, eftersom
detta arbete till största delen måste utföras
i vägförvaltningarnas egen regi.
Men om alla goda krafter enas och om
kommunikationsministern som högste
vårdare av vårt vägväsende ger detta
arbete sin välsignelse, så kommer det
att utföras, och dessa vägar kommer
då att bli många människor till nytta.

Om de enskilda vägarna kommer
andra medlemmar av vårt parti att tala.

Herr talman! Jag vill också säga några
ord om vår ungdom. Eftersom jag
väl ändå har ungdomstiden bakom mig,
kan jag göra det utan att beskyllas för
att tala i egen sak. Jag anser att vår
ungdom är mycket bra. Jag reagerar
mot att man ständigt klankar på vår
ungdom; det är i långa stycken kverulans.
Klandret borde endast gälla det
lilla fåtal som skrikande och skränigt
ger ton. Det har i alla tider funnits barn
och ungdomar vilka -— som det numera
heter — varit annorlunda och som inte
velat följa de normer och regler som
gäller för vårt samhällsliv. Ungdomarnas
sätt att avvika från normerna har
förändrats från tid till tid, och även
samhällets reaktion mot dessa ungdomar
har förändrats. Går man tillräckligt
långt tillbaka i tiden så finner man att
förändringen är otroligt stor. Jag har
själv deltagit i ungdomsvårdsarbetet sedan
1927. Det vi nu kallar för skolhem
kallade man då för skyddshem, och den
typ av ungdomar som förr i tiden var
vanartiga är nu annorlunda ungdomar
som kommit på glid i livet. Det har naturligtvis
skett en hel del reformer på
detta område. Staten har nu övertagit
vården av dessa unga. Men enligt min
mening haltar ungdomsvården en del.
Det finns inga klara gränser mellan vilka
som staten skall ta hand om och vilka
som barnavårdsnämnderna skall ta
hand om via landstingen, som också

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

har barnhemsvård, barnhemsstyrelse
och barnhemsplan. Här bör enligt min
mening ske en bättre samordning, och
sådan kommer väl till stånd så småningom.

Antalet ungdomsskolor bar minskat
allteftersom man har tagit band om
det svårare klientelet på statens ungdomsvårdsskolor.
År 1940 fanns det 38
icke-statliga ungdomsvårdsskolor med
något över 2 000 platser. I dag finns det
25 skolor med något över 1 000 platser.
De elever som kommer till våra ungdomsvårdsskolor
utgör därför ett urval
av de mest svårfostrade och asociala
ungdomarna i vårt land.

Även om det i många fall inte finns
annat än anstaltsvård att tillgå, är jag
inte säker på att det är det lämpligaste
sättet att ta hand om svårfostrade
eller asociala ungdomar, i varje fall
inte sådana som skulle kunna vårdas på
annat sätt. Det finns också en annan
vårdform än anstaltsvården som alltmer
kommit till användning och som
man försöker bygga ut mer och mer,
nämligen vården i de enskilda fosterhemmen.
Det är en mycket viktig vårdform.
En förbättring av de ekonomiska
villkoren för fosterföräldrar har ju också
skett, och kanske behövs en ytterligare
sådan förbättring, ty på sikt förräntar
sig en dylik satsning utomordentligt
bra.

För många ungdomar finns det inget
annat alternativ att tillgripa än anstaltsvården.
Resultatet blir emellertid ofta
att vederbörande fortsätter på brottets
bana och får vandra från den ena anstalten
till den andra. Statistiken från
olika institutioner och skolhem visar
att det är en relativt låg procent som
varaktigt förbättras av anstaltsvården,
medan alltför många fortsätter att göra
sig skyldiga till olika förseelser och
vandrar mellan olika anstalter. Något
felfritt recept för att få en ändring
till stånd finns inte.

Det finns de som anser sig kunna dessa
frågor mycket bra och menar att det

inte skulle behöva vara så illa ställt
som det nu är, om man på ungdomsvårdsskolorna
vore litet argare, uppträdde
mera kraftfullt och vore hårdare
med bestraffningarna, i stället för att,
som det heter, hålla på med det nuvavarande
larvet. Det kanske kan ligga
något litet av sanning i dessa påståenden.
Men dessa ungdomar har i allmänhet
fått nog och över nog av stryk. Vi
skall komma ihåg att de har en felaktig
inställning till hela vårt samhälle
och till samhällslivet. De allra flesta
kommer från hem som inte är några
riktiga hem. De har där supit in en
aversion mot vårt samhälle. Här fordras
inte stryk, utan andra medel får tillgripas
för att föra dem på rätta vägar.

Det allra viktigaste är enligt mitt sätt
att se att kvalitetskraven i fråga om
våra vårdare hålles tillräckligt höga.
Men det hjälper föga om vederbörande
så skulle ha professors rang, värdighet
och kunskap, om hon eller han
saknade det rätta handlaget. De som
skall ta hand om dessa ungdomar måste
så att säga vara födda till vårdare, ha
den goda viljan och en rätt stor portion
av idealitet om de skall lyckas i
sitt arbete. Det krävs att man försöker
att välja ut de bäst lämpade för denna
uppgift. Då kan kanske också anstaltsvården
fylla sin uppgift.

Herr talman! Jag skulle vilja säga några
ytterligare ord i en fråga som berör
oss alla som bor och bygger i samhället.
Det gäller frågan om demokratien. Demokratien
behöver ju ständigt förnyas
— det poängterar vi alla — och den behöver
försvaras mot hot från olika håll.
I detta sammanhang får vi komma ihåg
att den svällande förvaltningsapparaten
utgör ett problem ur demokratiens synpunkt.
Förvaltningen måste ses som
folkstyrelsens och folkets tjänare. I
praktiken fungerar den också på det
sättet i de flesta fall. Det finns emellertid
sådant som kan betecknas som avsteg
härifrån och som hos många människor
medför en känsla av att man på

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

sina håll inom förvaltningen håller på
att förvandla vår folkgemenskap till ett
samlevnadsproblem. Den enskilda människan
känner sig i sådana situationer
både kränkt och utlämnad till vad somliga
betecknar som »småpåvar».

Det vore en överdrift att säga att dylika
missförhållanden är betecknande
för förvaltningen i dess helhet. Men problemen
finns, även om man inte kan
fastställa deras omfattning. Jag tror
att det är mycket väsentligt att man låter
förvaltningspersonalen på både lokalplanet
och riksplanet inom olika institutioner
och organ få insikter i hur
t. ex. folkrörelserna fungerar och därmed
insikter i hur demokratien fungerar
hos folket och hur den bäres upp
av folket. Här finns ett försummat avsnitt
inom den statliga utbildningspolitiken
och något som det bör gå att
rätta till. Förbättringar i detta avsende
bör kunna medföra att mycket av den
irritation som uppkommer vid människornas
konfrontation med den s. k. byråkratien
kunde undvikas.

Man får i dessa sammanhang inte heller
bortse från den stora betydelse folkrörelserna
haft när det gällt att fostra
medborgare för ett demokratiskt system
och en demokratisk livsform. Hur
många förgrundsgestalter inom vårt
politiska liv, både nu och tidigare, har
inte fått sin skolning och fostran den
vägen? I folkrörelserna, både de kristna
och de profana, finns med andra
ord värden och faktorer, vilka bör kunna
tillvaratas på ett bättre sätt än som
nu sker. De som närmare känner mig
vet att jag här syftar på folkhögskolan,
som bör kunna vara en värdefull faktor
i detta sammanhang. Det gäller också
för alla, som sysslar med förvaltning,
att inte hänga sig fast vid den övertro
på experter som förekommer på en hel
del håll. Vi måste naturligtvis ha experter
och vi skall ha bra experter,
vilket vi också har. Det är bara det att
de skall syssla med de uppgifter, som
de är experter på och inte med annat

Vid remiss av statsverkspropositionen

som råkar ligga i periferien av deras
expertområde. Vi har exempel på att
sådant inte blir så särskilt bra. Det gäller
speciella områden som fått utforma
vår miljö utan att ta hänsyn till vad
människorna vill ha eller är betjänta av.
Där föreligger också en brist i kontakten
med folks sätt att tänka. Härvidlag
åsyftar jag givetvis inte annat än undantagsfall.

Därefter anförde:

Herr LUNDBERG (s):

Herr talman! Eu remissdebatt skall
handla om statsverkets tillstånd och behov.
Men man måste erkänna att behoven
är många. Därför kommer en remissdebatt
som denna att omfatta olika
frågor som man möter.

I år startar vi den nya riksdagsperioden
med många nya ledamöter. Inte sedan
jag kom till riksdagen har så många
nya ledamöter på en gång tagit plats i
kammaren.

Jag får erkänna att när jag hörde oppositionens
partiledare tala fick jag ett
intryck av att de liknade dåliga och intresselösa
söndagsskollärare. Man måste
verkligen beklaga att oppositionen i en
demokrati skall vara så andefattig som
den i det här sammanhanget föreföll
att vara.

Den borgerliga samlingen, dess alternativ,
dess politik och författningsdiskussion
påminner om en historia som
lär ha berättats av Voltaire efter jordbävningen
i Lissabon år 1755. En gårdfarihandlare
i staden satt i ett gathörn
och sålde piller mot jordbävningar. Då
någon frågade honom om han verkligen
trodde att pillren hade någon verkan
mot jordbävningarna, svarade han: »Jag
vet inte, men har ni något bättre att
föreslå?»

Högern med den lilla rara vardagsmänniskan
är fortfarande den kärlekskranka
Askungen, som vill ha en vän i
den borgerliga samlingen men får gå
ensam och allena. De nykära herrarna
Ohlins och Hedlunds partier försöker

Nr 3

Tisdagen den 19
Vid remiss av statsverkspropositionen

med en parlek — hur nu detta skall gå i
längden. Jag har aldrig någonsin kunnat
tänka mig in i att verklig liberalism
och bondepolitik skulle kunna ha någon
samhörighetskänsla för varandra.
Man frågar sig hur ett sådant äktenskap
skall bli och hur länge det skall vara
och vilka barn det skall föda. Det måste
väl bli någon ny sorts strut- eller jordbrukspartier
som kommer fram till nästa
val.

MbS startade med pukor och trumpeter,
och vi var väl ganska nyfikna på
hur det nya partiet skulle fungera här
i riksdagen. Men för att använda Brändes
ord om Wilson efter förra världskriget
när han trädde fram och utvecklade
en fana och folket hurrade
för det hela. Men därefter vände sig
Wilson om och snöt sig i fanan. Det är
ungefär på det sättet som jag har uppfattat
MbS’ roll i svensk politik. De vecklade
ut en fana och var stora i orden.
De kom tillbaka till riksdagen och gick
till fadershuset. Två fick komma in, den
tredje står ännu utanför. Det är väl det
enda nya i den politiska samlingen. I
detta sammanhang får man väl säga att
det var en glädjebägare att svenska
folket gjorde revolt när KDS — Kristlig
demokratisk samling — som kom i
förklädnad som en samling av det gamla
Nationella ungdomsförbundet för att
göra en inbrytning i svensk politik. Men
nu säger ni att jag är väldigt orättvis —
vi har ju de unga lejonen som skall
komma. Ja, det är ju mycket trevligt.
Jag skulle bara vilja säga till dem: Akta
er så att inte Ohlin klipper klorna på
er innan de har blivit längre och användbara! Den

borgerliga samlingen påminner
om en gammal folkdans: »Prästens lilla
kråka skulle ut och åka, ingen hade
hon som körde. Än slank hon hit, än
slank hon dit och än slank hon mitt i
diket.» Vi får väl bara konstatera att
den borgerliga samlingen har slunkit
i diket, och där ligger den för närvarande.

januari 1965 em.

Men nu har vi ju firat jul och vi har
läst en del litteratur, och de borgerliga
partierna har väl börjat glida tillbaka
till sina tidigare positioner. Den bästa
memoarskrivare som jag har kunnat
finna är Herbert Tingsten. I boken »Mitt
liv» berör han med några ord diskussionen
1948. Han säger att han konstaterar
och beklagar att det fanns tendenser
hos »alla de borgerliga partierna att
glida över till en konservativ, för att inte
säga reaktionär demagogi, ett slags ersättning
för deras bristande förmåga
att forma en samlande politik i de stora
frågorna».

Vidare säger han: »Man ordar om
skärpt kontroll vid socialutgifter, om
ökat utrymme för kristendom och idrott
och andra sanerande sysselsättningar,
om nedbusningen och behovet av fasthet
och kärvhet. Våra hyggliga politiker
menar naturligtvis intet ont — de har
funnit ett nytt bete för röstfisket — men
deras egenrättfärdiga och enkla moraliserande
kan påverka den breda och
slöa allmänhet som har smak för att fördöma
och straffa. Oppositionens nuvarande
propaganda är farlig från dess
egen gemensamma synpunkt: inbördesstriden
minskar utsikterna att försvaga
regeringspartiet. Den är farlig därför
att den så grovt vädjar till fördomar
och oreflekterade stämningar. Den
är framför allt farlig därför att den drar
ned debatten i den svenska demokratien.
Vi har livsfrågor att debattera och avgöra
frågor som gäller vår existens

och fullföljandet av vår folkstyrelse _

och det är ovärdigt att låta taktiken pressa
propagandan över till paroller utan
mening och käbbel utan innehåll.»

Jag har citerat denne professor för
att ge uttryck åt att professorer, som
uppträder med ansvar gentemot sin
vetenskap, i alla sammanhang har mitt
fulla förtroende. Om herr Heckscher
vore inne i kammaren nu, skulle jag säga
till honom att jag aldrig har angripit
professorerna såsom en grupp vetenskapsmän,
utan jag har angripit profes -

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

sorerna niir de icke haft lidelse för
fakta och givit den upplysning som vi
lekmän har rätt att kräva av en vetenskapsman
av facket och i sitt ämne.

Emellertid har det ju talats om folkstyrelse
i detta sammanhang, även i dag.
Jag skulle vilja fråga, om de borgerliga
verkligen nu menar att de vill ha folkstyrelse
och vill ta konsekvenserna därav.
.lag undrar om inte de borgerliga i
en författningsreform mera ser en taktisk
möjlighet att erövra makten i svensk
politik än har känsla och sinne för de
demokratiska värdena. Men vill herrarna
och damerna på den borgerliga
sidan att vi skall försöka få fram ett
verkligt folkstyre, skall vi givetvis hälsa
det med tillfredsställelse.

En ny författning kan inte bara syssla
med frågan huruvida vi skall avlägsna
första kammaren eller inte, valsystem
in. in., utan en författning måste
omspänna alla de områden där folkstyret
och demokrati kommer in. Om
vi skall ha en ny författning och vill
tala om folkstyre, tvingas vi inse att
efter den nuvarande monarken — som
jag tror att vi alla uppskattar som en
stor personlighet och inte minst som
en kulturpersonlighet — måste en republik
komma. Den frågan måste utredas
och diskuteras av dem som talar
om folkstyre. Det är givet att det är en
delikat fråga, men en författningsrevision
kan aldrig komma förbi densamma.

Jag vågar även säga att vi måste komma
till rätta med hur vi skall ha det i
fråga om folkstyre när det gäller våra
ämbetsmän m. fl. Vi har läst i remisssvaren,
som bl. a. har kommit från
länsstyrelserna, att de kräver att vi
skall ha en omedelbar återspegling av
valen i de olika församlingarna. Det är
självklart att, om nu våra länsstyrelser
har uppfattat vad frågan gäller så innebär
det att våra länsstyrelser måste
omstöpas och det enmansstyrc vi där
har måste avskaffas.

Vi skall också komma ihåg att vi

Vid remiss av statsverkspropositionen

har frågan om läns- och konunundemokratien.
Jag tror att det var landshövdingen
i Göteborgs och Bohus län som
uttryckligen sade att ungefär 60 procent
av de frågor vi behandlar inom
samhället berör kommunerna, och den
uppgiften växer i olika sammanhang.

Jag vill fråga: Vad är de vi diskuterar
för närvarande? Jo, vi diskuterar
att skapa stora block, som kommer att
avlägsna den styrande kadern ifrån
människorna, och till slut kommer de
vanliga medborgarna att möta i huvudsak
datamaskiner, tjänstemän, ämbetsmän
som utövare av folkstyre i vår
demokratiska stat. Detta måste vi klara
upp i olika avseenden.

Vi talar stora ord om reformer, och
det är självklart att vi måste göra det
därför att vi är ett reformsamhälle, och
Sverige präglas av en vilja till omsorg
om människorna. Jag vill bara understryka
vad herr Hedlund för en stund
sedan sade, att om vi säger reformer
så måste vi även säga skatter. Det går
inte någon annan väg.

Herr Heckscher talade för en stund
sedan om att han ville ha en ny författning,
men strax efteråt, när det gällde
skatteberedningen, sade han uttryckligen
ifrån att han ville överföra besluten
till en beredning eller utredning och
frånta riksdagen de rättigheter som den
enligt grundlagen har i en demokrati.
Det visar hur litet även en statsvetare
har tänkt sig in i vad ett folkstyre innebär
och vilka vägar man kan gå. Vi
skall emellertid vara på det klara med
att om inte kommunerna, landstingen
och staten får ekonomiska möjligheter
till att genomföra de ekonomiska, kulturella
och sociala krav som medborgarna
ställer, så blir vi ingenting annat
än ropande röster — utan vilja till att
genomföra det hela.

Jag vill säga ett par ord om de krav
på service som ställs på samhället i dag.
Vi har skapat möjligheter för människorna
att få hälso- ocli sjukvård,
men därmed bär vi även inom hälso -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 ein.

Vid remiss av statsverkspropositionen

och sjukvården ställts inför en sådan
utveckling och en så hastig utbyggnad
att våra resurser och möjligheter att
möta det starkt växande behovet har
blivit utsatt för starka påfrestningar. Vi
har byggt sjukvårdsinrättningar för kvalificerad
sjukvård och för att säkerställa
de kraven. Personalbristen är besvärlig,
men jag tror, att även om vi som
arbetar praktiskt inom hälso- och sjukvården
i vissa situationer kan möta stora
svårigheter, så måste man ändå
tänka på hur det gamla samhället behandlade
personalen inom hälso- och
sjukvården. Tänk på våra underläkare
som fick gå utan lön! Tänk på våra
sjuksköterskor som icke tjänade 2 000
kronor om året, som saknade all fritid
och som hade en obegränsad övertid
enligt översköterskornas mening! Det
är givet att även dessa hämmande faktorer
finns kvar, och jag tror att när
man i dag talar hårda ord om bristen
på personal så bör man -vara försiktig,
ty orsakerna ligger långt tillbaka i tiden.

Anledningen till att jag berört denna
fråga är att jag tror att vi med vår
begränsade folkmängd och vår utbyggnad
av serviceyrkena måste tänka om
beträffande vår framtida personalpolitik.
Med tillfredsställelse konstaterar
jag att civilministern framhållit att staten
som arbetsgivare genom målmedvetna
personalpolitiska insatser måste
se till att statstjänsten är attraktiv. Tänk
om dessa paroller hade utfärdats för
åtskilliga tiotal år sedan! Då skulle
läget i dag ha varit annorlunda. Jag
har den bestämda uppfattningen att
stat, landsting och kommuner radikalt
måste tänka om i fråga om sina anställdas
löne- och arbetsvillkor. Har man
tänkt på att den, som har ansvaret för
ett tågsätt med flera hundra människor
och med en last som i vissa fall kan
vara värd många hundratusen kronor,
har en avlöning som ofta inte uppgår
till den lön vi ger våra sjuksköterskor?
Har man tänkt på att vi inom hälso -

och sjukvården, inom kommunikationsväsendet
och på andra områden har
tjänster kvar i så låg lönegrad att ingen
människa i dagens samhälle kan klara
sig på sådana löner, såvida de inte räknar
med att ha två tjänster?

Jag skulle vilja vädja till civilministern,
till landsting och kommuner
att utanför den vanliga tågordningen
ta upp till diskussion löneprinciperna
och försöka skapa sådana arbetsvillkor,
inte minst för de lägsta lönegrupperna,
att vi får möjlighet inte bara att konkurrera
om arbetskraften utan även att
erbjuda ur olika synpunkter rimliga
villkor.

Jag har velat säga detta av den
anledningen att om vi verkligen menar
någonting med våra många uttalanden,
inte minst beträffande sjukvården, måste
vi inom stat och landsting vara beredda
att ta ut inte några hundra miljoner
kronor utan kanske någon miljard
till löneförbättringar för att kunna
erbjuda den samhällsservice som
medborgarna kräver av oss.

Försvarsfrågan ägnas ett ganska slött
intresse. Eftersom vi vet att riksdagen
aldrig prutar på en proposition beträffande
försvaret möts sådana propositioner
med en slö resignation. Det
är väl ingenting att göra åt den saken.
Min uppfattning i försvarsfrågan — vilken
jag tidigare ofta bär deklarerat —
är att vi måste vidta rationaliseringsåtgärder
även inom försvaret. Vi har
där alldeles för mycket folk som går
och slår dank. Vi måste försöka få experter.
Jag är inte säker på att försvaret
därmed skulle kunna bli billigare,
men det skulle bli effektivare i allra
högsta grad. Den arbetskraft, som vi nu
har inom försvaret och som i många
fall gör praktiskt taget det minsta möjliga,
skulle kunna sysselsättas inom industri,
inom hälso- och sjukvård och
på andra områden och utföra ett vettigt
arbete.

Men det är inte närmast det som oroar
mig. Jag läste under julhelgen Krister

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

Wahlbäcks avhandling om Finlandsfrågan
i svensk politik 1937—1940. Vi i
riksdagen hade ju under krigsåren tillgång
till ganska goda informationer —
en och annan av oss har väl gömt
föredrag som exempelvis herr Boheman
höll under krigsåren och som man hade
satt en sådan där röd stämpel på —
men denna avhandling visar att bakom
ryggen på den ansvariga ledningen i
vårt land, regering och riksdag, upptog
höga militärer diskussioner med främmande
makter och deras representanter.
Om inte Per Albin i en viss given
situation hade ingripit skulle dessa diskussioner
ha kunnat äventyra Sveriges
vara, och vi skulle kanske i dag ha varit
eu vasallstat eller rönt samma öde som
en annan stat som nu är delad genom
en mur.

Jag skulle vilja säga till försvarsministern
och dem som bär ansvaret för
försvaret: Vi skall ha duktiga militärer,
de skall sköta den militära uppgiften.
Men de skall akta sig för att i en demokrati
ta sig rättigheter som de aldrig
har utbildats för. lag har en känsla av
att man bör se upp härmed och att man
även bör vara försiktigare än man för
närvarande är med memoarskriverier
som återger delvis i efterhand uppkonstruerade
händelser. För övrigt skulle
jag vilja uttala min tillfredsställelse över
att de olika förslag som regeringen lagt
fram är mycket positiva. Även om jag
inte är känd för att ge rosor åt någon
som inte förtjänar sådana, måste jag
säga att jag — efter att mycket summariskt
ha läst igenom de olika förslagen i
.statsverkspropositionen — har en känsla
av att vi kan remittera propositionen
med tillfredsställelse i den förhoppningen
att förslagen i densamma skall bli
till nytta för det svenska folket och
därigenom erforderliga medel ställas till
förfogande för en effektiv reformpolitik.
Det är en sådan politik som knyter
land och folk samman.

Jag skulle vilja tilliigga att det finns
anledning att bygga ut skattepolitiken

Vid remiss av statsverkspropositionen

ytterligare på ett område, nämligen i
fråga om beskattningen av aktier. Det
kan nämligen inte vara rimligt att inflationen
leder till en beskattning av
dem som sparar i hank, medan den
öser miljoner, ja kanske miljarder över
dem som har aktier. Regeringen måste
se till att en rättelse kommer till stånd
i detta avseende. Om vi under året
skulle få emotse ett förslag som kan
leda till rättelse härutinnan, skulle vi
hälsa det med den största tillfredsställelse.

Fröken ELMÉN (fp):

Herr talman! En fråga som ofta är
föremål för diskussion här i kammaren
är vår höga materiella standard och
dess fortsatta höjning. Vi diskuterar
ofta höjningen av inkomsterna, skatteuttagets
storlek, skatternas fördelning
och vad den enskilda människan får behålla.
Det är frågor som ofta står på
dagordningen.

Även om många tycker att utvecklingen
går för långsamt, måste vi medge,
att utvecklingen har gått oerhört
snabbt. Sverige ligger bland de främsta
länderna i fråga om materiell standard.
Grunden till denna utveckling känner
vi alla till. Det är den tekniska utvecklingen
som har givit oss detta välstånd.

Denna utveckling bär emellertid också
krävt stora offer, som vi kanske inte
förutsett från början och vilkas räckvidd
vi knappast är på det klara med.
Mycket som djupast sett är av utomordentligt
stort värde för många människor
går förlorat, vilket kanske aldrig
går att rätta till. Här har vi hl. a. frågan
om människan i det mekaniserade
arbetslivet, arbetslivets anpassning till
människan. Man har inte tillräckligt
tänkt på att arbetet blir mera urholkat
vad innehållet beträffar. Jag tänker på
vilka avigsidor hela denna utveckling
har fört med sig: bullret med bullerskadade
människor, luft- och vattenföroreningar,
biocider, växtbesprutningar. I
detta sammanhang kan även nämnas

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

alla nevroser som snarare tilltar än
minskar, alkoholproblemen och brottsligheten,
som tyvärr inte minskar utan
snarare ökar, och över huvud taget
missanpassningsproblemen i samhället.

.lag skulle vilja säga att den mest
exklusiva tillvaro man kan ha i dag är,
om man kan finna en plats som är bullerfri
och där man har rent vatten och
ren luft. Det är inte så förfärligt länge
sedan som detta var självklara tillgångar
för den enskilda människan, men i
dag är det mycket svårt att bli delaktig
av dem. Innan vi tar itu med problemen
och verkligen går in för åtgärder
för att i fortsättningen förebygga skadeverkningar
måste först mycket bli förstört
och människor bli skadelidande
på många olika sätt. Jag kommer ihåg
att det på 1920-talet eller kanske i början
av 1930-talet fanns de som varnade
för nedsmutsning av vatten, luftföroreningar
och bullerskador m. m. Man ansåg
dem emellertid som blåögda fantaster
som ville hindra den tekniska utvecklingen
och därmed också höjningen
av den materiella standarden. De var
emellertid de verkliga realisterna, ty
vad ville de? De ville att man på ett
tidigt stadium skulle sätta in tekniken
på att förebygga alla sådana skadeverkningar.

De som till mycket stor del får ta på
sig ansvaret för detta är politikerna,
som inte på ett rätt sätt har avvägt dessa
frågor. Vi kan inte anklaga teknikerna,
ty vad har vi begärt av dem? Jo, att
de med uppfinningar och organisatoriska
åtgärder skall öka produktionen. Det
har de i sanning gjort, men följderna
av det hela skulle nog de som arbetar
inom samhället ha beaktat på ett helt
annat sätt.

Något mycket tragiskt är att buller
på arbetsplatserna många gånger nedsätter
människors hörsel. Just bullret
ser man i dag som det allvarligaste
problemet inom arbetarskyddet. Vi kompenserar
det genom att tillhandahålla
fria hörapparater, men det är dock

inte detsamma för en människa som
fått hörseln nedsatt.

Bullret verkar inte bara hörselnedsättande
utan också tröttande och förslitande.
Det krävs därför att människan
på fritiden är befriad från buller
för att hon skall kunna återhämta sig,
men detta är i många fall svårt för att
inte säga omöjligt att uppnå, då bullret
följer människorna ut på gator och vägar
och in i husen, som ofta är mycket
dåligt isolerade.

Har man byggt ett eget hem på en
lugn och tyst plats för att där kunna
återhämta sig på sin fritid och där
plötsligt dras fram en motorväg så att
det egna hemmet kommer att ligga i en
bullerzon, får man inte något skadestånd
om man måste flytta från hemmet
därför att bullret irriterar för mycket.

Vattnet har vi misskött så långt det
går. Våra sjöar och vattendrag och vår
långa kust, som är tillgångar i rekreationsavseende,
är så gott som förstörda
nästan överallt. Vidare är luften allvarligt
i farozonen, först och främst i storstäderna
och tätorterna men även ute
på landsbygden. Motortrafiken och olika
industrier förorenar och förpestar
vår atmosfär.

Man har alltid resonerat som så att
människan kan anpassa sig till allting.
Det gjorde man i början när det gällde
bullret. Jag arbetade i en bullrande industri
på 1920-talet. Där tillfrågade man
en öronläkare, om inte bullret var en
allvarlig fara för arbetarna. Nej, svarade
han, de anpassar sig. Men människan
kan inte anpassa sig till buller,
utan hon får sina sinnesorgan förstörda
eller avtrubbade på ett eller annat sätt.

Man kan fråga sig vad meningen blir
med vår höjda materiella standard, om
vi på olika sätt förstör människornas
möjligheter till rekreation och återhämtning,
för att inte tala om förslitningen
under det dagliga arbetet. Man
kan inte njuta av naturen med allt vad
den innebär av växlingar mellan års -

Tisdagen den 19 januari 1965 era.

Nr 3

tider, inte heller av fågelsång och doft
av mylla. Den möjligheten har man förlorat.
Vi äger dock ett land med de
mest underbara naturtillgångar som vi
måste slå vakt om och försöka rädda.
Må vi tänka oss noga för och ta en
smula hänsyn till varandra, landsbygdens
folk till städernas och vice versa,
innan vi anlägger nya industrier som
kommer att förstöra en del av dessa
rekreationsmöjligheter!

Jag har varit inne på samma tankegång
som ledamoten av första kammaren
herr Skärman i går uttryckte i Handelstidningen.
Han menade att vi bör
gå in för en riksplanering här i landet
när det gäller anläggandet av industrier
för att vi skall kunna rädda åt människorna
vad som räddas kan, men att
den skall ske på ett sådant sätt att
markägare med flera inte blir ekonomiskt
lidande. De skall naturligtvis ha
ersättning.

Naturvårdslagen kommer i många avseenden
framgent att sättas på mycket
svåra prov. Jag tänker också på biociderna,
på besprutningsmedlen, som på
olika sätt skapar risker i naturen för
människorna. Och vad händer för övrigt
med faunan? Den löper risk att
förintas. Resultatet kanske blir —• som
jag hörde i ett föredrag — att fågelbeståndet
kommer att fortleva i de städer
som slår vakt om fåglarna men do ut
på landsbygden.

Kemien håller för närvarande nästan
på att ta kål på oss människor. Det är
därför nödvändigt att vi i rent förebyggande
syfte verkligen vidtar kraftiga
åtgärder för att rädda vad som
räddas kan och för att förbättra vad vi
redan har skadat.

.lag tänker också på att de kemiska
medlen inte är tillräckligt utexperimenterade
när de släpps ut på marknaden,
reklamen får hand om dem och de siitts
i människornas händer.

Vi kämpar också hårt mot nevroser,
alkoholproblem och ökad brottslighet;
framför allt märker vi att denna stiger
bland ungdomen.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Rationaliseringen inom arbetslivet
har underlättat detta rent muskulärt,
men man arbetar ofta i uppdriven takt.
Det krävs mer av den enskilda människan
i dag ute i arbetet. Allt detta gör
att fler och fler blir bortrationaliserade
från arbetet, och vi får därmed flera
handikappade människor i vårt land.
Vi kan alltså konstatera att det blir flera
partiellt arbetsföra.

Samtidigt ställer konvenansen i samhället
krav på den enskilda människan.
Den kräver att man måste leva upp till
en viss nivå för att bli accepterad.
Många människor orkar inte med detta
och bland dem återfinner vi kanske
just de missanpassade. Vår höga materiella
standard har på detta sätt krävt
svåra offer.

Den stigande brottsligheten bland
ungdomen skapar stora bekymmer. Redan
tidigare i dag har frågan om ungdomsvårdsskolorna
berörts. I statsverkspropositionen
har framlagts en
hel del förslag till förbättringar i fråga
om dessa skolor, men tyvärr har inte
detta i någon större utsträckning varit
fallet när det gäller personalförhållandena.
I det avseendet har departementschefen
i mycket ringa grad tillmötesgått
skolornas och socialstyrelsens äskanden.
Delvis kanske detta beror på att man
vill invänta remissbehandlingen av en
utredning beträffande behandlingsforskning
och vad denna kan innebära
av nya förslag. Rent matematiskt har
emellertid klarlagts vad den förkortade
arbetstiden och övergången till s. k.
mjuk arbetsvecka kommer att kräva i
personalförstärkningar, men inte ens
detta krav på personalökningar har helt
tillgodosetts.

Ungdomsskolorna har numera att ta
hand om ett mycket svårbehandlat och
avancerat klientel. Det är därför viktigt
att man på skolornas slutna avdelningar
framför allt har tillräckligt med personal,
detta ur två synpunkter. Dels måste
ungdomarna få den behandling som de
skall ha, dels måste personalen kunna
förhindra övergrepp och överfall av de

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

unga. Jag anser att vi från statsmakternas
sida inte kan stå till svars med
en ordning som innebär att det blir
alltmer vanligt med överfall på ungdomsvårdsskolorna.
Vid en skola har
under loppet av 14 dagar förekommit
två mycket svåra överfall. Jag har nyligen
träffat en vårdare på en skola som
inte alls var samma människa som förut
sedan han blivit överfallen; han verkade
nästan att vara förstörd för all framtid.
Hur skall för övrigt en vårdare
kunna behandla ungdomarna på ett
rätt sätt, om han själv går i rädsla och
ångest för överfall därför att det inte
finns tillräckligt antal vakter på avdelningen? Inom

fångvården är förhållandena
delvis likartade, och det har också förekommit
klagomål från personalorganisationernas
sida. Jag vill minnas att
Stockholms-Tidningen i höstas hade en
artikel där dessa besvärliga problem
belystes.

Naturligtvis kan inte de risker som
är förenade med arbetet vid ungdomsvårdsskolorna
helt elimineras, men de
kan minskas genom att personalen blir
tillräckligt stor. Från folkpartihåll kommer
vi att framföra krav därom. Alla är
ju oerhört angelägna om att det ute på
arbetsplatserna skapas ett väl utvecklat
arbetarskydd bl. a. genom skyddsanordningar
och föreskrifter för handhavandet
av maskinerna. Jag skulle
vilja säga att de unga som vistas på
ungdomsvårdsskola många gånger är
farligare än en maskin. De är oberäkneliga
i sitt uppträdande, och det krävs
därför flera människor som tar hand
om dem och övervakar dem ur ren arbetarskyddssynpunkt.

Såsom herr Gomér här erinrat om
finns det olika former av vård utanför
ungdomsvårdsskolorna, hl. a. vård i familj.
Riksdagen bär tidigare beslutat att
vårdtiden på ungdomsvårdsskola skall
göras så kort som möjligt samtidigt
som vården är meningsfylld och effektiv
och att de unga därefter skall om -

händertas i familjevård utanför skolan.
Detta system kräver i sin tur personal
som kan spåra upp lämpliga familjer
och även övervaka att ungdomarna och
familjerna verkligen passar ihop. Allt
detta är ett tidsödande och besvärligt
arbete, och socialstyrelsen begärde i
fjol 21 assistenter för att kunna genomföra
denna vård utanför skolan, men
det beviljades bara 12 tjänster. I år
har socialstyrelsen begärt resterande 9
tjänster, men departementschefen har
inte velat vara med om detta.

Hur skall principen med vård utanför
skolan kunna genomföras när många
av ungdomsvårdsskolorna inte har fått
någon assistent som kan organisera denna
form av vård? Tyvärr fattar vi från
riksdagens sida alltför ofta beslut om
olika principer utan att ställa till förfogande
sådana resurser att dessa principer
kan förverkligas på ett riktigt sätt.

De jordbruk som bedrivits vid ungdomsvårdsskolorna
skall nu avvecklas
med undantag för jordbruken vid Forsarne
och Johannesbergs ungdomsvårdsskolor.
Anledningen till denna avveckling
är naturligtvis dels att jordbruken
inte bär sig, dels att ungdomarna
inte längre får i någon större utsträckning
sysselsättning inom jordbruket
när de skall söka sig ut i yrkesarbete.
Jordbruken vid ungdomsvårdsskolorna
har emellertid haft utomordentligt
stor terapeutiskt värde, särskilt
när det gäller besvärliga ungdomar som
inte har kunnat placeras på verkstäderna,
utan som i stället har arbetat
inom jordbruken och där sysslat med
djur och annat.

I höstas gick genom pressen några
artiklar om barnmisshandel som i högsta
grad upprörde svenska folket. När
saken i samband med ett par interpellationer
behandlades här i riksdagen
snuddade man i diskussionen bl. a. vid
det förhållandet att brottsutredningen i
dessa fall kanske inte blivit så fullständig
som den borde vara.

Barnavårdstjänstemännen som har

Tisdagen den 19 januari 1965 era.

Nr 3

hand om utredningen av fallen säger själva
att de snabbt kopplar in kriminalpolis.
Men vad vi talade om i interpellationsdebatten
var att barnen alltid borde ha
tillgång till advokat. När föräldrar åtalas
för barnmisshandel, får de hjälp av
advokat som gör allt för att förringa
brottet, men ingen advokat försvarar
barnet. Om bestämmelserna nu är sådana
att inte advokat obligatoriskt sättes
in, bör de ändras därhän att barnet får
biträde av advokat.

De tjänstemän som arbetar med dessa
frågor säger att straffen blir mycket
lindriga för misshandel, om man t. ex.
jämför med förskingringsbrott e. d. Det
kanske beror på att vi över huvud taget
har mycket låga straff för personmisshandel.

Men det kanske viktigaste är att vi
får en föräldraupplysning och föräldrautbildning.
Jag motionerade om det i
fjol. Naturligtvis är det många orsaker
invävda i barnmisshandeln, beroende
på instabila förhållanden i hemmen,
nervösa föräldrar, alkoholmissbruk
in. in., men i många fall tror jag misshandeln
beror på ren okunnighet hos
föräldrarna rörande den psykiska behandlingen
av barnen, alltså rena uppfostringsfrågor.
Tyvärr kan man konstatera
att barnmisshandel är vanligare än
man tidigare trott. Även när det kommer
till bedömning är det mycket svårt att
säga vad som är misshandel och vad
som är tillåten aga. Jag får ju aga mitt
eget barn men inte andras, men så länge
aga är tillåten är det svårt att beivra
övertramp, d. v. s. när agan har övergått
i misshandel.

Mycket skulle dock vara vunnet, om
vi fick eu upplysning, eu skolning i
fostran för föräldrarna från barnens
spädaste år. Den kan gärna knytas an
till barnavårdscentralerna, dit föräldrarna
går för att få råd och upplysning
rörande barnens fysiska hälsa. Tyvärr
liar dock uppfostringsfrågorna där lämnats
åt sidan.

Nu har vi emellertid inte det antal
psykologer ocli psykiatrer vi skulle lx1-

Vid remiss av statsverkspropositionen

höva anknyta till barnavårdscentralerna.
Därför begärde vi i fjol att man skulle
utbilda kuratorer och sätta i gång en
försöksverksamhet på detta område. Vi
tror nämligen att föräldrarna i många
fall inte vet vad de kan kräva av barnen,
när det gäller deras träning, och
därför kräver föräldrarna ofta alldeles
för mycket av barnen.

Vi måste i vår politik alltid se till att
inga grupper blir eftersatta och att inga
kategorier blir tillgodosedda på andras
bekostnad. Dessa andra känner sig då
eftersatta och det blir motsättningar i
samhället. Jag tänker här framför allt
på ensamstående i lägre inkomstklasser.
De blir många gånger ihågkomna i
skatteavseende men mera sällan när det
gäller samhällets omsorger. Jag har en
känsla av att samhället alltid har betraktat
de ensamstående som en grupp
bekymmerslösa människor, som egentligen
bara har sig själva att svara för
och som därför kan leva ganska lyxigt
och tillåta sig ungefär vad som helst.
Men de ensamstående är en mycket stor
och heterogen grupp. Vi har ungdomar,
som bor hos sina föräldrar och inte betalar
någonting hemma av sina relativt
goda inkomster, men det finns också
ensamstående i högre åldrar, som hör
till låglönegrupperna. De har det svårt
många gånger, och de känner sig hårt
utsatta i skattehänseende.

Sådana människor säger ungefär: Vi
är gärna med om att betala barnkostnaderna,
men vi vill inte betala för de fa
miljer som inte har några barn. De skall
inte ha en skattelindring som vi får vara
med om att betala.

Dessa människor kan inte förstå rättvisan
i det systemet utan tycker att det
är egendomligt att de skall behöva betala
för den barnlöse gifte mannens
Vård, passning och trevnad, som de säger.
Och på den punkten tycker jag att
de liar alldeles rätt. Det är ganska stora
förmåner som i det fallet kommer de
barnlösa familjerna till del i fråga om
skattelindringar in. m.

Nu har det i debatten om dessa ting

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

antytts att man kommer att dra åt skatteskruven
för de ensamstående, och det
har dessa människor revolterat emot.
Och hur är det egentligen? Hur många
utomstående får inte ta hand om den
familjerest som åldriga föräldrar och
sjuka syskon? Och det får de göra vid
sidan om sitt förvärvsarbete. Vården
kanske kostar dem en hel del pengar,
men de har inte möjlighet att dra av
underhåll in. in. för anhöriga, om de
tillhör samma hushåll. Det tycker man
är en mycket underlig bestämmelse.
Skulle samhället ta hand om alla dessa
vårdbehövande, skulle det bli stora kostnader
för samhället. Det är lättare för
en ensamstående att ge denna vård i
sitt eget hem. Här gör de ensamstående
stora insatser som jag tycker samhället
skulle löna dem för mer än genom att
kanske i någon mån straffa dem.

Vidare har vi bland de ensamstående
änkor, änklingar, frånskilda m. fl., som
ofta har varit med om att fostra barn
utan att egentligen få några större bidrag
från samhället. Nu står de kanske
ensamma med små inkomster och skall
ungkarlsbeskattas. Man kan säga att de
ensamstående i de flesta fall inte har
valt sin situation. De kanske många
gånger känner ensamheten ganska svår
då de ofta har alla dessa problem med
sjuka anhöriga.

Jag skulle som sagt vilja att man förstår
de ensamståendes problem och att
man inte i fortsättningen bara tänker
på att de skall beskattas mer och mer.
Har de under verksamma år kanske med
stora uppoffringar kunnat spara till ett
eget hem m. m. blir beskattningen på
inkomst från förmögenhet ganska besvärande
för dem. Vad de avsatt för tryggad
ålderdom får de många gånger ta
av undan för undan för att klara sina
levnadsomkostnader. Sist ställs de i bostadskön.
De ser ofta situationen helt
meningslös. Vad vi haft uppe till diskussion
i olika sammanhang har varit
hemmadöttrarnas problem, som ju också
socialpolitiska kommittén haft till

utredning men som jag tycker inte på
något sätt har blivit tillfredsställande
löst.

Jag skulle vilja sluta med att säga att
när vi genomför olika sociala reformer,
som ingår som led i utbyggnaden av
samhället, bör vi ta mer hänsyn till de
rent psykologiska och de rent allmänmänskliga
förhållandena. Därigenom
tror jag också att människorna i samhället
på ett annat sätt kommer att känna
det meningsfyllt att leva och arbeta.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! När befolkningsstatistiken
för år 1964 meddelades, kunde man
bl. a. konstatera att Stockholm fortfarande
är en avfolkningsort. Även om
folkminskningen i innerstaden mer än
väl motsvaras av en ökning i förorterna,
var det en utveckling i rätt riktning.

Vad som orsakar denna folkminskning
i själva Stockholm kan det naturligtvis
råda delade meningar om. Skall man tro
vetenskapen, skulle det vara något av
en självbevarelsedrift att söka sig härifrån.
En forskare påstod nämligen häromåret
att liksom London har sin s. k.
smog, som har dödlig inverkan på människorna,
så vilar det över Stockholm en
som han kallade det »dunsthuva», som
har en ofördelaktig inverkan på människorna
här. Fröken Elmén sade nyss att
luften är i fara i storstäderna, och det
stämmer ju väl med vad denne forskare
sade. Detta påstående av vetenskapen
får väl stå för dess egen räkning, även
om man frestas att tro att vederbörande
hade rätt sedan man har sett den senaste
tidens underhållningsprogram i TV.

Om man emellertid skall söka orsakerna
till folkflykten från Stockholm så
ligger det väl närmast till hands att säga
att det är jäktet, trängseln och otrivseln
som har orsakat den. Men jag tror
att en mycket bidragande orsak är det
s. k. rivningsraseriet, som tycks praktiseras
här i Stockholm med mycket stor
framgång. Rivningarna inom våra storstadsområden
har på tio år mer än tre -

Tisdagen den 19 januari 19(55 em.

Nr 3

dubblats. Under åren 1962 och 1963 revs
sammanlagt 5 400 lägenheter i dessa områden.
Det är ungefär 36 procent av
samtliga rivna lägenheter i hela landet.
Med all reservation för de siffror som
framläggs på detta område skulle det under
år 1962 och 1963 ha rivits ungefär
3 300 lägenheter i Stockholm och ungefär
1 500 i Göteborg. Om man jämför
denna rivningssiffra för Stockholm med
nybvggnadsproduktionen här i staden
under det senaste året, så har varannan
nyproducerad lägenhet i Stockholm varit
ersättning för en som har rivits de
två tidigare åren.

Nu är det klart att en viss rivning alltid
måste ske, och en del av dessa rivna
fastigheter i Stockholm är byggda före
1901 och naturligtvis saneringsmogna.
Men det rivs också fastigheter som inte
är mer än 30 år gamla. Det händer alltså
att folk flyttas som har fullt beboeliga
och modernt utrustade lägenheter,
och det sker ofta långt innan rivningen
är aktuell.

Jag noterar emellertid med tillfredsställelse
att inrikesministern följt bostadsstyrelsens
rekommendation att reglera
rivningstillstånden inom hyresregleringslagstiftningens
ram och under
medverkan av myndigheterna på området.

Tyvärr tar sig detta s. k. rivningsraseri
i många fall uttrycket av en oerhörd
misshushållning med pengar och
arbetskraft. Det binds arbetskraft och
tekniska hjälpmedel som i nuvarande
bristsituation hade kunnat utnyttjas
bättre om de satts in på att bygga lägenheter
i stället för att riva sådana.

Det blir hyresgästerna i de nyuppförda
lägenheterna som får ta de ekonomiska
konsekvenserna. De får först betala
den hyra som löper på den nybyggda
fastigheten och därutöver rivningskostnaden
för den gamla fastigheten
och skall dessutom kompensera
byggherren för kostnaderna i samband
med bortflyttningen av de förutvarande
hyresgästerna. De höga bostadskostna7
—Andra kammarens protokoll 1965. ''

Vid remiss av statsverkspropositionen

derna i dessa nya fastigheter som byggs
på rivningsområdena kan lätt komma
att påverka hyresnivån i ett större sammanhang.

Ett annat positivt besked som befolkningsstatistiken
gav var att kommuner
som utrustat tomtmark och startat bostadsbyggande
har behållit eller till och
med ökat sitt befolkningsunderlag. Det
är därför en angelägenhet av allra högsta
rang att överallt där det är praktiskt
och ekonomiskt genomförbart skapa
möjligheter för bostadsbyggande.

I dessa mindre tätorter och ute på
landsbygden sker bostadsbyggandet huvudsakligen
i form av småhus. I den
petitaskrivelse som bostadsstyrelsen i
höstas inlämnade till regeringen framhölls
bl. a. följande: »Småhus bör i
fortsättningen kunna byggas i en omfattning
som motsvarar framkommande
bygginitiativ.» Jag vill stryka under
denna positiva ståndpunkt till småhusbyggandet
från den högsta bostadsmyndighetens
sida.

Man blir emellertid något betänksam
när man får se den restriktivitet varmed
bostadsmyndigheterna på länsplanet
ibland behandlar framkomna bygginitiativ
från kommunerna. Det kan gälla
lokaliseringen av byggandet, tomtmarkspriset
etc. Det uttalande som riksdagen
gjorde år 1953 om en generösare
bedömning av kraven på statlig kreditgivning
till landsbygdens och de
mindre tätorternas byggande tycks inte
ha slagit igenom inom många länsmyndigheter.
Med det intresse för lokaliseringspolitiken
som inrikesministern deklarerade
i höstens lokaliseringsdebatt
hade det kanske varit på sin plats att
påminna länsmyndigheterna om riksdagens
uttalande år 1953.

Ett annat uttalande av bostadsstyrelsen
i dess skrivelse till regeringen i
höstas kan det vara värt att erinra om
just nu. Styrelsen skrev bl. a.: »Ett ökat
byggande i storstadsområdena får dock
icke leda till eu minskning i andra delar
av landet.» Jag tror att detta är ett
r 3

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

uttalande som många vill instämma i.

Tyvärr har regeringen en annan mening.
På sid. 226 i elfte huvudtiteln uttalar
departementschefen bl. a. »att det
synes inte möjligt att inom det föreslagna
minimiprogrammet åstadkomma
den önskvärda ökningen av byggandet
i storstadsområdena utan att begränsa
byggandet i andra delar av landet jämfört
med 1964».

Nåja, även om bostadsstyrelsen förmodligen
har kvar sin principiella uppfattning
om byggandet under den närmaste
tiden, hade den sannolikt inget
annat att göra än att efterkomma Kungl.
Maj :ts mening, när den i förra veckan
fördelade byggnadskvoterna mellan
storstadsområdena och landet i övrigt.
Jag har märkt att man framför allt i
tidningsdebatten skjuter bostadsstyrelsen
framför sig. Detta gäller särskilt i
den regeringstrogna tidningspressen.
Man talar om att det tyvärr är bostadsstyrelsen
som gjort denna mycket märkliga
fördelning. För min del menar jag
att det är riktigare att säga att det är
regeringen som gjort fördelningen och
att det är bostadsstyrelsen som har
verkställt regeringens fördelning. Det
är en riktig karakteristik.

Den fördelning som nu har gjorts betyder
att de tre storstadsområdena får
43 procent av bostadsbyggandet och hela
landet i övrigt 57 procent. Räknat i
lägenheter innebär detta en ökning i
de tre stora städerna med 7 644 lägenheter
och en minskning i det övriga landet
med It 000 lägenheter.

För min del kan jag inte acceptera
en sådan ordning. Är det nödvändigt att
reducera byggandet, bör minskningen
fördelas på ett jämnare sätt. Med travestering
av en känd finansministers
uttalande skulle man kunna säga, att
förseningen i bostadskön kan fördragas
med jämnmod om den delas av alla.
Det finns säkerligen många i bostadsköerna
landet runt som ur social synpunkt
är minst lika berättigade till bostad
som de som fyller köerna i de tre
största städerna.

Det finns emellertid flera invändningar
mot denna ojämna fördelning
av byggandet. Samtidigt som det måhända
kan uppstå byggarbetslöshet på
olika håll i landet är det väl inte så
alldeles säkert att man kan genomföra
byggökningen i storstadsområdena. Har
man planerat färdigt för detta? Har
man finansieringen klar, då man enligt
riksbankens uttalande inte bör få gå ut
på lånemarknaden? Har arbetsmarknadsstyrelsen
vidtagit åtgärder för att
snabbt kunna flytta fram arbetskraft
till de tre större städerna? Jag har
uppfattningen, att den ökning som reserverats
för storstäderna borde stå
som en allmän reserv, vilken finge utnyttjas
av de kommuner som kan utnyttja
den. Den borde alltså enligt min
uppfattning inte vara bestämd för vissa
områden.

Herr talman! Med den fördelning av
bostadsbyggandet som regeringen kräver
försvann allt en betydande del av
den lokaliseringsgloria som man sökte
omge sig med så sent som i december
månad förra året. När det gällde att i
ord framhålla intresset för eu aktiv lokalisering
gjorde inrikesministern berömvärda
prestationer. Men tyvärr —
den praktiska verkställigheten inger
inte samma förtroende.

På s. 224 i inrikeshuvudtiteln säger
statsrådet bl. a.: »Inte minst viktigt är
det att beakta den betydelse ett tillräckligt
stort och lämpligt lokaliserat
bostadsbyggande har för näringslivets
utvecklingsbetingelser.» Betyder det att
en ökning av bostadsbyggandet i de tre
storstadsområdena på bekostnad av landet
i övrigt är ett lämpligt lokaliserat
bostadsbyggande med hänsyn till näringslivets
utvecklingsbetingelser? Betyder
det att man anser att de tre storstadsområdena
är de lämpligaste platserna
för näringslivets utvecklingsbetingelser?
Om det är så hade vi ju i
centerpartiet rätt i höstas när vi påstod
att regeringens verkliga avsikter i
fråga om lokaliseringspolitiken var att

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

fortsätta att stödja en lokalisering till
de redan stora tätorterna.

Som sagt: Det vackra och yviga talet
om en aktiv lokaliseringspolitik tycks
inte vara mycket värt. Med ett tillämpningsförfarande
av det slag som vi kunnat
iaktta torde resultatet av höstens
beslut i lokaliseringsfrågan bli skäligen
magert. För min egen del har jag hävdat
att beslutet blir endast ett beslut
på papperet, om det inte fullföljs av sådana
tillämpningsdirektiv till bostadsstyrelsen,
arbetsmarknadsstyrelsen, lantbruksstyrelsen
etc. som syftar till att
omsätta en aktiv lokaliseringspolitik i
praktiskt handlande.

Men kommer regeringen att utfärda
sådana direktiv, sådana ändrade tilllämpningsbestämmelser?
Innan så sker
är det deklarerade intresset för lokaliseringspolitiken
ord och ingenting annat.

Departementschefen konstaterar också
att »samtidigt som bostadsbyggandets
volym ökat har en betydande stegring
av bostadskostnaderna ägt rum».
Ja, så har det alltid varit. Vid varje
tillfälle då vi ansträngt resurserna så
långt att de inte räckt till har
byggkostnaderna, bostadskostnaderna,
sprungit i höjden.

Byggnadsverksamheten är ett av vårt
lands mest skyddade sysselsättningsområden.
Det har ett praktiskt taget hundraprocentigt
gränsskydd. Det annars så
förhånade gränsskyddet för jordbruket
kommer långt efter.

När man funderar över de ständigt
allt dyrare bostäderna, är det vissa
faktorer som det är av intresse att
sammanställa.

1. Vi har som jag sade ett topphögt
gränsskydd.

2. Därtill ger vi mycket betydande
subventioner; de förhånade jordbrukssubventionerna
uppgår till endast en
bråkdel härav.

3. Vi torde inom byggbranschen ha
de högsta inkomster som någon verksamhet
i landet kan uppvisa.

Vid remiss av statsverkspropositionen

Dessa förhållanden kan ge anledning
till åtskilliga funderingar. Varför
skall den färdiga produkten — bostaden
— ständigt bli dyrare när vi nu
har subventioner och ett skyhögt gränsskydd?
Man har faktiskt rätt att fråga
sig: Utnyttjas gränsskyddet så, att subventionerna
måste användas för att neutralisera
detta? Är det de som bygger
bostäderna som tar hand om subventionerna
och inte de som skall bebo
bostäderna? Det förefaller faktiskt som
om subventionerna aldrig kommer fram
till hyresgästen eller bostadsägaren,
vilket ju ändå är meningen med våra
bostadssubventioner. Om vi skall få
den prispolis, som det talas om i dagens
tidningar, tror jag att det är lämpligt
att sätta in den just på bostadsområdet
och låta den undersöka orsaken
till de ständigt ökade bostadskostnaderna.

Det har sitt intresse att se situationen
på bostadsbyggandets område i sammanhang
med en annan fråga som nu
är aktuell, nämligen jordbruksinkomsterna.

Finansministern sade tidigare i dag
att vi inte kan fortsätta med den generositet
som vi tidigare visat jordbrukarna.
Jag tror inte att jordbrukarna i
vårt land har märkt någon särskilt stor
generositet, och att mista en sak som
man inte har känt sig äga kan ju inte
vara så svårt. Inkomsterna i dag ligger
7 000 kronor under det riktmärke
som vi haft.

Som jag nyss nämnde skall vi få en
strängare priskontroll eller prispolis,
som den kallas i dagens tidningar, och
den skall enligt uppgift i tidningarna i
första hand beröra livsmedelsområdet.
Får vi kanske uttala den stilla förhoppningen
att man då låter denna prispolis
inte minst undersöka den sektor som
påverkar prisbildningen sedan jordbrukarna
har lämnat varan ifrån sig. Jordbrukarandelen
är ändå bara 50 procent
av den färdiga varans pris, och denna
andel minskar ständigt. .lag skall inte

100

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

ta upp någon debatt med statsrådet om
denna sak nu, utan vi får återkomma
till den när vi fått prisregleringspropositionen.

Om någon vecka ämnar jordbruksministern,
om man skall rätta sig efter
hans katalog över propositioner, lämna
fram en proposition om ändring av
jord- och skogsförvärvslagarna. De remissvar
som inkommit visar ju att det
är ganska delade meningar i den frågan.
Av de remissvar som kommit in är
ett undertecknat av jordbruksministerns
företrädare, numera ordförande i
1960 års jordbruksutredning. I sitt remissvar
begär utredningen, att denna
fråga uppskjuts till dess utredningen
om jordbrukets framtid är färdig. Jag
tror att det skulle vara klokt av jordbruksministern
att lyssna till sin företrädare,
som dock hade en berömvärd
förmåga att lösa frågor i samförstånd.

Från centerpartiets sida reagerar vi
främst mot den bristfälliga utredning
som ligger till grund för ändringsförslaget.
Jag har sett att statsrådet i vissa uttalanden
har hänvisat till 1958 års jordlagsutredning
och åberopat den som
underlag även för de ändringar som nu
föreslås i departementets PM.

Låt mig säga att om jordbruksministern
hade lagt den utredningen till
grund för en revision, så hade det funnits
väsentligt bättre förutsättningar för
en lösning med bröd förankring. Vi i
centerpartiet är medvetna om att jordbruks-
och skogslagarna behöver anpassas
till utvecklingen och att en översyn
av denna lagstiftning tid efter annan är
nödvändig. 1958 års utredning lämnade
fullt godtagbara motiveringar för
sina förslag, men denna utredning kan
inte åberopas som grund för de förslag
som jordbruksdepartementets promemoria
innebär. Jag skall inte nu ta upp
någon debatt med jordbruksministern
om denna fråga, som vi väl kommer
att få diskutera så småningom. Med
detta har jag endast velat säga att jag
för min del anser att det skulle vara

mera rekommendabelt för en socialdemokratisk
regering att söka lösa denna
fråga med en så bred förankring
som möjligt i stället för att stödja storfinansen
och storbolagen i kamp mot
Sveriges skogsägare och Sveriges jordbrukare.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Jag har begärt ordet
uteslutande för att svara på en fråga
som herr Ohlin ställde till mig i förmiddags.

Frågan löd så här: Enligt utländska
tidningsuppgifter har en rysk överlöpare
en tid före Wennerströms anhållande
lämnat över till västmakternas
underrättelseväsen en lista på personer
som arbetade i det ryska spionagets
tjänst utomlands. På denna lista skulle
enligt uppgifterna Wennerströms namn
ha funnits. Var detta känt för regeringen
och vidtog regeringen i så fall några
särskilda åtgärder med anledning därav? Mitt

svar till herr Ohlin är att några
sådana upplysningar har icke den
svenska regeringen eller de svenska
myndigheterna mottagit.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det var en liten nyansskillnad
mellan min frågas formulering
och den formulering försvarsministern
här nämnde, men det spelar ingen större
roll. Jag kan upprepa min fråga. Min
fråga var om regeringen vidtog några
åtgärder för att få belyst huruvida det
låg någonting bakom tidningsuppgifterna.

Det framgår av försvarsministerns besked
att inga uppgifter inkommit till
regeringen eller underordnade myndigheter
som kunnat bekräfta tidningsuppgifterna.
Fortfarande råder det oklarhet
huruvida regeringen tagit något initiativ
för att få belyst huruvida den stat
som närmast uppgavs av västmakterna
hade några uppgifter. Jag undrar om

Nr 3

101

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

försvarsministern kan svara på frågan
om regeringen gjorde något för att få
reda på den saken och inte bara satt
och väntade eller utgick från att underlydande
myndigheter skulle ta initiativet
när det gällde relationerna till
främmande makt i en så känslig fråga.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! På den frågan kan jag
svara ja.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Hem talman! Det förefaller som om
försvarsministern var mera fåordig än
nödvändigt. Som naturligt är kan jag
inte, även om jag använder det lilla
förstånd jag utrustats med, dra någon
slutsats ur hans svar som är så talande
att jag anser att riksdagen fått det besked
som riksdagen kan ha rätt att vänta
i en sådan här angelägenhet.

Jag hemställer därför att försvarsministern
använder något flera ord än ett.

Chefen för försvarsdepartementet,
herr statsrådet ANDERSSON:

Herr talman! Hem Ohlin begär väl
inte att jag inför kammaren skall avslöja
på vad sätt vi inom regeringen har
sådana kontakter?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag har lyssnat till herr
Hanssons i Skegrie anförande och uppmärksammat
att han tagit upp problematiken
kring den del av bostadspolitiken
som nu innefattas i fördelningen av
bostadsbyggandet inom den ram som
vi föreslagit riksdagen att fastställa.

Det är mycket viktigt att inledningsvis
slå fast att det är bostadsstyrelsen
som gör fördelningen, att emellertid bostadsstyrclsen
självfallet rättar sig efter
de intentioner som tillkännages från regeringen,
inskrivna i den statsverksproposition
som vi har lagt fram.

Den innehåller ju ett avsnitt där vi

Vid remiss av statsverkspropositionen

talar om bostadsbyggandet, dess omfattning
1965 och preliminärt också 1966.

Det är angeläget att peka på att ramen,
88 000 lägenheter, som vi har föreslagit,
innebär en försiktig höjning av den
basnivå som vi begärde att riksdagen
skulle fastställa i fjol och som var 85 000
lägenheter. Kammarens ledamöter erinrar
sig säkerligen att vi i fjol skrev
att i den mån det ekonomiska läget medger
en ökning av bostadsbyggandet bör
detta tillvaratas. Det visade sig ju efter
hand att det fanns utrymme. Vi medgav
först en höjning med 2 000 och sedan
med 3 000 lägenheter som under höstriksdagen
slutgiltigt fastställdes. Vi skriver
på samma sätt i årets statsverksproposition
och hemställer att riksdagen
skall godkänna detta program på 88 000
lägenheter som en garantiram. Med detta
menar vi att den garantien skall innefatta
att riksdagens verk skall i den
mån det blir erforderligt engagera sig
i uppgifterna att se till att de nödvändiga
krediterna kan stå till förfogande
för ett bostadsbyggande av denna omfattning.
Men vi säger också i år att i
den mån det sedermera kommer att visa
sig finnas ett eventuellt större utrymme
för en ökning av bostadsbyggnadsprogrammet
begär vi riksdagens bemyndigande
att få vidta en sådan.

Man kan nu fråga sig varför vi från
regeringens sida inte har begärt att riksdagen
fastställer ett program, som svarar
mot den faktiska igångsättningen
under 1964.

Därvidlag har vi två mycket betydelsefulla
omständigheter att ta hänsyn till.
Den första och den viktigaste är kostnadsfrågan.
Vi kan inte bortse ifrån att
denna ansträngning av byggmarknadens
resurser i fråga om arbetskraft
och materiel har medfört en ogynnsam
kostnadsutveckling, som medfört att
byggnadskostnadsindex med 1950 som
utgångspunkt, således 100, för 1961 uppgick
till 167 och i november 1964 till
194. Det är således en betydande stegring
av kostnaderna, och det har också

102

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

visat sig att från november 1963 till
november 1964 steg detta index med ungefärligen
tio enheter. Detta bvggnadskostnadsindex
tar med faktorer som
materiel, löner och omkostnader, men i
detsamma har inte inräknats en eventuell
löneglidning.

Om jag försöker att renodla index och
frågar mig på vilka poster ökningen av
kostnaderna har skett, visar det sig att
det framför allt är materielkostnaderna
som stigit med tio enheter från november
1963 till november 1964. Men lönekostnadsindex,
som herr Hansson i
Skegrie talade om, har under samma
tid, om man bortser från löneglidningen,
stigit med bara fyra enheter. I övrigt
är det omkostnaderna som stigit med
tolv enheter. I dessa enheter ligger säkerligen
räntestegringen. Där ligger också
eu svårighet för många byggare att
få kreditiven avlyfta. De får betala den
högre kreditivräntan och kan inte tillgodogöra
sig den lägre ränta som de
fasta inteckningslånen medför. Detta
kan ligga i omkostnadsposten. Vi har
alltså denna stegring av byggnadskostnaderna
att ta hänsyn till, och den slår
efter hand igenom i bostadskostnaden.

I finansplanen redovisas också en
tablå, som åskådliggör hyreskostnadens
stegring från 1949 fram till 1963 och
där man konstaterar att hyrorna pei
kvadratmeter lägenhetsyta från 1960
till 1963 har stigit med mellan 13 och
15 kronor per kvadratmeter, bortsett
då från subventionerna. Nu motsvarar
räntesubventionerna ungefärligen samma
belopp, 13—15 kronor per kvadratmeter,
men efter hand som räntesubventionerna
avvecklas — riksdagen har
ju slagit in på den politiken att vi gör
vissa justeringar och minskar räntesubventionerna
eller helt tar bort dem —
är det klart att kostnaderna då faller på
dem som hyr bostaden. Vi kan komma i
ett läge där kostnaderna för byggandet
också av våra bostäder kommer upp i en
sådan storleksordning'', att det för många
människor blir svårt, för att inte säga

omöjligt, att skaffa sig en stor, rymlig,
kvalitetsmässigt välutrustad lägenhet.
Det betyder att vi kan riskera ett bakslag
för hela denna bostadspolitik, som
syftar till att åstadkomma en allmän
förbättring av bostadsläget. Kostnadsökningen
inom byggnationen slår också
igenom i andra led i vår produktion och
kan där medverka till en ökad kostnad
på andra varuområden. Det måste vara
av utomordentligt stor angelägenhetsgrad
att här försöka åstadkomma en
bromsning av kostnadsutvecklingen. Det
är den ena sidan av denna problematik.

Den andra som vi anser vara lika viktig
är att när vi bedömer den ökning
av bostadsbyggnadsverksamheten som
skett, inte minst under 1963 och 1964,
kan det konstateras att denna delvis har
skett på bekostnad av att den synes
tagit i anspråk en del av det investeringsutrymme
som näringslivet inte
har utnyttjat. Såsom skrives i finansplanen
kan man säga att de några hundra
miljoner som näringslivet vid jämförelse
med tidigare år inte använt för
sina investeringar har kommit bostadsbyggandet
till del och möjliggjort denna
sektors ökning under 1964.

Nu förväntar man — och det framgår
klart av enkäter och de ansökningar
om igångsättningstillstånd som vi har
från industriens sida — en stegring i
investeringarna. Finansplanen räknar
med 6,5 procents stegring. På byggnadsområdet
förefaller det som om man
minst måste räkna med den ökningen
i näringslivets byggnadsverksamhet. Det
är i och för sig en glädjande företeelse,
och vi måste väl ändå alla säga oss att
vår produktion och dess möjligheter att
här rationalisera och effektivisera måste
tillgodoses. Det är det som skall ge
oss det ökade utrymmet också för bostadsbyggandet.
Att här då väga mellan
bostadsbyggandets omfattning och näringslivets
investeringar och den tredje
faktorn, kommunernas och statens egna
investeringar, är en utomordentligt angelägen
uppgift. Men den är inte lätt.

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

103

Skall man göra begränsningar på
den kommunala sidan? Ja, från kommunernas
sida säger man med berättigande
att deras investeringar ofta är
föranledda av de beslut som vi fattat i
riksdagen om undervisningen, utbyggandet
av skolor o. s. v. På andra områden,
t. ex. socialpolitikens, kan man
åberopa samma skäl. Men man kan också
säga att kommunernas investeringar föranleds
av en omfattande byggverksamhet.
Det är därför inte så lätt att här
med fysiska resurser pressa tillbaka
kommunernas investeringar. Man kan
hemställa till kommunerna att iaktta en
viss återhållsamhet i sin investeringsverksamhet
och uppskjuta vissa projekt,
t. ex. idrottshallar och annat sådant,
men i stort sett har man från regeringens
sida gått ut ifrån att kommunerna
skall få en ökad andel av investeringsutrymmet
också under 1965.

Enda möjligheten att ge näringslivet
utrymme för investeringar har vi ansett
vara att i någon mån bromsa ökningstakten
för bostadsbyggandet. Jag är mycket
angelägen om att understryka att
det gäller en bromsning i ökningstakten.
Vi begär ingen reduktion av den basnivå
som skall fastställas utan tvärtom en
ökning — men inte en så omfattande
ökning som förekommit under 1963
och 1964.

Detta sker i syfte att söka åstadkomma
en bromsning av kostnadsutvecklingen.
Det sker dels genom en viss
återhållsamhet, dels genom en rekommendation
om industrialisering också
av bostadsbyggandet. Vi föreslår riksdagen
att medge lån till byggandet av
elementhusfabriker ur den särskilda lånefonden
för att därmed stimulera till
en sådan produktion av bostäder som vi
kan förvänta resulterar i en uppbromsning
av kostnadsstegringen, såvida det
inte också kan resultera i en direkt sänkning
av kostnaderna. Det får väl erfarenheten
visa. Vi hoppas alltså att riksdagen
skall godta detta förslag. Det är
på dessa två vägar vi går fram och vi

Vid remiss av statsverkspropositionen

rekommenderar riksdagen att ställa sig
bakom dessa våra förslag.

Vilket annat recept har herr Hansson
i Skegrie? Vad vill herr Hansson i Skegrie
att man skall göra för att komma tillrätta
med kostnadsutvecklingen? Låt oss
anta att herr Hansson i Skegrie säger
att det i och för sig är riktigt att visa
en viss återhållsamhet, åtminstone i
början av året, för att sedan se i vad
mån vi får ett ökat utrymme framöver
för att öka bostadsbyggandets omfattning.
Vi kommer då fram till den lika
intrikata frågan — jag erkänner det
gärna — om fördelningen: Var skall vi
bygga? Ja, det finns behov av att bygga
bostäder över praktiskt taget hela vårt
land, i varje fall om jag tar varje län
för sig. Vi har ett påtagligt behov av
bostadsbyggande i framför allt våra
tätortsbildningar, både i storstadsområdena
och i landet i övrigt. Men vi får
försöka att göra en avvägning också
här.

Vi har anledning att konstatera att
det förekommit ett alldeles för ringa
bostadsbyggande i våra storstadsregioner,
framför allt i stockholmsregionen,
med hänsyn till den utveckling som
ägt rum inom dessa regioner. Anledningen
har inte varit att statsmakterna inte
gett tillräckligt utrymme i de ramar
som riksdagen fastställt. I praktiken har
våra storstadsregioner haft möjlighet att
bygga i den omfattning som deras planering
och deras resurser i övrigt medgivit.
Men det är på den punkten som
det har brustit. Man har inte fått fram
sina planer, framför allt inte i storstockliolmsområdet,
så att man har kunnat
öka bostadsbyggandet i takt med de behov
som utvecklingen föranlett. Vi må
sedan säga att den är ogynnsam för oss
eller inte ur vissa synpunkter. Vi har
att iaktta att storstockholmsregionen
ökat med mellan 20 000 och 25 000 människor
om året under ungefärligen en
tioårsperiod. Vi har drivit och aktiviserat
en lokaliseringspolitik. Industrier
har flyttats ut från Stockholm till andra

104

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

delar av landet. Men det har, synes det,
inte kunnat påverka tillströmningen av
människor till denna region som sökt
sig sin utkomst inom andra arbetsområden
där.

Det visar sig i fråga om storstadsregionerna
att deras relativa andel av bostadsbyggandet
från 1962 till 1963
sjönk från 34,1 procent till 29,6 procent.
Det skedde alltså en minskning
med 4,5 procent, samtidigt som de tre
storstadsregionerna svarat för ungefär
3/4 av befolkningstillväxten i vårt land.

Det är klart att en sådan utveckling
i längden är orimlig. Den är omöjlig
att klara. Därför har statsutskottet vid
två tillfällen, 1962 och 1964, skrivit att
det är nödvändigt att öka bostadsbyggandet
i storstadsregionerna. 1962 skrev
man att i den mån det blev möjligt att
öka bostadsbyggandet, borde detta göras,
inte minst i våra storstadsregioner.
Det blev möjligt att åstadkomma en väsentlig
ökning 1962 och 1963, men ändå
blev det i och för sig inte någon betydande
ökning i våra storstadsregioner.
De förlorade nära 5 procent av sin
relativa andel. Det berodde, som jag
sade, i stor utsträckning på att deras
planering låg efter och att man därför
inte kunde få i gång ett ökat bostadsbyggande.
Det berodde också på brist
på arbetskraft. Vi sade därför att vi
måste se till att vi kan flytta om arbetskraft.
Under 1964 flyttades också ca
1 800 byggnadsarbetare in mot storstadsregionerna
— ungefär 1 000 till
Malmö-Lund och ungefär 500 till
stockholmsregionen. Därutöver flyttades
cirka 350 byggnadsarbetare, tror
jag, till göteborgsregionen. I malmöområdet
har man kunnat klara bostadsbyggandet,
i göteborgsområdet likaså.

I stockholmsområdet släpade planeringen
efter, så att man fick sätta i gång
andra byggnadsföretag än bostäder för
att kunna ge sysselsättning åt den ifrågavarande
arbetskraften.

Nu har emellertid planeringen framskridit
så långt att en ökad bostadspro -

duktion är möjlig. I det aktuella läget
finns då anledning att ta hänsyn härtill
och självfallet också att beakta
bristproblemet. Det är så, ärade kammarledamöter,
att den brist på bostäder
som vi har, den mäter vi i efterfrågeköerna.
I den döljer sig också den
reella brist, som innebär att det finns
människor som saknar egen lägenhet.
Av bostadsbristen fördelar sig 70 procent
på Stockholms-, göteborgs- och
malmöregionerna och 30 procent på
landet i övrigt.

Är det då så underligt att man försöker
öka bostadsbyggandet i de regioner
där bristen är störst? Menar herr
Hansson i Skegrie att man skall låta
det vara och tänka att det spelar väl
ingen roll; att man kan frysa ut tiotusentals
människor från ett bristområde?
Om det finns bostäder lediga på
några orter i landet — vilket det faktiskt
gör — skall man då säga att de
här stockholmarna som saknar egen lägenhet
kan väl flytta dit? Avgörande
för dem är väl ändå utkomstmöjligheten.

Vi kan flytta om industrier. Vi kan
bedriva en aktivare lokaliseringspolitik
— och det kommer vi att göra. Herr
Hansson kan stå här och tala om att
detta bara är ord. Nej, herr Hansson,
det är inte ord, det är en reell aktiv
lokaliseringspolitik som riksdagen har
bestämt sig för och som kommer att
fullföljas. Men vi kan inte tvinga människorna
att flytta. I den mån de flyttar
med företagen frivilligt tycker vi
att det är bra, men i den mån de vill
söka sin utkomst på annat håll kan
vi inte förhindra det. Då kan vi inte
trolla bort bristen genom att bara förbigå
den som om den inte existerar. Riksdagen
har väl ändå menat något, när
man i de frågor som jag nämnt om har
begärt att bostadsbyggandet skall öka
i områden där bristen är störst.

Då kan man säga att det är beklagligt
i och för sig att den ökningen inte
kunde åstadkommas då vi hade en all -

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

105

män uppgång. Det är riktigt. Men nu
får vi angripa problemet där vi har
det framför oss. Nu går det att fastställa
en tilldelning för bostadsbyggande
i storstadsregionerna som de bör kunna
klara, och de bör då inrikta sig
på det. Men detta är tyvärr inte möjligt
om man inte, som jag inledningsvis
sade, samtidigt begränsar bostadsbyggandet
i övriga delar av landet.

Detta betyder inte att man får ett
lågt bostadsbyggande i och för sig.
Det betyder, jämfört med fjolårets höga
igångsättning ute i landet, att det
blir en reducering åtminstone i inledningsskedet.
Jag vill dock gärna säga —
och det kanske herr Hansson skall uppmärksamma
— att vi föreslår riksdagen
att 3 000 av de 88 000 lägenheterna skall
förbehållas ett uppföljande av lokaliseringspolitiken
och ett främjande av
den expansion som nu äger rum inom
vår industri. Om vi har expansion inom
vårt näringsliv och denna är beroende
av tillskott av arbetskraft som behöver
bostäder, skall man försöka stimulera
och ge viss förmånsrätt åt sådana områden.
Det är avsikten med vårt förslag
om de 3 000 lägenheterna.

Vi går alltså från ord till handling
för att följa upp lokaliseringspolitiken.
Skulle nu arbetsmarknadsstyrelsen exempelvis
nå en uppgörelse med AB
Hägglund och Söner —• jag har nämnt
förr att underhandlingar pågår om lokalisering
till Mellansel utanför Örnsköldsvik
—- så vet vi redan att man
kommer att begära att få bygga 200—
250 lägenheter i anslutning till en sådan
lokalisering.

Då är det väl riktigt att man följer
upp lokaliseringspolitiken med en sådan
åtgärd. Sak samma om ASEA skulle
lägga en avdelning i Sollefteå, vilket nu
också prövas av regeringen sedan man
begärt anslag av invcsteringsmedel. Där
behövs en extra tilldelning av 50 lägenheter
för att man skall kunna klara
den lokaliseringen. Det tycker vi är
riktigt. Det är en följsamhet i plane -

Vid remiss av statsverkspropositionen

ringen. Herr Hansson i Skegrie skall
inte försöka komma undan med sin förklaring
att lokaliseringspolitiken bara
är ord. Nej, den är en realitet. Men,
herr Hansson, vi skall vara litet försiktiga
när vi talar om lokaliseringspolitiken.
Både herr Hansson och åtminstone
en del av hans vänner och
jag har sagt att en av lokaliseringsfaktorerna
bör vara att det finns arbetskraft,
och arbetskraften bar i många fall
bostad.

En lokalisering är möjlig på vissa
håll utan att man behöver bygga bostäder.
Det är en av de positiva faktorerna
som kan påverka lokaliseringen
av företag utifrån de s. k. heta regionerna.
Jag talar därför inte, herr Hansson,
bara om att lokaliseringspolitiken
ständigt måste medföra ett byggande
av bostäder, därför att då frågar man
sig kanske på sina håll vad den argumentationen
var värd där vi talade om
att flytta företagen dit där arbetskraften
finns och där den har bostäder och
andra anordningar.

Jag tror inte att herr Hansson har
tänkt igenom den sidan av problematiken
tillräckligt, eftersom han på ett så
olyckligt sätt sammankopplat lokaliseringspolitiken
och bostadspolitiken.
Nej, herr Hansson, vi får ju härvidlag
göra en avvägning som tar hänsyn till
kostnadsutvecklingen, ty vi har ju intresse
av att söka åstadkomma en uppbromsning
av kostnadsstegringen för att
inte få ett bakslag i vår bostadspolitik.
Näringslivet bör i denna avvägning få
möjligheter att genomföra de investeringar
också på bvggnadssidan som
man nu står beredd till, och i det läge,
där vi inte kan se några möjligheter
att bara öka på, får vi göra en realistisk
fördelning med hänsyn till var
bristen är störst. Det betyder naturligtvis
också att den allmänna avvägning,
som görs med tanke på situationen
för riket i dess helhet, flyttas över
till det regionala planet där länsmyndigheterna
i samverkan med kommu -

106

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

nerna har att göra fördelningen inom
länen och där man självfallet har att ta
hänsyn till den interna omflyttningen
av människor.

Jag är den första att erkänna att vi
har omflyttningsproblem på två plan,
där vi å ena sidan kan se den stora
omflyttningen av människor från delar
av vårt land med otillräcklig sysselsättning
till delar, där vi har överefterfrågan
på arbetskraft och där vi å
andra sidan också har den interna omflyttningen.
Vi kan exempelvis inte säga
att eftersom Kopparbergs län minskade
sitt invånarantal i fjol med 2 000
människor behöver man där inte bygga
några lägenheter under 1965. Vi vet
alla att från landsbygden, jordbruket
och skogsbruket friställes arbetskraft
som söker sig in till tätorterna och där
gör anspråk på att få bostäder. Det
menar jag blir den regionala problematik
som man måste ta upp.

Slutligen vill jag, herr talman, säga
att vi, när vi skrivit till riksdagen, har
velat föreslå riksdagen att nu göra det
uttalandet att vi bestämmer oss för
ett program och en målsättning för vårt
bostadsbyggande som innebär att vi under
en tioårsperiod bygger en miljon
nya lägenheter. Jag tror att vi kan
vara överens om att vi har en byggnadsproduktion
som är kapabel att
snarligen kunna klara den uppgiften,
och att därför denna företeelse — en
bromsning av ökningstakten — skulle
vara en temporär företeelse och att vi
kanske redan under innevarande år vid
vår bedömning kan komma fram till att
det finns ett ökat utrymme som vi får
ta vara på. Vi bör emellertid också få
rätsida på kostnadsutvecklingen och efter
hand utvinna resultat av rationaliseringsverksamheten,
så att vi inom kort
kan vara uppe i de 100 000 lägenheter
som vi minst måste ha per år för att
kunna klara denna uppgift.

Av de 88 000 lägenheterna jag talade
om är 85 000 fördelade av bostadsstyrelsen.
3 000 återstår. Jag vågar mig på

den gissningen att de 3 000 lägenheterna
inte kommer att vara erforderliga i
de tre storstadsområdena, utan att man
här kan räkna med att dessa tre områden
i praktiken har fått en tilldelning
inom den ram som här är tilltänkt och
som svarar mot deras möjligheter att
bygga. Därför står de 3 000 lägenheterna
till förfogande för landet i övrigt
med de motiv som jag talat om — lokaliseringspolitiken
och industriexpansiva
områdens behov. Jag skulle också vilja
säga att i den mån vi kommer att få
ett ökat utrymme kan vi nog räkna
med att också det kommer den övriga
delen av landet till godo.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Det var mycket intressant
att lyssna till dagens inrikesminister
och konstatera den synnerligen markanta
skillnaden mot hans anförande i
höstas, när han talade i lokaliseringsdebatten.
Då förklarade han att han
skulle göra allt för att landet i övrigt,
som det kallas nu, skulle få möjlighet
att dra till sig företag och bygga för
ändamålet erforderliga bostäder. I dag
är han ivrig förespråkare för de största
tätorterna. Jag drar därav den slutsatsen
att med hänsyn till rivningsintensiteten
framför allt i Stockholm kommer de
största tätorterna att gynnas även i fortsättningen.
Har detta rivningsraseri regeringens
välsignelse?

Statsrådet frågade, om jag menar att
vi skall flytta bort köerna från Stockholm.
.lag har sagt att om det skall bli
en minskning av bostadsbyggandet, så
bör den fördelas jämnt över landet. Den
reserv som kan ställas till förfogande
bör få disponeras i alla orter, där det
finns pengar och arbetskraft, d. v. s.
möjlighet att bygga. Jag tror inte att det
finns möjlighet att utnyttja reserven i
Stockholm. Statsrådet och regeringen i
övrigt har, tycker jag, samma skyldighet
mot de människor som står i andra
bostadsköer i landet som mot dem som

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

107

står i bostadsköerna i de största tätorterna.

Statsrådet säger vidare att det är bostadsstyrelsen
som gör fördelningen. Det
är ju bara undanflykter. Jag har den
uppfattningen att denna fördelning
gjorts i enlighet med regeringens direktiv
och med dess goda minne. Jag vill
bara ställa följande fråga till statsrådet:
Skulle regeringen ha godkänt om bostadsstyrelsen
sagt vad den sade i höstas,
nämligen att en ökning i storstadsområdena
icke får leda till en minskning
i landet i övrigt?

Vi måste minska bostadsbyggandet
för att gynna näringslivet i övrigt, säger
statsrådet. Jag har den uppfattningen
att om man över huvud taget skall
kunna få en industri att flytta till en
ort, måste man först kunna besvara frågan
om det finns möjligheter att få bostäder
i denna ort. Jag menar också att
en lokalisering kan börja med bostadsbyggande.
När man byggt ut ett område
med bostäder kommer industrier dit
och därmed bereds sysselsättningsmöjligheter
där. Jag ber emellertid att få
fråga statsrådet: Hur skall man omsätta
denna lokaliseringspolitik till landet i
övrigt?

Herr talman! Eftersom min repliktid
är slut ber jag att få återkomma.

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Jag observerade att herr
Hansson i Skegrie — det kanske berodde
på tidsbrist — inte gick in på kostnadsfrågan,
inte hade någonting att säga
om att kostnaden för byggande slår
igenom i hyror och priset på vissa varor.
Men vi kanske är överens om att det
är angeläget att söka åstadkomma en
uppbromsning av den kostnadsutveckling
som beror på olika faktorer. Jag
har redovisat dem i bostadskostnadsindex.
I)iiri ingår inte någon sådan stegring
av lönerna som herr Hansson ville
göra gällande, men iindå redovisas eu
betydande kostnadsökning. Det är det

Vid remiss av statsverkspropositionen

som är en av utgångspunkterna för den
diskussion vi för och för de åtgärder
som vi här har vidtagit.

Den andra utgångspunkten är ju att
vi vill möjliggöra för vårt näringsliv att
kunna genomföra de signalerade investeringarna,
varför vi får i någon mån
hålla tillbaka på andra områden. Herr
Hansson tycker att det är angelägnare
och kanske roligare att resonera om lokaliseringen
i detta sammanhang. Nu
vill han gå ännu längre och menar att
vi skall bygga bostäder först, varefter
det kommer en industri till ifrågavarande
ort. Det kan man naturligtvis göra.
Men frågan är om det är rimligt och
riktigt att göra det, när man vet, att det
finns ungefär 25 000 människor — det
gäller huvudsakligen familjer med barn
— som i dag inte har någon egen lägenhet.
Vi får väl ändå tänka litet på dem
och försöka att klara deras bostadsförsörjning
om det går.

Det ar riktigt att på en ort där det
finns lediga bostäder kan lokalisering
bli möjlig. I ett aktuellt fall, nämligen i
Kristinehamn, hade man ett lägenhetsbestånd
på 200 lägenheter som stod tomma.
Det har berättats för mig att Saab
bestämde sig för att dit förlägga en avdelning
till en industrilokal som iordningställts
genom arbetsmarknadsstyrelsens
försorg. Det blev en lokalisering
dit tack vare dessa lediga bostäder. Det
är utomordentligt tillfredsställande att
det kunde ske. Det är möjligt att det
finns andra orter där situationen kanske
inte är exakt likadan men som har
ett gynnsamt läge med god tillgång på
bostäder och arbetskraft. Det råder väl
ingen tvekan om att det är gynnsamma
faktorer ur lokaliseringssynpunkt.

Industrierna söker sig i ökad utsträckning
från storstadsregionen ut
till landet i övrigt. Det är ju på det sättet
lokaliseringen genomföres, och vi försöker
påverka den med de ekonomiska
möjligheter som ställts till vårt förfogande.

Min inställning till lokaliseringspoli -

108

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

tiken är i dag precis densamma som den
var i höstas. Men vi ställs inför problemet
att fördela de bostäder vi kan bygga.
Vi kan därvid inte bortse från bristen.
Vi kan inte resonera som om det
inte fanns någon brist i detta storstadsområde.
Jag har redovisat den. Den är
69,1 procent. Jag sade i runt tal 70 och
jag hoppas att den siffran kan godtas.
Man måste då se till att man får en ökning
av bostadsbyggandet där, när den
kan genomföras. Vi anser att den bör
kunna genomföras nu.

Det är ändå fråga om en försiktig ökning.
För exempelvis stockholmsområdet
igångsattes i fjol byggandet av 15 000
lägenheter. Statistiskt redovisades 14 000
lägenheter. Dessutom medgavs igångsättning
av 1 000 lägenheter att avräknas på
1965 års kvot. Storstockholm och Stockholms
län får nu en ram på 20 000 lägenheter.
Det innebär att detta område
som i fjol fick 18 000 lägenheter nu får
en ökning med 2 000. Därifrån skall sedan
räknas de förskotterade 1 000 lägenheterna.
I realiteten innebär det alltså
en ökning för storstockholmsregionen
och Stockholms län med 1 000 lägenheter.

Här riskerar jag naturligtvis att representanter
för storstadsområdet, som ansett
denna fördelning vara gynnsam, nu
säger: Jaså, var det inte mer! Nej, tyvärr
var inte utrymmet större för en ökning
i detta bristområde. I jämförelse med
landet i övrigt är det en ökning, men
man skall inte överdriva den. Under alla
omständigheter skall man inte överdriva
den från den övriga delen av landet.

Jag vet inte vad herr Hansson skulle
vilja rekommendera i stället. Herr Hansson
säger att man bör göra minskningen
generell, d. v. s. den skall genomföras
överallt. Men då glömmer herr Hansson
bort att under treårsperioden 1962, 1963
och 1964 var den genomsnittliga igångsättningsökningen
18 000 fler lägenheter
än för den förra treårsperioden. Det
innebär att landet utanför storstadsregionen
svarade för den väsentliga ök -

ningen, medan bostadsbyggandet i storstadsområdet
minskade från 1962 till
1963 med 4,5 procent. Man får alltså vid
bedömningen välja en annan utgångspunkt
än fjolåret. Man måste göra avvägningen
med hänsyn till stegringen
1962, 1963 och 1964 och realistiskt konstatera
att den tyvärr inte kunde komma
storstadsområdet till godo. Därför kan
man inte göra en sådan begränsning av
byggandet som herr Hansson skulle vilja
genomföra.

Herr HANSSON i Skegrie (ep) kort
genmäle:

Herr talman! Statsrådet sade att han
hade precis samma inställning till lokaliseringen
nu som i höstas. Det betvivlar
jag inte alls, men denna inställning
har kommit väsentligt klarare fram i
dag än den gjorde i höstas.

Statsrådet talar om att lokaliseringsinsatserna
skall vara lika intensiva. Det
förslag varom beslut nu skall fattas innebär
beträffande antalet lägenheter i
förhållande till det preliminära lånebeslutet
för 1964 att exempelvis Gävleborgs
län får en minskning med 27 procent,
Västernorrlands län med 30 procent,
Jämtlands län med 42 procent, Kopparbergs
län med 32 procent, Malmöhus län
med 29 procent etc. Låt mig då fråga:
Hur skall det vara möjligt att bedriva
en aktiv lokaliseringspolitik med denna
bostadspolitik?

Statsrådet ville inte riktigt acceptera
att bostäderna ibland kan komma först.
Det finns emellertid många kommuner
som har ordnat tomter för att bygga
småhus och där det nu växer upp mycket
förnämliga småhusområden. Jag har
den uppfattningen att till sådana orter
kan det komma industri, sedan arbetskraften
flyttat ut från någon storstad i
närheten — med nuvarande kommunikationsmöjligheter
kan den även ligga
en bit därifrån.

Statsrådet konstaterar vidare att
byggnadskostnaderna ökat väsentligt.
De har alltid ökat när man haft en då*

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

109

lig planering av byggandet, när man
haussat fram ett omfattande byggande
på en gång eller på en bestämd plats.
Jag undrar för min del om inte bostadsbyggnadskostnaderna
på så sätt kommer
att liaussas upp låt oss säga i Stockholm,
om man där försöker forcera
fram ett byggande som man inte på ort
och ställe har resurser för att klara.

»Vad vill herr Hansson göra för kostnadsutvecklingen?»
undrade statsrådet.
Låt oss få en jämnare bostadsproduktion,
låt oss skärpa priskontrollen på
byggnadsområdet — det är synnerligen
nödvändigt -—• och låt oss ändra subventionssystemet
så att subventionerna
inte i första hand kommer dem till godo
som inte behöver dessa. Jag hoppas att
regeringen inte är alldeles rådlös själv,
då det gäller att vidtaga åtgärder för att
stoppa de ökade bostadskostnaderna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara ett par kommentarer
till den intressanta debatt som här
förts!

Statsrådet Johansson ansåg att herr
Hansson i Skegrie hade varit oförsiktig
och uppmanade honom att i fortsättningen
bli försiktig. Jag kan hålla med
om att herr Hansson i Skegrie var oförsiktig
i något avseende som berörde bostadsbristen
i storstäderna. Men jag
måste säga att denna oförsiktighet alldeles
förbleknar i jämförelse med den
mångordiga oförsiktighet som inrikesministern
själv visade när han skulle
förklara varför det har gått med bostadsproduktionen
som det har gjort.

Inrikesministern säger att vi har
kommit i ett läge där det är nödvändigt
att minska ökningstakten på grund av
den betänkliga kostnadsutvecklingen.
Ja, det är inte märkvärdigt att det har
blivit på det sättet, när regeringen här
från sina bänkar år efter år före 1961-—
1962 och även någon gång därefter avvisar
förslag om en någorlunda jämnt
planerad byggverksamhet och om en
konjunkturreserv. När man säger nej

Vid remiss av statsverkspropositionen

till detta och sedan kommer i en situation
som gör att man i ett enda huj och
delvis gripen av panik vill öka igångsättningen
med 15 000—20 000 lägenheter
under en 12-månadersperiod eller
så, då är det inte underligt att det uppstår
en överpåfrestning på marknaden.
Grundorsaken till detta är, såsom herr
Hansson i Skegrie riktigt framhöll, den
bristande planeringen.

Jag delar den uppfattningen att något
måste göras för storstadsregionernas
del. Men det är inte bara där bostadsbristen
finns. Jag kan försäkra inrikesministern
att den finns även t. ex. hos
oss i Eskilstuna och på många andra
håll.

När det gäller denna minskning av
ökningstakten, som framför allt är en
konsekvens av, jag höll på att säga en
nästan konsekvent konsekvenslös planering
från regeringens sida, så använder
inrikesministern en formulering som är
något av ett understatement. Han säger
att man skall något minska ökningstakten.
Av den tabell över utvecklingen av
bruttoinvesteringarna, som finns i bilagan
till statsverkspropositionen, framgår
att för 1963 och 1964 ökade bostadsdnvesteringarna
med 9 procent. Nu räknar
man för 1965 med en ökning på 1
procent, ökningstakten har alltså minskat
till V».

Detta är verkligen ett monument över
en dålig planering, som regeringen icke
har anledning att tacka någon annan än
sig själv för.

Herr GUSTAFSSON i Skellefteå (fp)
kort genmäle:

Herr talman! I likhet med herr Wedén
vill jag inte alls bestrida att det behövs
ett ökat bostadsbyggande i storstäderna,
men jag undrar om inte statsrådet
Johansson genom sina uttalanden i
årets statsverksproposition har givit
länsbostadsnämnderna en uppgift som
är direkt omöjlig att fullgöra.

Statsrådet säger att byggandet i storstäderna
skall öka samtidigt som igång -

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

sättningens totala omfattning skall minska.
Detta betyder att länsbostadsnämnderna
ute i landet får ett mindre antal
lägenheter att fördela. Det rör sig om
en minskning på 25, 30, upp till 35 procent.
Men sedan finns det i statsrådets
skrivning en vändning som är litet
överraskande. Statsrådet framhåller att
man vid fördelningen bör se till att expanderande
industriorter ute i landet
får ett tillräckligt stort bostadstillskott.
»Ett tillräckligt stort bostadstillskott»
— det betyder sannerligen inte så litet.

Vad skall alltså en länsbostadsnämnd
göra i detta sammanhang? Jo, den skall
först och främst klara av den minskning
i bostadsbyggandet ute i länet som
följer av nedgången av igångsättningen.
Men dessutom skall nämnden ordna så,
att det blir en ökning av bostadsbyggandet
på de expanderande industriorterna,
och sådana finns nog i de
flesta län.

Jag skulle vilja fråga statsrådet Johansson:
Är detta över huvud taget
möjligt? Är talet om ett tillräckligt stort
bostadstillskott på de expanderande industriorterna
ute i landet ett löfte som
verkligen kan uppfyllas med den igångsättning
som statsrådet nu räknar med?

Chefen för inrikesdepartementet, herr
statsrådet JOHANSSON:

Herr talman! Givetvis kommer man
ute i länen att ställas inför betydande
problem vid den fördelning av bostadsbyggandet
som skall ske. Å andra sidan
är det inte plötsligt fråga om något
nolläge. I Östergötlands län gäller det
nu att fördela ca 3 300 lägenheter. Vid
den fördelning, som därvid skall ske på
det regionala planet, har man att beakta
intressena på de orter inom området
där bostadsbristen är störst och där en
påtaglig expansion försiggår.

Från regeringens sida har vi velat
rikta uppmärksamheten på att man även
vid den avvägning som skall göras på
det regionala planet måste så långt som
möjligt tillgodose behoven på de orter,

där företag kommer att etableras på
grund av den förda lokaliseringspolitiken
eller där det över huvud taget sker
en tillväxt av befintlig industri med åtföljande
ökning av arbetskraften. Även
om denna fördelningsuppgift är besvärlig,
är den inte svårare att lösa på det
regionala planet än på det rikspolitiska.
Och den måste fullgöras även om det
möter kritik här och var. Men det gäller
att vara beredd på detta och att kunna
ange sina motiv för de åtgärder som
vidtagits. För min del har jag gjort detta
i statsverkspropositionen och jag står
för de intentioner beträffande fördelningen
som jag där angivit.

Jag hade kanske väntat mig att herr
Wedén, som ändå har ett visst intresse
för näringslivet och brukar kunna företräda
detta intresse på det eleganta sätt
som utmärker honom, inte helt skulle
förbigå att någonting av näringslivets
problematik ligger i botten, att vi i finansplanen
klart har redovisat hur utvecklingen
tedde sig i fjol och att den
ökning som vi kunde åstadkomma -—
en ökning av kapitaltillskottet till bostadsbyggandet
på något över 500 miljoner
kronor — skedde därför att näringslivet
minskade sin andel med omkring
250 miljoner kronor. Om näringslivet
självt nu anmäler att det har behov
av en vidgning — och som jag har
nämnt visar de senaste redovisningarna
från arbetsmarknadsstyrelsen av ansökningar
om byggnadstillstånd en väsentlig
uppgång i fråga om näringslivets
önskemål om byggnadsverksamhet ■—
får vi ändå försöka bereda utrymme för
denna.

I inedkammaren har en talesman för
högern sagt att vi måste minska bostadsbyggandet,
inte öka det. Jag skulle
egentligen vilja fråga herr Hansson i
Skegrie — som nyss talade om att vi
har haft en upphaussning av vårt byggande
som medfört ökade kostnader —
om han menar att vi skulle ha byggt
mindre? Vad är då motivet för hans
påstående? Herr Hansson i Skegrie kri -

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Nr 3

111

tiserar det omfattande bostadsbyggandet
därför att det medför ett kostnadstryck
uppåt. Om vi är överens om det,
bjuder väl logiken att vi bör hålla igen.
Säg då det, herr Hansson i Skegrie! Om
vi skulle öka bostadsbyggandet ännu
mer och ta arbetskraften och framför
allt materielen i anspråk, skulle det betyda
att vi ökade konkurrensen om de
tillgångar som finns med risk för en
ytterligare stegring av kostnaderna. Vi
har just velat säga i propositionen att
vi härvidlag måste iaktta försiktighet
för att kunna komma till rätta med
kostnadsutvecklingen.

Herr Hansson i Skegrie försöker på
ett avväpnande sätt göra gällande att
man kan tänka sig priskontroll och att
man kan ta bort de generella subventionerna.
Men, säger han sedan, regeringen
borde väl kunna tänka något
själv! Javisst, vi har beslutat om en
prisundersökning; det är kanske den
herr Hansson i Skegrie har läst om när
han nu presenterar detta sensationella
uppslag om att kontrollera priserna. Det
arbetet är alltså i gång.

Herr Hansson i Skegrie talar också om
att vi kan ta bort de generella räntesubventionerna.
Detta påbörjades år 1956,
för bara åtta år sedan. Herr Hansson
borde vara medveten om att det pågår
en viss avveckling. Vi har två år i rad
beslutat därom, och jag liar vid åtskilliga
tillfällen sagt att jag tycker det är
riktigt. Vi har uppdragit åt bostadsutredningen
att pröva i vilken omfattning
en tidsbestämd ordning kan fastställas,
inom vilken man kan genomföra en avveckling
av de generella räntesubventionerna
och ersätta dem med stöd destinerat
mot barnfamiljer, åldringar, handikappade
o. s. v. Detta är alltså ingenting
nytt. Det är bara åtta år sedan arbetet
påbörjades, herr Hansson i Skegrie.

I övrigt hörde jag ingenting av nya
uppslag från herr Hansson i Skegrie,
men han påpekade att det sker eu så
väsentlig begränsning av bostadsbyggan -

Vid remiss av statsverkspropositionen

det i Gävleborgs och Västerbottens län
o. s. v. Ja, det gör det, om man mäter
byggandet mot den igångsättning som
skedde i dessa län i fjol. Låt mig emellertid
också erinra om att när de 2 000
lägenheterna i extra kvot som det beslutades
om fördelades, gavs tillskotten i
huvudsak till våra norrlandslän, Gävleborgs,
Västernorrlands och andra.

Vi har nu — jag vill upprepa det —
en kvotdel på 3 000 lägenheter som vi
hoppas att man skall vara färdig att
fördela senast i mars. Då får vi se vilken
omfattning byggandet kan få i dessa
län, där man kan påvisa lokaliseringsönskemål,
faktiska lokaliseringar, industriexpansion
o. s. v. Där kommer
alltså denna fråga tillbaka.

Herr Wedén yttrade någonting om
planering. Det är rätt intressant att här
påminna om att vi i vår skrivning i
statsverkspropositionen just har anfört
att det är den bättre planeringen —
centralt och regionalt — som har möjliggjort
den ökning av bostadsbyggandet
som har skett under de senaste åren. Vi
är överens om att bättre planering är
nödvändig, och den centrala myndigheten,
bostadsstyrelsen, anstränger sig
för att åstadkomma en sådan långsiktig
planering. Det är klart — det erkänner
jag villigt — att denna i någon mån försvåras
av att man inte kan fullfölja ett
bostadsbyggande i samma omfattning
eller med en stegring år från år, men
vi har också sökt att pröva en byggverksamhet
som regleras genom eu samverkan
mellan företagar- och arbetstagarsidan,
varvid man söker att med utgångspunkt
i sysselsättningen avväga
verksamheten inom bostadsbyggandet,
industribyggandet och annat byggande
för att på detta sätt åstadkomma planering
med en så långt det är möjligt
jämn sysselsättning.

Vi förmenar att om det blir eu ökning
i industribyggandet, så får bostadsbyggandet
med hänsyn till arbetskraften
förhålla sig som ett av två kommunicerande
kärl. Men vi kan inte gärna ta

112

Nr 3

Tisdagen den 19 januari 1965 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen

arbetskraft från andra delar, från industrien.

Det har i finansplanen anmärkts, att
en viss överflyttning av arbetskraft kan
ha skett från industrien till byggverksamheten,
vilket kan antas ha varit
till förfång för expansionen inom den
industriella sektorn. Jag skall inte närmare
utveckla den saken nu utan vill
bara säga att man eventuellt kan tänka
sig att så har skett. Jag tror dock inte
att det har skett i någon betydande omfattning.
Men vi skall inte påverka eller
stimulera en sådan överflyttning av arbetskraften
nu.

Jag menar dock att man skall ta sikte
på att hålla sysselsättningen uppe så
långt detta är möjligt också inom byggnadsområdet.
Jag vill erinra om att vi
även har den verksamhet som bedrives
för att förbättra de äldres bostäder, alltså
förbättringslåneverksamheten. Där
har vi föreslagit riksdagen att i praktiken
ge bostadsstyrelsen och de regionala
myndigheterna en låneram, som möjliggör
all den av kommunerna önskade
förbättringsverksamheten av de äldres
bostäder. Den kommer också att dra till
sig arbetskraft. Jag tror därför att man
kan säga att planeringen inte så släpar

efter som herr Wedén vill göra gällande.

Det kan vidare inte vara så, att herr
Wedén glömt att vi 1962 kom in i en
konjunktursvacka, där man från arbetsmarknadsmyndigheternas
sida bedömde
det som önskvärt med igångsättning av
en så stor byggnadsverksamhet som
möjligt och därför i praktiken gav frihet
åt allt det byggande som var färdigplanerat.
Detta gjorde att vi fick den
stora uppgången 1962. Men konjunktursvackan
berodde ju på omständigheter
i den internationella ekonomien. Så
långt tillbaka i tiden ligger ju inte detta,
och vi borde kunna vara överens om att
den faktorn var avgörande det året.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
andre vice talmannens förslag att uppskjuta
den fortsatta överläggningen till
morgondagens plenum.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.33.

In fidem

Sune K. Johansson

ESSELTE AB. STHLM 63
61452?