Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1964 (Riksdagens protokoll 1964:3)

(

RIKSDAGENS

PROTOKOLL

Nr 3 ANDRA KAMMAREN 1964

21—22 januari

Debatter m. m.

Tisdagen den 21 januari

Sid.

Svar på fråga av herr Holmberg ang. utredningen om Karlsborgs verkens

utbyggnad.......................................... 3

Interpellationer av:

herr Westberg ang. förflyttning av penninglotteriet från Stockholm

till Gävle................................................ 4

herr Vigelsbo ang. planerade åtgärder för tillgodoseende av storstockholmsområdets
behov av byggnadsarbetare............. 6

herr Eriksson i Bäckmora ang. kostnadsutvecklingen inom byggnadsindustrien
........................................... 7

herr Enskog ang. åtgärder till förebyggande av trafikolyckor vid

obevakade järnvägsövergångar............................. 8

fru Thunvall ang. åtgärder för ökad användning av reflexanordningar
vid färd i mörker................................... 9

Meddelande om enkel fråga av herr Nordstrandh ang. kyrkoären denas

handläggning inom regeringen........................ 11

Onsdagen den 22 januari fin.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m...................... 11

Meddelande ang. enkla frågor av:

herr Braconier ang. de straffomyndigas andel i den totala kriminaliteten
................................................. 92

herr Braconier ang. kortvågssändningar på ryska språket........ 92

herr Wiklund ang. möjligheterna till omskolning eller särskild

yrkesutbildning av viss arbetslös ungdom ................... 92

1—Andra kammarens protokoll 1964. Nr 3

2 Nr 3 Innehåll

Std.

herr Hagberg ang. förbättring av vissa ungdomars möjligheter till
yrkesutbildning........................................... 92

J v 1'' ■■ A \) I i? H ! i%>. [ ■■ / /

Onsdagen den 22 januari em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m. (forts.)

/j vi H i. vf A Ä Jl jfl V\

Tisdagen den 21 januari 1964

Nr 3

Tisdagen den 21 januari

Kl. 16.00

§ 1

Justerades protokollet för den 15 innevarande
januari.

§ 2

Herr talmannen meddelade, att herr
Björkänge, som vid kammarens sammanträde
den 17 innevarande januari
med läkarintyg styrkt sig från och med
den 11 samma månad tills vidare vara
hindrad att deltaga i riksdagsgöromålen,
denna dag åter intagit sin plats i kammaren.

§ 3

Svar på fråga ang. utredningen om Karlsborgsverkens
utbyggnad

Ordet lämnades på begäran till

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE, som yttrade:

Herr talman! Herr Holmberg har frågat,
om jag avser att påskynda utredningen
om Karlsborgsverkens utbyggnad,
så att förslag härom kan föreläggas
innevarande års riksdag.

Som svar härpå får jag meddela, att
den inom Aktiebolaget Statens skogsindustrier
pågående utredningen om
Karlsborgsverkens utbyggnad bedrivs så
skyndsamt som möjligt. För att inte försitta
någon tid har utredningen bedrivits
parallellt med den pågående och
nu snart avslutade utredningen om förhållandet
mellan domänverket och ASSI.
Resultaten av denna utredning kommer
självfallet också att bli av betydelse för
bedömningen av frågan om Karlsborgsverkens
utbyggnad. Det är av dessa
skäl i dag ej möjligt ange vid vilken
tidpunkt resultatet av utredningen om
Karlsborgsverkens utbyggnad kan före -

läggas riksdagen eller bringas till dess
kännedom.

Vidare anförde

Herr HOLMBERG (k):

Herr talman! Jag ber att få tacka handelsministern
för att han svarat mycket
snabbt på min fråga.

Jag kan emellertid inte hålla med
handelsministern om att det innebär
någon tidsvinst att frågan om karlsborgsindustriens
utbyggnad nu har
kopplats samman även med utredningen
om förhållandet mella ASSI och
domänverket. Tvärtom förefaller det
troligt att den anordningen leder till
ytterligare dröjsmål. Statsrådet säger ju
också i svaret att detta är ett av skälen
till att han inte kan ange någon tidpunkt
för ett eventuellt förslag om utbyggnaden
i Karlsborg.

Frågan om samordningen av domänverkets
och ASSI:s verksamhet är naturligtvis
mycket viktig. Den grupp jag
tillhör har också vid ett par tillfällen
tagit upp frågan och föreslagit en sådan
samordning, närmast i anslutning till
frågan om samordning av statens näringspolitiska
verksamhet över huvud
taget. Men jag kan inte se att det finns
någon anledning att göra industriutbyggnaden
i Karlsborg beroende av de
framtida företagsformerna för domänverket
och ASSI eller att avvakta resultatet
av den utredningen, innan man bestämmer
sig för hur det skall bli med
utbyggnaden.

Utredningen om ASSI och domänverket
var redan i verksamhet — den
hade pågått i åtminstone tre månader
— när riksdagen 1962 anvisade pengar
för ASSI:s nybygge i Piteå. Det var

Nr 3

Tisdagen den 21 januari 1964

Interpellation ang. förflyttning av penninglotteriet från Stockholm till Gävle

självklart att ingen kom på idén att man
skulle avvakta någon utredning för den
utbyggnad som då företogs i Piteå, och
det finns enligt min mening lika liten
anledning att avvakta i fråga om karlsborgsföretaget.
En utbyggnad kan ske
oberoende av om förvaltningen av statens
skogsinnehav och dess träindustriella
verksamhet skall samordnas i
ett företag eller inte.

Vid samma tillfälle föreslog också den
kommunistiska gruppen att medel skulle
anvisas för att påbörja utbyggnaden
även i Karlsborg. Inte heller med anledning
av denna motion sades det ett
ord om att man måste avvakta en utredning
som hade helt andra uppgifter.
Tvärtom gick riksdagsbeslutet i denna
fråga ut på att bolaget omedelbart skulle
vidtaga alla förberedelser för utbyggnaden,
så att denna skulle kunna
genomföras utan dröjsmål när personella
och ekonomiska resurser gjorde
det möjligt att sätta i gång byggnadsarbetet.

Det viktigaste för bedömningen av utbyggnaden
av den statliga träindustrien
i Norrbotten är självfallet hur det förhåller
sig med skogstillgångarna i detta
län. När frågan om Karlsborgsverkens
utbyggnad behandlades i fjol med anledning
av en kommunistisk motion,
hade redan tre statliga utredningar konstaterat
att virkesfångst i tillräcklig
mängd kan ordnas för att förse en björkmassefabrik
med råvara. I fjol anfördes
emellertid som skäl till ytterligare
dröjsmål att den utredning, som 1962
års riksdag beställde att genomföras
omedelbart, ännu inte hade verkställts.
Då förekom fortfarande inte ett ord om
att ytterligare en utredning skulle inblandas.
Men i vårt fall är nu detta tydligen
en väsentlig anledning till att riksdagen
ännu inte kan få något besked.

Jag beklagar att det blivit så, eftersom
det förekommer en stor arbetslöshet i
Norrbotten. Framför allt bland skogsarbetarna
har man väntat sig mycket
av de möjligheter till nya arbetstillfäl -

len som utbyggnaden av karlsborgsindustrien
skulle ha fört med sig.

Härmed var överläggningen slutad.

§ 4

Föredrogs och hänvisades till behandling
av lagutskott Kungl. Maj :ts å bordet
vilande proposition nr 4, med förslag
till lag om kommunal beredskap m. m.

§ 5

Föredrogs var för sig följande å bordet
vilande motioner; och hänvisades
därvid

till konstitutionsutskottet motionen
nr 62;

till statsutskottet motionerna nr 63—

68;

till bevillningsutskottet motionen
nr 69;

till behandling av lagutskott motionerna
nr 70—72; och

till allmänna beredningsutskottet motionen
nr 73.

§ 6

Föredrogs den av herr Svenungsson
vid kammarens nästföregående sammanträde
gjorda, men då bordlagda anhållan
att få framställa interpellation
till herr statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
angående
maximigränser för motorbuller.

Kammaren biföll denna anhållan.

§ 7

Interpellation ang. förflyttning av penninglotteriet
från Stockholm till Gävle

Ordet lämnades på begäran till

Herr WESTBERG (fp), som yttrade:

Herr talman! Den med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande år 1957 tillsatta
utredningen angående lokaliseringen av
statliga ämbetsverk och annan statlig
verksamhet till orter utanför stock -

Tisdagen de» 21 januari 1964

Nr 3

Interpellation ang. förflyttning av penninglotteriet från Stockholm till Gävle

holmsområdet föreslog i ett år 1959 avgivet
betänkande att Svenska Penninglotteriet
Aktiebolag skulle flyttas till
Gävle.

Bolaget har enligt utredningens mening
ett mycket avgränsat arbetsområde.
Något omfattande samarbete med andra
statliga företag eller ämbetsverk förekommer
inte, om man bortser från att
beställningstryck för närvarande utföres
av riksbankens sedeltryckeri. Å andra
sidan föreligger knappast några svårigheter
eller olägenheter att transportera
lotterisedelstrycket från Tumba till
Gävle. Post-, bank- och tryckeriservice
i övrigt kan utan olägenheter ombesörjas
i Gävle.

Förflyttningen tillstyrktes av flertalet
av de remissinstanser som yttrade sig i
ärendet, bl. a. av statskontoret, arbetsmarknadsstyrelsen
och länsstyrelsen i
Gävleborgs län.

I propositionen nr 120 år 1960 uttalade
sig Kungl. Maj :t i ärendet och
framhöll bl. a. följande:

»Ur de synpunkter jag nu anfört torde
några större olägenheter inte kunna
påvisas vid en utflyttning av bolaget
om man tar hänsyn till de behov i fråga
om post-, bank- och tryckservice som
redovisats.---I fråga om tryck ningen

håller jag för troligt, att denna
vid eu omlokalisering till en början
måste kvarligga hos riksdagens sedeltryckeri.
Några avgörande svårigheter
att transportera lottsedlarna till ort
utanför Stockholm synes enligt min mening
inte föreligga. — — — Såsom utredningen
antytt är det inte otänkbart,
att en lokalisering till samma ort av
Penninglotteriet och sedeltryckeriet kan
visa sig ändamålsenlig. Emellertid anser
jag — — — att den nu aktuella frågan
kan bedömas oberoende av sedeltryckeriets
förläggning.

Vad gäller bolagets personalproblem
vill jag erinra om att utredningen räknat
med viss »inkörningstid» på ny ort
och någon personalavgång i samband

med flyttningen. Inte heller dessa svårigheter
torde vara av sådan natur, att
de i och för sig utgör hinder för en utflyttning.
Arbetsmarknadsstyrelsen har
bedömt rekryteringsmöjligheterna i
exempelvis Gävle som goda, och i likhet
med utredningen håller jag inte för
otroligt, att förutsättningarna att där behålla
personalen på längre sikt kan bli
bättre än i Stockholm. Gävle bör därför
prövas som ett huvudalternativ, när det
gäller valet av ny lokaliseringsort.»

Departementschefen ansåg, trots dessa
klara uttalanden, att fortsatta undersökningar
borde företagas. Statsutskottet
och riksdagen följde departementschefens
förslag på denna punkt.

Frågan har sedermera på våren 1963
varit föremål för interpellationsdebatt
i riksdagen. I debatten anförde handelsministern,
att frågan om penninglotteriets
förflyttning torde bli föremål för
ytterligare överväganden.

Lokaliseringsutredningen rörande
statlig verksamhet framlade under år
1959 förslag om utflyttning av 11 statliga
verksamhetsgrenar, inklusive Penninglotteriet,
från stockholmsområdet.
Åtta av de 11 verksamhetsgrenarna har
redan verkställt eller planerar att inom
kort verkställa utflyttning till nya orter.
Det kan som exempel nämnas, att
försvarets fabriksstyrelse flyttat till Eskilstuna
och att AB Tipstjänst planerar
utflyttning till Märsta. Endast tre av de
11 verksamhetsgrenarna har inte blivit
föremål för beslut om utflyttning.

Enligt min mening finns god anledning
att nu besluta om utflyttning av
Penninglotteriet till Gävle. De lokaliseringspolitiska
skäl, som gjorde att utredningen
förordade Gävle som ny förläggningsort,
får alltjämt anses ha betydande
styrka. Det utredningsarbete,
som har skett sedan förslaget framlades,
kan inte bedömas ha försvagat de tidigare
skälen för utflyttning av verksamheten
till Gävle.

Med stöd av den anförda motiveringen
hemställer jag om kammarens till -

Nr 3

Tisdagen den 21 januari 1964

Interpellation ang. planerade åtgärder

dets behov av byggnadsarbetare

stånd att till statsrådet och chefen för
handelsdepartementet ställa följande
fråga:

Vill herr statsrådet medverka till att
förslag snarast framlägges om utflyttning
av Svenska Penninglotteriet Aktiebolag
från Stockholm till Gävle?

Denna anhållan bordlädes.

§ 8

Interpellation ang. planerade åtgärder

för tillgodoseende av storstockholmsområdets
behov av byggnadsarbetare

Ordet lämnades på begäran till

Herr VIGELSBO (ep), soan yttrade:

Herr talman! Behovet av byggnadsarbetskraft
i Storstockholm synes vara
mycket stort. Det gäller att tillfredsställa
behovet av bostäder till de människor
som i allt större omfattning söker
sig till denna region. Den stora frågan
är nu var denna arbetskraft skall uppbringas.

Som det framgått av vissa pressuppgifter
synes nu emellertid planer föreligga
att söka animera arbetskraft från
andra delar av landet att ta anställning
i Stockholm. I och med detta synes en
mycket delikat uppgift ha blivit lagd i
arbetsmarknadsmyndigheternas händer.
Det är uppenbart att man med erbjudande
av olika ekonomiska och sociala
förmåner kan dirigera arbetskraften på
sätt som tänkts. Men hur kommer detta
att ställa sig för andra orter, där bristen
på arbetskraft är minst lika stor
som i Stockholm? Med erbjudande av
tillräckligt stora förmåner, kanske
t. o. m. utöver vad som är avtalsmässigt
fastställt, skulle Stockholm kunna, på
bekostnad av andra orters lika legitima
behov, suga till sig arbetskraft i sådan
omfattning att byggnadsverksamheten
på andra håll i landet helt eller
delvis lamslås.

Det bör i detta sammanhang kunna
erinras om att byggnadsfirmorna vid

för tillgodoseende av storstockholmsområ avgivande

av byggnadsanbud på så gott
som alla orter ute i landet där man åtar
sig sådant, av brist på arbetskraft redan
nu kräver stora garantibelopp för
betalande av reseersättningar och dagtraktamenten.
Dessa krav framförs givetvis
med anledning av vetskapen om
en allmänt rådande brist på byggnadsarbetskraft.
Således kan som exempel
anföras att man vid avgivande av ett
numera antaget anbud för uppförande
av en lasarettsetapp i en av MellanSveriges
största städer kalkylerat med
600 000 kronor till resor och dagtraktamenten.
Anbudssumman uppgick i
nämnda fall till drygt 24 milj. kronor.
Med de resurser och möjligheter Storstockholm
har att dra till sig folk torde
de svårigheter av både manuell och ekonomisk
art, som uppstår för andra delar
av landet, komma att bli synnerligen
omfattande.

Landstingens och kommunernas byggnadsprogram
är ganska omfattande landet
över. Dessa byggnadsbehov representeras
framför allt av sjukvården och undervisningsväsendet.
Dessutom kan det
inte heller förbises att även på andra
orter än Stockholm bostadsbyggandet
och saneringen av äldre bostadsbebyggelse
kräver en mycket stor insats av
både arbetskraft och material. Under
förutsättning att tillgängliga uppgifter
är riktiga och att genomgående brist
på arbetskraft inom byggnadsområdet
föreligger inom hela landet måste en
sådan åtgärd, som nu ifrågasatts, att med
olika medel dirigera arbetskraft från
landet till Stockholm, komma att helt
spoliera andra bygders skriande behov
av anläggningsprogram. Sjukvårdens
tidsenliga ordnande och bostadssaneringens
rationella fortskridande är angelägenheter
som inte angår endast
stockholmsregionen utan bör ses i hela
sitt landsomfattande sammanhang.

Med hänvisning till ovan anförda motivering
ber jag att få med kammarens
medgivande till statsrådet och chefen

Tisdagen den 21 januari 1964

Nr 3

Interpellation ang. kostnadsutvecklingen inom byggnadsindustrien

för inrikesdepartementet framställa följande
frågor:

Anser herr statsrådet stockholmsregionens
byggnadsbehov i förhållande till
det som föreligger i landet i övrigt vara
av sådan storleksordning och angelägenhetsgrad,
att denna region bör medges
speciella fullmakter för att på andra
landsdelars bekostnad tillförsäkra sig
erforderlig och tillgänglig arbetskraft,
samt

om så är fallet, vad ämnar herr statsrådet
göra för att även andra bygders
legitima och nödvändiga behov av arbetskraft
skall kunna tillgodoses?

Denna anhållan bordlädes.

§ 9

Interpellation ang. kostnadsutvecklingen
inom byggnadsindustrien

Ordet lämnades på begäran till

Herr ERIKSSON i Bäckmora (ep),
som yttrade:

Herr talman! Den ständiga stegringen
av byggnadskostnaderna är en fråga,
som i allt högre grad oroar såväl den
enskilde som de samhällsorgan, som har
att sörja för bostäder, skolor, sjukvårdsinrättningar
m. fl.

Uppmärksamheten har i detta sammanhang
riktats mot förekomsten av
tomtjobberi och höga tomtpriser, vilket
sannolikt har en dryg anpart i kostnadsutvecklingen.
Men byggnadsindustrien
torde ha åtskilliga fler faktorer som påverkar
den oroande kostnadsutvecklingen.
En sådan kostnadsfaktor som
alltmer börjar uppmärksammas är de
höga arkitekt- och konsulttaxorna. I ett
auktoritativt fackföreningsorgan har det
förhållandet helt nyligen påtalats med
bl. a. följande mening: — —• — »att
konsulterna kan glädja sig åt ett angenämt
drivhusklimat, i vilket de fastställer
sina taxor och debiteringar utan
någon som helst kontroll. Man tillämpar
en bruttoprislista som inte ens pris- och

kartellnämnden hittills brytt sig om att
titta på — — —». Hur därmed förhåller
sig får stå för det citerade tidningsorganet,
men ett faktum är, att t. ex.
kommuner och landsting i sin omfattande
byggnadsverksamhet får satsa åtskilliga
hundratusental kronor i konstruktionsritningar
och andra handlingar som
arkitekter och konsultfirmor tillhandahåller.
Varje uppdrag behandlas av dessa
som helt »nytt arbete» även om det i
vissa fall — helt eller delvis — skulle
gå att använda ritningskopior av redan
uppförda likartade byggnader. Inom
denna kostnadsfaktor borde det därför
finnas möjligheter till betydande besparingar,
vilket även skulle få en
gynnsam återverkan på de höga hyreskostnaderna.
Det är redan vid ritbrädet
som byggnadskostnaderna skall angripas.
Detta antagande styrkes bl. a.
av ett uttalande i tidningspressen av en
ledande man bland byggarbetsgivarna,
där denne nämnt ett visst kontorshus
där konsultarvodena kostade lika mycket
som lönerna till de byggnadsarbetare
som uppförde huset. Om detta är
den tendens vi har att räkna med, så
är utvecklingen i denna kostnadsdel av
byggandet synnerligen oroande, och
här måste allmänheten få klarlagt vad
som i dessa sammanhang är kostnadsmässigt
motiverat eller ej.

Med det allmänintresse som frågan
om kostnadsutvecklingen inom byggnadsindustrien
har och mot bakgrunden
av vad som ovan framhållits, torde
det vara påkallat med en allsidig utredning
rörande byggnadskostnadernas
stegring och påverkan av de kostnadsfaktorer
som av mig i interpellationen
berörts, liksom möjligheten att åstadkomma
ett allmänt förbilligande av dessa
kostnader.

Med åberopande av vad som ovan
anförts anhåller jag om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen
för inrikesdepartementet få ställa följande
frågor:

1) Anser statsrådet att kostnadsut -

Nr 3

Tisdagen den 21 januari 1964

Interpellation ang. åtgärder till förebyggande av trafikolyckor vid obevakade järn
vägsövergångar

vecklingen inom byggnadsindustrien är
tillfredsställande ?

2) Om så ej är fallet, avser statsrådet
att låta utreda frågan liksom skäligheten
i de kostnadsfaktorer som närmare berörts
i interpellationen?

Denna anhållan bordlädes.

§ 10

Interpellation ang. åtgärder till förebyggande
av trafikolyckor vid obevakade
järnvägsövergångar

Ordet lämnades på begäran till

Herr ENSKOG (fp), som yttrade:

Herr talman! Varje år inträffar ett
stort antal trafikolyckor vid obevakade
korsningar mellan järnväg och landsväg.
Oftast är dessa olyckor beroende på
den s. k. mänskliga faktorn. För att ingen
olycka skall inträffa måste trafikanten
på landsvägen alltid iakttaga största
försiktighet. Det är denne som kan
undvika olyckshändelser. Föraren av ett
tåg eller en rälsbuss kan i regel inte
hinna bromsa in sitt oerhört tunga tågsätt
innan en olycka har hänt.

Om bilföraren har god sikt åt båda
hållen vid järnvägskorsningen behöver
det inte hända några olyckor. För att
det skall vara god sikt fordras att man
ser många hundra meter åt vardera hållet.
Vissa snälltåg, t. ex. Göteborgaren
som går de 312 kilometerna mellan
Stockholm och Skövde på 170 minuter,
har på denna sträcka en medelfart av
110 km/tim. och en toppfart som är betydligt
högre. Vid en fart av 120 km/tim.
rör sig tåget med en hastighet av 331å
meter per sekund. Vill en bilförare ha
30 sekunder på sig för att från stillastående
helt ha passerat spåret måste
han se tåget på minst 1 kilometers avstånd.
Vid hälften så hög hastighet,
d. v. s. 60 km/tim., behövs 500 meters
sikt.

Det finns många korsningar speciellt

mellan enskilda vägar och järnvägar där
sikten är skymd så att man ej kan se ett
framrusande tåg förrän detta är mycket
nära. Har bilföraren inte genom att lyssna
fått klart för sig att ett tåg nalkas —
detta kan vara mycket svårt t. ex. i snöyra
— är det endast tur som förhindrar
en olycka. I sådana fall måste antingen
skyddsanordningar uppsättas eller också
måste trafiken på järnvägen framföras
med nedsatt hastighet.

På en vägsträcka där en väg går parallellt
med en järnväg och där en anslutande
väg korsar järnvägen kan det
under mörker vara mycket svårt att avgöra
om ett annalkande fordon rör sig
på järnvägen eller landsvägen. Ett lok
har oftast tre lyktor fram men vid avbländning
släckes den översta och de
båda nedre bländas av precis som på en
bil. Detta torde vara en av anledningarna
till att bilförare inte uppmärksammar
annalkande tåg trots att sikten
kan vara mycket god. Ett flertal sådana
olyckor har inträffat. För att undvika
dylika händelser skulle man kunna ordna
så att fordon på järnvägen alltid hade
tre lyktor fram. Den översta lyktan
skulle vid avbländning lysa relativt
svagt men dock vara synlig på långt
håll och de båda nedre bländas av på
vanligt sätt. Detta skulle alltså gälla såväl
lok som rälsbussar.

Under hänvisning till den här anförda
motiveringen anhåller jag om kammarens
tillstånd att till statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande frågor:

1. Vill herr statsrådet medverka till
att i avvaktan på permanenta skyddsanordningar
(bommar eller ljussignaler)
stoppskyltar uppsättes vid alla obevakade
korsningar mellan väg och järnväg? 2.

Vill herr statsrådet låta företaga
en översyn av tillåtna tåghastigheter
vid de obevakade järnvägsövergångar,
där, med hänsyn tagen till tågens hastighet,
den fria siktsträckan från kors -

Tisdagen den 21 januari 1964 Nr 3

Interpellation ang. åtgärder för ökad användning av reflexanordningar vid färd i
mörker

ningen är för kort, och införa lämplig
hastighetsbegränsning för tågen?

3. Vill herr statsrådet medverka till
att såväl lok som rälsbussar förses med
tre lyktor framåt och att den översta
lyktan vid avbländning skall lysa med
nedsatt styrka?

Denna anhållan bordlädes.

§ 11

Interpellation ang. åtgärder för ökad användning
av reflexanordningar vid färd
i mörker

Ordet lämnades på begäran till

Fru THUNVALL (s), som yttrade:

Herr talman! Trots all propaganda
för trafiksäkerhet med bl. a. NTF:s
uppmaningar i radio, TV och tidningspress,
att allmänheten bör bära reflexer
vid färd i mörker, tycks allvaret med
denna kampanj ej ha trängt in i det
allmänna medvetandet, så som nödvändigt
är. En bilfärd på mörka vägar är
tillräcklig för att ge exempel på den
saken. De tusentals mörkerolyckorna
under fjolåret utgör även skrämmande
bevis. En lag om obligatoriskt bärande
av reflexer tycks vara svår att genomföra,
men ytterligare och kraftigare åtgärder
än hittills måste ändå genomföras
snarast till skydd för bilister och
för fotgängare i alla åldrar. Utdelande
av reflexmaterial till alla medborgare
exempelvis via sjukkassorna kanske kunde
ge mera eftertryck åt uppmaningen
att alltid bära reflexer vid färd i mörker.
Ingen kan tvingas att bära reflexer
utan lagparagrafer, men kravet att bära
dem kan skärpas på detta sätt.

Ännu återstår några månader av denna
mörkersäsong, och därmed finns tyvärr
också risk för ytterligare onödiga
mörkerolyckor. Snabba åtgärder är därför
av nöden för att få denna olyckskurva
att hastigt falla.

Med hänvisning till ovanstående motivering
till min interpellation ber jag

att till statsrådet och chefen för kommunikationsdepartementet
få ställa följande
fråga:

Är statsrådet beredd att snabbt effektivisera
åtgärderna och kampanjen
för reflexer med verkan redan under
återstoden av innevarande mörkersäsong? Denna

anhållan bordlädes.

§ 12

Tillkännagavs, att följande Kungl.
Maj:ts propositioner överlämnats till
kammaren:

nr 27, med förslag till lag angående
ändring i lagen den 16 juni 1961 (nr
390) om statsmonopol på tillverkning av
tobaksvaror, m. m.,

nr 28, angående uppförande av en för
Svenska turisttrafikförbundet m. fl. institutioner
gemensam administrationsbyggnad
(Sverigehuset) på Blanchetomten
i Stockholm,

nr 29, med förslag till lag med vissa
bestämmelser om val till riksdagens
andra kammare för perioden 1965—
1968,

nr 30, angående frågor om befrielse
från ersättningsskyldighet till kronan,
nr 31, angående försvarsgrensstabernas
organisation m. m., och

nr 32, angående överlåtelse av kronan
tillhörig mark m. m.

Dessa propositioner bordlädes.

§ 13

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 74, av herr Björkman, angående utlandssvenskars
upptagande i röstlängd,
nr 75, av herr Nyberg m. fl., angående
kvinnlig tronföljd,

nr 76, av herr Hedlund m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om
anslag till Avsättning till fonden för
idrottens främjande,

Nr 3

Tisdagen den 21 januari 1964

nr 77, av herr Lindahl m. fl., om anslag
till sverigeresor för svenskamerikaner,

nr 78, av herr Lundberg, om avslag å
Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till kostnader för regalskeppet Wasa,
nr 79, av herrar Löfroth och Johansson
i öckerö, om inställande av repetitionsövningarna
under budgetåret
1964/65,

nr 80, av herr Ohlin m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning om anslag
till Avsättning till fonden för idrottens
främjande,

nr 81, av fru Ryding och herr Hermansson,
om anslag för balsamering och
hemtransport av utomlands avlidna
svenska medborgare,

nr 82, av herr Hedin m. fl., i anledning
av Kungl Maj:ts framställning om anslag
till Bidrag till ungdomens fritidsverksamhet,
m. m.,

nr 83, av herr Lassinantti m. fl., om
förhöjt statsbidrag till avlöningar inom
landsantikvarieorganisationen,

nr 84, av herr Nordgren m. fl., om
utnyttjande av militära m. fl. verkstäder
för civil vrkesskoleutbildning,
nr 85, av herrar Westberg och Källstad,
i anledning av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Utbildning av
ungdomsledare,

nr 86, av fru Nettelbrandt och herr
Keijer, om sänkning av delningstalet
beträffande slöjdgrupper,

nr 87, av herr Wiklnnd m. fl., om ersättning
för vissa kostnader för morgonsamling
i skolorna,

nr 88, av herr Berglund m. fl., om åtgärder
mot rökning i arbetslokaler,
m. m.,

nr 89, av fru Hörnlund m. fl., om ökade
anslag för karolinska sjukhusets giftinformationscentral,

nr 90, av lierr Larsson i Luttra ni. fl.,
om ökad ersättning till övervakare av
villkorligt dömda m. fl.,

nr 91, av herr Löfroth, om anslag för
en antitobakskampanj,

nr 92, av herr Nilsson i Göingegården
in. fl., om användande av markpris, fast -

ställt av expropriationsdomstol, som underlag
för statlig bostadsbelåning,
nr 93, av fru Ryding och herr Nilsson
i Gävle, angående familjebostadsbidragen,

nr 94, av herr Westberg m. fl., om anslag
för ökad upplysningsverksamhet
rörande tobakens skadeverkningar
bland ungdom, m. m.,

nr 95, av herr Persson i Heden m. fl.,
om åtgärder för upprustning av enskilda
vägar,

nr 96, av herrar Börjesson i Falköping
och Elmwall, angående straffpåföljden
vid vårdslös deklaration,

nr 97, av herr Darlin m. fl., om reformering
av förmögenhetsbeskattningen,
nr 98, av herr Källenius m. fl., om avdrag
vid beskattningen för avsättning
för framtida reparation av fastighet,
nr 99, av herr Magnusson i Borås
m. fl., om rätt till avdrag vid beskattningen
för avsättning inom familjebolag
till pension,

nr 100, av herr Nilsson i Svalöv m. fl.,
om avdrag vid beskattningen för avsättning
till brand- och stormskadefond
vid skogsbruk, m. m.,

nr 101, av herr Nordgren m. fl., angående
förvärvsavdraget för gift kvinna,
nr 102, av herr Regnéll, angående avdragsrätt
vid beskattningen för kostnader
vid aktiebolagsbildning m. m.,
nr 103, av herrar Wahrendorff och
Dahlgren, om rätt till avdrag vid beskattningen
för nyanläggning genom
skogsplantering,

nr 104, av herr Källstad, angående vigselrätten
för vigselförrättare vid kyrklig
vigsel,

nr 105, av fröken Wetterström m. fl.,
angående kortvarigt frihetsberövande
inom kriminalvården,

nr 106, av herrar Antonsson och
Wahrendorff, om höjning av inkomstgränsen
för arbetsgivaravgift inom ATP,
nr 107, av herr Haglund m. fl., om
lagstadgad skyldighet för politisk organisation
att offentligt redovisa sin finansiering,

nr 108, av herrar Magnusson i Borås

Onsdagen den 22 januari 19G4 fm.

Nr 3

och Eliasson I Moholm, angående procentsatsen
för uttag av ATP-avgift,
nr 109, av fru Nettelbrandt m. fl. i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition
nr 14, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1903 vid dess fyrtiosjunde sammanträde
fattade beslut,

nr 110, av fru Ryding m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts proposition nr
14, med anhållan om riksdagens yttrande
angående vissa av Internationella
arbetsorganisationens allmänna konferens
år 1963 vid dess fyrtiosjunde sammanträde
fattade beslut,

nr 111, av fru Ryding m. fl., om införande
i arbetarskyddslagen av bestämmelser
om minimitemperatur för arbetslokal,

nr 112, av herr Spångberg, angående
behandlingen av samvetsömma värnpliktiga,

nr 113, av herrar Börjesson i Falköping
och Wahrendorff, angående byggnadsstadgans
bestämmelser om avstånd
mellan byggnad och tomtgräns, m. m.,
nr 114, av herrar Hermansson och
Holmberg, om sänkning av bokpriserna,

nr 115, av fröken Karlsson m. fl., angående
skadeverkningar av kemiska
växtskyddsmedel,

nr 116, av herr Löfroth, om utvidgning
av statens järnvägars rabatter för folkpensionärer,
samt

nr 117, av herr Nordgren m. fl., angående
ersättning till arbetsgivare för fullgörande
av uppbördsskyldighet.

Dessa motioner bordlädes.

§ 14

Meddelande om enkel fråga

Meddelades, att herr talmannen tillställts
en enkel fråga av herr Nordstrandh
till hans excellens herr statsministern
angående kyrkoärendenas
handläggning inom regeringen.

§ 15

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.13.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 januari

Kl. 10.00

§ 1

Justerades protokollet för den 16 innevarande
januari.

§ 2

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m.

Föredrogs för remiss till utskott i ett
sammanhang Kungl. Maj:ts på kammarens
bord vilande propositioner nr 1,
angående statsverkets tillstånd och be -

hov under budgetåret 1964/65, och nr 2,
angående utgifter å tilläggsstat II till
riksstaten för budgetåret 1963/64.

Därvid anförde:

Herr OHLIN (fp):

Herr talman! År 1963 bragte en liten
ljusning på den internationella politiska
fronten, överenskommelsen om
inställande av flertalet slag av atomvapenprov
visade att överenskommelser
som begränsar rustningarna dock inte

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1961 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

är helt uteslutna. Det är klart att förhoppningarna
för år 1964 innefattar
tanken på fortsatta framsteg, som inte
bara gäller proven på kärnvapenteknikens
område, utan påbörjande av en
internationell successiv reduktion av
rustningarna på alla områden. Men något
mer än små framsteg i denna riktning
kan man säkerligen inte i år förvänta
— om ens detta.

För Sveriges del kommer den ryske
premiärministern Chrusjtjovs besök i
sommar att innebära en uppmärksammad
politisk händelse. Vi i folkpartiet
har redan tidigt klargjort att vi intar
en skeptisk hållning till s. k. good-willbesök
från länder med allt annat än
demokratiska styrelsesystem. Sådana
besök blir i själva verket starkt propagandabetonade
efter vad erfarenheten
utvisar. Men nu när Sveriges regering
bar inbjudit den ryske premiärministern
till ett besök så blir han naturligtvis
landets gäst och bör behandlas som
sådan. Å andra sidan kan tanken på
det kommande besöket inte få oss att
glömma att det finns drag i den ryska
politiken vad behandlingen av angränsande
stater beträffar, som fortfarande
för oss framstår som stridande mot folkens
självbestämmanderätt. Den sovjetryska
inställningen till satellitstaterna,
de baltiska staterna och Tysklands delning
har inte undergått någon radikal
förändring och står i klar strid mot
Förenta Nationernas principer.

Naturligtvis kan det invändas att den
sovjetryska politiken under senare år
både inåt och utåt visat modifikationer
i eu riktning som ur demokratisk synvinkel
framstår som någon förbättring.
Man kan också göra gällande att det
finns säkerhetsproblem även för öststaterna
likaväl som för andra och att
dessa problem inte bör tappas ur sikte
när man bedömer den internationella
politiken. Naturligtvis ligger det mycket
sanning däri. Nationer som upplevt
tyska angrepp under två världskrig och
den aggressiva västerländska politiken

efter första världskriget bar givetvis
en känsla av att deras trygghet kan hotas.
Det behöver alltså inte vara endast
aggressivitet och lust att utbreda det
kommunistiska herraväldet som betingar
en mot folkens självbestämmanderätt
stridande yttre politik.

Kvar står dock att en sådan politik
inte kan betraktas som en naturlig
grundval för framtiden. I det Europa
med starkt reducerade och kontrollerade
rustningar som vi hoppas skall
växa fram under de närmaste årtiondena
bör trygghet för varje nation
kunna uppnås utan hot om ockupation
eller åtgärder som innebär att man berövar
ett antal nationer deras rätt att
själva välja sin styrelseform och bestämma
över sina livsvillkor. Låt oss
därför hoppas att så småningom —
även om det kan dröja ganska många
år till dess —- förutsättningar kommer
att finnas för en fredlig omläggning av
de internationella politiska förhållandena
i Europa.

När man talar om en europeisk utopi
är det inte bara en utvidgning av samarbetet
inom vår världsdels västliga
områden eller överenskommelse om
rustningsbegränsning som man har i
tankarna utan lika mycket en utveckling
som ger alla Europas nationer samma
möjligheter till frihet.

Jag hoppas, att vi ganska snart kan
ordna en särskild debatt om den handelspolitiska
problematiken inför vårens
båda stora internationella konferenser.
Den första redan i mars sammanträdande
FN-konferensen som i hög
grad skall behandla u-ländernas utrikeshandelsproblem
har av regeringen
under fjolåret ägnats föga uppmärksamhet,
om man får döma av det faktum att
konferensproblem över liuvud inte närmare
berörts i utrikesutskott, utrikesnämnd
eller andra överläggningar med
oppositionen. Jag tror att regeringen
bär begår ett misstag, om man inte
mycket noga förbereder Sveriges deltagande.
Det är inte nödvändigt för

Onsdagen den 22 januari 1961 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

herr Lange att vänta på initiativ från
mr Heath. Det är ett betydande svenskt
intresse att den internationella handelspolitiska
metodiken inte urartar och
för råvarornas del rör sig i en med
GATT-politiken svårförenlig riktning.
Det är likaså väsentligt att internationell
förståelse kan skapas för den betydande
utvidgning av stödet till u-länderna,
som parallella aktioner från ett
stort antal industriländer kan åstadkomma.
över huvud krävs det en aktiv
svensk insats, som bl. a. i fråga om metodproblemens
lösning kan få stor betydelse,
till gagn främst för u-länderna
men också till fromma för världshandelns
utveckling och det allmänna ekonomiska
framåtskridandet.

Låt mig tillfoga att de länder som är
i stånd att ge betydande och långvariga
krediter till andra länder troligen kan
utöva ett mycket stort inflytande. Mina
förhoppningar att en olycklig förening
av u-landsnationalism och kommunistiska
utrikeshandelsmonopolmetoder
inte skall sätta sin prägel på utvecklingen
grundar jag på det faktum, att
det ett eller annat år framåt främst är
västerländska industristater med sympati
för en liberal handelspolitik, som
har förmåga att ge betydande krediter.

Sverige tillhör tyvärr inte dessa länder.
Vår valutareserv rår inte med betydande
påfrestningar. Men i vår egen
utrikeshandel och vid utformningen av
u-Iandsstödet borde de långfristiga krediterna
med statsstöd -— gällande en
längre period än hittills vanligt — kunna
spela en ökad roll till gagn för bägge
parter. Låt oss inte hålla för vattentäta
skott mellan å ena sidan statligt
risktagande för krediter, som möjliggör
viktiga svenska exportleveranser till
u-länderna, och å andra sidan statliga
kapitalgåvor till samma land. Det första
kan vara en större hjälp än det
andra — och dessutom bättre ur svensk
synvinkel.

Under många år har regeringspartiet
hävdat att författningsreformerna — i

den mån de har väsentlig betydelse —
bör tas i ett sammanhang. Man bör vara
klar över vad man vill göra över hela
linjen, innan reformen beslutas. Statsminister
Erlanders tanke att man nu
plötsligt skulle radikalt reformera första
kammaren, bryta ut den reformen ur
sammanhanget, var därför en överraskande
kovändning. Det skulle enligt
hans mening ske just när en övergång
till enkammarsystem, d. v. s. populärt
uttryckt första kammarens avskaffande,
aktualiserats. Uppenbart är att den
Erlanderska propån inte har någon mening
alls, ifall den stora författningsreformen
kan genomföras 1966 och
1976. I så fall blir det aldrig tal om
nyval av kammaren år 1967. Skulle
den stora reformen slutgiltigt göras
först 1969, kan det bil tal om en förnyelse
av första kammaren 1967. Men
den kan då ske mycket enkelt utan
grundlagsändring.

Vartill skulle då denna Erlanderska
reform tjäna? Ja, den kan få mening
om regeringspartiet leker med tanken
att bevara tvåkammarsystemet långt in
på 1970-talet eller än längre. Den kan
då också underlätta argumenteringen
för ett uppskov med en större reform.
En av de kritiserade svagheterna, den
s. k. eftersläpningen, har ju i så fall till
en del avlägsnats, kan man säga.

Men herr Erlander låtsas att hans
förslag tvärtom skulle påskynda den
stora reformen. I en tid då regeringen
ständigt hänvisar till bristen på experter
skulle det vara bra att experterna
togs ifrån arbetet på den stora reformen
och sattes in på ett provisorium
— en grundlagsändring för tre eller
fyra år. Det kan herr Erlander inte
mena på allvar. Det är ett orimligt påstående.

Nej, förslaget framstår som en mycket
klar uppskovsmanöver. Dess uppgift
och verkan bleve att underlätta regeringens
försvar, om man skulle vilja
uppskjuta den stora grundlagsreformen.

Tillåt mig för övrigt att påpeka ett

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

egendomligt sammanträffande. Så länge
socialdemokratien gagnades av eftersläpningen
i fråga om första kammarens
sammansättning ville man alls
inte medge att något borde göras för
att få slut på den. Men så inträffar det
att regeringspartiets framgång vid senaste
landstingsval medför att eftersläpningen
blir till nackdel för socialdemokratien.
Regeringspartiet skulle i
dag ha fler mandat i första kammaren
än det har, om det inte fanns någon
eftersläpning men övriga faktorer som
ger en socialdemokratisk överrepresentation
bestod. Då vaknar plötsligt den
socialdemokratiska förståelsen för att
eftersläpningen bör avskaffas. Detta
är väl blott en slump, ett tillfälligt sammanträffande!
Inte sant, herr finansminister?
Eller är det ett nytt bevis på
en partiegoistisk syn på grundlagsreformen?
Chefen för General Motors
förklarade för några år sedan, när man
påpekade att det kunde finnas intressemotsättningar
mellan hans ställning
som chef för General Motors och som
medlem av Förenta staternas regering,
att »det som är bra för General Motors
är bra för Förenta staterna». Det verkar
som om man på Ert håll, herr finansminister,
menar att den konstitutionella
reform som är bra för herr Erlander
och hans vänner också är bra
för fosterlandet.

Inom den meningsriktning jag företräder
är inställningen klar. Vi vill
verka för en enkammarreform snarast
möjligt, varigenom bl. a. eftersläpningen
avskaffas. Vårt syfte är att stärka
demokratien, inte vara så småaktiga att
vi ser en grundlagsreform ur det egna
partiets intressesynpunkt. Vi har förtroende
för Sveriges folk och vill att
medborgarna i ett val utan försening
eller dröjsmål skall kunna bestämma
över rikets styrelse. Vågar svensk socialdemokrati
inte visa folket detta förtroende? Ja,

det får vi se så småningom när
nu till våren förhandlingarna om den

stora reformen skall börja. De fyra partierna
har i en allmänt demokratisk
åskådning en grund, på vilken en överenskommelse
bör kunna byggas. Men
det är ett rimligt krav att intet parti
möter upp med låsta positioner på alla
de väsentliga punkterna. Ty gör man
det lär det inte kunna bli någon förhandling
och i varje fall inte någon
överenskommelse.

Däremot är det endast fördelaktigt
att olika aspekter på frågan ordentligt
genomlyses i den offentliga debatten
utan att avvakta förhandlingarnas början.
Herr Erlanders försök att motivera
en socialdemokratisk betydande överrepresentation
med påståendet att man
därigenom skulle få en stark regering
har vid det här laget veterligen inte
längre någon försvarare. Ty ingen har
försökt gendriva påpekandet att en sådan
överrepresentation för socialdemokraterna
måste försvaga en regering, i
vilken socialdemokratien inte ingår. Enda
praktisk-politiska undantaget skulle
vara om socialdemokraternas överrepresentation
helt skett på kommunisternas
bekostnad. Jag vet inte om det är
det herr Erlander tänker sig.

Det mest intressanta i finansminister
Strängs nya budget är att han helt givit
upp sin totalbalanseringsprincip.
Redan i fjol tog han ett första steg, men
han försvarade likväl bestämt själva tanken
här i riksdagen så sent som i maj
1963. Den innebär som bekant följande:
under någorlunda goda tider måste skattebetalarna
till statskassan inleverera
belopp som täcker inte bara statens löpande
utgifter och alla dess investeringar
i affärsverk in. m., utan därjämte
cirka en miljard kronor i statliga krediter
till enskilt bostadsbyggande. Ibland
blir det med denna tankegång litet
mer, ibland — under dåliga tider —
naturligtvis något mindre. Men den
nivå kring vilken statens inkomster
svänger bör ligga någonstans i närheten
av totalbalans, om man rätt förstår
herr Strängs emellanåt något dimmiga

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uttalanden. Denna av herr Sträng sedan
flera år hävdade princip är en helt
annan än den som ligger till grund för
den år 1937 av den svenska riksdagen
på förslag av dåvarande finansminister
Wigforss godtagna finanspolitiska principen.
Enligt denna bör den nivå till
vilken statsinkomsterna varierar bestämmas
av driftbudgetens utgifter.
Riktpunkten bör vara balans i driftbudgeten
på längre sikt. Upplåningen
bör finansiera statens räntabla investeringar.

Skillnaden mellan den åsikt som omfattas
av herr Sträng och hans företrädare
och den åsikt som den svenska
riksdagen under flera årtionden anslutit
sig till är inte hur stora variationer
den statliga finanspolitiken bör visa
när konjunkturerna växlar. Skillnaderna
gäller i stället om staten på lång sikt
skall ta ut väldiga belopp utöver sina
löpande utgifter, d. v. s. ordna ett våldsamt
tvångssparande på skattebetalarnas
bekostnad genom mycket höga skatter,
som naturligtvis minskar förmågan till
både enskilt sparande och företagens
sparande. Herr Sträng svarar ja. Hans
hittillsvarande princip betyder, att staten
på skattebetalarnas bekostnad blir
rikare och rikare på grund av detta
tvångssparande, som särskilt under stigande
och mycket goda konjunkturer
bör vara mycket betydande.

Nu visar förutsägelserna för kommande
budgetår på hög syselsättning
och stigande konjunkturer. Hur stora
belopp vill herr Sträng då ta ut — utöver
de löpande utgifterna? Vilka väldiga
summor tänker han förklara nödvändiga,
bl. a. med hänsyn till konjunkturutsikterna,
som är bättre än i
fjol?

Ja, det svar han ger i budgeten är
verkligen förbluffande. Det lyder: Ingenting
alls! Snarare beräknas att staten
kassamässigt knappt nog skall få in till
de löpande utbetalningarna. Staten skall
alltså låna inte bara till bostadskrediterna
utan också till en stor del av
affärsinvesteringarna. Detta är snarast

den tidigare finanspolitiken, den som
oppositionen länge förordat och som
den svenska riksdagen länge har godkänt.
Politiken har inga spår av herr
Strängs totalbalansering.

Var är alla de stora orden och de
mästrande tonfallen från regeringsbänken,
använda mot oss förtappade i oppositionen,
som föreslagit en successiv
reduktion av tvångssparandet? Borta
med vinden — borta med den praktiska
politikens kalla vinddrag, för att låna
ett av herr Strängs egna uttryck.

Detta betyder att finansministern i
handling har erkänt att totalbalanseringsprincipen
trots de goda tiderna
måst uppges. Ty skulle han fortfarande
hävda denna princip, då fattas det enligt
hans egna kalkyler en miljard eller
mera. Han kan välja om han vill säga
att han uppger principerna eller om
han vill säga att han har en miljard
mindre än han borde ha enligt sin egen
tankegång.

Naturligtvis har han kanske en möjlighet
att klara sig från detta dilemma.
Han kan säga att om konjunkturen utvecklas
enligt beräkning, kommer han
i höst efter valet att föreslå nya skatter
eller skattehöjningar. Är det detta
Sveriges folk har att vänta? I så fall,
ut med språket, herr finansminister!
Vänta inte till oktober, tala om hur Ni
tänker. Det bör inte få hända en gång
till att regeringen som för en del år
sedan före valet förklarar att ingen
ökning av skattetrycket är aktuell och
efter valet genomdriver detta.

På något håll har man hänvisat till
att ATP-fondernas tillväxt skulle minska
behovet av statligt tvångssparande.
Låt mig erinra om att denna ökning går
ungefär efter planen och var väl känd
när herr Sträng i fjol bestämt avvisade
den av oss föreslagna reduktionen av
tvångssparandet. Herr Sträng log t. o.m.
så sent som i fjol uttryckligen avstånd
från tanken att ATP-fonderna skapade
ett nytt läge som överflödiggjorde totalbalansering.

Enligt min mening var detta ännu en

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

av herr Strängs obetänksamma och okloka
ståndpunkter, som han i år också
har fått lov att uppge.

Viserligen tror jag inte att ATP ökar
sparandet mer än vad som skulle ha
skett vid alternativa pensionssystems
utveckling. Men det växande pensionssparande!
i vårt samhälle som normalt
följer med en starkt växande nationalinkomst,
som man har i alla västerländska
industriländer, medför — oberoende
av systemens olikheter — dock
ett läge, som steg för steg gör herr
Strängs statliga tvångssparande genom
totalbalansering mer och mer orimligt.
Man får inte bara ett växande försäkringssparande
utan också ökade möjligheter
till enskilt sparande när inkomsterna
växer. Med en klok ekonomisk
politik behövs då inte detta statliga
tvångssparande. För landets ekonomi
är det hälsosamt att regeringen nu i
handling måst frångå herr Strängs misslyckade
totalbalanseringstanke.

Ett par saker till måste påpekas. Herr
Strängs övergång till upplåning av hela
summan för de statliga bostadskrediterna
visar hur tokigt det var när herr Erlander
och han själv under valdebatten
1962 kritiserade folkpartiet för att dess
företrädare ville att staten skulle låna
till en del av de statliga bostadskrediterna
åt det enskilda bostadsbyggandet.
Det fanns konjunkturpolitiskt mycket
större utrymme för statlig upplåning
då än nu, men nu vill regeringen låna
hela summan.

Regeringens tal om att folkpartiet
inte ville ta de finansiella konsekvenserna
av sin kamp mot kösamhället är nu
avslöjat som grundlöst. Den gången påstod
man att den av oss föreslagna upplåningen
var oansvarig och innebar att
vi inte ville ställa resurser till statens
förfogande. Nu går man själv i ett mera
ansträngt konjunkturläge mycket längre
när det gäller upplåningen. Sällan har
ovederhäftigheten i regeringens argumentation
blivit så grundligt avslöjad
som nu av dess eget budgetförslag.

Jag utgår ifrån att regeringen inte
tänker radikalt skära ner bostadsbyggandet
— det vore för galet — och att
herr Sträng inte höjer skatterna kraftigt
efter valet. Men hans förflutna gör
oss misstrogna. Tills vidare kan emellertid
skattebetalarna glädja sig åt att
ha sluppit en miljard billigare undan
än om herr Sträng vågat följa sina tidigare
misslyckade principer.

Folkpartiet har i riksdagen hela tiden
förordat de mera realistiska finanspolitiska
principer som nu tvingat sig
fram. Herr Sträng har i fjol och i år
pressats till reträtt. Skulle han försöka
en återgång till det väldiga statliga
tvångssparandet som riktpunkt för finanspolitiken
kommer vi naturligtvis att
bekämpa det. I vår politik ingår för
övrigt som en viktig del åtgärder för
att uppmuntra och öka enskildas och
företags sparande. Det är en uppgift
som herr Sträng ägnar allt för liten
uppmärksamhet.

Jag går nu över till några korta anmärkningar
i fråga om den andra sidan
av finanspolitiken, nämligen anpassningen
efter konjunkturerna. Denna politik
bör medverka till en utjämning
och stabilisering av konjunkturerna.
Härom är alla överens. Man kan då inte
uteslutande ta hänsyn till relationerna
mellan statens inkomster och utgifter
under olika år. Man måste också beakta
vad slags utgifter det gäller och med
vilka slags skatter inkomsterna anskaffas.
Men undergår inte finanspolitiken
i dessa avseenden någon större förändring
från ett år till ett annat, spelar
ändringarna i utgifterna och inkomsternas
summa och framför allt ändringen
i utgiftsöverskotten och upplåningen
en central roll. Som en huvudsynpunkt
kan man alltså ange att statens upplåning
i regel bör vara större under svaga
och fallande konjunkturer men mindre
under goda och stigande konjunkturer.
Upplåningen bör alltså i regel minskas
när konjunkturerna stiger och ökas när
de sjunker. Såvitt jag vet råder det se -

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

dan länge i princip fullständig enighet
om dessa ting, oberoende av meningsmotsättningarna
rörande det basläge,
kring vilket upplåningen bör variera,
llerr Wigforss’ uppfattning att räntabla
statliga investeringar normalt bör finansieras
med upplåning och herr
Strängs nu avlagda åsikt, att staten i
allmänhet inte bör låna alls, gäller själva
baslägets böjd, inte de konjunkturmässigt
betingade lämpliga variationerna
i upplåningen från ett år till ett
annat.

Hur ter sig nu herr Strängs finanspolitik
ur konjunkturpolitisk synvinkel?
Ja, låt oss se på vad som hänt de senaste
fem budgetåren.

1959/60. Konjunkturen var då god
och stigande. Den statliga upplåningen
hölls likväl på en hög nivå (halvannan
miljard) trots konjunkturläget. Politiken
var alltså närmast expansiv, vilket
inte verkade stabiliserande.

1960/61. Konjunkturen var god men
mera osäker. Nu stramade herr Sträng
åt. Skatterna höjdes starkt, den statliga
nettoupplåningen försvann helt och
ersattes av en återbetalning på omkring
400 miljoner.

1961/62. Konjunkturen försvagades.
I stället för en expansiv politik fortsatte
emellertid herr Sträng med den
restriktiva, konjunkturförsämrande finanspolitiken.
Ingen statlig upplåning
förekom utan tvärtom ett ytterligare
ökat kassaöverskott för staten.

1962/63. Det gäller här den budget
som diskuterades under förra valkampanjen.
Konjunkturen var nu klart försvagad
och fallande. Nu hade självklart
en något expansiv politik behövts.

Men herr Sträng fortsatte med den
restriktiva politiken — ingen nettoupplåning,
ett stort kassaöverskott. Våra
förslag om en mera kraftfull kamp mot
kösamhället och en viss statlig upplåning
för en del av bostadskrediterna
avvisades som oansvariga. Det är nu

principen om ett väldigt budgetöverskott
som var felaktigt och oansvarigt.

När konjunkturerna under 1963/64 —
nu löpande budgetår — börjat stiga, då
övergick herr Sträng till en mer expansiv
finanspolitik. I stället för kassaöverskott
räknar han med en upplåning —
som nu uppskattas till cirka 500 miljoner
kronor. Ingen som jämför dessa
förändringar från ett år till ett annat
kan komma till någon annan slutsats än
att herr Strängs omläggning av budgeten
i flertalet fall har gått i den riktningen
att han sätter fart på uppgången
när konjunkuren går uppåt och bromsar
när den går nedåt. Säga vad man
vill, men detta är snarast motsatsen till
en konjunkturstabiliserande finanspolitik.
Då bär riksbanken — under de senaste
åren även arbetsmarknadsstyrelsen
— skött sin del av konjunkturpolitiken
på ett något effektivare sätt.

Nu bör det naturligtvis tillfogas att
uppgiften att anpassa budgeten efter
konjunkturerna inte är lätt. Man får
inte vänta en perfekt anpassning. Inte
heller våra förslag, som vi måste basera
på regeringens och det av regeringen
skapade läget, uppfyller ett sådant
krav till fullo. Men herr Strängs
finanspolitik har under nästan hela perioden
verkat skärpande på konjunkturväxlingarna.
Det värsta misstaget
gjordes för två år sedan. Den av oppositionen
föreslagna mer expansiva politiken
motsvarade vida bättre lägets
krav. Som jag redan påpekat, vilseledde
regeringen grovt Sveriges folk under
valkampanjen 1962, när man framställde
en konjunkturförsämrande politik
som ofrånkomlig och avvisade folkpartiets
förslag till en mer intensiv
kamp mot kösamhället -—- förslag som
skulle ha stärkt och vidmakthållit konjunkturen.

I förslaget till budget för 1964/65 har
herr Sträng tydligen beträffande både
finanspolitiken och de nya utgiftsposterna
starkt påverkats av vår kritik och
av våra tidigare förslag. Utgiftsökning -

fullständigt klart, att det i stället var regeringens
negativa fasthållande vid
2—Andra kammarens protokoll 196b. Nr 3

Nr 3

t/nscragen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

en är väsentlig, och han föreslår därför
en inkomstförstärkning. Behövs det
verkligen en inkomstförstärkning? Mitt
svar är ja — i rådande budgetläge kräver
reformerna en ökning av statens inkomster.

Uppenbarligen finns det i årets budgetförslag
inget utrymme för större nettoutgiftsökningar
eller skattesänkningar.
Driftbudgeten företer visserligen
ett överskott, som enligt herr Sträng
uppgår till över 400 miljoner kronor
men som i själva verket, när hänsyn
tas till televerket och riksbanken, kan
anses bli ett par hundra miljoner kronor
större. Kassamässigt blir det emellertid
en belastning att staten skall betala
äldre skattemedel med 350 miljoner
netto till kommunerna, och konjunkturerna
är stigande. Därför bör
man vara försiktig med åtgärder av sådan
art att de försvagar den samhällsekonomiska
balansen. Å andra sidan
finns det ingen anledning att acceptera
precis den budget som herr Sträng
har snickrat ihop. Efter en serie av felräkningar
och vilseledande framställningar
är Gunnar Sträng minst av allt
ägnad att tjäna som alltings mått i finanspolitiken.

Herr Sträng vill nu tillgripa en överraskande
metod att öka statens inkomster.
Han ämnar avskaffa rätten för
skattebetalarna att i sina deklarationer
dra av folkpensionsavgiften. Likväl vill
han fortsätta att beskatta folkpensionen.
Metoden strider alltså mot hittills erkända
principer —- principer på vilka
skatteberedningen sannolikt bygger sitt
till våren väntade förslag till stor skattereform.
Om 1965 års riksdag vid behandlingen
av denna reform, som troligt
är, accepterar avdragsrätten som
rimlig och rättvis, framstår dess temporära
avskaffande under 12 eller 18
månader som egendomlig.

Säga vad man vill om herr Sträng,
han är sannerligen inte någon principernas
man. Hans motivering är att en
höjning av folkpensionsavgiften inte

skulle tillräckligt belasta de högre inkomsttagarna
— en synpunkt som han
inte tidigare ansett utgöra skäl mot en
avgiftshöjning. Förmodligen hai herr
Sträng vid tidigare tillfällen tänkt på —
något som han nu inte omnämner — att
de högre marginalskatterna för medelstora
och större inkomsttagare gör att
dessa som folkpensionärer får netto behålla
vida mindre del av folkpensionen
än de som har mindre inkomster. Relationen
mellan en persons folkpensionsavgift
och den till honom efter inträdet
i pensionsåldern utgående folkpensionen
efter avdrag av skatt därpå, blir
sålunda inte alls så ojämn för olika inkomstgrupper
som herr Strängs uppställning
visar. Hans presentation av
frågan tycks vara mera taktiskt än sakligt
betingad.

Jag vill inte nu ta ställning till vilken
metod som bör användas till förstärkningen
av statens inkomster. Olika alternativ
kan övervägas vid ett sådant
provisorium. Men metoden att beröva
skattebetalarna rätten till avdrag för
folkpensionsavgiften vid deklarationen
är betänklig, när man också beskattar
den utgående folkpensionen.

De reformförslag och förslag till sociala
förbättringar som budgeten innehåller
har till stor del lagts fram från
vår sida och från andra oppositionspartiers
sida redan tidigare, senast i
fjol. Det finns långa listor på sådana
förslag, men jag skall här inte läsa upp
dem. Vi är naturligtvis glada över att
regeringen, om än för sent, tar upp
våra tankar. Förseningen är beklaglig
och bidrar till kösamhällets bevarande.
Regeringen kan inte ursäkta sig med
att det nu i år finns statsfinansiella förutsättningar,
pengar i statskassan, men
att det inte fanns pengar i fjol. Sanningen
är ju snarast den motsatta.

Vi kommer att fortsätta vår kamp
mot köerna. Det är inte rimligt att ha
sjukhus utan vårdpersonal, skolor utan
lärare, på många platser folktandvård
utan tandläkare och sköterskor. Rege -

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ringen planerar statens del av denna
verksamhet för dåligt, inte minst vad
beträffar utbildningen av vårdpersonalen
för dessa och andra sociala områden.
Man är fången i gamla föreställningar
om löneavdrag för pensionärer
och ynkligt små förvärvsavdrag. Till
allt detta blir det tillfälle att återkomma
senare under riksdagen. Andra talare
i remissdebatten kommer säkert
också att beröra dessa ting.

Folkpensionärerna får nu liksom andra
valår i god tid före valet sin välbehövliga
pensionshöjning. Jag beklagar
att de inte fick den förbättring i fjol
som mittenpartierna föreslog. Varför
skall inte pensionärerna lika väl som
alla andra människor få en liten standardförbättring
varje år? Skall de behöva
lida för att regeringen finner det
taktiskt fördelaktigt att höjningen kommer
tre månader före valet? Som vi i
fjol påvisade har riksdagen inte, när
riktlinjerna dragits upp, beslutat att
höjningen skall ske endast vartannat
år. Folkpartiet och centerpartiet tog i
fjol uttryckligen avstånd från den tanken.
Herr Hermansson talade alltså mot
bättre vetande, när han i TV nyligen
påstod att enighet rådde om ett sådant
tillvägagångssätt. Från vår sida kommer
förslag att väckas om att man från
och med 1965 övergår till pensionsförbättring
varje år utöver de s. k. dyrtidstilläggen.
Nästa förbättring efter den
som genomföres i sommar skall alltså
komma den 1 juli 1965, om vårt förslag
går igenom.

En successiv höjning av barnbidragen
med början år 1963 var vad vi i
fjol tänkte oss. Även här blev det nu ett
års försening. Nästa steg bör diskuteras
i samband med förslaget till skattereform.
Barnbidraget är ju ingenting
annat än en skatterabatt, som ersätter
gamla tiders barnavdrag vid beskattningen.
I detta reformarbete får man
emellertid inte glömma att ensamstående
och familjer utan barn inte har obegränsad
skattekraft. Man får därför gå

fram steg för steg när det gäller familjepolitiken
— liksom i övrigt.

Till de samhällsområden där man på
vårt håll menar att vissa omedelbara
förbättringar av politiken är möjliga
hör de handikappades problem, ökade
forskningsanslag, kampen mot alkoholmissbruk,
en positiv ungdomsvård,
bl. a. bättre arbetsmöjligheter för sport
och friluftsliv. På en rad fält kommer
vi att dra upp allmänna riktlinjer för
en bättre politik under en längre period
framöver. Jag tänker på vårdproblemen,
en del bildnings- och utbildningsfrågor
m. m. Ett snabbt förverkligande
av dessa planer och en avveckling
av bostadsköer, skolköer, sjukvårdsköer
blir naturligtvis, om skattetrycket
inte skall bli för hårt, beroende
av att produktionen och därmed även
samhällets resurser ökas i tillräcklig
takt. Att främja den ekonomiska utvecklingen
framstår därför som en huvuduppgift.
Dess lösning bör och kan
gå hand i hand med tryggandet av en
full sysselsättning.

Tyvärr visar regeringen ett alltför litet
eller alltför sent påkommet intresse
för uppgiften att främja näringslivets
dynamik. Alldeles särskilt tvår regeringen
sina händer när det gäller kampen
mot inflationen och dess orättvisor.
Man borde dock inse att de ständigt
stigande priserna inte blott är
orättvisa utan också skadliga genom att
de minskar sparandet och skapar
otrygghet för sysselsättningen inom en
rad för utländsk konkurrens utsatta näringsgrenar.

Naturligtvis skall staten avstå från att
försöka bestämma över lönebildningen.
Den saken tillhör arbetsmarknadens
parter. Men staten har ett stort inflytande
över inkomsterna för alla jordbrukare,
alla statstjänstemän, statspensionärer
och folkpensionärer. Staten
bör i god tid före de vanliga avtalsförhandlingarna
kunna sitta med vid ett
stort bord, där företrädare för de olika
folkgrupperna träffas, för att diskutera

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

hur alla parters intressen skall kunna
tillgodoses på ett bättre sätt än som
sker under eu betydande och kanske
tilltagande inflation. Tyvärr verkar det
som om herr Sträng har givit upp kampen
mot prisstegringarna.

Från vårt håll kommer en rad förslag
att presenteras, som alla syftar till att
öka produktionens stegringstakt och
därmed möjligheterna att effektivare
avhjälpa bostadsbristen, minska köerna
och helt allmänt förbättra levnadsvillkoren.
Vi erkänner att verkan blir
begränsad första året och riktigt betydande
först på något längre sikt.

Skall jag, herr talman, sammanfatta
några intryck av budgeten och den regeringspolitik
som speglas däri, så vill
jag säga följande. Finansministern har
fått helt uppge de budgetprinciper han
envist har hävdat under ohämmad kritik
mot oppositionens mer balanserade
ståndpunkt. Hans finanspolitik har under
senare år snarare skärpt konjunkturväxlingarna
än verkat stabiliserande.
Regeringen tar i år upp en hel del
av de förslag som tidigare har framförts
av oss och andra oppositionspartier
och som då har röstats ned av regeringspartiet.
Denna försening, t. ex.
av lösningen på en del utbildnings- och
vårdfrågor, är en bidragande orsak till
köer och brister inom socialvård och
undervisningsväsen. Allting pekar på
fortsatt bostadsbrist och stigande kostnader
för bostadsproduktionen. Folkpensionärerna
får alltjämt inte som
andra sin standardhöjning varje årutan
blott vartannat. Från näringslivets sida
hävdas med rätta att regeringspolitiken
hämmar framåtskridandet och minskar
de för reformpolitiken tillgängliga resurserna.
Detta är vad oppositionen
länge har betonat.

Långt värre skulle det emellertid ha
varit, om regeringen vågat förverkliga
socialistiska tankar om förstatligande
av viktiga näringsgrenar samt statlig
kontroll och dirigering av utrikeshandeln,
vilket man talat om även efter

kriget. Värre skulle det också ha varit,
om inte oppositionens tryck och regeringens
rädsla för att förlora makten
tvingat till handling på en rad punkter
— lat vara alltför sent. Vilka risker löper
inte Sveriges folk om genom höstens
val socialdemokraterna skulle uppnå
en ställning som gjorde dem mindre
mottagliga för inflytande från oppositionens
sida!

Glädjande nog tycks insikten klarna
att det bleve en annan och strävare
Gunnar Sträng och en hårdare politik
som då skulle framvisas på arenan. Ur
denna insikt, tror jag, håller på att växa
fram en allmän förståelse för att det
inte är bra att en meningsinriktning,
som företräder endast den ena halvan
av folket, får en dominerande maktställning.
En jämnare fördelning av inflytandet
ger större trygghet för en klok
politik.

Den linje som vi i folkpartiet följer
är inte konservativ vare sig i författningsfrågan
eller på andra områden.
Det är en målmedveten realistisk reformpolitik,
som steg för steg förbättrar
levnadsvillkoren för alla i detta
land — i synnerhet för dem som fått
särskilda svårigheter att kämpa mot.
Och låt oss inte glömma vårt ansvar
gentemot dem ute i världen som lider
och svälter och börjat sitt arbete för
att befria sig från fattigdomen och
okunnighet.

Herr HECKSCHER (h):

Herr talman! Remissdebatten ansluter
som bekant till statsverkspropositionen.
Enligt praxis har vi dock frihet
att diskutera också andra ting, och
jag skulle därför vilja börja med några
ord om bakgrunden till årets budgetförslag.

Det finns ingenting som är så betecknande
för svensk politik i dag som
maktkoncentrationen hos den socialdemokratiska
regeringen och det socialdemokratiska
partiet. Den allt överskuggande
faran i vårt samhällsliv är i

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

o -

Vid

själva verket att vi råkar in i ett enpartisystem,
där opposition förblir formellt
tillåten, men där man med olika
medel sörjer för att den inte får någon
politisk betydelse. På eu miingd olika
områden visar det sig att det är den
svenska socialdemokratiens omedvetna
om också säkert inte medvetna riktpunkt
just nu. Man kan se det i dess inställning
till författningsfrågan — tidningsfrågorna
—- utnämningspolitiken
— skattefrågorna — socialpolitiken —-Wennerströmaffären.

Först författningsfrågan! Socialdemokraterna
vill inte förverkliga enkammarsystemet,
trots att det står på deras
eget partiprogram. De kan bara tänka
sig att följa sitt eget program i den delen,
om de får garantier för särskilda
förmåner. De uttrycker saken så, att
det skall skapas garantier mot alltför
täta regeringsskiften — i ett land där
ett parti suttit vid makten i ett tredjedels
århundrade! Förmodligen har man
tänkt sig att det högst skall vara ett regeringsskifte
vart hundrade år. Sina
verkliga avsikter försöker man ibland
dölja genom s. k. samarbetsinviter, som
bara är spegelfäkteri. Senast kom statsministern
med en invit i en detalj av
den del som kammarsystemet är av den
stora författningsfrågan. Den saken var
kanske ömtålig i hans eget parti och
därför ville han kunna åberopa oppositionen.
Däremot visade han ingen lust
att tala om de delfrågor som eljest skulle
komma att föreläggas vårriksdagen.
Det var samma teknik som han använde
när det gällde högertrafiken: finansieringen
fick inte diskuteras, oppositionen
hade bara att säga ja eller nej till
ett färdigt regeringsförslag. Detta är
tydligen vad socialdemokraterna menar
att parlamentarisk opposition skall
användas till.

På samma sätt är det i tidningsfrågan.
Under årtionden har en strukturrationalisering
ägt rum inom oppositionspartiernas
press, ofta med svåra obehag
för berörda parter. Det ansåg man

remiss av statsverkspropositionen m. m

inte innefatta något problem. Nu skall
emellertid ett par subventionerade socialdemokratiska
tidningar läggas ned,
därför att DO gör av med för mycket
pengar på Stockholms-Tidningen. 1.0 :s
bidrag till Stockholms-Tidningen på ett
år är ju mera än vad alla andra partier
i landet, utom det socialdemokratiska,
tillsammans disponerar för hela sin
verksamhet, inklusive stöd åt pressen.
När LO-pengarna med den sortens hushållning
inte visar sig räcka till för alla
delar av den socialdemokratiska pressen,
ja, då sätter man i gång en utredning
med syfte att använda skattebetalarnas
medel för ändamålet.

Också försvarsfrågan har liknande
aspekter. Vi försökte i höstas ta upp
frågan hur man skulle bota de skador
som vållats det svenska försvaret genom
Wennerströms spioneri. Det var
regeringen emellertid alldeles ointresserad
av att diskutera med de övriga
parter som deltagit i 1963 års försvarsuppgörelse.
Inte heller finner man i
fjärde huvudtiteln något spår av sådana
överväganden, trots att åtgärderna
väl ändå måste börja under nästa budgetår
om det skall bli något av. För
vår del kräver vi bestämt att dessa kostnader
skall läggas utanför försvarsuppgörelsens
kostnadsram och att man
skall behandla frågan i en parlamentarisk
utredning under medverkan av
alla dem som varit med om försvarsuppgörelsen.

På vissa områden, som den svenska
allmänheten inte är speciellt intresserad
av, florerar rena godtycket. Sverige
ställer sig utanför OECD:s kommitté för
utvecklingshjälp och vill inte underkasta
sig den europeiska domstolens
domsmakt. Några sakskäl finns det inte.
Den enda tänkbara anledningen är att
regeringen eller några av dess medlemmar
tycker att detta är ett ofarligt sätt
att demonstrera sin känsloladdade ovilja
mot europeiskt samarbete.

I våras hade vi en debatt om socialdemokraternas
försök att mobilisera

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

FN :s generalsekreterare i sin partipropaganda.
Det intressanta var att regeringspartiet
och dess företrädare inte
begrep att vi alla skulle ha entusiastiskt
välkomnat U Thant som Sveriges
gäst, men att vi fann det otillständigt
att han skulle komma som gäst till ett
visst politiskt parti. Oförmågan att begripa
skillnaden visar just att socialdemokratien
börjar göra sig förtrogen
med tanken på enpartisystem.

Också vissa ämbetsverk är på väg i
samma riktning. Senast har arbetsmarknadsstyrelsen
behagat göra av med 40
miljoner kronor utan riksdagens medgivande.
Det är förmodligen det sätt på
vilket verkets generaldirektör finner det
allra lämpligast att meritera sig för att
bli socialdemokratiskt statsråd.

Utnämningspolitiken politiseras mer
och mer, i skydd av 90 § regeringsformen,
som hindrar oss att i riksdagen
påtala varje enskilt fall av partibelöningar.
Tendensen är inte alldeles ny,
men den har allvarligt förvärrats på senare
tid. Det har exempelvis rätt länge
förekommit att en eller annan ambassadörspost
använts för partiändamål, men
nu tycks man vara på väg att systematiskt
begagna våra beskickningar utomlands
för att placera socialdemokrater
— både sådana som man vill belöna
och sådana som man vill bli av med.

Det allra senaste exemplet finns dock
på ett annat område, som hittills varit
relativt tryggat, nämligen domartjänsterna.
En socialdemokratisk stadsfullmäktigemajoritet
och en socialdemokratisk
regering har med förenade krafter
tillsatt en partitrogen borgmästare,
trots att den utnämnde enligt hovrättens
mening inte borde komma i fråga
för uppgiften. Alldeles samma frågeställning
var faktiskt aktuell i en annan
stad för nästan precis 25 år sedan. Den
dåvarande justitieministern handlade
tvärtom: han utnämnde den mest kompetente
sökanden. Men så var det statsrådet
också bondeförbundare och inte
socialdemokrat . . . Statsrådet Kling

har i en kommentar förklarat att »regeringen
inte betraktar utnämningen som
politisk». Det är verkligen ett magnifikt
uttalande. Det är ungefär lika övertygande
som om någon som stulit pengar
på kommunalkontoret skulle säga att
han »inte betraktade det som stöld»,
eftersom han liämtat pengarna från sin
egen kommun.

I ett enda fall på senare år har regeringen
fått mothugg. Det var i fråga om
1962 års spritskatteförslag, den s. k.
propositionen angående m. m., där herr
Sträng ville sätta riksdagens beskattningsrätt
åt sidan. Den gången gick inte
riksdagen med på förslaget, ty övergreppet
var så uppenbart. Men det är
karakteristiskt att herr Sträng aldrig
kunde begripa vad saken gällde. När vi
talade om att bevara riksdagens beskattningsrätt,
ville han bara tala om att
folk kunde hamstra brännvin; som om
de två frågorna över huvud taget skulle
kunna jämföras i betydelse!

Det skall emellertid gärna erkännas
att det finns ett område som intar något
av en särställning, nämligen utrikespolitiken.
Här tycks vi verkligen
vara ense i att försöka hålla ihop om
en gemensam linje. Det förutsätter
självfallet att regeringen inte bara bestämmer
saker utan i samråd med oss
andra. Utrikesnämnden och oppositionen
måste hållas orienterade i god tid
och tillfrågas före avgörandet, inte efteråt.
I det hänseendet behöver man
inte tala om någon försämring, utan
det har kanske tvärtom blivit en viss
förbättring. Jag menar då att förstamaj-fallet
från i våras var olämpligt endast
ur inrikespolitisk, inte ur utrikespolitisk
synpunkt.

För min del tror jag att det finns en
grundläggande enighet i fråga om utrikespolitikens
målsättning, och jag finner
det betydelsefullt att den klargörs
just nu. Det finns trots allt vissa tecken
som tyder på att det under de senaste
tre fyra åren inträtt en viss avspänning
mellan öst och väst i Europa, kanske

Onsdagen den 22 januari 19G4 fm.

Nr 3

Vid

mest därför att motsättningarna i Asien
går efter något andra linjer än hittills.
Förbättringen är inte stor, vilket framgår
av muren i Berlin, och ingen vet
hur länge den varar. Den får därför
inte locka oss att slappna i vår vaksamhet.
Men den är trots allt någonting
som man måste försöka ta vara på, också
i vårt lilla land. Det tycks vara regeringens
uppfattning, och högerpartiet
har inte för avsikt att därvidlag vålla
några svårigheter, om och så länge regeringen
möter oss med en öppenhet
och tar den hänsyn som krävs från dess
sida.

Också när det gäller de just nu aktuella
frågorna i den internationella
handelspolitiken tror jag att vi har en
hel del gemensamt. Vad som står i finansplanen
om Sveriges hållning inför
Kennedy-rundan i GATT kan jag på det
hela taget ansluta mig till. Samtidigt
skulle jag vilja understryka, att det bakslag
för det ekonomiska samarbetet i
Europa, som president de Gaulle vållade
för ett år sedan, inte får bli bestående.
Av den svenska regeringen
kräver detta att den inte går i de
Gaulles kölvatten utan markerar en klart
positiv inställning till det europeiska
samarbetet. Vad vi i praktiken kan göra
hänför sig tills vidare huvudsakligen
till EFTA. Dels måste EFTA:s politik
inriktas så att den inte försvårar kontakterna
med de sex, dels måste vi försöka
vänja oss vid ett ekonomiskt samarbete
inom EFTA som går betydligt
längre än det rent handelspolitiska, så
att vi är förberedda på den punkten
när vi en gång i tiden skall vara med
om att skapa den större enheten. Vi
behöver också själva anpassa oss inför
en kommande medverkan i det europeiska
integrationsarbetet. Vissa delar
av lagstiftningen, exempelvis aktiebolagslagstiftningen,
kan nog behöva ses
över ur den synpunkten.

Men om vi är någorlunda överens i
fråga om utrikespolitik och handelspolitik
måste det däremot sägas att

remiss av statsverkspropositionen m. m.

man blir mer och mer bekymrad när
det gäller den inre ekonomiska politiken.
Det finns nämligen ett nära samband
mellan den politiska maktkoncentrationen
hos regeringen och den
ekonomiska maktkoncentrationen hos
staten. Staten betyder ju i det här sammanhanget
egentligen regeringen eller
kanske rättare sagt herr Sträng. Finansdepartementets
makt växer oavbrutet;
skattebetalarnas inflytande avtar i motsvarande
grad. Den norska vänstern sade
på sin tid om stortinget, att all makt
skulle samlas i dess sal. Herr Sträng
tycks vara beredd att överföra tanken
till att i stället gälla finansdepartementets
sammanträdesrum. Det är den sal
där han vill att all makt skall vara
samlad. Vi arbetar å vår sida för ägardemokrati,
för spridning av ägandet i
stället för den socialdemokratiska koncentrationen
av kapitalet till staten och
några få andra stora enheter. Det gör
vi inte minst därför att en förändring
i den riktningen inverkar på samhällslivet
över huvud taget och ger bättre
möjligheter att trygga folkstyret. Skälet
till att regeringen vill gå den motsatta
vägen är det motsvarande: för
den är den politiska makten självändamål
och den ekonomiska politiken ett
medel.

I vissa hänseenden är chefen för finansdepartementet
optimistisk i årets
budget. Han vågar t. o. m. säga att han
inte räknar med någon inflation under
år 1964. Ungefär detsamma sade han för
ett år sedan. I verkligheten räknade han
emellertid då med en penningvärdeförsämring
om 2 procent, och nu får han
redovisa att kronans värde i verkligheten
sjunkit betydligt mera, hälften till
så mycket, med 3 procent i stället för 2.

I årets nationalbudget förutser man
prisstegringar — d. v. s. inflation —
med 2,6 procent. Normal felräkning och
underskattning skulle då innebära att
det i stället blir fråga om 4 procent.
Det är en allvarlig och betydande prisstegring,
som inte stämmer med herr

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Strängs uttalande, att efterfrågetillväxten
år 1964 skulle bli så väl anpassad
till utbudet, att man inte behöver räkna
med något inflationstryck.

För övrigt bör vi komma ihåg en sak,
herr talman! Den penningvärdeförsämring,
som i första hand gått ut över småspararna,
firar ett intressant jubileum år
1965. Kanske planlägger finansdepartementet
redan en festskrift för att högtidlighålla
att kronans värde då har gått
ned till hälften sedan andra världskrigets
slut. Det skall bli intressant att läsa
denna bok; jag hoppas att den blir vacker.

Nu invänder troligen herr Sträng, att
detta resonemang just skulle innebära
att han har ännu mera rätt än han
själv med sin kända blygsamhet vågat
säga. Finns det risk för inflation, säger
han, måste man ju ha en ännu »starkare»
budget, ännu större budgetöverskott,
ännu högre skatter. Men så enkelt
är det inte. Inflationens grundorsaker
ligger nämligen för närvarande av
allt att döma på kostnadssidan, inte på
efterfrågesidan, även om kostnadsinflationen
som biverkan utlöser en viss ökning
av efterfrågan. Hur allvarligt det
är ställt med kostnadsläget kan inte ens
herr Sträng alldeles förtiga. I finansplanen
talar han om att exportutfallet beror
av att inte kostnadsutvecklingen i
Sverige försämrar vårt internationella
konkurrensläge, att den svenska ekonomiens
konkurrenskraft upprätthålles i
ett hårdnande klimat på de internationella
marknaderna. I nationalbudgeten
finns det ännu intressantare uttalanden.
Man räknar där visserligen — på okända
grunder — med det överraskande
antagandet, att verkstadsexporten kunnat
räkna med en prisförbättring på 1,5
procent, men man säger också något
annat, som jag ber att få citera:

»Skulle det, med vederbörlig hänsyn
tagen till den internationella ekonomiska
utvecklingen, kunna sägas att en betydande
del av våra exportindustrier
befunne sig i eller vore på väg mot ett

verkligt svårartat konkurrensläge, borde
detta med tiden ge sig till känna. Ett
varningstecken vore att en starkt försämrad
lönsamhet ledde till kraftigt
minskade investeringar inom exportindustrierna.
Några verkligt betydande utslag
i den riktningen med avseende pa
investeringsvolymen har uppenbarligen
inte kunnat iakttagas hittills.»

Det sista ordet är understruket.

Det hela är lika intressant som det
är krystat. Man erkänner ju några sidor
tidigare, att investeringarna haft en
nedåtgående riktning inom näringslivet:
de minskade i volym 5 procent från ar
1962 till år 1963 efter att redan föregående
år ha gått ned med 4 procent.

Nu skall man komma ihåg, att riskerna
med den sortens
ningar inte visar sig omedelbart. Det
tar 4—5 år innan konkurrenskraften
sjunker till följd av otillräckliga investeringar.
Skall man sedan ta igen det
förlorade, tar det minst lika lång tid,
troligen längre.

Näringslivets kostnader beror naturligtvis
till övervägande del på hur höga
lönerna blir. I finansplanen antar man
att lönestegringen den här gången skall
bli måttlig. Det är någonting som staten
inte kan göra mycket åt, eftersom vi
allesammans vill ha fria löneförhandlingar.
För Sveriges ekonomi är kanske
våra förhandlingar i praktiken mindre
betydelsefulla än de överläggningar mellan
arbetsmarknadens parter som just
nu pågår på Blasieholmen. Hur går det.
om statsrådets antagande visar sig vara
oriktigt? Herr Sträng har brukat hota
med att då dra in lönehöjningen till staten
genom skattehöjningar. Det skulle
nog vara helt ineffektivt. Folk räknar
sina löneanspråk på nettolönen — efter
skatt. Högre skatter medför därför
ökad löneglidning, högre kostnader för
företagen, fortsatt kostnadsinflation och
på längre sikt försämrad ekonomi. På
kort sikt får staten visserligen större
inkomster genom löneglidningen — och
därför tror jag för min del inte alls

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

på det upplåningsbehov av 900 miljoner
kronor som förutses i finansplanen —
men möjligheterna att numera mjölka
ytterligare pengar ur produktionen är
i själva verket mveket små. Hela herr
Strängs resonemang bygger på ett budgetårstänkande,
som i sin tur beror på
dålig planering för framtiden.

För vår del vill vi gå en annan väg.
Vi menar, att skattesänkningar för till
minskade kostnader i produktionen,
motverkar kostnadsinflationen och därför
på längre sikt också skapar ett bättre
reellt skatteunderlag. Det gäller alldeles
särskilt sådana skattesänkningar
som gynnar det enskilda sparandet och
vilkas samhällsekonomiska effekt blir
enbart positiv, oberoende av verkan på
budgetutfallet. Men det gäller också till
stor del om andra skattesänkningar. Det
resonemanget har i själva verket aldrig
besvarats från socialdemokratiskt håll.
Dessutom måste man komma ihåg, att
det personliga sparandet är av grundläggande
betydelse för hela vår ekonomi.
Det skapar både ekonomisk och social
trygghet och verklig valfrihet. Inte
heller på den punkten har den socialdemokratiska
politikens innebörd blivit
klargjord.

Troligen är det på kort sikt, för budgetåret
1964/65, inte möjligt med några
radikala skattesänkningar. Vad det gäller
är, åt vilket håll tendensen skall gå.
Herr Sträng har i år föreslagit en skattehöjning
på 500 miljoner genom att han
vill ta bort avdragsrätten för pensionsavgifterna.
Jag vill gärna göra det erkännandet,
att herr Sträng varit nog
renhårig att inför svenska folket öppet
redovisa, att det verkligen är fråga om
en skattehöjning. Men samtidigt visar
åtgärden regeringens maktfullkomlighet.
Vid behandlingen av enskilda motioner
får vi alltid höra, att man inte
skall föregripa pågående utredningar.
Herr Sträng däremot vill ändra inte
bara skattenivån utan också skattesystemet
som sådant just medan allmänna
skatteberedningen håller på att slut -

föra sitt utredningsarbete på detta område.
Han har själv beställt ett förslag
till våren 1964 ■— och några månader
dessförinnan föregriper han utredningsarbetets
resultat. Tydligare kan det väl
inte framgå, att socialdemokratien inte
alls har någon respekt för utredningar
utan bara vill begagna dem som slagträ
gentemot oliktänkande. Högerpartiet
för sin del kan inte godta den föreslagna
skattehöjningen.

Utomlands har man gått andra vägar,
och detta med rätt betydande framgång.
I det beryktade metalltalet 1961 talade
statsministern, med instämmande i en
formulering av labourledaren Harold
Wilson, om Storbritannien som »den
sjuke mannen» i Europas ekonomi. Det
var eu internationell ohövlighet. Men
dessutom var det galet. Nu läser vi i nationalbudgeten
att Storbritannien, liksom
Västtyskland men i motsats till
Sverige, företer en stigande investeringsutveckling,
och det är i främsta
rummet förändringen i den brittiska
ekonomien, inte i vårt land, som lett
till att EFTA-länderna tillsammantagna
upvisar en mera positiv produktionsutveckling
än EEC-länderna just nu.

Det påstås också ibland att det inte
går att öka det enskilda sparandet. Men
nationalbudgeten talar om stigande personligt
sparande i Västtyskland. Varför
skulle det vara omöjligt att uppnå samma
resultat hos oss? Beror skillnaden
på att förbundskansler Erhard inte är
socialdemokrat?

Regeringen betecknar årets budget
som en »reformbudget». Finns det täckning
för det uttrycket?

I själva verket ligger det redan i själva
uttrycket ett erkännande; det har
varit dåligt med planeringen av regeringens,
av statens verksamhet — samtidigt
som regeringen åter tycks komma
med ökade anspråk på att få planera
för näringslivet, som självt får ta
konsekvenserna om planerna inte slår
väl ut. Nu skall man på en gång — på
ett år, valåret 1964 —- ta igen vad som

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tidigare har försummats. Metoden är
att välja ut en viss huvudtitel, i år den
sociala. Den metoden har utom allt annat
den olägenheten, att belastningen
på både de personella och de finansiella
resurserna blir större än om insatserna
fördelades ordentligt över olika
år. Den enda tänkbara motiveringen
är att man på det sättet får lättare att
motivera de skattehöjningar som i själva
verket tycks vara självändamål för
våra socialdemokrater.

Nu är ju »reformbudgeten» inte så
märkvärdig. Man har visserligen höjt
folkpensionerna, men det betyder bara
att man fullföljt en överenskommelse
som alla demokratiska partier varit med
om. Den enda nyheten är att man väljer
en annan finansieringsmetod: skattehöjning
i stället för högre pensionsavgifter.
Jag skall inte dra upp någon
sakdiskussion på den punkten, eftersom
vi för vår del inte anser att man behöver
höja vare sig skatten eller avgiften.
Jag vill bara notera att regeringen
sålunda brutit den överenskommelse
som ingicks i pensionsberedningen, något
som kan vara av intresse för dem
som framdeles är intresserade av att
träffa överenskommelser med socialdemokraterna
i utredningar. Sådana avtal
håller alltså inte. De bryts när socialdemoktarerna
får självständig majoritet
och tycker att avtalen inte längre
passar ur valpolitisk synpunkt.

Man höjer också barnbidraget, säger
man. För många barnfamiljer, kanske
de flesta, innebär reformen bara att
de genom höjningen av barnbidraget
får tillbaka det som de genom den slopade
avdragsrätten för folkpensionsavgiften
får betala in. Herr Sträng vill
väl inte bestrida att det förhåller sig
på det sättet? I verkligheten får många
av dem inte ens ett så bra resultat av
den s. k. reformen. Regeringens lappverk
visar, hur svårt det är att förbättra
barnfamiljernas ekonomi med enbart
barnbidrag. Att förena barnbidrag och
skatteavdrag ger långt större möjlighe -

ter till en verkligt familjevänlig politik.
Detta är vad högerpartiet arbetar
för. Barnfamiljerna har rätt att kräva,
att regeringen går ifrån sin ålderdomliga
ståndpunkt att alla sociala problem
skall lösas enbart bidragsvägen, med
allt vad detta innebär av ständigt stigande
skatter och avgifter.

Däremot har en hel del tidigare högerförslag
helt eller delvis tagits till nåder.
Det gäller lättnader i elskatten för
processkraft, förlängning av Anelllagen,
högre avdrag för investeringar
i maskiner och inventarier, organisationsundersökning
av arbetsmarknadsverket,
övergång från budgetårs- till kalenderårsberäkning
när det gäller väganslagen,
ökade kreditgarantier till småföretagen,
ny lärarhögskola i Uppsala,
ökade bidrag till skogsförbättringar i
lappmarken, flera ekonomikonsulenter
vid hushållningssällskapen och rationaliseringsbidrag
också till en- och tvåfamiljsjordbruken.
Även på åldringsvårdens
område, som så länge försummats,
börjar högerpartiets framstötar
nu bära en liten smula frukt. Man har
blivit intresserad av att bygga ut långtidssjukvården
och hemhjälpsverksamheten.
Så till vida kan den s. k. reformbudgeten
naturligtivs hälsas med tillfredsställelse.

Men mycket mer är det inte, inte ens
på det sociala området. Det finns sociala
problem i Sverige, men regeringen
har påtagligt litet intresse för att
tränga till botten med dem. Flerbarnsfamiljerna
har det otvivelaktigt besvärligt.
De är för all del omnämnda på
s. 21 i finansplanen, men vad som menas
med att flerbarnsfamiljerna »speciellt
gynnas» i årets förslag har jag
inte kunnat komma underfund med.
För vår del tänker vi däremot framlägga
konkreta förslag i den delen.

Om åldringsvården har jag redan talat.
Vad som sker på den punkten är i
och för sig glädjande, men det är inte
tillfredsställande, och det verkar med
förlov sagt snarare som en ursäkt för

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bristande intresse än som någon verkligt
genomgripande reform.

Allra mest påfallande är regeringens
hållning när det gäller bostadsfrågan.
För 20 år sedan, i arbetarrörelsens efterkrigsprogram,
uttalades med stor
kraft att den första åtgärden nu skulle
vara att undanröja bostadsbristen. På
den tiden var bostadsköerna knappt
hälften så stora som de är i dag. Då
var Gustav Möller socialminister. Han
följdes av herr Sträng, och under hans
fyra år ökade köerna såvitt man kan
förstå — statistiken har lagts om gång
på gång och är därför svår att tolka —
med nästan 100 000 ytterligare bostadssökande.
Därefter var herr Ericsson i
Kinna socialminister, och efter hans
två år hade köerna vuxit igen med nära
50 000. Han följdes av herr Torsten
Nilsson, som faktiskt på fem år inte
ökade bostadsköerna med mer än
50 000. Det är det hyggligaste resultatet
hittills, men tillfredsställande är det
verkligen inte. Nu ligger bostadsfrågorna
under statsrådet Johansson, och
ingen vet vad som kan ha hänt när han
lämnar dem ifrån sig. Det enda man
kan säga är att den »första åtgärden»,
att avskaffa bostadsbristen, är mycket
längre borta nu än den var för 20 år
sedan. Och ändå begär man att de
hundratusentals bostadslösa skall lita
på den socialdemokratiska regeringen!

Jag hade i höstas en debatt med
statsrådet Aspling om sociala problem
med utgångspunkt från frågan om åldringsvården.
Han klagade då över att
jag var »aggressiv» i mina uttalanden.
Det förvånade mig en smula. I varje
fall var det en mild västanfläkt i jämförelse
med den aggressivitet herr Asplings
partivänner tillät sig på 1930-talet, då jag först började debattera socialpolitik
med socialdemokrater. Men
efteråt har jag förstått, att herr Asplings
reaktion kanske inte var så underlig.
Det märktes kanske, att jag
verkligen är indignerad över regeringens
sätt att nalkas socialpolitiska spörs -

mål. Efter 32 års socialdemokratiskt
maktinnehav finns det fortfarande viktiga
sociala arbetsuppgifter i det svenska
samhället. De finns inte bara på de
områden jag nu har nämnt utan också
på många andra. Hur är det t. ex. med
ungdomsfrågorna? Jag vet inte om någon
av regeringens medlemmar hade
tillfälle att följa det skakande programmet
i televisionsserien »Fokus» i lördags.
Det handlade om den växande utbredningen
av narkotikamissbruk och
könssjukdomar bland den svenska ungdomen.
Där finns det verkligen kusliga
problem, där behövs reformer. Vad gör
regeringen åt saken? Intresset tycks
vara ganska ringa.

Vad kan det nu bero på? Förklaringen
kan inte vara mer än en enda. Maktfullkomligheten,
säkerheten vid makten,
skapar hos våra maktägande socialdemokrater
ointresse för de verkliga
problemen, de som inte kan lösas
bara genom att man betalar ut större
bidrag för det ena eller andra ändamålet.
Jag hade en gång för ett par år
sedan ett samtal med en ung man —
han kanske kunde betecknas som asocial
— som var mycket bitter gentemot
sina föräldrar. Hans bitterhet kulminerade
i det föraktfulla uttalandet: »I stället
ger de mig pengar.» Jag förstod hans
bitterhet, men jag börjar också förstå
föräldrarna. I 30 år hade de fått lära
sig av de makthavande här i landet, att
alla problem kan lösas om man bara
ger folk pengar. Det är bekvämt, men
det löser inga problem för dem som
framför allt behöver personligt intresse.
Man kan aldrig tala om god omvårdnad
i en familj eller i en »reformbudget»
för staten, så länge de verkliga
problemen får stå kvar olösta.

Att regeringen ändå vågar använda
det uttrycket tyder på utpräglad tankelättja.
Och för all del: det finns ju en
hel del gott folk som tycker att det inte
bara är obekvämt utan näst intill omoraliskt
att tänka och att erkänna, att
det finns problem som man inte kan

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

klara med patentlösningar. Det kanske
är hos dem som socialdemokraterna nu
skall försöka värva de röster, som
skall kunna säkra ett evigt maktinnehav.

När man kommer med den sortens
kritik blir svaret alltid, att man begär
alternativ. Om grundsatserna för ett sådant
alternativ tvekar vi inte inom högerpartiet.
Vi har också gång på gång
klargjort dess innebörd:

en kulturpolitik, som ställer kvalitetskravet
i centrum och som därför
också bl. a. går ut på att skydda kristendomens
ställning i vårt samhälle och
bevara det kristna kulturarvet, så som
miljoner svenska medborgare inom alla
demokratiska partier vill;

ägardemokrati, som ger var och en
tillfälle att genom egna insatser skapa
sin framtid, och som ger medborgarna
möjligheter till personligt inflytande.
Det går inte an att avgörandena koncentreras
till en liten krets, som träffas
under socialdemokratisk ledning i planeringsråden
eller på Harpsund;

en skattepolitik, som syftar mot mindre,
inte större skatteuttag från enskilda
och företag;

en familjepolitik med särskild inriktning
på flerbarnsfamiljerna, där man
tar hänsyn bl. a. till sådant som bostadsstandard
och familjebeskattning;

en jordbrukspolitik, som garanterar
vår livsmedelsförsörjning och ger jordbrukets
folk den inkomstlikställighet,
som regeringen gång på gång har lovat
dem;

en bostadspolitik, som är inriktad på
att först och främst avskaffa bostadsbristen,
som därför skapar möjlighet
till konkurrens på lika villkor när det
gäller att bygga, och som efter hand
avvecklar de föråldrade regleringar,
som bara bevarar och ökar bostadsbristen
och skapar ständigt nya orättvisor; en

socialpolitik, som söker upp de
verkliga sociala problemen och inriktar
sig på att lösa dem — i stället för

att blunda för allt som inte passar in
i de färdiga mallarna;

en författningsreform, som tryggar
folkstyret i stat och kommun, som motverkar
byråkratisering och maktkoncentration
och ger medborgarna utrymme
för politisk valfrihet och personliga
insatser.

Självfallet kommer det att brista en
hel del när det gäller detaljerna i våra
förslag. Det beror på olika omständigheter.
En av dem är, att de två andra
demokratiska oppositionspartierna tyvärr
ännu inte velat ansltua sig till de
förslag om en fast, konsekvent, öppet
redovisad borgerlig samverkan, som högerpartiet
gång efter annan framställt.

Men det finns en annan svårighet,
som kanske är viktigare. Vi har inte
tillgång till allt det folk som regeringen
kan använda för detaljutformning av
sina propositioner. För övrigt har vi
lärt oss, att varje gång vi kommer med i
detalj utformade förslag mobiliseras alla
dessa experter för att försöka hitta någon
brist på någon liten punkt, som
kan åberopas emot oss. Vill man sedan
övertaga förslaget ifrån oss och andra
oppositionspartier, såsom häromåret
skedde när det gällde de ofullständiga
familjerna, åberopas den lilla detaljen
för att visa att regeringen ensam sitter
inne med den högsta visdomen och
gjort det ända från början. Vill man
inte göra det, skjuts det hela bara åt
sidan.

Nej, regeringen kommer inte ifrån sitt
ansvar genom att på det viset hänvisa
till att oppositionens alternativ skulle
vara ofullständigt. Låt oss få ta hand
om utredningsapparaten; ge oss den
personal som regeringen har för att
handlägga bostadsfrågor, vårdfrågor,
familjepolitiska frågor, ungdomsvårdsfrågor
o. s. v. Då lär det inte dröja länge
innan vi kan visa, också i detaljer, att
vårt alternativ till den socialdemokratiska
politiken är det som innebär verkliga
framsteg.

Onsdagen den 22 januari 19G4 fin.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

Herr HEDLUND (ep):

Herr talman! Årets statsverksproposition
har nya rekordsiffror. Utgifterna
stiger med drygt 2 miljarder kronor,
medan ökningen av inkomsterna enligt
finansministerns beräkningar stannar
vid 1,5 miljard. Regeringen talar om
en reformbudget, och det är ingen anledning
att säga emot på den punkten.
En hel del reformkrav från tidigare motioner
bar fått plats i den nya statsverkspropositionen.
Det är motioner
som vi känner igen som våra. Huruvida
de har haft något inflytande på regeringens
ställningstagande nu undandrar
sig naturligtvis vårt bedömande. Det är
bara regeringen själv som kan avgöra
det. Men huvudsaken för oss är att vi får
våra förslag igenom. Motiveringen är
oss likgiltig.

Barnbidraget skall höjas med 150 kronor
och folkpensionerna med 300 kronor
för ensamstående och 450 kronor
för familjeförsörjare. Här måste man
dock beklaga att höjningarna har gått
för långsamt i förhållande till målsättningen
för tiden fram till 1908. Varför
skall förresten folkpensionärerna — där
instämmer jag med herr Ohlin — få
vänta två år mellan varje höjning, när
de flesta andra inkomsttagare här i landet
får ökning varje år?

Vi har från centerpartiet vid upprepade
tillfällen krävt uppmärksamhet på
nödvändigheten av att folkpensionärerna
på samma sätt som redan har beslutats
för ATP-pensionärerna skall få del
av standardökningen även efter 1968.
Att regeringen nu äntligen är beredd
att låta en utredning behandla denna
fråga finner jag enbart glädjande.

En angelägen reform är också förbättringen
av studiestödet. Det har varit
en aktuell fråga under många år.

En upprustning på flera områden kan
nu också noteras, t. ex. inom ungdoms-,
nykterhets-, åldrings-, mentalsjukvården
och kriminalvården. Det är reformer,
som det väl i stort sett råder enighet
om.

En annan sak, som jag också känner
tillfredsställelse med, är att regeringen
nu är beredd att siitta i gång en intensifierad
vägupprustning. Detta är behövligt
med hänsyn till näringslivets
ökade transportbehov och inför den
förestående omläggningen till högertrafik.

Men det är också mycket som återstår.
Handikappade grupper och eftersatta
vårdområden kräver fortsatt reformverksamhet.
Det behövs också en
betydande upprustning av familjepolitiken.
Särskilt angeläget är det även
med initiativ för en aktiv hemvård av
åldringar och sjuka. Jag tror vidare anledning
föreligger att satsa mera på ungdomens
idrotts- och fritidsverksamhet.

Naturligtvis kan inte alla reformönskemål
tillgodoses på en gång, men
detta är några av de reformkrav som
enligt min mening har hög angelägenhetsgrad.
Jag hoppas att finansministern
inte gör som i våras: summerar
ihop hur mycket allt detta skulle kosta
framöver under några år och räknar in
hela den summan i årets budget och på
det sättet får fram ett betydande underskott
i vårt budgetförslag. Det var väl
en engångsföreteelse vad som i det avseendet
förekom i våras, hoppas jag.

Den nya statsverkspropositionen ger
oss inte någon stark budget. Driftbudgeten
är enligt finansministerns beräkningar
ungefär balanserad. På några
punkter kan väl siffrorna diskuteras.
Kanske har finansministern varit något
pessimistisk i sina beräkningar; det
brukar vara så. Men det är knappast
någon större mening med att diskutera
den saken nu. En sak kan man emellertid
slå fast, nämligen att årets budget
inte är stark. För min del tycker jag
inte alls att den stämmer med vad finansministern
ofta framhållit, nämligen
att i en högkonjunktur behöver man en
betydande överbalansering av driftbudgeten.
Skall man ge något generellt betyg
över budgetpolitiken under senare
år, sedd i belysning av årets budget, så

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tycker jag att ordet ryckig är på sin
plats.

Visserligen är konjunkturen något
splittrad men får väl ändå betecknas
som högkonjunktur eller i varje fall som
begynnande högkonjunktur. Den statliga
upplåningen skall enligt finansministerns
beräkningar stiga till cirka 900
miljoner kronor. Det kan befaras att en
sådan statsupplåning tillsammans med
det stora kommunala upplåningsbehovet
gör det alltför trångt på kreditmarknaden
för näringslivet. I sådana lägen brukar
det bli de mindre företagen med deras
ringa självfinansieringsmöjligheter
som får det särskilt besvärligt. Det är
all anledning att hålla uppmärksamheten
på detta.

En mörk punkt i årets budgetförslag
är den indirekta skatteskärpning som
sker genom att folkpensionsavgiften inte
längre blir avdragsgill. En viss inkomstökning
är ofrånkomlig. Där är herr
Ohlin och jag på samma linje, alltså på
motsatt linje mot herr Heckscher. Vill
man ha reformer, så måste man också
betala dem. Hur finansieringen skall ske
är en sak, som kan vara föremål för
delade meningar. Därtill får jag anledning
återkomma senare. Men vi har ett
hårt skattetryck. Det är nödvändigt att
försöka åstadkomma största möjliga
sparsamhet i den statliga verksamheten,
så att skattelättnader kan bli möjliga.
Det är ju frågor som vi får diskutera
mera ingående när skatteberedningen
lagt fram sitt betänkande.

Ett stort problem är kostnadsstegringarna
i vårt näringsliv. Industriens
investeringar visar för närvarande
ingen tendens att öka, vilket är en otillfredsställande
situation. Vi kan komma
att få svårt att hålla takten med den
produktionsökning som pågår i flera
andra länder. Konkurrensen på världsmarknaden
blir allt hårdare, och i ett
sådant läge är det nödvändigt att ha en
effektiv produktionsapparat. En ökad
produktion är det nödvändiga underlaget
för de fortsatta reformer som vi
alla önskar.

Svenska folket har sedan andra
världskriget fått betydande inkomstförbättringar.
Dessa har visserligen varit
något olika fördelade, men nästan
alla grupper har fått del av dem. Inom
industrien mer än dubblades timförtjänsten
under 15-årsperioden 1946—
1961, vilket betyder en genomsnittlig
ökning per år med 8 procent. Men penningvärdeförsämringen
spelade härvidlag
sin roll. Den verkliga löneökningen
stannade vid cirka 4 procent per år.

Vi gläder oss naturligtvis åt inkomstförbättringarna
och är tacksamma för
att vi befinner oss i ett annat skede än
då inkomsterna stod och stampade på
samma ställe eller rörde sig mycket
långsamt uppåt. Men var och en som
fått en inkomstförbättring blir litet besviken,
när han finner att en del av förbättringen
försvinner genom att den äts
upp av prisstegringar. Många frågar sig
vad detta tjänar till och om det inte
vore mycket bättre att försöka ta ut
just den inkomstförbättring man får behålla.
Att det blir luft i avlöningskuvertet
gillar ingen och inte heller att
löner och priser jagar varandra i ett —
som det synes — ändlöst maratonlopp
med spurtsträckor inlagda här och var
vid högkonjunktur och ett något lugnare
tempo i konjunkturavmattningarnas
motlut.

Samtidigt med inkomstförbättringarna
har svenska folket fått en annan förbättring:
den fulla sysselsättningen. Den
är av stort, ja jag vill påstå oskattbart
värde och får inte uppges som mål. Men
inkomstförbättringarna och den fulla
sysselsättningen för med sig problem,
som i möjligaste mån måste bemästras.
Riksbankschefen har för en tid sedan
framhållit, att vi fått en ny systematisk
inflationskraft inbyggd i de nya grundvalarna
för vår ekonomi, nämligen genom
att två parter, som förut stått mot
varandra, numera med den självklara
fullsysselsättningsgarantien från samhället
på fickan fått något av en möjlighet
att forma en kombination mot en
— som man skulle kunna tro — tredje

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

part, konsumenten, vilken får betala den
uppkomna prisstegringen — och konsumenter
är vi ju alla. Men fullt så enkelt
är inte problemet. Resultatet vänder sig
mot parterna själva såsom en bumcrang.

Höjningar utöver de verkliga produktionsförbättringarna
i landet blir luft,
men en kall och kylig luft som försvårar
vår försäljning, försämrar våra möjligheter
att exportera och därigenom motverkar
den allmänna standardhöjningen,
samtidigt som försäkringstagare och
andra sparare blir berövade en del av
sina pengar genom den fortgående inflationen.

Att en liknande utveckling förekommit
i andra länder är naturligtvis ägnat
att motverka olägenheterna i konkurrenshänseende
på exportmarknaden,
men ett faktum är att prisökningarna
för våra exportvaror på senare år legat
tämligen stilla medan kostnadshöjningarna
här hemma varit betydande.

Politikerna — vi alla —• värjer sig för
att bära det ansvar som de på grund av
politikens natur har otillräckliga möjligheter
att bära, säger riksbankschefen.

Kanske har han rätt. Men fördenskull
behöver väl inte vi politiker tassa
som katten kring het gröt och låtsas att
detta problem inte existerar. Hela
svenska folket, varenda husmor, banksparare,
försäkringstagare o. s. v. har
fått känna på att problemet verkligen
finns.

Uppgiften är gigantisk och minst sagt
komplicerad. Det räcker att erinra om
kompensationsprisstegringar, löneglidningar
och lönelyftningar för lågavlönade
i de knappa marginalernas
branscher. Men svåra frågor löser man
inte genom att sticka huvudet i busken
och blunda. Strutspolitik gagnar intet.
Borde inte i stället de tre parterna —
samhället samt arbetstagarnas och arbetsgivarnas
organisationer — ta tjuren
vid hornen, försöka att analysera ämnet
i hela dess vidd och gemensamt försöka
att komma fram till en förbättring? En

sådan metod förefaller vara långt bättre
än att skylla penningvärdeförsämringen
på varandra, såsom vi nu gör.

Men vissa grundförutsättningar måste
slås fast. Först måste man vara överens
om att det gäller att i möjligaste mån
stoppa prisökningarna och samtidigt se
till att olika grupper verkligen får ut
vad produktionsökningen kan ge. Det
är endast mot lufthöjningarna man skall
vända sig. Dessutom måste man låta
arbetsmarknadsparterna behålla deras
fria avtalsrätt. Visst kan det vid resonemang
av denna typ komma att visa sig
att svårigheterna ännu är för stora för
att komma till rätta med, men ämnet är
enligt min mening av sådan art, att det
förr eller senare måste komma upp på
nytt. Frågan kräver sin lösning.

Centerpartiet har i många år hävdat
att det behövs ett långt kraftigare lokaliseringsbetonat
inslag i sysselsättningspolitiken.
De allmänna principer som
utredningen rörande näringslivets lokalisering
fört fram sammanfaller i
stort sett med vårt lokaliseringspolitiska
program, och utredningens motivering
för en aktiv lokaliseringspolitik är
sådan, att vi i allt väsentligt kan godtaga
den.

Bland dem som kommenterat utredningens
betänkande är man kritisk och
skeptisk på vissa håll — och mest inom
storindustrien.

När man på detta sätt kommer till
olika resultat i bedömningen av en fråga
kan det bero på olikheter i utgångspunkterna.
En företagare ser saken ur
sitt företags synpunkt, medan en politiker,
som hävdar att staten skall vidtaga
vissa lokaliseringsåtgärder, kan
motivera detta antingen med samhällsekonomiska
synpunkter eller med sociala
synpunkter.

Att företagaren kalkylerar endast
med sina egna kostnader kan man ju
inte säga någonting om. Men han måste
göra klart för sig att vad som passar
hans företag visserligen oftast men inte
alltid är det bästa alternativet för sam -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 19G4 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

häl fet. Den tankegång som tillskrivs
amerikansk storindustri och som kommit
till uttryck bl. a. i orden, att »vad
som är bäst för General Motors är bäst
för Amerika», har förvisso icke obegränsad
räckvidd. Företagaren gör,
som jag sade, en företagsekonomisk
kalkyl och räknar alltså inte in samhällets
kostnader för gator och andra
kommunikationer eller för skolor och
bostäder. Det är utgifter som samhället
numera tagit på sig och som man inte
gärna kan tänka sig att den enskilde företagaren
skall låta ingå i sin bedömning.

Situationen har varit annorlunda en
gång, nämligen när företagaren hade
att själv svara för en stor del av vad
som i dag är samhällskostnader. Det
var inte ovanligt att företagen i det
gamla självhushållets dagar svarade
förutom för bostäder till alla anställda
även för skolhus och skollärare, kapell
och t. o. m. präst ibland. Då kom sådana
kostnader automatiskt med i bilden,
men nu är totalkostnaden så att
säga delad mellan två parter, företagaren
och samhället.

Etablerar man nya industrier inom
områden med överfull bostadsmarknad
o. s. v. får man räkna med att
kostnaderna utanför företaget, för bostäder
och anläggningar av skilda slag,
blir betydande och stundom t. o. m.
större än företagets egna investeringskostnader.
Det kan inte vara riktigt att
samhället utan att först ha bedömt saken
utifrån en totalkalkyl tar på sig
hur stora sådana kostnader som helst
och därtill bekostar omflyttning av arbetskraft,
inlösen av egnahem som står
obebodda efter avflyttning o. s. v. Samhället
måste göra klart för sig hur
mycket som sparas i samhällskostnader,
om ett företag förläggs där det redan
finns tillgång på arbetskraft, bostäder
etc. Det måste vara riktigt ur
ekonomisk synpunkt att samhället erbjuder
företagen t. ex. visst investeringsstöd
och hjälp med utbildning och

omskolning av arbetskraft, om företag
etablerar sig i sysselsättningssvaga områden
med bättre tillgång på både bostäder
och annat. Samhället bör med
andra ord kunna använda besparingar
som uppkommer genom att bostäder
etc. finns förut till att stimulera företagsamhet
i sådana orter. Företagaren
bör ekonomiskt uppmuntras att stanna
så länge detta ur en totalkalkyls synvinkel
framstår som riktigt. Att handla på
det sättet är att så effektivt som möjligt
använda de totala resurserna.

Lokaliseringsutredningen har föreslagit
en del stödåtgärder i vissa regioner
just från den utgångspunkten, att
det kan hli billigare för samhället att
hekosta det stödet än att ta de stora
»följd- och utomkostnader» som eljest
skulle uppkomma. Företagen har att
själva välja lokaliseringsort. Väljer de
stödet på en viss ort har företags- och
samhällsintresset stämt möte, med bästa
samhällsekonomiska hushållning
som följd.

Men även i sådana fall då besparingar
av denna art inte fäller utslaget för
stimulansåtgärder i lokaliseringssyfte
kan det ändå vara motiverat med samhällelig
uppmuntran av placeringen av
företag till sysselsättningssvaga orter.
Det är då fråga om socialt betingade
motiv. Men i sådana fall är det viktigt
att man gör klart för sig att det är socialpolitik
som bedrivs.

För vår del kan vi inte ge avkall på
att samhället skall kunna använda ekonomiskt
stöd i lokaliseringssyfte. Vi
tror att en sådan politik är till gagn
för glesbygderna, som därigenom kanske
får behålla sin befolkning, i varje
fall till en större del. Vi tror också att
den är till gagn för tätorterna, som får
mindre bostadsköer. Båda dessa intressen
är ju utomordentligt väsentliga.

Lokaliseringspolitiken känner bara
två medel — ett ekonomiskt medel eller
något slags tvång genom lagstiftning.
I centerpartiet avsvär vi oss
självfallet tvångsvägen. Då återstår det

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ekonomiska medlet -— eller ingenting
alls. Vi väljer helt naturligt det ekonomiska
medlet.

Centerpartiet motionerade i fjol om
eu höjning av barnbidragen med 150
kronor per barn och år. Högern och
socialdemokraterna hand i hand motsatte
sig en höjning. I år lägger regeringen
fram förslag om en ökning med
150 kronor. — Här vill jag instämma
med herr Ohlin när han säger, att budgetläget
är nog inte så mycket bättre
i ar att det kan motivera lappkastet,
herr Sträng, utan skillnaden ligger i
andra riktningen. Jag bedömer budgetförslaget
såsom svagare än fjolårets.
Det skall bli intressant att se hur högern
kommer att ställa sig denna gång
— om det går bättre att rösta för förslaget
om barnbidragshöjningen nu,
när det kommer från socialdemokraterna.
I fjol ansåg högern det vara
principiellt felaktigt att höja barnbidragen
— det skulle vara barnavdrag
vid beskattningen. Vi får vänta och se.

Centerpartiet anser att familje- och
bostadspolitiken bör ses i ett sammanhang.
Ur familjesynpunkt finns det ingen
anledning till kritik mot den nuvarande
bostadspolitiken. Kan det vara
riktigt med generella bostadssubventioner
— den frågan har vi upprepat under
åtskilliga år — som stimulerar även
välbeställda inkomsttagare att skaffa
sig än större utrymme, i ett läge när
det råder bostadsbrist? Här måste målet
vara att avveckla de generella subventionerna.
De som bär hyggliga inkomster
och ingen särskild försörjningsbörda
bör kunna klara bostadskostnaden
utan subvention. Många
barnfamiljer lever i små omständigheter
och behöver ett stöd av familjebostadsrabatternas
omfattning. Men många
sådana familjer ställs i dag utanför
detta stöd.

Är det rimligt att en barnfamilj med
mycket små inkomster ställs utanför
både bostadsrabatt och generell subvention
— för att den inte lyckats få

förmånen att bo i rätt hus enligt myndigheternas
mening —• medan eu barnfamilj
med högre inkomster får både
bostadsrabatt och subvention och en
tredje person utan barn får en rätt
rundlig subvention för att han fått lägenhet
i rätt hus. Detta måste ändras.
Centerpartiet ser årets barnbidragshöjning
som eu första etapp i en större
reform. Den reformen bör medföra ytterligare
förbättringar för barnfamiljerna.
De pengar som nu går till de generella
bostadssubventionerna och bostadsrabatterna
bör i stället användas
till barnbidragsförmåner utan bostadsanknytning,
så att inte vissa barnfamiljer
ställs utanför på sätt som nu sker.

I denna reform bör också ingå ett
särskilt stöd till de mödrar som själva
har vårdnaden om barnen när dessa är
små. Här får man inte föra en ensidig
politik. Visst skall samhället underlätta
för de gifta kvinnor som vill återinträda
i förvärvsarbete, men med tanke på
de tidigare uppväxtårens betydelse för
barnens utveckling måste det vara lika
angeläget att ge goda förutsättningar
för de mödrar som är hemma och själva
tar vårdnaden om barnen under dessa
år. Man kan faktiskt inte säga att
samhället hittills rätt värdesatt de hemmavarande
mödrarnas betydelsefulla
insats.

Enligt centerpartiets mening borde
partierna i riksdagen söka ena sig om
ett konkret handlingsprogram i samtliga
dessa frågor för de följande åren.

Jag talade för en stund sedan om
standardhöjning. Standarden i vårt
land hör faktiskt till de högsta i världen.
Men det finns mörka skuggor i
denna standardbild. Tyvärr har det inte
lyckats oss att på vitala områden skapa
den standard och trygghet som utmärker
flertalet områden. Gamla, sjuka och
handikappade är inte tillgodosedda på
önskvärt sätt. Enligt centerpartiets mening
måste dessa frågor nu skjutas i förgrunden.
Det måste tas krafttag.

Låt mig först säga några ord om per -

3 — Andra kammarens protokoll 196b. Nr 3

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

sonalbehovet och utbildningen på vårdområdena.
Jag tror att vi över lag —
inom alla partier — har gjort oss skyldiga
till en fundamental felbedömning.
Det har gjorts prognoser och beräkningar
över det framtida behovet och upprättats
förslag rörande utbildningsanstalter
med sådan kapacitet, att den täcker
det beräknade behovet av personal.
Allt har sett bra ut — på papperet.
Men så har det visat sig att beräkningen
av behovet varit tilltagen i underkant,
att avgången av utbildade blivit
större än beräknat o. s. v. Mer än en
gång har man funnit att slutresultatet
blivit en brist, större än den man skulle
avskaffa. Må vi lära av detta och inte att
det är nödvändigt att kalkylera med
marginal, att sikta mot en viss reserv
i fråga om utbildningen på sådana områden.
Jag tror detta är en nödvändighet
för att vi på längre sikt skall komma
till rätta med vårdområdenas personalproblem.

När det råder brist på vårdplatser
vid sjukhusen eller personalbrist vid
dessa, är det givetvis särskilt angeläget
att stimulera vård i hemmet. Många av
de sjuka och många åldringar vill inget
hellre än att stanna hemma om de
får tillräckligt ekonomiskt stöd. Den
vårdformen blir merendels billigare.
Trivselintressena och samhällsintressena
går här hand i hand. Dessa frågor
måste ägnas mer uppmärksamhet. Det
är gott och väl att vi har en sådan sjukförsäkring
och sjukhusfinansiering att
var och en vistas gratis på sjukhus —
och kanske får en slant över på sjukpenningen.
Det kan vi känna oss glada
och stolta över. Men det räcker inte.
Vid vård utanför sjukhuset, t. ex. i hemmet,
blir det betydande utgifter, för resor,
läkarräkning, medicin, för att inte
tala om kostnader för tillsyn i hemmet.
Det kan inte vara rimligt att den som
väljer hemsjukvård i stället för att utnyttja
de dyrbara sjukhusresurserna
skall belastas med långt högre kostnader
och detta i ett läge när sjukhusre -

surserna inte räcker till. Från centerhåll
tog vi upp denna fråga vid förra
årets riksdag och hoppas att pågående
utredningar snabbt skall ge resultat.

Tyvärr måste det också konstateras,
att det inte finns tillräckliga möjligheter
till rehabilitering och återanpassning
för dem som blivit handikappade till
följd av sjukdom eller olycksfall. Det
borde vara självklart att de handikappade
skall ha hjälp till en ny siart,
genom anlagsprov och arbetsprövning,
träningsåtgärder, utbildning och omskolning
— och även att dessa åtgärder
sätts in snabbt, innan håglöshet och
misströstan griper den drabbade. Men
i stället är nu möjligheterna otillräckliga
och väntetiderna långa. Behovet av
kvalificerad arbetsprövning gäller 1 500
fall per år — knappt 200 kan tas emot.
Man behöver ca 20 000 platser vid s. k.
skyddade verkstäder för handikappade

— det finns i själva verket cirka 4 000.
År 1961 begärde centerpartiet ett samlat
grepp och ett konkret program för
rehabiliteringsverksamhetens utbyggnad.
Motionen medförde glädjande nog
att en utredning tillsattes. Men ännu
har dess arbete inte lett till något konkret
resultat. Här borde man kunna
komma åtminstone med delförslag. Men

— och det vill jag understryka •— det
finns möjlighet att göra åtskilligt utan
att avvakta utredningen. Tyvärr har
inte de möjligheterna tillvaratagits i
statsverkspropositionen. Fn del ting kan
och bör brytas ut.

Åldringsvården har tilldragit sig stort
intresse sedan socialpolitiska kommittén
redovisade sina undersökningar förra
året. Bl. a. har bostadsfrågan uppmärksammats.
Centerpartiet har år efter ar
framlagt motioner om stöd till upprustning
av pensionärernas bostäder
och ett bättre löpande bostadsstöd. Vi
har inte mött något intresse från de övriga
partierna. Jag hoppas att det skall
bli lättare att vinna gehör för sådana
förslag vid årets riksdag. Bostadsstödet
är ju ofta avgörande för pensionärernas

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

möjlighet att bo kvar i eu bostad i vanlig
miljö.

Målet måste vara att alla pensionärer,
som kan bo kvar i sina hem och önskar
göra det, skall beredas möjlighet
härtill. Det måste då finnas tillräckligt
med hemsamariter så att de kan få den
hjälp och tillsyn de behöver, när krafterna
börjar svika. I många fall måste
också den ekonomiska sidan uppmärksammas.
På den punkten måste särskilda
åtgärder sättas in. Det finns alltför
många handikappade pensionärer, som
inte får något tillskott för de kostnader
handikappet åsamkar dem.

Så ett par ord för att instämma med
herr Heckscher. När jag tar upp dessa
frågor är det mera för att bli i tillfälle
att göra en precisering av vad jag kan
vara med om. Herr Heckscher påpekar
att ett långt maktinnehav kan vara ägnat
att locka till maktmissbruk. Det är
en allmän erfarenhet som inte kan bestridas.
Men vad är botemedlet mot detta?
Det är att herr Heckschers parti,
herr Ohlins och centerpartiet försöker
presentera program och förslag som är
mera attraktiva. Det går absolut inte
att komma med några reaktionära förslag
eller extrema förslag i högerriktning.
Sådana skulle komma att motverka
denna vår strävan.

En sak till är viktig, herr Heckscher.
Det räcker inte med allmänna uttalanden
om inriktningen av den politik man
vill föra. Svenska folket fordrar nog
konkreta förslag i större utsträckning
— fladdrande uttalanden får man nog
av. Man vill veta vad vi konkret vill.

Jag har en helt annan uppfattning, det
vet herr Heckscher mycket väl, än han
om värdet av en nära samverkan på
borgerligt håll. En sådan skulle minska
antalet röster i varje fall för vårt parti.
Det vore en belastning för oss. Jag är
övertygad om att så är fallet även för
folkpartiet, men herr Ohlin får väl tala
för sitt parti.

Sedan vill jag instämma med herr
Heckscher på en annan punkt. Han sä -

ger alt vi skall ha en klart positiv inställning
till europapolitiken. Ja, helt
naturligt. Vi ska ha en positiv inställning
både till handelspolitiken och till
den ekonomiska politiken men inte till
något utrikespolitiskt samgående.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Herr Hedlund tillät sig
karakterisera den framlagda statsbudgeten
som en reformbudget. Jag vill gärna
instämma i detta. Årets budget innehåller
en kraftig justering av folkpensionerna
vilken innebär den tredje standardhöjningen
för folkpensionärerna
under 1960-talet. Den innehåller vidare
en avsevärd uppräkning av bostadsförbättringsanslagen
för att komma till rätta
med folkpensionärernas bostadsfråga
och ge dem möjligheter att tillbringa
några extra år ute i det normala livet.
Det är också något som är värt att notera.

Budgeten innehåller vidare ett förslag
om lånestöd på 50 miljoner till
landstingskommunerna för att stimulera
dessa att ordna långtidsvården för de
gamla. Det är således fråga om en giv
på folkpensionärsområdet som inte enbart
avser en uppräkning i pengar av
pensionerna utan även tar sikte på folkpensionärernas
vård- och bostadsfrågor
så länge de har möjligheter att klara sig
ute i — om jag får använda det uttrycket
— det normala livet.

Denna budget innehåller dessutom en
stark reformgiv på utbildnings-, forsknings-
och kulturområdena. Kammarens
ärade ledamöter har haft tillfälle att
läsa förslagen på dessa punkter, och
jag skall inte uppta tiden med att lämna
någon detaljredovisning. Jag kan
inskränka mig till att säga att vi nu i
snabb takt realiserar den önskvärda
målsättning som ligger i begreppet utbildningens
demokratisering.

Vägarna och kommunikationerna har
i en i övrigt återhållsam statlig investcringsgiv
ändå fått sina relativt kraftiga

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m,

uppräkningar, vilket är ett uttryck för
den höga angelägenhetsgrad som regeringen
anser att dessa områden har.

Jag vill också säga något om den familjepolitiska
giv som statsverkspropositionen
i år innehåller. Det gäller barnbidragshöjningen,
som noga räknat kostar
256 miljoner kronor. Det gäller utbyggnaden
av studiebidragen för alla
ungdomar mellan 16 och 21 år, oavsett
vilken utbildningsväg de väljer. Om ungdomarna
väljer en teoretisk utbildning
t. ex. gymnasieutbildning, eller yrkesutbildning
vid yrkesskolor, fackskoleutbildning,
folkhögskolentbildning, sjuksköterskeutbildning
eller vad det månde
vara så uniformeras bidragen och
räknas upp. Det är en reform som kan
värderas till nära 150 miljoner.

Familjebostadsbidragen, varom denna
kammare och medkammarcn fattade
beslut under fjolåret, får i den kommande
budgeten sin fulla effekt. Det betyder
att familjerna den vägen kan tillgodoräkna
sig drygt 50 miljoner. De
statsgaranterade bidragsförskotten, som
utgår till ensamstående mödrar i de
fall dör fäderna av en eller annan anledning
inte fullgör sina solklara skyldigheter,
räknas upp. Barnpensioner
och barntillägg räknas också upp och
indexregleras, en reform som kostar
40 miljoner kronor. Slutligen införes
eu ny vårdform, nämligen vård i hemmen
av handikappade barn med statsstöd,
en reform som kostar 12 miljoner.
Det ligger en familjepolitisk giv i
budgeten, och inslagen i denna giv medför
utgifter på totalt över en halv miljard.
Det är något som man har rättighet
och anledning att understryka.

Budgeten innehåller i övrigt en angelägen
avlastning av de många gånger
skattetyngda kommunerna. Polis- och
åklagarväsende samt exekutionsväsende
tas över av staten till en merkostnad
av 120 miljoner. Men det är bara början
på ett program som innebär att
dessa uppgifter helt skall överföras till
den statliga sidan och som medför att

kommunerna under en femårsperiod
kommer att avlyftas utgifter på 500 miljoner
som staten i stället skall svara
för.

U-hjälpen räknas upp med 50 miljoner
och är nu uppe i 225 miljoner. 1
det sammanhanget kan också erinras
om de skatte- och tullättnader som numera
har vidtagits på kaffe och te och
som är ett handtag till utvecklingsländerna
i deras egenskap av exportörer
av dessa produkter. De belastar också
statskasan en del, nämligen med 30
miljoner.

Jag vill vidare understryka att kreditgarantierna
på 500 miljoner för export
till utvecklingsländerna naturligtvis
är ett krafttag i och för sig. Även
om de ännu inte har resulterat i några
nämnvärda betalningskrav på budgeten
vill jag understryka att dessa åtaganden
långtifrån är riskfria och följaktligen
längre fram kan ta i anspråk skattemedel.
Det måste vi vara medvetna
om.

Jag har haft tillfälle att under de senaste
veckorna debattera budgeten i ett
par församlingar av nationalekonomer
och arbetsmarknadsekonomer. Just satsningen
på u-hjälpen har där varit föremål
för en kritisk granskning. Jag är beredd
att återkomma till denna sak, och
jag vet att statsrådet Lindström, som
närmast är ansvarig för u-hjälpen, också
är beredd att göra det, i dag eller
längre fram. I finansplanen har vi inskränkt
oss till att säga att vi med de
nuvarande anslagen bör ha garantier
för att kunna realisera de meningsfyllda
och i förväg väl planerade insatser
som kan aktualiseras. Det är ju dessa
krav och kriterier man bör ställa på
utvecklingshjälpens arbete.

Vi har ett bostadsbyggande som ligger
på toppen med en igångsättning pa
85 000 lägenheter och med angivande
av att under förutsättning att tillgången
på arbetskraft, planerare, arkitekter
och tekniker samt den allmänna konkurrensen
om denna arbetskraft och om

Onsdagen den 22 januari 1901 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

kapitaltillgångarna så medger, föreligger
intet hinder för ett ytterligare ökat
bostadsbyggande.

Nu vill jag understryka att det bostadsbyggande
vi i dag bar iir stort
och kraftigt. Det representerar eu kapitalinvestering
på lågt räknat 0 000
miljoner kronor. När man räknar bostadsbyggandet
i lägenheter, uttrycker
man väl därmed inte hela sanningen,
eftersom vi varje år höjer våra krav
både på lägenheternas kvalitet och utrymme.
När vi i dag bygger 85 000 lägenheter,
är detta inte detsamma som
när vi byggde lägenheter i slutet på
1940-talet eller början av 1950-talet. Dä
dominerades lägenheterna av enrummare
och tvårummare, medan de i dag
domineras av trerummare och ännu
större lägenheter. Det betyder i själva
verket också en extra kraftanspänning.

Om jag bara tar folkpensionerna, utbildningsgiven
och barngiven rör sig
denna satsning om mer än en miljard
kronor i visa stycken i form av ökad
konsumtion. Är den satsning jag refererat
på bostadssidan, vägsidan och telesidan
för djärv mot bakgrunden av
den konjunkturbild och det konjunkturperspektiv
som vi försöker avläsa? Jag
är medveten om att det ligger vissa
risker i en sådan satsning, men jag menar
att den ändå är förenlig med sunda
statsfinanser och en balanserad ekonomi.
.lag skall försöka utveckla detta
litet närmare och kanske då inledningsvis
göra en liten, mycket kort återblick
på de rent ekonomiska prognoserna för
innevarande år.

Vi bör kunna räkna med att 1964 blir
ett bra år, ett år under vilket svenska
folket har full sysselsättning och goda
arbetsmöjligheter. Vi räknar med att
vår nationalprodukt stiger med 4,5 procent
och vår industriproduktion med 4,5
procent. Detta är prognoser. Håller dessa
prognoser betyder det en snabbare
framstegstakt än under 1963 och en
snabbare framstegstakt än vad som representerade
medeltalet under efter -

krigstiden. Vi räknar med att den .svenska
utrikeshandeln både beträffande export-
och importsidan skall öka med
cirka 5 procent, och vi räknar med alt
de totala investeringarna skall öka med
3,5 procent.

Det är på den senare punkten som
framstegstakten inger vissa bekymmer.
De 3,5 procenten i investeringsökning
äts nämligen upp av det kraftiga bostadsbyggandet
och av de offentliga investeringarna
med kommunerna som
den mest aktiva partnern. Det är investeringsutvecklingen
som bestämmer
vårt framtida välstånd, och naturligtvis
spelar industriinvesteringarna här en
alldeles avgörande strategisk nyckelroll.

I de enkäter och förfrågningar som
vi har gjort bland industriföretagarna
och bland näringslivets män visas med
undantag för handeln att industriinvesteringarna
inte följer med i den allmänna
framstegstakten. Det är emellertid
inte så illa som det framgick av herr
Heckschers anförande, där han sade att
industriinvesteringarna under de senaste
åren minskat med 5 procent. På sidan
86 i nationalbudgeten finns en tabelluppställning
över vad som har hänt
på det området under de senaste åren.
Herr Heckscher läste tydligen så fort
att han inte tagit reda på att det finns
ett decimalkomma, som i vissa fall kan
betyda en hel del. I denna tabell visar
det sig att industriinvesteringarna 1961
—1962 ökade med 0,5 procent och 1962
—1963 minskade med 0,5 procent. Man
gör reflexionen att en professor väl bör
kunna läsa innantill; det är ett ganska
elementärt krav. Nu har vi varit överens
om att inte så där högtidligt titulera
varandra i det här huset, men jag
skulle nog vilja rekommendera herr
Heckscher att titta med litet större självtukt
och noggrannhet i tabellerna innan
han resonerar om ekonomiska data vid
en remissdebatt.

Det finns emellertid en förklaringsgrund
till att industriinvesteringarna

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

har legat oförändrade under de här sista
två åren. Vi hade åren 1957 och
fram till 1961 en investeringsökning på
inte mindre än 40 procent, d. v. s. 10
procent per år. Det var en dubbelt så
snabb investeringsökning inom industrien
som den ökning som skedde i
nationalprodukten eller i uppgångstakten
på övriga ekonomiska sektorer inom
samhällsekonomien. Vi blev nog allesammans
på det klara med att man inte
kunde hålla den takten, och ett bibehållande
av denna investering i absolut
mening är ingen dålig prestation.
Det är det bibehållandet vi avläser under
de två senaste åren. Men med hänsyn
till framtiden är det naturligtvis
nödvändigt att den här stagnationen
bryts och att industriinvesteringarna
följer med i den normala uppgångstakten.
Därför innehåller årets budgetförslag
en stimulans till industrien för att
nå det resultatet. Den stimulansen tar
sig uttryck i ett förslag om förlängning
av Annell-lagen. Det betyder kort sagt
ingenting annat än att man förbilligar
kapitalanskaffningen till indusrien när
det sker över nyemissioner på aktiemarknaden.
Riksdagen kommer att få
ett förslag om förlängning på fyra år.
Det innebär möjligheter till emissioner
med 4 procent avdragsrätt intill 1970
— eftersom avdragsrätten gäller under
sex år efter emissionsåret, betyder det
följaktligen avdragsmöjligheter fram till
1976.

Det andra förslaget, som kanske är
ännu mer intressant, är förslaget om
10 procent skatteavdrag för maskin- och
inventarieanskaffning inom industrien
under 1964. Om riksdagen är beredd att
följa detta förslag kommer avdraget att
gälla anskaffningar under hela 1964, således
från 1 januari till 31 december. Jag
meddelar detta för att man inom industrien
inte skall behöva tveka om att
göra beställningar nu, i avvaktan på
beslut i riksdagen. Jag har nämligen
utgått ifrån såsom ganska sannolikt att
detta förslag icke skulle föranleda några

nämnvärt delade meningar i kamrarna.
Förslaget innebär ett investeringsstöd
åt industrien på i runt tal 100 miljoner.
På grund av våra internationella åtaganden
kan vi inte diskriminera import
från utlandet. Den svenska verkstadsindustrien
är emellertid huvudleverantör
av maskiner och inventarier till vår
industri och kommer följaktligen i allt
väsentligt att ha nytta av en åtgärd i
denna riktning. Jag tror också att ett
sådant stöd är erforderligt, ty vår verkstadsindustri
visar i dag en ganska
blandad bild konjunkturmässigt sett.
Den arbetar för närvarande med färre
antal arbetstimmar än den gjorde för
ett år sedan. Konjunkturerna är goda
inom vissa avsnitt men inte genomgående.

Är ett sådant engagemang nödvändigt
för att stimulera industrien? Handeln
och samfärdseln får ingen sådan stimulans,
ty alla prognoser tyder på att
utvecklingen på dessa områden ändå
kommer att bli helt tillfredsställande.
Det är möjligt att någon i denna kammare,
måhända kommunisternas nye
partiledare, herr Hermansson, kommer
att anse den föreslagna åtgärden
överflödig. Jag fick det intrycket av de
kommentarer som offentligt framförts
från det kommunistiska partiets sida.
Den stagnation i fråga om industriinvesteringar,
som jag berört, är emellertid
ett uttryck för att konkurrensen i
dag är hårdare. Efterfrågan är i och
för sig inte att klaga på, vare sig inom
landet eller på den internationella
marknaden, men konkurrensen är hård
och priserna är pressade. Jag gör mig
nog inte skyldig till någon överdrift om
jag som min personliga uppfattning deklarerar
att jag tror att priserna under
åtskillig tid framöver kommer att förbli
pressade. Vi vet att priserna på malmen
under fjolåret sjönk med 7 procent
och att de under 1964 kommer att gå
ned ytterligare ett par procent. Även
järnverkens och stålverkens prissituation
är svår, trots att efterfrågan är

Onsdagen den 22 januari 1961 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hygglig, om man går ut på den europeiska
marknaden. Skogsindustrien har
under 1963 kunnat glädja sig åt några
förbättringar i prisläget, men i sanningens
namn bör kanske tilläggas att
priserna ännu inte nått 1961 års nivå.
Varvsindustrien arbetar visserligen för
närvarande under en utomordentlig
högkonjunktur, beställningarna fyller
orderböckerna två, tre år framåt, men
en del av beställningarna är tagna till
priser som näppeligen täcker ens de
fasta kostnaderna.

Det finns sålunda tillräckligt starka
skäl för denna »stimulansgiv» till industrien.
Vi är realistiska nog att begripa
vad en progressiv och produktiv
industri betyder för folkhushållet, för
möjligheterna till levnadsstandardhöjning
i framtiden.

Om nu riksdagen vill göra ett positivt
utspel på den reformsida, som budgeten
illustrerar — och det har vi tyckt
oss förstå att den vill —- d. v. s. om
riksdagen är beredd att uppfylla sina
löften till folkpensionärerna och att ge
yrkesmedvetna och bildningshungriga
ungdomar chanser till utbildningg och
studier, att ge familjerna ett handtag
genom barnbidrag och studiestöd; att
fullfölja en progressiv och framåtsyftande
politik på många andra områden,
t. ex. i fråga om bostäder, vägar m. m.,
då är reformkostnaderna givna och
ofrånkomliga. Vill riksdagen därutöver
ge den stimulans till företagsamheten
som jag här har beskrivit, så kostar det
också sina pengar.

Med dessa förutsättningar och med
de inkomstberäkningar som ligger bakom
budgeten kommer upplåningsbehovet
antagligen att bli mellan 1 300 och
1 400 miljoner kronor — utan reservation
för lönehöjningar och eventuella
tilläggsstater. Av erfarenhet vet vi att
båda dessa kommer att materialiseras
relativt snart.

Regeringen har mot dagens konjunkturperspektiv
ansett en så stor upplåning
omöjlig och sagt sig att den bör

reduceras med minst 400 miljoner.
Denna minskning vill vi åstadkomma
på det sättet att höjning av telefontaxorna
får ge 100 miljoner och att en skattehöjning
får ge de återstående 300 miljonerna.

Man kan välja olika vägar för en skattehöjning.
När jag lyssnade på oppositionsledarna
och de till min glädje —
jag gör undantag för herr Heckscher —
var beredda att konstatera att reformerna
måste betalas, att vi i stort sett är
överens om det och att oppositionen
kommer att anvisa vägar för betalningen,
så närde jag förhoppningen att
jag i dag skulle få reda på vad det är
för vägar man ämnar välja. På den
punkten blev jag besviken. Jag kanske
kan få reda på det litet längre fram i
debatten. Men vi har ju en sådan förnämlig
konstitutionell ordning, att efter
en viss dag måste partimotionerna
vara avlämnade. I dessa bör väl i alla
händelser hemlighetsmakeriet försvinna,
så att vi får veta vad det rör sig om.

Man kan alltså välja olika vägar för
att stärka statens inkomster och höja
skatterna. Man kan naturligtvis fundera
på att höja omsättningsskatten. Att
regeringen inte valt den vägen är bland
annat betingat av att den stora skattekommitténs
arbete nu är inne i sitt
slutskede och att den någon gång i
maj eller juni skall lägga sitt förslag
på regeringens bord. Det blir ett förslag
som på ett genomgripande sätt
berör hela det skattesystem och den
skatteteknik vi för närvarande arbetar
med. Vi har alla läst i tidningarna om
vad skattekommittén är inne på för
linje. Om jag skulle vara vänlig mot
tredje statsmakten och säga att vad som
står i tidningarna naturligtvis är sant,
så skulle dessa uppgifter innebära att
vi har att förvänta en höjning av gränsen
mellan den proportionella och den
progressiva skatten och en avplaning
av den progressiva skatteskalan. Vi
skulle vidare ha att förvänta ett starkare
tillgodoseende av de familjepoli -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fn).

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tiska intressena. Vi skulle kanske också
ha att förvänta en viss höjning av det
skattefria bottenbeloppet. Så mycket har
jag utläst av dessa pressmeddelanden,
och det finns väl ytterligare något. Jag
har dragit den slutsatsen att om skattekommittén
vill genomföra detta, måste
den tänka sig något instrument att arbeta
med för att finansiera alla dessa
lättnader i den direkta beskattningen.
Och det enda instrument man har till
sitt förfogande är den generella varuskatten.
Det vore att röra till litet för
mycket i skattekommitténs slutberäkningar,
om finansministern skulle använda
omsättningsskatten vid detta tillfälle,
när det gäller att stärka statens
inkomster.

Då kan man naturligtvis diskutera
den andra vägen, att höja folkpensionsavgiften
från 4 till 5 procent. Men eftersom
folkpensionsavgiften ju är maximerad
till 15 000 kronor i taxerad inkomst
och dessutom avdragsgill vid beskattningen,
så slår det på ett sätt som
inte i alla avseenden är rekommendabelt.
Jag har från denna talarstol tidigare
utvecklat detta, så det bör inte
vara någon överraskning för de mer
minnesgoda av kammarens ledamöter,
att det förslag som nu serveras riksdagen
har .fått en annan form.

Jag blev av någon av oppositionsledarna
anklagad för löftesbrott, därför
att jag valt denna väg; herr Heckscher
nickar, och följaktligen är det han som
anklagat mig. Han menade att man
ändå hade uttalat sig för att det var via
folkpensionsavgiftens höjning som standardförbättringen
skulle finansieras.

Ja, det kan man väl säga, men jag
kommer tillbaka till att jag i ett tidigt
skede inlagt min reservation mot den
vägen att förstärka inkomsterna. Jag
skulle naturligtvis kunna finna mig i
att i herr Heckschers ögon sitta som
syndare på de anklagades bänk, om han
vore beredd att placera herr Ohlin och
herr Hedlund på samma plats. Ty om
jag inte missminner mig hade man ju

även när folkomröstningen gick av stapeln
1957 och i de förberedande diskussionerna
i pensionsutredningen varit
helt ense om att standardhöjningarna
skulle komma vartannat år. Denna
princip knäsattes också av utskott och
kammare. Herr Ohlin och herr Hedlund
lanserade i fjol den nya idén, att man
egentligen borde ta standardhöjningarna
varje år. Jag har inte kritiserat dem
för det. De har naturligtvis rätt att föra
fram den uppfattningen. Men eftersom
herr Heckscher är ute för att knyta
ihop en borgerlig allians, kan jag som
ett råd från en gammal klok och erfaren
man säga till honom: Reta inte
moatjéerna för mycket, och kalla dem
inte löftesbrytare i alltför många sammanhang!
Det är möjligt att friarstråten
då blir besvärligare än den annars
behöver bli.

Varför har nu regeringen valt vägen
att slopa avdragsrätten vid taxeringen?
Jag angav skälen härtill alldeles nyss,
och jag skall bara med ett par ord
illustrera hur de olika metoderna i
praktiken slår. Den som i dag tjänar
12 000 kronor betalar 362 kronor i folkpensionsavgift,
den som tjänar 18 000
kronor betalar 535 kronor, den som
tjänar 100 000 betalar 278 kronor och
den som tjänar 200 000 kronor betalar
210 kronor. Det verkligt intressanta är
att den som tjänar 200 000 kronor om
året har netto och reellt en lägre folkpensionsavgift
än den som tjänar 8 000
kronor per år. Om avgiften höjdes från
4 till 5 procent — även den linjen ger
cirka 300 miljoner kronor —- får man
fortfarande ett accentuerande av den
enligt min mening olustiga följdverkan
som dessa förutsättningar innebär. Man
skulle höja avgiften för den som tjänar
8 000 kronor med 60 kronor, för den
som tjänar 18 000 kronor med 128 kronor,
för den som tjänar 100 000 kronor
med 69 kronor och för den som tjänar
200 000 kronor med 52 kronor. Om man
i stället använder systemet att slopa
avdragsrätten vid taxeringen får man

Onsdagen den 22 januari 1904 fin.

Nr i

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

eu kontribution som i någon mån korresponderar
med vederböraiules förmåga
att betala. Den som tjänar 18 000
kronor får då 65 kronor i skattehöjning
istället för 128 kronor, som han
skulle få om avgiften höjdes med 1 procent.
Den som tjänar 200 000 kronor
får ungefär 400 kronor i skattehöjning
i stället för 52 kronor som han skulle
få vid eu avgiftshöjning. Den som tjänar
100 000 kronor får 325 kronor i
skattehöjning. Visst är 400 kronor och
325 kronor skattehöjningar — ingen
kan bestrida det —- men de åsamkar
vederbörande mindre olägenheter än
vad den skattehöjning som ändå blir
nödvändig skulle åsamka de lägre inkomsttagarna.
80 procent av svenska
folket — jag räknar då familjerna som
en enhet — vinner på att regeringens
linje följes och 20 procent förlorar på
det. 20 procent av svenska folket skulle
vinna på herr Heckschers linje —- om
det nu är en folkpensionshöjning han
är ute efter — och 80 procent skulle
förlora på den.

Vad som ligger bakom vårt förslag är
följaktligen att vi har velat lägga belastningen
där den lättast kan bäras.
Jag är mycket intresserad av att få
erfara hur vårt förslag kommer att tas
emot i den svenska riksdagen. Det är
möjligt att herr Heckscher och hans
partivänner vidhåller den gamla tanken,
eftersom han attackerat mig så
starkt och beskyllt mig för att vara
löftesbrytare, och föredrar en höjning
av folkpensionsavgiften. Men det är
också möjligt att herr Heckscher säger
att vi inte skall ha någon skattehöjning
alls, och då kommer den andra intressanta
frågan: Vad är det för reformer
som herr Heckscher i stället skall attackera?
Tids nog får vi reda på det.
Jag utgår emellertid från att herr Heckscher
inte är inställd på att försvaga
budgeten i dagens läge.

Det finns en kommunal aspekt på
denna fråga om inkomstförstärkning
som jag också vill beröra. När man slo -

par avdragsrätten höjes skattekraften
eller skatteunderlaget både för stat och
kommun och det ger staten en inkomstförstärkning.
Det kan i vissa fall också
ge kommunerna inkomstförstärkningar.
Men eftersom den kommunala skatten är
en enkel multiplikation av antalet skattekronor
vid den kommunala utdebiteringen
måste logiskt sett en förstärkning
av skattekraften innebära att man
har möjlighet att sänka den kommunala
utdebiteringen, om dagens skatteinkomster
är tillräckliga. Ingen kan bestrida
logiken i det resonemanget. Nu
är jag emellertid medveten om och tillräckligt
realistisk för att erkänna att
många kommuner befinner sig i en besvärande
ekonomisk och kommunalfinansiell
situation, varför det inte finns
några garantier för att utdebiteringen
kommer att sänkas i och med att skattekraften
genom denna operation ökar.
Men då är denna operation att anse
som en ersättning för en i annat fall
ofrånkomlig kommunal skattehöjning,
som i så fall drabbar proportionellt,
medan denna operation i stället drabbar
progressivt.

Med en inkomstförstärkning på 400
miljoner kronor reduceras den statliga
upplåningen till 900 miljoner kronor —
dock fortfarande utan reservation för
lönehöjningar och eventuella tilläggsstater.
Man kan med utgångspunkt därifrån
föra långa diskussioner om huruvida
budgeten är realistiskt beräknad i
avseende på inkomstantaganden, och
det är väl på den punkten som diskussionen
kan aktualiseras. Riksrevisionsverket
har hänvisat till att svenska folket
tidigare — inte 1963, men åren
dessförinnan —- har haft en inkomststegring
på cirka 10 procent per år.
Jag har både i fjol och i år tillåtit mig
att säga att det är orealistiskt att räkna
med att den inkomststegringen kan fortsätta
någon längre tid framöver samtidigt
som våra gemensamma resurser
stiger med i bästa fall hälften därav
eller kanske något därunder.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 19C4 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Den relativt kraftiga inkomststegring,
som inte så att säga konsumerats
av prishöjningar — det är ju det traditionella
sättet att få balans i ekonomien
— bär tagits från de vinstmarginaler
som företagsamheten tidigare har
haft och kunnat dela med sig av. Man
kan spekulera i att man kan tillämpa
den principen för några år, men man
kan inte hålla på med det hur länge
som helst, om inte marginalerna är
abnormt höga, och det är de väl inte.

Nu kan man avläsa att under 1963
var svenska folkets inkomststegring
icke 10 procent utan den höll sig mellan
7 och 8 procent. Riksrevisionsverket
har räknat med att man, när man
skall bedöma inkomstutvecklingen för
1964, får gå ned ytterligare några procent
i sina inkomstantaganden. Jag har
inte explicit angivit någon procentsiffra
i finansplanen, men under den efterföljande
debatten har man sagt, att finansministern
räknat med en inkomststegring
på 5 procent. Jag skall inte
bestrida att antagandet kan beräknas
till ungefär den procentsatsen. Men eftersom
vi under 1964 har den situationen
på arbetsmarknaden att företagarna
skall lämna sina anställda en halv
semestervecka utöver vad de haft hittills
och dessutom skall höja sina avgifter
till ATP-pensioneringen med 0,7
procent, så är det realistiskt att säga,
att det blir automatiskt eu stegring av
2 procent på grund av dessa båda sociala
engagemang som företagarna inte
kommer ifrån. Ur Svenska arbetsgivareföreningens
synpunkt betyder därför finansministerns
inkomstantaganden icke
o procent utan kanske 7 procent i runt
tal. Det innebär att med en normal löneglidning
på ett par, tre procent och
med de här nämnda sociala utgifterna
evalverade i pengar samt med en generell
lönehöjning på några procent, så
är man uppe i cirka 7 procent.

Man kan naturligtvis säga att dessa
inkomstantaganden innebär en alltför
låg beräkning. Jag har mötts av det ar -

gumentet, icke här i dag men i andra
sammanhang. Jag tror emellertid att de
innebär en ganska realistisk beräkning,
och jag har motiverat detta. Jag kan
också säga att om de skulle vara orealistiska,
så är de snarare ett uttryck för
att vi inte har den balans i samhällsekonomien
som vi eftersträvar. Den inkomstlyftning
som vi då skulle kunna
räkna med är, som det mycket riktigt
sagts från denna talarstol här i dag,
inte särdeles mycket att trygga sig till,
eftersom det är en inkomstlyftning av
mera inflationsbetonad karaktär.

I detta läge har man frågat: är budgeten
stark eller är den svag, är den
inflationistisk eller stabiliserad eller
vad är den? För egen del skulle jag
vilja göra den bekännelsen att jag definierar
budgeten ungefär på följande
sätt. En upplåning av 900 miljoner, där
vi inte har reservationer för lönehöjningar
och tilläggsstater, kan till nöds
accepteras och försvaras under förutsättning
av en lugn utveckling i samhällsekonomien
inom alla dess olika
sektorer. Jag är tillräckligt optimistisk
för att tro på en sådan lugn utveckling.
Den svenska arbetsmarknaden leds av
erfaret folk —• det är ingen tvekan om
det. De vet lika bra som någon av oss
hur de ekonomiska perspektiven avtecknar
sig och vad det innebär om
.svensk industri slås ut på den internationella
marknaden därför att vi inte
kan behålla vår internationella konkurrenskraft.
De kanske vet det bättre än
vi, därför att — för att begagna ett
gammalt uttryck som herr Hedlund använde
någon gång —• den känner bäst
var skon klämmer som har den på sig.

Från dessa utgångspunkter vill jag
inte ge så mycket för den nya idé som
lanseras av både herr Ohlin och herr
Hedlund att vi skulle komplettera arbetsmarknadens
förhandlingar till en
trepartsdiskussion, där regeringen skulle
sätta sig ned vid bordet, inte bara
med arbetsmarknads- och löntagarorganisationerna
utan också, om jag fattat

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

det rätt, med jordbrukarnas intresseorganisationer
samt industriens och handelns
intresseorganisationer. Genom en
sådan rundabordskonferens skulle vi
enligt lierr Hedlunds uttryckssätt komma
till det resultatet att vi skulle få
precis så höga lönehöjningar som produktionsutvecklingen
motiverar och
helst inga lönehöjningar med luft i. Om
jag fattade herr Ohlin rätt menade han,
att det skulle ge möjlighet till en någorlunda
rimlig och riktig fördelning
mellan alla kontroversiella intressen
inom ramen för vad en balanserad samhällsekonomi
orkar med.

Tanken är så subtil och dessutom så
verklighetsfrämmande att den nog bör
stanna i denna debatt och inte föras
vidare; det försäkrar jag herrarna. Visst
är det ett problem, men man löser inte
problemet den vägen, det är min absoluta
övertygelse.

Jag har tidigare sagt, och jag kan
upprepa det ännu en gång, att jag inte
ser någon nämnvärd realistisk möjlighet
att i den fulla sysselsättningens samhälle,
som vi är ense om, ställa upp som
målsättning ett absolut oförändrat prisläge.
Inga andra nationer har lyckats
med det, om de är ambitiösa i fråga om
sin sysselsättningspolitik. Man kan lyckas,
om man tolererar en arbetslöshet
av icke oväsentlig omfattning. Det vill
vi inte göra. Dessutom tror jag att det
måste vara samhällsekonomiskt oklokt
att inte utnyttja de resurser som arbetskraften
innebär. De samhällen som inte
är ambitiösa när det gäller att använda
sina reala resurser i form av arbetskraft
får inte den utveckling av nationalprodukten
som de i annat fall skulle ha.

Inom hela näringslivets sektor finns
det vissa näringsgrenar som kan ge bättre
löner och ersättningar än vissa
andra, som inte kan göra det såvida
man inte tar konsekvenserna på prissidan.
I ett den fulla sysselsättningens
samhälle går det inte heller att evakuera
vissa områden på anställd arbetskraft
bara för att placera över den i de nä -

ringsgrenar där det finns möjligheter
att ge högre lön. Man kan föra ett principresonemang
om saken, men den går
inte att genomföra i praktiken. Jag är
tämligen övertygad om att vi inte kan
hävda att ständigt fortgående rationaliseringar
inom handeln, inom transportbranschen
eller inom restaurangnäringen
som exempel skall kompensera lönestegringar
så att de anställda inom dessa
verksamhetsgrenar blir helt jämställda
med dem som arbetar på andra, profitabla
områden, där lönestegringen ter
sig naturlig som en följd av flera samverkande
faktorer. Man får ta konsekvensen
— och detta faktum har arbetsmarknadsorganisationerna
stått inför
många gånger — att vill man inte
ha en eftersläpning på vissa områden,
som då praktiskt taget skulle evakueras
på folk, får man företa en viss justering
av priserna. Detta är kanske mest renodlat
på jordbrukets område, där ju
höjningen av priserna kommer som ett
brev på posten, därför att vi har ett
sexårsavtal som säger att om industriens
anställda höjer sina löner skall jordbrukarna
följa med. Med all respekt för
rationaliseringstakten inom jordbruket
orkar den ju inte med att kompensera
en parallellt löpande inkomstförbättring.

Man tvingas nog betrakta dessa frågor
som de i själva verket är. Hur bra det
än låter att avge deklarationer om
»ingen luft i lönehöjningen» och »så
stora lönehöjningar som produktionsutvecklingen
medger» ger samhällets
komplicerade mönster på vissa områden
sådana utslag att denna fina föresats
inte kan förverkligas. Vad man har
att inrikta sig på är att göra de ofrånkomliga
prishöjningarna så lindriga
och små som möjligt, om man vill hålla
fast vid en ambitiös sysselsättningspolitik
som tar hänsyn till bl. a. vad
jag nyss berörde.

Om jag ser tillbaka på år 1963 är det
naturligtvis riktigt att vi då har haft en
prisstegring på 3 procent, men om man

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

analyserar denna prisstegringssiffra
framträder denna priseffekt som en
följd dels av att denna kammare och
medkammaren av nykterhetspolitiska
skäl beslutade att höja priset på spritvarorna,
dels av sexårsavtalet för jordbruket.
Dessa båda komponenter svarar
för två tredjedelar av denna prishöjning,
och för dem båda har vi ansvaret.
Vi har tagit dem i vår hand i förväg. De
är inte något uttryck för en okontrollerad
inflation. Den okontrollerade prisutvecklingen
under det gångna året inskränker
sig till någon procent, och det
menar jag vara ett gott resultat, sett i
sitt samband med utvecklingen hos oss
och runt om i vår omvärld.

En upplåning av 900 miljoner kronor
kan till nöds accepteras under ett par
förutsättningar. Den första är att vi får
en lugn ekonomisk utveckling i vårt
samhälle. För dagen finns det egentligen
inte något som talar emot en sådan.
Den uppgång inom den industriella
sektorn som har omvittnats här i remissdebatten
är inte så utpräglad över
hela linjen. Vi vidtar ju stimulansåtgärder
i budgeten för att hålla sysselsättningen
uppe i verkstäderna. På vissa
områden — gruvorna, järn- och stålindustrien
— kan man sannerligen inte
tala om någon högkonjunktur. Vissa
avsnitt av vårt arbetsliv — i första
hand byggnadsmarknaden — är utomordentligt
ansträngda, men det är en
sak som jag också skall be att få kommentera
närmare litet längre fram. Konjunkturen
är inte så deciderat uppåtgående
att man behöver säga att denna
upplåning är alltför orimligt riskabel.
Den har sina risker, men dessa bör kunna
klaras.

Ett annat motiv för denna min förtröstan
är att vi under år 1964 kommer
att få ett ökat ATP-sparande, som jämfört
med år 1963 tillför den svenska
kapitalmarknaden 500 nya miljoner.
Och om man skall tro på prognoserna —-jag gör alltid denna reservation, men
vi har ju inte något annat att rätta oss

efter vid våra bedömningar av framtiden
— kommer det svenska hushållssparande!
under år 1964 att ligga 350
miljoner kronor högre än år 1963. På
detta sätt sker det en förstärkning av
kapitalmarknaden med i runt tal 850
miljoner kronor, om nu bedömningarna
håller.

Anspråken på kapitalmarknaden från
industriens sida kommer måhända att
öka, men bilden är, märk väl, inte entydig.
Näringslivet i övrigt kommer
knappast — kanske med undantag av
handeln — att kräva mer kapital än
under fjolåret. Möjligen kommer näringslivets
investeringar att stimuleras
genom den impuls som skatteavdraget
är avsett att vara, men genom detta avdrag
får man ju en icke föraktlig ersättning
för det ökade behovet av kapital.

Kommunerna är aktiva i sin investeringsverksamhet,
men de befinner sig
under år 1964 i en relativt gynnad situation
därigenom att skattetransaktionerna
mellan stat och kommun under
innevarande år ger utslag till kommunernas
fördel med ett väsentligt högre
belopp än under det gångna året. Staten
är rätt försiktig med sin investeringsverksamhet
och dessa invesiteringar
är för övrigt redan inräknade i
saldoposten på 900 miljoner kronor.

Det är på grundval av dessa överväganden
som jag har tillåtit mig fälla
det omdömet att balansen kan upprätthållas,
även om marginalerna i budgeten
inte är särskilt vida.

Det kan emellertid, ärade kammarledamöter,
tänkas att politiken behöver
stramas åt. Ett visst inslag av angelägenhetsprövning
kan bli nödvändig
inom den ytterst ansträngda byggnadssektorn.
Till den ändan kommer riksdagen
att ställas inför ett förslag från
regeringens sida om att i de tätorter,
där byggnadsverksamheten är mest
överansträngd, myndigheterna skall
ges fullmakt att angelägenhetsmässigt
gradera byggnadsobjekten och inte bara
låta verksamheten löpa i takt med

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

datumstiimplandet av objekten vid inregistreringen
hos länsarbetsnämnderna.

■lag är väl såsom gammal byggnadsminister
— och jag gissar att det är
fallet med de flesta av de regeringsledamöter
som haft denna funktion —
inte särskilt glad över detta. Att göra
en angelägenhetsprövning av detta
slag är icke någon trivsam uppgift,
och jag hoppas att regleringen skall
kunna begränsas till de områden där
överansträngningsfenomenen är mest
påtagliga.

Det hela iir inte heller uttryck för
något slags regleringsambition på socialdemokratisk
sida, även om jag är
beredd på att saken från borgerligt
håll kommer att presenteras på det sättet.
I min hand har jag ett citat från en
schweizisk tidning, Neue Zurcher Zeitung,
av så sent datum som den 16
januari 1964. Därav framgår att
schweizarna inför den ekonomiska
press som de nu utsättes för och den
överansträngningssituation som de får
uppleva — ett läge som vi här i Sverige
haft många gånger under 50-talet
— genomför inte endast kreditreglering
utan också byggnadsreglering. Den
sistnämnda regleringen omfattar alla
projekt till en kostnad överstigande
50 000 schweizerfrancs eller i runt tal
60 000 svenska kronor. Undantagna är
sjukhus och ålderdomshem samt vissa
byggnader inom jordbruket. Regleringen
skall gälla under tre år och man har
fastslagit att den inte får bli föremål
för folkomröstning. Under det första
året av regleringen råder absolut byggnadsförbud
för biografer, nöjeslokaler,
simhallar, sportanläggningar, kontorslokaler
och lyxvillor av en typ, som är
närmare preciserad och som inte alls
är ovanlig i storstädernas omgivningar
här i vårt land, mitt uppe i den ansträngda
byggnadsmarknad där vi för
närvarande befinner oss.

Jag har anfört detta som ett exempel
för att visa att oavsett vilken regering

som sitter, den må vara socialdemokratisk
eller ha någon annan karaktär, kan
det samhällsekonomiska läget ibland
göra det nödvändigt att tillgripa regleringsåtgärder
för att rädda stora och
betydelsefulla värden. Jag skall inte nu
ge mig in på någon diskussion av hurudan
prioriteringen inom byggnadsverksamheten
bör vara; den saken får
vi väl anledning att diskutera litet längre
fram. Men jag vill understryka att
denna angelägenhetsprövning kan vara
ett av de medel som behövs för att klara
den ekonomiska balansen.

En annan slutsats som man drar är
naturligtvis den att riksbanken kommer
att behöva sina fullmakter i avseende
på valutareglering och kreditpolitik.

Nu kommer ju riksdagen att i slutet
av maj kunna på nytt bedöma frågan
om finanspolitiken och dess erforderliga
styrka mot bakgrunden av de konjunkturperspektiv
som vi då vet litet
mera om.

Det finns i varje fall den teoretiska
möjligheten att göra en justering, om en
sådan blir nödvändig. Jag hoppas livligt
att de bedömningar vi gör i dag
skall vara hållfasta även vid denna riksdags
slutskede, när vi debatterar sluträkningen
för statens affärer.

Det har ställts en direkt fråga till mig:
»Har finansministern andra skattehöjningar
i bakfickan, så kom fram med
dem nu!» Jag brukar inte vara så rädd
för att tala om för svenska folket om
det är nödvändigt att göra en skattehöjning.
Hittills har svenska folket tagit
det med mycket större sans och
förnuft än vad som kommer till uttryck
i oppositionens inlägg. Det presenteras
en skattehöjning i dag. Jag
hoppas att bedömningarna skall räcka
till för att vi skall slippa ytterligare
höjning framöver. Skulle situationen
vara annorlunda, så kommer presentationen
att ges. Hur den skall ges kan
man inte begära att jag i dag skall ha
någon uppfattning om, eftersom jag an -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ser att några nya höjningar inte behöver
bli aktuella.

Jag har ytterligare några synpunkter
i anledning av de inledningsanföranden
som hölls av de tre partiledarna.

Herr Ohlin tog upp frågan om handelspolitiken
och ifrågasatte nödvändigheten
och önskvärdheten av en genomträngande
analys och diskussion
beträffande alla de frågor, som rullas
upp med hänsyn till GATT och Kennedyrundan,
och vårt förhållande till
de europeiska marknadsbildningarna.
Självfallet kommer en sådan diskussion
att föras längre fram om det är erforderligt.
Jag är medveten om att handelsministern
redan i dag är beredd
att lämna en redovisning, som kanske i
många stycken tillgodoser herr Ohlins
önskemål.

Sedan kom herr Ohlin tillbaka till en
gammal kär och känd argumentation
om »Strängs totalbalansering». I går
kväll tog jag mig faktiskt friheten att
läsa igenom vad vi har sagt på den
punkten under de senaste årens remissdebatter.
Jag kan inte komma till
någon annan slutsats än den, att oavsett
vad jag säger om detta har herr
Ohlin bestämt sig för att »Sträng har
en speciell uppfattning om totalbalansering».
Om jag försöker dementera det,
är det som att slå vatten på en gås -—
självfallet utan alla liknelser i övrigt.
Därför kan man diskutera om det är
nödvändigt att ytterligare en gång stå
och upprepa detta.

Själva termen totalbalans infördes
1956 och 1957, när vi hade en utpräglad
högkonjunktur som krävde en stark
finanspolitik. Skillnaden mellan herr
Ohlin och mig är att herr Ohlin har
sin balanspunkt på driftbudgetens nollstreck,
medan min balanspunkt bestäms
av hur stor upplåning samhällsekonomien
tål. Jag förmenar att den sistnämnda
metoden är i alla avseenden
riktigare. Driftbudgeten är inte något
exklusivt och rättvisande uttryck för
s. k. löpande utgifter. Det ligger mycket

av investeringsavgifter även i driftbudgeten.

Vad är det som är avgörande för
samhällsekonomien? Det är naturligtvis
om budgeten är stimulerande, om
den driver ekonomien framåt, eller om
den är dämpande och återhållande på
ekonomien. Det kan man inte avläsa
på något annat sätt än i omfattningen
av statens upplåning på kapitalmarknaden.
Där kommer det in andra intressen;
det är nämligen flera som konkurrerar
om den upplåningen i ett läge
som vi har i dag och som vi haft många
gånger tidigare.

Det är rätt meningslöst och jag tror
till och med ganska enfaldigt om vi
fortsätter att i debatten tala om totalbalansering
som någon speciell filosofi.
När konjunkturen är ansträngd skall en
finansminister låna så litet som möjligt.
Om han finansierar sina utgifter
direkt, är han neutral gentemot efterfrågan
i ekonomien. Om han lånar
pengar för att finansiera utgifterna, stimulerar
han ekonomien. Det är den
enkla sanningen.

Nu har herr Ohlin gjort den sensationella
upptäckten att i år har politiken
lagts om. Det kan man väl diskutera,
herr Ohlin. För precis ett år sedan
stod jag här i talarstolen och redovisade
ett upplåningsbehov på något mer
än en miljard, i år står jag i talarstolen
och redovisar ett upplåningsbehov
på 900 miljoner, och båda gångerna under
samma förutsättningar. Nu blev det
bättre under innevarande år. Jag vågar
inte vara lika optimistisk för det kommande
budgetåret av skäl i fråga om
inkomstantagandet som jag nyss har angivit.

Herr talman! I ett avseende kanske
jag ändå kan ge herr Ohlin ett erkännande.
Om jag fattade kontentan av hans
inlägg rätt, skulle vi i år slippa överbud
som skulle innebära en ökad statlig
upplåning.

Om jag fattade herr Ohlin rätt, så
delade han min uppfattning att budge -

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

ten som den är presenterad, mot det
konjunkturläge vi nu kan avläsa, innebär
en stimulans och en upplåning,
som är så hög som vi till nöds kan
acceptera, men att det inte är förenligt
med en sund ekonomi att öka den ytterligare.
Om det är rätt uppfattat, så är
jag tillfredsställd med licrr Ohlins slutsats
där.

Delta innebär i viss mån ett nytt
utspel, eftersom de traditionella överbuden
har varit ett både intressant och
nöjsamt inslag i de debatter vi tidigare
fört här. Jag skall emellertid inte sörja,
om vi slipper dem innevarande år.

När herr Heckscher sedan talade om
en maktkoncentration, som tar sig uttryck
i ett socialdemokratiskt regerande,
så var väl det ett uttryck för all
den personliga besvikelse som bubblar
inom honom och som då och då bubblar
över. Den maktkoncentrationen
finns nämligen bara i herr Heckschers
inflammerade fantasi. Väljarna uttalar
ju vid fria val vartannat år sin mening
om vilket slags politik de gillar och
ogillar. Och herr Heckscher och hans
borgerliga medbröder har ju dessutom
en stark press till sitt förfogande för
att sprida sina idéer och sin politik.
Den pressen är för övrigt och tyvärr
dominant i den allmänna debatt, där
pressen är språkrör. Herrarna har på
sista tiden också mobiliserat en så imponerande
energi, att jag nu inte längre
i Sveriges radio och TV kan lämna
en enkel nyhet om budgeten förrän de
Ögonblickligen för balansens skull måste
meddela sin uppfattning om budgeten.
Detta hälsar jag dock med tillfredsställelse
och delvis även med förtjusning,
ty det blir alltid roligare för TVtittarna
om det är flera som syns i
rutan.

Men jag går inte med på att det föreligger
något slags maktkoncentration,
uppbyggd på ohemula premisser och
med vissa favoriseringar för regeringspartiet.
Jag tycker därför att herr Heckscher
skall ta tillbaka de anklagelserna.

Han behöver inte göra det offentligt.
Det vore kanske för mycket begärt. Men
någon stilla stund i herr Heckschers
ensliga kammare vore det kanske hälsosamt
med en självprövning av hans
egen och partiets politik. Ty i sista
hand är det väl det som är avgörande
för om man skall vinna väljarnas gehör
eller inte.

Vidare var herr Heckscher ledsen
för att vi inte i vederbörande huvudtitel
hade presenterat någon summa avsedd
för reparation av spionen Wennerströms
skadeverkningar. Orsaken
till det är helt enkelt att det är för tidigt.
Vi vet inte vilka dessa skadeverkningar
är. Därför kan vi inte för närvarande
konkretisera dem i en summa
i kronor och ören. Jag skulle tro att det
kommer senare. Och därför menar jag
att Wennerström-liistorien kan föras ut
ur en ekonomisk remissdebatt. Där har
den inte att göra.

Som vanligt kostade herr Heckscher
också på sig en del oförsiktiga uttalanden
som, hur olustigt det än är, faktiskt
tvingar mig till en korrigering, inte
bara av uttalandena utan även av herr
Heckschers allmänna uppträdande. Jag
anser det otillständigt att insinuera att
ämbetsmän och generaldirektörer i de
statliga verken handlägger sina ärenden
utifrån den synpunkten, att om de
gör på ett visst sätt, så har de goda chanser
att bli ledamöter i en socialdemokratisk
regering. Sådant är otillständigt.
Följaktligen vill jag säga ifrån det
vid detta tillfälle, om ingen annan gör
det.

Den politiska och ekonomiska maktkoncentrationen
i regeringen och finansdepartementet
är ett gammalt känt
tema från herr Heckschers sida, och
det skall tas för vad det är värt — och
det är litet värt, när det kommer från
herr Heckscher!

Beträffande diskussionen om att penningvärdeförsämringen
går ut över småspararna
kan jag hänvisa till vad jag
nyss anförde om möjligheterna att hålla

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ett fast penningvärde. Jag vill bara
komplettera mig själv på en punkt. Det
är ytterst få människor som bara är
småsparare. De allra flesta av dem är
också löntagare. Och som sådana har
de t. o. m. större intresse av att det finns
arbetsmöjligheter, när de blir utan arbete.
De har större intresse av löneutvecklingen,
även om de råkar arbeta
inom ett fack, där rationaliseringen inte
hinner med i den allmänna utvecklingstakten
för medborgargrupperna i
övrigt. Det är ytterst få människor som
isolerade kan betraktas som penningsparare.
I början på detta århundrade
fanns det väl en och annan gammal
rentier, men i dag tror jag man får leta
efter dem med både förstoringsglas och
lupp.

Herr Heckscher hann med mycket i
sitt inlägg, bl. a. att gå tillbaka till
statsministerns tal till metallarbetarna.
Där gjorde herr Heckscher gällande att
det hade sagts några ovänliga, eller i
varje fall nedsättande, ord om Englands
sätt att sköta sin ekonomi. Under senare
år har England glädjande nog repat
sig, men den som följer den politiska
debatten — och jag är ju å ämbetets
vägnar tvungen att göra det —
har inte kunnat undgå att konstatera
hur man där på nytt börjar bli orolig
för att expansionen är för stark.

En för stark expansion i England ger
utslag på valutareserven, som är Englands
svaga punkt och som två gånger
sedan 1958 har fått räddas genom internationella
hjälpaktioner. Min kollega
Maudling har under de senaste månaderna
vid ett par tillfällen gjort varnande
uttalanden, och därför är det
kanske klokt att vi lugnar oss något i
omdömena om den engelska ekonomiska
utvecklingen.

Jag tror inte heller man kan påstå
att det har inträffat några speciella sensationer
på det ekonomiska området i
den västtyska utvecklingen i och med
Erhards inträde som statschef. Han debuterade
med en ganska besvärande

konflikt om pensionerna till krigsinvaliderna.
Jag bär sett att han i år i sin
budget skurit ned utlandshjälpen med
—- om jag minns rätt —- 116 miljoner
D-Mark.

Det är nog så, herr Heckscher, att det
kostar pengar om man vill göra någonting,
och det har naturligtvis även tyskarna
fått lära sig. Det kommer även
Erhard att få erfara, vilket han också
begriper så innerligt väl. Han kommer
även att få föra sin politik med utgångspunkt
från dessa förutsättningar.
Ser man på skattebelastningen för de
enskilda medborgarna finner man att
Tyskland är ett av de länder som i detta
avseende ligger helt i nivå med det
många gånger förkättrade Sverige, där
enligt herr Heckschers uppfattning
skatterna är alldeles orimliga.

Jag har redan apostroferat herr Hedlund
och kunnat inregistrera att han
var den enda av de oppositionsledare,
vilka hittills talat, som började med det
fullt rättvisa konstaterandet att den
framlagda budgeten ändå är en påtaglig
reformbudget. I detta avseende är
vi följaktligen helt eniga. Även hem
Hedlund kommer tillbaka till frågan
varför inte folkpensionärerna kan få
sin höjning årligen i stället för vartannat
år. Ja, för att nu inga missuppfattningar
skall uppstå för den händelse
vår radio- och TV-publik skulle orka
följa med denna långa debatt, bör det
i rimlighetens namn konstateras, att
om man ger folkpensionärerna en höjning
varje år, blir höjningarna bara
hälften så stora som när man ger dem
vartannat år.

Blir det då någon avgörande skillnad
för folkpensionärerna om man ger dem
höjningen varje i stället för vartannat
år? Ja, vi i regeringen trodde att eftersom
riksdagen hade bestämt sig för att
vi borde ha vartannatårsjustering, fanns
det även anledning att hålla på denna
linje fram till 1968. Jag anklagar inte
herr Ohlin och herr Hedlund för att de
på denna punkt går ifrån riksdagens

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

•19

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

uttalade uppfattning, vilken byggde på
en utredning och konfirmerades av en
folkomröstning. Det skulle aldrig falla
mig in att kalla er för löftesbrytare —
jag är inte så oförskämd som herr Heckscher.
Men jag vill säga att jag anser att
riksdagens ursprungliga ståndpunkt i
denna fråga är bärkraftig, och därför
har vi inom regeringspartiet hållit fast
vid att justeringar vartannat år kan vara
rimliga.

Det finns dessutom ytterligare ett
skäl till denna uppfattning, nämligen
att varje sådan justering kostar ganska
mycket pengar. Folkpensionshuvudtiteln
ökar med 440 miljoner innevarande
budgetår. Det krävs också, om inte
något alldeles oförutsett inträffar, en
inkomstförstärkning när detta skall betalas.
Man kan säga att vi slapp detta
åren 1960 och 1962, eftersom vi år
1960 införde en omsättningsskatt, som
förstärkte statens inkomster så pass
hyggligt att vi klarade standardhöjningarna
till folkpensionärerna utan
speciella skattehöjningar. Nu är kontributionen
från denna omsättningsskatt
redan tagen i anspråk för andra ändamål,
och därför ger en fullständig redovisning
det resultatet att vi, om vi
skall ha en standardhöjning till folkpensionärerna
varje år, också måste
vara beredda att diskutera en skattehöjning
varje år. Om man ger en folkpensionshöjning
vartannat år räcker
det — hoppas jag — att diskutera skattehöjning
vartannat år — jag ger detta
som ett exempel utan alla utfästelser
eller förbindelser i övrigt. Om ämnet
skall analyseras fullständigt, bör det
emellertid göras på detta sätt. Detta
kanske också ger en viss annan aspekt
än om man hör bara halva redovisningen.

Herr Hedlund kommer vidare fram
till att budgeten inte kan kallas stark
och att en inkomstförstärkning är erforderlig.
Herr Hedlund har i likhet
med herr Ohlin annonserat, att om vi
bara lugnt och tålmodigt sitter och vän4
— Andra kammarens protokoll i96rt. Kr

tar i vår bänk, kommer vi att få uppleva
den dagen, när förslag om inkomstförstärkning
ser dagens ljus. Vi
får väl tala om den saken då.

Men jag kan returnera till herr Hedlund
vad jag nyss sagt till herr Ohlin:
Det är en sanering av debatten som jag
hälsar med tillfredsställelse, att två av
oppositionspartierna — herr Heckscher
har ju anmält sig som dissenter — ändå
liar konstaterat att årets läge kräver inkomstförstärkningar.
De är inte övertygade
om att finansministern funnit
den riktiga vägen utan visar på alternativa
vägar i stället. Debatten kommer
att föras på ett riktigare och mera realistiskt
plan om herrarna vidhåller denna
uppfattning framöver, och det vill
jag livligt hoppas att ni skall göra.

Riksbankschefens intressanta artikel
i tidningen Vi gav naturligtvis anledning
till funderingar på många håll.
Den föranledde herr Hedlund att ta
upp resonemanget om det meningslösa
i luftlönehöjningar och gav honom också
anledning att ta upp tanken på att
man rätteligen borde ha haft något
slags rundabordskonferens för att rikta
in den ekonomiska utvecklingen i de
rätta banorna.

Jag har redan bemött detta. Jag tilllåter
mig konstatera att det är rätt intressant
att se, att det i den rätt förbryllande
borgerliga fronten ändå tycks
utspinna sig något av ett svärmeri mellan
folkpartiet och centerpartiet, eftersom
man på denna punkt nått samstämmighet
och dessutom herr Ohlin och
herr Hedlund anförde samma citat i
sina inlägg: »Vad som är bra för General
Motors är bra för Förenta staterna.
» Det är naturligtvis litet besvärande
för herr Heckscher att stå så där
demonstrativt utanför. Men förtröttas
inte, herr Heckscher!

Jag har många gånger tidigare sagt
att jag i själva verket borde vara helt
oengagerad i. den intressanta debatt
som spelas upp mellan oppositionsledarna,
och i sak är jag det. Jag tror

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

inte att det för regeringen spelar någon
större roll om herrarna möts på en
enhetsfront eller på skilda fronter. Herr
Heckscher har en uppfattning — herr
Hedlund har den diametralt motsatta
uppfattningen. Herr Heckscher tror att
ni skall få fler väljare om ni håller varandra
i hand, och herr Hedlund tror
att ni sammanlagt skall få fler väljare
om ni låter bli att hålla varandra i
hand. Ja, ni har ju hitintills låtit bli
att hålla varandra i hand, och det här
intressanta krvpskyttet som ni idkar
mot varandra i varje valrörelse är
ingenting som kan göra oss nedslagna
— det kan jag försäkra. Så fortsätt med
friska tag i den gamla ordningen; allt
lovar gott för framtiden!

Herr talman! Jag bär med detta velat
presentera budgeten i dess huvuddrag
och inte i dess detaljer, och jag har givit
mig in på vissa analyser och utläggningar
rörande vad jag betraktat
som mer intresseväckande och principiella
frågeställningar i den förda debatten.
Jag är naturligtvis beredd att
återkomma när mina värderade meddebattörer,
eller rättare sagt motdebattörer,
nu laddat upp sig för andra omgången.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Herr Sträng ville ge
mig några vänliga råd, och med den
vördnad för ålderdomen som är utmärkande
för ett konservativt parti måste
jag givetvis ta emot dem tacksamt, även
om åldersskillnaden inte är riktigt så
stor som herr Strängs något farbroderliga
framträdande kunde ge intryck av.

Men när herr Sträng använder ordet
otillständigt skulle jag vilja säga, att det
vore bättre överensstämmande med den
svenska riksdagens traditioner att begagna
ordet otillständigt om den omständigheten,
att ett verk under innevarande
budgetår förbrukat ett belopp
som det bara har begärt och som rent
av motsvarar ett belopp som motionsvis

föreslogs men avvisades av riksdagen i
fjol. Ett sådant förfarande av ett statligt
verk är otillständigt — det är där ordet
hör hemma.

Vad sedan beträffar innanläsningskonsten,
herr talman, så vet jag inte
riktigt hur den här boken är beskaffad
som herr Sträng presenterat oss. Jag
skall be att herr statsrådet är vänlig och
slår upp s. 2 i nationalbudgeten, så skall
jag läsa högt för honom: »Inom näringslivet
har investeringarna haft en nedåtgående
riktning. Privata investeringar
utom bostäder men inberäknat lager
minskade 5 procent i volym från 1962
till 1963 och detta innebar därtill en
fortsatt nedgång i anslutning till vad
som skedde 1961—1962 då samma grupp
av investeringar minskade 4 procent.»
Jag kan inte hitta något decimalkomma
på detta ställe. Om det står något annat
på s. 86 än på s. 2 är jag kanske ursäktad,
om jag läser i texten, medan statsrådet
läser i tabellen.

Jag tycker att statsrådet skall vara litet
försiktig när det gäller sådan här
innanläsning. Han citerade ur Neue
Ziircher Zeitung, och genom vänlig förmedling
av en annan ledamot av kammaren
har jag fått tillgång till numret
i fråga. Rörande den plan för byggnadsreglering
som nämnts står det — jag
återger citatet i översättning: »Det måste
erinras om att detta förberedande
förslag för närvarande diskuteras i förbundsrådet
med företrädare för kantonerna,
olika organisationer, fackföreningarna
och bankerna. Det är således
ingalunda säkert att det i denna form
kommer att framläggas för rådet.» Man
kan alltså knappast säga att Schweiz
har för avsikt att göra på det sätt som
statsrådet hävdade att man där tänkte
göra.

Vad jag hade sagt om maktkoncentrationen
hänförde herr statsrådet till »inflammerad
fantasi och personliga besvikelser».
Det är ju, herr talman, en sorts
formuleringar som somliga personer använder
om de blir trampade på en om

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

tå. Jag betraktar därför formuleringarna
uteslutande som komplimanger.

Vad investeringarna beträffar kanske
jag får hänvisa statsrådet till vad långtidsutredningens
förre ordförande, professor
Svcnnilson, lielt nyligen framhållit
i en artikel i Industriförbundets
tidskrift. Han understryker där att investeringarna
tenderar att krympa. Det
beter på s. 11: »Detta får ingen omedelbar
större inverkan på framstegstakten
men måste efter några år försvaga underlaget
för vår expansion.»

Herr statsrådet talade vidare om »min
linje» när det gällde folkpensionsavgifterna.
Han är uppenbarligen inte mycket
mera inställd på att lyssna än på att
läsa innantill. Jag sade ifrån att min
linje var att det varken erfordras den
av honom föreslagna direkta skattehöjningen
eller någon höjning av avgifterna.

Vad en eventuell försvagning av budgeten
beträffar är vi inte färdiga med
vår budgetbedömning än. Jag kan i alla
fall försäkra statsrådet att försvagningen
inte blir lika stor, som den felbedömning
som gjorts i senast avslutade
budget och som enligt preliminära uppgifter
uppgick till 1 056 miljoner kronor.
Det borde vara slut med den falskt
exakta beräkningen av hur budgeten
kommer att slå. Det är inget konstigt
om det blir en felbedömning med 5 procent
åt ena eller andra hållet. Det ligger
i sakens natur att sådant kan ske. Men
5 procent i en budget på 20 miljarder
kronor, det är 1 miljard kronor. Det är
på tiden att herr Sträng lär sig att inte
räkna mera exakt än man i sådana här
statistiska sammanhang har lov att göra.

Herr Sträng har talat om överenskommelsen
beträffande folkpensionsavgifterna
— jag tar upp de olika sakerna
i den ordning jag har antecknat
dem. Jag har inte sagt att herr Sträng
personligen har begått några löftesbrott,
tror jag. Jag bara konstaterar igen att
överenskommelser med socialdemokraterna
i en utredning alltså inte håller.

Innan man ingår en sådan överenskommelse
måste man alltid först fråga om
herr Sträng är beredd att garantera den.
Annars skall man uppenbarligen inte
fästa något avseende vid den.

Jag har i varje fall inte anklagat någon
annan än herr Sträng för löftesbrott.
När herr Sträng nu talar om att
man skall vara försiktig när man går på
friarstråt, vill jag i alla fall konstatera
att till honom har jag inte friat — det
tycker jag inte han kan beskylla mig
för.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! När man hör finansminister
Sträng tala om hur oerhört asocial
folkpensionsavgiften är frågar man
sig: Hur i all världens dar har ni kunnat
använda en så asocial metod under
så många år? Har ni då förbisett alla
de vackra principer ni talar om i dag?

För övrigt svarade herr Sträng givetvis
inte på det han tyckte var besvärligt,
t. ex. på mitt påpekande att
marginalskatten är högre för vissa folkpensionärer
än för andra; han bara
upprepar vad han sagt förut men svarar
inte. Jag vet inte om jag berättat för
herr Sträng om Karl II av England, sedermera
avrättad, som när han fick
ett genmäle endast brukade upprepa
vad han sagt och därmed tyckte allt var
bra. Men som en stor man påpekat lär
oss historien att denna metod inte är
att rekommendera för kungar. Kanske
är den det inte heller för finansministrar! Beträffande

folkpensionernas höjning,
herr finansminister, är det inte alls
så att riksdagen i samband med folkomröstningen
band sig för att folkpensionärerna
skulle få en höjning varje
är. Detta är en myt som ni funnit på.
— Herr Hedlund och jag har nu satt i
gång en aktion för att folkpensionärcrna
skall få en förbättring varje år. Om
herr Sträng kan ändra sig och kasta
över bord alla principer beträffande
avdragsrätten för folkpensionsavgifter -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

na, måste väl också herr Hedlund och
jag kunna föreslå ändringar i något som
herr Sträng oriktigt tror vara ett gammalt
beslut. Vad som en gång beslutats
kan onekligen ändras. Men då blir herr
Sträng plötsligt den blygsamme och snälle
gossen som säger att »eftersom riksdagen
tidigare bestämt, så tycker jag
inte att», etc. På alla andra punkter
kan herr Sträng komma med förslag till
ändringar i tidigare fattade beslut, men
på denna punkt går det inte. Herr
Sträng säger vidare att det kostar pengar
varje år, om man skall höja folkpensionerna
varje år. För att alltså
herr Sträng inte skall få bekymmer mer
än vartannat år och vartannat år kunna
sova gott om nätterna, skall folkpensionärerna
i motsats till andra medborgare
inte få en standardförbättring varje
år.

För övrigt måste väl finansministern
ändå medge, att det i fjol hade varit
lättare statsfinansiellt sett att bifalla
mittenpartiernas förslag om en höjning
av folkpensionerna med 150 kronor
varje år än vad det är att bifalla den
i år föreslagna höjningen, vilken likväl
inte möter motstånd. Därmed faller hela
herr Strängs resonemang.

Herr Sträng försöker helt enkelt att
smita ifrån allt detta som gäller totalbalanseringen.
Han har här infört en
ny terminologi och i åratal talat om
brist i totalbudgeten. Därmed har han
inte alls — efter vad han nu säger —
menat att totalbalans är naturlig under
goda tider; han har över huvud taget
inte menat någonting. — Det är inte riktigt.
Låt mig hänvisa till vad herr Sträng
sade i maj 1963 — jag skall inte läsa
upp det och herr Sträng känner säkerligen
till det — och till regeringens
handlande.

När vi inte hade någon utpräglad
högkonjunktur utan närmast en fallande
konjunktur inför budgetåret 1962/63
och herr Sträng lade fram en totaibalanserad
budget skedde det inte för
att stävja en häftig högkonjunktur. Det

skedde för att i en mera normal konjunktur
få ett överskott på driftbudgeten
på väldigt stora belopp och slippa
låna. Det går inte att komma ifrån,
herr finansminister, att Ni hävdade att
detta tvångssparande var nödvändigt för
att samhället skulle få resurser. Men
det var inte nödvändigt, utan det var
tvärtom så, att samhällsekonomien skulle
ha mått bättre av om man följt vårt
förslag till åtgärder mot kösamhället.

När det gäller konjunkturpolitiken
säger herr Sträng att det vore välkommet
om herrar Hedlunds och Ohlins
yttranden betydde att de traditionella
överbuden nu skulle utebli. Detta är ju
verkligen alldeles rörande. Herr Sträng
har övergivit sin politik med den våldsamma
överbalanseringen och det våldsamma
tvångssparandet och framlägger
en mera balanserad budget av den gamla
Wigforsska typen, en budget efter de
principer som vi så länge hade varit
överens om. Tidigare har han tagit ut
för mycket av skattebetalarna. Statskassan
har tillförts pengar som skulle kunnat
användas i kampen mot kösamhället,
och det har vi föreslagit. Men nu
när han avstår från sådana överskott i
kassan och det inte finns någonting att
ta av är det klart att vi anpassar våra
förslag. Vi skall senare under vårriksdagen
framföra förslag till en energisk
kamp mot kösamhället i detta läge.

Herr finansminister, det var inte vi
som förra valet kom med överbud. Det
var regeringen som kom med underbud
i fråga om kampen mot kösamhället
och med överbud i fråga om skattetrycket.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Så långt jag har kunnat
fatta vill finansministern inte bestrida
att årets budget är en svag budget.
Han talar till och med om att det
finns teoretiska möjligheter att korrigera
i efterhand om så skulle visa sig
nödvändigt. Vilka är dessa möjligheter?
Det är skattehöjning och räntehöjning.

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Båda delarna ger ganska obehagliga
perspektiv.

Konjunkturen är i dag mera expansiv
än i fjol. Det var enligt finansministerns
mening i fjol omöjligt att låna
mer än 500 miljoner kronor. Kanske
hade han rätt. Men i så fall kan han
omöjligen ha rätt när han säger att
konjunkturen i dag medger att låna 900
miljoner kronor. Hur kommer det att
gå för den enskilde som behöver låna i
detta läge? Finansministern är rätt optimistisk
men jag tror att om man går
till eu bank och ber att få låna, så får
man veta att den statliga kreditåtstramningen
lägger hinder i vägen och att
man får se hur det blir längre fram.

Ett par ord om terminologien i budgetdebatten.
Skall man behöva använda
termen totalbudget för att ge uttryck åt
den kända satsen att man i vissa lägen
behöver en betydande överbalansering
av driftbudgeten medan det i andra lägen
får gå jämnt upp eller till och med
får bli en underbalansering?

Näringslivets utveckling bygger vi
alla vårt resonemang på. Vi vet att priserna
för exportnäringarna i stort sett
inte har ökat på senare tid. Det innebär
att vi måste vara försiktiga med
sådana pålagor som fördyrar varorna
— jag talar inte om beskattning i vanlig
mening. Elskatten för företagen har
ju den verkan. Det skall ju bli en lättnad
där, men jag ber finansministern
hålla i minnet att beskattning av det
slaget kan fördyra exportnäringarnas
kostnader väl mycket.

Så ett par ord om folkpensionerna.
Finansministern säger att om vi höjer
folkpensionerna varje år så kan höjningen
bara bli hälften så stor varje
gång. Säg det till löntagarna, att om de
dröjer så kan de få dubbelt så stor löneökning!
Jag tror nog att de svarar:
»Vi tar hälften i år och hälften nästa
år.» Jag tror nog att det är riktigt som
finansministern säger att om folkpensionerna
förbättras bara vartannat år
så behöver man inte heller höja skat -

terna av detta skäl mer än vartannat
är. Men så blir ju också skattehöjningen
dubbelt så stor som om man hade
delat upp den på två år!

Vi skall som jag tidigare påpekat inte
ha luft i löneökningarna. Jag är på det
klara med att problemet att helt stoppa
inflationen är i det närmaste olösligt.
När finansministern nu av prisstegringarna
1963 drar vissa slutsatser
skulle jag vilja fråga honom varför han
inte nämner siffror för en längre period.
Då tror jag inte statistiken skulle
vara fullt lika gynnsam för oss vid eu
internationell jämförelse.

En annan sak är att det är svårt att
bekämpa inflationen. Men man brukar
ju ta upp ett viktigt problem till diskussion
även om man tror att det blir
väldigt besvärligt att lösa det. Man kanske
inte lyckas nu, kanske först om tio
år, men man brukar diskutera vad som
går att göra. Det vill inte finansministern
göra i detta fall utan han tycks
tänka gånge denna kalk ifrån mig. Jag
kan förstå att han tycker att frågan är
delikat och intrikat, men om man vill
slå fast att det inte skall bli luft i löneutvecklingen
måste man gå så långt som
möjligt i strävandena att bibehålla penningvärdet
utan att det drabbar de reella
förbättringarna för olika grupper.

När finansministern talar om borgerligt
samarbete verkar det nästan som
om han skulle vara angelägen om att
högern, folkpartiet och centerpartiet
skulle vandra hand i hand. Kan det
vara i det ädelmodiga syftet, herr finansminister,
att folkpartiet och centerpartiet
och höger skall få fler röster
och på det sättet försätta finansministerns
parti i minoritet?

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Jag vill honorera herr
Heckscher för hans relativt snabba tillnyktring
i hans senaste inlägg. Han
ändrade sig till att säga att det otill -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

ständiga var att ett verk satsar pengar
på lokalisering utan att ha riksdagens
godkännande för detta. Herr Heckscher
bär rätt att kritisera detta — det angriper
jag inte herr Heckscher för. Men
när herr Heckscher i denna talarstol
står och insinuerar att arbetsmarknadsstyrelsens
chef i sin ämbetsutövning
leds av motiv som inte är förenliga
med en lojal, korrekt och neutral
ämbetsman reagerar jag och säger att
herr Heckscher är ute på den otillständiga
argumentationens väg.

Jag vill sedan förklara en sak för
herr Heckscher. Herr Heckscher har
läst s. 2 i finansplanen. Det ligger här
inbakat inte allenast förändringarna på
investeringssidan utan även lagerförändringarna,
medan man däremot i tabellen
i nationalbudgeten klart och precist
anger hur investeringsutvecklingen
har varit. Lagerförändringarna påverkar
följaktligen, såsom de har utvecklat
sig och som vi tror att de kommer
att utveckla sig, ganska väsentligt denna
bild. Men vi talade om industriens
investeringar, och det var i fråga om
industriens investeringar i byggnader
och maskiner som herr Heckscher läste
fel.

Välvillig som jag är trodde jag att
herr Heckscher läste fel beträffande decimalkommat.
Men nu avslöjar herr
Heckscher själv att han inte orkade så
långt i produkten som fram till denna
tabell utan nöjde sig med att läsa den
allmänna beskrivningen som influeras
av lagerförändringarna. Jag skall inte
ta kammarens tid i anspråk men står
gärna till tjänst, herr Heckscher, för
fortsatt pedagogisk handledning i dessa
intressanta frågor. Vi kan göra undan
en hel del på tu man hand före
nästkommande remissdebatt.

Jag vill sedan gärna korrigera mig
själv. Mitt uttryck om den schweiziska
byggnadsregleringen föll faktiskt som
om den skulle vara ett faktum. Men det
gäller för närvarande endast en diskussion
på regeringsplanet. Vad jag ville

ha fram var att problemställningen är
likartad, oavsett om det gäller ett land
med socialdemokratisk regering eller
ett land med en borgerlig regering. Vi
upplever nu att ett land som Schweiz,
där socialdemokratien inte dominerar
regeringsarbetet, är tvingat att föra en
diskussion om fysiska regleringar, som
enligt herrarnas mening skulle vara något
specifikt kriterium på socialdemokratisk
regeringskonst.

Herr Heckscher sade faktiskt i sitt
första anförande, och jag tror att jag
bemötte honom i min replik, att slutsatsen
blir att Heckscher inte vill ha
någon skattehöjning alls. Jag är inte så
överraskad över det. Jag är naturligtvis
mycket intresserad av att se vilka
reformer herr Heckscher skall gå till
angrepp mot, eftersom han inte vill
vara med om någon inkomstförstärkning
och, föreställer jag mig, inte vill
ta större risker i fråga om överhettning
av det ekonomiska klimatet än vad jag
vill göra.

Nu är naturligtvis detta något av en
skuggboxning eftersom vi på regeringsbänken
inte vet vad herrarna vill. Men
jag har förut sagt att om vi är tålmodiga
i bänken, kommer vi att få veta
det. Då får vi diskutera saken.

Jag ser inte någon annan utväg för
herr Heckscher än att attackera reformprogrammet.
Vi får tala om det
när den attacken kommer. Ty herr
Heckscher menar väl ändå inte att det
hela skall klaras av med en hänvisning
till herr Strängs felräkningar? En miljard
mer eller mindre motsvarar bara
fem procent av budgetomslutningen,
och det kan man väl klara av utan att
behöva sova illa om nätterna, tycks herr
Heckscher mena. Ja, det är i så fall en
alldeles ny linje inom högerpartiet.
Det är fara värt att herr Heckscher blir
så ljusblå att man snart inte ser någon
färg alls hos honom. Jag tillhörde dem
som inte hade så särdeles mycket till
övers för de mörkblå, men man visste
ändå var man hade dem. Det kan i den

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politiska debattens och i klarhetens intresse
vara en fördel.

Det är rätt att herr Heckscher inte
har friat till mig. Förklaringen är så
enkel, ärade kammarledamöter: han vet
på förhand vilket svar han skulle få.

Jag vill sedan till herr Ohlin säga
att han kostade på sig en något falsk
historieskrivning. Karl II blev aldrig
avrättad — en tröst för mig, om nu det
skulle vara ett bildspråk som skulle
tjäna som ett varningens tecken för finansministern.
Däremot blev Karl I
avrättad. Huruvida han gjorde sig skyldig
till det utlåtande som herr Ohlin
lade i Karl II:s mun får vi kanske veta
i nästa anförande.

Visst har herrar Ohlin och Hedlund
rätt att yrka på ändring i systemet när
det gäller pensionerna så att man justerar
dem varje år i stället för vartannat
år. Jag anklagar dem inte för detta, och
jag var angelägen om att understryka
min tolerans inför en sådan ändring.
Men jag tyckte inte att förslaget var
bra, och det tycker inte heller mina regeringskolleger.
Därför innehåller statsverkspropositionen
inte någon följdverkan
av dessa önskemål. Däremot har
herr Heckscher demonstrerat sin ovilja
mot dem som ändrar på grundprincipen.
Men det blir som vanligt en intressant
diskussion i herrarnas egen
kabyss, och den skall jag inte lägga
mig i.

Jag var emellertid angelägen att analysera
problemet, ty analysen i de första
inläggen var ensidig. Saken presenterades
ifrån talarstolen på det sättet
att man frågade varför inte folkpensionärerna
får en höjning varje år i stället
för bara vartannat år. Det fanns då
anledning för mig att tala om, att vill
man ha en sådan ändring uppstår också
finansieringsdiskussionen varje år i
stället för vartannat år. Visst skall jag
ta den diskussionen. Det är inte alls så,
som herr Ohlin inbillar sig, att jag nu
skulle ha min nattsömn störd vartannat
år och att jag skulle hesitera inför att

få den störd varje år. Det är allmänt
känt att jag har en mycket god nattsömn.
Jag har deklarerat det tidigare,
och jag är beredd att göra det ytterligare
en gång, varför vi kan lämna den
komplikationen alldeles utanför. Den
omtanken från herr Ohlins sida behöver
jag inte under några förhållanden.

Man säger att budgeten i år är så
mycket svagare än den har varit tidigare.
Jag har förklarat att det finns
andra balanserande motvikter. Om vi
ser oss omkring på investeringsfronten,
kan man konstatera att läget speciellt
för näringslivets och industriens del
inte är sådant att det blir någon rusning
efter investeringspengar. Vi har
tvingats att försöka stimulera näringslivet
med det skatteavdrag som nu föreslås
i statsverkspropositionen, och
bara den åtgärden är en dokumentation
på att man är relativt försiktig och moderat
ifrån industriens sida när det gäller
att efterfråga pengar. Kommunerna
däremot har en påfallande investeringsaktivitet
men befinner sig i det gynnsamma
läget att de i skattetransaktionerna
mellan stat och kommun kommer
att få mera pengar att röra sig
med än de hade under 1963. Det har
också en viss betydelse när man bedömer
låne- och kapitalmarknaden. Statens
investeringar är redan inräknade.
Bostadsbyggandet tar sitt, och det håller
vi högt. Allt detta har gjort att jag
vågar säga att budgeten är till nöds försvarbar.
Får vi en lugn utveckling bör
det kunna gå bra. Den kan försvaras.
Varför skulle jag inte säga det? Det är
min uppfattning. Man behöver därför
inte som herr Hedlund komma och säga
att nu erkänner herr Sträng att budgeten
är svag. Jag har inte sagt att budgeten
är stark. Tvärtom. Jag har talat
om hur den är men att den ändå kan
accepteras i nuvarande skede. Jag blir
mer överraskad om man från oppositionens
sida är så ängslig över budgetens
vekhet och svaghet, att man är beredd
att komma med ytterligare in -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

komstförstärkningar och skatteförstärkningar
för att åvägabringa en bättre balans
gentemot det allmänna konjunkturperspektivet.
Men allting kan hända.
Jag är inte överraskad över någonting
numera. Men, som sagt, litet längre fram
får vi se hur det går.

Sedan vänder jag mig emot den efterklokhet
som alltid kommer till synes.
Vi har att bedöma det hela utifrån
de prognoser och förutsättningar
vi känner till i dag. Vi har haft bakom
oss år med inkomstlyftningar på 10
procent för hela det svenska folket, och
jag tror att ingen av oss kunde inbilla
sig att de gångna åren skulle medföra
ett sådant resultat. Det visade emellertid
att det tydligen fanns marginaler,
vilka löntagarna kunde ta i anspråk för
att höja sina inkomster mera än vad vi
trodde skulle vara möjligt. Men jag har
tidigare sagt och jag upprepar det nu:
man kan inte hålla på hur länge som
helst och lyfta inkomsterna med 10 procent,
och vi kan avläsa att den kurvan
vände under 1963, då inkomsthöjningen
blev några procent lägre. Jag tror att
vi under 1964 kommer att anpassa oss
till en mera normal stegringstakt. Jag
menar därför att denna upplåning är
så pass hög som man för närvarande
kan våga med hänsyn till de premisser
och bedömningar vi i dag har. Jag svär
aldrig på prognoser och över huvud taget
inte på sådana här antaganden, men
det är vad vi har kommit fram till efter
en så långt möjligt realistisk bedömning.
Efterklokheten ger jag, som sagt,
inte mycket för. Vi har i dag att handla
efter hur vi bedömt läget och utvecklingen
just vid detta tillfälle.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! På detta stadium av remissdebatten
brukar herr Sträng faktiskt
vara riktigt rolig, och det var han
också denna gång. Jag skulle därför
nästan vilja lämna honom ensam med
hans friaredrömmar. Men det är bara

en dröm, om han tror jag någonsin
skulle ha längtat efter att fria till honom.
Jag tror dock att han skall få behålla
den, annars kunde han tro att det
inte finns någon som älskar honom,
och det vore alldeles förskräckligt.

I stället skall jag gå över till det sakinnehåll
som kanske fanns i hans anförande.
Herr Sträng erbjuder mig en
pedagogisk handledning vid läsningen
av nationalbudgeten. Jag beklagar att
en sådan skall behövas, men det är alltid
på det sättet att man försöker läsa
vad som står på papperet och inte vad
som enligt finansministern skulle stå
där. Det avsnitt som jag började med
gick ut på att inom näringslivet hade
investeringarna haft en nedåtgående
riktning. Det måtte väl ändå förhålla
sig på det sättet, om det står där. Vad
som är tryckt i nationalbudgeten är väl
ändå sant, eller hur, herr Sträng? Det
är ju detta som är kärnpunkten i det
hela.

Jag konstaterar att herr Sträng som
vanligt inte har velat gå in på en ordentlig
diskussion om skillnaden mellan
det slags inflation som kommer
från kostnadssidan och det slags inflation
som i första hand kommer från efterfrågesidan.
Det är mycket möjligt att
han kommer att hålla en föreläsning på
den punkten, när han vet att jag inte
längre har någon repliktid, men jag
tycker att frågeställningen ändå spelade
så pass stor roll i mitt ursprungliga
anförande, att han möjligen kunde ha
tagit upp den tidigare i stället för att
vi skall kasta bort tiden med att tala
om vem som läst på rätt ställe i nationalbudgeten.

Vad beträffar frågan om arbetsmarknadsstyrelsens
chef vill jag säga att det
var intressant att av herr Sträng få
höra att han tydligen är en så »korrekt
och neutral ämbetsman», att man inte
får tillskynda honom några partipolitiska
intressen. Det hade varit lättare
— den saken är jag övertygad om -—
om inte det socialdemokratiska partiet

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

hade begagnat denne korrekte och neutrale
ämbetsman som agitator i TV.

I övrigt tror jag att statsrådet Sträng
möjligen kan ge sig till tåls i avvaktan
på att han får veta vad det är för utvägar
vi ser inom högerpartiet när vi
senare kommer med våra förslag. Vi
får ju i allmänhet vänta ganska länge
innan vi får se vad det är för utvägar
som finansministern begagnar. Statsrådet
Sträng kan väl ge sig till tåls
några dagar till.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag gjorde mig skyldig
till en felsägning beträffande Karl I,
som var den som fällde ifrågavarande
yttranden och som blev avrättad. Jag
hoppas nu att Sträng I tar lärdom av
detta. Jag kan tillägga att även den under
samma epok regerande Jacob II
blev avrättad — för övrigt med svärd.
Men jag skall inte fullfölja parallellen.

Herr Sträng gjorde sig också skyldig
till en felsägning. Han talade om herr
Erhard som statschef. Denne har stigit
i graderna från att vara ledare för den
tyska ekonomien till att bli regeringschef.
När herr Sträng kallar honom
statschef, hoppas jag att denna felsägning
inte är uttryck för någon process
i herr Strängs undermedvetna.

För att återgå till budgetbalansen och
koncentrera diskussionen till en enda
sak: Herr Sträng, jämför med vad ni
sade före valet 1962 med vad ni säger
nu, då vi står inför ett nytt val! Ingen
hänvisning till konjunktursituationen
kan på något sätt motivera att herr
Sträng nu framlägger en helt annan
budget än den han föreslog 1962. Då
var han »totalbalanserare», nu är han
det inte utan lånar en miljard. Då kom
han med osanna och grundlösa påståenden
och yttrade att den som inte
totalbalanserade, inte ville ge samhället
resurser. Nu erkänner han i handling
att detta inte var något annat än
tomt tal.

Att vi har andra ändringsförslag, när
herr Sträng på detta sätt radikalt flyttat
sina positioner än vi hade då, är
väl alldeles självklart. Det innebär inte
att vi tidigare drev någon överbudspolitik
som vi nu övergivit, utan det
innebär att herr Sträng blivit mera
realistisk. Vi har naturligtvis en rad
ändringsförslag i alla fall till hans budget,
för att främja den ekonomiska utvecklingen
och intensifiera kampen
mot kösamhället. Därtill får vi återkomma.

Beträffande arbetsmarknaden sade
herr Sträng i sitt tidigare anförande
att man vid lönepolitiken måste tänka
på att man får lov att locka människor
över från vissa arbetsområden till andra,
så att inte dessa blir »evakuerade på
arbetskraft». Det är tydligen de sociala
vårdområdena samt hälso- och sjukvården
som herr Sträng tänkte på. Men
varför drar inte herr Sträng den slutsatsen,
när han talar med herr Lindholm
t. ex., att staten behöver ta sådana
hänsyn för att inte den brist på
arbetskraft skall »prolongeras», som nu
i så hög grad gör sig gällande.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Från denna talarstol
har påpekats att oppositionspartiernas
utredningsapparat är otillräcklig. Jag
kommer inte ihåg om det var finansministern
eller herr Heckscher som
nämnde det — vilket fall som helst är
det riktigt. Centerpartiet har gång på
gång tagit upp denna fråga i riksdagsdebatterna.
Det är en våldsam disproportion
i fråga om möjligheterna att
skaffa fram material och göra utredningar.
Denna disproportion kanske illustreras
bäst av förhållandena i kamrarna,
där finansministern brukar ha
en hel klase medhjälpare sittande på
statssekreterarbänken för att gå honom
till lianda med upplysningar av skilda
slag, medan vi får nöja oss med att tillfälligtvis
ha någon man till förfogande

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

för detta ändamål. Det bör ligga i både
oppositionens och regeringens intresse
att försöka rätta till detta missförhållande.
Vi har tagit upp det i motioner
tidigare, kan vi nu få stöd härvidlag,
är det så mycket bättre.

Den tid som återstår vill jag använda
till att beröra ett par frågor, som ligger
vid sidan av finansministerns egentliga
fält men som väl ändå rör regeringen.
Det gäller taxichaufförerna —
deras skydd till liv och lem. Det är
en fråga som enligt min mening måste
tas upp till bedömande omedelbart, sedan
det konstaterats att glasrutan mellan
förarsätet och baksätet inte fyller
sitt ändamål. Vi måste också på allvar
ta upp frågan om kontroll av vapenförråden
hos militärerna och vid skjutbanor
m. m. Allmänheten har i allra
högsta grad rätt att begära att dessa
frågor tas upp till behandling med det
snaraste.

Chefen för finansdepartementet, herr
statsrådet STRÄNG:

Herr talman! Tro mig, herr Heckscher,
jag har aldrig räknat herr Heckscher
till de presumtiva politiska friarna.
Herr Heckscher frågar om man inte
skall tro på det som står tryckt i statsverkspropositionen.
Jag försökte förklara,
att det som herr Heckscher citerade
inkluderade lagerförändringarna.
Det utförs ytterligare på s. 2 i berörda
kapitel i nationalbudgeten. Slutsatserna
kommer i en tabell, där man exklusivt
talar om ändringarna av investeringarna.

Jag måste nog säga att herr Heckscher
är en dålig elev. Etfer herr Heckschers
senaste anförande tar jag tillbaka mitt
erbjudande att personligen undervisa
honom — det går nämligen över min
förmåga.

Jag är glad över att herr Ohlin korrigerade
sig beträffande Karl I och
Karl II. Då är den saken efter vissa besvär
uppklarad. Sedan talade herr

Ohlin om att Jakob II blev avrättad —
med svärd t. o. m. Detta var nog inte
så ovanligt på de där herrarnas tid.
Men det som är verkligt besvärande för
herr Ohlin är att Jakob II blev avsatt,
och följaktligen inte avrättad med
svärd. Jag tycker nog, ärade kammarledamöter,
att det ibland är litet bekymmersamt
att herr Ohlin är professor
i nationalekonomi. Men jag är innerligt
glad över att han inte är professor
i historia!

Herr Hedlund tog upp frågan om oppositionens
utredningsresurser. Det är
en gammal fråga, och visst är den värd
en diskussion. Vi är beredda att läsa
de motioner som herr Hedlund och
hans partivänner kan lägga fram på den
punkten. Det är möjligt att det finns
skäl att fundera närmare över hela den
problematik som ligger i att ett demokratiskt
samhälle bör ge de politiska
partierna möjligheter att föra debatt i
olika former rörande för samhällets utveckling
avgörande frågor. Jag är således
inte alls överraskad över att dessa
tankar förs fram. Naturligtvis har
vi anledning att fundera över detta.

Herr Hedlund har en intressant benägenhet
att så att säga plockmässigt,
framför allt när TV-kamerorna är på,
ta fram ett och annat ärende, ibland
en hel katalog av frågor, som han avslutar
sina anföranden med. Det finns
inte möjligheter att i ett inlägg här
vare sig bemöta, analysera eller dissekera
den fråga herr Hedlund nu tog
upp. Det finns väl ingen människa som
inte är indignerad och upprörd över
att det händer att oansvariga ungdomar
tar livet av en taxichaufför. Tyvärr
händer sådant då och då. Åtskilliga har
brytt sin hjärna med problemet hur
man skall få några säkerhetsgarantier
mot upprepanden. Hittills har vi gått
bet på uppgiften. Jag tror inte att man
över huvud taget kan skapa några absoluta
garantier för säkerhet till liv
och lem, om det är våldsverkare som
är framme, asociala människor, men -

Onsdagen den 22 januari 19G4 fm.

Nr 3

Vid

fält skadade människor som inte liar
någon respekt för andras liv.

Dessbättre är detta inget som helst
politiskt spörsmål, ingen partipolitisk
fråga. En företrädare för ett visst parti
kan inte säga att detta är en sak som
just han är speciellt intresserad av. Vi
vore ju underligt funtade i denna kammare,
oavsett vilket parti vi tillhör, om
vi inte blev indignerade över sådana
här händelser och inte ville göra allt
för att rätta till sådana här beteendemönster.
Hittills är det många som har
försökt. Det är emellertid ett problem
av sådana dimensioner att vi aldrig
kommer att kunna nå den personliga
säkerheten till liv och lem.

I sitt första anförande tog herr Hedlund
upp frågan om de bristande resurserna
på vårdområdena och mycket
annat. Här förhåller det sig på samma
sätt. Det är ett faktum som vi känner
till och problem som vi försöker komma
till rätta med men som man inte
löser genom att bara kasta ut frågan
och säga: »Den är inte löst!»

En tidigare talare sade att regeringen
har suttit i 30 år, men fortfarande har
vi dessa problem kvar. Var säkra på,
ärade kammarledamöter, att även om
den här regeringen — visserligen med
andra anleten — sitter i 30 år till, kommer
samhället att ha en rad problem
att lösa. Varje ny tid skapar sina problem,
varje nytt problem kräver sin
lösning. Vi blir aldrig färdiga. Herr
Hedlund borde ha reda på det, eftersom
han i sex år i regeringen hade ansvaret
för frågor som rörde vården av
människor i samhället, polismyndigheternas
effektivitet och resurser och
mycket annat. Det enda jag kan säga
är att det har hänt mycket sedan herr
Hedlund lämnade departementet, och
det är möjligt att han inte riktigt hållit
reda på detta.

Herr HERMANSSON (k):

Herr talman! Remissdebatterna tenderar
att omfatta allt flera ämnen och

remiss av statsverkspropositionen m. m.

bli alltmera splittrade. Den här debatten
bär sträckt sig över hela fältet —
alltifrån den engelska regentlängden till
herr Strängs sömn. Jag hoppas verkligen
att inte allt som sagts hittills har
varit lika ovederhäftigt som upplysningarna
på dessa bägge punkter. Jag
skall inte försöka ge några allmänna
synpunkter på den svåra frågan om remissdebattens
organisation utan bara
framhålla att det borde vara en fördel
om debatten, i varje fall inledningsvis,
koncentrerades kring det egentliga ämnet,
regeringens budgetförslag och partiernas
alternativ till detta. Jag begränsar
alltså i huvudsak detta anförande
till de ekonomiska frågorna.

Men innan jag övergår till det ämnet
måste jag säga några ord om den egendomliga
metod som kommer till uttryck
i att regeringens huvudtalare i
kammaren inte kan vänta med sitt anförande
till dess representanter för
samtliga övriga fyra partier haft ordet.
Regeringen och de borgerliga oppositionsledarna
söker på detta sätt genom
något som betänkligt liknar en sammansvärjning
för sig monopolisera den
bästa talartiden, innan hungern tvingar
många ledamöter att avlägsna sig ur
kammaren. Dessutom har de i dag, om
tidningarnas uppgifter är korrekta, för
sig lagt beslag på hela den tid då direkt
radioutsändning pågår. Förfaringssättet
skall måhända vara något slags led
i strävandena att hålla kommunisterna
borta från den s. k. demokratiska gemenskapen.
I verkligheten uttrycker det
enligt min mening nonchalans mot
kammarens ledamöter, mot väljarna och
mot demokratiens principer. Jag tror
att regeringen skulle göra klokt i att
ompröva denna metod.

På en annan punkt vill jag emellertid
ge regeringen ett erkännande. Jag
vill t. o. m. ge en komplimang åt finansministern
och hans medhjälpare dels
för det goda pedagogiska grepp de har
vid presentationen av budgetproblemen,
dels för den aktiva konjunktur -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

politik som bedrivits under fjolåret.
Samhällets insatser har spelat en betydande
roll när det gäller att motverka
den väntade försvagningen inom vissa
delar av ekonomien. Vad som skett under
fjolåret är ett grundskott mot den
borgerliga propaganda som försöker
ställa medborgarna mot samhället och
hävdar att det går allra bäst, om staten
gör så litet som möjligt och det privata
kapitalet har så mycket som möjligt
att säga till om. Om vi levat i högerns
s. k. ägardemokrati skulle vi sannolikt
haft en stor arbetslöshet förra
året. Utvecklingen har visat att den
borgerliga propagandan är falsk, att
samhället måste ha ansvaret för den
ekonomiska utvecklingen och för sysselsättningen.

I budgetplanen konstateras att tillväxten
i efterfrågan under 1963 burits
upp av privat och offentlig konsumtion,
offentliga investeringar samt bostadsbyggande,
medan det privata näringslivets
investeringar i stort sett varit
konstanta. Investeringarna har alltid
räknats som det mest dynamiska
elementet i ekonomien och det har
framför allt gällt de privatkapitalistiska
investeringarna. Har vi nu kanske kominte
in i ett läge, där det ekonomiska
livets dynamik och utvecklingen följer
andra lagar?

Investeringarna i vårt land har länge
legat på en utomordentligt hög nivå.
Omdömet gäller både i jämförelse med
andra länder och med läget före det
andra världskriget. Konsumtionen får
nu väsentligt mindre andel av vad som
produceras i landet, investeringarna väsentligt
mera.

Det handlar här om en praktisk politisk-ekonomisk
fråga. Finansministern
föreslår nu att man på olika sätt skall
lätta företagens läge och uppmuntra de
privata investeringarna. Det sker genom
en viss omläggning och lättnad av
energibeskattningen och genom särskilda
investeringsavdrag för bolagen.
Principiellt kan det naturligtvis hävdas

att höga investeringar ger en hög framstegstakt.
Det finns emellertid skäl enligt
min mening, som herr Sträng misstänkte,
att i det bär läget sätta flera
frågetecken för denna politik som syftar
till att uppmuntra de privata investeringarna.

För det första ligger industriinvesteringarna,
trots den stagnation som inträtt,
på en mycket hög nivå. Man torde
kunde tala om en viss investeringsmättnad.
För det andra har olika undersökningar
visat att investeringarna
svarar endast för en mindre del av den
ekonomiska tillväxten, medan forskning,
utvecklingsarbete m. m. svarar
för den helt övervägande delen. Frågan
är alltså om det inte ur samhällets synpunkt
lönar sig bättre att satsa ytterligare
100 miljoner på forskning än att
ge dem i skattelättnad till bolagen. För
det tredje har ju samhället ingen som
helst garanti för att de investeringar
som kommer till stånd genom denna
skattelättnad är samhällsekonomiskt
nyttiga. Det kan också inträffa att investeringsavdraget
utnyttjas för inköp
av maskiner och inventarier som vid
en mera sträng kostnadsmässig bedömning
inte hade kommit i fråga.

Detta leder in på hela det stora problemet
om samhället och ekonomien.
Det har i pressen diskuterats om det är
en stark eller en svag budget som finansministern
presterat, och uttrycket
har också förekommit i den föregående
debatten. Jag tror denna diskussion är
antikverad och ointressant. Det väsentliga
måste vara att se statsbudgeten som
ett led i en långsiktig politik för att omforma
och förnya samhället.

I det sammanhanget är det nödvändigt
att på väsentliga punkter kritisera
regeringens politik. Jag vill inte gå så
långt som herr Heckscher som ger regeringen
ansvaret både för narkotikamissbruk
och sedeslöshet utan begränsar mig
till andra frågor: bristen på planering,
inställningen till statsföretagen och förstatligandet,
tveksamheten och passivi -

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

Öl

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

teten när det gäller att ingripa mot den
kapitalistiska spekulationen i vårt land.

Vi har långt om länge fått ett planeringsråd,
men dess direktiv förefaller
mycket ofullständiga och uppgifterna
om dess verksamhet är synnerligen
knappa. I finansplanen lovar herr
Sträng att återkomma till frågan om eu
förstärkning av planeringsresurserna i
annat sammanhang, men det är ovisst
vad detta exakt innebär. Bristen på
långsiktig ekonomisk planering har kritiserats
också inom regeringspartiet.
Vad som sägs i finansplanen tyder väsentligen
på rädsla för att ta de nödvändiga
initiativen. Det sägs där »att
planeringen icke hör leda till att statsmakterna
binder sig vid fastlåsta utbyggnadsprogram
för olika sektorer av
samhällets verksamhet. Politiken måste
smidigt kunna anpassas efter det aktuella
konjunkturläget och efter de snabba
förändringarna i samhällsutvecklingen
över huvud.»

Som målsättning är detta i hög grad
ofullständigt och i flera avseenden oriktigt.
Samhällets ekonomiska långtidsplanering
måste bidra till att forma
samhällsutvecklingen över huvud. Den
måste bygga över flera konjunkturperioder
och leda den ekonomiska utvecklingen,
inte enbart anpassas till svängningarna
i det kapitalistiska näringslivet.
Tag t. ex. bostadspolitiken! Den har
enligt min mening i alltför hög grad
anpassats efter konjunkturerna i stället
för att som avgörande målsättning ha
behovet av bostäder som det kan mätas
efter familjebildning, omflyttning och
krav på höjd standard.

Regeringen förefaller nöjd med att
söka hålla samhällsutvecklingen kvar i
vad den brukar kalla det nuvarande
»blandsamhället». Men detta har hittills
tolkats så, att de avgörande besluten
inom ekonomien om produktion, investeringar
o. s. v. skall vara förbehållna
de stora privata företagen och finansgrupperna.
Under sådana förhållanden
är en verklig planering inte möjlig att
genomföra.

Det väsentliga för att man skall få eu
ekonomisk långtidsplanering är alltså
inte de tekniska formerna, utan att samhällsorganen
tar makten och ansvaret
för de avgörande besluten inom näringslivet.
Vi har naturligtvis en betydande
väg att gä innan vi kommer dithän,
men regeringens politik borde åtminstone
ha en riktig målsättning, även om
denna inte omedelbart kan genomföras.
»Blandsamhället» med monopol och
storfinans som väsentliga inslag borde
inte kunna vara en socialists ideal.

En verklig planering torde också kräva
en väsentligt starkare statsägd sektor
än för närvarande. Man måste ställa
frågan om regeringen verkligen är nöjd
med det nuvarande läget på statsdriftens
område. Motsvarar nuvarande knappa
fem procent av näringslivet verkligen
regeringens målsättning för den statsägda
sektorns omfattning? Vi anser att
man redan nu borde gå väsentligt längre
på detta område och föreslår att de
stora försäkringskoncernerna, oljedistributionen
samt läkemedelsindustrien
överföres i samhällets ägo. Statsdritt
torde också vara nödvändig för att lösa
sysselsättnings- och lokaliseringsproblemen
särskilt i Norrland.

Besked från regeringen på detta område
är särskilt berättigat med hänsyn
till att den statsägda sektorn riskerar att
minska sin andel av sysselsättning och
omsättning.

Enligt av finansdepartementet redovisat
material släpar investeringarna
efter inom denna sektor — där skulle
en stödaktion verkligen vara befogad!
Tänker regeringen utan motåtgärder låta
denna eftersläpning för den statsägda
sektorn fortsätta eller avser den att
vidta resoluta motåtgärder för att göra
statsföretagen mera effektiva och konkurrensdugliga?
Förslagen om ett statligt
förvaltningsbolag och om ett särskilt
industridepartement kan inte viftas
bort.

Väsentligt just nu är också ett annat
problem: den tilltagande spekulationen
med mark, värdepapper o. s. v. och

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

därmed sammanhängande tendenser till
prisuppskörtning och olika slag av monopolprofiter.
Regeringen visar här en
tveksamhet och passivitet som är förvånande.

Det finns tyvärr ingen tillfredsställande
statistik över stegringen av markvärdena,
som tagit sådana proportioner
särskilt i storstadsområdena. Men det
har givits många exempel och de visar
vilka fantastiska vinster som ägare av
fastigheter och tomter kunnat göra utan
något som helst bidrag till samhällsutvecklingen,
enbart genom att avvakta
och inkassera frukterna av städernas expansion
och allt intensivare liv.

Utan att bli anhängare till Henry
George eller hans sentida efterföljare
kan man väl instämma i tesen, att tillägnandet
av markvärdestegringen tillhör
de mest oförtjänta profitmetoderna
i det kapitalistiska samhället. De monopolvinster
det här handlar om uppgår
till miljarder och åter miljarder kronor,
som samhället och hyresgästerna får betala
till dem som är innehavare av
jordmonopolet.

Frågan hur man skall komma till rätta
med den oförtjänta markvärdestegringen
har ju länge diskuterats och utreds
fortfarande. För min del tror jag
inte man kan lösa denna fråga på annat
sätt än som antyddes redan i arbetarrörelsens
efterkrigsprogram, nämligen
genom att tomtmarken och de stora
hyresfastigheterna i städerna överföres
i kommunal ägo.

Men man måste också göra något innan
majoritet vunnits för en sådan åtgärd.
Den av oss föreslagna marklånefonden
för kommunerna skulle kunna
underlätta för dessa att förvärva nödvändiga
områden. Men tyvärr stoppas
inte härigenom omedelbart markvärdestegringen.
Skulle det vara otänkbart
att som en provisorisk åtgärd i väntan
på den sittande utredningens förslag genomföra
ett särskilt prisstopp på tomtmark
inom tätorterna kombinerat med
förköpsrätt för kommunerna, landsting -

en och staten? Vi har ju redan en form
av förköpsrätt när det gäller jordbruksfastigheter.
Här handlar det om att stoppa
en spekulation som drivs i en mycket
större skala och som kostar samhället
väldiga summor i fördyrade tomtkostnader
varje år.

Spekulationen inverkar också på andra
sätt på byggnadsproduktion och bostadsförsörjning.
Fn viss del av nuvarande
byggnation inom näringslivet har
inte karaktären av nödvändighetsbyggen
utan drar på ett oriktigt sätt arbetskraft
och material från bostadssektorn. I ett
läge där de långa bostadsköerna är eu
bister realitet kan det inte vara rimligt
att ännu flera bensinstationer, ännu
fler bankkontor, ännu större bankpalats
och ännu större varuhus växer
som svampar ur jorden efter regn exempelvis
i stockholmsområdet. Den bebådade
prioriteringen av de mest angelägna
byggnadsprojekten bör snarast
komma till stånd. Det borgerliga motståndet
på denna punkt visar hur främmande
man inom vissa partier är för ett
socialt betraktelsesätt.

Ett område där spekulationen grasserar
vilt är också aktiemarknaden. Under
fjolåret steg som bekant kursnivån
på fondbörsen med inte mindre än 25
procent. Det betydde att det samlade
värdet enbart av å börslistan noterade
stamaktier steg från cirka 15 till 19 miljarder
kronor, d. v. s. med 4 miljarder
kronor på ett år. Under 1964 har kurserna
fortsatt att stiga. Uppgången är
nu 5 procent, vilket betyder en ökning
av det samlade aktievärdet på börsen
med ytterligare cirka 1 miljard kronor.

Jag skall här inte gå in på någon
diskussion av orsakerna till kursuppgången
eller huruvida denna är berättigad
eller inte med hänsyn till konjunkturutvecklingen.
Den senare frågan förefaller
felaktigt ställd. Spekulationen är
en realitet, fondbörsen följer aldrig mekaniskt
konjunkturrapporterna.

När man påtalar denna starka ökning
av aktievärdena brukar det invändas

Onsdagen den 22 januari 1961 fin.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att den är tillfällig, att kurserna går
upp ocli ner och att dagens vinster blir
morgondagens förluster. Det stämmer
inte rikligt. Under de senaste tio åren
har aktieindex stigit med över 150 procent,
alltså mer än två och en hah
gånger. Det innebär att aktievärdena
ökats från under 8 till 20 miljarder
kronor eller med över 12 miljarder kronor.

Kan det verkligen vara riktigt att
samhället låter denna spekulation i stigande
aktievärden fortsätta utan hinder?
En mycket liten grupp av människor
gör därigenom mycket stora vinster och
de höjda aktievärdena kräver sedan
förräntning, ligger såsom grundval för
stegrade profitanspråk.

Regeringen föreslår nu att pensionsavgiften
inte längre skall få dras av
vid beskattningen. Det innebär höjd
skatt för flertalet inkomsttagare. Vidare
föreslår regeringen höjda telefonavgifter
och den vill genomföra förändringar
i räntebidragen som höjer hyrorna i
vissa hus. Samtidigt åstadkommes lättnader
för företagen genom ändringar av
energibeskattningen och genom investeringsavdrag.
Och aktieägarna tillåtes att
öka sina förmögenheter med miljarder
kronor utan att staten försöker stoppa
detta eller lägga beslag på någon avsevärd
del av vinsterna till statskassan.
Detta kan inte vara en rimlig avvägning.

Jag skulle vilja vädja till regeringen,
som har expertis och utredningsapparat
till sitt förfogande, att snabbt undersöka
möjligheterna att endera genom
en särskild omsättningsskatt på
aktietransaktioner eller helst genom särskild
beskattning av värdeökningen på
aktier, dels hejda den inflationsbetonade
uppgången på fondbörsen, dels öka
inkomsterna till statskassan.

Det hör till saken att aktieägandet i
vårt land är mycket starkt koncentrerat
på det sättet att de stora aktieposterna
ligger hos ett mycket litet skikt av befolkningen.
Uppgången i aktievärdena

innebär därför en stark ökning av de
stora förmögenheterna.

På detta område finns en viktig inkomstkälla
för staten, alldeles bortsett
från aktievärdenas utveckling. De stora
förmögenheterna är lågt beskattade i
vårt land. Det borde vara möjligt att
genom skärpt förmögenhetsbeskattning
till statskassan ta ut betydligt mera än
för närvarande. Och det handlar härvidlag
inte endast om en skattefråga,
utan väsentligen om en jämlikhetsfråga,
om demokratiens utveckling. Jag skulle
i det sammanhanget kunna citera mycket
ur en motion i denna kammare av
en riksdagsman, som senare kom afl
under många år förvalta den post herr
Sträng nu innehar, men jag nöjer mig
med en rubrik: »Den nuvarande egendomsfördelningen
kan icke försvaras.»

Jag är helt på det klara med att en
höjning av folkpensionsavgiften och
kanske även en höjning av omsättningsskatten
för de mindre inkomsttagarna
skulle innebära en större belastning än
den som sker genom att avdragsrätten
för folkpensionsavgiften avskaffas. Vår
kritik gäller inte detta, liksom vi heller
inte delar den borgerliga inställningen
att vägra staten resurser till nödvändiga
reformer. Vår kritik gäller att regeringen
inte undersökt även andra metoder
att skaffa sig medel till de ökade utgifterna
för höjda folkpensioner och barnbidrag
m. m. Rimligare än att höja skatten
också för de mindre och medelstora
inkomsttagarna hade varit att beskatta
de stora aktievinsterna samt att öka uttaget
på de stora förmögenheterna.

Monopolmakt och monopolpriser utgör
även allmänt ett problem i samhällsekonomien
och för de vanliga medborgarna.
Den fortsatta inflationen drabbar
hårt folk med små besparingar,
vanliga livförsäkringar o. s. v. Detta är
faktiskt ett problem, även om finansministern
inte tycker det.

Under fjolåret steg som bekant priserna
med 3 procent och prisuppgången
under det bär året beräknas också till

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

detta snart klassiska procenttal. Det är
möjligt att man borde vara förnöjsam så
länge inflationen och penningvärdeförsämringen
har denna takt. Det anser i
varje fall herr Sträng, att döma av hans
anförande nyss. Man kan emellertid inte
vara nöjd med att så litet görs för att
bekämpa fördyringen och att sänka vissa
priser.

Möjligheter härtill borde finnas på eu
del områden. I en enkel fråga till finansministern
har jag bl. a. berört de
tullsänkningar mellan Efta-länderna
som företagits. Den inbördes tullnivån
bar sänkts med 60 procent. Tullsänkningsbeloppet
kan för fjolåret uppskattas
till omkring 150 miljoner kronor.
Men vart har dessa pengar tagit vägen?
Konsumenterna förefaller inte ha
fått något av dem. De torde nästan helt
ha stannat hos importörer och mellanhänder.

Detta är ju orimligt. Vi har inte vidtagit
dessa ömsesidiga tullsänkningar
för att göda vissa företag, utan för att
konsumenterna skulle få billigare varor.
Jag är på det klara med svårigheterna
att få tullsänkningarna att slå igenom
i sänkta priser. Avskaffandet av glasskatten
visade att pengarna gärna stannar
hos företagen och inte kommer konsumenterna
till godo. Det borde dock
vara möjligt att genom pris- och kartellnämnden
och med utnyttjande av
förefintliga lagar driva en hårdare linje
i denna fråga. För regeringen borde det
vara angeläget att inför kammaren redovisa
vad den tänker företa sig för att
söka hejda prisstegringen och se till att
tullsänkningarna slår igenom i sänkta
priser.

Politiken under nuvarande utvecklingsskede
handlar väsentligen om att
försvara och befordra löntagarnas och
de små, fria företagarnas sak gentemot
trust- och monopolvälde, bankkapital
och storfinans, mot den faktiska maktkoncentration,
herr Heckscher, som
finns i vårt samhälle. Detta står inte,
som en socialdemokratisk tidning

häromdagen trodde sig finna, i någon
motsättning mot den svenska riksformen
och demokratiens ideal. Tvärtom
förutsätter demokratiens utvidgning
och fördjupande att de ekonomiska privilegierna
bryts ned och att samhällsorganen
blir bestämmande inom alla
områden av samhällets liv.

Ett väsentligt slag för ökad jämlikhet
slås just nu av fackföreningsrörelsen,
som i förhandlingar med Svenska arbetsgivareföreningen
söker skapa ökad
trygghet i olika avseenden för arbetarna
och därigenom också göra dem mera
jämställda med tjänstemännen. Det gäller
frågorna om permitteringslön, avgångsvederlag,
skydd mot avskedanden
och ersättning under sjukförsäkringens
karensdagar. Hur arbetarpartierna ställer
sig till dessa krav vet vi, men de
borgerliga partierna har däremot iakttagit
en anmärkningsvärd tystnad. Det
kan inte tolkas som inblandning i de
pågående förhandlingarna, om de borgerliga
partiledarna här skulle deklarera
sin ståndpunkt till dessa frågor. Däremot
är det ett legitimt krav från allmänheten
att få veta partiernas ståndpunkter
beträffande sådana väsentliga
problem.

De borgerliga partierna talar ofta —
de har gjort det också i denna debatt
— om att de erbjuder väljarna ett alternativ.
Man måste emellertid säga att
detta är mycket suddigt och förefaller
mycket kraftlöst. Något enigt uppträdande
i väsentliga frågor får allmänheten
sällan se. Förenas någon gång
krafterna, sker det oftast på högerns
linje, d. v. s. omkring ett reaktionärt
förslag.

Jag tror inte att arbetarrörelsen har
mycket att frukta av den borgerliga politiken
sådan den nu utformas. Därför
torde det också vara en obefogad rädsla
från socialdemokratiskt håll när man
inte vågar framträda med en mera radikal
och konsekvent politik av hänsyn
till de s. k. marginalväljarna. Läget
torde i verkligheten vara sådant att ar -

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

C.''»

Vid remis» av statsverkspropositionen m. m.

betarrörelsen väsentligt kan öka sin andel
av väljarkåren, om den framträder
med djärvare och mera kraftfulla linjer.
Det borde under sådana förhållanden
vara möjligt att öka arbetarpartiernas
väljarandel till låt oss säga 70 procent.
Detta motsvarar bättre än nuvarande
röstfördelning den faktiska sociala
skiktningen av svenska folket.

Trygghet, jämlikhet, solidaritet och
social rättvisa — dessa målsättningar
får emellertid inte göra halt vid våra
gränser. De måste gälla också andra
folk. Utan att i detta sammanhang närmare
ingå på dessa problem vill jag
avslutningsvis framhålla, att vårt bistånd
till de underutvecklade länderna
måste ökas i en takt som är väsentligt
högre än den regeringen vill vara med
om. Ett viktigt led i denna solidaritet
måste också vara att stödja Sydafrikas
folk i dess kamp för jämlikhet mellan
raserna genom att följa Förenta Nationernas
uppmaning till sina medlemsländer
att avbryta de diplomatiska och
kommersiella förbindelserna med Sydafrikanska
unionen.

Herr förste vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s):

Herr talman! I ett anförande inför
den folkpartistiska riksdagsgruppen den
10 januari betecknade herr Ohlin regeringen
som »trött och försliten». Det
skulle enligt herr Ohlin vara verksamheten
under det gångna året som visat
detta och då framför allt »den slappa
handläggningen av Sveriges allvarligaste
spionaffär», »den egendomliga behandlingen
av NIB-affären» och »den
uppenbara tendensen att överta en rad
av oppositionens reformförslag». Inte
ens fyra, fem dagars förhandsstudier
av årets finansplan och statsverksproposition
hade kunnat förändra detta
herr Ohlins intryck.

Granskar man de av herr Ohlin angivna
kriterierna för regeringens trött -

het och förslitenhet, är det säkert många
med mig som häpnar. Man gör det inte
därför att herr Ohlin framför dessa
synpunkter; de flesta av oss har väl för
länge sedan slutat att förvånas över
någonting som kommer från herr Ohlin.
Hans ovillighet eller kanske oförmåga
att i sin kritik av regeringen och socialdemokraterna
höja sig över skandalernas
och den politiska grälsjukans
plan är vid det här laget väldokumenterad.
Men vi trodde kanske ändå inte,
att herr Ohlin skulle välja en så bräcklig
plattform för attackerna mot regeringspolitiken,
i varje fall inte i år då
det är val.

Skulle jag i min tur försöka mig på
att karakterisera herr Ohlins spelöppning
inför 1964 års riksdag i hans egenskap
av ledare för oppositionen tror jag
att beteckningen förgrämd hopplöshet
är den mest adekvata.

Men, herr talman, det är tämligen
ofruktsamt att fortsätta den av herr
Ohlin introducerade metodiken att sätta
klichéer på sina politiska motståndare.
Låt mig i stället med några ord beröra
de förhållanden som herr Ohlin omnämnde
i sitt tal den 10 januari och
som han tydligen anser som de svagaste
punkterna i regeringspolitiken.

Avslöjandet av Stig Wennerström som
landsförrädare kom av allt att döma soit
en gåva från himlen för oppositionen.
Nu hade man, inbillade man sig, äntligen
funnit den murbräcka som skulle
rasera den socialdemokratiska regeringsställningen.
Att man samtidigt raserade
en stor del av sin goodwill hos
kretsar som traditionellt står borgerligheten
nära märkte man inte i sin upphetsning.
Nu blev det ju inte något särskilt
lysande resultat av oppositionens
försök att med Wennerström-affären
som vapen slå sönder regeringen Erlander.
Regeringen och socialdemokratien
hade t. o. m. fräckheten att gå till motattack,
försvara sig och påvisa orimligheterna
i oppositionens försök att utnyttja
en riksolycka i partipolitiskt

5 — Andra kammarens protokoll 1964. Nr 3

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

spekulationssyfte. Vad som nu kvarstår
som resultat av oppositionens attacker
i Wennerström-affären är den goodwillförlust
som borgerligheten lidit hos
stora grupper av det svenska folket. Vi
har för vår del ingen anledning att
begråta den saken.

Tydligen har oppositionen dock ännu
inte släppt hoppet om att få ut något
politiskt matnyttigt ur affären Wennerström.
Nu skall det ske, tror man, i
samband med konstitutionsutskottets
prövning av frågan. Det räckte inte
med •—- vilket även jag tycker är riktigt
— att medlemmarna i den parlamentariska
kommissionen, herrar Wedén,
Hernelius och Andersson, sattes in i
utskottet. Nej, också herrar Ohlin,
Heckscher och Hedlund måste vara
med. Jag har ingen anledning att lägga
mig i hur folkpartiet, högern och centerpartiet
ordnar med sina utskottsplaceringar,
men nog verkar arrangemanget
något underligt. Vore jag vanlig borgerlig
ledamot eller suppleant i konstitutionsutskottet
— ännu mera om jag vore
i någon av herrar Wedéns, Hernelius’
eller Anderssons kläder — skulle jag
nog ställa mig ganska frågande. Jag
skulle tolka detta arrangemang som ett
klart och tydligt misstroende mot mig
och min förmåga att på ett riktigt sätt
företräda mitt partis uppfattningar.

Nu är det väl bara att hoppas att
denna »förstärkning» av konstitutionsutskottet
med de borgerliga partiledarna
skall bli till gagn för den sakliga behandlingen
av Wennerström-affärens
politiska aspekter.

Den andra frågan som herr Ohlin tog
upp i sitt anförande den 10 januari var
»den egendomliga behandlingen av
NIB-affären». Jag hade väntat mig att
herr Ohlin här i dag skulle ha något
närmare preciserat vad han menade.
Menar herr Ohlin valet av generalsekreterare
vid NlB:s tillkomst, kan vi väl
vara överens om att det var ett misstag.
Men förmodligen menar herr Ohlin
någonting annat. Vad — det är som

vanligt ganska dunkelt. Om vi lämnar åt
sidan det mindre lyckade valet av generalsekreterare,
har ju ändå regeringen
med kraft ingripit för att rätta till de
uppkomna missförhållandena. Statskontoret
fick mycket snabbt uppdraget att
se över organisationen av NIB, och översynen
genomfördes också med en föredömlig
fermitet. Till en del har statskontorets
förslag redan genomförts, och
i övrigt kan utredningens resultat utläsas
ur statsverkspropositionen. Vad
finns det då kvar av »den egendomliga
behandlingen av NIB-affären»?

Ja, ärade kammarledamöter, kvar
finns förstås alltid herr Ohlins — jag
höll på att säga — fanatiska förhoppningar
att såväl NIB-affären som Wennerström-affären
trots allt skall visa sig
vara skarpslipade vapen i kampen mot
regeringen och socialdemokratien. Och
visst får herr Ohlin ha dessa förhoppningar,
det är ju hans uppgift som oppositionsledare
att söka hitta angreppspunkter
på regeringen. Det beklagliga,
ja tragiska, för oppositionen är ju ändå
att man inte förstått, att dessa vapen
inte har någon skärpa kvar, om de nu
till äventyrs någon gång har haft någon
genomslagskraft.

Den tredje punkten i herr Ohlins kritik
av regeringen den 10 januari var
beskyllningen för stöld av oppositionens
reformförslag. Det är den för mig
kanske mest svårförståeliga delen av
kritiken. Skall man inte vara tillfreds,
om man får sina förslag genomförda?
Nej, det skall man tydligen inte vara.
Och man kan givetvis inte vara det, om
man intar den attityden att allt vad regeringen
gör skall kritiseras. Då hamnar
man i herr Ohlins situation: att å
ena sidan kritisera regeringen för att
den inte gör som folkpartiet vill, vilket
han tycker är dumt, och å andra
sidan kritisera regeringen för att den
någon enstaka gång gör som folkpartiet
vill, vilket han tycks finna lika
dumt. Det måste vara påfrestande att i
längden agera på det sättet. Men herr

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

ii?

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

Ohlin resonerar tydligen sii, att huvudsaken
iir att hålla kritiken i gång. Om
det sedan sker utifrån helt oförenliga
utgångspunkter spelar ingen roll. Herr
Ohlin har blivit en den svenska politikens
»Håll-igång-Målle».

Herr Ohlin beskyller herr Sträng för
att ha ändrat uppfattning. Till det skulle
jag vilja säga, att herr Ohlin iir evigt
densamme. .lag har svårt att tro, att
herr Ohlins försök att suga politisk
must ur vad som varit skall visa sig
framgångsrikare än hans tidigare dokumenterade
fiasko som framtidsprofet.

När jag nu i varje fall för tillfället
her att få lämna herr Ohlin, skulle jag
vilja gå över till att säga några ord om
en annan och intressantare händelse,
som nyligen har timat i Sveriges rike:
någonting så sensationellt och ovanligt
som val av ny partiledare. Jag skulle
först vilja gratulera herr Hermansson
till debuten i denna hans nya egenskap
här i dag. Det måste vara en besvärlig
uppgift att axla herr Hagbergs
kappa och därtill försöka få folk att
tro inte bara att kommunisterna alltid
varit renhjärtade demokrater utan att
de nu genomgått ett ytterligare reningsoch
förnyelsebad så att de nu är helt
demokratiskt pålitliga.

Det är kanske förståeligt om vi som
på nära håll har upplevt den kommunistiska
karusellen i 30—35 år ställer
oss skeptiska och avvaktande. Ett tror
jag ändå är säkert. Skall herr Hermansson
lyckas göra pålitliga demokrater av
alla de fanatiska kommunister jag under
årens lopp träffat på i fackföreningsrörelsen,
får herr Hermansson ett
hårt jobb. Men låt oss hoppas att han
lyckas, det kan inte vara annat än till
glädje för alla. Och när det kommunistiska
partiets demokratiseringsprocess
är lyckligen genomförd, är vi beredda
att hälsa herr Hermansson och
hans skaror välkomna till socialdemokratien.
Då kanske vi äntligen kan få
slut på splittringen inom arbetarrörelsen
till gagn för rörelsens strävanden

och till bedrövelse för den borgerliga
oppositionen.

Av vad herr Hermansson sade i sitt
anförande skall jag bara ta upp två
punkter. Herr Hermansson menade att
det är fel av socialdemokratien att inte
satsa hårdare på den statliga företagsamheten.
.lag kan gärna hålla med om
att det kan finnas anledning att se över
den statliga företagsamheten och försöka
få den effektivare. Men jag tror ändå
inte det är avgörande huruvida den
statliga företagsamheten har den eller
den omfattningen. Det som i varje fall
för oss är avgörande är företagens sätt
att arbeta och den effektivitet som företagen
utvecklar.

Den andra punkten i herr Hermanssons
anförande, som jag bara skall kommentera
med ett par ord, är hans uttalande
att EFTA-tullsänkningarna inte
har kommit konsumenterna till godo.
Jag tror det är mycket svårt att konstatera
om de gjort det eller inte. Det är
inte så enkelt som att bara räkna i procent
vad EFTA-tullsänkningarna inneburit.
Man måste samtidigt ha med i bilden
vad som har skett på prisområdet,
och då kan man i dag inte säga om EFTAtullsänkningarna
inneburit att företagen
ökat sina vinster eller om de inneburit
att vi fått mindre prissänkningar
än vad vi annars skulle ha fått.

Herr Heckscher tog upp frågan om
maktmissbruk. Finansministern har
ganska utförligt bemött honom därvidlag.
Låt mig bara säga att herr Heckscher
tydligen tycker att det är maktmissbruk
om en regering med vaksamhet
följer utvecklingen på olika samhällsområden
och föreslår därav påkallade
åtgärder.

Herr talman! Jag skall också be att
få säga några ord om huvudämnet för
dagens debatt, statsverkspropositionen.
Den socialdemokratiska andrakammargruppen
hälsar med stor tillfredsställelse
att det varit möjligt att i betydande
utsträckning utbygga och fullfölja det
sociala reformarbetet. Men det är inte

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

bara på det sociala området som kraftfulla
förslag till förbättringar föreligger.
Betydande förbättringar föreslås
också då det gäller undervisning, forskning
och kultur. Även dessa förslag är
glädjande och betydelsefulla. Vad jag
ändå kanske främst skulle vilja peka på
är vad som nu sker på folkpensionernas
område, nämligen en nödvändig och
befogad höjning av folkpensionärernas
standard. Det är en utveckling som vi
alla hoppas skall komma till förnyat
uttryck 1966 och 1968.

Så långt har vi väl alla bundit oss för
folkpensionsförbättringarna. Vad det
skall bli efter 1968 har hittills varit mera
oklart. För nytillträdande folkpensionärer
efter 1968 kommer ATP givetvis
att ha en viss betydelse. Men för alla
dem som gått i pension några år tidigare
är glädjen av ATP ringa, i varje
fall direkt. Den indirekta verkan av
ATP kan emellertid också för dessa
pensionärer bli betydande. Uttalandet i
finansplanen att regeringen avser att
få till stånd standardförbättringar för
folkpensionärerna även efter 1968 hälsar
jag därför med den största tillfredsställelse.
Jag tror det är ytterligt angeläget
att se till att det inte skapas onödiga
och som direkt orättvisa uppfattade
klyftor mellan folkpensionärer av
olika årsklasser.

Fn annan ofrånkomlig förbättring
som nu föreslås är höjningen av barnbidragen.
Det hade dock varit önskvärt
att denna höjning kunnat göras
större. Fortfarande släpar barnfamiljerna
efter i den allmänna standarduppgången.
En rimligare fördelning av
barnkostnaderna måste därför bli en
av politikens viktigaste framtidsuppgifter.

Jag skall här inte närmare ingå på
flera detaljer i budgeten, eftersom jag
vet att det efter mig kommer talare
från mitt parti, som behandlar dessa
frågor.

Men, herr talman, det kanske ändå
kan vara tillåtet också för en socialde -

mokratisk gruppledare att vid läsningen
av finansplanens allmänna bedömning
av den samhällsekonomiska utvecklingen
sätta ett eller annat frågetecken
i kanten. Det gör jag emellertid
inte därför att jag har något mer tillförlitligt
material eller tror mig om att
kunna dra riktigare slutsatser ett och
ett halvt år framåt i tiden utifrån det
material som finns än vad finansministern
har gjort. Men det som jag skulle
vilja varna för — uttryckligare än herr
Sträng gjort — är riskerna för en överhettning
i den svenska ekonomien. Vi
är av alla tecken att döma inne i en
konjunkturuppgång, vars slut vi vet
mycket litet om. Den senaste tidens utveckling
på börsen ger också belägg
för att förväntningarna är högt ställda.
Efterfrågan på arbetskraft är hög, och
oberoende av avtalsrörelsens resultat
föreligger risk för att arbetskostnaderna
drives i höjden, framför allt inom
våra typiska hemmamarknadsindustrier.

Av allt att döma har finansministern
också känt något av samma oro som
jag känner för den kommande utvecklingen,
då han i finansplanen framhåller
att den beräknade statliga upplåningen
endast kan betraktas som försvarlig
under förutsättning att pris- och
inkomstutvecklingen får ett lugnt förlopp.
Om så inte blir fallet, ändras förutsättningarna
för den ekonomiska politiken,
som då får anpassas efter dessa
ändrade förutsättningar, menar finansministern.
Jag vill understryka detta
uttalande, som innebär att vi måste
vara beredda att snabbt kunna slå till
bromsarna, om pris- och kostnadsutvecklingen
tenderar att allvarligt rubba
den samhällsekonomiska balansen.

Herr talman! Jag skall inte här säga
någonting om de utrikespolitiska
frågorna, eftersom jag förutsätter att vi
som vanligt får en särskild utrikespolitisk
debatt längre fram. Låt mig i
stället avslutningsvis få något beröra
författningsfrågorna. Även de frågor -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Vid

na kominer dock talare från mitt eget
parti senare att gå in på utförligare,
varför jag kan fatta mig kort.

.lag föreställer mig att det finns
många, inte bara inom det socialdemokratiska
partiet utan också bland de
borgerliga, som har förvånat sig över
att oppositionen så kategoriskt avvisat
regeringens inbjudan till överläggningar
för att redan nu försöka lösa frågan
om den s. k. eftersläpningen vid valen
till första kammaren. Här har vi
nu i många år fått oss itutade — främst
från herr Ohlin — hur orättvis, orimlig,
ja nästan otillständig denna eftersläpning
är. När vi sedan från socialdemokratiskt
håll är vänliga nog att
vilja gå herr Ohlin till mötes för att fyra
år tidigare än som annars är möjligt
avskaffa eftersläpningen, vägrar herrarna
att ens resonera om saken. Vad
är det som man på den borgerliga kanten
är så rädd för? Anser man sig själv
vara så dåliga förhandlare att man är
rädd för att bli lurad? Förstår man inte
vilken situation man utåt ställt sig
i genom att nu säga nej?

Den saken får det väl bli oppositionens
sak att försöka klara ut för väljarna.
Vad som för mig framstår som
långt allvarligare är, att vi för vår del
måste tolka detta nej som ett uttryck
för bristande förhandlingsvilja över
huvud taget, när det gäller författningsfrågorna.
Denna attityd från oppositionens
sida bådar inte gott för möjligheterna
till samlande lösningar. Man frågar
sig om herrar Heckscher, Ohlin och
Hedlund verkligen vill söka komma
fram till bredast möjliga parlamentariska
lösning av författningsfrågorna.
Eller tänker sig herrarna — eller tror
sig om att kunna — genomföra en författningsrevision
mot socialdemokratien? Vi

hade hoppats att i lugn och ro
kunna resonera om dessa frågor, och
vi hade också trott att de andra partierna
skulle vara besjälade av samma
önskan. Vi tror väl fortfarande att det

(i!)

remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall bli möjligt att resonera om författningsfrågorna,
men nog kommer
dessa överläggningar på grund av de
borgerliga partiernas ställningstagande
att föras i en sämre atmosfär än som
hade varit nödvändigt.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Uppgiften som gruppledare
för ett regeringsparti i andra kammaren
är inte tacksam, och vi som känner
herr Gustafsson i Stockholm vet
att det är till följd av denna sin ställning
som han inte kan göra sig själv
full rättvisa i inläggen. — Det är emellertid
ett par saker jag vill ta upp i
korthet.

Det var ett intressant resonemang,
som herr Gustafsson började men egentligen
aldrig slutförde, om risken för en
överhettning av konjunkturen. Det är
emellertid uppenbart av vad herr Gustafsson
själv sade, att risken för överhettning
i denna situation så gott som
uteslutande beror på löneutvecklingen,
på avtalsrörelserna och på löneglidningarna.
Det hade varit värdefullt om
herr Gustafsson fullföljt resonemanget.

Vad gäller författningsfrågan kan jag
försäkra herr Gustafsson, att i den mån
det finns utrymme för förhandlingar
om författningsfrågan som helhet kommer
det inte att möta nagon som helst
svårighet att förmå oss att gå in i diskussion.
Men metoden att plocka ut en
liten bit, som man tycker det passar
att förhandla om vid ett visst tillfälle,
är en metod som uppenbarligen inte kan
vara särskilt intressant för den parlamentariska
oppositionen. Det är den
saken som vår kritik gällt och det är
därför vi inte ansett det vara rimligt
att förhandla. På den punkten tror jag
att herr Ohlin, herr Hedlund och jag
är fullt överens.

Herr Gustafsson sade att mitt tal om
maktmissbruk berodde på att jag fann
en regering som uppmärksamt följde
händelseförloppet och föreslog därav
föranledda åtgärder. Herr Gustafsson

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kommer att finna, när han läser protokollet,
att inte en bokstav är rätt i
detta hans påstående. Det finns inte någonting
i mitt anförande som herr Gustafsson,
med sin kända hederlighet och
uppriktighet, kan föra in under denna
rubrik.

Anledningen till att jag för min del
sitter i konstitutionsutskottet — en sak
som herr Gustafsson också berörde —
är att man efter Elis Håstads utnämning
till landshövding önskade att jag skulle
inträda i utskottet. Jag bär alltså suttit
där långt innan Wennerströmaffären
kom upp.

Och beträffande denna affär vill jag
säga att vi från vår sida — och jag
tror även herr Ohlin — i början av
diskussionen i juni månad uttryckligen
sade ifrån, att vi hoppades att regeringen
skulle möta oss med öppenhet, skulle
vara villig till en sådan samverkan med
oss, att det aldrig skulle bli fråga om
en partipolitisk diskussion. Vi varnade
statsministern för den inställning han
hade och sade, att det fanns risk för
politisering. Han föredrog att ta den risken.
Felet är inte vårt.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Herr Gustafsson i Stockholm
sade på tal om tullsänkningar och
priser, att man egentligen inte vet hur
utvecklingen förlöpt. Det är möjligt
att tullsänkningarna liar lett till större
företagsvinster, det är möjligt att de resulterat
i mindre prishöjningar än vi
annars skulle ha fått. När ordföranden
i priskontrollnämnden säger att man
inte känner till mekanismen får vi tro
honom på hans ord — han bör vara
sakkunnig.

Men vad jag beklagar är för det första
att man inte närmare utrett denna fråga,
så att man kunnat få reda på vart vinsten
på tullsänkningarna egentligen tagit
vägen, och för det andra att regeringen
inte genom pris- och kartellnämnden

och genom åtgärder av annat slag som
den kan vidtaga gjort något för att tullsänkningarna
verkligen skulle komma
konsumenterna till godo.

Jag är tacksam för herr Gustafssons
gratulationer, även om däri låg att det
gällde en svår och besvärlig uppgift.
Det är det, förmodar jag, också att vara
gruppledare för socialdemokratien i
denna kammare, och vi får väl försöka
hjälpa varandra att klara våra svåra
uppgifter.

Det fanns också en invit i herr Gustafssons
anförande. Efter en demokratisk
reningsprocess hälsade han mig och
andra välkomna till det socialdemokratiska
partiet. Jag vill säga, att vi har
alltid strävat efter enighet inom arbetarrörelsen,
för dagskraven liksom för
socialismen. Därmed är vår ställning
given. Detta är emellertid inte något
mekaniskt problem som man kan lösa
omedelbart, och framför allt kan man
inte lösa det om man framställer skillnaderna
mellan socialdemokrati och
kommunism på ett falskt sätt, som herr
Gustafsson gjorde. Det är nämligen inte
riktigt att skillnaden är mellan demokratisk
respektive icke demokratisk arbetarrörelse.
Skillnaden är i stället att
en stor del av socialdemokratien övergivit
tanken på att samhället skall
överta de avgörande produktionsmedlen,
medan kommunisterna och även en
hel del socialdemokrater fortfarande hyser
uppfattningen att dessa produktionsmedel
skall övertas. Det gäller affärsbanker,
stora försäkringsbolag, stora
industrier o. s. v.

Socialdemokratien anser officiellt att
vad den kallar socialism kan byggas
utan samhällelig äganderätt till de avgörande
produktionsmedlen — det
framkom även i herr Gustafssons anförande.
Jag tror detta är en felaktig
teori. Vi vill ha en socialism utan kapitalister.
Endast på den grundvalen
är verklig planhushållning möjlig. Vi
tror att socialdemokratien blir tvungen
att ändra sig på denna punkt, om den

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skall kunna möta de krav samhällsutvecklingen
ställer och de krav medborgarna
ställer. Gör den inte det kommer
den att förlora sitt nuvarande politiska
inflytande.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Vad beträffar författningsfrågorna
hälsar vi givetvis med
tillfredsställelse herr Heckschers uttalande,
att han är beredd att uppta förhandlingar
i dessa frågor.

Men den attityd man på herr Heckschers
sida intar är att det skall vara
förhandlingar rörande en helhetslösning.
Ibland får man ändå, herr Heckscher,
försöka lösa delfrågor innan man
når en helhetslösning. Det hade kanhända
sett något bättre ut om oppositionen
varit villig att i varje fall diskutera
att ta bort den s. k. eftersläpningen,
vilken oppositionen ansett vara
alldeles orimlig. Oppositionen tillbakavisar
emellertid till och med resonemang
på denna punkt. Det är denna attityd
som gjort att vi ställer oss tvivlande
till om det över huvud taget finns
någon förhandlingsvilja hos oppositionen
då det gäller att resonera om
författningsfrågorna.

Vidare framhöll herr Heckscher att
jag borde ha slutfört mitt resonemang
beträffande överhettning av samhällsekonomien.
Det är emellertid alltid så,
att man får begränsa sig för att inte
dra ut på tiden alltför mycket. Jag tror
att herr Heckscher ändå mycket väl
förstod vad jag menade.

Jag skall inte gå in på frågan om
maktmissbruk. Vi har ändock demokratiska
val i vårt land. Ur dessa val framspringer
en majoritet som bildar regering.
Denna regering framlägger sedan
sina förslag. Det är såvitt jag förstår
detta som herr Heckscher menar är
maktmissbruk.

Vidare vill jag säga till herr Hermansson,
att det har gjorts en utred -

ning om vad EFTA-tullernas reducering
inneburit. Det är emellertid inte så
lätt att analysera dessas verkan. Prisoch
kartellnämnden har gjort en sådan
utredning. En del av EFTA-tullarna
bär troligen kommit konsumenterna till
godo, medan en del har stannat hos
företagen för att dessa med bibehållande
av sina marginaler skulle kunna
täcka de under fjolåret i varje fall inom
handelns område ganska starkt stegrade
lönekostnaderna. Det är därför
inte möjligt att exakt bestämma hurudan
utvecklingen skulle ha blivit om inte
EFTA-tullsänkningarna kommit in i bilden.
Men jag tror ändå att man generellt
vågar påstå, att om dessa tullsänkningar
inte kommit till stånd, den
svenska prisnivån i dag skulle ha varit
högre än den för närvarande är.

Vidare sade herr Hermansson att det
kommunistiska partiet alltid har eftersträvat
enighet inom arbetarrörelsen.
Jag får inte nu tillfälle att gå in på
detta. Låt mig bara framhålla att detta
är för många av oss en nyhet. Det har
i varje fall inte visat sig i handling.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Beträffande resonemanget
om författningsfrågan vill jag
bara påminna om ordspråket: som man
ropar i skogen får man svar. Statsministerns
förfrågan till oss var inte ens en
förliandlingsinbjudan till någonting. I
den stod bara att han var intresserad
av att veta huruvida oppositionspartierna
var intresserade av att denna fråga upptogs
bland de delreformer som av regeringen
skulle föreläggas 1964 års vårriksdag.
Det var över huvud taget inte
fråga om att man skulle resonera om alla
de delreformer som skulle föreläggas
1964 års vårriksdag, än mindre om ett
allmänt resonemang i författningsfrågan.
Detta spörsmål var utplockat och
vi ställdes bara inför möjligheten att
svara ja eller nej. På det sättet öppnar
man inte en förhandling.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Ja, även jag känner till
att det gjorts en undersökning som redovisades
i denna kammare i maj månad
förra året i ett svar av handelsministern
till herr Hansson i Skegrie.
Sedan dess har vi emellertid inte sett
något material i frågan. Under fjolåret
var tullsänkningarna mycket kraftiga,
gick upp till 60 procent. Detta betyder
att summan av tullsänkningarna har
ökat ytterligare, och jag skulle tro att
den kan beräknas till inte mindre än
cirka 150 miljoner kronor för fjolåret.
Det är möjligt att denna beräkning slår
fel på något tiotal miljoner kronor,
men siffran är av denna storleksordning.

Utredningen av pris- och kartellnämnden
visade också att de flesta tillfrågade
företagen inte gjort några prissänkningar.
Men av det framlagda materialet
framgick ingenting som motiverade
att företagen håller vinsten av
dessa tullsänkningar kvar för att därmed
öka inkomsterna.

Jag tror inte heller att man kan nöja
sig med ett sådant resonemang som
herr Gustafsson i Stockholm gjorde sig
till tolk för, nämligen att prisstegringarna
i vårt land, om tullsänkningarna
inte kommit till stånd, hade varit mycket
kraftigare. Jag vill fråga vilka skäl
som föreligger för prisstegringar. Är
det av kostnadsmässiga skäl man måste
gå med på dessa eller har en del företag
dragit fördel av tullsänkningarna?

Jag vill erinra om att en särskild
kommission nyligen har tillsatts inom
EEC för att undersöka detta stora
problem. Om inte regeringen själv vill
göra en undersökning enbart för Sveriges
vidkommande, borde regeringen
ta initiativ till en liknande undersökning
rörande hela EFTA.

Beträffande den andra repliken vill
jag säga till herr Gustafsson, att jag
inte är så intresserad av att diskutera
vad som varit. Jag tror att vi båda där -

vidlag kan anföra såväl positiva som
negativa synpunkter. Vi kan både anklaga
och kanske delvis prisa varandra,
om vi är på det humöret. Men jag tror
att det är viktigare att se till nuläget
och sakförhållandena. Vi får i praktiskt
arbete i riksdagen och annorstädes sc,
vilka som visar vilja till enighet i praktiken
och vilka som inte visar det. Jag
lämnar alltså med lugn domen på denna
punkt till den praktiska politiken.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Jag kan mycket väl förstå
om herr Hermansson inte vill diskutera
vad som varit. Jag tror att det
skulle vara en ganska hopplös uppgift
att göra det och att samtidigt i dag i
denna kammare försöka framstå som
en renodlad företrädare för ett demokratiskt
parti. Vi som varit med några
år har litet svårt att komma från vad
som varit. Jag har svårt att tro på den
helhjärtade omvändelse som nu skulle
ha skett.

Jag skall inte gå djupare in på detta,
herr Hermansson, än att bara erinra
om att det nu är 19 år sedan vi i samband
med metallstrejken möttes i olika
sammanhang. Jag vill påminna om den
attityd, som då visades från det svenska
kommunistpartiets sida till frågan
om att åstadkomma enighet inom arbetarrörelsen.

Jag är medveten om att problemet om
huruvida EFTA-tullsänkningarna slår
igenom i konsumentpriserna eller inte
är mycket allvarligt. Jag har bara försökt
säga att det samtidigt är invecklat.
Det är inte lätt att ange vad som
skulle ha inträfat om man hade gjort
det eller det. Vi har ju fri prisbildning
i detta land, herr Hermansson. Prisoch
kartellnämnden kan inte ingripa i
den mekanismen. Näringsfrihetsombudsmannen
och näringsfrihetsrådet
kan göra det om det ar uppenbart att
det är fråga om en konkurrensbegränsning
som är till skada. I övrigt kan inga

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

ingrepp göras. Med den mekanism vi
liar i fråga om fri prisbildning iir det
inte så lätt att säga vad som kommit
konsumenterna till godo av denna
EFTA-tullsänkning.

Får jag till slut bara säga till herr
Ileckscher, att lian och jag båda var
med när statsministern första gången
förde fram denna propå i ett rum här
intill. Jag tror att både han och jag
fick det intrycket, att om oppositionen
hade visat intresse att verkligen
resonera om dessa frågor, så hade det
inte blivit något diktat utan det skulle
ha lämnats utrymme för ett resonemang.
Om oppositionen hade velat skulle
den kunnat vara med om att ändra
grundlagen så, att det hade varit möjligt
att fyra år tidigare än eljest avskaffa
eftersläpningen i första kammaren.

Herr WEDÉN (fp):

Herr talman! Jag hade tänkt börja
med att säga några ord om hur regeringen
på ett par väsentliga områden
har lyckats — eller rättare sagt misslyckats
— att utnyttja de resurser vi
faktiskt har för att rätta till brister i
samhället. Sedan hade jag tänkt säga
några flera ord om en fråga, den sydafrikanska
frågan, som snart kan få
skärpt aktualitet och som det därför
finns anledning att behandla redan i remissdebatten.
Men innan jag kommer
till dessa båda tema är det nödvändigt
för mig att också säga ett par ord
till herr Hans Gustafsson.

Jag beklagar verkligen att herr Hans
Gustafsson inte kunde föra sitt resonemang
om oppositionens roll i samma
lugna och sakliga ton som han använde
när han sökte utreda EFTA-politikens
verkningar på den svenska konsumtionsprisnivån.
Det föreföll mig som
om han över huvud taget var minst sagt
irriterad över att oppositionen på några
punkter — några mycket uppmärksammade
punkter — tillåtit sig att kritisera
regeringens handläggning av oli -

ka ärenden. Han utgick från ett anförande
av herr Ohlin. Jag hade verkligen
inte haft för avsikt att i detta sammanhang
ta upp någon diskussion om
Wennerström-affären. Jag skall inte heller
göra det i annan mån än att jag säger
till herr Hans Gustafsson, att det
ju dock redan är klart bevisat, att regeringen
själv ingalunda varit nöjd med
den handläggning detta ärende har fått
inom regeringen. Man har ju ändrat hittillsvarande
praxis och försett statsministern
med den hjälpreda han uppenbarligen
varit i starkt behov av.

Vad beträffar NIB säger herr Hans
Gustafsson i en något svepande formulering
att man kan väl inte anmärka
egentligen på något annat »än det mindre
lyckade valet av generalsekreterare».
Det har ju emellertid hänt åtskilligt
inom NIB, och någon har väl också ansvaret
för valet av generalsekreterare.
Alldeles oavsett detta hade det väl funnits
möjligheter för regeringen att följa
verksamheten inom NIB med större
uppmärksamhet än som tydligen varit
fallet. På denna punkt vill jag gärna
tillägga att jag reagerar mot det sätt att
skaffa sig syndabockar som ligger i
uttrycket »med undantag av det mindre
lyckade valet av generalsekreterare
. . .», ty uteslutande en personfråga
har det säkerligen inte varit.

Herr Hans Gustafsson reagerade, såvitt
jag fattade det, mot att herr Ohlin
talat om regeringens »trötthet», bl. a. i
samband med att regeringen nu övertagit
många av de reformförslag som folkpartiet
tidigare fört fram. Man kan ju
alltid tvista om ordval, men nog är det
väl exempel på trötthet om man i efterhand
tar upp förslag som vi lagt
fram och som då hade större utsikter
än nu — om man ser det ur samhällsekonomisk
synvinkel — att genomföras
utan besvärliga biverkningar.

Vad slutligen författningsfrågan beträffar
skall jag endast säga, att det enligt
min mening bara finns en sak som
kan skapa en ny och bättre förhand -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

lingsatmosfär, och det är att det socialdemokratiska
partiet bestämmer sig för
att gå in för ett rent och klart enkammarsystem.
Det är vad som väsentligen
behövs för att skapa god förhandlingsatmosfär.
Låt bli att fuska med
olika sidoutgångar för att bevaka möjligheterna
att bevara det nuvarande tvåkammarsystemet.

Herr Hans Gustafsson använde ordet
tragik i något sammanhang. Vad jag
uppfattade som litet tragiskt i Hans
Gustafssons anförande var att en man,
som är en så god demokrat som han
säkert är, inte har en mera realistisk
uppfattning om en av de uppgifter som
måste vara väsentlig för oppositionen,
nämligen att kritisera och kontrollera
regeringen.

Jag skall ägna mig en del åt att kritisera
regeringen i det följande avsnittet
av mitt anförande. Det som kanske
irriterar mig mest i regeringens hållning
till kösamhällets problem är benägenheten,
inte minst hos statsministern,
att odla vad jag brukar kalla ofelbarhetsdogmen.
Inte på något enda område,
inte i något avseende — det är
det intryck regeringen tycks vilja ge
oss — kunde egentligen något mera eller
något bättre ha gjorts eller göras
för att öka våra totala resurser eller
för att bättre ta vara på de resurser vi
har. Det är klart att en sådan attityd
gärna följer med ett långvarigt maktinnehav
och förstärks ju längre det varar.

Men hur använder vi i dag verkligen
de resurser vi faktiskt har? Jag skall
ta exempel från ett par väsentliga områden.
Vi har väntetider på många håll
inom folktandvården på två år och mera
och många vakanser i befattningarna.
Samtidigt vill vi gärna lägga in
tandvården under sjukförsäkringen, och
samtidigt — och det är det som i det
här sammanhanget är det viktiga —
har vi säkerligen en stor outnyttjad kapacitet
hos framför allt de gifta kvinnliga
tandläkarna.

Bara något mer än 70 procent av våra
utbildade folkskollärarinnor använder
sina kunskaper för det arbete som
de utbildats för. Ungefär samma siffra
gäller för de färdiga kvinnliga läkarna.
Av sjuksköterskorna är det bara
ungefär hälften av alla dem som utbildats
som verkligen något så när fullt
ut använder sin yrkeskunskap.

Vill man räkna i ekonomiska termer
är det inte svårt att räkna fram vad
detta betyder i oanvända utbildningsresurser,
i förlorade årsarbeten, i uteblivna
inkomster för enskilda och för
folkhushållet och i förlorade skatter för
det allmänna. Det blir, herr talman, höga
siffror. Det betyder avbräck som
kan räknas i miljoner i tresiffriga tal.
Det kan ge ett mått bara från några få
områden på vad misshushållning med
resurser betyder ekonomiskt.

Men det är ändå inte detta som är
det väsentliga. Det väsentliga är att de
svårigheter, de bekymmer —• man kan
gott i många fall ta ordet lidande i sin
mun — som nu drabbar människor som
behöver vård, i stor utsträckning uppstått
och förvärras därför att vi inte
rätt använder de resurser vi har.

Det betyder av samma anledning att
över vår i flera avseenden ännu mönstergilla
sjukvård stiger ett moln av trötthet
hos utarbetade sköterskor och jäktade
läkare. Det betyder att vi alltjämt
har för stora klasser och för få lärare
och för många som stoppas i sin utbildning.
Det betyder i få ord sammanfattat,
att en stor del av kösamhällets
problem på ett par väsentliga områden
skulle kunna lösas om vi bara till en del
bättre kunde använda de resurser vi
faktiskt redan har, ty här gäller det i
stor utsträckning en personalfråga.

För att bättra detta behövs det helt
säkert en hel serie av åtgärder: skattepolitiska,
lönepolitiska, åtgärder som
berör allmänna arbetsförhållanden och
andra åtgärder. Det finns i ett fritt
land inga andra vägar att gå än att stimulera
de kunniga människorna att an -

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

/.)

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vända sina kunskaper. Men när det gäller
att slä in pa sådana vägar har regeringen
verkligen konsekvent handlat
för litet och för sent. Jag hoppas att
den bättrar sig, och vi kommer i år
återigen att lägga fram förslag som kan
ge regeringen möjligheter att göra det.
Men som det nu är har regeringen sannerligen
ingen anledning att söka skylta
som något resursvårdandets mönster.
Det är den inte alls.

Jag har hört att statsministern i första
kammaren tagit upp en polemik mot
något som jag sagt eller skrivit vid något
tidigare tillfälle. Jag skall inte gå
in på detta, men nog vore det angenämt
om statsministern när vi nu ändå
har ett tvåkammarsystem ville komma
med sin polemik i den kammare
där den han polemiserar mot sitter.

Jag skall nu övergå till att säga något
om det sydafrikanska problemet.

Det är uppenbart att apartheidpolitiken
i Sydafrika har väckt starka känslor
av avsky i vårt land. Den tidvis intensiva
pressdiskussionen motsvaras väl
inte fullständigt av ett lika intensivt
engagemang i denna fråga från hela
den stora allmänhetens sida. Men det
är utan tvivel ett mycket stort antal
medborgare här hos oss — jag vill säga
ett glädjande stort antal — som inte
bara berörts i sina samveten av raspolitiken
i Sydafrika utan som också
är intresserade av att söka finna praktiska
möjligheter att göra något åt den.

Det kan finnas anledning att fråga
sig vad det beror på. Sydafrika är ett
avlägset land, och för svenskar måste
den känslan ligga nära till hands, att
vad som händer där inte är angelägenheter
som direkt eller på något betydelsefullt
sätt kan påverka förutsättningarna
för vårt eget liv. Det finns
som vi vet stora områden av världen,
där ofrihet och förtryck hör till ordningen
för dagen och som ligger oss
mycket närmare.

Jag tror att det framför allt finns
fyra skäl till att så många människor,

som spelar en opinionsbildande roll i
vårt land, engagerat sig i den sydafrikanska
frågan. Det första är att förtryck
och diskriminering, som riktar
sig mot människor på grund av deras
ras eller hudfärg, är en avskyvärd form
av övergrepp mot de mänskliga rättigheterna.
Det är ett gott och bärande
skäl.

Det andra, åtminstone på sina håll
i vårt land åberopade skälet är, att om
förtrycket och diskrimineringen grundas
enbart på ras och hudfärg så är
övergreppet ett värre, ett mera kvalificerat
ont än om det grundas på önskan
att förfölja en viss religion eller
en viss politisk åskådning. Det skälet
förefaller mig inte särskilt bärande. De
förföljdas och undertrycktas öde under
terror blir, såvitt jag förstår, detsamma
antingen anledningen till terrorn
är deras ras, deras religion eller
deras samhällsåskådning.

Det tredje och det fjärde skälet till
att just raspolitiken i Sydafrika så
starkt inte bara har upprört utan även
mera kontinuerligt sysselsätter den
medvetna opinionen i Sverige har sammanhang
med varandra. Det tredje skälet
är att många av oss har den uppfattningen,
att vi praktiskt kan bidraga
till påtryckningar i syfte att få till
stånd en annan ordning i Sydafrika.
Man förstår nog att vårt bidrag inte
kan ha någon avgörande betydelse i
detta sammanhang. Men man anser —
enligt min mening med rätta — att det
kan ha delbetydelse. Och samtidigt har
man uppfattningen, att detta svenska
bidrag kan lämnas utan några allvarligare
politiska komplikationer för vår
del eller utan några mera besvärande
störningar i övrigt för oss själva.

Den sista föreställningen bottnar nog
i en del fall hos människor, som söker
tänka igenom dessa problem, i vad jag
i detta sammanhang vill kalla det fjärde
skälet. Detta kan konkretiseras så,
att man tror att det går att göra en
praktisk —- om än inte moralisk —

70 Nr 3 Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skillnad mellan övergrepp mot en människa
på grund av hennes ras och övergrepp
på grund av hennes politiska
åskådning. Därigenom skulle man få
möjligheter att göra en skillnad mellan
krav på att den svenska staten skall
engagera sig för åtgärder mot rasförtryck
men inte mot politiskt förtryck,
även om verkningarna av förtrycket för
de människor som berörs därav kan
bli desamma.

Resonemang som de sistnämnda skulle
naturligtvis snabbt smulas sönder om
t. ex. de tendenser till antisemitism
inom östblocket, som då och då framträtt,
skulle växa och skärpas till att
bli en bestående del av en kommunistisk
regims politik.

Över huvud taget är naturligtvis de
resonemang, som jag här skildrar, i och
för sig föga heroiska. Men låt mig säga
med stort eftertryck, att de som helhet
ändå bär ett långt stycke. Det finns
oss mera närliggande stora områden i
världen, där regimen hårt undertrycker
vad vi menar vara mycket väsentliga
mänskliga rättigheter. Vi kan vara
ärliga nog att erkänna, att vi inte kräver
att den svenska staten mera aktivt
skall engagera sig däremot. Vi anser
att något sådant skulle kunna sätta vår
egen säkerhet i fara. Och vi inser också
att det finns orättvisor och förtryck
i världen, som i nuläget över huvud
taget inte kan göras något åt annat än
möjligen till priset av stormaktsmotsättningar
som skärptes till eller kanske
över gränsen för ett totalt krig. Vill
vi inte dela ett sådant ansvar, finns det
knappast något skäl för oss att fordra
att någon annan skall axla det.

Men allt detta ger enligt min mening
inte på något sätt anledning att säga,
att eftersom vi inte kan eller vill engagera
den svenska staten mera i striden
mot en del orättvisor, skulle vi inte heller
kunna göra detta i andra sammanhang
där förutsättningarna är andra och
bättre för att vår insats verkligen skulle
kunna betyda någonting.

Sydafrika liksom för övrigt även stora
andra delar av Afrika ligger utanför
sådana sfärer, inom vilka stormakterna
anser sig ha direkta och omedelbara
livsintressen, för vars skull de vill eller
anser sig tvungna att satsa hela sin prestige.
Det betyder inte att den sydafrikanska
frågan kan bringas till en lösning
— eller rättare början av en lösning
— utan kraftigt engagemang från
åtminstone en av de anglosachsiska
stormakterna. Men det betyder att andra
länder än stormakter — däribland Sverige
— enligt min mening kan och bör
allvarligt undersöka om inte större ansträngningar
kan göras.

.lag har tagit upp denna fråga, herr
talman, därför att jag anser att risken
är påtaglig för att utvecklingen i Sydafrika
ganska snabbt kan driva i väg mot
en katastrof. Och med snabbt menar jag
i detta sammanhang en tidrymd av två
till tre år eller något sådant. Det kan
komma en dag då vi får veta att en
massaker inträffat, som kan vara tio
eller hundra gånger värre än den i
Sharpville. En sådan händelse kan i sin
tur utvecklas till något som kan komma
att likna ett ömsesidigt folkmord mellan
vita och svarta i Sydafrika, i hatets
och skräckens tecken. Om vi här i
Sverige och Norden inte gjort mer än i
dag och om de demokratiska stormakterna
inte gjort mer än i dag, då kommer
den allmänna opinionen i dessa
länder att anklaga och fördöma regimer
som inte gjort allt som varit möjligt
för att förhindra en sådan utveckling.
För Afrikas framtid kan sådana
händelser få mycket långtgående och
ödesdigra konsekvenser och kanske omintetgöra
möjligheterna att där etablera
former för samhällsliv som något så
när liknar vad vi menar med demokrati.
Fn sådan utveckling skulle kunna göra
Afrika till en ny brännpunkt för stormaktmotsättningarna
och återigen skärpa
dessa.

De skandinaviska länderna tog L höstas
i FN ett initiativ, vars syfte var att

Onsdagen den 22 januari 19G4 fm.

Nr 3

Vid

ge garantier åt såväl svarta som vita i
Sydafrika för eu åt båda hållen rättvis
ordning sedan en avveckling av
apartheidpolitiken genomförts. Denna
aktion mottogs med någon surmulenhet
på sina håll i Sverige. Den kritik
som kom fram riktade sig emellertid
knappast mot innehållet i förslaget i
och för sig. Detta hade också varit orimligt.
Vad vi eftersträvar är ju inte att
ersätta ett vitt förtryck av svart med
ett svart förtryck av vitt. Jag anser det
mycket värdefullt, att Förenta Nationerna
så klart och otvetydigt anslöt sig
till den principen genom den nordiska
aktionen. Det var kanske också välbehövligt.
Apartheid kommer inte att kunna
upprätthållas lika litet som det koloniala
systemet, som i dominerande utsträckning
redan är avvecklat. Men
ibland kan från en del håll striden mot
apartheid och mot kolonialismen föras
så, att man får intrycket att vederbörande
inte alls anser det vara av någon vikt
att man försöker bereda vägen för en
sund demokratisk utveckling efteråt.
Men det är det.

Däremot kan jag förstå om många ansåg
att denna nordiska aktion hade en
viss slagsida. Man hade då den uppfattningen,
att vad de berörda regeringarna
hade att föreslå för att öka trycket
på den sydafrikanska regimen var
alltför blygsamt. Vad är då möjligt att
göra? Det är där meningarna kan skära
sig, och jag tror att det är riktigt att
jag ger kammaren en uppfattning om
bakgrunden för mina egna synpunkter
på denna fråga. Jag företräder ett företag
av ganska blygsam storlek, som likväl
exporterar sina produkter till många
olika länder även i avlägsna delar av
världen. Av denna export går, och har
så gjort sedan årtionden, en liten del till
Sydafrika. Det är klart att jag och mina
medarbetare under senare år frågat oss,
om vi som företag skall göra något åt
detta. Det har vi hittills inte gjort.

Rätt många människor föreställer sig
likväl, såvitt jag förstår, att det skulle

remiss av statsverkspropositionen m. in.

vara ett avsevärt framsteg, om svenska
företag på egen hand avvecklade sina
förbindelser med Sydafrika, och då naturligtvis
inte bara i den utsträckning
som en sådan avveckling tvingas fram
av bojkott från den svenska allmänhetens
sida av sydafrikanska varor — det
är en mycket förklarlig inställning hos
många människor — utan även genom
att svenska företags export till Sydafrika
inställdes av dem själva. Något
sådant skulle utan tvivel bidraga till
att markera intensiteten i våra känslor
inför apartheid. Men om man inte i
andra länder handlade på samma sätt
skulle ju det som inträffade bli att Sydafrika
för sin varuförsörjning sökte sig
andra källor och mycket lätt lyckades
därmed.

Jag vill naturligtvis inte alls bestrida
att ekonomiska konkurrensskäl, men
även hänsyn till sysselsättningen, i enskilda
fall kan verka som en hämsko
på benägenheten inom exportföretag att
vidtaga vad man skulle kunna kalla privata
sanktionsåtgärder. Men vad jag vill
bestrida är att sådana åtgärder inom det
svenska näringslivet, om de sker isolerat
och isolerat framför allt i förhållande
till vad man gör i andra länder, kan
ha någon betydelse för hur det går i
Sydafrika. Sådana åtgärder kommer,
som utrikesministern framhöll i en interpellationsdebatt
i första kammaren
i början av december förra året, inte att
ha någon som helst betydelse. När så
är fallet kan jag inte finna att överväganden
som grundas på hänsyn till konkurrens
och sysselsättning i och för sig
skulle vara klandervärda eller alldeles
irrelevanta i sammanhanget.

Framför allt tror jag emellertid att
om det skall föras en politik som i realiteten
innebär ekonomiska sanktioner,
så är det den svenska staten som måste
taga ansvaret för en sådan politik. Dels
är detta ett avgörande av sådan betydelse
att det bör träffas av regering och
riksdag, dels kräves säkerligen ett beslut
av statsmakterna för att få en enhetlig

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

och effektiv tillämpning. Det förhåller
sig uppenbarligen så, att den sydafrikanska
regimens hållning i nuvarande
läge — så länge ingenting ytterligare
sker —- gör varje förväntan fåfäng om
en tillrättavridning och successiv övergång
till en mera rättvis ordning. I detta
läge vill jag uttrycka den bestämda
förhoppningen, att den svenska regeringen
tar till vara alla möjligheter att
uppnå en så bred anslutning från andra
länder till åtgärder av ekonomisk sanktionskaraktär,
att dessa sätter den sydafrikanska
regeringen under ett effektivt
tryck.

Även för den svenska staten gäller
emellertid naturligtvis, att den inte ensam
med något hopp om att nå praktiska
resultat kan vidtaga ekonomiska sanktionsåtgärder.
Jag delar utrikesministerns
åsikt också i det avseendet. Ändå
tror jag att tiden nu har kommit för oss
att söka föra diskussionen ett steg vidare
från detta i och för sig självklara
faktum. Jag har för min personliga del
den uppfattningen, att Sverige på förhand
skulle kunna förklara sig berett
att tillämpa åtgärder av ekonomisk
sanktionskaraktär mot Sydafrika, av en
helt annan och mycket vidare omfattning
än den senaste av säkerhetsrådet
antagna rekommendationen innebar,
därest grundläggande villkor beträffande
graden av anslutning från andra länders
sida uppfylldes.

Detta förutsätter att åtminstone endera
av de båda anglosachsiska stormakterna
helhjärtat medverkar. Det förutsätter
naturligtvis i första hand ett
samfällt uppträdande av de nordiska
länder som stod bakom förra årets initiativ.

Låt mig emellertid här göra en kort
utvikning från det egentliga temat för
mitt anförande. Jag har ibland, herr
talman, fått intrycket att vi här i landet
är väl snara att bara ytligt bedöma och
döma den brittiska politiken i främmande
världsdelar. Ett sådant beteende
framstår såsom en onödig och orättvis

ingrediens i vår uppslutning bakom kraven
på frihet och självbestämmanderätt
för de folk som tidigare stått under kolonial
administration. Jag vill här bara i
korthet göra ett par påpekanden.

De två århundradena av omfattande
kolonialvälde — från mitten av 1700-talet till mitten av detta sekel — uppvisar
förvisso en provkarta på skändligheter,
brott och grymheter från många
koloniala administrationers sida. Det
gör inom parentes sagt en del av de nya
regimer som efterträtt de koloniala också.
Men vid sidan härav innebar den koloniala
tiden även för många folk inte
bara att de — på gott och ont kanske
många vill säga — konfronterades med
den tekniska civilisationens möjligheter.
Den innebar också — framför allt för
de väldiga områden av världen som tidigare
stått under brittisk administration
— en kontakt, låt vara i många fall bristfällig,
med grundläggande tankar om demokrati
och parlamentarism och mänsklig
samlevnad under tolerans och relativ
frihet. Indien av i dag vore otänkbart
utan den koloniala epoken. Den demokratiska
idévärld, som nu behärskar så
många av de människor vilka under väldiga
svårigheter söker föra Indien -—
och Asien — in på en annan väg än den
som det kommunistiska Kina nu följer,
den är också ett arv från den koloniala
epoken och har sin vagga i liberalismens
England. Och var finns väl ett
motstycke till den avveckling — en avveckling
under så ansvarsfulla förberedelser
som läget medgivit — som skett
av det brittiska kolonialväldet?

Vetskapen om dessa insatser — som
är väsentlig om man vill nå en rättvist
nyanserad syn på den koloniala epoken
— och om de svårigheter som ännu ligger
framför brittisk politik, inte minst
i Afrika, skall naturligtvis inte på något
sätt hindra oss från att följa den
linje som vi själva anser riktig. Men
denna vetskap kan måhända hjälpa oss
afl göra denna linje mer framgångsrik.

Jag har nyss uttalat mig för att Sverige

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skulle på förhand kunna deklarera sin
beredskap att under bestämda förutsättningar
gä längre med åtgärder av ekonomisk
sanktionskaraktär när det gäller
sydafrikafrågan. Jag tror att det skulle
vara värdefullt om den svenska regeringen,
efter utrikesnämndens hörande,
sökte utröna om inte de andra nordiska
länder, som stod bakom förra årets initiativ,
skulle kunna medverka till en
samfälld deklaration av denna innebörd.
En sådan deklaration skulle stärka
utsikterna att åstadkomma en uppslutning
från andra länders sida och
från de demokratiska stormakterna för
att ge den sydafrikanska regimen en
klar anvisning om de planerade åtgärdernas
omfattning och allvar.

Självklart måste erforderliga beslut
fattas inom ramen för Förenta Nationerna.
Härför kan olika vägar tänkas, vilka
nu inte behöver diskuteras. Först och
främst hör naturligtvis frågor av denna
karaktär hemma inom säkerhetsrådet.
Det avgörande beträffande Sydafrikas
förvaltning av Sydvästafrika — det forna
tyska koloniområdet — som förestår,
kan möjligen öppna en lämplig handlingslinje
för FN-instanserna.

Herr talmannen återtog ledningen av
förhandlingarna.

Herr GUSTAFSSON i Stockholm (s)
kort genmäle:

Herr talman! Det är med viss tvekan
jag går upp i talarstolen efter herr
Wedén, därför att jag kan instämma i
långa stycken av den senare delen av
hans anförande. Jag har heller inte någon
som helst önskan att förta det intryck
som hans anförande gjorde. Men
nu finns det ingen annan möjlighet för
mig att framföra en replik i anledning
av vad herr Wedén yttrade i början
av sitt anförande, och det är det som
är mitt ärende nu.

Herr Wedén trodde att jag var irriterad
över att oppositionen kritiserat
regeringen. Jag är inte alls irriterad.

Vad jag gjorde var att jag utifrån den
kritik, som herr Ohlin i sitt anförande
den 10 januari inför folkpartiets riksdagsgrupp
riktade mot regeringen, tilllät
mig att också ge en karakteristik
av oppositionens kritik av vad regeringen
gör eller underlåter att göra. Jag
har inte på något sött ifrågasatt oppositionens
rätt att kritisera. Det är inte
bara oppositionens rätt utan också dess
skyldighet att kritisera regeringen i
olika sammanhang. Men jag förbehåller
mig också rätten att karakterisera denna
kritik.

Jag har velat framföra detta för att
det inte skall kvarstå något missförstånd
mellan herr Wedén och mig på
den punkten.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Eftersom vi för kort
tid sedan hade en ingående debatt i
båda kamrarna om sydafrikapolitiken,
skall jag inskränka mig till att göra
några enkla och korta påpekanden i
anledning av herr Wedéns anförande.
Han förde där en argumentation som
i och för sig naturligtvis kan vara intressant,
när han om jag fattade honom
rätt sade att rasförtryck anses vara ett
mera kvalificerat brott än annat politiskt
förtryck. Med utgångpunkt från
detta resonemang kom han till slutsatsen,
att Förenta Nationerna kan använda
andra metoder för att komma till
rätta med rasförtrycket än man använder
i vanliga fall. Herr Wedén avviker
med andra ord från den ståndpunkt
som folkpartiets främste utrikespolitiske
expert, förre ambassadören Boheman,
intog när han för någon tid sedan
i första kammaren sade följande:

»Det första spörsmålet gäller den rent
rättsliga aspekten. Förenta Nationernas
stadga förutser ekonomiska blockadsanktioner
endast för det fall att det
föreligger ett uppenbart hot mot freden.
Detta sanktionsförfarande är enligt
stadgan icke berättigat för att upp -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

rättliålla konventionen om de mänskliga
rättigheterna. Det är ju mycket
svårt att försöka fastställa att förtrycket
av den svarta majoriteten i Sydafrika
verkligen kan betraktas som ett
större hot mot freden än en rad andra
Kränkningar av mänskliga rättigheter i
indra länder.» Vidare förklarade herr
Boheman: »Om man nu inte kan föreskriva
sanktioner av den omfattande
art, som här avses, i kraft av stadgan,
måste man ju komma ihåg, att om man
ändå skulle företa sådana, utan att ha
stöd av stadgan, skulle förfarandet mycket
väl kunna åberopas i andra fall, varvid
det för Sveriges vidkommande
skulle kunna bli utomordentligt obehagligt
att ha medverkat till att skapa ett
precedensfall. Sanktioner skulle ju kunna
komma till användning som ett led
i det kalla kriget, där vi som en alliansfri
stat inte skulle vilja delta eller känna
oss bundna av.»

I och för sig tycker jag att det kan
ligga något i båda dessa talares argumentation.
I det interpellationssvar som
jag lämnade för någon tid sedan både i
första och andra kammaren påpekade
jag just, att vi när det gäller Sydafrika
befinner oss i en alldeles särskild
situation. Jag måste därför komma till
slutsatsen, att det resonemang som herr
Wedén nu förde inte utgjorde någon
fallfrukt från herr Bohemans kunskapsträd,
utan herr Wedéns resonemang
går i någon mån efter andra linjer.

Jag medger att man skall undersöka
alla möjligheter att komma till rätta
med det förskräckliga och utmanande
rasförtryck som utövas i Sydafrika. Då
kommer man emellertid till frågan om
vilka åtgärder som skall tillgripas. Såvitt
jag förstår har herr Wedén ingenting
att erinra mot vad som hittills
har gjorts, vare sig när det gäller det
nordiska initiativ som togs för att komma
ur det bakvatten i vilket Förenta
Nationerna kommit i raspolitiken och
sydafrikafrågan eller när det gäller de
av säkerhetsrådet beslutade åtgärderna.

På det hela taget ansluter sig herr Wedén
till de ståndpunkter, som kom fram
vid det nordiska utrikesministermötet
i höstas och som sedan fullföljdes inom
Förenta Nationerna, men han tycker att
det ökade trycket utifrån av sanktioner
är alltför blygsamt. Jag kan utan vidare
ansluta mig till herr Wedéns synpunkter.
Om vi kunde förmå de större handelspartnerna,
i första hand Förenta staterna
och Storbritannien, att sträcka
sig längre, d. v. s. att tillgripa sanktioner
som omfattar en större varugrupp
än den som säkerhetsrådet har rekommenderat
för närvarande, så skulle jag
gärna ansluta mig därtill. Jag tror också
att vi skulle kunna få i varje fall
något av de nordiska länderna att gå
med på ett sådant förfarande.

Faktum är emellertid — och det har
också herr Wedén understrukit — att
om Sverige isolerat skulle tillgripa ett
sådant sanktionsförfarande, skulle det
inte ha någon som helst inverkan på
Sydafrika. Sveriges andel av Sydafrikas
utrikeshandel utgör nämligen endast
0,7 procent. Det säger ju allt om de
påtryckningsmedel som isolerat står till
vårt förfogande. Däremot anser jag
det, herr Wedén, inte alls uteslutet att
lika väl som jag personligen — det har
jag deklarerat — deltar i den blockad
som har förordats av Ungdomens landsråd,
d. v. s. att undvika att köpa sydafrikanska
varor, lika väl bör svenska
företag av samma moraliska skäl kunna
handla på motsvarande sätt. Jag och
många med mig gör det därför att vi
vill ge uttryck åt den moraliska indignation
som vi känner inför raspolitiken
i Sydafrika. Jag vill rekommendera
herr Wedén att, om han nu känner denna
starka moraliska indignation, med
sitt eget företag inleda en privat blockad
mot Sydafrika. Det gör alltid sitt
till, och det skulle i alla fall visa att
den indignation, som herr Wedén personligen
gav uttryck åt och som jag
ber att få understryka, verkligen är
allvarligt menad. Men jag är den förste

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att erkänna att sådana åtgärder inte
kommer att ha någon annan betydelse
än den rent demonstrativa, den nämligen
att de visar att det inte bara är
i ord vi uttrycker vår indignation, utan
att vi också är beredda att göra vissa
ekonomiska offer för att ge starkare
eftertryck åt dem.

När det emellertid sedan gäller att
få till stånd hårdare yttre påtryckningsmedel
gentemot Sydafrika vill jag erinra
om att det ändå inte kan vara FN:s
säkerhetsråd alldeles obekant att i varje
fall en av de nordiska staterna var
beredd att gå längre för att blockadåtgärderna
gentemot Sydafrika skulle
omfatta ett utvidgat varusortiment. Jag
vill emellertid också understryka att
det endast var med nöd och näppe och
tack vare ett mycket skickligt arbete
av den norske representanten i säkerhetsrådet
som man lyckades få de stora
handelspartnerna med på att göra den
utvidgning av blockaden som innebär
att man nu inte enbart blockerar Sydafrika
beträffande vapen utan även rekommenderar
medlemmarna att blockera
Sydafrika beträffande sådana varor
som kan tänkas komma att användas
för tillverkning av vapen i Sydafrika.

För mitt eget vidkommande har jag
inte något emot om man kunde åstadkomma
en nordisk överenskommelse
och ett gemensamt nordiskt uppträdande
för att ta ytterligare ett steg i den
riktning som herr Wedén här har antytt.
Det kan emellertid bli förenat med
vissa svårigheter att få till stånd även
ett sådant nordiskt gemensamt uppträdande.

Eftersom herr Wedén tagit upp problemet
har jag velat göra dessa personliga
påpekanden, vilka emellertid också
gäller för hela regeringens vidkommande.

Herr andre vice talmannen övertog
ledningen av förhandlingarna.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Den parallell, som utrikesministern
drog i ett avseende, är
föga hållbar. Det är onekligen lättare
för utrikesministern att tillämpa privata
sanktioner än vad det är för många
svenska företag. Det tror jag är ett
faktum. Jag vill gärna tillägga, herr
talman, att om de fackliga organisationerna
vill visa beredskap att diskutera
dessa problem på ett sådan sätt
att de är beredda att dela ansvaret för
åtgärder som, åtminstone beträffande
några företag, väsentligen kan beröra
arbetskraften och sysselsättningen -—
där ju aldrig några fullständiga garantier
kan ges beträffande konsekvensen
av sådana privata sanktioner — och
om man anser att det kan ligga något
av värde i att moraliskt understryka
indignationen, vilket det kan göra, så
skall jag sannerligen inte på något sätt
ställa mig oförstående till diskussioner
av den arten. Men jag vill påpeka att
utrikesministern och jag är helt överens
om att om man har avsikten att
nå resultat — och den avsikten måste
man ju ha, ty här är det inte endast
fråga om att vara indignerad utan det
är också fråga om att åstadkomm» något
trots att det är svårt — då hjälper
det inte med privata sanktioner och
heller inte med isolerade sanktioner
från svenska statens sida. Det tjänar
ingenting till att man inte ser den sanningen
i vitögat. Jag har emellertid angivit
en väg som synes mig i varje fall
värd att undersöka.

Utrikesministern har, som han kommer
att finna av protokollet, missuppfattat
mig när han antog att jag ville
göra en skillnad mellan förföljelse av
människor på grund av ras och förföljelse
av människor på grund av deras
politiska uppfattning. Jag sade uttryckligen
att just detta skäl, att man
kunde göra en sådan skillnad, fann jag
föga bärande.

De risker för komplikationer, som
uppstår om man från FN:s sida vidtar

Andra kammarens protokoll 196b. Nr 3

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

åtgärder av sanktionskaraktär, vari vi
och många andra länder kan komma att
medverka, består i att sådana åtgärder
kan ha en prejudicerande inverkan
även i sådana fall där det ur svensk
utrikespolitisk synvinkel — och även
ur andra länders synvinkel — kan vara
olämpligt med en sådan prejudicerande
inverkan. Jag anser att man måste
dra den gränslinjen på annat sätt än
utrikesministern felaktigt trodde att jag
gjorde. För det första är tvingande
sanktioner mot en stormakt i praktiken
omöjliga att genomföra i FN med
dess nuvarande konstruktion. För det
andra grundar sig de åtgärder, som
nu i sydafrikafrågan vidtagits inom säkerhetsrådets
ram, inte på den tvingande
paragraf, genom vilken medlemsstaterna
kan åläggas att vidta vissa åtgärder.
Jag sade att jag inte ville uttala
mig närmare om procedurfrågan.
Den frågan kanske kan lösas på olika
sätt. Jag håller det inte för uteslutet att
det kan vara lämpligare att gå vidare
på den väg som man nu slagit in på
genom att utsträcka rekommendationer
om blockad till att gälla nya varuområden.
Jag har noterat att utrikesministern
förklarat sig intresserad av att undersöka
den handlingslinje som jag i
mitt första anförande gjorde mig till
tolk för.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Om jag missförstod vad
herr Wedén sade i sitt första anförande,
så framstår det i så fall ännu klarare än
tidigare hur oändligt svårt det är att
dra gränsen, då man ställs inför frågan
om man skall vidta sanktioner i en viss
situation eller om man skall låta bli. Såsom
ofta påpekas är det inte bara i
Sydafrika utan också i åtskilliga andra
länder som förtryck förekommer. Men
hittills har man ändå utgått ifrån att
man skall vidta vissa ingripanden i ett
lands inrepolitiska åtgärder endast i
fallet Sydafrika och beträffande de sta -

ter som befinner sig i samma situation,
nämligen att de tillgripit rasförtryck.
Det visar liksom herr Wedéns senaste
anförande hur oändligt svår frågan är
att praktiskt komma till rätta med.

Därför kan jag bara säga att hittills
bär det visat sig att den aktion, som
inleddes från de nordiska utrikesministrarnas
sida, i varje fall så till vida öppnat
en möjlighet som man börjat allvarligt
resonera om det läge som kan
inträffa, när apartheidpolitiken avvecklas.
Bara det att man resonerar allvarligt
om ett sådant läge är ändå något.
Det är att märka att resolutionen och de
åtgärder som vi tänkt oss i alla fall fick
anslutning inte bara från Förenta staterna
och England utan också från de
färgade nationerna i Afrika, vilket enligt
min mening måste betraktas som ett
framsteg, och det betraktades också
från de afrikanska staternas sida på det
sättet. Anmärkningsvärt är också att när
man nu har tillsatt en specialkommitté,
som skall undersöka vilka möjligheter
som föreligger att tillgripa åtgärder i
detta sammanhang, så har det framförts
önskemål om att en svensk skulle delta
i denna kommitté. Som alla vet har
också ambassadören Alva Myrdal utsetts
som en av de fyra representanterna i
denna kommitté. Jag hyser visserligen
inte några illusioner om att kommitténs
uppdrag leder till mera påtagliga praktiska
resultat, men man kan där kanske
få en kartläggning dels av svårigheterna,
dels av vilka eventuella åtgärder
som kan tillgripas, detta i enlighet med
de önskemål som framfördes av ambassadör
Boheman i Förenta Nationerna
1962, men då inte fann anslutning
från församlingen ehuru den anslöt sig
till dem i år.

Till slut vill jag säga att jag är den
förste att erkänna att min privata bojkott
av Sydafrikas varor är på sitt sätt
i varje fall ekonomiskt lättare att genomföra
— den kostar mig ingenting;
jag köper mindre — än den bojkott som
herr Wedéns företag skulle vara berett

Onsdagen <ien 22 januari 19(54 fm.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att sätta i gäng vad beträffar dess export
till Sydafrika. Det kan vara vanskligt
för mig att ge herr Wedén råd, men
om jag i denna angelägenhet varit behärskad
av samma lidelse som herr Wedén
ådagaläger, skulle jag ta de ekonomiska
offer som denna privata bojkott
skulle innebära. Det kanske inte
ens skulle ha blivit en ekonomisk uppoffring.
I nuvarande konjunkturläge
skulle herr Wedéns företag kanske få
avsättning för sina produkter på annat
håll. Men jag erkänner att för att påverka
Sydafrika och dess politiska handlande
har herr Wedéns privata åtgärder
lika ringa praktisk betydelse som min
privata bojkott av Sydafrikas varor.

Herr WEDÉN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Utrikesministern använder
ordet lidelse, då han talade om
de åtgärder som kunde vara befogade
för att visa sin indignation. Kanske
utrikesministern och jag skulle kunna
komma överens på den linjen att min
lidelse och indignation skulle ta sig uttryck
i den riktning som han önskar,
och hans lidelse för att göra insatser
för den svenska statens räkning, vilka
dock är mera betydelsefulla, också kunde
ta sig uttryck i den riktning som jag
slutade mitt första anförande med att
förorda.

Hans excellens herr ministern för utrikes
ärendena NILSSON:

Herr talman! Jag har redan i mina
tidigare anföranden förklarat att vi
har näraliggande uppfattningar i denna
fråga.

Fröken WETTERSTRÖM (h):

Herr talman! Hela vår samhällsbyggnad,
den som under århundraden uppbyggts,
påbyggts, förbättrats och moderniserats
och vars utformning aldrig kan
eller får bli slutgiltig, vilar på den
grund som vår lagstiftning innebär. Om
lagstiftningen är ett uttryck för med -

borgarnas eget rättsmedvetande, ligger
däri en garanti för att lagarna respekteras.
De är till för att dra upp riktlinjerna
för en mänsklig samlevnad, där
respekten för i främsta rummet andras
liv och egendom är det elementära. De
är till för att skänka den trygghet i tillvaron,
den rättssäkerhet, förutan vilken
ett rättssamhälle icke kan fungera. Sociallagstiftningen
vill skänka den enskilde
medborgaren den trygghet i socialt
avseende som vårt samhälle efter
måttet av sin förmåga vill garantera
den enskilde — tryggheten, då sjukdom
inträffar och en garanti för att utan oro
i yttre avseenden kunna nalkas sin ålderdom.
Hur förhåller det sig nu med
tryggheten i andra avseenden i dagens
samhälle? Ja, visst är den i vissa fall
betydligt större än tidigare. Vi har hunnit
långt när det gäller den ekonomiska
tryggheten. Genom samfällda insatser
— inte huvudsakligen av politiker utan
av företagare, tekniker och arbetare —
har här i vårt land skapats ett välstånd,
naturligtvis också i hög grad betingat
av internationellt goda konjunkturer,
som möjliggjort de sociala förbättringar
som efter hand beslutats av riksdagen.

Det råder icke brist på arbetsmöjligheter,
och ungdomen startar ofta sitt
förvärvsarbete med goda inkomster.
Den tilltagande ungdomsbrottsligheten,
som vi dagligen ser belägg för och som
påvisas genom statistiskt talande siffror,
inger emellertid en berättigad oro. Sambandet
mellan ett högt utvecklat välståndssamhälle
och ökad ungdomsbrottslighet
har, hur paradoxalt det än
kan tyckas, visat sig vara väl dokumenterat.
Jag vill inte ta till några överord
och beteckna läget som katastrofalt,
men det är en bedrövlig utveckling som
tydligt visar att det hos dessa unga
brottslingar icke finns en medvetenhet
om vad lagen säger eller att de, om de
vet det, nonchalerar den. Lagen är med
andra ord, för att anknyta till vad jag
nyss sade, icke ett uttryck för deras
rättsmedvetande. Att få en ändring där -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

vidlag till stånd är icke möjligt genom
en åtgärd som ger omedelbar effekt —
det är en upfostringsuppgift på lång
sikt som i första hand åvilar hemmen
och skolan. I grundskolans utformning
har stor vikt lagts på just det uppfostrande
momentet. Det återstår att se i
vad mån detta kan förverkligas i en
situation då lärarbristen är katastrofal
och läraren därför får allt mindre tid
att ägna sig åt individens behov av personlig
fostran.

Har det nu, som utvecklingen tydligt
visar, brustit i individuell fostran, är
alltså ingen omedelbar ändring till det
bättre att vänta. I den situationen nödgas
samhället, så som jag ser det, tillgripa
hårdare medel för att tillrättaföra.
Vi som fått medborgarnas förtroende att
företräda dem i den lagstiftande församlingen
kan inte ge avkall på rättssamhällets
lagstiftning. Denna är meningslös
om lagarna ej upprätthålles.

Undersökningar visar att brottsaktiviteten
är allra störst i åldersgrupperna
kring straffmyndighetsstrecket. I regel
är det bland ungdomarna i de nedre och
mellersta tonåren fråga om en mindre
avancerad kriminell aktivitet — det gäller
snatterier, småstölder och vissa former
av skadegörelse — men i åldrarna
15—17 år förekommer i betydande utsträckning
även bilstölder, inbrott,
väskryckning och misshandel. Av
brottsstatistiken framgår — och gudskelov
för det — att aktiviteten på brottets
bana avtar med stigande ålder.
Flertalet av dem som i tonåren företer
tecken på missanpassning blir längre
fram i livet laglydiga medborgare. Fördenskull
finns det dock inte något skäl
att betrakta ungdomskriminaliteten som
en mindre allvarlig företeelse. Medborgarna
i ett rättssamhälle har all rätt att
ställa anspråk på att så långt det står i
samhällets makt bli skyddade till liv
och egendom, och för den som åsamkas
lidande eller vållas materiell skada är
det sannerligen en ringa tröst att veta
att den, som åstadkommit detta, statis -

tiskt sett har goda utsikter att bli en
hygglig medborgare längre fram.

Man får inte heller förbise att brottslighet
i tonåren långt ifrån alltid är av
övergående karaktär. Många ungdomsbrottslingar
som inte blir föremål för
adekvat samhällsreaktion fixeras efter
hand i kriminalitet och kan i värsta fall
utvecklas till svåra förbrytare. Därför
måste eu av de allra viktigaste kriminalpolitiska
uppgifterna vara att så
snabbt och effektivt som möjligt ingripa
mot ungdomskriminalitet. Det gäller att
i det enskilda fallet bryta en påbörjad
brottsutveckling redan i begynnelseskedet
och samtidigt ge de ungdomar som
ännu icke belastats med brott men som
befinner sig i farozonen en tankeställare.
Det kan behövas stoppsignaler som
är tydligare än varning, föreskrifter,
övervakning m. m. och som kanske också
har kraftigare återhållande verkan
än böter och villkorlig dom men som
likväl icke har karaktären av långvarigt
omhändertagande. Det har sagts, icke
utan skäl, att här föreligger en »lucka
i lagen» och att i det breda registret av
påföljder borde finnas en mellanform,
en möjlighet att döma till kortvarigt frihetsberövande.

Jag hör, herr talman, till dem som
anser att vårt svenska reaktionssystem
borde kompletteras med någon form av
kortvarigt frihetsberövande. Alla tidigare
framstötar från företrädare för
högerpartiet i denna riktning — jag tror
f. ö. att jag gjorde den första — har
avvisats av riksdagen. Så sent som i
december förra året tog justitieministern
i sitt svar på en interpellation av
mig i denna fråga avstånd från tanken
på att för närvarande beträda en sådan
väg. Justitieministern vill inte göra några
ändringar innan erfarenheter samlats
av det påföljdssystem som 1962 beslutades.
Det ligger niira till hands att
göra jämförelser med vårt grannland
Norge, där ett enhälligt utredningsförslag
förordat införande av ungdomsarrest.
Försiktigheten för att inte säga

Onsdagen den 22 januari 1904 fm.

Nr 3

,35

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

räddhågan när det gäller att genom
kraftigare åtgärder från samhällets sida
tillrättaföra ungdomar som är inne på
brottets väg är icke — det vill jag understryka
— bevis för en human behandling.
Det är snarare inhumant att
låta den unge fortsätta i utförsbacken
för att kanske hamna inom fängelsets
murar.

Också fångvården lämnar mycket övrigt
att önska. Det har framhållits —
naturligtvis med rätta — att ingen fångvårdsanstalt,
hur modern den än är,
kan garantera hundraprocentig säkerhet
mot rymningar. Det påståendet har jag
ingen anledning att betvivla, men från
den hundraprocentiga säkerheten och
till det antal rymningar som förekommer
i vårt land är det ett mycket långt
hopp. År 1962 uppgick antalet rymningar
till ungefär 1 200, och det beräknas
att siffran för förra året kommer
att överstiga 1 000. Fångvårdsstyrelsens
byggnadskommitté har nu föreslagit
att ur säkerhetssynpunkt murarna
kring fyra anstalter skulle utbytas,
men det har departementschefen icke
velat vara med om. Hans skäl är att
utredningen ännu inte är avslutad. Vore
det inte bättre att åtminstone vid några
fångvårdsanstalter söka gardera sig mot
rymningar? Vid årsskiftet fanns det här
i landet drygt 5 000 fångar, och det förekom
under år 1963 minst 1 000 rymningar.
År detta rimligt och försvarbart? Pågående

utredningar får, såsom det
sagts tidigare i dag, ofta tjäna som käpp
i hjulet — när det i en viss situation
passar regeringen.

I årets statsverksproposition föreslår
justitieministern ett icke föraktligt antal
nya tjänster för att stärka bevakningen,
och det är naturligtvis mycket
tacknämligt. Men vad justitieministern
ger med den ena handen tar han tillbaka
med den andra genom att dra in
nästan lika många extra tjänster.

.lag har, herr talman, på ett par avsnitt
berört frågan om tryggheten eller

rättare sagt den otrygghet som den
ökade brottsligheten skapar. Rättsbegreppen
är tyvärr inte levande hos alla
människor. Vi ser bevis för detta också
på andra områden. Jag vill bara erinra
om falskdeklaranterna. Ett alltför högt
skattetryck anges ofta som en förklaring
men utgör sannerligen ingen ursäkt.
Alf Ahlberg, som det ofta finns
skäl att citera, säger: »En fri och på
samma gång fredlig och ordnad mänsklig
samlevnad är endast möjlig om man
har vissa gemensamt accepterade uppfattningar
om rätt och orätt, gott och
ont, hederligt och ohederligt liv.»

Men även på andra områden borde
inom vårt i övrigt välordnade samhälle
trygghetskänslan i långt högre grad än
vad som är fallet vara garanterad medborgaren.
Jag tänker på behovet av
trygghet inför sjukdom och ålderdom,
den trygghet som ligger i att vård finns
att tillgå. Alltför sent har vidden av
bristerna i vårt samhälle härvidlag gått
upp för dem som i första hand bär ansvaret,
regeringens ledamöter. Vad åldringsvården
beträffar har det saknats
ett samlat grepp, en kartläggning av
hela fältet. Den omsider tillsatta och effektivt
arbetande socialpolitiska kommittén
har framlagt vissa förslag som
man hoppas snart nog skall kunna realiseras.
Inte minst förslaget rörande
en upprustning av många av de gamlas
bostäder, vilka för närvarande lämnar
mycket övrigt att önska, är värt att ta
vara på. Vårdnadsproblemen över hela
fältet med hemsamariter, hemvårdarinnor,
pensionärsbostäder, ålderdomshem
och hem för långvarigt sjuka tarvar en
översyn.

Skulle inte i det sammanhanget socialstyrelsen
kunna vika från sin ståndpunkt
att inte medge inrättandet av
sjukavdelningar vid ålderdomshemmen?
I en människas successiva åldrande
finns många mellanstadier, där enligt
min uppfattning tillgången på en sjukavdelning
utan krav på långt kvalificerad
vård skulle kunna avlasta en del lätt -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skötta kronikerfall från hemmen för
långvarigt sjuka. Inte minst skulle en
gammal skröplig människa, som bor
fjärran från en tätort, slippa oroas inför
den dag då hon måste bryta upp
från den invanda miljön för att förflyttas
långt bort från anhöriga och de
vänner som hon eventuellt har kvar.
Låt oss inte driva rationaliseringarna
så långt att de rent mänskliga aspekterna
kommer i andra hand!

Slutligen vill jag säga några ord om
en fråga som visserligen till största delen
är en landstingens angelägenhet; det
gäller väntelistorna på de polikliniska
mottagningarna. Det kan emellertid finnas
anledning beröra den, eftersom staten
ju också är huvudman för vissa
sjukhus. I en artikel under rubriken
»Miljoner timmar spills bort i väntrum»
förekom häromdagen ett berättigat
påpekande om den här saken
av en läkare. Ur den enskildes synpunkt
och inte minst ur samhällets, alltså rent
samhällsekonomiskt sett, vore det skäl
att staten som föregångare föranstaltade
om metodiska studier i syfte att finna
lösningar som kunde innebära en annan
och mera tillfredsställande ordning.
Härvidlag förefaller det som om rationaliseringar
vore i hög grad påkallade.

Olika grenar av vårt samhällsliv ställer
sina krav, vilka alla skall tillgodoses
så långt den gemensamma kakan förslår.
Avvägningen — och en rättvis fördelning
av resurserna måste ju bli en
avvägning — är eu svår sak. Men just
i välfärdssamhället måste de ökade resurserna
användas för att tillgodose behovet
av trygghet för dem som av olika
anledningar lever på livets skuggsida.

Herr HANSSON i Skegrie (ep):

Herr talman! Jag vill gärna instämma
i vad tidigare talare i dag sagt om att
de nu föreslagna förbättringarna på det
sociala området inte kan anses vara
tillräckliga. De förbättringarna är, i

varje fall till betydande del, endast en
senkommen kompensation för det successivt
försämrade penningvärdet —
och frågan är om de ens räcker för det.

Denna ständiga och ganska kraftiga
penningvärdeförsämring är en allvarligare
faktor än vad många nog i allmänhet
inser. Jag fäste mig vid att finansministern
under debatten i Nationalekonomiska
föreningen bl. a. yttrade,
att det i huvudsak endast är bankspararna
som förlorar på denna penningvärdeförsämring.
Det tyckte jag
var ett anmärkningsvärt yttrande. Ty
vem är det egentligen som sparar i bankerna
och vem är det som köper aktier
och andra s. k. realvärden? Jo, det är
småspararna som man finner i bankerna.
De som äger större kapital placerar
dem på annat sätt. Och småspararna
är mycket ofta folkpensionärer, arbetare
och småföretagare inom jordbruk
och industri. Det är främst de som
förlorar på penningvärdeförsämringen.
De står i dessa dagar åter vid bankdiskarna
och får räntorna på sina små besparingar
inskrivna i sina böcker, och
det är troligt att många av dem då gläder
sig över den efter ränteinskrivningen
ökade sparslanten. Men hur många
av dem tänker på att den politik som
förts har berövat dessa sparslantar en
väsentlig del av deras värde?

Jag skall emellertid inte här gå in
på alla de nackdelar i övrigt som är
förknippade med penningvärdeförsämringen.
Det skulle ta för lång tid, och
det har redan sagts så mycket därom
förut i dag att det är alldeles onödigt
att fortsätta. Låt mig bara sammanfatta
och säga att för våra exportföretag betyder
försämringen en nedsättning av
konkurrensförmågan och mindre möjligheter
att upprätthålla den fulla sysselsättningen.
Och för näringslivet i övrigt
är den ett osäkerhetsmoment. Den
ger också en falsk bild av vår verkliga
ekonomiska situation och av vårt s. k.
välstånd. Detta välstånd uppehälles
nämligen delvis genom att vi berövar

Onsdagen den 22 januari 1961 fm.

Nr 3

.37

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

sparpengarna en del av deras värde.

Om den uppgift jag fått är riktig,
så har den svenska kronan på ett tiotal
år förlorat cirka 40 procent av sitt
värde. Endast fyra andra länder i Europa
har haft en kraftigare penningvärdeförsämring,
men de har antingen varit
direkt indragna i det senaste världskriget,
eller också har de varit ockuperade.
Och det försvarar och förklarar väl till
viss del penningvärdeförsämringen där.

Enligt vår mening vore det därför berättigat
med en officiell utredning om
hur inflationen har verkat, hur den
påverkat näringslivet i olika avseenden
samt vilka befolkningsgrupper som har
drabbats hårdast därav. Detta är motiverat
inte minst därför att inflationsutvecklingen
i vårt land åtminstone
vid vissa tillfällen har varit av s. k.
hemmagjordtillverkning. Tyvärr har de
krav vi framställt om en sådan undersökning
inte bifallits. Men vi har kvar
uppfattningen att det vore rimligt och
riktigt att få dessa förhållanden klarlagda
och kartlagda.

Denna penningvärdeförsämring bör
man också ta med i bilden, när man
bedömer budgetens anslag till vägbyggande
och vägunderhåll. Det påstås visserligen
att de föreslagna beloppen ligger
cirka 200 miljoner kronor över vägplanens
målsättning — om jag minns
rätt — och det låter ju bra, om man nu
kan få människor att tro på det. Såvitt
jag kunnat finna tar man emellertid
då inte hänsyn till att väganslagen nu
har räknats i dagens penningvärde, medan
vägplanens förslag för detta budgetår
räknades i 1956 års penningvärde.
Och sedan 1956 bär väl penningvärdet
försämrats med ungefär 15 å 20 procent.
Följaktligen bör man rimligen räkna
upp vägplanens belopp lika mycket.
Och gör man det, torde resultatet bli
att man snarare kommer efter vägplanens
målsättning än före.

Nu vill jag gärna erkänna att det har
skett en del rationaliseringar under dessa
år, men jag ifrågasätter ändå om ra -

tionaliseringarna på vägbyggandets och
vägunderhållets område kan hålla jämna
steg med penningvärdeförsämringen.

Därtill kommer att vi nu är IV2—2 år
före vägplanens prognoser om trafikintensiteten.
Dessutom beräknades vägplanen
en gång efter ordinarie vägarbeten,
under det att man nu också räknar
in beredskapsarbetena, som ju inte
kan jämföras i effektivitet. Jag har därför
fått den uppfattningen att väginvesteringarna
alls inte ger anledning till
någon belåtenhet, tvärtom. Vi har ju
endast tre år kvar till den ur trafiksäkerhetssynpunkt
allvarliga övergången
till högertrafik, och som vi tidigare sagt
måste vi anstränga oss för att göra den
övergången så riskfri som möjligt. Om
vi alltså inte under denna återstående
tid väsentligt förstärker insatserna på
vägväsendets område, visar vi knappast
det ansvar mot trafikanterna som vi är
skyldiga dem. Med den takt som nu anslås
i väginvesteringarna tycker jag nog
inte att förpliktelserna helt är uppfyllda.
Vi i centerpartiet kommer inte att
nöja oss med att riskerna vid övergången
till högertrafik görs större än vad
som är oundvikligt.

Debatten och kritiken — om jag så
får säga — mot jordbruket fortsätter.
Man har bland annat tagit jordbrukets
påstådda gränsskydd som bevis för att
jordbruket är mer beroende av samhället
än andra näringsgrenar. Hur ser det
ut just nu på det området? Visserligen
är nu gränsskyddet högt på vissa produkter,
men på andra är det väsentligt
reducerat. På några produkter har det
tidvis varit helt borta. Man har t. o. m.
måst tillgripa exportavgifter på i varje
fall en vara för att hindra ytterligare
prishöjningar. Om den s. k. världsmarknaden
skall fortsätta att utvecklas så som
skett på senare tid, kanske vi kommer
i ett läge där jordbruksprodukternas
pris mera allmänt ligger närmare den
övre prisgränsen än den nedre, med
påföljd att gränsskyddet kommer att

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

kunna reduceras och kanske upphöra
helt för vissa produkter. Hur skall kritikerna
ställa sig i en sådan situation?
Man kan ju inte gärna påstå att en näring
är ineffektiv, när den har ett väsentligt
reducerat eller icke särskilt betungande
gränsskydd.

Utvecklingen har på senare tid gjort
klart för oss hur vanskligt det är att
bygga bedömningar på något så obestämt
som världsmarknadspriset på livsmedel
egentligen är. Det är lika vanskligt
som om vi skulle bedöma tullskyddet
på vissa industriprodukter efter priset
på kinesiska eller japanska varor av
samma sort. Gör vi det, får vi ett gränsskydd
på motsvarande svenska tillverkningar
som väsentligt överskrider det
högsta jordbruksskyddet. Att världsmarknadspriserna
har ändrat karaktär
och nu håller på att stiga, det är, får vi
hoppas, ett tecken på att de har återfått
sin naturliga rörlighet.

I nionde huvudtiteln anmäler jordbruksministern
att förslag till nya riktlinjer
för jordbrukspolitiken inte kan
beräknas komma från utredningen i
så god tid som avsetts. Att arbetet har
blivit försenat beror främst på att denna
utredning nog är den grundligaste och
mest omfattande som någonsin har företagits
på detta område. Jag tror att de
analyser, som man där gjort sig tid med,
kommer att bli av betydande värde
framöver.

Det behövs alltså ett provisorium, som
jordbruksministern säger, när prisavtalet
upphör. Med nuvarande gynnsamma
läge på världsmarknaden har jordbruket
möjligheter att åtminstone i viss
mån ta igen inkomsteftersläpningen under
avtalstidens fyra första år. Jag vill
i detta sammanhang bara uttala den förhoppningen
att jordbruksministern inte
utformar ett provisorium så att en eventuellt
gynnsammare prisutveckling hindras
eller stoppas. Den nuvarande relativt
stora inkomsteftersläpningen kan i
lyckligaste fall reduceras vid fortsatt
gynnsamt prisläge på världsmarknaden.

men jag tror inte att den helt kan elimineras
inför ett nytt avtal.

Man spårar inte i statsverkspropositionen
så mycket om vad regeringen tänker
göra i anledning av lokaliseringsutredningens
betänkande. Det blir emellertid
alltmera klart att det är nödvändigt
att så snart som möjligt vidta åtgärder
på det området. De problem
som i dag är aktuella för de stora städerna,
kanske främst för Stockholm —-ökad brottslighet, bostadsbrist, trafikproblem,
trivselfrågor m. m. — kan
uppstå i vilken annan tätort som helst,
om den nu pågående befolkningskoncentrationen
till dessa tätorter fortsätter
ostört. Den behöver mötas med åtgärder
som kan trygga försörjningen för folk i
de tidigare bosättningsorterna.

Jag har tidigare sagt att såvitt jag begriper
har ingen tätort fördel av att
växa utöver vad som behövs för ett betryggande
underlag till en god service
åt invånarna. För ett sådant betryggande
underlag behövs det inga jättetätorter.
Det behövs folk i andra delar av
landet också för att där uppehålla förutsättningarna
för en god service för
dem som ändå under alla förhållanden
måste bo kvar.

Enbart antalet till Stockholm inflyttade
personer under de senaste tio åren
uppgår till cirka 100 000. Detta räcker
enligt min mening till tre å fyra mera
normala tätorter. En av de främsta orsakerna
till den dragningskraft, som de
stora tätorterna tycks ha, är sannolikt
den alltmer ohållbara dyrortsgrupperingen
på lönesidan. Många människor
tror säkerligen att de, om de flyttar till
ett samhälle i högre dyrortsgrupp, har
möjlighet att få ett bättre utbyte av sin
arbetskraft. .lag tror att många har fått
erfara en bitter besvikelse i denna sin
tro.

Om vi skall tillåta koncentrationen av
människor att pågå ostörd, får vi ett
disharmoniskt samhälle såväl i tätorterna
som på landsbygden. Det är därför
jag vill hoppas att regeringen, när

Onsdagen den 22 januari 196-1 fm.

Nr 3

.3!)

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den framdeles går att utforma riktlinjer
för sin lokaliseringspolitik, inte skall
urvattna utredningens förslag utan göra
en verkligt positiv insats.

Strax före jul kungjordes i en PM,
att regeringen tänkte begära fullmakt
för att kunna ingripa på byggnadsområdet
och hindra igångsättandet av vissa
byggen för att i stället kunna gynna
andra kategorier av byggenskap och
därvid främst tillgodose de bostadslösa.
Jag tror att en sådan fullmakt är nödvändig
i det nuvarande läget. Det pågår
i dag en så omfattande bvggenskap, att
arbetskraften inte räcker till. Den av
finansministern ibland apostroferade
»siste muraren» har vi såvitt jag begriper
passerat för länge sedan.

Enligt vad som sägs råder det på vissa
orter i vårt land en stark konkurrens
byggföretagen emellan om arbetskraften
på platsen. Detta kan bara ha en följd,
nämligen att fördyra bostäderna. Självfallet
bör vi försöka hålla byggandet
på så hög nivå som möjligt, men jag vill
understryka att det också är viktigt att
vi håller en så jämn nivå som möjligt.
Vi bör inte vid vissa tillfällen öka påfrestningen
alltför mycket. Det är nämligen
så, som vi väl alla är överens om,
att en överansträngning bara resulterar
i en fördyring av bostäderna, och dessa
är sannerligen tillräckligt dyra ändå. I
hägnet av en sådan fördyrad byggenskap
florerar säkerligen också en hel
rad osunda företeelser, som dyrt får betalas
av de bostadssökande.

Det skulle därför vara på sin plats om
vi finge en ordentlig översyn och kontroll
över förhållandena på bostadsbyggandets
område. De subventioner som vi
beviljar för att förbilliga bostäderna bör
inte uppslukas genom mer eller mindre
monopoliserade åtgärder. Det är möjligt
att vi här har en företeelse liknande
den som tidigare varit apostroferad i
dag, nämligen de till synes uteblivna
prissänkningarna i samband med tullsänkningarna
inom EFTA.

Herr Gustafsson i Stockholm upp -

trädde till försvar för de uteblivna prissänkningarna.
.lag erinrar mig att jag
hade nöjet att under åren 1952—1955
samarbeta med herr Gustafsson i tulltaxekommittén
och att herr Gustafsson
då mycket bestämt hävdade uppfattningen,
att även små tullhöjningar ofelbart
skulle slå igenom i konsumentpriserna.
Hur kan det komma sig att inte
tullsänkningar slår igenom med samma
kraft? Det kan jag inte förstå.

Herr talman! Jag skall till sist beröra
eu kanske litet ömtålig sak.

För några dagar sedan innehöll dagspressen
uppgifter om den skrämmande
ökning av brottsligheten som skett i
Stockholm under senare år. Vi har från
centerpartiets sida sedan lång tid tillbaka
framfört varningar med anledning
av att man inte inom storstäderna
lyckats skapa en tillräckligt positiv miljö
utan fått en miljö som medför risker
för en del av ungdomen. Människor föds
sannolikt inte till brottslingar, till abnorma
varelser som åsidosätter vedertagna
rättsbegrepp och samlevnadsregler.
Huruvida en individ skall hamna
på den ena eller andra sidan av lagen
torde till stor del bero på den påverkan
han eller hon blir utsatt för i olika avseenden.
Det beror också på om vi tillräckligt
understöder de kulturellt uppbyggande
krafterna inom samhället och
håller tillbaka — så gott vi kan i varje
fall — de kulturellt nedbrytande krafterna.

De som försvarar de moderna skaparna
av extrema produkter inom litteratur
och film för ofta fram konsten och
friheten som täckmantel. Ja, friheten i
all ära — men den får inte missbrukas
och den bör inte ges åt dem som inte
kan bära den med ansvar. Jag skall inte
ge mig in på någon bedömning av vad
som är konst eller konstens motsats,
ty det är en mycket individuell fråga.
Men är det så, som ibland sägs, att man
vill chockera samhället genom att visa
verkligheten sådan den är, då är dessa
pekoral en protest mot och ett under -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kännande av det kultursamhälle som vi
vid högtidliga tillfällen skryter med.

Jag har emellertid svårt att tro att
huvuddelen av de svenska skattebetalarna
vill, att samtidigt som vi offrar
stora summor årligen för utbildning och
ungdomsvård, för ordnings- och rättsväsende,
skall vi låta nedbrytande krafter
fritt få härja vid sidan om de kulturbyggande
insatser vi bemödar oss om
att göra. Detta gäller särskilt som det
finns anledning misstänka att ekonomiska
spekulationer ofta är drivkraften
bakom producerandet av dessa extrema
produkter inom litteratur och film.

Som jag ser saken närmar man sig
ibland betänkligt medeltidens nöjesstandard,
där man använde kroppsligt defekta
människor såsom narrar, såsom
förnöjelseprojekt. Våra moderna filmkonstnärer
söker slå mynt av att förnöja
folk med att redovisa själsligt abnorma
böjelser hos människor.

Utvecklingen är skrämmande. Men om
det ändå förhåller sig så att man, som
man säger, vill föra fram ett budskap,
vill avslöja de råheter och den brutalitet
som finns, så frågar jag mig: Skall redovisandet
av detta känsliga material ske
i sammanhang med ett mer eller mindre
klart profitintresse? Var hamnar man i
så fall? Skall profitintresset vara med
måste man väl bli än mer avancerad
framöver.

Såvitt jag förstår befinner vi oss här i
ett dilemma. Å ena sidan kan det inte
vara lämpligt att profitintresset skall
avgöra vad som bör föras till offentligheten
av samhällets negativa sidor, av
vad vi ibland kallar för samhällets
olycksbarn. Å andra sidan tror jag inte
att vare sig regeringen eller någon annan
vill göra ett slags dokumentärfilm
som skulle skildra dessa förhållanden i
vårt samhälle — ett samhälle som vi annars
vill berömma som ett välfärds- och
kultursamhälle.

.lag vågar själv inte ge mig in på att
anvisa en lösning av detta dilemma,
men i längden kommer vi inte förbi det.

Som jag framhållit har vi inom centerpartiet
länge varnat för vad som håller
på att ske. Riktigheten av vår protest
mot den kulturellt nedbrytande befolkningskoncentrationen
kan knappast få
ett starkare understrykande än det som
ges genom belysningen av de råheter
och den kulturella dekadans som förekommer
och som den moderna tidens
skildrare med en tydligen häpnadsväckande
sakkunskap blottar för oss. Som
regel är dessa verklighetsskildringar
hämtade just från storstädernas miljö.

Som tiden nu var långt framskriden
och många talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på förslag
av herr andre vice talmannen att
uppskjuta den fortsatta överläggningen
till kl. 19.30, då enligt utfärdat anslag
detta plenum komme att fortsättas.

§ 3

Anmäldes, att följande motioner under
sammanträdet avlämnats till herr
talmannen:

nr 118, av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl., angående behandlingen av redogörelserna
för Europarådets och Nordiska
rådets verksamhet,

nr 119, av herr Johansson i Trollhättan,
om suppleanter för stads-, kommunal-
och kyrkofullmäktige,

nr 120, av herr Palm, angående heltidsanställda
kommunala förtroendemän,

nr 121, av herr Broberg m. fl., om
samverkan mellan NIB och svenska företag
i utvecklingsländerna,

nr 122, av herr Elmwall m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Armén: Hemvärnets avlöningar,

nr 123, av herr Svensson i Vä m. fl.,
i anledning av Kungl. Maj :ts framställning
om anslag till Armén: Hemvärnets
intendenturmateriel m. m.,

nr 124, av herr Alemgr m. fl., om förhöjning
av bidraget för instruktören
lios Sveriges lärares nykterhetsförbund,

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

Nr 3

nr 125, av herr Alemyr, om ändring
av reglerna för driftsbidrag till folkhögskolor,

nr 126, av herr Bengtsson i Landskrona
och fröken Karlsson, angående den
framtida användningen av citadellet i
Landskrona,

nr 127, av herr Blidfors in. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
personlig professur i fysik för teknologie
doktorn Guy von Dardel,

nr 128, av fru Boman och herr Löfroth,
om inrättande i Luleå av en teknisk
högskola,

nr 129, av herr von Friesen, om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i embryologi och missbildningslära,

nr 130, av herr von Friesen, om inrättande
av en professur eller laboratur
i oligofrenologi,

nr 131, av herr von Friesen m. fl.,
om höjning av anslaget till Svenska nykterhetsfrämjandet,

nr 132, av herr Hermansson m. fl., om
ökat stöd åt kulturarbetare,

nr 133, av fru Johansson m. fl., om
inrättande av en professur i geriatrik,

nr 134, av herr Johansson i Norrköping
m. fl., om inrättande i Valdemarsvik
av ett korrespondensgymnasium,
nr 135, av fröken Karlsson m. fl., i anledning
av Kungl. Maj :ts framställningar
om anslag till Nationalmuseet,

nr 136, av herr Keijer in. fl., om statsbidrag
till Ekebyholmsskolan,

nr 137, av herr Larsson i Norderön
in. fl., i anledning av Kungl. Maj:ts
framställning om anslag till Bidrag till
driften av grundskolor in. m.,

nr 138, av fru Nettelbrandt m. fl., om
statsbidrag till de fria konstskolorna,
nr 139, av herr Nordstrandh m. fl.,
om ytterligare medel för anställning av
sekreterarpersonal på rektorsexpeditioner,

nr 140, av herr Begnéll m. fl., om inrättande
vid Lunds universitet av en
professur i internationell rätt,

nr 141, av herr Begnéll m. fl., om in -

rättande vid Lunds universitet av en
preceptur i processrätt,

nr 142, av herr Börjesson i Falköping,
om inrättande vid regeringsrätten av
er. befattning som pressombudsman,
nr 143, av herrar Darlin och Nilsson i
Bästekille, om inrättande vid länsstyrelsen
i Kristianstads län av en tjänst
som naturvårdsintendent,

nr 144, av herr von Friesen, om förstärkning
av organisationen för karolinska
sjukhusets giftinformationscentral,

nr 145, av herr Gomér m. fl., om viss
utbyggnad av rehabiliteringsverksamheten,

nr 146, av fru Gunne, om anslag till
stipendier vid statens sjuksköterskeskola
i Göteborg,

nr 147, av herrar Nilsson i Lönsboda
och Nelander, om lån till förvärv för
bostadsändamål av mindre jordbruksfastigheter,

nr 148, av herr Grebäck m. fl., i anledning
av Kungl. Maj:ts framställning
om anslag till Bidrag till byggande och
underhåll av mindre hamnar och farleder,

nr 149, av herr Hamrin i Kalmar
m. fl., om förhöjt anslag till Grönhögens
hamn,

nr 150, av herr Svensson i Stenkyrka
m. fl., angående frågan om passageraravgifter
vid hamnarna i Visby och Klintehamn,

nr 151, av herr Antby, angående pensionerna
vid de av staten övertagna enskilda
järnvägarna,

nr 152, av herr Ekström i Iggesund
in. fl., om ändring av provisoriska bestämmelser
angående bidrag till skattelindring
åt synnerligt skattetyngda kommuner,

nr 153, av herr Källenius m. fl., om
rätt för justitieråd och regeringsråd att
åtaga sig skiljemannauppdrag m. m.,
nr 154, av herr Antby m. fl., om ändring
av reglerna för beskattning av realisationsvinst
vid försäljning av egnahem,

nr 155, av herr Elmwall m. fl., angåen -

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 fm.

de avskrivningsunderlaget för skogsbilvägar,

nr 156, av fru Gärde Widemar, om
undantag från allmän varuskatt för
konst som försäljes vid utställningar,
nr 157, av herr Hamrin i Jönköping
m. fl., om ordningsföreskrifter vid utskänkning
av rusdrycker,

nr 158, av herr Johansson i Dockered,
angående beskattningen av fastighetsförsäljning
i vissa fall,

nr 159, av herrar Franzén och Johansson
i Norrköping, angående val av huvudmän
i sparbank,

nr 160, av herr Börjesson i Falköping,
om enhetliga avgifter för polismyndighets
förvaring av upphittat gods,

nr 161, av herr Nyström m. fl., angående
revisorer i aktiebolag,

nr 162, av herr Bengtson i Solna, angående
återbetalningen av fastighetsägarebidrag
till skyddsrum,

nr 163, av herr Björkman m. fl., om
lagstiftning mot luftföroreningar,

nr 164, av herrar Keijer och Neländer,
angående de vapenfria värnpliktigas
tjänstgöringsförhållanden,

nr 165, av herr Martinsson m. fl., om
hustrutillägg till folkpension på grund
av hustrus egen sjuklighet,

nr 166, av herrar Elmwall och Persson
i Heden, om utbyggnad av vattenvården,

nr 167, av herr Elmwall m. fl., om
ökad utbildning av lantmästare,

nr 168, av herr Eskilsson m. fl., angående
återväxtåtgärderna inom skogsbruket,

nr 169, av herr Grebåck m. fl., angående
kostnaderna för skötsel och underhåll
av vattendrag,

nr 170, av herr Keijer m. fl., om åtgärder
för förbättrad bärodling inom Stockholms
läns skärgårdsområde,

nr 171, av herr Keijer in. fl., om aktivisering
av skogsbruket inom Stockholms
läns skärgårdsområde,

nr 172, av herrar Persson i Heden och
Elmwall, angående den statliga låne -

garantien för uppförande av lagerhus
m. m., samt

nr 173, av herr Bengtsson i Halmstad
m. fl., om ökat skydd för taxichaufförer.

Dessa motioner bordlädes.

§ 4

Upplästes följande till kammaren inkomna
ansökan:

Till Riksdagens andra kammare

På inbjudan av utrikesministrarna i
Förenade Arabrepubliken, Thailand och
Japan avser jag den 28 januari—17 februari
1964 besöka dessa länder. Jag
får därför hemställa om ledighet från
riksdagsarbetet under sagda tid.

Torsten Nilsson
Minister för Utrikes Ärendena
Ledamot av andra kammaren

Kammaren biföll denna ansökan.

§ 5

Meddelande ang. enkla frågor

Meddelades, att herr talmannen tillställts
fyra enkla frågor, nämligen av:

herr Braconier, till herr statsrådet
och chefen för justitiedepartementet angående
de straffomyndigas andel i den
totala kriminaliteten,

herr Braconier, till herr statsrådet och
chefen för kommunikationsdepartementet
angående kortvågssändningar på ryska
språket,

herr Wiklund, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
möjligheterna till omskolning eller
särskild yrkesutbildning av viss arbetslös
ungdom, och

herr Hagberg, till herr statsrådet och
chefen för inrikesdepartementet angående
förbättring av vissa ungdomars
möjligheter till yrkesutbildning.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 16.59.

In fidem

Sune K. Johansson

Onsdagen den 22 januari 1904 em.

Nr :i

o:t

Onsdagen den 22 januari

Kl. 19.30

Fortsattes det på förmiddagen började
sammanträdet; och leddes förhandlingarna
därvid till en början av herr
andre vice talmannen.

§ 1

Vid remiss av statsverkspropositionen
m. m. (forts.)

Herr andre vice talmannen meddelade,
att överläggningen rörande Kungl.
Maj:ts propositioner nr 1, angående
statsverkets tillstånd och behov under
budgetåret 1964/65, och nr 2, angående
utgifter å tilläggsstat II till riksstaten
för budgetåret 1963/64, nu komme att
fortsättas; och lämnades därvid enligt
förut gjord anteckning ordet till

Herr BENGTSSON i Varberg (s), som
yttrade:

Herr talman! Jag skall inleda denna
andra rond i riksdagens remissdebatt
med att ägna mig åt en enda fråga, nämligen
åldringsvården. Detta är enligt min
mening en av de allra viktigaste inrikespolitiska
frågorna för närvarande, och
den måste helt enkelt ägnas stor uppmärksamhet.

Sedan en tid tillbaka har det förts en
mycket livlig debatt kring åldringsvårdsfrågorna.
Debatten har fått riklig
näring av socialpolitiska kommitténs
betänkande, som har rubriken »Åldringsvårdens
läge». Ur denna presentation
har det i press, radio och TV
plockats fram en hel rad exempel som
visar hurudan situationen för närvarande
är. Med uppriktig indignation har
man frågat sig om situationen verkligen
skall behöva vara sådan.

Vi som står bakom denna presentation
i socialpolitiska kommittén är mycket
glada över att redovisningen kommit

rabalder åstad. Det är just debatt vi
hade hoppats att vår undersökning skulle
medföra.

Man kan inte ha något att invända
mot att situationen inom åldringsvården
målas med grälla färger även i riksdagen,
eftersom förhållandena är så
långt ifrån tillfredsställande som de är.
Snabba åtgärder är av nöden. Socialpolitiska
kommittén har hoppats på en
debatt i positiv riktning, en debatt som
ger svar på vad vi skall och vad vi kan
göra på åldringsvårdens område.

Kommittén har ju som kammarens
ärade ledamöter har sig bekant föreslagit
snabba insatser på tre områden: för
det första inrättandet av flera sjukhemsplatser,
med huvudvikt lagd på
långtidsvård för gamla, för det andra
upprustning av de gamlas bostäder samt
för det tredje utökad hemhjälp.

Socialpolitiska kommittén framlade
sina förslag den 27 december och den
30 december i fjol. Betänkande om långtidssjukvården
hade kommittén avgivit
redan den 23 september. Förslagen har
fått ett mycket glädjande mottagande i
pressen, och de har fått tillfredsställande
behandling i den statsverksproposition
som om några dagar skall remitteras
till respektive utskott.

Till och med herr Heckscher har ju
i dag uttryckt sig tämligen välvilligt
om socialpolitiska kommitténs arbete.
Han uttryckte saken så, att kommitténs
förslag och de åtgärder kommittén förordar
ter sig i och för sig glädjande. Jag
vill till detta lägga fröken Wetterströms
kärvänliga ord när hon talar om den
effektivt arbetande socialpolitiska kommittén.
De som var närvarande här för
drygt en månad sedan erinrar sig måhända
den kritik herr Heckscher då riktade
mot socialpolitiska kommittén.

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Kommittén har alltså avlämnat ett förslag
som redan har föranlett och kommer
att föranleda åtgärder. Såväl 1960
års bostadsräkning som socialpolitiska
kommitténs egna undersökningar visar
att de gamla medborgarna i landet bor
dåligt — de bor förskräckligt dåligt på
sina håll. Det är i synnerhet illa ställt
för glesbygdernas gamlingar. Jag skall
inte belasta protokollet med en massa
statistiska uppgifter. De återfinns i »Åldringsvårdens
läge». Man kan kort uttrycka
saken så att situationen är mycket
otillfredsställande.

Vi har i åldringsvårdsdebatten sedan
länge anfört som någonting eftersträvansvärt
att de gamla bör få bo kvar i
sina invanda miljöer så långt detta är
möjligt. Säkert är detta riktigt i stort
sett, men vi vet det inte med säkerhet.
Det är ganska troligt att många gamla
med glädje skulle flytta om de ställdes
inför ett tillfredsställande, ekonomiskt
överkomligt alternativ. Den som bor
uruselt på en avlägsen plats skulle kanske
mer än gärna flytta om han erbjöds
en god, bekväm och billig bostad i en
tätort. Många gånger tar det emot därför
att den gamle fruktar kostnaderna för
eu modern bostad. Jag har med det sagda,
herr talman, velat propagera för den
meningen, att man inte till varje pris
skall söka få den gamle att stanna kvar
i sin invanda miljö utan erbjuda även
de gamla valfrihet.

En bra bostad är en viktig förutsättning
för en tillfredsställande åldringsvård.

Det finns nu många bostäder så dåliga
och så avlägset belägna att det är
hart när omöjligt att ge effektiv hemhjälp
åt de åldringar som bor där. Flera
av de sämst ställda bor på avlägset belägna
orter; det är avfolkningsområden
med dåliga kommunikationer, långt till
post och affärer och långt till grannar.
Dessa åldringar har svårt att få hjälp
med de tunga sysslorna.

Nu föreslås att varenda kommun i
landet tillsammans med bostadsstyrel -

sens organ skall inventera åldringarnas
bostadssituation. Man skall helt enkelt
spåra upp alla dåliga bostäder och bedöma
vad som i varje enskilt fall bör
göras. Undersökningsresultatet skall sedan
läggas till grund för bedömningen
av vad som skall göras.

Socialpolitiska kommittén och bostadsstyrelsen
har pekat på olika sätt att
avhjälpa de brister som finns. Det bör på
denna punkt kraftigt understrykas att
den undersökning jag nu talar om bara
är en början till en fortlöpande undersökning;
kommunerna får tillsammans
med bostadsstyrelsen ansvaret för ett
oavbrutet uppsökningsarbete.

Dagens Nyheter har i en ledare den
10 januari i år uttryckt kommitténs förslag
på ett utmärkt sätt. Man säger att
kommunerna åläggs att undersöka och
kartlägga behoven, uppsöka och spåra
upp och hålla kontinuerlig kontakt med
sina pensionärer. Så tillägger tidningen
: »På alla tragedier och försummelser
i ålderdomsvården som blir kända
går säkert väl så många som aldrig upptäcks
eller upptäcks för sent.» Jag instämmer
helt i detta.

Från samhällets sida skall man alltså
ta initiativ. Man skall gå ut och söka upp
dem som behöver hjälp. Man skall alltså
inte sitta på kommunalkontoret och vänta
på att den hjälpsökande kommer
och knackar på dörren. Det revolutionerande
i kommitténs förslag ligger
däri, att samhällets representanter går
ut och undersöker om hjälp erfordras.
På så sätt kan även de många tysta i
samhället få erforderlig hjälp. Det är
alltså något av det herr Heckscher efterlyste
i sitt anförande, nämligen att
man söker upp de problem som finns.
Resultatet av den här undersökningen
som nu skall startas skall årligen redovisas
för statsmakterna.

Fn annan fråga som attackeras av
kommittén gäller hemhjälpen. En hygglig
hostad och någon som hjälper till
med vardagssysslorna är ofta till fyllest.
Denna verksamhet är ganska omfattande

Onsda^n den 22 januari 1964 em.

Nr 3

Vid remins av statsverkspropositionen m. in.

i vissa kommuner, i andra kommuner
är det sämre. Det behövs många olika
vårdinsatser. Ibland räcker det med
ett par timmars hjälp med städning och
inköp. I andra fall kan det behövas daglig
tillsyn och en relativt kvalificerad
sjukhjälp. Hemhjälpen är ett mycket
viktigt inslag i åldringsvården.

Nu föreslås att staten skall lämna ett
ekonomiskt stöd till denna verksamhet
i syfte att stimulera kommunerna till
ökade insatser. Var och en måste förstå
att staten inte kan vara huvudman för
denna del av åldringsvården. Staten
skall ge bidrag och råd, och staten skall
vid behov ge direktiv. Men verkställigheten
måste åvila kommunerna.

Den opinion som vi hoppas skall
väckas genom betänkandet »Åldringsvårdens
läge» är inte i första hand avsedd
att påverka staten, utan dess främsta
uppgift bör vara att få i gång en
verksamhet ute i kommunerna. Som
jag nämnde nyss är tanken att kommunerna
årligen skall lämna uppgift till
staten om vad som skett på bostadsfronten.
Meningen är vidare att kommunerna
skall redovisa sin aktivitet
inom åldringsvården varje gång man
begär statsbidrag. Härigenom kan man
centralt oavbrutet ha en överblick över
situationen på detta område i hela landet.
Däremot tror jag för egen del att
det vore olyckligt om staten utfärdade
direktiv, varigenom verksamheten låstes
fast i stela former. Det riktiga är
säkert att ge alldeles fritt spelrum åt
kommunalmännens fantasi. Man bör
också låta det varierande behovet ute i
landet speglas i de lösningar man stannar
för.

Det är klart att man kan säga att vi
fortfarande saknar ett samlande grepp
när det gäller åldringsvården. Det skall
jag gärna erkänna, men man behöver
inte ta alltför hårt åt sig av kritiken på
den punkten.

De nu föreslagna åtgärderna syftar
visserligen till att i första hand klara
upp en akut situation, men de utgör

dessutom delar av det samlande grepp
som man på längre sikt bör kunna åstadkomma.
Åtgärden att spåra upp de dåliga
bostäderna ute i kommunerna samt övriga
åtgärder att skapa en bättre situation
skall inte vara en desperat engångsföreteelse,
utan de skall som jag
sagt tidigare bli ett bestående inslag i
åldringsvården. Därmed är inte sagt,
herr talman, att vi inte skall sträva efter
ett samlat grepp. Det får emellertid
inte betyda ett stelbent fastlåsande av
hjälpåtgärderna.

Man kan säga att vår socialpolitik har
två sidor, av vilka den ena gäller den
ekonomiska tryggheten, d. v. s. försörjning,
under inkomstlösa perioder. Genom
lagen om allmän försäkring, den
s. k. socialbalken, har den ekonomiska
tryggheten garanterats, och vi har fått
ett samlat grepp i det avseendet. Tiden
är nu säkert mogen för en allmän vårdnadslag,
en vårdnadsbalk, enligt vilken
alla tillförsäkras erforderlig vård. Det
är en tanke som socialpolitiska kommittén
livligt umgås med, och de föreslagna
åtgärderna passar väl in i en
sådan framtida vårdnadsbalk.

Därefter anförde:

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Jag tillåter mig ta till
orda i en fråga som kanske inte i så
hög grad rör statsverkspropositionen
men som ändå redan ägnats uppmärksamhet
av åtminstone någon talare i
denna debatt; jag vet t. ex. att herr
Ohlin har varit inne på denna fråga.
Det gäller den internationella utvecklingen
på det handelspolitiska området
som onekligen under det gångna året
har varit i hög grad intresseväckande
och spänningsfylld.

Det är naturligt att vi alla ställer oss
frågorna: Vart bär det hän? Kommer
det ekonomiska samarbetet i Europa
att föra oss närmare den enhetliga
marknad som bland annat vår ansökan

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

om förhandlingar om en ekonomisk
association med den europeiska gemenskapen
var ett uttryck för? Och framför
allt: Kommer vi under det framförliggande
året att kunna ta avgörande
steg på vägen mot den frigörelse från
tullar och andra hinder för världshandeln
som så många så länge eftersträvat?
Eller kommer i stället splittringen
att bestå och klyftorna mellan handelsgrupperingarna
i vår del av världen att
fördjupas? Blir det de protektionistiska
strömningar som på nytt vinner
övertaget och kommer att prägla den
handelspolitiska utvecklingen under
den närmaste tiden?

Det är frågor som jag tror att vi litet
till mans ställer oss. Men det är alltid
vanskligt att uttala sig om framtiden,
och i det här ögonblicket är det kanske
osedvanligt svårt. Läget är rörligt och
tendenserna motstridiga. Jag tror inte
att någon i dag kan ge ett entydigt svar
på dessa frågor, men de anger ändå de
väsentliga problemställningarna för den
internationella handelspolitiken under
1964. Det kan därför kanske vara av
intresse för kammarens ärade ledamöter
att redan vid denna upptakt till
riksdagsarbetet få dem belysta och få
tillfälle att fundera över dem.

Låt mig, herr talman, börja med en
helt kort återblick. De brittiska förhandlingarna
med EEC kom, som vi
alla erinrar oss, till ett abrupt slut i
början av förra året. Den bitterhet å
ömse sidor som det dramatiska förhandlingsavbrottet
utlöste har så småningom
lagt sig. Yad viktigare är: sexmaktsunionen
har övervunnit de kriser och
svårigheter som samarbetet medlemsstaterna
emellan till en början i hög
grad präglades av. Med den forcerade
avtrappningen av tullarna är man nu
på den gemensamma marknaden nere
i 40 procent av de enskilda medlemsländernas
tullnivåer, vartill kommer att
de första stegen tagits mot uppbyggnaden
av den gemensamma yttre tullnivån.

Genom kommissionens ingripande

lyckades man nyligen ena sig om en
kompromiss i jordbruksfrågan som synes
innebära att den gemensamma jordbrukspolitiken
på viktiga områden inom
kort erhåller sin konkreta utformning
fastän innebörden av besluten i alla
detaljer inte ännu är så lätt att överblicka
eller att redovisa.

Uppenbarligen har gemenskapen undgått
den kris som var hotande nära
vid slutet av 1963 och är nu starkare
än förut. EEC har också gått med på
att vid regeringssammanträden inom ramen
för den västeuropeiska unionen
regelmässigt behandla förhållandet och
förbindelserna mellan England och sexmaktsunionen.

Även om atmosfären sålunda i hög
grad förbättrats torde det inte vara
realistiskt att räkna med någon ny förhandlingsöppning
under det framförliggande
året. Ett ekonomiskt förenat
Västeuropa ligger inte i det omedelbara
blickfältet, det nödgas vi konstatera.
År 1958 — jag vill erinra om det
— strandade i och med sammanbrottet i
Maudlingförhandlingarna försöken att
med en ekonomisk metodik nå en lösning
av splittringen i Europa. Till grund
för den senaste förhandlingen mellan
England och EEC låg en klart uttalad
politisk målsättning, och likväl nåddes
ingen lösning. I huvudsak var de motverkande
krafterna desamma i båda fallen,
och dessa är alltjämt verksamma.
Även om vi inte har anledning att uppge
hoppet på längre sikt om ett ekonomiskt
samgående mellan EFTA-länderna
och EEC är det i dag svårt att se
hur en ny förhandlingsöppning skulle
kunna skapas. Att anknyta till läget vid
avbrottet i januari i fjol och helt enkelt
fortsätta med utgångspunkt härifrån
torde det inte finnas några politiska
förutsättningar för, vare sig i England
eller inom EEC. Jag kan heller inte
se hur en ny förhandlingsöppning skulle
kunna skapas i dagens läge.

EFTA och EEC kommer därför tills
vidare var och en att fortsätta sin

Onsdagen den 22 januari 1961 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

egen process enligt fastlagda riktlinjer.
Även om vi å ömse sidor bemödar oss
om att inte i onödan skärpa motsättningarna
utan tvärtom så långt som
möjligt söker finna likartade lösningar
på de praktiska problem, som den ekonomiska
integrationen medlemsländerna
emellan ställer oss inför, kan'' det inte
undvikas att vi ändå glider isär.

De ekonomiska konsekvenserna härav
ter sig kanske inte omedelbart sä
oroande. Tulldiskrimineringen kommer
förvisso att bli mera besvärande. I nuvarande
konjunkturläge bör dock våra
handelsförbindelser med EEC-länderna,
åtminstone när det gäller industriprodukter,
kunna bibehållas i sin hittillsvarande
omfattning. Man har hittills
inte kunnat finna något statistiskt belägg
för att vår industriexport till den
gemensamma marknaden kommit i allvarlig
klämma, även om enskilda företag
och vissa branscher haft känning
av försämrade konkurrensbetingelser.

Om läget för svensk exportindustri
på grund av diskriminering skulle komma
att förskjutas i ogynnsam riktning,
kommer vi naturligtvis som andra
EFTA-länder att fästa EEC-ländernas
uppmärksamhet härpå med sikte på att
uppnå åtminstone temporära eller provisoriska
anordningar som möjliggör
fortsatt traditionell export. Jag vill i
detta sammanhang hänvisa till den aktivitet,
som från svensk sida utvecklats
i samband med ökningen av ståltullarna.
På diplomatisk väg har, efter
samråd med den svenska stålindustrien
och järnhanteringen, demarscher gjorts
hos ett flertal av medlemmarna i EEC.
Vi har härvid understrukit hur allvarligt
vi bedömer denna åtgärd både med
hänsyn till utgångsläget för de kommande
förhandlingarna i GATT och de svårigheter,
som en del av vår egen industri
riskerar att försättas i.

Detta skedde innan frågan ännu behandlats
av kol- och stålunionens ministerråd
och höga myndigheten avgivit
sin rekommendation. Vad vi önskar

är förhandlingar om kvoter och kontingenter
till oförändrade tullar för den
växande svenska exporten på detta område.
Från flera av medlemsländernas
sida har man förklarat sig hysa förståelse
för dessa önskemål. Redan denna
vecka kommer sådana förhandlingar
att inledas med höga myndigheten,
och vi har all anledning att tro att
dessa icke skall bli helt resultatlösa.
Bilaterala kontakter av denna typ kan
vi behöva inleda även på andra områden
under det kommande året.

När vi bedömer de svenska exportutsikterna,
bör kanske också uppmärksammas
att försäljningsmöjligheterna
inom frihandelsområdet ännu inte uttömts.
En ytterligare ökning av EFTA:s
samhandel och därmed vår egen export
inom detta område gynnas både av
de fortsatta tullsänkningarna och av
den förbättrade ekonomiska tillväxttakten,
som kunnat skönjas framför allt i
England under den senaste tiden. De
länder, som befinner sig utanför den
gemensamma marknaden, har alltjämt
ett starkt intresse av att den ekonomiska
växtkraften inom EEC vidareutvecklas.
Sker detta, kommer köpintresset
hos EEC-länderna att bevaras, och vi
får utan tvekan lättare att klättra över
tullmurarna. I varje fall blir det lättare
att hantera de handelspolitiska svårigheterna
i Europa.

Förhandlingsavbrottet i Bryssel fick
som en naturlig följd att ansträngningarna
inriktades på att påskynda och
utveckla samarbetet inom EFTA. Medlemsländerna
och det associerade Finland
kan också se tillbaka på en framgångsrik
verksamhet under det gångna
året. Låt mig här erinra om den nya
tidtabellen för avveckling av återstående
tullar och kvarvarande importrestriktioner,
som innebär att vi med utgången
av år 1966 kommer att ha en
tullfri marknad i Europa, omfattande
över 90 miljoner människor. Det måste
naturligtvis vara tillfredsställande för
företagarvärlden att man kan grunda

7 —Andra kammarens protokoll 1964. Nr 3

Nr 3

Onsdagen den 22 jianuari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

den affärsmässiga bedömningen och
planeringen på förhandskännedom om
tullförändringarna. Samarbetet medlemsländerna
emellan på jordbruksområdet
har samtidigt vidgats. Grunden
bär lagts för att utsträcka verksamheten
inom frihandelsområdet med nya
fält, bl. a. genom beslutet att inrätta en
ekonomisk utvecklingskommitté, främst
för att handlägga frågor av teknisk och
ekonomisk natur i samband med företagens
anpassning till de ändrade konkurrensbetingelserna
på stormarknaden.
När tullar och importrestriktioner försvinner,
måste man räkna med afl
andra problem kommer i förgrunden.
Man kan vänta att behovet av en harinonisering
av den ekonomiska politiken
kan komma att göra sig gällande
med växande styrka och att frågor rörande
kapitaltransfereringar, socialpolitik
och skatteförhållandena aktualiseras.

Som andra exempel på liknande konkreta
frågor, vilka redan nu är föremål
för ett förberedelsestudium inom
EFTA, kan nämnas standardisering, varumärkning
och patentlagstiftning. Att
EFTA i många fall inte utgör en tillräckligt
bred bas för en slutlig lösning även
rad och kanske de flesta av dessa
samordningsproblem gör det inte mindre
angeläget enligt min mening att
frågorna i varje fall förberedelsevis
utreds och diskuteras inom frihandelssammanslutningen.

Det kan slutligen tilläggas att en organisatorisk
förstärkning och en utbyggnad
av informationsverksamheten inom
EFTA pågår som en naturlig följd av
den stegrade aktiviteten. EFTA har sålunda
under de gångna åren vunnit i
styrka. Förbundets säregna geografiska
struktur har inte utgjort ett handikapp
som kanske många fruktade. Utvecklingen
har också visat, att ett frihandelsområde
kan vara en praktiskt
tillämpbar form för en stormarknad
och internationellt ekonomiskt samarbete
över huvud taget. Redan om vi

ser till samhandeln medlemsländerna
emellan måste EFTA erkännas som en
av de ledande handelsgrupperna i världen.
Särskilt tillfredsställande synes
mig vara att vi nu är på god väg att
snabbt förverkliga den gemensamma
marknaden i Norden som vi så länge
har förberett, låt vara inte i tullunionens
utan i frihandelsområdets form.
Att handeln mellan de nordiska länderna
sedan 1958 undergått en så markant
stegring är ett klart tecken härpå. Det
kan nämnas att de fyra nordiska ländernas
import från varandra ökat med
70 procent redan mellan 1958 och 1962,
vilket är nära nog dubbelt så mycket
som stegringen av deras totalimport.
Skräckbilden av tullbarriärer som skilde
de nordiska länderna och kom dem
att glida alltmer isär har tonat bort.
Låt oss hoppas för alltid.

Som jag nyss framhöll är samhandeln
inom EFTA omfattande. Frihandelsförbundets
ställning i världshandeln är
kanske ännu mer imponerande. EFTA:s
handel med utanförstående länder uppgick
år 1963 till ett värde av 38 miljarder
dollar och representerade 15—16
procent av världshandeln, trots att
EFTA inte räknar mer än 90 miljoner
människor. Folkmängden i USA liksom
i EEC är ungefär dubbelt så stor. Ändå
är omfattningen av EFTA:s handel med
omvärlden större än Förenta staternas
och nästan lika stor som EEC:s.

EFTA:s ställning som en av världens
ledande liandelsgrupperingar, sammanhållningen,
utbyggnaden och aktiviseringen
under det gångna året, dess utåtriktade
karaktär och samarbetsvilja gör
det möjligt för medlemsländerna att intensivare
verka för en vidare frigörelse
av världshandeln. Här som i allmänhet
gäller, att inre styrka ger yttre kraft.
Det kommer säkerligen också att behövas,
om vi skall komma till rätta med de
problem på handspolitikens område som
inom kort blir aktuella.

Även om en förenad marknad i Europa,
som gör slut på handelssplittringen

Onsdagen don 22 januari 1964 om.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

i vår del av världen, i dag synes mera
avlägsen iin för ett år sedan, kommer
vi ändå i år att ställas inför många
omfattande och svårlösta handelspolitiska
problem. Vi från svensk sida fäster
särskild vikt vid de kommande
GATT-förhandlingarna som skall inledas
i vår. Under de förberedande diskussionerna
har man som bekant som
riktpunkt uppsatt att söka uppnå allmänna
lineära tullsänkningar om 50
procent inom en femårsperiod, en målsättning
som från svensk sida framfördes
i GATT redan år 1961 och som numera
överensstämmer med de fullmakter
som den amerikanske presidenten
erhållit av kongressen. Enligt planen för
de kommande förhandlingarna skall
dessa avse inte endast tullar utan även
andra handelshinder. De skall omfatta
alla varor, alltså även jordbruksprodukter.
Särskilda anordningar för att
underlätta utvecklingsländernas handel
skall också bli föremål för förhandlingar
i sammanhanget.

Det har emellertid under förberedelsearbetena
visat sig föreligga avsevärda
svårigheter att komma överens om en
rimlig förhandlingsuppläggning. önskemål
om att få undanta vissa industrivaror
från den allmänna sänkningen har
framförts från åtskilliga håll, och någon
enighet har hittills inte kunnat nås om
omfattningen av undantagslistorna, ehuru
de flesta insett att antalet varuslag
bör begränsas till ett minimum. Detta
måste i alla fall vara ett starkt svenskt
intresse. Jag behöver bara peka på att
pappersindustrien annars skulle kunna
komma i farozonen.

En annan stötesten sammanhänger
med de betydande skillnader i tullsatserna
för enskilda varor som föreligger
mellan olika länder. Det kan naturligtvis
med rätta framhållas att en 50-procentig
sänkning av en hög tull i ett land
inte kan ge samma fördelar som en motsvarande
sänkning för samma vara i
ett annat land där tullen redan i utgångsläget
är mycket låg. I en arbets -

grupp i Genéve, för övrigt under svenskt
ordförandeskap, har man sökt komma
fram till särskilda regler för en lösning
av detta problem med allmän automatisk
tillämpning. Något resultat har inte
uppnåtts ännu. EEC har gjort denna fråga
till en huvudpunkt i förhandlingarna,
medan USA:s delegater hänvisat
till att deras fullmakter för den s. k.
Kennedv-rundan inte ger stora förhandlingsmöjligheter
i detta avseende.

Från svensk sida har vi understrukit
att vi fäster stort avseende vid att de
s. k. disparitetsreglerna utformas på ett
sådant sätt, att de fördelar vi uppnår i
högtulländerna står i rimlig proportion
till våra egna medgivanden. Yi har med
andra ord redan från början haft förståelse
för EEC:s krav att hög—låg-tullproblemet
tas upp i Kennedv-rundan.
Vid EEC:s ministerrådsmöte i december
var spörsmålet uppe till behandling,
varvid man enades om en gemensam
ståndpunkt som vi får hoppas ger förhandlingsmöjligheter.
Jag vill här bara
tillägga, att med den vikt vi fäster vid
att dessa problem löses, vore det ändå
oklokt att från början uppställa detta
som ett oeftergivligt villkor för ett
svenskt deltagande i en allmän lineär
tullsänkningsaktion.

Också på jordbruksområdet befinner
sig diskussionerna ännu på ett preliminärt
stadium. Förhandlingarna skall här
syfta till att bereda skäliga avsättningsmöjligheter
även för jordbruksprodukter.
För vissa varugrupper, t. ex. spannmål,
kött och mejerivaror, kommer man
att undersöka möjligheterna att skapa
arrangemang i form av världsomfattande
avtal. För andra jordbruksprodukter
skall undersökas i vilken utsträckning
de automatiska tullsänkningsreglerna
kan tillämpas eller om särskilda regler
skall fastställas. Det faktum att EECländerna
vid sitt decembermöte kunnat
enas om riktlinjerna för sin jordbrukspolitik
och om ett gemensamt uppträdande
i Genéve ger vissa förhoppningar
om att de fortsatta diskussionerna skall

100

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

leda till positivt resultat. För Sveriges
del är vi också beredda att söka bidra
till en positiv lösning av problemen även
på detta område.

Av den redogörelse som jag här i korthet
lämnat framgår att svårigheterna
vid GATT-förhandlingarna ändå kommer
att vara så betydande att det ännu
är för tidigt att förutsäga utgången. Ett
omsorgsfullt förberedelsearbete erfordras.
Jag vill nämna att för vår del sker
de grundläggande utredningarna inom
kommerskollegium, i nära samarbete
med näringslivets och arbetsmarknadens
organisationer. Eu särskild förhandlingsdelegation
med representanter för
departement och myndigheter har också
tillsatts. Naturligtvis är sammanhållningen
inom EFTA av utomordentligt
stor betydelse när det gäller att skapa
ett gynnsamt utgångsläge för GATT-förhandlingarna.
Samtliga EFTA-medlemmar
har varit överens om att en samordning
av vårt uppträdande i dessa förhandlingar
borde kunna öka möjligheterna
att komma till ett positivt resultat.
Jag förutser att just denna fråga
kommer att bli en av huvudpunkterna
på dagordningen för det ministermöte
som skall hållas i Geneve vid mitten av
februari, över huvud taget gäller det för
deltagarna i Kennedy-rundan att söka
skapa en så god amosfiir som möjligt och
undvika kontroverser som kan försämra
förhandlingsklimatet. Förra året upplevde
vi som åskådare det s. k. kycklingkriget
mellan USA och EEC, vilket lämnade
en bitter eftersmak också hos dem
som inte var direkt berörda av konflikten.

Nu konfronteras vi som jag redan sagt
med ett av kol- och stålunionen fattat
principbeslut om en höjning av medlemsländernas
ståltullar.

Frågan har en vidare innebörd än de
rent nationella intressena. Även om beslutet
endast avser en temporär tullhöjning,
kan det mycket väl tänkas leda
till att storindustrier i andra länder,
t. ex. i Amerika, kommer att hos sina re -

geringar kräva motåtgärder. Risken blir
då stor för att allmänt protektionistiska
tongångar ges större svängrum —
och detta vid en tidpunkt då så många
nationer förbereder en av de viktigaste
internationella tullsiinkningsförhandlingarna.

Bakgrunden till höga myndighetens
beslut är som bekant det överkapacitetsproblem,
som många av medlemsstaternas
stålindustrier brottas med. Jag tror
nu inte att man löser sådana problem
genom tullhöjningar. Det förefaller mig
klokare att ta upp frågan om stålindustriens
överkapacitet till behandling
inom Parisorganisationen OECD, där
ju problemet också på amerikanskt initiativ
tagits upp. Jag är medveten om att
arbetet på att inom OECD:s ram nå fram
till en långsiktig slutlig lösning av stålindustriens
problem kan komma att ta
mycket lång tid. Men i nuvarande läge
bör inte heller denna metod att nå fram
till hållbara resultat lämnas oprövad.

Vilket förlopp tullförhandlingarna
kommer att få är omöjligt att förutsäga.
Allt kan inträffa. Ett totalt misslyckande
kan ingalunda uteslutas, vilket i
hög grad skulle öka riskarna för att utvecklingen
på nytt tog en klart protektionistisk
vändning. Det finns å andra
sidan ingen anledning att nu kasta yxan
i sjön. Det är i dag lättare att komma
till tals med EEC än det var så sent som
i höstas. Inom EFTA, dör vi alla är inställda
på att få ut så mycket som möjligt
av GATT-förhandlingen, är sammanhållningen
god. Möjligheterna för
oss att värva bundsförvanter utanför vår
egen krets har också ökat. Det har de
sonderingar som jag själv gjort under
hösten fått mig att tro. Den nya amerikanske
presidenten har förklarat sig
beredd att med energi fullfölja president
Kennedys initiativ. Jag tror att
man på de flesta håll känner ett betydande
ansvar inför utvecklingsländerna.

Att vänta sig att få en överenskommelse
om ett konkret tullsänkningsprogram
i hamn redan under 1964 är för -

Onsdagen den 22 januari 190-1 em.

Nr 3

101

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

modligen orealistiskt, men vi kan alltjämt
hoppas på att vi under detta år
skall kunna enas om vilka problem vi
skall förhandla om samt principerna
och metoderna för deras lösning. Det är
ändå ett framsteg i så fall. Alla borde
inse att vi helt enkelt inte har råd att
misslyckas.

Jag övergår nu, herr talman, till att
säga något om FN:s konferens om handel
och utveckling, den s. k. världshandelskonferensen,
som inleds i mars i år.
Om jag är riktigt underrättad, berörde
herr Ohlin i sitt huvudanförande denna
fråga samt efterlyste förberedande åtgärder.
Jag har en del att anföra på den
punkten.

Vi är alla medvetna om att konferensen
kommer att behandla ytterst komplicerade
problem, som inte löses i en
handvändning, men detta konstaterande
får inte tjäna som ursäkt för passivitet.
Regeringen kommer därför att efter
bästa förmåga stödja realistiska förslag
till åtgärder, som kan leda till en
gynnsammare utveckling av u-ländernas
handel och ekonomi. Vi vill understryka
betydelsen av att världshandelskonferensen
inte utmynnar i verkningslösa
gester i form av till intet förpliktande
deklarationer. Vad som fordras är konstruktiva
rekommendationer med praktisk
inriktning och konkret målsättning.
Kan vi nå dithän, har hjälpen till
u-länderna erhållit det kanske viktigaste
bidraget på många år. Skall konferensen
lyckas med detta, krävs naturligtvis att
man koncentrerar överläggningarna till
u-landsproblematiken. Men därest det
framförs önskemål om en diskussion av
öst—väst-handelsproblem, ser jag knappast
några skäl till att vi skulle motsätta
oss detta. Vi är inom regeringen i färd
med att genomföra ett omfattande förberedelsearbete
för Sveriges deltagande
i konferensen. Detta sker, som vanligt,
i nära samverkan mellan fackdepartementen,
kommerskollegium och representanter
för berörda organisationer.
Naturligtvis står också frågan om denna

konferens på EFTA-s dagordning såsom
eu i hög grad aktuell samarbetsuppgift.

Eftersom man på sina håll redan nu
tagit upp institutionella frågor i samband
med världshandelskonferensen och
hl. a. framkastat tanken på en permanentning
av denna konferens, vill jag
till detta säga följande.

Som vi alla vet, råder det ingen brist
på internationella organisationer för
ekonomiskt samarbete. Att sätta upp
nya löser i och för sig inga problem.
Om, som jag hoppas, världshandelskonferensen
resulterar i konkreta förslag
till åtgärder, finner jag det naturligt, att
genomförandet av dessa i största möjliga
utsträckning anförtros åt redan existerande
organisationer. Om dessa inte är
komplett utrustade för att motsvara alla
krav, får vi försöka förbättra dem och
bygga ut dem för de nya uppgifterna.

I andra fall, exempelvis i fråga om
nya råvaruavtal, får naturligtvis berörda
länder skapa de organ som motsvarar
behoven. Det finns härvidlag redan
många förebilder. När det gäller
tullar, importrestriktioner och liknande
frågor har vi GATT. Regeringen tillmäter,
liksom tidigare, GATT och dess
verksamhet för dessa spörsmål mycket
stor betydelse. Detta gäller även i samband
med världshandelskonferensen.
Vi är fast övertygade om att GATT också
i fortsättningen kommer att spela en
avgörande roll i det internationella ekonomiska
samarbetet, och inte minst då
för en förbättring av utvecklingsländernas
ekonomiska förhållanden.

Sammanfattningsvis vill jag understryka
att EFTA-länderna även under
det framförliggande året kommer att vidareutveckla
sitt inbördes samarbete
och därvid naturligt knyta an till den
betydelsefulla förstärkning av frihandelssammanslutningens
verksamhet som
genomfördes under fjolåret. Denna väsentligt
ökade inre styrka utgör en förutsättning
och en bas för att EFTA
skall kunna sätta kraft bakom sina insatser
på ett vidare internationellt plan

102

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

och angripa de stora handelspolitiska
problemen, främst då inom GATT och
vid världshandelskonferensen, men
även inom OECD.

Denna internationella verksamhet för
friare världshandel och vidgat ekonomiskt
samarbete måste naturligtvis —
det erkänner väl alla — motsvaras av
åtgärder på hemmaplan, ägnade att
stödja näringslivets anpassning till större
marknader och hårdnande konkurrens.
Som framgår av den presentation
som gjorts i finansplanen och som även
berörts i finansministerns anförande i
dag ger den framlagda budgeten åtskilliga
exempel på regeringens beredvillighet
att ge detta stöd. Låt mig peka
på några punkter.

För information om Sverige i utlandet
föreslås för nästa budgetår ett
anslag på 12,9 miljoner kronor, vilket
innebär en tredubbling av anslaget sedan
1961/62, och en 30-procentig höjning
jämfört med innevarande år. övrig
exportfrämjande verksamhet föreslås
tilldelas 3,3 miljoner kronor — en ökning
med 22 procent jämfört med nu
gällande anslag.

Stor betydelse måste också tillmätas
den nya given som bebådas i propositionen
om stöd åt forskningen, inte
minst eu kraftig förstärkning av anslagen
för teknisk forskning och tekniskt
utvecklingsarbete. Detta förslag, som nu
underställs riksdagen, har utformats i
samarbete med den forskningsberedning,
som tillsattes för något mer än ett
år sedan.

Som fallet varit under tidigare år
byggs även i år stödet åt de mindre företagen
ut.

Man bör också observera det indirekta
stöd som företagen erhåller i samband
med de låt vara begränsade modifiktionerna
av energiskatten. Att den s. k.
Anellagen, som underlättar aktiefinansiering,
skall få tillämpas även fortsättningsvis
verkar i samma riktning liksom
beskattningslättnaderna för industriens
maskininvesteringar.

Jag tror att dessa åtgärder på sitt sätt
understryker regeringens målmedvetna
politik att skapa goda förutsättningar
för näringslivets egen strävan att vidmakthålla
och förstärka verksamheten
och bygga ut våra positioner på exportmarknaderna.

Sveriges insatser inom de internationella
ekonomiska organisationerna
bygger på insikten om att vi ensamma
kan göra endast föga för att påverka
utvecklingen, men att vi i samverkan
med andra på ett verksamt sätt kan
bidraga till nya landvinningar för friare
handel och vidgat ekonomiskt samarbete
över huvud taget. Det säger sig
självt att regeringen även inom det
egna landets gränser i samverkan med
näringslivet och organisationerna vill
utforma den handels- och näringspolitik,
som häst gagnar en balanserad ekonomisk
expansion.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Bara två korta kommentarer
till handelsministerns redogörelse.

Beträffande exportfrämjande verksamhet
vet handelsministern mycket väl att
man inom industrien är enig om att
betrakta de regleringar som länge utestängt
och ännu i viss mån utestänger
den svenska industrien från de utländska
kapitalmarknaderna som ett hinder
för utvecklingen inte minst inom exportindustrien.
Från vår sida har vi under
flera år försökt få den svenska regeringen
att lyssna på de råd som kommit
från organisationen i Paris. Men
Sverige har där länge tillhört eftersläntrarna.
Det borde inte vara nödvändigt
för ett land som Sverige.

Beträffande de kommande konferenserna
tillät jag mig att efterlysa närmare
upplysningar om att regeringen verkligen
tar allvarligt på förberedelserna. Vi
fick nu höra en del som vi visste förut
om Kennedy-rundan i Geneve. Beträffande
världshandelskonferensen —- som
jag särskilt syftade på när jag framhöll

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

103

Vid remiss av statsverkspropositionen ni. m.

att man inte liade kunnat spåra något
större regeringsintresse härför, åtminstone
om jag skall döma av frånvaron
av upplysningar från regeringen eller
diskussioner med oppositionen i denna
fråga — fann jag, och kammaren kunde
också konstatera det, att vad handelsministern
hade att komina med i fråga
om upplysningar var ytterligt magert.
Vi fick inte veta något annat än att
svenska regeringen stöder realistiska
förslag om .. ., att man vidtar förberedelser
i samarbete med ..., man tycker
inte det skall vara så många nya organisationer
etc. Men konkret vad man
tänkte sig fick vi inte höra något om.

Tillåt mig göra en reflexion: Om
inte de västerländska industristater, som
är intresserade av friare handel, vid
världshandelskonferensen presenterar
konstruktiva förslag som bl. a. syftar
till att till stor del på andra vägar än
genom långtgående blockköp och liknande
avtal trygga u-ländernas exportintresse,
tror jag man får befara en
utveckling, som kan vara nog så svårförenlig
med den GATT-politik som alla
i Sverige önskar framgång. Det är frånvaron
av upplysningar på den punkten
som jag för min del fortfarande måste
beklaga.

Jag föreslår, herr talman, att regeringen
går med på att dessa mycket
viktiga handelspolitiska problem vid
en debatt i riksdagen under februari
månad tas upp till ingående dryftning
i god tid innan världshandelskonferensen
sammanträder.

Chefen för handelsdepartementet,
herr statsrådet LANGE:

Herr talman! Det är bara, herr talman,
två ting jag vill säga till herr
Ohlin.

Herr Ohlin vet att vår valutareglering
när det gäller kapitalfinansiering av
svenska företag i utlandet tillämpas ytterligt
liberalt. Därmed tror jag också
att hans tal om att vi tillhör eftersläntrarna
i Västeuropa när det gäller att

möjliggöra för svenska industrier att
i olika situationer få utländska intressenter
inte ger en riktig bild av verkligheten.
Men det är en liten bisak,
herr talman.

Vad jag inte kan låta stå helt oemotsagt
är vad herr Ohlin framhöll om
världshandelskonferensen. Herr Ohlin
måste ha lyssnat förfärligt illa på vad
jag sade i det sammanhanget, och jag
kanske inte, eftersom så många talare
finns antecknade på listan, skall förlänga
debatten i denna fråga. Jag hänvisar
i stället herr Ohlin till protokollet
och vill endast nämna att vi förutsåg
att här kunde komma fram rekommendationer
som gjorde det önskvärt
att vi tillsammans med intresserade parter
tillsätter nya särskilda kommittéer
för att förbereda nya råvaruavtal. Jag
hänvisade till att jag hoppades kunna
få fram rekommendationer som tog sikte
på tullar och andra importrestriktioner
för att underlätta u-ländernas handel,
och dessa hoppades jag skulle få sin
konkreta utformning i GATT.

Jag gick också utförligt in på institutionsfrågan
och framhöll att bättre än
nva institutioner för att lösa dessa
problem är att man så långt möjligt är
bygger på redan existerande organisationer.
Jag vet inte vad herr Ohlin
därutöver åsyftar. Att vi inte i alla detaljer,
innan ännu en dagordning för
detta sammanträde föreligger, kan ha
en bestämd mening om vilka konkreta
problem som skall diskuteras där, tror
jag kammarens ledamöter förstår. Jag
vill gärna säga att i varje fall inte jag
kommer att motsätta mig att det blir
en ny diskussion i dessa frågor, när
vi vet mera. På nuvarande stadium
tror jag att de upplysningar jag hade
att lämna kunde vara av intresse för
kammarens ledamöter, även om herr
Ohlin som alltid annars knappast kan
ta till orda utan att vara mycket kritisk
mot vad som sägs från regeringshåll
även vad beträffar spörsmål som inte
borde vara kontroversiella.

104

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Jag tror att kammarens
ledamöter har bildat sig en egen uppfattning
rörande de tämligen torftiga
upplysningar handelsministern lämnat
om världshandelskonferensen. Att
han hoppas att det skall tillsättas kommittéer
och att han inte anser att det
skall skapas någon ny stor organisation
etc. är ju tämligen formella ting.
Däremot fick vi inte höra någonting om
själva den problematik man kommer att
möta vid konferensen, vilka metoder
man kan tänkas förorda från västerländskt
håll. Ingen begär att man skall
ha en bestämd rekommendation, denna
problematik med råvarustabiliseringsfaktorer
som skulle kunna ersätta blockköp.
Men, herr talman, vi hoppas få höra
mera i februari.

Jag vill säga herr Lange att jag har
sysslat i någon mån, låt vara måhända
bara på avstånd, med handelspolitiska
problem mycket länge, och jag lyssnade
mycket intensivt men fick ändå ingen
bild av hur regeringen tänker gripa sig
an uppgiften att spela en aktiv roll vid
den konferensen.

Vad beträffar valutaregleringen vill
jag säga att Industriförbundets direktör
skriver i en artikel för några dagar sedan
att de delar av valutaregleringen
som nu avstänger svenska företag från
kapitalmarknaden måste snarast omprövas.
Detta är ett ofta upprepat önskemål
från näringslivets sida. Herr Lange får
förlåta mig om jag tror — för att använda
ett uttryck som begagnats tidigare
i dag — att den som har skon på
sig känner bäst var den klämmer. Ett
land som Sverige borde inte tillhöra de
länder som många år gjort väsentliga
undantag från de rekommendationer
som där framförts. Att det blivit bättre
under senare år är jag den förste att
medge, men skulle vi inte kunna tillhöra
de liberala nationerna både vad beträffar
kapitalrörelser och handelspolitiken
i övrigt?

Chefen för handelsdepartementet, herr
statsrådet LANGE:

Herr talman! Det kanske skulle vara
av ett visst intresse för kammarens ledamöter
liksom i varje fall för mig att
herr Ohlin också gav belägg för det
senaste påståendet, nämligen att vi i
OECD blivit betraktade såsom några
eftersläntrare och att ett uttalande
gjorts i den riktningen. När skedde det,
herr Ohlin?

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp):

Herr talman! Jag hade inte för avsikt
att i detta anförande beröra de frågor
som statsrådet Lange tagit upp.
Jag förutsatte nämligen i likhet med
herr Ohlin — och efter handelsministerns
besked betraktar jag det som givet
— att vi får tillfälle att i riksdagen debattera
de utrikes- och handelspolitiska
frågorna någon gång i februari. Jag
hoppas också att regeringen då har
ställt ett mera utförligt material till
kammarens förfogande än den hittills
har gjort. Jag skall alltså inte gå närmare
in på frågan om världshandelskonferensen
i annan man än att jag vill
understryka vikten av att någonting
görs. Ibland får vi det intrycket, när
det talas så mycket om vår hjälp till
utvecklingsländerna, att vi skulle ha
möjlighet att på ett effektivt sätt lösa
u-ländernas problem med nuvarande
metoder.

I stället upplever vi hurusom klyftan
mellan industriländerna och utvecklingsländerna
för varje år ökar. Experter
har räknat ut att skillnaden mellan
å ena sidan u-ländernas import plus
de räntor u-länderna får betala för de
lån som de tagit och å andra sidan deras
exportinkomster kommer att bli tre
eller fyra gånger större under tioårsperioden
1960—1970. Det tyder på att
vad som måste göras när det gäller den
internationella handelspolitiken inte bara
är någon liten förbättring av nuvarande
metoder utan att det också fordras
ett radikalt nytt grepp. Just av den -

Onsdagen den 22 januari 1964 era.

Nr 3

105

Vid remiss av statsverkspropositionen in. m.

na anledning liar GATT-förhandlingarna
och FN-konferensen så oerhört stor
betydelse.

Det är ytterligare eu sak som jag
vill säga med anledning av handelsministerns
anförande; det berör vad
handelsministern yttrade om förhållandet
på den europeiska marknaden. Jag
konstaterade med stor tillfredsställelse
att handelsminister Lange därvidlag
pläderade för ett aktivt, verkligt samarbete
inom EFTA. Vi vet att det i
EFTA-länderna råder olika uppfattningar
och att man på en del håll menar
att EFTA borde inskränka sig till
att vara ett frihandelsområde och huvudsakligen
arbeta för tullsänkningar.
Det är därför mycket glädjande att
handelsministern gör sig till tolk för
ett intensifierat samarbete på alla områden
där detta över huvud taget är möjligt.
Kan vi för Sveriges del sedan även
åstadkomma en mer aktiv insats i de
internationella organisationerna, t. ex.
inom OECD — det gäller särskilt ett
område beträffande vilket en motion till
riksdagen i dagarna kan förväntas —
kommer jag att vara mycket tillfredsställd.

Herr talman! Jag skall nu övergå till
den budget som är det egentliga ämnet
för dagens debatt.

På s. 9 i finansplanen gör finansminister
Sträng ett uttalande som bör vara
en lämplig utgångspunkt för en diskussion
om den budget som han framlagt:
»Det bör då emellertid observeras att
budgetsaldot särskilt i vissa lägen ger
ett ofullständigt mått på finanspolitikens
samhällsekonomiska effekt.»

Detta är ju inte någon nyhet. Finansministern
har t. o. m. själv någon gång
tidigare sagt ungefär samma sak. Men
i den allmänna ekonomiska debatten
har man ofta stirrat sig blind på finansminister
Strängs budgetsaldo. Har
det visat sig uppstå ett underskott enligt
de nya beräkningsmetoder som finansministern
introducerade år 1956,
har det i vissa kretsar ansetts som ett

självklart tecken på att det »fattas
pengar i statskassan» och att man i en
högkonjunktur måste ta in skillnaden
genom ökade statsinkomster i form av
skatter. Eljest bedriver man enligt debattörernas
uppfattning inte någon riktig
finanspolitik.

Jag vill i anledning härav fästa uppmärksamheten
på att ett sådant underskott
i den s. k. totalbudgeten, upprättad
enligt de metoder som användes här i
Sverige, uppstår även i de fall när man
med statsinkomster täcker samtliga löpande
utgifter och statliga investeringar.
På grund av den teknik som vi begagnar
då det gäller finansieringen av
bostadsbyggandet, d. v. s. långivningen
till nya bostäder, uppkommer det ändå
ett underskott på hundratals miljoner
kronor.

Finansminister Sträng är nu angelägen
om att i årets finansplan understryka
att man inte får se så schablonartat
på saken. Budgetsaldot är inte
någon entydig vägvisare för den ekonomiska
politiken. Man kan mycket väl,
menar finansministern, även i en högkonjunktur
föreslå en skattesänkning
trots att den s. k. totalbudgetens underskott
därigenom kommer att stanna på
900 miljoner kronor. Finansminister
Sträng sänker ju skatterna för näringslivet
med cirka 100 miljoner kronor
trots att den målsättning som han uppställde
år 1956 långt ifrån är förverkligad.

Jag skulle tro att finansministerns
handlingssätt innebär en försynt uppmaning
till statsminister Erlander att
sluta upp med det befängda talet om att
man lånar till skattesänkning i de fall
då budgeten enligt den nu kapsejsade
totalbalanseringsprincipen uppvisar underskott.
Inte lånar väl herr Sträng till
skattesänkning när han nu sänker skatterna
för näringslivet med 100 miljoner
kronor! Han lånar i stället till produktiva
och lönsamma ändamål, precis som
folkpartiet tidigare i en liknande situation
ville göra.

100

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Nu har kanske den här remissdebatten
i alla fall det goda med sig att vi i
fortsättningen kommer att slippa höra
sådana här klyschor, då man med utgångspunkt
från budgetsaldot anklagar
oppositionen för att vilja låna till skattesänkning.

Jag skulle också tro att statsministern
vid sitt besök i Amerika under hösten
fann att han i detta avseende kommit
i mycket dåligt sällskap. När president
Kennedy ville åstadkomma en skattesänkning
för att stimulera den ekonomiska
utvecklingen i USA mötte han
ett hårt motstånd från konservativa senatorer
som var så fångna i totalbudgetresonemanget
att de inte till något pris
ville vara med om denna skattesänkning.
Och när jag i början av november
hörde senator Byrd anklaga president
Kennedy för att vilja företa en
skattesänkning med hjälp av lånade
pengar, så tyckte jag att jag kände igen
argumenteringen från vårt eget land.
Men jag kunde inte finna att resonemanget
var riktigare för det.

Finansminister Sträng har i statsverkspropositionen
och även vid sina
offentliga framträdanden under de senaste
veckorna varit angelägen om att
understryka att man vid en bedömning
av frågan om hur statens politik påverkar
konjunkturerna måste ta hänsyn till
en rad faktorer som inte återspeglas i
budgeten. Frisläppandet av investeringsfonder
kan ha en stor konjunkturpolitisk
effekt utan att detta direkt syns
i budgeten. Fn del av den statliga upplåningen
i årets budget betingas av ökad
långivning till studerande, vilken till
väsentlig del innebär en överflyttning
av den utlåning som redan tidigare
skett genom kreditinstituten och som
därför inte medför någon ökad samhällsekonomisk
belastning. Genom de
stora skattebetalningarna till kommunerna
minskas också kommunernas lånebehov.
Finansministern sade i Nationalekonomiska
föreningen att man när
man talar om upplåningen inte bara

skall tänka på de absoluta talen. Man
måste också se dem i relation till budgetens
stora omfattning. Han har även
numera hävdat att ATP-fondernas tillväxt
minskar behovet av ett statligt
sparande. Finansministern påpekade
också vid debatten i Nationalekonomiska
föreningen att den höjning av
folkpensionerna som nu föreslås inte
alls behöver innebära en konsumtionsökning
med precis samma belopp, eftersom
det händer att även folkpensionärerna
sparar en hel del.

Det är glädjande, herr talman, för en
gammal förkämpe för stimulans av det
det frivilliga sparandet att höra sådana
tongångar. I den finanspolitiska diskussionen
har man alltför ofta betraktat
det frivilliga sparandet som en konstant
faktor. Det är en banal men tyvärr
inte sällan förbisedd sanning att
i ett samhälle med full s3''sselsättning
innebär en ökning av det frivilliga sparandet
att motivet för ett statligt sparande
över budgeten minskas, inte bara
i samma mån som det frivilliga sparandet
ökar utan i större utsträckning.

Ett ökat frivilligt sparande är alltså
inte bara till nytta för den enskilde
genom att det ökar hans trygghet och
valfrihet. Det innebär också ett mycket
effektivare vapen i kampen mot inflation
än om motsvarande belopp toges in
till staten genom en skattehöjning. Jag
talar hela tiden om de skatter som
anses nödvändiga för att bekämpa inflationen,
alltså de som läggs ovanpå
skatterna för statens löpande utgifter
och för nya reformer.

Jag tror, herr talman, att det finns
anledning att fästa större vikt än vi
hittills gjort vid sparstimulerande åtgärder.
Det fordras ett nytt grepp på
denna fråga. Det gäller att göra klart för
oss i denna kammare och för den stora
allmänheten att en ökning av det frivilliga
sparandet i ett samhälle med full
sysselsättning samtidigt minskar belTbvet
av ett statligt sparande genom en
kraftig överbalansering av budgeten.

Onsdagen den 22 januari 19(54 em.

Nr 3

107

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Jag skulle tro, herr talman, att finansminister
Strängs finansplan i år borde
kunna bli utgångspunkt för en mera
nyanserad debatt om samhällsekonomien.
Denna debatt blir väl inte lättare
än den gamla schablondebatten, som
barn hängde upp sig på budgetsiffrorna,
vare sig det var fråga om driftbudgetsaldo
eller om totalbudgetsaldo. Tvärtom
blir den svårare, men den blir sakligare.

Finansminister Sträng anser att det
egentligen är meningslöst att här föra
en debatt om budgettermer, men så förhåller
det sig inte, ty totalbudgetresonemanget
påverkar den allmänna opinionsbildningen
och vilseleder och förvirrar
ofta den offentliga diskussionen.
Därför tror jag i likhet med herrar Ohlin
och Hedlund att det ger ett riktigare intryck,
om man vid bedömningen av den
samhällsekonomiska effekten utgår från
driftbudgetens saldo. Det skapar inte
sådan förvirring som de stora underskottssiffrorna
i lägen då det verkligen
inte finns något reellt underskott. .lag
tror emellertid att debatten behöver bli
mera nyanserad. Vi måste ta större hänsyn
till hela verkan av de statliga åtgärderna
på samhällsekonomien. Vårt ansvar
för denna kan vi i denna kammare
aldrig komma ifrån.

Herr talman! Jag bär tidigare berört
finansministerns förslag till skattelättnader
för de industriföretag som i år
investerar i maskiner och inventarier.
Vi vet ännu inte vad förslaget kommer
att betyda i detalj, men så mycket kan
vara klart att det innebär ett erkännande
av att en ökad grad av självfinansiering
är nödvändig, om den svenskan
industrien skall kunna behålla och
öka sin konkurrenskraft på en hårdnande
internationell marknad. Finansministern
upprepar visserligen det gamla argumentet
att ett ökat inslag av lånefinansiering
i och för sig leder till ett
mera rationellt investeringsurval och
därmed till högre produktivitet, och det
ligger väl någon sanning i detta utta -

lande, men endast i begränsad omfattning.

De som tycks mena att näringslivet i
väsentligt större utsträckning än nu
skulle kunna finansiera investeringar
med obligationslån och lån från kreditinstitut
förbiser några elementära
fakta. För det första kan kreditinstituten
inte låna ut sina insättares pengar,
om det inte finns så mycket eget kapital
i företaget att det är kreditvärdigt.
För det andra är nyinvesteringar ofta
förbundna med risker. Det har inte alltid
varit så. I tider med stor varubrist
kan man sälja nästan allting till priser
som ger lönsamhet, men i en hårdnande
konkurrens innebär nyinvesteringar
ofta risker, och dessa måste täckas med
riskvilligt kapital — antingen kapital
som satsas utifrån av personer som är
villiga att stå i risker eller kapital som
kan plöjas ned i företagen genom konsolidering.

Personligen tror jag inte att vi kan
komma tillbaka till den mycket höga
grad av självfinansiering som rådde under
1950-talets häftiga inflation. Det är
nog egentligen ingen som önskar det,
ty den var baksidan av en inflation som
medförde stora nackdelar på andra områden.
Jag är dock övertygad om att
det är nödvändigt för ett fortsatt framåtskridande
att vi vidtar ytterligare åtgärder
som underlättar näringslivets
kapitalförsörjning och därmed dess
möjligheter till dynamisk utveckling.

Herr talman! Jag skall nu gå över
till en fråga som kanske har väckt
den största uppmärksamheten i den nya
budgeten, nämligen finansministerns
förslag beträffande avgifterna till folkpensioneringen.
Finansministern behöver
en inkomstförstärkning, och vi håller
med honom om att en sådan är
nödvändig. Han nämner olika alternativ.
En höjning av omsättningsskatten
vill han inte föreslå, eftersom han därigenom
skulle föregripa skatteberedningens
arbete. Folkpensionsavgiften
vill han inte höja, trots att alla partier

108

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1961 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

här i riksdagen tidigare anvisat denna
väg.

Finansministern har nämligen upptäckt
en sak, som han vetat hela tiden, nämligen
att på grund av avgiftens konstruktion
och den progressiva beskattning vi
har här i landet ger en höjning av ett
avdrag olika utslag i kronor för olika
inkomstlägen. Samtidigt underlåter han
emellertid att påminna om att folkpensionerna
är beskattningsbara och
att vårt skattesystem verkar så att den
som bara har sin folkpension inte behöver
betala någon skatt alls under
det att den som dessutom har annan
inkomst, t. ex. tjänstepension, också får
betala skatt för folkpensionen enligt den
progressiva skalan. Det borde vara en
självklar sak att de avdrag vi har i ett
skattesystem är till därför att man menar
att den delen av inkomsten inte bör
beskattas — i detta fall därför att den
utgående folkpensionen senare kommer
att beskattas. Man kan inte driva denna
kritik mot avdragen utan att samtidigt
fråga sig hur det då går med den
höjning av ortsavdragen, som vi alla
är överens om måste göras.

Vi har ju ännu inte tagit ställning
till de metoder man skall använda för
inkomstförstärkning. Men om man skall
göra en jämförelse mellan den höjning
av folkpensionsavgiften som tidigare
ansetts vara naturlig för att finansiera
folkpensionshöjningar och herr Strängs
förslag, för man mycket intressanta resultat.
I håda fallen gäller att folkpensionärer
inte betalar någonting alls i
detta sammanhang. Men i alla vanliga
inkomstlägen kostar finansministerns
förslag mer än vad en höjning av folkpensionsavgiften
med en procent skulle
göra. Finansministern har visat vissa tabeller
som tyder på att så inte skulle
vara fallet. Men det beror helt på att
han inte tar hänsyn till den belastning
skattebetalarna får via sin kommunalskatt.
Han har sagt att det kan hända
att kommunerna antingen sänker sin
utdebitering eller också minskar eu

höjning av utdebiteringen som de eljest
planerat. Men för 1964 års inkomster
är ju den kommunala utdebiteringen
redan fastställd, och för det sista halvåret
1964, som det nu är fråga om, kommer
de enskilda människorna att drabbas
av såväl en skärpning av statsskatten
som en ökning av den kommunala
beskattningen. Herr Strängs förslag blir
därför dyrare i alla vanliga inkomstlägen
än vad en höjning av folkpensionsavgiften
skulle bli.

Vi kan t. ex. ta 20 000 kronor — det
är inte någon ovanlig inkomst nu för
tiden. Den genomsnittliga familjeinkomsten
ligger faktiskt över 20 000, därför
att båda makarna ofta förvärvsarbetar
utanför hemmet. Enligt herr
Strängs förslag får en sådan inkomsttagare
en skattehöjning med nära 200
kronor — närmare bestämt 199 kronor
— under det att en avgiftshöjning kostar
100 kronor. Även om man bara tar
hänsyn till statsskatten, blir herr Strängs
förslag något dyrare. Vid 25 000 kronor
blir belastningen enligt hem Strängs
förslag ännu större. Dessa mellangrupper
har inte några onormalt höga inkomster,
om man räknar med att det
är familjeinkomster som ofta består av
två personers inkomster. De har förut
ofta kommit i kläm, och det finns ingen
anledning att nu belasta dem speciellt.

Finansministern sade att han hade
läst i tidningarna en hel del om skatteberedningen.
Jag har också läst i tidningarna
och kan tala om att även
eu medlem av skatteberedningen kan
få en hel del nyheter på det sättet. Tidningarna
berättar ofta om beslut som
fattas i skatteberedningen innan skatteberedningen
ens börjat diskutera dem
eller i varje fall tagit slutlig ställning.

Men jag skulle vilja fråga finansministern
en sak just från den utgångspunkten.
När finansministern på sidan
10 i propositionen om folkpensionsavgiften
gör ett uttalande, måste det väl
tolkas så att skatteberedningen har full
rätt att komma med ett förslag till nytt

Onsdagen den 22 januari 1904 em.

Nr 3

109

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

skattesystem, som innebär avdragsrätt
för avgifter till folkpensioneringen. Om
vi skulle komma därhän — som ju föreslagits
bland annat från folkpartihåll

att vi får höjning av ortsavdragen,
höjning av det proportionella skiktet,
så att folk i vanliga inkomstlägen slipper
höjning av marginalskatteprocenten,
om vi därutöver mildrar progressionen,
kommer vi ändå att ha kvar ett progressivt
skattesystem. Skulle det då inte
te sig egendomligt om riksdagen ena
året avskaffade en avdragsrätt för att
kanske nästa år besluta om ett system
där avdragsrätt ingår?

Nu är herr Strängs förslag inte någon
nyhet. I propositionen erinrar herr
Sträng själv om att förslaget fanns i en
promemoria, som avlämnades till honom
1960, och finansministern omnämnde
att promemorian var föremål
för remissbehandling. Och så heter det
i propositionen: »I de remissyttranden
som särskilt berörde delfrågan om avdragsrätten
förekom uttalanden såväl
för som emot promemorieförslaget.»
Vad finansministern underlät att nämna
var, att det bland remissinstanserna
fanns en förkrossande majoritet mot det
förslag herr Sträng nu framlagt.

Jag tänker här inte ingå på remissyttrandena
i detalj. Tyvärr finns de
inte medtagna i propositionen. Om man
vill studera dem, måste man gå upp till
departementet och gräva fram dem där.
Det hade varit tacknämligt, om de hade
varit medtagna från början.

Statskontoret skriver att avdragsrätten
bör bibehållas. Kammarrätten säger
samma sak och fortsätter: »Ej heller
torde folkpensionsavgiftens regressiva
karaktär varit okänd vid tidigare bedömanden
av avgiftens skatterättsliga
ställning.»

Kammarrätten framhåller också att
det mellan de båda pensionsförmånerna,
folkpensionen och tilläggspensionen,
finns ett intimt samband samt att hänsyn
även bör tagas till verkningarna
när det gäller sjukförsäkringsavgiften.

Socialstyrelsen skriver: »Borttagandet
av avdragsrätten innebär i realiteten
eu höjning av den direkta skatten,
och införande av ett sådant rent skattetekniskt
moment i det gällande avgiftssystemet
kan enligt styrelsens mening
inte accepteras. Avdragsrättens verkningar
måste bedömas under beaktande
av den progressiva beskattningens verkningar
i dess helhet. Man torde härvid
knappast heller kunna undgå att även
upptaga frågan om beskattning av de
utgående pensionerna till övervägande.»

Slutligen påpekar socialstyrelsen också
de svårigheter som uppstår vid löneförhandlingarna
med statstjänstemännen,
som är utlovade kompensation för
den händelse avgiften höjes.

Herr talman! Finansministerns förslag
framstår för mig som en nödlösning,
som sannerligen inte underlättar
arbetet på ett nytt skattesystem.

Herr talmannen övertog ledningen av
förhandlingarna.

Herr STAXÄNG (h):

Herr talman! I likhet med herr Bengtsson
i Varberg skall jag bara ta upp en
enda fråga, och därför tror jag att jag
kan begränsa mitt anförande till omkring
tio minuter.

Det som manat mig att ta till orda
i denna remissdebatt är ett mycket viktigt
förslag i våra undervisningsfrågor,
som nu är ute på remiss, ett förslag som
har förorsakat mycken oro hos vårt
folk. Jag syftar här på 1960 års gymnasieutredning
och på den till utredningens
förslag fogade läroplanen. Förslaget
går ut på »att det i nuvarande
gymnasieorganisation ingående ämnet
kristendomskunskap skall, under namn
av religionskunskap, erhålla 2,5 veckotimmar
inom den humanistiska och
den samhällsvetenskapliga studiekursen
samt 1,5 veckotimme inom den naturvetenskapliga
studiekursen, samtliga
veckotimmar förlagda till tredje årskursen.
För de ekonomiska och tekniska

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

studiekurserna föreslås ingen motsvarande
obligatorisk undervisning, varvid
dock för studerande inom dessa
studiekurser förutsattes möjlighet att
tillvälja ämnet religionskunskap.

Mot gymnasieutredningens förslag i
fråga om religionskunskapen har tre av
utredningens ledamöter reserverat sig
på så sätt, att de velat föreslå 3 veckotimmar
inom de humanistiska och samhällsvetenskapliga
studiekurserna samt
2 veckotimmar inom den naturvetenskapliga
studiekursen.

Vidare har två av dessa ledamöter
påyrkat 2 veckotimmars obligatorisk
undervisning i religionskunskap inom
de ekonomiska och tekniska studiekurserna,
medan den tredje av ifrågavarande
ledamöter för sistnämnda studiekursen
påyrkat 1,5 veckotimme för filosofi
och religionskunskap tillsammans.
»

Som jag nyss sade har denna fråga
utlöst en allmän oro, som på bred front
gör sig gällande ute i landet och som
bl. a. har tagit sig uttryck i en mycket
stark opinionsyttring med över
2 200 000 namnunderskrifter.

Jag skall inte ingå närmare på den
saken utan vill bara nämna att vid
1963 års allmänna kyrkomöte avlämnades
en motion i detta ärende, undertecknad
av representanter för alla de
politiska demokratiska partierna — om
man över huvud taget kan tala om
politiska partier i kyrkomötet. Den
motionen föranledde ett enhälligt utlåtande,
i vilket man hemställde »att
kyrkomötet i anledning av förevarande
motion — — — måtte i skrivelse till
Kungl. Maj :t hemställa, att Kungl. Maj:t
vid avgivande av proposition rörande
nyorganisation av gymnasiet ville beakta
den synnerliga vikten av att dels
inom gymnasiets allmänna sektor kristendomsämnets
ställning icke måtte försvagas
utan ämnet beredas sådan plats
på timplanen, att förutsättningar skapas
för att det skall kunna fylla sina
angelägna uppgifter, dels ock att äm -

net måtte beredas fast plats inom gymnasiets
ekonomiska och tekniska sektorer».

I sin utförliga motivering anförde utskottet
följande beaktansvärda synpunkter
:

»Enligt utskottets mening måste frågan
om orienteringen i religionens värld
inom det nya gymnasiets ram ses på
följande sätt. Den nya situationen med
dess krav på vidgad samhällsorientering
och vidgad internationell orientering
jämte bevarad kontakt med Västerlandets
bärande och alltjämt levande kulturtradition
innebär för kristendomsämnets
del dessa krav: 1. väsentligt förbättrad
bibelkännedom; 2. väsentligt
ökad orientering om främmande världsreligioner;
3. väsentligt ökad orientering
om samfund och rörelser inom den
nutida kristna världen; 4. ett till egen
eftertanke och självständig prövning
stimulerande studium av kristen tro och
etik i relation till nutida problemställningar
och till sådana strömningar, som
framstår som alternativ till kristendomen
eller till religionen över huvud.»

Beträffande den första punkten anförde
utskottet:

»Utskottet vill i detta sammanhang
särskilt peka på betydelsen av en tillfredsställande
bibelkännedom. Från
många håll — bl. a. från några av den
litteraturhistoriska forskningens främsta
företrädare i vårt land —- har på
senare tid starkt framhållits den brist,
som bibelkunskapens svaga ställning
inom det nuvarande gymnasiet utgör.
Därigenom försvåras i hög grad kontakten
med betydande delar av den västerländska
kulturens klassiska yttringar
och värden. Vad som kunde och borde
vara levande förflutet blir dött gods och
värdelös belastning. En angelägen uppgift
för det nya gymnasiet bör vara att
härutinnan åstadkomma en verksam förbättring.
»

Beträffande kristendomsämnets nödvändighet
inom gymnasiets ekonomiska
och tekniska sektorer framhölls att det

Onsdagen den 22 januari 19<i4 em.

Nr 3

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

torde vara »en mycket allmänt omfattad
mening, att tekniken i våra dagar i allt
liögre grad blivit ett allmänt kulturproblem,
och teknikens män har själva alltmer
uppmärksammat de etiska och personliga
faktorernas betydelse, niir det
gäller att behärska och utnyttja teknikens
krafter. Orienteringen i religionens
värld är därför inte ett humanistiskt
och samhällsvetenskapligt specialintresse
utan har bidrag av allmänmänsklig
betydelse att ge, när det gäller att bygga
upp den gemensamma referensram, den
kulturgrundval, som måste vara förutsättningen
för nutidens och framtidens
samhälls- och kulturarbete.»

Delta ledde också till att utskottet
»kommit till den uppfattningen, att icke
ens det — enligt utskottets mening på
viktiga punkter alltför begränsade —
lärostoff, som upptagits i utredningens
förslag till kursplan, kan på ett tillfredsställande
sätt behandlas inom den
timtalsram, som föreslagits för de humanistiska
och samhällsvetenskapliga
lärokurserna, än mindre inom den ram,
som föreslagits för den naturvetenskapliga
lärokursen. För att nå det mål, som
utredningen själv uppställt för ämnet
religionskunskap, krävs ett större timtal
än utredningen föreslagit.»

Snart måste givetvis regeringen ta
ställning. Skall man negligera den mycket
starka opinionsyttring som har
framkommit till förmån för ett tillgodoseende
av kristendomsundervisningen?
Skall man förbigå kyrkomötets enhälliga
hemställan, som jag nu har redogjort
för och som jag vågar påstå även
stöds av övriga kristna samfund?

Skall man bortse från att ecklesiastikminister
Persson i Skabersjö, när han
var föredragande statsråd år 1952 och
vägrade att följa skolöverstyrelsens förslag
att reducera det sammanlagda veckotimtalet
i kristendomskunskap på det
Ireåriga gymnasiets reallinje till fyra
timmar, fick stöd av Kungl. Maj:t med
nuvarande regeringschefen i spetsen?

Det gäller alltså nu att inte göra ett

ödesdigert misstag. Ett missgrepp när
det gäller samhällsmedborgarnas karaktärsfostran
på kristen grund kan stå
samhället dyrt. Vågar vi med de oroande
siffrorna för ungdomsbrottsligheten
för ögonen och med tanke på de många
nedbrytande krafterna i tiden ge vår
skolungdom en förminskad eller försämrad
kristendomsundervisning? Både
den samhällsbevarande faktor och det
stora bildningsvärde som finnes i kristendomsundervisningen
bör mana oss
att icke försämra eller förminska denna
undervisning.

Jag vädjar nu allvarligt till regeringen
att gå varsamt fram i denna fråga, så
att den i sina förslag till riksdagen tar
hänsyn till den starka opinion som faktiskt
finns bland vårt folk för att kris
tendomsämnet inom gymnasiets allmänna,
ekonomiska och tekniska sektorer
beredes en sådan plats på timplanen,
att förutsättningar skapas för att det
skall kunna fylla sin angelägna uppgift.
Gymnasieutredningens majoritetsförslag
tar icke hänsyn till detta.

Denna fråga är så viktig för vårt lands
framtid, att jag utsträcker denna min
vädjan till regeringens chef, hans excellens
statsministern. Endast en riktig
fostran av samhällets individer kan ge
en hållbar grund för dessas ansvarskänsla
i allas vår strävan att ge vårt
land en lyckosam framtid.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Det viktiga ämne som
herr Staxäng nyss tog upp får vi tillfälle
att senare överlägga om. Jag skal!
därför inte lockas ut i en diskussion
med honom på denna punkt. Jag skall
heller inte ge mig in på ett resonemang
med herr Gustafson i Göteborg. Jag vill
emellertid säga ifrån att jag även i fortsättningen,
om folkpartiet lägger fram
förslag som innebär att man vill låna
till en skattesänkning, kommer att begagna
denna terminologi. Jag kommer

112

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

att försöka tala om för svenska folket
hur det faktiskt förhåller sig. Ingenting
har framkommit under denna debatt
som föranleder mig att rubba på vad
jag sade i 1962 års valrörelse.

Det var emellertid, herr talman, inte
dessa frågor jag tänkte ta upp i detta
inlägg, utan det var några ting som balett
nära samband med demokratiens
grundproblem. Kommunistiska partiet
har fått en ny ledare, och det är uppenbart
att denne har fått en utomordentlig
publicitet, vilket vi får lyckönska
honom till. Han har emellertid gjort en
del uttalanden, som i och för sig otvivelaktigt
är så pass uppseendeväckande,
att de mer än väl motiverade denna
publicitet — om de helt täckte verkligheten.

Herr Hermansson har uttalat att det
kommunistiska partiet nu är demokratiskt
till sinnelaget. Det kommunistiska
partiet är ett svenskt parti, ett parti som
vill ha ett nära samarbete med den
svenska socialdemokratien. Ja, herr
Hermansson, det är alltid glädjande när
en syndare omvänder och bättrar sig.
Vi har tidigare haft splittringstendenser
av ganska allvarlig beskaffenhet inom
arbetarrörelsen. Det var en betydande
framgång för arbetarrörelsen när Karl
Kilbom på sin tid upplöste sitt parti
och övergick till socialdemokratien. Det
var otvivelaktigt en framgång för den
demokratiska arbetarrörelsen att den
kraftförödande splittringen upphävdes.
Enighet ger styrka, och det är ingen tillfällighet
att socialdemokratiens möjligheter
att utföra en gagnande gärning
blev mycket större, sedan dessa vänstersocialistiska
element funnit att deras
verksamhet inte stärkte arbetarrörelsen
utan tvärtom försvagade den.

Men, herr Hermansson, det vore kanske
inte lika enkelt att klara upp detta
nu som när Karl Kilbom övergick till
socialdemokratien. Vad vi vill ha är
klara och avgörande svar på två bestämda
frågor. Den första är: Var står
det kommunistiska partiet i förhållande

till andra kommunistiska partier ute i
världen, eller för att tala i klartext: Var
står det kommunistiska partiet i sitt förhållande
till Moskva?

Herr Hermansson har ända sedan han
anslöt sig till det kommunistiska partiet
år 1940 följt direktiven från Moskva
i alla lägen. Katalogen är mycket lång:
finlandskriget, maktövertagandet i de
baltiska länderna, den pansrade insatsen
mot det ungerska folkets frihetskamp
år 1956 och berlinmuren.

De svenska kommunisterna hyllade
Stalin så länge som denne levde och
intill den dag då det kom nya signaler
från Moskva. Avrättningarna av kommunistiska
ledare föranledde heller
inga protester. Men lika energiskt som
man förut har försökt att försvara dessa
avrättningar har man sedan rehabiliterat
de avrättade, när det kommit nya
signaler från Moskva.

Jag kan inte erinra mig att man en
enda gång tog avstånd från dessa förföljelser,
från våldsdåden, eller att herr
Hermansson gjort någon som helst avvikelse
från partilinjen.

Nu kommer jag till något som enligt
min mening är ganska intressant. Denna
följsamhet inför direktiven från andra
kommunistiska partier har ju också
präglat de svenska kommunisternas förhållande
till socialdemokratien. Det är
väl inte någon av oss som var med 1946
och 1947 som inte erinrar sig hur den
dåvarande partiledaren Sven Linderot
höll nästan på pricken samma tal som
herr Hermansson nu, men framförda
med den folkliga mustighet som präglade
Linderot: Socialdemokraterna är
väldigt bra människor — de behöver
bara litet pådrivare. Jag kommer ihåg
ett tal jag som nyvald partiordförande
lyssnade till i första kammaren,
där man — lättrörd som man är — nästan
fick tårar i ögonen när man hörde
vilken framstående person man hade
förutsättningar att bli. Jag var det ju
inte, men genom samarbete med kommunisterna
skulle nog samhället bli

Onsdagen den 22 januari 1904 cm.

Nr 3

113

Vid remiss av statsverkspropositionen m. ni.

ett annat under min och Linderots ledning.

Ja, herr Hermansson, det dröjde inte
längre än till 1947 förrän det blev helt
andra tongångar, och framför allt blev
det andra tongångar 1948. Då var jag
inte alls någon sådan där framstående
man och hade inte heller utsikter att
bli det. Jag var egentligen en dollarlakej
— jag vet inte riktigt vilka uttryck
som användes, ty jag har inte citatet
här, men herr Hermansson kan sina
skrifter och kan säkerligen tala om det.

Detta hände på ett enda år. Var det
jag som ändrades? Jag tror inte det.
Det var ingenting i den svenska politiska
utvecklingen som ändrades. Men
det blev 1946 modernt inom alla de
kommunistiska partierna i Europa att
försöka famna socialdemokratien, att
försöka skapa en enhetsfront, att säga
sig vara inte kommunister utan en finare
sorts socialdemokrater, att när det
gällde frågor som förstatligandet och
socialpolitiken vara litet ivrigare och
gå fortare fram. Men mot slutet av 1947
och under 1948 blev det så att det fanns
en djupgående skillnad mellan oss.

Herr Hermansson säger: Låt oss inte
gräva i det förflutna! Då vill jag bara
fråga: Har vi några som helst garantier
för att det inte kan inträffa en skärpning
utifrån igen, att klimatet kan bli
hårdare, så att herr Hermansson inte
alls blir angelägen om vänskap med den
svenska socialdemokratien? Kommer vi
att på nytt få uppleva en kampställning
av samma typ som den kampställning
vi upplevde under 1948?

Det är min första fråga. Den andra
frågan är allvarligare, mera principiell.
Den gäller inställningen till demokratien
och inställningen till diktaturen.

Den demokratiska arbetarrörelsen
har i årtionden fått föra en mycket seg
kamp mot diktatur. Vi fick föra en
hård kamp mot högern — och därför
låter det så ovant när herr Heckscher
tar i sin mun de ord han nu använder,
han skall »trygga folkstyret» o. s. v.

8 — Andra kammarens protokoll 196b. N

Men det är ju även i detta fall roligt
när ett parti förändras. Alltnog: Vi fick
föra en hård kamp mot högern för den
politiska rösträtten. Vi fick föra eu
hård kamp mot nazismen. Vi fick föra
eu hård kamp mot kommunismen.

Nu säger herr Hermansson: Det där
liar ingen betydelse — det är inte frågan
om diktaturen, inte frågan om demokratien
som skiljer socialdemokratien
från kommunismen. Ja, minnet är
dåligt. Bara under 1948 fick vi hålla
omkring 300 diskussionsmöten för att
klargöra vad det var som skilde demokratiens
och diktaturens principer från
varandra. Vi fick skapa respekt för
människans personliga integritet, vi
fick skapa respekt och tolerans för
oliktänkande, vi fick värna en fri opinionsbildning.
Rubrikerna för diskussionsmötena
var »Demokrati eller folkdemokrati»?
Vi erinrar oss hur det från
arbetsplats till arbetsplats, från fackförening
till fackförening, från kommun
till kommun fördes en kamp för att befästa
de demokratiska idéerna. Vi sade
att det finns ingen annan grund än demokratien
på vilken ett människovärdigt
samhälle kan byggas.

Den fråga vi ställer är denna: Är det
nu absolut klart att ni tar bestämt avstånd
från det som har varit en grundläggande
princip för kommunismen i
vårt land och i alla länder? Är det absolut
klart att ni på denna punkt har avsvurit
er hela ert förflutna? I så fall
står ju vägen öppen att på vanligt sätt
göra ungefär vad Kilbom gjorde, gå
in i det socialdemokratiska partiet. Del
är inställningen till demokratien som
skiljer, icke inställningen till förstatligande
av det ena eller andra företagei
eller till långsammare eller snabbare
takt i det socialpolitiska framåtskridandet.

Det är mot bakgrunden av den kamp
som den socialdemokratiska arbetarrörelsen
bär fått föra mot diktaturanhängare
som man skall se också det anförande
herr Heckscher höll här i morse,
r 3

114

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Herr Heckscher tillät sig beskylla den
arbetarrörelse, den socialdemokrati,
som har fört denna kamp och som har
befäst demokratien i vårt land, för atl
egentligen vara på väg att förvandla
vårt samhälle till ett diktatursamhälle,
där vi visserligen skulle tillåta en opposition
men bara om den inte gjorde alltför
mycket väsen av sig och rubbade
våra cirklar.

Jag har lyssnat på hans anförande och
det var ur många synpunkter beklämmande.
Han talade bl. a. om det maktmissbruk
vi gör oss skyldiga till. Vad
han tillät sig mot arbetsmarknadsstyrelsens
chef har herr Sträng redan tagit
upp. Det måste ju verka fullständigt
groteskt för de tusentals människor som
har fått sysselsättning vid de företag
som herr Olssons arbetsmarknadskommission
har lämnat stöd till, att höra att
herr Olsson i sitt handlande inte alls varit
intresserad av att bekämpa arbetslösheten,
inte varit intresserad av att främja
lokaliseringen i Norrland utan att
hans intresse varit — att bli socialdemokratiskt
statsråd! Detta är — inte på
gränsen utan över gränsen. Det är väl
sådana yttranden som är farliga för demokratien,
när de slungas ut på detta
sätt. Sådant måste man reagera mot.

Herr Heckscher påstod vidare att när
jag inbjöd till förhandlingar om en obetydlig
reform i författningsfrågan så
skedde det så, att det i själva verket var
ett diktat. Jag kan inte förstå hur det
skulle kunna uppfattas så. Jag förde
fram förslaget vid en partiledaröverläggning.
Jag berättade att vi skulle
komma med en del partiella reformer.
Dessa förslag hade tidigare varit publicerade,
i alla tidningar antar jag. Justitieministern
hade redogjort för dem
vid en offentlig presskonferens, o. s. v.
Det var alltså regeringens avsikt att
framlägga dessa förslag, och vi frågade
då om det fanns ett intresse hos de
borgerliga partierna att till de reformer,
vilka 1964 års riksdag skall ta
ställning till, också foga ett borttagan -

de av eftersläpningen i första kammaren.
Det var inget diktat. Hade någon
vid bordet, någon partiledare, då sagt
att det fanns andra ting han hellre ville
resonera om hade det inte funnits något
hinder därför. Då hade vi satt oss
ned och funderat på vilka punkter man
skulle kunna tänka sig ett gemensamt
resonemang om. Blygare behöver man
väl inte vara än att om man vill förhandla
om någonting så kan man fråga
om det finns intresse för det. Det kom
inga sådana frågor från oppositionen.

Förberedelsearbetet tar ju alltid tid.
Därför ville jag ha ett besked relativt
snabbt, och jag tillät mig att skriva ett
brev där det stod precis vad jag nu har
sagt att vi kommer att framlägga förslag
till grundlagsändringar och att
man möjligen kunde tänka sig att oppositionen
var intresserad av att i det
sammanhanget avlägsna eftersläpningen.
Vi fick nej och vi fann oss i det. Vi
gjorde inga som helst försök att diktera.
Vi bara konstaterade att det hos de bor
gerliga inte fanns något intresse föl
tanken.

Det är ingen stor fråga. Men det kan
bli en stor fråga om man får ta oppositionens
hållning som uttryck för det
behov att skapa spänningar i författningsfrågan
som tycks prägla de borgerliga
partierna för närvarande. Då
blir denna inställning naturligtvis farlig.
Då är den ett uttryck för en ovilja
att resonera och då blir en obetydlig
fråga stor och betydelsefull. Vi ville avlägsna
ett irritationsmoment som vi
trodde existerade. Vi frågade de borgerliga
parterna om de ville vara med
om detta och de svarade nej, och då läde
vi ned affären. Det blir inget förslag
i det ärendet. Hur i all sin dar detta
kan uppfattas som någon vilja att
uppträda som något slags Frankensteinsmonster
begriper inte jag.

Jag skulle kunna fortsätta denna
exemplifiering av vad för reellt innehåll
som fanns i herr Heckschers angrepp
i morse. Jag nöjer mig med dessa

Onsdagen den 22 januari 1964 om.

Nr 3

115

Vid remiss av statsverkspropositionen m. in.

två exempel. Detta herr Heckschers anförande
kan tas som en tillfällig överilning
som man inte skall bry sig så
mycket om. Jag år närmast böjd för att
betrakta hans anförande i morse som
uttryck för att han bar liaft andra saker
att tänka på och därför inte iignat
detta anförande så mycket uppmärksamhet
som lian borde ha gjort. Men
det som gör mig bekymrad är att den
skrift, »Trygga folkstyret», som han har
gett ut, är präglad av samma mentalitet.
Det vore mycket klokt av kammarens
ledamöter att läsa den skriften
uppmärksamt. I den riktas det ett angrepp
mot socialdemokratiens demokratiska
sinnelag. Herr Heckscher drar
ett streck över socialdemokratiens förflutna
— allright, det må vara hänt.
Men när herr Heckscher skildrar hur
socialdemokratien för närvarande ter
sig blir man verkligen bekymrad.

Sidan 11 i den boken borde läsas in
i dess helhet i kammarens protokoll.
Där står det bl. a.:

»Tiden mellan världskrigen vrr i
Europa diktaturernas, inte demokratiens
tid. Men vi får aldrig glömma bort
en besvärande sak: att den tidens diktatorer
troligen hade stöd av folkflertalet
i sina respektive länder — så länge
allting gick bra för dem.»---

»Att det nu är litet bättre än det var
för trettio år sedan betyder inte att
folkstyrelsen är säkert rotad ens i västerlandet.
Det ligger i själva demokratiens
natur att den aldrig är säkrad.
Kampen för folkstyrelsen måste i varje
generation föras och vinnas på nytt.
Samma inställning som gjorde det möjligt
för Mussolini och Hitler att så länge
stanna vid makten lever i stor utsträckning
fortfarande kvar. Det finns många
människor som tycker illa om grymheter
men som å andra sida ändå tycker
att demokrati — ''styrelse genom
diskussion’ -— är en opraktisk och tidsödande
styrelseform. De föredrar maktkoncentration
hos regeringen, mer eller
mindre oberoende av vilken regering

det är fråga om. En sådan inställning
är det som har fört de Gaulle till makten
i Frankrike och som bibehållit
Adenaucr, Kekkonen och Erlander i regeringsleden
under så lång tid. Dessa
statschefer och regeringschefer är hyggligt
folk,» — jag är så glad att höra det
— »och de har inga tankar på att regera
med Hitlers eller Mussolinis metoder.
Charles de Gaulle, Tage Erlander eller
deras kolleger har inte den ringaste
likhet med Hitler.» — Däremot tycker
tydligen herr Heckscher att de Gaulle
och jag praktiskt taget är tvillingbröder;
det står nu inte i boken.

»Parallellen ligger inte i personerna,
utan i situationen. Liksom de forna
diktatorerna, som de säkert avskyr lika
mycket som vi gör, får de stöd av folkmajoriteter,
som tycker att utrymmet
för diskussion och opposition gott kan
hållas inom en snäv ram.»

Jag skall inte citera vad han säger om
Frankensteins monster. Det är inte jag
som åsyftas därmed utan min efterträdare
som partiledare i det socialdemokratiska
partiet — jag vet inte vem av
herrarna det är som där avporträtteras.
Här kommer jag alltså inte med i leken,
den yngre generationen får väl ta upp
den saken.

Men, allvarligt talat, är det inte någonting
förskräckligt som sägs här?

Majoriteten av svenska folket röstar
på socialdemokratien, och vi stöder oss
på den. Dessa människor skulle alltså
ha röstat på oss inte därför att de gillar
vår politik utan därför att de var så
slappa, slöa och likgiltiga att de ville
slippa att diskutera; de ville hellre ha
en regering som styr dem ■—- och det
fick de alltså!

Förstår inte herr Heckscher vad detta
betyder, vilken förolämpning mot
svenska folkets majoritet han presterar
i dessa, av mig till kammarens protokoll
inlästa rader?

Det är detta vi reagerar mot. Det parti
som beskylls på detta sätt är det parti
som fört den kamp mot nazismen,

116

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

kommunismen och den gamla högern
som jag nyss talade om, det parti dessutom
som lagt ner så oftantligt mycket
av sina tillgångar på fostringsarbete i
demokratisk anda och som anordnar
studiekurser och diskussioner kring
dessa problem. Jag vågar påstå att inget
av de andra politiska partierna kan
uppvisa någonting tillnärmelsevis liknande,
låt vara att vi är det största partiet
och når de flesta människorna. Man
kan inte ta miste på viljan och intensiteten
i arbetet hos dessa tiotusentals
medlemmar i studiecirklar, hos kommunalmän
och hos pedagoger ute i bygderna.
Det är dessa människor som bär
upp vår rörelse. Det är de som skapar
möjligheterna för oss att uppträda på
det sätt vi gör, att forma vår politik
efter medborgarnas önskningar på det
sätt som skett. Det är dessa medborgare
som förolämpas. Det är folkmajoriteten
som beskylls för att slappt och likgiltigt
rösta fram arbetarrörelsen till ledning
av landet.

Jag skall slutligen taga upp en annan
sak som också är rätt allvarlig.

För herr Heckscher är tydligen politiken
en fråga om makt. Det är möjligheten
att erövra makten som fascinerar.
Det kommer naturligtvis aldrig att lyckas
för ett parti att erövra makten på
demokratisk väg, om man har den inställningen
och inte förstår att politikens
innehåll är det väsentliga.

Folk stöder socialdemokratien därför
att de gillar den socialdemokratiska
politiken; de gillar ATP, de stöder den
kulturella upprustningen och de tror att
sunda statsfinanser är till gagn även
för näringslivet. De röstar icke på socialdemokratien
för att skänka oss en
regim som maktfullkomligt nonchalerar
kritiken, utan därför att politikens innehåll
tilltalar dem. Därför tror jag att
när herr Heckscher nedvärderar de politiska
partierna på det sätt han gör när
han talar om de socialdemokratiska partikongresserna
som de organ som bestämmer
i stället för riksdagen, så missuppfattar
han igen.

Det är riktigt att partiets politik formas
vid partikongresserna, distriktskongresserna
och i arbetarkommunerna.
Det sker i nära samverkan med
hundratusentals medborgare. På det sättet
är det korrekt att säga att mycket
av det nuvarande samhällslivets innehåll
bestämmes där. Men det är just
innehållet i politiken som utformas under
dessa resonemang, som inte har
något med den formella makten att göra.

Jag skall inte nu säga mera, herr
Heckscher, men jag gör det gärna vid
ett senare tillfälle, om herr Heckscher
kommer upp i en replik. Herr Heckscher
nedvärderade inte bara de politiska
partiernas utan också arbetarkommunernas
och organisationernas verksamhet.
överallt gör han samma förväxling.
Han observerar inte vad som
är sak och vad som är form. Politiken
är inte en strid om makten, politiken är
en strid om idéer och om det sätt på
vilket vi vill forma vårt samhälle. Makten
erövrar man för att få möjlighet att
realisera sina idéer, men om man tror
att makten är det väsentliga, kommer
man aldrig att få möjlighet att realisera
någonting.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag försökte i ett tidigare
anförande här i dag att plädera för
en mera nyanserad debatt om budgetbalansprinciperna.
Herr statsministern
var inte inne i kammaren då jag höll
mitt anförande utan måste ha hört det
på ganska långt håll. Jag kanske får
vädja till honom att senare läsa mitt
anförande.

Jag tror i alla fall att vi kan vara
överens om en sak. Om vi har ett läge
där den s. k. totalbalansen visar ett underskott
och ett parti då begär en skattesänkning,
kan man inte därför kritisera
partiet för att det lånar till skattesänkningen.
Det är nämligen det som det
socialdemokratiska partiet gör i år.

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

117

Vid

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Uppriktigt sagt tycker
jag alt varken herr Gustafsons i Göteborg
eller mina argument just nu är sä
viktiga, att de behöver framföras från
denna talarstol. Ty vad herr Gustafson
sagt och vad jag sagt har framförts
otaliga gånger i denna kammare, under
valrörelsen 1962 o. s. v. Det finns ingenting
att tillägga, och diskussionen kan
inte tillföras en enda ny synpunkt. Jag
vidhåller min uppfattning att man vållar
skada på det ekonomiska livet om
man i ett läge, då det är trångt på kreditmarknaden,
går ut och lånar pengar
för att möjliggöra en skattesänkning.

Det har jag sagt och det vidhåller jag
alltjämt. Men jag skall gärna läsa herr
Gustafsons anförande för att se om det
mot förmodan innehåller någon ny synpunkt.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Jag kanske först skall
tacka hans excellens statsministern för
att han haft vänligheten att till kammarens
protokoll läsa in vissa delar av
den skrift som jag utgivit. Det är en
ovanlig och hedrande reklam som jag
givetvis måste vara mycket tacksam för.

Men i övrigt har jag kanske inte anledning
att vara riktigt lika hjärtlig.
Det betänkliga med det anförande som
statsministern höll var att han ömsom
genom brösttoner och ömsom genom
skämt försökte att slå bort en allvarlig
diskussion.

Det förhåller sig otvivelaktigt nu liksom
tidigare på det sättet att ett demokratiskt
statsskick, som alltjämt består
formellt — för att använda ett uttryck
som statsministern begagnade i
ett annat sammanhang — men kanske
också reellt, kan vara utsatt för risken
att dess livskraft så småningom tunnas
ut. Den har gjort det därför att diskussionen
har avtagit. Den har vidare gjort
det därför att man inte har gett folk en

remiss av statsverkspropositionen m. m.

känsla av att folket verkligen självt träffar
avgörandena.

Det är karakteristiskt att statsministern
i sammanhanget talar om att socialdemokratiska
partiet har många
studiekurser och ombudsmän. Men det
är inte det som det är fråga om, och det
har inte med saken att göra. Det gäller
här ett problem som kan uppkomma i
alla länder och som tidvis uppkommit
också i vårt land och som finns här för
närvarande, nämligen att demokratien
utsätts för faran — jag upprepar att jag
talar om en fara —- att dess livskraft
kan gå förlorad.

Nu säger statsministern: Politiken är
inte en fråga om makt utan en strid om
idéer. Javisst, jag skulle inte kunna instämma
mer än vad jag gör. Jag skulle
inte kunna formulera saken på annat
sätt än precis så som statsministern har
gjort. Det viktiga med politiken är att
den skall vara en fråga om diskussion
kring idéer och inte en fråga om maktutövning.
Men risken finns, i ett sådant
läge som det nuvarande, för att maktutövningen
blir något automatiskt, något
inför vilken diskussionen mellan
olika åsikter och striderna mellan olika
idésystem så att säga skjuts undan.

Jag är alldeles överens med statsministern
om att politikens innehåll är
det väsentliga, om statsministern därmed
menar att politikens innehåll bör
vara det väsentliga. Men jag är inte
övertygad om att den politiska diskussion,
som förts här i landet på senare
år och i vilken statsministern medverkat,
varit tillräcklig, om jag får använda
det uttrycket, för att uppnå det resultatet.
Det är en mycket utbredd fara
att det svenska statsskicket kan komma
att utvecklas i en sådan riktning, att
demokratien förtunnas och förlorar sin
livskraft. Det är utomordentligt angeläget,
när vi nu nalkas författningsfrägan,
att vi nalkas den just från den utgångspunkten.
Det gäller att ge livskraft
åt demokratien. Det är viktigare än någonting
annat. Det är nödvändigt att

118

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

ständigt aktualisera den enskilde medborgarens
rätt att träffa avgöranden. Det
är mot bakgrunden av dessa risker som
vi skall behandla författningsfrågan.

Jag vet inte hur mycket som återstår
av min repliktid, men jag måste reagera
mot vad som sagts på en alldeles
särskild punkt. Statsministern talade om
att det var ovant att från högerns sida
höra talas om demokrati. Men varken
statsministern eller jag har under vår
politiska verksamhetstid upplevt en period
då inte det svenska högerpartiet varit
engagerat för att trygga demokratien.
Statsministern vet lika väl som jag att
den reaktion som den förste ledaren
för det svenska högerpartiet, Arvid
Lindman, visade mot de nazistiska tendenserna
i Sverige var hård och bestämd.
Han gjorde det med stora uppoffringar
för partiet, med stora svårigheter
för partiets fortsatta verksamhet.
Under sådana omständigheter är det —
jag vet verkligen inte vilket epitet jag
skall välja, ty statsministern har givit
mig så många att välja mellan — märkligt
att framföra den sortens beskyllningar
och anklagelser mot ett parti,
som under hela den period då det var
verkligt svårt och farligt att engagera
sig för demokratien gjorde det med så
stor bestämdhet som skedde. På den
tiden och i de sammanhangen vet statsministern
mycket väl, att hans partivänner
och mina partivänner och för
den delen också vi själva engagerade
oss gemensamt i striden för att stänga
ute från Sverige alla nazistiska och liknande
diktaturtendenser. Jag hoppas att
vi alltjämt skall kunna fortsätta med
gemensamma ansträngningar för att genom
en lösning av författningsfrågan
med den utgångspunkten komma fram
till ett fortsatt bevarande av den svenska
demokratien och till att trygga folkstyret.

Får jag till slut bara säga ett enda
ord om den speciella fråga som statsministern
drog upp i början av sitt anförande,
nämligen inviten till överlägg -

ningar. Hans ord föll på ett sätt som belyste
innehållet bättre än han själv föreställde
sig. Han sade att det i tidningen
hade stått vilka förslag till reformer
som skulle framläggas och som
1964 års riksdag skall ta ställning till.
Det var inte fråga om något annat. Han
hade alltså redan bestämt att 1964 års
riksdag skulle ta ställning till vissa reformer.
Då, men först då, inbjöd han till
överläggningar.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Det är sorgligt att tidsbegränsningen
för oppositionen är sådan,
att det inte är möjligt att ta upp
mer än en liten del av vad statsministern
sade till bemötande. Med sorg i
hjärtat tvingas jag därför att avstå från
att nu polemisera med statsministern
på det ekonomiska området, vilket jag
emellertid hoppas senare få tillfälle till.
Men jag skall be att få säga några ord
om författningsspörsmålet.

Jag vill då först uttala min stora glädje
över vad statsministern här sade beträffande
de svenska kommunisterna,
ord riktade till herr Hermansson, som
jag tror var mycket nyttiga för att inte
säga nödvändiga. Om herr Erlander inte
hade sagt dem i dag, skulle jag själv
ha gjort ett försök att säga något liknande
vid lämpligt tillfälle i en nära
framtid, men jag vill säga att jag tycker
att statsministern utförde sin vidräkning
med skicklighet och saklighet.

Jag tycker nog ändå att statsministern
när han talade om socialdemokratiens
kamp för demokratien mot äldre
tiders höger, mot nazismen och mot
kommunismen kanske överdrev det där
med högern. Det skall jag inte ingå
på, ty den saken har herr Heckscher
själv berört. Statsministern kunde emellertid
ha kostat på sig att nämna, att
kampen för demokratien i detta land
fördes under liberal ledning med stöd
av den svenska socialdemokratien, som
dock under de tidigare och avgörande
skedena ingalunda stod samlad kring en

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

119

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

bestämd och klar demokratisk linje utan
som då tvärtom var tämligen kluven,
låt vara att den sedan alltmera bestämt
slöt upp i samarbete med liberalismen
för svensk demokrati. Det verkar
annars minst sagt som en ensidig
historieskrivning.

Beträffande författningsfrågan hade
herr Erlander fått ett intryck av att
oppositionen inte var intresserad av
kontakter i författningsfrågan. Vad hans
speciella propå före jul beträffar så är
den vid det här laget stendöd och behöver
inte ytterligare kommenteras.
Men detta innebär inte någon obenägenhet
att resonera i författningsfrågan.
Nej, herr statsminister, vi väntar
fortfarande på att regeringen skall förklara,
att den är beredd till en överläggning
med oss i författningsfrågan.
När jag föreslagit att dessa överläggningar
skulle börja i vinter, har statsministern
flera gånger sagt: Nej, de
kan inte börja förrän längre fram. Vad
är det då för mening med sådana yttranden
från hans sida som att vi i oppositionen
inte skulle vara villiga till kontakt
och överläggningar.

I första kammaren lär herr Erlander
ha beklagat sig över att oppositionspartierna
träffas och resonerar utan att
han får vara närvarande. Jag får lov
att säga att för min del har jag alls
ingenting emot om statsministern kommer
med. Hjärtligt välkommen! Då behöver
vi inte vänta på herr Erlanders
inbjudan. Men nu när det tydligen går
månader innan statsministern är villig
att kalla till en överläggning, må det
vara andra obetaget att under tiden
diskutera dessa viktiga och invecklade
problem. På vårt håll ifrågasätter man
ingalunda den svenska socialdemokratiens
demokratiska sinnelag, men jag
vill inte neka till att det har varit och
är en besvikelse att finna, att socialdemokratien
inför uppgiften att delta
i reformeringen av den svenska grundlagen
och därmed lägga ännu en sten
till det demokratiska bygge, som sär -

skilt liberalismen och socialdemokratien
uppfört här i landet, visar stor tveksamhet
och benägenhet att tillgodose
partiegoistiska intressen. Visa, herr
statsminister, att ni inte slår vakt om
privilegier med tanke på den egna maktpositionen!
Visa en positiv inställning
till eu reform som innebär att Sveriges
folk i ett val utan dröjsmål får avgöra
hur detta land skall styras! Då kommer
vi att säga att den svenska socialdemokratien
har levt upp till sina demokratiska
traditioner. Men när ni för inte
länge sedan försvarade er maktställning
med hjälp av er överrepresentation i
första kammaren, trots att ni inte ens
tillsammans med kommunisterna hade
majoritet bland folket och ej heller i
den folkvalda kammaren, så var väl detta
en attityd som kanske inte överensstämmer
med de striktaste demokratiska
krav. Om ni nu vill bibehålla ett
system med samma art av privilegier,
tycker jag nog att man har lov att beklaga
detta. Jag hoppas emellertid, att
den svenska socialdemokratien skall vara
villig att avstå från ett system sådant
som detta till förmån för ett system som
tryggar att folkmajoriteten i detta land
allena får bestämma.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle
:

Herr talman! Herr Erlander ställde
många frågor och riktade många beskyllningar
mot oss. Jag har mycket
kort tid på mig att svara, men jag återkommer
gärna senare.

Hans första huvudfråga var: »Yar står
ni i förhållande till andra kommunistiska
partier?» Jag kan svara kort. Vi
är ej medlemmar i någon internationell
organisation och alltså ej bundna av
andra beslut än våra egna. Vad påståendena
om direktiv från en främmande
huvudstad beträffar, ligger de på en nivå
som inte är vanlig i denna kammare.
Betyget från herr Ohlin var ju också
dräpande. Jag anser att det borde ligga

120

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 196-1 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

under statsministerns värdighet att
framföra sådana beskyllningar.

Den andra huvudfrågan gällde vår
ställning till demokratien. Den är intressantare.
Jag vill inte påstå att vi
tar lätt på beskyllningen att vi inte
skulle vara ett demokratiskt parti. En
sådan beskyllning är det aldrig behagligt
att höra. Jag anser heller inte att vi
själva är helt utan skuld till att våra
politiska motståndare kunnat utslunga
denna beskyllning och haft en viss framgång
med det. Men vad jag absolut vill
bestrida är att det i kommunistiska partiets
program förekommer eller någon
gång i dess verksamhet förekommit något
som varit riktat mot demokratien
och mot folkstyret. Vi har renare händer
än exempelvis de partier som under kriget
genomdrev transportförbudet mot
den antifascistiska pressen och som hade
en lag om partiförbud klar i skrivbordslådan.

Vår strävan är att utveckla och fördjupa
demokratien, så att den omfattar
hela samhällslivet. Om herrarna inte vill
tro på vad vi säger om vår ställning till
demokratien, är det beklagligt. Vad vi
gör i praktiken kommer att visa att ni
har fel i er uppfattning.

Jag kan tyvärr inte inskränka mig till
denna hovsamma anmärkning. Era försök,
herr Erlander, att ställa det kommunistiska
partiet utanför de demokratiska
partiernas led är i själva verket
ett attentat mot demokratien. Låt oss
anta att ni skulle ha rätt i era påståenden
om att det i kommunistiska partiet
finns tendenser som utgör ett hot
mot demokratien! Tror ni att sådana
tendenser förstärks eller försvagas av
den isoleringspolitik ni försöker föra,
där kommunisterna inte får vara med
i utredningar, utskott och partiledarkonferenser,
där man ständigt talar om
»de fyra demokratiska partierna» med
uteslutande av kommunisterna och där
man försöker särbehandla oss här i
kammaren? Jag tror att om antidemokratiska
tendenser till äventyrs skulle

finnas inom det kommunistiska partiet,
vilket jag bestrider, så förstärks de av
denna opsvkologiska isoleringspolitik.
Vad ni gör är alltså helt ologiskt från
era egna utgångspunkter. Eftersom ni
är skickliga politiker, kan jag inte förutsätta
att ni skulle vara så klena i den
politiska logiken. Eftersom er politik
gentemot kommunisterna står i motsättning
till det påstående som är utgångspunkten
kan slutsatsen inte bli
någon annan än att det är fel på denna
utgångspunkt. Ni tror i själva verket
inte på vad ni själva säger, att kommunisterna
skulle vara antidemokratiska.
Det är en beskyllning som ni har
myntat därför att ni tror er kunna därigenom
skada vårt parti och hindra
dess tillväxt. Denna spekulation kommer
att slå fel.

Ni kan svara att det kommunistiska
partiet har för få platser i riksdagen
för att kunna göra anspråk på någon
plats i utredningar och i kommittéer.
På den grundvalen kan vi resonera. Vi
begär inte platser ens i utskotten, även
om vi tror att det skulle vara till fördel
för det demokratiska arbetet, att
alla riksdagspartier är representerade i
utskotten. Detta är emellertid snarast
en fråga om att ändra riksdagsordningen.

Men vi kan inte acceptera den glidning
i debatten, som är så vanlig och
som innebär att man blir mera brysk
i dessa attacker mot vårt parti när det
är mindre starkt. Det är verkligen illa
om man bara med styrkans hjälp skall
kunna tilltvinga sig ett erkännande som
demokratiskt parti. Vid andra världskrigets
slut diskuterade Per Albin Hansson
allvarligt att ta med kommunister i regeringen.
Jag hade själv förmånen att
sitta i flera statliga utredningar under
1940-talet. Vi var starkare då, det är
riktigt, men jag kan inte inse att vår
inställning till demokratien skulle vara
mindre positiv nu än vid den tiden.
Snarare är det så, att vi under mellantiden
gjort vissa bittra erfarenheter som

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

121

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

gjort att vi ännu starkare betonar att
kampen för demokratien måste föras
under alla samhällssystem.

Vi har som jag framhållit inte begärt
några platser i utskotten. Jag skall heller
inte just nu ta upp frågan om det
orimliga och utmanande i att fyra av
de fem partiledarna i riksdagen själva
utnämner sig till ett slags partiledare
par préference och inbördes anordnar
regelbundna s. k. partiledarkonferenser
med uteslutande av det femte partiet.
Men på denna punkt vill jag, eftersom
dessa problem kommit upp, rikta en begäran
till statsministern. Det gäller författningsfrågan.
Jag skall inte polemisera
mot hans eventuellt skäl för att
utesluta kommunisterna i andra sammanhang,
men vår kommande författning
är en sak som angår alla partier i
riksdagen, alla organisationer, alla medborgare
oavsett partibok. Jag vill vädja
till statsministern att noggrant överväga,
om det inte är klokt ur demokratiens
synpunkt att inbjuda också det kommunistiska
partiet till de överläggningar
som skall äga rum i författningsfrågan.
Jag begär inte svar nu, men jag hoppas
att statsministern tänker över denna
fråga.

Herr GUSTAFSON i Göteborg (fp)
kort genmäle:

Herr talman! Jag skall inte dra uppmärksamheten
alltför mycket från det
intressanta meningsutbytet mellan statsministern
och herr Hermansson. Låt
mig bara i korthet säga, att statsministern
anser att vad som kan sägas om
budgetbalansprinciperna är fullständigt
ointressant, vare sig det framförs av
min ringa person eller av honom själv.
Han tycks nästan anse det vara ett missbruk
av denna talarstol att ta upp frågan.
Han vill ingenting lära och ingenting
glömma. Utvecklingen på detta
område avstannade 1962 och därmed
kan diskussionen vara slut, menar herr
Erlander. Nu har han lovat att läsa
mitt anförande, och det tackar jag ho -

nom för. Det har dock hänt en hel del
sedan 1962. Uland annat har ett fasthållande
vid förlegade budgetbalansprinciper
visat sig vara ett av de svåra
hindren för president Kennedy då han
skulle genomföra sitt skattesänkningsprogram.

Herr HEDLUND (ep) kort genmäle:

Herr talman! Till herr Hermansson
vill jag ställa frågan: Om det nu är så,
att fyra av riksdagens partier vill ha
överläggningar sinsemellan utan att ha
det femte med, beroende på att man
inte litar på det femte partiet ur demokratisk
synpunkt — är det då inte deras
fria rätt att träffas och resonera, eller
skall det vara förbjudet? Vill herr Hermansson
och hans parti komma i en annan
situation, så må det ankomma på
dem att ordna så, att vi får verklig tilltro
till deras demokratiska anda och inställning.
I dag har vi den inte.

Därefter vill jag anföra något om författningsfrågan.
För min del tror jag
inte att en mer eller mindre upprivande
debatt i dag är ägnad att skapa någon
klarhet i författningsfrågan. Konstellationerna
är faktiskt inte sådana. I författningsutredningen
var ju socialdemokrater
och folkpartistiska representanter
överens om en valmetod som skulle
överkompensera det stora partiet, alltså
socialdemokraterna. Numera tycks man
vara ense om en sak, nämligen att på
den punkten är man inte överens alls.

Högerledaren har alternativt anvisat
två valmetoder. Man skall börja med
det proportionella valsättet. Det skall
man genomföra 1969 eller när det nu
kan bli. Men redan nu vill han ganska
snabbt ha en matematisk uträkning om
hur det kan ställa sig med majoritetsval,
något som alltså skulle komma upp
på 1970-talet. Jag tycker att vi kan vänta
med att räkna på detta tills vi kommer
litet närmare den dag, då det enligt
högerns mening kan bli aktuellt att realisera
tanken på majoritetsval. Jag har
emellertid förstått högerns skrivelse

122

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

så, att först skall man gå in för proportionella
val vid författningsreformen,
vilken alltså knappast kan bli definitiv
förrän 1969, och därefter skall man börja
arbeta fram en opinion — kanske —
för majoritetsval.

Centerpartiet haller fast vid att största
möjliga rättvisa skall föreligga i
mandatfördelningen partierna emellan.
Det skall vara en utgångspunkt för författningsreformen,
så att varje parti får
mandat i förhållande till röstetalet.

Är min tid redan slut?

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Jag frågade mig också
om det verkligen var slut redan, ty just
när herr Hedlund kom in på det brännande
och spännande spörsmålet om
valsystemet, avbröt talmannen hans utläggning.
Jag väntar med spänning på
nästa nummer.

Herr Gustafson i Göteborg uppfattade
väl sin roll här som avledare eller åskledare
eller vad det kunde vara. Det är
väl ändå inte stor mening i att besvära
kammaren — det var vad jag sade eller
i varje fall menade — med att vare sig
han eller jag står och upprepar de synpunkter
som vi framfört så oändligt
många gånger förut. Eftersom vi uttalat
dem så många gånger, tycker vi naturligtvis
att de är väsentliga. Att de behöver
upprepas gång på gång kan man
kanske säga beror på att statsministern
är oläraktig. Men är han det så är det
väl ingenting att göra åt. Jag vidhåller
att det bara blir upprepningar, och
det är det jag tycker är relativt onödigt
att hålla på med. Det betyder inte att
synpunkterna är oväsentliga utan bara
att de har framförts så många gånger
tidigare.

Herr Ohlin förde ett resonemang som
jag gärna vill ge honom rätt i. Det finns
väl ingen inom mitt parti som inte erkänner
den stora gärning som det gamla
liberala samlingspartiet under Karl

Staaffs ledning utfört. Jag har kanske
till leda tröttat svenska folket med att
framhålla i vilken tacksamhetsskuld jag
själv står till hans enligt min mening
banbrytande gärning. Detta har jag sagt
så många gånger, att det inte kan råda
något missförstånd på den punkten. Det
framhålles i alla biografier — mer eller
mindre obskyra — som getts ut på sista
tiden, att jag är en beundrare av Karl
Staaffs kamp för demokratien. Det trodde
jag var onödigt att upprepa här.

I det sammanhanget skulle jag vilja
rikta några ord till herr Heckscher. Han
fann det förskräckligt att jag erinrade
om att högern ändå länge, så sent som
1918, förde en kamp mot demokratien
för bevarande av penningen såsom utslagsgivande.
Han säger att Lindman
borde väl ändå bevaras från beskyllningen
att inte ha hållit rent från kommunister
och nazister — kommunister
självklart men även nazister. Det medger
jag villigt. Men, herr Heckscher, tror
herr Heckscher att Arvid Lindman ett
ögonblick skulle ha tillåtit sig att mot
Per Albin Hansson och det dåvarande
socialdemokratiska partiet rikta sådana
oerhörda beskyllningar för bristande
demokratiskt sinnelag? Det är ju herr
Heckschers angrepp på det demokratiska
sinnelaget hos den socialdemokratiska
väljarmajoriteten som har framkallat
min replik. Vi skall inte försöka blanda
bort korten på den punkten. Herr
Heckscher har förklarat att det är samma
idépolitiska strömningar som ledde
fram till att folkmajoriteten tolererade
Hitler och Mussolini så länge och att
det är samma slapphet och ovilja att
reagera som lett fram till att de Gaulle,
Kekkonen och Tage Erlander kan sitta
så länge vid makten som de gör. Det är
denna oerhörda beskyllning som föranlett
hela denna diskussion. Det kan
inte herr Heckscher komma förbi genom
resonemang om att Arvid Lindman
på sin tid tagit ställning för demokratien.
Vore det inte lika bra att erkänna
att varken herr Heckschers an -

Onsdagen den 22 januari 1901 em.

Nr 3

123

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

förande på förmiddagen eller denna
bok gagnar den demokratiska debatten?

Vi skall ju snart såtta oss ned och
diskutera författningsfrågan, och det
vill vi gärna göra. Men innan den debatten
kommer i gång, slungar en av
deltagarna i debatten ut beskyllningen
att vi inte tror på demokratien. Det är
en lysande start för en samförståndslösning
av de demokratiska grundproblemen
!

Herr Ohlin tyckte att det var så besynnerligt,
att jag sagt några ord om att
de borgerliga partierna kanske borde
erinra sig att det också finns ett socialdemokratiskt
parti och att det därför
måhända är litet egendomligt att de
träffas för att skapa en egen lösning på
författningsproblemet. Vad jag sade i
första kammaren var att jag tycker att
det är besynnerligt, att det skall finnas
en socialistisk uppfattning om hur demokratien
skall handhavas och att det
skall finnas en borgerlig uppfattning om
detta. Skiljelinjen kan uppenbarligen
inte gå där. Skiljelinjen går väl mellan
dem som håller på demokratien och
dem som går emot den. Däremot kan
man väl inte säga, att vi har en annan
uppfattning om demokratiska spörsmål
därför att vi exempelvis tycker att ett
företag skall socialiseras eller därför att
vi har en uppfattning om budgetbalanseringsprinciper
som skiljer oss åt. Man
kan väl inte därför säga att det går en
skiljelinje mellan socialdemokrati och
borgerlighet i uppfattningen om demokratiska
frågor.

I ett anförande som herr Ohlin höll
för en tid sedan i Uppsala sade han, att
det finns ett ämne, i fråga om vilket
borgerligheten kan samlas och tvinga
socialdemokratien till en lösning. Det
kommer aldrig att gå. Ni kommer aldrig
att kunna skrämma oss till en lösning.
Vi kommer att pröva denna fråga precis
på samma sätt som vi har prövat många
andra frågor, nämligen med hänsyn till
vad som är klokt, rimligt och rätt att
göra ur demokratiens egen synpunkt.

Det är med den utgångspunkten vi stiger
oss att det är konstigt att man försöker
skapa den uppfattningen, att det
går en skiljelinje mellan socialdemokrati
och borgerlighet vid lösandet av demokratiens
arbetsproblem. Jag vidhåller
detta. Det är precis vad jag sagt
hela tiden ända sedan herr Ohlin höll
sitt enligt min mening olycksbådande
tal i Uppsala för en tid sedan. Då säger
herr Ohlin: Kom till våra överläggningar! Jag

har sagt att författningsfrågan
kanske är den allvarligaste politiska
fråga vi är ställda inför. Det tror jag
att den är. Vi har sett så många exempel
på hur en demokrati vittrar bort,
inte på det sätt som herr Heckscher
försökt göra gällande utan på grund av
hrist på handlingskraft hos parlamentet.
Herr Heckscher, det var inte därför
att det saknades en livlig politisk debatt
i Weimarrepubliken som den gick sönder.
Den politiska debatten där var
fruktansvärt hetsig och det flöt blod på
gatorna. Det var inte brist på politisk
debatt som gjorde att Weimarrepubliken
gick under utan den gick under därför
att man hade skapat en författning som
gjorde det nästan omöjligt för parlamentet
att samlas kring en handlingskraftig
politik. Folk tröttnade och sade
sig att vad som helst var bättre än denna
regim som inte orkade lösa folkets
ödesfrågor.

Det statsskick som föregick de Gaulles
övertagande av makten —• för att nu
tala om min like enligt herr Heckscher
— gick inte under på grund av bristande
politisk debatt i Frankrike. Där
förekom en intensiv och livlig debatt.
Flera av de mest intressanta inläggen
bland annat i författningsfrågan — jag
höll på att säga nästan de enda intressanta
inläggen i författningsfrågan i den
demokratiska världen just nu — har
kommit från franska skribenter, politiker
och författare. Jag skulle vilja rekommendera
alla att läsa Duvergers arbete,
där hela den europeiska situatio -

124

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

nen skildras. Det var inte frånvaron av
politisk debatt, ty denna var livlig, utan
det var orkeslösheten hos ett parlament
splittrat på sex partier med kommunisterna
starkare än socialdemokraterna,
det var den partisplittringen som ledde
fram till att folket sade sig: Nationens
livsfrågor måste lösas av någon som
sätter sig över det splittrade parlamentet.

Det är ett oändligt intressant ämne.
Jag lockas ut på långrandiga exposéer,
men det är viktigt att vi gör klart
för oss att de politiska engagemangen
hos människorna beror på om människorna
får förtroende för de män och
kvinnor som är satta att i parlamentet
handha deras intressen. Den politiska
debatten är värdefull, men den räcker
inte till som skapare av det politiska
intresset. Herr Heckscher förväxlar
återigen form och innehåll. Det är politikens
innehall, viljan att uträtta något
och förmågan att uträtta något som
skapar demokratiens förankring. När
vi går att lösa vår författningsfråga
tror jag att vi skall ta stor hänsyn till
vad vi själva har funderat ut, men vi
skall också ta hänsyn till de erfarenheter
runtom i världen som enligt min
mening talar sitt tydliga språk om risken
av att skapa förutsättningar för en
djupgående splittring i parlamentet.

Herr Hermansson visade än en gång
att lian otvivelaktigt är en skicklig dialektiker.
Men fick någon av kammarens
ledamöter någon uppfattning om huruvida
han lämnade något som helst svar
på mina tre frågor? Nåja, vi förutsätter
att han svarade. Vi förutsätter att han
sade så här: »Ja, jag är ledare för ett
svenskt parti. Vi tar inga hänsyn till
något utomstående parti.» All right. Men
då vill jag fråga: När skedde det? Var det
här i riksdagshuset i början på januari
i år? Tv det kan inte ha hänt förut. Det
kan väl inte ha varit så, att herr Hermansson
och det kommunistiska partiets
ledning genom eget tänkande och
utan någon som helst direktivgivning

utifrån kommit till den uppfattningen,
att Stalin så länge han levde var en
utomordentligt framstående man, men
att när Chrustjov höll sitt tal herr Hermansson
lyckades exakt på samma
klockslag — det är ovanligt skickligt —
komma till den uppfattningen, att Stalin
var en person som gjort sig skyldig
till mycket grova övertramp? Är det
inte konstigt att herr Hermansson här i
Stockholm på exakt samma tid kunde
göra en sådan omvärdering? Är det inte
också besynnerligt att herr Hermansson
exempelvis utan vidare accepterar berlinmuren?
Jag hörde hans förklaring
vid diskussionen i Oslo. Han sade att
muren är ett uttryck för abnorma förhållanden.
Vilka abnorma förhållanden?
Jo, det abnorma förhållandet, att tiotusentals
östtyskar vill fly från det kommunistiska
paradiset över till Västtyskland.
Hur kan det komma sig, när ni
enligt vad vi hört är absolut oberoende
och inte tar några direktiv, att ni alltid
i varje situation på samma klockslag
kommer på samma idé som ledarna i
Moskva? Det är egendomligt. Jag skall
fråga Chrustjov när jag träffar honom.

Herr HECKSCHER (h) kort genmäle:

Herr talman! Vad statsministern sade
senast lämnar jag åt herr Hermansson
att klara sig ur bäst han kan. För min
del konstaterar jag att det alltid är
mycket svårt att diskutera med statsministern
till följd av de ständiga glidningar
som förekommer i hans referat
och citat. Han sade i sitt första anförande,
att det var ovant att höra någon
från högerpartiet tala om att trygga
folkstyret. Jag nämnde Arvid Lindman.
Det kan inte vara obekant för någon
som deltagit i det politiska livet under
de senaste trettio åren, att högerpartiet
oavbrutet har arbetat för att bevara den
svenska demokratien. Statsministern säger
att vi inte tror på socialdemokratiens
demokratiska sinnelag. I den skrift
som herr Erlander citerade — jag tycker
inte om att citera mina egna skrif -

Onsdagen den 22 januari 190-4 em.

Nr 3

12ä

Vid

ter — skulle han på eu annan sida
ha kunnat hitta exakt motsatt uttalande.
— Statsministern tror mot bakgrund av
sina egna erfarenheter att det skall vara
motsatsen till vad han citerade men
det är i stället motsatsen till vad han
sade. Det är helt olika saker.

Men om man nu är så starkt engagerad
från socialdemokratiskt håll som
jag tror att man är, är det överraskande
att man inte bär något intresse av att
diskutera den aspekt på demokratiens
problem som det här gäller, utan att man
i stället omedelbart, så fort man talar
om författningsfrågan, begär särskilda
förmåner för det egna partiet, en överkompensation
i valsystemet. Herr Erlander
säger att det är för att skapa
handlingskraft hos parlamentet. Förut
sade han att det var för att skapa starkare
regeringar. Nu har han valt en formulering
som han tror passar bättre i
det här huset. Men ett handlingskraftigt
parlament måste innebära att parlamentets
oberoende gentemot regeringen blir
ordentligt skyddat.

Det vore intressant att fullfölja diskussionen
om Weimarrepubliken, men
det lär tiden på tre minuter inte tillåta.
Så mycket är emellertid klart, att den
parlamentsleda som förekommer nu på
sina håll och som förekommit tidigare
på sina håll inte alltid har samma orsaker.
Den omständigheten att man i
Weimarrepublikens Tyskland, ett land
som var sönderslitet av erfarenheterna
från det första världskriget, eller i
Frankrike omedelbart efter andra
världskriget såg problemen ur en viss
synpunkt, behöver inte alls innebära,
att problematiken måste ses ur exakt
samma synpunkter i ett land som har
helt andra erfarenheter. Det vore bättre
att diskutera denna fråga på allvar än
att försöka slå bort den som statsministern
gör.

Herr OHLIN (fp) kort genmäle:

Herr talman! Detta är verkligen mycket
intressant. Statsministern söker nu

remiss av statsverkspropositionen m. m.

göra gällande att de borgerliga partierna
träffas för att skapa en egen lösning
av författningsfrågan. Herr .statsminister,
jag kan hänvisa till att jag
i mitt skriftliga svar till herr Heckscher
direkt underströk, att vi ansåg att författningsfrågan
skulle lösas genom överenskommelse
mellan de fyra demokratiska
partierna. Det har inte alls varit
tal om att det skulle gå någon skiljelinje
mellan oppositionspartierna och
socialdemokratien vid behandlingen av
denna fråga.

Vi får emellertid t. v. inte träffa landets
statsminister eller företrädare för
hans parti för kontakter i författningsfrågan,
utan herr Erlander förklarar
att det kanske är bäst om vi väntar till
efter den socialdemokratiska partikongressen
i sommar. Det har herr Erlander
svarat mig, även om han nu tycks
ha glömt det. Antag emellertid att statsministern
nu tänker sig att vi skall träffas
till våren, om någon månad. All
right, då säger vi det, tv det är en välkommen
förändring.

Observera emellertid att herr Erlander
nu menar, att om oppositionen inte
får träffa honom förrän till våren skall
vi inte heller få träffas och diskutera
inbördes. Det är samma grepp som herr
Hermanssons. Ni uppträder här som
tvillingar. Herr Hermansson ville hindra
oss fyra att träffas utan att han är
med, och herr Erlander vill hindra herr
Heckscher, herr Hedlund och mig att
träffas och tala om författningen om
inte han är med. Jag säger dock till herr
Erlander vad jag inte säger till herr
Hermansson: Ni är hjärtligt välkommen! Herr

Erlander säger nu att man skall
utreda »vad som är klokt och rimligt
från demokratisk synpunkt». Det är alldeles
utomordentligt som program för
våra förhandlingar. Vi i folkpartiet vill
just genomlysa denna fråga i kontakt
med övriga partier och under samtidig
offentlig debatt.

Låt mig emellertid säga, att när herr

Nr 3

Onsdagen den 22 januari 1904 em.

120

Vid remiss av statsverkspropositionen m.

Erlander konkretiserar begreppet stark
regering — som han antydde också nu

— såsom något man får genom socialdemokratisk
överrepresentation, måste
vi svara att en stark regering är den som
bakom sig har folkets flertal och riksdagens
majoritet. Vi behöver också en
stark riksdag med goda arbetsvillkor
som inte skall negligeras av regeringen.
Ni kan t. ex. börja med en liten reform
redan i morgon, herr statsminister, genom
att regeringens ledamöter visar
sig i regeringsbänken och ägnar uppmärksamhet
åt de talare som då kommer
att uppträda i riksdagen.

Till sist bara ett enda ord, herr talman!
Den socialdemokratiska överrepresentationen
försvagar varje regering
som inte socialdemokraterna är med i.

— Herr Erlander säger att det krävs
förtroende för de män som st}''r etc. Ja,
visst gör det det. Men det krävs i en
demokrati också förtroende för väljarna,
så att folkets majoritet får avgöra
i ett val hur landet skall styras.

Herr HERMANSSON (k) kort genmäle: Herr

talman! Denna debatt är egendomlig
från flera synpunkter. Herr
Heckscher beskyller herr Erlander för
□tl vara anhängare av diktatur. Herr Erlander
beskyller mig för att vara anhängare
av diktatur. Herr Erlander tycker
att herr Heckscher har fel. Jag tycker
att både herr Heckscher och herr
Erlander har fel.

Herr Erlander ställde, sade han, i sitt
första anförande två frågor till mig, som
jag försökte besvara. I nästa anförande
påstod herr Erlander att han riktat tre
frågor till mig och att jag inte svarat
på någon alls, varefter han gjorde en
rad nya frågor.

Jag återkommer till de utrikespolitiska
frågorna i den särskilda debatt
som vi skall ha om dem.

Herr Erlander gav mig den komplimangen,
att jag skulle vara en skicklig
dialektiker, som han uttryckte sig. Jag

är ledsen, men i detta sammanhang kan
jag inte gengälda denna komplimang, ty
jag tycker att herr Erlander är ologisk.
Först säger han att jag inte har något
»eget tänkande». Vidare påstår han att
jag i alla frågor tar direktiv från Moskva
och säger att han skall fråga Chrustjov
när denne kommer hur det går till
och på vilka vägar det sker. Sedan begär
han att jag skall stå här alldeles
ensam och svara på alla hans frågor.

Hur hänger detta ihop? Om det förhåller
sig som Ni påstår är det löjligt
att ställa frågor till mig; det måste Ni
väl inse?

Ytterligare en liten replik till herr
Erlander. Hans senaste fråga var av
samma typ som den klassiska fråga den
anklagade ställde när domaren påstod
att man inför domstolen kunde besvara
alla frågor med ja eller nej: »Har herr
domaren slutat att stjäla?» Det är väl,
herr Erlander, bra enkelt att komma
med sådana frågeställningar.

Det finns viktigare problem att tala
om än det som här tagits upp såsom
stickrepliker i debatten. Jag vill emellertid
nu bara rikta en vädjan till de
övriga partierna: sluta för demokratiens
egen skull med detta tal om de
fyra demokratiska partierna och om det
kommunistiska partiet som ett odemokratiskt
parti! Jag tror också att ni
skulle göra klokt i att sluta med den
särbehandling av vårt parti som ni
envisas med att försöka upprätthålla.
Jag har inte suttit så länge här i kammaren,
men jag har kunnat iaktta hur
man både på regeringssidan och på
borgerligt håll mycket gärna räknar in
även våra röster. Då är man inte så noga
med att de kommer från ett parti som
påstås vara odemokratiskt. Det visar
att ni i praktiken inte har en sådan
uppfattning om vårt parti. Ni är inställda
på samarbete och vet också att
vi vill samarbeta i vissa frågor. Jag tror
därför att ni skulle göra klokt i att låta
denna praktik även bli avgörande för
vad ni säger om vårt parti.

Onsdagen den 22 januari 1964 em.

Nr 3

127

Vid remiss av statsverkspropositionen m. m.

Hans excellens herr statsministern
ERLANDER:

Herr talman! Herr Hermansson säger:
Hur skall jag när jag står här kunna
svara på alla dessa frågor som statsministern
ställer? Ja, genom att inte alls
svara har herr Hermansson givit oss
ett svar — den saken är alldeles klar.

Till herr Ohlin vill jag bara säga, alt
jag är glad över att denna debatt kommit
till stånd, om den möjliggör uppklarandet
av ett tydligen allvarligt missförstånd.
För min del skall jag ta reda
på, om jag på några punkter har lämnat
sådana uppgifter att missförståndet kan
bero därpå. Men jag hade trott att jag
i denna kammare och för de tidningar
som frågat mig klargjort, att avsikten
är att vi på regeringssidan skall så fort
remissvaren beträffande författningsutredningens
betänkande kommit in —
och det sker troligen i början av mars
—- studera dem och därefter ta upp resonemang
med de demokratiska partierna.
Jag är ledsen, om jag bibringat
någon den uppfattningen, att vi skulle
vänta därmed tills den socialdemokratiska
partikongressen ägt rum. Denna
kongress kommer att ha ett mycket
starkt inflytande på vårt ställningstagande,
men jag har haft den förhoppningen,
att man vid kongressen skulle
kunna nå fram till något som ser ut
såsom en tillfredsställande lösning av
författningsfrågan, låt vara att det inte
är möjligt att i detaljer åstadkomma något
sådant. Jag tror att författningsfrågan
är en synnerligen invecklad fråga
— mycket mer invecklad än herrarna
föreställer sig — och att författningsutredningens
förslag kommer att vara
tämligen sönderskjutet i remissvaren.
För min del skulle jag bli mycket överraskad,
om jag har fel på den punkten.

Jag är som sagt glad över att denna
debatt kommit till stånd, eftersom det
tydligen har uppstått ett grundläggande
missförstånd genom något inlägg från
min sida. För min del har jag alltid
räknat med den tidtabell jag här nämnt,
och jag betonar än en gång att jag hoppas
att vi inom de fyra demokratiska
partierna i mars skall kunna sätta oss
ned och resonera om författningsfrågan
utan att vara bundna på förhand. Vad
som oroade mig i samband med det
negativa svaret på den andra frågan
var inte det förhållandet, att eftersläpningen
i fråga om första kammaren inte
skulle försvinna, utan det var själva
attityden, att när socialdemokraterna
kom med ett förslag kunde man inom
de övriga partierna inte tänka sig att
granska detta förslag. Men om det nu
finns en allvarlig vilja att förutsättningslöst
pröva dessa ting, har vi möjlighet
att börja diskutera dem i mitten
av mars och sedan får vi se hur det
hela utvecklar sig.

Jag skall inte inbjuda herrarna till
Harpsund, eftersom jag vet med vilken
skräck ni betraktar begreppet Harpsundsdemokrati,
och det vore ju förfärligt
om den nya författningen skulle
födas på ett så misstänkt ställe. Vi får
i stället träffas här i Stockholm.

Som tiden nu var långt framskriden
och flera talare anmält sig för yttrandes
avgivande, beslöt kammaren på herr
talmannens förslag att uppskjuta den
fortsatta överläggningen till morgondagens
plenum.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter
kl. 22.25.

In fidem

Sune K. Johansson